initial commit of ebook 9828HEADmain

9 files changed, 27758 insertions, 0 deletions

diff --git a/.gitattributes b/.gitattributes
new file mode 100644
index 0000000..6833f05
--- /dev/null
+++ b/.gitattributes
@@ -0,0 +1,3 @@
+* text=auto
+*.txt text
+*.md text
diff --git a/9828-8.txt b/9828-8.txt
new file mode 100644
index 0000000..61ed6a4
--- /dev/null
+++ b/9828-8.txt
@@ -0,0 +1,9272 @@
+Project Gutenberg's Barnen ifran Frostmofjaellet, by Laura Fitinghoff
+
+This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
+almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
+re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
+with this eBook or online at www.gutenberg.org
+
+
+Title: Barnen ifran Frostmofjaellet
+
+Author: Laura Fitinghoff
+
+Posting Date: November 12, 2011 [EBook #9828]
+Release Date: February, 2006
+First Posted: October 22, 2003
+
+Language: Swedish
+
+Character set encoding: ISO-8859-1
+
+*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK BARNEN IFRAN FROSTMOFJAELLET ***
+
+
+
+
+Produced by an anonymous Project Gutenberg volunteer.
+
+
+
+
+
+
+
+
+
+"Barnen ifrån Frostmofjället" is a Swedish childrens novel, first
+published in 1907.  The author Laura Fitinghoff was born in 1848 and
+died in 1908.  The first printed edition is illustrated with six
+paintings by Vicken von Post, who died in 1950.  The paintings are
+thus still covered by copyright, but the text is in the public domain.
+
+This e-text was produced for Project Gutenberg from Project Runeberg's
+digital facsimile edition, which is based on the first printed edition
+of 1907, available at http://runeberg.org/frostmo/
+
+This is a plain text file using the ISO 8859-1 (Latin-1) character set
+(É,é = E,e-acute; Å,å = A,a-ring; Ä,ä = A,a-umlaut; Ö,ö = O,o-umlaut).
+
+Project Runeberg publishes free digital editions of Nordic literature.
+We need more volunteers like you.  Learn more at http://runeberg.org/
+
+  _________________________________________________________________
+
+                           Laura Fitinghoff
+
+                             Barnen ifrån
+                            Frostmofjället
+
+                          En barnberättelse
+                          för små och stora
+
+                          A.-B. Ljus' Förlag
+                              Stockholm
+
+                 Centraltryckeriet, Stockholm, 1907.
+
+                         Professor John Berg,
+             den själsstore, outtröttlige människovännen,
+                        tillägnas denna bok af
+                           författarinnan.
+
+  _________________________________________________________________
+
+Innehåll / Table of Contents
+
+Företal
+Nödår och barkbröd
+Kap. 1. Sju små värnlösa
+Kap. 2. Med vargspår i sikte
+Kap. 3. Glasögonkarlen
+Kap. 4. Under morgonrusket, inne och ute
+Kap. 5. Alle man till verket
+Kap. 6. Glasögonkarlen åter ensam
+Kap. 7. Skingrade
+Kap. 8. Hvart har Märta-Greta tagit vägen
+Kap. 9. "Millmaste Tana"
+Kap. 10. En så fin liten stinta
+Kap. 11. Småstintorna, bägge
+Kap. 12. Arbetsförtjänster och penningfrågor
+Kap. 13. I den dödas ställe
+Kap. 14. Per-Erik och Anna-Lisa
+Kap. 15. Det spökar på isen
+Kap. 16. I Röfvarekula
+Kap. 17. "Kasken"
+Kap. 18. Bröllopsgården
+Kap. 19. På flykt
+Kap. 20. Eld
+Kap. 21. I egen, grön stuga
+Kap. 22. Husbond och matmor
+Kap. 23. Undanjagade
+Kap. 24. Ett oförmodadt återseende
+Kap. 25. Lappkåta och renskjuts
+Kap. 25. Åter på egen hand
+Kap. 26. "Bruden"
+Kap. 27. Illa ute, i val och kval
+Kap. 28. Månke och Gullspira
+Kap. 29. När Månke vardt ensam
+Kap. 30. Ute i bärskog
+Kap. 31. I strid med Bjänntasse
+Kap. 32. Uppe i fäbodarna
+Kap. 33. Gräl, och allt väl
+Kap. 34. Åter på predikstol
+Kap. 35. Annat att tänka på
+Kap. 36. Åter ett sändebud från mor
+Kap. 37. Indianer
+Kap. 38. Maglena
+Kap. 39. Alla sju från lillgråstugan
+
+  _________________________________________________________________
+
+                               FÖRETAL.
+
+Vid en diskussion om "Våra barns nöjesläsning", som jag för en del år
+se'n öfvervar, fällde en känd talare, en s.k. "frifräsare" yttranden i
+frågan, som gingo ut på att nämnda art af litteratur nu närmast tyckes
+vara afsedd för endast den bildade klassens barn. De äro hjältarna,
+hjältinnorna i barnböckerna, när dessa senare äro af den rätta arten.
+När dessa hjältar och hjältinnor själfva, eller genom ädelmodiga
+"upphöjda" anhöriga komma i kontakt med allmogens barn och barnen ur
+de djupa leden blir detta till en rörande handling. Hjältar och
+hjältinnor få nära nog helgonglorian öfver sig när de i välgörenhets-
+eller förbättringssyfte "ägna" sig åt dessa tåliga beskedliga små våp,
+eller elaka illmariga lymlar till underklassbarn med hvilkas innerstas
+tankar och mening de, trots allt, stå främmande och oförstående utan
+aning om att dessa föremål för barmhärtighet och ädel nedlåtenhet äro
+deras jämlikar i medfödd begåfning, och i fantasiens mottaglighet för
+intryck af olika art. Må nöjesläsningen bestå af böcker, där barnen
+från alla klasser känna igen hvarandra, och känna igen sig själfva, i
+deras egen omgifning. Det blir det bästa och verksammaste medlet att
+en dag få folk af skild bildningsgrad att förstå och rätt bedöma
+hvarandra.
+
+Ock en sak till. Vi måste få till stånd en sådan prisbillighet på
+nöjesläsningslitteraturen, att böcker från goda kända pennor, hvilka
+nu i dyrbar utstyrsel nå blott de förmögna hemmen, i förenklade,
+billiga upplagor komma ut öfver hela landet och lära barnen från de
+många så olika landskapen att få syn på och intresse för hvarderas
+särmärken i natur, språk, folklif. Sådana böcker skulle möjligen komma
+att uttränga den osunda kolportörlitteratur och jolmiga
+söndagsskollektyr, som nu frestande bjudes eller påtvingas barnen i
+alla de tusentals hem, där man ej har råd att inköpa praktupplagan "af
+två-, trekronorsböcker som nöjesläsning för barnen". Ja ungefär så där
+klubbade han på, talaren. Hans ord och tankar rotfäste sig hos mig.
+Redan då beslöt jag att mitt nästa arbete skulle bli en "Nöjesbok" i
+ofvannämnda riktning för barn, med typer just från arbetsklassen.
+
+Det är barn från förfluten tid. De allmogebarn, som jag då kände och
+lefde midt ibland, där uppe i ådalen, som jag har tagit mig för att
+skildra i det jag låtit sju stycken föräldralösa små på egen hand ge
+sig ut från hembygden där, under hårda nödår barkbröd och svält och
+fattighus är hvad som väntar dem.
+
+"Mor", hvaraf minnet följer de af hennes läror och exempel
+genomträngda barnen har jag tecknat efter typen af de allmogekvinnor,
+hvilka då åtminstone icke voro några märkliga undantagsmänniskor äfven
+i de fattigaste hemmen.
+
+Modern, som då fick ersätta skolan, eller, när den var ambulerande,
+långa tider af året fick ensam sörja för barnens undervisning, såg
+minsann ej mellan fingrarna med dem hvarken när det gällde "ordets"
+inhämtande i den nu så förkättrade utanläsningen, eller dess
+tillämpande i ett arbetsgladt tuktadt sedligt lif inom stuguknutarna,
+där föräldrarna då ännu ägde myndigheten.
+
+Det sjöngs mycket både i storgårdar och småstugor den tiden. På det
+ensträngade instrumentet, "spelstocken" tog man med stråken "ut" ur
+"nummerboken" den stämma i koralen, som föll sig bäst för rösten och
+som skulle ljuda samman i den fyrstämmiga kyrkosången på söndagen.
+Fiolen ljöd vid fester och glada tillställningar, ofta till sprittande
+låtar af bondspelmännens egen komposition. Andliga sånger, folklåtar
+och visor tonade ut från storkök, fäbodvallar och drängstugor under en
+smittande frisk arbetsglädje. Det låg poesi öfver arbetet, barnen
+lockades däraf. Det var ej med tyngd i lynnet och surmulenhet de
+följde far och mor i arbete. De voro hemmastadda i stall och ladugård
+hos getter och får samt lärde sig att förstå naturvärldens höga,
+inträngande språk under vistelse i skog och mark, på getstig och i
+fäbodar.
+
+"Ante", "Månke", "Per Erik", hvilka traska de ändlösa vägarna fram,
+äro omedvetna om de etiska begrepp, den skarpa sanna blick för natur
+och folkets sinnesriktning, de därunder tillvälla sig. Maglena, "som
+ser där ingenting finnes att se", och "hör där ingenting kan höras"
+och hvilken, ett naturens älsklingsbarn som hon är, kan sjunga och
+dansa midt under nöd och faror -- hon skall ge af sitt hjärtas, sin
+fantasis rika skatter till dem som under lifvets högsta öfverflöd lida
+brist på sådan helig gåfva.
+
+Ante skall en gång med kraft och öfvertygelse och med ordets makt
+kämpa emot det stora onda, som förtär folket och hemmen. Han har
+redan, innan han med småsyskonen trädde in i en gård, kunnat se och
+bedöma om nykterhet, ordning och arbetsglädje höllo den vid makt,
+eller om superiets förbannelse tryckt förödelsens stämpel öfver folk
+och kreatur och allt där både utom och inom. Antes blick har varit
+skärpt genom den ångest han erfarit att syskonen, Månke, Per Erik,
+Anna-Lisa, Maglena, att dessa små stackare, som han på eget bevåg
+dragit med sig ut från hembygden skola besmittas af det onda, som
+möter deras ögon, och han afskyr och fruktar detta onda, med en stark
+andes hela styrka. Mer och mer växer upp inom honom en till sist
+obetvinglig önskan om att med ord, genom kunskapens makt få ge sig i
+strid mot detta onda. Han vill en gång lära folket att "förstå Guds
+röst, och att hitta vägen till himmelen". Barnen, och folket i
+gårdarna få delvis tala Norrlands allmogespråk, detta för att
+bibehålla lokalfärgen och låta fjällbarnen kvarstå på det plan i
+allmogevärlden dit de höra, men från hvilket de möjligen i läsarens
+tanke skulle lösryckas om de, med den intelligens och begåfning de
+dela med en del af de bildade klassernas barn, äfven skulle kunna
+förfoga öfver dessas uttrycksmedel. Det är kanske ej oäfvet att
+svenska barn lära att sätta sig in uti de olika landsmålen, och bör
+detta ej bli dem svårare än att komma tillrätta med de utländska och
+många främmande ord, hvilka vimla i äfven våra barnböcker, men hvilket
+missförhållande jag icke utan svårighet sett till att undvika.
+
+Den snart uppväxta generation, som en gång lefde sig in i en barnbok
+"En liten värld bland fjällen" skola i slutet af detta arbete
+återfinna sina vänner från den tiden, både "Rofvorna" och "Anna Dea".
+
+Meningen är att i en annan fortlöpande del ge en fortsättning af
+Frostmobarnens tillvaro och olika utveckling i de hem de vunnit.
+
+Jag älskar de där naiva, allvarsamma och dock ljust leende små
+öfvergifna trulsungarna. Deras öde finnes redan delvis i fantasien och
+delvis efter verkligheten fullbordadt i mitt inre.
+
+Innerligt önskar jag, att småstugornas barn och barnen i storgårdarna,
+trulsungarna i fjällbyar och ödebyggd samt de goda, väl uppdragna
+hjältarna och hjältinnorna äfven skola lära sig att förstå och älska
+de sju små öfvergifna barnen ifrån Frostmofjället.
+
+Furuliden Stocksund 20 april 1907.
+
+Författarinnan.
+
+  _________________________________________________________________
+
+                         NÖDÅR OCH BARKBRÖD.
+
+Det var nödår uppe i Norrland. "Nödår" betyder, att man är så godt som
+utan mat på de ställen, där barnskaran är stor och jordbiten, som man
+skall lefva af, liten.
+
+Det gör icke så mycket att den är liten, när sommaren kommer tidigt,
+och kornet, som man där uppe bakar det hvita vackra brödet af, mognar
+redan i juli, så att man kan få fara till kvarnen och mala mjöl af
+det.
+
+Inte heller gör det så mycket, om jordbiten är liten när sommaren är
+lång och lagom torr, så att potatisen på landet växer duktigt, och man
+på hösten i september kan få ta opp både tjugu och trettio stora,
+granna potatisar från den håla, där man i juni satte ner en enda, men
+en med många "ögon", ty från hvart aldrig så litet öga, eller litet
+rundt hål på en potatis, växer det ut rotstjälkar, när den sättes ner
+i varm, torr sandjord.
+
+Ja, när det blir "godår" uppe i Norrland med mycket regn före
+midsommar, värme och stark dagg om nätterna, då slår björken ut och
+står doftande fin och fager, då den ett par dagar förut stått med kala
+brunglänsande grenar. Åkerbärsblommor sticka upp vid dikesrenarna,
+djupröda i färgen som små rosenbarn. I den väderleken bli de snart
+till sköna, saftiga åkerbär.
+
+De grå stenhällarna bli öfverdragna med mattor af hvit- och
+violettfärgade "natt och dag"-blomster, som leka tittut med
+skärblommande kattfötter. Barnen binda sig kransar af dem, bygga sig
+lekstugor i sandgroparna, där de höga, granna råmjölksblomstren stå i
+täta stånd, rosenröda, stolta i hållningen, och nyponbuskar med
+doftande rosor i blom titta ner på dem öfver den sluttande
+jordskorpan.
+
+Det är glädje och skratt och stoj hvart man vänder sig. Hvita, söta
+rofvor som man får äta af, och ärter i fyllda skidor växa ute på
+åkern. Nog af bröd, smör, ost och annat godt och rart, finnes äfven
+inne i småstugor och fattigmanshem.
+
+Men under nödåren hörs icke mycken glädje af. Snön ligger kvar till
+framemot midsommar. Rofvorna, hvilka sent sättas ner som frön i
+jorden, hinna knappt knyta sig till en liten potatis' storlek, förrän
+frosten kommer och gör det så hårdt och trångt omkring dem, att de ej
+kunna växa. Ärtskidorna hänga vissna som små svartnade trasor ute på
+ärtåkern, -- inte en enda ärta blir det i dem. Likadant med kornaxen,
+som bruka hålla sig så stolta på sina vajande höga stänglar, de hänga
+som brutna, fast vid det gröna, korta strået.
+
+Så kan man väl förstå, att under nödår kommer intet korn och inga
+ärter till kvarnen och om, på någon högt liggande gård, frosten farit
+mera varsamt fram, så är säden ändå så kraftlös och besynnerlig att
+mjölet blir gråsvart, och pannkakorna, som man lagar till af det, bli
+som en lös lervälling.
+
+Det är icke mycken föda i sådan mat. Barnen bli snart magra. Deras,
+under de goda åren rosenröda kinder få en gråaktig färg, och ögonen
+äga ej mer den klara glansen.
+
+När barnen i hopar följa föräldrarna åt för att neråt frostfria bygder
+bettla om föda, se de ut som små gubbar och gummor. Det skär en i
+hjärtat att se dem.
+
+  _________________________________________________________________
+
+                           FÖRSTA KAPITLET
+                          SJU SMÅ VÄRNLÖSA.
+
+Under det förfärliga nödåret i slutet af 1860-talet kom en sådan skara
+vandrande från Frostmofjället högt oppe i Norrland. Skaran bestod af
+en liten flock på sju barn, hvilka ensamma vandrade fram genom
+utarmade, vinterödsliga bygder. Ingen far eller mor följde dem åt. Sju
+stycken utmärglade små, och den, som liksom förde dem an, var bara på
+trettonde året. Han hette Ante, egentligen Anders.
+
+Barnen kommo från Frostmofjället, där frosten också farit hårdast fram
+vid gårdarna.
+
+Deras far hade under nödårstiden tagit sig till att supa. Svag och
+fumlig, som han blifvit af det och af barkbröd och svältföda, hade han
+stupat ned under en jättetall, som han var med om att fälla i skogen.
+En dag bars han hem död.
+
+Hustruns bekymmer mångdubblades. Hon orkade ej bära dem längre, utan
+hon rent af tärdes bort af sorg, mest svält. För man kan förstå att de
+matbitar, som hon kunde få ihop, unnade hon hellre barnen än sig
+själf.
+
+När hon nu skulle till att dö, ängslades hon mest öfver att barnen,
+som hon arbetat och lidit för, skulle in i fattighuset, eller, än
+värre, "bjudas ut på auktion" till den som ville ta dem för den minsta
+penningsumma, som kommunen ville bestå.
+
+"Bry er int om te sörje öfver de, mor", sade Ante, som satt vid sängen
+och försökte tvinga i modern vattenvällingen, som han nyss kokt i
+spisen.
+
+"Dom ta er, om ni vill eller int", flämtade den sjuka. "Ett sån't
+nödår, när alla mått förtjäna för att lefva. Och ingen som blir god
+mot er och bryr sig om er."
+
+"Vi gå härifrån mor. Vi sätt småstinterna på kälken, och så gå vi
+gårdmellan nere i landet som annat, vuxet vandringsfolk. Skollärarns
+Kalle säg, att far hans säg, att folke ner i bygden ha fått bå' korn
+och pärer (potatis), och ni ska si mor, att de räck nog åt oss å."
+
+"Ja, såvidt Guds välsignelse ger brödet, så blir ni aldrig utan. Du
+har gjort mig så lätt och ljus i sinnet med hvad du sagt, lill Ante.
+Men Gullspira --."
+
+"Hon få följa oss hon å. Ligg int' och ängslas mor!"
+
+-- "Int ängslas jag. -- De ha blifvi så lättsamt inom mej. - Jag ser
+allt lysa så himlande ljust öfver dej, och öfver barna där i
+sänghalmen, och det sjung så grant oppöfver mej. -- Ante så -- grant!"
+
+Med det föll Antes mor tillbaka på trasorna hon hade under hufvudet.
+Ante lade igen ögonlocken på henne och satte psalmbok under hakan, så
+att den inte skulle falla ner. Mor hade gjort så med far, när han var
+slut.
+
+Mor var inte väl i grafven förr än socknemännen kommo samman för att
+skaffa barnen in på fattighuset, eller auktionera bort dem.
+
+Men den dagen de kommo till den fallfärdiga stugan, där de väntade att
+finna barnen, var den tom.
+
+Brädskjulet därinvid, där de visste att geten brukade finnas, var tomt
+det med. I stugan var det skuradt och oppsnyggadt, som om gammalt
+ordentligt folk ämnade lämna den i andras händer.
+
+Barnen, hvilka de kommo för att taga, hade tydligen gifvit sig i väg
+redan föregående dag. Men männen kommo öfverens om, att man nog inte
+skulle behöfva vänta länge förrän man hade dem här igen och det med
+fattigskjuts från någon af de närmaste socknarna. För öfrigt kunde nog
+ingen heller veta, hvilken väg de tagit. Telefon och telegraf funnos
+icke där uppe i ödebygden, och man kunde ingenting göra åt saken. Alla
+hästar, som funnos i byn, voro med i skogskörslor, hade de också
+funnits hemma så hvem hade tid att ge sig ut på jakt efter
+barnungarna. "De vände väl tillbaka när hungern tog dem. Det var skada
+på geten, den kunde en ha fått sälja åt dom. Men, som sagdt, dom är
+väl snart här, bå' ungar och get."
+
+Barnen vandrade sålunda iväg utan att oroas af förföljare. Men där
+blef dock, under dagens lopp, en gråt och en jämmer på småstintorna,
+Brita-Cajsa och Anna-Märta.
+
+De gräto icke för att de fröso så att näsa och händer voro
+rågklintsblå på dem, och tårna så frusna, att de inte kunde stå på
+fötterna. Nej, de jämrade sig och gräto i hunger. Den hårdaste
+brödkant, den minsta potatis skulle de ha slukat med begärlighet. Men
+vägen öfver storskogen var mer än två mil lång, och de hade icke varit
+innanför en stugudörr på hela dagen. De höllo sig först undan alla
+försök därtill, af rädsla för, att man skulle ta kvar dem och föra dem
+till fattighuset --, sen af nödtvång, då det icke fans en än så
+eländig liten stuga att komma in uti så lång skogen var.
+
+"Kom Gullspira", lockade Ante till sist. "Jag lider int höra den
+olåten på barna. Du få dra 'na ett tag igen Anna-Lisa."
+
+"Ja men de ä rent synd, så många gånger som vi i dag ha sliti i hennes
+spenar efter mjölk", invände Anna- Lisa, som var på elfte året.
+
+"Men käre, tig då barn. Ni ska få en mjölkskvätt igen. Gullspira,
+granna, fina lill-piga, kom nu så få jag mjölka dej. Barna svält
+ihjäl."
+
+Gullspira, den, trots ytterlig magerhet, ståtliga gulbruna geten,
+kafvade sig fram ifrån tallriset vid vägen, där hon tagit sig ett godt
+mål. Hon ställde sig stilla invid Anna-Lisa, som hukade sig ned och
+drog några mjölkstrilar ner i den lilla trävril (skål) hon höll med
+vänstra handen.
+
+"Ge mej å -- Ge mej å", gnällde Per-Erik och Månke, (Magnus).
+
+"Åh ni skulle väl skämmas, stora karlarna. Du Per-Erik är på sjätte
+året -- och du Månke på sjunde."
+
+"Näej du, på sjätte är jag, de sa' mor, å tå henne fick jag mjölk
+ibland å."
+
+"Men du bli på sjunde till Kyndelsmäss, och de är bara en vecka dit.
+Vi, som ä manfolk, ska väl int ge oss öfver så där på rappe. -- Gå
+före och håll Gullspira i raggen så frys ni då int om händerna. "
+
+Det var Ante som talade och kommenderade och småpojkarna visste sig
+ingen annan råd än att lyda, helst Gullspira, "som hade folkvett", det
+trodde de fullt och fast, hört kommenderingen hon med och klämde sig
+intill dem med sin ludna, varma päls.
+
+"Ta hit Ujyla, tå få vi väme ått vi å", skreko småstintorna på kälken.
+
+"Ni mått vara snäll nu. Giss på om mor hörde småstintena sina grine
+för jämnan. Ha ni int just fått mjölk, som va bå söt och varm."
+
+"Men de va som ingenting", kved Brita-Kajsa. "Va' tinnenin" upprepade
+Märta-Greta snyftande, med tårar i stora, sorgsna ögon.
+
+"De va två skedfyllor till er hvar. Och nu kom vi nog snart fram till
+nån' storgård så ni få mat. Sätt opp dej på kälken du å Maglena, så få
+ni värma hvarann. -- Så ja, de va granne småstinter, som int grine
+länger. Mor, hon skulle vara storgla, om hon såg er."
+
+Ante strök småsystrarna om de blåfrusna kinderna, stoppade in deras
+stela, röda händer i schaltrasorna de hade bundna i kryss om lifvet,
+och snodde den gamla nötta fårskinnsfällen fast om deras fötter.
+
+"Skjut på kälken nu du Anna-Lisa, så vi kom ut ur skogen här.
+Skollärarns Kalle sa', att när en fick si spillrerna af lappkåtan, där
+Lapp-Israel dödde, så va en inte långt från bygden."
+
+"Ja, men han sa åt mej, att vargen strök här i fjällen. Jag var tokig,
+som for iväg med dej, det sa Kalle å."
+
+Anna-Lisa gick framåtböjd och sköt på kälken. Hennes tårar droppade på
+småsystrarnas halsduksomlindade hufvuden. Hon snyftade, så att det lät
+som om hon hickat.
+
+"Jag vårdar mej int om te svara, när du tala så bort i tok", skrek
+Ante med hög röst för att göra sig hörd. Han gick ju långt framför och
+drog, med kälkrepet öfver axeln.
+
+"Tro du kanske, att Kalle hade tagit sej an dej, gett dej mat och
+kläder. Har dom int stugan full med barn själf, kanske?
+
+"Men där slapp en då svälte och fryse ihjäl."
+
+"Just som om dom hade velat ha dej där! På fattighuse hade du varit i
+denna dag, i lag med spetelsk-Babba (Barbara) och tok-Lasse." --
+
+"Dom svält int, och frys int ihjäl dom heller."
+
+"Åh tvi, en så'n stinta --! Du fick äta dej fullmätt af vattenvälling
+denna moron, getost och bröd af hva Sven Påls gett oss, har du fått
+såväl som vi. Men om du int ha skrofvet fullt hele da'en, så ger du
+dej till att grina och villa tillbaka, och de till te fattighuse."
+
+"Ja hvart tror du vi kom nu då! Du tänk väl ta oss fram till kungen.
+-- Hui, -- hui, -- hui", snyftade Anna- Lisa.
+
+"Ja, som de ä med de, så kunde jag nog göra de å, -- å be'n ta dej. Du
+kunde då göra så pass som te geta getterna åt en! Det vore väl nånting
+te stort de, emot te sitte framför spisen i fattighuse och glo."
+
+"Hur månge getter kan han ha tro, kungen", pep Maglena ut ur
+schalöppningen.
+
+Hon tyckte att med det där talet om kungen började det lätta opp lite
+i tillvaron. Sanningen att säga så hade hon hela tiden likat
+Anna-Lisas tal, fast hon tyckte det var ledt att dom bägge två skulle
+ge sej på Ante, som, det visste hon granneligen, inte ätit ett Guds
+lån förr än de alla hade fått nog på morgonen, innan de gåfvo sig af.
+
+"Åh int vet jag", sade Ante, "huru många getter kungen har.
+Lill'stugufolk, som vi, kan ha en get, en torpare fem, sex, en
+storbonde tjugu och mer."
+
+"Herre gulla, då ha väl kungen hundra. -- Int rå jag me så månge."
+
+Anna-Lisa släppte kälkstabbarna, snöt sig i fingrarna och torkade
+tårarna ur ögonen med samma hand, som hon ändå dragit vanten af.
+
+Äfven Ante stannade, så att kälkrepet hängde slakt. Han tog af den
+stora malätna skinnmössa, som varit fars, och torkade svetten ur den
+vackra pannan. Hans blå ögon lyste förtrytsamt, då han såg tillbaka på
+systern.
+
+"Kanske kungen ha hundra getter, och kanske han har tusen -- ja lika
+många som en lapp kan ha renar. Men du tror väl int att kungen ha vett
+te räkna ut hur många getter en tocken liten en som du är god för att
+geta? Tro han att du kan geta hundra, så kan du de, för då har han
+särskildt slag af lättgetade getter, kanske från Jerusalem; eller har
+han några märkvärdiga gethundar, som kan hålla ihop dom."
+
+"Tänk så fin och grann du ska bli Anna-Lisa. Kanske du få gå i
+lastiker (resårkängor) och med silkeskläde på hufvet och en kjol med
+småroser på, så du ser ut som törnblombacken på sommarn. Tänk att du
+ska bli så grann!"
+
+Maglena drog schalen från näsan och bjöd till att vända sig och kunna
+ta Anna-Lisa i betraktande. En liten rar unge var hon, Maglena, med
+det guldbruna håret glänsande och burrigt och de stora djupblå ögonen
+så goda i blicken. Det var som om hon trott att Anna-Lisa, som gick
+bakefter och sköt kälken, nu var klädd i lastiker och nyponblomsdräkt,
+med silkesduk, bara för att hon tänkte sig henne så.
+
+Anna Lisa tog sig dock inte vidare väl ut i denna stund med svartgrå
+yllehalsduk snurrad fast om hufvudet och bunden i en knut i nacken,
+med mors gamla rutiga tröja, på hvilken midjan nådde ned åt knäna på
+henne, och så desslikes mors trasiga, snedgångna kängor. Genom
+trasorna i dem stack starrgräset fram, som man stoppat i till värme
+och fyllning.
+
+Det var nog ett drygt göra, att en kall vinterdag gå genom milslång
+skog i en sådan beklädnad, och det var kanske inte att undra på att
+Anna-Lisas annars icke oäfna ansikte med de blå ögonen och det ljusa
+håret, hade ett mörkt, bistert uttryck.
+
+Hon och brodern stretade åter iväg med kälken. Anna-Lisa muttrande och
+puttrande, Maglena helt upprymd -- såg för sig en kungageterskas
+härliga tillvaro.
+
+"Per Erik, Månke, stanna", ropade hon till de båda bröderna. I trasiga
+lappskor och fars så allt för bedröfligt illa passande kläder tassade
+de iväg på ömse sidor om Gullspira med deras händer i hennes ragg.
+
+Pojkarna stannade båda och inväntade skjutsen. De voro utleda och
+uttröttade på den ändlösa vandringen. "Manfolk" och på sjätte, sjunde
+året så mycket som helst, så gnagde hungern ändå i små magar, bet
+kölden i naglar och tår, och tyngde klädpaltorna mer än de värmde. Men
+nog för det att de voro så pass kariga att de kunde hålla inne med
+jämmer och klagan, fast tårarna runno utför blåfrusna kinder, och små
+skuldror oförmärkt ryckte till af någon kort kväfd snyftning.
+
+"Hva är de nu då" -- sade de, manligt öfverlägset, där de började gå
+bredvid kälken. "Ska vi hjälpe er te dra? Du tör nog tröttne opp du
+Ante."
+
+Månke sköt topplufvan, som tillhört farfar hos Sven Pålsons och nådde
+honom ner om öronen, tillbaka öfver hufvudskulten och gned oförmärkt
+bort möjliga märken efter så allt för omanliga tårar.
+
+Ante spottade i näfvarna, tog tag så att kälkrepet skar knifsdjup
+ränna i vadmalströjan just öfver skuldran, där den gammal och sliten,
+som den var, inte tålde vid värst mycket mer i slitningsväg.
+
+Han spände i och drog, som om uppförsbacken de nu nådde varit en
+glidande utförsbacke, iddes icke svara på Månkes ynkliga förslag. Det
+syntes ända ut på den kullriga ryggen, så bedröfligt han tyckte det
+vara.
+
+"Int kan ni dra oss allihop, det vet en väl att sånt är bara skryt",
+sade Maglena, som kommit i prattagen och inte frös så mycket, sedan
+småsystrarna klämde sig in emot henne och blifvit stilla, då de
+somnat. "Men ni ska få höra på roligt."
+
+"Vet de, att Anna-Lisa hon ska bli geterska åt kungen. Månghundrade
+getter har han, större än Gullspira.'"
+
+"Ingen get är som Gulispira, var så god, du --" sade Månke och såg
+hotande på Maglena.
+
+"Jaså, -- har du sett getter från Jerusalem kanske? Dom ha horn, som
+si ut precis som månen när han är ny och blänkande, så de lyser om
+dom. Och så kommer dom i tusen hundrade, och man sir dom springa öfver
+myrmarken och äta myrbär. "
+
+"Ja han som hade såna här. Jag skulle kunna ha i mig tusen kanner",
+gnälde Per-Erik.
+
+"Ja, dom ät myrbär" -- Maglenas röst fick ett drömmande, längtande
+tonfall. -- "Dom ät myrbär, för hela myran står full af sånna --, och
+fil (grädde) ur stora hoar, kungen frågar inte efter de."
+
+"Ja, om en ändå hade en kärnfilbytta här", -- kved Magnus.
+
+"Å tunnbröd så mycke vi kunne dra på kälken", tilllade Per-Erik, med
+en ogillande blick på den tarfliga last den nu bar.
+
+"Tunnbröd, förstås, ät kungens getter". -- Maglena fortfor med sin
+beskrifning, utan att i minsta mån stöta sig på syskonens brist på
+intresse för själfva ämnet och ständiga återkommande till matfrågan.
+
+"Ja, dom ät tunnbröd ur småkrubberna."
+
+"Dom va ju ute på myran nyss. -- Getterna stå väl int inne den tiden
+på sommarn", anmärkte Ante, som för att kunna höra på Maglenas, hur
+tokigt det var, behändiga språk, skjutit mössan snedt opp ifrån
+öronen, så att den höll på att vippa bort från hufvudet.
+
+"Dom mått väl in te kvällen, för myggen och åte (insekter) och för
+björntasse (björn), dom är nog inte fri han hos kungen heller."
+
+"Hvem skulle villa vara ute och gete hela natten också för den delen."
+Anna-Lisa blandade sig nådigt i samtalet. "Gå ute och gete, då en ska
+sitta inne och äta fläsk, som dom steker hos kungen, så flotte rinn
+och det luktar så att -- ja så att --"
+
+Anna-Lisa fann icke ord att uttrycka hur härlig den lukten skulle
+vara, af stekt fläsk.
+
+"Och pärer hela grytfyllor", tillfogade Magnus ifrigt.
+
+"Som ha sprucki i skale, och som man får äta i kannevis", sade
+Per-Erik.
+
+"Ja, se'n getterna ha fått. -- Ni ska få höra. Dom kom öfver myran och
+ha äti sej så mätt, att dom är lika rund, som suggan dom slaktade hos
+Sven Påls i höst."
+
+"Då orka dom int flöje så faligt heller, så en kan rå med att hålla
+efter dom" sade Anna-Lisa gillande."
+
+"Nääj, dom gå så där som suggan gick, just som så hofverande. Så klif
+dom opp på fjälle. De lys som från kanken (tuppen) på kyrkan, i
+kungens störes (fåbodar). Och så kommer getterna där, förstår ni, och
+de blir precis ljust utaf alla dom tusen hundra horna, som är som
+månen i nytändning."
+
+"Å hva dom ska mjölke, såna getter", sade Månke med trånad i rösten.
+"En kunde väl få såavis."
+
+"Å göra ostar så en kunde spricka, så mätt skulle en bli", tyckte
+Per-Erik.
+
+"Ja, men si kungen skulle bli smäckmätt först, förstår ni, och alle
+hans drängar och piger" ifrade Maglena.
+
+"Förresten vet ni barna, så kan kungen få de, som är finare ändå än
+fläsk och pärer och getost. Han kan få färsk-laxen om han vill", sade
+Ante öfverlägset.
+
+"Int på vintern heller; då laxen kryp efter åbotten ut till
+storvattne, är han nog int go te ta", anmärkte Anna-Lisa.
+
+"På vintern ät han hvad fint är ändå", afgjorde Ante utan att låta sig
+förbluffa. "Då ät han den finaste mat och är som på husförhörskalas
+hvarenda dag."
+
+"Så han får äta köttbullar å lutfisk å sviskonsoppa?" sporde Maglena.
+Hennes ögon tindrade af medkänsla i en sådan tillvaro.
+
+"Ja, å risgrynsvälling så mycke han orka."
+
+"Å kaffe förstås", inföll Anna-Lisa. "Å aldrig att han drick en tår
+utan te doppa de mesta han rå med af de också. A hvad de kaffe ska
+vara starkt å salt!"
+
+"Ja, han som vore kung ändå, så en finge allt tocke där", skrek Magnus
+ut ur hjärtats djup.
+
+"Och så har han en storen, storen stuga, där de är finare än i
+prästgår'n, rent åf som ett gullhus, å så vet han då hvar han ska
+ligge, -- de är då int i ett sån't gammrat (skräp) till stuga, som
+våran var", puttrade Anna-Lisa.
+
+"Som våran", -- "är hon int god nog! Om så väl vore att vi ägde na'.
+Me den lill'kryddgår'n och store, granne häggen. Vore så väl, att vi
+kunde komma dit igen, Gullspira och allihop, så tyck ja vi skulle ha
+de lika bra som kungen." Ante, som talade, såg med allvarsam blick på
+syskonen. "Si ni, de är en sak, att mor fans där -- och dödde där, och
+aldrig får vi igen så'n stuga."
+
+  _________________________________________________________________
+
+                           ANDRA KAPITLET.
+                        MED VARGSPÅR I SIKTE.
+
+Det liknade sig till att börja kvällas, och ännu voro barnen kvar i
+skogen. Ante blef mer och mer benägen att stanna och höra på deras
+pladder, om det också innebar så mycket af knot och jämmer, att det
+högg som spikar i hans sinne. Men han var själf så trött, så hungrig,
+och därtill så grufligen tungsint.
+
+Det var ändå han, Ante, som dels lockat, dels tvingat syskonen att ge
+sig ut ifrån känd bygd så helt skötelöst.
+
+Men han hade icke kunnat lida den tanken, att småstintorna, som mor
+varit så rädd om, skulle komma till oskyldt folk. Han var rädd att
+kommunalen skulle bjuda ut dem på auktion, så att hvad stackare som
+helst, i detta nödens år, skulle kunna ta dem, bara han fick en slant
+från kommunen.
+
+Om småstintorna och pojkarna också skulle få mat på de ställen de så
+komme till, så var det inte sagdt för det, att de skulle få höra ett
+godt ord eller bli lärda till sånt, som mor hållit så noga på. Hon
+hade strängt hållit på, att de skulle säga sanning, vara ärliga och
+sköta om ordentligt, hvad de blefvo satta till. Hon hade lärt dem att
+inte gnälla i onödan, utan att de skulle veta och förstå, att de, när
+de blefvo ensamma utan far och mor, hade en ändå, som tog sig an dem,
+den gode, mäktige Fadern i himmelen.
+
+Ante hade därför tyckt, att det var så rätt och riktigt att han, när
+de nu blifvit så ensamma, höll syskonen samman. Mat, och hvad de
+behöfde, trodde han de skulle få, när de drogo iväg ut till folk och
+bygder, som inte lidit så stort men af frosten, och som därför väl
+alltid hade något till öfvers för dem.
+
+Men redan nu, första dagen, kände han huru svårt han ställt det för
+dem alla. Värst att han också blef trött själf, då han för sin del
+sparat på både vattvälling, getmjölk och de brödstycken de efter
+moderns död fått af beskedligt folk, så trött att benen nu veko sig
+undan honom, och småsystrarna på kälken tycktes honom tunga som
+timmerklampar.
+
+Han såg af alla märken, att mera snö skulle komma. Kölden hade "slagit
+sig", det kände han, så varm han ändå hållit sig som dragare, och det
+förstod han, då snön inte längre knarrade och skrek under fötter och
+kälkmedar, som den gjort förut på dagen ända från det de alla, tidigt
+på morgonen i norrskens-ljus och blekt månsken, dragit ut från den
+lilla gråa stugan. Med afdöende spiseleld glimrande genom den lilla
+fönsterrutan hade den liksom sorgsen sett efter de aftågande barnen.
+
+Snö skulle komma och riktigt yrväder, det förstod Ante af att
+ekorrarna flögo som pilskott mellan granarna. De togo kottar mellan
+tassarna, flängde af dem de skarpa fjällen och samlade ihop den
+doftande, mjuka massan, som fanns innanför dem. En svindlande brådska
+hade de, så det knappt var möjligt att med ögonen följa deras
+rörelser. Tjädern, som i stadigt väder rör sig lugnt och värdigt
+utvecklade äfven han brådska. Det var inte så godt om rönnar med bär i
+furuskogen, och att lefva endast på tall och barr var dock för
+enformigt, tyckte han. En riktig snöyra kunde ju komma att hålla en
+inne på boets omkrets länge nog.
+
+Hararna, i hvit vinterdräkt rutade snön med lustiga spår tre och tre,
+i knippen som ett broderadt mönster.
+
+Räfvarnas spår gingo fram i rak linje med runda små hål. Och så --!
+
+Ante, som orolig såg sig omkring efter alla märken i skogen äfven där
+den var flack, härjad af skogseld eller uthuggen, Ante såg med ens
+stora, grofva, litet aflångrundade spår i rad, spår hvilka gingo i
+bredd med hvarandra, spår af flere -- af många fötter, vargens fötter
+--!
+
+Han grep på nytt kälkrepet, snodde det fast om köldstelnade fingrar
+och sköt mössan ner öfver en af fruktan och ångest kallsvettig panna.
+
+Så vände han sig tvärt emot barnen där bakom honom.
+
+"Ni gorme (sladdra) så farligt. Vi ska sjunga nu i ställe, så går de
+fort te komma ur skogen. Ta opp, du Maglena>.
+
+Maglena villfor utan tvekan broderns uppmaning. Hon tog med ljudelig
+röst upp sången om Kanan:
+
+                  "Hvad har min Jesus gjort för mig.
+                     Jo han steg ned till Kanan.
+                           Himmelska Kanan.
+                     Kom låt oss gå till Kanan";
+
+Alla barnen sjöngo, medan Maglena med sin klingande ljufva röst ledde
+sången.
+
+De gingo fram genom den nu mot den tidiga mörkningen dystra skogen,
+öfver hvilken himmelen hvälfde sig snötjock och blygrå.
+
+Men nu var det som om de ej tänkt på eller förstått annat än att
+sjunga.
+
+Småstintorna, som sutto omarmade af Maglena, vaknade, hungriga,
+stelnade, huttrande af köld och sömnyra. De kommo sig ej för med att
+gallskrika, hvilket nog i denna stund låg starkt för dem. När de hörde
+syskonen sjunga stämde de in med, som de alltid haft för vana att göra
+det hemma i lill grå stugan hos mor.
+
+            "Himmelska Kanan, kom, låt oss gå till Kanan."
+
+Sången tonade ut så vackert ibland gran och fur. Det var som om en
+liten änglahär dragit fram. Skogen lyssnade, höll andan. Inte ett ljud
+af gläfsande räf af hemskt tutande uf eller uggla. Endast barnens sång
+hördes.
+
+Ante sjöng med, starkt och högt. Han höll sina ögon anropande lyftade
+upp emot den tröstlöst dystra himmeln. Han sjöng i tro på hjälp,
+fastän hans starka röst ju egentligen bäst förmådde att nå och väcka
+vargen, barnadödaren, af hvilken han nyss varsnat de många spåren, i
+bredd med hvarandra.
+
+Nog hade Ante vetat af förut att vargen denna hårdårsvinter börjat
+smyga ute i marken, och nog hade han en del oväderskvällar, när kölden
+stod skarp så det dånade och bräckte i stugknuten, hört hans svultna
+jämmerulande (tjut) inne i skogarna.
+
+Men så här långt ner åt bygden trodde han, att man skulle gå fri från
+den. Ante tyckte det han med barnen gått så långt från hemtrakten att
+alla förhållanden skulle ha förändrat sig. Och att nu ändå varsna
+sådana spår! En tröst var, att han ensam förstod, hvad de kunde
+betyda.
+
+Nu var Kanan-sången slut. Han tog själf upp en ny sång, och syskonen
+stämde in:
+
+              "Jag vet ett land af idel ljus, hvars ..."
+
+Ante hann ej längre -- -- --
+
+"Barn --! Det ryk, och gnisterna flyg ur skorsten till en gård! Herre
+gulla, vi är ute i bygden, och jag hör hundarna skälla."
+
+Han tog med ens i och började springa, som om han dragit tomma kälken.
+Anna-Lisa slet halsduken från ansiktet så häftigt att pannan stretade
+upp med håret, och hon fick kinesögon. Hon lyfte fötterna lätt, som om
+hon redan fått på dem sina kungliga lastiker.
+
+Men Maglena, hon kröp in i schalen med hela ansiktet. Hon var blyg och
+rädd för främmande folk - helst så'na ute i bygden. En kunde ju aldrig
+veta, om dom var som riktigt folk skulle vara, så att dom såg ut som
+folket uppe i Frostmofjället. Kanske de här hade ett öga bak i
+hufvudet och ett i pannan; och kanske dom gick på händerna och åt med
+fötterna.
+
+Hu hvad det var huskigt --! Hvad kunde de tala för mål tro --!
+Frostmomålet var nog särskildt fint, så inte skulle en tro att så'nt
+utsocknes folk kunde tala det.
+
+Så långt som de nu färdats denna dagen, så kunde en ju förstå att allt
+skulle vara olikt och som oppnervändt.
+
+Gullispira hon tyckte som Maglena, att det var huskigt att komma till
+främmande folk där hundar redan hördes tjuta och skälla, så hon drog
+sig bakefter kälken med nosen så godt som mellan kälkstabben och
+Anna-Lisa, som hon myndigt klämde åt sidan.
+
+Per-Erik och Månke, voro morska karlar alltigenom från den stund de
+hörde skallet från en byhund.
+
+De spottade, misstänksamma på hvem af dem, som kunde slunga spotten
+längst ut framför sig och de satte händerna neråt mors gammeltröjor,
+som de hade på som ytterplagg, och inbillade sig fullt och fast att de
+stucko ner dem i fickor. De pratade och undrade om det var någon i
+sällskapet, som möjligtvis varit harig och rädd af sig en sådan dag,
+vid en sådan farligen långskjuts. För sin del så hade de då bärgat sig
+storstyft. En är inte manfolk för inte!
+
+Till den grad upprymda voro de, att de nedläto sig att leka med
+småstintorna. De gjorde sina ohyggligaste, värsta grimaser mot dem och
+pepo dem i halsen för att få dem att skratta.
+
+Och i den glädjestämningen kom nu barnskaran ut ur skogen, in mot en
+by. Den stora landsvägen, som de följt genom skogen, var tätt
+uppstickad eller märkt med små granar på ömse sidor om den. Det var
+för att man skulle veta att köra rätt i vägen med snöplogen när det
+blef så mycket snö att man inte annars kunde veta hvart vägen tagit
+vägen.
+
+Till närmaste gård, en liten grå stuga, snarlik deras egen den de i
+morse lämnat, förde bara en i djupa snön upptrampad stig. Det var just
+inte mycket lätt att komma fram där med kälken. Gråhund därifrån
+skällde också, som om han ville äta upp dem allihop. Nog hade det
+kanske varit bättre för dem att dra iväg till någon af storgårdarna,
+hvilka rödmålade med hvita knutar lyste fram i snön. Men det såg så
+tryggt och hemlikt ut med den lill'gråstugan uppe under berget, att de
+utan vidare gingo dit.
+
+Gråhundens skall förstodo de väl. Han sade han, som alla gråhundar,
+och sådana funnos mest vid hvar stuga, att det kom folk till gården.
+
+Nog hörde barnen också på skallet, att gråhunden inte aktade dem
+stort.
+
+"Vov, vov", bara patrask, ska jag mota bort dem tro!"
+
+Gråhunden teg ett ögonblick. Han stod kvar på lill'trappan, som
+föreställde bro utanför stugan. Så sänkte han hufvudet och morrade
+betänksamt.
+
+"Bara smått folk i alla fall, valpar, så att sägandes -- så'na torde
+inte kunna skada folk eller gård --."
+
+Han höjde hufvudet, gläfste meningslöst fast plikttroget, såsom en
+samvetsgrann gråhund alltid gör det. Men så fick han väder af geten,
+fick ögonen på Gullspira, som skymtade fram med hufvudet mellan
+kälkstabbarna och Anna-Lisa.
+
+"Jaså, det var en annan sak! Inte vanligt folk. Inte med ärlig
+hundvakt. De ha en get till hund! Oförsynt!"
+
+Gråhunden gaf sig till att skälla, morra och illgläfsa, som om han
+sett tjufvar i en kyrka.
+
+Barnen saktade stegen. Ingen af dem öppnade munnen.
+
+"De är bara för vi är så uselt klädd", mumlade Anna-Lisa till sist.
+"Komme vi som Sven Påls barna på husförhöre, i marknadsköpta kläder
+och pliggskor, så skulle nog hunn där fägna oss med svansen och skälla
+som om han bjöde oss stiga in och hålla te goa."
+
+"Men stinta", invände Ante, "nu kom vi inte till husförhörskalas, utan
+för te be folk om mat och husrum, och de si gråhunn, och vet väl att
+dom ha smått om de i en så'n lill'stuga och därför är han sint."
+
+"Sussu -- sussu --" lockade Ante och försökte ställa sig in med den
+ilsket skällande, nu rätt ut på dem rusande hunden.
+
+Maglena kullrade sig ut från kälken.
+
+Hon slet schalen ifrån hufvudet, sprang fram emot hunden och bölde sig
+ned emot den med utbredda armar.
+
+"Sussu --, sussu --. Int är du sint på oss. Du si väl att vi ä små och
+ensammen!"
+
+Det var som om hunden förstått henne. Han tystnade, sneglade förläget
+åt sidan, gäspade, som hundar göra då de känna sig skamsna. Plötsligt
+satte han upp öronen som om han varsnat något hotande från bergssidan.
+Och så började han skälla och gläfsa, med hufvudet åt det hållet,
+torrt, tillgjordt, utan mening i skallet, skällde så tills barnen
+hunnit in i stugan.
+
+  _________________________________________________________________
+
+                           TREDJE KAPITLET.
+                           GLASÖGONKARLEN.
+
+Elden brann på spiselhällen i stugan, när barnen lång- samt,
+sammanpackade, krypande intill hvarandra, kommo in där.
+
+Månke fattades ändå. Han påstod att han väl inte kunde lämna geten
+ensam. Egentligen var det så, att han tyckte skäl vara det Ante tog
+emot första törnen inne hos främmande folk. En var ju osäker på hvad
+som kunde möta en på alldeles okändt ställe. Maglenas föreställning
+hade så smått meddelat sig åt honom med, så han stannade lugnt ute när
+de andra knogade iväg in.
+
+"Hä igen dörren!" dundrade en grof röst.
+
+Hade Ante i denna stund bara gjort en half vändning utåt igen, så
+skulle hela skaran besinningslöst ha störtat med ut, ifrån tak öfver
+hufvudet, värme, hopp om föda, så förskräckta blefvo de.
+
+Där borta ifrån spishållet kom den rytande rösten från en, hvilken
+alldeles som Magdela räknat ut det, säkert hade ett öga i nacken. Ja,
+det såg mest ut som om bägge ögonen funnits där. För svarta, stora
+glasögon lyste midt i bakhufvudet. Eldrödt hår hade han, och han
+syntes icke behöfva vända sig eller ens röra sig för att se på dem,
+som kommo in.
+
+Barnen stodo ändå mol tysta lik en förskrämd skara af förvillade små
+lamm. Alla stirrade på de svarta, blänkande ögonen i den rödhåriga
+nacken, eller på mannens, till armbågen bara, håriga armar, som lyftes
+och sänktes med något glänsande hvasst han höll i de grofva, hopknutna
+händerna.
+
+"De är hundturken vi kommi till", hviskade Maglena, med tänderna
+klapprande af rädsla.
+
+"Då ät han opp oss! Jag gå ut och sir efter hva Månke gör åt
+Gullspira, jag", sade Per-Erik. Han klämde tyst opp dörren med foten
+och gled ut med hastigare fart än han kommit in.
+
+Anna-Lisa höll på att följa med honom. Men hon såg kall gröt på en
+tallrik på spisbänken, och den synen höll henne liksom fast inne.
+
+Maglena och småstintorna klamrade sig intill Ante så han nästan lyftes
+från golfvet. Han hviskade åt dem att vara tysta -- hade väl vett om
+hvad som brukades när man först kom in till folk -- det, att stanna
+vid dörren och tiga tills man blir tilltalad.
+
+Men Märta Greta, minsta lillstintan, mors gullhjärta, som hon så nyss
+hade varit, hon kunde inte tiga. Hon var rädd, och hon var hungrig,
+och hon kände sig eländig på alla vis.
+
+"Moooj" -- tog hon i -- "Etta Eta ill då te mooj!"
+
+Och nu brusto alla fördämningar. Hon skrek som om man stuckit en knif
+i henne. Den mest lockande signal för Brita Cajsa, starkare i rösten
+ändå än den mindre systern.
+
+Maglenas läppar började skälfva betänkligt. Hon, som bättre än de
+andra hade förstått till hvilket folk de skulle komma, hon som hade
+förutsett detta rysliga, hemska med folk, som hade ögonen i nacken.
+Maglena blef ju vild af skrämsel vid att se dessa ögon stilla,
+blänkande, svarta, stirra och stirra. Hon visste förut att den
+bakhufvudögda mannen var hundturken, som inte kunde hitta på
+nöjsammare än att ta små barn att slakta och salta in för andra
+hundturkar att spisa sig mätta på.
+
+Så Maglena stod ej längre ut hon heller, utan gaf till en skälfvande
+gråt, som hade bra stor likhet med småstintornas gallskrik.
+
+Anna-Lisa, -- ja underligt att tala om det, -- hon var ju ändå stora
+flickan, på elfte året. Om det nu kunde vara för att dagens mödor
+varit för tunga, eller det att hon alltjämt hade den tallriken med
+kall gråblänkande vattgröt för sig utan hopp att nå den. Hur som
+helst. En bedröflig sanning är, att äfven hon stämde in i den icke så
+särdeles harmoniska kören, som hon för omväxlings skull piggade upp
+med gälla, pipande snyftningar.
+
+Ante blef blek, han blef röd. Otäckt hvad en stor gallskrikande
+jämmerlåt kan vara smittsam. En skulle väl aldrig hört tals om att en
+karl på trettonde året skulle kunna ge sig att --, ge sig att --! Nej
+inte om han också gått en hel vinterdag utan mat, släpat på småsyskon
+i en tung kälke, ängslat sig för hvad han bragt dem in uti. Inte om
+han så gått pinad af all fasans ångest för annalkande glupska vargar,
+och därtill nu, på sistone kände skammen af att komma med hela skaran
+för att be om mat för dem alla och sig själf, samt -- om husrum -- Men
+ändå!
+
+Han vart sindt Ante, på tårarna, som ville fram, och på leda
+snyftningar, som togo till att skaka honom. Han knöt näfvarna hårdt,
+och grinade med sammanbitna tänder för att hålla inne med hvad en
+karl, som hade så många små att hålla sig uppe inför, och att ta styr
+på, måste hålla inne med.
+
+"Barna, barna, då -- är ni tokig --! Vi är hos främmande folk. Dom kör
+ut oss, om ni håll på så här."
+
+Var det likt det, att "barna" skulle tiga vid en sådan darrande,
+halfsnyftande tillsägelse. Såg Ante ut så där, och lät han så underlig
+och gråtfärdig, så var då riktig fara å färde.
+
+Oj, oj, hvad det blef för en hvinande olåt i skriket.
+
+"Hva ä de folke ifrån, som kom med så ledt sätt att hälsa? Goddag och
+Guds fred brukar en annars säge."
+
+Glasögonkarlen vände sig långsamt. Nu blefvo barnen med ens mol tysta
+af häpnad. Kan man tänka, han hade ögon äfven midt emot nacken, i
+ansiktet, som vanligt folk, och han såg på dem med en tungsam, men
+inte alls ondskefull uppsyn.
+
+"Hvem har haft så lite vett att dom släppt ut bara småfolk nu, i
+hårdårstider, och då vargen stryk kring knutarna?"
+
+Ante steg fram så långt han förmådde med det tunga släpet af de små,
+om benen.
+
+"De är ingen, som släppt oss. Vi ha gått själf, för lill'stugan våran
+är tom på bå far å -- mor --"
+
+Antes röst tog till att darra på ett oroväckande sätt.
+
+"Men ni har väl kommun och fattigvård. Det blir för den här socken te
+forsla en så'n här hop tillbaks dit."
+
+"Det är hårdår. Alla därhemma ha de smått. Ingen vill ta småstinterna
+för annat än te få pängar för dom -- och mor var så rädd om dom."
+
+Ante teg åter -- sväljde och sväljde --, bet ihop tänderna.
+
+"På de vise!"
+
+Glasögonkarlen spottade och hvisslade.
+
+"Men ni ha väl fattighuse, i fridens dagar?"
+
+Han vände sig helt på stolen -- barnen började åter darra för den
+grofva, dånande rösten.
+
+"Dom är så osams där förjämnan, hjonen; int få barna där lära hvad mor
+ville dom skulle veta. De är ingen, som håll efter dom te minnas hvad
+mor skulle ha lärt dom. Och så är tok-Lasse där, han talar skammun
+(oanständigt), och spetälsk-Babba bor där å."
+
+"På de vise -- och här är jag ensam i stugan. Dom ha gått --, allihop
+ha dom gått! På de vise! Och nu kanske ni tänkte få er någe till lifs
+här --"
+
+Det gick en skälfvande suck genom barnskaran, som från ett enda bröst.
+
+"På det vise. Ja här har jag ju kall gröt, och strömming, ja den kan
+ni få te lägga på halstre där och steka. Och dricka kan ni få till
+grötdoppa, för si jag fick en hämtare med från nämdemans när jag kom
+därifrån i dag. Inte utan att det finns en slick sirap kvar i burken
+att blanda i dricka också. -- Sånt smått folk har kanske ingenting
+emot sirap?"
+
+Ett lättnadens ljusa leende flög som solglimt öfver förut bekymrade
+små blekansikten.
+
+"En kaffeskvätt också. -- Åh ja, sånt går för sig. Kaffe, fast utan
+grädde eller mjölk, för si mjölk, sir ni barn, det har man inte när
+man sitter i backstuga och skräddar ladder (vadmalsbottiner) till hela
+socknen, då lefver man på annan dryckjom."
+
+Glasögonkarlen steg upp med ett stånkande läte. Han stödde sig hårdt
+mot den grofva knölpåk han hade bredvid sig. Det syntes att han var
+illa tagen af gikt och hade svårt för att röra sig. Dessutom varsnades
+lätt, att han var utan kvinnlig hjälp i stugan. I eldskenet syntes det
+huru sopor voro hopade där öfverallt i vråarna. Strömmingsben och
+potatisskal lågo kvar på bordet, och i den en gång hvitmålade sängen,
+vid ena väggen, stack halmen ut ur det trasiga varet. Fårskinnsfällen
+var utan hårtäcke och det gulrutiga örngåttsvaret på långkudden hade
+väl inte varit i tvätt på mången god dag. Glasögonkarlen letade under
+mycket stånkande fram, ur ett gammalt blått hörnskåp med röda rosor på
+dörrarna, salt strömming och brödbitar. Han tog äfven ut en
+kaffekvarn, i hvilken han ur en näfverask hällde ned brändt kaffe.
+
+"Om jag skulle kunna få mala jag", sade Anna-Lisa försagd. Hon stod
+redan några steg närmare gröttallriken.
+
+"Så går jag ut efter mer te lägge på elden", tillfogade Ante. Utan att
+vänta på svar var han ute.
+
+"Käre låt mej få lägge strömmingen på halstre -- de bruka jag göra
+hemma", ifrade Maglena.
+
+"Ta hit en tvaga tå ka ja tope tå dolfve" pep Brita Cajsa, som snålt
+såg på huru strömmingen började fräsa och sprätta på halstret.
+
+"Etta Eta tope dovle å", ifrade allra minsta tvååringen och räckte
+fram handen efter något att sopa med.
+
+Glasogonkarlen bröt ut i ett grymtande skratt --.
+
+En hade väl aldrig sett slik liten en piga.
+
+Ante kom tillbaka in med fånget opp till näsan fylldt af långved
+utifrån backen, där han sett att det fanns när han kom till gården.
+
+Per-Erik och Månke följde honom i hälarna. De klämde igen dörren för
+Gullspira, som i ett ögonblick glimtade fram i dörröppningen, och när
+hon blef lämnad utanför uppgaf ett hjärtskärande bräkande.
+
+Ante släppte veden i golfvet. Han stod med nedslagna ögon, hade ju
+rent, för allt nytt som tagit honom, glömt att en get äfven följde med
+i sällskapet.
+
+Inte utan att glasögonkarlen nu vardt sint.
+
+Hvad var det för fasoner! Hade en nånsin hört att man på vintertid
+drog getter med när man gaf sig ut på --. Han höll på att säga
+"tiggeri". Men det var något i Antes fasta, allvarsamma ögon, som höll
+honom tillbaka.
+
+"Geten där ha väl int behöft känna ondt af att auktioneras bort
+heller?"
+
+"Gullspira är van te vara me barna, och sen hon fick killingar har hon
+mjölka så bra. Småstinterna hade för länge sen gått åt om inte hon
+hade vari. Jag lofte mor då hon dödde, att Gullspira skulle få följa
+oss. Mor visste de en kan ha mycke godt åf en get, när en ingen mat
+har åt småen, -- så jag tog Gullspira med oss."
+
+"Hon skulle int tröje (trifvas) hos andra än oss heller", försäkrade
+Maglena stolt.
+
+"Ja, och för den delen har då jag tagi foder me åt Gullspira, så en
+behöfver då inte ängslas för de", sade Månke drygt och klef fram. Han
+hade stått och tittat på Glasögonkarlen, hvilken för honom, som genast
+fick se framsidan af hufvudet blef en vanlig människa med ögon där de
+skulle sitta ögon, hvilka till på köpet för den som, liksom Månke
+tittat på dem i smyg voro bara goda, inte lika rösten, som var sträf
+och skrämsam.
+
+"På de vise -- att här finns ännu mer med småfolk. Här en, och där en
+till; -- två, tre, fyra, fem, förut. Finns kanske lika många kvar där
+ute, som är lika morsk som de här bägge sista? Foder ha de burit åt
+geten! Kluck, kluck --"
+
+Det lät som om mannen skrattade.
+
+"Hvar tänk lill'drängen här hysa geten i natt, om de nu är bara en, --
+eller har han kanske tagit foder med för hele tjoge getter. -- Ja säg
+ifrån med ens, om ni har fler."
+
+"Nääj, vi ha int mer än en", försäkrade Månke med en stor allvarsam
+blick upp emot de plirande ögonen.
+
+"Bruka ni ha na' i sängen eller i spisen -- hva?"
+
+"Ömse hur hon ligg, Gullspira. När de va riktigt kallt på halmen i
+stugan då vi pojkar låg på golfve, så tog vi dit Gullspira till oss.
+Det vardt liksom varmt åf na!"
+
+"Ja och så slapp hon fryse själf ute i lidre. De var de du mest
+ängslades för, du", föll Maglena in.
+
+"På de vise -- att hon ska ha bäddadt åt sej, geten."
+
+"Nääj, int att hon bryr sej mycke om de, för hon lägg sej ändå om de å
+är obäddadt", försäkrade Månke. "Hon är aldrig noga pået Gullspira".
+
+"Kluck, kluck". Glasögonkarlens axlar skakade.
+
+"Om du skulle be na stiga in och hålla till godo med hvad en har att
+bju på."
+
+Månke gick storbelåten till dörren.
+
+"Var så go och stig in Gullspira, och håll te goo."
+
+In steg Gullspira med högt buret hufvud. Hon såg sig om bland barnen.
+Varsnade Anna-Lisa, som vispade om sirap i drickesvrilen, trippade
+fram till henne och gaf henne en liten puff med hornen.
+
+"Herre gulla barn. Hon vill bli mjölkad. De är den ti'n nu -- så som
+en ändå dragi na hela dan."
+
+Det blef ett ömkande, smekande sort bland barnen.
+
+"Fina Gullspira, granndocka, lill'pärla."
+
+De föllo på knä rundtom henne på golfvet, strykande och smekande henne
+så som de väl aldrig smekt mor eller hvarandra.
+
+"Hon tänk väl att vi är hungrig förstås, lill'pigan." Maglena drog
+getens smala nos emot sin tunna kind.
+
+"På de vise, att hon brukar tänka på sån't också", kluckade karlen,
+som äfven gaf Gullspira en smekning längs ryggen.
+
+"Ja och nu kom hon då riktigt med grädde till kaffe, som vi ska få. De
+är färdigt nu", småmyste Anna-Lisa, för hvilken drömmen om kallgröten
+mer och mer syntes bli verklighet.
+
+Hon lyfte den trebenta kaffekokaren från det flammande bålet på spisen
+lade, som sed var ett par duktiga saltkorn i den och spolade lite
+kallt vatten öfver den för att påskynda afklarningen.
+
+Ante och Maglena hade röjt af bordet. Gröttallriken och gamla
+grötrester, förvarade i kallkontoret ute på förstugukvisten sattes
+fram med sirapsdrickat till. Strömming, som doftade nystekt och som
+var salt så det sprätte om den fanns äfven och bröd till, rent af så
+mycket de ville äta.
+
+Det var med stor andakt, som barnen med knäppta händer läste
+bordsbönen inför en sådan anrättning.
+
+Glasögonkarlen han snöt sig och han haltade rundt i rummet, alltjämt
+mumlande: "På de vise. Så där många skulle de ha varit här å, men alla
+ha gått."
+
+"Ska inte getmadammen vara me vid borde", sporde han, när han stötte
+på Gullspira, som liksom tankfull stod invid elden och idisslade.
+
+"Joo, om hon får lof så. Hon ät skal och ben och allt som bli öfver.
+Var så go, Gullspira!"
+
+Månke makade ner allt hvad de kunde undvara, i sitt lilla barmskinn af
+gammalt läder, och lät geten äta, samtidigt med att han åt själf.
+
+Rätt som det var rullade småstintorna ner i golfvet, insomnade.
+
+Glasögonkarlen hade gått ut ur stugan. Anna-Lisa hällde upp kaffe i
+några omaka, men riktigt granna koppar, som hon letat rätt på i
+skåpet.
+
+Det var något till godt att få i sig det goda varma kaffet efter den
+kalla, men ju ändå så rara maten.
+
+Karlen kom in med fånget fullt af halm. "De här tror jag skall förslå
+för bå folk och fä."
+
+Han bredde ut halmen på golfvet, på lämpligt afstånd från spisen med
+eldgnistorna.
+
+Gullspira visade sin erkänsla genom att genast gå fram och nappa i sig
+några af de tomma axen, och sedan stolt och behagfullt klifva in i
+halmen och lägga sig till ro för natten.
+
+Ante satt kvar vid bordet och tackade, med sänkt hufvud, Gud för
+maten. Så steg han upp, tog småstintorna en efter annan, höljde af dem
+halsdukspaltor och schaltrasor och lade dem så i halmbädden, med deras
+hufvuden emot getens varma ragg.
+
+"På de vise -- kluck, kluck." Glasögonkarlen stod och stirrade på de
+små där på halmen. Söta, rara barn voro de, med ljuslockigt hår, fina
+små ansikten, fastän så bleka, så tunna, med frostbitna små näsor.
+
+Han drog fållen från sin egen säng och ville hölja öfver dem. Men Ante
+höll honom tillbaka.
+
+"Käre gör int de, -- ta int åf er själf. Vi har fårskinnsfällen ute på
+kälken och kläderna, som vi ta åf oss. "
+
+"Jag har en skinnfäll in i lillkammarn å. Ta fållen ni."
+
+Glasögonkarlen gick in i, hvad som väl var lillkammarn, genom en dörr
+bakom spisen. Han kom ut igen med en riktigt snygg fäll öfver armen. I
+ena handen höll han en halfstopsbutelj och i den andra ett sprucket
+dricksglas.
+
+"Nu ska en så rejel liten karl, som har sliti så ondt hela dagen, ha
+sig, hvad godt är. Si här, en ordentlig sup, det gör godt i skrofve."
+
+Han fyllde glaset till mer än hälften. "Jag plär alltid själf supa ur
+buteljen och är god för att i ett drag ha i mej hela fjärndelen. Men
+någe mått på så vis, om hur mycke en ska ta i sig kan ju inte den ha,
+som int är fullt van. Halfva dricksglase tänk jag ska svara emot en
+god, redig färdsup. Smådrängarnas tur kom se'n den. Måtro dom är nog
+så karig att dom vet te förstå sej på hva godt och nyttigt är i
+vintertid dom å." Han såg välvilligt på de små "karlarna".
+
+"Så kopp (skål) då, på dej, i förstone!"
+
+"Smådrängarna", Månke och Per-Erik blefvo med ens så höga i halsen. De
+torkade sig om munnen med afvigsidan af handen, som de sett
+storkarlarna, ja far deras också göra, när de skulle till att supa.
+Till och med de äldres därvid andäktiga, belåtna uppsyn försökte de
+att efterlikna, där de stodo beredda att efter Ante få smaka på
+brännvinet.
+
+Men Ante stod framför glasögonkarlen blossande röd, som om han varit
+anklagad för ett brott.
+
+"Käre, käre er far, låt mej slippe tocke!"
+
+"Hurru nu då. Är den kvicke, rejele pojken en tocken mesfjärdig, att
+han int tar till godo när han blir bjuden på en sup. Han syns då komme
+från Lappfjälle riktigt nu då, han. Och jag, som tyckte de ni va
+kommen tå svensk-folke, som plär ha bättre vett än te neka för en sup
+när de bjuds. Si här, begas (tjura), int nu, utan ta den här skvätten.
+Jag just som trår efter sällskap åt min sup."
+
+Han satte glaset nästan befallande till Antes mun. Men gossen bet ihop
+tänderna och steg tillbaka.
+
+"Ni mått låte mej slippe far, för jag har loft mor så innande säkert
+att int bli nån supare."
+
+"Hä, hä, hää", vrålskrattade glasögonkarlen, "supare", för de du tar
+en sup. De är kärringprat, du är rädd för mor din än. Tocken mes!
+
+Ante blef hvit i ansiktet. "Käringprat" det mor sagt, mor, som ensam
+fått draga försorg om barnen, sedan far de sista åren kommit i dåligt
+sällskap, som lockat honom att dricka tills hans krafter voro slut och
+han långa tider lade sig hemma, hjälplös och eländig, utan att bry sig
+om hvarken henne eller barnen.
+
+Tårarna kommo honom i ögonen.
+
+"De var den förste supen jag skulle akta mej för, sa' mor, och den här
+skulle bli den förste. Kom ihåg, att jag har alla de här småena att
+svara för å."
+
+Glasögonkarlen blef med ens så underligt spak. Han sänkte buteljen,
+som han just höll upp emot det öppna gapet för att dricka ur. Så
+ställde han sej att stirra in i den aftynande elden.
+
+Efter en stund satte han korken i flaskan och slog ner den med knutna
+näfven, sedan han mycket betänksamt hällt tillbaka det af Ante ratade
+innehållet i glaset. Men han darrade som om han lidit dödsvånda, och
+svettpärlor rullade ner från hans panna.
+
+"På det vise, att det är 'första supen' man skall vara rädd för", sade
+han långsamt, liksom högtidligt. "Ja, så skall ja bli den som är rädd
+för den 'sista supen' också, då jag inte var det för den första. Det
+sa' Ladd-Pelle och jag med!"
+
+Han haltade stånkande in i lillkammarn med brännvinsflaskan i handen.
+Så kom han ut igen och ställde sig länge att se på barnskaran i
+halmbädden. De sofvo djupt, i samma ställning som de kastat sig ner,
+bleka små stackare, men så barnalyckligt, tryggt slumrande, att det
+syntes honom som om han fått Guds änglar till huset, som höllo vakt om
+dem.
+
+Gullspira låg midt i gruppen, idisslande, med halfslutna ögon och
+knusande öfverlägsen hållning.
+
+  _________________________________________________________________
+
+                           FJÄRDE KAPITLET.
+                   UNDER MORGONRUSKET INNE OCH UTE.
+
+Tidigast af alla vaknade småstintorna på morgonen. Utom glasögonkarlen
+förstås, Ladd-Pelle, som han annars kallades, då han, när han var
+nykter, tillverkade rent märkvärdigt fina laddar.
+
+Han hade varit uppe länge nog, så förundrad öfver att så dags vara
+redig och klar i hufvudet att han gick och småkluckade för sig själf
+som i förnöjelse.
+
+Grötvattnet stod och kokade i grytan och till och med det, så hade han
+sköljt ett par näfvar pärer, så barnen skulle få smaka däraf till
+saltströmmingen.
+
+Ladd-Pelle hade inte på många år känt sig så besynnerligt lätt i
+tankarna. Han rent undrade öfver att han kom att gå hem förra kvällen,
+han, som annars brukade stanna öfver i krogköket på gästgifvaregården
+och kunde gå i suptagen många dagar. Ja underligt var det. Nu satt han
+ju redan i fullt arbete, hade väl beställning på så många par laddar,
+så han kunde hålla på natt och dag, och folk ville ändå ha mer af
+honom.
+
+"Ita Tasta" -- hördes Märta-Gretas röst från halmbädden. "Opp! si ny
+dotta."
+
+"Ita Tasta", annars Brita-Cajsa, var genast klarvaken. Hon kröp på
+alla fyra öfver de ändå stadigt sofvande äldre syskonen, till
+Märta-Greta, som i ensamheten kraflat sig öfver dem, äfven hon, och
+vidare rullat sig fram till spisen. Där hade hon fått fatt i ett
+vedträ, som hon lindat i halsdukar och förklädestrasor och nu höll upp
+emot systern med en min af stolt lycka. "Putta na --!"
+
+Brita-Cajsa trutade ut sin lilla mun så mycket hon förmådde för att få
+den att nå in genom de tjocka höljena till själfva vedträdet, som
+riktigt nog fick en smackande kyss.
+
+"Ha hon fått nå'n mölk", frågade Brita-Cajsa ifrigt.
+
+"Tinnenin." Märta-Greta skakade bekymrad sitt hufvud. "Tinnenin allt."
+-- (Ingenting alls).
+
+"Vänt, ja ka ge'na ja', tom moj ga lillbjo."
+
+Hon lade vedträdet tätt till sitt bröst, såg ner på det med stor ömhet
+i blicken, vaggade sakta med kroppen och hviskade: "Sung nu Mäta-Geta,
+så somna hon."
+
+"Va ta mi Jetu ot tö mi. Millmaste tana, o åt ått då ti Tana.
+Millmaste tana."
+
+Märta-Greta var fast öfvertygad om att hon sjöng fullt korrekt sången:
+"Hvad har min Jesus gjort för mig." "Millmaste tana", det betydde
+Himmelska Kanan. Den som inte kunde begripa det' hade väl inte vanligt
+människoförstånd.
+
+Syskonen voro mycket stolta öfver, att lilla Märta-Greta, som inte var
+två år, kunde "säga allt hvad hon ville", riktigt "tala rent".
+
+"Dotta ha pumm." Uttydt: dockan vill ha mjölk. Att en sådan föda eller
+dryck beståtts dockan när Brita-Cajsa höll henne till bröstet, tycktes
+icke ingå i Märta-Gretas föreställning. "Pumm" skulle dockan ha, hon,
+som Etta-Eta själf måste ju känna en våldsam hunger och törst.
+
+"Anna-Ita opp! Etta-Eta illa ha pumm å tatta å älle."
+
+Anna-Lisa, som sömnyr satte sig opp i halmen, förstod genast att
+Märta-Greta ville ha mjölk och kaffe och välling. Hon såg upp
+förlägen. Då man var ute hos främmande folk, som de nu alla voro, så
+fick en be sej fram så vackert och inte kommendera sej till hvad det
+så vara månde.
+
+Ante var äfven kvickt på fötter. Hans första tanke gälde Gullspira,
+som inte fanns i stugan. Det var ju hon som hade mjölk åt
+småstintorna.
+
+Han hälsade godmorgon på värden, som satt vid spisen och drog den
+beckade tråden genom det styfva vadmalet, samt såg ut som han setat i
+stugan alldeles ensam. Ante fick med djup tillfredsställelse ögonen på
+matanordningarna i spisen.
+
+Men så gick han ut riktigt i förskräckelse för geten. En kunde aldrig
+veta hvad det blifvit af henne, då hon kommit ut ensam på så främmande
+ort.
+
+Ante hade så när icke fått upp dörren för den förfärliga västanstorm,
+som sopade fram och röt som tusen vilddjur, in mellan bergen. Snö bar
+stormen med sig -- snö, så man icke kunde hålla ögonen öppna och se
+hvad man hade framför sig, knappt se handen.
+
+Gråhund hade krupit in på förstugukvisten, men med ögon och öron
+spända ändå. En bra hund fick vara på sin vakt just sådana
+styggvädersdagar då båd' varg och räf, och uf och uggla kunde söka sig
+fram till folkboningar.
+
+I dag hade nog gråhunden äfven en annan orsak att vara misstänksam.
+
+Den där geten, som gick och hofverade sig som hund, hade nästan retat
+vattuskräck på gråhunden, när hon gaf sig till att gå in i stugan och
+bli där öfver natten. En hund med hederskänsla kunde ju inte vara inne
+i så'nt sällskap och höra ledt bräkande. Nu hade gråhunden legat och
+tjurat och ondgjort sig hela natten. Ett så'nt där missfoster med
+horn, utan svans, och med ögonstenar som stodo på längden i stället
+för runda i hufvudet, hon skulle få ligga inne hon, då en så fin
+gammal gråhund, som skyddat gården natt och dag och som dragit
+husbonden ur tusen faror, då han var drucken och inte kunde reda sig,
+fick ligga ute. I ett så'nt väder till, då ingen borde kunna köra ut
+ens en hund.
+
+Att det där missfostret bara täcktes gå in i huset! Och att sedan se
+henne, när hon kom skuttande ut på morgonen, så säker och trotsig, som
+om hon bott där inne för alltid. Gråhunden blef så skamsen så han kröp
+under bron, för inte kunde han ge sig till att ställa sej och skälla
+på någon som kom ut ur stugan. Den hund fanns väl ej skapad som skulle
+ha burit sig så bakvändt och ohyfsadt åt.
+
+Men nog för det, att man kunde ha ögon och öron med sig och se hvad
+det skulle bli af den, som obekant och utan hundgåfvor att nosa sig
+till allting, gaf sig utom gården i ett sådant väder.
+
+Gråhunden skällde, kort och dämpadt skadegladt, nästan som om han
+skrattat för sig själf.
+
+Han vände bort hufvudet, ruskade på sig och morrade, lite lagom
+hotande, då Ante kom ut och började ropa och regera. Gång på gång
+lockade pojken på ett så tokigt ljudande namn, som "Gullspira". Om det
+varit Pilona eller Snälla eller Frågvis, men "Gullspira"! Ante klef
+ner från trappan, vadande i snö till midjan. Han skuggade, bländad,
+ögonen med armen, som han höll upp framför sig.
+
+"Gullspira -- kille, kille, geten. -- Hvar är du --?"
+
+Ante tänkte på vargspåren han sett under gårdagen. Visste väl hur
+hågad han var på getkött, vargen.
+
+Inte ett spår var att se i snön af geten. Stormen röt, så att Ante
+riktigt kände huru hans egen röst drunknade i dånet. Det var därför
+han inte hörde huru Gullspira bräkte, till svar på hans ropande.
+
+Ty hon hade länge sedan hört honom. Men hon tänkte som så, att hon
+ville mallra i sej frukosten, som hon hittat åt sig i ett gammalt
+uthusruckel, först innan hon gaf sig till känna.
+
+Någon gång måtte där ha funnits kreatur i rucklet. Vidjebindslen
+hängde ner i två större bås, och en liten räcka på hvad som varit fyra
+små getbås urskiljdes i en vrå. Kolsvart och förfärligt smutsigt var
+det här inne, och Gullspira skulle väl aldrig annat än i yttersta nöd
+kunnat förmå sig att gå in. Men hon fann några borttorkade löfkärfvar
+i en afbalkning. Till och med det så hittade hon några höstrån och
+sådor, sådant fint affal af blommor och blad, som lossar ur det till
+hö torkade, slagna gräset och som kreaturen så gärna förtära.
+
+Ja, så fick då Ante kafva omkring där ute i snön så länge, tänkte
+Gullspira, och ropa och locka. Inte gick han åt för det. Men i alla
+fall brådskade hon på med att äta, så att munnen gick som en
+hackelsemaskin. Hon hade nog litet sjukt medvetande; men tänkte också
+på att hon behöfde samla på sig mjölk till de små barnkillingarna där
+inne i stugan.
+
+Ante klef i snö till armarna. Han var nu nästan framme vid landsvägen.
+Ängslig, utom sig, blef han, då han ej fann geten. Hvad skulle han ta
+sig till om han inte fick mjölk åt småstintorna. Och så tungt och
+sorgsamt det skulle kännas att tänka på det vargen slitit sönder fina,
+granna Gullspira.
+
+"Mä-ä-ä" -- tyckte Ante sig höra. "Mä-ä-ä-ä-ä!"
+
+Han vände sig häftigt om, fick Gullspira nästan i famnen, som hon kom
+hoppande och dykande i drifvan.
+
+"Gullspira, du få int skrämme mej så här", sade han med en betänklig
+skälfning i rösten. "Du mått väl förstå att de är du och jag som stå
+för alle små'en där inne och vi mått hålla ihop."
+
+  _________________________________________________________________
+
+                           FEMTE KAPITLET.
+                        ALLE MAN TILL VERKET.
+
+Det var oro och misstämning inne i stugan, men som vände sig till
+riktig fröjd när Ante och Gullspira kommo åter dit in. Anna-Lisa fick
+mer än en stopfylla med varm skummande mjölk af geten, det räckte både
+till grötdoppa och till kaffe, och att blanda i vatt'vällingspadet, så
+man tyckte att det blef rent kalasmat.
+
+Men så det såg ut i främmandestugan! Gamla trasiga laddar, som Pelle
+hade till lagning, slängda kring golfvet. Halmen utströdd. Hade icke
+den välsignade elden brunnit på härden, och lyst opp stugan, så skulle
+väl mörkret stått på där inne hela dagen, då innsidan af fönstret var
+gråsvart af smuts, och yrsnön nu dessutom klumpade sig fast utanför.
+
+Ante och Anna-Lisa togo itu med att rusta opp där en smula.
+
+Maglena letade rätt på mässingkammen i lillkunten. Det blef i dag
+hennes uppgift att kamma småsyskonen, hvilka uppgåfvo tjut på tjut
+under hennes nitiska bemödande att få lockigt hår att falla slätt och
+stripigt att ligga fint.
+
+Sedan var det kylda, såriga tår och skafda små hälar, som skulle
+ansas. Näfverrifvan (ask af näfver) togs fram ur kunten, den var fylld
+med hemkokt såpa, en välkommen gåfva af en granne där hemma.
+
+Det var bara roligt att få slaska och tvätta fötterna i såpa och varmt
+vatten och att sen stryka på dem svingalla, som i flaska också fanns i
+kunten.
+
+Huru mycket Anna-Lisa förmanade till varsamhet, så slaskade barnen så
+våldsamt, att hon ansåg bäst att blöta hela golfvet och först som sist
+skura af det.
+
+Ante, Maglena och hon fingo i hvarsin tvaga. De strödde sand öfver det
+med varmt vatten spolade golfvet, satte de bara fötterna på viskorna
+och gnedo så att flisorna stucko upp ur det murkna, nötta träet.
+
+Golfvet hade väl inte varit skurat på åratal, eller sedan "de
+allihopa" gingo ifrån stugan och lämnade halta stackars suparen
+allena.
+
+Småstintorna sutto uppe i gubbens bädd och gjorde dockor af vedträd
+och stickor. Småpojkarna diskade vrilar och träskedar och skrapade
+grötgrytan under ett öronbedöfvande oljud.
+
+Ladd-Pelle blef alldeles förskräckt när han fick se hvilken mängd
+trasiga laddar, som barnen, under vildslut slängande, hopade samman åt
+honom under spisen. Han kände sig ändå bra förnöjd när han tänkte på
+huru välkommen han skulle bli då han kom ut i gårdarna med dem,
+färdiga. Det var annars känd sak att Ladd-Pelle hellre söp än
+arbetade.
+
+Lite emellan hötte han i dag åt lillkammarhållet till, där
+bränuvinsflaskan fanns, i sällskap med en hel kutting starkvaror. "Stå
+där du och blinka och vinka, och ligg där du, stinn i kräfvan. 'Sista
+supen' ska ni få behålla själf! Jag skulle ha legat här i dag jag
+rejelt som ett svin om jag tagit den #'ista supen', skulle bli.
+Märkeligt att barna här skulle vända in hit. Alla tiggare, som gått
+fram här de sista åren, så har dom nog sett att här var ett så styggt
+hål, att ingen kunde ha sämre, och dom ha bara gått förbi. Men barnen,
+kluck, kluck. Dom hade inte bättre vett än te gå in till en så'n
+fyllkanalje. Om jag nu bara låtit bli att ta hem brännvin i går, så
+hade jag haft pengar så jag kunnat köpa kakor hos bagarn te
+småänglarna här."
+
+Han reste sig mödosamt, satte kaffekokaren öfver elden, blängde utåt
+rummet, småmysande.
+
+"Ska vi inte ha oss en förmiddagstår tro? Herre gulla" mumlade han för
+sig själf, "stintan har rent af vett tå sej själf te tvätte af
+fönsterglaset."
+
+Barnen logo emot honom, varma och röda, så som de fäktat. Småstintorna
+i sängen sjöngo sina små till sömns med mjukt, ljufligt ljudande,
+'Millmaste tana'.
+
+Månke och Per-Erik slogo och gnisslade med knif och järnskrapa i
+grytan, skrattade och skrålade:
+
+                  "Näcken han spelar på böljan blå."
+
+Inte nog med det. De drogo till med en visa som Ante inte likade, då
+den liksom angick honom själf.
+
+  "Ante han var en hurtiger dräng,
+  flitiger som en myra,
+  rask var han som den raskaste karl,
+  stark var han väl som fyra."
+
+Det var liksom att göra spektakel af honom med den där visan, så han
+blef sint, och sade att de kunde gasta på en finare låt. De kunde
+också låta bli att skrapa hål i botten på främmande gryta.
+
+"Nog håll järngrytan", medlade Pelle. "Det låt så fägnesamt te höra
+barna sjunge. Dom ha aldrig gjort det här hos mej förr. Bå käringen
+och barna trätte då förjämnan innan dom for af till Amerika, dit jag
+då int ville följa dom."
+
+"Ja nu är de ett så'nt oväder i dag att ni tör få stanna här, för ute
+hinn ni inte till landsvägen förr än ni är begrafven, sån snö som de
+är! Men jag har inte mycke att bjuda på, annat än sötigt (skämdt) mjöl
+till gröt, och strömming, och så kaffe."
+
+"Ja skulle de int duga de", sade Ante, som rätade upp sig. Han hade
+gått framåtböjd och skrapat golfvet med näfver för att efter
+skurningen få det hvitt och torrt.
+
+"Vi tycker att de är behändigt te få stanna här i stugan, vi", tillade
+Maglena. "När vi få aldrig så lite afröjdt här, så blir de liksom
+hemma i stugan hos oss, fast där hade vi blommer i fönstre."
+
+"Ja men annars heller", fortfor Maglena. Hon riktigt hoppade till.
+"Jag, som tog lillkaktusen me mej i knuten."
+
+Hon sprang till kunten, som hängde på spiskroken, gräfde bland allt
+grej de hopat samman där, och fick tag i en stor strut, ombunden med
+en halsdukstrasa.
+
+"Si ni! Ni må tro han lef den fina, granna lillkaktusen. Jorden fins
+kvar på'n å. Käre få jag en näfverrifva te sätte'n i."
+
+Pelle antydde åt henne hvar en sådan fanns.
+
+Så satte Maglena ner den tilltufsade plantan, som då inte precis
+gjorde skäl för benämningen "fin och vacker".
+
+Hon hviskade ifrigt en stund med de äldre syskonen och gick sedan
+blyg, men med högtidlig uppsyn, fram till värden.
+
+Maglena frågade med bäfvande stämma om han ville hålla till godo med
+hennes lill'grannkaktus. Hon hade fått den hos skollärarns och det
+skulle bli så granna blommor på den, ellanste röda, och större än en
+kaffekopp. Men den skulle stå så solen kunde lysa på den genom
+fönstret, -- och vatten skulle den ha hvar dag.
+
+Ladd-Pelle hade nog inte mycket förstånd om blommor. Den här tyckte
+han såg ut mest som en bäfversvans med hvassa små nålar på. Men nog
+hade han så mycket vett att han förstod att stintan gaf bort hvad hon
+höll högt i värde, så han tog åt luggen, då han inte hade mössan att
+ta af och bjöd henne sedan handen för att tacka.
+
+"Håll till godo", sade Maglena, så kungligt nedlåtande som om hon
+skänkt bort en hel blomsterträdgård.
+
+"Jag vet aldrig hur vi ska bära oss åt, då jag är rent af utan bröd",
+funderade Pelle och sköt glasögonen åt nacken till. "Si jag brukar
+inte hålla så noga på hvad mat jag får i mej själf här om dagarna, det
+är nog tokigt, men är så ändå."
+
+"Har ni bara mjöl, så nog kan vi baka", sade Anna-Lisa öfverlägsen i
+rösten. "Vi få väl elda opp bakugnen."
+
+"Det var en sak de att jag har mjöl, men så sötigt så jag tror int
+nå'n kan få bröd af de."
+
+"De var väl värre för oss te få bröd förra vintern, och i vinter å,
+när vi fick blanda bark och halm i degen", ifrade Anna-Lisa. "Ante",
+återtog hon, "gå efter ved du och elda opp ugnen. Jag såg ett baktråg
+i kontore här nyss, de ska jag bära hit. Och du Maglena, ta grytan tå
+pojkana och sätt 'na öfver elden, så ska jag ösa dit vatten till
+degspad. Vi få baka ljusugnsbröd, som int behöf stå och jäsa, och så
+göra degen riktigt klinthård, då mjöle är sötigt.
+
+"Som väl är så ha vi då krita här så vi kan hvitlimma spisen efter oss
+när vi ha bakat."
+
+"Men", fortfor Anna-Lisa med bekymrad röst, "de är farligt ledt, att
+vi int ha en mattrasa te lägga öfver nyskurade golfve."
+
+"På de vise, att här ska bli som hos fint folk. Ja, så gå in i
+lill'kammarn och ta ut trasmatterna, som ligg' där. Ta fälltäcke
+också, så kan vi stoppa fast det om halmen, där i vrån. Här blir rakt
+som jul i stugan. Ja, bättre, för den delen. Jularna har jag int haft
+mycken reda på, som jag lefvat i superi. Kom hit ni småpojkar ska ni
+få lära er göra laddar."
+
+Månke och Per-Erik fingo becktråd, vadmalsbitar och syl. Makalöst
+ståtligt att dra tråden högt i vädret, få klämma sylen genom det hårda
+tyget och lädret, och att i samma nu känna sig som fullgod laddmakare.
+
+Elden flammade snart i den stora bakugnen. Anna-Lisa och Maglena
+fäktade med att knåda deg och kafla ut tunna kakor på bordet. De hade
+degen hård som en sten, för att den inte skulle blötna opp under
+gräddningen.
+
+Ante stod för ugnen. Han tog brödkakorna, som systrarna bakade ut, i
+det de rullade dem med kafveln och sedan naggade dem med naggen af
+hopfästade hönsfjäd- rar, hvilka gjorde tätt, tätt med hål i kakorna.
+Sedan sköt han in kakorna i den flammande ugnen och gräddade dem en i
+sänder, framme vid luckan där härden var finsopad. Han fick passa på
+väl att sno och vända kakorna med träspaden så att de icke skulle
+brännas af den flammande elden.
+
+Småstintorna voro förstås också med i bakningsbrådskan. De hade sitt
+eget bakbord, på en inte allt för ren trästol. Dockorna sofvo med
+vedträdshufvuden på den smutsiga örngottskudden, hvilken skulle komma
+med på byk innan kvällen.
+
+Annars var det rammel och rumor i stugan, ett lif och en flit.
+
+Middagen skulle ju också lagas.
+
+Pelle kom upp med förslag om att grädda ärtpannkaka i den varma ugnen.
+Fläskflott i en kruka hade han att hälla på den, så det blef fin
+middag med det färska brödet till, grått visserligen med blänkande
+"degrand", och segt, så man kunde ha slitit tänderna ur sig på det,
+men ändå orimligt välsmakande, som brödet gärna blir, när barn få baka
+det själfva.
+
+Gullspira fick gå ut och plocka i sig mat där hon förut funnit på den.
+Kvarlefvor fick hon sedan inne. Så hon gaf mjölk i öfverflöd. Annat
+hade Pelle varit van vid. Brännvinet hade här i stugan oftast fått
+ersätta både mat och dryck.
+
+  _________________________________________________________________
+
+                           SJÄTTE KAPITLET.
+                      GLASÖGONKARLEN ÅTER ENSAM.
+
+Barnen hade dröjt kvar hos Ladd-Pelle hela två dagar. De skrattade åt
+sig själfva när de talade om för honom hur han i förstone skrämt dem.
+Han som var bara god och rolig.
+
+Ovädret hade lättat opp. Man såg karlar köra snöplogen nere på
+landsvägen. Pelle och Ante voro ute och försökte trampa opp en stig
+dit ned.
+
+Morgonen därpå, i dagningen skulle barnen ge sig af och de gingo alla
+till bädden i god tid. När de hade somnat, hvilket inträffade så fort
+de lagt sig i halmen, gick Pelle ut. Han haltade ner åt bygden. Folk,
+som sågo honom sade: "Nu går Ladd-Pelle till krogen igen. Han har väl
+legat hemma, full under ovädersdagarna".
+
+Men Ladd-Pelle gick inte till krogen!
+
+Han köpte gryn i handelsboden för de färdiga laddar han hade med sig
+dit. Socker köpte han och en bit fläsk, och så små hvetebullar,
+fjorton stycken. Han tänkte på barnen, och att de skulle ha två hvar
+till kaffe, innan de gingo ifrån honom nästa morgon.
+
+När han, spik nykter, kom hem, satte han sig att sy med förtviflans
+fart. Det drog långt om på natten, innan han gick till sängs.
+
+Men då stodo där tre par nya laddar invid halmbädden på golfvet.
+
+Småstintorna hade varit så godt som utan skor på fötterna, hvilka sett
+ut som köttstycken, svullna och röda, när Ante på kvällen tog af dem
+de omlindade trasorna. Och Anna-Lisa hade haft skafsår på hälarna, så
+att blodet runnit om dem och hon gråtit när hon skulle lossa
+kängtrasorna från fötterna.
+
+Det var kallt och inte fritt för att inte en eftersläng af ovädret låg
+kvar i luften, när barnen på morgonen skulle begifva sig af.
+
+Pelle hade nu hyllat om dem på alla sätt. Men han tyckte det var så
+ledt att se dem draga ut ur stugan. Det var som om både värme och ljus
+skulle gå ifrån honom med barnskaran.
+
+Geten, det präktiga djuret, som mjölkade så bra, om han då åtminstone
+kunde få behålla henne! Det skulle gå lättare att släppa brännvinet,
+tänkte Pelle om en hade söt mjölk att så där ta till när som helst,
+när törsten kom efter saltströmmingsfrukost och middag. Dessutom, inte
+kunde barnstackarna dra en besvärlig get med hela vägen, tyckte han,
+så han frågade dem om de skulle ha lust att släppa geten och lämna den
+till honom. Han skulle nog skaffa pengar för den; nu, när han börjat
+arbeta skulle det inte bli svårt. Men var det likt till det, att de
+ville släppa Gullspira. Hon, som gaf dem värme, mat, som de voro
+go'vänner med, och som var gammal och trygg att ha med.
+
+Far fick nog inte misstycka. Men inte för många pengar, inte för något
+pris kunde de släppa Gullspira.
+
+"På de vise, att ni är som go' vänner me na också, och liksom kan
+hålla er till, na. -- Så får jag söka till att hjälpa mig utan", sade
+Ladd-Pelle saktmodigt.
+
+"Vi ha haft de så bra här, och ni ska ha så många tack för oss alle."
+Ante räckte fram handen och såg så godt och allvarsamt opp till
+Ladd-Pelle, att denne tyckte det han inte skulle stå ut med att bli
+utan dem alla.
+
+"Och käre, glöm int att lillkaktusen ska ha solsken på sej, och vatten
+hvar dag. När vi komma igen ska jag ha en annan stor, grann blomma åt
+er, far", sade Maglena. Äfven hon tog i hand och tackade.
+
+Anna-Lisa förstås tackade, hon som inte fyllest kunde visa eller säga
+huru rent belåten hon var öfver nyladdarna.
+
+Småstintorna lyftes upp. Märta-Greta sträckte upp armarna, spetsade
+munnen till en trut -- "Putta faj, -- öla dann tol te Etta Eta".
+
+"Hon vill pussa er, säg hon, för ni ha gettna granna skor."
+
+"På de vise! Herre gulla, att jag stackars suput inte ska vara värd
+att komma när en så'n Guds ängel --."
+
+Ladd-Pelle vände tvärt ifrån barnen, gick ensam in i tomma, men nu så
+snygga stugan. Han satte sig invid spisen och snyftade som om all
+glädje i lifvet flytt honom.
+
+Gråhunden, som belåten sett det misshagliga sällskapet draga iväg och
+ute på lill'trappan hviftat muntert afsked med svansen, gnällde nu
+jämmerligt och deltagande, när han inne i stugan fann husbonden i så
+tungsamt sinnelag.
+
+  _________________________________________________________________
+
+                           SJUNDE KAPITLET.
+                              SKINGRADE.
+
+Det väckte nog icke så stor uppmärksamhet hos folket i den stora
+fjällbyn, när de sågo skaran af barn draga därigenom. Det var en så
+alltför vanlig syn i dessa tider att se uthungrade, hela hushåll ge
+sig iväg för att bedja om lifsuppehälle.
+
+Frostmofjällsbarnen drogo enligt Ladd-Pelles råd direkt ner åt
+älfkanten till. De voro ängsliga och försagda att börja med, gingo i
+saknadens tal om Glasögonkarlen.
+
+Men det var så grant med den myckna snön, och så fritt och lustigt att
+komma ut, så de kände sig slutligen riktigt nöjda och muntra på
+morgonkvisten. Det klarnade opp i luften och drifvorna stodo i höga
+vallar längs vägkanten. Så lustiga voro de också, de tunga drifvorna.
+De hade hängt sig som tjocka hvita fällar öfver taken, fällar, som
+hängde ner ända emot fönstren. Enbuskar och smågranar hade höga roliga
+toppmössor på sig, och längs de gamla gärdsgårdarna veko sig
+snödrifvorna öfver dem, som tjocka, hvittulliga klädesplagg.
+
+Så det var så mycket roligt att se denna dag. Röda tvåvåningshus och
+små grå stugor brydde de sig inte så mycket om. I alla dessa var allt
+bra likt som hemma i deras socken. Kvinnfolk, som klefvo i snön öfver
+knäna för att komma ut till ladugårdarna, hvilka lågo nersjunkna i de
+hvita drifvorna, barn, som sopade och skottade trappsteg och stigar,
+samt karlar, som sysslade med körredskap och beredde sig till
+timmerdrifning på skogen.
+
+Framemot middagen gingo barnen in i en röd storgård i slutet af den
+stora byn. Mat fingo de där, bröd och kokt strömming. En vril
+kärnmjölk sattes äfven fram åt dem på spisbänken.
+
+Men de gingo tysta och modstulna därifrån. Matmora, som gifvit dem
+Guds lånet, hade sett så bister ut, slängt maten till dem och mumlat,
+men så att de alla hört det, ett en blef rent uppäten af tiggare från
+fjällen.
+
+Husbonden, som kommit in, hade sett dem äta, där de stodo i rad vid
+spisbänken, och han hade sagt att tocke där sällskap passade bäst i
+fattighuset, och att om han inte hade hästarna upptagna af
+skogskörning, så gjorde han klokt uti att ge dem bakskjuts dit.
+
+Barnen där hade sett så buttra och sura ut, som om de bott i ett
+fattighus i stället för i en så stor gård, där de voro så rika att de
+hade sex kopparkittlar på hyllan öfver dörren, och granna skåp och
+silfverskedar i en hel rad öfverst oppe i skåphyllan.
+
+"Fast där va fint så tyckte jag att de va grannare hos Pelle", sade
+Månke. "Si de va en rejel karl de."
+
+"Grannare var de inte", invände Anna-Lisa. "Var de likt de, så farligt
+som där såg ut när vi kom, golfve lortigt och spisen svart, han ha väl
+int varit hvitlimmad på åravis, och fönsterglase så en int kunde si
+igenom de, och lakan och örngottsvar bedröflige innan vi fick tvätta
+dom. Nej grannare var de inte. De är int grannare nu, när golfve är
+hvitt, med matter på, och spisen är fin, och fönsterglase klart, -- om
+jag vet --!"
+
+Anna-Lisa såg virrig och villrådig framför sig.
+
+"Ja, int vet jag heller", funderade Ante. "Bröde vi fick hos dom va tå
+bättre mjöl, och ljust och grant var där, mat fick vi där, och ändå är
+jag just som sint på dom."
+
+"Mor, som sa att vi fick int vara sint, Ante. Nej int är jag sint",
+sade Maglena, "men när jag tänk på dom så blir jag mest rädd för
+folket vi ska komma till, ut i bygden. Jag är rädd för såna, som äg
+storgårdar. Dom ska ju ändå ha de så bra, me pängar te köpa för, så
+nödåre gör dom ingenting, --
+
+"Ändå har en de bättre hos Pelle."
+
+Syskonen gingo i grupp framme hos Ante. De hade så mycket att prata
+och fundera om.
+
+"Och där fanns ändå ingen mor i gårn hos Pelle", anmärkte Månke.
+
+"Nej, för då hade han kunna haft de behändigt ändå, å snyggt inom
+knutarna", afgjorde Anna-Lisa.
+
+"Därsom moran varit som våran mora innan hon dödde", tillade Maglena
+med en drömmande blick uppåt. "Dom hade int nå roligt själf heller."
+
+"Vi få raska på, så vi komma utöfver ån innan de bli mörkt", sade Ante
+och blickade upp omkring sig. "De börjar på te snå (pinblåsa) från
+nordost å de är aldrig nå'n behändig vind."
+
+"Huru har småstintorna de nu då?" Ante stannade kälken, böjde sig ner
+emot småstintorna och stoppade fast fällen om Märta-Greta, som satt
+lite hankigt framför Brita-Cajsa.
+
+"Mäta-Deta täg att hon vill ha vinga och flyda tom tatan där, tom jämt
+fal bleme ott", sade Brita-Cajsa.
+
+"Etta Eta illa ha tå toa inna --, flyda opp te millmaste tana --, moj
+i millmaste tana."
+
+Märta-Gretas stora djupblå ögon tittade allvarliga ut ur
+schalöppningen.
+
+"Ja hör på hvad hon säg. Hon vill flyga till himmelska Kanan. -- Mor
+är i himmelska Kanan" bekräftade Maglena, hon sköt schalen tillbaka
+för att få kyssa den lilla systern, som var så hjärtekär för dem alla.
+
+"Se här ska du få min bulle. Jag sparde en just för den skull."
+
+Maglena stoppade bullen ifråga, hel, som den var, in i Märta-Gretas
+mun.
+
+"Gulla heller Maglena så tokigt du bär dej åt. -- Ska du rent kväfva
+lilla våran", sade Ante, han drog tillbaka bullen ur munnen på den
+halfkväfda lillan och plockade in bit för bit af den i hennes
+begärligt öppna gap.
+
+"Si här få dom en mjölksvätt till att värma sej me. Hon är duktig te
+mjölke nu Gullspira."
+
+Anna-Lisa kom fram med en bra nog stor trävril fylld med varm,
+skummande mjölk.
+
+"Uj-Yla! Tappa Uj-Yla", ljöd Märta-Gretas smekande röst ut ur schalen.
+
+"Uj-Yla" gick fram och stötte med sin smala nos in i schalöppningen.
+
+Nu bar det iväg igen med friska krafter. Den iskalla storgården och de
+harmsna känslor den väckt, var borta, ur tankarna. Vägen var redan
+tämmeligen bra uppkörd. En renhjord hade dessutom tydligen nyss gått
+fram där och trampat opp den. De tusentals spåren hade en lång räcka
+af vägen gjort den bred och öppen. Ett trasigt ostkar af flätade
+rötter, sådant som lapparna använda när de göra ost af renmjölk, låg
+midt på vägen.
+
+Maglena tog upp det, och satte det på en kvist från en af smågranarna,
+som prickade ut vägen.
+
+"Kom, och låt de ligga", murrade Anna-Lisa.
+
+"De låg int nå bra, och lillgranen där ba mej göra'n fin", skrattade
+Maglena, "men nu håll jag på te bli trött."
+
+Det hördes på rösten att Maglena inte var så munter som hon låtsade
+vara.
+
+"Ställ dej bakpå medarna en stund, så får du hvila", sade Ante.
+"Anna-Lisa och jag rår nog me er alla tre en bra bit. Jag är rädd för
+snöskya där, i nordväst öfver storfjälle. -- Men det skall väl inte
+dra så långt om förrän vi få gå upp från ån här och nå byn, han talade
+om, Pelle."
+
+De gingo fort fram öfver den släta väg, som på älfven gick fram öfver
+isen. Småstintorna hade somnat, åtminstone voro de alldeles tysta.
+Tysta voro de, som drogo också. Det låg liksom något hotande ängsligt
+i luften.
+
+En vindstöt kom farande med ett långt klagande tjut. "Hu, en kan tro
+de vargarna är efter oss, så styggt låt de i vädret", sade Anna-Lisa
+och drog den tunna duken bättre om hufvudet.
+
+"Du har väl lättare för att gå nu ändå, när du fått så bra på
+fötterna", frågade Ante med en blick ner på de visserligen betydligt
+lunsiga, men nya, rara laddarna.
+
+"De var en sak de. Jag kan hoppa i dom, och dom sitt fast ändå."
+Anna-Lisa gjorde verkligen några inte vidare nätta skutt fram åt
+vägen.
+
+Det var som om hon med det retat en sky af snöflingor, som legat på
+lur i barnens väg. Ty i ett huj kom hvass, piskande snö svepande om
+dem. Den trängde med ilsket hvin inom halsdukar och schaltrasor. Den
+kastade sig massvis öfver vägen, som snart blef ojämn och gick som i
+vågkammar. Hade inte smågranarna stått och stakat ut den, så hade
+barnen snart blifvit villade bort, på den förfärligt vida, nu obanade
+älfslätten.
+
+Det blef så tungt att dra kälken genom den hopade snön. Ante ropade
+öfver till Maglena att hon fick klifva ner från medarna nu.
+
+Maglena lydde och kom strax därpå klafsande fram till syskonen,
+hvilka, med geten mellan dem, bildade en tät grupp.
+
+Så lätt det i en hast blef på kälken!
+
+"Det var farligt hvad du var tung. Nu är det lätt som ingenting", sade
+Anna-Lisa och slet repet åt sig. Hon hade liksom fått annat humör
+sedan hon fick bättre på fötterna och slapp det svidande skoskafvet.
+
+"Jag tyck en är int god för te komma fram i snön här, jag", puttrade
+Månke, som just var midt inne i en drifva.
+
+"Men jag går efter drifbottnarna jag", flämtade Per-Erik, "det bli
+lite fram och tillbaks, men jag orka rakt int med te klifva igenom för
+jämnan."
+
+"Tror du det är mycket långt kvar te bys", frågade Maglena hviskande,
+och smög sin hand fast i Antes ena hand.
+
+"Jag tror nog int de", svarade Ante, som med uppspärrade ögon försökte
+tränga igenom de vildt hvirflande, piskande snöflingorna.
+
+"Vi mått stanna och stoppa om småstintena först, så dom få de varmare,
+så ska vi gå på fortare se'n."
+
+Ante vände sig åt kälken. Han tyckte i snöskimret att det såg så
+underligt tomt ut där. I ett par steg var han invid den. Han gaf till
+ett skrik, ett hest, underligt utrop. Ett sånt skrik hade väl syskonen
+aldrig hört ifrån Ante, som alltid höll sig så tyst och allvarsam.
+
+"Hva i fridens dagar är de åt dej, gosse", ropade Anna-Lisa till.
+
+"Märta-Greta --! Ni mått väl si -- Brita-Cajsa, hörer du!" Ante
+skakade lif i Brita-Cajsa, som sof stadigt.
+
+"Hvar är Märta-Greta?"
+
+"Int vet ja, hon ha ju teta här fö jämnan."
+
+"Kan ni gå vägen fram ensammen nu, så går jag tillbaks efter
+Märta-Greta", sade Ante beslutsamt. "Gå bara så pass fort att ni håll
+värmen i er, och håll er mellan granprickarna."
+
+"Ja ni mått göra som jag säj", upprepade Ante myndigt, men med ett
+djupt bedröfvadt utseende, nu till, då syskonen uppgåfvo ett tjut af
+skrämsel, sorg och fasa att bli lämnade ensamma, utan Antes tryggande
+skydd.
+
+"Du Anna-Lisa må väl kunna tiga, och ni också, som är manfolk. Jag
+mått gå vägen tillbaka och si efter Märta-Greta. Hon kullra nog åf
+kälken straxt, när Maglena hade gått åf medarna. Kunde du inte ha fått
+stå där, så hade du sett de. Jag skulle latas jag förstås, och int dra
+så många.
+
+"Ja, käre dej ampes (ängslas) int öfver de nu, int", snyftade Maglena.
+"Gå och sök lill Märta-Greta våran. Vi ska gå fram som storfolk
+vi. Fläskbiten ha vi te äta åf och bröd också."
+
+"Ta dej an barna, Anna-Lisa."
+
+"Si efter lillostkransen på grana; då jag satt dit en, så va vi med
+allihop, och då behöf du int gå längre än dit", ropade Maglena efter
+Ante, som halfspringande, nu med vind och piskande snö i ryggen på
+sig, gaf sig iväg utåt det igenyrda snöfältet.
+
+  _________________________________________________________________
+
+                          ÅTTONDE KAPITLET.
+                  HVART HAR MÄRTA-GRETA TAGIT VÄGEN?
+
+Anna-Lisa tystade och lugnade Brita-Cajsa med jollrande prat, och med
+en ny varm mjölkskvätt. Den lilla, nu yngsta, blef stadigt faststoppad
+på kälken. Maglena gick härefter för säkerhets skull bakom och sköt
+på. Hon höll de snöbländade ögonen uppspärrade för att se till det
+inte äfven den här lilla skulle trilla af och bli borta för dem. Utan
+all Antes uppmaning därtill pulsade de långsamt, och tungt genom
+drifvorna, trötta, rädda, hungriga. De gingo i tungsam sorg efter
+lill' Märta-Greta, som med sitt lustiga språk, sina roliga påhitt,
+varit dem till så stor fröjd. De glömde alldeles bort huru tröttsam
+hon också varit, när hon ju skrikit om nätterna och behöft ansas,
+klädas och matas, bäras och pysslas om på alla sätt.
+
+"Jag tänkte jag, att hon var ett fegbarn" (bestämd att dö tidigt),
+sade Anna-Lisa med gråt i stämman.
+
+"Ja de flög för mej å, då hon sa att hon ville till moj i 'millmaste
+tana', som hon sa", tillade Maglena med en gammal människas sorgna,
+bekymrade uppsyn.
+
+"Ja bara int vargen ha tagi na", anmärkte Månke gammelmansförnumstig i
+rösten, "han är farlig i vinter, vargen. Oppe i Frostviken har han
+vari ända framme vi gårdarna."
+
+"Käre dej, tig", fnyste Maglena. "Ska en gå här och tänka de vargen
+rifvi lill Märta-Greta. Om int Ante finn na, sa har hon flugi opp
+själf till millmaste tana, och mor har varit här efter 'na, fast vi
+int såg de i snörase här."
+
+"En kan nog int vara så säker på de heller", invände Per-Erik
+betänksamt och spottade framför sig. "Boströmen opp i Långvattne lär
+ha skrämt björn ur ide, så nu far han och spring svulten
+förstås. Björntasse ha nog rifvi na."
+
+"Javisst", härmade Maglena Per-Erik med gnällande röst. "Och ända från
+Långvattne och hit, där jorden mest är slut, har björn sprungi för te
+äta opp lill Märta-Greta våran. Storgalten hos Sven Påls har väl kommi
+ut å, och fått väder åf 'na, och gamm 'brusen (gumse) hos skolärarns,
+så han kan få stinga ihjäl 'na."
+
+Maglena brast i gråt. "Ni är så otäck te hitta på de ledt är, när de
+är ledt förut, så att --, så att jag bli sint. De är väl grannare då
+te tänke de mor flugi hit efter lill Märta-Greta, som hon hade så
+hjärtans kär. Om hon bara hade orka så hade hon nog tagi Brita-Cajsa å
+mej med sej å."
+
+"Börje int på te prata som fegbarna du nu, också", afbröt Anna-Lisa
+systerns harmsna utbrott. "Jag tyck att vi ska int tänka nån'ting förr
+än vi få höra hur de är, när Ante kom efter oss."
+
+"Ja han lär nog aldrig finne oss", muttrade Månke.
+
+Men det gjorde han ändå, Ante. Han kom kafvande i snön, när syskonen
+voro så trötta, så uppgifna att de hvarken orkade tala eller vara
+"sint" på hvarandra.
+
+De orkade inte ens sticka handen in i barmen för att känna efter om
+någon kakbit fanns kvar af dem de stoppat dit.
+
+Hade bara Anna-Lisa stannat eller satt sig ner i drifvan att hvila, så
+hade hela sällskapet följt hennes exempel, småpojkarna helst, i deras
+tunga, besvärliga kläder. Det var mest Gullspira, som hindrade dem att
+sätta sig ner och så somna af för alltid. Bara någon af barnen vände
+åt sidan i det syftet, så sprang hon iväg under högt bräkande. Och så
+måste de snart efter, så rädda som de voro att förlora henne.
+
+Men de orkade inte länge rätta sig efter henne heller. Månke, som
+länge gått och stapplat, stupade omkull, och fräste ilsket när
+Anna-Lisa ville hjälpa honom på fötter och få honom iväg.
+
+Så det var då som ett under att Ante ändtligen kom, för med honom blef
+det som lefvande lif i barnen igen.
+
+Ändock kom han utan lill Märta-Greta --!
+
+Ända fram till ostkransen i granen hade han gått, men inte sett ett
+spår af lill'stintan deras.
+
+"Vargen ta nog vara på de han får", anmärkte Månke med ett tveksamt
+sidobläng på Maglena, hvilken med en lysande blick uppåt försäkrade,
+att då hade hon rätt ändå, när hon sagt att mor tagit Märta-Greta upp
+till himmelska Kanan. Vargen skulle väl alltid ha lämnat kvar nån
+klädtrasa, påstod hon ifrigt.
+
+"Åh -- han ha nog buri 'na med sej fullklädd", envisades Månke.
+
+"Hva tro du Ante?" sade Maglena, och smög sig skälfvande af
+förskräckelse in till brodern.
+
+"Jag vet int. De var bara hvita snön hopdrifven hela vägen Maglena,
+jag lid int te tänka de vargen rifvi lill Märta-Greta. Det är så
+tungsamt -- just som jag, som rå for de."
+
+"Du skulle hellre vara gla och känna de lättsamt, för si du mor har
+tagi hill'stintan hel, opp till sej."
+
+"Du få int gråte, Ante."
+
+Maglena strök brodern öfver kinden med sin isstyfva vante.
+
+Men det tröstade honom icke. Stora gossen! Tårarna droppade och smälte
+samman med den piskande yrsnön, dar han gick framåtböjd och drog den i
+snömodden dock nu så alltför lätta kälken. Han kände knappt lättnad af
+att få nipvägen i sikte, som förde ifrån älfven upp till landmark. Och
+nu först märkte Ante att snöskyn stormat bort och att himlen emot
+aftonen klarnade.
+
+  _________________________________________________________________
+
+                           NIONDE KAPITLET.
+                          "MILLMASTE TANA."
+
+Jägmästar Kronhjort reste vägen hemöfver, just samma väg, som barnen
+dagarna förut traskat fram på. Han hade farit tätt förbi deras
+lill'gråstuga oppe i Frostmofjället, passerat storskogen och, liksom
+barnen måst stanna öfver i första fjällbyn för ovädret.
+
+Han tänkte minnsann inte på att taga in hos Glasögonkarlen han inte,
+utan han hade bott på gästgifvargården och ätit en god frukost i
+kändt, muntert sällskap. Och så hade han kommit sig rätt sent iväg.
+
+Nu for han ner på den sneda, krångliga vägen genom nipan, som barnen
+nyss gått, för att nå älfven och vägen där. Han satt i sin lilla
+kappsläde, klädd i vargskinnspäls, luden mössa och präktiga
+renskinnsstöflar, som nådde honom öfver knäna. Den piskande yrsnön
+gjorde honom icke så mycket, hälst han snart skulle få vinden på
+sidan.
+
+Jägmästaren ämnade gina af och ta den riktning, som blott Lärkan, hans
+häst, och han själf kände till, snedt öfver älfven, opp emot åsen och
+till den stora kyrkby, där han hade sitt hem.
+
+Just som han kom midt för den martall, som stod ytterst på en udde,
+där vägen gick fram och där han tagit märke för sin afväg, skyggade
+Lärkan och hoppade med begge framfötterna varligt öfver något, som låg
+midt i den snöpackade vägen. Så ställde sig hästen mol stilla, vände
+hufvudet och såg på husbonden.
+
+Jägmästaren sprang vigt ur kappsläden. Han böjde sig ner under hästen.
+
+Himmelens Gud hvad var detta! Ett barn, ensamt i sådan ödslighet, en
+liten stackare med bleka, af gråt blänkande kinder, inhöljdt i
+fattigmans trasor.
+
+Jägmästaren stod en stund rådlös med barnet i famnen. Sof det, var det
+dödt!
+
+Nej det lefde -- det andades, började skrika: -- "Moj" -- "Ante" --
+"Uj-Yla" -- "Ita-Tasta". Barnet snyftade och skrek och skakade af
+köld.
+
+Den unge mannen stod dum och rådlös. Gift var han, och hem hade han.
+Men någon som helst vana vid eller erfarenhet af huru småbarn skulle
+ta's, ägde han icke, då han själf inga barn hade, eller någonsin haft.
+
+Lärkan såg ut som om hon skulle ha förstått saken bättre. Hon skrapade
+med framhofvarna i snön, slog med hufvudet och såg på husbonden. Hvad
+var enklare än att ta det lilla människofölet, som hon så när trampat
+ihjäl med, och i ilande fart ge sig iväg hem med det, där det kunde få
+värme och vård.
+
+Som om jägmästaren förstått hästens tankegång, grep han sig plötsligt
+an. Han tog den lilla skrikhalsen och trädde henne innanför pälsen.
+Men med ganska stor motvilja, ty jägmästaren var en mycket fin och
+prydlig man, rädd för smuts och trasor, framför allt rädd för
+skrikande, osnutna ungar. Och den här var en i högsta grad skrikande
+och i högsta grad osnuten barnunge.
+
+Så, nu satt hon där fast insnurrad innanför den varma pälsen. Den
+lilla ungen tystnade så småningom, under den vaggande rörelse släden
+gjorde öfver obanad snö, och vid den vackra klangen af dombjällrorna,
+som skramlade duktigt. Ty hur tungt det är var, att komma genom snön,
+så gnodde dock Lärkan på af alla krafter. Det gällde att hinna hem med
+ett utfruset stackars litet människobarn.
+
+Jägmästaren, som först hållit den lilla som en liten timmerkloss rätt
+opp framför sig, fastgjord innanför resskärpet, blef så underlig till
+mods när han kände den lilla magra kroppen skälfva under småningom
+aftagande snyftningar.
+
+Hvad det skulle kännas godt ändå att kunna trösta och hjälpa en sådan
+liten en. Han drog opp henne, in i pälsen, i bättre läge.
+
+Hvad kunde ett sådant stackars litet pyre behöfva i matväg? Gud tröste
+mej så visst, tänkte han. För allt hvad jag denna morgon drifvit i mej
+själf af mat och dryck, har jag nu inte så mycket som den minsta
+brödkant åt en så'n här liten en.
+
+"Du får raska på, pigan min", manade han på hästen. Lärkan fnyste och
+satte opp hufvudet. Hade hon inte "raskat på" kanske, mot vild
+snöstorm, som slet i man och svans -- vadat i snö till buken ibland!
+Men bevars, nog kunde hon öka farten ändå mer! Ja hon kunde spränga
+sig, springa tills hon stöp på fläcken också, om husbonden så ville ha
+det! Husbonden, som hon tjänat i tio år och färdats med i skog och
+fjäll.
+
+Vägen, opp genom den stora skog de nu nådde, var banad. Lärkan satte
+iväg så att det ekade af bjällerkransen. Emot kvällningen hade hon
+hunnit den stora fjällsocken, som bredde ut sig utanom den vida
+dalbottnen. Uppför en duktig backe bar det. Dit upp förde en allé af
+hvitstammiga björkar.
+
+De åkte igenom den, svängde af till ett litet ljusrödmåladt hus med
+balkong och veranda i grönt och hvitt. Eldsken lyste ut från fönstren,
+och röken stod pilrak upp genom luften, som nu var hög och klar, med
+rosenröd aftonrodnad och redan glimmande stjärnor på himmelen.
+
+"Välkommen hem igen, Artur", ropade en ung fru oppe ifrån verandan.
+Hon stod kvar där med en stor ullschal om hufvudet, som tittade ut
+därur, fint och blekt med ljust hår, som snodde sig framom schalen.
+
+"Tack lill'gumma! Bed Dordi komma och ta förningen jag har med mej."
+
+Dordi, den gamla piga, som en gång skött jägmästarfrun som barn, kom
+fryntlig ner för trappan. Det hände ibland att jägmästaren hade med
+något sällsynt matnyt- tigt eller annat, en björnstek, en varghud,
+eller mera vanligt, fågel af olika slag. Så Dordi var beredd att lasta
+på sig. Men hon drog sig förskräckt tillbaka.
+
+"Gulla heller, jägmästarn! Hva ska vi med tocket? Gå in frun, de är
+kallt."
+
+Men nu hördes ett skrän från släden, ett tröstlöst, öfvergifvet
+lillbarnskrik.
+
+Den unga frun slängde schalen. Hon sprang utför trapporna i några
+steg, tog det skrikande trasbyltet i famnen och bar det upp. "Lilla
+pyre -- stackars lilla pyre -- hvad ha de gjort åt dej. Tyst, tyst nu.
+Vi ska snart komma in till värme, och få mat i den stackars lilla
+kroppen."
+
+Fru Gerda var ej rädd för skrikande, osnutna ungar. Hon var väl van
+vid småbarn från sitt barndomshem, där de varit en stor syskonskara.
+Till djup hemlig saknad, hade hon själf inget barn. Hennes önskan att
+få ta ett fosterbarn gillades ej af mannen. Han ville ej att de skulle
+"dra på sig ansvaret för andras barn", och pinades vid blotta tanken
+på "elaka, olydiga, skrikande, smutsiga ungar", något annat slag af
+barn kunde han ej tänka sig. Och nu var det han själf, som fört ett
+litet barn till huset!
+
+Nu, på kvällen, sedan han ätit och hvilat sig, satt jägmästaren och
+såg på huru hans hustru snabbt och skickligt, ändrade om stora plagg
+till små, huru hon, på ett förunderligt sätt fick ihop en liten
+klädning, ljusblå till färgen, ett litet förkläde, ett par små byxor.
+
+Hon var så ifrig, hans lilla hustru. Hennes ljusa hår lockade sig
+neråt pannan, och de annars bleka kinderna voro fint röda af ifvern
+och sömnaden. Hon såg upp till mannen med lysande ögon.
+
+"Artur, vi få väl ha henne tills vidare? Du skall se henne. Hon ligger
+nedbäddad i en stor klädkorg ute hos Dordi."
+
+"Tills den som rår om henne låter höra af sig får hon väl stanna. Vi
+kunna ju inte kasta ut henne på landsvägen. Ett under att icke någon
+varg af dem, som strukit fram här i dagarna, kommit öfver henne."
+
+"Hu, och du sköt ju två sådana bestar bara i förrgår. Ack, om ingen
+rådde om henne, ändå! Hon heter troligen Henrietta, för hon kallar sig
+själf "Etta Eta". Hon är så rar. Och vet du, hon knäppte händerna
+strax hon hade fått välling och smörgås och sade "Tatt Du", och hon
+pratar så lustigt."
+
+"Ja nog kan man tänka hvad en sådan där halftårsunge, eller hvad hon
+kan vara, skall kunna prata."
+
+"Hon är mer än ett halft år, kära du, hon har ju munnen full af små
+hvita tänder och går omkring så näpet. Säkert har hon en bra mor."
+
+"Hoppas det för barnets egen skull, om det en gång kommer tillbaka
+till henne."
+
+"Åh, nej då -- Artur. Vi släppa henne inte!"
+
+"Hon har nog någon syster eller annan god vän, som heter Ullari, och
+som brukar ge henne mjölk, för när hon fick mjölk strax hon kom, så
+ropade hon gång på gång "Uj Yla".
+
+"Ita Tasta säger hon också ofta. Jag brukar kunna tyda barnprat och
+gissar att hon menar "hvita katten", I morgon skall jag försöka få
+fatt på en hvit katt åt henne. När hon kom i säng, sedan vi värmt upp
+hennes små stackars förfrusna fötter, så knäppte hon händerna igen och
+sjöng, vet du, med riktigt ren röst, en så söt melodi."
+
+"Med ord till också?" frågade jägmästaren lite spefullt, ehuru han
+inte kunde låta bli att med påtagligt nöje lyssna till hustruns
+beskrifningar.
+
+"Ord, det förstås, men jag kan inte få ut hvad de kunna betyda.
+Oupphörligt sjöng hon samma ord så ljufligt, med hufvudet på sned:
+"Millmaste tana."
+
+"Åh, -- Vildmosse svanor! Det var en visa, som mor min sjöng för mej
+när jag var barn och skulle somna, en visa om vildmosse svanor. Jag
+tror det var af den visan jag fick skog och vildmossarna så kära att
+jag blef skogsman."
+
+"Men nog är det underligt att det lilla fattiga pyret från nordens och
+nödårets värsta trakter skall komma hit till oss och sjunga den visa,
+du, som är skåning, somnade vid som liten. Och så att du, som aldrig
+tänkt på att tyda barnspråk, nu genast förstår hvad hon sjunger. Det
+är rakt som mening i det."
+
+"Ja det är rätt underligt, -- det nekar jag inte till", sade
+jägmästaren, ganska smickrad af att hans barnspråkstydning
+uppskattades af hustrun.
+
+"Om nu ingen kommer och återfordrar henne, så nog får hon stanna för
+mig. Det blir värst för dig, som skall ta henne om hand."
+
+"För mig! Åh Artur, så som jag längtat efter ett litet barn!"
+
+Jägmästaren drog sin hustru intill sig.
+
+"Vet du, ibland har jag gjort så med."
+
+Han gick ut hvisslande på "vildmosse svanor". Den visan, som han ej
+sjungit sen han var liten pojke.
+
+  _________________________________________________________________
+
+                           TIONDE KAPITLET.
+                       EN SÅ FIN LITEN STINTA.
+
+En åtta dagar senare kommo barnen långsamt, med släpande, trötta
+vandringssteg gående uppför backbranten emot det ljusröda huset, där
+jägmästarens bodde. Det var ju en afkrok från den stora landsvägen och
+gårdarna där invid, så egentligen hade hvarken Ante eller Anna-Lisa
+varit för att de skulle ta den. Kanhända finge de knappt en brödbit i
+ersättning för en så tröttsam vandring. Så mycket nödårsfolk, som
+vintern igenom gått före dem hvart de kommo, så kunde en förstå att
+folk skulle tröttna att ge.
+
+Men Maglena tyckte att det ljusröda huset uppe på backen såg ut som om
+det varit struket med linnbär (lingon) och fil (grädde), och att det
+liksom skrattade och blinkade åt dem med små fönster, som sågo ut som
+ögon upp under taket.
+
+Gullspira var af samma mening som Maglena. Hon vände tvärt in på vägen
+uppåt skogshöjden, och satte nästan i att springa, så att barnen utan
+vidare betänkande måste följa henne.
+
+Som vanligt blefvo de tysta och försagda när de kommo in mot gården.
+Den stora grå elghunden, som skällde emot dem skrämde dem dock ej. Den
+såg mera värdig och ståtlig än ondsint ut. Barnen vände stegen mot
+kökssidan och ställde kälken utanför. Denna gång ämnade de låta
+Per-Erik stanna hos Gullspira.
+
+Rätt som det var, och innan barnen hunnit in, fingo de se en ung fin
+fru, som kom åkande på kälke neråt gården från en kort, ändå högre upp
+belägen backe. Hon hade en liten stinta framför sig på kälken. Den
+lilla var klädd i hvit killingskinnpäls, liten hvit stickad mössa, och
+hade små laddar på fötterna. Hon skrattade och hoppade i fruns knä
+synbarligen förtjust öfver att få åka kälke. Frun steg upp, lyfte
+henne upp till sig och kysste henne.
+
+"Du älskade lilla Etta barn, nu ska' vi gå in, barnet skall äta, och
+sofva middag, och bli mors friska duktiga flicka."
+
+"Uj Yla", "Uj Yla", "Ante", "Ila Tasta" -- Allena!"
+
+Den lilla sprattlade vildt, för att slita sig ur de armar, som så ömt
+omslöto henne.
+
+Fru Gerda vände sig häftigt om. Hon släppte barnet, som ifrigt sprang
+ifrån henne, lät armarna sjunka och stod stilla kvar, en bild af sorg
+och öfvergifvenbet.
+
+Barnen vore som förstenade. De stodo moltysta, orörliga. Men Gullspira
+var genast inne i förhållandena. Hon gaf till ett bräkande och sprang
+fram till Märta-Greta. Hvad frågade hon efter att den lilla, med
+undantag af laddarna, var fin som en prinsessa. Var det inte ändå
+samma lilla människokilling, som hon brukat ge mjölk till och värma
+med sin päls. "Uj Yla"!
+
+Märta Greta slog armarna om getens hufvud, som böjdes ner emot henne.
+
+Hon sträckte ut armarna.
+
+"Putta! Tappa Ante! Ante ta Etta Eta."
+
+Och Ante tog upp den lilla systern i famnen. Han strök hennes kinder,
+hennes händer. "Lill'stinta, -- lill'stinta våran! Käre dej
+Märta-Greta. Så tungsamt som vi haft de' utan dej."
+
+Märta-Greta höll armarna fast om hans hals som om hon aldrig velat
+släppa honom. Men så hade hon de andra syskonen, hvilka äfven ville
+vara med, lill'Brita-Cajsa, alla hade slagit krets omkring dem och
+sleto den återfunna i armar och ben för att få ta henne och smeka
+henne, och klappa henne, de med.
+
+"Märta-Greta, fina, granna lill'stintan", som de gått i tungsam saknad
+efter. -- Samma lill'stinta fast hon nu var i fina herrskapskläder. De
+släppte henne ej från sig, utan när de kommo som bettlande, köksvägen
+in, hade de den lilla hvitklädda väl vårdade ungen med i flocken.
+
+  _________________________________________________________________
+
+                           ELFTE KAPITLET.
+                         SMÅSTINTORNA BÄGGE.
+
+När Forstmobarnen drogo i väg igen från jägmästargården voro de endast
+fem i sällskap. Brita-Kajsa hade fått stanna hos den lilla systern.
+Och så voro småstintorna åter tillsammans.
+
+Det var jägmästaren själf som så velat ha det. Ordningsmänniska, som
+han var, gaf han akt på, och blef ytterst häpen och förundrad, när den
+nya lilla trasvargen, som väl i hans tanke knappt torde kunna förstå
+att föra maten till munnen, kom in i hans rum för att tacka för maten,
+och genast såg att hans pappersknif låg under bordet. "De ligg en knif
+unde bode", pep hon med fin stämma och kröp ner efter föremålet i
+fråga.
+
+Och sannerligen, pappersknifven, som han var så rädd om och som han
+förgäfves letat efter, låg under hans skrifbord, så godt som gömd
+under renhuden där.
+
+"Skulle du vilja ge mig den, du", sade han och räckte ut handen mot
+henne.
+
+Brita-Cajsa gick genast fram med knifven, och lämnade den.
+
+Jägmästaren, som visste hur svårt det var att få hundar att apportera,
+blef nästan flat. Han hade trott man skulle ha svårare ändå att få ett
+barn att lyda.
+
+"Ita Tasta tomma, ny dotta, sunna, vyssa--millmaste tana, ny dotta."
+
+Märta-Greta, som redan var helt hemmastadd inne i jägmästarens vackra
+trefliga rum, kom tultande in och drog nu Brita-Cajsa med sig. Hon
+ville visa henne ny "docka", en riktig sådan med klara ögon i fint
+porslinshufvud, och hon ville att de skulle sjunga och vyssa henne
+till sömns, som med förra "dockor" varit brukligt.
+
+Småttingarna bäddade åt dockan inne i symaskinslådan i sängkammaren.
+Där inne hos fosterföräldrarna hade Märta-Greta numera sin egen
+prydliga bädd och lilla säng. Brita Cajsa lade äfven sin docka, ett
+vedträ inlindadt i trasor, i maskinlådan --.  Så sjöngo småstintorna
+ljufligt och andäktigt sin sång om himmelska Kanaan för de båda
+sömniga dockorna, medan de vippade lådan mellan sig.
+
+Gerda, fostermamman, sprang efter mannen. Han måste höra och se dem,
+se, och jämföra det redan rödkindade, frimodigt blickande lilla
+hittebarnet i nätta, rara kläder med den andra, den lilla bleknosen
+med lidande blick och tunna, utslitna paltor. Gerda visste väl hvarför
+hon ville ge mannen denna anblick.
+
+De båda makarna stodo slutna intill hvarandra och hörde på barnens
+sång.
+
+"Du Artur. -- De sjunga om "himmelska Kanan". Hör på den här lilla
+nya, och det är inte om "Vildmosse svanorna", tillfogade hon skyggt.
+"Du tycker väl inte att du blifvit narrad af den där lilla Guds
+ängelen!"
+
+"Nej i sanning, ej. Jag skall säga dig att nu ville jag alldeles inte
+vara utan henne. Det skulle bli allt för tomt och tyst i huset igen."
+
+"Artur mins du ordspråket, som säger: Grytan, som kokar för en, kokar
+lika lätt för två."
+
+"Säger du det. Gud vet ändå --!"
+
+Jägmästaren såg begrundande på de små där på golfvet, som fortfarande
+sjöngo och vippade med maskinlådan emellan sig. Den ena af dem skulle
+och ville han ju behålla. Men den andra -- den bleka lilla varelsen
+med tunna kinder och de mörka, lidande ögonen --, ja hon måste ut igen
+på landsvägen. Och ingen mor eller far ägde någon af dem, det hade
+hans hustru berättat.
+
+"Ja, så låt, i Guds namn, grytan koka för två", sade han till sist.
+
+Banen sjöngo och sjöngo, medan fosterföräldrarna, allvarliga, med
+ljusa anleten gingo ut till de större barnen, som sutto i köket och
+pratade med Dordi. De ville ej ta de små utan de störres medgifvande.
+Och man kan förstå, att i en liten gård där själfva fönstren logo och
+blinkade upp under takåsen, och där gården själf var som struken med
+lingon och grädde, där skulle det ju bli godt för småstintorna att få
+stanna.
+
+  _________________________________________________________________
+
+                           TOLFTE KAPITLET.
+                 ARBETSFÖRTJÄNSTER OCH PENNINGFRÅGOR.
+
+När de återstående barnen nu fortsatte vägen voro de icke längre så
+tunga i tankarna. De hade så mycket märkvärdigt att tala om. Först om
+den granna frun, som var så mild i ögonen. Om lakanen med spetsar, och
+om röda täcken till småstintornas bäddar talade de, och om den fina
+goda mat, som små'en nu skulle få för jämnan.
+
+"Och si ni, de är så riktigt folk dom ha' kommi till, så'nt, som mor
+skulle likat", sade Ante allvarligt. "Frun hon satt vid korgsängen i
+går kväll och lät småstintena läsa lill'böna deras, och så sa hon att
+dom skulle be Gud bevara syskona, som gick ute, och låta oss alla bli
+snällt, godt folk. De tyckte jag om och därför fick dom bli där."
+
+"Du hade nog måtte låta dom stanna i storbondgår'n å, om dom hade
+velat ha' småstintorna där, fast folke där var båd' sur och elak",
+sade Anna-Lisa, lite försmädligt.
+
+"Aldrig i världens tider", tog Ante häftigt i, "var så god du. -- Där,
+som husbond svor så farligt. De kan komma hvad ondt som hällst öfver
+en tocken gård, och de skulle småstintena få li' af å."
+
+"Ja", tillade Månke, "och drängarna ute på går'n, som skulle sätta
+hästarna för stöttingarna, dom ropa 'tusan djäflar' jämt. "
+
+"Hu de är rent farligt", sade Maglena och ryste.
+
+"Så här sa han", fortfor Månke, liksom belåten att få upprepa det
+"farliga": "Ta hit yxfan, så jag får slå i spiksatan i den förbannade
+stöttingen."
+
+"Tig gosse! Är du tokig som rent drar ondt öfver oss med att säja om
+så farliga ord. Mor, som var så rädd för svordomsord", sade Ante
+förskräckt och bedröfvad.
+
+"Ja för dom kom med det som ondt är, hit till jorden. De förstås de,
+att onden själf kom, då man ropar efter en", tillade Anna-Lisa. "Tänk
+pigan deras svor också. Hon kom in med råmjölk, för en ko hade nyss
+kalfvat hos dom, och när hon stöp och spillde ut en skvätt, så sa hon,
+-- 'den' -- jag vill inte säga så styggt --, mjölken."
+
+"Ja styggt är de, och ni behöfver väl int tänka de jag hade lämnat
+småstintena i en så'n gård, om dom också fått hvetmjölspankaka och
+fläsk och sötkaffe (dopp) hvarenda dag."
+
+"Ja småstintena hade kanske lärt sej svära i en sån gård, dom å",
+misstänkte Per-Erik.
+
+"Men dom hade fyra hästar där, och bössa på väggen, och husbonn, hade
+en slidknif, som var grannlåt riktigt, så nog hade småstintena fått de
+bra å på sitt vis."
+
+"Nu ska ni få si slidknifven jag fick tå' jägmästarn", afbröt Ante.
+Han tog fram ur barmen en knif i slida, en knif med svart glänsande
+skaft och läderslida, en knif, som var blänkande hvass i eggen och
+tunn i spetsen.
+
+"Nej, gosse!"
+
+Månke stannade midt på vägen som förstenad. "Han har väl tusen kronor
+han, som kan nännas ge bort en tocken där. Hvad kom de till att han
+gjorde de?"
+
+"Jag skulle hjälpa Dordi te spänte sticker och hade bara min
+gamm-knif. Jag vet int om, hon har sagt någe till jägmästarn, men då
+jag var in ten och tacka för oss, sa gaf han mej knifven. Och så sa
+han, att en bra Svensk, som vet att väl bruka sin knif, alltid kommer
+att reda sej och gå fram med heder."
+
+"De låt grant sånt där tal", sade Maglena drömmade.
+
+"Frun där, som var så farligt behändig, hon gaf mej så fint garn. Si
+här ska ni få si. --"
+
+Maglena tog en pappersstrut innifrån den om lifvet tillknutna schalen.
+De stannade kälken, voro nu midt i en skogsdunge, borta från ögonen på
+folk. Hon satte sig på kälken.
+
+"Si här --, rödt garn till rosor, och grönt till blad, och brunt till
+stjälkar."
+
+"Men hvar --, hvar i fridens dar skall dom sitta?" frågade Anna-Lisa,
+lika förvånad i uppsynen hon, som de andra syskonen, hvilka i yttersta
+häpnad togo Maglenas härlighet i betraktande. Däribland var äfven en
+virkkrok af ben, samt en omgång strumpstickor, fästade i ett nystan
+grått garn, som äfven höll en glänsande stoppnål.
+
+"Så här sa' hon till mej, den där behändiga frun."
+
+"Kan du sticka", sa hon.
+
+"Hjälpanes, de måtte du väl kunna", fnyste Anna-Lisa.
+
+"'Ja', sa jag också, var så god. -- Du kan väl låta mej tala till
+slut! 'Ja' sa jag."
+
+"Nå, hva sa hon då?" frågade Månke ifrigt.
+
+"Här ska du få si' sa hon."
+
+"Hva fick du si då", ifrade Per-Erik, som for med handen öfver det
+granna garnet, som om han velat smeka det."
+
+"Jämmerligen, ni fråga och gorma, så jag ät opp hva jag ska säga, och
+int mins de'."
+
+"Du skulle få si nånting", hjälpte Ante henne på trafven.
+
+"Ja så var de, men tig nu. Hon viste mej ett par vantar, si ni så fina
+vantar, att ni int sett slikt."
+
+"Dom kosta mycke pengar kan en veta", sade Månke betänksamt.
+
+"Ja, sir du, de gjorde dom, men int för den, som kan sätta ihop dom --
+för då kostar de bara garne."
+
+"Garne, ja, men de kosta väl int intvätt de häller", funderade
+Anna-Lisa.
+
+"Ni är då så farligt besvärlig med te sätta ihop ledheter, så jag vill
+nätt och jämt tala slut", knotade Maglena. Hon tog dock nådigt fram en
+halfstickad vante, vid hvilken det hvita ullgarnet ännu satt fast.
+
+Den var "påtad", så som kvinnfolk opp i Norrland förr, med en liten
+benkrok påtade ihop präktiga starka vantar. Och på den halfvan var
+sydt med garn röda rosor, gröna blad och bruna stjälkar.
+
+"Går de i er nu hvar rosorna och bladerna ska sitta, tro?" Maglena lät
+den lilla vanthalfvan gå emellan syskonen. "Ja, men hvem ska göra de!
+Int kan du få ihop sånt som är så fint och konstigt, int", sade Månke
+öfverlägset, med förkrossande öfvertygelse.
+
+"Nej det förstås", bjäbbade Maglena. "Du tro väl att du förr vore god
+för te göra de, -- du, som stoppa strumper liksom man snor ihop
+öppningen på en mjölpåse, bara dra ihop håle - hur stort de än är."
+
+"Maglena akt dej, så du int blir munt" (näbbig), förmanade Ante. "De
+är aldrig någe behändigt när kvinnfolke bli så".
+
+"Ja, så kan han tiga, då han ingenting vet om de han gormar om."
+
+"De är för en ingenting vet, som en frågar", fortfor Ante saktmodigt.
+"Int vet jag häller hur du ska bära dej åt med rosorna där, eller hur
+du ska få tid med sånt göra."
+
+"Ja, men jag vet de. När du var ute i går och bar in ved åt dom och
+skotta snö, så var jag inne hos frun, och hon hjälpte mej att laga
+tröjan här. Och jag fick sy förklä här åt mej."
+
+"Jag fick sy ett åt mej å", sade Anna-Lisa stolt.
+
+"Och när de var gjordt, så visa hon mej hur jag skulle påta. -- Så här
+ser ni! Men de' är farligt konstigt förstås."
+
+Med froströda, stela fingrar, näsan rinnande och munnen högtidligt
+hopknipt, förevisade Maglena sin, i syskonens ögon, förunderliga
+färdighet i att påta.
+
+"Och se'n sir ni, kom de märkligaste."
+
+Hon trädde med viktig min rödt garn genom ögat på en tappisserinål.
+
+"Sen, si ni -- kom de riktigt underliga. -- Att jag kan -- sy -- så
+här -- grant."
+
+Bara några stygn sydde hon, men det väckte tillbörlig respekt hos
+syskonen.
+
+Maglena sprang opp, stoppade in garnet och tog en riktig åkarbrasa, ty
+platsen ute i snön i flera graders kyla, var inte den lämpligaste till
+syskola.
+
+"Efter de, sir ni, så påtar jag vantar och syr rosor på, och -- sälj
+dom, sir ni, -- och får pengar -- och köper oss en liten stuga, som si
+ut som linnbär å fil och har fönster, som skratta opp under taket.
+Småstintena och allihop, så ska vi göra vantar. Svenska vantar --, för
+frun hon sa de vi skulle göra allting just som i tanke på att Sverges
+namn skulle komma med, en får göra allt en gör så en inte skämmer ut
+landet förstås. Bara det blir vår, så ska jag börja på att sticka me'n
+jag går, för hon sa' att så har kvinnfolke gjort här förr. Jag ska
+sticka småstrumper åt er på dagarna och så på kvällen, när vi sitt ute
+i nå'n björkhage, så ska jag påta och sy roser, som ska bli lika
+granne som törnblommor."
+
+"Ja, int för jag tänk te å ge mej på te påta vantar", sade Månke i det
+han rätade på sig och stoppade in vid handlederna öfverflödet af de
+långa, hängande tröjärmarna.
+
+"Nej, jag för min del far te Amerika och gräf opp så mycke guld, så
+jag kan köpa hela Frostmo socken och körkan me om jag vill, och
+fylla'na med myrbär och mylost (rund färsk ost) och åkerbär och fläsk
+och --"
+
+Månke tumlade åt sidan. Storskrikande och förskräckt tog han handen åt
+kinden. En örfil brände där. Ante, som inte hade agat barnen så länge
+mor lefde, och som brukade ha ett förunderligt tålamod med dem, blef i
+ett nu flygande sint.
+
+Månke fick en örfil, och Ante gaf sig vidare till att skaka om honom
+som om han hade varit en potatissäck, som man ville ha mera rum uti.
+
+"Gosse, att du int skäms! -- Ska du hålle främmande land för mer än
+vårat. -- 'Fara dit efter gull' -- som farbror våran, som bara gått
+bort sej där. Å de till, att du skulle ta gulle och köpa körkan bara
+för du skulle ha den granna körkan, där dom få predika om Gud, till
+ett hebbere. -- De är ett ledt sinne i dej Månke, å sån't där tal lid
+jag int höra."
+
+Barnen gingo i vanlig vandringslunk vägen framåt, betydligt häpna
+öfver Antes oväntade vredesutbrott.
+
+Månke tjurande och småtjutande.
+
+"De är bättre för en karl te göra vantar me heder än te ta opp
+säckfyller me gull och ha de till sånt, som ondt är, -- kom ihåg de du
+Månke", fortfor Ante ännu flämtande af harm. Han klef in i småskogen
+genom drifvan, och skar med den skarpa knifven af en grantopp, som
+hade grenarna sittande i så jämn krets om stammen att den lämpade sig
+väl till gröttvara (kräkla). Han bjöd till att bli god igen.
+
+"Då int småstintena sitt på kälken nu", sade han, "så har jag tänkt
+forsla ämnen på'n te arbeta åf om kvällarna när vi kom in i nån gård
+där dom ha eld på spisen, eller i nån bryggstuga eller drängkammare.
+
+"Du tänk göra gröttvarer och tvagar te sälje?" frågade Anna-Lisa, med
+en viss respekt i rösten gentemot den myndige brodern.
+
+"Jag ha mest tänkt de. Träskedar å. Farfar där i Sven Påls var nog fri
+(duktig) te göra skedar, men jag ha ju aldrig haft nån knif, så jag
+har kunnat göra efter dom."
+
+"Men dom ska jag måla åt dej", ropade Maglena inåt dungen, till Ante.
+"Så granne små blå roser, och hvitkullen (prästkragar). Jag ska göra
+färgen som mor giorde den, tå löf, blomster och rötter."
+
+"Få jag hjälpe dej te göra skedar när jag blir stor", mumlade Månke,
+när han kom i närheten af Ante ut på vägen.
+
+"Nog ska du få de, gosse. Si här ska du få gamm knifven min, så kan
+du, fast du är liten få börja på te göra ämnen."
+
+"Vi kan sälje skedarna å Ante, och få pengar. Men jag ska int köpa
+körkan, för då kan int prästen läsa där."
+
+"Nääj, och vi kan int sitta där och höra på'n och sjunga och läsa, så
+vi bli snällt folk, som mor tänkte vi skulle bli."
+
+  _________________________________________________________________
+
+                         TRETTONDE KAPITLET.
+                         I DEN DÖDAS STÄLLE.
+
+När barnen några dagar senare hunno så långt som ut ur värsta
+fjällbygden, kommo de en kväll fram till en gård där sjukdom och sorg
+gästade. Det var till en stor rik bondgård. Äldsta flickan där hade
+nyss dött, bara tio år gammal. Och nu låg lillpojken, ende sonen, som
+var sju år, sjuk i samma onda som systern dött utaf. Hustrun, en
+ståtlig, vacker kvinna stod vid spisen och vispade kornmjöl i det
+kokande grötvattnet, när den lilla barnskaran med som vanligt blyga,
+försagda anleten trädde in.
+
+Hon hade en sträng husbonde till make och fick nog sköta sitt
+ordentligt och som vanligt, fast sorgen satt i hjärtat och oron i
+sinnet för den lille, som nu kanske också skulle tagas ifrån henne.
+
+Hon vände sig mot dörren, när den länge blef öppen, innan alla de fem
+barnen hunnit in.
+
+I dag knuffade de Anna-Lisa före sig. I en så här stor, fin gård var
+det så grufsamt att komma in, för den som var uselt klädd och kom för
+att begära mat och husrum.
+
+Hustrun blef vid att stirra på Anna-Lisa.
+
+"Kom fram till elden barn", sade hon med mild, tungsam stämma. Hon
+räckte ut handen och hälsade god dag på Anna-Lisa, som kände detta så
+både stort och högtidligt. Det var just inte vanligt att bli hälsad
+så, när man kom som nödårsfolk i gårdarna.
+
+"Hvad kan hon heta en så'n stinta", frågade hustrun och strök tillbaka
+halsduken från Anna-Lisas ljusa hår.
+
+"Anna-Lisa", svarade den tillfrågade och såg med sina ärliga blå ögon
+upp i bondhustruns sorgsna.
+
+"Nej, de är väl int sannt heller? 'Anna-Lisa', som våran Anna-Lisa,
+hon som Herren tagit."
+
+Hustrun tog sig om hufvudet med bägge händerna och sjönk ner på
+spisbänken. Grötgrytan hade hon redan lyft från elden.
+
+"Jo nog är det sant", bekräftade Ante och steg fram. "Hon het
+Anna-Lisa hon, som mormor våran, som är död."
+
+Mannen kom in i följe med de två drängarna. Snöiga voro de, fast de
+ute på förstukvisten stampat af sig de värsta klumparna, som följt med
+ifrån skogen, därifrån de kört fram timmer.
+
+Unga karlen, som han var, gick han lutad, med böjdt hufvud.
+
+"Hur går de lilldrängen vår?" frågade han hustrun i förbigående.
+
+"Bara som med stintan. Herren ta nog gossen å."
+
+Mannen gick tyst fram till bordet, satte sig ner och läste bordsbönen.
+Han tog träskeden och åt ur samma grötfat som drängarna fast hvar och
+en af dem hade sin särskilta lilla trävril med mjölk. Getost och smör
+och bröd fanns äfven på bordet.
+
+"Har Gullicksmor farit iväg", frågade han vidare lågmäldt.
+
+"Hon for före middan och då kunde hon inte mer göra för lill'Calle. Om
+vi också körde alla de femton milen ner till doktorn, så hjälp de
+inte. Han ligg bara i slummer nu -- så vi är nog snart barnlös."
+
+Mannen åt, sked efter sked, men nog syntes det att sorgen hade ramat
+honom såväl som hustrun, hvilken stod vid bordet till synes lugn, och
+skar opp tjockbröd (runda rågbullar) till skogskarlarna, som alla sågo
+lika betryckta ut.
+
+"De är int ondt efter småfolk annars int, ser jag", sade husbonden med
+bitter röst. "Då en int få behålla och föda sina egna, så gjorde en
+bäst i att skicka iväg andras barn också."
+
+"En gjorde stor synd då, syns de mej", sade hustrun saktmodigt. "Är vi
+snart utan barn, så är de här småstackrana, som jag hör, utan
+föräldrar. Jag tänk de är nästan väl så tungt de."
+
+Det blef alldeles tyst i det stora köket, öfver hvilket elden flammade
+så muntert. Kittlarna öfver ingångsdörren blänkte i en lång
+rikemansrad. Väggsängarna voro försedda med rödrutiga förbängen. Den
+höga dalkarlsklockan lyste grant, blå, med röda rosor. Snygga
+trasmattor randade det inunder dem hvitskurade golfvet. Och innanför
+de blanka fönsterrutorna, med hemväfda luftiga kappgardiner för,
+syntes blommor, myrten, balsamin, lejongap och tårblomma. Så det var
+ett stortrefligt rum, som inte skämdes af de tre spinnrockarna med lin
+på hufvudet och garn på rullarna, hvilka voro undansatta för kvällen.
+
+"Gå fram och tacka (hälsa) far, Anna-Lisa", sade hustrun och sköt
+flickan emot husbonden med ett meningsfullt, sorgset leende.
+
+Anna-Lisa rodnade djupt när hon ensam gick fram. Hon såg så mild och
+rar ut i denna stund, så treflig, snygg och kammad, fast hennes kläder
+voro usla och slitna.
+
+Husbonden såg upp förundrad.
+
+"Hvad i fridens dar hetter du, stinta?"
+
+"Anna-Lisa". Hon såg försagd och ängsligt bort till syskonen.
+
+Husbonden tog, liksom förvirrad, om hufvudet med händerna, som hustrun
+gjort nyss.
+
+"Herre gulla, Brita Dea, hon liknar ju akurat Anna-Lisa våran innan
+sjukdomen börja på te ta na."
+
+"De kom för mej å, när hon stog framför mej i jåns, att Anna-Lisa
+våran gick undan för den här skulle komma iställe."
+
+Hustrun såg fast och allvarligt på mannen. Hon tog Anna-Lisa vid
+handen -- lade sedan sakta, liksom smekande, sin arm om flickans hals
+i det hon åter förde henne fram till syskonkretsen vid spisen.
+
+När karlarna, efter att ha tackat Gud för maten, stego opp från
+bordet, dukade hon fram där för barnen mjölk och gröt och, hvad som
+icke ofta kom dem till del, smörgås på det fina, på den tiden högt
+skattade rågbrödet.
+
+Sen gick hon snabbt och tyst ifrån dem. Barnen förstodo att det var
+för att se till den sjuke gossen.
+
+De sutto kring bordet oroliga och betänksamma. Talet om att Anna-Lisa
+kanske skulle bli stannande, ängslade dem.
+
+Hustrun kom ut igen ifrån lill'kammarn innanför kö- ket där den sjuke
+låg. Hon gick hastigt genom köket och tog vägen ut.
+
+"Han är dö nu kanske", hviskade Anna-Lisa. "Då blir dom sint på Herren
+och vill köra ut oss."
+
+"Inte", invände Maglena. "Ni såg väl att de lyste ljust ur ögona
+på'na. Han är väl hällre bättre, gossen, och då blir dom glad och vill
+tacka Herren, och så ta dom dej, Anna-Lisa."
+
+Åter sutto barnen tysta, i tungsam stämning.
+
+Plötsligt böjde Anna-Lisa hufvudet ner emot händerna, som hon hade
+hopknäppta öfver bordet. Hon gret --, gret, fast så tyst att ingen
+kunde höra det. Men det syntes på axlarna, som skakade och på den
+tröstlösa ställningen med hufvudet.
+
+Syskonen mumsade på sina präktiga smörgåsar under ängslig tystnad.
+
+"Käre dej, Anna-Lisa --, käre dej", -- sade Ante och försökte dra
+hennes händer åt sidan. Det föll honom så tungt och ovant för det här,
+att Anna-Lisa, som alltid varit så stilla och lugn, nu skulle gråta så
+farligt.
+
+Anna-Lisa satte opp hufvudet, alldeles rödgråten.
+
+"Jag vill int vara utan er --, först småstintena, som jag sörjer så
+farligt, -- och så er allihop."
+
+"Ja nog blir de ledt för oss, å", sade Ante stillsamt. "Så bra som du
+har varit mot små'en här, och oss allihop för den delen."
+
+"Och hvem ska mjölka Gullspira --, å laga åt pojkarna, å tvätta och
+hålla er i ordning --", snyftade Anna-Lisa. Hon såg med en moderligt
+bekymrad blick öfver de bägge minsta vid bordet. "Ni vill ju hvarken
+kamma eller tvätta er om jag int håll efter er."
+
+Månke och Per-Erik sänkte ögonen, skuldmedvetna. Så morskt manfolk de
+ville vara, så föreföll det dem farligt besvärligt det där, att måsta
+vara kammade och tvättade. Det var inte alls någe behändigt heller,
+att om lördagskvällarna få lof att kränga af sig varma skjortan, som
+snodde sig så godt efter kroppen. Och så streta för att få armarna in
+i en annan, som kunde vara huskigt kall, ja blöt till och med, tyckte
+pojkarna, när den legat i kunten och det varit yrsnö, som trängt in i
+den, eller oväder. Just aldrig heller att någon skjorta passade precis
+åt dem. Skjortan, så väl som andra plagg, kom alltid som en
+öfverraskning för dem, -- stort var det ibland, så plaggen både hängde
+och släpade, och smått och trångt en annan gång, så näsan kom i kläm
+när ombyte skulle ske.
+
+Anna-Lisa, hon brukade gnida dem i ögonen och om hals och öron med
+såpa och vatten och torka dem med gammelkläder, som voro tvättade, men
+omanglade förstås, och hårda "så de refvo som vargklor", försäkrade
+smådrängarna när de satte sig till motvärn.
+
+Om de nu sutto vid bordet verkligen ängsliga att Anna- Lisa skulle bli
+stannande efter dem här, så hade de då inte samma bekymmer som hon i
+fråga om den kommande bristen på snygghet och ordning. Det enda, som
+skulle hålla dem uppe i saknaden efter henne var just det i en hast
+uppflammande hoppet om, att de, utan henne skulle gå fria från vatten,
+såpa och torktrasa.
+
+"Du skulle få de bra här, Anna-Lisa", sade Ante med ett försök till
+frimodighet i rösten. "Du får nog riktig säng te ligga i, och så'n här
+mat förjämnan."
+
+"Och medan så skulle ni allihop gå kring vägarna, och jag skulle tänka
+på att ni låg så ni fick ohyra efter andra nödårsfolk i nå'n kall
+stuga, kanske, och att ni aldrig fick äta er mätt."
+
+"Nog ha vi fått de nå'n gång å. Mins du i den stora gården, där dom
+ändå hade så många barn, och vi fick en hel gryta ärtsoppa --, dom
+kokte särskildt där för dom, som gå kring vägarna."
+
+"Ja, så skulle jag kanske stå här å och koka för såna", fortfor
+Anna-Lisa klagande. "Och tänka att ni var hungrig och int visste en
+enda dag i förväg hur ni skulle få husrum till natten."
+
+"Käre dej, int är de någe farligt, int", satte Maglena in med mjuk
+tröst i stämman. "Vi ha väl aldrig legat ute heller nån natt, och rätt
+som de är, så är det ljust hela natten och då få en ligga hos
+blommerna ute på backen. "
+
+"Och då så ligg jag inne i sängen", sade Anna-Lisa med samma klagande
+röst.
+
+Men hon log lite skamsen i detsamma. Och med det for en lättnadens
+ljusning öfver syskonen.
+
+"De är farligt hvad de är svårt te vara nöjd", sade Ante
+eftertänksamt. "Jag har gått om dagarna och tyckt att det skulle vara
+så bra om vi allihop fick komma till snällt, rejelt folk -- så'na, som
+mor skulle lika, -- och nu så" --.
+
+Ante tystnade, det syntes huru tungt han fann det, att möjligen måste
+lämna den omtänksamma, duktiga systern efter sig.
+
+"Du mått gå med oss hvart vi gå, Anna-Lisa", mumlade Maglena med sista
+smörgåsbiten i munnen. Hon torkade näsa och fingrar på det lappade,
+urtvättade förklädet och strök med sitt hufvud emot Anna-Lisas kind.
+
+"Si du, de är alltid behändigt te vara ute, -- om en också inte har de
+så bra, så sir en ändå så mycke. Snön hitta på te sätta sej så roligt
+på allting. Och roligt är de till se spårena i snön när han ligg jämn
+på myrer och åkrar. Det blir så långa krus på'n -- just som spetsar.
+
+Haren och räfven och hunn, och skatan och kråkan, som har kommi nyss,
+allihop krusa dom snön med fötterna på olika vis, så den blir så fin
+som till bröllop."
+
+"Jag sir ingenting sån't, jag. Jag sir bara er", mumlade Anna-Lisa,
+sorgsen.
+
+"Ja du ska komma och följa oss igen, hör du Anna- Lisa. Nu blir de vår
+och storforsarna kom lös, och det sjung så grannt ur dom. Gullspira ha
+vi me oss, så vi ha mjölk te dricka, -- myrbär ha vi på myrena, och
+blåbär och jordbär så mycke vi kan äta."
+
+"Ja ha en gått ute och sliti ondt på vintern, så nog kan en gå på
+sommarn å", sade Månke afgörande.
+
+"Stinta, jag tyck du ska följe som förr jag", ansåg Per-Erik.
+Yttrandet kostade honom en viss öfvervinnelse, ty den hotande faran af
+tvättning och kamning stod alltjämt för honom.
+
+"Tyst", varnade Anna-Lisa och höjde lyssnande upp hufvudet. "De låt
+inne i lill'kammarn, pojken lef, han vill ha nå'n till sej kanske."
+
+Hon smög villrådig, på tå öfver golfvet och stannade vid dörren.
+
+"Kom hit --, jag vill int vara ensammen", hörde hon en späd, svag röst
+därinne.
+
+"Är de du, Anna-Lisa", sade den lilla sjuklingen borta i
+utdragssoffan.
+
+"Sjung 'Hvar jag går', för mig, -- så ska jag somna."
+
+Gossen vände sitt, nu efter en häftig kris till det bättre,
+svettfuktiga ansikte åt väggen, slöt ögonen och väntade på sången.
+
+Anna-Lisa kände väl den sången, men det bar henne emot att sjunga
+ensam och på främmande ställe.
+
+"Sjung, hör du", ropade gossen, med sjuklingens otåliga röst.
+
+Anna-Lisa gnolade sakta: "Hvar jag går i skogar, berg och dalar,
+följer mig en vän, jag hör hans röst."
+
+Medan hon sjöng, strök och svalkade hon gossens panna med en
+linnetrasa, som hon fuktade med vatten från en porslinsmugg, som stod
+på stolen bredvid hans bädd.
+
+Hustrun kom in, med mannen i följe. Det var honom hon sökt upp och nu
+fått med sig. Han skulle se undret, som skett med gossen, deras enda
+barn.
+
+Mannen blef så tagen, när han såg barnet, som förr feberröd kastat sig
+i plågor, nu ligga i lugn hälsosömn, att han ofrivilligt knäppte
+händerna i tack och lof till en hjälpsam Gud.
+
+Anna-Lisa afbröt sången och steg upp för att få komma ut.
+
+Mannen tog tag i hennes arm.
+
+"Du ska stanna hos oss stinta, för så glad som nu har jag aldrig varit
+i alla mina da'r."
+
+Anna-Lisa drog sig sakta ifrån honom. Sorgsen och förskräckt såg hon
+åt dörren. Det var som om hon där bakom ägt all världens skatter att
+förlora.
+
+"Du är väl glad att slippa nöd och bekymmer och ha hem och skydd här
+för alla dina dagar nu, då jag tänk att du ska få stanna här för
+alltid", frågade den unge husbonden förundrad och nästan onöjd, då han
+såg flickans ängsliga uppsyn.
+
+"Jo", svarade flickan lågmäldt. "Men de blir mej bara så tungt, när
+jag tänk på småpojkarna. De är jag, som ha tvätta dom och kamma dom,
+och mjölkat Gullspira, så att dom har fått söt mjölk om dagarna. Den
+minste är inte så gammal som den här, och skall fara och gå kring
+vägarna, medan jag har det bra."
+
+  _________________________________________________________________
+
+                         FJORTONDE KAPITLET.
+                       PER-ERIK OCH ANNA-LISA.
+
+Anna-Lisas stora blå ögon tårades. Hon gick ut till syskonen.
+Husbonden följde henne. Han tog smådrängarna i ögonsikte,
+
+"Så, det är den där lilla som du ängslas mest för? Herresten heller,
+tocken liten dräng, som har kunnat vandra ända från Frostmofjälle."
+
+"Jag är nog int liten, jag. Jag blef på sjette året nu i Kyndelsmess."
+
+Per-Erik besvarade flyktigt ungbondens blick. Han skrapade grötfatet
+ännu en gång och slickade af träskeden med ordning och eftertryck.
+
+Husbonden måste dra på munnen.
+
+"Dom kan nog kanske inte släppa af dej, syskonen dina?"
+
+Per-Erik spottade för sej och glodde med stora ögon bort emot
+spiselden.
+
+"Jag vet int hvad jag ska säga. De skulle nog vara ledt för dom till
+att int ha nå'n te ängslas för och hålla efter, nu sen småstinterna
+vardt kvarhållen hos jägmästarns."
+
+Hustrun kom till. Hon stod och hörde på gossens prat, så ljus och glad
+i uppsynen som hon inte varit se'n enda dotterns död.
+
+"Så kan ni kanske inte undvara honom då?" undrade husbonden med en
+liten särskild, menande blick emot Ante.
+
+Ante mötte blicken allvarsam.
+
+"De löna int te orda om de förrän någe sån't kom på tal."
+
+"Det är godt, klokt slag i de här barnen", sade mor Märta-Dea. "Jag
+tror dom för hvad välsignadt och bra är, till huset."
+
+"En kunde kanske låta den där morska lill'karlen stanna här också så
+länge", sade husbonden tveksam. Han ref sig betänksam bakom örat.
+
+"Lill'Kalle frisknar nog till fortare, när han får kamrat", sade
+Brita-Dea.
+
+Ante blef ifrig han med. Skulle Anna-Lisa tagas ifrån dem, så blefve
+det svårare ändå att hålla ordning på de små, bland alla de främmande,
+ibland bra ledsamma förhållanden de råkade in uti.
+
+Det fanns så många stygga exempel, så mycket af orent, som skulle
+träffa gossens ögon, så mycket ledt, lättsinnigt tal, gräl och knot
+och grufliga svordomar, som ännu skulle nå hans öron, när man så drog
+fram från gård till gård.
+
+"De vore nog farligt bra, om Per-Erik fick bli i en så'n här gård, så
+de kunde bli en rejel karl af 'en", sade Ante. Hans djupa, mörka ögon
+sågo allvarsamt upp på den starke, granne bonden, som stod framför
+honom.
+
+"När jag blir lite gamlare, så ska jag ge mej i tjänst som getare
+eller lilldräng, där jag får lära mej nå'nting, och se'n ska jag komma
+hit efter Per-Erik, om han bara får stanna till dess."
+
+"Så får han väl de. Jag lid int tänka de lill'Kalle vår skulle kunna
+bli bortvist och gå kring vägarna som den där lille nu skulle komma te
+göra. Det är morskt slag i dej, gosse, också. Och jag tror dej mest om
+te kunna göra hvad du säger, så du till slut kan komma och ta igen
+lillen, därest du får ha hälsan."
+
+Hustrun räckte stornöjd ut handen mot Ante, med hälsande, bekräftande
+handslag.
+
+"Bädda åt pojken i norra öfversängen", sade mannen. "Han syns vara ren
+och snygg, fast han kom från landsvägen."
+
+Ja, nog visste Per-Erik, att han var "ren och snygg". Det var bara
+måndag ännu, och han hade sista lördagstvagningen, denna gång åtföljd
+af trång, näsklämmande skjorta, i alltför friskt minne.
+
+Anna-Lisa får ligga där hon å', sade Brita-Dea. Hennes anlete lyste af
+belåtenhet och hon pratade med barnen, som om de varit gamla bekanta.
+
+Pigan, som kom in med kvällsmjölken skummande i en stor blåmålad
+bytta, stannade vid dörren som förstenad. När hon gick ut för att
+stilla korna och mjölka dem, var där tyst i gården, tyst som när döden
+tagit, och står hotande att taga ännu mer. Och nu -- glada, jollrande
+barnröster, slammer af skedar och fat, som diskades. Framför spisen en
+liten stinta med lockigt hår, som sydde röda rosor på en tummvante. En
+pojke, som spantade stickor och sopade spiselhällen, sedan han lagt
+mera ved på härden. Mor Brita-Dea själf vid spinnrocken igen.
+
+"Jämmerligen heller, så behändigt här är", sade Stina. Hon öppnade
+dörren till ett stort skåp, där tomma, rena mjölktråg voro inskjutna i
+slåar öfver hvarandra. Så satte hon sil öfver trågen ett efter annat,
+och hällde med skopa i den varma mjölken.
+
+Den stora katten, som satt och glodde från skåpbänken, fick också en
+skvätt i sitt fat invid vattentunnan vid dörren.
+
+Stina försåg sig med smör, bröd och kallnad gröt från skänkskåpet.
+Se'n drog äfven hon fram spinnrocken och snurrade på så att hjulet
+blef som ett moln, medan lingarnet, fint som silke, ökades på rullen.
+
+"Du får gå med pojkarna här till drängstugan", sade matmodern omsider.
+"Se efter att dom får örngottskudde och en snygg fårskinnsfäll.
+Stintorna och Per-Erik får ligga här i öfversängen. Vill du si hur
+lugnt lill'Kalle sof, först?"
+
+Matmodern och Stina gingo på tå in i lill'kammaren. Stina såg
+obegripligt belåten ut, när hon kom ut därifrån. Hon gick fram och tog
+Anna-Lisa i handen.
+
+"Välkommen till oss, stinta, -- och du å', lill'dräng. Vi ska nog bli
+govänner, det känne ja' på mej."
+
+  _________________________________________________________________
+
+                          FEMTONDE KAPITLET.
+                         DET SPÖKAR PÅ ISEN.
+
+"Hu häller, det är rent som om vi vore ensam på hela jorden"", sade
+Maglena och drog den lilla hemväfda schal hon fått af mor Brita-Dea
+bättre om sig.
+
+"Ja, nog är de sant, men de ska bli mindre grufsamt te komma in i
+gårdarna, när vi int är så många", tillfogade Ante.
+
+"När jag stanna ute hos Gullspira, där de int finns någe' lider te
+binda 'na i, så blir ni bara två, och de är väl ingenting te grufva
+för."
+
+"Ingenting", upprepade Maglena. "Jag kom jämt i håg småstinterna --
+och Märta-Greta, när hon sa 'tinnenin' i ställe för 'ingenting'. Hon
+satt lill'hufve' på sne och titta opp med ögona och skulle låtsas vara
+så bedröfvad."
+
+"Ja, hon var nog de å flera gånger, då hon frös, lill'stackarn, och
+var hungrig och ville till mor", sade Ante eftertänksamt.
+
+"Mor skulle nog vara nöjd, tänk jag, som det är stäldt för
+småstinterna nu", tillade han.
+
+"Nog är hon de, må du tro. De var väl hon som fick komma hit till
+jorden lite grand, som en ängel och tala i folke, bå jägmästarns och
+Carl Nil'ses att ta barna."
+
+"Ja, nog ha dom det bra nu, för int skulle dom tycka att de vore någe
+behändigt te gå här på isen och ränna åt alla håll med fötterna, så en
+kan klyfva sej midt itu", sade Månke bistert.
+
+Sanningen att säga saknade han Per-Erik ohyggligt, om han också tyckte
+sig kunna undvara Anna-Lisa. Det var inte utan att i hans saknad
+blandade sig ett grand medlidande med brodern, som nu ensam och
+försvarslös, blef den, som Anna-Lisa skulle ryka på med såpa och
+vatten. Månke hade deltagande framhållit denna synpunkt för Per-Erik,
+som dock med något af mod och förhoppning i rösten försäkrat, att det
+inte skulle bli fullt så "huskigt" ändå. Lill'Kalle tog ju opp sig,
+försäkrade Per-Erik, "och må tro så rik bondson han än var, så kunde
+en nog tänka, att han skulle måtta bli både kammad och tvättad, nu
+till, när de fått en så'n som Anna-Lisa till gårds."
+
+Men fastän han tänkte på huru hjälplöst utsatt för så'nt där han var,
+Per-Erik, så önskade Månke denna kväll att han varit tillbaka i den
+ljusa, tröjsamma (hemtrefliga) gården, hos honom.
+
+Det skulle vara annat det än att gå öfver en is, som lyste svart, och
+blänkte som om man gett sig ut i öppna sjön, samt ha öfver hufvet på
+sej ett norrsken, som var ledt och ängslande, med röda och gula och
+blå lågor högt opp på himmelen. En kunde rent tro att det skulle bli
+domens dag och att allt som fanns, bå jord och måne och stjärnor
+skulle brinna opp. För så knastrade det och lyste och flög af lågor
+uppefter norra himmelen. Och ändå satt månen där på sitt håll och rent
+skrattade med hela mun, utan vett, när han hade så mycket farligt
+omkring sig.
+
+Månke kunde mycket väl ha fått åka på kälken, som gled lätt som ett,
+intet öfver isen, och då hade han inte behöft plågas med att ränna och
+halka åt alla håll. Både Ante och Maglena hade uppmanat honom att
+sätta sig ned på den. Men Månke sade att han var karl till att gå.
+
+Saken var den att ufven hade börjat tuta så otäckt i Svartberget, som
+gick som en vägg neremot sjön. Och så var det ledt med det otröjsamma
+norrskenet. Månke han tyckte att på kälken var han allt för långt
+borta från folk, d. v. s. de två äldre syskonen.
+
+Ante och Maglena ledde Gullspira emellan sig. De stödde henne på samma
+gång, ty det var väl så svårt för henne som för Månke, att komma fram
+i halkan.
+
+"Vi få mäst ta och dra na", sade Maglena. "Stackars lill'piga, du ränn
+ju åt alla håll och blir rakt slut för oss."
+
+"Sätt dej på kälken du Månke och håll i 'na. Hon kan godt stå där."
+
+"Hon står nog ändå. Det känns liksom behändigare för mej te gå",
+försäkrade Månke i det samma han rände iväg snedt med ena foten och
+satte en duktig rofva på isen.
+
+Sint vardt han, ty det var väl elfte rofvan han satt se'n han kom ut
+på isen, och rädd vardt han.
+
+Där han nu sitter kvar och smått grälande gnider den del, som först
+tar törn när man sätter rofvor, så får han se något som kom håret att
+resa sig på hans trinda hufvud. Han var förstås inte vidare morsk i
+hågen förut heller. Jo, något kommer rännande emot barnen på isen,
+något som flög lika fort som östanvinden, som blåste emot på sjön. Det
+illulade och det fräste och det spottade. Och där syntes som en liten,
+liten rök, stående rätt opp ifrån det där, som kom rännande.
+
+Månke han kom på fötter igen, och det med fart.
+
+"Herre gulla! -- Gosse! Stinta! Sir ni! -- Jag menar de är skrymt
+själf, som kom och tar oss."
+
+Ante och Maglena ryggade tillbaka af förskräckelse. De hade allt
+gärna, lika väl som Månke, velat ta till fötter. Men det var ju en ren
+omöjlighet att i blåhalkan kafva sig undan det sig hastigt närmande
+vidundret.
+
+"Hva' i fridens dagar är de", hviskade Ante med ögonen utspärrade emot
+det mörka odjur, som med två små eldglänsande hålögon, eller hvad det
+var, syntes ämna flyga på dem.
+
+Maglena knep hårdt om Antes hand.
+
+Månke, lill'"karlen", glömde alldeles sin manliga värdighet. Han
+gallskrek och hakade sig med både armar och ben fast vid Ante.
+
+"Ja men aldrig har jag sett så farligt i hela lifve", skrek Maglena.
+"De är ju en katta, och han kan int gå" --. Maglena tog vidundret, som
+verkligen befanns vara en katt, opp i famnen, utan att akta på huru
+den fräste och spottade; själf darrade hon af skrämsel och medlidande.
+
+"Han har så underliga fötter", tillfogade hon hemsk till mods. "Kan du
+Ante förstå hvad de är åt dom?"
+
+Ante tittade noga på kisses fötter.
+
+"De är -- de är --. Nej hur ska'n kunna förstå de. Men de är rent af
+tomma svinklöfvar, som dom ha stuckit in kattfötterna i. De är därför
+han int har kunnat reda sej, utan följt med östanvädre utför isen."
+
+Maglenas tårar flödade. Hon slet och ryckte för att få loss
+pinoredskapen, som klämde om kattens fötter.
+
+"Kisse, stackare, stackare kisse! De är folk, som har gjort de, för si
+hur hårdt dom bundi me hvassa snören."
+
+Det var som om Maglena i dessa snören fann bevis för att folk utfört
+nidingsdådet, och att i annat fall katten själf skulle ha trädt på sig
+fyra svinklöfvar, som galoscher.
+
+"Ja, ha folk gjort de, så är dom int folk, utan nå'nting som är
+otäckare än allt styggt", sade Ante. Hans ögon lågade i månljuset och
+hans händer knötos som om han haft lust att klå upp det folk, som
+gjort detta.
+
+"De var rompa (svansen) där, som stog rätt opp, som jag tänkte var
+rök", sade Månke, hvilken nu alldeles fristående, på vederbörligt
+afstånd från kattens befriade klor, tog den i ögonsikte. "Jag höll
+mest på te bli haj (rädd) jag, och så är de bara en katta", fnyste han
+föraktfullt.
+
+"Bara en katta", röt Maglena full af förtrytelse. "Jag vånne att den
+som gjort de här, sutte bunden om föttren och rädd, och hungrig, och
+frusen."
+
+"Ja och hade de här stygge norrskene oppom sig, och ufven, som tuta i
+berge, och ett tjog vargar, som ule omkring sej", afbröt Månke för att
+få straffet skärpt.
+
+"Ja de å, -- å så skulle han, som har gjort de, fara fram med
+östanvädre ensam på natten, å int kunna stanna", återtog Maglena.
+
+Hon gret fortfarande, vaggade och smekte katten, där hon med den i
+famnen satt sig ner på kälken.
+
+"Så ledt folk trodde jag int de fanns i världen", sade Ante dystert.
+
+"Så'nt hade dom aldrig kunna ta sej te' me hemma i Frostmofjälle."
+
+"Hå, var de likt de! Den, som hade gjort så'nt hade blifvi utskämd för
+alla sina dagar", afgjorde Maglena hårdt.
+
+"Men nu måtte du ha mat, stackare kisse. Du är så tunn och torr som
+ett knifblad."
+
+Om Maglenas liknelse också inte var så alldeles fullgod, så var det
+ändå en sanning att katten såg bedröflig ut, ruggig, -- då den ej fått
+slicka och putsa sig, så som kattor vilja hålla sig fina, våt, den
+hade ju varit i vatten --, och mager, med blödande fötter.
+
+"Se där Ante, ta 'na me'n jag mjölkar en skvätt åt 'na."
+
+Ante tog katten och höll den plikttroget fast, om också icke med den
+öfverströmmande ömhet, som Maglena visade i sin behandling af det
+olyckliga pinade djuret.
+
+Katten hade slutat opp att spotta och fräsa, och sörplade nu i sig
+varm mjölk ur en liten vril. Se'n började den putsa och slicka sina
+ömmande, skafda tassar, samt tvätta sig i ansiktet med innsidan af
+framtassarna, som den först vätte med tungan. Efter detta kröp den
+kurrande, mildt, tacksamt jamande opp i knäet på Maglena. De voro med
+ens så goda vänner, den säkra vänskapen mellan den räddade och
+räddaren.
+
+Kälkfällen ordnades i bästa skick. Månke kommenderades dit igen, och
+nu kunde han väl sitta där förstås, "för att int katta skulle springa
+ifrån dom".
+
+Med Maglena i närheten, som i samma afsikt gick tätt bakom honom och
+sköt kälken, återkom hans för en stund så påfallande försvunna
+manfolksvärdighet.
+
+  _________________________________________________________________
+
+                          SEXTONDE KAPITLET.
+                            I RÖFVARKULA.
+
+Månke sof, där han satt på kälken och hvilade sina trötta, ansträngda
+senor och ben. Kisse sof, och hvilade dödsskrämda nerver och nästan ur
+led vridna lemmar. Uf och uggla tutade och skreko gällt ko-hu-u, och
+klä-hvitt i bergen, som afspeglades i isen, så den blef kolsvart
+inemot stranden.
+
+Men ute på sjön glänste isen röd, gul, grön, alltsom
+norrskensflammorna öfver himmelen speglade sig i dess glänsande yta.
+
+Ante och Maglena, att inte nämna lill'Månke, skulle nog ha tyckt det
+vara hemskt och kusligt, ensamma ute en sådan kväll, om de inte känt
+sig så opplifvade genom det att de fått rädda katten.
+
+Som de nu gingo där och språkade och ledde Gullspira stadigt emellan
+sig, så nådde de sista lill'granen på sjön. Den, liksom de andra
+vägprickande granarna hade mistat fotfäste under tövädret, som varit,
+och stod hankigt på sned.
+
+De fingo säkrare fäste för fötterna oppe i land, på uppkörd väg.
+Gullspira dök blixtsnabbt in i busksnåret för att skaffa sig kvällsmål
+af tallris och videknopp.
+
+Kisse ville ej stanna längre, den var med ens färdig att ta till
+fötter. Maglena fick fatt i den. Hon stoppade katten in i schalen och
+höll den fast med bägge händer, medan Ante ensam fick dra kälken med
+den alltjämt lika lugnt sofvande Månke.
+
+Han styrde stegen mot första stora bondgård han fick i sikte. Från ett
+annat, ett rödmåladt tvåvåningshus en bit ifrån vägen, lyste ljus ur
+alla fönster. En kunde förstå att där var begrafning eller bröllop. Så
+det var inte för slikt vandringsfolk, att gå fram till så'nt ställe.
+
+De närmade sig därför det förstnämnda, äfvenledes stora
+tvåvåningshuset, som var grått och omåladt, inte riktigt färdigt
+heller, så gammalt det än var, ty för somliga fönster sutto ännu
+brädlappar spikade i stället för glas.
+
+Gärdesgården, som omgaf inägorna, var trasig långa sträckor, och i ena
+grindstolpen, som ledde in till gården, satt grinden och hängde på ett
+gångjärn. De hade icke, som man brukar göra om hösten, lyft in grinden
+undan tyngande snö. Skräp och bråte och buteljskärfvor lågo synliga
+och blänkte i månskenet.
+
+Kisse lefde och regerade inom schalen hos Maglena, som om katten i en
+hast blifvit vild. Den både klöste och fräste, huru lugnande Maglena
+än talade till den.
+
+Det gnällde i dörren till storstugan, till höger i förstun. Nu stod
+det ej till att hålla katten. Med ett tjockt skrän slet den sig lös
+och flög som ett skott ifrån Maglena, ut på gården.
+
+En pojke af Antes storlek kom slängande ut på trappan följd af en
+gråhund.
+
+"Buss på dom, buss på tattarpacke, som kom", skrek han med gäll röst.
+
+Gråhunden skällde och morrade emot barnen med uppdragen nos och ilsket
+blänkande tänder.
+
+Månke vaknade och gaf till ett skrik. -- Gullspira flydde bakom Ante.
+
+Men Maglena gjorde som hon brukade, när hon på ett så förunderligt
+sätt förmådde lugna och tämja djur.
+
+Hon satte sig ner på marken, och bredde ut armarna mot hunden utan att
+bry sig om att han nafsade åt henne och slet lös en del af
+schalfransen.
+
+"Sussu -- sussu --! Int vill du oss någe ondt, vi, som är små och
+ensammen".
+
+Gråhunden tystnade, men morrade med ryggborsten höjd. Han såg farlig
+ut, där han med lömsk blick och smygande steg gick omkring barnen, och
+snålt vädrade efter geten, som krupit in emellan dem.
+
+"Gosse", ropade Maglena med sin vackert klingande mjuka, men på samma
+gång bestämda röst. "Gosse, huta åt hunn eran. Du sir väl att vi är
+små och ensammen. Du är stor du, och måtte hjälpa oss", tillade hon,
+då pojken bara hvisslade och inte tycktes höra på hvad hon sade.
+
+"Huta åt hunn på rappe!" Maglenas röst blef befallande. Gråhunden tog
+intryck af den. Han stod som skamsen.
+
+Pojken steg ner från trappan, sparkade lös en isklump och kastade den
+midt i gruppen. Den träffade hunden, som gnällande och med en hatfull
+och skrämd blick på Grels, pojken, gårdens äldste son, lommade iväg ut
+genom grindöppningen.
+
+Grels gjorde som gråhunden, tog vägen ut genom grinden, men sneglade
+lömskt tillbaka. Han såg huru barnen där gingo till vedlidret med
+getkräket, de hade med sig.
+
+Jo, där var hon säker, geten!
+
+Alla tre barnen följdes åt till lidret med Gullspira, som de helt lätt
+bundo där invid en spånhög, där hon kunde få liggplats tills de, som
+vanligt kunde få in henne i en ladugård. Det var bara en af dem, som
+annars brukade vara upptagen med Gullspira. Men i dag, här, var det
+som om de icke vågade vara åtskills en enda minut.
+
+De höllo hårdt hvarandras händer, när de gingo stegen opp till
+förstugan och öppnade dörren till det stora rum eller kök, där det
+lyste ut ur fönstren.
+
+Ja nog var rummet stort och vackert, det kunde ha sett ut precis som
+storköket hos Carl Nilssons. Här fanns också öfversäng, rosig
+dalkarlsklocka och blåmåladt skåp. Men allt var slarfvigt,
+oordentligt. Inga gardinkappor funnos för fönstren eller förhängen för
+sängarna. På bordet syntes ännu trävrilar och träskedar kvarlämnade
+efter kvällsmåltiden. Brännvinsbuteljer och ölflaskor stodo där, och
+en massa smutsiga kort voro utbredda på bordshörnet.
+
+Tre rödbrusiga karlar, husbonden och hans drängar, spelade bondtolfva.
+Svordomar och råa utrop ljödo ut i rummet.
+
+En storväxt, vacker men slarfvigt klädd piga stod med ena foten opp på
+spisbänken framåtböjd, och skrapade grötgrytan, som hon åt ur.
+
+"Maka åt er, farfar", skrek hon ilsket till en gammal gubbe, som
+darrande och fumligt, satt och täljde spänt- stickor.
+
+"Ni ha int oppe här att göra längre. Ni ha ju fått i er hvad ni ska
+ha. Ge er i väg nu bara!" snäste en ännu ung bondhustru med fina, men
+skarpa drag. Hon stod vid spisen och "luskade" en flicka af Maglenas
+ålder.
+
+Ante och hans syskon stego ljudlöst in genom dörren. De kände en
+brinnande lust att vända om, och om så skulle vara, fly ut i
+vildmarken igen. Men det var så sent. De voro trötta och frusna och
+längtade så mycket efter något varmt, efter lite vattgröt eller
+välling.
+
+Två små pojkar af ungefär Per-Eriks och Månkes ålder, hvilka framme
+vid bordet, skreko och slogos om sista skvätten i en ölflaska, fingo
+syn på dem.
+
+"Tvy!" Den ene, Måns, spottade skickligt, så att han nära nog vunnit
+sitt mål, att nå de inträdande. "Tvy! Mor, sir ni hva för ett
+tattarfölje, som står här", gastade han.
+
+Bondhustrun vände sig om. Barnen tyckte att hennes skarpa ögon och
+hvassa näsa liksom höggo sig fast i dem. De kröpo samman och gjorde
+sig små, så mycket de det förmådde.
+
+"Hva ska ni hit för, här är ingen gästgifvargård. Vi ha int mer än vi
+ät opp själf", skrek hon, och gick emot barnen med bordsknifven
+hvarmed hon luskade dottern, i högsta hugg.
+
+"Babba Kajsa -- hör du", ropade en ihålig röst ifrån ena nedre sängen.
+"Gör int barna där någe för när. Du drar olycka öfver gården. Jag har
+sett dom i drömmen i natt."
+
+"Tig, gamm'tok!" röt kvinnan. Men det var som om de uttalade orden
+ändock gjort ett visst intryck på henne, ty hon vände sig från barnen
+och återtog sitt för deras skull afbrutna arbete.
+
+"Ge dom kallgröten, som vardt kvar när jag gaf hönsena i morse. De
+står en tetmjölkskvätt kvar där på borde i vrilen, och brödskrapet,
+som är där kan du ge dom."
+
+"Ge dom själf ni" --, snäste pigan. "Jag ska rusta mej för te gå till
+bröllopsgår'n med mjölken jag. Alla andra mjölkstintena är nog redan
+där. Men här i gården är de aldrig nå'n ordning med nån'ting.
+
+Hon gick, men stannade tveksam, med dörren öppen. Farmor borta i
+nedersängen ropade på henne:
+
+"Brita, akta dej stinta --! Jag la'ut kortena för dej i jåns --, de
+låg bara fattigdom och brödlöshet, men hjärterknekt emellan. Du kan ta
+bort farligheten med att du gör det godt är. Ja-ja -- akta dej, du."
+
+Brita drog åt sig dörren med foten och gick in igen. Hon slängde fram
+de osmakliga matresterna till barnen, hvilka darrande, mer af skrämsel
+än af köld, smögo fram till spisbänken, dit matbitarna blifvit
+framkastade.
+
+"Åh hut, du har tagi min mjölkvril", skränade mindre pojken, Jöns.
+
+Utan vidare gick han fram och ville rycka vrilen ur handen på Maglena.
+Hon höll den fast och såg honom stadigt in i ögonen:
+
+"Mor din ha sagt till om maten åt oss, å då lär du int ta den åf oss."
+
+"Mor!" han räckte ut tungan emot modren. "Jag --", han sade något
+mycket rått, -- men som betydde: "Jag struntar i mor och hvad hon
+säger."
+
+Maglena fick dock märkvärdigt nog behålla vrilen. Detta var en
+missräkning för Erika, som just slitit sig lös från modrens grepp i
+hennes hufvud för att få åskåda huru striden emellan den argsinte,
+snåle brodern och den främmande tiggarungen skulle sluta.
+
+De små vandringsbarnen åto kall, snaskig gröt, sur mjölk och
+brödrester -- tysta, förstämda, utan att låtsas se eller höra de råa
+pinande ord, de grimaser med utsträckt tunga och långnäsa, som
+bestodos dem från gårdens trenne barn.
+
+Grels kom äfven in, just när de förutnämnda små andäktigt tackade Gud
+för maten. Han såg led och otäck ut. Gammelgubben, som fumlade med att
+få karfva sista späntstickan ur tjärvedsroten, fick brådt att resa
+sig. Han letade efter käppkryckan. Men som vanligt hade någon af
+barnen tagit den från ryggstödet på hans stol och kastat den utåt
+golfvet. De gapskrattade när gubben, halfkrypande, med ett ben
+släpande, hasade sig fram på golfvet efter den.
+
+Ante, som ju såg hvar kryckan låg, gick genast fram och tog upp den.
+Han räckte den till den gamle, som med sura, förvirrade ögon såg upp
+till honom.
+
+"Hva-hva-hva-är den go-go-go-s-s-ssen ifrån", stam- made han med
+misstro och förundran i stämman.
+
+"Go-go-go-s-s-sen", -- härmade gårdsbarnen. De hoppade högt, slogo ut
+med fötterna, smällde dem samman igen och försökte att sätta krokben
+för farfarsgubben, när denne ändtligen kom så långt, att han kunde
+stega fram mot dörren på sina gamla förvärkta ben.
+
+"Gå från spisen ungar, så jag får rum här med kaffebrännarn", sade
+matmor till de främmande barnen, utan att ge akt på huru hennes egna
+uppförde sig.
+
+"Ante, hjälp farfarn, han går lika illa, som mor gick på sistone",
+hviskade Maglena. "De är så farligt halt ute på bron."
+
+Ante gick långsamt, som skamsen efter den gamle. Men när han kom ut,
+där ingen gjorde narr af honom, tog han fast tag om gubbens ena arm
+och hjälpte honom varsamt ner för trappan utför den hala, knöliga
+stigen, som ledde till den lilla stuga där han bodde som
+födorådstagare.
+
+Böndernas gamla föräldrar oppe i Norrland kallas "födorådstagare"
+eller "gammelfolk", när de lämnat från sig gård och jordbruk till
+sonen och hans hustru. De gamla få sig tillräknadt och utmätt hvad de
+skola hafva af mjölk, mjöl, potatis och dylikt. Äro ej barnen i den
+gård de lämnat grannlaga och goda, så ha de det svårt de gamla.
+
+Den lilla stugan där farfarsgubben nu stapplade in, var kall och
+ovårdad, därför att farmorsgumman var sjuk och låg i västra
+nedersängen oppe i gården. Hon låg där, icke för att få bättre
+tillsyn, utan emedan man ej iddes gå ner och laga den mat gubben
+skulle ha, då gumman ej orkade laga den, och slapp tänka på att se
+till henne. Pigan, som annars skulle elda och se om den gamle, hade i
+kväll annat att tänka på.
+
+Gubben beredde sig till att, rysande af köld, lägga sig påklädd under
+fårskinnsfällen i nedersängen. Han var för stel och frusen för att
+kunna orka lägga ved på den ännu från morgonen heta askan i spisen.
+
+Ante gjorde det i hans ställe. Han satte dit kaffekokaren också, som
+stod ute på hällen.
+
+Gubben satt på sängkanten och såg på gossen, hvilken i hans tanke
+liknade en Guds ängel, så grådaskiga och lappade kläder han än hade.
+
+"Du-d-du får l-i-g-gg-a här i öfvers-s-sängen i-i-i natt", stammade
+han.
+
+"Maglena och Månke å?" frågade Ante ifrigt. Han tyckte att tillvaron
+hos den stackars gubben, som såg vänligt på honom, i hans kalla
+ovårdade stuga, var vida att föredraga framför det stora ljusa kök där
+man bara "trätte" med, och snäste hvarandra. Lättare i sinnet sprang
+han opp, sedan han sett till att vedklubbarna i spisen tagit eld och
+att farfar blifvit afklädd och kommit i säng.
+
+  _________________________________________________________________
+
+                         SJUTTONDE KAPITLET.
+                              "KASKEN."
+
+Grels stod ute på trappan då Ante kom ditåt. Han var påfallande spak
+-- ja hördes rent af helt förtrolig, när han gaf sig i språk med Ante.
+
+"Vi tänk gå på koxen i bröllopsgården här bredvid. Brita ska gå dit
+med mjölken och då följ vi med och koxa på bruden."
+
+"De bli nog behändigt för er, de", sade Ante och ville förbi Grels,
+in. Men denne ställde sig i vägen.
+
+"Ja de bli lika behändigt för dej och syskonen dina, som för oss."
+
+"Int få väl dom gå på koxen här, int."
+
+"Hvem som hälst får väl gå på koxen. Pojkarna i byn är sint på den här
+bruden för hon, som är så rik och grann stinta, har tagit en utsocknes
+karl, som int ha nå hemman och är en så'n mes, att han säg nej till
+brännvinet. Och därför ska dom ställa till roligheter i natt och
+skrämma dom. Vi, småpojkar från den här byn och från grannbyarna å,
+ska dit och vara med på hvad som blir."
+
+"Men inte vi då, int. Maglena och Månke är trött och mått gå och lägga
+sej."
+
+"De är dom, som vill gå och Brita och jag ha lofvat dom att få följa.
+Dom si mej just int ut till att ha haft mycke att ha roligt åt",
+tillfogade Grels med något visst medlidsamt i rösten, som tog Ante.
+
+"Ja, vill dom, så nog får dom för mej", sade han.
+
+Grels gaf honom hastigt vägen fri. Ante gaf ej akt på den stygga
+glimten i hans ögon.
+
+Maglena och Månke kommo emot honom ifriga. Trötthet och missmod voro
+borta. De skulle få gå och se på bruden i granngården. Prostinnan
+själf hade klädt henne, och hon skulle vara så fin så drottningen
+själf kunde inte vara finare, -- i gullkrona, och rosor hela hufvudet
+fullt, och rödt silkesskärp och svart silkeskjol, och lif -- och --
+och!
+
+"Måns och Jöns-Petter är riktigt bra mot oss nu", försäkrade syskonen.
+"Men hu häller, dom ha hålli på å villa ha i oss "kask".
+
+"Är ni tokig barn, har ni druckit af en så farlig dryck." Antes ögon
+spärrades ut af förskräckelse. Han gaf sig till att skaka och vända på
+Månke, som om han tänkt att få ur honom ett dödligt gift.
+
+"Släpp mej, släpp mej!" skrek Månke, dämpadt för att de innevarande ej
+skulle få ögonen på den nesliga behandling, som brodern lät honom
+undergå.
+
+"Dom höll bara på, men vi tog ingen kask", -- hviskade Maglena
+lugnande.
+
+"Husbonn hällde så mycke brännvin i hetkaffe, så de blef mer brännvin
+än kaffe. Och drängen där, han ville ha i oss sån't."
+
+"Ja, int kunde ni småstackare komma från det", jämrade Ante. "Och så
+ha ni inte kunnat akta er för första supen ändå."
+
+"Vi gret och ba' att få slippa", försäkrade Maglena "och jag sa att
+jag skulle få spy af det."
+
+"Men dom ville ha i er ändå förstås -- för att få ha roligt åt er när
+ni se'n i fyllan int skulle veta hva ni gjorde." Antes ögon brunno
+mörka.
+
+"Ja, de ville dom, och drängen där, som nu drick ur brännvinsflaskan,
+han tog mej om hufvet och höll fast mej, för han skulle få i mej
+kasken", puttrade Månke och glodde surt på drängen i fråga, som just
+satte brännvinsflaskan till sin egen blåsvullna mun.
+
+"Gosse --! Hur bar du dej åt för te slippa unnan, en?"
+
+Ante grep Månke häftigt om skuldran.
+
+"Käre dej, du hör väl att de int var så farligt", skyndade Maglena att
+tillägga. För gamm'farmor i sängen ropa på'n. Så här ropa hon:
+
+"Järker, akta dej! Jag sir ljus öfver barnas hufven -- och de står
+bara mörker om dej själf."
+
+"Han svor åt farmor, som är så sjuk, i lungsjuka, liksom mor, och som
+snart kan dö. Men han släppte oss ändå -- förstår du."
+
+Ante nickade till som af lättnad. Så gick han sakta fram till sängen,
+där den sjuka låg och stirrade ut med ihåliga ögon. Hon hade fått ett
+styggt hostanfall och han lade armen om hennes lif för att hålla henne
+oppe och lindra anfallet.
+
+Hon föll tillbaka flämtande.
+
+"Tro int på folke här, och int på barna. De akta int gammalt folk --.
+Akta int far och mor -- och då är de int nå godt te vänta af dom. Vi
+ha vari sån'a här i gården allihop se'n långt bort i tiden. -- Här ha'
+funnits så mycken elakhet och superi och svordomar, som dragit hit all
+mörkrets makter."
+
+Hon stirrade opp framför sig, som hon sett i syne.
+
+"Ni ska ha så många tack, farmor", sade Ante med låg röst. "Mor sa'
+alltid att en' lär sej supa då en' börja me kask."
+
+Det flög som ett ljusskimmer öfver den gamles dödliknande anlete.
+
+"Åh det känns godt te höra tack. Vore så väl att jag kunde lefva igen
+och lefva bättre. Om barna såg att de gamla voro bättre, så blef dom
+nog bättre dom, å. Gammelfolke hos er har varit riktigt folk -- de
+förstår jag."
+
+"Mor hon var storriktig. Hon lärde oss de rätt var -- och hon gjorde
+de själf."
+
+"Jag ser de --. Väl skall de gå er. -- Men akta er för folke å barna
+här --. Dom ha' ondt i sinne till er."
+
+"Hva' gormar ni om? - Låt käringen vara, hon gör int annat än skäller
+och hostar da'n igenom", skränade Grels och ryckte Ante i armen. "Kom,
+vi ska gå nu. Brita är rustad."
+
+Barnen, både de främmande och de från gården, gåfvo sig af. Grels
+ryckte dem med sig när de ville stanna för att säga godnatt till
+Gullspira.
+
+  _________________________________________________________________
+
+                         ADERTONDE KAPITLET.
+                           BRÖLLOPSGÅRDEN.
+
+De kommo fram till bröllopsgården. Dörrarna stodo öppna och det rök af
+värmen där innifrån. Packande fullt med folk syntes utanför fönstren;
+de koxade in, för att få se bruden.
+
+Just som barnen nådde fram, kom hon ut på bron för att visa sig.
+Brudpigorna, som hållit pellet öfver brudparet i kyrkan, följde henne.
+
+Grann var hon, den unga bruden, det var visst och sant. Hon var
+högväxt och ståtlig och bar guldkrona. Dess små blad af guld pinglade
+när hon rörde sig eller skakade hand och "tackade" alla byns stintor.
+De hade, just som sed var kommit med mjölk till risgrynsgröt och
+ostkaka. Rosor bar hon, bruden, rosor i krans om hufvudet, och i
+girland, från axeln neråt lifvet. Rosor på den svarta sidenkjolen,
+därtill hvit slöja och bredt, rödt guldblommigt skärp, som nådde ner
+till kjolkanten.
+
+God och mild såg hon ut. Hennes ögon sökte omkring efter de gamla och
+till småbarnen, som ej orkade eller vågade tränga sig fram. Dem
+kallade hon till sig, dem skakade hon hand med eller talade till.
+
+"Nej, si tre barn, som jag int känner. Dom måtte komma hit, så jag får
+tacka dom. Det bär lycka med, när vandringsbarn hälsa på en så'n dag."
+
+Bruden gick ner för trappstegen och fick Ante och hans syskon med opp.
+Det hvilade något lidande, tärdt och dock ljust och frimodigt öfver
+dem, som liksom drog henne till dem. De voro ju också "utsocknes" här,
+liksom hon skulle bli på den trakt dit hon skulle komma, när hon
+flyttade "ner i landet" där hennes unge make var sågställare.
+
+"Nu är ni på bröllop, så mycket ni vet det", log hon emot barnen.
+
+"Är ni från Frostmofjälle, så har ni äti barkbröd nu ett par år. Men i
+dag ska ni äta risgrynsgröt och vörtlimpa med smör, och kött, och
+kaffe ska ni ha och doppa så mycket ni orkar."
+
+Bruden ropade på kokmoran, som stod på trappan till bryggstugan.
+Barnen måste ha ett duktigt matknyte med sig, när de skulle till att
+gå, förmanade hon.
+
+Grannens barn kommo också in och fingo sedvanlig traktering de med.
+Men bruden tog ingen vidare notis om dem.
+
+Fjällbarnen fingo sig nog ett mål, hvartill de aldrig tänkt sig maken.
+Brita, som bland andra människor, var som en helt annan flicka, snygg,
+gladlynt och rent af god, tog sig helt oväntadt an dem. De skulle upp
+och se på dansen och lekarna, se henne dansa också, för det kunde hon.
+Hon hann knappt till dörren med barnen, förr än en ståtlig, smidig
+timmerflottare kom och tog henne vid handen.
+
+Ungdomen sprang redan i ringdans. En stinta följde ringen, inuti den,
+och höll sig till en gosse där.
+
+Hon sjöng med klar, grann stämma:
+
+  "Ja, stampa du som går i ringen,
+  du vill gifta dej, men du får ingen.
+  Dansa med mej, det får du, om du vill.
+  men mitt unga hjärta hör mig ensam till."
+
+Men i alla fall tog flickan, med den granna rösten, genast en annan
+gosse, en som därvid såg mycket belåten ut.
+
+De svängde om inne i ringen och nu sjöng hon:
+
+  "Kom vännen, kom,
+  kom sväng dej om med mej i dansen,
+      hopp falla la, la.
+  Glädjens i dag, det är vår lag.
+  Måtte sorgen aldrig komma."
+
+Bruden och brudgummen dansade inne i ringen. De sjöngo den samma glada
+danslåten men på vemodig, så innerligt vacker melodi. De sågo
+hvarandra i ögonen, så unga och granna och starka i hågen.
+
+En annan låt togs opp. Alla sjöngo och sprungo i ringdans.
+
+Gäcksam löpte gossen i ringen. Han sjöng och flickan svarade.
+
+På samma sätt höllo de i med den ena leken efter den andra.
+
+  "Här är vännen den bästa,
+  som jag tänker mig att fästa,
+  uti lifvet och uti döden den bästa.
+
+  Du är min ros och min lilja,
+  ingen skall oss kunna skilja,
+  förrän döden han hafver vunnit sin vilja."
+
+Dans på dans följde alltjämt.
+
+Ante och Maglena stodo i dörren. Månke hade krupit bakom den, och
+slumrade ljufligt med hufvudet så placeradt att den förstkommande
+kunde ge det en ofrivillig spark eller rent af trampa på honom
+ordentligt.
+
+Nu voro danslekarna slut. Fiolerna, två stycken, stämde upp.
+Spelmännen stampade takten så golfvet gungade.
+
+Brudparet dansade --.
+
+De dansade några tag med hvarenda en. Bruden till sist till och med
+Ante, som blyg för lumpdräkten, tafatt sprang med, utan takt, som om
+han varit ett tre års barn. En blank tolfskilling fick han af bruden,
+när hon med en god blick åter lämnade honom vid dörren.
+
+Maglena, lill'stintan, skulle ju då också dansa med brudgummen.
+
+Hon slängde gammelschalen af sig. Håret föll ner om axlarna på henne,
+lockigt, glänsande, så det gjorde henne vacker, trots de lunsiga
+kläder hon bar. Röd var hon om kinderna, så som hon blygdes och var
+stolt på samma gång. Men takten höll hon, och dansa kunde hon, så att
+de, som sågo på måste skratta, så belåtna voro de att se på huru
+säkert de små laddklädda fötterna förde sig.
+
+Äfven hon fick en tolfskilling, och en "till lill'pojken de haft i
+sällskap", också. De fingo "godta" att stoppa i knytena och mer än en
+bulle och god kaka.
+
+De hade så roligt, så det lyste af dem af fröjd där de stodo. Folk
+voro ju så snälla emot dem.
+
+Barn, som voro med på bröllopet, smögo småningom fram till dem och
+ville göra sig bekanta.
+
+Plötsligt vände sig Maglena mot Ante.
+
+"Gosse, jag hör Gullspira!"
+
+"Är du tokig. Int kan hon höras ända hit och i så'n låt som här är."
+Ante såg sig virrig omkring. För en stund hade han glömt den vanliga
+tillvaron, ansvaret och omsorgen om dem, som berodde af honom.
+
+Han såg förskrämd bort emot spelmansvrån, blicken sökte
+instinktmässigt Grels och de andra två pojkarna, hvilkas, han tänkte
+på det nu, illmariga, elaka ansikten han sett där just när han dansade
+rundt med bruden. Han böjde sig utan ett ord, ner efter Månke.
+
+"Nu ska vi dansa kronan af bruden", sade en liten flicka, som hade
+stor likhet med bruden. Hon räckte med ett godt leende sin hand ut
+emot Ante.
+
+"Skynda dej! Vi ska dricka kaffe och doppa se'n", ifrade hon,
+lill'Anna, som stått invid Ante och tittat på honom en lång stund.
+
+Ante såg in i hennes granna ögon, som liksom drogo honom. Men så
+stötte han tillbaka hennes hand. "Stinta, jag mått gå. Maglena här hör
+geten, och det är aldrig någe bra. Hon hör, fast hon int kan höra."
+
+Med dessa, för lill'Anna rätt obegripliga ord gaf sig Ante iväg med
+syskonen.
+
+"Kom till oss igen i morgon!" ropade hon efter Ante.
+
+"Tack, nog vill vi göra de."
+
+Därmed voro barnen borta.
+
+  _________________________________________________________________
+
+                          NITTONDE KAPITLET
+                              PÅ FLYKT.
+
+Just som de, andlösa sprungo ner öfver gården mötte de ett följe, som
+så när skrämt förståndet ur dem. Månke skrek himmelshögt.
+
+Det var en skara drängar och pojkar, hvilka med af rödfärg fläckvis
+färgade skjortor utanpå kläderna, kommo smygande upp emot
+bröllopsgården. Skråpuksansikten af näfver, med runda stora hål för
+ögonen hade de, och långa hakskägg af laf från någon gammal gran i
+skogen. De slängde med brinnande tjärvedsknippen, som de buro i
+händerna. Druckna vore de hvarenda en.
+
+Barnen kände med stor förskräckelse igen rösten på den, som gick i
+spetsen. Det var drängen från grann- gården, han, som velat tvinga
+Maglena och Månke att dricka kask.
+
+Han kände äfven igen dem och gaf sig med ett styggt ulande (tjut) att
+löpa efter dem.
+
+"Spring barn, spring! Jag ska ha ikull' en, för han är full och jag är
+nykter. Spring på rappe!"
+
+Och bevars, hvad de sprungo, Maglena och Månke. De flögo fortare än
+när de om sommaren som getare jagade fatt bortflyende getter.
+
+Ante stannade tvärt, när drängen var alldeles inpå honom. Han satte
+vigt ut krokben. Med en rasande svordom föll stora, grofva karlen i
+backen.
+
+"Ja vänta mej du, i morgon hitta jag igen dej, då ska jag bulta
+morskheten ur dej", vrålade drängen, som fumligt reste sig opp, men
+fick fart i sig när han såg det andra följet lämna honom och närma sig
+bröllopsgården.
+
+Ante hörde vilddjurstjutet de utstötte där invid fönstren och begrep
+att där skulle bli vildt slagsmål.
+
+Han hade hört och sett tillräckligt för att förstå det en del af
+bypojkarna ville "klå upp" utsocknesbrudgummen, som tagit den fagra
+rika bruden från deras by. De hade druckit brännvin för att morska upp
+sig. I bröllopsgården, hvarest allt varit så ljust och lyckligt, där
+de efter maten sjungit psalmer och läst bön, och där de dansat till de
+vackra låtarna, skulle nog bli uppståndelse och allt som ledt var.
+
+Ante sprang det mesta han förmådde -- flög --, han som småsyskonen,
+när han hörde ett jämrande gallskrik ifrån dem.
+
+Oljudet kom från vedlidret, där de hade satt in Gullspira. Geten
+bräkte kväfdt. Något hade händt henne.
+
+Joo, något hade händt henne --! Något, som så när hade gjort ända på
+det kloka, präktiga djurets lif, om inte Maglena, midt under
+bröllopsfröjden där borta hade tyckt sig höra Gullspira bräka.
+
+Gullspira, deras lill'piga, granndocka, gullpärla, låg nere i spånorna
+flämtande, blödande ur sår på halsen, sår på buken. Barnen kunde
+tydligt se det, ty det var långt lidet på natten och månen lyste full
+in genom gluggen till lidret.
+
+Ante var blek som ett lik. Småsyskonen greto. De lågo på knä bredvid
+Gullspira.
+
+"Ta af dej förkläde, Maglena. Jag ska lägga snö på sårena och binda
+fast med min ylleami."
+
+"Gullspira är biten", fortfor han hårdt. "Han, som kunne låte farfar
+krypa efter kryckan han har nog kunnat ställe ihop de å! Och någon har
+bussat en elak hunn te göra de."
+
+"Ja, dom ha hålli fastna', för Gullspira har alltid värjt sej för
+hundar -- och se här", fortfor Maglena, snyftande. "Int ett hårstrå
+efter en hunn finns på hennes horn. Hon har int fått värja sej. -- De
+är pojkarna här allihop, som har varit här, å hålli fast na'; de
+luktar af den otäcka tobaken, som den där leingen Grels går och tuggar
+på", fnyste Maglena.
+
+"Farfar sa att vi skulle akta oss", sade Ante grubblande.
+
+"Jag är så rädd att drängen där inne ska ha i oss kask i moron",
+jämrade Maglena.
+
+"Han tänk nog ut hvad ledt är för mej å", sade Ante med en dyster,
+begrundande uppsyn. "Så sint som han vardt när jag fick ikull en så'n
+karl."
+
+"De är int alls någe behändigt te vara här i går'n", gnällde Månke --
+"en känner sej just som så otrygg."
+
+"Vi gå härifrån, och de på rappe", hviskade Ante.
+
+"Pojkarna är nog inte långt borta. Jag såg hur dom sprang härifrån, å
+höll sej krokig nere i dike bakom gärdsgår'n. Dom vardt väl rädd när
+vi kom på dom så snart, för dom trodde väl vi skulle stanna i
+bröllopsgårn hela natten."
+
+"Som vi kom, så hörde vi Gullspira låta så underligt. Pojkarna skrek
+'buss, buss'. Den där elaka gråhunn var det, som just rusa, i tage att
+illbita Gullspira", meddelade Maglena flämtande.
+
+"Men dom vardt rädd när jag kom", föll Månke med i talet.
+
+"Än en stund är dom kvar i bröllopsgårn", afbröt Ante med en medlidsam
+blick på Månke. "Midt i värsta slagsmål, och där är drängen å, så dit
+kan vi int gå, och int kan vi stanna här heller."
+
+"Gullspira, käre dej -- grannpiga, stig opp nu så pass att du kan
+komma ut till kälken", fortfor Ante.
+
+Gullspira, som nog förstod barnens ångest och delade deras farhågor,
+reste sig mödosamt.
+
+Stödd af Ante och Maglena stapplade hon ut. Fårskinnsfällen breddes så
+slätt som möjligt på kälken och Gullspira förstod väl meningen. Hon
+klef upp dit och sjönk med en stönande suck ner i den lådliknande
+kälken. "Hvad har jag gjort för ondt i denna gården att jag skall bli
+utsatt för så styggt", tänkte Gullspira.
+
+Barnen sysslade snabbt och ljudlöst omkring geten.
+
+"Vi gå opp åt bärge här", hviskade Ante.
+
+"Dom har hunn med sej i bröllopsgården. Han varskor nog om vi gå förbi
+där och då är det slut med Gullspira och mest me oss å."
+
+"De är farligt bra att int kälkspårena kan synas", återtog Maglena, de
+är isgata oppigenom stigen till berget."
+
+Barnen satte sig i rörelse. Ante drog, Maglera sköt på, och Månke gick
+bredvid och såg till att intet fattades geten.
+
+"De fall mej farligt ledt för, att gå från gården och inte säga ett
+tackens ord till gammelfolke här", sade Ante och stannade när de
+hunnit förbi uthusen.
+
+"Men käre dej. Vi mått ju skynda oss", jämrade Maglena!
+
+"Ja, dom ta oss och int kan jag ensam reda dom från oss om dom å vill
+ösa i oss kannevis med kask", puttrade Månke.
+
+"Stå här ändå en aldrig så liten stund", sade Ante med skälfvande
+röst.
+
+I en blink var han borta.
+
+In till farfar i stugan sprang han. Den gamle satt upprätt i sängen
+stirrande framför sig, liksom lyssnande. Han förstod nog af erfarenhet
+hvad som tilldrog sig i bröllopsgården. Förr i tiden hade han kallat
+sån't för 'pojklek' och tyckt att den var en mes, som inte kunde vara
+med på sån't. Men nu såg han det annorlunda. Han grufvade sig också
+för de främmande barnen, som voro så helt i hans barnbarns våld.
+Skrämda, pinade, plågade skulle de bli. Han kände väl till huru barnen
+här i gården buro sig åt emot alla, som de trodde sig kunna rå på,
+såsom gammalt, orkeslöst eller sjukt folk, fattiga, ensamma barn och
+värnlösa djur.
+
+Gubben spratt till vid det att Ante stod invid honom med en kopp varmt
+kaffe. "Si här, de är kallt i natt och kaffe var varmt i kokarn. Jag
+vill lägga mer på elden. Och så får jag så mycket tacka farfar."
+
+"Du-d-d-s-s-skulle j-ju l-l-ligga här?"
+
+"Jag törs int. Dom gör slut på geten här, och vill ha barna te dricka
+kask. Och åt mej vill dom göra de ondt är å."
+
+"S-s-så är det." -- Gubben nickade bekräftande.
+
+"Jag är n-n-öjd åt a-att du k-om, för j-j-ag h-har tänkt p-på a-att ge
+d-dej k-k-klockan här."
+
+Farfar häktade ner silfverrofvan han hade hängande inne på sängväggen.
+
+"D-det är s-s-snart s-s-slut me mej. I-i-ingenting si jag hä-l-ler.
+T-t-ag k-k-klockan. S-s-sonbarna s-s-ska inte ha'na! T-t-a-ana! och
+låt Gud föl-ja d-d-ej."
+
+Ante stod med klockan i handen -- stel af häpnad och ängslan, som om
+han blifvit hotad med vreda ord af den gamle i stället för att bekomma
+så'n gåfva.
+
+"F-ällen här i öfver-sängen s-s-ska du ta. D-d-de är kallt. V-i
+g-g-gör int me'n. Kä-kä-käringen är snart slut h-hon å --. Skynd dej,
+gosse!", sade han, plötsligt färdig i talet. "Det kan snart vara gjort
+i bröllopsgården - Skynd dej --! Hör du! --"
+
+"Jag mått tacka er först, farfar -- för ni ha vari så mycke go' mot
+oss. Int vet jag om jag kan ta klockan åf er, -- å int fällen häller."
+
+"Dus-s-ka -- ta hvaa ja ge dej -- go-go-s-s-se! De är int för
+tid-ti-tidigt att jag få gö-gö-göra all-ri s-så li-lite de go-go-godt
+är."
+
+"De va-va-vardt så lätt ini mej nu nä- ja fi- fi- fick mej te å
+gö-gö-göra- de. Sp-sp- sp- - - Spring! -- nu på ra-ra-rappe. Do-do-dom
+sk-sk-skjut i brö-brö-bröllopsgårn."
+
+"Ja så vill jag tacka farfar --. Å, häls dit, te mor!"
+
+Ante lade kudden till rätta under gubbens stela nacke, höljde fällen
+väl om honom och lämpade vedträna i spisen så att de skulle brinna
+länge.
+
+Med klockan i fickan och fällen på armen stannade han innanför den af
+honom redan öppnade dörren.
+
+Han tog af den slitna hundsskinnsmössan och bugade sig.
+
+"Så mångande tackar ska ni ha farfar!"
+
+Men farfar syntes inte höra honom. Han låg med de ovant, mödosamt
+knäppta händerna ofvanpå fällen, och mumlade för sig själf. Ante
+förstod att han bad, för han hörde samma ljud af "Gud Fader" -- af
+Jesusnamnet, som han hört från mors läppar så många gånger och in i
+hennes sista stund.
+
+  _________________________________________________________________
+
+                          TJUGONDE KAPITLET.
+                                 ELD.
+
+"De va farligt hvad du vari länge borta", sade Maglena, när Ante
+springande kom fram till kälken på hvilken hon och Månke klämt sig in
+bredvid Gullspira.
+
+"De kändes ledt te gå ifrån farfar. Men jag fick de här af 'en." Antes
+ögon lyste när han visade syskonen silfverrofvan, som pickade och gick
+ordentligt, och när han kunde breda fällen öfver geten.
+
+Det blef en glädje, en undran bland barnen, ett tal om huru bra de
+voro, gammelfolket där, och huru styggt det var med barnen i gården,
+som gjorde dem allt ondt de kunde hitta på.
+
+De pratade flämtande. Det bar uppför, mot höjden, och vägen, som där
+skogskörare farit fram med stöttingarna var knölig och ojämn.
+
+"Vi få skynda oss de mästa vi orka", sade Ante. "Dom kan snart vara
+efter oss."
+
+"De har kommit en ridande karl från bröllopsgår'n", upplyste Maglena.
+"Må tro, han far nog efter fjärdingsman. -- Flere stycken af dom, som
+hade blodfärgsskjorta ha' gett sig därifrån också, å sprungit hvar
+till sitt håll."
+
+"Drängen kan vara hemma han å nu, när som helst", sade Ante.
+
+Han spände de spikbeslagna becksömsskorna i isknottret och drog allt
+hvad han orkade.
+
+Det hade blifvit duktigt kallt under natten, efter föregående dags tö.
+
+Skaren låg som ett isfält åt alla håll på ömse sidor om vägen. De
+fingo kälken upp ifrån den tröttsamma ojämna skogskörarvägen. Och nu
+bar det af, öfver blånande skarsnö. In öfver ängsflak och mark, där
+snön ännu låg och täckte, samt öfver isblanka stenar, bäckar och
+småmyrar.
+
+Ante tog märke på stjärnorna, såg till att han hade Orion åt
+söderhållet, och morgonstjärnan, som lyste stor och klar, rätt framför
+sig. De följde alltid på ett ungefär älfvens vida krökningar. På ömse
+sidor om den, långt upp emot skog och berg bredde dalsocknarna ut sig,
+fast skilda af långa skogssträckor och stora sjöar.
+
+Älfven drog från väster till öster, ut till hafs, och i den riktningen
+gingo barnen.
+
+Men nu gällde det att komma ifrån bygden och in i djupa skogen, att
+undkomma det farliga följet på vägarna, och att nå fram genom gömmande
+skog förbi byn här, och in i annan socken.
+
+Morgonen var redan inne. Solen tittade liksom på lek upp bakom
+spetsiga fjälltoppar långt i fjärran där Maglena trodde att världen
+tog slut. Så blef den borta bakom en annan fjälltopp. Den tittade åter
+fram och satte solkatt i alla små stugufönster och i ögonen på yrvakna
+barn. Ännu en gång lekte solen kurragömma bakom ett högt, rundbildadt
+fjäll.
+
+Men så kom den med ens stigande, lysande, och bredde en glänsande
+matta af tunt guld öfver hela snöfläckiga vidden. -- Den bredde guld
+öfver fjälltoppar och gröna granar, samt öfver tallar, guld på
+hvartenda barr och öfver stammar, hvilka nu lyste i guldrödt.
+
+Det var makalöst grant. Barnen kände ingen trötthet, inte ens hunger.
+De hade satt sig stilla på kälkkanten och sågo på huru solen steg och
+steg.
+
+Nu inte bara lyste den. De började känna värme af den. Maglena tog
+Månke vid händerna. Hon kände sig fri och innande glad, långt borta
+från bygden, inte en gård i sikte. Sång och danslåtarna lågo henne i
+sinnet. Hon ville bara dansa, och hon hoppade fram på skarsnön med
+Månke, i polskatakt.
+
+  "Du är min ros och min lilja,
+  ingen skall oss kunna skilja."
+
+Plums, pladask dök hon med ena foten genom snön. "Jämmerligen heller,
+solen sätt krokben för mej", skrattade hon och kraflade sig upp.
+
+"Ja och skjusar oss iväg in i skogen för te söka husrum, Jag förstå
+int huru vi ska finna en riktig storgrengran", sade Ante, som var
+solblind och såg svart och gult och rödt för sig, ty han hade
+allvarsam setat och stirrat rätt in i solen, som steg så fort öfver
+berget.
+
+De hade kommit in på en svedja, där skarsnön ej längre täckte fäldt
+timmer, stubbar och bråte, och skyndade nu in i djupa skogen där det
+ännu "bar".
+
+Gullspira hade kryat till sig, eller var det för att stötarna mot en
+och annan trädstam icke tilltalade henne. Ty helt oförmodadt sparkade
+hon sig lös ur fällen och hoppade iväg inåt skogen, i sjuklingshöljet
+af förkläde och ami om mage och hals.
+
+Med otrolig lätthet fann geten den stora tätgrenade gran, som skulle
+passa till hus, en så'n som barnen hela morgonen förgäfves sökt efter.
+
+Gullspira ställde sig midt under jättegranen, hvars grenar bredde ut
+sig som ett ogenomträngligt tak. Snön var redan bortsmält därunder
+eller hade kanske aldrig kunnat hopa sig där.
+
+"M-ä-ä", bräkte Gullspira. "M-ä-ä. Här bor en klok get, som fast hon
+legat på kälke med förkläde om magen, har haft ögonen med sig. M-ä-ä.
+Stig hit ni rara små folkkillingar så bjuder jag på varm söt mjölk,
+mjuk mossa att hvila på och frusna söta lingon och enbär att kalasa
+af. M-ä-ä var så goda!"
+
+"Hon bjur oss till sej. Si ni så stor och fin hon hofverar sej
+Gullspira", log Maglena. "Nu stanna jag här ve dörrn tills hon ber mej
+stiga fram och sitta."
+
+Maglena lyfte på en tung, tät gren, gick innanför den och blef
+stående, skälmaktigt tittande på geten.
+
+Månke följde och iakttog också han samma hänsyn som när man kommer in
+till folk.
+
+"M-ä-ä-ä" sade Gullspira, "ni ska vara välkommen och sitta ner."
+
+Hon trippade in emot den stora stammen där de höga rotknölarna voro
+sittplatser och liggplatser bekväma nog både för folk och getter.
+
+Ante kom "in", dragande kälken efter sig.
+
+Han tog kunten ur den, samt tjärvedsstickorna och fällen. Sen stjälpte
+han kälken oppner på alla fyra stolparna. Maglena dukade fram de små
+vrilarna fyllda med skummande varm mjölk samt bullar och bröd från
+bröllopsgården.
+
+"Bordet" stod invid rotknölsbänkarna. Barnen läste till bords, åto
+säfligt och långsamt, och kände sig som storbondfolk, i egen stuga.
+
+Maglena "dukade af bordet", gjorde sittplats på andra sidan
+granstammen, och diskade se'n kärlen med "trasor" af snö. Så stjälpte
+hon upp dem.
+
+Hon bäddade i "nedersäng" af en stor rotknölsfördjupning invid
+granstammen syskonbädd, med gammelfällen under och den nya öfver.
+
+Ante och hon hviskade vid hvarandra så att inte Gullspira skulle höra
+dem. De undrade om de kunde ta' henne med i fint bäddade nedersängen.
+
+"Hon får väl vara gammelfolk hos oss", sade Maglena brådskande, när
+Gullspira, som kände sig fullt hemmastadd, utan den minsta tvekan
+eller tanke om hvad som passade eller icke klef opp och lade sig på
+fållen.
+
+"Ja och då måtte vi vara bra emot 'na riktigt", ifrade Ante. "Jag ska
+gå ut och söka ungbjörkkvistar och spädt tallris åt 'na! För hon ska
+förstås vara tandlös, och det blir som tunnbröd och kaffe åt
+gammelfarmor."
+
+"Tänk, hon är slugare än jag", sade Månke, som kom med två näfvar
+frusna lingon till syskonen, han hade tagit dem så godt som "inne i
+rummet".
+
+"För si ni då jag gick och klaffsa och sökte efter vatten så sprang
+hon rätt ner till en lill'bäck rakt här bredvid. Och nu går hon och
+lägg sej, för hon tänk att vi, som ha gått bå dag och natt ska göra
+som hon."
+
+"Men de är ju midt på da'n", invände Ante, som tyckte att ett
+förståndigt förslag borde komma från honom och inte från lill'drängen,
+eller ens geten.
+
+"Ja då får solskene bli månsken för mej", föll Maglena i talet. "Jag
+är så trött så jag ids int klä af mej och torka skorna framför elden."
+Hon låtsades värma händerna vid en spiseld.
+
+"Jag ids int torka dom åt dej häller, Månke", tillade hon, så du får
+lägga dom brevid sängen." Maglena var helt allvarsam.
+
+"Jag tro att jag släng ner mej som jag är" tyckte Månke, "för jag kom
+just från skogen, och är så trött så att jag är rent slut. Där ha jag
+hålli på och fällt nå' smågranar på svedjan så jag känn mig just
+bruten i rygg och armar."
+
+"Men du ska väl stänga spjälle så vi få varmt", log Ante lite
+skälmaktigt.
+
+"Ja, hjälpanes heller. Men jag var nästan rädd för os, förstår ni."
+Maglena återvände i alla fall åt spishållet till. Hon sträckte sig
+mödosamt upp och slet en gren åt sidan.
+
+Med trött, bekymrad matmorsmin hasade hon sig sen iväg till sängen,
+där hon hade svårt att göra sin myndighet gällande. "Gammelfolke" här
+i gården visste att hålla barnen på mattan, ty farmor Gullspira, hon
+tog spjärn emot den grofva, stadiga granstammen och satte ut alla fyra
+benen, som om hon ämnade bli ensam om bädden. Hade hon inte varit
+gammelfolk så kunde en mest ha blifvit sint på na.
+
+Matmor stod rent rådlös om sängplats för ungfolk och barn. Men så
+förstod hon hvad gammfarmor ville. Hon hade ondt. Hon ville ha nytt
+omlagdt på magen.
+
+Och det fick hon.
+
+Gårdsfolket kröp till sängs, i en hög, hela hushållet, med fällen
+öfver ögonen för att hålla undan "månskenet", som pilade in mellan
+täta, tjocka trädstammar, och värmde luften så att barnen drömde att
+de sofvo i uppvärmd stuga med tjocka, tunga nyfällen öfver sig.
+
+Gullspira hade lagt sig ofvanpå dem för att värma sig och dem. Hon låg
+där, idisslande, och blinkade med långsmala ögonstenar mot
+solglimtarna, lyssnande, och var spanande uppmärksam. I skogen fanns
+vilddjur att vakta sig för, och i skogen fanns människor och hundar.
+Hon hörde dem Gullspira!
+
+Stolt blickade hon sig omkring. Här, under täta, mot jorden hvilande
+grangrenar kunde de vara trygga, här kunde ingen se dem. Geten
+idisslade dagen lång med halfslutna, dock seende ögon. Silfverrofvan,
+som satt på en kvistknagg på trädstammen pickade igenom timme efter
+timme. "Månskenet" tog af och svalkades, sjönk in i rosenröd
+aftonrodnad. Det blef till bleka intet. Och alltjämt sofvo barnen.
+
+De sofvo när den riktiga månen med frost i följe trädde opp på
+himmelen, sofvo fast aflägsna steg och buller af människor, af
+skällande hundar hördes ej långt ifrån dem, sofvo när allt blef tyst
+och dödt i skogen.
+
+Men då vaknade de. Något ludet, vamt kom krypande, smygande, gled
+mjukt in under fårskinnsfällen, som Gullspira därvid med ett skutt och
+ett kort bräkande af ovilja lämnade.
+
+"Kurr -- -- r -- r --."
+
+Maglena och Ante satte sig opp på en gång --, så öfver all beskrifning
+häpna öfver det täta mörka tak de hade öfver sig. Katten, som väckt
+dem, kände de igen på jamandet. Det var den gråspräckliga "iskatten".
+
+Så förundrade blefvo de öfver att den hittat efter dem en så hisklig
+väg som de gått, att de glömde att tänka på huru otröjsamt det var att
+vakna i mörka skogen, midt på natten och utan eld.
+
+Men de kommo att tänka på det när de fröso så att de hackade tänder.
+
+Om de bara hade ägt en tändsticka, en enda, så nog hade det gått att
+få eld. Hela bunten af tjärvedpinnar fanns ju, där Maglena stakat ut
+spisen. Hon skälfde af köld så hon knappast kunde tala.
+
+"Int kan jag stiga opp och int kan jag mjölka. Vi frys väl rent
+ihjäl."
+
+"De blir int annat än te krypa ner i fällen igen, så vi få ligga här
+som Carl XII:s krigsfolk och vänta på moron när solen kom", sade Ante
+och beredde sig att helt hjältemodigt krypa tillbaka under fällen.
+
+Men katta ska ha mjölk, så länge som hon gått utan, så jag mått stiga
+opp ändå", huttrade Maglena.
+
+Hon slängde öfver sig fars gammeltröja, som de fått kvar efter
+Per-Erik.
+
+Medan hon satt och mjölkade med tröjan öfver axlarna, föll en
+grankotte med ett smällande ljud ner på hennes hufvud och hoppade sen
+ner i en af tröjans tomma gapande fickor.
+
+"De här är bestämt en riktigt vacker vårko. -- Månke ska fån när han
+vaknar", tänkte Maglena helt förnöjd när hon, vid det att hon trädde
+handen ner i fickan fick fatt i en mjukglatt, kådklibbig vårgrankotte.
+
+Det gick Maglena som alla andra när de hitta något. Hon fick lust att
+undersöka om det inte fanns mer af samma slag, så hon gräfde på nytt
+med handen ner i fickan där hon funnit "kon".
+
+Jo, där fanns verkligen något mer!
+
+Där fanns något, som med ens tog bort den frusna, huskiga
+mörkräddsförnimmelse, som tyngt och plågat Maglena, där hon satt ensam
+i mörkret under granen och mjölkade.
+
+Det var ju som ett under, -- som om mor fick vara när barna sina igen
+och hjälpa dem tillrätta.
+
+Maglenas fingrar, som trefvade nere i fickan grepo ju fatt i två --
+tändstickor!
+
+Så länge som de burit på den gamm'tröjan, haft den öfver sig som
+värmande hölje, och slängt med den, så hade de då aldrig gett akt på
+att det fanns något i fickorna.
+
+Det var klart att stickorna funnos kvar där från långliga tider
+tillbaka, då far ännu, vintertiden arbetade på skogen och ibland rökte
+lill'pipa.
+
+Maglena höll stickorna i handen. -- Hon luktade på dem. -- Riktigt --!
+Den rejela fosforlukten ägde de.
+
+Hon var så fäjen (storglad), att hon kunde ha skrikit högt. Hennes
+blixtlika tanke var att ropa ut fröjden åt Ante.
+
+Men --. Ja bäst att tiga. -- Ty tänk om inte stickorna "tog" --. Då
+skulle hon bara narra Ante att bli glad åt det, som då bara skulle bli
+sorgeligt och tungsamt.
+
+Maglena trefvade sig med brådskande hast stupande och snubblande, bort
+till spishållet. Därinvid på en kvist hade hon hängt upp kunten.
+
+Hon famlade och letade efter den i stupmörkret.
+
+Joo. -- Där var den ändå! Och midt nerunder den låg bunten af
+tjärvedsstickor, som hon "städadt" dit i "låtsspisen".
+
+Ja, om -- om, -- om det nu bara funnes lif i de små
+fosforsticksuslingarna!
+
+Hon repade med darrande hand ett, två, tre, fyra tag med stickan emot
+en af hennes varma, fasta små laddar, som hon förstås behållit på
+fötterna.
+
+Men hon var för ifrig, för häftig. Stickan glimmade och lyste till ett
+ögonblick, -- just när Maglena nypit till så morskt att den --
+knäcktes, -- så sjönk den ner i den våta mossan och -- slocknade.
+
+Hon var färdig att skrika högt af förskräckelse och sorg. -- Ja
+gallskrika, som ett lill'barn.
+
+Skulle hon gå miste om hoppet att få eld nu när det varit så nära att
+hon lyckats!
+
+Eld! Det var värme för frusna lemmar. -- Eld! -- det var ljus och
+trefnad för ensamma små, ute i villande ödemark. Eld! Det blef hem och
+härd där elden fanns.
+
+Och bara en sticka --! En liten så vek, späd stackare!
+
+Maglenas hjärta klappade högt. Hon stod med stickan mellan fingrarna
+utan att våga sig på att förnya försöket med att få eld.
+
+Hon hade som kagra (skälfning) i handen, och hon tyckte att stickan
+böjdes emellan fingrarna som om den när som helst skulle brytas af.
+
+Slutligen satte hon sig beslutsamt ner på marken -- bredde ut
+förklädet på mossan, lade tjärvedsstickan ofvanpå det --.
+
+Så sträckte hon fram foten med ladden på. -- Strök till ett tag, --
+två tag, -- tre tag --!
+
+Tårar kommo henne i ögonen, -- läpparna skälfde --. Men -- ännu ett
+tag -- stadigt, att icke bryta af stickan, lugnt, lätt på handen --.
+
+"Ratsch --"!
+
+En liten lysande, gulblå låga sprang fram från stickans topp --!
+
+Kvick i vändningarna "som en eldgnista", förde Maglena den lysande
+lilla lågan till en fet tjärvedspinne.
+
+Den tog genast eld! Den brann med djuprödt sken, röken ringlade svart,
+rart tjärdoftande upp i luften.
+
+"Ante", -- ropade Maglena dämpadt --, som rädd att med sin blotta röst
+släcka elden.
+
+Ante, som legat med slutna ögon och inbillat sig att han var en Carl
+XII:s tåliga krigsbuss, såg upp.
+
+Som en pil flög han upp och kastade fällen ifrån sig.
+
+"Stinta! -- Ja -- men Maglena. -- Hur ska jag förstå de här?"
+
+Maglena talade stolt och leende om hela det underliga eldsäfventyret.
+
+  _________________________________________________________________
+
+                        TJUGUFÖRSTA KAPITLET.
+                          I EGEN GRÖN STUGA.
+
+Ante fick snart en brasa till stånd och det så godt som midt på
+stuggolfvet.
+
+Den släcktes ej fast den smälta snön sipprade ner från granbarrstam
+och snövåta grenar.
+
+Matsäcken förslog ännu. Men se'n man ätit var det ju kväll och åter
+liggdags.
+
+"Int kan vi lägga oss nu igen, så bra som vi ha de", tyckte Maglena.
+"Förresten så vet vi int om de är midt i natta eller lid emot moron."
+
+Hon gick beskäftigt och ordnade om i kunten.
+
+"Vet vi int?! Jag har väl klocka, som säg hva tid de' är!"
+
+"De är nog morgon snart, det känne jag på mej, för jag har just som en
+sån' håg att sätta mej till att arbeta med nån'ting. Underligt de
+månen int hunni längre. Han satt bara några alnar ifrån storfjället,
+såg jag, när jag nyss var ute. Om han int håll på te gå ner kanske,
+iställe."
+
+"Har du nån'sin sett månen gå ner i österled! Men -- men. -- Vet hvad
+är de åt klockan! Hon går, men är då alldeles bort i tok."
+
+Ante lyssnade på klockan, skakade på den, som han sett stort folk
+göra.
+
+"Hur långt bort i tok är hon?"
+
+"Hon står på åtta. Åtta på moran kan de int vara när de är mörkt och
+månen är oppe."
+
+"Ja, då måtte de vara åtta på kvällen." Ante började skratta.
+
+"Jag tror skogsrå har trolla bort syn för oss."
+
+"Och förstånde me", skrattade Maglena, "för annars skulle väl alla
+märken ha tydt ut för oss me en gång att de är kväll. Snön bär int, så
+solen måtte mest nyss gått åf en, och bältgubben (Orion) stå ju högt
+på himmeln."
+
+"Men jag lägg mig int ändå. De är långt till natten än." Ante hade
+varit ute och kom in med fånget fullt af bråte, som han lade på elden.
+
+"Jag hör någe gläffs långt borta, mest likt hunnulande", sade han.
+
+"Räfhonan är ute och låt, förstår du. Int kommer någe vilddjur hit så
+länge vi ha elden i farten, och int någe skrymt (spöken) heller",
+tillfogade hon med en skygg blick ut genom granens svartblänkande
+grenar. "Vi sätt kälken framför elden och så tar jag i med te sy
+roser. Jag har två vantar te sy på."
+
+"Då sätt jag mej och tälj och skrapa ur träskedar." Ante tog ämnen
+från kälken.
+
+"Men äta först sa' bonn när bastua (badstugan) brann. Jag mjölka väl
+int bara åt katta heller, utan vi få väl äta på samma gång nu, när du
+är husbond och jag är matmor.
+
+Maglena satte sig bredvid Ante på kälken, med trävrilen i knäet.
+Katten kom och strök sig spinnande emot henne.
+
+Gullspira trädde sitt hufvud in mellan grenarna invid dem. I "sängen"
+snarkade Månke högljudt.
+
+"Ja men annars, hva vi ha det bra, Ante. De är som om jag int skulle
+lite tänke att komma ut till bygden nå' mer".
+
+"Du var stornöjd på bröllope tyckte jag."
+
+"Ja, för de låtarna och dansen och brudfolket, som var så behändig
+emot oss. Så här gick dom i ring och sjöng: 'Hej, ho du trotsig
+flicka'."
+
+Maglena var färdig med kvällsvarden. Hon sprang upp och började härma
+sånglåtar och dans.
+
+"Int håll matmororna i stugerna på så där, int", anmärkte Ante, men
+han såg stornöjd ut där han satt och täljde skedar, med den skarpa
+knifven blänkande i eldskenet.
+
+"Nej trösta mej. Jag måtte stoppa strumperna våra. De får vara med
+roserna så länge."
+
+Hon flängde laddarna af fötterna, hvilka hon, när hon fått af
+strumporna, spände ut emot värmen medan hon började stoppa de i dag
+rätt stora hålen. Det var ju inte så ofta hon slapp till att arbeta.
+
+"Klä-hvitt, hu'itt", skrek en uggla, som for tätt förbi "stugdörren".
+
+"Stygg låt", muttrade Ante.
+
+"Han är snäll tycke jag. Han säg 'titt hit, titt hit, akt er', så att
+råttor och fåglar, som han vill ha, kan gömma sej. Tänk om han
+ingentig sa utan bara kom och tog dom."
+
+Jag tyck int om när dom säg de fåglarna hålls me att tala, som nu
+trasten. Int tror jag de han säg 'kniftjyf, kniftjyf', när han sitt
+opp i tallen och sjung hela vårnatten."
+
+"Nej, de tror int jag häller. Och int att den andra trasten, som han
+prata me, säg: 'fattig krigsman, fattig krigsman, hvi rier du inte,
+hvi rier du inte'."
+
+"Heller de den andra svara: 'märra orkar inte, märra orkar inte'. Hva
+skulle småfåglarna ha för roligt om dom bara satt och hitta på sånt",
+fnyste Maglena.
+
+"De är folk, som har hitta på tale förstås", sade Ante och synade emot
+eldskenet om kupformen på skeden var riktig. "En tycker de en hör
+utomsej de som tala inom en."
+
+"Han hade stuli en knif tänk du, han som hörde trasten säga
+'knif-tjyf'."
+
+"Jag menar de."
+
+"Men 'fattig krigsman'. Hvad är de för reda i de tale?"
+
+"Jag tänk", sade Ante och lät arbetet hvila medan han drömmande
+blickade in i elden. "Jag tänk att de där ordena är kvar från
+ofredstiderna här, du vet, när Ryssen for här och brände gårdar och
+var så farlig."
+
+"Int tyckte våra trastar att det var synd om Ryssen int, och att han
+behöfde sitta och rida", puttrade Maglena. "Ingen tyck väl om Ryssen."
+
+"De var väl int bara Ryssen, som var krigsman", svarade Ante
+saktmodigt. "De kunde vara krigsmänner härifrån å, som trasten prata
+med. Farfar var ute i krig och slogs han. Och därför har ingen fått ta
+ifrån oss lande vårt."
+
+"För farfar var krigsman", retades Maglena.
+
+"För alla karlar här var krigsmänner, ser du."
+
+Ante rätade opp sig och hans ögon blefvo stolta och allvarsamma.
+
+"Ryssen understod sig int till att ta oss, och ingen ann' tordes på de
+häller. Dom hade de väl så uselt då, som nu, och åt nog barkbröd i
+farliga hårdår, de sa farfar. Men sir du, krigsmänner var dom ändå,
+hvarenda en."
+
+"Och gick i skogen och var trött", tillfogade Maglena med öm,
+medlidsam röst. "De va förstås för sånt folk som trasten sjöng 'fattig
+krigsman'."
+
+"Ja, och fast krigsman var fattig och trött, var han rädd om märra sin
+ändå. Sir du sånt tycker jag är riktigt folk. En sån krigsman ville
+jag bli om jag å skulle få bli de jag högst åf allt på jorden kan
+tänka mej till."
+
+Ante återtog sitt arbete och fortsatte med det, tyst och ifrigt med
+ett djupsinnigt, hemlighetsfullt utseende. Han hade mumlat de sista
+orden så tyst att Maglena icke gaf akt på dem.
+
+"Ta af dej strumperna så få jag stoppa dom", sade Maglena utan någon
+som helst tvekan om att detta inte var af nöden. Det var också utan
+den minsta invändning som Ante slet upp de styfva läderremmarna från
+sina grofva skor och krängde af sig strumporna.
+
+"De är farligt behändigt te sitta så här", sade Maglena. "Men int vill
+du bli krigsman?"
+
+"Jo, de vill jag, om de blir ofredstider förstår du. Jag tänk väl int
+låta fiendefolk ta lande från oss heller."
+
+"Men du sa en gång", fortfor Maglena envist, "de du ville bli snickare
+och hitta på alla omöjliga saker te snickra. Det var just då vi kom
+från nämndemansgårn ute i Nolens socken. "
+
+"Ja, för i så'n drängstuga har jag väl inte varit."
+
+"Du har nog lega i bra nog många ändå i vinter."
+
+"Kan väl vara de, och i de mesta af dom ha nog husbond och drängarna
+och pojkarna i gården hålli på med snickeri. Dom ha lagat stöttingar.
+Drängarna ha gjort skackler, och fimmerstänger och pojkarna småskoflar
+och räffser och sånt grej.
+
+"Hvad gjorde dom i nämndemansdrängstugan, som var olikt de då?"
+
+"Hvad dom gjorde! Jo, du kan veta att nämndeman själf, han snickra på
+den finaste släde med kuskbock och fint svängdt framstycke."
+
+"Så den vardt lik släden, som stod på bröllopsgården?"
+
+"Justament. Alla tre pojkarna, som va stora, granna karlarna, å
+sönerna hans, dom höll på att sätta ihop ett oljevärk att spela på.
+Dom lär ha sånt i nerlandssocknarna, och spelet ska låta som när folk
+sjung i kyrkan med fyra slag tå röster."
+
+"Gosse, om jag skall gå till världens slut så ska jag se och höra sånt
+spel."
+
+Maglena slog sig på knäet med handen instoppad i Antes grofva grå
+getraggssocka.
+
+"Dom hade gjort de här efter ett oljevärk hos storprostens i Solå. Och
+fast dom va så fin att dom kunde göra hvad som var så konstigt så steg
+dom opp klockan fem på moron ändå och for till skogs med yxan med sej,
+och satt på stöttingen och körde. Aldrig någe högfärdig var dom. Si
+sånt är riktigt folk, å då jag såg dom så, tänkte jag bli storbonde
+och storsnickare jag å, förstås."
+
+"Nog såg jag matmora i nämndemansköket vara lika god hon, men int
+tänkte jag på till bli nämndemansmor för de", funderade Maglena. Hon
+såg med belåtenhet huru jättehålet i Antes strumpa krympte samman
+under hennes flinka fingrar.
+
+"Snickra hon, nämndemansmor?" frågade Ante med en lustig glimt i ögat.
+
+"Ja, de gjorde hon! Hon snickra på sitt vis och som kvinnfolk gör de,
+när dom är riktig. Hade husbonn hennes ihop slädar och skoflar och
+oljeverk, så hade hon ihop lingarn och lärftsväf och ullgarn te
+strumper och vadmalskläder, och till klädningar åt kvinnfolke."
+
+"Sånt kvinnfolk ville jag du skulle bli!"
+
+"Småstintorna hennes, dom fick spola och krusa line och rulla de på
+rockhufve, och gå ut i lagårn med pigerna och mjölka, och ändå så var
+dom så rolig och behändig med oss, Månke och mej. Och storkvinnfolke
+dom sjöng låtar och småsånger när dom spann. Och så fin spånad har jag
+int sett."
+
+"Vet du", tillade Maglena skyggt och tvekande. "Vet du att Maja-Greta,
+stintan deras, hon sa att det fanns vittrer där i gården, goda,
+behändiga vittrer."
+
+"Han sa så till mej å gammdrängen, som var kvar i drängstugan då de
+andra gått på måran."
+
+"Sa -- han! Hvad sa han?"
+
+Maglena slängde den färdigstoppade strumpan till Ante och satte sig
+att stirra på honom med lysande, skrämda ögon.
+
+"Han sa, att småvittrer funnits i alla tider där i gårn. Dom bor nära
+stallgolfve under jorden."
+
+"Men dom kom opp ibland så en kan si dom? Och dom är godsint af sej
+mot gårdsfolke."
+
+"Bara gårdsfolke gör som dom vill ja", afbröt honom Maglena.
+
+"Hu, heller hva ugglerna ta till å gny här."
+
+Hon kastade en förskrämd blick ut omkring sig. "Kiss, kiss, kom hit
+och tröj mej (gör mig trygg)."
+
+Hon tog katten, som låg på fars gammeltröja, opp i fånget strök och
+smekte den.
+
+"Du vet de Ante", fortfor hon, "att en gång svor en lill'dräng åt
+hästen i stalle och då fick han en örfil så han gick uppsvullen i
+flera dar."
+
+"De var han väl värd. Sir du så fin sked! Nu ska' jag göra småskedar.
+De är ledt för barn te äta med såna här småtråg."
+
+"Ja, nog var han värd de, drängen", återtog Maglena som, huru kusligt
+hon fann samtalsämnet, inte förmådde att gå ifrån det.
+
+"En piga där, som skyllde på de hon hade sån värk att hon int orka
+spinna, men gick ändå och olofvandes på dans, hon hade garne så
+tillsnurradt på rullen, när hon skulle sta och spinna igen, så hon
+blef en hel härfva efter de andra, och utskämd blef hon."
+
+"Det var hon väl värd. Annars är vittrerna int elaka annat än tre
+dagar före jul. Vi ska komma ihåg te hålla oss inne då", sade Ante
+lite tveksamt förlägen om han skulle ta saken allvarsamt eller inte.
+
+"För då är Lusse ute och vill ha kristen barn till sej under jorden",
+hviskade Maglena med lysande, förskrämda ögon.
+
+"Ja, han tala om de å, gammdrängen", försäkrade Ante.
+
+"Och en gång, så sa Maja-Greta till mej, så hade hennes egen mormor
+talt om för na hva hon såg, när hon låg på logen och var ung och hade
+en böld i halsen."
+
+Maglena talade som om det tillhörde ungdomen att ha böld i halsen.
+
+"Midsommar var de", fortfor hon, "och mormora hade gjort fint åt sig
+på logen, bå sopat och satt in löf och häggblommer."
+
+"Och småkonvaller å, tänk jag", föreslog Ante, som var lifligt med i
+hvad Maglena förtäljde.
+
+"De vet jag int. Men som hon ligg där, vaken så sir hon hur smått,
+smått folk kom opp ur golfve. De var farar och moror och gammelfolk,
+just som hos oss, men bara en half aln lång va dom."
+
+"Klädd som vi?"
+
+"Ja, i kjolar och tröjer, och karlarna i bussaron (kolt) med bälte om
+lifve, och grå byxer och skägg."
+
+"De där var ju bara ackurat tomtar, såna fanns hos oss å", afgjorde
+Ante.
+
+"Nej vittrer var de. Dom är finare klädd, och int så gammal som
+tomten, mer lik folk. Och så må du tro kom det opp ungdom och små
+barnungar, som va bara ett kvarter hög. Och dom tog i ring och dansa.
+Maja-Gretas mormor kunde höra låtarna, som dom sjöng. Maja-Greta sjöng
+dom hon å nu, men jag kan int komma på dom. Bror hennes kan spela
+låtarna på fiol och en ska bli så sorgmodig af dom", sa Maja-Greta.
+"Ja, somliga bli rent svagmodig."
+
+"Då vill jag int höra såna låtar."
+
+"Men de hade int låti sorgmodigt ändå, när de där små dansa till
+låtarna. De såg så innande behändigt och roligt ut, att mormor skratta
+till, och med de så gick bölden sönder i halsen på na."
+
+Småfolke vardt törsti af dansen och ville dricka, och int en
+vattenskvätt fanns på logen. Mormor, hon tyckte att det var synd om de
+där små-små, som svettas, och fläkta sej med förkläderna, så hon steg
+opp och gick till brunn efter vatten i ett stenfat."
+
+"De var nog riktigt gjordt de."
+
+"Jaa dä va dä, och då hon kom in me vattne så dansa och lekte dom än.
+Hon somna åf, och när hon vakna så var hon frisk. Och du kan veta
+gosse, att det låg en silfversked i stenfate, och den skeden har jag
+sett."
+
+"Dom bo nog i skogen å, vittrerna", sade Ante betänksamt.
+
+"De är 'skogsrå' de. De ä' ett kvinnfolk, lång och grann i syna
+(ansiktet). Hon snor sej och dansa och villa bort folk, som gå i
+skogen så dom glöm Gud och hvad rätt är. Och då skratta kvinnfolke,
+och när man få si na på ryggen så är hon som ett tråg, så
+uthålkad. Men de är farligt te tala om skogsrå, när en är i
+skogen. Herre gulla Ante -- de är någe som rör sig här ute!"
+
+Maglena kröp intill brodern.
+
+"Du mått lägga mer på elden, men du får int gå ifrån mej. Sir du, nu
+igen? Nej du si ingenting för de är inte alla, som kan si. De lyse som
+två ögon midt i svartgrenarna."
+
+"Där? -- Jämmerligen stinta, känne du int igen Gullspira?!"
+
+"Gullspira, som låg där på sängen, alldeles nyss när jag var i kunten
+efter garn??"
+
+Maglena lät häpen och misstrogen, som om geten alls icke, obemärkt
+skulle kunnat förpassa sig ut ur så väl timradt hus.
+
+Månke satte sig gäspande opp i bädden, icke det ringaste förundrad
+öfver den ju ändå rätt ovanliga stugan. Men han såg ju elden och
+syskonen och Gullspira och katta. Maglena ropade honom till sig. Hon
+hade mjölk och bröd för honom borta vid elden.
+
+När han ätit, befanns tiden ha öfverskridit vanlig softimme. Man var
+in på midnatten. Månke fick pallra sig till sängs igen.
+
+Ante tittade "ut" innan han kröp till kojs. Månen lyste stilla och
+klar. Stjärnorna vinkade och logo som mors ögon. Det kändes tryggt och
+godt.
+
+Men Maglena fann det tröjsammast "inne i stugan", hon förmådde sig
+inte att sticka näsan utom granens grenar.
+
+  _________________________________________________________________
+
+                         TJUGUANDRA KAPITLET
+                         HUSBOND OCH MATMOR.
+
+Tidigt på morgonen, långt innan solen var uppe vaknade barnen. Det var
+duktigt kallt på morgonkvisten, så de kröpo ner i fällen igen.
+
+Obegripligt behändigt var det att ligga så och höra fåglarna vakna,
+den ena efter den andra.
+
+Kråkorna voro tidigast. De kraxade som brandvakter, råa och skråfliga
+i rösten. Genast började de gorma om råttor och fågelägg, och flögo
+snart bullrande ut ur skogen.
+
+Skatorna tittade ut ur det högt i en talltopp skickligt hopfogade
+nästet. De fingo ej näbben ur boet förrän de skrattade.
+
+De skrattade åt att en räf långt borta tagit en hare och blifvit
+skrämd så, att han lämnat lite kvar till frukost åt dem. De skrattade
+åt vårfåglar, som vågat sig opp i snömarken så tidigt. Tydligen bade
+de glömt att det nu för tiden brukade bli hårdår med vinter tills
+solen gick högt på himmeln om dagarna.
+
+"Ke-ke-ke-ke. De skulle trilla från grenen hvarenda en, ihjälhungrade,
+ihjälfrusna". Och de skrattade åt människobarn, som tagit bo i skogen.
+För öfrigt kände de väl igen Frostmofjälls-barnen. De hade mer än en
+gång skrattat åt dem när de gått i skogen och plockat ris och släpat
+bördor till litet grått människobo. På de vida myrorna invid stugan
+hade de sett dem plocka bär. Och nu lågo de tokiga ungarna här, midt i
+skogen. Och inga vingar hade de att flyga med och ingen näbb att hacka
+med, om uf eller räf skulle komma på dem. "Ke-ke-ke-ke --" skatorna
+skrattade i korus.
+
+Vid femtiden vaknade gulsparfven. Med lenaste röst, knappt börbart,
+hviskade hon till maken: "är du vaken."
+
+Han svarade med ett sömnigt, mjukt: "visst är jag vaken."
+
+På en gång, invid hvarandra stucko de sina små hufvuden ut ur boet.
+
+Nej, hvilket jubel som bröt fram ur deras strupar när de sågo huru vår
+och sommar närmade sig.
+
+"S-i-r du", sade lilla honan. "S-i-r du att jag hade rätt. I år blir
+inget nödår. Vi kunna skynda på med boet."
+
+"Och börja att tänka på ungar", kvittrade hanen.
+
+Så bröt jublet löst igen från dem, från små fåglar, som just anländt
+för att "se sig för":
+
+"Ingenstädes på jorden är det som här", ljöd det. "Se solen stiger
+öfver fjället. Snart stannar den kvar hela natten. Skogen är så vid.
+Vi kunna redan stanna här, nu som i fjol. Då fröso vi, då svulto vi.
+Men boet var godt att ha. Vi ta' det igen, vi ta' det igen. Sol och
+vår. Intet nödår. Sol och vår!" På olika dialekt och i olika melodier
+klingade från små fågelstrupar, "sol och vår", bo och ungar"! Långt,
+långt inne i skogen hördes det.
+
+Barnen lågo stilla och lyssnade. De hörde huru orren spelade, och
+visste väl huru lustig han såg ut, när han till spelet dansade rundt,
+rundt.
+
+Och just nu, just när solen stod upp började tjädern sitt spel, sitt
+hemlighetsfulla hviskande, sitt underliga ugläte med det slutliga
+skriet af lycka. Lyckan af att lefva och att ha den lilla milda honan
+att sjunga för.
+
+En stark doft af kåda och fuktig barr, af här och hvar redan bar
+skogsjord trängde med en nyväckt mild sunnanvind in, under granen.
+
+Barnen satte näsorna upp öfver fällen. De söpo in luften och fingo
+samma håg som fåglarna att flyga upp, att kvittra och sjunga.
+
+Bäcken hörde de. Redan frigjord porlade den bredvid dem, äfven den som
+i kvittrande jubel.
+
+De satte sig upp i bädden: På en gång tog dem lusten att sjunga.
+
+Maglena började:
+
+  "Morgon mellan fjällen,
+  klara bäck och flod
+  porlande mot hällen
+  sjunger Gud är god. -- Gud är god.
+
+  Dagen ser jag bräckas.
+  Fram går ljusets flod.
+  Dalarna som väckas
+  susa Gud är god. -- Gud är god.
+
+  Skogens fåglar sjunga
+  med ett glädtigt mod,
+  där på kvist de gunga,
+  kvittra Gud är god. -- Gud är god.
+
+  Själ vak upp och svara
+  med ett glädtigt mod.
+  Höj din lofsång klara.
+  Sjung att Gud är god. -- Gud är god."
+
+"Oj hvad de' är behändigt och grant och roligt te ha gård och körka i
+skogen", sade Maglena. Hon sprang upp, när de slutat sången.
+
+"Nu ska' vi göra oss fin, och göra fint i stugan", sjöng hon på sin
+egen melodi. "Jag ska tvätta mej och jag ska tvätta dej, och jag ska
+kamma mej och jag ska kamma dej."
+
+Maglena hoppade i schottissteg fram till Månke, som satt i bädden och
+kliade sig i hufvudet med bägge händerna. Han var ganska svartbrokig i
+ansiktet genom att ha' stått öfver röken, och att i sömnen ha' gnidit
+ögonen med inte vidare rena händer.
+
+"Int ä de där nån behändig låt int", muttrade Månke, som genast kom i
+stark misstämning. "Tvätta dej själf du. Du är så svart på näsan som
+gamm'hönan hos Sven-Påls."
+
+"Men du är så brokig i syna som svart- och hvit-geten hos Nils-Nils.
+Hva' tror du att Anna-Lisa skulle säga. Jag tänk' Per-Erik han ser
+annorlunds ut han, än du."
+
+"Ja, just som de vore någe behändigt te' ta' efter hur han si ut nu.
+Gå hän, jag ska ner till bäcken efter vatten."
+
+"Men, sir du Månke, först ska du vara ren i syna och om händerna, å de
+om du vill eller int." Maglena tog ett stadigt grepp om den
+sprattlande pojkens arm.
+
+"Du tänk' väl spänna på mej lill'skjortan där, vi fick förra veckan,
+heller låta mej gå omkring här som Kain på taflan hos Carl-Nils,
+presis naken. Låt bli mej, hör du."
+
+Månke fräste och grinade som en lokatt i strid, beredd att till det
+yttersta försvara sitt skinn.
+
+"Ante, håll i pojken åt mej", flämtade Maglena. "Han är int tvättad på
+tre dar. Det kom för mej i natt de jag mått ta' i me allvar för te
+få'n tvättad och kammad, nu, när han int' ha Anna-Lisa."
+
+Hon lösgjorde sin ena hand och kliade sig själf, varsamt och omärkligt
+i hufvudet.
+
+Ante lade ned fånget med kvistar han burit in och kom Maglena till
+undsättning.
+
+"Du ska' väl skämmas te si ut sämre än en gris."
+
+"Men en skrapa int grisar ren med skarsnö, int, och de tänk Maglena
+göra med mej, hon har int nå' vett", grinade Månke.
+
+Stora tårar gjorde förberedande strimmor i hans numera ganska röda
+kinder, framvisande prof på huru de skulle taga sig ut som helt
+vattensköljda.
+
+"Gå ner till bäcken efter vatten i vrilen här, så få vi tvätta dej
+ren, så vidt du int tvättar dej själf", sade Ante medlande.
+
+Månke slet sig vildsint ur Maglenas grepp. Blixtsnabbt räckte han ut
+tungan åt henne och försvann ner åt bäcken, kvickt som en ormsnälla
+(ödla).
+
+Maglena såg onekligen mera besviken än belåten ut, när han efter en
+stund kom "in" skinande blank i ansiktet, som dröp af vatten.
+
+"Ge mej en trasa", frustade han högtidligt, "så jag får gno mej i
+syna. Jag har tvättat mej i bäcken."
+
+Maglena, som under hans frånvaro hos sig frammanat en lejoninnas mod
+och styrka, för en förestående brodersstorrengörning, slet häftigt lös
+den ena ärmen ur fars gammeltröja och gaf honom den.
+
+"Hva i syndstraffe ska' du klösa mej för?" skrek Månke ilsket, när
+Maglena inte kunde motstå att sno trasan i några renande, torkande tag
+om pojkens nacke och öron.
+
+"Du ha väl int ögon bak, så du kan si att du är svart på halsen."
+
+"Hjälpandes stinta, då mått jag väl hjälpa dej å, när du ska' sta, för
+int' annat än jag kan si så har int' du heller ögon bak.
+
+Maglena drog sig tillbaka slagen af detta broderns argument. Det var
+ganska nedsättande för hennes mors- och matmorsvärdighet att måtta så
+helt ge sig.
+
+Men humöret hos henne tog upp sig igen.
+
+Hon lät fällen, som hon höll på att lägga ihop, falla ner igen i
+mossan, gick så med snabba steg till kunten som hon häktade ner från
+kvistknaggen. Där fick hon då ändtligen rätt på mässingskammen. Med
+triumferande uppsyn rök hon emot Månke med kammen i högsta hugg.
+
+Men han var i denna stund oåtkomlig, stark, öfverlägsen, för första
+gången ordentligt själftvättad. Ren om händerna, trastorkad!
+
+"Stinta, gå ner till bäcken och gno af dej svartfläckarna på näsan. Nu
+sir du ut i syna som galten hos Nils-Nils."
+
+Men nu måste Ante skratta, och när Ante skrattade så där innande
+roligt, så måste de andra begge skratta med.
+
+"Ta hit kammen", sade Månke, som först återkom till allvarstankar.
+Hans uppsyn var vildt beslutsam, och han tog emot kammen som om den
+varit spjutet hvarmed han blifvit dömd att taga sig af daga.
+
+"Är jag god för att tvätta mej, så ska' jag väl ta mej igenom te kamma
+mej å, om de så skulle vara bå' en och två gånger i veckan."
+
+Maglena, som lämnat brodern med en misstrogen retsam fnysning, kom
+snart opp från bäcken lika skinande ren hon som Månke.
+
+Denne satt strängt andäktig framför elden, med vattendrypande
+hårstripor som små ljusvekar stretande ner åt halsen.
+
+Kammad var han otvifvelaktigt, ty hullet lyste blodrödt igenom där
+håret var benadt. Månke frös och huttrade, men hans blå läppar ville
+dock icke ut med huru föga behändig harm fann tillvaron i detta
+själfsnyggelsetillstånd.
+
+"Jag tror du frys, jag," sade Maglena, som kom att titta på Månke
+genom det lockiga håret, som hon benade och drogs och slet med för att
+få det rent och om möjligt slätt.
+
+"Om jag frys! Ja visst frys jag. Se efter om de int' är is ner åt
+ryggen på tröjan."
+
+Månke satt mol stilla som om han själf frusit till en istod, och
+därmed förlorat förmågan att röra sig.
+
+Maglena kände sig liksom lite ångerfull. Hon vred hastigt ihop sitt
+hår omkring en kam af järntråd med mässingsrand på, som hon fäste högt
+i nacken. Så knöt hon ylleduken på igen och tog snabbt i tu med
+morgonbestyren. Först "ladugårdssysslor" förstås, för mjölk åt pojkar
+och hela hushållet. Hon måste sen se om kräken, skrapa och borsta dem.
+"Gammelfolke" blef i en hast till en hel ståtlig ladugårdsbesättning.
+
+Matmor dukade sedan fram frukost åt "karlarna". Hon hade så när puffat
+"drängen" Månke rätt in i elden under striden att få honom att sitta
+nära den och värmen, när han, som visste med sig att han var dräng,
+ville ge' husbonden den platsen vid "öfre" ändan af bordet.
+
+Medan de åto stod Maglena som riktig matmor vid spisen och stickade
+vantar. Först efter "karlarna" blef det hennes tur att ta' för sig af
+mjölk och de brödbitar och limpkanter hon hade sparat i
+matsäcksknytet. Ante lade på elden och skickade drängen till skogs med
+kälken. Han skulle i dag efter ved för hushållet och kände betydelsen
+af att vara både häst och dräng.
+
+Maglena hade bäddat opp sängen, "sopat" golfvet med en knippa
+björkris, diskat och skakat "kläderna". Som matmor satt hon nu på en
+hopvikt fäll vid spisen och lagade husbonds byxor, medan husbond själf
+satt hopkrupen i andra fållen och tåligt väntade på det för en
+husbonde rätt oundgängliga plagget.
+
+Hon stälde under tiden frågor på honom i katekesen, hvilken de förstås
+förde med på vandringen:
+
+"Hvad nytta medför arbetsamhet?"
+
+"Arbetsamhet befordrar hälsa och välstånd, hindrar många tillfällen
+till synd."
+
+"Käre dej gör de int så noga. Bara lappen bak blir riktig, förstås",
+fortsatte Ante i samma andetag.
+
+"Du kan väl int gå med frans kring byxbena häller nu, när du är
+storbonde", invände Maglena förebrående.
+
+"Hvad förstås därmed att Gud hörer våra böner", frågade hon i samma
+förmanande ton.
+
+"Att han i sin vishet och godhet gifver oss, antingen det vi begära
+eller det som för oss bättre och nyttigare är."
+
+"Det blir nästan kallt att sitte så här", sade Ante och försökte att
+få den slitna fållen att räcka om den bara kroppen.
+
+"Ja, så får du ta' dom, nog sitt lappen bak fast, men i kanten har jag
+bara slamssytt så jag får göra det bättre i kväll när du lagt dej."
+
+"Om jag vet huru vi ska' kunna stanna i den här behändiga "'stugan'",
+fortfor hon.
+
+"De syns dra ihop sig till nederbörd", anmärkte Ante, "det såg ut så
+kring månen i natt, och då blir det farligt ledt för oss te komma
+härifrån i slasket. De bli allri nå'n skare."
+
+"Om vi bara hade någe te' äta så ha vi de bra här i vår egen stuga."
+
+"Men vi ha nog ingenting te äta."
+
+"Om de hade vari sommar ändå", fortfor Maglena.
+
+"Men de är ingen sommar än", svarade Ante med tungsint uppsyn.
+
+"De blir nog ingen annan råd ändå,än att vi ge oss ut igen", slöt han
+med en suck.
+
+"Nog kan vi väl hitta på nå'n råd, då vi ha' de så behändigt här."
+
+Maglena slet hurtigt andra ärmen ur fars gammeltröja. Hon ämnade sy
+igen ärmhålen och göra den till utanpåkrage.
+
+Bästa råd blir, att du tar pengarna våra, alla tolfskillingarna och
+går ut nu, på skaren. Här bredvid fins en svedja som dom nyss ha bränt
+och då fins det nog någe folk som rår om na', där du kan fråga efter
+handelsboden som lill'Anna i bröllopsgårn tala om."
+
+Antes min klarnade.
+
+"Ja, och jag har träskedar, och tvaror te byta ut och så då alla tre
+tolfskillingarna te köpa mat för. Finn' jag bara handelsboden så kan
+jag få i mat så vi kan vara kvar här tills du få laga opp oss."
+
+"Och du hinn få bra' med skedar och tvaror te bju ut. Om det bara vore
+så att löfvet börja spricka fram på björkarna så kunde vi göra vispar
+å, och lassa på kälken."
+
+"När de är vispristider är de nog slut på kälkföre", anmärkte Ante
+småskrattande.
+
+Han kände sig så belåten öfver byxorna, som nu täckte ordentligt utan
+att han jämt behöfde dra och töja dem uppåt och öfver att han kunnat
+katekesläxan, som han satt sig för, men främst vid tanken att de ännu
+någon tid skulle få bo kvar under granen och slippa att gå kring
+bygden efter mat och husrum.
+
+"Då ger jag mig af då", sade han. Maglena gned hans gamla pälshufva i
+snön, och skrapade tröjan med skarsnöklimpar. Hon tyckte alt han såg
+riktigt fln och storbondaktig ut när han vände sig emot henne och bjöd
+farväl innan han lyfte på dörrgrenarna och gick ut.
+
+"Jag få godt möte, häst och karl", log han emot Månke, som kom med
+lasset fullt af tjärfyllda tallrotsknölar.
+
+"Ptro, still Blacken", sade Månke åt sig själf. "De är grant lass. Är
+det int? Jag tänkte trafva opp veden här på sörsidan gården så solen
+får torka uten."
+
+Månke spottade och pekade ut platsen som han sett ut för ändamålet.
+
+"De blir bra de. Farligt bra att jag har riktig dräng vid gården. Jag
+far till kvarn jag nu, så vi få bröd och så mått jag skaffa hem nå'n
+sättpotatis."
+
+"Käre dej. Vi ä' utan pärer snart i hushålle å", ropade Maglena
+inifrån stugan.
+
+"Men vi ha' ingen panna te koka i", svarade Ante med hufvudet under
+dörrkvisten.
+
+"Jag tänkte steka pärerna i askan till middag, och strömmingen på
+glöden, för du tar väl hem strömming å". Matmor kom ut ur huset. Hon
+stod med händerna under förklädet och pratade med husbond och drängen.
+
+"Finn du någe bra ämnen till tvarer och skedar så ta' med på nästa
+lass", sade husbond. "Så farväl med er då", tillade han och gaf sig af
+småspringande mellan träden i skuggan där skaren ännu bar, fast det
+började bli så varmt att matmor måste göra solbåge med armen öfver
+hufvudet för solen, som steg och lyste och värmde. Hon gick in igen,
+men ropade ut till drängen: "Kom ska' du få si på grant."
+
+Månke hördes sätta in hästen i stallet innan han säfligt kom in.
+
+"Hva ä' de?"
+
+"Sir du solen på dropparna i hela taket här. Si hur det lyse rödt och
+i alla de färger på kvist och gren. Så fint har väl int kungen en
+gång."
+
+"Neej, grant är de", medgaf Månke, "och varmt och bra ha' vi de här
+vid elden."
+
+Han stod belåten och värmde sig.
+
+Gullspira tyckte om elden, hon såväl som Månke. Hon hade lagt sig på
+fällen bredvid Maglena, som liksom hade stöd af henne för ryggen.
+
+På ett annat hörn af fällen låg kattan, på mjukt böjda framtassar och
+stirrade i elden. Hon kurrade och spann högt när Maglena bara vände
+sig emot henne.
+
+"Månke, nu kan du stanna inne och hvila morgonvard."
+
+"Jag ha' mest lust till de å", medgaf Månke värdigt. Han försökte
+klämma åt sig en bit af fällen, som Gullspira bredde ut sig på där hon
+låg och idisslade.
+
+"Maka dej Gullspira, du har bättre på dig du än jag", puttrade han och
+lyckades till sist få en dräglig plats på ett hörn invid geten och
+systern.
+
+"Nu tycke jag att vi ska' dra' igenom första hufvudstycke i
+lill'katekesen, för i morgon ska' vi ha' husförhörskalas", sade
+Maglena med ganska inställsam röst.
+
+Hon började att få för sig att det var bäst till att ta' Månke med
+lämpor. Det oroade både henne och Ante att den lille brodern fick gå
+så olärd hela vintern.
+
+"Första hufvudstycket vet jag visst att jag kan", försäkrade Månke
+drygt.
+
+"Aldrig värdt att du säger de", utropade Maglena förtrytsamt. "Svara
+då på rappet på andra budet?"
+
+"Du skall icke missbruka Herran din Guds namn, ty Herran skall icke
+låta honom vara ostraffad som Hans namn missbrukar."
+
+Svaret gick flytande, Maglena var påtagligen häpen. Men hon tänkte
+snärja honom med åttonde budet, som alltid tett sig trassligt för
+henne.
+
+"Hvad förbjudes i åttonde budet?"
+
+"All osannfärdighet och i synnerhet falskt vittnesbörd emot nästan."
+
+Månkes ögon lyste triumferande.
+
+"Tänk att nu måtte då tuppen värpa åt dej när Ante kom tillbaka",
+berömde Maglena.
+
+Månke pöste af belåtenhet.
+
+"Ja si katekesen är då int någe farlig för mej int", sade han utan
+vidare anspråkslöshet. "Jag tror du ha' int så lätt för de du, som
+jag", tillade han öfverlägset.
+
+Maglena kände sig en smula illa berörd. Men det kom icke i fråga att
+hon tänkte erkänna underlägsenhet i något hänseende.
+
+"Huru ha' vi med psalmerna?" återtog hon med värdigt allvar, medan hon
+med synbar möda trädde om stickorna i tumhålet på vanten och började
+sticka tummen. "Den där: Hela världen fröjdas Herran."
+
+"De går jag int ut me", muttrade Månke. "När ordena stjälper så där på
+hvartannat och följs åt så dom ralma lös, om ett enda ord gå unnan, så
+kan jag int minnas dom."
+
+"Men vi ska' sjunga den versen i moron på husförhöre och Ante han
+skall vara präst, och då vi få int skämmas för en."
+
+"Läs versen tjugu gånger högt så får du de snart i dej."
+
+Månke tänkte verkligen följa Maglenas föreskrift. Det var också så
+tröjsamt att sitta här inne vid elden och se uppåt de solgranna
+dropparna i väggar och tak, och ha för sig husförhörskalas med
+askstekta pärer och glödstekt strömming.
+
+Han lade några feta rotknölar på elden, som flammade så grant och
+värmde. Sen satte han sig ned på fällen med armbågarna på knäna,
+händerna under kinden och boken på marken framför honom.
+
+"Hela världen fröjdas Herren", läste han versen ut, om och om igen.
+
+Katten spann och kurrade.
+
+Gullspira idisslade.
+
+Maglena redde i det granna garnet. Hon tänkte vederkvicka sig med att
+sy rosor på snart färdiga vantar.
+
+Solen glittrade i små knippen öfver mossgolfvet. Rundt kring "gården",
+öfverallt i granen hördes småfåglar kvittra och prassla.
+
+Maglena satt och tänkte på huru grant allting var. Ingenting kunde väl
+vara så fröjdefullt som att ha' egen grön stuga i skogen.
+
+Ante, han skulle nog trå tillbaka till den han å, om det ock kanske
+skulle dröja till sena kvällen innan han kom.
+
+I samma nu hörde både hon och Månke springande steg, flåsande andetag
+från en, som kom rusande emot granen, som förföljd.
+
+Midt igenom väggen, utan att ta' till rätta ingången kom Ante, så
+slut, att han, innan han kunde få fram ett ord kastade sig ner rak
+lång på marken. Blek var han, med håret klibbigt af svett.
+
+Det dröjde om innan han förmådde röra sig eller säga ett ord.
+
+  _________________________________________________________________
+
+                        TJUGUTREDJE KAPITLET.
+                             UNDANJAGADE.
+
+Ante reste sig brådskande åter opp.
+
+"Lägg ihop de vi ha och stoppa i kunten. Skynd er som om elden vore
+efter er", flämtade han ännu kippande efter andan.
+
+"I fridens dagar", sade Maglena. Hennes ogon mörknade af skrämsel och
+läpparna skälfde. Men kvickt och omtänksamt lade hon ner i kunten hvad
+hon bredt kring och gjort tröjsamt med under granen.
+
+"Ska' vi måtta gå härifrån ändå", hviskade hon och såg sig förfärad
+omkring.
+
+"Ja, och de på eviga rappe", sade Ante med hes, dämpad röst. Han
+snörde raskt fast fällar, kunt och ämnen på kälken. Tyst, med
+sammanbitna tänder lade han åter snöret öfver axeln och drog iväg ut
+genom rätta dörren.
+
+Maglena följde och sköt på kälken. Hon förmådde inte se in tillbaka i
+den granna, fina stugan, där hon då ändtligen känt att hon haft ett
+hem, det första se'n de lämnade lill'gråstugan. Gullspira gaf sig
+efter förstås, tätt i hälarna på de aftågande, som en hund.
+
+"Ta katta Månke", sade Ante tvär i rösten. "Dom ämna nog ondt åt henne
+å så väl som åt oss."
+
+Han gick tungsam och bitter i sinnet och drog kälken. Det var svårt
+att komma fram då solen löst upp skaren och snön var som vatten, så
+Ante sökte sig ut åt nipkanter kullar och dikesrenar, där det var så
+godt som bar jord och där kälken inte lämnade så tydliga spår efter
+sig häller.
+
+"De är drängen från elakgården, förstå ni, som är efter oss", sade han
+omsider, när de hunnit så långt att ej skymten af den höga,
+grofgreniga granen, under hvilken de bott, syntes.
+
+Maglena hade nog hela tiden förstått att det var för folket från den
+gården de nu rymde.
+
+Hon ryste så att hon skakade, när hon tänkte på den kvällen ute i
+lidret i månskenet, när de hörde Gullspiras farliga skrän och sågo
+henne ligga där som död.
+
+Inte förrän de kommit så långt, att de hade en annan by i sikte,
+vågade flyktingarna hvila.
+
+De orkade ej heller längre kafva sig fram i den lösa ojämna snösörjan.
+
+Månke var så trött att han gret. Katten hade han längesedan släppt.
+Hon följde barnen i det längsta jamande, med svansen rätt i vädret,
+men när hon kom rakt på ett åkerråttsbo inunder en rågåkerren så
+stannade hon. De förstodo ju att hon måste stanna, så hungrig som hon
+var. Huru skulle de bara själfva våga sig fram till byn för att bedja
+om en matbit.
+
+"Vi få dricka mjölk så länge", sade Maglena. "Ett par tre brödkanter
+har jag på botten af kunten. Förrän vi ge oss in till folk så ..."
+
+"Om vi väl kom ner till ån, och öfver till andra sidan, där ni si den
+där stor byn, så vore vi ifrån det här hållet", grubblade Ante.
+
+"De är oppstop (vatten på isen) på ån, men vi hitta väl på någe ställe
+te komma öfver på 'rena isen'", ifrade Maglena.
+
+"Stackare dej, Gullspira", sade hon och smekte geten, "du få fara illa
+du så här ute på vidden. Men innan vi gå öfver ån finn vi väl alltid
+nån liten björklund eller några småalar, där du kan få dej ett mål."
+Gullspira klagade icke.
+
+Icke heller hon älskade byarna. Så hon trippade lätt före utför en
+slingrande stig, som i utkanten af byn nådde ner till älfven. Ante
+styrde kälken och det bar iväg med fart. Här i skuggiga nipvägen fanns
+lite isföre kvar.
+
+Månke satt belåten på och Maglena sprang efter, fort så laddarna
+hvirflade som trumpinnar.
+
+Brädlappar voro kastade öfver isen, som i uppsmält snösörja flöt öfver
+kärnisen invid stranden. Men Ante stannade. De hade kommit till en
+behändig allund med småenar, och Gullspira skulle ha sig ett dagsmål.
+
+Här var orimligt tryggt och undangömdt ner under branta nipan. Så här
+kunde Ante få tala ut om farligheterna han hjälpt dem ifrån.
+
+De fingo höra huru han sprungit och hoppat mellan trädstammarna och
+varit så glad när han tänkte på huru han skulle komma hem till
+"stugan" med maten. Långt bortom svedjan hade han gått, men rättat sig
+efter solen så han gick ifrån det håll där elakgården var.
+
+Han hade blifvit riktigt stornöjd när han hörde röster af folk. Det
+var timmerhuggare, som talade högt mellan träden. De hade roligt åt
+något, det förstod Ante, som skyndade att nå fram till dem.
+
+Men så hörde han det skrämmande ordet "kask" och "jag skall lära dem
+bå de och mer till. Pojken, som satte krokben för mig skall få så
+mycket han tål". Det var finndrängen i elakgården, som talade.
+
+Den andre, lilldräng i samma gård hade skrattat åt såna ungar, som
+vågade sig på stort folk och sade nej till starkvaror. Ante hade nätt
+och jämt hunnit huka sig ned bakom en hög med ris och bråte, därifrån
+han mellan kvistarna kunde se öfver till karlarna, förrän den vindögda
+finnen vände sig rätt emot det håll, där han krupit ner.
+
+"Dom finns här nånstans på skogen", illskratta drängen. "De är int
+svårt te förstå de, för de ha runni blod efter geten på ett par
+ställen oppe i vägen precis där kälkspåren gått in på vidden, där
+skarsnön bar på måron."
+
+"I de här godvädre lär dom int komma långt med tung kälke och en get,
+som väl ska ha bra ondt för att gå nu", hade den andre karlen svarat
+med ett illjarsgladt skratt äfven han.
+
+"Geten där fick nog så mycket hon tålte", grinade finnen. "De är slag
+(piggt gry) i Grels och i de andra pojkarna i eran gård också."
+
+"Ja, och int mindre i stintan. Du kan tro gosse, men hon sa i morse,
+då jag tog kasken och int hade nån te ge na: 'Få ja int en kask', sa
+hon, 'så gå ja dit i grafven.' Mor hennes hon måtte leta fram en
+skvätt och ge na en ändå, för stintan gaf sig inte."
+
+Nu hade de skrattat begge två så hårdt så att småfåglarna hade blifvit
+rädda och flugit bort.
+
+"Knifven, gråhunn i gården är lika inmarlig och illsint han som folket
+i eran gård", flinade finndrängen. "Han är nog god till att spåra opp
+ungarna och ha dom fast i ben och rygg och det innan dom hinn gapa".
+
+"Allt de där låg du och hörde på?" hviskade Maglena med ögon vidgade
+af förskräckelse.
+
+Hon stod och höll ner en kvist med svällande vide- knopp åt Gullspira.
+
+"Jag kunde ju int röra mej från stället. Finndrängen där stod och
+glodde liksom misstänksamt rätt in i rishögen där jag låg. Jag tordes
+int andas en gång, för jag trodde de han hade varsnat mej, när jag
+kröp ner där."
+
+"Gosse, att du int dödde åf rädsla!"
+
+"Int kan en dö tå sånt", tyckte Månke. Han satt kvar på kälken med
+uppdragna ben, så slut att han knappt orkade följa med Antes
+utläggning af de faror de undgått.
+
+"Då int jag dödde, då katta kom på isen med eldslåger i ögona, och
+rompa (svansen), som stod som rök på na, så jag trodde de var skrymt
+(spöke), så dö nog ingen annan häller."
+
+Efter denna försäkran sjönk Månke åter tillbaka i sitt
+slöhetstillstånd.
+
+"Ja, nog var jag rädd", medgaf Ante. "De for igenom mej huru det
+skulle gå er och Gullspira, och hvad de skulle bli åf mej om dom, som
+stod där och grina så ledt, hade varsnat mej."
+
+"'Långt bort kan dom int vara', sa finnen och tog några steg emot
+rishögen, där jag låg. 'Dom kan ligga gömd här å, för jag tyckte nyss
+att det liksom rörde sej bakom rishögen där'."
+
+"Han tog opp en sten och kasta i högen, så den så när tagi i hufve på
+mej."
+
+"Och du gaf dej int till att skrike eller rörde dej?" Maglenas röst
+var tjock af förskräckelse.
+
+"Nej, för då hade de ju vari slut me bå er och mej och Gullspira. Men
+finndrängen klef fram än en par steg."
+
+"Gosse, jag står int ut te höra dej."
+
+"Men då, kan du förstå, så kom en helande hop smålämlar farande
+utefter backen, svart och gult å dom, som en lång trasmatta, som flög
+framför fötterna på'n. Han trampa för att få död på nån af dom, och
+hoppa högt i vädre, så sint vardt han, och så vände han ögonen från
+mej."
+
+"Så märkligt. Dom kom som utskicka. Vi ha int sett nå fjällämlar än,
+me'n vi vari här i skogen", grubblade Maglena. "Mor skicka fram dom de
+är då min tro. Men nu sprang du väl?"
+
+"Nä-ä. Jag var int god till de. Finnen gaf sig tillbaka till den andra
+drängen, och nu sa han de jag hade stuli klockan och fällen hos
+farfar."
+
+"Du stuli -- tagi olofvandes!"
+
+Maglena släppte grenen. Hennes ögon brunno svarta af harm.
+
+"Ja-a han sa de."
+
+Antes uppsyn var tungsam och sorgsen. "De stack just som så ondt i
+mej, må du tro."
+
+"Ja, då skäms jag te gå ut i bygden hos folk. 'Stuli', just som Jan
+Ers Kalle, som hade stuli åf en handelsman och sitt i häkte ner i
+stan."
+
+Maglenas läppar började skälfva, tårarna kommo flödande.
+
+"Stinta, du må väl veta att jag int är god för te göra sånt!"
+
+"Men de är farligt att nån bara ha sagt sånt. Mor skulle väl ha dött
+om hon hört de."
+
+"Mor lär väl si hvad som rätt är hon, där hon är, så int ängslas jag
+för de. Jag ängslas mer för farfar i elakgården."
+
+"Hvad då?"
+
+"Jo, du vet de Maglena, att finndrängen sa, de Brita hade kommit in te
+farfar på måron och skulle lägga på elden där, och då hade han fått
+slag."
+
+"Så han inte kunde tala om att han gett dej klockan och fällen."
+
+"Han hade fått slag stackarn, och kunde int röra sig ur sängen",
+vidhöll Ante saktmodigt. "Far och mor i gården och småpojkarna hade
+kommit nerfarande till farfar. Dom hade sett att klockan och fällen va
+borta. Farfar hade förmått säga att jag fått begge delan af 'en.
+Karlarna härma hur han sagt. Dom stamma som farfar. G-g-g-ossen
+h-h-h-a f-å-tt k-k-k-klockan och f-ä-ä-llen, G-g-g-rels s-s-sska int
+få de. "
+
+"Han var behändig farfar, och godaktig. Men dom vardt väl sint pån?"
+
+"Dom vardt de. Sonhustrun, hon hade skakat en och sagt att han skulle
+ta fram klockan, och Grels hade vari så sint att han hade gråti och
+sagt allt hva ledt var te farfar."
+
+"Å där låg han ensammen, ingen te ty sej till", sade Maglena med
+ömmaste medlidande i rösten.
+
+"Jo, han fick den han kunde ty sej till, för si du han dödde igår
+kvälls, farfar."
+
+"Då ha han de lika bra som mor", sade Maglena lättad.
+
+"Men Grels, han vill ha igen klockan och matmor vill ha fällen."
+
+"Och finndrängen vill piska opp dej, och ha i Månke och mej brännvin",
+fortsatte Maglena, som rysande såg uppåt nipsluttningen. "Men vi måtte
+skynda oss härifrån."
+
+"Dom skulle int ta till å jaga efter oss förrän på eftermiddan, när
+dom vari hemma me ve'n. Men då skulle Grels och de andra barna vara
+me. Och Knifven skulle dom ha te spåra opp oss me."
+
+"Gosse, vi mått ge oss öfver ån på rappe. Hunn deras tappa spåre när
+vi gå öfver uppstoppe (vattenbältet) och dra åt oss brädlapparna, som
+ligg öfver där."
+
+De ordnade brådskande på kälken. Maglena stannade plötsligt i arbetet
+med att snöra igen kunten.
+
+Hon grep Ante om armen.
+
+"Gosse! Hör du! Nu är dom efter oss ändå, bå finndrängen och barna och
+Knifven. -- Hör du, dom är snart här! Utför nipan här kom dom -- nu är
+dom bakom klippsten här bredvid --."
+
+Ante stod stel som en bild. Han hörde tydligt han som Maglena ilsket
+hundgläfs, som hastigt närmade sig genom småskogen, hvilken gick nerom
+nipan. Bortom en brant stenvägg, som sköt ut midt i nipan hördes
+eggande rop af karl- och pojkröster.
+
+Nu prasslade och bräcktes grenar alldeles invid dem. Maglena, och
+Månke, hvilken just masat sig opp, kastade sig storskrikande framstupa
+öfver kälken.
+
+Ante höll Gullspira vid ena hornet bakom sig.
+
+Han stod stilla med bister tungsint uppsyn.
+
+Barnen -- Gullspira -- Åter for det igenom honom att han själf fört
+dem till det elände, de farligheter, som de nu hade öfver sig.
+
+  _________________________________________________________________
+
+                         TJUGUFJÄRDE KAPITLET
+                      ETT OFÖRMODADT ÅTERSEENDE.
+
+Det var hufvudet, hornen af en ren, som i detta nu visade sig för
+Antes förut vettskrämda blick. En ren, som med klapprande klöfvar och
+i sin tur dödsskrämd blick från stora, svarta ögon flög förbi honom
+och fortsatte vägen utåt älfkanten.
+
+En lapphund var honom tätt i hasorna. De störtade förbi utan att taga
+notis om barnen där vid kälken. Sådana små stackare var ej renen, än
+mindre hunden rädd för.
+
+Med hojtande rop kom en lapp från björkdungen. Han rände i snabba steg
+fram på breda, korta skidor. I hans spår följde åter en lappojke.
+
+Ante trodde inte sina ögon.
+
+"Mattes Klip!"
+
+Det var ju en lapp från deras egen hemtrakt i högfjällen, en som hade
+kåta bara en tio mil ofvanom deras egen socken.
+
+Lappen gaf till ett utrop.
+
+"Ar de int Ante från Hvasstoppsbyn i fjället. -- Och Gud tröste oss,
+de små ena å och tunnare nu än lappens barn. Föda har trutit för
+fjällbarn i vår."
+
+"Mattes! Å att de är Mattes!"
+
+Maglena, som ännu darrade i hvar lem, gick fram till lappen.
+
+Månke vågade knappast höja hufvudet från kälken.
+
+Den här gången trodde han mest att skrämseln hade tagit död på honom,
+för han mäktade icke röra sig ur fläcken. Dessutom satt den tanken
+ännu kvar i hufvudet på honom, att hojtandet han hört invid sig kom
+från kaskdrängen och elakgårdspojkarna, och hundgläfset från Knifven.
+
+Månke kunde icke så på en gång vända upp ner eller ner och opp på alla
+förfärliga föreställningar. Han måste ha tid på sig att räta till dem
+inom sig.
+
+Därför låg han kvar, skafde smalbenen öfver kälkkanten och stod så
+godt som på hufvudet i fårskinnsfällen.
+
+Det var först vid en rappande smäll på den kroppsdel, som han alltför
+oförsiktigt prisgaf som han studsade tillbaka och fick fotfäste på
+marken.
+
+"Lill'dräng blifvit skrämd från vett, duktig karl annars oppe i
+lappfjällen", sade Mattes.
+
+"Det fanns int sånt folk där, som skrämde lifve ur en", puttrade
+Månke.
+
+"Den här gången va de mest gjort me mej. De är int nå behändigt te tro
+de en ska bli ihjälbiten af hunn och sen brännas opp inni magen af
+brännvin, som de ryker åf."
+
+"God lilldräng, som är rädd för farlig elddryck. Fattig lapp dricka
+elddryck, och det blir slut på lappen."
+
+Mattes hade med ens fått en sorgmodig uppsyn, men fick snart igen sitt
+glada, jämna lapphumör.
+
+"Stor lycka nu, att renoxen gifva sig ut ur hjorden på morgon, vara
+sint och ränna efter den i snövatten hela dagen. Nöjd nu åt flyende
+ren. Nerlja nog också nöjd att stanna. Ge föda nu till er alla."
+
+Lappen tog ur "lappskåpet" (den, ofvan skärpet vida kolten) en bit
+renost och hårdt bröd, som Nerlja, sonen hans, så väl som de andra,
+hungrigt togo åt sig.
+
+"Int långt borta från hjorden nu. Renoxe nog redan där. I natt få
+svenskbarn bli smålappar i kåta hos gammal lapp."
+
+"Gulla er Mattes, låt oss gå", ifrade Maglena och drog Mattes i
+koltärmen. "Jag hör en gråhund ofvanom ni- pan, han gnäll och leta
+spår. Jag hör pojkar hojta å."
+
+Maglena fick Mattes med ner åt isen.
+
+Lili'Nerlja såg på huru Ante styrde om på kälken. Han tänkte att
+svenskfolk hade det besvärligt när de skulle vandra. Ingen akja där
+man kunde snöra fast hvad en ville ha med, och ingen ren att dra öfver
+milsvidderna.
+
+Värst af allt med så tung klädesrustning, helst för fötterna.
+
+Ante och Månke hade ju storfolkskängor, sura och blöta, stoppade med
+hö. Deras långbyxor med lappar och ref och deras långärmade tröjor
+utan midjebälte voro leda, obekväma plagg. Aldrig skulle en lapp velat
+eller kunnat komma fram i slik dräkt.
+
+Lill'Nerlja han spratt och han hoppade, smidig som en skogsmård i sin
+korta renskinnskolt med de bensnäfva byxorna fastsnurrade vid
+smalbenet medelst granna band med tofsar, och på fötterna de
+fjäderlätta skinnpjäxorna.
+
+Den blå toppmössan med gröna randen satt lätt som ett intet på
+hufvudet. Lappgossen lade skidor och staf på kälken och tog tag i
+repet för att hjälpa Ante att draga.
+
+Mattes hade rådt dem att låta lasten bli kvar där. Han skulle hjälpa
+dem öfver uppstopet.
+
+Lappen hade mycket roligt åt deras frimodiga tilltag att ta geten med
+på långvandring. En get var mest så lättfödd och lättskött som en ren.
+
+Hon kom springande ut ur småskogen, Gullspira, när Maglena kallade på
+henne, mätt och förnöjd.
+
+Maglena höll på att plumsa i för hon kunde inte låta bli att titta sig
+tillbaka åt det håll från hvilket hon tydligt hörde hundgläfs och
+hojtande. När de nu voro midt ute på breda älfven, så kunde hon se
+byn, som de kommit förbi och där ofvanför åkrarna med bara fläckar,
+nipsluttningar och dikeskanter. Hon kunde se den mörka täta skogen,
+där deras gröna stuga fanns.
+
+Och, hon gömde sig rysande bakom Mattes. -- Där, just där nipvägen
+öppnade sig ner emot älfven såg hon huru en grå hund gnällande och
+småtjutande pilade iväg utför. Oppe, ytterst på nipslätten syntes två
+grofva karlar och tre pojkar samt en stinta. Som snåla vargar jagade
+de, lystna efter byte.
+
+Maglena tog fastare tag i mudden (kolten) på Mattes. Månke höll nog
+lika stadigt grepp i den han med.
+
+  _________________________________________________________________
+
+                         TJUGUFEMTE KAPITLET
+                       LAPPKÅTA OCH RENSKJUTS.
+
+Längst framme, där vägen drog upp genom den redan på norrsidan snöfria
+nipan syntes som en skog af grå, torra grenar. En skog, som sakta
+rörde sig framåt.
+
+Lapp-Mattes gaf till en ljudande jojkning, ett underligt,
+genomträngande skrän liksom från strupen och gommen i förening. Den,
+som inte hade hört sådant ljud förr skulle ha kunnat tro Mattes i en
+hast fått för mycket till bästa och jollrade fram låtar och ord utan
+mening.
+
+Men Frostmofjällsbarnen kände väl så pass mycket till lapparnas seder,
+det de förstodo att Mattes nu, i en sång, som han hittade på för
+tillfället hälsade på gumma, barn och renvaktare, och att han
+berättade händelsen med barnen, så att de i kåtan visste om deras öde
+långt innan dessa hunno fram till renhjorden.
+
+"Renoxe lupit undan hela dagen", jojkade Mattes. "Finna små svenskbarn
+invid fruset vatten, rädda för lapp, tycka om då de känna Mattes från
+Björnfjället. Lappföda skola de dela, ligga i lappens kåta. Öfvergifna
+äro de, ingen far, ingen mor."
+
+Lill'Nerlja slängde sig i skidorna så fort han fick skogen af renhorn
+i sikte. Han rände pilsnabbt som en jagad sjöfågel bort öfver isen.
+
+De som kommo efter hörde snart vallhundarnas gläfs, där de flögo rundt
+den till mer än tusen renar uppgående hjorden för att få den samlad
+till natten.
+
+Lapparna skulle slå upp tält på nipan hitom den stora by barnen
+varsnat från andra stranden. Det var ett styft arbete för hundar och
+lappar att få de ibland rätt bångstyriga djuren opp genom det trånga
+passet från älfven och öfver till mon.
+
+Mattes skidade iväg för att hjälpa till.
+
+Månke, Maglena, ja till och med Ante gingo som i sömn och släpade
+fötterna efter sig.
+
+De kvicknade knappast till vid att ett års lille Mattes mötte dem ute
+i vägen, tultande i snömådden, så helt naken som han blef född.
+
+Sigri, hans lilla syster, hade all möda att fånga in honom och få
+honom med till tältet.
+
+Lappmor, Cecilia, var mera säker i vändningarna. Hon tog den
+sprattlande pojken, stoppade ner honom i klubben (lång vagga af skinn,
+som kan bäras på ryggen) i den fina renhårsbädden där, och snörde fast
+det mjuka skinnhöljet om hans, af lif och odygd sprittande lilla
+kropp.
+
+Modern hängde klubben vid remmar, öfver en troa (smal trädstam)
+fastgjord i tälttaket. Sigri vippade på klubben och sjöng lapparnas
+vilda döfvande vaggsång för Mattes, som tystnade och lyssnade och
+somnade.
+
+Stackars trötta små vandringsbarn kastade sig ner på renhudarna hvilka
+lågo som en matta rundt elden i kåtans midt. De väcktes opp för att få
+i sig det starka kaffet, som bjöds dem.
+
+Intet kaffe, ingenting i världen kunde få opp ögonen på Månke.
+
+Men det var märkvärdigt så vakna Ante och Maglena blefvo af den
+kaffetåren. De kände med ens hungern, och huru obegripligt godt
+renköttet smakade, som de fingo på kornbrödkaka. Till och med den
+svarta, starka soppan af renblod tycktes dem välsmakande. Renmjölk,
+som bjöds dem ur fint snidad skålla (skuren ur helt trästycke) kunde
+de dock med tack afstå ifrån. Stark och besk var den också för den som
+ej var vand vid den. Getmjölken smakade i deras tycke bra mycket
+bättre.
+
+Gullspira, hvilkens rika mjölkförråd bjudits lapphushållet, klef nätt
+öfver hudarna och lade sig bekvämt till rätta vid yttersta tälthuden.
+Månke sof alltjämt som en pojke af sten. Det var ändå ett det värsta
+oväsen utanför tältet. Lapparna skreko och hojtade när de kastade
+lasso öfver hornen på renkor, som skulle mjölkas.
+
+Korna spjärnade emot med alla fyra klöfvarna i snösörja och bara
+tufvor. Men drogos fram och höllos stilla af lappar medan stintorna
+mjölkade i de små skollorna.
+
+Renkor och kalfvar stirrade undrande på främlingarna, Ante och
+Maglena, hvilka hand i hand med Sigri gingo ute midt i den väldiga
+hjorden.
+
+Lappbarnen gingo trygga ibland rentjurar, som stredo och bökade emot
+hvarandra med till sist sammantrasslade horn, och lassolinorna, som
+flögo om öronen på dem.
+
+Lapphundarna, alltid vaksamma, kunde plötsligt få se någon ren, som
+obemärkt ville ge sig ut till bättre bete. De pilade iväg efter, rätt
+genom hjorden så man fick se till att stå på benen om man kom i vägen
+för dem.
+
+Det underliga, mjuka, men ändå vilda språket, ljöd öfverallt. Lapparna
+pratade, de pekade med häftiga rörelser ut åt hjorden, skreko för att
+göra sig hörda. Renoxar skulle fångas in och tämjas till dragoxar. Små
+kalfvar på rangliga ben, måste ses till, djur gallras ut till slakt.
+
+Kvinnorna talade smekande, halfsjungande med korna, som de mjölkade.
+De satte sig ner på huk med någon ung liten silkesmjuk kalf i knäet.
+De kelade och smekte medan renkon, modern, stod bredvid och såg på med
+ömhet i de stora fuktsvarta ögonen.
+
+Ante och Maglena blefvo som yra i hufvudet. De togos med af lifvet, af
+den lustiga låten, af den liksom muntra brådskan.
+
+Röken steg svart och fet opp ur tältöppningen. Småpojkarna, som
+sprungit, hojtat och kullrat i snön och bartufvorna, puffad af ren och
+hund och folk, började dra' sig in till föda och hvila.
+
+Skogen af horn glesnade. Det ena grenparet efter det andra sjönk ner i
+den stående hjorden.
+
+Flere och flere döko ner. Snart hvilade hela renhjorden för natten.
+
+Lapphundarna, som fått mat inne i tältet sofvo där i värmen, som
+lapphundar pläga sofva, med ögonen slutna, men öronen på spänn, efter
+minsta varsel af vargen.
+
+Mattes kom in i tältet med storsöner och dräng i följe. Mat och kaffe
+hade Cecilia i beredskap åt dem. Kvinnfolken, af släkt och renpigor,
+följde snart efter, hungriga och trötta. Men inte värre än att de
+höllo vid makt ett lustigt glam inne i tältet.
+
+Karlarna rökte ur korta kritpipor. De äldre kvinnorna likaså. De
+drucko svart, starkt kaffe och talade om äfventyrshistorier. Om
+gammelvargen, som ingen kunde fälla, som var förtrollad och som därför
+hvarken spjut eller krut ännu bitit på.
+
+Och de talade hviskande om hvad Mattes "sett", när han stod på
+offerstenshöjden på midsommarnatten. Allt hvad som skulle öfvergå
+landet under året hade han sett, och han kunde varsla om fred, örlig
+eller pestilentia, godt år eller oår. Dödsmannens framfart hade han
+följt i syne. Mattes kunde säga, om han "ville" det, huruvida
+dödsmannen under året skulle ta' mest af gammalt eller af ungt folk.
+
+Allt sådant prat på lappska öfversatte Sigri för Ante och Maglena. Hon
+satte nog till lite af eget påfund också och lagade att allt blef lite
+huskigare att höra på.
+
+Här, bland lapparna hördes intet tal om vittror och elfvor. Men om
+troll och "förgjordt" svenskfolk, som måste lyda och följa lappen då
+de förr varit sturska emot honom --, och om trolltrummor och "offer"
+och farligheter oppe i ödsliga fjällvidderna, med "dödsmän", som
+skreko och jämrade ute på myrorna långa nätter igenom.
+
+Underligt att en människa kan bli sömnig under sådant hemskt tal.
+
+Men de som blefvo det ändå det var Ante och Maglena. Blöta skodon och
+yttre hölje hade de svängt af sig, och nu kullrade de ihop sig på
+renhuden bredvid Sigri och lilla Lisa.
+
+Ute sof renhjorden. Tusental af lif, och dock ljudlös stillhet. Öfver
+det hela strålade vårnattens mildt leende stjärnhimmel, strålade öfver
+fattiga lappens tält, såsom den natten förut lyst öfver vandningsbarns
+gröna stuga i skogen.
+
+  _________________________________________________________________
+
+                         TJUGUFEMTE KAPITLET.
+                          ÅTER PÅ EGEN HAND.
+
+Båda dagar och veckor hade gått sedan den förmiddag tidigt på våren då
+Frostmofjällsbarnen skildes från deras gamla vänner Mattis
+Klipp-lapparna.
+
+Både Ante, Maglena och Månke hade innan dess fått vara med om att
+kasta lasso, mjölka, packa ner tält samt husgeråd och mat, i rader af
+akkjor, som stodo och väntade.
+
+Ante han hade fått sig en renskjuts, som var rolig men höll på att bli
+farlig. Han fick nämligen tillåtelse att sätta sig opp i en akkja. En,
+ändå för from ansedd renoxe spändes i linan. Mattis själf lämnade
+tömmen af renskinn i Antes hand. Och nu blef han undervisad om huru
+han skulle sköta körrenen och använda tömmen, med kast till höger
+eller vänster om renens horn allteftersom man ville fram i nämnda
+riktningar där bästa snön fanns. Han blef äfven lärd huru han skulle
+gå tillväga om renen, mot förmodan, skulle bli bångstyrig.
+
+Så Ante han hade flugit iväg på skarsnön in mellan höga furustammar,
+hvilka lyste guldvioletta emot morgonsolen, som just trängde in genom
+skogen.
+
+"Hoj hej." -- Lustigt! Grannare fart höll väl inte örnen, som for så
+högt upp öfver skogarna.
+
+Ante blef så lätt i hågen. Han tyckte att han flög som örnen, att han
+gled genom skogen pilsnabbt, som laxen genom klara vatten, att han som
+tämmingen (unghäst) for milsträckor fram. Renen visste att bana sig
+väg mellan stammarna där aldrig väg funnits.
+
+Men så ville den, ute på en svedja, göra vändning tillbaka, hvilket
+tilltag Ante på det bestämdaste motsatte sig med ryck i tömmen och
+manande rop.
+
+"Ho ho du, iväg bara."
+
+Ante slängde körremmen höger om hornet och vänster om hornet, drog och
+slet. En så rolig skjuts hade han aldrig varit med om.
+
+"Vill du ge dig i väg, klöfnisse", hojtade Ante och använde
+öfvermodigt okvädingsord till fjällens renoxe, han, som blott var en
+skogarnas, nipornas svenskpojke!
+
+Så renoxen vardt sint.
+
+Blixtsnabbt, oförmodadt vände den sig om mot akkjan, med horn och
+framben till anfall emot pojkstrykern, som kallat honom "klöfnisse".
+
+Och nu var det väl att Ante lagt på minnet lärdomen han fått när det
+rörde bångstyriga renar, och att han af vana och behof blifvit
+beslutsam och snabb i vändningarna.
+
+Ante grep till det räddningsmedel, som Mattis lärt honom. Han gled ner
+ur akkjan och svängde den raskt öfver sig som ett skyddstak.
+
+Därunder låg han sedan, en farligt lång tid tycktes det honom, och
+hörde huru renoxen trummade på akkjan med sina hårda hvassa
+"nisseklöfvar."
+
+Mer än missnöjd var renen öfver att icke, trots sina verkligt
+trötsamma bemödanden, kunna nå pojken, som ryckt så ovårdigt i remmen,
+skrikit "ho, ho, du" och kallat honom klöfnisse, och, som nu låg där
+under träbotten utom taghåll för renoxen. Denne måste ju spara på
+framben och klöfvar, som skulle få arbeta nog ändå under dagen med att
+skrapa sönder skarsnön för att därunder få den begärliga föda af
+renmossa, som renen lefver af.
+
+Ante tittade ut från öppningen under akkjan, som han höjde med ryggen.
+
+Hoppsan, stod det så till, att renen helt fräckt vändt i dragställning
+färdig att ge sig tillbaka till lägret!
+
+Åter gällde det att vara snabb i vändningarna. Klöfnisse ämnade
+tydligen ge sig iväg med akkjan utan hänsyn till om svenskpojken fans
+i den eller ej.
+
+Ante hann knappt sno akkjan rätt, och hufvudstupa kullra sig ner i den
+förrän det mycket riktigt bar iväg tillbaka mot tältet och hjorden.
+
+Han hade, stolt och med ögon lysande af fröjd, nu när han glömt
+nederlaget under akkjan, kommit åter till lägret och där skördat
+bifall och beundran af lapparna.
+
+En beundran som han emottagit med förvånande anspråkslöshet. Ingen mer
+än han själf visste om huru pass harig han känt sig den där stunden
+under akkjan med de hvassa, trummande renklöfvarna öfver sig.
+
+När Maglena och Månke äfven ville göra sig bemärkta och söka vinna
+lapparnas bifall genom en lustfärd i akkja, mötte dock detta Antes
+bestämda motstånd. Han påstod rent ut att det var farligt för småen.
+
+Som om det vore någon konst att åka i akkja! Sitta i och hålla remmen.
+Kusen till stort!
+
+Månke hade funnit sig storväl med lappar och renar. Han hade lekt med
+lille Matti, som på morgonen fått krypa ur klubben och med de mjuka
+renhåren kvarsittande om den svettiga lilla kroppen sett ut som ett
+ludet trollbarn.
+
+Månke var så nöjd hos lapparna så han just tyckte att det skulle vara
+behändigare till att fara hem igen med dem än att gno kring vägarna
+och ränna sig fördärfvad på isen för att komma undan elakgårdsfolk och
+hundar.
+
+Han tillstod öppet, att de int' va' någe annat som hindra honom att
+vända åter, än att bå far och mor var borta ur stugan. "För sir du,
+Ante", hade Månke försäkrat och slagit den ena handen i den andra,
+"för sir du, vore dom bara där, så vände jag för min del och åkte hem
+igen i akkja efter renoxe hela vägen till Frostmofjället, så mycke du
+vet de."
+
+Månke hade gått ifrån Ante, öfverlägsen med händerna i byxsömmarna,
+stolt i hågen att kunna afstå från så ståtlig hemskjuts för ett så
+obetydligt hinder som att far och mor fattades i hans lill'grå stuga.
+
+Det hade varit så bedröfligt ledt när vandringsbarnen och Lapparna,
+hvilka så nyss träffats, drogo åt hvar sitt håll. Barnen åt söder och
+österled, till välbärgadt folk i bördiga trakter.
+
+De förenämde, lapparna i bråd färd mot norr, mot det stora ljuset, mot
+höga fjällstup, mot vida klipphällar, hvilka stodo hvita af
+renbetesmossa.
+
+Långt borta, när de åter ensamma närmade sig den stora byn hörde de
+Lapp-Mattis afskedsjojkande:
+
+"Bort draga vandringsbarn, bort att mycket få se och lära ur bokens
+svarta ord.
+
+Fattig Lapp intet veta, icke kunna tyda svarta ord. Fattig lapp draga
+till fjälls, lära förstå ord af stor Far, lära hvar örten gror, som
+botar sjuk man, lära finna väg till gråbens läger, lära tyda stjärnas
+gång, tyda järtecken.
+
+Fattig Lapp har god Fader opp öfver fjället, gå dit på snabb fot,
+sjunga kväde om vandringsbarn, som fröjdat lapp i kåta. Vandringsbarn
+gått i mörkvägen, men ljus står öfver dem. Vandringsbarn också ha god
+stor Far."
+
+Barnen hade stått lyssnande stilla tills inte ett ljud längre hördes
+från den jokande lappen.
+
+  _________________________________________________________________
+
+                        TJUGUSJÄTTE KAPITLET.
+                              "BRUDEN."
+
+Barnen drogo sålunda åter iväg utåt storbygden. De kommo in i gårdar
+där ordning och trefnad rådde, arbetet gick med lif och lust och
+nyväfda lärftstycken blektes i solen, där de lågo utpinnade på
+backsluttningarna invid gårdarna.
+
+De hunno äfven ibland till ställen och gårdar, storståtliga nog till
+det yttre, men där superi och lättja gjort sinnena hårda och ögon och
+tungor hvassa som knifvar.
+
+Det var just efter en i fruktan och förödmjukelse tillbringad natt på
+ett sådant ställe som de kommo in i en ny främmande socken. De hvita
+forsar, hvilkas dån som af ett evigt åskmuller, alltid ljudit dem i
+öronen där de följt landsvägen fram utefter ådalarna, hördes ej mer.
+
+De hade kommit ner till bygden, där sjöfarten tog vid och där
+storälfven flöt segelbar bred och stilla. Rastlöst lif rådde här
+öfverallt och förde med sig det gula timmer, som tillvaratogs vid de
+stora sågverken. Älfven låg öppen och isfri. Skepp från eget och
+främmande land lågo ankrade ute i lugnvattnet, omgifna af pråmar,
+fyllda af nysågade plank. Det var sommartid med ljus i luften natt och
+dag, ljus i sinnena. Arbetet vid sågarna och i skeppen gick med
+sjungande fart.
+
+Vandringsbarnen gingo genom brädgårdar, högre än hus, där det luktade
+friskt af rått trä. De stannade invid en rad af hvitstammiga björkar,
+hvilka på ömse sidor kantade vägen opp till en fin hvit storherrgård.
+
+En liten ångbåt med svensk flagga i aktern stannade vid bryggan bortom
+brädgården. Ett sällskap fint folk kom skrattande och pratande opp
+emot den björkkantade vägen, som ledde till den fina herrgården.
+
+Maglena drog sig förskräckt undan med Gullspira. Bröderna följde. Det
+var godt om gömställen bakom brädstaplarna.
+
+Maglena insåg att de själfva inte nu genast fullt synliga, kunde gå
+densamma vägen fram, som så fint folk gått, så hon vände in till en
+liten gård, som såg behändig ut. Den hade små fönster, som skrattade
+med ögonen under ett rödt tegeltak, alldeles som hos jägmästarens,
+fast den bär gården var mindre, ljus och gul i färgen.
+
+Ett grönt staket gick rundt om gården, som var stor, med
+kryddgårdsland och vildängs-gräsplaner, där hvita väfvar lågo på
+bleke.
+
+Buskar och småträd, fast med riktiga stammar funnos också där inne.
+Barnen visste så mycket nu som, att det var träd, som det skulle växa
+fram äpplen på; och fastän de aldrig hvarken sett eller smakat äpplen
+så tyckte de att det var högtidligt att se såna träd, som funnits i
+själfva paradiset.
+
+Blommor och rosor af många slag funnos där dessutom. Så Ante fann för
+godt att sätta tråljen (ring af björkvidje) om nosen på Gullspira
+innan de gingo med henne genom den vackra hvita grinden.
+
+Från kryddgårdslandet på södra sidan af huset reste sig en ung kvinna
+opp. Hon höll på med att rensa bort ogräs.
+
+Med den höjda armen gjorde hon solbåga i det hon tog den rätt ovanliga
+gruppen af inträdande i betraktande.
+
+Hennes unga, vackra anlete fick ett vekt, medlidsamt uttryck. Hennes
+stämma ljöd sorgset bekymrad.
+
+"Sannfärdligen är inte de här barnen från nödårstrakten, kanske från
+storfjälle -- där de haft de värst."
+
+"Stackare hvad ni då haft långt att gå och mycke att härda ut med.
+Käre kom in."
+
+Hon steg ner ur landet och skyndade in emot huset.
+
+"De ä bruden -- Ante, Månke, -- pojkar. -- De ä bruden," hviskade
+Maglena, utom sig af ifver och glädje.
+
+"Tok", puttrade Månke, som var hungrig. "Har du nån'sin sett nå'n brud
+ligge och ränse i kryddgålsland. Nog är allting åtabak (bakvåndt) här
+nere i lande -- men så bort ur allt vett är de då inte."
+
+"De är hon ändå, ni mått väl si de. De är den granna, fina bruden",
+hviskade Maglena. Mer än någonsin blyg och häpen, men ändå förtjust
+smög hon sig, bakom bröderna, hvilka skämdes för hennes dumma påhitt
+och just ville gömma undan henne.
+
+De kommo in i ett stort soligt rum där det var så fint som om man
+kommit in i helgdagskammaren i en bröllopsgård -- om där inte funnits
+vanlig spis och så en splitter ny väfstol framför midtelfönstret, med
+bomullsväf uti.
+
+"Bruden", som Maglena talat om stod vid en hvitmålad skänk och
+plockade ifrigt fram mat.
+
+Månke gaf sig till att storglo på henne oppe i hufvudet.
+
+Int kunde de väl vara en brudkrona de där, som stod så högt opp under
+hufvudklädet af rödprickig linong.
+
+De var mer troligt bara hårflätor, som sutto snodda om hufvudet och
+vore fästade med kam.
+
+Månke lät sina ögon gå nedåt ungmors gestalt för att upptäcka något
+annat, mera påtagligt brudmärke.
+
+"Putta (pytt)! Bomullströja och hemväfd blårutig kjol."
+
+Just nu vände hon sig om, "bruden" skulle vara. Hon mötte Månkes
+grubblande, skarpt forskande blick. Han såg lustig ut, som en liten
+klok björnunge, med hufvudet på sned och de blå ögonen begrundande
+fästa på henne.
+
+"Hvad kan en så'n här liten karl tänka på då han ser så undersam ut?"
+frågade hon och gick leende fram till barnen där de stodo vid dörren.
+
+"Maglena säg", började Månke.
+
+"Tig då Månke", varnade Ante och nöp brodern i armen rätt kännbart.
+Det var den signal till försiktighet i tal, och vett i åtbörder och
+sån't som var passande här i landet, som Månke var alltför väl bekant
+med för att inte förstå att rätta sig efter.
+
+"Hvad är det hon säg nu då, Maglena?" frågade ungmor i det hon drog
+Månke med sig fram till bordet.
+
+"Den där lill'stintan ser mig annars inte ut för att vilja säga annat
+än hvad rätt och godt är", tillade hon vänligt.
+
+Maglena stod röd som en ros med ögonen nedslagna. Hon ville gråta, så
+ängslig och skamsen kände hon sig.
+
+Månke vågade förstås inte mer öppna munnen -- en sådan farlig respekt
+som han hade för Antes nyp.
+
+"Ja men barn, nu måtte ni tala om hva Maglena säg". Ante steg fram röd
+om öronen äfven han.
+
+"Maglena säg jämt så mycke som är tokigt å som hon hitta på fast det
+int är nå ondt me de. Nu så säg hon att nugmor är -- en brud."
+
+"Nää du, Ante, de sa' ja inte." Maglena vardt sint öfver broderns sätt
+att misstyda hennes ord, och så föll den svåra blygheten ifrån henne.
+
+"Jag sa' jag, att matmor va' bruden."
+
+"Ja hör på -- nu säg du ju de igen." Ante såg strängt förmanande och
+varnande på systern.
+
+"Var bruden oppe i elakgårdsbyn, ja!"
+
+Maglena slog opp sina nu tårfyllda, strålande blå ögon emot matmora --
+med vädjande uttryck.
+
+Ungmor i stugan gaf till ett utrop.
+
+"Men barn -- sannerligen är de inte ni som kom som vandringsbarn till
+bröllopsgården när jag gifte mig, och förde lycka med er."
+
+"Ja, och de är ju de jag sir och vet och säg", fnyste Maglena
+förtrytsamt, "och jag fick dansa me bruden och fick tolf skilling."
+
+"Jämmerligen heller så roligt de va' till att få si nån' från
+fjälltrakten. Jag längtar så farligt dit ibland, hälst nu på sommarn.
+Förr bruka jag ju stå för kräken i fäbodarna våra, den här tiden."
+
+Ungmor log och pratade förtroligt med barnen medan hon dukade fram mat
+åt dem och letade efter några klädesplagg att få ordna till åt dem.
+
+Hon skrattade belåten när hon tänkte på, att barn kunde hitta på något
+så innande behändigt som att ta en get med i följe när de gåfvo sig ut
+på vandring.
+
+Gullspira, som med trålj om nosen låg ute på trappan som en hund,
+måtte hon se och prata med.
+
+Getter var hvad hon förstod sig på och gärna velat äga. Men här nere
+vid värket fanns icke en, som ägde eller numera förstod sig på huru
+mycken nytta och trefnad man kunde ha af sådana djur om man skötte dem
+rätt.
+
+"Det skulle kunna hitta på att hända det vi få skaffa oss en get ändå,
+nu, när gubben min få si och höra talas om den här och hur märkvärdig
+hon är", log Kristina.
+
+Hon var så glad unga matmor Kristina, att hon tog Maglena vid händerna
+och dansade om med henne. Lill'stintan måste ju åter en gång få dansa
+med "bruden."
+
+"Här är vännen den bästa", sjöng hon. Maglena var modig nog att stämma
+in med.
+
+De stannade midt i dansen.
+
+Husbonden, den unge sågställaren kom in.
+
+Han blef stående vid dörren som förstenad, när han såg hustrun midt på
+dagen flänga omkring med en barnunge, som därtill var i nödårs- och
+tiggardräkt.
+
+"Hva' i fridens dagar, Kristina. Har du blifvit tokig?"
+
+"Inte, gosse!" skrattade Kristina röd och upplifvad af dansen. "Men
+ser du, jag har storfrämmande från fjälle, så vi måtte ha roligt i lag
+med hvarandra."
+
+"Nu ska vi följas åt ut i kryddgår'n och dricka kaffe där", fortfor
+hon.
+
+Kristina tog kaffekokaren, sedan hon delat ut det öfriga kaffegrejet
+till barnen att bära. Och så tågade de ut till gungbrädan, som stod
+under den blommande rönnen nära stugknuten och de två små
+kryddgårdslanden.
+
+Mannen drack kaffe och doppade hembakadt bröd. Hustrun gjorde honom
+sällskap häruti, där hon frisk och lycklig satt invid honom och
+halfhögt språkade om barnen.
+
+"Ja tänk på hva' såna snåstackare ha fått slita ondt", sade mannen.
+Han såg begrundande på barnens urväxta eller af stort folk aflagda,
+skänkta kläder.
+
+"De går int att tala om de", ifrade hustrun, "utan bå' far och mor,
+och såna eländesår, som de fått vara med om. Så här få dom hålla på
+nu, och gå från dörr till dörr antingen folk tar emot dom eller kör ut
+dom."
+
+"Jag lid' inte att höra på de en gång. Värst har de väl varit för den
+där lillkläppen. Så'na små ben som han har att stega fram på. Men
+duktig är han att ta upp ogräs, så nog syns de bli karl af honom ändå
+med tiden."
+
+Husbonden såg småskrattande af belåtenhet på huru Månke, som låg på
+fyra fötter i kryddgårdslandet ryckte opp molle och sarf från
+roflandet och kastade ut ogräset i en hög på gången.
+
+"Få jag ta de här till Gullspira", frågade Månke. Han stod svettig,
+med lerstrukna "aftorkade" kinder ute på gräsgången framför högen med
+ännu friskt, grönt ogräs.
+
+"Har du hört på slik liten en, du, Kristina?"
+
+"Ja han är märkelig pojken, fastän dom bli' nog ofta så där tilltagsna
+små 'en oppe i fjällen, där dom ha de fattigt. Men nu ska dom ha kaffe
+och doppa till så mycket dom orkar, de ska då bli säkert."
+
+"Ge ogräset till geten du, gosse", sade husbonden till Månke. "Men
+tror du hon ät sån't där skräp", återtog han när Månke kom tillbaka
+med Gullspira, som fick "löfte" om gräshögen, och befriad från tråljen
+började nafsa i sig ur den.
+
+"Gullspira tar tillgoa me hva' hon får", försäkrade Månke. "En så'n
+get ska' en aldrig ha sett", tillfogade han med den talförhet, som
+utmärkte honom när det gällde Gullspira och han, som nu, var utom
+"taghåll" för Ante.
+
+"Jaså hon är så märkvärdig?"
+
+"Gullspira! Jaa nog är hon de! Hon har vett som tolf. Hon ät, antingen
+hon tycke om de eller int -- de värsta rat (skräp) om hon int får någe
+villre (bättre) bara för hon ska få mycke mjölk i jufvre, åt oss."
+
+Månke stod tyst och grundade öfver Gullspiras vidare förträffligheter.
+Han fortfor: "Om hon si att vi är trött och hungrig så kom hon till
+oss och säg, mää --, säg hon -- "ta tå inäj", mena hon, och när vi
+hadde småstinterna så kunde hon säga åt Anna-Lisa så där, mångande
+gånger på dan."
+
+"Och alltid hade hon mjölk att ge?"
+
+"Förjämnan, de var en sak de --. Och så gno hon oss sa här me nosen.
+Hehehe, säg hon då. Hon ska just som skratta då, så vi ska bli fänje
+(glad) och int gå å ampes i ovetenhet. Akt dej Gullspira", skrek Månke
+till midt i sin hänförda beskrifning. "Gå int på lande för då kom jag
+med tråljen."
+
+"Att du näns sätta på henne tocken pinoredskap", sade husbonden litet
+gäckande.
+
+"En kan nog så tycka", muttrade Månke. Han spottade, och stirrade
+framför sig. "Men hon tar sej int illa åf de Gullspira. Hon vill int
+ha de nå' bättre hon, än vi."
+
+"Har ni trålj om nosen då?"
+
+"Nää men. Ja hur va' de nu igen, Ante?"
+
+Rådlös och förvirrad vände sig Månke till brodern, som i yttersta flit
+efter kaffedrickandet satt nedböjd i landet och rensade, nu så långt
+kommen intill gungbrädan, att han hörde på hvad de två, husbonden och
+Månke pratade om.
+
+Han såg upp till husbonden, som gick fram till landet.
+
+"De kom bara för mig när jag fann på te sätta trålj på Gullspira, för
+att hon int skulle gnaga och förstöra småträn och gräse vid gårdarna,
+att hon int skulle lida mer åf de hon än vi."
+
+"Det hörs på dig också som om du ginge med trålj om nosen?"
+
+Sågställaren tittade just undersam på gossen, som rest sig upp ur
+landet och med allvarsam uppsyn stod fram- för honom.
+
+"Int ha vi precis trålj, som syns utanpå", invände Ante förlägen och
+rodnande. "Men jag tänkte att de är int värre för Gullspira te gå
+mellan åkrar och rofland med trålj om nosen och ingenting få i sig än
+för -- för så'na, som gå ute och kom in där de fins mat, och kanske
+ingenting få."
+
+Den äldre, mannen fick en begrundande, allvarsam uppsyn i stället för
+den lite gäckande min hvarmed han först åhört gossens ord.
+
+Ante var rädd att sågställaren vardt sint öfver det han sagt, och att
+det kunde höras som om han själf ville klaga, så han fortfor med så
+hurtig stämma han fömådde åstadkomma.
+
+"Si int är de någe farligt te gå me så'n trålj för den, som är lite
+vuxen och har förstånd och kan tåla sig tills en får, för alltid får
+en någe ändå till sist."
+
+"Ja nåkt (uselt) vore det vid annars beställt i världen", anmärkte
+husbonden strängt.
+
+"De' är bara för dom som är små", fortfor Ante, "för så'na som
+lill'Månke här, som de kan vara ledt. Och de tror jag förvisst, att
+de' är värre för han te si och få låta bli maten om han ock ingen
+trålj har än för Gullspira, som alltid själf kan nåppe (plocka) åt sej
+någe från dikesrenar och småbuskar."
+
+"Så'n trålj, som du där talar om borde vi ha lite hvar. Vi borde sätta
+trålj på oss när vi ska förbi krogen och när tobaken slår oss så
+skarpt i näsan så vi tycker att vi int kan lefva utan den."
+
+"Ja men så'n trålj har du haft till hands ända från ungdomen, du",
+sade Kristina, som rustat undan kaffedoningarna och nu kom till. Hon
+lade smeksamt sitt hufvud mot mannens friska, bruna kind.
+
+"Och därför fick jag dig -- hemmanspiga (enda barnet i bondhemman) och
+grannaste stintan i Nolens socken, fast jag inget hemman hade och var
+utsocknes."
+
+Mannen drog hjärteförnöjd den unga hustrun ner till sig på knäet.
+
+"De blir så stort inom mig när jag tänk på de, rakt som om jag ägde
+hela världen."
+
+"Och nu", fortfor han och rätade opp sig som om han vetat lyfta en
+duktig börda, "nu känner jag mig just mäktig att ta den här
+lill'karlen för arf och ägo, för jag
+
+lider inte att tänka de han skall komma in i storfingårdarna med trålj
+om nosen."
+
+"Gosse, hva' du gör mig fäjen (glad). Jag har gått i samma tankar."
+Kristina slog armen om halsen på mannen och gaf honom en hjärtevarm
+kyss.
+
+"Tänk", fortfor han, "att det kom för mig, som jag fick si den gossen
+att han skulle kunna bli kär för mig, och att de' vore synd te låta'n
+ge sig ut på vandringsstråten igen."
+
+"Ja, jag tyckte om den där lill'karlen strax, jag å."
+
+"Å nog räcker maten till, och utrymme ha vi nog af."
+
+"Så mycket har jag sparat in genom tråljen jag haft på näsan och
+halsen när jag gått förbi krogen och andra usla ställen, att jag ser
+mig god för att ta mig an en liten en, som hvarken har far eller mor."
+
+Den unge sågställaren reste sig upp. Stolt och grann sag han ut,
+viljestark, smidig och kraftfull -- så nog syntes det att tråljen
+varit god för honom att ha.
+
+"Bästa banken att sätta in besparingar i är nog att ta sig an' sådana
+där småkarlar med godt gry i sig, och jag är då viss på att patron
+oppe i herrgården inte tänker annat om de han häller."
+
+  _________________________________________________________________
+
+                        TJUGUSJUNDE KAPITLET.
+                      ILLA UTE, I VAL OCH KVAL.
+
+Månke pratade med Gullspira och nåppade gräs till henne, när han helt
+oväntadt blef framkallad till det unga paret, som satt där på
+gungbrädan.
+
+När han tillfrågades om hade lust att stanna kvar här i gården, och
+det för alltid, svarade han först säfligt, att han för sin del inte
+hade något häremot. Inte kände han sig precis glad öfver förslaget
+heller, bara just som undersam och lite uppnervänd på invärtes.
+
+Så han sköt upp axlarna, satte händerna i "fickorna" stirrade ut
+framför sig och stod där och teg.
+
+Det var nog lite snopet för ungfolket, som ville ta "tråljen" af honom
+och väl trodde att han skulle bå' skrika och skratta i fröjd öfver att
+vara fri den.
+
+Och så stod han och bara teg och såg betänksam ut.
+
+"Men gosse, vill du int bli stannande", frågade Kristina förundrad och
+rent af missnöjd.
+
+Ängslig och förlägen vände sig Månke mot smålanden, där syskonen åter
+rensade ogräs. Och med ens visste han huru han ville ha det.
+
+Tjenligt (rätt) åt Ante och Maglena, om han drog sig undan dom. Dom
+skulle få nypa och mässingkamma och såptvätta lagom härefter!
+
+Så Månke han vände sig emot ungfolket med ett lyckligt, inmarigt
+leende och sade att han för sin del tyckte att de skulle bli storbra
+att få bli stannande i den här gården.
+
+Gullspira höll han med sig för att hon icke, lössläppt, skulle skada
+ungträd och kryddgårdsland.
+
+Plösligt blef Månke åter betänksam. Han såg ner på geten med ett
+undrande, förskrämdt uttryck i ögonen.
+
+"De fall' mej för", stammade Månke, som blef blodröd och började
+skälfva på rösten.
+
+"Det fall' mej för att jag mest hågas te gå härifrån ändå."
+
+"Men gosse", sade Kristina och såg honom mildt och fast in i ögonen.
+Kom ihåg att du aldrig mer behöfver svälta eller gå kring vägarna
+trött och slut. En snygg bädd får du med lakan och örngottskudde och
+fäll, och så får du riktiga kläder, som jag ska' väfva och som bli
+sydda åt dig."
+
+Månke lyssnade belåten till beskrifningen. Han förstod mer än väl hvad
+sådana förmåner, som där nämndes upp för honom, hade att betyda.
+
+Inte tyckte han att de var någe behändigt att gå och gå, och att
+svälta och vara rädd för folk och hundar och norrsken, och spöken på
+isen, och vara otröjen för kvinnfolk, som hängt sig i gamm'lador,
+eller att gå tiggarklädd, och dra näsan ur led genom trånga
+småskjortor, som ändå var så starka att man inte kunde slita sönder
+dem och på så sätt lättare få dem på.
+
+Nej, behändigt var det inte. De var värre, mycket värre än att bli
+tuktonypt af Ante och såpvattenskammad af Maglena.
+
+Månke stod åter stirrande och betänkte sig.
+
+Gullspira tätt där bredvid honom, idisslade med fridsamt, belåtet
+slutna ögon.
+
+Hon öppnade dem knappast när hon mildt stötte till Månke med nosen.
+Hon ville bli kliad mellan hornen!
+
+Men Månke tog det för att hon sade "tokbruse (gumse) tänk du att vi
+ska skiljas åt. När jag har trålj, så kan väl du lida te ha'n å. De är
+bättre för oss bägge de än te skiljs åt."
+
+"Gullspira här hörs int kunna undvara mej", sade Månke bekymrad. Han
+glodde med runda ögon ner i backen och skrapade i sanden med
+näfverskon så att den bara vristen ofvanför syntes blåröd.
+
+"Geten", upprepade sågställaren förbluffad. "Inte må du tro hon frågar
+efter hvem hon är hos, hon går nog lika gärna med syskonen dina utan
+dig, som när du är med."
+
+"Om da'n kanske", medgaf Månke. "Men om natta när de är mörkt, på
+vintern när de är kallt, och nu å' för den delen, är hon van de jag
+ligg me hufve på na, när vi ligg ute på loft och i lider och så. Hon
+skulle nog sörje mej ordentligt."
+
+"Hon tänk int på dej, och minns dej int när hon gått ut från gården
+här. Du får följa mej till sågen, du, och si på skeppen från Portugal
+och Holland. Och så ska du få dej en fin täljknif."
+
+"En täljknif", upprepade Månke. Hans ögon blefvo än rundare och större
+och han lossade det smekande greppet om getens nacke.
+
+"Du ska få en lill'yxa också så du kan hjälpa mej att klyfva småved då
+ungmor ska till att koka god mat åt oss."
+
+"En lill'yxa!"
+
+Det låg nästan jämmer i Månkes röst när han upprepade ordet.
+
+"Och en liten räfsa ska jag göra dej. Den skall bli grönmålad och du
+ska få räfsa och hålla fint här på gården med den."
+
+Den unge mannen höjde buden. Det roade honom att se om en fattig
+pojkes kärlek till ett sån't uselt kräk som en get skulle vara så
+stark att han för den förmådde afstå från sådana förmåner, som nu
+bjödos honom.
+
+"En grönmålad lill'räffsa å", snyftade Månke, ty striden inom honom
+var så svår att han gret och tårar droppade utför hans lilla röda
+trubbnäsa. Knappt att han rådde med rösten när han skulle till att
+tala.
+
+"Och med den får du gå här i kryddgården och räfsa, när du har sofvit
+i sängen, och är mätt, och är klädd i blårandiga, nya kläder och har
+mössan på, som är ny med riktig skärm. Och täljknifven den bär du i
+slidan som fullgod karl."
+
+Månke stötte med ens och våldsamt Gullspira ifrån sig. Han nästan
+sparkade till henne.
+
+"Vill du gå, getrat! Hva' ska du stå här och glo på mej för, och
+stingas (stånga), och seckle (drägla) me' snyta (nosen). Gå å he (häf)
+dej undan, hör du."
+
+Månke stampade foten, storsint så det fräste om honom. Röd var han,
+och tårarna runno fortfarande.
+
+Ante och Maglena, som åter börjat längst bort i landet undrade hvad
+som stod på. Men de hade fått kaffe och ville nu rensa sängarna ut, så
+de kunde int gå fram då ingen kallade på dem.
+
+Ante ängslades nog för hvad allt Månke skulle kunna prata. Men så
+tänkte han att så riktigt folk som de här inte skulle räkna så noga
+med hvad en så'n liten en gormade om.
+
+"Oskar, du gör ondt åt gossen. Du sir väl hur han våndas", sade
+Kristina, som medlidsamt lade sig emellan.
+
+"Godt och trofast slag är de i den där lille", fortfor hon, "och nu
+skulle de rent af känna på, (gå till hjärtat) för mej att släppa'n."
+
+Mannen nickade betänksam, seende ut framför sig.
+
+"Du har ofta ordat om att du tycker de är tokigt att vi int ha getter
+här neråt", började han, långsamt och ovisst.
+
+"Visst är de tokigt. Så'n nytta som man har af de kräken. Först och
+främst ost och messmör till sofvel. Sån'a varma vantar och vattenfria
+sockor, som man får när man blanda getraggen med ull och spinn till
+garn få en leta efter. Killingskinn är de finaste en kan få till
+fällar. Och hvem som hälst vet hur fint läder de bli af getskinn. Utom
+de är köttet af bå get och killing godt te äta. Så de är tokigt
+riktigt, te inte ha getter. Lättskötta är dom och renliga af sig så
+man måtte tycka om dom. En god get ger också mest så mycke mjölk som
+en kvigko eller en gammko och de går int fjärdedelen så mycket foder
+åt till en get."
+
+"Nu måtro att du fick språklådan igång", skrattade mannen.
+
+"Jaa, och du kan tro att dom är kloka. Jag är viss på att geten där
+ser att gossen är sorgmodig och att han inte mente någe ondt med de
+att han bå skrek och sparka åt na'. För si så govänner dom är nu
+igen."
+
+Månke hade rådlös, sint, ängslig och "ånger" gett sig efter Gullspira,
+som bortstött sprungit en bit, men sen stannade förundrad och stirrade
+på Månke medan hon utstötte ett klagande och liksom förnärmadt
+bräkande.
+
+Det var inte några vackra saker Gullspira sade till Månke. Det förstod
+han alltför väl. Månke hörde nog hvad hon bräkte om. Gullspira sade,
+att hon hade varit snäll emot honom, gett honom mat, värmt honom, gått
+som govän bredvid honom. Och nu fick hon en spark och dela ord utan
+att veta hvarför.
+
+Ingen annan hörde att Gullspira bräkte fram allt det där. Men Månke
+han hörde det, och det var därför han gick tillbaks till henne, böjde
+sig ner med armarna om hennes hals och gång på gång sade:
+
+"Bry dej int om hva jag sa i jåns, jag tokades bara. Är vi govänner nu
+då igen, lillpärla? Du gett (måste) förstå de jag ska följa dej
+förjämnan, granndocka. Jag får väl förr hålla på och gå kring vägarna
+då. Stor sak lill'pärla bara vi följs åt och är govänner."
+
+  _________________________________________________________________
+
+                        TJUGUÅTTONDE KAPITLET.
+                         MÅNKE OCH GULLSPIRA.
+
+Ante och Maglena voro nu i deras tur framkallade. De sutto på
+gungbrädan mellan ungfolket. Allvarsamma saker afhandlades.
+
+Först blef det då afgjordt, att Månke skulle få stanna hos det unga
+paret som deras eget barn.
+
+Se'n blef det fråga om geten.
+
+Sågställaren undrade om Ante ville sälja geten till dem. Patron hade
+lofvat honom att få hålla två får vid gården och han trodde nog att
+han lika gärna fick ha en get i stället. Han skulle gärda opp en
+inhägnad med litet hus åt henne så hon inte behöfde göra någon
+opåräknad skada.
+
+Ante betänkte sig! Maglena iakttog det där hon satt både haj (häpen)
+och sint. Var Ante en så'n mes att han inte med en gång kunde säga
+ifrån att dom inte kunde undvara Gullspira!
+
+Nu var det Antes tur att bli nypen. Under afhandlingens gång nöp
+Maglena honom allt värre och värre. Han satt ju där som en hare utan
+att, i en så'n här gård, ha så mycket makt i sig som att säga ifrån
+med ens. Si så där ja. Midtför näsan på Maglena så tar han an det pris
+af tolf kronor, som bjudes för "geten".
+
+"Geten!" Just som om Gullspira vore en get, en get att sälja bort, som
+hvad getaskrälle som helst.
+
+Och till på köpet sitter Ante där helt lugn och säger, att han redan
+länge varit betänkt på att skaffa Gullspira något godt och bra ställe
+att stanna på.
+
+"Kantänka de!" Maglena hon vardt så sint att det tog till att liksom
+bubbla inom henne. Hon fick mest håg till att damma till Ante, för han
+syntes alls inte akta på hennes nyp, änskönt hon skärpte i med
+naglarna.
+
+"Men är du tokig gosse", skrek hon till sist, när Ante steg opp och
+gaf handslag på köpet. "Pengarna skulle få stå inne hos sågställaren
+tills Ante kräfde ut dem."
+
+"Är du rent från vettet, stinta", hväste han hotande tillbaka.
+
+"Nu kan du likaväl ta å sälja bort mej å", tjöt Maglena kväfdt och så
+pass dämpadt som hon förmådde.
+
+"Maglena tig, och ta var på sinne ditt", hviskade Ante allvarsamt och
+förebrående. "Du ska tänka på hva du säg."
+
+"Som om jag int gör de", jämrade sig Maglena, där hon småsprang efter
+Ante, som för att de skulle komma utom hörhåll för folk, med
+skyndsamma steg gick bakom huset och fram öfver grässvalen där.
+
+"Gullspira har vari min se'n Anna-Lisa släppte' na! Jag har mjölkat'
+na, och mej har hon bräkt efter bara hon int sett mej. Och du tar' na
+af mej, och sälj bort' na, just som Josefs bröder gjorde me Josef."
+
+Ante gick alldeles tyst och väntade på att Maglena skulle tappa andan
+och ge sig. När hon verkligen slappnade af, kanske för att hämta kraft
+till nya invändningar, grep äfven han sig an.
+
+"Du tycker väl att de är behändigt för Gullspira te för jämnan gå med
+trålj om nosen."
+
+"Int ha hon en för jämnan häller", småsnyftade Mag- lena. "Hon gå fri
+inne i storskogen och ute vid lands- vägsrenarna."
+
+"Men sir du stinta nu går vi int ofta igenom nå'n storskog. Vi gå fram
+genom storsocknar där det bara fins åkrar och läggder (ängar), som stå
+i blom, oslagna. Du vet att vi hinn' int ta åf Gullspira tråljen
+förrän vi få sätta dit' en igen på' na. Var de int du som sa' de bara
+i går?"
+
+"Joo", stönade Maglena stukad.
+
+"Du sa att hon höll på te magra af", tillfogade Ante obevekligt.
+
+"Jaa", kved Maglena knappast hörbart.
+
+"Skulle du tycka de vore någe behändigt te gå mellan en rad med
+smörklimpar och färskostar på ena sidan om vägen, och en vägg af
+tjockbröd och hvetbrödbullar och ljusungsbröd på den andra sidan. Och
+så skulle du gå med trålj om snyta och int kunna äta. Skulle du tycka
+att de skulle kännas någe behändigt?" upprepade Ante strängt
+allvarligt, när Maglena teg.
+
+"Nää", hviskade Maglena fullkomligt förkrossad.
+
+"Här får hon en lillhägn te springa i, och litet fängs (fähus) me halm
+på golfve te bo i, gräs och löf och tallris får hon te äta eller kan
+hon få gå tjudrad här på grästufverna hela sommaren, så mycket grönt
+som här vaxer."
+
+"Och bröd får hon nog å, af de behändiga rejela folke här hvar dag,
+och saltsleke, och allt, som bli kvar när dom ha' äti", mumlade
+Maglena, som började få klart för sig att Antes kärlek till Gullspira
+var af ett bättre slag än hennes egen.
+
+"Sir du de Maglena, lillstinta", sade Ante nu med den lenaste mildaste
+röst han kunde frambringa. Han ville i själ och hjärta bara vara god
+emot den, han förstod det ju så allt för väl, hjärtebedröfvade lilla
+systern.
+
+"Du kan väl förstå Maglena hur bra de blir, när folke här nu också tar
+sig an' Månke."
+
+"Ja så Gullspira har han te ty sej till när hon längtas."
+
+"Ja, och han, lill'stackars drängen, henne å. Månke han ska nog bli
+sorgmodig och längtandes efter oss mångande gånger, han", tillfogade
+Ante med tungsam tankfull uppsyn. "Men storbra får han hos så riktigt
+folk."
+
+"De va' nog mor, som ledde oss hit å, må du tro, Ante."
+
+"Gosse", tillade hon med mjuk, innerligt ångerfull stämma. "Är du sint
+på mej för jag nöp dej så farligt. Jag är rädd att du lid ondt af de?"
+
+"Inte!" sade Ante öfverlägset.
+
+Nog hade han ännu känning af Maglenas nyp och naglar. Men inte ville
+han göra det tungt för henne med det. Hon, som gick i vånda och sorg
+och nu måste gå ifrån Gullspira.
+
+Ante hade länge gått i vånda och ängslan för Gullspira, han med. Ända
+sedan den där flykten från Elakgården, där Gullspira blef så illa
+misshandlad, hade han innerst känt oro för att någon ny farlighet
+skulle hända henne. Och det sved i honom för hvar gång han nu, i årets
+grannaste blomningstid måste sätta trålj om nosen på henne. Så Ante
+han kände lättnad att få lämna henne på så bra ställe.
+
+Det andra stället uppe i fjället, där folket lefde som röfvare med
+supande och slagsmål, kände Kristina väl till.
+
+Hon hade nyss där inne i gården talat om för barnen huru de,
+grannfolke, farit fram i bröllopsgården med skjutande och knifskäring.
+Huru fjärdingsman och länsman kommit, veckan efter bröllopet, och
+häktat husbonden själf för lönkrögeri och finndrängen för knifskäring.
+
+Han berättade att Grels, största pojken, som var en skräck för hela
+socknen och utom socknen med, hade brutit bägge benen af sig när han
+en gång hade varit ute i skogen på nå'n farlighet. Det var några
+nödårsvandrarebarn, som han påstod hade stulit en klocka af
+gammfarfarn, fast gubben ända i döden sade att han gifvit bort klockan
+för att inte Grels skulle få den, och nu skulle han ut och ta dem. Och
+Grels han hade haft finndrängen med, och gråhyndan, som var folkilsken
+och lärd att spåra opp hvad man visade henne på. De andra otäcka, leda
+barnen voro med också, och andra drängen.
+
+Grels, han hade skrikit och regerat och ränt utför stup och uppblötta,
+hala nipor före de andra. Hur han flöjde, han, så fick han syn på de
+stackare de jagade efter, de hade då varit ända nere på isen. Och med
+de så miste han riktigt vettet, Grels, så han såg sig inte för, utan
+for framstupa, och hufvudstupa utför en stenknall just nära intill ån,
+och där låg han med afbrutna ben!
+
+Gammfarfarn blef död på densamma dagen. Och farmora hon låg i
+nedersängen och spådde om allt ondt och orättfärdigt, som skedde och
+skulle ske.
+
+De var nog inte slut på farligheter i den gården så länge där fans
+någon kvar af den supareslägten, hade Kristina sagt.
+
+Barnen hade setat som förstenade och hört på henne. Aldrig hade de
+varit farligheter så nära som där.
+
+De kunde icke förmå sig att tala om för Kristina, som ju ändå visade
+sig så god och bra emot dem, att det var de själfva, som varit de
+"förföljda nödårsvandrarna."
+
+  _________________________________________________________________
+
+                        TJUGUNIONDE KAPITLET.
+                        NÄR MÅNKE VARDT ENSAM.
+
+Det hade blifvit så tätt emellan gårdarna så långt ute i bygden, att
+Ante och Maglena, hvilka nu voro utan Månke, började längta till
+skogs, där de tänkte sig kunna lefva af bär och inte för hvar dag gå
+till främmande gårdar och där stå vid dörren som tiggare.
+
+Det kändes ju fortfarande mest svårt när man först kom inom dörren och
+fick stå både länge väl innan någon brydde sig om att knappast hälsa
+eller ta sig an en.
+
+Vispar och gröttvaror och träskedar hade barnen fått byta ut för mat,
+eller hade de fått en slant för dem. Men man hann icke mycket med när
+man som de, gick från dörr till dörr och icke ägde en stadigvarande
+arbetsplats.
+
+Tomt och långsamt hade de det utan Månke och Gullspira. Maglena kunde
+knappast ännu tänka på huru sorgmodigt hon känt det inom sig, när hon
+sista gången hade borstat raggen på Gullspira, så att den blifvit
+glänsande och len. Hon hade polerat getens horn med en ylletrasa,
+kammat hennes skägg. Och hon hade smekt och talat vid Gullspira --
+tackat henne för allt hvad hon varit för henne och syskonen under den
+svåra snöoch köldtiden på vintern. Aldrig, aldrig skulle Maglena
+glömma Gullspira, det lofvade hon geten högtidligt; om hon blef så
+högt uppsatt att hon kom till kungen så skulle hon minnas Gullspira
+ändå.
+
+Och Gullspira var idel ömhet och förståelse tillbaka.
+
+Månke skulle ha tänkt att hon skrattade "he, he, he" för att lifva upp
+dem.
+
+Ty hon bräkte så mildt. Det var som om hon haft sin egen lilla killing
+framför sig. Hon puffade Maglena med nosen och slickade henne inuti
+händerna.
+
+Väl förstod Gullspira att ett afsked förestod. Helst fruktade hon ju
+för att det var hon själf, som skulle åstad, ut till främmande folk
+eller att dödas, slaktas, såsom hon sett det ske invid gårdarna, ja i
+själfva ladugården med många, många getter och killingar eller andra
+kreatur.
+
+Ante, han hade det svårt han också, tillsammans med Månke, som med
+Gullspira följde en bit utåt landsvägen.
+
+Han måste ju ännu en gång planta i den lille brodern allt hvad mor
+sagt att de skulle minnas.
+
+Ante var så hjärtebekymrad öfver att Månke ännu skulle staka sig på
+"ske din vilje" i Fader Vår.
+
+Månke fick läsa hela bönen för honom tre gånger, och till sist gick
+den flytande, åtminstone för denna gången.
+
+"För sir du Månke", försäkrade Ante allvarligt, "mor hon sa' att den
+bön ska alla, bå små och stora läsa och kunna utantill riktigt för te
+kunna flyga opp till himmelen lättare och liksom läsa opp dörren dit
+hvar dag, förstår du gosse. -- Å så sa mor, att en gång ska alla i
+hela världen flyga opp till Gud på den bön bå han, som är rik å han
+som är fatti. En ska läre sej te liksom hitta vägen tills en ska dit
+opp en gång riktigt. Gud känn igen rösten och så är en inte obekant
+hos en, utan kan gå rätt in i himmelen å till Gud, som mor gjorde, när
+hon dödde."
+
+"Du behöf inte ängslas", sade Månke buttert. "Jag staka mig int en
+enda gång nu sist, och jag är nog lika när te komma ihåg hvad mor sa
+jag, som du. Jag håga bå henne och lillgråstugan våran, och jag vill
+hällre vara där än på alla andra ställen bara jag hade'na själf och
+Gullspira där.
+
+Med denna i afskedsstunden ömma och grannlaga försäkran, vände Månke
+för att med Gullspira ta vägen tillbaka mot sågverket och den vackra
+lilla gården.
+
+Han hade ingen vidare lust heller att låta Ante och Maglena se
+tårarna, som till hans stora harm och förundran kommo störtande ur
+hans ögon.
+
+Då han visste med sig att han inte sörjde öfver att komma ifrån
+syskonens husbondvälde, så tyckte han att inga tårar behöfde komma
+heller.
+
+Med handen om Gullspiras ena horn gick han nu, utan att ens ta
+syskonen i hand eller att säga ett afskedets ord.
+
+Maglena stod handfallen. Det var henne som en led dröm att de, både
+Gullspira och Månke, nu helt skulle vara borta ifrån henne.
+
+Det fick inte ske. -- Inte nu på rappe!
+
+En liten stund till måste hon få ha dem kvar! Och något minne måste
+Månke ha af henne själf, så att han aldrig glömde syster sin och
+hennes förmaningar. Maglena drog snabbt och med darrande hand kunten
+från Antes axlar. Med uppöfvad vana dök hon med handen ända ner till
+botten i den.
+
+"Mässingskammen"! Månke måste få själfva mässingskammen af henne, att
+hålla sig fin med utsides, liksom Ante hade gett honom det han skulle
+hålla sig fin med invärtes.
+
+"Månke", ropade Maglena, "Gosse, du mått vänta."
+
+Månke saktade stegen utan att vända sig om.
+
+Han ryckte till af ovilja när Maglena, som sprungit efter honom,
+tvärstannade och sträckte kammen förbi örat på honom och förbi näsan,
+som den nästan skrapade.
+
+Den hatade mässingskammen glimmade till i solen midt för hans ögon.
+
+Månke vardt sint och det så det förslog, ty Maglena rent hoppade
+tillbaka då han vände ett tårsköljdt ansikte, med formligen
+eldgnistrande ögon, emot henne. Han ryckte kammen af henne och dängde
+den i backen.
+
+"Jag menar de du tänk ta lifve af mej me de där kammrate (skräp). Jag
+ha gett mej ut till främmande folk för te slippe den där klöskatta och
+så kom du kutandes (galopperande) efter mej me'n. Ta opp kammen själf
+du, och kamma krusedullerna dina du, så håre ditt en gång ligg slätt
+som på folk. Gullspira och jag vi red oss nog vi."
+
+Därmed gick Månke med Gullspira, som bände och vred hornet för att
+komma loss ur hans hand och för en stund få smekas och kelas med af
+Maglena.
+
+Hon, som måst böja sig ner för att taga vara på kammen, stod kvar som
+förstelnad.
+
+Gullspira, Månke gledo undan i landsvägsdammet, blefvo mindre och
+mindre. De försvunno bakom en brädstapel utan att någon af dem vände
+sig om, hvilken handling ju för geten skulle falla sig tämligen svår
+med det stadiga grepp hvarmed hennes hufvud hölls af Månke.
+
+Maglena kanske skulle stått mindre undrande och tung i sinnet om hon
+sett huru Månke stannade bakom brädstapeln och kikade mellan bräderna
+efter syskonen så länge han kunde se dem. Hon skulle blifvit rent
+gråtfärdig om hon sett honom böja sig ner öfver Gullspira och hört
+hans varma försäkran till geten:
+
+"Vet du de Gullspira, granndocka, att nu ska du få heta bå Ante å
+Maglena. Jag ska kalla dej för Ante om kvällen, när jag int tycks orka
+läsa Fader Vår -- å Maglena om måran när jag int ids kamma mej. Jag
+vardt så farligt sint, jag vet int hvarför, och grina gör jag nu, jag
+vet int hvarför de heller, då jag är sint på Maglena, å tåranna rinn
+på mej antingen jag vill eller int. Si där går dom nu nedför backen.
+Nu sir jag bara rödrutig hufvudkläde på Maglena, och nu bara mössan på
+Ante. Nu finns dom int till mer."
+
+"Kom nu "lill'Ante", "grann Maglena", vi ha annat göra än stå här och
+si efter de som int finns till."
+
+Månke hann inte vända sig om förrän Kristina, som kände längtan efter
+bå hemtraktspojke och get, och nog förstod att den lille kände sig
+sorgmodig, var bredvid honom. Aftonvardsmörgås bar hon med i en liten
+korg, som äfven innehöll bröbitar åt Gullspira.
+
+  _________________________________________________________________
+
+                         TRETTIONDE KAPITLET.
+                            UTE I BÄRSKOG.
+
+Det var midt i högsommaren. Ängarna stodo som brudar i skrud af
+blommande klöfver, kamomill, prästkragar, blåklockor, gul spirea.
+
+Smultron och åkerbär svällde högröda vid dikesrenarna. Inne på
+skogssvedjorna mognade hallonen, och de milslånga myrarna stodo fulla
+af hjortronskart, som bernstensgul eller rosenfärgad ännu höll sig i
+skydd af det fyrklufna, blågröna, hårda blomfodret.
+
+Nere vid gårdarna gingo slipstenarna för liar, som hvässades. Utanför
+stuguväggarna stodo räfsor i granna färger. Ty höbärgningen stod för
+dörren och med den följde något af fest och rutsch, af lif och
+arbetsglädje.
+
+Men ännu hade den icke börjat. Ännu voro korna kvar oppe vid
+fäbodarna.
+
+Ante och Maglena, hvilka hade dragit sig ifrån bygden, hörde och såg
+både kor och getter, där de nu gingo skogsstigarna fram mellan
+fäbodarna. Hunno de fram till en sådan innan kvällen var det godt. --
+Hvarom inte så tyckte de inte att de foro illa af att stanna ute under
+en eller annan natt.
+
+De togo då kvällsvard från någon riktigt rar blåbärsglänta och sofvo
+sen i ljungen fast solen, som den har för vana där uppe i Norrland,
+lyste nästan hela natten.
+
+Ante hade lärt sig att göra långlur af granspjälkar och björknäfver
+och han hann knappast vakna och sätta sig opp i mossan, som glittrade
+af dagg, förrän han var i färd med att blåsa, stornöjd när han kunde
+få fram några toner i följd.
+
+Outtröttligt fortsatte han med sitt blåsande, när han inte hjälpte
+Maglena att repa fina rötter och sega refvor, af hvilka de skulle
+sätta ihop korgar att sälja när de åter måste ut på bygden.
+
+En afton, det var just innemot slåttandstiden, voro Ante och Maglena
+midt inne i villande skogen. Det var lördagskväll och de hade kommit
+till en så fin plats, just råkat på en skogsglänta ljufligt skuggad af
+hängbjörk och andra löfträd.
+
+En liten å, i hvars djupa, klara vatten forellerna plaskade till och
+kastade sig opp i silfverblänk, flöt sakta porlande fram i närheten.
+Midt i gläntan fanns en väldig sten. Stenen var platt ofvanpå, och
+ehuru den var så hög och brant, att den knappt var tillgänglig, hade
+Ante med otrolig möda kraflat sig opp dit emedan han ansåg den vara en
+passande predikstol för den, som ville hålla gudstjänst i skogskyrkan
+på lördagsafton.
+
+Maglena, som var nedanför hade redan ringt helgsmål:
+
+"Bing, bång, bing, bång", och samtidigt dunkat emot stenen med en
+annan sten, som hon tyckte gaf ett klingande ljud ifrån sig.
+
+Ante stod där uppe på klippknallen, allvarlig, med hufvudet böjdt och
+händerna knäppta. Maglena satt på en mosstufva lika allvarlig hon,
+äfven med knäppta händer.
+
+Prästen Ante läste med ett högtidligt tonfall en psalm ur en gammal
+sångbok, som mor haft:
+
+  "Det ringer till hvila och veckan går ut,
+  sabbaten sig nalkar och mödan tar slut.
+  Tack evige Fader för hälsa och frid,
+  och nådenes gåfva i nödenes tid.
+
+  Du varit mitt stöd i mitt arbetes svett.
+  Min börda du lättat, mitt bord du beredt.
+  Och om i min blindhet jag knotat ibland,
+  du tog dock ej från mig din skyddande hand."
+
+Ante hade höjt hufvudet. Eftermiddagssolen, som sköt strålar rätt ned
+mellan trädstammarna lade ett skimmer af ljus om hans brunhyllta,
+kantiga lilla ansikte med de djupa, allvarsamma ögonen och
+mörkskiftande håret.
+
+  _________________________________________________________________
+
+                       TRETTIOFÖRSTA KAPITLET.
+                       I STRID MOT BJÖRNTASSE.
+
+Ante började just med "Ja nu skola vi predika om", när han afbröts och
+tvärtystnade för ett ohyggligt brakande ljud af torra rötter, som
+bräcktes, af grenar, som knäcktes. Ett flåsande, hvinande läte som af
+ett dödsskrämdt, jagadt djur hördes närma sig.
+
+I samband därmed förnams ett doft, hemskt mumlande, ett brummande, som
+kom trädens stammar att skälfva.
+
+Något hvitt glänste fram. I dödsjagadt lopp kom en ung kviga brytande
+sig ut ur skogen, emot gläntan.
+
+En slagbjörn var henne i spåren, en brun, lurfvig best, med de små
+ögonen, ondskefullt och hungrigt lystna, glimmande ut ur hufvudpälsen.
+
+I ett tag kastade Ante ner boken han skulle predika ur. Han grep
+blixtsnabbt efter långluren, satte den för munnen och blåste till allt
+hvad hans lungor förmådde, midt i öronen på björnen, som löpte tätt
+förbi stenen efter kvigan, som han just ämnade rama.
+
+Björnen vacklade tillbaka inför så otäck, oväntad olåt midt i hans för
+alla oljud så ömtåliga öron. Det var rent som om han fått ett slag i
+hufvudet, ty de ljud Ante förmådde aftvinga långluren voro
+förskräckliga, och hittills hade han icke förmått att få ur den annat
+än dessa hemskt skrällande, ohyggliga missljud.
+
+Björnen reste sig på två ben och tog åt örat med ena framlabben.
+
+Han fick se pojkbytingen på stenen och vände sin uppmärksamhet emot
+honom, medan kvigan bölande, med svansen i vädret dref ut i skogen.
+
+Om Antes tillvaro där uppe på stenen med björnen, som rasande ramade
+med labben opp efter honom, var allt annat än treflig, så var
+Maglenas, hvilken uppehöll sig ensam där nedanför, ej mycket bättre.
+
+Hon vågade ej röra sig och hon vågade ej skrika, ty Ante tjöt åt henne
+emellan det han skrålade i luren emot björnen, att hon skulle tiga, så
+att besten inte hörde att hon fanns.
+
+"Tiga!" Ja, det var inte så lätt att tiga för den, som liten och ensam
+var några steg ifrån en hungrig, vredgadt brummande björn, för hvilken
+man skulle kunna bli en munsbit, och som dessutom kände dödlig
+förskräckelse för en i nästan samma farliga belägenhet försatt broder,
+hvilken var det enda man ägde i hela vida världen.
+
+Men ändå kunde Maglena hålla styr på sig själf och låta bli att
+skrika, fastän hon darrade som en liten asp när nordanstormen rister
+den.
+
+"Klara dej opp på östsidan", tjöt Ante ilsket, för att med samma röst
+skrämma björnen, när han inte orkade blåsa. Maglena sprang i några
+flygande steg mot stenen, broderns ord nådde henne befallande som hade
+de följts af piskrapp.
+
+Hon slängde af sig näfverskorna, satte tår och "fingerkrok" i
+stenskrefvorna -- bröt sig, bräckte naglar, var blåröd i ansiktet af
+förskräckelse och ansträngning -- i hvar minut färdig att förlora
+taget med fingrar och tår och störta baklänges utför. Ante hörde
+hennes flåsande mellan björnens olåt. Han tog ett par språng tillbaka,
+böjde sig ner och tog tag så hon kom upp öfver värsta stupbranten.
+
+Maglena blef med ens förunderligt stark och modig. I jämförelse med
+huru hon haft det där nere, på tu man hand med björnen, kände hon sig
+här uppe, med Ante invid sig, nästan trygg och skyddad. Denna känsla
+återgaf henne krafterna och satte lif i hennes lemmar och ljud i
+strupen.
+
+Hon hade hört att man kunde skrämma björnen genom skrik och olåt och
+ett morskt uppträdande. Och väl visste Maglena att han var rädd för
+blicken ur folks ögon, så hon lade sig framstupa med hufvudet öfver
+stenen och illskrek emot björnen, som vid hennes åsyn förbluffad gick
+baklänges ett par steg och plirade upp emot henne med en sorglustig,
+nästan skrämd glans i ögonen.
+
+Han såg inte så farlig ut här uppifrån heller, tyckte Maglena. När han
+så där satte hufvudet på sned och gnällde till som om han fått ondt i
+öronen af långlurens hväsande, spruckna illvrålande, såg han ju rent
+missmodig och tungsinnad ut.
+
+"Tig aldrig så lite Ante", skrek Maglena retligt, oljudet blef för
+vidrigt äfven i hennes öron. Ante sänkte luren häpen öfver systerns
+oförfärade röst.
+
+"Gamling, Björntasse", sade Maglena med ögonen stadigt fästade på
+björnen nu, liksom hon brukade när hon ville få andra onda djur goda.
+"Nasskusgubbe"! -- Hennes röst ljöd innerligt smekande. "Du få int
+vara sint på oss. Vi är små, vi, och ensammen å ha int nån'ting te
+värje oss me mot dej."
+
+Björnen ref sig med tassen bakom örat, hans ögon blefvo mindre onda.
+Den klingande, smekande rösten och människobarnets fasta, goda,
+viljestarka blick gjorde honom osäker och tvekande, om han skulle
+fortsätta med försöken att klara sig upp öfver stenen och ta pojken
+som ersättning för den läckra kvigan han låtit slippa undan, eller om
+han skulle ge sig och lämna små människostackare i fred.
+
+Björnen sänkte sig grubblande ner, beredd att taga fäste på jorden med
+alla fyra då han åter, topp rasande reste sig på de två, nu med ens
+åter förbittrad och viss om huru han ämnade gå till väga i valet.
+
+Pojkens förhatliga långlursskrän slog honom ju på nytt i öronen. Han
+vardt vild och rasande af det. Aldrig tanke på att den som
+frambringade slikt afgrundsskrän skulle få behålla lifvet.
+
+"Ante då, hvad du förstör för oss", jämrade sig Maglena, gråtfärdig.
+"Nu är han lika sint, ja mycke värre, för de spräng i örona på'n och
+han vet sig int till. Kan du int tiga!"
+
+"Tiga, när han kan klöse sig fast i skrefverna och vara här oppe i ett
+enda tag och göra slut med oss på en gång."
+
+Ante grep åter till luren.
+
+"Jag säg ändå, jag, att du ska tiga", hviskade Maglena med underligt
+glänsande ögon. Hon reste sig snabbt och ryckte luren från brodern.
+
+Åter kastade hon sig ned med hufvudet öfver stenen. Det ljusa, i solen
+gnldskimrande håret, lyste om henne, ögonen strålade af godhet och
+medlidande, och ångest.
+
+"Käre, käre dej, Fnaskjen, Myrtus, Storfar, var int sint, utan gå
+härifrån. Du har hela skogsvidden te vara på, alla bär kan du äta på
+sommarn. På vintern har du ide och behöf int gå lande rundt efter
+maten."
+
+Björnen blef åter betänksam. Han sänkte sig på tre fötter, satt med
+höger framtass hviftande i luften, som för att svalka sina upprörda
+känslor eller hämta krafter till nytt anfall.
+
+Ante var helt förbluffad öfver systerns märkvärdiga sätt att liksom
+lugna odjuret. Han kom underfund med att björnen ilsknade till när han
+bara fick honom själf i sikte, och att det var Maglenas röst och ord,
+som gjorde besten spak.
+
+Så Ante klef undan och satte sig ner utom synhåll för det farliga
+vilddjuret.
+
+"Sjung för'n, Maglena", hviskade han. Ante insåg att om Maglenas
+blotta tal gjorde sådant intryck på björnen, skulle hennes sång ha
+ändå kraftigare verkan. "Sjung", upprepade han, "så vi slipp härifrån
+innan natten."
+
+Maglena var som i yrsel och utom sig i den kampen att stilla björnens
+onda, uppretade sinne, så det föll sig inte underligare för henne att
+taga till sången än orden, då de, huru smekande och bedjande hon än
+uttalade dem, ej förslogo.
+
+  "Du är min ros och min lilja",
+
+sjöng hon med först darrande, osäker stämma. Tårar kommo i Antes ögon
+när han hörde henne.
+
+  "Ingen skall oss kunna skilja",
+
+sjöng Maglena, modigare, när hon såg björnen intaga sin naturliga
+ställning på fyra fötter, och med hufvudet på sned utan egentlig
+ondska, men med undran i blicken glo upp till henne.
+
+  "Förrän döden han hafver vunnit sin vilja",
+
+slutade Maglena med det ljufvaste vemod i rösten.
+
+Det flög en reflex ifrån solens gyllene glans från hennes hufvud, från
+hennes ögon, hvilka ej lämnade björnen.
+
+"Björntasse, Myrtus, Storfar" ruskade på sig. Han kände sig besviken,
+nedslagen och besvärad. Efter en stunds begrundande sänkte han
+hufvudet, som skamsen, och luffade iväg inåt skogen utan att följa den
+bortflydda kvigans spår.
+
+"Sir du han går, stackarn, han skäms för han är vilddjur å vi är
+folk", sade Maglena. Hon såg med en rent af ofattligt medlidsam blick
+efter björnen, som när han kom utom hennes ögons välde lufsade iväg så
+det brakade i skogen där han for fram.
+
+Ante blef i en hast helt upprymd. "Ja nu bli de int annat för oss än
+te ge oss från stenen här och in i blåbärsskogen, för jag är farligt
+hungrig."
+
+"Nog får blåbärena vara för mej. Här stanna jag då natten öfver, jag
+är så trött som om jag hade gått på en dag från Frostmofjälle och
+hit", svarade Maglena, som nu hvit i synen, med skälfvande knäveck
+sjönk ned på stenens mossbädd.
+
+"Så går jag ner i skogen ensam, och noppa bär till dej å, för de är du
+värd å mer till."
+
+Ante beredde sig att äntra ner. Han stod redan på stupet med knän och
+tår färdiga för nedhasande, när han hörde en grann, drillande kåkning
+inte längre bort än som en fjärdingsväg vid pass.
+
+Han flög upp igen på stenen med en hast som om han fått vingar.
+
+"Maglena, stinta! De är folk ute i skogen, hur ska dom finna oss, då
+vi int orka kåka igen."
+
+"Ta långlurn, gosse", ropade Maglena ifrigt, äfven hon hade sprungit
+opp, all trötthet var som om den aldrig funnits.
+
+"Hör, de är en fäbostinta, som kåkar å de en, som är fri till att kåka
+ändå, så grant som det låt."
+
+Ante tog långluren och blåste det mesta han orkade, "tru, pirituut,
+pruth-tu-hut."
+
+"Dom kåka och ropa efter kvigan."
+
+"Svara Ante så vi få säga att lillkon är åt de här hålle."
+
+"Stinta jag skäms, så ledt som de låt, när jag ska till att blåsa."
+
+"Ska folke vara i ängslan för kon och kanske mista na, om hon lägg ner
+sig i myran, bara för att du skäms. Hade du int haft långlurn när
+gammeln skulle sta och rama kvigan så vore hon själ (död) nu. Blås på
+rappe hör du."
+
+Ante slängde långluren till munnen. Han fick fram så rysliga
+trumpetande och öronspräckande läten att Maglena måste hålla sig om
+hufvudet med bägge händer.
+
+Men när han tystnade hördes både kåkning och folkröster närmare.
+
+  _________________________________________________________________
+
+                        TRETTIOANDRA KAPITLET.
+                          OPPE I FÄBODARNA.
+
+Ante och Maglena stodo kvar på stenen. De började skrika, ropa och
+försöka med kåkande själfva, så upplifvade blefvo de af de granna
+ljuden, som gåfvo eko i skogen i klingande, rullande toner.
+
+Men när folkröster hördes ända invid dem blef Maglena åter så svårt
+blyg. Hon kröp ner på stenen bakom Ante. Inne i småskogen skymtade hon
+ett rödrutigt hufvudkläde och en blå bomullskjol. Snart hörde hon en
+god, deltagande stämma ropa: "Men barn, hur har ni kommit opp dit?"
+
+"Och huru i all världen ska ni kunna komma ner", tillade en annan
+stämma. Det var en barnröst.
+
+Maglena reste sig på stenen.
+
+"Å, kom ner hör du", ropade den lilla flicka, som stod nerom stenen,
+med bedjande röst. Hon var herrskapsklädd i hemväfd blårutig
+hamptygsklänning, förkläde af hvit rödprickig kattun och, hvad som
+väckte tvekan och oro hos Maglena hon bar hatt med ett blått band om
+kullen.
+
+Två ljusa, tjocka hårflätor voro hoprullade och uppfästade med mörkblå
+rosetter vid öronen. Så det var grufsamt ohyggligt att komma ned till
+så riktigt herrskap.
+
+Men Ante dref på. Han hasade före och fick henne ändtligen med ned.
+
+Väl där nere kände Maglena sig ändå lycklig och trygg, som om hon från
+ett skeppsvrak kommit på torra landet.
+
+Sara, som kåkat så grant, såg så snäll och behändig ut.
+
+Hon bar en liten getarkunt på ryggen. Den svängde hon af sig och tog
+fram ur den aftonvardssmörgåsar med getost och messmör.
+
+Sara talade om för barnen att hon var fäbostinta i prästbodarna, att
+Elsa var prästens äldsta dotter, som med henne måst ge sig iväg till
+skogs för att leta efter lilla Gullstjärna, som inte kommit hem
+kvällen förut med de andra kräken. De voro rädda att björn rifvit
+henne, för det hade sports, att man sett en ungbjörn på skogen och en
+kunde inte veta om han nöjde sig med blåbär eller redan tagit vana af
+att smaka blod.
+
+"Det var min ko", sade Elsa. "Jag har fått mjölka henne alla dagar
+medan vi varit i fäbodarna, och hon slickade mej och sprang efter mej
+hvart jag gick. Jag sörjer Gullstjärna förfärligt."
+
+"Inte har björntasse rifvit' na än int, fast han vari efter' na", sade
+Ante tvärsäkert. "Han bara skrämde' na. Åt de där hållet sprang hon.
+Där är en myra så hon har väl förr lagt ner sig i den. Men om så är så
+hinn vi nog få opp' na för då ha hon nyss komm dit."
+
+En långlurlåt ljöd i granna drillar borta från det antydda myrhållet.
+
+"Gulla häller, Kalle ha' funnit Gullstjärna", ropade Sara, röd om
+kinderna och strålande af fröjd. Hon slängde kunten på ryggen, och
+drog till med en motkåkning så det ljungade i skogen.
+
+Så sprang hon i väg i sina näfverskor så snabbt och lätt att barnen
+hade möda att följa henne.
+
+En ko hördes råma vildt och skälfvande.
+
+När barnen hunno fram emot myran sågo de Gullstjärna stå där drypande
+våt, gyttjegrå om sin annars rödhvita hud.
+
+Kalle, prästgårdsdrängen och Sara, som kommit lite före dem just lagom
+för att få opp kon ur myran innan hon fick hufvudet i vattsörjan,
+stodo bredvid henne smekande och pratande upplifvande ord. Sara
+tackade Kalle som om han hade räddat kon fastän Elsa försäkrade henne
+att Ante och Maglena ensamma gjort det. Hon anförtrodde sina nya
+vänner, att Sara var så svag för Kalle så det inte fanns något på
+jorden som hon inte trodde att han förmådde. Precis så där hade
+Annika, deras förra fäbopiga varit med Abraham förr i världen och de
+voro gifta nu.
+
+Kalle hade kommit till fäbodarna just nu. Han skulle klöfja hem med
+smör och ost om tisdag, då korna skulle hem i huvela (höbergningstid),
+men inte behöfde han väl komma redan på lördag för det. Nej det var
+bara för Saras skull.
+
+Elsa höll Maglena vid handen, Ante gick äfven vid hennes sida, när de
+kunde komma fram så i skogen, och icke måste krafla sig öfver
+rullstensvägar, hoppa på slippriga stenar i bäckar, eller gå och
+balansera med armarna utsträckta och tungan till hälften ur munnen när
+de skulle öfver smala våta spänger, som lågo kastade öfver den
+gungande myrens många lömska undervattendrag.
+
+Det rök ur skorstenen till störes när sällskapet, med kon i följe,
+ändtligen hunno opp till fäbodvallen.
+
+Och det var redan rätt sent på aftonen, fast ljust som på en klar
+sommardag. Bara så underligt tyst, då alla fåglar, utom gök och trast
+slumrat in. Koskällor och kåkning och långlurslåt hördes inte heller
+längre inifrån skogarne. Den klara lilla tjärnen, som blänkte nedanför
+fäbodvallen låg stilla som om den slumrat, täckt af en fin
+töckenslöja.
+
+Men där blef lif i alla fall nu när Gullstjärna, som man varit i sådan
+oro för, syntes midt i flocken af kändt och okändt folk.
+
+Kon sprang in genom det öppnade ledet, rätt till fähusdörren, följd af
+Sara.
+
+Ante och Maglena stannade förfärade. Det var väl mest vittror de sågo
+där uppe vid störes.
+
+Fem stycken barn tokigt klädda, som om de varit i bara särken, stodo
+på en hög, platt sten där utanför, håret hängde om dem oflätadt och de
+voro barfotade och barbenta. De höllo hvarandra i händerna, slängde
+med armarna i långsam takt och sjöngo:
+
+  "Sädesärlan, fåreskällan, stenskvättan, sädeskeppan följas åt."
+
+Ante och Maglena kunde ju icke förstå att barnen där sjöngo för att
+skrämma troll och varg från fäbodar och kreatur, och att de hade
+hittat på olika låtar för hyar kväll, samt att de måste vara
+allvarsamma och hvarken prata eller skratta under det de sjöngo.
+
+De måste nu afsluta sången fastän ögonen brunno i dem af undran och
+nyfikenhet när de sågo de bägge vandringsbarnen borta vid ledet.
+
+"Fö-öljas åt", slutade de låten, som Angela hittat på denna gång och
+som var vacker och lättsjungen.
+
+Men nu hoppade de, rappa som vildar, ner från stenen och gnodde bort
+till ledet.
+
+Om inte björnen gått där ute på skogen så är det fråga om huruvida
+Maglena, ja äfven Ante, inte rymt dit direkt igen vid så farlig syn.
+
+"Nu äro vi vilda svanor", skrek det underliga vitterföljet, "och nu
+ska vi göra er till svanor också. Snart går solen opp och då flyga vi
+bort till Egypten", halfsjöng en. Hon hade röda kinder, ögon, som
+lyste som gnistor, och hår så långt och tjockt som en hästman.
+
+"Prinsessor finnas där med lockigt hår, de äta på guldfat", drillade
+en annan, en så fin och vacker, med rödt bälte om särken, och med
+lockigt hår, som flög om hufvudet på henne när hon sprang i dansen.
+
+"Vi flyga öfver Medelhafvet och ta' er med oss, bara vi inte drunkna i
+hafvet", gnolade en annan rödkindsstinta med svart hårman och stora
+ögon.
+
+"Plums pladask, i haf och slask", storskrek en till liten en. Hon stod
+vid en vattengöl och hoppade jämfota så leret flög om henne och
+färgade hennes fötter och ben gråa.
+
+"Sjung, och hitta på nån'ting du också, Sylvia, annars är du ingen
+svan", fortsatte hon.
+
+"Jag kan ju ingenting", svarade Sylvia, en fin liten flicka, som såg
+ut som den grannaste docka.
+
+"Hitta på åt mig du Ingegärd, för jag kan ju bara sånt som stora
+sjunga, sådana där krummelursånger, och det låter inte vackert här."
+
+"Nej svanor sjunga inte sådant", medgaf Ingegärd, hon med tjocka manen
+och goda ögonen.
+
+  "Kullen tova",
+
+sjöng Ingegärd i Sylvias ställe släpande och vemodigt, på geterskevis.
+
+  "Tolf män i skoga.
+  Tolf män äro de.
+  Tolf svärd bära de.
+  Mig vilja de bortlocka.
+  Kullen to o-va."
+
+"Nu ska vi dansa, motsols omkring er, nio varf, och så bli ni också
+vilda svanor", ropade Viva, som kom skuttande fram från lergölen.
+
+De togo alla i ring om de af ängslan och undran mest förstelnade
+fjällbarnen. De dansade i takt och slängde våldsamt med de
+sammanslutna armarna och händerna:
+
+  "Ptro, vall. Ptro, vall.
+  På skallebofall.
+  Där är getter, där är fä.
+  Där är små flickor och gossar, att leka me."
+
+Inte tycktes då Ante och Maglena i denna stund likna "små flickor och
+gossar", som man kunde "leka" med.
+
+De stodo blossande röda med nedslagna ögon och kände sannerligen mera
+lust att gråta än att ge sig i dans.
+
+Elsa kom springande och räddade dem.
+
+"Mat och kaffe fanns i ordning i störes!"
+
+Hon drog Ante med sig. Ingegärd och Sylvia togo Maglena mellan sig och
+sprungo i väg öfver vallen, uppåt störes.
+
+Sara stod inne i den svala, halfmörka mjölkkammaren och hällde upp
+mjölk i trågen. Hon hade dörren öppen ut till det stora rummet. En
+stor spis fanns i hörnet vid dörren, där brann elden hög, fast det var
+varma, ljusa sommarnatten.
+
+Men potatisen hade kokat öfver den och kaffet, för koletarna.
+
+Sara, hon var så nöjd att slippa sätta sig och mjölka korna nu midt i
+natten.
+
+Hon hade blifvit rent förundrad att finna alla korna mjölkade, utom
+Rosenpånosen. Den kon "slog" och ville inte "ge ner mjölken" när bara
+barnungar kommo dinglande med mjölkstäfva och pall och satte sådant
+ifråga.
+
+Ingegärd förklarade att de inte hade kunnat tåla att höra huru korna
+läto om sig, med mjölken som spände i jufren på dem. Därför hade de
+mjölkat.
+
+  _________________________________________________________________
+
+                       TRETTIOTREDJE KAPITLET.
+                          GRAL OCH ALLT VÄL.
+
+Alla barnen hade omsider kommit i säng och i sömn. Men nu var det
+riktigt vedervärdigt snopet för sex af dem att vakna i halmbäddarna i
+"öfver" och "nedersängar" långt fram på söndagseftermiddagen och finna
+störes tomt på folk.
+
+Mycket värre ändå, finna fähuset med alla kor, som de föresatt sig att
+mjölka, tomt det med. Korna, som de "delat ut" på hvar och en att
+mjölka, den mest lättmjölkade, Dansros, till Viva, voro all världens
+väg, ute på bete i skogen. Getterna likaså.
+
+Pelle otäckingen, hade inte gjort som han lofvat, när han på natten,
+långt efter de andra kom hem efter att ha' varit och letat efter
+Gullstjärna han med.
+
+Han hade lofvat att ta' alla barnen med ut till skogs som getare. De
+skulle ha' fått ro i lillekan öfver ån, till bruksbodarna, där dom
+hade en stor svart tjur ifrån främmande land. En tjur, som hade
+mässingsring i näsan och kedja i pannan, och som vardt så storsint när
+han såg barn att han vrålade, så det rök ur mulen på'n och han fick gå
+i särskild inhägnad om da- garna.
+
+Och Pelle hade lofvat att de skulle få fiska foreller i en liten
+fjällbäck. Och han skulle lära Ante blåsa bockhorn, som är lättare att
+blåsa i än långlur. En håla skulle de ha' fått se, där röfvare hade
+hållit hus i förra tider. Man kunde krypa in i den så lång man var,
+genom ett hål som knappast syntes i berget, och sen stå där inne om
+man så var femton man stark.
+
+Pelle skulle ha' visat dem en plats i skogen där mossan var hvit i en
+rund ring, midt i grönmossan, efter vittror, som brukade dansa
+där. Och han hade lofvat att föra dem till ett ställe i berget där han
+en gång sett en huldra. Hon hade varit grönklädd, med långt hår, gult
+som kornhalm, och hon hade sett på honom och lockat så att han så när
+hade följt henne, om han inte, i detsamma han sprang sta', hade fått
+för sig att hon säkert var en huldra och sagt ut Jesusnamnet för
+henne. Då hon hade slunkit bort och blifvit som ett baktråg.
+
+Och alla bär, som de skulle ha' plockat, och kattguld och hvita
+marmorstenar, som Pelle lofvat dem, och som fanns bara på ett enda
+ställe.
+
+Så mycket knot och missnöje. Så jämmerligt sura miner som syntes oppe
+i störe denna dag, skulle inte lätt kunnat upptäckas en så strålande
+solskensafton.
+
+"Där glor solen in genom fönstret, och gör sig till, som om den vore
+så glad och förnäm", fnyste Ingegärd och slet i hårtestarna, som hon
+flätade.
+
+"Den ser ut som om den tyckte att vi skulle vara glada bara för vi ha'
+den", puttrade Gertrud och knöt en förarglig hårdknut på
+underkjolsbandet med ilskna, häftiga rörelser.
+
+"Och inte en eldgnista i spiseln", muttrade Elsa. Hon var klädd och
+färdig, och stod så godt som midt opp uti den väldiga spiseln med ett
+fång stickor, som hon lade på den ganska försvarligt glimmande glöden.
+
+Elden flammade genast opp, och nu förklarade Elsa att hon "brände upp
+sig" fastän där nyss icke funnits "en gnista eld."
+
+Det var väl söndag och man skulle väl åtminstone den dagen få kaffe
+till skorpor, som man haft med hemifrån.
+
+"Kom inte stickande med blåmjölk, det säger jag dej", sade Angela med
+formlig grälton till Elsa, som med en tom träskål gick åt
+mjölkkammaren till. Angelas långa silkeslockar hade trasslas sig då
+hon glömt att vrida fast dem om papiljotter på kvällen. Hon var så
+retlig och otålig, att Viva påstod att det fräste om henne, när hon
+spottade på ett finger och nuddade vid henne, som man gör när man
+känner om ett strykjärn fräser hett.
+
+"Du är dum! Tarflig är du också", upplyste Angela Viva, som barbent
+satt opp underkjolen med nålar som byxor och sade, att hon var herre i
+huset och att hon hade rättighet att vara hvad och hur hon behagade.
+
+Sylvia satt upprätt i nedersängen och grät. Allting var "tråkigt" och
+hon längtade efter sin mamma. "Hu-hu-hu", snyftade hon. "Hvad skulle
+jag här att göra. Det var mycket finare och bättre hemma."
+
+Hvilken anmärkning nog var ganska riktig om hon jämförde föräldrarnas
+storstadsvåning på tio praktrum, som inneslöto taflor, mattor,
+kristaller och silfver tillika med svällande bäddar, finaste linne och
+sidentäcken, med rummet hon nu vistades uti.
+
+Mossan satt gulgrön mellan springorna i timmerväggarna. Bänkar och
+pallar voro visserligen blanka, men af nötning, samt grofva och
+omålade. Golfvet var väl knappast hyfladt, med stora springor, dörren
+klumpig med stor järnhake för, i stället för lås. Sängen, i hvilken
+hon nyss vaknat "på galen ända", var fylld af prasslande halm, täckt
+med ett groft lärftslakan. I stället för "sidentäcke" hade hon en
+fårskinnsfäll att dra opp omkring sig, fast hon var så het af värmen
+att hon velat kasta den all världens väg.
+
+"Ja, hvem bad dig komma med", bjäbbade Viva. "Du kunde ha' stannat
+därhemma utan oss, --finnos--grinsibba där! Du har i alla fall fått
+halfva lakrisstången, som vi hade med till kalas, och största
+bröstsockersbiten, när Elsa delade, och en hel kopp hafregryn när vi
+fingo hvar sin half, bara för att Angela inbillade oss att det är
+förnämt att låta främmande äta opp allt som är fint och som om man
+vill ha själf --."
+
+"Du goda tid! Jag tror rent att du är förtrollad Viva", gnällde
+Sylvia, hvilka med armbågarna på uppdragna knän satt kvar i sängen
+och, med det hvitblonda håret stretande ut mellan fingrarna, som hon
+höll om hufvudet, företedde en bild af djupaste elände.
+
+"Du stora värld. Lakrits! En fattig lakritsbit, det räkna ni på! Jag,
+som skulle kunna få ett hus utaf bara lakrits, med fönster af
+bröstsocker och tak utaf knäck, och med vägar omkring utaf bara
+hafregryn. Pappa har förfärligt mycket pengar, det säger Lina där
+hemma och jag skall be pappa bygga mig ett sån't hus och du skall inte
+få så mycket som slicka lakritströskelen en gång."
+
+"Det har du så rätt i, min lilla kulting", smilade Viva och kysste på
+fingret åt Sylvia.
+
+Hon hade satt en liten brun björkkvist i munnen och låtsade röka, där
+hon gick fram och tillbaka med händerna i "byxfickorna".
+
+De hade haft en riktig finskräddare från staden hemma en tid, att sy
+fars och drängarnas hemväfda kläder, och Viva återgaf noga hans
+rörelser och uttryck.
+
+Hon satte sig på en trebent stolpall bredvid sängen och sjöng,
+släpande med halfslutna ögon:
+
+  "På blomsterklädd kulle satt Hjalmar och kvad
+  om sommarens fägring en gång,
+  och rosornas kalkar och blommornas blad
+  sig bugade djupt vid hans sång."
+
+"Tyst då, Viva", hväste Ingegärd, "du väcker upp småstackarna här inne
+i mjölkboden."
+
+"Ja, ser lilla sötnosen, de var just meningen de", jollrade Viva och
+vindade så mycket hon förmådde emot systern.
+
+"Se jag vill inte att di skola råka in i samma eländesexistens som vi.
+Det fins ingenting gemenare, rysligare än att vakna på morgonen då det
+är kväll."
+
+  "Han såg endast henne",
+
+fortsatte Viva.
+
+  "Såg rosen, som brann lik purpur på snöhvita hyn",
+
+gastade hon nu alldeles invid mjölkkammaren. Hon tvärtystnade, häpen
+och ytterst illa till mods.
+
+Dörren utåt öppnades i detsamma, och i den visade sig Ante och
+Maglena. Färdigklädda voro de, kammade, blanktvättade, glada och blida
+så att det lyste som sol om dem.
+
+Maglena bar händerna fulla af skogskonvaljer, linnea och
+skogsstjärnor. Ante hade gjort rifvor (lådor) af björknäfver, sex
+stycken. Han bar dem försiktigt uppradade på ena armen.
+
+De voro till brädden fyllda med tidigt mogna hjorton.
+
+"Är ni oppe?" frågade Viva skarpt, fast hon såg dem fullfärdiga
+framför sig. "Jag trodde att ni sof. Hvarför i all världen ha' ni
+stigit opp?" fortfor hon med afund- sam, mycket ogillande stämma.
+
+"För Pelle väckte opp oss innan han gaf sig åf me kräken i morse."
+
+"Fy en sån' otäcking, som inte väckte oss", sade Gertmd med nästan
+gråt i rösten.
+
+"Han gjorde nog hva' han kunde", sade Ante. "Han bå' ropa och skrek in
+genom dörren här, och tuta i långlur precis tätt bredvid sängväggen.
+Sara kåka och Kalle blåste i bockhorn. Korna lät nog om sig bra, då
+dom flöjde (rusade) i väg å, så vi trodde att ni vardt vaken åf de".
+Ante dukade fram myrbären på det lilla bordet framme vid fönstret
+medan han afgaf sin förklaring.
+
+"Äsch, inte kan man vakna af bara så pass, de visste han mycke väl",
+fnyste Ingegärd. "Sånt' där somnar man just af."
+
+"Ha' ni varit ute ni nu, och haft roligt hela dagen?" frågade Elsa
+nästan förebrående.
+
+"Ja, jag vet int' om vi haft roligt. Men vi ha' hjälpt till i fähuse,
+vi ha' mjölka alla getterna", upplyste Ante tveksamt.
+
+"Ja, de var väl roligt de", afgjorde Gertrud.
+
+"Och så ha' vi måkat" (skoflat undan gödsel).
+
+"Det är roligt också, för det blir så fint efter", påstod Ingegärd
+bestämdt.
+
+"Och så skrapa vi korna innan dom släpptes ut", sade Maglena belåten.
+
+"Precis det bruka vi få göra också", föll Gertrud in. "Och de äro så
+glada och slickas till tack. Usch, usch, usch! Och vi ha' bara sofvit.
+Och det är nästan sista dagen i fäbodarna. Just som om vi inte kunde
+sofva så mycke som behöfs hemma, under skoltiden."
+
+"Ja, fy så rysligt, och så alldeles ohjälpligt", suckade Ingegärd.
+
+"Och sen ha' ni kanske varit i skogen, och på myran?" frågade Angela,
+som ännu arbetade med att få lockarna att ligga fina nedåt halsen.
+
+"Ja, men, i körkan å", svarade Maglena allvarsamt, fast lite försagd
+och tveksam.
+
+"I kyrkan?" skreko barnen på en gång. "Kyrkan, men den är två mil
+härifrån!"
+
+"Tyst Maglena", varnade Ante och såg mäkta besvärad ut.
+
+Maglena satte händerna under förklädet och kröp ner på tröskeln i den
+öppna dörren, tydligen besluten, att lyda broderns uppmaning.
+
+"I hvilken kyrka? Säg, hör du!" frågade Elsa och gick med en påbredd
+smörgås ut i dörren, till Maglena.
+
+"De var ingenting. Jag bara sa' så."
+
+"Hör du Maglena, var ni i en låtskyrka?" sade Ingegärd, som med sin
+smörgås slog sig ned bredvid Maglena.
+
+"Jag vet int' hvad sånt är för slags körka", afvärjde Maglena.
+
+"Lilla söta, fina Maglena, säg till mig, bara till mig hvad ni varit i
+för kyrka", hviskade Sylvia.
+
+I sitt långa nattlinne sprang hon ur sängen, öfver golfvet och kastade
+sig ner i knäet hos Maglena, med armarna om hennes hals. "Lilla, söta
+Lena, säg för mig, bara för mig!"
+
+Maglena såg ängsligt bort till Ante, som helt ordentligt satt framme
+vid bordet och åt myrbär och gräddmjölk tillsammans med Angela, Viva
+och "Rofvorna", som prästbarnen Ingegärd och Gertrud kallades i
+förening.
+
+"Säg de om du vill", medgaf Ante, som såg systerns vånda.
+
+"Till mig, bara till mig", hviskade Sylvia.
+
+"Hur såg kyrkan ut?"
+
+"Grön inni, me blått tak."
+
+"Var det skogen? Var det Gud, som var prästen?" hviskade Sylvia,
+plötsligt mycket allvarsam. "Gud har varit hos oss och tagit tillbaka
+lilla syster Eva, som jag hade förr. Hon har så roligt nu att hon inte
+vill komma igen till mig. När jag har tråkigt så tänker jag nästan
+också gå till henne, opp till Gud. Säg, var det Gud, som var prästen?"
+
+"Nää, de va bara Ante."
+
+Viva hade smugit fram. Hon hörde namnet på prästen.
+
+"Vet ni hvad", skrek hon, "nu, när vi äro färdiga och ha' ätit och
+allting, så ska' vi gå i kyrkan. Ante får vara präst, för han har
+predikat förut i dag för Maglena."
+
+Ante rodnade upp öfver öronen.
+
+"Ja, Ante, är du van att vara präst så skall du predika för oss", sade
+Elsa mildt och allvarligt. "Vi ha' bara sofvit, och varit otäcka och
+grälat på hvarandra då vi voro förtretade på oss själfva, för man kan
+ju inte gräla på sig själf. Hållit på så hela söndagen, så länge vi
+varit vakna."
+
+"Ja vi måste få lite söndag i oss och bli snälla, så att visst skall
+du predika, Ante", sade Ingegärd och såg bed- jande på Ante med
+strålande goda ögon.
+
+"Kom ihåg, Ante, att vi ha' varit så elaka på hvarandra för ingenting.
+Kom ihåg, att du måste göra oss snälla, på söndagen", ifrade Gertrud.
+
+Hon vek redan upp klädningen omkring sig, som bondgummorna när de
+kommit åkande till kyrkan och satte den rödrandiga kråkan på, beredd
+att ge sig af.
+
+"Och vi skola sjunga tillsammans, vet du, Ante", sade Angela. "Gå nu
+före så komma vi."
+
+Angelas röst var så både fast och öfvertygande, att Ante utan vidare
+reste sig opp och tog vägen ut.
+
+  _________________________________________________________________
+
+                       TRETTIOFJÄRDE KAPITLET.
+                         ÅTER PÅ PREDIKSTOL.
+
+Ante stod åter på en predikstol i skogen. Denna gång på en ganska
+måttligt hög sten, som var helt och hållet öfverväxt med
+grönhvitskimrande mossa.
+
+"Kyrkfolket" hade kommit från alla håll, somliga hade haft lång väg
+att gå. De hade sökt ut krokvägar mellan trädstammar och rundt
+småmyrar. Nu sutto de bänkade i rad på en gammal murken, mossöfverväxt
+hvillåga (hviloplats af fällda stockar), som funnits vid fäbodvägen
+långt innan fäbodarna byggdes.
+
+"Ta' opp psalmen, Angela", sade Elsa. "Ta' Skogens fåglar". De här, i
+skogen ha redan börjat, de."
+
+"Skogens fåglar sjunga med ett glädtigt mod", sjöng Angela med stark,
+ren stämma. Alla barnen stämde in med. Ante och Maglena äfvenså,
+alldeles i undran öfver att de kunde samma sång som de fina
+herrskapsbarnen. De glömde att de icke hörde riktigt samman allihop,
+en känsla, som förut något tryckt dem, utan sjöngo med, som när de
+sjungit samman med syskonen i lillgråstugan, medan mor lefde.
+
+  "Skogens fåglar sjunga med ett glädtigt mod,
+  där på kvist de gunga,
+  kvittra Gud är god, Gud är god."
+
+Sången tystnade. Ante stod oppe på stenen så som han stått där förut
+på dagen och predikat för Maglena. Då hade det fallit sig så lätt för
+honom att få fram orden. Hvar liten blomma i skogen, tjällbäcken,
+deras egen räddning undan björnen, alla faror ur hvilka de så
+underbart blifvit hulpna. Om alltsammans hade han predikat väldeliga,
+så att Maglena både gråtit och snutit sig som stort folk brukade göra
+i kyrkan, fastän hon denna gång inte tänkt på att härma dem utan på
+allvar varit tagen af Antes ord.
+
+Och nu stod han där och vred sig och såg fjaskig ut.
+
+Maglena riktigt skämdes för honom. "Kyrkfolket" började hviska och
+tissla, bjuda hvarann att doppa tungorna i "silfverdosor" fyllda med
+sockergryn, fast dosorna ju voro af näfverbitar, utan något som helst
+innehåll, och låta ådekolongflaskorna af runda pinnar gå emellan dem i
+bänken.
+
+"Skynd dej Ante", hväste Maglena. "Dom sitt här nu allihop å vänta. Du
+kan väl hitta på, nu som förr i dag, vet jag."
+
+Ante våndades och vred sig. Han höll ögonen halfslutna för att stänga
+ute störande intryck af menigheten. Åhörarne sutto som riktigt
+kyrkfolk i väntan, med näsduken i beredskap för att gråta när Ante
+kanske skulle predika grant, som storprästen, då han var oppe i
+lappfjället och predikade, när kapellet vigdes in där.
+
+"Ante då! Hva' du är fjaskig!"
+
+Ante öppnade ångestfull ögonen. En kangero (spindel), som satt midt i
+det skimrande nät den spunnit mellan fina björkgrenar föll honom i
+ögonen. Ante blef vid att stirra på den. Hans ögon fingo ett inåtvändt
+uttryck. Han började predika.
+
+"I Guds Faders och Sons och den Helige Andes namn. Nu har jag fått
+ögena på kangeron, som sitt midt i näte' å är så stinn, å de kom för
+mej att han är liksom de, som ondt är. För de ha' förjämnan näte
+utspänt åt oss för te narra oss i de. Då vi är sint på hvarann' så ha'
+han oss fast. Å då vi vill latas, å då vi är onöjd i sinne, så har han
+oss fast."
+
+En lomm for med ett hjärtskärande, vemodigt skrik utöfver myran bortom
+skogsgläntan, där förra "kyrkan" var.
+
+Ante förnam detta klagande ljud.
+
+"Hör på lommen så sorgsam han låt. Så låt de inom oss då vi ha vari
+sint och elak och onöjd åt hvad vi fått, å då vi int lid te ha trålj
+på oss utan tyck de tråljen är te ondt, å int vill förstå att de är
+Gud, som mått sätt 'en på oss, då han si att vi int ha' nå vett själf
+om hva' vi ska ha. Vi flyg å flyg, som lommen för att komma fram te
+Gud å be'n tycke om oss å ta sej an oss igen." Ante tänkte nu på att
+afsluta sin predikan, men fick sången i tankarna. "Gud han vill att vi
+skall tycke om en, å si att han är god, å sjunga om de, som morgon
+mellan fjällen sjung om de, som "klara bäck och flod" sjung å sorla,
+och som skogens fåglar kvittra om de "med ett glädtigt mod". Gud är
+god emot folke antingen dom ä' stor eller små, och emot kräkena. Emot
+Gullspira, som fick slippa trålj om nosen, mot Gullstjärna, som slapp
+undan björn.
+
+Käre Gud Fader", fortfor Ante, som nu glömde sig själf och talade
+direkt ur sitt hjärta. "Käre, käre dej Gud, var go mot småstinterna så
+dom alltid håll sej snäll och behändig mot ungfolke, som tagit sig an
+dom. Och var go mot Anna-Lisa och Per-Erik och Nilsons och lillKalle,
+där dom är. Laga så att Per-Erik blir en rejel dräng, som aldrig sup
+eller svär eller slåss.
+
+Och var go mot lill'Månke. Du vet att han int kan, "Ske din vilje",
+och att han är just som så vingelsint af sej: så han vill glömma hva'
+mor sa'. Gå till'en du Gud, käre, käre dej och låt' en komma ihåg allt
+hvad som är riktigt. Gå till Gullspira å, så hon int bry' sig om te
+sörje efter oss. Gå till björntasse i skogen, så han int gör de ondt
+är. Gå till Glasögonskarn och ta brännvine åf en. Gå till allting, så
+blir de riktigt och bra i hela världen. I Guds Faders och Sons och den
+Helige Andes namn. Amen."
+
+Ante som stått med hufvudet höjdt upp emot solskimret emellan tallarna
+tyckte, när han nu såg upp att folket där på hvillågan just som ökats.
+Men solen hade bländat honom så han kunde inte se riktigt. "Vi kan
+kanske sjunga Hela världen nu efteråt", framkastade han från
+predikstolen. Och det blef sång af! Sång som om man varit i himmeln
+tyckte Ante. Psalmen tonade med ens i flera stämmor, som när dom sjöng
+i julottan i Frostmofjället.
+
+  "Hela världen fröjdes Herren
+  Tidigt och af hjärtats grund.
+  Kommer ifrån orter fjärran,
+  I som stån' i hans förbund.
+  Träden fram med lust och fröjd,
+  sjungen Gud i himlens höjd."
+
+  _________________________________________________________________
+
+                        TRETTIOFEMTE KAPITLET.
+                         ANNAT ATT TÄNKA PÅ.
+
+Ante, som stått och sjungit med ögonen fortfarande riktade mot den
+sena kvällens sol, återfick småningom ögonens bruk. Och hvad han såg
+bragte honom på fötter.
+
+Det var storprosten, just han, som predikat så grannt i lappfjället,
+som stod där och hörde på honom.
+
+Som vettskrämd hoppade Ante ner från stenen och flydde till skogs.
+
+Maglena hade mer än gärna velat följa hans exempel så förfärande illa
+utsatt som hon nu blef, ensam bland så farligt mycke herrskapsfolk. Ty
+två fint klädda fruar hade ju också kommit till nu, medan Ante
+predikade. De hade hattar på sig med silkesband, och vantar som såg ut
+som spetsar, på händerna, och så granna köptygskläder, lastiker hade
+de på fötterna.
+
+Och det var själfva storprosten, som följt i deras sällskap. Maglena
+kände straxt igen honom hon, ty det lyste liksom det gjort opp i
+lill'kapellet, blidt och ljust ur ögonen på honom nu, när han stod
+stödd mot en tallstam och hörde på Ante. "Vördande" och hög såg han
+ut. Maglena kände sig så liten, liten när han såg på henne. Men hon
+kunde inte komma undan och ge sig efter Ante, för Sylvia satt i hennes
+knä och ville vara lillbarn.
+
+Hon var så späd och liten Sylvia, och hade så tunna, mjuka kläder, så
+Maglena kunde godt hålla henne, ja till och med gunga henne lite smått
+och hålla myggen borta från hennes fina, bleka lilla ansikte.
+
+När Sylvia fick se de främmande, satte hon sig upp. Hon ropade fram
+den ena af dem, sin mamma, hvilken genast fick del af att hon här uppe
+i fäbodarna vunnit en sån "bästa vän", som aldrig skulle få gå bort
+från henne.
+
+Nu, sedan predikan var slut och "prästen" flytt till skogs blef det
+lif och rumor bland alla barnen.
+
+Elsa, äldsta dottern i prästgården, till hvilken fäbodarna hörde, blef
+ganska illa till mods då hon så här tidigt fick mor i sikte. Hon och
+de andra barnen hade gjort upp så många lysande planer om huru
+festligt de skulle mottaga föräldrarna och tant Gerda. Och nu kommo de
+på dem utan att de gjort ett dugg till deras firande. Så nu hann Elsa
+knappast hälsa förrän hon lade iväg uppåt störes allt hvad benen buro
+henne.
+
+Hon tänkte med fasa på, att det i högsta grad ostädade rummet skulle
+skådas af mamma. Mamma som ju inte skulle komma till fäbodarna förrän
+söndagen på kvällen.
+
+För henne så väl som för hennes fyra systrar Angela, Ingegärd, Gertrud
+och Viva, hvilka äfven nyss stigit upp, var det ju ännu så godt som
+morgon.
+
+Emellertid fick Elsa "Rofvorna", de alltid oåtskiljaktiga Ingegärd och
+Gertrud, med sig. Och som de, med förenade krafter jäktade, bäddade,
+sopade, enrisade golfvet, fejade spisen, lade på elden och satte på
+kaffekokaren, så hade de allt fint och i ordning när mamma och hemmets
+folk kommo in.
+
+Glädjen att få hälsa föräldrarna var dock något blandad. Ty nu skulle
+det bli slut på den härliga, veckolånga fäbodvistelsen. Korna och
+getterna skulle ju drifvas hem till slåttertiden, och fäbodarna
+stängas till för flera veckor.
+
+När, på sommaren folk och kreatur skulle dit upp igen hade barnen
+redan börjat sin läsning och skolundervisning. Inte tal om att då få
+göra någon fäbodvandring, än mindre få stanna där uppe.
+
+Men nu var bäst att slå ur hågen alla sorgliga tankar, på läsning och
+instängdt lif. Man hade minsann annat att göra.
+
+Pelle kom just hem med en knippa foreller, som han metat medan han
+varit ute och getat kreaturen.
+
+Elsa rensade fisken raskt och händigt, och stekte den sedan i pannan
+öfver glödelden.
+
+Ingegärd sköljde potatis, diskade trävrilar och skurade knifvar.
+
+Angela dukade bordet, som fälldes opp, så det blef stort. Hon prydde
+det med skogsblommor och grönt, som Sylvia, Maglena och Viva hämtade
+hem ifrån skogen, medan Pelle gjorde fint på gården och krattade, samt
+bar undan löfaffall och riskvistar.
+
+Gertrud fäktade inne i mjölkkammaren. Hon bar ut filbunkar och getost
+och knäckte möra kornbrödskakor i passande bitar till måltiden.
+Smörbyttan med gult, nästan blomsterdoftande smör ställde hon midt på
+bordet. Med tillhjälp af Ingegärd grälade hon sig till att få behålla
+hedersplatsen där för den, huru mycket Angela än näbbade emot ett
+sådant tarfligt sätt att duka.
+
+Gulbrunt messmör och färsk koost, som var så torr att man storknade af
+den, fast den gammal och mognad blef mjuk och läcker, dukades äfven
+fram.
+
+Långt ute i skogen hördes omsider drillande grann kåkning och jublande
+långlurlåtar.
+
+Kalle och Sara voro påtagligen i sällskap, och så hade de väl följts
+åt hela dagen. Rofvorna tyckte att sådant var bra underligt och att
+det hade varit mycket rättare och bättre om åtminstone Sara stannat
+vid fäbodarna tills hon fått dem alla ordentligt vakna, om det också
+behöfts hela dagen därtill.
+
+  _________________________________________________________________
+
+                       TRETTIOSJÄTTE KAPITLET.
+                     ÅTER ETT SÄNDEBUD FRÅN MOR.
+
+Ute i skogen gick prästen helt allena. Han ville som vanligt söka upp
+den kristallklara "kallkälla", som han visste fanns i närheten.
+
+När han, tyst gående fram i mjuka mossan närmade sig källan tyckte han
+sig höra ljud som af snyftande gråt.
+
+Ängsligt deltagande ville han skynda i den riktning hvarifrån de
+sorgliga ljuden nådde honom. Han gick några steg fram. Men stannade
+förundrad och villrådig.
+
+Gossen, hvilken han nyss sett, och hvilkens frimodiga uppträdande som
+predikant ute i skogen väckt hans undrande häpnad, han låg nu
+framstupa på marken, tätt invid källan, skakande af gråt.
+
+"Hvad dug de till att jag står och just som spektaklas för dem, som vi
+int hör till", snyftade gossen. "Hvad dugde till att jag drog
+småstinterna och oss allihop bort ifrån fjälle och små gråstugorna
+där. Hade vi stannat, om ock så vari i själfva fattighuset så hade vi
+aldrig vetat att det fanns någe bättre till för oss, och tyckt att vi
+bara skulle så ha de. Men nu tro jag int de längre, för nu vill jag
+bara ha de bättre. Jag vill promt veta nån'ting om allt som fins på
+jola, å vara lik fin barna här. Och nu så är det bara tungt och
+sorgmodigt inom mej. Int vill jag mer gå kring vägarna och skämmas när
+jag skall in i gårdarna å int har någe att byta mej till för maten.
+Jag vill int vara en tiggare, som ingen tycke om och som ingen bry sig
+om, hva han än säg. Jag vill int stå på sten i skogen och predika. Jag
+vill stå i en körka och tala om för folke hva mor lärde oss. Men jag
+får bara gå och gå, och värre och värre bräns de inom mej, som om jag
+aldrig gjorde de rätt är fast jag vill göra de.  Käre, käre dej Gud,
+ta dej an mej så jag tycker om att göra som du vill, och att jag int
+gör som lill-Månke, å bara vill glömma bort de."
+
+Ante såg förskräckt upp. Han tyckte sig höra ett prassel, varsna
+skuggan af en människa.
+
+Det var prästen, som i detta nu närmade sig honom.
+
+Skamsen, så förkrossad att han knappt vågade se upp kom Ante på
+fötter. Han tog rappt tag i bleckhämtaren, som Anna-Dea slängt till
+honom när hon såg honom ge sig i väg inåt skogen åt kallkällan till.
+
+Ante vippade ner hämtaren i källan och såg med motvilja sitt
+rödsvullna anlete förvridet afspegla sig däruti.
+
+"Vill du ge mig en dryck innan du fyller hämtaren", sade prästens
+lugna, milda stämma.
+
+Ante mötte förundrad, med ens så lätthågad och tilllitsfull de djupa,
+mörka ögon, hvilka så goda, förstående riktades emot honom.
+
+Han visste inte huru det gått till men fann sig snart helt frimodig
+vandrande fram den slingrande stigen ner till tjärnen i sällskap med
+den man, hvilken nyss, när han såg honom från "predikstolen" ingifvit
+honom en så pinsamt förödmjukande blygselkänsla.
+
+De blefvo länge sittande på mosstenen nere vid tjärnen de båda, den
+äldre, mannen med det goda för allt bekymmer, all nöd ömmande hjärtat,
+och gossen med det nedstukade, skygga, inåtvända, men nu med ens så
+öppenhjärtiga, frimodiga sinnet.
+
+Ante kunde ju öppet, som om det varit till Gud själf tala om allt som
+tyngt honom. Enkelt och klart kunde han beskrifva den oro han ständigt
+känt för småsyskonen innan han funnit sådana hem för dem, som mor
+skulle ha likat. Om hennes kärlek och lidande och död talade han och
+om huru han lofvat henne att taga vara på barnen och geten.
+
+Ja till sist kunde Ante till och med utan blygsel och fruktan orda om
+hvad som innerst grott i honom, han trodde det var från det han första
+gången, bara några år gammal, satt i Julottan uppe i det lilla
+kapellet i Frostmofjället. Ante fann nu ord att därmed uttrycka sin ju
+rentaf orimliga önskan, att en gång få bli präst!
+
+Den äldre, redan blifne vännen satt nu tyst och tankfull. Länge satt
+han så, utan att som nyss förut, med varsamma, enkla frågor eller små
+deltagande uttryck uppmuntra gossen att öppna sitt hjärta.
+
+Till sist reste han sig upp. Det lyste ur hans ögon som af ett
+fattadt, heligt beslut.
+
+"Det är icke verk af människor eller en slump, som fört dig i min väg
+gosse. Det är Guds verk och vilja. Jag förstår att vi böra följa den
+väg som din moders böner banat ut åt dig."
+
+Ante såg upp, häpen, som bländad af blixtens ljus.
+
+"Du får din uppfostran hos oss och får studera vid gymnasiet i staden.
+Jag är viss om Guds välsignelse öfver företaget för både dig och oss.
+Vi, min hustru och jag bli mor och far för dig, hvilka alltid vilja
+dig väl. Du blir god son åt oss, och så är saken afgjord. Gud välsigne
+dig min gosse!"
+
+Ante kände handen, som fast, högtidligt hvilade på hans hufvud.
+
+Fosterfadern och fostersonen stodo samman ute i skogen vid den
+slumrande tjärnen, i sommarnatten, som var ljus som dagen.
+
+Ante var som i en dröm. Det föll honom för att Guds änglar skulle
+komma fram ur tjärnens skira töckenslöja. Han skulle icke ha blifvit
+förundrad om han i det milda töcknet varsnat mors anlete nu lika
+ljust, leende, som när hon skiljdes hädan med välsignelseorden öfver
+barnen.
+
+  _________________________________________________________________
+
+                       TRETTIOSJUNDE KAPITLET.
+                              INDIANER.
+
+Stilla, tysta, som om de vistats på förklaringens berg vandrade de
+bägge, fosterfadern och fostersonen, stigen framöfver till fäbovallen.
+
+Stimmet, som ändå pågått i deras närhet, när kreaturen kommo hem från
+skogen, hade liksom flutit förbi dem.
+
+Vildt tumult mellan tjurar och stridsfärdiga kor, mellan ystra bockar,
+lefnadslustiga killingar, förnöjdt, högljudt råmande, sång- och
+lockljud, skrik och skratt, spring och hojtande, det hade alltsammans
+undgått dessa två.
+
+Inte heller hade de gifvit akt på de kallande, skallande skränen från
+åtminstone fem barnröster, som ljudit i deras närhet där de, endast
+lyssnande till Guds röst, uppehållit sig vid den djupa tysta tjärnen.
+
+Men nu! Under skrän och tjut, som siouxindianer skulle ha svårt att
+efterlikna, blefvo dessa bägge nu omringade af hela den vilda skara
+som förgäfves jagat efter dem ute på skogsvidden. De blefvo infångade
+af förskräckliga, blodtörstiga indianer!
+
+"Blekansiktenas skalper" skulle dessa ha! Ingegerd klättrade, vig som
+en vessla upp på fars axlar för att med ett lätt ryck i de mjuka,
+svarta lockarna och ett kringsnoende med "skalperknifven", trästickan,
+lossa skalpen. Men sedan kysste hon ångerfull den "bara" fläcken,
+innan hon gled ner och blef vild, riktig indian igen.
+
+Far log, mild och tankspridd. "Nå, nå, små flickor!"
+
+Han fortsatte ostörd vandringen uppåt störes. Men Ante han var mindre
+lycklig. Han kringrändes och infångades af indianerna under hiskliga
+skrik och vildsinta åtbörder.
+
+En läcker bit, ungt blekansikte skall smaka bra."
+
+Ante skulle "stekas och ätas upp till kvällsvard."
+
+Hade icke gossen ännu gått som i en undrande dröm, utom sig öfver den
+lycka som vederfarits honom och som han visste skulle få fortfara, så
+skulle han väl rent af blifvit vettskrämd vid anblicken af sex
+ohyggligt, i tegelstensrödt tatuerade varelser, hvilka utom dess, om
+man undantar Maglena, tjöto och gastade som odjur och håfvade efter
+honom med otäckt tillritade, blodiga, bara armar eller dansade kring
+om honom på lika styggt tilltygade bara fötter och ben.
+
+Hårmanarna på dem alla voro upplösta och hopbundna midt oppå hufvudet
+med klipprisrefvor, så att de föllo ner i ansiktet eller åt ryggen,
+som hästsvansar. Tänderna lyste gulfärgade ur grinande gap.
+
+De tjöto och skrattade af hänförelse, när Ante vettskrämd och rådvill,
+som ett riktigt blekansikte, försökte att undkomma dem.
+
+Plötsligt, och alldeles oförberedt böjde sig Ante med hufvudet före,
+lik en ungtjur, som skrider till anfall.
+
+Med häpnadsväckande kraft puffade han omkull indianerna.
+
+De stupade som flugor till höger och vänster, upphäfvande höga,
+hämdlystna krigstjut.
+
+Med språng som en jagad vildren satte Ante af opp emot störes däråt
+han sett den nye mäktige vännen och beskyddaren begifva sig.
+
+Han hade därvid så när sprungit omkull Anna Dea, som brådskande var på
+väg ut att jaga barnen in och till sängs. Anna Dea, barnpigan i
+prästgården följde till deras outsägliga missräkning med de till
+fäbodarna anlända gästerna.
+
+Anna Dea hade aldrig något vett om att barnen kunde vara annat än
+ungar, som skulle äta och sofva och läsa läxor och finkammas och inte
+hade hon en aning om att indianer under denna fagra sommarnatt
+huserade i skogen och lågo på lur där efter blekansikten.
+
+Fräck och öfvermodig vippade Anna Dea i väg ut genom det öppna ledet,
+till den grad okunnig om den hotande faran att hon med full hals
+gastade efter barnungar, hvilka hon tycktes tro hade rymt till skogs.
+
+"Viva, Rofvor, Angela, vill ni komma in bara. Ja ja er, när jag får
+tag i er! Svara på rappe Elsa."
+
+Hon höll upp för att lyssna efter om inte hennes hotelser skulle
+skrämma fram barnen.
+
+"Barnen!" Några sådana funnos ju icke till.
+
+Men horden af indianer låg mellan buskarna i mossan, nerplattade på
+magen med pilen på spända bågar och tomahaken i gördeln. Deras ögon
+lyste af skadeglädje och vild triumf.
+
+"Åh, ditt eländiga blekansikte. Du är snart icke värd ett ruttet
+lingon. En hvissling, en rörelse af anföraren, Ingegärd, något
+oegentligt benämd snabbfotade Renögat, och din skalp blir tagen, du
+anrättas till kvällsvard af kannibaliska, hämndlystna uthungrade
+rödskinn. Men gå på bara! Gå på och skrik och gasta så där
+hjärtskärande försmädligt, utmanande. Det bara retar aptiten på
+rödskinnen. Gasta på lite bättre!"
+
+Det var som om Anna Dea i sitt inre förnam denna tyst tänkta,
+förrädiska uppmaning.
+
+"Gu' nåda er ungar", fortfor det tillspillogifna blekansiktet, retad
+öfver all beskrifning då hon ej hörde ljud af barnen, hvilka ju dock
+så här dags icke kunde vara långt borta. "Jag ska leta opp en lurka
+(spö), lång som en tall å hvass som ett abborrskin och sno om er me'n,
+så det skall låta disk om dask om er."
+
+Intet ljud till svar! Bara underligt att inte Anna Dea hör det vilda
+bultandet från dunkande hjärtan, hvilka ännu klämmas tätt intill den
+mosstäckta marken. "Oldeboken" med franskpråke, som ni är så rädd för,
+har jag med mej, jo jo! I morgon ska ni inte få vara med om att koka
+sötost och göra mylostar, och inte ska ni få mjölka getterna. Ni ska
+inte få mjölka katta en gång, eller måka eller skrapa korna och gå
+till skogs med dom. Nej, inne i mjölkboden ska ni få sitta och läsa i
+Oldeboken hela dan! Nåå, vill ni svara än?"
+
+I detta nu hördes ett tjut, ett skrän så hiskligt och förskrämmande,
+att Anna Dea, i förstone helt enfaldigt, i okunnighet om faran af att
+ej ögonblickligen fly eller intaga försvarsställning, satte fingrarna
+i öronen.
+
+Bakifrån stubbar, stenar, trädstammar rusade där fram en hord af
+tjutande odjur.
+
+De grinade och gapade emot Anna Dea. Hon måtte haft en underligt
+mångdubbel hufvudsvål, ty de togo hennes skalp hvarenda en af dem,
+utom Maglena, som icke förstod sig på den arten af krigsföring.
+
+Blekansiktets händer och armar blefvo bakbundna med rottågor och
+refvor. Hänförda, öfvertjusta blefvo indianerna när fången brottades
+med dem så hårdhändt att de fingo mer än en duktig bula i ansiktet af
+det. Det hela blef ju så riktigt indianlikt.
+
+När de så lyckats fängsla offret, knuffade de henne fram till en ung
+smärt björk vid hvilken de ämnade binda fast henne innan de på allvar
+inläto sig på krigsdans och förberedelser till en ordentligt genomförd
+indiansk offerkvällsvard.
+
+Rofvorna, Elsa och Viva höllo just på med att försöka att få den
+våldsamt sprattlande fångens armar dragna bakåt, i och för att få dem
+fästade vid trädstammen.
+
+De flåsade som flodhästar och voro eldröda af ansträng- ning, morska,
+modiga, förfärliga i ord och åtbörder emot henne, som midt i
+härligaste fäbodtiden vågat komma och hota dem med något så omänskligt
+onaturligt som fransk grammatik.
+
+Man kunde knappt tänka ut nog strängt straff för en sådan förbrytelse.
+De hade glömt all vaksamhet för egen del, anade ej den hemska fara,
+som lurade på dem själfva.
+
+Just i detta nu kom nämligen ett vidunder, ett odjur rusande fram från
+skogens mörka dimmiga gömsle, lurfvigt, hiskligt, och det vrålade så
+att träd och blad skälfde.
+
+Indianerna stodo en sekund lamslagna. Men så, och som på gifvet
+kommando grepo de till flykten. De satte iväg hals öfver hufvud, under
+skrämselns skrän, opp emot fäbodvallen.
+
+Maglena förlorade helt besinningen. Vettskrämd flög hon före de andra.
+Fasan, som hon kände då hon så alldeles nyss var ensam med björnen
+nedanför storstenen i skogen, satt ännu rysande fast i henne. Hon såg
+inte. Hon hörde icke huru skrämda röster förändrades till undrande,
+skrattande. Hörde icke ropet till henne att komma tillbaka. Att det
+bara var Pelle, som var björn och att de nu skulle leka dunk, Anna Dea
+och Pelle och allihop.
+
+Pelle var ju i denna stund och med ens hjälten. Han hade snott fast om
+sig huden af en under sommaren fälld björn, i akt och mening att
+skrämma indianerna, hvilket till Anna Deas lättnad också lyckades
+honom. I dunkleken var han snart lika oöfverträfflig.
+
+  _________________________________________________________________
+
+                       TRETTIOÅTTONDE KAPITLET.
+                               MAGLENA.
+
+Maglena kom hufvudstupa farande in i stugan. Barhufvad, ännu blek af
+skrämseln, tyst och försagd stannade hon strax invid dörren, lugnad
+vid åsynen af Ante, som helt trygg och hemmastadd satt på en trebent
+stolpall framför spisen och smorde herrskapsskorna med tjärsmörjning.
+
+Det var ändå farligt bäfsamt för henne att stanna inne, då bägge de
+grannt klädda herrskapsfruarna sutto där vid bordet i långa hvita
+koftor med hårflätorna hängande och just nu sågo bara på henne.
+
+Prosten, som hade gått där inne och pratat med fruarna gick ut just
+när Maglena kom in.
+
+"Se här ha' vi henne, riktigt 'hitsänd', hon med." Med dessa ord lade
+prästen sakta, med en mild strykning, sin hand på barnets hufvud,
+innan han med en god, meningsfull blick emot hustrun gick ut.
+
+"Ja, här ha vi henne mycket riktigt", sade den ena af fruarna, hon som
+barnen kallat tant Gerda, och som var Sylvias mamma. För resten så var
+hon också alldeles lik Sylvia, med ljust, lent hår, som hon, och hvit
+och blek men mild och blid i ansiktet.
+
+Hon gick fram och drog Maglena, som betänksam stretade emot, med sig
+fram till platsen, där hon åter slog sig ned med armarna smeksamt
+slutna om det främmande, stelt blickande barnet.
+
+"Håller du af lilla Sylvia något", frågade hon med vek stämma.
+
+Maglena rodnade plågsamt. Hon kände sig ohyggligt illa till mods då
+hon inte hade en aning om hvad detta "håller af" skulle betyda.
+
+"Sylvias mamma undrar om du tycker om, och likar hennes lilla flicka
+och det har jag redan sett att du gör", sade den andra frun, som var
+Rofvornas och de andra barnens mamma.
+
+Hon såg så rolig och glad ut, så att Maglena med ens kom att le emot
+henne fastän hon kände sig så besvärad hos den andra frun.
+
+"Ja nog tycker jag att Sylvia är behändig, nog", mumlade Maglena.
+
+"Har du något emot att bli hennes lilla vän och syster?" återtog
+Sylvias mamma. Hon talade ömt, nästan bedjande.
+
+"I ställe för hon som har så roligt oppe hos Gud?" frågade Maglena och
+såg med stora allvarsamma ögon, upp mot den fina frun, som hade så
+sorgmodiga ögon, och som nu, till Maglenas häpnad och sorg syntes ha
+lust att böja gråta.
+
+"Ja, men där är mor å, så nog har den lillstintan de bra", sade
+Maglena med låg röst, i mening att trösta den sorgsna.
+
+"Tror du det, du lilla älskling", hviskade frun. Hon lyfte Maglena upp
+i sitt knä och lutade sitt hufvud emot hennes bara hår, som lyste
+lockigt och glänsande.
+
+Maglena satt åter stel som en pinne. Hon såg dum och besvärad ut och
+hade stor lust att kränga sig ned ur en så ovan ställning.
+
+Men Ante, som hon vädjade till i sin ängslan gaf henne en varnande
+blick, som betydde så mycket som, att det var synd om den fina frun
+och att hon skulle sitta stilla hos henne så länge hon ville hålla en
+så stor stinta kvar i knäet.
+
+"Tala med barnet du, Oktavia", sade den sakta gråtande sörjande
+modern. Hon släppte varligt Maglena ner ur knäet.
+
+Den andra "roliga" frun, Rofvornas mamma, som hade så glada blå ögon,
+räckte handen ut mot Maglena. Hon höll armen om lifvet på henne medan
+hon talade om att Sylvias mamma nu, i samråd med dem hennes man och
+henne själf beslutat att låta lilla Maglena få följa dem till
+Stockholm som deras eget barn!
+
+"Ska Ante komma å?" hviskade Maglena med af skrämsel vidgade ögon.
+
+"Ante, han kommer till oss. Han är redan vår gosse, så det äro vi på
+det klara med." Hon nickade gladt och godt emot Ante, som höjde
+hufvudet från arbetet, strök luggen, som fallit ner, ur pannan och
+sände en ljus lyckostrålande blick tillbaka.
+
+Prästfrun log tillfredsställd. Två fattiga pojkar hade hennes man
+tagit upp förut för att ge uppfostran till. Men ingen af dem hade
+visat något af den klokhet, hjärtefinhet och tankeklarhet som hon
+redan iakttagit hos denne fjällets och nödårens son.
+
+"Nu, förstår du, min lilla unge, får du det lika bra i Sylvias hem.
+Och räknar du på hvad som är fint riktigt, så får du det bättre."
+
+"Du får Evas dockskåp", sade Sylvias mamma ifrigt. Hon hade medan hon
+höll Maglena i sina armar lärt att älska henne och tänkte med hopp och
+glädje på att det friska enkla lilla fjällbarnet skulle kunna hafva
+ett godt, stärkande inflytande på hennes egen älskade, enda lilla
+flicka.
+
+"Ett dockskåp må du tro", upprepade den andra, "med små rum och små,
+små bord och stolar och pannor och fat. Åh du kan inte tänka dig!"
+
+"Och lagård och kor och getter å?"
+
+Frun såg häpen ut. Hon hade aldrig hört talas om sådant i dockskåp.
+
+"Vi ha riktiga hästar i stället, ser du liten vän, och du skall få åka
+ut med oss i vagn."
+
+"Har ni en get å, som är som Gullspira", frågade Maglena med ganska
+ängslig och jämmerlig stämma.
+
+"En get, nej det ha vi inte. Ingen människa i staden har getter",
+fortfor den fina frun förvirrad och rådlös.
+
+"Ante han sa' en gång att kungen hade tusende getter och jag tänkte
+att han bodde i stan, å att dom getterna hade gullhorn och att jag
+skulle få geta dom åt kungen."
+
+"Getter har kungen inte. Men när du åker i vagn får du se honom själf
+och hälsa fint och vackert på honom."
+
+"När jag tänker rätt på saken, du Oktavia", fortfor hon vänd till
+prästfrun, "så vet jag inte hvarför ej Sylvia och lilla Maglena här
+skulle kunna få en get. Den kan få sin plats nere i stallet. Kusken
+får sköta den. Gamle Bergström gör allt som kan glädja Sylvia."
+
+"Får vi en get så vill jag följa. Men nog kan vi sköta' na själf,
+Sylvia å jag."
+
+Fru Gerda log belåten öfver den lillas tillförsikt och redan
+förtroliga "Sylvia och jag".
+
+"Du har så rätt i den tanken och så blir det nog nyttigt för Sylvias
+bröst. Getmjölk är ett förträffligt botemedel mot tuberkler", sade
+prästfrun, som med rätta var orolig för vännernas enda barn.
+"Dessutom", fortfor hon, "ha ni ju ert vackra landställe med holme,
+där geten kan få uppehålla sig hela sommaren. Åhja det där skola vi
+nog ordna om till det bästa. Men nu skall du få höra på något annat,
+som du säkert tycker är storbra."
+
+Prästfrun, som såg huru svårt Maglena hade att behålla fattningen,
+mest, det förstod hon, vid tanken på skilsmässan från Ante, ansåg det
+bäst att ge barnet annat att tänka på.
+
+  _________________________________________________________________
+
+                       TRETTIONIONDE KAPITLET.
+                    ALLA SJU FRÅN LILL'GRÅSTUGAN.
+
+Lilla Maglena fick höra samma historia, som Ante redan nyss fått del
+utaf dels genom prästen och dels genom hans hustru. Historien om honom
+själf och hans syskon.
+
+Deras vandring från fjället med geten i följe, var känd nere i
+bygderna, rörande och förunderlig som den var.
+
+Jägmästaren på Björnmon hade kommit att berätta den när han var nere i
+landet i tjänsteförrättning för att märka ut trädfällning på
+prästbordsskogen.
+
+Hos sina gamla vänner i prästgården hade han talat om "sina små
+flickor", och ordat vidt och bredt om den lycka och belåtenhet han och
+hans hustru kände öfver att äga barnen.
+
+"Du förstår Maglena, att så hade jägmästaren aldrig talat förut,
+därför att han inga barn ägt."
+
+"Det var småstinterna våra, Märta-Greta och Brita-Kajsa, som blef
+barna åt dom", utropade Maglena. "Herre gulla heller, lef dom?"
+fortsatte hon, i ifvern alldeles förgätande sin vanliga försagdhet.
+
+"Lefver! Jo det må du tro att de göra. De äro friska, och de sötaste,
+raraste småstintor. Deras lilla mamma har blifvit så frisk och glad
+och duktig sedan de kommo till huset. Hon har väft tyg till kläder åt
+dem, röd och hvita, och blå och hvita bomullsklänningar, som hon själf
+sytt för hälgdag eller hvardag."
+
+Maglena stod med armarna lagda öfver bordet seende ut, opp genom
+fönstret, lyssnande med undran och tjusning, som om hon hört en saga
+berättas.
+
+"Ja, och så har den lilla mamman sytt dem vida förkläden af gröfre,
+hemväfdt slag. Dem ha de på sig när de äro i stök eller arbete. Kan du
+gissa hvad så'na små ungar kunna uträtta i arbetsväg?"
+
+"Åh allting och hvad som helst", försäkrade Maglena med sådan
+öfvertygelse, att om det kommit därpå an hade hon kunnat ge
+småstintorna betyg på att de voro fullfärdiga i "alla inom hus
+förefallande göromål."
+
+"I allting?" upprepade prästfrun med ett lustigt leende, som nästan
+förnärmade Maglena.
+
+"Jaa, dom kan sopa, och lägga på elden, och tulla, (vagga), och bära
+småvedträn och diska vrilar och träskedar, och -- och --
+
+Maglena tappade rakt andan när hon skulle nämna upp småstintornas alla
+färdigheter.
+
+"Äro de icke duktiga i ladugården också, du?"
+
+Maglena såg häpen och en smula betänksam ut.
+
+"Dom ha just int behöft hålla på i lagår'n, småstintema. Märta-Greta
+har int varit go' för att komma öfver de där höga trösklarna häller
+utan hjälp, så liten som hon är, och jag har aldrig velat ha' nån
+hjälp heller, för den delen", tillfogade hon öfverlägset.
+
+"Ja då skall du få höra att nu bli småstintorna duktiga äfven i
+ladugården när de växt upp lite, för du kan tro, de ha' fått hvar sin
+get, de bo i ett litet vackert nybyggdt gethus."
+
+"En ska' väl aldrig ha hört så behändigt! Hva kan dom heta, tro,
+getterna där?" undrade Maglena. Hennes ögon tindrade.
+
+"Det skall du få veta", jägmästaren talade riktigt nog om det. "En
+hette Gull -- Gull -- hur var det nu igen!"
+
+"Gullspira förstås", upplyste Maglena. "Ante, Geten het Gullspira, som
+våran."
+
+Maglena kunde icke stå stilla. Hon trampade fram och tillbaka och knep
+ihop händerna, vred sig och tittade på Ante, på fina frun, som log så
+godt och föstående emot henne och som nu hjälpte henne med att fråga
+efter hvad den andra geten hette.
+
+"Den andra kallas för Hvitkläppa."
+
+"Då har hon två hvita kläppar under snyta (nosen) i ställe för skägg.
+De ä gomärken för mjölkgetter de", anmärkte Maglena med en erfaren
+ladugårdsdejas säkra min.
+
+"Och så, vet du, så ha småstintorna två dockor, de äro så fina att de
+ha porslinshufvud, med tjocka porslinsflätor, fastän de äro lindebarn
+och ligga i en liten vagga."
+
+"Ja jag vet, å småstinterna sjung vaggvisa "Millmaste tana".
+
+Det var nära att Maglena brustit i gråt vid de sista orden.
+
+Prästfrun skyndade sig att tillägga:
+
+"Anna-Lisa och Maglena heta de, de där fina lindebarnen."
+
+"Ante, har du hört hvad dom är märkvärdig, småstinterna?"
+
+"Ock hvad mer är. De ha själfva lagat till åt sig tre pojkar af
+vedträn, som de klädt på, och dem kalla de Ante, Per-Erik och Månke.
+Ni ha väl aldrig hört de namnen förr?"
+
+Maglena vände sig tyst emot brodern med ett anlete, som glödde af
+hänförelse.
+
+Han såg lika tyst och meningsfullt på henne tillbaka. Glädje och
+belåtenhet lyste äfven ut ur hans ögon.
+
+"Du skall väl få höra ännu mer, som du tycker om."
+
+"Kan småstintorna sy rosor på tumvantar kanske?"
+
+"Det tror jag nu inte, och nu är historien slut om småstintorna. Men
+jag skall tala om för dig att jägmästaren också har varit inne i en
+storbondgård."
+
+"Kanske i den, där vi släppte af Anna-Lisa och Per-Erik?" afbröt
+Maglena full af förväntan.
+
+"Rätt gissade du. Du kan tro att Anna-Lisa, hon är som dotter där i
+gården. Hon hade fått en liten grönmålad spinnrock och riktiga små
+ullkardor. När jägmästaren kom in i storköket där på kvällen, så satt
+Anna-Lisa och spann lin på sin lilla rock, medan mor i gården spann
+ull, som skulle bli till vinterkläder åt hennes gubbe, och åt alla tre
+barnen. Elden brann på spisen. Två små pojkar --"
+
+"Å de va, å jag vet att de va Per-Erik och lill'Kalle", afbröt Maglena
+och gjorde ett hoppande af ifver.
+
+"Jag tror mest att de hette så. De kommo in med torrved i fånget och
+lade på elden så där var så ljust och grant i stugan. De hade sjungit
+så roligt och gladt tillsammans, mor i gården och Anna-Lisa, och så en
+piga, som också spann."
+
+"De va' Brita de."
+
+"Jag minns rakt inte hvad det var de sjöngo. Det var om en liten
+getpiga."
+
+"Och kungen tog getpigan i sin famn, han gaf henne gullkrona och
+drottningenamn". Ante, den visan sjöng dom, han är sexton verser lång
+och de är en rolig och gladelig visa. "
+
+"Ja just den var det!"
+
+"Nå jägmästaren blef glad han, när han kände igen Anna-Lisa och
+Per-Erik. I gården hade de varit så belåtna med stintan så hon hade
+fått en liten blåmålad kärna, som hon fick kärna smör uti om
+lördagarna. Och nere i ladugården hade hon haft en hel rad af getter
+att se om. De stodo i små bås och åto torrt löf, som hon lade till dem
+i krubborna innan hon mjölkade dem. Den största och grannaste geten
+där hette också Gullspira. Var det inte märkvärdigt! Killingen bredvid
+henne hette Morlik. Kan du förstå hvarför?"
+
+"För han var lik mor sin förstås", svarade Maglena åter frimodig och
+vaken i tankarna.
+
+"Han hade varit ute med Per-Erik och den andra lill'pojken också,
+jägmästaren. De hade byggt kvarn och såg nere vid en bäck, som rann
+strid på våren. Både såg och kvarn hade snurrat och gått så det var
+lust åt det."
+
+"Ja, Per-Erik han var alltid så för sånt bygge i vattne", log Maglena
+stolt och belåten. "Å han höll alltid efter far för att höran' spela
+när han hade hälsan innan han dödde."
+
+"En liten fiol hade ungbonden gjort åt pojkarna också", fortfor
+prästfrun, "ock en liten kärra hade de fått att draga in ved uti och
+små räffsor, så att de, som riktiga karlar kunde vara med när folket
+ränsade slåttern, och hålla gården fin och snygg."
+
+"Så farligt behändigt han ha' fått de' Per-Erik", sade Maglena icke
+utan en viss saknad i stämman.
+
+"Du må tro de hade två fölungar på stall där. Per-Erik, som stod högt
+i gunst hos ungbonden därför att han är en rar pojke, som fått lif i
+hans egen pojke, lät honom få sin vilja fram, så att han fick kalla
+den ena fölungen Ante och den andra Månke."
+
+"Har du Ante, i all världsens tid hört på maken? Men han var väl
+farligt tvättad å kammad ändå Per-Erik?" tillfogade Maglena
+försiktigt, med något snarlikt medlidande i rösten.
+
+"Ja det kan du vara säker på. Jägmästaren han sade, att han rent af
+aldrig hade sett så riktigt blanktvättade och kammade barn, som de där
+tre i bondgården."
+
+Maglena och Ante logo hemlighetsfullt emot hvarandra.
+
+"Ja, det var nu historien om Anna-Lisa och Per-Erik."
+
+"Men nu komma vi till något, som ni kanske aldrig minnas; så mycket
+som du vandrat omkring och på så många ställen som du varit inne så
+kanske du alldeles glömt af en, som gjorde laddar?"
+
+"Oj, Ante! Glasögonkarln!" Maglena skrattade högt af fröjd. "I en
+lillgråstuga bor han. Lef han? Aldrig ska' en ha hört så mycke
+märkvärdigt!"
+
+"Du lilla rara, varmhjärtade barn". Fina frun log emot Maglena. Hon
+följde hela tiden med lifligt deltagande och ifver det främmande
+barnets känsloyttringar. Barnet skulle ju bli hennes eget och hvarje
+ord, hvarje tonfall hos lilla Maglena fick betydelse inför henne.
+
+"Ja just i en lill'gråstuga lär han bo, den där laddkarlen. En gång
+under en hisklig vinterstorm i år, då vargen smög ute i vildmarken",
+fortfor frun.
+
+"De va' int nå'n ursnöstorm, de vardt", afbröt Ante allvarligt.
+
+"Vargen kom int heller för mor bedde Gud följe oss jämt, ja, de vet du
+väl Ante", föll Maglena in.
+
+"Jag ha' int sagt nå' annat heller", anmärkte Ante saktmodigt. "Men de
+va vi som kom dit."
+
+"Bor'n kvar än i lill'stugan upp under berge, Gla--, Gla--, Ante, hur
+va' de han hette, för riktigt folk?"
+
+Maglena vände sig åter med brinnande ifver emot henne, som hade så
+mycke märkvärdigt att tala om.
+
+Ante tittade upp ett ögonblick från sitt arbete. Han späntade nu
+stickor.
+
+"Ladd-Pelle hette han."
+
+"Nå till den där Ladd-Pelle kommer en kväll sju stycken små barn, bra
+hungriga."
+
+"Farligt", suckade Maglena.
+
+"Men vi hade fått mat förr på dan, kom ihåg de stinta", ljöd Antes
+allvarliga stämma.
+
+"De voro bra trötta också de där barnen, tänker jag", fortfor
+prästfrun, som alldeles icke hade något emot att barnen glömde deras
+försagdhet och sade ut hvad de tänkte så hon bättre lärde känna dem.
+
+"Int så farligt", sade Maglena påverkad af broderns ord. "De va' mest
+bena, som va' trött, och föttren, som de gått hål på. Men själf va' vi
+int trött när vi kom in i stugan. Nää, för vi va' rädd."
+
+Maglena såg ut framför sig. Hon log när hon tänkte på att de varit
+rädda hos den karlen, i den lill'stugan. Så lite vett de haft om
+sån't, som var att riktigt rädas för.
+
+"En get hade de haft med."
+
+"Gullspira förståss", nickade Maglena lifligt upptagen af berättelser.
+
+"Barnen hade måst stanna öfver för snöyra, och de hade gjort den lilla
+stugan så fin, tvättat fönster, skurat, lagt på trasmattor, hvitlimmat
+spisen."
+
+"De va' Anna-Lisa, som först kom på de", upplyste Ante.
+
+"Ja för hon led ingen lort Anna-Lisa, och de fanns inge kvinnfolk i
+stugan, så där var rent farligt i förstone."
+
+"Men riktigt me' mat och kaffe fick vi, och ligga fick bå vi å
+Gullspira, kom ihåg de stinta?"
+
+"Ha' jag sagt att ja glömt tocke då", ifrade Maglena förtrytsamt. "Där
+de int fins nå kvinnfolk kan en väl int ha' de fint heller, så int
+undras jag på de int."
+
+"Nä nä", medgaf Ante, fullt öfvertygad om att systern hade rätt fast
+denna åsikt ju inte var smickrande för honom, som inte var kvinnfolk.
+
+"Tala om för dem om blomman och fönstret, Oktavia!"
+
+"Ja ni, det var sant! Ladd-Pelle där hade haft en kaktus i fin kruka i
+fönstret."
+
+"Åh, lill'kaktusen min, som jag bar i kunten och höll så kär så han
+fick följe med oss första da'n."
+
+"Just den kaktusen var det förstås. Fönstret hos Ladd-Pelle lär nu för
+tiden jämt vara skinande klart för att kaktusen skall ha det bra,
+förstår du. När fönstret blef klart så kom Pelle själf att se huru
+ruskig stugan såg ut inne, och i alla vråar. Så nu håller han hela
+stugan fin med rent golf och hvit spis fastän han är utan kvinnfolk."
+
+"Hör du Maglena!" sporde Ante med nästan högtidligt tonfall i rösten.
+
+Maglena "hörde" där hon stod med en på en gång stolt och stukad min.
+
+"Men nu ska' ni få höra hvad som är märkvärdigare ändå. Ja Ante, han
+har hört det här förut, han."
+
+Maglena trampade och vred sig, röd och ifrig.
+
+Märkvärdigare ändå, än hvad hon redan hört!
+
+"Jo du, karlen i lill'stugan har slagit sönder brännvinsflaskorna
+sina. Han tål inte se dem för sina ögon, och --."
+
+"Nu ska du få höra på stormärkeligt, stinta!"
+
+"Du kan tänka dig Maglena, han har skaffat sig en get, en stor, grann
+högmjölkande get, som jägmästaren köpt åt honom nerifrån Småland, där
+de ännu ha präktiga getter."
+
+"Å hon få heta Gullspira, så sant som jag här står", skrek Maglena
+alldeles utom sig af förtjusning. "Han ville ju köpa våran Gullspira,
+och han sa' ju de, att om en jämt hade mjölk te koka åf och te ha i
+kaffe så kunde en inte just behöfva supa för jämnan."
+
+"Si du nu Ante, att de va' bra ändå att du hadde oss i väg. Du ha låti
+om dej ibland för de, och vari ånger bå för du tog oss och Gullspira
+med dej ut i lande. Men nu si du hur bra de va. Int må nå'n tro att
+Pelle tänkt ut te ha en get, å hålla fint i stugan och te sluta supa,
+om han int sett våran Gullspira."
+
+"Ja, om också inte Gullspira precis varit med om att lära honom hålla
+fint så har hon haft sin uppgift ändå", log prästfrun. "Bra kortsynt
+vore du, Ante", tillade hon allvarligt, "om du icke insåge att det
+varit godt på många sätt det, att ni gåfvo er af när stugan var tom,
+godt inte endast för er själfva. Barn, som lärt hvad rätt och sant är
+af mor och far, bära fram välsignelse med sig, hvart i världen de än
+ta vägen."
+
+"De kom bara på mej nå'n gång, när småbarna led ondt, att jag gjort de
+tokigt var", ursäktade sig Ante, skamsen och illa till mods, så
+lycklig och tacksam som han än kände sig. "De var som om jag burit mig
+så fjaskigt (ynkligt, tanklöst dumt) åt, och att jag just som narrat
+dom in i de jag int kunde hjälpa dem ur. Men nu så är de bara bra. Int
+behöf jag ampas för lill'Maglena här heller."
+
+Maglena återfick sin ängsliga, förfärade uppsyn vid Antes ord.
+
+"Sylvia och du skola få följa med hitopp om somrarna", sade fina frun,
+"eller får Ante komma ner till oss."
+
+Madlena sänkte hufvudet. Allt ljus var som försvunnet ifrån hennes
+förut leende, lyckostrålande, anlete.
+
+"Lilla kära barnet mitt", sade fostermodern och drog Maglena mildt
+intill sig. "Ante får många syskon här, och fosterbröder också. Lilla
+Sylvia min är ensam hon, utan liten syster."
+
+"Kanske mor skickat fram mej till' na liksom när vi skulle in till
+Ladd-Pelle", mumlade Maglena för sig själf. Hon hade fått en djupt
+begrundande uppsyn och såg forskande upp, in i ögonen på den fina
+frun, som inte syntes henne bara "fin" längre, utan ljus, blid.
+Maglena fick med ens för sig att mor skickat fram henne att vara
+syster åt den, som ingen syster ägde. Så hon stretade inte emot och
+var stel som en pinne längre, utan smög sig mjuk i leder och sinne in
+i den famn, som öppnade sig emot henne.
+
+Far och mor, och hem och syster funnos således också för Maglena, den
+sista, som nu stått ensam kvar af de sju små stackare, hvilka i
+nödårstider öfvergifna, utan far och mor, lämnat en lill'gråstuga en
+bister kall vintermorgon när elden slocknat på härden där inne.
+
+  _________________________________________________________________
+
+End of file.
+
+
+
+
+
+
+
+
+
+End of Project Gutenberg's Barnen ifran Frostmofjaellet, by Laura Fitinghoff
+
+*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK BARNEN IFRAN FROSTMOFJAELLET ***
+
+***** This file should be named 9828-8.txt or 9828-8.zip *****
+This and all associated files of various formats will be found in:
+        https://www.gutenberg.org/9/8/2/9828/
+
+Produced by an anonymous Project Gutenberg volunteer.
+
+Updated editions will replace the previous one--the old editions
+will be renamed.
+
+Creating the works from public domain print editions means that no
+one owns a United States copyright in these works, so the Foundation
+(and you!) can copy and distribute it in the United States without
+permission and without paying copyright royalties.  Special rules,
+set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to
+copying and distributing Project Gutenberg-tm electronic works to
+protect the PROJECT GUTENBERG-tm concept and trademark.  Project
+Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you
+charge for the eBooks, unless you receive specific permission.  If you
+do not charge anything for copies of this eBook, complying with the
+rules is very easy.  You may use this eBook for nearly any purpose
+such as creation of derivative works, reports, performances and
+research.  They may be modified and printed and given away--you may do
+practically ANYTHING with public domain eBooks.  Redistribution is
+subject to the trademark license, especially commercial
+redistribution.
+
+
+
+*** START: FULL LICENSE ***
+
+THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE
+PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK
+
+To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free
+distribution of electronic works, by using or distributing this work
+(or any other work associated in any way with the phrase "Project
+Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full Project
+Gutenberg-tm License (available with this file or online at
+https://gutenberg.org/license).
+
+
+Section 1.  General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg-tm
+electronic works
+
+1.A.  By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm
+electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
+and accept all the terms of this license and intellectual property
+(trademark/copyright) agreement.  If you do not agree to abide by all
+the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy
+all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your possession.
+If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project
+Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound by the
+terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or
+entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8.
+
+1.B.  "Project Gutenberg" is a registered trademark.  It may only be
+used on or associated in any way with an electronic work by people who
+agree to be bound by the terms of this agreement.  There are a few
+things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works
+even without complying with the full terms of this agreement.  See
+paragraph 1.C below.  There are a lot of things you can do with Project
+Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this agreement
+and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm electronic
+works.  See paragraph 1.E below.
+
+1.C.  The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the Foundation"
+or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project
+Gutenberg-tm electronic works.  Nearly all the individual works in the
+collection are in the public domain in the United States.  If an
+individual work is in the public domain in the United States and you are
+located in the United States, we do not claim a right to prevent you from
+copying, distributing, performing, displaying or creating derivative
+works based on the work as long as all references to Project Gutenberg
+are removed.  Of course, we hope that you will support the Project
+Gutenberg-tm mission of promoting free access to electronic works by
+freely sharing Project Gutenberg-tm works in compliance with the terms of
+this agreement for keeping the Project Gutenberg-tm name associated with
+the work.  You can easily comply with the terms of this agreement by
+keeping this work in the same format with its attached full Project
+Gutenberg-tm License when you share it without charge with others.
+
+1.D.  The copyright laws of the place where you are located also govern
+what you can do with this work.  Copyright laws in most countries are in
+a constant state of change.  If you are outside the United States, check
+the laws of your country in addition to the terms of this agreement
+before downloading, copying, displaying, performing, distributing or
+creating derivative works based on this work or any other Project
+Gutenberg-tm work.  The Foundation makes no representations concerning
+the copyright status of any work in any country outside the United
+States.
+
+1.E.  Unless you have removed all references to Project Gutenberg:
+
+1.E.1.  The following sentence, with active links to, or other immediate
+access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear prominently
+whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work on which the
+phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the phrase "Project
+Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, performed, viewed,
+copied or distributed:
+
+This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
+almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
+re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
+with this eBook or online at www.gutenberg.org
+
+1.E.2.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is derived
+from the public domain (does not contain a notice indicating that it is
+posted with permission of the copyright holder), the work can be copied
+and distributed to anyone in the United States without paying any fees
+or charges.  If you are redistributing or providing access to a work
+with the phrase "Project Gutenberg" associated with or appearing on the
+work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1
+through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the
+Project Gutenberg-tm trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or
+1.E.9.
+
+1.E.3.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted
+with the permission of the copyright holder, your use and distribution
+must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional
+terms imposed by the copyright holder.  Additional terms will be linked
+to the Project Gutenberg-tm License for all works posted with the
+permission of the copyright holder found at the beginning of this work.
+
+1.E.4.  Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm
+License terms from this work, or any files containing a part of this
+work or any other work associated with Project Gutenberg-tm.
+
+1.E.5.  Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
+electronic work, or any part of this electronic work, without
+prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
+active links or immediate access to the full terms of the Project
+Gutenberg-tm License.
+
+1.E.6.  You may convert to and distribute this work in any binary,
+compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any
+word processing or hypertext form.  However, if you provide access to or
+distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format other than
+"Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official version
+posted on the official Project Gutenberg-tm web site (www.gutenberg.org),
+you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a
+copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon
+request, of the work in its original "Plain Vanilla ASCII" or other
+form.  Any alternate format must include the full Project Gutenberg-tm
+License as specified in paragraph 1.E.1.
+
+1.E.7.  Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
+performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works
+unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.
+
+1.E.8.  You may charge a reasonable fee for copies of or providing
+access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works provided
+that
+
+- You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
+     the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method
+     you already use to calculate your applicable taxes.  The fee is
+     owed to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he
+     has agreed to donate royalties under this paragraph to the
+     Project Gutenberg Literary Archive Foundation.  Royalty payments
+     must be paid within 60 days following each date on which you
+     prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax
+     returns.  Royalty payments should be clearly marked as such and
+     sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the
+     address specified in Section 4, "Information about donations to
+     the Project Gutenberg Literary Archive Foundation."
+
+- You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
+     you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
+     does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm
+     License.  You must require such a user to return or
+     destroy all copies of the works possessed in a physical medium
+     and discontinue all use of and all access to other copies of
+     Project Gutenberg-tm works.
+
+- You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any
+     money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
+     electronic work is discovered and reported to you within 90 days
+     of receipt of the work.
+
+- You comply with all other terms of this agreement for free
+     distribution of Project Gutenberg-tm works.
+
+1.E.9.  If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg-tm
+electronic work or group of works on different terms than are set
+forth in this agreement, you must obtain permission in writing from
+both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and Michael
+Hart, the owner of the Project Gutenberg-tm trademark.  Contact the
+Foundation as set forth in Section 3 below.
+
+1.F.
+
+1.F.1.  Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
+effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
+public domain works in creating the Project Gutenberg-tm
+collection.  Despite these efforts, Project Gutenberg-tm electronic
+works, and the medium on which they may be stored, may contain
+"Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or
+corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual
+property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a
+computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by
+your equipment.
+
+1.F.2.  LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right
+of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project
+Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
+Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project
+Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all
+liability to you for damages, costs and expenses, including legal
+fees.  YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
+LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
+PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3.  YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
+TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
+LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
+INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
+DAMAGE.
+
+1.F.3.  LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
+defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
+receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
+written explanation to the person you received the work from.  If you
+received the work on a physical medium, you must return the medium with
+your written explanation.  The person or entity that provided you with
+the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a
+refund.  If you received the work electronically, the person or entity
+providing it to you may choose to give you a second opportunity to
+receive the work electronically in lieu of a refund.  If the second copy
+is also defective, you may demand a refund in writing without further
+opportunities to fix the problem.
+
+1.F.4.  Except for the limited right of replacement or refund set forth
+in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS' WITH NO OTHER
+WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO
+WARRANTIES OF MERCHANTIBILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.
+
+1.F.5.  Some states do not allow disclaimers of certain implied
+warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages.
+If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the
+law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be
+interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by
+the applicable state law.  The invalidity or unenforceability of any
+provision of this agreement shall not void the remaining provisions.
+
+1.F.6.  INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
+trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
+providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in accordance
+with this agreement, and any volunteers associated with the production,
+promotion and distribution of Project Gutenberg-tm electronic works,
+harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees,
+that arise directly or indirectly from any of the following which you do
+or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg-tm
+work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any
+Project Gutenberg-tm work, and (c) any Defect you cause.
+
+
+Section  2.  Information about the Mission of Project Gutenberg-tm
+
+Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of
+electronic works in formats readable by the widest variety of computers
+including obsolete, old, middle-aged and new computers.  It exists
+because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from
+people in all walks of life.
+
+Volunteers and financial support to provide volunteers with the
+assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg-tm's
+goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will
+remain freely available for generations to come.  In 2001, the Project
+Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
+and permanent future for Project Gutenberg-tm and future generations.
+To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation
+and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4
+and the Foundation web page at https://www.pglaf.org.
+
+
+Section 3.  Information about the Project Gutenberg Literary Archive
+Foundation
+
+The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit
+501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
+state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
+Revenue Service.  The Foundation's EIN or federal tax identification
+number is 64-6221541.  Its 501(c)(3) letter is posted at
+https://pglaf.org/fundraising.  Contributions to the Project Gutenberg
+Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent
+permitted by U.S. federal laws and your state's laws.
+
+The Foundation's principal office is located at 4557 Melan Dr. S.
+Fairbanks, AK, 99712., but its volunteers and employees are scattered
+throughout numerous locations.  Its business office is located at
+809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887, email
+business@pglaf.org.  Email contact links and up to date contact
+information can be found at the Foundation's web site and official
+page at https://pglaf.org
+
+For additional contact information:
+     Dr. Gregory B. Newby
+     Chief Executive and Director
+     gbnewby@pglaf.org
+
+
+Section 4.  Information about Donations to the Project Gutenberg
+Literary Archive Foundation
+
+Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide
+spread public support and donations to carry out its mission of
+increasing the number of public domain and licensed works that can be
+freely distributed in machine readable form accessible by the widest
+array of equipment including outdated equipment.  Many small donations
+($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
+status with the IRS.
+
+The Foundation is committed to complying with the laws regulating
+charities and charitable donations in all 50 states of the United
+States.  Compliance requirements are not uniform and it takes a
+considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
+with these requirements.  We do not solicit donations in locations
+where we have not received written confirmation of compliance.  To
+SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any
+particular state visit https://pglaf.org
+
+While we cannot and do not solicit contributions from states where we
+have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
+against accepting unsolicited donations from donors in such states who
+approach us with offers to donate.
+
+International donations are gratefully accepted, but we cannot make
+any statements concerning tax treatment of donations received from
+outside the United States.  U.S. laws alone swamp our small staff.
+
+Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation
+methods and addresses.  Donations are accepted in a number of other
+ways including including checks, online payments and credit card
+donations.  To donate, please visit: https://pglaf.org/donate
+
+
+Section 5.  General Information About Project Gutenberg-tm electronic
+works.
+
+Professor Michael S. Hart was the originator of the Project Gutenberg-tm
+concept of a library of electronic works that could be freely shared
+with anyone.  For thirty years, he produced and distributed Project
+Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of volunteer support.
+
+
+Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed
+editions, all of which are confirmed as Public Domain in the U.S.
+unless a copyright notice is included.  Thus, we do not necessarily
+keep eBooks in compliance with any particular paper edition.
+
+
+Most people start at our Web site which has the main PG search facility:
+
+     https://www.gutenberg.org
+
+This Web site includes information about Project Gutenberg-tm,
+including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
+Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
+subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.
diff --git a/9828-8.zip b/9828-8.zip
new file mode 100644
index 0000000..f22357b
--- /dev/null
+++ b/9828-8.zip
diff --git a/LICENSE.txt b/LICENSE.txt
new file mode 100644
index 0000000..6312041
--- /dev/null
+++ b/LICENSE.txt
@@ -0,0 +1,11 @@
+This eBook, including all associated images, markup, improvements,
+metadata, and any other content or labor, has been confirmed to be
+in the PUBLIC DOMAIN IN THE UNITED STATES.
+
+Procedures for determining public domain status are described in
+the "Copyright How-To" at https://www.gutenberg.org.
+
+No investigation has been made concerning possible copyrights in
+jurisdictions other than the United States. Anyone seeking to utilize
+this eBook outside of the United States should confirm copyright
+status under the laws that apply to them.
diff --git a/README.md b/README.md
new file mode 100644
index 0000000..147fac6
--- /dev/null
+++ b/README.md
@@ -0,0 +1,2 @@
+Project Gutenberg (https://www.gutenberg.org) public repository for
+eBook #9828 (https://www.gutenberg.org/ebooks/9828)
diff --git a/old/7bifr10.txt b/old/7bifr10.txt
new file mode 100644
index 0000000..00ec33d
--- /dev/null
+++ b/old/7bifr10.txt
@@ -0,0 +1,9236 @@
+Project Gutenberg's Barnen ifran Frostmofjaellet, by Laura Fitinghoff
+
+Copyright laws are changing all over the world. Be sure to check the
+copyright laws for your country before downloading or redistributing
+this or any other Project Gutenberg eBook.
+
+This header should be the first thing seen when viewing this Project
+Gutenberg file.  Please do not remove it.  Do not change or edit the
+header without written permission.
+
+Please read the "legal small print," and other information about the
+eBook and Project Gutenberg at the bottom of this file.  Included is
+important information about your specific rights and restrictions in
+how the file may be used.  You can also find out about how to make a
+donation to Project Gutenberg, and how to get involved.
+
+
+**Welcome To The World of Free Plain Vanilla Electronic Texts**
+
+**eBooks Readable By Both Humans and By Computers, Since 1971**
+
+*****These eBooks Were Prepared By Thousands of Volunteers!*****
+
+
+Title: Barnen ifran Frostmofjaellet
+
+Author: Laura Fitinghoff
+
+Release Date: February, 2006 [EBook #9828]
+[Yes, we are more than one year ahead of schedule]
+[This file was first posted on October 22, 2003]
+
+Edition: 10
+
+Language: Swedish
+
+Character set encoding: ASCII
+
+*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK BARNEN IFRAN FROSTMOFJAELLET ***
+
+
+
+
+"Barnen ifran Frostmofjaellet" is a Swedish childrens novel, first
+published in 1907.  The author Laura Fitinghoff was born in 1848 and
+died in 1908.  The first printed edition is illustrated with six
+paintings by Vicken von Post, who died in 1950.  The paintings are
+thus still covered by copyright, but the text is in the public domain.
+
+This e-text was produced for Project Gutenberg from Project Runeberg's
+digital facsimile edition, which is based on the first printed edition
+of 1907, available at http://runeberg.org/frostmo/
+
+This is a plain text file using the ISO 8859-1 (Latin-1) character set
+(E,e = E,e-acute; A,a = A,a-ring; Ae,ae = A,a-umlaut; Oe,oe = O,o-umlaut).
+
+Project Runeberg publishes free digital editions of Nordic literature.
+We need more volunteers like you.  Learn more at http://runeberg.org/
+
+  _________________________________________________________________
+
+                           Laura Fitinghoff
+
+                             Barnen ifran
+                            Frostmofjaellet
+
+                          En barnberaettelse
+                          foer sma och stora
+
+                          A.-B. Ljus' Foerlag
+                              Stockholm
+
+                 Centraltryckeriet, Stockholm, 1907.
+
+                         Professor John Berg,
+             den sjaelsstore, outtroettlige maenniskovaennen,
+                        tillaegnas denna bok af
+                           foerfattarinnan.
+
+  _________________________________________________________________
+
+Innehall / Table of Contents
+
+Foeretal
+Noedar och barkbroed
+Kap. 1. Sju sma vaernloesa
+Kap. 2. Med vargspar i sikte
+Kap. 3. Glasoegonkarlen
+Kap. 4. Under morgonrusket, inne och ute
+Kap. 5. Alle man till verket
+Kap. 6. Glasoegonkarlen ater ensam
+Kap. 7. Skingrade
+Kap. 8. Hvart har Maerta-Greta tagit vaegen
+Kap. 9. "Millmaste Tana"
+Kap. 10. En sa fin liten stinta
+Kap. 11. Smastintorna, baegge
+Kap. 12. Arbetsfoertjaenster och penningfragor
+Kap. 13. I den doedas staelle
+Kap. 14. Per-Erik och Anna-Lisa
+Kap. 15. Det spoekar pa isen
+Kap. 16. I Roefvarekula
+Kap. 17. "Kasken"
+Kap. 18. Broellopsgarden
+Kap. 19. Pa flykt
+Kap. 20. Eld
+Kap. 21. I egen, groen stuga
+Kap. 22. Husbond och matmor
+Kap. 23. Undanjagade
+Kap. 24. Ett ofoermodadt aterseende
+Kap. 25. Lappkata och renskjuts
+Kap. 25. Ater pa egen hand
+Kap. 26. "Bruden"
+Kap. 27. Illa ute, i val och kval
+Kap. 28. Manke och Gullspira
+Kap. 29. Naer Manke vardt ensam
+Kap. 30. Ute i baerskog
+Kap. 31. I strid med Bjaenntasse
+Kap. 32. Uppe i faebodarna
+Kap. 33. Grael, och allt vael
+Kap. 34. Ater pa predikstol
+Kap. 35. Annat att taenka pa
+Kap. 36. Ater ett saendebud fran mor
+Kap. 37. Indianer
+Kap. 38. Maglena
+Kap. 39. Alla sju fran lillgrastugan
+
+  _________________________________________________________________
+
+                               FOeRETAL.
+
+Vid en diskussion om "Vara barns noejeslaesning", som jag foer en del ar
+se'n oefvervar, faellde en kaend talare, en s.k. "frifraesare" yttranden i
+fragan, som gingo ut pa att naemnda art af litteratur nu naermast tyckes
+vara afsedd foer endast den bildade klassens barn. De aero hjaeltarna,
+hjaeltinnorna i barnboeckerna, naer dessa senare aero af den raetta arten.
+Naer dessa hjaeltar och hjaeltinnor sjaelfva, eller genom aedelmodiga
+"upphoejda" anhoeriga komma i kontakt med allmogens barn och barnen ur
+de djupa leden blir detta till en roerande handling. Hjaeltar och
+hjaeltinnor fa naera nog helgonglorian oefver sig naer de i vaelgoerenhets-
+eller foerbaettringssyfte "aegna" sig at dessa taliga beskedliga sma vap,
+eller elaka illmariga lymlar till underklassbarn med hvilkas innerstas
+tankar och mening de, trots allt, sta fraemmande och ofoerstaende utan
+aning om att dessa foeremal foer barmhaertighet och aedel nedlatenhet aero
+deras jaemlikar i medfoedd begafning, och i fantasiens mottaglighet foer
+intryck af olika art. Ma noejeslaesningen besta af boecker, daer barnen
+fran alla klasser kaenna igen hvarandra, och kaenna igen sig sjaelfva, i
+deras egen omgifning. Det blir det baesta och verksammaste medlet att
+en dag fa folk af skild bildningsgrad att foersta och raett bedoema
+hvarandra.
+
+Ock en sak till. Vi maste fa till stand en sadan prisbillighet pa
+noejeslaesningslitteraturen, att boecker fran goda kaenda pennor, hvilka
+nu i dyrbar utstyrsel na blott de foermoegna hemmen, i foerenklade,
+billiga upplagor komma ut oefver hela landet och laera barnen fran de
+manga sa olika landskapen att fa syn pa och intresse foer hvarderas
+saermaerken i natur, sprak, folklif. Sadana boecker skulle moejligen komma
+att uttraenga den osunda kolportoerlitteratur och jolmiga
+soendagsskollektyr, som nu frestande bjudes eller patvingas barnen i
+alla de tusentals hem, daer man ej har rad att inkoepa praktupplagan "af
+tva-, trekronorsboecker som noejeslaesning foer barnen". Ja ungefaer sa daer
+klubbade han pa, talaren. Hans ord och tankar rotfaeste sig hos mig.
+Redan da besloet jag att mitt naesta arbete skulle bli en "Noejesbok" i
+ofvannaemnda riktning foer barn, med typer just fran arbetsklassen.
+
+Det aer barn fran foerfluten tid. De allmogebarn, som jag da kaende och
+lefde midt ibland, daer uppe i adalen, som jag har tagit mig foer att
+skildra i det jag latit sju stycken foeraeldraloesa sma pa egen hand ge
+sig ut fran hembygden daer, under harda noedar barkbroed och svaelt och
+fattighus aer hvad som vaentar dem.
+
+"Mor", hvaraf minnet foeljer de af hennes laeror och exempel
+genomtraengda barnen har jag tecknat efter typen af de allmogekvinnor,
+hvilka da atminstone icke voro nagra maerkliga undantagsmaenniskor aefven
+i de fattigaste hemmen.
+
+Modern, som da fick ersaetta skolan, eller, naer den var ambulerande,
+langa tider af aret fick ensam soerja foer barnens undervisning, sag
+minsann ej mellan fingrarna med dem hvarken naer det gaellde "ordets"
+inhaemtande i den nu sa foerkaettrade utanlaesningen, eller dess
+tillaempande i ett arbetsgladt tuktadt sedligt lif inom stuguknutarna,
+daer foeraeldrarna da aennu aegde myndigheten.
+
+Det sjoengs mycket bade i storgardar och smastugor den tiden. Pa det
+enstraengade instrumentet, "spelstocken" tog man med straken "ut" ur
+"nummerboken" den staemma i koralen, som foell sig baest foer roesten och
+som skulle ljuda samman i den fyrstaemmiga kyrkosangen pa soendagen.
+Fiolen ljoed vid fester och glada tillstaellningar, ofta till sprittande
+latar af bondspelmaennens egen komposition. Andliga sanger, folklatar
+och visor tonade ut fran storkoek, faebodvallar och draengstugor under en
+smittande frisk arbetsglaedje. Det lag poesi oefver arbetet, barnen
+lockades daeraf. Det var ej med tyngd i lynnet och surmulenhet de
+foeljde far och mor i arbete. De voro hemmastadda i stall och ladugard
+hos getter och far samt laerde sig att foersta naturvaerldens hoega,
+intraengande sprak under vistelse i skog och mark, pa getstig och i
+faebodar.
+
+"Ante", "Manke", "Per Erik", hvilka traska de aendloesa vaegarna fram,
+aero omedvetna om de etiska begrepp, den skarpa sanna blick foer natur
+och folkets sinnesriktning, de daerunder tillvaella sig. Maglena, "som
+ser daer ingenting finnes att se", och "hoer daer ingenting kan hoeras"
+och hvilken, ett naturens aelsklingsbarn som hon aer, kan sjunga och
+dansa midt under noed och faror -- hon skall ge af sitt hjaertas, sin
+fantasis rika skatter till dem som under lifvets hoegsta oefverfloed lida
+brist pa sadan helig gafva.
+
+Ante skall en gang med kraft och oefvertygelse och med ordets makt
+kaempa emot det stora onda, som foertaer folket och hemmen. Han har
+redan, innan han med smasyskonen traedde in i en gard, kunnat se och
+bedoema om nykterhet, ordning och arbetsglaedje hoello den vid makt,
+eller om superiets foerbannelse tryckt foeroedelsens staempel oefver folk
+och kreatur och allt daer bade utom och inom. Antes blick har varit
+skaerpt genom den angest han erfarit att syskonen, Manke, Per Erik,
+Anna-Lisa, Maglena, att dessa sma stackare, som han pa eget bevag
+dragit med sig ut fran hembygden skola besmittas af det onda, som
+moeter deras oegon, och han afskyr och fruktar detta onda, med en stark
+andes hela styrka. Mer och mer vaexer upp inom honom en till sist
+obetvinglig oenskan om att med ord, genom kunskapens makt fa ge sig i
+strid mot detta onda. Han vill en gang laera folket att "foersta Guds
+roest, och att hitta vaegen till himmelen". Barnen, och folket i
+gardarna fa delvis tala Norrlands allmogesprak, detta foer att
+bibehalla lokalfaergen och lata fjaellbarnen kvarsta pa det plan i
+allmogevaerlden dit de hoera, men fran hvilket de moejligen i laesarens
+tanke skulle loesryckas om de, med den intelligens och begafning de
+dela med en del af de bildade klassernas barn, aefven skulle kunna
+foerfoga oefver dessas uttrycksmedel. Det aer kanske ej oaefvet att
+svenska barn laera att saetta sig in uti de olika landsmalen, och boer
+detta ej bli dem svarare aen att komma tillraetta med de utlaendska och
+manga fraemmande ord, hvilka vimla i aefven vara barnboecker, men hvilket
+missfoerhallande jag icke utan svarighet sett till att undvika.
+
+Den snart uppvaexta generation, som en gang lefde sig in i en barnbok
+"En liten vaerld bland fjaellen" skola i slutet af detta arbete
+aterfinna sina vaenner fran den tiden, bade "Rofvorna" och "Anna Dea".
+
+Meningen aer att i en annan fortloepande del ge en fortsaettning af
+Frostmobarnens tillvaro och olika utveckling i de hem de vunnit.
+
+Jag aelskar de daer naiva, allvarsamma och dock ljust leende sma
+oefvergifna trulsungarna. Deras oede finnes redan delvis i fantasien och
+delvis efter verkligheten fullbordadt i mitt inre.
+
+Innerligt oenskar jag, att smastugornas barn och barnen i storgardarna,
+trulsungarna i fjaellbyar och oedebyggd samt de goda, vael uppdragna
+hjaeltarna och hjaeltinnorna aefven skola laera sig att foersta och aelska
+de sju sma oefvergifna barnen ifran Frostmofjaellet.
+
+Furuliden Stocksund 20 april 1907.
+
+Foerfattarinnan.
+
+  _________________________________________________________________
+
+                         NOeDAR OCH BARKBROeD.
+
+Det var noedar uppe i Norrland. "Noedar" betyder, att man aer sa godt som
+utan mat pa de staellen, daer barnskaran aer stor och jordbiten, som man
+skall lefva af, liten.
+
+Det goer icke sa mycket att den aer liten, naer sommaren kommer tidigt,
+och kornet, som man daer uppe bakar det hvita vackra broedet af, mognar
+redan i juli, sa att man kan fa fara till kvarnen och mala mjoel af
+det.
+
+Inte heller goer det sa mycket, om jordbiten aer liten naer sommaren aer
+lang och lagom torr, sa att potatisen pa landet vaexer duktigt, och man
+pa hoesten i september kan fa ta opp bade tjugu och trettio stora,
+granna potatisar fran den hala, daer man i juni satte ner en enda, men
+en med manga "oegon", ty fran hvart aldrig sa litet oega, eller litet
+rundt hal pa en potatis, vaexer det ut rotstjaelkar, naer den saettes ner
+i varm, torr sandjord.
+
+Ja, naer det blir "godar" uppe i Norrland med mycket regn foere
+midsommar, vaerme och stark dagg om naetterna, da slar bjoerken ut och
+star doftande fin och fager, da den ett par dagar foerut statt med kala
+brunglaensande grenar. Akerbaersblommor sticka upp vid dikesrenarna,
+djuproeda i faergen som sma rosenbarn. I den vaederleken bli de snart
+till skoena, saftiga akerbaer.
+
+De gra stenhaellarna bli oefverdragna med mattor af hvit- och
+violettfaergade "natt och dag"-blomster, som leka tittut med
+skaerblommande kattfoetter. Barnen binda sig kransar af dem, bygga sig
+lekstugor i sandgroparna, daer de hoega, granna ramjoelksblomstren sta i
+taeta stand, rosenroeda, stolta i hallningen, och nyponbuskar med
+doftande rosor i blom titta ner pa dem oefver den sluttande
+jordskorpan.
+
+Det aer glaedje och skratt och stoj hvart man vaender sig. Hvita, soeta
+rofvor som man far aeta af, och aerter i fyllda skidor vaexa ute pa
+akern. Nog af broed, smoer, ost och annat godt och rart, finnes aefven
+inne i smastugor och fattigmanshem.
+
+Men under noedaren hoers icke mycken glaedje af. Snoen ligger kvar till
+framemot midsommar. Rofvorna, hvilka sent saettas ner som froen i
+jorden, hinna knappt knyta sig till en liten potatis' storlek, foerraen
+frosten kommer och goer det sa hardt och trangt omkring dem, att de ej
+kunna vaexa. Aertskidorna haenga vissna som sma svartnade trasor ute pa
+aertakern, -- inte en enda aerta blir det i dem. Likadant med kornaxen,
+som bruka halla sig sa stolta pa sina vajande hoega staenglar, de haenga
+som brutna, fast vid det groena, korta straet.
+
+Sa kan man vael foersta, att under noedar kommer intet korn och inga
+aerter till kvarnen och om, pa nagon hoegt liggande gard, frosten farit
+mera varsamt fram, sa aer saeden aenda sa kraftloes och besynnerlig att
+mjoelet blir grasvart, och pannkakorna, som man lagar till af det, bli
+som en loes lervaelling.
+
+Det aer icke mycken foeda i sadan mat. Barnen bli snart magra. Deras,
+under de goda aren rosenroeda kinder fa en graaktig faerg, och oegonen
+aega ej mer den klara glansen.
+
+Naer barnen i hopar foelja foeraeldrarna at foer att nerat frostfria bygder
+bettla om foeda, se de ut som sma gubbar och gummor. Det skaer en i
+hjaertat att se dem.
+
+  _________________________________________________________________
+
+                           FOeRSTA KAPITLET
+                          SJU SMA VAeRNLOeSA.
+
+Under det foerfaerliga noedaret i slutet af 1860-talet kom en sadan skara
+vandrande fran Frostmofjaellet hoegt oppe i Norrland. Skaran bestod af
+en liten flock pa sju barn, hvilka ensamma vandrade fram genom
+utarmade, vinteroedsliga bygder. Ingen far eller mor foeljde dem at. Sju
+stycken utmaerglade sma, och den, som liksom foerde dem an, var bara pa
+trettonde aret. Han hette Ante, egentligen Anders.
+
+Barnen kommo fran Frostmofjaellet, daer frosten ocksa farit hardast fram
+vid gardarna.
+
+Deras far hade under noedarstiden tagit sig till att supa. Svag och
+fumlig, som han blifvit af det och af barkbroed och svaeltfoeda, hade han
+stupat ned under en jaettetall, som han var med om att faella i skogen.
+En dag bars han hem doed.
+
+Hustruns bekymmer mangdubblades. Hon orkade ej baera dem laengre, utan
+hon rent af taerdes bort af sorg, mest svaelt. Foer man kan foersta att de
+matbitar, som hon kunde fa ihop, unnade hon hellre barnen aen sig
+sjaelf.
+
+Naer hon nu skulle till att doe, aengslades hon mest oefver att barnen,
+som hon arbetat och lidit foer, skulle in i fattighuset, eller, aen
+vaerre, "bjudas ut pa auktion" till den som ville ta dem foer den minsta
+penningsumma, som kommunen ville besta.
+
+"Bry er int om te soerje oefver de, mor", sade Ante, som satt vid saengen
+och foersoekte tvinga i modern vattenvaellingen, som han nyss kokt i
+spisen.
+
+"Dom ta er, om ni vill eller int", flaemtade den sjuka. "Ett san't
+noedar, naer alla matt foertjaena foer att lefva. Och ingen som blir god
+mot er och bryr sig om er."
+
+"Vi ga haerifran mor. Vi saett smastinterna pa kaelken, och sa ga vi
+gardmellan nere i landet som annat, vuxet vandringsfolk. Skollaerarns
+Kalle saeg, att far hans saeg, att folke ner i bygden ha fatt ba' korn
+och paerer (potatis), och ni ska si mor, att de raeck nog at oss a."
+
+"Ja, savidt Guds vaelsignelse ger broedet, sa blir ni aldrig utan. Du
+har gjort mig sa laett och ljus i sinnet med hvad du sagt, lill Ante.
+Men Gullspira --."
+
+"Hon fa foelja oss hon a. Ligg int' och aengslas mor!"
+
+-- "Int aengslas jag. -- De ha blifvi sa laettsamt inom mej. - Jag ser
+allt lysa sa himlande ljust oefver dej, och oefver barna daer i
+saenghalmen, och det sjung sa grant oppoefver mej. -- Ante sa -- grant!"
+
+Med det foell Antes mor tillbaka pa trasorna hon hade under hufvudet.
+Ante lade igen oegonlocken pa henne och satte psalmbok under hakan, sa
+att den inte skulle falla ner. Mor hade gjort sa med far, naer han var
+slut.
+
+Mor var inte vael i grafven foerr aen socknemaennen kommo samman foer att
+skaffa barnen in pa fattighuset, eller auktionera bort dem.
+
+Men den dagen de kommo till den fallfaerdiga stugan, daer de vaentade att
+finna barnen, var den tom.
+
+Braedskjulet daerinvid, daer de visste att geten brukade finnas, var tomt
+det med. I stugan var det skuradt och oppsnyggadt, som om gammalt
+ordentligt folk aemnade laemna den i andras haender.
+
+Barnen, hvilka de kommo foer att taga, hade tydligen gifvit sig i vaeg
+redan foeregaende dag. Men maennen kommo oefverens om, att man nog inte
+skulle behoefva vaenta laenge foerraen man hade dem haer igen och det med
+fattigskjuts fran nagon af de naermaste socknarna. Foer oefrigt kunde nog
+ingen heller veta, hvilken vaeg de tagit. Telefon och telegraf funnos
+icke daer uppe i oedebygden, och man kunde ingenting goera at saken. Alla
+haestar, som funnos i byn, voro med i skogskoerslor, hade de ocksa
+funnits hemma sa hvem hade tid att ge sig ut pa jakt efter
+barnungarna. "De vaende vael tillbaka naer hungern tog dem. Det var skada
+pa geten, den kunde en ha fatt saelja at dom. Men, som sagdt, dom aer
+vael snart haer, ba' ungar och get."
+
+Barnen vandrade salunda ivaeg utan att oroas af foerfoeljare. Men daer
+blef dock, under dagens lopp, en grat och en jaemmer pa smastintorna,
+Brita-Cajsa och Anna-Maerta.
+
+De graeto icke foer att de froeso sa att naesa och haender voro
+ragklintsbla pa dem, och tarna sa frusna, att de inte kunde sta pa
+foetterna. Nej, de jaemrade sig och graeto i hunger. Den hardaste
+broedkant, den minsta potatis skulle de ha slukat med begaerlighet. Men
+vaegen oefver storskogen var mer aen tva mil lang, och de hade icke varit
+innanfoer en stugudoerr pa hela dagen. De hoello sig foerst undan alla
+foersoek daertill, af raedsla foer, att man skulle ta kvar dem och foera dem
+till fattighuset --, sen af noedtvang, da det icke fans en aen sa
+elaendig liten stuga att komma in uti sa lang skogen var.
+
+"Kom Gullspira", lockade Ante till sist. "Jag lider int hoera den
+olaten pa barna. Du fa dra 'na ett tag igen Anna-Lisa."
+
+"Ja men de ae rent synd, sa manga ganger som vi i dag ha sliti i hennes
+spenar efter mjoelk", invaende Anna- Lisa, som var pa elfte aret.
+
+"Men kaere, tig da barn. Ni ska fa en mjoelkskvaett igen. Gullspira,
+granna, fina lill-piga, kom nu sa fa jag mjoelka dej. Barna svaelt
+ihjael."
+
+Gullspira, den, trots ytterlig magerhet, statliga gulbruna geten,
+kafvade sig fram ifran tallriset vid vaegen, daer hon tagit sig ett godt
+mal. Hon staellde sig stilla invid Anna-Lisa, som hukade sig ned och
+drog nagra mjoelkstrilar ner i den lilla traevril (skal) hon hoell med
+vaenstra handen.
+
+"Ge mej a -- Ge mej a", gnaellde Per-Erik och Manke, (Magnus).
+
+"Ah ni skulle vael skaemmas, stora karlarna. Du Per-Erik aer pa sjaette
+aret -- och du Manke pa sjunde."
+
+"Naeej du, pa sjaette aer jag, de sa' mor, a ta henne fick jag mjoelk
+ibland a."
+
+"Men du bli pa sjunde till Kyndelsmaess, och de aer bara en vecka dit.
+Vi, som ae manfolk, ska vael int ge oss oefver sa daer pa rappe. -- Ga
+foere och hall Gullspira i raggen sa frys ni da int om haenderna. "
+
+Det var Ante som talade och kommenderade och smapojkarna visste sig
+ingen annan rad aen att lyda, helst Gullspira, "som hade folkvett", det
+trodde de fullt och fast, hoert kommenderingen hon med och klaemde sig
+intill dem med sin ludna, varma paels.
+
+"Ta hit Ujyla, ta fa vi vaeme att vi a", skreko smastintorna pa kaelken.
+
+"Ni matt vara snaell nu. Giss pa om mor hoerde smastintena sina grine
+foer jaemnan. Ha ni int just fatt mjoelk, som va ba soet och varm."
+
+"Men de va som ingenting", kved Brita-Kajsa. "Va' tinnenin" upprepade
+Maerta-Greta snyftande, med tarar i stora, sorgsna oegon.
+
+"De va tva skedfyllor till er hvar. Och nu kom vi nog snart fram till
+nan' storgard sa ni fa mat. Saett opp dej pa kaelken du a Maglena, sa fa
+ni vaerma hvarann. -- Sa ja, de va granne smastinter, som int grine
+laenger. Mor, hon skulle vara storgla, om hon sag er."
+
+Ante stroek smasystrarna om de blafrusna kinderna, stoppade in deras
+stela, roeda haender i schaltrasorna de hade bundna i kryss om lifvet,
+och snodde den gamla noetta farskinnsfaellen fast om deras foetter.
+
+"Skjut pa kaelken nu du Anna-Lisa, sa vi kom ut ur skogen haer.
+Skollaerarns Kalle sa', att naer en fick si spillrerna af lappkatan, daer
+Lapp-Israel doedde, sa va en inte langt fran bygden."
+
+"Ja, men han sa at mej, att vargen stroek haer i fjaellen. Jag var tokig,
+som for ivaeg med dej, det sa Kalle a."
+
+Anna-Lisa gick framatboejd och skoet pa kaelken. Hennes tarar droppade pa
+smasystrarnas halsduksomlindade hufvuden. Hon snyftade, sa att det laet
+som om hon hickat.
+
+"Jag vardar mej int om te svara, naer du tala sa bort i tok", skrek
+Ante med hoeg roest foer att goera sig hoerd. Han gick ju langt framfoer och
+drog, med kaelkrepet oefver axeln.
+
+"Tro du kanske, att Kalle hade tagit sej an dej, gett dej mat och
+klaeder. Har dom int stugan full med barn sjaelf, kanske?
+
+"Men daer slapp en da svaelte och fryse ihjael."
+
+"Just som om dom hade velat ha dej daer! Pa fattighuse hade du varit i
+denna dag, i lag med spetelsk-Babba (Barbara) och tok-Lasse." --
+
+"Dom svaelt int, och frys int ihjael dom heller."
+
+"Ah tvi, en sa'n stinta --! Du fick aeta dej fullmaett af vattenvaelling
+denna moron, getost och broed af hva Sven Pals gett oss, har du fatt
+savael som vi. Men om du int ha skrofvet fullt hele da'en, sa ger du
+dej till att grina och villa tillbaka, och de till te fattighuse."
+
+"Ja hvart tror du vi kom nu da! Du taenk vael ta oss fram till kungen.
+-- Hui, -- hui, -- hui", snyftade Anna- Lisa.
+
+"Ja, som de ae med de, sa kunde jag nog goera de a, -- a be'n ta dej. Du
+kunde da goera sa pass som te geta getterna at en! Det vore vael nanting
+te stort de, emot te sitte framfoer spisen i fattighuse och glo."
+
+"Hur mange getter kan han ha tro, kungen", pep Maglena ut ur
+schaloeppningen.
+
+Hon tyckte att med det daer talet om kungen boerjade det laetta opp lite
+i tillvaron. Sanningen att saega sa hade hon hela tiden likat
+Anna-Lisas tal, fast hon tyckte det var ledt att dom baegge tva skulle
+ge sej pa Ante, som, det visste hon granneligen, inte aetit ett Guds
+lan foerr aen de alla hade fatt nog pa morgonen, innan de gafvo sig af.
+
+"Ah int vet jag", sade Ante, "huru manga getter kungen har.
+Lill'stugufolk, som vi, kan ha en get, en torpare fem, sex, en
+storbonde tjugu och mer."
+
+"Herre gulla, da ha vael kungen hundra. -- Int ra jag me sa mange."
+
+Anna-Lisa slaeppte kaelkstabbarna, snoet sig i fingrarna och torkade
+tararna ur oegonen med samma hand, som hon aenda dragit vanten af.
+
+Aefven Ante stannade, sa att kaelkrepet haengde slakt. Han tog af den
+stora malaetna skinnmoessa, som varit fars, och torkade svetten ur den
+vackra pannan. Hans bla oegon lyste foertrytsamt, da han sag tillbaka pa
+systern.
+
+"Kanske kungen ha hundra getter, och kanske han har tusen -- ja lika
+manga som en lapp kan ha renar. Men du tror vael int att kungen ha vett
+te raekna ut hur manga getter en tocken liten en som du aer god foer att
+geta? Tro han att du kan geta hundra, sa kan du de, foer da har han
+saerskildt slag af laettgetade getter, kanske fran Jerusalem; eller har
+han nagra maerkvaerdiga gethundar, som kan halla ihop dom."
+
+"Taenk sa fin och grann du ska bli Anna-Lisa. Kanske du fa ga i
+lastiker (resarkaengor) och med silkesklaede pa hufvet och en kjol med
+smaroser pa, sa du ser ut som toernblombacken pa sommarn. Taenk att du
+ska bli sa grann!"
+
+Maglena drog schalen fran naesan och bjoed till att vaenda sig och kunna
+ta Anna-Lisa i betraktande. En liten rar unge var hon, Maglena, med
+det guldbruna haret glaensande och burrigt och de stora djupbla oegonen
+sa goda i blicken. Det var som om hon trott att Anna-Lisa, som gick
+bakefter och skoet kaelken, nu var klaedd i lastiker och nyponblomsdraekt,
+med silkesduk, bara foer att hon taenkte sig henne sa.
+
+Anna Lisa tog sig dock inte vidare vael ut i denna stund med svartgra
+yllehalsduk snurrad fast om hufvudet och bunden i en knut i nacken,
+med mors gamla rutiga troeja, pa hvilken midjan nadde ned at knaena pa
+henne, och sa desslikes mors trasiga, snedgangna kaengor. Genom
+trasorna i dem stack starrgraeset fram, som man stoppat i till vaerme
+och fyllning.
+
+Det var nog ett drygt goera, att en kall vinterdag ga genom milslang
+skog i en sadan beklaednad, och det var kanske inte att undra pa att
+Anna-Lisas annars icke oaefna ansikte med de bla oegonen och det ljusa
+haret, hade ett moerkt, bistert uttryck.
+
+Hon och brodern stretade ater ivaeg med kaelken. Anna-Lisa muttrande och
+puttrande, Maglena helt upprymd -- sag foer sig en kungageterskas
+haerliga tillvaro.
+
+"Per Erik, Manke, stanna", ropade hon till de bada broederna. I trasiga
+lappskor och fars sa allt foer bedroefligt illa passande klaeder tassade
+de ivaeg pa oemse sidor om Gullspira med deras haender i hennes ragg.
+
+Pojkarna stannade bada och invaentade skjutsen. De voro utleda och
+uttroettade pa den aendloesa vandringen. "Manfolk" och pa sjaette, sjunde
+aret sa mycket som helst, sa gnagde hungern aenda i sma magar, bet
+koelden i naglar och tar, och tyngde klaedpaltorna mer aen de vaermde. Men
+nog foer det att de voro sa pass kariga att de kunde halla inne med
+jaemmer och klagan, fast tararna runno utfoer blafrusna kinder, och sma
+skuldror ofoermaerkt ryckte till af nagon kort kvaefd snyftning.
+
+"Hva aer de nu da" -- sade de, manligt oefverlaegset, daer de boerjade ga
+bredvid kaelken. "Ska vi hjaelpe er te dra? Du toer nog troettne opp du
+Ante."
+
+Manke skoet topplufvan, som tillhoert farfar hos Sven Palsons och nadde
+honom ner om oeronen, tillbaka oefver hufvudskulten och gned ofoermaerkt
+bort moejliga maerken efter sa allt foer omanliga tarar.
+
+Ante spottade i naefvarna, tog tag sa att kaelkrepet skar knifsdjup
+raenna i vadmalstroejan just oefver skuldran, daer den gammal och sliten,
+som den var, inte talde vid vaerst mycket mer i slitningsvaeg.
+
+Han spaende i och drog, som om uppfoersbacken de nu nadde varit en
+glidande utfoersbacke, iddes icke svara pa Mankes ynkliga foerslag. Det
+syntes aenda ut pa den kullriga ryggen, sa bedroefligt han tyckte det
+vara.
+
+"Int kan ni dra oss allihop, det vet en vael att sant aer bara skryt",
+sade Maglena, som kommit i prattagen och inte froes sa mycket, sedan
+smasystrarna klaemde sig in emot henne och blifvit stilla, da de
+somnat. "Men ni ska fa hoera pa roligt."
+
+"Vet de, att Anna-Lisa hon ska bli geterska at kungen. Manghundrade
+getter har han, stoerre aen Gullspira.'"
+
+"Ingen get aer som Gulispira, var sa god, du --" sade Manke och sag
+hotande pa Maglena.
+
+"Jasa, -- har du sett getter fran Jerusalem kanske? Dom ha horn, som
+si ut precis som manen naer han aer ny och blaenkande, sa de lyser om
+dom. Och sa kommer dom i tusen hundrade, och man sir dom springa oefver
+myrmarken och aeta myrbaer. "
+
+"Ja han som hade sana haer. Jag skulle kunna ha i mig tusen kanner",
+gnaelde Per-Erik.
+
+"Ja, dom aet myrbaer" -- Maglenas roest fick ett droemmande, laengtande
+tonfall. -- "Dom aet myrbaer, foer hela myran star full af sanna --, och
+fil (graedde) ur stora hoar, kungen fragar inte efter de."
+
+"Ja, om en aenda hade en kaernfilbytta haer", -- kved Magnus.
+
+"A tunnbroed sa mycke vi kunne dra pa kaelken", tilllade Per-Erik, med
+en ogillande blick pa den tarfliga last den nu bar.
+
+"Tunnbroed, foerstas, aet kungens getter". -- Maglena fortfor med sin
+beskrifning, utan att i minsta man stoeta sig pa syskonens brist pa
+intresse foer sjaelfva aemnet och staendiga aterkommande till matfragan.
+
+"Ja, dom aet tunnbroed ur smakrubberna."
+
+"Dom va ju ute pa myran nyss. -- Getterna sta vael int inne den tiden
+pa sommarn", anmaerkte Ante, som foer att kunna hoera pa Maglenas, hur
+tokigt det var, behaendiga sprak, skjutit moessan snedt opp ifran
+oeronen, sa att den hoell pa att vippa bort fran hufvudet.
+
+"Dom matt vael in te kvaellen, foer myggen och ate (insekter) och foer
+bjoerntasse (bjoern), dom aer nog inte fri han hos kungen heller."
+
+"Hvem skulle villa vara ute och gete hela natten ocksa foer den delen."
+Anna-Lisa blandade sig nadigt i samtalet. "Ga ute och gete, da en ska
+sitta inne och aeta flaesk, som dom steker hos kungen, sa flotte rinn
+och det luktar sa att -- ja sa att --"
+
+Anna-Lisa fann icke ord att uttrycka hur haerlig den lukten skulle
+vara, af stekt flaesk.
+
+"Och paerer hela grytfyllor", tillfogade Magnus ifrigt.
+
+"Som ha sprucki i skale, och som man far aeta i kannevis", sade
+Per-Erik.
+
+"Ja, se'n getterna ha fatt. -- Ni ska fa hoera. Dom kom oefver myran och
+ha aeti sej sa maett, att dom aer lika rund, som suggan dom slaktade hos
+Sven Pals i hoest."
+
+"Da orka dom int floeje sa faligt heller, sa en kan ra med att halla
+efter dom" sade Anna-Lisa gillande."
+
+"Naeaej, dom ga sa daer som suggan gick, just som sa hofverande. Sa klif
+dom opp pa fjaelle. De lys som fran kanken (tuppen) pa kyrkan, i
+kungens stoeres (fabodar). Och sa kommer getterna daer, foerstar ni, och
+de blir precis ljust utaf alla dom tusen hundra horna, som aer som
+manen i nytaendning."
+
+"A hva dom ska mjoelke, sana getter", sade Manke med tranad i roesten.
+"En kunde vael fa saavis."
+
+"A goera ostar sa en kunde spricka, sa maett skulle en bli", tyckte
+Per-Erik.
+
+"Ja, men si kungen skulle bli smaeckmaett foerst, foerstar ni, och alle
+hans draengar och piger" ifrade Maglena.
+
+"Foerresten vet ni barna, sa kan kungen fa de, som aer finare aenda aen
+flaesk och paerer och getost. Han kan fa faersk-laxen om han vill", sade
+Ante oefverlaegset.
+
+"Int pa vintern heller; da laxen kryp efter abotten ut till
+storvattne, aer han nog int go te ta", anmaerkte Anna-Lisa.
+
+"Pa vintern aet han hvad fint aer aenda", afgjorde Ante utan att lata sig
+foerbluffa. "Da aet han den finaste mat och aer som pa husfoerhoerskalas
+hvarenda dag."
+
+"Sa han far aeta koettbullar a lutfisk a sviskonsoppa?" sporde Maglena.
+Hennes oegon tindrade af medkaensla i en sadan tillvaro.
+
+"Ja, a risgrynsvaelling sa mycke han orka."
+
+"A kaffe foerstas", infoell Anna-Lisa. "A aldrig att han drick en tar
+utan te doppa de mesta han ra med af de ocksa. A hvad de kaffe ska
+vara starkt a salt!"
+
+"Ja, han som vore kung aenda, sa en finge allt tocke daer", skrek Magnus
+ut ur hjaertats djup.
+
+"Och sa har han en storen, storen stuga, daer de aer finare aen i
+praestgar'n, rent af som ett gullhus, a sa vet han da hvar han ska
+ligge, -- de aer da int i ett san't gammrat (skraep) till stuga, som
+varan var", puttrade Anna-Lisa.
+
+"Som varan", -- "aer hon int god nog! Om sa vael vore att vi aegde na'.
+Me den lill'kryddgar'n och store, granne haeggen. Vore sa vael, att vi
+kunde komma dit igen, Gullspira och allihop, sa tyck ja vi skulle ha
+de lika bra som kungen." Ante, som talade, sag med allvarsam blick pa
+syskonen. "Si ni, de aer en sak, att mor fans daer -- och doedde daer, och
+aldrig far vi igen sa'n stuga."
+
+  _________________________________________________________________
+
+                           ANDRA KAPITLET.
+                        MED VARGSPAR I SIKTE.
+
+Det liknade sig till att boerja kvaellas, och aennu voro barnen kvar i
+skogen. Ante blef mer och mer benaegen att stanna och hoera pa deras
+pladder, om det ocksa innebar sa mycket af knot och jaemmer, att det
+hoegg som spikar i hans sinne. Men han var sjaelf sa troett, sa hungrig,
+och daertill sa grufligen tungsint.
+
+Det var aenda han, Ante, som dels lockat, dels tvingat syskonen att ge
+sig ut ifran kaend bygd sa helt skoeteloest.
+
+Men han hade icke kunnat lida den tanken, att smastintorna, som mor
+varit sa raedd om, skulle komma till oskyldt folk. Han var raedd att
+kommunalen skulle bjuda ut dem pa auktion, sa att hvad stackare som
+helst, i detta noedens ar, skulle kunna ta dem, bara han fick en slant
+fran kommunen.
+
+Om smastintorna och pojkarna ocksa skulle fa mat pa de staellen de sa
+komme till, sa var det inte sagdt foer det, att de skulle fa hoera ett
+godt ord eller bli laerda till sant, som mor hallit sa noga pa. Hon
+hade straengt hallit pa, att de skulle saega sanning, vara aerliga och
+skoeta om ordentligt, hvad de blefvo satta till. Hon hade laert dem att
+inte gnaella i onoedan, utan att de skulle veta och foersta, att de, naer
+de blefvo ensamma utan far och mor, hade en aenda, som tog sig an dem,
+den gode, maektige Fadern i himmelen.
+
+Ante hade daerfoer tyckt, att det var sa raett och riktigt att han, naer
+de nu blifvit sa ensamma, hoell syskonen samman. Mat, och hvad de
+behoefde, trodde han de skulle fa, naer de drogo ivaeg ut till folk och
+bygder, som inte lidit sa stort men af frosten, och som daerfoer vael
+alltid hade nagot till oefvers foer dem.
+
+Men redan nu, foersta dagen, kaende han huru svart han staellt det foer
+dem alla. Vaerst att han ocksa blef troett sjaelf, da han foer sin del
+sparat pa bade vattvaelling, getmjoelk och de broedstycken de efter
+moderns doed fatt af beskedligt folk, sa troett att benen nu veko sig
+undan honom, och smasystrarna pa kaelken tycktes honom tunga som
+timmerklampar.
+
+Han sag af alla maerken, att mera snoe skulle komma. Koelden hade "slagit
+sig", det kaende han, sa varm han aenda hallit sig som dragare, och det
+foerstod han, da snoen inte laengre knarrade och skrek under foetter och
+kaelkmedar, som den gjort foerut pa dagen aenda fran det de alla, tidigt
+pa morgonen i norrskens-ljus och blekt mansken, dragit ut fran den
+lilla graa stugan. Med afdoeende spiseleld glimrande genom den lilla
+foensterrutan hade den liksom sorgsen sett efter de aftagande barnen.
+
+Snoe skulle komma och riktigt yrvaeder, det foerstod Ante af att
+ekorrarna floego som pilskott mellan granarna. De togo kottar mellan
+tassarna, flaengde af dem de skarpa fjaellen och samlade ihop den
+doftande, mjuka massan, som fanns innanfoer dem. En svindlande bradska
+hade de, sa det knappt var moejligt att med oegonen foelja deras
+roerelser. Tjaedern, som i stadigt vaeder roer sig lugnt och vaerdigt
+utvecklade aefven han bradska. Det var inte sa godt om roennar med baer i
+furuskogen, och att lefva endast pa tall och barr var dock foer
+enformigt, tyckte han. En riktig snoeyra kunde ju komma att halla en
+inne pa boets omkrets laenge nog.
+
+Hararna, i hvit vinterdraekt rutade snoen med lustiga spar tre och tre,
+i knippen som ett broderadt moenster.
+
+Raefvarnas spar gingo fram i rak linje med runda sma hal. Och sa --!
+
+Ante, som orolig sag sig omkring efter alla maerken i skogen aefven daer
+den var flack, haerjad af skogseld eller uthuggen, Ante sag med ens
+stora, grofva, litet aflangrundade spar i rad, spar hvilka gingo i
+bredd med hvarandra, spar af flere -- af manga foetter, vargens foetter
+--!
+
+Han grep pa nytt kaelkrepet, snodde det fast om koeldstelnade fingrar
+och skoet moessan ner oefver en af fruktan och angest kallsvettig panna.
+
+Sa vaende han sig tvaert emot barnen daer bakom honom.
+
+"Ni gorme (sladdra) sa farligt. Vi ska sjunga nu i staelle, sa gar de
+fort te komma ur skogen. Ta opp, du Maglena>.
+
+Maglena villfor utan tvekan broderns uppmaning. Hon tog med ljudelig
+roest upp sangen om Kanan:
+
+                  "Hvad har min Jesus gjort foer mig.
+                     Jo han steg ned till Kanan.
+                           Himmelska Kanan.
+                     Kom lat oss ga till Kanan";
+
+Alla barnen sjoengo, medan Maglena med sin klingande ljufva roest ledde
+sangen.
+
+De gingo fram genom den nu mot den tidiga moerkningen dystra skogen,
+oefver hvilken himmelen hvaelfde sig snoetjock och blygra.
+
+Men nu var det som om de ej taenkt pa eller foerstatt annat aen att
+sjunga.
+
+Smastintorna, som sutto omarmade af Maglena, vaknade, hungriga,
+stelnade, huttrande af koeld och soemnyra. De kommo sig ej foer med att
+gallskrika, hvilket nog i denna stund lag starkt foer dem. Naer de hoerde
+syskonen sjunga staemde de in med, som de alltid haft foer vana att goera
+det hemma i lill gra stugan hos mor.
+
+            "Himmelska Kanan, kom, lat oss ga till Kanan."
+
+Sangen tonade ut sa vackert ibland gran och fur. Det var som om en
+liten aenglahaer dragit fram. Skogen lyssnade, hoell andan. Inte ett ljud
+af glaefsande raef af hemskt tutande uf eller uggla. Endast barnens sang
+hoerdes.
+
+Ante sjoeng med, starkt och hoegt. Han hoell sina oegon anropande lyftade
+upp emot den troestloest dystra himmeln. Han sjoeng i tro pa hjaelp,
+fastaen hans starka roest ju egentligen baest foermadde att na och vaecka
+vargen, barnadoedaren, af hvilken han nyss varsnat de manga sparen, i
+bredd med hvarandra.
+
+Nog hade Ante vetat af foerut att vargen denna hardarsvinter boerjat
+smyga ute i marken, och nog hade han en del ovaederskvaellar, naer koelden
+stod skarp sa det danade och braeckte i stugknuten, hoert hans svultna
+jaemmerulande (tjut) inne i skogarna.
+
+Men sa haer langt ner at bygden trodde han, att man skulle ga fri fran
+den. Ante tyckte det han med barnen gatt sa langt fran hemtrakten att
+alla foerhallanden skulle ha foeraendrat sig. Och att nu aenda varsna
+sadana spar! En troest var, att han ensam foerstod, hvad de kunde
+betyda.
+
+Nu var Kanan-sangen slut. Han tog sjaelf upp en ny sang, och syskonen
+staemde in:
+
+              "Jag vet ett land af idel ljus, hvars ..."
+
+Ante hann ej laengre -- -- --
+
+"Barn --! Det ryk, och gnisterna flyg ur skorsten till en gard! Herre
+gulla, vi aer ute i bygden, och jag hoer hundarna skaella."
+
+Han tog med ens i och boerjade springa, som om han dragit tomma kaelken.
+Anna-Lisa slet halsduken fran ansiktet sa haeftigt att pannan stretade
+upp med haret, och hon fick kinesoegon. Hon lyfte foetterna laett, som om
+hon redan fatt pa dem sina kungliga lastiker.
+
+Men Maglena, hon kroep in i schalen med hela ansiktet. Hon var blyg och
+raedd foer fraemmande folk - helst sa'na ute i bygden. En kunde ju aldrig
+veta, om dom var som riktigt folk skulle vara, sa att dom sag ut som
+folket uppe i Frostmofjaellet. Kanske de haer hade ett oega bak i
+hufvudet och ett i pannan; och kanske dom gick pa haenderna och at med
+foetterna.
+
+Hu hvad det var huskigt --! Hvad kunde de tala foer mal tro --!
+Frostmomalet var nog saerskildt fint, sa inte skulle en tro att sa'nt
+utsocknes folk kunde tala det.
+
+Sa langt som de nu faerdats denna dagen, sa kunde en ju foersta att allt
+skulle vara olikt och som oppnervaendt.
+
+Gullispira hon tyckte som Maglena, att det var huskigt att komma till
+fraemmande folk daer hundar redan hoerdes tjuta och skaella, sa hon drog
+sig bakefter kaelken med nosen sa godt som mellan kaelkstabben och
+Anna-Lisa, som hon myndigt klaemde at sidan.
+
+Per-Erik och Manke, voro morska karlar alltigenom fran den stund de
+hoerde skallet fran en byhund.
+
+De spottade, misstaenksamma pa hvem af dem, som kunde slunga spotten
+laengst ut framfoer sig och de satte haenderna nerat mors gammeltroejor,
+som de hade pa som ytterplagg, och inbillade sig fullt och fast att de
+stucko ner dem i fickor. De pratade och undrade om det var nagon i
+saellskapet, som moejligtvis varit harig och raedd af sig en sadan dag,
+vid en sadan farligen langskjuts. Foer sin del sa hade de da baergat sig
+storstyft. En aer inte manfolk foer inte!
+
+Till den grad upprymda voro de, att de nedlaeto sig att leka med
+smastintorna. De gjorde sina ohyggligaste, vaersta grimaser mot dem och
+pepo dem i halsen foer att fa dem att skratta.
+
+Och i den glaedjestaemningen kom nu barnskaran ut ur skogen, in mot en
+by. Den stora landsvaegen, som de foeljt genom skogen, var taett
+uppstickad eller maerkt med sma granar pa oemse sidor om den. Det var
+foer att man skulle veta att koera raett i vaegen med snoeplogen naer det
+blef sa mycket snoe att man inte annars kunde veta hvart vaegen tagit
+vaegen.
+
+Till naermaste gard, en liten gra stuga, snarlik deras egen den de i
+morse laemnat, foerde bara en i djupa snoen upptrampad stig. Det var just
+inte mycket laett att komma fram daer med kaelken. Grahund daerifran
+skaellde ocksa, som om han ville aeta upp dem allihop. Nog hade det
+kanske varit baettre foer dem att dra ivaeg till nagon af storgardarna,
+hvilka roedmalade med hvita knutar lyste fram i snoen. Men det sag sa
+tryggt och hemlikt ut med den lill'grastugan uppe under berget, att de
+utan vidare gingo dit.
+
+Grahundens skall foerstodo de vael. Han sade han, som alla grahundar,
+och sadana funnos mest vid hvar stuga, att det kom folk till garden.
+
+Nog hoerde barnen ocksa pa skallet, att grahunden inte aktade dem
+stort.
+
+"Vov, vov", bara patrask, ska jag mota bort dem tro!"
+
+Grahunden teg ett oegonblick. Han stod kvar pa lill'trappan, som
+foerestaellde bro utanfoer stugan. Sa saenkte han hufvudet och morrade
+betaenksamt.
+
+"Bara smatt folk i alla fall, valpar, sa att saegandes -- sa'na torde
+inte kunna skada folk eller gard --."
+
+Han hoejde hufvudet, glaefste meningsloest fast plikttroget, sasom en
+samvetsgrann grahund alltid goer det. Men sa fick han vaeder af geten,
+fick oegonen pa Gullspira, som skymtade fram med hufvudet mellan
+kaelkstabbarna och Anna-Lisa.
+
+"Jasa, det var en annan sak! Inte vanligt folk. Inte med aerlig
+hundvakt. De ha en get till hund! Ofoersynt!"
+
+Grahunden gaf sig till att skaella, morra och illglaefsa, som om han
+sett tjufvar i en kyrka.
+
+Barnen saktade stegen. Ingen af dem oeppnade munnen.
+
+"De aer bara foer vi aer sa uselt klaedd", mumlade Anna-Lisa till sist.
+"Komme vi som Sven Pals barna pa husfoerhoere, i marknadskoepta klaeder
+och pliggskor, sa skulle nog hunn daer faegna oss med svansen och skaella
+som om han bjoede oss stiga in och halla te goa."
+
+"Men stinta", invaende Ante, "nu kom vi inte till husfoerhoerskalas, utan
+foer te be folk om mat och husrum, och de si grahunn, och vet vael att
+dom ha smatt om de i en sa'n lill'stuga och daerfoer aer han sint."
+
+"Sussu -- sussu --" lockade Ante och foersoekte staella sig in med den
+ilsket skaellande, nu raett ut pa dem rusande hunden.
+
+Maglena kullrade sig ut fran kaelken.
+
+Hon slet schalen ifran hufvudet, sprang fram emot hunden och boelde sig
+ned emot den med utbredda armar.
+
+"Sussu --, sussu --. Int aer du sint pa oss. Du si vael att vi ae sma och
+ensammen!"
+
+Det var som om hunden foerstatt henne. Han tystnade, sneglade foerlaeget
+at sidan, gaespade, som hundar goera da de kaenna sig skamsna. Ploetsligt
+satte han upp oeronen som om han varsnat nagot hotande fran bergssidan.
+Och sa boerjade han skaella och glaefsa, med hufvudet at det hallet,
+torrt, tillgjordt, utan mening i skallet, skaellde sa tills barnen
+hunnit in i stugan.
+
+  _________________________________________________________________
+
+                           TREDJE KAPITLET.
+                           GLASOeGONKARLEN.
+
+Elden brann pa spiselhaellen i stugan, naer barnen lang- samt,
+sammanpackade, krypande intill hvarandra, kommo in daer.
+
+Manke fattades aenda. Han pastod att han vael inte kunde laemna geten
+ensam. Egentligen var det sa, att han tyckte skael vara det Ante tog
+emot foersta toernen inne hos fraemmande folk. En var ju osaeker pa hvad
+som kunde moeta en pa alldeles okaendt staelle. Maglenas foerestaellning
+hade sa smatt meddelat sig at honom med, sa han stannade lugnt ute naer
+de andra knogade ivaeg in.
+
+"Hae igen doerren!" dundrade en grof roest.
+
+Hade Ante i denna stund bara gjort en half vaendning utat igen, sa
+skulle hela skaran besinningsloest ha stoertat med ut, ifran tak oefver
+hufvudet, vaerme, hopp om foeda, sa foerskraeckta blefvo de.
+
+Daer borta ifran spishallet kom den rytande roesten fran en, hvilken
+alldeles som Magdela raeknat ut det, saekert hade ett oega i nacken. Ja,
+det sag mest ut som om baegge oegonen funnits daer. Foer svarta, stora
+glasoegon lyste midt i bakhufvudet. Eldroedt har hade han, och han
+syntes icke behoefva vaenda sig eller ens roera sig foer att se pa dem,
+som kommo in.
+
+Barnen stodo aenda mol tysta lik en foerskraemd skara af foervillade sma
+lamm. Alla stirrade pa de svarta, blaenkande oegonen i den roedhariga
+nacken, eller pa mannens, till armbagen bara, hariga armar, som lyftes
+och saenktes med nagot glaensande hvasst han hoell i de grofva, hopknutna
+haenderna.
+
+"De aer hundturken vi kommi till", hviskade Maglena, med taenderna
+klapprande af raedsla.
+
+"Da aet han opp oss! Jag ga ut och sir efter hva Manke goer at
+Gullspira, jag", sade Per-Erik. Han klaemde tyst opp doerren med foten
+och gled ut med hastigare fart aen han kommit in.
+
+Anna-Lisa hoell pa att foelja med honom. Men hon sag kall groet pa en
+tallrik pa spisbaenken, och den synen hoell henne liksom fast inne.
+
+Maglena och smastintorna klamrade sig intill Ante sa han naestan lyftes
+fran golfvet. Han hviskade at dem att vara tysta -- hade vael vett om
+hvad som brukades naer man foerst kom in till folk -- det, att stanna
+vid doerren och tiga tills man blir tilltalad.
+
+Men Maerta Greta, minsta lillstintan, mors gullhjaerta, som hon sa nyss
+hade varit, hon kunde inte tiga. Hon var raedd, och hon var hungrig,
+och hon kaende sig elaendig pa alla vis.
+
+"Moooj" -- tog hon i -- "Etta Eta ill da te mooj!"
+
+Och nu brusto alla foerdaemningar. Hon skrek som om man stuckit en knif
+i henne. Den mest lockande signal foer Brita Cajsa, starkare i roesten
+aenda aen den mindre systern.
+
+Maglenas laeppar boerjade skaelfva betaenkligt. Hon, som baettre aen de
+andra hade foerstatt till hvilket folk de skulle komma, hon som hade
+foerutsett detta rysliga, hemska med folk, som hade oegonen i nacken.
+Maglena blef ju vild af skraemsel vid att se dessa oegon stilla,
+blaenkande, svarta, stirra och stirra. Hon visste foerut att den
+bakhufvudoegda mannen var hundturken, som inte kunde hitta pa
+noejsammare aen att ta sma barn att slakta och salta in foer andra
+hundturkar att spisa sig maetta pa.
+
+Sa Maglena stod ej laengre ut hon heller, utan gaf till en skaelfvande
+grat, som hade bra stor likhet med smastintornas gallskrik.
+
+Anna-Lisa, -- ja underligt att tala om det, -- hon var ju aenda stora
+flickan, pa elfte aret. Om det nu kunde vara foer att dagens moedor
+varit foer tunga, eller det att hon alltjaemt hade den tallriken med
+kall grablaenkande vattgroet foer sig utan hopp att na den. Hur som
+helst. En bedroeflig sanning aer, att aefven hon staemde in i den icke sa
+saerdeles harmoniska koeren, som hon foer omvaexlings skull piggade upp
+med gaella, pipande snyftningar.
+
+Ante blef blek, han blef roed. Otaeckt hvad en stor gallskrikande
+jaemmerlat kan vara smittsam. En skulle vael aldrig hoert tals om att en
+karl pa trettonde aret skulle kunna ge sig att --, ge sig att --! Nej
+inte om han ocksa gatt en hel vinterdag utan mat, slaepat pa smasyskon
+i en tung kaelke, aengslat sig foer hvad han bragt dem in uti. Inte om
+han sa gatt pinad af all fasans angest foer annalkande glupska vargar,
+och daertill nu, pa sistone kaende skammen af att komma med hela skaran
+foer att be om mat foer dem alla och sig sjaelf, samt -- om husrum -- Men
+aenda!
+
+Han vart sindt Ante, pa tararna, som ville fram, och pa leda
+snyftningar, som togo till att skaka honom. Han knoet naefvarna hardt,
+och grinade med sammanbitna taender foer att halla inne med hvad en
+karl, som hade sa manga sma att halla sig uppe infoer, och att ta styr
+pa, maste halla inne med.
+
+"Barna, barna, da -- aer ni tokig --! Vi aer hos fraemmande folk. Dom koer
+ut oss, om ni hall pa sa haer."
+
+Var det likt det, att "barna" skulle tiga vid en sadan darrande,
+halfsnyftande tillsaegelse. Sag Ante ut sa daer, och laet han sa underlig
+och gratfaerdig, sa var da riktig fara a faerde.
+
+Oj, oj, hvad det blef foer en hvinande olat i skriket.
+
+"Hva ae de folke ifran, som kom med sa ledt saett att haelsa? Goddag och
+Guds fred brukar en annars saege."
+
+Glasoegonkarlen vaende sig langsamt. Nu blefvo barnen med ens mol tysta
+af haepnad. Kan man taenka, han hade oegon aefven midt emot nacken, i
+ansiktet, som vanligt folk, och han sag pa dem med en tungsam, men
+inte alls ondskefull uppsyn.
+
+"Hvem har haft sa lite vett att dom slaeppt ut bara smafolk nu, i
+hardarstider, och da vargen stryk kring knutarna?"
+
+Ante steg fram sa langt han foermadde med det tunga slaepet af de sma,
+om benen.
+
+"De aer ingen, som slaeppt oss. Vi ha gatt sjaelf, foer lill'stugan varan
+aer tom pa ba far a -- mor --"
+
+Antes roest tog till att darra pa ett orovaeckande saett.
+
+"Men ni har vael kommun och fattigvard. Det blir foer den haer socken te
+forsla en sa'n haer hop tillbaks dit."
+
+"Det aer hardar. Alla daerhemma ha de smatt. Ingen vill ta smastinterna
+foer annat aen te fa paengar foer dom -- och mor var sa raedd om dom."
+
+Ante teg ater -- svaeljde och svaeljde --, bet ihop taenderna.
+
+"Pa de vise!"
+
+Glasoegonkarlen spottade och hvisslade.
+
+"Men ni ha vael fattighuse, i fridens dagar?"
+
+Han vaende sig helt pa stolen -- barnen boerjade ater darra foer den
+grofva, danande roesten.
+
+"Dom aer sa osams daer foerjaemnan, hjonen; int fa barna daer laera hvad mor
+ville dom skulle veta. De aer ingen, som hall efter dom te minnas hvad
+mor skulle ha laert dom. Och sa aer tok-Lasse daer, han talar skammun
+(oanstaendigt), och spetaelsk-Babba bor daer a."
+
+"Pa de vise -- och haer aer jag ensam i stugan. Dom ha gatt --, allihop
+ha dom gatt! Pa de vise! Och nu kanske ni taenkte fa er nage till lifs
+haer --"
+
+Det gick en skaelfvande suck genom barnskaran, som fran ett enda broest.
+
+"Pa det vise. Ja haer har jag ju kall groet, och stroemming, ja den kan
+ni fa te laegga pa halstre daer och steka. Och dricka kan ni fa till
+groetdoppa, foer si jag fick en haemtare med fran naemdemans naer jag kom
+daerifran i dag. Inte utan att det finns en slick sirap kvar i burken
+att blanda i dricka ocksa. -- Sant smatt folk har kanske ingenting
+emot sirap?"
+
+Ett laettnadens ljusa leende floeg som solglimt oefver foerut bekymrade
+sma blekansikten.
+
+"En kaffeskvaett ocksa. -- Ah ja, sant gar foer sig. Kaffe, fast utan
+graedde eller mjoelk, foer si mjoelk, sir ni barn, det har man inte naer
+man sitter i backstuga och skraeddar ladder (vadmalsbottiner) till hela
+socknen, da lefver man pa annan dryckjom."
+
+Glasoegonkarlen steg upp med ett stankande laete. Han stoedde sig hardt
+mot den grofva knoelpak han hade bredvid sig. Det syntes att han var
+illa tagen af gikt och hade svart foer att roera sig. Dessutom varsnades
+laett, att han var utan kvinnlig hjaelp i stugan. I eldskenet syntes det
+huru sopor voro hopade daer oefverallt i vraarna. Stroemmingsben och
+potatisskal lago kvar pa bordet, och i den en gang hvitmalade saengen,
+vid ena vaeggen, stack halmen ut ur det trasiga varet. Farskinnsfaellen
+var utan hartaecke och det gulrutiga oerngattsvaret pa langkudden hade
+vael inte varit i tvaett pa mangen god dag. Glasoegonkarlen letade under
+mycket stankande fram, ur ett gammalt blatt hoernskap med roeda rosor pa
+doerrarna, salt stroemming och broedbitar. Han tog aefven ut en
+kaffekvarn, i hvilken han ur en naefverask haellde ned braendt kaffe.
+
+"Om jag skulle kunna fa mala jag", sade Anna-Lisa foersagd. Hon stod
+redan nagra steg naermare groettallriken.
+
+"Sa gar jag ut efter mer te laegge pa elden", tillfogade Ante. Utan att
+vaenta pa svar var han ute.
+
+"Kaere lat mej fa laegge stroemmingen pa halstre -- de bruka jag goera
+hemma", ifrade Maglena.
+
+"Ta hit en tvaga ta ka ja tope ta dolfve" pep Brita Cajsa, som snalt
+sag pa huru stroemmingen boerjade fraesa och spraetta pa halstret.
+
+"Etta Eta tope dovle a", ifrade allra minsta tvaaringen och raeckte
+fram handen efter nagot att sopa med.
+
+Glasogonkarlen broet ut i ett grymtande skratt --.
+
+En hade vael aldrig sett slik liten en piga.
+
+Ante kom tillbaka in med fanget opp till naesan fylldt af langved
+utifran backen, daer han sett att det fanns naer han kom till garden.
+
+Per-Erik och Manke foeljde honom i haelarna. De klaemde igen doerren foer
+Gullspira, som i ett oegonblick glimtade fram i doerroeppningen, och naer
+hon blef laemnad utanfoer uppgaf ett hjaertskaerande braekande.
+
+Ante slaeppte veden i golfvet. Han stod med nedslagna oegon, hade ju
+rent, foer allt nytt som tagit honom, gloemt att en get aefven foeljde med
+i saellskapet.
+
+Inte utan att glasoegonkarlen nu vardt sint.
+
+Hvad var det foer fasoner! Hade en nansin hoert att man pa vintertid
+drog getter med naer man gaf sig ut pa --. Han hoell pa att saega
+"tiggeri". Men det var nagot i Antes fasta, allvarsamma oegon, som hoell
+honom tillbaka.
+
+"Geten daer ha vael int behoeft kaenna ondt af att auktioneras bort
+heller?"
+
+"Gullspira aer van te vara me barna, och sen hon fick killingar har hon
+mjoelka sa bra. Smastinterna hade foer laenge sen gatt at om inte hon
+hade vari. Jag lofte mor da hon doedde, att Gullspira skulle fa foelja
+oss. Mor visste de en kan ha mycke godt af en get, naer en ingen mat
+har at smaen, -- sa jag tog Gullspira med oss."
+
+"Hon skulle int troeje (trifvas) hos andra aen oss heller", foersaekrade
+Maglena stolt.
+
+"Ja, och foer den delen har da jag tagi foder me at Gullspira, sa en
+behoefver da inte aengslas foer de", sade Manke drygt och klef fram. Han
+hade statt och tittat pa Glasoegonkarlen, hvilken foer honom, som genast
+fick se framsidan af hufvudet blef en vanlig maenniska med oegon daer de
+skulle sitta oegon, hvilka till pa koepet foer den som, liksom Manke
+tittat pa dem i smyg voro bara goda, inte lika roesten, som var straef
+och skraemsam.
+
+"Pa de vise -- att haer finns aennu mer med smafolk. Haer en, och daer en
+till; -- tva, tre, fyra, fem, foerut. Finns kanske lika manga kvar daer
+ute, som aer lika morsk som de haer baegge sista? Foder ha de burit at
+geten! Kluck, kluck --"
+
+Det laet som om mannen skrattade.
+
+"Hvar taenk lill'draengen haer hysa geten i natt, om de nu aer bara en, --
+eller har han kanske tagit foder med foer hele tjoge getter. -- Ja saeg
+ifran med ens, om ni har fler."
+
+"Naeaej, vi ha int mer aen en", foersaekrade Manke med en stor allvarsam
+blick upp emot de plirande oegonen.
+
+"Bruka ni ha na' i saengen eller i spisen -- hva?"
+
+"Oemse hur hon ligg, Gullspira. Naer de va riktigt kallt pa halmen i
+stugan da vi pojkar lag pa golfve, sa tog vi dit Gullspira till oss.
+Det vardt liksom varmt af na!"
+
+"Ja och sa slapp hon fryse sjaelf ute i lidre. De var de du mest
+aengslades foer, du", foell Maglena in.
+
+"Pa de vise -- att hon ska ha baeddadt at sej, geten."
+
+"Naeaej, int att hon bryr sej mycke om de, foer hon laegg sej aenda om de a
+aer obaeddadt", foersaekrade Manke. "Hon aer aldrig noga paet Gullspira".
+
+"Kluck, kluck". Glasoegonkarlens axlar skakade.
+
+"Om du skulle be na stiga in och halla till godo med hvad en har att
+bju pa."
+
+Manke gick storbelaten till doerren.
+
+"Var sa go och stig in Gullspira, och hall te goo."
+
+In steg Gullspira med hoegt buret hufvud. Hon sag sig om bland barnen.
+Varsnade Anna-Lisa, som vispade om sirap i drickesvrilen, trippade
+fram till henne och gaf henne en liten puff med hornen.
+
+"Herre gulla barn. Hon vill bli mjoelkad. De aer den ti'n nu -- sa som
+en aenda dragi na hela dan."
+
+Det blef ett oemkande, smekande sort bland barnen.
+
+"Fina Gullspira, granndocka, lill'paerla."
+
+De foello pa knae rundtom henne pa golfvet, strykande och smekande henne
+sa som de vael aldrig smekt mor eller hvarandra.
+
+"Hon taenk vael att vi aer hungrig foerstas, lill'pigan." Maglena drog
+getens smala nos emot sin tunna kind.
+
+"Pa de vise, att hon brukar taenka pa san't ocksa", kluckade karlen,
+som aefven gaf Gullspira en smekning laengs ryggen.
+
+"Ja och nu kom hon da riktigt med graedde till kaffe, som vi ska fa. De
+aer faerdigt nu", smamyste Anna-Lisa, foer hvilken droemmen om kallgroeten
+mer och mer syntes bli verklighet.
+
+Hon lyfte den trebenta kaffekokaren fran det flammande balet pa spisen
+lade, som sed var ett par duktiga saltkorn i den och spolade lite
+kallt vatten oefver den foer att paskynda afklarningen.
+
+Ante och Maglena hade roejt af bordet. Groettallriken och gamla
+groetrester, foervarade i kallkontoret ute pa foerstugukvisten sattes
+fram med sirapsdrickat till. Stroemming, som doftade nystekt och som
+var salt sa det spraette om den fanns aefven och broed till, rent af sa
+mycket de ville aeta.
+
+Det var med stor andakt, som barnen med knaeppta haender laeste
+bordsboenen infoer en sadan anraettning.
+
+Glasoegonkarlen han snoet sig och han haltade rundt i rummet, alltjaemt
+mumlande: "Pa de vise. Sa daer manga skulle de ha varit haer a, men alla
+ha gatt."
+
+"Ska inte getmadammen vara me vid borde", sporde han, naer han stoette
+pa Gullspira, som liksom tankfull stod invid elden och idisslade.
+
+"Joo, om hon far lof sa. Hon aet skal och ben och allt som bli oefver.
+Var sa go, Gullspira!"
+
+Manke makade ner allt hvad de kunde undvara, i sitt lilla barmskinn af
+gammalt laeder, och laet geten aeta, samtidigt med att han at sjaelf.
+
+Raett som det var rullade smastintorna ner i golfvet, insomnade.
+
+Glasoegonkarlen hade gatt ut ur stugan. Anna-Lisa haellde upp kaffe i
+nagra omaka, men riktigt granna koppar, som hon letat raett pa i
+skapet.
+
+Det var nagot till godt att fa i sig det goda varma kaffet efter den
+kalla, men ju aenda sa rara maten.
+
+Karlen kom in med fanget fullt af halm. "De haer tror jag skall foersla
+foer ba folk och fae."
+
+Han bredde ut halmen pa golfvet, pa laempligt afstand fran spisen med
+eldgnistorna.
+
+Gullspira visade sin erkaensla genom att genast ga fram och nappa i sig
+nagra af de tomma axen, och sedan stolt och behagfullt klifva in i
+halmen och laegga sig till ro foer natten.
+
+Ante satt kvar vid bordet och tackade, med saenkt hufvud, Gud foer
+maten. Sa steg han upp, tog smastintorna en efter annan, hoeljde af dem
+halsdukspaltor och schaltrasor och lade dem sa i halmbaedden, med deras
+hufvuden emot getens varma ragg.
+
+"Pa de vise -- kluck, kluck." Glasoegonkarlen stod och stirrade pa de
+sma daer pa halmen. Soeta, rara barn voro de, med ljuslockigt har, fina
+sma ansikten, fastaen sa bleka, sa tunna, med frostbitna sma naesor.
+
+Han drog fallen fran sin egen saeng och ville hoelja oefver dem. Men Ante
+hoell honom tillbaka.
+
+"Kaere goer int de, -- ta int af er sjaelf. Vi har farskinnsfaellen ute pa
+kaelken och klaederna, som vi ta af oss. "
+
+"Jag har en skinnfaell in i lillkammarn a. Ta fallen ni."
+
+Glasoegonkarlen gick in i, hvad som vael var lillkammarn, genom en doerr
+bakom spisen. Han kom ut igen med en riktigt snygg faell oefver armen. I
+ena handen hoell han en halfstopsbutelj och i den andra ett sprucket
+dricksglas.
+
+"Nu ska en sa rejel liten karl, som har sliti sa ondt hela dagen, ha
+sig, hvad godt aer. Si haer, en ordentlig sup, det goer godt i skrofve."
+
+Han fyllde glaset till mer aen haelften. "Jag plaer alltid sjaelf supa ur
+buteljen och aer god foer att i ett drag ha i mej hela fjaerndelen. Men
+nage matt pa sa vis, om hur mycke en ska ta i sig kan ju inte den ha,
+som int aer fullt van. Halfva dricksglase taenk jag ska svara emot en
+god, redig faerdsup. Smadraengarnas tur kom se'n den. Matro dom aer nog
+sa karig att dom vet te foersta sej pa hva godt och nyttigt aer i
+vintertid dom a." Han sag vaelvilligt pa de sma "karlarna".
+
+"Sa kopp (skal) da, pa dej, i foerstone!"
+
+"Smadraengarna", Manke och Per-Erik blefvo med ens sa hoega i halsen. De
+torkade sig om munnen med afvigsidan af handen, som de sett
+storkarlarna, ja far deras ocksa goera, naer de skulle till att supa.
+Till och med de aeldres daervid andaektiga, belatna uppsyn foersoekte de
+att efterlikna, daer de stodo beredda att efter Ante fa smaka pa
+braennvinet.
+
+Men Ante stod framfoer glasoegonkarlen blossande roed, som om han varit
+anklagad foer ett brott.
+
+"Kaere, kaere er far, lat mej slippe tocke!"
+
+"Hurru nu da. Aer den kvicke, rejele pojken en tocken mesfjaerdig, att
+han int tar till godo naer han blir bjuden pa en sup. Han syns da komme
+fran Lappfjaelle riktigt nu da, han. Och jag, som tyckte de ni va
+kommen ta svensk-folke, som plaer ha baettre vett aen te neka foer en sup
+naer de bjuds. Si haer, begas (tjura), int nu, utan ta den haer skvaetten.
+Jag just som trar efter saellskap at min sup."
+
+Han satte glaset naestan befallande till Antes mun. Men gossen bet ihop
+taenderna och steg tillbaka.
+
+"Ni matt late mej slippe far, foer jag har loft mor sa innande saekert
+att int bli nan supare."
+
+"Hae, hae, haeae", vralskrattade glasoegonkarlen, "supare", foer de du tar
+en sup. De aer kaerringprat, du aer raedd foer mor din aen. Tocken mes!
+
+Ante blef hvit i ansiktet. "Kaeringprat" det mor sagt, mor, som ensam
+fatt draga foersorg om barnen, sedan far de sista aren kommit i daligt
+saellskap, som lockat honom att dricka tills hans krafter voro slut och
+han langa tider lade sig hemma, hjaelploes och elaendig, utan att bry sig
+om hvarken henne eller barnen.
+
+Tararna kommo honom i oegonen.
+
+"De var den foerste supen jag skulle akta mej foer, sa' mor, och den haer
+skulle bli den foerste. Kom ihag, att jag har alla de haer smaena att
+svara foer a."
+
+Glasoegonkarlen blef med ens sa underligt spak. Han saenkte buteljen,
+som han just hoell upp emot det oeppna gapet foer att dricka ur. Sa
+staellde han sej att stirra in i den aftynande elden.
+
+Efter en stund satte han korken i flaskan och slog ner den med knutna
+naefven, sedan han mycket betaenksamt haellt tillbaka det af Ante ratade
+innehallet i glaset. Men han darrade som om han lidit doedsvanda, och
+svettpaerlor rullade ner fran hans panna.
+
+"Pa det vise, att det aer 'foersta supen' man skall vara raedd foer", sade
+han langsamt, liksom hoegtidligt. "Ja, sa skall ja bli den som aer raedd
+foer den 'sista supen' ocksa, da jag inte var det foer den foersta. Det
+sa' Ladd-Pelle och jag med!"
+
+Han haltade stankande in i lillkammarn med braennvinsflaskan i handen.
+Sa kom han ut igen och staellde sig laenge att se pa barnskaran i
+halmbaedden. De sofvo djupt, i samma staellning som de kastat sig ner,
+bleka sma stackare, men sa barnalyckligt, tryggt slumrande, att det
+syntes honom som om han fatt Guds aenglar till huset, som hoello vakt om
+dem.
+
+Gullspira lag midt i gruppen, idisslande, med halfslutna oegon och
+knusande oefverlaegsen hallning.
+
+  _________________________________________________________________
+
+                           FJAeRDE KAPITLET.
+                   UNDER MORGONRUSKET INNE OCH UTE.
+
+Tidigast af alla vaknade smastintorna pa morgonen. Utom glasoegonkarlen
+foerstas, Ladd-Pelle, som han annars kallades, da han, naer han var
+nykter, tillverkade rent maerkvaerdigt fina laddar.
+
+Han hade varit uppe laenge nog, sa foerundrad oefver att sa dags vara
+redig och klar i hufvudet att han gick och smakluckade foer sig sjaelf
+som i foernoejelse.
+
+Groetvattnet stod och kokade i grytan och till och med det, sa hade han
+skoeljt ett par naefvar paerer, sa barnen skulle fa smaka daeraf till
+saltstroemmingen.
+
+Ladd-Pelle hade inte pa manga ar kaent sig sa besynnerligt laett i
+tankarna. Han rent undrade oefver att han kom att ga hem foerra kvaellen,
+han, som annars brukade stanna oefver i krogkoeket pa gaestgifvaregarden
+och kunde ga i suptagen manga dagar. Ja underligt var det. Nu satt han
+ju redan i fullt arbete, hade vael bestaellning pa sa manga par laddar,
+sa han kunde halla pa natt och dag, och folk ville aenda ha mer af
+honom.
+
+"Ita Tasta" -- hoerdes Maerta-Gretas roest fran halmbaedden. "Opp! si ny
+dotta."
+
+"Ita Tasta", annars Brita-Cajsa, var genast klarvaken. Hon kroep pa
+alla fyra oefver de aenda stadigt sofvande aeldre syskonen, till
+Maerta-Greta, som i ensamheten kraflat sig oefver dem, aefven hon, och
+vidare rullat sig fram till spisen. Daer hade hon fatt fatt i ett
+vedtrae, som hon lindat i halsdukar och foerklaedestrasor och nu hoell upp
+emot systern med en min af stolt lycka. "Putta na --!"
+
+Brita-Cajsa trutade ut sin lilla mun sa mycket hon foermadde foer att fa
+den att na in genom de tjocka hoeljena till sjaelfva vedtraedet, som
+riktigt nog fick en smackande kyss.
+
+"Ha hon fatt na'n moelk", fragade Brita-Cajsa ifrigt.
+
+"Tinnenin." Maerta-Greta skakade bekymrad sitt hufvud. "Tinnenin allt."
+-- (Ingenting alls).
+
+"Vaent, ja ka ge'na ja', tom moj ga lillbjo."
+
+Hon lade vedtraedet taett till sitt broest, sag ner pa det med stor oemhet
+i blicken, vaggade sakta med kroppen och hviskade: "Sung nu Maeta-Geta,
+sa somna hon."
+
+"Va ta mi Jetu ot toe mi. Millmaste tana, o at att da ti Tana.
+Millmaste tana."
+
+Maerta-Greta var fast oefvertygad om att hon sjoeng fullt korrekt sangen:
+"Hvad har min Jesus gjort foer mig." "Millmaste tana", det betydde
+Himmelska Kanan. Den som inte kunde begripa det' hade vael inte vanligt
+maenniskofoerstand.
+
+Syskonen voro mycket stolta oefver, att lilla Maerta-Greta, som inte var
+tva ar, kunde "saega allt hvad hon ville", riktigt "tala rent".
+
+"Dotta ha pumm." Uttydt: dockan vill ha mjoelk. Att en sadan foeda eller
+dryck bestatts dockan naer Brita-Cajsa hoell henne till broestet, tycktes
+icke inga i Maerta-Gretas foerestaellning. "Pumm" skulle dockan ha, hon,
+som Etta-Eta sjaelf maste ju kaenna en valdsam hunger och toerst.
+
+"Anna-Ita opp! Etta-Eta illa ha pumm a tatta a aelle."
+
+Anna-Lisa, som soemnyr satte sig opp i halmen, foerstod genast att
+Maerta-Greta ville ha mjoelk och kaffe och vaelling. Hon sag upp
+foerlaegen. Da man var ute hos fraemmande folk, som de nu alla voro, sa
+fick en be sej fram sa vackert och inte kommendera sej till hvad det
+sa vara mande.
+
+Ante var aefven kvickt pa foetter. Hans foersta tanke gaelde Gullspira,
+som inte fanns i stugan. Det var ju hon som hade mjoelk at
+smastintorna.
+
+Han haelsade godmorgon pa vaerden, som satt vid spisen och drog den
+beckade traden genom det styfva vadmalet, samt sag ut som han setat i
+stugan alldeles ensam. Ante fick med djup tillfredsstaellelse oegonen pa
+matanordningarna i spisen.
+
+Men sa gick han ut riktigt i foerskraeckelse foer geten. En kunde aldrig
+veta hvad det blifvit af henne, da hon kommit ut ensam pa sa fraemmande
+ort.
+
+Ante hade sa naer icke fatt upp doerren foer den foerfaerliga vaestanstorm,
+som sopade fram och roet som tusen vilddjur, in mellan bergen. Snoe bar
+stormen med sig -- snoe, sa man icke kunde halla oegonen oeppna och se
+hvad man hade framfoer sig, knappt se handen.
+
+Grahund hade krupit in pa foerstugukvisten, men med oegon och oeron
+spaenda aenda. En bra hund fick vara pa sin vakt just sadana
+styggvaedersdagar da bad' varg och raef, och uf och uggla kunde soeka sig
+fram till folkboningar.
+
+I dag hade nog grahunden aefven en annan orsak att vara misstaenksam.
+
+Den daer geten, som gick och hofverade sig som hund, hade naestan retat
+vattuskraeck pa grahunden, naer hon gaf sig till att ga in i stugan och
+bli daer oefver natten. En hund med hederskaensla kunde ju inte vara inne
+i sa'nt saellskap och hoera ledt braekande. Nu hade grahunden legat och
+tjurat och ondgjort sig hela natten. Ett sa'nt daer missfoster med
+horn, utan svans, och med oegonstenar som stodo pa laengden i staellet
+foer runda i hufvudet, hon skulle fa ligga inne hon, da en sa fin
+gammal grahund, som skyddat garden natt och dag och som dragit
+husbonden ur tusen faror, da han var drucken och inte kunde reda sig,
+fick ligga ute. I ett sa'nt vaeder till, da ingen borde kunna koera ut
+ens en hund.
+
+Att det daer missfostret bara taecktes ga in i huset! Och att sedan se
+henne, naer hon kom skuttande ut pa morgonen, sa saeker och trotsig, som
+om hon bott daer inne foer alltid. Grahunden blef sa skamsen sa han kroep
+under bron, foer inte kunde han ge sig till att staella sej och skaella
+pa nagon som kom ut ur stugan. Den hund fanns vael ej skapad som skulle
+ha burit sig sa bakvaendt och ohyfsadt at.
+
+Men nog foer det, att man kunde ha oegon och oeron med sig och se hvad
+det skulle bli af den, som obekant och utan hundgafvor att nosa sig
+till allting, gaf sig utom garden i ett sadant vaeder.
+
+Grahunden skaellde, kort och daempadt skadegladt, naestan som om han
+skrattat foer sig sjaelf.
+
+Han vaende bort hufvudet, ruskade pa sig och morrade, lite lagom
+hotande, da Ante kom ut och boerjade ropa och regera. Gang pa gang
+lockade pojken pa ett sa tokigt ljudande namn, som "Gullspira". Om det
+varit Pilona eller Snaella eller Fragvis, men "Gullspira"! Ante klef
+ner fran trappan, vadande i snoe till midjan. Han skuggade, blaendad,
+oegonen med armen, som han hoell upp framfoer sig.
+
+"Gullspira -- kille, kille, geten. -- Hvar aer du --?"
+
+Ante taenkte pa vargsparen han sett under gardagen. Visste vael hur
+hagad han var pa getkoett, vargen.
+
+Inte ett spar var att se i snoen af geten. Stormen roet, sa att Ante
+riktigt kaende huru hans egen roest drunknade i danet. Det var daerfoer
+han inte hoerde huru Gullspira braekte, till svar pa hans ropande.
+
+Ty hon hade laenge sedan hoert honom. Men hon taenkte som sa, att hon
+ville mallra i sej frukosten, som hon hittat at sig i ett gammalt
+uthusruckel, foerst innan hon gaf sig till kaenna.
+
+Nagon gang matte daer ha funnits kreatur i rucklet. Vidjebindslen
+haengde ner i tva stoerre bas, och en liten raecka pa hvad som varit fyra
+sma getbas urskiljdes i en vra. Kolsvart och foerfaerligt smutsigt var
+det haer inne, och Gullspira skulle vael aldrig annat aen i yttersta noed
+kunnat foerma sig att ga in. Men hon fann nagra borttorkade loefkaerfvar
+i en afbalkning. Till och med det sa hittade hon nagra hoestran och
+sador, sadant fint affal af blommor och blad, som lossar ur det till
+hoe torkade, slagna graeset och som kreaturen sa gaerna foertaera.
+
+Ja, sa fick da Ante kafva omkring daer ute i snoen sa laenge, taenkte
+Gullspira, och ropa och locka. Inte gick han at foer det. Men i alla
+fall bradskade hon pa med att aeta, sa att munnen gick som en
+hackelsemaskin. Hon hade nog litet sjukt medvetande; men taenkte ocksa
+pa att hon behoefde samla pa sig mjoelk till de sma barnkillingarna daer
+inne i stugan.
+
+Ante klef i snoe till armarna. Han var nu naestan framme vid landsvaegen.
+Aengslig, utom sig, blef han, da han ej fann geten. Hvad skulle han ta
+sig till om han inte fick mjoelk at smastintorna. Och sa tungt och
+sorgsamt det skulle kaennas att taenka pa det vargen slitit soender fina,
+granna Gullspira.
+
+"Mae-ae-ae" -- tyckte Ante sig hoera. "Mae-ae-ae-ae-ae!"
+
+Han vaende sig haeftigt om, fick Gullspira naestan i famnen, som hon kom
+hoppande och dykande i drifvan.
+
+"Gullspira, du fa int skraemme mej sa haer", sade han med en betaenklig
+skaelfning i roesten. "Du matt vael foersta att de aer du och jag som sta
+foer alle sma'en daer inne och vi matt halla ihop."
+
+  _________________________________________________________________
+
+                           FEMTE KAPITLET.
+                        ALLE MAN TILL VERKET.
+
+Det var oro och misstaemning inne i stugan, men som vaende sig till
+riktig froejd naer Ante och Gullspira kommo ater dit in. Anna-Lisa fick
+mer aen en stopfylla med varm skummande mjoelk af geten, det raeckte bade
+till groetdoppa och till kaffe, och att blanda i vatt'vaellingspadet, sa
+man tyckte att det blef rent kalasmat.
+
+Men sa det sag ut i fraemmandestugan! Gamla trasiga laddar, som Pelle
+hade till lagning, slaengda kring golfvet. Halmen utstroedd. Hade icke
+den vaelsignade elden brunnit pa haerden, och lyst opp stugan, sa skulle
+vael moerkret statt pa daer inne hela dagen, da innsidan af foenstret var
+grasvart af smuts, och yrsnoen nu dessutom klumpade sig fast utanfoer.
+
+Ante och Anna-Lisa togo itu med att rusta opp daer en smula.
+
+Maglena letade raett pa maessingkammen i lillkunten. Det blef i dag
+hennes uppgift att kamma smasyskonen, hvilka uppgafvo tjut pa tjut
+under hennes nitiska bemoedande att fa lockigt har att falla slaett och
+stripigt att ligga fint.
+
+Sedan var det kylda, sariga tar och skafda sma haelar, som skulle
+ansas. Naefverrifvan (ask af naefver) togs fram ur kunten, den var fylld
+med hemkokt sapa, en vaelkommen gafva af en granne daer hemma.
+
+Det var bara roligt att fa slaska och tvaetta foetterna i sapa och varmt
+vatten och att sen stryka pa dem svingalla, som i flaska ocksa fanns i
+kunten.
+
+Huru mycket Anna-Lisa foermanade till varsamhet, sa slaskade barnen sa
+valdsamt, att hon ansag baest att bloeta hela golfvet och foerst som sist
+skura af det.
+
+Ante, Maglena och hon fingo i hvarsin tvaga. De stroedde sand oefver det
+med varmt vatten spolade golfvet, satte de bara foetterna pa viskorna
+och gnedo sa att flisorna stucko upp ur det murkna, noetta traeet.
+
+Golfvet hade vael inte varit skurat pa aratal, eller sedan "de
+allihopa" gingo ifran stugan och laemnade halta stackars suparen
+allena.
+
+Smastintorna sutto uppe i gubbens baedd och gjorde dockor af vedtraed
+och stickor. Smapojkarna diskade vrilar och traeskedar och skrapade
+groetgrytan under ett oeronbedoefvande oljud.
+
+Ladd-Pelle blef alldeles foerskraeckt naer han fick se hvilken maengd
+trasiga laddar, som barnen, under vildslut slaengande, hopade samman at
+honom under spisen. Han kaende sig aenda bra foernoejd naer han taenkte pa
+huru vaelkommen han skulle bli da han kom ut i gardarna med dem,
+faerdiga. Det var annars kaend sak att Ladd-Pelle hellre soep aen
+arbetade.
+
+Lite emellan hoette han i dag at lillkammarhallet till, daer
+braenuvinsflaskan fanns, i saellskap med en hel kutting starkvaror. "Sta
+daer du och blinka och vinka, och ligg daer du, stinn i kraefvan. 'Sista
+supen' ska ni fa behalla sjaelf! Jag skulle ha legat haer i dag jag
+rejelt som ett svin om jag tagit den #'ista supen', skulle bli.
+Maerkeligt att barna haer skulle vaenda in hit. Alla tiggare, som gatt
+fram haer de sista aren, sa har dom nog sett att haer var ett sa styggt
+hal, att ingen kunde ha saemre, och dom ha bara gatt foerbi. Men barnen,
+kluck, kluck. Dom hade inte baettre vett aen te ga in till en sa'n
+fyllkanalje. Om jag nu bara latit bli att ta hem braennvin i gar, sa
+hade jag haft pengar sa jag kunnat koepa kakor hos bagarn te
+smaaenglarna haer."
+
+Han reste sig moedosamt, satte kaffekokaren oefver elden, blaengde utat
+rummet, smamysande.
+
+"Ska vi inte ha oss en foermiddagstar tro? Herre gulla" mumlade han foer
+sig sjaelf, "stintan har rent af vett ta sej sjaelf te tvaette af
+foensterglaset."
+
+Barnen logo emot honom, varma och roeda, sa som de faektat. Smastintorna
+i saengen sjoengo sina sma till soemns med mjukt, ljufligt ljudande,
+'Millmaste tana'.
+
+Manke och Per-Erik slogo och gnisslade med knif och jaernskrapa i
+grytan, skrattade och skralade:
+
+                  "Naecken han spelar pa boeljan bla."
+
+Inte nog med det. De drogo till med en visa som Ante inte likade, da
+den liksom angick honom sjaelf.
+
+  "Ante han var en hurtiger draeng,
+  flitiger som en myra,
+  rask var han som den raskaste karl,
+  stark var han vael som fyra."
+
+Det var liksom att goera spektakel af honom med den daer visan, sa han
+blef sint, och sade att de kunde gasta pa en finare lat. De kunde
+ocksa lata bli att skrapa hal i botten pa fraemmande gryta.
+
+"Nog hall jaerngrytan", medlade Pelle. "Det lat sa faegnesamt te hoera
+barna sjunge. Dom ha aldrig gjort det haer hos mej foerr. Ba kaeringen
+och barna traette da foerjaemnan innan dom for af till Amerika, dit jag
+da int ville foelja dom."
+
+"Ja nu aer de ett sa'nt ovaeder i dag att ni toer fa stanna haer, foer ute
+hinn ni inte till landsvaegen foerr aen ni aer begrafven, san snoe som de
+aer! Men jag har inte mycke att bjuda pa, annat aen soetigt (skaemdt) mjoel
+till groet, och stroemming, och sa kaffe."
+
+"Ja skulle de int duga de", sade Ante, som raetade upp sig. Han hade
+gatt framatboejd och skrapat golfvet med naefver foer att efter
+skurningen fa det hvitt och torrt.
+
+"Vi tycker att de aer behaendigt te fa stanna haer i stugan, vi", tillade
+Maglena. "Naer vi fa aldrig sa lite afroejdt haer, sa blir de liksom
+hemma i stugan hos oss, fast daer hade vi blommer i foenstre."
+
+"Ja men annars heller", fortfor Maglena. Hon riktigt hoppade till.
+"Jag, som tog lillkaktusen me mej i knuten."
+
+Hon sprang till kunten, som haengde pa spiskroken, graefde bland allt
+grej de hopat samman daer, och fick tag i en stor strut, ombunden med
+en halsdukstrasa.
+
+"Si ni! Ni ma tro han lef den fina, granna lillkaktusen. Jorden fins
+kvar pa'n a. Kaere fa jag en naefverrifva te saette'n i."
+
+Pelle antydde at henne hvar en sadan fanns.
+
+Sa satte Maglena ner den tilltufsade plantan, som da inte precis
+gjorde skael foer benaemningen "fin och vacker".
+
+Hon hviskade ifrigt en stund med de aeldre syskonen och gick sedan
+blyg, men med hoegtidlig uppsyn, fram till vaerden.
+
+Maglena fragade med baefvande staemma om han ville halla till godo med
+hennes lill'grannkaktus. Hon hade fatt den hos skollaerarns och det
+skulle bli sa granna blommor pa den, ellanste roeda, och stoerre aen en
+kaffekopp. Men den skulle sta sa solen kunde lysa pa den genom
+foenstret, -- och vatten skulle den ha hvar dag.
+
+Ladd-Pelle hade nog inte mycket foerstand om blommor. Den haer tyckte
+han sag ut mest som en baefversvans med hvassa sma nalar pa. Men nog
+hade han sa mycket vett att han foerstod att stintan gaf bort hvad hon
+hoell hoegt i vaerde, sa han tog at luggen, da han inte hade moessan att
+ta af och bjoed henne sedan handen foer att tacka.
+
+"Hall till godo", sade Maglena, sa kungligt nedlatande som om hon
+skaenkt bort en hel blomstertraedgard.
+
+"Jag vet aldrig hur vi ska baera oss at, da jag aer rent af utan broed",
+funderade Pelle och skoet glasoegonen at nacken till. "Si jag brukar
+inte halla sa noga pa hvad mat jag far i mej sjaelf haer om dagarna, det
+aer nog tokigt, men aer sa aenda."
+
+"Har ni bara mjoel, sa nog kan vi baka", sade Anna-Lisa oefverlaegsen i
+roesten. "Vi fa vael elda opp bakugnen."
+
+"Det var en sak de att jag har mjoel, men sa soetigt sa jag tror int
+na'n kan fa broed af de."
+
+"De var vael vaerre foer oss te fa broed foerra vintern, och i vinter a,
+naer vi fick blanda bark och halm i degen", ifrade Anna-Lisa. "Ante",
+atertog hon, "ga efter ved du och elda opp ugnen. Jag sag ett baktrag
+i kontore haer nyss, de ska jag baera hit. Och du Maglena, ta grytan ta
+pojkana och saett 'na oefver elden, sa ska jag oesa dit vatten till
+degspad. Vi fa baka ljusugnsbroed, som int behoef sta och jaesa, och sa
+goera degen riktigt klinthard, da mjoele aer soetigt.
+
+"Som vael aer sa ha vi da krita haer sa vi kan hvitlimma spisen efter oss
+naer vi ha bakat."
+
+"Men", fortfor Anna-Lisa med bekymrad roest, "de aer farligt ledt, att
+vi int ha en mattrasa te laegga oefver nyskurade golfve."
+
+"Pa de vise, att haer ska bli som hos fint folk. Ja, sa ga in i
+lill'kammarn och ta ut trasmatterna, som ligg' daer. Ta faelltaecke
+ocksa, sa kan vi stoppa fast det om halmen, daer i vran. Haer blir rakt
+som jul i stugan. Ja, baettre, foer den delen. Jularna har jag int haft
+mycken reda pa, som jag lefvat i superi. Kom hit ni smapojkar ska ni
+fa laera er goera laddar."
+
+Manke och Per-Erik fingo becktrad, vadmalsbitar och syl. Makaloest
+statligt att dra traden hoegt i vaedret, fa klaemma sylen genom det harda
+tyget och laedret, och att i samma nu kaenna sig som fullgod laddmakare.
+
+Elden flammade snart i den stora bakugnen. Anna-Lisa och Maglena
+faektade med att knada deg och kafla ut tunna kakor pa bordet. De hade
+degen hard som en sten, foer att den inte skulle bloetna opp under
+graeddningen.
+
+Ante stod foer ugnen. Han tog broedkakorna, som systrarna bakade ut, i
+det de rullade dem med kafveln och sedan naggade dem med naggen af
+hopfaestade hoensfjaed- rar, hvilka gjorde taett, taett med hal i kakorna.
+Sedan skoet han in kakorna i den flammande ugnen och graeddade dem en i
+saender, framme vid luckan daer haerden var finsopad. Han fick passa pa
+vael att sno och vaenda kakorna med traespaden sa att de icke skulle
+braennas af den flammande elden.
+
+Smastintorna voro foerstas ocksa med i bakningsbradskan. De hade sitt
+eget bakbord, pa en inte allt foer ren traestol. Dockorna sofvo med
+vedtraedshufvuden pa den smutsiga oerngottskudden, hvilken skulle komma
+med pa byk innan kvaellen.
+
+Annars var det rammel och rumor i stugan, ett lif och en flit.
+
+Middagen skulle ju ocksa lagas.
+
+Pelle kom upp med foerslag om att graedda aertpannkaka i den varma ugnen.
+Flaeskflott i en kruka hade han att haella pa den, sa det blef fin
+middag med det faerska broedet till, gratt visserligen med blaenkande
+"degrand", och segt, sa man kunde ha slitit taenderna ur sig pa det,
+men aenda orimligt vaelsmakande, som broedet gaerna blir, naer barn fa baka
+det sjaelfva.
+
+Gullspira fick ga ut och plocka i sig mat daer hon foerut funnit pa den.
+Kvarlefvor fick hon sedan inne. Sa hon gaf mjoelk i oefverfloed. Annat
+hade Pelle varit van vid. Braennvinet hade haer i stugan oftast fatt
+ersaetta bade mat och dryck.
+
+  _________________________________________________________________
+
+                           SJAeTTE KAPITLET.
+                      GLASOeGONKARLEN ATER ENSAM.
+
+Barnen hade droejt kvar hos Ladd-Pelle hela tva dagar. De skrattade at
+sig sjaelfva naer de talade om foer honom hur han i foerstone skraemt dem.
+Han som var bara god och rolig.
+
+Ovaedret hade laettat opp. Man sag karlar koera snoeplogen nere pa
+landsvaegen. Pelle och Ante voro ute och foersoekte trampa opp en stig
+dit ned.
+
+Morgonen daerpa, i dagningen skulle barnen ge sig af och de gingo alla
+till baedden i god tid. Naer de hade somnat, hvilket intraeffade sa fort
+de lagt sig i halmen, gick Pelle ut. Han haltade ner at bygden. Folk,
+som sago honom sade: "Nu gar Ladd-Pelle till krogen igen. Han har vael
+legat hemma, full under ovaedersdagarna".
+
+Men Ladd-Pelle gick inte till krogen!
+
+Han koepte gryn i handelsboden foer de faerdiga laddar han hade med sig
+dit. Socker koepte han och en bit flaesk, och sa sma hvetebullar,
+fjorton stycken. Han taenkte pa barnen, och att de skulle ha tva hvar
+till kaffe, innan de gingo ifran honom naesta morgon.
+
+Naer han, spik nykter, kom hem, satte han sig att sy med foertviflans
+fart. Det drog langt om pa natten, innan han gick till saengs.
+
+Men da stodo daer tre par nya laddar invid halmbaedden pa golfvet.
+
+Smastintorna hade varit sa godt som utan skor pa foetterna, hvilka sett
+ut som koettstycken, svullna och roeda, naer Ante pa kvaellen tog af dem
+de omlindade trasorna. Och Anna-Lisa hade haft skafsar pa haelarna, sa
+att blodet runnit om dem och hon gratit naer hon skulle lossa
+kaengtrasorna fran foetterna.
+
+Det var kallt och inte fritt foer att inte en efterslaeng af ovaedret lag
+kvar i luften, naer barnen pa morgonen skulle begifva sig af.
+
+Pelle hade nu hyllat om dem pa alla saett. Men han tyckte det var sa
+ledt att se dem draga ut ur stugan. Det var som om bade vaerme och ljus
+skulle ga ifran honom med barnskaran.
+
+Geten, det praektiga djuret, som mjoelkade sa bra, om han da atminstone
+kunde fa behalla henne! Det skulle ga laettare att slaeppa braennvinet,
+taenkte Pelle om en hade soet mjoelk att sa daer ta till naer som helst,
+naer toersten kom efter saltstroemmingsfrukost och middag. Dessutom, inte
+kunde barnstackarna dra en besvaerlig get med hela vaegen, tyckte han,
+sa han fragade dem om de skulle ha lust att slaeppa geten och laemna den
+till honom. Han skulle nog skaffa pengar foer den; nu, naer han boerjat
+arbeta skulle det inte bli svart. Men var det likt till det, att de
+ville slaeppa Gullspira. Hon, som gaf dem vaerme, mat, som de voro
+go'vaenner med, och som var gammal och trygg att ha med.
+
+Far fick nog inte misstycka. Men inte foer manga pengar, inte foer nagot
+pris kunde de slaeppa Gullspira.
+
+"Pa de vise, att ni aer som go' vaenner me na ocksa, och liksom kan
+halla er till, na. -- Sa far jag soeka till att hjaelpa mig utan", sade
+Ladd-Pelle saktmodigt.
+
+"Vi ha haft de sa bra haer, och ni ska ha sa manga tack foer oss alle."
+Ante raeckte fram handen och sag sa godt och allvarsamt opp till
+Ladd-Pelle, att denne tyckte det han inte skulle sta ut med att bli
+utan dem alla.
+
+"Och kaere, gloem int att lillkaktusen ska ha solsken pa sej, och vatten
+hvar dag. Naer vi komma igen ska jag ha en annan stor, grann blomma at
+er, far", sade Maglena. Aefven hon tog i hand och tackade.
+
+Anna-Lisa foerstas tackade, hon som inte fyllest kunde visa eller saega
+huru rent belaten hon var oefver nyladdarna.
+
+Smastintorna lyftes upp. Maerta-Greta straeckte upp armarna, spetsade
+munnen till en trut -- "Putta faj, -- oela dann tol te Etta Eta".
+
+"Hon vill pussa er, saeg hon, foer ni ha gettna granna skor."
+
+"Pa de vise! Herre gulla, att jag stackars suput inte ska vara vaerd
+att komma naer en sa'n Guds aengel --."
+
+Ladd-Pelle vaende tvaert ifran barnen, gick ensam in i tomma, men nu sa
+snygga stugan. Han satte sig invid spisen och snyftade som om all
+glaedje i lifvet flytt honom.
+
+Grahunden, som belaten sett det misshagliga saellskapet draga ivaeg och
+ute pa lill'trappan hviftat muntert afsked med svansen, gnaellde nu
+jaemmerligt och deltagande, naer han inne i stugan fann husbonden i sa
+tungsamt sinnelag.
+
+  _________________________________________________________________
+
+                           SJUNDE KAPITLET.
+                              SKINGRADE.
+
+Det vaeckte nog icke sa stor uppmaerksamhet hos folket i den stora
+fjaellbyn, naer de sago skaran af barn draga daerigenom. Det var en sa
+alltfoer vanlig syn i dessa tider att se uthungrade, hela hushall ge
+sig ivaeg foer att bedja om lifsuppehaelle.
+
+Frostmofjaellsbarnen drogo enligt Ladd-Pelles rad direkt ner at
+aelfkanten till. De voro aengsliga och foersagda att boerja med, gingo i
+saknadens tal om Glasoegonkarlen.
+
+Men det var sa grant med den myckna snoen, och sa fritt och lustigt att
+komma ut, sa de kaende sig slutligen riktigt noejda och muntra pa
+morgonkvisten. Det klarnade opp i luften och drifvorna stodo i hoega
+vallar laengs vaegkanten. Sa lustiga voro de ocksa, de tunga drifvorna.
+De hade haengt sig som tjocka hvita faellar oefver taken, faellar, som
+haengde ner aenda emot foenstren. Enbuskar och smagranar hade hoega roliga
+toppmoessor pa sig, och laengs de gamla gaerdsgardarna veko sig
+snoedrifvorna oefver dem, som tjocka, hvittulliga klaedesplagg.
+
+Sa det var sa mycket roligt att se denna dag. Roeda tvavaningshus och
+sma gra stugor brydde de sig inte sa mycket om. I alla dessa var allt
+bra likt som hemma i deras socken. Kvinnfolk, som klefvo i snoen oefver
+knaena foer att komma ut till ladugardarna, hvilka lago nersjunkna i de
+hvita drifvorna, barn, som sopade och skottade trappsteg och stigar,
+samt karlar, som sysslade med koerredskap och beredde sig till
+timmerdrifning pa skogen.
+
+Framemot middagen gingo barnen in i en roed storgard i slutet af den
+stora byn. Mat fingo de daer, broed och kokt stroemming. En vril
+kaernmjoelk sattes aefven fram at dem pa spisbaenken.
+
+Men de gingo tysta och modstulna daerifran. Matmora, som gifvit dem
+Guds lanet, hade sett sa bister ut, slaengt maten till dem och mumlat,
+men sa att de alla hoert det, ett en blef rent uppaeten af tiggare fran
+fjaellen.
+
+Husbonden, som kommit in, hade sett dem aeta, daer de stodo i rad vid
+spisbaenken, och han hade sagt att tocke daer saellskap passade baest i
+fattighuset, och att om han inte hade haestarna upptagna af
+skogskoerning, sa gjorde han klokt uti att ge dem bakskjuts dit.
+
+Barnen daer hade sett sa buttra och sura ut, som om de bott i ett
+fattighus i staellet foer i en sa stor gard, daer de voro sa rika att de
+hade sex kopparkittlar pa hyllan oefver doerren, och granna skap och
+silfverskedar i en hel rad oefverst oppe i skaphyllan.
+
+"Fast daer va fint sa tyckte jag att de va grannare hos Pelle", sade
+Manke. "Si de va en rejel karl de."
+
+"Grannare var de inte", invaende Anna-Lisa. "Var de likt de, sa farligt
+som daer sag ut naer vi kom, golfve lortigt och spisen svart, han ha vael
+int varit hvitlimmad pa aravis, och foensterglase sa en int kunde si
+igenom de, och lakan och oerngottsvar bedroeflige innan vi fick tvaetta
+dom. Nej grannare var de inte. De aer int grannare nu, naer golfve aer
+hvitt, med matter pa, och spisen aer fin, och foensterglase klart, -- om
+jag vet --!"
+
+Anna-Lisa sag virrig och villradig framfoer sig.
+
+"Ja, int vet jag heller", funderade Ante. "Broede vi fick hos dom va ta
+baettre mjoel, och ljust och grant var daer, mat fick vi daer, och aenda aer
+jag just som sint pa dom."
+
+"Mor, som sa att vi fick int vara sint, Ante. Nej int aer jag sint",
+sade Maglena, "men naer jag taenk pa dom sa blir jag mest raedd foer
+folket vi ska komma till, ut i bygden. Jag aer raedd foer sana, som aeg
+storgardar. Dom ska ju aenda ha de sa bra, me paengar te koepa foer, sa
+noedare goer dom ingenting, --
+
+"Aenda har en de baettre hos Pelle."
+
+Syskonen gingo i grupp framme hos Ante. De hade sa mycket att prata
+och fundera om.
+
+"Och daer fanns aenda ingen mor i garn hos Pelle", anmaerkte Manke.
+
+"Nej, foer da hade han kunna haft de behaendigt aenda, a snyggt inom
+knutarna", afgjorde Anna-Lisa.
+
+"Daersom moran varit som varan mora innan hon doedde", tillade Maglena
+med en droemmande blick uppat. "Dom hade int na roligt sjaelf heller."
+
+"Vi fa raska pa, sa vi komma utoefver an innan de bli moerkt", sade Ante
+och blickade upp omkring sig. "De boerjar pa te sna (pinblasa) fran
+nordost a de aer aldrig na'n behaendig vind."
+
+"Huru har smastintorna de nu da?" Ante stannade kaelken, boejde sig ner
+emot smastintorna och stoppade fast faellen om Maerta-Greta, som satt
+lite hankigt framfoer Brita-Cajsa.
+
+"Maeta-Deta taeg att hon vill ha vinga och flyda tom tatan daer, tom jaemt
+fal bleme ott", sade Brita-Cajsa.
+
+"Etta Eta illa ha ta toa inna --, flyda opp te millmaste tana --, moj
+i millmaste tana."
+
+Maerta-Gretas stora djupbla oegon tittade allvarliga ut ur
+schaloeppningen.
+
+"Ja hoer pa hvad hon saeg. Hon vill flyga till himmelska Kanan. -- Mor
+aer i himmelska Kanan" bekraeftade Maglena, hon skoet schalen tillbaka
+foer att fa kyssa den lilla systern, som var sa hjaertekaer foer dem alla.
+
+"Se haer ska du fa min bulle. Jag sparde en just foer den skull."
+
+Maglena stoppade bullen ifraga, hel, som den var, in i Maerta-Gretas
+mun.
+
+"Gulla heller Maglena sa tokigt du baer dej at. -- Ska du rent kvaefva
+lilla varan", sade Ante, han drog tillbaka bullen ur munnen pa den
+halfkvaefda lillan och plockade in bit foer bit af den i hennes
+begaerligt oeppna gap.
+
+"Si haer fa dom en mjoelksvaett till att vaerma sej me. Hon aer duktig te
+mjoelke nu Gullspira."
+
+Anna-Lisa kom fram med en bra nog stor traevril fylld med varm,
+skummande mjoelk.
+
+"Uj-Yla! Tappa Uj-Yla", ljoed Maerta-Gretas smekande roest ut ur schalen.
+
+"Uj-Yla" gick fram och stoette med sin smala nos in i schaloeppningen.
+
+Nu bar det ivaeg igen med friska krafter. Den iskalla storgarden och de
+harmsna kaenslor den vaeckt, var borta, ur tankarna. Vaegen var redan
+taemmeligen bra uppkoerd. En renhjord hade dessutom tydligen nyss gatt
+fram daer och trampat opp den. De tusentals sparen hade en lang raecka
+af vaegen gjort den bred och oeppen. Ett trasigt ostkar af flaetade
+roetter, sadant som lapparna anvaenda naer de goera ost af renmjoelk, lag
+midt pa vaegen.
+
+Maglena tog upp det, och satte det pa en kvist fran en af smagranarna,
+som prickade ut vaegen.
+
+"Kom, och lat de ligga", murrade Anna-Lisa.
+
+"De lag int na bra, och lillgranen daer ba mej goera'n fin", skrattade
+Maglena, "men nu hall jag pa te bli troett."
+
+Det hoerdes pa roesten att Maglena inte var sa munter som hon latsade
+vara.
+
+"Staell dej bakpa medarna en stund, sa far du hvila", sade Ante.
+"Anna-Lisa och jag rar nog me er alla tre en bra bit. Jag aer raedd foer
+snoeskya daer, i nordvaest oefver storfjaelle. -- Men det skall vael inte
+dra sa langt om foerraen vi fa ga upp fran an haer och na byn, han talade
+om, Pelle."
+
+De gingo fort fram oefver den slaeta vaeg, som pa aelfven gick fram oefver
+isen. Smastintorna hade somnat, atminstone voro de alldeles tysta.
+Tysta voro de, som drogo ocksa. Det lag liksom nagot hotande aengsligt
+i luften.
+
+En vindstoet kom farande med ett langt klagande tjut. "Hu, en kan tro
+de vargarna aer efter oss, sa styggt lat de i vaedret", sade Anna-Lisa
+och drog den tunna duken baettre om hufvudet.
+
+"Du har vael laettare foer att ga nu aenda, naer du fatt sa bra pa
+foetterna", fragade Ante med en blick ner pa de visserligen betydligt
+lunsiga, men nya, rara laddarna.
+
+"De var en sak de. Jag kan hoppa i dom, och dom sitt fast aenda."
+Anna-Lisa gjorde verkligen nagra inte vidare naetta skutt fram at
+vaegen.
+
+Det var som om hon med det retat en sky af snoeflingor, som legat pa
+lur i barnens vaeg. Ty i ett huj kom hvass, piskande snoe svepande om
+dem. Den traengde med ilsket hvin inom halsdukar och schaltrasor. Den
+kastade sig massvis oefver vaegen, som snart blef ojaemn och gick som i
+vagkammar. Hade inte smagranarna statt och stakat ut den, sa hade
+barnen snart blifvit villade bort, pa den foerfaerligt vida, nu obanade
+aelfslaetten.
+
+Det blef sa tungt att dra kaelken genom den hopade snoen. Ante ropade
+oefver till Maglena att hon fick klifva ner fran medarna nu.
+
+Maglena lydde och kom strax daerpa klafsande fram till syskonen,
+hvilka, med geten mellan dem, bildade en taet grupp.
+
+Sa laett det i en hast blef pa kaelken!
+
+"Det var farligt hvad du var tung. Nu aer det laett som ingenting", sade
+Anna-Lisa och slet repet at sig. Hon hade liksom fatt annat humoer
+sedan hon fick baettre pa foetterna och slapp det svidande skoskafvet.
+
+"Jag tyck en aer int god foer te komma fram i snoen haer, jag", puttrade
+Manke, som just var midt inne i en drifva.
+
+"Men jag gar efter drifbottnarna jag", flaemtade Per-Erik, "det bli
+lite fram och tillbaks, men jag orka rakt int med te klifva igenom foer
+jaemnan."
+
+"Tror du det aer mycket langt kvar te bys", fragade Maglena hviskande,
+och smoeg sin hand fast i Antes ena hand.
+
+"Jag tror nog int de", svarade Ante, som med uppspaerrade oegon foersoekte
+traenga igenom de vildt hvirflande, piskande snoeflingorna.
+
+"Vi matt stanna och stoppa om smastintena foerst, sa dom fa de varmare,
+sa ska vi ga pa fortare se'n."
+
+Ante vaende sig at kaelken. Han tyckte i snoeskimret att det sag sa
+underligt tomt ut daer. I ett par steg var han invid den. Han gaf till
+ett skrik, ett hest, underligt utrop. Ett sant skrik hade vael syskonen
+aldrig hoert ifran Ante, som alltid hoell sig sa tyst och allvarsam.
+
+"Hva i fridens dagar aer de at dej, gosse", ropade Anna-Lisa till.
+
+"Maerta-Greta --! Ni matt vael si -- Brita-Cajsa, hoerer du!" Ante
+skakade lif i Brita-Cajsa, som sof stadigt.
+
+"Hvar aer Maerta-Greta?"
+
+"Int vet ja, hon ha ju teta haer foe jaemnan."
+
+"Kan ni ga vaegen fram ensammen nu, sa gar jag tillbaks efter
+Maerta-Greta", sade Ante beslutsamt. "Ga bara sa pass fort att ni hall
+vaermen i er, och hall er mellan granprickarna."
+
+"Ja ni matt goera som jag saej", upprepade Ante myndigt, men med ett
+djupt bedroefvadt utseende, nu till, da syskonen uppgafvo ett tjut af
+skraemsel, sorg och fasa att bli laemnade ensamma, utan Antes tryggande
+skydd.
+
+"Du Anna-Lisa ma vael kunna tiga, och ni ocksa, som aer manfolk. Jag
+matt ga vaegen tillbaka och si efter Maerta-Greta. Hon kullra nog af
+kaelken straxt, naer Maglena hade gatt af medarna. Kunde du inte ha fatt
+sta daer, sa hade du sett de. Jag skulle latas jag foerstas, och int dra
+sa manga.
+
+"Ja, kaere dej ampes (aengslas) int oefver de nu, int", snyftade Maglena.
+"Ga och soek lill Maerta-Greta varan. Vi ska ga fram som storfolk
+vi. Flaeskbiten ha vi te aeta af och broed ocksa."
+
+"Ta dej an barna, Anna-Lisa."
+
+"Si efter lillostkransen pa grana; da jag satt dit en, sa va vi med
+allihop, och da behoef du int ga laengre aen dit", ropade Maglena efter
+Ante, som halfspringande, nu med vind och piskande snoe i ryggen pa
+sig, gaf sig ivaeg utat det igenyrda snoefaeltet.
+
+  _________________________________________________________________
+
+                          ATTONDE KAPITLET.
+                  HVART HAR MAeRTA-GRETA TAGIT VAeGEN?
+
+Anna-Lisa tystade och lugnade Brita-Cajsa med jollrande prat, och med
+en ny varm mjoelkskvaett. Den lilla, nu yngsta, blef stadigt faststoppad
+pa kaelken. Maglena gick haerefter foer saekerhets skull bakom och skoet
+pa. Hon hoell de snoeblaendade oegonen uppspaerrade foer att se till det
+inte aefven den haer lilla skulle trilla af och bli borta foer dem. Utan
+all Antes uppmaning daertill pulsade de langsamt, och tungt genom
+drifvorna, troetta, raedda, hungriga. De gingo i tungsam sorg efter
+lill' Maerta-Greta, som med sitt lustiga sprak, sina roliga pahitt,
+varit dem till sa stor froejd. De gloemde alldeles bort huru troettsam
+hon ocksa varit, naer hon ju skrikit om naetterna och behoeft ansas,
+klaedas och matas, baeras och pysslas om pa alla saett.
+
+"Jag taenkte jag, att hon var ett fegbarn" (bestaemd att doe tidigt),
+sade Anna-Lisa med grat i staemman.
+
+"Ja de floeg foer mej a, da hon sa att hon ville till moj i 'millmaste
+tana', som hon sa", tillade Maglena med en gammal maenniskas sorgna,
+bekymrade uppsyn.
+
+"Ja bara int vargen ha tagi na", anmaerkte Manke gammelmansfoernumstig i
+roesten, "han aer farlig i vinter, vargen. Oppe i Frostviken har han
+vari aenda framme vi gardarna."
+
+"Kaere dej, tig", fnyste Maglena. "Ska en ga haer och taenka de vargen
+rifvi lill Maerta-Greta. Om int Ante finn na, sa har hon flugi opp
+sjaelf till millmaste tana, och mor har varit haer efter 'na, fast vi
+int sag de i snoerase haer."
+
+"En kan nog int vara sa saeker pa de heller", invaende Per-Erik
+betaenksamt och spottade framfoer sig. "Bostroemen opp i Langvattne laer
+ha skraemt bjoern ur ide, sa nu far han och spring svulten
+foerstas. Bjoerntasse ha nog rifvi na."
+
+"Javisst", haermade Maglena Per-Erik med gnaellande roest. "Och aenda fran
+Langvattne och hit, daer jorden mest aer slut, har bjoern sprungi foer te
+aeta opp lill Maerta-Greta varan. Storgalten hos Sven Pals har vael kommi
+ut a, och fatt vaeder af 'na, och gamm 'brusen (gumse) hos skolaerarns,
+sa han kan fa stinga ihjael 'na."
+
+Maglena brast i grat. "Ni aer sa otaeck te hitta pa de ledt aer, naer de
+aer ledt foerut, sa att --, sa att jag bli sint. De aer vael grannare da
+te taenke de mor flugi hit efter lill Maerta-Greta, som hon hade sa
+hjaertans kaer. Om hon bara hade orka sa hade hon nog tagi Brita-Cajsa a
+mej med sej a."
+
+"Boerje int pa te prata som fegbarna du nu, ocksa", afbroet Anna-Lisa
+systerns harmsna utbrott. "Jag tyck att vi ska int taenka nan'ting foerr
+aen vi fa hoera hur de aer, naer Ante kom efter oss."
+
+"Ja han laer nog aldrig finne oss", muttrade Manke.
+
+Men det gjorde han aenda, Ante. Han kom kafvande i snoen, naer syskonen
+voro sa troetta, sa uppgifna att de hvarken orkade tala eller vara
+"sint" pa hvarandra.
+
+De orkade inte ens sticka handen in i barmen foer att kaenna efter om
+nagon kakbit fanns kvar af dem de stoppat dit.
+
+Hade bara Anna-Lisa stannat eller satt sig ner i drifvan att hvila, sa
+hade hela saellskapet foeljt hennes exempel, smapojkarna helst, i deras
+tunga, besvaerliga klaeder. Det var mest Gullspira, som hindrade dem att
+saetta sig ner och sa somna af foer alltid. Bara nagon af barnen vaende
+at sidan i det syftet, sa sprang hon ivaeg under hoegt braekande. Och sa
+maste de snart efter, sa raedda som de voro att foerlora henne.
+
+Men de orkade inte laenge raetta sig efter henne heller. Manke, som
+laenge gatt och stapplat, stupade omkull, och fraeste ilsket naer
+Anna-Lisa ville hjaelpa honom pa foetter och fa honom ivaeg.
+
+Sa det var da som ett under att Ante aendtligen kom, foer med honom blef
+det som lefvande lif i barnen igen.
+
+Aendock kom han utan lill Maerta-Greta --!
+
+Aenda fram till ostkransen i granen hade han gatt, men inte sett ett
+spar af lill'stintan deras.
+
+"Vargen ta nog vara pa de han far", anmaerkte Manke med ett tveksamt
+sidoblaeng pa Maglena, hvilken med en lysande blick uppat foersaekrade,
+att da hade hon raett aenda, naer hon sagt att mor tagit Maerta-Greta upp
+till himmelska Kanan. Vargen skulle vael alltid ha laemnat kvar nan
+klaedtrasa, pastod hon ifrigt.
+
+"Ah -- han ha nog buri 'na med sej fullklaedd", envisades Manke.
+
+"Hva tro du Ante?" sade Maglena, och smoeg sig skaelfvande af
+foerskraeckelse in till brodern.
+
+"Jag vet int. De var bara hvita snoen hopdrifven hela vaegen Maglena,
+jag lid int te taenka de vargen rifvi lill Maerta-Greta. Det aer sa
+tungsamt -- just som jag, som ra for de."
+
+"Du skulle hellre vara gla och kaenna de laettsamt, foer si du mor har
+tagi hill'stintan hel, opp till sej."
+
+"Du fa int grate, Ante."
+
+Maglena stroek brodern oefver kinden med sin isstyfva vante.
+
+Men det troestade honom icke. Stora gossen! Tararna droppade och smaelte
+samman med den piskande yrsnoen, dar han gick framatboejd och drog den i
+snoemodden dock nu sa alltfoer laetta kaelken. Han kaende knappt laettnad af
+att fa nipvaegen i sikte, som foerde ifran aelfven upp till landmark. Och
+nu foerst maerkte Ante att snoeskyn stormat bort och att himlen emot
+aftonen klarnade.
+
+  _________________________________________________________________
+
+                           NIONDE KAPITLET.
+                          "MILLMASTE TANA."
+
+Jaegmaestar Kronhjort reste vaegen hemoefver, just samma vaeg, som barnen
+dagarna foerut traskat fram pa. Han hade farit taett foerbi deras
+lill'grastuga oppe i Frostmofjaellet, passerat storskogen och, liksom
+barnen mast stanna oefver i foersta fjaellbyn foer ovaedret.
+
+Han taenkte minnsann inte pa att taga in hos Glasoegonkarlen han inte,
+utan han hade bott pa gaestgifvargarden och aetit en god frukost i
+kaendt, muntert saellskap. Och sa hade han kommit sig raett sent ivaeg.
+
+Nu for han ner pa den sneda, krangliga vaegen genom nipan, som barnen
+nyss gatt, foer att na aelfven och vaegen daer. Han satt i sin lilla
+kappslaede, klaedd i vargskinnspaels, luden moessa och praektiga
+renskinnsstoeflar, som nadde honom oefver knaena. Den piskande yrsnoen
+gjorde honom icke sa mycket, haelst han snart skulle fa vinden pa
+sidan.
+
+Jaegmaestaren aemnade gina af och ta den riktning, som blott Laerkan, hans
+haest, och han sjaelf kaende till, snedt oefver aelfven, opp emot asen och
+till den stora kyrkby, daer han hade sitt hem.
+
+Just som han kom midt foer den martall, som stod ytterst pa en udde,
+daer vaegen gick fram och daer han tagit maerke foer sin afvaeg, skyggade
+Laerkan och hoppade med begge framfoetterna varligt oefver nagot, som lag
+midt i den snoepackade vaegen. Sa staellde sig haesten mol stilla, vaende
+hufvudet och sag pa husbonden.
+
+Jaegmaestaren sprang vigt ur kappslaeden. Han boejde sig ner under haesten.
+
+Himmelens Gud hvad var detta! Ett barn, ensamt i sadan oedslighet, en
+liten stackare med bleka, af grat blaenkande kinder, inhoeljdt i
+fattigmans trasor.
+
+Jaegmaestaren stod en stund radloes med barnet i famnen. Sof det, var det
+doedt!
+
+Nej det lefde -- det andades, boerjade skrika: -- "Moj" -- "Ante" --
+"Uj-Yla" -- "Ita-Tasta". Barnet snyftade och skrek och skakade af
+koeld.
+
+Den unge mannen stod dum och radloes. Gift var han, och hem hade han.
+Men nagon som helst vana vid eller erfarenhet af huru smabarn skulle
+ta's, aegde han icke, da han sjaelf inga barn hade, eller nagonsin haft.
+
+Laerkan sag ut som om hon skulle ha foerstatt saken baettre. Hon skrapade
+med framhofvarna i snoen, slog med hufvudet och sag pa husbonden. Hvad
+var enklare aen att ta det lilla maenniskofoelet, som hon sa naer trampat
+ihjael med, och i ilande fart ge sig ivaeg hem med det, daer det kunde fa
+vaerme och vard.
+
+Som om jaegmaestaren foerstatt haestens tankegang, grep han sig ploetsligt
+an. Han tog den lilla skrikhalsen och traedde henne innanfoer paelsen.
+Men med ganska stor motvilja, ty jaegmaestaren var en mycket fin och
+prydlig man, raedd foer smuts och trasor, framfoer allt raedd foer
+skrikande, osnutna ungar. Och den haer var en i hoegsta grad skrikande
+och i hoegsta grad osnuten barnunge.
+
+Sa, nu satt hon daer fast insnurrad innanfoer den varma paelsen. Den
+lilla ungen tystnade sa smaningom, under den vaggande roerelse slaeden
+gjorde oefver obanad snoe, och vid den vackra klangen af dombjaellrorna,
+som skramlade duktigt. Ty hur tungt det aer var, att komma genom snoen,
+sa gnodde dock Laerkan pa af alla krafter. Det gaellde att hinna hem med
+ett utfruset stackars litet maenniskobarn.
+
+Jaegmaestaren, som foerst hallit den lilla som en liten timmerkloss raett
+opp framfoer sig, fastgjord innanfoer resskaerpet, blef sa underlig till
+mods naer han kaende den lilla magra kroppen skaelfva under smaningom
+aftagande snyftningar.
+
+Hvad det skulle kaennas godt aenda att kunna troesta och hjaelpa en sadan
+liten en. Han drog opp henne, in i paelsen, i baettre laege.
+
+Hvad kunde ett sadant stackars litet pyre behoefva i matvaeg? Gud troeste
+mej sa visst, taenkte han. Foer allt hvad jag denna morgon drifvit i mej
+sjaelf af mat och dryck, har jag nu inte sa mycket som den minsta
+broedkant at en sa'n haer liten en.
+
+"Du far raska pa, pigan min", manade han pa haesten. Laerkan fnyste och
+satte opp hufvudet. Hade hon inte "raskat pa" kanske, mot vild
+snoestorm, som slet i man och svans -- vadat i snoe till buken ibland!
+Men bevars, nog kunde hon oeka farten aenda mer! Ja hon kunde spraenga
+sig, springa tills hon stoep pa flaecken ocksa, om husbonden sa ville ha
+det! Husbonden, som hon tjaenat i tio ar och faerdats med i skog och
+fjaell.
+
+Vaegen, opp genom den stora skog de nu nadde, var banad. Laerkan satte
+ivaeg sa att det ekade af bjaellerkransen. Emot kvaellningen hade hon
+hunnit den stora fjaellsocken, som bredde ut sig utanom den vida
+dalbottnen. Uppfoer en duktig backe bar det. Dit upp foerde en alle af
+hvitstammiga bjoerkar.
+
+De akte igenom den, svaengde af till ett litet ljusroedmaladt hus med
+balkong och veranda i groent och hvitt. Eldsken lyste ut fran foenstren,
+och roeken stod pilrak upp genom luften, som nu var hoeg och klar, med
+rosenroed aftonrodnad och redan glimmande stjaernor pa himmelen.
+
+"Vaelkommen hem igen, Artur", ropade en ung fru oppe ifran verandan.
+Hon stod kvar daer med en stor ullschal om hufvudet, som tittade ut
+daerur, fint och blekt med ljust har, som snodde sig framom schalen.
+
+"Tack lill'gumma! Bed Dordi komma och ta foerningen jag har med mej."
+
+Dordi, den gamla piga, som en gang skoett jaegmaestarfrun som barn, kom
+fryntlig ner foer trappan. Det haende ibland att jaegmaestaren hade med
+nagot saellsynt matnyt- tigt eller annat, en bjoernstek, en varghud,
+eller mera vanligt, fagel af olika slag. Sa Dordi var beredd att lasta
+pa sig. Men hon drog sig foerskraeckt tillbaka.
+
+"Gulla heller, jaegmaestarn! Hva ska vi med tocket? Ga in frun, de aer
+kallt."
+
+Men nu hoerdes ett skraen fran slaeden, ett troestloest, oefvergifvet
+lillbarnskrik.
+
+Den unga frun slaengde schalen. Hon sprang utfoer trapporna i nagra
+steg, tog det skrikande trasbyltet i famnen och bar det upp. "Lilla
+pyre -- stackars lilla pyre -- hvad ha de gjort at dej. Tyst, tyst nu.
+Vi ska snart komma in till vaerme, och fa mat i den stackars lilla
+kroppen."
+
+Fru Gerda var ej raedd foer skrikande, osnutna ungar. Hon var vael van
+vid smabarn fran sitt barndomshem, daer de varit en stor syskonskara.
+Till djup hemlig saknad, hade hon sjaelf inget barn. Hennes oenskan att
+fa ta ett fosterbarn gillades ej af mannen. Han ville ej att de skulle
+"dra pa sig ansvaret foer andras barn", och pinades vid blotta tanken
+pa "elaka, olydiga, skrikande, smutsiga ungar", nagot annat slag af
+barn kunde han ej taenka sig. Och nu var det han sjaelf, som foert ett
+litet barn till huset!
+
+Nu, pa kvaellen, sedan han aetit och hvilat sig, satt jaegmaestaren och
+sag pa huru hans hustru snabbt och skickligt, aendrade om stora plagg
+till sma, huru hon, pa ett foerunderligt saett fick ihop en liten
+klaedning, ljusbla till faergen, ett litet foerklaede, ett par sma byxor.
+
+Hon var sa ifrig, hans lilla hustru. Hennes ljusa har lockade sig
+nerat pannan, och de annars bleka kinderna voro fint roeda af ifvern
+och soemnaden. Hon sag upp till mannen med lysande oegon.
+
+"Artur, vi fa vael ha henne tills vidare? Du skall se henne. Hon ligger
+nedbaeddad i en stor klaedkorg ute hos Dordi."
+
+"Tills den som rar om henne later hoera af sig far hon vael stanna. Vi
+kunna ju inte kasta ut henne pa landsvaegen. Ett under att icke nagon
+varg af dem, som strukit fram haer i dagarna, kommit oefver henne."
+
+"Hu, och du skoet ju tva sadana bestar bara i foerrgar. Ack, om ingen
+radde om henne, aenda! Hon heter troligen Henrietta, foer hon kallar sig
+sjaelf "Etta Eta". Hon aer sa rar. Och vet du, hon knaeppte haenderna
+strax hon hade fatt vaelling och smoergas och sade "Tatt Du", och hon
+pratar sa lustigt."
+
+"Ja nog kan man taenka hvad en sadan daer halftarsunge, eller hvad hon
+kan vara, skall kunna prata."
+
+"Hon aer mer aen ett halft ar, kaera du, hon har ju munnen full af sma
+hvita taender och gar omkring sa naepet. Saekert har hon en bra mor."
+
+"Hoppas det foer barnets egen skull, om det en gang kommer tillbaka
+till henne."
+
+"Ah, nej da -- Artur. Vi slaeppa henne inte!"
+
+"Hon har nog nagon syster eller annan god vaen, som heter Ullari, och
+som brukar ge henne mjoelk, foer naer hon fick mjoelk strax hon kom, sa
+ropade hon gang pa gang "Uj Yla".
+
+"Ita Tasta saeger hon ocksa ofta. Jag brukar kunna tyda barnprat och
+gissar att hon menar "hvita katten", I morgon skall jag foersoeka fa
+fatt pa en hvit katt at henne. Naer hon kom i saeng, sedan vi vaermt upp
+hennes sma stackars foerfrusna foetter, sa knaeppte hon haenderna igen och
+sjoeng, vet du, med riktigt ren roest, en sa soet melodi."
+
+"Med ord till ocksa?" fragade jaegmaestaren lite spefullt, ehuru han
+inte kunde lata bli att med patagligt noeje lyssna till hustruns
+beskrifningar.
+
+"Ord, det foerstas, men jag kan inte fa ut hvad de kunna betyda.
+Oupphoerligt sjoeng hon samma ord sa ljufligt, med hufvudet pa sned:
+"Millmaste tana."
+
+"Ah, -- Vildmosse svanor! Det var en visa, som mor min sjoeng foer mej
+naer jag var barn och skulle somna, en visa om vildmosse svanor. Jag
+tror det var af den visan jag fick skog och vildmossarna sa kaera att
+jag blef skogsman."
+
+"Men nog aer det underligt att det lilla fattiga pyret fran nordens och
+noedarets vaersta trakter skall komma hit till oss och sjunga den visa,
+du, som aer skaning, somnade vid som liten. Och sa att du, som aldrig
+taenkt pa att tyda barnsprak, nu genast foerstar hvad hon sjunger. Det
+aer rakt som mening i det."
+
+"Ja det aer raett underligt, -- det nekar jag inte till", sade
+jaegmaestaren, ganska smickrad af att hans barnsprakstydning
+uppskattades af hustrun.
+
+"Om nu ingen kommer och aterfordrar henne, sa nog far hon stanna foer
+mig. Det blir vaerst foer dig, som skall ta henne om hand."
+
+"Foer mig! Ah Artur, sa som jag laengtat efter ett litet barn!"
+
+Jaegmaestaren drog sin hustru intill sig.
+
+"Vet du, ibland har jag gjort sa med."
+
+Han gick ut hvisslande pa "vildmosse svanor". Den visan, som han ej
+sjungit sen han var liten pojke.
+
+  _________________________________________________________________
+
+                           TIONDE KAPITLET.
+                       EN SA FIN LITEN STINTA.
+
+En atta dagar senare kommo barnen langsamt, med slaepande, troetta
+vandringssteg gaende uppfoer backbranten emot det ljusroeda huset, daer
+jaegmaestarens bodde. Det var ju en afkrok fran den stora landsvaegen och
+gardarna daer invid, sa egentligen hade hvarken Ante eller Anna-Lisa
+varit foer att de skulle ta den. Kanhaenda finge de knappt en broedbit i
+ersaettning foer en sa troettsam vandring. Sa mycket noedarsfolk, som
+vintern igenom gatt foere dem hvart de kommo, sa kunde en foersta att
+folk skulle troettna att ge.
+
+Men Maglena tyckte att det ljusroeda huset uppe pa backen sag ut som om
+det varit struket med linnbaer (lingon) och fil (graedde), och att det
+liksom skrattade och blinkade at dem med sma foenster, som sago ut som
+oegon upp under taket.
+
+Gullspira var af samma mening som Maglena. Hon vaende tvaert in pa vaegen
+uppat skogshoejden, och satte naestan i att springa, sa att barnen utan
+vidare betaenkande maste foelja henne.
+
+Som vanligt blefvo de tysta och foersagda naer de kommo in mot garden.
+Den stora gra elghunden, som skaellde emot dem skraemde dem dock ej. Den
+sag mera vaerdig och statlig aen ondsint ut. Barnen vaende stegen mot
+koekssidan och staellde kaelken utanfoer. Denna gang aemnade de lata
+Per-Erik stanna hos Gullspira.
+
+Raett som det var, och innan barnen hunnit in, fingo de se en ung fin
+fru, som kom akande pa kaelke nerat garden fran en kort, aenda hoegre upp
+belaegen backe. Hon hade en liten stinta framfoer sig pa kaelken. Den
+lilla var klaedd i hvit killingskinnpaels, liten hvit stickad moessa, och
+hade sma laddar pa foetterna. Hon skrattade och hoppade i fruns knae
+synbarligen foertjust oefver att fa aka kaelke. Frun steg upp, lyfte
+henne upp till sig och kysste henne.
+
+"Du aelskade lilla Etta barn, nu ska' vi ga in, barnet skall aeta, och
+sofva middag, och bli mors friska duktiga flicka."
+
+"Uj Yla", "Uj Yla", "Ante", "Ila Tasta" -- Allena!"
+
+Den lilla sprattlade vildt, foer att slita sig ur de armar, som sa oemt
+omsloeto henne.
+
+Fru Gerda vaende sig haeftigt om. Hon slaeppte barnet, som ifrigt sprang
+ifran henne, laet armarna sjunka och stod stilla kvar, en bild af sorg
+och oefvergifvenbet.
+
+Barnen vore som foerstenade. De stodo moltysta, oroerliga. Men Gullspira
+var genast inne i foerhallandena. Hon gaf till ett braekande och sprang
+fram till Maerta-Greta. Hvad fragade hon efter att den lilla, med
+undantag af laddarna, var fin som en prinsessa. Var det inte aenda
+samma lilla maenniskokilling, som hon brukat ge mjoelk till och vaerma
+med sin paels. "Uj Yla"!
+
+Maerta Greta slog armarna om getens hufvud, som boejdes ner emot henne.
+
+Hon straeckte ut armarna.
+
+"Putta! Tappa Ante! Ante ta Etta Eta."
+
+Och Ante tog upp den lilla systern i famnen. Han stroek hennes kinder,
+hennes haender. "Lill'stinta, -- lill'stinta varan! Kaere dej
+Maerta-Greta. Sa tungsamt som vi haft de' utan dej."
+
+Maerta-Greta hoell armarna fast om hans hals som om hon aldrig velat
+slaeppa honom. Men sa hade hon de andra syskonen, hvilka aefven ville
+vara med, lill'Brita-Cajsa, alla hade slagit krets omkring dem och
+sleto den aterfunna i armar och ben foer att fa ta henne och smeka
+henne, och klappa henne, de med.
+
+"Maerta-Greta, fina, granna lill'stintan", som de gatt i tungsam saknad
+efter. -- Samma lill'stinta fast hon nu var i fina herrskapsklaeder. De
+slaeppte henne ej fran sig, utan naer de kommo som bettlande, koeksvaegen
+in, hade de den lilla hvitklaedda vael vardade ungen med i flocken.
+
+  _________________________________________________________________
+
+                           ELFTE KAPITLET.
+                         SMASTINTORNA BAeGGE.
+
+Naer Forstmobarnen drogo i vaeg igen fran jaegmaestargarden voro de endast
+fem i saellskap. Brita-Kajsa hade fatt stanna hos den lilla systern.
+Och sa voro smastintorna ater tillsammans.
+
+Det var jaegmaestaren sjaelf som sa velat ha det. Ordningsmaenniska, som
+han var, gaf han akt pa, och blef ytterst haepen och foerundrad, naer den
+nya lilla trasvargen, som vael i hans tanke knappt torde kunna foersta
+att foera maten till munnen, kom in i hans rum foer att tacka foer maten,
+och genast sag att hans pappersknif lag under bordet. "De ligg en knif
+unde bode", pep hon med fin staemma och kroep ner efter foeremalet i
+fraga.
+
+Och sannerligen, pappersknifven, som han var sa raedd om och som han
+foergaefves letat efter, lag under hans skrifbord, sa godt som goemd
+under renhuden daer.
+
+"Skulle du vilja ge mig den, du", sade han och raeckte ut handen mot
+henne.
+
+Brita-Cajsa gick genast fram med knifven, och laemnade den.
+
+Jaegmaestaren, som visste hur svart det var att fa hundar att apportera,
+blef naestan flat. Han hade trott man skulle ha svarare aenda att fa ett
+barn att lyda.
+
+"Ita Tasta tomma, ny dotta, sunna, vyssa--millmaste tana, ny dotta."
+
+Maerta-Greta, som redan var helt hemmastadd inne i jaegmaestarens vackra
+trefliga rum, kom tultande in och drog nu Brita-Cajsa med sig. Hon
+ville visa henne ny "docka", en riktig sadan med klara oegon i fint
+porslinshufvud, och hon ville att de skulle sjunga och vyssa henne
+till soemns, som med foerra "dockor" varit brukligt.
+
+Smattingarna baeddade at dockan inne i symaskinsladan i saengkammaren.
+Daer inne hos fosterfoeraeldrarna hade Maerta-Greta numera sin egen
+prydliga baedd och lilla saeng. Brita Cajsa lade aefven sin docka, ett
+vedtrae inlindadt i trasor, i maskinladan --.  Sa sjoengo smastintorna
+ljufligt och andaektigt sin sang om himmelska Kanaan foer de bada
+soemniga dockorna, medan de vippade ladan mellan sig.
+
+Gerda, fostermamman, sprang efter mannen. Han maste hoera och se dem,
+se, och jaemfoera det redan roedkindade, frimodigt blickande lilla
+hittebarnet i naetta, rara klaeder med den andra, den lilla bleknosen
+med lidande blick och tunna, utslitna paltor. Gerda visste vael hvarfoer
+hon ville ge mannen denna anblick.
+
+De bada makarna stodo slutna intill hvarandra och hoerde pa barnens
+sang.
+
+"Du Artur. -- De sjunga om "himmelska Kanan". Hoer pa den haer lilla
+nya, och det aer inte om "Vildmosse svanorna", tillfogade hon skyggt.
+"Du tycker vael inte att du blifvit narrad af den daer lilla Guds
+aengelen!"
+
+"Nej i sanning, ej. Jag skall saega dig att nu ville jag alldeles inte
+vara utan henne. Det skulle bli allt foer tomt och tyst i huset igen."
+
+"Artur mins du ordspraket, som saeger: Grytan, som kokar foer en, kokar
+lika laett foer tva."
+
+"Saeger du det. Gud vet aenda --!"
+
+Jaegmaestaren sag begrundande pa de sma daer pa golfvet, som fortfarande
+sjoengo och vippade med maskinladan emellan sig. Den ena af dem skulle
+och ville han ju behalla. Men den andra -- den bleka lilla varelsen
+med tunna kinder och de moerka, lidande oegonen --, ja hon maste ut igen
+pa landsvaegen. Och ingen mor eller far aegde nagon af dem, det hade
+hans hustru beraettat.
+
+"Ja, sa lat, i Guds namn, grytan koka foer tva", sade han till sist.
+
+Banen sjoengo och sjoengo, medan fosterfoeraeldrarna, allvarliga, med
+ljusa anleten gingo ut till de stoerre barnen, som sutto i koeket och
+pratade med Dordi. De ville ej ta de sma utan de stoerres medgifvande.
+Och man kan foersta, att i en liten gard daer sjaelfva foenstren logo och
+blinkade upp under takasen, och daer garden sjaelf var som struken med
+lingon och graedde, daer skulle det ju bli godt foer smastintorna att fa
+stanna.
+
+  _________________________________________________________________
+
+                           TOLFTE KAPITLET.
+                 ARBETSFOeRTJAeNSTER OCH PENNINGFRAGOR.
+
+Naer de aterstaende barnen nu fortsatte vaegen voro de icke laengre sa
+tunga i tankarna. De hade sa mycket maerkvaerdigt att tala om. Foerst om
+den granna frun, som var sa mild i oegonen. Om lakanen med spetsar, och
+om roeda taecken till smastintornas baeddar talade de, och om den fina
+goda mat, som sma'en nu skulle fa foer jaemnan.
+
+"Och si ni, de aer sa riktigt folk dom ha' kommi till, sa'nt, som mor
+skulle likat", sade Ante allvarligt. "Frun hon satt vid korgsaengen i
+gar kvaell och laet smastintena laesa lill'boena deras, och sa sa hon att
+dom skulle be Gud bevara syskona, som gick ute, och lata oss alla bli
+snaellt, godt folk. De tyckte jag om och daerfoer fick dom bli daer."
+
+"Du hade nog matte lata dom stanna i storbondgar'n a, om dom hade
+velat ha' smastintorna daer, fast folke daer var bad' sur och elak",
+sade Anna-Lisa, lite foersmaedligt.
+
+"Aldrig i vaerldens tider", tog Ante haeftigt i, "var sa god du. -- Daer,
+som husbond svor sa farligt. De kan komma hvad ondt som haellst oefver
+en tocken gard, och de skulle smastintena fa li' af a."
+
+"Ja", tillade Manke, "och draengarna ute pa gar'n, som skulle saetta
+haestarna foer stoettingarna, dom ropa 'tusan djaeflar' jaemt. "
+
+"Hu de aer rent farligt", sade Maglena och ryste.
+
+"Sa haer sa han", fortfor Manke, liksom belaten att fa upprepa det
+"farliga": "Ta hit yxfan, sa jag far sla i spiksatan i den foerbannade
+stoettingen."
+
+"Tig gosse! Aer du tokig som rent drar ondt oefver oss med att saeja om
+sa farliga ord. Mor, som var sa raedd foer svordomsord", sade Ante
+foerskraeckt och bedroefvad.
+
+"Ja foer dom kom med det som ondt aer, hit till jorden. De foerstas de,
+att onden sjaelf kom, da man ropar efter en", tillade Anna-Lisa. "Taenk
+pigan deras svor ocksa. Hon kom in med ramjoelk, foer en ko hade nyss
+kalfvat hos dom, och naer hon stoep och spillde ut en skvaett, sa sa hon,
+-- 'den' -- jag vill inte saega sa styggt --, mjoelken."
+
+"Ja styggt aer de, och ni behoefver vael int taenka de jag hade laemnat
+smastintena i en sa'n gard, om dom ocksa fatt hvetmjoelspankaka och
+flaesk och soetkaffe (dopp) hvarenda dag."
+
+"Ja smastintena hade kanske laert sej svaera i en san gard, dom a",
+misstaenkte Per-Erik.
+
+"Men dom hade fyra haestar daer, och boessa pa vaeggen, och husbonn, hade
+en slidknif, som var grannlat riktigt, sa nog hade smastintena fatt de
+bra a pa sitt vis."
+
+"Nu ska ni fa si slidknifven jag fick ta' jaegmaestarn", afbroet Ante.
+Han tog fram ur barmen en knif i slida, en knif med svart glaensande
+skaft och laederslida, en knif, som var blaenkande hvass i eggen och
+tunn i spetsen.
+
+"Nej, gosse!"
+
+Manke stannade midt pa vaegen som foerstenad. "Han har vael tusen kronor
+han, som kan naennas ge bort en tocken daer. Hvad kom de till att han
+gjorde de?"
+
+"Jag skulle hjaelpa Dordi te spaente sticker och hade bara min
+gamm-knif. Jag vet int om, hon har sagt nage till jaegmaestarn, men da
+jag var in ten och tacka foer oss, sa gaf han mej knifven. Och sa sa
+han, att en bra Svensk, som vet att vael bruka sin knif, alltid kommer
+att reda sej och ga fram med heder."
+
+"De lat grant sant daer tal", sade Maglena droemmade.
+
+"Frun daer, som var sa farligt behaendig, hon gaf mej sa fint garn. Si
+haer ska ni fa si. --"
+
+Maglena tog en pappersstrut innifran den om lifvet tillknutna schalen.
+De stannade kaelken, voro nu midt i en skogsdunge, borta fran oegonen pa
+folk. Hon satte sig pa kaelken.
+
+"Si haer --, roedt garn till rosor, och groent till blad, och brunt till
+stjaelkar."
+
+"Men hvar --, hvar i fridens dar skall dom sitta?" fragade Anna-Lisa,
+lika foervanad i uppsynen hon, som de andra syskonen, hvilka i yttersta
+haepnad togo Maglenas haerlighet i betraktande. Daeribland var aefven en
+virkkrok af ben, samt en omgang strumpstickor, faestade i ett nystan
+gratt garn, som aefven hoell en glaensande stoppnal.
+
+"Sa haer sa' hon till mej, den daer behaendiga frun."
+
+"Kan du sticka", sa hon.
+
+"Hjaelpanes, de matte du vael kunna", fnyste Anna-Lisa.
+
+"'Ja', sa jag ocksa, var sa god. -- Du kan vael lata mej tala till
+slut! 'Ja' sa jag."
+
+"Na, hva sa hon da?" fragade Manke ifrigt.
+
+"Haer ska du fa si' sa hon."
+
+"Hva fick du si da", ifrade Per-Erik, som for med handen oefver det
+granna garnet, som om han velat smeka det."
+
+"Jaemmerligen, ni fraga och gorma, sa jag aet opp hva jag ska saega, och
+int mins de'."
+
+"Du skulle fa si nanting", hjaelpte Ante henne pa trafven.
+
+"Ja sa var de, men tig nu. Hon viste mej ett par vantar, si ni sa fina
+vantar, att ni int sett slikt."
+
+"Dom kosta mycke pengar kan en veta", sade Manke betaenksamt.
+
+"Ja, sir du, de gjorde dom, men int foer den, som kan saetta ihop dom --
+foer da kostar de bara garne."
+
+"Garne, ja, men de kosta vael int intvaett de haeller", funderade
+Anna-Lisa.
+
+"Ni aer da sa farligt besvaerlig med te saetta ihop ledheter, sa jag vill
+naett och jaemt tala slut", knotade Maglena. Hon tog dock nadigt fram en
+halfstickad vante, vid hvilken det hvita ullgarnet aennu satt fast.
+
+Den var "patad", sa som kvinnfolk opp i Norrland foerr, med en liten
+benkrok patade ihop praektiga starka vantar. Och pa den halfvan var
+sydt med garn roeda rosor, groena blad och bruna stjaelkar.
+
+"Gar de i er nu hvar rosorna och bladerna ska sitta, tro?" Maglena laet
+den lilla vanthalfvan ga emellan syskonen. "Ja, men hvem ska goera de!
+Int kan du fa ihop sant som aer sa fint och konstigt, int", sade Manke
+oefverlaegset, med foerkrossande oefvertygelse.
+
+"Nej det foerstas", bjaebbade Maglena. "Du tro vael att du foerr vore god
+foer te goera de, -- du, som stoppa strumper liksom man snor ihop
+oeppningen pa en mjoelpase, bara dra ihop hale - hur stort de aen aer."
+
+"Maglena akt dej, sa du int blir munt" (naebbig), foermanade Ante. "De
+aer aldrig nage behaendigt naer kvinnfolke bli sa".
+
+"Ja, sa kan han tiga, da han ingenting vet om de han gormar om."
+
+"De aer foer en ingenting vet, som en fragar", fortfor Ante saktmodigt.
+"Int vet jag haeller hur du ska baera dej at med rosorna daer, eller hur
+du ska fa tid med sant goera."
+
+"Ja, men jag vet de. Naer du var ute i gar och bar in ved at dom och
+skotta snoe, sa var jag inne hos frun, och hon hjaelpte mej att laga
+troejan haer. Och jag fick sy foerklae haer at mej."
+
+"Jag fick sy ett at mej a", sade Anna-Lisa stolt.
+
+"Och naer de var gjordt, sa visa hon mej hur jag skulle pata. -- Sa haer
+ser ni! Men de' aer farligt konstigt foerstas."
+
+Med frostroeda, stela fingrar, naesan rinnande och munnen hoegtidligt
+hopknipt, foerevisade Maglena sin, i syskonens oegon, foerunderliga
+faerdighet i att pata.
+
+"Och se'n sir ni, kom de maerkligaste."
+
+Hon traedde med viktig min roedt garn genom oegat pa en tappisserinal.
+
+"Sen, si ni -- kom de riktigt underliga. -- Att jag kan -- sy -- sa
+haer -- grant."
+
+Bara nagra stygn sydde hon, men det vaeckte tillboerlig respekt hos
+syskonen.
+
+Maglena sprang opp, stoppade in garnet och tog en riktig akarbrasa, ty
+platsen ute i snoen i flera graders kyla, var inte den laempligaste till
+syskola.
+
+"Efter de, sir ni, sa patar jag vantar och syr rosor pa, och -- saelj
+dom, sir ni, -- och far pengar -- och koeper oss en liten stuga, som si
+ut som linnbaer a fil och har foenster, som skratta opp under taket.
+Smastintena och allihop, sa ska vi goera vantar. Svenska vantar --, foer
+frun hon sa de vi skulle goera allting just som i tanke pa att Sverges
+namn skulle komma med, en far goera allt en goer sa en inte skaemmer ut
+landet foerstas. Bara det blir var, sa ska jag boerja pa att sticka me'n
+jag gar, foer hon sa' att sa har kvinnfolke gjort haer foerr. Jag ska
+sticka smastrumper at er pa dagarna och sa pa kvaellen, naer vi sitt ute
+i na'n bjoerkhage, sa ska jag pata och sy roser, som ska bli lika
+granne som toernblommor."
+
+"Ja, int foer jag taenk te a ge mej pa te pata vantar", sade Manke i det
+han raetade pa sig och stoppade in vid handlederna oefverfloedet af de
+langa, haengande troejaermarna.
+
+"Nej, jag foer min del far te Amerika och graef opp sa mycke guld, sa
+jag kan koepa hela Frostmo socken och koerkan me om jag vill, och
+fylla'na med myrbaer och mylost (rund faersk ost) och akerbaer och flaesk
+och --"
+
+Manke tumlade at sidan. Storskrikande och foerskraeckt tog han handen at
+kinden. En oerfil braende daer. Ante, som inte hade agat barnen sa laenge
+mor lefde, och som brukade ha ett foerunderligt talamod med dem, blef i
+ett nu flygande sint.
+
+Manke fick en oerfil, och Ante gaf sig vidare till att skaka om honom
+som om han hade varit en potatissaeck, som man ville ha mera rum uti.
+
+"Gosse, att du int skaems! -- Ska du halle fraemmande land foer mer aen
+varat. -- 'Fara dit efter gull' -- som farbror varan, som bara gatt
+bort sej daer. A de till, att du skulle ta gulle och koepa koerkan bara
+foer du skulle ha den granna koerkan, daer dom fa predika om Gud, till
+ett hebbere. -- De aer ett ledt sinne i dej Manke, a san't daer tal lid
+jag int hoera."
+
+Barnen gingo i vanlig vandringslunk vaegen framat, betydligt haepna
+oefver Antes ovaentade vredesutbrott.
+
+Manke tjurande och smatjutande.
+
+"De aer baettre foer en karl te goera vantar me heder aen te ta opp
+saeckfyller me gull och ha de till sant, som ondt aer, -- kom ihag de du
+Manke", fortfor Ante aennu flaemtande af harm. Han klef in i smaskogen
+genom drifvan, och skar med den skarpa knifven af en grantopp, som
+hade grenarna sittande i sa jaemn krets om stammen att den laempade sig
+vael till groettvara (kraekla). Han bjoed till att bli god igen.
+
+"Da int smastintena sitt pa kaelken nu", sade han, "sa har jag taenkt
+forsla aemnen pa'n te arbeta af om kvaellarna naer vi kom in i nan gard
+daer dom ha eld pa spisen, eller i nan bryggstuga eller draengkammare.
+
+"Du taenk goera groettvarer och tvagar te saelje?" fragade Anna-Lisa, med
+en viss respekt i roesten gentemot den myndige brodern.
+
+"Jag ha mest taenkt de. Traeskedar a. Farfar daer i Sven Pals var nog fri
+(duktig) te goera skedar, men jag ha ju aldrig haft nan knif, sa jag
+har kunnat goera efter dom."
+
+"Men dom ska jag mala at dej", ropade Maglena inat dungen, till Ante.
+"Sa granne sma bla roser, och hvitkullen (praestkragar). Jag ska goera
+faergen som mor giorde den, ta loef, blomster och roetter."
+
+"Fa jag hjaelpe dej te goera skedar naer jag blir stor", mumlade Manke,
+naer han kom i naerheten af Ante ut pa vaegen.
+
+"Nog ska du fa de, gosse. Si haer ska du fa gamm knifven min, sa kan
+du, fast du aer liten fa boerja pa te goera aemnen."
+
+"Vi kan saelje skedarna a Ante, och fa pengar. Men jag ska int koepa
+koerkan, foer da kan int praesten laesa daer."
+
+"Naeaej, och vi kan int sitta daer och hoera pa'n och sjunga och laesa, sa
+vi bli snaellt folk, som mor taenkte vi skulle bli."
+
+  _________________________________________________________________
+
+                         TRETTONDE KAPITLET.
+                         I DEN DOeDAS STAeLLE.
+
+Naer barnen nagra dagar senare hunno sa langt som ut ur vaersta
+fjaellbygden, kommo de en kvaell fram till en gard daer sjukdom och sorg
+gaestade. Det var till en stor rik bondgard. Aeldsta flickan daer hade
+nyss doett, bara tio ar gammal. Och nu lag lillpojken, ende sonen, som
+var sju ar, sjuk i samma onda som systern doett utaf. Hustrun, en
+statlig, vacker kvinna stod vid spisen och vispade kornmjoel i det
+kokande groetvattnet, naer den lilla barnskaran med som vanligt blyga,
+foersagda anleten traedde in.
+
+Hon hade en straeng husbonde till make och fick nog skoeta sitt
+ordentligt och som vanligt, fast sorgen satt i hjaertat och oron i
+sinnet foer den lille, som nu kanske ocksa skulle tagas ifran henne.
+
+Hon vaende sig mot doerren, naer den laenge blef oeppen, innan alla de fem
+barnen hunnit in.
+
+I dag knuffade de Anna-Lisa foere sig. I en sa haer stor, fin gard var
+det sa grufsamt att komma in, foer den som var uselt klaedd och kom foer
+att begaera mat och husrum.
+
+Hustrun blef vid att stirra pa Anna-Lisa.
+
+"Kom fram till elden barn", sade hon med mild, tungsam staemma. Hon
+raeckte ut handen och haelsade god dag pa Anna-Lisa, som kaende detta sa
+bade stort och hoegtidligt. Det var just inte vanligt att bli haelsad
+sa, naer man kom som noedarsfolk i gardarna.
+
+"Hvad kan hon heta en sa'n stinta", fragade hustrun och stroek tillbaka
+halsduken fran Anna-Lisas ljusa har.
+
+"Anna-Lisa", svarade den tillfragade och sag med sina aerliga bla oegon
+upp i bondhustruns sorgsna.
+
+"Nej, de aer vael int sannt heller? 'Anna-Lisa', som varan Anna-Lisa,
+hon som Herren tagit."
+
+Hustrun tog sig om hufvudet med baegge haenderna och sjoenk ner pa
+spisbaenken. Groetgrytan hade hon redan lyft fran elden.
+
+"Jo nog aer det sant", bekraeftade Ante och steg fram. "Hon het
+Anna-Lisa hon, som mormor varan, som aer doed."
+
+Mannen kom in i foelje med de tva draengarna. Snoeiga voro de, fast de
+ute pa foerstukvisten stampat af sig de vaersta klumparna, som foeljt med
+ifran skogen, daerifran de koert fram timmer.
+
+Unga karlen, som han var, gick han lutad, med boejdt hufvud.
+
+"Hur gar de lilldraengen var?" fragade han hustrun i foerbigaende.
+
+"Bara som med stintan. Herren ta nog gossen a."
+
+Mannen gick tyst fram till bordet, satte sig ner och laeste bordsboenen.
+Han tog traeskeden och at ur samma groetfat som draengarna fast hvar och
+en af dem hade sin saerskilta lilla traevril med mjoelk. Getost och smoer
+och broed fanns aefven pa bordet.
+
+"Har Gullicksmor farit ivaeg", fragade han vidare lagmaeldt.
+
+"Hon for foere middan och da kunde hon inte mer goera foer lill'Calle. Om
+vi ocksa koerde alla de femton milen ner till doktorn, sa hjaelp de
+inte. Han ligg bara i slummer nu -- sa vi aer nog snart barnloes."
+
+Mannen at, sked efter sked, men nog syntes det att sorgen hade ramat
+honom savael som hustrun, hvilken stod vid bordet till synes lugn, och
+skar opp tjockbroed (runda ragbullar) till skogskarlarna, som alla sago
+lika betryckta ut.
+
+"De aer int ondt efter smafolk annars int, ser jag", sade husbonden med
+bitter roest. "Da en int fa behalla och foeda sina egna, sa gjorde en
+baest i att skicka ivaeg andras barn ocksa."
+
+"En gjorde stor synd da, syns de mej", sade hustrun saktmodigt. "Aer vi
+snart utan barn, sa aer de haer smastackrana, som jag hoer, utan
+foeraeldrar. Jag taenk de aer naestan vael sa tungt de."
+
+Det blef alldeles tyst i det stora koeket, oefver hvilket elden flammade
+sa muntert. Kittlarna oefver ingangsdoerren blaenkte i en lang
+rikemansrad. Vaeggsaengarna voro foersedda med roedrutiga foerbaengen. Den
+hoega dalkarlsklockan lyste grant, bla, med roeda rosor. Snygga
+trasmattor randade det inunder dem hvitskurade golfvet. Och innanfoer
+de blanka foensterrutorna, med hemvaefda luftiga kappgardiner foer,
+syntes blommor, myrten, balsamin, lejongap och tarblomma. Sa det var
+ett stortrefligt rum, som inte skaemdes af de tre spinnrockarna med lin
+pa hufvudet och garn pa rullarna, hvilka voro undansatta foer kvaellen.
+
+"Ga fram och tacka (haelsa) far, Anna-Lisa", sade hustrun och skoet
+flickan emot husbonden med ett meningsfullt, sorgset leende.
+
+Anna-Lisa rodnade djupt naer hon ensam gick fram. Hon sag sa mild och
+rar ut i denna stund, sa treflig, snygg och kammad, fast hennes klaeder
+voro usla och slitna.
+
+Husbonden sag upp foerundrad.
+
+"Hvad i fridens dar hetter du, stinta?"
+
+"Anna-Lisa". Hon sag foersagd och aengsligt bort till syskonen.
+
+Husbonden tog, liksom foervirrad, om hufvudet med haenderna, som hustrun
+gjort nyss.
+
+"Herre gulla, Brita Dea, hon liknar ju akurat Anna-Lisa varan innan
+sjukdomen boerja pa te ta na."
+
+"De kom foer mej a, naer hon stog framfoer mej i jans, att Anna-Lisa
+varan gick undan foer den haer skulle komma istaelle."
+
+Hustrun sag fast och allvarligt pa mannen. Hon tog Anna-Lisa vid
+handen -- lade sedan sakta, liksom smekande, sin arm om flickans hals
+i det hon ater foerde henne fram till syskonkretsen vid spisen.
+
+Naer karlarna, efter att ha tackat Gud foer maten, stego opp fran
+bordet, dukade hon fram daer foer barnen mjoelk och groet och, hvad som
+icke ofta kom dem till del, smoergas pa det fina, pa den tiden hoegt
+skattade ragbroedet.
+
+Sen gick hon snabbt och tyst ifran dem. Barnen foerstodo att det var
+foer att se till den sjuke gossen.
+
+De sutto kring bordet oroliga och betaenksamma. Talet om att Anna-Lisa
+kanske skulle bli stannande, aengslade dem.
+
+Hustrun kom ut igen ifran lill'kammarn innanfoer koe- ket daer den sjuke
+lag. Hon gick hastigt genom koeket och tog vaegen ut.
+
+"Han aer doe nu kanske", hviskade Anna-Lisa. "Da blir dom sint pa Herren
+och vill koera ut oss."
+
+"Inte", invaende Maglena. "Ni sag vael att de lyste ljust ur oegona
+pa'na. Han aer vael haellre baettre, gossen, och da blir dom glad och vill
+tacka Herren, och sa ta dom dej, Anna-Lisa."
+
+Ater sutto barnen tysta, i tungsam staemning.
+
+Ploetsligt boejde Anna-Lisa hufvudet ner emot haenderna, som hon hade
+hopknaeppta oefver bordet. Hon gret --, gret, fast sa tyst att ingen
+kunde hoera det. Men det syntes pa axlarna, som skakade och pa den
+troestloesa staellningen med hufvudet.
+
+Syskonen mumsade pa sina praektiga smoergasar under aengslig tystnad.
+
+"Kaere dej, Anna-Lisa --, kaere dej", -- sade Ante och foersoekte dra
+hennes haender at sidan. Det foell honom sa tungt och ovant foer det haer,
+att Anna-Lisa, som alltid varit sa stilla och lugn, nu skulle grata sa
+farligt.
+
+Anna-Lisa satte opp hufvudet, alldeles roedgraten.
+
+"Jag vill int vara utan er --, foerst smastintena, som jag soerjer sa
+farligt, -- och sa er allihop."
+
+"Ja nog blir de ledt foer oss, a", sade Ante stillsamt. "Sa bra som du
+har varit mot sma'en haer, och oss allihop foer den delen."
+
+"Och hvem ska mjoelka Gullspira --, a laga at pojkarna, a tvaetta och
+halla er i ordning --", snyftade Anna-Lisa. Hon sag med en moderligt
+bekymrad blick oefver de baegge minsta vid bordet. "Ni vill ju hvarken
+kamma eller tvaetta er om jag int hall efter er."
+
+Manke och Per-Erik saenkte oegonen, skuldmedvetna. Sa morskt manfolk de
+ville vara, sa foerefoell det dem farligt besvaerligt det daer, att masta
+vara kammade och tvaettade. Det var inte alls nage behaendigt heller,
+att om loerdagskvaellarna fa lof att kraenga af sig varma skjortan, som
+snodde sig sa godt efter kroppen. Och sa streta foer att fa armarna in
+i en annan, som kunde vara huskigt kall, ja bloet till och med, tyckte
+pojkarna, naer den legat i kunten och det varit yrsnoe, som traengt in i
+den, eller ovaeder. Just aldrig heller att nagon skjorta passade precis
+at dem. Skjortan, sa vael som andra plagg, kom alltid som en
+oefverraskning foer dem, -- stort var det ibland, sa plaggen bade haengde
+och slaepade, och smatt och trangt en annan gang, sa naesan kom i klaem
+naer ombyte skulle ske.
+
+Anna-Lisa, hon brukade gnida dem i oegonen och om hals och oeron med
+sapa och vatten och torka dem med gammelklaeder, som voro tvaettade, men
+omanglade foerstas, och harda "sa de refvo som vargklor", foersaekrade
+smadraengarna naer de satte sig till motvaern.
+
+Om de nu sutto vid bordet verkligen aengsliga att Anna- Lisa skulle bli
+stannande efter dem haer, sa hade de da inte samma bekymmer som hon i
+fraga om den kommande bristen pa snygghet och ordning. Det enda, som
+skulle halla dem uppe i saknaden efter henne var just det i en hast
+uppflammande hoppet om, att de, utan henne skulle ga fria fran vatten,
+sapa och torktrasa.
+
+"Du skulle fa de bra haer, Anna-Lisa", sade Ante med ett foersoek till
+frimodighet i roesten. "Du far nog riktig saeng te ligga i, och sa'n haer
+mat foerjaemnan."
+
+"Och medan sa skulle ni allihop ga kring vaegarna, och jag skulle taenka
+pa att ni lag sa ni fick ohyra efter andra noedarsfolk i na'n kall
+stuga, kanske, och att ni aldrig fick aeta er maett."
+
+"Nog ha vi fatt de na'n gang a. Mins du i den stora garden, daer dom
+aenda hade sa manga barn, och vi fick en hel gryta aertsoppa --, dom
+kokte saerskildt daer foer dom, som ga kring vaegarna."
+
+"Ja, sa skulle jag kanske sta haer a och koka foer sana", fortfor
+Anna-Lisa klagande. "Och taenka att ni var hungrig och int visste en
+enda dag i foervaeg hur ni skulle fa husrum till natten."
+
+"Kaere dej, int aer de nage farligt, int", satte Maglena in med mjuk
+troest i staemman. "Vi ha vael aldrig legat ute heller nan natt, och raett
+som de aer, sa aer det ljust hela natten och da fa en ligga hos
+blommerna ute pa backen. "
+
+"Och da sa ligg jag inne i saengen", sade Anna-Lisa med samma klagande
+roest.
+
+Men hon log lite skamsen i detsamma. Och med det for en laettnadens
+ljusning oefver syskonen.
+
+"De aer farligt hvad de aer svart te vara noejd", sade Ante
+eftertaenksamt. "Jag har gatt om dagarna och tyckt att det skulle vara
+sa bra om vi allihop fick komma till snaellt, rejelt folk -- sa'na, som
+mor skulle lika, -- och nu sa" --.
+
+Ante tystnade, det syntes huru tungt han fann det, att moejligen maste
+laemna den omtaenksamma, duktiga systern efter sig.
+
+"Du matt ga med oss hvart vi ga, Anna-Lisa", mumlade Maglena med sista
+smoergasbiten i munnen. Hon torkade naesa och fingrar pa det lappade,
+urtvaettade foerklaedet och stroek med sitt hufvud emot Anna-Lisas kind.
+
+"Si du, de aer alltid behaendigt te vara ute, -- om en ocksa inte har de
+sa bra, sa sir en aenda sa mycke. Snoen hitta pa te saetta sej sa roligt
+pa allting. Och roligt aer de till se sparena i snoen naer han ligg jaemn
+pa myrer och akrar. Det blir sa langa krus pa'n -- just som spetsar.
+
+Haren och raefven och hunn, och skatan och krakan, som har kommi nyss,
+allihop krusa dom snoen med foetterna pa olika vis, sa den blir sa fin
+som till broellop."
+
+"Jag sir ingenting san't, jag. Jag sir bara er", mumlade Anna-Lisa,
+sorgsen.
+
+"Ja du ska komma och foelja oss igen, hoer du Anna- Lisa. Nu blir de var
+och storforsarna kom loes, och det sjung sa grannt ur dom. Gullspira ha
+vi me oss, sa vi ha mjoelk te dricka, -- myrbaer ha vi pa myrena, och
+blabaer och jordbaer sa mycke vi kan aeta."
+
+"Ja ha en gatt ute och sliti ondt pa vintern, sa nog kan en ga pa
+sommarn a", sade Manke afgoerande.
+
+"Stinta, jag tyck du ska foelje som foerr jag", ansag Per-Erik.
+Yttrandet kostade honom en viss oefvervinnelse, ty den hotande faran af
+tvaettning och kamning stod alltjaemt foer honom.
+
+"Tyst", varnade Anna-Lisa och hoejde lyssnande upp hufvudet. "De lat
+inne i lill'kammarn, pojken lef, han vill ha na'n till sej kanske."
+
+Hon smoeg villradig, pa ta oefver golfvet och stannade vid doerren.
+
+"Kom hit --, jag vill int vara ensammen", hoerde hon en spaed, svag roest
+daerinne.
+
+"Aer de du, Anna-Lisa", sade den lilla sjuklingen borta i
+utdragssoffan.
+
+"Sjung 'Hvar jag gar', foer mig, -- sa ska jag somna."
+
+Gossen vaende sitt, nu efter en haeftig kris till det baettre,
+svettfuktiga ansikte at vaeggen, sloet oegonen och vaentade pa sangen.
+
+Anna-Lisa kaende vael den sangen, men det bar henne emot att sjunga
+ensam och pa fraemmande staelle.
+
+"Sjung, hoer du", ropade gossen, med sjuklingens otaliga roest.
+
+Anna-Lisa gnolade sakta: "Hvar jag gar i skogar, berg och dalar,
+foeljer mig en vaen, jag hoer hans roest."
+
+Medan hon sjoeng, stroek och svalkade hon gossens panna med en
+linnetrasa, som hon fuktade med vatten fran en porslinsmugg, som stod
+pa stolen bredvid hans baedd.
+
+Hustrun kom in, med mannen i foelje. Det var honom hon soekt upp och nu
+fatt med sig. Han skulle se undret, som skett med gossen, deras enda
+barn.
+
+Mannen blef sa tagen, naer han sag barnet, som foerr feberroed kastat sig
+i plagor, nu ligga i lugn haelsosoemn, att han ofrivilligt knaeppte
+haenderna i tack och lof till en hjaelpsam Gud.
+
+Anna-Lisa afbroet sangen och steg upp foer att fa komma ut.
+
+Mannen tog tag i hennes arm.
+
+"Du ska stanna hos oss stinta, foer sa glad som nu har jag aldrig varit
+i alla mina da'r."
+
+Anna-Lisa drog sig sakta ifran honom. Sorgsen och foerskraeckt sag hon
+at doerren. Det var som om hon daer bakom aegt all vaerldens skatter att
+foerlora.
+
+"Du aer vael glad att slippa noed och bekymmer och ha hem och skydd haer
+foer alla dina dagar nu, da jag taenk att du ska fa stanna haer foer
+alltid", fragade den unge husbonden foerundrad och naestan onoejd, da han
+sag flickans aengsliga uppsyn.
+
+"Jo", svarade flickan lagmaeldt. "Men de blir mej bara sa tungt, naer
+jag taenk pa smapojkarna. De aer jag, som ha tvaetta dom och kamma dom,
+och mjoelkat Gullspira, sa att dom har fatt soet mjoelk om dagarna. Den
+minste aer inte sa gammal som den haer, och skall fara och ga kring
+vaegarna, medan jag har det bra."
+
+  _________________________________________________________________
+
+                         FJORTONDE KAPITLET.
+                       PER-ERIK OCH ANNA-LISA.
+
+Anna-Lisas stora bla oegon tarades. Hon gick ut till syskonen.
+Husbonden foeljde henne. Han tog smadraengarna i oegonsikte,
+
+"Sa, det aer den daer lilla som du aengslas mest foer? Herresten heller,
+tocken liten draeng, som har kunnat vandra aenda fran Frostmofjaelle."
+
+"Jag aer nog int liten, jag. Jag blef pa sjette aret nu i Kyndelsmess."
+
+Per-Erik besvarade flyktigt ungbondens blick. Han skrapade groetfatet
+aennu en gang och slickade af traeskeden med ordning och eftertryck.
+
+Husbonden maste dra pa munnen.
+
+"Dom kan nog kanske inte slaeppa af dej, syskonen dina?"
+
+Per-Erik spottade foer sej och glodde med stora oegon bort emot
+spiselden.
+
+"Jag vet int hvad jag ska saega. De skulle nog vara ledt foer dom till
+att int ha na'n te aengslas foer och halla efter, nu sen smastinterna
+vardt kvarhallen hos jaegmaestarns."
+
+Hustrun kom till. Hon stod och hoerde pa gossens prat, sa ljus och glad
+i uppsynen som hon inte varit se'n enda dotterns doed.
+
+"Sa kan ni kanske inte undvara honom da?" undrade husbonden med en
+liten saerskild, menande blick emot Ante.
+
+Ante moette blicken allvarsam.
+
+"De loena int te orda om de foerraen nage san't kom pa tal."
+
+"Det aer godt, klokt slag i de haer barnen", sade mor Maerta-Dea. "Jag
+tror dom foer hvad vaelsignadt och bra aer, till huset."
+
+"En kunde kanske lata den daer morska lill'karlen stanna haer ocksa sa
+laenge", sade husbonden tveksam. Han ref sig betaenksam bakom oerat.
+
+"Lill'Kalle frisknar nog till fortare, naer han far kamrat", sade
+Brita-Dea.
+
+Ante blef ifrig han med. Skulle Anna-Lisa tagas ifran dem, sa blefve
+det svarare aenda att halla ordning pa de sma, bland alla de fraemmande,
+ibland bra ledsamma foerhallanden de rakade in uti.
+
+Det fanns sa manga stygga exempel, sa mycket af orent, som skulle
+traeffa gossens oegon, sa mycket ledt, laettsinnigt tal, grael och knot
+och grufliga svordomar, som aennu skulle na hans oeron, naer man sa drog
+fram fran gard till gard.
+
+"De vore nog farligt bra, om Per-Erik fick bli i en sa'n haer gard, sa
+de kunde bli en rejel karl af 'en", sade Ante. Hans djupa, moerka oegon
+sago allvarsamt upp pa den starke, granne bonden, som stod framfoer
+honom.
+
+"Naer jag blir lite gamlare, sa ska jag ge mej i tjaenst som getare
+eller lilldraeng, daer jag far laera mej na'nting, och se'n ska jag komma
+hit efter Per-Erik, om han bara far stanna till dess."
+
+"Sa far han vael de. Jag lid int taenka de lill'Kalle var skulle kunna
+bli bortvist och ga kring vaegarna som den daer lille nu skulle komma te
+goera. Det aer morskt slag i dej, gosse, ocksa. Och jag tror dej mest om
+te kunna goera hvad du saeger, sa du till slut kan komma och ta igen
+lillen, daerest du far ha haelsan."
+
+Hustrun raeckte stornoejd ut handen mot Ante, med haelsande, bekraeftande
+handslag.
+
+"Baedda at pojken i norra oefversaengen", sade mannen. "Han syns vara ren
+och snygg, fast han kom fran landsvaegen."
+
+Ja, nog visste Per-Erik, att han var "ren och snygg". Det var bara
+mandag aennu, och han hade sista loerdagstvagningen, denna gang atfoeljd
+af trang, naesklaemmande skjorta, i alltfoer friskt minne.
+
+Anna-Lisa far ligga daer hon a', sade Brita-Dea. Hennes anlete lyste af
+belatenhet och hon pratade med barnen, som om de varit gamla bekanta.
+
+Pigan, som kom in med kvaellsmjoelken skummande i en stor blamalad
+bytta, stannade vid doerren som foerstenad. Naer hon gick ut foer att
+stilla korna och mjoelka dem, var daer tyst i garden, tyst som naer doeden
+tagit, och star hotande att taga aennu mer. Och nu -- glada, jollrande
+barnroester, slammer af skedar och fat, som diskades. Framfoer spisen en
+liten stinta med lockigt har, som sydde roeda rosor pa en tummvante. En
+pojke, som spantade stickor och sopade spiselhaellen, sedan han lagt
+mera ved pa haerden. Mor Brita-Dea sjaelf vid spinnrocken igen.
+
+"Jaemmerligen heller, sa behaendigt haer aer", sade Stina. Hon oeppnade
+doerren till ett stort skap, daer tomma, rena mjoelktrag voro inskjutna i
+slaar oefver hvarandra. Sa satte hon sil oefver tragen ett efter annat,
+och haellde med skopa i den varma mjoelken.
+
+Den stora katten, som satt och glodde fran skapbaenken, fick ocksa en
+skvaett i sitt fat invid vattentunnan vid doerren.
+
+Stina foersag sig med smoer, broed och kallnad groet fran skaenkskapet.
+Se'n drog aefven hon fram spinnrocken och snurrade pa sa att hjulet
+blef som ett moln, medan lingarnet, fint som silke, oekades pa rullen.
+
+"Du far ga med pojkarna haer till draengstugan", sade matmodern omsider.
+"Se efter att dom far oerngottskudde och en snygg farskinnsfaell.
+Stintorna och Per-Erik far ligga haer i oefversaengen. Vill du si hur
+lugnt lill'Kalle sof, foerst?"
+
+Matmodern och Stina gingo pa ta in i lill'kammaren. Stina sag
+obegripligt belaten ut, naer hon kom ut daerifran. Hon gick fram och tog
+Anna-Lisa i handen.
+
+"Vaelkommen till oss, stinta, -- och du a', lill'draeng. Vi ska nog bli
+govaenner, det kaenne ja' pa mej."
+
+  _________________________________________________________________
+
+                          FEMTONDE KAPITLET.
+                         DET SPOeKAR PA ISEN.
+
+"Hu haeller, det aer rent som om vi vore ensam pa hela jorden"", sade
+Maglena och drog den lilla hemvaefda schal hon fatt af mor Brita-Dea
+baettre om sig.
+
+"Ja, nog aer de sant, men de ska bli mindre grufsamt te komma in i
+gardarna, naer vi int aer sa manga", tillfogade Ante.
+
+"Naer jag stanna ute hos Gullspira, daer de int finns nage' lider te
+binda 'na i, sa blir ni bara tva, och de aer vael ingenting te grufva
+foer."
+
+"Ingenting", upprepade Maglena. "Jag kom jaemt i hag smastinterna --
+och Maerta-Greta, naer hon sa 'tinnenin' i staelle foer 'ingenting'. Hon
+satt lill'hufve' pa sne och titta opp med oegona och skulle latsas vara
+sa bedroefvad."
+
+"Ja, hon var nog de a flera ganger, da hon froes, lill'stackarn, och
+var hungrig och ville till mor", sade Ante eftertaenksamt.
+
+"Mor skulle nog vara noejd, taenk jag, som det aer staeldt foer
+smastinterna nu", tillade han.
+
+"Nog aer hon de, ma du tro. De var vael hon som fick komma hit till
+jorden lite grand, som en aengel och tala i folke, ba jaegmaestarns och
+Carl Nil'ses att ta barna."
+
+"Ja, nog ha dom det bra nu, foer int skulle dom tycka att de vore nage
+behaendigt te ga haer pa isen och raenna at alla hall med foetterna, sa en
+kan klyfva sej midt itu", sade Manke bistert.
+
+Sanningen att saega saknade han Per-Erik ohyggligt, om han ocksa tyckte
+sig kunna undvara Anna-Lisa. Det var inte utan att i hans saknad
+blandade sig ett grand medlidande med brodern, som nu ensam och
+foersvarsloes, blef den, som Anna-Lisa skulle ryka pa med sapa och
+vatten. Manke hade deltagande framhallit denna synpunkt foer Per-Erik,
+som dock med nagot af mod och foerhoppning i roesten foersaekrat, att det
+inte skulle bli fullt sa "huskigt" aenda. Lill'Kalle tog ju opp sig,
+foersaekrade Per-Erik, "och ma tro sa rik bondson han aen var, sa kunde
+en nog taenka, att han skulle matta bli bade kammad och tvaettad, nu
+till, naer de fatt en sa'n som Anna-Lisa till gards."
+
+Men fastaen han taenkte pa huru hjaelploest utsatt foer sa'nt daer han var,
+Per-Erik, sa oenskade Manke denna kvaell att han varit tillbaka i den
+ljusa, troejsamma (hemtrefliga) garden, hos honom.
+
+Det skulle vara annat det aen att ga oefver en is, som lyste svart, och
+blaenkte som om man gett sig ut i oeppna sjoen, samt ha oefver hufvet pa
+sej ett norrsken, som var ledt och aengslande, med roeda och gula och
+bla lagor hoegt opp pa himmelen. En kunde rent tro att det skulle bli
+domens dag och att allt som fanns, ba jord och mane och stjaernor
+skulle brinna opp. Foer sa knastrade det och lyste och floeg af lagor
+uppefter norra himmelen. Och aenda satt manen daer pa sitt hall och rent
+skrattade med hela mun, utan vett, naer han hade sa mycket farligt
+omkring sig.
+
+Manke kunde mycket vael ha fatt aka pa kaelken, som gled laett som ett,
+intet oefver isen, och da hade han inte behoeft plagas med att raenna och
+halka at alla hall. Bade Ante och Maglena hade uppmanat honom att
+saetta sig ned pa den. Men Manke sade att han var karl till att ga.
+
+Saken var den att ufven hade boerjat tuta sa otaeckt i Svartberget, som
+gick som en vaegg neremot sjoen. Och sa var det ledt med det otroejsamma
+norrskenet. Manke han tyckte att pa kaelken var han allt foer langt
+borta fran folk, d. v. s. de tva aeldre syskonen.
+
+Ante och Maglena ledde Gullspira emellan sig. De stoedde henne pa samma
+gang, ty det var vael sa svart foer henne som foer Manke, att komma fram
+i halkan.
+
+"Vi fa maest ta och dra na", sade Maglena. "Stackars lill'piga, du raenn
+ju at alla hall och blir rakt slut foer oss."
+
+"Saett dej pa kaelken du Manke och hall i 'na. Hon kan godt sta daer."
+
+"Hon star nog aenda. Det kaenns liksom behaendigare foer mej te ga",
+foersaekrade Manke i det samma han raende ivaeg snedt med ena foten och
+satte en duktig rofva pa isen.
+
+Sint vardt han, ty det var vael elfte rofvan han satt se'n han kom ut
+pa isen, och raedd vardt han.
+
+Daer han nu sitter kvar och smatt graelande gnider den del, som foerst
+tar toern naer man saetter rofvor, sa far han se nagot som kom haret att
+resa sig pa hans trinda hufvud. Han var foerstas inte vidare morsk i
+hagen foerut heller. Jo, nagot kommer raennande emot barnen pa isen,
+nagot som floeg lika fort som oestanvinden, som blaste emot pa sjoen. Det
+illulade och det fraeste och det spottade. Och daer syntes som en liten,
+liten roek, staende raett opp ifran det daer, som kom raennande.
+
+Manke han kom pa foetter igen, och det med fart.
+
+"Herre gulla! -- Gosse! Stinta! Sir ni! -- Jag menar de aer skrymt
+sjaelf, som kom och tar oss."
+
+Ante och Maglena ryggade tillbaka af foerskraeckelse. De hade allt
+gaerna, lika vael som Manke, velat ta till foetter. Men det var ju en ren
+omoejlighet att i blahalkan kafva sig undan det sig hastigt naermande
+vidundret.
+
+"Hva' i fridens dagar aer de", hviskade Ante med oegonen utspaerrade emot
+det moerka odjur, som med tva sma eldglaensande haloegon, eller hvad det
+var, syntes aemna flyga pa dem.
+
+Maglena knep hardt om Antes hand.
+
+Manke, lill'"karlen", gloemde alldeles sin manliga vaerdighet. Han
+gallskrek och hakade sig med bade armar och ben fast vid Ante.
+
+"Ja men aldrig har jag sett sa farligt i hela lifve", skrek Maglena.
+"De aer ju en katta, och han kan int ga" --. Maglena tog vidundret, som
+verkligen befanns vara en katt, opp i famnen, utan att akta pa huru
+den fraeste och spottade; sjaelf darrade hon af skraemsel och medlidande.
+
+"Han har sa underliga foetter", tillfogade hon hemsk till mods. "Kan du
+Ante foersta hvad de aer at dom?"
+
+Ante tittade noga pa kisses foetter.
+
+"De aer -- de aer --. Nej hur ska'n kunna foersta de. Men de aer rent af
+tomma svinkloefvar, som dom ha stuckit in kattfoetterna i. De aer daerfoer
+han int har kunnat reda sej, utan foeljt med oestanvaedre utfoer isen."
+
+Maglenas tarar floedade. Hon slet och ryckte foer att fa loss
+pinoredskapen, som klaemde om kattens foetter.
+
+"Kisse, stackare, stackare kisse! De aer folk, som har gjort de, foer si
+hur hardt dom bundi me hvassa snoeren."
+
+Det var som om Maglena i dessa snoeren fann bevis foer att folk utfoert
+nidingsdadet, och att i annat fall katten sjaelf skulle ha traedt pa sig
+fyra svinkloefvar, som galoscher.
+
+"Ja, ha folk gjort de, sa aer dom int folk, utan na'nting som aer
+otaeckare aen allt styggt", sade Ante. Hans oegon lagade i manljuset och
+hans haender knoetos som om han haft lust att kla upp det folk, som
+gjort detta.
+
+"De var rompa (svansen) daer, som stog raett opp, som jag taenkte var
+roek", sade Manke, hvilken nu alldeles fristaende, pa vederboerligt
+afstand fran kattens befriade klor, tog den i oegonsikte. "Jag hoell
+mest pa te bli haj (raedd) jag, och sa aer de bara en katta", fnyste han
+foeraktfullt.
+
+"Bara en katta", roet Maglena full af foertrytelse. "Jag vanne att den
+som gjort de haer, sutte bunden om foettren och raedd, och hungrig, och
+frusen."
+
+"Ja och hade de haer stygge norrskene oppom sig, och ufven, som tuta i
+berge, och ett tjog vargar, som ule omkring sej", afbroet Manke foer att
+fa straffet skaerpt.
+
+"Ja de a, -- a sa skulle han, som har gjort de, fara fram med
+oestanvaedre ensam pa natten, a int kunna stanna", atertog Maglena.
+
+Hon gret fortfarande, vaggade och smekte katten, daer hon med den i
+famnen satt sig ner pa kaelken.
+
+"Sa ledt folk trodde jag int de fanns i vaerlden", sade Ante dystert.
+
+"Sa'nt hade dom aldrig kunna ta sej te' me hemma i Frostmofjaelle."
+
+"Ha, var de likt de! Den, som hade gjort sa'nt hade blifvi utskaemd foer
+alla sina dagar", afgjorde Maglena hardt.
+
+"Men nu matte du ha mat, stackare kisse. Du aer sa tunn och torr som
+ett knifblad."
+
+Om Maglenas liknelse ocksa inte var sa alldeles fullgod, sa var det
+aenda en sanning att katten sag bedroeflig ut, ruggig, -- da den ej fatt
+slicka och putsa sig, sa som kattor vilja halla sig fina, vat, den
+hade ju varit i vatten --, och mager, med bloedande foetter.
+
+"Se daer Ante, ta 'na me'n jag mjoelkar en skvaett at 'na."
+
+Ante tog katten och hoell den plikttroget fast, om ocksa icke med den
+oefverstroemmande oemhet, som Maglena visade i sin behandling af det
+olyckliga pinade djuret.
+
+Katten hade slutat opp att spotta och fraesa, och soerplade nu i sig
+varm mjoelk ur en liten vril. Se'n boerjade den putsa och slicka sina
+oemmande, skafda tassar, samt tvaetta sig i ansiktet med innsidan af
+framtassarna, som den foerst vaette med tungan. Efter detta kroep den
+kurrande, mildt, tacksamt jamande opp i knaeet pa Maglena. De voro med
+ens sa goda vaenner, den saekra vaenskapen mellan den raeddade och
+raeddaren.
+
+Kaelkfaellen ordnades i baesta skick. Manke kommenderades dit igen, och
+nu kunde han vael sitta daer foerstas, "foer att int katta skulle springa
+ifran dom".
+
+Med Maglena i naerheten, som i samma afsikt gick taett bakom honom och
+skoet kaelken, aterkom hans foer en stund sa pafallande foersvunna
+manfolksvaerdighet.
+
+  _________________________________________________________________
+
+                          SEXTONDE KAPITLET.
+                            I ROeFVARKULA.
+
+Manke sof, daer han satt pa kaelken och hvilade sina troetta, anstraengda
+senor och ben. Kisse sof, och hvilade doedsskraemda nerver och naestan ur
+led vridna lemmar. Uf och uggla tutade och skreko gaellt ko-hu-u, och
+klae-hvitt i bergen, som afspeglades i isen, sa den blef kolsvart
+inemot stranden.
+
+Men ute pa sjoen glaenste isen roed, gul, groen, alltsom
+norrskensflammorna oefver himmelen speglade sig i dess glaensande yta.
+
+Ante och Maglena, att inte naemna lill'Manke, skulle nog ha tyckt det
+vara hemskt och kusligt, ensamma ute en sadan kvaell, om de inte kaent
+sig sa opplifvade genom det att de fatt raedda katten.
+
+Som de nu gingo daer och sprakade och ledde Gullspira stadigt emellan
+sig, sa nadde de sista lill'granen pa sjoen. Den, liksom de andra
+vaegprickande granarna hade mistat fotfaeste under toevaedret, som varit,
+och stod hankigt pa sned.
+
+De fingo saekrare faeste foer foetterna oppe i land, pa uppkoerd vaeg.
+Gullspira doek blixtsnabbt in i busksnaret foer att skaffa sig kvaellsmal
+af tallris och videknopp.
+
+Kisse ville ej stanna laengre, den var med ens faerdig att ta till
+foetter. Maglena fick fatt i den. Hon stoppade katten in i schalen och
+hoell den fast med baegge haender, medan Ante ensam fick dra kaelken med
+den alltjaemt lika lugnt sofvande Manke.
+
+Han styrde stegen mot foersta stora bondgard han fick i sikte. Fran ett
+annat, ett roedmaladt tvavaningshus en bit ifran vaegen, lyste ljus ur
+alla foenster. En kunde foersta att daer var begrafning eller broellop. Sa
+det var inte foer slikt vandringsfolk, att ga fram till sa'nt staelle.
+
+De naermade sig daerfoer det foerstnaemnda, aefvenledes stora
+tvavaningshuset, som var gratt och omaladt, inte riktigt faerdigt
+heller, sa gammalt det aen var, ty foer somliga foenster sutto aennu
+braedlappar spikade i staellet foer glas.
+
+Gaerdesgarden, som omgaf inaegorna, var trasig langa straeckor, och i ena
+grindstolpen, som ledde in till garden, satt grinden och haengde pa ett
+gangjaern. De hade icke, som man brukar goera om hoesten, lyft in grinden
+undan tyngande snoe. Skraep och brate och buteljskaerfvor lago synliga
+och blaenkte i manskenet.
+
+Kisse lefde och regerade inom schalen hos Maglena, som om katten i en
+hast blifvit vild. Den bade kloeste och fraeste, huru lugnande Maglena
+aen talade till den.
+
+Det gnaellde i doerren till storstugan, till hoeger i foerstun. Nu stod
+det ej till att halla katten. Med ett tjockt skraen slet den sig loes
+och floeg som ett skott ifran Maglena, ut pa garden.
+
+En pojke af Antes storlek kom slaengande ut pa trappan foeljd af en
+grahund.
+
+"Buss pa dom, buss pa tattarpacke, som kom", skrek han med gaell roest.
+
+Grahunden skaellde och morrade emot barnen med uppdragen nos och ilsket
+blaenkande taender.
+
+Manke vaknade och gaf till ett skrik. -- Gullspira flydde bakom Ante.
+
+Men Maglena gjorde som hon brukade, naer hon pa ett sa foerunderligt
+saett foermadde lugna och taemja djur.
+
+Hon satte sig ner pa marken, och bredde ut armarna mot hunden utan att
+bry sig om att han nafsade at henne och slet loes en del af
+schalfransen.
+
+"Sussu -- sussu --! Int vill du oss nage ondt, vi, som aer sma och
+ensammen".
+
+Grahunden tystnade, men morrade med ryggborsten hoejd. Han sag farlig
+ut, daer han med loemsk blick och smygande steg gick omkring barnen, och
+snalt vaedrade efter geten, som krupit in emellan dem.
+
+"Gosse", ropade Maglena med sin vackert klingande mjuka, men pa samma
+gang bestaemda roest. "Gosse, huta at hunn eran. Du sir vael att vi aer
+sma och ensammen. Du aer stor du, och matte hjaelpa oss", tillade hon,
+da pojken bara hvisslade och inte tycktes hoera pa hvad hon sade.
+
+"Huta at hunn pa rappe!" Maglenas roest blef befallande. Grahunden tog
+intryck af den. Han stod som skamsen.
+
+Pojken steg ner fran trappan, sparkade loes en isklump och kastade den
+midt i gruppen. Den traeffade hunden, som gnaellande och med en hatfull
+och skraemd blick pa Grels, pojken, gardens aeldste son, lommade ivaeg ut
+genom grindoeppningen.
+
+Grels gjorde som grahunden, tog vaegen ut genom grinden, men sneglade
+loemskt tillbaka. Han sag huru barnen daer gingo till vedlidret med
+getkraeket, de hade med sig.
+
+Jo, daer var hon saeker, geten!
+
+Alla tre barnen foeljdes at till lidret med Gullspira, som de helt laett
+bundo daer invid en spanhoeg, daer hon kunde fa liggplats tills de, som
+vanligt kunde fa in henne i en ladugard. Det var bara en af dem, som
+annars brukade vara upptagen med Gullspira. Men i dag, haer, var det
+som om de icke vagade vara atskills en enda minut.
+
+De hoello hardt hvarandras haender, naer de gingo stegen opp till
+foerstugan och oeppnade doerren till det stora rum eller koek, daer det
+lyste ut ur foenstren.
+
+Ja nog var rummet stort och vackert, det kunde ha sett ut precis som
+storkoeket hos Carl Nilssons. Haer fanns ocksa oefversaeng, rosig
+dalkarlsklocka och blamaladt skap. Men allt var slarfvigt,
+oordentligt. Inga gardinkappor funnos foer foenstren eller foerhaengen foer
+saengarna. Pa bordet syntes aennu traevrilar och traeskedar kvarlaemnade
+efter kvaellsmaltiden. Braennvinsbuteljer och oelflaskor stodo daer, och
+en massa smutsiga kort voro utbredda pa bordshoernet.
+
+Tre roedbrusiga karlar, husbonden och hans draengar, spelade bondtolfva.
+Svordomar och raa utrop ljoedo ut i rummet.
+
+En storvaext, vacker men slarfvigt klaedd piga stod med ena foten opp pa
+spisbaenken framatboejd, och skrapade groetgrytan, som hon at ur.
+
+"Maka at er, farfar", skrek hon ilsket till en gammal gubbe, som
+darrande och fumligt, satt och taeljde spaent- stickor.
+
+"Ni ha int oppe haer att goera laengre. Ni ha ju fatt i er hvad ni ska
+ha. Ge er i vaeg nu bara!" snaeste en aennu ung bondhustru med fina, men
+skarpa drag. Hon stod vid spisen och "luskade" en flicka af Maglenas
+alder.
+
+Ante och hans syskon stego ljudloest in genom doerren. De kaende en
+brinnande lust att vaenda om, och om sa skulle vara, fly ut i
+vildmarken igen. Men det var sa sent. De voro troetta och frusna och
+laengtade sa mycket efter nagot varmt, efter lite vattgroet eller
+vaelling.
+
+Tva sma pojkar af ungefaer Per-Eriks och Mankes alder, hvilka framme
+vid bordet, skreko och slogos om sista skvaetten i en oelflaska, fingo
+syn pa dem.
+
+"Tvy!" Den ene, Mans, spottade skickligt, sa att han naera nog vunnit
+sitt mal, att na de intraedande. "Tvy! Mor, sir ni hva foer ett
+tattarfoelje, som star haer", gastade han.
+
+Bondhustrun vaende sig om. Barnen tyckte att hennes skarpa oegon och
+hvassa naesa liksom hoeggo sig fast i dem. De kroepo samman och gjorde
+sig sma, sa mycket de det foermadde.
+
+"Hva ska ni hit foer, haer aer ingen gaestgifvargard. Vi ha int mer aen vi
+aet opp sjaelf", skrek hon, och gick emot barnen med bordsknifven
+hvarmed hon luskade dottern, i hoegsta hugg.
+
+"Babba Kajsa -- hoer du", ropade en ihalig roest ifran ena nedre saengen.
+"Goer int barna daer nage foer naer. Du drar olycka oefver garden. Jag har
+sett dom i droemmen i natt."
+
+"Tig, gamm'tok!" roet kvinnan. Men det var som om de uttalade orden
+aendock gjort ett visst intryck pa henne, ty hon vaende sig fran barnen
+och atertog sitt foer deras skull afbrutna arbete.
+
+"Ge dom kallgroeten, som vardt kvar naer jag gaf hoensena i morse. De
+star en tetmjoelkskvaett kvar daer pa borde i vrilen, och broedskrapet,
+som aer daer kan du ge dom."
+
+"Ge dom sjaelf ni" --, snaeste pigan. "Jag ska rusta mej foer te ga till
+broellopsgar'n med mjoelken jag. Alla andra mjoelkstintena aer nog redan
+daer. Men haer i garden aer de aldrig na'n ordning med nan'ting.
+
+Hon gick, men stannade tveksam, med doerren oeppen. Farmor borta i
+nedersaengen ropade pa henne:
+
+"Brita, akta dej stinta --! Jag la'ut kortena foer dej i jans --, de
+lag bara fattigdom och broedloeshet, men hjaerterknekt emellan. Du kan ta
+bort farligheten med att du goer det godt aer. Ja-ja -- akta dej, du."
+
+Brita drog at sig doerren med foten och gick in igen. Hon slaengde fram
+de osmakliga matresterna till barnen, hvilka darrande, mer af skraemsel
+aen af koeld, smoego fram till spisbaenken, dit matbitarna blifvit
+framkastade.
+
+"Ah hut, du har tagi min mjoelkvril", skraenade mindre pojken, Joens.
+
+Utan vidare gick han fram och ville rycka vrilen ur handen pa Maglena.
+Hon hoell den fast och sag honom stadigt in i oegonen:
+
+"Mor din ha sagt till om maten at oss, a da laer du int ta den af oss."
+
+"Mor!" han raeckte ut tungan emot modren. "Jag --", han sade nagot
+mycket ratt, -- men som betydde: "Jag struntar i mor och hvad hon
+saeger."
+
+Maglena fick dock maerkvaerdigt nog behalla vrilen. Detta var en
+missraekning foer Erika, som just slitit sig loes fran modrens grepp i
+hennes hufvud foer att fa askada huru striden emellan den argsinte,
+snale brodern och den fraemmande tiggarungen skulle sluta.
+
+De sma vandringsbarnen ato kall, snaskig groet, sur mjoelk och
+broedrester -- tysta, foerstaemda, utan att latsas se eller hoera de raa
+pinande ord, de grimaser med utstraeckt tunga och langnaesa, som
+bestodos dem fran gardens trenne barn.
+
+Grels kom aefven in, just naer de foerutnaemnda sma andaektigt tackade Gud
+foer maten. Han sag led och otaeck ut. Gammelgubben, som fumlade med att
+fa karfva sista spaentstickan ur tjaervedsroten, fick bradt att resa
+sig. Han letade efter kaeppkryckan. Men som vanligt hade nagon af
+barnen tagit den fran ryggstoedet pa hans stol och kastat den utat
+golfvet. De gapskrattade naer gubben, halfkrypande, med ett ben
+slaepande, hasade sig fram pa golfvet efter den.
+
+Ante, som ju sag hvar kryckan lag, gick genast fram och tog upp den.
+Han raeckte den till den gamle, som med sura, foervirrade oegon sag upp
+till honom.
+
+"Hva-hva-hva-aer den go-go-go-s-s-ssen ifran", stam- made han med
+misstro och foerundran i staemman.
+
+"Go-go-go-s-s-sen", -- haermade gardsbarnen. De hoppade hoegt, slogo ut
+med foetterna, smaellde dem samman igen och foersoekte att saetta krokben
+foer farfarsgubben, naer denne aendtligen kom sa langt, att han kunde
+stega fram mot doerren pa sina gamla foervaerkta ben.
+
+"Ga fran spisen ungar, sa jag far rum haer med kaffebraennarn", sade
+matmor till de fraemmande barnen, utan att ge akt pa huru hennes egna
+uppfoerde sig.
+
+"Ante, hjaelp farfarn, han gar lika illa, som mor gick pa sistone",
+hviskade Maglena. "De aer sa farligt halt ute pa bron."
+
+Ante gick langsamt, som skamsen efter den gamle. Men naer han kom ut,
+daer ingen gjorde narr af honom, tog han fast tag om gubbens ena arm
+och hjaelpte honom varsamt ner foer trappan utfoer den hala, knoeliga
+stigen, som ledde till den lilla stuga daer han bodde som
+foedoradstagare.
+
+Boendernas gamla foeraeldrar oppe i Norrland kallas "foedoradstagare"
+eller "gammelfolk", naer de laemnat fran sig gard och jordbruk till
+sonen och hans hustru. De gamla fa sig tillraeknadt och utmaett hvad de
+skola hafva af mjoelk, mjoel, potatis och dylikt. Aero ej barnen i den
+gard de laemnat grannlaga och goda, sa ha de det svart de gamla.
+
+Den lilla stugan daer farfarsgubben nu stapplade in, var kall och
+ovardad, daerfoer att farmorsgumman var sjuk och lag i vaestra
+nedersaengen oppe i garden. Hon lag daer, icke foer att fa baettre
+tillsyn, utan emedan man ej iddes ga ner och laga den mat gubben
+skulle ha, da gumman ej orkade laga den, och slapp taenka pa att se
+till henne. Pigan, som annars skulle elda och se om den gamle, hade i
+kvaell annat att taenka pa.
+
+Gubben beredde sig till att, rysande af koeld, laegga sig paklaedd under
+farskinnsfaellen i nedersaengen. Han var foer stel och frusen foer att
+kunna orka laegga ved pa den aennu fran morgonen heta askan i spisen.
+
+Ante gjorde det i hans staelle. Han satte dit kaffekokaren ocksa, som
+stod ute pa haellen.
+
+Gubben satt pa saengkanten och sag pa gossen, hvilken i hans tanke
+liknade en Guds aengel, sa gradaskiga och lappade klaeder han aen hade.
+
+"Du-d-du far l-i-g-gg-a haer i oefvers-s-saengen i-i-i natt", stammade
+han.
+
+"Maglena och Manke a?" fragade Ante ifrigt. Han tyckte att tillvaron
+hos den stackars gubben, som sag vaenligt pa honom, i hans kalla
+ovardade stuga, var vida att foeredraga framfoer det stora ljusa koek daer
+man bara "traette" med, och snaeste hvarandra. Laettare i sinnet sprang
+han opp, sedan han sett till att vedklubbarna i spisen tagit eld och
+att farfar blifvit afklaedd och kommit i saeng.
+
+  _________________________________________________________________
+
+                         SJUTTONDE KAPITLET.
+                              "KASKEN."
+
+Grels stod ute pa trappan da Ante kom ditat. Han var pafallande spak
+-- ja hoerdes rent af helt foertrolig, naer han gaf sig i sprak med Ante.
+
+"Vi taenk ga pa koxen i broellopsgarden haer bredvid. Brita ska ga dit
+med mjoelken och da foelj vi med och koxa pa bruden."
+
+"De bli nog behaendigt foer er, de", sade Ante och ville foerbi Grels,
+in. Men denne staellde sig i vaegen.
+
+"Ja de bli lika behaendigt foer dej och syskonen dina, som foer oss."
+
+"Int fa vael dom ga pa koxen haer, int."
+
+"Hvem som haelst far vael ga pa koxen. Pojkarna i byn aer sint pa den haer
+bruden foer hon, som aer sa rik och grann stinta, har tagit en utsocknes
+karl, som int ha na hemman och aer en sa'n mes, att han saeg nej till
+braennvinet. Och daerfoer ska dom staella till roligheter i natt och
+skraemma dom. Vi, smapojkar fran den haer byn och fran grannbyarna a,
+ska dit och vara med pa hvad som blir."
+
+"Men inte vi da, int. Maglena och Manke aer troett och matt ga och laegga
+sej."
+
+"De aer dom, som vill ga och Brita och jag ha lofvat dom att fa foelja.
+Dom si mej just int ut till att ha haft mycke att ha roligt at",
+tillfogade Grels med nagot visst medlidsamt i roesten, som tog Ante.
+
+"Ja, vill dom, sa nog far dom foer mej", sade han.
+
+Grels gaf honom hastigt vaegen fri. Ante gaf ej akt pa den stygga
+glimten i hans oegon.
+
+Maglena och Manke kommo emot honom ifriga. Troetthet och missmod voro
+borta. De skulle fa ga och se pa bruden i granngarden. Prostinnan
+sjaelf hade klaedt henne, och hon skulle vara sa fin sa drottningen
+sjaelf kunde inte vara finare, -- i gullkrona, och rosor hela hufvudet
+fullt, och roedt silkesskaerp och svart silkeskjol, och lif -- och --
+och!
+
+"Mans och Joens-Petter aer riktigt bra mot oss nu", foersaekrade syskonen.
+"Men hu haeller, dom ha halli pa a villa ha i oss "kask".
+
+"Aer ni tokig barn, har ni druckit af en sa farlig dryck." Antes oegon
+spaerrades ut af foerskraeckelse. Han gaf sig till att skaka och vaenda pa
+Manke, som om han taenkt att fa ur honom ett doedligt gift.
+
+"Slaepp mej, slaepp mej!" skrek Manke, daempadt foer att de innevarande ej
+skulle fa oegonen pa den nesliga behandling, som brodern laet honom
+underga.
+
+"Dom hoell bara pa, men vi tog ingen kask", -- hviskade Maglena
+lugnande.
+
+"Husbonn haellde sa mycke braennvin i hetkaffe, sa de blef mer braennvin
+aen kaffe. Och draengen daer, han ville ha i oss san't."
+
+"Ja, int kunde ni smastackare komma fran det", jaemrade Ante. "Och sa
+ha ni inte kunnat akta er foer foersta supen aenda."
+
+"Vi gret och ba' att fa slippa", foersaekrade Maglena "och jag sa att
+jag skulle fa spy af det."
+
+"Men dom ville ha i er aenda foerstas -- foer att fa ha roligt at er naer
+ni se'n i fyllan int skulle veta hva ni gjorde." Antes oegon brunno
+moerka.
+
+"Ja, de ville dom, och draengen daer, som nu drick ur braennvinsflaskan,
+han tog mej om hufvet och hoell fast mej, foer han skulle fa i mej
+kasken", puttrade Manke och glodde surt pa draengen i fraga, som just
+satte braennvinsflaskan till sin egen blasvullna mun.
+
+"Gosse --! Hur bar du dej at foer te slippa unnan, en?"
+
+Ante grep Manke haeftigt om skuldran.
+
+"Kaere dej, du hoer vael att de int var sa farligt", skyndade Maglena att
+tillaegga. Foer gamm'farmor i saengen ropa pa'n. Sa haer ropa hon:
+
+"Jaerker, akta dej! Jag sir ljus oefver barnas hufven -- och de star
+bara moerker om dej sjaelf."
+
+"Han svor at farmor, som aer sa sjuk, i lungsjuka, liksom mor, och som
+snart kan doe. Men han slaeppte oss aenda -- foerstar du."
+
+Ante nickade till som af laettnad. Sa gick han sakta fram till saengen,
+daer den sjuka lag och stirrade ut med ihaliga oegon. Hon hade fatt ett
+styggt hostanfall och han lade armen om hennes lif foer att halla henne
+oppe och lindra anfallet.
+
+Hon foell tillbaka flaemtande.
+
+"Tro int pa folke haer, och int pa barna. De akta int gammalt folk --.
+Akta int far och mor -- och da aer de int na godt te vaenta af dom. Vi
+ha vari san'a haer i garden allihop se'n langt bort i tiden. -- Haer ha'
+funnits sa mycken elakhet och superi och svordomar, som dragit hit all
+moerkrets makter."
+
+Hon stirrade opp framfoer sig, som hon sett i syne.
+
+"Ni ska ha sa manga tack, farmor", sade Ante med lag roest. "Mor sa'
+alltid att en' laer sej supa da en' boerja me kask."
+
+Det floeg som ett ljusskimmer oefver den gamles doedliknande anlete.
+
+"Ah det kaenns godt te hoera tack. Vore sa vael att jag kunde lefva igen
+och lefva baettre. Om barna sag att de gamla voro baettre, sa blef dom
+nog baettre dom, a. Gammelfolke hos er har varit riktigt folk -- de
+foerstar jag."
+
+"Mor hon var storriktig. Hon laerde oss de raett var -- och hon gjorde
+de sjaelf."
+
+"Jag ser de --. Vael skall de ga er. -- Men akta er foer folke a barna
+haer --. Dom ha' ondt i sinne till er."
+
+"Hva' gormar ni om? - Lat kaeringen vara, hon goer int annat aen skaeller
+och hostar da'n igenom", skraenade Grels och ryckte Ante i armen. "Kom,
+vi ska ga nu. Brita aer rustad."
+
+Barnen, bade de fraemmande och de fran garden, gafvo sig af. Grels
+ryckte dem med sig naer de ville stanna foer att saega godnatt till
+Gullspira.
+
+  _________________________________________________________________
+
+                         ADERTONDE KAPITLET.
+                           BROeLLOPSGARDEN.
+
+De kommo fram till broellopsgarden. Doerrarna stodo oeppna och det roek af
+vaermen daer innifran. Packande fullt med folk syntes utanfoer foenstren;
+de koxade in, foer att fa se bruden.
+
+Just som barnen nadde fram, kom hon ut pa bron foer att visa sig.
+Brudpigorna, som hallit pellet oefver brudparet i kyrkan, foeljde henne.
+
+Grann var hon, den unga bruden, det var visst och sant. Hon var
+hoegvaext och statlig och bar guldkrona. Dess sma blad af guld pinglade
+naer hon roerde sig eller skakade hand och "tackade" alla byns stintor.
+De hade, just som sed var kommit med mjoelk till risgrynsgroet och
+ostkaka. Rosor bar hon, bruden, rosor i krans om hufvudet, och i
+girland, fran axeln nerat lifvet. Rosor pa den svarta sidenkjolen,
+daertill hvit sloeja och bredt, roedt guldblommigt skaerp, som nadde ner
+till kjolkanten.
+
+God och mild sag hon ut. Hennes oegon soekte omkring efter de gamla och
+till smabarnen, som ej orkade eller vagade traenga sig fram. Dem
+kallade hon till sig, dem skakade hon hand med eller talade till.
+
+"Nej, si tre barn, som jag int kaenner. Dom matte komma hit, sa jag far
+tacka dom. Det baer lycka med, naer vandringsbarn haelsa pa en sa'n dag."
+
+Bruden gick ner foer trappstegen och fick Ante och hans syskon med opp.
+Det hvilade nagot lidande, taerdt och dock ljust och frimodigt oefver
+dem, som liksom drog henne till dem. De voro ju ocksa "utsocknes" haer,
+liksom hon skulle bli pa den trakt dit hon skulle komma, naer hon
+flyttade "ner i landet" daer hennes unge make var sagstaellare.
+
+"Nu aer ni pa broellop, sa mycket ni vet det", log hon emot barnen.
+
+"Aer ni fran Frostmofjaelle, sa har ni aeti barkbroed nu ett par ar. Men i
+dag ska ni aeta risgrynsgroet och voertlimpa med smoer, och koett, och
+kaffe ska ni ha och doppa sa mycket ni orkar."
+
+Bruden ropade pa kokmoran, som stod pa trappan till bryggstugan.
+Barnen maste ha ett duktigt matknyte med sig, naer de skulle till att
+ga, foermanade hon.
+
+Grannens barn kommo ocksa in och fingo sedvanlig traktering de med.
+Men bruden tog ingen vidare notis om dem.
+
+Fjaellbarnen fingo sig nog ett mal, hvartill de aldrig taenkt sig maken.
+Brita, som bland andra maenniskor, var som en helt annan flicka, snygg,
+gladlynt och rent af god, tog sig helt ovaentadt an dem. De skulle upp
+och se pa dansen och lekarna, se henne dansa ocksa, foer det kunde hon.
+Hon hann knappt till doerren med barnen, foerr aen en statlig, smidig
+timmerflottare kom och tog henne vid handen.
+
+Ungdomen sprang redan i ringdans. En stinta foeljde ringen, inuti den,
+och hoell sig till en gosse daer.
+
+Hon sjoeng med klar, grann staemma:
+
+  "Ja, stampa du som gar i ringen,
+  du vill gifta dej, men du far ingen.
+  Dansa med mej, det far du, om du vill.
+  men mitt unga hjaerta hoer mig ensam till."
+
+Men i alla fall tog flickan, med den granna roesten, genast en annan
+gosse, en som daervid sag mycket belaten ut.
+
+De svaengde om inne i ringen och nu sjoeng hon:
+
+  "Kom vaennen, kom,
+  kom svaeng dej om med mej i dansen,
+      hopp falla la, la.
+  Glaedjens i dag, det aer var lag.
+  Matte sorgen aldrig komma."
+
+Bruden och brudgummen dansade inne i ringen. De sjoengo den samma glada
+danslaten men pa vemodig, sa innerligt vacker melodi. De sago
+hvarandra i oegonen, sa unga och granna och starka i hagen.
+
+En annan lat togs opp. Alla sjoengo och sprungo i ringdans.
+
+Gaecksam loepte gossen i ringen. Han sjoeng och flickan svarade.
+
+Pa samma saett hoello de i med den ena leken efter den andra.
+
+  "Haer aer vaennen den baesta,
+  som jag taenker mig att faesta,
+  uti lifvet och uti doeden den baesta.
+
+  Du aer min ros och min lilja,
+  ingen skall oss kunna skilja,
+  foerraen doeden han hafver vunnit sin vilja."
+
+Dans pa dans foeljde alltjaemt.
+
+Ante och Maglena stodo i doerren. Manke hade krupit bakom den, och
+slumrade ljufligt med hufvudet sa placeradt att den foerstkommande
+kunde ge det en ofrivillig spark eller rent af trampa pa honom
+ordentligt.
+
+Nu voro danslekarna slut. Fiolerna, tva stycken, staemde upp.
+Spelmaennen stampade takten sa golfvet gungade.
+
+Brudparet dansade --.
+
+De dansade nagra tag med hvarenda en. Bruden till sist till och med
+Ante, som blyg foer lumpdraekten, tafatt sprang med, utan takt, som om
+han varit ett tre ars barn. En blank tolfskilling fick han af bruden,
+naer hon med en god blick ater laemnade honom vid doerren.
+
+Maglena, lill'stintan, skulle ju da ocksa dansa med brudgummen.
+
+Hon slaengde gammelschalen af sig. Haret foell ner om axlarna pa henne,
+lockigt, glaensande, sa det gjorde henne vacker, trots de lunsiga
+klaeder hon bar. Roed var hon om kinderna, sa som hon blygdes och var
+stolt pa samma gang. Men takten hoell hon, och dansa kunde hon, sa att
+de, som sago pa maste skratta, sa belatna voro de att se pa huru
+saekert de sma laddklaedda foetterna foerde sig.
+
+Aefven hon fick en tolfskilling, och en "till lill'pojken de haft i
+saellskap", ocksa. De fingo "godta" att stoppa i knytena och mer aen en
+bulle och god kaka.
+
+De hade sa roligt, sa det lyste af dem af froejd daer de stodo. Folk
+voro ju sa snaella emot dem.
+
+Barn, som voro med pa broellopet, smoego smaningom fram till dem och
+ville goera sig bekanta.
+
+Ploetsligt vaende sig Maglena mot Ante.
+
+"Gosse, jag hoer Gullspira!"
+
+"Aer du tokig. Int kan hon hoeras aenda hit och i sa'n lat som haer aer."
+Ante sag sig virrig omkring. Foer en stund hade han gloemt den vanliga
+tillvaron, ansvaret och omsorgen om dem, som berodde af honom.
+
+Han sag foerskraemd bort emot spelmansvran, blicken soekte
+instinktmaessigt Grels och de andra tva pojkarna, hvilkas, han taenkte
+pa det nu, illmariga, elaka ansikten han sett daer just naer han dansade
+rundt med bruden. Han boejde sig utan ett ord, ner efter Manke.
+
+"Nu ska vi dansa kronan af bruden", sade en liten flicka, som hade
+stor likhet med bruden. Hon raeckte med ett godt leende sin hand ut
+emot Ante.
+
+"Skynda dej! Vi ska dricka kaffe och doppa se'n", ifrade hon,
+lill'Anna, som statt invid Ante och tittat pa honom en lang stund.
+
+Ante sag in i hennes granna oegon, som liksom drogo honom. Men sa
+stoette han tillbaka hennes hand. "Stinta, jag matt ga. Maglena haer hoer
+geten, och det aer aldrig nage bra. Hon hoer, fast hon int kan hoera."
+
+Med dessa, foer lill'Anna raett obegripliga ord gaf sig Ante ivaeg med
+syskonen.
+
+"Kom till oss igen i morgon!" ropade hon efter Ante.
+
+"Tack, nog vill vi goera de."
+
+Daermed voro barnen borta.
+
+  _________________________________________________________________
+
+                          NITTONDE KAPITLET
+                              PA FLYKT.
+
+Just som de, andloesa sprungo ner oefver garden moette de ett foelje, som
+sa naer skraemt foerstandet ur dem. Manke skrek himmelshoegt.
+
+Det var en skara draengar och pojkar, hvilka med af roedfaerg flaeckvis
+faergade skjortor utanpa klaederna, kommo smygande upp emot
+broellopsgarden. Skrapuksansikten af naefver, med runda stora hal foer
+oegonen hade de, och langa hakskaegg af laf fran nagon gammal gran i
+skogen. De slaengde med brinnande tjaervedsknippen, som de buro i
+haenderna. Druckna vore de hvarenda en.
+
+Barnen kaende med stor foerskraeckelse igen roesten pa den, som gick i
+spetsen. Det var draengen fran grann- garden, han, som velat tvinga
+Maglena och Manke att dricka kask.
+
+Han kaende aefven igen dem och gaf sig med ett styggt ulande (tjut) att
+loepa efter dem.
+
+"Spring barn, spring! Jag ska ha ikull' en, foer han aer full och jag aer
+nykter. Spring pa rappe!"
+
+Och bevars, hvad de sprungo, Maglena och Manke. De floego fortare aen
+naer de om sommaren som getare jagade fatt bortflyende getter.
+
+Ante stannade tvaert, naer draengen var alldeles inpa honom. Han satte
+vigt ut krokben. Med en rasande svordom foell stora, grofva karlen i
+backen.
+
+"Ja vaenta mej du, i morgon hitta jag igen dej, da ska jag bulta
+morskheten ur dej", vralade draengen, som fumligt reste sig opp, men
+fick fart i sig naer han sag det andra foeljet laemna honom och naerma sig
+broellopsgarden.
+
+Ante hoerde vilddjurstjutet de utstoette daer invid foenstren och begrep
+att daer skulle bli vildt slagsmal.
+
+Han hade hoert och sett tillraeckligt foer att foersta det en del af
+bypojkarna ville "kla upp" utsocknesbrudgummen, som tagit den fagra
+rika bruden fran deras by. De hade druckit braennvin foer att morska upp
+sig. I broellopsgarden, hvarest allt varit sa ljust och lyckligt, daer
+de efter maten sjungit psalmer och laest boen, och daer de dansat till de
+vackra latarna, skulle nog bli uppstandelse och allt som ledt var.
+
+Ante sprang det mesta han foermadde -- floeg --, han som smasyskonen,
+naer han hoerde ett jaemrande gallskrik ifran dem.
+
+Oljudet kom fran vedlidret, daer de hade satt in Gullspira. Geten
+braekte kvaefdt. Nagot hade haendt henne.
+
+Joo, nagot hade haendt henne --! Nagot, som sa naer hade gjort aenda pa
+det kloka, praektiga djurets lif, om inte Maglena, midt under
+broellopsfroejden daer borta hade tyckt sig hoera Gullspira braeka.
+
+Gullspira, deras lill'piga, granndocka, gullpaerla, lag nere i spanorna
+flaemtande, bloedande ur sar pa halsen, sar pa buken. Barnen kunde
+tydligt se det, ty det var langt lidet pa natten och manen lyste full
+in genom gluggen till lidret.
+
+Ante var blek som ett lik. Smasyskonen greto. De lago pa knae bredvid
+Gullspira.
+
+"Ta af dej foerklaede, Maglena. Jag ska laegga snoe pa sarena och binda
+fast med min ylleami."
+
+"Gullspira aer biten", fortfor han hardt. "Han, som kunne late farfar
+krypa efter kryckan han har nog kunnat staelle ihop de a! Och nagon har
+bussat en elak hunn te goera de."
+
+"Ja, dom ha halli fastna', foer Gullspira har alltid vaerjt sej foer
+hundar -- och se haer", fortfor Maglena, snyftande. "Int ett harstra
+efter en hunn finns pa hennes horn. Hon har int fatt vaerja sej. -- De
+aer pojkarna haer allihop, som har varit haer, a halli fast na'; de
+luktar af den otaecka tobaken, som den daer leingen Grels gar och tuggar
+pa", fnyste Maglena.
+
+"Farfar sa att vi skulle akta oss", sade Ante grubblande.
+
+"Jag aer sa raedd att draengen daer inne ska ha i oss kask i moron",
+jaemrade Maglena.
+
+"Han taenk nog ut hvad ledt aer foer mej a", sade Ante med en dyster,
+begrundande uppsyn. "Sa sint som han vardt naer jag fick ikull en sa'n
+karl."
+
+"De aer int alls nage behaendigt te vara haer i gar'n", gnaellde Manke --
+"en kaenner sej just som sa otrygg."
+
+"Vi ga haerifran, och de pa rappe", hviskade Ante.
+
+"Pojkarna aer nog inte langt borta. Jag sag hur dom sprang haerifran, a
+hoell sej krokig nere i dike bakom gaerdsgar'n. Dom vardt vael raedd naer
+vi kom pa dom sa snart, foer dom trodde vael vi skulle stanna i
+broellopsgarn hela natten."
+
+"Som vi kom, sa hoerde vi Gullspira lata sa underligt. Pojkarna skrek
+'buss, buss'. Den daer elaka grahunn var det, som just rusa, i tage att
+illbita Gullspira", meddelade Maglena flaemtande.
+
+"Men dom vardt raedd naer jag kom", foell Manke med i talet.
+
+"Aen en stund aer dom kvar i broellopsgarn", afbroet Ante med en medlidsam
+blick pa Manke. "Midt i vaersta slagsmal, och daer aer draengen a, sa dit
+kan vi int ga, och int kan vi stanna haer heller."
+
+"Gullspira, kaere dej -- grannpiga, stig opp nu sa pass att du kan
+komma ut till kaelken", fortfor Ante.
+
+Gullspira, som nog foerstod barnens angest och delade deras farhagor,
+reste sig moedosamt.
+
+Stoedd af Ante och Maglena stapplade hon ut. Farskinnsfaellen breddes sa
+slaett som moejligt pa kaelken och Gullspira foerstod vael meningen. Hon
+klef upp dit och sjoenk med en stoenande suck ner i den ladliknande
+kaelken. "Hvad har jag gjort foer ondt i denna garden att jag skall bli
+utsatt foer sa styggt", taenkte Gullspira.
+
+Barnen sysslade snabbt och ljudloest omkring geten.
+
+"Vi ga opp at baerge haer", hviskade Ante.
+
+"Dom har hunn med sej i broellopsgarden. Han varskor nog om vi ga foerbi
+daer och da aer det slut med Gullspira och mest me oss a."
+
+"De aer farligt bra att int kaelksparena kan synas", atertog Maglena, de
+aer isgata oppigenom stigen till berget."
+
+Barnen satte sig i roerelse. Ante drog, Maglera skoet pa, och Manke gick
+bredvid och sag till att intet fattades geten.
+
+"De fall mej farligt ledt foer, att ga fran garden och inte saega ett
+tackens ord till gammelfolke haer", sade Ante och stannade naer de
+hunnit foerbi uthusen.
+
+"Men kaere dej. Vi matt ju skynda oss", jaemrade Maglena!
+
+"Ja, dom ta oss och int kan jag ensam reda dom fran oss om dom a vill
+oesa i oss kannevis med kask", puttrade Manke.
+
+"Sta haer aenda en aldrig sa liten stund", sade Ante med skaelfvande
+roest.
+
+I en blink var han borta.
+
+In till farfar i stugan sprang han. Den gamle satt uppraett i saengen
+stirrande framfoer sig, liksom lyssnande. Han foerstod nog af erfarenhet
+hvad som tilldrog sig i broellopsgarden. Foerr i tiden hade han kallat
+san't foer 'pojklek' och tyckt att den var en mes, som inte kunde vara
+med pa san't. Men nu sag han det annorlunda. Han grufvade sig ocksa
+foer de fraemmande barnen, som voro sa helt i hans barnbarns vald.
+Skraemda, pinade, plagade skulle de bli. Han kaende vael till huru barnen
+haer i garden buro sig at emot alla, som de trodde sig kunna ra pa,
+sasom gammalt, orkesloest eller sjukt folk, fattiga, ensamma barn och
+vaernloesa djur.
+
+Gubben spratt till vid det att Ante stod invid honom med en kopp varmt
+kaffe. "Si haer, de aer kallt i natt och kaffe var varmt i kokarn. Jag
+vill laegga mer pa elden. Och sa far jag sa mycket tacka farfar."
+
+"Du-d-d-s-s-skulle j-ju l-l-ligga haer?"
+
+"Jag toers int. Dom goer slut pa geten haer, och vill ha barna te dricka
+kask. Och at mej vill dom goera de ondt aer a."
+
+"S-s-sa aer det." -- Gubben nickade bekraeftande.
+
+"Jag aer n-n-oejd at a-att du k-om, foer j-j-ag h-har taenkt p-pa a-att ge
+d-dej k-k-klockan haer."
+
+Farfar haektade ner silfverrofvan han hade haengande inne pa saengvaeggen.
+
+"D-det aer s-s-snart s-s-slut me mej. I-i-ingenting si jag hae-l-ler.
+T-t-ag k-k-klockan. S-s-sonbarna s-s-ska inte ha'na! T-t-a-ana! och
+lat Gud foel-ja d-d-ej."
+
+Ante stod med klockan i handen -- stel af haepnad och aengslan, som om
+han blifvit hotad med vreda ord af den gamle i staellet foer att bekomma
+sa'n gafva.
+
+"F-aellen haer i oefver-saengen s-s-ska du ta. D-d-de aer kallt. V-i
+g-g-goer int me'n. Kae-kae-kaeringen aer snart slut h-hon a --. Skynd dej,
+gosse!", sade han, ploetsligt faerdig i talet. "Det kan snart vara gjort
+i broellopsgarden - Skynd dej --! Hoer du! --"
+
+"Jag matt tacka er foerst, farfar -- foer ni ha vari sa mycke go' mot
+oss. Int vet jag om jag kan ta klockan af er, -- a int faellen haeller."
+
+"Dus-s-ka -- ta hvaa ja ge dej -- go-go-s-s-se! De aer int foer
+tid-ti-tidigt att jag fa goe-goe-goera all-ri s-sa li-lite de go-go-godt
+aer."
+
+"De va-va-vardt sa laett ini mej nu nae- ja fi- fi- fick mej te a
+goe-goe-goera- de. Sp-sp- sp- - - Spring! -- nu pa ra-ra-rappe. Do-do-dom
+sk-sk-skjut i broe-broe-broellopsgarn."
+
+"Ja sa vill jag tacka farfar --. A, haels dit, te mor!"
+
+Ante lade kudden till raetta under gubbens stela nacke, hoeljde faellen
+vael om honom och laempade vedtraena i spisen sa att de skulle brinna
+laenge.
+
+Med klockan i fickan och faellen pa armen stannade han innanfoer den af
+honom redan oeppnade doerren.
+
+Han tog af den slitna hundsskinnsmoessan och bugade sig.
+
+"Sa mangande tackar ska ni ha farfar!"
+
+Men farfar syntes inte hoera honom. Han lag med de ovant, moedosamt
+knaeppta haenderna ofvanpa faellen, och mumlade foer sig sjaelf. Ante
+foerstod att han bad, foer han hoerde samma ljud af "Gud Fader" -- af
+Jesusnamnet, som han hoert fran mors laeppar sa manga ganger och in i
+hennes sista stund.
+
+  _________________________________________________________________
+
+                          TJUGONDE KAPITLET.
+                                 ELD.
+
+"De va farligt hvad du vari laenge borta", sade Maglena, naer Ante
+springande kom fram till kaelken pa hvilken hon och Manke klaemt sig in
+bredvid Gullspira.
+
+"De kaendes ledt te ga ifran farfar. Men jag fick de haer af 'en." Antes
+oegon lyste naer han visade syskonen silfverrofvan, som pickade och gick
+ordentligt, och naer han kunde breda faellen oefver geten.
+
+Det blef en glaedje, en undran bland barnen, ett tal om huru bra de
+voro, gammelfolket daer, och huru styggt det var med barnen i garden,
+som gjorde dem allt ondt de kunde hitta pa.
+
+De pratade flaemtande. Det bar uppfoer, mot hoejden, och vaegen, som daer
+skogskoerare farit fram med stoettingarna var knoelig och ojaemn.
+
+"Vi fa skynda oss de maesta vi orka", sade Ante. "Dom kan snart vara
+efter oss."
+
+"De har kommit en ridande karl fran broellopsgar'n", upplyste Maglena.
+"Ma tro, han far nog efter fjaerdingsman. -- Flere stycken af dom, som
+hade blodfaergsskjorta ha' gett sig daerifran ocksa, a sprungit hvar
+till sitt hall."
+
+"Draengen kan vara hemma han a nu, naer som helst", sade Ante.
+
+Han spaende de spikbeslagna becksoemsskorna i isknottret och drog allt
+hvad han orkade.
+
+Det hade blifvit duktigt kallt under natten, efter foeregaende dags toe.
+
+Skaren lag som ett isfaelt at alla hall pa oemse sidor om vaegen. De
+fingo kaelken upp ifran den troettsamma ojaemna skogskoerarvaegen. Och nu
+bar det af, oefver blanande skarsnoe. In oefver aengsflak och mark, daer
+snoen aennu lag och taeckte, samt oefver isblanka stenar, baeckar och
+smamyrar.
+
+Ante tog maerke pa stjaernorna, sag till att han hade Orion at
+soederhallet, och morgonstjaernan, som lyste stor och klar, raett framfoer
+sig. De foeljde alltid pa ett ungefaer aelfvens vida kroekningar. Pa oemse
+sidor om den, langt upp emot skog och berg bredde dalsocknarna ut sig,
+fast skilda af langa skogsstraeckor och stora sjoear.
+
+Aelfven drog fran vaester till oester, ut till hafs, och i den riktningen
+gingo barnen.
+
+Men nu gaellde det att komma ifran bygden och in i djupa skogen, att
+undkomma det farliga foeljet pa vaegarna, och att na fram genom goemmande
+skog foerbi byn haer, och in i annan socken.
+
+Morgonen var redan inne. Solen tittade liksom pa lek upp bakom
+spetsiga fjaelltoppar langt i fjaerran daer Maglena trodde att vaerlden
+tog slut. Sa blef den borta bakom en annan fjaelltopp. Den tittade ater
+fram och satte solkatt i alla sma stugufoenster och i oegonen pa yrvakna
+barn. Aennu en gang lekte solen kurragoemma bakom ett hoegt, rundbildadt
+fjaell.
+
+Men sa kom den med ens stigande, lysande, och bredde en glaensande
+matta af tunt guld oefver hela snoeflaeckiga vidden. -- Den bredde guld
+oefver fjaelltoppar och groena granar, samt oefver tallar, guld pa
+hvartenda barr och oefver stammar, hvilka nu lyste i guldroedt.
+
+Det var makaloest grant. Barnen kaende ingen troetthet, inte ens hunger.
+De hade satt sig stilla pa kaelkkanten och sago pa huru solen steg och
+steg.
+
+Nu inte bara lyste den. De boerjade kaenna vaerme af den. Maglena tog
+Manke vid haenderna. Hon kaende sig fri och innande glad, langt borta
+fran bygden, inte en gard i sikte. Sang och danslatarna lago henne i
+sinnet. Hon ville bara dansa, och hon hoppade fram pa skarsnoen med
+Manke, i polskatakt.
+
+  "Du aer min ros och min lilja,
+  ingen skall oss kunna skilja."
+
+Plums, pladask doek hon med ena foten genom snoen. "Jaemmerligen heller,
+solen saett krokben foer mej", skrattade hon och kraflade sig upp.
+
+"Ja och skjusar oss ivaeg in i skogen foer te soeka husrum, Jag foersta
+int huru vi ska finna en riktig storgrengran", sade Ante, som var
+solblind och sag svart och gult och roedt foer sig, ty han hade
+allvarsam setat och stirrat raett in i solen, som steg sa fort oefver
+berget.
+
+De hade kommit in pa en svedja, daer skarsnoen ej laengre taeckte faeldt
+timmer, stubbar och brate, och skyndade nu in i djupa skogen daer det
+aennu "bar".
+
+Gullspira hade kryat till sig, eller var det foer att stoetarna mot en
+och annan traedstam icke tilltalade henne. Ty helt ofoermodadt sparkade
+hon sig loes ur faellen och hoppade ivaeg inat skogen, i sjuklingshoeljet
+af foerklaede och ami om mage och hals.
+
+Med otrolig laetthet fann geten den stora taetgrenade gran, som skulle
+passa till hus, en sa'n som barnen hela morgonen foergaefves soekt efter.
+
+Gullspira staellde sig midt under jaettegranen, hvars grenar bredde ut
+sig som ett ogenomtraengligt tak. Snoen var redan bortsmaelt daerunder
+eller hade kanske aldrig kunnat hopa sig daer.
+
+"M-ae-ae", braekte Gullspira. "M-ae-ae. Haer bor en klok get, som fast hon
+legat pa kaelke med foerklaede om magen, har haft oegonen med sig. M-ae-ae.
+Stig hit ni rara sma folkkillingar sa bjuder jag pa varm soet mjoelk,
+mjuk mossa att hvila pa och frusna soeta lingon och enbaer att kalasa
+af. M-ae-ae var sa goda!"
+
+"Hon bjur oss till sej. Si ni sa stor och fin hon hofverar sej
+Gullspira", log Maglena. "Nu stanna jag haer ve doerrn tills hon ber mej
+stiga fram och sitta."
+
+Maglena lyfte pa en tung, taet gren, gick innanfoer den och blef
+staende, skaelmaktigt tittande pa geten.
+
+Manke foeljde och iakttog ocksa han samma haensyn som naer man kommer in
+till folk.
+
+"M-ae-ae-ae" sade Gullspira, "ni ska vara vaelkommen och sitta ner."
+
+Hon trippade in emot den stora stammen daer de hoega rotknoelarna voro
+sittplatser och liggplatser bekvaema nog bade foer folk och getter.
+
+Ante kom "in", dragande kaelken efter sig.
+
+Han tog kunten ur den, samt tjaervedsstickorna och faellen. Sen stjaelpte
+han kaelken oppner pa alla fyra stolparna. Maglena dukade fram de sma
+vrilarna fyllda med skummande varm mjoelk samt bullar och broed fran
+broellopsgarden.
+
+"Bordet" stod invid rotknoelsbaenkarna. Barnen laeste till bords, ato
+saefligt och langsamt, och kaende sig som storbondfolk, i egen stuga.
+
+Maglena "dukade af bordet", gjorde sittplats pa andra sidan
+granstammen, och diskade se'n kaerlen med "trasor" af snoe. Sa stjaelpte
+hon upp dem.
+
+Hon baeddade i "nedersaeng" af en stor rotknoelsfoerdjupning invid
+granstammen syskonbaedd, med gammelfaellen under och den nya oefver.
+
+Ante och hon hviskade vid hvarandra sa att inte Gullspira skulle hoera
+dem. De undrade om de kunde ta' henne med i fint baeddade nedersaengen.
+
+"Hon far vael vara gammelfolk hos oss", sade Maglena bradskande, naer
+Gullspira, som kaende sig fullt hemmastadd, utan den minsta tvekan
+eller tanke om hvad som passade eller icke klef opp och lade sig pa
+fallen.
+
+"Ja och da matte vi vara bra emot 'na riktigt", ifrade Ante. "Jag ska
+ga ut och soeka ungbjoerkkvistar och spaedt tallris at 'na! Foer hon ska
+foerstas vara tandloes, och det blir som tunnbroed och kaffe at
+gammelfarmor."
+
+"Taenk, hon aer slugare aen jag", sade Manke, som kom med tva naefvar
+frusna lingon till syskonen, han hade tagit dem sa godt som "inne i
+rummet".
+
+"Foer si ni da jag gick och klaffsa och soekte efter vatten sa sprang
+hon raett ner till en lill'baeck rakt haer bredvid. Och nu gar hon och
+laegg sej, foer hon taenk att vi, som ha gatt ba dag och natt ska goera
+som hon."
+
+"Men de aer ju midt pa da'n", invaende Ante, som tyckte att ett
+foerstandigt foerslag borde komma fran honom och inte fran lill'draengen,
+eller ens geten.
+
+"Ja da far solskene bli mansken foer mej", foell Maglena i talet. "Jag
+aer sa troett sa jag ids int klae af mej och torka skorna framfoer elden."
+Hon latsades vaerma haenderna vid en spiseld.
+
+"Jag ids int torka dom at dej haeller, Manke", tillade hon, sa du far
+laegga dom brevid saengen." Maglena var helt allvarsam.
+
+"Jag tro att jag slaeng ner mej som jag aer" tyckte Manke, "foer jag kom
+just fran skogen, och aer sa troett sa att jag aer rent slut. Daer ha jag
+halli pa och faellt na' smagranar pa svedjan sa jag kaenn mig just
+bruten i rygg och armar."
+
+"Men du ska vael staenga spjaelle sa vi fa varmt", log Ante lite
+skaelmaktigt.
+
+"Ja, hjaelpanes heller. Men jag var naestan raedd foer os, foerstar ni."
+Maglena atervaende i alla fall at spishallet till. Hon straeckte sig
+moedosamt upp och slet en gren at sidan.
+
+Med troett, bekymrad matmorsmin hasade hon sig sen ivaeg till saengen,
+daer hon hade svart att goera sin myndighet gaellande. "Gammelfolke" haer
+i garden visste att halla barnen pa mattan, ty farmor Gullspira, hon
+tog spjaern emot den grofva, stadiga granstammen och satte ut alla fyra
+benen, som om hon aemnade bli ensam om baedden. Hade hon inte varit
+gammelfolk sa kunde en mest ha blifvit sint pa na.
+
+Matmor stod rent radloes om saengplats foer ungfolk och barn. Men sa
+foerstod hon hvad gammfarmor ville. Hon hade ondt. Hon ville ha nytt
+omlagdt pa magen.
+
+Och det fick hon.
+
+Gardsfolket kroep till saengs, i en hoeg, hela hushallet, med faellen
+oefver oegonen foer att halla undan "manskenet", som pilade in mellan
+taeta, tjocka traedstammar, och vaermde luften sa att barnen droemde att
+de sofvo i uppvaermd stuga med tjocka, tunga nyfaellen oefver sig.
+
+Gullspira hade lagt sig ofvanpa dem foer att vaerma sig och dem. Hon lag
+daer, idisslande, och blinkade med langsmala oegonstenar mot
+solglimtarna, lyssnande, och var spanande uppmaerksam. I skogen fanns
+vilddjur att vakta sig foer, och i skogen fanns maenniskor och hundar.
+Hon hoerde dem Gullspira!
+
+Stolt blickade hon sig omkring. Haer, under taeta, mot jorden hvilande
+grangrenar kunde de vara trygga, haer kunde ingen se dem. Geten
+idisslade dagen lang med halfslutna, dock seende oegon. Silfverrofvan,
+som satt pa en kvistknagg pa traedstammen pickade igenom timme efter
+timme. "Manskenet" tog af och svalkades, sjoenk in i rosenroed
+aftonrodnad. Det blef till bleka intet. Och alltjaemt sofvo barnen.
+
+De sofvo naer den riktiga manen med frost i foelje traedde opp pa
+himmelen, sofvo fast aflaegsna steg och buller af maenniskor, af
+skaellande hundar hoerdes ej langt ifran dem, sofvo naer allt blef tyst
+och doedt i skogen.
+
+Men da vaknade de. Nagot ludet, vamt kom krypande, smygande, gled
+mjukt in under farskinnsfaellen, som Gullspira daervid med ett skutt och
+ett kort braekande af ovilja laemnade.
+
+"Kurr -- -- r -- r --."
+
+Maglena och Ante satte sig opp pa en gang --, sa oefver all beskrifning
+haepna oefver det taeta moerka tak de hade oefver sig. Katten, som vaeckt
+dem, kaende de igen pa jamandet. Det var den graspraeckliga "iskatten".
+
+Sa foerundrade blefvo de oefver att den hittat efter dem en sa hisklig
+vaeg som de gatt, att de gloemde att taenka pa huru otroejsamt det var att
+vakna i moerka skogen, midt pa natten och utan eld.
+
+Men de kommo att taenka pa det naer de froeso sa att de hackade taender.
+
+Om de bara hade aegt en taendsticka, en enda, sa nog hade det gatt att
+fa eld. Hela bunten af tjaervedpinnar fanns ju, daer Maglena stakat ut
+spisen. Hon skaelfde af koeld sa hon knappast kunde tala.
+
+"Int kan jag stiga opp och int kan jag mjoelka. Vi frys vael rent
+ihjael."
+
+"De blir int annat aen te krypa ner i faellen igen, sa vi fa ligga haer
+som Carl XII:s krigsfolk och vaenta pa moron naer solen kom", sade Ante
+och beredde sig att helt hjaeltemodigt krypa tillbaka under faellen.
+
+Men katta ska ha mjoelk, sa laenge som hon gatt utan, sa jag matt stiga
+opp aenda", huttrade Maglena.
+
+Hon slaengde oefver sig fars gammeltroeja, som de fatt kvar efter
+Per-Erik.
+
+Medan hon satt och mjoelkade med troejan oefver axlarna, foell en
+grankotte med ett smaellande ljud ner pa hennes hufvud och hoppade sen
+ner i en af troejans tomma gapande fickor.
+
+"De haer aer bestaemt en riktigt vacker varko. -- Manke ska fan naer han
+vaknar", taenkte Maglena helt foernoejd naer hon, vid det att hon traedde
+handen ner i fickan fick fatt i en mjukglatt, kadklibbig vargrankotte.
+
+Det gick Maglena som alla andra naer de hitta nagot. Hon fick lust att
+undersoeka om det inte fanns mer af samma slag, sa hon graefde pa nytt
+med handen ner i fickan daer hon funnit "kon".
+
+Jo, daer fanns verkligen nagot mer!
+
+Daer fanns nagot, som med ens tog bort den frusna, huskiga
+moerkraeddsfoernimmelse, som tyngt och plagat Maglena, daer hon satt ensam
+i moerkret under granen och mjoelkade.
+
+Det var ju som ett under, -- som om mor fick vara naer barna sina igen
+och hjaelpa dem tillraetta.
+
+Maglenas fingrar, som trefvade nere i fickan grepo ju fatt i tva --
+taendstickor!
+
+Sa laenge som de burit pa den gamm'troejan, haft den oefver sig som
+vaermande hoelje, och slaengt med den, sa hade de da aldrig gett akt pa
+att det fanns nagot i fickorna.
+
+Det var klart att stickorna funnos kvar daer fran langliga tider
+tillbaka, da far aennu, vintertiden arbetade pa skogen och ibland roekte
+lill'pipa.
+
+Maglena hoell stickorna i handen. -- Hon luktade pa dem. -- Riktigt --!
+Den rejela fosforlukten aegde de.
+
+Hon var sa faejen (storglad), att hon kunde ha skrikit hoegt. Hennes
+blixtlika tanke var att ropa ut froejden at Ante.
+
+Men --. Ja baest att tiga. -- Ty taenk om inte stickorna "tog" --. Da
+skulle hon bara narra Ante att bli glad at det, som da bara skulle bli
+sorgeligt och tungsamt.
+
+Maglena trefvade sig med bradskande hast stupande och snubblande, bort
+till spishallet. Daerinvid pa en kvist hade hon haengt upp kunten.
+
+Hon famlade och letade efter den i stupmoerkret.
+
+Joo. -- Daer var den aenda! Och midt nerunder den lag bunten af
+tjaervedsstickor, som hon "staedadt" dit i "latsspisen".
+
+Ja, om -- om, -- om det nu bara funnes lif i de sma
+fosforsticksuslingarna!
+
+Hon repade med darrande hand ett, tva, tre, fyra tag med stickan emot
+en af hennes varma, fasta sma laddar, som hon foerstas behallit pa
+foetterna.
+
+Men hon var foer ifrig, foer haeftig. Stickan glimmade och lyste till ett
+oegonblick, -- just naer Maglena nypit till sa morskt att den --
+knaecktes, -- sa sjoenk den ner i den vata mossan och -- slocknade.
+
+Hon var faerdig att skrika hoegt af foerskraeckelse och sorg. -- Ja
+gallskrika, som ett lill'barn.
+
+Skulle hon ga miste om hoppet att fa eld nu naer det varit sa naera att
+hon lyckats!
+
+Eld! Det var vaerme foer frusna lemmar. -- Eld! -- det var ljus och
+trefnad foer ensamma sma, ute i villande oedemark. Eld! Det blef hem och
+haerd daer elden fanns.
+
+Och bara en sticka --! En liten sa vek, spaed stackare!
+
+Maglenas hjaerta klappade hoegt. Hon stod med stickan mellan fingrarna
+utan att vaga sig pa att foernya foersoeket med att fa eld.
+
+Hon hade som kagra (skaelfning) i handen, och hon tyckte att stickan
+boejdes emellan fingrarna som om den naer som helst skulle brytas af.
+
+Slutligen satte hon sig beslutsamt ner pa marken -- bredde ut
+foerklaedet pa mossan, lade tjaervedsstickan ofvanpa det --.
+
+Sa straeckte hon fram foten med ladden pa. -- Stroek till ett tag, --
+tva tag, -- tre tag --!
+
+Tarar kommo henne i oegonen, -- laepparna skaelfde --. Men -- aennu ett
+tag -- stadigt, att icke bryta af stickan, lugnt, laett pa handen --.
+
+"Ratsch --"!
+
+En liten lysande, gulbla laga sprang fram fran stickans topp --!
+
+Kvick i vaendningarna "som en eldgnista", foerde Maglena den lysande
+lilla lagan till en fet tjaervedspinne.
+
+Den tog genast eld! Den brann med djuproedt sken, roeken ringlade svart,
+rart tjaerdoftande upp i luften.
+
+"Ante", -- ropade Maglena daempadt --, som raedd att med sin blotta roest
+slaecka elden.
+
+Ante, som legat med slutna oegon och inbillat sig att han var en Carl
+XII:s taliga krigsbuss, sag upp.
+
+Som en pil floeg han upp och kastade faellen ifran sig.
+
+"Stinta! -- Ja -- men Maglena. -- Hur ska jag foersta de haer?"
+
+Maglena talade stolt och leende om hela det underliga eldsaefventyret.
+
+  _________________________________________________________________
+
+                        TJUGUFOeRSTA KAPITLET.
+                          I EGEN GROeN STUGA.
+
+Ante fick snart en brasa till stand och det sa godt som midt pa
+stuggolfvet.
+
+Den slaecktes ej fast den smaelta snoen sipprade ner fran granbarrstam
+och snoevata grenar.
+
+Matsaecken foerslog aennu. Men se'n man aetit var det ju kvaell och ater
+liggdags.
+
+"Int kan vi laegga oss nu igen, sa bra som vi ha de", tyckte Maglena.
+"Foerresten sa vet vi int om de aer midt i natta eller lid emot moron."
+
+Hon gick beskaeftigt och ordnade om i kunten.
+
+"Vet vi int?! Jag har vael klocka, som saeg hva tid de' aer!"
+
+"De aer nog morgon snart, det kaenne jag pa mej, foer jag har just som en
+san' hag att saetta mej till att arbeta med nan'ting. Underligt de
+manen int hunni laengre. Han satt bara nagra alnar ifran storfjaellet,
+sag jag, naer jag nyss var ute. Om han int hall pa te ga ner kanske,
+istaelle."
+
+"Har du nan'sin sett manen ga ner i oesterled! Men -- men. -- Vet hvad
+aer de at klockan! Hon gar, men aer da alldeles bort i tok."
+
+Ante lyssnade pa klockan, skakade pa den, som han sett stort folk
+goera.
+
+"Hur langt bort i tok aer hon?"
+
+"Hon star pa atta. Atta pa moran kan de int vara naer de aer moerkt och
+manen aer oppe."
+
+"Ja, da matte de vara atta pa kvaellen." Ante boerjade skratta.
+
+"Jag tror skogsra har trolla bort syn foer oss."
+
+"Och foerstande me", skrattade Maglena, "foer annars skulle vael alla
+maerken ha tydt ut foer oss me en gang att de aer kvaell. Snoen baer int, sa
+solen matte mest nyss gatt af en, och baeltgubben (Orion) sta ju hoegt
+pa himmeln."
+
+"Men jag laegg mig int aenda. De aer langt till natten aen." Ante hade
+varit ute och kom in med fanget fullt af brate, som han lade pa elden.
+
+"Jag hoer nage glaeffs langt borta, mest likt hunnulande", sade han.
+
+"Raefhonan aer ute och lat, foerstar du. Int kommer nage vilddjur hit sa
+laenge vi ha elden i farten, och int nage skrymt (spoeken) heller",
+tillfogade hon med en skygg blick ut genom granens svartblaenkande
+grenar. "Vi saett kaelken framfoer elden och sa tar jag i med te sy
+roser. Jag har tva vantar te sy pa."
+
+"Da saett jag mej och taelj och skrapa ur traeskedar." Ante tog aemnen
+fran kaelken.
+
+"Men aeta foerst sa' bonn naer bastua (badstugan) brann. Jag mjoelka vael
+int bara at katta heller, utan vi fa vael aeta pa samma gang nu, naer du
+aer husbond och jag aer matmor.
+
+Maglena satte sig bredvid Ante pa kaelken, med traevrilen i knaeet.
+Katten kom och stroek sig spinnande emot henne.
+
+Gullspira traedde sitt hufvud in mellan grenarna invid dem. I "saengen"
+snarkade Manke hoegljudt.
+
+"Ja men annars, hva vi ha det bra, Ante. De aer som om jag int skulle
+lite taenke att komma ut till bygden na' mer".
+
+"Du var stornoejd pa broellope tyckte jag."
+
+"Ja, foer de latarna och dansen och brudfolket, som var sa behaendig
+emot oss. Sa haer gick dom i ring och sjoeng: 'Hej, ho du trotsig
+flicka'."
+
+Maglena var faerdig med kvaellsvarden. Hon sprang upp och boerjade haerma
+sanglatar och dans.
+
+"Int hall matmororna i stugerna pa sa daer, int", anmaerkte Ante, men
+han sag stornoejd ut daer han satt och taeljde skedar, med den skarpa
+knifven blaenkande i eldskenet.
+
+"Nej troesta mej. Jag matte stoppa strumperna vara. De far vara med
+roserna sa laenge."
+
+Hon flaengde laddarna af foetterna, hvilka hon, naer hon fatt af
+strumporna, spaende ut emot vaermen medan hon boerjade stoppa de i dag
+raett stora halen. Det var ju inte sa ofta hon slapp till att arbeta.
+
+"Klae-hvitt, hu'itt", skrek en uggla, som for taett foerbi "stugdoerren".
+
+"Stygg lat", muttrade Ante.
+
+"Han aer snaell tycke jag. Han saeg 'titt hit, titt hit, akt er', sa att
+rattor och faglar, som han vill ha, kan goemma sej. Taenk om han
+ingentig sa utan bara kom och tog dom."
+
+Jag tyck int om naer dom saeg de faglarna halls me att tala, som nu
+trasten. Int tror jag de han saeg 'kniftjyf, kniftjyf', naer han sitt
+opp i tallen och sjung hela varnatten."
+
+"Nej, de tror int jag haeller. Och int att den andra trasten, som han
+prata me, saeg: 'fattig krigsman, fattig krigsman, hvi rier du inte,
+hvi rier du inte'."
+
+"Heller de den andra svara: 'maerra orkar inte, maerra orkar inte'. Hva
+skulle smafaglarna ha foer roligt om dom bara satt och hitta pa sant",
+fnyste Maglena.
+
+"De aer folk, som har hitta pa tale foerstas", sade Ante och synade emot
+eldskenet om kupformen pa skeden var riktig. "En tycker de en hoer
+utomsej de som tala inom en."
+
+"Han hade stuli en knif taenk du, han som hoerde trasten saega
+'knif-tjyf'."
+
+"Jag menar de."
+
+"Men 'fattig krigsman'. Hvad aer de foer reda i de tale?"
+
+"Jag taenk", sade Ante och laet arbetet hvila medan han droemmande
+blickade in i elden. "Jag taenk att de daer ordena aer kvar fran
+ofredstiderna haer, du vet, naer Ryssen for haer och braende gardar och
+var sa farlig."
+
+"Int tyckte vara trastar att det var synd om Ryssen int, och att han
+behoefde sitta och rida", puttrade Maglena. "Ingen tyck vael om Ryssen."
+
+"De var vael int bara Ryssen, som var krigsman", svarade Ante
+saktmodigt. "De kunde vara krigsmaenner haerifran a, som trasten prata
+med. Farfar var ute i krig och slogs han. Och daerfoer har ingen fatt ta
+ifran oss lande vart."
+
+"Foer farfar var krigsman", retades Maglena.
+
+"Foer alla karlar haer var krigsmaenner, ser du."
+
+Ante raetade opp sig och hans oegon blefvo stolta och allvarsamma.
+
+"Ryssen understod sig int till att ta oss, och ingen ann' tordes pa de
+haeller. Dom hade de vael sa uselt da, som nu, och at nog barkbroed i
+farliga hardar, de sa farfar. Men sir du, krigsmaenner var dom aenda,
+hvarenda en."
+
+"Och gick i skogen och var troett", tillfogade Maglena med oem,
+medlidsam roest. "De va foerstas foer sant folk som trasten sjoeng 'fattig
+krigsman'."
+
+"Ja, och fast krigsman var fattig och troett, var han raedd om maerra sin
+aenda. Sir du sant tycker jag aer riktigt folk. En san krigsman ville
+jag bli om jag a skulle fa bli de jag hoegst af allt pa jorden kan
+taenka mej till."
+
+Ante atertog sitt arbete och fortsatte med det, tyst och ifrigt med
+ett djupsinnigt, hemlighetsfullt utseende. Han hade mumlat de sista
+orden sa tyst att Maglena icke gaf akt pa dem.
+
+"Ta af dej strumperna sa fa jag stoppa dom", sade Maglena utan nagon
+som helst tvekan om att detta inte var af noeden. Det var ocksa utan
+den minsta invaendning som Ante slet upp de styfva laederremmarna fran
+sina grofva skor och kraengde af sig strumporna.
+
+"De aer farligt behaendigt te sitta sa haer", sade Maglena. "Men int vill
+du bli krigsman?"
+
+"Jo, de vill jag, om de blir ofredstider foerstar du. Jag taenk vael int
+lata fiendefolk ta lande fran oss heller."
+
+"Men du sa en gang", fortfor Maglena envist, "de du ville bli snickare
+och hitta pa alla omoejliga saker te snickra. Det var just da vi kom
+fran naemndemansgarn ute i Nolens socken. "
+
+"Ja, foer i sa'n draengstuga har jag vael inte varit."
+
+"Du har nog lega i bra nog manga aenda i vinter."
+
+"Kan vael vara de, och i de mesta af dom ha nog husbond och draengarna
+och pojkarna i garden halli pa med snickeri. Dom ha lagat stoettingar.
+Draengarna ha gjort skackler, och fimmerstaenger och pojkarna smaskoflar
+och raeffser och sant grej.
+
+"Hvad gjorde dom i naemndemansdraengstugan, som var olikt de da?"
+
+"Hvad dom gjorde! Jo, du kan veta att naemndeman sjaelf, han snickra pa
+den finaste slaede med kuskbock och fint svaengdt framstycke."
+
+"Sa den vardt lik slaeden, som stod pa broellopsgarden?"
+
+"Justament. Alla tre pojkarna, som va stora, granna karlarna, a
+soenerna hans, dom hoell pa att saetta ihop ett oljevaerk att spela pa.
+Dom laer ha sant i nerlandssocknarna, och spelet ska lata som naer folk
+sjung i kyrkan med fyra slag ta roester."
+
+"Gosse, om jag skall ga till vaerldens slut sa ska jag se och hoera sant
+spel."
+
+Maglena slog sig pa knaeet med handen instoppad i Antes grofva gra
+getraggssocka.
+
+"Dom hade gjort de haer efter ett oljevaerk hos storprostens i Sola. Och
+fast dom va sa fin att dom kunde goera hvad som var sa konstigt sa steg
+dom opp klockan fem pa moron aenda och for till skogs med yxan med sej,
+och satt pa stoettingen och koerde. Aldrig nage hoegfaerdig var dom. Si
+sant aer riktigt folk, a da jag sag dom sa, taenkte jag bli storbonde
+och storsnickare jag a, foerstas."
+
+"Nog sag jag matmora i naemndemanskoeket vara lika god hon, men int
+taenkte jag pa till bli naemndemansmor foer de", funderade Maglena. Hon
+sag med belatenhet huru jaettehalet i Antes strumpa krympte samman
+under hennes flinka fingrar.
+
+"Snickra hon, naemndemansmor?" fragade Ante med en lustig glimt i oegat.
+
+"Ja, de gjorde hon! Hon snickra pa sitt vis och som kvinnfolk goer de,
+naer dom aer riktig. Hade husbonn hennes ihop slaedar och skoflar och
+oljeverk, sa hade hon ihop lingarn och laerftsvaef och ullgarn te
+strumper och vadmalsklaeder, och till klaedningar at kvinnfolke."
+
+"Sant kvinnfolk ville jag du skulle bli!"
+
+"Smastintorna hennes, dom fick spola och krusa line och rulla de pa
+rockhufve, och ga ut i lagarn med pigerna och mjoelka, och aenda sa var
+dom sa rolig och behaendig med oss, Manke och mej. Och storkvinnfolke
+dom sjoeng latar och smasanger naer dom spann. Och sa fin spanad har jag
+int sett."
+
+"Vet du", tillade Maglena skyggt och tvekande. "Vet du att Maja-Greta,
+stintan deras, hon sa att det fanns vittrer daer i garden, goda,
+behaendiga vittrer."
+
+"Han sa sa till mej a gammdraengen, som var kvar i draengstugan da de
+andra gatt pa maran."
+
+"Sa -- han! Hvad sa han?"
+
+Maglena slaengde den faerdigstoppade strumpan till Ante och satte sig
+att stirra pa honom med lysande, skraemda oegon.
+
+"Han sa, att smavittrer funnits i alla tider daer i garn. Dom bor naera
+stallgolfve under jorden."
+
+"Men dom kom opp ibland sa en kan si dom? Och dom aer godsint af sej
+mot gardsfolke."
+
+"Bara gardsfolke goer som dom vill ja", afbroet honom Maglena.
+
+"Hu, heller hva ugglerna ta till a gny haer."
+
+Hon kastade en foerskraemd blick ut omkring sig. "Kiss, kiss, kom hit
+och troej mej (goer mig trygg)."
+
+Hon tog katten, som lag pa fars gammeltroeja, opp i fanget stroek och
+smekte den.
+
+"Du vet de Ante", fortfor hon, "att en gang svor en lill'draeng at
+haesten i stalle och da fick han en oerfil sa han gick uppsvullen i
+flera dar."
+
+"De var han vael vaerd. Sir du sa fin sked! Nu ska' jag goera smaskedar.
+De aer ledt foer barn te aeta med sana haer smatrag."
+
+"Ja, nog var han vaerd de, draengen", atertog Maglena som, huru kusligt
+hon fann samtalsaemnet, inte foermadde att ga ifran det.
+
+"En piga daer, som skyllde pa de hon hade san vaerk att hon int orka
+spinna, men gick aenda och olofvandes pa dans, hon hade garne sa
+tillsnurradt pa rullen, naer hon skulle sta och spinna igen, sa hon
+blef en hel haerfva efter de andra, och utskaemd blef hon."
+
+"Det var hon vael vaerd. Annars aer vittrerna int elaka annat aen tre
+dagar foere jul. Vi ska komma ihag te halla oss inne da", sade Ante
+lite tveksamt foerlaegen om han skulle ta saken allvarsamt eller inte.
+
+"Foer da aer Lusse ute och vill ha kristen barn till sej under jorden",
+hviskade Maglena med lysande, foerskraemda oegon.
+
+"Ja, han tala om de a, gammdraengen", foersaekrade Ante.
+
+"Och en gang, sa sa Maja-Greta till mej, sa hade hennes egen mormor
+talt om foer na hva hon sag, naer hon lag pa logen och var ung och hade
+en boeld i halsen."
+
+Maglena talade som om det tillhoerde ungdomen att ha boeld i halsen.
+
+"Midsommar var de", fortfor hon, "och mormora hade gjort fint at sig
+pa logen, ba sopat och satt in loef och haeggblommer."
+
+"Och smakonvaller a, taenk jag", foereslog Ante, som var lifligt med i
+hvad Maglena foertaeljde.
+
+"De vet jag int. Men som hon ligg daer, vaken sa sir hon hur smatt,
+smatt folk kom opp ur golfve. De var farar och moror och gammelfolk,
+just som hos oss, men bara en half aln lang va dom."
+
+"Klaedd som vi?"
+
+"Ja, i kjolar och troejer, och karlarna i bussaron (kolt) med baelte om
+lifve, och gra byxer och skaegg."
+
+"De daer var ju bara ackurat tomtar, sana fanns hos oss a", afgjorde
+Ante.
+
+"Nej vittrer var de. Dom aer finare klaedd, och int sa gammal som
+tomten, mer lik folk. Och sa ma du tro kom det opp ungdom och sma
+barnungar, som va bara ett kvarter hoeg. Och dom tog i ring och dansa.
+Maja-Gretas mormor kunde hoera latarna, som dom sjoeng. Maja-Greta sjoeng
+dom hon a nu, men jag kan int komma pa dom. Bror hennes kan spela
+latarna pa fiol och en ska bli sa sorgmodig af dom", sa Maja-Greta.
+"Ja, somliga bli rent svagmodig."
+
+"Da vill jag int hoera sana latar."
+
+"Men de hade int lati sorgmodigt aenda, naer de daer sma dansa till
+latarna. De sag sa innande behaendigt och roligt ut, att mormor skratta
+till, och med de sa gick boelden soender i halsen pa na."
+
+Smafolke vardt toersti af dansen och ville dricka, och int en
+vattenskvaett fanns pa logen. Mormor, hon tyckte att det var synd om de
+daer sma-sma, som svettas, och flaekta sej med foerklaederna, sa hon steg
+opp och gick till brunn efter vatten i ett stenfat."
+
+"De var nog riktigt gjordt de."
+
+"Jaa dae va dae, och da hon kom in me vattne sa dansa och lekte dom aen.
+Hon somna af, och naer hon vakna sa var hon frisk. Och du kan veta
+gosse, att det lag en silfversked i stenfate, och den skeden har jag
+sett."
+
+"Dom bo nog i skogen a, vittrerna", sade Ante betaenksamt.
+
+"De aer 'skogsra' de. De ae' ett kvinnfolk, lang och grann i syna
+(ansiktet). Hon snor sej och dansa och villa bort folk, som ga i
+skogen sa dom gloem Gud och hvad raett aer. Och da skratta kvinnfolke,
+och naer man fa si na pa ryggen sa aer hon som ett trag, sa
+uthalkad. Men de aer farligt te tala om skogsra, naer en aer i
+skogen. Herre gulla Ante -- de aer nage som roer sig haer ute!"
+
+Maglena kroep intill brodern.
+
+"Du matt laegga mer pa elden, men du far int ga ifran mej. Sir du, nu
+igen? Nej du si ingenting foer de aer inte alla, som kan si. De lyse som
+tva oegon midt i svartgrenarna."
+
+"Daer? -- Jaemmerligen stinta, kaenne du int igen Gullspira?!"
+
+"Gullspira, som lag daer pa saengen, alldeles nyss naer jag var i kunten
+efter garn??"
+
+Maglena laet haepen och misstrogen, som om geten alls icke, obemaerkt
+skulle kunnat foerpassa sig ut ur sa vael timradt hus.
+
+Manke satte sig gaespande opp i baedden, icke det ringaste foerundrad
+oefver den ju aenda raett ovanliga stugan. Men han sag ju elden och
+syskonen och Gullspira och katta. Maglena ropade honom till sig. Hon
+hade mjoelk och broed foer honom borta vid elden.
+
+Naer han aetit, befanns tiden ha oefverskridit vanlig softimme. Man var
+in pa midnatten. Manke fick pallra sig till saengs igen.
+
+Ante tittade "ut" innan han kroep till kojs. Manen lyste stilla och
+klar. Stjaernorna vinkade och logo som mors oegon. Det kaendes tryggt och
+godt.
+
+Men Maglena fann det troejsammast "inne i stugan", hon foermadde sig
+inte att sticka naesan utom granens grenar.
+
+  _________________________________________________________________
+
+                         TJUGUANDRA KAPITLET
+                         HUSBOND OCH MATMOR.
+
+Tidigt pa morgonen, langt innan solen var uppe vaknade barnen. Det var
+duktigt kallt pa morgonkvisten, sa de kroepo ner i faellen igen.
+
+Obegripligt behaendigt var det att ligga sa och hoera faglarna vakna,
+den ena efter den andra.
+
+Krakorna voro tidigast. De kraxade som brandvakter, raa och skrafliga
+i roesten. Genast boerjade de gorma om rattor och fagelaegg, och floego
+snart bullrande ut ur skogen.
+
+Skatorna tittade ut ur det hoegt i en talltopp skickligt hopfogade
+naestet. De fingo ej naebben ur boet foerraen de skrattade.
+
+De skrattade at att en raef langt borta tagit en hare och blifvit
+skraemd sa, att han laemnat lite kvar till frukost at dem. De skrattade
+at varfaglar, som vagat sig opp i snoemarken sa tidigt. Tydligen bade
+de gloemt att det nu foer tiden brukade bli hardar med vinter tills
+solen gick hoegt pa himmeln om dagarna.
+
+"Ke-ke-ke-ke. De skulle trilla fran grenen hvarenda en, ihjaelhungrade,
+ihjaelfrusna". Och de skrattade at maenniskobarn, som tagit bo i skogen.
+Foer oefrigt kaende de vael igen Frostmofjaells-barnen. De hade mer aen en
+gang skrattat at dem naer de gatt i skogen och plockat ris och slaepat
+boerdor till litet gratt maenniskobo. Pa de vida myrorna invid stugan
+hade de sett dem plocka baer. Och nu lago de tokiga ungarna haer, midt i
+skogen. Och inga vingar hade de att flyga med och ingen naebb att hacka
+med, om uf eller raef skulle komma pa dem. "Ke-ke-ke-ke --" skatorna
+skrattade i korus.
+
+Vid femtiden vaknade gulsparfven. Med lenaste roest, knappt boerbart,
+hviskade hon till maken: "aer du vaken."
+
+Han svarade med ett soemnigt, mjukt: "visst aer jag vaken."
+
+Pa en gang, invid hvarandra stucko de sina sma hufvuden ut ur boet.
+
+Nej, hvilket jubel som broet fram ur deras strupar naer de sago huru var
+och sommar naermade sig.
+
+"S-i-r du", sade lilla honan. "S-i-r du att jag hade raett. I ar blir
+inget noedar. Vi kunna skynda pa med boet."
+
+"Och boerja att taenka pa ungar", kvittrade hanen.
+
+Sa broet jublet loest igen fran dem, fran sma faglar, som just anlaendt
+foer att "se sig foer":
+
+"Ingenstaedes pa jorden aer det som haer", ljoed det. "Se solen stiger
+oefver fjaellet. Snart stannar den kvar hela natten. Skogen aer sa vid.
+Vi kunna redan stanna haer, nu som i fjol. Da froeso vi, da svulto vi.
+Men boet var godt att ha. Vi ta' det igen, vi ta' det igen. Sol och
+var. Intet noedar. Sol och var!" Pa olika dialekt och i olika melodier
+klingade fran sma fagelstrupar, "sol och var", bo och ungar"! Langt,
+langt inne i skogen hoerdes det.
+
+Barnen lago stilla och lyssnade. De hoerde huru orren spelade, och
+visste vael huru lustig han sag ut, naer han till spelet dansade rundt,
+rundt.
+
+Och just nu, just naer solen stod upp boerjade tjaedern sitt spel, sitt
+hemlighetsfulla hviskande, sitt underliga uglaete med det slutliga
+skriet af lycka. Lyckan af att lefva och att ha den lilla milda honan
+att sjunga foer.
+
+En stark doft af kada och fuktig barr, af haer och hvar redan bar
+skogsjord traengde med en nyvaeckt mild sunnanvind in, under granen.
+
+Barnen satte naesorna upp oefver faellen. De soepo in luften och fingo
+samma hag som faglarna att flyga upp, att kvittra och sjunga.
+
+Baecken hoerde de. Redan frigjord porlade den bredvid dem, aefven den som
+i kvittrande jubel.
+
+De satte sig upp i baedden: Pa en gang tog dem lusten att sjunga.
+
+Maglena boerjade:
+
+  "Morgon mellan fjaellen,
+  klara baeck och flod
+  porlande mot haellen
+  sjunger Gud aer god. -- Gud aer god.
+
+  Dagen ser jag braeckas.
+  Fram gar ljusets flod.
+  Dalarna som vaeckas
+  susa Gud aer god. -- Gud aer god.
+
+  Skogens faglar sjunga
+  med ett glaedtigt mod,
+  daer pa kvist de gunga,
+  kvittra Gud aer god. -- Gud aer god.
+
+  Sjael vak upp och svara
+  med ett glaedtigt mod.
+  Hoej din lofsang klara.
+  Sjung att Gud aer god. -- Gud aer god."
+
+"Oj hvad de' aer behaendigt och grant och roligt te ha gard och koerka i
+skogen", sade Maglena. Hon sprang upp, naer de slutat sangen.
+
+"Nu ska' vi goera oss fin, och goera fint i stugan", sjoeng hon pa sin
+egen melodi. "Jag ska tvaetta mej och jag ska tvaetta dej, och jag ska
+kamma mej och jag ska kamma dej."
+
+Maglena hoppade i schottissteg fram till Manke, som satt i baedden och
+kliade sig i hufvudet med baegge haenderna. Han var ganska svartbrokig i
+ansiktet genom att ha' statt oefver roeken, och att i soemnen ha' gnidit
+oegonen med inte vidare rena haender.
+
+"Int ae de daer nan behaendig lat int", muttrade Manke, som genast kom i
+stark misstaemning. "Tvaetta dej sjaelf du. Du aer sa svart pa naesan som
+gamm'hoenan hos Sven-Pals."
+
+"Men du aer sa brokig i syna som svart- och hvit-geten hos Nils-Nils.
+Hva' tror du att Anna-Lisa skulle saega. Jag taenk' Per-Erik han ser
+annorlunds ut han, aen du."
+
+"Ja, just som de vore nage behaendigt te' ta' efter hur han si ut nu.
+Ga haen, jag ska ner till baecken efter vatten."
+
+"Men, sir du Manke, foerst ska du vara ren i syna och om haenderna, a de
+om du vill eller int." Maglena tog ett stadigt grepp om den
+sprattlande pojkens arm.
+
+"Du taenk' vael spaenna pa mej lill'skjortan daer, vi fick foerra veckan,
+heller lata mej ga omkring haer som Kain pa taflan hos Carl-Nils,
+presis naken. Lat bli mej, hoer du."
+
+Manke fraeste och grinade som en lokatt i strid, beredd att till det
+yttersta foersvara sitt skinn.
+
+"Ante, hall i pojken at mej", flaemtade Maglena. "Han aer int tvaettad pa
+tre dar. Det kom foer mej i natt de jag matt ta' i me allvar foer te
+fa'n tvaettad och kammad, nu, naer han int' ha Anna-Lisa."
+
+Hon loesgjorde sin ena hand och kliade sig sjaelf, varsamt och omaerkligt
+i hufvudet.
+
+Ante lade ned fanget med kvistar han burit in och kom Maglena till
+undsaettning.
+
+"Du ska' vael skaemmas te si ut saemre aen en gris."
+
+"Men en skrapa int grisar ren med skarsnoe, int, och de taenk Maglena
+goera med mej, hon har int na' vett", grinade Manke.
+
+Stora tarar gjorde foerberedande strimmor i hans numera ganska roeda
+kinder, framvisande prof pa huru de skulle taga sig ut som helt
+vattenskoeljda.
+
+"Ga ner till baecken efter vatten i vrilen haer, sa fa vi tvaetta dej
+ren, sa vidt du int tvaettar dej sjaelf", sade Ante medlande.
+
+Manke slet sig vildsint ur Maglenas grepp. Blixtsnabbt raeckte han ut
+tungan at henne och foersvann ner at baecken, kvickt som en ormsnaella
+(oedla).
+
+Maglena sag onekligen mera besviken aen belaten ut, naer han efter en
+stund kom "in" skinande blank i ansiktet, som droep af vatten.
+
+"Ge mej en trasa", frustade han hoegtidligt, "sa jag far gno mej i
+syna. Jag har tvaettat mej i baecken."
+
+Maglena, som under hans franvaro hos sig frammanat en lejoninnas mod
+och styrka, foer en foerestaende brodersstorrengoerning, slet haeftigt loes
+den ena aermen ur fars gammeltroeja och gaf honom den.
+
+"Hva i syndstraffe ska' du kloesa mej foer?" skrek Manke ilsket, naer
+Maglena inte kunde motsta att sno trasan i nagra renande, torkande tag
+om pojkens nacke och oeron.
+
+"Du ha vael int oegon bak, sa du kan si att du aer svart pa halsen."
+
+"Hjaelpandes stinta, da matt jag vael hjaelpa dej a, naer du ska' sta, foer
+int' annat aen jag kan si sa har int' du heller oegon bak.
+
+Maglena drog sig tillbaka slagen af detta broderns argument. Det var
+ganska nedsaettande foer hennes mors- och matmorsvaerdighet att matta sa
+helt ge sig.
+
+Men humoeret hos henne tog upp sig igen.
+
+Hon laet faellen, som hon hoell pa att laegga ihop, falla ner igen i
+mossan, gick sa med snabba steg till kunten som hon haektade ner fran
+kvistknaggen. Daer fick hon da aendtligen raett pa maessingskammen. Med
+triumferande uppsyn roek hon emot Manke med kammen i hoegsta hugg.
+
+Men han var i denna stund oatkomlig, stark, oefverlaegsen, foer foersta
+gangen ordentligt sjaelftvaettad. Ren om haenderna, trastorkad!
+
+"Stinta, ga ner till baecken och gno af dej svartflaeckarna pa naesan. Nu
+sir du ut i syna som galten hos Nils-Nils."
+
+Men nu maste Ante skratta, och naer Ante skrattade sa daer innande
+roligt, sa maste de andra begge skratta med.
+
+"Ta hit kammen", sade Manke, som foerst aterkom till allvarstankar.
+Hans uppsyn var vildt beslutsam, och han tog emot kammen som om den
+varit spjutet hvarmed han blifvit doemd att taga sig af daga.
+
+"Aer jag god foer att tvaetta mej, sa ska' jag vael ta mej igenom te kamma
+mej a, om de sa skulle vara ba' en och tva ganger i veckan."
+
+Maglena, som laemnat brodern med en misstrogen retsam fnysning, kom
+snart opp fran baecken lika skinande ren hon som Manke.
+
+Denne satt straengt andaektig framfoer elden, med vattendrypande
+harstripor som sma ljusvekar stretande ner at halsen.
+
+Kammad var han otvifvelaktigt, ty hullet lyste blodroedt igenom daer
+haret var benadt. Manke froes och huttrade, men hans bla laeppar ville
+dock icke ut med huru foega behaendig harm fann tillvaron i detta
+sjaelfsnyggelsetillstand.
+
+"Jag tror du frys, jag," sade Maglena, som kom att titta pa Manke
+genom det lockiga haret, som hon benade och drogs och slet med foer att
+fa det rent och om moejligt slaett.
+
+"Om jag frys! Ja visst frys jag. Se efter om de int' aer is ner at
+ryggen pa troejan."
+
+Manke satt mol stilla som om han sjaelf frusit till en istod, och
+daermed foerlorat foermagan att roera sig.
+
+Maglena kaende sig liksom lite angerfull. Hon vred hastigt ihop sitt
+har omkring en kam af jaerntrad med maessingsrand pa, som hon faeste hoegt
+i nacken. Sa knoet hon ylleduken pa igen och tog snabbt i tu med
+morgonbestyren. Foerst "ladugardssysslor" foerstas, foer mjoelk at pojkar
+och hela hushallet. Hon maste sen se om kraeken, skrapa och borsta dem.
+"Gammelfolke" blef i en hast till en hel statlig ladugardsbesaettning.
+
+Matmor dukade sedan fram frukost at "karlarna". Hon hade sa naer puffat
+"draengen" Manke raett in i elden under striden att fa honom att sitta
+naera den och vaermen, naer han, som visste med sig att han var draeng,
+ville ge' husbonden den platsen vid "oefre" aendan af bordet.
+
+Medan de ato stod Maglena som riktig matmor vid spisen och stickade
+vantar. Foerst efter "karlarna" blef det hennes tur att ta' foer sig af
+mjoelk och de broedbitar och limpkanter hon hade sparat i
+matsaecksknytet. Ante lade pa elden och skickade draengen till skogs med
+kaelken. Han skulle i dag efter ved foer hushallet och kaende betydelsen
+af att vara bade haest och draeng.
+
+Maglena hade baeddat opp saengen, "sopat" golfvet med en knippa
+bjoerkris, diskat och skakat "klaederna". Som matmor satt hon nu pa en
+hopvikt faell vid spisen och lagade husbonds byxor, medan husbond sjaelf
+satt hopkrupen i andra fallen och taligt vaentade pa det foer en
+husbonde raett oundgaengliga plagget.
+
+Hon staelde under tiden fragor pa honom i katekesen, hvilken de foerstas
+foerde med pa vandringen:
+
+"Hvad nytta medfoer arbetsamhet?"
+
+"Arbetsamhet befordrar haelsa och vaelstand, hindrar manga tillfaellen
+till synd."
+
+"Kaere dej goer de int sa noga. Bara lappen bak blir riktig, foerstas",
+fortsatte Ante i samma andetag.
+
+"Du kan vael int ga med frans kring byxbena haeller nu, naer du aer
+storbonde", invaende Maglena foerebraende.
+
+"Hvad foerstas daermed att Gud hoerer vara boener", fragade hon i samma
+foermanande ton.
+
+"Att han i sin vishet och godhet gifver oss, antingen det vi begaera
+eller det som foer oss baettre och nyttigare aer."
+
+"Det blir naestan kallt att sitte sa haer", sade Ante och foersoekte att
+fa den slitna fallen att raecka om den bara kroppen.
+
+"Ja, sa far du ta' dom, nog sitt lappen bak fast, men i kanten har jag
+bara slamssytt sa jag far goera det baettre i kvaell naer du lagt dej."
+
+"Om jag vet huru vi ska' kunna stanna i den haer behaendiga "'stugan'",
+fortfor hon.
+
+"De syns dra ihop sig till nederboerd", anmaerkte Ante, "det sag ut sa
+kring manen i natt, och da blir det farligt ledt foer oss te komma
+haerifran i slasket. De bli allri na'n skare."
+
+"Om vi bara hade nage te' aeta sa ha vi de bra haer i var egen stuga."
+
+"Men vi ha nog ingenting te aeta."
+
+"Om de hade vari sommar aenda", fortfor Maglena.
+
+"Men de aer ingen sommar aen", svarade Ante med tungsint uppsyn.
+
+"De blir nog ingen annan rad aenda,aen att vi ge oss ut igen", sloet han
+med en suck.
+
+"Nog kan vi vael hitta pa na'n rad, da vi ha' de sa behaendigt haer."
+
+Maglena slet hurtigt andra aermen ur fars gammeltroeja. Hon aemnade sy
+igen aermhalen och goera den till utanpakrage.
+
+Baesta rad blir, att du tar pengarna vara, alla tolfskillingarna och
+gar ut nu, pa skaren. Haer bredvid fins en svedja som dom nyss ha braent
+och da fins det nog nage folk som rar om na', daer du kan fraga efter
+handelsboden som lill'Anna i broellopsgarn tala om."
+
+Antes min klarnade.
+
+"Ja, och jag har traeskedar, och tvaror te byta ut och sa da alla tre
+tolfskillingarna te koepa mat foer. Finn' jag bara handelsboden sa kan
+jag fa i mat sa vi kan vara kvar haer tills du fa laga opp oss."
+
+"Och du hinn fa bra' med skedar och tvaror te bju ut. Om det bara vore
+sa att loefvet boerja spricka fram pa bjoerkarna sa kunde vi goera vispar
+a, och lassa pa kaelken."
+
+"Naer de aer vispristider aer de nog slut pa kaelkfoere", anmaerkte Ante
+smaskrattande.
+
+Han kaende sig sa belaten oefver byxorna, som nu taeckte ordentligt utan
+att han jaemt behoefde dra och toeja dem uppat och oefver att han kunnat
+katekeslaexan, som han satt sig foer, men fraemst vid tanken att de aennu
+nagon tid skulle fa bo kvar under granen och slippa att ga kring
+bygden efter mat och husrum.
+
+"Da ger jag mig af da", sade han. Maglena gned hans gamla paelshufva i
+snoen, och skrapade troejan med skarsnoeklimpar. Hon tyckte alt han sag
+riktigt fln och storbondaktig ut naer han vaende sig emot henne och bjoed
+farvael innan han lyfte pa doerrgrenarna och gick ut.
+
+"Jag fa godt moete, haest och karl", log han emot Manke, som kom med
+lasset fullt af tjaerfyllda tallrotsknoelar.
+
+"Ptro, still Blacken", sade Manke at sig sjaelf. "De aer grant lass. Aer
+det int? Jag taenkte trafva opp veden haer pa soersidan garden sa solen
+far torka uten."
+
+Manke spottade och pekade ut platsen som han sett ut foer aendamalet.
+
+"De blir bra de. Farligt bra att jag har riktig draeng vid garden. Jag
+far till kvarn jag nu, sa vi fa broed och sa matt jag skaffa hem na'n
+saettpotatis."
+
+"Kaere dej. Vi ae' utan paerer snart i hushalle a", ropade Maglena
+inifran stugan.
+
+"Men vi ha' ingen panna te koka i", svarade Ante med hufvudet under
+doerrkvisten.
+
+"Jag taenkte steka paererna i askan till middag, och stroemmingen pa
+gloeden, foer du tar vael hem stroemming a". Matmor kom ut ur huset. Hon
+stod med haenderna under foerklaedet och pratade med husbond och draengen.
+
+"Finn du nage bra aemnen till tvarer och skedar sa ta' med pa naesta
+lass", sade husbond. "Sa farvael med er da", tillade han och gaf sig af
+smaspringande mellan traeden i skuggan daer skaren aennu bar, fast det
+boerjade bli sa varmt att matmor maste goera solbage med armen oefver
+hufvudet foer solen, som steg och lyste och vaermde. Hon gick in igen,
+men ropade ut till draengen: "Kom ska' du fa si pa grant."
+
+Manke hoerdes saetta in haesten i stallet innan han saefligt kom in.
+
+"Hva ae' de?"
+
+"Sir du solen pa dropparna i hela taket haer. Si hur det lyse roedt och
+i alla de faerger pa kvist och gren. Sa fint har vael int kungen en
+gang."
+
+"Neej, grant aer de", medgaf Manke, "och varmt och bra ha' vi de haer
+vid elden."
+
+Han stod belaten och vaermde sig.
+
+Gullspira tyckte om elden, hon savael som Manke. Hon hade lagt sig pa
+faellen bredvid Maglena, som liksom hade stoed af henne foer ryggen.
+
+Pa ett annat hoern af faellen lag kattan, pa mjukt boejda framtassar och
+stirrade i elden. Hon kurrade och spann hoegt naer Maglena bara vaende
+sig emot henne.
+
+"Manke, nu kan du stanna inne och hvila morgonvard."
+
+"Jag ha' mest lust till de a", medgaf Manke vaerdigt. Han foersoekte
+klaemma at sig en bit af faellen, som Gullspira bredde ut sig pa daer hon
+lag och idisslade.
+
+"Maka dej Gullspira, du har baettre pa dig du aen jag", puttrade han och
+lyckades till sist fa en draeglig plats pa ett hoern invid geten och
+systern.
+
+"Nu tycke jag att vi ska' dra' igenom foersta hufvudstycke i
+lill'katekesen, foer i morgon ska' vi ha' husfoerhoerskalas", sade
+Maglena med ganska instaellsam roest.
+
+Hon boerjade att fa foer sig att det var baest till att ta' Manke med
+laempor. Det oroade bade henne och Ante att den lille brodern fick ga
+sa olaerd hela vintern.
+
+"Foersta hufvudstycket vet jag visst att jag kan", foersaekrade Manke
+drygt.
+
+"Aldrig vaerdt att du saeger de", utropade Maglena foertrytsamt. "Svara
+da pa rappet pa andra budet?"
+
+"Du skall icke missbruka Herran din Guds namn, ty Herran skall icke
+lata honom vara ostraffad som Hans namn missbrukar."
+
+Svaret gick flytande, Maglena var patagligen haepen. Men hon taenkte
+snaerja honom med attonde budet, som alltid tett sig trassligt foer
+henne.
+
+"Hvad foerbjudes i attonde budet?"
+
+"All osannfaerdighet och i synnerhet falskt vittnesboerd emot naestan."
+
+Mankes oegon lyste triumferande.
+
+"Taenk att nu matte da tuppen vaerpa at dej naer Ante kom tillbaka",
+beroemde Maglena.
+
+Manke poeste af belatenhet.
+
+"Ja si katekesen aer da int nage farlig foer mej int", sade han utan
+vidare anspraksloeshet. "Jag tror du ha' int sa laett foer de du, som
+jag", tillade han oefverlaegset.
+
+Maglena kaende sig en smula illa beroerd. Men det kom icke i fraga att
+hon taenkte erkaenna underlaegsenhet i nagot haenseende.
+
+"Huru ha' vi med psalmerna?" atertog hon med vaerdigt allvar, medan hon
+med synbar moeda traedde om stickorna i tumhalet pa vanten och boerjade
+sticka tummen. "Den daer: Hela vaerlden froejdas Herran."
+
+"De gar jag int ut me", muttrade Manke. "Naer ordena stjaelper sa daer pa
+hvartannat och foeljs at sa dom ralma loes, om ett enda ord ga unnan, sa
+kan jag int minnas dom."
+
+"Men vi ska' sjunga den versen i moron pa husfoerhoere och Ante han
+skall vara praest, och da vi fa int skaemmas foer en."
+
+"Laes versen tjugu ganger hoegt sa far du de snart i dej."
+
+Manke taenkte verkligen foelja Maglenas foereskrift. Det var ocksa sa
+troejsamt att sitta haer inne vid elden och se uppat de solgranna
+dropparna i vaeggar och tak, och ha foer sig husfoerhoerskalas med
+askstekta paerer och gloedstekt stroemming.
+
+Han lade nagra feta rotknoelar pa elden, som flammade sa grant och
+vaermde. Sen satte han sig ned pa faellen med armbagarna pa knaena,
+haenderna under kinden och boken pa marken framfoer honom.
+
+"Hela vaerlden froejdas Herren", laeste han versen ut, om och om igen.
+
+Katten spann och kurrade.
+
+Gullspira idisslade.
+
+Maglena redde i det granna garnet. Hon taenkte vederkvicka sig med att
+sy rosor pa snart faerdiga vantar.
+
+Solen glittrade i sma knippen oefver mossgolfvet. Rundt kring "garden",
+oefverallt i granen hoerdes smafaglar kvittra och prassla.
+
+Maglena satt och taenkte pa huru grant allting var. Ingenting kunde vael
+vara sa froejdefullt som att ha' egen groen stuga i skogen.
+
+Ante, han skulle nog tra tillbaka till den han a, om det ock kanske
+skulle droeja till sena kvaellen innan han kom.
+
+I samma nu hoerde bade hon och Manke springande steg, flasande andetag
+fran en, som kom rusande emot granen, som foerfoeljd.
+
+Midt igenom vaeggen, utan att ta' till raetta ingangen kom Ante, sa
+slut, att han, innan han kunde fa fram ett ord kastade sig ner rak
+lang pa marken. Blek var han, med haret klibbigt af svett.
+
+Det droejde om innan han foermadde roera sig eller saega ett ord.
+
+  _________________________________________________________________
+
+                        TJUGUTREDJE KAPITLET.
+                             UNDANJAGADE.
+
+Ante reste sig bradskande ater opp.
+
+"Laegg ihop de vi ha och stoppa i kunten. Skynd er som om elden vore
+efter er", flaemtade han aennu kippande efter andan.
+
+"I fridens dagar", sade Maglena. Hennes ogon moerknade af skraemsel och
+laepparna skaelfde. Men kvickt och omtaenksamt lade hon ner i kunten hvad
+hon bredt kring och gjort troejsamt med under granen.
+
+"Ska' vi matta ga haerifran aenda", hviskade hon och sag sig foerfaerad
+omkring.
+
+"Ja, och de pa eviga rappe", sade Ante med hes, daempad roest. Han
+snoerde raskt fast faellar, kunt och aemnen pa kaelken. Tyst, med
+sammanbitna taender lade han ater snoeret oefver axeln och drog ivaeg ut
+genom raetta doerren.
+
+Maglena foeljde och skoet pa kaelken. Hon foermadde inte se in tillbaka i
+den granna, fina stugan, daer hon da aendtligen kaent att hon haft ett
+hem, det foersta se'n de laemnade lill'grastugan. Gullspira gaf sig
+efter foerstas, taett i haelarna pa de aftagande, som en hund.
+
+"Ta katta Manke", sade Ante tvaer i roesten. "Dom aemna nog ondt at henne
+a sa vael som at oss."
+
+Han gick tungsam och bitter i sinnet och drog kaelken. Det var svart
+att komma fram da solen loest upp skaren och snoen var som vatten, sa
+Ante soekte sig ut at nipkanter kullar och dikesrenar, daer det var sa
+godt som bar jord och daer kaelken inte laemnade sa tydliga spar efter
+sig haeller.
+
+"De aer draengen fran elakgarden, foersta ni, som aer efter oss", sade han
+omsider, naer de hunnit sa langt att ej skymten af den hoega,
+grofgreniga granen, under hvilken de bott, syntes.
+
+Maglena hade nog hela tiden foerstatt att det var foer folket fran den
+garden de nu rymde.
+
+Hon ryste sa att hon skakade, naer hon taenkte pa den kvaellen ute i
+lidret i manskenet, naer de hoerde Gullspiras farliga skraen och sago
+henne ligga daer som doed.
+
+Inte foerraen de kommit sa langt, att de hade en annan by i sikte,
+vagade flyktingarna hvila.
+
+De orkade ej heller laengre kafva sig fram i den loesa ojaemna snoesoerjan.
+
+Manke var sa troett att han gret. Katten hade han laengesedan slaeppt.
+Hon foeljde barnen i det laengsta jamande, med svansen raett i vaedret,
+men naer hon kom rakt pa ett akerrattsbo inunder en ragakerren sa
+stannade hon. De foerstodo ju att hon maste stanna, sa hungrig som hon
+var. Huru skulle de bara sjaelfva vaga sig fram till byn foer att bedja
+om en matbit.
+
+"Vi fa dricka mjoelk sa laenge", sade Maglena. "Ett par tre broedkanter
+har jag pa botten af kunten. Foerraen vi ge oss in till folk sa ..."
+
+"Om vi vael kom ner till an, och oefver till andra sidan, daer ni si den
+daer stor byn, sa vore vi ifran det haer hallet", grubblade Ante.
+
+"De aer oppstop (vatten pa isen) pa an, men vi hitta vael pa nage staelle
+te komma oefver pa 'rena isen'", ifrade Maglena.
+
+"Stackare dej, Gullspira", sade hon och smekte geten, "du fa fara illa
+du sa haer ute pa vidden. Men innan vi ga oefver an finn vi vael alltid
+nan liten bjoerklund eller nagra smaalar, daer du kan fa dej ett mal."
+Gullspira klagade icke.
+
+Icke heller hon aelskade byarna. Sa hon trippade laett foere utfoer en
+slingrande stig, som i utkanten af byn nadde ner till aelfven. Ante
+styrde kaelken och det bar ivaeg med fart. Haer i skuggiga nipvaegen fanns
+lite isfoere kvar.
+
+Manke satt belaten pa och Maglena sprang efter, fort sa laddarna
+hvirflade som trumpinnar.
+
+Braedlappar voro kastade oefver isen, som i uppsmaelt snoesoerja floet oefver
+kaernisen invid stranden. Men Ante stannade. De hade kommit till en
+behaendig allund med smaenar, och Gullspira skulle ha sig ett dagsmal.
+
+Haer var orimligt tryggt och undangoemdt ner under branta nipan. Sa haer
+kunde Ante fa tala ut om farligheterna han hjaelpt dem ifran.
+
+De fingo hoera huru han sprungit och hoppat mellan traedstammarna och
+varit sa glad naer han taenkte pa huru han skulle komma hem till
+"stugan" med maten. Langt bortom svedjan hade han gatt, men raettat sig
+efter solen sa han gick ifran det hall daer elakgarden var.
+
+Han hade blifvit riktigt stornoejd naer han hoerde roester af folk. Det
+var timmerhuggare, som talade hoegt mellan traeden. De hade roligt at
+nagot, det foerstod Ante, som skyndade att na fram till dem.
+
+Men sa hoerde han det skraemmande ordet "kask" och "jag skall laera dem
+ba de och mer till. Pojken, som satte krokben foer mig skall fa sa
+mycket han tal". Det var finndraengen i elakgarden, som talade.
+
+Den andre, lilldraeng i samma gard hade skrattat at sana ungar, som
+vagade sig pa stort folk och sade nej till starkvaror. Ante hade naett
+och jaemt hunnit huka sig ned bakom en hoeg med ris och brate, daerifran
+han mellan kvistarna kunde se oefver till karlarna, foerraen den vindoegda
+finnen vaende sig raett emot det hall, daer han krupit ner.
+
+"Dom finns haer nanstans pa skogen", illskratta draengen. "De aer int
+svart te foersta de, foer de ha runni blod efter geten pa ett par
+staellen oppe i vaegen precis daer kaelksparen gatt in pa vidden, daer
+skarsnoen bar pa maron."
+
+"I de haer godvaedre laer dom int komma langt med tung kaelke och en get,
+som vael ska ha bra ondt foer att ga nu", hade den andre karlen svarat
+med ett illjarsgladt skratt aefven han.
+
+"Geten daer fick nog sa mycket hon talte", grinade finnen. "De aer slag
+(piggt gry) i Grels och i de andra pojkarna i eran gard ocksa."
+
+"Ja, och int mindre i stintan. Du kan tro gosse, men hon sa i morse,
+da jag tog kasken och int hade nan te ge na: 'Fa ja int en kask', sa
+hon, 'sa ga ja dit i grafven.' Mor hennes hon matte leta fram en
+skvaett och ge na en aenda, foer stintan gaf sig inte."
+
+Nu hade de skrattat begge tva sa hardt sa att smafaglarna hade blifvit
+raedda och flugit bort.
+
+"Knifven, grahunn i garden aer lika inmarlig och illsint han som folket
+i eran gard", flinade finndraengen. "Han aer nog god till att spara opp
+ungarna och ha dom fast i ben och rygg och det innan dom hinn gapa".
+
+"Allt de daer lag du och hoerde pa?" hviskade Maglena med oegon vidgade
+af foerskraeckelse.
+
+Hon stod och hoell ner en kvist med svaellande vide- knopp at Gullspira.
+
+"Jag kunde ju int roera mej fran staellet. Finndraengen daer stod och
+glodde liksom misstaenksamt raett in i rishoegen daer jag lag. Jag tordes
+int andas en gang, foer jag trodde de han hade varsnat mej, naer jag
+kroep ner daer."
+
+"Gosse, att du int doedde af raedsla!"
+
+"Int kan en doe ta sant", tyckte Manke. Han satt kvar pa kaelken med
+uppdragna ben, sa slut att han knappt orkade foelja med Antes
+utlaeggning af de faror de undgatt.
+
+"Da int jag doedde, da katta kom pa isen med eldslager i oegona, och
+rompa (svansen), som stod som roek pa na, sa jag trodde de var skrymt
+(spoeke), sa doe nog ingen annan haeller."
+
+Efter denna foersaekran sjoenk Manke ater tillbaka i sitt
+sloehetstillstand.
+
+"Ja, nog var jag raedd", medgaf Ante. "De for igenom mej huru det
+skulle ga er och Gullspira, och hvad de skulle bli af mej om dom, som
+stod daer och grina sa ledt, hade varsnat mej."
+
+"'Langt bort kan dom int vara', sa finnen och tog nagra steg emot
+rishoegen, daer jag lag. 'Dom kan ligga goemd haer a, foer jag tyckte nyss
+att det liksom roerde sej bakom rishoegen daer'."
+
+"Han tog opp en sten och kasta i hoegen, sa den sa naer tagi i hufve pa
+mej."
+
+"Och du gaf dej int till att skrike eller roerde dej?" Maglenas roest
+var tjock af foerskraeckelse.
+
+"Nej, foer da hade de ju vari slut me ba er och mej och Gullspira. Men
+finndraengen klef fram aen en par steg."
+
+"Gosse, jag star int ut te hoera dej."
+
+"Men da, kan du foersta, sa kom en helande hop smalaemlar farande
+utefter backen, svart och gult a dom, som en lang trasmatta, som floeg
+framfoer foetterna pa'n. Han trampa foer att fa doed pa nan af dom, och
+hoppa hoegt i vaedre, sa sint vardt han, och sa vaende han oegonen fran
+mej."
+
+"Sa maerkligt. Dom kom som utskicka. Vi ha int sett na fjaellaemlar aen,
+me'n vi vari haer i skogen", grubblade Maglena. "Mor skicka fram dom de
+aer da min tro. Men nu sprang du vael?"
+
+"Nae-ae. Jag var int god till de. Finnen gaf sig tillbaka till den andra
+draengen, och nu sa han de jag hade stuli klockan och faellen hos
+farfar."
+
+"Du stuli -- tagi olofvandes!"
+
+Maglena slaeppte grenen. Hennes oegon brunno svarta af harm.
+
+"Ja-a han sa de."
+
+Antes uppsyn var tungsam och sorgsen. "De stack just som sa ondt i
+mej, ma du tro."
+
+"Ja, da skaems jag te ga ut i bygden hos folk. 'Stuli', just som Jan
+Ers Kalle, som hade stuli af en handelsman och sitt i haekte ner i
+stan."
+
+Maglenas laeppar boerjade skaelfva, tararna kommo floedande.
+
+"Stinta, du ma vael veta att jag int aer god foer te goera sant!"
+
+"Men de aer farligt att nan bara ha sagt sant. Mor skulle vael ha doett
+om hon hoert de."
+
+"Mor laer vael si hvad som raett aer hon, daer hon aer, sa int aengslas jag
+foer de. Jag aengslas mer foer farfar i elakgarden."
+
+"Hvad da?"
+
+"Jo, du vet de Maglena, att finndraengen sa, de Brita hade kommit in te
+farfar pa maron och skulle laegga pa elden daer, och da hade han fatt
+slag."
+
+"Sa han inte kunde tala om att han gett dej klockan och faellen."
+
+"Han hade fatt slag stackarn, och kunde int roera sig ur saengen",
+vidhoell Ante saktmodigt. "Far och mor i garden och smapojkarna hade
+kommit nerfarande till farfar. Dom hade sett att klockan och faellen va
+borta. Farfar hade foermatt saega att jag fatt begge delan af 'en.
+Karlarna haerma hur han sagt. Dom stamma som farfar. G-g-g-ossen
+h-h-h-a f-a-tt k-k-k-klockan och f-ae-ae-llen, G-g-g-rels s-s-sska int
+fa de. "
+
+"Han var behaendig farfar, och godaktig. Men dom vardt vael sint pan?"
+
+"Dom vardt de. Sonhustrun, hon hade skakat en och sagt att han skulle
+ta fram klockan, och Grels hade vari sa sint att han hade grati och
+sagt allt hva ledt var te farfar."
+
+"A daer lag han ensammen, ingen te ty sej till", sade Maglena med
+oemmaste medlidande i roesten.
+
+"Jo, han fick den han kunde ty sej till, foer si du han doedde igar
+kvaells, farfar."
+
+"Da ha han de lika bra som mor", sade Maglena laettad.
+
+"Men Grels, han vill ha igen klockan och matmor vill ha faellen."
+
+"Och finndraengen vill piska opp dej, och ha i Manke och mej braennvin",
+fortsatte Maglena, som rysande sag uppat nipsluttningen. "Men vi matte
+skynda oss haerifran."
+
+"Dom skulle int ta till a jaga efter oss foerraen pa eftermiddan, naer
+dom vari hemma me ve'n. Men da skulle Grels och de andra barna vara
+me. Och Knifven skulle dom ha te spara opp oss me."
+
+"Gosse, vi matt ge oss oefver an pa rappe. Hunn deras tappa spare naer
+vi ga oefver uppstoppe (vattenbaeltet) och dra at oss braedlapparna, som
+ligg oefver daer."
+
+De ordnade bradskande pa kaelken. Maglena stannade ploetsligt i arbetet
+med att snoera igen kunten.
+
+Hon grep Ante om armen.
+
+"Gosse! Hoer du! Nu aer dom efter oss aenda, ba finndraengen och barna och
+Knifven. -- Hoer du, dom aer snart haer! Utfoer nipan haer kom dom -- nu aer
+dom bakom klippsten haer bredvid --."
+
+Ante stod stel som en bild. Han hoerde tydligt han som Maglena ilsket
+hundglaefs, som hastigt naermade sig genom smaskogen, hvilken gick nerom
+nipan. Bortom en brant stenvaegg, som skoet ut midt i nipan hoerdes
+eggande rop af karl- och pojkroester.
+
+Nu prasslade och braecktes grenar alldeles invid dem. Maglena, och
+Manke, hvilken just masat sig opp, kastade sig storskrikande framstupa
+oefver kaelken.
+
+Ante hoell Gullspira vid ena hornet bakom sig.
+
+Han stod stilla med bister tungsint uppsyn.
+
+Barnen -- Gullspira -- Ater for det igenom honom att han sjaelf foert
+dem till det elaende, de farligheter, som de nu hade oefver sig.
+
+  _________________________________________________________________
+
+                         TJUGUFJAeRDE KAPITLET
+                      ETT OFOeRMODADT ATERSEENDE.
+
+Det var hufvudet, hornen af en ren, som i detta nu visade sig foer
+Antes foerut vettskraemda blick. En ren, som med klapprande kloefvar och
+i sin tur doedsskraemd blick fran stora, svarta oegon floeg foerbi honom
+och fortsatte vaegen utat aelfkanten.
+
+En lapphund var honom taett i hasorna. De stoertade foerbi utan att taga
+notis om barnen daer vid kaelken. Sadana sma stackare var ej renen, aen
+mindre hunden raedd foer.
+
+Med hojtande rop kom en lapp fran bjoerkdungen. Han raende i snabba steg
+fram pa breda, korta skidor. I hans spar foeljde ater en lappojke.
+
+Ante trodde inte sina oegon.
+
+"Mattes Klip!"
+
+Det var ju en lapp fran deras egen hemtrakt i hoegfjaellen, en som hade
+kata bara en tio mil ofvanom deras egen socken.
+
+Lappen gaf till ett utrop.
+
+"Ar de int Ante fran Hvasstoppsbyn i fjaellet. -- Och Gud troeste oss,
+de sma ena a och tunnare nu aen lappens barn. Foeda har trutit foer
+fjaellbarn i var."
+
+"Mattes! A att de aer Mattes!"
+
+Maglena, som aennu darrade i hvar lem, gick fram till lappen.
+
+Manke vagade knappast hoeja hufvudet fran kaelken.
+
+Den haer gangen trodde han mest att skraemseln hade tagit doed pa honom,
+foer han maektade icke roera sig ur flaecken. Dessutom satt den tanken
+aennu kvar i hufvudet pa honom, att hojtandet han hoert invid sig kom
+fran kaskdraengen och elakgardspojkarna, och hundglaefset fran Knifven.
+
+Manke kunde icke sa pa en gang vaenda upp ner eller ner och opp pa alla
+foerfaerliga foerestaellningar. Han maste ha tid pa sig att raeta till dem
+inom sig.
+
+Daerfoer lag han kvar, skafde smalbenen oefver kaelkkanten och stod sa
+godt som pa hufvudet i farskinnsfaellen.
+
+Det var foerst vid en rappande smaell pa den kroppsdel, som han alltfoer
+ofoersiktigt prisgaf som han studsade tillbaka och fick fotfaeste pa
+marken.
+
+"Lill'draeng blifvit skraemd fran vett, duktig karl annars oppe i
+lappfjaellen", sade Mattes.
+
+"Det fanns int sant folk daer, som skraemde lifve ur en", puttrade
+Manke.
+
+"Den haer gangen va de mest gjort me mej. De aer int na behaendigt te tro
+de en ska bli ihjaelbiten af hunn och sen braennas opp inni magen af
+braennvin, som de ryker af."
+
+"God lilldraeng, som aer raedd foer farlig elddryck. Fattig lapp dricka
+elddryck, och det blir slut pa lappen."
+
+Mattes hade med ens fatt en sorgmodig uppsyn, men fick snart igen sitt
+glada, jaemna lapphumoer.
+
+"Stor lycka nu, att renoxen gifva sig ut ur hjorden pa morgon, vara
+sint och raenna efter den i snoevatten hela dagen. Noejd nu at flyende
+ren. Nerlja nog ocksa noejd att stanna. Ge foeda nu till er alla."
+
+Lappen tog ur "lappskapet" (den, ofvan skaerpet vida kolten) en bit
+renost och hardt broed, som Nerlja, sonen hans, sa vael som de andra,
+hungrigt togo at sig.
+
+"Int langt borta fran hjorden nu. Renoxe nog redan daer. I natt fa
+svenskbarn bli smalappar i kata hos gammal lapp."
+
+"Gulla er Mattes, lat oss ga", ifrade Maglena och drog Mattes i
+koltaermen. "Jag hoer en grahund ofvanom ni- pan, han gnaell och leta
+spar. Jag hoer pojkar hojta a."
+
+Maglena fick Mattes med ner at isen.
+
+Lili'Nerlja sag pa huru Ante styrde om pa kaelken. Han taenkte att
+svenskfolk hade det besvaerligt naer de skulle vandra. Ingen akja daer
+man kunde snoera fast hvad en ville ha med, och ingen ren att dra oefver
+milsvidderna.
+
+Vaerst af allt med sa tung klaedesrustning, helst foer foetterna.
+
+Ante och Manke hade ju storfolkskaengor, sura och bloeta, stoppade med
+hoe. Deras langbyxor med lappar och ref och deras langaermade troejor
+utan midjebaelte voro leda, obekvaema plagg. Aldrig skulle en lapp velat
+eller kunnat komma fram i slik draekt.
+
+Lill'Nerlja han spratt och han hoppade, smidig som en skogsmard i sin
+korta renskinnskolt med de bensnaefva byxorna fastsnurrade vid
+smalbenet medelst granna band med tofsar, och pa foetterna de
+fjaederlaetta skinnpjaexorna.
+
+Den bla toppmoessan med groena randen satt laett som ett intet pa
+hufvudet. Lappgossen lade skidor och staf pa kaelken och tog tag i
+repet foer att hjaelpa Ante att draga.
+
+Mattes hade radt dem att lata lasten bli kvar daer. Han skulle hjaelpa
+dem oefver uppstopet.
+
+Lappen hade mycket roligt at deras frimodiga tilltag att ta geten med
+pa langvandring. En get var mest sa laettfoedd och laettskoett som en ren.
+
+Hon kom springande ut ur smaskogen, Gullspira, naer Maglena kallade pa
+henne, maett och foernoejd.
+
+Maglena hoell pa att plumsa i foer hon kunde inte lata bli att titta sig
+tillbaka at det hall fran hvilket hon tydligt hoerde hundglaefs och
+hojtande. Naer de nu voro midt ute pa breda aelfven, sa kunde hon se
+byn, som de kommit foerbi och daer ofvanfoer akrarna med bara flaeckar,
+nipsluttningar och dikeskanter. Hon kunde se den moerka taeta skogen,
+daer deras groena stuga fanns.
+
+Och, hon goemde sig rysande bakom Mattes. -- Daer, just daer nipvaegen
+oeppnade sig ner emot aelfven sag hon huru en gra hund gnaellande och
+smatjutande pilade ivaeg utfoer. Oppe, ytterst pa nipslaetten syntes tva
+grofva karlar och tre pojkar samt en stinta. Som snala vargar jagade
+de, lystna efter byte.
+
+Maglena tog fastare tag i mudden (kolten) pa Mattes. Manke hoell nog
+lika stadigt grepp i den han med.
+
+  _________________________________________________________________
+
+                         TJUGUFEMTE KAPITLET
+                       LAPPKATA OCH RENSKJUTS.
+
+Laengst framme, daer vaegen drog upp genom den redan pa norrsidan snoefria
+nipan syntes som en skog af gra, torra grenar. En skog, som sakta
+roerde sig framat.
+
+Lapp-Mattes gaf till en ljudande jojkning, ett underligt,
+genomtraengande skraen liksom fran strupen och gommen i foerening. Den,
+som inte hade hoert sadant ljud foerr skulle ha kunnat tro Mattes i en
+hast fatt foer mycket till baesta och jollrade fram latar och ord utan
+mening.
+
+Men Frostmofjaellsbarnen kaende vael sa pass mycket till lapparnas seder,
+det de foerstodo att Mattes nu, i en sang, som han hittade pa foer
+tillfaellet haelsade pa gumma, barn och renvaktare, och att han
+beraettade haendelsen med barnen, sa att de i katan visste om deras oede
+langt innan dessa hunno fram till renhjorden.
+
+"Renoxe lupit undan hela dagen", jojkade Mattes. "Finna sma svenskbarn
+invid fruset vatten, raedda foer lapp, tycka om da de kaenna Mattes fran
+Bjoernfjaellet. Lappfoeda skola de dela, ligga i lappens kata. Oefvergifna
+aero de, ingen far, ingen mor."
+
+Lill'Nerlja slaengde sig i skidorna sa fort han fick skogen af renhorn
+i sikte. Han raende pilsnabbt som en jagad sjoefagel bort oefver isen.
+
+De som kommo efter hoerde snart vallhundarnas glaefs, daer de floego rundt
+den till mer aen tusen renar uppgaende hjorden foer att fa den samlad
+till natten.
+
+Lapparna skulle sla upp taelt pa nipan hitom den stora by barnen
+varsnat fran andra stranden. Det var ett styft arbete foer hundar och
+lappar att fa de ibland raett bangstyriga djuren opp genom det tranga
+passet fran aelfven och oefver till mon.
+
+Mattes skidade ivaeg foer att hjaelpa till.
+
+Manke, Maglena, ja till och med Ante gingo som i soemn och slaepade
+foetterna efter sig.
+
+De kvicknade knappast till vid att ett ars lille Mattes moette dem ute
+i vaegen, tultande i snoemadden, sa helt naken som han blef foedd.
+
+Sigri, hans lilla syster, hade all moeda att fanga in honom och fa
+honom med till taeltet.
+
+Lappmor, Cecilia, var mera saeker i vaendningarna. Hon tog den
+sprattlande pojken, stoppade ner honom i klubben (lang vagga af skinn,
+som kan baeras pa ryggen) i den fina renharsbaedden daer, och snoerde fast
+det mjuka skinnhoeljet om hans, af lif och odygd sprittande lilla
+kropp.
+
+Modern haengde klubben vid remmar, oefver en troa (smal traedstam)
+fastgjord i taelttaket. Sigri vippade pa klubben och sjoeng lapparnas
+vilda doefvande vaggsang foer Mattes, som tystnade och lyssnade och
+somnade.
+
+Stackars troetta sma vandringsbarn kastade sig ner pa renhudarna hvilka
+lago som en matta rundt elden i katans midt. De vaecktes opp foer att fa
+i sig det starka kaffet, som bjoeds dem.
+
+Intet kaffe, ingenting i vaerlden kunde fa opp oegonen pa Manke.
+
+Men det var maerkvaerdigt sa vakna Ante och Maglena blefvo af den
+kaffetaren. De kaende med ens hungern, och huru obegripligt godt
+renkoettet smakade, som de fingo pa kornbroedkaka. Till och med den
+svarta, starka soppan af renblod tycktes dem vaelsmakande. Renmjoelk,
+som bjoeds dem ur fint snidad skalla (skuren ur helt traestycke) kunde
+de dock med tack afsta ifran. Stark och besk var den ocksa foer den som
+ej var vand vid den. Getmjoelken smakade i deras tycke bra mycket
+baettre.
+
+Gullspira, hvilkens rika mjoelkfoerrad bjudits lapphushallet, klef naett
+oefver hudarna och lade sig bekvaemt till raetta vid yttersta taelthuden.
+Manke sof alltjaemt som en pojke af sten. Det var aenda ett det vaersta
+ovaesen utanfoer taeltet. Lapparna skreko och hojtade naer de kastade
+lasso oefver hornen pa renkor, som skulle mjoelkas.
+
+Korna spjaernade emot med alla fyra kloefvarna i snoesoerja och bara
+tufvor. Men drogos fram och hoellos stilla af lappar medan stintorna
+mjoelkade i de sma skollorna.
+
+Renkor och kalfvar stirrade undrande pa fraemlingarna, Ante och
+Maglena, hvilka hand i hand med Sigri gingo ute midt i den vaeldiga
+hjorden.
+
+Lappbarnen gingo trygga ibland rentjurar, som stredo och boekade emot
+hvarandra med till sist sammantrasslade horn, och lassolinorna, som
+floego om oeronen pa dem.
+
+Lapphundarna, alltid vaksamma, kunde ploetsligt fa se nagon ren, som
+obemaerkt ville ge sig ut till baettre bete. De pilade ivaeg efter, raett
+genom hjorden sa man fick se till att sta pa benen om man kom i vaegen
+foer dem.
+
+Det underliga, mjuka, men aenda vilda spraket, ljoed oefverallt. Lapparna
+pratade, de pekade med haeftiga roerelser ut at hjorden, skreko foer att
+goera sig hoerda. Renoxar skulle fangas in och taemjas till dragoxar. Sma
+kalfvar pa rangliga ben, maste ses till, djur gallras ut till slakt.
+
+Kvinnorna talade smekande, halfsjungande med korna, som de mjoelkade.
+De satte sig ner pa huk med nagon ung liten silkesmjuk kalf i knaeet.
+De kelade och smekte medan renkon, modern, stod bredvid och sag pa med
+oemhet i de stora fuktsvarta oegonen.
+
+Ante och Maglena blefvo som yra i hufvudet. De togos med af lifvet, af
+den lustiga laten, af den liksom muntra bradskan.
+
+Roeken steg svart och fet opp ur taeltoeppningen. Smapojkarna, som
+sprungit, hojtat och kullrat i snoen och bartufvorna, puffad af ren och
+hund och folk, boerjade dra' sig in till foeda och hvila.
+
+Skogen af horn glesnade. Det ena grenparet efter det andra sjoenk ner i
+den staende hjorden.
+
+Flere och flere doeko ner. Snart hvilade hela renhjorden foer natten.
+
+Lapphundarna, som fatt mat inne i taeltet sofvo daer i vaermen, som
+lapphundar plaega sofva, med oegonen slutna, men oeronen pa spaenn, efter
+minsta varsel af vargen.
+
+Mattes kom in i taeltet med storsoener och draeng i foelje. Mat och kaffe
+hade Cecilia i beredskap at dem. Kvinnfolken, af slaekt och renpigor,
+foeljde snart efter, hungriga och troetta. Men inte vaerre aen att de
+hoello vid makt ett lustigt glam inne i taeltet.
+
+Karlarna roekte ur korta kritpipor. De aeldre kvinnorna likasa. De
+drucko svart, starkt kaffe och talade om aefventyrshistorier. Om
+gammelvargen, som ingen kunde faella, som var foertrollad och som daerfoer
+hvarken spjut eller krut aennu bitit pa.
+
+Och de talade hviskande om hvad Mattes "sett", naer han stod pa
+offerstenshoejden pa midsommarnatten. Allt hvad som skulle oefverga
+landet under aret hade han sett, och han kunde varsla om fred, oerlig
+eller pestilentia, godt ar eller oar. Doedsmannens framfart hade han
+foeljt i syne. Mattes kunde saega, om han "ville" det, huruvida
+doedsmannen under aret skulle ta' mest af gammalt eller af ungt folk.
+
+Allt sadant prat pa lappska oefversatte Sigri foer Ante och Maglena. Hon
+satte nog till lite af eget pafund ocksa och lagade att allt blef lite
+huskigare att hoera pa.
+
+Haer, bland lapparna hoerdes intet tal om vittror och elfvor. Men om
+troll och "foergjordt" svenskfolk, som maste lyda och foelja lappen da
+de foerr varit sturska emot honom --, och om trolltrummor och "offer"
+och farligheter oppe i oedsliga fjaellvidderna, med "doedsmaen", som
+skreko och jaemrade ute pa myrorna langa naetter igenom.
+
+Underligt att en maenniska kan bli soemnig under sadant hemskt tal.
+
+Men de som blefvo det aenda det var Ante och Maglena. Bloeta skodon och
+yttre hoelje hade de svaengt af sig, och nu kullrade de ihop sig pa
+renhuden bredvid Sigri och lilla Lisa.
+
+Ute sof renhjorden. Tusental af lif, och dock ljudloes stillhet. Oefver
+det hela stralade varnattens mildt leende stjaernhimmel, stralade oefver
+fattiga lappens taelt, sasom den natten foerut lyst oefver vandningsbarns
+groena stuga i skogen.
+
+  _________________________________________________________________
+
+                         TJUGUFEMTE KAPITLET.
+                          ATER PA EGEN HAND.
+
+Bada dagar och veckor hade gatt sedan den foermiddag tidigt pa varen da
+Frostmofjaellsbarnen skildes fran deras gamla vaenner Mattis
+Klipp-lapparna.
+
+Bade Ante, Maglena och Manke hade innan dess fatt vara med om att
+kasta lasso, mjoelka, packa ner taelt samt husgerad och mat, i rader af
+akkjor, som stodo och vaentade.
+
+Ante han hade fatt sig en renskjuts, som var rolig men hoell pa att bli
+farlig. Han fick naemligen tillatelse att saetta sig opp i en akkja. En,
+aenda foer from ansedd renoxe spaendes i linan. Mattis sjaelf laemnade
+toemmen af renskinn i Antes hand. Och nu blef han undervisad om huru
+han skulle skoeta koerrenen och anvaenda toemmen, med kast till hoeger
+eller vaenster om renens horn allteftersom man ville fram i naemnda
+riktningar daer baesta snoen fanns. Han blef aefven laerd huru han skulle
+ga tillvaega om renen, mot foermodan, skulle bli bangstyrig.
+
+Sa Ante han hade flugit ivaeg pa skarsnoen in mellan hoega furustammar,
+hvilka lyste guldvioletta emot morgonsolen, som just traengde in genom
+skogen.
+
+"Hoj hej." -- Lustigt! Grannare fart hoell vael inte oernen, som for sa
+hoegt upp oefver skogarna.
+
+Ante blef sa laett i hagen. Han tyckte att han floeg som oernen, att han
+gled genom skogen pilsnabbt, som laxen genom klara vatten, att han som
+taemmingen (unghaest) for milstraeckor fram. Renen visste att bana sig
+vaeg mellan stammarna daer aldrig vaeg funnits.
+
+Men sa ville den, ute pa en svedja, goera vaendning tillbaka, hvilket
+tilltag Ante pa det bestaemdaste motsatte sig med ryck i toemmen och
+manande rop.
+
+"Ho ho du, ivaeg bara."
+
+Ante slaengde koerremmen hoeger om hornet och vaenster om hornet, drog och
+slet. En sa rolig skjuts hade han aldrig varit med om.
+
+"Vill du ge dig i vaeg, kloefnisse", hojtade Ante och anvaende
+oefvermodigt okvaedingsord till fjaellens renoxe, han, som blott var en
+skogarnas, nipornas svenskpojke!
+
+Sa renoxen vardt sint.
+
+Blixtsnabbt, ofoermodadt vaende den sig om mot akkjan, med horn och
+framben till anfall emot pojkstrykern, som kallat honom "kloefnisse".
+
+Och nu var det vael att Ante lagt pa minnet laerdomen han fatt naer det
+roerde bangstyriga renar, och att han af vana och behof blifvit
+beslutsam och snabb i vaendningarna.
+
+Ante grep till det raeddningsmedel, som Mattis laert honom. Han gled ner
+ur akkjan och svaengde den raskt oefver sig som ett skyddstak.
+
+Daerunder lag han sedan, en farligt lang tid tycktes det honom, och
+hoerde huru renoxen trummade pa akkjan med sina harda hvassa
+"nissekloefvar."
+
+Mer aen missnoejd var renen oefver att icke, trots sina verkligt
+troetsamma bemoedanden, kunna na pojken, som ryckt sa ovardigt i remmen,
+skrikit "ho, ho, du" och kallat honom kloefnisse, och, som nu lag daer
+under traebotten utom taghall foer renoxen. Denne maste ju spara pa
+framben och kloefvar, som skulle fa arbeta nog aenda under dagen med att
+skrapa soender skarsnoen foer att daerunder fa den begaerliga foeda af
+renmossa, som renen lefver af.
+
+Ante tittade ut fran oeppningen under akkjan, som han hoejde med ryggen.
+
+Hoppsan, stod det sa till, att renen helt fraeckt vaendt i dragstaellning
+faerdig att ge sig tillbaka till laegret!
+
+Ater gaellde det att vara snabb i vaendningarna. Kloefnisse aemnade
+tydligen ge sig ivaeg med akkjan utan haensyn till om svenskpojken fans
+i den eller ej.
+
+Ante hann knappt sno akkjan raett, och hufvudstupa kullra sig ner i den
+foerraen det mycket riktigt bar ivaeg tillbaka mot taeltet och hjorden.
+
+Han hade, stolt och med oegon lysande af froejd, nu naer han gloemt
+nederlaget under akkjan, kommit ater till laegret och daer skoerdat
+bifall och beundran af lapparna.
+
+En beundran som han emottagit med foervanande anspraksloeshet. Ingen mer
+aen han sjaelf visste om huru pass harig han kaent sig den daer stunden
+under akkjan med de hvassa, trummande renkloefvarna oefver sig.
+
+Naer Maglena och Manke aefven ville goera sig bemaerkta och soeka vinna
+lapparnas bifall genom en lustfaerd i akkja, moette dock detta Antes
+bestaemda motstand. Han pastod rent ut att det var farligt foer smaen.
+
+Som om det vore nagon konst att aka i akkja! Sitta i och halla remmen.
+Kusen till stort!
+
+Manke hade funnit sig storvael med lappar och renar. Han hade lekt med
+lille Matti, som pa morgonen fatt krypa ur klubben och med de mjuka
+renharen kvarsittande om den svettiga lilla kroppen sett ut som ett
+ludet trollbarn.
+
+Manke var sa noejd hos lapparna sa han just tyckte att det skulle vara
+behaendigare till att fara hem igen med dem aen att gno kring vaegarna
+och raenna sig foerdaerfvad pa isen foer att komma undan elakgardsfolk och
+hundar.
+
+Han tillstod oeppet, att de int' va' nage annat som hindra honom att
+vaenda ater, aen att ba far och mor var borta ur stugan. "Foer sir du,
+Ante", hade Manke foersaekrat och slagit den ena handen i den andra,
+"foer sir du, vore dom bara daer, sa vaende jag foer min del och akte hem
+igen i akkja efter renoxe hela vaegen till Frostmofjaellet, sa mycke du
+vet de."
+
+Manke hade gatt ifran Ante, oefverlaegsen med haenderna i byxsoemmarna,
+stolt i hagen att kunna afsta fran sa statlig hemskjuts foer ett sa
+obetydligt hinder som att far och mor fattades i hans lill'gra stuga.
+
+Det hade varit sa bedroefligt ledt naer vandringsbarnen och Lapparna,
+hvilka sa nyss traeffats, drogo at hvar sitt hall. Barnen at soeder och
+oesterled, till vaelbaergadt folk i boerdiga trakter.
+
+De foerenaemde, lapparna i brad faerd mot norr, mot det stora ljuset, mot
+hoega fjaellstup, mot vida klipphaellar, hvilka stodo hvita af
+renbetesmossa.
+
+Langt borta, naer de ater ensamma naermade sig den stora byn hoerde de
+Lapp-Mattis afskedsjojkande:
+
+"Bort draga vandringsbarn, bort att mycket fa se och laera ur bokens
+svarta ord.
+
+Fattig Lapp intet veta, icke kunna tyda svarta ord. Fattig lapp draga
+till fjaells, laera foersta ord af stor Far, laera hvar oerten gror, som
+botar sjuk man, laera finna vaeg till grabens laeger, laera tyda stjaernas
+gang, tyda jaertecken.
+
+Fattig Lapp har god Fader opp oefver fjaellet, ga dit pa snabb fot,
+sjunga kvaede om vandringsbarn, som froejdat lapp i kata. Vandringsbarn
+gatt i moerkvaegen, men ljus star oefver dem. Vandringsbarn ocksa ha god
+stor Far."
+
+Barnen hade statt lyssnande stilla tills inte ett ljud laengre hoerdes
+fran den jokande lappen.
+
+  _________________________________________________________________
+
+                        TJUGUSJAeTTE KAPITLET.
+                              "BRUDEN."
+
+Barnen drogo salunda ater ivaeg utat storbygden. De kommo in i gardar
+daer ordning och trefnad radde, arbetet gick med lif och lust och
+nyvaefda laerftstycken blektes i solen, daer de lago utpinnade pa
+backsluttningarna invid gardarna.
+
+De hunno aefven ibland till staellen och gardar, storstatliga nog till
+det yttre, men daer superi och laettja gjort sinnena harda och oegon och
+tungor hvassa som knifvar.
+
+Det var just efter en i fruktan och foeroedmjukelse tillbringad natt pa
+ett sadant staelle som de kommo in i en ny fraemmande socken. De hvita
+forsar, hvilkas dan som af ett evigt askmuller, alltid ljudit dem i
+oeronen daer de foeljt landsvaegen fram utefter adalarna, hoerdes ej mer.
+
+De hade kommit ner till bygden, daer sjoefarten tog vid och daer
+storaelfven floet segelbar bred och stilla. Rastloest lif radde haer
+oefverallt och foerde med sig det gula timmer, som tillvaratogs vid de
+stora sagverken. Aelfven lag oeppen och isfri. Skepp fran eget och
+fraemmande land lago ankrade ute i lugnvattnet, omgifna af pramar,
+fyllda af nysagade plank. Det var sommartid med ljus i luften natt och
+dag, ljus i sinnena. Arbetet vid sagarna och i skeppen gick med
+sjungande fart.
+
+Vandringsbarnen gingo genom braedgardar, hoegre aen hus, daer det luktade
+friskt af ratt trae. De stannade invid en rad af hvitstammiga bjoerkar,
+hvilka pa oemse sidor kantade vaegen opp till en fin hvit storherrgard.
+
+En liten angbat med svensk flagga i aktern stannade vid bryggan bortom
+braedgarden. Ett saellskap fint folk kom skrattande och pratande opp
+emot den bjoerkkantade vaegen, som ledde till den fina herrgarden.
+
+Maglena drog sig foerskraeckt undan med Gullspira. Broederna foeljde. Det
+var godt om goemstaellen bakom braedstaplarna.
+
+Maglena insag att de sjaelfva inte nu genast fullt synliga, kunde ga
+densamma vaegen fram, som sa fint folk gatt, sa hon vaende in till en
+liten gard, som sag behaendig ut. Den hade sma foenster, som skrattade
+med oegonen under ett roedt tegeltak, alldeles som hos jaegmaestarens,
+fast den baer garden var mindre, ljus och gul i faergen.
+
+Ett groent staket gick rundt om garden, som var stor, med
+kryddgardsland och vildaengs-graesplaner, daer hvita vaefvar lago pa
+bleke.
+
+Buskar och smatraed, fast med riktiga stammar funnos ocksa daer inne.
+Barnen visste sa mycket nu som, att det var traed, som det skulle vaexa
+fram aepplen pa; och fastaen de aldrig hvarken sett eller smakat aepplen
+sa tyckte de att det var hoegtidligt att se sana traed, som funnits i
+sjaelfva paradiset.
+
+Blommor och rosor af manga slag funnos daer dessutom. Sa Ante fann foer
+godt att saetta traljen (ring af bjoerkvidje) om nosen pa Gullspira
+innan de gingo med henne genom den vackra hvita grinden.
+
+Fran kryddgardslandet pa soedra sidan af huset reste sig en ung kvinna
+opp. Hon hoell pa med att rensa bort ograes.
+
+Med den hoejda armen gjorde hon solbaga i det hon tog den raett ovanliga
+gruppen af intraedande i betraktande.
+
+Hennes unga, vackra anlete fick ett vekt, medlidsamt uttryck. Hennes
+staemma ljoed sorgset bekymrad.
+
+"Sannfaerdligen aer inte de haer barnen fran noedarstrakten, kanske fran
+storfjaelle -- daer de haft de vaerst."
+
+"Stackare hvad ni da haft langt att ga och mycke att haerda ut med.
+Kaere kom in."
+
+Hon steg ner ur landet och skyndade in emot huset.
+
+"De ae bruden -- Ante, Manke, -- pojkar. -- De ae bruden," hviskade
+Maglena, utom sig af ifver och glaedje.
+
+"Tok", puttrade Manke, som var hungrig. "Har du nan'sin sett na'n brud
+ligge och raense i kryddgalsland. Nog aer allting atabak (bakvandt) haer
+nere i lande -- men sa bort ur allt vett aer de da inte."
+
+"De aer hon aenda, ni matt vael si de. De aer den granna, fina bruden",
+hviskade Maglena. Mer aen nagonsin blyg och haepen, men aenda foertjust
+smoeg hon sig, bakom broederna, hvilka skaemdes foer hennes dumma pahitt
+och just ville goemma undan henne.
+
+De kommo in i ett stort soligt rum daer det var sa fint som om man
+kommit in i helgdagskammaren i en broellopsgard -- om daer inte funnits
+vanlig spis och sa en splitter ny vaefstol framfoer midtelfoenstret, med
+bomullsvaef uti.
+
+"Bruden", som Maglena talat om stod vid en hvitmalad skaenk och
+plockade ifrigt fram mat.
+
+Manke gaf sig till att storglo pa henne oppe i hufvudet.
+
+Int kunde de vael vara en brudkrona de daer, som stod sa hoegt opp under
+hufvudklaedet af roedprickig linong.
+
+De var mer troligt bara harflaetor, som sutto snodda om hufvudet och
+vore faestade med kam.
+
+Manke laet sina oegon ga nedat ungmors gestalt foer att upptaecka nagot
+annat, mera patagligt brudmaerke.
+
+"Putta (pytt)! Bomullstroeja och hemvaefd blarutig kjol."
+
+Just nu vaende hon sig om, "bruden" skulle vara. Hon moette Mankes
+grubblande, skarpt forskande blick. Han sag lustig ut, som en liten
+klok bjoernunge, med hufvudet pa sned och de bla oegonen begrundande
+faesta pa henne.
+
+"Hvad kan en sa'n haer liten karl taenka pa da han ser sa undersam ut?"
+fragade hon och gick leende fram till barnen daer de stodo vid doerren.
+
+"Maglena saeg", boerjade Manke.
+
+"Tig da Manke", varnade Ante och noep brodern i armen raett kaennbart.
+Det var den signal till foersiktighet i tal, och vett i atboerder och
+san't som var passande haer i landet, som Manke var alltfoer vael bekant
+med foer att inte foersta att raetta sig efter.
+
+"Hvad aer det hon saeg nu da, Maglena?" fragade ungmor i det hon drog
+Manke med sig fram till bordet.
+
+"Den daer lill'stintan ser mig annars inte ut foer att vilja saega annat
+aen hvad raett och godt aer", tillade hon vaenligt.
+
+Maglena stod roed som en ros med oegonen nedslagna. Hon ville grata, sa
+aengslig och skamsen kaende hon sig.
+
+Manke vagade foerstas inte mer oeppna munnen -- en sadan farlig respekt
+som han hade foer Antes nyp.
+
+"Ja men barn, nu matte ni tala om hva Maglena saeg". Ante steg fram roed
+om oeronen aefven han.
+
+"Maglena saeg jaemt sa mycke som aer tokigt a som hon hitta pa fast det
+int aer na ondt me de. Nu sa saeg hon att nugmor aer -- en brud."
+
+"Naeae du, Ante, de sa' ja inte." Maglena vardt sint oefver broderns saett
+att misstyda hennes ord, och sa foell den svara blygheten ifran henne.
+
+"Jag sa' jag, att matmor va' bruden."
+
+"Ja hoer pa -- nu saeg du ju de igen." Ante sag straengt foermanande och
+varnande pa systern.
+
+"Var bruden oppe i elakgardsbyn, ja!"
+
+Maglena slog opp sina nu tarfyllda, stralande bla oegon emot matmora --
+med vaedjande uttryck.
+
+Ungmor i stugan gaf till ett utrop.
+
+"Men barn -- sannerligen aer de inte ni som kom som vandringsbarn till
+broellopsgarden naer jag gifte mig, och foerde lycka med er."
+
+"Ja, och de aer ju de jag sir och vet och saeg", fnyste Maglena
+foertrytsamt, "och jag fick dansa me bruden och fick tolf skilling."
+
+"Jaemmerligen heller sa roligt de va' till att fa si nan' fran
+fjaelltrakten. Jag laengtar sa farligt dit ibland, haelst nu pa sommarn.
+Foerr bruka jag ju sta foer kraeken i faebodarna vara, den haer tiden."
+
+Ungmor log och pratade foertroligt med barnen medan hon dukade fram mat
+at dem och letade efter nagra klaedesplagg att fa ordna till at dem.
+
+Hon skrattade belaten naer hon taenkte pa, att barn kunde hitta pa nagot
+sa innande behaendigt som att ta en get med i foelje naer de gafvo sig ut
+pa vandring.
+
+Gullspira, som med tralj om nosen lag ute pa trappan som en hund,
+matte hon se och prata med.
+
+Getter var hvad hon foerstod sig pa och gaerna velat aega. Men haer nere
+vid vaerket fanns icke en, som aegde eller numera foerstod sig pa huru
+mycken nytta och trefnad man kunde ha af sadana djur om man skoette dem
+raett.
+
+"Det skulle kunna hitta pa att haenda det vi fa skaffa oss en get aenda,
+nu, naer gubben min fa si och hoera talas om den haer och hur maerkvaerdig
+hon aer", log Kristina.
+
+Hon var sa glad unga matmor Kristina, att hon tog Maglena vid haenderna
+och dansade om med henne. Lill'stintan maste ju ater en gang fa dansa
+med "bruden."
+
+"Haer aer vaennen den baesta", sjoeng hon. Maglena var modig nog att staemma
+in med.
+
+De stannade midt i dansen.
+
+Husbonden, den unge sagstaellaren kom in.
+
+Han blef staende vid doerren som foerstenad, naer han sag hustrun midt pa
+dagen flaenga omkring med en barnunge, som daertill var i noedars- och
+tiggardraekt.
+
+"Hva' i fridens dagar, Kristina. Har du blifvit tokig?"
+
+"Inte, gosse!" skrattade Kristina roed och upplifvad af dansen. "Men
+ser du, jag har storfraemmande fran fjaelle, sa vi matte ha roligt i lag
+med hvarandra."
+
+"Nu ska vi foeljas at ut i kryddgar'n och dricka kaffe daer", fortfor
+hon.
+
+Kristina tog kaffekokaren, sedan hon delat ut det oefriga kaffegrejet
+till barnen att baera. Och sa tagade de ut till gungbraedan, som stod
+under den blommande roennen naera stugknuten och de tva sma
+kryddgardslanden.
+
+Mannen drack kaffe och doppade hembakadt broed. Hustrun gjorde honom
+saellskap haeruti, daer hon frisk och lycklig satt invid honom och
+halfhoegt sprakade om barnen.
+
+"Ja taenk pa hva' sana snastackare ha fatt slita ondt", sade mannen.
+Han sag begrundande pa barnens urvaexta eller af stort folk aflagda,
+skaenkta klaeder.
+
+"De gar int att tala om de", ifrade hustrun, "utan ba' far och mor,
+och sana elaendesar, som de fatt vara med om. Sa haer fa dom halla pa
+nu, och ga fran doerr till doerr antingen folk tar emot dom eller koer ut
+dom."
+
+"Jag lid' inte att hoera pa de en gang. Vaerst har de vael varit foer den
+daer lillklaeppen. Sa'na sma ben som han har att stega fram pa. Men
+duktig aer han att ta upp ograes, sa nog syns de bli karl af honom aenda
+med tiden."
+
+Husbonden sag smaskrattande af belatenhet pa huru Manke, som lag pa
+fyra foetter i kryddgardslandet ryckte opp molle och sarf fran
+roflandet och kastade ut ograeset i en hoeg pa gangen.
+
+"Fa jag ta de haer till Gullspira", fragade Manke. Han stod svettig,
+med lerstrukna "aftorkade" kinder ute pa graesgangen framfoer hoegen med
+aennu friskt, groent ograes.
+
+"Har du hoert pa slik liten en, du, Kristina?"
+
+"Ja han aer maerkelig pojken, fastaen dom bli' nog ofta sa daer tilltagsna
+sma 'en oppe i fjaellen, daer dom ha de fattigt. Men nu ska dom ha kaffe
+och doppa till sa mycket dom orkar, de ska da bli saekert."
+
+"Ge ograeset till geten du, gosse", sade husbonden till Manke. "Men
+tror du hon aet san't daer skraep", atertog han naer Manke kom tillbaka
+med Gullspira, som fick "loefte" om graeshoegen, och befriad fran traljen
+boerjade nafsa i sig ur den.
+
+"Gullspira tar tillgoa me hva' hon far", foersaekrade Manke. "En sa'n
+get ska' en aldrig ha sett", tillfogade han med den talfoerhet, som
+utmaerkte honom naer det gaellde Gullspira och han, som nu, var utom
+"taghall" foer Ante.
+
+"Jasa hon aer sa maerkvaerdig?"
+
+"Gullspira! Jaa nog aer hon de! Hon har vett som tolf. Hon aet, antingen
+hon tycke om de eller int -- de vaersta rat (skraep) om hon int far nage
+villre (baettre) bara foer hon ska fa mycke mjoelk i jufvre, at oss."
+
+Manke stod tyst och grundade oefver Gullspiras vidare foertraeffligheter.
+Han fortfor: "Om hon si att vi aer troett och hungrig sa kom hon till
+oss och saeg, maeae --, saeg hon -- "ta ta inaej", mena hon, och naer vi
+hadde smastinterna sa kunde hon saega at Anna-Lisa sa daer, mangande
+ganger pa dan."
+
+"Och alltid hade hon mjoelk att ge?"
+
+"Foerjaemnan, de var en sak de --. Och sa gno hon oss sa haer me nosen.
+Hehehe, saeg hon da. Hon ska just som skratta da, sa vi ska bli faenje
+(glad) och int ga a ampes i ovetenhet. Akt dej Gullspira", skrek Manke
+till midt i sin haenfoerda beskrifning. "Ga int pa lande foer da kom jag
+med traljen."
+
+"Att du naens saetta pa henne tocken pinoredskap", sade husbonden litet
+gaeckande.
+
+"En kan nog sa tycka", muttrade Manke. Han spottade, och stirrade
+framfoer sig. "Men hon tar sej int illa af de Gullspira. Hon vill int
+ha de na' baettre hon, aen vi."
+
+"Har ni tralj om nosen da?"
+
+"Naeae men. Ja hur va' de nu igen, Ante?"
+
+Radloes och foervirrad vaende sig Manke till brodern, som i yttersta flit
+efter kaffedrickandet satt nedboejd i landet och rensade, nu sa langt
+kommen intill gungbraedan, att han hoerde pa hvad de tva, husbonden och
+Manke pratade om.
+
+Han sag upp till husbonden, som gick fram till landet.
+
+"De kom bara foer mig naer jag fann pa te saetta tralj pa Gullspira, foer
+att hon int skulle gnaga och foerstoera smatraen och graese vid gardarna,
+att hon int skulle lida mer af de hon aen vi."
+
+"Det hoers pa dig ocksa som om du ginge med tralj om nosen?"
+
+Sagstaellaren tittade just undersam pa gossen, som rest sig upp ur
+landet och med allvarsam uppsyn stod fram- foer honom.
+
+"Int ha vi precis tralj, som syns utanpa", invaende Ante foerlaegen och
+rodnande. "Men jag taenkte att de aer int vaerre foer Gullspira te ga
+mellan akrar och rofland med tralj om nosen och ingenting fa i sig aen
+foer -- foer sa'na, som ga ute och kom in daer de fins mat, och kanske
+ingenting fa."
+
+Den aeldre, mannen fick en begrundande, allvarsam uppsyn i staellet foer
+den lite gaeckande min hvarmed han foerst ahoert gossens ord.
+
+Ante var raedd att sagstaellaren vardt sint oefver det han sagt, och att
+det kunde hoeras som om han sjaelf ville klaga, sa han fortfor med sa
+hurtig staemma han foemadde astadkomma.
+
+"Si int aer de nage farligt te ga me sa'n tralj foer den, som aer lite
+vuxen och har foerstand och kan tala sig tills en far, foer alltid far
+en nage aenda till sist."
+
+"Ja nakt (uselt) vore det vid annars bestaellt i vaerlden", anmaerkte
+husbonden straengt.
+
+"De' aer bara foer dom som aer sma", fortfor Ante, "foer sa'na som
+lill'Manke haer, som de kan vara ledt. Och de tror jag foervisst, att
+de' aer vaerre foer han te si och fa lata bli maten om han ock ingen
+tralj har aen foer Gullspira, som alltid sjaelf kan nappe (plocka) at sej
+nage fran dikesrenar och smabuskar."
+
+"Sa'n tralj, som du daer talar om borde vi ha lite hvar. Vi borde saetta
+tralj pa oss naer vi ska foerbi krogen och naer tobaken slar oss sa
+skarpt i naesan sa vi tycker att vi int kan lefva utan den."
+
+"Ja men sa'n tralj har du haft till hands aenda fran ungdomen, du",
+sade Kristina, som rustat undan kaffedoningarna och nu kom till. Hon
+lade smeksamt sitt hufvud mot mannens friska, bruna kind.
+
+"Och daerfoer fick jag dig -- hemmanspiga (enda barnet i bondhemman) och
+grannaste stintan i Nolens socken, fast jag inget hemman hade och var
+utsocknes."
+
+Mannen drog hjaertefoernoejd den unga hustrun ner till sig pa knaeet.
+
+"De blir sa stort inom mig naer jag taenk pa de, rakt som om jag aegde
+hela vaerlden."
+
+"Och nu", fortfor han och raetade opp sig som om han vetat lyfta en
+duktig boerda, "nu kaenner jag mig just maektig att ta den haer
+lill'karlen foer arf och aego, foer jag
+
+lider inte att taenka de han skall komma in i storfingardarna med tralj
+om nosen."
+
+"Gosse, hva' du goer mig faejen (glad). Jag har gatt i samma tankar."
+Kristina slog armen om halsen pa mannen och gaf honom en hjaertevarm
+kyss.
+
+"Taenk", fortfor han, "att det kom foer mig, som jag fick si den gossen
+att han skulle kunna bli kaer foer mig, och att de' vore synd te lata'n
+ge sig ut pa vandringsstraten igen."
+
+"Ja, jag tyckte om den daer lill'karlen strax, jag a."
+
+"A nog raecker maten till, och utrymme ha vi nog af."
+
+"Sa mycket har jag sparat in genom traljen jag haft pa naesan och
+halsen naer jag gatt foerbi krogen och andra usla staellen, att jag ser
+mig god foer att ta mig an en liten en, som hvarken har far eller mor."
+
+Den unge sagstaellaren reste sig upp. Stolt och grann sag han ut,
+viljestark, smidig och kraftfull -- sa nog syntes det att traljen
+varit god foer honom att ha.
+
+"Baesta banken att saetta in besparingar i aer nog att ta sig an' sadana
+daer smakarlar med godt gry i sig, och jag aer da viss pa att patron
+oppe i herrgarden inte taenker annat om de han haeller."
+
+  _________________________________________________________________
+
+                        TJUGUSJUNDE KAPITLET.
+                      ILLA UTE, I VAL OCH KVAL.
+
+Manke pratade med Gullspira och nappade graes till henne, naer han helt
+ovaentadt blef framkallad till det unga paret, som satt daer pa
+gungbraedan.
+
+Naer han tillfragades om hade lust att stanna kvar haer i garden, och
+det foer alltid, svarade han foerst saefligt, att han foer sin del inte
+hade nagot haeremot. Inte kaende han sig precis glad oefver foerslaget
+heller, bara just som undersam och lite uppnervaend pa invaertes.
+
+Sa han skoet upp axlarna, satte haenderna i "fickorna" stirrade ut
+framfoer sig och stod daer och teg.
+
+Det var nog lite snopet foer ungfolket, som ville ta "traljen" af honom
+och vael trodde att han skulle ba' skrika och skratta i froejd oefver att
+vara fri den.
+
+Och sa stod han och bara teg och sag betaenksam ut.
+
+"Men gosse, vill du int bli stannande", fragade Kristina foerundrad och
+rent af missnoejd.
+
+Aengslig och foerlaegen vaende sig Manke mot smalanden, daer syskonen ater
+rensade ograes. Och med ens visste han huru han ville ha det.
+
+Tjenligt (raett) at Ante och Maglena, om han drog sig undan dom. Dom
+skulle fa nypa och maessingkamma och saptvaetta lagom haerefter!
+
+Sa Manke han vaende sig emot ungfolket med ett lyckligt, inmarigt
+leende och sade att han foer sin del tyckte att de skulle bli storbra
+att fa bli stannande i den haer garden.
+
+Gullspira hoell han med sig foer att hon icke, loesslaeppt, skulle skada
+ungtraed och kryddgardsland.
+
+Ploesligt blef Manke ater betaenksam. Han sag ner pa geten med ett
+undrande, foerskraemdt uttryck i oegonen.
+
+"De fall' mej foer", stammade Manke, som blef blodroed och boerjade
+skaelfva pa roesten.
+
+"Det fall' mej foer att jag mest hagas te ga haerifran aenda."
+
+"Men gosse", sade Kristina och sag honom mildt och fast in i oegonen.
+Kom ihag att du aldrig mer behoefver svaelta eller ga kring vaegarna
+troett och slut. En snygg baedd far du med lakan och oerngottskudde och
+faell, och sa far du riktiga klaeder, som jag ska' vaefva och som bli
+sydda at dig."
+
+Manke lyssnade belaten till beskrifningen. Han foerstod mer aen vael hvad
+sadana foermaner, som daer naemndes upp foer honom, hade att betyda.
+
+Inte tyckte han att de var nage behaendigt att ga och ga, och att
+svaelta och vara raedd foer folk och hundar och norrsken, och spoeken pa
+isen, och vara otroejen foer kvinnfolk, som haengt sig i gamm'lador,
+eller att ga tiggarklaedd, och dra naesan ur led genom tranga
+smaskjortor, som aenda var sa starka att man inte kunde slita soender
+dem och pa sa saett laettare fa dem pa.
+
+Nej, behaendigt var det inte. De var vaerre, mycket vaerre aen att bli
+tuktonypt af Ante och sapvattenskammad af Maglena.
+
+Manke stod ater stirrande och betaenkte sig.
+
+Gullspira taett daer bredvid honom, idisslade med fridsamt, belatet
+slutna oegon.
+
+Hon oeppnade dem knappast naer hon mildt stoette till Manke med nosen.
+Hon ville bli kliad mellan hornen!
+
+Men Manke tog det foer att hon sade "tokbruse (gumse) taenk du att vi
+ska skiljas at. Naer jag har tralj, sa kan vael du lida te ha'n a. De aer
+baettre foer oss baegge de aen te skiljs at."
+
+"Gullspira haer hoers int kunna undvara mej", sade Manke bekymrad. Han
+glodde med runda oegon ner i backen och skrapade i sanden med
+naefverskon sa att den bara vristen ofvanfoer syntes blaroed.
+
+"Geten", upprepade sagstaellaren foerbluffad. "Inte ma du tro hon fragar
+efter hvem hon aer hos, hon gar nog lika gaerna med syskonen dina utan
+dig, som naer du aer med."
+
+"Om da'n kanske", medgaf Manke. "Men om natta naer de aer moerkt, pa
+vintern naer de aer kallt, och nu a' foer den delen, aer hon van de jag
+ligg me hufve pa na, naer vi ligg ute pa loft och i lider och sa. Hon
+skulle nog soerje mej ordentligt."
+
+"Hon taenk int pa dej, och minns dej int naer hon gatt ut fran garden
+haer. Du far foelja mej till sagen, du, och si pa skeppen fran Portugal
+och Holland. Och sa ska du fa dej en fin taeljknif."
+
+"En taeljknif", upprepade Manke. Hans oegon blefvo aen rundare och stoerre
+och han lossade det smekande greppet om getens nacke.
+
+"Du ska fa en lill'yxa ocksa sa du kan hjaelpa mej att klyfva smaved da
+ungmor ska till att koka god mat at oss."
+
+"En lill'yxa!"
+
+Det lag naestan jaemmer i Mankes roest naer han upprepade ordet.
+
+"Och en liten raefsa ska jag goera dej. Den skall bli groenmalad och du
+ska fa raefsa och halla fint haer pa garden med den."
+
+Den unge mannen hoejde buden. Det roade honom att se om en fattig
+pojkes kaerlek till ett san't uselt kraek som en get skulle vara sa
+stark att han foer den foermadde afsta fran sadana foermaner, som nu
+bjoedos honom.
+
+"En groenmalad lill'raeffsa a", snyftade Manke, ty striden inom honom
+var sa svar att han gret och tarar droppade utfoer hans lilla roeda
+trubbnaesa. Knappt att han radde med roesten naer han skulle till att
+tala.
+
+"Och med den far du ga haer i kryddgarden och raefsa, naer du har sofvit
+i saengen, och aer maett, och aer klaedd i blarandiga, nya klaeder och har
+moessan pa, som aer ny med riktig skaerm. Och taeljknifven den baer du i
+slidan som fullgod karl."
+
+Manke stoette med ens och valdsamt Gullspira ifran sig. Han naestan
+sparkade till henne.
+
+"Vill du ga, getrat! Hva' ska du sta haer och glo pa mej foer, och
+stingas (stanga), och seckle (draegla) me' snyta (nosen). Ga a he (haef)
+dej undan, hoer du."
+
+Manke stampade foten, storsint sa det fraeste om honom. Roed var han,
+och tararna runno fortfarande.
+
+Ante och Maglena, som ater boerjat laengst bort i landet undrade hvad
+som stod pa. Men de hade fatt kaffe och ville nu rensa saengarna ut, sa
+de kunde int ga fram da ingen kallade pa dem.
+
+Ante aengslades nog foer hvad allt Manke skulle kunna prata. Men sa
+taenkte han att sa riktigt folk som de haer inte skulle raekna sa noga
+med hvad en sa'n liten en gormade om.
+
+"Oskar, du goer ondt at gossen. Du sir vael hur han vandas", sade
+Kristina, som medlidsamt lade sig emellan.
+
+"Godt och trofast slag aer de i den daer lille", fortfor hon, "och nu
+skulle de rent af kaenna pa, (ga till hjaertat) foer mej att slaeppa'n."
+
+Mannen nickade betaenksam, seende ut framfoer sig.
+
+"Du har ofta ordat om att du tycker de aer tokigt att vi int ha getter
+haer nerat", boerjade han, langsamt och ovisst.
+
+"Visst aer de tokigt. Sa'n nytta som man har af de kraeken. Foerst och
+fraemst ost och messmoer till sofvel. San'a varma vantar och vattenfria
+sockor, som man far naer man blanda getraggen med ull och spinn till
+garn fa en leta efter. Killingskinn aer de finaste en kan fa till
+faellar. Och hvem som haelst vet hur fint laeder de bli af getskinn. Utom
+de aer koettet af ba get och killing godt te aeta. Sa de aer tokigt
+riktigt, te inte ha getter. Laettskoetta aer dom och renliga af sig sa
+man matte tycka om dom. En god get ger ocksa mest sa mycke mjoelk som
+en kvigko eller en gammko och de gar int fjaerdedelen sa mycket foder
+at till en get."
+
+"Nu matro att du fick sprakladan igang", skrattade mannen.
+
+"Jaa, och du kan tro att dom aer kloka. Jag aer viss pa att geten daer
+ser att gossen aer sorgmodig och att han inte mente nage ondt med de
+att han ba skrek och sparka at na'. Foer si sa govaenner dom aer nu
+igen."
+
+Manke hade radloes, sint, aengslig och "anger" gett sig efter Gullspira,
+som bortstoett sprungit en bit, men sen stannade foerundrad och stirrade
+pa Manke medan hon utstoette ett klagande och liksom foernaermadt
+braekande.
+
+Det var inte nagra vackra saker Gullspira sade till Manke. Det foerstod
+han alltfoer vael. Manke hoerde nog hvad hon braekte om. Gullspira sade,
+att hon hade varit snaell emot honom, gett honom mat, vaermt honom, gatt
+som govaen bredvid honom. Och nu fick hon en spark och dela ord utan
+att veta hvarfoer.
+
+Ingen annan hoerde att Gullspira braekte fram allt det daer. Men Manke
+han hoerde det, och det var daerfoer han gick tillbaks till henne, boejde
+sig ner med armarna om hennes hals och gang pa gang sade:
+
+"Bry dej int om hva jag sa i jans, jag tokades bara. Aer vi govaenner nu
+da igen, lillpaerla? Du gett (maste) foersta de jag ska foelja dej
+foerjaemnan, granndocka. Jag far vael foerr halla pa och ga kring vaegarna
+da. Stor sak lill'paerla bara vi foeljs at och aer govaenner."
+
+  _________________________________________________________________
+
+                        TJUGUATTONDE KAPITLET.
+                         MANKE OCH GULLSPIRA.
+
+Ante och Maglena voro nu i deras tur framkallade. De sutto pa
+gungbraedan mellan ungfolket. Allvarsamma saker afhandlades.
+
+Foerst blef det da afgjordt, att Manke skulle fa stanna hos det unga
+paret som deras eget barn.
+
+Se'n blef det fraga om geten.
+
+Sagstaellaren undrade om Ante ville saelja geten till dem. Patron hade
+lofvat honom att fa halla tva far vid garden och han trodde nog att
+han lika gaerna fick ha en get i staellet. Han skulle gaerda opp en
+inhaegnad med litet hus at henne sa hon inte behoefde goera nagon
+oparaeknad skada.
+
+Ante betaenkte sig! Maglena iakttog det daer hon satt bade haj (haepen)
+och sint. Var Ante en sa'n mes att han inte med en gang kunde saega
+ifran att dom inte kunde undvara Gullspira!
+
+Nu var det Antes tur att bli nypen. Under afhandlingens gang noep
+Maglena honom allt vaerre och vaerre. Han satt ju daer som en hare utan
+att, i en sa'n haer gard, ha sa mycket makt i sig som att saega ifran
+med ens. Si sa daer ja. Midtfoer naesan pa Maglena sa tar han an det pris
+af tolf kronor, som bjudes foer "geten".
+
+"Geten!" Just som om Gullspira vore en get, en get att saelja bort, som
+hvad getaskraelle som helst.
+
+Och till pa koepet sitter Ante daer helt lugn och saeger, att han redan
+laenge varit betaenkt pa att skaffa Gullspira nagot godt och bra staelle
+att stanna pa.
+
+"Kantaenka de!" Maglena hon vardt sa sint att det tog till att liksom
+bubbla inom henne. Hon fick mest hag till att damma till Ante, foer han
+syntes alls inte akta pa hennes nyp, aenskoent hon skaerpte i med
+naglarna.
+
+"Men aer du tokig gosse", skrek hon till sist, naer Ante steg opp och
+gaf handslag pa koepet. "Pengarna skulle fa sta inne hos sagstaellaren
+tills Ante kraefde ut dem."
+
+"Aer du rent fran vettet, stinta", hvaeste han hotande tillbaka.
+
+"Nu kan du likavael ta a saelja bort mej a", tjoet Maglena kvaefdt och sa
+pass daempadt som hon foermadde.
+
+"Maglena tig, och ta var pa sinne ditt", hviskade Ante allvarsamt och
+foerebraende. "Du ska taenka pa hva du saeg."
+
+"Som om jag int goer de", jaemrade sig Maglena, daer hon smasprang efter
+Ante, som foer att de skulle komma utom hoerhall foer folk, med
+skyndsamma steg gick bakom huset och fram oefver graessvalen daer.
+
+"Gullspira har vari min se'n Anna-Lisa slaeppte' na! Jag har mjoelkat'
+na, och mej har hon braekt efter bara hon int sett mej. Och du tar' na
+af mej, och saelj bort' na, just som Josefs broeder gjorde me Josef."
+
+Ante gick alldeles tyst och vaentade pa att Maglena skulle tappa andan
+och ge sig. Naer hon verkligen slappnade af, kanske foer att haemta kraft
+till nya invaendningar, grep aefven han sig an.
+
+"Du tycker vael att de aer behaendigt foer Gullspira te foer jaemnan ga med
+tralj om nosen."
+
+"Int ha hon en foer jaemnan haeller", smasnyftade Mag- lena. "Hon ga fri
+inne i storskogen och ute vid lands- vaegsrenarna."
+
+"Men sir du stinta nu gar vi int ofta igenom na'n storskog. Vi ga fram
+genom storsocknar daer det bara fins akrar och laeggder (aengar), som sta
+i blom, oslagna. Du vet att vi hinn' int ta af Gullspira traljen
+foerraen vi fa saetta dit' en igen pa' na. Var de int du som sa' de bara
+i gar?"
+
+"Joo", stoenade Maglena stukad.
+
+"Du sa att hon hoell pa te magra af", tillfogade Ante obevekligt.
+
+"Jaa", kved Maglena knappast hoerbart.
+
+"Skulle du tycka de vore nage behaendigt te ga mellan en rad med
+smoerklimpar och faerskostar pa ena sidan om vaegen, och en vaegg af
+tjockbroed och hvetbroedbullar och ljusungsbroed pa den andra sidan. Och
+sa skulle du ga med tralj om snyta och int kunna aeta. Skulle du tycka
+att de skulle kaennas nage behaendigt?" upprepade Ante straengt
+allvarligt, naer Maglena teg.
+
+"Naeae", hviskade Maglena fullkomligt foerkrossad.
+
+"Haer far hon en lillhaegn te springa i, och litet faengs (faehus) me halm
+pa golfve te bo i, graes och loef och tallris far hon te aeta eller kan
+hon fa ga tjudrad haer pa graestufverna hela sommaren, sa mycket groent
+som haer vaxer."
+
+"Och broed far hon nog a, af de behaendiga rejela folke haer hvar dag,
+och saltsleke, och allt, som bli kvar naer dom ha' aeti", mumlade
+Maglena, som boerjade fa klart foer sig att Antes kaerlek till Gullspira
+var af ett baettre slag aen hennes egen.
+
+"Sir du de Maglena, lillstinta", sade Ante nu med den lenaste mildaste
+roest han kunde frambringa. Han ville i sjael och hjaerta bara vara god
+emot den, han foerstod det ju sa allt foer vael, hjaertebedroefvade lilla
+systern.
+
+"Du kan vael foersta Maglena hur bra de blir, naer folke haer nu ocksa tar
+sig an' Manke."
+
+"Ja sa Gullspira har han te ty sej till naer hon laengtas."
+
+"Ja, och han, lill'stackars draengen, henne a. Manke han ska nog bli
+sorgmodig och laengtandes efter oss mangande ganger, han", tillfogade
+Ante med tungsam tankfull uppsyn. "Men storbra far han hos sa riktigt
+folk."
+
+"De va' nog mor, som ledde oss hit a, ma du tro, Ante."
+
+"Gosse", tillade hon med mjuk, innerligt angerfull staemma. "Aer du sint
+pa mej foer jag noep dej sa farligt. Jag aer raedd att du lid ondt af de?"
+
+"Inte!" sade Ante oefverlaegset.
+
+Nog hade han aennu kaenning af Maglenas nyp och naglar. Men inte ville
+han goera det tungt foer henne med det. Hon, som gick i vanda och sorg
+och nu maste ga ifran Gullspira.
+
+Ante hade laenge gatt i vanda och aengslan foer Gullspira, han med. Aenda
+sedan den daer flykten fran Elakgarden, daer Gullspira blef sa illa
+misshandlad, hade han innerst kaent oro foer att nagon ny farlighet
+skulle haenda henne. Och det sved i honom foer hvar gang han nu, i arets
+grannaste blomningstid maste saetta tralj om nosen pa henne. Sa Ante
+han kaende laettnad att fa laemna henne pa sa bra staelle.
+
+Det andra staellet uppe i fjaellet, daer folket lefde som roefvare med
+supande och slagsmal, kaende Kristina vael till.
+
+Hon hade nyss daer inne i garden talat om foer barnen huru de,
+grannfolke, farit fram i broellopsgarden med skjutande och knifskaering.
+Huru fjaerdingsman och laensman kommit, veckan efter broellopet, och
+haektat husbonden sjaelf foer loenkroegeri och finndraengen foer knifskaering.
+
+Han beraettade att Grels, stoersta pojken, som var en skraeck foer hela
+socknen och utom socknen med, hade brutit baegge benen af sig naer han
+en gang hade varit ute i skogen pa na'n farlighet. Det var nagra
+noedarsvandrarebarn, som han pastod hade stulit en klocka af
+gammfarfarn, fast gubben aenda i doeden sade att han gifvit bort klockan
+foer att inte Grels skulle fa den, och nu skulle han ut och ta dem. Och
+Grels han hade haft finndraengen med, och grahyndan, som var folkilsken
+och laerd att spara opp hvad man visade henne pa. De andra otaecka, leda
+barnen voro med ocksa, och andra draengen.
+
+Grels, han hade skrikit och regerat och raent utfoer stup och uppbloetta,
+hala nipor foere de andra. Hur han floejde, han, sa fick han syn pa de
+stackare de jagade efter, de hade da varit aenda nere pa isen. Och med
+de sa miste han riktigt vettet, Grels, sa han sag sig inte foer, utan
+for framstupa, och hufvudstupa utfoer en stenknall just naera intill an,
+och daer lag han med afbrutna ben!
+
+Gammfarfarn blef doed pa densamma dagen. Och farmora hon lag i
+nedersaengen och spadde om allt ondt och oraettfaerdigt, som skedde och
+skulle ske.
+
+De var nog inte slut pa farligheter i den garden sa laenge daer fans
+nagon kvar af den supareslaegten, hade Kristina sagt.
+
+Barnen hade setat som foerstenade och hoert pa henne. Aldrig hade de
+varit farligheter sa naera som daer.
+
+De kunde icke foerma sig att tala om foer Kristina, som ju aenda visade
+sig sa god och bra emot dem, att det var de sjaelfva, som varit de
+"foerfoeljda noedarsvandrarna."
+
+  _________________________________________________________________
+
+                        TJUGUNIONDE KAPITLET.
+                        NAeR MANKE VARDT ENSAM.
+
+Det hade blifvit sa taett emellan gardarna sa langt ute i bygden, att
+Ante och Maglena, hvilka nu voro utan Manke, boerjade laengta till
+skogs, daer de taenkte sig kunna lefva af baer och inte foer hvar dag ga
+till fraemmande gardar och daer sta vid doerren som tiggare.
+
+Det kaendes ju fortfarande mest svart naer man foerst kom inom doerren och
+fick sta bade laenge vael innan nagon brydde sig om att knappast haelsa
+eller ta sig an en.
+
+Vispar och groettvaror och traeskedar hade barnen fatt byta ut foer mat,
+eller hade de fatt en slant foer dem. Men man hann icke mycket med naer
+man som de, gick fran doerr till doerr och icke aegde en stadigvarande
+arbetsplats.
+
+Tomt och langsamt hade de det utan Manke och Gullspira. Maglena kunde
+knappast aennu taenka pa huru sorgmodigt hon kaent det inom sig, naer hon
+sista gangen hade borstat raggen pa Gullspira, sa att den blifvit
+glaensande och len. Hon hade polerat getens horn med en ylletrasa,
+kammat hennes skaegg. Och hon hade smekt och talat vid Gullspira --
+tackat henne foer allt hvad hon varit foer henne och syskonen under den
+svara snoeoch koeldtiden pa vintern. Aldrig, aldrig skulle Maglena
+gloemma Gullspira, det lofvade hon geten hoegtidligt; om hon blef sa
+hoegt uppsatt att hon kom till kungen sa skulle hon minnas Gullspira
+aenda.
+
+Och Gullspira var idel oemhet och foerstaelse tillbaka.
+
+Manke skulle ha taenkt att hon skrattade "he, he, he" foer att lifva upp
+dem.
+
+Ty hon braekte sa mildt. Det var som om hon haft sin egen lilla killing
+framfoer sig. Hon puffade Maglena med nosen och slickade henne inuti
+haenderna.
+
+Vael foerstod Gullspira att ett afsked foerestod. Helst fruktade hon ju
+foer att det var hon sjaelf, som skulle astad, ut till fraemmande folk
+eller att doedas, slaktas, sasom hon sett det ske invid gardarna, ja i
+sjaelfva ladugarden med manga, manga getter och killingar eller andra
+kreatur.
+
+Ante, han hade det svart han ocksa, tillsammans med Manke, som med
+Gullspira foeljde en bit utat landsvaegen.
+
+Han maste ju aennu en gang planta i den lille brodern allt hvad mor
+sagt att de skulle minnas.
+
+Ante var sa hjaertebekymrad oefver att Manke aennu skulle staka sig pa
+"ske din vilje" i Fader Var.
+
+Manke fick laesa hela boenen foer honom tre ganger, och till sist gick
+den flytande, atminstone foer denna gangen.
+
+"Foer sir du Manke", foersaekrade Ante allvarligt, "mor hon sa' att den
+boen ska alla, ba sma och stora laesa och kunna utantill riktigt foer te
+kunna flyga opp till himmelen laettare och liksom laesa opp doerren dit
+hvar dag, foerstar du gosse. -- A sa sa mor, att en gang ska alla i
+hela vaerlden flyga opp till Gud pa den boen ba han, som aer rik a han
+som aer fatti. En ska laere sej te liksom hitta vaegen tills en ska dit
+opp en gang riktigt. Gud kaenn igen roesten och sa aer en inte obekant
+hos en, utan kan ga raett in i himmelen a till Gud, som mor gjorde, naer
+hon doedde."
+
+"Du behoef inte aengslas", sade Manke buttert. "Jag staka mig int en
+enda gang nu sist, och jag aer nog lika naer te komma ihag hvad mor sa
+jag, som du. Jag haga ba henne och lillgrastugan varan, och jag vill
+haellre vara daer aen pa alla andra staellen bara jag hade'na sjaelf och
+Gullspira daer.
+
+Med denna i afskedsstunden oemma och grannlaga foersaekran, vaende Manke
+foer att med Gullspira ta vaegen tillbaka mot sagverket och den vackra
+lilla garden.
+
+Han hade ingen vidare lust heller att lata Ante och Maglena se
+tararna, som till hans stora harm och foerundran kommo stoertande ur
+hans oegon.
+
+Da han visste med sig att han inte soerjde oefver att komma ifran
+syskonens husbondvaelde, sa tyckte han att inga tarar behoefde komma
+heller.
+
+Med handen om Gullspiras ena horn gick han nu, utan att ens ta
+syskonen i hand eller att saega ett afskedets ord.
+
+Maglena stod handfallen. Det var henne som en led droem att de, bade
+Gullspira och Manke, nu helt skulle vara borta ifran henne.
+
+Det fick inte ske. -- Inte nu pa rappe!
+
+En liten stund till maste hon fa ha dem kvar! Och nagot minne maste
+Manke ha af henne sjaelf, sa att han aldrig gloemde syster sin och
+hennes foermaningar. Maglena drog snabbt och med darrande hand kunten
+fran Antes axlar. Med uppoefvad vana doek hon med handen aenda ner till
+botten i den.
+
+"Maessingskammen"! Manke maste fa sjaelfva maessingskammen af henne, att
+halla sig fin med utsides, liksom Ante hade gett honom det han skulle
+halla sig fin med invaertes.
+
+"Manke", ropade Maglena, "Gosse, du matt vaenta."
+
+Manke saktade stegen utan att vaenda sig om.
+
+Han ryckte till af ovilja naer Maglena, som sprungit efter honom,
+tvaerstannade och straeckte kammen foerbi oerat pa honom och foerbi naesan,
+som den naestan skrapade.
+
+Den hatade maessingskammen glimmade till i solen midt foer hans oegon.
+
+Manke vardt sint och det sa det foerslog, ty Maglena rent hoppade
+tillbaka da han vaende ett tarskoeljdt ansikte, med formligen
+eldgnistrande oegon, emot henne. Han ryckte kammen af henne och daengde
+den i backen.
+
+"Jag menar de du taenk ta lifve af mej me de daer kammrate (skraep). Jag
+ha gett mej ut till fraemmande folk foer te slippe den daer kloeskatta och
+sa kom du kutandes (galopperande) efter mej me'n. Ta opp kammen sjaelf
+du, och kamma krusedullerna dina du, sa hare ditt en gang ligg slaett
+som pa folk. Gullspira och jag vi red oss nog vi."
+
+Daermed gick Manke med Gullspira, som baende och vred hornet foer att
+komma loss ur hans hand och foer en stund fa smekas och kelas med af
+Maglena.
+
+Hon, som mast boeja sig ner foer att taga vara pa kammen, stod kvar som
+foerstelnad.
+
+Gullspira, Manke gledo undan i landsvaegsdammet, blefvo mindre och
+mindre. De foersvunno bakom en braedstapel utan att nagon af dem vaende
+sig om, hvilken handling ju foer geten skulle falla sig taemligen svar
+med det stadiga grepp hvarmed hennes hufvud hoells af Manke.
+
+Maglena kanske skulle statt mindre undrande och tung i sinnet om hon
+sett huru Manke stannade bakom braedstapeln och kikade mellan braederna
+efter syskonen sa laenge han kunde se dem. Hon skulle blifvit rent
+gratfaerdig om hon sett honom boeja sig ner oefver Gullspira och hoert
+hans varma foersaekran till geten:
+
+"Vet du de Gullspira, granndocka, att nu ska du fa heta ba Ante a
+Maglena. Jag ska kalla dej foer Ante om kvaellen, naer jag int tycks orka
+laesa Fader Var -- a Maglena om maran naer jag int ids kamma mej. Jag
+vardt sa farligt sint, jag vet int hvarfoer, och grina goer jag nu, jag
+vet int hvarfoer de heller, da jag aer sint pa Maglena, a taranna rinn
+pa mej antingen jag vill eller int. Si daer gar dom nu nedfoer backen.
+Nu sir jag bara roedrutig hufvudklaede pa Maglena, och nu bara moessan pa
+Ante. Nu finns dom int till mer."
+
+"Kom nu "lill'Ante", "grann Maglena", vi ha annat goera aen sta haer och
+si efter de som int finns till."
+
+Manke hann inte vaenda sig om foerraen Kristina, som kaende laengtan efter
+ba hemtraktspojke och get, och nog foerstod att den lille kaende sig
+sorgmodig, var bredvid honom. Aftonvardsmoergas bar hon med i en liten
+korg, som aefven innehoell broebitar at Gullspira.
+
+  _________________________________________________________________
+
+                         TRETTIONDE KAPITLET.
+                            UTE I BAeRSKOG.
+
+Det var midt i hoegsommaren. Aengarna stodo som brudar i skrud af
+blommande kloefver, kamomill, praestkragar, blaklockor, gul spirea.
+
+Smultron och akerbaer svaellde hoegroeda vid dikesrenarna. Inne pa
+skogssvedjorna mognade hallonen, och de milslanga myrarna stodo fulla
+af hjortronskart, som bernstensgul eller rosenfaergad aennu hoell sig i
+skydd af det fyrklufna, blagroena, harda blomfodret.
+
+Nere vid gardarna gingo slipstenarna foer liar, som hvaessades. Utanfoer
+stuguvaeggarna stodo raefsor i granna faerger. Ty hoebaergningen stod foer
+doerren och med den foeljde nagot af fest och rutsch, af lif och
+arbetsglaedje.
+
+Men aennu hade den icke boerjat. Aennu voro korna kvar oppe vid
+faebodarna.
+
+Ante och Maglena, hvilka hade dragit sig ifran bygden, hoerde och sag
+bade kor och getter, daer de nu gingo skogsstigarna fram mellan
+faebodarna. Hunno de fram till en sadan innan kvaellen var det godt. --
+Hvarom inte sa tyckte de inte att de foro illa af att stanna ute under
+en eller annan natt.
+
+De togo da kvaellsvard fran nagon riktigt rar blabaersglaenta och sofvo
+sen i ljungen fast solen, som den har foer vana daer uppe i Norrland,
+lyste naestan hela natten.
+
+Ante hade laert sig att goera langlur af granspjaelkar och bjoerknaefver
+och han hann knappast vakna och saetta sig opp i mossan, som glittrade
+af dagg, foerraen han var i faerd med att blasa, stornoejd naer han kunde
+fa fram nagra toner i foeljd.
+
+Outtroettligt fortsatte han med sitt blasande, naer han inte hjaelpte
+Maglena att repa fina roetter och sega refvor, af hvilka de skulle
+saetta ihop korgar att saelja naer de ater maste ut pa bygden.
+
+En afton, det var just innemot slattandstiden, voro Ante och Maglena
+midt inne i villande skogen. Det var loerdagskvaell och de hade kommit
+till en sa fin plats, just rakat pa en skogsglaenta ljufligt skuggad af
+haengbjoerk och andra loeftraed.
+
+En liten a, i hvars djupa, klara vatten forellerna plaskade till och
+kastade sig opp i silfverblaenk, floet sakta porlande fram i naerheten.
+Midt i glaentan fanns en vaeldig sten. Stenen var platt ofvanpa, och
+ehuru den var sa hoeg och brant, att den knappt var tillgaenglig, hade
+Ante med otrolig moeda kraflat sig opp dit emedan han ansag den vara en
+passande predikstol foer den, som ville halla gudstjaenst i skogskyrkan
+pa loerdagsafton.
+
+Maglena, som var nedanfoer hade redan ringt helgsmal:
+
+"Bing, bang, bing, bang", och samtidigt dunkat emot stenen med en
+annan sten, som hon tyckte gaf ett klingande ljud ifran sig.
+
+Ante stod daer uppe pa klippknallen, allvarlig, med hufvudet boejdt och
+haenderna knaeppta. Maglena satt pa en mosstufva lika allvarlig hon,
+aefven med knaeppta haender.
+
+Praesten Ante laeste med ett hoegtidligt tonfall en psalm ur en gammal
+sangbok, som mor haft:
+
+  "Det ringer till hvila och veckan gar ut,
+  sabbaten sig nalkar och moedan tar slut.
+  Tack evige Fader foer haelsa och frid,
+  och nadenes gafva i noedenes tid.
+
+  Du varit mitt stoed i mitt arbetes svett.
+  Min boerda du laettat, mitt bord du beredt.
+  Och om i min blindhet jag knotat ibland,
+  du tog dock ej fran mig din skyddande hand."
+
+Ante hade hoejt hufvudet. Eftermiddagssolen, som skoet stralar raett ned
+mellan traedstammarna lade ett skimmer af ljus om hans brunhyllta,
+kantiga lilla ansikte med de djupa, allvarsamma oegonen och
+moerkskiftande haret.
+
+  _________________________________________________________________
+
+                       TRETTIOFOeRSTA KAPITLET.
+                       I STRID MOT BJOeRNTASSE.
+
+Ante boerjade just med "Ja nu skola vi predika om", naer han afbroets och
+tvaertystnade foer ett ohyggligt brakande ljud af torra roetter, som
+braecktes, af grenar, som knaecktes. Ett flasande, hvinande laete som af
+ett doedsskraemdt, jagadt djur hoerdes naerma sig.
+
+I samband daermed foernams ett doft, hemskt mumlande, ett brummande, som
+kom traedens stammar att skaelfva.
+
+Nagot hvitt glaenste fram. I doedsjagadt lopp kom en ung kviga brytande
+sig ut ur skogen, emot glaentan.
+
+En slagbjoern var henne i sparen, en brun, lurfvig best, med de sma
+oegonen, ondskefullt och hungrigt lystna, glimmande ut ur hufvudpaelsen.
+
+I ett tag kastade Ante ner boken han skulle predika ur. Han grep
+blixtsnabbt efter langluren, satte den foer munnen och blaste till allt
+hvad hans lungor foermadde, midt i oeronen pa bjoernen, som loepte taett
+foerbi stenen efter kvigan, som han just aemnade rama.
+
+Bjoernen vacklade tillbaka infoer sa otaeck, ovaentad olat midt i hans foer
+alla oljud sa oemtaliga oeron. Det var rent som om han fatt ett slag i
+hufvudet, ty de ljud Ante foermadde aftvinga langluren voro
+foerskraeckliga, och hittills hade han icke foermatt att fa ur den annat
+aen dessa hemskt skraellande, ohyggliga missljud.
+
+Bjoernen reste sig pa tva ben och tog at oerat med ena framlabben.
+
+Han fick se pojkbytingen pa stenen och vaende sin uppmaerksamhet emot
+honom, medan kvigan boelande, med svansen i vaedret dref ut i skogen.
+
+Om Antes tillvaro daer uppe pa stenen med bjoernen, som rasande ramade
+med labben opp efter honom, var allt annat aen treflig, sa var
+Maglenas, hvilken uppehoell sig ensam daer nedanfoer, ej mycket baettre.
+
+Hon vagade ej roera sig och hon vagade ej skrika, ty Ante tjoet at henne
+emellan det han skralade i luren emot bjoernen, att hon skulle tiga, sa
+att besten inte hoerde att hon fanns.
+
+"Tiga!" Ja, det var inte sa laett att tiga foer den, som liten och ensam
+var nagra steg ifran en hungrig, vredgadt brummande bjoern, foer hvilken
+man skulle kunna bli en munsbit, och som dessutom kaende doedlig
+foerskraeckelse foer en i naestan samma farliga belaegenhet foersatt broder,
+hvilken var det enda man aegde i hela vida vaerlden.
+
+Men aenda kunde Maglena halla styr pa sig sjaelf och lata bli att
+skrika, fastaen hon darrade som en liten asp naer nordanstormen rister
+den.
+
+"Klara dej opp pa oestsidan", tjoet Ante ilsket, foer att med samma roest
+skraemma bjoernen, naer han inte orkade blasa. Maglena sprang i nagra
+flygande steg mot stenen, broderns ord nadde henne befallande som hade
+de foeljts af piskrapp.
+
+Hon slaengde af sig naefverskorna, satte tar och "fingerkrok" i
+stenskrefvorna -- broet sig, braeckte naglar, var blaroed i ansiktet af
+foerskraeckelse och anstraengning -- i hvar minut faerdig att foerlora
+taget med fingrar och tar och stoerta baklaenges utfoer. Ante hoerde
+hennes flasande mellan bjoernens olat. Han tog ett par sprang tillbaka,
+boejde sig ner och tog tag sa hon kom upp oefver vaersta stupbranten.
+
+Maglena blef med ens foerunderligt stark och modig. I jaemfoerelse med
+huru hon haft det daer nere, pa tu man hand med bjoernen, kaende hon sig
+haer uppe, med Ante invid sig, naestan trygg och skyddad. Denna kaensla
+atergaf henne krafterna och satte lif i hennes lemmar och ljud i
+strupen.
+
+Hon hade hoert att man kunde skraemma bjoernen genom skrik och olat och
+ett morskt upptraedande. Och vael visste Maglena att han var raedd foer
+blicken ur folks oegon, sa hon lade sig framstupa med hufvudet oefver
+stenen och illskrek emot bjoernen, som vid hennes asyn foerbluffad gick
+baklaenges ett par steg och plirade upp emot henne med en sorglustig,
+naestan skraemd glans i oegonen.
+
+Han sag inte sa farlig ut haer uppifran heller, tyckte Maglena. Naer han
+sa daer satte hufvudet pa sned och gnaellde till som om han fatt ondt i
+oeronen af langlurens hvaesande, spruckna illvralande, sag han ju rent
+missmodig och tungsinnad ut.
+
+"Tig aldrig sa lite Ante", skrek Maglena retligt, oljudet blef foer
+vidrigt aefven i hennes oeron. Ante saenkte luren haepen oefver systerns
+ofoerfaerade roest.
+
+"Gamling, Bjoerntasse", sade Maglena med oegonen stadigt faestade pa
+bjoernen nu, liksom hon brukade naer hon ville fa andra onda djur goda.
+"Nasskusgubbe"! -- Hennes roest ljoed innerligt smekande. "Du fa int
+vara sint pa oss. Vi aer sma, vi, och ensammen a ha int nan'ting te
+vaerje oss me mot dej."
+
+Bjoernen ref sig med tassen bakom oerat, hans oegon blefvo mindre onda.
+Den klingande, smekande roesten och maenniskobarnets fasta, goda,
+viljestarka blick gjorde honom osaeker och tvekande, om han skulle
+fortsaetta med foersoeken att klara sig upp oefver stenen och ta pojken
+som ersaettning foer den laeckra kvigan han latit slippa undan, eller om
+han skulle ge sig och laemna sma maenniskostackare i fred.
+
+Bjoernen saenkte sig grubblande ner, beredd att taga faeste pa jorden med
+alla fyra da han ater, topp rasande reste sig pa de tva, nu med ens
+ater foerbittrad och viss om huru han aemnade ga till vaega i valet.
+
+Pojkens foerhatliga langlursskraen slog honom ju pa nytt i oeronen. Han
+vardt vild och rasande af det. Aldrig tanke pa att den som
+frambringade slikt afgrundsskraen skulle fa behalla lifvet.
+
+"Ante da, hvad du foerstoer foer oss", jaemrade sig Maglena, gratfaerdig.
+"Nu aer han lika sint, ja mycke vaerre, foer de spraeng i oerona pa'n och
+han vet sig int till. Kan du int tiga!"
+
+"Tiga, naer han kan kloese sig fast i skrefverna och vara haer oppe i ett
+enda tag och goera slut med oss pa en gang."
+
+Ante grep ater till luren.
+
+"Jag saeg aenda, jag, att du ska tiga", hviskade Maglena med underligt
+glaensande oegon. Hon reste sig snabbt och ryckte luren fran brodern.
+
+Ater kastade hon sig ned med hufvudet oefver stenen. Det ljusa, i solen
+gnldskimrande haret, lyste om henne, oegonen stralade af godhet och
+medlidande, och angest.
+
+"Kaere, kaere dej, Fnaskjen, Myrtus, Storfar, var int sint, utan ga
+haerifran. Du har hela skogsvidden te vara pa, alla baer kan du aeta pa
+sommarn. Pa vintern har du ide och behoef int ga lande rundt efter
+maten."
+
+Bjoernen blef ater betaenksam. Han saenkte sig pa tre foetter, satt med
+hoeger framtass hviftande i luften, som foer att svalka sina upproerda
+kaenslor eller haemta krafter till nytt anfall.
+
+Ante var helt foerbluffad oefver systerns maerkvaerdiga saett att liksom
+lugna odjuret. Han kom underfund med att bjoernen ilsknade till naer han
+bara fick honom sjaelf i sikte, och att det var Maglenas roest och ord,
+som gjorde besten spak.
+
+Sa Ante klef undan och satte sig ner utom synhall foer det farliga
+vilddjuret.
+
+"Sjung foer'n, Maglena", hviskade han. Ante insag att om Maglenas
+blotta tal gjorde sadant intryck pa bjoernen, skulle hennes sang ha
+aenda kraftigare verkan. "Sjung", upprepade han, "sa vi slipp haerifran
+innan natten."
+
+Maglena var som i yrsel och utom sig i den kampen att stilla bjoernens
+onda, uppretade sinne, sa det foell sig inte underligare foer henne att
+taga till sangen aen orden, da de, huru smekande och bedjande hon aen
+uttalade dem, ej foerslogo.
+
+  "Du aer min ros och min lilja",
+
+sjoeng hon med foerst darrande, osaeker staemma. Tarar kommo i Antes oegon
+naer han hoerde henne.
+
+  "Ingen skall oss kunna skilja",
+
+sjoeng Maglena, modigare, naer hon sag bjoernen intaga sin naturliga
+staellning pa fyra foetter, och med hufvudet pa sned utan egentlig
+ondska, men med undran i blicken glo upp till henne.
+
+  "Foerraen doeden han hafver vunnit sin vilja",
+
+slutade Maglena med det ljufvaste vemod i roesten.
+
+Det floeg en reflex ifran solens gyllene glans fran hennes hufvud, fran
+hennes oegon, hvilka ej laemnade bjoernen.
+
+"Bjoerntasse, Myrtus, Storfar" ruskade pa sig. Han kaende sig besviken,
+nedslagen och besvaerad. Efter en stunds begrundande saenkte han
+hufvudet, som skamsen, och luffade ivaeg inat skogen utan att foelja den
+bortflydda kvigans spar.
+
+"Sir du han gar, stackarn, han skaems foer han aer vilddjur a vi aer
+folk", sade Maglena. Hon sag med en rent af ofattligt medlidsam blick
+efter bjoernen, som naer han kom utom hennes oegons vaelde lufsade ivaeg sa
+det brakade i skogen daer han for fram.
+
+Ante blef i en hast helt upprymd. "Ja nu bli de int annat foer oss aen
+te ge oss fran stenen haer och in i blabaersskogen, foer jag aer farligt
+hungrig."
+
+"Nog far blabaerena vara foer mej. Haer stanna jag da natten oefver, jag
+aer sa troett som om jag hade gatt pa en dag fran Frostmofjaelle och
+hit", svarade Maglena, som nu hvit i synen, med skaelfvande knaeveck
+sjoenk ned pa stenens mossbaedd.
+
+"Sa gar jag ner i skogen ensam, och noppa baer till dej a, foer de aer du
+vaerd a mer till."
+
+Ante beredde sig att aentra ner. Han stod redan pa stupet med knaen och
+tar faerdiga foer nedhasande, naer han hoerde en grann, drillande kakning
+inte laengre bort aen som en fjaerdingsvaeg vid pass.
+
+Han floeg upp igen pa stenen med en hast som om han fatt vingar.
+
+"Maglena, stinta! De aer folk ute i skogen, hur ska dom finna oss, da
+vi int orka kaka igen."
+
+"Ta langlurn, gosse", ropade Maglena ifrigt, aefven hon hade sprungit
+opp, all troetthet var som om den aldrig funnits.
+
+"Hoer, de aer en faebostinta, som kakar a de en, som aer fri till att kaka
+aenda, sa grant som det lat."
+
+Ante tog langluren och blaste det mesta han orkade, "tru, pirituut,
+pruth-tu-hut."
+
+"Dom kaka och ropa efter kvigan."
+
+"Svara Ante sa vi fa saega att lillkon aer at de haer halle."
+
+"Stinta jag skaems, sa ledt som de lat, naer jag ska till att blasa."
+
+"Ska folke vara i aengslan foer kon och kanske mista na, om hon laegg ner
+sig i myran, bara foer att du skaems. Hade du int haft langlurn naer
+gammeln skulle sta och rama kvigan sa vore hon sjael (doed) nu. Blas pa
+rappe hoer du."
+
+Ante slaengde langluren till munnen. Han fick fram sa rysliga
+trumpetande och oeronspraeckande laeten att Maglena maste halla sig om
+hufvudet med baegge haender.
+
+Men naer han tystnade hoerdes bade kakning och folkroester naermare.
+
+  _________________________________________________________________
+
+                        TRETTIOANDRA KAPITLET.
+                          OPPE I FAeBODARNA.
+
+Ante och Maglena stodo kvar pa stenen. De boerjade skrika, ropa och
+foersoeka med kakande sjaelfva, sa upplifvade blefvo de af de granna
+ljuden, som gafvo eko i skogen i klingande, rullande toner.
+
+Men naer folkroester hoerdes aenda invid dem blef Maglena ater sa svart
+blyg. Hon kroep ner pa stenen bakom Ante. Inne i smaskogen skymtade hon
+ett roedrutigt hufvudklaede och en bla bomullskjol. Snart hoerde hon en
+god, deltagande staemma ropa: "Men barn, hur har ni kommit opp dit?"
+
+"Och huru i all vaerlden ska ni kunna komma ner", tillade en annan
+staemma. Det var en barnroest.
+
+Maglena reste sig pa stenen.
+
+"A, kom ner hoer du", ropade den lilla flicka, som stod nerom stenen,
+med bedjande roest. Hon var herrskapsklaedd i hemvaefd blarutig
+hamptygsklaenning, foerklaede af hvit roedprickig kattun och, hvad som
+vaeckte tvekan och oro hos Maglena hon bar hatt med ett blatt band om
+kullen.
+
+Tva ljusa, tjocka harflaetor voro hoprullade och uppfaestade med moerkbla
+rosetter vid oeronen. Sa det var grufsamt ohyggligt att komma ned till
+sa riktigt herrskap.
+
+Men Ante dref pa. Han hasade foere och fick henne aendtligen med ned.
+
+Vael daer nere kaende Maglena sig aenda lycklig och trygg, som om hon fran
+ett skeppsvrak kommit pa torra landet.
+
+Sara, som kakat sa grant, sag sa snaell och behaendig ut.
+
+Hon bar en liten getarkunt pa ryggen. Den svaengde hon af sig och tog
+fram ur den aftonvardssmoergasar med getost och messmoer.
+
+Sara talade om foer barnen att hon var faebostinta i praestbodarna, att
+Elsa var praestens aeldsta dotter, som med henne mast ge sig ivaeg till
+skogs foer att leta efter lilla Gullstjaerna, som inte kommit hem
+kvaellen foerut med de andra kraeken. De voro raedda att bjoern rifvit
+henne, foer det hade sports, att man sett en ungbjoern pa skogen och en
+kunde inte veta om han noejde sig med blabaer eller redan tagit vana af
+att smaka blod.
+
+"Det var min ko", sade Elsa. "Jag har fatt mjoelka henne alla dagar
+medan vi varit i faebodarna, och hon slickade mej och sprang efter mej
+hvart jag gick. Jag soerjer Gullstjaerna foerfaerligt."
+
+"Inte har bjoerntasse rifvit' na aen int, fast han vari efter' na", sade
+Ante tvaersaekert. "Han bara skraemde' na. At de daer hallet sprang hon.
+Daer aer en myra sa hon har vael foerr lagt ner sig i den. Men om sa aer sa
+hinn vi nog fa opp' na foer da ha hon nyss komm dit."
+
+En langlurlat ljoed i granna drillar borta fran det antydda myrhallet.
+
+"Gulla haeller, Kalle ha' funnit Gullstjaerna", ropade Sara, roed om
+kinderna och stralande af froejd. Hon slaengde kunten pa ryggen, och
+drog till med en motkakning sa det ljungade i skogen.
+
+Sa sprang hon i vaeg i sina naefverskor sa snabbt och laett att barnen
+hade moeda att foelja henne.
+
+En ko hoerdes rama vildt och skaelfvande.
+
+Naer barnen hunno fram emot myran sago de Gullstjaerna sta daer drypande
+vat, gyttjegra om sin annars roedhvita hud.
+
+Kalle, praestgardsdraengen och Sara, som kommit lite foere dem just lagom
+foer att fa opp kon ur myran innan hon fick hufvudet i vattsoerjan,
+stodo bredvid henne smekande och pratande upplifvande ord. Sara
+tackade Kalle som om han hade raeddat kon fastaen Elsa foersaekrade henne
+att Ante och Maglena ensamma gjort det. Hon anfoertrodde sina nya
+vaenner, att Sara var sa svag foer Kalle sa det inte fanns nagot pa
+jorden som hon inte trodde att han foermadde. Precis sa daer hade
+Annika, deras foerra faebopiga varit med Abraham foerr i vaerlden och de
+voro gifta nu.
+
+Kalle hade kommit till faebodarna just nu. Han skulle kloefja hem med
+smoer och ost om tisdag, da korna skulle hem i huvela (hoebergningstid),
+men inte behoefde han vael komma redan pa loerdag foer det. Nej det var
+bara foer Saras skull.
+
+Elsa hoell Maglena vid handen, Ante gick aefven vid hennes sida, naer de
+kunde komma fram sa i skogen, och icke maste krafla sig oefver
+rullstensvaegar, hoppa pa slippriga stenar i baeckar, eller ga och
+balansera med armarna utstraeckta och tungan till haelften ur munnen naer
+de skulle oefver smala vata spaenger, som lago kastade oefver den
+gungande myrens manga loemska undervattendrag.
+
+Det roek ur skorstenen till stoeres naer saellskapet, med kon i foelje,
+aendtligen hunno opp till faebodvallen.
+
+Och det var redan raett sent pa aftonen, fast ljust som pa en klar
+sommardag. Bara sa underligt tyst, da alla faglar, utom goek och trast
+slumrat in. Koskaellor och kakning och langlurslat hoerdes inte heller
+laengre inifran skogarne. Den klara lilla tjaernen, som blaenkte nedanfoer
+faebodvallen lag stilla som om den slumrat, taeckt af en fin
+toeckensloeja.
+
+Men daer blef lif i alla fall nu naer Gullstjaerna, som man varit i sadan
+oro foer, syntes midt i flocken af kaendt och okaendt folk.
+
+Kon sprang in genom det oeppnade ledet, raett till faehusdoerren, foeljd af
+Sara.
+
+Ante och Maglena stannade foerfaerade. Det var vael mest vittror de sago
+daer uppe vid stoeres.
+
+Fem stycken barn tokigt klaedda, som om de varit i bara saerken, stodo
+pa en hoeg, platt sten daer utanfoer, haret haengde om dem oflaetadt och de
+voro barfotade och barbenta. De hoello hvarandra i haenderna, slaengde
+med armarna i langsam takt och sjoengo:
+
+  "Saedesaerlan, fareskaellan, stenskvaettan, saedeskeppan foeljas at."
+
+Ante och Maglena kunde ju icke foersta att barnen daer sjoengo foer att
+skraemma troll och varg fran faebodar och kreatur, och att de hade
+hittat pa olika latar foer hyar kvaell, samt att de maste vara
+allvarsamma och hvarken prata eller skratta under det de sjoengo.
+
+De maste nu afsluta sangen fastaen oegonen brunno i dem af undran och
+nyfikenhet naer de sago de baegge vandringsbarnen borta vid ledet.
+
+"Foe-oeljas at", slutade de laten, som Angela hittat pa denna gang och
+som var vacker och laettsjungen.
+
+Men nu hoppade de, rappa som vildar, ner fran stenen och gnodde bort
+till ledet.
+
+Om inte bjoernen gatt daer ute pa skogen sa aer det fraga om huruvida
+Maglena, ja aefven Ante, inte rymt dit direkt igen vid sa farlig syn.
+
+"Nu aero vi vilda svanor", skrek det underliga vitterfoeljet, "och nu
+ska vi goera er till svanor ocksa. Snart gar solen opp och da flyga vi
+bort till Egypten", halfsjoeng en. Hon hade roeda kinder, oegon, som
+lyste som gnistor, och har sa langt och tjockt som en haestman.
+
+"Prinsessor finnas daer med lockigt har, de aeta pa guldfat", drillade
+en annan, en sa fin och vacker, med roedt baelte om saerken, och med
+lockigt har, som floeg om hufvudet pa henne naer hon sprang i dansen.
+
+"Vi flyga oefver Medelhafvet och ta' er med oss, bara vi inte drunkna i
+hafvet", gnolade en annan roedkindsstinta med svart harman och stora
+oegon.
+
+"Plums pladask, i haf och slask", storskrek en till liten en. Hon stod
+vid en vattengoel och hoppade jaemfota sa leret floeg om henne och
+faergade hennes foetter och ben graa.
+
+"Sjung, och hitta pa nan'ting du ocksa, Sylvia, annars aer du ingen
+svan", fortsatte hon.
+
+"Jag kan ju ingenting", svarade Sylvia, en fin liten flicka, som sag
+ut som den grannaste docka.
+
+"Hitta pa at mig du Ingegaerd, foer jag kan ju bara sant som stora
+sjunga, sadana daer krummelursanger, och det later inte vackert haer."
+
+"Nej svanor sjunga inte sadant", medgaf Ingegaerd, hon med tjocka manen
+och goda oegonen.
+
+  "Kullen tova",
+
+sjoeng Ingegaerd i Sylvias staelle slaepande och vemodigt, pa geterskevis.
+
+  "Tolf maen i skoga.
+  Tolf maen aero de.
+  Tolf svaerd baera de.
+  Mig vilja de bortlocka.
+  Kullen to o-va."
+
+"Nu ska vi dansa, motsols omkring er, nio varf, och sa bli ni ocksa
+vilda svanor", ropade Viva, som kom skuttande fram fran lergoelen.
+
+De togo alla i ring om de af aengslan och undran mest foerstelnade
+fjaellbarnen. De dansade i takt och slaengde valdsamt med de
+sammanslutna armarna och haenderna:
+
+  "Ptro, vall. Ptro, vall.
+  Pa skallebofall.
+  Daer aer getter, daer aer fae.
+  Daer aer sma flickor och gossar, att leka me."
+
+Inte tycktes da Ante och Maglena i denna stund likna "sma flickor och
+gossar", som man kunde "leka" med.
+
+De stodo blossande roeda med nedslagna oegon och kaende sannerligen mera
+lust att grata aen att ge sig i dans.
+
+Elsa kom springande och raeddade dem.
+
+"Mat och kaffe fanns i ordning i stoeres!"
+
+Hon drog Ante med sig. Ingegaerd och Sylvia togo Maglena mellan sig och
+sprungo i vaeg oefver vallen, uppat stoeres.
+
+Sara stod inne i den svala, halfmoerka mjoelkkammaren och haellde upp
+mjoelk i tragen. Hon hade doerren oeppen ut till det stora rummet. En
+stor spis fanns i hoernet vid doerren, daer brann elden hoeg, fast det var
+varma, ljusa sommarnatten.
+
+Men potatisen hade kokat oefver den och kaffet, foer koletarna.
+
+Sara, hon var sa noejd att slippa saetta sig och mjoelka korna nu midt i
+natten.
+
+Hon hade blifvit rent foerundrad att finna alla korna mjoelkade, utom
+Rosenpanosen. Den kon "slog" och ville inte "ge ner mjoelken" naer bara
+barnungar kommo dinglande med mjoelkstaefva och pall och satte sadant
+ifraga.
+
+Ingegaerd foerklarade att de inte hade kunnat tala att hoera huru korna
+laeto om sig, med mjoelken som spaende i jufren pa dem. Daerfoer hade de
+mjoelkat.
+
+  _________________________________________________________________
+
+                       TRETTIOTREDJE KAPITLET.
+                          GRAL OCH ALLT VAeL.
+
+Alla barnen hade omsider kommit i saeng och i soemn. Men nu var det
+riktigt vedervaerdigt snopet foer sex af dem att vakna i halmbaeddarna i
+"oefver" och "nedersaengar" langt fram pa soendagseftermiddagen och finna
+stoeres tomt pa folk.
+
+Mycket vaerre aenda, finna faehuset med alla kor, som de foeresatt sig att
+mjoelka, tomt det med. Korna, som de "delat ut" pa hvar och en att
+mjoelka, den mest laettmjoelkade, Dansros, till Viva, voro all vaerldens
+vaeg, ute pa bete i skogen. Getterna likasa.
+
+Pelle otaeckingen, hade inte gjort som han lofvat, naer han pa natten,
+langt efter de andra kom hem efter att ha' varit och letat efter
+Gullstjaerna han med.
+
+Han hade lofvat att ta' alla barnen med ut till skogs som getare. De
+skulle ha' fatt ro i lillekan oefver an, till bruksbodarna, daer dom
+hade en stor svart tjur ifran fraemmande land. En tjur, som hade
+maessingsring i naesan och kedja i pannan, och som vardt sa storsint naer
+han sag barn att han vralade, sa det roek ur mulen pa'n och han fick ga
+i saerskild inhaegnad om da- garna.
+
+Och Pelle hade lofvat att de skulle fa fiska foreller i en liten
+fjaellbaeck. Och han skulle laera Ante blasa bockhorn, som aer laettare att
+blasa i aen langlur. En hala skulle de ha' fatt se, daer roefvare hade
+hallit hus i foerra tider. Man kunde krypa in i den sa lang man var,
+genom ett hal som knappast syntes i berget, och sen sta daer inne om
+man sa var femton man stark.
+
+Pelle skulle ha' visat dem en plats i skogen daer mossan var hvit i en
+rund ring, midt i groenmossan, efter vittror, som brukade dansa
+daer. Och han hade lofvat att foera dem till ett staelle i berget daer han
+en gang sett en huldra. Hon hade varit groenklaedd, med langt har, gult
+som kornhalm, och hon hade sett pa honom och lockat sa att han sa naer
+hade foeljt henne, om han inte, i detsamma han sprang sta', hade fatt
+foer sig att hon saekert var en huldra och sagt ut Jesusnamnet foer
+henne. Da hon hade slunkit bort och blifvit som ett baktrag.
+
+Och alla baer, som de skulle ha' plockat, och kattguld och hvita
+marmorstenar, som Pelle lofvat dem, och som fanns bara pa ett enda
+staelle.
+
+Sa mycket knot och missnoeje. Sa jaemmerligt sura miner som syntes oppe
+i stoere denna dag, skulle inte laett kunnat upptaeckas en sa stralande
+solskensafton.
+
+"Daer glor solen in genom foenstret, och goer sig till, som om den vore
+sa glad och foernaem", fnyste Ingegaerd och slet i hartestarna, som hon
+flaetade.
+
+"Den ser ut som om den tyckte att vi skulle vara glada bara foer vi ha'
+den", puttrade Gertrud och knoet en foerarglig hardknut pa
+underkjolsbandet med ilskna, haeftiga roerelser.
+
+"Och inte en eldgnista i spiseln", muttrade Elsa. Hon var klaedd och
+faerdig, och stod sa godt som midt opp uti den vaeldiga spiseln med ett
+fang stickor, som hon lade pa den ganska foersvarligt glimmande gloeden.
+
+Elden flammade genast opp, och nu foerklarade Elsa att hon "braende upp
+sig" fastaen daer nyss icke funnits "en gnista eld."
+
+Det var vael soendag och man skulle vael atminstone den dagen fa kaffe
+till skorpor, som man haft med hemifran.
+
+"Kom inte stickande med blamjoelk, det saeger jag dej", sade Angela med
+formlig graelton till Elsa, som med en tom traeskal gick at
+mjoelkkammaren till. Angelas langa silkeslockar hade trasslas sig da
+hon gloemt att vrida fast dem om papiljotter pa kvaellen. Hon var sa
+retlig och otalig, att Viva pastod att det fraeste om henne, naer hon
+spottade pa ett finger och nuddade vid henne, som man goer naer man
+kaenner om ett strykjaern fraeser hett.
+
+"Du aer dum! Tarflig aer du ocksa", upplyste Angela Viva, som barbent
+satt opp underkjolen med nalar som byxor och sade, att hon var herre i
+huset och att hon hade raettighet att vara hvad och hur hon behagade.
+
+Sylvia satt uppraett i nedersaengen och graet. Allting var "trakigt" och
+hon laengtade efter sin mamma. "Hu-hu-hu", snyftade hon. "Hvad skulle
+jag haer att goera. Det var mycket finare och baettre hemma."
+
+Hvilken anmaerkning nog var ganska riktig om hon jaemfoerde foeraeldrarnas
+storstadsvaning pa tio praktrum, som innesloeto taflor, mattor,
+kristaller och silfver tillika med svaellande baeddar, finaste linne och
+sidentaecken, med rummet hon nu vistades uti.
+
+Mossan satt gulgroen mellan springorna i timmervaeggarna. Baenkar och
+pallar voro visserligen blanka, men af noetning, samt grofva och
+omalade. Golfvet var vael knappast hyfladt, med stora springor, doerren
+klumpig med stor jaernhake foer, i staellet foer las. Saengen, i hvilken
+hon nyss vaknat "pa galen aenda", var fylld af prasslande halm, taeckt
+med ett groft laerftslakan. I staellet foer "sidentaecke" hade hon en
+farskinnsfaell att dra opp omkring sig, fast hon var sa het af vaermen
+att hon velat kasta den all vaerldens vaeg.
+
+"Ja, hvem bad dig komma med", bjaebbade Viva. "Du kunde ha' stannat
+daerhemma utan oss, --finnos--grinsibba daer! Du har i alla fall fatt
+halfva lakrisstangen, som vi hade med till kalas, och stoersta
+broestsockersbiten, naer Elsa delade, och en hel kopp hafregryn naer vi
+fingo hvar sin half, bara foer att Angela inbillade oss att det aer
+foernaemt att lata fraemmande aeta opp allt som aer fint och som om man
+vill ha sjaelf --."
+
+"Du goda tid! Jag tror rent att du aer foertrollad Viva", gnaellde
+Sylvia, hvilka med armbagarna pa uppdragna knaen satt kvar i saengen
+och, med det hvitblonda haret stretande ut mellan fingrarna, som hon
+hoell om hufvudet, foeretedde en bild af djupaste elaende.
+
+"Du stora vaerld. Lakrits! En fattig lakritsbit, det raekna ni pa! Jag,
+som skulle kunna fa ett hus utaf bara lakrits, med foenster af
+broestsocker och tak utaf knaeck, och med vaegar omkring utaf bara
+hafregryn. Pappa har foerfaerligt mycket pengar, det saeger Lina daer
+hemma och jag skall be pappa bygga mig ett san't hus och du skall inte
+fa sa mycket som slicka lakritstroeskelen en gang."
+
+"Det har du sa raett i, min lilla kulting", smilade Viva och kysste pa
+fingret at Sylvia.
+
+Hon hade satt en liten brun bjoerkkvist i munnen och latsade roeka, daer
+hon gick fram och tillbaka med haenderna i "byxfickorna".
+
+De hade haft en riktig finskraeddare fran staden hemma en tid, att sy
+fars och draengarnas hemvaefda klaeder, och Viva atergaf noga hans
+roerelser och uttryck.
+
+Hon satte sig pa en trebent stolpall bredvid saengen och sjoeng,
+slaepande med halfslutna oegon:
+
+  "Pa blomsterklaedd kulle satt Hjalmar och kvad
+  om sommarens faegring en gang,
+  och rosornas kalkar och blommornas blad
+  sig bugade djupt vid hans sang."
+
+"Tyst da, Viva", hvaeste Ingegaerd, "du vaecker upp smastackarna haer inne
+i mjoelkboden."
+
+"Ja, ser lilla soetnosen, de var just meningen de", jollrade Viva och
+vindade sa mycket hon foermadde emot systern.
+
+"Se jag vill inte att di skola raka in i samma elaendesexistens som vi.
+Det fins ingenting gemenare, rysligare aen att vakna pa morgonen da det
+aer kvaell."
+
+  "Han sag endast henne",
+
+fortsatte Viva.
+
+  "Sag rosen, som brann lik purpur pa snoehvita hyn",
+
+gastade hon nu alldeles invid mjoelkkammaren. Hon tvaertystnade, haepen
+och ytterst illa till mods.
+
+Doerren utat oeppnades i detsamma, och i den visade sig Ante och
+Maglena. Faerdigklaedda voro de, kammade, blanktvaettade, glada och blida
+sa att det lyste som sol om dem.
+
+Maglena bar haenderna fulla af skogskonvaljer, linnea och
+skogsstjaernor. Ante hade gjort rifvor (lador) af bjoerknaefver, sex
+stycken. Han bar dem foersiktigt uppradade pa ena armen.
+
+De voro till braedden fyllda med tidigt mogna hjorton.
+
+"Aer ni oppe?" fragade Viva skarpt, fast hon sag dem fullfaerdiga
+framfoer sig. "Jag trodde att ni sof. Hvarfoer i all vaerlden ha' ni
+stigit opp?" fortfor hon med afund- sam, mycket ogillande staemma.
+
+"Foer Pelle vaeckte opp oss innan han gaf sig af me kraeken i morse."
+
+"Fy en san' otaecking, som inte vaeckte oss", sade Gertmd med naestan
+grat i roesten.
+
+"Han gjorde nog hva' han kunde", sade Ante. "Han ba' ropa och skrek in
+genom doerren haer, och tuta i langlur precis taett bredvid saengvaeggen.
+Sara kaka och Kalle blaste i bockhorn. Korna laet nog om sig bra, da
+dom floejde (rusade) i vaeg a, sa vi trodde att ni vardt vaken af de".
+Ante dukade fram myrbaeren pa det lilla bordet framme vid foenstret
+medan han afgaf sin foerklaring.
+
+"Aesch, inte kan man vakna af bara sa pass, de visste han mycke vael",
+fnyste Ingegaerd. "Sant' daer somnar man just af."
+
+"Ha' ni varit ute ni nu, och haft roligt hela dagen?" fragade Elsa
+naestan foerebraende.
+
+"Ja, jag vet int' om vi haft roligt. Men vi ha' hjaelpt till i faehuse,
+vi ha' mjoelka alla getterna", upplyste Ante tveksamt.
+
+"Ja, de var vael roligt de", afgjorde Gertrud.
+
+"Och sa ha' vi makat" (skoflat undan goedsel).
+
+"Det aer roligt ocksa, foer det blir sa fint efter", pastod Ingegaerd
+bestaemdt.
+
+"Och sa skrapa vi korna innan dom slaepptes ut", sade Maglena belaten.
+
+"Precis det bruka vi fa goera ocksa", foell Gertrud in. "Och de aero sa
+glada och slickas till tack. Usch, usch, usch! Och vi ha' bara sofvit.
+Och det aer naestan sista dagen i faebodarna. Just som om vi inte kunde
+sofva sa mycke som behoefs hemma, under skoltiden."
+
+"Ja, fy sa rysligt, och sa alldeles ohjaelpligt", suckade Ingegaerd.
+
+"Och sen ha' ni kanske varit i skogen, och pa myran?" fragade Angela,
+som aennu arbetade med att fa lockarna att ligga fina nedat halsen.
+
+"Ja, men, i koerkan a", svarade Maglena allvarsamt, fast lite foersagd
+och tveksam.
+
+"I kyrkan?" skreko barnen pa en gang. "Kyrkan, men den aer tva mil
+haerifran!"
+
+"Tyst Maglena", varnade Ante och sag maekta besvaerad ut.
+
+Maglena satte haenderna under foerklaedet och kroep ner pa troeskeln i den
+oeppna doerren, tydligen besluten, att lyda broderns uppmaning.
+
+"I hvilken kyrka? Saeg, hoer du!" fragade Elsa och gick med en pabredd
+smoergas ut i doerren, till Maglena.
+
+"De var ingenting. Jag bara sa' sa."
+
+"Hoer du Maglena, var ni i en latskyrka?" sade Ingegaerd, som med sin
+smoergas slog sig ned bredvid Maglena.
+
+"Jag vet int' hvad sant aer foer slags koerka", afvaerjde Maglena.
+
+"Lilla soeta, fina Maglena, saeg till mig, bara till mig hvad ni varit i
+foer kyrka", hviskade Sylvia.
+
+I sitt langa nattlinne sprang hon ur saengen, oefver golfvet och kastade
+sig ner i knaeet hos Maglena, med armarna om hennes hals. "Lilla, soeta
+Lena, saeg foer mig, bara foer mig!"
+
+Maglena sag aengsligt bort till Ante, som helt ordentligt satt framme
+vid bordet och at myrbaer och graeddmjoelk tillsammans med Angela, Viva
+och "Rofvorna", som praestbarnen Ingegaerd och Gertrud kallades i
+foerening.
+
+"Saeg de om du vill", medgaf Ante, som sag systerns vanda.
+
+"Till mig, bara till mig", hviskade Sylvia.
+
+"Hur sag kyrkan ut?"
+
+"Groen inni, me blatt tak."
+
+"Var det skogen? Var det Gud, som var praesten?" hviskade Sylvia,
+ploetsligt mycket allvarsam. "Gud har varit hos oss och tagit tillbaka
+lilla syster Eva, som jag hade foerr. Hon har sa roligt nu att hon inte
+vill komma igen till mig. Naer jag har trakigt sa taenker jag naestan
+ocksa ga till henne, opp till Gud. Saeg, var det Gud, som var praesten?"
+
+"Naeae, de va bara Ante."
+
+Viva hade smugit fram. Hon hoerde namnet pa praesten.
+
+"Vet ni hvad", skrek hon, "nu, naer vi aero faerdiga och ha' aetit och
+allting, sa ska' vi ga i kyrkan. Ante far vara praest, foer han har
+predikat foerut i dag foer Maglena."
+
+Ante rodnade upp oefver oeronen.
+
+"Ja, Ante, aer du van att vara praest sa skall du predika foer oss", sade
+Elsa mildt och allvarligt. "Vi ha' bara sofvit, och varit otaecka och
+graelat pa hvarandra da vi voro foertretade pa oss sjaelfva, foer man kan
+ju inte graela pa sig sjaelf. Hallit pa sa hela soendagen, sa laenge vi
+varit vakna."
+
+"Ja vi maste fa lite soendag i oss och bli snaella, sa att visst skall
+du predika, Ante", sade Ingegaerd och sag bed- jande pa Ante med
+stralande goda oegon.
+
+"Kom ihag, Ante, att vi ha' varit sa elaka pa hvarandra foer ingenting.
+Kom ihag, att du maste goera oss snaella, pa soendagen", ifrade Gertrud.
+
+Hon vek redan upp klaedningen omkring sig, som bondgummorna naer de
+kommit akande till kyrkan och satte den roedrandiga krakan pa, beredd
+att ge sig af.
+
+"Och vi skola sjunga tillsammans, vet du, Ante", sade Angela. "Ga nu
+foere sa komma vi."
+
+Angelas roest var sa bade fast och oefvertygande, att Ante utan vidare
+reste sig opp och tog vaegen ut.
+
+  _________________________________________________________________
+
+                       TRETTIOFJAeRDE KAPITLET.
+                         ATER PA PREDIKSTOL.
+
+Ante stod ater pa en predikstol i skogen. Denna gang pa en ganska
+mattligt hoeg sten, som var helt och hallet oefvervaext med
+groenhvitskimrande mossa.
+
+"Kyrkfolket" hade kommit fran alla hall, somliga hade haft lang vaeg
+att ga. De hade soekt ut krokvaegar mellan traedstammar och rundt
+smamyrar. Nu sutto de baenkade i rad pa en gammal murken, mossoefvervaext
+hvillaga (hviloplats af faellda stockar), som funnits vid faebodvaegen
+langt innan faebodarna byggdes.
+
+"Ta' opp psalmen, Angela", sade Elsa. "Ta' Skogens faglar". De haer, i
+skogen ha redan boerjat, de."
+
+"Skogens faglar sjunga med ett glaedtigt mod", sjoeng Angela med stark,
+ren staemma. Alla barnen staemde in med. Ante och Maglena aefvensa,
+alldeles i undran oefver att de kunde samma sang som de fina
+herrskapsbarnen. De gloemde att de icke hoerde riktigt samman allihop,
+en kaensla, som foerut nagot tryckt dem, utan sjoengo med, som naer de
+sjungit samman med syskonen i lillgrastugan, medan mor lefde.
+
+  "Skogens faglar sjunga med ett glaedtigt mod,
+  daer pa kvist de gunga,
+  kvittra Gud aer god, Gud aer god."
+
+Sangen tystnade. Ante stod oppe pa stenen sa som han statt daer foerut
+pa dagen och predikat foer Maglena. Da hade det fallit sig sa laett foer
+honom att fa fram orden. Hvar liten blomma i skogen, tjaellbaecken,
+deras egen raeddning undan bjoernen, alla faror ur hvilka de sa
+underbart blifvit hulpna. Om alltsammans hade han predikat vaeldeliga,
+sa att Maglena bade gratit och snutit sig som stort folk brukade goera
+i kyrkan, fastaen hon denna gang inte taenkt pa att haerma dem utan pa
+allvar varit tagen af Antes ord.
+
+Och nu stod han daer och vred sig och sag fjaskig ut.
+
+Maglena riktigt skaemdes foer honom. "Kyrkfolket" boerjade hviska och
+tissla, bjuda hvarann att doppa tungorna i "silfverdosor" fyllda med
+sockergryn, fast dosorna ju voro af naefverbitar, utan nagot som helst
+innehall, och lata adekolongflaskorna af runda pinnar ga emellan dem i
+baenken.
+
+"Skynd dej Ante", hvaeste Maglena. "Dom sitt haer nu allihop a vaenta. Du
+kan vael hitta pa, nu som foerr i dag, vet jag."
+
+Ante vandades och vred sig. Han hoell oegonen halfslutna foer att staenga
+ute stoerande intryck af menigheten. Ahoerarne sutto som riktigt
+kyrkfolk i vaentan, med naesduken i beredskap foer att grata naer Ante
+kanske skulle predika grant, som storpraesten, da han var oppe i
+lappfjaellet och predikade, naer kapellet vigdes in daer.
+
+"Ante da! Hva' du aer fjaskig!"
+
+Ante oeppnade angestfull oegonen. En kangero (spindel), som satt midt i
+det skimrande naet den spunnit mellan fina bjoerkgrenar foell honom i
+oegonen. Ante blef vid att stirra pa den. Hans oegon fingo ett inatvaendt
+uttryck. Han boerjade predika.
+
+"I Guds Faders och Sons och den Helige Andes namn. Nu har jag fatt
+oegena pa kangeron, som sitt midt i naete' a aer sa stinn, a de kom foer
+mej att han aer liksom de, som ondt aer. Foer de ha' foerjaemnan naete
+utspaent at oss foer te narra oss i de. Da vi aer sint pa hvarann' sa ha'
+han oss fast. A da vi vill latas, a da vi aer onoejd i sinne, sa har han
+oss fast."
+
+En lomm for med ett hjaertskaerande, vemodigt skrik utoefver myran bortom
+skogsglaentan, daer foerra "kyrkan" var.
+
+Ante foernam detta klagande ljud.
+
+"Hoer pa lommen sa sorgsam han lat. Sa lat de inom oss da vi ha vari
+sint och elak och onoejd at hvad vi fatt, a da vi int lid te ha tralj
+pa oss utan tyck de traljen aer te ondt, a int vill foersta att de aer
+Gud, som matt saett 'en pa oss, da han si att vi int ha' na vett sjaelf
+om hva' vi ska ha. Vi flyg a flyg, som lommen foer att komma fram te
+Gud a be'n tycke om oss a ta sej an oss igen." Ante taenkte nu pa att
+afsluta sin predikan, men fick sangen i tankarna. "Gud han vill att vi
+skall tycke om en, a si att han aer god, a sjunga om de, som morgon
+mellan fjaellen sjung om de, som "klara baeck och flod" sjung a sorla,
+och som skogens faglar kvittra om de "med ett glaedtigt mod". Gud aer
+god emot folke antingen dom ae' stor eller sma, och emot kraekena. Emot
+Gullspira, som fick slippa tralj om nosen, mot Gullstjaerna, som slapp
+undan bjoern.
+
+Kaere Gud Fader", fortfor Ante, som nu gloemde sig sjaelf och talade
+direkt ur sitt hjaerta. "Kaere, kaere dej Gud, var go mot smastinterna sa
+dom alltid hall sej snaell och behaendig mot ungfolke, som tagit sig an
+dom. Och var go mot Anna-Lisa och Per-Erik och Nilsons och lillKalle,
+daer dom aer. Laga sa att Per-Erik blir en rejel draeng, som aldrig sup
+eller svaer eller slass.
+
+Och var go mot lill'Manke. Du vet att han int kan, "Ske din vilje",
+och att han aer just som sa vingelsint af sej: sa han vill gloemma hva'
+mor sa'. Ga till'en du Gud, kaere, kaere dej och lat' en komma ihag allt
+hvad som aer riktigt. Ga till Gullspira a, sa hon int bry' sig om te
+soerje efter oss. Ga till bjoerntasse i skogen, sa han int goer de ondt
+aer. Ga till Glasoegonskarn och ta braennvine af en. Ga till allting, sa
+blir de riktigt och bra i hela vaerlden. I Guds Faders och Sons och den
+Helige Andes namn. Amen."
+
+Ante som statt med hufvudet hoejdt upp emot solskimret emellan tallarna
+tyckte, naer han nu sag upp att folket daer pa hvillagan just som oekats.
+Men solen hade blaendat honom sa han kunde inte se riktigt. "Vi kan
+kanske sjunga Hela vaerlden nu efterat", framkastade han fran
+predikstolen. Och det blef sang af! Sang som om man varit i himmeln
+tyckte Ante. Psalmen tonade med ens i flera staemmor, som naer dom sjoeng
+i julottan i Frostmofjaellet.
+
+  "Hela vaerlden froejdes Herren
+  Tidigt och af hjaertats grund.
+  Kommer ifran orter fjaerran,
+  I som stan' i hans foerbund.
+  Traeden fram med lust och froejd,
+  sjungen Gud i himlens hoejd."
+
+  _________________________________________________________________
+
+                        TRETTIOFEMTE KAPITLET.
+                         ANNAT ATT TAeNKA PA.
+
+Ante, som statt och sjungit med oegonen fortfarande riktade mot den
+sena kvaellens sol, aterfick smaningom oegonens bruk. Och hvad han sag
+bragte honom pa foetter.
+
+Det var storprosten, just han, som predikat sa grannt i lappfjaellet,
+som stod daer och hoerde pa honom.
+
+Som vettskraemd hoppade Ante ner fran stenen och flydde till skogs.
+
+Maglena hade mer aen gaerna velat foelja hans exempel sa foerfaerande illa
+utsatt som hon nu blef, ensam bland sa farligt mycke herrskapsfolk. Ty
+tva fint klaedda fruar hade ju ocksa kommit till nu, medan Ante
+predikade. De hade hattar pa sig med silkesband, och vantar som sag ut
+som spetsar, pa haenderna, och sa granna koeptygsklaeder, lastiker hade
+de pa foetterna.
+
+Och det var sjaelfva storprosten, som foeljt i deras saellskap. Maglena
+kaende straxt igen honom hon, ty det lyste liksom det gjort opp i
+lill'kapellet, blidt och ljust ur oegonen pa honom nu, naer han stod
+stoedd mot en tallstam och hoerde pa Ante. "Voerdande" och hoeg sag han
+ut. Maglena kaende sig sa liten, liten naer han sag pa henne. Men hon
+kunde inte komma undan och ge sig efter Ante, foer Sylvia satt i hennes
+knae och ville vara lillbarn.
+
+Hon var sa spaed och liten Sylvia, och hade sa tunna, mjuka klaeder, sa
+Maglena kunde godt halla henne, ja till och med gunga henne lite smatt
+och halla myggen borta fran hennes fina, bleka lilla ansikte.
+
+Naer Sylvia fick se de fraemmande, satte hon sig upp. Hon ropade fram
+den ena af dem, sin mamma, hvilken genast fick del af att hon haer uppe
+i faebodarna vunnit en san "baesta vaen", som aldrig skulle fa ga bort
+fran henne.
+
+Nu, sedan predikan var slut och "praesten" flytt till skogs blef det
+lif och rumor bland alla barnen.
+
+Elsa, aeldsta dottern i praestgarden, till hvilken faebodarna hoerde, blef
+ganska illa till mods da hon sa haer tidigt fick mor i sikte. Hon och
+de andra barnen hade gjort upp sa manga lysande planer om huru
+festligt de skulle mottaga foeraeldrarna och tant Gerda. Och nu kommo de
+pa dem utan att de gjort ett dugg till deras firande. Sa nu hann Elsa
+knappast haelsa foerraen hon lade ivaeg uppat stoeres allt hvad benen buro
+henne.
+
+Hon taenkte med fasa pa, att det i hoegsta grad ostaedade rummet skulle
+skadas af mamma. Mamma som ju inte skulle komma till faebodarna foerraen
+soendagen pa kvaellen.
+
+Foer henne sa vael som foer hennes fyra systrar Angela, Ingegaerd, Gertrud
+och Viva, hvilka aefven nyss stigit upp, var det ju aennu sa godt som
+morgon.
+
+Emellertid fick Elsa "Rofvorna", de alltid oatskiljaktiga Ingegaerd och
+Gertrud, med sig. Och som de, med foerenade krafter jaektade, baeddade,
+sopade, enrisade golfvet, fejade spisen, lade pa elden och satte pa
+kaffekokaren, sa hade de allt fint och i ordning naer mamma och hemmets
+folk kommo in.
+
+Glaedjen att fa haelsa foeraeldrarna var dock nagot blandad. Ty nu skulle
+det bli slut pa den haerliga, veckolanga faebodvistelsen. Korna och
+getterna skulle ju drifvas hem till slattertiden, och faebodarna
+staengas till foer flera veckor.
+
+Naer, pa sommaren folk och kreatur skulle dit upp igen hade barnen
+redan boerjat sin laesning och skolundervisning. Inte tal om att da fa
+goera nagon faebodvandring, aen mindre fa stanna daer uppe.
+
+Men nu var baest att sla ur hagen alla sorgliga tankar, pa laesning och
+instaengdt lif. Man hade minsann annat att goera.
+
+Pelle kom just hem med en knippa foreller, som han metat medan han
+varit ute och getat kreaturen.
+
+Elsa rensade fisken raskt och haendigt, och stekte den sedan i pannan
+oefver gloedelden.
+
+Ingegaerd skoeljde potatis, diskade traevrilar och skurade knifvar.
+
+Angela dukade bordet, som faelldes opp, sa det blef stort. Hon prydde
+det med skogsblommor och groent, som Sylvia, Maglena och Viva haemtade
+hem ifran skogen, medan Pelle gjorde fint pa garden och krattade, samt
+bar undan loefaffall och riskvistar.
+
+Gertrud faektade inne i mjoelkkammaren. Hon bar ut filbunkar och getost
+och knaeckte moera kornbroedskakor i passande bitar till maltiden.
+Smoerbyttan med gult, naestan blomsterdoftande smoer staellde hon midt pa
+bordet. Med tillhjaelp af Ingegaerd graelade hon sig till att fa behalla
+hedersplatsen daer foer den, huru mycket Angela aen naebbade emot ett
+sadant tarfligt saett att duka.
+
+Gulbrunt messmoer och faersk koost, som var sa torr att man storknade af
+den, fast den gammal och mognad blef mjuk och laecker, dukades aefven
+fram.
+
+Langt ute i skogen hoerdes omsider drillande grann kakning och jublande
+langlurlatar.
+
+Kalle och Sara voro patagligen i saellskap, och sa hade de vael foeljts
+at hela dagen. Rofvorna tyckte att sadant var bra underligt och att
+det hade varit mycket raettare och baettre om atminstone Sara stannat
+vid faebodarna tills hon fatt dem alla ordentligt vakna, om det ocksa
+behoefts hela dagen daertill.
+
+  _________________________________________________________________
+
+                       TRETTIOSJAeTTE KAPITLET.
+                     ATER ETT SAeNDEBUD FRAN MOR.
+
+Ute i skogen gick praesten helt allena. Han ville som vanligt soeka upp
+den kristallklara "kallkaella", som han visste fanns i naerheten.
+
+Naer han, tyst gaende fram i mjuka mossan naermade sig kaellan tyckte han
+sig hoera ljud som af snyftande grat.
+
+Aengsligt deltagande ville han skynda i den riktning hvarifran de
+sorgliga ljuden nadde honom. Han gick nagra steg fram. Men stannade
+foerundrad och villradig.
+
+Gossen, hvilken han nyss sett, och hvilkens frimodiga upptraedande som
+predikant ute i skogen vaeckt hans undrande haepnad, han lag nu
+framstupa pa marken, taett invid kaellan, skakande af grat.
+
+"Hvad dug de till att jag star och just som spektaklas foer dem, som vi
+int hoer till", snyftade gossen. "Hvad dugde till att jag drog
+smastinterna och oss allihop bort ifran fjaelle och sma grastugorna
+daer. Hade vi stannat, om ock sa vari i sjaelfva fattighuset sa hade vi
+aldrig vetat att det fanns nage baettre till foer oss, och tyckt att vi
+bara skulle sa ha de. Men nu tro jag int de laengre, foer nu vill jag
+bara ha de baettre. Jag vill promt veta nan'ting om allt som fins pa
+jola, a vara lik fin barna haer. Och nu sa aer det bara tungt och
+sorgmodigt inom mej. Int vill jag mer ga kring vaegarna och skaemmas naer
+jag skall in i gardarna a int har nage att byta mej till foer maten.
+Jag vill int vara en tiggare, som ingen tycke om och som ingen bry sig
+om, hva han aen saeg. Jag vill int sta pa sten i skogen och predika. Jag
+vill sta i en koerka och tala om foer folke hva mor laerde oss. Men jag
+far bara ga och ga, och vaerre och vaerre braens de inom mej, som om jag
+aldrig gjorde de raett aer fast jag vill goera de.  Kaere, kaere dej Gud,
+ta dej an mej sa jag tycker om att goera som du vill, och att jag int
+goer som lill-Manke, a bara vill gloemma bort de."
+
+Ante sag foerskraeckt upp. Han tyckte sig hoera ett prassel, varsna
+skuggan af en maenniska.
+
+Det var praesten, som i detta nu naermade sig honom.
+
+Skamsen, sa foerkrossad att han knappt vagade se upp kom Ante pa
+foetter. Han tog rappt tag i bleckhaemtaren, som Anna-Dea slaengt till
+honom naer hon sag honom ge sig i vaeg inat skogen at kallkaellan till.
+
+Ante vippade ner haemtaren i kaellan och sag med motvilja sitt
+roedsvullna anlete foervridet afspegla sig daeruti.
+
+"Vill du ge mig en dryck innan du fyller haemtaren", sade praestens
+lugna, milda staemma.
+
+Ante moette foerundrad, med ens sa laetthagad och tilllitsfull de djupa,
+moerka oegon, hvilka sa goda, foerstaende riktades emot honom.
+
+Han visste inte huru det gatt till men fann sig snart helt frimodig
+vandrande fram den slingrande stigen ner till tjaernen i saellskap med
+den man, hvilken nyss, naer han sag honom fran "predikstolen" ingifvit
+honom en sa pinsamt foeroedmjukande blygselkaensla.
+
+De blefvo laenge sittande pa mosstenen nere vid tjaernen de bada, den
+aeldre, mannen med det goda foer allt bekymmer, all noed oemmande hjaertat,
+och gossen med det nedstukade, skygga, inatvaenda, men nu med ens sa
+oeppenhjaertiga, frimodiga sinnet.
+
+Ante kunde ju oeppet, som om det varit till Gud sjaelf tala om allt som
+tyngt honom. Enkelt och klart kunde han beskrifva den oro han staendigt
+kaent foer smasyskonen innan han funnit sadana hem foer dem, som mor
+skulle ha likat. Om hennes kaerlek och lidande och doed talade han och
+om huru han lofvat henne att taga vara pa barnen och geten.
+
+Ja till sist kunde Ante till och med utan blygsel och fruktan orda om
+hvad som innerst grott i honom, han trodde det var fran det han foersta
+gangen, bara nagra ar gammal, satt i Julottan uppe i det lilla
+kapellet i Frostmofjaellet. Ante fann nu ord att daermed uttrycka sin ju
+rentaf orimliga oenskan, att en gang fa bli praest!
+
+Den aeldre, redan blifne vaennen satt nu tyst och tankfull. Laenge satt
+han sa, utan att som nyss foerut, med varsamma, enkla fragor eller sma
+deltagande uttryck uppmuntra gossen att oeppna sitt hjaerta.
+
+Till sist reste han sig upp. Det lyste ur hans oegon som af ett
+fattadt, heligt beslut.
+
+"Det aer icke verk af maenniskor eller en slump, som foert dig i min vaeg
+gosse. Det aer Guds verk och vilja. Jag foerstar att vi boera foelja den
+vaeg som din moders boener banat ut at dig."
+
+Ante sag upp, haepen, som blaendad af blixtens ljus.
+
+"Du far din uppfostran hos oss och far studera vid gymnasiet i staden.
+Jag aer viss om Guds vaelsignelse oefver foeretaget foer bade dig och oss.
+Vi, min hustru och jag bli mor och far foer dig, hvilka alltid vilja
+dig vael. Du blir god son at oss, och sa aer saken afgjord. Gud vaelsigne
+dig min gosse!"
+
+Ante kaende handen, som fast, hoegtidligt hvilade pa hans hufvud.
+
+Fosterfadern och fostersonen stodo samman ute i skogen vid den
+slumrande tjaernen, i sommarnatten, som var ljus som dagen.
+
+Ante var som i en droem. Det foell honom foer att Guds aenglar skulle
+komma fram ur tjaernens skira toeckensloeja. Han skulle icke ha blifvit
+foerundrad om han i det milda toecknet varsnat mors anlete nu lika
+ljust, leende, som naer hon skiljdes haedan med vaelsignelseorden oefver
+barnen.
+
+  _________________________________________________________________
+
+                       TRETTIOSJUNDE KAPITLET.
+                              INDIANER.
+
+Stilla, tysta, som om de vistats pa foerklaringens berg vandrade de
+baegge, fosterfadern och fostersonen, stigen framoefver till faebovallen.
+
+Stimmet, som aenda pagatt i deras naerhet, naer kreaturen kommo hem fran
+skogen, hade liksom flutit foerbi dem.
+
+Vildt tumult mellan tjurar och stridsfaerdiga kor, mellan ystra bockar,
+lefnadslustiga killingar, foernoejdt, hoegljudt ramande, sang- och
+lockljud, skrik och skratt, spring och hojtande, det hade alltsammans
+undgatt dessa tva.
+
+Inte heller hade de gifvit akt pa de kallande, skallande skraenen fran
+atminstone fem barnroester, som ljudit i deras naerhet daer de, endast
+lyssnande till Guds roest, uppehallit sig vid den djupa tysta tjaernen.
+
+Men nu! Under skraen och tjut, som siouxindianer skulle ha svart att
+efterlikna, blefvo dessa baegge nu omringade af hela den vilda skara
+som foergaefves jagat efter dem ute pa skogsvidden. De blefvo infangade
+af foerskraeckliga, blodtoerstiga indianer!
+
+"Blekansiktenas skalper" skulle dessa ha! Ingegerd klaettrade, vig som
+en vessla upp pa fars axlar foer att med ett laett ryck i de mjuka,
+svarta lockarna och ett kringsnoende med "skalperknifven", traestickan,
+lossa skalpen. Men sedan kysste hon angerfull den "bara" flaecken,
+innan hon gled ner och blef vild, riktig indian igen.
+
+Far log, mild och tankspridd. "Na, na, sma flickor!"
+
+Han fortsatte ostoerd vandringen uppat stoeres. Men Ante han var mindre
+lycklig. Han kringraendes och infangades af indianerna under hiskliga
+skrik och vildsinta atboerder.
+
+En laecker bit, ungt blekansikte skall smaka bra."
+
+Ante skulle "stekas och aetas upp till kvaellsvard."
+
+Hade icke gossen aennu gatt som i en undrande droem, utom sig oefver den
+lycka som vederfarits honom och som han visste skulle fa fortfara, sa
+skulle han vael rent af blifvit vettskraemd vid anblicken af sex
+ohyggligt, i tegelstensroedt tatuerade varelser, hvilka utom dess, om
+man undantar Maglena, tjoeto och gastade som odjur och hafvade efter
+honom med otaeckt tillritade, blodiga, bara armar eller dansade kring
+om honom pa lika styggt tilltygade bara foetter och ben.
+
+Harmanarna pa dem alla voro upploesta och hopbundna midt oppa hufvudet
+med klipprisrefvor, sa att de foello ner i ansiktet eller at ryggen,
+som haestsvansar. Taenderna lyste gulfaergade ur grinande gap.
+
+De tjoeto och skrattade af haenfoerelse, naer Ante vettskraemd och radvill,
+som ett riktigt blekansikte, foersoekte att undkomma dem.
+
+Ploetsligt, och alldeles ofoerberedt boejde sig Ante med hufvudet foere,
+lik en ungtjur, som skrider till anfall.
+
+Med haepnadsvaeckande kraft puffade han omkull indianerna.
+
+De stupade som flugor till hoeger och vaenster, upphaefvande hoega,
+haemdlystna krigstjut.
+
+Med sprang som en jagad vildren satte Ante af opp emot stoeres daerat
+han sett den nye maektige vaennen och beskyddaren begifva sig.
+
+Han hade daervid sa naer sprungit omkull Anna Dea, som bradskande var pa
+vaeg ut att jaga barnen in och till saengs. Anna Dea, barnpigan i
+praestgarden foeljde till deras outsaegliga missraekning med de till
+faebodarna anlaenda gaesterna.
+
+Anna Dea hade aldrig nagot vett om att barnen kunde vara annat aen
+ungar, som skulle aeta och sofva och laesa laexor och finkammas och inte
+hade hon en aning om att indianer under denna fagra sommarnatt
+huserade i skogen och lago pa lur daer efter blekansikten.
+
+Fraeck och oefvermodig vippade Anna Dea i vaeg ut genom det oeppna ledet,
+till den grad okunnig om den hotande faran att hon med full hals
+gastade efter barnungar, hvilka hon tycktes tro hade rymt till skogs.
+
+"Viva, Rofvor, Angela, vill ni komma in bara. Ja ja er, naer jag far
+tag i er! Svara pa rappe Elsa."
+
+Hon hoell upp foer att lyssna efter om inte hennes hotelser skulle
+skraemma fram barnen.
+
+"Barnen!" Nagra sadana funnos ju icke till.
+
+Men horden af indianer lag mellan buskarna i mossan, nerplattade pa
+magen med pilen pa spaenda bagar och tomahaken i goerdeln. Deras oegon
+lyste af skadeglaedje och vild triumf.
+
+"Ah, ditt elaendiga blekansikte. Du aer snart icke vaerd ett ruttet
+lingon. En hvissling, en roerelse af anfoeraren, Ingegaerd, nagot
+oegentligt benaemd snabbfotade Renoegat, och din skalp blir tagen, du
+anraettas till kvaellsvard af kannibaliska, haemndlystna uthungrade
+roedskinn. Men ga pa bara! Ga pa och skrik och gasta sa daer
+hjaertskaerande foersmaedligt, utmanande. Det bara retar aptiten pa
+roedskinnen. Gasta pa lite baettre!"
+
+Det var som om Anna Dea i sitt inre foernam denna tyst taenkta,
+foerraediska uppmaning.
+
+"Gu' nada er ungar", fortfor det tillspillogifna blekansiktet, retad
+oefver all beskrifning da hon ej hoerde ljud af barnen, hvilka ju dock
+sa haer dags icke kunde vara langt borta. "Jag ska leta opp en lurka
+(spoe), lang som en tall a hvass som ett abborrskin och sno om er me'n,
+sa det skall lata disk om dask om er."
+
+Intet ljud till svar! Bara underligt att inte Anna Dea hoer det vilda
+bultandet fran dunkande hjaertan, hvilka aennu klaemmas taett intill den
+mosstaeckta marken. "Oldeboken" med franskprake, som ni aer sa raedd foer,
+har jag med mej, jo jo! I morgon ska ni inte fa vara med om att koka
+soetost och goera mylostar, och inte ska ni fa mjoelka getterna. Ni ska
+inte fa mjoelka katta en gang, eller maka eller skrapa korna och ga
+till skogs med dom. Nej, inne i mjoelkboden ska ni fa sitta och laesa i
+Oldeboken hela dan! Naa, vill ni svara aen?"
+
+I detta nu hoerdes ett tjut, ett skraen sa hiskligt och foerskraemmande,
+att Anna Dea, i foerstone helt enfaldigt, i okunnighet om faran af att
+ej oegonblickligen fly eller intaga foersvarsstaellning, satte fingrarna
+i oeronen.
+
+Bakifran stubbar, stenar, traedstammar rusade daer fram en hord af
+tjutande odjur.
+
+De grinade och gapade emot Anna Dea. Hon matte haft en underligt
+mangdubbel hufvudsval, ty de togo hennes skalp hvarenda en af dem,
+utom Maglena, som icke foerstod sig pa den arten af krigsfoering.
+
+Blekansiktets haender och armar blefvo bakbundna med rottagor och
+refvor. Haenfoerda, oefvertjusta blefvo indianerna naer fangen brottades
+med dem sa hardhaendt att de fingo mer aen en duktig bula i ansiktet af
+det. Det hela blef ju sa riktigt indianlikt.
+
+Naer de sa lyckats faengsla offret, knuffade de henne fram till en ung
+smaert bjoerk vid hvilken de aemnade binda fast henne innan de pa allvar
+inlaeto sig pa krigsdans och foerberedelser till en ordentligt genomfoerd
+indiansk offerkvaellsvard.
+
+Rofvorna, Elsa och Viva hoello just pa med att foersoeka att fa den
+valdsamt sprattlande fangens armar dragna bakat, i och foer att fa dem
+faestade vid traedstammen.
+
+De flasade som flodhaestar och voro eldroeda af anstraeng- ning, morska,
+modiga, foerfaerliga i ord och atboerder emot henne, som midt i
+haerligaste faebodtiden vagat komma och hota dem med nagot sa omaenskligt
+onaturligt som fransk grammatik.
+
+Man kunde knappt taenka ut nog straengt straff foer en sadan foerbrytelse.
+De hade gloemt all vaksamhet foer egen del, anade ej den hemska fara,
+som lurade pa dem sjaelfva.
+
+Just i detta nu kom naemligen ett vidunder, ett odjur rusande fram fran
+skogens moerka dimmiga goemsle, lurfvigt, hiskligt, och det vralade sa
+att traed och blad skaelfde.
+
+Indianerna stodo en sekund lamslagna. Men sa, och som pa gifvet
+kommando grepo de till flykten. De satte ivaeg hals oefver hufvud, under
+skraemselns skraen, opp emot faebodvallen.
+
+Maglena foerlorade helt besinningen. Vettskraemd floeg hon foere de andra.
+Fasan, som hon kaende da hon sa alldeles nyss var ensam med bjoernen
+nedanfoer storstenen i skogen, satt aennu rysande fast i henne. Hon sag
+inte. Hon hoerde icke huru skraemda roester foeraendrades till undrande,
+skrattande. Hoerde icke ropet till henne att komma tillbaka. Att det
+bara var Pelle, som var bjoern och att de nu skulle leka dunk, Anna Dea
+och Pelle och allihop.
+
+Pelle var ju i denna stund och med ens hjaelten. Han hade snott fast om
+sig huden af en under sommaren faelld bjoern, i akt och mening att
+skraemma indianerna, hvilket till Anna Deas laettnad ocksa lyckades
+honom. I dunkleken var han snart lika ooefvertraefflig.
+
+  _________________________________________________________________
+
+                       TRETTIOATTONDE KAPITLET.
+                               MAGLENA.
+
+Maglena kom hufvudstupa farande in i stugan. Barhufvad, aennu blek af
+skraemseln, tyst och foersagd stannade hon strax invid doerren, lugnad
+vid asynen af Ante, som helt trygg och hemmastadd satt pa en trebent
+stolpall framfoer spisen och smorde herrskapsskorna med tjaersmoerjning.
+
+Det var aenda farligt baefsamt foer henne att stanna inne, da baegge de
+grannt klaedda herrskapsfruarna sutto daer vid bordet i langa hvita
+koftor med harflaetorna haengande och just nu sago bara pa henne.
+
+Prosten, som hade gatt daer inne och pratat med fruarna gick ut just
+naer Maglena kom in.
+
+"Se haer ha' vi henne, riktigt 'hitsaend', hon med." Med dessa ord lade
+praesten sakta, med en mild strykning, sin hand pa barnets hufvud,
+innan han med en god, meningsfull blick emot hustrun gick ut.
+
+"Ja, haer ha vi henne mycket riktigt", sade den ena af fruarna, hon som
+barnen kallat tant Gerda, och som var Sylvias mamma. Foer resten sa var
+hon ocksa alldeles lik Sylvia, med ljust, lent har, som hon, och hvit
+och blek men mild och blid i ansiktet.
+
+Hon gick fram och drog Maglena, som betaenksam stretade emot, med sig
+fram till platsen, daer hon ater slog sig ned med armarna smeksamt
+slutna om det fraemmande, stelt blickande barnet.
+
+"Haller du af lilla Sylvia nagot", fragade hon med vek staemma.
+
+Maglena rodnade plagsamt. Hon kaende sig ohyggligt illa till mods da
+hon inte hade en aning om hvad detta "haller af" skulle betyda.
+
+"Sylvias mamma undrar om du tycker om, och likar hennes lilla flicka
+och det har jag redan sett att du goer", sade den andra frun, som var
+Rofvornas och de andra barnens mamma.
+
+Hon sag sa rolig och glad ut, sa att Maglena med ens kom att le emot
+henne fastaen hon kaende sig sa besvaerad hos den andra frun.
+
+"Ja nog tycker jag att Sylvia aer behaendig, nog", mumlade Maglena.
+
+"Har du nagot emot att bli hennes lilla vaen och syster?" atertog
+Sylvias mamma. Hon talade oemt, naestan bedjande.
+
+"I staelle foer hon som har sa roligt oppe hos Gud?" fragade Maglena och
+sag med stora allvarsamma oegon, upp mot den fina frun, som hade sa
+sorgmodiga oegon, och som nu, till Maglenas haepnad och sorg syntes ha
+lust att boeja grata.
+
+"Ja, men daer aer mor a, sa nog har den lillstintan de bra", sade
+Maglena med lag roest, i mening att troesta den sorgsna.
+
+"Tror du det, du lilla aelskling", hviskade frun. Hon lyfte Maglena upp
+i sitt knae och lutade sitt hufvud emot hennes bara har, som lyste
+lockigt och glaensande.
+
+Maglena satt ater stel som en pinne. Hon sag dum och besvaerad ut och
+hade stor lust att kraenga sig ned ur en sa ovan staellning.
+
+Men Ante, som hon vaedjade till i sin aengslan gaf henne en varnande
+blick, som betydde sa mycket som, att det var synd om den fina frun
+och att hon skulle sitta stilla hos henne sa laenge hon ville halla en
+sa stor stinta kvar i knaeet.
+
+"Tala med barnet du, Oktavia", sade den sakta gratande soerjande
+modern. Hon slaeppte varligt Maglena ner ur knaeet.
+
+Den andra "roliga" frun, Rofvornas mamma, som hade sa glada bla oegon,
+raeckte handen ut mot Maglena. Hon hoell armen om lifvet pa henne medan
+hon talade om att Sylvias mamma nu, i samrad med dem hennes man och
+henne sjaelf beslutat att lata lilla Maglena fa foelja dem till
+Stockholm som deras eget barn!
+
+"Ska Ante komma a?" hviskade Maglena med af skraemsel vidgade oegon.
+
+"Ante, han kommer till oss. Han aer redan var gosse, sa det aero vi pa
+det klara med." Hon nickade gladt och godt emot Ante, som hoejde
+hufvudet fran arbetet, stroek luggen, som fallit ner, ur pannan och
+saende en ljus lyckostralande blick tillbaka.
+
+Praestfrun log tillfredsstaelld. Tva fattiga pojkar hade hennes man
+tagit upp foerut foer att ge uppfostran till. Men ingen af dem hade
+visat nagot af den klokhet, hjaertefinhet och tankeklarhet som hon
+redan iakttagit hos denne fjaellets och noedarens son.
+
+"Nu, foerstar du, min lilla unge, far du det lika bra i Sylvias hem.
+Och raeknar du pa hvad som aer fint riktigt, sa far du det baettre."
+
+"Du far Evas dockskap", sade Sylvias mamma ifrigt. Hon hade medan hon
+hoell Maglena i sina armar laert att aelska henne och taenkte med hopp och
+glaedje pa att det friska enkla lilla fjaellbarnet skulle kunna hafva
+ett godt, staerkande inflytande pa hennes egen aelskade, enda lilla
+flicka.
+
+"Ett dockskap ma du tro", upprepade den andra, "med sma rum och sma,
+sma bord och stolar och pannor och fat. Ah du kan inte taenka dig!"
+
+"Och lagard och kor och getter a?"
+
+Frun sag haepen ut. Hon hade aldrig hoert talas om sadant i dockskap.
+
+"Vi ha riktiga haestar i staellet, ser du liten vaen, och du skall fa aka
+ut med oss i vagn."
+
+"Har ni en get a, som aer som Gullspira", fragade Maglena med ganska
+aengslig och jaemmerlig staemma.
+
+"En get, nej det ha vi inte. Ingen maenniska i staden har getter",
+fortfor den fina frun foervirrad och radloes.
+
+"Ante han sa' en gang att kungen hade tusende getter och jag taenkte
+att han bodde i stan, a att dom getterna hade gullhorn och att jag
+skulle fa geta dom at kungen."
+
+"Getter har kungen inte. Men naer du aker i vagn far du se honom sjaelf
+och haelsa fint och vackert pa honom."
+
+"Naer jag taenker raett pa saken, du Oktavia", fortfor hon vaend till
+praestfrun, "sa vet jag inte hvarfoer ej Sylvia och lilla Maglena haer
+skulle kunna fa en get. Den kan fa sin plats nere i stallet. Kusken
+far skoeta den. Gamle Bergstroem goer allt som kan glaedja Sylvia."
+
+"Far vi en get sa vill jag foelja. Men nog kan vi skoeta' na sjaelf,
+Sylvia a jag."
+
+Fru Gerda log belaten oefver den lillas tillfoersikt och redan
+foertroliga "Sylvia och jag".
+
+"Du har sa raett i den tanken och sa blir det nog nyttigt foer Sylvias
+broest. Getmjoelk aer ett foertraeffligt botemedel mot tuberkler", sade
+praestfrun, som med raetta var orolig foer vaennernas enda barn.
+"Dessutom", fortfor hon, "ha ni ju ert vackra landstaelle med holme,
+daer geten kan fa uppehalla sig hela sommaren. Ahja det daer skola vi
+nog ordna om till det baesta. Men nu skall du fa hoera pa nagot annat,
+som du saekert tycker aer storbra."
+
+Praestfrun, som sag huru svart Maglena hade att behalla fattningen,
+mest, det foerstod hon, vid tanken pa skilsmaessan fran Ante, ansag det
+baest att ge barnet annat att taenka pa.
+
+  _________________________________________________________________
+
+                       TRETTIONIONDE KAPITLET.
+                    ALLA SJU FRAN LILL'GRASTUGAN.
+
+Lilla Maglena fick hoera samma historia, som Ante redan nyss fatt del
+utaf dels genom praesten och dels genom hans hustru. Historien om honom
+sjaelf och hans syskon.
+
+Deras vandring fran fjaellet med geten i foelje, var kaend nere i
+bygderna, roerande och foerunderlig som den var.
+
+Jaegmaestaren pa Bjoernmon hade kommit att beraetta den naer han var nere i
+landet i tjaenstefoerraettning foer att maerka ut traedfaellning pa
+praestbordsskogen.
+
+Hos sina gamla vaenner i praestgarden hade han talat om "sina sma
+flickor", och ordat vidt och bredt om den lycka och belatenhet han och
+hans hustru kaende oefver att aega barnen.
+
+"Du foerstar Maglena, att sa hade jaegmaestaren aldrig talat foerut,
+daerfoer att han inga barn aegt."
+
+"Det var smastinterna vara, Maerta-Greta och Brita-Kajsa, som blef
+barna at dom", utropade Maglena. "Herre gulla heller, lef dom?"
+fortsatte hon, i ifvern alldeles foergaetande sin vanliga foersagdhet.
+
+"Lefver! Jo det ma du tro att de goera. De aero friska, och de soetaste,
+raraste smastintor. Deras lilla mamma har blifvit sa frisk och glad
+och duktig sedan de kommo till huset. Hon har vaeft tyg till klaeder at
+dem, roed och hvita, och bla och hvita bomullsklaenningar, som hon sjaelf
+sytt foer haelgdag eller hvardag."
+
+Maglena stod med armarna lagda oefver bordet seende ut, opp genom
+foenstret, lyssnande med undran och tjusning, som om hon hoert en saga
+beraettas.
+
+"Ja, och sa har den lilla mamman sytt dem vida foerklaeden af groefre,
+hemvaefdt slag. Dem ha de pa sig naer de aero i stoek eller arbete. Kan du
+gissa hvad sa'na sma ungar kunna utraetta i arbetsvaeg?"
+
+"Ah allting och hvad som helst", foersaekrade Maglena med sadan
+oefvertygelse, att om det kommit daerpa an hade hon kunnat ge
+smastintorna betyg pa att de voro fullfaerdiga i "alla inom hus
+foerefallande goeromal."
+
+"I allting?" upprepade praestfrun med ett lustigt leende, som naestan
+foernaermade Maglena.
+
+"Jaa, dom kan sopa, och laegga pa elden, och tulla, (vagga), och baera
+smavedtraen och diska vrilar och traeskedar, och -- och --
+
+Maglena tappade rakt andan naer hon skulle naemna upp smastintornas alla
+faerdigheter.
+
+"Aero de icke duktiga i ladugarden ocksa, du?"
+
+Maglena sag haepen och en smula betaenksam ut.
+
+"Dom ha just int behoeft halla pa i lagar'n, smastintema. Maerta-Greta
+har int varit go' foer att komma oefver de daer hoega troesklarna haeller
+utan hjaelp, sa liten som hon aer, och jag har aldrig velat ha' nan
+hjaelp heller, foer den delen", tillfogade hon oefverlaegset.
+
+"Ja da skall du fa hoera att nu bli smastintorna duktiga aefven i
+ladugarden naer de vaext upp lite, foer du kan tro, de ha' fatt hvar sin
+get, de bo i ett litet vackert nybyggdt gethus."
+
+"En ska' vael aldrig ha hoert sa behaendigt! Hva kan dom heta, tro,
+getterna daer?" undrade Maglena. Hennes oegon tindrade.
+
+"Det skall du fa veta", jaegmaestaren talade riktigt nog om det. "En
+hette Gull -- Gull -- hur var det nu igen!"
+
+"Gullspira foerstas", upplyste Maglena. "Ante, Geten het Gullspira, som
+varan."
+
+Maglena kunde icke sta stilla. Hon trampade fram och tillbaka och knep
+ihop haenderna, vred sig och tittade pa Ante, pa fina frun, som log sa
+godt och foestaende emot henne och som nu hjaelpte henne med att fraga
+efter hvad den andra geten hette.
+
+"Den andra kallas foer Hvitklaeppa."
+
+"Da har hon tva hvita klaeppar under snyta (nosen) i staelle foer skaegg.
+De ae gomaerken foer mjoelkgetter de", anmaerkte Maglena med en erfaren
+ladugardsdejas saekra min.
+
+"Och sa, vet du, sa ha smastintorna tva dockor, de aero sa fina att de
+ha porslinshufvud, med tjocka porslinsflaetor, fastaen de aero lindebarn
+och ligga i en liten vagga."
+
+"Ja jag vet, a smastinterna sjung vaggvisa "Millmaste tana".
+
+Det var naera att Maglena brustit i grat vid de sista orden.
+
+Praestfrun skyndade sig att tillaegga:
+
+"Anna-Lisa och Maglena heta de, de daer fina lindebarnen."
+
+"Ante, har du hoert hvad dom aer maerkvaerdig, smastinterna?"
+
+"Ock hvad mer aer. De ha sjaelfva lagat till at sig tre pojkar af
+vedtraen, som de klaedt pa, och dem kalla de Ante, Per-Erik och Manke.
+Ni ha vael aldrig hoert de namnen foerr?"
+
+Maglena vaende sig tyst emot brodern med ett anlete, som gloedde af
+haenfoerelse.
+
+Han sag lika tyst och meningsfullt pa henne tillbaka. Glaedje och
+belatenhet lyste aefven ut ur hans oegon.
+
+"Du skall vael fa hoera aennu mer, som du tycker om."
+
+"Kan smastintorna sy rosor pa tumvantar kanske?"
+
+"Det tror jag nu inte, och nu aer historien slut om smastintorna. Men
+jag skall tala om foer dig att jaegmaestaren ocksa har varit inne i en
+storbondgard."
+
+"Kanske i den, daer vi slaeppte af Anna-Lisa och Per-Erik?" afbroet
+Maglena full af foervaentan.
+
+"Raett gissade du. Du kan tro att Anna-Lisa, hon aer som dotter daer i
+garden. Hon hade fatt en liten groenmalad spinnrock och riktiga sma
+ullkardor. Naer jaegmaestaren kom in i storkoeket daer pa kvaellen, sa satt
+Anna-Lisa och spann lin pa sin lilla rock, medan mor i garden spann
+ull, som skulle bli till vinterklaeder at hennes gubbe, och at alla tre
+barnen. Elden brann pa spisen. Tva sma pojkar --"
+
+"A de va, a jag vet att de va Per-Erik och lill'Kalle", afbroet Maglena
+och gjorde ett hoppande af ifver.
+
+"Jag tror mest att de hette sa. De kommo in med torrved i fanget och
+lade pa elden sa daer var sa ljust och grant i stugan. De hade sjungit
+sa roligt och gladt tillsammans, mor i garden och Anna-Lisa, och sa en
+piga, som ocksa spann."
+
+"De va' Brita de."
+
+"Jag minns rakt inte hvad det var de sjoengo. Det var om en liten
+getpiga."
+
+"Och kungen tog getpigan i sin famn, han gaf henne gullkrona och
+drottningenamn". Ante, den visan sjoeng dom, han aer sexton verser lang
+och de aer en rolig och gladelig visa. "
+
+"Ja just den var det!"
+
+"Na jaegmaestaren blef glad han, naer han kaende igen Anna-Lisa och
+Per-Erik. I garden hade de varit sa belatna med stintan sa hon hade
+fatt en liten blamalad kaerna, som hon fick kaerna smoer uti om
+loerdagarna. Och nere i ladugarden hade hon haft en hel rad af getter
+att se om. De stodo i sma bas och ato torrt loef, som hon lade till dem
+i krubborna innan hon mjoelkade dem. Den stoersta och grannaste geten
+daer hette ocksa Gullspira. Var det inte maerkvaerdigt! Killingen bredvid
+henne hette Morlik. Kan du foersta hvarfoer?"
+
+"Foer han var lik mor sin foerstas", svarade Maglena ater frimodig och
+vaken i tankarna.
+
+"Han hade varit ute med Per-Erik och den andra lill'pojken ocksa,
+jaegmaestaren. De hade byggt kvarn och sag nere vid en baeck, som rann
+strid pa varen. Bade sag och kvarn hade snurrat och gatt sa det var
+lust at det."
+
+"Ja, Per-Erik han var alltid sa foer sant bygge i vattne", log Maglena
+stolt och belaten. "A han hoell alltid efter far foer att hoeran' spela
+naer han hade haelsan innan han doedde."
+
+"En liten fiol hade ungbonden gjort at pojkarna ocksa", fortfor
+praestfrun, "ock en liten kaerra hade de fatt att draga in ved uti och
+sma raeffsor, sa att de, som riktiga karlar kunde vara med naer folket
+raensade slattern, och halla garden fin och snygg."
+
+"Sa farligt behaendigt han ha' fatt de' Per-Erik", sade Maglena icke
+utan en viss saknad i staemman.
+
+"Du ma tro de hade tva foelungar pa stall daer. Per-Erik, som stod hoegt
+i gunst hos ungbonden daerfoer att han aer en rar pojke, som fatt lif i
+hans egen pojke, laet honom fa sin vilja fram, sa att han fick kalla
+den ena foelungen Ante och den andra Manke."
+
+"Har du Ante, i all vaerldsens tid hoert pa maken? Men han var vael
+farligt tvaettad a kammad aenda Per-Erik?" tillfogade Maglena
+foersiktigt, med nagot snarlikt medlidande i roesten.
+
+"Ja det kan du vara saeker pa. Jaegmaestaren han sade, att han rent af
+aldrig hade sett sa riktigt blanktvaettade och kammade barn, som de daer
+tre i bondgarden."
+
+Maglena och Ante logo hemlighetsfullt emot hvarandra.
+
+"Ja, det var nu historien om Anna-Lisa och Per-Erik."
+
+"Men nu komma vi till nagot, som ni kanske aldrig minnas; sa mycket
+som du vandrat omkring och pa sa manga staellen som du varit inne sa
+kanske du alldeles gloemt af en, som gjorde laddar?"
+
+"Oj, Ante! Glasoegonkarln!" Maglena skrattade hoegt af froejd. "I en
+lillgrastuga bor han. Lef han? Aldrig ska' en ha hoert sa mycke
+maerkvaerdigt!"
+
+"Du lilla rara, varmhjaertade barn". Fina frun log emot Maglena. Hon
+foeljde hela tiden med lifligt deltagande och ifver det fraemmande
+barnets kaensloyttringar. Barnet skulle ju bli hennes eget och hvarje
+ord, hvarje tonfall hos lilla Maglena fick betydelse infoer henne.
+
+"Ja just i en lill'grastuga laer han bo, den daer laddkarlen. En gang
+under en hisklig vinterstorm i ar, da vargen smoeg ute i vildmarken",
+fortfor frun.
+
+"De va' int na'n ursnoestorm, de vardt", afbroet Ante allvarligt.
+
+"Vargen kom int heller foer mor bedde Gud foelje oss jaemt, ja, de vet du
+vael Ante", foell Maglena in.
+
+"Jag ha' int sagt na' annat heller", anmaerkte Ante saktmodigt. "Men de
+va vi som kom dit."
+
+"Bor'n kvar aen i lill'stugan upp under berge, Gla--, Gla--, Ante, hur
+va' de han hette, foer riktigt folk?"
+
+Maglena vaende sig ater med brinnande ifver emot henne, som hade sa
+mycke maerkvaerdigt att tala om.
+
+Ante tittade upp ett oegonblick fran sitt arbete. Han spaentade nu
+stickor.
+
+"Ladd-Pelle hette han."
+
+"Na till den daer Ladd-Pelle kommer en kvaell sju stycken sma barn, bra
+hungriga."
+
+"Farligt", suckade Maglena.
+
+"Men vi hade fatt mat foerr pa dan, kom ihag de stinta", ljoed Antes
+allvarliga staemma.
+
+"De voro bra troetta ocksa de daer barnen, taenker jag", fortfor
+praestfrun, som alldeles icke hade nagot emot att barnen gloemde deras
+foersagdhet och sade ut hvad de taenkte sa hon baettre laerde kaenna dem.
+
+"Int sa farligt", sade Maglena paverkad af broderns ord. "De va' mest
+bena, som va' troett, och foettren, som de gatt hal pa. Men sjaelf va' vi
+int troett naer vi kom in i stugan. Naeae, foer vi va' raedd."
+
+Maglena sag ut framfoer sig. Hon log naer hon taenkte pa att de varit
+raedda hos den karlen, i den lill'stugan. Sa lite vett de haft om
+san't, som var att riktigt raedas foer.
+
+"En get hade de haft med."
+
+"Gullspira foerstass", nickade Maglena lifligt upptagen af beraettelser.
+
+"Barnen hade mast stanna oefver foer snoeyra, och de hade gjort den lilla
+stugan sa fin, tvaettat foenster, skurat, lagt pa trasmattor, hvitlimmat
+spisen."
+
+"De va' Anna-Lisa, som foerst kom pa de", upplyste Ante.
+
+"Ja foer hon led ingen lort Anna-Lisa, och de fanns inge kvinnfolk i
+stugan, sa daer var rent farligt i foerstone."
+
+"Men riktigt me' mat och kaffe fick vi, och ligga fick ba vi a
+Gullspira, kom ihag de stinta?"
+
+"Ha' jag sagt att ja gloemt tocke da", ifrade Maglena foertrytsamt. "Daer
+de int fins na kvinnfolk kan en vael int ha' de fint heller, sa int
+undras jag pa de int."
+
+"Nae nae", medgaf Ante, fullt oefvertygad om att systern hade raett fast
+denna asikt ju inte var smickrande foer honom, som inte var kvinnfolk.
+
+"Tala om foer dem om blomman och foenstret, Oktavia!"
+
+"Ja ni, det var sant! Ladd-Pelle daer hade haft en kaktus i fin kruka i
+foenstret."
+
+"Ah, lill'kaktusen min, som jag bar i kunten och hoell sa kaer sa han
+fick foelje med oss foersta da'n."
+
+"Just den kaktusen var det foerstas. Foenstret hos Ladd-Pelle laer nu foer
+tiden jaemt vara skinande klart foer att kaktusen skall ha det bra,
+foerstar du. Naer foenstret blef klart sa kom Pelle sjaelf att se huru
+ruskig stugan sag ut inne, och i alla vraar. Sa nu haller han hela
+stugan fin med rent golf och hvit spis fastaen han aer utan kvinnfolk."
+
+"Hoer du Maglena!" sporde Ante med naestan hoegtidligt tonfall i roesten.
+
+Maglena "hoerde" daer hon stod med en pa en gang stolt och stukad min.
+
+"Men nu ska' ni fa hoera hvad som aer maerkvaerdigare aenda. Ja Ante, han
+har hoert det haer foerut, han."
+
+Maglena trampade och vred sig, roed och ifrig.
+
+Maerkvaerdigare aenda, aen hvad hon redan hoert!
+
+"Jo du, karlen i lill'stugan har slagit soender braennvinsflaskorna
+sina. Han tal inte se dem foer sina oegon, och --."
+
+"Nu ska du fa hoera pa stormaerkeligt, stinta!"
+
+"Du kan taenka dig Maglena, han har skaffat sig en get, en stor, grann
+hoegmjoelkande get, som jaegmaestaren koept at honom nerifran Smaland, daer
+de aennu ha praektiga getter."
+
+"A hon fa heta Gullspira, sa sant som jag haer star", skrek Maglena
+alldeles utom sig af foertjusning. "Han ville ju koepa varan Gullspira,
+och han sa' ju de, att om en jaemt hade mjoelk te koka af och te ha i
+kaffe sa kunde en inte just behoefva supa foer jaemnan."
+
+"Si du nu Ante, att de va' bra aenda att du hadde oss i vaeg. Du ha lati
+om dej ibland foer de, och vari anger ba foer du tog oss och Gullspira
+med dej ut i lande. Men nu si du hur bra de va. Int ma na'n tro att
+Pelle taenkt ut te ha en get, a halla fint i stugan och te sluta supa,
+om han int sett varan Gullspira."
+
+"Ja, om ocksa inte Gullspira precis varit med om att laera honom halla
+fint sa har hon haft sin uppgift aenda", log praestfrun. "Bra kortsynt
+vore du, Ante", tillade hon allvarligt, "om du icke insage att det
+varit godt pa manga saett det, att ni gafvo er af naer stugan var tom,
+godt inte endast foer er sjaelfva. Barn, som laert hvad raett och sant aer
+af mor och far, baera fram vaelsignelse med sig, hvart i vaerlden de aen
+ta vaegen."
+
+"De kom bara pa mej na'n gang, naer smabarna led ondt, att jag gjort de
+tokigt var", ursaektade sig Ante, skamsen och illa till mods, sa
+lycklig och tacksam som han aen kaende sig. "De var som om jag burit mig
+sa fjaskigt (ynkligt, tankloest dumt) at, och att jag just som narrat
+dom in i de jag int kunde hjaelpa dem ur. Men nu sa aer de bara bra. Int
+behoef jag ampas foer lill'Maglena haer heller."
+
+Maglena aterfick sin aengsliga, foerfaerade uppsyn vid Antes ord.
+
+"Sylvia och du skola fa foelja med hitopp om somrarna", sade fina frun,
+"eller far Ante komma ner till oss."
+
+Madlena saenkte hufvudet. Allt ljus var som foersvunnet ifran hennes
+foerut leende, lyckostralande, anlete.
+
+"Lilla kaera barnet mitt", sade fostermodern och drog Maglena mildt
+intill sig. "Ante far manga syskon haer, och fosterbroeder ocksa. Lilla
+Sylvia min aer ensam hon, utan liten syster."
+
+"Kanske mor skickat fram mej till' na liksom naer vi skulle in till
+Ladd-Pelle", mumlade Maglena foer sig sjaelf. Hon hade fatt en djupt
+begrundande uppsyn och sag forskande upp, in i oegonen pa den fina
+frun, som inte syntes henne bara "fin" laengre, utan ljus, blid.
+Maglena fick med ens foer sig att mor skickat fram henne att vara
+syster at den, som ingen syster aegde. Sa hon stretade inte emot och
+var stel som en pinne laengre, utan smoeg sig mjuk i leder och sinne in
+i den famn, som oeppnade sig emot henne.
+
+Far och mor, och hem och syster funnos saledes ocksa foer Maglena, den
+sista, som nu statt ensam kvar af de sju sma stackare, hvilka i
+noedarstider oefvergifna, utan far och mor, laemnat en lill'grastuga en
+bister kall vintermorgon naer elden slocknat pa haerden daer inne.
+
+  _________________________________________________________________
+
+End of file.
+
+
+
+
+
+End of Project Gutenberg's Barnen ifran Frostmofjaellet, by Laura Fitinghoff
+
+*** END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK BARNEN IFRAN FROSTMOFJAELLET ***
+
+This file should be named 7bifr10.txt or 7bifr10.zip
+Corrected EDITIONS of our eBooks get a new NUMBER, 7bifr11.txt
+VERSIONS based on separate sources get new LETTER, 7bifr10a.txt
+
+
+
+Project Gutenberg eBooks are often created from several printed
+editions, all of which are confirmed as Public Domain in the US
+unless a copyright notice is included.  Thus, we usually do not
+keep eBooks in compliance with any particular paper edition.
+
+We are now trying to release all our eBooks one year in advance
+of the official release dates, leaving time for better editing.
+Please be encouraged to tell us about any error or corrections,
+even years after the official publication date.
+
+Please note neither this listing nor its contents are final til
+midnight of the last day of the month of any such announcement.
+The official release date of all Project Gutenberg eBooks is at
+Midnight, Central Time, of the last day of the stated month.  A
+preliminary version may often be posted for suggestion, comment
+and editing by those who wish to do so.
+
+Most people start at our Web sites at:
+http://gutenberg.net or
+http://promo.net/pg
+
+These Web sites include award-winning information about Project
+Gutenberg, including how to donate, how to help produce our new
+eBooks, and how to subscribe to our email newsletter (free!).
+
+
+Those of you who want to download any eBook before announcement
+can get to them as follows, and just download by date.  This is
+also a good way to get them instantly upon announcement, as the
+indexes our cataloguers produce obviously take a while after an
+announcement goes out in the Project Gutenberg Newsletter.
+
+http://www.ibiblio.org/gutenberg/etext03 or
+ftp://ftp.ibiblio.org/pub/docs/books/gutenberg/etext03
+
+Or /etext02, 01, 00, 99, 98, 97, 96, 95, 94, 93, 92, 92, 91 or 90
+
+Just search by the first five letters of the filename you want,
+as it appears in our Newsletters.
+
+
+Information about Project Gutenberg (one page)
+
+We produce about two million dollars for each hour we work.  The
+time it takes us, a rather conservative estimate, is fifty hours
+to get any eBook selected, entered, proofread, edited, copyright
+searched and analyzed, the copyright letters written, etc.   Our
+projected audience is one hundred million readers.  If the value
+per text is nominally estimated at one dollar then we produce $2
+million dollars per hour in 2002 as we release over 100 new text
+files per month:  1240 more eBooks in 2001 for a total of 4000+
+We are already on our way to trying for 2000 more eBooks in 2002
+If they reach just 1-2% of the world's population then the total
+will reach over half a trillion eBooks given away by year's end.
+
+The Goal of Project Gutenberg is to Give Away 1 Trillion eBooks!
+This is ten thousand titles each to one hundred million readers,
+which is only about 4% of the present number of computer users.
+
+Here is the briefest record of our progress (* means estimated):
+
+eBooks Year Month
+
+    1  1971 July
+   10  1991 January
+  100  1994 January
+ 1000  1997 August
+ 1500  1998 October
+ 2000  1999 December
+ 2500  2000 December
+ 3000  2001 November
+ 4000  2001 October/November
+ 6000  2002 December*
+ 9000  2003 November*
+10000  2004 January*
+
+
+The Project Gutenberg Literary Archive Foundation has been created
+to secure a future for Project Gutenberg into the next millennium.
+
+We need your donations more than ever!
+
+As of February, 2002, contributions are being solicited from people
+and organizations in: Alabama, Alaska, Arkansas, Connecticut,
+Delaware, District of Columbia, Florida, Georgia, Hawaii, Illinois,
+Indiana, Iowa, Kansas, Kentucky, Louisiana, Maine, Massachusetts,
+Michigan, Mississippi, Missouri, Montana, Nebraska, Nevada, New
+Hampshire, New Jersey, New Mexico, New York, North Carolina, Ohio,
+Oklahoma, Oregon, Pennsylvania, Rhode Island, South Carolina, South
+Dakota, Tennessee, Texas, Utah, Vermont, Virginia, Washington, West
+Virginia, Wisconsin, and Wyoming.
+
+We have filed in all 50 states now, but these are the only ones
+that have responded.
+
+As the requirements for other states are met, additions to this list
+will be made and fund raising will begin in the additional states.
+Please feel free to ask to check the status of your state.
+
+In answer to various questions we have received on this:
+
+We are constantly working on finishing the paperwork to legally
+request donations in all 50 states.  If your state is not listed and
+you would like to know if we have added it since the list you have,
+just ask.
+
+While we cannot solicit donations from people in states where we are
+not yet registered, we know of no prohibition against accepting
+donations from donors in these states who approach us with an offer to
+donate.
+
+International donations are accepted, but we don't know ANYTHING about
+how to make them tax-deductible, or even if they CAN be made
+deductible, and don't have the staff to handle it even if there are
+ways.
+
+Donations by check or money order may be sent to:
+
+Project Gutenberg Literary Archive Foundation
+PMB 113
+1739 University Ave.
+Oxford, MS 38655-4109
+
+Contact us if you want to arrange for a wire transfer or payment
+method other than by check or money order.
+
+The Project Gutenberg Literary Archive Foundation has been approved by
+the US Internal Revenue Service as a 501(c)(3) organization with EIN
+[Employee Identification Number] 64-622154.  Donations are
+tax-deductible to the maximum extent permitted by law.  As fund-raising
+requirements for other states are met, additions to this list will be
+made and fund-raising will begin in the additional states.
+
+We need your donations more than ever!
+
+You can get up to date donation information online at:
+
+http://www.gutenberg.net/donation.html
+
+
+***
+
+If you can't reach Project Gutenberg,
+you can always email directly to:
+
+Michael S. Hart <hart@pobox.com>
+
+Prof. Hart will answer or forward your message.
+
+We would prefer to send you information by email.
+
+
+**The Legal Small Print**
+
+
+(Three Pages)
+
+***START**THE SMALL PRINT!**FOR PUBLIC DOMAIN EBOOKS**START***
+Why is this "Small Print!" statement here? You know: lawyers.
+They tell us you might sue us if there is something wrong with
+your copy of this eBook, even if you got it for free from
+someone other than us, and even if what's wrong is not our
+fault. So, among other things, this "Small Print!" statement
+disclaims most of our liability to you. It also tells you how
+you may distribute copies of this eBook if you want to.
+
+*BEFORE!* YOU USE OR READ THIS EBOOK
+By using or reading any part of this PROJECT GUTENBERG-tm
+eBook, you indicate that you understand, agree to and accept
+this "Small Print!" statement. If you do not, you can receive
+a refund of the money (if any) you paid for this eBook by
+sending a request within 30 days of receiving it to the person
+you got it from. If you received this eBook on a physical
+medium (such as a disk), you must return it with your request.
+
+ABOUT PROJECT GUTENBERG-TM EBOOKS
+This PROJECT GUTENBERG-tm eBook, like most PROJECT GUTENBERG-tm eBooks,
+is a "public domain" work distributed by Professor Michael S. Hart
+through the Project Gutenberg Association (the "Project").
+Among other things, this means that no one owns a United States copyright
+on or for this work, so the Project (and you!) can copy and
+distribute it in the United States without permission and
+without paying copyright royalties. Special rules, set forth
+below, apply if you wish to copy and distribute this eBook
+under the "PROJECT GUTENBERG" trademark.
+
+Please do not use the "PROJECT GUTENBERG" trademark to market
+any commercial products without permission.
+
+To create these eBooks, the Project expends considerable
+efforts to identify, transcribe and proofread public domain
+works. Despite these efforts, the Project's eBooks and any
+medium they may be on may contain "Defects". Among other
+things, Defects may take the form of incomplete, inaccurate or
+corrupt data, transcription errors, a copyright or other
+intellectual property infringement, a defective or damaged
+disk or other eBook medium, a computer virus, or computer
+codes that damage or cannot be read by your equipment.
+
+LIMITED WARRANTY; DISCLAIMER OF DAMAGES
+But for the "Right of Replacement or Refund" described below,
+[1] Michael Hart and the Foundation (and any other party you may
+receive this eBook from as a PROJECT GUTENBERG-tm eBook) disclaims
+all liability to you for damages, costs and expenses, including
+legal fees, and [2] YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE OR
+UNDER STRICT LIABILITY, OR FOR BREACH OF WARRANTY OR CONTRACT,
+INCLUDING BUT NOT LIMITED TO INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE
+OR INCIDENTAL DAMAGES, EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE
+POSSIBILITY OF SUCH DAMAGES.
+
+If you discover a Defect in this eBook within 90 days of
+receiving it, you can receive a refund of the money (if any)
+you paid for it by sending an explanatory note within that
+time to the person you received it from. If you received it
+on a physical medium, you must return it with your note, and
+such person may choose to alternatively give you a replacement
+copy. If you received it electronically, such person may
+choose to alternatively give you a second opportunity to
+receive it electronically.
+
+THIS EBOOK IS OTHERWISE PROVIDED TO YOU "AS-IS". NO OTHER
+WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, ARE MADE TO YOU AS
+TO THE EBOOK OR ANY MEDIUM IT MAY BE ON, INCLUDING BUT NOT
+LIMITED TO WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR A
+PARTICULAR PURPOSE.
+
+Some states do not allow disclaimers of implied warranties or
+the exclusion or limitation of consequential damages, so the
+above disclaimers and exclusions may not apply to you, and you
+may have other legal rights.
+
+INDEMNITY
+You will indemnify and hold Michael Hart, the Foundation,
+and its trustees and agents, and any volunteers associated
+with the production and distribution of Project Gutenberg-tm
+texts harmless, from all liability, cost and expense, including
+legal fees, that arise directly or indirectly from any of the
+following that you do or cause:  [1] distribution of this eBook,
+[2] alteration, modification, or addition to the eBook,
+or [3] any Defect.
+
+DISTRIBUTION UNDER "PROJECT GUTENBERG-tm"
+You may distribute copies of this eBook electronically, or by
+disk, book or any other medium if you either delete this
+"Small Print!" and all other references to Project Gutenberg,
+or:
+
+[1]  Only give exact copies of it.  Among other things, this
+     requires that you do not remove, alter or modify the
+     eBook or this "small print!" statement.  You may however,
+     if you wish, distribute this eBook in machine readable
+     binary, compressed, mark-up, or proprietary form,
+     including any form resulting from conversion by word
+     processing or hypertext software, but only so long as
+     *EITHER*:
+
+     [*]  The eBook, when displayed, is clearly readable, and
+          does *not* contain characters other than those
+          intended by the author of the work, although tilde
+          (~), asterisk (*) and underline (_) characters may
+          be used to convey punctuation intended by the
+          author, and additional characters may be used to
+          indicate hypertext links; OR
+
+     [*]  The eBook may be readily converted by the reader at
+          no expense into plain ASCII, EBCDIC or equivalent
+          form by the program that displays the eBook (as is
+          the case, for instance, with most word processors);
+          OR
+
+     [*]  You provide, or agree to also provide on request at
+          no additional cost, fee or expense, a copy of the
+          eBook in its original plain ASCII form (or in EBCDIC
+          or other equivalent proprietary form).
+
+[2]  Honor the eBook refund and replacement provisions of this
+     "Small Print!" statement.
+
+[3]  Pay a trademark license fee to the Foundation of 20% of the
+     gross profits you derive calculated using the method you
+     already use to calculate your applicable taxes.  If you
+     don't derive profits, no royalty is due.  Royalties are
+     payable to "Project Gutenberg Literary Archive Foundation"
+     the 60 days following each date you prepare (or were
+     legally required to prepare) your annual (or equivalent
+     periodic) tax return.  Please contact us beforehand to
+     let us know your plans and to work out the details.
+
+WHAT IF YOU *WANT* TO SEND MONEY EVEN IF YOU DON'T HAVE TO?
+Project Gutenberg is dedicated to increasing the number of
+public domain and licensed works that can be freely distributed
+in machine readable form.
+
+The Project gratefully accepts contributions of money, time,
+public domain materials, or royalty free copyright licenses.
+Money should be paid to the:
+"Project Gutenberg Literary Archive Foundation."
+
+If you are interested in contributing scanning equipment or
+software or other items, please contact Michael Hart at:
+hart@pobox.com
+
+[Portions of this eBook's header and trailer may be reprinted only
+when distributed free of all fees.  Copyright (C) 2001, 2002 by
+Michael S. Hart.  Project Gutenberg is a TradeMark and may not be
+used in any sales of Project Gutenberg eBooks or other materials be
+they hardware or software or any other related product without
+express permission.]
+
+*END THE SMALL PRINT! FOR PUBLIC DOMAIN EBOOKS*Ver.02/11/02*END*
+
diff --git a/old/7bifr10.zip b/old/7bifr10.zip
new file mode 100644
index 0000000..7fdd068
--- /dev/null
+++ b/old/7bifr10.zip
diff --git a/old/8bifr10.txt b/old/8bifr10.txt
new file mode 100644
index 0000000..6bbacf6
--- /dev/null
+++ b/old/8bifr10.txt
@@ -0,0 +1,9234 @@
+Project Gutenberg's Barnen ifran Frostmofjaellet, by Laura Fitinghoff
+
+Copyright laws are changing all over the world. Be sure to check the
+copyright laws for your country before downloading or redistributing
+this or any other Project Gutenberg eBook.
+
+This header should be the first thing seen when viewing this Project
+Gutenberg file.  Please do not remove it.  Do not change or edit the
+header without written permission.
+
+Please read the "legal small print," and other information about the
+eBook and Project Gutenberg at the bottom of this file.  Included is
+important information about your specific rights and restrictions in
+how the file may be used.  You can also find out about how to make a
+donation to Project Gutenberg, and how to get involved.
+
+
+**Welcome To The World of Free Plain Vanilla Electronic Texts**
+
+**eBooks Readable By Both Humans and By Computers, Since 1971**
+
+*****These eBooks Were Prepared By Thousands of Volunteers!*****
+
+
+Title: Barnen ifran Frostmofjaellet
+
+Author: Laura Fitinghoff
+
+Release Date: February, 2006 [EBook #9828]
+[Yes, we are more than one year ahead of schedule]
+[This file was first posted on October 22, 2003]
+
+Edition: 10
+
+Language: Swedish
+
+Character set encoding: ISO-8859-1
+
+*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK BARNEN IFRAN FROSTMOFJAELLET ***
+
+
+
+
+"Barnen ifrån Frostmofjället" is a Swedish childrens novel, first
+published in 1907.  The author Laura Fitinghoff was born in 1848 and
+died in 1908.  The first printed edition is illustrated with six
+paintings by Vicken von Post, who died in 1950.  The paintings are
+thus still covered by copyright, but the text is in the public domain.
+
+This e-text was produced for Project Gutenberg from Project Runeberg's
+digital facsimile edition, which is based on the first printed edition
+of 1907, available at http://runeberg.org/frostmo/
+
+This is a plain text file using the ISO 8859-1 (Latin-1) character set
+(É,é = E,e-acute; Å,å = A,a-ring; Ä,ä = A,a-umlaut; Ö,ö = O,o-umlaut).
+
+Project Runeberg publishes free digital editions of Nordic literature.
+We need more volunteers like you.  Learn more at http://runeberg.org/
+
+  _________________________________________________________________
+
+                           Laura Fitinghoff
+
+                             Barnen ifrån
+                            Frostmofjället
+
+                          En barnberättelse
+                          för små och stora
+
+                          A.-B. Ljus' Förlag
+                              Stockholm
+
+                 Centraltryckeriet, Stockholm, 1907.
+
+                         Professor John Berg,
+             den själsstore, outtröttlige människovännen,
+                        tillägnas denna bok af
+                           författarinnan.
+
+  _________________________________________________________________
+
+Innehåll / Table of Contents
+
+Företal
+Nödår och barkbröd
+Kap. 1. Sju små värnlösa
+Kap. 2. Med vargspår i sikte
+Kap. 3. Glasögonkarlen
+Kap. 4. Under morgonrusket, inne och ute
+Kap. 5. Alle man till verket
+Kap. 6. Glasögonkarlen åter ensam
+Kap. 7. Skingrade
+Kap. 8. Hvart har Märta-Greta tagit vägen
+Kap. 9. "Millmaste Tana"
+Kap. 10. En så fin liten stinta
+Kap. 11. Småstintorna, bägge
+Kap. 12. Arbetsförtjänster och penningfrågor
+Kap. 13. I den dödas ställe
+Kap. 14. Per-Erik och Anna-Lisa
+Kap. 15. Det spökar på isen
+Kap. 16. I Röfvarekula
+Kap. 17. "Kasken"
+Kap. 18. Bröllopsgården
+Kap. 19. På flykt
+Kap. 20. Eld
+Kap. 21. I egen, grön stuga
+Kap. 22. Husbond och matmor
+Kap. 23. Undanjagade
+Kap. 24. Ett oförmodadt återseende
+Kap. 25. Lappkåta och renskjuts
+Kap. 25. Åter på egen hand
+Kap. 26. "Bruden"
+Kap. 27. Illa ute, i val och kval
+Kap. 28. Månke och Gullspira
+Kap. 29. När Månke vardt ensam
+Kap. 30. Ute i bärskog
+Kap. 31. I strid med Bjänntasse
+Kap. 32. Uppe i fäbodarna
+Kap. 33. Gräl, och allt väl
+Kap. 34. Åter på predikstol
+Kap. 35. Annat att tänka på
+Kap. 36. Åter ett sändebud från mor
+Kap. 37. Indianer
+Kap. 38. Maglena
+Kap. 39. Alla sju från lillgråstugan
+
+  _________________________________________________________________
+
+                               FÖRETAL.
+
+Vid en diskussion om "Våra barns nöjesläsning", som jag för en del år
+se'n öfvervar, fällde en känd talare, en s.k. "frifräsare" yttranden i
+frågan, som gingo ut på att nämnda art af litteratur nu närmast tyckes
+vara afsedd för endast den bildade klassens barn. De äro hjältarna,
+hjältinnorna i barnböckerna, när dessa senare äro af den rätta arten.
+När dessa hjältar och hjältinnor själfva, eller genom ädelmodiga
+"upphöjda" anhöriga komma i kontakt med allmogens barn och barnen ur
+de djupa leden blir detta till en rörande handling. Hjältar och
+hjältinnor få nära nog helgonglorian öfver sig när de i välgörenhets-
+eller förbättringssyfte "ägna" sig åt dessa tåliga beskedliga små våp,
+eller elaka illmariga lymlar till underklassbarn med hvilkas innerstas
+tankar och mening de, trots allt, stå främmande och oförstående utan
+aning om att dessa föremål för barmhärtighet och ädel nedlåtenhet äro
+deras jämlikar i medfödd begåfning, och i fantasiens mottaglighet för
+intryck af olika art. Må nöjesläsningen bestå af böcker, där barnen
+från alla klasser känna igen hvarandra, och känna igen sig själfva, i
+deras egen omgifning. Det blir det bästa och verksammaste medlet att
+en dag få folk af skild bildningsgrad att förstå och rätt bedöma
+hvarandra.
+
+Ock en sak till. Vi måste få till stånd en sådan prisbillighet på
+nöjesläsningslitteraturen, att böcker från goda kända pennor, hvilka
+nu i dyrbar utstyrsel nå blott de förmögna hemmen, i förenklade,
+billiga upplagor komma ut öfver hela landet och lära barnen från de
+många så olika landskapen att få syn på och intresse för hvarderas
+särmärken i natur, språk, folklif. Sådana böcker skulle möjligen komma
+att uttränga den osunda kolportörlitteratur och jolmiga
+söndagsskollektyr, som nu frestande bjudes eller påtvingas barnen i
+alla de tusentals hem, där man ej har råd att inköpa praktupplagan "af
+två-, trekronorsböcker som nöjesläsning för barnen". Ja ungefär så där
+klubbade han på, talaren. Hans ord och tankar rotfäste sig hos mig.
+Redan då beslöt jag att mitt nästa arbete skulle bli en "Nöjesbok" i
+ofvannämnda riktning för barn, med typer just från arbetsklassen.
+
+Det är barn från förfluten tid. De allmogebarn, som jag då kände och
+lefde midt ibland, där uppe i ådalen, som jag har tagit mig för att
+skildra i det jag låtit sju stycken föräldralösa små på egen hand ge
+sig ut från hembygden där, under hårda nödår barkbröd och svält och
+fattighus är hvad som väntar dem.
+
+"Mor", hvaraf minnet följer de af hennes läror och exempel
+genomträngda barnen har jag tecknat efter typen af de allmogekvinnor,
+hvilka då åtminstone icke voro några märkliga undantagsmänniskor äfven
+i de fattigaste hemmen.
+
+Modern, som då fick ersätta skolan, eller, när den var ambulerande,
+långa tider af året fick ensam sörja för barnens undervisning, såg
+minsann ej mellan fingrarna med dem hvarken när det gällde "ordets"
+inhämtande i den nu så förkättrade utanläsningen, eller dess
+tillämpande i ett arbetsgladt tuktadt sedligt lif inom stuguknutarna,
+där föräldrarna då ännu ägde myndigheten.
+
+Det sjöngs mycket både i storgårdar och småstugor den tiden. På det
+ensträngade instrumentet, "spelstocken" tog man med stråken "ut" ur
+"nummerboken" den stämma i koralen, som föll sig bäst för rösten och
+som skulle ljuda samman i den fyrstämmiga kyrkosången på söndagen.
+Fiolen ljöd vid fester och glada tillställningar, ofta till sprittande
+låtar af bondspelmännens egen komposition. Andliga sånger, folklåtar
+och visor tonade ut från storkök, fäbodvallar och drängstugor under en
+smittande frisk arbetsglädje. Det låg poesi öfver arbetet, barnen
+lockades däraf. Det var ej med tyngd i lynnet och surmulenhet de
+följde far och mor i arbete. De voro hemmastadda i stall och ladugård
+hos getter och får samt lärde sig att förstå naturvärldens höga,
+inträngande språk under vistelse i skog och mark, på getstig och i
+fäbodar.
+
+"Ante", "Månke", "Per Erik", hvilka traska de ändlösa vägarna fram,
+äro omedvetna om de etiska begrepp, den skarpa sanna blick för natur
+och folkets sinnesriktning, de därunder tillvälla sig. Maglena, "som
+ser där ingenting finnes att se", och "hör där ingenting kan höras"
+och hvilken, ett naturens älsklingsbarn som hon är, kan sjunga och
+dansa midt under nöd och faror -- hon skall ge af sitt hjärtas, sin
+fantasis rika skatter till dem som under lifvets högsta öfverflöd lida
+brist på sådan helig gåfva.
+
+Ante skall en gång med kraft och öfvertygelse och med ordets makt
+kämpa emot det stora onda, som förtär folket och hemmen. Han har
+redan, innan han med småsyskonen trädde in i en gård, kunnat se och
+bedöma om nykterhet, ordning och arbetsglädje höllo den vid makt,
+eller om superiets förbannelse tryckt förödelsens stämpel öfver folk
+och kreatur och allt där både utom och inom. Antes blick har varit
+skärpt genom den ångest han erfarit att syskonen, Månke, Per Erik,
+Anna-Lisa, Maglena, att dessa små stackare, som han på eget bevåg
+dragit med sig ut från hembygden skola besmittas af det onda, som
+möter deras ögon, och han afskyr och fruktar detta onda, med en stark
+andes hela styrka. Mer och mer växer upp inom honom en till sist
+obetvinglig önskan om att med ord, genom kunskapens makt få ge sig i
+strid mot detta onda. Han vill en gång lära folket att "förstå Guds
+röst, och att hitta vägen till himmelen". Barnen, och folket i
+gårdarna få delvis tala Norrlands allmogespråk, detta för att
+bibehålla lokalfärgen och låta fjällbarnen kvarstå på det plan i
+allmogevärlden dit de höra, men från hvilket de möjligen i läsarens
+tanke skulle lösryckas om de, med den intelligens och begåfning de
+dela med en del af de bildade klassernas barn, äfven skulle kunna
+förfoga öfver dessas uttrycksmedel. Det är kanske ej oäfvet att
+svenska barn lära att sätta sig in uti de olika landsmålen, och bör
+detta ej bli dem svårare än att komma tillrätta med de utländska och
+många främmande ord, hvilka vimla i äfven våra barnböcker, men hvilket
+missförhållande jag icke utan svårighet sett till att undvika.
+
+Den snart uppväxta generation, som en gång lefde sig in i en barnbok
+"En liten värld bland fjällen" skola i slutet af detta arbete
+återfinna sina vänner från den tiden, både "Rofvorna" och "Anna Dea".
+
+Meningen är att i en annan fortlöpande del ge en fortsättning af
+Frostmobarnens tillvaro och olika utveckling i de hem de vunnit.
+
+Jag älskar de där naiva, allvarsamma och dock ljust leende små
+öfvergifna trulsungarna. Deras öde finnes redan delvis i fantasien och
+delvis efter verkligheten fullbordadt i mitt inre.
+
+Innerligt önskar jag, att småstugornas barn och barnen i storgårdarna,
+trulsungarna i fjällbyar och ödebyggd samt de goda, väl uppdragna
+hjältarna och hjältinnorna äfven skola lära sig att förstå och älska
+de sju små öfvergifna barnen ifrån Frostmofjället.
+
+Furuliden Stocksund 20 april 1907.
+
+Författarinnan.
+
+  _________________________________________________________________
+
+                         NÖDÅR OCH BARKBRÖD.
+
+Det var nödår uppe i Norrland. "Nödår" betyder, att man är så godt som
+utan mat på de ställen, där barnskaran är stor och jordbiten, som man
+skall lefva af, liten.
+
+Det gör icke så mycket att den är liten, när sommaren kommer tidigt,
+och kornet, som man där uppe bakar det hvita vackra brödet af, mognar
+redan i juli, så att man kan få fara till kvarnen och mala mjöl af
+det.
+
+Inte heller gör det så mycket, om jordbiten är liten när sommaren är
+lång och lagom torr, så att potatisen på landet växer duktigt, och man
+på hösten i september kan få ta opp både tjugu och trettio stora,
+granna potatisar från den håla, där man i juni satte ner en enda, men
+en med många "ögon", ty från hvart aldrig så litet öga, eller litet
+rundt hål på en potatis, växer det ut rotstjälkar, när den sättes ner
+i varm, torr sandjord.
+
+Ja, när det blir "godår" uppe i Norrland med mycket regn före
+midsommar, värme och stark dagg om nätterna, då slår björken ut och
+står doftande fin och fager, då den ett par dagar förut stått med kala
+brunglänsande grenar. Åkerbärsblommor sticka upp vid dikesrenarna,
+djupröda i färgen som små rosenbarn. I den väderleken bli de snart
+till sköna, saftiga åkerbär.
+
+De grå stenhällarna bli öfverdragna med mattor af hvit- och
+violettfärgade "natt och dag"-blomster, som leka tittut med
+skärblommande kattfötter. Barnen binda sig kransar af dem, bygga sig
+lekstugor i sandgroparna, där de höga, granna råmjölksblomstren stå i
+täta stånd, rosenröda, stolta i hållningen, och nyponbuskar med
+doftande rosor i blom titta ner på dem öfver den sluttande
+jordskorpan.
+
+Det är glädje och skratt och stoj hvart man vänder sig. Hvita, söta
+rofvor som man får äta af, och ärter i fyllda skidor växa ute på
+åkern. Nog af bröd, smör, ost och annat godt och rart, finnes äfven
+inne i småstugor och fattigmanshem.
+
+Men under nödåren hörs icke mycken glädje af. Snön ligger kvar till
+framemot midsommar. Rofvorna, hvilka sent sättas ner som frön i
+jorden, hinna knappt knyta sig till en liten potatis' storlek, förrän
+frosten kommer och gör det så hårdt och trångt omkring dem, att de ej
+kunna växa. Ärtskidorna hänga vissna som små svartnade trasor ute på
+ärtåkern, -- inte en enda ärta blir det i dem. Likadant med kornaxen,
+som bruka hålla sig så stolta på sina vajande höga stänglar, de hänga
+som brutna, fast vid det gröna, korta strået.
+
+Så kan man väl förstå, att under nödår kommer intet korn och inga
+ärter till kvarnen och om, på någon högt liggande gård, frosten farit
+mera varsamt fram, så är säden ändå så kraftlös och besynnerlig att
+mjölet blir gråsvart, och pannkakorna, som man lagar till af det, bli
+som en lös lervälling.
+
+Det är icke mycken föda i sådan mat. Barnen bli snart magra. Deras,
+under de goda åren rosenröda kinder få en gråaktig färg, och ögonen
+äga ej mer den klara glansen.
+
+När barnen i hopar följa föräldrarna åt för att neråt frostfria bygder
+bettla om föda, se de ut som små gubbar och gummor. Det skär en i
+hjärtat att se dem.
+
+  _________________________________________________________________
+
+                           FÖRSTA KAPITLET
+                          SJU SMÅ VÄRNLÖSA.
+
+Under det förfärliga nödåret i slutet af 1860-talet kom en sådan skara
+vandrande från Frostmofjället högt oppe i Norrland. Skaran bestod af
+en liten flock på sju barn, hvilka ensamma vandrade fram genom
+utarmade, vinterödsliga bygder. Ingen far eller mor följde dem åt. Sju
+stycken utmärglade små, och den, som liksom förde dem an, var bara på
+trettonde året. Han hette Ante, egentligen Anders.
+
+Barnen kommo från Frostmofjället, där frosten också farit hårdast fram
+vid gårdarna.
+
+Deras far hade under nödårstiden tagit sig till att supa. Svag och
+fumlig, som han blifvit af det och af barkbröd och svältföda, hade han
+stupat ned under en jättetall, som han var med om att fälla i skogen.
+En dag bars han hem död.
+
+Hustruns bekymmer mångdubblades. Hon orkade ej bära dem längre, utan
+hon rent af tärdes bort af sorg, mest svält. För man kan förstå att de
+matbitar, som hon kunde få ihop, unnade hon hellre barnen än sig
+själf.
+
+När hon nu skulle till att dö, ängslades hon mest öfver att barnen,
+som hon arbetat och lidit för, skulle in i fattighuset, eller, än
+värre, "bjudas ut på auktion" till den som ville ta dem för den minsta
+penningsumma, som kommunen ville bestå.
+
+"Bry er int om te sörje öfver de, mor", sade Ante, som satt vid sängen
+och försökte tvinga i modern vattenvällingen, som han nyss kokt i
+spisen.
+
+"Dom ta er, om ni vill eller int", flämtade den sjuka. "Ett sån't
+nödår, när alla mått förtjäna för att lefva. Och ingen som blir god
+mot er och bryr sig om er."
+
+"Vi gå härifrån mor. Vi sätt småstinterna på kälken, och så gå vi
+gårdmellan nere i landet som annat, vuxet vandringsfolk. Skollärarns
+Kalle säg, att far hans säg, att folke ner i bygden ha fått bå' korn
+och pärer (potatis), och ni ska si mor, att de räck nog åt oss å."
+
+"Ja, såvidt Guds välsignelse ger brödet, så blir ni aldrig utan. Du
+har gjort mig så lätt och ljus i sinnet med hvad du sagt, lill Ante.
+Men Gullspira --."
+
+"Hon få följa oss hon å. Ligg int' och ängslas mor!"
+
+-- "Int ängslas jag. -- De ha blifvi så lättsamt inom mej. - Jag ser
+allt lysa så himlande ljust öfver dej, och öfver barna där i
+sänghalmen, och det sjung så grant oppöfver mej. -- Ante så -- grant!"
+
+Med det föll Antes mor tillbaka på trasorna hon hade under hufvudet.
+Ante lade igen ögonlocken på henne och satte psalmbok under hakan, så
+att den inte skulle falla ner. Mor hade gjort så med far, när han var
+slut.
+
+Mor var inte väl i grafven förr än socknemännen kommo samman för att
+skaffa barnen in på fattighuset, eller auktionera bort dem.
+
+Men den dagen de kommo till den fallfärdiga stugan, där de väntade att
+finna barnen, var den tom.
+
+Brädskjulet därinvid, där de visste att geten brukade finnas, var tomt
+det med. I stugan var det skuradt och oppsnyggadt, som om gammalt
+ordentligt folk ämnade lämna den i andras händer.
+
+Barnen, hvilka de kommo för att taga, hade tydligen gifvit sig i väg
+redan föregående dag. Men männen kommo öfverens om, att man nog inte
+skulle behöfva vänta länge förrän man hade dem här igen och det med
+fattigskjuts från någon af de närmaste socknarna. För öfrigt kunde nog
+ingen heller veta, hvilken väg de tagit. Telefon och telegraf funnos
+icke där uppe i ödebygden, och man kunde ingenting göra åt saken. Alla
+hästar, som funnos i byn, voro med i skogskörslor, hade de också
+funnits hemma så hvem hade tid att ge sig ut på jakt efter
+barnungarna. "De vände väl tillbaka när hungern tog dem. Det var skada
+på geten, den kunde en ha fått sälja åt dom. Men, som sagdt, dom är
+väl snart här, bå' ungar och get."
+
+Barnen vandrade sålunda iväg utan att oroas af förföljare. Men där
+blef dock, under dagens lopp, en gråt och en jämmer på småstintorna,
+Brita-Cajsa och Anna-Märta.
+
+De gräto icke för att de fröso så att näsa och händer voro
+rågklintsblå på dem, och tårna så frusna, att de inte kunde stå på
+fötterna. Nej, de jämrade sig och gräto i hunger. Den hårdaste
+brödkant, den minsta potatis skulle de ha slukat med begärlighet. Men
+vägen öfver storskogen var mer än två mil lång, och de hade icke varit
+innanför en stugudörr på hela dagen. De höllo sig först undan alla
+försök därtill, af rädsla för, att man skulle ta kvar dem och föra dem
+till fattighuset --, sen af nödtvång, då det icke fans en än så
+eländig liten stuga att komma in uti så lång skogen var.
+
+"Kom Gullspira", lockade Ante till sist. "Jag lider int höra den
+olåten på barna. Du få dra 'na ett tag igen Anna-Lisa."
+
+"Ja men de ä rent synd, så många gånger som vi i dag ha sliti i hennes
+spenar efter mjölk", invände Anna- Lisa, som var på elfte året.
+
+"Men käre, tig då barn. Ni ska få en mjölkskvätt igen. Gullspira,
+granna, fina lill-piga, kom nu så få jag mjölka dej. Barna svält
+ihjäl."
+
+Gullspira, den, trots ytterlig magerhet, ståtliga gulbruna geten,
+kafvade sig fram ifrån tallriset vid vägen, där hon tagit sig ett godt
+mål. Hon ställde sig stilla invid Anna-Lisa, som hukade sig ned och
+drog några mjölkstrilar ner i den lilla trävril (skål) hon höll med
+vänstra handen.
+
+"Ge mej å -- Ge mej å", gnällde Per-Erik och Månke, (Magnus).
+
+"Åh ni skulle väl skämmas, stora karlarna. Du Per-Erik är på sjätte
+året -- och du Månke på sjunde."
+
+"Näej du, på sjätte är jag, de sa' mor, å tå henne fick jag mjölk
+ibland å."
+
+"Men du bli på sjunde till Kyndelsmäss, och de är bara en vecka dit.
+Vi, som ä manfolk, ska väl int ge oss öfver så där på rappe. -- Gå
+före och håll Gullspira i raggen så frys ni då int om händerna. "
+
+Det var Ante som talade och kommenderade och småpojkarna visste sig
+ingen annan råd än att lyda, helst Gullspira, "som hade folkvett", det
+trodde de fullt och fast, hört kommenderingen hon med och klämde sig
+intill dem med sin ludna, varma päls.
+
+"Ta hit Ujyla, tå få vi väme ått vi å", skreko småstintorna på kälken.
+
+"Ni mått vara snäll nu. Giss på om mor hörde småstintena sina grine
+för jämnan. Ha ni int just fått mjölk, som va bå söt och varm."
+
+"Men de va som ingenting", kved Brita-Kajsa. "Va' tinnenin" upprepade
+Märta-Greta snyftande, med tårar i stora, sorgsna ögon.
+
+"De va två skedfyllor till er hvar. Och nu kom vi nog snart fram till
+nån' storgård så ni få mat. Sätt opp dej på kälken du å Maglena, så få
+ni värma hvarann. -- Så ja, de va granne småstinter, som int grine
+länger. Mor, hon skulle vara storgla, om hon såg er."
+
+Ante strök småsystrarna om de blåfrusna kinderna, stoppade in deras
+stela, röda händer i schaltrasorna de hade bundna i kryss om lifvet,
+och snodde den gamla nötta fårskinnsfällen fast om deras fötter.
+
+"Skjut på kälken nu du Anna-Lisa, så vi kom ut ur skogen här.
+Skollärarns Kalle sa', att när en fick si spillrerna af lappkåtan, där
+Lapp-Israel dödde, så va en inte långt från bygden."
+
+"Ja, men han sa åt mej, att vargen strök här i fjällen. Jag var tokig,
+som for iväg med dej, det sa Kalle å."
+
+Anna-Lisa gick framåtböjd och sköt på kälken. Hennes tårar droppade på
+småsystrarnas halsduksomlindade hufvuden. Hon snyftade, så att det lät
+som om hon hickat.
+
+"Jag vårdar mej int om te svara, när du tala så bort i tok", skrek
+Ante med hög röst för att göra sig hörd. Han gick ju långt framför och
+drog, med kälkrepet öfver axeln.
+
+"Tro du kanske, att Kalle hade tagit sej an dej, gett dej mat och
+kläder. Har dom int stugan full med barn själf, kanske?
+
+"Men där slapp en då svälte och fryse ihjäl."
+
+"Just som om dom hade velat ha dej där! På fattighuse hade du varit i
+denna dag, i lag med spetelsk-Babba (Barbara) och tok-Lasse." --
+
+"Dom svält int, och frys int ihjäl dom heller."
+
+"Åh tvi, en så'n stinta --! Du fick äta dej fullmätt af vattenvälling
+denna moron, getost och bröd af hva Sven Påls gett oss, har du fått
+såväl som vi. Men om du int ha skrofvet fullt hele da'en, så ger du
+dej till att grina och villa tillbaka, och de till te fattighuse."
+
+"Ja hvart tror du vi kom nu då! Du tänk väl ta oss fram till kungen.
+-- Hui, -- hui, -- hui", snyftade Anna- Lisa.
+
+"Ja, som de ä med de, så kunde jag nog göra de å, -- å be'n ta dej. Du
+kunde då göra så pass som te geta getterna åt en! Det vore väl nånting
+te stort de, emot te sitte framför spisen i fattighuse och glo."
+
+"Hur månge getter kan han ha tro, kungen", pep Maglena ut ur
+schalöppningen.
+
+Hon tyckte att med det där talet om kungen började det lätta opp lite
+i tillvaron. Sanningen att säga så hade hon hela tiden likat
+Anna-Lisas tal, fast hon tyckte det var ledt att dom bägge två skulle
+ge sej på Ante, som, det visste hon granneligen, inte ätit ett Guds
+lån förr än de alla hade fått nog på morgonen, innan de gåfvo sig af.
+
+"Åh int vet jag", sade Ante, "huru många getter kungen har.
+Lill'stugufolk, som vi, kan ha en get, en torpare fem, sex, en
+storbonde tjugu och mer."
+
+"Herre gulla, då ha väl kungen hundra. -- Int rå jag me så månge."
+
+Anna-Lisa släppte kälkstabbarna, snöt sig i fingrarna och torkade
+tårarna ur ögonen med samma hand, som hon ändå dragit vanten af.
+
+Äfven Ante stannade, så att kälkrepet hängde slakt. Han tog af den
+stora malätna skinnmössa, som varit fars, och torkade svetten ur den
+vackra pannan. Hans blå ögon lyste förtrytsamt, då han såg tillbaka på
+systern.
+
+"Kanske kungen ha hundra getter, och kanske han har tusen -- ja lika
+många som en lapp kan ha renar. Men du tror väl int att kungen ha vett
+te räkna ut hur många getter en tocken liten en som du är god för att
+geta? Tro han att du kan geta hundra, så kan du de, för då har han
+särskildt slag af lättgetade getter, kanske från Jerusalem; eller har
+han några märkvärdiga gethundar, som kan hålla ihop dom."
+
+"Tänk så fin och grann du ska bli Anna-Lisa. Kanske du få gå i
+lastiker (resårkängor) och med silkeskläde på hufvet och en kjol med
+småroser på, så du ser ut som törnblombacken på sommarn. Tänk att du
+ska bli så grann!"
+
+Maglena drog schalen från näsan och bjöd till att vända sig och kunna
+ta Anna-Lisa i betraktande. En liten rar unge var hon, Maglena, med
+det guldbruna håret glänsande och burrigt och de stora djupblå ögonen
+så goda i blicken. Det var som om hon trott att Anna-Lisa, som gick
+bakefter och sköt kälken, nu var klädd i lastiker och nyponblomsdräkt,
+med silkesduk, bara för att hon tänkte sig henne så.
+
+Anna Lisa tog sig dock inte vidare väl ut i denna stund med svartgrå
+yllehalsduk snurrad fast om hufvudet och bunden i en knut i nacken,
+med mors gamla rutiga tröja, på hvilken midjan nådde ned åt knäna på
+henne, och så desslikes mors trasiga, snedgångna kängor. Genom
+trasorna i dem stack starrgräset fram, som man stoppat i till värme
+och fyllning.
+
+Det var nog ett drygt göra, att en kall vinterdag gå genom milslång
+skog i en sådan beklädnad, och det var kanske inte att undra på att
+Anna-Lisas annars icke oäfna ansikte med de blå ögonen och det ljusa
+håret, hade ett mörkt, bistert uttryck.
+
+Hon och brodern stretade åter iväg med kälken. Anna-Lisa muttrande och
+puttrande, Maglena helt upprymd -- såg för sig en kungageterskas
+härliga tillvaro.
+
+"Per Erik, Månke, stanna", ropade hon till de båda bröderna. I trasiga
+lappskor och fars så allt för bedröfligt illa passande kläder tassade
+de iväg på ömse sidor om Gullspira med deras händer i hennes ragg.
+
+Pojkarna stannade båda och inväntade skjutsen. De voro utleda och
+uttröttade på den ändlösa vandringen. "Manfolk" och på sjätte, sjunde
+året så mycket som helst, så gnagde hungern ändå i små magar, bet
+kölden i naglar och tår, och tyngde klädpaltorna mer än de värmde. Men
+nog för det att de voro så pass kariga att de kunde hålla inne med
+jämmer och klagan, fast tårarna runno utför blåfrusna kinder, och små
+skuldror oförmärkt ryckte till af någon kort kväfd snyftning.
+
+"Hva är de nu då" -- sade de, manligt öfverlägset, där de började gå
+bredvid kälken. "Ska vi hjälpe er te dra? Du tör nog tröttne opp du
+Ante."
+
+Månke sköt topplufvan, som tillhört farfar hos Sven Pålsons och nådde
+honom ner om öronen, tillbaka öfver hufvudskulten och gned oförmärkt
+bort möjliga märken efter så allt för omanliga tårar.
+
+Ante spottade i näfvarna, tog tag så att kälkrepet skar knifsdjup
+ränna i vadmalströjan just öfver skuldran, där den gammal och sliten,
+som den var, inte tålde vid värst mycket mer i slitningsväg.
+
+Han spände i och drog, som om uppförsbacken de nu nådde varit en
+glidande utförsbacke, iddes icke svara på Månkes ynkliga förslag. Det
+syntes ända ut på den kullriga ryggen, så bedröfligt han tyckte det
+vara.
+
+"Int kan ni dra oss allihop, det vet en väl att sånt är bara skryt",
+sade Maglena, som kommit i prattagen och inte frös så mycket, sedan
+småsystrarna klämde sig in emot henne och blifvit stilla, då de
+somnat. "Men ni ska få höra på roligt."
+
+"Vet de, att Anna-Lisa hon ska bli geterska åt kungen. Månghundrade
+getter har han, större än Gullspira.'"
+
+"Ingen get är som Gulispira, var så god, du --" sade Månke och såg
+hotande på Maglena.
+
+"Jaså, -- har du sett getter från Jerusalem kanske? Dom ha horn, som
+si ut precis som månen när han är ny och blänkande, så de lyser om
+dom. Och så kommer dom i tusen hundrade, och man sir dom springa öfver
+myrmarken och äta myrbär. "
+
+"Ja han som hade såna här. Jag skulle kunna ha i mig tusen kanner",
+gnälde Per-Erik.
+
+"Ja, dom ät myrbär" -- Maglenas röst fick ett drömmande, längtande
+tonfall. -- "Dom ät myrbär, för hela myran står full af sånna --, och
+fil (grädde) ur stora hoar, kungen frågar inte efter de."
+
+"Ja, om en ändå hade en kärnfilbytta här", -- kved Magnus.
+
+"Å tunnbröd så mycke vi kunne dra på kälken", tilllade Per-Erik, med
+en ogillande blick på den tarfliga last den nu bar.
+
+"Tunnbröd, förstås, ät kungens getter". -- Maglena fortfor med sin
+beskrifning, utan att i minsta mån stöta sig på syskonens brist på
+intresse för själfva ämnet och ständiga återkommande till matfrågan.
+
+"Ja, dom ät tunnbröd ur småkrubberna."
+
+"Dom va ju ute på myran nyss. -- Getterna stå väl int inne den tiden
+på sommarn", anmärkte Ante, som för att kunna höra på Maglenas, hur
+tokigt det var, behändiga språk, skjutit mössan snedt opp ifrån
+öronen, så att den höll på att vippa bort från hufvudet.
+
+"Dom mått väl in te kvällen, för myggen och åte (insekter) och för
+björntasse (björn), dom är nog inte fri han hos kungen heller."
+
+"Hvem skulle villa vara ute och gete hela natten också för den delen."
+Anna-Lisa blandade sig nådigt i samtalet. "Gå ute och gete, då en ska
+sitta inne och äta fläsk, som dom steker hos kungen, så flotte rinn
+och det luktar så att -- ja så att --"
+
+Anna-Lisa fann icke ord att uttrycka hur härlig den lukten skulle
+vara, af stekt fläsk.
+
+"Och pärer hela grytfyllor", tillfogade Magnus ifrigt.
+
+"Som ha sprucki i skale, och som man får äta i kannevis", sade
+Per-Erik.
+
+"Ja, se'n getterna ha fått. -- Ni ska få höra. Dom kom öfver myran och
+ha äti sej så mätt, att dom är lika rund, som suggan dom slaktade hos
+Sven Påls i höst."
+
+"Då orka dom int flöje så faligt heller, så en kan rå med att hålla
+efter dom" sade Anna-Lisa gillande."
+
+"Nääj, dom gå så där som suggan gick, just som så hofverande. Så klif
+dom opp på fjälle. De lys som från kanken (tuppen) på kyrkan, i
+kungens störes (fåbodar). Och så kommer getterna där, förstår ni, och
+de blir precis ljust utaf alla dom tusen hundra horna, som är som
+månen i nytändning."
+
+"Å hva dom ska mjölke, såna getter", sade Månke med trånad i rösten.
+"En kunde väl få såavis."
+
+"Å göra ostar så en kunde spricka, så mätt skulle en bli", tyckte
+Per-Erik.
+
+"Ja, men si kungen skulle bli smäckmätt först, förstår ni, och alle
+hans drängar och piger" ifrade Maglena.
+
+"Förresten vet ni barna, så kan kungen få de, som är finare ändå än
+fläsk och pärer och getost. Han kan få färsk-laxen om han vill", sade
+Ante öfverlägset.
+
+"Int på vintern heller; då laxen kryp efter åbotten ut till
+storvattne, är han nog int go te ta", anmärkte Anna-Lisa.
+
+"På vintern ät han hvad fint är ändå", afgjorde Ante utan att låta sig
+förbluffa. "Då ät han den finaste mat och är som på husförhörskalas
+hvarenda dag."
+
+"Så han får äta köttbullar å lutfisk å sviskonsoppa?" sporde Maglena.
+Hennes ögon tindrade af medkänsla i en sådan tillvaro.
+
+"Ja, å risgrynsvälling så mycke han orka."
+
+"Å kaffe förstås", inföll Anna-Lisa. "Å aldrig att han drick en tår
+utan te doppa de mesta han rå med af de också. A hvad de kaffe ska
+vara starkt å salt!"
+
+"Ja, han som vore kung ändå, så en finge allt tocke där", skrek Magnus
+ut ur hjärtats djup.
+
+"Och så har han en storen, storen stuga, där de är finare än i
+prästgår'n, rent åf som ett gullhus, å så vet han då hvar han ska
+ligge, -- de är då int i ett sån't gammrat (skräp) till stuga, som
+våran var", puttrade Anna-Lisa.
+
+"Som våran", -- "är hon int god nog! Om så väl vore att vi ägde na'.
+Me den lill'kryddgår'n och store, granne häggen. Vore så väl, att vi
+kunde komma dit igen, Gullspira och allihop, så tyck ja vi skulle ha
+de lika bra som kungen." Ante, som talade, såg med allvarsam blick på
+syskonen. "Si ni, de är en sak, att mor fans där -- och dödde där, och
+aldrig får vi igen så'n stuga."
+
+  _________________________________________________________________
+
+                           ANDRA KAPITLET.
+                        MED VARGSPÅR I SIKTE.
+
+Det liknade sig till att börja kvällas, och ännu voro barnen kvar i
+skogen. Ante blef mer och mer benägen att stanna och höra på deras
+pladder, om det också innebar så mycket af knot och jämmer, att det
+högg som spikar i hans sinne. Men han var själf så trött, så hungrig,
+och därtill så grufligen tungsint.
+
+Det var ändå han, Ante, som dels lockat, dels tvingat syskonen att ge
+sig ut ifrån känd bygd så helt skötelöst.
+
+Men han hade icke kunnat lida den tanken, att småstintorna, som mor
+varit så rädd om, skulle komma till oskyldt folk. Han var rädd att
+kommunalen skulle bjuda ut dem på auktion, så att hvad stackare som
+helst, i detta nödens år, skulle kunna ta dem, bara han fick en slant
+från kommunen.
+
+Om småstintorna och pojkarna också skulle få mat på de ställen de så
+komme till, så var det inte sagdt för det, att de skulle få höra ett
+godt ord eller bli lärda till sånt, som mor hållit så noga på. Hon
+hade strängt hållit på, att de skulle säga sanning, vara ärliga och
+sköta om ordentligt, hvad de blefvo satta till. Hon hade lärt dem att
+inte gnälla i onödan, utan att de skulle veta och förstå, att de, när
+de blefvo ensamma utan far och mor, hade en ändå, som tog sig an dem,
+den gode, mäktige Fadern i himmelen.
+
+Ante hade därför tyckt, att det var så rätt och riktigt att han, när
+de nu blifvit så ensamma, höll syskonen samman. Mat, och hvad de
+behöfde, trodde han de skulle få, när de drogo iväg ut till folk och
+bygder, som inte lidit så stort men af frosten, och som därför väl
+alltid hade något till öfvers för dem.
+
+Men redan nu, första dagen, kände han huru svårt han ställt det för
+dem alla. Värst att han också blef trött själf, då han för sin del
+sparat på både vattvälling, getmjölk och de brödstycken de efter
+moderns död fått af beskedligt folk, så trött att benen nu veko sig
+undan honom, och småsystrarna på kälken tycktes honom tunga som
+timmerklampar.
+
+Han såg af alla märken, att mera snö skulle komma. Kölden hade "slagit
+sig", det kände han, så varm han ändå hållit sig som dragare, och det
+förstod han, då snön inte längre knarrade och skrek under fötter och
+kälkmedar, som den gjort förut på dagen ända från det de alla, tidigt
+på morgonen i norrskens-ljus och blekt månsken, dragit ut från den
+lilla gråa stugan. Med afdöende spiseleld glimrande genom den lilla
+fönsterrutan hade den liksom sorgsen sett efter de aftågande barnen.
+
+Snö skulle komma och riktigt yrväder, det förstod Ante af att
+ekorrarna flögo som pilskott mellan granarna. De togo kottar mellan
+tassarna, flängde af dem de skarpa fjällen och samlade ihop den
+doftande, mjuka massan, som fanns innanför dem. En svindlande brådska
+hade de, så det knappt var möjligt att med ögonen följa deras
+rörelser. Tjädern, som i stadigt väder rör sig lugnt och värdigt
+utvecklade äfven han brådska. Det var inte så godt om rönnar med bär i
+furuskogen, och att lefva endast på tall och barr var dock för
+enformigt, tyckte han. En riktig snöyra kunde ju komma att hålla en
+inne på boets omkrets länge nog.
+
+Hararna, i hvit vinterdräkt rutade snön med lustiga spår tre och tre,
+i knippen som ett broderadt mönster.
+
+Räfvarnas spår gingo fram i rak linje med runda små hål. Och så --!
+
+Ante, som orolig såg sig omkring efter alla märken i skogen äfven där
+den var flack, härjad af skogseld eller uthuggen, Ante såg med ens
+stora, grofva, litet aflångrundade spår i rad, spår hvilka gingo i
+bredd med hvarandra, spår af flere -- af många fötter, vargens fötter
+--!
+
+Han grep på nytt kälkrepet, snodde det fast om köldstelnade fingrar
+och sköt mössan ner öfver en af fruktan och ångest kallsvettig panna.
+
+Så vände han sig tvärt emot barnen där bakom honom.
+
+"Ni gorme (sladdra) så farligt. Vi ska sjunga nu i ställe, så går de
+fort te komma ur skogen. Ta opp, du Maglena>.
+
+Maglena villfor utan tvekan broderns uppmaning. Hon tog med ljudelig
+röst upp sången om Kanan:
+
+                  "Hvad har min Jesus gjort för mig.
+                     Jo han steg ned till Kanan.
+                           Himmelska Kanan.
+                     Kom låt oss gå till Kanan";
+
+Alla barnen sjöngo, medan Maglena med sin klingande ljufva röst ledde
+sången.
+
+De gingo fram genom den nu mot den tidiga mörkningen dystra skogen,
+öfver hvilken himmelen hvälfde sig snötjock och blygrå.
+
+Men nu var det som om de ej tänkt på eller förstått annat än att
+sjunga.
+
+Småstintorna, som sutto omarmade af Maglena, vaknade, hungriga,
+stelnade, huttrande af köld och sömnyra. De kommo sig ej för med att
+gallskrika, hvilket nog i denna stund låg starkt för dem. När de hörde
+syskonen sjunga stämde de in med, som de alltid haft för vana att göra
+det hemma i lill grå stugan hos mor.
+
+            "Himmelska Kanan, kom, låt oss gå till Kanan."
+
+Sången tonade ut så vackert ibland gran och fur. Det var som om en
+liten änglahär dragit fram. Skogen lyssnade, höll andan. Inte ett ljud
+af gläfsande räf af hemskt tutande uf eller uggla. Endast barnens sång
+hördes.
+
+Ante sjöng med, starkt och högt. Han höll sina ögon anropande lyftade
+upp emot den tröstlöst dystra himmeln. Han sjöng i tro på hjälp,
+fastän hans starka röst ju egentligen bäst förmådde att nå och väcka
+vargen, barnadödaren, af hvilken han nyss varsnat de många spåren, i
+bredd med hvarandra.
+
+Nog hade Ante vetat af förut att vargen denna hårdårsvinter börjat
+smyga ute i marken, och nog hade han en del oväderskvällar, när kölden
+stod skarp så det dånade och bräckte i stugknuten, hört hans svultna
+jämmerulande (tjut) inne i skogarna.
+
+Men så här långt ner åt bygden trodde han, att man skulle gå fri från
+den. Ante tyckte det han med barnen gått så långt från hemtrakten att
+alla förhållanden skulle ha förändrat sig. Och att nu ändå varsna
+sådana spår! En tröst var, att han ensam förstod, hvad de kunde
+betyda.
+
+Nu var Kanan-sången slut. Han tog själf upp en ny sång, och syskonen
+stämde in:
+
+              "Jag vet ett land af idel ljus, hvars ..."
+
+Ante hann ej längre -- -- --
+
+"Barn --! Det ryk, och gnisterna flyg ur skorsten till en gård! Herre
+gulla, vi är ute i bygden, och jag hör hundarna skälla."
+
+Han tog med ens i och började springa, som om han dragit tomma kälken.
+Anna-Lisa slet halsduken från ansiktet så häftigt att pannan stretade
+upp med håret, och hon fick kinesögon. Hon lyfte fötterna lätt, som om
+hon redan fått på dem sina kungliga lastiker.
+
+Men Maglena, hon kröp in i schalen med hela ansiktet. Hon var blyg och
+rädd för främmande folk - helst så'na ute i bygden. En kunde ju aldrig
+veta, om dom var som riktigt folk skulle vara, så att dom såg ut som
+folket uppe i Frostmofjället. Kanske de här hade ett öga bak i
+hufvudet och ett i pannan; och kanske dom gick på händerna och åt med
+fötterna.
+
+Hu hvad det var huskigt --! Hvad kunde de tala för mål tro --!
+Frostmomålet var nog särskildt fint, så inte skulle en tro att så'nt
+utsocknes folk kunde tala det.
+
+Så långt som de nu färdats denna dagen, så kunde en ju förstå att allt
+skulle vara olikt och som oppnervändt.
+
+Gullispira hon tyckte som Maglena, att det var huskigt att komma till
+främmande folk där hundar redan hördes tjuta och skälla, så hon drog
+sig bakefter kälken med nosen så godt som mellan kälkstabben och
+Anna-Lisa, som hon myndigt klämde åt sidan.
+
+Per-Erik och Månke, voro morska karlar alltigenom från den stund de
+hörde skallet från en byhund.
+
+De spottade, misstänksamma på hvem af dem, som kunde slunga spotten
+längst ut framför sig och de satte händerna neråt mors gammeltröjor,
+som de hade på som ytterplagg, och inbillade sig fullt och fast att de
+stucko ner dem i fickor. De pratade och undrade om det var någon i
+sällskapet, som möjligtvis varit harig och rädd af sig en sådan dag,
+vid en sådan farligen långskjuts. För sin del så hade de då bärgat sig
+storstyft. En är inte manfolk för inte!
+
+Till den grad upprymda voro de, att de nedläto sig att leka med
+småstintorna. De gjorde sina ohyggligaste, värsta grimaser mot dem och
+pepo dem i halsen för att få dem att skratta.
+
+Och i den glädjestämningen kom nu barnskaran ut ur skogen, in mot en
+by. Den stora landsvägen, som de följt genom skogen, var tätt
+uppstickad eller märkt med små granar på ömse sidor om den. Det var
+för att man skulle veta att köra rätt i vägen med snöplogen när det
+blef så mycket snö att man inte annars kunde veta hvart vägen tagit
+vägen.
+
+Till närmaste gård, en liten grå stuga, snarlik deras egen den de i
+morse lämnat, förde bara en i djupa snön upptrampad stig. Det var just
+inte mycket lätt att komma fram där med kälken. Gråhund därifrån
+skällde också, som om han ville äta upp dem allihop. Nog hade det
+kanske varit bättre för dem att dra iväg till någon af storgårdarna,
+hvilka rödmålade med hvita knutar lyste fram i snön. Men det såg så
+tryggt och hemlikt ut med den lill'gråstugan uppe under berget, att de
+utan vidare gingo dit.
+
+Gråhundens skall förstodo de väl. Han sade han, som alla gråhundar,
+och sådana funnos mest vid hvar stuga, att det kom folk till gården.
+
+Nog hörde barnen också på skallet, att gråhunden inte aktade dem
+stort.
+
+"Vov, vov", bara patrask, ska jag mota bort dem tro!"
+
+Gråhunden teg ett ögonblick. Han stod kvar på lill'trappan, som
+föreställde bro utanför stugan. Så sänkte han hufvudet och morrade
+betänksamt.
+
+"Bara smått folk i alla fall, valpar, så att sägandes -- så'na torde
+inte kunna skada folk eller gård --."
+
+Han höjde hufvudet, gläfste meningslöst fast plikttroget, såsom en
+samvetsgrann gråhund alltid gör det. Men så fick han väder af geten,
+fick ögonen på Gullspira, som skymtade fram med hufvudet mellan
+kälkstabbarna och Anna-Lisa.
+
+"Jaså, det var en annan sak! Inte vanligt folk. Inte med ärlig
+hundvakt. De ha en get till hund! Oförsynt!"
+
+Gråhunden gaf sig till att skälla, morra och illgläfsa, som om han
+sett tjufvar i en kyrka.
+
+Barnen saktade stegen. Ingen af dem öppnade munnen.
+
+"De är bara för vi är så uselt klädd", mumlade Anna-Lisa till sist.
+"Komme vi som Sven Påls barna på husförhöre, i marknadsköpta kläder
+och pliggskor, så skulle nog hunn där fägna oss med svansen och skälla
+som om han bjöde oss stiga in och hålla te goa."
+
+"Men stinta", invände Ante, "nu kom vi inte till husförhörskalas, utan
+för te be folk om mat och husrum, och de si gråhunn, och vet väl att
+dom ha smått om de i en så'n lill'stuga och därför är han sint."
+
+"Sussu -- sussu --" lockade Ante och försökte ställa sig in med den
+ilsket skällande, nu rätt ut på dem rusande hunden.
+
+Maglena kullrade sig ut från kälken.
+
+Hon slet schalen ifrån hufvudet, sprang fram emot hunden och bölde sig
+ned emot den med utbredda armar.
+
+"Sussu --, sussu --. Int är du sint på oss. Du si väl att vi ä små och
+ensammen!"
+
+Det var som om hunden förstått henne. Han tystnade, sneglade förläget
+åt sidan, gäspade, som hundar göra då de känna sig skamsna. Plötsligt
+satte han upp öronen som om han varsnat något hotande från bergssidan.
+Och så började han skälla och gläfsa, med hufvudet åt det hållet,
+torrt, tillgjordt, utan mening i skallet, skällde så tills barnen
+hunnit in i stugan.
+
+  _________________________________________________________________
+
+                           TREDJE KAPITLET.
+                           GLASÖGONKARLEN.
+
+Elden brann på spiselhällen i stugan, när barnen lång- samt,
+sammanpackade, krypande intill hvarandra, kommo in där.
+
+Månke fattades ändå. Han påstod att han väl inte kunde lämna geten
+ensam. Egentligen var det så, att han tyckte skäl vara det Ante tog
+emot första törnen inne hos främmande folk. En var ju osäker på hvad
+som kunde möta en på alldeles okändt ställe. Maglenas föreställning
+hade så smått meddelat sig åt honom med, så han stannade lugnt ute när
+de andra knogade iväg in.
+
+"Hä igen dörren!" dundrade en grof röst.
+
+Hade Ante i denna stund bara gjort en half vändning utåt igen, så
+skulle hela skaran besinningslöst ha störtat med ut, ifrån tak öfver
+hufvudet, värme, hopp om föda, så förskräckta blefvo de.
+
+Där borta ifrån spishållet kom den rytande rösten från en, hvilken
+alldeles som Magdela räknat ut det, säkert hade ett öga i nacken. Ja,
+det såg mest ut som om bägge ögonen funnits där. För svarta, stora
+glasögon lyste midt i bakhufvudet. Eldrödt hår hade han, och han
+syntes icke behöfva vända sig eller ens röra sig för att se på dem,
+som kommo in.
+
+Barnen stodo ändå mol tysta lik en förskrämd skara af förvillade små
+lamm. Alla stirrade på de svarta, blänkande ögonen i den rödhåriga
+nacken, eller på mannens, till armbågen bara, håriga armar, som lyftes
+och sänktes med något glänsande hvasst han höll i de grofva, hopknutna
+händerna.
+
+"De är hundturken vi kommi till", hviskade Maglena, med tänderna
+klapprande af rädsla.
+
+"Då ät han opp oss! Jag gå ut och sir efter hva Månke gör åt
+Gullspira, jag", sade Per-Erik. Han klämde tyst opp dörren med foten
+och gled ut med hastigare fart än han kommit in.
+
+Anna-Lisa höll på att följa med honom. Men hon såg kall gröt på en
+tallrik på spisbänken, och den synen höll henne liksom fast inne.
+
+Maglena och småstintorna klamrade sig intill Ante så han nästan lyftes
+från golfvet. Han hviskade åt dem att vara tysta -- hade väl vett om
+hvad som brukades när man först kom in till folk -- det, att stanna
+vid dörren och tiga tills man blir tilltalad.
+
+Men Märta Greta, minsta lillstintan, mors gullhjärta, som hon så nyss
+hade varit, hon kunde inte tiga. Hon var rädd, och hon var hungrig,
+och hon kände sig eländig på alla vis.
+
+"Moooj" -- tog hon i -- "Etta Eta ill då te mooj!"
+
+Och nu brusto alla fördämningar. Hon skrek som om man stuckit en knif
+i henne. Den mest lockande signal för Brita Cajsa, starkare i rösten
+ändå än den mindre systern.
+
+Maglenas läppar började skälfva betänkligt. Hon, som bättre än de
+andra hade förstått till hvilket folk de skulle komma, hon som hade
+förutsett detta rysliga, hemska med folk, som hade ögonen i nacken.
+Maglena blef ju vild af skrämsel vid att se dessa ögon stilla,
+blänkande, svarta, stirra och stirra. Hon visste förut att den
+bakhufvudögda mannen var hundturken, som inte kunde hitta på
+nöjsammare än att ta små barn att slakta och salta in för andra
+hundturkar att spisa sig mätta på.
+
+Så Maglena stod ej längre ut hon heller, utan gaf till en skälfvande
+gråt, som hade bra stor likhet med småstintornas gallskrik.
+
+Anna-Lisa, -- ja underligt att tala om det, -- hon var ju ändå stora
+flickan, på elfte året. Om det nu kunde vara för att dagens mödor
+varit för tunga, eller det att hon alltjämt hade den tallriken med
+kall gråblänkande vattgröt för sig utan hopp att nå den. Hur som
+helst. En bedröflig sanning är, att äfven hon stämde in i den icke så
+särdeles harmoniska kören, som hon för omväxlings skull piggade upp
+med gälla, pipande snyftningar.
+
+Ante blef blek, han blef röd. Otäckt hvad en stor gallskrikande
+jämmerlåt kan vara smittsam. En skulle väl aldrig hört tals om att en
+karl på trettonde året skulle kunna ge sig att --, ge sig att --! Nej
+inte om han också gått en hel vinterdag utan mat, släpat på småsyskon
+i en tung kälke, ängslat sig för hvad han bragt dem in uti. Inte om
+han så gått pinad af all fasans ångest för annalkande glupska vargar,
+och därtill nu, på sistone kände skammen af att komma med hela skaran
+för att be om mat för dem alla och sig själf, samt -- om husrum -- Men
+ändå!
+
+Han vart sindt Ante, på tårarna, som ville fram, och på leda
+snyftningar, som togo till att skaka honom. Han knöt näfvarna hårdt,
+och grinade med sammanbitna tänder för att hålla inne med hvad en
+karl, som hade så många små att hålla sig uppe inför, och att ta styr
+på, måste hålla inne med.
+
+"Barna, barna, då -- är ni tokig --! Vi är hos främmande folk. Dom kör
+ut oss, om ni håll på så här."
+
+Var det likt det, att "barna" skulle tiga vid en sådan darrande,
+halfsnyftande tillsägelse. Såg Ante ut så där, och lät han så underlig
+och gråtfärdig, så var då riktig fara å färde.
+
+Oj, oj, hvad det blef för en hvinande olåt i skriket.
+
+"Hva ä de folke ifrån, som kom med så ledt sätt att hälsa? Goddag och
+Guds fred brukar en annars säge."
+
+Glasögonkarlen vände sig långsamt. Nu blefvo barnen med ens mol tysta
+af häpnad. Kan man tänka, han hade ögon äfven midt emot nacken, i
+ansiktet, som vanligt folk, och han såg på dem med en tungsam, men
+inte alls ondskefull uppsyn.
+
+"Hvem har haft så lite vett att dom släppt ut bara småfolk nu, i
+hårdårstider, och då vargen stryk kring knutarna?"
+
+Ante steg fram så långt han förmådde med det tunga släpet af de små,
+om benen.
+
+"De är ingen, som släppt oss. Vi ha gått själf, för lill'stugan våran
+är tom på bå far å -- mor --"
+
+Antes röst tog till att darra på ett oroväckande sätt.
+
+"Men ni har väl kommun och fattigvård. Det blir för den här socken te
+forsla en så'n här hop tillbaks dit."
+
+"Det är hårdår. Alla därhemma ha de smått. Ingen vill ta småstinterna
+för annat än te få pängar för dom -- och mor var så rädd om dom."
+
+Ante teg åter -- sväljde och sväljde --, bet ihop tänderna.
+
+"På de vise!"
+
+Glasögonkarlen spottade och hvisslade.
+
+"Men ni ha väl fattighuse, i fridens dagar?"
+
+Han vände sig helt på stolen -- barnen började åter darra för den
+grofva, dånande rösten.
+
+"Dom är så osams där förjämnan, hjonen; int få barna där lära hvad mor
+ville dom skulle veta. De är ingen, som håll efter dom te minnas hvad
+mor skulle ha lärt dom. Och så är tok-Lasse där, han talar skammun
+(oanständigt), och spetälsk-Babba bor där å."
+
+"På de vise -- och här är jag ensam i stugan. Dom ha gått --, allihop
+ha dom gått! På de vise! Och nu kanske ni tänkte få er någe till lifs
+här --"
+
+Det gick en skälfvande suck genom barnskaran, som från ett enda bröst.
+
+"På det vise. Ja här har jag ju kall gröt, och strömming, ja den kan
+ni få te lägga på halstre där och steka. Och dricka kan ni få till
+grötdoppa, för si jag fick en hämtare med från nämdemans när jag kom
+därifrån i dag. Inte utan att det finns en slick sirap kvar i burken
+att blanda i dricka också. -- Sånt smått folk har kanske ingenting
+emot sirap?"
+
+Ett lättnadens ljusa leende flög som solglimt öfver förut bekymrade
+små blekansikten.
+
+"En kaffeskvätt också. -- Åh ja, sånt går för sig. Kaffe, fast utan
+grädde eller mjölk, för si mjölk, sir ni barn, det har man inte när
+man sitter i backstuga och skräddar ladder (vadmalsbottiner) till hela
+socknen, då lefver man på annan dryckjom."
+
+Glasögonkarlen steg upp med ett stånkande läte. Han stödde sig hårdt
+mot den grofva knölpåk han hade bredvid sig. Det syntes att han var
+illa tagen af gikt och hade svårt för att röra sig. Dessutom varsnades
+lätt, att han var utan kvinnlig hjälp i stugan. I eldskenet syntes det
+huru sopor voro hopade där öfverallt i vråarna. Strömmingsben och
+potatisskal lågo kvar på bordet, och i den en gång hvitmålade sängen,
+vid ena väggen, stack halmen ut ur det trasiga varet. Fårskinnsfällen
+var utan hårtäcke och det gulrutiga örngåttsvaret på långkudden hade
+väl inte varit i tvätt på mången god dag. Glasögonkarlen letade under
+mycket stånkande fram, ur ett gammalt blått hörnskåp med röda rosor på
+dörrarna, salt strömming och brödbitar. Han tog äfven ut en
+kaffekvarn, i hvilken han ur en näfverask hällde ned brändt kaffe.
+
+"Om jag skulle kunna få mala jag", sade Anna-Lisa försagd. Hon stod
+redan några steg närmare gröttallriken.
+
+"Så går jag ut efter mer te lägge på elden", tillfogade Ante. Utan att
+vänta på svar var han ute.
+
+"Käre låt mej få lägge strömmingen på halstre -- de bruka jag göra
+hemma", ifrade Maglena.
+
+"Ta hit en tvaga tå ka ja tope tå dolfve" pep Brita Cajsa, som snålt
+såg på huru strömmingen började fräsa och sprätta på halstret.
+
+"Etta Eta tope dovle å", ifrade allra minsta tvååringen och räckte
+fram handen efter något att sopa med.
+
+Glasogonkarlen bröt ut i ett grymtande skratt --.
+
+En hade väl aldrig sett slik liten en piga.
+
+Ante kom tillbaka in med fånget opp till näsan fylldt af långved
+utifrån backen, där han sett att det fanns när han kom till gården.
+
+Per-Erik och Månke följde honom i hälarna. De klämde igen dörren för
+Gullspira, som i ett ögonblick glimtade fram i dörröppningen, och när
+hon blef lämnad utanför uppgaf ett hjärtskärande bräkande.
+
+Ante släppte veden i golfvet. Han stod med nedslagna ögon, hade ju
+rent, för allt nytt som tagit honom, glömt att en get äfven följde med
+i sällskapet.
+
+Inte utan att glasögonkarlen nu vardt sint.
+
+Hvad var det för fasoner! Hade en nånsin hört att man på vintertid
+drog getter med när man gaf sig ut på --. Han höll på att säga
+"tiggeri". Men det var något i Antes fasta, allvarsamma ögon, som höll
+honom tillbaka.
+
+"Geten där ha väl int behöft känna ondt af att auktioneras bort
+heller?"
+
+"Gullspira är van te vara me barna, och sen hon fick killingar har hon
+mjölka så bra. Småstinterna hade för länge sen gått åt om inte hon
+hade vari. Jag lofte mor då hon dödde, att Gullspira skulle få följa
+oss. Mor visste de en kan ha mycke godt åf en get, när en ingen mat
+har åt småen, -- så jag tog Gullspira med oss."
+
+"Hon skulle int tröje (trifvas) hos andra än oss heller", försäkrade
+Maglena stolt.
+
+"Ja, och för den delen har då jag tagi foder me åt Gullspira, så en
+behöfver då inte ängslas för de", sade Månke drygt och klef fram. Han
+hade stått och tittat på Glasögonkarlen, hvilken för honom, som genast
+fick se framsidan af hufvudet blef en vanlig människa med ögon där de
+skulle sitta ögon, hvilka till på köpet för den som, liksom Månke
+tittat på dem i smyg voro bara goda, inte lika rösten, som var sträf
+och skrämsam.
+
+"På de vise -- att här finns ännu mer med småfolk. Här en, och där en
+till; -- två, tre, fyra, fem, förut. Finns kanske lika många kvar där
+ute, som är lika morsk som de här bägge sista? Foder ha de burit åt
+geten! Kluck, kluck --"
+
+Det lät som om mannen skrattade.
+
+"Hvar tänk lill'drängen här hysa geten i natt, om de nu är bara en, --
+eller har han kanske tagit foder med för hele tjoge getter. -- Ja säg
+ifrån med ens, om ni har fler."
+
+"Nääj, vi ha int mer än en", försäkrade Månke med en stor allvarsam
+blick upp emot de plirande ögonen.
+
+"Bruka ni ha na' i sängen eller i spisen -- hva?"
+
+"Ömse hur hon ligg, Gullspira. När de va riktigt kallt på halmen i
+stugan då vi pojkar låg på golfve, så tog vi dit Gullspira till oss.
+Det vardt liksom varmt åf na!"
+
+"Ja och så slapp hon fryse själf ute i lidre. De var de du mest
+ängslades för, du", föll Maglena in.
+
+"På de vise -- att hon ska ha bäddadt åt sej, geten."
+
+"Nääj, int att hon bryr sej mycke om de, för hon lägg sej ändå om de å
+är obäddadt", försäkrade Månke. "Hon är aldrig noga pået Gullspira".
+
+"Kluck, kluck". Glasögonkarlens axlar skakade.
+
+"Om du skulle be na stiga in och hålla till godo med hvad en har att
+bju på."
+
+Månke gick storbelåten till dörren.
+
+"Var så go och stig in Gullspira, och håll te goo."
+
+In steg Gullspira med högt buret hufvud. Hon såg sig om bland barnen.
+Varsnade Anna-Lisa, som vispade om sirap i drickesvrilen, trippade
+fram till henne och gaf henne en liten puff med hornen.
+
+"Herre gulla barn. Hon vill bli mjölkad. De är den ti'n nu -- så som
+en ändå dragi na hela dan."
+
+Det blef ett ömkande, smekande sort bland barnen.
+
+"Fina Gullspira, granndocka, lill'pärla."
+
+De föllo på knä rundtom henne på golfvet, strykande och smekande henne
+så som de väl aldrig smekt mor eller hvarandra.
+
+"Hon tänk väl att vi är hungrig förstås, lill'pigan." Maglena drog
+getens smala nos emot sin tunna kind.
+
+"På de vise, att hon brukar tänka på sån't också", kluckade karlen,
+som äfven gaf Gullspira en smekning längs ryggen.
+
+"Ja och nu kom hon då riktigt med grädde till kaffe, som vi ska få. De
+är färdigt nu", småmyste Anna-Lisa, för hvilken drömmen om kallgröten
+mer och mer syntes bli verklighet.
+
+Hon lyfte den trebenta kaffekokaren från det flammande bålet på spisen
+lade, som sed var ett par duktiga saltkorn i den och spolade lite
+kallt vatten öfver den för att påskynda afklarningen.
+
+Ante och Maglena hade röjt af bordet. Gröttallriken och gamla
+grötrester, förvarade i kallkontoret ute på förstugukvisten sattes
+fram med sirapsdrickat till. Strömming, som doftade nystekt och som
+var salt så det sprätte om den fanns äfven och bröd till, rent af så
+mycket de ville äta.
+
+Det var med stor andakt, som barnen med knäppta händer läste
+bordsbönen inför en sådan anrättning.
+
+Glasögonkarlen han snöt sig och han haltade rundt i rummet, alltjämt
+mumlande: "På de vise. Så där många skulle de ha varit här å, men alla
+ha gått."
+
+"Ska inte getmadammen vara me vid borde", sporde han, när han stötte
+på Gullspira, som liksom tankfull stod invid elden och idisslade.
+
+"Joo, om hon får lof så. Hon ät skal och ben och allt som bli öfver.
+Var så go, Gullspira!"
+
+Månke makade ner allt hvad de kunde undvara, i sitt lilla barmskinn af
+gammalt läder, och lät geten äta, samtidigt med att han åt själf.
+
+Rätt som det var rullade småstintorna ner i golfvet, insomnade.
+
+Glasögonkarlen hade gått ut ur stugan. Anna-Lisa hällde upp kaffe i
+några omaka, men riktigt granna koppar, som hon letat rätt på i
+skåpet.
+
+Det var något till godt att få i sig det goda varma kaffet efter den
+kalla, men ju ändå så rara maten.
+
+Karlen kom in med fånget fullt af halm. "De här tror jag skall förslå
+för bå folk och fä."
+
+Han bredde ut halmen på golfvet, på lämpligt afstånd från spisen med
+eldgnistorna.
+
+Gullspira visade sin erkänsla genom att genast gå fram och nappa i sig
+några af de tomma axen, och sedan stolt och behagfullt klifva in i
+halmen och lägga sig till ro för natten.
+
+Ante satt kvar vid bordet och tackade, med sänkt hufvud, Gud för
+maten. Så steg han upp, tog småstintorna en efter annan, höljde af dem
+halsdukspaltor och schaltrasor och lade dem så i halmbädden, med deras
+hufvuden emot getens varma ragg.
+
+"På de vise -- kluck, kluck." Glasögonkarlen stod och stirrade på de
+små där på halmen. Söta, rara barn voro de, med ljuslockigt hår, fina
+små ansikten, fastän så bleka, så tunna, med frostbitna små näsor.
+
+Han drog fållen från sin egen säng och ville hölja öfver dem. Men Ante
+höll honom tillbaka.
+
+"Käre gör int de, -- ta int åf er själf. Vi har fårskinnsfällen ute på
+kälken och kläderna, som vi ta åf oss. "
+
+"Jag har en skinnfäll in i lillkammarn å. Ta fållen ni."
+
+Glasögonkarlen gick in i, hvad som väl var lillkammarn, genom en dörr
+bakom spisen. Han kom ut igen med en riktigt snygg fäll öfver armen. I
+ena handen höll han en halfstopsbutelj och i den andra ett sprucket
+dricksglas.
+
+"Nu ska en så rejel liten karl, som har sliti så ondt hela dagen, ha
+sig, hvad godt är. Si här, en ordentlig sup, det gör godt i skrofve."
+
+Han fyllde glaset till mer än hälften. "Jag plär alltid själf supa ur
+buteljen och är god för att i ett drag ha i mej hela fjärndelen. Men
+någe mått på så vis, om hur mycke en ska ta i sig kan ju inte den ha,
+som int är fullt van. Halfva dricksglase tänk jag ska svara emot en
+god, redig färdsup. Smådrängarnas tur kom se'n den. Måtro dom är nog
+så karig att dom vet te förstå sej på hva godt och nyttigt är i
+vintertid dom å." Han såg välvilligt på de små "karlarna".
+
+"Så kopp (skål) då, på dej, i förstone!"
+
+"Smådrängarna", Månke och Per-Erik blefvo med ens så höga i halsen. De
+torkade sig om munnen med afvigsidan af handen, som de sett
+storkarlarna, ja far deras också göra, när de skulle till att supa.
+Till och med de äldres därvid andäktiga, belåtna uppsyn försökte de
+att efterlikna, där de stodo beredda att efter Ante få smaka på
+brännvinet.
+
+Men Ante stod framför glasögonkarlen blossande röd, som om han varit
+anklagad för ett brott.
+
+"Käre, käre er far, låt mej slippe tocke!"
+
+"Hurru nu då. Är den kvicke, rejele pojken en tocken mesfjärdig, att
+han int tar till godo när han blir bjuden på en sup. Han syns då komme
+från Lappfjälle riktigt nu då, han. Och jag, som tyckte de ni va
+kommen tå svensk-folke, som plär ha bättre vett än te neka för en sup
+när de bjuds. Si här, begas (tjura), int nu, utan ta den här skvätten.
+Jag just som trår efter sällskap åt min sup."
+
+Han satte glaset nästan befallande till Antes mun. Men gossen bet ihop
+tänderna och steg tillbaka.
+
+"Ni mått låte mej slippe far, för jag har loft mor så innande säkert
+att int bli nån supare."
+
+"Hä, hä, hää", vrålskrattade glasögonkarlen, "supare", för de du tar
+en sup. De är kärringprat, du är rädd för mor din än. Tocken mes!
+
+Ante blef hvit i ansiktet. "Käringprat" det mor sagt, mor, som ensam
+fått draga försorg om barnen, sedan far de sista åren kommit i dåligt
+sällskap, som lockat honom att dricka tills hans krafter voro slut och
+han långa tider lade sig hemma, hjälplös och eländig, utan att bry sig
+om hvarken henne eller barnen.
+
+Tårarna kommo honom i ögonen.
+
+"De var den förste supen jag skulle akta mej för, sa' mor, och den här
+skulle bli den förste. Kom ihåg, att jag har alla de här småena att
+svara för å."
+
+Glasögonkarlen blef med ens så underligt spak. Han sänkte buteljen,
+som han just höll upp emot det öppna gapet för att dricka ur. Så
+ställde han sej att stirra in i den aftynande elden.
+
+Efter en stund satte han korken i flaskan och slog ner den med knutna
+näfven, sedan han mycket betänksamt hällt tillbaka det af Ante ratade
+innehållet i glaset. Men han darrade som om han lidit dödsvånda, och
+svettpärlor rullade ner från hans panna.
+
+"På det vise, att det är 'första supen' man skall vara rädd för", sade
+han långsamt, liksom högtidligt. "Ja, så skall ja bli den som är rädd
+för den 'sista supen' också, då jag inte var det för den första. Det
+sa' Ladd-Pelle och jag med!"
+
+Han haltade stånkande in i lillkammarn med brännvinsflaskan i handen.
+Så kom han ut igen och ställde sig länge att se på barnskaran i
+halmbädden. De sofvo djupt, i samma ställning som de kastat sig ner,
+bleka små stackare, men så barnalyckligt, tryggt slumrande, att det
+syntes honom som om han fått Guds änglar till huset, som höllo vakt om
+dem.
+
+Gullspira låg midt i gruppen, idisslande, med halfslutna ögon och
+knusande öfverlägsen hållning.
+
+  _________________________________________________________________
+
+                           FJÄRDE KAPITLET.
+                   UNDER MORGONRUSKET INNE OCH UTE.
+
+Tidigast af alla vaknade småstintorna på morgonen. Utom glasögonkarlen
+förstås, Ladd-Pelle, som han annars kallades, då han, när han var
+nykter, tillverkade rent märkvärdigt fina laddar.
+
+Han hade varit uppe länge nog, så förundrad öfver att så dags vara
+redig och klar i hufvudet att han gick och småkluckade för sig själf
+som i förnöjelse.
+
+Grötvattnet stod och kokade i grytan och till och med det, så hade han
+sköljt ett par näfvar pärer, så barnen skulle få smaka däraf till
+saltströmmingen.
+
+Ladd-Pelle hade inte på många år känt sig så besynnerligt lätt i
+tankarna. Han rent undrade öfver att han kom att gå hem förra kvällen,
+han, som annars brukade stanna öfver i krogköket på gästgifvaregården
+och kunde gå i suptagen många dagar. Ja underligt var det. Nu satt han
+ju redan i fullt arbete, hade väl beställning på så många par laddar,
+så han kunde hålla på natt och dag, och folk ville ändå ha mer af
+honom.
+
+"Ita Tasta" -- hördes Märta-Gretas röst från halmbädden. "Opp! si ny
+dotta."
+
+"Ita Tasta", annars Brita-Cajsa, var genast klarvaken. Hon kröp på
+alla fyra öfver de ändå stadigt sofvande äldre syskonen, till
+Märta-Greta, som i ensamheten kraflat sig öfver dem, äfven hon, och
+vidare rullat sig fram till spisen. Där hade hon fått fatt i ett
+vedträ, som hon lindat i halsdukar och förklädestrasor och nu höll upp
+emot systern med en min af stolt lycka. "Putta na --!"
+
+Brita-Cajsa trutade ut sin lilla mun så mycket hon förmådde för att få
+den att nå in genom de tjocka höljena till själfva vedträdet, som
+riktigt nog fick en smackande kyss.
+
+"Ha hon fått nå'n mölk", frågade Brita-Cajsa ifrigt.
+
+"Tinnenin." Märta-Greta skakade bekymrad sitt hufvud. "Tinnenin allt."
+-- (Ingenting alls).
+
+"Vänt, ja ka ge'na ja', tom moj ga lillbjo."
+
+Hon lade vedträdet tätt till sitt bröst, såg ner på det med stor ömhet
+i blicken, vaggade sakta med kroppen och hviskade: "Sung nu Mäta-Geta,
+så somna hon."
+
+"Va ta mi Jetu ot tö mi. Millmaste tana, o åt ått då ti Tana.
+Millmaste tana."
+
+Märta-Greta var fast öfvertygad om att hon sjöng fullt korrekt sången:
+"Hvad har min Jesus gjort för mig." "Millmaste tana", det betydde
+Himmelska Kanan. Den som inte kunde begripa det' hade väl inte vanligt
+människoförstånd.
+
+Syskonen voro mycket stolta öfver, att lilla Märta-Greta, som inte var
+två år, kunde "säga allt hvad hon ville", riktigt "tala rent".
+
+"Dotta ha pumm." Uttydt: dockan vill ha mjölk. Att en sådan föda eller
+dryck beståtts dockan när Brita-Cajsa höll henne till bröstet, tycktes
+icke ingå i Märta-Gretas föreställning. "Pumm" skulle dockan ha, hon,
+som Etta-Eta själf måste ju känna en våldsam hunger och törst.
+
+"Anna-Ita opp! Etta-Eta illa ha pumm å tatta å älle."
+
+Anna-Lisa, som sömnyr satte sig opp i halmen, förstod genast att
+Märta-Greta ville ha mjölk och kaffe och välling. Hon såg upp
+förlägen. Då man var ute hos främmande folk, som de nu alla voro, så
+fick en be sej fram så vackert och inte kommendera sej till hvad det
+så vara månde.
+
+Ante var äfven kvickt på fötter. Hans första tanke gälde Gullspira,
+som inte fanns i stugan. Det var ju hon som hade mjölk åt
+småstintorna.
+
+Han hälsade godmorgon på värden, som satt vid spisen och drog den
+beckade tråden genom det styfva vadmalet, samt såg ut som han setat i
+stugan alldeles ensam. Ante fick med djup tillfredsställelse ögonen på
+matanordningarna i spisen.
+
+Men så gick han ut riktigt i förskräckelse för geten. En kunde aldrig
+veta hvad det blifvit af henne, då hon kommit ut ensam på så främmande
+ort.
+
+Ante hade så när icke fått upp dörren för den förfärliga västanstorm,
+som sopade fram och röt som tusen vilddjur, in mellan bergen. Snö bar
+stormen med sig -- snö, så man icke kunde hålla ögonen öppna och se
+hvad man hade framför sig, knappt se handen.
+
+Gråhund hade krupit in på förstugukvisten, men med ögon och öron
+spända ändå. En bra hund fick vara på sin vakt just sådana
+styggvädersdagar då båd' varg och räf, och uf och uggla kunde söka sig
+fram till folkboningar.
+
+I dag hade nog gråhunden äfven en annan orsak att vara misstänksam.
+
+Den där geten, som gick och hofverade sig som hund, hade nästan retat
+vattuskräck på gråhunden, när hon gaf sig till att gå in i stugan och
+bli där öfver natten. En hund med hederskänsla kunde ju inte vara inne
+i så'nt sällskap och höra ledt bräkande. Nu hade gråhunden legat och
+tjurat och ondgjort sig hela natten. Ett så'nt där missfoster med
+horn, utan svans, och med ögonstenar som stodo på längden i stället
+för runda i hufvudet, hon skulle få ligga inne hon, då en så fin
+gammal gråhund, som skyddat gården natt och dag och som dragit
+husbonden ur tusen faror, då han var drucken och inte kunde reda sig,
+fick ligga ute. I ett så'nt väder till, då ingen borde kunna köra ut
+ens en hund.
+
+Att det där missfostret bara täcktes gå in i huset! Och att sedan se
+henne, när hon kom skuttande ut på morgonen, så säker och trotsig, som
+om hon bott där inne för alltid. Gråhunden blef så skamsen så han kröp
+under bron, för inte kunde han ge sig till att ställa sej och skälla
+på någon som kom ut ur stugan. Den hund fanns väl ej skapad som skulle
+ha burit sig så bakvändt och ohyfsadt åt.
+
+Men nog för det, att man kunde ha ögon och öron med sig och se hvad
+det skulle bli af den, som obekant och utan hundgåfvor att nosa sig
+till allting, gaf sig utom gården i ett sådant väder.
+
+Gråhunden skällde, kort och dämpadt skadegladt, nästan som om han
+skrattat för sig själf.
+
+Han vände bort hufvudet, ruskade på sig och morrade, lite lagom
+hotande, då Ante kom ut och började ropa och regera. Gång på gång
+lockade pojken på ett så tokigt ljudande namn, som "Gullspira". Om det
+varit Pilona eller Snälla eller Frågvis, men "Gullspira"! Ante klef
+ner från trappan, vadande i snö till midjan. Han skuggade, bländad,
+ögonen med armen, som han höll upp framför sig.
+
+"Gullspira -- kille, kille, geten. -- Hvar är du --?"
+
+Ante tänkte på vargspåren han sett under gårdagen. Visste väl hur
+hågad han var på getkött, vargen.
+
+Inte ett spår var att se i snön af geten. Stormen röt, så att Ante
+riktigt kände huru hans egen röst drunknade i dånet. Det var därför
+han inte hörde huru Gullspira bräkte, till svar på hans ropande.
+
+Ty hon hade länge sedan hört honom. Men hon tänkte som så, att hon
+ville mallra i sej frukosten, som hon hittat åt sig i ett gammalt
+uthusruckel, först innan hon gaf sig till känna.
+
+Någon gång måtte där ha funnits kreatur i rucklet. Vidjebindslen
+hängde ner i två större bås, och en liten räcka på hvad som varit fyra
+små getbås urskiljdes i en vrå. Kolsvart och förfärligt smutsigt var
+det här inne, och Gullspira skulle väl aldrig annat än i yttersta nöd
+kunnat förmå sig att gå in. Men hon fann några borttorkade löfkärfvar
+i en afbalkning. Till och med det så hittade hon några höstrån och
+sådor, sådant fint affal af blommor och blad, som lossar ur det till
+hö torkade, slagna gräset och som kreaturen så gärna förtära.
+
+Ja, så fick då Ante kafva omkring där ute i snön så länge, tänkte
+Gullspira, och ropa och locka. Inte gick han åt för det. Men i alla
+fall brådskade hon på med att äta, så att munnen gick som en
+hackelsemaskin. Hon hade nog litet sjukt medvetande; men tänkte också
+på att hon behöfde samla på sig mjölk till de små barnkillingarna där
+inne i stugan.
+
+Ante klef i snö till armarna. Han var nu nästan framme vid landsvägen.
+Ängslig, utom sig, blef han, då han ej fann geten. Hvad skulle han ta
+sig till om han inte fick mjölk åt småstintorna. Och så tungt och
+sorgsamt det skulle kännas att tänka på det vargen slitit sönder fina,
+granna Gullspira.
+
+"Mä-ä-ä" -- tyckte Ante sig höra. "Mä-ä-ä-ä-ä!"
+
+Han vände sig häftigt om, fick Gullspira nästan i famnen, som hon kom
+hoppande och dykande i drifvan.
+
+"Gullspira, du få int skrämme mej så här", sade han med en betänklig
+skälfning i rösten. "Du mått väl förstå att de är du och jag som stå
+för alle små'en där inne och vi mått hålla ihop."
+
+  _________________________________________________________________
+
+                           FEMTE KAPITLET.
+                        ALLE MAN TILL VERKET.
+
+Det var oro och misstämning inne i stugan, men som vände sig till
+riktig fröjd när Ante och Gullspira kommo åter dit in. Anna-Lisa fick
+mer än en stopfylla med varm skummande mjölk af geten, det räckte både
+till grötdoppa och till kaffe, och att blanda i vatt'vällingspadet, så
+man tyckte att det blef rent kalasmat.
+
+Men så det såg ut i främmandestugan! Gamla trasiga laddar, som Pelle
+hade till lagning, slängda kring golfvet. Halmen utströdd. Hade icke
+den välsignade elden brunnit på härden, och lyst opp stugan, så skulle
+väl mörkret stått på där inne hela dagen, då innsidan af fönstret var
+gråsvart af smuts, och yrsnön nu dessutom klumpade sig fast utanför.
+
+Ante och Anna-Lisa togo itu med att rusta opp där en smula.
+
+Maglena letade rätt på mässingkammen i lillkunten. Det blef i dag
+hennes uppgift att kamma småsyskonen, hvilka uppgåfvo tjut på tjut
+under hennes nitiska bemödande att få lockigt hår att falla slätt och
+stripigt att ligga fint.
+
+Sedan var det kylda, såriga tår och skafda små hälar, som skulle
+ansas. Näfverrifvan (ask af näfver) togs fram ur kunten, den var fylld
+med hemkokt såpa, en välkommen gåfva af en granne där hemma.
+
+Det var bara roligt att få slaska och tvätta fötterna i såpa och varmt
+vatten och att sen stryka på dem svingalla, som i flaska också fanns i
+kunten.
+
+Huru mycket Anna-Lisa förmanade till varsamhet, så slaskade barnen så
+våldsamt, att hon ansåg bäst att blöta hela golfvet och först som sist
+skura af det.
+
+Ante, Maglena och hon fingo i hvarsin tvaga. De strödde sand öfver det
+med varmt vatten spolade golfvet, satte de bara fötterna på viskorna
+och gnedo så att flisorna stucko upp ur det murkna, nötta träet.
+
+Golfvet hade väl inte varit skurat på åratal, eller sedan "de
+allihopa" gingo ifrån stugan och lämnade halta stackars suparen
+allena.
+
+Småstintorna sutto uppe i gubbens bädd och gjorde dockor af vedträd
+och stickor. Småpojkarna diskade vrilar och träskedar och skrapade
+grötgrytan under ett öronbedöfvande oljud.
+
+Ladd-Pelle blef alldeles förskräckt när han fick se hvilken mängd
+trasiga laddar, som barnen, under vildslut slängande, hopade samman åt
+honom under spisen. Han kände sig ändå bra förnöjd när han tänkte på
+huru välkommen han skulle bli då han kom ut i gårdarna med dem,
+färdiga. Det var annars känd sak att Ladd-Pelle hellre söp än
+arbetade.
+
+Lite emellan hötte han i dag åt lillkammarhållet till, där
+bränuvinsflaskan fanns, i sällskap med en hel kutting starkvaror. "Stå
+där du och blinka och vinka, och ligg där du, stinn i kräfvan. 'Sista
+supen' ska ni få behålla själf! Jag skulle ha legat här i dag jag
+rejelt som ett svin om jag tagit den #'ista supen', skulle bli.
+Märkeligt att barna här skulle vända in hit. Alla tiggare, som gått
+fram här de sista åren, så har dom nog sett att här var ett så styggt
+hål, att ingen kunde ha sämre, och dom ha bara gått förbi. Men barnen,
+kluck, kluck. Dom hade inte bättre vett än te gå in till en så'n
+fyllkanalje. Om jag nu bara låtit bli att ta hem brännvin i går, så
+hade jag haft pengar så jag kunnat köpa kakor hos bagarn te
+småänglarna här."
+
+Han reste sig mödosamt, satte kaffekokaren öfver elden, blängde utåt
+rummet, småmysande.
+
+"Ska vi inte ha oss en förmiddagstår tro? Herre gulla" mumlade han för
+sig själf, "stintan har rent af vett tå sej själf te tvätte af
+fönsterglaset."
+
+Barnen logo emot honom, varma och röda, så som de fäktat. Småstintorna
+i sängen sjöngo sina små till sömns med mjukt, ljufligt ljudande,
+'Millmaste tana'.
+
+Månke och Per-Erik slogo och gnisslade med knif och järnskrapa i
+grytan, skrattade och skrålade:
+
+                  "Näcken han spelar på böljan blå."
+
+Inte nog med det. De drogo till med en visa som Ante inte likade, då
+den liksom angick honom själf.
+
+  "Ante han var en hurtiger dräng,
+  flitiger som en myra,
+  rask var han som den raskaste karl,
+  stark var han väl som fyra."
+
+Det var liksom att göra spektakel af honom med den där visan, så han
+blef sint, och sade att de kunde gasta på en finare låt. De kunde
+också låta bli att skrapa hål i botten på främmande gryta.
+
+"Nog håll järngrytan", medlade Pelle. "Det låt så fägnesamt te höra
+barna sjunge. Dom ha aldrig gjort det här hos mej förr. Bå käringen
+och barna trätte då förjämnan innan dom for af till Amerika, dit jag
+då int ville följa dom."
+
+"Ja nu är de ett så'nt oväder i dag att ni tör få stanna här, för ute
+hinn ni inte till landsvägen förr än ni är begrafven, sån snö som de
+är! Men jag har inte mycke att bjuda på, annat än sötigt (skämdt) mjöl
+till gröt, och strömming, och så kaffe."
+
+"Ja skulle de int duga de", sade Ante, som rätade upp sig. Han hade
+gått framåtböjd och skrapat golfvet med näfver för att efter
+skurningen få det hvitt och torrt.
+
+"Vi tycker att de är behändigt te få stanna här i stugan, vi", tillade
+Maglena. "När vi få aldrig så lite afröjdt här, så blir de liksom
+hemma i stugan hos oss, fast där hade vi blommer i fönstre."
+
+"Ja men annars heller", fortfor Maglena. Hon riktigt hoppade till.
+"Jag, som tog lillkaktusen me mej i knuten."
+
+Hon sprang till kunten, som hängde på spiskroken, gräfde bland allt
+grej de hopat samman där, och fick tag i en stor strut, ombunden med
+en halsdukstrasa.
+
+"Si ni! Ni må tro han lef den fina, granna lillkaktusen. Jorden fins
+kvar på'n å. Käre få jag en näfverrifva te sätte'n i."
+
+Pelle antydde åt henne hvar en sådan fanns.
+
+Så satte Maglena ner den tilltufsade plantan, som då inte precis
+gjorde skäl för benämningen "fin och vacker".
+
+Hon hviskade ifrigt en stund med de äldre syskonen och gick sedan
+blyg, men med högtidlig uppsyn, fram till värden.
+
+Maglena frågade med bäfvande stämma om han ville hålla till godo med
+hennes lill'grannkaktus. Hon hade fått den hos skollärarns och det
+skulle bli så granna blommor på den, ellanste röda, och större än en
+kaffekopp. Men den skulle stå så solen kunde lysa på den genom
+fönstret, -- och vatten skulle den ha hvar dag.
+
+Ladd-Pelle hade nog inte mycket förstånd om blommor. Den här tyckte
+han såg ut mest som en bäfversvans med hvassa små nålar på. Men nog
+hade han så mycket vett att han förstod att stintan gaf bort hvad hon
+höll högt i värde, så han tog åt luggen, då han inte hade mössan att
+ta af och bjöd henne sedan handen för att tacka.
+
+"Håll till godo", sade Maglena, så kungligt nedlåtande som om hon
+skänkt bort en hel blomsterträdgård.
+
+"Jag vet aldrig hur vi ska bära oss åt, då jag är rent af utan bröd",
+funderade Pelle och sköt glasögonen åt nacken till. "Si jag brukar
+inte hålla så noga på hvad mat jag får i mej själf här om dagarna, det
+är nog tokigt, men är så ändå."
+
+"Har ni bara mjöl, så nog kan vi baka", sade Anna-Lisa öfverlägsen i
+rösten. "Vi få väl elda opp bakugnen."
+
+"Det var en sak de att jag har mjöl, men så sötigt så jag tror int
+nå'n kan få bröd af de."
+
+"De var väl värre för oss te få bröd förra vintern, och i vinter å,
+när vi fick blanda bark och halm i degen", ifrade Anna-Lisa. "Ante",
+återtog hon, "gå efter ved du och elda opp ugnen. Jag såg ett baktråg
+i kontore här nyss, de ska jag bära hit. Och du Maglena, ta grytan tå
+pojkana och sätt 'na öfver elden, så ska jag ösa dit vatten till
+degspad. Vi få baka ljusugnsbröd, som int behöf stå och jäsa, och så
+göra degen riktigt klinthård, då mjöle är sötigt.
+
+"Som väl är så ha vi då krita här så vi kan hvitlimma spisen efter oss
+när vi ha bakat."
+
+"Men", fortfor Anna-Lisa med bekymrad röst, "de är farligt ledt, att
+vi int ha en mattrasa te lägga öfver nyskurade golfve."
+
+"På de vise, att här ska bli som hos fint folk. Ja, så gå in i
+lill'kammarn och ta ut trasmatterna, som ligg' där. Ta fälltäcke
+också, så kan vi stoppa fast det om halmen, där i vrån. Här blir rakt
+som jul i stugan. Ja, bättre, för den delen. Jularna har jag int haft
+mycken reda på, som jag lefvat i superi. Kom hit ni småpojkar ska ni
+få lära er göra laddar."
+
+Månke och Per-Erik fingo becktråd, vadmalsbitar och syl. Makalöst
+ståtligt att dra tråden högt i vädret, få klämma sylen genom det hårda
+tyget och lädret, och att i samma nu känna sig som fullgod laddmakare.
+
+Elden flammade snart i den stora bakugnen. Anna-Lisa och Maglena
+fäktade med att knåda deg och kafla ut tunna kakor på bordet. De hade
+degen hård som en sten, för att den inte skulle blötna opp under
+gräddningen.
+
+Ante stod för ugnen. Han tog brödkakorna, som systrarna bakade ut, i
+det de rullade dem med kafveln och sedan naggade dem med naggen af
+hopfästade hönsfjäd- rar, hvilka gjorde tätt, tätt med hål i kakorna.
+Sedan sköt han in kakorna i den flammande ugnen och gräddade dem en i
+sänder, framme vid luckan där härden var finsopad. Han fick passa på
+väl att sno och vända kakorna med träspaden så att de icke skulle
+brännas af den flammande elden.
+
+Småstintorna voro förstås också med i bakningsbrådskan. De hade sitt
+eget bakbord, på en inte allt för ren trästol. Dockorna sofvo med
+vedträdshufvuden på den smutsiga örngottskudden, hvilken skulle komma
+med på byk innan kvällen.
+
+Annars var det rammel och rumor i stugan, ett lif och en flit.
+
+Middagen skulle ju också lagas.
+
+Pelle kom upp med förslag om att grädda ärtpannkaka i den varma ugnen.
+Fläskflott i en kruka hade han att hälla på den, så det blef fin
+middag med det färska brödet till, grått visserligen med blänkande
+"degrand", och segt, så man kunde ha slitit tänderna ur sig på det,
+men ändå orimligt välsmakande, som brödet gärna blir, när barn få baka
+det själfva.
+
+Gullspira fick gå ut och plocka i sig mat där hon förut funnit på den.
+Kvarlefvor fick hon sedan inne. Så hon gaf mjölk i öfverflöd. Annat
+hade Pelle varit van vid. Brännvinet hade här i stugan oftast fått
+ersätta både mat och dryck.
+
+  _________________________________________________________________
+
+                           SJÄTTE KAPITLET.
+                      GLASÖGONKARLEN ÅTER ENSAM.
+
+Barnen hade dröjt kvar hos Ladd-Pelle hela två dagar. De skrattade åt
+sig själfva när de talade om för honom hur han i förstone skrämt dem.
+Han som var bara god och rolig.
+
+Ovädret hade lättat opp. Man såg karlar köra snöplogen nere på
+landsvägen. Pelle och Ante voro ute och försökte trampa opp en stig
+dit ned.
+
+Morgonen därpå, i dagningen skulle barnen ge sig af och de gingo alla
+till bädden i god tid. När de hade somnat, hvilket inträffade så fort
+de lagt sig i halmen, gick Pelle ut. Han haltade ner åt bygden. Folk,
+som sågo honom sade: "Nu går Ladd-Pelle till krogen igen. Han har väl
+legat hemma, full under ovädersdagarna".
+
+Men Ladd-Pelle gick inte till krogen!
+
+Han köpte gryn i handelsboden för de färdiga laddar han hade med sig
+dit. Socker köpte han och en bit fläsk, och så små hvetebullar,
+fjorton stycken. Han tänkte på barnen, och att de skulle ha två hvar
+till kaffe, innan de gingo ifrån honom nästa morgon.
+
+När han, spik nykter, kom hem, satte han sig att sy med förtviflans
+fart. Det drog långt om på natten, innan han gick till sängs.
+
+Men då stodo där tre par nya laddar invid halmbädden på golfvet.
+
+Småstintorna hade varit så godt som utan skor på fötterna, hvilka sett
+ut som köttstycken, svullna och röda, när Ante på kvällen tog af dem
+de omlindade trasorna. Och Anna-Lisa hade haft skafsår på hälarna, så
+att blodet runnit om dem och hon gråtit när hon skulle lossa
+kängtrasorna från fötterna.
+
+Det var kallt och inte fritt för att inte en eftersläng af ovädret låg
+kvar i luften, när barnen på morgonen skulle begifva sig af.
+
+Pelle hade nu hyllat om dem på alla sätt. Men han tyckte det var så
+ledt att se dem draga ut ur stugan. Det var som om både värme och ljus
+skulle gå ifrån honom med barnskaran.
+
+Geten, det präktiga djuret, som mjölkade så bra, om han då åtminstone
+kunde få behålla henne! Det skulle gå lättare att släppa brännvinet,
+tänkte Pelle om en hade söt mjölk att så där ta till när som helst,
+när törsten kom efter saltströmmingsfrukost och middag. Dessutom, inte
+kunde barnstackarna dra en besvärlig get med hela vägen, tyckte han,
+så han frågade dem om de skulle ha lust att släppa geten och lämna den
+till honom. Han skulle nog skaffa pengar för den; nu, när han börjat
+arbeta skulle det inte bli svårt. Men var det likt till det, att de
+ville släppa Gullspira. Hon, som gaf dem värme, mat, som de voro
+go'vänner med, och som var gammal och trygg att ha med.
+
+Far fick nog inte misstycka. Men inte för många pengar, inte för något
+pris kunde de släppa Gullspira.
+
+"På de vise, att ni är som go' vänner me na också, och liksom kan
+hålla er till, na. -- Så får jag söka till att hjälpa mig utan", sade
+Ladd-Pelle saktmodigt.
+
+"Vi ha haft de så bra här, och ni ska ha så många tack för oss alle."
+Ante räckte fram handen och såg så godt och allvarsamt opp till
+Ladd-Pelle, att denne tyckte det han inte skulle stå ut med att bli
+utan dem alla.
+
+"Och käre, glöm int att lillkaktusen ska ha solsken på sej, och vatten
+hvar dag. När vi komma igen ska jag ha en annan stor, grann blomma åt
+er, far", sade Maglena. Äfven hon tog i hand och tackade.
+
+Anna-Lisa förstås tackade, hon som inte fyllest kunde visa eller säga
+huru rent belåten hon var öfver nyladdarna.
+
+Småstintorna lyftes upp. Märta-Greta sträckte upp armarna, spetsade
+munnen till en trut -- "Putta faj, -- öla dann tol te Etta Eta".
+
+"Hon vill pussa er, säg hon, för ni ha gettna granna skor."
+
+"På de vise! Herre gulla, att jag stackars suput inte ska vara värd
+att komma när en så'n Guds ängel --."
+
+Ladd-Pelle vände tvärt ifrån barnen, gick ensam in i tomma, men nu så
+snygga stugan. Han satte sig invid spisen och snyftade som om all
+glädje i lifvet flytt honom.
+
+Gråhunden, som belåten sett det misshagliga sällskapet draga iväg och
+ute på lill'trappan hviftat muntert afsked med svansen, gnällde nu
+jämmerligt och deltagande, när han inne i stugan fann husbonden i så
+tungsamt sinnelag.
+
+  _________________________________________________________________
+
+                           SJUNDE KAPITLET.
+                              SKINGRADE.
+
+Det väckte nog icke så stor uppmärksamhet hos folket i den stora
+fjällbyn, när de sågo skaran af barn draga därigenom. Det var en så
+alltför vanlig syn i dessa tider att se uthungrade, hela hushåll ge
+sig iväg för att bedja om lifsuppehälle.
+
+Frostmofjällsbarnen drogo enligt Ladd-Pelles råd direkt ner åt
+älfkanten till. De voro ängsliga och försagda att börja med, gingo i
+saknadens tal om Glasögonkarlen.
+
+Men det var så grant med den myckna snön, och så fritt och lustigt att
+komma ut, så de kände sig slutligen riktigt nöjda och muntra på
+morgonkvisten. Det klarnade opp i luften och drifvorna stodo i höga
+vallar längs vägkanten. Så lustiga voro de också, de tunga drifvorna.
+De hade hängt sig som tjocka hvita fällar öfver taken, fällar, som
+hängde ner ända emot fönstren. Enbuskar och smågranar hade höga roliga
+toppmössor på sig, och längs de gamla gärdsgårdarna veko sig
+snödrifvorna öfver dem, som tjocka, hvittulliga klädesplagg.
+
+Så det var så mycket roligt att se denna dag. Röda tvåvåningshus och
+små grå stugor brydde de sig inte så mycket om. I alla dessa var allt
+bra likt som hemma i deras socken. Kvinnfolk, som klefvo i snön öfver
+knäna för att komma ut till ladugårdarna, hvilka lågo nersjunkna i de
+hvita drifvorna, barn, som sopade och skottade trappsteg och stigar,
+samt karlar, som sysslade med körredskap och beredde sig till
+timmerdrifning på skogen.
+
+Framemot middagen gingo barnen in i en röd storgård i slutet af den
+stora byn. Mat fingo de där, bröd och kokt strömming. En vril
+kärnmjölk sattes äfven fram åt dem på spisbänken.
+
+Men de gingo tysta och modstulna därifrån. Matmora, som gifvit dem
+Guds lånet, hade sett så bister ut, slängt maten till dem och mumlat,
+men så att de alla hört det, ett en blef rent uppäten af tiggare från
+fjällen.
+
+Husbonden, som kommit in, hade sett dem äta, där de stodo i rad vid
+spisbänken, och han hade sagt att tocke där sällskap passade bäst i
+fattighuset, och att om han inte hade hästarna upptagna af
+skogskörning, så gjorde han klokt uti att ge dem bakskjuts dit.
+
+Barnen där hade sett så buttra och sura ut, som om de bott i ett
+fattighus i stället för i en så stor gård, där de voro så rika att de
+hade sex kopparkittlar på hyllan öfver dörren, och granna skåp och
+silfverskedar i en hel rad öfverst oppe i skåphyllan.
+
+"Fast där va fint så tyckte jag att de va grannare hos Pelle", sade
+Månke. "Si de va en rejel karl de."
+
+"Grannare var de inte", invände Anna-Lisa. "Var de likt de, så farligt
+som där såg ut när vi kom, golfve lortigt och spisen svart, han ha väl
+int varit hvitlimmad på åravis, och fönsterglase så en int kunde si
+igenom de, och lakan och örngottsvar bedröflige innan vi fick tvätta
+dom. Nej grannare var de inte. De är int grannare nu, när golfve är
+hvitt, med matter på, och spisen är fin, och fönsterglase klart, -- om
+jag vet --!"
+
+Anna-Lisa såg virrig och villrådig framför sig.
+
+"Ja, int vet jag heller", funderade Ante. "Bröde vi fick hos dom va tå
+bättre mjöl, och ljust och grant var där, mat fick vi där, och ändå är
+jag just som sint på dom."
+
+"Mor, som sa att vi fick int vara sint, Ante. Nej int är jag sint",
+sade Maglena, "men när jag tänk på dom så blir jag mest rädd för
+folket vi ska komma till, ut i bygden. Jag är rädd för såna, som äg
+storgårdar. Dom ska ju ändå ha de så bra, me pängar te köpa för, så
+nödåre gör dom ingenting, --
+
+"Ändå har en de bättre hos Pelle."
+
+Syskonen gingo i grupp framme hos Ante. De hade så mycket att prata
+och fundera om.
+
+"Och där fanns ändå ingen mor i gårn hos Pelle", anmärkte Månke.
+
+"Nej, för då hade han kunna haft de behändigt ändå, å snyggt inom
+knutarna", afgjorde Anna-Lisa.
+
+"Därsom moran varit som våran mora innan hon dödde", tillade Maglena
+med en drömmande blick uppåt. "Dom hade int nå roligt själf heller."
+
+"Vi få raska på, så vi komma utöfver ån innan de bli mörkt", sade Ante
+och blickade upp omkring sig. "De börjar på te snå (pinblåsa) från
+nordost å de är aldrig nå'n behändig vind."
+
+"Huru har småstintorna de nu då?" Ante stannade kälken, böjde sig ner
+emot småstintorna och stoppade fast fällen om Märta-Greta, som satt
+lite hankigt framför Brita-Cajsa.
+
+"Mäta-Deta täg att hon vill ha vinga och flyda tom tatan där, tom jämt
+fal bleme ott", sade Brita-Cajsa.
+
+"Etta Eta illa ha tå toa inna --, flyda opp te millmaste tana --, moj
+i millmaste tana."
+
+Märta-Gretas stora djupblå ögon tittade allvarliga ut ur
+schalöppningen.
+
+"Ja hör på hvad hon säg. Hon vill flyga till himmelska Kanan. -- Mor
+är i himmelska Kanan" bekräftade Maglena, hon sköt schalen tillbaka
+för att få kyssa den lilla systern, som var så hjärtekär för dem alla.
+
+"Se här ska du få min bulle. Jag sparde en just för den skull."
+
+Maglena stoppade bullen ifråga, hel, som den var, in i Märta-Gretas
+mun.
+
+"Gulla heller Maglena så tokigt du bär dej åt. -- Ska du rent kväfva
+lilla våran", sade Ante, han drog tillbaka bullen ur munnen på den
+halfkväfda lillan och plockade in bit för bit af den i hennes
+begärligt öppna gap.
+
+"Si här få dom en mjölksvätt till att värma sej me. Hon är duktig te
+mjölke nu Gullspira."
+
+Anna-Lisa kom fram med en bra nog stor trävril fylld med varm,
+skummande mjölk.
+
+"Uj-Yla! Tappa Uj-Yla", ljöd Märta-Gretas smekande röst ut ur schalen.
+
+"Uj-Yla" gick fram och stötte med sin smala nos in i schalöppningen.
+
+Nu bar det iväg igen med friska krafter. Den iskalla storgården och de
+harmsna känslor den väckt, var borta, ur tankarna. Vägen var redan
+tämmeligen bra uppkörd. En renhjord hade dessutom tydligen nyss gått
+fram där och trampat opp den. De tusentals spåren hade en lång räcka
+af vägen gjort den bred och öppen. Ett trasigt ostkar af flätade
+rötter, sådant som lapparna använda när de göra ost af renmjölk, låg
+midt på vägen.
+
+Maglena tog upp det, och satte det på en kvist från en af smågranarna,
+som prickade ut vägen.
+
+"Kom, och låt de ligga", murrade Anna-Lisa.
+
+"De låg int nå bra, och lillgranen där ba mej göra'n fin", skrattade
+Maglena, "men nu håll jag på te bli trött."
+
+Det hördes på rösten att Maglena inte var så munter som hon låtsade
+vara.
+
+"Ställ dej bakpå medarna en stund, så får du hvila", sade Ante.
+"Anna-Lisa och jag rår nog me er alla tre en bra bit. Jag är rädd för
+snöskya där, i nordväst öfver storfjälle. -- Men det skall väl inte
+dra så långt om förrän vi få gå upp från ån här och nå byn, han talade
+om, Pelle."
+
+De gingo fort fram öfver den släta väg, som på älfven gick fram öfver
+isen. Småstintorna hade somnat, åtminstone voro de alldeles tysta.
+Tysta voro de, som drogo också. Det låg liksom något hotande ängsligt
+i luften.
+
+En vindstöt kom farande med ett långt klagande tjut. "Hu, en kan tro
+de vargarna är efter oss, så styggt låt de i vädret", sade Anna-Lisa
+och drog den tunna duken bättre om hufvudet.
+
+"Du har väl lättare för att gå nu ändå, när du fått så bra på
+fötterna", frågade Ante med en blick ner på de visserligen betydligt
+lunsiga, men nya, rara laddarna.
+
+"De var en sak de. Jag kan hoppa i dom, och dom sitt fast ändå."
+Anna-Lisa gjorde verkligen några inte vidare nätta skutt fram åt
+vägen.
+
+Det var som om hon med det retat en sky af snöflingor, som legat på
+lur i barnens väg. Ty i ett huj kom hvass, piskande snö svepande om
+dem. Den trängde med ilsket hvin inom halsdukar och schaltrasor. Den
+kastade sig massvis öfver vägen, som snart blef ojämn och gick som i
+vågkammar. Hade inte smågranarna stått och stakat ut den, så hade
+barnen snart blifvit villade bort, på den förfärligt vida, nu obanade
+älfslätten.
+
+Det blef så tungt att dra kälken genom den hopade snön. Ante ropade
+öfver till Maglena att hon fick klifva ner från medarna nu.
+
+Maglena lydde och kom strax därpå klafsande fram till syskonen,
+hvilka, med geten mellan dem, bildade en tät grupp.
+
+Så lätt det i en hast blef på kälken!
+
+"Det var farligt hvad du var tung. Nu är det lätt som ingenting", sade
+Anna-Lisa och slet repet åt sig. Hon hade liksom fått annat humör
+sedan hon fick bättre på fötterna och slapp det svidande skoskafvet.
+
+"Jag tyck en är int god för te komma fram i snön här, jag", puttrade
+Månke, som just var midt inne i en drifva.
+
+"Men jag går efter drifbottnarna jag", flämtade Per-Erik, "det bli
+lite fram och tillbaks, men jag orka rakt int med te klifva igenom för
+jämnan."
+
+"Tror du det är mycket långt kvar te bys", frågade Maglena hviskande,
+och smög sin hand fast i Antes ena hand.
+
+"Jag tror nog int de", svarade Ante, som med uppspärrade ögon försökte
+tränga igenom de vildt hvirflande, piskande snöflingorna.
+
+"Vi mått stanna och stoppa om småstintena först, så dom få de varmare,
+så ska vi gå på fortare se'n."
+
+Ante vände sig åt kälken. Han tyckte i snöskimret att det såg så
+underligt tomt ut där. I ett par steg var han invid den. Han gaf till
+ett skrik, ett hest, underligt utrop. Ett sånt skrik hade väl syskonen
+aldrig hört ifrån Ante, som alltid höll sig så tyst och allvarsam.
+
+"Hva i fridens dagar är de åt dej, gosse", ropade Anna-Lisa till.
+
+"Märta-Greta --! Ni mått väl si -- Brita-Cajsa, hörer du!" Ante
+skakade lif i Brita-Cajsa, som sof stadigt.
+
+"Hvar är Märta-Greta?"
+
+"Int vet ja, hon ha ju teta här fö jämnan."
+
+"Kan ni gå vägen fram ensammen nu, så går jag tillbaks efter
+Märta-Greta", sade Ante beslutsamt. "Gå bara så pass fort att ni håll
+värmen i er, och håll er mellan granprickarna."
+
+"Ja ni mått göra som jag säj", upprepade Ante myndigt, men med ett
+djupt bedröfvadt utseende, nu till, då syskonen uppgåfvo ett tjut af
+skrämsel, sorg och fasa att bli lämnade ensamma, utan Antes tryggande
+skydd.
+
+"Du Anna-Lisa må väl kunna tiga, och ni också, som är manfolk. Jag
+mått gå vägen tillbaka och si efter Märta-Greta. Hon kullra nog åf
+kälken straxt, när Maglena hade gått åf medarna. Kunde du inte ha fått
+stå där, så hade du sett de. Jag skulle latas jag förstås, och int dra
+så många.
+
+"Ja, käre dej ampes (ängslas) int öfver de nu, int", snyftade Maglena.
+"Gå och sök lill Märta-Greta våran. Vi ska gå fram som storfolk
+vi. Fläskbiten ha vi te äta åf och bröd också."
+
+"Ta dej an barna, Anna-Lisa."
+
+"Si efter lillostkransen på grana; då jag satt dit en, så va vi med
+allihop, och då behöf du int gå längre än dit", ropade Maglena efter
+Ante, som halfspringande, nu med vind och piskande snö i ryggen på
+sig, gaf sig iväg utåt det igenyrda snöfältet.
+
+  _________________________________________________________________
+
+                          ÅTTONDE KAPITLET.
+                  HVART HAR MÄRTA-GRETA TAGIT VÄGEN?
+
+Anna-Lisa tystade och lugnade Brita-Cajsa med jollrande prat, och med
+en ny varm mjölkskvätt. Den lilla, nu yngsta, blef stadigt faststoppad
+på kälken. Maglena gick härefter för säkerhets skull bakom och sköt
+på. Hon höll de snöbländade ögonen uppspärrade för att se till det
+inte äfven den här lilla skulle trilla af och bli borta för dem. Utan
+all Antes uppmaning därtill pulsade de långsamt, och tungt genom
+drifvorna, trötta, rädda, hungriga. De gingo i tungsam sorg efter
+lill' Märta-Greta, som med sitt lustiga språk, sina roliga påhitt,
+varit dem till så stor fröjd. De glömde alldeles bort huru tröttsam
+hon också varit, när hon ju skrikit om nätterna och behöft ansas,
+klädas och matas, bäras och pysslas om på alla sätt.
+
+"Jag tänkte jag, att hon var ett fegbarn" (bestämd att dö tidigt),
+sade Anna-Lisa med gråt i stämman.
+
+"Ja de flög för mej å, då hon sa att hon ville till moj i 'millmaste
+tana', som hon sa", tillade Maglena med en gammal människas sorgna,
+bekymrade uppsyn.
+
+"Ja bara int vargen ha tagi na", anmärkte Månke gammelmansförnumstig i
+rösten, "han är farlig i vinter, vargen. Oppe i Frostviken har han
+vari ända framme vi gårdarna."
+
+"Käre dej, tig", fnyste Maglena. "Ska en gå här och tänka de vargen
+rifvi lill Märta-Greta. Om int Ante finn na, sa har hon flugi opp
+själf till millmaste tana, och mor har varit här efter 'na, fast vi
+int såg de i snörase här."
+
+"En kan nog int vara så säker på de heller", invände Per-Erik
+betänksamt och spottade framför sig. "Boströmen opp i Långvattne lär
+ha skrämt björn ur ide, så nu far han och spring svulten
+förstås. Björntasse ha nog rifvi na."
+
+"Javisst", härmade Maglena Per-Erik med gnällande röst. "Och ända från
+Långvattne och hit, där jorden mest är slut, har björn sprungi för te
+äta opp lill Märta-Greta våran. Storgalten hos Sven Påls har väl kommi
+ut å, och fått väder åf 'na, och gamm 'brusen (gumse) hos skolärarns,
+så han kan få stinga ihjäl 'na."
+
+Maglena brast i gråt. "Ni är så otäck te hitta på de ledt är, när de
+är ledt förut, så att --, så att jag bli sint. De är väl grannare då
+te tänke de mor flugi hit efter lill Märta-Greta, som hon hade så
+hjärtans kär. Om hon bara hade orka så hade hon nog tagi Brita-Cajsa å
+mej med sej å."
+
+"Börje int på te prata som fegbarna du nu, också", afbröt Anna-Lisa
+systerns harmsna utbrott. "Jag tyck att vi ska int tänka nån'ting förr
+än vi få höra hur de är, när Ante kom efter oss."
+
+"Ja han lär nog aldrig finne oss", muttrade Månke.
+
+Men det gjorde han ändå, Ante. Han kom kafvande i snön, när syskonen
+voro så trötta, så uppgifna att de hvarken orkade tala eller vara
+"sint" på hvarandra.
+
+De orkade inte ens sticka handen in i barmen för att känna efter om
+någon kakbit fanns kvar af dem de stoppat dit.
+
+Hade bara Anna-Lisa stannat eller satt sig ner i drifvan att hvila, så
+hade hela sällskapet följt hennes exempel, småpojkarna helst, i deras
+tunga, besvärliga kläder. Det var mest Gullspira, som hindrade dem att
+sätta sig ner och så somna af för alltid. Bara någon af barnen vände
+åt sidan i det syftet, så sprang hon iväg under högt bräkande. Och så
+måste de snart efter, så rädda som de voro att förlora henne.
+
+Men de orkade inte länge rätta sig efter henne heller. Månke, som
+länge gått och stapplat, stupade omkull, och fräste ilsket när
+Anna-Lisa ville hjälpa honom på fötter och få honom iväg.
+
+Så det var då som ett under att Ante ändtligen kom, för med honom blef
+det som lefvande lif i barnen igen.
+
+Ändock kom han utan lill Märta-Greta --!
+
+Ända fram till ostkransen i granen hade han gått, men inte sett ett
+spår af lill'stintan deras.
+
+"Vargen ta nog vara på de han får", anmärkte Månke med ett tveksamt
+sidobläng på Maglena, hvilken med en lysande blick uppåt försäkrade,
+att då hade hon rätt ändå, när hon sagt att mor tagit Märta-Greta upp
+till himmelska Kanan. Vargen skulle väl alltid ha lämnat kvar nån
+klädtrasa, påstod hon ifrigt.
+
+"Åh -- han ha nog buri 'na med sej fullklädd", envisades Månke.
+
+"Hva tro du Ante?" sade Maglena, och smög sig skälfvande af
+förskräckelse in till brodern.
+
+"Jag vet int. De var bara hvita snön hopdrifven hela vägen Maglena,
+jag lid int te tänka de vargen rifvi lill Märta-Greta. Det är så
+tungsamt -- just som jag, som rå for de."
+
+"Du skulle hellre vara gla och känna de lättsamt, för si du mor har
+tagi hill'stintan hel, opp till sej."
+
+"Du få int gråte, Ante."
+
+Maglena strök brodern öfver kinden med sin isstyfva vante.
+
+Men det tröstade honom icke. Stora gossen! Tårarna droppade och smälte
+samman med den piskande yrsnön, dar han gick framåtböjd och drog den i
+snömodden dock nu så alltför lätta kälken. Han kände knappt lättnad af
+att få nipvägen i sikte, som förde ifrån älfven upp till landmark. Och
+nu först märkte Ante att snöskyn stormat bort och att himlen emot
+aftonen klarnade.
+
+  _________________________________________________________________
+
+                           NIONDE KAPITLET.
+                          "MILLMASTE TANA."
+
+Jägmästar Kronhjort reste vägen hemöfver, just samma väg, som barnen
+dagarna förut traskat fram på. Han hade farit tätt förbi deras
+lill'gråstuga oppe i Frostmofjället, passerat storskogen och, liksom
+barnen måst stanna öfver i första fjällbyn för ovädret.
+
+Han tänkte minnsann inte på att taga in hos Glasögonkarlen han inte,
+utan han hade bott på gästgifvargården och ätit en god frukost i
+kändt, muntert sällskap. Och så hade han kommit sig rätt sent iväg.
+
+Nu for han ner på den sneda, krångliga vägen genom nipan, som barnen
+nyss gått, för att nå älfven och vägen där. Han satt i sin lilla
+kappsläde, klädd i vargskinnspäls, luden mössa och präktiga
+renskinnsstöflar, som nådde honom öfver knäna. Den piskande yrsnön
+gjorde honom icke så mycket, hälst han snart skulle få vinden på
+sidan.
+
+Jägmästaren ämnade gina af och ta den riktning, som blott Lärkan, hans
+häst, och han själf kände till, snedt öfver älfven, opp emot åsen och
+till den stora kyrkby, där han hade sitt hem.
+
+Just som han kom midt för den martall, som stod ytterst på en udde,
+där vägen gick fram och där han tagit märke för sin afväg, skyggade
+Lärkan och hoppade med begge framfötterna varligt öfver något, som låg
+midt i den snöpackade vägen. Så ställde sig hästen mol stilla, vände
+hufvudet och såg på husbonden.
+
+Jägmästaren sprang vigt ur kappsläden. Han böjde sig ner under hästen.
+
+Himmelens Gud hvad var detta! Ett barn, ensamt i sådan ödslighet, en
+liten stackare med bleka, af gråt blänkande kinder, inhöljdt i
+fattigmans trasor.
+
+Jägmästaren stod en stund rådlös med barnet i famnen. Sof det, var det
+dödt!
+
+Nej det lefde -- det andades, började skrika: -- "Moj" -- "Ante" --
+"Uj-Yla" -- "Ita-Tasta". Barnet snyftade och skrek och skakade af
+köld.
+
+Den unge mannen stod dum och rådlös. Gift var han, och hem hade han.
+Men någon som helst vana vid eller erfarenhet af huru småbarn skulle
+ta's, ägde han icke, då han själf inga barn hade, eller någonsin haft.
+
+Lärkan såg ut som om hon skulle ha förstått saken bättre. Hon skrapade
+med framhofvarna i snön, slog med hufvudet och såg på husbonden. Hvad
+var enklare än att ta det lilla människofölet, som hon så när trampat
+ihjäl med, och i ilande fart ge sig iväg hem med det, där det kunde få
+värme och vård.
+
+Som om jägmästaren förstått hästens tankegång, grep han sig plötsligt
+an. Han tog den lilla skrikhalsen och trädde henne innanför pälsen.
+Men med ganska stor motvilja, ty jägmästaren var en mycket fin och
+prydlig man, rädd för smuts och trasor, framför allt rädd för
+skrikande, osnutna ungar. Och den här var en i högsta grad skrikande
+och i högsta grad osnuten barnunge.
+
+Så, nu satt hon där fast insnurrad innanför den varma pälsen. Den
+lilla ungen tystnade så småningom, under den vaggande rörelse släden
+gjorde öfver obanad snö, och vid den vackra klangen af dombjällrorna,
+som skramlade duktigt. Ty hur tungt det är var, att komma genom snön,
+så gnodde dock Lärkan på af alla krafter. Det gällde att hinna hem med
+ett utfruset stackars litet människobarn.
+
+Jägmästaren, som först hållit den lilla som en liten timmerkloss rätt
+opp framför sig, fastgjord innanför resskärpet, blef så underlig till
+mods när han kände den lilla magra kroppen skälfva under småningom
+aftagande snyftningar.
+
+Hvad det skulle kännas godt ändå att kunna trösta och hjälpa en sådan
+liten en. Han drog opp henne, in i pälsen, i bättre läge.
+
+Hvad kunde ett sådant stackars litet pyre behöfva i matväg? Gud tröste
+mej så visst, tänkte han. För allt hvad jag denna morgon drifvit i mej
+själf af mat och dryck, har jag nu inte så mycket som den minsta
+brödkant åt en så'n här liten en.
+
+"Du får raska på, pigan min", manade han på hästen. Lärkan fnyste och
+satte opp hufvudet. Hade hon inte "raskat på" kanske, mot vild
+snöstorm, som slet i man och svans -- vadat i snö till buken ibland!
+Men bevars, nog kunde hon öka farten ändå mer! Ja hon kunde spränga
+sig, springa tills hon stöp på fläcken också, om husbonden så ville ha
+det! Husbonden, som hon tjänat i tio år och färdats med i skog och
+fjäll.
+
+Vägen, opp genom den stora skog de nu nådde, var banad. Lärkan satte
+iväg så att det ekade af bjällerkransen. Emot kvällningen hade hon
+hunnit den stora fjällsocken, som bredde ut sig utanom den vida
+dalbottnen. Uppför en duktig backe bar det. Dit upp förde en allé af
+hvitstammiga björkar.
+
+De åkte igenom den, svängde af till ett litet ljusrödmåladt hus med
+balkong och veranda i grönt och hvitt. Eldsken lyste ut från fönstren,
+och röken stod pilrak upp genom luften, som nu var hög och klar, med
+rosenröd aftonrodnad och redan glimmande stjärnor på himmelen.
+
+"Välkommen hem igen, Artur", ropade en ung fru oppe ifrån verandan.
+Hon stod kvar där med en stor ullschal om hufvudet, som tittade ut
+därur, fint och blekt med ljust hår, som snodde sig framom schalen.
+
+"Tack lill'gumma! Bed Dordi komma och ta förningen jag har med mej."
+
+Dordi, den gamla piga, som en gång skött jägmästarfrun som barn, kom
+fryntlig ner för trappan. Det hände ibland att jägmästaren hade med
+något sällsynt matnyt- tigt eller annat, en björnstek, en varghud,
+eller mera vanligt, fågel af olika slag. Så Dordi var beredd att lasta
+på sig. Men hon drog sig förskräckt tillbaka.
+
+"Gulla heller, jägmästarn! Hva ska vi med tocket? Gå in frun, de är
+kallt."
+
+Men nu hördes ett skrän från släden, ett tröstlöst, öfvergifvet
+lillbarnskrik.
+
+Den unga frun slängde schalen. Hon sprang utför trapporna i några
+steg, tog det skrikande trasbyltet i famnen och bar det upp. "Lilla
+pyre -- stackars lilla pyre -- hvad ha de gjort åt dej. Tyst, tyst nu.
+Vi ska snart komma in till värme, och få mat i den stackars lilla
+kroppen."
+
+Fru Gerda var ej rädd för skrikande, osnutna ungar. Hon var väl van
+vid småbarn från sitt barndomshem, där de varit en stor syskonskara.
+Till djup hemlig saknad, hade hon själf inget barn. Hennes önskan att
+få ta ett fosterbarn gillades ej af mannen. Han ville ej att de skulle
+"dra på sig ansvaret för andras barn", och pinades vid blotta tanken
+på "elaka, olydiga, skrikande, smutsiga ungar", något annat slag af
+barn kunde han ej tänka sig. Och nu var det han själf, som fört ett
+litet barn till huset!
+
+Nu, på kvällen, sedan han ätit och hvilat sig, satt jägmästaren och
+såg på huru hans hustru snabbt och skickligt, ändrade om stora plagg
+till små, huru hon, på ett förunderligt sätt fick ihop en liten
+klädning, ljusblå till färgen, ett litet förkläde, ett par små byxor.
+
+Hon var så ifrig, hans lilla hustru. Hennes ljusa hår lockade sig
+neråt pannan, och de annars bleka kinderna voro fint röda af ifvern
+och sömnaden. Hon såg upp till mannen med lysande ögon.
+
+"Artur, vi få väl ha henne tills vidare? Du skall se henne. Hon ligger
+nedbäddad i en stor klädkorg ute hos Dordi."
+
+"Tills den som rår om henne låter höra af sig får hon väl stanna. Vi
+kunna ju inte kasta ut henne på landsvägen. Ett under att icke någon
+varg af dem, som strukit fram här i dagarna, kommit öfver henne."
+
+"Hu, och du sköt ju två sådana bestar bara i förrgår. Ack, om ingen
+rådde om henne, ändå! Hon heter troligen Henrietta, för hon kallar sig
+själf "Etta Eta". Hon är så rar. Och vet du, hon knäppte händerna
+strax hon hade fått välling och smörgås och sade "Tatt Du", och hon
+pratar så lustigt."
+
+"Ja nog kan man tänka hvad en sådan där halftårsunge, eller hvad hon
+kan vara, skall kunna prata."
+
+"Hon är mer än ett halft år, kära du, hon har ju munnen full af små
+hvita tänder och går omkring så näpet. Säkert har hon en bra mor."
+
+"Hoppas det för barnets egen skull, om det en gång kommer tillbaka
+till henne."
+
+"Åh, nej då -- Artur. Vi släppa henne inte!"
+
+"Hon har nog någon syster eller annan god vän, som heter Ullari, och
+som brukar ge henne mjölk, för när hon fick mjölk strax hon kom, så
+ropade hon gång på gång "Uj Yla".
+
+"Ita Tasta säger hon också ofta. Jag brukar kunna tyda barnprat och
+gissar att hon menar "hvita katten", I morgon skall jag försöka få
+fatt på en hvit katt åt henne. När hon kom i säng, sedan vi värmt upp
+hennes små stackars förfrusna fötter, så knäppte hon händerna igen och
+sjöng, vet du, med riktigt ren röst, en så söt melodi."
+
+"Med ord till också?" frågade jägmästaren lite spefullt, ehuru han
+inte kunde låta bli att med påtagligt nöje lyssna till hustruns
+beskrifningar.
+
+"Ord, det förstås, men jag kan inte få ut hvad de kunna betyda.
+Oupphörligt sjöng hon samma ord så ljufligt, med hufvudet på sned:
+"Millmaste tana."
+
+"Åh, -- Vildmosse svanor! Det var en visa, som mor min sjöng för mej
+när jag var barn och skulle somna, en visa om vildmosse svanor. Jag
+tror det var af den visan jag fick skog och vildmossarna så kära att
+jag blef skogsman."
+
+"Men nog är det underligt att det lilla fattiga pyret från nordens och
+nödårets värsta trakter skall komma hit till oss och sjunga den visa,
+du, som är skåning, somnade vid som liten. Och så att du, som aldrig
+tänkt på att tyda barnspråk, nu genast förstår hvad hon sjunger. Det
+är rakt som mening i det."
+
+"Ja det är rätt underligt, -- det nekar jag inte till", sade
+jägmästaren, ganska smickrad af att hans barnspråkstydning
+uppskattades af hustrun.
+
+"Om nu ingen kommer och återfordrar henne, så nog får hon stanna för
+mig. Det blir värst för dig, som skall ta henne om hand."
+
+"För mig! Åh Artur, så som jag längtat efter ett litet barn!"
+
+Jägmästaren drog sin hustru intill sig.
+
+"Vet du, ibland har jag gjort så med."
+
+Han gick ut hvisslande på "vildmosse svanor". Den visan, som han ej
+sjungit sen han var liten pojke.
+
+  _________________________________________________________________
+
+                           TIONDE KAPITLET.
+                       EN SÅ FIN LITEN STINTA.
+
+En åtta dagar senare kommo barnen långsamt, med släpande, trötta
+vandringssteg gående uppför backbranten emot det ljusröda huset, där
+jägmästarens bodde. Det var ju en afkrok från den stora landsvägen och
+gårdarna där invid, så egentligen hade hvarken Ante eller Anna-Lisa
+varit för att de skulle ta den. Kanhända finge de knappt en brödbit i
+ersättning för en så tröttsam vandring. Så mycket nödårsfolk, som
+vintern igenom gått före dem hvart de kommo, så kunde en förstå att
+folk skulle tröttna att ge.
+
+Men Maglena tyckte att det ljusröda huset uppe på backen såg ut som om
+det varit struket med linnbär (lingon) och fil (grädde), och att det
+liksom skrattade och blinkade åt dem med små fönster, som sågo ut som
+ögon upp under taket.
+
+Gullspira var af samma mening som Maglena. Hon vände tvärt in på vägen
+uppåt skogshöjden, och satte nästan i att springa, så att barnen utan
+vidare betänkande måste följa henne.
+
+Som vanligt blefvo de tysta och försagda när de kommo in mot gården.
+Den stora grå elghunden, som skällde emot dem skrämde dem dock ej. Den
+såg mera värdig och ståtlig än ondsint ut. Barnen vände stegen mot
+kökssidan och ställde kälken utanför. Denna gång ämnade de låta
+Per-Erik stanna hos Gullspira.
+
+Rätt som det var, och innan barnen hunnit in, fingo de se en ung fin
+fru, som kom åkande på kälke neråt gården från en kort, ändå högre upp
+belägen backe. Hon hade en liten stinta framför sig på kälken. Den
+lilla var klädd i hvit killingskinnpäls, liten hvit stickad mössa, och
+hade små laddar på fötterna. Hon skrattade och hoppade i fruns knä
+synbarligen förtjust öfver att få åka kälke. Frun steg upp, lyfte
+henne upp till sig och kysste henne.
+
+"Du älskade lilla Etta barn, nu ska' vi gå in, barnet skall äta, och
+sofva middag, och bli mors friska duktiga flicka."
+
+"Uj Yla", "Uj Yla", "Ante", "Ila Tasta" -- Allena!"
+
+Den lilla sprattlade vildt, för att slita sig ur de armar, som så ömt
+omslöto henne.
+
+Fru Gerda vände sig häftigt om. Hon släppte barnet, som ifrigt sprang
+ifrån henne, lät armarna sjunka och stod stilla kvar, en bild af sorg
+och öfvergifvenbet.
+
+Barnen vore som förstenade. De stodo moltysta, orörliga. Men Gullspira
+var genast inne i förhållandena. Hon gaf till ett bräkande och sprang
+fram till Märta-Greta. Hvad frågade hon efter att den lilla, med
+undantag af laddarna, var fin som en prinsessa. Var det inte ändå
+samma lilla människokilling, som hon brukat ge mjölk till och värma
+med sin päls. "Uj Yla"!
+
+Märta Greta slog armarna om getens hufvud, som böjdes ner emot henne.
+
+Hon sträckte ut armarna.
+
+"Putta! Tappa Ante! Ante ta Etta Eta."
+
+Och Ante tog upp den lilla systern i famnen. Han strök hennes kinder,
+hennes händer. "Lill'stinta, -- lill'stinta våran! Käre dej
+Märta-Greta. Så tungsamt som vi haft de' utan dej."
+
+Märta-Greta höll armarna fast om hans hals som om hon aldrig velat
+släppa honom. Men så hade hon de andra syskonen, hvilka äfven ville
+vara med, lill'Brita-Cajsa, alla hade slagit krets omkring dem och
+sleto den återfunna i armar och ben för att få ta henne och smeka
+henne, och klappa henne, de med.
+
+"Märta-Greta, fina, granna lill'stintan", som de gått i tungsam saknad
+efter. -- Samma lill'stinta fast hon nu var i fina herrskapskläder. De
+släppte henne ej från sig, utan när de kommo som bettlande, köksvägen
+in, hade de den lilla hvitklädda väl vårdade ungen med i flocken.
+
+  _________________________________________________________________
+
+                           ELFTE KAPITLET.
+                         SMÅSTINTORNA BÄGGE.
+
+När Forstmobarnen drogo i väg igen från jägmästargården voro de endast
+fem i sällskap. Brita-Kajsa hade fått stanna hos den lilla systern.
+Och så voro småstintorna åter tillsammans.
+
+Det var jägmästaren själf som så velat ha det. Ordningsmänniska, som
+han var, gaf han akt på, och blef ytterst häpen och förundrad, när den
+nya lilla trasvargen, som väl i hans tanke knappt torde kunna förstå
+att föra maten till munnen, kom in i hans rum för att tacka för maten,
+och genast såg att hans pappersknif låg under bordet. "De ligg en knif
+unde bode", pep hon med fin stämma och kröp ner efter föremålet i
+fråga.
+
+Och sannerligen, pappersknifven, som han var så rädd om och som han
+förgäfves letat efter, låg under hans skrifbord, så godt som gömd
+under renhuden där.
+
+"Skulle du vilja ge mig den, du", sade han och räckte ut handen mot
+henne.
+
+Brita-Cajsa gick genast fram med knifven, och lämnade den.
+
+Jägmästaren, som visste hur svårt det var att få hundar att apportera,
+blef nästan flat. Han hade trott man skulle ha svårare ändå att få ett
+barn att lyda.
+
+"Ita Tasta tomma, ny dotta, sunna, vyssa--millmaste tana, ny dotta."
+
+Märta-Greta, som redan var helt hemmastadd inne i jägmästarens vackra
+trefliga rum, kom tultande in och drog nu Brita-Cajsa med sig. Hon
+ville visa henne ny "docka", en riktig sådan med klara ögon i fint
+porslinshufvud, och hon ville att de skulle sjunga och vyssa henne
+till sömns, som med förra "dockor" varit brukligt.
+
+Småttingarna bäddade åt dockan inne i symaskinslådan i sängkammaren.
+Där inne hos fosterföräldrarna hade Märta-Greta numera sin egen
+prydliga bädd och lilla säng. Brita Cajsa lade äfven sin docka, ett
+vedträ inlindadt i trasor, i maskinlådan --.  Så sjöngo småstintorna
+ljufligt och andäktigt sin sång om himmelska Kanaan för de båda
+sömniga dockorna, medan de vippade lådan mellan sig.
+
+Gerda, fostermamman, sprang efter mannen. Han måste höra och se dem,
+se, och jämföra det redan rödkindade, frimodigt blickande lilla
+hittebarnet i nätta, rara kläder med den andra, den lilla bleknosen
+med lidande blick och tunna, utslitna paltor. Gerda visste väl hvarför
+hon ville ge mannen denna anblick.
+
+De båda makarna stodo slutna intill hvarandra och hörde på barnens
+sång.
+
+"Du Artur. -- De sjunga om "himmelska Kanan". Hör på den här lilla
+nya, och det är inte om "Vildmosse svanorna", tillfogade hon skyggt.
+"Du tycker väl inte att du blifvit narrad af den där lilla Guds
+ängelen!"
+
+"Nej i sanning, ej. Jag skall säga dig att nu ville jag alldeles inte
+vara utan henne. Det skulle bli allt för tomt och tyst i huset igen."
+
+"Artur mins du ordspråket, som säger: Grytan, som kokar för en, kokar
+lika lätt för två."
+
+"Säger du det. Gud vet ändå --!"
+
+Jägmästaren såg begrundande på de små där på golfvet, som fortfarande
+sjöngo och vippade med maskinlådan emellan sig. Den ena af dem skulle
+och ville han ju behålla. Men den andra -- den bleka lilla varelsen
+med tunna kinder och de mörka, lidande ögonen --, ja hon måste ut igen
+på landsvägen. Och ingen mor eller far ägde någon af dem, det hade
+hans hustru berättat.
+
+"Ja, så låt, i Guds namn, grytan koka för två", sade han till sist.
+
+Banen sjöngo och sjöngo, medan fosterföräldrarna, allvarliga, med
+ljusa anleten gingo ut till de större barnen, som sutto i köket och
+pratade med Dordi. De ville ej ta de små utan de störres medgifvande.
+Och man kan förstå, att i en liten gård där själfva fönstren logo och
+blinkade upp under takåsen, och där gården själf var som struken med
+lingon och grädde, där skulle det ju bli godt för småstintorna att få
+stanna.
+
+  _________________________________________________________________
+
+                           TOLFTE KAPITLET.
+                 ARBETSFÖRTJÄNSTER OCH PENNINGFRÅGOR.
+
+När de återstående barnen nu fortsatte vägen voro de icke längre så
+tunga i tankarna. De hade så mycket märkvärdigt att tala om. Först om
+den granna frun, som var så mild i ögonen. Om lakanen med spetsar, och
+om röda täcken till småstintornas bäddar talade de, och om den fina
+goda mat, som små'en nu skulle få för jämnan.
+
+"Och si ni, de är så riktigt folk dom ha' kommi till, så'nt, som mor
+skulle likat", sade Ante allvarligt. "Frun hon satt vid korgsängen i
+går kväll och lät småstintena läsa lill'böna deras, och så sa hon att
+dom skulle be Gud bevara syskona, som gick ute, och låta oss alla bli
+snällt, godt folk. De tyckte jag om och därför fick dom bli där."
+
+"Du hade nog måtte låta dom stanna i storbondgår'n å, om dom hade
+velat ha' småstintorna där, fast folke där var båd' sur och elak",
+sade Anna-Lisa, lite försmädligt.
+
+"Aldrig i världens tider", tog Ante häftigt i, "var så god du. -- Där,
+som husbond svor så farligt. De kan komma hvad ondt som hällst öfver
+en tocken gård, och de skulle småstintena få li' af å."
+
+"Ja", tillade Månke, "och drängarna ute på går'n, som skulle sätta
+hästarna för stöttingarna, dom ropa 'tusan djäflar' jämt. "
+
+"Hu de är rent farligt", sade Maglena och ryste.
+
+"Så här sa han", fortfor Månke, liksom belåten att få upprepa det
+"farliga": "Ta hit yxfan, så jag får slå i spiksatan i den förbannade
+stöttingen."
+
+"Tig gosse! Är du tokig som rent drar ondt öfver oss med att säja om
+så farliga ord. Mor, som var så rädd för svordomsord", sade Ante
+förskräckt och bedröfvad.
+
+"Ja för dom kom med det som ondt är, hit till jorden. De förstås de,
+att onden själf kom, då man ropar efter en", tillade Anna-Lisa. "Tänk
+pigan deras svor också. Hon kom in med råmjölk, för en ko hade nyss
+kalfvat hos dom, och när hon stöp och spillde ut en skvätt, så sa hon,
+-- 'den' -- jag vill inte säga så styggt --, mjölken."
+
+"Ja styggt är de, och ni behöfver väl int tänka de jag hade lämnat
+småstintena i en så'n gård, om dom också fått hvetmjölspankaka och
+fläsk och sötkaffe (dopp) hvarenda dag."
+
+"Ja småstintena hade kanske lärt sej svära i en sån gård, dom å",
+misstänkte Per-Erik.
+
+"Men dom hade fyra hästar där, och bössa på väggen, och husbonn, hade
+en slidknif, som var grannlåt riktigt, så nog hade småstintena fått de
+bra å på sitt vis."
+
+"Nu ska ni få si slidknifven jag fick tå' jägmästarn", afbröt Ante.
+Han tog fram ur barmen en knif i slida, en knif med svart glänsande
+skaft och läderslida, en knif, som var blänkande hvass i eggen och
+tunn i spetsen.
+
+"Nej, gosse!"
+
+Månke stannade midt på vägen som förstenad. "Han har väl tusen kronor
+han, som kan nännas ge bort en tocken där. Hvad kom de till att han
+gjorde de?"
+
+"Jag skulle hjälpa Dordi te spänte sticker och hade bara min
+gamm-knif. Jag vet int om, hon har sagt någe till jägmästarn, men då
+jag var in ten och tacka för oss, sa gaf han mej knifven. Och så sa
+han, att en bra Svensk, som vet att väl bruka sin knif, alltid kommer
+att reda sej och gå fram med heder."
+
+"De låt grant sånt där tal", sade Maglena drömmade.
+
+"Frun där, som var så farligt behändig, hon gaf mej så fint garn. Si
+här ska ni få si. --"
+
+Maglena tog en pappersstrut innifrån den om lifvet tillknutna schalen.
+De stannade kälken, voro nu midt i en skogsdunge, borta från ögonen på
+folk. Hon satte sig på kälken.
+
+"Si här --, rödt garn till rosor, och grönt till blad, och brunt till
+stjälkar."
+
+"Men hvar --, hvar i fridens dar skall dom sitta?" frågade Anna-Lisa,
+lika förvånad i uppsynen hon, som de andra syskonen, hvilka i yttersta
+häpnad togo Maglenas härlighet i betraktande. Däribland var äfven en
+virkkrok af ben, samt en omgång strumpstickor, fästade i ett nystan
+grått garn, som äfven höll en glänsande stoppnål.
+
+"Så här sa' hon till mej, den där behändiga frun."
+
+"Kan du sticka", sa hon.
+
+"Hjälpanes, de måtte du väl kunna", fnyste Anna-Lisa.
+
+"'Ja', sa jag också, var så god. -- Du kan väl låta mej tala till
+slut! 'Ja' sa jag."
+
+"Nå, hva sa hon då?" frågade Månke ifrigt.
+
+"Här ska du få si' sa hon."
+
+"Hva fick du si då", ifrade Per-Erik, som for med handen öfver det
+granna garnet, som om han velat smeka det."
+
+"Jämmerligen, ni fråga och gorma, så jag ät opp hva jag ska säga, och
+int mins de'."
+
+"Du skulle få si nånting", hjälpte Ante henne på trafven.
+
+"Ja så var de, men tig nu. Hon viste mej ett par vantar, si ni så fina
+vantar, att ni int sett slikt."
+
+"Dom kosta mycke pengar kan en veta", sade Månke betänksamt.
+
+"Ja, sir du, de gjorde dom, men int för den, som kan sätta ihop dom --
+för då kostar de bara garne."
+
+"Garne, ja, men de kosta väl int intvätt de häller", funderade
+Anna-Lisa.
+
+"Ni är då så farligt besvärlig med te sätta ihop ledheter, så jag vill
+nätt och jämt tala slut", knotade Maglena. Hon tog dock nådigt fram en
+halfstickad vante, vid hvilken det hvita ullgarnet ännu satt fast.
+
+Den var "påtad", så som kvinnfolk opp i Norrland förr, med en liten
+benkrok påtade ihop präktiga starka vantar. Och på den halfvan var
+sydt med garn röda rosor, gröna blad och bruna stjälkar.
+
+"Går de i er nu hvar rosorna och bladerna ska sitta, tro?" Maglena lät
+den lilla vanthalfvan gå emellan syskonen. "Ja, men hvem ska göra de!
+Int kan du få ihop sånt som är så fint och konstigt, int", sade Månke
+öfverlägset, med förkrossande öfvertygelse.
+
+"Nej det förstås", bjäbbade Maglena. "Du tro väl att du förr vore god
+för te göra de, -- du, som stoppa strumper liksom man snor ihop
+öppningen på en mjölpåse, bara dra ihop håle - hur stort de än är."
+
+"Maglena akt dej, så du int blir munt" (näbbig), förmanade Ante. "De
+är aldrig någe behändigt när kvinnfolke bli så".
+
+"Ja, så kan han tiga, då han ingenting vet om de han gormar om."
+
+"De är för en ingenting vet, som en frågar", fortfor Ante saktmodigt.
+"Int vet jag häller hur du ska bära dej åt med rosorna där, eller hur
+du ska få tid med sånt göra."
+
+"Ja, men jag vet de. När du var ute i går och bar in ved åt dom och
+skotta snö, så var jag inne hos frun, och hon hjälpte mej att laga
+tröjan här. Och jag fick sy förklä här åt mej."
+
+"Jag fick sy ett åt mej å", sade Anna-Lisa stolt.
+
+"Och när de var gjordt, så visa hon mej hur jag skulle påta. -- Så här
+ser ni! Men de' är farligt konstigt förstås."
+
+Med froströda, stela fingrar, näsan rinnande och munnen högtidligt
+hopknipt, förevisade Maglena sin, i syskonens ögon, förunderliga
+färdighet i att påta.
+
+"Och se'n sir ni, kom de märkligaste."
+
+Hon trädde med viktig min rödt garn genom ögat på en tappisserinål.
+
+"Sen, si ni -- kom de riktigt underliga. -- Att jag kan -- sy -- så
+här -- grant."
+
+Bara några stygn sydde hon, men det väckte tillbörlig respekt hos
+syskonen.
+
+Maglena sprang opp, stoppade in garnet och tog en riktig åkarbrasa, ty
+platsen ute i snön i flera graders kyla, var inte den lämpligaste till
+syskola.
+
+"Efter de, sir ni, så påtar jag vantar och syr rosor på, och -- sälj
+dom, sir ni, -- och får pengar -- och köper oss en liten stuga, som si
+ut som linnbär å fil och har fönster, som skratta opp under taket.
+Småstintena och allihop, så ska vi göra vantar. Svenska vantar --, för
+frun hon sa de vi skulle göra allting just som i tanke på att Sverges
+namn skulle komma med, en får göra allt en gör så en inte skämmer ut
+landet förstås. Bara det blir vår, så ska jag börja på att sticka me'n
+jag går, för hon sa' att så har kvinnfolke gjort här förr. Jag ska
+sticka småstrumper åt er på dagarna och så på kvällen, när vi sitt ute
+i nå'n björkhage, så ska jag påta och sy roser, som ska bli lika
+granne som törnblommor."
+
+"Ja, int för jag tänk te å ge mej på te påta vantar", sade Månke i det
+han rätade på sig och stoppade in vid handlederna öfverflödet af de
+långa, hängande tröjärmarna.
+
+"Nej, jag för min del far te Amerika och gräf opp så mycke guld, så
+jag kan köpa hela Frostmo socken och körkan me om jag vill, och
+fylla'na med myrbär och mylost (rund färsk ost) och åkerbär och fläsk
+och --"
+
+Månke tumlade åt sidan. Storskrikande och förskräckt tog han handen åt
+kinden. En örfil brände där. Ante, som inte hade agat barnen så länge
+mor lefde, och som brukade ha ett förunderligt tålamod med dem, blef i
+ett nu flygande sint.
+
+Månke fick en örfil, och Ante gaf sig vidare till att skaka om honom
+som om han hade varit en potatissäck, som man ville ha mera rum uti.
+
+"Gosse, att du int skäms! -- Ska du hålle främmande land för mer än
+vårat. -- 'Fara dit efter gull' -- som farbror våran, som bara gått
+bort sej där. Å de till, att du skulle ta gulle och köpa körkan bara
+för du skulle ha den granna körkan, där dom få predika om Gud, till
+ett hebbere. -- De är ett ledt sinne i dej Månke, å sån't där tal lid
+jag int höra."
+
+Barnen gingo i vanlig vandringslunk vägen framåt, betydligt häpna
+öfver Antes oväntade vredesutbrott.
+
+Månke tjurande och småtjutande.
+
+"De är bättre för en karl te göra vantar me heder än te ta opp
+säckfyller me gull och ha de till sånt, som ondt är, -- kom ihåg de du
+Månke", fortfor Ante ännu flämtande af harm. Han klef in i småskogen
+genom drifvan, och skar med den skarpa knifven af en grantopp, som
+hade grenarna sittande i så jämn krets om stammen att den lämpade sig
+väl till gröttvara (kräkla). Han bjöd till att bli god igen.
+
+"Då int småstintena sitt på kälken nu", sade han, "så har jag tänkt
+forsla ämnen på'n te arbeta åf om kvällarna när vi kom in i nån gård
+där dom ha eld på spisen, eller i nån bryggstuga eller drängkammare.
+
+"Du tänk göra gröttvarer och tvagar te sälje?" frågade Anna-Lisa, med
+en viss respekt i rösten gentemot den myndige brodern.
+
+"Jag ha mest tänkt de. Träskedar å. Farfar där i Sven Påls var nog fri
+(duktig) te göra skedar, men jag ha ju aldrig haft nån knif, så jag
+har kunnat göra efter dom."
+
+"Men dom ska jag måla åt dej", ropade Maglena inåt dungen, till Ante.
+"Så granne små blå roser, och hvitkullen (prästkragar). Jag ska göra
+färgen som mor giorde den, tå löf, blomster och rötter."
+
+"Få jag hjälpe dej te göra skedar när jag blir stor", mumlade Månke,
+när han kom i närheten af Ante ut på vägen.
+
+"Nog ska du få de, gosse. Si här ska du få gamm knifven min, så kan
+du, fast du är liten få börja på te göra ämnen."
+
+"Vi kan sälje skedarna å Ante, och få pengar. Men jag ska int köpa
+körkan, för då kan int prästen läsa där."
+
+"Nääj, och vi kan int sitta där och höra på'n och sjunga och läsa, så
+vi bli snällt folk, som mor tänkte vi skulle bli."
+
+  _________________________________________________________________
+
+                         TRETTONDE KAPITLET.
+                         I DEN DÖDAS STÄLLE.
+
+När barnen några dagar senare hunno så långt som ut ur värsta
+fjällbygden, kommo de en kväll fram till en gård där sjukdom och sorg
+gästade. Det var till en stor rik bondgård. Äldsta flickan där hade
+nyss dött, bara tio år gammal. Och nu låg lillpojken, ende sonen, som
+var sju år, sjuk i samma onda som systern dött utaf. Hustrun, en
+ståtlig, vacker kvinna stod vid spisen och vispade kornmjöl i det
+kokande grötvattnet, när den lilla barnskaran med som vanligt blyga,
+försagda anleten trädde in.
+
+Hon hade en sträng husbonde till make och fick nog sköta sitt
+ordentligt och som vanligt, fast sorgen satt i hjärtat och oron i
+sinnet för den lille, som nu kanske också skulle tagas ifrån henne.
+
+Hon vände sig mot dörren, när den länge blef öppen, innan alla de fem
+barnen hunnit in.
+
+I dag knuffade de Anna-Lisa före sig. I en så här stor, fin gård var
+det så grufsamt att komma in, för den som var uselt klädd och kom för
+att begära mat och husrum.
+
+Hustrun blef vid att stirra på Anna-Lisa.
+
+"Kom fram till elden barn", sade hon med mild, tungsam stämma. Hon
+räckte ut handen och hälsade god dag på Anna-Lisa, som kände detta så
+både stort och högtidligt. Det var just inte vanligt att bli hälsad
+så, när man kom som nödårsfolk i gårdarna.
+
+"Hvad kan hon heta en så'n stinta", frågade hustrun och strök tillbaka
+halsduken från Anna-Lisas ljusa hår.
+
+"Anna-Lisa", svarade den tillfrågade och såg med sina ärliga blå ögon
+upp i bondhustruns sorgsna.
+
+"Nej, de är väl int sannt heller? 'Anna-Lisa', som våran Anna-Lisa,
+hon som Herren tagit."
+
+Hustrun tog sig om hufvudet med bägge händerna och sjönk ner på
+spisbänken. Grötgrytan hade hon redan lyft från elden.
+
+"Jo nog är det sant", bekräftade Ante och steg fram. "Hon het
+Anna-Lisa hon, som mormor våran, som är död."
+
+Mannen kom in i följe med de två drängarna. Snöiga voro de, fast de
+ute på förstukvisten stampat af sig de värsta klumparna, som följt med
+ifrån skogen, därifrån de kört fram timmer.
+
+Unga karlen, som han var, gick han lutad, med böjdt hufvud.
+
+"Hur går de lilldrängen vår?" frågade han hustrun i förbigående.
+
+"Bara som med stintan. Herren ta nog gossen å."
+
+Mannen gick tyst fram till bordet, satte sig ner och läste bordsbönen.
+Han tog träskeden och åt ur samma grötfat som drängarna fast hvar och
+en af dem hade sin särskilta lilla trävril med mjölk. Getost och smör
+och bröd fanns äfven på bordet.
+
+"Har Gullicksmor farit iväg", frågade han vidare lågmäldt.
+
+"Hon for före middan och då kunde hon inte mer göra för lill'Calle. Om
+vi också körde alla de femton milen ner till doktorn, så hjälp de
+inte. Han ligg bara i slummer nu -- så vi är nog snart barnlös."
+
+Mannen åt, sked efter sked, men nog syntes det att sorgen hade ramat
+honom såväl som hustrun, hvilken stod vid bordet till synes lugn, och
+skar opp tjockbröd (runda rågbullar) till skogskarlarna, som alla sågo
+lika betryckta ut.
+
+"De är int ondt efter småfolk annars int, ser jag", sade husbonden med
+bitter röst. "Då en int få behålla och föda sina egna, så gjorde en
+bäst i att skicka iväg andras barn också."
+
+"En gjorde stor synd då, syns de mej", sade hustrun saktmodigt. "Är vi
+snart utan barn, så är de här småstackrana, som jag hör, utan
+föräldrar. Jag tänk de är nästan väl så tungt de."
+
+Det blef alldeles tyst i det stora köket, öfver hvilket elden flammade
+så muntert. Kittlarna öfver ingångsdörren blänkte i en lång
+rikemansrad. Väggsängarna voro försedda med rödrutiga förbängen. Den
+höga dalkarlsklockan lyste grant, blå, med röda rosor. Snygga
+trasmattor randade det inunder dem hvitskurade golfvet. Och innanför
+de blanka fönsterrutorna, med hemväfda luftiga kappgardiner för,
+syntes blommor, myrten, balsamin, lejongap och tårblomma. Så det var
+ett stortrefligt rum, som inte skämdes af de tre spinnrockarna med lin
+på hufvudet och garn på rullarna, hvilka voro undansatta för kvällen.
+
+"Gå fram och tacka (hälsa) far, Anna-Lisa", sade hustrun och sköt
+flickan emot husbonden med ett meningsfullt, sorgset leende.
+
+Anna-Lisa rodnade djupt när hon ensam gick fram. Hon såg så mild och
+rar ut i denna stund, så treflig, snygg och kammad, fast hennes kläder
+voro usla och slitna.
+
+Husbonden såg upp förundrad.
+
+"Hvad i fridens dar hetter du, stinta?"
+
+"Anna-Lisa". Hon såg försagd och ängsligt bort till syskonen.
+
+Husbonden tog, liksom förvirrad, om hufvudet med händerna, som hustrun
+gjort nyss.
+
+"Herre gulla, Brita Dea, hon liknar ju akurat Anna-Lisa våran innan
+sjukdomen börja på te ta na."
+
+"De kom för mej å, när hon stog framför mej i jåns, att Anna-Lisa
+våran gick undan för den här skulle komma iställe."
+
+Hustrun såg fast och allvarligt på mannen. Hon tog Anna-Lisa vid
+handen -- lade sedan sakta, liksom smekande, sin arm om flickans hals
+i det hon åter förde henne fram till syskonkretsen vid spisen.
+
+När karlarna, efter att ha tackat Gud för maten, stego opp från
+bordet, dukade hon fram där för barnen mjölk och gröt och, hvad som
+icke ofta kom dem till del, smörgås på det fina, på den tiden högt
+skattade rågbrödet.
+
+Sen gick hon snabbt och tyst ifrån dem. Barnen förstodo att det var
+för att se till den sjuke gossen.
+
+De sutto kring bordet oroliga och betänksamma. Talet om att Anna-Lisa
+kanske skulle bli stannande, ängslade dem.
+
+Hustrun kom ut igen ifrån lill'kammarn innanför kö- ket där den sjuke
+låg. Hon gick hastigt genom köket och tog vägen ut.
+
+"Han är dö nu kanske", hviskade Anna-Lisa. "Då blir dom sint på Herren
+och vill köra ut oss."
+
+"Inte", invände Maglena. "Ni såg väl att de lyste ljust ur ögona
+på'na. Han är väl hällre bättre, gossen, och då blir dom glad och vill
+tacka Herren, och så ta dom dej, Anna-Lisa."
+
+Åter sutto barnen tysta, i tungsam stämning.
+
+Plötsligt böjde Anna-Lisa hufvudet ner emot händerna, som hon hade
+hopknäppta öfver bordet. Hon gret --, gret, fast så tyst att ingen
+kunde höra det. Men det syntes på axlarna, som skakade och på den
+tröstlösa ställningen med hufvudet.
+
+Syskonen mumsade på sina präktiga smörgåsar under ängslig tystnad.
+
+"Käre dej, Anna-Lisa --, käre dej", -- sade Ante och försökte dra
+hennes händer åt sidan. Det föll honom så tungt och ovant för det här,
+att Anna-Lisa, som alltid varit så stilla och lugn, nu skulle gråta så
+farligt.
+
+Anna-Lisa satte opp hufvudet, alldeles rödgråten.
+
+"Jag vill int vara utan er --, först småstintena, som jag sörjer så
+farligt, -- och så er allihop."
+
+"Ja nog blir de ledt för oss, å", sade Ante stillsamt. "Så bra som du
+har varit mot små'en här, och oss allihop för den delen."
+
+"Och hvem ska mjölka Gullspira --, å laga åt pojkarna, å tvätta och
+hålla er i ordning --", snyftade Anna-Lisa. Hon såg med en moderligt
+bekymrad blick öfver de bägge minsta vid bordet. "Ni vill ju hvarken
+kamma eller tvätta er om jag int håll efter er."
+
+Månke och Per-Erik sänkte ögonen, skuldmedvetna. Så morskt manfolk de
+ville vara, så föreföll det dem farligt besvärligt det där, att måsta
+vara kammade och tvättade. Det var inte alls någe behändigt heller,
+att om lördagskvällarna få lof att kränga af sig varma skjortan, som
+snodde sig så godt efter kroppen. Och så streta för att få armarna in
+i en annan, som kunde vara huskigt kall, ja blöt till och med, tyckte
+pojkarna, när den legat i kunten och det varit yrsnö, som trängt in i
+den, eller oväder. Just aldrig heller att någon skjorta passade precis
+åt dem. Skjortan, så väl som andra plagg, kom alltid som en
+öfverraskning för dem, -- stort var det ibland, så plaggen både hängde
+och släpade, och smått och trångt en annan gång, så näsan kom i kläm
+när ombyte skulle ske.
+
+Anna-Lisa, hon brukade gnida dem i ögonen och om hals och öron med
+såpa och vatten och torka dem med gammelkläder, som voro tvättade, men
+omanglade förstås, och hårda "så de refvo som vargklor", försäkrade
+smådrängarna när de satte sig till motvärn.
+
+Om de nu sutto vid bordet verkligen ängsliga att Anna- Lisa skulle bli
+stannande efter dem här, så hade de då inte samma bekymmer som hon i
+fråga om den kommande bristen på snygghet och ordning. Det enda, som
+skulle hålla dem uppe i saknaden efter henne var just det i en hast
+uppflammande hoppet om, att de, utan henne skulle gå fria från vatten,
+såpa och torktrasa.
+
+"Du skulle få de bra här, Anna-Lisa", sade Ante med ett försök till
+frimodighet i rösten. "Du får nog riktig säng te ligga i, och så'n här
+mat förjämnan."
+
+"Och medan så skulle ni allihop gå kring vägarna, och jag skulle tänka
+på att ni låg så ni fick ohyra efter andra nödårsfolk i nå'n kall
+stuga, kanske, och att ni aldrig fick äta er mätt."
+
+"Nog ha vi fått de nå'n gång å. Mins du i den stora gården, där dom
+ändå hade så många barn, och vi fick en hel gryta ärtsoppa --, dom
+kokte särskildt där för dom, som gå kring vägarna."
+
+"Ja, så skulle jag kanske stå här å och koka för såna", fortfor
+Anna-Lisa klagande. "Och tänka att ni var hungrig och int visste en
+enda dag i förväg hur ni skulle få husrum till natten."
+
+"Käre dej, int är de någe farligt, int", satte Maglena in med mjuk
+tröst i stämman. "Vi ha väl aldrig legat ute heller nån natt, och rätt
+som de är, så är det ljust hela natten och då få en ligga hos
+blommerna ute på backen. "
+
+"Och då så ligg jag inne i sängen", sade Anna-Lisa med samma klagande
+röst.
+
+Men hon log lite skamsen i detsamma. Och med det for en lättnadens
+ljusning öfver syskonen.
+
+"De är farligt hvad de är svårt te vara nöjd", sade Ante
+eftertänksamt. "Jag har gått om dagarna och tyckt att det skulle vara
+så bra om vi allihop fick komma till snällt, rejelt folk -- så'na, som
+mor skulle lika, -- och nu så" --.
+
+Ante tystnade, det syntes huru tungt han fann det, att möjligen måste
+lämna den omtänksamma, duktiga systern efter sig.
+
+"Du mått gå med oss hvart vi gå, Anna-Lisa", mumlade Maglena med sista
+smörgåsbiten i munnen. Hon torkade näsa och fingrar på det lappade,
+urtvättade förklädet och strök med sitt hufvud emot Anna-Lisas kind.
+
+"Si du, de är alltid behändigt te vara ute, -- om en också inte har de
+så bra, så sir en ändå så mycke. Snön hitta på te sätta sej så roligt
+på allting. Och roligt är de till se spårena i snön när han ligg jämn
+på myrer och åkrar. Det blir så långa krus på'n -- just som spetsar.
+
+Haren och räfven och hunn, och skatan och kråkan, som har kommi nyss,
+allihop krusa dom snön med fötterna på olika vis, så den blir så fin
+som till bröllop."
+
+"Jag sir ingenting sån't, jag. Jag sir bara er", mumlade Anna-Lisa,
+sorgsen.
+
+"Ja du ska komma och följa oss igen, hör du Anna- Lisa. Nu blir de vår
+och storforsarna kom lös, och det sjung så grannt ur dom. Gullspira ha
+vi me oss, så vi ha mjölk te dricka, -- myrbär ha vi på myrena, och
+blåbär och jordbär så mycke vi kan äta."
+
+"Ja ha en gått ute och sliti ondt på vintern, så nog kan en gå på
+sommarn å", sade Månke afgörande.
+
+"Stinta, jag tyck du ska följe som förr jag", ansåg Per-Erik.
+Yttrandet kostade honom en viss öfvervinnelse, ty den hotande faran af
+tvättning och kamning stod alltjämt för honom.
+
+"Tyst", varnade Anna-Lisa och höjde lyssnande upp hufvudet. "De låt
+inne i lill'kammarn, pojken lef, han vill ha nå'n till sej kanske."
+
+Hon smög villrådig, på tå öfver golfvet och stannade vid dörren.
+
+"Kom hit --, jag vill int vara ensammen", hörde hon en späd, svag röst
+därinne.
+
+"Är de du, Anna-Lisa", sade den lilla sjuklingen borta i
+utdragssoffan.
+
+"Sjung 'Hvar jag går', för mig, -- så ska jag somna."
+
+Gossen vände sitt, nu efter en häftig kris till det bättre,
+svettfuktiga ansikte åt väggen, slöt ögonen och väntade på sången.
+
+Anna-Lisa kände väl den sången, men det bar henne emot att sjunga
+ensam och på främmande ställe.
+
+"Sjung, hör du", ropade gossen, med sjuklingens otåliga röst.
+
+Anna-Lisa gnolade sakta: "Hvar jag går i skogar, berg och dalar,
+följer mig en vän, jag hör hans röst."
+
+Medan hon sjöng, strök och svalkade hon gossens panna med en
+linnetrasa, som hon fuktade med vatten från en porslinsmugg, som stod
+på stolen bredvid hans bädd.
+
+Hustrun kom in, med mannen i följe. Det var honom hon sökt upp och nu
+fått med sig. Han skulle se undret, som skett med gossen, deras enda
+barn.
+
+Mannen blef så tagen, när han såg barnet, som förr feberröd kastat sig
+i plågor, nu ligga i lugn hälsosömn, att han ofrivilligt knäppte
+händerna i tack och lof till en hjälpsam Gud.
+
+Anna-Lisa afbröt sången och steg upp för att få komma ut.
+
+Mannen tog tag i hennes arm.
+
+"Du ska stanna hos oss stinta, för så glad som nu har jag aldrig varit
+i alla mina da'r."
+
+Anna-Lisa drog sig sakta ifrån honom. Sorgsen och förskräckt såg hon
+åt dörren. Det var som om hon där bakom ägt all världens skatter att
+förlora.
+
+"Du är väl glad att slippa nöd och bekymmer och ha hem och skydd här
+för alla dina dagar nu, då jag tänk att du ska få stanna här för
+alltid", frågade den unge husbonden förundrad och nästan onöjd, då han
+såg flickans ängsliga uppsyn.
+
+"Jo", svarade flickan lågmäldt. "Men de blir mej bara så tungt, när
+jag tänk på småpojkarna. De är jag, som ha tvätta dom och kamma dom,
+och mjölkat Gullspira, så att dom har fått söt mjölk om dagarna. Den
+minste är inte så gammal som den här, och skall fara och gå kring
+vägarna, medan jag har det bra."
+
+  _________________________________________________________________
+
+                         FJORTONDE KAPITLET.
+                       PER-ERIK OCH ANNA-LISA.
+
+Anna-Lisas stora blå ögon tårades. Hon gick ut till syskonen.
+Husbonden följde henne. Han tog smådrängarna i ögonsikte,
+
+"Så, det är den där lilla som du ängslas mest för? Herresten heller,
+tocken liten dräng, som har kunnat vandra ända från Frostmofjälle."
+
+"Jag är nog int liten, jag. Jag blef på sjette året nu i Kyndelsmess."
+
+Per-Erik besvarade flyktigt ungbondens blick. Han skrapade grötfatet
+ännu en gång och slickade af träskeden med ordning och eftertryck.
+
+Husbonden måste dra på munnen.
+
+"Dom kan nog kanske inte släppa af dej, syskonen dina?"
+
+Per-Erik spottade för sej och glodde med stora ögon bort emot
+spiselden.
+
+"Jag vet int hvad jag ska säga. De skulle nog vara ledt för dom till
+att int ha nå'n te ängslas för och hålla efter, nu sen småstinterna
+vardt kvarhållen hos jägmästarns."
+
+Hustrun kom till. Hon stod och hörde på gossens prat, så ljus och glad
+i uppsynen som hon inte varit se'n enda dotterns död.
+
+"Så kan ni kanske inte undvara honom då?" undrade husbonden med en
+liten särskild, menande blick emot Ante.
+
+Ante mötte blicken allvarsam.
+
+"De löna int te orda om de förrän någe sån't kom på tal."
+
+"Det är godt, klokt slag i de här barnen", sade mor Märta-Dea. "Jag
+tror dom för hvad välsignadt och bra är, till huset."
+
+"En kunde kanske låta den där morska lill'karlen stanna här också så
+länge", sade husbonden tveksam. Han ref sig betänksam bakom örat.
+
+"Lill'Kalle frisknar nog till fortare, när han får kamrat", sade
+Brita-Dea.
+
+Ante blef ifrig han med. Skulle Anna-Lisa tagas ifrån dem, så blefve
+det svårare ändå att hålla ordning på de små, bland alla de främmande,
+ibland bra ledsamma förhållanden de råkade in uti.
+
+Det fanns så många stygga exempel, så mycket af orent, som skulle
+träffa gossens ögon, så mycket ledt, lättsinnigt tal, gräl och knot
+och grufliga svordomar, som ännu skulle nå hans öron, när man så drog
+fram från gård till gård.
+
+"De vore nog farligt bra, om Per-Erik fick bli i en så'n här gård, så
+de kunde bli en rejel karl af 'en", sade Ante. Hans djupa, mörka ögon
+sågo allvarsamt upp på den starke, granne bonden, som stod framför
+honom.
+
+"När jag blir lite gamlare, så ska jag ge mej i tjänst som getare
+eller lilldräng, där jag får lära mej nå'nting, och se'n ska jag komma
+hit efter Per-Erik, om han bara får stanna till dess."
+
+"Så får han väl de. Jag lid int tänka de lill'Kalle vår skulle kunna
+bli bortvist och gå kring vägarna som den där lille nu skulle komma te
+göra. Det är morskt slag i dej, gosse, också. Och jag tror dej mest om
+te kunna göra hvad du säger, så du till slut kan komma och ta igen
+lillen, därest du får ha hälsan."
+
+Hustrun räckte stornöjd ut handen mot Ante, med hälsande, bekräftande
+handslag.
+
+"Bädda åt pojken i norra öfversängen", sade mannen. "Han syns vara ren
+och snygg, fast han kom från landsvägen."
+
+Ja, nog visste Per-Erik, att han var "ren och snygg". Det var bara
+måndag ännu, och han hade sista lördagstvagningen, denna gång åtföljd
+af trång, näsklämmande skjorta, i alltför friskt minne.
+
+Anna-Lisa får ligga där hon å', sade Brita-Dea. Hennes anlete lyste af
+belåtenhet och hon pratade med barnen, som om de varit gamla bekanta.
+
+Pigan, som kom in med kvällsmjölken skummande i en stor blåmålad
+bytta, stannade vid dörren som förstenad. När hon gick ut för att
+stilla korna och mjölka dem, var där tyst i gården, tyst som när döden
+tagit, och står hotande att taga ännu mer. Och nu -- glada, jollrande
+barnröster, slammer af skedar och fat, som diskades. Framför spisen en
+liten stinta med lockigt hår, som sydde röda rosor på en tummvante. En
+pojke, som spantade stickor och sopade spiselhällen, sedan han lagt
+mera ved på härden. Mor Brita-Dea själf vid spinnrocken igen.
+
+"Jämmerligen heller, så behändigt här är", sade Stina. Hon öppnade
+dörren till ett stort skåp, där tomma, rena mjölktråg voro inskjutna i
+slåar öfver hvarandra. Så satte hon sil öfver trågen ett efter annat,
+och hällde med skopa i den varma mjölken.
+
+Den stora katten, som satt och glodde från skåpbänken, fick också en
+skvätt i sitt fat invid vattentunnan vid dörren.
+
+Stina försåg sig med smör, bröd och kallnad gröt från skänkskåpet.
+Se'n drog äfven hon fram spinnrocken och snurrade på så att hjulet
+blef som ett moln, medan lingarnet, fint som silke, ökades på rullen.
+
+"Du får gå med pojkarna här till drängstugan", sade matmodern omsider.
+"Se efter att dom får örngottskudde och en snygg fårskinnsfäll.
+Stintorna och Per-Erik får ligga här i öfversängen. Vill du si hur
+lugnt lill'Kalle sof, först?"
+
+Matmodern och Stina gingo på tå in i lill'kammaren. Stina såg
+obegripligt belåten ut, när hon kom ut därifrån. Hon gick fram och tog
+Anna-Lisa i handen.
+
+"Välkommen till oss, stinta, -- och du å', lill'dräng. Vi ska nog bli
+govänner, det känne ja' på mej."
+
+  _________________________________________________________________
+
+                          FEMTONDE KAPITLET.
+                         DET SPÖKAR PÅ ISEN.
+
+"Hu häller, det är rent som om vi vore ensam på hela jorden"", sade
+Maglena och drog den lilla hemväfda schal hon fått af mor Brita-Dea
+bättre om sig.
+
+"Ja, nog är de sant, men de ska bli mindre grufsamt te komma in i
+gårdarna, när vi int är så många", tillfogade Ante.
+
+"När jag stanna ute hos Gullspira, där de int finns någe' lider te
+binda 'na i, så blir ni bara två, och de är väl ingenting te grufva
+för."
+
+"Ingenting", upprepade Maglena. "Jag kom jämt i håg småstinterna --
+och Märta-Greta, när hon sa 'tinnenin' i ställe för 'ingenting'. Hon
+satt lill'hufve' på sne och titta opp med ögona och skulle låtsas vara
+så bedröfvad."
+
+"Ja, hon var nog de å flera gånger, då hon frös, lill'stackarn, och
+var hungrig och ville till mor", sade Ante eftertänksamt.
+
+"Mor skulle nog vara nöjd, tänk jag, som det är stäldt för
+småstinterna nu", tillade han.
+
+"Nog är hon de, må du tro. De var väl hon som fick komma hit till
+jorden lite grand, som en ängel och tala i folke, bå jägmästarns och
+Carl Nil'ses att ta barna."
+
+"Ja, nog ha dom det bra nu, för int skulle dom tycka att de vore någe
+behändigt te gå här på isen och ränna åt alla håll med fötterna, så en
+kan klyfva sej midt itu", sade Månke bistert.
+
+Sanningen att säga saknade han Per-Erik ohyggligt, om han också tyckte
+sig kunna undvara Anna-Lisa. Det var inte utan att i hans saknad
+blandade sig ett grand medlidande med brodern, som nu ensam och
+försvarslös, blef den, som Anna-Lisa skulle ryka på med såpa och
+vatten. Månke hade deltagande framhållit denna synpunkt för Per-Erik,
+som dock med något af mod och förhoppning i rösten försäkrat, att det
+inte skulle bli fullt så "huskigt" ändå. Lill'Kalle tog ju opp sig,
+försäkrade Per-Erik, "och må tro så rik bondson han än var, så kunde
+en nog tänka, att han skulle måtta bli både kammad och tvättad, nu
+till, när de fått en så'n som Anna-Lisa till gårds."
+
+Men fastän han tänkte på huru hjälplöst utsatt för så'nt där han var,
+Per-Erik, så önskade Månke denna kväll att han varit tillbaka i den
+ljusa, tröjsamma (hemtrefliga) gården, hos honom.
+
+Det skulle vara annat det än att gå öfver en is, som lyste svart, och
+blänkte som om man gett sig ut i öppna sjön, samt ha öfver hufvet på
+sej ett norrsken, som var ledt och ängslande, med röda och gula och
+blå lågor högt opp på himmelen. En kunde rent tro att det skulle bli
+domens dag och att allt som fanns, bå jord och måne och stjärnor
+skulle brinna opp. För så knastrade det och lyste och flög af lågor
+uppefter norra himmelen. Och ändå satt månen där på sitt håll och rent
+skrattade med hela mun, utan vett, när han hade så mycket farligt
+omkring sig.
+
+Månke kunde mycket väl ha fått åka på kälken, som gled lätt som ett,
+intet öfver isen, och då hade han inte behöft plågas med att ränna och
+halka åt alla håll. Både Ante och Maglena hade uppmanat honom att
+sätta sig ned på den. Men Månke sade att han var karl till att gå.
+
+Saken var den att ufven hade börjat tuta så otäckt i Svartberget, som
+gick som en vägg neremot sjön. Och så var det ledt med det otröjsamma
+norrskenet. Månke han tyckte att på kälken var han allt för långt
+borta från folk, d. v. s. de två äldre syskonen.
+
+Ante och Maglena ledde Gullspira emellan sig. De stödde henne på samma
+gång, ty det var väl så svårt för henne som för Månke, att komma fram
+i halkan.
+
+"Vi få mäst ta och dra na", sade Maglena. "Stackars lill'piga, du ränn
+ju åt alla håll och blir rakt slut för oss."
+
+"Sätt dej på kälken du Månke och håll i 'na. Hon kan godt stå där."
+
+"Hon står nog ändå. Det känns liksom behändigare för mej te gå",
+försäkrade Månke i det samma han rände iväg snedt med ena foten och
+satte en duktig rofva på isen.
+
+Sint vardt han, ty det var väl elfte rofvan han satt se'n han kom ut
+på isen, och rädd vardt han.
+
+Där han nu sitter kvar och smått grälande gnider den del, som först
+tar törn när man sätter rofvor, så får han se något som kom håret att
+resa sig på hans trinda hufvud. Han var förstås inte vidare morsk i
+hågen förut heller. Jo, något kommer rännande emot barnen på isen,
+något som flög lika fort som östanvinden, som blåste emot på sjön. Det
+illulade och det fräste och det spottade. Och där syntes som en liten,
+liten rök, stående rätt opp ifrån det där, som kom rännande.
+
+Månke han kom på fötter igen, och det med fart.
+
+"Herre gulla! -- Gosse! Stinta! Sir ni! -- Jag menar de är skrymt
+själf, som kom och tar oss."
+
+Ante och Maglena ryggade tillbaka af förskräckelse. De hade allt
+gärna, lika väl som Månke, velat ta till fötter. Men det var ju en ren
+omöjlighet att i blåhalkan kafva sig undan det sig hastigt närmande
+vidundret.
+
+"Hva' i fridens dagar är de", hviskade Ante med ögonen utspärrade emot
+det mörka odjur, som med två små eldglänsande hålögon, eller hvad det
+var, syntes ämna flyga på dem.
+
+Maglena knep hårdt om Antes hand.
+
+Månke, lill'"karlen", glömde alldeles sin manliga värdighet. Han
+gallskrek och hakade sig med både armar och ben fast vid Ante.
+
+"Ja men aldrig har jag sett så farligt i hela lifve", skrek Maglena.
+"De är ju en katta, och han kan int gå" --. Maglena tog vidundret, som
+verkligen befanns vara en katt, opp i famnen, utan att akta på huru
+den fräste och spottade; själf darrade hon af skrämsel och medlidande.
+
+"Han har så underliga fötter", tillfogade hon hemsk till mods. "Kan du
+Ante förstå hvad de är åt dom?"
+
+Ante tittade noga på kisses fötter.
+
+"De är -- de är --. Nej hur ska'n kunna förstå de. Men de är rent af
+tomma svinklöfvar, som dom ha stuckit in kattfötterna i. De är därför
+han int har kunnat reda sej, utan följt med östanvädre utför isen."
+
+Maglenas tårar flödade. Hon slet och ryckte för att få loss
+pinoredskapen, som klämde om kattens fötter.
+
+"Kisse, stackare, stackare kisse! De är folk, som har gjort de, för si
+hur hårdt dom bundi me hvassa snören."
+
+Det var som om Maglena i dessa snören fann bevis för att folk utfört
+nidingsdådet, och att i annat fall katten själf skulle ha trädt på sig
+fyra svinklöfvar, som galoscher.
+
+"Ja, ha folk gjort de, så är dom int folk, utan nå'nting som är
+otäckare än allt styggt", sade Ante. Hans ögon lågade i månljuset och
+hans händer knötos som om han haft lust att klå upp det folk, som
+gjort detta.
+
+"De var rompa (svansen) där, som stog rätt opp, som jag tänkte var
+rök", sade Månke, hvilken nu alldeles fristående, på vederbörligt
+afstånd från kattens befriade klor, tog den i ögonsikte. "Jag höll
+mest på te bli haj (rädd) jag, och så är de bara en katta", fnyste han
+föraktfullt.
+
+"Bara en katta", röt Maglena full af förtrytelse. "Jag vånne att den
+som gjort de här, sutte bunden om föttren och rädd, och hungrig, och
+frusen."
+
+"Ja och hade de här stygge norrskene oppom sig, och ufven, som tuta i
+berge, och ett tjog vargar, som ule omkring sej", afbröt Månke för att
+få straffet skärpt.
+
+"Ja de å, -- å så skulle han, som har gjort de, fara fram med
+östanvädre ensam på natten, å int kunna stanna", återtog Maglena.
+
+Hon gret fortfarande, vaggade och smekte katten, där hon med den i
+famnen satt sig ner på kälken.
+
+"Så ledt folk trodde jag int de fanns i världen", sade Ante dystert.
+
+"Så'nt hade dom aldrig kunna ta sej te' me hemma i Frostmofjälle."
+
+"Hå, var de likt de! Den, som hade gjort så'nt hade blifvi utskämd för
+alla sina dagar", afgjorde Maglena hårdt.
+
+"Men nu måtte du ha mat, stackare kisse. Du är så tunn och torr som
+ett knifblad."
+
+Om Maglenas liknelse också inte var så alldeles fullgod, så var det
+ändå en sanning att katten såg bedröflig ut, ruggig, -- då den ej fått
+slicka och putsa sig, så som kattor vilja hålla sig fina, våt, den
+hade ju varit i vatten --, och mager, med blödande fötter.
+
+"Se där Ante, ta 'na me'n jag mjölkar en skvätt åt 'na."
+
+Ante tog katten och höll den plikttroget fast, om också icke med den
+öfverströmmande ömhet, som Maglena visade i sin behandling af det
+olyckliga pinade djuret.
+
+Katten hade slutat opp att spotta och fräsa, och sörplade nu i sig
+varm mjölk ur en liten vril. Se'n började den putsa och slicka sina
+ömmande, skafda tassar, samt tvätta sig i ansiktet med innsidan af
+framtassarna, som den först vätte med tungan. Efter detta kröp den
+kurrande, mildt, tacksamt jamande opp i knäet på Maglena. De voro med
+ens så goda vänner, den säkra vänskapen mellan den räddade och
+räddaren.
+
+Kälkfällen ordnades i bästa skick. Månke kommenderades dit igen, och
+nu kunde han väl sitta där förstås, "för att int katta skulle springa
+ifrån dom".
+
+Med Maglena i närheten, som i samma afsikt gick tätt bakom honom och
+sköt kälken, återkom hans för en stund så påfallande försvunna
+manfolksvärdighet.
+
+  _________________________________________________________________
+
+                          SEXTONDE KAPITLET.
+                            I RÖFVARKULA.
+
+Månke sof, där han satt på kälken och hvilade sina trötta, ansträngda
+senor och ben. Kisse sof, och hvilade dödsskrämda nerver och nästan ur
+led vridna lemmar. Uf och uggla tutade och skreko gällt ko-hu-u, och
+klä-hvitt i bergen, som afspeglades i isen, så den blef kolsvart
+inemot stranden.
+
+Men ute på sjön glänste isen röd, gul, grön, alltsom
+norrskensflammorna öfver himmelen speglade sig i dess glänsande yta.
+
+Ante och Maglena, att inte nämna lill'Månke, skulle nog ha tyckt det
+vara hemskt och kusligt, ensamma ute en sådan kväll, om de inte känt
+sig så opplifvade genom det att de fått rädda katten.
+
+Som de nu gingo där och språkade och ledde Gullspira stadigt emellan
+sig, så nådde de sista lill'granen på sjön. Den, liksom de andra
+vägprickande granarna hade mistat fotfäste under tövädret, som varit,
+och stod hankigt på sned.
+
+De fingo säkrare fäste för fötterna oppe i land, på uppkörd väg.
+Gullspira dök blixtsnabbt in i busksnåret för att skaffa sig kvällsmål
+af tallris och videknopp.
+
+Kisse ville ej stanna längre, den var med ens färdig att ta till
+fötter. Maglena fick fatt i den. Hon stoppade katten in i schalen och
+höll den fast med bägge händer, medan Ante ensam fick dra kälken med
+den alltjämt lika lugnt sofvande Månke.
+
+Han styrde stegen mot första stora bondgård han fick i sikte. Från ett
+annat, ett rödmåladt tvåvåningshus en bit ifrån vägen, lyste ljus ur
+alla fönster. En kunde förstå att där var begrafning eller bröllop. Så
+det var inte för slikt vandringsfolk, att gå fram till så'nt ställe.
+
+De närmade sig därför det förstnämnda, äfvenledes stora
+tvåvåningshuset, som var grått och omåladt, inte riktigt färdigt
+heller, så gammalt det än var, ty för somliga fönster sutto ännu
+brädlappar spikade i stället för glas.
+
+Gärdesgården, som omgaf inägorna, var trasig långa sträckor, och i ena
+grindstolpen, som ledde in till gården, satt grinden och hängde på ett
+gångjärn. De hade icke, som man brukar göra om hösten, lyft in grinden
+undan tyngande snö. Skräp och bråte och buteljskärfvor lågo synliga
+och blänkte i månskenet.
+
+Kisse lefde och regerade inom schalen hos Maglena, som om katten i en
+hast blifvit vild. Den både klöste och fräste, huru lugnande Maglena
+än talade till den.
+
+Det gnällde i dörren till storstugan, till höger i förstun. Nu stod
+det ej till att hålla katten. Med ett tjockt skrän slet den sig lös
+och flög som ett skott ifrån Maglena, ut på gården.
+
+En pojke af Antes storlek kom slängande ut på trappan följd af en
+gråhund.
+
+"Buss på dom, buss på tattarpacke, som kom", skrek han med gäll röst.
+
+Gråhunden skällde och morrade emot barnen med uppdragen nos och ilsket
+blänkande tänder.
+
+Månke vaknade och gaf till ett skrik. -- Gullspira flydde bakom Ante.
+
+Men Maglena gjorde som hon brukade, när hon på ett så förunderligt
+sätt förmådde lugna och tämja djur.
+
+Hon satte sig ner på marken, och bredde ut armarna mot hunden utan att
+bry sig om att han nafsade åt henne och slet lös en del af
+schalfransen.
+
+"Sussu -- sussu --! Int vill du oss någe ondt, vi, som är små och
+ensammen".
+
+Gråhunden tystnade, men morrade med ryggborsten höjd. Han såg farlig
+ut, där han med lömsk blick och smygande steg gick omkring barnen, och
+snålt vädrade efter geten, som krupit in emellan dem.
+
+"Gosse", ropade Maglena med sin vackert klingande mjuka, men på samma
+gång bestämda röst. "Gosse, huta åt hunn eran. Du sir väl att vi är
+små och ensammen. Du är stor du, och måtte hjälpa oss", tillade hon,
+då pojken bara hvisslade och inte tycktes höra på hvad hon sade.
+
+"Huta åt hunn på rappe!" Maglenas röst blef befallande. Gråhunden tog
+intryck af den. Han stod som skamsen.
+
+Pojken steg ner från trappan, sparkade lös en isklump och kastade den
+midt i gruppen. Den träffade hunden, som gnällande och med en hatfull
+och skrämd blick på Grels, pojken, gårdens äldste son, lommade iväg ut
+genom grindöppningen.
+
+Grels gjorde som gråhunden, tog vägen ut genom grinden, men sneglade
+lömskt tillbaka. Han såg huru barnen där gingo till vedlidret med
+getkräket, de hade med sig.
+
+Jo, där var hon säker, geten!
+
+Alla tre barnen följdes åt till lidret med Gullspira, som de helt lätt
+bundo där invid en spånhög, där hon kunde få liggplats tills de, som
+vanligt kunde få in henne i en ladugård. Det var bara en af dem, som
+annars brukade vara upptagen med Gullspira. Men i dag, här, var det
+som om de icke vågade vara åtskills en enda minut.
+
+De höllo hårdt hvarandras händer, när de gingo stegen opp till
+förstugan och öppnade dörren till det stora rum eller kök, där det
+lyste ut ur fönstren.
+
+Ja nog var rummet stort och vackert, det kunde ha sett ut precis som
+storköket hos Carl Nilssons. Här fanns också öfversäng, rosig
+dalkarlsklocka och blåmåladt skåp. Men allt var slarfvigt,
+oordentligt. Inga gardinkappor funnos för fönstren eller förhängen för
+sängarna. På bordet syntes ännu trävrilar och träskedar kvarlämnade
+efter kvällsmåltiden. Brännvinsbuteljer och ölflaskor stodo där, och
+en massa smutsiga kort voro utbredda på bordshörnet.
+
+Tre rödbrusiga karlar, husbonden och hans drängar, spelade bondtolfva.
+Svordomar och råa utrop ljödo ut i rummet.
+
+En storväxt, vacker men slarfvigt klädd piga stod med ena foten opp på
+spisbänken framåtböjd, och skrapade grötgrytan, som hon åt ur.
+
+"Maka åt er, farfar", skrek hon ilsket till en gammal gubbe, som
+darrande och fumligt, satt och täljde spänt- stickor.
+
+"Ni ha int oppe här att göra längre. Ni ha ju fått i er hvad ni ska
+ha. Ge er i väg nu bara!" snäste en ännu ung bondhustru med fina, men
+skarpa drag. Hon stod vid spisen och "luskade" en flicka af Maglenas
+ålder.
+
+Ante och hans syskon stego ljudlöst in genom dörren. De kände en
+brinnande lust att vända om, och om så skulle vara, fly ut i
+vildmarken igen. Men det var så sent. De voro trötta och frusna och
+längtade så mycket efter något varmt, efter lite vattgröt eller
+välling.
+
+Två små pojkar af ungefär Per-Eriks och Månkes ålder, hvilka framme
+vid bordet, skreko och slogos om sista skvätten i en ölflaska, fingo
+syn på dem.
+
+"Tvy!" Den ene, Måns, spottade skickligt, så att han nära nog vunnit
+sitt mål, att nå de inträdande. "Tvy! Mor, sir ni hva för ett
+tattarfölje, som står här", gastade han.
+
+Bondhustrun vände sig om. Barnen tyckte att hennes skarpa ögon och
+hvassa näsa liksom höggo sig fast i dem. De kröpo samman och gjorde
+sig små, så mycket de det förmådde.
+
+"Hva ska ni hit för, här är ingen gästgifvargård. Vi ha int mer än vi
+ät opp själf", skrek hon, och gick emot barnen med bordsknifven
+hvarmed hon luskade dottern, i högsta hugg.
+
+"Babba Kajsa -- hör du", ropade en ihålig röst ifrån ena nedre sängen.
+"Gör int barna där någe för när. Du drar olycka öfver gården. Jag har
+sett dom i drömmen i natt."
+
+"Tig, gamm'tok!" röt kvinnan. Men det var som om de uttalade orden
+ändock gjort ett visst intryck på henne, ty hon vände sig från barnen
+och återtog sitt för deras skull afbrutna arbete.
+
+"Ge dom kallgröten, som vardt kvar när jag gaf hönsena i morse. De
+står en tetmjölkskvätt kvar där på borde i vrilen, och brödskrapet,
+som är där kan du ge dom."
+
+"Ge dom själf ni" --, snäste pigan. "Jag ska rusta mej för te gå till
+bröllopsgår'n med mjölken jag. Alla andra mjölkstintena är nog redan
+där. Men här i gården är de aldrig nå'n ordning med nån'ting.
+
+Hon gick, men stannade tveksam, med dörren öppen. Farmor borta i
+nedersängen ropade på henne:
+
+"Brita, akta dej stinta --! Jag la'ut kortena för dej i jåns --, de
+låg bara fattigdom och brödlöshet, men hjärterknekt emellan. Du kan ta
+bort farligheten med att du gör det godt är. Ja-ja -- akta dej, du."
+
+Brita drog åt sig dörren med foten och gick in igen. Hon slängde fram
+de osmakliga matresterna till barnen, hvilka darrande, mer af skrämsel
+än af köld, smögo fram till spisbänken, dit matbitarna blifvit
+framkastade.
+
+"Åh hut, du har tagi min mjölkvril", skränade mindre pojken, Jöns.
+
+Utan vidare gick han fram och ville rycka vrilen ur handen på Maglena.
+Hon höll den fast och såg honom stadigt in i ögonen:
+
+"Mor din ha sagt till om maten åt oss, å då lär du int ta den åf oss."
+
+"Mor!" han räckte ut tungan emot modren. "Jag --", han sade något
+mycket rått, -- men som betydde: "Jag struntar i mor och hvad hon
+säger."
+
+Maglena fick dock märkvärdigt nog behålla vrilen. Detta var en
+missräkning för Erika, som just slitit sig lös från modrens grepp i
+hennes hufvud för att få åskåda huru striden emellan den argsinte,
+snåle brodern och den främmande tiggarungen skulle sluta.
+
+De små vandringsbarnen åto kall, snaskig gröt, sur mjölk och
+brödrester -- tysta, förstämda, utan att låtsas se eller höra de råa
+pinande ord, de grimaser med utsträckt tunga och långnäsa, som
+bestodos dem från gårdens trenne barn.
+
+Grels kom äfven in, just när de förutnämnda små andäktigt tackade Gud
+för maten. Han såg led och otäck ut. Gammelgubben, som fumlade med att
+få karfva sista späntstickan ur tjärvedsroten, fick brådt att resa
+sig. Han letade efter käppkryckan. Men som vanligt hade någon af
+barnen tagit den från ryggstödet på hans stol och kastat den utåt
+golfvet. De gapskrattade när gubben, halfkrypande, med ett ben
+släpande, hasade sig fram på golfvet efter den.
+
+Ante, som ju såg hvar kryckan låg, gick genast fram och tog upp den.
+Han räckte den till den gamle, som med sura, förvirrade ögon såg upp
+till honom.
+
+"Hva-hva-hva-är den go-go-go-s-s-ssen ifrån", stam- made han med
+misstro och förundran i stämman.
+
+"Go-go-go-s-s-sen", -- härmade gårdsbarnen. De hoppade högt, slogo ut
+med fötterna, smällde dem samman igen och försökte att sätta krokben
+för farfarsgubben, när denne ändtligen kom så långt, att han kunde
+stega fram mot dörren på sina gamla förvärkta ben.
+
+"Gå från spisen ungar, så jag får rum här med kaffebrännarn", sade
+matmor till de främmande barnen, utan att ge akt på huru hennes egna
+uppförde sig.
+
+"Ante, hjälp farfarn, han går lika illa, som mor gick på sistone",
+hviskade Maglena. "De är så farligt halt ute på bron."
+
+Ante gick långsamt, som skamsen efter den gamle. Men när han kom ut,
+där ingen gjorde narr af honom, tog han fast tag om gubbens ena arm
+och hjälpte honom varsamt ner för trappan utför den hala, knöliga
+stigen, som ledde till den lilla stuga där han bodde som
+födorådstagare.
+
+Böndernas gamla föräldrar oppe i Norrland kallas "födorådstagare"
+eller "gammelfolk", när de lämnat från sig gård och jordbruk till
+sonen och hans hustru. De gamla få sig tillräknadt och utmätt hvad de
+skola hafva af mjölk, mjöl, potatis och dylikt. Äro ej barnen i den
+gård de lämnat grannlaga och goda, så ha de det svårt de gamla.
+
+Den lilla stugan där farfarsgubben nu stapplade in, var kall och
+ovårdad, därför att farmorsgumman var sjuk och låg i västra
+nedersängen oppe i gården. Hon låg där, icke för att få bättre
+tillsyn, utan emedan man ej iddes gå ner och laga den mat gubben
+skulle ha, då gumman ej orkade laga den, och slapp tänka på att se
+till henne. Pigan, som annars skulle elda och se om den gamle, hade i
+kväll annat att tänka på.
+
+Gubben beredde sig till att, rysande af köld, lägga sig påklädd under
+fårskinnsfällen i nedersängen. Han var för stel och frusen för att
+kunna orka lägga ved på den ännu från morgonen heta askan i spisen.
+
+Ante gjorde det i hans ställe. Han satte dit kaffekokaren också, som
+stod ute på hällen.
+
+Gubben satt på sängkanten och såg på gossen, hvilken i hans tanke
+liknade en Guds ängel, så grådaskiga och lappade kläder han än hade.
+
+"Du-d-du får l-i-g-gg-a här i öfvers-s-sängen i-i-i natt", stammade
+han.
+
+"Maglena och Månke å?" frågade Ante ifrigt. Han tyckte att tillvaron
+hos den stackars gubben, som såg vänligt på honom, i hans kalla
+ovårdade stuga, var vida att föredraga framför det stora ljusa kök där
+man bara "trätte" med, och snäste hvarandra. Lättare i sinnet sprang
+han opp, sedan han sett till att vedklubbarna i spisen tagit eld och
+att farfar blifvit afklädd och kommit i säng.
+
+  _________________________________________________________________
+
+                         SJUTTONDE KAPITLET.
+                              "KASKEN."
+
+Grels stod ute på trappan då Ante kom ditåt. Han var påfallande spak
+-- ja hördes rent af helt förtrolig, när han gaf sig i språk med Ante.
+
+"Vi tänk gå på koxen i bröllopsgården här bredvid. Brita ska gå dit
+med mjölken och då följ vi med och koxa på bruden."
+
+"De bli nog behändigt för er, de", sade Ante och ville förbi Grels,
+in. Men denne ställde sig i vägen.
+
+"Ja de bli lika behändigt för dej och syskonen dina, som för oss."
+
+"Int få väl dom gå på koxen här, int."
+
+"Hvem som hälst får väl gå på koxen. Pojkarna i byn är sint på den här
+bruden för hon, som är så rik och grann stinta, har tagit en utsocknes
+karl, som int ha nå hemman och är en så'n mes, att han säg nej till
+brännvinet. Och därför ska dom ställa till roligheter i natt och
+skrämma dom. Vi, småpojkar från den här byn och från grannbyarna å,
+ska dit och vara med på hvad som blir."
+
+"Men inte vi då, int. Maglena och Månke är trött och mått gå och lägga
+sej."
+
+"De är dom, som vill gå och Brita och jag ha lofvat dom att få följa.
+Dom si mej just int ut till att ha haft mycke att ha roligt åt",
+tillfogade Grels med något visst medlidsamt i rösten, som tog Ante.
+
+"Ja, vill dom, så nog får dom för mej", sade han.
+
+Grels gaf honom hastigt vägen fri. Ante gaf ej akt på den stygga
+glimten i hans ögon.
+
+Maglena och Månke kommo emot honom ifriga. Trötthet och missmod voro
+borta. De skulle få gå och se på bruden i granngården. Prostinnan
+själf hade klädt henne, och hon skulle vara så fin så drottningen
+själf kunde inte vara finare, -- i gullkrona, och rosor hela hufvudet
+fullt, och rödt silkesskärp och svart silkeskjol, och lif -- och --
+och!
+
+"Måns och Jöns-Petter är riktigt bra mot oss nu", försäkrade syskonen.
+"Men hu häller, dom ha hålli på å villa ha i oss "kask".
+
+"Är ni tokig barn, har ni druckit af en så farlig dryck." Antes ögon
+spärrades ut af förskräckelse. Han gaf sig till att skaka och vända på
+Månke, som om han tänkt att få ur honom ett dödligt gift.
+
+"Släpp mej, släpp mej!" skrek Månke, dämpadt för att de innevarande ej
+skulle få ögonen på den nesliga behandling, som brodern lät honom
+undergå.
+
+"Dom höll bara på, men vi tog ingen kask", -- hviskade Maglena
+lugnande.
+
+"Husbonn hällde så mycke brännvin i hetkaffe, så de blef mer brännvin
+än kaffe. Och drängen där, han ville ha i oss sån't."
+
+"Ja, int kunde ni småstackare komma från det", jämrade Ante. "Och så
+ha ni inte kunnat akta er för första supen ändå."
+
+"Vi gret och ba' att få slippa", försäkrade Maglena "och jag sa att
+jag skulle få spy af det."
+
+"Men dom ville ha i er ändå förstås -- för att få ha roligt åt er när
+ni se'n i fyllan int skulle veta hva ni gjorde." Antes ögon brunno
+mörka.
+
+"Ja, de ville dom, och drängen där, som nu drick ur brännvinsflaskan,
+han tog mej om hufvet och höll fast mej, för han skulle få i mej
+kasken", puttrade Månke och glodde surt på drängen i fråga, som just
+satte brännvinsflaskan till sin egen blåsvullna mun.
+
+"Gosse --! Hur bar du dej åt för te slippa unnan, en?"
+
+Ante grep Månke häftigt om skuldran.
+
+"Käre dej, du hör väl att de int var så farligt", skyndade Maglena att
+tillägga. För gamm'farmor i sängen ropa på'n. Så här ropa hon:
+
+"Järker, akta dej! Jag sir ljus öfver barnas hufven -- och de står
+bara mörker om dej själf."
+
+"Han svor åt farmor, som är så sjuk, i lungsjuka, liksom mor, och som
+snart kan dö. Men han släppte oss ändå -- förstår du."
+
+Ante nickade till som af lättnad. Så gick han sakta fram till sängen,
+där den sjuka låg och stirrade ut med ihåliga ögon. Hon hade fått ett
+styggt hostanfall och han lade armen om hennes lif för att hålla henne
+oppe och lindra anfallet.
+
+Hon föll tillbaka flämtande.
+
+"Tro int på folke här, och int på barna. De akta int gammalt folk --.
+Akta int far och mor -- och då är de int nå godt te vänta af dom. Vi
+ha vari sån'a här i gården allihop se'n långt bort i tiden. -- Här ha'
+funnits så mycken elakhet och superi och svordomar, som dragit hit all
+mörkrets makter."
+
+Hon stirrade opp framför sig, som hon sett i syne.
+
+"Ni ska ha så många tack, farmor", sade Ante med låg röst. "Mor sa'
+alltid att en' lär sej supa då en' börja me kask."
+
+Det flög som ett ljusskimmer öfver den gamles dödliknande anlete.
+
+"Åh det känns godt te höra tack. Vore så väl att jag kunde lefva igen
+och lefva bättre. Om barna såg att de gamla voro bättre, så blef dom
+nog bättre dom, å. Gammelfolke hos er har varit riktigt folk -- de
+förstår jag."
+
+"Mor hon var storriktig. Hon lärde oss de rätt var -- och hon gjorde
+de själf."
+
+"Jag ser de --. Väl skall de gå er. -- Men akta er för folke å barna
+här --. Dom ha' ondt i sinne till er."
+
+"Hva' gormar ni om? - Låt käringen vara, hon gör int annat än skäller
+och hostar da'n igenom", skränade Grels och ryckte Ante i armen. "Kom,
+vi ska gå nu. Brita är rustad."
+
+Barnen, både de främmande och de från gården, gåfvo sig af. Grels
+ryckte dem med sig när de ville stanna för att säga godnatt till
+Gullspira.
+
+  _________________________________________________________________
+
+                         ADERTONDE KAPITLET.
+                           BRÖLLOPSGÅRDEN.
+
+De kommo fram till bröllopsgården. Dörrarna stodo öppna och det rök af
+värmen där innifrån. Packande fullt med folk syntes utanför fönstren;
+de koxade in, för att få se bruden.
+
+Just som barnen nådde fram, kom hon ut på bron för att visa sig.
+Brudpigorna, som hållit pellet öfver brudparet i kyrkan, följde henne.
+
+Grann var hon, den unga bruden, det var visst och sant. Hon var
+högväxt och ståtlig och bar guldkrona. Dess små blad af guld pinglade
+när hon rörde sig eller skakade hand och "tackade" alla byns stintor.
+De hade, just som sed var kommit med mjölk till risgrynsgröt och
+ostkaka. Rosor bar hon, bruden, rosor i krans om hufvudet, och i
+girland, från axeln neråt lifvet. Rosor på den svarta sidenkjolen,
+därtill hvit slöja och bredt, rödt guldblommigt skärp, som nådde ner
+till kjolkanten.
+
+God och mild såg hon ut. Hennes ögon sökte omkring efter de gamla och
+till småbarnen, som ej orkade eller vågade tränga sig fram. Dem
+kallade hon till sig, dem skakade hon hand med eller talade till.
+
+"Nej, si tre barn, som jag int känner. Dom måtte komma hit, så jag får
+tacka dom. Det bär lycka med, när vandringsbarn hälsa på en så'n dag."
+
+Bruden gick ner för trappstegen och fick Ante och hans syskon med opp.
+Det hvilade något lidande, tärdt och dock ljust och frimodigt öfver
+dem, som liksom drog henne till dem. De voro ju också "utsocknes" här,
+liksom hon skulle bli på den trakt dit hon skulle komma, när hon
+flyttade "ner i landet" där hennes unge make var sågställare.
+
+"Nu är ni på bröllop, så mycket ni vet det", log hon emot barnen.
+
+"Är ni från Frostmofjälle, så har ni äti barkbröd nu ett par år. Men i
+dag ska ni äta risgrynsgröt och vörtlimpa med smör, och kött, och
+kaffe ska ni ha och doppa så mycket ni orkar."
+
+Bruden ropade på kokmoran, som stod på trappan till bryggstugan.
+Barnen måste ha ett duktigt matknyte med sig, när de skulle till att
+gå, förmanade hon.
+
+Grannens barn kommo också in och fingo sedvanlig traktering de med.
+Men bruden tog ingen vidare notis om dem.
+
+Fjällbarnen fingo sig nog ett mål, hvartill de aldrig tänkt sig maken.
+Brita, som bland andra människor, var som en helt annan flicka, snygg,
+gladlynt och rent af god, tog sig helt oväntadt an dem. De skulle upp
+och se på dansen och lekarna, se henne dansa också, för det kunde hon.
+Hon hann knappt till dörren med barnen, förr än en ståtlig, smidig
+timmerflottare kom och tog henne vid handen.
+
+Ungdomen sprang redan i ringdans. En stinta följde ringen, inuti den,
+och höll sig till en gosse där.
+
+Hon sjöng med klar, grann stämma:
+
+  "Ja, stampa du som går i ringen,
+  du vill gifta dej, men du får ingen.
+  Dansa med mej, det får du, om du vill.
+  men mitt unga hjärta hör mig ensam till."
+
+Men i alla fall tog flickan, med den granna rösten, genast en annan
+gosse, en som därvid såg mycket belåten ut.
+
+De svängde om inne i ringen och nu sjöng hon:
+
+  "Kom vännen, kom,
+  kom sväng dej om med mej i dansen,
+      hopp falla la, la.
+  Glädjens i dag, det är vår lag.
+  Måtte sorgen aldrig komma."
+
+Bruden och brudgummen dansade inne i ringen. De sjöngo den samma glada
+danslåten men på vemodig, så innerligt vacker melodi. De sågo
+hvarandra i ögonen, så unga och granna och starka i hågen.
+
+En annan låt togs opp. Alla sjöngo och sprungo i ringdans.
+
+Gäcksam löpte gossen i ringen. Han sjöng och flickan svarade.
+
+På samma sätt höllo de i med den ena leken efter den andra.
+
+  "Här är vännen den bästa,
+  som jag tänker mig att fästa,
+  uti lifvet och uti döden den bästa.
+
+  Du är min ros och min lilja,
+  ingen skall oss kunna skilja,
+  förrän döden han hafver vunnit sin vilja."
+
+Dans på dans följde alltjämt.
+
+Ante och Maglena stodo i dörren. Månke hade krupit bakom den, och
+slumrade ljufligt med hufvudet så placeradt att den förstkommande
+kunde ge det en ofrivillig spark eller rent af trampa på honom
+ordentligt.
+
+Nu voro danslekarna slut. Fiolerna, två stycken, stämde upp.
+Spelmännen stampade takten så golfvet gungade.
+
+Brudparet dansade --.
+
+De dansade några tag med hvarenda en. Bruden till sist till och med
+Ante, som blyg för lumpdräkten, tafatt sprang med, utan takt, som om
+han varit ett tre års barn. En blank tolfskilling fick han af bruden,
+när hon med en god blick åter lämnade honom vid dörren.
+
+Maglena, lill'stintan, skulle ju då också dansa med brudgummen.
+
+Hon slängde gammelschalen af sig. Håret föll ner om axlarna på henne,
+lockigt, glänsande, så det gjorde henne vacker, trots de lunsiga
+kläder hon bar. Röd var hon om kinderna, så som hon blygdes och var
+stolt på samma gång. Men takten höll hon, och dansa kunde hon, så att
+de, som sågo på måste skratta, så belåtna voro de att se på huru
+säkert de små laddklädda fötterna förde sig.
+
+Äfven hon fick en tolfskilling, och en "till lill'pojken de haft i
+sällskap", också. De fingo "godta" att stoppa i knytena och mer än en
+bulle och god kaka.
+
+De hade så roligt, så det lyste af dem af fröjd där de stodo. Folk
+voro ju så snälla emot dem.
+
+Barn, som voro med på bröllopet, smögo småningom fram till dem och
+ville göra sig bekanta.
+
+Plötsligt vände sig Maglena mot Ante.
+
+"Gosse, jag hör Gullspira!"
+
+"Är du tokig. Int kan hon höras ända hit och i så'n låt som här är."
+Ante såg sig virrig omkring. För en stund hade han glömt den vanliga
+tillvaron, ansvaret och omsorgen om dem, som berodde af honom.
+
+Han såg förskrämd bort emot spelmansvrån, blicken sökte
+instinktmässigt Grels och de andra två pojkarna, hvilkas, han tänkte
+på det nu, illmariga, elaka ansikten han sett där just när han dansade
+rundt med bruden. Han böjde sig utan ett ord, ner efter Månke.
+
+"Nu ska vi dansa kronan af bruden", sade en liten flicka, som hade
+stor likhet med bruden. Hon räckte med ett godt leende sin hand ut
+emot Ante.
+
+"Skynda dej! Vi ska dricka kaffe och doppa se'n", ifrade hon,
+lill'Anna, som stått invid Ante och tittat på honom en lång stund.
+
+Ante såg in i hennes granna ögon, som liksom drogo honom. Men så
+stötte han tillbaka hennes hand. "Stinta, jag mått gå. Maglena här hör
+geten, och det är aldrig någe bra. Hon hör, fast hon int kan höra."
+
+Med dessa, för lill'Anna rätt obegripliga ord gaf sig Ante iväg med
+syskonen.
+
+"Kom till oss igen i morgon!" ropade hon efter Ante.
+
+"Tack, nog vill vi göra de."
+
+Därmed voro barnen borta.
+
+  _________________________________________________________________
+
+                          NITTONDE KAPITLET
+                              PÅ FLYKT.
+
+Just som de, andlösa sprungo ner öfver gården mötte de ett följe, som
+så när skrämt förståndet ur dem. Månke skrek himmelshögt.
+
+Det var en skara drängar och pojkar, hvilka med af rödfärg fläckvis
+färgade skjortor utanpå kläderna, kommo smygande upp emot
+bröllopsgården. Skråpuksansikten af näfver, med runda stora hål för
+ögonen hade de, och långa hakskägg af laf från någon gammal gran i
+skogen. De slängde med brinnande tjärvedsknippen, som de buro i
+händerna. Druckna vore de hvarenda en.
+
+Barnen kände med stor förskräckelse igen rösten på den, som gick i
+spetsen. Det var drängen från grann- gården, han, som velat tvinga
+Maglena och Månke att dricka kask.
+
+Han kände äfven igen dem och gaf sig med ett styggt ulande (tjut) att
+löpa efter dem.
+
+"Spring barn, spring! Jag ska ha ikull' en, för han är full och jag är
+nykter. Spring på rappe!"
+
+Och bevars, hvad de sprungo, Maglena och Månke. De flögo fortare än
+när de om sommaren som getare jagade fatt bortflyende getter.
+
+Ante stannade tvärt, när drängen var alldeles inpå honom. Han satte
+vigt ut krokben. Med en rasande svordom föll stora, grofva karlen i
+backen.
+
+"Ja vänta mej du, i morgon hitta jag igen dej, då ska jag bulta
+morskheten ur dej", vrålade drängen, som fumligt reste sig opp, men
+fick fart i sig när han såg det andra följet lämna honom och närma sig
+bröllopsgården.
+
+Ante hörde vilddjurstjutet de utstötte där invid fönstren och begrep
+att där skulle bli vildt slagsmål.
+
+Han hade hört och sett tillräckligt för att förstå det en del af
+bypojkarna ville "klå upp" utsocknesbrudgummen, som tagit den fagra
+rika bruden från deras by. De hade druckit brännvin för att morska upp
+sig. I bröllopsgården, hvarest allt varit så ljust och lyckligt, där
+de efter maten sjungit psalmer och läst bön, och där de dansat till de
+vackra låtarna, skulle nog bli uppståndelse och allt som ledt var.
+
+Ante sprang det mesta han förmådde -- flög --, han som småsyskonen,
+när han hörde ett jämrande gallskrik ifrån dem.
+
+Oljudet kom från vedlidret, där de hade satt in Gullspira. Geten
+bräkte kväfdt. Något hade händt henne.
+
+Joo, något hade händt henne --! Något, som så när hade gjort ända på
+det kloka, präktiga djurets lif, om inte Maglena, midt under
+bröllopsfröjden där borta hade tyckt sig höra Gullspira bräka.
+
+Gullspira, deras lill'piga, granndocka, gullpärla, låg nere i spånorna
+flämtande, blödande ur sår på halsen, sår på buken. Barnen kunde
+tydligt se det, ty det var långt lidet på natten och månen lyste full
+in genom gluggen till lidret.
+
+Ante var blek som ett lik. Småsyskonen greto. De lågo på knä bredvid
+Gullspira.
+
+"Ta af dej förkläde, Maglena. Jag ska lägga snö på sårena och binda
+fast med min ylleami."
+
+"Gullspira är biten", fortfor han hårdt. "Han, som kunne låte farfar
+krypa efter kryckan han har nog kunnat ställe ihop de å! Och någon har
+bussat en elak hunn te göra de."
+
+"Ja, dom ha hålli fastna', för Gullspira har alltid värjt sej för
+hundar -- och se här", fortfor Maglena, snyftande. "Int ett hårstrå
+efter en hunn finns på hennes horn. Hon har int fått värja sej. -- De
+är pojkarna här allihop, som har varit här, å hålli fast na'; de
+luktar af den otäcka tobaken, som den där leingen Grels går och tuggar
+på", fnyste Maglena.
+
+"Farfar sa att vi skulle akta oss", sade Ante grubblande.
+
+"Jag är så rädd att drängen där inne ska ha i oss kask i moron",
+jämrade Maglena.
+
+"Han tänk nog ut hvad ledt är för mej å", sade Ante med en dyster,
+begrundande uppsyn. "Så sint som han vardt när jag fick ikull en så'n
+karl."
+
+"De är int alls någe behändigt te vara här i går'n", gnällde Månke --
+"en känner sej just som så otrygg."
+
+"Vi gå härifrån, och de på rappe", hviskade Ante.
+
+"Pojkarna är nog inte långt borta. Jag såg hur dom sprang härifrån, å
+höll sej krokig nere i dike bakom gärdsgår'n. Dom vardt väl rädd när
+vi kom på dom så snart, för dom trodde väl vi skulle stanna i
+bröllopsgårn hela natten."
+
+"Som vi kom, så hörde vi Gullspira låta så underligt. Pojkarna skrek
+'buss, buss'. Den där elaka gråhunn var det, som just rusa, i tage att
+illbita Gullspira", meddelade Maglena flämtande.
+
+"Men dom vardt rädd när jag kom", föll Månke med i talet.
+
+"Än en stund är dom kvar i bröllopsgårn", afbröt Ante med en medlidsam
+blick på Månke. "Midt i värsta slagsmål, och där är drängen å, så dit
+kan vi int gå, och int kan vi stanna här heller."
+
+"Gullspira, käre dej -- grannpiga, stig opp nu så pass att du kan
+komma ut till kälken", fortfor Ante.
+
+Gullspira, som nog förstod barnens ångest och delade deras farhågor,
+reste sig mödosamt.
+
+Stödd af Ante och Maglena stapplade hon ut. Fårskinnsfällen breddes så
+slätt som möjligt på kälken och Gullspira förstod väl meningen. Hon
+klef upp dit och sjönk med en stönande suck ner i den lådliknande
+kälken. "Hvad har jag gjort för ondt i denna gården att jag skall bli
+utsatt för så styggt", tänkte Gullspira.
+
+Barnen sysslade snabbt och ljudlöst omkring geten.
+
+"Vi gå opp åt bärge här", hviskade Ante.
+
+"Dom har hunn med sej i bröllopsgården. Han varskor nog om vi gå förbi
+där och då är det slut med Gullspira och mest me oss å."
+
+"De är farligt bra att int kälkspårena kan synas", återtog Maglena, de
+är isgata oppigenom stigen till berget."
+
+Barnen satte sig i rörelse. Ante drog, Maglera sköt på, och Månke gick
+bredvid och såg till att intet fattades geten.
+
+"De fall mej farligt ledt för, att gå från gården och inte säga ett
+tackens ord till gammelfolke här", sade Ante och stannade när de
+hunnit förbi uthusen.
+
+"Men käre dej. Vi mått ju skynda oss", jämrade Maglena!
+
+"Ja, dom ta oss och int kan jag ensam reda dom från oss om dom å vill
+ösa i oss kannevis med kask", puttrade Månke.
+
+"Stå här ändå en aldrig så liten stund", sade Ante med skälfvande
+röst.
+
+I en blink var han borta.
+
+In till farfar i stugan sprang han. Den gamle satt upprätt i sängen
+stirrande framför sig, liksom lyssnande. Han förstod nog af erfarenhet
+hvad som tilldrog sig i bröllopsgården. Förr i tiden hade han kallat
+sån't för 'pojklek' och tyckt att den var en mes, som inte kunde vara
+med på sån't. Men nu såg han det annorlunda. Han grufvade sig också
+för de främmande barnen, som voro så helt i hans barnbarns våld.
+Skrämda, pinade, plågade skulle de bli. Han kände väl till huru barnen
+här i gården buro sig åt emot alla, som de trodde sig kunna rå på,
+såsom gammalt, orkeslöst eller sjukt folk, fattiga, ensamma barn och
+värnlösa djur.
+
+Gubben spratt till vid det att Ante stod invid honom med en kopp varmt
+kaffe. "Si här, de är kallt i natt och kaffe var varmt i kokarn. Jag
+vill lägga mer på elden. Och så får jag så mycket tacka farfar."
+
+"Du-d-d-s-s-skulle j-ju l-l-ligga här?"
+
+"Jag törs int. Dom gör slut på geten här, och vill ha barna te dricka
+kask. Och åt mej vill dom göra de ondt är å."
+
+"S-s-så är det." -- Gubben nickade bekräftande.
+
+"Jag är n-n-öjd åt a-att du k-om, för j-j-ag h-har tänkt p-på a-att ge
+d-dej k-k-klockan här."
+
+Farfar häktade ner silfverrofvan han hade hängande inne på sängväggen.
+
+"D-det är s-s-snart s-s-slut me mej. I-i-ingenting si jag hä-l-ler.
+T-t-ag k-k-klockan. S-s-sonbarna s-s-ska inte ha'na! T-t-a-ana! och
+låt Gud föl-ja d-d-ej."
+
+Ante stod med klockan i handen -- stel af häpnad och ängslan, som om
+han blifvit hotad med vreda ord af den gamle i stället för att bekomma
+så'n gåfva.
+
+"F-ällen här i öfver-sängen s-s-ska du ta. D-d-de är kallt. V-i
+g-g-gör int me'n. Kä-kä-käringen är snart slut h-hon å --. Skynd dej,
+gosse!", sade han, plötsligt färdig i talet. "Det kan snart vara gjort
+i bröllopsgården - Skynd dej --! Hör du! --"
+
+"Jag mått tacka er först, farfar -- för ni ha vari så mycke go' mot
+oss. Int vet jag om jag kan ta klockan åf er, -- å int fällen häller."
+
+"Dus-s-ka -- ta hvaa ja ge dej -- go-go-s-s-se! De är int för
+tid-ti-tidigt att jag få gö-gö-göra all-ri s-så li-lite de go-go-godt
+är."
+
+"De va-va-vardt så lätt ini mej nu nä- ja fi- fi- fick mej te å
+gö-gö-göra- de. Sp-sp- sp- - - Spring! -- nu på ra-ra-rappe. Do-do-dom
+sk-sk-skjut i brö-brö-bröllopsgårn."
+
+"Ja så vill jag tacka farfar --. Å, häls dit, te mor!"
+
+Ante lade kudden till rätta under gubbens stela nacke, höljde fällen
+väl om honom och lämpade vedträna i spisen så att de skulle brinna
+länge.
+
+Med klockan i fickan och fällen på armen stannade han innanför den af
+honom redan öppnade dörren.
+
+Han tog af den slitna hundsskinnsmössan och bugade sig.
+
+"Så mångande tackar ska ni ha farfar!"
+
+Men farfar syntes inte höra honom. Han låg med de ovant, mödosamt
+knäppta händerna ofvanpå fällen, och mumlade för sig själf. Ante
+förstod att han bad, för han hörde samma ljud af "Gud Fader" -- af
+Jesusnamnet, som han hört från mors läppar så många gånger och in i
+hennes sista stund.
+
+  _________________________________________________________________
+
+                          TJUGONDE KAPITLET.
+                                 ELD.
+
+"De va farligt hvad du vari länge borta", sade Maglena, när Ante
+springande kom fram till kälken på hvilken hon och Månke klämt sig in
+bredvid Gullspira.
+
+"De kändes ledt te gå ifrån farfar. Men jag fick de här af 'en." Antes
+ögon lyste när han visade syskonen silfverrofvan, som pickade och gick
+ordentligt, och när han kunde breda fällen öfver geten.
+
+Det blef en glädje, en undran bland barnen, ett tal om huru bra de
+voro, gammelfolket där, och huru styggt det var med barnen i gården,
+som gjorde dem allt ondt de kunde hitta på.
+
+De pratade flämtande. Det bar uppför, mot höjden, och vägen, som där
+skogskörare farit fram med stöttingarna var knölig och ojämn.
+
+"Vi få skynda oss de mästa vi orka", sade Ante. "Dom kan snart vara
+efter oss."
+
+"De har kommit en ridande karl från bröllopsgår'n", upplyste Maglena.
+"Må tro, han far nog efter fjärdingsman. -- Flere stycken af dom, som
+hade blodfärgsskjorta ha' gett sig därifrån också, å sprungit hvar
+till sitt håll."
+
+"Drängen kan vara hemma han å nu, när som helst", sade Ante.
+
+Han spände de spikbeslagna becksömsskorna i isknottret och drog allt
+hvad han orkade.
+
+Det hade blifvit duktigt kallt under natten, efter föregående dags tö.
+
+Skaren låg som ett isfält åt alla håll på ömse sidor om vägen. De
+fingo kälken upp ifrån den tröttsamma ojämna skogskörarvägen. Och nu
+bar det af, öfver blånande skarsnö. In öfver ängsflak och mark, där
+snön ännu låg och täckte, samt öfver isblanka stenar, bäckar och
+småmyrar.
+
+Ante tog märke på stjärnorna, såg till att han hade Orion åt
+söderhållet, och morgonstjärnan, som lyste stor och klar, rätt framför
+sig. De följde alltid på ett ungefär älfvens vida krökningar. På ömse
+sidor om den, långt upp emot skog och berg bredde dalsocknarna ut sig,
+fast skilda af långa skogssträckor och stora sjöar.
+
+Älfven drog från väster till öster, ut till hafs, och i den riktningen
+gingo barnen.
+
+Men nu gällde det att komma ifrån bygden och in i djupa skogen, att
+undkomma det farliga följet på vägarna, och att nå fram genom gömmande
+skog förbi byn här, och in i annan socken.
+
+Morgonen var redan inne. Solen tittade liksom på lek upp bakom
+spetsiga fjälltoppar långt i fjärran där Maglena trodde att världen
+tog slut. Så blef den borta bakom en annan fjälltopp. Den tittade åter
+fram och satte solkatt i alla små stugufönster och i ögonen på yrvakna
+barn. Ännu en gång lekte solen kurragömma bakom ett högt, rundbildadt
+fjäll.
+
+Men så kom den med ens stigande, lysande, och bredde en glänsande
+matta af tunt guld öfver hela snöfläckiga vidden. -- Den bredde guld
+öfver fjälltoppar och gröna granar, samt öfver tallar, guld på
+hvartenda barr och öfver stammar, hvilka nu lyste i guldrödt.
+
+Det var makalöst grant. Barnen kände ingen trötthet, inte ens hunger.
+De hade satt sig stilla på kälkkanten och sågo på huru solen steg och
+steg.
+
+Nu inte bara lyste den. De började känna värme af den. Maglena tog
+Månke vid händerna. Hon kände sig fri och innande glad, långt borta
+från bygden, inte en gård i sikte. Sång och danslåtarna lågo henne i
+sinnet. Hon ville bara dansa, och hon hoppade fram på skarsnön med
+Månke, i polskatakt.
+
+  "Du är min ros och min lilja,
+  ingen skall oss kunna skilja."
+
+Plums, pladask dök hon med ena foten genom snön. "Jämmerligen heller,
+solen sätt krokben för mej", skrattade hon och kraflade sig upp.
+
+"Ja och skjusar oss iväg in i skogen för te söka husrum, Jag förstå
+int huru vi ska finna en riktig storgrengran", sade Ante, som var
+solblind och såg svart och gult och rödt för sig, ty han hade
+allvarsam setat och stirrat rätt in i solen, som steg så fort öfver
+berget.
+
+De hade kommit in på en svedja, där skarsnön ej längre täckte fäldt
+timmer, stubbar och bråte, och skyndade nu in i djupa skogen där det
+ännu "bar".
+
+Gullspira hade kryat till sig, eller var det för att stötarna mot en
+och annan trädstam icke tilltalade henne. Ty helt oförmodadt sparkade
+hon sig lös ur fällen och hoppade iväg inåt skogen, i sjuklingshöljet
+af förkläde och ami om mage och hals.
+
+Med otrolig lätthet fann geten den stora tätgrenade gran, som skulle
+passa till hus, en så'n som barnen hela morgonen förgäfves sökt efter.
+
+Gullspira ställde sig midt under jättegranen, hvars grenar bredde ut
+sig som ett ogenomträngligt tak. Snön var redan bortsmält därunder
+eller hade kanske aldrig kunnat hopa sig där.
+
+"M-ä-ä", bräkte Gullspira. "M-ä-ä. Här bor en klok get, som fast hon
+legat på kälke med förkläde om magen, har haft ögonen med sig. M-ä-ä.
+Stig hit ni rara små folkkillingar så bjuder jag på varm söt mjölk,
+mjuk mossa att hvila på och frusna söta lingon och enbär att kalasa
+af. M-ä-ä var så goda!"
+
+"Hon bjur oss till sej. Si ni så stor och fin hon hofverar sej
+Gullspira", log Maglena. "Nu stanna jag här ve dörrn tills hon ber mej
+stiga fram och sitta."
+
+Maglena lyfte på en tung, tät gren, gick innanför den och blef
+stående, skälmaktigt tittande på geten.
+
+Månke följde och iakttog också han samma hänsyn som när man kommer in
+till folk.
+
+"M-ä-ä-ä" sade Gullspira, "ni ska vara välkommen och sitta ner."
+
+Hon trippade in emot den stora stammen där de höga rotknölarna voro
+sittplatser och liggplatser bekväma nog både för folk och getter.
+
+Ante kom "in", dragande kälken efter sig.
+
+Han tog kunten ur den, samt tjärvedsstickorna och fällen. Sen stjälpte
+han kälken oppner på alla fyra stolparna. Maglena dukade fram de små
+vrilarna fyllda med skummande varm mjölk samt bullar och bröd från
+bröllopsgården.
+
+"Bordet" stod invid rotknölsbänkarna. Barnen läste till bords, åto
+säfligt och långsamt, och kände sig som storbondfolk, i egen stuga.
+
+Maglena "dukade af bordet", gjorde sittplats på andra sidan
+granstammen, och diskade se'n kärlen med "trasor" af snö. Så stjälpte
+hon upp dem.
+
+Hon bäddade i "nedersäng" af en stor rotknölsfördjupning invid
+granstammen syskonbädd, med gammelfällen under och den nya öfver.
+
+Ante och hon hviskade vid hvarandra så att inte Gullspira skulle höra
+dem. De undrade om de kunde ta' henne med i fint bäddade nedersängen.
+
+"Hon får väl vara gammelfolk hos oss", sade Maglena brådskande, när
+Gullspira, som kände sig fullt hemmastadd, utan den minsta tvekan
+eller tanke om hvad som passade eller icke klef opp och lade sig på
+fållen.
+
+"Ja och då måtte vi vara bra emot 'na riktigt", ifrade Ante. "Jag ska
+gå ut och söka ungbjörkkvistar och spädt tallris åt 'na! För hon ska
+förstås vara tandlös, och det blir som tunnbröd och kaffe åt
+gammelfarmor."
+
+"Tänk, hon är slugare än jag", sade Månke, som kom med två näfvar
+frusna lingon till syskonen, han hade tagit dem så godt som "inne i
+rummet".
+
+"För si ni då jag gick och klaffsa och sökte efter vatten så sprang
+hon rätt ner till en lill'bäck rakt här bredvid. Och nu går hon och
+lägg sej, för hon tänk att vi, som ha gått bå dag och natt ska göra
+som hon."
+
+"Men de är ju midt på da'n", invände Ante, som tyckte att ett
+förståndigt förslag borde komma från honom och inte från lill'drängen,
+eller ens geten.
+
+"Ja då får solskene bli månsken för mej", föll Maglena i talet. "Jag
+är så trött så jag ids int klä af mej och torka skorna framför elden."
+Hon låtsades värma händerna vid en spiseld.
+
+"Jag ids int torka dom åt dej häller, Månke", tillade hon, så du får
+lägga dom brevid sängen." Maglena var helt allvarsam.
+
+"Jag tro att jag släng ner mej som jag är" tyckte Månke, "för jag kom
+just från skogen, och är så trött så att jag är rent slut. Där ha jag
+hålli på och fällt nå' smågranar på svedjan så jag känn mig just
+bruten i rygg och armar."
+
+"Men du ska väl stänga spjälle så vi få varmt", log Ante lite
+skälmaktigt.
+
+"Ja, hjälpanes heller. Men jag var nästan rädd för os, förstår ni."
+Maglena återvände i alla fall åt spishållet till. Hon sträckte sig
+mödosamt upp och slet en gren åt sidan.
+
+Med trött, bekymrad matmorsmin hasade hon sig sen iväg till sängen,
+där hon hade svårt att göra sin myndighet gällande. "Gammelfolke" här
+i gården visste att hålla barnen på mattan, ty farmor Gullspira, hon
+tog spjärn emot den grofva, stadiga granstammen och satte ut alla fyra
+benen, som om hon ämnade bli ensam om bädden. Hade hon inte varit
+gammelfolk så kunde en mest ha blifvit sint på na.
+
+Matmor stod rent rådlös om sängplats för ungfolk och barn. Men så
+förstod hon hvad gammfarmor ville. Hon hade ondt. Hon ville ha nytt
+omlagdt på magen.
+
+Och det fick hon.
+
+Gårdsfolket kröp till sängs, i en hög, hela hushållet, med fällen
+öfver ögonen för att hålla undan "månskenet", som pilade in mellan
+täta, tjocka trädstammar, och värmde luften så att barnen drömde att
+de sofvo i uppvärmd stuga med tjocka, tunga nyfällen öfver sig.
+
+Gullspira hade lagt sig ofvanpå dem för att värma sig och dem. Hon låg
+där, idisslande, och blinkade med långsmala ögonstenar mot
+solglimtarna, lyssnande, och var spanande uppmärksam. I skogen fanns
+vilddjur att vakta sig för, och i skogen fanns människor och hundar.
+Hon hörde dem Gullspira!
+
+Stolt blickade hon sig omkring. Här, under täta, mot jorden hvilande
+grangrenar kunde de vara trygga, här kunde ingen se dem. Geten
+idisslade dagen lång med halfslutna, dock seende ögon. Silfverrofvan,
+som satt på en kvistknagg på trädstammen pickade igenom timme efter
+timme. "Månskenet" tog af och svalkades, sjönk in i rosenröd
+aftonrodnad. Det blef till bleka intet. Och alltjämt sofvo barnen.
+
+De sofvo när den riktiga månen med frost i följe trädde opp på
+himmelen, sofvo fast aflägsna steg och buller af människor, af
+skällande hundar hördes ej långt ifrån dem, sofvo när allt blef tyst
+och dödt i skogen.
+
+Men då vaknade de. Något ludet, vamt kom krypande, smygande, gled
+mjukt in under fårskinnsfällen, som Gullspira därvid med ett skutt och
+ett kort bräkande af ovilja lämnade.
+
+"Kurr -- -- r -- r --."
+
+Maglena och Ante satte sig opp på en gång --, så öfver all beskrifning
+häpna öfver det täta mörka tak de hade öfver sig. Katten, som väckt
+dem, kände de igen på jamandet. Det var den gråspräckliga "iskatten".
+
+Så förundrade blefvo de öfver att den hittat efter dem en så hisklig
+väg som de gått, att de glömde att tänka på huru otröjsamt det var att
+vakna i mörka skogen, midt på natten och utan eld.
+
+Men de kommo att tänka på det när de fröso så att de hackade tänder.
+
+Om de bara hade ägt en tändsticka, en enda, så nog hade det gått att
+få eld. Hela bunten af tjärvedpinnar fanns ju, där Maglena stakat ut
+spisen. Hon skälfde af köld så hon knappast kunde tala.
+
+"Int kan jag stiga opp och int kan jag mjölka. Vi frys väl rent
+ihjäl."
+
+"De blir int annat än te krypa ner i fällen igen, så vi få ligga här
+som Carl XII:s krigsfolk och vänta på moron när solen kom", sade Ante
+och beredde sig att helt hjältemodigt krypa tillbaka under fällen.
+
+Men katta ska ha mjölk, så länge som hon gått utan, så jag mått stiga
+opp ändå", huttrade Maglena.
+
+Hon slängde öfver sig fars gammeltröja, som de fått kvar efter
+Per-Erik.
+
+Medan hon satt och mjölkade med tröjan öfver axlarna, föll en
+grankotte med ett smällande ljud ner på hennes hufvud och hoppade sen
+ner i en af tröjans tomma gapande fickor.
+
+"De här är bestämt en riktigt vacker vårko. -- Månke ska fån när han
+vaknar", tänkte Maglena helt förnöjd när hon, vid det att hon trädde
+handen ner i fickan fick fatt i en mjukglatt, kådklibbig vårgrankotte.
+
+Det gick Maglena som alla andra när de hitta något. Hon fick lust att
+undersöka om det inte fanns mer af samma slag, så hon gräfde på nytt
+med handen ner i fickan där hon funnit "kon".
+
+Jo, där fanns verkligen något mer!
+
+Där fanns något, som med ens tog bort den frusna, huskiga
+mörkräddsförnimmelse, som tyngt och plågat Maglena, där hon satt ensam
+i mörkret under granen och mjölkade.
+
+Det var ju som ett under, -- som om mor fick vara när barna sina igen
+och hjälpa dem tillrätta.
+
+Maglenas fingrar, som trefvade nere i fickan grepo ju fatt i två --
+tändstickor!
+
+Så länge som de burit på den gamm'tröjan, haft den öfver sig som
+värmande hölje, och slängt med den, så hade de då aldrig gett akt på
+att det fanns något i fickorna.
+
+Det var klart att stickorna funnos kvar där från långliga tider
+tillbaka, då far ännu, vintertiden arbetade på skogen och ibland rökte
+lill'pipa.
+
+Maglena höll stickorna i handen. -- Hon luktade på dem. -- Riktigt --!
+Den rejela fosforlukten ägde de.
+
+Hon var så fäjen (storglad), att hon kunde ha skrikit högt. Hennes
+blixtlika tanke var att ropa ut fröjden åt Ante.
+
+Men --. Ja bäst att tiga. -- Ty tänk om inte stickorna "tog" --. Då
+skulle hon bara narra Ante att bli glad åt det, som då bara skulle bli
+sorgeligt och tungsamt.
+
+Maglena trefvade sig med brådskande hast stupande och snubblande, bort
+till spishållet. Därinvid på en kvist hade hon hängt upp kunten.
+
+Hon famlade och letade efter den i stupmörkret.
+
+Joo. -- Där var den ändå! Och midt nerunder den låg bunten af
+tjärvedsstickor, som hon "städadt" dit i "låtsspisen".
+
+Ja, om -- om, -- om det nu bara funnes lif i de små
+fosforsticksuslingarna!
+
+Hon repade med darrande hand ett, två, tre, fyra tag med stickan emot
+en af hennes varma, fasta små laddar, som hon förstås behållit på
+fötterna.
+
+Men hon var för ifrig, för häftig. Stickan glimmade och lyste till ett
+ögonblick, -- just när Maglena nypit till så morskt att den --
+knäcktes, -- så sjönk den ner i den våta mossan och -- slocknade.
+
+Hon var färdig att skrika högt af förskräckelse och sorg. -- Ja
+gallskrika, som ett lill'barn.
+
+Skulle hon gå miste om hoppet att få eld nu när det varit så nära att
+hon lyckats!
+
+Eld! Det var värme för frusna lemmar. -- Eld! -- det var ljus och
+trefnad för ensamma små, ute i villande ödemark. Eld! Det blef hem och
+härd där elden fanns.
+
+Och bara en sticka --! En liten så vek, späd stackare!
+
+Maglenas hjärta klappade högt. Hon stod med stickan mellan fingrarna
+utan att våga sig på att förnya försöket med att få eld.
+
+Hon hade som kagra (skälfning) i handen, och hon tyckte att stickan
+böjdes emellan fingrarna som om den när som helst skulle brytas af.
+
+Slutligen satte hon sig beslutsamt ner på marken -- bredde ut
+förklädet på mossan, lade tjärvedsstickan ofvanpå det --.
+
+Så sträckte hon fram foten med ladden på. -- Strök till ett tag, --
+två tag, -- tre tag --!
+
+Tårar kommo henne i ögonen, -- läpparna skälfde --. Men -- ännu ett
+tag -- stadigt, att icke bryta af stickan, lugnt, lätt på handen --.
+
+"Ratsch --"!
+
+En liten lysande, gulblå låga sprang fram från stickans topp --!
+
+Kvick i vändningarna "som en eldgnista", förde Maglena den lysande
+lilla lågan till en fet tjärvedspinne.
+
+Den tog genast eld! Den brann med djuprödt sken, röken ringlade svart,
+rart tjärdoftande upp i luften.
+
+"Ante", -- ropade Maglena dämpadt --, som rädd att med sin blotta röst
+släcka elden.
+
+Ante, som legat med slutna ögon och inbillat sig att han var en Carl
+XII:s tåliga krigsbuss, såg upp.
+
+Som en pil flög han upp och kastade fällen ifrån sig.
+
+"Stinta! -- Ja -- men Maglena. -- Hur ska jag förstå de här?"
+
+Maglena talade stolt och leende om hela det underliga eldsäfventyret.
+
+  _________________________________________________________________
+
+                        TJUGUFÖRSTA KAPITLET.
+                          I EGEN GRÖN STUGA.
+
+Ante fick snart en brasa till stånd och det så godt som midt på
+stuggolfvet.
+
+Den släcktes ej fast den smälta snön sipprade ner från granbarrstam
+och snövåta grenar.
+
+Matsäcken förslog ännu. Men se'n man ätit var det ju kväll och åter
+liggdags.
+
+"Int kan vi lägga oss nu igen, så bra som vi ha de", tyckte Maglena.
+"Förresten så vet vi int om de är midt i natta eller lid emot moron."
+
+Hon gick beskäftigt och ordnade om i kunten.
+
+"Vet vi int?! Jag har väl klocka, som säg hva tid de' är!"
+
+"De är nog morgon snart, det känne jag på mej, för jag har just som en
+sån' håg att sätta mej till att arbeta med nån'ting. Underligt de
+månen int hunni längre. Han satt bara några alnar ifrån storfjället,
+såg jag, när jag nyss var ute. Om han int håll på te gå ner kanske,
+iställe."
+
+"Har du nån'sin sett månen gå ner i österled! Men -- men. -- Vet hvad
+är de åt klockan! Hon går, men är då alldeles bort i tok."
+
+Ante lyssnade på klockan, skakade på den, som han sett stort folk
+göra.
+
+"Hur långt bort i tok är hon?"
+
+"Hon står på åtta. Åtta på moran kan de int vara när de är mörkt och
+månen är oppe."
+
+"Ja, då måtte de vara åtta på kvällen." Ante började skratta.
+
+"Jag tror skogsrå har trolla bort syn för oss."
+
+"Och förstånde me", skrattade Maglena, "för annars skulle väl alla
+märken ha tydt ut för oss me en gång att de är kväll. Snön bär int, så
+solen måtte mest nyss gått åf en, och bältgubben (Orion) stå ju högt
+på himmeln."
+
+"Men jag lägg mig int ändå. De är långt till natten än." Ante hade
+varit ute och kom in med fånget fullt af bråte, som han lade på elden.
+
+"Jag hör någe gläffs långt borta, mest likt hunnulande", sade han.
+
+"Räfhonan är ute och låt, förstår du. Int kommer någe vilddjur hit så
+länge vi ha elden i farten, och int någe skrymt (spöken) heller",
+tillfogade hon med en skygg blick ut genom granens svartblänkande
+grenar. "Vi sätt kälken framför elden och så tar jag i med te sy
+roser. Jag har två vantar te sy på."
+
+"Då sätt jag mej och tälj och skrapa ur träskedar." Ante tog ämnen
+från kälken.
+
+"Men äta först sa' bonn när bastua (badstugan) brann. Jag mjölka väl
+int bara åt katta heller, utan vi få väl äta på samma gång nu, när du
+är husbond och jag är matmor.
+
+Maglena satte sig bredvid Ante på kälken, med trävrilen i knäet.
+Katten kom och strök sig spinnande emot henne.
+
+Gullspira trädde sitt hufvud in mellan grenarna invid dem. I "sängen"
+snarkade Månke högljudt.
+
+"Ja men annars, hva vi ha det bra, Ante. De är som om jag int skulle
+lite tänke att komma ut till bygden nå' mer".
+
+"Du var stornöjd på bröllope tyckte jag."
+
+"Ja, för de låtarna och dansen och brudfolket, som var så behändig
+emot oss. Så här gick dom i ring och sjöng: 'Hej, ho du trotsig
+flicka'."
+
+Maglena var färdig med kvällsvarden. Hon sprang upp och började härma
+sånglåtar och dans.
+
+"Int håll matmororna i stugerna på så där, int", anmärkte Ante, men
+han såg stornöjd ut där han satt och täljde skedar, med den skarpa
+knifven blänkande i eldskenet.
+
+"Nej trösta mej. Jag måtte stoppa strumperna våra. De får vara med
+roserna så länge."
+
+Hon flängde laddarna af fötterna, hvilka hon, när hon fått af
+strumporna, spände ut emot värmen medan hon började stoppa de i dag
+rätt stora hålen. Det var ju inte så ofta hon slapp till att arbeta.
+
+"Klä-hvitt, hu'itt", skrek en uggla, som for tätt förbi "stugdörren".
+
+"Stygg låt", muttrade Ante.
+
+"Han är snäll tycke jag. Han säg 'titt hit, titt hit, akt er', så att
+råttor och fåglar, som han vill ha, kan gömma sej. Tänk om han
+ingentig sa utan bara kom och tog dom."
+
+Jag tyck int om när dom säg de fåglarna hålls me att tala, som nu
+trasten. Int tror jag de han säg 'kniftjyf, kniftjyf', när han sitt
+opp i tallen och sjung hela vårnatten."
+
+"Nej, de tror int jag häller. Och int att den andra trasten, som han
+prata me, säg: 'fattig krigsman, fattig krigsman, hvi rier du inte,
+hvi rier du inte'."
+
+"Heller de den andra svara: 'märra orkar inte, märra orkar inte'. Hva
+skulle småfåglarna ha för roligt om dom bara satt och hitta på sånt",
+fnyste Maglena.
+
+"De är folk, som har hitta på tale förstås", sade Ante och synade emot
+eldskenet om kupformen på skeden var riktig. "En tycker de en hör
+utomsej de som tala inom en."
+
+"Han hade stuli en knif tänk du, han som hörde trasten säga
+'knif-tjyf'."
+
+"Jag menar de."
+
+"Men 'fattig krigsman'. Hvad är de för reda i de tale?"
+
+"Jag tänk", sade Ante och lät arbetet hvila medan han drömmande
+blickade in i elden. "Jag tänk att de där ordena är kvar från
+ofredstiderna här, du vet, när Ryssen for här och brände gårdar och
+var så farlig."
+
+"Int tyckte våra trastar att det var synd om Ryssen int, och att han
+behöfde sitta och rida", puttrade Maglena. "Ingen tyck väl om Ryssen."
+
+"De var väl int bara Ryssen, som var krigsman", svarade Ante
+saktmodigt. "De kunde vara krigsmänner härifrån å, som trasten prata
+med. Farfar var ute i krig och slogs han. Och därför har ingen fått ta
+ifrån oss lande vårt."
+
+"För farfar var krigsman", retades Maglena.
+
+"För alla karlar här var krigsmänner, ser du."
+
+Ante rätade opp sig och hans ögon blefvo stolta och allvarsamma.
+
+"Ryssen understod sig int till att ta oss, och ingen ann' tordes på de
+häller. Dom hade de väl så uselt då, som nu, och åt nog barkbröd i
+farliga hårdår, de sa farfar. Men sir du, krigsmänner var dom ändå,
+hvarenda en."
+
+"Och gick i skogen och var trött", tillfogade Maglena med öm,
+medlidsam röst. "De va förstås för sånt folk som trasten sjöng 'fattig
+krigsman'."
+
+"Ja, och fast krigsman var fattig och trött, var han rädd om märra sin
+ändå. Sir du sånt tycker jag är riktigt folk. En sån krigsman ville
+jag bli om jag å skulle få bli de jag högst åf allt på jorden kan
+tänka mej till."
+
+Ante återtog sitt arbete och fortsatte med det, tyst och ifrigt med
+ett djupsinnigt, hemlighetsfullt utseende. Han hade mumlat de sista
+orden så tyst att Maglena icke gaf akt på dem.
+
+"Ta af dej strumperna så få jag stoppa dom", sade Maglena utan någon
+som helst tvekan om att detta inte var af nöden. Det var också utan
+den minsta invändning som Ante slet upp de styfva läderremmarna från
+sina grofva skor och krängde af sig strumporna.
+
+"De är farligt behändigt te sitta så här", sade Maglena. "Men int vill
+du bli krigsman?"
+
+"Jo, de vill jag, om de blir ofredstider förstår du. Jag tänk väl int
+låta fiendefolk ta lande från oss heller."
+
+"Men du sa en gång", fortfor Maglena envist, "de du ville bli snickare
+och hitta på alla omöjliga saker te snickra. Det var just då vi kom
+från nämndemansgårn ute i Nolens socken. "
+
+"Ja, för i så'n drängstuga har jag väl inte varit."
+
+"Du har nog lega i bra nog många ändå i vinter."
+
+"Kan väl vara de, och i de mesta af dom ha nog husbond och drängarna
+och pojkarna i gården hålli på med snickeri. Dom ha lagat stöttingar.
+Drängarna ha gjort skackler, och fimmerstänger och pojkarna småskoflar
+och räffser och sånt grej.
+
+"Hvad gjorde dom i nämndemansdrängstugan, som var olikt de då?"
+
+"Hvad dom gjorde! Jo, du kan veta att nämndeman själf, han snickra på
+den finaste släde med kuskbock och fint svängdt framstycke."
+
+"Så den vardt lik släden, som stod på bröllopsgården?"
+
+"Justament. Alla tre pojkarna, som va stora, granna karlarna, å
+sönerna hans, dom höll på att sätta ihop ett oljevärk att spela på.
+Dom lär ha sånt i nerlandssocknarna, och spelet ska låta som när folk
+sjung i kyrkan med fyra slag tå röster."
+
+"Gosse, om jag skall gå till världens slut så ska jag se och höra sånt
+spel."
+
+Maglena slog sig på knäet med handen instoppad i Antes grofva grå
+getraggssocka.
+
+"Dom hade gjort de här efter ett oljevärk hos storprostens i Solå. Och
+fast dom va så fin att dom kunde göra hvad som var så konstigt så steg
+dom opp klockan fem på moron ändå och for till skogs med yxan med sej,
+och satt på stöttingen och körde. Aldrig någe högfärdig var dom. Si
+sånt är riktigt folk, å då jag såg dom så, tänkte jag bli storbonde
+och storsnickare jag å, förstås."
+
+"Nog såg jag matmora i nämndemansköket vara lika god hon, men int
+tänkte jag på till bli nämndemansmor för de", funderade Maglena. Hon
+såg med belåtenhet huru jättehålet i Antes strumpa krympte samman
+under hennes flinka fingrar.
+
+"Snickra hon, nämndemansmor?" frågade Ante med en lustig glimt i ögat.
+
+"Ja, de gjorde hon! Hon snickra på sitt vis och som kvinnfolk gör de,
+när dom är riktig. Hade husbonn hennes ihop slädar och skoflar och
+oljeverk, så hade hon ihop lingarn och lärftsväf och ullgarn te
+strumper och vadmalskläder, och till klädningar åt kvinnfolke."
+
+"Sånt kvinnfolk ville jag du skulle bli!"
+
+"Småstintorna hennes, dom fick spola och krusa line och rulla de på
+rockhufve, och gå ut i lagårn med pigerna och mjölka, och ändå så var
+dom så rolig och behändig med oss, Månke och mej. Och storkvinnfolke
+dom sjöng låtar och småsånger när dom spann. Och så fin spånad har jag
+int sett."
+
+"Vet du", tillade Maglena skyggt och tvekande. "Vet du att Maja-Greta,
+stintan deras, hon sa att det fanns vittrer där i gården, goda,
+behändiga vittrer."
+
+"Han sa så till mej å gammdrängen, som var kvar i drängstugan då de
+andra gått på måran."
+
+"Sa -- han! Hvad sa han?"
+
+Maglena slängde den färdigstoppade strumpan till Ante och satte sig
+att stirra på honom med lysande, skrämda ögon.
+
+"Han sa, att småvittrer funnits i alla tider där i gårn. Dom bor nära
+stallgolfve under jorden."
+
+"Men dom kom opp ibland så en kan si dom? Och dom är godsint af sej
+mot gårdsfolke."
+
+"Bara gårdsfolke gör som dom vill ja", afbröt honom Maglena.
+
+"Hu, heller hva ugglerna ta till å gny här."
+
+Hon kastade en förskrämd blick ut omkring sig. "Kiss, kiss, kom hit
+och tröj mej (gör mig trygg)."
+
+Hon tog katten, som låg på fars gammeltröja, opp i fånget strök och
+smekte den.
+
+"Du vet de Ante", fortfor hon, "att en gång svor en lill'dräng åt
+hästen i stalle och då fick han en örfil så han gick uppsvullen i
+flera dar."
+
+"De var han väl värd. Sir du så fin sked! Nu ska' jag göra småskedar.
+De är ledt för barn te äta med såna här småtråg."
+
+"Ja, nog var han värd de, drängen", återtog Maglena som, huru kusligt
+hon fann samtalsämnet, inte förmådde att gå ifrån det.
+
+"En piga där, som skyllde på de hon hade sån värk att hon int orka
+spinna, men gick ändå och olofvandes på dans, hon hade garne så
+tillsnurradt på rullen, när hon skulle sta och spinna igen, så hon
+blef en hel härfva efter de andra, och utskämd blef hon."
+
+"Det var hon väl värd. Annars är vittrerna int elaka annat än tre
+dagar före jul. Vi ska komma ihåg te hålla oss inne då", sade Ante
+lite tveksamt förlägen om han skulle ta saken allvarsamt eller inte.
+
+"För då är Lusse ute och vill ha kristen barn till sej under jorden",
+hviskade Maglena med lysande, förskrämda ögon.
+
+"Ja, han tala om de å, gammdrängen", försäkrade Ante.
+
+"Och en gång, så sa Maja-Greta till mej, så hade hennes egen mormor
+talt om för na hva hon såg, när hon låg på logen och var ung och hade
+en böld i halsen."
+
+Maglena talade som om det tillhörde ungdomen att ha böld i halsen.
+
+"Midsommar var de", fortfor hon, "och mormora hade gjort fint åt sig
+på logen, bå sopat och satt in löf och häggblommer."
+
+"Och småkonvaller å, tänk jag", föreslog Ante, som var lifligt med i
+hvad Maglena förtäljde.
+
+"De vet jag int. Men som hon ligg där, vaken så sir hon hur smått,
+smått folk kom opp ur golfve. De var farar och moror och gammelfolk,
+just som hos oss, men bara en half aln lång va dom."
+
+"Klädd som vi?"
+
+"Ja, i kjolar och tröjer, och karlarna i bussaron (kolt) med bälte om
+lifve, och grå byxer och skägg."
+
+"De där var ju bara ackurat tomtar, såna fanns hos oss å", afgjorde
+Ante.
+
+"Nej vittrer var de. Dom är finare klädd, och int så gammal som
+tomten, mer lik folk. Och så må du tro kom det opp ungdom och små
+barnungar, som va bara ett kvarter hög. Och dom tog i ring och dansa.
+Maja-Gretas mormor kunde höra låtarna, som dom sjöng. Maja-Greta sjöng
+dom hon å nu, men jag kan int komma på dom. Bror hennes kan spela
+låtarna på fiol och en ska bli så sorgmodig af dom", sa Maja-Greta.
+"Ja, somliga bli rent svagmodig."
+
+"Då vill jag int höra såna låtar."
+
+"Men de hade int låti sorgmodigt ändå, när de där små dansa till
+låtarna. De såg så innande behändigt och roligt ut, att mormor skratta
+till, och med de så gick bölden sönder i halsen på na."
+
+Småfolke vardt törsti af dansen och ville dricka, och int en
+vattenskvätt fanns på logen. Mormor, hon tyckte att det var synd om de
+där små-små, som svettas, och fläkta sej med förkläderna, så hon steg
+opp och gick till brunn efter vatten i ett stenfat."
+
+"De var nog riktigt gjordt de."
+
+"Jaa dä va dä, och då hon kom in me vattne så dansa och lekte dom än.
+Hon somna åf, och när hon vakna så var hon frisk. Och du kan veta
+gosse, att det låg en silfversked i stenfate, och den skeden har jag
+sett."
+
+"Dom bo nog i skogen å, vittrerna", sade Ante betänksamt.
+
+"De är 'skogsrå' de. De ä' ett kvinnfolk, lång och grann i syna
+(ansiktet). Hon snor sej och dansa och villa bort folk, som gå i
+skogen så dom glöm Gud och hvad rätt är. Och då skratta kvinnfolke,
+och när man få si na på ryggen så är hon som ett tråg, så
+uthålkad. Men de är farligt te tala om skogsrå, när en är i
+skogen. Herre gulla Ante -- de är någe som rör sig här ute!"
+
+Maglena kröp intill brodern.
+
+"Du mått lägga mer på elden, men du får int gå ifrån mej. Sir du, nu
+igen? Nej du si ingenting för de är inte alla, som kan si. De lyse som
+två ögon midt i svartgrenarna."
+
+"Där? -- Jämmerligen stinta, känne du int igen Gullspira?!"
+
+"Gullspira, som låg där på sängen, alldeles nyss när jag var i kunten
+efter garn??"
+
+Maglena lät häpen och misstrogen, som om geten alls icke, obemärkt
+skulle kunnat förpassa sig ut ur så väl timradt hus.
+
+Månke satte sig gäspande opp i bädden, icke det ringaste förundrad
+öfver den ju ändå rätt ovanliga stugan. Men han såg ju elden och
+syskonen och Gullspira och katta. Maglena ropade honom till sig. Hon
+hade mjölk och bröd för honom borta vid elden.
+
+När han ätit, befanns tiden ha öfverskridit vanlig softimme. Man var
+in på midnatten. Månke fick pallra sig till sängs igen.
+
+Ante tittade "ut" innan han kröp till kojs. Månen lyste stilla och
+klar. Stjärnorna vinkade och logo som mors ögon. Det kändes tryggt och
+godt.
+
+Men Maglena fann det tröjsammast "inne i stugan", hon förmådde sig
+inte att sticka näsan utom granens grenar.
+
+  _________________________________________________________________
+
+                         TJUGUANDRA KAPITLET
+                         HUSBOND OCH MATMOR.
+
+Tidigt på morgonen, långt innan solen var uppe vaknade barnen. Det var
+duktigt kallt på morgonkvisten, så de kröpo ner i fällen igen.
+
+Obegripligt behändigt var det att ligga så och höra fåglarna vakna,
+den ena efter den andra.
+
+Kråkorna voro tidigast. De kraxade som brandvakter, råa och skråfliga
+i rösten. Genast började de gorma om råttor och fågelägg, och flögo
+snart bullrande ut ur skogen.
+
+Skatorna tittade ut ur det högt i en talltopp skickligt hopfogade
+nästet. De fingo ej näbben ur boet förrän de skrattade.
+
+De skrattade åt att en räf långt borta tagit en hare och blifvit
+skrämd så, att han lämnat lite kvar till frukost åt dem. De skrattade
+åt vårfåglar, som vågat sig opp i snömarken så tidigt. Tydligen bade
+de glömt att det nu för tiden brukade bli hårdår med vinter tills
+solen gick högt på himmeln om dagarna.
+
+"Ke-ke-ke-ke. De skulle trilla från grenen hvarenda en, ihjälhungrade,
+ihjälfrusna". Och de skrattade åt människobarn, som tagit bo i skogen.
+För öfrigt kände de väl igen Frostmofjälls-barnen. De hade mer än en
+gång skrattat åt dem när de gått i skogen och plockat ris och släpat
+bördor till litet grått människobo. På de vida myrorna invid stugan
+hade de sett dem plocka bär. Och nu lågo de tokiga ungarna här, midt i
+skogen. Och inga vingar hade de att flyga med och ingen näbb att hacka
+med, om uf eller räf skulle komma på dem. "Ke-ke-ke-ke --" skatorna
+skrattade i korus.
+
+Vid femtiden vaknade gulsparfven. Med lenaste röst, knappt börbart,
+hviskade hon till maken: "är du vaken."
+
+Han svarade med ett sömnigt, mjukt: "visst är jag vaken."
+
+På en gång, invid hvarandra stucko de sina små hufvuden ut ur boet.
+
+Nej, hvilket jubel som bröt fram ur deras strupar när de sågo huru vår
+och sommar närmade sig.
+
+"S-i-r du", sade lilla honan. "S-i-r du att jag hade rätt. I år blir
+inget nödår. Vi kunna skynda på med boet."
+
+"Och börja att tänka på ungar", kvittrade hanen.
+
+Så bröt jublet löst igen från dem, från små fåglar, som just anländt
+för att "se sig för":
+
+"Ingenstädes på jorden är det som här", ljöd det. "Se solen stiger
+öfver fjället. Snart stannar den kvar hela natten. Skogen är så vid.
+Vi kunna redan stanna här, nu som i fjol. Då fröso vi, då svulto vi.
+Men boet var godt att ha. Vi ta' det igen, vi ta' det igen. Sol och
+vår. Intet nödår. Sol och vår!" På olika dialekt och i olika melodier
+klingade från små fågelstrupar, "sol och vår", bo och ungar"! Långt,
+långt inne i skogen hördes det.
+
+Barnen lågo stilla och lyssnade. De hörde huru orren spelade, och
+visste väl huru lustig han såg ut, när han till spelet dansade rundt,
+rundt.
+
+Och just nu, just när solen stod upp började tjädern sitt spel, sitt
+hemlighetsfulla hviskande, sitt underliga ugläte med det slutliga
+skriet af lycka. Lyckan af att lefva och att ha den lilla milda honan
+att sjunga för.
+
+En stark doft af kåda och fuktig barr, af här och hvar redan bar
+skogsjord trängde med en nyväckt mild sunnanvind in, under granen.
+
+Barnen satte näsorna upp öfver fällen. De söpo in luften och fingo
+samma håg som fåglarna att flyga upp, att kvittra och sjunga.
+
+Bäcken hörde de. Redan frigjord porlade den bredvid dem, äfven den som
+i kvittrande jubel.
+
+De satte sig upp i bädden: På en gång tog dem lusten att sjunga.
+
+Maglena började:
+
+  "Morgon mellan fjällen,
+  klara bäck och flod
+  porlande mot hällen
+  sjunger Gud är god. -- Gud är god.
+
+  Dagen ser jag bräckas.
+  Fram går ljusets flod.
+  Dalarna som väckas
+  susa Gud är god. -- Gud är god.
+
+  Skogens fåglar sjunga
+  med ett glädtigt mod,
+  där på kvist de gunga,
+  kvittra Gud är god. -- Gud är god.
+
+  Själ vak upp och svara
+  med ett glädtigt mod.
+  Höj din lofsång klara.
+  Sjung att Gud är god. -- Gud är god."
+
+"Oj hvad de' är behändigt och grant och roligt te ha gård och körka i
+skogen", sade Maglena. Hon sprang upp, när de slutat sången.
+
+"Nu ska' vi göra oss fin, och göra fint i stugan", sjöng hon på sin
+egen melodi. "Jag ska tvätta mej och jag ska tvätta dej, och jag ska
+kamma mej och jag ska kamma dej."
+
+Maglena hoppade i schottissteg fram till Månke, som satt i bädden och
+kliade sig i hufvudet med bägge händerna. Han var ganska svartbrokig i
+ansiktet genom att ha' stått öfver röken, och att i sömnen ha' gnidit
+ögonen med inte vidare rena händer.
+
+"Int ä de där nån behändig låt int", muttrade Månke, som genast kom i
+stark misstämning. "Tvätta dej själf du. Du är så svart på näsan som
+gamm'hönan hos Sven-Påls."
+
+"Men du är så brokig i syna som svart- och hvit-geten hos Nils-Nils.
+Hva' tror du att Anna-Lisa skulle säga. Jag tänk' Per-Erik han ser
+annorlunds ut han, än du."
+
+"Ja, just som de vore någe behändigt te' ta' efter hur han si ut nu.
+Gå hän, jag ska ner till bäcken efter vatten."
+
+"Men, sir du Månke, först ska du vara ren i syna och om händerna, å de
+om du vill eller int." Maglena tog ett stadigt grepp om den
+sprattlande pojkens arm.
+
+"Du tänk' väl spänna på mej lill'skjortan där, vi fick förra veckan,
+heller låta mej gå omkring här som Kain på taflan hos Carl-Nils,
+presis naken. Låt bli mej, hör du."
+
+Månke fräste och grinade som en lokatt i strid, beredd att till det
+yttersta försvara sitt skinn.
+
+"Ante, håll i pojken åt mej", flämtade Maglena. "Han är int tvättad på
+tre dar. Det kom för mej i natt de jag mått ta' i me allvar för te
+få'n tvättad och kammad, nu, när han int' ha Anna-Lisa."
+
+Hon lösgjorde sin ena hand och kliade sig själf, varsamt och omärkligt
+i hufvudet.
+
+Ante lade ned fånget med kvistar han burit in och kom Maglena till
+undsättning.
+
+"Du ska' väl skämmas te si ut sämre än en gris."
+
+"Men en skrapa int grisar ren med skarsnö, int, och de tänk Maglena
+göra med mej, hon har int nå' vett", grinade Månke.
+
+Stora tårar gjorde förberedande strimmor i hans numera ganska röda
+kinder, framvisande prof på huru de skulle taga sig ut som helt
+vattensköljda.
+
+"Gå ner till bäcken efter vatten i vrilen här, så få vi tvätta dej
+ren, så vidt du int tvättar dej själf", sade Ante medlande.
+
+Månke slet sig vildsint ur Maglenas grepp. Blixtsnabbt räckte han ut
+tungan åt henne och försvann ner åt bäcken, kvickt som en ormsnälla
+(ödla).
+
+Maglena såg onekligen mera besviken än belåten ut, när han efter en
+stund kom "in" skinande blank i ansiktet, som dröp af vatten.
+
+"Ge mej en trasa", frustade han högtidligt, "så jag får gno mej i
+syna. Jag har tvättat mej i bäcken."
+
+Maglena, som under hans frånvaro hos sig frammanat en lejoninnas mod
+och styrka, för en förestående brodersstorrengörning, slet häftigt lös
+den ena ärmen ur fars gammeltröja och gaf honom den.
+
+"Hva i syndstraffe ska' du klösa mej för?" skrek Månke ilsket, när
+Maglena inte kunde motstå att sno trasan i några renande, torkande tag
+om pojkens nacke och öron.
+
+"Du ha väl int ögon bak, så du kan si att du är svart på halsen."
+
+"Hjälpandes stinta, då mått jag väl hjälpa dej å, när du ska' sta, för
+int' annat än jag kan si så har int' du heller ögon bak.
+
+Maglena drog sig tillbaka slagen af detta broderns argument. Det var
+ganska nedsättande för hennes mors- och matmorsvärdighet att måtta så
+helt ge sig.
+
+Men humöret hos henne tog upp sig igen.
+
+Hon lät fällen, som hon höll på att lägga ihop, falla ner igen i
+mossan, gick så med snabba steg till kunten som hon häktade ner från
+kvistknaggen. Där fick hon då ändtligen rätt på mässingskammen. Med
+triumferande uppsyn rök hon emot Månke med kammen i högsta hugg.
+
+Men han var i denna stund oåtkomlig, stark, öfverlägsen, för första
+gången ordentligt själftvättad. Ren om händerna, trastorkad!
+
+"Stinta, gå ner till bäcken och gno af dej svartfläckarna på näsan. Nu
+sir du ut i syna som galten hos Nils-Nils."
+
+Men nu måste Ante skratta, och när Ante skrattade så där innande
+roligt, så måste de andra begge skratta med.
+
+"Ta hit kammen", sade Månke, som först återkom till allvarstankar.
+Hans uppsyn var vildt beslutsam, och han tog emot kammen som om den
+varit spjutet hvarmed han blifvit dömd att taga sig af daga.
+
+"Är jag god för att tvätta mej, så ska' jag väl ta mej igenom te kamma
+mej å, om de så skulle vara bå' en och två gånger i veckan."
+
+Maglena, som lämnat brodern med en misstrogen retsam fnysning, kom
+snart opp från bäcken lika skinande ren hon som Månke.
+
+Denne satt strängt andäktig framför elden, med vattendrypande
+hårstripor som små ljusvekar stretande ner åt halsen.
+
+Kammad var han otvifvelaktigt, ty hullet lyste blodrödt igenom där
+håret var benadt. Månke frös och huttrade, men hans blå läppar ville
+dock icke ut med huru föga behändig harm fann tillvaron i detta
+själfsnyggelsetillstånd.
+
+"Jag tror du frys, jag," sade Maglena, som kom att titta på Månke
+genom det lockiga håret, som hon benade och drogs och slet med för att
+få det rent och om möjligt slätt.
+
+"Om jag frys! Ja visst frys jag. Se efter om de int' är is ner åt
+ryggen på tröjan."
+
+Månke satt mol stilla som om han själf frusit till en istod, och
+därmed förlorat förmågan att röra sig.
+
+Maglena kände sig liksom lite ångerfull. Hon vred hastigt ihop sitt
+hår omkring en kam af järntråd med mässingsrand på, som hon fäste högt
+i nacken. Så knöt hon ylleduken på igen och tog snabbt i tu med
+morgonbestyren. Först "ladugårdssysslor" förstås, för mjölk åt pojkar
+och hela hushållet. Hon måste sen se om kräken, skrapa och borsta dem.
+"Gammelfolke" blef i en hast till en hel ståtlig ladugårdsbesättning.
+
+Matmor dukade sedan fram frukost åt "karlarna". Hon hade så när puffat
+"drängen" Månke rätt in i elden under striden att få honom att sitta
+nära den och värmen, när han, som visste med sig att han var dräng,
+ville ge' husbonden den platsen vid "öfre" ändan af bordet.
+
+Medan de åto stod Maglena som riktig matmor vid spisen och stickade
+vantar. Först efter "karlarna" blef det hennes tur att ta' för sig af
+mjölk och de brödbitar och limpkanter hon hade sparat i
+matsäcksknytet. Ante lade på elden och skickade drängen till skogs med
+kälken. Han skulle i dag efter ved för hushållet och kände betydelsen
+af att vara både häst och dräng.
+
+Maglena hade bäddat opp sängen, "sopat" golfvet med en knippa
+björkris, diskat och skakat "kläderna". Som matmor satt hon nu på en
+hopvikt fäll vid spisen och lagade husbonds byxor, medan husbond själf
+satt hopkrupen i andra fållen och tåligt väntade på det för en
+husbonde rätt oundgängliga plagget.
+
+Hon stälde under tiden frågor på honom i katekesen, hvilken de förstås
+förde med på vandringen:
+
+"Hvad nytta medför arbetsamhet?"
+
+"Arbetsamhet befordrar hälsa och välstånd, hindrar många tillfällen
+till synd."
+
+"Käre dej gör de int så noga. Bara lappen bak blir riktig, förstås",
+fortsatte Ante i samma andetag.
+
+"Du kan väl int gå med frans kring byxbena häller nu, när du är
+storbonde", invände Maglena förebrående.
+
+"Hvad förstås därmed att Gud hörer våra böner", frågade hon i samma
+förmanande ton.
+
+"Att han i sin vishet och godhet gifver oss, antingen det vi begära
+eller det som för oss bättre och nyttigare är."
+
+"Det blir nästan kallt att sitte så här", sade Ante och försökte att
+få den slitna fållen att räcka om den bara kroppen.
+
+"Ja, så får du ta' dom, nog sitt lappen bak fast, men i kanten har jag
+bara slamssytt så jag får göra det bättre i kväll när du lagt dej."
+
+"Om jag vet huru vi ska' kunna stanna i den här behändiga "'stugan'",
+fortfor hon.
+
+"De syns dra ihop sig till nederbörd", anmärkte Ante, "det såg ut så
+kring månen i natt, och då blir det farligt ledt för oss te komma
+härifrån i slasket. De bli allri nå'n skare."
+
+"Om vi bara hade någe te' äta så ha vi de bra här i vår egen stuga."
+
+"Men vi ha nog ingenting te äta."
+
+"Om de hade vari sommar ändå", fortfor Maglena.
+
+"Men de är ingen sommar än", svarade Ante med tungsint uppsyn.
+
+"De blir nog ingen annan råd ändå,än att vi ge oss ut igen", slöt han
+med en suck.
+
+"Nog kan vi väl hitta på nå'n råd, då vi ha' de så behändigt här."
+
+Maglena slet hurtigt andra ärmen ur fars gammeltröja. Hon ämnade sy
+igen ärmhålen och göra den till utanpåkrage.
+
+Bästa råd blir, att du tar pengarna våra, alla tolfskillingarna och
+går ut nu, på skaren. Här bredvid fins en svedja som dom nyss ha bränt
+och då fins det nog någe folk som rår om na', där du kan fråga efter
+handelsboden som lill'Anna i bröllopsgårn tala om."
+
+Antes min klarnade.
+
+"Ja, och jag har träskedar, och tvaror te byta ut och så då alla tre
+tolfskillingarna te köpa mat för. Finn' jag bara handelsboden så kan
+jag få i mat så vi kan vara kvar här tills du få laga opp oss."
+
+"Och du hinn få bra' med skedar och tvaror te bju ut. Om det bara vore
+så att löfvet börja spricka fram på björkarna så kunde vi göra vispar
+å, och lassa på kälken."
+
+"När de är vispristider är de nog slut på kälkföre", anmärkte Ante
+småskrattande.
+
+Han kände sig så belåten öfver byxorna, som nu täckte ordentligt utan
+att han jämt behöfde dra och töja dem uppåt och öfver att han kunnat
+katekesläxan, som han satt sig för, men främst vid tanken att de ännu
+någon tid skulle få bo kvar under granen och slippa att gå kring
+bygden efter mat och husrum.
+
+"Då ger jag mig af då", sade han. Maglena gned hans gamla pälshufva i
+snön, och skrapade tröjan med skarsnöklimpar. Hon tyckte alt han såg
+riktigt fln och storbondaktig ut när han vände sig emot henne och bjöd
+farväl innan han lyfte på dörrgrenarna och gick ut.
+
+"Jag få godt möte, häst och karl", log han emot Månke, som kom med
+lasset fullt af tjärfyllda tallrotsknölar.
+
+"Ptro, still Blacken", sade Månke åt sig själf. "De är grant lass. Är
+det int? Jag tänkte trafva opp veden här på sörsidan gården så solen
+får torka uten."
+
+Månke spottade och pekade ut platsen som han sett ut för ändamålet.
+
+"De blir bra de. Farligt bra att jag har riktig dräng vid gården. Jag
+far till kvarn jag nu, så vi få bröd och så mått jag skaffa hem nå'n
+sättpotatis."
+
+"Käre dej. Vi ä' utan pärer snart i hushålle å", ropade Maglena
+inifrån stugan.
+
+"Men vi ha' ingen panna te koka i", svarade Ante med hufvudet under
+dörrkvisten.
+
+"Jag tänkte steka pärerna i askan till middag, och strömmingen på
+glöden, för du tar väl hem strömming å". Matmor kom ut ur huset. Hon
+stod med händerna under förklädet och pratade med husbond och drängen.
+
+"Finn du någe bra ämnen till tvarer och skedar så ta' med på nästa
+lass", sade husbond. "Så farväl med er då", tillade han och gaf sig af
+småspringande mellan träden i skuggan där skaren ännu bar, fast det
+började bli så varmt att matmor måste göra solbåge med armen öfver
+hufvudet för solen, som steg och lyste och värmde. Hon gick in igen,
+men ropade ut till drängen: "Kom ska' du få si på grant."
+
+Månke hördes sätta in hästen i stallet innan han säfligt kom in.
+
+"Hva ä' de?"
+
+"Sir du solen på dropparna i hela taket här. Si hur det lyse rödt och
+i alla de färger på kvist och gren. Så fint har väl int kungen en
+gång."
+
+"Neej, grant är de", medgaf Månke, "och varmt och bra ha' vi de här
+vid elden."
+
+Han stod belåten och värmde sig.
+
+Gullspira tyckte om elden, hon såväl som Månke. Hon hade lagt sig på
+fällen bredvid Maglena, som liksom hade stöd af henne för ryggen.
+
+På ett annat hörn af fällen låg kattan, på mjukt böjda framtassar och
+stirrade i elden. Hon kurrade och spann högt när Maglena bara vände
+sig emot henne.
+
+"Månke, nu kan du stanna inne och hvila morgonvard."
+
+"Jag ha' mest lust till de å", medgaf Månke värdigt. Han försökte
+klämma åt sig en bit af fällen, som Gullspira bredde ut sig på där hon
+låg och idisslade.
+
+"Maka dej Gullspira, du har bättre på dig du än jag", puttrade han och
+lyckades till sist få en dräglig plats på ett hörn invid geten och
+systern.
+
+"Nu tycke jag att vi ska' dra' igenom första hufvudstycke i
+lill'katekesen, för i morgon ska' vi ha' husförhörskalas", sade
+Maglena med ganska inställsam röst.
+
+Hon började att få för sig att det var bäst till att ta' Månke med
+lämpor. Det oroade både henne och Ante att den lille brodern fick gå
+så olärd hela vintern.
+
+"Första hufvudstycket vet jag visst att jag kan", försäkrade Månke
+drygt.
+
+"Aldrig värdt att du säger de", utropade Maglena förtrytsamt. "Svara
+då på rappet på andra budet?"
+
+"Du skall icke missbruka Herran din Guds namn, ty Herran skall icke
+låta honom vara ostraffad som Hans namn missbrukar."
+
+Svaret gick flytande, Maglena var påtagligen häpen. Men hon tänkte
+snärja honom med åttonde budet, som alltid tett sig trassligt för
+henne.
+
+"Hvad förbjudes i åttonde budet?"
+
+"All osannfärdighet och i synnerhet falskt vittnesbörd emot nästan."
+
+Månkes ögon lyste triumferande.
+
+"Tänk att nu måtte då tuppen värpa åt dej när Ante kom tillbaka",
+berömde Maglena.
+
+Månke pöste af belåtenhet.
+
+"Ja si katekesen är då int någe farlig för mej int", sade han utan
+vidare anspråkslöshet. "Jag tror du ha' int så lätt för de du, som
+jag", tillade han öfverlägset.
+
+Maglena kände sig en smula illa berörd. Men det kom icke i fråga att
+hon tänkte erkänna underlägsenhet i något hänseende.
+
+"Huru ha' vi med psalmerna?" återtog hon med värdigt allvar, medan hon
+med synbar möda trädde om stickorna i tumhålet på vanten och började
+sticka tummen. "Den där: Hela världen fröjdas Herran."
+
+"De går jag int ut me", muttrade Månke. "När ordena stjälper så där på
+hvartannat och följs åt så dom ralma lös, om ett enda ord gå unnan, så
+kan jag int minnas dom."
+
+"Men vi ska' sjunga den versen i moron på husförhöre och Ante han
+skall vara präst, och då vi få int skämmas för en."
+
+"Läs versen tjugu gånger högt så får du de snart i dej."
+
+Månke tänkte verkligen följa Maglenas föreskrift. Det var också så
+tröjsamt att sitta här inne vid elden och se uppåt de solgranna
+dropparna i väggar och tak, och ha för sig husförhörskalas med
+askstekta pärer och glödstekt strömming.
+
+Han lade några feta rotknölar på elden, som flammade så grant och
+värmde. Sen satte han sig ned på fällen med armbågarna på knäna,
+händerna under kinden och boken på marken framför honom.
+
+"Hela världen fröjdas Herren", läste han versen ut, om och om igen.
+
+Katten spann och kurrade.
+
+Gullspira idisslade.
+
+Maglena redde i det granna garnet. Hon tänkte vederkvicka sig med att
+sy rosor på snart färdiga vantar.
+
+Solen glittrade i små knippen öfver mossgolfvet. Rundt kring "gården",
+öfverallt i granen hördes småfåglar kvittra och prassla.
+
+Maglena satt och tänkte på huru grant allting var. Ingenting kunde väl
+vara så fröjdefullt som att ha' egen grön stuga i skogen.
+
+Ante, han skulle nog trå tillbaka till den han å, om det ock kanske
+skulle dröja till sena kvällen innan han kom.
+
+I samma nu hörde både hon och Månke springande steg, flåsande andetag
+från en, som kom rusande emot granen, som förföljd.
+
+Midt igenom väggen, utan att ta' till rätta ingången kom Ante, så
+slut, att han, innan han kunde få fram ett ord kastade sig ner rak
+lång på marken. Blek var han, med håret klibbigt af svett.
+
+Det dröjde om innan han förmådde röra sig eller säga ett ord.
+
+  _________________________________________________________________
+
+                        TJUGUTREDJE KAPITLET.
+                             UNDANJAGADE.
+
+Ante reste sig brådskande åter opp.
+
+"Lägg ihop de vi ha och stoppa i kunten. Skynd er som om elden vore
+efter er", flämtade han ännu kippande efter andan.
+
+"I fridens dagar", sade Maglena. Hennes ogon mörknade af skrämsel och
+läpparna skälfde. Men kvickt och omtänksamt lade hon ner i kunten hvad
+hon bredt kring och gjort tröjsamt med under granen.
+
+"Ska' vi måtta gå härifrån ändå", hviskade hon och såg sig förfärad
+omkring.
+
+"Ja, och de på eviga rappe", sade Ante med hes, dämpad röst. Han
+snörde raskt fast fällar, kunt och ämnen på kälken. Tyst, med
+sammanbitna tänder lade han åter snöret öfver axeln och drog iväg ut
+genom rätta dörren.
+
+Maglena följde och sköt på kälken. Hon förmådde inte se in tillbaka i
+den granna, fina stugan, där hon då ändtligen känt att hon haft ett
+hem, det första se'n de lämnade lill'gråstugan. Gullspira gaf sig
+efter förstås, tätt i hälarna på de aftågande, som en hund.
+
+"Ta katta Månke", sade Ante tvär i rösten. "Dom ämna nog ondt åt henne
+å så väl som åt oss."
+
+Han gick tungsam och bitter i sinnet och drog kälken. Det var svårt
+att komma fram då solen löst upp skaren och snön var som vatten, så
+Ante sökte sig ut åt nipkanter kullar och dikesrenar, där det var så
+godt som bar jord och där kälken inte lämnade så tydliga spår efter
+sig häller.
+
+"De är drängen från elakgården, förstå ni, som är efter oss", sade han
+omsider, när de hunnit så långt att ej skymten af den höga,
+grofgreniga granen, under hvilken de bott, syntes.
+
+Maglena hade nog hela tiden förstått att det var för folket från den
+gården de nu rymde.
+
+Hon ryste så att hon skakade, när hon tänkte på den kvällen ute i
+lidret i månskenet, när de hörde Gullspiras farliga skrän och sågo
+henne ligga där som död.
+
+Inte förrän de kommit så långt, att de hade en annan by i sikte,
+vågade flyktingarna hvila.
+
+De orkade ej heller längre kafva sig fram i den lösa ojämna snösörjan.
+
+Månke var så trött att han gret. Katten hade han längesedan släppt.
+Hon följde barnen i det längsta jamande, med svansen rätt i vädret,
+men när hon kom rakt på ett åkerråttsbo inunder en rågåkerren så
+stannade hon. De förstodo ju att hon måste stanna, så hungrig som hon
+var. Huru skulle de bara själfva våga sig fram till byn för att bedja
+om en matbit.
+
+"Vi få dricka mjölk så länge", sade Maglena. "Ett par tre brödkanter
+har jag på botten af kunten. Förrän vi ge oss in till folk så ..."
+
+"Om vi väl kom ner till ån, och öfver till andra sidan, där ni si den
+där stor byn, så vore vi ifrån det här hållet", grubblade Ante.
+
+"De är oppstop (vatten på isen) på ån, men vi hitta väl på någe ställe
+te komma öfver på 'rena isen'", ifrade Maglena.
+
+"Stackare dej, Gullspira", sade hon och smekte geten, "du få fara illa
+du så här ute på vidden. Men innan vi gå öfver ån finn vi väl alltid
+nån liten björklund eller några småalar, där du kan få dej ett mål."
+Gullspira klagade icke.
+
+Icke heller hon älskade byarna. Så hon trippade lätt före utför en
+slingrande stig, som i utkanten af byn nådde ner till älfven. Ante
+styrde kälken och det bar iväg med fart. Här i skuggiga nipvägen fanns
+lite isföre kvar.
+
+Månke satt belåten på och Maglena sprang efter, fort så laddarna
+hvirflade som trumpinnar.
+
+Brädlappar voro kastade öfver isen, som i uppsmält snösörja flöt öfver
+kärnisen invid stranden. Men Ante stannade. De hade kommit till en
+behändig allund med småenar, och Gullspira skulle ha sig ett dagsmål.
+
+Här var orimligt tryggt och undangömdt ner under branta nipan. Så här
+kunde Ante få tala ut om farligheterna han hjälpt dem ifrån.
+
+De fingo höra huru han sprungit och hoppat mellan trädstammarna och
+varit så glad när han tänkte på huru han skulle komma hem till
+"stugan" med maten. Långt bortom svedjan hade han gått, men rättat sig
+efter solen så han gick ifrån det håll där elakgården var.
+
+Han hade blifvit riktigt stornöjd när han hörde röster af folk. Det
+var timmerhuggare, som talade högt mellan träden. De hade roligt åt
+något, det förstod Ante, som skyndade att nå fram till dem.
+
+Men så hörde han det skrämmande ordet "kask" och "jag skall lära dem
+bå de och mer till. Pojken, som satte krokben för mig skall få så
+mycket han tål". Det var finndrängen i elakgården, som talade.
+
+Den andre, lilldräng i samma gård hade skrattat åt såna ungar, som
+vågade sig på stort folk och sade nej till starkvaror. Ante hade nätt
+och jämt hunnit huka sig ned bakom en hög med ris och bråte, därifrån
+han mellan kvistarna kunde se öfver till karlarna, förrän den vindögda
+finnen vände sig rätt emot det håll, där han krupit ner.
+
+"Dom finns här nånstans på skogen", illskratta drängen. "De är int
+svårt te förstå de, för de ha runni blod efter geten på ett par
+ställen oppe i vägen precis där kälkspåren gått in på vidden, där
+skarsnön bar på måron."
+
+"I de här godvädre lär dom int komma långt med tung kälke och en get,
+som väl ska ha bra ondt för att gå nu", hade den andre karlen svarat
+med ett illjarsgladt skratt äfven han.
+
+"Geten där fick nog så mycket hon tålte", grinade finnen. "De är slag
+(piggt gry) i Grels och i de andra pojkarna i eran gård också."
+
+"Ja, och int mindre i stintan. Du kan tro gosse, men hon sa i morse,
+då jag tog kasken och int hade nån te ge na: 'Få ja int en kask', sa
+hon, 'så gå ja dit i grafven.' Mor hennes hon måtte leta fram en
+skvätt och ge na en ändå, för stintan gaf sig inte."
+
+Nu hade de skrattat begge två så hårdt så att småfåglarna hade blifvit
+rädda och flugit bort.
+
+"Knifven, gråhunn i gården är lika inmarlig och illsint han som folket
+i eran gård", flinade finndrängen. "Han är nog god till att spåra opp
+ungarna och ha dom fast i ben och rygg och det innan dom hinn gapa".
+
+"Allt de där låg du och hörde på?" hviskade Maglena med ögon vidgade
+af förskräckelse.
+
+Hon stod och höll ner en kvist med svällande vide- knopp åt Gullspira.
+
+"Jag kunde ju int röra mej från stället. Finndrängen där stod och
+glodde liksom misstänksamt rätt in i rishögen där jag låg. Jag tordes
+int andas en gång, för jag trodde de han hade varsnat mej, när jag
+kröp ner där."
+
+"Gosse, att du int dödde åf rädsla!"
+
+"Int kan en dö tå sånt", tyckte Månke. Han satt kvar på kälken med
+uppdragna ben, så slut att han knappt orkade följa med Antes
+utläggning af de faror de undgått.
+
+"Då int jag dödde, då katta kom på isen med eldslåger i ögona, och
+rompa (svansen), som stod som rök på na, så jag trodde de var skrymt
+(spöke), så dö nog ingen annan häller."
+
+Efter denna försäkran sjönk Månke åter tillbaka i sitt
+slöhetstillstånd.
+
+"Ja, nog var jag rädd", medgaf Ante. "De for igenom mej huru det
+skulle gå er och Gullspira, och hvad de skulle bli åf mej om dom, som
+stod där och grina så ledt, hade varsnat mej."
+
+"'Långt bort kan dom int vara', sa finnen och tog några steg emot
+rishögen, där jag låg. 'Dom kan ligga gömd här å, för jag tyckte nyss
+att det liksom rörde sej bakom rishögen där'."
+
+"Han tog opp en sten och kasta i högen, så den så när tagi i hufve på
+mej."
+
+"Och du gaf dej int till att skrike eller rörde dej?" Maglenas röst
+var tjock af förskräckelse.
+
+"Nej, för då hade de ju vari slut me bå er och mej och Gullspira. Men
+finndrängen klef fram än en par steg."
+
+"Gosse, jag står int ut te höra dej."
+
+"Men då, kan du förstå, så kom en helande hop smålämlar farande
+utefter backen, svart och gult å dom, som en lång trasmatta, som flög
+framför fötterna på'n. Han trampa för att få död på nån af dom, och
+hoppa högt i vädre, så sint vardt han, och så vände han ögonen från
+mej."
+
+"Så märkligt. Dom kom som utskicka. Vi ha int sett nå fjällämlar än,
+me'n vi vari här i skogen", grubblade Maglena. "Mor skicka fram dom de
+är då min tro. Men nu sprang du väl?"
+
+"Nä-ä. Jag var int god till de. Finnen gaf sig tillbaka till den andra
+drängen, och nu sa han de jag hade stuli klockan och fällen hos
+farfar."
+
+"Du stuli -- tagi olofvandes!"
+
+Maglena släppte grenen. Hennes ögon brunno svarta af harm.
+
+"Ja-a han sa de."
+
+Antes uppsyn var tungsam och sorgsen. "De stack just som så ondt i
+mej, må du tro."
+
+"Ja, då skäms jag te gå ut i bygden hos folk. 'Stuli', just som Jan
+Ers Kalle, som hade stuli åf en handelsman och sitt i häkte ner i
+stan."
+
+Maglenas läppar började skälfva, tårarna kommo flödande.
+
+"Stinta, du må väl veta att jag int är god för te göra sånt!"
+
+"Men de är farligt att nån bara ha sagt sånt. Mor skulle väl ha dött
+om hon hört de."
+
+"Mor lär väl si hvad som rätt är hon, där hon är, så int ängslas jag
+för de. Jag ängslas mer för farfar i elakgården."
+
+"Hvad då?"
+
+"Jo, du vet de Maglena, att finndrängen sa, de Brita hade kommit in te
+farfar på måron och skulle lägga på elden där, och då hade han fått
+slag."
+
+"Så han inte kunde tala om att han gett dej klockan och fällen."
+
+"Han hade fått slag stackarn, och kunde int röra sig ur sängen",
+vidhöll Ante saktmodigt. "Far och mor i gården och småpojkarna hade
+kommit nerfarande till farfar. Dom hade sett att klockan och fällen va
+borta. Farfar hade förmått säga att jag fått begge delan af 'en.
+Karlarna härma hur han sagt. Dom stamma som farfar. G-g-g-ossen
+h-h-h-a f-å-tt k-k-k-klockan och f-ä-ä-llen, G-g-g-rels s-s-sska int
+få de. "
+
+"Han var behändig farfar, och godaktig. Men dom vardt väl sint pån?"
+
+"Dom vardt de. Sonhustrun, hon hade skakat en och sagt att han skulle
+ta fram klockan, och Grels hade vari så sint att han hade gråti och
+sagt allt hva ledt var te farfar."
+
+"Å där låg han ensammen, ingen te ty sej till", sade Maglena med
+ömmaste medlidande i rösten.
+
+"Jo, han fick den han kunde ty sej till, för si du han dödde igår
+kvälls, farfar."
+
+"Då ha han de lika bra som mor", sade Maglena lättad.
+
+"Men Grels, han vill ha igen klockan och matmor vill ha fällen."
+
+"Och finndrängen vill piska opp dej, och ha i Månke och mej brännvin",
+fortsatte Maglena, som rysande såg uppåt nipsluttningen. "Men vi måtte
+skynda oss härifrån."
+
+"Dom skulle int ta till å jaga efter oss förrän på eftermiddan, när
+dom vari hemma me ve'n. Men då skulle Grels och de andra barna vara
+me. Och Knifven skulle dom ha te spåra opp oss me."
+
+"Gosse, vi mått ge oss öfver ån på rappe. Hunn deras tappa spåre när
+vi gå öfver uppstoppe (vattenbältet) och dra åt oss brädlapparna, som
+ligg öfver där."
+
+De ordnade brådskande på kälken. Maglena stannade plötsligt i arbetet
+med att snöra igen kunten.
+
+Hon grep Ante om armen.
+
+"Gosse! Hör du! Nu är dom efter oss ändå, bå finndrängen och barna och
+Knifven. -- Hör du, dom är snart här! Utför nipan här kom dom -- nu är
+dom bakom klippsten här bredvid --."
+
+Ante stod stel som en bild. Han hörde tydligt han som Maglena ilsket
+hundgläfs, som hastigt närmade sig genom småskogen, hvilken gick nerom
+nipan. Bortom en brant stenvägg, som sköt ut midt i nipan hördes
+eggande rop af karl- och pojkröster.
+
+Nu prasslade och bräcktes grenar alldeles invid dem. Maglena, och
+Månke, hvilken just masat sig opp, kastade sig storskrikande framstupa
+öfver kälken.
+
+Ante höll Gullspira vid ena hornet bakom sig.
+
+Han stod stilla med bister tungsint uppsyn.
+
+Barnen -- Gullspira -- Åter for det igenom honom att han själf fört
+dem till det elände, de farligheter, som de nu hade öfver sig.
+
+  _________________________________________________________________
+
+                         TJUGUFJÄRDE KAPITLET
+                      ETT OFÖRMODADT ÅTERSEENDE.
+
+Det var hufvudet, hornen af en ren, som i detta nu visade sig för
+Antes förut vettskrämda blick. En ren, som med klapprande klöfvar och
+i sin tur dödsskrämd blick från stora, svarta ögon flög förbi honom
+och fortsatte vägen utåt älfkanten.
+
+En lapphund var honom tätt i hasorna. De störtade förbi utan att taga
+notis om barnen där vid kälken. Sådana små stackare var ej renen, än
+mindre hunden rädd för.
+
+Med hojtande rop kom en lapp från björkdungen. Han rände i snabba steg
+fram på breda, korta skidor. I hans spår följde åter en lappojke.
+
+Ante trodde inte sina ögon.
+
+"Mattes Klip!"
+
+Det var ju en lapp från deras egen hemtrakt i högfjällen, en som hade
+kåta bara en tio mil ofvanom deras egen socken.
+
+Lappen gaf till ett utrop.
+
+"Ar de int Ante från Hvasstoppsbyn i fjället. -- Och Gud tröste oss,
+de små ena å och tunnare nu än lappens barn. Föda har trutit för
+fjällbarn i vår."
+
+"Mattes! Å att de är Mattes!"
+
+Maglena, som ännu darrade i hvar lem, gick fram till lappen.
+
+Månke vågade knappast höja hufvudet från kälken.
+
+Den här gången trodde han mest att skrämseln hade tagit död på honom,
+för han mäktade icke röra sig ur fläcken. Dessutom satt den tanken
+ännu kvar i hufvudet på honom, att hojtandet han hört invid sig kom
+från kaskdrängen och elakgårdspojkarna, och hundgläfset från Knifven.
+
+Månke kunde icke så på en gång vända upp ner eller ner och opp på alla
+förfärliga föreställningar. Han måste ha tid på sig att räta till dem
+inom sig.
+
+Därför låg han kvar, skafde smalbenen öfver kälkkanten och stod så
+godt som på hufvudet i fårskinnsfällen.
+
+Det var först vid en rappande smäll på den kroppsdel, som han alltför
+oförsiktigt prisgaf som han studsade tillbaka och fick fotfäste på
+marken.
+
+"Lill'dräng blifvit skrämd från vett, duktig karl annars oppe i
+lappfjällen", sade Mattes.
+
+"Det fanns int sånt folk där, som skrämde lifve ur en", puttrade
+Månke.
+
+"Den här gången va de mest gjort me mej. De är int nå behändigt te tro
+de en ska bli ihjälbiten af hunn och sen brännas opp inni magen af
+brännvin, som de ryker åf."
+
+"God lilldräng, som är rädd för farlig elddryck. Fattig lapp dricka
+elddryck, och det blir slut på lappen."
+
+Mattes hade med ens fått en sorgmodig uppsyn, men fick snart igen sitt
+glada, jämna lapphumör.
+
+"Stor lycka nu, att renoxen gifva sig ut ur hjorden på morgon, vara
+sint och ränna efter den i snövatten hela dagen. Nöjd nu åt flyende
+ren. Nerlja nog också nöjd att stanna. Ge föda nu till er alla."
+
+Lappen tog ur "lappskåpet" (den, ofvan skärpet vida kolten) en bit
+renost och hårdt bröd, som Nerlja, sonen hans, så väl som de andra,
+hungrigt togo åt sig.
+
+"Int långt borta från hjorden nu. Renoxe nog redan där. I natt få
+svenskbarn bli smålappar i kåta hos gammal lapp."
+
+"Gulla er Mattes, låt oss gå", ifrade Maglena och drog Mattes i
+koltärmen. "Jag hör en gråhund ofvanom ni- pan, han gnäll och leta
+spår. Jag hör pojkar hojta å."
+
+Maglena fick Mattes med ner åt isen.
+
+Lili'Nerlja såg på huru Ante styrde om på kälken. Han tänkte att
+svenskfolk hade det besvärligt när de skulle vandra. Ingen akja där
+man kunde snöra fast hvad en ville ha med, och ingen ren att dra öfver
+milsvidderna.
+
+Värst af allt med så tung klädesrustning, helst för fötterna.
+
+Ante och Månke hade ju storfolkskängor, sura och blöta, stoppade med
+hö. Deras långbyxor med lappar och ref och deras långärmade tröjor
+utan midjebälte voro leda, obekväma plagg. Aldrig skulle en lapp velat
+eller kunnat komma fram i slik dräkt.
+
+Lill'Nerlja han spratt och han hoppade, smidig som en skogsmård i sin
+korta renskinnskolt med de bensnäfva byxorna fastsnurrade vid
+smalbenet medelst granna band med tofsar, och på fötterna de
+fjäderlätta skinnpjäxorna.
+
+Den blå toppmössan med gröna randen satt lätt som ett intet på
+hufvudet. Lappgossen lade skidor och staf på kälken och tog tag i
+repet för att hjälpa Ante att draga.
+
+Mattes hade rådt dem att låta lasten bli kvar där. Han skulle hjälpa
+dem öfver uppstopet.
+
+Lappen hade mycket roligt åt deras frimodiga tilltag att ta geten med
+på långvandring. En get var mest så lättfödd och lättskött som en ren.
+
+Hon kom springande ut ur småskogen, Gullspira, när Maglena kallade på
+henne, mätt och förnöjd.
+
+Maglena höll på att plumsa i för hon kunde inte låta bli att titta sig
+tillbaka åt det håll från hvilket hon tydligt hörde hundgläfs och
+hojtande. När de nu voro midt ute på breda älfven, så kunde hon se
+byn, som de kommit förbi och där ofvanför åkrarna med bara fläckar,
+nipsluttningar och dikeskanter. Hon kunde se den mörka täta skogen,
+där deras gröna stuga fanns.
+
+Och, hon gömde sig rysande bakom Mattes. -- Där, just där nipvägen
+öppnade sig ner emot älfven såg hon huru en grå hund gnällande och
+småtjutande pilade iväg utför. Oppe, ytterst på nipslätten syntes två
+grofva karlar och tre pojkar samt en stinta. Som snåla vargar jagade
+de, lystna efter byte.
+
+Maglena tog fastare tag i mudden (kolten) på Mattes. Månke höll nog
+lika stadigt grepp i den han med.
+
+  _________________________________________________________________
+
+                         TJUGUFEMTE KAPITLET
+                       LAPPKÅTA OCH RENSKJUTS.
+
+Längst framme, där vägen drog upp genom den redan på norrsidan snöfria
+nipan syntes som en skog af grå, torra grenar. En skog, som sakta
+rörde sig framåt.
+
+Lapp-Mattes gaf till en ljudande jojkning, ett underligt,
+genomträngande skrän liksom från strupen och gommen i förening. Den,
+som inte hade hört sådant ljud förr skulle ha kunnat tro Mattes i en
+hast fått för mycket till bästa och jollrade fram låtar och ord utan
+mening.
+
+Men Frostmofjällsbarnen kände väl så pass mycket till lapparnas seder,
+det de förstodo att Mattes nu, i en sång, som han hittade på för
+tillfället hälsade på gumma, barn och renvaktare, och att han
+berättade händelsen med barnen, så att de i kåtan visste om deras öde
+långt innan dessa hunno fram till renhjorden.
+
+"Renoxe lupit undan hela dagen", jojkade Mattes. "Finna små svenskbarn
+invid fruset vatten, rädda för lapp, tycka om då de känna Mattes från
+Björnfjället. Lappföda skola de dela, ligga i lappens kåta. Öfvergifna
+äro de, ingen far, ingen mor."
+
+Lill'Nerlja slängde sig i skidorna så fort han fick skogen af renhorn
+i sikte. Han rände pilsnabbt som en jagad sjöfågel bort öfver isen.
+
+De som kommo efter hörde snart vallhundarnas gläfs, där de flögo rundt
+den till mer än tusen renar uppgående hjorden för att få den samlad
+till natten.
+
+Lapparna skulle slå upp tält på nipan hitom den stora by barnen
+varsnat från andra stranden. Det var ett styft arbete för hundar och
+lappar att få de ibland rätt bångstyriga djuren opp genom det trånga
+passet från älfven och öfver till mon.
+
+Mattes skidade iväg för att hjälpa till.
+
+Månke, Maglena, ja till och med Ante gingo som i sömn och släpade
+fötterna efter sig.
+
+De kvicknade knappast till vid att ett års lille Mattes mötte dem ute
+i vägen, tultande i snömådden, så helt naken som han blef född.
+
+Sigri, hans lilla syster, hade all möda att fånga in honom och få
+honom med till tältet.
+
+Lappmor, Cecilia, var mera säker i vändningarna. Hon tog den
+sprattlande pojken, stoppade ner honom i klubben (lång vagga af skinn,
+som kan bäras på ryggen) i den fina renhårsbädden där, och snörde fast
+det mjuka skinnhöljet om hans, af lif och odygd sprittande lilla
+kropp.
+
+Modern hängde klubben vid remmar, öfver en troa (smal trädstam)
+fastgjord i tälttaket. Sigri vippade på klubben och sjöng lapparnas
+vilda döfvande vaggsång för Mattes, som tystnade och lyssnade och
+somnade.
+
+Stackars trötta små vandringsbarn kastade sig ner på renhudarna hvilka
+lågo som en matta rundt elden i kåtans midt. De väcktes opp för att få
+i sig det starka kaffet, som bjöds dem.
+
+Intet kaffe, ingenting i världen kunde få opp ögonen på Månke.
+
+Men det var märkvärdigt så vakna Ante och Maglena blefvo af den
+kaffetåren. De kände med ens hungern, och huru obegripligt godt
+renköttet smakade, som de fingo på kornbrödkaka. Till och med den
+svarta, starka soppan af renblod tycktes dem välsmakande. Renmjölk,
+som bjöds dem ur fint snidad skålla (skuren ur helt trästycke) kunde
+de dock med tack afstå ifrån. Stark och besk var den också för den som
+ej var vand vid den. Getmjölken smakade i deras tycke bra mycket
+bättre.
+
+Gullspira, hvilkens rika mjölkförråd bjudits lapphushållet, klef nätt
+öfver hudarna och lade sig bekvämt till rätta vid yttersta tälthuden.
+Månke sof alltjämt som en pojke af sten. Det var ändå ett det värsta
+oväsen utanför tältet. Lapparna skreko och hojtade när de kastade
+lasso öfver hornen på renkor, som skulle mjölkas.
+
+Korna spjärnade emot med alla fyra klöfvarna i snösörja och bara
+tufvor. Men drogos fram och höllos stilla af lappar medan stintorna
+mjölkade i de små skollorna.
+
+Renkor och kalfvar stirrade undrande på främlingarna, Ante och
+Maglena, hvilka hand i hand med Sigri gingo ute midt i den väldiga
+hjorden.
+
+Lappbarnen gingo trygga ibland rentjurar, som stredo och bökade emot
+hvarandra med till sist sammantrasslade horn, och lassolinorna, som
+flögo om öronen på dem.
+
+Lapphundarna, alltid vaksamma, kunde plötsligt få se någon ren, som
+obemärkt ville ge sig ut till bättre bete. De pilade iväg efter, rätt
+genom hjorden så man fick se till att stå på benen om man kom i vägen
+för dem.
+
+Det underliga, mjuka, men ändå vilda språket, ljöd öfverallt. Lapparna
+pratade, de pekade med häftiga rörelser ut åt hjorden, skreko för att
+göra sig hörda. Renoxar skulle fångas in och tämjas till dragoxar. Små
+kalfvar på rangliga ben, måste ses till, djur gallras ut till slakt.
+
+Kvinnorna talade smekande, halfsjungande med korna, som de mjölkade.
+De satte sig ner på huk med någon ung liten silkesmjuk kalf i knäet.
+De kelade och smekte medan renkon, modern, stod bredvid och såg på med
+ömhet i de stora fuktsvarta ögonen.
+
+Ante och Maglena blefvo som yra i hufvudet. De togos med af lifvet, af
+den lustiga låten, af den liksom muntra brådskan.
+
+Röken steg svart och fet opp ur tältöppningen. Småpojkarna, som
+sprungit, hojtat och kullrat i snön och bartufvorna, puffad af ren och
+hund och folk, började dra' sig in till föda och hvila.
+
+Skogen af horn glesnade. Det ena grenparet efter det andra sjönk ner i
+den stående hjorden.
+
+Flere och flere döko ner. Snart hvilade hela renhjorden för natten.
+
+Lapphundarna, som fått mat inne i tältet sofvo där i värmen, som
+lapphundar pläga sofva, med ögonen slutna, men öronen på spänn, efter
+minsta varsel af vargen.
+
+Mattes kom in i tältet med storsöner och dräng i följe. Mat och kaffe
+hade Cecilia i beredskap åt dem. Kvinnfolken, af släkt och renpigor,
+följde snart efter, hungriga och trötta. Men inte värre än att de
+höllo vid makt ett lustigt glam inne i tältet.
+
+Karlarna rökte ur korta kritpipor. De äldre kvinnorna likaså. De
+drucko svart, starkt kaffe och talade om äfventyrshistorier. Om
+gammelvargen, som ingen kunde fälla, som var förtrollad och som därför
+hvarken spjut eller krut ännu bitit på.
+
+Och de talade hviskande om hvad Mattes "sett", när han stod på
+offerstenshöjden på midsommarnatten. Allt hvad som skulle öfvergå
+landet under året hade han sett, och han kunde varsla om fred, örlig
+eller pestilentia, godt år eller oår. Dödsmannens framfart hade han
+följt i syne. Mattes kunde säga, om han "ville" det, huruvida
+dödsmannen under året skulle ta' mest af gammalt eller af ungt folk.
+
+Allt sådant prat på lappska öfversatte Sigri för Ante och Maglena. Hon
+satte nog till lite af eget påfund också och lagade att allt blef lite
+huskigare att höra på.
+
+Här, bland lapparna hördes intet tal om vittror och elfvor. Men om
+troll och "förgjordt" svenskfolk, som måste lyda och följa lappen då
+de förr varit sturska emot honom --, och om trolltrummor och "offer"
+och farligheter oppe i ödsliga fjällvidderna, med "dödsmän", som
+skreko och jämrade ute på myrorna långa nätter igenom.
+
+Underligt att en människa kan bli sömnig under sådant hemskt tal.
+
+Men de som blefvo det ändå det var Ante och Maglena. Blöta skodon och
+yttre hölje hade de svängt af sig, och nu kullrade de ihop sig på
+renhuden bredvid Sigri och lilla Lisa.
+
+Ute sof renhjorden. Tusental af lif, och dock ljudlös stillhet. Öfver
+det hela strålade vårnattens mildt leende stjärnhimmel, strålade öfver
+fattiga lappens tält, såsom den natten förut lyst öfver vandningsbarns
+gröna stuga i skogen.
+
+  _________________________________________________________________
+
+                         TJUGUFEMTE KAPITLET.
+                          ÅTER PÅ EGEN HAND.
+
+Båda dagar och veckor hade gått sedan den förmiddag tidigt på våren då
+Frostmofjällsbarnen skildes från deras gamla vänner Mattis
+Klipp-lapparna.
+
+Både Ante, Maglena och Månke hade innan dess fått vara med om att
+kasta lasso, mjölka, packa ner tält samt husgeråd och mat, i rader af
+akkjor, som stodo och väntade.
+
+Ante han hade fått sig en renskjuts, som var rolig men höll på att bli
+farlig. Han fick nämligen tillåtelse att sätta sig opp i en akkja. En,
+ändå för from ansedd renoxe spändes i linan. Mattis själf lämnade
+tömmen af renskinn i Antes hand. Och nu blef han undervisad om huru
+han skulle sköta körrenen och använda tömmen, med kast till höger
+eller vänster om renens horn allteftersom man ville fram i nämnda
+riktningar där bästa snön fanns. Han blef äfven lärd huru han skulle
+gå tillväga om renen, mot förmodan, skulle bli bångstyrig.
+
+Så Ante han hade flugit iväg på skarsnön in mellan höga furustammar,
+hvilka lyste guldvioletta emot morgonsolen, som just trängde in genom
+skogen.
+
+"Hoj hej." -- Lustigt! Grannare fart höll väl inte örnen, som for så
+högt upp öfver skogarna.
+
+Ante blef så lätt i hågen. Han tyckte att han flög som örnen, att han
+gled genom skogen pilsnabbt, som laxen genom klara vatten, att han som
+tämmingen (unghäst) for milsträckor fram. Renen visste att bana sig
+väg mellan stammarna där aldrig väg funnits.
+
+Men så ville den, ute på en svedja, göra vändning tillbaka, hvilket
+tilltag Ante på det bestämdaste motsatte sig med ryck i tömmen och
+manande rop.
+
+"Ho ho du, iväg bara."
+
+Ante slängde körremmen höger om hornet och vänster om hornet, drog och
+slet. En så rolig skjuts hade han aldrig varit med om.
+
+"Vill du ge dig i väg, klöfnisse", hojtade Ante och använde
+öfvermodigt okvädingsord till fjällens renoxe, han, som blott var en
+skogarnas, nipornas svenskpojke!
+
+Så renoxen vardt sint.
+
+Blixtsnabbt, oförmodadt vände den sig om mot akkjan, med horn och
+framben till anfall emot pojkstrykern, som kallat honom "klöfnisse".
+
+Och nu var det väl att Ante lagt på minnet lärdomen han fått när det
+rörde bångstyriga renar, och att han af vana och behof blifvit
+beslutsam och snabb i vändningarna.
+
+Ante grep till det räddningsmedel, som Mattis lärt honom. Han gled ner
+ur akkjan och svängde den raskt öfver sig som ett skyddstak.
+
+Därunder låg han sedan, en farligt lång tid tycktes det honom, och
+hörde huru renoxen trummade på akkjan med sina hårda hvassa
+"nisseklöfvar."
+
+Mer än missnöjd var renen öfver att icke, trots sina verkligt
+trötsamma bemödanden, kunna nå pojken, som ryckt så ovårdigt i remmen,
+skrikit "ho, ho, du" och kallat honom klöfnisse, och, som nu låg där
+under träbotten utom taghåll för renoxen. Denne måste ju spara på
+framben och klöfvar, som skulle få arbeta nog ändå under dagen med att
+skrapa sönder skarsnön för att därunder få den begärliga föda af
+renmossa, som renen lefver af.
+
+Ante tittade ut från öppningen under akkjan, som han höjde med ryggen.
+
+Hoppsan, stod det så till, att renen helt fräckt vändt i dragställning
+färdig att ge sig tillbaka till lägret!
+
+Åter gällde det att vara snabb i vändningarna. Klöfnisse ämnade
+tydligen ge sig iväg med akkjan utan hänsyn till om svenskpojken fans
+i den eller ej.
+
+Ante hann knappt sno akkjan rätt, och hufvudstupa kullra sig ner i den
+förrän det mycket riktigt bar iväg tillbaka mot tältet och hjorden.
+
+Han hade, stolt och med ögon lysande af fröjd, nu när han glömt
+nederlaget under akkjan, kommit åter till lägret och där skördat
+bifall och beundran af lapparna.
+
+En beundran som han emottagit med förvånande anspråkslöshet. Ingen mer
+än han själf visste om huru pass harig han känt sig den där stunden
+under akkjan med de hvassa, trummande renklöfvarna öfver sig.
+
+När Maglena och Månke äfven ville göra sig bemärkta och söka vinna
+lapparnas bifall genom en lustfärd i akkja, mötte dock detta Antes
+bestämda motstånd. Han påstod rent ut att det var farligt för småen.
+
+Som om det vore någon konst att åka i akkja! Sitta i och hålla remmen.
+Kusen till stort!
+
+Månke hade funnit sig storväl med lappar och renar. Han hade lekt med
+lille Matti, som på morgonen fått krypa ur klubben och med de mjuka
+renhåren kvarsittande om den svettiga lilla kroppen sett ut som ett
+ludet trollbarn.
+
+Månke var så nöjd hos lapparna så han just tyckte att det skulle vara
+behändigare till att fara hem igen med dem än att gno kring vägarna
+och ränna sig fördärfvad på isen för att komma undan elakgårdsfolk och
+hundar.
+
+Han tillstod öppet, att de int' va' någe annat som hindra honom att
+vända åter, än att bå far och mor var borta ur stugan. "För sir du,
+Ante", hade Månke försäkrat och slagit den ena handen i den andra,
+"för sir du, vore dom bara där, så vände jag för min del och åkte hem
+igen i akkja efter renoxe hela vägen till Frostmofjället, så mycke du
+vet de."
+
+Månke hade gått ifrån Ante, öfverlägsen med händerna i byxsömmarna,
+stolt i hågen att kunna afstå från så ståtlig hemskjuts för ett så
+obetydligt hinder som att far och mor fattades i hans lill'grå stuga.
+
+Det hade varit så bedröfligt ledt när vandringsbarnen och Lapparna,
+hvilka så nyss träffats, drogo åt hvar sitt håll. Barnen åt söder och
+österled, till välbärgadt folk i bördiga trakter.
+
+De förenämde, lapparna i bråd färd mot norr, mot det stora ljuset, mot
+höga fjällstup, mot vida klipphällar, hvilka stodo hvita af
+renbetesmossa.
+
+Långt borta, när de åter ensamma närmade sig den stora byn hörde de
+Lapp-Mattis afskedsjojkande:
+
+"Bort draga vandringsbarn, bort att mycket få se och lära ur bokens
+svarta ord.
+
+Fattig Lapp intet veta, icke kunna tyda svarta ord. Fattig lapp draga
+till fjälls, lära förstå ord af stor Far, lära hvar örten gror, som
+botar sjuk man, lära finna väg till gråbens läger, lära tyda stjärnas
+gång, tyda järtecken.
+
+Fattig Lapp har god Fader opp öfver fjället, gå dit på snabb fot,
+sjunga kväde om vandringsbarn, som fröjdat lapp i kåta. Vandringsbarn
+gått i mörkvägen, men ljus står öfver dem. Vandringsbarn också ha god
+stor Far."
+
+Barnen hade stått lyssnande stilla tills inte ett ljud längre hördes
+från den jokande lappen.
+
+  _________________________________________________________________
+
+                        TJUGUSJÄTTE KAPITLET.
+                              "BRUDEN."
+
+Barnen drogo sålunda åter iväg utåt storbygden. De kommo in i gårdar
+där ordning och trefnad rådde, arbetet gick med lif och lust och
+nyväfda lärftstycken blektes i solen, där de lågo utpinnade på
+backsluttningarna invid gårdarna.
+
+De hunno äfven ibland till ställen och gårdar, storståtliga nog till
+det yttre, men där superi och lättja gjort sinnena hårda och ögon och
+tungor hvassa som knifvar.
+
+Det var just efter en i fruktan och förödmjukelse tillbringad natt på
+ett sådant ställe som de kommo in i en ny främmande socken. De hvita
+forsar, hvilkas dån som af ett evigt åskmuller, alltid ljudit dem i
+öronen där de följt landsvägen fram utefter ådalarna, hördes ej mer.
+
+De hade kommit ner till bygden, där sjöfarten tog vid och där
+storälfven flöt segelbar bred och stilla. Rastlöst lif rådde här
+öfverallt och förde med sig det gula timmer, som tillvaratogs vid de
+stora sågverken. Älfven låg öppen och isfri. Skepp från eget och
+främmande land lågo ankrade ute i lugnvattnet, omgifna af pråmar,
+fyllda af nysågade plank. Det var sommartid med ljus i luften natt och
+dag, ljus i sinnena. Arbetet vid sågarna och i skeppen gick med
+sjungande fart.
+
+Vandringsbarnen gingo genom brädgårdar, högre än hus, där det luktade
+friskt af rått trä. De stannade invid en rad af hvitstammiga björkar,
+hvilka på ömse sidor kantade vägen opp till en fin hvit storherrgård.
+
+En liten ångbåt med svensk flagga i aktern stannade vid bryggan bortom
+brädgården. Ett sällskap fint folk kom skrattande och pratande opp
+emot den björkkantade vägen, som ledde till den fina herrgården.
+
+Maglena drog sig förskräckt undan med Gullspira. Bröderna följde. Det
+var godt om gömställen bakom brädstaplarna.
+
+Maglena insåg att de själfva inte nu genast fullt synliga, kunde gå
+densamma vägen fram, som så fint folk gått, så hon vände in till en
+liten gård, som såg behändig ut. Den hade små fönster, som skrattade
+med ögonen under ett rödt tegeltak, alldeles som hos jägmästarens,
+fast den bär gården var mindre, ljus och gul i färgen.
+
+Ett grönt staket gick rundt om gården, som var stor, med
+kryddgårdsland och vildängs-gräsplaner, där hvita väfvar lågo på
+bleke.
+
+Buskar och småträd, fast med riktiga stammar funnos också där inne.
+Barnen visste så mycket nu som, att det var träd, som det skulle växa
+fram äpplen på; och fastän de aldrig hvarken sett eller smakat äpplen
+så tyckte de att det var högtidligt att se såna träd, som funnits i
+själfva paradiset.
+
+Blommor och rosor af många slag funnos där dessutom. Så Ante fann för
+godt att sätta tråljen (ring af björkvidje) om nosen på Gullspira
+innan de gingo med henne genom den vackra hvita grinden.
+
+Från kryddgårdslandet på södra sidan af huset reste sig en ung kvinna
+opp. Hon höll på med att rensa bort ogräs.
+
+Med den höjda armen gjorde hon solbåga i det hon tog den rätt ovanliga
+gruppen af inträdande i betraktande.
+
+Hennes unga, vackra anlete fick ett vekt, medlidsamt uttryck. Hennes
+stämma ljöd sorgset bekymrad.
+
+"Sannfärdligen är inte de här barnen från nödårstrakten, kanske från
+storfjälle -- där de haft de värst."
+
+"Stackare hvad ni då haft långt att gå och mycke att härda ut med.
+Käre kom in."
+
+Hon steg ner ur landet och skyndade in emot huset.
+
+"De ä bruden -- Ante, Månke, -- pojkar. -- De ä bruden," hviskade
+Maglena, utom sig af ifver och glädje.
+
+"Tok", puttrade Månke, som var hungrig. "Har du nån'sin sett nå'n brud
+ligge och ränse i kryddgålsland. Nog är allting åtabak (bakvåndt) här
+nere i lande -- men så bort ur allt vett är de då inte."
+
+"De är hon ändå, ni mått väl si de. De är den granna, fina bruden",
+hviskade Maglena. Mer än någonsin blyg och häpen, men ändå förtjust
+smög hon sig, bakom bröderna, hvilka skämdes för hennes dumma påhitt
+och just ville gömma undan henne.
+
+De kommo in i ett stort soligt rum där det var så fint som om man
+kommit in i helgdagskammaren i en bröllopsgård -- om där inte funnits
+vanlig spis och så en splitter ny väfstol framför midtelfönstret, med
+bomullsväf uti.
+
+"Bruden", som Maglena talat om stod vid en hvitmålad skänk och
+plockade ifrigt fram mat.
+
+Månke gaf sig till att storglo på henne oppe i hufvudet.
+
+Int kunde de väl vara en brudkrona de där, som stod så högt opp under
+hufvudklädet af rödprickig linong.
+
+De var mer troligt bara hårflätor, som sutto snodda om hufvudet och
+vore fästade med kam.
+
+Månke lät sina ögon gå nedåt ungmors gestalt för att upptäcka något
+annat, mera påtagligt brudmärke.
+
+"Putta (pytt)! Bomullströja och hemväfd blårutig kjol."
+
+Just nu vände hon sig om, "bruden" skulle vara. Hon mötte Månkes
+grubblande, skarpt forskande blick. Han såg lustig ut, som en liten
+klok björnunge, med hufvudet på sned och de blå ögonen begrundande
+fästa på henne.
+
+"Hvad kan en så'n här liten karl tänka på då han ser så undersam ut?"
+frågade hon och gick leende fram till barnen där de stodo vid dörren.
+
+"Maglena säg", började Månke.
+
+"Tig då Månke", varnade Ante och nöp brodern i armen rätt kännbart.
+Det var den signal till försiktighet i tal, och vett i åtbörder och
+sån't som var passande här i landet, som Månke var alltför väl bekant
+med för att inte förstå att rätta sig efter.
+
+"Hvad är det hon säg nu då, Maglena?" frågade ungmor i det hon drog
+Månke med sig fram till bordet.
+
+"Den där lill'stintan ser mig annars inte ut för att vilja säga annat
+än hvad rätt och godt är", tillade hon vänligt.
+
+Maglena stod röd som en ros med ögonen nedslagna. Hon ville gråta, så
+ängslig och skamsen kände hon sig.
+
+Månke vågade förstås inte mer öppna munnen -- en sådan farlig respekt
+som han hade för Antes nyp.
+
+"Ja men barn, nu måtte ni tala om hva Maglena säg". Ante steg fram röd
+om öronen äfven han.
+
+"Maglena säg jämt så mycke som är tokigt å som hon hitta på fast det
+int är nå ondt me de. Nu så säg hon att nugmor är -- en brud."
+
+"Nää du, Ante, de sa' ja inte." Maglena vardt sint öfver broderns sätt
+att misstyda hennes ord, och så föll den svåra blygheten ifrån henne.
+
+"Jag sa' jag, att matmor va' bruden."
+
+"Ja hör på -- nu säg du ju de igen." Ante såg strängt förmanande och
+varnande på systern.
+
+"Var bruden oppe i elakgårdsbyn, ja!"
+
+Maglena slog opp sina nu tårfyllda, strålande blå ögon emot matmora --
+med vädjande uttryck.
+
+Ungmor i stugan gaf till ett utrop.
+
+"Men barn -- sannerligen är de inte ni som kom som vandringsbarn till
+bröllopsgården när jag gifte mig, och förde lycka med er."
+
+"Ja, och de är ju de jag sir och vet och säg", fnyste Maglena
+förtrytsamt, "och jag fick dansa me bruden och fick tolf skilling."
+
+"Jämmerligen heller så roligt de va' till att få si nån' från
+fjälltrakten. Jag längtar så farligt dit ibland, hälst nu på sommarn.
+Förr bruka jag ju stå för kräken i fäbodarna våra, den här tiden."
+
+Ungmor log och pratade förtroligt med barnen medan hon dukade fram mat
+åt dem och letade efter några klädesplagg att få ordna till åt dem.
+
+Hon skrattade belåten när hon tänkte på, att barn kunde hitta på något
+så innande behändigt som att ta en get med i följe när de gåfvo sig ut
+på vandring.
+
+Gullspira, som med trålj om nosen låg ute på trappan som en hund,
+måtte hon se och prata med.
+
+Getter var hvad hon förstod sig på och gärna velat äga. Men här nere
+vid värket fanns icke en, som ägde eller numera förstod sig på huru
+mycken nytta och trefnad man kunde ha af sådana djur om man skötte dem
+rätt.
+
+"Det skulle kunna hitta på att hända det vi få skaffa oss en get ändå,
+nu, när gubben min få si och höra talas om den här och hur märkvärdig
+hon är", log Kristina.
+
+Hon var så glad unga matmor Kristina, att hon tog Maglena vid händerna
+och dansade om med henne. Lill'stintan måste ju åter en gång få dansa
+med "bruden."
+
+"Här är vännen den bästa", sjöng hon. Maglena var modig nog att stämma
+in med.
+
+De stannade midt i dansen.
+
+Husbonden, den unge sågställaren kom in.
+
+Han blef stående vid dörren som förstenad, när han såg hustrun midt på
+dagen flänga omkring med en barnunge, som därtill var i nödårs- och
+tiggardräkt.
+
+"Hva' i fridens dagar, Kristina. Har du blifvit tokig?"
+
+"Inte, gosse!" skrattade Kristina röd och upplifvad af dansen. "Men
+ser du, jag har storfrämmande från fjälle, så vi måtte ha roligt i lag
+med hvarandra."
+
+"Nu ska vi följas åt ut i kryddgår'n och dricka kaffe där", fortfor
+hon.
+
+Kristina tog kaffekokaren, sedan hon delat ut det öfriga kaffegrejet
+till barnen att bära. Och så tågade de ut till gungbrädan, som stod
+under den blommande rönnen nära stugknuten och de två små
+kryddgårdslanden.
+
+Mannen drack kaffe och doppade hembakadt bröd. Hustrun gjorde honom
+sällskap häruti, där hon frisk och lycklig satt invid honom och
+halfhögt språkade om barnen.
+
+"Ja tänk på hva' såna snåstackare ha fått slita ondt", sade mannen.
+Han såg begrundande på barnens urväxta eller af stort folk aflagda,
+skänkta kläder.
+
+"De går int att tala om de", ifrade hustrun, "utan bå' far och mor,
+och såna eländesår, som de fått vara med om. Så här få dom hålla på
+nu, och gå från dörr till dörr antingen folk tar emot dom eller kör ut
+dom."
+
+"Jag lid' inte att höra på de en gång. Värst har de väl varit för den
+där lillkläppen. Så'na små ben som han har att stega fram på. Men
+duktig är han att ta upp ogräs, så nog syns de bli karl af honom ändå
+med tiden."
+
+Husbonden såg småskrattande af belåtenhet på huru Månke, som låg på
+fyra fötter i kryddgårdslandet ryckte opp molle och sarf från
+roflandet och kastade ut ogräset i en hög på gången.
+
+"Få jag ta de här till Gullspira", frågade Månke. Han stod svettig,
+med lerstrukna "aftorkade" kinder ute på gräsgången framför högen med
+ännu friskt, grönt ogräs.
+
+"Har du hört på slik liten en, du, Kristina?"
+
+"Ja han är märkelig pojken, fastän dom bli' nog ofta så där tilltagsna
+små 'en oppe i fjällen, där dom ha de fattigt. Men nu ska dom ha kaffe
+och doppa till så mycket dom orkar, de ska då bli säkert."
+
+"Ge ogräset till geten du, gosse", sade husbonden till Månke. "Men
+tror du hon ät sån't där skräp", återtog han när Månke kom tillbaka
+med Gullspira, som fick "löfte" om gräshögen, och befriad från tråljen
+började nafsa i sig ur den.
+
+"Gullspira tar tillgoa me hva' hon får", försäkrade Månke. "En så'n
+get ska' en aldrig ha sett", tillfogade han med den talförhet, som
+utmärkte honom när det gällde Gullspira och han, som nu, var utom
+"taghåll" för Ante.
+
+"Jaså hon är så märkvärdig?"
+
+"Gullspira! Jaa nog är hon de! Hon har vett som tolf. Hon ät, antingen
+hon tycke om de eller int -- de värsta rat (skräp) om hon int får någe
+villre (bättre) bara för hon ska få mycke mjölk i jufvre, åt oss."
+
+Månke stod tyst och grundade öfver Gullspiras vidare förträffligheter.
+Han fortfor: "Om hon si att vi är trött och hungrig så kom hon till
+oss och säg, mää --, säg hon -- "ta tå inäj", mena hon, och när vi
+hadde småstinterna så kunde hon säga åt Anna-Lisa så där, mångande
+gånger på dan."
+
+"Och alltid hade hon mjölk att ge?"
+
+"Förjämnan, de var en sak de --. Och så gno hon oss sa här me nosen.
+Hehehe, säg hon då. Hon ska just som skratta då, så vi ska bli fänje
+(glad) och int gå å ampes i ovetenhet. Akt dej Gullspira", skrek Månke
+till midt i sin hänförda beskrifning. "Gå int på lande för då kom jag
+med tråljen."
+
+"Att du näns sätta på henne tocken pinoredskap", sade husbonden litet
+gäckande.
+
+"En kan nog så tycka", muttrade Månke. Han spottade, och stirrade
+framför sig. "Men hon tar sej int illa åf de Gullspira. Hon vill int
+ha de nå' bättre hon, än vi."
+
+"Har ni trålj om nosen då?"
+
+"Nää men. Ja hur va' de nu igen, Ante?"
+
+Rådlös och förvirrad vände sig Månke till brodern, som i yttersta flit
+efter kaffedrickandet satt nedböjd i landet och rensade, nu så långt
+kommen intill gungbrädan, att han hörde på hvad de två, husbonden och
+Månke pratade om.
+
+Han såg upp till husbonden, som gick fram till landet.
+
+"De kom bara för mig när jag fann på te sätta trålj på Gullspira, för
+att hon int skulle gnaga och förstöra småträn och gräse vid gårdarna,
+att hon int skulle lida mer åf de hon än vi."
+
+"Det hörs på dig också som om du ginge med trålj om nosen?"
+
+Sågställaren tittade just undersam på gossen, som rest sig upp ur
+landet och med allvarsam uppsyn stod fram- för honom.
+
+"Int ha vi precis trålj, som syns utanpå", invände Ante förlägen och
+rodnande. "Men jag tänkte att de är int värre för Gullspira te gå
+mellan åkrar och rofland med trålj om nosen och ingenting få i sig än
+för -- för så'na, som gå ute och kom in där de fins mat, och kanske
+ingenting få."
+
+Den äldre, mannen fick en begrundande, allvarsam uppsyn i stället för
+den lite gäckande min hvarmed han först åhört gossens ord.
+
+Ante var rädd att sågställaren vardt sint öfver det han sagt, och att
+det kunde höras som om han själf ville klaga, så han fortfor med så
+hurtig stämma han fömådde åstadkomma.
+
+"Si int är de någe farligt te gå me så'n trålj för den, som är lite
+vuxen och har förstånd och kan tåla sig tills en får, för alltid får
+en någe ändå till sist."
+
+"Ja nåkt (uselt) vore det vid annars beställt i världen", anmärkte
+husbonden strängt.
+
+"De' är bara för dom som är små", fortfor Ante, "för så'na som
+lill'Månke här, som de kan vara ledt. Och de tror jag förvisst, att
+de' är värre för han te si och få låta bli maten om han ock ingen
+trålj har än för Gullspira, som alltid själf kan nåppe (plocka) åt sej
+någe från dikesrenar och småbuskar."
+
+"Så'n trålj, som du där talar om borde vi ha lite hvar. Vi borde sätta
+trålj på oss när vi ska förbi krogen och när tobaken slår oss så
+skarpt i näsan så vi tycker att vi int kan lefva utan den."
+
+"Ja men så'n trålj har du haft till hands ända från ungdomen, du",
+sade Kristina, som rustat undan kaffedoningarna och nu kom till. Hon
+lade smeksamt sitt hufvud mot mannens friska, bruna kind.
+
+"Och därför fick jag dig -- hemmanspiga (enda barnet i bondhemman) och
+grannaste stintan i Nolens socken, fast jag inget hemman hade och var
+utsocknes."
+
+Mannen drog hjärteförnöjd den unga hustrun ner till sig på knäet.
+
+"De blir så stort inom mig när jag tänk på de, rakt som om jag ägde
+hela världen."
+
+"Och nu", fortfor han och rätade opp sig som om han vetat lyfta en
+duktig börda, "nu känner jag mig just mäktig att ta den här
+lill'karlen för arf och ägo, för jag
+
+lider inte att tänka de han skall komma in i storfingårdarna med trålj
+om nosen."
+
+"Gosse, hva' du gör mig fäjen (glad). Jag har gått i samma tankar."
+Kristina slog armen om halsen på mannen och gaf honom en hjärtevarm
+kyss.
+
+"Tänk", fortfor han, "att det kom för mig, som jag fick si den gossen
+att han skulle kunna bli kär för mig, och att de' vore synd te låta'n
+ge sig ut på vandringsstråten igen."
+
+"Ja, jag tyckte om den där lill'karlen strax, jag å."
+
+"Å nog räcker maten till, och utrymme ha vi nog af."
+
+"Så mycket har jag sparat in genom tråljen jag haft på näsan och
+halsen när jag gått förbi krogen och andra usla ställen, att jag ser
+mig god för att ta mig an en liten en, som hvarken har far eller mor."
+
+Den unge sågställaren reste sig upp. Stolt och grann sag han ut,
+viljestark, smidig och kraftfull -- så nog syntes det att tråljen
+varit god för honom att ha.
+
+"Bästa banken att sätta in besparingar i är nog att ta sig an' sådana
+där småkarlar med godt gry i sig, och jag är då viss på att patron
+oppe i herrgården inte tänker annat om de han häller."
+
+  _________________________________________________________________
+
+                        TJUGUSJUNDE KAPITLET.
+                      ILLA UTE, I VAL OCH KVAL.
+
+Månke pratade med Gullspira och nåppade gräs till henne, när han helt
+oväntadt blef framkallad till det unga paret, som satt där på
+gungbrädan.
+
+När han tillfrågades om hade lust att stanna kvar här i gården, och
+det för alltid, svarade han först säfligt, att han för sin del inte
+hade något häremot. Inte kände han sig precis glad öfver förslaget
+heller, bara just som undersam och lite uppnervänd på invärtes.
+
+Så han sköt upp axlarna, satte händerna i "fickorna" stirrade ut
+framför sig och stod där och teg.
+
+Det var nog lite snopet för ungfolket, som ville ta "tråljen" af honom
+och väl trodde att han skulle bå' skrika och skratta i fröjd öfver att
+vara fri den.
+
+Och så stod han och bara teg och såg betänksam ut.
+
+"Men gosse, vill du int bli stannande", frågade Kristina förundrad och
+rent af missnöjd.
+
+Ängslig och förlägen vände sig Månke mot smålanden, där syskonen åter
+rensade ogräs. Och med ens visste han huru han ville ha det.
+
+Tjenligt (rätt) åt Ante och Maglena, om han drog sig undan dom. Dom
+skulle få nypa och mässingkamma och såptvätta lagom härefter!
+
+Så Månke han vände sig emot ungfolket med ett lyckligt, inmarigt
+leende och sade att han för sin del tyckte att de skulle bli storbra
+att få bli stannande i den här gården.
+
+Gullspira höll han med sig för att hon icke, lössläppt, skulle skada
+ungträd och kryddgårdsland.
+
+Plösligt blef Månke åter betänksam. Han såg ner på geten med ett
+undrande, förskrämdt uttryck i ögonen.
+
+"De fall' mej för", stammade Månke, som blef blodröd och började
+skälfva på rösten.
+
+"Det fall' mej för att jag mest hågas te gå härifrån ändå."
+
+"Men gosse", sade Kristina och såg honom mildt och fast in i ögonen.
+Kom ihåg att du aldrig mer behöfver svälta eller gå kring vägarna
+trött och slut. En snygg bädd får du med lakan och örngottskudde och
+fäll, och så får du riktiga kläder, som jag ska' väfva och som bli
+sydda åt dig."
+
+Månke lyssnade belåten till beskrifningen. Han förstod mer än väl hvad
+sådana förmåner, som där nämndes upp för honom, hade att betyda.
+
+Inte tyckte han att de var någe behändigt att gå och gå, och att
+svälta och vara rädd för folk och hundar och norrsken, och spöken på
+isen, och vara otröjen för kvinnfolk, som hängt sig i gamm'lador,
+eller att gå tiggarklädd, och dra näsan ur led genom trånga
+småskjortor, som ändå var så starka att man inte kunde slita sönder
+dem och på så sätt lättare få dem på.
+
+Nej, behändigt var det inte. De var värre, mycket värre än att bli
+tuktonypt af Ante och såpvattenskammad af Maglena.
+
+Månke stod åter stirrande och betänkte sig.
+
+Gullspira tätt där bredvid honom, idisslade med fridsamt, belåtet
+slutna ögon.
+
+Hon öppnade dem knappast när hon mildt stötte till Månke med nosen.
+Hon ville bli kliad mellan hornen!
+
+Men Månke tog det för att hon sade "tokbruse (gumse) tänk du att vi
+ska skiljas åt. När jag har trålj, så kan väl du lida te ha'n å. De är
+bättre för oss bägge de än te skiljs åt."
+
+"Gullspira här hörs int kunna undvara mej", sade Månke bekymrad. Han
+glodde med runda ögon ner i backen och skrapade i sanden med
+näfverskon så att den bara vristen ofvanför syntes blåröd.
+
+"Geten", upprepade sågställaren förbluffad. "Inte må du tro hon frågar
+efter hvem hon är hos, hon går nog lika gärna med syskonen dina utan
+dig, som när du är med."
+
+"Om da'n kanske", medgaf Månke. "Men om natta när de är mörkt, på
+vintern när de är kallt, och nu å' för den delen, är hon van de jag
+ligg me hufve på na, när vi ligg ute på loft och i lider och så. Hon
+skulle nog sörje mej ordentligt."
+
+"Hon tänk int på dej, och minns dej int när hon gått ut från gården
+här. Du får följa mej till sågen, du, och si på skeppen från Portugal
+och Holland. Och så ska du få dej en fin täljknif."
+
+"En täljknif", upprepade Månke. Hans ögon blefvo än rundare och större
+och han lossade det smekande greppet om getens nacke.
+
+"Du ska få en lill'yxa också så du kan hjälpa mej att klyfva småved då
+ungmor ska till att koka god mat åt oss."
+
+"En lill'yxa!"
+
+Det låg nästan jämmer i Månkes röst när han upprepade ordet.
+
+"Och en liten räfsa ska jag göra dej. Den skall bli grönmålad och du
+ska få räfsa och hålla fint här på gården med den."
+
+Den unge mannen höjde buden. Det roade honom att se om en fattig
+pojkes kärlek till ett sån't uselt kräk som en get skulle vara så
+stark att han för den förmådde afstå från sådana förmåner, som nu
+bjödos honom.
+
+"En grönmålad lill'räffsa å", snyftade Månke, ty striden inom honom
+var så svår att han gret och tårar droppade utför hans lilla röda
+trubbnäsa. Knappt att han rådde med rösten när han skulle till att
+tala.
+
+"Och med den får du gå här i kryddgården och räfsa, när du har sofvit
+i sängen, och är mätt, och är klädd i blårandiga, nya kläder och har
+mössan på, som är ny med riktig skärm. Och täljknifven den bär du i
+slidan som fullgod karl."
+
+Månke stötte med ens och våldsamt Gullspira ifrån sig. Han nästan
+sparkade till henne.
+
+"Vill du gå, getrat! Hva' ska du stå här och glo på mej för, och
+stingas (stånga), och seckle (drägla) me' snyta (nosen). Gå å he (häf)
+dej undan, hör du."
+
+Månke stampade foten, storsint så det fräste om honom. Röd var han,
+och tårarna runno fortfarande.
+
+Ante och Maglena, som åter börjat längst bort i landet undrade hvad
+som stod på. Men de hade fått kaffe och ville nu rensa sängarna ut, så
+de kunde int gå fram då ingen kallade på dem.
+
+Ante ängslades nog för hvad allt Månke skulle kunna prata. Men så
+tänkte han att så riktigt folk som de här inte skulle räkna så noga
+med hvad en så'n liten en gormade om.
+
+"Oskar, du gör ondt åt gossen. Du sir väl hur han våndas", sade
+Kristina, som medlidsamt lade sig emellan.
+
+"Godt och trofast slag är de i den där lille", fortfor hon, "och nu
+skulle de rent af känna på, (gå till hjärtat) för mej att släppa'n."
+
+Mannen nickade betänksam, seende ut framför sig.
+
+"Du har ofta ordat om att du tycker de är tokigt att vi int ha getter
+här neråt", började han, långsamt och ovisst.
+
+"Visst är de tokigt. Så'n nytta som man har af de kräken. Först och
+främst ost och messmör till sofvel. Sån'a varma vantar och vattenfria
+sockor, som man får när man blanda getraggen med ull och spinn till
+garn få en leta efter. Killingskinn är de finaste en kan få till
+fällar. Och hvem som hälst vet hur fint läder de bli af getskinn. Utom
+de är köttet af bå get och killing godt te äta. Så de är tokigt
+riktigt, te inte ha getter. Lättskötta är dom och renliga af sig så
+man måtte tycka om dom. En god get ger också mest så mycke mjölk som
+en kvigko eller en gammko och de går int fjärdedelen så mycket foder
+åt till en get."
+
+"Nu måtro att du fick språklådan igång", skrattade mannen.
+
+"Jaa, och du kan tro att dom är kloka. Jag är viss på att geten där
+ser att gossen är sorgmodig och att han inte mente någe ondt med de
+att han bå skrek och sparka åt na'. För si så govänner dom är nu
+igen."
+
+Månke hade rådlös, sint, ängslig och "ånger" gett sig efter Gullspira,
+som bortstött sprungit en bit, men sen stannade förundrad och stirrade
+på Månke medan hon utstötte ett klagande och liksom förnärmadt
+bräkande.
+
+Det var inte några vackra saker Gullspira sade till Månke. Det förstod
+han alltför väl. Månke hörde nog hvad hon bräkte om. Gullspira sade,
+att hon hade varit snäll emot honom, gett honom mat, värmt honom, gått
+som govän bredvid honom. Och nu fick hon en spark och dela ord utan
+att veta hvarför.
+
+Ingen annan hörde att Gullspira bräkte fram allt det där. Men Månke
+han hörde det, och det var därför han gick tillbaks till henne, böjde
+sig ner med armarna om hennes hals och gång på gång sade:
+
+"Bry dej int om hva jag sa i jåns, jag tokades bara. Är vi govänner nu
+då igen, lillpärla? Du gett (måste) förstå de jag ska följa dej
+förjämnan, granndocka. Jag får väl förr hålla på och gå kring vägarna
+då. Stor sak lill'pärla bara vi följs åt och är govänner."
+
+  _________________________________________________________________
+
+                        TJUGUÅTTONDE KAPITLET.
+                         MÅNKE OCH GULLSPIRA.
+
+Ante och Maglena voro nu i deras tur framkallade. De sutto på
+gungbrädan mellan ungfolket. Allvarsamma saker afhandlades.
+
+Först blef det då afgjordt, att Månke skulle få stanna hos det unga
+paret som deras eget barn.
+
+Se'n blef det fråga om geten.
+
+Sågställaren undrade om Ante ville sälja geten till dem. Patron hade
+lofvat honom att få hålla två får vid gården och han trodde nog att
+han lika gärna fick ha en get i stället. Han skulle gärda opp en
+inhägnad med litet hus åt henne så hon inte behöfde göra någon
+opåräknad skada.
+
+Ante betänkte sig! Maglena iakttog det där hon satt både haj (häpen)
+och sint. Var Ante en så'n mes att han inte med en gång kunde säga
+ifrån att dom inte kunde undvara Gullspira!
+
+Nu var det Antes tur att bli nypen. Under afhandlingens gång nöp
+Maglena honom allt värre och värre. Han satt ju där som en hare utan
+att, i en så'n här gård, ha så mycket makt i sig som att säga ifrån
+med ens. Si så där ja. Midtför näsan på Maglena så tar han an det pris
+af tolf kronor, som bjudes för "geten".
+
+"Geten!" Just som om Gullspira vore en get, en get att sälja bort, som
+hvad getaskrälle som helst.
+
+Och till på köpet sitter Ante där helt lugn och säger, att han redan
+länge varit betänkt på att skaffa Gullspira något godt och bra ställe
+att stanna på.
+
+"Kantänka de!" Maglena hon vardt så sint att det tog till att liksom
+bubbla inom henne. Hon fick mest håg till att damma till Ante, för han
+syntes alls inte akta på hennes nyp, änskönt hon skärpte i med
+naglarna.
+
+"Men är du tokig gosse", skrek hon till sist, när Ante steg opp och
+gaf handslag på köpet. "Pengarna skulle få stå inne hos sågställaren
+tills Ante kräfde ut dem."
+
+"Är du rent från vettet, stinta", hväste han hotande tillbaka.
+
+"Nu kan du likaväl ta å sälja bort mej å", tjöt Maglena kväfdt och så
+pass dämpadt som hon förmådde.
+
+"Maglena tig, och ta var på sinne ditt", hviskade Ante allvarsamt och
+förebrående. "Du ska tänka på hva du säg."
+
+"Som om jag int gör de", jämrade sig Maglena, där hon småsprang efter
+Ante, som för att de skulle komma utom hörhåll för folk, med
+skyndsamma steg gick bakom huset och fram öfver grässvalen där.
+
+"Gullspira har vari min se'n Anna-Lisa släppte' na! Jag har mjölkat'
+na, och mej har hon bräkt efter bara hon int sett mej. Och du tar' na
+af mej, och sälj bort' na, just som Josefs bröder gjorde me Josef."
+
+Ante gick alldeles tyst och väntade på att Maglena skulle tappa andan
+och ge sig. När hon verkligen slappnade af, kanske för att hämta kraft
+till nya invändningar, grep äfven han sig an.
+
+"Du tycker väl att de är behändigt för Gullspira te för jämnan gå med
+trålj om nosen."
+
+"Int ha hon en för jämnan häller", småsnyftade Mag- lena. "Hon gå fri
+inne i storskogen och ute vid lands- vägsrenarna."
+
+"Men sir du stinta nu går vi int ofta igenom nå'n storskog. Vi gå fram
+genom storsocknar där det bara fins åkrar och läggder (ängar), som stå
+i blom, oslagna. Du vet att vi hinn' int ta åf Gullspira tråljen
+förrän vi få sätta dit' en igen på' na. Var de int du som sa' de bara
+i går?"
+
+"Joo", stönade Maglena stukad.
+
+"Du sa att hon höll på te magra af", tillfogade Ante obevekligt.
+
+"Jaa", kved Maglena knappast hörbart.
+
+"Skulle du tycka de vore någe behändigt te gå mellan en rad med
+smörklimpar och färskostar på ena sidan om vägen, och en vägg af
+tjockbröd och hvetbrödbullar och ljusungsbröd på den andra sidan. Och
+så skulle du gå med trålj om snyta och int kunna äta. Skulle du tycka
+att de skulle kännas någe behändigt?" upprepade Ante strängt
+allvarligt, när Maglena teg.
+
+"Nää", hviskade Maglena fullkomligt förkrossad.
+
+"Här får hon en lillhägn te springa i, och litet fängs (fähus) me halm
+på golfve te bo i, gräs och löf och tallris får hon te äta eller kan
+hon få gå tjudrad här på grästufverna hela sommaren, så mycket grönt
+som här vaxer."
+
+"Och bröd får hon nog å, af de behändiga rejela folke här hvar dag,
+och saltsleke, och allt, som bli kvar när dom ha' äti", mumlade
+Maglena, som började få klart för sig att Antes kärlek till Gullspira
+var af ett bättre slag än hennes egen.
+
+"Sir du de Maglena, lillstinta", sade Ante nu med den lenaste mildaste
+röst han kunde frambringa. Han ville i själ och hjärta bara vara god
+emot den, han förstod det ju så allt för väl, hjärtebedröfvade lilla
+systern.
+
+"Du kan väl förstå Maglena hur bra de blir, när folke här nu också tar
+sig an' Månke."
+
+"Ja så Gullspira har han te ty sej till när hon längtas."
+
+"Ja, och han, lill'stackars drängen, henne å. Månke han ska nog bli
+sorgmodig och längtandes efter oss mångande gånger, han", tillfogade
+Ante med tungsam tankfull uppsyn. "Men storbra får han hos så riktigt
+folk."
+
+"De va' nog mor, som ledde oss hit å, må du tro, Ante."
+
+"Gosse", tillade hon med mjuk, innerligt ångerfull stämma. "Är du sint
+på mej för jag nöp dej så farligt. Jag är rädd att du lid ondt af de?"
+
+"Inte!" sade Ante öfverlägset.
+
+Nog hade han ännu känning af Maglenas nyp och naglar. Men inte ville
+han göra det tungt för henne med det. Hon, som gick i vånda och sorg
+och nu måste gå ifrån Gullspira.
+
+Ante hade länge gått i vånda och ängslan för Gullspira, han med. Ända
+sedan den där flykten från Elakgården, där Gullspira blef så illa
+misshandlad, hade han innerst känt oro för att någon ny farlighet
+skulle hända henne. Och det sved i honom för hvar gång han nu, i årets
+grannaste blomningstid måste sätta trålj om nosen på henne. Så Ante
+han kände lättnad att få lämna henne på så bra ställe.
+
+Det andra stället uppe i fjället, där folket lefde som röfvare med
+supande och slagsmål, kände Kristina väl till.
+
+Hon hade nyss där inne i gården talat om för barnen huru de,
+grannfolke, farit fram i bröllopsgården med skjutande och knifskäring.
+Huru fjärdingsman och länsman kommit, veckan efter bröllopet, och
+häktat husbonden själf för lönkrögeri och finndrängen för knifskäring.
+
+Han berättade att Grels, största pojken, som var en skräck för hela
+socknen och utom socknen med, hade brutit bägge benen af sig när han
+en gång hade varit ute i skogen på nå'n farlighet. Det var några
+nödårsvandrarebarn, som han påstod hade stulit en klocka af
+gammfarfarn, fast gubben ända i döden sade att han gifvit bort klockan
+för att inte Grels skulle få den, och nu skulle han ut och ta dem. Och
+Grels han hade haft finndrängen med, och gråhyndan, som var folkilsken
+och lärd att spåra opp hvad man visade henne på. De andra otäcka, leda
+barnen voro med också, och andra drängen.
+
+Grels, han hade skrikit och regerat och ränt utför stup och uppblötta,
+hala nipor före de andra. Hur han flöjde, han, så fick han syn på de
+stackare de jagade efter, de hade då varit ända nere på isen. Och med
+de så miste han riktigt vettet, Grels, så han såg sig inte för, utan
+for framstupa, och hufvudstupa utför en stenknall just nära intill ån,
+och där låg han med afbrutna ben!
+
+Gammfarfarn blef död på densamma dagen. Och farmora hon låg i
+nedersängen och spådde om allt ondt och orättfärdigt, som skedde och
+skulle ske.
+
+De var nog inte slut på farligheter i den gården så länge där fans
+någon kvar af den supareslägten, hade Kristina sagt.
+
+Barnen hade setat som förstenade och hört på henne. Aldrig hade de
+varit farligheter så nära som där.
+
+De kunde icke förmå sig att tala om för Kristina, som ju ändå visade
+sig så god och bra emot dem, att det var de själfva, som varit de
+"förföljda nödårsvandrarna."
+
+  _________________________________________________________________
+
+                        TJUGUNIONDE KAPITLET.
+                        NÄR MÅNKE VARDT ENSAM.
+
+Det hade blifvit så tätt emellan gårdarna så långt ute i bygden, att
+Ante och Maglena, hvilka nu voro utan Månke, började längta till
+skogs, där de tänkte sig kunna lefva af bär och inte för hvar dag gå
+till främmande gårdar och där stå vid dörren som tiggare.
+
+Det kändes ju fortfarande mest svårt när man först kom inom dörren och
+fick stå både länge väl innan någon brydde sig om att knappast hälsa
+eller ta sig an en.
+
+Vispar och gröttvaror och träskedar hade barnen fått byta ut för mat,
+eller hade de fått en slant för dem. Men man hann icke mycket med när
+man som de, gick från dörr till dörr och icke ägde en stadigvarande
+arbetsplats.
+
+Tomt och långsamt hade de det utan Månke och Gullspira. Maglena kunde
+knappast ännu tänka på huru sorgmodigt hon känt det inom sig, när hon
+sista gången hade borstat raggen på Gullspira, så att den blifvit
+glänsande och len. Hon hade polerat getens horn med en ylletrasa,
+kammat hennes skägg. Och hon hade smekt och talat vid Gullspira --
+tackat henne för allt hvad hon varit för henne och syskonen under den
+svåra snöoch köldtiden på vintern. Aldrig, aldrig skulle Maglena
+glömma Gullspira, det lofvade hon geten högtidligt; om hon blef så
+högt uppsatt att hon kom till kungen så skulle hon minnas Gullspira
+ändå.
+
+Och Gullspira var idel ömhet och förståelse tillbaka.
+
+Månke skulle ha tänkt att hon skrattade "he, he, he" för att lifva upp
+dem.
+
+Ty hon bräkte så mildt. Det var som om hon haft sin egen lilla killing
+framför sig. Hon puffade Maglena med nosen och slickade henne inuti
+händerna.
+
+Väl förstod Gullspira att ett afsked förestod. Helst fruktade hon ju
+för att det var hon själf, som skulle åstad, ut till främmande folk
+eller att dödas, slaktas, såsom hon sett det ske invid gårdarna, ja i
+själfva ladugården med många, många getter och killingar eller andra
+kreatur.
+
+Ante, han hade det svårt han också, tillsammans med Månke, som med
+Gullspira följde en bit utåt landsvägen.
+
+Han måste ju ännu en gång planta i den lille brodern allt hvad mor
+sagt att de skulle minnas.
+
+Ante var så hjärtebekymrad öfver att Månke ännu skulle staka sig på
+"ske din vilje" i Fader Vår.
+
+Månke fick läsa hela bönen för honom tre gånger, och till sist gick
+den flytande, åtminstone för denna gången.
+
+"För sir du Månke", försäkrade Ante allvarligt, "mor hon sa' att den
+bön ska alla, bå små och stora läsa och kunna utantill riktigt för te
+kunna flyga opp till himmelen lättare och liksom läsa opp dörren dit
+hvar dag, förstår du gosse. -- Å så sa mor, att en gång ska alla i
+hela världen flyga opp till Gud på den bön bå han, som är rik å han
+som är fatti. En ska läre sej te liksom hitta vägen tills en ska dit
+opp en gång riktigt. Gud känn igen rösten och så är en inte obekant
+hos en, utan kan gå rätt in i himmelen å till Gud, som mor gjorde, när
+hon dödde."
+
+"Du behöf inte ängslas", sade Månke buttert. "Jag staka mig int en
+enda gång nu sist, och jag är nog lika när te komma ihåg hvad mor sa
+jag, som du. Jag håga bå henne och lillgråstugan våran, och jag vill
+hällre vara där än på alla andra ställen bara jag hade'na själf och
+Gullspira där.
+
+Med denna i afskedsstunden ömma och grannlaga försäkran, vände Månke
+för att med Gullspira ta vägen tillbaka mot sågverket och den vackra
+lilla gården.
+
+Han hade ingen vidare lust heller att låta Ante och Maglena se
+tårarna, som till hans stora harm och förundran kommo störtande ur
+hans ögon.
+
+Då han visste med sig att han inte sörjde öfver att komma ifrån
+syskonens husbondvälde, så tyckte han att inga tårar behöfde komma
+heller.
+
+Med handen om Gullspiras ena horn gick han nu, utan att ens ta
+syskonen i hand eller att säga ett afskedets ord.
+
+Maglena stod handfallen. Det var henne som en led dröm att de, både
+Gullspira och Månke, nu helt skulle vara borta ifrån henne.
+
+Det fick inte ske. -- Inte nu på rappe!
+
+En liten stund till måste hon få ha dem kvar! Och något minne måste
+Månke ha af henne själf, så att han aldrig glömde syster sin och
+hennes förmaningar. Maglena drog snabbt och med darrande hand kunten
+från Antes axlar. Med uppöfvad vana dök hon med handen ända ner till
+botten i den.
+
+"Mässingskammen"! Månke måste få själfva mässingskammen af henne, att
+hålla sig fin med utsides, liksom Ante hade gett honom det han skulle
+hålla sig fin med invärtes.
+
+"Månke", ropade Maglena, "Gosse, du mått vänta."
+
+Månke saktade stegen utan att vända sig om.
+
+Han ryckte till af ovilja när Maglena, som sprungit efter honom,
+tvärstannade och sträckte kammen förbi örat på honom och förbi näsan,
+som den nästan skrapade.
+
+Den hatade mässingskammen glimmade till i solen midt för hans ögon.
+
+Månke vardt sint och det så det förslog, ty Maglena rent hoppade
+tillbaka då han vände ett tårsköljdt ansikte, med formligen
+eldgnistrande ögon, emot henne. Han ryckte kammen af henne och dängde
+den i backen.
+
+"Jag menar de du tänk ta lifve af mej me de där kammrate (skräp). Jag
+ha gett mej ut till främmande folk för te slippe den där klöskatta och
+så kom du kutandes (galopperande) efter mej me'n. Ta opp kammen själf
+du, och kamma krusedullerna dina du, så håre ditt en gång ligg slätt
+som på folk. Gullspira och jag vi red oss nog vi."
+
+Därmed gick Månke med Gullspira, som bände och vred hornet för att
+komma loss ur hans hand och för en stund få smekas och kelas med af
+Maglena.
+
+Hon, som måst böja sig ner för att taga vara på kammen, stod kvar som
+förstelnad.
+
+Gullspira, Månke gledo undan i landsvägsdammet, blefvo mindre och
+mindre. De försvunno bakom en brädstapel utan att någon af dem vände
+sig om, hvilken handling ju för geten skulle falla sig tämligen svår
+med det stadiga grepp hvarmed hennes hufvud hölls af Månke.
+
+Maglena kanske skulle stått mindre undrande och tung i sinnet om hon
+sett huru Månke stannade bakom brädstapeln och kikade mellan bräderna
+efter syskonen så länge han kunde se dem. Hon skulle blifvit rent
+gråtfärdig om hon sett honom böja sig ner öfver Gullspira och hört
+hans varma försäkran till geten:
+
+"Vet du de Gullspira, granndocka, att nu ska du få heta bå Ante å
+Maglena. Jag ska kalla dej för Ante om kvällen, när jag int tycks orka
+läsa Fader Vår -- å Maglena om måran när jag int ids kamma mej. Jag
+vardt så farligt sint, jag vet int hvarför, och grina gör jag nu, jag
+vet int hvarför de heller, då jag är sint på Maglena, å tåranna rinn
+på mej antingen jag vill eller int. Si där går dom nu nedför backen.
+Nu sir jag bara rödrutig hufvudkläde på Maglena, och nu bara mössan på
+Ante. Nu finns dom int till mer."
+
+"Kom nu "lill'Ante", "grann Maglena", vi ha annat göra än stå här och
+si efter de som int finns till."
+
+Månke hann inte vända sig om förrän Kristina, som kände längtan efter
+bå hemtraktspojke och get, och nog förstod att den lille kände sig
+sorgmodig, var bredvid honom. Aftonvardsmörgås bar hon med i en liten
+korg, som äfven innehöll bröbitar åt Gullspira.
+
+  _________________________________________________________________
+
+                         TRETTIONDE KAPITLET.
+                            UTE I BÄRSKOG.
+
+Det var midt i högsommaren. Ängarna stodo som brudar i skrud af
+blommande klöfver, kamomill, prästkragar, blåklockor, gul spirea.
+
+Smultron och åkerbär svällde högröda vid dikesrenarna. Inne på
+skogssvedjorna mognade hallonen, och de milslånga myrarna stodo fulla
+af hjortronskart, som bernstensgul eller rosenfärgad ännu höll sig i
+skydd af det fyrklufna, blågröna, hårda blomfodret.
+
+Nere vid gårdarna gingo slipstenarna för liar, som hvässades. Utanför
+stuguväggarna stodo räfsor i granna färger. Ty höbärgningen stod för
+dörren och med den följde något af fest och rutsch, af lif och
+arbetsglädje.
+
+Men ännu hade den icke börjat. Ännu voro korna kvar oppe vid
+fäbodarna.
+
+Ante och Maglena, hvilka hade dragit sig ifrån bygden, hörde och såg
+både kor och getter, där de nu gingo skogsstigarna fram mellan
+fäbodarna. Hunno de fram till en sådan innan kvällen var det godt. --
+Hvarom inte så tyckte de inte att de foro illa af att stanna ute under
+en eller annan natt.
+
+De togo då kvällsvard från någon riktigt rar blåbärsglänta och sofvo
+sen i ljungen fast solen, som den har för vana där uppe i Norrland,
+lyste nästan hela natten.
+
+Ante hade lärt sig att göra långlur af granspjälkar och björknäfver
+och han hann knappast vakna och sätta sig opp i mossan, som glittrade
+af dagg, förrän han var i färd med att blåsa, stornöjd när han kunde
+få fram några toner i följd.
+
+Outtröttligt fortsatte han med sitt blåsande, när han inte hjälpte
+Maglena att repa fina rötter och sega refvor, af hvilka de skulle
+sätta ihop korgar att sälja när de åter måste ut på bygden.
+
+En afton, det var just innemot slåttandstiden, voro Ante och Maglena
+midt inne i villande skogen. Det var lördagskväll och de hade kommit
+till en så fin plats, just råkat på en skogsglänta ljufligt skuggad af
+hängbjörk och andra löfträd.
+
+En liten å, i hvars djupa, klara vatten forellerna plaskade till och
+kastade sig opp i silfverblänk, flöt sakta porlande fram i närheten.
+Midt i gläntan fanns en väldig sten. Stenen var platt ofvanpå, och
+ehuru den var så hög och brant, att den knappt var tillgänglig, hade
+Ante med otrolig möda kraflat sig opp dit emedan han ansåg den vara en
+passande predikstol för den, som ville hålla gudstjänst i skogskyrkan
+på lördagsafton.
+
+Maglena, som var nedanför hade redan ringt helgsmål:
+
+"Bing, bång, bing, bång", och samtidigt dunkat emot stenen med en
+annan sten, som hon tyckte gaf ett klingande ljud ifrån sig.
+
+Ante stod där uppe på klippknallen, allvarlig, med hufvudet böjdt och
+händerna knäppta. Maglena satt på en mosstufva lika allvarlig hon,
+äfven med knäppta händer.
+
+Prästen Ante läste med ett högtidligt tonfall en psalm ur en gammal
+sångbok, som mor haft:
+
+  "Det ringer till hvila och veckan går ut,
+  sabbaten sig nalkar och mödan tar slut.
+  Tack evige Fader för hälsa och frid,
+  och nådenes gåfva i nödenes tid.
+
+  Du varit mitt stöd i mitt arbetes svett.
+  Min börda du lättat, mitt bord du beredt.
+  Och om i min blindhet jag knotat ibland,
+  du tog dock ej från mig din skyddande hand."
+
+Ante hade höjt hufvudet. Eftermiddagssolen, som sköt strålar rätt ned
+mellan trädstammarna lade ett skimmer af ljus om hans brunhyllta,
+kantiga lilla ansikte med de djupa, allvarsamma ögonen och
+mörkskiftande håret.
+
+  _________________________________________________________________
+
+                       TRETTIOFÖRSTA KAPITLET.
+                       I STRID MOT BJÖRNTASSE.
+
+Ante började just med "Ja nu skola vi predika om", när han afbröts och
+tvärtystnade för ett ohyggligt brakande ljud af torra rötter, som
+bräcktes, af grenar, som knäcktes. Ett flåsande, hvinande läte som af
+ett dödsskrämdt, jagadt djur hördes närma sig.
+
+I samband därmed förnams ett doft, hemskt mumlande, ett brummande, som
+kom trädens stammar att skälfva.
+
+Något hvitt glänste fram. I dödsjagadt lopp kom en ung kviga brytande
+sig ut ur skogen, emot gläntan.
+
+En slagbjörn var henne i spåren, en brun, lurfvig best, med de små
+ögonen, ondskefullt och hungrigt lystna, glimmande ut ur hufvudpälsen.
+
+I ett tag kastade Ante ner boken han skulle predika ur. Han grep
+blixtsnabbt efter långluren, satte den för munnen och blåste till allt
+hvad hans lungor förmådde, midt i öronen på björnen, som löpte tätt
+förbi stenen efter kvigan, som han just ämnade rama.
+
+Björnen vacklade tillbaka inför så otäck, oväntad olåt midt i hans för
+alla oljud så ömtåliga öron. Det var rent som om han fått ett slag i
+hufvudet, ty de ljud Ante förmådde aftvinga långluren voro
+förskräckliga, och hittills hade han icke förmått att få ur den annat
+än dessa hemskt skrällande, ohyggliga missljud.
+
+Björnen reste sig på två ben och tog åt örat med ena framlabben.
+
+Han fick se pojkbytingen på stenen och vände sin uppmärksamhet emot
+honom, medan kvigan bölande, med svansen i vädret dref ut i skogen.
+
+Om Antes tillvaro där uppe på stenen med björnen, som rasande ramade
+med labben opp efter honom, var allt annat än treflig, så var
+Maglenas, hvilken uppehöll sig ensam där nedanför, ej mycket bättre.
+
+Hon vågade ej röra sig och hon vågade ej skrika, ty Ante tjöt åt henne
+emellan det han skrålade i luren emot björnen, att hon skulle tiga, så
+att besten inte hörde att hon fanns.
+
+"Tiga!" Ja, det var inte så lätt att tiga för den, som liten och ensam
+var några steg ifrån en hungrig, vredgadt brummande björn, för hvilken
+man skulle kunna bli en munsbit, och som dessutom kände dödlig
+förskräckelse för en i nästan samma farliga belägenhet försatt broder,
+hvilken var det enda man ägde i hela vida världen.
+
+Men ändå kunde Maglena hålla styr på sig själf och låta bli att
+skrika, fastän hon darrade som en liten asp när nordanstormen rister
+den.
+
+"Klara dej opp på östsidan", tjöt Ante ilsket, för att med samma röst
+skrämma björnen, när han inte orkade blåsa. Maglena sprang i några
+flygande steg mot stenen, broderns ord nådde henne befallande som hade
+de följts af piskrapp.
+
+Hon slängde af sig näfverskorna, satte tår och "fingerkrok" i
+stenskrefvorna -- bröt sig, bräckte naglar, var blåröd i ansiktet af
+förskräckelse och ansträngning -- i hvar minut färdig att förlora
+taget med fingrar och tår och störta baklänges utför. Ante hörde
+hennes flåsande mellan björnens olåt. Han tog ett par språng tillbaka,
+böjde sig ner och tog tag så hon kom upp öfver värsta stupbranten.
+
+Maglena blef med ens förunderligt stark och modig. I jämförelse med
+huru hon haft det där nere, på tu man hand med björnen, kände hon sig
+här uppe, med Ante invid sig, nästan trygg och skyddad. Denna känsla
+återgaf henne krafterna och satte lif i hennes lemmar och ljud i
+strupen.
+
+Hon hade hört att man kunde skrämma björnen genom skrik och olåt och
+ett morskt uppträdande. Och väl visste Maglena att han var rädd för
+blicken ur folks ögon, så hon lade sig framstupa med hufvudet öfver
+stenen och illskrek emot björnen, som vid hennes åsyn förbluffad gick
+baklänges ett par steg och plirade upp emot henne med en sorglustig,
+nästan skrämd glans i ögonen.
+
+Han såg inte så farlig ut här uppifrån heller, tyckte Maglena. När han
+så där satte hufvudet på sned och gnällde till som om han fått ondt i
+öronen af långlurens hväsande, spruckna illvrålande, såg han ju rent
+missmodig och tungsinnad ut.
+
+"Tig aldrig så lite Ante", skrek Maglena retligt, oljudet blef för
+vidrigt äfven i hennes öron. Ante sänkte luren häpen öfver systerns
+oförfärade röst.
+
+"Gamling, Björntasse", sade Maglena med ögonen stadigt fästade på
+björnen nu, liksom hon brukade när hon ville få andra onda djur goda.
+"Nasskusgubbe"! -- Hennes röst ljöd innerligt smekande. "Du få int
+vara sint på oss. Vi är små, vi, och ensammen å ha int nån'ting te
+värje oss me mot dej."
+
+Björnen ref sig med tassen bakom örat, hans ögon blefvo mindre onda.
+Den klingande, smekande rösten och människobarnets fasta, goda,
+viljestarka blick gjorde honom osäker och tvekande, om han skulle
+fortsätta med försöken att klara sig upp öfver stenen och ta pojken
+som ersättning för den läckra kvigan han låtit slippa undan, eller om
+han skulle ge sig och lämna små människostackare i fred.
+
+Björnen sänkte sig grubblande ner, beredd att taga fäste på jorden med
+alla fyra då han åter, topp rasande reste sig på de två, nu med ens
+åter förbittrad och viss om huru han ämnade gå till väga i valet.
+
+Pojkens förhatliga långlursskrän slog honom ju på nytt i öronen. Han
+vardt vild och rasande af det. Aldrig tanke på att den som
+frambringade slikt afgrundsskrän skulle få behålla lifvet.
+
+"Ante då, hvad du förstör för oss", jämrade sig Maglena, gråtfärdig.
+"Nu är han lika sint, ja mycke värre, för de spräng i örona på'n och
+han vet sig int till. Kan du int tiga!"
+
+"Tiga, när han kan klöse sig fast i skrefverna och vara här oppe i ett
+enda tag och göra slut med oss på en gång."
+
+Ante grep åter till luren.
+
+"Jag säg ändå, jag, att du ska tiga", hviskade Maglena med underligt
+glänsande ögon. Hon reste sig snabbt och ryckte luren från brodern.
+
+Åter kastade hon sig ned med hufvudet öfver stenen. Det ljusa, i solen
+gnldskimrande håret, lyste om henne, ögonen strålade af godhet och
+medlidande, och ångest.
+
+"Käre, käre dej, Fnaskjen, Myrtus, Storfar, var int sint, utan gå
+härifrån. Du har hela skogsvidden te vara på, alla bär kan du äta på
+sommarn. På vintern har du ide och behöf int gå lande rundt efter
+maten."
+
+Björnen blef åter betänksam. Han sänkte sig på tre fötter, satt med
+höger framtass hviftande i luften, som för att svalka sina upprörda
+känslor eller hämta krafter till nytt anfall.
+
+Ante var helt förbluffad öfver systerns märkvärdiga sätt att liksom
+lugna odjuret. Han kom underfund med att björnen ilsknade till när han
+bara fick honom själf i sikte, och att det var Maglenas röst och ord,
+som gjorde besten spak.
+
+Så Ante klef undan och satte sig ner utom synhåll för det farliga
+vilddjuret.
+
+"Sjung för'n, Maglena", hviskade han. Ante insåg att om Maglenas
+blotta tal gjorde sådant intryck på björnen, skulle hennes sång ha
+ändå kraftigare verkan. "Sjung", upprepade han, "så vi slipp härifrån
+innan natten."
+
+Maglena var som i yrsel och utom sig i den kampen att stilla björnens
+onda, uppretade sinne, så det föll sig inte underligare för henne att
+taga till sången än orden, då de, huru smekande och bedjande hon än
+uttalade dem, ej förslogo.
+
+  "Du är min ros och min lilja",
+
+sjöng hon med först darrande, osäker stämma. Tårar kommo i Antes ögon
+när han hörde henne.
+
+  "Ingen skall oss kunna skilja",
+
+sjöng Maglena, modigare, när hon såg björnen intaga sin naturliga
+ställning på fyra fötter, och med hufvudet på sned utan egentlig
+ondska, men med undran i blicken glo upp till henne.
+
+  "Förrän döden han hafver vunnit sin vilja",
+
+slutade Maglena med det ljufvaste vemod i rösten.
+
+Det flög en reflex ifrån solens gyllene glans från hennes hufvud, från
+hennes ögon, hvilka ej lämnade björnen.
+
+"Björntasse, Myrtus, Storfar" ruskade på sig. Han kände sig besviken,
+nedslagen och besvärad. Efter en stunds begrundande sänkte han
+hufvudet, som skamsen, och luffade iväg inåt skogen utan att följa den
+bortflydda kvigans spår.
+
+"Sir du han går, stackarn, han skäms för han är vilddjur å vi är
+folk", sade Maglena. Hon såg med en rent af ofattligt medlidsam blick
+efter björnen, som när han kom utom hennes ögons välde lufsade iväg så
+det brakade i skogen där han for fram.
+
+Ante blef i en hast helt upprymd. "Ja nu bli de int annat för oss än
+te ge oss från stenen här och in i blåbärsskogen, för jag är farligt
+hungrig."
+
+"Nog får blåbärena vara för mej. Här stanna jag då natten öfver, jag
+är så trött som om jag hade gått på en dag från Frostmofjälle och
+hit", svarade Maglena, som nu hvit i synen, med skälfvande knäveck
+sjönk ned på stenens mossbädd.
+
+"Så går jag ner i skogen ensam, och noppa bär till dej å, för de är du
+värd å mer till."
+
+Ante beredde sig att äntra ner. Han stod redan på stupet med knän och
+tår färdiga för nedhasande, när han hörde en grann, drillande kåkning
+inte längre bort än som en fjärdingsväg vid pass.
+
+Han flög upp igen på stenen med en hast som om han fått vingar.
+
+"Maglena, stinta! De är folk ute i skogen, hur ska dom finna oss, då
+vi int orka kåka igen."
+
+"Ta långlurn, gosse", ropade Maglena ifrigt, äfven hon hade sprungit
+opp, all trötthet var som om den aldrig funnits.
+
+"Hör, de är en fäbostinta, som kåkar å de en, som är fri till att kåka
+ändå, så grant som det låt."
+
+Ante tog långluren och blåste det mesta han orkade, "tru, pirituut,
+pruth-tu-hut."
+
+"Dom kåka och ropa efter kvigan."
+
+"Svara Ante så vi få säga att lillkon är åt de här hålle."
+
+"Stinta jag skäms, så ledt som de låt, när jag ska till att blåsa."
+
+"Ska folke vara i ängslan för kon och kanske mista na, om hon lägg ner
+sig i myran, bara för att du skäms. Hade du int haft långlurn när
+gammeln skulle sta och rama kvigan så vore hon själ (död) nu. Blås på
+rappe hör du."
+
+Ante slängde långluren till munnen. Han fick fram så rysliga
+trumpetande och öronspräckande läten att Maglena måste hålla sig om
+hufvudet med bägge händer.
+
+Men när han tystnade hördes både kåkning och folkröster närmare.
+
+  _________________________________________________________________
+
+                        TRETTIOANDRA KAPITLET.
+                          OPPE I FÄBODARNA.
+
+Ante och Maglena stodo kvar på stenen. De började skrika, ropa och
+försöka med kåkande själfva, så upplifvade blefvo de af de granna
+ljuden, som gåfvo eko i skogen i klingande, rullande toner.
+
+Men när folkröster hördes ända invid dem blef Maglena åter så svårt
+blyg. Hon kröp ner på stenen bakom Ante. Inne i småskogen skymtade hon
+ett rödrutigt hufvudkläde och en blå bomullskjol. Snart hörde hon en
+god, deltagande stämma ropa: "Men barn, hur har ni kommit opp dit?"
+
+"Och huru i all världen ska ni kunna komma ner", tillade en annan
+stämma. Det var en barnröst.
+
+Maglena reste sig på stenen.
+
+"Å, kom ner hör du", ropade den lilla flicka, som stod nerom stenen,
+med bedjande röst. Hon var herrskapsklädd i hemväfd blårutig
+hamptygsklänning, förkläde af hvit rödprickig kattun och, hvad som
+väckte tvekan och oro hos Maglena hon bar hatt med ett blått band om
+kullen.
+
+Två ljusa, tjocka hårflätor voro hoprullade och uppfästade med mörkblå
+rosetter vid öronen. Så det var grufsamt ohyggligt att komma ned till
+så riktigt herrskap.
+
+Men Ante dref på. Han hasade före och fick henne ändtligen med ned.
+
+Väl där nere kände Maglena sig ändå lycklig och trygg, som om hon från
+ett skeppsvrak kommit på torra landet.
+
+Sara, som kåkat så grant, såg så snäll och behändig ut.
+
+Hon bar en liten getarkunt på ryggen. Den svängde hon af sig och tog
+fram ur den aftonvardssmörgåsar med getost och messmör.
+
+Sara talade om för barnen att hon var fäbostinta i prästbodarna, att
+Elsa var prästens äldsta dotter, som med henne måst ge sig iväg till
+skogs för att leta efter lilla Gullstjärna, som inte kommit hem
+kvällen förut med de andra kräken. De voro rädda att björn rifvit
+henne, för det hade sports, att man sett en ungbjörn på skogen och en
+kunde inte veta om han nöjde sig med blåbär eller redan tagit vana af
+att smaka blod.
+
+"Det var min ko", sade Elsa. "Jag har fått mjölka henne alla dagar
+medan vi varit i fäbodarna, och hon slickade mej och sprang efter mej
+hvart jag gick. Jag sörjer Gullstjärna förfärligt."
+
+"Inte har björntasse rifvit' na än int, fast han vari efter' na", sade
+Ante tvärsäkert. "Han bara skrämde' na. Åt de där hållet sprang hon.
+Där är en myra så hon har väl förr lagt ner sig i den. Men om så är så
+hinn vi nog få opp' na för då ha hon nyss komm dit."
+
+En långlurlåt ljöd i granna drillar borta från det antydda myrhållet.
+
+"Gulla häller, Kalle ha' funnit Gullstjärna", ropade Sara, röd om
+kinderna och strålande af fröjd. Hon slängde kunten på ryggen, och
+drog till med en motkåkning så det ljungade i skogen.
+
+Så sprang hon i väg i sina näfverskor så snabbt och lätt att barnen
+hade möda att följa henne.
+
+En ko hördes råma vildt och skälfvande.
+
+När barnen hunno fram emot myran sågo de Gullstjärna stå där drypande
+våt, gyttjegrå om sin annars rödhvita hud.
+
+Kalle, prästgårdsdrängen och Sara, som kommit lite före dem just lagom
+för att få opp kon ur myran innan hon fick hufvudet i vattsörjan,
+stodo bredvid henne smekande och pratande upplifvande ord. Sara
+tackade Kalle som om han hade räddat kon fastän Elsa försäkrade henne
+att Ante och Maglena ensamma gjort det. Hon anförtrodde sina nya
+vänner, att Sara var så svag för Kalle så det inte fanns något på
+jorden som hon inte trodde att han förmådde. Precis så där hade
+Annika, deras förra fäbopiga varit med Abraham förr i världen och de
+voro gifta nu.
+
+Kalle hade kommit till fäbodarna just nu. Han skulle klöfja hem med
+smör och ost om tisdag, då korna skulle hem i huvela (höbergningstid),
+men inte behöfde han väl komma redan på lördag för det. Nej det var
+bara för Saras skull.
+
+Elsa höll Maglena vid handen, Ante gick äfven vid hennes sida, när de
+kunde komma fram så i skogen, och icke måste krafla sig öfver
+rullstensvägar, hoppa på slippriga stenar i bäckar, eller gå och
+balansera med armarna utsträckta och tungan till hälften ur munnen när
+de skulle öfver smala våta spänger, som lågo kastade öfver den
+gungande myrens många lömska undervattendrag.
+
+Det rök ur skorstenen till störes när sällskapet, med kon i följe,
+ändtligen hunno opp till fäbodvallen.
+
+Och det var redan rätt sent på aftonen, fast ljust som på en klar
+sommardag. Bara så underligt tyst, då alla fåglar, utom gök och trast
+slumrat in. Koskällor och kåkning och långlurslåt hördes inte heller
+längre inifrån skogarne. Den klara lilla tjärnen, som blänkte nedanför
+fäbodvallen låg stilla som om den slumrat, täckt af en fin
+töckenslöja.
+
+Men där blef lif i alla fall nu när Gullstjärna, som man varit i sådan
+oro för, syntes midt i flocken af kändt och okändt folk.
+
+Kon sprang in genom det öppnade ledet, rätt till fähusdörren, följd af
+Sara.
+
+Ante och Maglena stannade förfärade. Det var väl mest vittror de sågo
+där uppe vid störes.
+
+Fem stycken barn tokigt klädda, som om de varit i bara särken, stodo
+på en hög, platt sten där utanför, håret hängde om dem oflätadt och de
+voro barfotade och barbenta. De höllo hvarandra i händerna, slängde
+med armarna i långsam takt och sjöngo:
+
+  "Sädesärlan, fåreskällan, stenskvättan, sädeskeppan följas åt."
+
+Ante och Maglena kunde ju icke förstå att barnen där sjöngo för att
+skrämma troll och varg från fäbodar och kreatur, och att de hade
+hittat på olika låtar för hyar kväll, samt att de måste vara
+allvarsamma och hvarken prata eller skratta under det de sjöngo.
+
+De måste nu afsluta sången fastän ögonen brunno i dem af undran och
+nyfikenhet när de sågo de bägge vandringsbarnen borta vid ledet.
+
+"Fö-öljas åt", slutade de låten, som Angela hittat på denna gång och
+som var vacker och lättsjungen.
+
+Men nu hoppade de, rappa som vildar, ner från stenen och gnodde bort
+till ledet.
+
+Om inte björnen gått där ute på skogen så är det fråga om huruvida
+Maglena, ja äfven Ante, inte rymt dit direkt igen vid så farlig syn.
+
+"Nu äro vi vilda svanor", skrek det underliga vitterföljet, "och nu
+ska vi göra er till svanor också. Snart går solen opp och då flyga vi
+bort till Egypten", halfsjöng en. Hon hade röda kinder, ögon, som
+lyste som gnistor, och hår så långt och tjockt som en hästman.
+
+"Prinsessor finnas där med lockigt hår, de äta på guldfat", drillade
+en annan, en så fin och vacker, med rödt bälte om särken, och med
+lockigt hår, som flög om hufvudet på henne när hon sprang i dansen.
+
+"Vi flyga öfver Medelhafvet och ta' er med oss, bara vi inte drunkna i
+hafvet", gnolade en annan rödkindsstinta med svart hårman och stora
+ögon.
+
+"Plums pladask, i haf och slask", storskrek en till liten en. Hon stod
+vid en vattengöl och hoppade jämfota så leret flög om henne och
+färgade hennes fötter och ben gråa.
+
+"Sjung, och hitta på nån'ting du också, Sylvia, annars är du ingen
+svan", fortsatte hon.
+
+"Jag kan ju ingenting", svarade Sylvia, en fin liten flicka, som såg
+ut som den grannaste docka.
+
+"Hitta på åt mig du Ingegärd, för jag kan ju bara sånt som stora
+sjunga, sådana där krummelursånger, och det låter inte vackert här."
+
+"Nej svanor sjunga inte sådant", medgaf Ingegärd, hon med tjocka manen
+och goda ögonen.
+
+  "Kullen tova",
+
+sjöng Ingegärd i Sylvias ställe släpande och vemodigt, på geterskevis.
+
+  "Tolf män i skoga.
+  Tolf män äro de.
+  Tolf svärd bära de.
+  Mig vilja de bortlocka.
+  Kullen to o-va."
+
+"Nu ska vi dansa, motsols omkring er, nio varf, och så bli ni också
+vilda svanor", ropade Viva, som kom skuttande fram från lergölen.
+
+De togo alla i ring om de af ängslan och undran mest förstelnade
+fjällbarnen. De dansade i takt och slängde våldsamt med de
+sammanslutna armarna och händerna:
+
+  "Ptro, vall. Ptro, vall.
+  På skallebofall.
+  Där är getter, där är fä.
+  Där är små flickor och gossar, att leka me."
+
+Inte tycktes då Ante och Maglena i denna stund likna "små flickor och
+gossar", som man kunde "leka" med.
+
+De stodo blossande röda med nedslagna ögon och kände sannerligen mera
+lust att gråta än att ge sig i dans.
+
+Elsa kom springande och räddade dem.
+
+"Mat och kaffe fanns i ordning i störes!"
+
+Hon drog Ante med sig. Ingegärd och Sylvia togo Maglena mellan sig och
+sprungo i väg öfver vallen, uppåt störes.
+
+Sara stod inne i den svala, halfmörka mjölkkammaren och hällde upp
+mjölk i trågen. Hon hade dörren öppen ut till det stora rummet. En
+stor spis fanns i hörnet vid dörren, där brann elden hög, fast det var
+varma, ljusa sommarnatten.
+
+Men potatisen hade kokat öfver den och kaffet, för koletarna.
+
+Sara, hon var så nöjd att slippa sätta sig och mjölka korna nu midt i
+natten.
+
+Hon hade blifvit rent förundrad att finna alla korna mjölkade, utom
+Rosenpånosen. Den kon "slog" och ville inte "ge ner mjölken" när bara
+barnungar kommo dinglande med mjölkstäfva och pall och satte sådant
+ifråga.
+
+Ingegärd förklarade att de inte hade kunnat tåla att höra huru korna
+läto om sig, med mjölken som spände i jufren på dem. Därför hade de
+mjölkat.
+
+  _________________________________________________________________
+
+                       TRETTIOTREDJE KAPITLET.
+                          GRAL OCH ALLT VÄL.
+
+Alla barnen hade omsider kommit i säng och i sömn. Men nu var det
+riktigt vedervärdigt snopet för sex af dem att vakna i halmbäddarna i
+"öfver" och "nedersängar" långt fram på söndagseftermiddagen och finna
+störes tomt på folk.
+
+Mycket värre ändå, finna fähuset med alla kor, som de föresatt sig att
+mjölka, tomt det med. Korna, som de "delat ut" på hvar och en att
+mjölka, den mest lättmjölkade, Dansros, till Viva, voro all världens
+väg, ute på bete i skogen. Getterna likaså.
+
+Pelle otäckingen, hade inte gjort som han lofvat, när han på natten,
+långt efter de andra kom hem efter att ha' varit och letat efter
+Gullstjärna han med.
+
+Han hade lofvat att ta' alla barnen med ut till skogs som getare. De
+skulle ha' fått ro i lillekan öfver ån, till bruksbodarna, där dom
+hade en stor svart tjur ifrån främmande land. En tjur, som hade
+mässingsring i näsan och kedja i pannan, och som vardt så storsint när
+han såg barn att han vrålade, så det rök ur mulen på'n och han fick gå
+i särskild inhägnad om da- garna.
+
+Och Pelle hade lofvat att de skulle få fiska foreller i en liten
+fjällbäck. Och han skulle lära Ante blåsa bockhorn, som är lättare att
+blåsa i än långlur. En håla skulle de ha' fått se, där röfvare hade
+hållit hus i förra tider. Man kunde krypa in i den så lång man var,
+genom ett hål som knappast syntes i berget, och sen stå där inne om
+man så var femton man stark.
+
+Pelle skulle ha' visat dem en plats i skogen där mossan var hvit i en
+rund ring, midt i grönmossan, efter vittror, som brukade dansa
+där. Och han hade lofvat att föra dem till ett ställe i berget där han
+en gång sett en huldra. Hon hade varit grönklädd, med långt hår, gult
+som kornhalm, och hon hade sett på honom och lockat så att han så när
+hade följt henne, om han inte, i detsamma han sprang sta', hade fått
+för sig att hon säkert var en huldra och sagt ut Jesusnamnet för
+henne. Då hon hade slunkit bort och blifvit som ett baktråg.
+
+Och alla bär, som de skulle ha' plockat, och kattguld och hvita
+marmorstenar, som Pelle lofvat dem, och som fanns bara på ett enda
+ställe.
+
+Så mycket knot och missnöje. Så jämmerligt sura miner som syntes oppe
+i störe denna dag, skulle inte lätt kunnat upptäckas en så strålande
+solskensafton.
+
+"Där glor solen in genom fönstret, och gör sig till, som om den vore
+så glad och förnäm", fnyste Ingegärd och slet i hårtestarna, som hon
+flätade.
+
+"Den ser ut som om den tyckte att vi skulle vara glada bara för vi ha'
+den", puttrade Gertrud och knöt en förarglig hårdknut på
+underkjolsbandet med ilskna, häftiga rörelser.
+
+"Och inte en eldgnista i spiseln", muttrade Elsa. Hon var klädd och
+färdig, och stod så godt som midt opp uti den väldiga spiseln med ett
+fång stickor, som hon lade på den ganska försvarligt glimmande glöden.
+
+Elden flammade genast opp, och nu förklarade Elsa att hon "brände upp
+sig" fastän där nyss icke funnits "en gnista eld."
+
+Det var väl söndag och man skulle väl åtminstone den dagen få kaffe
+till skorpor, som man haft med hemifrån.
+
+"Kom inte stickande med blåmjölk, det säger jag dej", sade Angela med
+formlig grälton till Elsa, som med en tom träskål gick åt
+mjölkkammaren till. Angelas långa silkeslockar hade trasslas sig då
+hon glömt att vrida fast dem om papiljotter på kvällen. Hon var så
+retlig och otålig, att Viva påstod att det fräste om henne, när hon
+spottade på ett finger och nuddade vid henne, som man gör när man
+känner om ett strykjärn fräser hett.
+
+"Du är dum! Tarflig är du också", upplyste Angela Viva, som barbent
+satt opp underkjolen med nålar som byxor och sade, att hon var herre i
+huset och att hon hade rättighet att vara hvad och hur hon behagade.
+
+Sylvia satt upprätt i nedersängen och grät. Allting var "tråkigt" och
+hon längtade efter sin mamma. "Hu-hu-hu", snyftade hon. "Hvad skulle
+jag här att göra. Det var mycket finare och bättre hemma."
+
+Hvilken anmärkning nog var ganska riktig om hon jämförde föräldrarnas
+storstadsvåning på tio praktrum, som inneslöto taflor, mattor,
+kristaller och silfver tillika med svällande bäddar, finaste linne och
+sidentäcken, med rummet hon nu vistades uti.
+
+Mossan satt gulgrön mellan springorna i timmerväggarna. Bänkar och
+pallar voro visserligen blanka, men af nötning, samt grofva och
+omålade. Golfvet var väl knappast hyfladt, med stora springor, dörren
+klumpig med stor järnhake för, i stället för lås. Sängen, i hvilken
+hon nyss vaknat "på galen ända", var fylld af prasslande halm, täckt
+med ett groft lärftslakan. I stället för "sidentäcke" hade hon en
+fårskinnsfäll att dra opp omkring sig, fast hon var så het af värmen
+att hon velat kasta den all världens väg.
+
+"Ja, hvem bad dig komma med", bjäbbade Viva. "Du kunde ha' stannat
+därhemma utan oss, --finnos--grinsibba där! Du har i alla fall fått
+halfva lakrisstången, som vi hade med till kalas, och största
+bröstsockersbiten, när Elsa delade, och en hel kopp hafregryn när vi
+fingo hvar sin half, bara för att Angela inbillade oss att det är
+förnämt att låta främmande äta opp allt som är fint och som om man
+vill ha själf --."
+
+"Du goda tid! Jag tror rent att du är förtrollad Viva", gnällde
+Sylvia, hvilka med armbågarna på uppdragna knän satt kvar i sängen
+och, med det hvitblonda håret stretande ut mellan fingrarna, som hon
+höll om hufvudet, företedde en bild af djupaste elände.
+
+"Du stora värld. Lakrits! En fattig lakritsbit, det räkna ni på! Jag,
+som skulle kunna få ett hus utaf bara lakrits, med fönster af
+bröstsocker och tak utaf knäck, och med vägar omkring utaf bara
+hafregryn. Pappa har förfärligt mycket pengar, det säger Lina där
+hemma och jag skall be pappa bygga mig ett sån't hus och du skall inte
+få så mycket som slicka lakritströskelen en gång."
+
+"Det har du så rätt i, min lilla kulting", smilade Viva och kysste på
+fingret åt Sylvia.
+
+Hon hade satt en liten brun björkkvist i munnen och låtsade röka, där
+hon gick fram och tillbaka med händerna i "byxfickorna".
+
+De hade haft en riktig finskräddare från staden hemma en tid, att sy
+fars och drängarnas hemväfda kläder, och Viva återgaf noga hans
+rörelser och uttryck.
+
+Hon satte sig på en trebent stolpall bredvid sängen och sjöng,
+släpande med halfslutna ögon:
+
+  "På blomsterklädd kulle satt Hjalmar och kvad
+  om sommarens fägring en gång,
+  och rosornas kalkar och blommornas blad
+  sig bugade djupt vid hans sång."
+
+"Tyst då, Viva", hväste Ingegärd, "du väcker upp småstackarna här inne
+i mjölkboden."
+
+"Ja, ser lilla sötnosen, de var just meningen de", jollrade Viva och
+vindade så mycket hon förmådde emot systern.
+
+"Se jag vill inte att di skola råka in i samma eländesexistens som vi.
+Det fins ingenting gemenare, rysligare än att vakna på morgonen då det
+är kväll."
+
+  "Han såg endast henne",
+
+fortsatte Viva.
+
+  "Såg rosen, som brann lik purpur på snöhvita hyn",
+
+gastade hon nu alldeles invid mjölkkammaren. Hon tvärtystnade, häpen
+och ytterst illa till mods.
+
+Dörren utåt öppnades i detsamma, och i den visade sig Ante och
+Maglena. Färdigklädda voro de, kammade, blanktvättade, glada och blida
+så att det lyste som sol om dem.
+
+Maglena bar händerna fulla af skogskonvaljer, linnea och
+skogsstjärnor. Ante hade gjort rifvor (lådor) af björknäfver, sex
+stycken. Han bar dem försiktigt uppradade på ena armen.
+
+De voro till brädden fyllda med tidigt mogna hjorton.
+
+"Är ni oppe?" frågade Viva skarpt, fast hon såg dem fullfärdiga
+framför sig. "Jag trodde att ni sof. Hvarför i all världen ha' ni
+stigit opp?" fortfor hon med afund- sam, mycket ogillande stämma.
+
+"För Pelle väckte opp oss innan han gaf sig åf me kräken i morse."
+
+"Fy en sån' otäcking, som inte väckte oss", sade Gertmd med nästan
+gråt i rösten.
+
+"Han gjorde nog hva' han kunde", sade Ante. "Han bå' ropa och skrek in
+genom dörren här, och tuta i långlur precis tätt bredvid sängväggen.
+Sara kåka och Kalle blåste i bockhorn. Korna lät nog om sig bra, då
+dom flöjde (rusade) i väg å, så vi trodde att ni vardt vaken åf de".
+Ante dukade fram myrbären på det lilla bordet framme vid fönstret
+medan han afgaf sin förklaring.
+
+"Äsch, inte kan man vakna af bara så pass, de visste han mycke väl",
+fnyste Ingegärd. "Sånt' där somnar man just af."
+
+"Ha' ni varit ute ni nu, och haft roligt hela dagen?" frågade Elsa
+nästan förebrående.
+
+"Ja, jag vet int' om vi haft roligt. Men vi ha' hjälpt till i fähuse,
+vi ha' mjölka alla getterna", upplyste Ante tveksamt.
+
+"Ja, de var väl roligt de", afgjorde Gertrud.
+
+"Och så ha' vi måkat" (skoflat undan gödsel).
+
+"Det är roligt också, för det blir så fint efter", påstod Ingegärd
+bestämdt.
+
+"Och så skrapa vi korna innan dom släpptes ut", sade Maglena belåten.
+
+"Precis det bruka vi få göra också", föll Gertrud in. "Och de äro så
+glada och slickas till tack. Usch, usch, usch! Och vi ha' bara sofvit.
+Och det är nästan sista dagen i fäbodarna. Just som om vi inte kunde
+sofva så mycke som behöfs hemma, under skoltiden."
+
+"Ja, fy så rysligt, och så alldeles ohjälpligt", suckade Ingegärd.
+
+"Och sen ha' ni kanske varit i skogen, och på myran?" frågade Angela,
+som ännu arbetade med att få lockarna att ligga fina nedåt halsen.
+
+"Ja, men, i körkan å", svarade Maglena allvarsamt, fast lite försagd
+och tveksam.
+
+"I kyrkan?" skreko barnen på en gång. "Kyrkan, men den är två mil
+härifrån!"
+
+"Tyst Maglena", varnade Ante och såg mäkta besvärad ut.
+
+Maglena satte händerna under förklädet och kröp ner på tröskeln i den
+öppna dörren, tydligen besluten, att lyda broderns uppmaning.
+
+"I hvilken kyrka? Säg, hör du!" frågade Elsa och gick med en påbredd
+smörgås ut i dörren, till Maglena.
+
+"De var ingenting. Jag bara sa' så."
+
+"Hör du Maglena, var ni i en låtskyrka?" sade Ingegärd, som med sin
+smörgås slog sig ned bredvid Maglena.
+
+"Jag vet int' hvad sånt är för slags körka", afvärjde Maglena.
+
+"Lilla söta, fina Maglena, säg till mig, bara till mig hvad ni varit i
+för kyrka", hviskade Sylvia.
+
+I sitt långa nattlinne sprang hon ur sängen, öfver golfvet och kastade
+sig ner i knäet hos Maglena, med armarna om hennes hals. "Lilla, söta
+Lena, säg för mig, bara för mig!"
+
+Maglena såg ängsligt bort till Ante, som helt ordentligt satt framme
+vid bordet och åt myrbär och gräddmjölk tillsammans med Angela, Viva
+och "Rofvorna", som prästbarnen Ingegärd och Gertrud kallades i
+förening.
+
+"Säg de om du vill", medgaf Ante, som såg systerns vånda.
+
+"Till mig, bara till mig", hviskade Sylvia.
+
+"Hur såg kyrkan ut?"
+
+"Grön inni, me blått tak."
+
+"Var det skogen? Var det Gud, som var prästen?" hviskade Sylvia,
+plötsligt mycket allvarsam. "Gud har varit hos oss och tagit tillbaka
+lilla syster Eva, som jag hade förr. Hon har så roligt nu att hon inte
+vill komma igen till mig. När jag har tråkigt så tänker jag nästan
+också gå till henne, opp till Gud. Säg, var det Gud, som var prästen?"
+
+"Nää, de va bara Ante."
+
+Viva hade smugit fram. Hon hörde namnet på prästen.
+
+"Vet ni hvad", skrek hon, "nu, när vi äro färdiga och ha' ätit och
+allting, så ska' vi gå i kyrkan. Ante får vara präst, för han har
+predikat förut i dag för Maglena."
+
+Ante rodnade upp öfver öronen.
+
+"Ja, Ante, är du van att vara präst så skall du predika för oss", sade
+Elsa mildt och allvarligt. "Vi ha' bara sofvit, och varit otäcka och
+grälat på hvarandra då vi voro förtretade på oss själfva, för man kan
+ju inte gräla på sig själf. Hållit på så hela söndagen, så länge vi
+varit vakna."
+
+"Ja vi måste få lite söndag i oss och bli snälla, så att visst skall
+du predika, Ante", sade Ingegärd och såg bed- jande på Ante med
+strålande goda ögon.
+
+"Kom ihåg, Ante, att vi ha' varit så elaka på hvarandra för ingenting.
+Kom ihåg, att du måste göra oss snälla, på söndagen", ifrade Gertrud.
+
+Hon vek redan upp klädningen omkring sig, som bondgummorna när de
+kommit åkande till kyrkan och satte den rödrandiga kråkan på, beredd
+att ge sig af.
+
+"Och vi skola sjunga tillsammans, vet du, Ante", sade Angela. "Gå nu
+före så komma vi."
+
+Angelas röst var så både fast och öfvertygande, att Ante utan vidare
+reste sig opp och tog vägen ut.
+
+  _________________________________________________________________
+
+                       TRETTIOFJÄRDE KAPITLET.
+                         ÅTER PÅ PREDIKSTOL.
+
+Ante stod åter på en predikstol i skogen. Denna gång på en ganska
+måttligt hög sten, som var helt och hållet öfverväxt med
+grönhvitskimrande mossa.
+
+"Kyrkfolket" hade kommit från alla håll, somliga hade haft lång väg
+att gå. De hade sökt ut krokvägar mellan trädstammar och rundt
+småmyrar. Nu sutto de bänkade i rad på en gammal murken, mossöfverväxt
+hvillåga (hviloplats af fällda stockar), som funnits vid fäbodvägen
+långt innan fäbodarna byggdes.
+
+"Ta' opp psalmen, Angela", sade Elsa. "Ta' Skogens fåglar". De här, i
+skogen ha redan börjat, de."
+
+"Skogens fåglar sjunga med ett glädtigt mod", sjöng Angela med stark,
+ren stämma. Alla barnen stämde in med. Ante och Maglena äfvenså,
+alldeles i undran öfver att de kunde samma sång som de fina
+herrskapsbarnen. De glömde att de icke hörde riktigt samman allihop,
+en känsla, som förut något tryckt dem, utan sjöngo med, som när de
+sjungit samman med syskonen i lillgråstugan, medan mor lefde.
+
+  "Skogens fåglar sjunga med ett glädtigt mod,
+  där på kvist de gunga,
+  kvittra Gud är god, Gud är god."
+
+Sången tystnade. Ante stod oppe på stenen så som han stått där förut
+på dagen och predikat för Maglena. Då hade det fallit sig så lätt för
+honom att få fram orden. Hvar liten blomma i skogen, tjällbäcken,
+deras egen räddning undan björnen, alla faror ur hvilka de så
+underbart blifvit hulpna. Om alltsammans hade han predikat väldeliga,
+så att Maglena både gråtit och snutit sig som stort folk brukade göra
+i kyrkan, fastän hon denna gång inte tänkt på att härma dem utan på
+allvar varit tagen af Antes ord.
+
+Och nu stod han där och vred sig och såg fjaskig ut.
+
+Maglena riktigt skämdes för honom. "Kyrkfolket" började hviska och
+tissla, bjuda hvarann att doppa tungorna i "silfverdosor" fyllda med
+sockergryn, fast dosorna ju voro af näfverbitar, utan något som helst
+innehåll, och låta ådekolongflaskorna af runda pinnar gå emellan dem i
+bänken.
+
+"Skynd dej Ante", hväste Maglena. "Dom sitt här nu allihop å vänta. Du
+kan väl hitta på, nu som förr i dag, vet jag."
+
+Ante våndades och vred sig. Han höll ögonen halfslutna för att stänga
+ute störande intryck af menigheten. Åhörarne sutto som riktigt
+kyrkfolk i väntan, med näsduken i beredskap för att gråta när Ante
+kanske skulle predika grant, som storprästen, då han var oppe i
+lappfjället och predikade, när kapellet vigdes in där.
+
+"Ante då! Hva' du är fjaskig!"
+
+Ante öppnade ångestfull ögonen. En kangero (spindel), som satt midt i
+det skimrande nät den spunnit mellan fina björkgrenar föll honom i
+ögonen. Ante blef vid att stirra på den. Hans ögon fingo ett inåtvändt
+uttryck. Han började predika.
+
+"I Guds Faders och Sons och den Helige Andes namn. Nu har jag fått
+ögena på kangeron, som sitt midt i näte' å är så stinn, å de kom för
+mej att han är liksom de, som ondt är. För de ha' förjämnan näte
+utspänt åt oss för te narra oss i de. Då vi är sint på hvarann' så ha'
+han oss fast. Å då vi vill latas, å då vi är onöjd i sinne, så har han
+oss fast."
+
+En lomm for med ett hjärtskärande, vemodigt skrik utöfver myran bortom
+skogsgläntan, där förra "kyrkan" var.
+
+Ante förnam detta klagande ljud.
+
+"Hör på lommen så sorgsam han låt. Så låt de inom oss då vi ha vari
+sint och elak och onöjd åt hvad vi fått, å då vi int lid te ha trålj
+på oss utan tyck de tråljen är te ondt, å int vill förstå att de är
+Gud, som mått sätt 'en på oss, då han si att vi int ha' nå vett själf
+om hva' vi ska ha. Vi flyg å flyg, som lommen för att komma fram te
+Gud å be'n tycke om oss å ta sej an oss igen." Ante tänkte nu på att
+afsluta sin predikan, men fick sången i tankarna. "Gud han vill att vi
+skall tycke om en, å si att han är god, å sjunga om de, som morgon
+mellan fjällen sjung om de, som "klara bäck och flod" sjung å sorla,
+och som skogens fåglar kvittra om de "med ett glädtigt mod". Gud är
+god emot folke antingen dom ä' stor eller små, och emot kräkena. Emot
+Gullspira, som fick slippa trålj om nosen, mot Gullstjärna, som slapp
+undan björn.
+
+Käre Gud Fader", fortfor Ante, som nu glömde sig själf och talade
+direkt ur sitt hjärta. "Käre, käre dej Gud, var go mot småstinterna så
+dom alltid håll sej snäll och behändig mot ungfolke, som tagit sig an
+dom. Och var go mot Anna-Lisa och Per-Erik och Nilsons och lillKalle,
+där dom är. Laga så att Per-Erik blir en rejel dräng, som aldrig sup
+eller svär eller slåss.
+
+Och var go mot lill'Månke. Du vet att han int kan, "Ske din vilje",
+och att han är just som så vingelsint af sej: så han vill glömma hva'
+mor sa'. Gå till'en du Gud, käre, käre dej och låt' en komma ihåg allt
+hvad som är riktigt. Gå till Gullspira å, så hon int bry' sig om te
+sörje efter oss. Gå till björntasse i skogen, så han int gör de ondt
+är. Gå till Glasögonskarn och ta brännvine åf en. Gå till allting, så
+blir de riktigt och bra i hela världen. I Guds Faders och Sons och den
+Helige Andes namn. Amen."
+
+Ante som stått med hufvudet höjdt upp emot solskimret emellan tallarna
+tyckte, när han nu såg upp att folket där på hvillågan just som ökats.
+Men solen hade bländat honom så han kunde inte se riktigt. "Vi kan
+kanske sjunga Hela världen nu efteråt", framkastade han från
+predikstolen. Och det blef sång af! Sång som om man varit i himmeln
+tyckte Ante. Psalmen tonade med ens i flera stämmor, som när dom sjöng
+i julottan i Frostmofjället.
+
+  "Hela världen fröjdes Herren
+  Tidigt och af hjärtats grund.
+  Kommer ifrån orter fjärran,
+  I som stån' i hans förbund.
+  Träden fram med lust och fröjd,
+  sjungen Gud i himlens höjd."
+
+  _________________________________________________________________
+
+                        TRETTIOFEMTE KAPITLET.
+                         ANNAT ATT TÄNKA PÅ.
+
+Ante, som stått och sjungit med ögonen fortfarande riktade mot den
+sena kvällens sol, återfick småningom ögonens bruk. Och hvad han såg
+bragte honom på fötter.
+
+Det var storprosten, just han, som predikat så grannt i lappfjället,
+som stod där och hörde på honom.
+
+Som vettskrämd hoppade Ante ner från stenen och flydde till skogs.
+
+Maglena hade mer än gärna velat följa hans exempel så förfärande illa
+utsatt som hon nu blef, ensam bland så farligt mycke herrskapsfolk. Ty
+två fint klädda fruar hade ju också kommit till nu, medan Ante
+predikade. De hade hattar på sig med silkesband, och vantar som såg ut
+som spetsar, på händerna, och så granna köptygskläder, lastiker hade
+de på fötterna.
+
+Och det var själfva storprosten, som följt i deras sällskap. Maglena
+kände straxt igen honom hon, ty det lyste liksom det gjort opp i
+lill'kapellet, blidt och ljust ur ögonen på honom nu, när han stod
+stödd mot en tallstam och hörde på Ante. "Vördande" och hög såg han
+ut. Maglena kände sig så liten, liten när han såg på henne. Men hon
+kunde inte komma undan och ge sig efter Ante, för Sylvia satt i hennes
+knä och ville vara lillbarn.
+
+Hon var så späd och liten Sylvia, och hade så tunna, mjuka kläder, så
+Maglena kunde godt hålla henne, ja till och med gunga henne lite smått
+och hålla myggen borta från hennes fina, bleka lilla ansikte.
+
+När Sylvia fick se de främmande, satte hon sig upp. Hon ropade fram
+den ena af dem, sin mamma, hvilken genast fick del af att hon här uppe
+i fäbodarna vunnit en sån "bästa vän", som aldrig skulle få gå bort
+från henne.
+
+Nu, sedan predikan var slut och "prästen" flytt till skogs blef det
+lif och rumor bland alla barnen.
+
+Elsa, äldsta dottern i prästgården, till hvilken fäbodarna hörde, blef
+ganska illa till mods då hon så här tidigt fick mor i sikte. Hon och
+de andra barnen hade gjort upp så många lysande planer om huru
+festligt de skulle mottaga föräldrarna och tant Gerda. Och nu kommo de
+på dem utan att de gjort ett dugg till deras firande. Så nu hann Elsa
+knappast hälsa förrän hon lade iväg uppåt störes allt hvad benen buro
+henne.
+
+Hon tänkte med fasa på, att det i högsta grad ostädade rummet skulle
+skådas af mamma. Mamma som ju inte skulle komma till fäbodarna förrän
+söndagen på kvällen.
+
+För henne så väl som för hennes fyra systrar Angela, Ingegärd, Gertrud
+och Viva, hvilka äfven nyss stigit upp, var det ju ännu så godt som
+morgon.
+
+Emellertid fick Elsa "Rofvorna", de alltid oåtskiljaktiga Ingegärd och
+Gertrud, med sig. Och som de, med förenade krafter jäktade, bäddade,
+sopade, enrisade golfvet, fejade spisen, lade på elden och satte på
+kaffekokaren, så hade de allt fint och i ordning när mamma och hemmets
+folk kommo in.
+
+Glädjen att få hälsa föräldrarna var dock något blandad. Ty nu skulle
+det bli slut på den härliga, veckolånga fäbodvistelsen. Korna och
+getterna skulle ju drifvas hem till slåttertiden, och fäbodarna
+stängas till för flera veckor.
+
+När, på sommaren folk och kreatur skulle dit upp igen hade barnen
+redan börjat sin läsning och skolundervisning. Inte tal om att då få
+göra någon fäbodvandring, än mindre få stanna där uppe.
+
+Men nu var bäst att slå ur hågen alla sorgliga tankar, på läsning och
+instängdt lif. Man hade minsann annat att göra.
+
+Pelle kom just hem med en knippa foreller, som han metat medan han
+varit ute och getat kreaturen.
+
+Elsa rensade fisken raskt och händigt, och stekte den sedan i pannan
+öfver glödelden.
+
+Ingegärd sköljde potatis, diskade trävrilar och skurade knifvar.
+
+Angela dukade bordet, som fälldes opp, så det blef stort. Hon prydde
+det med skogsblommor och grönt, som Sylvia, Maglena och Viva hämtade
+hem ifrån skogen, medan Pelle gjorde fint på gården och krattade, samt
+bar undan löfaffall och riskvistar.
+
+Gertrud fäktade inne i mjölkkammaren. Hon bar ut filbunkar och getost
+och knäckte möra kornbrödskakor i passande bitar till måltiden.
+Smörbyttan med gult, nästan blomsterdoftande smör ställde hon midt på
+bordet. Med tillhjälp af Ingegärd grälade hon sig till att få behålla
+hedersplatsen där för den, huru mycket Angela än näbbade emot ett
+sådant tarfligt sätt att duka.
+
+Gulbrunt messmör och färsk koost, som var så torr att man storknade af
+den, fast den gammal och mognad blef mjuk och läcker, dukades äfven
+fram.
+
+Långt ute i skogen hördes omsider drillande grann kåkning och jublande
+långlurlåtar.
+
+Kalle och Sara voro påtagligen i sällskap, och så hade de väl följts
+åt hela dagen. Rofvorna tyckte att sådant var bra underligt och att
+det hade varit mycket rättare och bättre om åtminstone Sara stannat
+vid fäbodarna tills hon fått dem alla ordentligt vakna, om det också
+behöfts hela dagen därtill.
+
+  _________________________________________________________________
+
+                       TRETTIOSJÄTTE KAPITLET.
+                     ÅTER ETT SÄNDEBUD FRÅN MOR.
+
+Ute i skogen gick prästen helt allena. Han ville som vanligt söka upp
+den kristallklara "kallkälla", som han visste fanns i närheten.
+
+När han, tyst gående fram i mjuka mossan närmade sig källan tyckte han
+sig höra ljud som af snyftande gråt.
+
+Ängsligt deltagande ville han skynda i den riktning hvarifrån de
+sorgliga ljuden nådde honom. Han gick några steg fram. Men stannade
+förundrad och villrådig.
+
+Gossen, hvilken han nyss sett, och hvilkens frimodiga uppträdande som
+predikant ute i skogen väckt hans undrande häpnad, han låg nu
+framstupa på marken, tätt invid källan, skakande af gråt.
+
+"Hvad dug de till att jag står och just som spektaklas för dem, som vi
+int hör till", snyftade gossen. "Hvad dugde till att jag drog
+småstinterna och oss allihop bort ifrån fjälle och små gråstugorna
+där. Hade vi stannat, om ock så vari i själfva fattighuset så hade vi
+aldrig vetat att det fanns någe bättre till för oss, och tyckt att vi
+bara skulle så ha de. Men nu tro jag int de längre, för nu vill jag
+bara ha de bättre. Jag vill promt veta nån'ting om allt som fins på
+jola, å vara lik fin barna här. Och nu så är det bara tungt och
+sorgmodigt inom mej. Int vill jag mer gå kring vägarna och skämmas när
+jag skall in i gårdarna å int har någe att byta mej till för maten.
+Jag vill int vara en tiggare, som ingen tycke om och som ingen bry sig
+om, hva han än säg. Jag vill int stå på sten i skogen och predika. Jag
+vill stå i en körka och tala om för folke hva mor lärde oss. Men jag
+får bara gå och gå, och värre och värre bräns de inom mej, som om jag
+aldrig gjorde de rätt är fast jag vill göra de.  Käre, käre dej Gud,
+ta dej an mej så jag tycker om att göra som du vill, och att jag int
+gör som lill-Månke, å bara vill glömma bort de."
+
+Ante såg förskräckt upp. Han tyckte sig höra ett prassel, varsna
+skuggan af en människa.
+
+Det var prästen, som i detta nu närmade sig honom.
+
+Skamsen, så förkrossad att han knappt vågade se upp kom Ante på
+fötter. Han tog rappt tag i bleckhämtaren, som Anna-Dea slängt till
+honom när hon såg honom ge sig i väg inåt skogen åt kallkällan till.
+
+Ante vippade ner hämtaren i källan och såg med motvilja sitt
+rödsvullna anlete förvridet afspegla sig däruti.
+
+"Vill du ge mig en dryck innan du fyller hämtaren", sade prästens
+lugna, milda stämma.
+
+Ante mötte förundrad, med ens så lätthågad och tilllitsfull de djupa,
+mörka ögon, hvilka så goda, förstående riktades emot honom.
+
+Han visste inte huru det gått till men fann sig snart helt frimodig
+vandrande fram den slingrande stigen ner till tjärnen i sällskap med
+den man, hvilken nyss, när han såg honom från "predikstolen" ingifvit
+honom en så pinsamt förödmjukande blygselkänsla.
+
+De blefvo länge sittande på mosstenen nere vid tjärnen de båda, den
+äldre, mannen med det goda för allt bekymmer, all nöd ömmande hjärtat,
+och gossen med det nedstukade, skygga, inåtvända, men nu med ens så
+öppenhjärtiga, frimodiga sinnet.
+
+Ante kunde ju öppet, som om det varit till Gud själf tala om allt som
+tyngt honom. Enkelt och klart kunde han beskrifva den oro han ständigt
+känt för småsyskonen innan han funnit sådana hem för dem, som mor
+skulle ha likat. Om hennes kärlek och lidande och död talade han och
+om huru han lofvat henne att taga vara på barnen och geten.
+
+Ja till sist kunde Ante till och med utan blygsel och fruktan orda om
+hvad som innerst grott i honom, han trodde det var från det han första
+gången, bara några år gammal, satt i Julottan uppe i det lilla
+kapellet i Frostmofjället. Ante fann nu ord att därmed uttrycka sin ju
+rentaf orimliga önskan, att en gång få bli präst!
+
+Den äldre, redan blifne vännen satt nu tyst och tankfull. Länge satt
+han så, utan att som nyss förut, med varsamma, enkla frågor eller små
+deltagande uttryck uppmuntra gossen att öppna sitt hjärta.
+
+Till sist reste han sig upp. Det lyste ur hans ögon som af ett
+fattadt, heligt beslut.
+
+"Det är icke verk af människor eller en slump, som fört dig i min väg
+gosse. Det är Guds verk och vilja. Jag förstår att vi böra följa den
+väg som din moders böner banat ut åt dig."
+
+Ante såg upp, häpen, som bländad af blixtens ljus.
+
+"Du får din uppfostran hos oss och får studera vid gymnasiet i staden.
+Jag är viss om Guds välsignelse öfver företaget för både dig och oss.
+Vi, min hustru och jag bli mor och far för dig, hvilka alltid vilja
+dig väl. Du blir god son åt oss, och så är saken afgjord. Gud välsigne
+dig min gosse!"
+
+Ante kände handen, som fast, högtidligt hvilade på hans hufvud.
+
+Fosterfadern och fostersonen stodo samman ute i skogen vid den
+slumrande tjärnen, i sommarnatten, som var ljus som dagen.
+
+Ante var som i en dröm. Det föll honom för att Guds änglar skulle
+komma fram ur tjärnens skira töckenslöja. Han skulle icke ha blifvit
+förundrad om han i det milda töcknet varsnat mors anlete nu lika
+ljust, leende, som när hon skiljdes hädan med välsignelseorden öfver
+barnen.
+
+  _________________________________________________________________
+
+                       TRETTIOSJUNDE KAPITLET.
+                              INDIANER.
+
+Stilla, tysta, som om de vistats på förklaringens berg vandrade de
+bägge, fosterfadern och fostersonen, stigen framöfver till fäbovallen.
+
+Stimmet, som ändå pågått i deras närhet, när kreaturen kommo hem från
+skogen, hade liksom flutit förbi dem.
+
+Vildt tumult mellan tjurar och stridsfärdiga kor, mellan ystra bockar,
+lefnadslustiga killingar, förnöjdt, högljudt råmande, sång- och
+lockljud, skrik och skratt, spring och hojtande, det hade alltsammans
+undgått dessa två.
+
+Inte heller hade de gifvit akt på de kallande, skallande skränen från
+åtminstone fem barnröster, som ljudit i deras närhet där de, endast
+lyssnande till Guds röst, uppehållit sig vid den djupa tysta tjärnen.
+
+Men nu! Under skrän och tjut, som siouxindianer skulle ha svårt att
+efterlikna, blefvo dessa bägge nu omringade af hela den vilda skara
+som förgäfves jagat efter dem ute på skogsvidden. De blefvo infångade
+af förskräckliga, blodtörstiga indianer!
+
+"Blekansiktenas skalper" skulle dessa ha! Ingegerd klättrade, vig som
+en vessla upp på fars axlar för att med ett lätt ryck i de mjuka,
+svarta lockarna och ett kringsnoende med "skalperknifven", trästickan,
+lossa skalpen. Men sedan kysste hon ångerfull den "bara" fläcken,
+innan hon gled ner och blef vild, riktig indian igen.
+
+Far log, mild och tankspridd. "Nå, nå, små flickor!"
+
+Han fortsatte ostörd vandringen uppåt störes. Men Ante han var mindre
+lycklig. Han kringrändes och infångades af indianerna under hiskliga
+skrik och vildsinta åtbörder.
+
+En läcker bit, ungt blekansikte skall smaka bra."
+
+Ante skulle "stekas och ätas upp till kvällsvard."
+
+Hade icke gossen ännu gått som i en undrande dröm, utom sig öfver den
+lycka som vederfarits honom och som han visste skulle få fortfara, så
+skulle han väl rent af blifvit vettskrämd vid anblicken af sex
+ohyggligt, i tegelstensrödt tatuerade varelser, hvilka utom dess, om
+man undantar Maglena, tjöto och gastade som odjur och håfvade efter
+honom med otäckt tillritade, blodiga, bara armar eller dansade kring
+om honom på lika styggt tilltygade bara fötter och ben.
+
+Hårmanarna på dem alla voro upplösta och hopbundna midt oppå hufvudet
+med klipprisrefvor, så att de föllo ner i ansiktet eller åt ryggen,
+som hästsvansar. Tänderna lyste gulfärgade ur grinande gap.
+
+De tjöto och skrattade af hänförelse, när Ante vettskrämd och rådvill,
+som ett riktigt blekansikte, försökte att undkomma dem.
+
+Plötsligt, och alldeles oförberedt böjde sig Ante med hufvudet före,
+lik en ungtjur, som skrider till anfall.
+
+Med häpnadsväckande kraft puffade han omkull indianerna.
+
+De stupade som flugor till höger och vänster, upphäfvande höga,
+hämdlystna krigstjut.
+
+Med språng som en jagad vildren satte Ante af opp emot störes däråt
+han sett den nye mäktige vännen och beskyddaren begifva sig.
+
+Han hade därvid så när sprungit omkull Anna Dea, som brådskande var på
+väg ut att jaga barnen in och till sängs. Anna Dea, barnpigan i
+prästgården följde till deras outsägliga missräkning med de till
+fäbodarna anlända gästerna.
+
+Anna Dea hade aldrig något vett om att barnen kunde vara annat än
+ungar, som skulle äta och sofva och läsa läxor och finkammas och inte
+hade hon en aning om att indianer under denna fagra sommarnatt
+huserade i skogen och lågo på lur där efter blekansikten.
+
+Fräck och öfvermodig vippade Anna Dea i väg ut genom det öppna ledet,
+till den grad okunnig om den hotande faran att hon med full hals
+gastade efter barnungar, hvilka hon tycktes tro hade rymt till skogs.
+
+"Viva, Rofvor, Angela, vill ni komma in bara. Ja ja er, när jag får
+tag i er! Svara på rappe Elsa."
+
+Hon höll upp för att lyssna efter om inte hennes hotelser skulle
+skrämma fram barnen.
+
+"Barnen!" Några sådana funnos ju icke till.
+
+Men horden af indianer låg mellan buskarna i mossan, nerplattade på
+magen med pilen på spända bågar och tomahaken i gördeln. Deras ögon
+lyste af skadeglädje och vild triumf.
+
+"Åh, ditt eländiga blekansikte. Du är snart icke värd ett ruttet
+lingon. En hvissling, en rörelse af anföraren, Ingegärd, något
+oegentligt benämd snabbfotade Renögat, och din skalp blir tagen, du
+anrättas till kvällsvard af kannibaliska, hämndlystna uthungrade
+rödskinn. Men gå på bara! Gå på och skrik och gasta så där
+hjärtskärande försmädligt, utmanande. Det bara retar aptiten på
+rödskinnen. Gasta på lite bättre!"
+
+Det var som om Anna Dea i sitt inre förnam denna tyst tänkta,
+förrädiska uppmaning.
+
+"Gu' nåda er ungar", fortfor det tillspillogifna blekansiktet, retad
+öfver all beskrifning då hon ej hörde ljud af barnen, hvilka ju dock
+så här dags icke kunde vara långt borta. "Jag ska leta opp en lurka
+(spö), lång som en tall å hvass som ett abborrskin och sno om er me'n,
+så det skall låta disk om dask om er."
+
+Intet ljud till svar! Bara underligt att inte Anna Dea hör det vilda
+bultandet från dunkande hjärtan, hvilka ännu klämmas tätt intill den
+mosstäckta marken. "Oldeboken" med franskpråke, som ni är så rädd för,
+har jag med mej, jo jo! I morgon ska ni inte få vara med om att koka
+sötost och göra mylostar, och inte ska ni få mjölka getterna. Ni ska
+inte få mjölka katta en gång, eller måka eller skrapa korna och gå
+till skogs med dom. Nej, inne i mjölkboden ska ni få sitta och läsa i
+Oldeboken hela dan! Nåå, vill ni svara än?"
+
+I detta nu hördes ett tjut, ett skrän så hiskligt och förskrämmande,
+att Anna Dea, i förstone helt enfaldigt, i okunnighet om faran af att
+ej ögonblickligen fly eller intaga försvarsställning, satte fingrarna
+i öronen.
+
+Bakifrån stubbar, stenar, trädstammar rusade där fram en hord af
+tjutande odjur.
+
+De grinade och gapade emot Anna Dea. Hon måtte haft en underligt
+mångdubbel hufvudsvål, ty de togo hennes skalp hvarenda en af dem,
+utom Maglena, som icke förstod sig på den arten af krigsföring.
+
+Blekansiktets händer och armar blefvo bakbundna med rottågor och
+refvor. Hänförda, öfvertjusta blefvo indianerna när fången brottades
+med dem så hårdhändt att de fingo mer än en duktig bula i ansiktet af
+det. Det hela blef ju så riktigt indianlikt.
+
+När de så lyckats fängsla offret, knuffade de henne fram till en ung
+smärt björk vid hvilken de ämnade binda fast henne innan de på allvar
+inläto sig på krigsdans och förberedelser till en ordentligt genomförd
+indiansk offerkvällsvard.
+
+Rofvorna, Elsa och Viva höllo just på med att försöka att få den
+våldsamt sprattlande fångens armar dragna bakåt, i och för att få dem
+fästade vid trädstammen.
+
+De flåsade som flodhästar och voro eldröda af ansträng- ning, morska,
+modiga, förfärliga i ord och åtbörder emot henne, som midt i
+härligaste fäbodtiden vågat komma och hota dem med något så omänskligt
+onaturligt som fransk grammatik.
+
+Man kunde knappt tänka ut nog strängt straff för en sådan förbrytelse.
+De hade glömt all vaksamhet för egen del, anade ej den hemska fara,
+som lurade på dem själfva.
+
+Just i detta nu kom nämligen ett vidunder, ett odjur rusande fram från
+skogens mörka dimmiga gömsle, lurfvigt, hiskligt, och det vrålade så
+att träd och blad skälfde.
+
+Indianerna stodo en sekund lamslagna. Men så, och som på gifvet
+kommando grepo de till flykten. De satte iväg hals öfver hufvud, under
+skrämselns skrän, opp emot fäbodvallen.
+
+Maglena förlorade helt besinningen. Vettskrämd flög hon före de andra.
+Fasan, som hon kände då hon så alldeles nyss var ensam med björnen
+nedanför storstenen i skogen, satt ännu rysande fast i henne. Hon såg
+inte. Hon hörde icke huru skrämda röster förändrades till undrande,
+skrattande. Hörde icke ropet till henne att komma tillbaka. Att det
+bara var Pelle, som var björn och att de nu skulle leka dunk, Anna Dea
+och Pelle och allihop.
+
+Pelle var ju i denna stund och med ens hjälten. Han hade snott fast om
+sig huden af en under sommaren fälld björn, i akt och mening att
+skrämma indianerna, hvilket till Anna Deas lättnad också lyckades
+honom. I dunkleken var han snart lika oöfverträfflig.
+
+  _________________________________________________________________
+
+                       TRETTIOÅTTONDE KAPITLET.
+                               MAGLENA.
+
+Maglena kom hufvudstupa farande in i stugan. Barhufvad, ännu blek af
+skrämseln, tyst och försagd stannade hon strax invid dörren, lugnad
+vid åsynen af Ante, som helt trygg och hemmastadd satt på en trebent
+stolpall framför spisen och smorde herrskapsskorna med tjärsmörjning.
+
+Det var ändå farligt bäfsamt för henne att stanna inne, då bägge de
+grannt klädda herrskapsfruarna sutto där vid bordet i långa hvita
+koftor med hårflätorna hängande och just nu sågo bara på henne.
+
+Prosten, som hade gått där inne och pratat med fruarna gick ut just
+när Maglena kom in.
+
+"Se här ha' vi henne, riktigt 'hitsänd', hon med." Med dessa ord lade
+prästen sakta, med en mild strykning, sin hand på barnets hufvud,
+innan han med en god, meningsfull blick emot hustrun gick ut.
+
+"Ja, här ha vi henne mycket riktigt", sade den ena af fruarna, hon som
+barnen kallat tant Gerda, och som var Sylvias mamma. För resten så var
+hon också alldeles lik Sylvia, med ljust, lent hår, som hon, och hvit
+och blek men mild och blid i ansiktet.
+
+Hon gick fram och drog Maglena, som betänksam stretade emot, med sig
+fram till platsen, där hon åter slog sig ned med armarna smeksamt
+slutna om det främmande, stelt blickande barnet.
+
+"Håller du af lilla Sylvia något", frågade hon med vek stämma.
+
+Maglena rodnade plågsamt. Hon kände sig ohyggligt illa till mods då
+hon inte hade en aning om hvad detta "håller af" skulle betyda.
+
+"Sylvias mamma undrar om du tycker om, och likar hennes lilla flicka
+och det har jag redan sett att du gör", sade den andra frun, som var
+Rofvornas och de andra barnens mamma.
+
+Hon såg så rolig och glad ut, så att Maglena med ens kom att le emot
+henne fastän hon kände sig så besvärad hos den andra frun.
+
+"Ja nog tycker jag att Sylvia är behändig, nog", mumlade Maglena.
+
+"Har du något emot att bli hennes lilla vän och syster?" återtog
+Sylvias mamma. Hon talade ömt, nästan bedjande.
+
+"I ställe för hon som har så roligt oppe hos Gud?" frågade Maglena och
+såg med stora allvarsamma ögon, upp mot den fina frun, som hade så
+sorgmodiga ögon, och som nu, till Maglenas häpnad och sorg syntes ha
+lust att böja gråta.
+
+"Ja, men där är mor å, så nog har den lillstintan de bra", sade
+Maglena med låg röst, i mening att trösta den sorgsna.
+
+"Tror du det, du lilla älskling", hviskade frun. Hon lyfte Maglena upp
+i sitt knä och lutade sitt hufvud emot hennes bara hår, som lyste
+lockigt och glänsande.
+
+Maglena satt åter stel som en pinne. Hon såg dum och besvärad ut och
+hade stor lust att kränga sig ned ur en så ovan ställning.
+
+Men Ante, som hon vädjade till i sin ängslan gaf henne en varnande
+blick, som betydde så mycket som, att det var synd om den fina frun
+och att hon skulle sitta stilla hos henne så länge hon ville hålla en
+så stor stinta kvar i knäet.
+
+"Tala med barnet du, Oktavia", sade den sakta gråtande sörjande
+modern. Hon släppte varligt Maglena ner ur knäet.
+
+Den andra "roliga" frun, Rofvornas mamma, som hade så glada blå ögon,
+räckte handen ut mot Maglena. Hon höll armen om lifvet på henne medan
+hon talade om att Sylvias mamma nu, i samråd med dem hennes man och
+henne själf beslutat att låta lilla Maglena få följa dem till
+Stockholm som deras eget barn!
+
+"Ska Ante komma å?" hviskade Maglena med af skrämsel vidgade ögon.
+
+"Ante, han kommer till oss. Han är redan vår gosse, så det äro vi på
+det klara med." Hon nickade gladt och godt emot Ante, som höjde
+hufvudet från arbetet, strök luggen, som fallit ner, ur pannan och
+sände en ljus lyckostrålande blick tillbaka.
+
+Prästfrun log tillfredsställd. Två fattiga pojkar hade hennes man
+tagit upp förut för att ge uppfostran till. Men ingen af dem hade
+visat något af den klokhet, hjärtefinhet och tankeklarhet som hon
+redan iakttagit hos denne fjällets och nödårens son.
+
+"Nu, förstår du, min lilla unge, får du det lika bra i Sylvias hem.
+Och räknar du på hvad som är fint riktigt, så får du det bättre."
+
+"Du får Evas dockskåp", sade Sylvias mamma ifrigt. Hon hade medan hon
+höll Maglena i sina armar lärt att älska henne och tänkte med hopp och
+glädje på att det friska enkla lilla fjällbarnet skulle kunna hafva
+ett godt, stärkande inflytande på hennes egen älskade, enda lilla
+flicka.
+
+"Ett dockskåp må du tro", upprepade den andra, "med små rum och små,
+små bord och stolar och pannor och fat. Åh du kan inte tänka dig!"
+
+"Och lagård och kor och getter å?"
+
+Frun såg häpen ut. Hon hade aldrig hört talas om sådant i dockskåp.
+
+"Vi ha riktiga hästar i stället, ser du liten vän, och du skall få åka
+ut med oss i vagn."
+
+"Har ni en get å, som är som Gullspira", frågade Maglena med ganska
+ängslig och jämmerlig stämma.
+
+"En get, nej det ha vi inte. Ingen människa i staden har getter",
+fortfor den fina frun förvirrad och rådlös.
+
+"Ante han sa' en gång att kungen hade tusende getter och jag tänkte
+att han bodde i stan, å att dom getterna hade gullhorn och att jag
+skulle få geta dom åt kungen."
+
+"Getter har kungen inte. Men när du åker i vagn får du se honom själf
+och hälsa fint och vackert på honom."
+
+"När jag tänker rätt på saken, du Oktavia", fortfor hon vänd till
+prästfrun, "så vet jag inte hvarför ej Sylvia och lilla Maglena här
+skulle kunna få en get. Den kan få sin plats nere i stallet. Kusken
+får sköta den. Gamle Bergström gör allt som kan glädja Sylvia."
+
+"Får vi en get så vill jag följa. Men nog kan vi sköta' na själf,
+Sylvia å jag."
+
+Fru Gerda log belåten öfver den lillas tillförsikt och redan
+förtroliga "Sylvia och jag".
+
+"Du har så rätt i den tanken och så blir det nog nyttigt för Sylvias
+bröst. Getmjölk är ett förträffligt botemedel mot tuberkler", sade
+prästfrun, som med rätta var orolig för vännernas enda barn.
+"Dessutom", fortfor hon, "ha ni ju ert vackra landställe med holme,
+där geten kan få uppehålla sig hela sommaren. Åhja det där skola vi
+nog ordna om till det bästa. Men nu skall du få höra på något annat,
+som du säkert tycker är storbra."
+
+Prästfrun, som såg huru svårt Maglena hade att behålla fattningen,
+mest, det förstod hon, vid tanken på skilsmässan från Ante, ansåg det
+bäst att ge barnet annat att tänka på.
+
+  _________________________________________________________________
+
+                       TRETTIONIONDE KAPITLET.
+                    ALLA SJU FRÅN LILL'GRÅSTUGAN.
+
+Lilla Maglena fick höra samma historia, som Ante redan nyss fått del
+utaf dels genom prästen och dels genom hans hustru. Historien om honom
+själf och hans syskon.
+
+Deras vandring från fjället med geten i följe, var känd nere i
+bygderna, rörande och förunderlig som den var.
+
+Jägmästaren på Björnmon hade kommit att berätta den när han var nere i
+landet i tjänsteförrättning för att märka ut trädfällning på
+prästbordsskogen.
+
+Hos sina gamla vänner i prästgården hade han talat om "sina små
+flickor", och ordat vidt och bredt om den lycka och belåtenhet han och
+hans hustru kände öfver att äga barnen.
+
+"Du förstår Maglena, att så hade jägmästaren aldrig talat förut,
+därför att han inga barn ägt."
+
+"Det var småstinterna våra, Märta-Greta och Brita-Kajsa, som blef
+barna åt dom", utropade Maglena. "Herre gulla heller, lef dom?"
+fortsatte hon, i ifvern alldeles förgätande sin vanliga försagdhet.
+
+"Lefver! Jo det må du tro att de göra. De äro friska, och de sötaste,
+raraste småstintor. Deras lilla mamma har blifvit så frisk och glad
+och duktig sedan de kommo till huset. Hon har väft tyg till kläder åt
+dem, röd och hvita, och blå och hvita bomullsklänningar, som hon själf
+sytt för hälgdag eller hvardag."
+
+Maglena stod med armarna lagda öfver bordet seende ut, opp genom
+fönstret, lyssnande med undran och tjusning, som om hon hört en saga
+berättas.
+
+"Ja, och så har den lilla mamman sytt dem vida förkläden af gröfre,
+hemväfdt slag. Dem ha de på sig när de äro i stök eller arbete. Kan du
+gissa hvad så'na små ungar kunna uträtta i arbetsväg?"
+
+"Åh allting och hvad som helst", försäkrade Maglena med sådan
+öfvertygelse, att om det kommit därpå an hade hon kunnat ge
+småstintorna betyg på att de voro fullfärdiga i "alla inom hus
+förefallande göromål."
+
+"I allting?" upprepade prästfrun med ett lustigt leende, som nästan
+förnärmade Maglena.
+
+"Jaa, dom kan sopa, och lägga på elden, och tulla, (vagga), och bära
+småvedträn och diska vrilar och träskedar, och -- och --
+
+Maglena tappade rakt andan när hon skulle nämna upp småstintornas alla
+färdigheter.
+
+"Äro de icke duktiga i ladugården också, du?"
+
+Maglena såg häpen och en smula betänksam ut.
+
+"Dom ha just int behöft hålla på i lagår'n, småstintema. Märta-Greta
+har int varit go' för att komma öfver de där höga trösklarna häller
+utan hjälp, så liten som hon är, och jag har aldrig velat ha' nån
+hjälp heller, för den delen", tillfogade hon öfverlägset.
+
+"Ja då skall du få höra att nu bli småstintorna duktiga äfven i
+ladugården när de växt upp lite, för du kan tro, de ha' fått hvar sin
+get, de bo i ett litet vackert nybyggdt gethus."
+
+"En ska' väl aldrig ha hört så behändigt! Hva kan dom heta, tro,
+getterna där?" undrade Maglena. Hennes ögon tindrade.
+
+"Det skall du få veta", jägmästaren talade riktigt nog om det. "En
+hette Gull -- Gull -- hur var det nu igen!"
+
+"Gullspira förstås", upplyste Maglena. "Ante, Geten het Gullspira, som
+våran."
+
+Maglena kunde icke stå stilla. Hon trampade fram och tillbaka och knep
+ihop händerna, vred sig och tittade på Ante, på fina frun, som log så
+godt och föstående emot henne och som nu hjälpte henne med att fråga
+efter hvad den andra geten hette.
+
+"Den andra kallas för Hvitkläppa."
+
+"Då har hon två hvita kläppar under snyta (nosen) i ställe för skägg.
+De ä gomärken för mjölkgetter de", anmärkte Maglena med en erfaren
+ladugårdsdejas säkra min.
+
+"Och så, vet du, så ha småstintorna två dockor, de äro så fina att de
+ha porslinshufvud, med tjocka porslinsflätor, fastän de äro lindebarn
+och ligga i en liten vagga."
+
+"Ja jag vet, å småstinterna sjung vaggvisa "Millmaste tana".
+
+Det var nära att Maglena brustit i gråt vid de sista orden.
+
+Prästfrun skyndade sig att tillägga:
+
+"Anna-Lisa och Maglena heta de, de där fina lindebarnen."
+
+"Ante, har du hört hvad dom är märkvärdig, småstinterna?"
+
+"Ock hvad mer är. De ha själfva lagat till åt sig tre pojkar af
+vedträn, som de klädt på, och dem kalla de Ante, Per-Erik och Månke.
+Ni ha väl aldrig hört de namnen förr?"
+
+Maglena vände sig tyst emot brodern med ett anlete, som glödde af
+hänförelse.
+
+Han såg lika tyst och meningsfullt på henne tillbaka. Glädje och
+belåtenhet lyste äfven ut ur hans ögon.
+
+"Du skall väl få höra ännu mer, som du tycker om."
+
+"Kan småstintorna sy rosor på tumvantar kanske?"
+
+"Det tror jag nu inte, och nu är historien slut om småstintorna. Men
+jag skall tala om för dig att jägmästaren också har varit inne i en
+storbondgård."
+
+"Kanske i den, där vi släppte af Anna-Lisa och Per-Erik?" afbröt
+Maglena full af förväntan.
+
+"Rätt gissade du. Du kan tro att Anna-Lisa, hon är som dotter där i
+gården. Hon hade fått en liten grönmålad spinnrock och riktiga små
+ullkardor. När jägmästaren kom in i storköket där på kvällen, så satt
+Anna-Lisa och spann lin på sin lilla rock, medan mor i gården spann
+ull, som skulle bli till vinterkläder åt hennes gubbe, och åt alla tre
+barnen. Elden brann på spisen. Två små pojkar --"
+
+"Å de va, å jag vet att de va Per-Erik och lill'Kalle", afbröt Maglena
+och gjorde ett hoppande af ifver.
+
+"Jag tror mest att de hette så. De kommo in med torrved i fånget och
+lade på elden så där var så ljust och grant i stugan. De hade sjungit
+så roligt och gladt tillsammans, mor i gården och Anna-Lisa, och så en
+piga, som också spann."
+
+"De va' Brita de."
+
+"Jag minns rakt inte hvad det var de sjöngo. Det var om en liten
+getpiga."
+
+"Och kungen tog getpigan i sin famn, han gaf henne gullkrona och
+drottningenamn". Ante, den visan sjöng dom, han är sexton verser lång
+och de är en rolig och gladelig visa. "
+
+"Ja just den var det!"
+
+"Nå jägmästaren blef glad han, när han kände igen Anna-Lisa och
+Per-Erik. I gården hade de varit så belåtna med stintan så hon hade
+fått en liten blåmålad kärna, som hon fick kärna smör uti om
+lördagarna. Och nere i ladugården hade hon haft en hel rad af getter
+att se om. De stodo i små bås och åto torrt löf, som hon lade till dem
+i krubborna innan hon mjölkade dem. Den största och grannaste geten
+där hette också Gullspira. Var det inte märkvärdigt! Killingen bredvid
+henne hette Morlik. Kan du förstå hvarför?"
+
+"För han var lik mor sin förstås", svarade Maglena åter frimodig och
+vaken i tankarna.
+
+"Han hade varit ute med Per-Erik och den andra lill'pojken också,
+jägmästaren. De hade byggt kvarn och såg nere vid en bäck, som rann
+strid på våren. Både såg och kvarn hade snurrat och gått så det var
+lust åt det."
+
+"Ja, Per-Erik han var alltid så för sånt bygge i vattne", log Maglena
+stolt och belåten. "Å han höll alltid efter far för att höran' spela
+när han hade hälsan innan han dödde."
+
+"En liten fiol hade ungbonden gjort åt pojkarna också", fortfor
+prästfrun, "ock en liten kärra hade de fått att draga in ved uti och
+små räffsor, så att de, som riktiga karlar kunde vara med när folket
+ränsade slåttern, och hålla gården fin och snygg."
+
+"Så farligt behändigt han ha' fått de' Per-Erik", sade Maglena icke
+utan en viss saknad i stämman.
+
+"Du må tro de hade två fölungar på stall där. Per-Erik, som stod högt
+i gunst hos ungbonden därför att han är en rar pojke, som fått lif i
+hans egen pojke, lät honom få sin vilja fram, så att han fick kalla
+den ena fölungen Ante och den andra Månke."
+
+"Har du Ante, i all världsens tid hört på maken? Men han var väl
+farligt tvättad å kammad ändå Per-Erik?" tillfogade Maglena
+försiktigt, med något snarlikt medlidande i rösten.
+
+"Ja det kan du vara säker på. Jägmästaren han sade, att han rent af
+aldrig hade sett så riktigt blanktvättade och kammade barn, som de där
+tre i bondgården."
+
+Maglena och Ante logo hemlighetsfullt emot hvarandra.
+
+"Ja, det var nu historien om Anna-Lisa och Per-Erik."
+
+"Men nu komma vi till något, som ni kanske aldrig minnas; så mycket
+som du vandrat omkring och på så många ställen som du varit inne så
+kanske du alldeles glömt af en, som gjorde laddar?"
+
+"Oj, Ante! Glasögonkarln!" Maglena skrattade högt af fröjd. "I en
+lillgråstuga bor han. Lef han? Aldrig ska' en ha hört så mycke
+märkvärdigt!"
+
+"Du lilla rara, varmhjärtade barn". Fina frun log emot Maglena. Hon
+följde hela tiden med lifligt deltagande och ifver det främmande
+barnets känsloyttringar. Barnet skulle ju bli hennes eget och hvarje
+ord, hvarje tonfall hos lilla Maglena fick betydelse inför henne.
+
+"Ja just i en lill'gråstuga lär han bo, den där laddkarlen. En gång
+under en hisklig vinterstorm i år, då vargen smög ute i vildmarken",
+fortfor frun.
+
+"De va' int nå'n ursnöstorm, de vardt", afbröt Ante allvarligt.
+
+"Vargen kom int heller för mor bedde Gud följe oss jämt, ja, de vet du
+väl Ante", föll Maglena in.
+
+"Jag ha' int sagt nå' annat heller", anmärkte Ante saktmodigt. "Men de
+va vi som kom dit."
+
+"Bor'n kvar än i lill'stugan upp under berge, Gla--, Gla--, Ante, hur
+va' de han hette, för riktigt folk?"
+
+Maglena vände sig åter med brinnande ifver emot henne, som hade så
+mycke märkvärdigt att tala om.
+
+Ante tittade upp ett ögonblick från sitt arbete. Han späntade nu
+stickor.
+
+"Ladd-Pelle hette han."
+
+"Nå till den där Ladd-Pelle kommer en kväll sju stycken små barn, bra
+hungriga."
+
+"Farligt", suckade Maglena.
+
+"Men vi hade fått mat förr på dan, kom ihåg de stinta", ljöd Antes
+allvarliga stämma.
+
+"De voro bra trötta också de där barnen, tänker jag", fortfor
+prästfrun, som alldeles icke hade något emot att barnen glömde deras
+försagdhet och sade ut hvad de tänkte så hon bättre lärde känna dem.
+
+"Int så farligt", sade Maglena påverkad af broderns ord. "De va' mest
+bena, som va' trött, och föttren, som de gått hål på. Men själf va' vi
+int trött när vi kom in i stugan. Nää, för vi va' rädd."
+
+Maglena såg ut framför sig. Hon log när hon tänkte på att de varit
+rädda hos den karlen, i den lill'stugan. Så lite vett de haft om
+sån't, som var att riktigt rädas för.
+
+"En get hade de haft med."
+
+"Gullspira förståss", nickade Maglena lifligt upptagen af berättelser.
+
+"Barnen hade måst stanna öfver för snöyra, och de hade gjort den lilla
+stugan så fin, tvättat fönster, skurat, lagt på trasmattor, hvitlimmat
+spisen."
+
+"De va' Anna-Lisa, som först kom på de", upplyste Ante.
+
+"Ja för hon led ingen lort Anna-Lisa, och de fanns inge kvinnfolk i
+stugan, så där var rent farligt i förstone."
+
+"Men riktigt me' mat och kaffe fick vi, och ligga fick bå vi å
+Gullspira, kom ihåg de stinta?"
+
+"Ha' jag sagt att ja glömt tocke då", ifrade Maglena förtrytsamt. "Där
+de int fins nå kvinnfolk kan en väl int ha' de fint heller, så int
+undras jag på de int."
+
+"Nä nä", medgaf Ante, fullt öfvertygad om att systern hade rätt fast
+denna åsikt ju inte var smickrande för honom, som inte var kvinnfolk.
+
+"Tala om för dem om blomman och fönstret, Oktavia!"
+
+"Ja ni, det var sant! Ladd-Pelle där hade haft en kaktus i fin kruka i
+fönstret."
+
+"Åh, lill'kaktusen min, som jag bar i kunten och höll så kär så han
+fick följe med oss första da'n."
+
+"Just den kaktusen var det förstås. Fönstret hos Ladd-Pelle lär nu för
+tiden jämt vara skinande klart för att kaktusen skall ha det bra,
+förstår du. När fönstret blef klart så kom Pelle själf att se huru
+ruskig stugan såg ut inne, och i alla vråar. Så nu håller han hela
+stugan fin med rent golf och hvit spis fastän han är utan kvinnfolk."
+
+"Hör du Maglena!" sporde Ante med nästan högtidligt tonfall i rösten.
+
+Maglena "hörde" där hon stod med en på en gång stolt och stukad min.
+
+"Men nu ska' ni få höra hvad som är märkvärdigare ändå. Ja Ante, han
+har hört det här förut, han."
+
+Maglena trampade och vred sig, röd och ifrig.
+
+Märkvärdigare ändå, än hvad hon redan hört!
+
+"Jo du, karlen i lill'stugan har slagit sönder brännvinsflaskorna
+sina. Han tål inte se dem för sina ögon, och --."
+
+"Nu ska du få höra på stormärkeligt, stinta!"
+
+"Du kan tänka dig Maglena, han har skaffat sig en get, en stor, grann
+högmjölkande get, som jägmästaren köpt åt honom nerifrån Småland, där
+de ännu ha präktiga getter."
+
+"Å hon få heta Gullspira, så sant som jag här står", skrek Maglena
+alldeles utom sig af förtjusning. "Han ville ju köpa våran Gullspira,
+och han sa' ju de, att om en jämt hade mjölk te koka åf och te ha i
+kaffe så kunde en inte just behöfva supa för jämnan."
+
+"Si du nu Ante, att de va' bra ändå att du hadde oss i väg. Du ha låti
+om dej ibland för de, och vari ånger bå för du tog oss och Gullspira
+med dej ut i lande. Men nu si du hur bra de va. Int må nå'n tro att
+Pelle tänkt ut te ha en get, å hålla fint i stugan och te sluta supa,
+om han int sett våran Gullspira."
+
+"Ja, om också inte Gullspira precis varit med om att lära honom hålla
+fint så har hon haft sin uppgift ändå", log prästfrun. "Bra kortsynt
+vore du, Ante", tillade hon allvarligt, "om du icke insåge att det
+varit godt på många sätt det, att ni gåfvo er af när stugan var tom,
+godt inte endast för er själfva. Barn, som lärt hvad rätt och sant är
+af mor och far, bära fram välsignelse med sig, hvart i världen de än
+ta vägen."
+
+"De kom bara på mej nå'n gång, när småbarna led ondt, att jag gjort de
+tokigt var", ursäktade sig Ante, skamsen och illa till mods, så
+lycklig och tacksam som han än kände sig. "De var som om jag burit mig
+så fjaskigt (ynkligt, tanklöst dumt) åt, och att jag just som narrat
+dom in i de jag int kunde hjälpa dem ur. Men nu så är de bara bra. Int
+behöf jag ampas för lill'Maglena här heller."
+
+Maglena återfick sin ängsliga, förfärade uppsyn vid Antes ord.
+
+"Sylvia och du skola få följa med hitopp om somrarna", sade fina frun,
+"eller får Ante komma ner till oss."
+
+Madlena sänkte hufvudet. Allt ljus var som försvunnet ifrån hennes
+förut leende, lyckostrålande, anlete.
+
+"Lilla kära barnet mitt", sade fostermodern och drog Maglena mildt
+intill sig. "Ante får många syskon här, och fosterbröder också. Lilla
+Sylvia min är ensam hon, utan liten syster."
+
+"Kanske mor skickat fram mej till' na liksom när vi skulle in till
+Ladd-Pelle", mumlade Maglena för sig själf. Hon hade fått en djupt
+begrundande uppsyn och såg forskande upp, in i ögonen på den fina
+frun, som inte syntes henne bara "fin" längre, utan ljus, blid.
+Maglena fick med ens för sig att mor skickat fram henne att vara
+syster åt den, som ingen syster ägde. Så hon stretade inte emot och
+var stel som en pinne längre, utan smög sig mjuk i leder och sinne in
+i den famn, som öppnade sig emot henne.
+
+Far och mor, och hem och syster funnos således också för Maglena, den
+sista, som nu stått ensam kvar af de sju små stackare, hvilka i
+nödårstider öfvergifna, utan far och mor, lämnat en lill'gråstuga en
+bister kall vintermorgon när elden slocknat på härden där inne.
+
+  _________________________________________________________________
+
+End of file.
+
+
+
+
+
+End of Project Gutenberg's Barnen ifran Frostmofjaellet, by Laura Fitinghoff
+
+*** END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK BARNEN IFRAN FROSTMOFJAELLET ***
+
+This file should be named 8bifr10.txt or 8bifr10.zip
+Corrected EDITIONS of our eBooks get a new NUMBER, 8bifr11.txt
+VERSIONS based on separate sources get new LETTER, 8bifr10a.txt
+
+Project Gutenberg eBooks are often created from several printed
+editions, all of which are confirmed as Public Domain in the US
+unless a copyright notice is included.  Thus, we usually do not
+keep eBooks in compliance with any particular paper edition.
+
+We are now trying to release all our eBooks one year in advance
+of the official release dates, leaving time for better editing.
+Please be encouraged to tell us about any error or corrections,
+even years after the official publication date.
+
+Please note neither this listing nor its contents are final til
+midnight of the last day of the month of any such announcement.
+The official release date of all Project Gutenberg eBooks is at
+Midnight, Central Time, of the last day of the stated month.  A
+preliminary version may often be posted for suggestion, comment
+and editing by those who wish to do so.
+
+Most people start at our Web sites at:
+http://gutenberg.net or
+http://promo.net/pg
+
+These Web sites include award-winning information about Project
+Gutenberg, including how to donate, how to help produce our new
+eBooks, and how to subscribe to our email newsletter (free!).
+
+
+Those of you who want to download any eBook before announcement
+can get to them as follows, and just download by date.  This is
+also a good way to get them instantly upon announcement, as the
+indexes our cataloguers produce obviously take a while after an
+announcement goes out in the Project Gutenberg Newsletter.
+
+http://www.ibiblio.org/gutenberg/etext03 or
+ftp://ftp.ibiblio.org/pub/docs/books/gutenberg/etext03
+
+Or /etext02, 01, 00, 99, 98, 97, 96, 95, 94, 93, 92, 92, 91 or 90
+
+Just search by the first five letters of the filename you want,
+as it appears in our Newsletters.
+
+
+Information about Project Gutenberg (one page)
+
+We produce about two million dollars for each hour we work.  The
+time it takes us, a rather conservative estimate, is fifty hours
+to get any eBook selected, entered, proofread, edited, copyright
+searched and analyzed, the copyright letters written, etc.   Our
+projected audience is one hundred million readers.  If the value
+per text is nominally estimated at one dollar then we produce $2
+million dollars per hour in 2002 as we release over 100 new text
+files per month:  1240 more eBooks in 2001 for a total of 4000+
+We are already on our way to trying for 2000 more eBooks in 2002
+If they reach just 1-2% of the world's population then the total
+will reach over half a trillion eBooks given away by year's end.
+
+The Goal of Project Gutenberg is to Give Away 1 Trillion eBooks!
+This is ten thousand titles each to one hundred million readers,
+which is only about 4% of the present number of computer users.
+
+Here is the briefest record of our progress (* means estimated):
+
+eBooks Year Month
+
+    1  1971 July
+   10  1991 January
+  100  1994 January
+ 1000  1997 August
+ 1500  1998 October
+ 2000  1999 December
+ 2500  2000 December
+ 3000  2001 November
+ 4000  2001 October/November
+ 6000  2002 December*
+ 9000  2003 November*
+10000  2004 January*
+
+
+The Project Gutenberg Literary Archive Foundation has been created
+to secure a future for Project Gutenberg into the next millennium.
+
+We need your donations more than ever!
+
+As of February, 2002, contributions are being solicited from people
+and organizations in: Alabama, Alaska, Arkansas, Connecticut,
+Delaware, District of Columbia, Florida, Georgia, Hawaii, Illinois,
+Indiana, Iowa, Kansas, Kentucky, Louisiana, Maine, Massachusetts,
+Michigan, Mississippi, Missouri, Montana, Nebraska, Nevada, New
+Hampshire, New Jersey, New Mexico, New York, North Carolina, Ohio,
+Oklahoma, Oregon, Pennsylvania, Rhode Island, South Carolina, South
+Dakota, Tennessee, Texas, Utah, Vermont, Virginia, Washington, West
+Virginia, Wisconsin, and Wyoming.
+
+We have filed in all 50 states now, but these are the only ones
+that have responded.
+
+As the requirements for other states are met, additions to this list
+will be made and fund raising will begin in the additional states.
+Please feel free to ask to check the status of your state.
+
+In answer to various questions we have received on this:
+
+We are constantly working on finishing the paperwork to legally
+request donations in all 50 states.  If your state is not listed and
+you would like to know if we have added it since the list you have,
+just ask.
+
+While we cannot solicit donations from people in states where we are
+not yet registered, we know of no prohibition against accepting
+donations from donors in these states who approach us with an offer to
+donate.
+
+International donations are accepted, but we don't know ANYTHING about
+how to make them tax-deductible, or even if they CAN be made
+deductible, and don't have the staff to handle it even if there are
+ways.
+
+Donations by check or money order may be sent to:
+
+Project Gutenberg Literary Archive Foundation
+PMB 113
+1739 University Ave.
+Oxford, MS 38655-4109
+
+Contact us if you want to arrange for a wire transfer or payment
+method other than by check or money order.
+
+The Project Gutenberg Literary Archive Foundation has been approved by
+the US Internal Revenue Service as a 501(c)(3) organization with EIN
+[Employee Identification Number] 64-622154.  Donations are
+tax-deductible to the maximum extent permitted by law.  As fund-raising
+requirements for other states are met, additions to this list will be
+made and fund-raising will begin in the additional states.
+
+We need your donations more than ever!
+
+You can get up to date donation information online at:
+
+http://www.gutenberg.net/donation.html
+
+
+***
+
+If you can't reach Project Gutenberg,
+you can always email directly to:
+
+Michael S. Hart <hart@pobox.com>
+
+Prof. Hart will answer or forward your message.
+
+We would prefer to send you information by email.
+
+
+**The Legal Small Print**
+
+
+(Three Pages)
+
+***START**THE SMALL PRINT!**FOR PUBLIC DOMAIN EBOOKS**START***
+Why is this "Small Print!" statement here? You know: lawyers.
+They tell us you might sue us if there is something wrong with
+your copy of this eBook, even if you got it for free from
+someone other than us, and even if what's wrong is not our
+fault. So, among other things, this "Small Print!" statement
+disclaims most of our liability to you. It also tells you how
+you may distribute copies of this eBook if you want to.
+
+*BEFORE!* YOU USE OR READ THIS EBOOK
+By using or reading any part of this PROJECT GUTENBERG-tm
+eBook, you indicate that you understand, agree to and accept
+this "Small Print!" statement. If you do not, you can receive
+a refund of the money (if any) you paid for this eBook by
+sending a request within 30 days of receiving it to the person
+you got it from. If you received this eBook on a physical
+medium (such as a disk), you must return it with your request.
+
+ABOUT PROJECT GUTENBERG-TM EBOOKS
+This PROJECT GUTENBERG-tm eBook, like most PROJECT GUTENBERG-tm eBooks,
+is a "public domain" work distributed by Professor Michael S. Hart
+through the Project Gutenberg Association (the "Project").
+Among other things, this means that no one owns a United States copyright
+on or for this work, so the Project (and you!) can copy and
+distribute it in the United States without permission and
+without paying copyright royalties. Special rules, set forth
+below, apply if you wish to copy and distribute this eBook
+under the "PROJECT GUTENBERG" trademark.
+
+Please do not use the "PROJECT GUTENBERG" trademark to market
+any commercial products without permission.
+
+To create these eBooks, the Project expends considerable
+efforts to identify, transcribe and proofread public domain
+works. Despite these efforts, the Project's eBooks and any
+medium they may be on may contain "Defects". Among other
+things, Defects may take the form of incomplete, inaccurate or
+corrupt data, transcription errors, a copyright or other
+intellectual property infringement, a defective or damaged
+disk or other eBook medium, a computer virus, or computer
+codes that damage or cannot be read by your equipment.
+
+LIMITED WARRANTY; DISCLAIMER OF DAMAGES
+But for the "Right of Replacement or Refund" described below,
+[1] Michael Hart and the Foundation (and any other party you may
+receive this eBook from as a PROJECT GUTENBERG-tm eBook) disclaims
+all liability to you for damages, costs and expenses, including
+legal fees, and [2] YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE OR
+UNDER STRICT LIABILITY, OR FOR BREACH OF WARRANTY OR CONTRACT,
+INCLUDING BUT NOT LIMITED TO INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE
+OR INCIDENTAL DAMAGES, EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE
+POSSIBILITY OF SUCH DAMAGES.
+
+If you discover a Defect in this eBook within 90 days of
+receiving it, you can receive a refund of the money (if any)
+you paid for it by sending an explanatory note within that
+time to the person you received it from. If you received it
+on a physical medium, you must return it with your note, and
+such person may choose to alternatively give you a replacement
+copy. If you received it electronically, such person may
+choose to alternatively give you a second opportunity to
+receive it electronically.
+
+THIS EBOOK IS OTHERWISE PROVIDED TO YOU "AS-IS". NO OTHER
+WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, ARE MADE TO YOU AS
+TO THE EBOOK OR ANY MEDIUM IT MAY BE ON, INCLUDING BUT NOT
+LIMITED TO WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR A
+PARTICULAR PURPOSE.
+
+Some states do not allow disclaimers of implied warranties or
+the exclusion or limitation of consequential damages, so the
+above disclaimers and exclusions may not apply to you, and you
+may have other legal rights.
+
+INDEMNITY
+You will indemnify and hold Michael Hart, the Foundation,
+and its trustees and agents, and any volunteers associated
+with the production and distribution of Project Gutenberg-tm
+texts harmless, from all liability, cost and expense, including
+legal fees, that arise directly or indirectly from any of the
+following that you do or cause:  [1] distribution of this eBook,
+[2] alteration, modification, or addition to the eBook,
+or [3] any Defect.
+
+DISTRIBUTION UNDER "PROJECT GUTENBERG-tm"
+You may distribute copies of this eBook electronically, or by
+disk, book or any other medium if you either delete this
+"Small Print!" and all other references to Project Gutenberg,
+or:
+
+[1]  Only give exact copies of it.  Among other things, this
+     requires that you do not remove, alter or modify the
+     eBook or this "small print!" statement.  You may however,
+     if you wish, distribute this eBook in machine readable
+     binary, compressed, mark-up, or proprietary form,
+     including any form resulting from conversion by word
+     processing or hypertext software, but only so long as
+     *EITHER*:
+
+     [*]  The eBook, when displayed, is clearly readable, and
+          does *not* contain characters other than those
+          intended by the author of the work, although tilde
+          (~), asterisk (*) and underline (_) characters may
+          be used to convey punctuation intended by the
+          author, and additional characters may be used to
+          indicate hypertext links; OR
+
+     [*]  The eBook may be readily converted by the reader at
+          no expense into plain ASCII, EBCDIC or equivalent
+          form by the program that displays the eBook (as is
+          the case, for instance, with most word processors);
+          OR
+
+     [*]  You provide, or agree to also provide on request at
+          no additional cost, fee or expense, a copy of the
+          eBook in its original plain ASCII form (or in EBCDIC
+          or other equivalent proprietary form).
+
+[2]  Honor the eBook refund and replacement provisions of this
+     "Small Print!" statement.
+
+[3]  Pay a trademark license fee to the Foundation of 20% of the
+     gross profits you derive calculated using the method you
+     already use to calculate your applicable taxes.  If you
+     don't derive profits, no royalty is due.  Royalties are
+     payable to "Project Gutenberg Literary Archive Foundation"
+     the 60 days following each date you prepare (or were
+     legally required to prepare) your annual (or equivalent
+     periodic) tax return.  Please contact us beforehand to
+     let us know your plans and to work out the details.
+
+WHAT IF YOU *WANT* TO SEND MONEY EVEN IF YOU DON'T HAVE TO?
+Project Gutenberg is dedicated to increasing the number of
+public domain and licensed works that can be freely distributed
+in machine readable form.
+
+The Project gratefully accepts contributions of money, time,
+public domain materials, or royalty free copyright licenses.
+Money should be paid to the:
+"Project Gutenberg Literary Archive Foundation."
+
+If you are interested in contributing scanning equipment or
+software or other items, please contact Michael Hart at:
+hart@pobox.com
+
+[Portions of this eBook's header and trailer may be reprinted only
+when distributed free of all fees.  Copyright (C) 2001, 2002 by
+Michael S. Hart.  Project Gutenberg is a TradeMark and may not be
+used in any sales of Project Gutenberg eBooks or other materials be
+they hardware or software or any other related product without
+express permission.]
+
+*END THE SMALL PRINT! FOR PUBLIC DOMAIN EBOOKS*Ver.02/11/02*END*
+
diff --git a/old/8bifr10.zip b/old/8bifr10.zip
new file mode 100644
index 0000000..be6f874
--- /dev/null
+++ b/old/8bifr10.zip