Initial commit of ebook 77571 filesHEADmain

1 files changed, 3413 insertions, 0 deletions

diff --git a/77571-0.txt b/77571-0.txt
new file mode 100644
index 0000000..de70798
--- /dev/null
+++ b/77571-0.txt
@@ -0,0 +1,3413 @@
+*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 77571 ***
+
+
+                             MOLLY MOLANDER
+                            I TOLFTE TIMMEN
+
+
+
+
+                            I TOLFTE TIMMEN
+
+
+                EN GAMMAL, DÅRAKTIG KVINNAS BEKÄNNELSER
+
+                                   AV
+                             MOLLY MOLANDER
+
+
+                               STOCKHOLM
+                         ALBERT BONNIERS FÖRLAG
+
+
+                    Copyright. Albert Bonnier 1928.
+
+                               STOCKHOLM
+                     ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1928
+
+
+
+
+                                                         10 mars 1927.
+
+
+Det är på aftonen av denna förfärliga dag, som jag beslutat att skriva
+dagbok, en dagbok, som går baklänges. Det är i den riktningen man helst
+önskar att livet skulle gå numera.
+
+Jag fick 19 telegram. Jag tyckte det var mycket, men fru Andrén fick
+100, när det gällde henne. På mitt bröllop fick jag knappt några. Det
+var Albert, som fick den gången från sin släkt och sina vänner, och jag
+var ju med på ett hörn. Min släkt var död redan då, och mina vänner är
+underliga. Det är inte jag, som uppfattar dem så. Min faster sade det
+till min mamma för så länge sedan, att det är konstigt, att jag minns
+det. Det var väl för slutorden: Det är för Ronny är så underlig själv,
+som hennes vänner är sådana.
+
+Ja, det skulle faster säga och till mamma, för _de_ var väl ganska
+underliga själva.
+
+Men Albert är inte underlig. Det har jag mer och mer kommit underfund
+med. Det underligaste var väl, att han gifte sig med mig.
+
+Det var alltså min förfärliga födelsedag, och det kom fruar upp med
+blommor. Jag tror knappt några var värda mer än 2:50, för Albert
+deklarerar inte mer än 9,000, och det är inte nämnvärt falskt, och vi
+bjuder aldrig på champagne till middagen. Ja, men det är inte det.
+Nordlöfs gör inte det heller, och på fru Nordlöfs 50-årsdag simmade hon
+i blommor, och doktorinnan Dalqvist, som kom upp till mig med en vit
+krysantemum, som högst kostade 1:50, gav en hel blomsteruppsats till fru
+Nordlöf. Det fick jag veta av Augusta, som städar.
+
+Om jag vore som fru Nordlöf, skulle jag också få blommor. Hon kan roa
+människor. Och jag kan bara roa mig själv.
+
+Tänk, om de visste det! Om Albert visste det, kanske han skulle tro att
+jag håller på att bli tokig, men vi dela ju inte sängkammare, som väl
+är. Ja, ibland mittpå natten i mörkret, när jag ligger och tänker på
+Nordlöfs och Dalqvists och alla de andra, börjar jag skratta, så det
+hörs. Jag kan inte låta bli.
+
+Viveke vaknar inte av det, men om hon gjorde det, skulle det ingenting
+göra. Jag skulle bara tala om det för henne, och så skulle vi skratta
+tillsammans.
+
+Men ack, visst är de snälla. Anna Dalqvist vill lära mig allt från att
+lägga in saltgurkor till att sköta min man, och Emmy Nordlöf säger mig
+vilka droppar jag skall ta, när det känns i min själ som om himmel och
+jord bävade. Det känns det ju ofta för kvinnor av min ålder till och med
+för Emmy Nordlöf, fast ingen skulle tro det, när man ser henne.
+
+För mig har ju allting bävat alltid och jag med, så det är inget nytt,
+och Albert säger till och med, att jag har varit mycket lugnare och
+mindre överdriven under de två sista åren av vårt äktenskap än någonsin
+förut. Ja, någon psykolog har Albert aldrig varit.
+
+Men så är det ju Viveke, och man måste ändå ta vissa hänsyn för en
+sjuttonårig dotter, även om hon är så förstående som min.
+
+Vad jag går igenom nu, kan hon i alla fall inte förstå, och jag vore ett
+odjur, om jag lät henne ana det.
+
+Det hade redan börjat för tre år sedan, då jag satt hos doktor Grund,
+Albert hade kört dit mig och talade eller rättare lät honom tala och
+förklara, hur det var fatt med mig.
+
+— Fru Berglöf, sade han, ja, är det inte fasansfullt att heta fru
+Berglöf. Jag har aldrig kunnat vänja mig vid det, fast jag hållit på nu
+i aderton år. Jag känner mig som en skurmadam, när de säger det, och
+mitt rätta namn, det är mitt flicknamn. Det är inte enbart för att det
+är ett adelsnamn, det finns ju så mycket idiotisk adel. Men jag håller
+förstås på min lilla särskilda adel, som är min fars och min farfars och
+alla de andra gamla förtjusande gubbarnas, allt från min första stamfar,
+jag älskar dem alla och beundrar dem, även när deras storhet bara bestod
+i att de blev slagna och övervunna och nedtrampade i denna onda värld.
+Och min mor, hon smälte in i den gamla släkten och blev som ett med den.
+Men jag kan aldrig bli en Berglöf. Det är ju också så meningslöst. Om
+det hade varit Berghäll, vore det en annan sak. Då hade jag funnit mig,
+åtminstone med namnet.
+
+Alltså sade doktorn:
+
+— Fru Berglöf är ju alldeles utsliten (”men Anna Dalqvist tycker, att
+jag ingenting gör i hushållet”, tänkte jag). Fru Berglöf måste spara
+sig. Har fru Berglöf jungfru?
+
+”Herregud” tänkte jag. ”Tror han, att jag skurar golv med! Det fick jag
+aldrig lära i min ungdom.”
+
+— Jo, sade jag, jag har jungfru.
+
+— Jag vill inte, att fru Berglöf alldeles skall sluta upp att intressera
+sig för sitt hushåll, fortsatte doktorn, men ni skall slöa så mycket som
+möjligt dessemellan. Man kan för övrigt bli utsliten på mer än ett sätt.
+Det är inte bara kroppen det gäller, det är också själen. Det kan finnas
+hemförhållanden, hm ... konflikter, som sliter på nerverna ...
+
+Doktorn gjorde en paus. ”Nu tror han, att jag skall tala om mitt
+äktenskap”, tänkte jag. ”Det gör ju fruar, när de går till läkare.” Men
+jag sade ingenting.
+
+Så fortsatte han och talade förståndigt och lugnande så där i allmänhet.
+Men slutsumman var, att jag var så nere, att det skulle nog ta ett par
+år, innan jag var riktigt bra igen.
+
+Då kom det. Jag satt och räknade tyst för mig själv: om två år, är jag
+fyrtionio år. Då är ju livet snart slut. Och så sade jag: — Doktorn, när
+en kvinna är femtio år, duger hon ju inte mer till någonting, jag måste
+bli frisk fortare. Jag har så liten tid kvar.
+
+Tänk att jag var en sådan idiot då, att jag inte tänkte, att han kunde
+tänka, att jag tänkte ...
+
+Doktorn är en mycket fin man, god och förstående, och dessutom är han
+inte ung. Han har ett blekt, trött ansikte och urvattnade blå ögon, som
+troligen en gång strålat, för han använder dem så som om han trodde att
+de strålade. Nu fäste han dem på väggen ett stycke över mig, och så sade
+han:
+
+— Fru Berglöf kanske inte vet, att de sexuella känslorna finns kvar ännu
+efteråt?
+
+Det är en avgjord överdrift att säga som Albert, att jag saknar
+självbehärskning. Det visade jag den gången. Annars hade jag sagt:
+
+”Det ger jag tusan!”
+
+Men det gjorde jag inte. Var det inte klokt! Antingen hade doktorn
+trott, att jag ljög, då hade han rättat sitt handlingssätt mot mig
+därefter eller också hade han trott, att jag talade sanning, och då hade
+han föraktat mig, och jag ville i stället vinna hans aktning. Så när han
+sett på väggen tillräckligt länge för att skona min blygsamhet och såg
+på mig med de ögon, som förr hade strålat, hade mitt ansikte det blyga
+och tacksamma uttryck, som passar efter mottagandet av en glädjefull och
+oväntad bebådelse.
+
+Men jag talade inte, och det väntade han inte heller naturligtvis.
+
+Men för mig själv kan jag kosta på att upprepa det: det ger jag tusan!
+Och ändå vet jag, att jag är en kvinna av kött och blod. Vad jag menade
+var ju helt enkelt, att jag var rädd, att jag skulle bli dum sedan. En
+av mina underliga vänner är fransyska, och hennes läkare sade till henne
+(tänk vad vi få mycket visdom från våra läkare): ”Madame, le cerveau de
+la femme, c’est la matrice.” Då vore det verkligen illa ställt för mig
+redan nu innan åderförkalkningen, och den kan dröja länge. Och Viveke är
+så intelligent. Tänk om hon skulle märka och se ned på mig. Vad skall
+fru Berglöf annars egentligen med intelligens! Hon borde lägga sig till
+med skurförkläde i stället. I alla händelser är hon inte ännu så dum som
+Anna Dalqvist i sin kvinnlighets fulla blomning och fruktsättning och
+allt det andra även om hennes saltgurkor och broderade kuddar är mera
+lyckade än de Berglöfska. Vad skall jag för resten med broderade kuddar,
+när Viveke bara älskar små mjuka runda och avlånga sidenkuddar, dunlätta
+och mjuka och glada som hon själv, när hon inte gråter.
+
+Om jag bryr mig om några sexuella känslor numera, så är det Vivekes. Då
+måste jag tänka på min egen sorgsna ungdom, min ensamhet, mina
+förödmjukelser och mitt grubbel. Men det gör jag helst inte. Viveke är
+för resten inte som jag var. Hon har ett så kallat lyckligt hem, och hon
+har inte smakat fattigdomen ännu. Hon har vänner och kamrater och hon
+skall ta studenten. Albert hade nog helst önskat att hon skulle nöja sig
+med flickelementarhalvbildningen liksom jag fick göra det. Och Viveke
+var så lat ett par år, att det såg ut som om han skulle få sin vilja
+fram, men gudskelov, nu har jag segrat. Viveke har gått över i gymnasiet
+och har goda betyg i allt utom matematik.
+
+
+
+
+                                                             15 april.
+
+
+Ja, läkare! Nu har Albert skickat mig till en nervläkare, ty han förstod
+småningom, till och med Albert förstod, att jag led. Eller har jag
+kanske beklagat mig? Albert ville att jag skulle bli frisk och på gott
+humör, så att det inte blev något krångel med landsflyttningen. Så nu
+går jag hos nervläkaren. Det känns som om jag vore en virkning, och
+doktorn har fått tag i ändan och sprättat upp hela mönstret, så nu
+ligger jag där som en lös upphasplad garnhärva.
+
+Han frågade mig första dagen, om jag var lycklig med min man. — Ånej,
+sade jag, men inte anmärkningsvärt olycklig heller. Och vi har lärt oss
+att ta det humoristiskt.
+
+Jag hade en bestämd känsla, att doktorn ogillade humorn.
+
+Två dagar senare hade han upptäckt (hur?) att jag längtade efter kärlek
+och ett nytt äktenskap.
+
+— Det har jag svårt att tro — åtminstone äktenskapet, sade jag, eller
+tänkte jag det bara?
+
+— Det är ingenting ni behöver vara rädd för eller springa ifrån, sa han.
+Det är bara så, det är naturen, som vill det.
+
+— Men det skall väl ta slut någon gång för kvinnan åtminstone — inte för
+män förstås, sa jag. Man skall väl vara artig. Doktorn har silvervitt
+hår, men _hans_ ögon kan ännu blixtra.
+
+Nej, tänk, jag vill inte ha varken kärlek eller äktenskap. Det är sant i
+dag. Vad vet jag om i morgon!
+
+
+
+
+                                                             30 april.
+
+
+Den första tiden hos doktorn gick jag i en gammal omodern svart
+sidenklänning, som jag beslutat att slita upp till vardags, men en
+vacker dag uthärdade jag den inte längre. Jag gjorde mig ny från topp
+till tå, mullvadsfärgad, en beställd promenaddräkt, det har jag inte
+kostat på mig på åratal. Jag vet, att jag borde sparat den utgiften,
+läkarebehandlingen går till pengar, men jag kunde inte låta bli. Jag
+köpte nya grå silkesstrumpor och skor i färg. Jag går spänstigare, det
+var Albert, som anmärkte det — och ändå, vad har jag inte genomlevat på
+den sista tiden! Jag som inte vill tala om mitt äktenskap, jag har fått
+göra det. Och inte bara om mitt äktenskap utom om ... ja, om min
+älskare, och jag kände, att doktorn ogillade honom. Det har han inte
+rätt till. ”Man får inte tala illa om min enda älskare”, skulle jag
+velat säga som Elin Wägner. Det är för resten så förfärligt länge sedan
+nu, och det gör ingenting. Albert vet det, jag lät honom aldrig tro, att
+han var den förste. Och jag har varit stolt över den andre. Ibland tror
+jag, att det är det enda i mitt fattiga liv jag varit stolt över.
+
+Till omväxling frågar doktorn, om jag tänker ta livet av mig, men jag
+svarar uppriktigt, att det har jag inte allvarligt reflekterat över —
+men kanske ändå vid ett enda tillfälle, tillägger jag.
+
+— Vad var det, var det en man? frågar han.
+
+— Nej, säger jag, det var en kvinna.
+
+Jag ser, att han rycker till.
+
+— Berätta!
+
+Och så berättar jag.
+
+— Jag var tjugufem år gammal. Jag var ensam, och jag kände mig mycket
+olycklig, för jag längtade efter kärleken. Jag bodde i Stockholm hos en
+tant, som var folkskygg. Jag hade översättningsarbete för tidningar. Det
+var därigenom jag lärde känna henne. Hon hade något att göra med en
+tidning. Jag kom upp till henne första gången i ett ärende. Hon bodde
+fem trappor upp i ett hus i Klaratrakten. Men varför säger jag det?
+
+— Det är bra, fortsätt, undertryck ingenting! Kan ni beskriva för mig,
+hur hon såg ut?
+
+— Lång, smärt men kraftigt byggd, böjd näsa, gråblå ögon, som kisade,
+rödbrunt tjockt vågigt hår, munnen hade ett drag av fasthet, men på
+samma gång godhet, händerna kraftiga, litet seniga, men smala och
+välformade.
+
+— Vidare.
+
+— Det var ett stort ljust rum fullt med böcker av alla slag. Först blev
+det böckerna och sedan vi själva. När det var mittemellan båda, talade
+hon en gång om Kierkegaard och människosjälens ensamhet med Gud, och jag
+grät, så att jag skakade med huvudet i händerna ... Då var det april som
+nu ...
+
+— Ja, som nu, säger doktorn och ser på mig.
+
+Och när jag ser på honom, ser jag att han har gråblå, en smula kisande
+ögon.
+
+— När det blev maj, gick vi ut och gick i Lilljansskogen. Vi talade —
+inte bara hon utan också jag. Det föreföll mig som om jag aldrig förr
+hade talat vid en människa. Vi anförtrodde varann, vad vi ansågo värt
+det ur våra liv. Vi talade också om erotik. Hennes liv hade varit
+fattigt på det liksom mitt. Hon var tio år äldre än jag, och ingen man
+hade älskat henne. Men hon, å, visst hade hon varit kär, till exempel i
+en generaldirektör. Ibland talade hon med en viss ironi eller cynism om
+— ja, vad skall jag säga ... kärlekslivet.
+
+En dag satt vi på en bänk. Jag hade dragit av min ena handske för att
+plocka vitsippor. Hon tog min bara hand i sina och smekte den sakta. Det
+... det var ju ingenting, men det gjorde mig så oändligt lycklig. Sedan
+märkte jag snart, att jag var lycklig alltid, inte bara, när vi
+träffades. Jag kunde gå och sjunga för mig själv. Hon ringde nästan var
+dag. Uppe hos henne var vi inte riktigt ostörda. Hon bodde med en äldre
+syster, som kom in någon gång. En dag frampå våren bad hon att få komma
+till mig. Jag köpte blommor ... och ja ... vin och frukt. Hon föreföll
+upprörd, när hon kom. Hon tog båda mina händer och höll mig litet ifrån
+sig.
+
+— Vad är du för en, sade hon. Jag kan inte komma ifrån dig. Jag tänker
+på dig dag och natt. Jag kunde göra orätt mot Gud och människor för din
+skull.
+
+När hon fick se vinet, ryggade hon tillbaka.
+
+— Nej, men Ronny, sade hon. Brukar det komma flickor upp till dig så
+här?
+
+— Jag har så få vänner, sade jag, och ingen som du.
+
+Då började hon tala ivrigt som för att försvara sig.
+
+— Ja, du är ensam, det var det, som drog mig till dig först. Jag hade
+lagt märke till dig, då du kom med ditt arbete till tidningen. Det var
+ett av de där tillslutna ansiktena, som lockar mig. Nej, inte ett av
+dem. Du var olik alla andra. Du gick som en liten sömngångerska, och
+ändå såg jag i dina ögon ibland, att det var eld i dig. Men jag tänkte
+bara vara snäll mot dig och hjälpa dig litet.
+
+Jag säger dig, jag gick inte och var sentimental och trånade. Jag hade
+mitt arbete och mina vänner. Alla vänta de något av mig. Jag är en
+lycklig människa eller jag kunde vara det. Men, ser du, innerst är jag
+ändå alldeles ensam.
+
+Och så fann jag snart, att jag hade tagit miste. Det var inte du som
+behövde mig. Det var jag, som behövde dig. Du är inte svag, du är stark,
+mycket starkare än jag, och nu är jag rädd för dig, för jag vet inte, om
+din styrka är av godo. Du kunde göra mig mycket ont.
+
+Hon var blek. ”Hon är trött och sjuk”, tänkte jag. Det fanns en liten
+låg schäslong i mitt rum. Jag bad henne lägga sig där och vila.
+
+Hon följde mig med blicken kring rummet. Hennes ögon hade mörknat. De
+sågo nästan svarta ut. Jag såg, att hon led.
+
+— Nej, du är inte elak, sade hon. Du ser inte alls farlig ut. Du ser ut
+som en liten snäll flicka här i ditt rum med blomkrukor och vita
+gardiner. Jag är glad att jag kom hit. Du blir mindre hemlighetsfull
+här, och jag tror, att du vill vara snäll mot mig.
+
+Hon låg tyst litet.
+
+— Mitt hjärta klappar så vilt, sade hon ansträngt.
+
+Då föll jag på knä bredvid schäslongen, lade armarna om hennes hals och
+lutade min kind mot hennes. Jag kände och hörde, hur hennes hjärta
+bultade. Jag tror vi låg så några minuter, och så rörde jag sakta, helt
+sakta och lätt som en smekning, inte som en kyss, mina läppar mot
+hennes. Hon gjorde inte en rörelse. Jag bara såg, hur det ryckte i
+hennes slutna ögonlock ... Det var väl ... det var väl en kysk smekning,
+doktorn?
+
+— Hm, sade doktorn ... vidare.
+
+— Ja, vidare, sade jag. Hon sträckte ut sin hand till ett bord, som stod
+bredvid schäslongen och tog en liten bok. Nej se, läser du den, Ronny,
+sade hon. Vi läser visst ofta samma böcker.
+
+— Vad var det för bok? frågade doktorn.
+
+— Det var en liten engelsk hymnbok. Hon läste en hymn högt för mig. Det
+är min älsklingshymn, sade hon.
+
+Det var min också.
+
+När hon gick, sade hon: — Nu är jag inte rädd för dig längre, Ronny, men
+du _kunde_ göra mig mycket ont.
+
+Det var hon, som gjorde mig ont.
+
+Ett par dagar senare ringde en främmande dam på tamburdörren. Hon hade
+bruna, brinnande ögon. Hon ville tala med mig. Hon fick nervskakning på
+schäslongen, där Carla hade legat, och hon hackade tänder, när hon sade,
+att hon var Carlas bästa vän, och Carla måste skyddas mot sig själv.
+Carla hade alldeles mist jämvikten, sedan hon kommit i beröring med mig.
+Carla insåg det själv. Nu hade Carla skickat henne hit för att säga, att
+vi inte skulle träffas mer. Jag satt som bedövad.
+
+— Ja, naturligtvis, när Carla önskar det, sade jag till sist. Jag är
+ledsen, om jag gjort henne ont. Vi känna varann för lite, kanske. Carla
+sade en gång, att vi skulle resa bort tillsammans, bara vi två för att
+lära känna varann riktigt i fred. Det hade kanske varit bra.
+
+Det var då hon fick nervskakningen. Jag tycker inte det är sympatiskt
+med nervskakningar. Senare har jag ju haft det själv. Det var, när jag
+hade fått Viveke. Jag var så klen en tid. Men hon hade ju inte fått
+barn.
+
+Vi var förfärligt artiga mot varann. Men jag tycker jag ser de där
+bruna, brinnande ögonen för mig än.
+
+”Varför kom inte Carla?” tänkte jag. ”Varför kom inte Carla? Det var ju
+henne jag behövde träffa.”
+
+Till sist skrev jag till Carla och bad henne komma själv och taga
+avsked.
+
+Hon kom. Hon tog inte hatten av sig. Hon hade en svart hatt med sorgflor
+efter sin bror. Hon satt på schäslongen igen med sorgslöjan
+tillbakakastad.
+
+Hon talade lågt och med ögonen nedslagna.
+
+— Elin har rätt, sade hon, det var vännen. Hon är mitt bättre jag. Hon
+har uppoffrat sig helt för mig. Hon har gjort mig till en bättre
+människa. Och så har jag ansvar för henne. Hon är så klen. Hon kunde dö.
+
+Hon tystnade, och jag visste inte, vad jag skulle säga.
+
+Då började hon på nytt, men hennes stämma var nästan kvävd.
+
+— Varför kom du inte förr, Ronny, det är för sent nu. Hon höll händerna
+för ansiktet, sina vackra, välformade händer. Jag såg, att tårarna runno
+nedför hennes kinder.
+
+Jag kände mig mycket trött.
+
+— Det är få, som ha sett mig gråta, sade hon. Hon satt litet till med
+nedböjt huvud. Så ryckte hon upp sig, och när hon stod i dörren, bad hon
+mig förlåta.
+
+— Jag har ingenting att förlåta, ljög jag.
+
+Dagen efter mötte jag de bruna, brinnande ögonen på gatan. De var inte
+brinnande nu. De var bara mörka och lugna. Jag gick fram till henne och
+bad henne förlåta att jag bett Carla komma till mig en gång till.
+
+— Det var jag, som bad henne, annars hade hon inte gjort det, sade hon.
+Så skildes vi.
+
+— Men vad tycker doktorn om detta, om den här historien?
+
+— You had a narrow escape, sade doktorn.
+
+Då minns jag plötsligt att Carla läste engelska för mig den där gången,
+och att doktorn har blå, kisande ögon, och så sade han, att det är april
+nu som då. Ja, jag är ju hos en nervläkare för behandling. Jag vet inte
+vad som kan höra till den. Jag skulle gärna gråta. Jag har inte gjort
+det på så länge.
+
+— Fru Berglöf förstår väl, att vi tycka det är synd om er, att vi ville
+hjälpa ...
+
+Vi, jag tänker ett ögonblick på doktorns fru, men henne känner jag inte,
+och så minns jag att doktorn talar i pluralis majestatis.
+
+Han glömmer det ibland, men när han vill vara doktor ända ut i
+fingerspetsarna, gör han det.
+
+— Jag har inte tänkt på om doktorn tycker det är synd om mig eller inte,
+säger jag. Jag förstår väl, att det inte är för det jag går här. Om det
+hör till en läkares skyldigheter att tycka synd om sina patienter, är
+jag säker att doktorn gör det. Annars får jag nöja mig med att doktorn
+är intresserad av fallet, för det är väl alltid en riktig läkare.
+
+— Nå, och det var efter det där, ni tänkte på att begå självmord?
+
+— Det var det visst inte strax. För när Carla var utom dörren, drog jag
+djupt efter andan, som jag hade fått luft efter en kvävning, och jag
+tänkte eller jag tror jag sade det tyst för mig själv: ”Gudskelov, nu är
+jag fri!” Var det inte underligt, doktorn? Och ändå ... ändå älskade jag
+henne.
+
+— Det betyder, att hon hade rätt, när hon sade, att ni var stark.
+
+— Ja, gjorde det, det? Det dröjde inte länge förrän jag längtade efter
+henne rasande. Den längtan tog bort ett år av mitt liv till ingen nytta.
+Vi träffades ju ibland i arbetet men aldrig ensamma.
+
+En dag ett halvår sedan vi skilts, mötte jag henne i Humlegården
+tillsammans med den bruna. Carla berättade något roligt, och den andra
+skrattade, så hon böjde sig framåt. Det såg inte vackert ut. Den andra
+var kantig och disgraciös, och Carla var kantig, fast ja, jag hade ju
+tyckt förut, att hon hade grace. De hade långa fötter och galoscher, som
+sade klafs, klafs i höstsörjan. Åtminstone tror jag det. Carla såg mig —
+så där i synfältets yttersta gräns, jag märkte det, men hon låtsade om
+ingenting.
+
+Jag gick hem och fick kväljningar, och till natten hade jag feber och
+tyckte, att en stor svart fågel flaxade omkring mig. Då var jag det
+närmaste till sinnessjukdom jag varit, tror jag. Och självmord, ja
+visst, men jag har inte anlag för det, annars hade det varit gjort för
+länge sen, men nog tänkte jag på det.
+
+Men bedövning — bedövning sökte jag till varje pris. Det var därför ...
+därför.
+
+— Ja, jag vet. Det var därför, menar ni, som ni tog en gift man till
+älskare.
+
+— Ja, doktorn, en enda liten älskare, och det har ni förebrått mig. Ja,
+jag menar inte, att han var liten, men att det bara var litet kärlek.
+
+— Vad jag förebrått er är, att ni inte ens tog ett sådant steg på
+allvar. Det _är_ allvarligt för en kvinna.
+
+— Hur kunde jag ta saken eller rättare mannen riktigt på allvar. Det var
+ju för Carlas skull jag tog honom.
+
+— Men det var det nog inte fru Berglöf. Hade ni aldrig innan
+Carlaepisoden tänkt er möjligheten av en älskare.
+
+— Jo-o, möjligheten hade jag tänkt i övergångsåldern och ... jag tror
+jag kan säga efter tjugutre. Mellantiden tänkte jag bara på äktenskap.
+
+— Där ser ni, vi skall inte skylla älskaren på ”Carla”. För er var han
+naturnödvändig. Ni hör inte till de strängt monogama kvinnorna.
+
+— De kan vänta, menar doktorn.
+
+— De kan vänta ibland hela livet, sade doktorn och såg ut som en sann
+högaktning.
+
+— Men utan Carla hade det kanske ändå aldrig blivit. Det var så hemskt
+med Carla. Och vet doktorn, om Viveke förförde en man, det kunde jag
+genomleva, men om hon blev förförd av en kvinna, då tror jag, att jag
+kunde hjälpa henne att skjuta sig, för det är väl alltid lättare, när
+andra gör det. Och jag vet ju inte, hur stark Viveke är. Hon kanske inte
+kunde uthärda det som jag.
+
+— Fru Berglöf skall akta sig för överord, sade doktorn.
+
+
+
+
+                                                                7 maj.
+
+
+I lördags kväll var jag på damföreningen Nornans vårfest och
+tjugufemårsjubileum.
+
+Det var förfärligt. I strålande elektriskt ljus såg jag mig själv i
+trehundrasjuttiofem exemplar i olika stadier av förfall och förnedring,
+ty de unga, de som vi varit, var inte många. De går inte på
+damföreningar. O, Gud, vad det är ohjälpligt, och vad jag beundrar och
+böjer mig i stoftet för alla dem, som äro äldre och gråare och fulare än
+jag och som ändå under kroppens förfall och förnedring förmå att låta
+sina själar brinna.
+
+Amanda Grönstedt, som fyllde sextio år i fjol, läste upp festkantaten.
+Den var allt vad man kunde begära av en festkantat och det är ju inte
+mycket. Och Amanda Grönstedt har små fötter och förtjusande fina rasben.
+Hon var klädd i ljusgrått från topp till tå med silkesstrumpor och
+silverbrokadskor. När hon gick hem på kvällen, hon går raskt som en ung
+flicka och är inte tjock, kunde någon herre, som gick bakom henne och
+beundrade hennes smalben få bråttom och skynda sig fram för att hälsa
+och ja — vem vet — och få se att hennes ansikte är gulgrått och rynkigt
+och håret vitt — och säga — å, fy tusan!
+
+Ja, vad för glädje är det då med ett par vackra ben! Är det inte som det
+grymmaste hån! Ett par vackra ben och så inte den minsta mening med allt
+som kommer ovanför dem ända upp till halsen, ty huvudet duger ju ännu,
+det vill säga invändigt och inte bara till festkantater. Amanda
+Grönstedt är hedersdoktor, och intelligensen lyser ut genom hennes ögon.
+Det måste göra det värre för henne. Jag skulle önska alla mina
+trehundrasjuttiofem olyckssystrar de slocknande koögon med vilka ett par
+damer av min åldersklass bevistade vårens förnyelsefest på tjugufemåriga
+damföreningen Nornan. De ögonen lida inte. De äro forna tiders kvinnors
+ögon, vars bärarinnor förvissnade på ett självfallet och smärtfritt
+sätt. Vi andra ha det värre. Vi är salig dumboms abborrar, som dö
+levande, kan det tänkas något grymmare! Teodolinda Raquette, vår stads
+kvinnliga poet med håret rimfrostpudrat och mycket röda kinder, man har
+det ibland vid vår ålder, läste upp sin nyaste dikt: Hösten. Jag förstår
+så väl att hon valde den, fast det var i maj. Den handlade om ett träd,
+som ödmjukt, stilla och glatt fällde sina blad. Jag riktigt hörde, hur
+Teodolinda fällde sina ett efter ett under det hon läste, och ändå log
+hon modigt. Och alla hennes åhörarinnor i den packade salen gjorde
+detsamma med döden i hjärtat. Men varför samlades vi då självmant till
+detta martyrium? Var för sig, en och en känns det inte så förfärligt.
+Där ha vi gifta våra barn och vår mer eller mindre före detta man. Och
+de visa jungfrurna, som inte veta av någon man, de ha ... ja, vad ha de,
+om man lämnar knärackan och katten ur räkningen? Är det medvetandet om
+deras dygd, som höjer deras glädjebägare eller åtminstone skänker dem
+aftonens frid. — Och Carla — varför mindes jag Carla, som är så långt
+borta — bland alla dessa. Carla ”vet ej av någon man”, tror jag
+åtminstone, men dygdig jungfru, nej, det är hon inte. Den lättaste
+smekning av hennes vackra hand mot min kind, kom mig i min varelses djup
+att ana och förnimma otillåtna ting. Jag såg henne nu i en syn gå i en
+scharlakansröd mantel genom festsalarna och sträcka ut sin vackra
+ringfria hand och var och en som hon vidrörde, föll ned död.
+
+Men när Carla hade gått, voro vi ändå alltjämt kvar både döda och
+levande, vi gamla avbladade kvinnor. Men här och där i salarna stod en
+ung, fräsch och vacker kvinnoblomma. Och de voro för oss andra som ett
+blodrött hån.
+
+Då tyckte jag att jag skrek: ”Ut med er!” Och jag samlade omkring mig
+alla de gamla, och vi körde ut de unga med gissel: ut med er, ropade vi,
+ut ni med ert fasta, skära hull, era vita tänder och era spelande ögon!
+Ut till era älskare, som väntar er! Låt oss lida våra marter i fred för
+er!
+
+Nej, jag blev inte galen. Jag gjorde ingenting ovanligt. Jag stod endast
+ganska blek och tryckte Teodolindas hand och tackade henne och kände en
+lätt yrsel.
+
+Men sedan på natten låg jag i min säng och tänkte ut ett slags
+barmhärtigare samkväm för oss levande lik. Vi skulle samlas i ljusdunkla
+salar, som liknade bakgrunden på Rembrandts tavlor. Och denna
+clair-obscur skulle plåna ut alla konturer, även ansiktsdragens. Vi
+skulle se ut som halvt materialiserade andar och genom något optiskt
+knep tyckas sväva i luften. I detta mystiska ljusdunkel skulle våra
+stämmor ljuda och sjunga den flydda kärlekens lov, våra stämmor, som
+ännu ofta med sin mörknade klang äro patetiska och suggererande på ett
+helt annat sätt än de ungas — — — tills vi nå de allra äldstas
+åldersgrupp och våra röster bli kraxande kråkors, de isgrås, de iskallas
+åldersgrupp, för vilken vi böja oss i medlidande, fasa och skyddssökande
+vördnad, för de äro ju vår buffert mot evigheten, och vi gamla kvinnor
+med all vår visdom är ännu långt ifrån att vara beredda till en salig
+hädanfärd.
+
+Det blev alldeles ljust i rummet, innan jag slumrade till en stund på
+morgonen, och jag vaknade igen med en förskräckelse, som kom mig att
+hoppa högt i sängen, för jag tyckte, att jag ramlade i en avgrund. Ja,
+ja, det hör ju också till åldern. Det gör nog fru Nordlöf med. Men hon
+hoppar väl inte så högt, för hon är så tjock.
+
+Viveke låg och sov lugnt. Hon såg ljuvlig och frisk och ... ja, ren ut.
+Med sin skära kinder och sin lilla impertinenta näsa. Hennes små söta
+läppar var halvöppna. Vad hon har långa, mörka ögonhår till sitt ljusa
+huvud!
+
+Jag såg nog inte ut så vid hennes ålder. Utom det att jag hade längre
+näsa, var det visst som om en stor del av världens synder tyngde mitt
+samvete, fast, vad hade jag egentligen gjort! Men ändå, nej Viveke har
+en vitare själ än jag, fast hon går i första ringen, och jag gick
+ingenstans.
+
+När jag ändå var uppe och stoppade täcket om en av Vivekes fötter,
+tittade jag ut på balkongen. Himmeln var blå, bakgårdens träd knoppades,
+solen steg över granngårdstaket. På det ljusgröna gräset på gårdsplanen
+sutto fyra katter och jamade av kärleksbegär. Jag längtade efter
+blommande fruktträd, vita och ljusröda skyar av körsbär och äppelblom,
+alldeles så vita och skära som den gången jag var ung och hade en
+älskare.
+
+
+
+
+                                                                9 maj.
+
+
+I går sade doktorn till mig: — Ni har aldrig älskat någon man.
+
+Jag förstod inte riktigt. Han vet ju både om Albert och den andre. Jag
+blev rädd, och jag tror jag ryckte till.
+
+— Ni skall inte vara rädd, sade han. Det är många kvinnor som inte ha
+det.
+
+— Vad är det att älska? frågade jag fånigt, men har jag aldrig gjort
+det, kan jag ju behöva veta vad det är.
+
+— För en kvinna är det bland annat att frukta. Har ni någonsin fruktat
+en man?
+
+— Bara på avstånd, erkände jag. På nära håll kan jag inte finna att de
+är farliga.
+
+— Det är för att ni inte har respekt för er man, som ni behövt en
+nervläkare.
+
+— Om jag inte har det, sade jag dystert, så skulle jag vilja veta om det
+bara är mitt fel.
+
+— Antagligen inte, sade doktorn.
+
+— Ack, doktorn, varför var inte Carla en man, sade jag. Henne kunde jag
+ha tillbett. Hon var värd det. Jag måste älska någon, som är mig
+överlägsen, det är väl kvinnligt. Jag minns en fantasi jag hade att jag
+velat vara bara en molekyl i hennes hjärna, om den molekylen hade kunnat
+öka hennes andliga storhet bara det minsta grand. Och den fantasien har
+inte besvärat mig sedan, vare sig det gällde Albert eller ... eller min
+älskare (o, förlåt). För jag tyckte ju inte att det skulle tjänat till
+någonting. Om en hårsmån skall göra något till växten, bör den ju ha
+varit ganska rikligt tilltagen från början.
+
+Kan jag hjälpa, att jag inte hade att välja mellan några stora män och
+att jag inte blivit förblindad av kärleken som professorskan Lagerqvist
+och andra normala kvinnor. Det är ju klart, att jag inte är riktigt
+klok, annars gick jag väl inte hos doktorn. Jag har i alla fall
+upptäckt, att doktorn är en andligt överlägsen man, och om jag träffat
+doktorn i min ungdom hade jag kanske förälskat mig i doktorn, så att jag
+till och med blivit rädd.
+
+— Det är ingenting som hindrar, att ni gör det nu.
+
+— Vad, och doktorn, som ogillar gifta älskare!
+
+Han drog samman ögonbrynen och såg mycket bestämd ut.
+
+— Fru Berglöf har missförstått mig, sade han. Jag sade inte, att jag
+hade lust, att bli er älskare. Om ni vill och kan skaffa er en älskare,
+det är er ensak. Jag sade, att ni kunde få förälska er i mig (gudskelov,
+att han inte sade oss).
+
+— Tack, men jag vill helst inte, sade jag blygt.
+
+— Det är skada. Det skulle ha gjort er gott, sade han mycket torrt.
+
+— Tänk, hör det till kuren?
+
+— Det skulle man kunna säga. Fortfarande torrt.
+
+— Och alla de andra, som går här.
+
+— Det angår inte fru Berglöf.
+
+— Jo, tänk, det tycker jag det gör. Är det att vara nervläkare numera
+att vara ... att vara en slags andlig själafrälsare ... genom ... genom
+kärleken.
+
+— Inte så illa uttryckt för att vara av en lekman. Nå, nu gå vi alltså
+vidare.
+
+— Ja, men vart! Jag kom just att tänka på att den förste man jag kände
+erotiskt för var en hallelujagosse.
+
+— Berätta!
+
+— Det var barnjungfrun, som tog mig med på ett frälsningsmöte. Jag minns
+en stor sal full med folk och längst framme en estrad. Där stod
+hallelujagossen tillsammans med några andra, men jag minns bara honom.
+Han var lång och kraftigt byggd. Jag har ingen klar uppfattning av hans
+ansikte. Jag tror han sade: älskade ... älskade själar, och så sjöng
+han. Jag stirrade på honom. När han slutat sjunga, stod han ändå kvar på
+estraden tillsammans med de andra. — Jag önskade — att — han — skulle —
+slå — mig — så — att — det — gjorde — ont.
+
+— Och sedan?
+
+— Sedan var det inte mer. Jag minns inte slutet av mötet. Jag var
+omkring sju år vid tillfället.
+
+— Tänkte ni på honom ibland?
+
+— Ja, den första tiden, tror jag, men jag talade aldrig om det för min
+mor.
+
+— Vidare!
+
+— Ja, sedan vet jag inte mer, men doktorn vet förstås allt. Stryk,
+kärlek, kvinnlighet. Vad säger doktorn?
+
+— Jag säger, att fru Berglöf haft vissa förutsättningar att utveckla sig
+till en normal kvinna. — Men medan vi tala om er barndom, vill jag veta
+mera.
+
+— Jag talar inte gärna om den. Det var inte någon lycklig tid.
+
+Men doktorn insisterade, och plötsligt förstod jag. Jag behövde för
+övrigt inte göra det utan ord. Han frågade rakt på sak. Men jag såg
+honom i ögonen och svarade: — nej!
+
+Jag fick förnimmelsen att mitt svar på något sätt misshagade honom, och
+jag tyckte, att jag borde ursäkta mig.
+
+— Jag kan inte hjälpa, sade jag, att jag inte kan leverera en provkarta
+på alla mänskliga laster. Jag menar, jag ber om ursäkt, för det räknas
+ju som rena, rama oskulden nu. Kanske är det en brist hos mig. Jag har
+så många luckor i min ... min bildning. Är det enastående, så kan ju
+doktorn anteckna det.
+
+— Tack, jag behöver inga anvisningar.
+
+— Nej, men bli inte ond doktorn. Det är så förfärligt. Jag var så
+olycklig, så nervöst upphetsad som barn. Jag undrar egentligen varför.
+Jag var ju lantbarn. Vet folk egentligen hur olika det är att vara
+stadsbarn och lantbarn. Lantbarn lever ju bland bönder och djur. De kan
+lära sig alla förvillelser, tror jag, om de har anlag utom de ensammas
+förvillelser.
+
+Men det var nog något förvänt hos mig redan då. Min barndom var så full
+av ångest. Jag har hört, att jag blev skrämd en gång som helt liten,
+kanske var det det.
+
+— Minns ni, hur ni blev skrämd?
+
+— Absolut inte.
+
+— Hm ...
+
+— Men den där ångesten bara stegrades med åren. Den isolerade mig. Jag
+pinades också av blyghet. Men allt det där blev ju bättre när ...
+
+— Jag förstår, men säg ut.
+
+— När jag levde sexuellt naturenligt.
+
+— Vill ni ännu påstå att det berodde på fallet Carla?
+
+— Nej, doktorn, men jag skulle vilja säga. Något litet berodde det på
+Ellen Key. Gud fröjde hennes själ i himmelriket! — För mig blev det i
+alla fall en befrielse.
+
+— Nå, det är ju mänskligt och naturligt.
+
+— Tack, för resten tror jag att vi kvinnor är naturliga för det mesta
+till att börja med. Jag känner då inte någon, som varit onaturlig från
+början. Det var inte ens Carla. Hon har till och med varit kär i en vice
+pastor i sin ungdom, fast han inte hade förstånd att fria.
+
+— Nej, teologer är ju litet bakom ibland, sade doktorn. Gud välsigne
+honom för det. Då är han inte alldeles omänsklig, och så är han inte ond
+på mig som jag fruktade.
+
+
+
+
+                                                               12 maj.
+
+
+Albert kom in till mig i morse, sedan Viveke gått till skolan. Herrar se
+ganska dumma ut i nattskjorta, och Albert har aldrig vant sig vid
+pajamas annat än på resor. Men han vill prata ibland om morgnarna.
+Herrar ha ju inte något klimakterium, annars skulle jag förstå Albert
+bättre. Han är minst lika oresonlig som jag. Jag har ändå lärt mig något
+på de här aderton åren. Jag förstår, att livet inte är så särskilt lätt
+för någon, fast nog är det olika. Direktör Anderson är lyckligare än
+Albert, Albert är lyckligare än jag. Men om jag är lyckligare än någon
+annan, det vet jag inte.
+
+Alberts olycka nummer ett är att han är en misskänd kamerakonstnär, som
+han förr var en misskänd målare, och han tycker inte om att kallas
+fotograf, fast det är det vi lever av.
+
+Hans olycka nummer två är naturligtvis jag eller är jag nummer ett?
+
+Alberts lycka är så olika, olika tider på dagen och även den lycka han
+skänker andra. Före klockan elva härskar en stilla frid i hans själ och
+utom den, för då har Albert inte ännu börjat livets strid på allvar. Den
+inträder, när han drar på sig byxorna, och sen är han farlig och rasande
+precis till klockan tolv, då han börjar på ateljén. Där är han
+förtjusande. Det säga alla damer. Herrarna älska honom något mindre.
+
+När han kommer hem till middagen klockan sex kan han vara antingen ond
+eller god alltefter omständigheterna, men älskligast är han förstås
+alltid sent på kvällen.
+
+I dag var inte Albert uppmuntrande ens utan byxor.
+
+— Tänk, Ronny, om du hade kunnat vara _litet_ mindre ovanlig, sa han,
+när han hade lagt sig i Vivekes ouppbäddade säng.
+
+— Jaa ... säger jag.
+
+— Det hade varit bättre för oss.
+
+Det är alldeles sant, jag har ingenting att invända. Vi hade kanske
+varit lyckliga då, och jag har krossat vår lycka.
+
+— Jag har försökt att vara som andra, säger jag lamt. Jag rår inte för,
+att jag inte kan. Jag tycker det är de, som är tråkiga och löjliga.
+
+— Och de tycker, att du är det. Det kan du vara säker på. Det är din
+förbannade högfärd, som är hela skulden.
+
+— Ja, det är min förbannade högfärd, säger jag tankfullt. Jag undrar
+verkligen angående den där högfärden. Ibland förefaller det mig nästan
+som om jag vore ödmjuk.
+
+— Men du vet ju Albert, börjar jag igen, att jag är mycket god vän med
+en död sömmerska och en levande folkskollärarinna och en serbisk
+äventyrerska ... och ... och ... jag tänker på Carla, men hon är för fin
+att skryta med, och så har Albert aldrig förstått sig på Carla, fast han
+var förlåtande, när det gällde det andra.
+
+— Du vet mycket väl, att det gäller din intellektuella högfärd, säger
+Albert.
+
+— Det är också mycket underligt, för jag tycker de flesta andra är så
+begåvade. De kan ju allting, som inte jag kan, och det låter de mig
+minsann också veta.
+
+Men om du visste Albert, vad jag har försökt att vara lik dem. När jag
+går på kafferep ibland så tänker jag: Nu skall jag göra alldeles som de
+andra, säga samma saker och skratta på samma sätt. Och jag har tyckt,
+att jag gjorde det.
+
+Men i helsicke heller. De ser på mig som om jag vore underlig eller
+också ser de igenom mig på väggen bakom, och det är det värsta av allt.
+Det är också olyckligt, att det skall finnas så många fruar. Jag kan
+inte tåla fruar.
+
+— Nej, du trivs nog bättre med gamla mamseller.
+
+— Ja, om jag visste det! Men ser du, Albert, fruar i klump verka på mig
+på något sätt så brutalt sexuellt. Serbiskan, du vet, som jag lärde
+känna under kriget, hon sade, när hon kom från mitt kafferep:
+”exposition de vagins”. Själv var hon ju inte fru, fast hon var något
+annat, hm, jag menar, hon var inte renlevnadsmänniska. Jag tror för
+resten herrar känner något av detsamma. De avskyr kafferep, och det är
+inte för förtalet, för o, du gode Gud, vad herrar kan förtala, nej inte
+du, Albert, men redaktör Strömlund, och han är verkligen en man. Så det
+är inte för förtalet herrarna drar sig, utan för det andra. För fruarna
+liksom simmar och vadar i det, och allt vad de säger och inte säger blir
+sånt. Och jag tycker man skall ha sånt mera för sig själv och privat. Då
+kan det också bli fint.
+
+— Du tycker visst inte, att man skall ha det privat heller annat än i
+nödfall.
+
+— Ack jo, Albert (ordlöst: fast _du_ är inte den jag drömde att ha det
+med). Och jag har inte heller någon förkärlek för gamla mamseller som
+massartikel. Det blir på något sätt detsamma med dem. Det var en
+professor jag hörde hålla ett föredrag i sexualpatologi, som sa, att om
+en människa sysselsätter sina tankar positivt eller negativt med det
+sexuella, så kan det komma på ett ut, vad resultatet beträffar. Det
+tycker jag är synd om dem, som kämpa för sin renhet.
+
+— Jag tycker sannerligen inte du behöver bry dig om att göra dig ett
+problem av det. Det är ju i alla fall utan betydelse för ditt
+vidkommande.
+
+— Man får väl intressera sig för hur andra har det, kära du. Det kan jag
+inte låta bli. Det är inte uppmuntrande, men det är nyttigt. Och så är
+det ju Viveke.
+
+— Ja, du får verkligen vara försiktig med henne. Annars skickar jag bort
+henne till syster Anna i Stockholm. Det vore också det enda förnuftiga.
+
+— Men du gör det inte, Albert!
+
+— Hm ... Det var för övrigt inte för att höra dina erotiska
+morgonfantasier jag kom. Jag skulle säga dig, att du slipper följa med i
+kväll, om du inte vill. Det kan vara nog med ett underligt fruntimmer
+här hemma. Jag går med Märta.
+
+— Ja, jag tycker visst, du skall gå med Märta. Jag går ju till doktorn.
+
+— Det är väl inte detsamma.
+
+— Nej, det hoppas jag att det inte är. Jag hoppas, att ditt samkväm med
+Märta, om inte i gärningarna så i orden är kyskare än mitt med doktorn.
+
+
+
+
+                                                               15 maj.
+
+
+Så lustigt med den här dagboken! Det ser ut i den som om jag vore en
+mycket slagfärdig kvinna, och det är just, vad jag inte är. Jag har
+aldrig eller nästan aldrig det rätta ordet i det rätta ögonblicket och
+därför tror till och med doktorinnan Dalqvist, att jag är dum. Det beror
+på att jag hade så litet övning i att tala i min ungdom, och det
+övervinner man aldrig.
+
+Men med doktorn har jag verkligen talat, talat mera än jag gjort med
+någon människa på många år, ja, mera än jag talat med Carla. Det är han
+själv, som pressar orden ur mig. Jag tycker ibland, att han kramar och
+vrider mig: hjärta, hjärna, uterus, mest det sista, men det tycks ändå
+inte komma ut allt, vad han vill. Med Albert talar jag ju förstås, och
+jag kanske någon gång är spydig numera. De första åren var jag det inte.
+Då teg jag mest, av pur förvåning, tror jag. Jag hade aldrig tänkt att
+herrar kunde vara grälsjuka. Det står i böcker, att det är damer.
+
+Jag har inte så ofta tillfälle att vara spydig nu heller. När Albert är
+i form, tystar han ned mig genast i början av samtalet, och så talar han
+själv en timme eller så. Naturligtvis fick inte det jag sa om kyskheten
+med Märta bli en slutreplik, utan han höll en lång predikan, men den har
+jag glömt.
+
+Det var något annat än tysthet jag lärde i barndomen, det var
+sannfärdighet. Det är en mycket obekväm lärdom. Som socialt väsen och
+kvinna måste man kunna tala osanning. Jag har lärt mig det med möda, men
+jag har aldrig förvärvat den naturliga lätthet och det behag i konsten,
+som vinns genom god uppfostran.
+
+Det är redan längesedan jag först stod inför frågan: Skall jag tala
+osanning för Viveke. Jag _vill_ det inte. Men naturligtvis tiger jag
+ibland i stället för att tala.
+
+På senare tid har jag ofta gått i ångest för frågor, som jag anade
+skulle komma. Nu ha de kommit, och det var både svårare och lättare än
+jag trodde. Vad Viveke är mycket sundare och förståndigare än jag var
+som ung.
+
+Det var i söndags Viveke och jag gjorde en av våra vårutflykter på tu
+man hand. Vi for med järnvägen till Uddebo och plockade vitsippor. Det
+har vi gjort var vår sedan Viveke var liten. Det är alldeles vitt
+överallt i ängarna där, längs järnvägen är det fullt med tussilago
+också, och alla träd stå ljusgröna, till och med ekarna ha små krusiga
+blad. Vi satte oss först ned mitt ibland blommorna och gick alldeles upp
+i deras ljuvlighet. När jag var riktigt liten, var blommor det bästa jag
+visste, och jag tror Viveke har ärvt det av mig. Men hon har förfinat
+det. Jag fick aldrig nog. Jag kunde plocka händerna fulla och kasta bort
+dem för att få rum för nya. Det gjorde mig ingenting att de gamla
+trampades ned i landsvägsdammet och vissnade.
+
+Viveke är annorlunda. Hon är så rädd om blommor, så öm om dem. När hon
+var liten kunde hon ta upp vissna blommor från vägen, ge dem vatten och
+vårda dem, och jag minns att hon grät en gång hejdlöst en vår över en
+blommande äppelgren, som stormen brutit av.
+
+_Nu_ förstår jag henne. Som barn skulle jag inte förstått.
+
+Viveke lindade in sina blommor i mossa, och så gick vi vägen längs sjön.
+
+Det var en dag för förälskade par. Vi mötte det ena efter det
+andra eller gick förbi deras sittplatser på bänkarna eller i
+backsluttningarna.
+
+Då sade Viveke: — Mamma, har du någonsin varit riktigt kär i pappa?
+
+— Ja, vad tror du? sade jag.
+
+— Nej, det har du inte. Men något tyckte du väl ändå om honom. Varför
+gifte du dig annars?
+
+Jag tyckte det var ett undermedvetet hot i de sista orden, som gjorde
+mig rädd. Hon är ju Alberts dotter.
+
+— Ja, något tyckte jag om honom.
+
+— Var han snäll mot dig på den tiden? Det var han väl?
+
+— Ja, det var han, Viveke, mycket snäll.
+
+— Och du trodde, att han skulle vara det alltid. Men det var ändå
+underligt, att du gifte dig. Hon sade det långsamt och tungt. Det var
+som om hon hade grubblat över den saken länge.
+
+— Ja, fortsatte hon med ett långt andetag. Nu är väl det värsta över. Du
+skall inte tro, att jag ... att jag kritiserar ert äktenskap eller att
+jag vill ta parti för någon av er, jag förstår ju pappa också. Nu tyckte
+jag, att hotet var där igen, och det hindrade mig att tala.
+
+När vi hade varit tysta litet, sade Viveke:
+
+— Nu får du lov att tala om något annat för mig. Har du tyckt om någon
+före pappa?
+
+Hennes stämma var litet upprörd, och jag kände, att mina ben började
+darra en smula under mig.
+
+— Skall vi sätta oss på den här bänken, sade jag. Vi satte oss. Det var
+nära sjön.
+
+— Ja, jag har tyckt om en annan, Viveke. ”Om jag nu skulle säga
+sanningen”, tänkte jag, ”så talade jag om Carla, men då skulle inte
+Viveke tro, att hon finge veta min hemlighet, och när jag talar om den
+andre, så tror Viveke, att hon får veta sanningen, men får hon det?”
+
+— Det visste jag.
+
+— Vad menar du? Hur?
+
+— Nej, jag menar inte på något yttre sätt. Jag bara förstod, kände på
+mig, att det var så. Du är inte en sådan, som inte _kan_ bli kär, och så
+var du säkert vacker, när du var ung, ja, jag tycker att du är vacker
+ännu, och du var nära trettiofyra år, när du gifte dig med pappa. — Jag
+måste veta något om den där andre. Vad var han för dig? Hur mycket
+tyckte du om honom?
+
+— Kära du, det kan man väl inte mäta upp.
+
+— Nej, du måste förstå, vad jag menar. Det är så svårt, men jag har
+tänkt på det länge. Det blir bättre, om du säger det. Hade du ... hade
+du ett förhållande med honom?
+
+Solen sken över de ljusgröna löven och över den blanka vattenytan.
+
+— Ja, sade jag svagt.
+
+Jag kände, att Viveke tog min ena hand och smekte den.
+
+— Mamma, då kunde jag ... säg, då kunde jag ha varit den där andres
+dotter. Hade du ... hade du önskat det hellre?
+
+— Nej, ånej, du frågar så underligt, Viveke.
+
+— Det är för att jag riktigt skall lära känna och förstå dig, sade hon.
+Men, mamma, varför gifte du dig inte med honom?
+
+— Det hade jag nog gjort, om han ... om han hade velat.
+
+— Mamma! Stackars lilla mamma.
+
+— Å, det gör inte så mycket, Viveke. Det är kanske bättre som det är.
+
+— Men jag känner på mig, att du har haft det svårt, mamma. Det är som om
+du vore ... ja ... förkvävd på något sätt.
+
+— Förkvävd ... ja, kanske ... men hur gammal är du egentligen, Viveke?
+
+— Passar det inte, att jag är sjutton år, och att jag håller förfärligt
+mycket av dig. Jag skulle vilja trösta och hjälpa dig.
+
+— Jag skulle väl hjälpa dig.
+
+— Det gör du också, det har du alltid gjort genom att tala sanning till
+mig och behandla mig som en människa, och det gör inte alla mödrar.
+
+— Jag undrar ibland, om det inte är de andra, som ha rätt. Du är ju
+nästan ett barn eller du borde vara det, och jag behandlar dig som en
+jämnårig.
+
+— Ja, ja, det är alldeles rätt med mig. Du skall inte tro, mamma, att du
+... att du skadat mig genom att tala om det där för mig. Du såg ju, att
+jag visste det nästan. Det är så, när man håller riktigt av varann. Man
+kan ingenting dölja.
+
+— Men nu måste du också lova mig någonting, Viveke. Lova att tala om
+allt, som händer dig, om du blir riktigt kär, menar jag. Det är inte
+lätt att vara ensam då du, det kan vara farligt. Och kanske jag kunde
+hjälpa dig fastän ... fastän jag är en sådan dålig kvinna.
+
+— Så får du inte säga, mamma. Och naturligtvis skall jag säga dig allt.
+Det lovar jag heligt. Hon såg på mig med stora, blanka ögon. Men vet du,
+mamma, jag är inte säker på att jag blir så där hemskt kär. Kanske jag
+inte alls gifter mig. Jag har tänkt på att bli sjuksköterska, när jag
+har tagit studenten.
+
+— När jag var vid din ålder, hade jag också bestämt mig för att aldrig
+gifta mig, sade jag och smålog litet bistert.
+
+— Ja, det var väl för att du inte kände dig själv, sade Viveke. Det
+gjorde man mindre förr än nu. Jag har dessutom inte fattat något beslut.
+
+Det var ingenting att svara till det och Viveke tog upp sin lilla
+guldklocka, mitt farmorsarv, som sitter på en lång, smal halskedja, den
+ser ut som en guldtråd på hennes vita klänning. Hon hade gjort upp
+sällskap med en kamrat för museibesök och måste följa med första tåg
+till staden.
+
+Jag reste mig också. Jag tänkte plötsligt med förskräckelse på en ensam
+promenad till nästa station, som jag förut planerat. Men då såg jag i
+Vivekes ansikte, att hon ville vara ensam. Jag tyckte också, att hon såg
+trött och litet blek ut.
+
+— Ja, då får du skynda dig, sade jag.
+
+Hon tog med båda händerna om mitt ansikte och kysste mig.
+
+Jag satt kvar på bänken och hörde tåget komma och gå och kände mig som
+en dödsdömd.
+
+Jag reste mig med ansträngning. Det är alltid bättre att gå. Det blev
+också bättre om en stund.
+
+Jag önskade bara att jag sluppit att se de älskande paren. När jag hade
+gått halva vägen, kunde jag lida dem också, och jag började hånle åt mig
+själv.
+
+”Det är alltid bättre att vara två än en”, tänkte jag. ”Viveke har inte
+förstått det ännu. Hon känner ömt för hela universum och vill lägga
+plåster på allt, som gör ont, men man kan inte leva på det i längden.
+Herregud, då, att hon tyckte jag verkade förkvävd! Förkvävd erotiskt,
+förmodar jag, för vad finns det annat! Men kan man vara det med en man,
+en älskare och så Carla, om det nu är allt, då har man bra stora
+pretentioner.
+
+Doktorn sa ju också, att jag inte var anlagd för monogami, och att det
+var aktningsvärt av mig att ha försökt så länge med ett borgerligt
+äktenskap. Ja, försökt, sa han. Högre betyg gav han mig inte. Jag
+undrar, om Albert ger mig ens det! Så att särdeles högt på den kvinnliga
+dygdeskalan tycks jag inte stå ens efter adertonårig kroppslig trohet
+mot en enda man.
+
+Men de här åren har jag inte levat, och tiden innan ... ja, det mesta
+minns jag, men jag tycker nu plötsligt att jag glömt något ... eller var
+det ingenting mer ... jo, men det är oändligt långt borta ... nu kommer
+det närmare. Nej, nu _vill_ jag inte tänka. Det är något, som jag glömt,
+därför att det är farligt ... farligt ... Jag måste glömma det ... men
+nu går det inte ... nu är faran över mig ... om jag ginge ned till sjön
+här ... nej, det är ingen sjö ... det är en mosse ... med en torvgrav
+... jag är barn ... jag ser mina små, magra, bara ben ... jag står vid
+torvgraven, men det kommer svarta slemmiga djur runtomkring och vill
+bita mig ... jag måste ändå fram till graven. Då ser jag genom det mörka
+vattnet något på bottnen. Det är också ett djur, men jag ser det inte
+riktigt. Det är så hemskt; jag vill inte se det. Nu flyter det upp till
+ytan. Det har ett människoansikte, det gräsligaste jag sett ... det är
+... det är ... mitt ansikte ...
+
+Jag vet inte, om jag hade förlorat medvetandet. När jag kom till mig
+själv riktigt, satt jag på en bänk och lutade mitt huvud mot en
+trädstam. Det var ett älskande par, som hjälpte mig. Hon hämtade vatten
+ur en bäck i en turistbägare, och han stödde mina stapplande steg till
+stationen.
+
+När jag kom hem och vilat mig och förbättrat mitt ansikte en smula i
+toalettrummet, var middagen färdig. Viveke hade satt vårblommor i alla
+vaser. Jag hade tappat mina — men jag såg att Viveke hade gråtit.
+
+
+
+
+                                                               18 maj.
+
+
+Om inte doktorn hade varit, tror jag att jag hade dött eller gått i
+sjön, om jag vågat. Nu vet han mer om mig än jag själv och tycker inte
+ändå, att det är någonting och jag känner mig inför honom som ett
+lindebarn vid sin moders barm eller en nyflådd kalv inför slaktaren, och
+till råga på detta älskar jag honom och skulle ingenting högre önska än
+att han bjöd mig på supé på ett utvärdshus. Men jag antar, att det inte
+hör till kuren, och han håller sig uteslutande till den. Som kvinna
+betyder jag inte mera för honom än en utrökt cigarrstump, som inte ens
+kan användas till piptobak.
+
+Tillåtelsen att älska honom har han i alla fall givit mig. Det är ett
+medel att göra mig normal som kvinna, ty jag har aldrig varit det, säger
+han. Jag påminde honom, att han sagt, att jag hade anlag att bli normal,
+då jag önskade stryk som barn. Men nu förklarar han att den kvinnligt
+primitiva undergivenheten och masochismen växer ut från samma rot, och
+min lilla gren böjde sig naturligtvis genast åt det galna hållet, så
+inte heller i den delen har jag någon verklig dygd att berömma mig av.
+
+Men så är det det där med Carla. Det bevisar naturligtvis att jag är
+homosexuell. Att jag aldrig varit det riktigt handgripligt, fäster han
+sig inte vid, och inte heller, att jag säger att det var Carlas själ jag
+älskade, och om Albert eller den andre haft en sådan själ, skulle jag i
+vällustig tillbedjan legat vid deras fötter. Vad begär egentligen männen
+av oss? Det är verkligen ganska svårtytt ibland. Vi skall vara kvinnor,
+endast kvinnor, för är vi inte det, så är vi odjur, men är vi de där
+utmärkta endast — kvinnorna, då hånar männen oss för det och för våra
+tomma hjärnor. Det gör doktor Dalqvist, och det gäller också hans
+älskade Anna eller kanske främst henne. ”Kvinnor, barn och djur är
+lyckliga, men vi människor äro mycket olyckliga”, citerar han efter
+Wied, så skrattar han hä, hä, hä! (Det är inte just det intelligenta
+skrattet) och Annas bruna ögon blixtrar av ilska och hennes praktfulla
+”chair à plaisir” vrider sig. Då skrattar lilla doktor Dalqvist ännu
+mera. Det är kanske det rätta andliga utbytet inom det normala
+äktenskapet, men det tilltalar mig inte.
+
+När Dalqvist och Albert någon gång vid grogglaset bli öppenhjärtiga mot
+varandra säger Dalqvist, att Anna är dum och Albert kvitterar med att
+jag är djäklig. Vilket är egentligen att föredraga? Det får också
+betänkas, att Albert och jag varit gifta i aderton år, och vilken man
+kan egentligen efter så lång tid ge ett odelat gott betyg, om han inte
+varit gift med ett helgon eller en ladugårdspiga.
+
+Men nu har jag kommit ganska långt från ämnet. Det borde ju bevisa, att
+jag är kvinna, om inte männen så ofta gjorde det också, och för övrigt
+betyda inga av mina bevis något för doktorn.
+
+Han anser sig hos mig ha funnit en böjelse att göra mannen hans
+ledareställning stridig och drar därifrån konsekvensen för det erotiska
+specialfallet. Men o, där tar han alldeles miste. Ingen gammaldags
+dygde- och kvinnlighetspredikant kan med rätta förebrå mig något på den
+punkten. I de avgörande ögonblicken är jag passiv och viljelös,
+tillintetgjord som en nyslaktad lammunge. Det kan Albert intyga.
+
+För resten har jag ju andra referenser: den andre. Jag tvivlade på mig
+redan då för Carlas skull och sa: jag är inte som andra. Men han sa: du
+är kvinna, bara kvinna, och _han_ måtte väl veta. Han hade allt
+betydligt mera plural erfarenhet än Albert. Så jag tycks vara något
+ganska särdeles, om jag än inte höjer mig till den dygdiga
+normalhustruns upphöjda plan.
+
+För resten har jag ju ett barn. Men doktorn tycker visst det är något
+fel med min moderlighet också. Ja, kanske det. Jag har aldrig förstått,
+att digivningen är något så himmelskt. När unga fruar talar om hur
+mycket mjölk de har eller inte har och om den är fet eller tunn, tycker
+jag det verkar rationellt skött ladugård. Och när Viveke hade ett degigt
+ansikte och sade la, la, bä, bä, tyckte jag inte att hon var världens
+skönaste och mest begåvade baby. Men jag trotsar vem som helst, som
+påstår, att jag inte älskar hennes själ lika högt som någon annan mor.
+Om jag ibland önskade henne döden, när hon var liten, är det väl bara
+ett belägg på mitt påstående, när jag vet, hur förfärligt livet är. Jag
+säger det till doktorn, men han svarar mig inget bestämt, så antagligen
+brukar inte älskande mödrar det.
+
+För övrigt älskade jag henne uppriktigt och med glädje, innan hon var
+född, för då trodde jag, att hon var en gosse, och att han skulle föra
+något slags frälsningsbudskap till människorna. Se, det kunde inte gå av
+för mindre.
+
+Jag gladde mig också i förväg över att få erfara födslosmärtorna. Det
+finns ju knappt andra, som kan mäta sig med dem. Och jag ville erfara
+allt som finns att erfara även av smärtan, annars tyckte jag, att det
+fattades något i min mänsklighet eller åtminstone kvinnlighet.
+
+Men när jag hade varit i helvetet på fjärde dygnet, kallade jag doktorn
+och sade, att om de inte hjälpte mig, skulle jag bita av mig
+pulsådrorna, och hur det gick med barnet gjorde mig detsamma.
+
+Då hjälpte de mig. Sen fick jag veta, att Albert under de dagarna suttit
+på restaurang och ätit biffstek med lök och snaps och druckit punsch
+efter och varit humoristisk just beträffande tilldragelsen, för
+herregud, det finns väl humor i den också, om man har ögon att se med.
+Och det har ju mannen. Albert håller styvt på hans överlägsenhet i det
+fallet, och efter den stunden håller jag med honom.
+
+När jag vaknade ur narkosen, och doktorn sa:
+
+— Fru Berglöf har fått en liten flicka, kände jag för att säga sanningen
+inte någon glädje. Jag visste ju att som kvinna var hon född till
+detsamma som jag. Jag ville inte se henne på flera timmar, och inte ens
+det där med mjölken kunde göra mig lycklig.
+
+Men sedan litet längre fram kom ju också min stund.
+
+Hennes lilla säng stod bredvid min om nätterna, och ljuset var aldrig
+släckt på sjukhuset. Hon hade inte börjat skrika ännu till vardagsbruk.
+Hon bara låg och såg med de underbaraste mörkblå barnaögon jag sett i
+ett litet vitt ansikte, ty hon var aldrig röd och fnasig som andras
+nyfödda ungar (pass på, nu liknar jag allt ändå de andra förblindade
+mödrarna). Men det var något särskilt, det är säkert. Hon har aldrig
+sett med sådana ögon senare, om inte nu i söndags, men då _vågade_ inte
+_jag_ se på henne.
+
+Där låg vi tysta i det vita, stilla rummet, jag som redan då var en
+jämförelsevis gammal människa, och hon som nyss hade kommit — varifrån?
+Jag hade inte tänkt på ursprungsorten, men nu såg jag tydligt i hennes
+ögon, att hon kände till en värld, som var främmande för mig. Hennes
+ögon var så klara, så lysande, så fulla av medvetande om ett liv, som
+inte jag kände eller som jag längesedan glömt bort. Det måtte vara ett
+lyckligt liv, en lycklig värld. Det lilla ansiktet var så stilla, men
+ögonen logo som åt lyckliga minnen, ett hemlighetsfullt vetande om vad?
+
+Kanske föds vi alla så, fast våra minnen fördunklas och dö. Kanske
+behålla de goda kvar något av sina minnen och det blir till vad vi andra
+kalla ”tro”. Viveke och jag tala sällan om sådant numera. När hon var
+barn och hade tappat bort sina himmelska minnen, var hon ibland rädd för
+döden. Det var jag, som fick trösta henne. Jag har ibland ryck, då jag
+är religiös. Lyckligtvis fick jag ett sådant ryck i det rätta
+ögonblicket. Vi klarade allt om döden och uppståndelsen och det som blir
+kvar i graven och himmeln, och det liv som levs där, och jag tror inte
+att Viveke har känt mycket dödsfruktan sedan dess. Numera går hon också
+ofta i kyrkan om söndagarna. Det är Albert, som vill det. Han har gått i
+kyrkan för det mesta, sedan han var barn, och han håller på att Viveke
+skall följa med honom, men jag tror inte, att de tala om religion.
+Albert är förfärligt rädd för döden. Gud vet, om han inte tror på
+helvetet. Det är väl därför, hän går i kyrkan.
+
+Vad mig själv beträffar minns jag inte, att jag som litet barn tänkte på
+vare sig döden eller Gud med fruktan eller förtroende. Det kom
+alltsammans i övergångsåldern. Och därför tycks det ju passa, som det
+står i en del böcker, att det hör ihop med den. Men jag vet inte ändå.
+Jag tog ju vid den tiden ett steg framåt i medvetande på alla områden,
+och så var det de yttre förhållandena, som trängde på och gjorde mig
+misstrogen mot livet. Det var fattigdomen som ruvade över oss. Det var
+fars kräftsjukdom, och min systers långa lidande och död, och mor
+släpade ut sig för att hålla hemmet tillsammans.
+
+Sedan dess har jag tyckt, ätt livet är så hemskt, att jag inte har vågat
+ta det på allvar. Jag har gått på frälsningsmöten ibland, men det har
+inte hjälpt. Det passar inte för vår släkt. Pappa var fritänkare fastän
+han läste Wallins psalmer ibland och grät, innan han gick in i
+dödsmörkret. Och mamma läste hela massor av predikningar de senare åren
+av sitt liv, jag vet inte hur hon stod ut med det. Men inte fick hon
+någon tröst. Till sist slutade hon också och tog till detektivromaner.
+
+Av mamma har jag hört ett och annat om min farfar, översten, och som
+litet barn har jag också sett honom, beundrat, fruktat och älskat honom.
+Han förde ett vilt liv i sin ungdom och fruktade varken Gud eller
+djävulen fast de voro allmänt erkända i Sverige på den tiden. Men hans
+mor var fransyska och uppfostrad i Voltaires anda, kanske det gjorde
+till.
+
+Farfar höll sig uppe, styv och rak och mäktig till slutet och vacker som
+en gud. Men efter hans generation har inte det gamla släktträdet skjutit
+några friska skott. Min far hade kvinnonerver. Jag minns honom skratta
+och gråta omåttligt, långt innan han blev sjuk, och han hade vita, mjuka
+händer, som aldrig arbetat på allvar, vare sig med penna, vapen eller
+verktyg. Vad gjorde han hela livet? Drömde och led. Inte är det värdigt
+en man, och ändå älskar jag honom.
+
+Jag har starka och hårda händer, fast Gud skall veta, att jag inte gjort
+eller gör mycket nytta. Men det är min mors seniga arbetshänder jag
+ärvt. Du lilla mor, du led, men du drömde inte. Du hade en mans mod,
+illusionslöshet och offervilja, hans behov att hjälpa och skydda de
+svaga och hjälplösa. Jag tror åtminstone, att en god man bör vara sådan.
+Jag vet inte. Jag har inte träffat någon.
+
+
+
+
+                                                               24 maj.
+
+
+Aldrig förr har det generat Viveke och mig att dela rum. Och nu gör det
+det. Att vi skall vara så trångbodda! Det är inte våra kroppar, som inte
+får rum tillsammans. Det är våra själar. Ibland tycker jag, att Vivekes
+själ fyller upp varenda kubikmillimeter, så att jag inte har plats att
+andas. Jag _känner_ henne bakom skärmen utan att se henne. Jag känner
+hennes tankar, men det är bara liksom deras yttersida. Jag kan inte
+tränga in i dem längre. Men jag erfar ett behov inför dessa ouppenbarade
+tankar att krypa ihop och bli en knapp, en synål eller en bandbit, som
+kunde kastas i en låda och låsas igen om. Och i stället känner jag att
+jag eller mina tankar och föreställningar sväller ut och tar
+proportioner så att de vill kväva _henne_. Hur skall det gå, vart håller
+vi på att ta vägen? Det har kommit så långt, att jag drar en suck av
+lättnad, då hon går till skolan. Ja, ty då lever jag. Jag gitter inte gå
+ut annat än till doktorn. När jag kommer hem frampå förmiddagen, sitter
+jag på balkongen och förnimmer tillvaron, det är en känsla av mig själv
+i samklang med universum. Det är doktorn, som är upphovet till detta.
+Jag som alltid tyckte att jag skorrade emot! Jag vet inte, hur han gjort
+det. Jag tycker att han ungefär behandlat min själ, som om den vore en
+enda ond böld. I den bölden har han ända till botten stuckit in en sond.
+Man kan kalla den sanningen eller psykoanalysen eller vad man vill. Och
+så har allt det otäcka i själen runnit bort. Nu är jag varken ond eller
+god längre. Det vore kanske en smula överdrivet att säga, att jag är
+nyfödd efter jag erfarit och vet så mycket. Men något har blivit nytt
+för mig, ont och gott har blivit nytt eller jag står i ett annat
+förhållande till det. Kanske kom vändpunkten den underliga dag, då han
+frågade mig, vad jag förstod med sinnessjukdom.
+
+Jag trodde, sade jag att det var upphävandet av kontroll.
+
+— Upphävandet av kontroll, det är frälsning, sade doktorn.
+
+Det var underligt, men jag tyckte plötsligt, att jag förstod, och det
+stämde alldeles överens med det som ”kvinnliga missionsarbetare” och
+Hedda Jern kallade frälsning, på den tiden, då jag höll mig till dem.
+
+Hedda Jern talade ofta på frälsningsmötena om hur man skulle släppa sig
+själv, uppge kontrollen och sjunka in i Guds kärleks hav.
+
+Det var flera, som gjorde det, efter vad de sedan vittnade på
+helgelsemötena. Och det kändes underbart, sade de. Men för mig gick det
+aldrig. Jag har visst hela livet gått och försökt lyfta mig själv i
+håret, och som bekant går det inte. När jag bröt mot sjätte budet, så
+skall ingen tro, att jag släppte taget i mig själv för det. Jag har en
+känsla av att jag förtog mig allra mest på lyftning då. Inte ett
+ögonblick släppte jag kontrollen. Det var som om jag hållit mig själv
+och hela universum. Jag kände det som om jag utförde ett slags oerhört
+hjältedåd, då jag trotsade världens dom och mina egna nedärvda,
+kvinnliga rättsbegrepp. Inte ens i kärleksförglömmelsens ögonblick tror
+jag, att jag helt tappade bort det medvetandet.
+
+Och alltsedan, antingen jag bemödat mig om att vara ond eller god, har
+den nervspännande kontrollen fortsatt. Men nu släppte jag den. Med ens
+eller småningom, jag vet inte. Jag kände, hur jag dråsade. Vart frågade
+jag inte efter, och det var bara skönt. Närmast var det väl till
+doktorns fötter, andligt talat. Där ligger jag nu, och där njuter jag
+den enda sanna kvinnolycka jag fått eller kommer att få i mitt liv och
+som jag med mina erotiska erfarenheter aldrig känt, men som fyllt och
+fyller millioner kvinnors liv från världens grundläggning. Kvinnan, som
+tar sitt bröd andligt eller lekamligt ur mannens hand, och som kysser
+denna hand också, då den slår. Ja, hos mig, vet jag ju inte, om det är
+primitiv kvinnlighet eller masochism.
+
+För resten tänker jag inte så värst mycket på doktorn, då jag sitter här
+på balkongen. Jag har annat att göra. Jag famnas av universum. Ja,
+ingenting mer eller mindre. Det är ju också den lämpligaste konceptionen
+vid min ålder. Annars är det allvarligt, och det är bara en omskrivning
+av min ovannämnda samklang med det hela. Jag förnimmer tillvaron som
+rytm, rytmen av manligt och kvinnligt. Det är grundtonen i alltsammans.
+Det är hög ande, men det är också blod och blodets makt, och jag förstår
+att just detta blod har jag hatat antingen jag gav efter för det eller
+reste mig mot det i trots. Nu gungar det min själ i sin böljegång. Jag
+är med som en droppe i havet, och jag är lycklig. När jag ligger i min
+vilstol, gör jag ofrivilligt en rörelse med mina händer. Handens insidor
+upp, halvslutna som skålar att mottaga. Det är nästan mer än en symbol.
+Solen flammar från den blå himmeln, fast jag ser den från bakgården. Den
+eviga skaparmakten sjunger sin segersång.
+
+
+
+
+                                                               26 maj.
+
+
+Samtalen med doktorn väcker upp så många minnen. I dag tänker jag hela
+dagen på madame de la Roque och ser hennes mörka, sorgsna ögon. Madame
+de la Roque bodde i Stockholm på Carlas tid, och om någon kunnat hjälpa
+mig mot Carla, var det hon, hon var så god, och jag älskade henne (obs.!
+med en ren kärlek), men jag berättade aldrig om mitt för henne. Stackars
+madame de la Roque sökte i stället ibland råd och hjälp hos mig.
+
+Samtalet med doktorn var detta.
+
+— Doktorn, jag står inte ut med att känna mig inför Viveke som en fallen
+kvinna för en sedlighetsfru.
+
+— Tror ni, att er dotter känner sig som en sedlighetsfru för en fallen
+kvinna?
+
+— O nej, det tror jag inte. Hon är alldeles för ren till det.
+
+— Där ser ni. Hur kände ni som ung flicka för er mor på det området?
+
+— Jag ... jag minns nu, att det fanns perioder under min uppväxt, då jag
+tyckte mig förakta henne för att hon inte var jungfru.
+
+— Det är det som kommer igen. Ni tror väl inte att det var er ”renhet”,
+som led den gången.
+
+— Nej, det var det naturligtvis inte. Det var tvärtom. Avsky = begär, så
+mycket har jag väl lärt mig. Men Viveke har aldrig avskytt det, tror
+jag, så det _kan_ gå bra för henne. Det kanske bara är det man avskyr,
+som är farligt. Vet doktorn, när människor är riktigt sedligt
+indignerade, tror jag dem alltid själva om det värsta. De änglalika är
+de mest toleranta.
+
+Det var då madame de la Roque dök fram i mitt medvetande.
+
+Jag har aldrig träffat en ”hederlig” kvinna, som varit så fördomsfri som
+hon och som kunde tala så oblygt om allt som hörde till den fysiska
+kärleken. Den otroliga orsaken kom man underfund med vid närmare
+bekantskap, och då föreföll den till sist både trolig och naturlig.
+Madame de la Roque var av en mild(?) försyn så inrättad att hon aldrig
+erfarit famntagets ljuvhet, men när det nu i alla fall hörde till hennes
+äktenskapliga förpliktelser, hon var hustru och mor, hade hon tagit för
+vana, berättade hon mig, att under de avgörande ögonblicken tänka på
+annat. Hon tyckte inte, att denna enligt hennes uppfattning groteska
+sysselsättning borde lägga beslag på hennes högre andliga förmögenheter.
+Jag minns, att jag undrade, om hon slog i sig italienska glosor eller i
+andanom studerade kontrapunkt vid de tillfällena, ty hon hade en
+vetgirig och bildningstörstande själ.
+
+När jag tänker efter, var hon nog ett ganska beaktansvärt fall för
+utredande av kvinnans könsliv. Hennes stora, mörka, beslöjade ögon
+utvisade inte alls, att hon älskade renlevnaden, och flera unga män
+blevo våldsamt förälskade i henne. Hon frågade mig, om jag kunde förstå,
+hur hon som var så kall, kunde tända sådana lågor. Och jag som den tiden
+ansågs ung och ogift, ehuru jag alltid har förstått det mesta på det
+området, svarade henne, att hennes ögon utan att hon visste det lovade
+ting, som hon aldrig skulle vara i stånd att ge. Hon grubblade en smula
+över mitt svar och sedan berättade hon mig en episod från sin tidiga
+ungdom. Hon hade varit förälskad i en ung man. Hon ansåg åtminstone nu
+att det kunde kallas så. Men på den tiden fann hon alltsammans
+oförklarligt. När den unge mannen kom in i rummet, bleknade hon och fick
+hjärtklappning. När han fattade hennes hand kände hon underliga
+sällhetsrysningar, och ett par gånger fick hon i hans närhet en smärtsam
+krampaktig förnimmelse i en del av sin kropp, som hon på den tiden kände
+varken teoretiskt eller praktiskt, men som hon nu namngav med ett
+blygselfritt leende. Den unge mannen gjorde henne aldrig något lekamligt
+närmande.
+
+Hon gifte sig ett par år senare, och mannen hade aldrig för ett
+ögonblick förmått väcka hennes sinnlighet.
+
+Vad skulle en nervläkare säga om henne? Förmodligen, att hon fått fel
+man. Hon brydde sig i alla fall aldrig om att skaffa sig någon annan.
+Det hör kanske till historien, att den hon hade var av sensuell läggning
+och hade lätt att göra erövringar på andra håll.
+
+Hon är visst död nu. Åtminstone är hon lam. Jag tycker jag ser hennes
+stora, mörka, brännande ögon, som tycktes fråga: Varför är jag till? Jag
+har aldrig bett om en roll i den här komedin.
+
+
+
+
+                                                               28 maj.
+
+
+Det förefaller nästan osannolikt, men det är icke dess mindre verkligt.
+Det är med ens som om det funnes alldeles för många män i världen, och
+jag har inte sällan tyckt, att de äro för få för mitt vidkommande.
+
+Först är det Albert. Han är ”ofrånkomlig”. Just nu tänkte jag inte
+mycket på honom, för jag var så upptagen av doktorn, och så plötsligt en
+vacker dag håller jag på att ramla över en annan. Ja, jag har återsett
+Knut. I djupet av mitt hjärta har jag nog tänkt, att jag skulle göra det
+en dag.
+
+Det är inte en Romresa från hans stad till min, och även om det vore det
+... Det är över aderton år sen nu ...
+
+Men det kom oväntat. Jag var på teatern med Albert och såg Tora Teje,
+och på mellanakten gick vi i promenoaren.
+
+Då med ens såg jag honom framför mig åt ena sidan med en annan herre.
+Han hade blivit mycket grå, annars var han sig alldeles lik. Han strök
+förbi mig med blicken, och jag kände, att han kände igen mig och blev
+förvirrad. Hälsa eller inte, tänkte han. Men vi är väl inte officiellt
+bekanta numera, och så vände han ansiktet åt den andre och talade högt
+och ivrigt.
+
+Jag kände, att jag ryckte till litet, och kanske blev jag en aning
+blekare.
+
+Jag hör ju gudskelov inte till de äldre damer, som ha hög färg.
+
+Jag tänkte bara: ”Vi är ju tvungna att mötas en gång till, när han går
+tillbaka. Jag får inte se åt det hållet.” Men han kom inte. Hur han
+försvann, vet jag inte. Kanske gick han in bakom kulisserna. Jag både
+ville och ville inte gå hem med detsamma. Jag tyckte, att om jag satt,
+så han inte såg mig, skulle jag vilja se på honom. Men som sagt han var
+spårlöst borta, och ibland undrade jag, om jag drömt.
+
+På natten låg jag bara och undrade, var han fanns, och jag började
+tänka, att om han var kvar i staden, ville jag träffa honom. Jag tyckte
+på något sätt, att det blivit en hafsig avslutning på vårt, vad skall
+jag kalla det — Viveke sade ”förhållande”.
+
+När Albert gick till ateljén dagen därpå, ringde jag till ett par
+hotell. Han bodde på Grand. Portiern ville koppla in till rummet. Då
+ringde jag av.
+
+Detta får Viveke aldrig veta, tänkte jag. Fast hon kanske skulle förstå
+det också. Jag vill ju inget ont. Sedan klädde jag mig i den nya
+vårtoalett, som jag skaffat mig för doktorn och gick ut i Kungsparken,
+den sidan dit Grands stora entré leder.
+
+Jag hade tur. Han kom snart. Jag gick bara rakt fram mot honom, så att
+han måste hälsa. Det enda hans ansikte uttryckte var förvåning, ja
+bestörtning.
+
+— Jag tyckte, att jag ville hälsa på er, sade jag, träffa er en gång och
+tala några ord.
+
+— Nej, det var då älskvärt, sade han. Skall vi ... han såg tveksamt åt
+hotellet.
+
+— Nej, vi går några steg här i parken, om ni inte har något emot det. Vi
+kan ju också slå oss ned.
+
+”Nu tänker han: fan ta alla efterhängsna fruntimmer”, tänkte jag.
+
+— Jag visste ni bodde här i staden, men jag tänkte aldrig, sade han ...
+Jag har en vän, som bor inte långt härifrån.
+
+— Ja visst, sade jag alldeles meningslöst. Så gick vi tysta några steg.
+
+— Du, sade jag sen. Det går inte att säga ni. När vi träffades sist i
+Gilleleje, fick du en dag ett brev, som talade om att en femtiårig dam
+just hade dött. Du berättade för mig, att hon hade varit din älskarinna
+tolv år tidigare, och att hon varit mycket vacker. Jag frågade dig om du
+inte sörjde över hennes död, och du svarade: Nej, icke ett spår.
+
+— Varför, sade jag?
+
+— Å, hon var ju redan gammal.
+
+— Vilket minne du har, sade han, och nu är jag så urgammal att även en
+femtioårig dam är jämförelsevis ung i mina ögon. Och du är då inte helt
+gammal.
+
+— Tack, jo, det är jag, jag är död, sade jag, och därför ville jag komma
+och försöka att få reda på något av mitt liv, till dess jag skall fram
+inför domen.
+
+— Har du blivit religiös? frågade han.
+
+— Jag vet knappt, om det kan kallas det, sade jag. Men du vet det där i
+Per Gynt, då han liknade sig vid en lök, som skalas av lager på lager,
+tills det blir intet kvar. Sådan känner jag mig nu. Det var väl bara ett
+skal det också, som mötte dig en dag, men också ett skal är väl något
+att räkna med, när det är så litet innerst, och därför ville jag ha reda
+på det. Sedan skall jag gå.
+
+— Jag förstår dig inte riktigt.
+
+— Tyckte du, att jag var äkta då eller falsk? Var det som jag ... jag
+... älskat dig?
+
+— Ja, det var det vid Gud.
+
+— Och inte som jag gjorde det som lek eller experiment?
+
+— Vad yrar du om? Du var då den allvarligaste lilla kvinna jag mött.
+
+— Var det sant det du sade, att du känt både himmeln och helvetet med
+mig, och var det meningen ... som ... som ett beröm? Eller var det något
+fel hos mig?
+
+— Det har jag inte en aning om att jag sagt. Fast, han såg på mig road,
+tyckte jag, det skulle jag nog kunna tänka mig. Att du var en satans
+liten kvinna, det har jag sagt mig mer än en gång sedan. Du hade små
+gyllene gnistor i ögonen, då du var upprörd. — Nej, om jag sade det, så
+var det ett obetingat beröm. En kvinna utan litet djävulskap är ingen
+riktig kvinna. Men i alla fall var det som rörde mig djupast hos dig
+ditt bottenlösa allvar, och så din naturlighet, för med all din
+förnumstighet och ditt grubblande emellanåt, kunde du andra stunder bli
+något av fullständigt primitiv kvinna, oberörd vildinna eller av menad
+...
+
+Hans röst hade blivit en smula upprörd. Vi hade rest oss från bänken.
+Han stod och gick några steg ömsevis och gestikulerade en smula med
+händerna, så gott det gick med käpp. Cigarren hade han kastat. Det hade
+kommit liv, till och med en smula eld i hans blick. Jag hade alltid
+hållit av hans ögon. De var havsvattenblå på den tiden och blicken så
+förbluffande oskyldig. Det havsvattenblå hade blekts bara helt
+obetydligt, håret som syntes litet vid tinningarna var silvergrått och
+lätt vågigt. Örnnäsan var lika imponerande som förr, och munnen doldes
+nästan av det grå skägget. Han är en stor, kraftig karl, men handen, som
+han gestikulerar med, darrar en liten smula. Jag undrar inom mig, om han
+ännu älskar kvinnor. Jag minns Gilleleje och den gamle Drachmann, som
+ännu levde på den tiden och hade en ung söt väninna — fast hon bedrog
+honom visst.
+
+Han stannar plötsligt.
+
+— Ja, jag har väl icke sårat dig? säger han.
+
+— Nej, visst inte, o nej!
+
+— Ja, så sätter vi oss igen, så, han tänder en cigarrett. Det var mig
+verkligen en glädje att träffa dig igen. Tillåter du, att jag säger dig
+en sak. Du är rentav vacker, distingerad, fast du är ju en annan än
+förr, och du klär dig utmärkt, bättre än då.
+
+Jag kommer att tänka på att toaletten har jag skaffat mig för doktorn
+och att jag kanske aldrig i mitt liv varit så väl klädd, och jag säger:
+
+— Om jag haft den rätta kärleken till dig, tror du inte att jag då också
+lärt att klä mig vackert för din skull?
+
+— Det var liksom inte din genre med klädstass på den tiden. Jag minns en
+gång, när du sprang längs stranden i Gilleleje med en blå
+bomullsklänning och utslaget hår. Det passade dig. Men du hade ju en
+annan sida också. Du kunde ha så underliga, sjuka ögon.
+
+— Ja, jag minns, att du sade det, och du sade mer än så.
+
+— Med de ögonen kan du gå under, sade jag, det minns jag väl.
+
+— Ja, du förstod mig du.
+
+— Men du har då icke ... det blev väl icke ... _då_ hade jag haft skuld
+mot dig, Ronny.
+
+”Dåre”, tänker jag, ”det var ju inte du, som förförde mig utan jag dig,
+och bakom allt stod Carla.”
+
+— Jag gifte mig ju. Det vet du väl, säger jag.
+
+— Ja, det giftermålet har jag aldrig förstått, säger han.
+
+— Var det så underligt?
+
+— Ja, från en sida sett, men å andra sidan, du var väl rädd för dig
+själv.
+
+— Ja, jag var väl rädd för mig själv. Och så älskade han mig. Det hade
+aldrig någon man gjort förr.
+
+— Du begärde nog också mycket, Ronny. Det var alltså han, som fyllde
+måttet? Och så blev du lycklig?
+
+— Jag har en dotter. Henne älskar jag ... så ... så ... Jag vet inte, om
+det är som en mor.
+
+— Hur skulle det annars vara?
+
+— Ja, jag känner inte riktigt all sorts kärlek. Men jag talade en gång
+med en man, som sade, att han älskade sin dotter med en fjärran, skygg
+förälskelse. Det tycker jag nästan, att jag gör, det är en mycket ödmjuk
+förälskelse. Jag skulle kunna krypa på knä på golvet fram till henne för
+att hon skulle lägga sin hand på mitt huvud och välsigna mig. Hon är så
+mycket bättre än jag.
+
+— Ser hon bra ut?
+
+Då tänker jag med ens på något fasansfullt: ”Knut och Viveke
+tillsammans”, och jag svarar inte ett ord. Det är som om han anade mina
+tankar, och han byter hastigt om samtalsämne.
+
+— Så ja, och så gifte du dig alltså, ett reguljärt, borgerligt
+äktenskap, och du trivs med det. Men nog har du kvävt mycket inom dig.
+Du skulle blivit konstnärinna. Du hade då anlag för scenen. ”La grande
+tragédienne” kallade jag dig, minns du? Och då hade du bara stått på
+stranden och läst upp Euripides för mig. Och så hade du skrivit ett par
+nätta noveller.
+
+— Det var bara för att jag var så olycklig, när vi träffades, som jag
+skrev noveller. Och vet du, teater spelar jag var dag. Det är ingen, som
+märker det. Så fint spelar jag.
+
+— Stackars lilla Ronny, säger han.
+
+Då ha vi med ens ingenting mer att säga om mig, och jag känner, att jag
+borde fråga om honom, men jag känner också, att det intresserar mig
+inte. Hans liv är mig alldeles likgiltigt. Han har barn, som inte längre
+äro helt unga. Kanske har han barnbarn. Jag minns, att jag en gång var
+svartsjuk på hans dotter, inte hustrun utan dottern, men det är ju så
+längesedan. Jag känner bara en viss fientlighet mot hela denna främmande
+familj, som jag trängt mig in i. Det besvärar mig på något sätt, fast
+alldeles blygselfritt, att de trampa denna jord. Jag frågar emellertid
+efter jag tycker artigheten fordrar det, om hans arbete och hans barn,
+men jag hör förstrött hans svar.
+
+Han duger ingenting till längre, säger han. Nej, naturligtvis. Men jag
+förstår, att han vill, att jag skall motsäga honom, och jag gör det. Så
+reser jag mig upp och räcker honom handen till avsked.
+
+Jag tycker, att han för att vara en stor, grov karl har en för mjuk
+hand. Det har jag alltid tyckt. Vad var egentligen meningen med mina
+hårda, starka händer? De borde ha härskat — över vad?
+
+
+
+
+                                                               2 juni.
+
+
+I går sade Viveke: ”Mamma, jag flyttar ut i hallen. Jag tror jag skulle
+sova bättre där än här inne, när det är så varmt.”
+
+Det klack till i mig. Hon hade känt som jag att vi måste skiljas. Med
+ens kände jag som om jag kunde skrika av smärta, och jag bet ihop
+tänderna.
+
+— Ja, det har du rätt i, Viveke, sade jag. Det blir nog bra för oss
+båda.
+
+Då kände jag, att Viveke blev rädd, och att det gjorde ont i henne
+också.
+
+— Mamma, har ... har jag varit dig till besvär eller så ... här inne?
+
+— Nej, käraste, hur kan du tro det! Bara det blir svalare, flyttar vi
+tillsammans igen. Då blev vi lugnare båda två, fast vi kände att vi
+bedrog varann. Vi hade i alla fall lämnat en bakdörr öppen för
+återtåget.
+
+På kvällen bar Viveke sina sängkläder och litet småsaker ut i hallen,
+sina läxor läser hon i salen, och Albert kommer så sällan längre än i
+dörren för att säga, att något är som det inte skall vara i huset, så nu
+har jag praktiskt taget privatrum.
+
+Ibland utnyttjar jag min frihet från besvärande vittnen till att sitta
+och se mig länge i spegeln. Knut sade ju, att jag var rentav vacker. Jag
+minns aldrig, att han sade mig just det, då vi träffades sist. Men jag
+vet inte, var han hade sina ögon nu. Mitt ansikte tål sannerligen inte
+klart dagsljus, och vi träffades ju ute en sommardag. Det är linjerna
+kring ögonen, det är trevligare att inte kalla dem rynkor, men de bidra
+antagligen att ge mitt ansikte karaktär. Det dröjde litet för länge,
+innan det fick det. Det berodde på att jag var fattig och rädd som helt
+ung. Då lär man sig att ”stryka bort ansiktet”, när man skall tala med
+folk, man tar det bara på sig igen, när man är ensam, och det är en
+skadlig vana, som det är svårt att lägga bort. Jag har aldrig kunnat
+förebrå Viveke på allvar en viss medfödd fräckhet parad med oskuld, som
+jag tror hon har från familjen Berglöf. Den kommer att hjälpa henne över
+mycket. Med den utrustningen hade jag kanske varit något annat nu än en
+gammal, oduglig kvinna, som sitter framför en spegel och söker ta bort
+sina rynkor med dyra hudkrämer, som inte hjälper. Men med min blyghet
+och mitt dåliga samvete kom jag ju ingen vart. Ja, mitt dåliga samvete!
+Varför hade jag det? Om mina förfäder på fädernet och mödernet skrivit
+intima memoarer, skulle jag sökt efter grunden i dem. Nu kan jag bara
+sitta och känna, att något var på tok från början ... var, ty det är det
+knappt längre. Jag känner mig fri och lycklig som jag kunde börja från
+början. Jag sörjer visst inte ens längre över Viveke, som håller på och
+glider ifrån mig. Är det sanning?
+
+Men börja, vad skulle jag börja med? Doktorn tycker visst också, att jag
+skall ta mig till något. Jag vet inte om han menar en ny kärlek eller
+ett nytt arbete. Ja, gärna för mig. Jag är ju inte skapad för
+kälkborgerlighet och engifte, men hur det är så skulle inte en älskare
+tilltala mig och antagligen inte jag honom.
+
+Då är det arbetet. Det borde väl vara något intellektuellt, men jag är
+ju fruktansvärt obildad. Jag har läst en mängd böcker, då jag hellre
+borde ha stekt köttbullar och sparat in en jungfru. Jag översätter
+följetongsromaner från engelskan, men än sen! Jag behärskar inte
+ordentligt ett enda ämne och mina försök att skriva noveller och
+deklamera i ungdomen var rena dilettantismen.
+
+
+
+
+                                                               8 juni.
+
+
+I dag talade jag med doktorn om det. Han lät mig hålla på en god stund.
+Det var min längtan i ungdomen att bli något, inte bara
+elementarskollärarinna eller sjuksköterska utan något mera särdeles.
+
+Det var en mera andlig längtan också efter ... Jag kallade det Gud. Och
+så misslyckandet på alla områden. Jag uppnådde ju varken frälsningens
+fröjd eller medlemsskap i Sveriges författarförening. Och nu till sist
+och ytterst är jag ju ingenting mer och ingenting mindre än en dålig
+mor. Hurdan jag är som hustru, vill jag inte ens tala om. Ja, som sagt,
+han lät mig hålla på längre än han brukar. Jag tystnade till sist för
+att hämta andan tror jag, för en kvinna i min ålder tystnar aldrig för
+att hon ingenting mer har att säga.
+
+Då gjorde doktorn mig en kort fråga:
+
+— Har ni någonsin nått kulmen?
+
+Jag var så i farten med mitt, att jag inte genast förstod. Jag fick
+först lov att kväva hela min pratflod. Det gick i alla fall fort. Den
+försvann som en källa i jordens tysta och djupa innandömen. Jag hade
+plötsligen inte lust att säga ett ord mera om all min jämmerliga
+dilettantism.
+
+Jag satt bara och stirrade framför mig, inte på doktorn, tror jag utan
+på hans bläckhorn.
+
+— Har ni någonsin nått kulmen?
+
+Han trodde visst, att jag behövde några förklaringar, men jag rörde
+avböjande på huvudet. Det var inte så längesedan jag läste allt det där
+om kärlekens berg- och dalbana och salighetens högsta tinnar, fast det
+ibland i praktiken är så obekvämt ordnat, att tinnarna inte nås av de
+två resenärerna samtidigt.
+
+När jag dröjde med svaret, trodde han visst slutligen, att det hos mig
+ännu fanns en återstod av prydhet. Nej, det är över, lyckligtvis! Det
+var så svårt på den tiden man inte kunde tala om Linnés sexualsystem
+eller alldeles nyfödda barn utan att känna, att man skiftade färg. Det
+är doktorn, fru de la Roque och den serbiska väninna jag förvärvade i
+Stockholm under krigsåren, som dela hedern av att ha gjort mig oblyg.
+Både den otillåtna och den tillåtna kärleken ha varit ganska
+betydelselösa därvidlag. Kärleken är egentligen oerhört konventionell.
+Om man sade en man, vad man ibland tänker under vissa ögonblick, skulle
+han krevera. Nå, det gör han ju ändå.
+
+Det var således inte precis blyghet, som gjorde, att jag inte sade de
+ord, som ändå lågo mig ända ute på läpparna. Det var inte ett svar, för
+svaret, tja, det kunde ju diskuteras. När når man den oemotsägliga
+toppunkten? I den fysiska geografien var det visst Gaurisankar, som var
+högst på min tid. Sedan ha de väl hittat på något annat. Varför skulle
+den amurösa geografin vara mera oomkullrunkelig? Nej det var bara en
+liten reflektion, som kom mig i tankarna, då jag förstod hans fråga och
+med strålande visshet kunde beräkna att mitt möjliga ”nej” skulle i hans
+ögon döma mig till en ohjälplig och evig dilettantism på alla livets
+områden.
+
+De enkla ord, som jag helt enkelt inte vågade säga var:
+
+Men tänk på Selma Lagerlöf och Kant, snälla doktorn.
+
+Ja, precis bara det. För om kärlekslivet har mysterier, som inte blevo
+dem uppenbarade, så blev de väl inte några ynkliga klåpare för det, och
+skall det verkligen betyda så mycket för vår andes växt att kunna nå det
+som den enklaste kanin gör med lätthet!
+
+Varför vågade jag inte säga min doktor, vad jag tänkte, lika litet som
+jag vågade säga det åt den förre, då han tröstade mig över klimakteriet.
+Ack, av samma skäl och därför att han är min avgud och är man och därför
+att männen äro oerhörda, enkla och osammansatta barn, då det gäller
+sexuallivet.
+
+Männen äro fallosdyrkare. Jag tror faktiskt inte att det är en enda så
+kallad ”normal” man, som inte är det, fast jag ju inte känner alla. Men
+jag vet ju också en del genom hörsägen.
+
+Det vore egentligen logiskt, om det vore kvinnan, som uppfunnit
+falloskulten, men jag har svårt att tro att någon kvinna vid förnuft och
+eftertanke, och det är det väl också tillåtet att ha i mellanakterna,
+ansett den där saken för något annat än ett enkelt, ändamålsenligt och
+nyttigt redskap.
+
+Men gossar börja tidigt känna en underlig vördnad, inte bara stolthet
+inför denna del av sin kropp, och män tala om den i högtidliga eller
+upprymda stunder ungefär i samma tonfall som spiritister om sina högt
+värderade och djupt vördade andeuppenbarelser.
+
+Min avgud skulle aldrig förlåta mig, om jag hånade och hädade hans
+avgud, ja, om jag bara log åt den. Man hinner med många hugskott på
+några sekunder, och på en av de där sekunderna förstod jag varför det
+gamla Österlandets kvinnor kunde prisa sig lyckliga över att bära
+slöjor. Bakom dem kunde de våga le åt sina män och deras avgud, även då
+de högtidligen knäböjde i hans tempel.
+
+När jag förstod, att det inte gick att dröja längre sade jag ett
+blygsamt och lågmält ”ja”, och vid det jag såg upp, märkte jag att min
+avguds stränga ansiktsuttryck mildrats och att det ännu fanns möjlighet
+för mig att göra karriär, om det nu var som diakonissa eller
+handelsresande.
+
+När jag kom hem den dagen och låg och solade och latade mig på
+balkongen, anammade jag inte universum, det roade mig inte längre. Jag
+tänkte vidare på den där famösa kulmen. Av vad jag snappat upp här och
+där i böcker vetenskapliga eller ej och av vad jag själv förstått, har
+jag den uppfattningen att kulmen mer eller mindre beror av teknik.
+Orientalerna lär inneha den tekniken till fullkomlighet. Kineserna sägs
+vara ena riktiga överdängare. Men den tekniken och dess resultat har
+inte de sista årtusendena åtminstone gjort dem till jordens herrar. Det
+har ju vi västerlänningar varit, fast vi varit mindre slundiga på det
+där speciella området. Men nu är vi visst också snart fullärda. Tänk
+vilken andlig kraft det måtte utveckla hos oss!
+
+Men nu börjar de små snedögda gulingarna att kräla väster ut. Nej, de
+krälar visst inte längre, de resa sig upp. De hotar oss. De tänker kasta
+oss ur härskarsätet. Den teknik, som nu intresserar dem högst är nog den
+västerländska krigstekniken. Och den teknik vi framför allt lärt av dem
+kan väl tyvärr inte med större fördel tillämpas i kanondundret.
+
+När jag hunnit så långt i mina betraktelser, kände jag mig ovanligt
+sedlig. Sedan märkte jag, att jag hade huvudvärk. Det berodde på solen
+som låg på balkongväggen och gjorde den glödhet.
+
+När jag varit inne i duschrummet och förfriskat mig en stund var jag
+varken strängt sedlig eller besvärad av huvudvärk. Vid en iskall
+lemonsquash bakom neddragna persienner kom jag apropå kulmen och teknik
+att tänka på en bild ur livet, som naturligtvis Jetty, min serbiska
+väninna berättat mig.
+
+Det var en medelålders änka, som mycket saknade sin man, men som hon var
+en något indolent natur, gjorde hon sig ingen brådska att anskaffa en
+ny. Det här gjorde hon emellertid: Hon lät shingla sig. När hårfrisören
+första gången behandlade hennes nacke med den lilla rakapparaten, blev
+hon drömmande. Hon kom snart tillbaka, och under nackrakningsproceduren,
+blundade hon, för hon var rädd att frisören, som personligen var henne
+hjärtligt likgiltig, i spegeln skulle få se uttrycket i hennes ögon. När
+hon gick, sade hon att hon skulle komma igen två gånger i veckan, för
+hon ville ha en verkligt välskött nacke.
+
+Till Jetty sade hon, ty till Jetty säger man allting, att hon beställt
+tisdag och fredag, ty det påminde henne om Adrian. Han hade vant
+henne vid de dagarna, och nackklippningen var en fullkomligt
+tillfredsställande ersättning. Om något skulle vara, föredrog hon
+nackklippningen, ty kvinnan är sådan, sade hon, att hon helst vill, att
+inte någon skall märka något, och det kunde väl ingen göra, när det inte
+var något, och ändå var det det.
+
+Och hon är ännu änka, sade Jetty, fast det inte har fattats henne anbud.
+Hon tror inte längre att en man kan göra henne lycklig. Och i min
+ungdom, fortsatte Jetty, hade jag en gift moster, som var missnöjd med
+sin man, men hon kände sig lycklig till kropp och själ, när hon fick
+sitta tyst och se på hur en medelålders dam av hennes bekanta, som hon
+sällan talade med och tyckte var löjlig, därför att hon hade glasögon
+och stora runda ögonglober, satt och ritade upp handarbetsmönster med en
+vit pryl. Och det kan då väl inte kallas osedligt, sade Jetty.
+
+Nej, jag skulle tro, att det inte kan det, men jag erfor inte någon
+varmare sympati för den gifta mostern. Hon är för ovanlig till och med
+för mig. Men jag tycker hon är lärorik, och hon stärker min tro, att
+allt på det där området egentligen är mycket oskyldigt, antingen det nu
+tar sig uttryck i smak för mönsterritning eller för det gamla vanliga.
+Vi människor ha behagat bestämma, att det är något avgrundsdjupt. Det
+kommer alltsammans av den manliga falloskulten. När man skapar en Gud,
+hör det också till en djävul och ett helvete. Och det har vi nu i
+rikligt mått.
+
+Jag bryr mig just inte om varken Gud eller djävulen längre. Jag tycker
+bara det är synd om dem, som lida, och jag bryr mig om Viveke. Jag
+längtar efter henne så svidande, på samma sätt, tycker jag, som jag
+långa tider av min ungdom gick och längtade efter Jesus, fast jag aldrig
+fann honom. Tänk att jag kan känna och längta så hett och svidande ännu.
+Tänk att jag inte är alldeles förhärdad.
+
+
+
+
+                                                              18 juni.
+
+
+Viveke har vänner. Hon är inte som jag, gudskelov, att hon inte är som
+jag! Hennes kamrater tycker om henne och somliga beundrar henne. Och hon
+har smak. De sötaste flickorna är hennes vänner. Jag tror för resten,
+att det är sådana som jag skulle valt att vara vän med, om jag haft
+kamrater, när jag var i hennes ålder. Det är flickor med fint stillsamt
+sätt och tankfulla ögon. Och gossar och unga herrar tycker alltid bra om
+Viveke. Hon har ett slags säker värdighet i sitt sätt mot dem, som jag
+förstår, att de finna tilldragande. Var har hon lärt allt det där! Jag
+har aldrig kunnat det. Till och med Albert säger, att jag är omöjlig i
+sällskapslivet, han som är son till en manufakturhandlande. Jag sitter
+bara i en vrå och ser på de andra fruarna och tycker illa om dem. Herrar
+_skulle_ jag numera kunna tala med, men de ha så litet att säga till
+mig. Men nu var det om Viveke. Hon är bortbjuden i sommar till sin bästa
+vän och klasskamrat Kajsa Vinge på Ribbeholms herrgård. De skall fara i
+nästa vecka, och nu håller vi på och styr med Vivekes kläder. Jag skäms
+för min fina promenaddräkt, som jag skaffade mig för doktorn och spelade
+teater i för Knut. Jag ordade för att Viveke skulle ha något liknande,
+men hon säger, att det är onödigt på landet. Hon har sin lösa
+shantungrock och en regnkappa, och så har hon fått tre tunna, ljusa
+klänningar. Vad min Viveke är vacker, när hon står framför spegeln och
+provar dem! Hon är så fint skär på kinderna, och hennes långa, mörka
+ögonhår skuggar ögonen så att de se svarta och hemlighetsfulla ut, fast
+de egentligen är blå. Om det var jag, som var ung och reste till
+Ribbeholm, skulle ingen bli kär i mig, men jag tror, att någon blir det
+i Viveke. Jag är däremot inte säker, att hon blir kär, men det skulle
+jag ha blivit, om inte annat i stalldrängen, fast jag inte hade talat om
+det för någon, minst honom förstås.
+
+När Viveke reser, blir jag fasansfullt ensam. Jag reser inte, varför
+skulle jag resa! Albert far till Vargön och fiskar. Om han trivs med
+det, stannar han en månad. Det finns väl alltid några mer eller mindre
+unga damer, som han kan göra lyckliga, relativt naturligtvis. Gud skall
+veta, att jag unnar dem det. Men jag unnar dem också, ett halvt dussin
+är det ibland, som tävlar om att bära hans metmask, och äta hans
+praliner, och som säger att herr Berglöf är den noblaste personlighet de
+träffat och dessutom så rolig, hans fru måtte aldrig ha tråkigt. Ja, jag
+unnar dem att råka ut för hans vardagshumör bara en enda gång, då han
+förlagt sin nyckelknippa och tror, att det är jag, som tagit den. Jag
+har ju aldrig varit riktigt regelbundet gift med någon annan än Albert.
+Det skulle verkligen vara av intresse att veta, om han är ett undantag
+eller en regel som äkta man. Pappa var i alla fall inte sådan, det minns
+jag. Men vi hade inga manufakturhandlaranor. Det är onekligen en ursäkt
+för Albert. Jag tänker alltid, när bodherrar är utsökt artiga, att de
+måste ta igen det genom att svära, när de kommer hem. Deras mänskliga
+natur skulle inte härda ut annars. Och Albert måste ju vara älskvärd på
+ateljén.
+
+
+
+
+                                                              20 juni.
+
+
+Var kväll sedan Viveke flyttade ut i hallen har jag tänkt: ”Skall hon
+inte komma snart och krypa till mig i bädden, som hon brukar, när hon
+har något att tala med mig om eller när bara lusten faller på henne.”
+Jag har lyssnat ibland med hjärtklappning till vartenda ljud från det
+hållet, och jag har borrat ned huvudet i kudden och jämrat mig i ångest
+vid tanken, att hon kanske aldrig mera kommer.
+
+I går kväll mera kände än hörde jag hennes bara fötter över salsgolvet,
+och så viskade hon bakom dörren: — Mamma!
+
+— Viveke! och så var hon där i mina armar.
+
+Hon kände visst, hur mitt hjärta bultade:
+
+— Är du inte bra, mor?
+
+— Visst är jag bra ... jag trodde bara ... nej, jag trodde ingenting.
+
+Jag kramade henne. Tänk att åter känna hennes unga, lena kropp, som
+doftar liv och vårblommor mot min gamla, vissnande. Men hon förnimmer
+inte min ålder. Hon känner intet annat än att jag är mor nu igen, det är
+trygghet och ro. Hon har ingenting att säga just nu, och det är bäst så.
+Jag känner, hur hon faller till ro med huvudet mot min arm, och jag vet,
+att Viveke är min för alltid.
+
+Jag tänker: ”att vara mor, det är något så underbart att det har tagit
+mig sjutton år att fatta det, om jag ens gör det nu”. Jag tänker
+tillbaka på den tiden, då jag bar henne i min kropp. Jag kom då att läsa
+en bok eller vad det var för något litet äckligt skrivalster av en man.
+Det stod där, att om det vore något bevänt med kvinnans själsliv, skulle
+hon erfara underbara känslor den tid hon bar sitt barn.
+
+Jag tyckte själv att det ingenting var bevänt med mitt själsliv, ty jag
+erfor ingenting annat än att jag ofta var hungrig och så ett och annat,
+som var ännu mindre angenämt. Tror en man kanske, att han skulle ha
+finare nerver att känna andligt med, om han kunde tänkas i samma
+underliga belägenhet!
+
+Nej, det där stora, som skulle kommit mig att erfara underbara känslor,
+det var helt enkelt så stort, att det blev ofattbart.
+
+Och det var nästan detsamma, när barnet nyss var fött. Jag kunde ligga
+och se på det och tänka, att det ändå inte var helt verkligt, antingen
+var hon inte ett riktigt barn eller också var hon någon annans, för jag
+kunde inte vara mor till ett riktigt barn, inte jag, inte jag, alla
+andra, men inte jag.
+
+Och den tanken ville inte lämna mig på flera år.
+
+Jag talade om den för Albert.
+
+— Jag vet inte, var Viveke har kommit ifrån eller hur hon har kommit.
+Jag kan inte fatta det, sade jag.
+
+Albert förstod mig inte alls. — Jag tycker, att du har ganska stor
+anledning att veta det, sade han, och så gick han igenom det lilla vi
+verkligen visste. Han vidrörde med en viss stolthet sin egen flyktiga
+del i saken, män är ju så underliga, och han var vänlig att också ge
+sitt erkännande åt mina vedermödor — liksom om allt det där kunde
+förklara undret Viveke.
+
+Nej, Viveke är inte något slags hopskarvning eller uppkok på Albert och
+mig. Hon är alldeles ny. Vi fick ju den äran att ge henne namn. Albert
+gick med på efter något betänkande att hon fick heta Viveke. Sedan vet
+jag inte mycket mera än kläder och mat, som hon har från oss, och att
+jag tvättade och badade henne så mycket det första året, att jag blev
+nästan trött.
+
+Naturligtvis lärde hon sig som barn några av våra mest iögonfallande
+olater. Hon kunde gräla som Albert och tjura som jag. Jag både skrattade
+och grät, när hon liknade oss för slående. Jag lärde mig av det, men jag
+kunde ju inte gärna säga henne, att hon inte fick vara som sina
+föräldrar. Hon är det inte längre, gudskelov! Hon upptäckte snart nog
+själv, att det var galet och lade bort det. I skolan har hon ju lärt en
+del utom ur böckerna, men om hon också någon tid har apat efter en
+kamrat eller dyrkat en lärarinna, har hon ändå aldrig upphört att
+innerst vara Viveke. Jag är så glad, att jag fick det namnet åt henne.
+Det är mjukt och hemlighetsfullt och starkt alldeles som hon. Vivekes
+styrka sitter djupt nere i själen, men man förstår, att den finns där,
+bara man ser hennes lilla fina och obstinata näsa.
+
+Och hela denna underbara Viveke vilar på min arm i sitt lilla fina linne
+av skär moll med krämfärgade spetsar. Jag har sytt det åt henne. Hon har
+ju inte tid för skolan, men hon tycker om vackra underkläder, hon tycker
+om allt, som är vackert. Med sjuttonåriga Viveke i mina armar är jag
+äntligen fullt och helt mor. Men det är bara försköning, skrymteri eller
+missförstånd att kalla den kärleken altruistisk. Som mor är jag också
+ett slags älskare till min dotter. Jag lever av hennes genkärlek. Jag är
+öm och svartsjuk om hennes kropp och själ. Men vad vet jag egentligen om
+allt det där, som döljer sig i det lilla rosafärgade nattlinnet, det där
+som jag kramar så hårt, vad vet jag, fast jag synat det i detalj år
+efter år med glädje över friskheten hos var lem? Vad vet jag, vad hennes
+sinnen och nerver ha anat och förnummit av kärleken! Vad vet någon mor
+om det, minst de oblyga och ogrannlaga, som tränga sig på sina döttrar
+med dumma och plumpa råd och varningar, som bara visa deras egna fula
+själar!
+
+Nej, jag får inte låta svartsjukan ta överhand. Jag måste lämna Viveke i
+fred. Men när hon kom så här till mig, är det inte ändå något hon vill
+säga mig? Är det bara mina armar, min varma moderskropp hon behöver, är
+det inte något av min stackars skrynkliga och tilltrasade själ, som
+borde ha varit fri och stark och skön för hennes skull? Hon känner mig
+ju, ack, hon känner mig visst bättre än jag henne, och ändå har hon
+kommit.
+
+Till sist talar hon:
+
+— Tack, mor! säger hon. Tack ... för allt!
+
+Tårarna stiga upp i mina ögon och rinna ner i Vivekes hår. Det går inte
+att hejda dem.
+
+Men hon fortsätter:
+
+— Du har kanske undrat på mig den sista tiden. Du har kanske trott att
+jag ... att jag ... dömde dig. Men det gjorde jag aldrig. Det var bara
+det, att det liksom kom något nytt in i själen, och det rörde om i allt,
+som fanns där förut. Det fräste och bubblade och det blev grumligt
+alltsammans. Ja, jag uttrycker det kanske underligt, men jag kände det
+så, och jag kände inte igen mig själv. Nej, jag dömde dig aldrig, jag
+var bara skakad, och jag tänkte: ”vart är jag på väg?” Men småningom
+kände jag, att det klarnade. Det är kanske något inom mig, som har
+blivit olika, kanske har jag vuxit litet, kanske har jag förlorat
+någonting, men jag vet, att jag har vunnit också. Det är alldeles klart
+och lugnt nu, mor, och det hade inte gått utan dig.
+
+Jo, du har hjälpt mig, mor. Du har hjälpt mig bäst genom att låta mig
+vara i fred. Tänk bara, om du hade varit ängslig och försvarat dig! Det
+hade jag inte kunnat lida.
+
+Ja, jag skulle inte röra vid det. Jag förstår ju, att det gör dig ont,
+men det gör dig ont också, om jag tiger.
+
+Jag vet inte, hur jag kom att tänka på en sak just nu. Men jag tror inte
+du älskade mig så där förfärligt mycket, när jag var riktigt liten. Jag
+kände det på mig, och jag sprang mest till pappa, när det gällde något.
+Jag såg på dina ögon, att du kritiserade mig, och det gjorde aldrig
+pappa på allvar, inte en gång, när han gav mig smäll.
+
+Jag har tänkt sedan på den där kritiken, som jag kände, fast jag inte
+kunde ge den namn, och som gjorde mig litet skygg för dig. Jag tror, att
+den gällde lika mycket dig själv som mig.
+
+— Ack ja, visst gjorde den det.
+
+— Och det var hur skall jag säga din självkritik, som gjorde dig
+misstänksam mot mig. Men när jag blev så stor, att du började kunna tala
+med mig på allvar, gick misstron bort. Jag kände det så åtminstone. Vad
+du var ovanlig då, mor, det förstår jag nu, när jag tänker på de andra
+flickorna. Jag har länge vetat mycket mer om kärleken än de, eller jag
+har vetat det på ett annat sätt.
+
+Jag undrar ibland, hur länge jag har vetat det. Ibland har jag nästan
+trott, att jag visste det, när jag föddes. Men jag vet förstås, att det
+var du, som började att tala med mig om hur småbarn kommer till världen,
+när jag var så liten, att jag har glömt det nu. Och o, all din andra
+förståelse, som gör, att jag inte har en smula gift kvar i min själ,
+inte en smula fruktan för sådant, som gör somliga andra flickor och
+gossar rädda och sjuka till kropp och själ.
+
+Det är väl egentligen underligt, att jag inte också tog det där du sade
+riktigt lugnt ända från början ... men jag är ju ändå så ung, ser du,
+jag är ju så ung ...
+
+Viveke tystnade och kramade mig så hårt, att det nästan gjorde ont. Jag
+hade slutat upp att gråta, och nu kände jag, att hennes tårar rann.
+
+— Nej, det var inte underligt, sade jag. O, Viveke, vad jag önskar _för
+din skull_ att jag hela mitt liv hade älskat bara en enda!
+
+— Tänk, vad du är sann, mor, sade hon. Jag kände, att hon kämpade mellan
+skratt och gråt nu. Du önskar det för min skull, inte din egen.
+
+Jag satte mig upp och strök varligt hennes hår.
+
+— Ser du, Viveke, sade jag, det är som om jag inte kunde önska något för
+mig själv längre, bara för dig ...
+
+Men i detsamma jag sade det, kom det för mig, att _det_ ändå inte var
+riktigt sant. Men om jag önskade, vad önskade jag då? Jag gamla,
+dåraktiga kvinna kunde inte säga det ens till mig själv.
+
+
+
+
+                                                              12 juli.
+
+
+Det var min lögn till Viveke, som kom det att vakna, och nu tänker jag
+bara på Elis. Men det måtte väl ändå vara det oskyldigaste jag har
+upplevat. Vi har ju inte ens kysst varann. Men att jag inte skulle kunna
+önska och längta för mig själv längre ... å nej, så långt har jag inte
+hunnit.
+
+Albert och Viveke for båda åt var sitt håll i förmiddags, och Lina har
+semester, så nu måtte jag väl ha utrymme ... även för mina drömmar.
+
+Om jag kunde beskriva det som det var utan att berätta ålder och namn
+skulle det likna en konfirmands vårdröm. Den fina sortens vårdrömmar,
+det vill säga de oskyldiga drömmas i början av april och inte i maj.
+
+Det var förra året vi träffades sist, och det var vid påsken. Jag
+visste, att han skulle komma, och jag gick hela tiden i väntan.
+
+Finns det något så vackert och stilla som veckan före påsk? Det är som
+det fölle ett återsken av det över människorna, även om de inte har
+något vackert annars. Det är då jag slår upp balkongdörren och börjar
+ordna med jorden i mina blomsterlådor, och jag står och lutar mig mot
+räcket och kisar mot solen. Och så sätter jag påskliljor och narcisser i
+vaserna, och jag känner mig god och förlåtande mot mig själv och alla
+andra, vemodig och resignerad inför livets korthet, dödens visshet och
+evighetens längd. Det har varit så ända sedan jag slutade att känna mig
+ung, ty då var även den tidiga våren förfärlig, kanske det förfärligaste
+av allt, men det är så längesedan nu.
+
+Ja, och så går jag där och drömmer om Elis. Jag är så mild och god mot
+Albert och Viveke, men jag ser dem knappt. Jag köper hem ännu flera
+påskliljor och ännu flera narcisser, det finns knappt plats för dem
+längre.
+
+Nu sitter Elis på tåget, tänker jag. Nu far han genom djupa skogar, där
+det ännu ligger snö. Nu kommer tåget ut på slätten, där åkrarna ligger
+svarta och dikena står fulla av vatten. Han sitter i kupén och vänder
+bladen i en bok med sina vita händer, så ser han upp, men jag vet
+knappt, om han ser ut på landskapet. I hans litet vissna ansikte glänser
+och strålar hans blå ögon som om han såg syner. Det gör de, när han
+läser vackra böcker, och han läser alltid vackra böcker i fina band. Han
+är fint klädd också, utanpå och under. Han har lilafärgade pajamas. Jag
+har inte sett det. Det har Alli sagt. Tänk nu är jag så god och mild,
+att jag säger Alli och inte Albert, alldeles som jag gjorde, när vi var
+nygifta. Det är för att jag återupplever den där påsken med Elis. Elis
+bor på ett fint hotell med mjuk matta i vestibulen. Det låter kanske
+bondaktigt att berätta det, men jag går verkligen inte var dag på
+riktigt mjuka mattor, som man sjunker ned i. Vi har inte kunnat sträcka
+oss längre än till en Wiltonmatta i herrummet, och jag känner mig
+faktiskt socialt höjd och upprättad genom Elis. Ja upprättad, ty min
+farfar red över blomsterrabatter och slängde ut hela middagsbord genom
+fönstret, då han tyckte maten inte var fin nog på huvudstadens största
+restaurang. Elis är inte fin på det sättet, lyckligtvis, men han
+härstammar inte heller från adliga officerare utan från en mängd
+generationer av borgerliga apotekare. Jag tror, att hela den oändliga
+mängden av prydligt trillade piller och noggrant vägda milligram, som
+han har bakom sig i tiden är grunden till att han är så sirlig och
+minutiös. Kanske, att de gamla apotekarna också för länge sedan voro
+alkemister och idkade umgänge med dolda krafter på ont och gott, det gör
+också Elis, ett intelligent umgänge naturligtvis, inte rå trolldom. Han
+är mystiker och talar med mig om ”väktaren vid dörren” och den heliga
+Teresia och Huysmanns. Han älskar katolicismen och medeltiden och dess
+rena lågande hjärta, som under tårar brände häxorna och Gilles de Ray
+för att frälsa deras själar.
+
+Jag som alltid haft svårt att tro, tycker det är omöjligt att låta bli
+det, när Elis talar. Kan någon kvinna egentligen motstå en dyrkad mans
+predikan? Det märkte jag väl, när jag gick var dag hos doktorn, hur
+mycket jag än vred mig och försökte göra motstånd. Nu är han borta på
+fjorton dagar, och det är därför jag har tid att andas. Men skall jag
+vara uppriktig mot mig själv, är det för att träffa honom igen, som jag
+sitter här ensam i staden på min soliga balkong och blir underlig och
+tung i huvudet.
+
+Men nu var det Elis och påsk, inte sommar ... det var påskafton mot
+kvällen. Jag stod och såg genom fönstret upp mot den violblå himmeln,
+och mitt hjärta var fyllt med en jungfrulig längtan. Jag menar med en
+jungfrulig längtan, då man inte precis vet, vad som skall drabba en, men
+hoppas det värsta. Och med Elis vet jag ju ingenting. Min själ bävade,
+då det ringde på tamburklockan, ty jag kände ju, att det var han. Jag
+tyckte, att jag var femton år.
+
+Sedan sutto vi där Alli och Elis, Viveke och jag. Jag talade bara litet.
+Först fick Alli tala nästan ensam, som han tycker bäst om, och Elis log
+sitt fina, milda och underfundiga leende. Ibland sade han några ord till
+Viveke, som svarade stilla under det hon såg på honom forskande med sina
+klara, allvarliga ögon. Viveke känner inte Elis mycket.
+
+Vi satt i ljusringen under taklampan kring det dukade bordet. Man skall
+sitta med sin vän vid ett festligt bord. Duken av gammalt damast skall
+lysa silkevit, silver och kristaller skall blänka och gnistra, blommor
+skall prunka och dofta. Men om man skall äta är en annan sak. Jag vet,
+att finkänsliga män inte känna sig hänryckta av att se sin älskade äta
+rostbiff med strykande aptit. Knut nämnde något i den riktningen åt mig
+så där i allmänhet, men jag kände mig ändå aldrig upplagd att svälta av
+kärlek till honom, och Albert och jag har det aldrig så trevligt, som
+när vi äter en god middag tillsammans, men med Elis tycker jag på något
+sätt att det inte passar med materiell föda. Själv äter han litet och
+liksom tankspritt, men han dricker gärna, ja, tyvärr alltför gärna. Jag
+känner hans älsklingsvin, och jag skaffar hem det var gång han kommer,
+det är ju inte ofta, om det också skall ta ett stort hål i
+hushållskassan. Jag dricker bara litet av det, och jag äter nästan
+ingenting. Jag passar bara på att de andra ha mat på faten och att
+serveringen går lugnt och snabbt.
+
+Småningom sinar Alberts ström av ord en smula, därför att den inte röner
+någon uppmuntran, och det blir korta pauser i samtalet. Det är som om
+den blå vårskymningen smög in i rummet mellan de öppna gardinerna och
+viskade hemligheter. Elis, som mest suttit med ögonlocken sänkta, tunga
+ögonlock, som tycks vilja falla igen, ser upp en och annan gång helt
+hastigt och fäster blicken, en blå, blixtrande blick ett ögonblick på
+Albert. Jag vet inte, om Albert märker det, han märker sällan, vad andra
+än han själv gör eller säger. Albert har själv något flackande och
+osäkert i blicken, utom, när den är stel av trötthet eller sprit, ibland
+förr var det visst också någon gång av kärlek. Men Elis vill han avgjort
+inte se på. Jag sitter och betraktar dem ömsevis och tänker: hata de
+varann och varför, ja varför hata de varann? De var vänner förr, men
+kanske var deras vänskap mera tillfällig och påtvingad än deras hat
+eller ovilja nu. Elis’ far var apotekare i den staden där Alberts hade
+manufakturhandel och Albert och Elis var klass- och studentkamrater och
+låg ett par terminer i Uppsala tillsammans. På den tiden var Albert den
+blivande store målaren och inte en konstnärlig fotograf, vars
+konstnärlighet knappt nått allmän uppskattning. Naturligtvis tyckte han,
+att han var mycket förmer än Elis, och Elis lät honom tycka det. Elis
+skulle aldrig med berått mod ta en människa ur en villfarelse som hon
+älskade, även om villfarelsen kunde kosta människan livet. Det hör till
+Elis’ finhet. Och den här villfarelsen gjorde ju ingen något ont. Jag
+tror att Elis ibland hade ett stillsamt nöje av den.
+
+Nu misstänker jag ibland, att Albert känner sin underlägsenhet, och att
+det är det, som gör honom ursinnig, för inte bryr han sig väl om att jag
+dyrkar Elis? Men Elis’ överlägsenhet är inte alls utmanande. Han har en
+liten tunn och lågmäld stämma och han har bara skrivit en liten tunn bok
+om Spinoza, som nästan ingen har läst. Varför skulle han skriva en tjock
+bok om Spinoza eller om någon annan eller egentligen någon bok alls?
+Varför skriver man egentligen böcker, när man inte kan skriva oerhörda
+böcker, säger Elis? Det gör man bara av tarvlighet eller för att
+förtjäna bröd, och som inte Elis behöver förtjäna bröd, säger han att
+hans bok om Spinoza är tarvlig. Jag vet förstås att både ärkebiskopen
+och professor Stöök ha berömt den, men för Elis’ känslor betyder det
+ingenting. Men han är inte känslolös. Han tycker om blommor och katter,
+inte hundar, människor med förfinat själsliv tycker inte om hundar, det
+gör bara klumpiga och barnsliga människor, och han tycker om sjuka barn.
+De friska inge honom ett visst obehag. Jag gömde alltid undan Viveke så
+gott jag kunde för honom, då hon var liten.
+
+När Elis liksom mattat ut Albert genom sin tystnad, börjar han att tala
+mjukt och stillsamt som han brukar. Hans vita, smala händer röra sig. En
+diamant på hans vänstra ringfinger flammar, kastar små regnbågskaskader
+av ljus då den beskriver bågar kring de levande ljuslågorna på bordet.
+Är det med beräkning han rör händerna så? Njuter han själv av deras
+vithet och ädla form och diamantens flammande färglek? O, Elis, hur kan
+jag pejla ditt djup eller din grundhet! Jag ser dig bara där borta på
+andra sidan bordet mot skuggornas bakgrund som ett slags
+andeuppenbarelse, jag ser ingenting annat, inte Albert, inte Viveke. Jo,
+jag ser att allt på bordet, som inte passade Elis äntligen är borta, där
+finns bara blommor, som dofta och solfärgat vin i glasen.
+
+Han berättar om böcker, sådana där oerhörda böcker, som är de enda, som
+borde läsas. Viveke går in till sig, och Albert ser uttråkad ut och
+säger en och annan spydighet.
+
+När Elis går, följer jag honom till dörren, och han ler ett litet milt,
+vemodigt leende.
+
+— Jag tycker vi har mycket att tala om med varann, säger han, vi skall
+träffas igen.
+
+— Ja, säger jag. Kommer du i morgon?
+
+— I morgon, nej, vänta mig inte i morgon, säger han och vickar litet på
+huvudet just i dörren. I morgon _finns jag inte_.
+
+Påskdagen går jag ändå och undrar, om han inte skall komma. Vad har han
+egentligen för ärende här i staden om inte att träffa oss ... mig? Vem
+är han i grund och botten? Känner jag honom? Själv säger han, att han är
+en dålig människa. Han har aldrig varit gift, och Albert säger, att han
+inte ens varit kär. Jag tror att han är annorlunda än andra män. Men han
+känner i alla fall tillgivenhet för mig, och jag är kvinna ... eller är
+det Carla nu igen? Men jag ville kyssa Carla, och jag känner mig inte
+ens frestad att kyssa Elis. Inte den minsta lilla vidröring av hans hand
+är mig av nöden för att känna mig lycklig i hans sällskap. Nej, jag kan
+inte tro, även fast jag tror, att han vill det, att han är lastbar. Den
+lastbarhet han vill erkänna i svävande och obestämda ordalag är för
+övrigt inte den opassande utan den allmänliga manliga svagheten för
+Venus Vulgivaga. Vad skall jag tro om min vän? Elis bor för det mesta på
+landet på sin egendom. Det förefaller ju ganska antagligt, att han
+ibland reser till en jämförelsevis stor stad för att sköta sina
+débaucher av vad slag de nu kunna vara.
+
+Ibland under denna påskdag flyger genom min hjärna en tanke, att jag
+kunde gå till hotellet och söka honom där. Skulle det ge mig klarhet?
+Det förefaller mig mest troligt, att jag skulle finna honom i hans säng
+med en tömd konjaksbutelj på nattduksbordet, men vad visste jag mera för
+det? För resten skall man inte gå till herrar på hotellrum alldeles
+oavsett sedlighetssynpunkten. Det är något snaskigt med herrar på
+hotellrum: kringströdda klädespersedlar, hängslena ringlande på golvet
+som en orm, krage och manschetter med solkiga kanter, ett sömnsvullet
+ansikte, dagenefterstämning, hu! Nej, det fick jag då nog av, när jag
+var tillsammans med Knut, och Elis skulle aldrig förlåta mig, om jag såg
+honom sådan, inte ens för de lilafärgade pajamas’ skull.
+
+Men med ens får jag för mig, att Elis ligger där ensam och gråter,
+gråter så där bittert och kvävt, som en man kan gråta, och då tycker
+jag, att jag är hans mor, och jag ville springa dit genom alla gatorna,
+som aprilregnet gjort våta, genom alléerna med brungröna, klibbiga
+knoppar, genom vestibulen med den mjuka mattan. Jag ville vagga hans
+huvud i mitt sköte, smeka hans hår och gråta med honom ... men
+naturligtvis betvingar jag mig, och dagen går långsamt, medan
+aprilregnet knäpper mot fönsterrutorna, narcisserna i vaser och skålar
+få en börjande dödsdoft, och jag känner ett ljuvt vemod.
+
+Annandagen ringer telefonen festligt, glatt. Jag vet i förväg, att det
+är han. Ja, det är Elis’ röst:
+
+— Hallå! Är det Ronny?
+
+— — — — — — — — — — — — —
+
+— Vad jag gjorde i går! Idkade självkännedom.
+
+— — — — — — — — — — — — —
+
+— Nej, det var inte uppmuntrande. Det är det aldrig ... Men hör du, är
+du färdig om en halvtimme? Jag kommer med bil och hämtar dig.
+
+— — — — — — — — — — — — —
+
+— Jag kan inte tänka, att det skulle vara omöjligt för dig att göra dig
+lös ett par timmar ... annars väntar jag ... så länge du vill ...
+
+Det är bara för att spara min glädje, som jag skjuter upp till senare på
+dagen, bara för att njuta försmaken ännu några fattiga timmar.
+
+På kvällen sitter vi två på en restaurang med jazzmusik och dansande par
+mellan borden.
+
+— Livet är underbart och förfärligt, säger Elis.
+
+Tänk en femtiofemårig man, som säger de orden med en röst, som darrar av
+undertryckt rörelse.
+
+— Ja, säger jag, men jag har nästan upphört att känna det. Jag minns
+bara, jag lever inte.
+
+— Livet blir allt underbarare med åren, säger Elis, och synden blir mera
+fruktansvärd. Tänk på problemet synd och ånger. Man måste synda, man kan
+inte undgå det, och tänk på ångerns ohyggliga pina.
+
+— Ja, man måste synda, säger jag. Jag har accepterat synden för länge
+sedan för mig själv och andra. Men sedan jag gjorde det, har jag slutat
+upp att ångra. Jag skulle ångra ... om jag ... inte hade syndat ...
+nästan viskar jag. Det är ju också orimligt att ångra den synd man
+_måste_ begå, säger jag högre och kastar huvudet bakåt.
+
+Men Elis böjer sakta sitt huvud som under en börda för tung för hans
+krafter.
+
+— Men ändå, säger han, måste man ångra, måste. Den lagen är lika
+obeveklig, lika förfärlig som syndens. Den är bara av ett högre slag,
+den är gudomlig.
+
+Jag sitter liksom och famlar efter något som är mig för högt och stort,
+och jag tror, att jag längtar efter min ungdoms förtvivlan över att ej
+kunna finna Gud.
+
+— Läste du de där böckerna jag skickade dig, säger Elis, de där små
+enkla, barnsliga katolska andaktsböckerna ...
+
+— Ja, de var vackra, säger jag litet svävande, ty de hade icke roat mig.
+
+— De var kanske icke något för dig, fortsätter han. Man måste vara
+mycket förkrossad för att tycka om dem, men jag var förkrossad.
+
+— O, Elis, säger jag, tala om dig själv!
+
+— Ack, Ronny, det är inte intressant. Det är bara en liten tarvlig
+historia om en liten tarvlig och dum människa. Jag har inte alltid varit
+ödmjuk, Ronny, så därför skall du tro mig, när jag säger det. Jag
+trodde, att jag var en högst märkvärdig människa med djävulsk ondska och
+sataniskt trots, någon, som kunde hota Gud och bringa en viss oordning i
+hans planer. Jag blev mycket sjuk till följd av den där dumma tron. Jag
+kunde inte lämna min säng på en lång tid.
+
+Då kom en liten präst till mig — å nej, han var nog egentligen stor. Han
+kom för att jag bad honom, men jag visste i själva verket inte, vad jag
+ville. Jag önskade bara träffa en människa. Och hur det var berättade
+jag honom om mitt liv, alla mina fula synder. Ser du, Ronny, synder är
+inte vackra, när man berättar dem så där ... efteråt. De var alldeles
+tillräckliga, tyckte jag, för att prästen skulle döma mig till helvetet.
+Men jag sade honom, att jag inte kunde prestera någon rädsla för
+helvetet.
+
+Elis tystnade och fyllde mitt vinglas. Så slöt han ögonen några
+sekunder, innan han fortsatte:
+
+— Den där prästen satt vid min säng och såg på mig. Jag tänker, att en
+mor kunde se på det sättet på en liten olydig gosse, och så sade han
+mig, att jag inte hade något alls med djävulen och helvetet att skaffa.
+Det var inte alls några extra fina eller märkvärdiga synder jag hade
+gjort. Jag hade försökt mig på att träta litet med Gud, men det gick
+inte för mig, jag skulle inte bry mig om det längre ...
+
+Nu tystnade Elis igen. Jag såg, att hans tanke inte var utsagd ännu,
+dess ljus lekte i hans glimmande ögon och på hans läppar, som rörde sig
+utan att tala.
+
+Om några minuter, tror jag det var, såg han på mig och log.
+
+Och i det leendet var det som om ljuset, som lyst i hans ögon försvann.
+
+— Om jag vore en naiv människa, skulle jag enkelt och utan vidare
+mottaga de läror, som kyrkan ger, sade han med en helt liten
+axelryckning.
+
+— O, Elis, tänker du ... tänker du verkligen på allvar bli katolik?
+
+— Nej, Ronny, sade han. Jag har äntligen kommit så långt, att jag ser,
+att i fråga om religionen _alla_ yttre former och institutioner äro
+inskränkningar. Religionens väsen och värde måste fattas på helt andra
+vägar än intellektets. Religionen är ödmjukhet, kärlek, det stora
+försakandet av sig själv, och det är endast på låga ståndpunkter man
+tror att uppfyllandet av vissa yttre föreskrifter och försanthållandet
+av vissa läror ha någon betydelse.
+
+Men ändå är den katolska kyrkan eller om du hellre vill, den kristna
+kyrkan något så väldigt, något så övernaturligt mirakulöst att var och
+en, som stått under dess ledning genom män, som nått en sådan höjd, att
+allt yttre, institutioner och ceremonier — för dem endast är en dräkt
+omkring det enda stora väsentliga — kärleken till Gud — den bär ett
+märke därav för livet.
+
+Om jag vore ett helgon som Suso och den heliga Teresa, som skådade Gud i
+outsägliga syner, då skulle alla intellektets former förbrännas i denna
+helighetens gudomliga eld — — — eller om jag, som jag sade, vore en naiv
+människa ...
+
+Men jag är ingendera. Jag hör till dessa sorgliga, moderna människor,
+som äro intellektuellt tränade, men äro moraliskt efterblivna för att
+inte säga förkomna. Vår intelligens är vaken för kritik. Vi kunna
+servera Kant gentemot Paulus’ kosmologiska gudsbevis, och vi inse de
+yttre formernas innerliga värdelöshet inför Gud. Men vi ha inte nått
+fram till den stora helighetens gudomliga klarsyn. Vägen dit är smal och
+brant och ger blodiga fötter. Och med allt vårt klara förakt för det
+världsliga och dess väsende, vars intighet vi genomskådat, älska vi dock
+mera silkesstrumpor än blodiga fötter.
+
+Därför kan jag icke återvända till kyrkan. Jag står moraliskt för lågt
+för att vara helgon. Jag står intellektuellt för högt för att vara ett
+får i hjorden.
+
+Jag vet inte, när Elis slutade att samtala och började hålla föredrag.
+Jag satt och lyssnade och kände mig mycket liten och enkel.
+
+Men jag förstod. Jag förstår nästan allt, när de inte talar för lärt,
+och det gjorde ju inte Elis. Men jag tänkte, att om man visste allt
+detta på ett så där övervinnligt sätt, betydde ju egentligen ingenting
+på jorden mera så mycket, och jag tyckte, att med den vissheten skulle
+man till och med kunna föredra blodiga fötter framför silkesstrumpor,
+men det gjorde ju inte Elis.
+
+Var inte han och jag egentligen ofullgångna människor? Jag kunde inte
+fatta gudomliga sanningar, och han kunde inte omsätta dem i livet. Och
+nu efteråt mindes jag med ens doktorns famösa kulmen och tillämpade den
+på andens prestationer. Kastratsjälar, det var, vad vi var Elis och jag.
+Oförmögnare till andligt liv än Albert. Han har ett slags religion, som
+gör honom tillfredsställd, fast den inte är så fin, och Viveke, jag tror
+att Viveke är en kristen.
+
+— Ja, jag vet inte, om det var detta du ville höra, sade Elis, men
+eftersom du är en av de få människor, som jag hyser respekt för, ville
+jag vara så öppenhjärtig som möjligt.
+
+— Tack, jag ville höra just det, sade jag. Men inte kan du hysa respekt
+för mig. Då känner du mig inte.
+
+— Jo, jag känner dig. Jag har respekt och deltagande för dig. Du skulle
+omges av varsam ömhet, ingen skulle ta hårt i dig. Din själ är av det
+där fina, bräckliga materialet, som kan krossas vid ovarsam behandling.
+
+— Å nej, sade jag, jag fick en plötslig och oförklarlig lust till
+motsägelse. Jag håller nog. Jag känner mig ibland som en bondflicka. Jag
+var ju närapå en bondflicka i min fattiga ungdom, trots mitt lilla
+adelsnamn. Och jag tror nästan det är bra, att inte Albert är så fin ...
+
+Jag förnam utan ord eller blick, att mina ord gav Elis en känsla av
+obehag. Han knackade på kyparen och beställde nytt vin, och så började
+han som det sista icke blivit sagt.
+
+— Du skulle studera de stora mystikerna, Ronny: Eckhart, Katarina av
+Siena, den heliga Teresa, framför allt den heliga Teresa.
+
+— Ja, jag har läst litet Eckhart, sade jag. Det var som att gå under
+stjärnhimmeln i en djup furuskog. Jag höll på att drunkna i
+”Abgeschiedenheit”.
+
+— Ja, inte sant, den är oerhörd. Nu strålade Elis’ ögon igen. Nu var han
+en ande och inte en människa med tunt blod och dåliga nerver. Jag kan
+inte skriva allt vad han sade om Eckhart, jag är varken filosof eller
+mystiker, och Elis är bådadera, och jag kunde ha fallit till hans fötter
+och tillbett mellan de jazzande paren.
+
+Så återkommer han till den heliga Teresa. Jag tycker inte om det. Det
+skall strax bli klart varför.
+
+— Den heliga Teresa behandlar det andliga livets stadier på ett, man
+skulle kunna säga vetenskapligt sätt. Har du läst hennes ”Seelenburg”?
+
+— Jag började studera den heliga Teresa en gång, sade jag. Jag ville ta
+det grundligt, och jag tog hem från biblioteket allt vad de hade om
+henne. Jag började med en levnadsbeskrivning och där fastnade jag ...
+mycket snart ... Jag tvekade, men Elis såg på mig med tyst intresse, och
+jag måste fortsätta. Då talade jag fort, så att jag nästan snubblade
+över orden, och jag tror, att jag lät ond, därför att jag verkligen
+kände mig litet blyg.
+
+— Det började med en allvarlig undersökning, grundad på hennes
+självbekännelser, om Teresa hade bevarat, fullkomligt oberörd sin
+jungfrulighet. Det var sida upp och sida ned av utläggningar och
+minutiösa detaljer. Var det möjligt, att vid det eller det tillfället,
+någonting inträffat, inte den fullständiga dödssynden kanske, men ändå
+ett ... ett ... effleurement ... Till sist blev det i Guds kraft
+bevisat, att ingenting, ingenting, ingenting alls hade skett. — Ja, jag
+tappade alldeles sugen på den heliga Teresa. Jag tyckte det var så
+smått, så betydelselöst, så oändligt likgiltigt, om hon var jungfru
+eller inte, om någon kvinna är jungfru eller inte. Ack, det ... det är
+ju bara en bagatell ...
+
+Det blev så obehagligt tyst, när jag hade slutat att tala. Det föreföll
+som om till och med jazzmusiken upphörde.
+
+Elis gjorde sig ingen brådska med att svara. När han gjorde det var hans
+röst litet, helt litet upprörd.
+
+— Naturligtvis skulle jag ur en synpunkt, en allmänmänsklig synpunkt
+säga alldeles som du: det är fullkomligt betydelselöst. Du får inte
+missförstå, om jag dock säger, att det _inte_ är det. Detta är något
+oändligt djupt. Jag har endast helt nyligen kunnat lära mig något om
+det. Jag kan inte heller nu tala om det. Kanske längre fram. Du skall
+inte tro att det beror på hur skall jag säga, skygghet att beröra
+sexuella ting, men det vore som ett barn eller en analfabet, som nyss
+lärt sig läsa ville undervisa i kvintessensen av mänsklig vishet ... och
+den här är gudomlig. Jag kan bara säga detta. Kyskheten, den
+fullständiga andliga och kroppsliga, sexuella oberördheten är en styrka,
+en oerhörd kraftkälla. Ett helgon med ett ”förflutet”, han sade ordet
+med ett litet svagt leende, har aldrig nått de svindlande höjder, som en
+sexuellt oberörd. Gud tycks behöva kyskheten. Detta är en hemlighet, som
+för att förklaras kräver outsägliga ord. Därför ”silentium”!
+
+När jag såg upp på Elis var han ... blek.
+
+Det var litet svårt först att komma över till att tala om annat. Men det
+gick, fast jag hela tiden satt där med en känsla att ha snuddat vid en
+värld, som är stängd för mig, men som kan vara verklig. Ja, det torde
+finnas en verklighet från vilken min lilla verklighet med sin könskamp
+och sin bitterhet förefaller grotesk. Jag tycker i alla fall om att veta
+det teoretiskt.
+
+Men Elis själv blir mig alltmera gåtfull. I vilken värld lever han? Är
+han ett helgon, som jag misstänkt att vara en syndare? eller är han bara
+en intelligens, som fattar allt med tanken eller en man, som efter
+bibelns ord tjänar Guds lag med anden men syndens lag med köttet?
+
+Den påsken var sista gången jag såg Elis. Sommaren, som följde, reste
+han utomlands. Genom underrättelser i andra hand vet jag, att han slog
+sig ned i ett franskt trappistkloster eller rättare utanför dess murar.
+Han blev oblat det vill säga medlem i en till klostret och dess regler
+ansluten lekmannaklass. Han har alltså gjort den återgång, som syntes
+honom omöjlig. Sedan dess är han död för sina gamla vänner.
+
+Och nu sitter jag i mitt tysta ensamma hem och drömmer om Elis och hans
+liv i klostret. Jag vet, var det ligger, jag har läst om det i en bok.
+Jag har en slags vision av klostret med vita murar på en grön kulle, som
+jag ofta har visioner av franska landskap, aldrig tyska eller svenska,
+fast jag varit i Tyskland och aldrig i Frankrike. Det beror väl på min
+franska anmor. Men att jag ser och hör och förnimmer så mycket nu, som
+jag aldrig sett, hört och förnummit förr, det beror på min ålder. Det är
+saker man växer till med åren, inte bara ifrån, bara man får vara i
+fred, riktigt mycket i fred.
+
+Man växer i ett historiskt sinne i samma mån som framtidsutsikterna
+krympa ihop.
+
+Vad såg och hörde jag till exempel för trettio år sen, när jag hörde
+Snoilskys ”Kung Erik leker på luta”? Ingenting alls utom några vackra
+ord och en välklingande melodi. Och vad ser och hör jag nu, då gamle
+musiker Mendel med sin spruckna röst sitter på balkongen mittemot min
+och sjunger över gårdens gröna träd medan han knäpper på sin luta:
+
+   Sakta glida vimpelprydda båtar,
+   Mälarn speglar röda aftonskyn,
+   åror plaska under valthornslåtar,
+   lövskog doftar invid vattnets bryn.
+
+Först kommer det över mig en fläkt av den tiden, då min mor ännu var en
+ung kvinna och var klädd i tunik, rosetter och volanger och herrarna såg
+ut som i pappas album med vida byxor, evigt vita skjortbröst, stora
+svarta halsdukar och stormhatt antingen på sig, i handen eller bredvid
+sig på ett bord, för att visa, att de var riktiga herrar, och erotiken
+var hemlighetsfull och förskämd och litteraturen sentimental och jolmig
+och nobel — — — fläkten tätnar småningom till en dimma, mjuk som bomull
+... et j’en éprouve une volupté complexe de l’âme et du corps ... se nu
+är min franska anmor där också, vad har denna revolutionens friska
+dotter att göra i den litterära dekadensens Sverige. Må hon vila i frid
+under sina provençalska cypresser ...
+
+   Fäll nu åran, slupen lägg på svaj,
+   vagga utan mål en natt i vackra maj!
+   Valthorn, tystna nu!
+   Eko, lyssna du!
+   Kung Erik leker på luta.
+
+sjunger Mendel.
+
+Då viker den mjuka dimman sakta, men jag hör och ser någonting långt,
+långt borta ... en svag, silverren liksom klagande ton och en röst, som
+inte är Mendels:
+
+   Liten Karin, unge kungen ber dig:
+   Bliv du min och Stockholms borg du får.
+
+Det är, ja, det är unge kungen själv, som spelar och sjunger. Genom alla
+århundradens damm och skymning och död når mig hans röst, den stackars
+sjuke kungens röst. Jag ser eller förnimmer lilla Karins blå, drömmande
+ögon. Mälarlandskapet doftar inte sjuttiotal längre utan medeltid, och
+människorna äro andra, så helt annorlunda i sina dräkter och sitt
+underliga tal och ändå känns det som en fin, oändligt fin och tunn tråd,
+band mitt hjärta vid deras ...
+
+Ja, allt det där kom utav Mendels lutspel. Men nu tar han sin luta och
+går in. Tack så mycket, jag har haft en storartad underhållning.
+
+
+
+
+                                                              16 juli.
+
+
+Doktorn är hemma igen, och jag har besökt honom. Jag gamla idiot, o,
+Ronny, förlåt, medelålders idiot, som trodde, att jag hade övervunnit
+honom, och att jag var färdig med hans sexuella exegetik.
+
+Det var ju bara alfabetet han hade lärt mig, de första, enkla
+symbolerna. Nu börjar han låta mig läsa och förstå.
+
+Nej doktorn är ingen fallosdyrkare, fast män i gemen äro det. Mellan
+honom och dem är skillnaden lika stor som mellan en liten otäck svart
+fetischdyrkare, knäböjande för en sten och ... och Spinoza, som ser
+också stenens gudomlighet. (Förlåt, Spinoza är visst litet gammalmodig
+som exempel, men Elis har ju skrivit om honom, och därför har jag honom
+alltid till hands.)
+
+Men det hjälper inte, när vi nalkas sexualiteten, nalkas vi
+gudomligheten, och de där gamla Astartedyrkarna och vad de heta, vilkas
+gudstjänst bestod i könsutsvävningar och som man läste om med fasa, hade
+en aning om sanningen, fast de missuppfattade och förvrängde den, och
+ingen lögn, det tror jag någon vis man har sagt, kan bli så fasansfull
+som en missuppfattad sanning.
+
+Hur jag kommit till detta, att sexualiteten är gudomlig, vet jag inte.
+Jag är bara förvissad om att inte doktorn sagt de orden. Han säger inte
+så mycket numera. Han låter mig tänka, men tänka på ett nytt sätt. Jag
+sitter i min bekväma länstol och han i sin skrivstol vid bordet. Ibland
+sluter jag ögonen och ibland ser jag på de gröna träden i parken utanför
+eller den blå himmeln. Jag tror, att jag inte älskar honom på samma sätt
+som jag gjorde i april, maj och juni. Det behövs kanske inte nu längre
+för kuren, men han är ännu en gudomlighet för mig, mer än någonsin, just
+den gudomlighet jag behöver i detta ögonblick. Ty det har jag också
+förstått, var människa är polygam och polyteist och dyrkar i varje skede
+av sitt liv olika herrar om än stundom under samma namn. Men o, det är
+inte så förfärligt. De verkligt stora se ändå enheten bakom. Och detta
+hör också till det nya, som jag glider in i: Ingenting är längre
+förfärligt. Det är ... ja, det är alldeles som de frälsta sjöng i min
+barndom:
+
+   Nu är jag nöjd och glader,
+   nu kan jag andas ut
+   nu bor jag hos min fader
+   min pina den är slut
+   sen han mig lärde känna sitt eviga förbund
+   så har jag frid och lycka i själen varje stund.
+
+Ja, orden låter ju litet underliga, men känslan är densamma. — Men det
+var om sexualitetens gudomlighet. Ja, jag har verkligen tänkt ut det
+själv, när alla lager av bråte och konventionalism (tänk, jag har varit
+konventionell!) sopats ut ur min själ. Doktorn hör på mig uppmärksamt,
+när jag talar, fast jag kan ju inte utreda det lärt.
+
+— Ve den människa, som först sade att könsliv var synd, säger jag. Honom
+vore det bättre att en kvarnsten lades om hans hals och han kastades i
+havets djup. — Det är bara de högsta helgonen, som förstått
+sexualitetens värde. Förstår inte doktorn det? Jungfruligheten, det är
+ju den bevarade, outlösta sexualiteten. I dess kraft ha alla
+kristendomens högsta undergärningar verkats. Utan könen kunde vi inte
+fatta Gud.
+
+Ja, vi har börjat tala om Gud, Gud med stor bokstav nu. Doktorn sade en
+dag: ”Ni har inom er en liten dogmfri religion, som behöver frigörelse.”
+Vad det är skönt att tala om Gud och religion på det här sättet, även om
+mitt tal är mycket dåraktigt. Jag är ju bara en stackars sjuk olärd
+kvinna, men bakom mina dåraktiga ord, det vet jag nu, ligger alla
+människors, alla tiders samlade erfarenhet, ty mitt lilla ytliga
+dagsmedvetande bottnar i hela släktets gemensamma och uråldriga djup av
+allmedvetande.
+
+Jag har upptäckt att jag inte heller längre är rädd för döden. Jag har
+ju haft min del också av den människosläktets pina. Fast när jag talade
+med doktorn om min dödsrädsla, sade han: ”Är det inte snarare livet ni
+var rädd för?” och det var sant. Nu när jag tycker livet är bra och
+riktigt, är det som om döden försvunnit. Jag vill tänka på döden och
+försöka pröva om min rädsla ändå inte i grund och botten finns kvar. Men
+det går inte. Jag kan helt enkelt inte få tag i dödstanken.
+
+Jag är som ett barn, som varit inne i ett rum i skymningen och sett
+något hemskt i en mörk vrå. Det blev allt större och hemskare, det
+fyllde till slut upp hela rummet, och barnet höll på att förgås av
+skräck, men så kom någon stor in med en lampa, och då kunde inte barnet
+längre upptäcka det hemska i vrån. — Ja, nog vet jag teoretiskt, att
+döden finns, men för närvarande angår den mig inte. En dag kanske jag
+upptäcker den igen. Då få vi se. Ja, vad? Kanske kommer den inte ens då
+att betyda något väsentligt. För mig står det nu så: dödens betydelse:
+ett tal, som stryks ut, men värdet står kvar. Vi västerlänningar = vi
+nevrasteniker ha kommit att göra alltför stor affär av denna nyttiga
+anordning.
+
+
+
+
+                                                              20 juli.
+
+
+Tänk att jag har fått en katt nu också, en alldeles svart katt. Jag har
+alltid älskat katter. Den här har jag beundrat från balkongen ända sedan
+i våras. Men han var mycket skygg då. Viveke och jag kastade ned bitar
+av rått kött åt honom, och han åt dem och tackade med ett miau och en
+blick upp åt balkongen, innan han försvann i portgången. Sedan jag
+blivit ensam, har jag talat med honom var dag, och han har svarat, och
+vi ha kastat längtande blickar till varandra. Men jag har aldrig sagt
+honom vilken, som är min dörr i kökstrappan, och jag trodde inte, att
+katter kunde räkna till fyra, fast han står och mäter fönsterraderna och
+balkongerna upp till mig med ögonen. Men i morse, när jag öppnade
+köksdörren, låg han på dörrmattan utanför. Jag tror han hade legat där
+hela natten. Han reste sig och sträckte på sig, när jag kom och
+promenerade högtidligt in genom dörren, som jag höll öppen. Han gick
+genom köket och serveringsrummet in i balkongrummet utan att stanna. Han
+visste också, var _det_ låg. Där satte han sig, vred huvudet bakåt och
+såg på mig, medan hans upprättstående svans slog en liten kurva.
+
+”Här skola vi ljuvligen sammanbo”, sade hans gula ögon. Och det ha vi
+gjort alltsedan. Jag har lyft ut ett litet bord på balkongen och lagt en
+kudde med en schal på det. Där ligger katten. På vårt språk heter han
+Babbis. Han behagar se på mig med nedlåtande vänlighet, där jag sitter
+mittemot honom i min gungstol. Ibland är hans ögon runda, ibland
+trekantiga och ibland bara en strimma. Och alltefter den fasonen visar
+han mig en ny sida i sitt outgrundliga väsen. När ögonen äro runda, är
+han som mest mänsklig och barnslig, och då är vi nästan jämnspelta. När
+de är trekantiga, är han oåtkomlig och hemlighetsfull som en egyptisk
+sfinx, jag lilla människa är ett kryp, djupt under hans fötter, och jag
+har en svindlande, men behaglig känsla att tillvarons djupaste gåtor
+speglas och löses i hans ögon. När ögonen äro springor är han en snäll
+gammal trollkarl, som överseende småler åt mitt förflutna livs felsteg.
+
+Över oss och balkonglådornas blommor skiner julisolen. Jag är mycket lat
+och lycklig. Jag syr ibland på en förtjusande kombination av rosa crêpe
+de chine åt Viveke och en ganska förtjusande åt mig också fast i något
+mindre hoppfull färg. Och dagarna gå ...
+
+I går ringde Anna Dalqvist på. Hon var inne för att sylta och hade hört,
+att jag var i stan. Underligt nog kom hon upp frampå eftermiddagen. Hon
+har väl inga andra bekanta i stan nu. Det var förskräckligt, att jag som
+suttit här inne hela tiden inte hade tänkt på syltningen, men vi gled
+över det så lätt och lekande som möjligt. Jag sade, att jag hade tänkt
+dröja, tills bären blev billigare, och _det_ förstod hon ju.
+
+”Hon var sannerligen riktigt snäll. Har hon blivit det nyss”, tänkte
+jag, ”eller har hon varit det alltid, fast jag inte har förstått det.”
+Ja, naturligtvis är det jag, som haft orätt, men det har fallit som
+fjäll från mina ögon. Jag satte kaffet på gasen och sprang ned i
+magasinet efter grädde och bröd. När jag kom ut med brickan på
+balkongen, där jag lämnat Anna hade Babbis försvunnit. Jag saknade
+honom, men det var ju bra att ha bordet ledigt. Jag har aldrig pratat
+med Anna Dalqvist så mycket som då. Vi tog både hushåll och pigor och
+Rolfs revy och jag kände på mig, att hon tyckte jag blivit en bättre
+människa. Ja, det är underligt, vad frid med Gud kan göra mycket i det
+dagliga livet. Jag tror att jag kunnat rota i grevinnan Ehrenpris
+underlivslidande och barnen Dalqvists bölder en hel timme för att glädja
+Anna.
+
+När hon hade gått och Babbis krupit fram från sitt gömställe under
+sängen och satt på bordet igen, såg han på mig som en högfärdig ängel på
+en fattig, syndig människa, men jag brydde mig inte om det, jag är glad
+i alla fall, och jag tänker ha kafferep för alla mina frubekanta, så
+snart de kommer från landet och finna dem lika förtjusande som Anna
+Dalqvist. Varför skulle jag inte det? Albert har alltid sagt, att de är
+det, och jag börjar mer och mer tro, att Albert har rätt.
+
+Ja, Albert! Jag låg vaken halva natten och tänkte på honom, och jag
+faktiskt förstod, beklagade och kände sympati för honom. Varför gifte
+han sig inte med Emmy Andersson, som hade vävskola i Skara och alltid
+tyckte att han var själsfin.
+
+Om han hade blivit lagom smickrad och smekt och lagom tilltufsad som en
+man bör bli, _kunde_ han ha varit en bättre äkta man. Något ideal vill
+jag inte ens nu blåsa upp honom till. Det är tyvärr för sent att drömma
+om någon förnyad äktenskaplig sällhet, fast Knut tyckte jag såg bra ut
+ännu i maj (hans namn generar mig verkligen i detta sammanhang). Jag
+tror inte, att jag blivit fulare sedan dess. Jag sitter och ser mig i
+spegeln, det har ju ingen mening, när man är ensam, utan för att lära
+känna mitt nya jag som ”dagligen framkommer och uppstår”, som det stod i
+katekesen på min tid. Och jag ser, att mina ögon ha glans, den där djupa
+koglansen, brukar jag kalla den, som retar mig så hos andra kvinnor, för
+man vet ju, vad den betyder. Men hos mig betyder den obetydligt om ens
+något av det där skulle jag tro. Men finns det någon man jag skulle
+vilja behaga just nu, så är det Albert underligt nog. Carla har alldeles
+mist taget om mig på sista tiden. Jag sade nyligen till doktorn, att jag
+inte bryr mig om, om jag är homosexuell eller inte eller om jag varit
+det snarare, för det var ändå bara ”faute de mieux”. Jag har en vän, som
+säger, att det är kor också av samma grund. Det hade hon konstaterat på
+sin bröllopsresa per bil genom jungfrulikt oberörda landsbygder, det är
+underligt, vad jungfruligt kan betyda mycket. Jag skulle gärna vilja tro
+henne, för det är verkligen roligt att inte vara onaturligare än en ko.
+Men hon är stadsbo, och stadsbor äro ganska opålitliga på det området.
+De kunna inte särskilja kön annat än hos sig själva.
+
+Doktorn är mycket allvarlig. Jag kan inte få honom att skratta ens åt
+korna, och ändå måste han ha humor. Han skulle aldrig kunna stå ut med
+så mycket människosjälar annars.
+
+När jag nu ber att få mig och mitt erotiska liv i kort sammandrag såsom
+han uppfattat det, säger han att har jag älskat någon man, så är det
+Albert. Knut och Elis kan inte räknas. Det är genom Albert jag erfarit,
+hur skall vi uttrycka det ”livets fullhet”. Så enkelt är det. Det har
+doktorn utrönt genom så indiskreta frågor att till och med jag drar mig
+för att upprepa dem. Så slutligen kanske jag lär mig tycka att namnet
+Berglöf är vackert och att manliga sparlakansläxor hör till de angenäma
+kryddorna på livets vardagsmat.
+
+
+
+
+                                                              22 juli.
+
+
+När var det egentligen Albert grälade på mig första gången? Det står för
+mig nu, att det var en gång, då jag kritiserade färgen på hans himmel.
+Han målade ännu på den tiden.
+
+Hustrur skall inte kritisera sina mäns himlar annat än på deras rygg.
+Det gör dem osäkra och nervösa, och osäkra och nervösa män grälar mer än
+andra alldeles oavsett deras medfödda manufakturhandlarpsyke. _Det är
+synd om Albert._ Jag är glad, att jag tror, att religionen skänkt honom
+någon tröst, den och Märta, som stundom heter Karin eller Ester. Så
+länge namnet är så föränderligt kan jag kanske uthärda konkurrensen. Och
+religionen vill jag inte konkurrera bort, jag vet nu att religionen är
+bra; fast min lilla nya, frigjorda, dogmlösa religion liknar en nykläckt
+fågelunge, som inte står stadigt på någotdera benet, kan den kanske växa
+till en större fågel. Jag hoppas att det inte blir en anka. En svan vore
+väl för fint för mig.
+
+Men tänk, om Alberts himmel var _riktig_, och det var jag, som förstörde
+den för honom! Tänk om Albert var en stor målare.
+
+O, så gräsligt det vore, för Albert kan aldrig mer bli vad han var. Det
+är för sent! Doktorn kan inte svara mig på det, och behandlingen är
+snart slut, jag har inte råd längre, Albert har inte råd. Men när jag
+tänker på det med Albert, kunde jag kasta mig ned från balkongen. Det
+var ju för min skull han blev fotograf.
+
+
+
+
+                                                              23 juli.
+
+
+Jag har varit uppe på vinden efter just den tavlan med himmeln. Det var
+där den hamnade, som så många andra av Alberts målningar. Dem som vi ha
+här nere har Elis valt ut. Nu _skall_ de andra vara här också. Om jag
+bara hade råd att köpa ramar. Jag har tagit ned dem alla, sådana de äro
+och ordnat konstutställning, inte i balkongrummet, där katten och jag
+bor utan i herrrummet och salen. Jag har ställt upp dem mot bord och
+lådor och ordnat tygskynken till bakgrund, och jag har satt flammande
+gladiolus i vaser här och där. Det tar sig utmärkt ut, och jag går här
+som på en tyst och ensam vernissage, går och ser och ser och grubblar,
+känner till sist, att om jag går här till domedag, skall jag ändå inte
+veta om jag är gift med en stor konstnär, det vill säga hans spillra
+eller med en vanlig, skröplig människa, som försökt och misslyckats.
+
+Vad Albert älskar havet! Han målar det med upptornade, mörka vågor eller
+stillnat i solnedgångsglöd. De mörka vågorna ha något hemskt och dött
+över sig, oaktat sin våldsamhet. Det kanske de skall ha, jag vet inte,
+jag förstår inte konst. Men de gör mig beklämd. Det stilla vattnet är
+inte heller fullt så genomskinligt, som jag skulle önska, men det kanske
+inte Albert själv önskade. Men alltid har Alberts tavlor något att säga,
+något oroande, beklämmande. Att de kan det, det är väl konst? Hans
+färger, ja, hans färger är på samma gång mörka och praktfulla. Han har
+ett purpur, som skär i blodet ...
+
+Så är det hans andra genre, kvinnorna: madonnor och backanter, inga
+verkliga nutidskvinnor, dem gillar han inte.
+
+Hans madonnor, antingen de ha barn eller inte, stråla på guldgrund. De
+se ut som alla de teologiska dygderna tillblandade med sirap.
+Backanterna ha mycket av hans underbara purpur och klickar och streck av
+glittrande, flammande blått. De ha stora, otäcka munnar och djurögon,
+ja, det är alldeles rätt. Jag skulle tro, att hans backanter är
+utmärkta.
+
+Men jag tror bara, jag kan inte mer. Jag behövde veta ... veta vad Gud
+och konstkritikerna tycker om dem, men de ha kanske olika mening. O, giv
+mig en stråle ljus i mitt mörker! Giv mig klarhet, fast det är ändå för
+sent.
+
+Naturligtvis målade Albert mig i början både som madonna och backant.
+Men av de tavlorna hittar jag inte en enda. Jag tror vid Gud, att han
+förstört dem ...
+
+
+
+
+                                                              29 juli.
+
+
+Nu har klarheten kommit, inte precis beträffande tavlorna, men
+beträffande Albert.
+
+Jag låg och drog mig i sängen på morgonen, när jag hörde den där lilla
+dimpen i brevlådan, den lilla trevligaste dimp i världen. Jag hörde till
+och med, att den var dubbel. Ja, det var verkligen två tjocka brev och
+inte vykort. Det var förstås från Albert och Viveke. Jag kröp i säng
+igen med breven och beredde mig på en njutningsrik stund. Mina känslor
+för Albert hade vid det laget stigit så, att jag bröt hans brev först.
+
+Här är det:
+
+   Ronny!
+
+   Mitt liv har alltid varit en kamp. Det är för långt att gå igenom
+   den nu i dess helhet. Under många år gällde den dig. Den var
+   hopplös. I den kampen blödde jag ut min bästa kraft. Till sist
+   ärrades såren.
+
+   Nu har jag åter kämpat en het strid, kanske mitt livs svåraste, men
+   du har väl inte märkt den. Du har alltid så mycket annat att tänka
+   på. Den har gällt mig själv och en älskad och älskande kvinna. Kan
+   du förstå mig, om jag säger, att den var ytterst en kamp mot
+   ålderdomen, som vill förta oss tron att vi ha rätt till liv, lycka
+   och arbete. Ronny, ålderdomen är hemsk. Har du förstått det ännu,
+   annars gör du det väl snart, stackare.
+
+   Men denna gång blev jag segrare. Jag skulle hellre säga vi, ty utan
+   en kvinnas mod och tro hade sisyfosblocket denna gång slutgiltigt
+   rullat över mig och krossat mig.
+
+   Detta betyder Ronny, att _du_ nu är fri från mig, och det måste
+   glädja dig. Jag kan knappt tvivla på det efter allt vad du låtit mig
+   erfara av hjärtekyla under alla dessa år. Och ändå är det just på
+   den punkten, som kampen inom mig har hotat att förgifta och lamslå
+   mig.
+
+   Jag är ju en ohjälplig idealist, och ibland under ensamma, kvalfulla
+   nätter har jag tvivlat på mitt eget förnufts och alla mina sinnens
+   vittnesbörd under aderton år och sagt mig, att du _var_ den drömda,
+   att du icke svek, fast det syntes mig så, att vi båda var av det
+   olyckliga men fina slaget människor, som kräva det absoluta och
+   därför inte kan komma till rätta med det vanliga livet, att våra
+   hjärtan ändå hörde samman, och att, när jag lämnade dig, skulle jag
+   gripas av saknaden och ångesten över att än en gång ha tagit fel.
+
+   Men du vet själv, Ronny, i ditt innersta måste du veta, att vårt
+   äktenskap var ett misstag, att du aldrig trott på mig, och att din
+   kärlek, om du kan älska, var flyktig och opålitlig. Men för denna
+   flyktiga och opålitliga kärlek offrade jag det som för mig var värt
+   mer än livet: min konst och blev brödslav. Det får jag bli till
+   livets slut. Vi måste tala om det också. Jag får arbeta dubbelt. Jag
+   vet, vad jag är dig skyldig, men arbetet blir inte längre ett
+   slaveri. Vi blir två om det. Såvitt det blir mig möjligt, får du ha
+   det gamla hemmet orubbat, och efter det är jag som går, får du
+   förstås behålla Viveke. Men du skall inte tro, att du kan ta hennes
+   hjärta ifrån mig. Det har du försökt länge. Men hade hon valet
+   fritt, blev det kanske ändå mig hon valde. Jag vet, att Viveke
+   kommer att förstå mig. Och hon är snart myndig. Vi ha talat mer med
+   varann än vad du vet om. Men om _detta_ vet hon ännu intet.
+
+   Men jag vill inte säga hårda ord till dig, då jag säger dig farväl
+   som hustru. Jag vet, att vi båda haft det svårt.
+
+   Jag har ordnat med tillfällig bostad åt mig, då jag kommer till
+   staden, och vi få träffas hos advokaten och även privat, om du
+   önskar det för att ordna detaljer. Och så till sist, Ronny, förlåt,
+   att jag icke kunnat förstå dig, att det ej stått i min makt att göra
+   dig lycklig. På ditt svar beror, om jag ännu får kalla mig din vän
+
+                                                               Albert.
+
+Jag kan verkligen inte säga, vad jag tänkte och kände till själen först,
+allt var som en enda röra. Jag kände mig bara mycket matt. Om jag stått,
+hade jag säkert satt mig ofrivilligt. Jag slöt ögonen. Men allt förblev
+på samma underliga, tillrörda sätt inom mig. Då tog jag upp Vivekes brev
+och läste.
+
+   Mor lilla, käraste!
+
+   Viveke är lycklig. Då säger mor: ”Viveke är förlovad.” Nej, det är
+   Viveke inte. Kanske blir hon det aldrig. Det förefaller Viveke just
+   nu som om det inte betydde så förfärligt mycket, men det gör det
+   förstås, och det kommer kanske i sinom tid det också. Men Viveke har
+   lärt känna kärleken. Nej, bliv inte rädd, mor! Minns du, mor, den
+   där underliga boken, ”Betlehemsstjärnan och Båglampan”, underlig
+   tyckte jag den var då, kanske skulle jag förstå den bättre nu. Det
+   var en sak, som gjorde intryck på mig. Det var berättelsen om en man
+   med ansiktet stämplat av alla synder och laster. Han erkände dem
+   också, och han ångrade sig. Han föll på sina knän och bad Gud om
+   förlåtelse, och tårarna strömmade över hans ansikte. Det skedde
+   något under det han bad. Han fick ett nytt ansikte, nya ögon. Han
+   var oigenkännlig. Han såg god ut.
+
+   Och inom honom måtte det ha hänt något ännu underligare. Han förnam
+   något alldeles nytt. ”Detta är kärlek utan passion”, sade han. Han
+   hade inte vetat om förut, att det fanns. Du tycker väl det är
+   underligt, att jag skriver och berättar en sån där historia, men det
+   hjälpte mig så bra, att få fram, vad jag menar. Det är just det, att
+   jag lärt mig känna kärleken utan passion, fast inte fullt så där
+   plötsligt och överväldigande. Jag vet inte, om mitt ansikte blivit
+   förändrat. Jag är nog bara Viveke. Men det är i alla fall underbart.
+
+   När jag var barn, talade du ibland med mig om Gud, och någon gång
+   gör vi det ju än. Det finns ingen människa på jorden, som förstår
+   och känner mig som du. Men ibland, särskilt nu har jag undrat, om
+   du, hur skall jag säga, känner religiöst. Jag tror, att pappa gör
+   det. Vi talar ibland mycket försiktigt om sådant, när vi går till
+   kyrkan tillsammans. Men om _detta_ vet han förstås ännu ingenting.
+   Du är den första.
+
+   Det yttre av det är så enkelt och vardagligt. Det finns en äldre dam
+   här, kanske vid din ålder med vackert grått hår. Vi ungdomar kallar
+   henne tant Magda, och alla tycker om henne. Det är hon, som lärt mig
+   fatta kärleken, kärleken utan passion. Jag trodde, att jag gjorde
+   det förut. Det ligger ju helt enkelt i de här orden, som jag hört så
+   många gånger förr och alltid tyckt var så vackra: Gud är kärleken.
+   Ja, jag tyckte de var vackra. De tilltalade mig estetiskt. Det är
+   just skillnaden. Nu tycker jag på något sätt, att de är allt. Och
+   vet du, det bästa är, att de är förnuftiga; ja, just förnuftiga. Det
+   är ju hatets alla fasor, som kommer mig att inse det: vrede, brott
+   av olika slag, krig. Om inte kärleken vore det inre, andliga livets
+   lag, skulle vi hata och förtära varandra smärtfritt, som små
+   sorglösa och oskyldiga infusorier. Men det gör vi inte. Vi lider. O,
+   älskade mor, ser du inte! Mor, om du kunde ...
+
+   Om jag inte lidit litet, om jag inte blivit väckt till misstro mot
+   kärleken med passion, hade det kanske dröjt längre, innan jag
+   förstått detta. — Fast du skall inte tänka att min nya tro är ett
+   utslag av ungdomlig pessimism, nej, den var bara ett litet trappsteg
+   till tron, och nu, ser du, nu tycker jag, att hela livet är vackert,
+   och att pessimismen bara är tecken till svaghet eller
+   missuppfattning av det väsentliga.
+
+   Jag kommer snart hem och jag undrar lidelsefullt, om vi skall kunna
+   tala om detta, och om jag skall känna, som alltid annars, att du
+   förstår mig bättre än någon annan. Din dotter, som älskar dig högst
+   av allt på jorden
+
+                                                               Viveke.
+
+När jag lade ifrån mig det brevet, såg jag att mina händer darrade
+litet, och sedan tyckte jag, att Viveke och Albert än var för sig och än
+tillsammans virvlade runt i ett oändligt universum, och långt, långt
+från dem virvlade jag omkring ensam, ohjälpligt ensam, tills jag föll
+
+   ”caddi come corpo morto cade”.
+
+Ja, jag måtte ha svimmat, verkligen svimmat för andra gången i mitt liv
+utan att vara kroppsligt sjuk. När jag vaknade, kände jag mig slö och
+tung i huvudet. Jag steg inte upp. Jag tänkte ideligen, men bara på
+småsaker. Jag undrade, vad den nya fru Berglöf hette i sig själv, för
+det var väl antagligen varken Märta eller Ester eller Karin. Jag mindes,
+att jag en gång i vintras sett Albert tvärsöver gatan med en ung smal
+flicka med mörka, blanka ögon. De såg mig inte, och jag frågade Albert
+sedan vem hon var och vad hon hette. Tänk att jag inte minns, om det var
+Palm. Jag tyckte han föreföll förströdd, men det var väl generad han
+var, och hon var visst dotter till en fotograf. Herregud, skall de
+fotografera tillsammans! Kanske de skall ha en Goodvinsk salong, och hon
+skall vara värdinna vid estetiska terep. Det blir ju utmärkt, det kunde
+aldrig jag, och då blir nog Albert till sist erkänd som fotograf
+åtminstone, och varför skulle han inte också börja på nytt med sin
+målning. Han är ju inte sextio år än på länge. Och den där lilla Palm,
+om hon nu hette det, hon passar nog både till madonna och backant.
+
+Och så med ens började jag undra, vad för stoff hon hade till sina
+underkläder. Och med det kom färgen ovillkorligen: gul. Ja, det måste
+vara gult till de ögonen. Och med ens såg jag henne i gula pajamas med
+det ena benet slängt över det andra sitta och röka en cigarrett på
+Alberts sängkant. De mörka, blanka ögonen glimmade. Så förvandlade hon
+sig till en gul- och svartstrimmig zebra med koögon. Till sist blev hon
+en spräcklig orm, som ringlade i väg och var borta. Då sträckte jag mina
+armar efter Viveke. Hon var klädd i skinande vita kläder och sade: ”Gud
+är kärleken, och du måste dö, ty du förstår det ej.”
+
+Då steg jag upp och kokte starkt kaffe åt mig.
+
+Sedan har jag gått och städat i rummen. Jag bär upp tavlorna på vinden,
+för jag vill inte göra mig löjlig med _det_ då Albert kommer och hämtar
+sina kläder, men jag ställer dem framför koffertarna och inte bakom som
+förut, för de skall väl snart ned igen.
+
+Jag får naturligtvis hyra ut herrummet, om jag skall ha våningen kvar,
+för _så_ mycket kan väl inte Albert förtjäna. Fast nog kunde vi behöva
+det, om inte Viveke vill dela rum med mig. Men jag får väl säga upp
+jungfrun och bo i jungfrukammarn och nöja mig med passhjälp. Jag får
+inte göra det för dyrt och svårt för Albert. Han var ju min enda kärlek,
+sade doktorn.
+
+Ja, doktorn, hans mottagningar är inställda i augusti, såg jag i
+tidningen i går, och jag tog ju avsked och betalade i lördags, betalade
+med Alberts pengar, som jag nu egentligen inte har rätt till. Vad skulle
+han för resten göra åt det här? Det är hjärnspökena, som läkarna kan
+driva på flykten, och det är vackert så. Det verkliga livet får man nog
+dras med själv.
+
+O, Viveke, vad har jag i himmeln och på jorden utom dig, och nu har den
+där gamla frökens Gud kommit och tagit dig bort från mig. Jag har ju
+också fått en liten Gud i sommar, men jag förstår ju, att han inte går
+upp mot din. Jag fattar inte, jag kommer aldrig att fatta en Gud, som är
+kärleken. Jag tycker nog att han är vacker, men, o, så osannolik. Viveke
+har ju märkt, att jag inte har religiös känsla, men det har Albert. Då
+går hon till honom och till zebran, kanske den också har religiös
+känsla, och jag går här hemma och dammar herrummet för en notarie, som
+inte ens märker, att jag är av kvinnokön eller har varit det. Vad jag
+avundas Elis. Han kan bli oblat i ett trappistkloster, när hans sista
+illusion sviker, hette hon Ronny, men det kan inte jag.
+
+Nej, jag yrar ju. Viveke älskar mig högst av allt på jorden. Vi skall ha
+det så ... så härligt. Vi kan väl tala om annat än våra gudar. Viveke
+kommer alltid att älska mig. Hon är trofast ... Vad vet jag om det!
+Varför kom jag just nu att tänka på Knut? Vad sade han, när han gick?
+Nej, han gick ju inte. Det var jag som ... för jag tyckte hans kärlek
+började kännas litet ljum. Jag skrev. Jag minns ännu orden: ”Nu är jag
+äntligen fri. Det har varat för länge.”
+
+Varför skulle Viveke vara trofast mot mig! Jag har inte varit trofast
+mot någon.
+
+O, Carla ...
+
+
+
+
+                         ALBERT BONNIERS FÖRLAG
+
+                     Nyaste svensk skönlitteratur.
+
+
+   HJALMAR BERGMAN, Kerrmans i paradiset. Roman. 7:50.
+
+   PER HALLSTRÖM, Händelser. Noveller. 7:50.
+
+   FRANK HELLER, Marco Polos millioner. Roman. 5:50.
+
+   GUSTAF HELLSTRÖM, Snörmakare Lekholm får en idé. Roman. 9:50.
+
+   AGNES VON KRUSENSTJERNA, Fru Esters pensionat. Roman. 7:50.
+
+   GERTRUD LILJA, Paulina. 5:50.
+
+   IVAR LJUNGQUIST, Nils Dacke. Roman. 9:50.
+
+   VILHELM MOBERG, Raskens. Roman. 6:50.
+
+   LUDVIG NORDSTRÖM, Firman Nordhammare gifter sig. Roman. 7:50.
+
+   STEN SERGEL, Den galna galeasen. Roman. 5:25.
+
+   KARIN SMIRNOFF, En tretydig historia. Roman. 7:50.
+
+   MARIKA STIERNSTEDT, Resning i målet. Roman. 7:50.
+
+   ALMA SÖDERHJELM, Elsbets och min hemlighet. Roman. 6:50.
+
+   GUSTAF ULLMAN, En svensk flicka. Roman. 4:25.
+
+   ELIN WÄGNER, De fem pärlorna. Roman. 7:50.
+
+   ANNIE ÅKERHIELM, Mödrar och döttrar. Roman. 5:75.
+
+
+
+
+                              Noteringar:
+
+
+Originalets grammatik, stavning och interpunktion har mestadels
+bibehållits. Uppenbarliga fel har rättats utan notis. Ytterligare
+korrekturer är som följande (innan/efter):
+
+   [s. 18]:
+   ... kraftiga litet seniga, men smala och ...
+   ... kraftiga, litet seniga, men smala och ...
+
+   [s. 31]:
+   ... duger ju ännu det vill säga invändigt och ...
+   ... duger ju ännu, det vill säga invändigt och ...
+
+   [s. 31]:
+   ... inte bara till festkantater, Amanda Grönstedt ...
+   ... inte bara till festkantater. Amanda Grönstedt ...
+
+   [s. 34]:
+   ... skulle plåna ut alla konturer även ...
+   ... skulle plåna ut alla konturer, även ...
+
+   [s. 37]:
+   ... vara, bara en molekyl i hennes hjärna, om ...
+   ... vara bara en molekyl i hennes hjärna, om ...
+
+   [s. 59]:
+   ... Nu flyter det upp till ytan. Det har ett människoansikte ...
+   ... Nu flyter det upp till ytan. Det har ett människoansikte, ...
+
+   [s. 88]:
+   ... då anlag för scenen ”La grande tragédienne” ...
+   ... då anlag för scenen. ”La grande tragédienne” ...
+
+   [s. 142]:
+   ... vagga utan mål en natt i vackra maj ...
+   ... vagga utan mål en natt i vackra maj! ...
+
+   [s. 142]:
+   ... valthorn, tystna nu! ...
+   ... Valthorn, tystna nu! ...
+
+
+*** END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 77571 ***