diff options
Diffstat (limited to '77571-h/77571-h.htm')
| -rw-r--r-- | 77571-h/77571-h.htm | 6466 |
1 files changed, 6466 insertions, 0 deletions
diff --git a/77571-h/77571-h.htm b/77571-h/77571-h.htm new file mode 100644 index 0000000..7d60fa6 --- /dev/null +++ b/77571-h/77571-h.htm @@ -0,0 +1,6466 @@ +<!DOCTYPE html> +<html lang="sv"> +<head> +<meta charset="UTF-8"> +<meta name="viewport" content="width=device-width, initial-scale=1"> +<title>I tolfte timmen | Project Gutenberg</title> + <link rel="coverpage" href="images/cover.jpg" type="image/x-cover"> + <!-- TITLE="I tolfte timmen" --> + <!-- AUTHOR="Gertrud Almqvist" --> + <!-- LANGUAGE="sv" --> + <!-- PUBLISHER="Albert Bonniers Förlag, Stockholm" --> + <!-- DATE="1928" --> + <!-- COVER="images/cover.jpg" --> + +<style> + +body { margin-left:15%; margin-right:15%; } + +div.frontmatter { margin-left:auto; margin-right:auto; max-width:30em; } +.halftitle { text-indent:0; text-align:center; margin-top:2em; margin-bottom:4em; } +h1.title { text-indent:0; text-align:center; margin-top:0; padding-top:1em; + margin-bottom:1em; } +.subt { text-indent:0; text-align:center; margin-bottom:2em; } +.aut { text-indent:0; text-align:center; margin-bottom:2em; } +.pub { text-indent:0; text-align:center; margin-top:4em; } +.cop { text-indent:0; text-align:center; padding-top:4em; margin-bottom:4em; + font-style:italic; } +.printer { text-indent:0; text-align:center; margin-bottom:1em; } + +h2 { text-indent:0; text-align:right; margin-top:4em; margin-bottom:1em; + margin-right:1em; font-size:1em; font-style:italic; font-weight:normal; } +div.chapter{ page-break-before:always; } +div.chapter h2 { margin-top:0; padding-top:4em; } + +p { margin:0; text-align:justify; text-indent:1em; } +p.first { text-indent:0; } +p.noindent { text-indent:0; } +div.letter { margin-top:1em; margin-bottom:1em; } +p.addr { text-indent:3em; margin-bottom:1em; } +p.sign { text-indent:0; text-align:right; margin-right:1em; font-style:italic; } + +/* "emphasis"--used for spaced out text */ +em { font-style:italic; } +.smaller { font-size:0.8em; } + +.underline { text-decoration: underline; } +.hidden { display:none; } + +/* poetry */ +div.poem-container { text-align:center; } +div.poem-container div.poem { display:inline-block; } +div.stanza { text-align:left; text-indent:0; margin-top:1em; margin-bottom:1em; } +.stanza .verse { text-align:left; text-indent:-2em; margin-left:2em; } + +/* ads */ +div.ads { padding-top:2em; font-size:0.8em; margin-left:auto; margin-right:auto; + max-width:35em; } +div.ads p { margin-left:2em; text-indent:-2em; margin-bottom:1em; } +div.ads b { font-size:1.25em; } +div.ads p.pub { margin-left:0; text-indent:0; margin-top:0; } +div.ads p.hdr { margin-left:0; text-indent:0; text-align:center; font-size:1.5em; + font-weight:bold; margin-top:1em; } + +a:link { text-decoration: none; color: rgb(10%,30%,60%); } +a:visited { text-decoration: none; color: rgb(10%,30%,60%); } +a:hover { text-decoration: underline; } +a:active { text-decoration: underline; } + +/* Transcriber's note */ +.trnote { font-size:0.8em; line-height:1.2em; background-color: #ccc; + color: #000; border: black 1px dotted; margin: 2em; padding: 1em; + page-break-before:always; margin-top:3em; } +span.trnote { font-size:inherit; line-height:inherit; background-color: #ccc; + color: #000; border:0; margin:0; padding:0; + page-break-before:avoid; margin-top:0em; } +.trnote p { text-indent:0; margin-bottom:1em; } +.trnote ul { margin-left: 0; padding-left: 0; } +.trnote li { text-align: left; margin-bottom: 0.5em; margin-left: 1em; } +.trnote ul li { list-style-type: square; } +.trnote .transnote { text-indent:0; text-align:center; font-weight:bold; } + +/* page numbers */ +a[title].pagenum { position: absolute; right: 1%; } +a[title].pagenum:after { content: attr(title); color: gray; background-color: inherit; + letter-spacing: 0; text-indent: 0; text-align: right; font-style: normal; + font-variant: normal; font-weight: normal; font-size: x-small; + border: 1px solid silver; padding: 1px 4px 1px 4px; + display: inline; } + +div.centerpic { text-align:center; text-indent:0; display:block; } +img { max-width:80%; } +div.centerpic.logo img { max-width:4em; } + +body.x-ebookmaker { margin-left:0; margin-right:0; } +.x-ebookmaker div.frontmatter { max-width:inherit; } +.x-ebookmaker div.poem-container div.poem { display:block; margin-left:2em; } +.x-ebookmaker a.pagenum { display:none; } +.x-ebookmaker a.pagenum:after { display:none; } +.x-ebookmaker div.ads { max-width:inherit; } +.x-ebookmaker .trnote { margin:0; } + +</style> +</head> + +<body> +<div style='text-align:center'>*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 77571 ***</div> + +<div class="frontmatter chapter"> +<div class="centerpic"> +<img src="images/cover.jpg" alt=""></div> + +</div> + +<div class="frontmatter chapter"> +<p class="halftitle"> +MOLLY MOLANDER<br> +I TOLFTE TIMMEN +</p> + +</div> + +<div class="frontmatter chapter"> +<h1 class="title"> +I TOLFTE TIMMEN +</h1> + +<p class="subt"> +EN GAMMAL, DÅRAKTIG KVINNAS +BEKÄNNELSER +</p> + +<p class="aut"> +AV<br> +MOLLY MOLANDER +</p> + +<div class="centerpic logo"> +<img src="images/logo.jpg" alt=""></div> + +<p class="pub"> +STOCKHOLM<br> +ALBERT BONNIERS FÖRLAG +</p> + +</div> + +<div class="frontmatter chapter"> +<p class="cop"> +Copyright. Albert Bonnier 1928. +</p> + +<p class="printer"> +STOCKHOLM<br> +ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1928 +</p> + +</div> + +<div class="chapter"> + +<h2 class="chapter" id="chapter-0-1"> +<a id="page-5" class="pagenum" title="5"></a> +10 mars 1927. +</h2> + +</div> + +<p class="first"> +Det är på aftonen av denna förfärliga dag, +som jag beslutat att skriva dagbok, en dagbok, +som går baklänges. Det är i den riktningen +man helst önskar att livet skulle gå +numera. +</p> + +<p> +Jag fick 19 telegram. Jag tyckte det var +mycket, men fru Andrén fick 100, när det +gällde henne. På mitt bröllop fick jag knappt +några. Det var Albert, som fick den gången +från sin släkt och sina vänner, och jag var +ju med på ett hörn. Min släkt var död redan +då, och mina vänner är underliga. Det är +inte jag, som uppfattar dem så. Min faster +sade det till min mamma för så länge sedan, +att det är konstigt, att jag minns det. Det var +väl för slutorden: Det är för Ronny är så +underlig själv, som hennes vänner är sådana. +</p> + +<p> +Ja, det skulle faster säga och till mamma, +för <em>de</em> var väl ganska underliga själva. +</p> + +<p> +Men Albert är inte underlig. Det har jag +mer och mer kommit underfund med. Det +<a id="page-6" class="pagenum" title="6"></a> +underligaste var väl, att han gifte sig med +mig. +</p> + +<p> +Det var alltså min förfärliga födelsedag, +och det kom fruar upp med blommor. Jag +tror knappt några var värda mer än 2:50, +för Albert deklarerar inte mer än 9,000, +och det är inte nämnvärt falskt, och vi bjuder +aldrig på champagne till middagen. Ja, +men det är inte det. Nordlöfs gör inte det +heller, och på fru Nordlöfs 50-årsdag simmade +hon i blommor, och doktorinnan Dalqvist, +som kom upp till mig med en vit krysantemum, +som högst kostade 1:50, gav en +hel blomsteruppsats till fru Nordlöf. Det +fick jag veta av Augusta, som städar. +</p> + +<p> +Om jag vore som fru Nordlöf, skulle jag +också få blommor. Hon kan roa människor. +Och jag kan bara roa mig själv. +</p> + +<p> +Tänk, om de visste det! Om Albert visste +det, kanske han skulle tro att jag håller på +att bli tokig, men vi dela ju inte sängkammare, +som väl är. Ja, ibland mittpå natten +i mörkret, när jag ligger och tänker på Nordlöfs +och Dalqvists och alla de andra, börjar +jag skratta, så det hörs. Jag kan inte låta bli. +</p> + +<p> +Viveke vaknar inte av det, men om hon +<a id="page-7" class="pagenum" title="7"></a> +gjorde det, skulle det ingenting göra. Jag +skulle bara tala om det för henne, och så +skulle vi skratta tillsammans. +</p> + +<p> +Men ack, visst är de snälla. Anna Dalqvist +vill lära mig allt från att lägga in saltgurkor +till att sköta min man, och Emmy +Nordlöf säger mig vilka droppar jag skall +ta, när det känns i min själ som om himmel +och jord bävade. Det känns det ju ofta för +kvinnor av min ålder till och med för Emmy +Nordlöf, fast ingen skulle tro det, när man +ser henne. +</p> + +<p> +För mig har ju allting bävat alltid och +jag med, så det är inget nytt, och Albert +säger till och med, att jag har varit mycket +lugnare och mindre överdriven under de två +sista åren av vårt äktenskap än någonsin +förut. Ja, någon psykolog har Albert aldrig +varit. +</p> + +<p> +Men så är det ju Viveke, och man måste +ändå ta vissa hänsyn för en sjuttonårig +dotter, även om hon är så förstående som +min. +</p> + +<p> +Vad jag går igenom nu, kan hon i alla fall +inte förstå, och jag vore ett odjur, om jag lät +henne ana det. +</p> + +<p> +<a id="page-8" class="pagenum" title="8"></a> +Det hade redan börjat för tre år sedan, +då jag satt hos doktor Grund, Albert hade +kört dit mig och talade eller rättare lät +honom tala och förklara, hur det var fatt +med mig. +</p> + +<p> +— Fru Berglöf, sade han, ja, är det inte +fasansfullt att heta fru Berglöf. Jag har +aldrig kunnat vänja mig vid det, fast jag +hållit på nu i aderton år. Jag känner mig +som en skurmadam, när de säger det, och +mitt rätta namn, det är mitt flicknamn. Det +är inte enbart för att det är ett adelsnamn, +det finns ju så mycket idiotisk adel. Men +jag håller förstås på min lilla särskilda adel, +som är min fars och min farfars och alla +de andra gamla förtjusande gubbarnas, allt +från min första stamfar, jag älskar dem alla +och beundrar dem, även när deras storhet +bara bestod i att de blev slagna och övervunna +och nedtrampade i denna onda värld. +Och min mor, hon smälte in i den gamla +släkten och blev som ett med den. Men jag +kan aldrig bli en Berglöf. Det är ju också +så meningslöst. Om det hade varit Berghäll, +vore det en annan sak. Då hade jag funnit +mig, åtminstone med namnet. +</p> + +<p> +<a id="page-9" class="pagenum" title="9"></a> +Alltså sade doktorn: +</p> + +<p> +— Fru Berglöf är ju alldeles utsliten +(”men Anna Dalqvist tycker, att jag ingenting +gör i hushållet”, tänkte jag). Fru Berglöf +måste spara sig. Har fru Berglöf jungfru? +</p> + +<p> +”Herregud” tänkte jag. ”Tror han, att +jag skurar golv med! Det fick jag aldrig +lära i min ungdom.” +</p> + +<p> +— Jo, sade jag, jag har jungfru. +</p> + +<p> +— Jag vill inte, att fru Berglöf alldeles +skall sluta upp att intressera sig för sitt hushåll, +fortsatte doktorn, men ni skall slöa så +mycket som möjligt dessemellan. Man kan +för övrigt bli utsliten på mer än ett sätt. +Det är inte bara kroppen det gäller, det är +också själen. Det kan finnas hemförhållanden, +hm ... konflikter, som sliter på nerverna ... +</p> + +<p> +Doktorn gjorde en paus. ”Nu tror han, att +jag skall tala om mitt äktenskap”, tänkte jag. +”Det gör ju fruar, när de går till läkare.” +Men jag sade ingenting. +</p> + +<p> +Så fortsatte han och talade förståndigt +och lugnande så där i allmänhet. Men slutsumman +var, att jag var så nere, att det +<a id="page-10" class="pagenum" title="10"></a> +skulle nog ta ett par år, innan jag var riktigt +bra igen. +</p> + +<p> +Då kom det. Jag satt och räknade tyst för +mig själv: om två år, är jag fyrtionio år. Då +är ju livet snart slut. Och så sade jag: +— Doktorn, när en kvinna är femtio år, +duger hon ju inte mer till någonting, jag +måste bli frisk fortare. Jag har så liten tid +kvar. +</p> + +<p> +Tänk att jag var en sådan idiot då, att +jag inte tänkte, att han kunde tänka, att jag +tänkte ... +</p> + +<p> +Doktorn är en mycket fin man, god och +förstående, och dessutom är han inte ung. +Han har ett blekt, trött ansikte och urvattnade +blå ögon, som troligen en gång strålat, +för han använder dem så som om han trodde +att de strålade. Nu fäste han dem på väggen +ett stycke över mig, och så sade han: +</p> + +<p> +— Fru Berglöf kanske inte vet, att de +sexuella känslorna finns kvar ännu efteråt? +</p> + +<p> +Det är en avgjord överdrift att säga som +Albert, att jag saknar självbehärskning. Det +visade jag den gången. Annars hade jag +sagt: +</p> + +<p> +”Det ger jag tusan!” +</p> + +<p> +<a id="page-11" class="pagenum" title="11"></a> +Men det gjorde jag inte. Var det inte +klokt! Antingen hade doktorn trott, att jag +ljög, då hade han rättat sitt handlingssätt +mot mig därefter eller också hade han trott, +att jag talade sanning, och då hade han föraktat +mig, och jag ville i stället vinna hans +aktning. Så när han sett på väggen tillräckligt +länge för att skona min blygsamhet och +såg på mig med de ögon, som förr hade +strålat, hade mitt ansikte det blyga och tacksamma +uttryck, som passar efter mottagandet +av en glädjefull och oväntad bebådelse. +</p> + +<p> +Men jag talade inte, och det väntade han +inte heller naturligtvis. +</p> + +<p> +Men för mig själv kan jag kosta på att +upprepa det: det ger jag tusan! Och ändå +vet jag, att jag är en kvinna av kött och +blod. Vad jag menade var ju helt enkelt, att +jag var rädd, att jag skulle bli dum sedan. +En av mina underliga vänner är fransyska, +och hennes läkare sade till henne (tänk vad +vi få mycket visdom från våra läkare): +”Madame, le cerveau de la femme, c’est la +matrice.” Då vore det verkligen illa ställt +för mig redan nu innan åderförkalkningen, +och den kan dröja länge. Och Viveke är så +<a id="page-12" class="pagenum" title="12"></a> +intelligent. Tänk om hon skulle märka och +se ned på mig. Vad skall fru Berglöf annars +egentligen med intelligens! Hon borde lägga +sig till med skurförkläde i stället. I alla +händelser är hon inte ännu så dum som Anna +Dalqvist i sin kvinnlighets fulla blomning +och fruktsättning och allt det andra även +om hennes saltgurkor och broderade kuddar +är mera lyckade än de Berglöfska. Vad skall +jag för resten med broderade kuddar, när +Viveke bara älskar små mjuka runda och +avlånga sidenkuddar, dunlätta och mjuka +och glada som hon själv, när hon inte gråter. +</p> + +<p> +Om jag bryr mig om några sexuella +känslor numera, så är det Vivekes. Då måste +jag tänka på min egen sorgsna ungdom, +min ensamhet, mina förödmjukelser och mitt +grubbel. Men det gör jag helst inte. Viveke +är för resten inte som jag var. Hon har ett +så kallat lyckligt hem, och hon har inte smakat +fattigdomen ännu. Hon har vänner och +kamrater och hon skall ta studenten. Albert +hade nog helst önskat att hon skulle nöja +sig med flickelementarhalvbildningen liksom +jag fick göra det. Och Viveke var så +lat ett par år, att det såg ut som om han +<a id="page-13" class="pagenum" title="13"></a> +skulle få sin vilja fram, men gudskelov, nu +har jag segrat. Viveke har gått över i gymnasiet +och har goda betyg i allt utom matematik. +</p> + +<div class="chapter"> + +<h2 class="chapter" id="chapter-0-2"> +<a id="page-14" class="pagenum" title="14"></a> +15 april. +</h2> + +</div> + +<p class="first"> +Ja, läkare! Nu har Albert skickat mig till +en nervläkare, ty han förstod småningom, +till och med Albert förstod, att jag led. Eller +har jag kanske beklagat mig? Albert ville +att jag skulle bli frisk och på gott humör, +så att det inte blev något krångel med landsflyttningen. +Så nu går jag hos nervläkaren. +Det känns som om jag vore en virkning, +och doktorn har fått tag i ändan och sprättat +upp hela mönstret, så nu ligger jag där +som en lös upphasplad garnhärva. +</p> + +<p> +Han frågade mig första dagen, om jag +var lycklig med min man. — Ånej, sade jag, +men inte anmärkningsvärt olycklig heller. +Och vi har lärt oss att ta det humoristiskt. +</p> + +<p> +Jag hade en bestämd känsla, att doktorn +ogillade humorn. +</p> + +<p> +Två dagar senare hade han upptäckt +(hur?) att jag längtade efter kärlek och ett +nytt äktenskap. +</p> + +<p> +— Det har jag svårt att tro — åtminstone +<a id="page-15" class="pagenum" title="15"></a> +äktenskapet, sade jag, eller tänkte jag det +bara? +</p> + +<p> +— Det är ingenting ni behöver vara rädd +för eller springa ifrån, sa han. Det är bara +så, det är naturen, som vill det. +</p> + +<p> +— Men det skall väl ta slut någon gång +för kvinnan åtminstone — inte för män förstås, +sa jag. Man skall väl vara artig. +Doktorn har silvervitt hår, men <em>hans</em> ögon +kan ännu blixtra. +</p> + +<p> +Nej, tänk, jag vill inte ha varken kärlek +eller äktenskap. Det är sant i dag. Vad vet +jag om i morgon! +</p> + +<div class="chapter"> + +<h2 class="chapter" id="chapter-0-3"> +<a id="page-16" class="pagenum" title="16"></a> +30 april. +</h2> + +</div> + +<p class="first"> +Den första tiden hos doktorn gick jag i en +gammal omodern svart sidenklänning, som +jag beslutat att slita upp till vardags, men +en vacker dag uthärdade jag den inte längre. +Jag gjorde mig ny från topp till tå, mullvadsfärgad, +en beställd promenaddräkt, det har +jag inte kostat på mig på åratal. Jag vet, att +jag borde sparat den utgiften, läkarebehandlingen +går till pengar, men jag kunde inte +låta bli. Jag köpte nya grå silkesstrumpor +och skor i färg. Jag går spänstigare, det var +Albert, som anmärkte det — och ändå, vad +har jag inte genomlevat på den sista tiden! +Jag som inte vill tala om mitt äktenskap, jag +har fått göra det. Och inte bara om mitt +äktenskap utom om ... ja, om min älskare, +och jag kände, att doktorn ogillade honom. +Det har han inte rätt till. ”Man får inte tala +illa om min enda älskare”, skulle jag velat +säga som Elin Wägner. Det är för resten +så förfärligt länge sedan nu, och det gör +<a id="page-17" class="pagenum" title="17"></a> +ingenting. Albert vet det, jag lät honom +aldrig tro, att han var den förste. Och jag +har varit stolt över den andre. Ibland tror +jag, att det är det enda i mitt fattiga liv jag +varit stolt över. +</p> + +<p> +Till omväxling frågar doktorn, om jag +tänker ta livet av mig, men jag svarar uppriktigt, +att det har jag inte allvarligt reflekterat +över — men kanske ändå vid ett enda +tillfälle, tillägger jag. +</p> + +<p> +— Vad var det, var det en man? frågar +han. +</p> + +<p> +— Nej, säger jag, det var en kvinna. +</p> + +<p> +Jag ser, att han rycker till. +</p> + +<p> +— Berätta! +</p> + +<p> +Och så berättar jag. +</p> + +<p> +— Jag var tjugufem år gammal. Jag var +ensam, och jag kände mig mycket olycklig, +för jag längtade efter kärleken. Jag bodde +i Stockholm hos en tant, som var folkskygg. +Jag hade översättningsarbete för tidningar. +Det var därigenom jag lärde känna henne. +Hon hade något att göra med en tidning. +Jag kom upp till henne första gången i ett +ärende. Hon bodde fem trappor upp i ett +<a id="page-18" class="pagenum" title="18"></a> +hus i Klaratrakten. Men varför säger jag +det? +</p> + +<p> +— Det är bra, fortsätt, undertryck ingenting! +Kan ni beskriva för mig, hur hon +såg ut? +</p> + +<p> +— Lång, smärt men kraftigt byggd, böjd +näsa, gråblå ögon, som kisade, rödbrunt +tjockt vågigt hår, munnen hade ett drag av +fasthet, men på samma gång godhet, händerna +kraftiga<a id="corr-0"></a>, litet seniga, men smala och +välformade. +</p> + +<p> +— Vidare. +</p> + +<p> +— Det var ett stort ljust rum fullt med +böcker av alla slag. Först blev det böckerna +och sedan vi själva. När det var mittemellan +båda, talade hon en gång om Kierkegaard +och människosjälens ensamhet med Gud, och +jag grät, så att jag skakade med huvudet i +händerna ... Då var det april som nu ... +</p> + +<p> +— Ja, som nu, säger doktorn och ser på +mig. +</p> + +<p> +Och när jag ser på honom, ser jag att han +har gråblå, en smula kisande ögon. +</p> + +<p> +— När det blev maj, gick vi ut och gick i +Lilljansskogen. Vi talade — inte bara hon +utan också jag. Det föreföll mig som om jag +<a id="page-19" class="pagenum" title="19"></a> +aldrig förr hade talat vid en människa. Vi +anförtrodde varann, vad vi ansågo värt det +ur våra liv. Vi talade också om erotik. Hennes +liv hade varit fattigt på det liksom mitt. +Hon var tio år äldre än jag, och ingen man +hade älskat henne. Men hon, å, visst hade +hon varit kär, till exempel i en generaldirektör. +Ibland talade hon med en viss ironi eller +cynism om — ja, vad skall jag säga ... kärlekslivet. +</p> + +<p> +En dag satt vi på en bänk. Jag hade dragit +av min ena handske för att plocka vitsippor. +Hon tog min bara hand i sina och smekte +den sakta. Det ... det var ju ingenting, men +det gjorde mig så oändligt lycklig. Sedan +märkte jag snart, att jag var lycklig alltid, +inte bara, när vi träffades. Jag kunde gå +och sjunga för mig själv. Hon ringde nästan +var dag. Uppe hos henne var vi inte riktigt +ostörda. Hon bodde med en äldre syster, som +kom in någon gång. En dag frampå våren +bad hon att få komma till mig. Jag köpte +blommor ... och ja ... vin och frukt. Hon +föreföll upprörd, när hon kom. Hon tog båda +mina händer och höll mig litet ifrån sig. +</p> + +<p> +— Vad är du för en, sade hon. Jag kan +<a id="page-20" class="pagenum" title="20"></a> +inte komma ifrån dig. Jag tänker på dig dag +och natt. Jag kunde göra orätt mot Gud och +människor för din skull. +</p> + +<p> +När hon fick se vinet, ryggade hon tillbaka. +</p> + +<p> +— Nej, men Ronny, sade hon. Brukar det +komma flickor upp till dig så här? +</p> + +<p> +— Jag har så få vänner, sade jag, och +ingen som du. +</p> + +<p> +Då började hon tala ivrigt som för att +försvara sig. +</p> + +<p> +— Ja, du är ensam, det var det, som drog +mig till dig först. Jag hade lagt märke till +dig, då du kom med ditt arbete till tidningen. +Det var ett av de där tillslutna ansiktena, +som lockar mig. Nej, inte ett av dem. Du var +olik alla andra. Du gick som en liten sömngångerska, +och ändå såg jag i dina ögon +ibland, att det var eld i dig. Men jag tänkte +bara vara snäll mot dig och hjälpa dig litet. +</p> + +<p> +Jag säger dig, jag gick inte och var sentimental +och trånade. Jag hade mitt arbete +och mina vänner. Alla vänta de något av +mig. Jag är en lycklig människa eller jag +kunde vara det. Men, ser du, innerst är jag +ändå alldeles ensam. +</p> + +<p> +<a id="page-21" class="pagenum" title="21"></a> +Och så fann jag snart, att jag hade tagit +miste. Det var inte du som behövde mig. +Det var jag, som behövde dig. Du är inte +svag, du är stark, mycket starkare än jag, +och nu är jag rädd för dig, för jag vet inte, +om din styrka är av godo. Du kunde göra +mig mycket ont. +</p> + +<p> +Hon var blek. ”Hon är trött och sjuk”, +tänkte jag. Det fanns en liten låg schäslong +i mitt rum. Jag bad henne lägga sig där och +vila. +</p> + +<p> +Hon följde mig med blicken kring rummet. +Hennes ögon hade mörknat. De sågo +nästan svarta ut. Jag såg, att hon led. +</p> + +<p> +— Nej, du är inte elak, sade hon. Du ser +inte alls farlig ut. Du ser ut som en liten +snäll flicka här i ditt rum med blomkrukor +och vita gardiner. Jag är glad att jag kom +hit. Du blir mindre hemlighetsfull här, och +jag tror, att du vill vara snäll mot mig. +</p> + +<p> +Hon låg tyst litet. +</p> + +<p> +— Mitt hjärta klappar så vilt, sade hon +ansträngt. +</p> + +<p> +Då föll jag på knä bredvid schäslongen, +lade armarna om hennes hals och lutade min +kind mot hennes. Jag kände och hörde, hur +<a id="page-22" class="pagenum" title="22"></a> +hennes hjärta bultade. Jag tror vi låg så +några minuter, och så rörde jag sakta, helt +sakta och lätt som en smekning, inte som +en kyss, mina läppar mot hennes. Hon gjorde +inte en rörelse. Jag bara såg, hur det ryckte +i hennes slutna ögonlock ... Det var väl ... +det var väl en kysk smekning, doktorn? +</p> + +<p> +— Hm, sade doktorn ... vidare. +</p> + +<p> +— Ja, vidare, sade jag. Hon sträckte ut +sin hand till ett bord, som stod bredvid schäslongen +och tog en liten bok. Nej se, läser du +den, Ronny, sade hon. Vi läser visst ofta +samma böcker. +</p> + +<p> +— Vad var det för bok? frågade doktorn. +</p> + +<p> +— Det var en liten engelsk hymnbok. Hon +läste en hymn högt för mig. Det är min +älsklingshymn, sade hon. +</p> + +<p> +Det var min också. +</p> + +<p> +När hon gick, sade hon: — Nu är jag inte +rädd för dig längre, Ronny, men du <em>kunde</em> +göra mig mycket ont. +</p> + +<p> +Det var hon, som gjorde mig ont. +</p> + +<p> +Ett par dagar senare ringde en främmande +dam på tamburdörren. Hon hade +bruna, brinnande ögon. Hon ville tala med +mig. Hon fick nervskakning på schäslongen, +<a id="page-23" class="pagenum" title="23"></a> +där Carla hade legat, och hon hackade tänder, +när hon sade, att hon var Carlas bästa +vän, och Carla måste skyddas mot sig själv. +Carla hade alldeles mist jämvikten, sedan +hon kommit i beröring med mig. Carla insåg +det själv. Nu hade Carla skickat henne +hit för att säga, att vi inte skulle träffas mer. +Jag satt som bedövad. +</p> + +<p> +— Ja, naturligtvis, när Carla önskar det, +sade jag till sist. Jag är ledsen, om jag gjort +henne ont. Vi känna varann för lite, kanske. +Carla sade en gång, att vi skulle resa bort +tillsammans, bara vi två för att lära känna +varann riktigt i fred. Det hade kanske varit +bra. +</p> + +<p> +Det var då hon fick nervskakningen. Jag +tycker inte det är sympatiskt med nervskakningar. +Senare har jag ju haft det själv. +Det var, när jag hade fått Viveke. Jag var +så klen en tid. Men hon hade ju inte fått +barn. +</p> + +<p> +Vi var förfärligt artiga mot varann. Men +jag tycker jag ser de där bruna, brinnande +ögonen för mig än. +</p> + +<p> +”Varför kom inte Carla?” tänkte jag. +<a id="page-24" class="pagenum" title="24"></a> +”Varför kom inte Carla? Det var ju henne +jag behövde träffa.” +</p> + +<p> +Till sist skrev jag till Carla och bad henne +komma själv och taga avsked. +</p> + +<p> +Hon kom. Hon tog inte hatten av sig. Hon +hade en svart hatt med sorgflor efter sin +bror. Hon satt på schäslongen igen med sorgslöjan +tillbakakastad. +</p> + +<p> +Hon talade lågt och med ögonen nedslagna. +</p> + +<p> +— Elin har rätt, sade hon, det var vännen. +Hon är mitt bättre jag. Hon har uppoffrat +sig helt för mig. Hon har gjort mig till en +bättre människa. Och så har jag ansvar för +henne. Hon är så klen. Hon kunde dö. +</p> + +<p> +Hon tystnade, och jag visste inte, vad jag +skulle säga. +</p> + +<p> +Då började hon på nytt, men hennes stämma +var nästan kvävd. +</p> + +<p> +— Varför kom du inte förr, Ronny, det är +för sent nu. Hon höll händerna för ansiktet, +sina vackra, välformade händer. Jag såg, att +tårarna runno nedför hennes kinder. +</p> + +<p> +Jag kände mig mycket trött. +</p> + +<p> +— Det är få, som ha sett mig gråta, sade +hon. Hon satt litet till med nedböjt huvud. +<a id="page-25" class="pagenum" title="25"></a> +Så ryckte hon upp sig, och när hon stod i +dörren, bad hon mig förlåta. +</p> + +<p> +— Jag har ingenting att förlåta, ljög jag. +</p> + +<p> +Dagen efter mötte jag de bruna, brinnande +ögonen på gatan. De var inte brinnande nu. +De var bara mörka och lugna. Jag gick fram +till henne och bad henne förlåta att jag bett +Carla komma till mig en gång till. +</p> + +<p> +— Det var jag, som bad henne, annars +hade hon inte gjort det, sade hon. Så skildes +vi. +</p> + +<p> +— Men vad tycker doktorn om detta, om +den här historien? +</p> + +<p> +— You had a narrow escape, sade doktorn. +</p> + +<p> +Då minns jag plötsligt att Carla läste +engelska för mig den där gången, och att +doktorn har blå, kisande ögon, och så sade +han, att det är april nu som då. Ja, jag är +ju hos en nervläkare för behandling. Jag vet +inte vad som kan höra till den. Jag skulle +gärna gråta. Jag har inte gjort det på så +länge. +</p> + +<p> +— Fru Berglöf förstår väl, att vi tycka +det är synd om er, att vi ville hjälpa ... +</p> + +<p> +Vi, jag tänker ett ögonblick på doktorns +<a id="page-26" class="pagenum" title="26"></a> +fru, men henne känner jag inte, och så minns +jag att doktorn talar i pluralis majestatis. +</p> + +<p> +Han glömmer det ibland, men när han vill +vara doktor ända ut i fingerspetsarna, gör +han det. +</p> + +<p> +— Jag har inte tänkt på om doktorn +tycker det är synd om mig eller inte, säger +jag. Jag förstår väl, att det inte är för det +jag går här. Om det hör till en läkares skyldigheter +att tycka synd om sina patienter, +är jag säker att doktorn gör det. Annars +får jag nöja mig med att doktorn är intresserad +av fallet, för det är väl alltid en riktig +läkare. +</p> + +<p> +— Nå, och det var efter det där, ni tänkte +på att begå självmord? +</p> + +<p> +— Det var det visst inte strax. För när +Carla var utom dörren, drog jag djupt efter +andan, som jag hade fått luft efter en kvävning, +och jag tänkte eller jag tror jag sade +det tyst för mig själv: ”Gudskelov, nu är +jag fri!” Var det inte underligt, doktorn? +Och ändå ... ändå älskade jag henne. +</p> + +<p> +— Det betyder, att hon hade rätt, när hon +sade, att ni var stark. +</p> + +<p> +— Ja, gjorde det, det? Det dröjde inte +<a id="page-27" class="pagenum" title="27"></a> +länge förrän jag längtade efter henne rasande. +Den längtan tog bort ett år av mitt +liv till ingen nytta. Vi träffades ju ibland +i arbetet men aldrig ensamma. +</p> + +<p> +En dag ett halvår sedan vi skilts, mötte +jag henne i Humlegården tillsammans med +den bruna. Carla berättade något roligt, och +den andra skrattade, så hon böjde sig framåt. +Det såg inte vackert ut. Den andra var kantig +och disgraciös, och Carla var kantig, fast +ja, jag hade ju tyckt förut, att hon hade +grace. De hade långa fötter och galoscher, +som sade klafs, klafs i höstsörjan. Åtminstone +tror jag det. Carla såg mig — så där +i synfältets yttersta gräns, jag märkte det, +men hon låtsade om ingenting. +</p> + +<p> +Jag gick hem och fick kväljningar, och till +natten hade jag feber och tyckte, att en stor +svart fågel flaxade omkring mig. Då var +jag det närmaste till sinnessjukdom jag +varit, tror jag. Och självmord, ja visst, men +jag har inte anlag för det, annars hade det +varit gjort för länge sen, men nog tänkte jag +på det. +</p> + +<p> +Men bedövning — bedövning sökte jag till +varje pris. Det var därför ... därför. +</p> + +<p> +<a id="page-28" class="pagenum" title="28"></a> +— Ja, jag vet. Det var därför, menar ni, +som ni tog en gift man till älskare. +</p> + +<p> +— Ja, doktorn, en enda liten älskare, och +det har ni förebrått mig. Ja, jag menar inte, +att han var liten, men att det bara var litet +kärlek. +</p> + +<p> +— Vad jag förebrått er är, att ni inte +ens tog ett sådant steg på allvar. Det <em>är</em> allvarligt +för en kvinna. +</p> + +<p> +— Hur kunde jag ta saken eller rättare +mannen riktigt på allvar. Det var ju för +Carlas skull jag tog honom. +</p> + +<p> +— Men det var det nog inte fru Berglöf. +Hade ni aldrig innan Carlaepisoden tänkt er +möjligheten av en älskare. +</p> + +<p> +— Jo-o, möjligheten hade jag tänkt i +övergångsåldern och ... jag tror jag kan +säga efter tjugutre. Mellantiden tänkte jag +bara på äktenskap. +</p> + +<p> +— Där ser ni, vi skall inte skylla älskaren +på ”Carla”. För er var han naturnödvändig. +Ni hör inte till de strängt monogama kvinnorna. +</p> + +<p> +— De kan vänta, menar doktorn. +</p> + +<p> +— De kan vänta ibland hela livet, sade +doktorn och såg ut som en sann högaktning. +</p> + +<p> +<a id="page-29" class="pagenum" title="29"></a> +— Men utan Carla hade det kanske ändå +aldrig blivit. Det var så hemskt med Carla. +Och vet doktorn, om Viveke förförde en +man, det kunde jag genomleva, men om hon +blev förförd av en kvinna, då tror jag, att +jag kunde hjälpa henne att skjuta sig, för +det är väl alltid lättare, när andra gör det. +Och jag vet ju inte, hur stark Viveke är. +Hon kanske inte kunde uthärda det som jag. +</p> + +<p> +— Fru Berglöf skall akta sig för överord, +sade doktorn. +</p> + +<div class="chapter"> + +<h2 class="chapter" id="chapter-0-4"> +<a id="page-30" class="pagenum" title="30"></a> +7 maj. +</h2> + +</div> + +<p class="first"> +I lördags kväll var jag på damföreningen +Nornans vårfest och tjugufemårsjubileum. +</p> + +<p> +Det var förfärligt. I strålande elektriskt +ljus såg jag mig själv i trehundrasjuttiofem +exemplar i olika stadier av förfall och förnedring, +ty de unga, de som vi varit, var inte +många. De går inte på damföreningar. O, +Gud, vad det är ohjälpligt, och vad jag beundrar +och böjer mig i stoftet för alla dem, +som äro äldre och gråare och fulare än jag +och som ändå under kroppens förfall och +förnedring förmå att låta sina själar brinna. +</p> + +<p> +Amanda Grönstedt, som fyllde sextio år i +fjol, läste upp festkantaten. Den var allt vad +man kunde begära av en festkantat och det +är ju inte mycket. Och Amanda Grönstedt +har små fötter och förtjusande fina rasben. +Hon var klädd i ljusgrått från topp till tå +med silkesstrumpor och silverbrokadskor. +När hon gick hem på kvällen, hon går raskt +som en ung flicka och är inte tjock, kunde +<a id="page-31" class="pagenum" title="31"></a> +någon herre, som gick bakom henne och beundrade +hennes smalben få bråttom och +skynda sig fram för att hälsa och ja — vem +vet — och få se att hennes ansikte är gulgrått +och rynkigt och håret vitt — och säga +— å, fy tusan! +</p> + +<p> +Ja, vad för glädje är det då med ett par +vackra ben! Är det inte som det grymmaste +hån! Ett par vackra ben och så inte den +minsta mening med allt som kommer ovanför +dem ända upp till halsen, ty huvudet +duger ju ännu<a id="corr-1"></a>, det vill säga invändigt och +inte bara till festkantater<a id="corr-2"></a>. Amanda Grönstedt +är hedersdoktor, och intelligensen lyser ut +genom hennes ögon. Det måste göra det +värre för henne. Jag skulle önska alla mina +trehundrasjuttiofem olyckssystrar de slocknande +koögon med vilka ett par damer av +min åldersklass bevistade vårens förnyelsefest +på tjugufemåriga damföreningen Nornan. +De ögonen lida inte. De äro forna tiders +kvinnors ögon, vars bärarinnor förvissnade +på ett självfallet och smärtfritt sätt. Vi +andra ha det värre. Vi är salig dumboms +abborrar, som dö levande, kan det tänkas +något grymmare! Teodolinda Raquette, vår +<a id="page-32" class="pagenum" title="32"></a> +stads kvinnliga poet med håret rimfrostpudrat +och mycket röda kinder, man har det +ibland vid vår ålder, läste upp sin nyaste +dikt: Hösten. Jag förstår så väl att hon valde +den, fast det var i maj. Den handlade om ett +träd, som ödmjukt, stilla och glatt fällde sina +blad. Jag riktigt hörde, hur Teodolinda fällde +sina ett efter ett under det hon läste, och +ändå log hon modigt. Och alla hennes åhörarinnor +i den packade salen gjorde detsamma +med döden i hjärtat. Men varför samlades +vi då självmant till detta martyrium? Var +för sig, en och en känns det inte så förfärligt. +Där ha vi gifta våra barn och vår +mer eller mindre före detta man. Och de visa +jungfrurna, som inte veta av någon man, +de ha ... ja, vad ha de, om man lämnar +knärackan och katten ur räkningen? Är det +medvetandet om deras dygd, som höjer deras +glädjebägare eller åtminstone skänker dem +aftonens frid. — Och Carla — varför mindes +jag Carla, som är så långt borta — bland +alla dessa. Carla ”vet ej av någon man”, tror +jag åtminstone, men dygdig jungfru, nej, +det är hon inte. Den lättaste smekning av +hennes vackra hand mot min kind, kom mig +<a id="page-33" class="pagenum" title="33"></a> +i min varelses djup att ana och förnimma +otillåtna ting. Jag såg henne nu i en syn gå +i en scharlakansröd mantel genom festsalarna +och sträcka ut sin vackra ringfria +hand och var och en som hon vidrörde, föll +ned död. +</p> + +<p> +Men när Carla hade gått, voro vi ändå +alltjämt kvar både döda och levande, vi +gamla avbladade kvinnor. Men här och där +i salarna stod en ung, fräsch och vacker +kvinnoblomma. Och de voro för oss andra +som ett blodrött hån. +</p> + +<p> +Då tyckte jag att jag skrek: ”Ut med er!” +Och jag samlade omkring mig alla de gamla, +och vi körde ut de unga med gissel: ut med +er, ropade vi, ut ni med ert fasta, skära hull, +era vita tänder och era spelande ögon! Ut +till era älskare, som väntar er! Låt oss lida +våra marter i fred för er! +</p> + +<p> +Nej, jag blev inte galen. Jag gjorde ingenting +ovanligt. Jag stod endast ganska blek +och tryckte Teodolindas hand och tackade +henne och kände en lätt yrsel. +</p> + +<p> +Men sedan på natten låg jag i min säng +och tänkte ut ett slags barmhärtigare samkväm +<a id="page-34" class="pagenum" title="34"></a> +för oss levande lik. Vi skulle samlas +i ljusdunkla salar, som liknade bakgrunden +på Rembrandts tavlor. Och denna clair-obscur +skulle plåna ut alla konturer<a id="corr-3"></a>, även +ansiktsdragens. Vi skulle se ut som halvt +materialiserade andar och genom något optiskt +knep tyckas sväva i luften. I detta +mystiska ljusdunkel skulle våra stämmor +ljuda och sjunga den flydda kärlekens lov, +våra stämmor, som ännu ofta med sin mörknade +klang äro patetiska och suggererande +på ett helt annat sätt än de ungas — — — +tills vi nå de allra äldstas åldersgrupp och +våra röster bli kraxande kråkors, de isgrås, +de iskallas åldersgrupp, för vilken vi böja +oss i medlidande, fasa och skyddssökande +vördnad, för de äro ju vår buffert mot evigheten, +och vi gamla kvinnor med all vår visdom +är ännu långt ifrån att vara beredda +till en salig hädanfärd. +</p> + +<p> +Det blev alldeles ljust i rummet, innan jag +slumrade till en stund på morgonen, och jag +vaknade igen med en förskräckelse, som kom +mig att hoppa högt i sängen, för jag tyckte, +att jag ramlade i en avgrund. Ja, ja, det hör +ju också till åldern. Det gör nog fru Nordlöf +<a id="page-35" class="pagenum" title="35"></a> +med. Men hon hoppar väl inte så högt, +för hon är så tjock. +</p> + +<p> +Viveke låg och sov lugnt. Hon såg ljuvlig +och frisk och ... ja, ren ut. Med sin skära +kinder och sin lilla impertinenta näsa. Hennes +små söta läppar var halvöppna. Vad hon +har långa, mörka ögonhår till sitt ljusa +huvud! +</p> + +<p> +Jag såg nog inte ut så vid hennes ålder. +Utom det att jag hade längre näsa, var det +visst som om en stor del av världens synder +tyngde mitt samvete, fast, vad hade jag +egentligen gjort! Men ändå, nej Viveke har +en vitare själ än jag, fast hon går i första +ringen, och jag gick ingenstans. +</p> + +<p> +När jag ändå var uppe och stoppade täcket +om en av Vivekes fötter, tittade jag ut på balkongen. +Himmeln var blå, bakgårdens träd +knoppades, solen steg över granngårdstaket. +På det ljusgröna gräset på gårdsplanen sutto +fyra katter och jamade av kärleksbegär. Jag +längtade efter blommande fruktträd, vita +och ljusröda skyar av körsbär och äppelblom, +alldeles så vita och skära som den gången +jag var ung och hade en älskare. +</p> + +<div class="chapter"> + +<h2 class="chapter" id="chapter-0-5"> +<a id="page-36" class="pagenum" title="36"></a> +9 maj. +</h2> + +</div> + +<p class="first"> +I går sade doktorn till mig: — Ni har +aldrig älskat någon man. +</p> + +<p> +Jag förstod inte riktigt. Han vet ju både +om Albert och den andre. Jag blev rädd, och +jag tror jag ryckte till. +</p> + +<p> +— Ni skall inte vara rädd, sade han. Det +är många kvinnor som inte ha det. +</p> + +<p> +— Vad är det att älska? frågade jag +fånigt, men har jag aldrig gjort det, kan jag +ju behöva veta vad det är. +</p> + +<p> +— För en kvinna är det bland annat att +frukta. Har ni någonsin fruktat en man? +</p> + +<p> +— Bara på avstånd, erkände jag. På nära +håll kan jag inte finna att de är farliga. +</p> + +<p> +— Det är för att ni inte har respekt för +er man, som ni behövt en nervläkare. +</p> + +<p> +— Om jag inte har det, sade jag dystert, +så skulle jag vilja veta om det bara är mitt +fel. +</p> + +<p> +— Antagligen inte, sade doktorn. +</p> + +<p> +<a id="page-37" class="pagenum" title="37"></a> +— Ack, doktorn, varför var inte Carla en +man, sade jag. Henne kunde jag ha tillbett. +Hon var värd det. Jag måste älska någon, +som är mig överlägsen, det är väl kvinnligt. +Jag minns en fantasi jag hade att jag velat +vara<a id="corr-4"></a> bara en molekyl i hennes hjärna, om +den molekylen hade kunnat öka hennes andliga +storhet bara det minsta grand. Och +den fantasien har inte besvärat mig sedan, +vare sig det gällde Albert eller ... eller min +älskare (o, förlåt). För jag tyckte ju inte +att det skulle tjänat till någonting. Om en +hårsmån skall göra något till växten, bör den +ju ha varit ganska rikligt tilltagen från +början. +</p> + +<p> +Kan jag hjälpa, att jag inte hade att välja +mellan några stora män och att jag inte blivit +förblindad av kärleken som professorskan +Lagerqvist och andra normala kvinnor. Det +är ju klart, att jag inte är riktigt klok, annars +gick jag väl inte hos doktorn. Jag har i alla +fall upptäckt, att doktorn är en andligt överlägsen +man, och om jag träffat doktorn i +min ungdom hade jag kanske förälskat mig +i doktorn, så att jag till och med blivit +rädd. +</p> + +<p> +<a id="page-38" class="pagenum" title="38"></a> +— Det är ingenting som hindrar, att ni +gör det nu. +</p> + +<p> +— Vad, och doktorn, som ogillar gifta +älskare! +</p> + +<p> +Han drog samman ögonbrynen och såg +mycket bestämd ut. +</p> + +<p> +— Fru Berglöf har missförstått mig, sade +han. Jag sade inte, att jag hade lust, att bli +er älskare. Om ni vill och kan skaffa er en +älskare, det är er ensak. Jag sade, att ni +kunde få förälska er i mig (gudskelov, att +han inte sade oss). +</p> + +<p> +— Tack, men jag vill helst inte, sade jag +blygt. +</p> + +<p> +— Det är skada. Det skulle ha gjort er +gott, sade han mycket torrt. +</p> + +<p> +— Tänk, hör det till kuren? +</p> + +<p> +— Det skulle man kunna säga. Fortfarande +torrt. +</p> + +<p> +— Och alla de andra, som går här. +</p> + +<p> +— Det angår inte fru Berglöf. +</p> + +<p> +— Jo, tänk, det tycker jag det gör. Är det +att vara nervläkare numera att vara ... att +vara en slags andlig själafrälsare ... genom +... genom kärleken. +</p> + +<p> +<a id="page-39" class="pagenum" title="39"></a> +— Inte så illa uttryckt för att vara av en +lekman. Nå, nu gå vi alltså vidare. +</p> + +<p> +— Ja, men vart! Jag kom just att tänka +på att den förste man jag kände erotiskt +för var en hallelujagosse. +</p> + +<p> +— Berätta! +</p> + +<p> +— Det var barnjungfrun, som tog mig +med på ett frälsningsmöte. Jag minns en stor +sal full med folk och längst framme en +estrad. Där stod hallelujagossen tillsammans +med några andra, men jag minns bara +honom. Han var lång och kraftigt byggd. +Jag har ingen klar uppfattning av hans ansikte. +Jag tror han sade: älskade ... älskade +själar, och så sjöng han. Jag stirrade på +honom. När han slutat sjunga, stod han ändå +kvar på estraden tillsammans med de andra. +— Jag önskade — att — han — skulle — slå +— mig — så — att — det — gjorde — ont. +</p> + +<p> +— Och sedan? +</p> + +<p> +— Sedan var det inte mer. Jag minns inte +slutet av mötet. Jag var omkring sju år vid +tillfället. +</p> + +<p> +— Tänkte ni på honom ibland? +</p> + +<p> +— Ja, den första tiden, tror jag, men jag +talade aldrig om det för min mor. +</p> + +<p> +<a id="page-40" class="pagenum" title="40"></a> +— Vidare! +</p> + +<p> +— Ja, sedan vet jag inte mer, men doktorn +vet förstås allt. Stryk, kärlek, kvinnlighet. +Vad säger doktorn? +</p> + +<p> +— Jag säger, att fru Berglöf haft vissa +förutsättningar att utveckla sig till en normal +kvinna. — Men medan vi tala om er +barndom, vill jag veta mera. +</p> + +<p> +— Jag talar inte gärna om den. Det var +inte någon lycklig tid. +</p> + +<p> +Men doktorn insisterade, och plötsligt förstod +jag. Jag behövde för övrigt inte göra +det utan ord. Han frågade rakt på sak. Men +jag såg honom i ögonen och svarade: — nej! +</p> + +<p> +Jag fick förnimmelsen att mitt svar på +något sätt misshagade honom, och jag tyckte, +att jag borde ursäkta mig. +</p> + +<p> +— Jag kan inte hjälpa, sade jag, att jag +inte kan leverera en provkarta på alla mänskliga +laster. Jag menar, jag ber om ursäkt, +för det räknas ju som rena, rama oskulden +nu. Kanske är det en brist hos mig. Jag har +så många luckor i min ... min bildning. Är +det enastående, så kan ju doktorn anteckna +det. +</p> + +<p> +<a id="page-41" class="pagenum" title="41"></a> +— Tack, jag behöver inga anvisningar. +</p> + +<p> +— Nej, men bli inte ond doktorn. Det är +så förfärligt. Jag var så olycklig, så nervöst +upphetsad som barn. Jag undrar egentligen +varför. Jag var ju lantbarn. Vet folk egentligen +hur olika det är att vara stadsbarn och +lantbarn. Lantbarn lever ju bland bönder och +djur. De kan lära sig alla förvillelser, tror +jag, om de har anlag utom de ensammas förvillelser. +</p> + +<p> +Men det var nog något förvänt hos mig +redan då. Min barndom var så full av ångest. +Jag har hört, att jag blev skrämd en gång +som helt liten, kanske var det det. +</p> + +<p> +— Minns ni, hur ni blev skrämd? +</p> + +<p> +— Absolut inte. +</p> + +<p> +— Hm ... +</p> + +<p> +— Men den där ångesten bara stegrades +med åren. Den isolerade mig. Jag pinades +också av blyghet. Men allt det där blev ju +bättre när ... +</p> + +<p> +— Jag förstår, men säg ut. +</p> + +<p> +— När jag levde sexuellt naturenligt. +</p> + +<p> +— Vill ni ännu påstå att det berodde på +fallet Carla? +</p> + +<p> +<a id="page-42" class="pagenum" title="42"></a> +— Nej, doktorn, men jag skulle vilja +säga. Något litet berodde det på Ellen Key. +Gud fröjde hennes själ i himmelriket! — För +mig blev det i alla fall en befrielse. +</p> + +<p> +— Nå, det är ju mänskligt och naturligt. +</p> + +<p> +— Tack, för resten tror jag att vi kvinnor +är naturliga för det mesta till att börja med. +Jag känner då inte någon, som varit onaturlig +från början. Det var inte ens Carla. Hon +har till och med varit kär i en vice pastor +i sin ungdom, fast han inte hade förstånd +att fria. +</p> + +<p> +— Nej, teologer är ju litet bakom ibland, +sade doktorn. Gud välsigne honom för det. +Då är han inte alldeles omänsklig, och så är +han inte ond på mig som jag fruktade. +</p> + +<div class="chapter"> + +<h2 class="chapter" id="chapter-0-6"> +<a id="page-43" class="pagenum" title="43"></a> +12 maj. +</h2> + +</div> + +<p class="first"> +Albert kom in till mig i morse, sedan Viveke +gått till skolan. Herrar se ganska +dumma ut i nattskjorta, och Albert har +aldrig vant sig vid pajamas annat än på +resor. Men han vill prata ibland om morgnarna. +Herrar ha ju inte något klimakterium, +annars skulle jag förstå Albert bättre. +Han är minst lika oresonlig som jag. Jag har +ändå lärt mig något på de här aderton åren. +Jag förstår, att livet inte är så särskilt lätt +för någon, fast nog är det olika. Direktör +Anderson är lyckligare än Albert, Albert är +lyckligare än jag. Men om jag är lyckligare +än någon annan, det vet jag inte. +</p> + +<p> +Alberts olycka nummer ett är att han är en +misskänd kamerakonstnär, som han förr var +en misskänd målare, och han tycker inte om +att kallas fotograf, fast det är det vi lever av. +</p> + +<p> +Hans olycka nummer två är naturligtvis +jag eller är jag nummer ett? +</p> + +<p> +<a id="page-44" class="pagenum" title="44"></a> +Alberts lycka är så olika, olika tider på +dagen och även den lycka han skänker andra. +Före klockan elva härskar en stilla frid i +hans själ och utom den, för då har Albert inte +ännu börjat livets strid på allvar. Den inträder, +när han drar på sig byxorna, och sen +är han farlig och rasande precis till klockan +tolv, då han börjar på ateljén. Där är han +förtjusande. Det säga alla damer. Herrarna +älska honom något mindre. +</p> + +<p> +När han kommer hem till middagen klockan +sex kan han vara antingen ond eller god +alltefter omständigheterna, men älskligast +är han förstås alltid sent på kvällen. +</p> + +<p> +I dag var inte Albert uppmuntrande ens +utan byxor. +</p> + +<p> +— Tänk, Ronny, om du hade kunnat vara +<em>litet</em> mindre ovanlig, sa han, när han hade +lagt sig i Vivekes ouppbäddade säng. +</p> + +<p> +— Jaa ... säger jag. +</p> + +<p> +— Det hade varit bättre för oss. +</p> + +<p> +Det är alldeles sant, jag har ingenting att +invända. Vi hade kanske varit lyckliga då, +och jag har krossat vår lycka. +</p> + +<p> +— Jag har försökt att vara som andra, +säger jag lamt. Jag rår inte för, att jag inte +<a id="page-45" class="pagenum" title="45"></a> +kan. Jag tycker det är de, som är tråkiga och +löjliga. +</p> + +<p> +— Och de tycker, att du är det. Det kan +du vara säker på. Det är din förbannade högfärd, +som är hela skulden. +</p> + +<p> +— Ja, det är min förbannade högfärd, +säger jag tankfullt. Jag undrar verkligen +angående den där högfärden. Ibland förefaller +det mig nästan som om jag vore ödmjuk. +</p> + +<p> +— Men du vet ju Albert, börjar jag igen, +att jag är mycket god vän med en död sömmerska +och en levande folkskollärarinna och +en serbisk äventyrerska ... och ... och ... +jag tänker på Carla, men hon är för fin att +skryta med, och så har Albert aldrig förstått +sig på Carla, fast han var förlåtande, när +det gällde det andra. +</p> + +<p> +— Du vet mycket väl, att det gäller din +intellektuella högfärd, säger Albert. +</p> + +<p> +— Det är också mycket underligt, för jag +tycker de flesta andra är så begåvade. De +kan ju allting, som inte jag kan, och det låter +de mig minsann också veta. +</p> + +<p> +Men om du visste Albert, vad jag har försökt +att vara lik dem. När jag går på kafferep +<a id="page-46" class="pagenum" title="46"></a> +ibland så tänker jag: Nu skall jag göra +alldeles som de andra, säga samma saker +och skratta på samma sätt. Och jag har +tyckt, att jag gjorde det. +</p> + +<p> +Men i helsicke heller. De ser på mig som +om jag vore underlig eller också ser de +igenom mig på väggen bakom, och det är det +värsta av allt. Det är också olyckligt, att det +skall finnas så många fruar. Jag kan inte +tåla fruar. +</p> + +<p> +— Nej, du trivs nog bättre med gamla +mamseller. +</p> + +<p> +— Ja, om jag visste det! Men ser du, +Albert, fruar i klump verka på mig på något +sätt så brutalt sexuellt. Serbiskan, du vet, +som jag lärde känna under kriget, hon sade, +när hon kom från mitt kafferep: ”exposition +de vagins”. Själv var hon ju inte fru, fast +hon var något annat, hm, jag menar, hon var +inte renlevnadsmänniska. Jag tror för resten +herrar känner något av detsamma. De avskyr +kafferep, och det är inte för förtalet, +för o, du gode Gud, vad herrar kan förtala, +nej inte du, Albert, men redaktör Strömlund, +och han är verkligen en man. Så det är inte +för förtalet herrarna drar sig, utan för det +<a id="page-47" class="pagenum" title="47"></a> +andra. För fruarna liksom simmar och vadar +i det, och allt vad de säger och inte säger +blir sånt. Och jag tycker man skall ha sånt +mera för sig själv och privat. Då kan det +också bli fint. +</p> + +<p> +— Du tycker visst inte, att man skall ha +det privat heller annat än i nödfall. +</p> + +<p> +— Ack jo, Albert (ordlöst: fast <em>du</em> är +inte den jag drömde att ha det med). Och +jag har inte heller någon förkärlek för +gamla mamseller som massartikel. Det blir +på något sätt detsamma med dem. Det var +en professor jag hörde hålla ett föredrag i +sexualpatologi, som sa, att om en människa +sysselsätter sina tankar positivt eller negativt +med det sexuella, så kan det komma på +ett ut, vad resultatet beträffar. Det tycker +jag är synd om dem, som kämpa för sin renhet. +</p> + +<p> +— Jag tycker sannerligen inte du behöver +bry dig om att göra dig ett problem av det. +Det är ju i alla fall utan betydelse för ditt +vidkommande. +</p> + +<p> +— Man får väl intressera sig för hur +andra har det, kära du. Det kan jag inte låta +<a id="page-48" class="pagenum" title="48"></a> +bli. Det är inte uppmuntrande, men det är +nyttigt. Och så är det ju Viveke. +</p> + +<p> +— Ja, du får verkligen vara försiktig med +henne. Annars skickar jag bort henne till +syster Anna i Stockholm. Det vore också det +enda förnuftiga. +</p> + +<p> +— Men du gör det inte, Albert! +</p> + +<p> +— Hm ... Det var för övrigt inte för att +höra dina erotiska morgonfantasier jag kom. +Jag skulle säga dig, att du slipper följa med +i kväll, om du inte vill. Det kan vara nog +med ett underligt fruntimmer här hemma. +Jag går med Märta. +</p> + +<p> +— Ja, jag tycker visst, du skall gå med +Märta. Jag går ju till doktorn. +</p> + +<p> +— Det är väl inte detsamma. +</p> + +<p> +— Nej, det hoppas jag att det inte är. Jag +hoppas, att ditt samkväm med Märta, om +inte i gärningarna så i orden är kyskare än +mitt med doktorn. +</p> + +<div class="chapter"> + +<h2 class="chapter" id="chapter-0-7"> +<a id="page-49" class="pagenum" title="49"></a> +15 maj. +</h2> + +</div> + +<p class="first"> +Så lustigt med den här dagboken! Det ser +ut i den som om jag vore en mycket slagfärdig +kvinna, och det är just, vad jag inte +är. Jag har aldrig eller nästan aldrig det +rätta ordet i det rätta ögonblicket och därför +tror till och med doktorinnan Dalqvist, +att jag är dum. Det beror på att jag hade +så litet övning i att tala i min ungdom, och +det övervinner man aldrig. +</p> + +<p> +Men med doktorn har jag verkligen talat, +talat mera än jag gjort med någon människa +på många år, ja, mera än jag talat med +Carla. Det är han själv, som pressar orden +ur mig. Jag tycker ibland, att han kramar +och vrider mig: hjärta, hjärna, uterus, mest +det sista, men det tycks ändå inte komma ut +allt, vad han vill. Med Albert talar jag ju +förstås, och jag kanske någon gång är spydig +numera. De första åren var jag det inte. Då +teg jag mest, av pur förvåning, tror jag. Jag +hade aldrig tänkt att herrar kunde vara grälsjuka. +Det står i böcker, att det är damer. +</p> + +<p> +<a id="page-50" class="pagenum" title="50"></a> +Jag har inte så ofta tillfälle att vara spydig +nu heller. När Albert är i form, tystar +han ned mig genast i början av samtalet, +och så talar han själv en timme eller så. +Naturligtvis fick inte det jag sa om kyskheten +med Märta bli en slutreplik, utan han +höll en lång predikan, men den har jag +glömt. +</p> + +<p> +Det var något annat än tysthet jag lärde +i barndomen, det var sannfärdighet. Det är +en mycket obekväm lärdom. Som socialt +väsen och kvinna måste man kunna tala +osanning. Jag har lärt mig det med möda, +men jag har aldrig förvärvat den naturliga +lätthet och det behag i konsten, som vinns +genom god uppfostran. +</p> + +<p> +Det är redan längesedan jag först stod +inför frågan: Skall jag tala osanning för +Viveke. Jag <em>vill</em> det inte. Men naturligtvis +tiger jag ibland i stället för att tala. +</p> + +<p> +På senare tid har jag ofta gått i ångest +för frågor, som jag anade skulle komma. Nu +ha de kommit, och det var både svårare och +lättare än jag trodde. Vad Viveke är mycket +sundare och förståndigare än jag var som +ung. +</p> + +<p> +<a id="page-51" class="pagenum" title="51"></a> +Det var i söndags Viveke och jag gjorde +en av våra vårutflykter på tu man hand. +Vi for med järnvägen till Uddebo och plockade +vitsippor. Det har vi gjort var vår +sedan Viveke var liten. Det är alldeles vitt +överallt i ängarna där, längs järnvägen är +det fullt med tussilago också, och alla träd +stå ljusgröna, till och med ekarna ha små +krusiga blad. Vi satte oss först ned mitt +ibland blommorna och gick alldeles upp i +deras ljuvlighet. När jag var riktigt liten, +var blommor det bästa jag visste, och jag +tror Viveke har ärvt det av mig. Men hon +har förfinat det. Jag fick aldrig nog. Jag +kunde plocka händerna fulla och kasta bort +dem för att få rum för nya. Det gjorde mig +ingenting att de gamla trampades ned i +landsvägsdammet och vissnade. +</p> + +<p> +Viveke är annorlunda. Hon är så rädd om +blommor, så öm om dem. När hon var liten +kunde hon ta upp vissna blommor från vägen, +ge dem vatten och vårda dem, och jag +minns att hon grät en gång hejdlöst en vår +över en blommande äppelgren, som stormen +brutit av. +</p> + +<p> +<a id="page-52" class="pagenum" title="52"></a> +<em>Nu</em> förstår jag henne. Som barn skulle jag +inte förstått. +</p> + +<p> +Viveke lindade in sina blommor i mossa, +och så gick vi vägen längs sjön. +</p> + +<p> +Det var en dag för förälskade par. Vi +mötte det ena efter det andra eller gick förbi +deras sittplatser på bänkarna eller i backsluttningarna. +</p> + +<p> +Då sade Viveke: — Mamma, har du +någonsin varit riktigt kär i pappa? +</p> + +<p> +— Ja, vad tror du? sade jag. +</p> + +<p> +— Nej, det har du inte. Men något tyckte +du väl ändå om honom. Varför gifte du dig +annars? +</p> + +<p> +Jag tyckte det var ett undermedvetet hot +i de sista orden, som gjorde mig rädd. Hon +är ju Alberts dotter. +</p> + +<p> +— Ja, något tyckte jag om honom. +</p> + +<p> +— Var han snäll mot dig på den tiden? +Det var han väl? +</p> + +<p> +— Ja, det var han, Viveke, mycket snäll. +</p> + +<p> +— Och du trodde, att han skulle vara det +alltid. Men det var ändå underligt, att du +gifte dig. Hon sade det långsamt och tungt. +Det var som om hon hade grubblat över den +saken länge. +</p> + +<p> +<a id="page-53" class="pagenum" title="53"></a> +— Ja, fortsatte hon med ett långt andetag. +Nu är väl det värsta över. Du skall inte tro, +att jag ... att jag kritiserar ert äktenskap +eller att jag vill ta parti för någon av er, +jag förstår ju pappa också. Nu tyckte jag, +att hotet var där igen, och det hindrade mig +att tala. +</p> + +<p> +När vi hade varit tysta litet, sade Viveke: +</p> + +<p> +— Nu får du lov att tala om något annat +för mig. Har du tyckt om någon före pappa? +</p> + +<p> +Hennes stämma var litet upprörd, och jag +kände, att mina ben började darra en smula +under mig. +</p> + +<p> +— Skall vi sätta oss på den här bänken, +sade jag. Vi satte oss. Det var nära sjön. +</p> + +<p> +— Ja, jag har tyckt om en annan, Viveke. +”Om jag nu skulle säga sanningen”, tänkte +jag, ”så talade jag om Carla, men då skulle +inte Viveke tro, att hon finge veta min hemlighet, +och när jag talar om den andre, så +tror Viveke, att hon får veta sanningen, men +får hon det?” +</p> + +<p> +— Det visste jag. +</p> + +<p> +— Vad menar du? Hur? +</p> + +<p> +— Nej, jag menar inte på något yttre sätt. +Jag bara förstod, kände på mig, att det var +<a id="page-54" class="pagenum" title="54"></a> +så. Du är inte en sådan, som inte <em>kan</em> bli kär, +och så var du säkert vacker, när du var ung, +ja, jag tycker att du är vacker ännu, och du +var nära trettiofyra år, när du gifte dig med +pappa. — Jag måste veta något om den där +andre. Vad var han för dig? Hur mycket +tyckte du om honom? +</p> + +<p> +— Kära du, det kan man väl inte mäta +upp. +</p> + +<p> +— Nej, du måste förstå, vad jag menar. +Det är så svårt, men jag har tänkt på det +länge. Det blir bättre, om du säger det. Hade +du ... hade du ett förhållande med honom? +</p> + +<p> +Solen sken över de ljusgröna löven och +över den blanka vattenytan. +</p> + +<p> +— Ja, sade jag svagt. +</p> + +<p> +Jag kände, att Viveke tog min ena hand +och smekte den. +</p> + +<p> +— Mamma, då kunde jag ... säg, då +kunde jag ha varit den där andres dotter. +Hade du ... hade du önskat det hellre? +</p> + +<p> +— Nej, ånej, du frågar så underligt, Viveke. +</p> + +<p> +— Det är för att jag riktigt skall lära +känna och förstå dig, sade hon. Men, mamma, +varför gifte du dig inte med honom? +</p> + +<p> +<a id="page-55" class="pagenum" title="55"></a> +— Det hade jag nog gjort, om han ... om +han hade velat. +</p> + +<p> +— Mamma! Stackars lilla mamma. +</p> + +<p> +— Å, det gör inte så mycket, Viveke. Det +är kanske bättre som det är. +</p> + +<p> +— Men jag känner på mig, att du har +haft det svårt, mamma. Det är som om du +vore ... ja ... förkvävd på något sätt. +</p> + +<p> +— Förkvävd ... ja, kanske ... men hur +gammal är du egentligen, Viveke? +</p> + +<p> +— Passar det inte, att jag är sjutton år, +och att jag håller förfärligt mycket av dig. +Jag skulle vilja trösta och hjälpa dig. +</p> + +<p> +— Jag skulle väl hjälpa dig. +</p> + +<p> +— Det gör du också, det har du alltid +gjort genom att tala sanning till mig och behandla +mig som en människa, och det gör +inte alla mödrar. +</p> + +<p> +— Jag undrar ibland, om det inte är de +andra, som ha rätt. Du är ju nästan ett barn +eller du borde vara det, och jag behandlar +dig som en jämnårig. +</p> + +<p> +— Ja, ja, det är alldeles rätt med mig. Du +skall inte tro, mamma, att du ... att du skadat +mig genom att tala om det där för mig. +Du såg ju, att jag visste det nästan. Det är +<a id="page-56" class="pagenum" title="56"></a> +så, när man håller riktigt av varann. Man +kan ingenting dölja. +</p> + +<p> +— Men nu måste du också lova mig +någonting, Viveke. Lova att tala om allt, som +händer dig, om du blir riktigt kär, menar +jag. Det är inte lätt att vara ensam då du, +det kan vara farligt. Och kanske jag kunde +hjälpa dig fastän ... fastän jag är en sådan +dålig kvinna. +</p> + +<p> +— Så får du inte säga, mamma. Och naturligtvis +skall jag säga dig allt. Det lovar +jag heligt. Hon såg på mig med stora, blanka +ögon. Men vet du, mamma, jag är inte säker +på att jag blir så där hemskt kär. Kanske +jag inte alls gifter mig. Jag har tänkt på +att bli sjuksköterska, när jag har tagit studenten. +</p> + +<p> +— När jag var vid din ålder, hade jag +också bestämt mig för att aldrig gifta mig, +sade jag och smålog litet bistert. +</p> + +<p> +— Ja, det var väl för att du inte kände +dig själv, sade Viveke. Det gjorde man +mindre förr än nu. Jag har dessutom inte +fattat något beslut. +</p> + +<p> +Det var ingenting att svara till det och +Viveke tog upp sin lilla guldklocka, mitt +<a id="page-57" class="pagenum" title="57"></a> +farmorsarv, som sitter på en lång, smal halskedja, +den ser ut som en guldtråd på hennes +vita klänning. Hon hade gjort upp sällskap +med en kamrat för museibesök och måste +följa med första tåg till staden. +</p> + +<p> +Jag reste mig också. Jag tänkte plötsligt +med förskräckelse på en ensam promenad +till nästa station, som jag förut planerat. +Men då såg jag i Vivekes ansikte, att hon +ville vara ensam. Jag tyckte också, att hon +såg trött och litet blek ut. +</p> + +<p> +— Ja, då får du skynda dig, sade jag. +</p> + +<p> +Hon tog med båda händerna om mitt ansikte +och kysste mig. +</p> + +<p> +Jag satt kvar på bänken och hörde tåget +komma och gå och kände mig som en dödsdömd. +</p> + +<p> +Jag reste mig med ansträngning. Det är +alltid bättre att gå. Det blev också bättre +om en stund. +</p> + +<p> +Jag önskade bara att jag sluppit att se de +älskande paren. När jag hade gått halva +vägen, kunde jag lida dem också, och jag +började hånle åt mig själv. +</p> + +<p> +”Det är alltid bättre att vara två än en”, +tänkte jag. ”Viveke har inte förstått det ännu. +<a id="page-58" class="pagenum" title="58"></a> +Hon känner ömt för hela universum och vill +lägga plåster på allt, som gör ont, men man +kan inte leva på det i längden. Herregud, +då, att hon tyckte jag verkade förkvävd! +Förkvävd erotiskt, förmodar jag, för vad +finns det annat! Men kan man vara det med +en man, en älskare och så Carla, om det nu +är allt, då har man bra stora pretentioner. +</p> + +<p> +Doktorn sa ju också, att jag inte var anlagd +för monogami, och att det var aktningsvärt +av mig att ha försökt så länge med ett +borgerligt äktenskap. Ja, försökt, sa han. +Högre betyg gav han mig inte. Jag undrar, +om Albert ger mig ens det! Så att särdeles +högt på den kvinnliga dygdeskalan tycks jag +inte stå ens efter adertonårig kroppslig trohet +mot en enda man. +</p> + +<p> +Men de här åren har jag inte levat, och +tiden innan ... ja, det mesta minns jag, men +jag tycker nu plötsligt att jag glömt något ... +eller var det ingenting mer ... jo, men det +är oändligt långt borta ... nu kommer det +närmare. Nej, nu <em>vill</em> jag inte tänka. Det är +något, som jag glömt, därför att det är farligt +... farligt ... Jag måste glömma det ... +men nu går det inte ... nu är faran över +<a id="page-59" class="pagenum" title="59"></a> +mig ... om jag ginge ned till sjön här ... nej, +det är ingen sjö ... det är en mosse ... med +en torvgrav ... jag är barn ... jag ser mina +små, magra, bara ben ... jag står vid torvgraven, +men det kommer svarta slemmiga +djur runtomkring och vill bita mig ... jag +måste ändå fram till graven. Då ser jag +genom det mörka vattnet något på bottnen. +Det är också ett djur, men jag ser det inte +riktigt. Det är så hemskt; jag vill inte se det. +Nu flyter det upp till ytan. Det har ett människoansikte<a id="corr-6"></a>, +det gräsligaste jag sett ... det +är ... det är ... mitt ansikte ... +</p> + +<p> +Jag vet inte, om jag hade förlorat medvetandet. +När jag kom till mig själv riktigt, +satt jag på en bänk och lutade mitt huvud +mot en trädstam. Det var ett älskande par, +som hjälpte mig. Hon hämtade vatten ur en +bäck i en turistbägare, och han stödde mina +stapplande steg till stationen. +</p> + +<p> +När jag kom hem och vilat mig och förbättrat +mitt ansikte en smula i toalettrummet, +var middagen färdig. Viveke hade satt +vårblommor i alla vaser. Jag hade tappat +mina — men jag såg att Viveke hade gråtit. +</p> + +<div class="chapter"> + +<h2 class="chapter" id="chapter-0-8"> +<a id="page-60" class="pagenum" title="60"></a> +18 maj. +</h2> + +</div> + +<p class="first"> +Om inte doktorn hade varit, tror jag att +jag hade dött eller gått i sjön, om jag vågat. +Nu vet han mer om mig än jag själv och +tycker inte ändå, att det är någonting och +jag känner mig inför honom som ett lindebarn +vid sin moders barm eller en nyflådd +kalv inför slaktaren, och till råga på detta +älskar jag honom och skulle ingenting högre +önska än att han bjöd mig på supé på ett utvärdshus. +Men jag antar, att det inte hör till +kuren, och han håller sig uteslutande till den. +Som kvinna betyder jag inte mera för honom +än en utrökt cigarrstump, som inte ens kan +användas till piptobak. +</p> + +<p> +Tillåtelsen att älska honom har han i alla +fall givit mig. Det är ett medel att göra mig +normal som kvinna, ty jag har aldrig varit +det, säger han. Jag påminde honom, att han +sagt, att jag hade anlag att bli normal, då jag +önskade stryk som barn. Men nu förklarar +han att den kvinnligt primitiva undergivenheten +<a id="page-61" class="pagenum" title="61"></a> +och masochismen växer ut från samma +rot, och min lilla gren böjde sig naturligtvis +genast åt det galna hållet, så inte heller i +den delen har jag någon verklig dygd att +berömma mig av. +</p> + +<p> +Men så är det det där med Carla. Det bevisar +naturligtvis att jag är homosexuell. Att +jag aldrig varit det riktigt handgripligt, +fäster han sig inte vid, och inte heller, att +jag säger att det var Carlas själ jag älskade, +och om Albert eller den andre haft en sådan +själ, skulle jag i vällustig tillbedjan legat +vid deras fötter. Vad begär egentligen männen +av oss? Det är verkligen ganska svårtytt +ibland. Vi skall vara kvinnor, endast +kvinnor, för är vi inte det, så är vi odjur, +men är vi de där utmärkta endast — kvinnorna, +då hånar männen oss för det och för +våra tomma hjärnor. Det gör doktor Dalqvist, +och det gäller också hans älskade Anna +eller kanske främst henne. ”Kvinnor, barn +och djur är lyckliga, men vi människor äro +mycket olyckliga”, citerar han efter Wied, så +skrattar han hä, hä, hä! (Det är inte just det +intelligenta skrattet) och Annas bruna ögon +blixtrar av ilska och hennes praktfulla ”chair +<a id="page-62" class="pagenum" title="62"></a> +à plaisir” vrider sig. Då skrattar lilla doktor +Dalqvist ännu mera. Det är kanske det rätta +andliga utbytet inom det normala äktenskapet, +men det tilltalar mig inte. +</p> + +<p> +När Dalqvist och Albert någon gång vid +grogglaset bli öppenhjärtiga mot varandra +säger Dalqvist, att Anna är dum och Albert +kvitterar med att jag är djäklig. Vilket är +egentligen att föredraga? Det får också betänkas, +att Albert och jag varit gifta i aderton +år, och vilken man kan egentligen efter +så lång tid ge ett odelat gott betyg, om han +inte varit gift med ett helgon eller en ladugårdspiga. +</p> + +<p> +Men nu har jag kommit ganska långt från +ämnet. Det borde ju bevisa, att jag är kvinna, +om inte männen så ofta gjorde det också, +och för övrigt betyda inga av mina bevis +något för doktorn. +</p> + +<p> +Han anser sig hos mig ha funnit en böjelse +att göra mannen hans ledareställning stridig +och drar därifrån konsekvensen för det erotiska +specialfallet. Men o, där tar han alldeles +miste. Ingen gammaldags dygde- och +kvinnlighetspredikant kan med rätta förebrå +mig något på den punkten. I de avgörande +<a id="page-63" class="pagenum" title="63"></a> +ögonblicken är jag passiv och viljelös, tillintetgjord +som en nyslaktad lammunge. Det +kan Albert intyga. +</p> + +<p> +För resten har jag ju andra referenser: +den andre. Jag tvivlade på mig redan då för +Carlas skull och sa: jag är inte som andra. +Men han sa: du är kvinna, bara kvinna, +och <em>han</em> måtte väl veta. Han hade allt betydligt +mera plural erfarenhet än Albert. Så +jag tycks vara något ganska särdeles, om +jag än inte höjer mig till den dygdiga normalhustruns +upphöjda plan. +</p> + +<p> +För resten har jag ju ett barn. Men doktorn +tycker visst det är något fel med min +moderlighet också. Ja, kanske det. Jag har +aldrig förstått, att digivningen är något så +himmelskt. När unga fruar talar om hur +mycket mjölk de har eller inte har och om +den är fet eller tunn, tycker jag det verkar +rationellt skött ladugård. Och när Viveke +hade ett degigt ansikte och sade la, la, bä, +bä, tyckte jag inte att hon var världens +skönaste och mest begåvade baby. Men jag +trotsar vem som helst, som påstår, att jag +inte älskar hennes själ lika högt som någon +annan mor. Om jag ibland önskade henne +<a id="page-64" class="pagenum" title="64"></a> +döden, när hon var liten, är det väl bara ett +belägg på mitt påstående, när jag vet, hur +förfärligt livet är. Jag säger det till doktorn, +men han svarar mig inget bestämt, så antagligen +brukar inte älskande mödrar det. +</p> + +<p> +För övrigt älskade jag henne uppriktigt +och med glädje, innan hon var född, för då +trodde jag, att hon var en gosse, och att han +skulle föra något slags frälsningsbudskap +till människorna. Se, det kunde inte gå av +för mindre. +</p> + +<p> +Jag gladde mig också i förväg över att få +erfara födslosmärtorna. Det finns ju knappt +andra, som kan mäta sig med dem. Och jag +ville erfara allt som finns att erfara även av +smärtan, annars tyckte jag, att det fattades +något i min mänsklighet eller åtminstone +kvinnlighet. +</p> + +<p> +Men när jag hade varit i helvetet på fjärde +dygnet, kallade jag doktorn och sade, att om +de inte hjälpte mig, skulle jag bita av mig +pulsådrorna, och hur det gick med barnet +gjorde mig detsamma. +</p> + +<p> +Då hjälpte de mig. Sen fick jag veta, att +Albert under de dagarna suttit på restaurang +och ätit biffstek med lök och snaps och +<a id="page-65" class="pagenum" title="65"></a> +druckit punsch efter och varit humoristisk +just beträffande tilldragelsen, för herregud, +det finns väl humor i den också, om man har +ögon att se med. Och det har ju mannen. +Albert håller styvt på hans överlägsenhet i +det fallet, och efter den stunden håller jag +med honom. +</p> + +<p> +När jag vaknade ur narkosen, och doktorn +sa: +</p> + +<p> +— Fru Berglöf har fått en liten flicka, +kände jag för att säga sanningen inte någon +glädje. Jag visste ju att som kvinna var hon +född till detsamma som jag. Jag ville inte +se henne på flera timmar, och inte ens det +där med mjölken kunde göra mig lycklig. +</p> + +<p> +Men sedan litet längre fram kom ju också +min stund. +</p> + +<p> +Hennes lilla säng stod bredvid min om +nätterna, och ljuset var aldrig släckt på sjukhuset. +Hon hade inte börjat skrika ännu till +vardagsbruk. Hon bara låg och såg med de +underbaraste mörkblå barnaögon jag sett i +ett litet vitt ansikte, ty hon var aldrig röd +och fnasig som andras nyfödda ungar (pass +på, nu liknar jag allt ändå de andra förblindade +mödrarna). Men det var något särskilt, +<a id="page-66" class="pagenum" title="66"></a> +det är säkert. Hon har aldrig sett med sådana +ögon senare, om inte nu i söndags, men då +<em>vågade</em> inte <em>jag</em> se på henne. +</p> + +<p> +Där låg vi tysta i det vita, stilla rummet, +jag som redan då var en jämförelsevis gammal +människa, och hon som nyss hade kommit +— varifrån? Jag hade inte tänkt på ursprungsorten, +men nu såg jag tydligt i hennes +ögon, att hon kände till en värld, som +var främmande för mig. Hennes ögon var +så klara, så lysande, så fulla av medvetande +om ett liv, som inte jag kände eller som jag +längesedan glömt bort. Det måtte vara ett +lyckligt liv, en lycklig värld. Det lilla ansiktet +var så stilla, men ögonen logo som åt +lyckliga minnen, ett hemlighetsfullt vetande +om vad? +</p> + +<p> +Kanske föds vi alla så, fast våra minnen +fördunklas och dö. Kanske behålla de goda +kvar något av sina minnen och det blir till +vad vi andra kalla ”tro”. Viveke och jag +tala sällan om sådant numera. När hon var +barn och hade tappat bort sina himmelska +minnen, var hon ibland rädd för döden. Det +var jag, som fick trösta henne. Jag har ibland +ryck, då jag är religiös. Lyckligtvis fick jag +<a id="page-67" class="pagenum" title="67"></a> +ett sådant ryck i det rätta ögonblicket. Vi +klarade allt om döden och uppståndelsen och +det som blir kvar i graven och himmeln, och +det liv som levs där, och jag tror inte att +Viveke har känt mycket dödsfruktan sedan +dess. Numera går hon också ofta i kyrkan +om söndagarna. Det är Albert, som vill det. +Han har gått i kyrkan för det mesta, sedan +han var barn, och han håller på att Viveke +skall följa med honom, men jag tror inte, +att de tala om religion. Albert är förfärligt +rädd för döden. Gud vet, om han inte tror +på helvetet. Det är väl därför, hän går i +kyrkan. +</p> + +<p> +Vad mig själv beträffar minns jag inte, +att jag som litet barn tänkte på vare sig +döden eller Gud med fruktan eller förtroende. +Det kom alltsammans i övergångsåldern. +Och därför tycks det ju passa, som +det står i en del böcker, att det hör ihop med +den. Men jag vet inte ändå. Jag tog ju vid +den tiden ett steg framåt i medvetande på +alla områden, och så var det de yttre förhållandena, +som trängde på och gjorde mig +misstrogen mot livet. Det var fattigdomen +som ruvade över oss. Det var fars kräftsjukdom, +<a id="page-68" class="pagenum" title="68"></a> +och min systers långa lidande och +död, och mor släpade ut sig för att hålla +hemmet tillsammans. +</p> + +<p> +Sedan dess har jag tyckt, ätt livet är så +hemskt, att jag inte har vågat ta det på allvar. +Jag har gått på frälsningsmöten ibland, +men det har inte hjälpt. Det passar inte för +vår släkt. Pappa var fritänkare fastän han +läste Wallins psalmer ibland och grät, innan +han gick in i dödsmörkret. Och mamma läste +hela massor av predikningar de senare åren +av sitt liv, jag vet inte hur hon stod ut med +det. Men inte fick hon någon tröst. Till sist +slutade hon också och tog till detektivromaner. +</p> + +<p> +Av mamma har jag hört ett och annat om +min farfar, översten, och som litet barn har +jag också sett honom, beundrat, fruktat och +älskat honom. Han förde ett vilt liv i sin +ungdom och fruktade varken Gud eller +djävulen fast de voro allmänt erkända i +Sverige på den tiden. Men hans mor var +fransyska och uppfostrad i Voltaires anda, +kanske det gjorde till. +</p> + +<p> +Farfar höll sig uppe, styv och rak och +mäktig till slutet och vacker som en gud. +<a id="page-69" class="pagenum" title="69"></a> +Men efter hans generation har inte det gamla +släktträdet skjutit några friska skott. Min +far hade kvinnonerver. Jag minns honom +skratta och gråta omåttligt, långt innan han +blev sjuk, och han hade vita, mjuka händer, +som aldrig arbetat på allvar, vare sig med +penna, vapen eller verktyg. Vad gjorde han +hela livet? Drömde och led. Inte är det värdigt +en man, och ändå älskar jag honom. +</p> + +<p> +Jag har starka och hårda händer, fast Gud +skall veta, att jag inte gjort eller gör mycket +nytta. Men det är min mors seniga arbetshänder +jag ärvt. Du lilla mor, du led, men +du drömde inte. Du hade en mans mod, illusionslöshet +och offervilja, hans behov att +hjälpa och skydda de svaga och hjälplösa. +Jag tror åtminstone, att en god man bör vara +sådan. Jag vet inte. Jag har inte träffat +någon. +</p> + +<div class="chapter"> + +<h2 class="chapter" id="chapter-0-9"> +<a id="page-70" class="pagenum" title="70"></a> +24 maj. +</h2> + +</div> + +<p class="first"> +Aldrig förr har det generat Viveke och +mig att dela rum. Och nu gör det det. Att +vi skall vara så trångbodda! Det är inte våra +kroppar, som inte får rum tillsammans. Det +är våra själar. Ibland tycker jag, att Vivekes +själ fyller upp varenda kubikmillimeter, så +att jag inte har plats att andas. Jag <em>känner</em> +henne bakom skärmen utan att se henne. Jag +känner hennes tankar, men det är bara liksom +deras yttersida. Jag kan inte tränga in +i dem längre. Men jag erfar ett behov inför +dessa ouppenbarade tankar att krypa ihop +och bli en knapp, en synål eller en bandbit, +som kunde kastas i en låda och låsas igen +om. Och i stället känner jag att jag eller +mina tankar och föreställningar sväller ut +och tar proportioner så att de vill kväva +<em>henne</em>. Hur skall det gå, vart håller vi på +att ta vägen? Det har kommit så långt, att +jag drar en suck av lättnad, då hon går till +skolan. Ja, ty då lever jag. Jag gitter inte +<a id="page-71" class="pagenum" title="71"></a> +gå ut annat än till doktorn. När jag kommer +hem frampå förmiddagen, sitter jag på balkongen +och förnimmer tillvaron, det är en +känsla av mig själv i samklang med universum. +Det är doktorn, som är upphovet till +detta. Jag som alltid tyckte att jag skorrade +emot! Jag vet inte, hur han gjort det. Jag +tycker att han ungefär behandlat min själ, +som om den vore en enda ond böld. I den +bölden har han ända till botten stuckit in en +sond. Man kan kalla den sanningen eller +psykoanalysen eller vad man vill. Och så har +allt det otäcka i själen runnit bort. Nu är jag +varken ond eller god längre. Det vore kanske +en smula överdrivet att säga, att jag är nyfödd +efter jag erfarit och vet så mycket. Men +något har blivit nytt för mig, ont och gott +har blivit nytt eller jag står i ett annat förhållande +till det. Kanske kom vändpunkten +den underliga dag, då han frågade mig, vad +jag förstod med sinnessjukdom. +</p> + +<p> +Jag trodde, sade jag att det var upphävandet +av kontroll. +</p> + +<p> +— Upphävandet av kontroll, det är frälsning, +sade doktorn. +</p> + +<p> +Det var underligt, men jag tyckte plötsligt, +<a id="page-72" class="pagenum" title="72"></a> +att jag förstod, och det stämde alldeles överens +med det som ”kvinnliga missionsarbetare” +och Hedda Jern kallade frälsning, på +den tiden, då jag höll mig till dem. +</p> + +<p> +Hedda Jern talade ofta på frälsningsmötena +om hur man skulle släppa sig själv, +uppge kontrollen och sjunka in i Guds kärleks +hav. +</p> + +<p> +Det var flera, som gjorde det, efter vad +de sedan vittnade på helgelsemötena. Och det +kändes underbart, sade de. Men för mig gick +det aldrig. Jag har visst hela livet gått och +försökt lyfta mig själv i håret, och som bekant +går det inte. När jag bröt mot sjätte +budet, så skall ingen tro, att jag släppte +taget i mig själv för det. Jag har en känsla +av att jag förtog mig allra mest på lyftning +då. Inte ett ögonblick släppte jag kontrollen. +Det var som om jag hållit mig själv och +hela universum. Jag kände det som om jag +utförde ett slags oerhört hjältedåd, då jag +trotsade världens dom och mina egna nedärvda, +kvinnliga rättsbegrepp. Inte ens i +kärleksförglömmelsens ögonblick tror jag, +att jag helt tappade bort det medvetandet. +</p> + +<p> +Och alltsedan, antingen jag bemödat mig +<a id="page-73" class="pagenum" title="73"></a> +om att vara ond eller god, har den nervspännande +kontrollen fortsatt. Men nu +släppte jag den. Med ens eller småningom, +jag vet inte. Jag kände, hur jag dråsade. +Vart frågade jag inte efter, och det var bara +skönt. Närmast var det väl till doktorns +fötter, andligt talat. Där ligger jag nu, och +där njuter jag den enda sanna kvinnolycka +jag fått eller kommer att få i mitt liv och +som jag med mina erotiska erfarenheter +aldrig känt, men som fyllt och fyller millioner +kvinnors liv från världens grundläggning. +Kvinnan, som tar sitt bröd andligt eller lekamligt +ur mannens hand, och som kysser +denna hand också, då den slår. Ja, hos mig, +vet jag ju inte, om det är primitiv kvinnlighet +eller masochism. +</p> + +<p> +För resten tänker jag inte så värst mycket +på doktorn, då jag sitter här på balkongen. +Jag har annat att göra. Jag famnas av universum. +Ja, ingenting mer eller mindre. Det +är ju också den lämpligaste konceptionen vid +min ålder. Annars är det allvarligt, och det +är bara en omskrivning av min ovannämnda +samklang med det hela. Jag förnimmer tillvaron +som rytm, rytmen av manligt och +<a id="page-74" class="pagenum" title="74"></a> +kvinnligt. Det är grundtonen i alltsammans. +Det är hög ande, men det är också blod och +blodets makt, och jag förstår att just detta +blod har jag hatat antingen jag gav efter +för det eller reste mig mot det i trots. Nu +gungar det min själ i sin böljegång. Jag är +med som en droppe i havet, och jag är +lycklig. När jag ligger i min vilstol, gör jag +ofrivilligt en rörelse med mina händer. Handens +insidor upp, halvslutna som skålar att +mottaga. Det är nästan mer än en symbol. +Solen flammar från den blå himmeln, fast +jag ser den från bakgården. Den eviga +skaparmakten sjunger sin segersång. +</p> + +<div class="chapter"> + +<h2 class="chapter" id="chapter-0-10"> +<a id="page-75" class="pagenum" title="75"></a> +26 maj. +</h2> + +</div> + +<p class="first"> +Samtalen med doktorn väcker upp så +många minnen. I dag tänker jag hela dagen +på madame de la Roque och ser hennes +mörka, sorgsna ögon. Madame de la Roque +bodde i Stockholm på Carlas tid, och om +någon kunnat hjälpa mig mot Carla, var det +hon, hon var så god, och jag älskade henne +(obs.! med en ren kärlek), men jag berättade +aldrig om mitt för henne. Stackars madame +de la Roque sökte i stället ibland råd och +hjälp hos mig. +</p> + +<p> +Samtalet med doktorn var detta. +</p> + +<p> +— Doktorn, jag står inte ut med att +känna mig inför Viveke som en fallen kvinna +för en sedlighetsfru. +</p> + +<p> +— Tror ni, att er dotter känner sig som +en sedlighetsfru för en fallen kvinna? +</p> + +<p> +— O nej, det tror jag inte. Hon är alldeles +för ren till det. +</p> + +<p> +— Där ser ni. Hur kände ni som ung +flicka för er mor på det området? +</p> + +<p> +<a id="page-76" class="pagenum" title="76"></a> +— Jag ... jag minns nu, att det fanns +perioder under min uppväxt, då jag tyckte +mig förakta henne för att hon inte var jungfru. +</p> + +<p> +— Det är det som kommer igen. Ni tror +väl inte att det var er ”renhet”, som led den +gången. +</p> + +<p> +— Nej, det var det naturligtvis inte. Det +var tvärtom. Avsky = begär, så mycket har +jag väl lärt mig. Men Viveke har aldrig avskytt +det, tror jag, så det <em>kan</em> gå bra för +henne. Det kanske bara är det man avskyr, +som är farligt. Vet doktorn, när människor +är riktigt sedligt indignerade, tror jag dem +alltid själva om det värsta. De änglalika är +de mest toleranta. +</p> + +<p> +Det var då madame de la Roque dök fram +i mitt medvetande. +</p> + +<p> +Jag har aldrig träffat en ”hederlig” kvinna, +som varit så fördomsfri som hon och +som kunde tala så oblygt om allt som hörde +till den fysiska kärleken. Den otroliga orsaken +kom man underfund med vid närmare +bekantskap, och då föreföll den till sist både +trolig och naturlig. Madame de la Roque +var av en mild(?) försyn så inrättad att +<a id="page-77" class="pagenum" title="77"></a> +hon aldrig erfarit famntagets ljuvhet, men +när det nu i alla fall hörde till hennes äktenskapliga +förpliktelser, hon var hustru och +mor, hade hon tagit för vana, berättade hon +mig, att under de avgörande ögonblicken +tänka på annat. Hon tyckte inte, att denna +enligt hennes uppfattning groteska sysselsättning +borde lägga beslag på hennes högre +andliga förmögenheter. Jag minns, att jag +undrade, om hon slog i sig italienska glosor +eller i andanom studerade kontrapunkt vid +de tillfällena, ty hon hade en vetgirig och +bildningstörstande själ. +</p> + +<p> +När jag tänker efter, var hon nog ett +ganska beaktansvärt fall för utredande av +kvinnans könsliv. Hennes stora, mörka, beslöjade +ögon utvisade inte alls, att hon älskade +renlevnaden, och flera unga män blevo +våldsamt förälskade i henne. Hon frågade +mig, om jag kunde förstå, hur hon som var +så kall, kunde tända sådana lågor. Och jag +som den tiden ansågs ung och ogift, ehuru +jag alltid har förstått det mesta på det området, +svarade henne, att hennes ögon utan +att hon visste det lovade ting, som hon aldrig +skulle vara i stånd att ge. Hon grubblade +<a id="page-78" class="pagenum" title="78"></a> +en smula över mitt svar och sedan berättade +hon mig en episod från sin tidiga ungdom. +Hon hade varit förälskad i en ung man. Hon +ansåg åtminstone nu att det kunde kallas så. +Men på den tiden fann hon alltsammans +oförklarligt. När den unge mannen kom in +i rummet, bleknade hon och fick hjärtklappning. +När han fattade hennes hand kände +hon underliga sällhetsrysningar, och ett par +gånger fick hon i hans närhet en smärtsam +krampaktig förnimmelse i en del av sin +kropp, som hon på den tiden kände varken +teoretiskt eller praktiskt, men som hon nu +namngav med ett blygselfritt leende. Den +unge mannen gjorde henne aldrig något +lekamligt närmande. +</p> + +<p> +Hon gifte sig ett par år senare, och mannen +hade aldrig för ett ögonblick förmått +väcka hennes sinnlighet. +</p> + +<p> +Vad skulle en nervläkare säga om henne? +Förmodligen, att hon fått fel man. Hon +brydde sig i alla fall aldrig om att skaffa +sig någon annan. Det hör kanske till historien, +att den hon hade var av sensuell läggning +och hade lätt att göra erövringar på +andra håll. +</p> + +<p> +<a id="page-79" class="pagenum" title="79"></a> +Hon är visst död nu. Åtminstone är hon +lam. Jag tycker jag ser hennes stora, mörka, +brännande ögon, som tycktes fråga: Varför +är jag till? Jag har aldrig bett om en roll i +den här komedin. +</p> + +<div class="chapter"> + +<h2 class="chapter" id="chapter-0-11"> +<a id="page-80" class="pagenum" title="80"></a> +28 maj. +</h2> + +</div> + +<p class="first"> +Det förefaller nästan osannolikt, men det +är icke dess mindre verkligt. Det är med ens +som om det funnes alldeles för många män +i världen, och jag har inte sällan tyckt, att +de äro för få för mitt vidkommande. +</p> + +<p> +Först är det Albert. Han är ”ofrånkomlig”. +Just nu tänkte jag inte mycket på +honom, för jag var så upptagen av doktorn, +och så plötsligt en vacker dag håller jag på +att ramla över en annan. Ja, jag har återsett +Knut. I djupet av mitt hjärta har jag +nog tänkt, att jag skulle göra det en dag. +</p> + +<p> +Det är inte en Romresa från hans stad till +min, och även om det vore det ... Det är +över aderton år sen nu ... +</p> + +<p> +Men det kom oväntat. Jag var på teatern +med Albert och såg Tora Teje, och på mellanakten +gick vi i promenoaren. +</p> + +<p> +Då med ens såg jag honom framför mig åt +ena sidan med en annan herre. Han hade +blivit mycket grå, annars var han sig alldeles +<a id="page-81" class="pagenum" title="81"></a> +lik. Han strök förbi mig med blicken, och jag +kände, att han kände igen mig och blev +förvirrad. Hälsa eller inte, tänkte han. Men +vi är väl inte officiellt bekanta numera, och +så vände han ansiktet åt den andre och talade +högt och ivrigt. +</p> + +<p> +Jag kände, att jag ryckte till litet, och kanske +blev jag en aning blekare. +</p> + +<p> +Jag hör ju gudskelov inte till de äldre +damer, som ha hög färg. +</p> + +<p> +Jag tänkte bara: ”Vi är ju tvungna att +mötas en gång till, när han går tillbaka. Jag +får inte se åt det hållet.” Men han kom inte. +Hur han försvann, vet jag inte. Kanske gick +han in bakom kulisserna. Jag både ville och +ville inte gå hem med detsamma. Jag tyckte, +att om jag satt, så han inte såg mig, skulle +jag vilja se på honom. Men som sagt han +var spårlöst borta, och ibland undrade jag, +om jag drömt. +</p> + +<p> +På natten låg jag bara och undrade, var +han fanns, och jag började tänka, att om han +var kvar i staden, ville jag träffa honom. +Jag tyckte på något sätt, att det blivit en +hafsig avslutning på vårt, vad skall jag kalla +det — Viveke sade ”förhållande”. +</p> + +<p> +<a id="page-82" class="pagenum" title="82"></a> +När Albert gick till ateljén dagen därpå, +ringde jag till ett par hotell. Han bodde på +Grand. Portiern ville koppla in till rummet. +Då ringde jag av. +</p> + +<p> +Detta får Viveke aldrig veta, tänkte jag. +Fast hon kanske skulle förstå det också. Jag +vill ju inget ont. Sedan klädde jag mig i den +nya vårtoalett, som jag skaffat mig för doktorn +och gick ut i Kungsparken, den sidan +dit Grands stora entré leder. +</p> + +<p> +Jag hade tur. Han kom snart. Jag gick +bara rakt fram mot honom, så att han måste +hälsa. Det enda hans ansikte uttryckte var +förvåning, ja bestörtning. +</p> + +<p> +— Jag tyckte, att jag ville hälsa på er, +sade jag, träffa er en gång och tala några +ord. +</p> + +<p> +— Nej, det var då älskvärt, sade han. +Skall vi ... han såg tveksamt åt hotellet. +</p> + +<p> +— Nej, vi går några steg här i parken, +om ni inte har något emot det. Vi kan ju +också slå oss ned. +</p> + +<p> +”Nu tänker han: fan ta alla efterhängsna +fruntimmer”, tänkte jag. +</p> + +<p> +— Jag visste ni bodde här i staden, men +<a id="page-83" class="pagenum" title="83"></a> +jag tänkte aldrig, sade han ... Jag har en +vän, som bor inte långt härifrån. +</p> + +<p> +— Ja visst, sade jag alldeles meningslöst. +Så gick vi tysta några steg. +</p> + +<p> +— Du, sade jag sen. Det går inte att säga +ni. När vi träffades sist i Gilleleje, fick du +en dag ett brev, som talade om att en femtiårig +dam just hade dött. Du berättade för +mig, att hon hade varit din älskarinna tolv +år tidigare, och att hon varit mycket vacker. +Jag frågade dig om du inte sörjde över hennes +död, och du svarade: Nej, icke ett spår. +</p> + +<p> +— Varför, sade jag? +</p> + +<p> +— Å, hon var ju redan gammal. +</p> + +<p> +— Vilket minne du har, sade han, och nu +är jag så urgammal att även en femtioårig +dam är jämförelsevis ung i mina ögon. Och +du är då inte helt gammal. +</p> + +<p> +— Tack, jo, det är jag, jag är död, sade +jag, och därför ville jag komma och försöka +att få reda på något av mitt liv, till dess jag +skall fram inför domen. +</p> + +<p> +— Har du blivit religiös? frågade han. +</p> + +<p> +— Jag vet knappt, om det kan kallas det, +sade jag. Men du vet det där i Per Gynt, då +han liknade sig vid en lök, som skalas av +<a id="page-84" class="pagenum" title="84"></a> +lager på lager, tills det blir intet kvar. Sådan +känner jag mig nu. Det var väl bara ett skal +det också, som mötte dig en dag, men också +ett skal är väl något att räkna med, när det +är så litet innerst, och därför ville jag ha +reda på det. Sedan skall jag gå. +</p> + +<p> +— Jag förstår dig inte riktigt. +</p> + +<p> +— Tyckte du, att jag var äkta då eller +falsk? Var det som jag ... jag ... älskat +dig? +</p> + +<p> +— Ja, det var det vid Gud. +</p> + +<p> +— Och inte som jag gjorde det som lek +eller experiment? +</p> + +<p> +— Vad yrar du om? Du var då den allvarligaste +lilla kvinna jag mött. +</p> + +<p> +— Var det sant det du sade, att du känt +både himmeln och helvetet med mig, och var +det meningen ... som ... som ett beröm? +Eller var det något fel hos mig? +</p> + +<p> +— Det har jag inte en aning om att jag +sagt. Fast, han såg på mig road, tyckte +jag, det skulle jag nog kunna tänka mig. +Att du var en satans liten kvinna, det har +jag sagt mig mer än en gång sedan. Du hade +små gyllene gnistor i ögonen, då du var upprörd. +— Nej, om jag sade det, så var det ett +<a id="page-85" class="pagenum" title="85"></a> +obetingat beröm. En kvinna utan litet djävulskap +är ingen riktig kvinna. Men i alla fall +var det som rörde mig djupast hos dig ditt +bottenlösa allvar, och så din naturlighet, +för med all din förnumstighet och ditt grubblande +emellanåt, kunde du andra stunder bli +något av fullständigt primitiv kvinna, oberörd +vildinna eller av menad ... +</p> + +<p> +Hans röst hade blivit en smula upprörd. +Vi hade rest oss från bänken. Han stod och +gick några steg ömsevis och gestikulerade +en smula med händerna, så gott det gick med +käpp. Cigarren hade han kastat. Det hade +kommit liv, till och med en smula eld i hans +blick. Jag hade alltid hållit av hans ögon. De +var havsvattenblå på den tiden och blicken +så förbluffande oskyldig. Det havsvattenblå +hade blekts bara helt obetydligt, håret som +syntes litet vid tinningarna var silvergrått +och lätt vågigt. Örnnäsan var lika imponerande +som förr, och munnen doldes nästan +av det grå skägget. Han är en stor, kraftig +karl, men handen, som han gestikulerar med, +darrar en liten smula. Jag undrar inom mig, +om han ännu älskar kvinnor. Jag minns +Gilleleje och den gamle Drachmann, som +<a id="page-86" class="pagenum" title="86"></a> +ännu levde på den tiden och hade en ung söt +väninna — fast hon bedrog honom visst. +</p> + +<p> +Han stannar plötsligt. +</p> + +<p> +— Ja, jag har väl icke sårat dig? säger +han. +</p> + +<p> +— Nej, visst inte, o nej! +</p> + +<p> +— Ja, så sätter vi oss igen, så, han tänder +en cigarrett. Det var mig verkligen +en glädje att träffa dig igen. Tillåter du, +att jag säger dig en sak. Du är rentav vacker, +distingerad, fast du är ju en annan än förr, +och du klär dig utmärkt, bättre än då. +</p> + +<p> +Jag kommer att tänka på att toaletten har +jag skaffat mig för doktorn och att jag kanske +aldrig i mitt liv varit så väl klädd, och +jag säger: +</p> + +<p> +— Om jag haft den rätta kärleken till +dig, tror du inte att jag då också lärt att klä +mig vackert för din skull? +</p> + +<p> +— Det var liksom inte din genre med +klädstass på den tiden. Jag minns en gång, +när du sprang längs stranden i Gilleleje med +en blå bomullsklänning och utslaget hår. Det +passade dig. Men du hade ju en annan sida +också. Du kunde ha så underliga, sjuka ögon. +</p> + +<p> +<a id="page-87" class="pagenum" title="87"></a> +— Ja, jag minns, att du sade det, och du +sade mer än så. +</p> + +<p> +— Med de ögonen kan du gå under, sade +jag, det minns jag väl. +</p> + +<p> +— Ja, du förstod mig du. +</p> + +<p> +— Men du har då icke ... det blev väl +icke ... <em>då</em> hade jag haft skuld mot dig, +Ronny. +</p> + +<p> +”Dåre”, tänker jag, ”det var ju inte du, +som förförde mig utan jag dig, och bakom +allt stod Carla.” +</p> + +<p> +— Jag gifte mig ju. Det vet du väl, säger +jag. +</p> + +<p> +— Ja, det giftermålet har jag aldrig förstått, +säger han. +</p> + +<p> +— Var det så underligt? +</p> + +<p> +— Ja, från en sida sett, men å andra +sidan, du var väl rädd för dig själv. +</p> + +<p> +— Ja, jag var väl rädd för mig själv. Och +så älskade han mig. Det hade aldrig någon +man gjort förr. +</p> + +<p> +— Du begärde nog också mycket, Ronny. +Det var alltså han, som fyllde måttet? Och +så blev du lycklig? +</p> + +<p> +— Jag har en dotter. Henne älskar jag ... +<a id="page-88" class="pagenum" title="88"></a> +så ... så ... Jag vet inte, om det är som en +mor. +</p> + +<p> +— Hur skulle det annars vara? +</p> + +<p> +— Ja, jag känner inte riktigt all sorts +kärlek. Men jag talade en gång med en man, +som sade, att han älskade sin dotter med en +fjärran, skygg förälskelse. Det tycker jag +nästan, att jag gör, det är en mycket ödmjuk +förälskelse. Jag skulle kunna krypa på knä +på golvet fram till henne för att hon skulle +lägga sin hand på mitt huvud och välsigna +mig. Hon är så mycket bättre än jag. +</p> + +<p> +— Ser hon bra ut? +</p> + +<p> +Då tänker jag med ens på något fasansfullt: +”Knut och Viveke tillsammans”, och +jag svarar inte ett ord. Det är som om han +anade mina tankar, och han byter hastigt om +samtalsämne. +</p> + +<p> +— Så ja, och så gifte du dig alltså, ett +reguljärt, borgerligt äktenskap, och du trivs +med det. Men nog har du kvävt mycket inom +dig. Du skulle blivit konstnärinna. Du hade +då anlag för scenen<a id="corr-7"></a>. ”La grande tragédienne” +kallade jag dig, minns du? Och då hade du +bara stått på stranden och läst upp Euripides +<a id="page-89" class="pagenum" title="89"></a> +för mig. Och så hade du skrivit ett par nätta +noveller. +</p> + +<p> +— Det var bara för att jag var så olycklig, +när vi träffades, som jag skrev noveller. +Och vet du, teater spelar jag var dag. Det +är ingen, som märker det. Så fint spelar jag. +</p> + +<p> +— Stackars lilla Ronny, säger han. +</p> + +<p> +Då ha vi med ens ingenting mer att säga +om mig, och jag känner, att jag borde fråga +om honom, men jag känner också, att det +intresserar mig inte. Hans liv är mig alldeles +likgiltigt. Han har barn, som inte +längre äro helt unga. Kanske har han barnbarn. +Jag minns, att jag en gång var svartsjuk +på hans dotter, inte hustrun utan dottern, +men det är ju så längesedan. Jag känner +bara en viss fientlighet mot hela denna främmande +familj, som jag trängt mig in i. Det +besvärar mig på något sätt, fast alldeles +blygselfritt, att de trampa denna jord. Jag +frågar emellertid efter jag tycker artigheten +fordrar det, om hans arbete och hans barn, +men jag hör förstrött hans svar. +</p> + +<p> +Han duger ingenting till längre, säger +han. Nej, naturligtvis. Men jag förstår, att +han vill, att jag skall motsäga honom, och +<a id="page-90" class="pagenum" title="90"></a> +jag gör det. Så reser jag mig upp och räcker +honom handen till avsked. +</p> + +<p> +Jag tycker, att han för att vara en stor, +grov karl har en för mjuk hand. Det har jag +alltid tyckt. Vad var egentligen meningen +med mina hårda, starka händer? De borde +ha härskat — över vad? +</p> + +<div class="chapter"> + +<h2 class="chapter" id="chapter-0-12"> +<a id="page-91" class="pagenum" title="91"></a> +2 juni. +</h2> + +</div> + +<p class="first"> +I går sade Viveke: ”Mamma, jag flyttar +ut i hallen. Jag tror jag skulle sova bättre +där än här inne, när det är så varmt.” +</p> + +<p> +Det klack till i mig. Hon hade känt som +jag att vi måste skiljas. Med ens kände jag +som om jag kunde skrika av smärta, och jag +bet ihop tänderna. +</p> + +<p> +— Ja, det har du rätt i, Viveke, sade jag. +Det blir nog bra för oss båda. +</p> + +<p> +Då kände jag, att Viveke blev rädd, och +att det gjorde ont i henne också. +</p> + +<p> +— Mamma, har ... har jag varit dig till +besvär eller så ... här inne? +</p> + +<p> +— Nej, käraste, hur kan du tro det! Bara +det blir svalare, flyttar vi tillsammans igen. +Då blev vi lugnare båda två, fast vi kände +att vi bedrog varann. Vi hade i alla fall +lämnat en bakdörr öppen för återtåget. +</p> + +<p> +På kvällen bar Viveke sina sängkläder och +litet småsaker ut i hallen, sina läxor läser +hon i salen, och Albert kommer så sällan +<a id="page-92" class="pagenum" title="92"></a> +längre än i dörren för att säga, att något är +som det inte skall vara i huset, så nu har +jag praktiskt taget privatrum. +</p> + +<p> +Ibland utnyttjar jag min frihet från besvärande +vittnen till att sitta och se mig +länge i spegeln. Knut sade ju, att jag var +rentav vacker. Jag minns aldrig, att han +sade mig just det, då vi träffades sist. Men +jag vet inte, var han hade sina ögon nu. +Mitt ansikte tål sannerligen inte klart dagsljus, +och vi träffades ju ute en sommardag. +Det är linjerna kring ögonen, det är trevligare +att inte kalla dem rynkor, men de +bidra antagligen att ge mitt ansikte karaktär. +Det dröjde litet för länge, innan det fick +det. Det berodde på att jag var fattig och +rädd som helt ung. Då lär man sig att +”stryka bort ansiktet”, när man skall tala +med folk, man tar det bara på sig igen, när +man är ensam, och det är en skadlig vana, +som det är svårt att lägga bort. Jag har +aldrig kunnat förebrå Viveke på allvar en +viss medfödd fräckhet parad med oskuld, +som jag tror hon har från familjen Berglöf. +Den kommer att hjälpa henne över mycket. +Med den utrustningen hade jag kanske varit +<a id="page-93" class="pagenum" title="93"></a> +något annat nu än en gammal, oduglig +kvinna, som sitter framför en spegel och +söker ta bort sina rynkor med dyra hudkrämer, +som inte hjälper. Men med min blyghet +och mitt dåliga samvete kom jag ju ingen +vart. Ja, mitt dåliga samvete! Varför hade +jag det? Om mina förfäder på fädernet och +mödernet skrivit intima memoarer, skulle +jag sökt efter grunden i dem. Nu kan jag +bara sitta och känna, att något var på tok +från början ... var, ty det är det knappt +längre. Jag känner mig fri och lycklig som +jag kunde börja från början. Jag sörjer visst +inte ens längre över Viveke, som håller på +och glider ifrån mig. Är det sanning? +</p> + +<p> +Men börja, vad skulle jag börja med? +Doktorn tycker visst också, att jag skall ta +mig till något. Jag vet inte om han menar +en ny kärlek eller ett nytt arbete. Ja, gärna +för mig. Jag är ju inte skapad för kälkborgerlighet +och engifte, men hur det är så +skulle inte en älskare tilltala mig och antagligen +inte jag honom. +</p> + +<p> +Då är det arbetet. Det borde väl vara +något intellektuellt, men jag är ju fruktansvärt +obildad. Jag har läst en mängd böcker, +<a id="page-94" class="pagenum" title="94"></a> +då jag hellre borde ha stekt köttbullar och +sparat in en jungfru. Jag översätter följetongsromaner +från engelskan, men än sen! +Jag behärskar inte ordentligt ett enda ämne +och mina försök att skriva noveller och deklamera +i ungdomen var rena dilettantismen. +</p> + +<div class="chapter"> + +<h2 class="chapter" id="chapter-0-13"> +<a id="page-95" class="pagenum" title="95"></a> +8 juni. +</h2> + +</div> + +<p class="first"> +I dag talade jag med doktorn om det. Han +lät mig hålla på en god stund. Det var min +längtan i ungdomen att bli något, inte bara +elementarskollärarinna eller sjuksköterska +utan något mera särdeles. +</p> + +<p> +Det var en mera andlig längtan också +efter ... Jag kallade det Gud. Och så misslyckandet +på alla områden. Jag uppnådde +ju varken frälsningens fröjd eller medlemsskap +i Sveriges författarförening. Och nu +till sist och ytterst är jag ju ingenting mer +och ingenting mindre än en dålig mor. Hurdan +jag är som hustru, vill jag inte ens tala +om. Ja, som sagt, han lät mig hålla på längre +än han brukar. Jag tystnade till sist för att +hämta andan tror jag, för en kvinna i min +ålder tystnar aldrig för att hon ingenting +mer har att säga. +</p> + +<p> +Då gjorde doktorn mig en kort fråga: +</p> + +<p> +— Har ni någonsin nått kulmen? +</p> + +<p> +Jag var så i farten med mitt, att jag inte +genast förstod. Jag fick först lov att kväva +<a id="page-96" class="pagenum" title="96"></a> +hela min pratflod. Det gick i alla fall fort. +Den försvann som en källa i jordens tysta +och djupa innandömen. Jag hade plötsligen +inte lust att säga ett ord mera om all min +jämmerliga dilettantism. +</p> + +<p> +Jag satt bara och stirrade framför mig, +inte på doktorn, tror jag utan på hans bläckhorn. +</p> + +<p> +— Har ni någonsin nått kulmen? +</p> + +<p> +Han trodde visst, att jag behövde några +förklaringar, men jag rörde avböjande på +huvudet. Det var inte så längesedan jag +läste allt det där om kärlekens berg- och dalbana +och salighetens högsta tinnar, fast det +ibland i praktiken är så obekvämt ordnat, +att tinnarna inte nås av de två resenärerna +samtidigt. +</p> + +<p> +När jag dröjde med svaret, trodde han +visst slutligen, att det hos mig ännu fanns +en återstod av prydhet. Nej, det är över, +lyckligtvis! Det var så svårt på den tiden +man inte kunde tala om Linnés sexualsystem +eller alldeles nyfödda barn utan att känna, +att man skiftade färg. Det är doktorn, fru +de la Roque och den serbiska väninna jag +förvärvade i Stockholm under krigsåren, +<a id="page-97" class="pagenum" title="97"></a> +som dela hedern av att ha gjort mig oblyg. +Både den otillåtna och den tillåtna kärleken +ha varit ganska betydelselösa därvidlag. +Kärleken är egentligen oerhört konventionell. +Om man sade en man, vad man ibland +tänker under vissa ögonblick, skulle han krevera. +Nå, det gör han ju ändå. +</p> + +<p> +Det var således inte precis blyghet, som +gjorde, att jag inte sade de ord, som ändå +lågo mig ända ute på läpparna. Det var inte +ett svar, för svaret, tja, det kunde ju diskuteras. +När når man den oemotsägliga toppunkten? +I den fysiska geografien var det +visst Gaurisankar, som var högst på min tid. +Sedan ha de väl hittat på något annat. Varför +skulle den amurösa geografin vara mera +oomkullrunkelig? Nej det var bara en +liten reflektion, som kom mig i tankarna, då +jag förstod hans fråga och med strålande +visshet kunde beräkna att mitt möjliga ”nej” +skulle i hans ögon döma mig till en ohjälplig +och evig dilettantism på alla livets områden. +</p> + +<p> +De enkla ord, som jag helt enkelt inte vågade +säga var: +</p> + +<p> +Men tänk på Selma Lagerlöf och Kant, +snälla doktorn. +</p> + +<p> +<a id="page-98" class="pagenum" title="98"></a> +Ja, precis bara det. För om kärlekslivet +har mysterier, som inte blevo dem uppenbarade, +så blev de väl inte några ynkliga klåpare +för det, och skall det verkligen betyda +så mycket för vår andes växt att kunna nå +det som den enklaste kanin gör med lätthet! +</p> + +<p> +Varför vågade jag inte säga min doktor, +vad jag tänkte, lika litet som jag vågade +säga det åt den förre, då han tröstade mig +över klimakteriet. Ack, av samma skäl och +därför att han är min avgud och är man +och därför att männen äro oerhörda, enkla +och osammansatta barn, då det gäller sexuallivet. +</p> + +<p> +Männen äro fallosdyrkare. Jag tror faktiskt +inte att det är en enda så kallad ”normal” +man, som inte är det, fast jag ju inte +känner alla. Men jag vet ju också en del +genom hörsägen. +</p> + +<p> +Det vore egentligen logiskt, om det vore +kvinnan, som uppfunnit falloskulten, men +jag har svårt att tro att någon kvinna vid +förnuft och eftertanke, och det är det väl +också tillåtet att ha i mellanakterna, ansett +den där saken för något annat än ett enkelt, +ändamålsenligt och nyttigt redskap. +</p> + +<p> +<a id="page-99" class="pagenum" title="99"></a> +Men gossar börja tidigt känna en underlig +vördnad, inte bara stolthet inför denna del +av sin kropp, och män tala om den i högtidliga +eller upprymda stunder ungefär i +samma tonfall som spiritister om sina högt +värderade och djupt vördade andeuppenbarelser. +</p> + +<p> +Min avgud skulle aldrig förlåta mig, om +jag hånade och hädade hans avgud, ja, om +jag bara log åt den. Man hinner med många +hugskott på några sekunder, och på en av +de där sekunderna förstod jag varför det +gamla Österlandets kvinnor kunde prisa sig +lyckliga över att bära slöjor. Bakom dem +kunde de våga le åt sina män och deras avgud, +även då de högtidligen knäböjde i hans +tempel. +</p> + +<p> +När jag förstod, att det inte gick att dröja +längre sade jag ett blygsamt och lågmält +”ja”, och vid det jag såg upp, märkte jag +att min avguds stränga ansiktsuttryck +mildrats och att det ännu fanns möjlighet +för mig att göra karriär, om det nu var som +diakonissa eller handelsresande. +</p> + +<p> +När jag kom hem den dagen och låg och +solade och latade mig på balkongen, anammade +<a id="page-100" class="pagenum" title="100"></a> +jag inte universum, det roade mig +inte längre. Jag tänkte vidare på den där +famösa kulmen. Av vad jag snappat upp här +och där i böcker vetenskapliga eller ej och +av vad jag själv förstått, har jag den uppfattningen +att kulmen mer eller mindre beror +av teknik. Orientalerna lär inneha den tekniken +till fullkomlighet. Kineserna sägs vara +ena riktiga överdängare. Men den tekniken +och dess resultat har inte de sista årtusendena +åtminstone gjort dem till jordens +herrar. Det har ju vi västerlänningar varit, +fast vi varit mindre slundiga på det där +speciella området. Men nu är vi visst också +snart fullärda. Tänk vilken andlig kraft det +måtte utveckla hos oss! +</p> + +<p> +Men nu börjar de små snedögda gulingarna +att kräla väster ut. Nej, de krälar visst +inte längre, de resa sig upp. De hotar oss. +De tänker kasta oss ur härskarsätet. Den +teknik, som nu intresserar dem högst är nog +den västerländska krigstekniken. Och den +teknik vi framför allt lärt av dem kan väl +tyvärr inte med större fördel tillämpas i +kanondundret. +</p> + +<p> +När jag hunnit så långt i mina betraktelser, +<a id="page-101" class="pagenum" title="101"></a> +kände jag mig ovanligt sedlig. Sedan +märkte jag, att jag hade huvudvärk. Det +berodde på solen som låg på balkongväggen +och gjorde den glödhet. +</p> + +<p> +När jag varit inne i duschrummet och förfriskat +mig en stund var jag varken strängt +sedlig eller besvärad av huvudvärk. Vid en +iskall lemonsquash bakom neddragna persienner +kom jag apropå kulmen och teknik +att tänka på en bild ur livet, som naturligtvis +Jetty, min serbiska väninna berättat mig. +</p> + +<p> +Det var en medelålders änka, som mycket +saknade sin man, men som hon var en något +indolent natur, gjorde hon sig ingen brådska +att anskaffa en ny. Det här gjorde hon emellertid: +Hon lät shingla sig. När hårfrisören +första gången behandlade hennes nacke med +den lilla rakapparaten, blev hon drömmande. +Hon kom snart tillbaka, och under nackrakningsproceduren, +blundade hon, för hon +var rädd att frisören, som personligen var +henne hjärtligt likgiltig, i spegeln skulle få +se uttrycket i hennes ögon. När hon gick, +sade hon att hon skulle komma igen två +gånger i veckan, för hon ville ha en verkligt +välskött nacke. +</p> + +<p> +<a id="page-102" class="pagenum" title="102"></a> +Till Jetty sade hon, ty till Jetty säger man +allting, att hon beställt tisdag och fredag, +ty det påminde henne om Adrian. Han hade +vant henne vid de dagarna, och nackklippningen +var en fullkomligt tillfredsställande +ersättning. Om något skulle vara, föredrog +hon nackklippningen, ty kvinnan är sådan, +sade hon, att hon helst vill, att inte någon +skall märka något, och det kunde väl ingen +göra, när det inte var något, och ändå var +det det. +</p> + +<p> +Och hon är ännu änka, sade Jetty, fast +det inte har fattats henne anbud. Hon tror +inte längre att en man kan göra henne lycklig. +Och i min ungdom, fortsatte Jetty, hade +jag en gift moster, som var missnöjd med +sin man, men hon kände sig lycklig till kropp +och själ, när hon fick sitta tyst och se på +hur en medelålders dam av hennes bekanta, +som hon sällan talade med och tyckte var +löjlig, därför att hon hade glasögon och +stora runda ögonglober, satt och ritade upp +handarbetsmönster med en vit pryl. Och det +kan då väl inte kallas osedligt, sade Jetty. +</p> + +<p> +Nej, jag skulle tro, att det inte kan det, +men jag erfor inte någon varmare sympati +<a id="page-103" class="pagenum" title="103"></a> +för den gifta mostern. Hon är för ovanlig +till och med för mig. Men jag tycker hon är +lärorik, och hon stärker min tro, att allt på +det där området egentligen är mycket oskyldigt, +antingen det nu tar sig uttryck i smak +för mönsterritning eller för det gamla vanliga. +Vi människor ha behagat bestämma, +att det är något avgrundsdjupt. Det kommer +alltsammans av den manliga falloskulten. +När man skapar en Gud, hör det +också till en djävul och ett helvete. Och det +har vi nu i rikligt mått. +</p> + +<p> +Jag bryr mig just inte om varken Gud eller +djävulen längre. Jag tycker bara det är synd +om dem, som lida, och jag bryr mig om +Viveke. Jag längtar efter henne så svidande, +på samma sätt, tycker jag, som jag långa +tider av min ungdom gick och längtade efter +Jesus, fast jag aldrig fann honom. Tänk att +jag kan känna och längta så hett och svidande +ännu. Tänk att jag inte är alldeles +förhärdad. +</p> + +<div class="chapter"> + +<h2 class="chapter" id="chapter-0-14"> +<a id="page-104" class="pagenum" title="104"></a> +18 juni. +</h2> + +</div> + +<p class="first"> +Viveke har vänner. Hon är inte som jag, +gudskelov, att hon inte är som jag! Hennes +kamrater tycker om henne och somliga beundrar +henne. Och hon har smak. De sötaste +flickorna är hennes vänner. Jag tror för +resten, att det är sådana som jag skulle valt +att vara vän med, om jag haft kamrater, +när jag var i hennes ålder. Det är flickor +med fint stillsamt sätt och tankfulla ögon. +Och gossar och unga herrar tycker alltid bra +om Viveke. Hon har ett slags säker värdighet +i sitt sätt mot dem, som jag förstår, att +de finna tilldragande. Var har hon lärt allt +det där! Jag har aldrig kunnat det. Till och +med Albert säger, att jag är omöjlig i sällskapslivet, +han som är son till en manufakturhandlande. +Jag sitter bara i en vrå och +ser på de andra fruarna och tycker illa om +dem. Herrar <em>skulle</em> jag numera kunna tala +med, men de ha så litet att säga till mig. +Men nu var det om Viveke. Hon är bortbjuden +<a id="page-105" class="pagenum" title="105"></a> +i sommar till sin bästa vän och klasskamrat +Kajsa Vinge på Ribbeholms herrgård. +De skall fara i nästa vecka, och nu +håller vi på och styr med Vivekes kläder. Jag +skäms för min fina promenaddräkt, som jag +skaffade mig för doktorn och spelade teater +i för Knut. Jag ordade för att Viveke skulle +ha något liknande, men hon säger, att det +är onödigt på landet. Hon har sin lösa shantungrock +och en regnkappa, och så har hon +fått tre tunna, ljusa klänningar. Vad min +Viveke är vacker, när hon står framför +spegeln och provar dem! Hon är så fint skär +på kinderna, och hennes långa, mörka ögonhår +skuggar ögonen så att de se svarta och +hemlighetsfulla ut, fast de egentligen är blå. +Om det var jag, som var ung och reste till +Ribbeholm, skulle ingen bli kär i mig, men +jag tror, att någon blir det i Viveke. Jag är +däremot inte säker, att hon blir kär, men +det skulle jag ha blivit, om inte annat i stalldrängen, +fast jag inte hade talat om det för +någon, minst honom förstås. +</p> + +<p> +När Viveke reser, blir jag fasansfullt ensam. +Jag reser inte, varför skulle jag resa! +Albert far till Vargön och fiskar. Om han +<a id="page-106" class="pagenum" title="106"></a> +trivs med det, stannar han en månad. Det +finns väl alltid några mer eller mindre unga +damer, som han kan göra lyckliga, relativt +naturligtvis. Gud skall veta, att jag unnar +dem det. Men jag unnar dem också, ett halvt +dussin är det ibland, som tävlar om att bära +hans metmask, och äta hans praliner, och +som säger att herr Berglöf är den noblaste +personlighet de träffat och dessutom så +rolig, hans fru måtte aldrig ha tråkigt. Ja, +jag unnar dem att råka ut för hans vardagshumör +bara en enda gång, då han förlagt +sin nyckelknippa och tror, att det är jag, +som tagit den. Jag har ju aldrig varit riktigt +regelbundet gift med någon annan än Albert. +Det skulle verkligen vara av intresse att veta, +om han är ett undantag eller en regel som +äkta man. Pappa var i alla fall inte sådan, +det minns jag. Men vi hade inga manufakturhandlaranor. +Det är onekligen en ursäkt +för Albert. Jag tänker alltid, när bodherrar +är utsökt artiga, att de måste ta igen det +genom att svära, när de kommer hem. Deras +mänskliga natur skulle inte härda ut annars. +Och Albert måste ju vara älskvärd på ateljén. +</p> + +<div class="chapter"> + +<h2 class="chapter" id="chapter-0-15"> +<a id="page-107" class="pagenum" title="107"></a> +20 juni. +</h2> + +</div> + +<p class="first"> +Var kväll sedan Viveke flyttade ut i hallen +har jag tänkt: ”Skall hon inte komma snart +och krypa till mig i bädden, som hon brukar, +när hon har något att tala med mig om eller +när bara lusten faller på henne.” Jag har +lyssnat ibland med hjärtklappning till vartenda +ljud från det hållet, och jag har borrat +ned huvudet i kudden och jämrat mig i +ångest vid tanken, att hon kanske aldrig +mera kommer. +</p> + +<p> +I går kväll mera kände än hörde jag hennes +bara fötter över salsgolvet, och så +viskade hon bakom dörren: — Mamma! +</p> + +<p> +— Viveke! och så var hon där i mina +armar. +</p> + +<p> +Hon kände visst, hur mitt hjärta bultade: +</p> + +<p> +— Är du inte bra, mor? +</p> + +<p> +— Visst är jag bra ... jag trodde bara ... +nej, jag trodde ingenting. +</p> + +<p> +Jag kramade henne. Tänk att åter känna +hennes unga, lena kropp, som doftar liv och +<a id="page-108" class="pagenum" title="108"></a> +vårblommor mot min gamla, vissnande. Men +hon förnimmer inte min ålder. Hon känner +intet annat än att jag är mor nu igen, det +är trygghet och ro. Hon har ingenting att +säga just nu, och det är bäst så. Jag känner, +hur hon faller till ro med huvudet mot min +arm, och jag vet, att Viveke är min för +alltid. +</p> + +<p> +Jag tänker: ”att vara mor, det är något så +underbart att det har tagit mig sjutton år +att fatta det, om jag ens gör det nu”. Jag +tänker tillbaka på den tiden, då jag bar henne +i min kropp. Jag kom då att läsa en bok +eller vad det var för något litet äckligt skrivalster +av en man. Det stod där, att om det +vore något bevänt med kvinnans själsliv, +skulle hon erfara underbara känslor den tid +hon bar sitt barn. +</p> + +<p> +Jag tyckte själv att det ingenting var bevänt +med mitt själsliv, ty jag erfor ingenting +annat än att jag ofta var hungrig och +så ett och annat, som var ännu mindre angenämt. +Tror en man kanske, att han skulle +ha finare nerver att känna andligt med, om +han kunde tänkas i samma underliga belägenhet! +</p> + +<p> +<a id="page-109" class="pagenum" title="109"></a> +Nej, det där stora, som skulle kommit mig +att erfara underbara känslor, det var helt +enkelt så stort, att det blev ofattbart. +</p> + +<p> +Och det var nästan detsamma, när barnet +nyss var fött. Jag kunde ligga och se på det +och tänka, att det ändå inte var helt verkligt, +antingen var hon inte ett riktigt barn eller +också var hon någon annans, för jag kunde +inte vara mor till ett riktigt barn, inte jag, +inte jag, alla andra, men inte jag. +</p> + +<p> +Och den tanken ville inte lämna mig på +flera år. +</p> + +<p> +Jag talade om den för Albert. +</p> + +<p> +— Jag vet inte, var Viveke har kommit +ifrån eller hur hon har kommit. Jag kan inte +fatta det, sade jag. +</p> + +<p> +Albert förstod mig inte alls. — Jag tycker, +att du har ganska stor anledning att veta +det, sade han, och så gick han igenom det +lilla vi verkligen visste. Han vidrörde med +en viss stolthet sin egen flyktiga del i saken, +män är ju så underliga, och han var vänlig +att också ge sitt erkännande åt mina vedermödor +— liksom om allt det där kunde förklara +undret Viveke. +</p> + +<p> +<a id="page-110" class="pagenum" title="110"></a> +Nej, Viveke är inte något slags hopskarvning +eller uppkok på Albert och mig. Hon +är alldeles ny. Vi fick ju den äran att ge +henne namn. Albert gick med på efter något +betänkande att hon fick heta Viveke. Sedan +vet jag inte mycket mera än kläder och mat, +som hon har från oss, och att jag tvättade +och badade henne så mycket det första året, +att jag blev nästan trött. +</p> + +<p> +Naturligtvis lärde hon sig som barn några +av våra mest iögonfallande olater. Hon +kunde gräla som Albert och tjura som jag. +Jag både skrattade och grät, när hon liknade +oss för slående. Jag lärde mig av det, +men jag kunde ju inte gärna säga henne, att +hon inte fick vara som sina föräldrar. Hon +är det inte längre, gudskelov! Hon upptäckte +snart nog själv, att det var galet och +lade bort det. I skolan har hon ju lärt en del +utom ur böckerna, men om hon också någon +tid har apat efter en kamrat eller dyrkat en +lärarinna, har hon ändå aldrig upphört att +innerst vara Viveke. Jag är så glad, att jag +fick det namnet åt henne. Det är mjukt och +hemlighetsfullt och starkt alldeles som hon. +Vivekes styrka sitter djupt nere i själen, +<a id="page-111" class="pagenum" title="111"></a> +men man förstår, att den finns där, bara +man ser hennes lilla fina och obstinata näsa. +</p> + +<p> +Och hela denna underbara Viveke vilar +på min arm i sitt lilla fina linne av skär +moll med krämfärgade spetsar. Jag har sytt +det åt henne. Hon har ju inte tid för skolan, +men hon tycker om vackra underkläder, hon +tycker om allt, som är vackert. Med sjuttonåriga +Viveke i mina armar är jag äntligen +fullt och helt mor. Men det är bara försköning, +skrymteri eller missförstånd att +kalla den kärleken altruistisk. Som mor är +jag också ett slags älskare till min dotter. +Jag lever av hennes genkärlek. Jag är öm +och svartsjuk om hennes kropp och själ. Men +vad vet jag egentligen om allt det där, som +döljer sig i det lilla rosafärgade nattlinnet, +det där som jag kramar så hårt, vad vet +jag, fast jag synat det i detalj år efter år +med glädje över friskheten hos var lem? Vad +vet jag, vad hennes sinnen och nerver ha +anat och förnummit av kärleken! Vad vet +någon mor om det, minst de oblyga och +ogrannlaga, som tränga sig på sina döttrar +med dumma och plumpa råd och varningar, +som bara visa deras egna fula själar! +</p> + +<p> +<a id="page-112" class="pagenum" title="112"></a> +Nej, jag får inte låta svartsjukan ta överhand. +Jag måste lämna Viveke i fred. Men +när hon kom så här till mig, är det inte ändå +något hon vill säga mig? Är det bara mina +armar, min varma moderskropp hon behöver, +är det inte något av min stackars +skrynkliga och tilltrasade själ, som borde ha +varit fri och stark och skön för hennes +skull? Hon känner mig ju, ack, hon känner +mig visst bättre än jag henne, och ändå har +hon kommit. +</p> + +<p> +Till sist talar hon: +</p> + +<p> +— Tack, mor! säger hon. Tack ... för +allt! +</p> + +<p> +Tårarna stiga upp i mina ögon och rinna +ner i Vivekes hår. Det går inte att hejda +dem. +</p> + +<p> +Men hon fortsätter: +</p> + +<p> +— Du har kanske undrat på mig den sista +tiden. Du har kanske trott att jag ... att +jag ... dömde dig. Men det gjorde jag aldrig. +Det var bara det, att det liksom kom något +nytt in i själen, och det rörde om i allt, som +fanns där förut. Det fräste och bubblade och +det blev grumligt alltsammans. Ja, jag uttrycker +det kanske underligt, men jag kände +<a id="page-113" class="pagenum" title="113"></a> +det så, och jag kände inte igen mig själv. +Nej, jag dömde dig aldrig, jag var bara +skakad, och jag tänkte: ”vart är jag på väg?” +Men småningom kände jag, att det klarnade. +Det är kanske något inom mig, som har +blivit olika, kanske har jag vuxit litet, kanske +har jag förlorat någonting, men jag vet, att +jag har vunnit också. Det är alldeles klart +och lugnt nu, mor, och det hade inte gått +utan dig. +</p> + +<p> +Jo, du har hjälpt mig, mor. Du har hjälpt +mig bäst genom att låta mig vara i fred. +Tänk bara, om du hade varit ängslig och +försvarat dig! Det hade jag inte kunnat lida. +</p> + +<p> +Ja, jag skulle inte röra vid det. Jag förstår +ju, att det gör dig ont, men det gör dig +ont också, om jag tiger. +</p> + +<p> +Jag vet inte, hur jag kom att tänka på en +sak just nu. Men jag tror inte du älskade +mig så där förfärligt mycket, när jag var +riktigt liten. Jag kände det på mig, och jag +sprang mest till pappa, när det gällde något. +Jag såg på dina ögon, att du kritiserade mig, +och det gjorde aldrig pappa på allvar, inte +en gång, när han gav mig smäll. +</p> + +<p> +Jag har tänkt sedan på den där kritiken, +<a id="page-114" class="pagenum" title="114"></a> +som jag kände, fast jag inte kunde ge den +namn, och som gjorde mig litet skygg för +dig. Jag tror, att den gällde lika mycket dig +själv som mig. +</p> + +<p> +— Ack ja, visst gjorde den det. +</p> + +<p> +— Och det var hur skall jag säga din +självkritik, som gjorde dig misstänksam mot +mig. Men när jag blev så stor, att du började +kunna tala med mig på allvar, gick misstron +bort. Jag kände det så åtminstone. Vad +du var ovanlig då, mor, det förstår jag nu, +när jag tänker på de andra flickorna. Jag +har länge vetat mycket mer om kärleken än +de, eller jag har vetat det på ett annat sätt. +</p> + +<p> +Jag undrar ibland, hur länge jag har vetat +det. Ibland har jag nästan trott, att jag visste +det, när jag föddes. Men jag vet förstås, att +det var du, som började att tala med mig +om hur småbarn kommer till världen, när jag +var så liten, att jag har glömt det nu. Och +o, all din andra förståelse, som gör, att jag +inte har en smula gift kvar i min själ, inte +en smula fruktan för sådant, som gör somliga +andra flickor och gossar rädda och +sjuka till kropp och själ. +</p> + +<p> +Det är väl egentligen underligt, att jag +<a id="page-115" class="pagenum" title="115"></a> +inte också tog det där du sade riktigt lugnt +ända från början ... men jag är ju ändå så +ung, ser du, jag är ju så ung ... +</p> + +<p> +Viveke tystnade och kramade mig så hårt, +att det nästan gjorde ont. Jag hade slutat +upp att gråta, och nu kände jag, att hennes +tårar rann. +</p> + +<p> +— Nej, det var inte underligt, sade jag. +O, Viveke, vad jag önskar <em>för din skull</em> att +jag hela mitt liv hade älskat bara en enda! +</p> + +<p> +— Tänk, vad du är sann, mor, sade hon. +Jag kände, att hon kämpade mellan skratt +och gråt nu. Du önskar det för min skull, +inte din egen. +</p> + +<p> +Jag satte mig upp och strök varligt hennes +hår. +</p> + +<p> +— Ser du, Viveke, sade jag, det är som +om jag inte kunde önska något för mig själv +längre, bara för dig ... +</p> + +<p> +Men i detsamma jag sade det, kom det för +mig, att <em>det</em> ändå inte var riktigt sant. Men +om jag önskade, vad önskade jag då? Jag +gamla, dåraktiga kvinna kunde inte säga det +ens till mig själv. +</p> + +<div class="chapter"> + +<h2 class="chapter" id="chapter-0-16"> +<a id="page-116" class="pagenum" title="116"></a> +12 juli. +</h2> + +</div> + +<p class="first"> +Det var min lögn till Viveke, som kom det +att vakna, och nu tänker jag bara på Elis. +Men det måtte väl ändå vara det oskyldigaste +jag har upplevat. Vi har ju inte ens +kysst varann. Men att jag inte skulle kunna +önska och längta för mig själv längre ... +å nej, så långt har jag inte hunnit. +</p> + +<p> +Albert och Viveke for båda åt var sitt +håll i förmiddags, och Lina har semester, så +nu måtte jag väl ha utrymme ... även för +mina drömmar. +</p> + +<p> +Om jag kunde beskriva det som det var +utan att berätta ålder och namn skulle det +likna en konfirmands vårdröm. Den fina sortens +vårdrömmar, det vill säga de oskyldiga +drömmas i början av april och inte i maj. +</p> + +<p> +Det var förra året vi träffades sist, och +det var vid påsken. Jag visste, att han skulle +komma, och jag gick hela tiden i väntan. +</p> + +<p> +Finns det något så vackert och stilla som +veckan före påsk? Det är som det fölle ett +<a id="page-117" class="pagenum" title="117"></a> +återsken av det över människorna, även om +de inte har något vackert annars. Det är då +jag slår upp balkongdörren och börjar ordna +med jorden i mina blomsterlådor, och jag +står och lutar mig mot räcket och kisar mot +solen. Och så sätter jag påskliljor och narcisser +i vaserna, och jag känner mig god och +förlåtande mot mig själv och alla andra, vemodig +och resignerad inför livets korthet, +dödens visshet och evighetens längd. Det +har varit så ända sedan jag slutade att känna +mig ung, ty då var även den tidiga våren +förfärlig, kanske det förfärligaste av allt, +men det är så längesedan nu. +</p> + +<p> +Ja, och så går jag där och drömmer om +Elis. Jag är så mild och god mot Albert och +Viveke, men jag ser dem knappt. Jag köper +hem ännu flera påskliljor och ännu flera +narcisser, det finns knappt plats för dem +längre. +</p> + +<p> +Nu sitter Elis på tåget, tänker jag. Nu +far han genom djupa skogar, där det ännu +ligger snö. Nu kommer tåget ut på slätten, +där åkrarna ligger svarta och dikena står +fulla av vatten. Han sitter i kupén och vänder +bladen i en bok med sina vita händer, +<a id="page-118" class="pagenum" title="118"></a> +så ser han upp, men jag vet knappt, om han +ser ut på landskapet. I hans litet vissna ansikte +glänser och strålar hans blå ögon som +om han såg syner. Det gör de, när han läser +vackra böcker, och han läser alltid vackra +böcker i fina band. Han är fint klädd också, +utanpå och under. Han har lilafärgade pajamas. +Jag har inte sett det. Det har Alli sagt. +Tänk nu är jag så god och mild, att jag +säger Alli och inte Albert, alldeles som jag +gjorde, när vi var nygifta. Det är för att +jag återupplever den där påsken med Elis. +Elis bor på ett fint hotell med mjuk matta +i vestibulen. Det låter kanske bondaktigt att +berätta det, men jag går verkligen inte var +dag på riktigt mjuka mattor, som man sjunker +ned i. Vi har inte kunnat sträcka oss +längre än till en Wiltonmatta i herrummet, +och jag känner mig faktiskt socialt höjd och +upprättad genom Elis. Ja upprättad, ty min +farfar red över blomsterrabatter och slängde +ut hela middagsbord genom fönstret, då han +tyckte maten inte var fin nog på huvudstadens +största restaurang. Elis är inte fin +på det sättet, lyckligtvis, men han härstammar +inte heller från adliga officerare utan +<a id="page-119" class="pagenum" title="119"></a> +från en mängd generationer av borgerliga +apotekare. Jag tror, att hela den oändliga +mängden av prydligt trillade piller och noggrant +vägda milligram, som han har bakom +sig i tiden är grunden till att han är så sirlig +och minutiös. Kanske, att de gamla apotekarna +också för länge sedan voro alkemister +och idkade umgänge med dolda krafter på +ont och gott, det gör också Elis, ett intelligent +umgänge naturligtvis, inte rå trolldom. +Han är mystiker och talar med mig om +”väktaren vid dörren” och den heliga Teresia +och Huysmanns. Han älskar katolicismen +och medeltiden och dess rena lågande hjärta, +som under tårar brände häxorna och Gilles +de Ray för att frälsa deras själar. +</p> + +<p> +Jag som alltid haft svårt att tro, tycker +det är omöjligt att låta bli det, när Elis talar. +Kan någon kvinna egentligen motstå en +dyrkad mans predikan? Det märkte jag väl, +när jag gick var dag hos doktorn, hur mycket +jag än vred mig och försökte göra motstånd. +Nu är han borta på fjorton dagar, +och det är därför jag har tid att andas. Men +skall jag vara uppriktig mot mig själv, är +det för att träffa honom igen, som jag sitter +<a id="page-120" class="pagenum" title="120"></a> +här ensam i staden på min soliga balkong +och blir underlig och tung i huvudet. +</p> + +<p> +Men nu var det Elis och påsk, inte sommar +... det var påskafton mot kvällen. Jag +stod och såg genom fönstret upp mot den +violblå himmeln, och mitt hjärta var fyllt +med en jungfrulig längtan. Jag menar med +en jungfrulig längtan, då man inte precis vet, +vad som skall drabba en, men hoppas det +värsta. Och med Elis vet jag ju ingenting. +Min själ bävade, då det ringde på tamburklockan, +ty jag kände ju, att det var han. +Jag tyckte, att jag var femton år. +</p> + +<p> +Sedan sutto vi där Alli och Elis, Viveke +och jag. Jag talade bara litet. Först fick Alli +tala nästan ensam, som han tycker bäst om, +och Elis log sitt fina, milda och underfundiga +leende. Ibland sade han några ord +till Viveke, som svarade stilla under det hon +såg på honom forskande med sina klara, allvarliga +ögon. Viveke känner inte Elis +mycket. +</p> + +<p> +Vi satt i ljusringen under taklampan kring +det dukade bordet. Man skall sitta med sin +vän vid ett festligt bord. Duken av gammalt +damast skall lysa silkevit, silver och kristaller +<a id="page-121" class="pagenum" title="121"></a> +skall blänka och gnistra, blommor skall +prunka och dofta. Men om man skall äta är +en annan sak. Jag vet, att finkänsliga män +inte känna sig hänryckta av att se sin +älskade äta rostbiff med strykande aptit. +Knut nämnde något i den riktningen åt mig +så där i allmänhet, men jag kände mig ändå +aldrig upplagd att svälta av kärlek till +honom, och Albert och jag har det aldrig +så trevligt, som när vi äter en god middag +tillsammans, men med Elis tycker jag på +något sätt att det inte passar med materiell +föda. Själv äter han litet och liksom tankspritt, +men han dricker gärna, ja, tyvärr alltför +gärna. Jag känner hans älsklingsvin, och +jag skaffar hem det var gång han kommer, +det är ju inte ofta, om det också skall ta ett +stort hål i hushållskassan. Jag dricker bara +litet av det, och jag äter nästan ingenting. +Jag passar bara på att de andra ha mat på +faten och att serveringen går lugnt och +snabbt. +</p> + +<p> +Småningom sinar Alberts ström av ord +en smula, därför att den inte röner någon +uppmuntran, och det blir korta pauser i +samtalet. Det är som om den blå vårskymningen +<a id="page-122" class="pagenum" title="122"></a> +smög in i rummet mellan de öppna +gardinerna och viskade hemligheter. Elis, +som mest suttit med ögonlocken sänkta, +tunga ögonlock, som tycks vilja falla igen, +ser upp en och annan gång helt hastigt och +fäster blicken, en blå, blixtrande blick ett +ögonblick på Albert. Jag vet inte, om Albert +märker det, han märker sällan, vad andra +än han själv gör eller säger. Albert har själv +något flackande och osäkert i blicken, utom, +när den är stel av trötthet eller sprit, ibland +förr var det visst också någon gång av kärlek. +Men Elis vill han avgjort inte se på. +Jag sitter och betraktar dem ömsevis och +tänker: hata de varann och varför, ja varför +hata de varann? De var vänner förr, +men kanske var deras vänskap mera tillfällig +och påtvingad än deras hat eller ovilja nu. +Elis’ far var apotekare i den staden där +Alberts hade manufakturhandel och Albert +och Elis var klass- och studentkamrater och +låg ett par terminer i Uppsala tillsammans. +På den tiden var Albert den blivande store +målaren och inte en konstnärlig fotograf, +vars konstnärlighet knappt nått allmän uppskattning. +Naturligtvis tyckte han, att han +<a id="page-123" class="pagenum" title="123"></a> +var mycket förmer än Elis, och Elis lät +honom tycka det. Elis skulle aldrig med berått +mod ta en människa ur en villfarelse som +hon älskade, även om villfarelsen kunde +kosta människan livet. Det hör till Elis’ finhet. +Och den här villfarelsen gjorde ju ingen +något ont. Jag tror att Elis ibland hade ett +stillsamt nöje av den. +</p> + +<p> +Nu misstänker jag ibland, att Albert känner +sin underlägsenhet, och att det är det, +som gör honom ursinnig, för inte bryr han +sig väl om att jag dyrkar Elis? Men Elis’ +överlägsenhet är inte alls utmanande. Han +har en liten tunn och lågmäld stämma och +han har bara skrivit en liten tunn bok om +Spinoza, som nästan ingen har läst. Varför +skulle han skriva en tjock bok om Spinoza +eller om någon annan eller egentligen någon +bok alls? Varför skriver man egentligen +böcker, när man inte kan skriva oerhörda +böcker, säger Elis? Det gör man bara av +tarvlighet eller för att förtjäna bröd, och +som inte Elis behöver förtjäna bröd, säger +han att hans bok om Spinoza är tarvlig. Jag +vet förstås att både ärkebiskopen och professor +Stöök ha berömt den, men för Elis’ +<a id="page-124" class="pagenum" title="124"></a> +känslor betyder det ingenting. Men han är +inte känslolös. Han tycker om blommor och +katter, inte hundar, människor med förfinat +själsliv tycker inte om hundar, det gör bara +klumpiga och barnsliga människor, och han +tycker om sjuka barn. De friska inge honom +ett visst obehag. Jag gömde alltid undan Viveke +så gott jag kunde för honom, då hon +var liten. +</p> + +<p> +När Elis liksom mattat ut Albert genom +sin tystnad, börjar han att tala mjukt och +stillsamt som han brukar. Hans vita, smala +händer röra sig. En diamant på hans vänstra +ringfinger flammar, kastar små regnbågskaskader +av ljus då den beskriver bågar +kring de levande ljuslågorna på bordet. Är +det med beräkning han rör händerna så? +Njuter han själv av deras vithet och ädla +form och diamantens flammande färglek? +O, Elis, hur kan jag pejla ditt djup eller din +grundhet! Jag ser dig bara där borta på +andra sidan bordet mot skuggornas bakgrund +som ett slags andeuppenbarelse, jag +ser ingenting annat, inte Albert, inte Viveke. +Jo, jag ser att allt på bordet, som inte passade +Elis äntligen är borta, där finns bara +<a id="page-125" class="pagenum" title="125"></a> +blommor, som dofta och solfärgat vin i +glasen. +</p> + +<p> +Han berättar om böcker, sådana där oerhörda +böcker, som är de enda, som borde +läsas. Viveke går in till sig, och Albert ser +uttråkad ut och säger en och annan spydighet. +</p> + +<p> +När Elis går, följer jag honom till dörren, +och han ler ett litet milt, vemodigt leende. +</p> + +<p> +— Jag tycker vi har mycket att tala om +med varann, säger han, vi skall träffas igen. +</p> + +<p> +— Ja, säger jag. Kommer du i morgon? +</p> + +<p> +— I morgon, nej, vänta mig inte i morgon, +säger han och vickar litet på huvudet just i +dörren. I morgon <em>finns jag inte</em>. +</p> + +<p> +Påskdagen går jag ändå och undrar, om +han inte skall komma. Vad har han egentligen +för ärende här i staden om inte att +träffa oss ... mig? Vem är han i grund +och botten? Känner jag honom? Själv säger +han, att han är en dålig människa. Han har +aldrig varit gift, och Albert säger, att han +inte ens varit kär. Jag tror att han är annorlunda +än andra män. Men han känner i alla +fall tillgivenhet för mig, och jag är kvinna +... eller är det Carla nu igen? Men jag +<a id="page-126" class="pagenum" title="126"></a> +ville kyssa Carla, och jag känner mig inte +ens frestad att kyssa Elis. Inte den minsta +lilla vidröring av hans hand är mig av nöden +för att känna mig lycklig i hans sällskap. +Nej, jag kan inte tro, även fast jag tror, +att han vill det, att han är lastbar. Den lastbarhet +han vill erkänna i svävande och obestämda +ordalag är för övrigt inte den opassande +utan den allmänliga manliga svagheten +för Venus Vulgivaga. Vad skall jag +tro om min vän? Elis bor för det mesta +på landet på sin egendom. Det förefaller ju +ganska antagligt, att han ibland reser till +en jämförelsevis stor stad för att sköta sina +débaucher av vad slag de nu kunna vara. +</p> + +<p> +Ibland under denna påskdag flyger genom +min hjärna en tanke, att jag kunde gå till +hotellet och söka honom där. Skulle det ge +mig klarhet? Det förefaller mig mest troligt, +att jag skulle finna honom i hans säng +med en tömd konjaksbutelj på nattduksbordet, +men vad visste jag mera för det? +För resten skall man inte gå till herrar på +hotellrum alldeles oavsett sedlighetssynpunkten. +Det är något snaskigt med herrar på +hotellrum: kringströdda klädespersedlar, +<a id="page-127" class="pagenum" title="127"></a> +hängslena ringlande på golvet som en orm, +krage och manschetter med solkiga kanter, +ett sömnsvullet ansikte, dagenefterstämning, +hu! Nej, det fick jag då nog av, när jag +var tillsammans med Knut, och Elis skulle +aldrig förlåta mig, om jag såg honom sådan, +inte ens för de lilafärgade pajamas’ skull. +</p> + +<p> +Men med ens får jag för mig, att Elis +ligger där ensam och gråter, gråter så där +bittert och kvävt, som en man kan gråta, +och då tycker jag, att jag är hans mor, och +jag ville springa dit genom alla gatorna, som +aprilregnet gjort våta, genom alléerna med +brungröna, klibbiga knoppar, genom vestibulen +med den mjuka mattan. Jag ville vagga +hans huvud i mitt sköte, smeka hans hår +och gråta med honom ... men naturligtvis +betvingar jag mig, och dagen går långsamt, +medan aprilregnet knäpper mot fönsterrutorna, +narcisserna i vaser och skålar få en +börjande dödsdoft, och jag känner ett ljuvt +vemod. +</p> + +<p> +Annandagen ringer telefonen festligt, +glatt. Jag vet i förväg, att det är han. Ja, +det är Elis’ röst: +</p> + +<p> +<a id="page-128" class="pagenum" title="128"></a> +— Hallå! Är det Ronny? +</p> + +<p> +— — — — — — — — — — — — — +</p> + +<p> +— Vad jag gjorde i går! Idkade självkännedom. +</p> + +<p> +— — — — — — — — — — — — — +</p> + +<p> +— Nej, det var inte uppmuntrande. Det +är det aldrig ... Men hör du, är du färdig +om en halvtimme? Jag kommer med bil och +hämtar dig. +</p> + +<p> +— — — — — — — — — — — — — +</p> + +<p> +— Jag kan inte tänka, att det skulle vara +omöjligt för dig att göra dig lös ett par +timmar ... annars väntar jag ... så länge +du vill ... +</p> + +<p> +Det är bara för att spara min glädje, som +jag skjuter upp till senare på dagen, bara +för att njuta försmaken ännu några fattiga +timmar. +</p> + +<p> +På kvällen sitter vi två på en restaurang +med jazzmusik och dansande par mellan +borden. +</p> + +<p> +— Livet är underbart och förfärligt, +säger Elis. +</p> + +<p> +Tänk en femtiofemårig man, som säger de +orden med en röst, som darrar av undertryckt +rörelse. +</p> + +<p> +<a id="page-129" class="pagenum" title="129"></a> +— Ja, säger jag, men jag har nästan upphört +att känna det. Jag minns bara, jag lever +inte. +</p> + +<p> +— Livet blir allt underbarare med åren, +säger Elis, och synden blir mera fruktansvärd. +Tänk på problemet synd och ånger. +Man måste synda, man kan inte undgå det, +och tänk på ångerns ohyggliga pina. +</p> + +<p> +— Ja, man måste synda, säger jag. Jag +har accepterat synden för länge sedan för +mig själv och andra. Men sedan jag gjorde +det, har jag slutat upp att ångra. Jag skulle +ångra ... om jag ... inte hade syndat ... +nästan viskar jag. Det är ju också orimligt +att ångra den synd man <em>måste</em> begå, säger +jag högre och kastar huvudet bakåt. +</p> + +<p> +Men Elis böjer sakta sitt huvud som under +en börda för tung för hans krafter. +</p> + +<p> +— Men ändå, säger han, måste man +ångra, måste. Den lagen är lika obeveklig, +lika förfärlig som syndens. Den är bara av +ett högre slag, den är gudomlig. +</p> + +<p> +Jag sitter liksom och famlar efter något +som är mig för högt och stort, och jag tror, +att jag längtar efter min ungdoms förtvivlan +över att ej kunna finna Gud. +</p> + +<p> +<a id="page-130" class="pagenum" title="130"></a> +— Läste du de där böckerna jag skickade +dig, säger Elis, de där små enkla, barnsliga +katolska andaktsböckerna ... +</p> + +<p> +— Ja, de var vackra, säger jag litet svävande, +ty de hade icke roat mig. +</p> + +<p> +— De var kanske icke något för dig, fortsätter +han. Man måste vara mycket förkrossad +för att tycka om dem, men jag var förkrossad. +</p> + +<p> +— O, Elis, säger jag, tala om dig själv! +</p> + +<p> +— Ack, Ronny, det är inte intressant. Det +är bara en liten tarvlig historia om en liten +tarvlig och dum människa. Jag har inte alltid +varit ödmjuk, Ronny, så därför skall du +tro mig, när jag säger det. Jag trodde, att +jag var en högst märkvärdig människa med +djävulsk ondska och sataniskt trots, någon, +som kunde hota Gud och bringa en viss oordning +i hans planer. Jag blev mycket sjuk till +följd av den där dumma tron. Jag kunde +inte lämna min säng på en lång tid. +</p> + +<p> +Då kom en liten präst till mig — å nej, +han var nog egentligen stor. Han kom för +att jag bad honom, men jag visste i själva +verket inte, vad jag ville. Jag önskade bara +träffa en människa. Och hur det var berättade +<a id="page-131" class="pagenum" title="131"></a> +jag honom om mitt liv, alla mina +fula synder. Ser du, Ronny, synder är inte +vackra, när man berättar dem så där ... +efteråt. De var alldeles tillräckliga, tyckte +jag, för att prästen skulle döma mig till helvetet. +Men jag sade honom, att jag inte kunde +prestera någon rädsla för helvetet. +</p> + +<p> +Elis tystnade och fyllde mitt vinglas. Så +slöt han ögonen några sekunder, innan han +fortsatte: +</p> + +<p> +— Den där prästen satt vid min säng och +såg på mig. Jag tänker, att en mor kunde +se på det sättet på en liten olydig gosse, och +så sade han mig, att jag inte hade något +alls med djävulen och helvetet att skaffa. +Det var inte alls några extra fina eller märkvärdiga +synder jag hade gjort. Jag hade försökt +mig på att träta litet med Gud, men +det gick inte för mig, jag skulle inte bry mig +om det längre ... +</p> + +<p> +Nu tystnade Elis igen. Jag såg, att hans +tanke inte var utsagd ännu, dess ljus lekte +i hans glimmande ögon och på hans läppar, +som rörde sig utan att tala. +</p> + +<p> +Om några minuter, tror jag det var, såg +han på mig och log. +</p> + +<p> +<a id="page-132" class="pagenum" title="132"></a> +Och i det leendet var det som om ljuset, +som lyst i hans ögon försvann. +</p> + +<p> +— Om jag vore en naiv människa, skulle +jag enkelt och utan vidare mottaga de läror, +som kyrkan ger, sade han med en helt liten +axelryckning. +</p> + +<p> +— O, Elis, tänker du ... tänker du verkligen +på allvar bli katolik? +</p> + +<p> +— Nej, Ronny, sade han. Jag har äntligen +kommit så långt, att jag ser, att i fråga om +religionen <em>alla</em> yttre former och institutioner +äro inskränkningar. Religionens väsen och +värde måste fattas på helt andra vägar än +intellektets. Religionen är ödmjukhet, kärlek, +det stora försakandet av sig själv, och +det är endast på låga ståndpunkter man tror +att uppfyllandet av vissa yttre föreskrifter +och försanthållandet av vissa läror ha någon +betydelse. +</p> + +<p> +Men ändå är den katolska kyrkan eller om +du hellre vill, den kristna kyrkan något så +väldigt, något så övernaturligt mirakulöst +att var och en, som stått under dess ledning +genom män, som nått en sådan höjd, att allt +yttre, institutioner och ceremonier — för +dem endast är en dräkt omkring det enda +<a id="page-133" class="pagenum" title="133"></a> +stora väsentliga — kärleken till Gud — den +bär ett märke därav för livet. +</p> + +<p> +Om jag vore ett helgon som Suso och den +heliga Teresa, som skådade Gud i outsägliga +syner, då skulle alla intellektets former förbrännas +i denna helighetens gudomliga eld +— — — eller om jag, som jag sade, vore en +naiv människa ... +</p> + +<p> +Men jag är ingendera. Jag hör till dessa +sorgliga, moderna människor, som äro intellektuellt +tränade, men äro moraliskt efterblivna +för att inte säga förkomna. Vår intelligens +är vaken för kritik. Vi kunna servera +Kant gentemot Paulus’ kosmologiska +gudsbevis, och vi inse de yttre formernas +innerliga värdelöshet inför Gud. Men vi ha +inte nått fram till den stora helighetens +gudomliga klarsyn. Vägen dit är smal och +brant och ger blodiga fötter. Och med allt +vårt klara förakt för det världsliga och dess +väsende, vars intighet vi genomskådat, älska +vi dock mera silkesstrumpor än blodiga +fötter. +</p> + +<p> +Därför kan jag icke återvända till kyrkan. +Jag står moraliskt för lågt för att vara +<a id="page-134" class="pagenum" title="134"></a> +helgon. Jag står intellektuellt för högt för +att vara ett får i hjorden. +</p> + +<p> +Jag vet inte, när Elis slutade att samtala +och började hålla föredrag. Jag satt och lyssnade +och kände mig mycket liten och enkel. +</p> + +<p> +Men jag förstod. Jag förstår nästan allt, +när de inte talar för lärt, och det gjorde ju +inte Elis. Men jag tänkte, att om man visste +allt detta på ett så där övervinnligt sätt, +betydde ju egentligen ingenting på jorden +mera så mycket, och jag tyckte, att med den +vissheten skulle man till och med kunna föredra +blodiga fötter framför silkesstrumpor, +men det gjorde ju inte Elis. +</p> + +<p> +Var inte han och jag egentligen ofullgångna +människor? Jag kunde inte fatta +gudomliga sanningar, och han kunde inte +omsätta dem i livet. Och nu efteråt mindes +jag med ens doktorns famösa kulmen och +tillämpade den på andens prestationer. +Kastratsjälar, det var, vad vi var Elis och +jag. Oförmögnare till andligt liv än Albert. +Han har ett slags religion, som gör honom +tillfredsställd, fast den inte är så fin, och +Viveke, jag tror att Viveke är en kristen. +</p> + +<p> +— Ja, jag vet inte, om det var detta du +<a id="page-135" class="pagenum" title="135"></a> +ville höra, sade Elis, men eftersom du är en +av de få människor, som jag hyser respekt +för, ville jag vara så öppenhjärtig som +möjligt. +</p> + +<p> +— Tack, jag ville höra just det, sade jag. +Men inte kan du hysa respekt för mig. Då +känner du mig inte. +</p> + +<p> +— Jo, jag känner dig. Jag har respekt +och deltagande för dig. Du skulle omges av +varsam ömhet, ingen skulle ta hårt i dig. Din +själ är av det där fina, bräckliga materialet, +som kan krossas vid ovarsam behandling. +</p> + +<p> +— Å nej, sade jag, jag fick en plötslig +och oförklarlig lust till motsägelse. Jag håller +nog. Jag känner mig ibland som en bondflicka. +Jag var ju närapå en bondflicka i +min fattiga ungdom, trots mitt lilla adelsnamn. +Och jag tror nästan det är bra, att +inte Albert är så fin ... +</p> + +<p> +Jag förnam utan ord eller blick, att mina +ord gav Elis en känsla av obehag. Han knackade +på kyparen och beställde nytt vin, och +så började han som det sista icke blivit sagt. +</p> + +<p> +— Du skulle studera de stora mystikerna, +Ronny: Eckhart, Katarina av Siena, den +<a id="page-136" class="pagenum" title="136"></a> +heliga Teresa, framför allt den heliga Teresa. +</p> + +<p> +— Ja, jag har läst litet Eckhart, sade jag. +Det var som att gå under stjärnhimmeln i en +djup furuskog. Jag höll på att drunkna i +”Abgeschiedenheit”. +</p> + +<p> +— Ja, inte sant, den är oerhörd. Nu strålade +Elis’ ögon igen. Nu var han en ande och +inte en människa med tunt blod och dåliga +nerver. Jag kan inte skriva allt vad han +sade om Eckhart, jag är varken filosof eller +mystiker, och Elis är bådadera, och jag +kunde ha fallit till hans fötter och tillbett +mellan de jazzande paren. +</p> + +<p> +Så återkommer han till den heliga Teresa. +Jag tycker inte om det. Det skall strax bli +klart varför. +</p> + +<p> +— Den heliga Teresa behandlar det andliga +livets stadier på ett, man skulle kunna +säga vetenskapligt sätt. Har du läst hennes +”Seelenburg”? +</p> + +<p> +— Jag började studera den heliga Teresa +en gång, sade jag. Jag ville ta det grundligt, +och jag tog hem från biblioteket allt vad +de hade om henne. Jag började med en levnadsbeskrivning +och där fastnade jag ... +<a id="page-137" class="pagenum" title="137"></a> +mycket snart ... Jag tvekade, men Elis såg +på mig med tyst intresse, och jag måste fortsätta. +Då talade jag fort, så att jag nästan +snubblade över orden, och jag tror, att jag +lät ond, därför att jag verkligen kände mig +litet blyg. +</p> + +<p> +— Det började med en allvarlig undersökning, +grundad på hennes självbekännelser, +om Teresa hade bevarat, fullkomligt +oberörd sin jungfrulighet. Det var sida upp +och sida ned av utläggningar och minutiösa +detaljer. Var det möjligt, att vid det eller +det tillfället, någonting inträffat, inte den +fullständiga dödssynden kanske, men ändå +ett ... ett ... effleurement ... Till sist blev +det i Guds kraft bevisat, att ingenting, ingenting, +ingenting alls hade skett. — Ja, jag +tappade alldeles sugen på den heliga Teresa. +Jag tyckte det var så smått, så betydelselöst, +så oändligt likgiltigt, om hon var jungfru +eller inte, om någon kvinna är jungfru eller +inte. Ack, det ... det är ju bara en bagatell +... +</p> + +<p> +Det blev så obehagligt tyst, när jag hade +slutat att tala. Det föreföll som om till och +med jazzmusiken upphörde. +</p> + +<p> +<a id="page-138" class="pagenum" title="138"></a> +Elis gjorde sig ingen brådska med att +svara. När han gjorde det var hans röst litet, +helt litet upprörd. +</p> + +<p> +— Naturligtvis skulle jag ur en synpunkt, +en allmänmänsklig synpunkt säga alldeles +som du: det är fullkomligt betydelselöst. Du +får inte missförstå, om jag dock säger, att +det <em>inte</em> är det. Detta är något oändligt djupt. +Jag har endast helt nyligen kunnat lära mig +något om det. Jag kan inte heller nu tala +om det. Kanske längre fram. Du skall inte +tro att det beror på hur skall jag säga, +skygghet att beröra sexuella ting, men det +vore som ett barn eller en analfabet, som +nyss lärt sig läsa ville undervisa i kvintessensen +av mänsklig vishet ... och den här +är gudomlig. Jag kan bara säga detta. Kyskheten, +den fullständiga andliga och kroppsliga, +sexuella oberördheten är en styrka, en +oerhörd kraftkälla. Ett helgon med ett ”förflutet”, +han sade ordet med ett litet svagt +leende, har aldrig nått de svindlande höjder, +som en sexuellt oberörd. Gud tycks behöva +kyskheten. Detta är en hemlighet, som för +att förklaras kräver outsägliga ord. Därför +”silentium”! +</p> + +<p> +<a id="page-139" class="pagenum" title="139"></a> +När jag såg upp på Elis var han ... blek. +</p> + +<p> +Det var litet svårt först att komma över +till att tala om annat. Men det gick, fast +jag hela tiden satt där med en känsla att ha +snuddat vid en värld, som är stängd för +mig, men som kan vara verklig. Ja, det torde +finnas en verklighet från vilken min lilla +verklighet med sin könskamp och sin bitterhet +förefaller grotesk. Jag tycker i alla fall +om att veta det teoretiskt. +</p> + +<p> +Men Elis själv blir mig alltmera gåtfull. +I vilken värld lever han? Är han ett helgon, +som jag misstänkt att vara en syndare? +eller är han bara en intelligens, som fattar +allt med tanken eller en man, som efter +bibelns ord tjänar Guds lag med anden men +syndens lag med köttet? +</p> + +<p> +Den påsken var sista gången jag såg Elis. +Sommaren, som följde, reste han utomlands. +Genom underrättelser i andra hand vet jag, +att han slog sig ned i ett franskt trappistkloster +eller rättare utanför dess murar. Han +blev oblat det vill säga medlem i en till +klostret och dess regler ansluten lekmannaklass. +Han har alltså gjort den återgång, +<a id="page-140" class="pagenum" title="140"></a> +som syntes honom omöjlig. Sedan dess är +han död för sina gamla vänner. +</p> + +<p> +Och nu sitter jag i mitt tysta ensamma +hem och drömmer om Elis och hans liv i +klostret. Jag vet, var det ligger, jag har läst +om det i en bok. Jag har en slags vision av +klostret med vita murar på en grön kulle, +som jag ofta har visioner av franska landskap, +aldrig tyska eller svenska, fast jag +varit i Tyskland och aldrig i Frankrike. Det +beror väl på min franska anmor. Men att +jag ser och hör och förnimmer så mycket +nu, som jag aldrig sett, hört och förnummit +förr, det beror på min ålder. Det är saker +man växer till med åren, inte bara ifrån, +bara man får vara i fred, riktigt mycket i +fred. +</p> + +<p> +Man växer i ett historiskt sinne i samma +mån som framtidsutsikterna krympa ihop. +</p> + +<p> +Vad såg och hörde jag till exempel för +trettio år sen, när jag hörde Snoilskys +”Kung Erik leker på luta”? Ingenting alls +utom några vackra ord och en välklingande +melodi. Och vad ser och hör jag nu, då gamle +musiker Mendel med sin spruckna röst sitter +på balkongen mittemot min och sjunger över +<a id="page-141" class="pagenum" title="141"></a> +gårdens gröna träd medan han knäpper på +sin luta: +</p> + +<div class="poem-container"> + <div class="poem"> + <div class="stanza"> + <p class="verse">Sakta glida vimpelprydda båtar,</p> + <p class="verse">Mälarn speglar röda aftonskyn,</p> + <p class="verse">åror plaska under valthornslåtar,</p> + <p class="verse">lövskog doftar invid vattnets bryn.</p> + </div> + </div> +</div> + +<p class="noindent"> +Först kommer det över mig en fläkt av +den tiden, då min mor ännu var en ung +kvinna och var klädd i tunik, rosetter och +volanger och herrarna såg ut som i pappas +album med vida byxor, evigt vita skjortbröst, +stora svarta halsdukar och stormhatt +antingen på sig, i handen eller bredvid sig på +ett bord, för att visa, att de var riktiga +herrar, och erotiken var hemlighetsfull och +förskämd och litteraturen sentimental och +jolmig och nobel — — — fläkten tätnar småningom +till en dimma, mjuk som bomull ... +et j’en éprouve une volupté complexe de +l’âme et du corps ... se nu är min franska +anmor där också, vad har denna revolutionens +friska dotter att göra i den litterära +dekadensens Sverige. Må hon vila i frid +under sina provençalska cypresser ... +</p> + +<div class="poem-container"> +<a id="page-142" class="pagenum" title="142"></a> + <div class="poem"> + <div class="stanza"> + <p class="verse">Fäll nu åran, slupen lägg på svaj,</p> + <p class="verse">vagga utan mål en natt i vackra maj<a id="corr-9"></a>!</p> + <p class="verse"><a id="corr-10"></a>Valthorn, tystna nu!</p> + <p class="verse">Eko, lyssna du!</p> + <p class="verse">Kung Erik leker på luta.</p> + </div> + </div> +</div> + +<p class="noindent"> +sjunger Mendel. +</p> + +<p> +Då viker den mjuka dimman sakta, men +jag hör och ser någonting långt, långt borta +... en svag, silverren liksom klagande ton +och en röst, som inte är Mendels: +</p> + +<div class="poem-container"> + <div class="poem"> + <div class="stanza"> + <p class="verse">Liten Karin, unge kungen ber dig:</p> + <p class="verse">Bliv du min och Stockholms borg du får.</p> + </div> + </div> +</div> + +<p class="noindent"> +Det är, ja, det är unge kungen själv, som +spelar och sjunger. Genom alla århundradens +damm och skymning och död når mig hans +röst, den stackars sjuke kungens röst. Jag +ser eller förnimmer lilla Karins blå, drömmande +ögon. Mälarlandskapet doftar inte +sjuttiotal längre utan medeltid, och människorna +äro andra, så helt annorlunda i sina +dräkter och sitt underliga tal och ändå känns +det som en fin, oändligt fin och tunn tråd, +band mitt hjärta vid deras ... +</p> + +<p> +<a id="page-143" class="pagenum" title="143"></a> +Ja, allt det där kom utav Mendels lutspel. +Men nu tar han sin luta och går in. Tack +så mycket, jag har haft en storartad underhållning. +</p> + +<div class="chapter"> + +<h2 class="chapter" id="chapter-0-17"> +<a id="page-144" class="pagenum" title="144"></a> +16 juli. +</h2> + +</div> + +<p class="first"> +Doktorn är hemma igen, och jag har besökt +honom. Jag gamla idiot, o, Ronny, förlåt, +medelålders idiot, som trodde, att jag +hade övervunnit honom, och att jag var +färdig med hans sexuella exegetik. +</p> + +<p> +Det var ju bara alfabetet han hade lärt +mig, de första, enkla symbolerna. Nu börjar +han låta mig läsa och förstå. +</p> + +<p> +Nej doktorn är ingen fallosdyrkare, fast +män i gemen äro det. Mellan honom och dem +är skillnaden lika stor som mellan en liten +otäck svart fetischdyrkare, knäböjande för +en sten och ... och Spinoza, som ser också +stenens gudomlighet. (Förlåt, Spinoza är +visst litet gammalmodig som exempel, men +Elis har ju skrivit om honom, och därför +har jag honom alltid till hands.) +</p> + +<p> +Men det hjälper inte, när vi nalkas sexualiteten, +nalkas vi gudomligheten, och de där +gamla Astartedyrkarna och vad de heta, +vilkas gudstjänst bestod i könsutsvävningar +<a id="page-145" class="pagenum" title="145"></a> +och som man läste om med fasa, hade en +aning om sanningen, fast de missuppfattade +och förvrängde den, och ingen lögn, det tror +jag någon vis man har sagt, kan bli så +fasansfull som en missuppfattad sanning. +</p> + +<p> +Hur jag kommit till detta, att sexualiteten +är gudomlig, vet jag inte. Jag är bara +förvissad om att inte doktorn sagt de orden. +Han säger inte så mycket numera. Han låter +mig tänka, men tänka på ett nytt sätt. Jag +sitter i min bekväma länstol och han i sin +skrivstol vid bordet. Ibland sluter jag ögonen +och ibland ser jag på de gröna träden i parken +utanför eller den blå himmeln. Jag tror, +att jag inte älskar honom på samma sätt +som jag gjorde i april, maj och juni. Det +behövs kanske inte nu längre för kuren, men +han är ännu en gudomlighet för mig, mer +än någonsin, just den gudomlighet jag behöver +i detta ögonblick. Ty det har jag också +förstått, var människa är polygam och polyteist +och dyrkar i varje skede av sitt liv olika +herrar om än stundom under samma namn. +Men o, det är inte så förfärligt. De verkligt +stora se ändå enheten bakom. Och detta hör +också till det nya, som jag glider in i: Ingenting +<a id="page-146" class="pagenum" title="146"></a> +är längre förfärligt. Det är ... ja, det +är alldeles som de frälsta sjöng i min barndom: +</p> + +<div class="poem-container"> + <div class="poem"> + <div class="stanza"> + <p class="verse">Nu är jag nöjd och glader,</p> + <p class="verse">nu kan jag andas ut</p> + <p class="verse">nu bor jag hos min fader</p> + <p class="verse">min pina den är slut</p> + <p class="verse">sen han mig lärde känna sitt eviga förbund</p> + <p class="verse">så har jag frid och lycka i själen varje stund.</p> + </div> + </div> +</div> + +<p class="noindent"> +Ja, orden låter ju litet underliga, men +känslan är densamma. — Men det var om +sexualitetens gudomlighet. Ja, jag har verkligen +tänkt ut det själv, när alla lager av +bråte och konventionalism (tänk, jag har +varit konventionell!) sopats ut ur min själ. +Doktorn hör på mig uppmärksamt, när jag +talar, fast jag kan ju inte utreda det lärt. +</p> + +<p> +— Ve den människa, som först sade att +könsliv var synd, säger jag. Honom vore +det bättre att en kvarnsten lades om hans +hals och han kastades i havets djup. — Det +är bara de högsta helgonen, som förstått +sexualitetens värde. Förstår inte doktorn +det? Jungfruligheten, det är ju den bevarade, +outlösta sexualiteten. I dess kraft ha alla +<a id="page-147" class="pagenum" title="147"></a> +kristendomens högsta undergärningar verkats. +Utan könen kunde vi inte fatta Gud. +</p> + +<p> +Ja, vi har börjat tala om Gud, Gud med +stor bokstav nu. Doktorn sade en dag: ”Ni +har inom er en liten dogmfri religion, som +behöver frigörelse.” Vad det är skönt att +tala om Gud och religion på det här sättet, +även om mitt tal är mycket dåraktigt. Jag är +ju bara en stackars sjuk olärd kvinna, men +bakom mina dåraktiga ord, det vet jag nu, +ligger alla människors, alla tiders samlade +erfarenhet, ty mitt lilla ytliga dagsmedvetande +bottnar i hela släktets gemensamma +och uråldriga djup av allmedvetande. +</p> + +<p> +Jag har upptäckt att jag inte heller längre +är rädd för döden. Jag har ju haft min del +också av den människosläktets pina. Fast +när jag talade med doktorn om min dödsrädsla, +sade han: ”Är det inte snarare livet +ni var rädd för?” och det var sant. Nu när +jag tycker livet är bra och riktigt, är det +som om döden försvunnit. Jag vill tänka på +döden och försöka pröva om min rädsla ändå +inte i grund och botten finns kvar. Men det +går inte. Jag kan helt enkelt inte få tag i +dödstanken. +</p> + +<p> +<a id="page-148" class="pagenum" title="148"></a> +Jag är som ett barn, som varit inne i ett +rum i skymningen och sett något hemskt i +en mörk vrå. Det blev allt större och hemskare, +det fyllde till slut upp hela rummet, +och barnet höll på att förgås av skräck, men +så kom någon stor in med en lampa, och +då kunde inte barnet längre upptäcka det +hemska i vrån. — Ja, nog vet jag teoretiskt, +att döden finns, men för närvarande angår +den mig inte. En dag kanske jag upptäcker +den igen. Då få vi se. Ja, vad? Kanske +kommer den inte ens då att betyda något +väsentligt. För mig står det nu så: dödens +betydelse: ett tal, som stryks ut, men värdet +står kvar. Vi västerlänningar = vi nevrasteniker +ha kommit att göra alltför stor affär +av denna nyttiga anordning. +</p> + +<div class="chapter"> + +<h2 class="chapter" id="chapter-0-18"> +<a id="page-149" class="pagenum" title="149"></a> +20 juli. +</h2> + +</div> + +<p class="first"> +Tänk att jag har fått en katt nu också, +en alldeles svart katt. Jag har alltid älskat +katter. Den här har jag beundrat från balkongen +ända sedan i våras. Men han var +mycket skygg då. Viveke och jag kastade +ned bitar av rått kött åt honom, och han åt +dem och tackade med ett miau och en blick +upp åt balkongen, innan han försvann i portgången. +Sedan jag blivit ensam, har jag talat +med honom var dag, och han har svarat, och +vi ha kastat längtande blickar till varandra. +Men jag har aldrig sagt honom vilken, som +är min dörr i kökstrappan, och jag trodde +inte, att katter kunde räkna till fyra, fast +han står och mäter fönsterraderna och balkongerna +upp till mig med ögonen. Men i +morse, när jag öppnade köksdörren, låg han +på dörrmattan utanför. Jag tror han hade +legat där hela natten. Han reste sig och +sträckte på sig, när jag kom och promenerade +högtidligt in genom dörren, som jag +<a id="page-150" class="pagenum" title="150"></a> +höll öppen. Han gick genom köket och serveringsrummet +in i balkongrummet utan att +stanna. Han visste också, var <em>det</em> låg. Där +satte han sig, vred huvudet bakåt och såg +på mig, medan hans upprättstående svans +slog en liten kurva. +</p> + +<p> +”Här skola vi ljuvligen sammanbo”, sade +hans gula ögon. Och det ha vi gjort alltsedan. +Jag har lyft ut ett litet bord på balkongen +och lagt en kudde med en schal på +det. Där ligger katten. På vårt språk heter +han Babbis. Han behagar se på mig med +nedlåtande vänlighet, där jag sitter mittemot +honom i min gungstol. Ibland är hans +ögon runda, ibland trekantiga och ibland +bara en strimma. Och alltefter den fasonen +visar han mig en ny sida i sitt outgrundliga +väsen. När ögonen äro runda, är han som +mest mänsklig och barnslig, och då är vi +nästan jämnspelta. När de är trekantiga, är +han oåtkomlig och hemlighetsfull som en +egyptisk sfinx, jag lilla människa är ett kryp, +djupt under hans fötter, och jag har en +svindlande, men behaglig känsla att tillvarons +djupaste gåtor speglas och löses i +hans ögon. När ögonen äro springor är han +<a id="page-151" class="pagenum" title="151"></a> +en snäll gammal trollkarl, som överseende +småler åt mitt förflutna livs felsteg. +</p> + +<p> +Över oss och balkonglådornas blommor +skiner julisolen. Jag är mycket lat och lycklig. +Jag syr ibland på en förtjusande kombination +av rosa crêpe de chine åt Viveke och en +ganska förtjusande åt mig också fast i något +mindre hoppfull färg. Och dagarna gå ... +</p> + +<p> +I går ringde Anna Dalqvist på. Hon var +inne för att sylta och hade hört, att jag var +i stan. Underligt nog kom hon upp frampå +eftermiddagen. Hon har väl inga andra bekanta +i stan nu. Det var förskräckligt, att +jag som suttit här inne hela tiden inte hade +tänkt på syltningen, men vi gled över det +så lätt och lekande som möjligt. Jag sade, +att jag hade tänkt dröja, tills bären blev billigare, +och <em>det</em> förstod hon ju. +</p> + +<p> +”Hon var sannerligen riktigt snäll. Har +hon blivit det nyss”, tänkte jag, ”eller har +hon varit det alltid, fast jag inte har förstått +det.” Ja, naturligtvis är det jag, som haft +orätt, men det har fallit som fjäll från mina +ögon. Jag satte kaffet på gasen och sprang +ned i magasinet efter grädde och bröd. När +jag kom ut med brickan på balkongen, där +<a id="page-152" class="pagenum" title="152"></a> +jag lämnat Anna hade Babbis försvunnit. +Jag saknade honom, men det var ju bra att +ha bordet ledigt. Jag har aldrig pratat +med Anna Dalqvist så mycket som då. Vi +tog både hushåll och pigor och Rolfs revy +och jag kände på mig, att hon tyckte jag +blivit en bättre människa. Ja, det är underligt, +vad frid med Gud kan göra mycket i +det dagliga livet. Jag tror att jag kunnat +rota i grevinnan Ehrenpris underlivslidande +och barnen Dalqvists bölder en hel timme för +att glädja Anna. +</p> + +<p> +När hon hade gått och Babbis krupit fram +från sitt gömställe under sängen och satt +på bordet igen, såg han på mig som en högfärdig +ängel på en fattig, syndig människa, +men jag brydde mig inte om det, jag är glad +i alla fall, och jag tänker ha kafferep för +alla mina frubekanta, så snart de kommer +från landet och finna dem lika förtjusande +som Anna Dalqvist. Varför skulle jag inte +det? Albert har alltid sagt, att de är det, +och jag börjar mer och mer tro, att Albert +har rätt. +</p> + +<p> +Ja, Albert! Jag låg vaken halva natten +och tänkte på honom, och jag faktiskt förstod, +<a id="page-153" class="pagenum" title="153"></a> +beklagade och kände sympati för +honom. Varför gifte han sig inte med Emmy +Andersson, som hade vävskola i Skara och +alltid tyckte att han var själsfin. +</p> + +<p> +Om han hade blivit lagom smickrad och +smekt och lagom tilltufsad som en man bör +bli, <em>kunde</em> han ha varit en bättre äkta man. +Något ideal vill jag inte ens nu blåsa upp +honom till. Det är tyvärr för sent att drömma +om någon förnyad äktenskaplig sällhet, +fast Knut tyckte jag såg bra ut ännu i maj +(hans namn generar mig verkligen i detta +sammanhang). Jag tror inte, att jag blivit +fulare sedan dess. Jag sitter och ser mig i +spegeln, det har ju ingen mening, när man +är ensam, utan för att lära känna mitt nya +jag som ”dagligen framkommer och uppstår”, +som det stod i katekesen på min tid. +Och jag ser, att mina ögon ha glans, den +där djupa koglansen, brukar jag kalla den, +som retar mig så hos andra kvinnor, för man +vet ju, vad den betyder. Men hos mig betyder +den obetydligt om ens något av det där skulle +jag tro. Men finns det någon man jag skulle +vilja behaga just nu, så är det Albert underligt +nog. Carla har alldeles mist taget om +<a id="page-154" class="pagenum" title="154"></a> +mig på sista tiden. Jag sade nyligen till doktorn, +att jag inte bryr mig om, om jag är +homosexuell eller inte eller om jag varit det +snarare, för det var ändå bara ”faute de +mieux”. Jag har en vän, som säger, att det +är kor också av samma grund. Det hade hon +konstaterat på sin bröllopsresa per bil genom +jungfrulikt oberörda landsbygder, det är +underligt, vad jungfruligt kan betyda mycket. +Jag skulle gärna vilja tro henne, för det +är verkligen roligt att inte vara onaturligare +än en ko. Men hon är stadsbo, och stadsbor +äro ganska opålitliga på det området. De +kunna inte särskilja kön annat än hos sig +själva. +</p> + +<p> +Doktorn är mycket allvarlig. Jag kan inte +få honom att skratta ens åt korna, och ändå +måste han ha humor. Han skulle aldrig +kunna stå ut med så mycket människosjälar +annars. +</p> + +<p> +När jag nu ber att få mig och mitt erotiska +liv i kort sammandrag såsom han uppfattat +det, säger han att har jag älskat någon man, +så är det Albert. Knut och Elis kan inte +räknas. Det är genom Albert jag erfarit, +hur skall vi uttrycka det ”livets fullhet”. Så +<a id="page-155" class="pagenum" title="155"></a> +enkelt är det. Det har doktorn utrönt genom +så indiskreta frågor att till och med jag drar +mig för att upprepa dem. Så slutligen kanske +jag lär mig tycka att namnet Berglöf är +vackert och att manliga sparlakansläxor +hör till de angenäma kryddorna på livets +vardagsmat. +</p> + +<div class="chapter"> + +<h2 class="chapter" id="chapter-0-19"> +<a id="page-156" class="pagenum" title="156"></a> +22 juli. +</h2> + +</div> + +<p class="first"> +När var det egentligen Albert grälade på +mig första gången? Det står för mig nu, +att det var en gång, då jag kritiserade färgen +på hans himmel. Han målade ännu på den +tiden. +</p> + +<p> +Hustrur skall inte kritisera sina mäns +himlar annat än på deras rygg. Det gör dem +osäkra och nervösa, och osäkra och nervösa +män grälar mer än andra alldeles oavsett +deras medfödda manufakturhandlarpsyke. +<em>Det är synd om Albert.</em> Jag är glad, att jag +tror, att religionen skänkt honom någon +tröst, den och Märta, som stundom heter +Karin eller Ester. Så länge namnet är så +föränderligt kan jag kanske uthärda konkurrensen. +Och religionen vill jag inte konkurrera +bort, jag vet nu att religionen är +bra; fast min lilla nya, frigjorda, dogmlösa +religion liknar en nykläckt fågelunge, som +inte står stadigt på någotdera benet, kan den +kanske växa till en större fågel. Jag hoppas +<a id="page-157" class="pagenum" title="157"></a> +att det inte blir en anka. En svan vore väl +för fint för mig. +</p> + +<p> +Men tänk, om Alberts himmel var <em>riktig</em>, +och det var jag, som förstörde den för +honom! Tänk om Albert var en stor målare. +</p> + +<p> +O, så gräsligt det vore, för Albert kan +aldrig mer bli vad han var. Det är för sent! +Doktorn kan inte svara mig på det, och behandlingen +är snart slut, jag har inte råd +längre, Albert har inte råd. Men när jag +tänker på det med Albert, kunde jag kasta +mig ned från balkongen. Det var ju för min +skull han blev fotograf. +</p> + +<div class="chapter"> + +<h2 class="chapter" id="chapter-0-20"> +<a id="page-158" class="pagenum" title="158"></a> +23 juli. +</h2> + +</div> + +<p class="first"> +Jag har varit uppe på vinden efter just +den tavlan med himmeln. Det var där den +hamnade, som så många andra av Alberts +målningar. Dem som vi ha här nere har Elis +valt ut. Nu <em>skall</em> de andra vara här också. +Om jag bara hade råd att köpa ramar. Jag +har tagit ned dem alla, sådana de äro och +ordnat konstutställning, inte i balkongrummet, +där katten och jag bor utan i herrrummet +och salen. Jag har ställt upp dem +mot bord och lådor och ordnat tygskynken +till bakgrund, och jag har satt flammande +gladiolus i vaser här och där. Det tar sig +utmärkt ut, och jag går här som på en tyst +och ensam vernissage, går och ser och ser +och grubblar, känner till sist, att om jag går +här till domedag, skall jag ändå inte veta +om jag är gift med en stor konstnär, det vill +säga hans spillra eller med en vanlig, skröplig +människa, som försökt och misslyckats. +</p> + +<p> +Vad Albert älskar havet! Han målar det +<a id="page-159" class="pagenum" title="159"></a> +med upptornade, mörka vågor eller stillnat +i solnedgångsglöd. De mörka vågorna ha +något hemskt och dött över sig, oaktat sin +våldsamhet. Det kanske de skall ha, jag vet +inte, jag förstår inte konst. Men de gör mig +beklämd. Det stilla vattnet är inte heller fullt +så genomskinligt, som jag skulle önska, men +det kanske inte Albert själv önskade. Men +alltid har Alberts tavlor något att säga, +något oroande, beklämmande. Att de kan +det, det är väl konst? Hans färger, ja, hans +färger är på samma gång mörka och praktfulla. +Han har ett purpur, som skär i blodet ... +</p> + +<p> +Så är det hans andra genre, kvinnorna: +madonnor och backanter, inga verkliga nutidskvinnor, +dem gillar han inte. +</p> + +<p> +Hans madonnor, antingen de ha barn eller +inte, stråla på guldgrund. De se ut som alla +de teologiska dygderna tillblandade med +sirap. Backanterna ha mycket av hans underbara +purpur och klickar och streck av +glittrande, flammande blått. De ha stora, +otäcka munnar och djurögon, ja, det är alldeles +rätt. Jag skulle tro, att hans backanter +är utmärkta. +</p> + +<p> +<a id="page-160" class="pagenum" title="160"></a> +Men jag tror bara, jag kan inte mer. Jag +behövde veta ... veta vad Gud och konstkritikerna +tycker om dem, men de ha kanske +olika mening. O, giv mig en stråle ljus i mitt +mörker! Giv mig klarhet, fast det är ändå +för sent. +</p> + +<p> +Naturligtvis målade Albert mig i början +både som madonna och backant. Men av de +tavlorna hittar jag inte en enda. Jag tror vid +Gud, att han förstört dem ... +</p> + +<div class="chapter"> + +<h2 class="chapter" id="chapter-0-21"> +<a id="page-161" class="pagenum" title="161"></a> +29 juli. +</h2> + +</div> + +<p class="first"> +Nu har klarheten kommit, inte precis beträffande +tavlorna, men beträffande Albert. +</p> + +<p> +Jag låg och drog mig i sängen på morgonen, +när jag hörde den där lilla dimpen +i brevlådan, den lilla trevligaste dimp i världen. +Jag hörde till och med, att den var +dubbel. Ja, det var verkligen två tjocka brev +och inte vykort. Det var förstås från Albert +och Viveke. Jag kröp i säng igen med breven +och beredde mig på en njutningsrik stund. +Mina känslor för Albert hade vid det laget +stigit så, att jag bröt hans brev först. +</p> + +<p> +Här är det: +</p> + +<div class="letter"> +<p class="addr"> +Ronny! +</p> + +<p class="noindent"> +Mitt liv har alltid varit en kamp. Det är +för långt att gå igenom den nu i dess helhet. +Under många år gällde den dig. Den var +hopplös. I den kampen blödde jag ut min +bästa kraft. Till sist ärrades såren. +</p> + +<p> +Nu har jag åter kämpat en het strid, kanske +mitt livs svåraste, men du har väl inte +<a id="page-162" class="pagenum" title="162"></a> +märkt den. Du har alltid så mycket annat +att tänka på. Den har gällt mig själv och en +älskad och älskande kvinna. Kan du förstå +mig, om jag säger, att den var ytterst en +kamp mot ålderdomen, som vill förta oss +tron att vi ha rätt till liv, lycka och arbete. +Ronny, ålderdomen är hemsk. Har du förstått +det ännu, annars gör du det väl snart, +stackare. +</p> + +<p> +Men denna gång blev jag segrare. Jag +skulle hellre säga vi, ty utan en kvinnas mod +och tro hade sisyfosblocket denna gång slutgiltigt +rullat över mig och krossat mig. +</p> + +<p> +Detta betyder Ronny, att <em>du</em> nu är fri från +mig, och det måste glädja dig. Jag kan +knappt tvivla på det efter allt vad du låtit +mig erfara av hjärtekyla under alla dessa +år. Och ändå är det just på den punkten, som +kampen inom mig har hotat att förgifta och +lamslå mig. +</p> + +<p> +Jag är ju en ohjälplig idealist, och ibland +under ensamma, kvalfulla nätter har jag +tvivlat på mitt eget förnufts och alla mina +sinnens vittnesbörd under aderton år och +sagt mig, att du <em>var</em> den drömda, att du icke +svek, fast det syntes mig så, att vi båda var +<a id="page-163" class="pagenum" title="163"></a> +av det olyckliga men fina slaget människor, +som kräva det absoluta och därför inte kan +komma till rätta med det vanliga livet, att +våra hjärtan ändå hörde samman, och att, +när jag lämnade dig, skulle jag gripas av +saknaden och ångesten över att än en gång +ha tagit fel. +</p> + +<p> +Men du vet själv, Ronny, i ditt innersta +måste du veta, att vårt äktenskap var ett +misstag, att du aldrig trott på mig, och att +din kärlek, om du kan älska, var flyktig och +opålitlig. Men för denna flyktiga och opålitliga +kärlek offrade jag det som för mig var +värt mer än livet: min konst och blev brödslav. +Det får jag bli till livets slut. Vi måste +tala om det också. Jag får arbeta dubbelt. +Jag vet, vad jag är dig skyldig, men arbetet +blir inte längre ett slaveri. Vi blir två om +det. Såvitt det blir mig möjligt, får du ha +det gamla hemmet orubbat, och efter det är +jag som går, får du förstås behålla Viveke. +Men du skall inte tro, att du kan ta hennes +hjärta ifrån mig. Det har du försökt länge. +Men hade hon valet fritt, blev det kanske +ändå mig hon valde. Jag vet, att Viveke +kommer att förstå mig. Och hon är snart +<a id="page-164" class="pagenum" title="164"></a> +myndig. Vi ha talat mer med varann än vad +du vet om. Men om <em>detta</em> vet hon ännu intet. +</p> + +<p> +Men jag vill inte säga hårda ord till dig, +då jag säger dig farväl som hustru. Jag vet, +att vi båda haft det svårt. +</p> + +<p> +Jag har ordnat med tillfällig bostad åt +mig, då jag kommer till staden, och vi få +träffas hos advokaten och även privat, om +du önskar det för att ordna detaljer. Och +så till sist, Ronny, förlåt, att jag icke kunnat +förstå dig, att det ej stått i min makt att +göra dig lycklig. På ditt svar beror, om jag +ännu får kalla mig din vän +</p> + +<p class="sign"> +Albert. +</p> + +</div> + +<p class="noindent"> +Jag kan verkligen inte säga, vad jag tänkte +och kände till själen först, allt var som en +enda röra. Jag kände mig bara mycket matt. +Om jag stått, hade jag säkert satt mig ofrivilligt. +Jag slöt ögonen. Men allt förblev på +samma underliga, tillrörda sätt inom mig. +Då tog jag upp Vivekes brev och läste. +</p> + +<div class="letter"> +<p class="addr"> +Mor lilla, käraste! +</p> + +<p class="noindent"> +Viveke är lycklig. Då säger mor: ”Viveke +är förlovad.” Nej, det är Viveke inte. Kanske +<a id="page-165" class="pagenum" title="165"></a> +blir hon det aldrig. Det förefaller Viveke +just nu som om det inte betydde så förfärligt +mycket, men det gör det förstås, och det +kommer kanske i sinom tid det också. Men +Viveke har lärt känna kärleken. Nej, bliv +inte rädd, mor! Minns du, mor, den där +underliga boken, ”Betlehemsstjärnan och +Båglampan”, underlig tyckte jag den var då, +kanske skulle jag förstå den bättre nu. Det +var en sak, som gjorde intryck på mig. Det +var berättelsen om en man med ansiktet +stämplat av alla synder och laster. Han erkände +dem också, och han ångrade sig. Han +föll på sina knän och bad Gud om förlåtelse, +och tårarna strömmade över hans ansikte. +Det skedde något under det han bad. Han +fick ett nytt ansikte, nya ögon. Han var +oigenkännlig. Han såg god ut. +</p> + +<p> +Och inom honom måtte det ha hänt något +ännu underligare. Han förnam något alldeles +nytt. ”Detta är kärlek utan passion”, sade +han. Han hade inte vetat om förut, att det +fanns. Du tycker väl det är underligt, att jag +skriver och berättar en sån där historia, men +det hjälpte mig så bra, att få fram, vad jag +menar. Det är just det, att jag lärt mig +<a id="page-166" class="pagenum" title="166"></a> +känna kärleken utan passion, fast inte fullt +så där plötsligt och överväldigande. Jag vet +inte, om mitt ansikte blivit förändrat. Jag +är nog bara Viveke. Men det är i alla fall +underbart. +</p> + +<p> +När jag var barn, talade du ibland med +mig om Gud, och någon gång gör vi det ju +än. Det finns ingen människa på jorden, som +förstår och känner mig som du. Men ibland, +särskilt nu har jag undrat, om du, hur skall +jag säga, känner religiöst. Jag tror, att +pappa gör det. Vi talar ibland mycket försiktigt +om sådant, när vi går till kyrkan tillsammans. +Men om <em>detta</em> vet han förstås +ännu ingenting. Du är den första. +</p> + +<p> +Det yttre av det är så enkelt och vardagligt. +Det finns en äldre dam här, kanske vid +din ålder med vackert grått hår. Vi ungdomar +kallar henne tant Magda, och alla +tycker om henne. Det är hon, som lärt mig +fatta kärleken, kärleken utan passion. Jag +trodde, att jag gjorde det förut. Det ligger +ju helt enkelt i de här orden, som jag hört +så många gånger förr och alltid tyckt var +så vackra: Gud är kärleken. Ja, jag tyckte +de var vackra. De tilltalade mig estetiskt. +<a id="page-167" class="pagenum" title="167"></a> +Det är just skillnaden. Nu tycker jag på +något sätt, att de är allt. Och vet du, det +bästa är, att de är förnuftiga; ja, just förnuftiga. +Det är ju hatets alla fasor, som +kommer mig att inse det: vrede, brott av +olika slag, krig. Om inte kärleken vore det +inre, andliga livets lag, skulle vi hata och +förtära varandra smärtfritt, som små sorglösa +och oskyldiga infusorier. Men det gör +vi inte. Vi lider. O, älskade mor, ser du inte! +Mor, om du kunde ... +</p> + +<p> +Om jag inte lidit litet, om jag inte blivit +väckt till misstro mot kärleken med passion, +hade det kanske dröjt längre, innan jag förstått +detta. — Fast du skall inte tänka att +min nya tro är ett utslag av ungdomlig pessimism, +nej, den var bara ett litet trappsteg +till tron, och nu, ser du, nu tycker jag, att +hela livet är vackert, och att pessimismen +bara är tecken till svaghet eller missuppfattning +av det väsentliga. +</p> + +<p> +Jag kommer snart hem och jag undrar +lidelsefullt, om vi skall kunna tala om detta, +och om jag skall känna, som alltid annars, +att du förstår mig bättre än någon annan. +<a id="page-168" class="pagenum" title="168"></a> +Din dotter, som älskar dig högst av allt +på jorden +</p> + +<p class="sign"> +Viveke. +</p> + +</div> + +<p class="noindent"> +När jag lade ifrån mig det brevet, såg +jag att mina händer darrade litet, och sedan +tyckte jag, att Viveke och Albert än var för +sig och än tillsammans virvlade runt i ett +oändligt universum, och långt, långt från +dem virvlade jag omkring ensam, ohjälpligt +ensam, tills jag föll +</p> + +<div class="poem-container"> + <div class="poem"> + <div class="stanza"> + <p class="verse">”caddi come corpo morto cade”.</p> + </div> + </div> +</div> + +<p class="noindent"> +Ja, jag måtte ha svimmat, verkligen svimmat +för andra gången i mitt liv utan att vara +kroppsligt sjuk. När jag vaknade, kände jag +mig slö och tung i huvudet. Jag steg inte +upp. Jag tänkte ideligen, men bara på småsaker. +Jag undrade, vad den nya fru Berglöf +hette i sig själv, för det var väl antagligen +varken Märta eller Ester eller Karin. +Jag mindes, att jag en gång i vintras sett +Albert tvärsöver gatan med en ung smal +flicka med mörka, blanka ögon. De såg mig +inte, och jag frågade Albert sedan vem hon +var och vad hon hette. Tänk att jag inte +<a id="page-169" class="pagenum" title="169"></a> +minns, om det var Palm. Jag tyckte han +föreföll förströdd, men det var väl generad +han var, och hon var visst dotter till en fotograf. +Herregud, skall de fotografera tillsammans! +Kanske de skall ha en Goodvinsk +salong, och hon skall vara värdinna vid +estetiska terep. Det blir ju utmärkt, det +kunde aldrig jag, och då blir nog Albert till +sist erkänd som fotograf åtminstone, och +varför skulle han inte också börja på nytt +med sin målning. Han är ju inte sextio år +än på länge. Och den där lilla Palm, om +hon nu hette det, hon passar nog både till +madonna och backant. +</p> + +<p> +Och så med ens började jag undra, vad +för stoff hon hade till sina underkläder. +Och med det kom färgen ovillkorligen: +gul. Ja, det måste vara gult till de ögonen. +Och med ens såg jag henne i gula pajamas +med det ena benet slängt över det andra +sitta och röka en cigarrett på Alberts +sängkant. De mörka, blanka ögonen glimmade. +Så förvandlade hon sig till en gul- +och svartstrimmig zebra med koögon. Till +sist blev hon en spräcklig orm, som ringlade +i väg och var borta. Då sträckte jag +<a id="page-170" class="pagenum" title="170"></a> +mina armar efter Viveke. Hon var klädd i +skinande vita kläder och sade: ”Gud är kärleken, +och du måste dö, ty du förstår det ej.” +</p> + +<p> +Då steg jag upp och kokte starkt kaffe +åt mig. +</p> + +<p> +Sedan har jag gått och städat i rummen. +Jag bär upp tavlorna på vinden, för jag vill +inte göra mig löjlig med <em>det</em> då Albert kommer +och hämtar sina kläder, men jag ställer +dem framför koffertarna och inte bakom +som förut, för de skall väl snart ned igen. +</p> + +<p> +Jag får naturligtvis hyra ut herrummet, +om jag skall ha våningen kvar, för <em>så</em> mycket +kan väl inte Albert förtjäna. Fast nog +kunde vi behöva det, om inte Viveke vill +dela rum med mig. Men jag får väl säga +upp jungfrun och bo i jungfrukammarn och +nöja mig med passhjälp. Jag får inte göra +det för dyrt och svårt för Albert. Han var +ju min enda kärlek, sade doktorn. +</p> + +<p> +Ja, doktorn, hans mottagningar är inställda +i augusti, såg jag i tidningen i går, +och jag tog ju avsked och betalade i lördags, +betalade med Alberts pengar, som jag nu +egentligen inte har rätt till. Vad skulle han +för resten göra åt det här? Det är hjärnspökena, +<a id="page-171" class="pagenum" title="171"></a> +som läkarna kan driva på flykten, +och det är vackert så. Det verkliga livet får +man nog dras med själv. +</p> + +<p> +O, Viveke, vad har jag i himmeln och på +jorden utom dig, och nu har den där gamla +frökens Gud kommit och tagit dig bort från +mig. Jag har ju också fått en liten Gud i +sommar, men jag förstår ju, att han inte går +upp mot din. Jag fattar inte, jag kommer +aldrig att fatta en Gud, som är kärleken. +Jag tycker nog att han är vacker, men, o, så +osannolik. Viveke har ju märkt, att jag inte +har religiös känsla, men det har Albert. Då +går hon till honom och till zebran, kanske +den också har religiös känsla, och jag går +här hemma och dammar herrummet för en +notarie, som inte ens märker, att jag är av +kvinnokön eller har varit det. Vad jag avundas +Elis. Han kan bli oblat i ett trappistkloster, +när hans sista illusion sviker, hette +hon Ronny, men det kan inte jag. +</p> + +<p> +Nej, jag yrar ju. Viveke älskar mig högst +av allt på jorden. Vi skall ha det så ... så +härligt. Vi kan väl tala om annat än våra +gudar. Viveke kommer alltid att älska mig. +Hon är trofast ... Vad vet jag om det! Varför +<a id="page-172" class="pagenum" title="172"></a> +kom jag just nu att tänka på Knut? +Vad sade han, när han gick? Nej, han gick +ju inte. Det var jag som ... för jag tyckte +hans kärlek började kännas litet ljum. Jag +skrev. Jag minns ännu orden: ”Nu är jag +äntligen fri. Det har varat för länge.” +</p> + +<p> +Varför skulle Viveke vara trofast mot +mig! Jag har inte varit trofast mot någon. +</p> + +<p> +O, Carla ... +</p> + +<div class="ads chapter"> +<p class="pub"> +ALBERT BONNIERS FÖRLAG +</p> + +<p class="hdr"> +Nyaste svensk skönlitteratur. +</p> + +<p> +<b>HJALMAR BERGMAN, Kerrmans i paradiset.</b> Roman. 7:50. +</p> + +<p> +<b>PER HALLSTRÖM, Händelser.</b> Noveller. 7:50. +</p> + +<p> +<b>FRANK HELLER, Marco Polos millioner.</b> Roman. 5:50. +</p> + +<p> +<b>GUSTAF HELLSTRÖM, Snörmakare Lekholm får en idé.</b> +Roman. 9:50. +</p> + +<p> +<b>AGNES <span class="smaller">VON</span> KRUSENSTJERNA, Fru Esters pensionat.</b> +Roman. 7:50. +</p> + +<p> +<b>GERTRUD LILJA, Paulina.</b> 5:50. +</p> + +<p> +<b>IVAR LJUNGQUIST, Nils Dacke.</b> Roman. 9:50. +</p> + +<p> +<b>VILHELM MOBERG, Raskens.</b> Roman. 6:50. +</p> + +<p> +<b>LUDVIG NORDSTRÖM, Firman Nordhammare gifter sig.</b> +Roman. 7:50. +</p> + +<p> +<b>STEN SERGEL, Den galna galeasen.</b> Roman. 5:25. +</p> + +<p> +<b>KARIN SMIRNOFF, En tretydig historia.</b> Roman. 7:50. +</p> + +<p> +<b>MARIKA STIERNSTEDT, Resning i målet.</b> Roman. 7:50. +</p> + +<p> +<b>ALMA SÖDERHJELM, Elsbets och min hemlighet.</b> Roman. +6:50. +</p> + +<p> +<b>GUSTAF ULLMAN, En svensk flicka.</b> Roman. 4:25. +</p> + +<p> +<b>ELIN WÄGNER, De fem pärlorna.</b> Roman. 7:50. +</p> + +<p> +<b>ANNIE ÅKERHIELM, Mödrar och döttrar.</b> Roman. 5:75. +</p> + +</div> + +<div class="trnote chapter"> +<p class="transnote"> +Noteringar: +</p> + +<p> +Originalets grammatik, stavning och interpunktion har mestadels bibehållits. +Uppenbarliga fel har rättats utan notis. Ytterligare korrekturer är som +följande (innan/efter): +</p> + + + +<ul> + +<li> +... kraftiga litet seniga, men smala och ...<br> +... kraftiga<a href="#corr-0"><span class="underline">,</span></a> litet seniga, men smala och ...<br> +</li> + +<li> +... duger ju ännu det vill säga invändigt och ...<br> +... duger ju ännu<a href="#corr-1"><span class="underline">,</span></a> det vill säga invändigt och ...<br> +</li> + +<li> +... inte bara till festkantater<span class="underline">,</span> Amanda Grönstedt ...<br> +... inte bara till festkantater<a href="#corr-2"><span class="underline">.</span></a> Amanda Grönstedt ...<br> +</li> + +<li> +... skulle plåna ut alla konturer även ...<br> +... skulle plåna ut alla konturer<a href="#corr-3"><span class="underline">,</span></a> även ...<br> +</li> + +<li> +... vara<span class="underline">,</span> bara en molekyl i hennes hjärna, om ...<br> +... vara<a href="#corr-4"></a> bara en molekyl i hennes hjärna, om ...<br> +</li> + +<li> +... Nu flyter det upp till ytan. Det har ett människoansikte ...<br> +... Nu flyter det upp till ytan. Det har ett människoansikte<a href="#corr-6"><span class="underline">,</span></a> ...<br> +</li> + +<li> +... då anlag för scenen ”La grande tragédienne” ...<br> +... då anlag för scenen<a href="#corr-7"><span class="underline">.</span></a> ”La grande tragédienne” ...<br> +</li> + +<li> +... vagga utan mål en natt i vackra maj ...<br> +... vagga utan mål en natt i vackra maj<a href="#corr-9"><span class="underline">!</span></a> ...<br> +</li> + +<li> +... <span class="underline">valthorn</span>, tystna nu! ...<br> +... <a href="#corr-10"><span class="underline">Valthorn</span></a>, tystna nu! ...<br> +</li> +</ul> +</div> + + +<div style='text-align:center'>*** END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 77571 ***</div> +</body> +</html> |