path: root/76364-0.txt

*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 76364 ***





GEORGE ELIOT OCH DEN ENGELSKA NATURALISTISKA ROMANEN.

En literär studie


af

HELENA WESTERMARCK.





Helsingfors,
Wentzel Hagelstams Förlag,
1894.






      Herr Kanslirådet C.G. Estlander
      Tillägnas denna studie
      Vörnadsfullt af författarinnan.




INNEHÅLL:

Förord.

I. Barndom och fösta ungdom: Familjen Evans; barndomsåren;
tillgifvenhet för brodern Isaac; lifvet på Griff; skolgång; moderns
död; stränga religiösa åsikter; flyttningen till Foleshill.

II. Förändrade religiösa åsikter. Öfversättningen af Strauss' Leben
Jesu: Studier; behof af sympati: vänskap med Brays och Sara Hennell;
lifvet på Rosehill; brytning med kyrkans lära; öfversättning af
Strauss; utseende.

III. Första resa till kontinenten. The Westminster Review.
Filosofisk riktning i studierna; öfversättning af Feuerbachs Wesen
des Christenthums; faderns sjukdom; inflytande af Rousseau; literär
kritik; faderns död; första resa till kontinenten; vistelse i Schweiz;
redaktionssekreterare vid Westminster Review; sammanträffandet med
Fredrika Bremer; vänskap med H Spencer; sammanträffandet med G.H.
Lewes; föreningen med Lewes.

IV. George Henry Lewes. Resa till Tyskland: G. H. Lewes; Lewes'
inflytande; vännernas ogillande af föreningen med Lewes; bref till Mrs.
Bray; vistelse i Berlin och Weimar; öfversättning af Spinoza; återkomst
till England.

V. Artiklar i The Westminster Revieiv: Artiklar i Westminster Review
och andra tidskrifter; literär kritik; inflytandet af förbindelsen med
Lewes.

VI. Scenes of Clerical Life (Bilder ur engelska prästers lif): Huru
novellförfattandet begynte; Scenes of Clerical Life: The Sad Fortunes
of the Rev. Amos Barton (Pastor Amos Bartons motgångar); Mr. Gilfil's
Love Story (Mr. Gilfils ungdomskärlek); Janet's Repentance (Janets
ånger); erkännande; bref af Charles Dickens; novellernas innehåll;
sympati och öfriga författaregenskaper.

VII. Adam Bede: Vårklighetstrohet; resa till utlandet; innehållet af
Adam Bede; naturalism; personer och karaktärsteckning; etisk innebörd;
huru romanen uppstod.

VIII. The Mill on the Floss (Kvarnen vid Floss): Adam Bede en stor
triumf; The Mill on the Floss; svagheter i kompositionen; innehåll;
drag ur George Eliots eget lif; karaktärsteckning; det tragiska
elementet.

IX. Silas Marner: Innehåll; fulländning i kompositionen; romanens
grundtanke; bipersoner och bakgrund; Lifted Veil (Slöjan lyftes);
Brother Jacob (Broder Jacob).

X. Privatlif och personlighet: Omfattande studier och kunskaper; behof
af sympati: Lewes' betydelse för George Eliots literära värksamhet;
äktenskaplig lycka; resor; det dagliga lefnadssättet; Lewes' söner;
brytning med släkt och vänner; återförening med Brays och Sara Hennell;
vänkretsen; S. Kovalevsky om George Eliots utseende och personlighet;
åsikter om konsten.

XI. Romola: Arbetsmetod; resa till Italien; utgifningen af Romola; högt
författararfvode; olika omdömen om romanen; förstudier: naturalismen
och den historiska romanen; komposition; innehåll; karaktärer; É.
Montéguts omdöme.

XII. The Spanish Gypsy (Den spanska zigenerskan) och öfriga arbeten i
bunden form: Begynner skrifva vers; artiklar för tidskrifter; resa till
Spanien; The Spanish Gypsy färdig; diktens uppkomst; innehåll; diktens
betydelse för uppfattningen af författarpersonligheten; The Legend of
Jubal and Other Poems (Legenden om Jubal och öfriga dikter); Jubal;
Armgart.

XIII. Felix Holt och Middlemarch (Ur Landsortslifvet) Återgång
till engelskt provinslif; innehåll och komposition i Felix Holt;
politiska åsikter; Address to Working Men, by Felix Holt; Middlemarch;
komposition; Dorothea Brooke; öfriga karaktärer; lifsåskådning.

XIV. Daniel Deronda: Mottagandet af Middlemarch; Wise, Witty and Tender
Sayings in Prose and Vers; komposition i Daniel Deronda; karaktäristik
af hufvudpersonerna; olika omdömen om boken; entusiasm hos judar;
förarbeten till romanen; tillsats af filosofi.

XV. George Eliots naturalism och dess förhållande till den samtida
vetenskapen: Naturalistisk ståndpunkt; fransk och engelsk naturalism;
förhållande till romantiken; till naturen; objektivitet; förhållande
till positivismen; naturalismens slutmål; George Eliots romaner en
kritik af lifvet; sympati och grundlagarna för hennes diktning; etisk
innebörd; tragiskt element; tendens; hög uppfattning af konsten.

XVI. Theophrastus Such. Sista lefnadsår: Växande rykte;
söndagsmottagningarna i The Priory; förhållande till
kvinnosakssträfvandena; vacklande hälsa; resor; landthus i Surrey;
Mr. Lewes' sjukdom och död; djup sorg; G.H. Lewes' Studentship;
Theophrastus Such; återseendet med gamla vänner; äktenskap med Mr. J.W.
Cross; resa till kontinenten; återkomst hem; sjukdom och död.




FÖRORD.


När George Eliot 1880 aflidit, lästes i den stora engelska tidskriften
Athenaeum följande omdöme om den ryktbara författarinnan: »Då detta
skrifves under känslan af den så nyligen lidna förlusten, är det
omöjligt att glömma, för en som personligen kände henne, att hon själf
var det största af sina värk. Genom sina egna ansträngningar blef hon
sannolikt den mest upplysta kvinna under detta sekel. Hon medförde
till konstens område ett större mått kunskaper än någon af hennes
föregångare, möjligen med undantag af Goethe. Hon icke blott egde
en ofantlig språkkännedom, i det hon behärskade franska, tyska och
italienska, samt kände latin, grekiska, spanska och hebreiska, hon egde
äfven djupa, naturvetenskapliga och filosofiska kunskaper, var mycket
beläst i historie, likasom hennes arbeten ock vittna, om insikter i
musik och bildande konst. Om man till allt detta lägger en djup fond
af sympati och en observationens skärpa, som sällan haft sin like, kan
man få någon aning om, hvilken rik natur just blifvit tagen från oss.
Hon kunde skapa sådana karaktärer som Maggie Tulliver, Dorothea Brooke,
Mary Garth och Gwendolen Harleth, Fedalma och Romola, emedan hennes
egen natur var besläktad med deras. Hon har gjort mycket för kvinnans
sak genom hvad hon lärt, men hon har gjort mest genom att visa världen,
hvad en kvinna värkligen förmår uträtta.»

Oaktadt redan mera än ett årtionde förflutit sedan George Eliots död,
har på svenska icke utkommit någon fullständig lefnadsteckning af
denna vårt århundrades största författarinna. Jag har därför känt mig
manad att försöka teckna hennes bild, sådan den framträder i hennes
diktning och hennes bref samt tillika framställa denna diktning som
delvis representativ för naturalismen i England. Tiden härtill synes
mig så mycket mera inne, som nya strömningar göra sig gällande inom
literaturen och konsten, och man i en öfvergångstid mera än eljes är
benägen att förbise det närmast föregående. Äfven den omständigheten är
beaktansvärd, att medan vi hos oss känna till arbeten af jämförelsevis
obetydliga franska författare och dessa tagas som måttstock för de
resultat naturalismen uppnått, är man obekant med mästervärk, sådana
som Adam Bede, The Mill on the Floss och Silas Marner, i hvilka den
engelska naturalisten visar att naturalismen icke, såsom många af dess
vedersakare velat påstå, utesluter en hel, genomförd lifsåskådning.

För upplysningar, som jag vid utarbetande af denna studie varit i behof
af, har jag att erkänna min tacksamhet för meddelanden af Mr. J.W.
Cross, Professorn vid Londons universitet James Sully och Mr. J. Jacobs.




I. BARNDOM OCH FÖRSTA UNGDOM.


I en gammal dagbok, som tillhört Mr. Robert Evans, finnes antecknadt:

»Nov. 22, 1819. — Mary Ann Evans föddes på Arbury Farm klockan fem
denna morgon.»

Detta var den sedan så berömda författarinnan George Eliot, yngsta
barnet i familjen Evans. Både stället och årtalet för hennes födelse
hafva tidigare blifvit oriktigt uppgifna i flere af de talrika
nekrologer, som skrefvos strax efter hennes död. Familjen Evans'
lefnadsställning var af anspråkslöst slag. Ursprungligen hemma från
Northop i Flintshire, där farfadern varit timmerman och byggmästare,
hade Mary Ann's fader, som till en början valde samma yrke, flyttat
först till Staffordshire och sedan till Derbyshire, där han blef
förvaltare på Mr. Francis Newdigates gods. Senare då denne ärfde
godset Arbitry i Warwickshire, följde Mr. Evans honom dit i egenskap
af förvaltare. Han hade 1801 äktat Harriott Poynton, med hvilken han
hade två barn: Robert, född 1802 och Frances Lucy född 1805. Sedan
hans första hustru dött 1809, gifte han sig för andra gången 1813
med Christiana Pearson, i hvilket äktenskap föddes de tre barnen:
Christiana 1814, Isaac 1816 och Mary Ann 1819. När den yngsta dottern
var endast några månader gammal, flyttade familjen till Griff, en
inbjudande röd tegelbyggnad öfvervuxen af murgrön, hörande till
egendomen Arbury. Det var här Mary Ann tillbragte de första tjuguett
åren af sin lefnad.

Mr. Evans var oaktadt sina blygsamma lefnadsförhållanden en
anmärkningsvärd personlighet samt högt aktad af alla dem, han kom i
beröring med. Månget drag i George Eliots karaktär var säkert ett arf
efter denne fader, t.ex. den utomordentliga noggrannhet och omsorg,
som kännetecknar allt hennes arbete. För några af de mest sympatiska
personer i hennes diktning har fadern i större eller mindre grad tjänat
till modell, såsom Adam Bede eller Caleb Garth i _Middlemarch_. Själf
berättar hon om sina tidigaste erinringar af fadern, att då han vid
hennes födelse redan var fyrtisex år, så kunde hon ständigt minnas
honom endast såsom en äldre man med grånadt hår. Denna ålder, likasom
den bekantskap med personer och förhållanden, som alltid framlyste ur
hans berättelser, gjorde att hon ansåg hans erfarenhet och kunskaper
obegränsade. Till sina politiska åsikter var han tory; en nations
välfärd berodde, enligt hans mening, på en kraftfull styrelse, som
kunde upprätthålla ordningen, den som omfattade revolutionära åsikter,
var något midt emellan en galning och en skurk.

Hon hörde honom uttala ordet 'government' i en ton, som omhöljde det
med vördnad och gaf det religiös helgd, medan de två stafvelserna i
ordet 'rebel' tyktes henne innebära höjden af gudlöshet, så mycket mera
som ju satan varit den första rebellen.

I dessa tidiga ideassociationer får man kanske söka fröet till det
konservativa element, som utgör en så viktig beståndsdel i George
Eliots diktning.

Ur alla George Eliots meddelanden om denne fader framlyser den djupaste
vördnad och tillgifvenhet. Likasom Adam Bede egde han en ovanlig fysisk
styrka och en mycket bestämd karaktär, ehuru hos honom likvisst,
måhända till följd af den bristfälliga uppfostran han i unga dagar
erhållit, ofta kunde spåras en viss misstro till sin egen förmåga. Hans
stora insikter i alla praktiska göromål förvärfvade honom högt anseende
i hela trakten, likasom hans pålitlighet och redbarhet blef till ett
ordstäf bland grannarna. Från sina tidigaste år brukade George Eliot
följa med fadern på hans resor kring egorna och i omnäjden, hon stod
mellan hans knän, medan han körde, och lärde sig under dessa utflykter
känna bygden och grannarna.

Om George Eliots moder vet man icke mycket, men all anledning finnes
att tro att dottern hämtat från henne åtskilliga af de drag, med hvilka
hon tecknat sin odödliga Mrs. Poyser. Mrs. Evans hörde till en familj
af själfegande odalmän, hennes tre gifta systrar lefde i närheten af
Griff och den blifvande författarinnan har genom dem säkert lärt känna
åtskilliga af sin ryktbara släkt "Dodsons" familjetraditioner. Af hvad
man känner, framgår att George Eliots mor var en varmhjärtad natur och
en mycket driftig och arbetsam husmoder, ehuru efter yngsta dotterns
födelse hennes hälsa försvagades. Barnen sändes tidigt till skola, den
älsta dottern Christiana till en pension två eller tre mil från Griff,
medan de två yngre, Isaac och Mary Ann, tillbragte en del af dagen i en
småbarnsskola nära deras hem. Det var vid denna tid den lilla flickans
starka tillgifvenhet för brodern framträdde, sådan hon själf beskrifvit
den i förra delen af _The Mitt on the Floss_ i Maggies känslor för
brodern Tom. Likasom Maggie var den lilla Mary Ann jämt i broderns
hälar och ville vara med om allt hvad han gjorde. I intellektuelt
afseende var hon icke ovanligt tidigt utvecklad, på intet vis något
underbarn, det var en storslagen långsamt växande natur. Däremot
framträdde redan i hennes tidigaste år det moraliska drag, som hela
lifvet igenom skulle vara det mest utmärkande för hennes personlighet:
hon behöfde ständigt någon, som kunde vara allt för henne och för
hvilken hon själf kunde vara allt. Hon var redan från sina tidigaste år
en i högsta grad tillgifven, stolt och känslig natur.

Emedan moderns hälsa ständigt var vacklande, sändes Mary Ann redan vid
fem års ålder till samma skola i Attleboro, där systern uppfostrades,
och hvarest de kvarstannade i tre eller fyra år; vanligtvis kommo de
endast hem på lördagarna för att stanna öfver söndagen. Såsom en af
sina tidigaste hågkomster från denna skoltid har George Eliot nämt den
känsla af köld hon städse erfor om vintern, då hon aldrig tykte sig
kunna komma nog nära elden för att bli riktigt varm. Detta var början
till den ohälsa, af hvilken hon led så godt som hela lifvet. Samtidigt
öfverfölls hon också om nätterna af en oöfvervinnelig känsla af rädsla,
hvilken hon senare beskrifvit hos Gwendolen Harleth i _Daniel Deronda_.
Denna känsla af att "hela hennes själ skälfde af förfäran", kunde hon
äfven erfara senare i lifvet och den kunde då för henne få ett visst
bestämmande inflytande.

Lofdagarna, tillbragta i hemmet, voro glädjedagar. Då träffade hon
brodern Isaac, som kom från skolan i den närbelägna staden Coventry,
och hennes lidelsefulla ömhet för denne broder visade sig i den
noggrannhet, med hvilken hon skulle ha reda på hvarje den minsta detalj
af hans lif, hvad han gjort och lärt under den tid de varit skilda.
Medan den älsta systern, vanligen kallad Chrissey, var tanternas stora
favorit och en stor del af dagen stannade i de gamlas sällskap, njöto
de två yngre af alla de fördelar friluftslifvet på Griff erbjödo,
af den gammaldags trägården, af kanalen, där de fiskade och af den
närbelägna ladugården. Gossen var moderns gunstling och Mary Ann
faderns. På lördagskvällarna såg man vanligtvis familjen samlad i
matrummet på Griff. Den kraftfulle medelålders mannen med det bestämda
kloka ansiktet satt i länstolen vid brasan, medan hufvudet af "lilla
slarfvan" — som fadern brukade kalla henne — stack fram mellan hans
knän. Barnet såg på bilder, som hon ville att fadern skulle förklara,
eller som hon förklarade för honom, medan hennes rebelliska hår stod
i alla riktningar till stor förargelse för hennes energiska och
ordentliga moder, hvilken med stickstrumpan i handen satt på andra
sidan om kaminen och då och då — lik Mrs. Poyser i _Adam Bede_ — lät
undfalla sig något epigramartadt yttrande. Den äldre dottern satt
stillsam och förståndig med sitt arbete vid moderns sida medan brodern,
midt emellan de två grupperna, var upptagen af alla de otaliga saker,
som ständigt fylde hans fickor.

Den första bok Mary Ann läste var ett litet arbete, som hette The
Linnet's Life. Mr. Cross berättar att hon det sista året af sitt lif
gaf honom densamma, som då bar följande påskrift: "Denna lilla bok är
den första gåfva jag kan minnas att jag erhållit af min fader. Låt
någon, som med ömhet tänker på mig efter min död, taga vara på denna
bok för min skull. Den gjorde mig mycket lycklig, när jag höll den i
min lilla hand och läste den om och om igen samt fann bilderna mycket
vackra, isynnerhet den som framstälde hämplingen matande sin unge."

Hon egde endast få böcker och läste dem om igen till dess hon nästan
kunde dem utantill. En utaf dem hon mest älskade var Aesopus Fabler.
Vid denna tid gjorde hon äfven sin första resa till faderns släkt i
Derbyshire och Staffordshire. En sådan första resa bildar epok i ett
vaket och fantasirikt barns lif.

Vi som lefva i ångans, telegrafens och telefonens tidehvarf, ha
svårt att rätt kunna föreställa oss den afstängdhet, stillhet och
enformighet, som på tjugu- och trettitalet rådde i en sådan undanskymd
landtgård i det inre af England. Naturen kring Griff i Warwickshire
är icke hvad man plägar kalla vacker, där finnas hvarken bärg eller
kullar, floder, sjöar eller haf. Landskapet utgöres af enformiga
gröna fält och gröna häckar med vackra trän här och där, men hvilken
förtjusande bakgrund har icke George Eliot gjort däraf i sina bilder ur
det engelska landtlifvet. Dagens stora händelse var diligensen, hvilken
passerade förbi Griff, som låg vid en krökning af allmänna landsvägen
mellan städerna Coventry och Nuneaton samt ett par mil [Öfverallt, när
här är fråga om mil, räknas engelska sådana.] från byn Bedworth med
dess grufvor, där landet begynner blifva svart af stenkol och slamret
af handväfstolarna höres från stugorna, såsom George Eliot beskrifver
i _Felix Holt_. De båda diligenserna, som passerade förbi, den ena
på morgonen, den andra på eftermiddagen, voro den enda förbindelse
familjen på Griff egentligen hade med den yttre världen, och inom hus
förflöt dagen med den regelbundna enformighet, som gör en så väsentlig
skilnad mellan landtlifvet och lifvet i städerna.

Uti dessa tidigaste lefnadsförhållanden rotar sig en god del af George
Eliots djupaste egendomlighet såsom diktare. Hon har skildrat engelskt
landtlif såsom ingen af hennes samtida gjort det, och just lifvet på
landet under den tid näst före vår, då ännu icke elektriciteten och
ångan fått utöfva sin nivellerande invärkan på seder, bruk och åsigter.
Själf har hon ofta talat om barndomsminnenas djupa betydelse för
människan, bland annat har hon skrifvit därom:

"Hvilken palmlund i tropikerna, hvilka sällsynta ormbunkar eller rika
klasar af glänsande blomblad skulle någonsin hos mig anslå så känsliga
strängar, som dessa minnen från fädernehemmet: skogen där jag vandrar
denna ljufliga majmorgon, de unga ekarnas brunaktiga löfvärk, som
utbreder sig mellan himlen och mig, de hvita sipporna, veronikan med
sina blå ögon och murgrönan, som slingrar sig vid mina fötter. Dessa
bekanta blommor, denna fågelsång, denna himmel, dessa fält, dessa
häckar hafva lärt oss vår fantasis modersmål, detta språk, som i sig
gömmer så många ljufva minnen från barndomen."

Vid åtta eller nio års ålder sändes Mary Ann jämte den äldre systern
till en skola i Nuneaton. Dess föreståndarinna, Miss Lewis, blef i
många år den vän, med hvilken Mary Ann lifligast korresponderade.
Böckerna blefvo nu den lilla flickans stora passion. Karaktäristiskt
för den redan nu vaknande fantasins arbete är ett af Miss Simcox i The
Nineteenth Century Review omtaladt drag. Den äldre systern hade af
en granne erhållit till låns _Waverley_, hvilken återstäldes, innan
Mary Ann ännu slutat den, och i sin sorg öfver att icke känna slutet,
begynte hon själf författa fortsättningen. På lofdagarna i hemmet roade
äfven hon och brodern sig med att uppföra charader för föräldrar och
tanter, och familjen begynte nu anse flickan för ett ovanligt barn.

En ny epok i hennes uppfostran inträffade, när hon vid tretton års
ålder flyttades öfver till Miss Franklins skola i staden Coventry.
Misserna Franklin åtnjöto högt anseende och i synnerhet den yngre,
Miss Rebecca, var en fint bildad kvinna, hvars något maniererade sätt
och omsorgsfulla tal blef en förebild för Mary Ann. De som senare i
lifvet kommo i beröring med George Eliot, fäste sig alltid vid hennes
sällsynt vackra mjuka stämma samt den fulländade form, i hvilken hon
klädde hvarje yttrande. Då hade dessa egenskaper, som hos den växande
flickan föreföllo konstlade, hunnit blifva ett med personligheten och
tillförde den ett alldeles skildt behag. Äfvenledes tog den unga eleven
djupa intryck af de båda lärarinnornas religiositet och tyktes en tid
varit ledarinna af bönemöten bland eleverna. Undervisningen i skolan
var god, särskildt i främmande språk och musik, samt i betraktande af
hvad denna tid stod till buds, betydligt öfver det vanliga måttet, som
gafs åt flickor. Den intelligenta och läraktiga Mary Ann blef en stor
favorit hos lärarinnorna, som gärna vid främmandes besök i pensionatet
briljerade med hennes kunskaper, och äfven kamraterna ansågo henne för
en öfverlägsen varelse.

Hon kvarstannade i denna pension till julen 1835. På sommarn 1836
dog hennes moder, och denna första beröring med döden grep djupt det
unga sinnet. Följande vår gifte sig systern Chrissey med en läkare,
Mr. Edward Clarke i Warwickshire. De båda älsta syskonen från Mr.
Evans' första gifte hade redan tidigare lämnat hemmet; George Eliot
bibehöll alltid mycken sympati för sin halfsyster Fanny, som var
gift med en Mr. Houghton. — Dagen efter Chrisseys bröllop — berättar
brodern Isaac — när bruden rest, gräto han och hans yngsta syster
"riktigt med besked" öfver att det gamla hemmet var sköfladt, ty det
skulle ju aldrig mera bli som förr, nu när modern och systern voro
borta. Denna syster Chrissey tyckes i flere afseenden hafva tjänat som
modell till Celia i _Middlemarch_, ehuru man får taga sig i akt för
att alltför mycket söka efter förebilderna till personerna i George
Eliots värk. Säkert är emellertid att den förra delen af _The Mill on
the Floss_ med Maggie och hennes bror som hufvudpersoner, är den bästa
autobiografiska källa vi kunna hafva för George Eliots gryende tankar
och känslor under barndomen, likasom åtskilliga af de där beskrifna
händelserna äro själfupplefda. Mary Ann's förhållande till den i
barndomen så högt älskade brodern undergick småningom den förändring,
som omständigheterna och olikhet i utveckling medföra. Isaac hade egnat
sig åt faderns yrke och fick sålunda sin egen värkningskrets. Därtill
hade han omfattat strängt högkyrkliga religiösa åsikter, medan systern
kom från Misserna Franklins skola med ultra-evangeliska tendenser.

Under dessa tidigare ungdomsår sysselsatte det religiösa spörsmålet
hufvudsakligast Mary Ann's tankar. Hon har själf berättat, att hon
en tid för detsamma åsidosatte både sina intellektuella intressen
och omsorgerna om sin egen person. "Jag brukade gå omkring som en
natt-uggla", — säger hon, — "till stor förtret för min bror; och jag
kunde vägra honom det jag nu inser var helt oskyldiga förströelser."
— Hennes bref till Mrs. Elizabeth Evans, en släkting till hennes far,
äro fylda af citat ur bibeln, likasom de till Miss Lewis vittna om
att de religiösa åsikterna påvärkade alla hennes omdömen. När hon
talar om literaturen, utropar hon: "sanningen är underbar, underbarare
än diktning"; eller: "har jag väl någon tid att offra på ting, som
aldrig existerat"! När hon beklagar sig öfver det buller och bråk, som
timmermän och murare gjorde en gång, när det var reparation i huset,
tillfogar hon: "hvilket mäktigt intryck måste icke byggandet af Salomos
tempel hafva gjort"! Vid sitt första besök 1838 i London, som hon
kallar "det stora Babel", blef hon djupt gripen af att första gången
höra ljudet af St. Pauls kyrkklockor. Under denna vistelse tillbragte
hon alltid sina aftnar ensam hemma med läsning, emedan hennes åsikter
icke tilläto henne att följa med brodern till någon teater. Från 1839
finnas religiösa verser af henne, trykta i The Christian Observer
för januari 1840, och hon är ifrigt sysselsatt med uppgörande af
kyrkohistoriska tabeller; äfven filantropisk värksamhet blir en följd
af de religiösa åsikterna.

Efter systerns giftermål föllo emellertid omsorgerna om hemmet på
Miss Evans, som hon nu kallades. Den samvetsgrannhet och omsorgsfulla
noggrannhet, som var ett af hennes mest utpräglade karaktärsdrag,
gjorde att hon blef en utmärkt husmor, ty äfven hushållsgöromålen,
som höra till en farm, föllo på hennes lott. I flere af hennes
böcker förekomma scener, hvilka med en trohet, som förutsätter den
noggrannaste kännedom, framställa hushållsgöromålen på en landtgård,
såsom t.ex. när vi föras till Mrs. Poysers kök eller mjölkkammare.
Själf brukade George Eliot senare i lifvet med en viss stolthet visa,
huru den ena af hennes stora, utmärkt välformade händer var litet
bredare än den andra, sedan den tiden då hon på Griff gjorde smör
och ost. Men man kan äfven lätt tänka sig att ett sådant lif på den
af lägsna landtgården i många afseenden måste varit enformigt och
intresselöst för en ung flicka, utrustad med en lidelsefull natur
och en hungrig intelligens, samt att det för henne fordrades stor
öfvervinning och själfbeherskning för att taga emot de plikter lifvet
bjöd. En dag, när hon kokat sylt, hör man henne förebrå sig, att hon
icke gjort det med den glädje, som en kristen borde visa i livad hälst
han företager sig. Hon talar om sina "malheurs de cuisine" och tröstar
sig med att när hon väl kommit öfver dem, skall hon "åter draga ett
djupt andedrag i sitt eget element". Ty trots de religiösa åsikternas
hämmande band, blir det intellektuella, krafvet allt större. Hon
studerar mycket, äfven främmande språk, och lägger sålunda grunden till
sin ovanliga språkkunskap. — "Ni må försöka, men kan likvisst aldrig
föreställa eder, huru det är att veta sig ega en mans själsgålvor och
dock uthärda det slafveri, som följer af att vara flicka", — säger en
af personerna i hennes roman _Daniel Deronda_. Detta är väl hvad den
blifvande författarinnan själf mera än en gång känt. Gentemot detta
yttrande stå åter de åsikter om det förädlande, stärkande, helgande
inflytande hemlifvet och pliktuppfyllelsen i hemmet har på karaktärens
daning, hvilka åsikter städse lysa fram i George Eliots diktning.
Lifvet och erfarenheten ha format dessa två drag, hvilka äro af
betydelse att iakttaga för den som följer med hennes utveckling.

Förändrade familjeförhållanden gjorde att Mr. Evans och hans dotter
1841 flyttade till Foleshill Road alldeles invid staden Coventry. Sonen
Isaac hade nämligen gift sig och skulle i faderns ställe öfvertaga
förvaltningen af Griff. Ombytet af vistelseort från landtlif till
stadslif skulle hafvaen djupt ingripande betydelse för George Eliots
framtid.




II. FÖRÄNDRADE RELIGIÖSA ÅSIKTER. ÖFVERSÄTTNINGEN AF STRAUSS' LEBEN JESU


Marian Evans — såsom hon numera skref sitt namn — kom genom flyttningen
till Foleshill i beröring med personer, för hvilka hon hela lifvet
igenom bibehöll den varmaste vänskap, och hvilkas inflytande till stor
del måste tillskrifvas de djupgående förändringar i hennes religiösa
åsikter, som nu följde. Dessutom blef hon nu i tillfälle att skaffa sig
böcker samt att åtnjuta undervisning i åtskilliga ämnen. Hon begynte
studera latin och grekiska, det sistnämda skildt i afsikt att läsa
Eschylus, hon fortsatte studiet af tyska, franska och italienska samt
lärde sig äfven något hebreiska. Också, i musik tog hon lektioner, hon
brukade ibland spela och sjunga för sina närmaste vänner, och ehuru
hon aldrig uppnådde någon teknisk färdighet, njöt omgifningen likvisst
af hennes musikaliska föredrag och uppfattning, likasom hon själf hela
lifvet igenom förblef en stor vän af musik.

Bref ven från denna tid tala om den hunger och törst efter sympati, som
så ofta kännetecknar ungdomsåren. — "Jag är allena i världen", — heter
det på ett ställe. Hon talar om hösten såsom den årstid af melankoli,
med hvilken lifvet mest öfverensstämmer. — "Min själ är förenad med
den (hösten) — och om jag vore en fågel, skulle jag flyga rundt kring
jorden för att ständigt uppsöka hösten."

Själf har hon uttryckligen flere gånger framhållit, att hon aldrig
känt den sorglösa ungdomsglädjen. — "Jag kan aldrig tro att våra
ungdomsdagar äro de lyckligaste", — säger hon på ett annat ställe i
brefven, — — —" vi äro lyckligare nu än vid sju års ålder och skola vid
fyratio vara lyckligare än nu, hvilket jag kallar en tröstrik lära och
ett ord att trygga sig till." — Och långt senare i lifvet, när hennes
man en gång bad henne skrifva sin autobiografi, svarade hon hälft
leende, hälft suckande: — "Det enda, som egentligen skulle ligga mig
om hjärta att framhålla, vore den absoluta misströstan jag städse känt
om att kunna utföra något." — Hon var ingen spontan natur, hon var den
långsamt groende växten, som rotar sig djupt och dröjer med att tränga
sig fram.

Kanhända bidrog äfven till ensamhetskänslan under denna tid ett
kärleksförhållande, om hvilket intet säges i brefsamlingen, men som
omnämnes i Miss Blinds biografi. Marian Evans hade hos sin gifta
halfsyster gjort bekantskap med en ung man, med hvilken hon måhända
redan förlofvat sig, ehuru förhållandet bröts på grund af hennes faders
önskan.

Emellertid fann hon i den krets, i hvilken hon nu infördes, den
sympati, den andliga gemenskap, som hon kallar "droppen af nektar i den
dödliges bägare", därjämte blef denna vänkrets af största betydelse
för utvecklingen af hennes intelligens. Dessa vänner voro Mr. Bray,
hans hustru, hennes syster Miss Hennell, jämte deras bror Mr. Charles
Hennell. Mr. Bray var den förmögne egaren af en bandfabrik samt bebodde
den vackra villan Rosehill i ena utkanten af Coventry. Sina affärer
egnade han endast en del af sin tid, medan han använde återstoden
till filosofiska studier och skriftställeri. Hans mest betydande
arbete är _The Philosophy of Necessity_. Han var erkänd fritänkare och
ifrig anhängare af den frenologiska vetenskapen, som vid denna tid
intresserade så många forskare. Svågern, Mr. Charles Hennell, hade
1838 utgifvit sitt uppseendeväckande arbete _An Inquiry concerning the
Origin of Christianity_, hvilket blef öfversatt till tyskan med ett
förord af Strauss. George Eliot omnämner att denna bok gjort ett skildt
djupt intryck på henne. "Cara och Sara", Mrs. Bray och hennes syster,
blefvo de två kvinliga vänner, till hvilka Marian Evans hela lifvet
igenom, — om man undantager en kort tid då, som framdeles skall visas,
ett missförstånd bröt förhållandet, — kunde gå med full visshet om
att blifva förstådd och finna sympati, vare sig det var intelligensen
eller hjärtat, som längtade därefter. Hos Mrs. Bray var det isynnerhet
karaktärens djupa moraliska fond, som hos Marian framkallade oinskränkt
förtroende, Mrs. Bray, som tog liflig del i sin mans vetenskapliga
arbete, har i likartade ämnen skrifvit flere böcker, afsedda för
ungdomen. Af dem har hennes _Duty to Animals_ blifvit en engelsk
skolbok, och hon var själf en af de första, som uppträdde för att yrka
på barmhärtighet mot djuren.

Det var på Rosehill 1842 Marian först gjorde bekantskap med Sara
Hennell, som snart blef en syster för henne. Denna begåfvade unga dam
sysselsatte sig förnämligast med filosofiska studier, hennes mest
kända bok är _Thoughts in Aid of Faith_. George Eliots korrespondens
med Brays och i synnerhet med Sara Hennell utgör en af de viktigaste
källorna för vår kunskap om henne.

Dessa nya vänners ståndpunkt gentemot kyrkans lära likasom bekantskapen
med deras religionsfilosofiska arbeten blef en af de häfstänger, som
mäktigast medvärkade vid omsvängningen i Marian Evans' religiösa
åsikter. Hennes djupa natur, hvars arbete ständigt går inifrån utåt,
skulle väl icke i längden kunnat snöra in sig i kyrkans dogmer, likasom
hennes omutliga sanningskärlek skulle tvungit henne att förr eller
senare uppgifva sin första ståndpunkt, men måhända skulle detta utan
vännerna Brays inflytande skett långt senare. Om hvilket uppseende
detta Miss Evans' s.k. "affall" vakte, berättar en af hennes nära
vänner, Mrs. John Cash, som denna tid såsom helt ung flicka vistades
i sitt föräldrahem i Coventry och af Miss Evans erhöll lektioner i
tyska, hvilka lektioner icke inskränkte sig blott till språket, utan
enligt Mrs. Cashs egen utsago fick ett afgörande inflytande på den
unga elevens hela utveckling. Miss Evans förändrade religiösa åsikter,
hvilka hennes sanningskärlek förbjöd henne att dölja, väkte både
förvåning och ovilja inom hennes familj och hennes umgängeskrets,
så mycket mer som hon förut varit en så ifrig anhängare af kyrkan.
Själf har hon formulerat sin utgångspunkt i följande yttrande: —
"Calvinism är kristendom, hvilket väl icke kan bestridas, och detta
är en lära baserad på renaste själfviskhet." — Hon hade flere häftiga
meningsutbyten med Mrs. Cash föräldrar, och det var icke utan tvekan
dessa tilläto dottern att fortsätta lektionerna för en person med
så farliga åsikter som Miss Evans. Prästen i en baptistförsamling,
som sökte öfvertyga henne om hennes villfarelse, yttrade efter deras
samtal: "Denna unga kvinna måste haft djäfvulen vid sin sida för
att understöda hennes tvifvel, ty det fans icke en bok, hvilken jag
rekommenderade såsom stöd för kristendomen, som hon icke redan hade
läst." Med Mr. Evans höll brytningen på att blifva ohjälplig. Hennes
far, som var en man af gamla stammen, kände sig så kränkt af dotterns
beslut att icke mera besöka kyrkan, att han ville lämna Foleshill för
att flytta till sin son, medan Marian skulle flytta till en annan
ort och lefva af att gifva lektioner. Genom broderns och vännernas
mellankomst blef denna brytning emellertid icke af, men den kvarlämnade
ett så djupt intryck i Marians känsliga sinne att hon ännu många år
därefter omnämner detta missförstånd såsom en af de största sorgerna i
sitt lif.

Förändringen i åsikter kastade en reflex äfven öfver hennes yttre
och gjorde sig gällande i hennes sätt och i rösten. Genom den förra
formalismen frambryter nu en naturlig värme och öppenhet. I stället
för den trångbröstade religiositet, som med sina dogmer fick kväfva
äfven intelligensens kraf, kommer en friare syn på lifvet, och
den tolerans, som skulle bli hennes personlighets likasom hennes
diktnings mest utmärkande egenskap, begynner spira upp för att sedan
ständigt tillväxa. Literatur och diktning äro icke mera för henne
saker, som ej hafva med lifvet att skaffa, tvärtom talar hon nu om
Shakespeare såsom en af dem som bäst lära oss lefva, och till sin elev
säger hon: — "Lifvets stora lärdom är tolerans." — Sedan hon själf
sprängt dogmernas band, anser hon också frihet i alla andra afseenden
eftersträfvansvärd. — "Fruktan för någon som hälst granskning tyckes
mig vara en intellektuell och moralisk förlamning, som alltid skall
hindra oss att få ett fast tag om något", — skrifver hon till en vän.
— "För min del önskar jag vara bland de ärorika korsriddare, som söka
befria Sanningens heliga graf från orättmätiga innehafvare. Då skola vi
se uppståndelsen."

I ett annat bref heter det: — "En ung begåfvad andes första impuls
är att vägra hvarje, äfven det minsta medgifvande åt något, som
innehåller en förmodad villfarelse. När själen just befriat sig från
den förhatliga sträckbänk af dogmer, där den blifvit pinad och spänd,
allt sedan den begynt att tänka, erfar den en känsla af hänryckning
och fast hopp. Vi tro att vi skola springa väl, sedan vi återfått det
fulla bruket af våra lemmar samt känna oberoendets stärkande luft, och
vi tro att vi genast skola erhålla något positivt, hvilket icke blott
skall mer än ersätta oss det vi förlorat, utan äfven är så väl värdt
att bjuda andra, att vi må drista oss att omvända dem, så visst som
vårt nit för sanningen manar oss att göra det. Men ett eller två år
af erfarenhet samt kännedomen om vår egen beklagansvärda svaghet, som
likvisst vägrar taga hjälp af ens en krycka af vantro, måste, förmodar
jag, åstadkomma en förändring. Spekulativ sanning begynner förefalla
endast såsom en skugga af individuella omdömen. Öfverensstämmelse i
åsikter kan sällan uppnås, och vi taga vår tillflykt till _sanning
i känslan_, såsom det enda allmängiltiga föreningsbandet. Vi inse
att de intellektuella misstagen, hvilka vi först trodde vara endast
aflagringar på ytan, vuxit fast till ett med den lefvande organismen,
samt att vi i de flesta fall icke skola kunna aflägsna dem, utan att
förstöra lifskraften. Vi begynna förstå att för individerna såväl som
för nationerna, den enda sunda revolutionen är den, som framspringer ur
insikten om de brister, hvilka man genom sina egna framsteg lärt känna."

Detta är toleransens stora, fria syn på tingen, som nu öppnar sig för
Marian Evans. Isynnerhet är den sista meningen betydelsefull. Där
antydes ett af de grunddrag, på hvilka George Eliots hela diktning
hvilar: det är _utveckling_ hon fordrar, icke omstörtning, och häri
möter hon samtidens positivistiska filosofi. Här visar sig äfven George
Eliot som motsats till sin snillrika samtida i Frankrike, George Sand.
Den engelska författarinnan är ingen revolutionär, genom hela hennes
diktning ljuder som en djup underton att utvecklingen är den stora
grundlagen för människosläktet.

Umgängeslifvet på Rosehill erbjöd Marian tillfälle till bekantskap
med åtskilliga framstående personer, som besökte familjen Bray. I
bland företog hon äfven i sällskap med Brays smärre resor. En utaf
dessa utflykter sommarn 1843 är anmärkningsvärd, emedan densamma
hade till påföljd att Miss Evans skulle åtaga sig öfversättningen
af Strauss' _Leben Jesu_, Några personer, som året förut blifvit
lifligt intresserade för denna betydelsefulla bok, hade beslutit att
föranstalta en engelsk upplaga däraf, och öfversättningen hade redan
blifvit anförtrodd åt Miss Brabant, som emellertid, innan hon hunnit
långt i arbetet, forlofvade sig med Mr. Hennell. På vännernas enträgna
uppmaningar åtog sig nu Marian detta arbete.

Öfversättningen af Strauss kostade henne mera möda och förorsakade
henne större bekymmer än kanske någon af hennes egna böcker senare
gjorde. Med den henne egna samvetsgrannheten kämpade hon redligt att
öfvervinna svårigheterna för att gifva ett så felfritt arbete som
möjligt. Man ser henne ofta misströsta om att lyckas, och i ögonblick
af förtviflan säger hon sig vara Strauss-sjuk och kan endast hålla
modet uppe genom att betrakta Thorvaldsens Kristus, som står i hennes
rum. Uppmuntrad af vännernas intresse gick hon emellertid igenom
svårigheterna, så att öfversättningen ändtligen efter tre års flitigt
arbete blef färdig och utgafs 1846 af Mr. John Chapman. Öfversättningen
ansågs allmänt vara mycket väl gjord, och Miss Evans förblef under
flera år «öfversättarinnan af Strauss' Leben Jesu». Den ekonomiska
vinsten af dessa tre års arbete kunde däremot föga nog kallas lysande,
den utgjorde — 20 pund st. Medan arbetet pågick, hade det för resten
redan en gång varit på väg att stranda mot denna penningefråga, ty
flere af de personer, som under intryck af den första entusiasmen
garanterat utgifterna, hade under årens lopp hunnit glömma bort saken.
Genom översättningsarbetet lärde sig Marian en hel del hebreiska,
samtidigt som hon oförtrutet fortsatte öfriga studier. Mellan Foleshill
och Rosehill gingo böckerna flitigt af och an, af dem som nämnas äro:
Die Piccolomini, Wallenstein, Gil Blas och många andra. Då och då kom
ett afbrott i form af små musikaliska aftonunderhållningar eller någon
kortare resa. På en af dessa resor gjorde hon bekantskap med den högt
uppburna författarinnan Harriet Martineau.

Det finnes en af Mrs. Bray utförd teckning af Marian Evans från
denna tid. Hon såg äfven i ungdomen aldrig bra ut. Hufvudet var
stort, anletsdragen kantiga, munnen välformad, ehuru den nedre delen
af ansiktet var ovanligt stor för en kvinna, och ansiktsfärgen var
blek samt icke frisk. Emellertid gaf det mycket växlande uttrycket i
synnerhet vid munnen ett egendomligt lif jämte ett drag af kvinlig
vekhet åt ansiktet, och denna uttrycksfullhet tillväxte med åren. De
blågrå ögonen, som tyktes växla färg, så att många funno dem mörkblå,
medan andra tykte dem vara af en mattgrå färg, voro små och egentligen
icke vackra, men kunde, då hon blef lifligt intresserad af ett samtal,
lysa upp hela ansiktet. Mr. Bray intresserade sig, såsom ifrig
frenolog, skildt för hufvudets ovanligt stora proportioner.

Ehuru af medellängd, gjorde Miss Evans intryck af att vara längre,
emedan hennes visserligen magra och svaga gestalt var ganska väl formad
samt hade en viss hållning. Hennes hälsa var aldrig stark, och hon
hade ett i hög grad nervöst temperament, så att hon i synnerhet i unga
år ofta föreföll orolig och hysterisk. Trots hennes rikt utvecklade
förstånd var hennes känslolif ytterst lifligt, hon blef lätt upprörd
och tog starka intryck af det hon kom i beröring med; hennes vänner
brukade säga att hon under denna ungdomstid grät "ämbartals med tårar".
Hennes främsta behag låg i hennes sätt och i stämman. Hennes utseende
vann med åren, såsom fallet är endast med de finaste, mest utvecklade
naturer, hvilka åren kunna tillföra ett säreget behag, ehuru skönheten
saknas; det är som om då det innersta, det djupaste af personligheten
skulle fått tid att tränga helt igenom ända till ytan och stämma det
yttre i harmoni med det inre.




III. FÖRSTA RESA TILL KONTINENTEN. THE WESTMINSTER REVIEW.


Öfversättningen af Strauss är en milsten på George Eliots bana.
Denna öfversättning vakte uppseende, omtalades med beröm, och hvad
öfversättarinnan själf beträffade, erfor hon dessa angenäma känslor,
som endast ett väl fullgjort arbete förmår väcka till lif. Hennes bref
från denna tid genomgås af en gladare ton, hon gör en liten resa då
och då, hör god musik i London och utbildar sin smak för denna konst,
hvilken hon ställer högre än den bildande konsten. Strauss har fört
henne in på filosofins område, och det har varit betydelsefullt att
hon begynt sin literära värksamhet med att grundligt sätta sig in i
ett sådant arbete. Dessa studier ha säkert medvärkat till den väg
hennes diktning senare tagit, ty genom hela denna diktning går som en
djup underström samtidens nya filosofi, gifvande densamma en bestämd
riktning, likasom strömmens starka vågor leda fartygets lopp. En och
annan sida i hennes böcker, isynnerhet i de senare arbetena, har väl en
alltför stark bismak af de filosofiska studierna, men säkert är äfven,
att utan kännedom om de stora vetenskapliga spörsmål, som upptagit
samtiden och just dess djupaste andar, skulle hon aldrig skrifvit
några af de beundransvärda kapitlen i _Adam Bede, Silas Marner_ eller
_Middlemarch_, där det skapande snillet vid ljuset af vetenskapens
fackla låter oss se så oändligt mycket af lifvets underfulla djup i
de enkla hvardagshändelser, och hos de enkla hvardagsmänniskor, som
skildras.

Kort efter det Strauss blifvit färdig, begynte Miss Evans med
öfversättningen af ett annat filosofiskt värk, Ludwig Feuerbachs
_Wesen des Christenthums_, och något senare med Spinoza. Detta arbete
var för henne en vederkvickelse och tröst under den tunga tid hon nu
genomlefde till följd af faderns långvariga sjukdom, hvilken ändades
med döden. Sedan en resa till ön Wight och vistelsen där varit
förgäfves för återställande af hans hälsa, tillbragte hon långa månader
som hans vårdarinna. Säkert bidrog åsynen af lidandet att ytterligare
väcka och fördjupa den sympati för allt mänskligt, som blir ett allt
mera framträdande drag hos henne. — "Att få arbeta för den stackars
underkufvade mänskligheten och aldrig mera tänka på sig själf", — hör
man henne yttra såsom ett önskningsmål. Det är samma tanke, som hennes
Daniel Deronda senare uttalar. Dödens närhet väcker hennes kärlek till
lifvet. — "Jag känner mig beredd att taga emot lifvet, — nej, älska
detsamma, i hvilken form det än skall bjuda sig", — heter det i ett af
hennes bref. Den svåra kampen mot lidandet blef henne likvisst ofta
öfvermäktig och hon gick ur den med för lång tid brutna krafter. — "I
sanning, jag har funnit det svårt att lefva dessa sista veckor", —
skrifver hon till en af sina vänner.

De intellektuella sysselsättningarna äro hennes enda tröst. Hon beröres
lifligt af de politiska tilldragelserna i Frankrike 1848-49. — "Jag
älskar denne man", — skrifver hon till Mr. Bray om Louis Blanc, —
"som koncentrerat sin anklagelse mot samhället i orden: 'L'inégalité
des talents _doit aboutir_ non à l'inégalité des retributions mais à
l'inégalité des devoirs.' Ni undrar hvad det är, som bragt mig upp till
detta raseri. Det är den förhatliga inställsamheten, det genomskinliga
hyckleriet, systemet att gifva så litet som möjligt i utbyte mot så
mycket som möjligt, såsom man ser det här i hvarje handvändning.
Jag känner att samhället för män och kvinnor till helvete." — En
dag vid denna tid blef hon bekant med Emerson, som kommit på besök
till Rosehill. På hans fråga, hvilken bok först vakt henne till
själfständigt tänkande, svarar hon: "Rousseaus Confessions". En gång
förut hade hon om samma ämne skrifvit till Miss Hennell: — "Om någon
ville bevisa att Rousseaus åsikter om lif, religion och styrelseform
äro eländiga villfarelser, och att han själf begått några af de största
lågheter, som vanära en bildad människa, skulle det i nuvarande stund
betyda föga för mig. Jag skulle medgifva detta, men icke desto mindre
skulle det stå fast att Rousseaus ande gifvit min intellektuella
och moraliska varelse den elektriska stöt, som hos mig vakt en ny
uppfattning till lif."

I mars 1849 skref Miss Evans en kort anmälan af Froudes _Nemesis
of Faith_ för Coventry Herald, hvilken inbragte henne ett bref af
författaren och sålunda skänkte hennes sorgliga lif en ljusglimt.
Hennes faders sjukdom hade ständigt förvärrats, och den sista maj samma
år afled han.

Det var ett hårdt slag för dottern. — "Hvad skall det blifva af mig
utan min fäder"! — hör man henne utropa. Vännerna Bray hade emellertid
planerat en tur till kontinenten, och det beslöts att Marian skulle
resa med dem. Den 11 juni begåfvo de sig af och togo vägen öfver Paris
till södra Frankrike, norra Italien och Schweiz. Medan Brays efter
ett par månaders resa fortsatte vägen hem, beslöt Miss Evans att
tillbringa hösten och vintern i Genève. Hon var ännu alltför litet
i jämnvikt efter det förflutna årets sorgliga tilldragelser för att
önska återvända till de ställen, som gömde så många smärtsamma minnen.
De åtta månaderna i Schweiz blefvo för henne en lugn och lycklig tid.
Sedan hon bott en tid i en pension invid Geneve, var hon nöjd att finna
ett hem i själfva staden hos Monsieur och Madame d'Albert. M. d'Albert
var målare och såväl han som hans fru fint bildade personer, hos
hvilka Miss Evans fann sig förträffligt. Vänskapsbandet med dem knöts
för hela lifvet, och egendomligt nog blef det M. d'Albert, som när
_Adam Bede_ utkom och medan George Eliot ännu bibehöll sin anonymitet,
öfverflyttade denna roman till franskan utan någon aning om hvem
författaren var. Han öfversatte sedan äfven åtskilliga af hennes öfriga
arbeten.

Omgifven af Schweiz' härliga natur och sysselsatt med studiet af
Rousseau och fransk literatur, återvann Marian småningom sinneslugn,
likasom hennes angripna hälsa återstäldes. Hennes i hög grad
sammansatta natur med dess oändligt känsliga temperament gjorde
likvisst att hon vid hemkomsten till England kände sig sviken, såsom
ett alltför känsligt sinne måste göra det, genom att alltid ställa
sina förväntningar för högt. Värkligheten kan så sällan motsvara de
förhoppningar, som afståndet och längtan målat i alltför starka och
vackra färger. En kort tid efter hemkomsten bodde hon hos sin broder
i Griff, men tiden och skilsmässan hade småningom fört syskonen
från hvarandra och åstadkommit en skiljaktighet i åsikter, som inga
gemensamma barndomsminnen kunde öfverskyla. Under dessa förhållanden
erbjöd familjen på Rosehill henne ett hem, och hon stannade där sexton
månader, 1850—51, omgifven af den fulla sympati, som hon så djupt
var i behof af, som var ett lifsvilkor för henne. Äfven för hennes
intelligens var detta den sfär, som behöfdes, hon gjorde i detta
komfortabla hem bekantskap med åtskilliga framstående personer. Att
emellertid tänka sig Marian Evans sorglöst njutande ett lugnt hemlifs
fördelar, vore icke öfverensstämmande med värkligheten, därtill var
hon en alltför orolig, rastlös natur, sorgbunden och nervös, ifrigt
längtande efter någon värksamhet, som skulle kunna tillfredsställa
hennes andes kraf. Det var först senare i lifvet dessa egenskaper
skulle sammansmälta till den upphöjda och enhetliga personlighet vi
lära känna i hennes arbeten och korrespondens.

På våren 1851 inträffade emellertid en förändring, som skulle medföra
de mest vidtgående konsekvenser för hela hennes lif. Hon hade hösten
förut på Rosehill gjort bekantskap med Dr. John Chapman, som denna tid
blifvit utgifvare af The Westminster Review. Redan då torde det blifvit
fråga om att hon skulle hjälpa honom med redigeringen af tidskriften.
I januarihäftet 1851 ingick en af henne skrifven uppsats öfver Mackays
_Progress of the Intellect_, och på våren blef det afgjordt att Miss
Evans såsom "assistant-editor" (redaktionssekreterare) skulle arbeta
vid _Westminster Review_. I september flyttade hon såsom hyresgäst
till Chapmans, hvilka bodde i London vid Strand, och från denna tid
kan man anse att hennes literära arbete värkligen begynte, ehuru ännu
åtskilliga år skulle förgå, innan hon skref de mästervärk, som gjorde
henne till vårt århundrades största författarinna.

De två stora tidskrifterna _The Edinburgh_ och _The Quarterly Reciews_
voro organ för de båda politiska partierna "Whigs och Tories".
Emellertid hade ett literärt framstegsparti bildats, för hvilket såväl
den ena som den andra af dessa tidskrifter var otillfredsställande.
Denna grupp, som anslöt sig till James Mill (John Stuart Mills
fäder), beslöt grundläggande af en ny revy. Det var _The Westminster
Review_, som 1823 blef organet för dessa "filosofiska radikaler", som
dess ledare kallades. Tidskriften vände sig till den mest upplysta,
mest själfständigt tänkande delen af publiken samt representerade
företrädesvis Comtes filosofiska riktning. Den tid, den redigerades af
Dr. Chapman, var af dess mest glansfulla dagar. Bland dess medarbetare,
af hvilka ju några skulle intaga platsen af ledare inom samtidens
literära och vetenskapliga forskning, voro: Herbert Spencer, G.H.
Lewes, John Oxenford, James och Harriet Martineau, George Combe, Prof.
E. Forbes m.fl.

Under samma tid, som Miss Evans bodde hos Chapmans, hade dessa äfven
såsom pensionär Fredrika Bremer. Det kan vara af intresse för oss att
höra, hvilket intryck den svenska författarinnan gjorde på sin engelska
yrkessyster. Den senare skrifver om henne:

"Hon är i mitt tycke lika föga intagande för ögat som för örat. Jag
har aldrig sett en person vid hennes år, som mindre skulle framkallat
min rent instinktmässiga aktning. För hvarje gång jag betraktar henne,
måste jag skildt erinra mig att detta värkligen är Fredrika Bremer."
— Hennes omdöme om "den berömda lilla författarinnan", som hon kallar
Fredrika Bremer, blir emellertid senare något fördelaktigare.

Det är intressant att följa med, huru Marian småningom kommer in i det
literära lifvet bland en samling framstående män, höra hennes omdömen
om dessa personer eller se henne knyta vänskapsband med några af dem.
En af dem som sedan hela lifvet igenom förblef hennes "excellent
friend", var Herbert Spencer. Angående arten af det inflytande på
hennes literära utveckling man velat tillskrifva vänskapen med honom,
äro hans egna ord i ett bref till Daily News ett vittnesbörd: "Vår
vänskap begynte först 1851" — skrifver han — "då hon redan utmärkte sig
genom den vidsträkta bildning och den allt omfattande intellektuella
kraft, som senare gjort henne känd öfver hela världen." — Hennes
oändliga behof af sympati, som var ett så utmärkande drag för hennes
naturell, tillfredsstäldes af denna vänskap, om hvilken hon skrifver
till Sara Hennell:

"Ljuspunkten för mig, näst efter min kärlek till gamla vänner,
bildar den förtjusande lugna nya vänskap, som Herbert Spencer ger
mig. Vi se hvarandra hvarje dag och mellan oss existerar ett högst
angenämt 'camaraderie'. Utan honom skulle mitt lif vara ödsligt nog."
— Att hon äfven förutsåg hans vetenskapliga betydelse, visar det
skämtsamma yttrandet i ett annat bref: — »Han skall stå i Biografiskt
Lexikon för 1954 såsom Spencer, Herbert, en originell och djupsinnig
filosofisk skriftställare, skildt känd genom sitt stora värk, som
gifvit psykologin en ny impuls och mycket bidragit till den framrykta,
ställning denna vetenskap för närvarande intager, i jämförelse med hvad
fallet var i medlet af förra århundradet. Denne filosofs lif erbjuder,
likasom den store Kants, föga af intresse för biografen, etc.

Det var genom Spencer Marian Evans blef bekant med George Henry Lewes.
Vid första sammanträffandet med denna spirituella person hör man henne
utropa: — "Till utseendet ett slags Mirabeau i miniatyr!" — Emellertid
begynner Lewes' namn allt oftare förekomma i brefven från denna tid.
— "Lewes var såsom alltid genialisk och rolig", — heter det, eller: —
"Lewes är mycket vänlig och uppmärksam, han har vunnit min högaktning,
ehuru jag förr tadlade honom. Liksom få andra människor i världen, är
han mycket bättre än han förefaller. En man med hjärta och samvete
under en mask af lättsinne." — Man ser sympatin tillväxa. När Lewes är
sjuk, eller som han själf kallar det, lat, läser hon hans korrektur och
efter en dag af arbete tillbringar hon ibland kvällen på teatern eller
på någon konsert i sällskap med honom och Spencer.

_The Westminster Review_ tager mycket arbete i anspråk och ger henne
mycken möda och omsorg. Med den henne egna noggrannheten utför hon
detta arbete, men man ser henne städse misströsta om sin förmåga att
kunna göra det. Denna misstro till sin egen förmåga kan hela lifvet
igenom spåras hos George Eliot; äfven när hennes rykte steg högst och
hennes böcker hade den största framgången, hör man henne uttala sin
misströstan om att någonsin mera kunna åstadkomma ett dugligt arbete.
En orsak härtill var väl äfven hennes svaga hälsa, som ständigt gjorde
streck i räkningen.

I oktober 1853 lämnade hon Dr. Chapmans hus för att hyra sig en liten
våning nära Hyde Park. Det var först hennes afsikt att samtidigt
uppgifva äfven arbetet som redaktionssekreterare, ehuru hon på Dr.
Chapmans uppmaning likvisst kvarstod till följande vår. Hon var vid
denna tid icke uteslutande beroende af sin penna, emedan hennes
fader köpt henne en lifränta på omkr. 100 pund st., men hennes
stora hjälpsamhet mot fattiga vänner gräfde alltid ett djupt hål i
inkomsterna. I juli 1854 publicerades hennes öfversättning af Ludwig
Feuerbachs _Wesen des Christenthums_ uti Chapmans Quarterly Series med
Miss Evans' namn såsom öfversättarinna, första och sista gången hennes
värkliga namn stod på ett titelblad i tryck.

Få dagar därefter, den 20 juli, skref hon till vännerna Bray några ord,
som i all sin korthet angifva en stor förändring i hennes lif. Brefvet
lyder: — "Kära vänner — alla tre. — Jag har endast tid att säga farväl
och Gud välsigne eder. _Poste Restante_, Weimar, för de närmaste
sex veckorna och efteråt Berlin. Alltid eder tillgifna och tacksamma
Marian."

Hon hade kommit till den mest betydelsefulla vändpunkten i sitt lif:
förbindelsen med George Henry Lewes.




IV. GEORGE HENRY LEWES. RESA TILL TYSKLAND.


George Henry Lewes var född i London den 18 april 1817. Efter att
hafva gått i skola i Greenwich, fick han anställning som biträde
på ett kontor, men som han icke hade minsta håg för detta slags
sysselsättning, begynte han studera medicin. Han visade tidigt
utpräglad böjelse för filosofi, och redan vid nitton års ålder deltog
han i veckomöten, som för diskuterande af metafysiska frågor höllos af
en liten klubb på en källare i Red Lion Square, Holborn. Klubben var
sammansatt af de mest heterogena element, och det är mycket sannolikt
att den tjänat George Eliot som förebild till klubben i _Daniel
Deronda_. Genom en af medlemmarna, en judisk urmakare, som var ifrig
anhängare af Spinoza, gjorde Lewes första bekantskapen med den store
judiske filosofen och därefter blef det hans lifligaste önskan att ega
Spinozas värk. En mörk höstafton fann han värkligen det efterlängtade
arbetet på den smutsiga disken i en antikvarisk bokhandel, där han med
klappande hjärta läste på ryggen af en bok: "Spinoza Opera Posthuma."
Han var fattig den tiden men skulle med glädje gifvit sin sista slant
för Spinoza. När han kom hem, satte han sig genast ned för att börja
med en öfversättning af Etiken, hvilken likvisst aldrig blef färdig.

Denna tilldragelse vittnar i all sin obetydlighet om hvilken impulsiv
natur Lewes var. Hans studier af Spinoza ledde till en artikel om den
store filosofens lif och värk, publicerad i _Westminster Review_ 1843,
det första försök, som egentligen blifvit gjordt för att göra Spinoza
känd i England. Denna artikel, som senare inflätades i Lewes' _History
of Philosophy_, utgjorde så att säga kärnan till detta arbete, hvilket
enligt Frederic Harrison varit den bok i England, som näst Mills
_Logic_ utöfvat det största inflytande på den nu lefvande generationens
tankegång. Efter en studieresa till Tyskland, blef Lewes vid hemkomsten
1839 en af den tidens mest produktiva journalister. Glänsande kvick och
mångsidig, tyktes han skildt skapad till literatör. Hans insikter voro
af så olika slag och så omfattande, att någon af hans vänner en gång
sade om honom: "Lewes kan göra allt i världen utom måla, och det skulle
han också kunna efter en veckas studier."

Jämte det han biträdde vid redaktionen af _The Classical Museum_,
skref han i en mängd af de stora engelska tidskrifterna. Sedan hans
ofvannämda arbete om filosofins historia utkommit 1846, uppträdde
han som skönliterär författare med novellerna _Ranthorpe_ och _Rose,
Blanche and Violet_ 1847-48, som dock hade föga framgång. Hastigt på
hvarandra skref emellertid denna outtröttliga penna _The Spanish Drama,
The Life of Maximilian Robespierre_ och _The noble Heart_, a Tragedy,
hvilken sistnämda sades blifvit en tragedi äfven för författaren
själf. Icke nöjd med att skrifva för teatern, ville han äfven pröfva
sina krafter på tiljan och stötte en del af den literära världen icke
litet för hufvudet genom att strax efter en filosofisk föreläsning i
Edinburgh uppträda på teatern i Shylocks roll.

Denna mångsidighet gjorde att han icke så hastigt bröt igenom, som han
kanske skulle gjort, om han arbetat i en riktning, men i gengäld gåfvo
dessa försök honom en rikedom af erfarenheter, som en författare väl
behöfver och hvars betydelse vår tid med dess ensidiga fackbildning
förbiser. Egentligen var det hans _Life of Goethe_, som gjorde honom
allmänt känd. Påbörjad 1845 i Tyskland skulle denna sedermera af sin
samtid så högt skattade bok, icke utkomma förr än 1855 efter åtskilliga
öden hos förläggarena.

Mellan åren 1849-54 var Lewes utgifvare af veckobladet _The Leader_.
Många af hans artiklar öfver Auguste Comte blefvo ursprungligen skrifna
för detta blad. Jämte John Stuart Mill är Lewes den som tidigast gjort
positivismen och dess franske grundläggare känd i England. Han såväl
uppfattade som uttalade sig om den betydelse denna nya lära skulle
hafva för samtidens forskning, ehuru han afgjordt opponerade sig mot
Comtes positiva politik.

Redan af dessa korta uppgifter framgår, hvilken mångfrestande
natur Lewes var. Vid trettio års ålder hade han hunnit med
kritisk, skönliterär, dramatisk, biografisk och filosofisk
skriftställarvärksamhet, han hade rest i utlandet, hållit föredrag,
uppträdt på tiljan och varit journalist. Thackeray hördes en gång
yttra, att han icke skulle blifvit förvånad, om han mött Lewes midt i
London ridande på en hvit elefant, så litet kunde hans vänner veta hvad
han härnäst skulle taga sig till. — I själfva värket liknade Lewes'
begåfning mera en af det 18:de århundradets encyklopedisters än en
skriftställares i våra dagar.

Till sitt yttre var han en klen, svagt bygd man med yfvigt lockigt
hår, de stora ögonbrynen och skägget gåfvo åt ansiktet ett drag, som
påminte om en råtthund, munnen var något framskjutande och ögonen grå
och djupt liggande under en hög vackert formad panna. Oberäknelig till
sin natur med något vildt och regellöst i sitt tal, ömsom hänrykte han,
ömsom stötte han sina vänner för hufvudet genom den glädtiga, sorglösa
och genialiska "abandon", som kännetecknade både hans uppträdande och
konversation. Hans sällskap var egendomligt upplifvande, ty det allra
hvardagligaste ämne kunde tjäna honom som utgångspunkt för en liflig
framställning af någon filosofisk favoritteori, och han egde en ovanlig
förmåga att göra hårdsmälta problem lättfattliga.

Vid den tid Lewes och Marian Evans gjorde hvarandras bekantskap i Dr.
Chapmans hem, var Lewes redan gift. Han hade gift sig vid tidig ålder,
men sedan hans husliga lycka för alltid och oåterkalleligen blifvit
sköflad, hade han och hans hustru i omkring två år lefvat skilda.
Laglig skilsmässa hade de icke kunnat få, hvarför Lewes' och Marian
Evans' förbund aldrig kunde beseglas af någon borgerlig eller kyrklig
vigsel.

Förbindelsen med en af lif så sprudlande natur som Lewes, måste
naturligtvis utöfvat ofantligt inflytande såväl på Marians personlighet
som författarskap, men att det säregna i denna förbindelse skulle
präglat hennes diktning med något särskildt drag, såsom fallet var med
hennes stora samtida George Sand, kan man icke spåra.

Lewes' inflytande märkes genast af tonen i George Eliots bref och
dagboksanteckningar. Genom dem alla går hädanefter såsom en djup mäktig
underström känslan af lycka öfver detta förbund, som upplöstes först
genom Lewes' död. Allt vittnar om att förbindelsen var grundad på den
djupaste samhörighet, gemenskap och öfverensstämmelse i lifvets största
och viktigaste frågor; man ser huru den bidragit att skapa denna
stora vida syn på lifvet, som besjälar alla George Eliots arbeten.
Anmärkningsvärdt är äfven att vi ingenstädes i hennes värk spåra något
af den ofördragsamhet eller bitterhet, som ofta inom literaturen blir
likasom ett eko af undantagsförhållanden, i hvilka författaren själf
lefvat, isynnerhet om han stält sig i strid med samhället. Ty George
Eliots och Lewes' förbindelse var ju på krigsfot med samhället, och ett
sådant förhållande betyder därtill oändligt mycket mera för en kvinna
än för en man. När en kvinna känner sig manad att för sig uppställa
lagar, som hon anser heligare än de af samhället sanktionerade, så
bedömer detta samhälle, öfver hvilket hon gjort sig till domare, i sin
tur henne, och dömer henne annorlunda än det dömer en man.

Att Marian Evans erfarit detta, framgår af hennes bref, och äfven utan
detta vittnesbörd, endast med en tanke på hennes oändligt känsliga
temperament kan man förstå, hvilken smärta det skulle vålla henne att
vänskapen med Brays och Sara Hennell först kunde återknytas, sedan ett
par år förflutit, efter det förbindelsen med Lewes ingicks; likaså
kunde hennes egen familjs ogillande icke förbli henne likgiltigt.
Men om alla dessa dyrköpta erfarenheter bär hennes diktning intet
spår i form af någon revolt mot samhället. Ingen har kraftigare än
George Eliot ständigt betonat helgden af de samhällsband, som knyta
människorna vid hvarandra.

I en artikel, _Woman in France_, har George Eliot själf påpekat det
djupa inflytande kvinnorna haft på den franska literaturen. De hafva
tänkt och känt som kvinnor och då de skrifvit, hafva deras arbeten
blifvit ett uttryck härför, säger hon, därmed framhållande den allmänna
betydelsen af att den kvinliga intelligensen manifesterar sig såsom
sådan. Och just därför att George Eliots diktning står så högt,
beklagar man att hon icke i den äfven gifvit något säreget vittnesbörd
i denna viktiga fråga, där den högst och den lägst stående kvinliga
natur ibland kunna mötas.

Med den metod Mr. Cross följt vid utgifvandet af George Eliots
korrespondens och dagboksanteckningar, att endast meddela utdrag ur
brefven, finna vi egentligen intet annat på sak gående uttalande i
denna ömtåliga fråga, än följande 1855 till Mrs. Bray skrifna bref:

"Om det finnes något beslut eller något förhållande i mitt lif, som
är och alltid skall vara djupt allvarligt, är det min förbindelse med
Mr. Lewes. Det var likvisst i många afseenden naturligt nog att du
skulle missförstå mig, dels till följd af obekantskap med Mr. Lewes'
karaktär och sträfvanden, dels emedan det är många år, sedan vi voro
tillsammans och möjligen förändringen i mina tänkesätt gått alldeles
i en motsatt riktning till hvad du tror. Ingen kan bättre än du själf
inse att det är möjligt för två människor att med samma allvar vidhålla
olika åsikter i viktiga frågor, samt att hvardera är lika uppriktigt
öfvertygad om att hans åsikt är den enda värkligt moraliska. Om vi
båda hysa olika åsikter angående äktenskapslagarna, så måste jag i
alla fall tro att du står fast vid hvad du anser rätt, och jag vet
intet, som skulle låta mig förmoda att du ej tänkte detsamma om mig.
Huru mycket våra åsikter afvika från hvarandra, tror jag ingen af oss
riktigt vet, ty jag är okunnig om din egentliga ståndpunkt, likasom
du möjligen antar mig hysa känslor och åsikter, som icke äro mina. Vi
kunna häller icke få riktig klarhet i saken sålunda genom bref, men en
sak kan jag säga, i få ord. Band, som lätt kunna slitas sönder, äro
hvad jag hvarken i teori eller praktik skulle förorda. Kvinnor, som
låta sig nöja med sådana band, handla häller icke som jag gjort. Att
en fördomsfri människa, som känner det värkliga lifvet, kan kalla mitt
förhållande till Mr. Lewes omoraliskt, kan jag endast förstå genom
att betänka, af hvilka hårfina och bräckliga beståndsdelar ett rykte
är sammansatt. Men jag _måste_ minnas det och hyser icke några dåliga
eller ovänliga tankar mot dem som fördöma oss, om vi än hoppats på en
något annorlunda dom. Att den stora massan af människor skulle fördöma
oss, var intet annat än vi väntat. Vårt lif skall icke blifva något lif
af efterlåtenhet mot oss själfva, utom sålunda att vi, lyckliga med
hvarandra, finna allting lätt. Vi skola arbeta strängt för att sörja
för andra och fylla våra plikter. Lättsinne och öfvermod skulle vara en
föga hållbar grund att bygga på. Förlåt om jag för att försvara mig mot
en orätt uppfattning, tyckes alltför kall och säker på mig själf. Jag
skulle ej bry mig om att försvara mitt handlingssätt, om jag ej älskade
dig och önskade skingra den sorg, du säger att din uppfattning af saken
gjort dig. Hvad jag än må hafva missförstått förut, så missförstår jag
ej ditt bref, som jag erhöll denna morgon, och läser däri ej annat än
kärlek och ömhet, som jag af fullaste hjärta besvarar. Jag skulle hälst
aldrig skrifva något vidare om mig själf. Det är icke hälsosamt att
mycket grubbla öfver sina egna känslor och sitt eget handlingssätt,
bättre är att för hvarje ny dag söka blifva ärligare och mera
kärleksfull. Intet enda af dina oändligt många vänliga ord eller all
den kärlek du städse visat mig, har jag någonsin glömt. Jag minnes dem
ofta och känner därvid, likasom angående allt öfrigt i mitt förflutna
lif, huru full af brister jag alltid varit. Men detta kan icke numera
hjälpas, och jag kan endast finna tröst och tillfredsställelse af 'att
skynda mot de ting, som ligga framför mig', och göra det närvarande
bättre än det förflutna. Men om vi aldrig skulle komma hvarandra nära
igen, dyra Cara, så mins att jag icke var otacksam eller känslolös
för all din godhet, samt att jag är en af de många, för hvilka du
icke lefvat förgäfves. Jag har mycket brådtom och har varit tvungen
att skrifva i hast. Kom ihåg detta och tro mig icke om annat, när jag
försäkrar att jag är din tillgifna och uppriktiga vän."

Omedelbart efter det Lewes och Marian Evans knutit, sin förbindelse,
afreste de, såsom redan blifvit nämdt, till Tyskland. Färden gick öfver
Antwerpen och Cöln till Weimar, där de stannade tre månader för Lewes'
Goethe-forskningar. De gjorde där åtskilliga intressanta bekantskaper
och lämnade Weimar med saknad, för att i början af november begifva
sig till Berlin, där de likaledes kommo i beröring med den literära
och artistiska världen, bland annat i Fräulein Solmars salong. Under
denna angenäma och lärorika resa i Tyskland upptogos dagarna af träget
literärt arbete, teater- och operabesök samt läsning. Såväl i Weimar
som Berlin, skref Lewes på sitt _Life of Goethe_; George Eliot åter
skref i Weimar sin uppsats _Woman in France_, för _Westminster Review_;
i Berlin höll hon för det mesta på med öfversättningen af _Spinozas
Ethik_. Intressanta äro uppgifterna i dagboksanteckningarna om all den
literatur, de båda läste tillsammans under "de långa njutningsrika
aftnarna" i Berlin. Af tysk literatur genomgicks största delen af
Goethes, Lessings och Heines arbeten, därtill kom Sainte-Beuve,
Shakespeare — hvilken George Eliot läste hela lifvet igenom, — Macaulay
och en mängd historisk literatur.

I medlet af mars befunno de sig åter i England, där ett lif af strängt
arbete nu begynte. Arbete med pennan ger vanligtvis icke någon riklig
utkomst, och Lewes egde familj bestående af tre söner, mot hvilka
George Eliot åtagit sig en moders plikter.




V. ARTIKLAR I THE WESTMINSTER REVIEW.


Tiden mellan åren 1852—57 intager sin skilda plats i George Eliots
literära utveckling. Intill april 1854 var hennes värksamhet för
_The Westminster Review_ mest den dryga, ehuru delvis osynliga del,
som kommer på utgifvarenas lott. Endast en större artikel af hennes
hand, _Carlyle's Life of Sterling_, ingår i januarihäftet 1852. Miss
Blind talar väl i sin biografi om en artikel öfver Margaret Fuller,
hvilken hon, utan några andra bevis än dem hon tror sig finna i stilen
och ämnet, tillskrifver George Eliot, men densamma återfinnes icke i
uppsatsen: _George Eliot, her Life and Writings_, som _The Westminster
Review_ publicerade 1881 kort efter författarinnans död, och där hennes
öfriga för tidskriften skrifna artiklar uppräknas.

För öfrigt skref Miss Evans såsom "assistanteditor" en god del af
den summariska literaturöfversikten i hvarje häfte af tidskriften.
Sedan hon lämnat befattningen som redaktionssekreterare, stegrades
hennes själfständiga literära värksamhet; under resan i Tyskland och
strax efter återkomsten till England skref hon åtskilliga artiklar.
Vid hemkomsten engagerades hon af Dr. Chapman att delvis öfvertaga
afdelningen för "Contemporary literature" i tidskriften. Under denna
tid ser man både henne och Lewes af alla krafter arbeta med artiklar
för olika revyer; de skulle själfva lefva af sitt arbete samt därjämte
underhålla Lewes' tre söner, hvilka uppfostrades i Hofwyl i Schweiz.
För omkring tre års tid slogo de upp sina bopålar i Richmond nära
London, och det var här en betydande del af George Eliots värk såg
dagen. De hade på denna tid endast ett gemensamt arbetsrum, och George
Eliot berättade senare i lifvet, hurusom raspandet af en annan penna
"till den grad irriterade hennes nerver att det nästan gjorde henne
vild".

Dagboken från denna tid talar om olika artiklar för _The Leader_ (till
hvars redaktion Lewes hörde), till _Fraser's Magazine_, till _Saturday
Review_, samt literaturöfversikter till _Westminster Review_. De
artiklar af George Eliots hand, som ingingo i _The Westminster Review
äro_: _Carlyles Life of Sterling_, januari 1852; _Woman in France:
Madame de Sablé_, oktober 1854; _Evangelical Teaching: Dr. Cumming_,
oktober 1855; _German Vit: Heinrich Heine_, januari 1856; _The Natural
History of German Life_, juli 1856; _Silly Novels by Lady Novelists_,
oktober 1856, och _Worldliness and other Worldliness: the Poet Young_,
januari 1857.

Dessa George Eliots kritiker och essays äro anmärkningsvärda egentligen
för den belysning de kasta öfver hennes egen utveckling. Inom kritikens
konst kunna de icke ställas i bredd med hvad George Eliots diktning
är på sitt område. Hennes essays äro intelligenta och logiska, ibland
mängda med det skilda slag af satir, som senare utgör en så egendomlig
beståndsdel i hennes romaner, men denna kritiska del af hennes
författarvärksamhet är icke i någon händelse banbrytande. Vissa af de
egenskaper, som senare komma att blifva grunddragen i hennes diktning,
spårar man emellertid redan här. I dessa kritiker är det psykologiska
elementet det mest framträdande. Hennes öfversättningsvärksamhet,
likasom hennes studier, hade ju hittills gått hufvudsakligast i
filosofisk riktning, och dessa filosofiska studier trycka sedan
sin djupa prägel på alla hennes värk. Säkerligen har äfven hennes
ställning till _The Westminster Review_ haft sin betydelse härvid, då
ju tidskriften representerade den nya riktning, som på detta område
bröt sig igenom. Inom George Eliots diktning äro ständigt de etiska
spörsmålen det väsentliga, och huru detta psykologiska och etiska
element redan i kritikerna gör sig gällande, kunna några utdrag ur dem
visa. I _The Natural History of German Life_ säger hon om konstens
förhållande till lifvet:

"Konsten står lifvet närmast; den är ett medel att vidga vår erfarenhet
och sätta oss i beröring med våra medmänniskor, utöfver gränserna
af våra personliga lefnadsomständigheter. Så mycket heligare är då
konstnärens kall, när han skall framställa folket. Förfalskning
därvidlag är ännu mera fördärfbringande, än då det gäller lifvets
mera artificiella former. Det betyder mindre, om vi ha en oriktig
föreställning om förgängliga modesaker, om sprättars och härtiginnors
konversation och sätt att vara, men det år af vikt att vår sympati för
daglig glädje och sorg, för våra vanliga medmänniskors möda, för den
tragiska eller humoristiska sidan af deras lif icke ledes i ett orätt i
stället för i ett riktigt spår."

"Konsten framställer värkligheten, — såtillvida att framställningen
icke gifver föremålet själft, utan endast återspeglar detsamma och
måste begränsas af sitt medium... Realism är grunden för all konst,
och dess motsats är icke idealism utan 'falsism'... En oriktig
framställning af det dagliga lifvets former är icke mindre klandervärd,
än en oriktig framställning af ett mera ideelt lifs; att gifva Apollo
en trubbnäsa eller kläda Jupiter i paletå, vore icke mera stötande för
ett artistiskt sinne, än denna meningslösa förfalskning af naturen,
som oförmågan tillåter sig under förevändning af att 'försköna' den.
Gif oss antingen värkliga bönder, eller framställ dem als icke, måla
antingen intet draperi, eller måla det med yttersta noggrannhet, låt
antingen folket vara tyst, eller låt det tala sin klass' språk."

Man ser redan här George Eliots oändligt höga uppfattning af konsten,
denna uppfattning, som senare alltid kom henne att så djupt känna
konstnärens förpliktelser.

Hon hade tidigare genomgått en för hela hennes inre människa
betydelsefull andlig kris. Det hade ju varit otillfredsställelsen med
den etiska beståndsdelen af kyrkans lära, som kommit henne att helt
och hållet bryta med denna. I _Evangelical Teaching_ och ännu mera
i _Worldliness and other Worldliness_ riktar hon sitt angrepp mot
den låga moral, som får drifva sitt spel under kyrkans täckmantel.
Med satiren som uttrycksmedel talar hon om "präster, som binda sina
profetiska predikningar i lilafärgade band med guldsnitt, för att med
dem pryda borden i evangeliskt sinnade ladies mottagningsrum". Än
skarpare blir denna satir i den senare artikeln, riktad mot poeten
Young. Hans förakt för denna världen och hans exaltation för den, som
är bortom stjärneringen, väcker förtrytelse hos George Eliot, som
alltid betonar sympatin för lifvet och våra medmänniskor såsom det
väsentligaste. På tal om denne förf:s. _Night Thoughts_ säger hon:

"Ingen kan bättre än han passa för en statskyrka. Han är en fulländad
personifikation af dennas noga afvägda mått af timligt och andligt. Han
är lika djupt öfvertygad om dödens allvar, som om nödvändigheten af
att betala begrafningsomkostnaderna; han längtar på samma gång efter
evigt lif och efter 'att lefva'; han hyser lif lig tillgifvenhet för
beskyddare i allmänhet, men föredrar på det hela taget den allsmäktige.
Han undervisar med mera än officiel öfvertygelse om de jordiska
tingens fåfänglighet, men håller det för annat än en privat sak, om
hans lofvärda bemödanden att rikta människornas uppmärksamhet på en
annan värld, icke belönas genom att han själf vinner befordran i denna
världen... Om det ej vore för tanken på evigheten, så skulle han anse
det klokt och angenämt att vara osedlig eller taga lifvet af sin fader;
och om han icke hade himlen i minnet, vore det ganska oförnuftigt att
icke vara en skojare. Han anser människan för en blandning af engel och
djur; djuret skall förödmjukas genom påminnelse om dess 'förhållande
till stjärnorna' och hållas i styr genom betraktelser öfver dödsbädd
och dödsskalle; engeln skall utveckla sig genom afsky för denna världen
samt beprisande af den tillkommande, och genom detta förfarande
utbildas den kristne — den högsta fulländningen af människan."

Betecknande för det psykologiska elementet i George Eliots begåfning
äro ock de två tidigare artiklarna _Woman in France_ och _Silly Novels
by Lady Novelists_, hvilka därjämte erbjuda det skilda intresset att
de visa oss, hvad hon, som själf skulle tillföra romanen något af det
bästa och egendomligaste en kvinnas penna riktat den med, tänkte om den
kvinliga begåfningens manifestationer inom literaturen.

Uti _Woman in France_ framställer George Eliot den franska kvinnan
såsom den enda, hvilken värkligen intager en plats i literaturen, "har
haft ett lefvande inflytande på dess utveckling. Ty ensamt i Frankrike
har kvinnans naturell som en elektrisk ström löpt genom stilen och
förvandlat det som annorstädes är tungt och oklart, till behagfullt
och klart; ensamt i Frankrike skulle, i händelse det kvinnorna
skrifvit utplånades, en betydlig lucka uppstå i nationens historia".
— Och orsaken till denna de franska kvinnornas öfverlägsenhet anser
hon ligga däri, att dessa haft mod att förblifva sig själfva. Genom
att de sålunda blefvo sin natur trogna, genom att de endast sökte
inspirationen ur egen lifserfarenhet i stället för att lydigt kopiera
männen, få deras bref och memoarer, deras noveller och skildringar
ett skildt, nej, enastående värde, för den som studerar konst och
literatur. De engelska kvinnorna ha däremot icke följt naturens
spontana ingifvelse. I stället för att gifva fritt spel åt det
specifikt kvinliga elementet, hafva de velat stöpa sina värk i samma
form som männens, med den påföljd att deras skrifter blifvit "en absurd
öfverdrift af maskulin stil, liknande den skrytsamma hållningen på en
dålig skådespelerska i manlig dräkt".

Kanhända är George Eliot här alltför sträng mot de engelska
författarinnorna och tar icke nog hänsyn till flere af sina samtida,
t.ex. Elizabeth Browning eller systrarna Brontë.

I _Silly Novels by Lady Novelists_ är hon utan misskund med det
sätt, hvarpå det stora flertalet engelska författarinnor vanhelgar
konsten. Hon indelar deras noveller i "de toma, de tråkiga, de
fromma och de pedantiska." — "Vi ha tänkt oss", — säger hon, — "att
utblottade kvinnor begynna skrifva noveller, på samma vis som de blifva
guvernanter, emedan de icke veta af något annat för en lady passande
sätt att förtjäna sitt bröd. Toma ord hafva en ursäkt i en tom mage."
— Vissa af dessa noveller få det bitande tillmälet att vara gjorda
till "ett slags medicinsk konfekt för unga damer tillhörande the Law
Church". Men förf. tillägger:

"Det värkliga dramat inom den evangeliska kyrkan — och där finnes
öfverflöd på fina dramatiska uppslag för den, som har begåfning nog
att upptäcka och framställa dem — gifves hos medel- och underklassen.
Hvarför skulle vi icke kunna få lika intressanta bilder af det
religiösa lifvet inom Englands arbetande klasser, som Mrs. Stowes
framställningar af negrernas religiösa lif?" — George Eliot betonar här
ett element, som hon själf senare skulle komma att tillföra samtidens
literatur genom sin egen diktning. Hon slutar den stränga läxan till
kvinnorna med en varm uppmaning, att "värklighetens hela fält må stå
öppet för kvinnan som för mannen", emedan först då det egendomliga i
hennes andliga begåfning skall kunna framträda.

I George Eliots essays och kritiker finnes egentligen intet, som
häntyder på novellisten. De egenskaper man i dem spårar, beteckna
snarare forskaren än konstnären. Huru kommer det sig väl då, att
omedelbart efter sin sista essay gifver oss samma hand en efter annan
de tre förträffliga novellerna, som bilda _Scenes of Clerical Life_,
och något år därpå _Adam Bede_, hvilken såväl engelska som utländska
kritiker varit ense om att betrakta såsom en af de bästa romaner,
som någonsin skrifvits? J. Jacobs framkastar i en af sina kritiker
öfver George Eliot följande svar på denna fråga: "För att berätta en
historie, fordras att man skall hafva upplefvat en."

Förbindelsen med Lewes hade på Marian Evans utöfvat ett så djupt
inflytande, som öfverhufvudtaget något förhållande mellan två
människor kan hafva. Detta är icke blott ett antagande med sken af
sannolikhet, utan det bevisas af otaliga ställen i brefven och dagboken
samt af tillegnan på hennes manuskript. Det var såväl det djupa,
hemlighetsfulla inflytande, som samhörighet utöfvar på tänkesätt och
uppfattning i allmänhet, likasom den rent personliga uppmuntran,
hvilken för en så ytterst känslig natur som George Eliots betydde
ofantligt mycket. Om hvilket inflytande deltagande i allmänhet hade på
henne, vittnar ett bref till Mr. Bray, däri hon tackar honom för några
berömmande ord, som han yttrat om en af hennes artiklar: — "Sådant
uppmuntrar mig," — säger hon, — "och hjälper mig att göra det bättre.
Jag tror aldrig att hvad jag skrifver duger till något, innan andra
säga mig det, och äfven då förekommer det mig, som skulle jag aldrig
mera skrifva något värdt att läsas."

På manuskriptet till _Adam Bede_ läses följande tillegnan: — "Åt min
dyre make George Henry Lewes ger jag detta manuskript till ett arbete,
som aldrig skulle blifvit skrifvet, utan den lycka hans kärlek skänkt
mitt lif." — Och på manuskriptet till _The Mill on the Floss_ står:
— "Åt min älskade make George Henry Lewes ger jag detta manuskript
till min tredje bok, skrifvet under det sjätte året af vår förening i
Holly Lodge, South Field, Wandsworth och slutadt den 21 mars 1860."
— Äfven på hennes öfriga manuskript finnes någon liknande tillegnan.
Den ståndpunkt hon genom föreningen med Lewes kom att intaga till den
yttre världen, gjorde kanhända äfven att hon nu vid början af sin
författarbana drog sig inom sig själf, likasom koncentrerade sig i sina
egna tidigare minnen och upplefvelser.




VI. SCENES OF CLERICAL LIFE.


George Eliot har själf skrifvit följande berättelse om huru hennes
novellförfattande begynte, med hvilka känslor, farhågor och
förhoppningar:

"I september 1856 begynner en ny tid af mitt lif, ty det var då jag
började dikta. Jag hade alltid haft en obestämd förhoppning om att
någongång kunna skrifva en novell, och min sväfvande plan för denna
novell varierade naturligtvis under olika skeden af mitt lif. Men
jag kom aldrig längre i utförandet än till ett inledningskapitel,
däri jag beskrifver en by i Staffordshire och lifvet i en närbelägen
landtgård; och allt eftersom åren förgingo, förlorade jag hoppet att
någonsin kunna skrifva novellen, på samma vis som jag alltid klenmodigt
emotsåg framtiden. Jag trodde alltid att jag saknade den dramatiska
begåfningen både för komposition och dialog, däremot viste jag att jag
skulle komma väl tillrätta med den beskrifvande delen af en novell.
Mitt 'inledningskapitel' var helt och hållet en beskrifning, ehuru
där skulle funnits godt material för dramatisk framställning. Denna
början fans händelsevis bland de papper jag hade med mig i Tyskland,
och en afton i Berlin läste jag upp den för George. Han anslogs af en
bit ren beskrifning, och den kom honom att tro på möjligheten af att
jag kunde skrifva en novell, ehuru också han tviflade på — i sanning
misströstade om — att jag egde förmåga af dramatisk framställning.
Likväl tykte han att jag någon gång borde försöka, hvad jag kunde
åstadkomma; och så småningom, när jag efter hemkomsten till England
hade större framgång med det jag då skref, än han någonsin kunnat
förmoda, stärktes hans åsikt att det dock skulle löna mödan att se,
huru stor min förmåga kunde vara, hvad beträffar frambringandet af en
novell. Han begynte säga allt bestämdare: 'du måste försöka skrifva
en berättelse'. Medan vi voro i Tenby, yrkade han på att jag skulle
begynna. Jag sköt emellertid upp därmed, såsom min vana är med arbete,
som icke nödvändigtvis måste blifva gjordt. En morgon, medan jag satt
och tänkte öfver ämnet för min första novell, föll jag i drömmar och
såg mig själf sitta skrifvande en berättelse med titeln: 'The Sad
Fortunes of the Reverend Amos Barton.' Jag blef genast helt vaken och
talade om det för George. Han sade: 'åh, en titel, som går rakt på
sak', — och från den stunden hade jag beslutit att detta skulle blifva
min första berättelse. George brukade säga: 'kanske slår det felt —
kanske kan du icke dikta. Eller kanhända blir det nätt och jämt så bra
att du försöker om igen.' — Eller också: 'du kommer att skrifva ett
_chef d'œuvre_ genast, det är ingen fråga om det'. Hans egentliga mening
var emellertid att, om jag visserligen icke skulle skrifva en _dålig_
novell, skulle likvisst mitt försök sakna den förnämsta egenskapen —
dramatiskt lif. Han brukade säga: 'du är klok och kvick, har filosofisk
underbyggnad och kan skildra, — allt goda egenskaper för en novellist.
Det lönar nog mödan att du försöker'.

"Vi beslöto att, i händelse novellen lyckades, sända den till Blackwood;
men George ansåg det mera troligt att jag skulle få lägga den i
portföljen och försöka om igen.

"När vi återvände till Richmond, hade jag emellertid att skrifva min
artikel om 'Silly Novels' samt literaturöfversikten för 'Westminster',
så att jag först den 22 sept. tog ihop med min novell. Efter det jag
begynt den, talade jag en gång under en promenad i parken om för
George, att jag gjort upp planen att skrifva en serie historier, däri
jag af egen erfarenhet skildrade prästmäns lif, den skulle kallas
'Scenes from Clerical Life' och begynna med 'Amos Barton'. Han tykte
genast att tanken var god, — ny och anslående; och när jag en vecka
därefter läste för honom första delen af 'Amos', tviflade han icke
längre på min förmåga att utföra planen. Scenen i Cross Farm, sade han,
öfvertygade honom om det enda han tviflat på — det var klart att jag
kunde skrifva god dialog. Återstod ännu att se, om jag förfogade öfver
något pathos; det skulle visa sig af det sätt, på hvilket jag skildrade
Millys död. En kväll gick George ut i staden, endast för att jag skulle
hafva en lugn afton att skrifva. Jag skref det kapitel, i hvilket
herden bär underrättelserna till Mrs. Hackit, ända till det stället,
där Amos föres bort från dödsbädden, och jag läste upp det för George,
när han kom hem. Vi greto båda, sedan steg han upp och kyste mig, i det
han sade: 'jag tror ditt _pathos_ är bättre än ditt skämt'."

"När _Amos Barton_ var färdig, tog Lewes hand om manuskriptet och sörjde
för underhandlingarna med förläggaren, såsom han äfven framdeles gjorde
med George Eliots arbeten. Manuskriptet sändes till John Blackwood,
och författaren uppgafs vara en vän till Lewes. Hvad det nu antagna
författarnamnet beträffar, bildades det af Lewes' förnamn samt Eliot,
som var lätt att uttala".

Underhandlingarna med förläggaren fördes till ett lyckligt slut, och
den första hälften af _Amos Barton_ kom ut i januarihäftet 1857 af
_Blackwood's Magazine_. Efter den följde de två andra novellerna: _Mr.
Gilfil's Love-Story_ och _Janet's Repentance_, och i slutet af samma år
träffade Blackwood aftal om en upplaga af dem alla tre.

_Scenes of Clerical Life_ blefvo en literär triumf för George
Eliot. Från det de framträdde i _The Magazine_, väkte de kännares
uppmärksamhet och beundran såväl för innehållet, som för den
förträffliga berättarkonst, hvilken klädt det i ord. Där fans i dem
en friskhet och ursprunglighet, som till och med förskaffade dem
äran af att förliknas vid den klassiska _Vicar of Wakefield._ Utaf
det erkännande, som kom _Scenes_ till del och som mest gladde George
Eliot, voro bref från Dickens, Froude och Mrs. Carlyle till den anonyma
författaren.

Dickens bref lyder: — "Min bäste herre! Jag har blifvit så lifligt
berörd af de två första berättelserna i den bok Ni haft vänligheten
sända mig genom Messrs. Blackwood, att jag hoppas Ni ursäktar, om jag
skrifver till Eder för att uttrycka min beundran för deras ovanliga
förtjänst. Jag har sällan sett sanning och finkänslighet både i skämt
och allvar förenade i så ovanligt hög grad som i dessa berättelser; och
det intryck de gjort på mig, är så djupt, att det vore mycket svårt att
beskrifva det, äfven om jag djärfdes försöka.

"När jag riktar dessa några ord af tack till den som skapat 'The
Sad Fortunes of the Rev. Amos Barton' och Mr. Gilfil's sorgliga
kärlekshistoria, måste jag (förmodar jag) begagna det namn, den
förträfflige författaren önskat antaga. Jag känner icke något annat,
men jag skulle varit mycket böjd, om jag följt min egen ingifvelse, att
förklara den påstådda författaren för en kvinna. Jag har upptäkt, som
det tyckes mig, så mycken kvinlig känsla i dessa rörande berättelser
att titelbladets försäkran icke kunnat öfvertyga mig om motsatsen.
Om de icke äro skrifna af en kvinna, så tror jag att från världens
begynnelse ingen man förut kunnat göra sig så lik en kvinna i andligt
afseende.

"Tro icke att jag har någon simpel önskan att komma Eder hemlighet på
spåren. Jag nämner om detta såsom något, som djupt intresserar mig,
icke blott af nyfikenhet"...

Det var egentligen kännares bifall, som kom George Eliot till del efter
utgifvandet af de tre novellerna. Hos den stora publiken skulle hon
först bryta igenom med romanen _Adam Bede_.

I _Scenes of Clerical Life_ spårar man redan flertalet af de
egenskaper, som skulle komma att känneteckna George Eliots diktning och
gifva den dess säregna prägel. Dessa berättelser innehålla en hel fond
af samlade barndomsminnen. Författarinnan visar oss här landsbygden, de
små byarna och landsortsstäderna i hjärtat af England, men icke sådana
de blifvit genom vår tids nivellerande invärkan, utan sådana de voro på
den tiden, "då Milby icke hade några gatlyktor och då postvagnen körde
fram dammig och smutsig till Röda lejonets port".

"Jag, som tyvärr är litet egen af mig", — heter det i början af
_Scenes_, — "har en särskild ömhet för gammaldags seder och bruk." —
Denna ömhet är en rik fond, ur hvilken hennes diktning öst. Den har
kommit henne att framställa en numera förgången tid, och dessa bilder
från seklets början af folkets seder, bruk, talesätt och åsikter, hafva
jämte det konstnärliga värdet äfven ett kulturhistoriskt sådant. Man
kan icke tvifla på att George Eliot i _Scenes_ framstält personer,
som hon känt i sin barndom, t.ex. den dråpliga Mrs. Hackit i _Amos
Barton_, hvilken rättade sin klädsel efter almanackan och oberoende
af väderleken tog fram sitt pälsvärk den första november, emedan det
i hennes ungdom alltid varit kallt den tiden. Mrs. Hackit gör början
i den rad af gamla kvinnogestalter, som George Eliot framstält med så
oförliknelig humor och sanning. I _Scenes_ finnas redan såsom kraftiga
studier eller skizzer alla dessa ytterst karaktäristiska husmödrar och
landtbrukare, landtpräster, advokater, läkare och värdshusvärdar, med
ett ord hela denna landsortsbefolkning, som sedan så lefvande stiger
emot oss ur hennes romaner. I den värld vi här lära känna lefves lifvet
enformigt, utan att några öfverraskande yttre tilldragelser störa dess
jämna tröghet, men där uppstå dock konflikter, icke mindre djupa än
stora världstilldragelser och icke mindre betydelsefulla än dessa för
de människor, som skola genomkämpa dem, och de uppstå just af det vi
kalla hvardagshändelser och obetydliga tilldragelser.

Pastor Amos Bartons motgångar, kring hvilka händelsen knyter sig
i den första af _Scenes_, äro något mycket vanligt i lifvet: små
inkomster, många barn och hans älskliga hustru Millys död, orsakad af
öfveransträngning och alltför mycket af det arbete, som icke synes
i ett fattigt hem, men som slutligen blir för tungt för en klen, af
motgångar bruten varelse.

Det är likaledes en vanlig tilldragelse att, såsom i _Mr. Gilfil's
Love-Story_, en ung och lidelsefull flicka såsom Caterina förälskar sig
i en ung vacker man såsom kapten Wybrow, hvilken i samhällsställning
står öfver henne. Det är också mycket vanligt att han, som för
tillfället intet annat har att göra, låter henne tro att han besvarar
hennes känslor, men när tillfälle erbjuder sig, förlofvar sig med
en ung dam af värld, som anses för ett godt parti. Om en ung flicka
är stolt som Caterina, gömmer hon därvid sina känslor, likasom "en
stackars sårad liten harunge gömmer sig för jägaren", men hennes
lidelse och hennes hämdlystnad, hvilka varit nära att drifva henne
till ett brott, hafva brutit hennes krafter, så att hon vissnar bort,
när lifvet sedan ställer sina kraf på henne. — Denna berättelse är för
öfrigt mera komponerad och karaktäriserar George Eliot mindre väl än de
två andra i denna samling.

"För en ytlig betraktare var Milby ingenting annat än den torra prosan:
en smutsig stad, omgifven af flacka fält, af kvistade almar och spridda
fabriksidkande byar, som kröpo framåt steg för steg med sina väfstolar,
tills de, så att säga, hotade att inympa sig på själfva staden. Men
den ljufliga våren kom icke desto mindre också till Milby: almanras
toppar lyste af rödaktiga knoppar, kyrkogården blef öfverköljd af
tusenskönor, lärkan lät höra sina kärlekssånger öfver de flacka fälten,
och regnbågen hängde öfver den mörka staden och beklädde själfva
taken och skorstenarna med en sällsam förklarande skönhet. Och så
var det äfven med människolifvet där, hvilket först föreföll som ett
obehagligt virrvarr af världslighet, snålhet, fåfänga, strutsfjädrar
och bränvinsångor, men betraktade man det närmare, fann man här och
där renhet, mildhet och oegennytta, på samma sätt, som man kanske
märker en doftande geranium, spridande sin ljufliga vällukt midt bland
spritångorna inne på en bullrande krog."

Detta betecknar i största korthet innehållet i den tredje af _Scenes,
Janet's Repentance_. Där skildras lifvet i den lilla landsortsstaden,
knutet kring den alldagliga händelsen att en ung kvinna, som blifvit
förnedrad och förnedrat sig själf genom ett olyckligt äktenskap, åter
upprättas genom en annan människa, som genomgått lidande och kamp i
lika hög grad som hon.

Här framträder en annan af de grundegenskaper, på hvilka George Eliots
diktning hvilar: det är tron på mänskligheten, dess framåtskridande
och förädling. Mr. Tryan, genom hvilken Janet återupprättas, är en
ung evangelisk präst, han tror på vissa trånga dogmer och kan i flere
afseenden hafva inskränkta åsikter, men det, hvarigenom han vinner
inflytande öfver Janet, är det rent mänskliga hos honom. Han omtalar
för henne sitt eget stora ungdomsfelsteg och sina bemödanden att senare
genom sitt lif försona, hvad han då brutit.

Vid den religiösa kris George Eliot själf genomgått hade hon — olik
det stora flertalet människor, som stannar vid likgiltighet — kommit
ut ur kampen med den stora humana syn, som vill förklara hvarje
yttring af andens lif, för att ur dem alla söka fram något grand af
lifvets underbara hemlighet. Det är därför hon på ett så gripande vis
kunnat skildra dessa i många afseenden så inskränkta präster, som äro
hufvudfigurer i _Scenes of Clerical Life_. Och hon har kunnat höja
dessa sina hvardagliga hjältar, så att säga, öfver dem själfva, genom
den jämförelse vi genom hennes framställning måste göra mellan deras
anspråkslösa tillvaro och den storslagenhet, hvaraf människonaturen är
mäktig. Men detta skulle hon aldrig kunnat göra utan att känna en djup
sympati för de alldagliga personer hon skildrat. Detta är brännpunkten,
i hvilken alla George Eliots författaregenskaper samla sig.

Sympatin är den innersta kärnan i George Eliots konst. När hon
för läsaren presenterar pastor Amos Barton, där han i månskenet
går öfver kyrkogården, ser hon med sympatins förstående blick den
svartklädda magra gestalten, eller när hon afbildar en lutande gubbe
eller en skrynklig gumma, "ser hennes själs öga äfven det förflutna,
hvaraf de äro hopkrympta lämningar". Och såsom det värksammaste
framställningsmedel begagnar hon sig af denna breda egendomliga humor,
som kännetecknar flere af de yppersta engelska diktare. Caterina i
_Mr. Gilfil's Love-Story_ kunde kanske blifvit karaktäriserad på ett
skarpsinnigare vis, men säkert icke på ett sätt, som säkrare komme
läsaren att med ett löje gömma den bild han får af följande ord:

"Det är ganska troligt att Caterina till sin dödsdag trodde att jorden
stod stilla och att solen och stjärnorna rörde sig omkring den, men
hvad den saken angår, så trodde Helena och Dido och Desdemona och Julia
alldeles på samma sätt. Caterinas förnämsta begåfning låg i att kunna
älska, och det är knappast troligt att den lärdaste dam skulle ha
öfverträffat henne däri."

Uti _Scenes_ finner man äfven redan antydda några af de fel,
som tydligare skulle framträda i författarinnans stora romaner:
kompositionen är sällan enhetlig, mycket har kommit med, som strängt
taget icke hör till saken, medan reflexioner och inkast af förf.
uppskjuta och afbryta berättelsernas gång.




VII. ADAM BEDE.


_Scenes of Clerical Life_ utmärka sig icke genom några skildt
öfverraskande egenskaper, genom dramatiskt lif i skildringen eller
handlingens originalitet. Franska kritiker, sådana som E. Montégut
eller F. Brunetière, älska att jämföra George Eliot med dessa gamla
holländska målare, som med oändlig noggrannhet och aldrig svikande
tålamod observerat hvarje den minsta detalj af dessa hvardagliga
föremål, hvilka de framstält med oupphunnet mästerskap, därför att
deras kärlek för värkligheten icke tillåtit dem att med ringaktning
anse något så obetydligt att icke bilden i sin helhet skulle lidit, om
detsamma vårdslösades. I _Scenes_ ser man dessa egenskaper hos George
Eliot ännu endast antydningsvis; i sin fulla kraft framträda de, burna
af en stor djup lifsåskådning, som har sina rötter långt nere i den
samtida filosofin, uti hennes första stora roman _Adam Bede_.

Omedelbart efter det hennes första noveller kommit ut, begynte hon
Adam Bede. Den skrefs dels hemma i Richmond dels i Tyskland, där hon
och Lewes vistades en tid af det följande året. Färden gälde denna
gång München, Tyrolen, Wien, Prag och Dresden. Härefter se vi de båda
flitiga författarena ofta för några månader lemna Englands fukt och
dimma för att i ett bättre klimat vinna krafter eller för att njuta af
det kontinenten har bäst af bildande konst och musik samt af umgänge
med samtidens mest framstående konstnärer och vetenskapsmän. Men
hvarthälst färden styres, är arbetet med, detta arbete, om hvilket
George Eliot nu blir öfvertygad att det är hennes stora lifsuppgift att
utföra. — "Att skrifva" — säger hon — "är en del af min religion, jag
kan icke skrifva ett ord, som ej vore dikteradt inifrån."

_Adam Bede_ är historien om bysnickaren Adam Bedes kärlek till den
vackra bonddottern Hetty Sorrel, som emellertid bedrager honom och
förföres af den unge squiren Arthur Donnithorne. När Hetty kastas i
fängelse för barnmord, är det den unga metodistpredikantskan Dinah
Morris, som bringar henne tröst och visar henne vägen till försoning.
Berättelsen slutar med att Dinah blir Adams maka. Innehållet är sålunda
det enklaste: en byhistoria, där hjältarna och hjältinnorna ur folkets
led teckna sig mot en bakgrund af bönder, förpaktare och handtvärkare,
deras hustrur och döttrar, prästens och godsegarens familjer, med ett
ord mot ett stycke engelskt landtlif från detta sekels början.

Det är svårt att egentligen redogöra för innehållet i sådana böcker
som _Adam Bede_. Vi stå här inför ett af den engelska naturalismens
mästervärk. Likasom den franska naturalismens mästare, Flaubert,
förkastar George Eliot fabeln och den spännande intrigen. Den engelska
författarinnan eger icke den konstruktiva inbillningskraft, som ur
något anmärkningsvärdt faktum ur lifvet konstruerar upp en hel historia
eller dram, hennes fantasi sättes tvärt om i rörelse af alla dessa
skenbart obetydliga händelser, som bilda det dagliga lifvets enahanda.
Dessa målar hon sedan med bred pensel, därvid afbildande värkligheten
så noga, som om hon kalkerade ut den på rutan.

I denna punkt ligger den af George Eliot representerade engelska
naturalismens både svaghet och styrka. Om det som fransmännen kalla
komposition, detta noggranna afvägande af detaljerna för åstadkommande
af en koncentrerad harmonisk enhet, bekymrar hon sig föga. Ehuru i
den franska naturalismens mästerstycke, _Madame Bovary_, Flaubert
äfven förkastat den spännande fabeln, har han likvisst nedlagt största
möda på kompositionen i dess helhet, hvilken ju i allmänhet inom
all romanisk konst innehar en dominerande plats. Uti alla George
Eliots romaner, om man undantager _Silas Marner_, skall man finna
kompositionen afsiktligt eller oafsiktligt försummad. I _The Mill on
the Floss_ står t.ex. handlingen helt och hållet stilla i den första
tredjedelen af boken, i _Middlemarch_ äro egentligen fyra skilda
berättelser sammanförda inom en ram, och i _Daniel Deronda_ löpa två
berättelser jämsides.

Men å andra sidan hafva vi dessa kompositionsfel att tacka för några
af de yppersta sidor George Eliot skrifvit. Den första delen af _The
Mill on the Floss_ är en af de bästa skildringar ur barnlifvet, som
någonsin gjorts, de flesta af de otaliga personerna i _Middlemarch_
frappera genom den skärpa, med hvilken de iakttagits, och i _Adam Bede_
få vi i det egendomliga kapitel, som George Eliot utan minsta tanke på
kompositionens enhet, rykt in midt i berättelsen, en djup inblick i den
engelska naturalismens väsende.

Författarinnan säger här:

"Jag hade visserligen kunnat framställa sakerna så, som de aldrig
varit, om jag vore en skicklig romanskrifvare och ej kände mig
förpliktad att troget följa naturen och värkligheten i spåren... Men
jag sträfvar ej efter något högre, än att aflägga en trogen berättelse
om människor och ting, sådana som de afspegla sig i min själ. Spegeln
är utan tvifvel bristfällig, återger bilden ofta något matt eller
grumlig, men att så noga som möjligt säga hvad den föreställer, därtill
känner jag mig så förpliktad, som stode jag såsom vittne inför en
domstol och hördes på ed... Och därför, äfven om jag hade fritt val,
skulle jag ej vilja vara den skickliga romanskrifvare, som skapar en
mycket bättre värld, än den som vårt dagliga lif har att bjuda oss på,
emedan du då skulle vara frestad, att likgiltigare och känslolösare
betrakta de dammiga gatorna såväl som de gröna fälten och de värkliga
lefvande människorna, som lida af din likgiltighet och kunna såras af
dina fördomar... Och därför åtnöjer jag mig med att berätta min enkla
historia, utan att vilja gifva sakerna en bättre anstrykning än de
värkligen hafva, utan att frakta något annat än det falska, för hvilket
man äfven med den bästa vilja har svårt att taga sig till vara. Det
falska är så lätt och det sanna så svårt... Just för denna sällsynta
dyrbara sanningsenlighets skull äro många nederländska målningar för
mig en värklig glädje. Med hänryckande sympati tilltala mig dessa
trogna af bildningar af ett enformigt enkelt lif, sådant som det stora
flertalet människor för, jämfördt med ett lif af lysande prakt eller
fullkomligt armod, af tragiskt lidande eller världsskakande bedrifter.
Från på skyar burna englar, profeter, sibyllor och krigshjältar
vänder jag mig utan saknad till någon gammal gumma, som lutar sig
öfver sin blomkruka eller förtär sin ensamma middagsmåltid under det
middagssolen, kanske något mildrad genom en skärm af gröna blad, faller
på hennes morgonmössa och lätt vidrör kanten af hennes spinnrockshjul,
hennes lerkrus och allt detta enkla husgeråd, som för henne är så
dyrbart och utgör en del af hennes lif; eller jag vänder mig till
bondbrölloppet, som hålles inom fyra väggar, där en luns till äkta man
öppnar dansen med sin bredaxlade tjockhufvade unga hustru, under det
de äldre vännerna, med mycket oregelbundna näsor och läppar och stora
ölkrus i händerna men med ett omisskänneligt tittryck af belåtenhet och
hjärtlighet, se på dansen. Puh, faller en idealist mig här i talet,
hvilka hvardagligheter! Hvad har målaren för en glädje af att han
sitter och gör sig mödan att återgifva — låt så vara — en fullkomligt
trogen bild af gamla gummor och dumma tölpar? Huru låg är ej denna sfär
af lifvet! Huru fula och plumpa människorna!

"Men det finnes dock saker, som äro förtjänta af vår kärlek, oaktadt de
ej äro vackra. Det förekommer mig, som vore de flesta människor fula...
Jag har träffat på mången förträfflig matrona, som äfven i sina bästa
dagar ej har kunnat vara vacker, och likvisst hade hon i en viss hemlig
låda ett litet paket gulnade kärleksbref, och på hennes infallna kinder
regnade kyssar af älskvärda barn . . . Ja, gud ske lof! människans
känsla liknar de mäktiga strömmarna — välsignelsespridarena öfver
jorden, — den väntar ej på skönheten, utan den strömmar framåt med
omotståndlig makt och bär skönheten i sitt eget sköte... Det fins ju på
jorden så många af detta vanliga simpla folk utan allt pittoreskt och
sentimentalt elände, och vi få aldrig förlora dem ur sikte, så länge de
finnas till... Må därför konsten jämt påminna oss om dem, må det alltid
finnas män, som anse det mödan värdt att troget framställa föremål ur
det dagliga lifvet, män som äro nog skarpsynta att upptäcka skönheten
i dessa alldagliga saker och känna en glädje af att visa, huru
vänligt himmelens ljus faller äfven på dem... Pittoreska lazzaroner
och intressanta bofvar förekomma ej hälften så ofta som den vanliga
arbetaren, som själf förtjänar sitt bröd och skär sönder det plumpt men
ärligt med sin egen fickknif. Det är nödvändigare att medels sympatins
makt stå i samband med den vanliga borgaren, som i sliten halsduk och
dålig väst väger ut socker åt oss, än med den charmantaste skurk i rödt
skärp och gröna fjädrar."

Detta program har George Eliot genomfört i romanen _Adam Bede_.
Hufvudpersonen, Adam Bede, är väl både i andligt och lekamligt afseende
hufvudet högre än allt folket i hans hembygd, men han är dock i alla
händelser en af dessa människor, och det finnes intet drag hos honom,
som ej vore värklighetstroget. Särdeles fint observerad är denne
starke, kloke mans kärlek till den lilla fåfänga, vackra, i andligt
afseende honom så underlägsna Hetty Sorrel. Hetty är en af George
Eliots och säkert all diktnings yppersta skapelser. Hon är ytlig,
flärdfull, egoistisk, hon skall draga sorg och vanära öfver dem som
älska henne, men icke desto mindre är hennes skönhet af ett oskyldigt
bedårande slag. "Det är en skönhet af kattungars art eller mycket små
nyfjädrade andungars, när dessa snattrande med sina små näbbar göra
lätta slag i vattnet, eller små barns, när de begynna gå och göra
sina första skälmstycken — en skönhet, på hvilken man aldrig kan bli
ond." Jag tror icke att någon annan af naturalismens målsmän skulle
gjort Hetty sådan. En fransk författare hade troligen gjort henne
briljantare, hans egen beundran för denna skönhet hade kommit mera fram
och bilden följaktligen blifvit mindre sann. George Eliot visar en
kvinnas djupa förstående uppfattning af kvinnans natur. Ingen, af en
manlig författare tecknad bild af en ung flicka, kan vara på en gång
sannare och mera förtjusande än denna Hetty, hvars skönhet är lik den
"hos unga muntra djur". Denna George Eliots karaktäristik af henne kan
mätas med Shakspeares af Lady Percy i Henrik IV, koncentrerad i den
mästerliga repliken till mannen: "Jag bryter lillfingret af dig Henrik,
om du ej säger rena sanningen."

Som Hettys motsats i berättelsen står Dinah Morris i sin enkla
kväkarklädning och hvita mössa. Hon predikar under bar himmel och går
omkring för att trösta de olyckliga och bedröfvade. Hon lefver som
fåglarna under himmelen, i det hon getbort allt, eller för att begagna
den förträffliga Mrs Poysers ord, "emedan hon handlar emot den heliga
skrifts ord, i det hon älskar sin nästa mera än sig själf. Man kunde
lika litet vinka in en svala, hvilken flyger förbi, som bedja Dinah att
lefva i all bekvämlighet såsom andra människor". — Men där hon står för
oss med det fina vackra ansiktet, håret slätstruket under kväkarmössan
och det af kärlek och medlidande öfverströmmande hjärtat, är hon
likvisst intet annat än en enfaldig metodistska, som tror på undervärk,
på plötsliga omvändelser, på uppenbarelser genom drömmar och syner, och
som söker Guds ledning genom att slå upp i bibeln på må få samt tager
skriftens ord efter bokstafven.

Den fjärde af de personer, vid hvilka bokens handling knyter sig,
är Arthur Donnithorne, den unge engelske landtadelsmannen med ett
vinnande älskvärdt sätt och utseende. Han är godhjärtad och hederlig,
själf djupt öfvertygad både om sin vilja och förmåga att engång ställa
allt på godset på bästa vis för alla som bero af honom; men genom
dagtingande med sitt samvete kommer han småningom att glida ned för
det sluttande plan, som slutar med skuld och sorg, och genom följderna
af ett enda felsteg, som människorna i allmänhet så lätt ursäkta,
kommer han att göra just motsatsen till det han önskat och hoppats. Han
bringar Hetty i olycka, försänker därigenom sin hederliga arrendator
Poyser och hans familj i djupaste bedröfvelse och den af honom själf så
högt skattade Adam Bede i förtviflan.

I romanens andra plan hafva vi folket i arrendegården, pastor Irwine
och hans ståtliga gamla mor, Lisbeth och Seth Bede, m.fl. Hvad trohet
i framställningen och finhet i observationen beträffar, ge dessa icke
efter bokens hufvudfigurer, snarare tvärtom. Säkert kan ingen läsare
låta bli att, på samma gång han ler ett hjärtligt löje, hysa den
lifligaste sympati för den dråpliga Mrs. Poyser, som arbetar dagen i
ända, som styr och ställer i sitt kök och sin mjölkkammare, där golf,
hyllor och husgeråd skina af snygghet, som är den ledande själen i hela
arrendegårdens inre ekonomi och därtill är så slängd i tungan att hon
förser hela grannskapet med till ordstäf vordna talesätt. Man behöfver
endast höra henne gräla på sin tjockkindade tjänsteflicka Molly:

"Sådana äro ni alla, så störta ni er alla hals öfver hufvud i
fördärfvet, ni ha ingen ro i er, innan ni får er en käresta, som är en
lika stor narr som ni själfva, men ni mena tro på att det skall blifva
något rart, när ni först bli gifta — ja visst gifta, med en trebent
stol att sitta på, ett trasigt täcke på sängen och ett stycke hafrebröd
till middagsmat, som tre ungar slitas om."

När Molly, öfverväldigad af denna framtidsmålning, förklarar att hon
aldrig ens haft en aflägsen tanke på sadelmakaren utan endast velat
karda ullen åt honom, såsom hon förr gjort hos arrendatorn Ottby,
infaller hennes matmor:

"Arrendator Ottby, så-å! Det angår mig kantänka, huru han har i sitt
hus! Din madam där hade säkert ej tykt illa vara, när sadelmakarföljet
smutsade ned hennes golf. Det är omöjligt att begripa, huru mycket
visst folk kan stå ut med; jag kan åtminstone ej fatta det. Jag har
ännu ej fått en ny flicka i huset, som förstått hvad det vill säga att
göra rent. Det fins folk, som lefver inte stort bättre än svin. Där var
nu denna Betty, som hade tjänst i byn som mjölkdäja, innan hon kom till
mig; hon kunde låta osten ligga utan att vända honom en enda gång i
veckan, och hyllorna i mjölkkammaren sedan, där låg dammet så tjokt att
jag kunde skrifva mitt namn däri, då jag åter såg mig omkring i huset
efter min sjukdom, som doktorn sade var en inflammation — en riktig
lycka att jag kom med lifvet från den. Och du, som ännu inte förstår
din sak, Molly, och dock har varit här inemot trefjärdedels år, och
goda ord har jag ej låtit fattas och — men hvad står du där igen lik
ett väggur, som stannat, i stället för att taga din spinnrock. Ja, du
är mig just den rätta, sätter dig i arbete, när tiden är inne att sluta
det."

Mrs. Poyser är ett mästerstycke, hon präglar sig i minnet lik en af de
oefterhärmligt humoristiska figurerna på någon af Tenniers eller Jan
Steens taflor. — Det är med en annan nyans af fin ironi George Eliot
för pennan vid teckningen af pastor Irwine och hans ståtliga gamla mor.
Säkert har det fordrats en icke mindre äkta konst för att framställa
denne präst, som i hvarje tum är den engelske gentlemannen, en af dessa
ädelmodiga och milda naturer, hvilka ej veta af småaktig missundsamhet,
men som äro njutningslystna och hvarken ega entusiasm eller brinnande
pliktkänsla, ehuru deras fina sedliga känsla kommer dem att hysa
medlidande och ömhet för alla som lida.

För att se, huru George Eliot tecknar djur eller bakgrunden till sina
taflor, behöfva vi blott fästa oss vid hennes sätt, att införa oss i
arrendegården:

"Man skulle vara färdig att tro att huset vore i första stadiet af
konkurstillstånd, och att valnötterna från de stora, i dubbla rader
planterade träna till höger om gräsplanen, finge fritt ruttna på
marken. Lyckligtvis höra vi dock ett doft hundskall från de längre
bort belägna byggnaderna, och nu kommer ännu en hel hop unga kalfvar
springande ut ur ett skjul till vänster om muren, för att med ett
dumstristigt bölande svara på hundskallet, förmodligen i detta anande
en vink om de väntade mjölkämbarena." — Och när vi föras till byn
Hayslope, är det icke en by förf. först tecknar för oss, för att i den
inhysa människorna, utan vi tränga in i byn, genom att vi lära känna
innebyggarenas seder och bruk, deras sätt att tala och tänka.

När George Eliot velat afbilda värkligheten så "troget som stode hon
inför domstol och hördes på ed", har hon emellertid icke blott önskat
åstadkomma den fotografiska noggrannheten. Under de skiftande yttre
företeelserna har hon sökt ett inre sammanhang. Hon påvisar, huru
människornas gärningar föra med sig sina konsekvenser. Goda eller
dåliga, existera våra en gång begångna gärningar, och af dessa kan
äfven den skenbart obetydligaste handling djupt ingripa i vårt lif. Vi
kunna måhända någon gång undslippa följderna af vårt handlingssätt, men
i regeln gäller det ej. Den unge Arthur Donnithorne trycker en kyss på
Hetty Sorrels kind, när han finner henne kärnande smör i arrendegården
eller möter henne i parken, och detta glada ungdomsminne kan han
måhända senare, när han längesedan är gift och välbehållen man, med ett
småleende erinra sig på ålderdomen. Men det kan också hända att han
får betala detta ögonblick af svaghet med en del af sin frihet. Det
kan hända att Hetty begynner älska honom, och att han själf är i den
åldern, då kärleken lätt flammar upp, samt att han för tillfället går
sysslolös hemma hos farfadern. Idel händelser, som icke äro uppdiktade
utan tvärtom mer än troliga. Den unga mannens, likasom Hettys öden,
länkas sålunda i en helt annan riktning, och det är väl att märka,
att icke omständigheterna äro orsaken härtill, utan personernas egna
handlingar. På denna ansvarighet för våra handlingar, hvilka ofta med
järnhård nödvändighet kräfva hela vår lefnadslycka i gengäld för vår
skuld, har George Eliot byggt sin roman _Adam Bede_.

Följderna af Arthurs handlingssätt drabba emellertid icke blott honom
själf och Hetty, utan försänker ock hela den hederliga familjen Poyser
i sorg och sköflar för en lång tid Adam Bedes lif. När våra en gång
gjorda gärningar, oberoende af tid och rum leda till sina konsekvenser,
händer det att äfven många andra oskyldigt få lida genom dem. Det är
människosläktets solidaritet och individens ansvarsskyldighet äfven
gentemot det hela, George Eliot här framhåller.

Öfver _Adam Bede_ hvilar ett rent, klart ljus. Denna roman liknar
en stor friluftsmålning; inga falska skuggor, ingen konstlad
belysning, den är djärft och kraftfullt utförd, ett uttryck för en
konstnärsgenius, som nu helt och fullt funnit sig själf och är medveten
om sin egen kraft.

Sedan George Eliot afslutat manuskriptet till _Adam Bede_, nedskref
hon i sin dagbok en kort beskrifning öfver huru historien kommit till,
belysande både författarinnans ståndpunkt och hennes sätt att skapa:

"Första fröet till 'Adam Bede' var en historia, som min metodistiska
tant Samuel (hustru till min fars yngre syster) berättade mig, och som
hon själf upplefvat. Medan vi en eftermiddag sutto tillsammans under
hennes besök hos mig på Griff, 1839 eller 40, talade hon om, huru hon
en gång besökt en lifdömd brottsling i fängelset — en okunnig flicka,
som mördat sitt barn och vägrade att bekänna, — huru hon stannade hos
henne hela natten för att bedja, och huru den arma varelsen slutligen
brast i en ström af tårar och bekände sitt brott. Min tant följde
sedan med i bödelskärran ända till afrättsplatsen; hon nämde skildt
om den stora vördnad folket, som skulle utföra arbetet vid galgen,
bevisade henne. Denna historia, som min tant berättade med mycken
känsla, rörde mig djupt, och jag kunde aldrig glömma vårt samtal denna
eftermiddag. Emellertid kommer jag ej ihåg att jag under de följande
åren någonsin skulle nämt om detta, förrän jag händelsevis en gång i
december 1856 kom att tala om saken för George, efter det jag redan
begynt skrifva 'Scenes of Clerical Life'. Han anmärkte att uppträdet i
fängelset skulle kunna blifva en vacker bit i en novell; och efteråt
begynte jag tänka på att sammanställa denna jämte några andra af min
tants berättelser med några drag från min fars tidigare lefnadsår. Vid
själfva konstruerandet af berättelsen gälde det att göra den olyckliga
flickan till en af de förnämsta _dramatis personae_ och att sammanföra
henne med hjälten i stycket. Jag tänkte först göra berättelsen till
en af 'Scenes', men sedan jag af åtskilliga orsaker bestämt mig för
att sluta dessa med 'Janet's Repentance', beslöt jag att af det, som
vi under våra samtal plägade kalla 'min tants historia', göra en lång
roman, som jag begynte skrifva d. 22 okt. 1857.

"Dinahs karaktär har jag tecknat ur minnet efter min tants, ehuru Dinah
eljes icke liknar min tant, som var en mycket liten mörkögd kvinna
och som (enligt hvad det berättades, ty själf hörde jag henne aldrig
predika) var mycket ifrig i sina predikningar. Hon hade upphört att
predika, när jag lärde känna henne, hon var då omkring sextio år
samt klen och svag. Min far berättade att hon senare blifvit mycket
älskvärdare och mildare, än under den tid hon utöfvade predikoämbetet
och var kroppsligt stark, för då kunde hon icke låta bli att förmana
och varna i tid och otid. Jag höll mycket af henne och njöt mycket af
de få veckor hon stannade hos oss. Mot mig var hon öm och kärleksfull,
och jag kunde med henne tala om det, som rörde sig inom mig, hvilket
jag aldrig gjorde med någon af min dagliga omgifning. Jag återsåg henne
sedan endast tvänne gånger — — —

"Adams karaktär och ett par drag ur hans historia härröra ursprungligen
från min fars tidigare lif, men Adam är lika litet min far, som Dinah
är min tant. I själfva värket fins i hela 'Adam Bede' intet egentligt
porträtt, endast erinringar, som jag sammanstält. När jag begynte
skrifva boken, var det enda jag hade rätt klart för mig, jämte Dinahs
karaktär, Adams karaktär och hans förhållande till Arthur Donnithorne
samt dessa bådas förhållande till Hetty, d.v.s. flickan, som begår
barnmordet, — scenen i fängelset skulle bli kulminationspunkten. Allt
öfrigt utvecklade sig ur karaktärerna och deras förhållande till
hvarandra. Dinahs slutliga förening med Adam var Georges tanke. När
jag läst för honom förra delen af första boken, var han så förtjust i
framställningen af Dinah och så öfvertygad om att läsarens intresse
skulle koncentreras på henne, att han röstade för att hon till slut
skulle blifva hufvudfiguren. Jag gick genast in härpå, och från slutet
af tredje kapitlet arbetade jag hela tiden med detta mål för ögonen.

"Den första delen skrefs i Richmond och lämnades i mars till Blackwood.
Han uttrykte sin stora beundran för berättelsens lif och friskhet, men
tyktes tveka, huruvida den skulle ingå i 'The Magazine', hvilket både
han och jag först tänkt... Omsider uppgafs tanken att införa romanen i
'The Magazine', och det blef beslutet att den skulle utkomma som bok i
tre delar och om möjligt till julen...

"Arbetet framskred långsamt och med flere afbrott under vistelsen i
München, och när vi reste därifrån, hade jag endast skrifvit början
af födelsedagsfesten; men i Dresden skref jag under de långa stilla
morgnarna oafbrutet och med stort nöje och slutade andra delen där utom
sista kapitlet, som skrefs i det gamla rummet i Richmond första veckan
af september, hvarefter jag sände manuskriptet till Blackwood...

"De sista orden af tredje delen skrefvos och sändes till Edinburgh den
16 nov., och nu den sista dagen af samma månad skrifver jag denna
lilla historia om min bok. Jag älskar mycket denna bok och är djupt
tacksam öfver att hafva kunnat skrifva den, hvilken publikens dom än må
blifva..."




VIII. THE MILL ON THE FLOSS.


_Adam Bede_ blef en stor triumf för George Eliot. Den uppskattades
icke blott af den literära världen hemma och i utlandet såsom en af
samtidens yppersta romaner, utan blef äfven en mycket läst bok. Den
gick på ett år ut i 16,000 engelska exx., blef öfversatt till franska,
tyska och ungerska, samt ingick därjämte i Tauchnitz edition af
engelska författare. Med anledning af att en viss Liggins från Nuneaton
uppträdde med anspråk på att vara författare till såväl _Adam Bede_
som de föregående _Scenes of Clerical Life_, afkastade George Eliot nu
sin anonymitet och gaf sig tillkänna för såväl allmänheten, som sina
enskilda vänner.

Efter den stora framgången med _Adam Bede_ gjorde George Eliot och
Lewes på sommaren 1859 en tur till Schweiz. Strax efter hemkomsten på
hösten begynte hon en ny stor roman, hvilken hon först omtalar under
namnet "Sister Maggie", men som sedan bär namnet _The Mill on the
Floss_. Valet af titeln förorsakade henne åtskilligt hufvudbry, både
hon själf och Lewes hade flere namn på förslag, tils omsider _The Mill
on the Floss_ antogs på inrådan af Blackwood. Romanen skrefs under
vinterns lopp, manuskriptet blef färdigt i mars 1860, och redan i april
kom boken ut.

Medan Adam Bede är en teckning af böndernas och den egentliga
landsbefolkningens lif i början af detta århundrade, tecknas i _The
Mill on the Floss_ bourgoisien i provinsen under samma tid. De fel,
som vi redan sågo i Adam Bede: handlingens långsamma framåtskridande
och samma sorglöshet hvad beträffar afvägande af kompositionens olika
delar, återfinna vi i ännu mycket högre grad i _The Mill on the Floss_.
I bokens förra del, som utgör en skildring af Toms och Maggies barndom,
står handlingen helt och hållet stilla och först, när vi hunnit nära
nog till midten af berättelsen, begynner den egentliga romanen med
mjölnaren Tullivers konkurs. Det sätt, på hvilket romanen afslutas, kan
ock gifva skäl till anmärkning. Den breda Floss öfversvämmar och rycker
vid sin framfart med sig Tom och Maggie Tulliver, just i det ögonblick,
då lifvet för dem tyktes knutit en alltför svår konflikt, för att
den skulle kunnat lösas. Floss sopar i sin breda strömfåra bort allt
missförstånd, all stolthet, allt hat, och de båda syskonen, som lifvet
ohjälpligt skulle skilt åt, försonas i en omfamning i döden.

Samma sak, att döden kommer just i rätta ögonblicket, ställer allt i
ordning och afhugger knuten, ser man äfven i flere af George Eliots
öfriga arbeten t.ex. i _Middlemarch, Romola_ och _Daniel Deronda_.
Sonja Kovalevsky säger i sin lilla skizz: _Mina minnen af George
Eliot_, att hon vid sitt möte med författarinnan anmärkt om detta
förhållande och fått till svar:

"Ni har kanske rätt, men har ni ej ofta märkt detsamma i värkliga
lifvet? Jag för min del tror att döden är mycket mera logisk, än man
föreställer sig. När ställningen blifvit alltför outhärdlig, när man ej
ser någon möjlig utväg, när de mest motsatta plikter ömsesidigt ligga i
strid med hvarandra, då är det döden, som kommer och öppnar en ny väg,
som försonar hvad som tyckes oförsonligt. Det är tron på döden, hvilken
ofta gifvit mig mod att lefva."

Hvad beträffar den långa skildringen af Maggies och Toms barndom,
har George Eliot själf i ett bref till sin franska öfversättare, M.
d'Albert, anmärkt att hennes stora förkärlek att framställa barndomen
varit orsaken till denna, hvad tyskarna kalla "episka bredd". Hon
tillfogar: "jag tror mina åsikter äro i hög grad afvikande från franska
regler".

Och likvisst ha hennes arbeten blifvit både förstådda och mycket högt
skattade i Frankrike. Orsaken härtill är att dessa arbetens förtjänster
äro så oändligt mycket större än de lätt i ögonen fallande felen i
kompositionen.

Denna skildring af syskonen Tullivers barndom är en af de bästa
teckningar ur barnlifvet och en af de finaste idyller, som någon
literatur öfver hufvud taget eger. Alla de små, skenbart obetydliga
dragen ur barnens lif, hvilka emellertid för ett barn hafva samma
betydelse, som senare sorger och fröjder för den fullvuxne, äro af
George Eliot återgifna med oändligt fin uppfattning och sympati. Vi
genomlefva alla dessa små tilldragelser tillsammans med den lifliga,
lidelsefullt känsliga Maggie, som ofta handlar orätt och obetänksamt,
men som är i stånd att offra allt för den hon älskar, som hungrar och
törstar efter kunskaper lika mycket som efter kärlek och sympati,
och som dyrkar brodern Tom, hvilken är hennes fullkomliga motsats
såväl till karaktär som lynne. Tom har en stark vilja, han är redbar,
arbetsam och rättskaffens, hans stolthet och personliga ärelystnad göra
honom hård och oförsonlig, och han är snar att döma utan någon tanke på
sina egna svagheter. Bilderna ur de båda barnens lif äro öfvergjutna af
en egendomlig, skär poesi, som också har något i bästa mening kvinligt,
emedan i en kvinnas uppfattning af ett barn naturligen måste ingå
element, som äro främmande för en mans.

Men denna långa skildring ur barnlifvet har också sitt inre logiska
sammanhang med det hela. Alla de små obetydliga händelserna äro
grodder, ur hvilka den blifvande karaktären spirar upp, och äro sålunda
bestämmande för kommande handlingar. Inom den naturalistiska romanen
är detta numera ett vanligt tillvägagående, men vi måste betänka att
_The Mill on the Floss_ utkom 1860. Darwins _Origin af Species_ hade
nyligen sett dagen och öppnat hittils okända vägar för den samtida
naturforskningen, och med den följde sedan psykologin och filosofin.
Där går genom George Eliots bok en djup underström af detta tidens
stora nya flöde.

I _Adam Bede_ hade ju George Eliot på det mest energiska sätt betonat
den ställning, hon ville intaga gentemot romantiken, samt förklarat,
hurusom för henne det romantiska låg uti det ovanliga hos personerna,
likasom i det ovanliga och oförklarliga i deras handlingar eller vissa
tilldragelser i deras lif. Maggies historia skulle ock kunna kallas
romantisk, om vi icke kände de tidigare betingelserna, ur hvilka den
kunde förklaras. Att naturen kan vara dunkel, oändligt skiftande och
svårförstådd, visar oss George Eliots diktning, men vi skola söka
tränga in i den, förstå den och lösa dess gåtor. Detta är vetenskapens
klarhet gentemot romantikens mystiska dimdunkel.

Flere stora författare hafva känt sig manade att i något af sina
arbeten under någon lätt förklädnad teckna sig själfva eller en del
af sitt lif. Rousseau har gifvit de ohöljda teckningarna i sina
_Confessions_, Gcethe sin _Werther_, Thackeray _Pendenis_, Dickens
_David Copperfeld_ och Charlotte Brontë sin _Villette_. En liknande
ställning intager _The Mill on the Floss_ i George Eliots diktning. Det
råde intet tvifvel om att George Eliot vid framställningen af denna
Maggie, som så lidelsefullt hungrar efter ömhet, törstar efter vetande,
grubblar öfver religiösa ting och sträfvar efter moralisk fulländning,
tecknat, om icke något fullständigt porträtt, så dock en mängd drag
ur sitt eget tidigare lif. Detta styrkes äfven till fullo genom en
granskning af brefven och dagboksanteckningarna, ehuru man naturligtvis
må akta sig för att draga ut parallellerna för långt.

Äfven åtskilliga delar af sceneriet i _The Mill on the Floss_ kunna
anses som reminiscenser från författarinnans barndomshem, ehuru
berättelsen är förlagd till Lincolnshire. St. Oggs med "sina gamla
röda tegeltak och gaflarna på sina varfsbyggnader" är den gamla staden
Gainsborough, och Floss är en likadan flod som Trent, hvilken vårtiden
kommer med högt flöde och lägger stora sträckor under vatten.

Man har äfven ansett att åtskilliga af bipersonerna i _The Mill on the
Floss_ företett porträttlikhet. Redan i George Eliots tidigare arbeten
fans så mycket själfupplefvadt att hennes broder Isaac, — hvilken efter
systerns förening med Lewes af brutit all gemenskap med henne, — långt
förrän anonymiteten afkastades, gissat hvem den okända författaren var.
George Eliot säger väl själf, att i hennes böcker icke finnas egentliga
porträtt, utom i _Scenes_, och tillägger som en förklaring, att detta
var hennes första bok och hon då ännu ej rätt kunde beherska konstens
uttrycksmedel. Huru man än vill taga det med porträttlikheten, så
finnes i _The Mill on the Floss_ likasom i _Adam Bede_ i taflans andra
plan en mängd utomordentligt naturtroget tecknade personer.

Flere kritiker ha jämfört George Eliots sätt att teckna folket och låta
det tala med Shakspeares. Hennes fönnåga i detta afseende framträder
bäst vid återgifvandet af dessa bifigurer, som öfvermåttan originella
till sätt och utseende karaktärisera sig själfva i dialogen, hvarvid
ibland bilden föres ända till gränsen af karrikatyr. Det specifikt
nationella hos dem framträder med en viss robust flegma, och såsom
grupp bilda dessa dråpliga figurer just den bit kulturlif, mot hvilket
sedan hufvudfiguren tecknar sig, antingen enhetlig med denna omgifning
som Adam Bede, — ehuru hufvudet högre än de andra, — eller såsom Maggie
i strid med denna omgifning, därför att hon icke är den lik.

I bifigurerna framträder bäst George Eliots egenartade humor. Det
komiska hos dessa personer finnes icke, som t.ex. hos Dickens figurer,
i yttre åtbörder eller talesätt, hos George Eliots gestalter ligger
det i motsatsen mellan det värkliga förhållandet och den ofantliga
betydelse, de själfva gifva åt alla de oändligt små triviala
tilldragelserna i deras enformiga lif. I detta afseende äro utan
jämförelse de odödliga Dodson'arna de yppersta.

Maggies mor var en Dodson, som begått den oförlåtliga svagheten att
gifta sig med en Tulliver. De hetlefrade godhjärtade Tulliver'na skola
alltid i denna världen draga det kortare strået gentemot en sådan
familj som den Dodson'ska. Den impulsiva Maggie var en Tulliver,
och det var just på den grunden hennes tanter förutsagt att lifvet
skulle bli svårt för henne, medan Tom ansågs brås på mödernesläkten.
Det mest utmärkande draget för Dodson'arna var släktkänslan. "Ingen
skild Dodson var nöjd med någon annan Dodson, men hvar och en var
nöjd icke blott med sig själf utan med alla Dodson'ar i allmänhet.
Dodson'arnas religion bestod i att vörda allt som var sedvanligt och
aktningsvärdt. Det ansågs nödvändigt att döpas, annars blefve man ej
begrafven på kyrkogården, samt att taga nattvarden, innan man dog,
för att försäkra sig mot faror, om hvilka man hyste ännu mera dunkla
begrepp. Men det ansågs lika nödvändigt att hafva anständiga kistbärare
som väl saltad skinka på sin begrafning samt att lämna efter sig
ett oklanderligt testamente. En Dodson kunde ej beskyllas för att
underlåta något, som vore passande eller hörde till denna sakernas
eviga ordning, hvilken man tydligen finge lära sig genom att studera
de mest ansedda sockenboars vanor samt släkttraditionerna. Sådana
voro t.ex. lydnad mot föräldrar, trofasthet mot släktingar, flit,
sträng redbarhet, sparsamhet, att grundligt skura de husgerådssaker,
som voro af trä eller koppar, att gömma sådant mynt, som sannolikt ej
längre skulle bli gångbart, att producera de bästa torgvaror samt i
allmänhet föredraga allt som var hemgjordt. Dodson'arna utgjorde en
mycket stolt släkt, och deras stolthet gaf sig tillkänna genom ett
fullständigt tillintetgörande af hvarje försök att påbörda dem brister
i traditionel pliktkänsla och redbarhet. En hälsosam stolthet i många
afseenden, alldenstund den ansåg heder vara detsamma som fullkomlig
rättskaffenhet, grundlighet i arbete samt trofasthet mot antagna
regler. Och samhället har att tacka mödrarna för Dodson'ska ätten,
hvilka gjorde sitt smör och sin ost bra och skulle ha ansett det för
en skam att göra det annorlunda, för några förträffliga egenskaper
hos många af sina medlemmar. Att vara hederlig och fattig hade aldrig
varit någon Dodsons valspråk, än mindre att synas rik, fast man var
fattig. Snarare var det kännetecknande för släkten att vara hederlig
och rik; och icke endast rik, utan rikare än folk trodde... Man borde
alltid handla rätt mot sina släktingar. Och det var rätt att strängt
tillrättavisa dem, om de voro släkten till annat än heder, men att
ändå ej undandraga dem det minsta af deras rättmätiga andel i släktens
skospännen eller andra tillhörigheter. Den mest framträdande egenskap
i den Dodson'ska karaktären var ursprunglighet. Både fel och dygder
voro lika mycket kännetecken på en stolt, hederlig själfviskhet, hvaraf
följde en hjärtlig afsky för allt, som gjordes mot deras egen fördel
och intresse, och de voro helt öppet stränga i sina omdömen, då det var
fråga om besvärliga släktingar, men de brukade aldrig öfvergifva dem
eller låtsa, som om de ej kände dem — de ville ej låta dem sakna bröd,
men fordrade blott att de skulle äta det bittert kryddadt."

Man kan häller icke få en mer karakteristisk bild af den omgifning, i
hvilken Maggie växte upp, än genom den ypperliga dialogen mellan henne
och mjölnardrängen Lukas:

"Jag tror ni aldrig har läst någon annan bok än bibeln — har ni det
Lukas?"

"Nej, miss, och inte mycket i den häller", — sade Lukas med mycken
uppriktighet. — "Jag är just inte bland dem, som läser, det är jag inte."

"Men om jag lånade er en af mina böcker, Lukas?... Där skulle ni få reda
på allting om alla möjliga folkslag i världen, och om ni inte förstode
det som står att läsa, så skulle taflorna hjälpa er — de visa, huru
människorna se ut och hvad de göra. Där fins holländare, som äro mycket
feta och röka, som ni vet, och en sitter på en tunna."

"Nej, miss, jag vet ingenting om holländarena. Det tjänar inte mycket
till att veta något om dem."

"Men det är ju våra medmänniskor, Lukas, — vi böra veta något om våra
medmänniskor."

"Inte mycket om våra medmänniskor, tror jag, miss; allt hvad jag vet är
att min förre husbonde, som var en kunnig karl, brukade säga som så:
om jag någonsin sår mitt hvete, utan att först stöpa det, så må jag
vara en holländare — sa' han, — och det var så godt som att säga att
en holländare var en stolle eller inte långt därifrån. Nej, nej, jag
tänker inte gå åstad och plåga mig för några holländares skull. Det
fins nog med stollar och med skälmar — utan att man behöfver ta reda på
dem i böcker."

Det intryck läsaren får af _Adam Bede_ är en känsla af lugn, samlad
kraft. Man ser där likasom ut öfver ett rikt bördigt landskap,
belysningen kan väl växla, stormen kan gå öfver det och ovädret sköfla
det, men det oändliga lifvets stora, sunda krafter alstra ständigt
nytt igen. — "Kom in Adam och hvila dig, du har haft en tung dag", —
säger Dinah i slutet af boken. Om dagen varit tung för Adam och lifvet
bjudit honom svåra pröfningar, så har han likvisst stått i harmoni med
sin omgifning. I _The Mill on the Floss_ jäser under ytan likasom en
tyst, bunden kraft. — "Den här världen är för svår för mig", — mumlar
Mr. Tulliver, när hans brustna blick i dödsminuten icke mera skönjer
något. Flere af de öfriga personerna äro äfven tillskurna i större
mått, än att de skulle passa in i de trånga St. Oggs-förhållandena.
Mest är detta fallet med Maggie. Hennes natur, som innebär så många
möjligheter, förkrympes och brytes af kampen, i det hon försöker lyfta
sig öfver förhållandena, lik en fångad liten fågel, som slår sig blodig
utan att blifva fri. I skilnaden mellan det vi eftersträfva och det
ömkliga resultat vi uppnå, ligger det tragiska i en sådan kamp.

_The Mill on the Floss_ är den lidelsefullaste af George Eliots böcker,
kanske emedan hon i den nedlagt mest af sitt eget lif.




IX. SILAS MARNER.


Denna första diktarperiod var för George Eliot en tid af rastlös
alstring. _The Mill on the Floss_ hade kommit ut på våren 1860. Efter
en tre månaders tur i Italien se vi författarinnan, åter hemkommen,
fullt upptagen med den nya novellen _Silas Marner_, som blef färdig i
mars 1861. Under denna resa till Italien slog första tanken rot till en
stor historisk roman, som blef George Eliots nästa arbete, men under
den tid tanken behöfde för att mogna, sprang _Silas Marner_ fram. —
"Den stack sig in mellan mina andra planer genom en hastig ingifvelse",
— säger författarinnan.

Den bär också prägeln af en ingifvelse, man ser i den intet af arbetets
möda, den liknar ett af dessa dyrbara konstföremål, om hvilka man
brukar säga, att de äro gjorda i ett stycke. Berättelsens delar foga
sig osökt till hvarandra i väl afvägda proportioner, och den fortgår
utan af brott af sådana filosofiska eller kritiska inkast, som eljes
så ofta förekomma i denna författarinnas arbeten. Hvad kompositionen
och den konstnärliga omklädnaden beträffar, är _Silas Marner_
otvifvelaktigt det yppersta af George Eliots värk.

_Silas Marner_ är äfven den en skildring af provinsens lif i början
af detta sekel. Det är en idyll från en liten undanskymd by i "glada
England, dit aldrig posthornets klang eller allmänna opinionens sorl
nådde. I den lilla bördiga byn Raveloe kunde stormännen vanvårda sitt
jordbruk bäst de ville och ändå föra ett sorgfritt lif och fira en
glad jul, påsk och pingst". Inom denna ram af Raveloebor, som festa
och lefva sitt af tankar och grubbel föga störda, lugna lif, ställer
George Eliot sin berättelses hufvudperson den fattige okunnige väfvaren
Silas Marner. Han hade från sin tidigaste ungdom, innan han ännu kom
till Raveloe, varit en varmhjärtad medlem af en inskränkt religiös
sekt, samt hade åtnjutit stort anseende inom sin församling. Sviken och
oskyldigt anklagad för stöld ur kyrkokassan af en af bröderne, som han
ansett för sin vän, samt sedan äfven öfvergifven af sin trolofvade,
lämnade han för alltid sin hemort, när slutligen också lottdragningen,
till hvilken han efter sin kyrkas grundsatser vädjat, förklarat honom
skyldig. Hans tillit till människor hade blifvit grymt rubbad, och
lottdragningen hade kommit honom att tvifla på den Gud han tillbedt,
ty i hans enkla, okonstlade själstillstånd hade eftertanken aldrig
fått skilja mellan form och känsla. Han slog sig ned långt ifrån sin
hemtrakt, i Raveloe, där människorna och naturen voro fullkomligt olika
allt hvad han förr känt eller älskat i sitt lif.

Hans lif förflöt därefter i ständig ensamhet. Han inbjöd ingen att
någonsin stiga öfver hans tröskel, och själf gick han aldrig in i byn
för att dricka öl på "Regnbågen" eller prata med någon granne; han
besökte ingen man eller kvinna, eljes än i och för sitt yrke eller
om han måste förse sig med lifsförnödenheter. Det enda, som återstod
honom, var arbetet: han väfde som spindeln af impuls. Han hatade
tanken på det förflutna, och framtiden var endast mörker för honom.
Ursprungligen hade han ej tänkt på de frukter, som hans rastlösa arbete
skulle tillföra honom, ty den tiden hvarje penny hade sitt ändamål
för honom, älskade han ändamålet och ej pengarna. Men småningom, allt
efter som penningehögen tillväxte, uppkom hos honom begäret att samla
penningar och blef slutligen en öfverväldigande lidelse. På kvällarna
tog han fram dem för att njuta af deras sällskap, lade dem i högar och
önskade att "högarna med tio guinéer skulle växa till en fyrkant; och
emedan hvarje tillagd guiné i sig själf innebar en tillfredsställelse,
så framkallade den en ny önskan". Därunder sammankrympte hans lif till
en enda åtrå, utan samband med någon annan lefvande varelse.

En kväll stjälas emellertid dessa pengar från honom. Detta slag
tyckes nästan bringa hans sjuka sinne till förvirring. Då inträffar
en oförmodad vändpunkt i hans lif. Ett litet barn, hvars sjuka mor i
vinternattens kyla frusit ihjäl nära Marners bostad, finner vägen till
väfvarens härd. Den ensamme mannen behåller barnet, vården om den späda
varelsen ger hans lif innehåll, omärkligt förenar den lilla Eppie honom
med människorna, kärleken till barnet knyter honom åter fast vid lifvet.

Det lönar mödan att fästa sig vid, huru barnet införes i berättelsen.
En afton, medan Marner som vanligt satt grubblande öfver den försvunna
skatten, föll han i det egendomliga kataleptiska tillstånd, för hvilket
han ibland efter sin olycka blifvit ett rof. Sedan han återkommit till
sig själf, böjde han sig ned mot brasan för att maka ihop kubbarna. Det
föreföll då hans dunkla blick, som om det låg guld på golfvet framför
spiseln. "Guld — hans eget guld — som blifvit honom återstäldt lika
hemlighetsfullt, som det blifvit honom frånröfvadt. Han kände huru hans
hjärta började slå häftigt, och under några ögonblick var han ur stånd
att sticka fram handen och gripa den återstälda skatten. Guldhögen
tyktes glöda och växa för hans upprörda blick. Slutligen lutade han sig
fram och sträkte ut handen, men i stället för det hårda myntet med de
välkända konturerna mötte hans fingrar mjuka varma lockar. I största
förvåning föll Silas på knä och lutade ned hufvudet för att granska
detta under: det var ett sofvande barn — en vacker, rund liten varelse
med mjuka gula lockar öfver hela hufvudet."

Kommer icke denna beskrifning oss att tänka på belysningen i någon
af Rembrandts taflor? Det lilla ljuslockiga barnet blir den centrala
punkten i berättelsen, bildens mest belysta del, från hvilken ljuset
strömmar ut, sprider och förtonar sig. Och detta icke blott såsom någon
yttre anordning, något raffinement i kompositionen, utan det blir
kärnan, kring hvilken det hela grupperar sig, likasom Rembrandt just
låter sitt magiska ljus falla öfver det väsentliga i bilden.

Barnet är dotter till den närboende godsegaren Cass, som i ungdomligt
lättsinne gift sig med en obildad kvinna och sedan icke mera vill
veta af henne. När den lilla Eppie vuxit upp, vill hennes rätte
fader återfordra henne af väfvaren. Men rikedomen eller en högre
samhällsställning kunna icke fresta flickan. — "Jag skulle icke mera
ha någon glädje i lifvet", svarar hon, "om jag måste lämna min far och
visste att han satt hemma och tänkte på mig och kände sig ensam. Vi äro
vana att vara lyckliga tillsammans hvarenda dag, och jag kan icke tänka
mig någon lycka utan honom. Och han säger, att han hade ingenting i
världen, innan jag blef skickad till honom och icke skulle ha något, om
jag vore borta. Han vårdade mig och älskade mig från början, jag vill
vara hos honom, så länge han lefver, och ingen skall någonsin komma
emellan honom och mig." — På inkastet att hon ock hade en plikt mot sin
laglige fader, svarar hon bestämdt: — "Jag kan icke känna att jag har
mera än en fader." — Mr. Cass, som trott att han så lätt skulle kunna
godtgöra sitt lifs stora skuld, måste lära att lifvets kraf icke kunna
betalas så som man återbetalar penningeskulder.

Det är Eppie, som återför Silas Marner till lifvet och människorna. När
sedan en gång hans stulna penningar återfinnas, har guldet icke mera
någon makt öfver honom. Han ser på det och säger: — "Det är underbart —
vårt lif är underbart."

Samma känsla af lifvets mångfald, af det underbara och oförklarliga i
detsamma, är det ock som griper läsaren, när han slutat denna bok. Ur
den skenbart ringa och obetydliga väfvarens historia har George Eliot
funnit ut något allmängiltigt, något i all sin enkelhet rörande stort:
huru ringa och obetydligt än en människas lif kan vara, står det dock i
det innerligaste samband med öfriga människors, och kan endast sålunda
begripas och få ett innehåll.

Det är en på samma gång egendomlig och naiv själshistoria, som
framställes i Silas Marner. Enkla och urspungliga äro äfven de
öfriga i berättelsen uppträdande Raveloeboarna, framstälda med bred
engelsk humor. Där är Miss Nancy, sedermera Mrs. Cass, som i sitt tal
begagnar provincialismer, hvars bekantskap med världslig literatur
knappast sträcker sig längre än till de rim hon sytt på sin märkduk
under lammet och herdinnan och som, när hon räknar, måste för att
värkställa subtraktion använda värkliga shillings- och sixpencestycken,
men hvilken dock har de egenskaper, som utmärka en lady. Eller Mrs.
Winthorp, en af de förträffliga, arbetsamma, pratsamma medelålders
kvinnor, som George Eliot älskar att framställa. Mrs. Winthorp är så
outtröttlig och samvetsgrann i uppfyllande af sina plikter, att lifvet
tykes erbjuda henne för få, om hon ej stiger upp half fem på morgonen,
ehuru det sedan blir henne ett ständigt problem att få arbetet att
räcka till fram på förmiddagen. Deltagarena i de landtliga festerna och
gillena likasom gästerna på krogen äro så ypperligt karaktäriserade
att de väl uthärda jämförelse med en Teniers eller en Brauwers bönder.
Dessa plumpa figurer, utan tecken till några förskönande tillsatser,
bilda en lika originell som kraftig infattning till den fina, skära
idyllen om väfvaren och hans fosterdotter.

Under det de större arbetena tillkommo, skref George Eliot tvänne
mindre berättelser: _Lifted Veil_ i april 1859 och _Brother Jacob_ i
september 1860. De tryktes i _Blackwood's Magazine_, men kunna icke
anses vara af någon betydelse.




X. PRIVATLIF OCH PERSONLIGHET.


Det kan vara af intresse att från arbetena för en stund vända sig
till författarinnan själf för att se, huru hennes lif under dessa år
gestaltat sig. Visserligen är det ju fallet med George Eliot som med
hvarje äkta konstnär under hans kraftigaste alstringsperiod, att hans
arbeten äro den bästa delen af hans lifs historia. George Eliot har
nu nått fyratiotalet, hon står fullt medveten om hvad hon vill och
kan, samt eger en ovanligt hög grad af bildning och kunskaper, som hon
förvärfvat under rastlöst arbete. Ett af de mest utmärkande dragen hos
henne, som hon behåller hela lifvet igenom, är en ständig sträfvan att
själf gå framåt, att inhämta vetande. — "Det fins så mycket att lära
ooh dagarna äro så korta", — hör man henne yttra, eller: — "Jag blir
allt hungrigare dag för dag och allt mindre i stånd att stilla min
hunger." — I hennes dagböcker finnes då och då förteckning öfver det
hon läst, och man häpnar såväl öfver mängden af denna literatur som
öfver det stora område af mänskligt vetande hon beherskar.

Från unga år hade hon en förkärlek för filosofi. Om det då var den
tyska filosofin, som företrädesvis sysselsatte henne, ser man henne
senare sätta sig in i den samtida franska och engelska. Otvifvelaktigt
har Lewes därvid utöfvat inflytande på henne liksom också hennes vän,
Herbert Spencer. Af största betydelse för henne har den Comte'ska och
Stuart Mill'ska filosofin varit. Hon sysselsatte sig mycket med Comtes
arbeten och uttalar sig flere gånger om dem. Bland annat säger hon:
— "Positivismen är ensidig, men Comte var en stor tänkare." — Det är
ingalunda det minst anmärkningsvärda hos George Eliot att hon inom den
samtida skönliteraturen företräder en hel stor filosofisk riktning och
därjämte gör detta på ett så fullt konstnärligt sätt, som åtminstone
är fallet i hennes tidigare arbeten. Man behöfver blott höra hennes
yttrande om de nya naturvetenskapliga teorierna, — "på mig göra de
dock endast ett svagt intryck i bredd med den myster, som ligger under
processerna", — för att inse att det är en konstnär som talar.

Så själfständig och kraftfull George Eliot är i sin literära värksamhet
— Émile Montégut förklarade ju t.ex. uttryckligt, när _Adam Bede_ kom
ut, att den icke kunde vara skrifven af en kvinna — så var hon för
sitt arbete i hög grad i behof af uppmuntran och sympati. Hon gaf sig
ständigt oändligt mycken möda med allt hvad hon gjorde, kroppslig
ohälsa kom äfven till, så att arbetet ofta föreföll henne tungt, och
man ser henne ständigt misströsta om att lyckas. — "Skall jag någonsin
mera skrifva en bok, som är lika sann som _Adam Bede_?" — hör man henne
tvekande och orolig utropa efter sin stora framgång med denna roman.

Den samstämmighet och sympati, som för henne var ett lifsvilkor, fann
hon i föreningen med Lewes. I detta afseende var denna förening af
största betydelse för hennes literära värksamhet. Man har bland annat
förtal äfven satt i gång att Lewes delvis skulle vara författaren
till de berömda värk, som bära George Eliots namn. Men det behöfs ju
knappast annat, än att tvänne framstående författare äro vänner, för
att beställsamma tungor skola veta berätta och skarpsinniga hufvuden
utgrunda att de arbeten, som bära den enas namn, i själfva värket äro
skrifna af den andra, huru mycket mera skall detta ej bli fallet, när
de två stå i ett sådant förhållande till hvarandra som Lewes och George
Eliot? Om Lewes skref filosofiska arbeten, så var det ju naturligt att
George Eliot, som så mycket sysselsatt sig med filosofi, skulle ha del
i dem, och när George Eliot skref romaner, så var det ju solklart att
Lewes, som själf skrifvit ett par misslyckade sådana, måste ha sin
hand med i spelet, ansåg man. De ingrepp, som Lewes bevisligen gjort i
George Eliots diktning, — t.ex. att i _Adam Bede_ historien ändas med
Adams och Dinahs giftermål, — äro knappast lyckliga. För resten är det
mycket svårt och fullkomligt oväsentligt att söka ut sådana gränser,
man kan t.ex. erinra sig, hvad Stuart Mill och Jonas Lie själfva sagt
om den andel deras hustrur haft i deras arbeten. Växten, som suger i
sig allt hvad den närande jorden gifver, omsätter ju detta på sitt eget
vis i sin underbara blomma. Det väsentliga är att för George Eliot
föreningen med Lewes var lik solskenet, som kommer blomman att slå ut.

Härom vittna, utom de förut nämda dedikationerna till Lewes på alla
hennes manuskript, äfven otaliga andra uttalanden i hennes bref och
dagböcker. — "Få kvinnor", — säger hon på ett ställe i dagboken, —
"tror jag, hafva så mycken orsak (som jag) att anse det de långa
dystra ungdomsåren hafva varit värda att genomlefvas för den kommande
medelålderns skull." — Såsnart man hör George Eliot eller Lewes tala
om sin förening, går genom deras yttranden samma djupa underström af
lycka. Så antecknar Lewes i sin dagbok: — "Jag ar en annan och större
skuld till Herbert Spencer. Det var genom honom jag lärde känna Marian
— att lära känna henne, var att älska henne — och sedan dess har jag
blifvit pånyttfödd. Jag har henne att tacka för all min framgång och
lycka. Gud välsigne henne."

Ett af de drag, som tidigast kännetecknade George Eliot, var ju
djup, inneboende känsla. Hennes oändligt känsliga natur gjorde att
hon nödvändigt behöfde någon, som vårdade sig om henne och skyddade
henne för alla det dagliga lifvets mödor och obehagligheter. Med
aldrig svikande ömhet sörjde Lewes härför. Han skötte en god del af
hennes korrespondens, hvilken blef allt större och besvärligare, ju
mera hennes rykte steg. Han brukade äfven genomgå alla kritiker öfver
hennes arbeten och undanhöll de ofördelaktiga, emedan hon var alldeles
ovanligt ömtålig för kritik öfver sina böcker, en omständighet, som
är så mycket mera anmärkningsvärd, som hon ju själf tidigare utöfvat
literaturkritik. De yttranden, som hon senare fäller om den literära
kritiken i samtidens periodiska literatur, äro i allmänhet ganska
ringaktande.

Så snart något arbete blifvit afslutadt, ser man vanligtvis George
Eliot och Lewes för att söka vederkvickelse eller för nya studiers
skull begifva sig på längre eller kortare resor till kontinenten. Båda
hade en svag, ständigt vacklande hälsa, för hvilken ombyte af luft var
bästa läkemedlet, så att de äfven ofta under det arbetet fortgick,
förflyttade sig från London till något ställe vid kusten eller till
den engelska eller skotska landsbygden för att där, ifrigt sysselsatta
med sina manuskript, vinna krafter att fullborda dem. Båda älskade
lidelsefullt naturen, George Eliot försäkrade ofta att hon endast under
den stora vida himmelen på landsbygden kunde känna sig fullt tillfreds.
Vistelsen på landet användes äfven för naturvetenskapliga studier.

George Eliots och Lewes' hemlif förflöt i allmänhet mycket enformigt
och regelbundet, uteslutande egnadt åt arbete. Förmiddagen till
"lunchen" kl. half två användes alltid till arbete, därefter följde en
spatsertur till inemot kl. fyra. Denna företogs ofta till Regent's Park
och Zoological Gardens, i hvars närhet George Eliot bodde i närmare två
årtionden. Här såg man ofta detta till det yttre ganska egendomliga
par vandra under lifligt samspråk, hon med en viss allvarlig
högtidlighet, han icke olik någon ovårdadt klädd polsk landsflykting,
ifrigt gestikulerande och svängande med armarna. George Eliot var en
stor vän af djur, och man hör henne ofta tala om djuren i zoologiska
trägården. Efter spatserturen användes eftermiddagen till läsning
eller ibland till att mottaga något besök, ehuru i regeln söndagen var
mottagningsdag. Ett af George Eliots nöjen var besök i konstgallerier.
Och huru svag hon i allmänhet än var, hade hon vid sådana tillfällen
en egendomlig seg uthållighet, som gjorde att hon orkade både se och
njuta, medan långt starkare personer tröttnade. Efter "dinnern" upptogs
kvällen vanligtvis af läsning eller ibland af något teater- eller
konsertbesök. George Eliot älskade musik, som hon egentligen förstod
bättre än bildande konst. Under den tid Lewes' älsta son, Charles,
vistades hemma, utförde hon ofta på kvällarna musik tillsammans med
honom.

Mr. Lewes hade tre söner, som uppfostrades i en schweizisk pension i
Hofwyl. Sedan deras uppfostran var slutad, återvände de till hemmet i
London, där Charles vistades några år, tils han fick en anställning vid
postvärket och gifte sig. George Eliot talar ofta om hans älskvärda
väsen och karaktär, likaså hör man henne uttrycka sin önskan att i allt
kunna vara en moder för dessa söner. De båda yngre reste som kolonister
till Natal men dogo tidigt, Thornton år 1869 och Herbert 1875.

George Eliot hade för princip att aldrig göra några besök. Till en
början var väl orsaken till detta beslut troligtvis den ställning hon
efter föreningen med Lewes kom att intaga till den allmänna opinionen,
men senare kunde hon endast genom fasthållande af denna regel skaffa
sig nog tid för sitt arbete. Någon gång ser man henne väl besöka
mycket närastående vänner, såsom Mrs. Congreve och hennes man. Vid
tidpunkten för hennes förening med Mr. Lewes af bröts all förbindelse
med hennes släkt och äfven med de flesta vänner och bekanta. Med
brodern Isaac hade hon ingen beröring ända till 1857, då han genom ett
bref underrättade henne om att deras älsta syster Chrissey var sjuk i
lungsot. George Eliot sände omedelbart en penningesumma, som skulle
användas för vårdande af systerns hälsa, och hade glädjen att kort före
Chrisseys död två år därefter emottaga ett bref af denna syster, som
uttalar sin ånger öfver att någonsin hafva upphört att skrifva till
henne. Någon vidare beröring med denna under ungdomen så högt älskade
Isaac hade George Eliot icke förr än många år efteråt, då brodern vid
tidpunkten för hennes giftermål med Mr. Cross skref till henne.

Också med hennes älsta och närmaste vänner, Brays, var förhållandet
brutet i närmare ett par års tid, men återknöts genom det här tidigare
anförda brefvet till Mrs. Bray. Vänskapen med Sara Hennell och Brays
bibehölls sedan hela lifvet igenom. En annan af George Eliots älsta och
närmaste vänner var Barbara Smith, gift med en fransk läkare Bodichon i
Algier. Hon var den första, som under pseudonymen George Eliot upptäkte
sin Marian Evans, och skref detta från sitt långt af lägsna hem till
författarinnan. Det var ett vänskapsbevis, som djupt rörde George
Eliots känsliga sinne. — "Gud välsigne dig, käraste Barbara, för din
kärlek och sympati", — skref hon till svar. — "Du är den första, som
gifvit något tecken af att känna igen mig, — det första hjärta, som
funnit mig i den bok, hvilken kommit ur mitt eget innersta hjärta." —
Till de öfriga närmaste vännerna hörde Mrs. Cash (född Sibree) och Mrs.
Taylor, hvilka nämnas här, emedan de flesta af George Eliots bref äro
stälda till dem.

Den manliga vän, som ständigt stod henne och Lewes närmast, var Herbert
Spencer. Allt efter som åren gingo och hennes rykte tillväxte, blef
hennes umgängeskrets ständigt större, men det låg i hennes natur att
hälst bibehålla och så fast som möjligt tilldraga gamla vänskapsband,
där sådant blott var möjligt. — "Hon glömmer aldrig någon, som varit
vänlig mot henne", — yttrade Lewes en gång.

George Eliot och Lewes flyttade 1863 in i ett nytt hem The Priory
nära Regent's Park. Det nya husets iordningställande och konstnärliga
inredning hade blifvit öfvervakad af deras vän, den kände arkitekten
Owen Jones. Deras hem hade begynt blifva en samlingsplats för
framstående personligheter, och vi se, huru umgängeskretsen i The
Priory under en följd af år utgjordes af Englands förnämsta författare,
vetenskapsmän och konstnärer.

I vårt intresse för en berömd författare blandar sig äfven alltid en
viss portion nyfikenhet angående personens utseende. Som redan blifvit
nämdt, var George Eliot icke vacker. Hon var mager och sjuklig, brefven
till hennes vänner tala om ständiga afbrott i arbetet till följd af
sjuklighet, och en ofta påkommande olidlig hufvudvärk tvang henne
ofta efter någon föregående ansträngning att intaga sängen. Men man
märker aldrig att denna ohälsa skulle förbittrat hennes lynne, tvärtom
hör man henne en gång under de talrika resor hon och Lewes gjorde på
kontinenten, då sjukdomen orsakade ett uppehåll i resan, säga att det
äfven kunde vara en njutning att vara sjuk, när man blef så ömt vårdad.

När Sonja Kovalevsky omtalar det besök, hon en gång gjorde i London hos
"vårt århundrades största författarinna", beskrifver hon på följande
vis det intryck hon fick af George Eliots personlighet:

"Jag tillstår uppriktigt, att det första intryck jag erfor, då jag
lyfte min blick till George Eliot, var ett obestämdt hopp att jag
misstog mig, att det ej var hon, att det var någon annan — så ful och
olik hvad jag förestält mig, syntes hon mig ... Det hade roat mig att
i inbillningen gifva henne det utseende jag hälst ville — värkligheten
var helt olika. En gammal mager kvinna med en näsa, som var vackert
formad men omåttligt stor för ett kvinnoansikte, långa engelska tänder,
som stodo litet ut från munnen; därtill kom att en svart klädning af
nästan genomskinligt tyg bidrog att framhålla halsens magerhet och hyns
ofullkomligheter.

"Sådan var bilden af George Eliot, såsom hon framstod för mig i första
ögonblicket. Jag var fullständigt slagen.

"Hon närmade sig mig och sade några välkomstord. Det första ljudet af
hennes stämma tyktes mig återgifva min George Eliot. Jag har aldrig i
mitt lif hört en mer sympatisk, mer harmonisk röst än hennes. När jag
läser Othellos bekanta ord, då han talar om Desdemonas stämma, tänker
jag ovilkorligen på George Eliots röst.

"Hon bad mig sitta ned bredvid sig på en låg kanapé och började samtala
med mig som med en gammal bekant. Det är mig nu alldeles omöjligt att
minnas ämnet för vårt första samtal; jag vet ej, om hvad hon sade var
originelt eller spirituelt; jag vet blott, att efter en kvart var jag
alldeles besegrad af hennes personliga behag; att jag _älskade_ henne
af hela min själ, att hennes ansikte och gestalt föreföllo förvandlade,
och att jag kände att den _värkliga_ George Eliot var oändligt
öfverlägsen den jag förestält mig.

"Det vore mig fullkomligt omöjligt att beskrifva, hvari den alldeles
egna, nästan otroliga trollmakt bestod, som George Ebot öfvade på sin
omgifning. Det vore lönlöst att söka göra den begriplig för den, som ej
själf erfarit densamma; jag vet blott, att alla jag träffat, som känt
George Eliot, försäkrat mig att de erfarit densamma. Turgenieff, som i
allmänhet var mycket känslig för skönhetens prestige, och som i detta
afseende var stor kännare, sade mig, då han en gång talade om George
Eliot: 'Jag vet att hon är ful — men jag ser det icke.' Han sade äfven
att det var först sedan han lärt känna George Eliot, som han förstod,
att man kunde bli intagen i en värkligt, ovedersägligt ful kvinna.

"Jag för min del kunde aldrig låta bli att, hvar gång jag återsåg henne,
säga mig själf: hon är likväl bra ful, men efter fem minuter förvånades
jag öfver att någonsin ha kunnat tänka det.

"En af George Eliots stora talanger bestod i gåfvan att sätta den
person, hon talade med, 'à son aise', att fatta dennes tankar, nästan
innan han haft tid att ge dem form, och på ett egendomligt sätt ingifva
honom sina egna idéer.

"Jag känner mig aldrig så spirituel och djup, som då jag talar med
George Eliot, — sade mig en af våra gemensamma vänner; äfven jag
har erfarit detta intryck, och det är måhända i dessa känslor af
välbefinnande och belåtenhet med sig själf, hvilka hon omedvetet
förstod att väcka hos den person, hon talade med, som hemligheten af
hennes trollmakt till stor del låg."

Ju mera erkännande George Eliot vann under sin diktarvärksamhet, dess
djupare ser man henne känna sin ansvarsskyldighet. Hon var ingen
spontan natur, hennes arbeten kostade henne otrolig möda. Om sin stora
roman _Romola_ hör man henne yttra, att den fann henne som en ung
kvinna och lämnade henne som gammal. — "Mina böcker", — säger hon,
— "äro af största betydelse för mig, de hafva sprungit fram ur den
stränga uppfostran och alla de svåraste lärdomar, som mitt förgångna
lif haft att bjuda." — Om hon misströstar om sig själf och sin förmåga,
är det därför att hon ställer konstens mål så oändligt högt. — "Om
konsten icke vidgar människomas sympatier", — skrifver hon i ett bref
till Mr. Bray — "är den icke moralisk. Jag har gjort den hjärtskärande
erfarenheten att åsikter äro ett dåligt murbruk mellan människosjälar;
och den enda värkan jag varmt åtrår att göra genom mina skrifter, är
att de, hvilka läsa dem, bättre skola blifva i stånd att sätta sig
in i och känna sorger och fröjder, som erfaras af sådana, som i allt
äro olika dem själfva, utom i det stora faktum att de äro kämpande
människovarelser, som kunna fara vilse."




XI. ROMOLA.


Med _Silas Marner_ kan man anse att George Eliots första, friskaste
och alstringsrikaste diktarperiod afslutas. Minnen från tidigare år,
det själfupplefvade och engelskt provinslif hade varit den grund, på
hvilken hon bygde. Värken, som nu följa, hafva en annan karaktär. Hon
går väl i visst afseende samma väg, som hon en gång utstakat, det
finnes sammanhang och inre enhet i hela hennes diktning, men hon byter
ämne. På samma vis som den franska naturalisten Flaubert, när han
efter _Madame Bovary_ skref _Salambô_, tillämpar sin metod på detta
historiska ämne, följer George Eliot äfven i sin historiska diktning
de principer hon från början så bestämdt betonat. Hon vill skildra det
förflutnas värklighet.

Hon ger i sin stora roman _Romola_ en målning af fjortonhundratalets
Firenze, kulturbilder från Mediceernas och Savonarolas tid. Tanken på
detta arbete hade ju vaknat hos henne redan under hennes första besök
i Firenze, och när hon slutat _Silas Marner_, begaf hon sig dit för
att under ett par månader göra ifriga förstudier till boken. Efter
återkomsten till England fortsatte hon härmed; hennes dagbok visar,
huru vidtgående och omfattande de voro, och hvilken massa af literatur
och gamla handskrifter hon genomgått för detta ändamål.

_Romola_ var det af hennes värk, som kostade henne största möda.
Upprepade gånger under arbetets lopp uttalar hon sina farhågor; hon
misströstar fullkomligt om att få fram det hon önskar. Den tidrymd,
under hvilken boken tillkom, var dock icke lång. I oktober 1861
antecknar hon i sin dagbok att hon börjat _Romola_, och i maj följande
år begynte den utkomma uti _The Cornhill Magazine_, ehuru manuskriptet
då ännu icke var fullfärdigt, utan först afslutades någon månad
därefter. Anordningen att sålunda låta romanen komma ut i mindre
partier ansåg författarinnan denna gång erbjuda vissa fördelar. Det kan
förtjäna nämnas som ett bevis på den popularitet George Eliot redan
åtnjöt, att utgifvaren af _The Cornhill Magazine_ betalade hennes
arbete med 7,000 £ (175,000 mark).

_Romola_ är väl det af George Eliots arbeten, som blifvit mest
omtvistadt. Medan några ansett den för en af de bästa romaner, som
skrifvits, ha andra kallat den ett förfeladt värk och menat, att
författarinnan trots sin oändliga möda endast kunnat åstadkomma
något delvis dugligt, ty förtjänster hos vissa delar af boken har
ingen kunnat bestrida. Som en mycket vägande orsak till dessa olika
bedömanden måste man anse detta diktvärks art. Den historiska
romanens likasom historiemålningens värde har till följd af den
exakta vetenskapens och forskningens framsteg i våra dagar allt mera
begynt ifrågasättas. De kunskaper vi ega om förgångna tiders lif,
omöjliggöra sådana framställningar, som renässansens konstnärer gåfvo
af tilldragelser ur bibeln. Dessa stora, glada, färgrika taflor, som
t.ex. Paolo Veronese kallat "Bröllopet i Cana" eller "Måltiden hos
Simon", äro ju intet annat än bilder från renässanstidens Italien.
Värkens anda, typer, dräkter, allt ger en bild af målarens samtid och
ej af lifvet i Palestina på Kristus' tid. Vår tid har en hopad fond af
historisk och arkeologisk kunskap, som icke kan förbises, så mycket
mera som vetenskapens popularisering skärpt det allmänna omdömet.
Naturalismen inom den bildande konsten och literaturen har äfven här
uppstält sina fordringar: den säkraste och trognaste afbildning af en
tid är samtidens, emedan i den själfva tidsandan bäst afspeglar sig.

För att återkonstruera en förgången tid har den naturalistiska målaren
eller författaren således en hel lärd apparat att draga på. Om han,
såsom George Eliot, är en af våra dagars mest upplysta och kunskapsrika
andar, reder han sig därmed genom ett djupt och omfattande studium.
Hvilket otroligt arbete har det icke kostat henne att så sätta sig in i
fjortonhundratalets kulturlif, att hon enligt hvad kännare försäkrat,
icke begått något väsentligt historiskt misstag. Men har hon därför
värkligen kunnat skildra själslifvet hos personerna på denna tid?
Skall någonsin en konstnär så kunna lösgöra sig från sig själf och sin
samtid, att icke hans historiska personer blifva i viss mån bastarder
af olika tidsåldrar?

Det är Savonarolas mäktiga personlighet och det inflytande han utöfvade
på sin samtid, som lämnat det historiska stoffet till _Romola_. George
Eliot egde flere betingelser för att hon skildt skulle känna sig manad
att framställa den på en gång svärmiske och förståndskloke Savonarola
samt lyckas däri. Som en kuriositet kan här anföras det vittnesbörd jag
hört af några personer, hvilka känt henne, att hennes egen profil på
ett egendomligt vis liknade de af bildningar, som finnas af den store
florentinaren.

Oberoende af de åsikter man nu kan hafva om den historiska romanen
såsom konstform, måste man känna sig imponerad af Savonarolas bild,
sådan George Eliot tecknat den. Det är en djuptänkt, mäktig bild,
som i kraft påminner om de porträtt renässansens konstnärer gåfvo af
berömda samtida. Man imponeras likaså af kompositionen i denna märkliga
roman, hvars alla noggrant utarbetade delar samvärka för det gemensamma
ändamålet, och hvars oändligt rika material är ordnadt med djupaste
konstförstånd. Det är en storartad konstruktion, i hvilken man tycker
sig spåra inflytande af den italienska naturens arkitektoniska skönhet
och af den stränga teckningen i renässansens bildande konst.

Det går oss på samma vis vid granskningen af bokens egentliga roman:
historien om Romola och Tito. Dessa två äro helt säkert till tankar och
åsikter långt modernare människor än fjortonhundratalets, och likvisst
blicka vi beundrande ned i de själsdjup författarinnan öppnar för oss,
ty hvarhälst lifvets gnista finnes, är den inom konsten mera värd än
alla teorier. Det är häri George Eliot äfven i _Romola_ icke förnekar
sig såsom en af den moderna literaturens mästare. Tito Melemas bild är,
hvad den psykologiska analysen beträffar, kanske det bästa hon gjort
och en sällsynt skapelse.

Romola är dottern till den blinde filosofen Bardo, som hör till en af
Firenzes berömdaste, ehuru fattigblifna släkter. Fadern har uppfostrat
henne till sin föreläserska och handsekter, hon lefver med honom
bland hans böcker, handskrifter och fornsaker, nästan okunnig om det
värkliga lifvet; hon är långt mera hemmastadd i antikens värld, där hon
af de grekiska och romerska författarena insupit förakt för kyrkans
lära. Hennes mor är längesedan död, och den ende brodern har lämnat
fädernehemmet för att bli munk, förbannad af fadern, som från sin
filosofiska ståndpunkt betraktar detta såsom ett oförsonligt brott.
Romola står där ensam, i sin unga fulländade skönhet lik en hvit
lilja, som ännu icke druckit något af lyckans sol. Lyckan kommer till
henne i skepnad af Tito Melema, en ung lärd grek, som utblottad efter
ett skeppsbrott har kommit till Firenze, och som genom hennes fäder
erhåller arbete samt införes i de förnämsta florentinska familjer.
Denna vackra, strålande, älskvärda Tito, som både genom sina kunskaper
och sitt vinnande sätt snart skaffar sig en inflytelserik ställning,
blir emellertid en förrädare. Han låter sin fosterfader Baldassarre,
som vid skeppsbrottet föll i fiendehand och blef såld till slaf,
försmäkta i fängelset, ehuru han kunnat lösköpa honom; han bedrager sin
hustru; han förråder Firenze.

Tito vinner Romolas kärlek, och när han gifter sig med Bardos dotter,
blir han medlem af denna gamla ansedda familj, stiger hastigt i socialt
afseende samt får såsom rådets sekreterare inflytande på de politiska
händelserna. Detta inflytande använder han emellertid endast till att
skaffa sig själf de största möjliga fördelar och den största personliga
lycka. Medan Titos ursprungligen ädla och godhjärtade natur småningom
genom fullföljande af endast egoistiska syften utvecklar sig till både
grym och brottslig, utvecklar sig Romolas i motsatt riktning. Hon
kommer småningom under fund med mannens karaktär, och hennes kärlek
och hennes aktning för honom måste därvid dö. Sedan han en dag sålt
familjens bibliotek och konstsamlingar, dem Romolas fader vid sin död
önskat öfverlämna till staten, besluter Romola att lämna denne man, med
hvilken hon numera icke kan ega några föreningsband. När hon en morgon
förklädd lämnar staden för att begifva sig till Venezia, möter hon på
vägen Savonarola. Denne hade redan begynt sin stora reformatoriska
värksamhet, och ehuru Romola blifvit uppfostrad i renässansens hedniska
förakt för den kristna mystiken, hade dock Savonarola, med hvilken hon
kommit i beröring vid sin broders dödsbädd, gjort ett djupt intryck
på henne. Detta Romolas möte på vägen med Savonarola, som är en af
bokens skönaste och upphöjdaste scener, ger hennes lif en ny vändning.
Savonarola framställer för henne det kristna sedeidealet, som består
i själfförsakelse och uppfyllande af pliktens kraf, om äfven dessa
kunna vara tunga; och med den lidelsefulla patriotism, som är en af
hans själslifs starkast ljudande strängar, väcker han ett genljud äfven
hos Romola, i det han framhåller att hennes plats är bland hennes
folk, som just har att genomkämpa svåra strider. Det är Savonarolas
mäktiga personlighet bakom orden, mera än någon öfverensstämmelse i
åsikter, som imponerar på Romola. Hon återvänder till staden för att
söka förvärkliga det ideal, som reformatorn framstält såsom det enda
eftersträfvansvärda.

Under denna tid af politiska förvecklingar, då äfven samtidigt hungern
och pesten härja i Firenze, har Romola en yttre värksamhet, så att
hon icke kan hängifva sig åt ofruktbart grubbel, ehura klyftan mellan
henne och Tito vidgas, ju mera hon lär känna hans dubbelhet. Den
djärfve Savonarola, som, ehuru bannlyst af påfven, dock fortfarande
vågar predika, emedan han vill rädda sitt folk, står för henne såsom
ett föredöme i osjälfvisk sträfvan för ädla mål, och det är ur hans
glödande predikningar hon hämtar kraft att vandra pliktens väg. Men
när också detta ideal sviker, när hon också hos detsamma ser framträda
den ofullkomlighet, som låder vid allt jordiskt, när Savonarola, som
förkunnar själfuppoffringens och själfförnekelsens lära, likvisst i de
allmänna angelägenheter, hvilka taga en så stor del af hans värksamhet
i anspråk, visar sig som en kallt beräknande politiker, då står Romola
ännu en gång vid förtviflans yttersta rand. Hennes makes förräderi
har fört hennes vänner till schavotten, och hon har kommit under fund
med att Tito äfven svikit sin äktenskapliga trohet och eger en annan
familj. Då kan hon icke mera stanna kvar, hon måste bort från all denna
lögn och uselhet. Hon kommer till ett litet fiskarläge vid kusten,
där hon finner en båt. Drifven af den enda tanken att komma bort och
finna ro, stiger hon i båten, i det hon lösgör den. Hon lägger sig på
dess botten, och båten glider ut på hafvet, likasom det går till i en
af Boccaccios dikter, som hon förr brukade läsa. Hon skådar endast
stjärnhimmeln öfver sig och erfar en känsla af oändlig ro och hvila.
Men detta är icke döden, som hon trott, hon vaknar ännu en gång upp
till lifvet. På morgonen har båten drifvit i land på en okänd kust, där
pesten härjar, och till denna nödstälda by bringar Romola nu hjälp och
räddning.

Här lefver hon ett lif af af fullständig själfuppoffring. När
emellertid pesten upphört och byn åter blomstrar upp, drifver en mäktig
inre röst henne tillbaka till Firenze, ty det är dock där bland sitt
folk, hon borde fylla sin plikt. Hon kommer tillbaka och finner sin
make död, förrädaren har fallit ett offer för sina egna anslag. Han
lyckades väl genom att hoppa i Arno simmande undgå den rasande folkhop,
som ville utkräfva hämd på landsförrädaren, men i det ögonblick han
trodde sig räddad, uppfångades han af sin fosterfader, som olyckan och
Titos otacksamhet gjort vansinnig, och som endast törstar efter hämd,
hvilken han skaffar sig genom att strypa Tito. Äfven Savonarola är
störtad. Romola ser honom gå till schavotten och bålet, men hon ser
honom äfven återupprättad genom denna död, som han lider, icke för sina
synder utan för sin storhet, icke emedan han velat bedraga världen,
utan emedan han försökt förbättra den. När allt det som Romola förut
ärat och älskat sålunda är borta, finner hon en lifsuppgift i att taga
vård om Titos två små barn, hvilka dock icke äro hennes.

Detta är i korthet innehållet af Romola. Flere af de anmärkningar,
som gjorts emot denna roman, äro säkert berättigade. Där finnas långt
utdragna episoder, under hvilka handlingen helt och hållet afstannar
— ehuru flere af dessa episoder äro utmärkta och i hög grad liffulla,
t.ex. beskrifningen af karnevalen, som skulle reformeras af Savonarolas
anhängare. Likaså förefaller Romolas gestalt ofta konstruerad och mera
lik en vacker antik staty än en människa med alla de ofullkomligheter,
som lifvet bjuder. Däremot är Tito Melema en konstnärlig skapelse af
hög rang.

När Tito vid berättelsens början kommer till Firenze, är han den mest
älskvärda strålande varelse. De ädelstenar han sytt in i sin jacka
och sålunda räddat vid skeppsbrottet, äro väl "en mans lösepenning" —
men lefver väl hans fosterfader? Och i så fall hvar? Läsaren känner
sig lika benägen som Tito själf att urskulda honom. Uraktlåtenheten
att göra några efterforskningar angående fosterfaderns öde, är endast
det första lilla fröet till de kommande bedrägerierna. När Tito får
underrättelse om att fosterfadern lefver, står han just i begrepp att
göra lycka; han förmår icke offra förmögenhet och samhällsställning
i det ögonblick han själf skall svinga sig upp, och dessutom har
han låtit Romola och hennes fäder tro att Baldassarre var död. När
fosterfadern kommer till Firenze, fattig, sjuk och nästan beröfvad
förståndet, förnekar Tito honom. Han söker intala sig att det skett
endast till själfförsvar. men från denna stund blir han brottslig. Han
måste ständigt ljuga både inför sin hustru och alla andra för att kunna
upprätthålla sin ställning. Från lögn går han till förräderi, emedan
han finner det förenligt med sina egna intressen; Firenze är ju icke
hans fädernestad och han hyser icke några känslor för detta samhälle.

Titos karaktär är icke i grunden dålig, endast svag och vankelmodig,
men just därför får egoismen ett så fast grepp om den. Egoisten vill
egentligen icke göra andra något ondt, han afser endast sin egen
fördel, men när hans intressen komma i konflikt med andras, måste han
bli utan hänsyn. Detta är Tito Melemas historia. Om Tito först finner
sig road af den naiva bondflickan Tessa och inbillar henne att de låtit
viga sig, men sedan icke näns säga henne att allt endast varit ett
skämt, emedan det skulle orsaka henne smärta, så är detta egoistens
godhet, som här leder till lögn och äktenskapsbrott.

Den franske kritikern Émile Montégut säger om denna bild af Tito: —
"Den är en af de originellaste och nyaste i hela vårt sekels literatur.
Alla de karaktärer, som poeter och romanförfattare skapat, hafva så
att säga sina anor och härstamma från något föregående värk, denna är
fullkomligt utan föregångare, jag kan icke upptäcka någon likhet på
närmare eller aflägsnare håll med någon annan person inom literaturen."




XII. THE SPANSIH GYPSY OCH ÖFRIGA ARBETEN I BUNDEN FORM.


Efter att hafva skrifvit _Romola_, beträder George Eliot åter ett nytt
område. Det är betecknande för storheten af hennes rent konstnärliga
begåfning att hon icke stannar vid någon fastslagen form, i hvilken det
för henne vore bekvämast att röra sig. Oberoende af hvilken tanke man
kan hafva om det mer eller mindre lyckliga val hon i detta afseende
gjorde i _The Spanish Gypsy_, måste man dock anse det tillvägagående
för det högsta konstnärliga, hvilket söker ikläda hvarje nytt värk den
form, som trognast skall motsvara konstnärens afsikter.

George Eliot omtalar 1864 att hon är sysselsatt med ett drama, hvars
handling försiggår i Spanien. Hon lär sig läsa spanska och likasom
hon, när _Romola_ skrefs, genomgick en mängd italiensk literatur,
upptages förteckningen öfver hvad hon nu läser, af spansk. Vi se dramat
fortskrida, till och med tredje akten är färdig, då en notis i dagboken
meddelar att författarinnan är sjuk och nedslagen, samt att Mr. Lewes
tagit hennes drama ifrån henne. Själf betraktar hon detta drama som
en epok i sin författarvärksamhet, emedan det är första gången hon på
allvar skrifver vers. Emellertid får dramat hvila inemot två år. Under
tiden tillkomma några poem och därjämte, ehuru George Eliot egentligen
längesedan lämnat artikelskrifvandet, äfven ett par artiklar för _The
Pall Mall Gazette_ och _The Fortnightly Review_. Lewes, som 1865 varit
en af _The Fortnightly's_ grundläggare, blef äfven dess redaktör,
och dess första häfte utkom med en uppsats öfver Leckys arbete: _The
Influence of Rationalism_ af George Eliot. I mars samma år började hon
också romanen _Felix Holt_.

På våren 1868 låg _The Spanish Gypsy_ färdig. Författarinnan hade året
förut gjort en resa till Spanien och därefter upptagit arbetet, hvilket
hon nu gaf en ny form, i det dramat blef omarbetadt till ett poem i tre
delar, innehållande dramatiska scener förbundna med episk text.

George Eliot berättar, att tanken på detta värk först ingifvits henne
vid ett besök i Scuola di San Rocco i Venezia vid åsynen af en tafla
af Tizian, framställande Marias bebådelse. Hon fann där en stor idé:
en ung flicka, som står i begrepp att ingå äktenskap och sålunda skall
dela kvinnornas vanliga lott, underrättas om att hon blifvit utsedd
att fylla en stor uppgift, hvilken likvisst skall göra hennes lif
fruktansvärdt olikt andra kvinnors. Hon tvekar och bäfvar, men lyder
slutligen den röst, som kallar henne.

Denna tanke vill George Eliot utföra i sin dikt _The Spanish Gypsy_.
Hon förlägger skådeplatsen till Spanien under Ferdinands och Isabellas
tid, då det moriska väldet lutade mot sin undergång. Med konstnärlig
blick har hon valt tid och rum och sålunda tillfört dikten den
effektfulla motsatsen mellan orient och occident.

Zigenarhöfdingen Zarca har uppgjort den djärfva planen att gifva
sitt kringirrande folk ett fädernesland; för att realisera sin stora
plan ansluter han sig till morerna under den nu pågående kampen mot
spanjorerna, och blir som lön härför lofvad ett stycke land på Afrikas
kust, dit han vill föra sitt folk för att där skapa sitt kungarike.
Zarca har egt en enda dotter Fedalma, som, medan hon ännu var ett
spädt barn, blef honom frånröfvad af spanska krigare. Hon har blifvit
uppfostrad som spanjorska af hertiginnan Silva, den unge hertig Silva
älskar henne, och hon står, när dikten börjar, i begrepp att gifta sig
med honom. Aftonen före dotterns bröllop blir Zarca tillfångatagen af
hertigen, och när han fängslad föres genom staden, återser han sin
Fedalma. Zigenarblodet har gjort sig gällande hos henne, hon har gått
ned på torget, där folket roar sig, och har, omotståndligt hänförd af
musikens toner, begynt dansa, medan folket jublar omkring henne. Zarca
har känt igen henne och lyckas på kvällen smyga sig till hennes rum. I
det han ger sig tillkänna och framlägger ovedersägliga bevis för att
han är hennes far, meddelar han henne sin stora plan samt fordrar att
äfven hon skall lefva för sitt folk och fortsätta hans stora arbete.
Fedalma kämpar en hård kamp med sin kärlek till Silva men besluter
sig ändtligen för att fly med fadern till sin föraktade stam. Drifven
af sin kärlek förföljer Silva dem till zigenarlägret men kan endast
vinna Fedalma, genom att han öfverger sin egen nation samt förenar sig
med zigenarena. Förfärligt blir straffet för att han sålunda sviker
sin plikt för sin kärleks skull. Zigenarena öfverrumpla den fästning,
hvars befälhafvare Silva varit, och han måste se sina vänner fängslas
och afrättas. I förtviflan häröfver genomborrar han med sitt svärd sin
bruds fäder och är sålunda för evigt skild från Fedalma. Han går som
pilgrim till Rom och skall försona sin synd genom att kämpa för korset,
Fedalma åter lyder sin döende faders vilja och för såsom drottning sin
stam öfver till Afrika, ehuru hon själf icke hyser något hopp om att
lyckas utföra den stora plan, som varit en annans tanke.

George Eliot har här likasom i _Romola_ tecknat storslagna personer,
hvilka främst skola vara bärare af en idé. Hon, som förklarade sig
vilja framställa emedan de utgöra det öfvervägande flertalet af våra
medmänniskor, har nu uppsökt "dessa hjältar och profeter", som bilda
undantagen. I _Romola_ använde hon sin naturalistiska metod på det
historiska ämnet, och genom att likasom kalkera ut det förflutnas
realitet, frambragte hon delvis den mest lifskraftiga värklighet,
som t.ex. Tito Melema. I _The Spanish Gypsy_ har redan versen och
formen bidragit till att förflytta personerna till en annan sfär än
hvardagslifvets. Bärarena af de upphöjda idéer, som här skola finna
uttryck, ega icke den kött- och blod-realitet som Mrs. Poyser, Hetty,
Maggie, Tom eller Silas Marner. Det visar sig tydligt att George Eliots
känsla för det exceptionella och romantiska var långt mindre mäktig än
hennes sympati för företeelserna i det hvardagliga lifvet.

Men om äfven _The Spanish Gypsy_ icke kan ställas i bredd med de
tidigare arbetena, så är dikten likvisst af betydande intresse för den,
som vill få en inblick i George Eliots utveckling och en hel bild af
hennes författarpersonlighet. Hon vill, när hon skildrar de romantiska
tilldragelserna i _The Spanish Gypsy_, icke mindre än när hon tecknar
hvardagshändelser, se utöfver de yttre företeelserna för att tränga
till lifvet själft och visa fram någon del däraf, sådant det ter sig
för en stor konstnär. Det är resignationen och själf uppoffringens lära
hon här predikar: individen måste uppgifva sin personliga lycka för det
allmänna bästa, han har icke rättighet att undandraga sig det kraf hans
tid, hans land och hans folk ställa på honom.

Af upphöjda, djupsinniga tankar eger _The Spanish Gypsy_ en rik fond,
George Eliot har ock förstått att skickligt begagna språket som
material och visar insikter i metrikens lagar, så att om allt detta
kunde skapa ett utmärkt skaldevärk, skulle _The Spanish Gypsy_ utan
tvifvel vara det. Men författarinnan har icke egt den sångens gåfva,
som är poeten medfödd, som aldrig kan läras och som gör det naturligast
för honom att sjunga, om han vill att andra skola uppfatta det som
djupast lefver och rör sig inom honom själf. Det diktvärk, som icke
bäres fram af denna lifgifvande kraft, förmår aldrig tränga igenom till
att blifva många tusendes egendom.

Utom _The Spanish Gypsy_ har George Eliot skrifvit åtskilliga kortare
dikter. Dessa utkommo samlade under namn af _The Legend of Jubal and
Other Poems_, samt skrefvos mellan åren 1865 och 1873. Endast få af
dem äro rent lyriska: hennes begåfning var icke den lyriska poetens.
I de elfva sonetterna _Brother and Sister_ besjitnger hon sin egen
och sin broders barndom, men huru mycket bättre har hon ej behandlat
samma ämne i _The Mill on the Floss_. Dikten _O may I join the choir
invisible_ utmärker sig äfven mera genom djupa vackra tankar än genom
rent lyrisk skönhet. Att hon långt bättre kunde sätta sig in i den rent
episka diktens natur, visar _The Legend of Jubal_ (1869), hvilken hon
bygt på gammaltestamentliga motiv. Dikten skildrar kulturens begynnelse
och musikens uppkomst genom Kains efterkommande. Sedan döden kom i
världen, kunde människorna icke mera lefva sorgfria, emedan de ständigt
måste tänka på att de engång skulle lämna denna sköna jord, och därför
begynte de sträfva efter något, som kunde trotsa förgängelsen. Det
var sålunda döden, som frambragte kulturen. Af Lamechs söner hade
Jubal fått musikens gåfva, när han hörde hammarslagen från Tubalkains
äsja, hörde fåglarnas sång, hörde naturens otaliga ljud, lärde han
sig uppfatta rytmen och fann att tonerna långt kraftigare än blotta
människorösten kunde tolka det han kände och tänkte. Så blef han lyrans
uppfinnare. Med denna i hand begynte han vandra kring jorden för att
öfverallt där han gick fram, skänka människorna den odling och den
lycka, som konsten bär med sig. Denna framställning af hvad konsten
förmår gifva människorna, är af upphöjd skönhet. Efter flere hundra
år återvänder Jubal gammal och bruten till sin fädernebygd endast för
att dö där. Allt är förändradt, han känner icke mera igen platsen, i
stället för de forna enkla hyddorna ser han en stor stad, kulturen har
omskapat allt. Då möter honom en högtidsklädd skara, som under sång och
musik tågar ut för att fira en fest för Jubal, musikens uppfinnare. Med
uppbjudande af sina sista krafter störtar han emot den under utropet:
"Jag är Jubal — jag skapade lyran!" Men ingen tror honom, den gamle
mannen stötes bort med hån och förakt och dör okänd och ensam under en
buske vid vägen. Han själf är förgäten, men hans namn och värk lefva
genom tiderna.

Den dramatiska dikten _Armgart_ innehåller den enda bild George Eliot
egentligen gett af den kvinliga konstnären, om man undantager en af
bipersonerna i _Daniel Deronda_. Armgart är en ung begåfvad sångerska,
som känner sig ega kraft och ärelystnad nog för att gå sin egen väg
och skapa sig ett berömdt namn, och hennes ungdomliga mod bjuder henne
att sträfva långt utöfver kvinnans vanliga sfär. När kärleken för
henne framställer sig såsom en medtäflare till konsten, väljer hon den
senare. Det problem, som sträfvandena för kvinnans likställighet med
mannen gjort till en af tidens brännande frågor, tillspetsar sig här
i Armgarts ord, när hon opponerar sig mot åsikten att det för kvinnan
enda eftersträfvansvärda vore moderskapet, emedan naturen velat så. Ty
naturen hade ju äfven gifvit henne denna härliga röst, denna glödande
ärelystnad, och då voro väl äfven de berättigade. Emellertid förlorar
Armgart sin röst och vill i den första förtviflan beröfva sig lifvet,
ehuru hon sedan afstår från detta beslut för att resignerad försöka
lefva lifvet på samma vis som tusentals andra göra det. Betecknande för
George Eliots lifsuppfattning är att, när hon tecknat denna bild af en
högt begåfvad kvinna, väcker hon läsarens sympati icke genom det, som
hos denna konstnärinna är olikt andra människor, utan genom det, som
gör att hon får dela vanliga människors lott. George Eliots konst är
allt igenom demokratisk: storhet och begåfning innebära aldrig där ett
privilegium utan en förpliktelse för den som fått gåfvan.




XIII. FELIX HOLT OCH MIDDLEMARCH.


Samtidigt med det George Eliot var upptagen af _The Spanish Gypsy_,
lade bort manuskriptet till denna dikt, lät det hvila och sedan lät
dikten uppstå i en ny form, skref hon romanen _Felix Holt_. Den
omnämnes såsom börjad 1865 och färdig året därpå.

I _Felix Holt_ går författarinnan tillbaka till den krets af engelskt
landt- och provinslif, i hvilken hon rörde sig i sina första romaner,
men denna gång sker det icke blott för att gifva "en af dessa trogna
afbildningar af ett enformigt enkelt lif, sådant som det stora
flertalet medmänniskor för". Felix Holt har en bestämd tendens, i den
framställas politiska och sociala förhållanden i England vid tiden för
den första reformbillen 1832.

Egentligen innehåller _Felix Holt_ tvänne historier, som äro slingrade
samman till en. Det är historien om huru den illa klädda, kärfva
radikalen Felix Holt, som ständigt säger ut sin mening utan att vara
ombedd, vinner den vackra, litet koketta och tillgjorda men i grunden
finkänsliga och ädla Ester Lyons kärlek. Den andra handlar om Mrs.
Transome och hennes son Harald, hvilken efter en lång vistelse i
Orienten kommer hem och i hemlandet begynner taga del i det politiska
lifvet. Historierna äro knutna till hvarandra genom den omständighet
att Ester Lyon egentligen är den rätta arfvingen till det Transomeska
godset. Hon har varit ansedd för och äfven själf trott sig vara dotter
till dissenterpredikanten Rufys Lyon i Treby, men när hon vuxit upp,
får hon veta att Lyon endast är hennes styffader. Hennes mor, som
tillhört en förnäm fransk familj, hade blifvit förskjuten af sin släkt,
emedan hon gift sig med en engelsk officer. När hon med sin späda
dotter reste öfver till England för att där uppsöka sin man, möttes hon
af underrättelsen om hans plötsliga död och stod utblottad och utan
någon vän, till hvilken hon kunde vända sig i det främmande landet.
Det är då Rufys Lyon finner henne nästan döende på landsvägen. Han för
henne till sitt hem, han begynner älska henne, och af tacksamhet för
hans omsorger gifter hon sig med honom. Hon dör dock kort därefter,
och Ester uppväxer i den tro att hon är Lyons dotter, emedan den
vekhjärtade känslige dissenterprästen, som afgudar detta barn, aldrig
kunnat förmå sig att upplysa henne om rätta förhållandet. Hon har redan
begynt älska Felix Holt, när förhållandena bringa i dagen att hon eger
rättmätiga arfsanspråk på Transome Court. Dessa utsikter till rikedom
och en högre samhällsställning — något som hon förr alltid längtat
efter — komma emellertid i konflikt med hennes kärlek. Radikalen Felix
Holt skall aldrig samtycka till att blifva en rik egendomsegare. En
lösning på frågan erbjuder sig, i det äfven Harald Transome begynner
älska henne, men sedan hon afslagit hans anbud och äfven afsagt sig
alla arfsanspråk, går hon att dela arbete och fattigdom med Felix Holt,
som aldrig blir en af denna världens rika.

George Eliot har från sin historiska roman och från romantiken i _The
Spanish Gypsy_ tillfört denna teckning ur det engelska provinslifvet
element, som icke funnos i hennes tidigare böcker. Felix Holt hvilar
på en genomkomponerad plan, och berättelsens skilda trådar löpa ihop
i en tilldragelse, där det sensationella och äfventyrliga tillgripits
såsom medel att väcka läsarens intresse. Upptakten af Ester Lyons
härkomst, den mycket intrasslade härfvan om arfsangelägenheterna och
den tunga hemlighet, som gamla Mrs. Transome hela lifvet igenom bär på
— hemligheten om ett äktenskapsbrott och en bedräglig process — allt
detta är förhållanden, som väl kunna vara troliga men dock äro ganska
ovanliga.

När George Eliot skref _Felix Holt_, var hon som alltid mycket noggrann
med att hvarje detalj skulle blifva så exakt och värklighetstrogen
som möjligt. Angående bokens politiska detaljer rådförde hon sig
skildt med professorn i Lincoln's Inn Frederic Harrison. De delar,
som skildra politiska förhållanden, valmötet och den lidelsefullt
upprörda folkmassan, äro bokens bästa partier och ha äfven gifvit
författarinnan tillfälle till några af de förträffliga bilder af
engelskt landsortslif, som hon tecknar med sådant mästerskap. Men
eljes finnes i Felix Holt kanske endast en person, som går upp emot
det bästa George Eliot förut skapat, och det är Rufus Lyon. Han hör
till det galleri af engelska prästmän, som George Eliot tecknat så
beundransvärdt fint och originelt; hon har i dessa bilder satt in sin
skarpaste observationsförmåga, sin lifligaste sympati och sin yppersta
humor. Såsom målarkonstens mästare någon gång gjort porträtt, i hvilka
de likasom nedlagt det innersta af sin konst, så äro George Eliots
prästmän af det själfullaste hon skapat.

Radikalen Felix, som af titeln anges såsom bokens hufvudperson, är
enligt våra nutidsbegrepp en mycket sansad radikal, en "konservativ
radikal", som han blifvit kallad. Det tal han håller till folkhopen vid
parlamentsvalen i Treby, intresserar väl en nutidsläsare mest genom den
kunskap man därigenom får af George Eliots egna politiska åsikter. Hura
orätt det än i regeln är att identifiera en författares åsikter med
hans personers, ges i förevarande fall skäl därtill, genom att George
Eliot litet senare utvecklade dessa åsikter i en _Adress to Working
Men, by Felix Holt_, hvilken hon 1867 publicerade i _Blackwood's
Magazine_.

"Det finnes en makt att göra ondt — att göra om intet hvad som blifvit
gjordt med stor möda, att rifva ned och förstöra, att vara grym mot den
svage, att ljuga, att träta och att prata giftigt oförnuft. Detta är
det slags makt, som okunniga massor hafva. Den har aldrig åstadkommit
så mycket som en trästol eller planterat en potatis", — låter hon Felix
Holt säga.

Detta är i samstämmighet med hela George Eliots lifsåskådning:
utvecklig är det, icke omstörtning, som skall göra människorna bättre,
föra dem framåt.

Efter _Felix Holt_ följde, som vi redan sett, omarbetningen af _The
Spanish Gypsy_ samt åtskilliga smärre poem. I december 1870 skrifver
författarinnan i sin dagbok: — "Jag håller på att experimentera med en
berättelse (Miss Brooke). Det är ett ämne, som jag haft i tankarna,
ända från det jag begynte dikta". — Men senare anser hon det troligast
att hon icke kommer att genomföra det, och ett par månader därefter
skrifver hon: — "Min fruktan för tillfället är att jag har alltför
mycket stoff — alltför många 'momenti'".

Romanen i fråga blef _Middlemarch_. Författarinnan hade redan ett par
år förut talat om en berättelse med detta namn; denna tyktes hon nu
slagit ihop med Miss Brooke och sålunda bygt upp detta egendomligt
komplicerade konstvärk, som åstadkommit förvåning, opposition och
beskyllning för stillöshet, på samma gång det väkt beundran och
framkallat entusiastiska försäkringar om att det är ett konstvärk af
högsta rang.

Middlemarch är icke en roman utan fyra, sammanförda inom en och samma
ram. Sammanhanget mellan dessa olika historier är i själfva värket
ganska lösligt, de kunde säkerligen blifvit skrifna hvar för sig,
men då hade boken icke blifvit denna delvis öfvermåttan intressanta,
delvis oändligt långt utdragna och illa komponerade ehuru dock så
ytterst karaktäristiska bild af engelskt provinslif, som den nu är.
Där finnes i denna stora massmålning en väldig, otamd kraft, hvilken
är så mycket mera öfverraskande, som ju boken är näst den sista i en
lång räcka arbeten samt skrifven af en redan åldrande författarinna.
Det är något af en nybörjares kraft i sättet att sålunda hopa massor af
material, som icke rätt kan beherskas, medan stilen åter visar större
komplikation och boken delvis nedtynges af en större tillsats filosofi,
än något af George Eliots föregående arbeten. _Middlemarch_ står för
mitt medvetande såsom en af dessa jättefresker, med hvilka de äldre
italienska målarena täkte väldiga murytor, och hvilkas komposition ofta
är bristfällig, men där det väldigt sprudlande lifvet är en källa som
icke sinar ut, en källa, ur hvilken oändligt många ännu kunna finna
vederkvickelse.

Den förnämsta af de romaner, som bilda _Middlemarch_, är Miss Brookes,
med hvilket namn äfven första delen blifvit uppkallad. Dorothea Brookes
lif är historien om en modern "heliga Teresa". Likasom detta spanska
helgon eger hon en lidelsefull natur och längtar efter att kunna
hängifva sig åt någon stor uppgift, att finna ett mål, som vore högre
än det egna jagets lumpna tillfredsställelse. Men medan den heliga
Teresa fann sin uppgift i reformerandet af en andlig orden, hafva
"många Teresor", — säger George Eliot, — "blifvit födda till världen,
hvilka icke funnit något episkt lif med en oaflåtligt utvecklad, vidt
återljudande handling, utan kanske blott ett lif af missgrepp, frukten
af en viss andlig storhet, som är illa afpassad efter förhållandenas
lumpenhet, kanske äfven en tragisk undergång, som ej förhärligats af
någon vigd skald, utan obegråten sjunkit i glömska. Med skum blick
och under invecklade omständigheter hafva de sökt tillvägabringa en
ädel öfvererensstämmelse mellan sina tankar och gärningar, men deras
sträfvan har icke dess mindre för vanliga ögon tagit sig ut som
idel ombytlighet och formlöshet, ty dessa Teresor af senare datum
understöddes ej af någon stadgad samhällstro och samhällsordning, som
för den lifliga, varma själen kunde öfvertaga insiktemas rol. Dess
värme gälde växelvis ett dunkelt ideal och kvinnokönets gemensamma
åstundan, med påföljd att det ena ogillades såsom öfverdrift, det
andra fördömdes såsom fall. — — — Här och där fostras en ung svan
bland ankungarna i den bruna gölen och lyckas aldrig finna den friska
strömmen och samlifvet med sitt egot årfotade släkte. Här och där födes
en helig Teresa, grundläggerska af intet, och hvars suckar efter ett
aldrig uppnådt mål afstanna och förlora sig bland hinder af alla slag,
i stället för att hon skulle utföra någon sent förgäten lifsgärning".

Dessa ord angifva Dorothea Brookes historia. Hon är ung, vacker,
besjälad af de ädlaste afsikter och en lidelsefull önskan att finna
en uppgift, värd att lefva för. Men lifvet bjuder henne endast svikna
förhoppningar. Hon tror sig hafva funnit sitt mål genom att gifta sig
med den gamla torra pedanten Mr. Casaubon, som använder hela sitt lif
till förstudier för det stora arbetet "Nyckeln till alla mytologier".
Att hjälpa sin man med detta stora värk, som skall åstadkomma en hel
omstörtning i människornas åsikter och lifsuppfattning, tror Dorothea
vara det lefnadsmål hon drömt om. Men denna varmhjärtade unga varelse
beröfvas efter giftermålet dag för dag sina illusioner. Hennes älskande
hjärta, som diktat om den torra pedanten till en af människosläktets
välgörare och vetenskapens stormän, krymper samman af misströstan vid
upptakten att mannen under ständigt gräfvande i folianter förlorat allt
intresse och all sympati för det värkliga lifvet. Hon inser att hans
stora arbete från början är dödfödt och aldrig kan blifva det storvärk
hon drömt om. Hennes kärleksfulla natur kommer henne att i alla
händelser åtminstone vilja göra det äktenskapliga lifvet så lyckligt
och fullt af ömsesidigt förstånd som möjligt, men också på denna punkt
stötes hon tillbaka. Den gamla förtorkade lärde kan icke känna varmt
och rikt som hon. Det friarbref han engång skref till henne, och som
tog sig ut såsom en växt ur något herbarium i bredd med en lefvande
blomma, visade att hans känslor voro hopplöst förkrympta, ehuru
Dorothea då icke märkte det, emedan hon såg allt genom den ungdomliga
entusiasmens rosenfärgade glas. Men under de aderton månaderna af sitt
äktenskapliga lif märker hon det med förfäran. Äfven Casaubon gör sina
erfarenheter under denna tid. Det ligger något djupt tragiskt öfver
denna förtorkade pedant: ehuru hans förgångna lif, uppoffradt åt ett
förfeladt arbete, gör honom oförmögen att numera gripa lyckan, ser han
likvisst det han icke kan nå. Svartsjukan vaknar hos honom, och den
riktas mot hans unga släkting Will Ladislaw, som vistats i hans hus
och hvars uppfostran han bekostat. Denna svartsjuka, som icke eger
det minsta berättigande, kommer honom att i sitt testamente införa
bestämningen att hans betydande förmögenhet tillfaller Dorothea endast
på det vilkor att hon icke gifter sig med Ladislaw. Mot detta mannens
tillvägagående att ännu efter döden vilja gripa in i hennes lif, reser
sig Dorotheas själfaktning. När Casaubon plötsligt dör af hjärtslag,
sker det som testamentet afsett att hindra, så mycket säkrare just
till följd af denna förordning. Ladislaw och Dorothea gifta sig med
hvarandra, ty för en natur som Dorotheas betyder det intet att uppoffra
en förmögenhet för sin kärlek.

Denna Miss Brookes historia är förträffligt komponerad. Karaktärerna
utveckla sig ur händelserna, och jag tror att George Eliots penna
aldrig skrifvit ned djupsinnigare iakttagelser öfver den mänskliga
naturen än vid skildringen af den vackra, högsinnade, entusiastiska
Dorothea, hvars donquixot-artade idéer och hugskott komma oss att le,
på samma gång vi känna den varmaste sympati för denna unga varelse,
som genom lifvets svårbegripliga art måste förlora sina illusioner.
Det har äfven fordrats den finaste konst likasom den djupaste
uppfattning af huru lifvet kan gestalta ett människoöde genom tusentals
obetydligheter, som vanligtvis lämnas obeaktade, för att framställa
Casaubon. Trots all den ömhet Dorothea vill slösa på honom, är han
genom sin natur och genom den riktning hans lif tagit, hopplöst dömd
att förblifva ensam. Det är detta patos, som gör att, ehuru figuren
ofta kommer karrikatyren nära, gränsen likväl aldrig öfverskrides, samt
att denne man väcker vår djupaste medkänsla. Till Dorotheas historia
sluter sig förträffligt hennes omgifnings. Ladislaw, den ypperligt
tecknade Mr. Brooke, hennes syster Celia, som gifter sig med Sir James,
m.fl. stå som värkningsfulla figurer i denna bild af lifvet inom den
förmögna engelska godsegarklassen.

Till Dorothea Brookes historia har George Eliot knutit berättelsen
om åtskilliga andra Middlemarchbors öden. Vi ha där historien om den
unga begåfvade läkaren Lydgate, för hvilken lifvet äfven har att bjuda
svåra erfarenheter under inflytande af en mängd nätlikt snärjande
småbekymmer, vidare historien om Bulstrode, samt familjen Vincys och
Featherstones historia. Dessa, hvar för sig omsorgsfullt utförda
episoder, ha egentligen intet annat gemensamt, än att de försiggå i
Middlemarch. Som ett slags förklaring öfver detta sätt att gå tillväga
säger författarinnan själf: — "En skarpsynt iakttagare af de mänskliga
ödenas hemliga benägenhet att sammanlöpa varsnar dock, huru det ena
lifvet långsamt förbereder sig att invärka på det andra, hvilket
tager sig ut som en afsiktlig ironi öfver den likgiltighet eller det
kalla stirrande, hvarmed vi betrakta vår opresenterade granne, medan
skickelsen står hånfullt bredvid med vårt program och dess personer i
pjesen, sammanveckladt i handen".

Om ett sådant förhållande i lifvet knappast kan rättfärdiga den
formlöshet i kompositionen, som gör sig gällande i Middlemarch, så har
det emellertid gifvit George Eliot tillfälle att framställa en mängd
sällsynt lefvande personer från den lilla provinsstaden. Med undantag
af i Tolstoys _Krig och fred_ finnes väl knapt i någon modern roman
en så skiftande mångfald af gestalter. Vi ha där bland bipersonerna
t.ex. den godmodiga, glada Mrs. Vincy, hvars hela lif sammanfattas i
glädjen öfver sitt hem, som är ett af de tongifvande i Middlemarch, och
sina barn, som fått en bättre uppfostran än de flesta andra familjers
i staden; prästen Farebrother som de små förhållandena väl kunnat
nedtrycka men ej förnedra; den gamle girigbuken Featherstone med hela
anhanget af snikna släktingar; och familjen Garth, genomhederliga och
präktiga människor, som blifva blott så mycket mera sympatiska genom
vissa små egenheter. Den förträffliga Mrs. Garth har sina lustiga
sidor, men dem tål hennes karaktär vid, såsom "ett riktigt fint vin
tål vid en viss lädersmak". Att döma af hvad George Eliot själf
berättat om sin fader, har den vackra bilden af Kaleb Garth betydlig
porträttlikhet, likasom man i många drag hos den impulsiva, rörliga och
ombytliga Will Ladislaw frestas att vilja se likhet med Mr. Lewes.

En författare, som i likhet med Daudet eller Zola, återger
lifvet i de stora städerna, har att teckna människor, hvilka de
moderna associationerna gjort ganska lika hvarandra, och hvilkas
egenheter blifvit tämligen utjämnade genom den nötning det stora
samhällsmaskineriet åstadkommer. Middlemarch-borna, som haft tillfälle
att i frihet utveckla sina egenheter, erbjuda ett tacksamt fält för
den skildrare, som önskar välja det mest karaktäristiska. George Eliot
har i _Middlemarch_ återgått till det område, som först lockade hennes
penna, hon har åter framstält dessa många obemärkta existenser, öfver
hvilka hon i bokens slutord kastar följande vackra belysning:

"Det tilltagande goda i världen grundar sig till en del på ohistoriska
handlingar, och att sakerna för dig och mig ej stå så illa, som de
kunde göra, beror till hälften på den mängd, som troget lefvat ett
undangömdt lif och hvilar under en obesökt torfva".




XIV. DANIEL DERONDA.


Under samma tid som George Eliot höll på med _Middlemarch_, diktade hon
äfven sin _Legend of Jubal_ samt några andra poem. _Middlemarch_, som
begynte utkomma 1871 i december, låg färdigtrykt ett år därefter. Vi
läsa i George Eliots dagbok, att intet af hennes föregående arbeten,
icke ens _Adam Bede_, blifvit mer entusiastiskt emottaget, men dessa
författarinnans uppgifter måste tagas med en viss reservation, då man
vet att hon ju öfver hufvud taget icke ville befatta sig med kritikerna
och att Lewes omsorgsfullt undanhöll de ofördelaktiga, medan hon åter
omgafs af en skara lika tänkande vänner, som beundrande såg upp till
den stora författarinnan.

Till julen 1871 hade på föranstaltande af Mr. Alex. Main utkommit en
volym kallad: _Wise, Witty and Tender Sayings in Prose and Verse;
Selected from the Works of George Eliot_. År 1874 sammanförde hon själf
i en volym _The Legend of Jubal_ med de öfriga förutnämda poemerna, som
ingått i åtskilliga tidskrifter. I början af februari 1876 var hennes
sista stora roman _Daniel Deronda_ färdig.

_Daniel Deronda_ har biifvit mycket diskuterad och mycket olika bedömd.
Anmärkningarna hafva gält både romanens byggnad och den öfverarbetade
stilen, medan den lifliga diskussionen, som vid tiden för bokens
utkommande fördes inom den engelska och utländska pressen, gälde
hufvudsakligast det judiska elementet i denna roman.

Om _Middlemarch_ innehåller fyra berättelser, som äro tämligen
mödosamt men i alla fall ganska skickligt slingrade inom hvarandra,
så innehåller _Daniel Deronda_ två historier, som helt enkelt äro
stälda sida vid sida. Den ena är historien om Gwendolen Harleth och
Grandcourt. Dessa båda figurer äro nya inom George Eliots diktning
samt visa oss författarinnans observationsförmåga fortfarande i sin
fulla kraft. Hvad hälst man kan säga om den öfverarbetade stilen, den
alltför stora tillsatsen af filosofi, den alltför tydligt framträdande
tendensen, så måste man dock medge, att när det gäller att djupt tränga
in i en karaktär, är uppfattningens skärpa och finhet oförändrad samt
har t.o.m. i vissa afseenden ökats i detta sista arbete. Vi kunna se
denna Grandcourt för oss med hans bleka förnäma ansikte och de lugna
likgiltiga åtbörderna. Mellan fingrarna håller han den eviga cigarren,
medan hans läppar antingen uttala ett föraktfullt ord eller stumma
tillkännage hans missnöje. Någon moralisk ansvarighetskänsla hyser han
lika litet för egen räkning, som han tror andra om att hafva någon,
samt vill hos sina medmänniskor i allmänhet endast uppsöka deras
svagheter och lyten. Han är genomblaserad, det enda nöje han förmår
erfara, är att kufva och plåga andra. Han tycker om att slå sina hundar
och hästar, han har gift sig, emedan han vill beherska en vacker ung
varelse, och om hans val fallit på Gwendolen Harleth, är det emedan hon
haft mod att trotsa honom. Han är lumpen oaktadt sitt eleganta sätt,
grym oaktadt sin yttre likgiltighet, rå under masken af en fulländad
gentleman. Den flegma, med hvilken han kufvar och pinar sina offer,
förlänar honom något demoniskt. Han ger sig aldrig helt ut och får
därigenom alltid öfvertaget öfver ärligare och öppnare naturer. Det är
en gestalt, som inger oss förfäran, och såsom konstskapelse beundran.

Gwendolen är en mindre öfverraskande gestalt men lika omsorgsfullt
studerad. Hon eger skönhetens stora makt och är medveten därom. Den har
hos henne alstrat en egoism, hvilken som naturlig rätt kräfver allt af
andra. Hennes mor och systrar underkasta sig alla hennes nycker. Hon
har en stark vilja, men riktar den mot intet mål, hon är ärelysten,
men förmår icke frambringa något, hon fordrar af lifvet endast nöje
och omväxling och sådana triumfer, som utöfvandet af hennes makt kan
skaffa. Hon är okunnig och ytlig men har ingen dålig natur, hon eger
trots allt en fond af oskuld, och hos henne finnes en grodd till något
bättre, som skall spira upp, i händelse omständigheterna bli gynnsamma.
Det är denna utveckling till något ädlare och bättre, som försiggår med
en världslig och ytlig kvinna, George Eliot velat skildra.

Den kvinliga instinkten hos författarinnan och hjältinnan gör, att
när Gwendolen vill förbättra och höja sig, söker hon hjälp härtill
hos en man. Allt sedan Gwendolen lärt känna Daniel Deronda, blir hon
otillfredsstäld med sitt ytliga lif. Emellertid är denna moraliska
känsla icke nog, hon måste genomgå lifvets hårda skola af sorg och
förödmjukelse. Hon gifter sig med Grandcourt för att undgå den
lott, som väntar henne sedan hennes mor blifvit fattig. Det är en
fruktansvärd bild författarinnan ger af detta äktenskapliga lif.
Grandcourt kufvar sin hustru med samma kallblodighet, som han tvingar
sina hästar och hundar att lyda sig, och hon underkastar sig under
ständigt stum protest, till dess hennes enda hopp om befrielse blir
någon tillfällighet. Denna kommer äfven, när Grandcourt en dag under
en segelfärd faller öfverbord. I samma sekund, som Gwendolen ser denna
utväg att blifva fri, tvekar hon att på hans rop kasta till honom
repet eller själf ropa på hjälp. Tvekan varar visserligen endast
ett ögonblick, i det nästa kastar hon sig, gripen af ångest och
samvetskval, öfverbord för att rädda honom, men när hjälpen kommer är
det för sent, Grandcourt är redan död. Den inre strid Gwendolen sedan
utkämpar med sina samvetskval och själf förebråelser, är skildrad med
stor kraft, medan däremot resultatet af denna kamp och historiens slut
icke göra ett lika trovärdigtintryck.

I bredd med denna skildring löper bokens judiska del. Daniel Deronda,
som uppfostrats i okunnighet om sin judiska börd, kommer af en
tillfällighet i beröring med den unga judinnan Mirah, hennes bror
Mordecai och den judiska familjen Cohen. Mordecais stora tanke är
judendomens återupprättande icke blott i religiöst utan äfven i
politiskt afseende. Han drömmer om att judarne än en gång skola blifva
ett folk med ett fädernesland, och denna stora tanke ger han vid sin
död i testamente åt Deronda, som fått kännedom om att äfven han är
född jude. Förenad med Mirah vill Deronda egna sitt lif åt den stora
uppgiften.

Denna George Eliots uppfattning och framställning af judendomen
icke blott såsom en religiös utan äfven som en nationalitetsfråga
väkte stort uppseende. En mängd kristna skriftställare och kritiker
förklarade denna bokens judiska del misslyckad, så t.ex. säger Edmond
Scherer om Derondas nationalitetssträfvanden: "Denne unge man, som
är framstäld såsom en bild af själfförnekelse och klokhet, blir
offer för en chimär och därtill den mest ointressanta chimär, som
uppfinningsförmågan någonsin skapat. — Den judiska episoden i _Daniel
Deronda_ är ett af de mest oförklarliga misstag, som en stor författare
någonsin begått."

Däremot väkte George Eliots uppfattning stort erkännande från judiskt
håll. Hon talar själf om att hon erhållit ett bref från öfverrabbinen
Dr. H. Adler, hvilket gladde henne mera än något erkännande, som förut
kommit henne till del. Han uttrycker däri sin varma sympati "för
den trohet, hvarmed några af de bästa judiska karaktärsdrag blifvit
återgifna". — Dr. Adler höll äfven en föreläsning om _Daniel Deronda_
för judiske arbetare.

Också professorn vid det judiska teologiska seminariet i Buda-Pest,
David Kaufmann, har i en broskyr: _George Eliot and Judaism, an Attempt
to appreciate Daniel Deronda_, i varma ord yttrat sig i saken. Sedan
han talat om judendomens grundidéer, säger han: "Det är en kristen
författarinna, som historieskrifvaren måste tillerkänna äran af att
djupast hafva uppfattat dessa idéer samt med geniets profetiska syn
varsnat den egentliga innebörden af judendomens fundamentalfrågor,
under det hon förlänat dem poesins tjuskraft." — Betonande den engelska
liberaliteten, omnämner han andra engelska författares framställning af
judar: Shakspeare har skapat Shylock i _Merchant of Venice_, Walter
Scott Rebecca i _Ivanhoe_ och Dickens Riah i _Our Mutual Friend_,
äfven Macauley har talat för judarnes emancipation, och Disraeli har
i sin egen person visat, huru en jude kunnat nå de högsta värdigheter
i England. Han förklarar slutligen, att likasom Lessing genom sin
_Nathan_ för alltid blifvit kär för judiska hjärtan, har äfven George
Eliot genom sin _Daniel Deronda_ härefter anspråk på judarnes tacksamhet.

En annan jude, som uppträdt med anledning af _Daniel Deronda_, är den
för sina kritiska och filosofiska arbeten öfver judendomen samt såsom
kritiker i _Atheænum_ bekante Joseph Jacobs. Han skref i _Macmillan's
Magazine_ en artikel, _Mordecai_; a Protest against the Critics, by
a Jew, däri han med stor värme tager den judiska delen af _Daniel
Deronda_ i försvar. Sin uppfattning tillspetsar han i följande
entusiastiska slutord: — "Jag har i det ofvansagda talat i pluralis,
emedan jag känt att i det jag sagt, instämma alla judar, hvilka hafva
nog kunskaper och sympati för att kunna uppfatta Mordecai icke blott
som den vackraste representant för deras religion och ras inom hela
literaturen, utan äfven som den mest värkningsfulla person inom engelsk
diktning."

_Daniel Deronda_ står nu i den belysning, som afståndet i tid skänker.
De rörelser, som i våra dagars kristna samhällen egt rum mot judarne,
likasom det stora judiska kolonisationsföretaget i Syd-Amerika, äro
egnade att rätt låta oss uppskatta det värkligt storartade i George
Eliots uppfattning, i betraktande af tiden då boken skrefs, medan
åter i ett värk, som icke mera eger nyhetens behag, de konstnärliga
bristerna äfven bättre framträda. De flesta af judarne i _Daniel
Deronda_ förefalla som blodlösa bärare af författarinnans idé, om
man jämför dem med de så reella personerna i bokens engelska del.
Daniel Deronda själf är ett slags kristustyp och hans förhållande
till Gwendolen är det af en frälsare, men han står icke för vårt
medvetande såsom en lefvande varelse. Äfven Mirah har föga realitet,
hon hör till den kategori af vackra, fina kvinnogestalter, som George
Eliot älskat att teckna, men Mirah inger ej den känsla af värklighet,
som otaliga smådrag hämtade direkt ur lifvet, förlänat t.ex. Dinah i
_Adam Bede_. Äfven Mordecai är visserligen icke någon ur det dagliga
lifvet hämtad gestalt, men vid skapandet af honom har George Eliot
stält sig på en annan grund än för sina öfriga figurer. Det är något
af den gammaltestamentliga profetiska mysticismen öfver denne bärare
af judendomens stora tanke. Som poetisk skapelse måste man visserligen
tillerkänna honom en hög rang, och han borde blifva förstådd i vår
tid, då man ju visar tendens att söka en osynlig värklighet utöfver de
materiella fenomenen.

Redan som ung hade George Eliot, medan hon höll på med öfversättningen
af Strauss, lärt sig något hebreiska och genomgick nu för att skrifva
_Daniel Deronda_ en mängd gammal och modern hebreisk literatur. Men
i stället för att såsom förut den exakta kunskapen endast skulle
utgjort en säker grundval för konstnärligt skapande, förde den henne
ofta i denna sista roman till okonstnärligt teoretiserande och dunkla
spekulationer. I stället för att nöja sig med den konstnärliga effekt,
som kan uppnås genom skildringen i och för sig, vill författarinnan
ofta nog i slutet af kapitlen likasom stryka under det hon önskar lägga
läsaren på hjärtat. Äfven stilen blir delvis invecklad och svårfattlig.
Härtill kommer att man i _Daniel Deronda_ icke mera finner den rikt
flödande humor, som omotståndligt drar läsaren till Mrs. Poyser, Silas
Marner eller de odödliga Dodson'arna. I _Middlemarch_ är humorn redan
betydligt sparsammare än i de tidigare arbetena, och i _Daniel Deronda_
har den helt och hållet torkat in — utom möjligen vid skildringen af
familjen Meyrick — samt ersattes af en viss satirisk skärpa.




XV. GEORGE ELIOTS NATURALISM OCH DESS FÖRHÅLLANDE TILL DEN SAMTIDA
VETENSKAPEN.


Med _Daniel Deronda_ afslutas egentligen George Eliots literära
lifsgärning. Hon står nu för oss såsom den europeiskt ryktbara
författarinnan, som skapat en hel rad arbeten, af hvilka böcker
åtminstone tre eller fyra äro erkända mästervärk. Genast vid början
af sin bana sågo vi henne i _Adam Bede_ framlägga sitt program att
"återgifva värkligheten så troget, som hördes hon på ed". Hennes
ståndpunkt är alltså naturalistens, och på samma gång hon anger sin
ställning, betonar hon äfven skilnaden mellan den och romantikernas.
När hon talar om de skickliga författare, som vilja skildra
undantagsförhållanden och undantagsmänniskor, har man emellertid svårt
att fatta, hvilken af sina egna landsmän hon kunde anklaga för dessa
tendenser, med mindre det skulle varit Carlyle. Dickens eller Thackeray
kunde hon väl icke påbörda sådant, däremot var Carlyles inflytande just
vid denna tid ofantligt, och hans _Hero and Heroworship_ likasom hans
förkärlek för stora historiska personligheter gaf henne måhända någon
anledning härtill.

Vid samma tid som George Eliot i England stälde naturalismen i
opposition mot romantiken, skedde detsamma i Frankrike, där Flaubert
skref sin _Madame Bovary_. Brunetière har i sina studier öfver
naturalismen just framhållit olikheterna i den engelska och den franska
riktningen. Den engelska naturalismen, representerad af George Eliot,
ger oss icke mindre en estetik än en hel, genomförd lifsåskådning.
Hvilka hufvudbeståndsdelarna häri äro, skall jag söka framvisa på grund
af den föregående analysen af hennes arbeten.

Romantiken hade begått det stora felet att taga friheten såsom konstens
princip, ehuru ju friheten i själfva värket icke kan vara annat än ett
tillstånd eller ett medel, genom hvilket vi vilja realisera något, som
af oss anses eftersträfvansvärdt. Naturalismen har gått mycket mera
logiskt och följdriktigt tillväga. Den har förklarat, att konsten har
sin "raison d'être" i och för sig, och har just därför påyrkat noggrann
kännedom om konstens art och medlen för att uppnå det åsyftade; så
t.ex. är just hufvudbetingelsen för en tafla att den skall vara målad
och icke blott tänkt, för en bok att den skall vara skrifven o.s.v.

Om vi såsom regel antaga att målningar i allmänhet skola efterbilda den
yttre naturen, likasom literaturen i allmänhet skall tolka mänskliga
känslor, så kunna vi slå fast att det är naturen, som inspirerar
konstnären. Naturen blir således på samma gång föremålet för hans
framställningar och hans domare. Konstnären kan endast afbilda naturen
genom de medel hon själf erbjuder honom, och för att afgöra om
efterbildningen har värde, är det åter naturen, som tjänar honom som
måttstock. Sålunda har konstnären endast en lärmästare: naturen. Vill
han frigöra sig från henne, kan han endast stappla och gå förlorad.

En fransk författare har sagt: "un paysage est un état de I'âme".
Härmed har han menat icke blott att poeten eller målaren vid
återgifvande af landskapet äfven återger sitt eget själstillstånd, utan
han har sagt detta vara fallet, oberoende af om landskapet framställes
af konstnären eller ej. Äfven hos den, som icke kan besjunga eller
afbilda det, väcker t.ex. åsynen af det sköna hafvet vid Neapel
glädje eller af Nordsjöns vreda vågor förfäran. Naturen modifierar
vårt själstillstånd, mellan naturen och människan finnes en ständig
växelvärkan, sorg och glädje, smärta eller vällust, lifsfröjd eller
lefnadströtthet, samvetskval, ånger — ja, det fins väl icke en mänsklig
känsla, som icke genom naturen skulle likasom kristallisera sig.

Sympati för den omgifvande naturen, själfförnekelse för att rätt kunna
uppgå i naturen, respekt för formen och de lagar, som hvarje konstart
pålägger framställaren, dessa äro naturalismens hufvudbetingelser.
Sålunda är, som man ser, objektivitet; en naturlig följd af dessa.
Betrakta t.ex. den holländska målarkonstens alster. Man har aldrig
målat bättre, aldrig samvetsgrannare, ärligare, mera hängifvet än de
holländska mästarena: Rembrandt, Terburg, Metzu m.fl., aldrig inom
konsten visat mera sympati för den enkla, obemärkta t.o.m. vulgära
hvardagsmänniskan och de enkla tilldragelser, som fylla hennes dagliga
lif. Man har aldrig inom konsten mera älskat naturen och sanningen.

Det är nästan onödigt att påpeka att artisten ju i alla fall alltid
måste lägga in en del af sin personlighet i sitt värk, ty vi kunna
ju endast se med våra ögon och uppfatta genom våra sinnen. Men detta
hör icke hit, afsikten är att framhålla det olösliga sambandet mellan
naturalism och objektivitet.

I denna punkt mötas naturalismen och en riktning af samtidens
filosofi, nämligen positivismen. Positivismen har i grunden nedgjort
subjektiviteten. Dess skapare Auguste Comte antager iakttagelsen
som den enda rätta källan för vårt vetande. Våra sensationer kunna
icke kontrollera naturen, ty en galning eller en person, som har
hallucinationer, är ju öfvertygad om sina sensationers riktighet men
bevisar just sin galenskap därigenom att han sammanblandar värkligheten
med dessa, så att säga projektioner af sitt eget jag. Naturen däremot
lär oss, att om vi t.ex. förväxla rödt med grönt, är vårt öga abnormt.
Naturen skall sålunda rätta, komplettera eller tillintetgöra våra
iakttagelser, därför må vi ständigt hålla oss till henne. I denna
punkt gå naturalismens och positivismens läror ihop. Positivismen är
det vetenskapliga systemet för samma lära, som i naturalismen söker
sitt konstnärliga uttryck. H. Taine har i sitt _Préface des Essais
de critique et d'histoire_ påvisat sambandet med följande ord: "Man
kan framvisa mellan naturhistorien och människans historia en mängd
analogier. Orsaken härtill är att ämnet för bådadera är ett liknande, i
den ena så väl som den andra har man att operera med naturliga grupper,
d.v.s. individer konstruerade efter en gemensam typ, hvilka kunna
indelas i familjer, släkten och arter."

Men om afbildandet af naturen är konstens utgångspunkt och medel, bör
det väl äfven blifva dess slutmål? Man måste förneka detta, om man
besinnar att t.ex. musiken och arkitekturen, som ju otvifvelaktigt äro
konstarter likasåväl som den bildande konsten och literaturen och till
sitt väsende sålunda likstälda med dem, icke kunna eftersträfva direkt
naturefterhärmning. Just denna punkt har varit naturalismens svagaste,
just i detta afseende har dess anhängare begått de största misstagen.

George Eliots ståndpunkt i denna naturalismens hufvudfråga är den fasta
grunden för hela hennes konstnärskap. I detta afseende intar hon sin
skilda plats inom samtidens naturalistiska literatur, likasom hon i
denna punkt mest afviker från de franska naturalisterna. Alla hennes
förnämsta och originellaste egenskaper såsom konstnär knyta sig helt
naturligt kring denna kärna.

Alla George Eliots romaner ha vi ju sett utgöra en kritik af lifvet.
Den moderna romanen är problemroman. Den ställning George Eliot själf
genom sin förbindelse med Lewes kom att intaga till samhället, gjorde
henne måhända känslig för just denna sida hos samtidens roman. Hennes
erfarenhet om lifvet hade lärt henne att dygd och last icke äro
begrepp, som en gång för alla kunna slås fast, utan att hänsyn måste
tagas till omständigheterna.

När hon gått till denna sin kritik af lifvet, ha vi sett, huru det
varit med den djupaste och mest omfattande sympati för hvad hon
framstält. Hon står i detta afseende som den bestämdaste motsats till
den franska natmalismens mästare Flaubert, hvars grundton är ironi.
George Eliots sympati är aldrig sentimentalitet, som Dickens' ibland
kan blifva, hennes sympati är den stora känsla, som omfattar äfven det
skenbart obetydligaste, emedan också detta är en del af det hela och
såsom sådan bör begripas och förstås. Som konstnärligt uttrycksmedel
för allt detta hvardagliga, triviala, obetydliga och vulgära, som
lifvet innehåller, har hon begagnat humorn. Vi behöfva för att förstå
denna humor, som hennes landsmän ibland liknat vid Shakspeares,
blott höra hennes Mrs. Poyser tala, se familjen Dodson, lyssna, till
lilla Maggie och Lukas eller höra Mr. Deanes åsikter om hertigen af
Wellington. Författarinnans sympati väcker äfven läsarens, han lär sig
förstå dessa hvardagsmänniskor, med hvilka han kanske i värkligheten
skulle haft föga fördragsamhet. I konstens belysning visar det sig att
de ega ett eller annat drag, som kan passa in på honom själf eller på
hans närmaste omgifning.

George Eliots medkänsla omfattar äfven djuren och barnen, hvilka i
det dagliga lifvet spela en icke oviktig rol. Den lilla tjockkindade
Totty eller Eppie, som på Silas Marners knä leker med sina små tår,
fullkomligt omedveten om det hufvudbry hennes existens förskaffar
väfvaren, äro förträffliga barnfigurer. För resten har George Eliots
sympati många strängar, icke minst ljudande äro de, som tolka hennes
glädje öfver och hennes fina uppfattning af den rent yttre skönheten,
såsom t.ex. Hettys, Tessas eller Gwendolens bilder utvisa.

När George Eliot framstält värkligheten, när hon likasom kalkerat ut
dess otaliga smådrag, har afbildningen i djupaste mening icke afsett
endast dessa spridda manifestationer af lifvet, utan innerst har
legat afsikten att belysa några af de lagar, som styra de skenbart
godtyckliga händelserna. Att detta varit fallet äfven i de arbeten, i
hvilka hon aflägsnar sig från hvardagslifvet, som t.ex. Romola, bevisar
ett bref, däri hon säger: — "De psykologiska orsaker, som manade mig
att återgifva sådana detaljer af florentinskt lif, som jag gjort, äro
precis desamma, som voro bestämmande för mitt återgifvande af engelskt
landsortslif i _Silas Marner_ eller af Dodson'arnes historia, ur
hvilken den stackars Toms och Maggies öde utvecklade sig". — George
Eliot är djupt öfvertygad om tillvaron af lagar i lifvet. Men det är
väl att märka att hon aldrig söker något _utom_ själfva detta lif,
som hon skildrar; aldrig finner man hos henne antydan om någon utom
stående makt, som skulle ingripa. Hon ställer sig härvid på den samtida
vetenskapens ståndpunkt. De lagar hon söker, kunna väl vara dunkla, men
de äro dock enligt hennes åsikt att finna endast inom lifvet själft,
aldrig se vi någon antydan om belöning eller straff i någon annan
form än den, som innebor i handlingarna själfva och dessa sålunda
följdriktigt föra med sig. Hon håller sig således inom de fullkomligt
gifna gränser, som det för oss fattbara lifvet och naturen uppdraga.

En af dessa stora grundlagar, på hvilka hon bygt sin diktning, är läran
om individens frihet och ansvarighet för sina handlingar. Hon står här
i väsentlig motsats till den franska naturalisten, som gjort människan
till endast en produkt af omständigheterna.

När i _Adam Bede_ Arthur Donnithorne för den vackra Hetty till
vanära och slutligen till brott, sker det genom en rad skenbart små,
obetydliga tilldragelser. När i _Romola_ Tito Melema först kommer till
Firenze och underlåter att tala om fosterfaderns öde samt möjligheten
af att denne ännu är vid lif, kan detta i och för sig knappast kallas
en tadelvärd handling, men hans brist på öppenhet leder honom in i ett
helt nät af bedrägeri. Han kommer att förneka sin fosterfader, bedraga
sin hustru och sluta som landsförrädare. När i _Silas Marner_ Godfrey
Cass af ungdomlig passion hemligt gift sig, har han tagit på sig en
börda, som blir honom förhatlig, sedan passionen upphört, och ehuru han
af naturen är godhjärtad, uppstiga hos honom bitterhet och den grymma
önskningen att blifva sin hustru kvitt. När tillfälligheten då kommer
honom till hjälp och hustrun dör, tiger han, och i stället för att
göra sin plikt och erkänna sitt barn, låter han Silas Marner uppfostra
det. När han sedan en gång som gammal vill återtaga sin dotter, har
emellertid Silas intagit hans plats, och Godfrey måste förblifva
barnlös.

Dessa några exempel visa, att det icke är omständigheterna, som skapa
vårt öde, utan att omständigheterna endast låta det som bor inom oss
framträda. Hvarje människas öde beror i så måtto på den riktning hon
själf gifver det. Våra gärningar möta och korsa hvarandra, de omspinna
oss likasom med ett nät, ur hvilket vi förgäfves streta att blifva
fria. George Eliots lifsåskådning står i detta afseende i nära samband
med hennes estetik: i sina framställningar af värkligheten afbildar
hon noga de minsta drag för att åstadkomma helheten, likaså är det de
skenbart små, obetydliga gärningarna och tilldragelserna, som skapa
stora olyckor eller ett tragiskt lif.

När Arthur Donnithorne söker sitt eget nöje och sin egen
tillfredsställelse, sköflar han icke blott Hettys lif utan förorsakar
en mängd hederliga människor sorg och lidanden. Följderna af Titos
bedrägerier drabba Baldassarre, Romola, Tessa och en mängd florentinska
familjer. Godfrey Cass' hustru dör okänd, och därigenom omgestaltas
både Eppies och Silas Marnes lif. Rosamond Vincys älskvärda ytlighet
har den sorgligaste invärkan på Lydgates hela framtid och vetenskapliga
sträfvanden. Våra handlingar ha sålunda sin betydelse äfven för många
andra än oss själfva. Onda eller goda stå våra gärningar där och bära
ofta sina förfärliga konsekvenser med sig, icke blott för oss själfva,
och våra närmaste, utan de kunna t.o.m. hafva invärkan på för oss
alldeles okända personer, likasom stenen slungad i vattnet bryter ytan
och bildar ringar, som skönjas länge efter det den själf sjunkit och
långt ifrån det ställe där den föll.

Det är vårt släktes solidaritet, som George Eliot sålunda uppställer
som en annan stor lag.

Det konservativa grunddraget i George Eliots skaplynne har förut flere
gånger framhållits, det är icke omstörtning hon vill utan utveckling.
Samhällets bestånd är för henne grundvalen för all utveckling.
Individen är blott en del af det stora hela: Hetty försvinner från
arrendegården, men lifvet där går sin gång: Maggie och Tom omkomma,
men fälten grönska åter kring Floss' stränder, "ty naturen läker
de sår hon gifvit — läker dem genom sitt solsken och människornas
arbete"; Savonarola dör, men Firenze går en ny tid till möte, och i
den nya tiden skola idéerna bryta sig igenom. Samhällets historiska
bestånd är den tredje af de stora lagar George Eliot hämtat fram genom
sin kritik af lifvet. Hennes naturalism visar här sin motsats till
romantiken, som icke hade någon uppfattning af den enskildes samband
med det hela. Till detta drag i George Eliots diktning ansluter sig
äfven nationalitetsidéen, för hvilken hon finner uttryck i några af
sina senare böcker. Savonarola själf kämpar för sitt folk och sin stad
och framhåller ock att Romolas plats är bland hennes folk, Fedalma
offrar allt för sin stam, och Daniel Deronda upptager idéen om judarnes
nationalitet. Äfven häri står George Eliot i samband med sin tid.
Nationalitetssträfvandena lågo i luften, panslavismen framträdde i
Ryssland, och Italiens enhet hade blifvit ett fullbordadt faktum.

George Eliots vetenskapliga uppfattning om lifvets lagbundenhet blef
kombinerad med hennes uppfattning om ett moraliskt och religiöst kraf
i lifvet. Själf hade hon ju tidigt genomgått en religiös kris, och
vi sågo att det, som föranledde hennes protest mot calvinismen, var
det otillfredsställande i dess etiska element. Genom den riktning
hennes lif och arbete sedan togo, blef hon så genomträngd af den
samtida vetenskapens uppfattning, så medveten om idéernas snabba
utveckling i vår tid, att hon ansåg intet religiöst samfunds lära
fullt tillfredsställande. Mr. Cross säger, att hon själf erkände den
ofantliga betydelse Comtes lära i detta afseende haft för henne, samt
att hon icke talade om någon annan författare med större erkänsla för
det hon af honom erhållit, men i alla händelser anslöt hon sig endast
delvis till Comte. Hon hörde till comtist-samfundet, men man känner
icke att hon skulle haft någon beröring med positivistkyrkan.

De moraliska och religiösa kraf George Eliot framhåller, äro
pliktuppfyllelse, själfuppoffring, själfförglömmelse och
själfförnekelse; människosläktet är en stor enhet, världens moraliska
framsteg bero på att människorna lära sig inse konsekvenserna af sina
handlingar. Sin ståndpunkt i detta afseende framhåller hon i ett mycket
anmärkningsvärdt bref till Lady Ponsonby. I det hon påpekar, huru väl
vi alla äro i behof af "stoisk resignation", emedan vi ofta få lida
genom våra medmänniskors okunnighet eller egoism, tillägger hon: — "och
enligt min tanke kan det icke gifvas något mera bindande skäl än denna
uppfattning, för att vi energiskt må bemöda oss om att de, som stå oss
närmast, icke skola komma att lida på samma vis genom oss".

I hennes böcker möta vi öfverallt detta moraliska kraf. Silas Marner
finner ett innehåll för sitt lif, först när detta återknytes vid
andra existenser; Dinah Morris finner lifvets lycka genom att,
som Mrs. Poyser säger, "älska sin nästa mer än sig själf"; endast
själfförglömmelsen ger Romola kraft att uthärda lifvets pröfningar;
Felix Holt påtager sig frivillig fattigdom för att tjäna sin sak och
folkets, och först när Ester Lyon frivilligt valt samma lott, kan hon
blifva förenad med honom. Dorothea söker själfuppoffringen, och Daniel
Deronda blir en inkarnation däraf, i det han säger sig aldrig mera
"vilja fika efter lifvets fröjder utan endast lefva för de lidande och
sorgsna".

"Vi måste se våra plikter i det som värkligen möter oss på vår väg",
— heter det på ett annat ställe i _Daniel Deronda_. Om vi skola vara
lemmar af mänsklighetens stora organism och kunna arbeta för dess
stora mål, måste vi göra vår plikt. Det kan hända att vår plikt kommer
i konflikt med våra personliga önskningar, men dessa måste då vika
för det stora helas kraf. Här sammanlöper George Eliots lära med den
moderna vetenskapens altruism.

Till sin allmänna lifsåskådning är George Eliot hvarken pessimist eller
optimist. Hon hade själf uppfunnit ordet "meliorist" för att beteckna
sin ståndpunkt. Hennes åsikt var att människosläktet kunde förbättras,
och att den djupaste lyckan fans i arbete för andra. Man hör henne
uttala, att all kunskaps, all vetenskaps, hela lifvets egentliga kärna
är att människorna älska hvarandra. — "En större hjälp än all visdom är
en enda gnista enkelt mänskligt deltagande, som ej vill öfverge oss",
— säger hon i _The Mill on the Floss_. Men om man icke kan kalla henne
pessimist, finnes det likväl något djupt sorgligt i hennes böcker.
Det är svårt att säga, hvari detta egentligen består. Jag tror det
är känslan af lifvets svårbegriplighet, som bildar denna dunkla fond
af sorg. Det är känslan af detta tragiska, som är gemensamt för oss
alla: vi kunna alla fara vilse, äfven om vi hafva de bästa afsikter.
Huru olika äro icke Hetty, Maggie, Godfrey Cass, Tito, Savonarola,
Dorothea och Gwendolen, men hvilken gemensamhet ega de ej i denna
punkt? — "Naturen läker de sår hon gifver", — heter det i _The Mill on
the Floss_, — "men ej alla. De upprykta träna bli ej åter rotfästa;
de af vattnet genomskurna åsarna förbli gapande. Om det kommer ny
växtlighet, äro träna ej de samma som de gamla, och åsarna bära under
sin gröna beklädnad märken efter de forna remnorna. För de ögon, som
dröjt vid det gamla, gifves det ingen försoning." — Denna sorg för
lifvet ohjälpligt med sig till alla dem, hvilka lärt sig älska något,
som engång blir ett förflutet, och för denna sorg finnes icke något
annat öfrigt, än att såsom antikens folk prisa den människa lycklig,
som gudarne låta dö ung.

I George Eliots tidigare arbeten, som ju otvifvelaktigt i konstnärligt
hänseende äro hennes bästa, spåras ännu ingen tendens. Att framställa
lifvet, sådant det kan gestalta sig äfven för den enklaste människa, är
där hennes syfte. Men hennes växande rykte kommer henne att allt mera
känna sin ansvarsskyldighet, hon känner sig förpliktad att undervisa
och förbättra, det är icke mera nog för henne att gifva de lärdomar,
som springa fram ur hvarje äkta konstvärk. Redan i _Romola_ synes den
tydliga afsikten. Författarinnan var djupt intresserad af det moraliska
problem, som Romolas och Savonarolas personligheter erbjödo. — "Stora,
stora fakta hafva här sökt få en röst genom mig", — säger hon i ett
bref. Som vi sett, är det etiska elementet af största betydelse för
henne, och det är snarare detta än vetenskapen, som föranledt henne
till öfvergrepp. Men hvilken tyngd af tendens och filosofi man än
kan finna i hennes senare arbeten, så är George Eliot dock, om man
betraktar hela hennes diktargärning, främst konstnär, en af de yppersta
inom vårt århundrades literatur och af kvinnor säkert den främsta.

Ett af hennes bref till målaren Burne-Jones visar, huru alltomfattande
hennes uppfattning af konsten var. — "Det vore trångbröstadt", — säger
hon där, — "att tro att en artist endast skall bekymra sig om att bli
förstådd af dem, som uppfatta hans konstarts uttrycksmedel och själfva
utförandet, konsten är till för alla, som kunna beröras af den. Och
jag vill tacksamt erkänna att Eder tafla gör lifvet större och skönare
för mig. Jag menar detta historiska lif, i hvilket vår egen lilla
personliga lott ofta är likasom den fasta punkt, från hvilken vi kunna
blicka oss omkring och hufvudsakligast tillbaka. Kanhända har Edert
värk ett skildt sorgset drag — kanhända får man däraf snarare ett
starkt intryck af att fruktansvärda yttre makter betvinga oss, än en
impuls till hjältemodiga ansträngningar för att uppnå fullkomlighet;
men sorgen är så inväfd med ren och upphöjd känsla för allt det, som
är fint och vackert på jorden likasom i människans historia, så att
den väl icke kan betraktas som ett fel, denna känsla af dagens tunga
och hetta, af hvilken äfven Pan blir berörd. Är Ni icke ense med mig
i att mycket onödigt blifvit skrifvet om konstens mål? En låg ande
skall åstadkomma dålig konst, detta gäller för konsten så väl som för
allt öfrigt i lifvet; och en fattig ande skall frambringa det som är
tarfligt."

I den mångskiftande gestaltvärld George Eliot skapat, har det ständigt
varit det rent mänskliga hon velat framställa. Äfven hos den torre
pedanten Casaubon eller den oredlige Bulstrode har hon genom sin
sympati och genom djupet af sin analys funnit ut den beröringspunkt,
genom hvilken de bilda en del af det hela. Och hvad kvinnorna
beträffar, hela denna skara: Dinah, Hetty, Maggie, Eppie, Mrs. Poyser,
Romola, Tessa, Fedalma, Armgart, Ester, Dorothea, Mary Garth, Gwendolen
och flere andra, så har hon, såsom endast de allra största diktare
och af kvinliga sådana endast George Sand, funnit uttryck för de mest
skiftande rörelser, de finaste, mest sammansatta nyanser hos den
kvinliga naturen. Och en sådan kvinnas vittnesbörd om kvinnorna måste
väl tillmätas en djup betydelse.

Det George Eliot skrifvit, har sprungit fram ur hennes eget innersta
väsen. — "Hela min själ är med", — säger hon själf om sitt arbete.
Betraktar man både hvad hon eftersträfvade och hvad hon uppnådde, kan
man väl instämma i Jacobs omdöme: "Romanförfattarens kall har af ingen
hållits heligare än af George Eliot."




XVI. THEOPHRASTUS SUCH. SISTA LEFNADSÅR.


De få återstående åren af George Eliots lif tillfogade icke några nya
drag till författarpersonligheten, ehuru de medförde stora förändringar
i hennes enskilda lif. Lifvet i London blef till följd af hennes
ständigt vacklande hälsa i hög grad ansträngande, ju mera hennes rykte
tillväxte. Söndagsmottagningarna, som ursprungligen varit afsedda
för endast en liten intim krets, hade småningom utvidgat sig, så att
man vid dem såg samtidens mest framstående literära och konstnärliga
värld. Själf omnämner George Eliot i sina bref nästan aldrig dessa
mottagningar, och de hade häller ingen ingripande betydelse för hennes
egen utveckling. Mr. Cross har däremot gifvit en intressant bild af dem
och uppger som orsak till den utsträckning de togo, att en stor mängd
personer, som kände och beundrade den berömda författarinnan, aldrig
kunde lära känna henne annanstädes än här, emedan hon aldrig gick i
sällskap. Gäster vid dessa söndagsmottagningar voro: de gamla vännerna
Dr. och Mrs. Congreve jämte Madame Bodichon, Spencer, Prof. Huxley,
Charles Dickens, Turgenieff, Bulwer, Wilkie Collins, författarfamiljen
Trollope, Justin McCarthy, Prof. Sully, direktören för National
Gallery Frederic Burton, Own Jones, Burne-Jones med fru, John Everett
Millais, Robert Browning, Tennyson m.fl. Det var emellertid icke blott
celebriteter, som stämde möte där, utan äfven unga människor, som höllo
på att arbeta sig fram, funno ett hjärtligt emottagande.

George Eliot var icke någon salongsdam, såsom flertalet franska
författarinnor varit. Att föra konversation om en massa olika ämnen
intresserade henne icke, därtill tog hon saker och ting alltför
allvarligt och djupt. Däremot egde Mr. Lewes i hög grad de egenskaper,
som göra sig gällande i en salong. Han var en förträfflig "causeur",
hade ett synnerligt fängslande och underhållande sätt att berätta, var
ytterst liflig och egde förmågan att sammanföra de olika grupper, som
gärna bilda sig i en engelsk salong.

De flesta besökares önskan var dock naturligtvis att få utbyta några
ord med George Eliot själf. När dörren till "the drawing-room"
öppnades, syntes hon alltid i samma låga länstol vid sidan af kaminen.
Hvad som vid första anblicken frapperade i hennes utseende, var det
stora hufvudet. Hennes hår, i hvilket numera blandade sig gråa strån,
var prydt med en under hakan sammanfäst spets. Hennes gråblå ögon med
långa ögonhår uttrykte samma stora känslighet som hennes långa vackert
formade händer. Hon skrattade och log på ett behagligt vis, hennes
låga, tydliga stämma var utmärkt vacker, när hon sjöng var rösten
kontraalt, men hon sjöng eller spelade sällan för flere än en eller par
af de allra närmaste vännerna. Hennes sätt att uttrycka sig var ytterst
vårdadt, hon fäste stort afseende vid att personer skulle tala korrekt
och riktar bland annat i sin sista bok _Theophrastus Such_ sin satir
mot dem, som "äflas att vilja tala alla andra språk än vårt modersmål
engelskan".

När hon talade, böjde hon sig vanligtvis något framåt för att komma
närmare den hon talade med, emedan hon ej tykte om att höja rösten.
Ofta var hon då så inne i konversationen, att hon ej märkte någon
nykommen gäst, men när hon såg upp och varsnade någon vän, gaf hon
honom till välkomsthälsning ett ur hjärtat gående älskvärdt och
allvarligt leende. George Eliots samtal var mest underhållande i endast
ett fåtal gästers närvaro, hon gaf alltid sitt bästa, där hon visste
att gåfvan blef uppskattad. För de närmaste vännerna voro The Priorys
dörrar öppna äfven andra dagar i veckan. En afton, när Tennyson här
läste upp sin _Maud_, hade deltagarena i den lilla cirkeln nöjet att se
Englands två mest berömda lefvande författare sida vid sida.

Hvad beträffar George Eliots ställning till de moderna
kvinnoemancipations-sträfvandena, så omfattade hon städse med varmaste
sympati krafvet att kvinnan må tillåtas fritt utveckla alla sina gåfvor
samt att gamla orättvisor må bekämpas. Likasom i alla hennes värk
utveckling är den genomgående principen, så är det ock naturligt att
hon skall yrka på detsamma för kvinnan såsom det väsentligaste, och
hon betonar detta redan i sina kritiska uppsatser. När hon betraktar
Rosa Bonheurs taflor, höra vi henne utropa: — "Hvilken kraft! Det är
på detta sätt kvinnorna borde göra anspråk på sina rättigheter!" — Den
så vanliga kvinliga dilettantismen vakte ständigt hennes förtrytelse,
och hon fordrar främst af kvinnorna själfva att de må lära känna
ansvarsskyldighet. När Girton College för flickor inrättades, omfattade
hon planen med största intresse och var en af de första, som lämnade
penningebidrag. Äfven hör man henne tala om de förhoppningar hon stälde
på Stuart Mills uppträdande i parlamentet till förmån för kvinnorna.
Maskulina kvinnor väkte städse hennes ogillande, emedan hon afgjordt
förkastade den åsikten att intellektuelt högt begåfvade kvinnor skulle
undandraga sig några af de kvinliga plikter, som ålågo dem. Själf ville
hon framför allt förblifva kvinna och var stolt öfver sin talang att
styra hus och hem.

Någon aktiv del i själfva reformsträfvandena ser man icke att hon
skulle tagit, måhända var ock hennes egen undantagsställning i
samhället en af orsakerna härtill. Ej häller har hon fört sin penna i
akt och mening att kämpa för kvinnans rättigheter, endast i _Armgart_
och _Middlemarch_ kan man upptäcka något spår af att hon velat ställa
frågan under debatt. Men allt detta är af oändligt liten betydelse, i
bredd med hvad en sådan lifsgärning som hennes betyder för kvinnornas
sak. Det gifves väl knapt någon sida af den intellektuella och
konstnärliga begåfning, man i allmänhet velat frånkänna kvinnan, som
George Eliot icke skulle visat sig besitta.

Man hör George Eliot oupphörligt i sina bref tala såväl om sin egen
som om Lewes' vacklande hälsa. Ett botemedel, som de ofta använde var
resor, hvilka medförde ett välgörande ombyte af luft. Att uppräkna alla
dessa talrika resor till kontinenten eller i hemlandet blefve här för
vidlyftigt, några af de större och för hennes arbeten mest betydande
resorna hafva redan blifvit omnämda. För att undgå Londonklimatet, som
tyktes haft ett mycket skadligt inflytande på deras hälsa, likasom
för att komma undan det ansträngande lifvet i den stora staden, köpte
George Eliot och Lewes ett landthus i Surrey. Här i Witley, icke långt
från Tennysons hem, tyktes de haft för afsikt att bosätta sig under
största delen af året, men fingo emellertid där tillbringa endast
sommaren och hösten 1877 i lugn och välbefinnande. När de följande
sommar återvände, var Lewes redan sjuk, ehuru hans liffulla natur
oförskräkt kämpade mot sjukdomen. — "Intet annat än döden kunde släcka
denna klara låga", — säger Mr. Cross om honom. På hösten i november
flyttade de in till London, Lewes var då allvarsamt sjuk och den 28
november dog han. En af hans sista omsorger hade varit att sända
Blackwood manuskriptet till George Eliots sista bok _The Impressions of
Theophrastus Such_.

Under flere veckors tid efter Lewes' död tog George Eliot icke emot
någon annan än hans son Charles, hon hvarken skref eller läste några
bref, hon tyktes helt och hållet krossad af det tunga slaget. En kort
anteckning i dagboken från den 1 januari 1879 lyder: "Här sitta jag
och sorgen." — Litet senare tog hon mycket ifrigt i med ordnandet af
Lewes' ofullbordade manuskript. Hon uppsköt på en tid utgifvandet af
_Theophrastus Such_, ty blotta tanken på att människorna skulle tro att
hon under denna tid kunnat skrifva boken, var henne förhatlig. Till ett
varaktigt minne af Lewes, eller som hon säger, "till en fortsättning
af hans lif", inrättade hon ett stipendium, hvilket bär namnet "George
Henry Lewes' studentship" samt afser att befrämja själfständig
fysiologisk forskning, ett ämne som mycket sysselsatt Lewes själf.
Detta stipendium utgör omkring 200 £ i året och kan bortgifvas åt såväl
manlig som kvinlig studerande.

Småningom begynte George Eliot dock återse några af sina allra närmaste
vänner. — "Hon liknar till det yttre en skugga af sitt eget jag", —
skrifver hennes trogna vän Madame Bodichon. Men den underbart rika
anden tyktes ännu trots all sorg ega lifskraft, ty i samma bref heter
det, att "Marian ännu finner lifvet så oändligt intressant". — Bland de
få vänner hon först återsåg, var Mr. J.W. Cross. En för mera än tio år
sedan knuten vänskap förenade honom, hans mor och systrar med Lewes och
George Eliot. Han hade ungefär vid samma tid, som Lewes dog, förlorat
sin mor, och sorgen blef nu ett nytt gemensamt föreningsband; som en
källa till glädje och tröst för både George Eliot och honom under denna
tid omnämner han deras gemensamma studium af hennes favoritförfattare
Dante.

I maj 1879 utkom _The Impressions of Theophrastus Such_. Möjligen kan
man spåra något inflytande af La Bruyère i denna hennes sista bok,
som framställer åtskilliga sociala förhållanden och genom dem formade
typer. Ehuru boken blef väl emottagen, när den kom ut, är den af föga
betydelse för kännedomen om författarinnans lifsgärning; filosofen har
här undanträngt diktaren och humorn har stelnat till frostig ironi.

Med ingången af år 1880 begynte George Eliot småningom återgå till
sina forna vanor och åter samla omkring sig sin gamla umgängeskrets.
Samma år öfverraskade hon i allra högsta grad sina vänner och världen
genom att den 6 maj ingå äktenskap med Mr. J.W. Cross. Man har sökt
förklaringen till detta giftermål med en man, som var omkring trettio
år yngre än hon själf, uti det oändliga behof af sympati hon städse
erfarit.

Sonja Kovalevsky talar i sin förutnämda uppsats äfven om detta
giftermål. Ehuru hon hvarken vill förklara, långt mindre försvara
sådana onaturliga förbindelser i allmänhet, säger hon sig dock
sanningsenligt böra vidhålla att de båda makarna tyktes så enkelt och
lugnt lyckliga. "Man kunde ej hos George Eliot märka minsta anspråk
eller bemödande att synas yngre än hon var, och hon liknade i sanning
ej ett grand den förälskade kvinna, som ovilkorligt framstår för
inbillningen, då det är fråga om ett så illa afpassadt giftermål som
hennes. Mr. Cross är en mycket vacker man af ren anglosaxisk typ,
vacker figur, frisk färg, ljust kastanjebrunt, något lockigt hår.
Ansiktet besjälas af ett par bruna, mycket sympatiska, intelligenta
och trofasta ögon. Läpparna äro påfallande fint tecknade. Hela hans
personlighet gör intryck af en fin och för det sköna känslig natur, som
måhända ej äger gåfvan att förkroppsliga sitt ideal, att gifva det en
materiel form, men som dess mer är i stånd att uppskatta denna gåfva
hos andra. — — — Hennes man och hon gjorde intryck af två ömma och
tillgifna vänner, som hafva samma smak, samma intressen och af hvilka
den yngre ofantligt beundrar den äldre."

Omedelbart efter vigseln begåfvo sig makarna Cross på resa till
Frankrike, Italien och Tyskland. Efter hemkomsten tillbragte de en tid
i Witley men bosatte sig egentligen i Chelsea i London. Den korta tid
deras äktenskap varade, upptogs dels af resor, dels var George Eliots
hälsa så vacklande att hon skref nästan intet. Den 17 december hade 182
hon sett Aeschylos' Agamemnon uppföras på grekiska af Oxfordstudenter,
och dagen därefter besökte hon en af de vanliga lördagskonserterna i
St. James Hall. Vid dessa tillfällen hade hon förmodligen förkylt sig,
emedan hon insjuknade strax därpå. Den 22 december utandades hon sin
sista suck. Hon begrofs på Highgate kyrkogård, vid sidan af Lewes; på
hennes kista lästes följande ord af hennes älsklingsskald Dante:

    "Det ordets källa,
    Hvars klara ström förbredt sig så med makt."




KÄLLOR:


Blackwood's Magazine, 1881, 1883

Blind, Mathilde, George Eliot, Ingram's Eminent Women Series, New
edition, London 1888.

Brown, J.C., The Ethics of George Eliot's Works, London 1885.

Brunetière, F., Cours libres de la Sorbonne. Evolution de la poésie
lyrique au XIX sicèle, Revue Bleue, 1893.

Brunetière, F., Le roman naturaliste, Paris 1883.

Conrad, H., George Eliot. Ihr Leben und Schaffen, Berlin 1887.

Contemporary Review, 1872.

Cross, J.W., George Eliot's Life as related in her Letters and
Journals, II edition, Edinburgh and London.

Dowden, E., Studies in Literature. London 1878.

Fortnightly Review, 1865, 1876.

Harper's New Monthly Magazine, 1881. Jacobs, J., George Eliot etc;
Essays and Reviews from the Athenaeum, London 1891.

Kaufmann, D., George Eliot and Judaism, 1877.

Macmillan's Magazine, 1877.

Montégut, É., Écrivains modernes de I'Angleterre, 1885.

Nineteenth Century, 1881.

Oliphant (Mrs.), The Victorian Age of English Literature, Leipzig 1893.

Robinet, E., Den positiva filosofien i sammandrag. Öfvers. Stholm 1889.

Roslyn, Guy, George Eliot in Derbyshire, 1876.

Russett, G.W.E., George Eliot, her Genius and Writings, 1882.

Scherer, Edmond, Essays on English Literature. Transl. London 1891.

Taine, H., Le positivisme anglais, Paris 1878.

Westminster Review, 1852-1857, 1878, 1881.






*** END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 76364 ***