diff options
| -rw-r--r-- | .gitattributes | 3 | ||||
| -rw-r--r-- | 76487-0.txt | 6805 | ||||
| -rw-r--r-- | LICENSE.txt | 11 | ||||
| -rw-r--r-- | README.md | 2 |
4 files changed, 6821 insertions, 0 deletions
diff --git a/.gitattributes b/.gitattributes new file mode 100644 index 0000000..6833f05 --- /dev/null +++ b/.gitattributes @@ -0,0 +1,3 @@ +* text=auto +*.txt text +*.md text diff --git a/76487-0.txt b/76487-0.txt new file mode 100644 index 0000000..e70c245 --- /dev/null +++ b/76487-0.txt @@ -0,0 +1,6805 @@ + +*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 76487 *** + +language: Swedish + + + + +FOLKHUMOR + +Skämtsagor och historier från olika länder för ung och gammal + + +Berättade av + +ELIAS GRIP + + + + + + +Stockholm, +Magn. Bergvalls Förlag, +1916. + + + + +INNEHÅLL + + Förord. + 1. Tattarpojkens underbara äventyr. + 2. Köpman Stuut. + 3. Han, som skulle prata säcken full. + 4. Tumpels äventyr. + 5. Prosit! + 6. Bonden, som blev underdoktor. + 7. Den vandrande soldaten. + 8. En lyckad kur. + 9. En kruka vett. +10. Den underbara käppen. +11. Fem skilling. +12. Hur bonden fick behålla sin skatt. +13. Sluga Kajsa. +14. Gåvor och gengåvor. +15. De tre systrarna. +16. Bonden och baronen. +17. De två bröderna. +18. Hur den fattige Petter fick behålla slott och prinsessa. +19. De sex stallbröderna. +20. Bonden och guldklumpen. +21. I morgon skall du få mat. +22. Mycken lärdom har gjort dig rasande. +23. Jack med bönstjälken. +24. Dumbom på visit. +25. Liten blir väl stor. +26. Den, som kunde tiga längst. +27. Gårdfarihandlarens dröm. +28. Hur det gick med snålvargen. +29. Jan Glux. +30. Palle Rankom. +31. Tick, tack! + + + + +FÖRORD. + + +Sedan långa tider tillbaka har folket haft glädje åt lustiga historier, +kvicka svar och roliga infall. I folksagorna gisslas också på ett +skämtsamt sätt särskilt dumhet, snålhet och girighet. Däremot år +hjälten ofta en person, som aldrig slår handfallen utan förstår +att reda sig i kinkiga lägen. Ej sällan förekomma i de folkliga +skämtsagorna anstötliga moment, men sådana har jag här borttagit, vadan +boken utan tvekan kan sättas i händerna på barn och ungdom. I den form, +vari sagorna hår framläggas, hoppas jag de skola visa sig såsom en +underhållande läsning även för äldre, som hava intresse för folkets +godmodiga humor och enkla berättarkonst. + +Kneippbaden i aug. 1916. + +E. G. + + + + +TATTARPOJKENS UNDERBARA ÄVENTYR. + + +Det är inte alla tattare, som bara stryka omkring på vägarna eller laga +kastruller och spå i kort. Förr i världen åtminstone fanns det också +en och annan, som gick ute på arbete som en vanlig dagkarl. En sådan +gick en gång ut i skogen för att hugga ved. Han hade sällskap med två +bonddrängar, som voro ute i samma ärende. När de hade arbetat några +timmar, satte de sig ned på en stubbe och vilade. Och så började de +prata. + +— Om vi i dag finge det, som vi mest av allt önskade, vad skulle du då +önska? sade den ene drängen till den andre. + +— Jo, jag skulle önska, att jag hade ett duktigt fat bräckkorv, när jag +kommer hem. + +— Och jag, sade den andre, skulle önska, att en präktig ostkaka stode +ångande och varm på bordet i stugan, då jag kommer hem. + +— Vad skall det tjäna till att önska något? sade tattaren Det går ju +i alla fall inte i uppfyllelse. Jag kunde ju lika gärna önska mig ett +halvt tjog ungar i stugan, tillade han skrattande. + +Så fortsatte de alla tre att arbeta, och när kvällen kom, gingo de hem. +Och kan ni tänka er, att när den ene drängen kommer inom dörren till +stugan, så får han se ett väldigt fat med bräckkorv på bordet. Utan att +de visste det, var det deras önskedag. Och den andre drängen fick sin +ostkaka, så nog fingo de att smörja kräset med den kvällen, fast det +grämde dem, att de inte önskat sig någonting värdefullare. + +Värre var det dock för tattaren. När han kom inom dörren och skulle +lägga ifrån sig mössan och matsäcksväskan på en stol, ropade hustrun +hans: »Inte där, kära Petro, där ligger ju ett barn.» Han vänder sig +om till det andra hörnet — där ligger också ett. Så går han fram till +kakelugnsvrån, där ligger också ett litet pyre och stirrar emot honom +med ögon som svarta pepparkorn. Vart han vänder sig, ser han små späda +barnkräk. + +— Vad i all världen vill det här säga? utropade han. Hur många ungar ha +vi här egentligen? + +— Tio ha vi fått i dag, och två hade vi förut, det blir dussinet jämnt, +svarade gumman milt. + +Nu begrep Petro, att han hade fått sin dåraktiga önskan uppfylld. Han +rev sitt hår och blev alldeles utom sig. + +— Hur i all världen skall jag kunna föda en sådan familj? skrek han, +det är så gott jag önskar mig själv dit pepparn växer, ända in i +trollberget vid världens ände. + +I detsamma hördes slamret av vagnshjul och hovar ute på gården. Ett +ögonblick därefter rycktes dörren upp, och ett grinande troll kom in, +tog Petro i armen, och så bar det av, så det gnistrade om både hjul och +hovar. Över åkrar och gården gick färden, och på några minuter var hela +ekipaget försvunnet, och det syntes inte röken efter dem. + +Nu stod den stackars hustrun ensam med hela barnskaran, men hon +fällde inte modet för det. Hon spann och vävde åt folket i byn, och +barmhärtiga människor, som visste, hur hon hade det, gåvo henne bra +betalt och hjälpte henne på allt sätt och vis, och så kom det sig, att +barnen växte upp — det var pojkar för resten allihop — och fingo god +vård och allt, vad de behövde. Den yngste hette Kuno, han var pigg +och vaken med livliga, svarta ögon och knollrigt hår. Han var allra +duktigast att hjälpa mor i hemmet, och gott förstånd hade han. Aldrig +hände det, att han blev svarslös eller rådlös, vad som än kom på. + +När Kuno var 17 år gammal, frågade han en dag sin mor: + +— Hör nu mor, hur kommer det sig, att vi inte ha någon far såsom andra +barn? + +Då berättade modern, hur det hade gått med deras far, hur han hade +blivit bortförd av ett troll, och ingen hade sett till honom sedan den +dagen. + +— Nå då skall jag draga ut i världen och söka reda på honom, sade Kuno. + +Modern sökte avråda honom, men det hjälpte inte. Samma dag gav han sig +i väg, och så vandrade han igenom det ena kungariket efter det andra, +men ingenstädes träffade han sin far. Så en dag, när han vandrade +genom en stor skog, fick han syn på en väldig poppel, vars topp nådde +ända upp i himmelen. Där uppe har jag bra utsikt, tänkte Kuno, och så +klättrade han upp. När han kom ända upp i toppen, såg han framför sig +himmelens port och en stor skara själar, som trängdes därutanför. Nu +tog vinden tag i trädet och böjde toppen, så att Kuno kom alldeles in +till porten. Då begagnade han tillfället och klappade på. + +Genast stack Sankte Per ut huvudet och frågade: + +— Vem är det? + +— Det är Kuno, tattarens yngste pojke. Jag här letat efter far min +jorden runt men är inte människa till att få tag i honom. Snälle Sankt +Per, släpp in mig, så får jag se, om han är här. + +— Du får lugna dig så länge, sade Sankte Per. Vår Herre är inte hemma +för tillfället. Vänta, till dess han kommer! + +Men pojken hade inte lust att vänta. Han kastade sin mössa över porten, +så att den föll ned därinnanför, och så klappade han på igen. + +— Hur är det nu fatt? ropade Sankte Per förargad. + +— Jo, min mössa blåste av mig och for över porten, jag kan väl få gå +efter den. + +— Jag har ju sagt, att du inte får komma in. + +— Då skall jag tala om för Vår Herre, när han kommer, att ni behåller +annat folks egendom. + +Sankte Per var rädd att få bannor, och så släppte han in pojken, sedan +denne lovat att gå ut, så snart han hade fått tag i sin mössa. + +När pojken väl kommit in i himmelen, gjorde han sig emellertid ingen +brådska. Han vandrade omkring på smaragdgröna ängar och vägar, +beströdda med guldsand, njöt av blommornas fägring och doft och +springbrunnarnas kristallklara vatten. När han gått en stund, fick han +på en kulle se ett torn, som skimrade i alla regnbågens färger. Han +gick närmare och såg, att det var uppfört av idel ädelstenar. Porten +stod öppen, och Kuno gick in. En lång spiraltrappa förde honom upp +på en altan, varifrån han hade en underbar utsikt. Han såg inte bara +den omgivande trakten av himmelen utan också hela jorden och vad som +försiggick på den. + +Långt, långt borta såg han sin mors hydda, och se, just nu kom grannen +och stal morsgummans enda gris, som hon hade haft så mycken möda att +sköta och föda upp. Nu blev Kuno arg och såg sig omkring efter något +föremål, som han kunde kasta i skallen på den elake grannen. På golfvet +stod en hel hop små pallar. På dem brukade änglarna sitta, då de +hyllade Vår Herre och lyssnade till hans röst. Pojken tog nu en pall +och slungade i väg den, så mycket han orkade i riktning mot tjuven. Men +pallen nådde inte fram på långa vägar. Han försökte med ett par till, +men det gick inte. Det får väl vara då, tills jag kommer hem och får +tag i dig, din spjuver, men då skall du få betalt för gammal ost och +fläsk med, sade Kuno för sig själv. + +I sin iver att straffa den tjuvaktige grannen hade pojken så när +glömt bort sitt egentliga ärende att söka uppspåra sin far. Härtill +hade han nu ett tillfälle, som aldrig skulle återkomma. Med spanande +blickar överfor han den vida jorden. Han såg skeppen på havet. Han såg +härar, som kämpade med varandra, bönder, som plöjde, adelsjunkrar, som +jagade i skogarna. Slutligen varseblev han långt bort vid världens +ände ett stort, högt berg och därinne en trollkonung, som var rik och +mäktig och hade hundratals tjänare. I ett schakt av detta berg såg han +människor, som arbetade i sitt anletes svett för att gräva fram guld +åt trollkungen. Han betraktade dessa människor noga och fann bland dem +en med svarta ögon och knollrigt hår liksom han själv. Månne det kunde +vara hans far? + +Som Kuno står där och tittar, blir han plötsligt alldeles bländad av +ett sken, som synes honom starkare än solens. Nu kan han ingenting se +längre, varken av jord och himmel. Han hör en röst, brusande som ett +stort vatten: + +— Jordebarn, vad vill du här? sade Vår Herre. + +— Jag är en fattig tattarpojke och söker min far, som för många år +sedan bortrövades av trollen. + +— Gott, du har nyss sett honom. Den svartlockige mannen, som arbetar +därnere i schaktet hos trollkungen, är din far, och eftersom du hyser +oegennyttig kärlek till honom, så skall du också lyckas befria honom. +Men var har du gjort av mina änglapallar? + +— Förlåt min överilning, bad Kuno, jag såg en granne, som just gick +och stal min mors enda gris, och då ville jag ge honom en ordentlig +minnesbeta. Och' så fick jag inte tag i något annat än de här pallarna +att kasta. + +— Han skall nog få straff i sinom tid, men gå nu ut härifrån, du är +ännu icke mogen för himmelriket. Nu vet du, var din fader är att söka, +gå åstad! + +Nu skyndade sig pojken i väg, fick tag i sin mössa och slank ut genom +porten. Med ett kraftigt hopp förflyttade han sig till en av grenarna +i toppen på den stora poppeln, som sakta vaggade i aftonbrisen, och +en stund därefter var han nere på jorden igen. Han kände sig trött av +klättringen och sin himlafärd, men ovanligt glad och lycklig över att +veta, var han hade att söka. Som det var för sent att ge sig i väg +någonstans den kvällen, lade han sig ned att sova vid foten av poppeln. + +Följande morgon vaknade han vid fåglarnas kvitter i dagningen. Nu +anträdde han med glatt mod sin vandring. Han hade noga givit akt på +riktningen. Vägen var lång, det visste han, men den saken bekymrade +honom inte. Litet guldsand ifrån vägarna däruppe i himmelen hade han +förtänksamt nog stoppat i fickan, och det räckte mer än väl till +hans uppehälle. När han hade vandrat ett helt år, kom han äntligen +i närheten av det stora berget vid världens ände, där trollkungen +höll hans fader fången nere i ett schakt. På vägen mötte han ett helt +regemente soldater. + +— Vart skall du ta vägen? frågade de. + +— Jag skall till trollberget för att hämta min far. + +— Det lönar sig inte att försöka! Vi ha varit där för att hämta vår +konungs enda dotter, som blivit bortrövad av trollkungen. Men de +ville inte släppa henne, fastän hennes far lovat prinsessan och halva +kungariket åt den, som kunde föra henne tillbaka. Utan trollens goda +vilja är det blankt omöjligt att komma in i berget. Vi försökte med +lock och pock, men det var stört omöjligt. Det är bäst, att du vänder +om med detsamma, annars hamnar väl du också därinne. + +— Å nej, sade Kuno, har jag haft så mycket möda och besvär för att +komma hit, så vänder jag inte om i brådkastet. + +— Därmed gick han vidare och kom efter en stund fram till en väldig +järnport, som tydligen förde in i berget. Där klappade han oförskräckt +på. + +Ett grinande troll stack ut huvudet. + +— Är trollkungen hemma? frågade Kuno. + +— Nej, det är han inte. + +— Lämna ut min far i alla fall, för jag vet, att han är här. + +— Så dumma är vi inte! ropade trollet med ett hånskratt. + +— Nå, jag skall nog hitta på ett sätt att tvinga er, sade pojken, och +så tog han fram ur ränseln en spade och började marschera hit och dit +framför porten, mäta och göra märken. + +Efter en stund tittade portvaktstrollet ut igen och frågade, vad han +höll på med. + +— Jo, jag håller på att bygga en kyrka, sade Kuno, och den skall stå +alldeles utanför porten, så att ni varken kommer ut eller in. + +Då blev portvakten rädd; en kyrka det var ju nätt opp det värsta +trollen visste. Han skyndade in i berget och kom efter en liten stund +tillbaka med Kunos far. + +— Här har du gubben, sade han, packa dig nu i väg! + +Kuno blev hjärtans glad, när han fick se sin far och tog honom i +famnen. I detsamma kom han att tänka på den stackars fångna prinsessan, +och så vände han sig om och sade till trollet: + +— Så lätt blir ni inte av med mig! + +— Vad nu då! skrek trollet. Är du inte nöjd, när du har far din frisk +och välbehållen? + +— Det är nog gott och väl, svarade pojken, men nu vill jag också ha +prinsessan, som ni nyligen rövat hit. + +— Begär inte det! Du skall få guld och silver, så mycket du orkar bära, +om du bara vill knalla dig i väg. + +— Guld och silver kan jag skaffa mig själv, det är prinsessan jag vill +ha. + +Nu kilade portvakten in och rådgjorde med de andra trollen. Efter en +kort stund kom han ut igen och såg betydligt ängslig ut. + +— Vänta, tills kungen kommer tillbaka, sade han; vi måste fråga honom +först. + +— Nej, jag väntar inte ett ögonblick, svarade Kuno, satte spaden i +marken och började gräva, så mycket han orkade. + +Då blev trollen alldeles hjärtängsliga och trodde, att han hux flux +kunde få kyrkan färdig, och så skulle dess klockor ringa och skära i +deras öron, och kanske kungen deras inte ens kunde komma in. Någonting +dylikt ville trollen inte riskera, och därför kommo de och utlämnade +prinsessan, och med glatt mod begåvo de sig nu alla tre på hemvägen. + +Men länge dröjde det inte, förrän trollkungen kom tillbaka. Som väl +var, kom han en annan väg, så att han inte mötte de båda tattarna och +prinsessan. Nu skall jag säga, det blev uppståndelse i trollberget, när +kungen kom hem och fick veta, vad som skett. + +— Tokstollar är ni allihopa I skrek han i vredesmod. Hur kunde ni tro, +att den pojken skulle kunna bygga en kyrka så där i en hast? Han hade +ju ingenting att bygga av. + +Därefter vände han sig till en löpare och sade: + +— Ännu ha de väl inte hunnit utanför mitt område; spring genast i fatt +dem och hämta prinsessan tillbaka! + +Löparen lade benen på ryggen och hade snart hunnit i fatt de resande. + +— Hallå, tattare! ropade han på långt håll, vill ni lämna prinsessan +tillbaka! + +— Inte till en sådan som du, sade Kuno, med dig kan jag tävla i vad +idrott som helst. + +— Gott, då ska vi springa i kapp, sade löparen. + +I detsamma fick Kuno se en hare bakom en buske och kom på en lycklig +idé. + +— Det är under min värdighet att tävla med dig, stackars krake, sade +han, det lämnar jag åt min yngre bror. Han ligger där vid busken och +sover middag; du kan ropa på honom. + +Trollet gick bort till busken, och i samma ögonblick rusade haren i +väg med långa skutt bort åt skogen. Löparen försökte följa honom men +förlorade snart spåret. Om den yngre brodern är en sådan snabblöpare, +tänkte han, hurudan skall inte då den äldre vara? Det är inte värt, +att jag försöker att mäta mig med honom. Därför vågade han inte mer +framställa några anspråk på kungadottern utan vände snopen hem igen. + +— Nå, var har du prinsessan? ropade trollkungen, då han kom tillbaka. + +— Hon är kvar hos tattarna, svarade löparen och berättade, hur det hade +gått. + +Du är en fårskalle, det är vad du är! skrek kungen förargad. Inte var +det hans bror, det var en hare; pojken hade minsann inte kunnat löpa så +bra. Kom hit, min gode klubbsvingare! Skynda genast efter dem och för +tillbaka prinsessan, annars slår jag armar och ben av dig. + +Klubbsvingaren gav sig genast i väg och upphann snart de flyende. + +— Lämna tillbaka prinsessan! ropade han, då han fick se dem. + +— Inte åt dig, min gosse lilla, svarade Kuno. Kom hit, så ska vi mäta +våra krafter! + +— Ja, den som kastar denna tvåcentnersklubba högst upp i luften, har +vunnit. Därmed tog han sin klubba och slungade den så högt upp, att den +såg ut som en prick i den blå luften. När den föll ned igen, fattade +Kuno i handtaget och ropade med full hals: + +— Bror, bror, hör på! + +— Vem ropar du på? frågade klubbsvingaren. + +— Jo, jag ropar på min bror, som är smed där uppe i den andra världen +ovan molnen. Jag skall säga åt honom, att när jag slungar upp klubban +dit upp, så skall han passa på och behålla den; ett par centner järn +kan vara bra för en smed att ha i dessa tider. + +När klubbsvingaren hörde detta, gav han genast upp tävlingen och +skyndade hem. + +Då trollkungen fick höra, hur det hade gått för honom, skickade han ut +sin kusk. Denne kom springande med full fart och hann snart upp dem. + +— Lämna ifrån er prinsessan! skrek han. + +— Det ska vi nog bli två om, sa' pojken. Vad kan du göra för konster? + +— Jo, vi kan ju tävla om vem som kan klatscha bäst med piskan. + +— Gärna det, sa' Kuno. Låt höra, vad du förmår! + +Och kusken klatschade till med sin stora piska, så det lät rakt som +ett kanonskott. Sen var det pojkens tur. Då tog han upp en stor duk +och lindade omkring; huvudet på sin far, och prinsessan fick en annan +ombunden. + +— Vad skall det där tjäna till? frågade trollet. + +— Jo, när jag klatschar med piskan, sa' pojken, så blir det en sådan +knall, att örhinnorna sprängas på alla inom en halvmils omkrets. + +— Det var förfärligt, då är det bäst, jag också får en duk om huvudet. + +— Ja, det skall du gärna få, sa' pojken, och så virade han om en duk, +och det gjorde han så hårt, så att kuskstackaren höll på att kvävas. + +— Släpp mig lös, jämrade han sig, så får du behålla prinsessan. + +Pojken tog då av honom duken, och kusken måste återvända hem med +oförrättat ärende. Trollkungen blev naturligtvis topp tunnor rasande, +när han fick höra, hur det hade gått. + +— Inte kunde den pojken klatscha med piskan, sade han, nu har du också +låtit lura dig. Vem skall jag nu skicka i väg? + +I detsamma fick han syn på en, som satt och rörde i brasan med en +väldig eldgaffel. + +— Skynda dig, min son! ropade han till denne. + +Och trollet med eldgaffeln satte i väg, så att det ven efter. + +— Hit med prinsessan! skrek han, då han hunnit upp dem, annars skall +jag spetsa er på eldgaffeln. + +— Lugna dig lite, sa' pojken. Jag skall gärna fäkta med dig, men det +skall ske med ordning. Inte är det någon konst att stickas så där utan +vidare! Nej, vi ska gå bort till den där häcken och ställa oss en på +vardera sidan och söka komma åt varandra. Det blir intressant. + +Nå, den sortens fäktning hade trollet inte varit med om förr men hade +ingenting emot att försöka. + +Pojken tog ett vasst spjut, och så började leken. Trollets tudelade +eldgaffel fastnade alltjämt i grenarna och kom inte åt pojken en enda +gång. Kunos spjut gled däremot med lätthet genom häcken och tilltygade +det arma trollet, så att detta snart uppgav tävlingen och lomade i väg +hem. Här fick han ovett av kungen, för att han var så illa dum och +försökte stickas med en eldgaffel genom en häck. + +Nu skickade kungen sin skräddare, och han ville naturligtvis tävla i +sitt yrke. + +— Vi ska försöka, vem som kan sy fortast, sade han, och så gingo de in +i en stuga i närheten. Men skräddartrollet hade tagit så lång tråd, +att han måste hoppa ut genom fönstret för varje styng, och det sinkade +honom så, att han förlorade spelet. + +Nu fanns det bara en möjlighet för trollen, ty Kuno och hans sällskap +var snart utanför trollkungens område. Denne gjorde då ett sista försök +och skickade sin svinaherde, och han uppnådde flyktingarna, just då de +voro vid gränsen. + +— Det är inte din prinsessa! skrek han. + +— Vems då? + +— Jo, dens, som bäst förstår sig på att vakta svin. Här bredvid ha vi +ett stort svinstall. Kan du på en timme driva ut flera svin än jag, så +må du behålla prinsessan, annars följer hon med mig tillbaka. + +— Det går jag in på, sade Kuno. + +— Men hur ska vi skilja de svin, som jag drivit ut, och dem, som du +drivit ut. + +— Jo, sa' pojken, jag skall köra ut dem, som ha knorr på svansen, och +du får köra ut dem, som ha rak svans. + +Det var svinaherden med om, och så började de. Kuno körde ut en tjugu, +trettio stycken, sedan lade han sig att vila. Men svinaherden gick +och letade hela timmen efter raksvansade svin, och så störde han dem +allihop, så att de sprungo ut ur stallet. + +— Nå, nu ska vi räkna, sa' pojken, vilka som äro talrikast, de med +knorr på svansen eller de raksvansade. Då befanns det, att inte ett +enda svin hade rak svans, och därmed hade trollet förlorat och måste +slokörat återvända hem. + +När Kuno och hans följeslagare hade kommit utanför trollens område, +begåvo de sig, så fort de kunde, till prinsessans fader. Och ni kan +tänka er, att han blev glad över att återse sin kära dotter. Han hade +ju förut skickat ett helt regemente soldater efter henne, och när de +kommo tillbaka utan att ha henne med, så trodde han, att han aldrig +skulle få se henne mer. + +Nu ställdes till ett bröllop, som varade i dagarna sju, Tattarpojken +fick prinsessan, som han hade räddat, och några år efteråt blev han +konung och levde och regerade sedan både länge och väl, tills han +slutligen dog och för andra gången blev insläppt i himmelriket. + +(Ungern.) + + + + +KÖPMAN STUUT. + + +Det var en gång ett bondfolk, som hade en stor, präktig gård med många +åkrar och ängar, men de voro inte lyckliga för det. Ett fattades dem +i alla fall, de hade inga barn, som kunde ärva deras rikedomar. De +klagade ofta däröver, men det hjälpte inte. Åren gingo, och de blevo +gamla, men ingen arvinge kom. Så värst klyftiga voro de inte heller, +såsom ni ska få höra. + +En gång fingo de en präktig liten tjurkalv, som de båda blevo mycket +förtjusta i, och en vacker dag sade bonden till sin hustru: + +— Den här kalven vår är så rar och förståndig. Om vi skulle tala vid +klockaren; han är ju en lärd man, kanske han kunde lära den att tala, +så kunde vi sedan taga upp den till vårt barn, och så hade vi en +arvinge. + +— Jag vet inte, om det går, sade hustrun, men du kan ju gå upp och tala +med klockaren, så få vi höra, vad han säger. + +Därmed tar bonden på sig sin bästa rock och går till klockaren och +talar om för honom, att han har därhemma den allra raraste lilla +tjurkalv, och nu vill han fråga, om inte klockaren kunde lära den +kalven att tala, så att den kunde duga att bli deras arvinge med tiden. + +Klockaren var en knipslug karl. Han svarade, att det kunde han nog, men +det fordrades många och dyrbara böcker. + +— Det gör ingenting, sade bonden. Jag skall nog kosta på honom. Här +skall jag lämna hundra daler att börja med till att köpa böcker för. + +Klockaren stoppade med välbehag pengarna i sin ficka. Samma dag +fördes kalven upp till hans gård, och nu skulle undervisningen taga +sin början. En vecka efteråt kom bonden åter upp och ville höra, hur +det gick för kalven att lära sig något, och så ville han gärna se den +också förstås. Men klockaren sade, att det kunde inte gå för sig, ty då +skulle kalven börja längta tillbaka alldeles gruvligt och inte kunna +lära sig något. Mera böcker behövdes också. Bonden hade just hundra +daler på sig, och dem lämnade han genast och gick så hem med glada +förhoppningar. + +När en vecka hade gått, var bonden där igen. Han var så ivrig att höra +efter sin arvinge. + +— Nå, kan han säga något än? sporde han ivrigt. + +— Ja, det kan han, nu börjar det gå ganska bra. + +— Vad säger han då? + +— Mö, mö, säger han. + +— Du min store tid, så roligt det var! ropade bonden förtjust. Han +menar förstås, att han vill ha mjöd. Jag skall gå hem med detsamma och +skicka upp litet mjöd. + +Mycket riktigt kom det samma dag en hel ankare mjöd till klockargården, +och folket där lät sig Väl smaka, men kalven fick mjölk, och det tyckte +han för resten allra bäst om. + +Åtta dagar efteråt gick det på samma sätt. På bondens fråga, hur det +gick för kalven, svarade klockaren att han inte just kunde säga mer än +mö, men nu behövde han hundra daler till att köpa flera böcker. Och +klockaren fick sina hundra daler och en ny ankare mjöd, men sedan blev +bonden borta några veckor. Han tyckte, han hade fått betala bra nog med +pengar till böcker, och var rädd, att han måste punga ut med ändå mer, +om han kom för ofta. + +Klockaren tyckte, att kalven var tillräckligt fet nu, och så slaktade +han den. Men om nu bonden kommer och prompt vill se sin kalv, hur skall +jag då bära mig åt? tänkte han. Snart hittade han emellertid på råd. +Han gick till bondens gård. När han kommit inom dörren och hälsat, +sporde han: + +— Har inte kalven kommit hem? + +— Nej, det har han inte, svarade bonden. + +— Det var högst märkvärdigt, tyckte klockaren, han måtte väl aldrig ha +sprungit bort. + +Och så talade klockaren om, att han hade arbetat med kalven, så att den +hade blivit riktigt försigkommen och kunde tala litet av varje, och så +hade den sagt, att den ville bra gärna hälsa på sina föräldrar, och det +hade klockaren inte haft något emot utan erbjöd sig att följa med. Så +hade de givit sig i väg tillsammans, men när de kommo ut på gården, så +märkte klockaren, att han hade glömt sin käpp, och så gick han in efter +den, och när han kom ut på gården igen, var kalven försvunnen. + +Bonden och hans hustru blevo mycket bedrövade, när de fingo höra detta. +De hade ju kostat på sin kära kalv så mycket, och nu var den borta, och +så stodo de där utan arvinge i alla fall. + +Ja, det kunde inte klockaren säga något om. Han lovade att på söndagen +lysa på i kyrkan angående den bortlupne arvingen, och så gick han hem +igen och åt kalvstek. Klockaren var en man, som följde med sin tid, han +höll sig med en veckotidning. En dag fick han där se en notis om en +köpman Stuut, bosatt i en stad några mil därifrån. Då kommer han på den +tanken, att detta säkert skulle intressera det hederliga bondfolket, +som offrat så mycket pengar på sin tjurkalv. + +Klockaren stoppar så tidningen i fickan och beger sig ned till bondens +gård. Det var på aftonen, och han träffade både bonden och hans hustru +hemma. När han hälsat och pratat litet om vädret och skörden, tager +han fram tidningen och läser upp, vad som står om köpman Stuut. Därpå +tillägger han: + +— Tänk, om det skulle vara er tjurkalv! + +— Det kan inte vara någon annan, sade bonden, det är jag säker om. + +Hustrun instämde. + +— Det är bäst, du ger dig i väg och ser, hur det är med honom, sade +hon, och så må du taga litet pengar med dig, för det kan nog hända, att +han är i behov av sådana, nu då han blivit köpman. + +Nästa dag gjorde hon i ordning en stadig matsäck med pannkakor och +annat gott, och bonden tog upp pengar ur kistan och fyllde i pungen, +och så begav han sig i väg till den stad, som klockaren hade läst om i +tidningen. + +Sent en kväll kom han fram och tog in i första bästa värdshus. Redan i +dagningen var han på benen, och efter åtskilligt letande och frågande +fick han reda på det hus, där köpman Stuut bodde. Glad att ha kommit +rätt, knackar han på och frågar, om köpmannen är hemma. Pigan svarar, +att nog är han hemma men inte uppstigen än. Bonden ber henne då säga +sin husbonde, att hans far kommit för att hälsa på. + +Efter en liten stund kommer pigan igen med det besked, att köpman +Stuuts far hade dött för flera år sedan, hennes husbonde ville inte +göra sig besvär att stiga upp för att höra på något tokprat. + +Då bad bonden så vackert att få komma in, han kunde ju sitta ned och +vänta, och för resten kunde hon visa honom sängkammaren, så skulle han +själv gå in och framföra sitt ärende. Pigan tyckte, att bonden såg +hygglig och nykter ut, och så släppte hon in honom. + +När bonden kom in i sängkammaren och fick syn på den välmående +köpmannen, som låg i sängen, utropade han: + +— Nå, du har ju blivit en riktig duktig karl i alla fall! Vi ha varit +så oroliga för dig, alltsedan den dag du rände din kos. Laga nu, att du +kommer upp, så att vi kunna språkas vid riktigt! + +Köpmannen trodde, att den främmande karlen var galen, men ansåg det i +alla fall bäst att vara foglig, annars kunde man ju inte veta, hur det +kunde gå. Därför steg han strax upp och klädde sig. När han var färdig, +såg bonden med förvåning och beundran på honom och sade: + +— Klockaren var allt en duktig karl, som kunde fostra upp dig så pass. +Nu skulle då ingen kunna tro, att det var vår gamla rödbrokiga ko, som +födde dig till världen. + +Köpmannen bara gapade. + +— Vill du inte följa med hem nu? + +— Nej, sade köpmannen, som nu var alldeles säker att det var en +galning, han hade framför sig, det har jag inte tid till. Jag har +affärer och fullt upp att sköta. + +— Är det ingenting du särskilt behöver? + +— Nej, inget annat än pengar, det behöver ju alltid en köpman. + +— Kunde jag inte tro det, sade bonden, du hade ju ingenting att börja +med. Men jag har tagit med mig litet, som jag tänker lämna dig. + +Därmed drog bonden upp sin välfyllda penningpung. Då köpmannen hörde, +att han skulle få pengar, blev han riktigt vänlig och bad bonden stanna +kvar såsom hans gäst några dagar. + +Så blev det också. Köpman Stuut fick hela penningpåsen så när som på +några få slantar, och innan bonden reste, testamenterade han till +köpmannen allt, vad han ägde och hade, och lovade att sända honom en +summa pengar till, så snart han komme hem. + +Med glatt mod reste bonden därefter tillbaka och berättade för sin +hustru, att färden hade avlupit lyckligt, och att deras lilla kalv hade +blivit en duktig karl. + +— Det får du allt lov att tala om för klockaren, sade hustrun, och ge +honom en slant till, för att han haft så mycket besvär. Det tyckte +bonden inte var mer än rätt och billigt, och så gick han till klockaren +och berättade, hur det hade gått, och gav honom hundra daler. Klockaren +smålog, strök förnöjd in pengarna och önskade bara, att han hade många +sådana lärjungar. + +En tid därefter sålde bondfolket sin gård och flyttade till köpman +Stuut, och hos honom fingo de leva i lugn och ro till döddagar. Och +hjärtans glada voro de båda två, att de till slut fått en arvinge att +lämna sina ägodelar till. + +(Danmark.) + + + + +HAN, SOM SKULLE PRATA SÄCKEN FULL. + + +Det var en gång en kung, som höll en vildman fången i sitt slott och +noggrant bevakade honom. Denne vildman var så vis, att han hade reda på +allt, som hände och skedde i världen. När kungen nu var i förlägenhet +och inte visste, hur han skulle göra med det ena och det andra, så gick +han genast till sin fånge och fick av honom det allra bästa råd. + +En dag, när kungen var på jakt, höll hans lille sexårige son på +att kasta boll på slottsgården. Därvid råkade bollen fara in genom +gallerfönstret i vildmannens fängelse. + +— Käre vildman, sade den lille prinsen, giv mig tillbaka min boll! + +— Nej, svarade vildmannen, jag har inte kastat ner bollen och tänker +inte kasta ut den heller. + +Gossen bad honom så vackert han kunde, och till slut sade vildmannen: + +—Du skall få tillbaka bollen, om du låser upp fängelsedörren, så att +jag kan fly min kos. + +— Det skulle jag gärna göra, men det går inte, svarade den lille +prinsen, min mor här nyckeln till ditt fängelse i sin ficka och lämnar +den inte ifrån sig. + +— Gå till henne, sade vildmannen, och säg, att det kittlar i huvudet, +och be henne se efter, om du fått något kryp i håret. När hon håller på +med det, kan du passa på och ta nyckeln ur hennes ficka. + +Gossen gjorde, som vildmannen hade sagt. Drottningen fann inte något +kryp och sade till prinsen, att han skulle gå ut på gården och leka +igen. Nyckeln hade han i handen, och med den låste han upp fängelset. +Vildmannen kom ut och gav honom bollen och ville därpå skyndsamt ge sig +till skogs, men prinsen bad honom, att han för all del skulle säga, hur +han skulle bära sig åt för att få nyckeln tillbaka i moderns ficka igen. + +— Det är inte svårt, sade vildmännen; gör på samma sätt som förut. Säg, +att det kliar i huvudet, och be henne reda ut håret, och under tiden +smusslar du nyckeln i hennes ficka. + +Gossen gjorde så, och allt gick lyckligt och väl, men på kvällen kom +konungen hem och skyndade genast till vildmannen för att rådfråga honom +i ett viktigt ärende. Då fann han till sin bestörtning, att fängelset +var tomt, fastän dörren var stängd. + +— Vem har släppt ut vildmannen? ropade han vredgad, sprang till +drottningen och förebrådde henne, att hon hade lämnat ifrån sig nyckeln. + +— Ingen har fått nyckeln av mig, sade drottningen. + +Men i detsamma kom hon att tänka på prinsens beteende, talade om för +kungen, hur han hade gjort, och sade: + +— Tänk, om han har tagit nyckeln ur fickan på mig! + +Prinsen blev genast uppkallad till förhör. Kungen såg så sträng +och bister ut, att den lille blev rädd, började gråta och bekände +alltsammans. + +Nu blev konungen ytterst förbittrad. + +— Tänk ett sådant tjuvstreck! utropade han. Fastän han är mitt enda +barn, skall han avrättas i morgon utan nåd och förskoning. + +Prinsen hade emellertid hört de sista orden, och nu sprang han direkt +ut i skogen. Det var sommartid och gott om blåbär och smultron, och +vatten fanns i källorna, så att gossen behövde inte lida nöd. Fruktan +drev honom framåt, och han skyndade vidare, så fort hans små ben +förmådde bära honom. Följande morgon fortsatte han sin vandring, och +gick sedan allt längre och längre bort ifrån slottet. + +En morgon såg han en stor skepnad mellan träden. Det var vildmannen. + +— Var kommer du ifrån, min gosse? frågade denne. + +— Jo, jag har måst rymma från slottet, svarade prinsen; det fick jag +för att jag hjälpte dig ur fängelset. Min far blev så förbittrad, att +han tänkte låta avrätta mig, och hade jag inte rymt min kos, så hade +jag nu varit död. + +— Jag skall vara dig i fars ställe, sade vildmannen vänligt, tog gossen +vid handen och förde honom in i en stor, präktig grotta, där han bodde +med två av sina likar. Här hade gossen det bra; han fick rikligt med +mat och dryck och på natten en bädd av mjuk mossa. Om dagen kunde han +springa omkring i skogen och jaga fåglar och fjärilar, så mycket han +ville. + +Tio år stannade prinsen där hos vildmannen och växte upp till en stark +och fager ungersven. En dag sade vildmannen till honom: + +— På andra sidan om denna stora skog bor en mäktig konung. Denne har +lovat att giva sin enda dotter åt den, som under fyra dagar förmår att +vakta hans hundra harar, så att ingen springer bort. Det vore någonting +för dig. Här har du en pipa, och när du blåser i den, så komma hararna +springande, om de också vore hundratals mil borta. Och här har du en +annan pipa. Om du kommer i nöd och blåser i den pipan, så skall jag +ögonblickligen komma och hjälpa dig. + +Gossen ville gärna draga ut på detta äventyr. Han tackade vildmannen, +stoppade båda piporna i barmen och vandrade i väg i riktning mot +konungens slott. När han kom fram, blev han vänligt emottagen, och +kungen frågade efter hans ärende. + +— Jag vill vakta de hundra hararna, svarade han, och vinna prinsessan. + +— Det är ett farligt företag, sade kungen. Du kanske inte vet +villkoret. Om det kommer bort så mycket som en enda hare, så är du +dödens man. + +— Nej, det visste jag inte, sade ynglingen. Men det gör mig detsamma, +jag skall nog hålla reda på hararna. Släpp dem allihop; så skall jag +valla dem i skogen och föra hem dem i kväll. + +Då gick kungen med honom ner på slottsgården, öppnade dörren till +stallet, där de förvarades, och vips hoppade alla hararna ut och kilade +sin kos med höga skutt, så att de kommo in i skogen, innan den nye +herden kommit utanför slottets område. + +— Låt dem löpa, sade ynglingen, de längta att få komma ut på bete. +Därmed gick han i sakta mak efter dem ut i skogen. När aftonen kom, såg +han inte till en enda hare, men han var inte ängslig för det; han satte +pipan för munnen och blåste, och genast kommo hararna rusande från alla +håll med en sådan fart, som om de haft ett koppel hundar efter sig. Så +drev han dem allesamman in i staden och upp till slottet igen, och det +fattades inte en enda. + +— Vad vill det säga? ropade kungen, när han tittade ut genom +slottsfönstret och såg herden komma, med hela skocken lika lugnt, som +om de hade varit lamm. Har han gjort det en dag, så kan han nog göra +det de andra tre också. Det får inte ske, tänkte han, att den där +herdepojken gifter sig med min enda dotter och blir tronföljare, vi få +lov att hitta på någon list. + +När ynglingen följande dag vaktade sina harar i skogen, skickade kungen +prinsessan till honom för att köpa en hare. Hon var klädd som en +bondflicka för att inte bliva igenkänd, gick fram till herden och sade: + +— Här har du en hel mängd harar, vill du inte sälja en åt mig? + +Men ynglingen var inte så dum, han kände igen prinsessan, fastän hon +var förklädd och svarade: + +— Jag kan inte undvara en enda av dessa harar; det är inte mina utan +kungens, och om jag inte för dem hem igen allesamman, så låter han +halshugga mig. + +— Ack, jag skulle så gärna vilja ha en hare, bad prinsessan, jag måste +ha en, det gäller mitt liv. Det märks väl inte, om det saknas en bland +så många. + +— Jag säljer inte en enda hare, upprepade pojken, men vill du ha en, så +kan du förtjäna den. Ge mig en kyss, så får du en hare. + +Då tänkte prinsessan Han är ju bara en simpel herdepojke, det är +bättre, att du ger honom en kyss nu, när ingen ser det, än att ha honom +till man sedan i hela ditt liv. + +Så gav hon herden en kyss, och strax blåste han i sin pipa; hararna +skockade sig omkring honom, och prinsessan fick välja, vilken hon +behagade. Hon tog en, stoppade ner den i sin korg och gick hem, nöjd +och belåten. + +Herden steg upp på en kulle och höll utkik, och när han såg, att +prinsessan hade kommit till skogsbrynet, blåste han i sin pipa, och +vips tog haren ett skutt ur korgen och kilade tillbaka till sina +kamrater i skogen. + +När prinsessan kom till slottet, frågade drottningen, hur det hade +gått, och hon svarade: + +— I sådant ärende går jag inte ut i skogen igen. Jag måste underhandla +med den där människan en lång stund, och när jag äntligen hade fått +haren och kommit till skogsbrynet på vägen hem, så hoppar haren ut ur +korgen och springer sin väg. + +— Hur kunde du vara så dum och stoppa haren i en korg? sade modern +förebrående. I morgon skall jag ge mig i väg, och då skall det bli +annat av. + +Nästa dag klädde drottningen ut sig till bondgumma och gick till herden +i skogen. + +— God dag, min son! hälsade hon vänligt. + +— God dag, lilla mor! svarade herden, och låtsade, som han inte kände +igen henne, fastän han genast såg, vem hon var. + +— Jag behöver nödvändigt en hare, vill du inte sälja en åt mig? + +— Nej, det kan jag inte, då sätter jag mitt eget liv på spel, men vill +ni ha en, så kan ni förtjäna en. + +— Det var bra, sade drottningen. Jag har ju inte mycket pengar att köpa +för. Kan jag förtjäna en, så är det så mycket bättre. + +— Det är inte svårt, svarade herden. Slå kullerbytta tre gånger här på +gräsmattan, så ska ni få en hare. + +— Det var mig en oförskämd en, tänkte drottningen, tänk, om någon +människa såge mig slå kullerbyttor! Men här äro vi ju ensamma i skogen, +det är bättre att slå kullerbytta än att bli svärmor åt en sådan där +slyngel. + +Och så slog drottningen tre kullerbyttor, och det såg så lustigt ut, +att herden måste skratta, men sedan fick hon också en hare, och den +stoppade hon i barmen och svepte om schalen väl. Därpå vände hon om +och gick tillbaka in till staden. Herden gick upp på kullen och såg +efter henne, och just när hon kom till stadsporten, blåste han i sin +pipa. Genast rev haren till med fötterna, så att det gjorde ont, och +hon måste släppa taget. Ögonblicket därefter var haren på marken och +skyndade tillbaka till skogen med långa skutt. + +Konungen och prinsessan stodo på trappan och väntade på drottningen. + +— Nå var är haren? ropade båda två med en mun, när drottningen kom in +genom porten. + +— Det var ett fasligt elände, sade drottningen. Jag lyckades bära den +ända till stadsporten, men då jag kom dit, rev han mig och hoppade sin +väg. + +— Kvinnfolk kan då ingenting uträtta, sade kungen. I morgon är det jag, +som går till skogen efter haren. Då ska ni få se, hur en karl bär sig +åt. + +— Ja, låt oss se det! sade drottningen och prinsessan misstroget, men +kungen var inte orolig. Följande morgon klädde han sig i bondblus och +skinn byxor och höga stövlar, satte sig på en åsna och red ut i skogen. + +— Nu kommer kungen, sade pojken för sig själv och skrattade, honom +skall jag allt spela ett duktigt spratt. + +När kungen kom fram, där herdegossen var, steg han av åsnan och hälsade: + +— God dag, min son! + +— God dag, lille far! hälsade herden igen. + +— Min son, sade kungen och suckade djupt, jag måste ha en hare, det +gäller mitt liv. Du har ju hundra stycken här på bete, vill du inte +avstå en åt mig. + +— Det gäller mitt liv också, sade herdepojken, om jag tappar bort en +enda hare, så mister jag huvudet. Därav kan ni väl förstå, att jag inte +säljer någon, men om ni är mycket angelägen, så kan ni förtjäna en. + +— Vad skall jag då göra? frågade kungen. + +— Jo, kyss svansen på er åsna tre gånger, så ska ni få en hare, vilken +ni vill. Kungen hade så när ramlat omkull av pur förskräckelse. En +konung kyssa svansen på sin åsna! Tänk, om någon finge höra talas om +det! Men vad skulle han göra? Att få en sådan där bängel till svärson +och tronföljare vore just inte bättre. En kung måste ju stå vid sitt +ord. Åsnan är för övrigt ett renligt djur, tänkte han, och här finns +ju, som väl är, ingen människa, som ser oss. Ja, så gick han då bort +och kysste åsnan tre gånger på svansen. Därefter fick han sin hare och +stoppade den innanför rocken. Så satte han sig upp på sin åsna och red +med glatt mod tillbaka till staden. + +Herden gick upp på kullen och höll utkik. När han såg, att kungen hade +kommit ända fram till slottstrappan, blåste han i sin pipa, så mycket +han orkade. + +Genast gjorde haren en häftig rörelse, så att knapparna flögo ur +-kungens rock, och så hoppade han ner på gården, och innan någon visste +ordet av, var han utanför stadsporten och på väg till skogen. + +Nu stodo drottningen och prinsessan på trappan och väntade. + +— Var det inte det, vi trodde! ropade båda två med en mun, då de sågo, +hur haren kilade sin kos. + +På aftonen drev herdegossen de hundra hararna åter in på slottsgården, +trädde fram för konungen och sade: + +— Jag har utfört det förelagda arbetet, giv mig nu prinsessan till +hustru! + +— Vänta litet, min gosse lilla! sade konungen. Så fort går det inte. +Först måste du avlägga ett prov till. Prinsessan skall du få, om du kan +prata en säck full. Om tre dagar skall du få försöka. Här på gården +hänges säcken upp, och här får du stå och prata inför hela hovet; kan +du inte få säcken full, så blir det ingenting av med giftermålet. + +Därpå lät kungen hovskräddaren förfärdiga en stor säck; hovsnickarna +fingo uppföra en läktare för åhörarna och en talarstol. Framför +densamma hängdes säcken upp. + +Det var en svår nöt att knäcka för pojken. Han gick tillbaka till +skogen, tog fram sin andra pipa och visslade på vildmannen för att +fråga honom till råds. Genast kom vildmannen klivande med sjumilasteg +och frågade, hur det var fatt. + +Pojken talade om, hur det hade gått. Hur han hade vaktat hararna under +fyra dagar, och nu hade kungen hittat på ett slags gåta, och den bestod +däri, att han skulle prata en säck full. + +— Det är inte svårt, sade vildmannen, berätta du bara om de besök, du +haft i skogen, medan du höll på att valla hararna, så skall du få se, +att säcken snart blir full. + +Så kom den stund, som kungen hade utsatt för provets avläggande. +Läktarna voro fullsatta, hela hovet och många av de förnämsta borgarna +i staden hade infunnit sig. Kungen och drottningen och prinsessan slogo +sig ned på gyllene stolar mitt framför talarstolen. Alldeles intill +densamma var en stor säck upphängd. + +Herdepojken steg med glatt mod upp på sin plats. Först berättade han en +saga om troll och jättar. Därefter sade han: + +— Nu skall jag berätta något, som verkligen har hänt. Under tre av de +dagar, då jag höll på att vakta kungens harar i skogen, fick jag besök. +Första dagen förde jag lyckligt och väl hararna tillbaka på kvällen. +Andra dagen kom en bondflicka till mig i skogen och ville köpa en hare. +Jag kände väl igen henne, det var den unga prinsessan, som sitter här. +Jag ville naturligtvis inte sälja någon hare, men då hon var mycket +enträgen, sade jag, att hon kunde förtjäna sig en genom att ge mig en +kyss. Och då spetsade prinsessan sin lilla röda mun och gav mig en +kyss, och så fick hon sin hare, men den lilla haren ville inte stanna +kvar i hennes korg utan sprang tillbaka till mig. + +Alla de närvarande tittade på den stackars prinsessan, som satt där +allra längst fram. Hon blev röd som en pion och höll båda händerna för +ansiktet. Modern knuffade henne sakta i sidan och sade: + +— Det fick du, för att du var dåligt utklädd; mig kände han säkert inte +igen. + +Under det drottningen viskade detta, fortsatte herden: + +Tredje dagen fick jag också besök. En gammal bondgumma kom med en korg +ägg på armen, alldeles som vore hon på väg till torget, men jag kände +nog igen henne, det var vår ärevördiga drottning, som sitter där... + +— Tänk, att den rysliga människan kände igen mig! mumlade drottningen +för sig själv och bleknade, men det skulle bli värre, ty herdepojken +fortfor: + +Hon ville också köpa en hare kantänka och påstod, att det gällde +hennes liv; jag svarade, att jag hade ingen att sälja, men ville hon +förtjäna en, så skulle hon göra tre kullerbyttor framför mig i gräset. +Och hon slog strax tre kullerbyttor och fick sin hare och stoppade den +i barmen, men när hon kom till stadsporten, kände haren en plötslig +längtan efter mig, gjorde sig fri och kilade tillbaka. + +Nu hördes ett starkt fnittrande uppe på läktaren. Skratt är smittosamt, +det spred sig, och snart skrattade allihop, och kungen instämde. +Förgäves sökte drottningen protestera och ropade: + +— Det är en oförskämd slyngel! + +Kungen stötte henne i sidan och viskade: + +— Så där går det, när kvinnfolk ska försöka reda sig i en klämma. Mig +kände han inte igen, det kan du vara säker på. + +Härmed vände han sig till herden och sade: + +— Fortsätt, min gosse! + +Och herden lät inte säga sig det två gånger. Han fortsatte. + +— Sista dagen fick jag också en påhälsning, och den var den roligaste +av allihop. Då kom en bonde i storstövlar, skinnbyxor och blus, ridande +på en åsna. Det var vår allernådigaste konung. Han ville också förtjäna +sig en hare, och jag sade: Om, ni tre gånger ky... + +— Stopp! stopp! skrek kungen, så det ekade i slottsmurarna, nu är +säcken full! Kom ned, min gosse, här har du min dotter! Därmed fattade +han prinsessan vid handen och ledde henne bort till herdegossen. + +Nu fick denne taga på sig furstliga kläder, och när han det hade +gjort, gick han fram till kungen och drottningen och sade, att han var +kungason, och varifrån han härstammade. Och då skall jag säga, det +blev stor glädje. Det reddes strax till ett hejdundrande bröllop med +glädjefester över hela landet, och det enda, som fattades, var, att jag +och du inte kunde vara med. + +(Tyskland.) + + + + +TUMPELS ÄVENTYR. + + + +1. Kvarnresan. + + +En fattig gumma hade en enda son, som var dummare, än vad folket är +mest, och därför fick han öknamnet Tumpel. Han brukade gå ärenden åt +sin mor ibland, fast oftast gjorde han galet och glömde bort, vad han +skulle säga. En dag skickade hon honom till kvarnen med en påse säd, +som skulle malas. Till mjölnaren skulle han säga: »En halv skäppa i +tull, varken mer eller mindre». + +Det där hade han svårt att komma ihåg, och därför gick han och sade för +sig själv: »Varken mer eller mindre.» På vägen gick han förbi en åker, +där en bonde gick och sådde. Bonden hörde, att pojken gick och mumlade: +»Varken mer eller mindre», och trodde, att han hade trollkonster för +sig och ville fördärva sådden, så att det skulle bliva varken mer eller +mindre, än han sått ut. Det påstods nämligen, att Tumpels mor var en +häxa, och att ställa till förargelse och elakhet kunde till och med en +sådan som Tumpel lära sig, mente bonden. Därför gick han upp på vägen +och klådde upp pojken. + +— Jag säger bara, såsom mor har lärt mig, skrek pojken. + +— Kunde jag inte tro det, sa' bonden och gav honom mera smörj. + +— Hur ska jag säga då? jämrade sig pojken. + +— Jo, du ska säga så här: »Tusenfallt igen». + +Ja, det lovade pojken, och så fick han gå. När han hade gått ett stycke +längre fram, kom han till en annan åker. Där hade säden redan spirat +upp, men en massa kråkor hade slagit sig ned på åkern och började äta +upp säden. Folk hade just kommit dit för att mota bort kråkorna. + +När de hörde, att pojken gick och mumlade: »Tusenfallt igen», trodde de +förstås, att han önskade dem tusen gånger så många kråkor. + +— En sådan spoling! ropade de, och ett par stycken gingo upp och klådde +på den stackars Tumpel riktigt ordentligt. Han frågade ödmjukt, vad +han skulle säga, och de inpräntade i honom, att han skulle säga: »Åt +Hälsingland med hela skocken!» Och det sade han också den ena gången +efter den andra, och så fortsatte han sin väg och mumlade det, som han +sist hade lärt sig. + +Härnäst mötte han ett liktåg, och då sade han högt, så att alla hörde +det: + +— Åt Hälsingland med hela skocken! + +Människorna, som gingo i procession, kunde inte tro annat, än att han +menade dem, och de blevo arga förstås över en sådan oförskämdhet. Hela +tåget stannade, och så fick Tumpel stryk igen. Han var öm förut och +skrek nu med full hals: + +— Vad ska jag säga? + +— Gud fröjde själen! svarade de och släppte honom lös. + +Nu gick han en lång stund och läste på sin läxa: »Gud fröjde själen!» +Så mötte han en gumma, som gick och sköt en kärra framför sig, och i +den låg en slaktad sugga. + +— Gud fröjde själen! sade pojken. + +— Vad säger du? skrek gumman. Har du inte det ringaste folkvett? Ser du +inte, att det är ett oskäligt kreatur? Oj, oj, oj, såna ungar det finns +nu för tiden! Annat fick jag lära mig, när jag var barn. + +Pojken frågade vackert, vad han skulle säga, men gumman var så +förargad, så hon gitte inte svara. Men Tumpel var envis och ville +nödvändigt veta, hur det borde vara, och till slut sade gumman: + +— Du kan ju säga så här: »Så dra de i väg med dig, din gamla sugga!» + +Tumpel tog av sig mössan och tackade för det goda rådet och fortsatte +sedan sin väg, nöjd och belåten med att åtminstone den gången ha +sluppit smörj. När han hade vandrat en stund, mötte han en brudskara. +Främst gingo två spelmän, som spelade fiol och klarinett, därefter kom +brud och brudgum, den förra såg så innerligt rödblommig och frodig ut, +och så till sist en hel skara gäster. + +När Tumpel kom mitt för brudparet, tog han av sig mössan och sade: + +— Så dra de nu i väg med dig, din gamla sugga! + +Man kan förstå, vilket spektakel det blev. Bruden hade så när fått +slag, så ilsken blev hon. Spelmännen, som voro hetlevrade av sig, +kastade undan sina musikinstrument och höggo tag i Tumpel, och nu fick +han smörj efter noter, ska jag säga. + +Pojken bad så innerligt, att de skulle sluta upp att slå honom och i +stället tala om, vad han skulle säga. Till slut tyckte de, det var synd +om den stackars Tumpel, och släppte honom med det beskedet: »Du skall +säga: 'En likadan glädje i var by!'» + +Härmed knogade pojken vidare och kom äntligen fram till kvarnen, men +det var inte slut med missödena för det. Kvarnen stod i ljusan låga, +och folk höll som bäst på att släcka. Pojken trängde sig fram till +mjölnaren och sade: + +— Här kommer jag med min påse säd från mor, som skulle malas med många +hälsningar om likadan glädje i var by. Mjölnaren trodde, att pojken +ville göra narr av eländet och gav honom en ordentlig hurril. Hade han +haft tid, så hade han säkert givit Tumpel ett ordentligt kok stryk, men +det behövde heller inte den stackarn, så pass mycket som han hade fått +förut. + +Tumpel måste sålunda återvända till sin mor med oförrättat ärende och +klagade över sina motgångar. När modern hörde, vad han hade sagt till +mjölnaren, sade hon: + +— Tänk, att du inte kunde begripa, att du skulle tagit en hink vatten +och öst på elden, såsom de andra gjorde! + +— Det skall jag komma ihåg till nästa gång. + +Några dagar därefter gick han ned till bäcken, där ett par av +granngummorna höllo på att tvätta. De hade gjort upp en bra nog stor +eld mellan några stenar för att värma vatten, och där höllo de just på +att steka litet fläsk till middagen. När Tumpel såg elden, som slog +upp, kom han ihåg moderns ord och gick genast efter en hink vatten, som +han öste ut över alltihop. + +Jag skall inte närmare beskriva, vad pojken fick, det kan vara nog med +att säga, att efter den betan fick han ligga med omslag om ryggen i tre +dar. + + + +2. Tumpel försöker sin lycka såsom doktor. + + +När Tumpel växt upp och blivit litet större, fick han plats såsom dräng +hos en doktor. Ibland fick han skjutsa doktorn, då denne skulle ut på +sjukbesök. En gång berättade doktorn för honom, hur det förhöll sig med +en sjukling, som skickat efter honom. Den sjuke led av svåra magplågor, +och då doktorn kom in, kunde han genast säga, vad det var för fel med +honom. + +— Ni har ätit för mycket bönor, sade doktorn, det hjälper inte att neka. + +Den sjuke måste erkänna, att doktorn talat sant, fick sin medicin och +blev snart bättre. + +— Hur kunde doktorn veta, att han ätit bönor? frågade Tumpel. + +— Jo, jag drog en slutsats. + +— Vad är det? sporde Tumpel. + +— Jo, jag såg en mängd bönskal utanför farstubron, och då kunde jag +förstå, att det varit bönkalas där i huset. + +Det skall jag komma ihåg, tänkte Tumpel. Någon tid efter kom bud till +doktorn, att han skulle komma till en person, som plötsligt blivit +sjuk. Doktorn var emellertid ute, och Tumpel var ensam hemma. + +Det är så gott, att jag går, tänkte Tumpel, alltid kan jag göra någon +nytta. Och så gav han sig i väg till den sjuke, tog på sig en viktig +min och kände honom på pulsen. + +— Jag känner på er puls, sade han, att ni har ätit för mycket hästkött, +jag skall gå hem efter medicin åt er. + +Den sjuke förnekade, att han ätit något hästkött, men Tumpel trodde +honom inte. Då Tumpel kom hem, var doktorn återkommen, och Tumpel +redogjorde nu för vad han tagit sig för, och huru han funnit, att den +sjuke ätit hästkött. + +— Hästkött! utropade doktorn. Hur i all världen kunde du tro det? + +— Jag gjorde, såsom doktorn sade härom dagen, jag drog en slutsats. + +— En slutsats, säger du? Hur då? + +— Jo, när jag kom in i farstun, märkte jag, att där hängde en sadel; +till en sadel hör en häst. Den sjuke hade sålunda ätit en häst eller +ett stycke av en. + +Vad doktorn sade härom, förmäler inte historien, men säkert är, att +detta var både första och sista gången, Tumpel gick på sjukbesök. + + + +3. Tumpel och hans ko. + + +När Tumpels mor hade dött, ärvde sonen hennes stuga och en liten bit +jord, som hörde till. Här fick han arbeta och draga sig fram, så gott +han kunde. Ej sällan hände det, att folk, som visste, att han inte var +så värst klyftig, drevo skoj med honom eller rent av sökte lura honom. + +En dag var han på väg hem och gick och ledde en ko. Han hade gått lång +väg och var trött. Ett par drängpojkar, som nyss kommit till orten, +fingo syn på honom och beslöto att spela honom ett spratt. Tumpel gick +där framåtlutad och halvsov. De båda drängarna smögo sig sakta bakom +honom, en av dem löste repet, som var bundet om ena hornet på kon, +och lade repet om sin egen hals. Den andre tog kon med sig och gick +tillbaka så tyst som möjligt. Tumpel märkte ingenting. + +När de kommit till en krök av vägen och kamraten med kon var utom +synhåll, gjorde drängen ett ryck i repet. + +— Vill du följa med ordentligt! ropade Tumpel. + +I detsamma vände han sig om, och hade så när ramlat baklänges av +förvåning, då han fick se, att han ledde en karl i repet. + +— Vad är du för en? sporde hån. Jag ledde ju nyss en ko. + +— Jag har varit en ko, sade drängen, och nu skall du få höra min +underbara historia. Jag hade en god och from moder men var en dålig +son. En dag kom jag hem från krogen och var full. Min goda moder +förebrådde mig, att jag burit mig så illa åt, men jag var vild och +ville inte lyssna till hennes förmaningar utan slog henne i stället. +Då blev jag förvandlad till en ko. Såsom sådan har jag fått släpa fram +mitt liv ända tills nu. Säkert har min goda moder bett för mig, och så +har jag i ett nu återfått min mänskliga gestalt, Gud vare lov! + +Tumpel trodde förstås, att mannen talade sant, och bad honom till och +med om förlåtelse för att han hade behandlat honom såsom ett djur. Och +drängen förlät Tumpel och gick sin väg. När han hade kommit ett stycke +bort, lade han sig ned vid vägkanten och skrattade, så att han hade +kunnat gå åt. Därefter skyndade han sig till sin kamrat, och de sålde +kon snarast möjligt och gjorde sig glada dagar på närmaste värdshus. + +Någon tid efteråt var det marknad i staden därintill, och Tumpel hade +begivit sig dit för att köpa en ny ko. Som han går där, får han syn på +sin gamla ko. Han tittade noga på den för att förvissa sig om att det +verkligen var hans gamla Gullros, och när han var säker på saken, gick +han fram och viskade i örat på kon: + +— Har du nu gått och supit dig full igen och blivit förvandlad till en +ko? Den här gången skall åtminstone inte jag köpa dig, det kan du vara +säker om. + + + +4. Tumpel och hans hustru. + + +Inte kunde någon tro, att Tumpel skulle kunna gifta sig, men det kunde +han ändå. Kaka söker maka, säger ordspråket, och hur det var, fick +Tumpel verkligen tag i en änka, som hade ungefär lika mycket förstånd +som han. Hon var snäll och skrattade inte åt honom, såsom flickorna +hade gjort, som han friat till förut. För att göra en lång historia +kort, så gifte de sig och levde i lycka och sämja en lång tid. + +En dag skulle Tumpel begiva sig till marknaden och sade till sin hustru: + +— Här lämnar jag dig tio daler i förvar, tag väl vara på dem, så att +inga tjuvar komma åt dem! + +Hustrun tog emot pengarna och funderade en liten stund på var hon +skulle lägga dem, för att de skulle vara riktigt säkra. Till slut +hittade hon på ett sätt. Hon lindade in dem i en trasa och gömde den +bakom kakelugnen. Där skulle då inga tjuvar hitta på att söka. + +Framemot middagen knackade det på dörren. + +— Vem är det? frågade gumman. + +— Klas, svarades det. + +Klas var en gammal soldat, som farit vida omkring i världen och nu +under fredstid just inte hade något att göra. Han hade hört talas om +Tumpel och hans hustru och hade nu kommit för att hitta på något skämt. + +— Var kommer du ifrån? sporde gumman. + +— Från himmelrik, svarade Klas. + +— Kors, det var finfint främmande jag fått, sade gumman och öppnade +dörren. Stig in, stig in! Kanske du då har träffat min förre man? Han +var skomakare och hette Per. + +— Ja, det har jag visst. + +— Nå, hur har han det? + +— Ja, det är ganska knalt för honom. Han sitter och lappar skor och +mumsar på kål, någon annan mat har han inte. + +— Kära hjärtanes! Nå, skickade han ingen hälsning till mig? + +— Jo, han sade, att det var snart slut på lädret, och inga pengar hade +han, därför undrade han, om ni kunde sända honom några skilling. + +— Ja, visst ska jag det, sade gumman, och så gick hon till kakelugnen +och tog fram de tio daler, hon fått av Tumpel och lämnade dem till +soldaten och sade: + +— Giv honom det här, så kan han skicka tillbaka det, som han inte +behöver. + +Soldaten tog pengarna och knallade sig i väg det fortaste han kunde. En +stund efter kom Tumpel hem och frågade genast efter pengarna. + +— Dem har jag skickat till himmelen till min förre man, för att han +skulle ha något att köpa läder för till att halvsula skor åt helgonen. +Och så berättade hon om det besök, hon hade haft. + +Tumpel lade fingret på näsan och funderade en stund. Därefter sade han +i milt förebrående ton: + +— Vet du, jag tror inte, att helgonen behöva några halvsulor. Han har +bestämt lurat dig, den där gynnaren. Tänk, att du kunde vara så dum! + +— Nå än du då? Varför skulle du lämna pengarna till mig? + +— Jag skall försöka att hinna fatt den gynnaren! ropade Tumpel, och så +tog han sin enda häst ur stallet, satte sig upp och red i skarp trav åt +det håll, dit soldaten hade gått. + +När soldaten hörde slamret av hästhovar bakom sig, förstod han, att det +var Tumpel, som förföljde honom. Han lade sig då ned på dikeskanten, +skuggade med den ena handen över ögonen och pekade med den andra uppåt +skyn. + +— Vad ligger du där för? frågade Tumpel, då han kom fram till soldaten. + +— Jag ser en underbar syn. + +— Nå, vad ser du då? frågade Tumpel nyfiket. + +— Jo, en man, som går uppe i molnen, så fast och säkert, som om han +promenerade på en landsväg. + +— Inte ser jag någon, sa' Tumpel. + +— Jo, lägg dig ned här på rygg och skugga med vänstra handen över +ögonen! + +— Vill du hålla min häst? + +— Ja, gärna, sa' Klas. + +— Jag ser ingen ändå. + +— Jo, titta efter litet bättre, så skall du få se en män, som rider. + +Därmed satte sig soldaten upp på Tumpels häst och galopperade i väg med +full fart. + +Tumpel satte sig upp och tittade och gapade, och så mycket såg han, att +han hade låtit lura sig. + +Han måste sålunda återvända hem utan häst, och när han berättade för +hustrun, hur det hade gått, sade hon: + +— Ser du det, gubben min, du är inte slugare du än jag! + +Det kunde Tumpel inte säga emot. Han satte sig tyst ned och åt sin mat +och gick och lade sig, och så är det slut på den historien. + +(Ryssland.) + + + + +PROSIT! + + +Det var en gång en konung, som var så stark och mäktig, att när han +nyste, hördes det över hela landet, och då måste alla hans undersåtar +säga prosit. Det gjorde de också allihop utom en herde, som hette +Gusti, vilken hade så underbara ögon, att han med en blick kunde kuva +det vildaste djur. + +När kungen fick höra, att Gusti inte ville säga prosit, blev han mycket +förbittrad och lät genast kalla herden till sig. Kungen satt på sin +tron och såg mäkta förgrymmad ut, men herden blev inte ängslig för det. + +— Säg genast »prosit», röt kungen till honom. + +— Prosit för mig, sade herden. + +— Det duger inte, din landstrykare. »Prosit, Ers Majestät!» skall du +säga. + +— Prosit, mitt majestät! sade herden. + +Nu blev kungen så arg, så han kunde inte tala på en lång stund. +Munskänken kom fram med en bägare vin för att styrka honom med. +Hovmästaren trädde också fram för att hjälpa till och sade hotande till +herden: + +— Säg »prosit, Ers Majestät», annars är du dödens lammunge. + +Nu var det så, att på en mindre tron på något avstånd från kungen satt +hans dotter, en underskön prinsessa. Hon tyckte det var lustigt att se +på den trotsige herden och tyckte bättre om honom än om de prinsar hon +sett. Och herden kastade kär vänliga blickar på den sköna prinsessan +och sade: + +— Jag säger inte prosit, förr än jag får prinsessan till brud. + +Men kungen befallde, att han skulle kastas för isbjörnen. Drabanterna +förde bort honom och kastade ned honom i den jättelika isbjörnens +grotta. Nalle rusade fram, men herden borrade sin skarpa blick i +björnens ögon, och då blev denne så rädd, att han hade så när ätit upp +sig själv, och kröp ihop i en vrå. Där fick herden stå; för att hålla +sig vaken sjöng han den ena sången efter den andra, ty han visste, att +så fort han lade ihop ögonen, skulle björnen sönderslita honom. + +Följande morgon kom hovmästaren för att se efter, om det fanns några +knotor kvar av herden, och fann till sin stora förvåning, att denne var +alldeles oskadd. Han gick genast till kungen och talade om det, och +kungen blev så förbittrad, att han hade så när trillat från tronen. + +— Nu när du varit döden så nära, sade han till herden, så kanske du har +lärt att säga prosit. + +— Det säger jag först, när jag får prinsessan till brud; jag är inte +rädd för tio dödar. + +— Vi få väl se, sade kungen, och så befallde han, att herden skulle +kastas för jättepiggsvinen, som inte fått mat på flera dagar, för att +de skulle bli så mycket vildare. + +Drabanterna förde bort honom och kastade honom ned till de grymma +svinen. Just som de skulle rusa på honom, tog han upp ur fickan +en liten träflöjt, som var snidad på sankt Antonius dag, och på +den började han spela helgonets visa. Då drogo sig de vilda djuren +tillbaka, räckte varandra tassarna och började en dans. Det såg så +löjligt ut, när de klumpiga djuren skumpade omkring. Herden var full +av skratt, men han vågade inte för ett ögonblick sluta upp att blåsa, +ty han visste, att då skulle svinen genast ha störtat sig över honom +och slitit honom i stycken. Och denna gång hade han ingen hjälp av sin +skarpa blick, ty det var ju omöjligt att se tio djur i ögonen på en +gång. + +Till att börja med spelade han långsamt, men sedan ökade han takten, så +att djuren snurrade ikring i vildaste fart och till sist lade sig ned +i ett hörn uttröttade. Nu brast herden ut i skratt, och på morgonen, +när hovmästaren kom för att se efter, om det fanns några benknotor kvar +efter honom, skrattade han ännu, så att tårarna tillrade utför kinderna +på honom. + +Nu blev han genast förd inför konungen, och när denne hörde, att inte +ens de vilda svinen hade kunnat göra kål på den motspänstige herden, +blev han så arg, så att näsan blev gul och håret blev grönt. + +— Nå, sade han, när du har varit tio dödar så nära, kanske du har lärt +dig att säga prosit. + +— Det säger jag inte, förr än jag får den sköna prinsessan till brud, +jag är inte rädd för hundra dödar. + +— Vi få väl se, sade kungen, och så gav han drabanterna en vink, och de +förde honom till fängelset. Mitt på golfvet var en öppning såsom på en +brunn. Och i brunnens sidor voro fästade ett hundra utskjutande, vassa +liar; längst nere på bottnen brann ett svagt ljus. + +När drabanterna hade släpat herden ända till randen av den hemska +brunnen, bad han dem gå ut ett litet tag, han ville fundera på saken, +kanhända skulle han säga prosit i alla fall, hellre än att bli kastad +dit ned. Soldaterna tyckte det var synd om honom och gjorde, såsom han +bad. + +Herden tog då sin stav och hängde på den sin ränsel och rock och +hatt och placerade detta vid kanten av brunnen samt gömde sig i en +vrå. Sedan ropade han till drabanterna, att han stod fast vid sitt +beslut att inte säga prosit. Då skyndade de fram och knuffade till den +förmente herden, så att han föll ned i brunnen. Men det var bara rock, +ränsel och hatt. + +Dagen därpå kom hovmästaren med en lampa för att se efter, hur det +var med herdens döda kropp, och när han fick se den seglivade Gusti +livslevande, så blev han utom sig av förvåning. Herden fördes åter +inför konungen: + +— Nå, hundra dödar har du undgått, sade han, vill du nu säga prosit? + +— Nej, inte förr än jag får prinsessan till brud. + +— Vi få väl se, sa' kungen, och så befallde han, att hans vagn skulle +spännas för med fyra hästar. Nu fick herden sätta sig upp vid kungens +sida. Går det inte med våld, så går det nog med skänker, tänkte kungen, +ty han hade nu en gång för alla föresatt sig, att herden skulle säga +prosit, och vad en kung föresätter sig, det måste ske, förstår ni. Och +inte ville han precis ge honom sin dotter, för han hade ämnat henne +till brud åt en kungason. + +När de hade färdats ett stycke, kommo de till en stor, högstammig skog. + +— Den här skogen är sju mil lång och sju mil bred, sade kungen, och den +skall du få, om du säger »prosit, Ers Majestät!» + +Det tyckte nu herden var hederligt bjudet, men han beslöt att stå fast +vid det, som han en gång hade sagt, och svarade: + +— Det säger jag inte, förr än jag får prinsessani till brud. + +Då blev kungen ledsen, han sade ingenting på en lång stund utan +befallde bara kusken att köra vidare. Efter en stund kommo de till ett +slott, vars tinnar skimrade som guld. + +— Detta slott skall du få på samma villkor som skogen, sade kungen. + +Nu var herden verkligen frestad att säga ja. Så grant slott hade han +inte sett i alla sina dar, men han tänkte på den sköna prinsessan och +hennes rosiga kinder och strålande ögon, och så svarade han på samma +sätt som förut. + +— Nå, men om du får både skogen och slottet? sade kungen. + +— Nådige herr konung! Prinsessan har tagit mitt hjärta fånget. Utan +henne äro alla världens skatter mig till föga glädje. + +— Nå, så tag henne då! utropade kungen. Men kom ihåg, att då måste du +också säga prosit. + +— Det skall jag visst göra, svarade herden, och så åkte de tillbaka +till det kungliga slottet, och där rustades genast till bröllop. + +Och kungen lät förkunna över hela landet, att nu skulle hela folket +fröjdas med honom, ty nu skulle han gifta bort sin dotter med den +ståndaktige och tappre herdepojken Gusti. Och folket fröjdades och åt +och drack. + +På slottet anordnades ett präktigt gästabud med många rätter. Bland +annat serverades oxkött med pepparrot, och när pepparrotsfatet ställdes +framför kungen, så nös han. Då ropade herden, som satt bredvid: +»Prosit, Ers Majestät!», och däröver blev kungen så glad, att han dog +på fläcken. + +Då blev herden kung, och han regerade lyckligt i många långa år. Han +brydde sig inte om att befalla, att folk skulle säga prosit. Det gjorde +man ändå av gammal vana och gör så än i dag. + +(Ungern.) + + + + +BONDEN, SOM BLEV UNDERDOKTOR. + + +Det var en gång en bonde, som hade klent huvud men god tur, och nu ska +ni få höra, hur det gick för honom. En dag körde han till kvarnen med +ett lass mäld, och som han ville spara Blacken sin, så tog han själv +en säck på ryggen men satt kvar på vagnen. Så möter han en vandrande +gesäll, och när denne fick se bonden sitta där med säcken på ryggen, +ropade han: + +— Hör på bonde! Det vore bättre att lägga, säcken på vagnen och gå +bredvid. + +— Du talar, som du har förstånd till, svarade bonden. Begriper du inte, +att det är jag, som bär säcken, och inte hästen. + +Nej, det begrep inte gesällen, men däremot förstod han mycket väl, +att bonden var litet stollig och beslöt att spela honom ett puts. Han +frågade därför, var bonden var hemma, och när han fått reda på det, +så gick han sin väg direkt till bondens hem. Där träffade han bondens +hustru. + +— Jag kommer med en hälsning från er man, sade han, jag har nyss +träffat honom, då han var på väg till kvarnen med ett lass mäld. + +— Nå, vad hade han att säga? + +— Jo, här utanför på gården stå två stora, väldiga lindar. De börja +bliva litet murkna och fula nu, och om sommaren skymmer löven, så att +det blir bra skumt inne i stugan. Han sade, att de där båda träden +skulle huggas ner, så att han sluppe se dem någon mer gång. + +— Det är jag gärna med om, sade hustrun. Jag har önskat länge att få +bort dem, de skymma utsikten också. Så gick hon efter en såg och en +yxa, och med förenade ansträngningar lyckades de få omkull träden, och +så spändes ett par oxar för och släpade bort dem. Sedan bad gumman +gesällen stanna kvar till kväll och bullade upp för honom, vad huset +förmådde. + +Bonden fortsatte till kvarnen, och när han fått sin säd malen, så begav +han sig på hemvägen. Det var skumt, då han kom till byn. Han körde +den vanliga vägen, men då han kom mitt för sin stuga, kände han inte +igen den; de båda lindarna, som annars syntes på långt håll, voro ju +borta. Hästen vek in på gårdsvägen, men bonden fattade ett raskt tag i +tömmarna. + +— Seså, Blacken I sade han. Hittar du inte till stallet? + +Så fortsatte han framåt bygatan men kunde inte hitta sin välkända stuga +med de två lindarna. + +— Nog liknar den här byn vår, sade han för sig själv, men den rätta är +det i alla fall inte, jag måtte ha åkt vilse. + +Därmed körde han vidare och färdades hela natten. Då det dagades, +kom han till en annan by, som han rakt inte kände igen. Han stannade +framför värdshuset, och som både han själv och Blacken voro grundligt +trötta, satte han in hästen i stallet, gick in i värdshuset och begärde +att få mat. När han hade ätit och druckit, satt han kvar och funderade, +hur det kunde komma sig, att han inte kunde hitta hem. + +Bäst det var, kom en främmande man in i krogrummet och sade till värden: + +— Käre bror, kan du hjälpa mig, min unghäst ligger i stallet och är +alldeles stelbent och kan inte röra sig ur fläcken. Hur skall jag bära +mig åt? + +— Inte förstår jag mig på hästar, sade värden. Jag har ju inte lärt +till doktor. Men där vid bordet sitter en man, som ser så fundersam ut, +han kanske kan hjälpa dig. + +Främlingen gick fram till bonden och sade: + +— Ni ser mig ut att kunna litet av varje. Kom med till stallet och +hjälp mig med min sjuka häst! Han ligger där alldeles orörlig. + +Försöka duger, tänkte bonden och följde med. Han gick upp i spiltan +till hästen, tog honom i örat och viskade: + +— Vill du inte leva längre, så finnes nog den, som kan slå dig för +pannan, annars växer det gräs nog på Guds gröna jord, så att du kan få +äta dig mätt. + +Nu var det så, att hästen var bara lat, han låg där och sträckte på +benen. När han hörde, att det var tal om slaktning, sprang han genast +upp och var kry och munter såsom förut. Främlingen, som rådde om +hästen, stod där alldeles handfallen. Det var mig en baddare, tänkte +han, aldrig har jag sett på maken, han behövde bara säga några ord i +örat på hästen, så blev den kurerad. Genast tog han upp tjugu blanka +daler och gav bonden för hans besvär. Ni kan tänka er, hur glad denne +skulle bli. Han gick in i värdshuset och fick sig ett riktigt kalasmål. + +Ryktet om den underbare mannen spred sig som en löpeld i byn. I +närheten bodde en adelsman, som ett par dagar förut hade fått ett par +präktiga vagnshästar bortstulna, och ingen kunde få reda på, vem som +var tjuven. När adelsmannen fick höra talas om den märkvärdige mannen, +som botat hästen på ett ögonblick, skickade han genast bort till +värdshuset efter honom och sade: + +— Kanske ni skulle kunna återskaffa mina bortstulna hästar? + +— Varför inte? svarade bonden kort. + +Adelsmannen blev nu glad och lät uppduka en präktig måltid åt bonden +samt anvisa ett rum åt honom i slottet. Där stannade han över natten. +Nu hade bonden ätit väl mycket av den goda kalasmaten, och det gjorde, +att han inte kunde sova bra. Han steg upp flera gånger under natten och +gjorde en liten tur i parken. Då han kom ut i dagningen, fick han se +de båda hästarna stå framför borgporten. Han öppnade genast denna och +släppte in dem på gården. Hästarna hade slitit sig lösa från tjuvarna +och sprungit tillbaka hem. När de kommo in på gården, gnäggade de högt +av glädje. Därvid vaknade adelsmannen, och då han tittade ut genom +fönstret, fick han se bonden, som stod och höll hästarna nedanför +trappan. + +— Här ha vi hästarna! ropade bonden. Jag har varit ute och sett efter +dem flera gånger. Det dröjde ju en stund, för de hade lång väg att +springa. + +Adelsmannen blev mycket förvånad över vad han såg och hörde. Han gick +genast till sin kista och räknade upp hundra daler åt bonden till +belöning för hans hjälp. + +Nu blev snart bonden beryktad i hela landet för att vara en riktig +undergörare, och talet därom kom också till konungens öron. Denne hade +just behov av en underdoktor, ty hans drottning låg just svårt sjuk i +födslovånda, och hovets läkare kunde ingenting uträtta. Så förgingo ett +par dagar, den goda drottningen plågades svårligen, och alla fruktade, +att hon skulle dö. Då skickade kungen ilbud efter underdoktorn, som +nu hade blivit riktigt högfärdig av sina framgångar och lät kalla sig +doktor Allvis. + +— Vem är du? sporde kungen, när han fick se vår gode bonde. + +— Jag är doktor Allvis och kan bota alla sjukdomar. + +— Då skall du också hjälpa min drottning, som ligger i barnsnöd. Gör du +inte det, så skall du mista livet. + +När bonden hörde det, kände han sig illa till mods och var inte längre +så säker på sin sak som förut. Konungen förde honom in till den sjuka +drottningen och lämnade honom där. Vad skulle han nu ta sig till? I sin +nöd satte han sig ned vid sängen och mumlade: + +— Barnakropp, huvudknopp! — Barnakropp, huvudknopp! + +Han menade förstås, att hans eget huvud satt litet osäkert. Drottningen +tittade på den underliga figuren, samsatt där och mumlade; han såg inte +vidare allvis ut, tyckte hon. Det hela föreföll henne så löjligt, att +hon brast ut i ett ljudligt skratt, och i det samma gav hon livet åt +den fagraste lille prins. + +Nu var drottningen räddad. Kungen blev så glad, så att han tog bonden +i famn och skänkte honom en hel tunna guld. Och sedan fick han bo i +slottet och äta vid konungens bord och blev aktad och hedrad av alla. +Nu skickade han också efter sin hustru, och hon fick också gå klädd i +fina kläder och äta herrskapsmat. + +En dag gick han och spatserade i slottets trädgård. Det var en varm, +kvav sommardag, och mörka åskmoln tornade upp sig på himlen. Myggorna +surrade omkring huvudet på honom. Han svängde och slog med armarna men +kunde nätt och jämnt freda sig ändå. Kungen stod just vid ett fönster +och tyckte, att doktor Allvis vinkade åt honom för att giva honom något +gott råd. Han skyndade därför ner i trädgården för att tala med honom. +Just som kungen kom ned för trappan, hördes en mäktig åskskräll, och +blixten slog ned, trängde in genom det fönster, där konungen stått, och +krossade den stol, där han nyss förut hade suttit. + +— Varför vinkade du på mig? frågade kungen, på samma gång glad och +häpen. + +— Varför? svarade bonden-doktorn. Jag skulle väl inte vilja, att min +konung träffades av blixten! + +— Verkligen gör du inte skäl för namnet Allvis, sade kungen, och sedan +den dagen blev doktorn ännu mera hedrad och ärad än förut. Så levde han +i lycka och glädje i många år, och om inte han är död, så lever han väl +än. + +(Tyskland.) + + + + +DEN VANDRANDE SOLDATEN. + + +Det var en gång en soldat, som tappert hade tjänat sin konung under ett +långt och blodigt krig. De många ärren i hans ansikte vittnade om att +han varit med i mången drabbning och hederstecknen på hans slitna rock +visade, att han kämpat såsom en modig soldat ägnar och anstår. Till +slut blev det fred i landet, och han återvände hem. Under hans långa +frånvaro hade hustrun dött, och han stod ensam i världen. För arbete +med plog och spade hade han under de långa krigsåren förlorat all lust, +och därför begav han sig ut på vandring för att se sig om i världen. + +Packningen var inte tung, ett stycke bröd i ränseln, en fältflaska med +vatten, det var alltihop. Hans pung var nästan tom, men han var lika +glad och munter för det. En dag, då han vandrade genom en stor skog, +slog han sig ned under ett lummigt träd för att vila. Då såg han en +gammal man, som med långsamma, trötta steg närmade sig. När han kommit +fram till soldaten, stannade han och sade: + +— Var barmhärtig mot en gammal man och giv mig ett stycke bröd! Jag är +så hungrig och utmattad, att jag knappt kan hålla mig upprätt. + +Soldaten knäppte upp ränseln, tog fram sin sista brödbit och gav den +gamle, fastän han var hungrig själv. När han vilat en stund, gick han +vidare och kom till en klar källa. Här drack han sig otörstig och +fyllde sin fältflaska, varpå han marscherade vidare. Vid middagstiden +hade han kommit ut ur skogen och gick över en ödslig hed, där solen +brände hett. Här mötte han en annan gammal gubbe, som vacklade emot +honom och sade: + +— Snälla, goa herrn, giv mig en klunk vatten, jag är nära att försmäkta +av törst. + +Soldaten tog fram sin fältflaska och bjöd honom. Den gamle tog den +och drack i långa drag, till dess det inte var en droppe kvar. +Därefter tackade han och gick vederkvickt sin väg. Soldaten vandrade +oförtrutet vidare, fastän han kände sig både hungrig och törstig. Det +led mot aftonen, och ingen människoboning stod att upptäcka. Då såg +han plötsligt vid en krök av vägen en gammal krympling, som låg vid +vägkanten, klädd i några eländiga trasor. Soldaten spände då sin kappa +från ränseln och bredde över den arme stackaren. Mer kunde han ej göra, +för han hade varken mat eller dryck kvar. + +Därpå gick han vidare. Då han hade passerat heden, kom han förbi en +sädesåker. Hungrig, som han var, tog han några ax och gnuggade mellan +händerna och åt de halvmogna kornen. Bäst det var, stod liksom genom +ett trollslag framför honom de tre gubbarna, som han hade träffat under +dagens lopp. Soldaten blev mycket förvånad och ännu mera, då den förste +vände sig till honom och sade: + +— Du har bespisat den hungrige, och till belöning därför beviljar dig +Vår Herre en önskan. + +— Om så är, så önskar jag mig en pung full med guldmynt, och att den +aldrig blir tom, hur mycket jag än delar med mig åt de behövande och +tager för egen del. + +Genast räckte honom den gamle en fylld pung och försvann. + +Nu sade den andre: + +— Du har vederkvickt den törstande med din sista vattendroppe, till lön +skall du, få ännu en önskan uppfylld, + +— Då önskar jag en pipa, som alltid är full av tobak, hur mycket jag än +röker själv eller lånar åt andra. + +Gubben gav honom en kort, väl fylld tobakspipa och försvann. + +— Du har klätt den fattige och nakne, därför ger dig Vår Herre ännu en +tredje önskan, sade den siste. + +Soldaten funderade en stund. Pengar hade han nu fullt upp och tobak +med. Vad skulle han vidare önska sig? Slutligen kom han på en bra idé. + +— Om jag verkligen är värd att få mera, sade han, så skulle jag vilja +ha en säck, i vilken jag kunde fånga och stänga in allt, vad jag +behagade. + +— Här har du, vad du önskar, sade gubben och räckte soldaten en säck. +När du vill använda den, skall du säga så här: + + När min hand dig öppnar, + önskepåse rar, + alla, som jag nämner nu, + tag i ditt förvar! + +Knappt hade den gamle uttalat dessa ord, förrän han var försvunnen. +Soldaten bad med tacksamhet i hjärtat ett fader vår. Så stoppade han +sin fyllda, penningpung i fickan, slängde den märkvärdiga önskepåsen +över axeln, tände sin pipa och vandrade med raska steg vidare. Hunger, +törst och trötthet voro försvunna. + +Före nattens inbrott kom han fram till en stor stad med många tinnar +och torn; det var huvudstaden där i landet. Porten, som han kom in +igenom, förde direkt till judekvarteret. Så snart han kom dit, blev +han omringad av en hop judar, som frågade, om han hade något att +sälja. De skreko om varandra och ryckte honom i kläderna och yrkade +ivrigt, att han skulle gå med till deras krambodar och köpa både det +ena och det andra av deras utmärkta varor. Han försökte göra sig fri +och förklarade, att han ingenting ville ha av deras saker. Men judarna +voro mycket efterhängsna och ville inte släppa honom. Kvinnor och barn +sällade sig till, och det blev en riktig folksamling. Till slut blev +soldaten riktigt förargad. Plötsligt kom han ihåg sin önskepåse och +tänkte, att här var ett förträffligt tillfälle att pröva dess kraft. +Han skakade från sig de påflugnaste, öppnade sin säck och sade: + + När min hand dig öppnat, + Önskepåse rar, + alla, som jag nämner nu, + tag i ditt förvar! + Alla judar in! + +Strax spändes säcken ut, och i ett huj flyger hela patrasket med +kvinnor och barn in i säcken. Hur de kunde få plats, vet jag inte, men +de krympte väl ihop kan jag tro, och lätta blevo de också, för sedan +säcken slutits ihop av sig själv, tog soldaten hela bördan på ryggen +och gick sin väg. + +Han hade inte gått långt, förrän han hörde bevekande röster inifrån +säcken. + +— Släpp oss lös, släpp oss lös! + +— Ja, om ni lovar, att inte mer antasta fredliga vandrare, sade +soldaten. + +Det lovade judarna högt och heligt, och så öppnade soldaten säcken, +och de sprungo snopna sin väg, var och en till sin krambod. Soldaten +fortsatte sin väg till närmaste värdshus; här fick han sig en grundlig +måltid, och det kunde han verkligen behöva, så hungrig och törstig som +han var. + +Ryktet om den märkvärdiga händelsen spred sig emellertid som en löpeld +över staden, och nästa morgon hade det redan kommit till konungens +öron. Denne lät genast kalla soldaten och sade till honom: + +— Du är mig en duktig karl, som ensam kunde reda dig mot hela skaran av +efterhängsna judar. Vill du utföra ett uppdrag åt mig? I ett slott, som +jag ärvt av min fader, husera en hel hop troll, som göra det omöjligt +för människor att vistas där. Kan du jaga ut dem, så att slottet blir +beboeligt, så skall jag utnämna dig till hertig och ge dig en stor +summa pengar. + +— Herre konung, svarade soldaten, jag vet inte, om jag lyckas, men jag +skall göra mitt bästa. + +Därefter begav han sig genast till slottet, som stod alldeles tomt, och +gjorde sig i ordning att där tillbringa natten. Han tog med en lykta, +satte sig på en stol mitt i den stora salen, tände sin pipa och väntade +på vad som komma skulle. Långsamt förrunno timmarna, tills klockan +slog tolv. Då hördes ett förfärligt brak. Dörrarna flögo upp, och på +tröskeln visade sig ett fult troll med lång svans. + +— Hur kan du vara så djärv att våga dig hit? skrek trollet. Svara, +eljest vrider jag halsen av dig! + +— Jag är en vandrande soldat, svarade denne och fortsatte lugnt att +röka sin pipa. Tänker du döda mig, så vänta, tills jag rökt slut på min +pipa. + +— Ja, det lovar jag dig, sade trollet, och därmed satte det sig ned i +ett hörn och väntade. + +— Det var mig en långrökt pipa, sade trollet, sedan det en lång stund +med gnistrande ögon betraktat soldaten. Tag hit den, jag vill själv +röka slut. + +Soldaten tog pipan ur munnen och räckte den åt trollet, som genast +började bolma, så att röken stod som en kvast ur mun och näsa. Så höll +han på en god stund, tills rummet var fullt av rök, men pipan var full +med tobak i alla fall. + +Nu ljöd ett gräsligt larm i gångar och korridorer. Dörrarna slogos +upp, och en hel skara andra troll rusade in. De omringade soldaten och +skreko med full hals: + +— Vad vill du här, och var kommer du ifrån? + +Soldaten förklarade, att deras hövding lovat honom få leva, till dess +pipan var utrökt. När de sågo, att deras främste man satt och bolmade +av alla krafter, kommo de till hans hjälp, pipan gick från mun till +mun, trollen rökte, så att de storknade och måste öppna fönstret for +att få en näsa frisk luft. Röken stod i väldiga moln ut genom fönstret, +och folket där nere i staden märkte det och trodde, det var eldsvåda. +Det ringde i kyrkklockorna, och brandvakterna gjorde sig i ordning, för +den händelse elden skulle sprida sig till husen i staden, men upp till +slottet vågade sig ingen. + +När trollen sågo, att pipan inte gick att röka slut, blevo de ängsliga +och sade till soldaten: + +— Du får dra dina färde, vi vilja inte ha med dig att göra. + +— Jag går och kommer, vart jag vill, er nåd förutan, svarade soldaten. +Emellertid skall jag gå härifrån, om ni lovar att för alltid lämna +detta slott. + +— Det kan vi inte. Nere i källaren ligger en stor skatt, som kungens +far och farfar på orättfärdigt sätt tillskansat sig, och den ha vi +blivit satta att vakta. + +Soldaten tog då fram sin säck, öppnade den och sade: + + När min hand dig öppnar, + önskepåse rar, + alla, som jag nämner nu, + i tag i ditt förvar! + Alla trollen in! + +Ögonblickligen flögo allihop trollen in i säcken, som slöt sig själv. +Nu började de klaga och jämra sig och bådo så vackert att få komma ut. +Men soldaten tog säcken och slog den i väggen, så det sa' skvatt, och +därefter sade han: + +— Jag släpper inte ut er, förrän ni lovar att skaffa upp hit i salen +den olycksbringande skatten och sedan lämna slottet. Trollen hade +det trångt och kusligt därinne i säcken och lovade vad som helst. Då +tog soldaten en nål och stack ett hål på säcken, och genast kom ett +troll utfarande; därefter täppte han noga till hålet och befallde det +utsluppna trollet att gå ned i källaren och hämta upp skatten. Genom en +springa i golvet kröp trollet ned i källaren, och efter en stund var +halva salen fylld med guld och silver. Nu öppnade soldaten säcken, och +en väldig svärm! med flädermöss fladdrade kvidande ut och togo vägen +genom det öppna fönstret. + +Soldaten bredde nu ut sin kappa i ett hörn av rummet och sov lugnt och +gott, tills solen stod högt på himlen. Då gick han direkt till kungen +och talade om, att nu hade han fullgjort uppdraget och befriat slottet +från trollen. Kungen blev förtjust och gav honom en stor summa pengar, +men sådana behövde inte soldaten utan utdelade dem i stället bland de +fattiga. Vidare talade han om för kungen, att de skatter, som lågo +uppe i slottssalen, voro vunna på orättfärdigt sätt, och rådde honom +att skänka alltsammans till kyrkor och fromma stiftelser. Detta skedde +genast, och sedan den dagen hördes aldrig några troll eller spöken av +där uppe. + +Kungen erbjöd soldaten att stanna kvar vid hovet och bli hertig, men +denne betackade sig och drog åter ut på vandring. Nu förde han ett +behagligt liv, rökte sin outtömliga pipa i lugn och ro och hade pengar +fullt upp både för egen del och att dela med sig åt de fattiga och +behövande. + +Efter någon tid kom han till ett land, där det var krig. Fienden hade +med en stor här brutit in i landet. De stridskrafter, som konungen +skickat ut till försvar för sitt rike, voro otillräckliga, och snart +kommo fienderna och belägrade huvudstaden. Vår vandrande soldat befann +sig just där, då bud kom med uppfordran att överlämna huvudstaden, i +annat fall hotades den med brand och plundring. Konungen, som ej kunde +reda sig mot övermakten, lät kungöra, att den, som kunde fördriva +belägrarna, skulle få hans dotter och halva kungariket till belöning. + +När soldaten fick höra detta, ilade han upp på vallen och öste ut +ur sin outtömliga pung stora högar av guldmynt bland de belägrande +fienderna. Snart samlade sig hela hären på denna plats och begynte +plocka upp guldet. Då tog soldaten fram sin säck, öppnade den och sade: + + När min hand dig öppnar, + önskepåse rar, + alla, som jag nämner nu, + tag i ditt förvar! + Alla fiender i säcken in! + +Nu flög hela den fientliga hären med dunder och blixt in i säcken. +Genast tog soldaten säcken på ryggen och begav sig till konungen. På +slottets borggård öppnade han säcken och släppte ut dess innehåll litet +i sänder, så att konungens män kunde hinna taga hand om och föra i +fångenskap hela den fientliga hären. + +Därmed var staden befriad. Förtjust slöt kungen sin räddare i famn +och förde honom till sin dotter, som skulle bliva hans brud. Soldaten +smålog vänligt mot den unga, väna prinsessan, men därefter vände han +sig till konungen och sade: + +— Jag är en enkel, vandrande soldat och passar inte till kungamåg och +tronföljare; med regeringsbestyr och dylikt skulle jag stå mig slätt. +Friheten och vandringslivet älskar jag framför annat. Låt mig därför +draga mina färde! + +Kungen ville inte tvinga honom utan ställde till en storartad fest, där +han i hovets och folkets åsyn tackade sin ädle räddare och visade honom +stor ära. Följande dag var soldaten redan borta. Tidigt i gryningen +begav han sig av och fortsatte sin vandring ut i världen. + +En dag kom han till en trakt, som var hemsökt av en svår farsot, vilken +bortryckte många människor. På kvällen, då han skulle gå till vila, +kände han sig sjuk, och då han såg upp, fick han se en mörk gestalt vid +sin huvudgärd. Det var Döden. Soldaten blev emellertid inte rädd. Han +hade ingen lust att dö nu, då han tack vare sin outtömliga pung och +pipa kunde föra ett så behagligt liv. Han tog fram sin säck och mumlade: + + När min hand dig öppnar, + önskepåse rar, + den, som jag nämner nu, + tag i ditt förvar! + Död i säcken in! + +Ett ögonblick därefter hörde han Döden kvida och jämra sig i säcken. I +århundraden och årtusenden hade Döden kommit och gått och hämtat sina +skördar bland människorna. Men ur denna säck kunde han inte komma. +Följande morgon var soldaten kry och rask. Han tände sin pipa och +vandrade vidare i världen. + +Så gick det en lång tid, soldaten blev allt äldre, men varken han +eller någon annan människa dog, ty Döden var ju fången i säcken. Det +började bli en svår tid i världen. När inga dogo, blev det för trångt, +och kampen om brödet blev allt häftigare. Barn sökte rycka den sista +brödbiten från föräldrarna. Häftiga strider utkämpades, men huru svåra +sår, som än tillfogades, fingo människorna ligga där i sina plågor. +Döden, befriaren, kom inte; han var fången. + +Till slut tyckte soldaten, att det där blev alltför jämmerligt. En +vacker dag öppnade han säcken och släppte ut Döden, som strax skyndade +ut och började verka ännu ifrigare än förut. Nu dogo människor i +hundratal, och efter någon tid såg det ut i världen ungefär som förut. + +Men soldaten var inte längre glad och lycklig mer. I två hundra år hade +han nu strövat omkring i världen och var trött vid allt. Livet hade +ingen lockelse längre för honom. Han längtade att få dö, men Döden var +rädd för honom. När han såg soldaten, så flydde han lång väg. Vad ska +jag nu ta mig till? tänkte soldaten. Eftersom Döden flyr för mig, så +har jag väl ingen annan råd än att själv söka mig han till den andra +världen. + +När han hade vandrat ett helt år, kom han till en bergshåla, och +framför densamma befann sig en mäktig kopparport. Det är inte gott att +veta, vad det här är för ett ställe, tänkte soldaten för sig själv. +Jag klappar väl på, så får jag se, hur det går. Därmed slog han tre +kraftiga slag på porten. Då hördes en grov dånande stämma: + +— Vem är det? Här är avgrunden. + +— Jag är en vandrande soldat. + +Mer hann han ej säga, förrän rösten genmälde med en ton av ängslan: + +— Packa dig genast i väg! Vi ha nog av trollen hört talas om dig och +din otäcka önskepåse. Här skall du inte få komma in och ställa till +något spektakel. + +Det kan nog vara lika gott det, tänkte soldaten, och så vände han om +och gick med långsamma steg åt motsatt håll. När han hade vandrat i tre +år, kom han upp på ett högt berg. Det var i solnedgången, och däruppe +såg han en underbar stad, vars tinnar och torn skimrade som guld. Då +han kom upp, reste sig framför honom en mur, så hög som ett tempel, och +dess port var av klaraste guld. Det här kan inte vara något annat än +himmelriket, tänkte soldaten. Inte är väl jag värd att få komma hit. Så +stod han en stund och funderade. + +— Det får gå, hur det vill, sade han till slut för sig själv, jag +klappar på i alla fall. Och så slog han sakta ett par slag på porten. + +Genast hörde han slamret av nycklar, och ögonblicket därefter öppnades +dörren på glänt, och Sankte Per stack ut huvudet och sade: + +— Vem är där? + +— Det är jag, en vandrande soldat och ödmjuk Herrens tjänare. + +— Du kommer för tidigt, du har ännu icke blivit renad genom döden. + +— Ja, vad skall jag ta mig till? Döden flyr långa vägar, så snart han +får se mig. + +Sankte Per teg och stängde porten. En stund därefter klappade soldaten +på en gång till, och då Sankte Per ånyo visade sig, tog han fram säcken +och började läsa den vanliga formeln: + + När min hand dig öppnar, + Önskepåse rar, — — — + +Längre hann han inte komma, förrän marken under hans fötter bävade och +en mäktig ljusgestalt visade sig framför honom. Soldaten föll på sitt +ansikte. Då hörde han Vår Herres röst: + +— Du har åtlytt mitt bud, mättat den hungrige, vederkvickt den törstige +och klätt den nakne. Till belöning därför har jag givit dig uppfyllelse +av tre önskningar. Men ingen av dem rörde himmelriket, och nu kommer +du och vill tränga dig in. Till straff för din förmätenhet skall du nu +själv krypa i säcken och i den bli svävande över denna port såsom i en +ballong i hundra år. Sedan skall du av nåd få komma härin. + +Så skedde, och de gamla berätta, att de ibland sett säcken i form av +ett ljust moln sväva över den nedgående solen. Pipan tappade soldaten i +förskräckelsen, och den föll ned på Vesuvius, och där ryker den ännu i +dag. + +(Polen.) + + + + +EN LYCKAD KUR. + + +Jörgen hette en välmående bonde. Han satt lugn och trygg på sin gård, +arbetade på sin åker, drack om kvällen sitt öl på bykrogen och hade +aldrig varit sjuk. En kväll, när han kom hem, kände han sig dock inte +riktigt bra. Hustrun dukade upp pannkakor, men Jörgen, som alltid +annars brukade ha glänsande aptit, orkade inte äta mer än en liten bit. + +Något dylikt hade aldrig hänt förut, och hustrun blev orolig. + +— Du är sjuk, min gubbe lilla, sade hon, du måste genast krypa till +kojs. Och så lassade hon på honom allt, vad täcken och filtar som fanns +i huset. Följande morgon låg Jörgen där i sängen röd som en kräfta, men +han kände sig inte bättre. Då blev hustrun ängslig — Tänk, om du skulle +dö, gubben min! sade hon. Det är allt bäst, att vi skicka efter doktorn. + +Hon tänkte också på att Jörgen alltid varit snäll och hygglig mot +henne. Det bleve nog inte lätt att få tag i en annan man, som vore lika +bra. Och så sände hon bud till doktorn. Och han kom. Det var en gammal +jovialisk herre med stor mage och en näsa, som skiftade i rött. + +— Nå, hur är det fatt med er Jörgen? sporde han, då han kom in och såg +bonden ligga där röd och pustande under alla filtarna. + +— Å jo, jag är liksom lite krasslig, sade Jörgen, och inte orkar jag +äta något, det är det allra värsta. + +— Nå, vad åt ni i går? + +— I går, jo, låt mig se, det var surkål och kroppkakor, och så drack +jag färsköl till, men inte mer än ett par stop. + +Doktorn kände på pulsen. + +— Det är nog inte så farligt, sade han. Jag skall skicka honom ett +dussin iglar, det gör honom nog gott i alla fall. För resten kan ju +drängen er följa med mig och hämta dem med detsamma. + +En stund efter kom drängen tillbaka med iglarna. Hustrun betraktade +villrådig de svarta djuren. Sådana hade hon aldrig sett förut och hade +ingen aning om hur de skulle användas. Att skicka särskilt bud för att +fråga doktorn därom, ville hon inte. Det skulle se så fåkunnigt och +pjoskigt ut. Medicin, som doktorerna ordinera, brukar ju vara att ta +in, tänkte hon, och så är det väl med dom här också, fast inte se de +särdeles aptitliga ut. + +Nu hade hon emellertid fattat sitt beslut. Hon gjorde upp eld i spisen, +satte på stekpannan och lade i en duktig klump flott. När den hade +smält, öste hon i alla iglarna, och det började strax att fräsa och osa +värre, När de hade stekt en stund, hällde hon upp anrättningen och gick +in till Jörgen. + +— Se här, vad doktorn har ordinerat åt dig! sade hon och strödde en +nypa salt på det svartbruna moset. + +— Tvi för allt, vad lett är! skrek Jörgen. Ska jag äta det här? + +— Ja, när doktorn har sagt det, så — — — + +Jörgen smakade. + +— Jag tror, att jag vill ha litet peppar och lök till. + +Ja, det fick han då gärna och en duktig snaps till, och sen satte han i +sig alltihop utom en igel, som han inte orkade med. + +En stund efteråt sade Jörgen: + +— Det var allt en konstig medicin det där. Jag känner liksom litet +magknip. + +— Det ska vi nog hjälpa, sade gumman, och så gav hon honom en redig +snaps till. + +Och när Jörgen hade sovit på det, så kände han sig kry som ett vinterny +och gick till sitt arbete såsom vanligt. + +Några dagar därefter kom doktorn, som hade ärende till byn, in till +Jörgens. Denne satt just till bords och åt fläsk och potatis med god +aptit. + +— Nå ni blev ju snart bra igen, Jörgen, sade han. Iglarna tycks ha +gjort er gott. + +— Ja vars, sa' Jörgen, men det var ena bestar att vara feta, jag fick +rakt tvinga i mig de sista. + +Doktorn såg ut som ett stort frågetecken. + +— Ja, som de var, kunde han ju inte ta in dem, sade hustrun, därför +stekte jag upp dem i litet flott. + +— Jaså, på det viset, sade doktorn och vände sig om för att inte brista +ut i skratt. + +Men Jörgen berömde doktorn, för att han kunde hitta på ett medel, som +så snart gjorde verkan. Det var verkligen, tyckte han, en lyckad kur. + +(Tyskland.) + + + + +EN KRUKA VETT. + + +Det var en gång en gammal gumma, som visste besked om mångt och mycket. +En och annan påstod till och med, att hon övade trollkonster, men +det var inte sant, för hon hade aldrig gjort varken människor eller +kreatur något för när, såsom häxor plåga göra. Hon hade lärt sig att +av markens örter bereda allehanda läkemedel, och mången gick hjälpt +från hennes stuga. Ungt folk äro ofta nyfikna att få veta något om +sin tillkommande, och det kunde också gumman ge besked om, men kom +det någon med allt för dumma frågor, så kunde hon också avspisa honom +ordentligt. + +I denna trakt fanns också en pojke, som hette Jöns. Han var så dum och +bar sig så tokigt åt, att alla människor skrattade åt honom och kallade +honom för Dummerjöns. Det var inte roligt för hans mor, skall jag säga, +för hon var en fattig torparänka och hade inte mycket att komma med, +och det var svårt nog för henne att skaffa uppehälle åt sig och sonen. +Jöns kunde rakt inte ha någon tjänst. Han hade försökt flera gånger men +blivit hemskickad. Och nu gick han och högg ved och hjälpte mor sin med +småsysslor. + +En dag fick han höra talas om den kloka gumman, som visste råd för allt +möjligt och kunde hjälpa, både folk och fä. + +— Jag har lust att gå till henne och höra efter, om jag kan få mig en +kruka vett, sade han till modern. + +— Gör du det! svarade modern. Jag har inte litet bekymmer för vad det +skall bli av dig, när jag dör. Du kan ju inte reda dig i världen stort +bättre än ett spätt barn, så nog behöver du få en kruka vett och mer +till. + +På eftermiddagen begav sig Jöns i väg, och då han kom fram, satt gumman +och rörde i en stor kittel, som puttrade över elden. + +— Guds fred härinne! hälsade Jöns. + +— Guds fred igen! sa' gumman. + +— Så skönt väder vi ha i dag! + +— Ja, det stämmer, sade gumman och rörde vidare i sin gryta. + +— Men solen går ner i moln, det kanske blir regn i morgon. + +— Mycket möjligt. + +Jöns tummade sin mössa. Vad skulle han nu hitta på att säga. Så kom han +att tänka på skörden, det är ett bra samtalsämne. + +— Det blir allt en god skörd i år. + +— Vi ska hoppas det. + +Gummans korthuggna svar uppmuntrade inte Jöns till något vidare samtal +i allmänna, ämnen, och därför ryckte han fram med sitt ärende. + +— Har ni något vett att sälja? frågade han. + +Gumman lät inte förbluffa sig. Hon märkte nog, att Jöns var enfaldig +och därför svarade hon: + +— Det beror på! Ska det vara förstånd för kungar, soldater eller +skolmästare, så kan jag inte stå till tjänst. + +— Nej, för all del! Vad jag behöver, är vanligt sunt bondförstånd. Se, +det är så, att jag inte kan få någon tjänst, för folk säger, att jag är +så dum. + +— Nå, då kanske det kan gå för sig, om du vill hjälpa till själv! + +— Ja visst kära mor, hur då? + +— Jo, sade gumman och såg fundersamt ned i grytan, som hon rörde i, +du skall komma igen med hjärtat av den, som du tycker mest om här i +världen. Då skall jag säga dig, var du skall få en kruka vett. + +— Men, sade Jöns, och rev sig bakom örat, hur skall jag bära mig åt? + +— Det får du fundera ut själv, annars förblir du en dummerjöns i alla +dina dar. Och när du kommer tillbaka, skall jag pröva dig med en gåta. +Nu har jag annat att göra, adjö! + +Jöns gick hem till sin mor och berättade, vad gumman hade sagt. + +— Jag tror, vi få lov att slakta grisen, sade han sen. Jag har funderat +både hit och dit. Jag vet ingenting, som jag tycker bättre om än fläsk. + +— Gör det min gosse! sade modern. Du behöver väl allt vett, du kan få. +Jag önskar bara, att jag måtte få uppleva den dag, då du har så mycket +förstånd, att du kan reda dig på egen hand. + +Jöns slaktade sålunda grisen, och nästa dag gick han åter till den +kloka gummans stuga. Hon satt just och läste i en stor bok. + +— Go kväller! hälsade han. Här kommer jag med hjärtat av den, som jag +tycker allra mest om; jag lägger paketet här på bordet. + +— Jaså, sade gumman. Nu ska vi pröva dig. Vad är det, som ilar fram +utan fötter? + +Jöns stod där förlägen. Han rev sig bakom örat och funderade, så att +det värkte i skallen på honom, men kunde inte hitta på, vad det var. + +— Gå din väg! sade gumman. Du har inte kommit med det rätta; i dag har +jag inget vett åt dig. Därmed slog hon igen boken och vände sig om. + +Jöns gick hem för att tala om för sin mor, hur det hade gått. Då han +kom i närheten av deras stuga, mötte han några grannkvinnor, som kommo +springande med förskräckta miner och berättade, att hans mor hade +fått slag och låg döende. Jöns påskyndade sina steg. När han kom in i +stugan, var modern ännu vid liv och log milt emot honom. Säkert gladde +hon sig åt att han nu fått så mycket förstånd, att hon kunde lämna +honom utan bekymmer. Några ögonblick efteråt var hon död. + +Där satt nu den stackars Jöns och grubblade, och ju mer han funderade, +desto sorgsnare blev han till mods. Han tänkte på hur modern hade skött +honom, då han var en liten pys, och hjälpt honom med hans läxor och +hållit hans kläder i ordning och givit honom mat och huru tålig hon +varit, även när han betedde sig riktigt dumt. + +— Kära mor! utropade han. Vem skall nu hjälpa mig till rätta? Du borde +inte ha lämnat mig, du var ju det käraste, jag hade i världen. + +Knappt hade han sagt dessa ord, förrän han kom att tänka på vad den +kloka gumman hade sagt. + +— O, ve! suckade han, inte kan jag väl taga mors hjärta och gå till +gumman med! Vad skall jag nu ta mig till för att få förstånd, ensam som +jag är i världen? + +Han funderade hit och dit. Nästa morgon hade han fattat sitt beslut. +Han lade försiktigt moderns döda kropp i en säck, och så tog han den på +ryggen och gick till den kloka gumman. + +— Nu är jag här igen, sade han, och den här gången har jag säkert det +rätta. Så lade han sakta sin börda på tröskeln. + +— Ja, det är möjligt, svara då på den här lätta frågan: Vad är det, som +är gult och glänser och ändå inte är guld? + +Men Jöns var inte slugare än förut. Han tummade på sin mössa och rev +sig bakom örat och grubblade. Men det var stört omöjligt för honom att +hitta på någon lösning. + +— Du är verkligen dummare, än jag någonsin kunde tro, sade gumman, och +inte har du kommit med det rätta den här gången heller. Så slog hon +igen dörren mitt för näsan på honom. + +Nu var Jöns riktigt förtvivlad. Han tog sin börda med sig och gick. När +han hade vandrat ett stycke, satte han sig ned vid vägkanten, böjde +huvudet i händerna och grät och snyftade, så det hördes lång väg. I +detsamma kom en ung flicka, dotter till en av grannbönderna, gående på +vägen. Då hon såg Jöns sitta där så bedrövad, gick hon fram till honom +och sade: + +— Hur är det fatt, Jöns? Vad är du så bedrövad för? + +— Ack, ack, snyftade Jöns, jag har slaktat vår gris, och mor min har +dött, och ändå har jag inte mera vett än förut! + +— Det var ledsamt, att din mor är död. Har du nu ingen, som ser om dig? + +— Nej, det har jag inte, och inte kan jag få en kruka vett, som jag så +innerligt väl behövde. + +— Vad pratar du nu för nonsens, Jöns? + +Han berättade nu alltihop, hur han hade gått till den kloka gumman för +att få hjälp och vad hon givit för svar och om gåtorna, som han inte +kunnat gissa, och nu var han ensam i världen och hade ingen, som kunde +pyssla om honom. + +— Gråt inte Jöns, jag ska se om dig, sade flickan. + +— Vill du verkligen det? ropade han och såg upp. + +— Ja, det vill jag visst. Folk säger, att dumma karlar ofta äro mycket +hyggliga äkta män, och därför vill jag ha dig. + +— Kan du laga mat? + +— Ja, för all del. + +— Och skura? + +— Naturligtvis. + +— Och stoppa strumpor. + +— Det med. + +— Då blir du säkert lika bra hustru som någon annan. Men hur skall det +gå med den kloka gumman och vettet, som jag skulle få. + +— Vänta du bara! Det kan hända mycket än, och det gör ingenting, att du +inte är så fasligt slug, när du har mig till hjälp. + +— Ja, det har du rätt i, sa' Jöns. + +Så gingo de till prästen och gifte sig, och Jöns fick en riktigt duktig +hustru, som höll fint och snyggt i stugan och hade maten i ordning, när +mannen kom hem från arbetet. + +En kväll, när de sutto ensamma och pratade, sade Jöns: + +— Hör du, min flicka, jag tror, du är det käraste jag har i världen. + +— Det låter höra sig, sade hustrun, men vad vill du med det? + +— Tror du, att jag måste döda dig och lämna ditt hjärta, åt den kloka +gumman för att få mera förstånd? + +— Nej, snälla, rara Jöns, gör inte det! sade hustrun, liksom lite +ängslig. Tänk dig om bara! Inte tog du hjärtat ur din mor, då du gick +till gumman. + +— Nej, men hade jag gjort det, så kunde jag nu varit klokare. + +— Asch, prat! Tag mig med, som jag är, med hjärta och alltihop, så +kanske jag kan hjälpa dig att gissa gåtorna. + +— Tror du det? sade han tveksamt. Det är nog for hårda nötter för +kvinnfolk. + +— Vi få väl se. Hur var den första gåtan? + +— Vad är det, som ilar fram utan fötter? + +— Vattnet naturligtvis, svarade hon utan tvekan. + +— Det stämmer, sade han och rev sig bakom örat, men vad är det, som är +gult och glänser och ändå inte är guld? + +— Det är solen, förstås. + +— Du var en baddare! Kom, så gå vi till den kloka gumman med detsamma! + +Och så gingo de. När de kommo fram, satt gumman framför dörren till sin +stuga och flätade på en bastmatta. + +— Go kväller, kära mor! hälsade Jöns. + +— Go kväll! Hur är det nu ställt? frågade gumman och tittade skarpt på +Jöns och hans hustru, som stod litet i skymundan. + +— Jo, nu kommer jag allt med det rätta. + +— Gott, kan du då säga mig, vad det är, som först har inga fötter och +så två fötter och till sist fyra fötter. + +Nu stod Jöns där igen och rev sig bakom örat och funderade, men inte +kunde han gissa gåtan. + +Då viskade hustrun: »Det är en grodunge.» + +— Kanhända, sa' Jöns för sig själv, och så svarande han högt: »En +grodunge.» + +— Rätt gissat, svarade gumman. Och en god kruka vett här du redan fått, +fast den är i huvudet på din hustru. Nu kan du nog reda dig. Adjö! + +Därmed gick gumman in i stugan och satte grötgrytan på elden. Och jöns +och hans hustru gingo hem, och sedan dess har Jöns inte begivit sig ut +för att köpa sig vett. Hans hustru har, så att det räcker för dem båda +två. + +(England.) + + + + +DEN UNDERBARA KÄPPEN. + + +Det var en gång en konung, som behövde en ny hovjägare, för den gamle +hade dött. Han lät kungöra över hela sitt rike, att starka unga män +skulle infinna sig i huvudstaden, så att han finge välja bland dem, +vilken som passade honom bäst. + +I en by några mil från huvudstaden bodde en rik bonde, som hade +tre söner, Max, Krister och Hans. När bonden fick höra om kungens +kungörelse, sade han: + +— Hör du, Max! Det vore någonting för dig. Skulle du inte ha lust att +bli hovjägare? + +Jo, det hade Max ingenting emot, och så bad han mor att göra i ordning +en duktig matsäck, för att han inte skulle behöva kosta på sig så +mycket på värdshuset. Och mor gräddade pannkakor och våfflor, och så +fick han smör och bröd och ett stort stycke skinka och begav sig i väg. + +Vid middagstiden kom han till en stor skog, och eftersom han nu var +trött, satte han sig ned, under ett lummigt träd, tog fram matsäcken +och lät sig väl smaka. + +Plötsligt stod framför honom en liten gubbe. Denne var klädd i en +sliten, grå dräkt och såg trött och medtagen ut. + +— Låt mig smaka av ditt förråd, sade gubben, jag är så hungrig. + +— Nej, tack! sade Max. Det fattades bara, att jag skulle gå och draga +mat ut i skogen för strykare. Är du hungrig, så plocka bär här i +skogen, och i värsta fall får du väl nöja dig med rötter. + +— Som du behagar, sade gubben, men inte blir du någon hovjägare inte. +Därmed gick han sin väg. + +När Max hade vilat en stund och ätit sig mätt, fortsatte han sin +vandring med raska steg. Emot aftonen kom han också ut ur skogen och +fram till en by, där han tänkte taga nattkvarter. Till sin stora +förvåning fann han emellertid, att han kommit tillbaka till sin faders +gård. Fadern stod just på trappan och skrattade, så mycket han orkade, +och bröderna stämde in. + +— Har du inte kommit längre? ropade de. Eller kanske du har ångrat dig? + +— Försök själva, så får ni se, hur det går er! sade Max buttert. + +— Det är just, vad jag vill göra, sade Krister. + +Modern gjorde i ordning hans matsäck, och nästa morgon, när solen gick +upp, var han redan på väg. Det gick honom på samma sätt som brodern. +När han höll sin middagsrast, kom den lille gråe gubben till honom, +men Krister var lika ogin och hårdhjärtad som Max, och därför villade +gubben också bort honom, så att när kvällen kom, stod han flat och +förargad framför stugan därhemma. + +— God afton, herr hovjägare! ropade Max. Det var ju en lätt sak att +hitta till staden eller hur? + +Nu var det den yngstes tur. + +— Det är allt bäst, att jag försöker på, sade han, annars blir det väl +inte någon hovjägare av vår släkt. + +— Du, din odåga! ropade bröderna. Tror du, att det skulle lyckas för +dig, som inte har gått för oss. + +Fadern instämde och tyckte, att Hans skulle stanna hemma, och modern +gjorde inte någon matsäck i ordning åt honom, men Hans var lika glad +för det. Han gick till mjöllåren och gjorde en deg och gräddade tre +glödkakor på härden. Ett par daler hade han sparat i hop, dem stoppade +han i fickan. När solen gick upp följande morgon, var han redan på +benen, vandrade fram på vägen och trallade en munter visa. + +När det blev middagstid, satte han sig ned att vila, tog fram en +glödkaka och åt med god aptit. I detsamma visade sig den lille gubben +och sade: + +— God dag, Hans, jag är så hungrig! Vill du inte ge mig en bit av din +kaka? + +— Jo, hjärtans gärna, sade Hans och räckte honom hälften, och så gav +han honom en daler till på köpet. + +Den lille gubben tackade och gick vidare. På kvällen, då Hans satt och +åt sin aftonvard, kom gubben igen. + +— God afton, Hans! sade han. Jag är så hungrig. + +Giv mig en bit mat I + +Hans trodde, det var en annan gubbe, och svarade: + +— Nu har jag inte så mycket kvar, men det jag har, skall jag dela +broderligt med dig. + +Härpå gav han gubben av sin glödkaka och dessutom en halv daler. Gubben +tackade vänligt och gick sin väg. Hans sökte nu upp en skyddad plats +under några lummiga träd, redde sig där en bädd av mjuk mossa och +somnade snart. + +På morgonen gick Hans till en bäck, som han hörde porla i närheten. +Där fick han en dryck friskt vatten, tog så fram sin sista brödbit och +tog ett bett. I samma ögonblick stod den lille grå gubben åter framför +honom och sade: + +— God morgon, Hans! Jag tror, jag dör av hunger, kan du ge mig lite mat? + +— Min kära gubbe, sade Hans, mätta dig kan jag inte, för jag har bara +den här brödbiten kvar, men vi ska dela det lilla, som finns. + +Därmed bröt han itu sin sista brödbit och räckte gubben hälften och gav +honom så en fjärdedels daler. Gubben sade då: + +— Tack, min käre Hans! Här har du ditt bröd och dina penningar +tillbaka. Jag behöver dem inte. Jag ville bara se, om du hade bättre +hjärta än dina båda bröder. Därför kom jag tre gånger till dig och +bad om en gåva. Eftersom du är så godhjärtad och hjälpsam, skall din +önskan bliva uppfylld, och du skall bli kungens hovjägare. Ser du den +stora eken därborta, där vägen kröker? Stammen är ihålig, där hänger +en jägardräkt. Gå dit och sätt på dig den, och bredvid dräkten står en +käpp, som också är din. Vad du än berör med den käppen, det må vara +levande eller dött, måste sanningsenligt besvara de frågor, du vill +göra. + +Nu var det Hans tur att tacka. Några ögonblick därefter var den lille +gubben försvunnen. Hans sprang nu genast bort till den ihåliga eken +och fann allt, såsom gubben hade sagt. Han tog på sig den granna +jägardräkten och kände knappast igen sig själv, när han speglade sig i +källan där bredvid. Så fin och ståtlig såg han ut. Nu ville han också +pröva käppens underbara egenskaper, slog med den mot en murken stubbe i +närheten och sade: + +— Hur mycket är klockan? + +— Klockan i staden har nyss slagit tio, svarade en röst inifrån stubben. + +Nu var Hans glad, skall jag säga. Under munter sång vandrade han +vidare, kom till huvudstaden före middagstiden och tog in i första +värdshus, han kom till. När värden på stället såg den unge, vackre +jägaren, sade han: + +— Det är hög tid att begiva er till slottet, ty kungen håller nu på att +utvälja en jägare, och saken skall vara avgjord före solnedgången. + +— Jag kommer tids nog, sade han. Först vill jag ha mig en ordentlig +måltid, för jag är hungrig. + +När Hans nu hade ätit och druckit, begav han sig till slottet, och +kungen blev så förtjust i hans präktiga, ståtliga utseende, att han +genast blev antagen. Hans fick sålunda en bra plats och hade sin goda +bärgning, och eftersom han var skötsam och duktig, blev han mycket +omtyckt, och kungen satte mycket värde på honom. En dag gick Hans till +kungen och sade: + +— Jag skulle vilja gifta mig. Får jag göra det? + +— Varför inte? svarade konungen och skrattade. Att gifta sig är inte +förbjudet, och nog tror jag, att du är i stånd att försörja en hustru. + +När Hans nu visste, att konungen inte hade något emot det, gick han +till det värdshus, där han först tagit in, och sade till värden: + +— Jag är ute i friarärenden; känner du till någon flicka, som är både +snäll och vacker och inte har haft något slags fästman förut. + +— Kära Hans, svarade värden, sådana flickor är det nog inte gott om. +Men du kan ju försöka med den rike köpmannens enda dotter, hon är +sjutton år gammal och har nog inte haft någon fästman förut. + +— Jag skall försöka, sade Hans, och gick till köpmannen och frågade, om +denne ville giva honom sin enda dotter till hustru. Innan han bestämde +sig, ville han dock se flickan en gång, när hon sov. + +— Sådana dumheter vill jag inte vara med om, svarade köpmannen. + +— Nå, då får det vara, svarade Hans. + +Men köpmannen tyckte, att den unge hovjägaren, som var allmänt aktad, +skulle vara ett bra parti för hans dotter och beslöt därför, att låta +Hans få sin vilja fram. Han fick sålunda stanna hos köpmannen till +kvällen, och när flickan hade gått och lagt sig och somnat, fick han +gå in i hennes rum. Då tog han fram sin underbara käpp, vidrörde med +densamma sakta flickans mun och frågade: + +— Har du någonsin fått en kyss av en främmande man? + +— Ja, jag har fått flera av fars unge medhjälpare i affären, svarade +flickan. + +— Då är du inte den rätta, utropade Hans, gick till köpmannen och sade +till honom: + +— Er dotter passar inte för mig, hon har utvalt en annan. + +Köpmannen blev vred och protesterade, men det hjälpte inte, hovjägaren +brydde sig inte därom utan gick tillbaka till slottet. + +Nästa dag gick han till värden och sade: + +— Köpmansdottern var inte den rätta. Hon hade redan haft en annan kär. + +— Är det möjligt? En sjuttonårig flicka! utropade värden. Men jag sade +ju det genast, att sådana flickor, som du vill ha, är det inte gott om. +Om du skulle försöka med länsmannens dotter? Hon är ung och ser bra ut, +och familjen är i goda omständigheter. De bo ute på landet, och jag kan +aldrig tro, att hon har haft någon fästman förut. + +— Jag skall göra ett försök, sade Hans och begav sig på väg till +länsmansgården. Han träffade herrn i huset hemma och framförde genast +sitt ärende. + +— God dag, länsman, sade han, vill ni ge mig er dotter till hustru? + +— Varför inte, herr hovjägare? sade länsmannen glad, vi ska strax +ställa till förölovningskalas. + +— Nej, sakta i backarna! inföll Hans. Jag måste först se henne några +ögonblick, när hon ligger och sover. + +— Asch, sådana dumheter! utropade länsmannen, det kan väl inte vara +passeligt? + +— Nå, då blir det ingen förlovning av, sade Hans. + +Länsmannen måste sålunda foga sig och villfara Hans begäran. När han på +kvällen kom in i rummet och såg, att hon var insomnad, rörde han med +käppen vid hennes mun och sade: + +— Har någon främmande man kysst dig? + +— Ja, det har fars inspektor gjort, blev svaret. + +Då hade Hans fått veta, vad han ville, gick genast ut och sade till +länsmannen: + +— Det blir ingen förlovning, er dotter har givit sitt hjärta åt en +annan. + +— Det tror jag rakt inte, sade länsmannen vredgad. Men Hans hörde inte +på vidare utan gick sin väg. + +Följande dag gick han åter till värdshusvärden och sade till honom: + +— Vet du inte någon annan, kära vän? Länsmannens dotter var inte längre +fri. + +— Ja, då vet jag ingen annan råd, än att du får gå till den tjocke +baronen, som bor där borta i herrgården. Kanske han vill ha dig till +måg; hans flicka kan väl inte ha haft någon fästman förut, det är hon +alldeles för stolt till. + +— Vi få hoppas det, sade Hans bekymrad. Därefter gick han till kungen +och bad att få låna häst och vagn och for till baronens gård. När +han hade framfört sitt ärende, ropade baronen på sin hustru, och de +rådgjorde tillsammans, om vad svar de skulle giva den unge friaren. + +— Han är kungens hovjägare och gunstling, sade baronessan, säkert skall +kungen taga nådigt upp, om vi giva honom vår dotter. + +Detta tyckte den tjocke baronen vara vist talat, och han sade till Hans: + +— Herr hovjägare, ni skall få min dotter. + +— Ett villkor måste jag uppställa, sade Hans, och det är, att jag före +förlovningen får se henne några ögonblick, när hon sover. + +Det tyckte baronen inte om. Han hade så när tappat andan i häpenheten, +då han hörde ett sådant förslag framställas. + +— Vad — säger — — — ni? flämtade han. + +Hans sade om sitt villkor och tillade, att finge han ej denna begäran +uppfylld, så avstode han från alltihop. Till slut gav baronen med sig. +Nu gick det såsom förut. Hans tog fram sin käpp, rörde med den vid +flickans mun och frågade: + +— Hur många gånger har en främmande man kysst dig? + +— Den unge, vackre fogdeskrivaren har kysst mig tre gånger, blev svaret. + +— Nu ger jag upp försöket! ropade Hans missmodig. Så gick han in till +baronen och baronessan och talade om, att han avstod från den äran att +gifta sig med deras dotter, eftersom hon redan hade fått sin hjärtevän +i fogdeskrivaren. + +Baronessan fick dåndimpen, och baronen kippade efter luft. Men innan +han kunde få så mycket luft i lungorna, att han kunde säga något, hade +Hans redan låtit spänna för vagnen och var på våg tillbaka till slottet. + +Några dagar därefter var det den rike köpmannens födelsedag, och +han ställde till ett stort kalas. Länsmannen och den tjocke baronen +voro inbjudna. När de hade ätit och druckit, tog köpmannen sin vän +länsmannen avsides och talade om för honom, att kungens hovjägare hade +anhållit om hans dotters hand och fått ja, men sedan hade han avstått +och till på köpet förolämpat familjen med närgångna beskyllningar mot +hans dotter. + +— Precis detsamma har han gjort med mig, sade länsmannen. + +— Då kan vi ta varandra i hand alla tre, flämtade den tjocke baronen, +som hade hört, vad det var fråga om. + +Det var ju en tröst i olyckan att inte vara ensam om förolämpningen, +men länsmannen föreslog, att de inte skulle låta sig nöja med ett +sådant beteende utan instämma hovjägaren inför rätta. Där måste han +bevisa sina beskyllningar eller riskera att bli hängd. Så skedde också. +När konungen hörde talas om denna sak, beslöt han att vara närvarande +vid domstolens sammanträde. + +Hans såg inte ängslig ut, då han hörde anklagelsen uppläsas. + +— Jag skall bevisa sanningen av vad jag sagt, men för detta ändamål +måste alla tre flickorna komma tillstädes. Man skickade efter dem, och +köpmannens dotter infördes först. Då hon stod framför hovjägaren, tog +denne fram sin käpp, vidrörde därmed hennes mun och sade: + +— Har du fått någon kyss av en främmande man? + +— Ja, av fars affärsbiträde, blev svaret. + +Köpmansdottern är överbevisad, sade domaren. Nu kommer turen till +länsmannens flicka. + +Nu gick det på samma sätt. Hans vidrörde hennes mun med käppen, +framställde samma fråga som förut och fick till svar: + +— Ja, av inspektören. + +Sålunda är den flickan också överbevisad, sade domaren. För in baronens +dotter! + +Denna hade stått i rummet bredvid, tittat i nyckelhålet och lyssnat. +Hon visste därför, vilken makt den underbara käppen ägde. Därför hade +hon stoppat en stor vetebulle i munnen, och när Hans framställde sin +fråga, svarades blott mum-mum-mum-mum. + +Vad vill det här säga, ropade Hans förvånad, rörde med käppen vid +hennes näsa och sade: + +— Säg mig, lilla näsa, varför munnen inte talar! + +— Det är därför, svarade näsan, att munnen är full med vetebröd. + +Då måste flickan taga ut brödet ur munnen. Hans vidrörde den ännu en +gång med käppen och upprepade frågan, och då svarade munnen högt och +tydligt: + +— Ja, den vackre fogdeskrivaren har kysst mig. + +Nu voro sålunda alla tre flickorna överbevisade. Hovjägaren blev +frikänd, och köpmannen, länsmannen och den tjocke baronen måste med +skam och förargelse draga därifrån. + +När kungen kom hem från domstolen, berättade han för drottningen, vad +han hade sett och hört och tillade, att han inte på länge hade skrattat +så gott. Drottningen sade då: + +— Jag kommer att tänka på en sak. Vi borde låna den underbara käppen av +hovjägaren och undersöka, hur det förhåller sig med vår egen dotter. + +— Ja, det ska vi göra, svarade kungen, och när han hade fått käppen av +Hans, väntade han med otålighet på kvällen. När prinsessan hade somnat, +smögo sig kungen och drottningen på strumplästerna in i hennes rum, och +kungen rörde med käppen vid hennes lilla rosenröda mun och frågade: + +— Har någonsin en främmande man kysst dig? + +— Nej, svarade den lilla munnen, men jag skulle bra gärna vilja kyssa +hovjägaren Hans. + +— Jaså, sade kungen, och jaså sade drottningen, och så gingo de sakta +ut ur prinsessans rum. + +— Hur ska vi göra med hovjägaren? sade drottningen därefter. + +— Jag tänker, att det blir bäst vi giva henne till hovjägaren, sade +kungen, det är klart, att de båda unga hålla av varandra. + +— Hans är också en snäll och präktig människa, sade drottningen, och +därmed gingo de till sängs och sovo gott den natten. + +— När de sutto vid frukostbordet nästa dag, sade konungen: + +— Vad skulle du säga, mitt barn, om jag gåve dig till hustru åt +hovjägaren Hans? + +Då sprang prinsessan upp och slog armarna omkring kungens hals och sade: + +— Kära, söta lilla far! Ger du mig hovjägaren till man, så gör du mig +lycklig för alla tider. + +— Jag har ingenting däremot, sade kungen, men vi få lov att höra, vad +Hans säger, kanske han inte vill ha dig. + +— Nu blev hovjägaren inkallad, och kungen frågade honom, om han ville +hava prinsessan till hustru. De hade kvällen förut provat med den +underbara käppen och funnit, att hon hade ingen fästman haft förut. +Hans trodde först, att kungen skämtade, men när han fann, att det var +allvar, sade han naturligtvis med glädje ja, och så firades bröllop, +som varade i dagarna sju. + +(Tyskland.) + + + + +FEM SKILLING. + + +Det var en gång en dagakarl, som hade mycket svårt att draga sig fram. +Han arbetade dag ut och dag in, men lönen var så klen, att han nätt och +jämnt kunde förtjäna till sitt dagliga bröd. Så skulle det bli marknad +i den närbelägna staden, och han beslöt att begiva sig dit och försöka +förtjäna en slant. Mycket hade han inte att sälja. Han hade litet ull, +men det förslog inte långt. Då tog han en säck och stoppade den nästan +full med mossa och lade ullen ovanpå, och så knogade han i väg med +säcken på ryggen. + +När han hade gått ett stycke, kom där ut från en stuga vid landsvägen +en annan vandringsman, som också bar en säck på ryggen. Han var också +på väg till marknaden, och så gjorde de sällskap. + +— Vad har du att sälja? sade nykomlingen. + +— Jag har ull, svarade dagakarlen, och vad här du? + +— Jag har nötter. + +I själva verket hade han bara litet nötter ovanpå i säcken, det övriga +var galläpplen. + +— Ska vi byta, sade den förste. + +Det var den andre gärna med om. Ullen var ju betydligt värdefullare än +galläpplena. Men den, som hade ullen, ville inte byta jämnt om jämnt +utan begärde en mellangift, och slutligen kommo de överens om att han +skulle få fem skilling. Men så mycket hade den fattige stackaren inte +på sig, och då fick han anstånd att betala dem en annan gång. Så gingo +de vidare tillsammans ett långt stycke och blevo riktigt goda vänner. + +När de så hade bytt säckar, skildes de och gingo åt var sitt håll, men +när de kommo hem och undersökte innehållet närmare, så märkte de, att +de hade hittat på samma puts båda två. Ingendera kunde säga, att han +hade blivit lurad. + +Efter någon tid begav sig dagakarlen ut för att uppsöka sin vän och +utkräva sina fem skilling. Han fann honom såsom dräng hos en präst och +sade till honom: + +— Min vän, du har bedragit mig. + +— Nå, du har lurat mig, så då äro vi kvitt. + +— Men de överenskomna fem skillingarna skall du väl betala. + +— Ja, det kan jag väl göra någon gång, men nu har jag inga pengar. Kom +igen en annan gång! + +Så skildes de åt den dagen. Den som var i tjänst hos prästen, gifte sig +kort därefter. En dag satt han med sin hustru på bänken utanför sin +stuga. Då fick han se sin vän Niklas — så hette dagakarlen. Han begrep +genast, att Niklas kom för att kräva sina pengar. + +— Där kommer Niklas, dagakarlen, för att kräva mig på pengar, sade han. +Jag lägger mig i sängen där inne; hölj över mig ett täcke och säg, att +jag är död! + +När Niklas kom fram till stugan, satt hustrun och grät och jämrade sig. + +— Hur står det till här i huset? frågade han deltagande. + +— Ack, det står illa till svarade hustrun. Min käre Peter är död. + +— Gud vare hans själ nådig! sade Niklas. Vi voro goda vänner och ha +arbetat och haft affärer tillsammans. Därför är det inte mer än rätt, +att jag följer honom till graven och fäster en blomma på hans kista. + +Hustrun svarade, att det komme nog att dröja något med begravningen, så +det vore nog bäst, att han inte väntade. + +— Nej, jag lämnar inte min vän Peter, så länge han är ovan jord, sade +Niklas, det har jag inte hjärta till. + +Hustrun gick nu in och omtalade viskande för mannen, att hans vän +tänkte stanna kvar och vara med om begravningen. Peter tillsade henne +då, att hon skulle skicka bud till prästen, att han vore död och borde +föras upp i kyrkan, såsom det var sed där på trakten. Kanhända skulle +Niklas då gå sin väg. Hon gjorde så, skickade en grannpojke till +prästen, och en kort stund därefter kom det karlar med en bår för att +bära upp Peter i kyrkan. Niklas följde med, och då de andra gingo ut ur +kyrkan, sade han, att han var den avlidnes bäste vän och ville så gärna +vaka hos honom. Han fick tillåtelse därtill, och så stannade de både +vännerna i kyrkan över natten. + +Samma natt drogo några rövare förbi kyrkan. De hade plundrat ett slott +i närheten och tagit ett stort byte av guld och silver. De beslöto nu +att gå in i kyrkan, där de kunde få vara ostörda, och där dela rovet. + +När dagakarlen såg, att beväpnade män kommo in i kyrkan, gömde han +sig bakom en pelare, och här såg han nu, hur rövarna slogo sig ned på +golvet och började breda ut och räkna smycken och guldmynt och andra +dyrbarheter. Det skedde i allsköns sämja, ända tills de kommo till en +blank sabel. Om den började de gräla, och en av dem påstod, att den +sabeln hade särskilt märkvärdiga egenskaper. + +Plötsligt rusade en av dem upp och sade: + +— Jag vet, vad vi ska göra. Här på båren ligger ju ett lik; jag tar och +prövar sabeln på det. Kan jag med ett hugg skilja huvudet från kroppen, +så är det ett gott vapen. + +Det fick den stackars Peter ligga på båren och höra. Man kan förstå, +att han skulle känna sig litet kuslig till mods. Nu närmade sig rövaren +med sabeln i högsta hugg. Då reste sig Peter upp och ropade med stark +stämma: + +— Döde män, var äro ni? + +Och Niklas, som stod gömd bakom pelaren, svarade: + +— Här äro vi, slagfärdiga allesammans! + +Utom sig av förskräckelse kastade rövaren sabeln långt ifrån sig och +sprang på dörren. Och de andra efter med hisklig fart. Sitt rika byte +lämnade de i sticket. De stannade inte, förrän de kommit ett långt +stycke från kyrkan. Hövdingen var den, som först hämtade sig från sin +förskräckelse. + +— Tänk, så mycken möda vi haft för detta byte! Och nu är allt förgäves, +sade han. Är det ingen, som har mod att vända om och se efter, vad som +försiggår i kyrkan. Men den ene efter den andre sade: »Jag vill inte. +Är det levande människor, så bry vi oss inte stort om antalet, men med +spöken ha vi ingen lust att ge oss i lag.» Till slut framträdde dock en +enda, som sade, att han ville gå och försöka, vad han kunde göra. + +Sakta smög han sig fram till ett kyrkfönster, ställde sig där och +lyssnade. Under tiden hade den återuppståndne Peter och hans vän +broderligt delat det rika bytet, men därefter hade de blivit osams och +råkat i luven på varandra för de fem skilling, som Peter var skyldig. + +— Tro inte, att du får anstånd nu längre! skrek Niklas med full hals. I +detsamma fick Peter syn på en mörk gestalt alldeles utanför fönstret. +Genast rusade han dit, stötte upp fönstret och ryckte till sig rövarens +mössa, som han lämnade Niklas med orden: + +— Här har du för dina fem skilling! + +Rövaren ryste av fasa, lade benen på ryggen och sprang tillbaka till +sina kamrater det fortaste, han förmådde. + +— Vi kunna tacka Gud, att vi kommit helskinnade undan, sade han +till dem. Mycket guld och silver hade vi ju tagit, men det var så +många spöken i kyrkan, att av hela bytet blev det inte fullt för fem +skillings värde på var, så att de måste rycka mössan av mig, för att +den siste skulle få något med. Vi få väl skaffa oss ersättning på annat +håll. Därmed tågade de i väg och började röva och plundra på andra +ställen. + +(Serbien.) + + + + +HUR BONDEN FICK BEHÅLLA SIN SKATT. + + +Det var en gång en fattig arrendator, som gick och knogade och plöjde +på sin godsherres ägor. Bäst det var, stötte plogen så häftigt mot +något hårt föremål, att hästen stannade. Bonden trodde, att det var en +sten, men då han såg efter närmare, fann han, att det var en järnkista. +Man kan förstå, hur brått han skulle få att taga upp den. Han arbetade +i sitt anletes svett och lyckades till slut få upp locket. + +Nu hade han så när ramlat baklänges. Där låg en hel hop guldmynt och +smycken. Så mycket rikedom hade han aldrig sett förut i sina dar. Den +rättmätige ägaren var säkert död för länge sedan, och ingen kunde +vara närmare till hands att få skatten än den, som hittat den, tyckte +bonden. Men han fruktade, att godsherren skulle ta alltihop, om han +fick nys om saken. Därför behöll han bara en ringa del och grävde ned +det andra vid tröskeln till sin stuga. + +Bonden hade en hustru, som nog var duktig på sitt sätt och kunde sköta +kräken och spinna och laga mat, men vidare klyftig var hon inte. Han +kunde nu inte fördölja för henne, att han hade fått pengar i huset och +hade råd att köpa både ett och annat, men han lade henne ivrigt på +hjärtat att inte tala om det för någon människa, och det lovade hon. + +Så kom det en dag ett par av grannkvinnorna och hälsade på, då bonden +var ute. Hustrun kunde inte låta bli att traktera dem med vad huset +förmådde, och det var inte så litet nu för tiden. Kvinnorna blevo +naturligtvis förvånade och frågade, var det fattiga folket hade fått +så många goda saker ifrån. Och hustrun kunde rakt inte hålla tyst med +vad hon visste. De måste naturligtvis lova att inte tala om saken för +en enda människa, och så anförtrodde hon dem, att hennes man funnit +en skatt i jorden. Ett par dagar därefter var naturligtvis den stora +nyheten bekant i hela byn. + +När bonden kom hem och fick veta, att grannarna hade varit på besök, +anade han, hur det stod till, men sade ingenting. Om natten steg han +upp och flyttade skatten till en undangömd plats i trädgården, där han +grävde ner den. Nu dröjde det inte länge, förrän ryktet om skattefyndet +kom till godsägarens öron. En vacker dag, då han var ute och red, steg +han av vid bondens stuga och gick in. Hustrun var ensam hemma. Han +frågade henne, om det var sant, att hennes man hittat en stor skatt i +åkern, och hon vågade inte svara annat än ja. + +När bonden fick höra detta, tog han sig en lång funderare. Därpå gick +han ned till sjön och metade upp några fiskar, och så gick hon till +skogen och fångade en hare i ett giller. Sen gick han hem efter ett +metspö och några pepparkakor. Nu hade han, vad han behövde, och gick +åter upp i skogen. Fiskarna lade han med några alnars mellanrum på +skogsstigen, och pepparkakorna lade han på några buskar. Därpå slaktade +han haren, satte fast den vid kroken på ett metspö och kastade ut den i +sjön nära stranden. + +Nu gick han in till sin hustru och sade: + +— Kom gumman min, så ska vi gå ut i skogen och fiska. + +— Vad säger du karl? frågade hustrun häpen. Ska vi fiska i skogen? + +— Ja, följ med bara! + +Och så gingo de upp i skogen och plockade upp de fiskar, som lågo på +stigen, och gumman blev högeligen förvånad över att det fanns fiskar på +land. De gingo några steg till och kommo till busken med pepparkakorna. +Nu gjorde gumman stora ögon. + +— Vad vill det här säga? ropade hon häpen. + +— Jo, det vill säga, att det har regnat pepparkakor, och de här ha +blivit liggande på busken, men de, som föllo på marken, ha blivit +uppätna av skogsråttor och andra djur. + +— Nu gå vi ned till sjön och se efter, om vi ha fått något vilt, +tillade bonden. + +Då de kommo ned till sjön, drog han upp metspöet, och se — det satt en +hare på kroken. + +— Aldrig har jag sett på maken! skrek gumman. Inte kunde jag tro, att +det fanns några harar i sjön! + +— Ja, det här är en märkvärdig dag, sade bonden. Den ska vi nog komma +ihåg. + +På kvällen, då det var dags att krypa till kojs, kom bonden rusande in +i stugan och ropade med låtsad förskräckelse: + +— Det har kommit fiender hit till byn! + +— Oj, oj, oj, vad ska vi nu ta oss till? jämrade sig gumman. + +— Jo, det är bäst, du går ned i potatiskällaren, så ska jag taga bössan +och hålla vakt om hus och hem. + +Gumman gick ned i källaren, och bonden tog sin bössa och började +marschera av och an utanför stugan. Efter en stund sköt han några +skott med löst krut förstås, men det smällde inte sämre för det, och +det fortsatte han med litet då och då. Gumman satt där nere i mörka +källaren och var hjärtängslig, att fienderna skulle vinna seger. + +När det blev dager, ropade bonden ned i källaren: + +— Kom upp nu, gumman min, nu ha fienderna givit sig i väg. Och så +berättade han, hur han hade skjutit en hel del och slagit de andra på +flykten, varvid de dock hunno taga med sig sina döda och sårade. + +— Nå, Gud vare lov, att denna fasans natt är förbi! sade gumman, och så +gick hon och lade sig för att få sova ut i ro, för hon hade inte fått +en blund i sina ögon på hela natten. + +Några dagar efteråt kom godsherren ridande fram till stugan och +träffade bonden, som just höll på att gräva i trädgården. + +— Nå, hur förhåller det sig med den där skatten, som du lär ha funnit i +åkern? sade han. + +Men bonden ville inte erkänna, att han hade hittat någon skatt. + +Det är inte värt, du försöker neka! ropade godsherren förargad. Din +hustru har redan erkänt. + +— Jaså, ja, det kan nog hända, men se gumman min hon är allt liksom +litet konstig i huvudknoppen ibland, så det är väl inte mycket att +rätta sig efter. + +Då ropade godsherren till gumman, att hon skulle komma ut och frågade +henne så, om det inte var sant, som hon hade sagt förra gången, att +bonden hade hittat en skatt i åkern. + +— Jo, det är sant vart eviga ord, sade gumman och neg djupt. + +— Ser du det, din kanalje! sade godsherren, vänd till bonden. + +— Nog hör jag, vad hon säger, sade denne lugnt, men fråga henne litet +närmare om tiden, när det skedde, så får ers nåd höra, hur det låter. + +— Nå, när var det? + +— Jo, låt mig se, sade gumman, det var jämnt en vecka före den dag, vi +var åstad och fiskade i skogen och metade upp haren i sjön. + +— Fiskade i skogen? utropade godsägaren förvånad. + +— Ja, det gjorde vi visst det, idet var för resten samma dag, det hade +regnat pepparkakor. + +Bonden ryckte på axlarna. + +— Där hör nådig herrn, hur det låter, sade han. + +Godsägaren såg fundersam ut. + +— Kan ni inte säga något närmare om tiden och platsen, där skatten är +gömd? sade han till gumman. + +— Jo, det var en vecka, innan fienderna kom hit och det var stor +drabbning här vid byn, svarade gumman, och vad platsen beträffar, så +såg jag, hur gubben min gömde skatten här vid tröskeln. + +— Det hörs ju, att gumman är stollig, sade godsägaren, men du kan ju +gräva ett par spadtag här vid tröskeln, så får jag se. + +Bonden hämtade en spade och grävde, men någon skatt syntes inte till. + +Godsägaren hade sålunda inte annat att göra än att draga sina färde. +När ett halvår hade gått, grävde bonden upp sitt fynd och flyttade till +en trakt långt därifrån. Här köpte han sig ett stort hemman och levde +där i välstånd och trevnad i många år. + +(Ryssland.) + + + + +SLUGA KAJSA. + + +Det var en gång en greve, som var alldeles förfärligt klok, åtminstone +tyckte han det själv, och eftersom han var så klok, så ville han inte +gifta sig med någon, som inte i det stycket kunde mäta sig med honom. +Han gjorde långa resor och sökte vida omkring i världen men förgäves. +Till slut lät han kungöra, att den flicka, som var lika förståndig som +han själv, skulle han taga till gemål, av vad stånd hon än vore. + +Nu bodde i byn nedanför slottet en ung flicka, som hette Kajsa och var +dotter till en bonde. När hon fick höra talas om den kungörelse, som +greven utfärdat, så tänkte hon för sig själv: Skall jag dag ut och dag +in gå här och knoga och spinna och karda? Det vore allt bättre att bli +grevinna på slottet däruppe och få råda över allt land, så långt ögat +når. + +När fadern kom från marknaden, sade Kajsa till honom: + +— Kära far, gå upp till slottet och säg greven, att jag är lika klok +som han och därför vill bli hans hustru. + +Bonden sökte avråda Kajsa från sådana högtflygande planer, men det +hjälpte inte, och till slut gick han, fast inte var han glad åt det. + +— Ers nåd, sade han till greven, min dotter tror sig vara lika klok som +ni och vill bliva eder hustru. + +— Varför inte? sade greven. Jag har sökt vida omkring utan att finna +någon, som duger. Om hon verkligen är så slug, som hon säger, skall jag +göra henne till grevinna. + +Därpå gick han in i köket och lät koka ett halvt tjog ägg. Då de hade +kokat, packade han in dem försiktigt i en korg med hackelse och lämnade +dem till bonden. + +— Lämna din dotter de här äggen! sade han. Hon skall kläcka ut dem och +komma upp på slottet med kycklingarna. + +— Det kan nog inte Kajsa, suckade bonden, hon är för tung och skulle +klämma sönder äggen. + +Så tog han korgen på armen och gick tillbaka till sin stuga. När Kajsa +hade plockat upp äggen, lade hon dem i vatten och fann genast, att de +voro kokta. Men hon blev inte ledsen för det. Ett, tu, tre kilade hon +ut i trädgårdslandet och plockade en hop halvmogna ärtskidor. Och så +spritade hon dem och lade ärterna i en gryta med vatten. Där fingo de +koka en bra stund. Sedan tog hon upp dem och lät dem torka i ugnen. Och +när det var gjort, öste hon dem i en påse och sade till sin far: + +— Kära far, gå nu upp till slottet med de här ärterna och bed greven så +dem och skicka mig skörden, så att jag har något att ge kycklingarna, +då de kommit ut ur äggen. Om han säger, att ärterna äro kokta, så +svara, att Kajsa lät hälsa, att det förhöll sig på samma sätt med äggen. + +— Vad skall det här bli för spektakel? knorrade bonden, men han tog i +alla fall påsen och gick upp till slottet. + +Greven tog ärterna och granskade dem noga. + +— De här äro ju kokta! utropade han vredgad. + +— Min dotter hälsar ers nåd allra ödmjukast, att på samma sätt var det +med äggen, som hon fick. + +Greven märkte nu, att Kajsa var en klok flicka. Emellertid ville han +sätta henne på ännu ett prov. Han gick efter en härva lin, lämnade den +till bonden och sade: + +— Lämna det här till din dotter; härav skall hon väva mig en hel räcka +lärft. + +Bonden tog garnet och gick hem. + +— Det här är nog för svårt för dig, sade han till dottern. Greven +befaller dig att av den här linhärvan väva en hel räcka lärft. + +— Det kan nog hända, att jag det kan, svarade Kajsa, men den saken tål +att fundera på en stund, och så gick hon in i sin kammare. Följande +morgon var hon färdig med sin plan. Hon gick ut på vedbacken och +plockade upp tre små nätta pinnar. Dem lämnade hon till sin far och +sade: + +— Gå upp till greven och giv honom de här pinnarna ifrån mig och säg, +att han av dem förfärdigar en vävstol, som jag kan väva hans lärft på. +Och om han säger: »Hur skall det gå för sig?», så svara: »Det är väl +inte svårare än att väva en hel räcka lärft av en härva lingarn.» + +Gubben skakade på huvudet; han var rädd, att greven skulle bli arg +och ge honom ovett. Emellertid gick han upp till slottet i alla fall, +fastän han just inte kände sig så glad till mods. + +När greven fick denna hälsning, sade han: + +— Jag märker nog, att din dotter är betydligt slugare, än folket är +mest. Säg henne, att hon skall komma hit, inte på dagen och inte på +natten, ridande men inte till häst, inte naken och inte klädd, och till +bröllopsgåva skall hon ha med sig tre ting, som inte stanna kvar. + +Bonden gick hem och talade om, vad greven sagt, och tillade bekymrad: + +— Nu blir du allt bet, stackars flicka. + +Men Kajsa blev inte bet alls. Hon sprang genast ned till fiskaren, som +bodde vid sjön och bad att få låna ett gammalt nät. Det fick hon gärna, +för hon hade många gånger visat sig hjälpsam och snäll. Därefter gick +hon till skogvaktarn och sade: + +— Var så innerligt snäll och skaffa mig en levande hare! + +— I morgon bittida skall du få en, jag ska sätta ut mina giller i kväll. + +Sen gick Kajsa till byfogden, som var hennes gudfar, och bad honom om +ett par duvor. Dem fick hon och stoppade ned i en korg med lock. Nu +gick hon till en gumma, som brukade fara omkring och köpa upp lump, och +bad att till följande dag få låna hennes åsna. + +— Det får du gärna, sade gumman, för i morgon skall jag ställa till +stortvätt, och då behöver jag den inte. + +Kajsa var glad att ha så mycket uträttat, lösgjorde åsnan och ledde +den med sig hem. Där gav hon den foder, öste ärter i korgen åt duvorna +och gick därefter till sängs och sov som ett sött barn, ändå till dess +skogvaktaren tidigt på morgonen kom med den levande haren, som han hade +fört med sig i en korg. Sedan skötte Kajsa sitt arbete hela dagen utan +att säga ett ord om hur hon tänkt efterkomma grevens befallning. + +Fram på eftermiddagen tog hon av sig kläderna och höljde in sig i +nätet, som hon fått av fiskaren, tog så åsnan ur stallet och hängde +korgen med haren på ena sidan och korgen med duvorna på andra sidan om +det tåliga djuret. Därefter satte hon sig upp på åsnan, och just som +solen hade gått ned, red hon upp till slottet. + +Greven satt vid fönstret och såg, när hon kom, precis så som han hade +sagt: inte på dagen och inte på natten utan just i skymningen, ridande +men inte på en häst, inte klädd och inte naken utan bara insvept i ett +nät. Hans fordringar voro sålunda uppfyllda, men han kände sig riktigt +förargad över att behöva erkänna, att den där bondtösen var lika slug +som han. Därför skyndade han ned för trappan och tussade sina båda +stora hundar på Kajsa. + +— Få se, om hon nu kan reda sig, mumlade han för sig själv. + +Kajsa var inte rådlös; när hundarna kommo sättande i full fart för att +bitas, släppte hon ned haren på vägen, och nu blev det ett kattrakande, +må ni tro. Haren kilade i väg till skogs med långa skutt och hundarna +efter i full karriär. + +Greven stod där alldeles häpen. + +— Haren är min ena bröllopsgåva, herr greve, sade Kajsa, och som ni +ser, stannade den inte länge. + +Nu steg hon av åsnan och gick med den andra korgen på armen upp i +slottet i sällskap med greven. När de kommo in i den stora salen, gick +Kajsa bort och öppnade ett fönster, liksom ville hon riktigt njuta av +utsikten. Därefter vände hon sig om och öppnade locket på korgen. Vips +flögo duvorna ut. + +— Här äro de båda andra bröllopsgåvorna, sade hon, och de stanna nog +inte heller. + +I samma ögonblick flögo duvorna ut genom fönstret. + +Greven skrattade och såg på flickan, som verkligen var fagrare än +mången prinsessa. + +— Jag tror, du är lika slug som jag, Kajsa, sade han. Du skall +bli min hustru. Nu ställdes det till ett präktigt bröllop, men +dessförinnan måste Kajsa svärja en dyr ed att aldrig lägga sig i de +mål och rättstvister, som greven stundom hade att avgöra mellan sina +underhavande. Bröt hon häremot, skulle hon genast bliva återskickad +till sin torftiga koja. Kajsa lovade utan tvekan. Vad hade hon att göra +med annat folks tvister och gräl? + +Så levde greven och hans hustru länge i lycka och glädje. Kajsa var så +förståndig och visste så väl att skicka sig i de finaste sällskap, att +greven mången gång inte kunde låta bli att förvåna sig. + +En dag kommo två av grevens landbönder Och begärde sin herres medling +i en mycket egendomlig tvist. De hade farit i sällskap till marknaden, +och på alla värdshus, som passerades, dröjde de kvar en stund för att +stärka sig med en mugg gott öl. På ett ställe funno de, när de kommo +ut ur krogen, att den enes sto hade fått en fölunge, medan de varit +därinne, och fölungen låg på vägen alldeles under den andre bondens +vagn. + +— Se, jag har fått en fölunge, och han ligger alldeles under din vagn, +sade den förre. + +— Prat, det är inte din fölunge utan min. Eftersom den ligger, under +min vagn, är det väl vagnen, som fått fölungen. + +— Nu blevo de osams med besked och höllo just på att ryka i luven på +varandra, då den ene hittade på att hänskjuta saken till greven. + +— Varför är fölungen din? frågade greven bonden, som rådde om stoet. + +— Därför att bara ett sto kan föda fölungar men inte en vagn. + +— Gott, sade greven och vände sig till den andre, säg nu, vad du +grundar dina anspråk på! + +— Ers nåd, sade den andre bonden, alla barn ligga väl strax efter +födelsen hos modern, och den här fölungen låg alldeles invid min vagn, +alltså är han min. + +— Dig ger jag rätt, sade greven till den sistnämnde, och bonden, som +rådde om stoet, måste sålunda med bedrövelse draga sina färde. + +Ett helt år gick han och grämde sig i tysthet. Till slut tyckte han, +det blev alldeles odrägligt, då grannen tog sig för att varje dag gå +förbi hans hus och söka reta honom. Eftersom greven inte hade givit +honom rätt, beslöt han att nu gå till grevinnan. + +— Min goda man, sade grevinnan, då bonden framfört sitt ärende, jag kan +inte ge er något råd, jag har lovat att inte lägga mig i sådana här +tvister. + +Men bonden var enträgen och bad så vackert, och till slut lovade +grevinnan att hjälpa honom på det villkor, att han inte talade om för +någon människa, vem som givit honom rådet. Och det lovade naturligtvis +bonden högt och heligt. + +— Tag då ett nät, sade hon, och gå upp i grustaget här i närheten av +slottet och sätt dig där och fiska, och när greven rider förbi och +frågar dig, vad du håller på med, så svara: »Lika väl som en vagn kan +få en fölunge, kan väl ett grustag ge fisk!» + +Bonden följde rådet. Efter en stund kom greven ridande förbi. + +— Vad i all världen håller du på med? utropade han, då han fick se +bonden stå där och kasta sitt nät i grushögen. + +— Oho, ohej! skrek bonden och låtsade med möda draga upp nätet. + +Därpå vände han sig mot greven och sade: + +— Jag fiskar, ers nåd! + +— Är du spritt språngande galen? Tror du, det finns några fiskar i +grushögen? + +— Lika väl som en vagn kan få en fölunge, kan väl ett grustag ge fisk, +svarade bonden, såsom han blivit lärd. + +— Det svaret har du inte hittat på av dig själv, ropade greven +förbittrad. Är det grevinnan, som har lärt dig det? Bekänn, annars är +du dödens lammunge. + +Bonden blev så rädd, så han darrade som ett asplöv, och för att rädda +sitt fattiga liv berättade han alltihop, huru han hade begärt råd av +grevinnan, och vad han hade fått till svar. + +Genast tog greven bonden med sig till slottet och gick med honom in +till sin hustru. + +— Den här bondtölpens egendom har du räddat, sade han förbittrad till +henne. Jag skall genast ge befallning, att fölungen återlämnas till +honom. Men du har brutit ditt löfte, och därför är det min vilja, att +du redan i dag lämnar detta slott. + +— Jag har gjort orätt, sade Kajsa, och jag skall lyda men ber dig +bevilja mig två ting. + +— Låt höra! + +— Det första är, att jag får dricka en avskedsbägare med dig, och det +andra är, att jag må få taga med mig det, som jag tycker mest om. + +Denna bön ville greven ej avslå och så drucko de en avskedsskål. +Men Kajsa hade lagt ett sömnmedel i vinet, och inom kort låg greven +försänkt i djup sömn. Kajsa skaffade då en stor, präktig säck och +stoppade sin sovande man ned i den. Därefter befallde hon en tjänare +att lasta säcken på en vagn, och så körde hon själv ned med den till +sin fars koja. Därefter hjälpte fadern henne att lasta av säcken, som +lades på golvet i stugan. Kajsa höll ensam vakt. I dagningen vaknade +greven. Då han märkte, att han var fången, slog han omkring sig med +händer och fötter och skrek: + +— Var är jag, var är jag? + +— Hos mig, min älskling, svarade Kajsa med mild röst. Du var det +käraste, jag ägde i slottet, och det fick jag löfte att taga med. + +— Det var vackert sagt och tänkt också, sade greven. Lös nu upp banden, +så gå vi tillbaka till slottet. + +Inom ett ögonblick voro banden lösta, och greven kravlade sig fram, +litet yrvaken och snopen också men i grund och botten glad över att +hans hustru höll så mycket av honom, och att hon var så innerligt klok +och påhittig. Han förlät henne därför, vad hon felat, och så gingo de +arm i arm upp till slottet, och sen levde de i fröjd och frid i många +år och fingo söner och döttrar, som voro lika kloka som far och mor +ihop men det är en annan historia. + +(Tyskland.) + + + + +GÅVOR OCH GENGÅVOR. + + +En kung var en gång ute och red och råkade vilse i skogen. Hela dagen +strövade han omkring och kom slutligen sent på kvällen till en fattig +kolares stuga. Kolaren var borta och vaktade sin mila, och hans hustru +var ensam hemma. Hon kände inte den förnäme herrn men tog emot honom +vänligt och bad honom hålla till godo med det lilla, hon hade att bjuda +på. Nog var hon lite förlägen, då hon skulle sätta fram mat och inte +hade annat än potatis och lite mjölk och bröd. Men den förnäme herrn +var duktigt hungrig efter dagens ritt och gjorde den enkla anrättningen +all heder. Han förklarade, att gummans potatis smakade honom lika bra +som den finaste äggmat. + +Som det var trångt och kvavt i stugan, föredrog han att ligga på +höskullen. Trött av dagens strapatser, somnade han genast och sade på +morgonen, att han sovit skönare än på någon ejderdunsbädd. Han tackade +kolarhustrun för logis och förplägnad och gav henne vid avfärden ett +guldmynt såsom ersättning. Något sådant hade gumman inte sett förut i +all sin dar. + +Hon trodde, det var en prydnadssak, och tänkte borra hål däri och bära +det om halsen. + +På kvällen kom kolaren hem, och hustrun berättade för honom om besöket +och visade honom den granna slanten. Han förstod genast, vem som varit +där, och blev glad över att ha fått en hel dukat och ännu mera däröver, +att hans potatis hade smakat den höge gästen lika bra som den finaste +äggmat. + +— Det är också sant, sade han till hustrun, att så rara potatisar, som +vi ha på vår sandjord härutanför, får man leta efter. Men nog var det +mycket att ge ett helt guldmynt för några potatis och ett nattläger på +höskullen. Jag tror, jag går till slottet och ger honom en korg av den +här potatisen, eftersom han tyckte så bra om dem. + +Det tyckte hustrun var ett gott förslag, och kolaren begav sig i väg +med sin potatiskorg på armen. När han kom till slottet, ville vakten +först inte släppa in honom, men när han sade, att han hade en gåva, som +han personligen ville överlämna åt kungen, så läto de honom äntligen +komma in, fast nog undrade de, vad det kunde vara för en gåva, som en +sådan man kunde komma med. + +När han kom in i audienssalen inför kungen, sade han: + +— Nådige herre konung, för några dagar sedan har ni tagit in i min +fattiga koja och till betalning för natthärberge på höskullen och +några potatisar till aftonvard givit hustru min en hel dukat. Det var +alldeles för mycket. Nu har jag tagit med mig en korg potatis; eftersom +de smakade eder så bra som den finaste äggmat, beder jag, att ni ville +mottaga dem som en gåva. Skulle flera önskas av samma sort, så står jag +gärna till tjänst. + +Kungen blev rörd över den fattige mannens gåva. Vid gott lynne var han +också den dagen, och så skänkte han kolaren ett litet hemman på tjugu +tunnland god jord. + +Kolaren blev naturligtvis högeligen förtjust. En sådan gengåva hade han +inte kunnat drömma om. Nu behövde han inte knoga med sin mila och inte, +heller sakna sovel till sin goda potatis. + +Den fattige mannen hade en bror, som var både rik och snål. När denne +fick höra talas om den fattige kolarens lycka, blev han avundsjuk. Dag +och natt grubblade han på hur han skulle bära sig åt för att göra en +liknande vinst. Till slut hittade han på en utväg. Han hade en mycket +vacker häst, som kungen till och med en gång velat köpa, men då hade +han inte velat avstå från den. Nu skall jag skicka den till kungen, +tänkte han. Om bror min fått ett hemman på 20 tunnland jord för en korg +potatis, vad skall jag då inte få för en så fin häst? + +Sagt och gjort. Han tog hästen ur stallet och begav sig till slottet. +Här trängde han sig in i audienssalen och sade till kungen: + +Jag är den fattige kolarens bror och kommer nu också med en gåva och +beder eder mottaga den häst, som förut funnit behag för edra ögon. +Sälja den ville jag inte men skulle gärna vilja lämna den såsom gåva. + +Kungen förstod genast, vad klockan var slagen, och att den snåle +mannen väntade på en riktigt finfin gengåva. Jag skall nog ge dig en +minnesbeta för din snålhet, tänkte han. Så gav han med låg röst en +befallning åt en av tjänarna, som lämnade rummet och strax därefter kom +tillbaka med ett föremål, väl inhöljt i en duk. + +— Tack min vän! sade han därefter till den rike bonden. Jag mottager +med nöje din skänk. Men den ena gåvan är den andra värd. Till gengäld +skall du få en korg potatis. Det är finfin vara, jag har betalt den med +ett hemman på tjugu tunnland. + +Hästen fördes genast till det kungliga stallet, och den girige mannen +fick gå sin väg med sina dyra potatisar, men om de smakade honom lika +bra som den finaste äggmat, det vill jag låta vara osagt. + +(Tyskland.) + + + + +DE TRE SYSTRARNA. + + +Det var en gång tre unga flickor, som hade förlorat både far och mor +och inte hade annat att leva av, än vad de kunde förtjäna med sina +händers arbete. De båda äldsta voro så fula, att de kunde skrämma slag +på folk, men den yngsta, som hette Marja, var så vacker, att man måste +fara vida omkring i världen för att finna hennes like. De sysselsatte +sig med spinning och vävning, och inte så sällan kom det folk för att +tinga på arbete hos dem. För varje gång någon besökande närmade sig +deras stuga, gjorde sig de båda äldre så fina och granna som möjligt +och sökte smutsa ner den yngsta, för att hon inte skulle väcka någon +uppmärksamhet genom sin skönhet. Men hur det var, drogos ständigt alla +främmandes blickar till Marja, men från hennes systrar vände man sig +helst bort för att slippa se dem. + +Dessa blevo högeligen förbittrade häröver och beslöto att göra sig +kvitt Marja, som var dem en nagel i ögat genom sin skönhet, fastän +hon var så foglig och hjälpsam, man gärna kunde önska sig, uträttade +ärenden och rättade sig efter deras infall och nycker. + +En dag begåvo de sig sålunda alla tre ut på vandring och kommo in i en +stor, milsdjup skog. När de hade gått där både länge och väl, sade de +åt Marja: + +— Ack, vi ha ju glömt vår matsäck på bordet därhemma! Den får du lov +att gå och hämta åt oss! + +— Kära, snälla systrar, inte vill ni väl, att jag ska gå ensam tillbaka +genom skogen! ropade Marja. Det törs jag rakt inte. + +— Nå, stanna du här då, så ska vi gå och hämta den, sade systrarna. Vi +komma tillbaka så snart som möjligt. + +Därmed gingo de sin väg och lämnade den stackars Marja ensam i den +djupa skogen. Marja satte sig ned för att vänta. Timme efter timme +förgick, men systrarna kommo inte tillbaka. Det började bliva mörkt. +Den stackars flickan grät strida tårar, men det hjälpte inte. Hon var +ensam och övergiven, och hennes hjärta sammanpressades av sorg vid +tanken på att systrarna velat göra henne så illa. Hungrig var hon också +med besked, hon hade ju inte fått någon mat på hela dagen. Hon reste +sig upp och gick en stig framåt, till dess hon kom till en liten glänta +i skogen. Här växte några bärbuskar vid en källa. Hon åt litet av bären +och vederkvickte sig ur den klara källans vatten. Därefter klättrade +hon upp i ett träd, som stod bredvid källan, för att inga vilddjur +skulle överraska henne under natten, och däruppe somnade hon lugnt. + +Nu var det så, att i närheten av denna plats låg ett kungligt slott, +Följande morgon kom kungens stalldräng dit för att vattna prinsens +häst. Marja satt däruppe i trädet och såg det men gjorde inte en +rörelse. När hästen böjde huvudet över vattnet för att dricka, fick +han se hennes bild och skyggade till. Tjänaren kunde inte förmå honom +att dricka. Han måste återvända med oförrättat ärende. När han kom upp +till slottet, talade han om för prinsen, vad som hänt. Denne beslöt +genast att själv undersöka, hur det hängde ihop. Han satte sig upp på +hästen och red ned till källan, men det gick likadant denna gång. Då +böjde sig prinsen över källan för att se efter, om han kunde upptäcka +något märkvärdigt. Genast varseblev han den sköna flickan, som satt +däruppe i trädet, klädd i en dräkt av getskinn. Han tilltalade henne +och bad henne stiga ned, men Marja var så rädd och blyg, att hon inte +vågade säga någonting utan satt kvar orörlig som en bildstod däruppe i +lövverket. + +Prinsen red då hem och talade vid sin gamla amma, som var en mycket +klok kvinna, att hon skulle söka locka ned den sköna jungfrun ur +trädet. Gumman var genast villig. Hon funderade ett slag, hur hon +skulle gå till väga, och så tog hon med sig vetemjöl i ett fat och +kryddor, som behövdes till bakning. Så gick hon ned till källan och +satte sig där för att knåda och göra i ordning degen. Därvid betedde +hon sig med flit bakvänt och fumligt. Marja satt däruppe och såg på. +Hon kunde inte låta bli att ge gumman goda råd, hur denna skulle bära +sig åt med degen. Men det gick lika dåligt ändå. Till sist sade gumman: + +— Kära jungfru, jag vet inte, hur det är fatt för mig i dag, vill du +inte komma ned och hjälpa mig med degen? + +— Jo, det hade Marja ingenting emot. Hon klev ned och gick fram till +gumman. Men vips kommo några av prinsens tjänare, som denne hade +ställt på lur i skogen, framrusande och togo Marja till fånga och för +de henne upp mot slottet. På halva vägen kom prinsen dem till mötes. +Han betygade för Marja, att han aldrig sett en fagrare mö än henne och +ville genast göra henne till sin gemål. Prinsen såg så adel och god ut, +att Marja fattade tycke för honom och svarade ja. Det skulle ju också +för henne bli räddning från nöd och umbäranden. + +Prinsen begav sig genast till sina föräldrar och talade om för dem, att +nu hade han funnit den skönaste jungfru i världen, och med henne ville +han gifta sig. Kungen och drottningen blevo inte så särdeles förtjusta +över hans val. Visserligen måste de erkänna, att Marja var vacker som +en dag, men de hade i alla fall tänkt sig sin sonhustru annorlunda och +hade utsett en vacker och dygdig prinsessa i grannlandet. Men prinsen +sade bestämt ifrån, att Marja skulle bli hans gemål, annars skulle han +gå ogift i alla sina dar och bli den sista av sin berömda ätt. + +Så firades bröllopet med stor ståt. Så snart högtidligheterna voro +över, tog Marja åter på sig sin dräkt av getskinn. Hon påstod, att hon +trivdes så bra i de kläderna, och prinsen tyckte, hon var änglaskön, +vilka kläder hon än hade på sig. Men drottningen var mycket förbittrad +över att ha en sådan getjänta, som han kallade Marja, i sitt fina slott. + +En dag var hela kungliga familjeri bjuden bort på ett gästabud hos en +furstefamilj i grannskapet. På drottningens uttryckliga önskan beslöts, +att Marja skulle stanna hemma, för att man skulle slippa att skämmas +för henne bland de fina herrskaperna. Men när de andra farit, tog Marja +på sig en underbart skön dräkt och' for efter. Hon gick fram och satte +sig bredvid prinsen. Drottningen kände inte igen henne utan sade i +förebrående ton till sin son: + +— Denna fagra prinsessa kunde du ha fått till gemål, om du inte gift +dig med den där getjäntan. + +— Ser du inte, mor, att det är Marja? sade prinsen. + +Drottningen betraktade henne närmare och fann, att hon tagit miste. +Men sedan den dagen uppträdde alltjämt Marja i fina kläder, och +eftersom hon var godhjärtad, vänlig och hjälpsam, vann hon snart även +drottningens hjärta. Så levde de lyckliga och glada en lång tid, och +Marja skänkte prinsen tre raska söner. + +Emellertid hade Marjas systrar fått veta, vilken underbar lycka som +fallit på den yngsta systerns lott. De blevo båda gula och gröna av +avund Och sålunda ännu fulare än förut. Att Marja skulle ha det så +mycket bättre, kunde de inte tåla och beslöto därför att söka upp +henne och göra slut på hennes glädje. Förklädda till tiggargummor +begåvo de sig till slottet. Här passade de på, då Marja företog sig en +promenad, och gingo då fram och bådo om en allmosa. Och när de märkte, +att Marja inte kände igen dem, bådo de så vackert att få stanna såsom +tjänarinnor. Marja tyckte, det var synd om de stackars kvinnorna, och +lät dem stanna. + +Flera dagar förgingo, utan att de fingo något tillfälle att utföra sina +onda avsikter. Men en afton lät Marja kalla in dem och befallde dem, +att de skulle komma och ordna hennes hår. Nu begagnade de sig av sina +svartkonster och stucko två trollnålar i Marjas huvud. Hon blev då +förvandlad till en uggla och flög ut genom fönstret. Likadant gjorde de +med de tre sönerna, de blevo förvandlade till uggleungar och flögo upp +till sin mor i en trädtopp, och där sutto de och sjöngo, men inte såsom +vanliga ugglor utan så ljuvligt, att folk, som hörde det, trodde, att +fåglar från paradiset hade slagit sig ned i trädens grenar. + +I slottet blev det förfärlig uppståndelse, då man märkte, att den sköna +prinsessan och alla tre prinsarna voro försvunna. Prinsen blev alldeles +förtvivlad. Han befallde, att hela omnejden skulle genomsökas och sände +ut tjänare och soldater i alla riktningar, men allt var förgäves. En +afton gick drottningen ut i slottsparken. Hon satte sig på en bänk, +betraktade den praktfulla solnedgången och tänkte på Marja, som hon +lärt sig att hålla av, och hennes gåtlika försvinnande. Bäst som hon +satt, kom det fyra fåglar och slogo sig ned i trädet ovanför hennes +huvud. De sågo ut som ugglor men sjöngo så underbart vackert, att +drottningen aldrig hade hört maken förr. + +Hon gick genast in och talade om för prinsen om de märkvärdiga +fåglarna, och han kom ut och lyssnade och blev alldeles betagen av +deras sköna toner. Han befallde nu sin fågelfängare att fånga fåglarna +och sätta dem i en stor, förgyld bur. Detta var emellertid lättare sagt +än gjort, ty fåglarna voro mycket skygga. Till slut lyckades man dock. +Prinsen kom själv ned. Han tog en av ungarna i handen och smekte dess +duniga huvud. Han kände då något hårt, och då han såg närmare efter, +befanns det vara två nålhuvuden. Han drog genast ut nålarna, och se — +framför honom stod livslevande och välbehållen hans yngste son, som i +ett ögonblick återfick sin mänskliga gestalt. Nu var det inte svårt +att gissa sig till att det förhöll sig på samma sätt med de andra +märkvärdiga sångfåglarna. Darrande av längtansfull förväntan, drog +prinsen ut nålarna, och några minuter senare fick han sluta både Marja +och de båda äldsta sönerna i sina armar. + +Nu ställdes det till en storartad glädjefest på slottet, vilken +varade i flera dagar. De båda elaka systrarna hamnade i det djupaste +fängelsetornet, och där hade de god tid att under sin återstående +levnad ångra sitt ondskefulla beteende. + +Kort därefter blev prinsen kung och Marja drottning, och sedan levde +de i lycka och glädje i många långa år, men därom har sagan inte något +närmare att förtälja. + +(Macedonlen.) + + + + +BONDEN OCH BARONEN. + + +För många år sedan, då bönderna i Tyskland voro liksom tjänare åt +adeln, hände det sig, att en bonde, som hette Alois, kom hem från +marknaden, där han hade fått sig något för mycket till bästa. När han +kom in i stugan, sade han till sin hustru: + +— Vet du gumman min, idag här jag träffat baronen! + +— Nå, vad sade han? frågade hustrun. + +— Jo, han frågade, om det var stor marknad. Jag här inte mätt den, +svarade jag, och så sporde han mig, vart den här vägen gick, och jag +sa' att vägen gick inte alls, den låg nog stilla. + +— Ack. ack! ropade gumman, de svaren få vi nog sota för. Sade han +ingenting mera? + +— Jo, han frågade, vad jag hade gjort på marknaden, och jag svarade, +som sant är, att jag hade druckit öl, ett glas för mycket kanhända. + +— Det blir allt en skön historia, klagade hustrun. Var säker på han +sätter dig i tornet, och vad skall då jag och barnungarna leva av? Dina +näsvisa svar bringa oss till tiggarstaven. Den som lever får se. + +Men bonden var inte ängslig, han gick lugnt till sängs och sov ruset av +sig. Hustrun kunde knappast få en blund i sina ögon av oro. + +Tidigt följande morgon knackade det på dörren till bondens stuga. +Gumman hade så när fallit ur sängen av förskräckelse. + +— Skynda dig upp och öppna! ropade hon åt Alois. + +Men bonden vände sig om på andra sidan och ville inte stiga upp. Då +måste hustrun i hast klä på sig och öppna. Där ute stod en av baronens +tjänare, som kom med bud, att bonden på slaget elva skulle infinna sig +på slottet. + +— Var det inte det, jag sade! ropade gumman. Nu är det slut med oss! + +— Å nej, så farligt är det väl inte, sade Alois och somnade om igen. + +Fram emot elva måste gumman köra upp honom, för att han inte skulle +komma för sent och därigenom göra saken ännu värre. Under tiden hade +hon funderat ut ett sätt att blidka baronen. + +— Jag har fött upp den unga haren, som du fångade för någon tid sedan, +sade hon. Tag den med och ge baronen till present, så kanske han +förbarmar sig över oss och låter nåd gå för rätt. + +Bonden stoppade haren under blusen, gnuggade sömnen ur ögonen och +gick upp till slottet. Baronen, som tyckte, han dröjde länge, stod på +trappan och väntade på honom. Då han fick se Alois, ropade han: + +— Kommer du nu äntligen, din slyngel! detsamma tussade han sina båda +stora jakthundar på den stackars bonden. Men denne blev inte ängslig +för det, han släppte genast ned haren, som satte i väg till skogs, så +fort benen förmådde, och hundarna efter, förstås, i vildaste fart. +Bonden läto de vackert vara i fred. + +Den karlen är nog inte så dum, tänkte baronen. Och så bad han bonden +stiga in. I salen stod bordet dukat, och Alois slog sig utan vidare +ned vid bordet. Baronen tyckte, det skulle bli lustigt att se, hur den +ogenerade bonden nu skulle bära sig åt, och satte sig ned i akt och +mening att driva gäck med honom. En tjänare kom in och serverade soppa, +men bonden fick ingen sked. + +— Sådan här soppa, bjuds inte alla dagar, sade baronen. En skälm är +den, som inte äter upp, sin portion. + +Bonden sade ingenting, han tog en stor brödskiva och lade i soppan, och +när den var fylld, åt han upp skivan och fick sålunda soppan på samma +gång. + +— Skälm är den, som inte äter upp sin sked, sade han därpå. + +Baronen skrattade. Därefter serverades rådjursstek. Den ena sidan var +skuren, den andra hel. Baronen tog själv av det skurna, och vände den +andra sidan till bonden. + +— Det var en fin stek det här, sade Alois. + +— Ja, men så kostar den också bra med pengar, sade baronen. Nu vände +Alois det skurna till sin sida och lät sig väl smaka. Därefter +serverades två fiskar. En stor lades på baronens tallrik och en liten +på bondens. Denne tog fisken på gaffeln och höll den upp till örat. + +— Vad gör du nu? sa' baronen. + +— Jag frågade fisken om en sak och fick svar. + +— Vad frågade du om? + +— Jo, min far drunknade i Rhen, och nu frågade jag, om fisken hade +några nyheter från honom. + +— Nå, vad sade fisken? + +— Jo, han sade, att han själv var för ung för att ha reda på det, jag +borde fråga den stora fisken, som ligger på ers nåds tallrik. + +— Nå, du kan ju fråga den, sade baronen. + +Då tog bonden den stora fisken på gaffeln och höll den till örat, och +strax efter tog han sig ett stort bett. + +— Vem har lovat dig det där? ropade baronen. + +— Ursäkta, ers nåd, sade bonden, men fisken bekände, att han hade ätit +av min far, och då var det väl inte för mycket, att jag betalade med +samma mynt. + +Så åt bonden med god smak upp hela fisken. Baronen såg snopen ut. Han +funderade en stund. Vänta du, min gubbe lilla! tänkte han. Du skall +allt få för din näsvishet i går och för fisken i dag. Därefter kallade +han på en tjänare och gav honom med viskande röst en befallning. + +Efter måltiden sade han till bonden: + +— Nu skall du få smaka mitt vin. Gå ned i källaren, där skall du få ett +stort glas av varje fat. De här båda tjänarna skola hjälpa dig. + +Så gingo de ned i källaren; där låg en rad med vinfat. De gingo från +det ena till det andra, och bonden fick en duktig smaketår av vart +fat. När de kommo i närheten av det sista och största, märkte bonden, +att bredvid det lågo två duktiga piskor. Han anade nu, att det var +meningen, han skulle få smaka dem också, men det hade han ingen lust +till. När de kommo dit och han skulle vrida på kranen, ryckte han +med ett kraftigt tag ut tappen ur tunnan. Nu blev det ett fasligt +spektakel, vinet forsade i en bred stråle ut ur fatet. De båda tjänarna +stoppade tummarna i hålet för att söka hämna vinflödet, men det rann +ändå en stor flod på golvet. + +Nu tyckte bonden, det var bäst att ge sig av. I förbifarten tog han med +sig en präktig skinka, som hängde på väggen. Med ryggen i kut skyndade +han över gårdsplanen. På trappan stod baronen och ropade hånfullt till +honom: + +— Nu, min gubbe, har du väl fått, vad du behöver! Han tänkte förstås, +att bonden hade fått ett redigt kok stryk. + +— Ja, tack! sa' bonden. Hade jag nu bara bröd och potatis, skulle jag +kunna leva gott ett par månader. + +Men vad baronen sade, när han fick veta, sammanhanget, det förmäler +inte historien. + +(Tyskland.) + + + + +DE TVÅ BRÖDERNA. + + +Det var en gång två bröder. Den ene var rik, den andre fattig som en +kyrkråtta. Det led mot julen, och den fattiges knappa vinterförråd hade +redan tagit slut. Han hade inte en matbit i huset. Han gick därför till +brodern och bad om hjälp. Denne gjorde sura miner, ty det var inte +första gången, som den fattige kom till honom i samma ärende. Till slut +sade han: + +— Jag skall hjälpa dig den här gången också och ge dig en stor, präktig +fläskskinka men på ett villkor, — Vad då? + +— Jo, du skall dra åt skogen och inte komma hit mera. + +— Det skall jag gärna göra, svarade den fattige, tog skinkan, tackade +och gick. + +Hela dagen vandrade han, och fram emot aftonen kom han till en stor, +milsdjup skog. Vid skogsbrynet såg han en gubbe med långt, vitt skägg +stå och hugga ved. + +— Guds fred! sa' Jöns — så hette den fattige. + +— Guds fred igen! sade gubben. Vart skall det bära i väg som längst? + +— Jo, jag ska dra åt skogen, det har jag lovat bror min, då han gav mig +den här fläskskinkan. + +— Jaså, ska du det. Då är du nog på rätt väg, för den här skogen är +stor, så att den räcker till. Nu ska jag ge dig ett gott råd. Då du +kommit in ett stycke i skogen, träffar du på en hop trollgubbar. De +komma att svärma omkring dig på alla sidor och be att få köpa din +skinka, för fläsk det är riktig kalasmat för sådant folk. Men kom; +ihåg, att du inte säljer skinkan, om de också bjuder dig aldrig så +mycket pengar! Säg, att du inte lämnar den ifrån dig på annat villkor, +än att de ge dig den gamla handkvarnen, som ligger bakom dörren i deras +grotta! + +Jöns lade gubbens råd på minnet och vandrade in i skogen. När han gått +ett stycke, blev han i hast omringad av en skara fula trollgubbar. +Allihop trängdes omkring honom och ville åt hans skinka. + +— Hur mycket vill du ha för den där skinkan? skreko de med full hals om +varandra. + +— Den säljer jag inte för pengar, sa' Jöns. + +— Vad säljer du den då för? frågade den, som skulle vara den +förnämligaste av trollgubbarna. + +— Jo, om jag får den gamla handkvarnen, som står bakom dörren i er +grotta, så får ni ta skinkan och kalasa på, bäst ni vill. + +Till att börja med ville inte trollgubbarnas anförare gå in på +det förslaget, men till slut gav han med sig. Skinkan utövade en +oemotståndlig dragningskraft. Han gick efter kvarnen och lämnade den åt +Jöns. Så fingo de skinkan och skyndade in i grottan med långa skutt, +glada vid tanken på det kalas, som väntade dem. + +Där stod nu Jöns med kvarnen i händerna. Den såg precis ut som andra +gamla kvarnar, som folk använde förr i världen att mala säd på hemma. +Det var ju gott och väl, att han hade en kvarn, men varifrån skulle han +få något att mala. Med raska steg gick han nu tillbaka samma, väg, han +hade kommit. Han hoppades träffa gubben, som givit honom rådet, och av +honom få höra, vad han skulle ta sig till med kvarnen. Och det dröjde +inte länge, förrän han fick syn på den gamle. + +— Du är allt en lyckans guldgosse! ropade denne, då han fick syn på +Jöns. Jag var inte alls säker på att de skulle vilja lämna ifrån sig +sin skatt. + +— Är det verkligen någon skatt? Jag tycker inte den ser någonting ut +alls. + +— Vänta litet, så skall du få se. Därmed tog gubben kvarnen. Säg +någonting, som du skulle vilja ha just nu! + +— Jo, jag är hungrig och skulle vilja ha några smörgåsar. + +Genast grep gubben handtaget, — och verkligen kom det inte fram den +ena präktiga smörgåsen efter den andra, ända tills gubben sade stopp +och vred på en skruv, som var så liten, att den nätt och jämnt syntes. +Sedan visade han Jöns, hur kvarnen skulle användas och sade: + +— Här har du din skatt! hem igen och var glad, för nu behöver du inte +sakna mat och dryck eller annan nödtorft för dig och din familj, så +länge du lever. + +Glad i hågen, tog nu Jöns kvarnen och styrde kosan hemåt. Han hade +emellertid lång väg att gå, och det blev midnatt, innan han kom hem +till sin stuga. Hustrun hans och barnen hade krupit till kojs för länge +sen. + +— Det var då väl, att du äntligen kommer hem, far! ropade hustrun, då +han trädde in. Hoppas, du har något med dig, som duger till mat. Men +vad är det där för ett gammalt skrälle? Hon pekade på kvarnen. + +— Lång väg har jag gått, sade Jöns, men här har jag också någonting, +som duger. Han ställde kvarnen på bordet, fattade handtaget och +sade: »Fläskpannkakor.» Och på några ögonblick hade de ett stort fat +fullt med de raraste fläskpannkakor. Hustrun spärrade upp ögonen av +förvåning. Mycket hade hon inte fått till livs på kvällen, och därför +gjorde både hon och Jöns anrättningen all heder. De väckte också +barnen, och när dessa fingo syn på pannkakorna, blev det jubel, må ni +tro. Det var länge sen de hade fått sådan mat. + +Hustrun frågade naturligtvis, var han hade fått den underbara kvarnen +ifrån, men det ville Jöns inte tala om. Dagen därpå tog han sin kvarn +och malde fram ett riktigt kalas med stek och grönsaker och bakverk +och alla möjliga goda saker. Och så bjöd han sina fattiga grannar, +och dessa läto sig väl smaka. Länge dröjde det inte, förrän den rike +brodern fick reda på att Jöns levde i största välmåga. Förut hade han +minsann inte bevärdigat Jöns med något besök, men nu fick han brått att +komma och se, hur allt detta gick till. + +När den rike fick se, hur präktigt Jöns hade det, blev han utom sig av +förvåning och avund. + +— Varifrån har du fått all denna rikedom? frågade han. Men Jöns var +inte hågad att tala om hemligheten. Emellertid hade han bland andra +goda saker också malt fram vin till kalaset, och i glädjen över sina +tillgångar drack han kanske litet mer, än han egentligen borde ha +gjort. Framemot kvällen blev han riktigt pratsam och kunde inte låta +bli att berätta för sin rike bror, varifrån han hade fått allt. + +— Ser du den där gamla kvarnen, som står där? sade han. Den är källan +till min rikedom. Så tog han fram kvarnen och malde fram både vindruvor +och fikon. Den rike gjorde stora ögon. Ack, om jag kunde komma i +besittning av den kvarnen! tänkte han. Och han bjöd Jöns en stor summa +pengar. Men Jöns bara skrattade. + +— Vad skall jag med pengar, när jag har den här, sade han. + +— Åh jo, pengar kan nog vara bra ändå, till exempel om du vill bygga +ett hus eller begiva dig av på resor och se litet mera av världen än +den här socknen. + +Hur han språkade och förklarade, lyckades den rike verkligen förmå Jöns +att sälja kvarnen. Jöns gjorde dock det förbehåll, att han skulle få +behålla den ännu två månader till efter höslåttern. Under tiden kap jag +hinna mala till mig så stora förråd av allting, att jag reder mig i +alla fall, tänkte han. + +På den överenskomna dagen hämtades kvarnen. Jöns hade talat om för sin +snåle bror, hur man skulle gå till väga för att mala. Däremot hade han +ingenting nämnt om hur kvarnen skulle stannas. + +Det var sent på kvällen, när den rike bonden kom hem med sin +nyförvärvade skatt. Han beslöt därför att prova den först dagen därpå. +På morgonen sade han till sin hustru: + +— I dag får du gå ut med drängarna och pigorna och taga upp säd. Jag +stannar hemma och gör i ordning middagen. + +Hustrun gjorde några invändningar, att han inte visste, vad som skulle +lagas till, men bonden klippte tvärt av resonemanget, och hon måste +naturligtvis lyda. När han blivit ensam, gick han en lång stund och +funderade på vad han skulle önska sig till middag. Först tänkte han +på kalasmat, sådan som Jöns hade bjudit på, men så kom han att tänka +på att han hade så mycket extrafolk i maten nu vid skördetiden, och +det kunde allt vara onödigt att bjuda en hop främmande arbetskarlar på +sådana läckerheter mitt på blanka vardagen. Han beslöt sig därför till +sist att nöja sig med sill och välling. + +Han ställde kvarnen på bordet, fattade i handtaget och ropade: »Sill +och välling!» Och genast fick han, vad han önskade. Snart hade han två +stora fat fyllda, det ena med välling, det andra med sill. Nu tyckte +han, det kunde vara nog. Stopp! skrek han, men det hjälpte inte, +kvarnen malde immerbadd det ena fatet fullt efter det andra. Snart hade +han inga fat mer att sätta under, och då rann det välling i en stor +flod på golvet. Ännu en stund, och vällingen flödade över tröskeln och +rann i en bred ström utför backen, där huset stod. + +När det led möt middagstiden, begav sig hustrun och tjänarna på +hemvägen, nyfikna att få se, vad bonden hade att bjuda dem till middag. +Man kan tänka sig, hur förbluffade de skulle bli, då de fingo se en +hel flod med välling och sill som rann ned från kökstrappan över +gårdsplanen där nedanför huset. Bonden sprang omkring och rev sig i +håret och visste inte, vad han skulle ta sig till. I sin nöd sprang han +till broder Jöns och bad honom för Guds skull taga sin kvarn tillbaka. +Om det fortgick på detta sätt, skulle annars hela byn snart totalt +översvämmas av välling. + +Jöns svarade, att han loge tillbaka kvarnen blott på det villkor, att +han finge lika mycket pengar till, som han erhållit, då han sålde den. + +Den rike jämrade sig förstås över att behöva punga ut med så mycket, +men det hjälpte inte. Så kom Jöns och hämtade sin kvarn, han fick vada +i välling sista vägstycket. Nu hade han både kvarnen och fullt upp med +pengar och byggde sig ett ståtligt hus på en höjd vid stranden av havet. + +En dag kom en saltskeppare på besök. Han hade på avstånd sett det +präktiga huset med tak, som glänste som guld. Han lade till med sin +båt vid närmaste brygga och gick upp och hälsade på Jöns. Denne var en +gästfri man och undfägnade honom rikligt. Till slut talade han också +om, hur han hade fått det så bra, och visade skepparen sin kvarn. + +— Kan den mala salt också den där kvarnen? frågade skepparen. + +— Ja, det kan den visst det! + +— Då vill jag köpa den. + +— Det är lättare sagt än gjort, sade Jöns. Till slut lät han beveka sig +och lämnade honom kvarnen mot en stor summa pengar. Det dröjer nog inte +länge, förrän jag får igen den, tänkte han, ty han talade inte om, hur +kvarnen skulle stannas. + +Skepparen tog kvarnen med sig på skutan och hissade segel för att resa +hem. När han kom ut på sjön, satte han upp kvarnen på däck och önskade +sig salt. Och salt fick han, skutan full. Nu ville han stoppa kvarnen, +men se, det kunde han inte, den malde alltjämt mera salt, till dess +båten blev överfull och sjönk till botten. Där ligger kvarnen än och +mal salt ideligen, och det är därför, som vattnet i havet är så salt. + +(Danmark.) + + + + +HUR DEN FATTIGE PETTER FICK SLOTT OCH PRINSESSA. + + +Det var en gång en gammal gumma, som bodde ensam med sin son i en +torftig koja. + +— Hör du, Petter! sade hon en dag, här har du en bunt garn. Gå ned i +byn och försök, om du kan få lite bröd eller annan mat i utbyte! Petter +tog genast garnet och begav sig i väg till byn. På vägen träffade han +på några herdepojkar, som just voro i färd med att slå ihjäl en svart +katt. Petter tyckte, det var synd om katten. + +— Giv mig katten, ropade han, så får ni den här garnbunten i stället. + +Herdarna funderade på saken en liten stund. De tyckte, det kunde vara +bra att ha garnet att fläta pisksnärtar av, och så lämnade de katten åt +Petter. Denne tog kisse på armen och gick sin väg. När han hade kommit +ett litet stycke fram, släppte han ned katten på marken och sade: + +— Nu, min lilla kisse, får du springa, vart du vill! + +Katten reste sig upp på bakbenen och sade: + +— Kommer du i trångmål någon gång, så skall jag hjälpa dig. + +När Petter kom hem, frågade modern, hur han hade lyckats. Och han måste +berätta, såsom sant var, att han hade bytt till sig en katt för garnet, +och katten hade hall släppt lös. Modern spann då raskt en ny bunt garn +och sade till honom: + +— Gå nu till byn, men kom ihåg, att du skall gå in i stugorna och bjuda +ut det till några kvinnfolk, då får du säkert mat eller en slant därför. + +Petter vandrade i väg. Även denna gång träffade han på herdepojkarna, +som nu höllo på att plåga ihjäl en stackars råtta. Petter kunde inte se +det stackars djurets lidanden. + +— Låt bli råttan, sade han, så ska ni få det här garnet. Det gingo +herdarna in på, lämnade Petter råttan och gingo sin väg. När råttan +blev fri, ställde hon sig framför Petter och sade: + +— Kommer du någon gång i trångmål, så kalla, på mig! + +Då Petter kom tomhänt hem och berättade, vad han hade gjort av garnet, +blev modern mycket förargad, men vad hjälpte det? Det, som var gjort, +kunde inte göras om. Hon måste sålunda spinna en ny bunt garn. + +— Gå med den, sade hon, och laga, att du har något med dig hem! + +Petter gick till byn. Det var alldeles som förgjort. Såg han inte +herdepojkarna stå där nu igen! Den här gången höllo de på att slå ihjäl +en orm. + +— Giv mig ormen, så får ni den här garnbunten, sade han. Det hade +herdarna ingenting emot. De släppte ormen, och Petter tänkte låta den +löpa. Men det gjorde den inte utan reste sig i stället upp och sade: + +— Kom med till min mor, hon skall belöna dig för att du har räddat mig +från döden. + +— Nej, jag törs inte röra vid dig, sade Petter. + +— Du har ju en skinnväska. Låt mig krypa ner i den, så skall jag säga +dig, hur du skall gå för att komma till min mor. + +Petter gjorde, som ormen sade, lät den krypa ned i väskan, begav sig +sedan i väg och följde ormens anvisningar beträffande den riktning, han +skulle välja. När de hade kommit till en skogsbacke, sade ormen: + +— Stanna nu, så skall jag säga dig, hur du skall komma fram till min +mor lycklig och välbehållen. Gå nu försiktigt här i hagmarken, så att +du inte trampar på några ormar, för här har jag många fränder Om en +liten stund komma vi till ett hus. Där bor min mor. För henne skall du +ta av dig hatten och hälsa artigt. Hon kommer då att fråga dig, vad du +vill ha till belöning för att du räddat hennes dotter, Då skall du inte +begära eller taga emot något annat än ett skrin, som står på bordet. +I det skrinet ligger ett underbart korn. Den, som håller det kornet +i handen, kan önska sig, vad han vill, och det blir ögonblickligen +uppfyllt. + +Så vandrade Petter sakta vidare, och det gick precis, som ormen hade +sagt. En stor orm kom ut ur huset. Petter bugade sig, och ormen frågade: + +— Nå, min gosse, vad önskar du till lön för att du har räddat min +dotters liv? + +— Jag önskar inget annat än den ask, som står på bordet. + +— Kära pojke, finge du den, så kanske du rent av skulle glömma Gud. + +— Men jag vill inte ha något annat. Om ni inte ger mig asken, så tar +jag er dotter med mig igen. + +Därmed lämnade hon asken till Petter, och den räddade ormen kilade in i +huset till sin mor. + +Petter begav sig nu hem. När han kom in, frågade modern med ängslig +röst: + +— Nå, den här gången har du väl någonting med dig hem? + +— Ingenting annat än den här asken. + +— Olyckliga pojke, vad ska vi nu ta oss till? Jag är så hungrig, så jag +kan dö, och inget lin har jag heller att spinna, + +— Var inte ledsen, kära mor, bed till Gud, och han skall förvisso giva +oss allt, vad vi behöva. + +Modern knäppte sina händer. Nu tog Petter fram ur asken det underbara +kornet och vände det mellan fingrarna. Som genom ett trollslag stod där +en kostlig måltid uppdukad på bordet. Mor och son satte sig ned att +äta. Aldrig i sitt liv hade de förut smakat så ljuvliga rätter. Då de +voro mätta, tackade de Gud för hans godhet. + +Följande dag kom Petter att tänka på att han skulle kunna önska sig +något annat än mat. Han tog kornet i handen och sade: + +— Jag önskar, att jag hade ett slott lika vackert som kungens. Och när +han såg upp, låg där uppå på kullen i närheten av deras gamla koja ett +det präktigaste slott med tinnar och torn, som gnistrade i solskenet. + +Nu ska jag säga, Petter fick göra med att vandra omkring från det ena +rummet till det andra och beundra all prakt och grannlåt. Nu föll det +honom in, att hade man ett slott, borde man allt ha en prinsessa också, +och så önskade han sig kungens yngsta dotter till hustru. Och genast +stod den dejliga prinsessan, som var vida berömd för sin skönhet, +framför honom, och i sällskap hade hon en präst. Det ställdes genast +till bröllop i slottskapellet. Petter frågade, vilka gäster hon ville +bjuda, och strax önskade han dit dem. + +Prinsessan kunde inte annat tro, än att hon blivit gift med en mäktig +furste, ty de hade fullt upp av allt, vad de någonsin kunde önska sig. +Det förvånade henne blott, att de aldrig behövde göra några inköp. + +En vacker dag frågade hon sin gemål rent ut, hur det hängde ihop med +allt detta. Här fanns förråd av allting ännu rikligare än i hennes +faders slott, kläder, mat och dryck och allt, vad hon kunde begära. +Andra människor måste köpa och handla och ha åtskilligt med bekymmer, +även om de äro rika. Men hit kommer allting av sig självt. Kan du +förklara det? sade hon till sin man. + +— Ack, min kära vän, bry inte din hjärna med den saken! Huvudsaken är +ju, att vi ha, vad vi behöva, och mera därtill. + +Hustrun lät emellertid inte avspisa sig så lätt. Hon frågade och +kältade så länge, att Petter inte orkade stå emot, och till slut +berättade han hela historien. + +Jaså, är det på det sättet? tänkte hustrun. Då är ju min man bara en +simpel bondpojke. Vänta du, min gosse, jag ska nog försöka få tag +i ditt underbara korn, och sen skall det bli annat av. Några dagar +efteråt lyckades hon verkligen komma över skatten. Hon tog kornet i +handen och sade: + +— Jag önskar, att allt vore såsom förut och jag vore hemma hos far och +mor! + +Och vips var hon förflyttad till sin faders slott, och Petter stod +hemma i stugan hos sin gamla mor, och av hela sin rikedom hade han +inte mera kvar än hundra daler, som han händelsevis hade i fickan, då +förvandlingen skedde. Men Petter var inte den, som gav tappt i första +taget. Han begav sig ut i världen för att söka reda på sin hustru. + +När han hade vandrat en stund, kom han in i en stor skog. Där fick han +se två rövare som sutto och! värmde sig vid en eld. Han gick fram till +dem och blev mycket förvånad, då de ropade till honom: + +— Välkommen tillbaka, käre bror, hur har det gått för dig? + +Saken var den, att Petter råkade likna på ett hår när de båda rövarnas +bror, som hade dragit ut på äventyr för sig själv. + +— Jag har inte förvärvat mer än hundra daler; det är inte mycket att +hurra för, sade Petter, men vad har ni förtjänt? + +— Se på de där skorna, sade den ene. När jag har dem på, kan jag ta sju +mil i vart steg. + +— Den här har jag skaffat mig, sade den andre och pekade på en kappa, +som låg bredvid honom på marken. När jag tar den på mig, blir jag +osynlig. + +Ack, om jag hade de där sakerna! tänkte Petter. Så kom han på en idé. + +— Det är inte möjligt, att de där plaggen kunna vara så märkvärdiga, +sade han, de se ju ingenting ut. + +— Du kan få försöka själv, sade rövarna, som aldrig kunde tänka sig, +att brodern skulle spela dem något spratt. Petter lät inte säga sig +det två gånger. Han tog på sig skor och kappa, och så tog han en bit +bröd, som den ene av rövarna hade i knäet, bara för att prova, om han +var osynlig. Och mycket riktigt. De sågo honom inte. Nu var Petter +själaglad. Han tog två steg åt sidan, och strax var han fjorton mil +därifrån. Sen gick han vidare, och länge dröjde det inte, förrän han +befann sig hos konungen, vilkens dotter var hans hustru. + +Han frågade genast efter prinsessan och fick veta, att hon var i kyrkan +och just höll på att vigas vid en furste, som hade kommit långväga +ifrån det stora landet på andra sidan havet. Petter skyndade genast +efter till kapellet. Osynlig för alla, gick han förbi bröllopsgästerna +och menigheten ända fram till altaret, där brudparet knäböjde framför +prästen. Just som vigseln skulle börja, gav han brud och brudgum var +sin ordentliga örfil. + +Brudgummen störtade upp och sade till prästen: + +— Jag vill inte vigas vid denna kvinna! + +— Varför det? sporde prästen. Den saken borde du väl ha tänkt på förut! + +— Det är något, som står hindrande emellan oss. Jag fick alldeles nu +ett slag på kinden. + +— Jag också, sade bruden. Men ingen skall hindra vår förening; prästen +må fortsätta! + +Många ord hade emellertid prästen ej hunnit läsa, förrän han själv fick +ett slag i pannan. + +— Nej, er viger jag då rakt inte! ropade han. Här är något trolltyg med +i spelet. Jag kände ett tydligt slag i pannan. + +Nu gjorde Petter en hastig rörelse, varvid kappan föll från hans axlar. +Och strax blev han synlig för alla de närvarande. Bruden hade så när +fått dåndimpen, när hon fick se sin man, som hon hade bedragit, stå där +livslevande framför henne. Men brudgummen var rask i vändningarna. Han +ryckte till sig Petters kappa. Det undergörande kornet hade han förut, +och nu önskade han sig med bruden tillbaka i sitt eget land igen. + +Där stod nu vår stackars Petter lurad för andra gången. Kappan hade han +också gått miste om, men skorna hade han kvar. Han tog nu noga reda +på, från vilket land brudgummen härstammade, och så begav, han sig i +väg och kom snart till stranden av havet. Vad skulle han nu göra? Här +hjälpte honom inga sjumilaskor. Han satte sig ned i sanden, lutade +huvudet i händerna och funderade. Som han sitter där, kommer han ihåg +katten och råttan, som han en gång hade räddat från att bli ihjälslagna +av herdarna. Ack, om de vore häri sade han för sig själv. De skulle +nog kunna hjälpa mig. Knappt hade han fått dessa ord över sina läppar, +förrän katten och råttan stodo bredvid honom och frågade, vad de kunde +hjälpa honom med. Petter berättade om sin olycka och tillade, att om +han blott kunde få det underbara kornet tillbaka, så skulle det andra +gå som en dans. + +På den tiden var inte katten rädd för vatten. Han kastade sig i havet, +och råttan gjorde sällskap, och så simmade de i väg och kommo till det +land, där brudgummen och den trolösa prinsessan bodde. Snart kommo de +till slottet. Där stod ett fönster halvöppet, och med en smula besvär +lyckades både katten och råttan klättra upp dit och praktisera sig in. +Fönstret hörde till sängkammaren, och där lågo både prins och prinsessa +försänkta i djup sömn. + +Hur skulle de nu få tag i kornet? Katten smög sig fram till prinsen, +som låg med munnen halvöppen, och fick se, att han hade kornet gömt +i munnen under tungan. Där var det inte lätt att komma åt, men +katten hittade på råd. På bordet stod en skål med välling kvar efter +kvällsmåltiden. Katten doppade nu svansen i vällingen, hoppade så +upp på sängkanten och strök prinsen om munnen med den blöta svansen. +Man kan väl inte undra på att prinsen tyckte, det där var liksom +litet obehagligt. Han spottade till ett slag, och med detsamma flög +det undergörande kornet ut ur munnen på honom. Vips var råttan +framme och högg kornet och så upp på fönsterbrädet och med ett skutt +ner i trädgården, där hon föll ned med en kullerbytta mitt i en +blomsterrabatt. Blommorna växte där så tätt och präktigt, så att råttan +kom ned som i den allra ljuvligaste bädd av nejlikor och ringblommor +och gjorde sig inte illa alls. Katten hoppade efter, förargad över +att råttan skulle ha fått tag i kornet, då det ju i alla fall inte +var hon, som letat reda på det. Nu bar det i väg ned till stranden +med full fart. Där började katten och råttan att slåss om kornet, och +därunder föll det märkvärdiga kornet i vattnet, och strax kom en liten +silverskimrande fisk fram och slukade det. Nu voro goda råd dyra. +Råttan hon sa' ingenting utan lomade bara i väg, för att skämmas, ska +jag säga, över att hon hade börjat kivas om en så viktig sak. + +Katten gick till fiskarnas konung, som han var gammal god vän med, och +bad om hjälp. Och fiskarnas konung sammankallade alla sina undersåtar +till ett stort möte och frågade, om det var någon, som hade på den och +den dagen ätit upp ett korn i vattnet, då katten och råttan höllo på +att slåss på stranden nedanför. Ja, då var det en liten mörtpinne, som +simmade fram och anmälde, att det hade han gjort. Fiskarnas konung gav +då mörten ett välsmakande kräkpulver. Och mörten spottade upp kornet. +Men har du sett på maken! Kommer inte råttan kilande med en fart, som +om hon också skulle haft sjumilaskor, och så nafsade hon till sig +kornet mitt för näsan på katten och fiskarnas kung. + +Och innan någon visste ordet av, så hoppade hon i vattnet och simmade +över oceanen och träffade Petter och lämnade honom det dyrbara kornet. +Katten kom efter och blev så arg på råttan, så att han åt upp henne med +hull och hår, då de träffades nästa gång. Sedan den dagen äro kattor +och råttor ovänner. Men Petter tog kornet i handen och önskade sig sin +prinsessa tillbaka, och på ögonblicket kom hon, och sedan levde de sams +och i glädje många, många år. + +(Sydslavisk saga.) + + + + +DE SEX STALLBRÖDERNA. + + +Det var en gammal soldat, som hade tjänat kung och land ärligt i 18 år, +och så fick han sitt avsked och reste hem. På vägen kom han in i en +stor skog, och där träffade han på en riktigt stark bjässe, som stod +och ryckte upp träd med rötterna. Han hade ryckt upp fem stycken, och +så tog han en ungbjörk och virade om de andra och tog sen hela bördan +på ryggen. + +— Vill du följa med mig? sporde den gamle soldaten. Vi ska nog taga oss +fram i världen. + +Ja, det ville den starke gärna, och så vandrade de i väg tillsammans. +Ett par dagar därefter träffade de på en underlig kurre, som satt på +huk, lutade huvudet bakåt, höll ett finger för näsan och flåsade ut +luft genom den ena näsborren. + +— Vad sitter du så där för? frågade soldaten. + +— Jo, det är vindstilla i dag, och därför sitter jag och blåser på de +där sex väderkvarnarna därborta, så att de slippa att stå. Skulle jag +taga till båda näsborrarna, skulle kvarnarna blåsa sin kos. + +— Vill du följa med oss? + +Ja, det hade mannen med vädret ingenting emot, och så gingo de vidare. +När de hade gått ett stycke, fingo de se en man, som låg och vilade sig +under ett träd vid vägen. Då de kommo lite närmare, märkte de, att han +hade två träben och hade spänt av sig det ena. + +— Hur kommer det sig, att du ligger så där och har spänt av ena benet? +sporde soldaten. + +— Jo, jag är löpare och löper fort nog med det ena benet; spänner jag +på det andra också, så susar jag i väg som en blixt. + +— Vill du följa med oss, vi äro ute för att se oss om litet i världen +och ska nog reda oss. + +Löparen svarade ja, och så gjorde de sällskap. Efter en stund mötte de +en man, som kom gående med hatten på sidan nästan ned på örat. + +— Varför har du hatten så där på tre kvart? sporde soldaten, det ser ju +så tokigt ut. + +— Jo, det är jag tvungen till, sade mannen, för jag har sju vintrars +köld under den hatten, och sätter jag den riktigt fast på huvudet, så +blir det så gränslöst kallt, så att ingen människa kan härda ut. + +Soldaten frågade honom också, om han inte ville följa med, och det +hade han lust till, och så fortsatte de vandringen. Framemot kvällen +träffade de på en skytt, som var så duktig, att han kunde träffa +pricken på en hel mils avstånd. Den mästerskytten sluter sig också till +sällskapet, och nu äro de sålunda sex stycken duktiga stallbröder. + +Nu tyckte soldaten, att de hade så bra förspänt, så de kunde begiva +sig tillbaka till kungen, och det gjorde de också. Kungen hade en enda +dotter, och den prinsessan var snabbare i löpning än de allra flesta. +Hennes fader hade också låtit kungöra, att den, som kunde besegra henne +i kapplöpning, skulle få henne till brud och bli tronföljare. Och det +var många prinsar och riddare, som hade anmält sig, och de sprungo +det allra värsta, de nånsin orkade, men den, som kom först, det var +prinsessan i alla fall. + +Så kom soldaten upp till slottet med sitt följe. Den, som ville tävla i +löpning, skulle också lägga upp en penningsumma, som skulle tillfalla +segraren. De sex stallbröderna hade tillsammans just så mycket, som +behövdes. Soldaten förklarade för kungen, att han ej skulle löpa själv, +utan det skulle en av hans följeslagare göra. Det blev naturligtvis +mannen med träbenen. + +Nu må ni tro, det blev skratt och skämt bland kungens män, när de +fingo se en karl med träben, som skulle springa i kapp med den flinka +prinsessan. Emellertid ställdes de upp bredvid varandra. Målet var en +källa en mil därifrån och kunde med goda ögon ses ifrån slottsterassen. +Ur den källan skulle de fylla en kanna med vatten och taga med sig +tillbaka. + +På givet tecken bar det i väg. Löparen med träbenet kom långt före +prinsessan till källan, fyllde sin kruka med vatten och begav sig +på hemvägen. Nu tyckte han, att han hade så god tid, så att när han +kommit en fjärdingsväg från källan, lade han sig att vila med huvudet +mot en tuva. Men bäst det var, så somnade han in. Ett, tu, tre kom +prinsessan sättande, sprang förbi honom och välte i förbifarten omkull +hans vattenkanna. Nu såg det mörkt ut. Men mästerskytten, som stod +på slottsgården, laddade sin bössa och satte ett skott i tuvan, där +löparen låg, så att jorden rök om honom och löparen vaknade. + +Genast såg han, hur det var fatt, och att nu måste han raska på. Förut +hade han sprungit med bara ett träben och haft det andra under armen. +Nu spände han hastigt på sig även det andra benet, och sen bar det av +som en virvelvind. På ett ögonblick var han tillbaka vid källan, fyllde +på nytt sin kruka och styrde kosan till slottet, och det gick med sådan +fart, så att han kom snart ifatt prinsessan, sprang om henne och hann +först till slottet. + +Mannen med träbenet hade sålunda bestått provet och skulle ha +prinsessan, men hon ville inte ha honom, och kungen var inte heller +förtjust i att få en sådan måg och tronföljare, och så började han +ackordera, om att få komma undan för bättre pris. Till slut lovade +soldaten, att de skulle låta sig nöja, om de finge så mycket guld och +silver, som en karl kunde bära i en säck. + +Det lovade kungen, men han behövde en månad på sig för att samla ihop +så mycket dyrbarheter; efter den tiden skulle de få komma tillbaka. + +Soldaten begav sig nu med sitt sällskap bort till en köpman och inköpte +en väldig massa lärft, riktigt stadig segelduk. Och därav förfärdigades +en säck, som var så stor, så att den kunde rymma både hästar och vagn +och mera därtill. + +På utsatt tid infann sig soldaten med sitt följe på slottet. Kungen tog +emot dem och bad dem stiga in i ett vackert tornrum, som han hade låtit +ställa i ordning, och där en läcker måltid väntade gästerna. Det såg +riktigt rart ut, och de tackade och stego in. + +Nu hade kungen tänkt ut en list att göra sig av med sina fordringsägare +och behålla dyrbarheterna. Golv och väggar och dörrar i det rum, dit +de visades in, voro av järn, och inunder detsamma hade han låtit +iordningställa en ugn. Kungen själv visade gästerna in och smällde +dörren i lås. Sedan började han brassa på i ugnen, så att det blev +snart olidligt hett därinne. + +— Jag tror, kungen tänker steka oss här, sade soldaten till sina +följeslagare och såg riktigt häpen ut. + +— Det skall jag nog sätta på för, sade mannen, som hade hatten på tre +kvart, och så satte han på sig hatten riktigt. Nu hjälpte det inte, att +de eldade nere inunder. Han hade sju vintrars köld under hatten, och +i stället för att stekas fingo de så kallt, så att de kunde nätt och +jämnt bärga sig. + +När kungen hade eldat upp fyra famnar björkved, tänkte han förstås, att +sällskapet därinne var både bränt och förkolnat, och så gick han in +för att se efter. Han öppnade dörren och hade så när tappat kronan av +förvåning. + +En kall fläkt slog emot honom, och därinne satt hela sällskapet i godan +ro. + +— Det var förfärligt så kalla rum, ni har här på slottet, sade +soldaten. Mat och dryck fryser ju i faten. + +Både kungen och prinsessan gingo in och sågo och kände, att han talade +sant, men de kunde naturligtvis inte begripa sammanhanget. + +Soldaten begärde nu att få en säck full med dyrbarheter, såsom +överenskommet var, och så tog han fram sin väldiga påse. Och kungen +hade nu ingen annan utväg än att lägga i både guld och silver. Men när +han hade plockat i så mycket han ägde, så var inte säcken halv på långt +när. Då tog soldaten ett fint ekipage, både häst och vagn, och lade ned +i säcken, och så lät han mannen, som ryckte upp träd med rötterna, taga +säcken på ryggen, och därmed lämnade sällskapet kungens slott. + +Man kan förstå, hur arg kungen skulle vara att mista så mycket av sina +ägodelar och inte bara sina, han hade låtit samla ihop smycken över +allt i sitt rike. När soldaten och hans sällskap hade givit sig i väg, +ångrade kungen, att han hade släppt dem ifrån sig. Han lät inkalla +sin krigshär och befallde anföraren, att han skulle förfölja de sex +stallbröderna och döda dem och föra dyrbarheterna tillbaka. + +När soldaten fick se krigshären komma efter dem, lät han mästerskytten +skjuta, men fastän många stupade, kommo dock stora skaror allt närmare. + +— Nu är det min tur, sade han, som blåste på väderkvarnarna, och så +blåste han till, så att hela krigshären flög i väg som agnar åt olika +håll, och ingen har sett till dem sedan dess. + +Därefter tog soldaten fram ur säcken sitt fina ekipage, och så åkte +hela sällskapet i väg till den trakt, där soldaten var ifrån, och där +köpte han sig en stor egendom och hade goda dagar med sitt följe. + +Men den stackars kungen blev utfattig, så mycket hade han fått lämna +ifrån sig. + +— Det är lagom åt honom, sade den gamle soldaten. Jag hade tjänat honom +troget i 18 år. Nog kunde han väl till tack ha givit mig något mer än +en utsliten uniform. + +(Danmark.) + + + + +BONDEN OCH GULDKLUMPEN. + + +En guldsmed stod en dag och solade sig på tröskeln till sin butik. +Då kom en bonde långsamt gatan fram, hälsade en smula förläget på +guldsmeden och sade: + +— Jag skulle vilja fråga om en sak. + +— Var så god, sade guldsmeden, jag skall stå till tjänst, om jag kan. + +— Jo, jag går liksom och undrar, huru mycket en guldklimp kan vara +värd, sade bonden och rev sig bakom örat. + +Se så, tänkte guldsmeden, nu har han funnit någon skatt i jorden. Här +gäller det att hålla sig framme och göra en god affär. + +— Stig in! Stig in! min gode man, sade han vänligt. Sådana saker skall +man inte tala om ute på gatan. + +Därmed förde han in bonden i ett rum innanför butiken, tog fram en +flaska vin och en skål med bakverk. Det går lättare att språka, när man +fått litet i västen. Var så god och ta för sig! Jag har mera i skåpet, +sade han och trodde sig få ännu större vinst, om bonden blev litet +lurig. + +Denne var inte buskablyg utan tog för sig ordentligt. Det var länge +sedan han smakat så fina kakor. När guldsmeden hade fyllt på hans glas +den ena gången efter den andra, frågade han i skenbart likgiltig ton: + +— Nå, min gubbe, hur stor ungefär är den där guldklimpen? + +Bonden blinkade slugt med ögonen och sade, i det han smuttade på vinet: + +— Ja, jag kan inte säga precis. Kanske så stor som min hattkulle. + +— Jag hade just tänkt mig det, sade guldsmeden och sken upp som en sol. +För den klumpen skall jag ge dig en bra summa, så mycket, så att det +räcker till en riktigt fet och duktig gris. + +— Inte mer? sade bonden. + +— Ahjo, det räcker nog till två. + +— Inte mer? + +— Vi få väl se, det kanske blir till tre grisar. Tag bara fram +guldklimpen först, så skall jag väga den. + +— Ta fram, sade bonden, det är just liksom litet kinkigt — se, jag +ville bara fråga, vad en sådan klimp skulle vara värd, i fall jag +händelsevis skulle hitta, någon. Tack för god välfägnad och adjö! + +(Tyskland) + + + + +I MORGON SKALL DU FÅ MAT. + + +En bonde hade tre söner, Per, Pål och Jesper. När de blevo vuxna, så +skulle de förstås ut och se sig omkring i världen och försöka sin +lycka. Per var äldst, och därför var det hans tur först. Han vandrade +ut för att söka sig tjänst. Så kom han till en man, som just behövde en +dräng. Det passade ju bra, och mannen frågade, om Per ville taga tjänst +hos honom. Ja, det hade Per lust till, och så började de ackordera om +lön. + +— Jag heter Olle i Grymsbo, sade mannen, och hos mig får du tvåhundra +daler i lön, när året är slut, om du kan stanna så länge utan att bli +arg. Blir du arg, så skär jag näsan av dig och skickar dig i väg med +detsamma. Men skulle jag bli arg, så har du rätt att skära näsan av mig +och få ut din lön genast. Går du in på de villkoren? + +Per tyckte, det var hederligt bjudet, inte var han argsint av sig +heller, så han trodde nog, han skulle gå i land med tjänsten och +svarade ja. Han fick följa med till husbondens gård genast. + +Det var kvällsvardsdags, då de kommo fram. Mannen satte sig genast till +bords, och gumman dukade fram pannkakor och annat gott. De började äta +i lugn och ro, men ingen gjorde min av att bjuda Per en enda bit. Per +var hungrig och kastade giriga blickar på maten. Husbonden märkte det +och frågade: + +— Kan du läsa skrivet? + +— Ja, nog kan jag det, sade Per. + +— Gå då och se efter, vad det står ovanför stugdörren. + +Per gick, kom strax tillbaka och sade: + +— Det står: I morgon får du mat. + +— Det rättar vi oss efter här i huset, sade husbonden. + +Per tänkte: Får jag mat i morgon, så kan jag väl bärga mig till dess, +och så gick han och lade sig på löftet och somnade. + +Följande morgon var han uppe i god tid och gick ned i stallet och +ryktade hästarna. Han arbetade länge och väl och tänkte, att det väl +snart skulle komma frukostbud, men det hördes ingenting av. Äntligen +kommer husbonden ned. Per såg inte vidare glad ut, och husbonden +frågade honom, hur det var fatt. + +— Jo, det är så, att jag är hungrig och vill ha litet mat. + +— Kom med upp, sade husbonden. + +Per följde med, och när de kommo upp till stugan, pekade Olle i Grymsbo +på det, som stod ovanför dörren. I morgon skall du få mat. Det har du +att rätta dig efter, sade han och tillade allvarligt: + +— Du är väl inte arg heller? + +— Ånej, sa' Per, som kom ihåg överenskommelsen. Får jag mat i morgon, +så skall jag väl ge mig till tåls, fast jag är så hungrig, så att det +skriker i magen. + +Ni kan förstå, hur långsamt den dagen skulle gå för Per. Han plockade +några bär i skogen och drack en klunk vatten, det var alltihop, som han +fick att livnära sig med. + +Tredje morgonen hade Per föresatt sig, att han skulle ha mat, för nu +stod han inte ut att vänta längre. Så snart husbonden kom ner, sade han +i hotfull ton: + +— Kom ihåg, vad ni lovade mig i går! I dag vill jag ha ordentligt med +mat. + +— Du kan ju Jäsa, skrivet: I morgon skall du få mat. Det gäller här i +huset, så mycket du vet det! + +— Jag står inte ut med det häri skrek Per. + +— Är du arg? + +— Ja, det kan du vara säker på. Giv mig mat, annars... + +Längre hann han inte komma, förrän husbonden hade dragit kniven, och +innan Per visste ordet av, hade den elake husbonden skurit näsan av +honom. + +Per stod där snopen och måste gå hem utan näsa. Därhemma skötte de om +honom så gott som möjligt, och så fick han berätta om sina äventyr. + +Pål, bror hans, stod och hörde på. Jag ska nog reda mig bättre, tänkte +han, och så gav han sig i väg för att försöka sin lycka. Han träffade +på Olle i Grymsbo han också och tog tjänst på samma villkor som +brodern. Men det gick likadant för honom. På tredje dagen kom han hem +igen utan näsa. + +Nu ville den yngste, Jesper, ge sig av, men hans föräldrar ville inte +släppa honom. + +— Ser du inte, hur det har gått för dina bröder, som äro starkare och +duktigare än du? sade de. Hur skall du då reda dig? + +Men Jesper var envis och lämnade dem ingen ro, förrän han fick gå. + +— Träffar jag på den där gubben, så skall jag nog ge honom sju för tu, +sade han, och så begav han sig av. + +Mycket riktigt träffade han Olle i Grymsbo och stadde sig i tjänst, +såsom bröderna gjort. Då de kommo fram, satte sig husbonden med gumman +ned att äta, men Jesper fick vara utan. + +— Jag vill allt ha litet mat jag också, sa' Jesper. + +— Kan du läsa skrivet? + +— Ja vars. + +— Nå, då har du sett, vad som står på dörren: I morgon skall du få mat. + +Jesper var inte så dum han. Det är lika när i morgon, tänkte han. Det +står nog likadant ovanför dörren då med. Så gick han ut för att se sig +omkring. När han hade gått ett litet stycke, kom han till ett värdshus. +Där gick han in och ackorderade med värden, att denne skulle ge honom +mat och få betalning i spannmål. Nu går han tillbaka till husbonden och +ställer sig att tröska duktiga tag. Efter en stund kommer gubben ut och +säger, att följande morgon skola de hjälpas åt att rensa det, som är +tröskat. + +Men på natten stiger Jesper upp och rensar säden själv. Så går han till +värdshusvärden och säger, att om han skickar en dräng med vagn, så kan +han få hämta en säck råg vid norra logluckan. Det var den, som vette +ifrån gården utåt vägen. Värden skickar genast efter säden och fick den +ordentligt hemkörd. + +På förmiddagen kommer husbonden ned för att hjälpa till att kasta eller +rensa säden, men då var det redan gjort och säden borta. + +— Vart har rågen tagit vägen? frågade Gryms bomannen vred. + +— Den har värdshusvärden fått. + +— Varför det? + +— Jo, till betalning för mat. När jag inte får mat här, så äter jag på +värdshuset och betalar med er spannmål. Ni är väl inte arg heller? + +Nej, det ville husbonden inte erkänna, och så talade de inte mer om den +saken. + +— Vad skall jag göra i dag? sporde Jesper. + +— Jo, du skall tröska korn och köra till kvarn. + +Ja, Jesper han arbetade och tröskade, så mycket han orkade, och litet +emellan kom husbonden och såg efter, hur det gick för honom. Han +var nog litet ängslig förstås, att den säden också skulle hämna på +värdshuset. När allt var färdigtröskat, gjorde Jesper i ordning ett +duktigt lass och for i väg ned åt kvarnen till. + +När han hade kört ett stycke, mötte han en bonde med ett lass gödsel. + +— Hör på, säger Jesper, ska vi byta lass? + +Bonden stirrade på honom och trodde, han var stollig. + +— Ja, gärna för mig, svarade han, ska det vara jämnt om jämnt? + +— Ånej, min gubbe, lite vett har jag allt. Du får ta det här präktiga +sädeslasset och hästarna till, om du ger mig tvåhundra daler i +mellangift. + +— Det är inte dåligt bjudet, sa' bonden. Pengar hade han på sig och tog +genast fram och gav Jesper, vad han begärde. Jesper tog gödsellasset +med de magra krakarna, och så körde han direkt till värdshuset och gav +värden 200 daler. Därmed hade han betalt mat och dryck för lång tid och +fick sig nu ett riktigt kalasmål. + +Under tiden gick husbonden därhemma och väntade, att Jesper skulle +komma tillbaka från kvarnen, men ingen Jesper hördes av. Bonden såg, +att det stod en vagn borta vid krogen, men aldrig kunde han tro, +att det var Jespers. När han tröttnat att vänta, går han ned till +värdshuset. + +Dynglasset stod där utanför dörren. Det var nu gott och väl, tyckte +Grymsbo-Olle, att det inte var hans präktiga kornlass. För säkerhetens +skull gick han i alla fall in i krogrummet för att se, om den gynnaren, +drängen hans var där. + +Och mycket riktigt sitter Jesper där vid ett dukat bord och smörjer +kråset med stekt gås och andra läckerheter. + +— Är du här? säger husbonden. + +— Ja, som ni ser. + +— Nå, var har du gjort av lasset? + +— Det står här utanför. + +— Vad säger du? Det är ju ett dynglass med ett par usla hästkrakar. Har +du bytt kanske? + +— Ja, det har jag. + +— Vad fick du i mellangift? + +— 200 daler. + +— Det var dåligt byte. Sådana eländiga hästar, som dessa äro. Hit med +de 200 dalerna i alla fall! + +— Dem har värdshusvärden fått. Ni vet ju, att när jag inte får maten +hemma i er gård, så skaffar jag mig den på annat håll och tar säd i +stället. Ni är väl inte arg för det heller? + +— Nej, svarade bonden kort, och så gingo de hem. + +Nu fick Jesper riktiga goddagar, för husbonden tordes knappt befalla +honom uträtta något. Men hustrun var inte så blyg av sig. Nästa dag +skulle de gå i kyrkan, och då sade gumman åt Jesper: + +— Nu när vi ha gått, så skall du röja undan och göra fint och snyggt +här inne, sätta grytan på elden och lägga peppar och litet krams i +kålen och ge noga akt på dörren. + +Ja, det skulle Jesper gärna göra. Så snart de hade gått, började han +med att röja undan. Han släpade ut på gården allt bohag, som fanns, +stolar och! bord och allt möjligt. Sedan sopade han i hela huset, +så att det var riktigt fint på golvet. När det var klart, satte han +kålgrytan på elden. Nu hade husbonden en hund, som hette Peppar, och en +katt, som hette Krams, och dem tog Jesper och stoppade ned i grytan i +lag med kålen. Så var det dörren, som han skulle passa på. Det gjorde +han på det viset, att han lyfte av den av gångjärnen och tog den med +sig till värdshuset. Där lade han den under bordet och satt troget och +höll fötterna på den, medan han satt och åt och mådde gott. + +När Olle i Grymsbo kom hem från kyrkan, blev det ett stort spektakel. +Där stodo bord och stolar, ute på gården, och dragkistan var uppriven, +så att hustruns kläder lågo kringblåsta här och där. Gumman blev värst +arg. + +— Nu har du fått din överman! skrek hon. Det har du för dina stygga +konster! Nu kunde du allt vara glad, om du hade en hygglig dräng! + +— Lugna dig litet! sade mannen. Det skall nog reda sig. Kom, så gå vi +in och få litet kål så länge! Jag har blivit hungrig som en varg. + +Så gingo de in. Hustrun skyndade genast ut i köket för att se efter +kålgrytan. + +— Herre, du mildaste! skrek hon, då hon fick se en hundsvans och en +kattsvans sticka fram under locket. Kom genast hit, Olle! + +Och Olle kom. + +— Nu har han nog blivit blankt galen, drängen, vår. Ser du, hur han har +ställt till? + +Gubben medgav, att det var ett förfärligt elände. Fort som en pil satte +han i väg till värdshuset, för där visste han av erfarenhet, att han +skulle träffa på Jesper. + +— Sitter du här, din luver? skrek han till Jesper, så fort han kom inom +dörren. Vad har du nu gjort? + +— Röjt undan och städat, såsom jag blivit befalld. + +— Jo, det var en skön städning! + +— Och så har jag lagt Peppar och Krams på kålen, och nu sitter jag och +passar på dörren och håller fötterna på den för säkerhets skull. + +Husbonden blev alldeles rasande och höjde käppen. + +— Jag tror, ni är arg på mig, sade Jesper lugnt, + +— Ja, det skall du få se! + +— Jaså, är det på det viset? sa' Jesper. Och vips drog han upp kniven, +rusade på husbonden och skar näsan av honom i ett nafs. Det fick du för +Per och Pål, sa' Jesper. Punga nu bara ut med de 200 daler, jag ska ha +i lön! + +Ja, Olle i Grymsbo var så illa tvungen. Men samma dag tog han ned +inskriften ovanför dörren och skaffade sig tjänstfolk på vanligt sätt. + +Jesper gick hem. Att far och mor hans blevo glada, kan ni väl förstå, +och så var det slut med det äventyret. + +(Danmark.) + + + + +MYCKEN LÄRDOM HAR GJORT DIG RASANDE. + + +En oxhandlare i Barmen hade en son, som han ansåg för ett stort +ljushuvud och därför lät studera i Leipzig. Under ferierna vistades +han hemma hos föräldrarna. En afton, då far och son sutto i förtroligt +samspråk, frågade den förre: + +— Vad studerar du egentligen? + +— Filosofi, var svaret. + +— Vad är det för någonting? + +— Det är svårt att förklara med få ord, sade sonen, och du skulle nog +inte heller förstå det, men jag skall söka klargöra saken genom ett +exempel. Du tror ju, far, att du är i Barmen? + +— Ja, och det är jag också. + +— Nå, jag skall med tillhjälp av filosofien bevisa, att du inte är i +Barmen. + +— Så, det skall bli nöjsamt att höra. + +— Alltså: Om du är i Barmen, så är du inte i Leipzig. + +— Nej, jag är inte i Leipzig. + +— Men om du inte är i Leipzig, så är du någon, annanstans. Inte sant? + +— Naturligtvis. + +— Nå, men är du någon annanstans, så är du inte i Barmen, vilket skulle +bevisas. + +— Jaså, är det så? sade oxhandlaren och försjönk i djupa tankar. + +Bäst det var, reste han sig upp och gav sin förhoppningsfulle son en +kraftig örfil. + +— Far! ropade denne bestört. Vad slår du mig för? + +— Jag? sade denne skenbart lika förvånad. Inte har jag slagit dig. + +Jo, visst gav du mig en örfil, jag känner den än. + +— Jag har inte slagit dig, och det kan jag bevisa med tillhjälp av din +filosofi. Du är ju i Barmen eller hur? + +— Jo visst. + +— Men såsom du nyss bevisat mig, är jag inte i Barmen utan någon +annanstans, men är jag någon annanstans, så kan jag ju inte ha slagit +dig. + +(Tyskland) + + + + +JACK MED BÖNSTJÄLKEN. + + +Det var en gång en fattig änka, vilken hade en enda son, som hette +Jack, och en enda ko, som hette Gullros. Det var allt, vad de hade i +världen utom stugan, som de bodde i. Varje morgon gick gumman till byn +med mjölken och sålde den, och så fingo de några slantar att köpa mat +för. En vacker dag sinade Gullros och gav inte någon mjölk mer, och då +visste de inte, vad de skulle ta sig till. + +— Vad ska vi nu göra? sade gumman och vred sina händer. + +— Det är väl inte så farligt heller, sade Jack; jag skall gå ut och +skaffa något arbete. + +— Det har du ju försökt förut, men ingen ville ha dig i tjänst. Nu +måste vi sälja Gullros och för pengarna sätta upp någon liten bod eller +dylikt. + +— Gott! sade Jack. I morgon är det marknad, och då skall jag gå och +sälja Gullros, så få vi se sedan. + +Följande morgon ledde han i väg med kon. När han hade gått ett litet +stycke, mötte han en gubbe, som såg så lustig ut, och gubben hälsade +och sade: God morgon, Jack! + +— God morgon! hälsade Jack och tog av sig mössan. Inom sig undrade han, +hur gubben kunde ha reda på hans namn. + +—- Nå, Jack, vart skall du hän? frågade mannen. + +— Jag skall gå till marknaden och sälja Gullros. + +— Du ser mig inte ut att kunna sälja några kor. + +— Nå, det är väl inte någon konst. + +— Jaså, då kan du få göra affärer med mig, sade gubben. Jag bjuder dig +fem bönor för kon. + +— Dra så långt vägen räcker med dig och dina fem bönor! sade Jack. Tror +du, att jag byter ut en präktig ko mot sådant där skräp? + +— Ja, då får du låta bli, men annars kan jag tala om, att det här är +inte några vanliga bondbönor; det är trollbönor, min gunstig herre. Om +du sätter dem i jorden på kvällen, så växa de upp under natten och bli +så höga, att du på morgonen inte kan se toppen på bönstjälken en gång. + +— Jaså, är det på det sättet, sade Jack, då går jag in på bytet. + +— Det kan du lugnt göra, för blir du inte nöjd, så kan du få tillbaka +din ko. + +Därmed lämnade Jack ifrån sig kon och fick sina bönor och gick sin väg. +Nu strövade han omkring ett slag, och hur han gick, så dröjde det ända +till skymningen, innan han kom hem till mor sin. + +— Nå, Jack, sade gumman, jag ser, att du kommer hem utan Gullros, hur +mycket fick du för henne? + +— Gissa bara, mor! + +— Hundra riksdaler? + +— Nej, du kan inte gissa i alla fall, så det är så gott, jag talar +om det. Jag har fått de här fem bönorna, det är trollbönor; om man +planterar dem på kvällen, så... + +— Vad säger du, pojke, skrek gumman, har du varit så illa dum, så att +du har gått och bytt bort min rara Gullros mot några usla bönor? Här +ska du få för besväret! En duktig örfil brände på Jacks kind. Bönorna +tog hon och kastade ut i trädgården genom fönstret. Gå upp och lägg dig +på löftet och det genast, och kvällsvard får du allt vara utan i dag! + +Jack gick upp och lade sig i sin vindskammare och var sorgsen till +mods. Mest grämde det honom, att modern hade kastat bort de dyrbara +bönorna. Så småningom somnade han i alla fall. + +När han vaknade på morgonen, tyckte han, att det såg så egendomligt +ut i rummet. Solen sken in genom fönstret, men därutanför var något +föremål, som kastade en bred skugga in i rummet. Jack skyndade upp för +att se efter, vad det var. Och vad tror ni, han, fick se? Jo, bönorna, +som hans mor hade kastat ut genom fönstret i trädgården, hade växt +upp till en väldig lång, rak stjälk, och när han böjde sig ut, kunde +han inte se toppen på den. Den räckte ända upp i molnen. Gubben hade +således talat sant. + +Nu må ni tro, att Jack fick bråttom att få kläderna på sig. När det var +gjort, klev han ut genom fönstret och klättrade ut på bönstjälken. Den +var bekväm och trevlig att klättra på alldeles som en stege, och så +klättrade han på, ända till dess att stugan därnere såg ut bara som en +liten prick. Nu hade han kommit upp i molnen, och när han hade klättrat +ett stycke till, kom han på fast mark. Det var en bred, präktig +landsväg. Den gick han rakt fram, till dess att han kom till ett stort +väldigt hus; på förstutrappan till detta satt en gumma, som såg mäkta +stor och manhaftig ut. + +— God morgon, stora mor! sade Jack artigt och tog av sig mössan. Skulle +ni vilja vara så innerligen snäll och giva mig litet att äta? Jack hade +inte fått någon mat kvällen förut, och nu var han hungrig som en varg. + +— Frukost vill du ha, men frukost ska du bli själv, om du inte genast +knallar dig i väg, för min man är en jätte, som tycker om att steka +sådana där pysar. + +— Giv mig litet mat ändå, snälla, rara, goda storamor, sade Jack, för +jag har inte fått något att äta sedan i går morse, och det skriker i +magen, så jag tycker, det kan höras lång väg. Det kan för resten vara +lika bra att bli stekt som att svälta ihjäl. + +Nå, den stora, manhäftiga kvinnan var inte så farlig, som hon såg ut, +hon tyckte det var synd om pojken, tog in honom i köket och gav honom +en stor, väldig smörgås och en mugg söt mjölk. Jack lät inte bjuda +sig två gånger; han mumsade på av alla krafter, men han hade inte +hunnit äta upp halva smörgåsen, förrän det hördes ett väldigt dunsande +utanför. Aj, aj, skrek gumman, nu kommer jätten! Vad ska vi nu ta oss +till? Jo, nu vet jag, fort in med dig i ugnen! + +Jack skyndade in i den stora ugnen, där hade han god plats. + +Just som gumman stängt till ugnsluckan, kom jätten in. Det var en mase +att vara stor, må ni tro. Vid bältet hade han tre kalvar, som hängde +och dinglade. Dem kastade han ner på golvet och sade till gumman: + +— Stek ett par av de här åt mig till frukost! + +Därefter vände han sig om och började vädra och flåsa, så att det lät +som det värsta bläster. Därefter skrek han: + + Faj, fi fo, funi, + här är en kristman, en, som är dum. + Antingen levande eller ock död + honom ska jag hava såsom sovel till bröd. + +— Asch, så du skriker! sade gumman. Här finns ingen kristman mer än ett +par benknotor av den, som du åt upp i går. Gå och tvätta dig och gör +dig i ordning, så ska jag ha maten färdig, när du kommer in igen. + +Jätten pallrade sig i väg till ett annat rum. Jack gläntade på +ugnsluckan och tänkte kila sin väg, men gumman viskade åt honom: + +— Lugna dig, tills han här somnat, han tager sig alltid en tupplur +efter frukosten. + +Efter en liten stund kom jätten och fick sin mat, och det var inte +småsmulor, han satte i sig, må ni tro. Efteråt gick han fram till +dragkistan och tog upp några stora, massiva guldringar. Som han sitter +och tittar och räknar dem, börjar han nicka med huvudet, och några +minuter efteråt sov han och snarkade, så att hela huset skakade. + +Nu kröp Jack ut ur ugnen, och när han gick förbi jätten, nappade +han till sig en av guldringarna, och sen gnodde han ut och i väg på +landsvägen, till dess han kom till bönstjälken. Där kastade han ned +ringen, och den föll ned i trädgården vid foten av bönstjälken. Så +klättrade han ned, tog upp ringen och gick in till sin mor. + +— Ser du, mor, att jag hade rätt med avseende på bönorna! ropade han +triumferande. Och se här, vad jag har med mig! + +Nu berättade han om sina äventyr, och sen gick han till närmaste stad +och fick en stor summa pengar. + +Nu hade Jack och mor hans riktiga goddagar, skall jag säga. Men efter +någon tid voro pengarna slut. Men bönstjälken var kvar, och Jack beslöt +sig för att göra en ny påhälsning uppe hos jätten. + +En vacker dag steg han upp tidigt och började klättra uppför +bönstjälken. Han klättrade och klättrade, ända till dess han kom upp +över molnen till den landsväg, han förut kände till. Så vandrade han i +väg och kom till jättens hus. Gumman stod utanför, på farstubron. + +— God morgon, stora mor! sade Jack. Ge mig något till mat, så är ni bra +snäll, jag är så hungrig så. + +— Mat! Gå din väg, gosse lilla, och det genast, annars är det allt +du, som blir mat. Jag väntar min man hem när som helst. Men stopp, är +inte du densamme, som var här för någon tid sedan? Vet du, den dagen +förlorade min man en av sina gullringar. + +— Jaså, det var egendomligt, kanske jag kan berätta något om den saken, +men jag är så hungrig, så jag kan inte tala, förrän jag fått något till +livs. + +Gumman ville gärna höra, vad Jack kunde ha att förtälja, och så tog hon +honom in i huset och gav honom en duktig smörgås. Just som han satt och +mumsade, hördes jättens tunga fotsteg där utanför: dump, dump, dump. +Kvickt gömde gumman Jack i bakugnen, och nu gick det alldeles så som +förra gången. Jätten vädrade och ropade sitt: + + Fi, faj, fo, fum, + här är en kristman, en, som är dum... + +— Jag tror, det är du själv, som är dum, sade gumman. + +Och så kokte hon en halv oxe till frukost åt jätten. När han ätit upp +den och kände sig mätt, sade han: + +— Giv mig hönan, som värper guldägg! + +Han fick hönan, smekte den och sade »värp!», och vips värpte hon ett +guldägg i jättens hand. Nu började jätten nicka med huvudet, och kort +därefter sov han och snarkade, så att hela huset skakade. + +Nu passade Jack på och kröp ut ur ugnen, gick på tå fram till jätten, +tog den dyrbara hönan och stoppade den innanför tröjan. Men just som +han kom på tröskeln, kacklade hönan. Jätten vaknade och skrek: + +— Nå, mor, var har du gjort av min guldhöna? + +Jack stannade minsann inte för att höra efter, vad jätten fick för +svar. Han lade benen på ryggen och sprang det värsta, han orkade, till +dess han kom till bönstjälken, och på den klättrade han ned. + +— Här skall du få se, mor, vad jag fått tag i den här gången, sade han, +då han kom in i stugan och knäppte upp tröjan. + +— Nå, det är ju en vanlig höna! + +— Vänta litet och säg sen, om du någonsin sett maken till den här hönan! + +Härmed tog Jack hönan i knäet, smekte henne litet och sade »värp!», +och strax värpte hon ett riktigt guldägg. Och för var gång han sade +»värp!», fick han ett nytt, lika dyrbart ägg. + +Nu kan ni tro, att Jack och hans mor hade riktiga goddagar, men det är +ett gammalt ordspråk, som säger, att mer vill mer ha, och så gick det +här också. Jack gick nu och funderade på vad han skulle kunna få hos +jätten nästa gång, och snart beslöt han att försöka sin lycka en gång +till. + +Åter klättrade han upp på bönstjälken och gick framåt landsvägen, till +dess han fick se jättens hus. Men nu aktade han sig visligen för att +gå på. Han gömde sig bakom en buske i närheten av huset, till dess +han fick se gumman gå till källan efter vatten. Då smög han sig in +och gömde sig i en tom mjöllår. Länge hade han inte setat där, förrän +han hörde de välbekanta jättestegen, dump, dump, dump. Jätten kom in, +snokade omkring och vädrade: + +— Fi, faj, fo, fum... + +— Vädrar du kristmän nu igen? frågade gumman. + +— Ja, det gör jag visst, svarade jätten. + +— Tänk, om det skulle vara den där slyngeln, som stal vår gullhöna! +sade gumman. I så fall har han nog gömt sig i ugnen. + +Båda skyndade till ugnen, öppnade luckan och tittade efter, men +lyckligtvis för Jack var han inte där. + +— Det är väl karlen, du fick fatt i går, sade gumman, och som du redan +ätit upp, fast han nu går igen i din inbillning. + +Jätten lugnade sig och satte sig ned att äta. När det var gjort, sade +han till sin hustru, att hon skulle taga fram hans guldharpa. Hon kom +och ställde framför honom på bordet en praktfull harpa. + +— Sjung! sade jätten. Och genast började de glittrande strängarna +dallra avi sig själva, och från harpan förnams en underbar sång och +musik. Snart föll jätten i sömn, och harpan tystnade. + +När Jack hörde jättens väldiga snarkningar, smög han sig tyst som en +råtta upp ur mjöllåren, kröp på händer och fötter till bordet, ryckte +till sig harpan och skyndade ut. På tröskeln ljöd en röst från harpans +inre: »Herre, Herre!» Jätten vaknade och såg Jack kila i väg med harpan. + +Nu blev det kapplöpning, skall jag säga, men Jack hade försprång +och kom lyckligt fram till bönstjälken och klättrade ned, så fort +han någonsin förmådde, med! harpan i ena handen. När jätten fick se +bönstjälken, stod han en stund tveksam. Han var inte hågad att anförtro +sig åt en så bräcklig stege, men harpan ville han inte heller mista, +och så gav han sig iväg. Bönstjälken sviktade för jättens väldiga +tyngd men höll ändå. Nu fick Jack ännu brådare, han lät harpan falla +och ropade på sin mor, att hon skulle komma ut med en yxa. Och gumman +kom med köksyxan i högsta hugg. Nu var Jack nere på marken. Han fattar +yxan och hugger på bönstjälken av alla krafter. På några minuter hade +han huggit igenom, stjälken vacklade och — föll. Jätten var då ett par +hundra alnar från marken och kom nu neddimpande med dunder och duns — +och slog ihjäl sig mot några stenar. + +Jack tog upp den gyllene harpan. Med den vandrade han ut i världen och +lät många människor lyssna till dess underbara toner, och guldhönans +ägg gjorde honom till en rik man. Hur det gick med jättens! gumma, +förmäler inte historien. + +(England.) + + + + +DUMBOM PÅ VISIT. + + +En rik kinesisk änka hade en riktig dumbom till son. När han blev +giftasvuxen, valde hon åt honom till fästmö den enda dottern i ett rikt +och förnämt hus. + +När han första gången skulle göra visit hos sin fästmös föräldrar, gav +modern honom allehanda råd och anvisningar, hur han skulle bära sig +åt, och vad han skulle säga. Hon önskade nämligen helt naturligt, att +man inte genast skulle märka, hur illa dum han var. Hon tänkte därför +noga över, vilka frågor man sannolikt skulle ställa till honom och +inpräntade i honom lämpliga svar, som voro av den art, att de kunde +tillfredsställa den spörjande och på samma gång göra ytterligare frågor +onödiga. + +Då nu ynglingen hade med sig såsom present en dyrbar solfjäder, på +vilken ett landskap var målat, så ansåg modern troligt, att man skulle +fråga, vilken trakt målningen föreställde, och härpå skulle han svara: +»Det är fria fantasier.» + +Eftersom han vidare red på en mycket vacker mulåsna, var det ju +sannolikt, att man skulle säga några smickrande ord härom. Därpå borde +han svara helt blygsamt: »Det kreaturet är ett helt vanligt lastdjur, +som är uppfött på vårt gods, och är inte värt någon uppmärksamhet.» + +Ynglingen tog solfjädern, satte sig upp på sin mulåsna och red stolt +i väg. När han kom fram, träffade han först sin blivande svärmor, som +vänligt kom emot honom och frågade, hur det stod till med hans mor. + +Nu hade den dumme fästmannen i en hastig vändning glömt ordningen på de +svar, han hade pluggat i sig, och därför svarade han: + +— Det kreaturet är ett helt vanligt lastdjur, som är uppfött på vårt +gods och inte är värt någon vidare uppmärksamhet. + +Den förnäma frun hade så när fått dåndimpen. Hon tog ett par steg +tillbaka och utropade förvånad: + +— Jag trodde, ni härstammade från en aktad familj! + +Fästmannen funderade ett ögonblick, så kom han ihåg det återstående +svaret, som han lärt sig och svarade med ett leende: + +— Det är bara fria fantasier. + +Ni kan förstå, att detta blev Dumboms både första och sista visit hos +den familjen. + +(Kina.) + + + + +LITEN BLIR VÄL STOR. + + +Det var ett torparfolk, som hade många barn. Perkil hette den yngste, +och han var så liten, så att han åtta års ålder såg ut, som han hade +varit fem. En dag fick Perkil följa med sin far, när denne skulle ut +för att plöja en åkerlapp, som låg tämligen långt från stugan. Det var +en solig och vacker vårdag, och Perkil satt på en sten vid kanten av +åkern och såg på hur fadern plöjde, och lyssnade till lärkorna, som +drillade däruppe i skyn. + +Bäst han satt där, kom det två jättar. När de fingo se den lille pysen, +sade den ene till sin kamrat: + +— Det var ett litet ynkligt människokryp, den där lönar sig väl inte +att slå ihjäl. + +— Nej, det ska vi inte göra, sade den andre. Jag kommer just att tänka +på en sak: Det skulle vara roligt att se, om vi inte kunde amma upp den +där lille stackaren, så att han blir en riktig karl. + +Det var den andre gärna med om, och så togo de Perkil med sig hem och +läto honom dricka jättemjölk ett års tid. På den tiden hade han växt +upp, så att han blev stor och stark som en ordinär sjuttonåring. En dag +tog den ene jätten honom med sig i skogen och sade till honom: + +— Ryck upp den där enen med rot, så får jag se, om du har fått några +krafter än. + +Perkil ryckte, så mycket han orkade, och fick verkligen upp enen. + +— Det går allt litet trögt ännu, sade jätten, du får allt följa med hem +och dricka mjölk ett år till. + +Så gick det också, och när andra året var till ända, sade jätten till +Perkil: + +— Nu gå vi till skogs. + +När de kommo ut i skogen, befallde jätten: + +— Ryck upp den där ungtallen med rot! + +Perkil ryckte, så att det knakade i armarna, och fick upp tallen. + +— Riktigt ledigt går det inte ännu, sade jätten, men har du fått dricka +mjölk ett år till, så blir det nog annat av. + +— Så gingo de hem, och pojken fick stanna kvar och dricka mjölk än ett +år. Han växte och frodades, så att det var en fröjd att se på honom, +och fick muskler som stål. När det tredje året var till ända, skulle +han åter prova sina krafter och följde med jätten ut i skogen. De +stannade framför en medelstor ek, och jätten sade: + +— Ryck upp den där! + +Perkil högg tag, spände sina muskler och ryckte upp eken i en +handvändning. + +— Nu har du blivit en riktig karl, sade jätten, nu kan du få gå hem och +hjälpa far din. Han håller på att harva samma åker, som han plöjde för +tre år sedan. + +Jätten visade honom vägen, och det dröjde inte länge, förrän han kom +fram till åkern och såg sin far gå där och harva. + +— God dag, far! hälsade han. + +— Vad är du för en? frågade fadern, som inte kände igen den reslige, +axelbrede ynglingen. + +— Känner inte far igen mig? För tre år sedan kom en jätte och tog mig +med hem till sig, och nu har jag blivit stor och stark och skall hjälpa +far med jordbruket. + +Nu kände fadern igen hans röst och gladde sig över att ha pojken sin +tillbaka som en hel karl. Perkil var otålig att få hjälpa till. + +— Du kan gärna vila dig litet, sade han till fadern, så skall jag +harva. Det hade fadern ingenting emot, och så satte han sig på en sten +och vilade och lät Perkil taga sin plats vid harven. + +Perkil började men tryckte harven så hårt ner i jorden, att hästen inte +rådde dra. + +— Hästkraken kan få vila sig han också, sade Perkil, och så spände han +ifrån hästen och drog harven. Fadern körde, och i ett huj hade han hela +åkern harvad. Så gingo de hem. + +Modern blev naturligtvis över sig förtjust över att få återse sin +pojke, som blivit en så stor och duktig karl. Hon hade gråtit mången +god dag, och undrat, om jättarna hade slagit ihjäl honom, eller vart +han hade tagit vägen. + +— Har mor någon mat till mig nu? sade Perkil. + +— Jag har en duktig gryta gröt, och det förslår nog. + +De satte sig ned till att äta, och Perkil tog för sig så väldigt, att +det inte blev mycket kvar åt de andra. + +— Sannerligen tror jag inte, pojken har slevat i sig all gröten, +som far skulle haft till flera mål, brummade modern. Det var en +förskräcklig människa att äta. + +Vad ska vi göra i morgon? frågade Perkil och vände sig till fadern. + +— Vi ska gå till skogen och hugga famnved. + +När de kommo ut i skogen, frågade Perkil, hur mycket som skulle huggas, +och fadern visade honom, vilka träd som skulle huggas ned. + +Inte bryr jag mig om någon yxa, sade Perkil. Jag rycker upp träden med +rötterna. Ni far kan sitta och vila er så länge. + +Så ryckte han upp träden helt behändigt, alldeles som han hade plockat +blommor. Före middagen hade han ryckt upp så mycket, som fadern behöft +sju veckor för att hugga ned. + +— Nu ta vi oss en matbit, sade Perkil och löste upp matsäcken. Det, som +mor hade lagt i, räckte bara till några få munsbitar. + +— Vi få lov att gå hem och få litet mer mat, sade Perkil; det här var +ju inte mycket att komma med för två karlar. + +— Har ni redan ätit upp allt, som fanns i väskan? knorrade modern, då +de kommo hem och begärde mat. Var i all världen skall jag skaffa mat åt +en sådan storätare? + +— Då far och mor voro ensamma, klagade hon ytterligare och sade: + +— Du får allt lov att laga, att pojken kommer bort, annars äter han oss +rakt från hus och hem. + +Följande dag sade fadern till Perkil: + +— Nu har jag intet arbete åt dig längre, och inte orkar jag föda dig +heller. Du får se dig om efter tjänst på annat håll, och det blir nog +inte svårt för en, som är så stor och stark som du. + +— Ja, det skall jag gärna göra, sade Perkil, men jag vill bara, att far +ger mig en järnstav, som är så stark, att jag inte mäktar bryta av den. + +Fadern spände för båda sina hästar, for till smeden och köpte en +järnstång, den grövsta han hade, men när han kom hem med den, bröt +Perkil av den i ett nafs. + +— Det var den största, jag kunnat få tag i, sade fadern, och vill du +inte ha den, så får du vara utan. + +— Jag tar den väl, som den är, sade Perkil. + +— Kom nu ihåg, att du, som är stark, skall hjälpa de svaga, förmanade +fadern sin son, och så gav denne sig i väg med den avbrutna järnstången +till vandringsstav. + +I en by en mil därifrån fanns en smed, som hade varit elak mot sin +lärpojke och kört bort honom. Dit kom Perkil och frågade, om han kunde +få tjänst. + +— Du ser mig ut att vara en stark karl, sade smeden. Vad begär du i lön? + +— Jag begär bara till lön att få ge dig två örfilar, sade Perkil. + +— Inte tycker jag om stryk, sade smeden, men nog är jag karl till att +stå för ett par örfilar. Gå in och få dig ett mål mat nu, så ska vi +börja arbeta sedan. + +Smeden var snål och gladde sig i själfva verket att få den där starka +karlen utan lön. + +— När Perkil kom in i stugan, satte smedens hustru fram en stor bunke +potatis, ett fat med fisk och en rågad brödkorg. + +Länge stod det inte på, förrän Perkil hade ätit upp alltsammans. + +— Har du redan ätit? sporde smeden, när han kom tillbaka. + +— Det var inte mycket, som bjöds, och då var det snart gjort, svarade +Perkil. + +— Nå så tag släggan och kom hit och slå! + +Perkil slog till, så att ekstubben, som städet stod på, sjönk en halv +aln ner i jorden. + +Aj, aj, aj, hur skall jag stå ut med dina örfilar? tänkte smeden. + +I detsamma fick han en sittopp, så att han flög ut genom dörren och +tappade träskorna efter sig. + +— Den andra örfilen skall du få slippa, sade Perkil, tog sin järnstav +och gick. + +Härnäst kom han till en herrgård, där husbonden var känd för att klå +sina drängar. + +Vill herrn städsla en dräng? frågade Perkil. + +— Ja, det beror på vad du vill ha i lön. + +Perkil begärde samma lön som hos smeden, att få ge husbonden två +örfilar. Det tyckte denne var billigt och gick in på förslaget. + +Gå in till de andra drängarna, sade han. I morgon börjas arbetet. + +Tidigt på morgonen väcktes drängarna för att köra till skogen efter +bränsle. + +— Ska vi inte få någon mat först? frågade Perkil. + +— Nej, här i huset arbetas det ett par timmar före frukost. + +— Får jag inte mat först, så arbetar jag inte, sade Perkil. + +— Han såg så bestämd ut, att husmodern inte vågade säga emot honom, +utan gjorde i hast i ordning en gryta mjölgröt. När Perkil ätit, spände +han för hästen och for till skogen. + +När han kom dit, ryckte han upp ett stort träd, kastade det över vägen +och for sedan vidare. + +De andra drängarna hade kört före och! voro snart färdiga med sina lass. + +— Jag tror, du kommer sist, fast du ser stor och stark ut, ropade de +försmädligt till honom. + +— Det får vi se, sa' Perkil och körde vidare. Han hade snart lassat +på sin vagn och vände om hem. Då han kom till trädet, som låg över +landsvägen, höllo de andra drängarna på att hugga och knoga av alla +krafter för att få bort hindret. + +— Har ni inte kommit längre? + +— Nej, det ligger ett stort träd tvärs över vägen, kom du och hjälp oss +att få bort det! + +— Jag ska visa er, hur man ska göra, sa' Perkil, och så lyfte han sin +häst och lasset över trädet och åkte hem. + +När han kom till gården, frågade husbonden, var de andra drängarna +höllo till. + +— De komma väl efter så småningom, sa' Perkil. + +— Jaså, jag kunde nog tro, att de ligga i skogen och lata sig. + +När drängarna kommo hem, gick den äldste av dem fram till husbonden och +sade: + +— Jag tror inte, att den här nya drängen, som herrn städslade i går, är +någon vanlig människa. + +— Hur så då? + +— Jo, han är så omänskligt stark. Det hade fallit ett träd över vägen, +och han tog och lyfte både häst och lass över, och vi andra fick stå, +där vi stod. + +Nu blev husbonden ängslig, han tänkte på de två örfilarna förstås, som +han hade gått in på att taga emot. + +— Den karlen måste dö, sade han. + +Och så funderade han ut ett sätt att bringa Perkil om livet. Han lät +honom gräva en brunn på gården, och när han hade kommit bra nog djupt +ned, lät husbonden kasta ned en stor kvarnsten över honom. Men Perkil +passade på att träda huvudet genom hålet i kvarnstenen och fortsatte +helt lugnt sin grävning. + +När herrn såg, att Perkil var oskadd och arbetade på, som om ingenting +hänt, så lät han välva en kyrkklocka över honom. Den tog Perkil emot +på huvudet som en annan hatt, och så steg han upp ur brunnen med +kvarnstenen om halsen och kyrkklockan på huvudet. + +— Jag tror, ni har kastat ned mors spinnrockshjul och fars kyrkhatt, +sa' han och skrattade. Nu är brunnen färdig, vad skall jag nu göra? + +Husbonden funderade ett slag. Han ville helst ha honom så långt borta +som möjligt för att gå säker för hans örfilar. + +— Du får köra till kvarnen med ett par tunnor råg, sade han. + +— Inte är det lönt att spänna för hästen för så litet, sa' Perkil, och +så gick han till magasinet, tog en tunnsäck under vardera armen och +stegade av till kvarnen. + +— I kväll kan du inte få mala, sade mjölnaren, då han kom. Det är +helgdagsafton, och här i kvarnen finns det spöken; mal du i natt, så +kommer de och tar livet av dig. + +— Dra på kvarnen du, mjölnarfar, jag är inte rädd för gastar. + +Vid tolvtiden på natten blev det alldeles ljust i kvarnen. Där dukades +upp ett stort matbord med tallrikar, skedar, knivar och gafflar; händer +rörde sig fram och åter och åto med knivarna och gafflarna, men inget +folk syntes till. + +— Huvudsaken är, att här finns mat, sa' Perkil för sig själv och tog +för sig rundligt av den framdukade kalasmaten. De andra gästerna bryr +jag mig inte om. + +När han slutat måltiden, satte han sig helt belåten på en bänk. Bäst +det var, fick han en ordentlig örfil och en stund efter en sittopp på +andra sidan. + +Nu blev Perkil arg och slog igen. Han såg ingen men dunkade på ändå. Så +höll han på att slåss, tills det blev ljusan dag. + +Mjölnaren hade sett på natten, att det lyste alldeles vådligt nere i +kvarnen. Han förstod, att spökena varit framme, och trodde, att det nu +var slut med drängen. När han kom ner i kvarnen, blev han förvånad att +finna Perkil välbehållen. + +— Nå, hur har du haft det? frågade han. + +— Tack, bra! Jag har fått ett riktigt kalas. Vid tolvtiden dukades +här fram ett bord med mycket mat och god mat, och så fick jag äta mig +riktigt mätt. Sen fick jag mig en örfil, men jag är karl att ge igen +slikt, och så har jag hållit på och nappats hela natten. + +När Perkil kom hem med mjölet, sade husbonden, att han inte längre hade +något arbete för honom. + +— Jaså, sa' Perkil och gav honom en örfil, så att han flög ut genom +dörren. Så sprang han efter och gav herrn en smäll till, så att han +flög in igen. + +— Den första räkna vi för min lön, sade han, den andra får ni till +betalning för alla smällar, ni givit edra drängar. Därmed gick han sin +kos. + +Som Perkil vandrade fram på vägen, gick han och tänkte på vart han nu +skulle bege sig för att få användning för sina jättekrafter. Det är +bäst, jag går till kungen, tänkte han. Han lär ha krig vid det här +laget, och då kan han nog behöva en starker karl. + +Så begav han sig till kungen och begärde arbete. + +— Vad kan du göra då? sporde kungen. + +— Slåss kan jag åtminstone. + +— Gott, då skall du få ut i kriget. + +— Får jag matsäck med? + +— Ja, det ska inte felas. + +— Men jag vill ha en väska, som är gjord av tre oxhudar, sa' Perkil, +annars är det inte lönt att ta' den med. Och så vill jag ha en duktig +tina till smörask. + +Kungen var nådig och gav Perkil både tina och väska efter hans önskan. +Sedan befallde han honom att gå ut i kulregnet. Det gjorde han också. +Men när han kom fram till slagfältet, var han hungrig och satte sig +först ned att äta. Bäst han satt och åt, slog en kula ner i hans +smörask. + +— Hör ni, gubbar, vill ni låta bli att kasta blåbär i smöret I ropade +han varnande till fienderna. + +Men de brydde sig inte om hans varning utan fortsatte att skjuta. Då +blev Perkil arg över att han inte fick vara i fred, han samlade upp +kulorna och kastade dem tillbaka. Sen tog han sin järnstav och gick +emot fienderna och dräpte dem varenda en. + +Kungen stod på en backe och såg på och blev så hjärtans glad, när han +såg, hur Perkil mosade till fienderna hans. + +— Du är en duktig karl, sade kungen, när Perkil kom tillbaka och hade +nedgjort alla fienderna. Du ska få min dotter till brud. + +Och Perkil sa' ja, tack! Och så blev han bra gift. Andra fiender, som +kungen hade, hörde talas om hur det hade gått med krigshären, och de +aktade sig visligen att försöka komma och slåss sedan. Och så fick +riket och folket leva i fred och ro i många år, så länge Perkil levde, +men hur det gick sedan, är inte gott att veta. + +(Finland.) + + + + +DEN, SOM KUNDE TIGA LÄNGST. + + +Det var en bonde här i byn, som var nygift och hade fått en riktig rar +och trevlig hustru. För det mesta voro de också så innerligen sams och +hade det riktigt bra, men en dag kom det en liten fnurra på tråden, och +nu ska ni få höra, hur det gick. + +Tidigt på morgonen gick bonden ned till sjön med sina fiskedon, och +lycka hade han den gången, för när han kom hem till frukost, hade han +ett halvt tjog präktiga ålar med sig. Nu hade de emellertid ingen panna +att steka dem i. Då säger bonden: + +— Gå till grannas och låna en panna! + +Ja, det hade hon ingenting emot, och så kommer hon hem och anrättar +ålarna, och de fingo sig en riktigt smaklig måltid. Sedan blev det +frågan om att bära tillbaka stekpannan. Då säger hustrun: + +— Nu är det din tur att gå till grannas. + +— Nej, säger mannen, det är inte rätt; jag har fångat ålarna, och du +har fått med så mycket, du vill ha. Den, som lånat pannan, får lov att +lämna tillbaka den också. + +Men det hjälpte inte, vad han sade. Hustrun hade väl vaknat på orätt +öra den dagen, hon satte sig på tvären och ville inte gå. + +Då hittade bonden på en utväg att avgöra saken: + +— Den av oss två, som talar ett ord först före sängdags, den skall +också gå tillbaka med pannan. + +Det gick hustrun in på. Hon satte sig att spinna, och mannen gick ut +och högg ved. När han kom in till middagen, var maten färdig, och de +satte sig till bords. Det var tyst som i ett gravvalv i stugan; ingen +sade ett ord. + +När middagen var undanstökad, fortsatte hustrun med spinningen, och +mannen tog fram sina grejor ur verktygsskåpet och satte sig vid spisen +att tälja nya pinnar till räfsoma. + +Efter en stund knackade det på dörren. Ingen sade ett ord. Ännu ett par +slag på dörren, och så trädde en främmande man in. + +— God afton! hälsade han. + +Intet svar. + +Jag ville bara fråga om vägen till stan, vi måtte ha kört vilse, vi ha +inte färdats fram här förut. + +Bonden såg på sin hustru, men hon spann oförtrutet vidare och nynnade +sakta för sig själv. Då teg han också. + +Främlingen upprepade sin fråga men utan resultat. + +— Det var konstigt folk, här bor, sade han och gick. + +Bonden tittade ut genom fönstret och såg, att det satt en herre i +vagnen, som höll utanför. Kusken gick fram till honom och sade: + +— Här är både man och hustru hemma, men ingen av dem svarar på tal. + +— Nå, då ska jag gå in själv och se, hur det är fatt, sade herrn. + +Några ögonblick därefter knackade det åter på dörren, och strax +därefter trädde herrn in. + +— God afton, gott folk! hälsade han. + +Bonden och hustrun sågo på varandra. Båda tänkte, att den andra skulle +svara, och i avvaktan därpå tego de båda två. + +— Vart går den här vägen? frågade herrn. + +Intet svar. + +— Hur långt är det till stan? + +Intet svar. + +Herrn betraktade dem en liten stund, de sågo inte tokiga ut någondera. + +— Kan jag inte få svar på tal, så hittar jag väl på någon råd att öppna +munnen på er, sade han. + +Därmed gick han fram till hustrun, böjde sig ned över henne och gav +henne en smällande kyss. + +— Vet hut, karl! skrek bonden, det är min hustru. + +— Nu har du talat först! ropade hustrun riktigt jublande glad, nu får +du allt gå tillbaka med stekpannan. + +Sen talade hon om för herrn, att de hade ingått liksom ett litet vad om +vem som skulle kunna tiga längst, men nu, när saken var avgjord, skulle +de gärna stå till tjänst med upplysningar. + +Men bonden hade förlorat vadet, och det var han, som fick knalla sig +till grannas med stekpannan. + +(Danmark.) + + + + +GÅRDFARIHANDLARENS DRÖM. + + +I gamla tider, när det ännu var bodar rad i rad utmed den östra +Londonbron, bodde i den lilla staden Swaffham i norra England en +gårdfarihandlare, som hette Jones. Han hade rätt svårt att förtjäna +sitt uppehälle, och när han hade vandrat omkring hela dagen med sin +kramlåda och sin hund, så var han hjärtans glad, om han hade fått ihop +så mycket, att det räckte till litet mat. + +En natt drömde han, att han stod på Londonbron och hörde en röst, som +förkunnade, att han skulle få glada nyheter, om han begav sig dit. Men +det var ju bara en dröm, och han tänkte inte vidare därpå. De båda +följande nätterna drömde han precis detsamma. + +Då sade han för sig själv: Jag får lov att se, hur det här går, och så +gav han sig av till London. Det var lång väg dit, och glad var han, när +han äntligen kom fram och såg framför sig bron, som han så tydligt hade +sett i drömmen. Hela dagen gick han och spatserade av och an på bron, +men inte fick han höra någonting glädjande för det. På samma sätt gick +det andra dagen. Tredje dagen kände han sig ganska missmodig, där han +stod vid ena hörnet av bron och såg, hur folk strömmade förbi. + +En man, som hade sin bod alldeles bredvid, hade givit akt på Jones, som +gått av och an på bron utan sysselsättning i två hela dagar. Han gick +fram till gårdfarihandlaren och slog sig i språk med honom och frågade, +varför han gick så där sysslolös, om han kanske stod och väntade att få +en allmosa. + +— Nej, allmosor tager jag inte emot, så länge jag kan förtjäna mitt +bröd, sade Jones, och så berättade han om den märkvärdiga dröm, han +hade haft, och som förmått honom att företaga den långa resan till +London. + +— Min gode man, sade då den andre handelsmannen, inte ska ni bry er +om drömmar; de äro ju som strömmar. Det kan jag ge exempel på. Jag +drömde just i natt, att jag befann mig i en stad i norra England, som +heter Swaffham, hos en gårdfarihandlare. Och så tyckte jag, att i hans +trädgård höllo några män på att gräva invid en stor bok, som står i +norra hörnet, och där hittade de en stor skatt. Men det var ju bara en +dröm, och inte må ni tro, att det skulle falla mig in att fara i väg +ända dit för den skattens skull. + +När gårdfarihandlanden hörde dessa ord, sade han ingenting, men i sitt +hjärta jublade han, ty på den andres beskrivning förstod han, att det +var fråga om hans eget hus där hemma i Swaffham. Det var sålunda av +denne främling, han skulle få höra den glada nyhet, som drömmen talat +om. + +Med glatt mod lämnade han därför London och skyndade tillbaka hem. +Genast tog han en spade och började att gräva invid boken i norra +hörnet av träd gården, och där fann han också en stor skatt, som med +ens gjorde honom till en rik man. Kyrkan i Swaffham var gammal och +bristfällig, och den förre gårdfarihandlaren lät uppföra en ny och var +dessutom välvillig och hjälpsam mot fattiga och nödställda. Hans minne +lever därför i bygden än i dag. + +(England.) + + + + +HUR DET GICK MED SNÅLVARGEN. + + +Det var en bonde, som var känd i hela trakten för att vara den värsta +snålvarg, man kunde tänka sig. Länge gick han och var tveksam, om han +skulle ha råd att gifta sig. Så till slut hittade han på, att han +skulle försöka få en riktigt anspråkslös hustru, som inte begärde mat +en gång. + +Han lyckades verkligen få en sådan, för han var rik, och hustrun tänkte +förstås inte vara utan mat, fast hon inte fick äta på samma gång som +mannen. + +Bonden gick alltjämt och jämrade sig, att maten inte förslog. En dag +sade han till drängen: + +— Jag vet inte, hur det kommer sig, att maten har i huset rakt +försvinner. Kanske är det min hustru, som äter upp den i smyg. Hur +skall jag få reda på det? + +Drängen höll med hustrun, han kunde inte annat än tycka, det var synd +om henne, och så sade han: + +— Kanske äter hon, medan hon kokar maten. + +— Nå, hur skall jag få besked om det? + +— Jo, jag kan föra er upp i skorstenspipan, och därifrån kan ni sedan +se ner i spisen. + +Det tyckte bonden var ett bra förslag, och drängen hjälpte honom upp +och sade sedan till husmodern: + +— I dag ska ni akta er för att äta, medan ni håller på att koka, för +bonden sitter uppe i skorstenen och tittar ner i spisen. + +— Jaså, gör han det? sade hustrun. Det skall jag nog vänja honom av med. + +Så skickade hon tjänsteflickan till skogen efter enris. Det behövdes +för att röka böckling med, sade hon. Därpå tände hon på enriset, och då +ska jag säga, bonden höll på att storkna däruppe i skorstenen. + +Drängen gick för att hjälpa husbonden därifrån. + +— Såg ni något? frågade han. + +— Inte ett skapande dugg, hon började röka böckling, och jag hade så +när gått åt däruppe. + +— Kanske äter hon, då hon går i källaren och hämtar svagdricka, +framkastade drängen. + +— Det är mycket möjligt, men hur skall jag bli klok på det? + +Jo, det är inte svårt. Ni kan krypa ner i en stor tunna, som har +gistnat och står där tom i källaren. Där kan ni kika ut genom sprundet. + +Det var bonden gärna med om. Men drängen varnade sin husmor och sade: + +— För all del ät inte någon matbit i källaren, när ni hämtar +svagdricka! Far ligger på lur i den stora tunnan och kikar på er. + +— Det skall jag allt vänja honom av med, sade hustrun. Så befallde hon +pigan att koka enrisvatten, för den stora tunnan i källaren skulle +tätas. När vattnet kokade, buro de ner det i källaren och slogo i +tunnan. Bonden tordes för skams skull inte giva ett ljud ifrån sig. + +En stund efter kom drängen, hjälpte upp honom och frågade: + +— Nå, såg ni något? + +— Oj, oj, oj! jämrade sig bonden. Gumman min kom hit och öste i hett +vatten för att täta tunnan, och jag höll på att bli alldeles skållad. + +— Kanske äter hon, när hon går i visthusboden, förmodade drängen. + +— Ja, men hur ska jag få se det? + +Drängen föreslog att sprätta upp ett av bolstren, som hängde i +bodtaket, och därifrån hålla utkik på vad hustrun företog sig. + +— Det var inte så dumt, sa' bonden. + +Drängen gick nu till husmodem och varnade henne: + +— I dag går det inte an att äta så mycket som en äppelbit, när ni går i +visthusboden, för där har far gömt sig i ett bolster och lurar på er. + +— Så, det skall jag nog vänja honom av med, sa' hustrun, och så +befallde hon pigan följa med ut i boden, för de skulle ta ner +bolstrarna, som hängde i taket, och piska dem. + +Och så togo de ned bolstret med gubben i och hängde honom över en +gärdsgård och bankade på riktigt grundligt. Ett under var det, att +gubben kunde hålla sig tyst. + +Sen gick drängen för att hjälpa ut honom. + +— Nå, såg ni något? frågade han. + +— Oj, oj, oj! skrek gubben. De slog mig rakt fördärvad, nu står jag +inte ut längre — — — Jag bryr mig inte om, vad hon äter. + +Efter den betan blev bonden riktigt sjuk och måste lägga sig till +sängs. Hustrun pysslade om honom, så gott hon kunde. Och stekte till +och med två kycklingar, som hon försökte truga i honom, men antingen +det nu berodde på att han inte orkade, eller att han var för snål, nog +av, han rörde dem inte. Då satte sig hustrun ned och åt upp de båda +rara kycklingarna, och mannen måste ligga i sängen och se på. Därav +blev han naturligtvis ännu sjukare. Gräla orkade han emellertid inte, +han låg bara och stönade och sade: + +— Bägge två och alltihop. + +Hustrun skickade efter prästen, men bonden var så upptagen av sina +tankar, att han inte kunde svara eller yttra något redigt mer än orden: + +— Bägge två och alltihop. Han menade förstås, att hustrun hade ätit upp +båda kycklingarna. + +— Han äger två hemman, sade hustrun till prästen. Kanske menar han, att +jag ska få båda gårdarna, och det övriga med. + +— Skall hon få ärva båda gårdarna och det övriga med? sporde prästen +den sjuke.. + +— Bägge två och alltihop, mumlade bonden med svag stämma, och hustrun +fick alltsammans, ty mannen var död ett dygn därefter. Det fick han, +för att han var en snålvarg och inte unnade sin hustru någonting. + +(Finland.) + + + + +JAN GLUX. + + +Jan Glux var en skräddare, som hade tröttnat på sitt yrke. Det var så +enformigt att sitta där på verkstadsbordet och sy och pressa. Han gick +därför och funderade på att ge sig ut i världen och söka sin lycka. +Varför skulle inte han kunna vinna guld och ära så väl som andra? + +Men Jan Glux hade ett fel, han var lat. Nog kunde han fundera på +allehanda storverk, men mest tyckte han om att få sitta och gassa sig i +solen. En dag, när han satt så där utanför stugväggen och mojade sig, +kom det en hel svärm flugor och slog ned på hans bara ben. Raskt slog +han till med sin stora näve och dödade en hel hög. Det tyckte han var +väldigt duktigt gjort, och så började han sätta ihop en hjältedikt så +här: + + Det var tappert gjort utav Jan Glux, + femtio fiender han slog ju hux flux. + +Nu hade han kommit i en krigisk stämning och tog ned från vinden ett +gammalt rostigt svärd, som han ärvt av sin farfar, och beväpnad därmed +begav han sig ut för att söka ära och äventyr. När han hade vandrat +några dagar, kom han till en trakt, som hemsöktes gruvligen av två +jättar, och ingen hade lyckats rå på dem. + +Jan Glux fick nu veta, att kungen lovat giva sin dotter och en stor +belöning åt den, som kunde befria hans land från jättarna. Det där +lockade skräddaren — tänk att få en kungadotter till brud och aldrig +behöva knoga och sy mer! Han tog reda på var jättarna höllo till, +omgjordade sig med sitt svärd och gick åstad. + +När han kom fram till den angivna skogen, satte han sig ned under ett +lummigt träd och funderade, hur han skulle gå till väga. För att han +inte skulle kunna rå på jättarna med våld, det kunde han ju begripa. +Bäst det var, fick han se de båda jättarna komma med en stor vagn för +att hämta bränsle. Det var ena väldiga masar, grymma sågo de ut och +hade stora huggtänder, som sköto fram över underläppen. + +Nu ville det sig så väl, att det träd, där Jan Glux satt, var gammalt +och ihåligt. Han hade sålunda lätt att gömma sig. När han hade setat +där en stund, tittade han ut på jättarna ett slag, och snart hade han +sin anfallsplan färdig. Han tog upp en sten och kastade den i skallen +på den ene av jättarna. Denne vände sig till sin kamrat och skrek +förargad: + +— Vad slår du mig för? + +— Inte har jag rört dig! sade den andre. + +Så började de att gräla. Om en stund passade Jan på och gav den andre +jätten en välriktad sten, som träffade honom rakt på näsan. + +Nu blev han riktigt ilsken, skall jag säga, och gav sin kamrat en +väldig örfil. Sådant var denne inte sinnad att taga emot, och snart var +striden i full gång. De ryckte upp träd med rötterna och begynte banka +på varandra duktiga tag. + +Skräddaren satt och såg på, till dess de voro alldeles utmattade och +sjönko till marken. Då gick han fram, tog sitt rostiga svärd och högg +huvudet av dem båda två. Därpå återvände han i triumf. Kungen blev +hjärtans glad, tog emot honom med stora hedersbetygelser och ställde +genast till bröllop, och det varade i dagarna sju. + +Någon tid därefter utbröt ett uppror i landet. Jan Glux, som hade +utfört stordådet att döda jättarna, blev naturligtvis utsedd att +undertrycka upproret. Det var han minsann inte glad åt, men draga sig +undan kunde han inte heller, och så fick han lita på sin goda tur, och +den svek honom inte. + +Han satte sig upp på en eldig springare, men som han aldrig hade selat +på någon häst förut, så gick det inte precis efter beräkning. Hästen +galopperade i vild fart emot rebellernas här. På vägen passerade den en +galge och stötte till den; galgen var gammal och murken och föll ned +över halsen på hästen, men den lät sig inte hejda. + +Så kom skräddaren framsprängande mot upprorshären med galgen framför +sig på hästen. Rebellerna kände igen honom och blevo mycket förskräckta. + +— Här kommer jättedödaren med galgen! ropade de. Han har säkert en hel +här av spöken i följe! + +Och alla upprorsmännen lade benen på ryggen, och hären skingrades åt +alla håll. Och Jan Glux återvände och mottogs av kungen med öppen famn. + +Någon tid därefter dog den gamle kungen, och då blev Jan Glux hans +efterträdare. Många förundrade sig, att denne kung, som dödat två +jättar och slagit en hel upprorshär på flykten, regerade så fredligt. +Men folket välsignade honom, och grannkonungarna vågade inte angripa +honom, och så fick han leva i lugn och lycka i många långa år. + +(England.) + + + + +PALLE RANMOM. + + +Det var en fattig pojke, som var lång och gänglig, och därför kallades +han för Palle Rankom. När han blev så stor, så att han skulle förtjäna +sitt bröd själv, fick han tjänst som vallpojke. + +När han gick och vandrade ute på vägen en dag, kom en gammal gumma och +frågade, om han inte ville bli vallgosse åt henne, och det hade Palle +ingenting emot. På morgonen, när han skulle gå i vall, fick han se, att +det inte var vanlig boskap; han skulle ta hand om, utan bara kattor och +hundar, och kattorna klöste honom, och hundarna nafsade efter benen på +honom, så Palle önskade, att han vore långt därifrån. + +Bäst det var, kom en liten hund fram till honom och ryckte honom +helt sakta i byxbenet, sedan kilade den bort till ett skåp, som stod +på glänt, och började nosa och vädra. Pojken förstod, att det var +meningen, han skulle följa efter. Hunden sprang före och nosade reda på +ett par gamla skor och en käpp. Gumman hade gått ut för tillfället, så +att de voro ensamma i stugan. + +— Vad skall jag med de där gamla skorna? tänkte pojken. I detsamma +hörde han en späd röst, och då han vände sig om, var det hunden, som +sade: + +— Det är inte vanliga skor. Om du tar dem på dig och snurrar runt tre +varv, så kommer du genast till den plats, dit du önskar dig. Och den +här käppen har den egenskapen, att om man bär den över ett ställe, där +silver ligger gömt, så hoppar den två gånger upp i luften. + +— Det passar bra för mig, sade pojken, jag önskade mig just långt +härifrån, den här sortens valltjänst trives jag inte med. Så satte +han skorna på sig och snurrade runt tre varv och önskade sig sju mil +därifrån, och vips blev han förflyttad långt bort i en skog. Här +vandrade han omkring både länge och väl men träffade inte en människa, +och inte kunde han se något slut på skogen heller. Nå, Palle Rankom var +inte ängslig för det. Han visste ju, hur han skulle komma därifrån. +Frågan var bara den, varthän han skulle önska sig. + +Bäst som han gick, fick han syn på en liten gubbe med långt vitt skägg, +som gick och strövade där i skogen. Palle Rankom gick fram till honom, +tog av sig mössan och hälsade artigt. + +— Nå, vart skall du gå, min gosse? frågade gubben. + +— Jag är ute och ser mig omkring efter tjänst, svarade pojken. Jag har +varit vallpojke på ett ställe, men där ville jag inte stanna, för jag +hade bara arga hundar och kattor att valla. + +— Nå, då kan jag visa dig en tjänst, som är bra. I huvudstaden, som +ligger några mil härifrån, har folket inte något vatten utan måste +skaffa sådant på mycket långväga håll. Kan du skaffa dem vatten, så är +din lycka gjord. + +— Nå, var skall jag ta vatten ifrån? + +— Jo, det skall jag säga dig. Strax utanför staden, norr om stadsmuren +ligger en stor, jordfast sten. Under den är ett mycket starkt +källsprång, och om man bara lyfter bort stenen, sprutar vattnet högt +upp, och sen behöver folket inte lida någon brist. Giv dem anvisning +på den stenen och låt bända upp den, så är saken klar. Därmed försvann +gubben. + +Palle Rankom hade genast fattat sitt beslut. Önskeskorna hade han på +sig; han snurrade runt ett par tag, önskade sig till huvudstaden, och i +ett huj stod han alldeles utanför stadsporten. Han gick genast in och +sökte sig väg till närmaste värdshus, där han begärde mat och logi. +När han skulle betala maten, fann han till sin förvåning, att ett glas +vatten, som han druckit, var uppsatt särskilt och betingade ett pris av +tolv skilling. + +— Ni måste ha ont om vatten häri sade han till värden. + +— Ja, det kan ni vara säker på, svarade denne. Allt vatten i stan är +slut, och vi måste fara långa vägar för att skaffa sådant. + +— Det kanske jag skulle kunna hjälpa er med, sade pojken. + +Värden såg förvånad på honom. Palle Rankom såg inte något märkvärdig ut +i sina gråa, torftiga kläder. Det var många lärda män, som hade försökt +sig på att skaffa vatten, men ingen hade lyckats. Men Palle Rankom var +säker på sin sak. + +— Skicka bud till kungen, sade han, att jag kan skaffa vatten. + +— Det var sent på kvällen, och därför uppsköt värden saken till +följande dag, men tidigt på morgonen sände han bud till slottet, att +det kommit en främling till staden, som påstod sig kunna skaffa vatten. +Kungen skickade genast efter Palle, och så fick denne komma upp till +slottet. Han häpnade över de många praktfulla rummen och de fint +utstyrda hovmännen. Kungen satt på sin tron, då Palle fördes in, och +denne bugade sig ödmjukt. + +— Är det du, som har åtagit dig att skaffa vatten till staden? frågade +kungen och såg förundrad på den vadmalsklädda ynglingen. + +— Ja, det är jag, svarade Palle käckt. + +— Nå, hur ska du då göra? + +— Jo, jag skall be att få häst och vagn och fyrtio arbetskarlar med +spadar och spett, så skall det snart vara gjort. + +Kungen gav genast befallning, att Palle skulle få, vad han begärde, +och så steg han upp i sin kungliga vagn och tog drottningen och +prinsessan med sig, för han var mycket nyfiken att se, hur det skulle +gå för ynglingen. I staden hade ett rykte spritts, att det kommit en +främling, som kunde skaffa vatten, och därför följde en hel hop folk +med, då kungen och Palle Rankom begåvo sig ut genom norra stadsporten. +Länge dröjde det inte, förrän de fingo syn på den stora stenen, och nu +tillsade Palle arbetarna, att de skulle sätta spadarna i marken och +gräva upp den där stenen. Karlarna grävde duktiga tag och togo i med +sina spett och bräckjärn. + +— Akta er gott folk, sade Palle, för här kommer snart vatten och +sprutar på er allihop, om ni står för nära. + +Men åskådarna bara skrattade åt honom. + +Nu anskaffades kättingar och block, och efter en liten stund lyckades +man resa stenen upp. I detsamma sköt en mäktig vattenstråle upp ur +marken och sprutade över både kungen och drottningen och en hel del +av åskådarna, så att de blevo riktigt duktigt genomvåta, men det var +ingen, som var ledsen över det. Åskådarna skreko och hurrade av glädje, +ty det var länge sen de hade sett så mycket vatten på en gång. + +Nu fick Palle följa med kungen och drottningen upp till slottet, och +där fick han fina kläder och en stor penningsumma till belöning. + +Palle Rankom hade stått och sett på den fagra prinsessan och blev så +förtjust i henne, att han nödvändigt ville stanna kvar i slottet för +att vara i hennes närhet, och därför bad han kungen att få stanna i +hans tjänst. + +— En duktig tjänst har du gjort oss redan, sade kungen, men kanske du +kan några flera konster. + +— Jo, jag kan springa i kapp med den bäste löparen, som finns vid +hovet, sade Palle. + +— Ja, det få vi se, sade kungen, och befallde fram den bäste löpare, +han hade. Så bestämdes ett mål en mil utanför staden. På givet tecken +skulle de ge sig av. Löparen sprang, så fort han någonsin orkade, men +Palle stod lugnt kvar. + +— Nå, varför springer du inte? sporde kungen. + +— Å, jag har inte så bråttom, jag hinner nog ändå, sade Palle, som +kände sig lugn och säker, när han hade sina önskeskor på sig. Därefter +snurrade han runt tre varv, och vips var han framme vid målet. Där +satte han sig ner i lugn och ro och satt och rökte sin pipa, när +löparen kom springande andfådd och flämtande. Lika hastigt kom han +tillbaka igen, och nu såg kungen, att han var styvare än alla de andra, +och gjorde honom till sin förnämste budbärare. + +Palle Rankom och prinsessan spatserade ofta i trädgården, och +prinsessan tyckte riktigt bra om den käcke vallpojken. En vacker dag +tog han sig för att tala med henne om kärlek, men det ville sig inte +bättre, än att kungen satt i en berså och hörde, vad Palle sade, och då +blev han mycket förbittrad, för han hade lovat sin dotter åt en prins i +grannlandet. + +Samma dag fick emellertid Palle Rankom tillfälle att göra kungen en +ny tjänst. Han gick i trädgården med sin käpp i handen, och då flög +plötsligt käppen ifrån honom och rätt upp i luften. Nu visste han, +att det låg silver gömt på detta ställe. Genast skickade han bud till +kungen, att han hade funnit en skatt, och då man grävde på platsen, +hittade man också en hel hop av de vackraste silversaker. + +I glädjen häröver förlät kungen Palle, att denne hade talat med +prinsessan om kärlek, men han måste lova att aldrig göra så mer. Detta +var emellertid mer, än Palle Rankom kunde hålla. Några dagar därefter +fick kungen höra, huru hans dotter och herdepojken talade kärvänliga +ord sinsemellan. Nu blev han så vred, att han skickade efter bödeln för +att låta avrätta Palle på fläcken. Men prinsessan grät och bad för hans +liv. Så blev han då benådad men måste lämna slottet, och kungen behöll +hans önskeskor och hans märkvärdiga käpp. + +Nu hade Palle Rankom kommit riktigt i trångmål. Han begav sig ut på +måfå och kom till en stor skog. Här vandrade han omkring hela dagen +och lade sig på kvällen, trött och hungrig, att vila under ett stort +träd. När han vaknade på morgonen, sken solen, och fåglarna kvittrade, +och han kände sig ganska väl till mods. Då han såg närmare efter, fann +han, att det träd, under vilket han sovit, var ett fruktträd. Han +klättrade upp i trädet och plockade några av dess stora, mörka frukter. +Hungrig var han förstås och började genast äta, och frukterna smakade +förträffligt, men om en stund märkte han till sin förvåning, att hans +näsa hade börjat växa, och när han hade slutat sin måltid, var den en +halv aln lång. + +Nu blev han riktigt förtvivlad, för han kunde ju omöjligt visa sig +för människor sådan, som han nu var. Han strövade emellertid vidare i +skogen och kom efter en stund till ett annat träd, som bar ljusa, röda +frukter. + +De där frukterna, äro säkert inte sämre än de förra, tänkte han och +beslöt att smaka på dem också. Han plockade ett par tre av de röda +frukterna och började äta. Länge hade han inte ätit, förrän han kände, +hur hans näsa började krympa ihop, och när han slutat äta, var näsan +alldeles som vanligt. + +Nu blev Palle Rankom riktigt glad, för han begrep, att han av de där +frukterna kanske skulle ha lika stor nytta som av önskeskorna. Han +tog noga reda på stället, där de båda träden växte, och vandrade +sedan vidare. När han hade kommit utanför skogen, gick han in i en +bondgård och hörde sig för, om han inte kunde få något arbete. Det +var slåttertid och mycket att göra, varför bonden var glad att få en +extra hjälp. Här stannade nu Palle en månads tid och hjälpte till med +höbärgningen och skörden, och därmed hade han förtjänat så mycket +pengar, att han kunde bege sig av till huvudstaden igen. + +Dessförinnan hämtade han ett duktigt förråd av de där underbara +frukterna; både de mörka och de ljusa. Så skaffade han sig ett lösskägg +och förklädde sig till en gammal gubbe. I denna förklädnad begav han +sig till det kungliga slottet. På vaktens fråga, vad han ville, sade +han, att han hade präktiga frukter till salu. Då gick vakten upp till +kungen och sade, att därute stod en, som sålde frukter, och kungen kom +ned, såg på frukterna och frågade, om han kunde få taga ett par stycken +upp med sig för att visa prinsessan. + +Ja, det kunde han få, sa' Palle och bestämde tillika ett mycket högt +pris för sina frukter. + +När kungen kom tillbaka, visade han sig mycket angelägen att få köpa +de rara frukterna. Det gjorde detsamma, vad de kostade, han ville ha +dem allihop. Palle lät inte säga sig detta två gånger, och så snart han +fått sin betalning, gav han sig i väg därifrån, det fortaste han kunde. + +Nu ställde kungen till en stor middag och lät anrätta de sällsynta +frukterna. När maten var färdig, satte sig hela hovet till bords. +Överst satt naturligtvis kungen, de andra efter rang och värdighet, men +prinsessan, som var yngst, fick sitta längst nere vid bordet. + +Sedan de ätit en stund, såg kungen händelsevis på prinsessan och +utropade bestört: + +— Vad går åt din näsa, som här blivit så lång? + +De övriga bordsgästerna började också betrakta varandra, och man fann +snart, att de hade lika långa näsor allihop. + +— Vad i all världen ska vi nu ta oss till? jämrade sig kungen. + +Han lät kungöra över hela sitt land, att den, som kunde finna ett +botemedel för de långa näsorna, skulle få halva kungariket till +belöning. Och dit strömmade doktorer från alla världens kanter, och +alla trodde de sig om att kunna bota de långa näsorna, men ingen +lyckades. + +När Palle Rankom hörde talas om belöningen, förstod han, att tiden var +kommen. Han tog med sig av de röda frukterna och samlade dessutom ihop +en hel del andra gräs och örter, köpte sig en läkarbok och begav sig på +väg till slottet, förklädd naturligtvis. + +Då han kom fram, sade han till kungen: + +— Jag har hört talas om att en svår sjukdom härjar här i slottet och +har därför kommit för att bota de sjuka. Vad får jag då för mitt besvär? + +— Den, som lyckas, här jag lovat halva mitt rike och pengar därtill. + +— Det är för litet, sa' Palle. Jag vill ha halva kungariket och pengar +och prinsessan därtill. + +— Så mycket kan jag inte lova, svarade kungen, men börja nu med kuren, +så få vi se sen. + +Nu började Palle att koka örter och höll på med det en hel dag, tills +prinsessan blev otålig och kom in för att höra, om inte läkemedlet +snart bleve färdigt. + +— Det dröjer nog en stund ännu, mente Palle, Sedan vände han sig till +prinsessan och frågade: + +— Vill inte prinsessan gifta sig? + +— Jo, det vill jag visst, om jag får den jag vill ha, men vem vill +gifta sig med någon av oss, så som vi ser ut? + +— Vill du gifta dig med mig, om jag tar bort den långa näsan? sporde +Palle. + +Nu kände prinsessan igen Palles röst och ropade: + +— Är inte du den gosse, som förr lekte och spatserade med mig här i +trädgården. + +Nu varken kunde eller ville Palle förställa sig längre utan svarade ja. + +Prinsessan blev så glad, att hon tog ett högt skutt, och lovade genast +att gifta sig med honom, så snart han tagit bort hennes långa näsa. +Sedan skulle han också bota alla de andra, bad hon, men kungen sist av +alla. + +Palle Rankom kastade nu bort den smörjan; som han först kokat, Och +började i stället tillreda sina röda frukter. + +När de voro färdiga, bjöd han hela hovet att sätta sig till bords. +Överst skulle kungen sitta, de andra efter rang och värdighet, men +prinsessan måste sitta längst ned, bestämde Palle. Han hade slagit sitt +läkemedel i en skål och räknat ut, att därav blev jämnt två skedblad +åt var och en vid bordet, men när han slutligen kom fram till kungen, +skulle det inte finnas mera kvar i skålen. + +Först gav han prinsessan två skedblad, i det han samtidigt läste ur sin +läkarbok: + + +Likadant gjorde han sedan med de övriga. Så snart kungen fick se +prinsessans näsa krympa ihop, blev han så glad, att han kunde nätt och +jämnt sitta stilla. Men när doktor Palle kom fram till kungen, var +läkemedlet precis slut. Då sade han till kungen: + +— Nå, herre kung, är inte mitt arbete värt den lön, som jag begärt? Får +jag inte prinsessan med, så tar jag inte bort den långa näsan av kungen. + +— Nej, sa' kungen, jag står vid vad jag sagt, men följ med mig in i min +skattkammare, så skall du få välja bland dyrbarheterna därinne. + +Kungen gick först, och Palle Rankom följde efter. Gossen visste, +att hans skor Och käpp förvarades därinne, och när de kommo in i +skattkammaren, sade kungen: + +— Se här, tag nu ock välj, vad du vill ha! + +Pojken gick rakt fram till vrån, där skorna och käppen stodo, och +tog dem. Hastigt satte han på sig skorna, höll käppen i handen, rev +lösskägget av sig och sade: + +— Kanske känner kungen igen mig? + +I detsamma snurrade han runt tre varv och var försvunnen. Förut hade +han avtalat med prinsessan, så att hon ensam visste, var han dolde sig. + +När kungen kom tillbaka in och såg, att prinsessan och hovfolket voro +botade och hade näsor som annat folk, sade han till henne: + +— Om pojken bara ville komma tillbaka och taga den långa näsan av mig, +skulle han gärna få halva riket och dig med på köpet. + +Prinsessan svarade: + +Han kommer nog, om jag ber honom därom. + +Och Palle Rankom kom naturligtvis, och nu var kungen mjuk som vax. Han +hade fått nog av sin långa näsa, som gjorde, att han inte kunde visa +sig någonstans. Han lovade nu att genast ställa till bröllop, och många +var det, som hörde hans kungsord. + +Pojken gav honom nu att äta av de röda frukterna, och om en liten stund +hade kungens oformliga näsa försvunnit, och han såg ut som förut. + +Så fick då Palle Rankom prinsessan och halva riket, och när kungen en +tid därefter dog, så blev han kung och regerade med sin kära drottning +lycklig och säll i många år, och är han inte död, så lever han väl än i +dag. + +(Ryssland.) + + + + +TICK, TACK! + + +Två skälmar kommo en dag överens om att spela värdshusvärden i byn ett +duktigt spratt. De gingo in i krogrummet, och därvid slog den ene till +ett högt skratt och sade: + +— Det var underligt, att han inte ville åtaga sig det. + +— Ånej, det var inte så märkvärdigt, vem tror du skulle vilja göra det? +svarade den andre. + +Välden var mycket nyfiken, och när han hörde, vad som yttrats, kunde +han inte låta bli att fråga, vad saken gällde. + +— Jo, det ät så, att vi träffade nyss en, som ville slå vad med en +annan, att han kunde sitta en hel timme framför klockan och slå takt +med fingret och säga: Tick, tack! Tick, tack! + +— Det var väl ingen konst, sade värden, det kan jag åtaga mig. + +Det tror jag inte, sade de båda skälmarna med en mun. + +— Ska vi slå vad? + +— Topp! + +— Vad gäller det? + +— En god frukost, föreslog främlingarna. + +Värden var ivrig och lät genast servera en smaklig måltid med två +flaskor vin. + +— Om ni vinner, sade han, så får ni det här till skänks. Vinner jag, så +ger ni mig dubbelt betalt. + +Det voro främlingarna gärna med om, och så började de äta i godan ro. +Värden satte sig framför klockan och började slå takt med fingret och +säga: Tick, tack! Tick, tack! + +När de hade ätit sig mätta, togo de lugnt knivar, gafflar och skedar, +stoppade alltihop i fickorna och sade adjö. + +Det göra de naturligtvis bara för att narra mig och vinna vadet, tänkte +värden, och därmed satt han kvar framför klockan och pekade med fingret +och sade: Tick, tack! Tick, tack! + +Efter en liten stund kom hans hustru in och frågade: + +— Betalte de där två herrarna sin frukost? + +— Tick, tack! sa' värden. + +— Vad i all världen, vill det här säga? + +— Tick, tack! Tick, tack! blev svaret. + +— Är du sjuk, min gubbe lille? + +— Tick, tack! Tick, tack! + +— Lotta, spring genast till doktorn! Far har visst blivit stollig. + +Doktorn bodde inte långt därifrån. + +— Hur är det fatt? sporde han, när Lotta kom. + +— Jo, husbonde har visst blivit sjuk eller konstig i knoppen. Han ger +inte svar på tal utan sitter bara och nickar med huvudet och pekar med +fingret Och säger: Tick, tack! + +— Det var ett märkvärdigt fall, sade doktorn, tog rocken på sig och +gick med. + +När han kom ned i värdshuset, satt värden trogen på sin post och sade: +Tick, tack! + +Doktorn ville känna honom på pulsen, och han räckte fram vänstra handen. + +Pulsen är normal, sa' doktorn, men något galet är det i alla fall. Vi +få lov att ha honom i säng. + +Det var emellertid lättare sagt än gjort. Doktorn fick lov att ta honom +under ena armen och hustrun under den andra, och Lotta sköt på bakifrån. + +Tick, tack! Tick tack! mumlade värden och försökte göra sig lös. + +I detsamma slog klockan. + +— Nu har jag vunnit vadet! ropade värden och slog ihop händerna. + +De båda skälmarna voro emellertid försvunna och silversakerna med dem. +Och så måste värden gå och lägga sig, för doktorn sade, att hade han +kunnat gå in på ett sådant vad, så var det nog något fel med honom. + +Han låg också i två dar; jag tror mest, det var en släng av gallfeber +han hade, men sen var han kurerad och slog aldrig vad mer. + +(Danmark) + + + + + + +*** END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 76487 *** diff --git a/LICENSE.txt b/LICENSE.txt new file mode 100644 index 0000000..6312041 --- /dev/null +++ b/LICENSE.txt @@ -0,0 +1,11 @@ +This eBook, including all associated images, markup, improvements, +metadata, and any other content or labor, has been confirmed to be +in the PUBLIC DOMAIN IN THE UNITED STATES. + +Procedures for determining public domain status are described in +the "Copyright How-To" at https://www.gutenberg.org. + +No investigation has been made concerning possible copyrights in +jurisdictions other than the United States. Anyone seeking to utilize +this eBook outside of the United States should confirm copyright +status under the laws that apply to them. diff --git a/README.md b/README.md new file mode 100644 index 0000000..2afd906 --- /dev/null +++ b/README.md @@ -0,0 +1,2 @@ +Project Gutenberg (https://www.gutenberg.org) public repository for eBook #76487 +(https://www.gutenberg.org/ebooks/76487) |