As captured January 20, 2025

1 files changed, 4451 insertions, 4451 deletions

diff --git a/71070-0.txt b/71070-0.txt
index ee0c49e..d0e4cdb 100644
--- a/71070-0.txt
+++ b/71070-0.txt
@@ -1,4451 +1,4451 @@
-The Project Gutenberg eBook of Natalika, by Lafcadio Hearn

-

-This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and

-most other parts of the world at no cost and with almost no restrictions

-whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms

-of the Project Gutenberg License included with this eBook or online at

-www.gutenberg.org. If you are not located in the United States, you

-will have to check the laws of the country where you are located before

-using this eBook.

-

-Title: Natalika

-

-Author: Lafcadio Hearn

-

-Translator: Karin Hirn

-

-Release Date: June 29, 2023 [eBook #71070]

-

-Language: Swedish

-

-Credits: Jari Koivisto

-

-*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK NATALIKA ***

-

-

-

-

-

-NATALIKA

-

-

-Af

-

-Lafcadio Hearn

-

-

-Bemyndigad öfversättning ("Stray Leaves from Strange Literature")

-

-Af

-

-Karin Hirn

-

-

-

-

-

-Stockholm,

-Wahlström & Widstrand,

-1905.

-

-

-

-

-INNEHÅLL:

-

-Företal.

-

-STRÖDDA BLAD:

-

-Thoth's bok. Från en egyptisk papyrus.

-Käll-jungfrun. En legend från Söderhafsöarna.

-Fågel-hustrun. En eskimåberättelse.

-

-SAGOR UR DEN INDISKA OCH BUDDHISTISKA LITTERATUREN:

-

-Legenden om Tilottama.

-Brahminen och hans brahminhustru.

-Bakawali.

-Natalika.

-Lik-Demonen.

-Lejonet.

-Sagan om olycksvidundret.

-En buddhistisk parabel.

-Pundari.

-Yamaraja.

-Trons lotusblomma.

-

-ISLAMISTISKA BERÄTTELSER:

-

-Boutimar, dufvan.

-En röfvares son.

-En legend om kärlek.

-Konungens rättvisa.

-

-TRADITIONER UR TALMUD:

-

-En legend om Rabba.

-Begabbarena.

-Esthers val.

-Ett halacha spörsmål.

-Rabbi Jochanan Ben Saccai.

-En tradition om Titus.

-

-

-

-

-FÖRETAL.

-

-

-Medan jag var sysselsatt med att sammanfoga denna lilla mosaik af

-legender och sagor, kände jag mig lik handelsmännen i Sindbads andra

-resa, hvilka fingo nöja sig med att tillvarataga de små juveler, som

-fäst sig vid köttstycken, dem örnarna upphämtat från Diamanternas Dal.

-Jag har för mitt urval helt och hållet varit beroende af tidigare

-öfversättares arbete, och de stycken jag plockat samman syntes mig

-alltför små, för att hvart för sig förtjäna en särskild litterär

-infattning. Genom att slipa alla mina stenar enligt ett gemensamt

-mönster har jag otvifvelaktigt förringat skönheten hos en del af

-dem. Men deras färger tycktes mig i alla fall så sällsamma och deras

-lyskraft så trolsk, att deras värde icke kunde bli helt och hållet

-förstördt ens af en så oskicklig handtvärkare som jag.

-

-Kort sagdt, dessa sagor, legender, parabler etc., äro helt enkelt

-rekonstruktioner af det som berört mig såsom det mest fantastiskt sköna

-i all den exotiska litteratur, som varit mig tillgänglig. De originala

-berättelsernas innehåll har — på några få undantag när — förblifvit

-oförändradt. I en del fall har jag gjort små tillägg, i andra förkortat

-ett grand; men tilläggen förskrifva sig vanligen från samma källa som

-sagan, medan förkortningarna haft sin reson i tvånget att undvika

-upprepningar eller att förbigå episoder, som vore olämpliga för en

-större läsarekrets. Jag nödgas särskildt utpeka en del af de friheter,

-jag tillåtit mig.

-

-I den polynesiska sagan "Käll-jungfrun" har jag i ansenlig grad

-omarbetat en legend, som jag anträffat i Gill's "Myths and Songs of

-the South Pacific", — en intressant, men fullkomligt okonstnärlig

-bok, i hvilken ett beundransvärdt material blifvit ytterst torftigt

-behandladt. I en annan del af Mr. Gill's bok fann jag texten och

-öfversättningen af den trolska "Tjufvarnas Sång", och beslöt att med

-några fantastiska förändringar utnyttja den i en berättelse. Den

-arabiska "Kärlekslegenden" är ännu mer apokryfisk, ty den består af

-fragmentariska arabiska historier, som lånats ur Stendhal's "L’Amour",

-och af mig sammanstöpts till en berättelse.

-

-I de judiska sagorna har jag ofta förenat med hvarann flere särskilda

-episoder, som förtäljas om samma person i olika Talmud kapitel.

-Detta förfaringssätt påpekas emellertid i hvart enskildt fall genom

-Gemara hänvisningarna i den inledande texten. Genom att rådfråga

-registren till Hershon’s "Miscellany" och Schwab’s öfversättningar

-från den jerusalemitiska Talmud blef det mig lätt att utvälja ett

-antal egendomliga traditioner, som hänförde sig till någon framstående

-rabbin, och att sammanknyta dessa traditioner i en berättelse.

-Slutligen bör jag bekänna, att historien om "Natalika" icke hämtats

-direkt ur Ferista, eller Fihristah, utan från en bok af Jacolliot, en

-briljant författare, men opålitlig vetenskapsman, hvars arbeten icke

-äga något värde såsom källskrifter. Vare sig sann eller falsk, tycktes

-mig denna saga alltför vacker för att förbigås.

-

-I ett enda fall har jag gjort ett rent öfversättningsarbete. Léouzon Le

-Duc’s återgifvande af "Kalevala" syntes mig vara det yppersta exempel

-på poetisk prosa jag någonsin påträffat i öfversättningslitteraturen.

-Jag har valt ut tre episoder, och återgifvit dem nästan ord för ord.

-[Då det vore meningslöst att för svenska och finska läsare presentera

-en öfversättning af dessa öfversättningar ur Kalevala, ha de uteslutits

-ur denna svenska upplaga. _Ofvers._]

-

-Så godt som alla de med petit stil tryckta inledningsfraserna äro,

-om än med små förändringar, hämtade ur litteraturen hos de folk,

-hvars legender de introducera. Många bland dem förskrifva sig från

-den outtömliga skatt af indisk visdom, som kallas "Pantchatantra",

-andra från särskilda buddhistiska arbeten. Den inledande texten

-till historien "Konungens Rättvisa" är lånad från den persiska

-"Mantic Uttaïr", af Farid Uddin Attar; och de ord, som begynna den

-"Buddhistiska Parabeln" (hvilken bearbetats efter en berättelse i

-Stanislas Julien’s "Avadanas") äro valda ur "Dhammapada". I allmänhet

-tror jag att de kortare berättelserna mindre bära spår af min

-behandling, än de längre. Den underbara egyptiska sagan om "Thoth’s

-Bok" är mycket mer frapperande i Maspéro’s franska öfversättning

-efter den originala papyrus-texten; men det egyptiska uttryckssättet

-karakteriseras ofta af en nakenhet, som förefaller oss ännu mera oblyg,

-än de i berättelsen omtalade dansande flickorna på väggmålningarna.

-

-Den bifogade bibliografiska förteckningen upptager nästan alla de

-källor, ur hvilka jag hämtat mitt material. Några af dessa arbeten ha

-blifvit nämnda endast för det de skänkt mig två eller tre enskilda

-satser. Sålunda har jag lånat några uttryck och tankar från "Amarou",

-från Fouché’s öfversättning af "Ritou Sanhara" och framför allt från de

-rika noter, som bifogats Chézy’s praktfulla öfversättning af Sakuntala.

-

-Denna lilla samling gör intet anspråk på att bli uppmärksammad af

-vetenskapsmän. Den har utgifvits endast för att låta allmänheten dela

-den njutning jag själf erfarit under det jag gjorde mig bekant med

-några mindre kända litteraturskatter.

-

-Under den tid jag sysslat med min mosaik har det framträdt två

-anmärkningsvärda arbeten med liknande syfte: Helen Zimmern’s "Epic

-of Kings", och Edwin Arnold’s "Rosary of Islam". Den förra utgör en

-populär öfversättning af Firdusi, och i den senare har med utsökt

-skicklighet infogats några af "Mesnewi’s" skönaste pärlor. Jag hoppas

-mina i så mycket lägre grad konstnärliga bidrag till populariseringen

-af en främmande litteratur hos andra må uppväcka lusten att åstadkomma

-något värdefullare än jag förmått framlägga. Mina klenoder voro få och

-små: de stora och praktfulla vänta på en Sindbad eller en skicklig

-diamantslipare, som skall förvandla dem till juvelbuketter så sköna,

-som de knippen af topasblommor och rubinknoppar, hvilka läggas ned på

-Nourmahals graf.

-

-New Orleans 1884.

-

-Lafcadio Hearn.

-

-

-

-

-

-

-STRÖDDA BLAD

-

-

-

-

-THOTH'S BOK.

-

-

-En sällsam egyptisk sägen, sådan den förtäljes i demotisk skrift på en

-gammal papyrus, funnen i nekropolen Deir-el-Medineh, bland ruinerna

-af det hundraportade Thebe. Upptecknad i det trettiofemte året af

-någon förgäten Ptolemaeus’ regering, och i månaden Tybi afslutad af en

-skrifvare, ryktbar bland trollkarlar... Otvifvelaktigt tillägnad Thoth,

-alla skrifvares herre, alla trollkarlars stormästare, hvars välbehag

-vördnadsfullt nedkallats öfver hvar och en, som talar godt om bemälda

-papyrus...

-

-       *       *       *       *       *

-

-... Thoth, den gudomlige, alla skrifvares herre, ypperst bland

-konstnärer, alla trollkarlars furste, skref — säges det — en gång med

-egen hand en bok, som öfverträffade alla andra böcker, och som innehöll

-ingenting annat än tvänne magiska formler. Hvem hälst än kunde uppläsa

-den första af dessa formler, blef endast gudarna underordnad — ty i

-samma stund han uttalade besvärjelsen, blefvo bärg och dalar, haf och

-moln, himlens höjder och helvetets djup hans vilja underdåniga; medan

-luftens fåglar, mörkrets kräldjur och fiskarna i vattnet tvingades

-att framträda och röja de tankar, som lågo dolda i deras hjärtan. Men

-hvem hälst än kunde uppläsa den andra formeln, han skulle aldrig lära

-känna döden, — ty om han äfven blefve begrafven i jordens innanmäte,

-så skulle han likväl genom mörkret skåda himlen och förnimma jordens

-röster genom den djupa tystnaden. Äfven i grafven skulle han se solens

-uppgång och nedgång och gudarnas kretslopp och månens tilltagande och

-aftagande och firmamentets eviga stjärnljus.

-

-Och Thoth inneslöt sin bok i ett skrin af guld, och guldskrinet i

-ett skrin af silfver, och silfverskrinet i ett skrin af elfenben och

-ebenholts och elfenbens och ebenholtsskrinet i ett skrin af palmträ

-och palmträskrinet i ett skrin af brons och bronsskrinet i ett skrin

-af järn. Och detta begrof han i bottnen af Egyptens stora flod, på

-det ställe där den flyter genom distriktet Koptos. Och odödliga

-flodvidunder ringlade sig kring skrinet, för att försvara det mot

-trollkarlar.

-

-       *       *       *       *       *

-

-Men bland alla trollkarlar var Noferkeptah, Kung Minibphtah’s son, (må

-han för evigt få behålla lif, hälsa och krafter!) den första, som genom

-list upptäckte den plats, på hvilken den underbara boken blifvit gömd,

-och var modig nog att bemäktiga sig den. Ty efter det han rundligen

-ersatt den visaste af de gamla prästerna, för att denne skulle visa

-honom vägen, erhöll Noferkeptah af sin fader, Pharao, en kunglig, väl

-utrustad och välbemannad farkost, i hvilken han begaf sig till Koptos

-för att uppsöka den fördolda skatten. Och då han efter många dagars

-resa anlände till Koptos, skapade han sig en magisk båt med en magisk

-besättning genom att framsäga några hemlighetsfulla ord. Han själf

-och den framtrollade besättningen arbetade på att finna skrinet, och

-genom att med fördämningar afleda vattnet lyckades det dem slutligen.

-Därefter öfvervann Noferkeptah med hjälp af sin trolldom den odödliga

-ormen, hvarpå han bemäktigade sig skrinet, uttalade de hemlighetsfulla

-formlerna och blef endast gudarna underordnad.

-

-Men gudarna vredgades på honom och läto hans syster och hustru,

-Ahouri, omkomma i Nilen, och desslikes hans son. Noferkeptah tvingade

-visserligen floden att återgifva de döda, men trots det bokens makt på

-ett särskildt, hemlighetsfullt sätt höll dem vid lif, lefde de icke på

-samma sätt som förut, hvarför han var tvungen att låta begrafva dem i

-den stora nekropolen i Koptos. Efter att hafva upplefvat allt detta,

-fruktade han för att ensam återvända till konungen och band därför

-boken öfver sitt hjärta samt dränkte sig själf. Bokens makt bevarade

-på sätt och vis äfven hans lif; men han lefde icke på samma sätt som

-förut, hvarför man förde honom tillbaka till Thebe, lik en, den där

-passerat Amenthi, och begrof honom tillika med boken invid hans fäder.

-

-Genom bokens makt lefde han likväl i grafvens mörker, såg solen gå upp,

-såg gudarnas kretslopp, såg månens olika stadier och nattens stjärnor.

-Genom bokens makt kallade han äfven till sig skuggan af sin syster

-Ahouri, — som han tagit till hustru i enlighet med egypternas sed. Och

-det var ljust i deras boning. Sålunda åtnjöt Noferkeptah en spöklik

-lycka i sällskap med Ka’n, eller skuggan, af sin hustru Ahouri, och

-Ka’n af sin son Mikhonsou.

-

-       *       *       *       *       *

-

-Fyra generationer hade dött sedan kung Minibphtah’s tid; och Ousirmari

-var nu Pharao i Egypten. Ousirmari hade två söner, lärda bland

-egypter, — Satni var den äldres namn och Anhathoreröou den yngres.

-Och i Egypti land fanns det ingen så kunnig skrifvare som Satni. Han

-förstod att uttolka de heliga texterna, inskriptionerna på amuletterna,

-tänkespråken i grafvarna och de ord, som voro inhuggna på minnesmärken,

-och böckerna i den prästerliga boksamling, som kallas "Lifvets Dubbla

-Hus". Likaså kände han sammansättningen af alla de trollformler och

-besvärjelser, dem andarna åtlyda, så att det icke fanns någon trollkarl

-lik honom i hela Egypti land. Och Satni hörde en gammal präst tala om

-Noferkeptah och Thoth’s bok och beslöt att tillägna sig den. Men den

-åldrige prästen varnade honom, sägande: "Akta dig för att taga boken

-från Noferkeptah, ty han kan förtrolla dig och tvinga dig att föra den

-tillbaka till honom i grafven, samt att därutöfver göra en svår bot."

-

-Icke desto mindre begärde, och erhöll, Satni konungens tillåtelse att

-nedstiga i nekropolen i Thebe och att — om han det kunde — därifrån

-bortföra boken. Han begaf sig därför till Thebe, ledsagad af sin bror.

-

-       *       *       *       *       *

-

-Tre dagar och tre nätter letade bröderna i de dödas omätliga stad,

-och efter det de vandrat genom milslånga svarta gånger, och nedstigit

-i hundratals grafvar och tröttat ut sig med att vid skenet af en

-flämtande lampa dechiffrera otaliga inskrifter, funno de slutligen

-Noferkeptahs hvilorum. Men då de inträdde i grafven, blefvo deras ögon

-bländade; ty Noferkeptah låg där vid sidan af sin hustru Ahouri och

-Thoth’s bok, som låg midtemellan dem, utspred ett så mäktigt sken, att

-det liknade solens. Då Satni trädde in, reste sig Ahouris vålnad mot

-ljusskenet och frågade honom, "hvem är du?"

-

-Då svarade Satni: "Jag är Satni, kung Ousirmaris son, och jag kommer

-för att taga boken, som ligger mellan dig och Noferkeptah. Om du ej ger

-mig den godvilligt, så rycker jag den från dig med våld."

-

-Men kvinnans vålnad svarade honom: "Tala icke så dåraktigt! Begär

-icke denna bok! Ty då vi erhöllo den beröfvades oss glädjen att lefva

-på jorden den tid, som naturenligt blifvit oss tillmätt; och detta

-förtrollade lif i grafven är icke likt lifvet i Egypten. Boken kan på

-intet vis vara dig till gagn! Lyssna därför hellre till berättelsen om

-alla de pröfninger, med hvilka vi hemsökts för denna boks skull..."

-

-Men efter det han lyssnat till Ahouris historia var Satnis hjärta

-fortfarande hårdt som brons, och han upprepade:

-

-"Om du ej frivilligt ger mig boken, som ligger mellan dig och

-Noferkeptah, så rycker jag den från dig med våld."

-

-Då reste sig Noferkeptah, skrattade och sade: "O Satni, om du värkligen

-är en skrifvare af den rätta sorten, så afvinn mig denna bok! Om du

-ej är feg, så låt oss spela om besittningen af den, låt oss spela ett

-femtiotvå spel!" — Det fanns nämligen ett schackbräde inne i grafven. —

-

-Så spelade Satni ett spel schack med Noferkeptah, medan Ahouris och

-den storögda gossens Ka’er eller skuggor sågo på. Men deras ögon, som

-jämte Noferkeptah’s fixerade honom, förvirrade honom till den grad, att

-han blef yr i hufvudet och hans tankars väf tilltrasslades så att han

-förlorade spelet. Noferkeptah skrattade, uttalade ett magiskt ord och

-lade schackbrädet på Satnis hufvud. Satni sjönk ända till knäna ned i

-marken.

-

-Ännu en gång spelade de, och med samma utgång. Då uttalade Noferkeptah

-ett annat magiskt ord, och lade återigen schackbrädet på Satnis hufvud.

-Och Satni sjönk till höfterna ned i marken. Ytterligare en gång spelade

-de, och med samma resultat. Då uttalade Noferkeptah ett tredje magiskt

-ord, och lade schackbrädet på Satnis hufvud. Och Satni sjönk ända till

-öronen ned i marken.

-

-Då kallade Satni på sin bror, och begärde af honom några mäktiga

-talismaner. Och brodern hämtade dem skyndsamt och lade dem oförtöfvadt

-på Satnis hufvud, och räddade honom därmed ur Noferkeptah’s våld. Men

-efter att ha gjort detta, föll Anhathorerôou död ned i grafven.

-

-Och Satni sträckte ut handen, tog boken från Noferkeptah och gick från

-grafven ut i gångarna, medan boken upplyste hans väg, så att ett starkt

-sken kastades framför honom, under det allt bakom honom låg i mörker. I

-mörkret följde Ahouri efter honom, och klagade högljudt: "Ve, ve öfver

-oss! Det lifgifvande ljuset har fråntagits oss; det ohyggliga Intet har

-kommit öfver oss! Så skall då den värkliga tillintetgörelsen intränga

-i grafven!" Men Noferkeptah kallade Ahouri till sig, bad henne upphöra

-att gråta och sade till henne: "Sörj ej öfver boken; jag skall förmå

-honom att vända åter med den, bärande en grepe och en käpp i handen och

-ett brinnande fyrfat på hufvudet."

-

-       *       *       *       *       *

-

-Men då Ousirmari fick veta allt detta, blef han mycket ängslig för sin

-son och sade till honom: "Se, din dårskap har redan orsakat din broder

-Anhathorerôous död; tag dig därför tillvara, så att du icke må komma

-äfven din egen undergång åstad. Den döde Noferkeptah är helt visst en

-mäktigare trollkarl än du. För genast boken tillbaka, så att han icke

-må förgöra dig."

-

-Men Satni svarade: "Se, aldrig har jag närt någon sinnlig önskan eller

-gjort någon lefvande varelse förnär. Huru skulle då de döda förmå något

-mot mig? Det är endast en dålig skrifvare — en skrifvare som icke lärt

-att behärska sina passioner — som kan öfvervinnas med trolldom."

-

-Och han behöll boken.

-

-       *       *       *       *       *

-

-Emellertid inträffade kort därpå något oväntadt. Då Satni en dag stod

-i förhallen till Pthahs tempel, fick han se en kvinna så skön att han

-— i och med detsamma hans ögon riktats mot henne — upphörde att handla

-som en lefvande varelse och all världen omkring honom blef otydlig som

-en dröm. Och medan den unga kvinnan bad inne i templet, blef Satni

-upplyst om att hennes namn var Thoutboui, och att hon var dotter till

-en profet. Hvarpå han skickade ett bud till henne, sägande: "Detta

-tillkännagifver min herre: 'Jag, Prins Satni, Kung Ousirmaris son,

-älskar dig så högt, att jag känner mig döende... Om du vill älska mig

-som jag det önskar, så skall jag gifva dig konungsliga gåfvor; men om

-ej, så vet att jag äger makt att begrafva dig lefvande bland de döda,

-så att ingen därefter får skåda dig'."

-

-Då Thoutboui hörde dessa ord såg hon hvarken förvånad, harmsen eller

-förskräckt ut; hennes svarta ögon skrattade blott och hon svarade: "Bed

-din herre, Prins Satni, Kung Ousirmaris son, besöka mig i mitt hus

-i Bukastes, dit jag just nu beger mig"... Hvarpå hon aflägsnade sig

-tillsammans med sin svit af uppvaktande jungfrur.

-

-       *       *       *       *       *

-

-Så begaf sig Satni skyndsamt till Bukastes, och till Thoutbouis,

-profetens dotters, hus. I hela näjden fans det intet hus, som liknade

-hennes, det var högt och långt och omgifvet af en trädgård, som

-inhägnades af en hvit mur. Satni fördes af Thoutbouis tjänarinna in

-i huset, och uppför en vindeltrappa till ett rum i öfre våningen, i

-hvilket det fanns stora bäddar af ebenholts och elfenben, dyrbara,

-konstfullt utskurna möbler, trefötter med brinnande parfymer och bord

-af cederträ med skålar af guld. Och väggarna voro beklädda med lapis

-lazuli inlagd med smaragder, hvilket gjorde dagern egendomlig och

-dallrande. Thoutboui visade sig på tröskeln, klädd i hvita väfnader,

-genomskinliga som dräkterna hos de danserskor, hvilka äro målade på

-väggarna i pharaonernas palats. Då hon stod där i ljusskenet och Satni

-betraktade hennes smidiga lemmar och smärta kropp, kände han sitt

-hjärta upphöra att slå och han kunde ej tala. Men hon bjöd honom vin

-och mottog ur hans händer de gåfvor han medfört, — samt tillät honom

-att kyssa sig.

-

-Därpå sade Thoutboui: "Med gåfvor är jag icke lätt vunnen. Jag vill

-likväl pröfva dig, eftersom du så önskar. Gif mig ett kontrakt, som

-öfverlämnar åt mig allt det du äger, — ditt guld och ditt silfver, dina

-jordområden och hus, dina ägodelar och allt som tillhör dig. Så att det

-hus, i hvilket jag bor, må blifva ditt hus!"

-

-Och Satni, som blickade in i hennes ovala, svarta juvelögon, glömde

-värdet af allt det han ägde. En skrifvare tillkallades och uppsatte

-kontraktet, som öfverlämnade alla Satnis ägodelar åt Thoutboui.

-

-Därefter sade Thoutboui: "Ännu en gång vill jag pröfva dig, efter du

-önskar det. Om du vill äga min kärlek, så öfverlämna mig äfven dina

-barn som slafvar, i annat fall komma de att söka tvist med mina barn

-angående det du förut ägde. Så att det hus, i hvilket jag bor, må

-blifva ditt hus!"

-

-Och Satni betraktade hennes förtrollande barm, hvilken häfde sig hvit

-som om den varit skuren i elfenben och rundade sig likt strutsägg; —

-och han glömde sina älskade barn och undertecknade kontraktet... I

-samma ögonblick anlände en budbärare, sägande: "O, Satni, dina barn

-vänta dig därnere." Och han svarade: "Bed dem komma hit upp."

-

-Då sade Thoutboui: "Ännu en gång vill jag pröfva dig, då du så önskar

-det. Om du vill vinna min kärlek, så låt döda dina barn, eljes kunna de

-någon gång i framtiden göra anspråk på det du nu gifvit mig. Så att det

-hus, i hvilket jag bor, må blifva ditt hus!"

-

-Och bedårad af hennes förföriskt smidiga växt, af hennes blomstrande

-behag, af hennes elfenbenshvita skönhet, förglömde Satni till och med

-sina faderskänslor, och svarade: "Vare det så; om jag härskade öfver

-himlen, så gåfve jag till och med den för en kyss af dig."

-

-Då lät Thoutboui döda Satnis barn inför faderns ögon, och han försökte

-icke ens rädda dem. Hon bad sina tjänare kasta kropparne ut genom

-fönstret till kattorna och hundarna nedanför; likväl lyfte Satni ej ett

-finger för att förhindra det. Och medan han drack vin tillsammans med

-Thoutboui, kunde han höra tjutet af de djur, som slukade hans barns

-kött. Men han endast stönade emot henne: "Gif mig din kärlek! Jag är

-som i helvetet för din skull!" Och hon reste sig upp, gick till rummet

-invid, vände sig om, bredde ut sina sköna armar mot honom och drog

-honom till sig med sina outgrundliga ögons trollmakt...

-

-Men då Satni sökte omfamna och kyssa henne, se: då öppnade sig

-hennes rosiga mun och vidgades och djupnade, — gapade allt större,

-allt svartare, tillväxte hastigt, ohyggligt, — till ett mörker likt

-nekropolernas, ett djup likt Amenthis! Och Satni såg endast en afgrund

-gapa framför sig, nattlikt svart och hemsk, och utur afgrunden

-frambrusade en stormvind, som ryckte honom med sig och hvirflade

-om med honom, som om han varit ett vissnadt löf. Och han förlorade

-medvetandet...

-

-       *       *       *       *       *

-

-Då han vaknade upp igen låg han naken vid ingången till en underjordisk

-begrafningsplats. En så vild skräck och förtviflan öfverföll honom, att

-han beslöt att göra slut på sitt lif. Men konungens tjänare funno honom

-och buro honom välbehållen hem till hans faders hus. Och Ousirmari

-lyssnade till hans hemska berättelse.

-

-Därpå sade Ousirmari: "O Satni, den döda Noferkeptah är en mäktigare

-trollkarl än till och med du, som likväl är lefvande. Vet framför allt,

-min son, att dina barn lefva och befinna sig väl i min omvårdnad; och

-vet äfven att den kvinna, hvars skönhet förtrollade dig, och för hvars

-skull du i tankarna begått alla dessa skändliga brott, var en skenbild,

-framtrollad af Noferkeptah. Genom att sålunda uppväcka dina passioner,

-tillintetgjorde han din magiska makt. Och skynda dig nu, min käre son,

-att föra boken tillbaka till Noferkeptah, i annat fall kommer du att

-förgås jämte hela din släkt!"

-

-Så tog då Satni Thoth’s bok, och bärande en grepe och en käpp i handen

-och ett brinnande fyrfat på hufvudet förde han den tillbaka till den

-thebanska nekropolen och ned i Noferkeptah’s graf. Och Ahouri klappade

-i händerna och smålog, då hon såg ljuset återvända, och Noferkeptah

-skrattade och sade: "Sade jag dig ej det?" — "Ack, blef du förtrollad,

-o Satni?" frågade Ahouri. Men Satni bugade sig djupt inför Noferkeptah

-och frågade hvarmed han kunde få försona sitt fel.

-

-"O Satni", svarade Noferkeptah, "min hustru och min son ligga i

-verkligheten begrafna i Koptos; dessa gestalter, som du ser här, äro

-endast deras skuggor, deras Ka’er, — som uppehållas af min trollmakt.

-Sök därför upp deras hvilorum i Koptos och jorda deras kroppar invid

-min, på det vi alla må bli förenade, och du sålunda göra bot..."

-

-Så begaf sig då Satni till Koptos, och råkade där en åldrig präst, som

-visade honom Ahouris grafplats, sägande: "Min farfars far omtalade det

-för min farfar, som omtalade det för min far!" Och Satni fann liken och

-återgaf Noferkeptah dennes hustru och son, och fullgjorde sålunda sin

-bot. Hvarefter Noferkeptah’s graf blef för evigt förseglad på Pharaos

-befallning; och ingen människa känner numera den plats, där han ligger

-begrafven.

-

-

-

-

-KÄLL-JUNGFRUN

-

-

-En saga från det fredliga land, där ingen bär kläder, förutom de döda;

-där de unga äro sköna som bärnstensstatyer; där under en evig sommar

-till och med bärgen vägra att omsvepa sig med gördlar af moln.

-

-       *       *       *       *       *

-

-"Mäktige Omataianuku!"

-

-"Bistre Avaava, du högreste!"

-

-"Högreste Outuutu!"

-

-"Beskuggen vår väg!"

-

-"Resen er som kokospalmer framför oss!"

-

-"Böjen er som drömmar öfver den slumrande!"

-

-"Gören de sofvandes sömn än djupare!"

-

-"Sofven, ni trösklarnas syrsor! Sofven, ni aldrig hvilande myror!

-Sofven, ni nattens lysande insekter!"

-

-"Vindar, upphören att hviska! Fridlösa gräs, susa ej mer! Palmblad,

-varen stilla! Åarnas säf, bugen er ej! Du blåa flod, upphör att skvalpa

-mot strandbrädden!"

-

-"Slumren, ni husets stockar och stöd och pålar stora och små, ni

-sparrar och bjälkar och halmtak, ni flätvärksväggar, ni fönster med

-bambugaller, ni dörrar som gnissla likt spöken, du sakta glödande eld

-af sandelträ, — slumren I alla!"

-

-"O Omataianuku!"

-

-"Högreste Outuutu!"

-

-"Bistre Avaava!

-

-"Beskuggen vår väg!"

-

-"Resen er som kokospalmer framför oss!"

-

-"Böjen er som drömmar öfver de slumrande!"

-

-"Gören djupare de sofvandes sömn, —"

-

-"Gören djupare vindarnas sömn, —"

-

-"Djupare vattnens sömn, —"

-

-"Skummare nattens mörker!"

-

-"Beslöjen månen med er andedräkt!"

-

-"Låten stjärnornas ljus förblekna!"

-

-"I namn af de mäktiga —"

-

-"Omataianuku!"

-

-"Outuuturoraa!"

-

-"Ovaavaroroa!"

-

-"Sofven!"

-

-"Sofven!"

-

-       *       *       *       *       *

-

-Så ljöd vid hvarje nymåne tjufvarnas besvärjande sång, — den första

-natten låg som vindens sus bland kokospalmerna; sedan högre och högre

-hvar följande natt, och tydligare och mer välljudande, ända tills

-den stora fullmånens hvita ansikte öfvergöt skogarna med ljus och

-försilfrade vattenpölarna under palmernas pelarrader. Ty fullmånens

-trollkraft var mäktigare än sångens besvärjelsemakt; och folket i

-Rarotonga sof ej. Men under andra nätter bortburo de osynliga tjufvarna

-många kokosnötter och tarorötter, och pisangfrukter och bananer, i

-trots af de snaror som utlades för dem af folket i Rarotonga. Men

-man märkte med förskräckelse att kokosnötter försvunno från så höga

-träkronor, att ingen mänsklig arm kunnat nå dem.

-

-       *       *       *       *       *

-

-Men en natt befann sig höfdingen, Aki, vid den källa, som benämnes

-Vaipiki, — och hvilken springer fram ur de vatten, som flyta under all

-världen. Och då såg han, just då den tunna nymånen speglade sig i den,

-en yngling och en ungmö resa sig ur källan, — hvitare än själfva månen,

-nakna som fiskar och sköna som drömmar. Och de begynte sjunga en sång,

-vid hvars toner Aki, som låg gömd bakom pandanusbladen, täppte till

-sina öron, — ty det var trolldomssången, _E tira Omataianuku, E tira

-Oututuuroroa_! Och vindarna domnade bort, och vågorna sjönko i sömn,

-och palmbladen upphörde att susa, och syrsornas sång tystnade.

-

-       *       *       *       *       *

-

-Men Aki, som beslöt att fånga de hvita varelserna, lade ut ett

-stort fisknät i bottnen på källan, och väntade på att de skulle

-komma tillbaka. Nattens omätliga tystnad blef än djupare, och den

-blodfärgade röken från det eldsprutande berget sväfvade orörlig i

-skyn, lik en jättestor fjäderbuske. Till slut återtogo hafsvindarna

-sitt hemlighetsfulla hviskande i palmdungarna; en syrsa surrade och

-en tusenröstad insektkör svarade. Nymånen sänkte ett af sina bleka

-horn i hafvet och östern ljusnade och skiftade färg lik en hajmage.

-Förtrollningen var bruten, — dagen bröt in.

-

-Och Aki såg de två hvita varelserna återvända, bärande frukter och

-nötter och doftande örter. Hastigt resande sig från sitt gömställe

-rusade han mot dem; och de störtade sig i källan, likt fiskar, medan

-frukterna ströddes ut öfver marken. Men ack! de fastnade i nätet!

-

-Då sökte Aki draga upp sin fångst, och stark som han var, blef det

-honom ett lätt sak. Men vid en svängning på nätet hoppade ynglingen ut,

-och slank som en skimrande lax genom djupen ned till de okända vattnen,

-så att Aki endast fångade flickan. Fåfängt kämpade hon i nätet, och

-hennes månskenshvita kropp skimrade opalfärgadt, likt en vacker fisk i

-fångstmannens hand. Förgäfves grät hon och bad; Aki fyllde upp källan

-med stora korallblock, på det hon icke skulle undslippa och äfven hon

-försvinna i djupet. Men då han såg huru sällsamt skön hon var, tröstade

-han henne och talade lugnande ord, till dess hon upphörde att gråta.

-Hennes ögon voro stora och djupa, som en tropisk natthimmel, blixtrande

-af stjärnor.

-

-       *       *       *       *       *

-

-Så hände det sig att Aki begynte älska henne; högre än sitt eget lif

-älskade han henne. Och folket förundrade sig öfver hennes skönhet; ty

-det strålade ljus omkring henne då hon rörde sig, och då hon sam i

-floden var hennes väg lik månens gång öfver vattnen, — en dallrande

-strimma af ljus. Men man märkte att denna strålande skönhet tilltog

-och aftog i omvändt förhållande till månens tilltagande och aftagande.

-Hennes hvithet var mest bländande vid nymånstid, och den nästan

-upphörde att lysa, när månen blef full. Och hvarje gång nymånen första

-gången höjde sig grät hon tyst, men så bittert, att Aki icke förmådde

-trösta henne ens efter det han lärt henne förstå kärlekens ord på hans

-eget folks språk, — det vokalrika tungomål, som berör den lyssnande på

-samma sätt som nattfågelns gäckande sång.

-

-       *       *       *       *       *

-

-Sålunda gingo många år förbi och Aki blef gammal. Men hon förblef sig

-lik, ty den starka ras, till hvilken hon hörde, åldras aldrig. Så

-märkte man att uttrycket i hennes ögon blef ännu djupare och ljufvare,

-— hemlighetsfullt ljuft; och Aki förstod att han på sin ålderdom skulle

-bli far. Likväl grät hon och anropade honom, sägande:

-

-"Lyssna! Jag är icke af din ras, och måste slutligen lämna dig. Om du

-älskar mig, så döda denna min hvita kropp, och rädda vårt barn, ty om

-det näres af mig, så måste jag stanna ännu tio år i denna värld, till

-hvilken jag ej hör. Du kan därmed icke förgöra mig, ty fastän jag synes

-dö, så skall min kropp likväl fortfara att lefva, — ja, du kan icke

-skada mig mer, än vattnet skadas af yxa eller spjut! Ty jag består af

-vatten och ljus, af månsken och vind! Och jag får ej ge ditt barn di..."

-

-Men Aki, som fruktade att förlora både henne och barnet, lyckades

-öfvertala henne att stanna. Och barnet blef så vackert som en hvit

-stjärna, och hon vårdade det under tio lyckliga år.

-

-Efter det dessa tio år gått förbi, kysste hon Aki och sade till honom:

-"Ack, nu måste jag lämna dig, ty eljes skulle jag dö en värklig död;

-tag därför bort korallblocken ur källan." Efter att ännu en gång

-ha omfamnat honom, lofvade hon snart återvända, och förmådde honom

-därigenom att villfara hennes begäran. Hon önskade taga honom med sig,

-men han kunde ej följa henne, då han endast var en dödlig människa. Som

-en glänsande ljusstråle försvann hon då ensam i källans djup.

-

-       *       *       *       *       *

-

-Barnet växte upp till en smärt och vacker gosse, men han liknade icke

-sin mor. Hvithyllt var han visserligen, men endast såsom främlingarna

-från andra sidan hafvet. I hans ögon glimtade likväl ett egendomligt

-ljus, som brann klarast vid nymånstid, och aftog i bredd med månens

-tillväxt... En natt utbröt en väldig storm; kokospalmerna bugade

-sig som rör och en sällsam stämma brusade fram med vinden, ropande,

-kallande. Vid gryningen var den hvita ynglingen försvunnen, och aldrig

-därefter skådades han af mänskliga ögon.

-

-Men Aki lefde i mer än hundra år och väntade vid Vaipikikällan, tills

-hans hår var hvitare än sommarens skyar. Till slut bar folket honom hem

-till hans hus, och lade ned honom på en bädd af pandanusblad. Och alla

-kvinnorna vakade öfver honom, ty de fruktade att han skulle dö.

-

-... Det var en natt vid nymånstid, och den nya månen höll just på att

-höja sig. Då hördes plötsligt en låg, välljudande röst, sjungande

-den gamla sång, som några af väktarinnorna ännu erinrade sig ha hört

-för mer än ett halft hundratal år sedan. Allt ljufvare och ljufvare

-ljöd sången, allt högre höjde sig månen! Syrsorna upphörde med sin

-låt; palmbladen vägrade att böja sig för vinden. Och en tung domning

-öfverföll de vakande, hvilka sutto med vidöppna ögon, men icke förmådde

-röra en lem, lika så litet som frambringa ett ljud. Därpå sågo de alla

-en hvit kvinna, — hvitare än månskenet, smidig och slank som en fisk, —

-glida fram mellan väktarinnornas skara. Och under det hon drog Akis grå

-hufvud mot sitt glänsande bröst, sjöng hon för honom och kysste honom

-och smekte hans åldriga drag...

-

-Solen gick upp: väktarinnorna vaknade. De böjde sig öfver Aki, som såg

-ut att slumra. Men då de tilltalade honom svarade han ej; och då de

-vidrörde honom, rörde han sig ej. Ty han sof för evigt!...

-

-

-

-

-FÅGEL-HUSTRUN

-

-

-Där blir månen gammal och ung igen många gånger om, som om den ofta

-doge, och lika ofta väcktes till lif igen genom trolldom; medan solen

-rör sig i en krets af bleka dunster och icke går ned. Men då den

-slutligen sänker sig och försvinner är det fortfarande ljust; ty de

-döda tända röda eldar i skyn högt öfver isbärgen ända tills solen efter

-många, många mörka månader igen går upp.

-

-       *       *       *       *       *

-

-Allting är hvitt där, utom det svarta hafvet och de bleka dimmorna. Och

-likväl är det svårt att se hvar vattnet upphör och landet tar vid, ty

-gudarna glömde att afsluta den delen af världen. Isbärgen växa till och

-förminskas, byta plats i norr och i söder och förändra fantastiskt sitt

-utseende. Ansikten framträda i dem, drag som förlängas och breda sig

-ut, och kroppar som likna utdöda djurs. Vid fullmånstid samlas alla de

-tallösa skaror hundar, som lefva på död fisk, och tjuta mot det rytande

-hafvet. Och vid ljudet däraf skocka sig de väldiga björnarna samman på

-isbärgens högsta toppar och välta ned hvassa hvita block mot hundarna.

-Öfver det hela, högt upp mot det röda skenet, reser sig ett bärg, ur

-hvilket det alltsedan tidernas begynnelse framsprutat flammande eld.

-Och öfver hela landets yta ligga utströdda hopar af jättestora ben. Men

-detta gäller sommaren i det landet; om vintern höres där intet ljud

-utom isens dån, vindarnas tjut och hvin och isflakornas gnissel och

-rassel.

-

-Det finns likväl människor i dessa delar af världen, människor, hvilkas

-hyddor äro byggda af snö och upplysta af lampor, fyllda med sjödjurs

-späck, — och de vilda hundarna lyda dessa människor. Men själfva lefva

-de i ständig skräck för Sjötrollet, ett vidunder, som ser ut som cn

-armlös man, men är grönt som gammal is; de frukta hafsrået, en kvinnlig

-skepnad, som skriker under isarna, på hvilka deras hyddor äro byggda;

-och Troll-björnen, hvars huggtänder bestå af is, och Kajarissaerna,

-isbärgens andar, som draga ned kajakerna i det svarta vattnet; och

-spökelfenbens-jägaren, som kuskar sitt luftiga spann hän öfver isar,

-tunna som fiskfjäll. Och de frukta det Hvita Spöket, som ligger på lur

-efter dem, som nattetid gått vilse, och som äger makt att förgöra alla,

-hvilka han kan narra att skratta åt hans galna upptåg. Och de frukta

-äfven den hvitögda renen, som ingen far förfölja. Det landet är äfven

-ett hemvist för trollkarlar, häxmästare och Illiseetsuer, som skapa

-Tupileker.

-

-Men Tupilek är af alla ohyggliga ting det mest ohyggliga, af alla

-obeskrifliga ting det mest obeskrifliga.

-

-Ty detta land är fullt af ben, — ben af hafsvidunder och landsvidunder,

-— skallar och refben af djur som förgåtts hela tidrymder innan

-människan föddes; och där finns bärg, där finns hela öar, som bestå

-af dylika ben. Köpmän från aflägsna, sydliga länder sända emellanåt

-elfenbenssamlarc dit upp, — försedda med slädar och oräkneliga hundar,

-— som våga sitt lif för dessa hvita tänder, dessa fruktansvärda betar,

-hvilka sticka upp från den is eller sand, som icke är djup nog för

-att täcka dem. Och Illiseetsuerna söka ut de största af dessa ben och

-veckla in dem i ett hvalfiskskinn tillsammans med hjärtan och hjärnor

-af en mängd både sjö- och landdjur, och läsa besynnerliga ord öfver

-dem. Då skälfver och stönar hela den väldiga massan och förvandlar

-sig till en mer jättelik, mer fasansfull gestalt, än gudarna någonsin

-skapat. Den rör sig på många fötter; den ser med många ögon; den griper

-med oräkneliga tänder; den lyder sin skapares vilja, den är en Tupilek!

-

-       *       *       *       *       *

-

-Och allting växlar utseende i det landet, — på samma sätt som isbärgen

-nyckfullt skifta sina former, som sandens gränslinje evigt ändrar sig,

-som ben förvandlas till jord och jord förefaller att öfvergå till

-ben igen. På samma sätt ikläda sig äfven djuren mänsklig skepnad,

-och fåglar tillägna sig mänsklig gestalt; ty allt är förtrolladt i

-detta land. Sålunda hände sig en dag att en elfenbenssamlarc råkade

-få sikte på en flock sjöfåglar, som just höllo på att förvandla sig

-till kvinnor. Och genom att försiktigt krypa fram öfver den hvita snön

-lyckades han — som själf var klädd i hvita skinn — plötsligt öfverraska

-dem och gripa ett kraftigt tag i den närmaste, medan de öfriga

-blixtsnabbt återtogo sin fågelgestalt och flydde söderut under det de

-uppgåfvo långa, hämska skrän.

-

-Smärt som en nymåne var flickan, och likaså blek, och hennes ögon

-voro svarta och mjuka, som den vilda måsens. Då mannen märkte att hon

-ej gjorde motstånd, utan endast grät, hyste han medlidande med henne

-och förde henne in i sin varma snöhydda, där han klädde henne i mjuka

-skinn och bjöd henne ett stort fiskhjärta. Längre fram — efter det hans

-medlidande förbytts till kärlek — blef hon hans hustru.

-

-I två år lefde de tillsammans, och han lifnärde henne med både fisk och

-kött, ty han var skicklig i användandet af båge och nät. Men då han

-aflägsnade sig, stängde han alltid väl till hyddans dörr, för att hon

-icke skulle återtaga sin fågelgestalt och flyga sin väg igen. Efter

-det hon födt honom två barn försvann emellertid denna fruktan, likt

-minnet af en ond dröm; och hon började följa med honom på hans jakter

-och handterade bågen med förvånansvärd skicklighet. Men hon öfvertalade

-honom att aldrig skjuta på de vilda måsarna.

-

-Så lefde och älskade de, och deras barn växte upp till stora och starka.

-

-Då hände sig en dag, då de alla jagat tillsammans och lyckats skjuta

-många fåglar, att hon ropade till barnen: "Kära barn, skynda att hämta

-mig fjädrar!" De hämtade henne händerna fulla, och hon fäste fjädrarna

-på deras armar och på sina egna skuldror och ropade till dem, "Flyg! Ni

-äro af fåglars släkt, ni äro vindens barn!"

-

-I och med detsamma föllo kläderna af dem, och de förvandlades till

-vilda måsar. Därpå höjde sig mor och barn i den genomskinliga, iskalla

-luften, kretsande och kretsande högre och högre upp mot skyn. Tre

-gånger svingade de i spiralformig flykt öfver den gråtande fadern, tre

-gånger skreko de öfver isbärgens glimmande toppar, och så — plötsligt

-svepande fram mot söder — flögo de bort för alltid.

-

-

-

-

-

-

-SAGOR UR DEN INDISKA OCH BUDDHISTISKA LITTERATUREN

-

-

-

-

-LEGENDEN OM TILOTTAMA

-

-

-Hvilken förtäljes i den heliga Mahabharata, diktad a den lycksalige

-siaren Krishna-Dvaipayana, som författade all dess fyra tusen slokas,

-och som därförutom diktade se millioner slokas. [Enligt inledningen

-till den första boken i Mahabharata bestod detta nu så väldiga epos

-ursprungligen af endast 24,000 slokas. Genom oupphörliga tillägg

-växte antalet af dess distikon till den oerhörda summan 107,389. —

-_L.H._] Af de senare befinna sig tre millioner i Gudarnas vård, och

-en million fem hundra tusen vårdas af Gandharva’erna, musikanterna

-i Indras himmel, och en million fyra hundra tusen af Pitri’erna, de

-saligen aflidna andar, och ett hundra tusen af människorna... Och äfve

-den brottsligaste bland människor blir genom att åhöra uppläsningen

-af Mahabharata befriad från alla sina synder; hvarken sjukdom eller

-olyckor kan komma honom vid.

-

-Nu vill jag berätta huru det kom sig, att de mäktiga Gudarna engång för

-en kvinnas skönhets skull fingo mångfaldiga ansikten och myriader ögon,

-såsom det omständligt förtäljes i den Stora Boken, — i Mahabharata.

-

-       *       *       *       *       *

-

-Det fanns i forna dagar tvänne Daithyaner, som voro tvillingsbröder. De

-tillhörde Asura’ernas, de onda andarnas, ras, och deras namn voro Sunda

-och Upasunda. De voro af furstlig börd; grymma och fruktansvärda växte

-de upp, men de voro alltid ense i anslag, i tankar, i jakt efter nöjen

-och i utöfvandet af brottsliga handlingar.

-

-Under årens lopp hände det sig att de två bröderna beslöto eröfra

-herraväldet öfver de Tre Världarna, och för det ändamålet pålägga

-sig den tukt och de uppoffringar, genom hvilka de heligaste asketer

-höja sig till gudomlighet. De begåfvo sig därför till det ensliga

-Vindhyabärget och hängåfvo sig där åt böner och betraktelser, till

-dess deras kraftiga lemmar blefvo smala som jungelrör och deras leder

-liknade benknölar. Och de upphörde med all verksamhet, och undveko

-beröringen med alla jordiska ting, — väl vetande att dessa framkalla

-känslor, och känslorna önskningar, och önskningarna fördärf, och

-fördärfvet existens. Till följd af deras betraktelser och stränga

-tukt begynte världen för dem blifva icke existerande. Genom en enda

-viljeansträngning kunde de ha rubbat universum; och jorden darrade

-under tyngden af deras tankar, som om den skakats af en jordbäfning.

-Luft var deras enda näring; de bjödo sitt eget kött såsom offer; och

-ur Vindhya, som upphettats genom deras botöfningar, steg det rök mot

-himlen, som om det varit ett eldsprutande berg.

-

-Då beslöto de uppskrämda gudarna att söka afleda Sundas och Upasundas

-uppmärksamhet från deras botöfningar och störa deras sinnen genom

-anblicken af kvinnor, demoner och gudar. Men Asuraerna upphörde icke

-för ett enda ögonblick med att späka sig, stödjande sig endast mot sina

-stortår och blickande rakt in i solen.

-

-       *       *       *       *       *

-

-Efter många år inträffade det att Brahma, den Evärdelige, Världarnas

-Skapares Fader, uppenbarade sig för dem såsom en skepnad af ljus, och

-uppmanade dem att utbedja sig hvadhälst de önskade. Och med händerna

-hopknäppta öfver pannan svarade de: "Om Världarnas Faders Fader med

-välbehag ser till våra botöfningar, så utbedja vi oss att vinna

-kännedom om all trolldomskonst och all krigskonst, att äga skönhetens

-och styrkans gåfva och erhålla löftet om odödlighet."

-

-Men Brahmas skepnad gaf dem till svar: "Odödlighet kan icke gifvas er,

-o Daitya furstar, emedan ni ålagt er botöfningar endast för att erhålla

-makt öfver de Tre Världarna. Men jag vill tillförsäkra er den kunskap,

-den makt och de kroppsliga gåfvor ni önska er. Desslikes tillförsäkrar

-jag er, att ingen skall kunna förgöra er; hvarken jordiska varelser

-eller andar eller gudar skola ha makt att skada er, såvida ni icke

-skada hvarandra."

-

-Så erhöllo de båda Daityanerna Brahmas gunstbevis, och blefvo

-oöfvervinneliga för både gudar och människor. De återvände därpå till

-sin bostad, och öfvergåfvo helt och hållet dygdens väg, åto och drucko

-och syndade svårliga, ja, mer än någon af deras onda ras gjort före

-dem, så att deras lif kunde förliknas vid en oatbruten rad af fester

-och gudlösa förlustelser. Men inga nöjen kunde mätta dessa Asura’er,

-fastän alla de dödliga, som dvaldes tillsammans med dem, ledo till

-följd af de ohyggliga utsväfningarna. De två Daityanerna hvarken

-önskade eller behöfde någon hvila eller sömn, — natt och dag voro lika

-för dem. Men de dödliga, som omgåfvo dem, dogo inom kort af nöjen och

-vällefnad. Och Daityanerna vredgades på dem, emedan de dogo.

-

-       *       *       *       *       *

-

-Slutligen beslöto de båda Asura’erna att för en tid bortåt afstå från

-sina nöjen, för att med hjälp af de magiska kunskaper, som tilldelats

-dem af Brahma, eröfra sig de Tre Världarna. Och de började krig mot

-Indras Himmel, ty de hade fått förmåga att röra sig genom luften

-hastigare än demoner. Sura’erna och Gudarna, som visste att de nalkades

-och kände den makt, som tilldelats dem, skyndade sig visserligen till

-Brahmaloka, där de allra heligastes andar dväljas. Men Daityanerna,

-som segrat med sin här af onda andar, slogo många Yakshasa’er, eller

-skalleväktare, och Rakshasa’er, hvilka äro demoner, och ett otal af

-alla de varelser, som flyga genom luften. Därefter dödade de alla

-Naga‘er, eller ormar med människoansikten, hvilka lefde i jordens

-innandöme; och de öfvervunno alla hafvets djur.

-

-Därpå beslöto de att utsträcka sin onda makt öfver hela jorden, och

-att förgöra alla, som dyrkade gudarna. Ty de böner och offer, som

-Rajarshi’erna och Brahminerna oupphörligt framförde till gudarna

-ökade dessas makt; och Daityanerna hatade därför bittert alla heliga

-män. Tack vare den kraft, som tilldelats de gudlösa furstarna, kunde

-ingen motsätta sig deras vilja, och eremiternas och Brahminernas

-mäktiga förbannelser nyttade till intet. Alla, som dyrkade gudarna,

-blefvo dräpta; de eviga altareldarna kringkastades och utsläcktes; de

-heliga oflergåfvorna vräktes i sjön; de heliga kärlen slogos sönder;

-de vördnadsbjudande templen refvos ned; och jordens yta blef genom

-förstörelsen så ödelagd, som om den förhärjats af dödsguden. Och i

-det de med hjälp af sin trolldomskonst förvandlade sig till tigrar,

-lejon och vilda elefanter, uppsökte och förgjorde Asura’erna alla de

-asketer, som lefde i fördolda bergshålor, i okända skogsgömslen eller

-i jungelns djupa tystnad. Sålunda blef världen förvandlad till en

-öken, öfverströdd med människoben; och där fanns inga städer, ingen

-befolkning, ingen offerrök, intet mummel af böner, intet mänskligt

-lifstecken; — endast ödslig fasa och skräckfull död.

-

-       *       *       *       *       *

-

-Då samlade sig alla luftens heliga väsen — Siddha’er och Devarshi’er

-och Paramarshi’er, — bestörta öfver världens ödeläggelse och fyllda af

-gudomligt medlidande med universum, i Brahmas bostad, och beklagade

-sig för honom öfver det som skett, samt bönföllo honom om att förstöra

-Sundas och Upasundas makt. Brahma satt då bland sina gudar, omgifven

-af Siddha’er och Brahmarshi’er; Mahadeva var närvarande och Indra, och

-Agni, Eldfursten, och Vayu, Vindarnas Herre, och Aditya, Solguden,

-som tyglar de sjuhöfdade springarne, och Shandra, den lotusälskande

-månguden. Och alla himmelens äldste stodo bland dem, skogens

-Vanaprastha’er och luftens Siddha’er och de Vaikhanasaer, som lifnära

-sig med rötter, och de sextio tusen lysande Balakhilyasa’er, — knappast

-större än en människotumme, — hvilka framföddes i Brahmas hår.

-

-Ur evigheternas violetta djup tillkallade då Brahma Visvakarman,

-världsalltets formare, himlakropparnas Skapare, — Visvakarman, som

-upptändt alla fästets Eldar! Och Visvakarman uppsteg ur evigheterna som

-en stjärnsky, och stod omfluten af ljus inför Allfadern.

-

-Och Brahma tilltalade honom, sägande: "O min gyllene son, o

-Visvakarman, skapa mig en kvinna skönare än den skönaste, Ijufligare

-än den ljufvaste, så bedårande, att hon drager till sig äfven alla de

-gudomligas hjärtan, på samma sätt som månen i sitt lopp lyfter jordens

-vatten emot sig... Jag bidar."

-

-Inhöljande sig själf i dimmor, osynlig, allvarlig, och lydande

-Gudafaderns vilja, skapade då Visvakarman, med hjälp af alla kostbara

-juveler, af alla himlens färger, af alla blommors doft, af alla

-ljusstrålar, af alla musikens toner, af alla ting, som äro sköna och

-Ijufliga att skåda, att röra, att lyssna till, att smaka, att känna

-doften af. Och såsom dimmorna förtätas till frostens luftiga spetsverk,

-såsom solstrålar förvandlas till tusenfärgade ädelstenar, så hopmängdes

-på hemlighetsfullt sätt tiotusental ovärderliga ting till en ny

-lifssubstans, och substansen göts och tog form i en kvinnas skepnad.

-Alla blommors skönhet lockade vid hennes barm, all vällukt dvaldes i

-hennes andedräkt, alla diamanters sken strålade i hennes ögon; hennes

-lockar voro skapade af solsken och guld, Himmelens blommor knoppades

-på hennes läppar, pärlan och den sköna opalen blandade sig i hennes

-småleende, tonerna i hennes röst voro sammansatta af tusen fåglars

-kärlekssånger. Och åt henne gafs namnet Tilottama, som på det gamla

-indiska tungomål — hvilket talades af gudar och människor — betyder

-"Vackert skapad af skönaste atomer"... Därefter försvann Visvakarman,

-såsom aftonens strålglans förbleknar, och sjönk ned i omätligheterna

-och uppgick i Evigheterna, där det hvarken finnes tid eller rum.

-

-       *       *       *       *       *

-

-Tilottama, som var höljd endast i en mantel af ljus, hopknäppte i

-tillbedjan sina händer öfver pannan, bugade sig inför Gudarnas Fader,

-och talade med en ljufligare röst, än man någonsin hört ens i Himlarnas

-Himmel, sägande: "O Du Världsalltets Fader, låt mig få kännedom om Din

-vilja och det himmelska ändamål, för hvilket jag skapats."

-

-Och de djupa, guldklingande tonerna svarade vänligt: "Nedstig, goda

-Tilottama, till människornas värld och utveckla inför Sunda och

-Upasunda all din skönhets trollmakt, så att Daityanerna för din skull

-begynna hata hvarandra.

-

-"Det skall bli som du önskar, o Du alla Skapade Varelsers Herre",

-svarade Tilottama; och efter att trenne gånger ha nedböjt sin sköna

-kropp inför Brahma, aflägsnade hon sig och gled därvid, hälsande, längs

-gudarnas krets.

-

-Men den store guden Siva, den välsignade Maheswara, satt i söder,

-med ansiktet vändt mot öster; de andra gudarna sågo mot norr; och

-Rishi'ernas sju ordningar — Devarshi’er, Brahmarshi’er, Maharshijer,

-Paramarshi’er, Rajarshi’er, Kandarshi’er och Srutarshi’er — sutto på

-hvardera sidan. Och medan Tilottama passerade längs deras krets sökte

-gudarna att icke betrakta henne, på det deras hjärtan ej skulle dragas

-mot hennes trolska skönhet, hvilken sannerligen icke skapats till lust,

-utan endast till fördärf. Sålunda härdade Indra och den välsignade

-Sthanu för ett ögonblick sina hjärtan emot henne. Men då hon nalkades

-Maheswara, som höll ansiktet vändt mot öster, bildade sig på honom

-ett nytt ansikte, ett ansikte vid södra sidan, med ögon skönare än

-lotusblommor. Och då hon svängde sig bakom honom, framträdde ett nytt

-ansikte på den västra sidan; och då hon vände sig mot norr, framträdde

-ett ansikte åt norr, så att han ej kunde annat än betrakta henne. Och

-då hon svängde sig kring den store Indra blomstrade det äfven på hans

-kropp ut ögon, framtill, baktill och på hvardera sidan, ända tills

-de gingo upp till ett tusental stora, djupa ögon, försedda med röda

-ögonlock. Sålunda kom det sig att Mahadeva blef guden med de fyra

-ansiktena och Balasundana guden med de tusen ögonen. Och nya ansikten

-framväxte på alla gudomligheterna och alla himmelens innevånare, under

-det Tilottama passerade förbi dem. Alla fingo de två, tre, myriader

-ansikten, i trots af deras beslut att icke betrakta henne — så mäktig

-var hennes skönhets trollmakt! Endast Brahma, alla Gudars Fader,

-förblef lika oberörd, som evigheten själf; för honom voro skönhet och

-fulhet, ljus och mörker, natt och dag, död och lif, det ändliga och det

-oändliga för alltid ett och detsamma...

-

-       *       *       *       *       *

-

-Sunda och Upasunda förlustade sig bland bärgen tillsammans med sina

-dåliga kvinnor, då de för första gången varseblefvo Tilottama, som

-plockade blommor. Och vid hennes åsyn upphörde deras hjärtan att slå,

-och de glömde icke blott allt det de gjort och sina rikedomar, sin

-makt och sina nöjen, utan äfven den gudomliga bestämmelsen, att de

-endast kunde dö genom hvarandras hand. Hvardera närmade sig Tilottama,

-hvardera försökte kyssa hennes läppar, hvardera sökte drifva undan sin

-broder, hvardera gjorde anspråk på henne för sig ensam. Och det första

-hatet mot den andre uppflammade i hvarderas ögon. "Min skall hon bli!"

-skrek Upasunda. "Ryck henne från mig, om du kan!" röt Sunda i ursinnigt

-trots. Och från ord öfvergingo de snart till tillvitelser och från

-tillvitelser till hugg och slag. Slutligen öfverföllo de hvarandra med

-sina vapen och stredo till dess båda stupade.

-

-Då blefvo deras dåliga kamrater slagna med förfäran, och kvinnorna

-flydde skrikande bort. Och Asura’erna, som sågo Brahmas hand i det som

-inträffat, darrade och togo till flykten, samt drogo sig undan till det

-hemvist för mörker och eld, som är de fördömdes bostad.

-

-       *       *       *       *       *

-

-Tilottama återvände till Brahmaloka, lofordades af gudarna och fick

-vänligt erkännande af Brahma, Världarnas och Människornas Fader, som

-bad henne utbedja sig hvadhälst hon mest önskade. Men hon utbad sig

-endast att för alltid få dväljas i denna strålande och ljusa värld, med

-dess lycksaliga invånare. Och Världsalltets Fader svarade, sägande:

-"Din bön skall dig beviljas, o du mest förledande bland alla skapade

-varelser! Du må stanna i solens närhet — men icke bland gudarna, ty

-då kunde ofärd bringas åstad. Och själfva strålglansen af din skönhet

-skall blända de dödligas ögon och hindra dem att varseblifva dig, så

-att deras hjärtan icke förtäras för din skull. Dröj därför för alltid i

-solens himmel!"

-

-Och efter att ha återskänkt Indra herraväldet öfver de Tre Världarna

-drog sig Brahma undan till Brahmalokas oändliga ljus.

-

-

-

-

-BRAHMINEN OCH HANS BRAHMINHUSTRU

-

-

-Den vise binder sig icke vid en kvinna, ty kvinnorna leka med deras

-hjärtan, som älska dem, liksom med korpar, hvilkas vingpennor plockats

-ut... Kvinnorna bära honung på sina tungor, men i deras hjärtan finnes

-intet, utom halahala-gift... Deras natur är skiftande som hafvets

-strömmar; deras kärlek varar ej längre än den gyllne glöden efter

-solens nedgång. Kvinnorna likna gundja-frukten, — endast skönhet till

-det yttre, endast gift till det inre... Därför veta erfarna och visa

-män att sky kvinnorna, på samma sätt som de sky de vattenbehållare,

-hvilka befinna sig inom kyrkogårdarnas områden...

-

-       *       *       *       *       *

-

-I "Pantchopakhyana", äfvensom uti det "Haf för sagornas floder", som på

-gammal indiska kallas Kathasaritsagara, återfinnes denna berättelse om

-en Brahmin och hans Brahminhustru.

-

-... Aldrig har det ljus, som strålar i en älskares öga, lyst ömmare

-än hos Brahminen, som gaf sitt lif för den kvinnas skull, under hvars

-lotusfötter han nedlagt sitt hjärta. Och likväl, — finns det väl någon

-man, som icke någon gång under sitt lif varit ett rof för den dårskap,

-som inges af kvinnan?...

-

-Han ensam älskade henne; hans familj fann sig motvilligt i att uthärda

-hennes närvaro, — ty på hennes tunga låg det skarpa gift, som retar

-upp syster mot broder, vän mot vän. Men så högt älskade han henne, att

-han för hennes skull öfvergaf fader och moder, syster och broder, och

-drog bort för att söka sin lycka i främmande länder. Hans osynlige

-Devaväktare ledsagade honom lyckligtvis på hans färd, ty han var

-sannerligen en helig man och hade intet fel, förutom sin dårskap att

-älska för mycket. Och Devan, som var andligen fjärrskådande, förutsåg

-allt, som skulle komma att inträffa.

-

-Då de vandrade genom den af elefanter hemsökta skogen sade den unga

-kvinnan: "O du son till en vördnadsvärd man, din hustru förgås af

-törst; hon ber dig ödmjukt att hämta henne litet vatten från närmaste

-källsprång." Och Brahminen skyndade sig genast med kurbitsskalet i sin

-hand till närmaste bäck. Men då han återvände fann han sin älskade

-ligga död på en hög med blad. Detta var ett verk af den osynlige, gode

-Devan.

-

-Brahminen kastade då kurbitsen långt ifrån sig, brast ut i våldsam

-gråt, snyftade så att hjärtat kunnat brista och kysste sin

-Brahminhustrus sköna döda ansikte, de späda döda fotterna och den

-guldfärgade halsen. Samtidigt skrek han af förtviflan och dristade till

-och med fråga gudarna hvarför de så hemsökt honom.

-

-Men medan han ännu klagade, svarade honom en röst så klar som en

-sjungande fågels: "Dåraktige man! Är du villig att ge halfva ditt lif,

-för att din Brahminhustru må återvinna sitt?"

-

-Och han, hvars kärlek öfvervunnit all fruktan, svarade utan tvekan den

-osynlige: "Javäl, Narayana, mitt halfva lif ger jag med glädje för

-hennes skull." Då bjöd den osynlige: "Dåraktige man! Uttala de tre

-trolldomsformlerna!" Och han uttalade dem; och Brahminhustrun öppnade

-sina diamantögon, som om hon vaknat ur en dröm, och lindade sina runda

-armar om sin makes hals och drack med sina friska läppar hans tårars

-regn, på samma sätt som en blomma uppsuger nattens dagg.

-

-       *       *       *       *       *

-

-Efter att ha förfriskat sig med frukter fortsatte de sin väg, och

-så snart de lämnat skogen kommo de till en mängd trädgårdar, som

-lågo utbredda kring en hvit stad; — trädgårdar, som skiftade i alla

-regnbågens färger och som afkyldes af vattenstrålar, hvilka sipprade

-fram mellan stengudabilders läppar och sprungo ut ur stenelefanters

-snablar. Då sade den förälskade mannen till sin Brahminhustru: "Dröj

-här en stund, du alltför ljufliga, så skyndar jag att hämta dig

-läskande frukter och dryck..."

-

-I trädgården vistades emellertid en ung man, som användes till att

-rensa brunnarnas mynningar och vinda upp vatten genom att vrida

-omkring ett stort hjul. Och fastän ännu blott en yngling, hade han

-sedan lång tid tillbaka förtärts af en af dessa hemska sjukdomar, som

-komma människor att darra af köld under en glödande himmel, hvarför

-det återstod honom föga ungdomlighet, med undantag af hans röst. Men

-med denna röst betvingade han kvinnors hjärtan, på samma sätt som

-ormtjusaren betvingar glasögonormen; och då han varseblef Brahminens

-hustru, började han genast sjunga för henne.

-

-Han sjöng som fåglarna sjunga i skogen vid parningstid, som vattnen

-sjunga då de skölja den sommarvarma, buktande strandbrädden, som

-Apsara’erna sjöngo i forna världsåldrar. Och han sjöng Amarus sånger,

-— Amaru, den mest hänryckande af alla sångare, hvars själ under ett

-århundrade af transmigrationer passerat hundratal sköna kvinnors

-kroppar, intill dess han blef världens förste i alla kärlekens

-mysterier. Och medan Brahminhustrun lyssnade, genomborrade Kama

-hennes hjärta med sina blomsterspetsade pilar, så att hon närmade sig

-ynglingen, pressade sina läppar mot hans och mumlade: "om du icke

-älskar mig, så dör jag."

-

-       *       *       *       *       *

-

-Då Brahminen återvände med vatten och frukter öfvertalade hon honom att

-dela dem med ynglingen. Och hon bad honom till och med låta den unge

-mannen medfölja såsom ressällskap eller tjänare.

-

-"Se, denne yngling är alltför svag för att uthärda en resas

-vedermödor", svarade Brahminen, "och om han dignar ned på vägen, så är

-jag icke stark nog för att bära honom." Men hustrun svarade, "om han

-dignar ned, så skall jag själf bära honom i en korg på mitt hufvud",

-hvarpå Brahminen, ehuru mycket förvånad, gaf efter för hennes önskan.

-Därpå fortsatte de tillsammans sin färd.

-

-Men en dag, då de slagit sig ned till hvila vid en djup källa, stötte

-Brahminhustrun sin make, medan han sof, ned i källan och begaf sig

-därefter af i ynglingens sällskap. Kort därpå anlände de till en stor

-stad, i hvilken det bodde en ryktbar och helig kung, som älskade alla

-Brahminer och för deras räkning hade uppbyggt ett tempel, omgifvet

-af bördiga fält. Denna jordyta betalade han genom att kringgärda den

-med en häck gyllne elefantfötter. Och den listiga Brahminhustrun, som

-anhölls af tulluppbärarne och af dem fördes inför konungen, medan hon

-fortfarande bar den sjuke ynglingen i en korg på sitt hufvud, talade

-djärft till honom, sägande: "Detta, du heligaste af konungar, är min

-afhållne make, en rättrogen Brahmin, som drabbats af sjukdom medan

-han utförde de nyttiga värf, som föreskrifvits sådana som han. Och

-emedan arfvingar eftertrakta hans lif, har jag gömt honom i korgen

-och fört honom hit." Konungen, som betogs af medlidande, tilldelade

-Brahminhustrun och hennes föregifne make afkastningen från två byar,

-jämte skattefrihet för denna inkomst, sägande: "Du skall härefter vara

-som min syster, du älskligaste och trognaste af alla kvinnor!"

-

-       *       *       *       *       *

-

-Men den stackars Brahminen var icke död; ty den gode Devan hade bevarat

-hans lif, och några resande, som passerade förbi brunnen, drogo upp

-honom och gåfvo honom att äta. Därpå anlände han inom kort till den

-by, i hvilken den eländiga Brahminhustrun bodde. I vild fruktan rusade

-hon då till konungen och sade: "Lyssna! Den fiende, som sökte döda min

-make, är oss på spåren."

-

-Då sade konungen: "Må han bli nedtrampad under elefanternas fötter."

-

-Men Brahminen försvarade sig, då konungens män ville gripa honom, och

-utropade med bitterhet: "O Konung, du kallas den rättvise, och vill

-icke ens lyssna till den anklagades försvar. Denna sköna, men onda

-kvinna är sannerligen min egen hustru. Låt henne åtminstone först

-återge mig det jag skänkt henne, innan du dömer mig."

-

-Då bad konungen sina män vänta ett ögonblick. "Gif honom tillbaka det

-som tillhör honom", befallde han.

-

-Men Brahminhustrun vägrade, sägande: "Min härskare, jag äger intet,

-som skulle tillhöra honom." Då mörknade konungens panna och ögonbrynen

-sammandrogo sig, som hos en vredgad Maharajah.

-

-"Gif mig tillbaka", utropade Brahminen, "gif mig tillbaka det lif jag

-gaf dig, mitt eget lif, som jag öfverlämnade åt dig genom uttalandet

-af de tre hemlighetsfulla formlerna, — hälften af det antal år, som

-tillmätts mig."

-

-Vettskrämd af fruktan mumlade hon då: "Ja, jag återger dig det lif du

-skänkte mig genom uttalandet af de tre magiska formlerna", och föll död

-ned till konungens fötter.

-

-Sålunda blef sanningen uppenbar, och därifrån härrör sig ordspråket: —

-

-"_Den, för hvars skull jag upp gaf mitt hem, min familj, och till och

-med halfva mitt lif, har hjärtlöst öfvergifvit mig! Hvilken man kan

-förlita sig på en kvinna_!"

-

-

-

-

-BAKAWALI

-

-

-Det finns på hindostanskt språk en underbar sagosamling, som

-upptecknats af en muhammedan, men likväl handlar om de gamla, indiska

-gudarna, och om Apsara’er och Rakshasa’er. Den kallas "Bakawalis Ros".

-I den ingå många sällsamma sägner om brunnar, fyllda med magiskt

-vatten, hvilket förbyter deras kön, som bada däri, och historier om

-blommor, som trollats fram — och som aldrig vissna — och hvilkas

-doft återger de blinda deras syn. Och framför allt ingår där denna

-berättelse om mänsklig och likväl öfvermänsklig kärlek, hvilken saknar

-sin like...

-

-       *       *       *       *       *

-

-På den tid, då den mäktige Rajah’n Zainulmuluk härskade öfver

-Hindostans ostliga riken, förälskade sig Bakawali, Apsaran, i en

-jordisk yngling, som var ingen annan än Rajah’ns son. Ty den unge

-mannen var skön som en ungmö, skönare till och med än Guden Kama, och

-synbarligen skapad för att älskas. Och i detta land är allt lefvande,

-ja, till och med själfva plantorna, känsligt för skönhetens intryck.

-Sålunda slår till exempel Asoka-växten ut i doftande blommor, då den

-beröres af en älsklig flickas fot. Och Bakawali, som var dotter till

-en af de odödliga, var fagrare än någon mänsklig varelse; och de som

-skådat henne och tagit henne för en dödlig kvinna, svarade då de

-tillspordes om henne: "Fråga ej oss. Bed hällre näktergalen besjunga

-hennes fägring."

-

-Ynglingen Taj-ulmuluk hade ingen aning om att hans älskade ej var

-af mänskligt ursprung. Han hade råkat henne af en tillfällighet och

-hade enligt Gandharva bruket i hemlighet förenat sig med henne. Men

-han visste att hennes ögon voro öfvernaturligt stora och mörka, och

-att hennes hår var välluktande som tartarisk mysk. Och då hon rörde

-sig utströmmade det från henne ett sådant ljus och en sådan doft, att

-han blef mållös — och han stod där betraktande henne, orörlig som en

-bildstod. Och efter det kärlekens lampa tändts i Bakawalis hjärta,

-förbrände hennes klokhet sig själf — lik en guldskimrande mal — i dess

-låga, så att hon ytterligt bortglömde alla de sina, sin egen odödlighet

-och till och med de himmelska salar, i hvilka hon varit van att dväljas.

-

-       *       *       *       *       *

-

-I hinduernas heliga böcker förtäljes det ofta om den eviga staden

-Armanagar, hvars innevånare äro odödliga. Där lefver den blåskäggige

-Indra i sömnlös glädje, omgifven af sitt aldrig slumrande hof af

-himmelska bajadärer, hvilka kringsväfva honom på samma sätt som

-himmelens stjärngrupper i sin gyllene dans omkretsar solen, Surya. Och

-detta var Bakawalis hem, som hon öfvergett för mänsklig kärleks skull.

-

-Så hände sig en natt, en natt full af dofter och vällust, att Indra

-störtade upp från sitt läger, som om han plötsligt erinrat sig något

-han längesen glömt, och frågade sin omgifning: "Hur kommer det sig

-att Bakawali, Firoz dotter, icke mera visar sig ibland oss?" En af

-bajadärerna svarade, sägande: "O mäktige Indra, den vackra fisken har

-fångats i mänsklig kärleks nät. Lik näktergalen upphör hon aldrig att

-beklaga sig öfver att hon icke kan älska med ännu större hängifvenhet.

-Berusad är hon af sin dödlige älskares förgängliga ungdom och skönhet,

-och hon lefver endast för honom och genom honom, — ja, ända därhän, att

-hon alldeles glömt sina närmaste egna och till och med fått motvilja

-för dem. Det är tack vare honom, O Härskare öfver Sura’er och Deva’er,

-som den rosenkindade icke mera infinner sig vid vårt hof."

-

-Då vredgades Indra, och befallde att Bakawali med våld skulle hämtas

-inför honom, föi att stå till svars för sin dåraktiga förälskelse.

-Och Deva’erna väckte henne ur hennes sömn lyfte henne i sin molnvagn

-och förde henne till Indra, medan hennes läppar ännu voro fuktiga

-af jordiska kyssar och hennes hals bar röda märken efter mänskliga

-läppar. Hon knäböjde inför Indra med händerna hopknäppta som till bön;

-medan Himmelens Herre betraktade henne i stum vrede och med samma

-hotande uppsyn, som präglade hans ansikte då han red till strids på

-sin tresnablade elefant. Därefter sade han till Deva’erna, som omgåfvo

-honom: "Må hon renas med eld, ty från henne utströmmar en dödlig

-doft, som är outhärdlig för odödliga sinnen. Och om hon ännu därefter

-återfaller till sin dårskap, så skall hon om igen inför min åsyn

-förtäras af eld"...

-

-Så bands då den skönaste af Apsara’erna och kastades i en eld lika

-våldsam som solens lågor, och inom ett ögonblick var hennes kropp

-förvandlad till en hög hvitnad aska. Men öfver askan utstänktes

-magiskt vatten; och ur det rykande bålet uppsteg Bakawali, naken som

-en nyssfödd, men ännu mer fulländad och bländande skön än förut. Och

-Indra befallde henne att dansa inför honom, så som hon plägat göra det

-i gångna dagar.

-

-Då dansade hon alla de danser, som äro kända i himmelens salar, böjande

-och slingrande sig, som en blomma omsvept af en doftande vind, som ett

-vatten krusadt under solljuset. Och hon kretsade inför Indra så snabbt

-som ett hvirflande löf och så lätt som ett bi, med myriader skiftningar

-i sin berusande grace, med rörelser i evigt växlande tjusning. Till

-slut hängde åskådarnes ögon vid hennes skimrande fötter och alla

-utropade högljudt: "O blomstervarelse! O rosenvarelse! Du under ur

-Skönhetens Trädgård! Du tjusande väsen! Du blomstervarelse!"

-

-       *       *       *       *       *

-

-På detta sätt tvangs hon att natt efter natt infinna sig hos Indra i

-Armanagar, och natt efter natt uthärda den våldsammaste eldrening, ty

-hon ville ej afstå från sin dårskap. Och natt efter natt vände hon

-tillbaka till sin mänskliga älskare och återtog, utan att väcka honom,

-sin vanliga plats vid hans sida, efter att först ha badat sig i den

-stora brunnen med rosendoftande vatten ute på gården.

-

-Men en gång hände det sig att Taj-ulmuluk vaknade under natten, och

-då han sträckte ut sin arm märkte han att hon icke fanns vid hans

-sida. Endast doften af hennes hufvud på kudden och välluktande dräkter

-slängda i älsklig oordning på hvarje divan...

-

-Då hon återvände, skönare än någonsin förr, uttalade ynglingen ingen

-förebråelse. Men följande natt skar han med en hvass knif upp spetsen

-af ett finger och strödde salt i såret, för att därigenom hindra sig

-från att somna. Och när den luftiga vagnen ljudlöst sänkte sig, lik

-en lång, månskensskimrande sky, så reste han sig och följde oförmärkt

-efter Bakawali. Hängande under vagnen bars han upp öfver vindarna ända

-till Armanagar, in till de juvelgnistrande salarna och fram till Indra.

-Men Indra märkte intet, ty hans sinnen voro berusade af sköna syner och

-dofter af soma-vin.

-

-Då fick Taj-ulmuluk, som stod i skuggan af en pelare, se en fägring

-sådan han aldrig skådat förr — förutom hos Bakawali — och höra en

-ljufligare musik, än någonsin en dödlig kunnat utföra. Den bländande

-glansen förvillade hans syn och korsningarna i det genombrutna och

-juvelgnistrande bågvärket ofvan hans hufvud föreföll honom som en

-sammansättning af tallösa rägnbågars prakt. Men då han helt oförmodadt

-fick bevittna Bakawalis ohyggliga eldrening, så kyldes hans hjärta till

-is inom honom, och han ropade högt till. Och han skulle icke kunnat

-afhålla sig från att kasta sig i den rasande hvita eldbranden, om ej de

-magiska orden uttalats och det förtrollade vattnet utstänkts innan han

-hunnit röra en lem. Därpå såg han Bakawali mer bedårande än någonsin

-förr uppstå ur sin snöhvita aska, — så strålande skön som gudinnan

-Lakshmi i den vänaste af hennes tusentals skepnader, — lik en komet,

-som utgått ur solens omfamning med praktfullare glans och en ännu

-rikare gloria af skimrande hår...

-

-Och Bakawali utförde sin dans och aflägsnade sig därpå; och Taj-ulmuluk

-återvände på samma sätt som han kommit.

-

-       *       *       *       *       *

-

-Då dagen började gry, omtalade han för Bakawali att han följt henne på

-hennes färd och upptäckt hennes hemlighet. Men då grät hon och darrade

-af fruktan. "O ve! o ve! hvad har du gjort?" snyftade hon, "du har

-uppfört dig som om du varit din egen bittraste fiende. Aldrig kan du

-föreställa dig hvad jag för din skull uthärdat — de kränkningar och

-förbannelser jag fått mottaga af alla, som höra till min ras. Hällre

-än jag afsade mig din kärlek utstod jag hvarje natt förbränningens

-kval, och jag skulle dött millioner dödar, hällre än jag velat mista

-dig. Ja, du har sett det med dina egna ögon!... Men ingen mänsklig

-varelse kan objuden intränga i Gudarnas hemvist och ostraffad återvända

-därifrån. Nu är det onda redan begånget, och jag vet intet sätt att

-afvända faran, med mindre du ännu en gång i hemlighet följer med mig

-till Armanagar och jag lyckas tjusa Indra ända därhän, att han förlåter

-allt."...

-

-       *       *       *       *       *

-

-Så utstod då Bakawali, Apsaran, ännu en gång förbränningens kval och

-dansade inför gudarna — icke blott så som hon dansat förut, men så

-att alla ögon, som betraktade henne, blefvo yra af att följa hennes

-lemmars böljande rörelser, hennes fötters hvirflande takt och ljusets

-spel i hennes hår. Och hennes berusande skönhet öfverväldigade alla de

-närvarande, så att deras utrop, "O blomster varelse", domnade bort i

-en otydlig hviskning, och de spelandes fingrar hejdades af en ljuflig

-matthet, tills slutligen musiken aftynade, darrande, skälfvande, döende

-bort i en kärlekens vanmakt.

-

-Och i den stora stillheten utbröt det milda, men starka ljudet af

-Indras betagna röst: "O Bakawali, bed mig om hvad som hälst, och det

-skall dig beviljas! Vid Trimurti, — jag svär det!"... Med barmen ännu

-flämtande efter dansens rörelser knäböjde hon då inför honom och

-framstammade: "Jag ber dig, du gudomlige, tillåt mig att gå härifrån

-och stanna hos denne dödlige, som jag kommer att dyrka under alla

-de lefnadsår, som tillmätts honom." Och hon blickade mot ynglingen

-Taj-ulmuluk.

-

-Men då Indra hörde dessa ord, vände äfven han sin blick mot Taj-ulmuluk

-och hans panna mörknade så, att en skymning sänkte sig öfver alla

-himmelens salar. Och han sade: "Utan tvifvel skulle äfven du, son af

-människor, framställa samma bön. Men inbilla dig ej att du kan bortföra

-en Apsara, som Bakawali, och göra henne till din hustru, utan att vålla

-din egen olycka! Och hvad dig beträffar, du oblygaBakawali, så må du

-följa honom, eftersom jag afgifvit min ed. Men jag svär dessutom att du

-från midjan till fötterna för tolf år framåt skall vara förvandlad till

-sten... Må så din älskare glädjas tillsammans med dig!"...

-

-       *       *       *       *       *

-

-... Och Bakawali placerades i ett rum i en förfallen pagod, som stod

-begrafven djupt inne i Ceylons skogar. Där gingo åren henne förbi,

-medan hon — själf från midjan nedåt förvandlad till sten — satt på en

-stenbänk. Men Tajulmuluk fann henne där och dyrkade och tjänade henne,

-som om hon varit en gudinnas staty. Och han väntade på henne medan

-långa år förrunno.

-

-Den skefva stenläggningen, mellan hvilken gräset bröt fram, darrade

-under de vilda elefanternas fotsteg. Ofta blickade tigrars flammande,

-smaragdblixtrande ögon in mellan ingångens pelarrader. Men Taj-ulmuluk

-var aldrig trött och fruktade ej. Han väntade troget vid hennes sida

-under alla dessa sorgliga, skräckfyllda år.

-

-Grönögda ödlor slingrade sig mellan stenarna och blickade undrande

-fram; ormar lågo på lur med krysolitskimrande blick; väldiga spindlar

-väfde sitt silfverskimrande spetsvärk öfver den mänskliga statyns

-hufvud; solnedgångsfjädrade fåglar med stora, köttfärgade näbbar

-rufvade i frid sina ägg inför Bakawalis ögon... Intill dess i slutet af

-det elfte året — medan Tajulmuluk aflägsnat sig för att söka föda — den

-stora ruinen rasade ned och i sitt fall begrof den hjälplösa Apsaran

-under så tunga och mäktiga block, att ingen mänsklig arm kunnat lyfta

-dem ur stället... Då grät Taj-ulmuluk, men han väntade fortfarande, väl

-vetande att de odödliga icke kunna dö.

-

-Och ur de formlösa ruinerna växte det upp ett underbart träd, graciöst,

-älskligt, med grenar rundade som en kvinnas lemmar. Taj-ulmuluk såg det

-växa högt och stort i sommarens mäktiga hetta, såg det bära blommor

-skönare än de narcisser, hvilka jämförts med österländska flickors

-ögon, och bära rosenröda frukter så lena och fylliga som ungmökinder.

-

-Så gick det tolfte året förbi. Och i slutet af dess sista månad

-öppnade sig en stor frukt på trädet. Och ur den framträdde en smärt

-och välskapad kvinnlig varelse, hvars slanka lemmar varit hopträngda

-i frukten på samma sätt som fjärilen i dess puppa. Skön som en indisk

-soluppgång var hon och mer djupögd än någon kvinna på jorden. Ty hon

-var en odödlig, en Apsara, — Bakawali, som återuppstått till sin

-älskares glädje och befriats från gudarnas förbannelse.

-

-

-

-

-NATALIKA

-

-

-Berättelsen om en sandstensstaty bland ruinerna af Tiruvicaray, som

-befinner sig i det forna landet Golconda. När kroppen multnat bort som

-stammen af ett utdödt träd, och faller till stoft som en jordklump,

-vända den dödes vänner bort sina ansikten och draga sina färde; men

-dygden, som ensam är trofast, följer själen åt bortom mörkret.

-

-       *       *       *       *       *

-

-Det gula jungelgräset växer högt på stadens gator, ormar slingra

-sig kring gudabildernas marmorben. Flädermöss dia sina ungar i

-granitelefanternas öron, och i kungssalarna spinna håriga spindlar

-sina nät för rödbröstade kolibrir. Pytonormar fostras i helgedomar, en

-gång sirade och prydda som indiska kärlekspoem. Gudarnas diamantögon

-ha längesen plockats ut, ödlor bygga bon mellan Sivas läppar,

-tusenfotingar krypa längs friserna, altarena äro hvitnade af neddroppad

-fågelsmuts... Men en tempelingång står ännu så okränkt, som om den

-skyddats af sin heliga inskrift: "Tillvaron i och för sig är icke

-af denna världen... Människan tage ej sina ägodelar med sig bortom

-grafven; må hon hellre öka antalet goda gärningar, på samma sätt som

-den hvita myran bygger sin stack allt högre. Ty hvarken far eller mor,

-syster eller bror, son eller hustru, skall följa med honom till den

-andra världen. Dygden allena blifve hans kamrat"... Och dessa ord,

-som äro inhuggna i sten, ha under tusentals år trotsat den omgifvande

-förstörelsen.

-

-       *       *       *       *       *

-

-Bland gudabildernas brustna lämmar och jungelgräset och de väldiga

-slingerväxterna, som sågo ut att vilja strypa stenelefanterna,

-upptäckte en lärd resande för några år sen en staty af en ung flicka,

-underbart uthuggen i svart marmor. Hon var naken och smidig, som

-Krishnas kvinnor. På hufvudet bar hon en prinsessas tiara och från

-hennes slutna händer strömmade en kaskad af blommor, som föllo ned på

-plattan, hvilken uppbar hennes utsökt välformade fötter. På sockeln

-lästes namnet Natalika, och ofvanför namnet en värs ur den heliga

-Ramayana:

-

-"..._Ty jag har varit vittne till del undret, att då hon krossade

-blommor mellan sinafingrar, kom hon dem alt utandas en ljufligare doft

-än förut_."

-

-       *       *       *       *       *

-

-Och detta är berättelsen om Natalika, sådan den upptecknats af den

-muhammedanska historikern Ferista: —

-

-För mer än tusen år sen utbröt ett krig mellan kalifen Qualed och

-Dir-Rajahn i konungariket Sindh. De arabiska ryttarena ströko som en

-hvirfvelvind fram öfver landet, och deras vilda horder färgade floderna

-röda af blod och kommo natthimlen att rodna öfver brinnande städer.

-Brahmanabad förstördes med eld, liksom Alan och Dinal; kvinnorna

-tillfångatogos och alla män halshöggos. Rajahn kämpade tappert för sitt

-folk och sina gudar, men araberna, som fruktade intet, — påminnande sig

-profetens ord om att "Paradiset kan uppnås i hägnet af korsade svärd"

-— fingo småningom öfverhanden. Och i Brahmanabad lyckades Kassim,

-Kalifens nitiske ståthållare, tillfångataga Rajahns dotter och nedhugga

-Rajahn och allt hans folk.

-

-       *       *       *       *       *

-

-Hennes namn var Natalika. Då Kassim såg henne stå inför sig, skönare

-än kärleksguden, som framfödts ur en lotusblomma, — med ögon mjukare

-än dagg, gestalten smidigare än en vidja och de svartblå flätorna

-nedhängande ända till fotledernas guldringar, — då svor han vid

-profetens skägg att hon var den vänaste varelse som någonsin födts

-af kvinna och att ingen annan än Kalif Qualcd skulle äga henne. Han

-befallde därför att en trupp utvalda ryttare skulle föra henne till

-Bagdad jämte en mängd kostbart krigsbyte — juvelerararbeten så fina

-och lätta som fjädrar, underbart utförda elfenbenssniderier, (utskurna

-bollar den ena innanför det andra), smaragder och turkoser, diamanter

-och rubiner, kaschemirväfnader och elefanter och dromedarer. Och

-om någon, eho det vara månde, under vägen vågade göra Natalika det

-ringaste förnär, så skulle han få plikta därför med sitt hufvud, så

-visst som Koranens ord äro Guds Profets.

-

-       *       *       *       *       *

-

-Då Natalika bragtes inför Kalifens af Bagdad åsyn, vågade de Rättrognes

-Härskare först knappast tro sina ögon, så skön syntes honom flickan.

-Och utan att ens kasta en blick på elefanterna och smyckena och

-slafvarna och Kassims alla öfriga skänker skyndade han ned från sin

-tron, reste upp henne ur hennes knäböjande ställning och kysste henne i

-allt folkets åsyn, bedyrande att det snarare höfdes honom att böja knä

-inför henne, än henne att böja knä inför honom. Men hon endast grät,

-och svarade icke.

-

-Innan många dagar förgått lät kalifen henne veta, att han önskade göra

-henne till sin favoritgemål; ty sedan dess han första gången skådat

-henne hade tanken på henne hindrat honom från att sofva och äta. Han

-bad därför att hon skulle upphöra att gråta, ty han skulle göra mer för

-att se henne lycklig, än det stod i någon annans makt, med undantag af

-Profeten i hans paradis.

-

-Då grät Natalika ännu bittrare än förut, och försäkrade att fastän hon

-själf var en konungadotter, var hon likväl ej värd att bli Kalifens

-brud, ty Kassim hade gjort henne en blodig orätt innan han sände henne

-till Bagdad...

-

-       *       *       *       *       *

-

-Qualed hörde hennes tal, och hans mustascher krökte sig af vrede.

-Han sände sin snabbaste budbärare till Indien med ett försegladt

-pergament, innehållande order om att Kassim oförtöfvadt skulle lämna

-landet Sindh och hasta till Bassora, samt där invänta ytterligare

-befallningar. Natalika stängde in sig ensam i sitt rum för att gråta,

-och Kalifen förvånade sig storligen öfver att hon icke lät trösta sig.

-Men då Kassim lämnade Sindh, förvånade han sig ännu mer öfver att de

-Rättrognes Härskare återkallat honom, trots de dyrbara skänkerna, de

-sköna fångarna och de präktiga elefanterna. Allt ännu undrande red han

-in till Bassora, och uppsökte där ortens ståthållare. Och medan han

-bcklagade sig inför honom, framträdde stumma enuckcr med bågsträngar i

-händerna, och de ströpo honom vid ståthållarens fot.

-

-       *       *       *       *       *

-

-Dagarna kommo och gingo, och till slut red en trupp trotsiga ryttare in

-till Kalifens palats i Bagdad. Deras anförare trädde fram till Kalifen,

-hälsade honom och nedlade inför hans fötter ett ohyggligt hufvud med

-blodbestänkt skägg, — den tappre ståthållaren Kassims hufvud.

-

-       *       *       *       *       *

-

-"Nåväl", sade Qualed till Natalika, "nu har jag hämnats din oförrätt;

-och nu hoppas jag att du litar på att jag älskar dig och ändtligen

-bifaller till att blifva mitt hems härskarinna, min maka, min

-drottning, min högt älskade!"

-

-Men Natalika skrattade vildt och ohyggligt. "Vet, o du bedragne",

-ropade hon, "att Kassim helt och hållet var oskyldig till det jag

-anklagade honom för och att jag endast ville utöfva hämnd på honom för

-mitt folks förgöring, för mordet på mina bröder och systrar, för våra

-hems sköfling och för den gudlösa förstörelsen af den heliga staden

-Brahmanabad! Aldrig skall jag, en Kshatrya konungs dotter, förena mig

-med en af ditt blod och din tro! Jag har lefvat tills nu endast för

-att få hämnas. Och nu, sedan jag dubbelt hämnats, — genom vår fiendes

-död och genom din hopplösa kärlek till mig, — nu går jag att dö!"

-Genomborrande sitt bröst med en liten dolk, föll hon död ned inför

-Kalifens fot.

-

-       *       *       *       *       *

-

-Men Natalikas trolofvade älskare, OdayahRajah, hämnades henne

-ytterligare i det han dref de omskurne eröfrarne ur landet och nedhögg

-alla, som föllo i hans våld. Och de grymheter de utfört återgäldades

-dem hundrafaldt.

-

-Trött på lifvet efter Natalikas död, brydde han sig icke mer om

-att regera på den tron, till hvilken han hoppats få lyfta henne i

-kärlekens omfamning, utan drog sig undan från världen och blef en helig

-tiggarmunk i templet i Tiruvicaray...

-

-Och då han slutligen kände att hans död var nära, gräfde han sig en

-liten graf invid templets mur och befallde de skickligaste bildhuggare

-att utföra en marmorbildstod af hans älskade, och förordnade att denna

-staty skulle placeras på hans graf. Sålunda formade de Natalikas bild

-på samma sätt som de höggo gudinnornas stoder, men i enlighet med hans

-önskan framställdes hon som om hon krossat rosor mellan sina fingrar.

-Och då OdayahRajah dött, placerades Natalikas staty på hans graf så att

-hennes fötter kommo att hvila på hans hjärta.

-

-"_Jag har varit vittne till det undret, att då hon krossade blommor

-mellan sina fingrar, kom hon dem att utandas en ljufligare doft än

-förut_!"

-

-Voro icke dessa blommor hennes egen ungdoms fägring, som förskönats

-genom att offra sig själf?

-

-Templet och dess tiotusen präster äro längesen försvunna. Men ännu

-efter loppet af tusentals år tränger en vällukt fram ur dessa rosor af

-sten!

-

-

-

-LIK-DEMONEN

-

-

-Det finnes en bok — skrifven på Indiens gamla tungomål — som kallas

-Vetala Pantchavinsati, hvilket betyder "Tjugufem sagor berättade af en

-Demon"... Och dessa sagor äro mer egendomliga, än någon saga berättad

-af människor; ty demoners ord äro underliga och outplånliga... Men

-denne Demon dvaldes i ett lik, och talade med likets röst och såg med

-likets ögon. Och liket var vid fötterna upphängdt i ett träd, som

-öfverskuggade grafvar...

-

-Och på fyrtionde dagen i den månlösa hälften af månaden Bhadon befallde

-en Yogi att Kshatrya konungen Vikra maditya nattetid skulle skära ned

-liket och hämta det till honom. Ty den förslagna Yogin hoppades på

-detta sätt kunna förgöra konungen...

-

-Men då konungen skar ned liket skrattade Demonen, som var inne i liket,

-och sade: Om du uttalar ett enda ord under vägen, så följer jag ej med

-dig, utan återvänder till mitt träd. Hvarefter han begynte förtälja

-så underbara historier, att konungen ej kunde annat än lyssna. Och

-efter hvarje berättelse gjorde Demonen några svåra frågor och hotade

-att uppsluka Vikramaditya, om han icke besvarade dem. Genom att afge

-riktiga svar undgick konungen likväl att bli dödad, på samma gång han,

-genom att tala, satte Demonen i stånd att återvända till sitt träd...

-Lyssnen nu till en af de berättelser, som Demonen förtalde:

-

-       *       *       *       *       *

-

-O konung, det var en gång en stad vid namn Dharmpur, hvars Rajah,

-Dharmshil, byggde ett härligt tempel åt Devi, gudinnan med de tusen

-skepnaderna och de tusen namnen. I marmor uthöggs gudinnans staty,

-sittande med korslagda ben i en jättestor lotusskål, medan två af

-hennes fyra händer voro slutna i bön och de två andra voro upplyftade

-invid vattenbassinerna på hvardera sidan. Uti hvardera bassinen stod cn

-elefant, som framsprutade ett doftande vattenstänk. Och andakten var

-djup och stor i det templet och folket tröttnade aldrig på att inför

-gudinnan frambära sandelträ, risstrån, vigd föda, blommor, och lampor

-närda af doftande olja.

-

-En dag anlände en tvättare och hans vän på pilgrimsfärd till Devis

-tempel. Just då tvättaren steg uppför templets trappa såg han en ung

-flicka komma emot sig, naken intill midjan, enligt landets sed. Ljuft

-som månskenet var hennes ansikte. Hennes hår liknade en dunkel sky;

-ögonen voro smekande och stora, som den vilda råbockens, ögonbrynen

-buktade sig som välformade bågar, näsan krökte sig som falkens näbb;

-nacken var täck som en dufvas; tänderna liknade granatäpplets kärnor;

-läpparna voro röda som en rodnande kurbits och händer och fötter späda

-som lotusblad. Gyllengul var hennes hy, som champablommans kronblad,

-och pilgrimen såg att hon var smidig och smärt som en ung leopard.

-Hans ögon blefvo skumma af kärlek, medan slamret af guldringarna kring

-hennes fotleder småningom bortdog bakom honom, och han bad sin vän för

-hans räkning söka utforska hvem flickan var. Och det visade sig att hon

-var en tvättares dotter.

-

-Så trädde pilgrimen inför gudinnan med sinnet fylldt af flickans åsyn;

-och medan han böjde sig i stoftet afgaf han ett egendomligt löfte,

-sägande: "O Devi, Mahadevi, — Gudars Moder och Vidunderförgörerska,

-— du, inför hvilken alla gudomligheter ödmjuka sig, du, som befriat

-jorden från dess bördor, du, som befriat dina tillbedjare från

-tusentals olyckor, jag ber dig, o Moder Devi, att du äfven värdigas

-hjälpa mig och uppfylla mitt hjärtas åstundan. Och om jag genom din nåd

-får äkta den skönaste bland k\innor, så skall jag, o Devi, sannerligen

-bjuda dig mitt eget hufvud såsom offer." Sådant var det löfte han afgaf.

-

-Men efter det han återvändt till sin stad och sitt hem tärde honom

-sorgen öfver att vara skild från den älskade, till dess han blef svårt

-sjuk, och hvarken kände hunger eller törst eller behof af sömn, ty

-kärleken kan komina människor att glömma dessa ting. Och man fruktade

-att han inom kort skulle dö. Då blef hans vän allvarsamt orolig. Han

-begaf sig till den unge mannens fader och berättade honom allt, hvarpå

-äfven fadern började frukta för sonens lif. Han vandrade därför,

-åtföljd af vännen, till den andra staden, sökte upp flickans fader

-och sade till honom: "Lyssna! jag är af ditt stånd och yrke och har

-en ynnest att utbedja mig. Min son har så häftigt förälskat sig i din

-dotter, att han helt visst inom kort dör, om han icke får gifta sig

-med henne. Gif därför din dotters hand åt min käre son." Den andre

-upptog ej illa hans ord, utan sände bud på en Brahmin och beslöt att en

-dag med ett godt omen skulle utses för bröllopets lirande. Därpå sade

-han: "Vän, låt din son komma hit. Jag skall under tiden gnida in min

-dotters händer med gul ingefära, så att hvar och en kan se att hon är

-trolofvad."

-

-Sålunda uppgjordes det om giftermålet; och på utsatt tid anlände

-ynglingens fader till staden tillsammans med sin son, — och efter

-det ceremonin afslutats, återvände han till sitt hem med sin son och

-sonhustru. Det unga parets kärlek tillväxte dag för dag, och ingen

-skugga förmörkade den unga mannens lycka, förutom erinringen om det

-löfte han afgett. Men hans hustru omhuldade honom så ömt, att till och

-med minnet af hans ed småningom bleknade bort.

-

-Efter mången god dag hände det sig att man och hustru blefvo inbjudna

-till en fest i Dharmpur, och de begåfvo sig dit tillsammans med samme

-vän, som en gång ledsagat den unga mannen på hans pilgrimsfärd. Redan

-då de närmade sig staden sågo de på långt håll Devitemplets tinnar

-och gyllene torn skymta fram. Då erinrade sig den unga mannen med

-våldsam ångest den ed han svurit. "Jag är sannerligen den uslaste och

-skamligaste bland menedare", mumlade han för sig själf, "ty jag har

-brutit den ed jag svor inför själfva Devi, Gudarnas Moder."

-

-Och han sade till sin vän: "Jag ber dig, stanna du här tillsammans med

-min hustru, medan jag går att knäböja inför Devi." Ilvarpå han begaf

-sig till templet, badade i den heliga dammen och böjde knä inför statyn

-med de sammanslutna händerna. Och efter att ha utfört de föreskrifna

-bruken högg han sig med svärdet ett kraftigt hugg öfver nacken, så att

-hufvudet, efter att ha skilt sig från kroppen, rullade ända fram till

-den pelarstam, som uppbar lotusblomman, på hvilken Devi hade sitt säte.

-

-Men efter det den döde mannens hustru och vän länge väntat, sade vännen

-slutligen: "Hur länge han dröjer! Stanna du här, medan jag går att

-hämta honom." Så gick han till templet och då han trädde in såg han

-sin väns blodiga kropp ligga utsträckt på golfvet, med det afhuggna

-hufvudet vid Devis fötter. Och han sade till sitt eget hjärta: "Denna

-värld är sannerligen svår att lefva i... Om jag nu återvänder, så säga

-människorna att jag dödat min vän för hans sköna hustrus skull." Därför

-badade också han sig i den heliga dammen, utförde de föreskrifna bruken

-och högg sig själf ett hugg öfver nacken så att äfven hans hufvud

-skilde sig från kroppen och rullade fram till Devis fötter.

-

-Men efter det den unga hustrun länge och väl väntat förgäfves, begynte

-hon plågas af oro för mannen och begaf sig äfven hon till templet. Och

-då hon såg de två liken och de ångande svärden grät hon i outsäglig

-ångest och förtviflan, och sade till sitt eget hjärta: "Huru svår denna

-värld är att lefva i; och hvad är lifvet värdt för mig utan min make.

-Dessutom komma människorna att säga att jag är en dålig kvinna, som

-mördat dem båda, för att fritt få föra ett lastbart lif. Tillåt därför

-också mig att offra mig."...

-

-I det hon sade dessa ord gick hon till den heliga dammen och badade

-sig däri och efter det hon utfört de heliga bruken höjde hon svärdet

-öfver sin egen veka nacke för att afhugga den. Men i och med detsamma

-grep en marmorhand om hennes arm, medan det tjocka stengolfvet darrade

-under Devis fot. Ty Gudarnas Moder hade rest sig, steg ned från sitt

-lotussäte och gick fram till hennes sida. Och en gudomlig röst utgick

-från de stränga stenläpparna, — sägande: "O dotter, hur kär du blifvit

-mig. Utbed dig nu en ynnest af Devi." Men skälfvande från hufvud till

-fot framstammade hon då: "Gudomligaste Moder, jag ber dig endast att

-dessa män må blifva lefvande igen." Då sade gudinnan: "Foga samman

-deras hufvuden med deras kroppar."

-

-Och den sköna hustrun sökte utföra den gudomliga befallningen: men

-kärlek och hopp, och den bäfvan hon hyste för Devi förvirrade henne

-till den grad, att hon fäste sin makes hufvud på vännens kropp och

-vännens hufvud på sin makes kropp. Och gudinnan öfverstänkte de båda

-kropparna med odödlighetens nektar, och de reste sig, friska och

-lefvande, i sanning, men med hufvudena besynnerligt förbytta.

-

-       *       *       *       *       *

-

-Därpå sade Demonen: "O Konung Vikramaditya! Hvilkendera af dessa

-två tillhörde nu hustrun? Om du svarar orätt, så uppslukar jag dig

-sannerligen." Och Vikramaditya svarade: "Lyssna! I den heliga Shastra

-säges det, att på samma sätt som Ganges är den främsta bland floder,

-och Sumeru det främsta bland bärg, och paradisets träd det främsta

-bland träd, så är hufvudet den främsta bland kroppens olika delar.

-Därför var hon hustru till den mannen, till hvars kropp hennes mans

-hufvud blef fogadt"... Då svaret var riktigt, kom intet ondt konungen

-vid; men eftersom han talat, tilläts likdemonen att återvända till sitt

-träd för att fortsättningsvis hänga ned därifrån öfver grafvarna.

-

-... Och på samma sätt kunde Demonen många gånger återvända till trädet;

-och lika många gånger skar Vikramaditya ned honom igen, och band och

-bar bort honom. Och för hvarje gång förtalde Demonen för konungen en

-historia så vild, så underbar, att han ej kunde annat än lyssna... Men

-detta är en annan af de historier Demonen berättade: —

-

-       *       *       *       *       *

-

-O Konung, i staden Dharmasthal lefde cn Brahmin, kallad Kesav; och hans

-dotter, som var vacker som en Apsara, kallades med rätta Madhumalati,

-"den Ljufva Jasminblomman". Så snart hon blifvit fullvuxen sökte hennes

-far och mor och bror att finna en värdig make för henne.

-

-Emellertid hände det sig, att hennes far och bror och mor samtidigt

-lofvade hennes hand åt tre olika friare. Ty den gode Kesav råkade en

-dag, medan han var på ett besök, en viss ung Brahmin, som behagade

-honom till den grad, att han lofvade honom Madhumalati; och samma dag

-träffade hennes bror, som studerade skrifterna, i sin prästerliga

-lärares hem en annan ung lärd, som han tyckte så mycket om, att han

-lofvade honom Madhumalati, och alldeles samtidigt besöktes Kesavs

-hem af ännu en ung Brahmin, som så intog modern, att hon lofvade

-honom Madhumalati. Och de tre unga männen, som sålunda trolofvats med

-flickan, voro hvarandras jämlikar i skönhet, i styrka, i begåfning,

-liksom i år, hvarför det ej var möjligt att ge den ene företräde framom

-den andre. Då fadern återvände till sitt hem fann han där de tre

-ynglingarna, som alla inväntade honom. Han blef ytterst pinsamt berörd

-af det som inträffat. "Sannerligen", utropade han, "vi ha endast en

-dotter, och här äro tre brudgummar, som hvar och en fått vårt löfte;

-åt hvem af dem skall jag skänka Madhumalati?" Och han visste ingen

-lefvande råd.

-

-Medan han stod där och begrundade, och ömsevis betraktade hvar och en

-af de tre ynglingarna, blef flickan stungen af en glasögonorm, så att

-hon nedföll död.

-

-Fadern sände då bud på trollkarlar och heliga män, för att de skulle

-uppväcka hans dotter till lif; och de heliga männen anlände samtidigt

-med trollkarlarna. Men desse senare sade, att på grund af den månperiod

-man just nu befann sig i, kunde de ingenting uträtta; och de heliga

-männen bedyrade att icke ens Brahma själf kunde uppväcka en död, som

-blifvit stungen af en glasögonorm. Under smärtsam veklagan utförde

-då Brahminerna begrafningsceremonierna, ett bål uppbyggdes och

-Madhumalatis lik förtärdes af lågorna.

-

-Men de tre ynglingarna, som fått skåda flickan i hennes lefvande

-skönhet, bade alla blifvit till galenskap förälskade i henne. Och efter

-att ha förlorat henne beslöt hvar och en af dem att hädanefter draga

-sig undan från världen och för sin återstående lefnad afsäga sig all

-dess glädje. De närvoro alla vid dödsbålet; och en af dem samlade upp

-flickans ben, medan de ännu voro varma af lågorna, knöt in dem i en

-påse och gick bort för att bli fakir. En annan samlade askan efter

-hennes kropp och förde den med sig till ett undangömdt ställe i skogen,

-där han byggde sig en hydda och begynte lefva ensam med minnet af

-henne. Den tredje medtog visserligen ingen relik af Madhumalati, men

-efter det han bedt en bön iklädde han sig en Yogis dräkt och drog bort

-för att tigga sig fram i världen. Men hans namn var Madhusudam.

-

-En lång tid därefter inträdde Madhusudam en dag i en Brahmins hydda,

-för att bedja om cn almosa; och Brahminen inbjöd honom att taga del i

-familjens måltid. Efter det Madhusudam tvättat sina händer och fötter,

-slog han sig ned att äta bredvid Brahminen. Och dennes hustru passade

-upp dem. Men Brahminens lille son begynte begära mat innan måltiden

-var mer än till hälften serverad; och då man uppmanade honom att

-vänta, hängde han sig fast vid moderns dräkt, så att hon hindrades i

-utöfvandet af sin gästfrihet. Uppbragt däröfver grep hon tag i pojken

-och kastade honom på härden, där en stor eld flammade, och inom ett

-ögonblick var barnet förvandladt till aska. Men Brahminen fortsatte

-lugnt sin måltid, som om ingenting inträffat, och hans hustru bjöd

-omkring af rätterna med vänligt småleende ansikte.

-

-Skräckslagen af det han bevittnat reste sig Madhusudam från sin

-plats utan att afsluta sin måltid och gick mot dörren. Då tilltalade

-Brahminen honom vänligt, sägande: "Käre vän, hur kommer det sig att du

-icke äter? Ha icke jag och min hustru gjort allt för att behaga dig?"

-

-Häpen och uppbragt svarade Madhusudam: "Hur vågar du fråga mig hvarför

-jag ej äter? Huru skulle någon varelse, med undantag af en Rakshasa,

-kunna äta i den människas hus, som utfört ett sådant djäfvulskt dåd?"

-Men Brahminen reste sig småleende och gick till en annan del af huset,

-samt återvände strax därpå med en besvärjelsebok — en bok om konsten

-att återuppväcka de döda. Och knappast hade han uppläst en enda sång

-därur, innan den uppbrända gossen frisk och oskadd steg fram ur elden

-och sprang till sin mor, skrikande och klängande sig fast vid hennes

-dräkt på samma sätt som förut.

-

-Då tänkte Madhusudam för sig själf: "Hur lätt hade jag ej kunnat

-återuppväcka min älskade, om jag ägt denna underbara bok." Han satte

-sig ned igen och efter det han afslutat sin måltid stannade han i huset

-såsom gäst. Men vid midnattstid steg han förstulet upp, tillägnade sig

-boken och flydde tillbaka till sin hemstad.

-

-Och efter en lång tids förlopp begaf han sig på en kärlekens

-pilgrimsfärd till den plats, där Madhumalatis kropp blifvit bränd, ty

-det var årsdagen af hennes död. Då han nått stället fann han att de två

-andra unge männen voro där före honom. Och de höjde upp sina röster och

-utropade: "O Madhusudam! Du som vandrat omkring i många års tid och

-sett så mycket, hvad slags visdom bringar du med dig?"

-

-Men han svarade: "Jag har inhämtat kunskapen att återuppväcka de döda."

-Då begynte de öfvertala honom, sägande: "Uppväck då Madhumalati." Och

-han svarade dem: "Samlen ihop hennes ben och hennes aska, så skall jag

-återge henne lif."

-

-Och efter det de åtlydt hans uppmaning framtog Madhusudam boken och

-uppläste en besvärjelse därur. Och askan och de brända benen lydde

-befallningen, bytte färg, fingo lif och blefvo till en underskön

-kvinna, ljuflig som jasminblomman, — Madhumalati sådan hon var, innan

-hon blef stungen af ormen!

-

-Men de tre ynglingarna, som fingo skåda hennes småleende, blefvo så

-förblindade af kärlek, att de råkade i våldsam tvist för hennes skull...

-

-       *       *       *       *       *

-

-Därpå sade Demonen: "O Vikramaditaya, hvems hustru borde hon rätteligen

-ha blifvit? Om du ej afger ett riktigt svar, så uppslukar jag dig."

-

-Konungen svarade: "Visserligen bör hon ha blifvit den mannens maka, som

-samlat ihop hennes aska, fört den med sig till ett gömsle i skogen,

-byggt upp en hydda och lefvat där ensam med minnet af henne."

-

-"Nej", sade Demonen, "huru skulle hon kunnat bli återuppväckt, om ej

-den andre äfven bevarat benen? Och huru skulle hon, i trots af dessa

-bådas hängifvenhet, kunnat bli återuppväckt, om icke den tredje varit?"

-

-Hvarpå konungen gentog: "Enär det är en sons plikt att tillvarataga

-sina föräldrars ben, så var också den mannen, som tillvaratog

-Madhumalatis ben, endast som en son i förhållande till henne. På samma

-sätt som en fader ger lif åt sitt barn, så var han, som återkallade

-Madhumalati till lif, som en fader i förhållande till henne. Men han,

-som samlade hennes aska och förde den med sig till ett gömsle i skogen,

-där han byggde en hydda och lefde ensam med minnet af henne, han var i

-sanning hennes älskare och rättmätige make."

-

-       *       *       *       *       *

-

-... Demonen framställde många andra svårlösta frågor, angående män, som

-genom trolldom förvandlats till kvinnor och om lik, som besjälats af

-onda andar. Men konungen afgaf riktiga svar på dem alla, med undantag

-af en fråga, som sannerligen icke medgaf något svar. —

-

-"O Vikramaditaya, då Mahabal var Rajah öfver Dharmpur bekämpades han

-af en annan monark, som i en stor siaktning förintade hans här och

-slutligen dödade honom själf. Men den fallne konungens hustru och

-dotter flydde till skogen och drefvo där omkring. På den tiden jagade

-Rajahn Chandrasen och hans son i samma skog, och de upptäckte på marken

-aftrycken af kvinnliga fötter. Då sade Chandrasen: 'De människor, som

-vandrat här, måste hafva små och vackra fötter, sådana som kvinnors

-pläga vara det. Likväl undrar jag storligen, om det värkligen kan

-finnas kvinnor på ett så öfvergifvet ställe. Låt oss följa spåren åt,

-och om kvinnorna äro sköna, så tar jag den till hustru, hvars fötter

-lämnat de mindre spåren, och du får äkta den andra'."

-

-Och de hunno upp kvinnorna och blefvo lifligt intagna af deras skönhet.

-Rajahn Chandrasen äktade den döde Mahabels dotter, medan Chandrasens

-son tog Mahabels enka till hustru. Sålunda gifte sig fadern med dottern

-till modern, och sonen med dotterns mor...

-

-Och Demonen frågade: "O Vikramaditaya, på hvilket sätt voro Chandrasens

-och han sons barn besläktade genom dessa giftermål?" Men konungen

-teg. Och Demonen var så belåten öfver hans tystnad, att han helt

-oväntadt slöt vänskap med konungen, såsom det står skrifvet i Vetala

-Pantchavinsati.

-

-

-

-

-LEJONET

-

-

-Klokhet är förmer än stora kunskaper; klokhet är förmer än lärdom;

-den okloke skall förgås liksom de, hvilka till sin egen förstörelse

-manade fram ett lejon... Och detta är berättelsen om lejonet, sådan den

-omtalas af den helige Brahminen Vishnu-sarman i Pantchopakhyana.

-

-       *       *       *       *       *

-

-Det fanns i forna tider fyra Brahminynglingar — bröder, som älskade

-hvarandra med stor hängifvenhet och som beslutit att tillsammans bege

-sig till ett närbeläget konungarike, för att där söka sig förmögenhet

-och ryktbarhet.

-

-Af dessa fyra bröder hade tre gjort djupa och omfattande studier, samt

-voro hemmastadda i magi, astronomi, alkemi och de svåraste ockulta

-vetenskaperna, medan den fjärde ingenting lärt utan endast ägde ett

-godt förstånd.

-

-Medan de nu vandrade tillsammans framkastade en af de lärda bröderna:

-"Hvarför skall vår okunnige broder få fördel af all vår lärdom? Han kan

-ej annat än bli oss en börda på vår färd. Aldrig kan han tillvinna sig

-furstars och konungars aktning, och kommer därför alltid att bli en

-skam för oss. Vore det icke bättre att låta honom vända hem igen?"

-

-Men den äldsta brodern svarade: "Nej, låt honom dela vår framgång; han

-är ju vår afhållne broder, och vi kunna måhända finna en plats för

-honom, som han kan fylla utan att göra oss skam."

-

-Så fortsatte de då sin väg tillsammans. Medan de kort därpå färdades

-genom en skog, sågo de benen af ett lejon ligga utströdda på vägen.

-Dessa ben voro mjölkhvita och flinthårda, så hade solen torkat och

-blekt dem.

-

-Då sade den af bröderna, som tidigare fördömt den yngstes okunnighet:

-"Låtom oss nu visa vår broder hvad lärdom förmår, genom att ge lif

-åt dessa ben och skapa ett nytt lejon af dem, så att han får skämmas

-för sin okunnighet. Med några få trolldomsord kan jag foga ihop dessa

-förtorkade ben och komma hvart och ett att intaga sin rätta plats."

-Hvarpå han strax uttalade dessa ord, och de torra benen sökte sig

-samman med ett rasslande ljud, hvart och ett passande sig in på sin

-rätta plats, — tills dess skelettet fullständigt fogat ihop sig.

-

-"Jag", sade den andra brodern, "kan med några ord låta senor sträcka

-sig ut öfver benen, — hvar och en på dessa rätta plats, — och låta

-mellanrummen fyllas af muskler och färgas röda af blod; jag kan skapa

-vätskor, ådror, körtlar och märg, de inre organen och det yttre

-skinnet." Till detta ändamål uttalade han några ord. Och på marken

-invid deras fötter framträdde lejonets kropp, fulländad, luden och

-väldig.

-

-"Och jag", sade den tredje brodern, "kan genom ett enda ord ge värme åt

-blodet och rörelse åt hjärtat, så att djuret begynner lefva och andas

-och uppslukar andra djur. Och ni skola få höra hur det ryter."

-

-Men innan han fick tid att uttala dessa ord lade den fjärde brodern sin

-hand öfver hans mun. "Nej", utropade han, "uttala icke det ordet. Detta

-är ett lejon. Om du ger det lif, så uppslukar det oss."

-

-Men de andra gjorde narr af honom, sägande: "Gå hem, du dåre, hvad

-känner du om vetenskapen?"

-

-Då svarade han dem: "Vänta åtminstone med att ge lejonet lif, tills er

-broder hunnit klättra upp i detta träd." Och det gjorde de.

-

-Knappast hade han klättrat upp i trädet innan ordet uttalades, och

-lejonet rörde sig, och öppnade sina stora, gula ögon. Så sträckte det

-på sig, och reste sig, och röt. Därpå vände det sig mot de tre vise

-männen och slukade upp dem.

-

-Men efter det lejonet gått sin väg klättrade den unge mannen, som intet

-visste om vetenskaperna, oskadd ned från trädet och återvände till sitt

-hem.

-

-

-

-

-SAGAN OM OLYCKSVIDUNDRET

-

-

-Den som äger hundra, önskar sig tusen; den som äger tusen, önskar sig

-hundratusen; den som äger hundratusen, fikar efter ett konungadöme;

-den som äger ett konungadöme, längtar efter att behärska himlarna. Och

-vilseledda af sitt begär begå äfven de, som besitta både rikedomar och

-vishet, handlingar, som aldrig bordt begås och eftersträfva ting, som

-aldrig bordt eftersträfvas. Hvarför denna saga — tagen ur fyrtiosjätte

-boken af Fa-youen-tchou-lin, blifvit nedskrifven till gagn för dem, som

-ge näring åt sina egna dåliga önskningar.

-

-       *       *       *       *       *

-

-På den tiden, då solen sken klarare än nu, då blommornas doft var

-Ijufligare, då världens färger voro skönare att skåda, och då gudarna

-plägade vandra omkring på jorden, fanns det ett visst lyckligt

-konungarike, uti hvilket det icke existerade någon olycka. Guld och

-juveler öfverflödade där, skördarna voro outtömliga som oceaner,

-städerna mer befolkade än myrstackar. Så många år hade gått förbi utan

-något krig, att gräset begynt växa högt på de stora städernas murar,

-och åtskilde deras stenar med sina sega, snärjande rötter. Och utöfver

-hela landet tonade ett dämpadt sus af musik, lika oaflåtligt, som

-bruset af den Gula Flodens vågor. Endast sömnen gjorde afbrott i räckan

-af fröjder och nöjen, och icke ens de sofvandes drömmar förmörkades

-någonsin af inbillade sorger. Ty där fanns ingen sjukdom och inga slags

-umbäranden, utan hvarje människa lefde sina hundra år, och döden lade

-henne till ro utan plågor, såsom då man söker hvila efter fröjder, —

-söker sömnens frid efter berusande glädje.

-

-       *       *       *       *       *

-

-En dag sammankallade detta lands konung alla sina rådgifvare och

-ministrar och främsta mandariner och frågade dem, sägande: "I några

-gamla annaler, som bevaras i vårt förnämsta tempel, har jag läst dessa

-ord: _I forna dagar hemsöktes landet af Olyckan_. Finnes det någon

-bland eder, som kan säga mig hvad slags djur Olyckan är? Hvilket djur

-kan Olyckan likna?"

-

-Men alla rådgifvarena och ministrarna och mandarinerna svarade: "O

-konung, vi ha aldrig sett det djuret, och kunna icke säga hvad slags

-varelse det är."

-

-Hvarpå konungen befallde en af sina ministrar att besöka alla främmande

-konungadömen för att göra förfrågningar om djuret Olycka och söka

-skaffa sig det till hvilket pris som hälst — ifall det alls stod

-att köpa, — ja, till och med om det pris som begärdes därför skulle

-motsvara värdet af en hel provins.

-

-Nu fanns det en af gudarna, som, då han säg och hörde allt detta,

-iklädde sig människogestalt och begaf sig till det närmaste

-konungarikets största marknadsplats, medtagande Olyckan, fjättrad vid

-en ked af järn. Och Olyckan liknade till sin skapnad en jättestor

-sugga. Då nu ministern besökte denna utländska marknad, varseblef han

-kräket, som stod tjudradt vid en påle, och frågade hvad slags djur det

-var.

-

-"Det är Olyckan", svarade guden.

-

-"Står det till salu?" frågade ministern.

-

-"Visserligen", svarade guden.

-

-"Och priset?"

-

-"En million guldmynt."

-

-"Och hvarmed skall man föda det?"

-

-"Med en skeppa nålar dagligen."

-

-       *       *       *       *       *

-

-Efter det han betalat en million goda, röda guldmynt för odjuret, var

-ministern tvungen att förse det med föda. Han sände därför ut budbärare

-till alla marknadsplatser, och till skräddarenas och väfvarenas

-butiker, och till alla mandariner i konungadömets alla olika distrikt,

-för att söka nålar. Detta orsakade oro i landet, ej blott emedan nålar

-voro sällsynta, utan äfven för de lidanden folket utsattes för. Ty de,

-som icke ägde nålar, blefvo slagna med bambukäppar; och mandarinerna,

-som önskade lyda konungens ministers befallning, utöfvade mycken

-stränghet. Skräddare och andra, som lifnärde sig med nålens hjälp,

-befunno sig snart i en beklagansvärd belägenhet; och nålmakarena kunde

-aldrig, de må ha stretat och sträfvat huru mycket som hälst, tillvärka

-tillräckligt nålar för att tillfredsställa odjurets hunger, och det

-fastän många dogo endast till följd af öfveransträngning. Och priset på

-nålar blef lika högt uppdrifvet, som priset på smaragder och diamanter,

-och de rika gåfvo ifrån sig alla sina ägodelar för att skaffa föda åt

-odjuret, hvars gap var lika omöjligt att mätta, som helvetets afgrund.

-Utpinadt af hunger och mandarinernas stränghet reste sig folket i

-många provinser till uppror och påbörjade ett krig, som kostade många

-tiotusendes lif. Floderna färgades röda af blod, och likväl kunde

-ministern ej föra djuret till palatset, i brist på nålar att föda det

-med.

-

-Därför skref han slutligen till konungen, sägande: "Jag har i sanning

-lyckats finna och inköpa ett hondjur af Olyckan; men hanen har jag ej

-funnit och vill, med Ers Majestäts tillåtelse, icke häller söka finna

-den. Ty lyssna, honan har redan uppslukat hela detta lands välstånd,

-och jag vågar icke föra ett slikt odjur med mig till palatset. Jag ber

-därför Ers Majestät, att Ers Majestät ville i nåder tillåta mig att

-förgöra detta ohyggliga vidunder; och jag litar på att Ers Majestät

-bevarat i minnet de vise indiske männens ord: 'Äfven om en konung icke

-vill lyssna till andras mening, så är det en trofast rådgifvares plikt

-att ge honom råd'."

-

-Då sände konungen, som redan oroats genom rykten om hungersnöd och

-uppror, befallning om att odjuret skulle förgöras.

-

-       *       *       *       *       *

-

-I enlighet därmed leddes Olyckan till en öfvergifven plats utanför

-staden, samt fjättrades med starka järnkedjor. Därpå befallde

-ministern slaktarena att döda det. Men så ogenomtränglig var dess

-hud, att hvarken yxa eller knif kunde såra det. Hvarpå soldaterna

-fingo befallning om att döda djuret. Men bågskyttarnas stålpilspetsar

-plattades till mot Olyckan, äfven om de riktades mot dess ögon, hvilka

-voro klara och hårda som diamanter; medan oräkneliga svärd och spjut

-kastades och brötos i resultatlösa försök att döda den.

-

-Då befallde ministern att det skulle byggas ett stort bål; och

-vidundret stod fastbundet midt ibland lågorna, medan hela floder af

-beck och olja götos ut och kommo flammorna att stiga, ända tills dess

-elden blef så het, att människor icke kunde närma sig den på en li’s

-afstånd. Men i stället för att brinna blef odjuret först illande rödt

-och sedan glödande hvitt och skinande som en måne. Dess kedjor smulto

-som vax, så att det till slut ryckte sig lös och lopp ut bland folket

-som en brinnande drake. Många blefvo därvid uppbrända. Och odjuret

-sprang in till städerna och förstörde dem, hvarpå det fortsatte sin

-färd med sådan snabbhet, att hettan endast tilltog under dess lopp.

-Snart nådde det hufvudstaden, samt sprang genom den och öfver den på

-husens tak och brände upp till och med konungen i hans palats.

-

-På detta sätt blef, tack vare konungens dårskap, hela konungadömet

-fullkomligt ödelagdt och förstördt, så att det liknade en öken, bebodd

-endast af ormar och ödlor och demoner.

-

-_Anmärkning_. Denna och den följande fabeln ingå i den egendomliga

-samling, som öfversatts ur en kinesisk encyklopedi af Stanislas Julien

-och publicerats i Paris år 1860 under titeln "Les Avadânas", — eller

-"Likheterna", — en sanskritterm, motsvarande det kinesiska _Pi-yu_ och

-hänsyftande till ursprunget för historierna, hvilka öfversatts, eller

-åtminstone bearbetats, efter gamla sanskrittexter. Jag har likväl vågat

-pointera den lätt kinesiska färgläggningen i denna groteska saga. _L.H._

-

-

-

-

-EN BUDDHISTISK PARABEL

-

-

-... Liksom lerkärl, som tillverkats på krukomakarnes drejskifva, så

-äro ock människornas lif. Huru omsorgsfullt de än formats, så äro de

-alla dömda att förintas. Intet existerande skall fortvara; lifvet är

-likt vattnet i en flod, som flyter förbi för att aldrig återvända.

-Därför kan lyckan uppnås endast genom att man söker undertrycka de

-Sex Önskningarna, på samma sätt som sköldpaddan drar in sina sex

-extremiteter i sitt skal — genom att man afstänger sina tankar från

-begär och sorg, på samma sätt som en stad är afstängd genom vallar och

-löpgrafvar.

-

-       *       *       *       *       *

-

-Så talade Sakya-Muni i sina Gathas. Och denna parabel, som tvifvelsutan

-författats af honom själf, och som öfversatts från ett förloradt

-indiskt manuskript till kinesiskt tungomål, återfinnes i den

-femtioförsta boken af "Fa-youen-tchou-lin".

-

-En fader och hans son arbetade tillsammans på fälten under ormarnas

-årstid, och en glasögonorm stack den unge mannen, så att han dog på

-stället. Ty människorna känna icke något gift, som skulle motverka

-glasögonormens bett, hvilket fyller blicken med ett plötsligt mörker,

-och stannar hjärtats slag. Men fadern, som säg sin son ligga död,

-och märkte att myrorna begynte samlas, vände tillbaka till sin

-sysselsättning och fortsatte lugnt att arbeta på samma sätt som förut.

-

-En Brahmin, som passerade förbi och såg hvad som inträffat, förundrade

-sig öfver att fadern fortsatte med sitt arbete, och ännu mer undrade

-han öfver att hans ögon voro tårlösa. Hvarför han tilltalade honom,

-sägande: "Hvem var ynglingen som dog?"

-

-"Han var min egen son", svarade mannen, utan att upphöra med sitt

-arbete.

-

-"Men huru kan du vara så tårlös och likgiltig, om han var din egen son?"

-

-"Dårskaper", svarade mannen; — "i och med detsamma en människa gör sitt

-inträde i världen, tager hon sitt första steg i riktning mot döden;

-och hennes styrkas fullhet är begynnelsen till dess aftagande. För den

-dygdige gifves det i sanning en belöning; liksom för den orättfärdige

-en vedergällning. Hvartill gagna då tårar och sorg? I intet afseende

-kunna de nytta den döda... Är du, min gode Brahmin, måhända på väg in

-till staden? Om så skulle vara, så ber jag dig vika in i mitt hus, och

-underrätta min hustru om att vår son är död, så att hon må veta att

-sända hit min middagsmåltid."

-

-"Hvad kan detta vara för en människa?" undrade Brahminen för sig själf.

-"Hans son är död, och likväl gråter han ej. Liket ligger där utsatt för

-solens strålar, och likväl upphör han ej med sitt arbete. Myrorna samla

-sig omkring det, likväl talar han helt kallt om sin middagsmåltid. Han

-måste helt visst vara oförmögen af alla mänskliga känslor." Så tänkte

-Brahminen för sig själf, men drifven af nyfikenhet begaf han sig i

-alla fall till arbetarens bostad. Och då han fick se modern, sade han

-till henne: "Kvinna, din son är död, efter att ha blifvit stungen

-af en glasögonorm; och din tårlöse make ber dig sända honom hans

-middagsmåltid... Och nu ser jag att du är likaså likgiltig för din sons

-död, som han, ty du gråter ju ej."

-

-Men den dödes moder svarade honom i liknelser, sägande: "Min herre,

-denne vår son har af sina föräldrar erhållit endast ett öfvergående

-lif, därför kallade jag honom heller icke min son. Nu har han gått bort

-från mig, och det stod icke i min makt att hålla honom tillbaka. Han

-var lik en resande, som rastar vid ett värdshus; den resande hvilar

-ut sig och far därpå vidare; skulle det anstå värdshusvärden att söka

-förmå honom att dröja? Likadant är i sanning förhållandet mellan moder

-och son. Sonen må gå eller komma, må stanna eller bege sig af, modern

-har ingen makt öfver hans lif. Min son har fullföljt det öde, som

-utstakats för honom, och från det ödet kunde ingenting rädda honom.

-Hvarför skulle jag då klaga öfver det oundvikliga?"

-

-Ännu mer förundrad vände sig Brahminen mot den döde ynglingens äldsta

-syster, en ungmö i sin jungfrulighets lotusblomstring, och frågade

-henne, sägande: "Din broder är död, skall du icke gråta?"

-

-Men ungmön svarade honom äfven i liknelser, sägande: "Emellanåt tränger

-en kraftig vedhuggare in i skogen och hugger ned träden med mäktiga

-yxslag och binder ihop dem till en väldig flotte och skjuter flotten

-ned i den breda floden. Men en rasande vind börjar blåsa och rör upp

-vågorna, så att de slänga flotten hit och dit, tills den brister i

-sär och strömmen skiljer de främre stockarna från de bakre, och alla

-hvirfla bort för att aldrig mer förenas. Just sådant var min unge

-broders lif. Vi hade af ödet förts ihop i samma hem; vi ha nu skiljts

-åt för alltid. Det finns ingen bestämd tid för lif eller död; vår

-tillvaro må vara lång eller kort, så äro vi sammanförda endast för en

-tid, för att sedan skiljas åt för alltid. Min broder har slutat den

-bana, som blifvit honom tillmätt; och hvar och en af oss uppfyller en

-bestämmelse, som icke kan ändras. Mig har det icke förunnats att skydda

-och rädda honom. Hvarför skulle jag gråta öfver det, som icke kunde

-förhindras?"

-

-Ännu mer förundrad vände sig Brahminen till den döde ynglingens unga

-hustru, sägande: "Och du, vid hvars barm han sof, gråter icke du öfver

-honom, din afhållne make, som ryckts bort midt i sin mandoms sommar?"

-

-Men hon svarade honom äfven i liknelser, sägande: "Liksom två fåglar

-flyga den ena från öster och den andra från söder, mötas och blicka in

-i hvarandras ögon, och svänga sig rundt om hvarandra och söka upp samma

-trädtopp eller samma tempel och sofva tillsammans till soluppgången,

-så var ock vårt lif. Då den gyllne dagern bryter fram i öster lämna de

-två fåglarna sin tempeltinne eller sin trädtopp och flyga hvar åt sitt

-håll, för att söka sig föda. De råkas igen, om ödet så vill; om ej, så

-se de hvarandra aldrig mer. Likadant var min makes och mitt eget öde;

-då döden nådde honom, var hans bana fullbordad, och det stod icke i min

-makt att rädda honom. Hvarför skulle jag då gråta?"

-

-Ännu mer föundrad vände sig Brahminen till den döde mannens slaf och

-frågade honom: "Din herre är död, hvarför gråter du ej?"

-

-Men äfven slafven svarade honom i liknelser, sägande: "Min herre och

-jag voro förenade genom ödets vilja; jag var endast som den lilla

-kalfven, hvilken följer den stora oxen åt. Den stora oxen är dödad; den

-lilla kalfven kunde ej rädda den undan slaktarens yxa; dess skrik och

-råmanden tjäna till intet. Hvarför skulle jag gråta då jag icke ens vet

-hur snart min egen timme slår?"

-

-Stum af förundran betraktade Brahminen kvinnornas smärta gestalter, som

-rörde sig snabbt fram och åter i det inströmmande, glödande och gyllene

-ljusskenet, medan de tillredde middagsmåltiden åt den tårlöse arbetaren

-där borta på fältet.

-

-

-

-

-PUNDARI

-

-

-En berättelse om den Buddha, som fyllde världen med ljus och hvars

-fotsulor liknade två strålande solars ansikten ty han vandrade på den

-Fullkomliga Vägen.

-

-       *       *       *       *       *

-

-... Vid den tiden uppehöll sig Buddha på toppen af bärget Gridhrakuta,

-från hvilket man kunde öfverskåda den gamla, försvunna stad, som

-kallades Rajagriha, — då en lysande vision af hvita gator, förvittrade

-arkader och mjölkhvita palats, så konstfullt utsirade, att de föreföllo

-lätta som kaschemirväfvar och luftiga som rimfrost. Där ljödo

-elefanters skrän, där dallrade luften af förälskad musik, där utandades

-blommor i tusentals trädgårdar sin rökelse mot himlen, och där lyfte

-kvinnor, vänare än blommor, sina ringprydda fötter till harpors och

-flöjters toner ... Men öfver det hela höjde sig bärgstoppen, — glödande

-i en strålglans klarare än dagens — som med sitt vidtfamnande och

-rosenröda sken förkunnade Buddhas närvaro.

-

-I den staden bodde en bajadär, skönast bland kvinnor, — med hvilken

-ingen kunde mäta sig i behag. Hon hade ledsnat på dansen och juvelerna

-och blommorna, — på sina lifstycken af purpur och gyllene silke, på

-sina dräkter, lätta som luft och genomskinliga som dimmor, — tröttnat

-äfven på de furstar, som kommo ridande på elefanter till hennes bostad,

-medförande gåfvor af juveler och parfymer och underbart formade vaser,

-tillvärkade i länder på tio dagsresors afstånd. Och hennes hjärta

-tillhviskade henne att hon borde söka Buddha, för att genom honom vinna

-kunskaper och hvila, samt blifva lik en Bhikshuni.

-

-Hon bjöd därför den vackra staden farväl och begynte stiga uppför

-bärgsvägarna, som ledde fram till den plats, öfver hvilken det

-väldiga rosenröda skenet hvilade. Genomträngande voro solens strålar

-och oländig den svindlande stigen och hon öfverfölls af ökentörst

-och trötthet. Efter att ha hunnit halfva vägen uppför bärget, slog

-hon sig ned för att hvila och läska sig vid ett källsprång, klart

-och genomskinligt som diamant, hvilket holkat sig en underbart skön

-bassin midt i hjärtat af klippan. Men då bajadären böjde sig ned

-för att dricka, uppfångade hon i den silfverklara spegeln bilden

-af sitt böljande, svarta hår, de lotusmjuka silkesskuggade ögonen,

-den rosenknoppande, honungsljufva munnen och hyn, guldskiftande

-som solskenet, och den välformade, smärta midjan, och de smidiga

-lemmarna, som voro rundare än elefantens betar, och fotlederna i deras

-guldomslingrade grace. En slöja af tårar drog sig öfver hennes syn.

-"Skall jag då verkligen kasta ifrån mig all denna fägring?" mumlade

-hon. "Skall jag verkligen under en eremits dräkt skyla alla dessa

-behag, som bedårat Rajaher och Maharajaher? Skall jag låta min ungdom

-och skönhet förvissna i ensamhet, under drömmar om det förflutna?

-Hvarför har jag då födts så skön? Nej, må de som sakna ungdom och

-skönhet öfvergifva allt för att söka de Fem Vägarna." Och hon vände

-åter sitt ansikte mot det hvitskimrande Rajagriha, därifrån det uppsteg

-blomdoft och flöjters smekande toner och dansande flickors ystra

-skratt...

-

-Men högst däruppe i det röda skimret blickade den allvetande Buddha

-ned i hennes hjärta, och i medlidande med hennes svaghet förvandlade

-han sig själf, genom att uttala Ordet, till en ungmö, som var långt

-fagrare och smidigare än till och med bajadären Pundari. Sålunda

-varseblef Pundari, medan hon vandrade nedför bärget, helt plötsligt

-en ledsagarinna vid sin sida. Hon tilltalade henne och frågade: "O

-du undersköna, hvarifrån kommer du? I hvilken släkt har en så fager

-varelse kunnat födas?"

-

-Den älskliga främlingen svarade med en röst, mer smekande än

-guldflöjtens toner: "Äfven jag, du sköna, vänder tillbaka till

-Rajagriha; låt oss vandra tillsammans, så kunna vi hjälpa och bistå

-hvarann under färden."

-

-Och Pundari svarade: "Javisst, du vänaste bland jungfrur, din skönhet

-drar mig till sig, som blomman drar biet, och ditt hjärta måste helt

-visst vara lika ädelt som ditt oförlikneliga ansikte."

-

-Så färdades de vidare tillsammans. Men den vackra främlingen tröttnade

-till slut, och då satte sig Pundari ned vid vägen och formade af sina

-runda knän ett stöd för det täcka hufvudet och kysste sin kamrat till

-sömns och strök hennes praktfulla silkesglänsande hår och smekte det

-slumrande, guldhyllta, fulländadt sköna ansiktet, ända tills en stor

-kärlek till den främmande mognade inom henne och kom hennes hjärta att

-svälla.

-

-Men medan hon fortfarande betraktade det sköna ansiktet, som hvilade

-mot hennes runda knän, förvandlade det sig plötsligt. De fylliga

-kinderna skrumpnade bort på samma sätt, som en gyllene frukt vissnar

-och torkar. Underliga hålor mörknade och djupnade kring ögonen; de

-silkeslena ögonhåren försvunno med sina skuggor; de praktfulla lockarna

-hvitnade som altareidens aska; läpparna blefvo vissna och insjunkna,

-tandlös gapade den engång så rosiga munnen och ansiktets framskjutande

-ben förebådade en dödskalles grinande linjer. All doft af ungdomlighet

-var borta, men i stället uppsteg dödens outhärdliga lukt, och med den

-de ohyggliga, krypande ting, som döden ger näring åt, samt de blygrå

-färger och fläckar, som äro dödens hemska fingrars insegel. Skrikande

-flydde Pundari till Buddhas närhet, och berättade för honom allt det

-hon sett.

-

-Och den af hela världen dyrkade tröstade henne och sade:

-

-"O Pundari, lifvet är endast en frukt och skönheten endast en blomma!

-Hvad värde har äfven den vackraste kropp, då den ligger och förmultnar

-på Ganges stränder. Ålderdom och död kan ingen undgå; likväl är

-detta icke det värsta, — utan de nya födelserna, hvilka stå i samma

-förhållande till detta lifvet, som ekot till rösten i en håla, som de

-stora fotspåren till elefantens steg.

-

-"All sorg har sin rot i begären; ur begären framaflas allt ondt.

-Själfva kroppen är endast en skapelse af själen, af hjärtats dåraktiga

-nöjestörst. Liksom drömmarnas skugg-gestalter skingras, då den sofvande

-uppvaknar, så skall ock sorg och ondska försvinna ur deras sinnen, som

-lära sig att öfvervinna begären och kväfva hjärtats törst. Och på samma

-sätt skall kroppen själf försvinna för dem, som dygdigt vandra längs de

-Fem Vägarna.

-

-"O Pundari, ingen eld bränner hetare än begärens; ingen glädje är

-större än den att öfvervinna kroppen. På samma sätt som den hvita

-storken står ensam invid den uttorkade liljedammen, så skall det gå

-dem, hvilkas ungdom förrunnit under dåraktiga passioners vilda brand.

-Och då den stora förvandlingen kommer, skola de födas på nytt till

-dårskaper och tårar.

-

-"Endast de, som funnit sin glädje i den vildmark, för hvilken andra

-fasa; de som lyckats utsläcka all sin längtan; de som, öfvertänkande

-lifvet och döden, gjort sig själfva fria från lidelser, endast dessa

-nå lyckan och kunna, jämte det de undvika en andra födelse, inträda i

-Nirvanas sällhet"...

-

-Och bajadären afklippte sitt hår, bortkastade sina smycken och juveler

-och öfvergaf allt för att beträda de Fem Vägarna. Och i sin glädje

-däröfver läto Deva gudinnorna bärgen stråla öfver den hvita staden,

-och fyllde luften med ett rägn af sällsamma blommor. Och eho det vara

-må, som önskar få veta mer om Buddha, han läse den underbara boken

-"Fah-Khev-King", — kapitlen om Dhammapada.

-

-

-

-

-YAMARAJAH

-

-

-Legenden om Maggavago, eller "Vägen", — hvilken står att läsa i den

-underbara boken Dhammapada... En berättelse om den Buddha, vid hvars

-födelse stjärnorna stannade i sitt lopp...

-

-       *       *       *       *       *

-

-Brahminens son var död, — död i sin härliga ungdoms blomstring, såsom

-en ros, i hvars hjärta en mask framfödts, — såsom lotusknoppen, då

-dammarnas vatten sinat ut. I skönhet hade han icke sin like, icke

-ens bland dem, som tillhöra den heliga kasten. Icke häller fanns det

-någon så underkunnig i de religiösa böckerna, i riktig utläggning

-af skrifterna eller i recitation af de slokas, som äro skrifna af

-gudomligt inspirerade sångare. Tre gånger dignade den åldrige prästen

-sanslös ned öfver sonens lik; och för hvarje gång man ville föra honom

-till hans hem skrek han och svimmade igen. Man måste därför slutligen,

-medan han låg där som död, frigöra liket från hans omfamning, tvätta

-det med renande vatten, veckla in det i doftande linne, lägga

-det på en bår, prydd med indiska blommor och bära det bort till

-begrafningsplatsen. Då den olycklige fadern vaknade till medvetande

-igen, var sålunda allt fullgjordt. Och de bistra åldringarna af hans

-egen kast hade samlat sig omkring honom och förebrådde honom så strängt

-hans förtviflan, att han tvangs att inse hur fåfängligt det var att

-klaga och hur dåraktiga mänskliga tårar äro.

-

-Men under det han fortfarande grubblade öfver sin stora förlust,

-uppsteg småningom ett hopp i hans hjärta. "Jag har hört sägas", tänkte

-han, "att enskilda framstående Brahmincr, som ernått de fem dygderna,

-de fem förmögenheterna och de tio krafterna, vore förmögna att samtala

-öga mot öga med Yamarajah, Dödens Herre! Mig har det icke förunnats

-att ernå den högsta visheten, måhända på grund af min svaga vilja;

-men min kärlek och min tro äro af hjärtat, och jag vill därför söka

-upp Yamarajah, Dödens Konung, och bedja honom återgifva mig min son."

-Därefter utförde Brahminen, sedan han ifört sig sin prästerliga skrud,

-de heliga ceremonier, som voro föreskrifna af lagen; och efter att

-ha framburit offer af blommor och rökelse, begaf han sig af för att

-uppsöka Dödens Herre, Yama, Maharajahn öfver försvunna konungadömen.

-Och han tillfrågade hvar och en han mötte om hvar Yama befann sig.

-

-       *       *       *       *       *

-

-Några stirrade på honom med vidöppna, förvånade ögon, svarade icke

-alls på hans fråga och ansågo honom vara galen; andra gjorde narr af

-honom, och ännu andra rådde honom att vända hem igen, på det han ej

-skulle finna Yama förr än han själf önskade det. Kshatrya furstar med

-juvelprydda sablar svarade honom, i det de redo förbi i glittrande stål

-och glänsande guld: "Yama finner man i kampens tumult, under moln af

-framsusande pilar, bland blixtrande svärd, framför stridselefanternas

-beväpnade led." Svartmuskiga sjömän genmälte under gapskratt, som var

-sträft likt hafsvindarna: "Du bör söka Yama bland rytande vågor och

-rasande tyfoner; bed stormarnas ande svara dig..." Och danserskor, som

-sjöngo Urvasis glödande kärlekssång, tystnade för att svara med sin

-tjuskraft: "Sök hällre Yama i våra armar, på våra läppar, vid våra

-hjärtan; utandas din själ i en kyss..." Och de skrattade gällt, såsom

-tempeltaken skratta, då vinden sätter deras silfvertungor i rörelse.

-

-       *       *       *       *       *

-

-Så vandrade han vidare, utmed många floders stränder och i många

-stadsmurars skuggor, ända tills han kom till den stora vildmarken

-nedanför bärgen i öster, som beboddes af de heligaste, de, hvilka

-uppnått den högsta visheten. Glasögonormar, hufklädda som tiggarmunkar,

-sträckte fram sina klufna tungor; leoparder sköto jungelgräset åt sidan

-och stirrade på honom med gröna, flammande ögon; jätteboan slingrade

-sig framför honom, framkallande en vågrörelse i det djupa ogräset lik

-kölvattnet af en båt. Men han, som sökte Yama, kände ingen fruktan.

-

-Sålunda nådde han slutligen den plats, där de heligaste bland

-Brahminerna uppehöllo sig, de, hvilka nått den högsta visheten

-och endast närde sig med blommors doft. Skuggorna från klipporna

-och de väldiga träden förlängdes och förkortades och svängde sig

-alltefter solens lopp; men skuggorna under det träd, kring hvilket

-de sutto, svängde sig ej, och läto sig icke beröras af världsljusets

-förändringar. Eremiternas ögon stirrade utan att blinka mot solens

-ansikte; himmelens fåglar byggde bo i deras stora orörliga skägg.

-Darrande från hjässa till tå sporde han dem om hvar kan kunde finna

-Yamarajah.

-

-       *       *       *       *       *

-

-Länge väntade han tyst på deras svar, lyssnande endast på de rinnande

-vattnen, som sjöngo sina eviga slokas, på träden som hviskade med alla

-sina fladdrande bladtungor, på de otaliga guldflugornas surrande och de

-stora djurens tunga tramp i jungeln. Slutligen rörde Brahminerna sina

-läppar och svarade: "Hvarför söker du Yama?" Och vid deras ord tystnade

-vattnens och trädens röster, och guldflugorna upphörde med sina vingars

-musik.

-

-Då svarade pilgrimen darrande: "Lyssnen I Heliga! Äfven jag är en

-Brahmin, men mig har det icke beskärts att ernå den högsta visheten, ty

-jag har befunnits ovärdig att erhålla kunskap om det absoluta. Likväl

-sökte jag träget under sextio år att ernå helighet, och vår lag lärer,

-att om man icke vid sextio år blifvit helig, är det ens plikt att vända

-hem igen och taga sig en hustru, för att man må kunna erhålla heliga

-barn. Detta gjorde jag; och mig föddes en son, skön som Vassikablomman,

-och vis redan i sin barndom. Och jag uppbjöd all min förmåga för att

-hos honom uppväcka kärlek till den högsta visdomen, jag undervisade

-honom själf ända tills han var mer lärd än jag, hvarefter jag skaffade

-honom lärare från Elephanta. Och i sin ungdoms fullhet rycktes han från

-mig, — rycktes bort då mandomens silkesfjun redan begynt skugga hans

-läpp. Därför besvär jag Eder, I heliga män, att nämna mig den plats,

-där Yamarajah dväljes, på det jag må få bedja honom ge mig tillbaka min

-son!"

-

-       *       *       *       *       *

-

-Då upphofvos samtidigt de många rösterna och svarade med en enda röst,

-såsom då många vattens sorl smälter samman i en enda ton: "Du är i

-sanning icke värd att söka den högsta visdomen, då du ännu i ditt lifs

-vinter kan sörja öfver en sinnesvilla. Ty stjärnorna slockna under

-sitt lopp, himlarna vissna som löf, världarna försvinna som rökelse.

-Människornas lif äro såsom blommornas kronblad, hvilka öppna sig

-endast för att vissna; människornas värk äro såsom värser, skrifna

-i vatten. Den, som nått den högsta visheten, sörjer endast öfver

-tillvaron... Men, för att du må bli upplyst, vilja vi ge dig ett råd.

-Yamas konungarike må du icke besöka, ty ingen människa kan beträda

-vägen dit med dödliga fötter. Men många hundra mil bortom den plats,

-där solen går ned, finnes en dal med en strålande stad i sitt sköte.

-Där bo inga människor, men gudarna dväljas där under de tider, då

-de taga gestalt för att lefva på jorden. Och på den åttonde dagen i

-hvarje månad besöker Yama dem, och då kan du få tala med honom. Akta

-dig endast för att ens för ett ögonblick försumma ceremonierna eller

-glömma att recitera Mantra’erna, om du ej vill att någonting förfärande

-skall hända dig... Och lämna oss nu, på det vi må kunna återtaga våra

-betraktelser."

-

-       *       *       *       *       *

-

-Efter att hafva vandrat i många månader stod Brahminen slutligen på

-kullen ofvanför dalen och blickade ned på den elfenbenshvita staden, —

-en vision af ljus, lik Trayastrinshas himmel. Icke ens Hanumat, Ramas

-budbärare, hade det förunnats att skåda en sådan prakt, då han om

-natten irrade kring på Lankas gårdar och i Ravanas palats fick se den

-fagraste af kvinnor, sluten i sömnens omfamning, "en blomsterkrans, i

-hvilken alla kvinnokroppars skönhet blifvit sammanflätad". Terrasser,

-utskurna af magiska mäjslar, reste sig mot himlen, den ena ofvanom den

-andra, så att den öfversta smälte samman med de ulliga sommarskyarna;

-hvalfbågar tornade sig öfver hvalfbågar, ljusröda marmorportaler gapade

-som slumrande bajadärers munnar; tandade murar, kantade med sirater

-af inlagdt guld, omgåfvo trädgårdar, stora som skogar; hvita kupoler,

-rundade som kvinnobröst, höjde sig i pärlglans mot skyn, fontäner med

-silfvertappar framsprutade parfymerade vattenstrålar, och ofvanom den

-stora ingången till gudapalatset, där Deva’erna stodo på vakt med

-hopfällda vingar, flammade en väldig rubin, på hvars yta det ord var

-inristadt, som endast förstås af dem, hvilka nått den högsta visheten.

-Och då han kommit fram till ingången, brände Brahminen den heliga

-rökelsen och läste upp de heliga Mantra’erna, — ända tills Deva’erna

-kände medlidande med honom och rullade åt sidan gulddörrarna, samt

-bjödo honom stiga in.

-

-Hög som himlen var denna hall, hvars själfuppburna hvalf reste sig

-öfver gudarnas församling. Och golfvets svarta marmorbeläggning

-blänkte som en bottenlös sjö. Likväl kände Brahminen, då han utan att

-våga lyfta sina ögon kastade sig till marken, att golfvet skälfde på

-samma sätt som marken skälfver under de dödligas fjät. I marmorns

-återspegling såg han gudarna sitta församlade, icke skräckinjagande,

-som deras bilder äro det i jordiska tempel, utan strålande som

-ljusgestalter, krönta af stjärndiadem, och rosiga i sin odödlighet...

-Endast Yamarajahs panna bar ingen flammande stjärna, och i hans blick

-låg det ett djup som af afgrunder, hvilka eka mot afgrunder. Hans röst

-trängde sig till den bönfallandes öron lik ljudet af ett vatten, som

-strömmar öfver bräddarna i ett svalg, där det finns intet genljud...

-och på uppmaning af denna röst uttalade Brahminen sin bön...

-

-Och dödens furste svarade med sin sällsamma röst, sägande: "From och

-rättrådig är din bön, O Brahmas barn! Din son befinner sig nu i den

-ostliga trädgården. Tag honom vid handen och vänd åter med honom..."

-

-       *       *       *       *       *

-

-Öfverlycklig trädde Brahminen in i den trädgård, hvars springkällor

-evigt flöda, hvars ständigt mogna frukter aldrig falla af, hvars

-odödliga blommor aldrig vissna. Och han skred fram bland oräkneliga

-lekande barn och såg sin egen son leka invid en springbrunn. Han ropade

-då högljudt och sprang till och omfamnade honom och grät öfver honom,

-under det han framstammade: "O min käre son! Min älskade förstfödde,

-känner du icke igen mig, din fader, som så länge begråtit dig, — och

-som nu vågat nalkas Yamarajah, Dödens Furste, för att uppsöka dig?"

-

-Men barnet vek som en dimma undan för hans omfamning och svarade med

-undrande ögon: "Jag känner dig ej..."

-

-Då knäböjde Brahminen gråtande framför barnet och ropade: "O ljufva

-son, kan du värkligen ha glömt din fader, som älskat dig högre än sitt

-eget lif, som lärde dina barnaläppar att uttala de heliga bönerna, som

-aldrig förvägrade dig det ditt hjärta åstundade, som uppfostrade dig

-som en Rajah’s son och undervisade dig i all Brahminernas visdom? Har

-du äfven glömt din moder, som nu ensam gråter öfver dig, sen dess jag

-gaf mig ut på den långa färden, för att uppsöka dig? Nej, betrakta mig

-noggrant, se på mig ännu en gång, på det du må känna igen mig. Eller

-har sorgen törhända till den grad förändrat mig, att jag icke längre är

-densamma i dina ögon?..."

-

-Men barnet svarade om och om igen: "Jag känner dig ej."

-

-Då kastade sig Brahminen ned på marken och grät, så som man gråter

-då man drabbats af en oändlig sorg, och snyftade så öfverljudt,

-att barnet vidrörde honom och återigen upprepade: "Jag känner dig

-ej! Du är en främling för mig! Men jag ser, i sanning, att du är

-dåraktig, — eftersom du uttalar orden fader och moder, hvilka beteckna

-förhållanden, som äro lika förgängliga som jordens örter. Jag ser äfven

-att du är sorgsen, och därför ett offer för villfarelser; ty sorgerna

-växa upp ur okunnighet och begär, såsom svampar ur förruttnelsen. Här

-känna vi hvarken längtan eller sorg, eller hysa vi några villfarelser.

-Du betyder ej mer för mig, än vinden för månen, än den utsläckta lågan

-för det föremål, den nyss upplyste. Drag därför hädan, ty du har intet

-gagn af att hämta hit din sorg och din dårskap..."

-

-Så drog då Brahminen bort förstummad af sorg.

-

-Först därefter vände han sig till Buddha, Shahman Gautama, för att

-erhålla råd och tröst. Och Buddha förbarmade sig öfver honom, lade sin

-hand på hans hjärta och bragte honom till ro, sägande:

-

-"O Brahmin, du har endast blifvit straffad för ditt själfbedrägeri och

-din dårskap."

-

-"Vet, att de dödas andar efter deras hädanfärd erhålla en ny kroppslig

-skapnad, så att tidigare förbindelser fullkomligt upphöra, på samma

-sätt som en man, hvilken besökt ett värdshus vid vägen, icke längre är

-dess gäst, efter det han rest vidare."

-

-"Djupt är du att beklaga för din svaghets skull och för din kärleks

-villa, och endast i den högsta visdomen kan du finna din tröst."

-

-"Fåfängt binda sig människor vid hustru och barn, ty slutet når oss

-alla likt cn rasande ström, som rycker med sig allt det jordisk kärlek

-klänger sig vid."

-

-"Hvarken far eller mor kunna då hjälpa, hvarken kärlek eller styrka kan

-då rädda, föräldrar och släkt bli då såsom blinda människor, satta att

-hålla vakt öfver en brinnande lampa."

-

-"Den värkligen vise lägger därför ingen vikt vid dylika ting, utan

-söker endast att frälsa världen, att upplysa människor, att öfvervinna

-sorg genom att utrota begären och öfvervinna sig själf."

-

-"På samma sätt som vinden drifver undan molnen, så bör den vise söka

-att bannlysa tanken och det jordiska medvetandet, och sålunda för

-all framtid undslippa pånyttfödelse och död, för att slutligen uppnå

-åttafaldig Visdom, — den eviga friden och den eviga hvilan."

-

-"De som äro höga skola förnedras; de som stämma öfverens, skola skiljas

-isär, där det ges födelse, ges det helt visst äfven död."

-

-"Skjut därför, O Brahmin, från dig alla passioner, all tillgifvenhet

-och all sorg, på samma sätt som Vassikaplantan skakar af sig sina

-vissna blommor. Fly därför de okunniga, och sök i ensamhet den sanna

-visdomen, utan bchof af någon ledsagare, glad såsom elefanten, då den

-undsluppit från hjorden..."

-

-Och, inseende lifvets fåfänglighet, glädjens flyktighet och sorgens

-dåraktighet, upphörde Brahminen att sörja och bönföll om tillåtelse att

-följa i Lärarens fotspår...

-

-

-

-

-TRONS LOTUSBLOMMA

-

-

-Eller "Den glödande ugnen", hvilken saga finnes omtalad i Buddhas

-Jatakas... Vid hans födelse blefvo hafvens vatten söta och de Sju

-Helvetenas djup blefvo upplysta. De blinda återfingo sin syn, så att

-de kunde skåda världens härlighet; de döfva återfingo sin hörsel,

-så att de kunde höra det glada budskapet; klipporna sprängdes i sär

-af sjudubbla lotusblommor; och en omätlig härlighets ljus fyllde

-världsalltet med tio tusen solar...

-

-       *       *       *       *       *

-

-Under de år, då Brahmadatta härskade öfver Benares, — den heliga

-staden, — apornas och påfåglarnas stad, — den stad som ägde de sju

-kostbara tingen och återskallade af de tio ljuden, af elefanternas

-trumpetläte, hästarnas gnäggande, instrumentens melodier och sjungande

-flickröster, — blef Buddha den utkorade, efter att hafva genomgått

-oräkneliga födelser _koti_, född såsom son till den kungliga

-skattmästaren.

-

-Men en _koti_ räcker tio millioner år.

-

-Och Buddha den utkorade, Bodisat, fostrades upp i öfverdådig lyx, som

-en furste. Redan som gosse behärskade han alla områden för mänskligt

-vetande, och när han uppnått mannaåldern, efterträdde han sin far såsom

-förvaltare af konungens skattkammare. Men under utöfvandet af sitt

-ämbetes åligganden utdelade han rundliga gåfvor åt heliga män, och lät

-öfverträffa sig af ingen i allmosegifning.

-

-På den tiden lefde äfven en helig Buddha, som i sin sträfvan att uppnå

-hvar och en af de Tio Fullkomligheterna hade tillbragt sju dagar och

-sju nätter utan att äta så mycket som ett enda korn ris. Då han till

-slut vaknade upp ur sin heliga dvala, tvådde, klädde och renade han

-sig, flög tack vare sin fullkomlighet genom luften och stannade framför

-skattmästarens hus, hållande sin allmoseskål i handen.

-

-Då Bodisat såg den heliga bettlaren stå där i tyst väntan, bad han

-sin tjänare hämta honom Buddhans skål, för att han skulle kunna fylla

-den med sådan föda, som den högsta vishetens tjänare tillåta sig att

-förtära. Hvarpå tjänaren begaf sig ut för att hämta skålen.

-

-Men så snart han gått och innan han ännu hunnit sträcka ut sin hand,

-begynte marken gunga och bölja under honom som ett haf; och jorden

-öppnade sig och visade sitt innanmäte, bildande en afgrund mellan

-den helige mannen och Bodisats tjänare. Och det gapande svalget

-förvandlades till ett helvete af sjudande eld, likt Avicis helvete,

-likt hjärtat af en vulkan, uti hvilken till och med klippblocken smälta

-som vax och fördunsta som skyar. Samtidigt utbredde sig ett Stort och

-hemlighetsfullt mörker omkring solen och fördunklade dess anlete.

-

-Tjänaren och hans följeslagare flydde då under höga skrik, lämnande

-Bodisat ensam stående på afgrundens ena rand, och Buddhan, som lugnt

-väntade, på den andra. Där den fullkomlige bettlaren stod, vidgade sig

-afgrunden icke; däremot vidgade den sig hastigt framför Bodisats fot,

-som om den hotat att uppsluka honom. Ty Mara, Rakshasa’ernas och de

-onda andarnes Herre, som traktade efter Buddhans lif, sökte på detta

-sätt förhindra Bodisat att tilldela honom allmosor. Och mörkret framför

-solen var orsakadt af Maras fasaväckande ansikte.

-

-Som ett mummel af en bärgsåska nådde dem därpå ljudet af en röst,

-som sade: "Buddhan skall icke lefva af dina allmosor; hans stund har

-kommit... Min är elden mellan dig och honom."

-

-Bodisat betraktade då Buddhan tvärs öfver den glödande afgrunden; men

-Buddhans ansikte förändrade sig ej; och han hvarken uttalade något

-afrådande ord eller gaf något uppmuntrande tecken.

-

-Men Bodisat ropade högljudt allt under det afgrunden vidgade sig för

-att uppsluka honom: "Mara, du skall icke afgå med segern! Dig har icke

-gifvits makt att trotsa plikten!... Min Herre Buddha, jag nalkas dig,

-fruktande intet; mottag denna föda ur din tjänares hand."

-

-Och med risskålen i handen skred Bodisat in i den förhärjande

-eldbranden, i det han uttalade dessa gyllene ord: "_Det är bättre att

-frivilligt stiga in i helvetet, än att försumma en plikt eller begå en

-uppsåtlig synd_!"...

-

-Då smålog Buddhan på afgrundens motsatta brant. Och innan Bodisat

-hunnit störta ned i afgrunden, höjde sig plötsligt ur djupet en

-stor och härlig lotusblomma, som liknade den, ur hvars gyllne sköte

-Brahma framföddes. Blomman mottog Bodisats fötter och bar honom öfver

-afgrunden, öfverhöljande honom med ett stänk af guldstoft, likt ett

-rägn af stjärnor. Därpå hällde han sin heliga allmosegåfva i Buddhans

-skål.

-

-Mörkret försvann; afgrunden utplånades; Buddhan höjde sig i luften och

-skred öfver en bro af rosenröda moln till Himalayabärgens höjder. Men

-Bodisat stod fortfarande på den gyllne lotusblomman och förklarade de

-heliga tingen för folket.

-

-

-

-

-

-

-ISLAMITISKA BERÄTTELSER

-

-

-

-

-BUTIMAR, DUFVAN

-

-

-Bortom det haf, som vi känna, brusa vågorna från den dystra ocean, som

-är okänd för de dödliga. Där sjunga de långa brottsjöarna en evig hymn

-i toner, som icke likna andra hafs röster. Och i det hafvet finnes en

-ö, och på ön väller Ungdomens Källa oafbrutet upp ur de hemlighetsfulla

-djupen, — och det var den källan kung Alexander, den Två-hornade,

-förgäfves sökte. Men hans höfvitsman, profeten Khadu, lyckades finna

-källan och blef därigenom odödlig. Bland alla andra dödliga har Salomo

-ensam fatt skåda vattnet i denna källa, i enlighet med hvad det

-berättas i en persisk legend, som nedskrefs i det niohundrade året

-af Hegira af ordens guldsmed, Hussein ben Ali, äfven kallad El Vaez

-e’l Kashifi. Och legenden återfinnes i _Anvari Soheili_, hvilket namn

-betyder "Himlahvalfvets Ljus".

-

-       *       *       *       *       *

-

-I den barmhärtiga Gudens namn!... "Jag har hört denna sägen om Salomo,

-den yppersta bland konungar, för hvilken alla genier och alfer, alla

-människor och djur på jorden, alla fåglar i luften, och alla djupens

-väsen omgjordade sina själars länder med lydnadens gördel, och hvars

-makts omfång endast kunde uppmätas af Zephyrs häst, hvilkens morgonfärd

-är lika lång som en månadslång resa, och hvilkens aftonfärd motsvarar

-en månadslång resa på den snabbaste jordiska springare."

-

-... Då Salomo en gång satt på den högsta af alla bärgstoppar, hvilken

-allt fortfarande bär hans namn, — det bärg som behärskar Irans slätter

-och Indiens konungariken, — samlades världens alla skapade varelser

-kring hans tron för att betyga honom sin vördnad. Himmelens fåglar

-bildade en lefvande baldakin ofvanom hans hufvud, och luftens andar

-betjänade honom. Och så som en dimma höjer sig från jorden, så formade

-sig en doftande sky inför honom; och ut ur skyn sträckte sig en hand,

-skönare än månskenet, bärande en diamantskål, uti hvilken ett sällsamt

-vatten blixtrade som juveler. Samtidigt talade en röst, ljufligare än

-musik, till honom ur skyn, sägande: "Alla tings Skapare — må Hans väsen

-bli för evigt förhärligadt och Hans makt för evigt ärad — har sändt mig

-till dig, o Salomo, med denna skål, som innehåller den eviga ungdomens

-och det eviga lifvets vatten. Han önskar att du själf må afgöra om

-du vill, eller icke vill, dricka en dryck ur Ungdomens Källa. Betänk

-dig därför väl, o Salomo, önskar du dricka härur och lefva gudomligt

-odödlig genom oändliga tidsåldrar, eller önskar du hällre kvarstanna i

-de mänskliga fängslena... Jag bidar."

-

-Då sänkte sig en djup tystnad öfver nejden, ty Salomo försjönk

-i betraktelser öfver de ord han hört, medan den doftande skyn

-stod orörlig och den hvita handen utan att darra framsträckte sin

-diamantskål. Och försjunken i drömmar talade konungen sålunda till

-sitt eget hjärta: "Visserligen förmår man med lifvets guld förvärfva

-sig många ting på återuppståndelsens stora marknad; och visserligen är

-lifvets slätt en bördig jordmån för den eviga lycksalighetens träd; och

-glädjelös är dödens svarta hvila... Likväl måste jag, innan jag fattar

-mitt beslut, rådföra mig med genierna och alferna och de visaste männen

-och jordens djur och luftens fåglar."

-

-Fortfarande framsträckte den månhvita handen den skimrande drycken, och

-den doftande skyn förändrade sig ej. Då talade genierna och alferna

-och de visaste männen och jordens djur och himmelens fåglar alla med

-en enda, bifallande röst och bådo honom dricka, då ju all världens väl

-berodde på hans lefvande visdom och då alla varelsers lycka hade sitt

-stöd i hans lefnadslopp, på samma sätt som en juvel omslutes och stödes

-af en guldrings infattning.

-

-Hvarpå Salomo sträckte ut sin hand och mottog skålen ur de lysande

-fingrarna, som därpå drogo sig tillbaka till den doftande skyn.

-Underbart var ljusets spel i vattnet, och en rosenröd glöd stod

-rundtorn skålen, lik den eviga morgonrodnaden på de öar, som ligga

-bortom Skuggornas Haf, där solen aldrig höjer sig i öster och där det

-finnes hvarken natt eller dag. Men konungen betänkte sig ytterligare,

-innan han drack, och vände sig ännu en gång till de skapade varelserna

-och frågade dem: "O ni genier och alfer, som utöfven rättvisa, ni

-visaste bland vise män och ni luftens och markens djur, sägen mig om

-någon enda af de varelser, öfver hvilka jag härskar, är frånvarande

-från denna församling."

-

-Och de svarade: "Herre, endast Butimar är icke här, — Butimar, den

-vilda dufvan, den kärleksfullaste af alla lefvande varelser."

-

-Då utsände Salomo Hudh-hudh att söka den vilda dufvan, — Hudh-hudh,

-guldfågeln, med trolldom skapad af Balkis, Drottningen af Saba,

-förtrollerskornas förtrollerska. Och guldfågeln återvände tillsammans

-med Butimar, den vilda dufvan, den kärleksfullaste af alla lefvande

-varelser. Då var det som Salomo upprepade orden i den sång han diktat:

-"O min dufva, som dväljes i klippornas refvor, i trappuppgångarnas

-doldaste skrymslen, låt mig se ditt ansikte, låt mig höra din röst! Bör

-din herre, Salomo, dricka af ungdomens vatten och få erfara sällheten

-af jordisk odödlighet?"

-

-Då svarade den vilda dufvan på fåglarnas tungomål, som Salomo ensam

-bland alla dödliga förmådde uttyda, och frågade profeten och konungen,

-sägande: "Icke höfves det luftens varelser att råda visdomens källa,

-huru skulle ett så ringa förstånd kunna råda en så upphöjd klokhet?

-Måste jag likväl säga dig min mening, så tillåt mig fråga dig, o

-Salomo, huruvida Lifsens Vatten, som hämtats hit af denna doftande

-ande, är ämnadt för dig allena, eller om det äfven erbjudes alla dem,

-åt hvilka du kunde önska att dela med dig däraf?"

-

-Men Salomo svarade: "Det är ämnadt för mig allena, och skålen

-innehåller icke tillräckligt vatten, för att jag kunde dela med mig åt

-andra."

-

-"O Guds Profet", svarade Butimar på fåglarnas tungomål, "ingalunda

-kan du önska att fortlefva ensam, efter det alla dina vänner och

-rådgifvare, dina barn och tjänare och alla de du älskar kallats till de

-döda? Ty ehuru du druckit Lifsens Vatten, måste förvisso alla de andra

-smaka dödens bittra dryck. Hvarför önska sig evig ungdom, medan själfva

-världens ansikte skrynklas af ålder och stjärnornas ögon slutas af

-Azraels svarta fingrar? Skulle du verkligen önska fortfara att lefva,

-då den kärlek du besjungit försvunnit likt rökelse, då stoftet af det

-hjärta, som klappar mot ditt eget, längesen strötts ut för himlens

-fyra vindar, då de ögon, som blickat ut mot din hemkomst, skola vara

-ett minne endast, då de röster, som äro välbehagliga för ditt öra, för

-evigt tystnat, då ditt lif är en ensam oas i en enda väldig och allt

-omfattande dödens öken, och din eviga tillvaro endast en evig erinran

-om evig frånvaro? — skulle du värkligen önska att fortfarande lefva,

-ehuru den vilda dufvan förgås då dess maka ej återvänder?"

-

-Utan att svara sträckte Salomo ut sin arm och gaf skålen tillbaka,

-hvarpå den hvita handen grep om den och drog den in i den doftande

-skyn, som därefter upplöste sig och försvann för alltid. Men på

-profetens och konungens yfviga skägg, som var öfverstänkt med

-guldstoft, lyste ett annat, dagglänsande glitter, — hjärtats

-diamantklara dagg, — som kallas tårar.

-

-

-

-

-EN RÖFVARES SON

-

-

-... En knopp nr Gulistan, — rosengården, som planterades i det

-sexhundrade och femtio sjätte året i Hegira af Ordens Trollkarl,

-Sheiken Muslih-ed-Din Sadi af Shiraz, och indelades i åtta

-afdelningar, motsvarande paradisets åtta ingångar... Under Konungarnas

-Konungs regering, Abu-bekr ben Sadi, den allsmäktigaste, Salomos

-ställföreträdare, Skuggan af den Högste Guden på jorden... I den

-Barmhärtigaste Guds namn.

-

-       *       *       *       *       *

-

-På den tiden fanns det röfvare, som lefde i landets bärgiga trakter

-och hvilka hade byggt sig fästningar högt ofvanom örnarnas nästen, så

-att ingen krigshär kunde angripa dem. Deras blotta namn låg som en

-skräck öfver landet, och de ställde sig i karavanernas väg, härjade

-i dalarna och öfvervunno genom sin styrka och djärfhet till och med

-konungens trupper, ty de voro alla födda bland bärgen och dyrkare af

-den förhärjande elden. Då höllo bärgsprovinsernas ståthållare gemensam

-rådplägning och framlade listiga planer, genom hvilka man hoppades

-kunna locka röfvarena ut ur deras ointagliga bärgsboning, för att

-därefter helt och hållet förgöra dem.

-

-Enligt dessa planer dolde sig konungens tappraste trupper en dag i ett

-bärgspass, medan röfvarena förföljde en karavan. Soldaterna väntade

-tysta på att bandet skulle passera med rikt byte och med fångar, som

-de sedan skulle låta friköpa. Då röfvarena nattetid återvände, hårdt

-ansatta af de tröttas värsta fiende, sömnen, kastade sig de persiska

-soldaterna öfver dem, slogo dem, bakbundo dem och drefvo dem som en

-hjord vilda får in i staden. Därpå fördes de fram till konungen.

-

-Och konungen rosade ståthållarenas vishet, sägande: "Hade ni icke nu

-öfvervunnit dem med list, så hade deras makt vuxit för hvarje dag

-de gått fria, ända tills det varit omöjligt att öfvervinna dem. Ett

-källsprång kan lätt dämmas till vid dess mynning; sedan det svällt upp

-till en flod, är det omöjligt att öfverfara det ens på en elefants

-rygg... Låt hvar och en af dessa fångar bli aflifvad på sådant sätt,

-som vår lag föreskrifver."

-

-Men bland dessa röfvare fanns en yngling, som var smärt och välväxt

-som en ung palm. Hans ungdoms frukt var ännu ej mogen, hans kinders

-rosengård hade knappast ännu begynt knoppas. Och för gossens skönhets

-skull böjde en ömhjärtad visir sitt hvita skägg inför tronens

-trappsteg, kysste konungens fotapall och bönföll hos honom med medlande

-ord: "Hör en slafs bön, o Världens Behärskare, Axel i Tidens Kretslopp,

-den Högste Gudens Skugga på jorden... Detta barn har aldrig smakat

-lifvets frukt, aldrig har han njutit glädjen af ungdomens blomning...

-O Konungarnas Herre, din slaf hoppas att du i din världsomfattande

-godhet och gränslösa frikostighet må påbörda din slaf en ny orsak till

-tacksamhet genom att skona detta barns lif"...

-

-Välvilligt var konungens hjärta, men hans förstånd var vaket och klart

-som en slipad diamant. Och han rynkade pannan, ty talet föreföll

-honom oklokt och var honom därför misshagligt. "O visir, vet du ej

-att det godas inflytande icke kan påvärka de hjärtan, hvilkas upphof

-är ondt? Har du icke hört sägas, att pilträdet aldrig ger frukt, huru

-befruktande än himmelens rägn må vara? Skola vi släcka en eld, och

-lämna kolen att glöda? Skola vi förstöra den fullvuxna huggormen, och

-skona hennes ungar? Det är förvisso bäst att detta folk blir i grund

-utrotadt, till rot och gren, till ras och namn"...

-

-Den åldrige visiren bugade sig vördnadsfullt, men fortsatte icke desto

-mindre med sina böner. Han lofordade rättvisligen konungens klokhet,

-men uppletade ur profeternas traditioner exempel och undantag, som

-motiverade en frikännande dom: "Salomos Efterföljares ord äro din

-slafs högsta visdom; och blefve denna gosse uppfostrad af dessa dåliga

-människor, så blefve han helt visst lik dem. Likväl vågar din slaf tro,

-att om han uppfostras af goda människor, så blir han en rättskaffens

-man. Och din slaf skulle icke bespara sig någon möda för att försköna

-hans hjärta och komma hans själs trädgård att blomstra... Den

-profetiska traditionen förmäler: Det ges intet, af kvinna födt barn,

-som icke vore födt för Islam, hans fader och moder må än senare göra

-honom till jude, kristen, eller elddyrkare... Och till och med hunden

-Kitmar, som medföljde och vakade öfver de Heliga Sju Sofvarne från

-Mecka, blef, genom att hänga sig med tänderna fast vid deras heliga

-dräkter, förmögen att inträda i paradiset"...

-

-Därpå förenade sig flere andra visirer och provinsståthållare, som

-oklokt läto förleda sig af gossens skönhet, om visirens ifriga

-förböner. Konungens ansikte förändrade sig ej, och skuggan var

-fortfarande lägrad däröfver, men han svarade: "För edra svaga hjärtans

-skull benådar jag gossen, oaktadt jag icke förmår inse nyttan däraf.

-O visir, glöm aldrig att himlens välsignelsebringande rägn samtidigt

-stegrar glansen i tulpanens färg och styrkan i ormarnas giftkörtel.

-Glöm aldrig, att man icke bör förakta ens den ömkligaste fiende, och

-att den ström, som nu är för grund för fiskarna, kan svälla till stark

-nog för att rycka kamelen och dess börda med sig."...

-

-Men visiren grät af glädje och förde gossen till sitt hem, samt

-klädde och födde och uppfostrade honom som om han varit en af hans

-egna söner. Lärare anskaffades för honom, hvilka undervisade honom i

-utländska tungomål, i artigt uppträdande och krigiska färdigheter, — i

-konsten att handtera båge och svärd och häst, i sång och i musikaliskt

-måttfullt tal, och framförallt i höfviskhet och sanningskärlek och de

-upphöjda egenskaper, som äro nödvändiga i tjänst hos konungarnas konung

-på jorden. Så stark och skön växte han upp, att allas ögon följde

-honom, hvarhälst han gick, på samma sätt som vågorna resa sina kammar

-för att betrakta månen. Och alla, förutom konungen, smålogo mot honom.

-Men konungen endast mörknade, då ynglingen stod framför honom, och

-fäste intet afseende vid det beröm som uttalades om honom. Öfverlycklig

-af stolthet sade visiren en dag till konungen: "Nåväl! Genom din slafs

-värk har gossen vändt om från sin faders vägar; hans själs källa har

-öppnats af kloka lärare och i hans hjärtas trädgård blomstra dygdiga

-önskningar."

-

-Men konungen endast log i skägget och svarade: "O visir, en vargs unge

-blir alltid en varg, äfven om den uppfostrats af människors barn."

-

-       *       *       *       *       *

-

-Och när tvänne vintrar fördunklat minnet af konungens ord, red den

-unga mannen en dag ensam ut och mötte ett röfvarband och kände sitt

-hjärta draget till dem. Röfvarena å sin sida, som igenkände hans

-stora och djärfva ögon, hans näsborrars örnekrökning och de tecken på

-vildt blod, som blixtrade i hans blickar, blefvo intagna af honom och

-tilltalade honom på hans fäders tungomål. Och då kände han att all

-hans fäders äfventyrslust vaknade upp inom honom, med längtan till

-vindens sång kring bärgstopparna, till de vilda vattnens språng, till

-sofplatserna ofvanom molnen, där örnarna utkläcka sina ungar, till de

-fördolda grotthålornas hemligheter och eldaltaret med dess flammande

-låga... Han ingick förbund med röfvarena; och, smygande sig tillbaka

-till staden, dödade han den åldrige visiren jämte alla hans söner,

-plundrade palatset och flydde till bärgen, där han slog sig ned i sin

-faders gamla fäste och blef en höfding för de fågelfria. Och allt detta

-omtalades för konungen.

-

-Konungen, som alls icke blef förvånad, skrattade bittert och sade: "O

-ni visa dårar! Hur skulle man kunna frambringa ett godt svärd ur dåligt

-järn? Hur skulle uppfostran kunna omskapa ett ondt hjärta? Ger då icke

-samma rägn, som uppfriskar rosen, näring åt den värdelösa buske, som

-växer i det sanka moraset? Hur skulle en salt öken kunna frambringa

-nardusolja? I sanning, att göra godt åt de onda är icke mindre

-klandervärdt, än att göra ondt åt de goda."

-

-

-

-

-EN LEGEND OM KÄRLEK

-

-

-Djemid Asra sade: "Medan jag lefvcr, skall mitt hjärta älska dig; och

-då jag ej mera är till, skall min skugga fortfara att följa din skugga

-på andra sidan grafven."...

-

-       *       *       *       *       *

-

-Du har måhända sett den — den väldiga, hvita staden, som klänger

-sig terrassvis upp längs bärgväggen, med palmer som svaja i den blå

-luften ofvanom fästningstornen och dammarnas krusade vatten, som i en

-dallrande återspegling reflekterar de arabiska portalerna med profetens

-ord i gyllene inskrift på gesimserna, och moskéernas kupoler, runda

-och stora, som äggen af fågeln Rok, och minareterna, från hvilka

-tempeltjänarens röst kallar de rättroende när den döende solen rodnar

-i sin nedgång: "O I, som nu gån till hvila, anbefallen Edra själar åt

-honom, som aldrig sofver."

-

-Där bodde äfven många kristna — må deras ben förvandlas till stoft,

-och deras namn bli för evigt glömda! Ja, må de förgås, alla utom en,

-hvars namn jag i sanning glömt. (Men Vår Herre, Profeten, har antecknat

-hennes namn; och det har icke förglömts af honom, som intet förgäter,

-— vore det än blott en kvinnas namn!) Nåväl, tätt invid stadsporten

-ligger en kyrkogård för rättrogna muhammedaner, uti hvilken det finnes

-två grafvar placerade så, att de vidröra hvarandra med fotändorna. Och

-på den ena af dessa grafvar står ett monument, krönt af en turban,

-medan den andra endast bär en blomma, utförd i relief, och några

-bokstäfver i ett utplånadt namn, hvaraf man kan sluta att grafven är en

-kvinnas. Och rundtorn stå cypresser, äldre än Islam, hvilkas skuggor

-hölja platsen i sommarnattens dunkel.

-

-       *       *       *       *       *

-

-... Smärt var hon, som tulpanen på dess stjälk, och då hon gick,

-såg det ut som om hennes fotter tryckt kyssar mot jorden. Men om du

-sett hennes ansikte obeslöjadt, och hennes bländhvita tänder skimra

-fram mellan de bruna läpparna då hon smålog!... Äfven han var i sin

-ungdoms högsommar; och hans kärlek var lik Beni-Asras, som omtalats af

-Sahid BenAgba. Men då hon var en kristen flicka och han en rättrogen

-muhammedan, så kunde de endast i löndom tala med hvarandra; och icke

-häller vågade någondera för sina föräldrar omnämna sin kärlek. Ty

-han kunde ju icke öfvergå till de otrogna — hvars efterkommande Gud

-må förgöra! — och af fruktan för sitt folk dristade icke häller hon

-bekänna sig till profetens lära!... Blott genom fönstrets gallerverk

-vågade hon emellanåt samtala med honom. Af kärlek till hvarandra blefvo

-de slutligen båda allvarsamt sjuka. Sjukdomen angrep den unge mannens

-förstånd, och han var en lång tid nästan vansinnig. Då han slutligen

-tillfrisknade reste han till en annan ort, ja, ända till staden

-Damaskus. Icke för det han skulle glömt så mycket, att han önskat

-glömma, utan helt enkelt emedan han önskade återvinna sina krafter.

-

-Men den unga flickans föräldrar voro rika, medan den unge mannen

-var fattig. Och då de älskande kommit öfverens om att tillskrifva

-hvarandra, sände hon honom hundra guldmynt och bad honom — för hennes

-kärleks skull — uppsöka en konstnär i staden, och af honom beställa

-ett porträtt, som hon kunde få kyssa. "Men vet du då ej, min älskade",

-skref han till svar, "att detta icke låter förena sig med vår tro? Hvad

-skulle du svara Gud, om han på yttersta dagen både dig gifva lif åt

-den bild, du låtit utföra." Men hon genmälte: "O min älskade, på den

-yttersta dagen skall jag svara honom: Du Allraheligste, Du har befallt

-att människan icke må efterbilda lefvande varelser. Men om Du vill

-gifva lif åt denna bild, så skall jag för evigt välsigna Ditt namn,

-äfven om Du fördömer mig för det jag högre än min egen själ älskat den

-skönaste af alla de lefvande varelser Du någonsin skapat."

-

-Men vid den tiden insjuknade han på nytt i den stad jag omtalat. Då

-han låg på sitt yttersta hviskade han i sin väns öra: "Aldrig mer får

-jag i denna värld se min själs älskade, och jag fruktar storligen att,

-om jag förblir muhammedan, jag icke häller får möta henne i den nästa.

-Jag önskar därför afsvärja mig min tro och bli en kristen." Kort därpå

-afled han. Men vi begrofvo honom tillsammans med de rättrogna, ty hans

-förstånd måste ha varit förvilladt, då han uttalade dessa ord.

-

-Och den unge mannens vän begaf sig skyndsamt till den plats, där den

-unga flickan bodde. Ty äfven hon höll på att dö, så svår var hennes

-själs vånda. Då sade hon till honom: "Aldrig mer får jag i denna värld

-se min själs älskade; och jag fruktar storligen att icke få möta honom

-i den nästa, om jag förblir en kristen. Jag afger därför vittnesbörd

-om att det finns ingen annan Gud än Allah, och att Muhammed är hans

-profet!"

-

-Därpå omtalade vännen hviskande för henne det som just händt. Hon

-förvånade sig storligen, men svarade endast: "_Bär mig till det ställe,

-där han hvilar, och jorda mig med fötterna mot hans fötter, på det jag

-må uppstå ansikte mot ansikte med honom på Domens Dag_!"

-

-

-

-

-KONUNGENS RÄTTVISA

-

-

-Prisad vare alla tings Skapare, hvars tillvaro är en ouppdagad

-hemlighet; Han, som stämplat alla sina skapade varelser med ett

-särtecken, ehuru de icke kunna bära någon prägel af Honom själf, som är

-Själarnas Själ; som är dold i det fördolda!... Om firmamentet skulle

-öppna sina myriader millioner ögon, så skulle det icke se Honom. Likväl

-sänker Solen hvarje afton i dyrkan sitt flammande anlete, och Månen

-bleknar månatligen bort i undran öfver Hans storhet.. I evighet häfver

-Hafvet sina tusentals vågor för att förkunna Hans ära, Elden sträfvar

-att höja sig mot Honom, Vinden hviskar om Hans hemlighetsfullhet.. Och

-i Hans rättvisas vågskål har till och med en suck sin vikt..

-

-       *       *       *       *       *

-

-I den första berättelsen i den första boken i Gulistan, som behandlar

-Konungars uppförande, omtalas det hurusom en persisk monark med sina

-egna läppar skipade rättvisa öfver en krigsfånge, och dömde honom till

-döden.

-

-Och den fångne, som ännu befann sig i sin ungdoms och styrkas fullhet,

-tänkte i sitt hjärta på alla de dagar, han ännu kunnat lefva, på all

-den skönhet han ännu kunnat smeka, på all den lycka, han ännu kunnat

-njuta, på alla de knoppande förhoppningar, som ännu kunnat slå ut i

-blom för honom. Medan han sålunda satt och sörjde och stirrade framför

-sig mot dödens mörka, månlösa natt och tänkte på att han aldrig mera

-skulle få se den sköna solen höja sig, förbannade han konungen högljudt

-och ursinnigt på sitt eget lands tungomål. Ty det ges ett ordspråk:

-"Enhvar, som sköljer lifvet från sina händer, säger uppriktigt ut allt

-det han bär på hjärtat."

-

-Men Konungen, som hörde att mannen rasade, ehuru han icke det ringaste

-förstod hans barbariska tungomål, frågade sin förste visir, sägande:

-"Hvad sade den hunden?"

-

-Visiren, som var en vekhjärtad man, svarade sålunda: "O Herre, han

-upprepar ord ur den Heliga Boken: de ord Guds Profet sagt om de af

-Allah älskade, som öfvervinna sin egen ondska och förlåta en oförrätt."

-

-Och konungen, som hörde och trodde dessa ord, kände sitt hjärta röras;

-vredens eld slocknade och medlidandets ande vann insteg hos honom, så

-att han upphäfde sin egen befallning och förlät mannen samt gaf honom

-fri.

-

-Men konungen hade en annan visir, en ondskefull och slugögd man,

-som kände alla språk och ständigt sökte vinna upphöjelse genom att

-framkalla andras olycka. Denne visir antog ett strängt ansiktsuttryck,

-likt en bedjande dervish, och utropade högt: "Illa anstår det konungens

-betrodda ministrar, som bekläda hedersposter, att i konungens närvaro

-uttala ens en enda osann stafvelse. Vet därför, o Herre, att eder

-förste visir icke sanningsenligt återgaf den fångnes ord; ty den

-uslingen uttalade icke en enda from stafvelse, utan tilltalade dig

-tvärtom ondskefullt och hädiskt, och förbannade i maktlös vrede sin

-konung."

-

-Men konungens panna mulnade, då han hörde dessa ord. Han kastade

-vredgade blickar mot sin andra visir och sade till honom: "Angenämare

-var det för mig att höra den lögn, som uttalades af min förste visir,

-än den sanning, som gick öfver dina läppar. Ty han sade en lögn för ett

-godt och barmhärtigt ändamål, medan du talar sanning i ett dåligt och

-illvilligt syfte. Bättre den lögn, som uttalas för en god saks skull,

-än den sanning, som framkallar ondt! Min förlåtelse återtar jag ej; men

-hvad dig angår, så låt mig aldrig mera behöfva se ditt ansikte!"

-

-

-

-

-

-

-TRADITIONER UR TALMUD

-

-

-

-

-EN SÄGEN OM RABBA

-

-

-Som återfinnes i en Gemara text i traktaten Berachot i den babyloniska

-Talmud... Rabbi Benaa har i fråga om drömtydningar uttalat sig på

-följande sätt: "Det fans tjugufyra drömtydare i Jerusalem, och efter

-det jag drömt en dröm, bad jag hvar och en af dem förklara den; och

-oaktadt hvar och en af dem gaf mig en olika tydning, gingo de alla i

-fullbordan, i öfverensstämmelse med det gamla ordstäfvet 'Alla drömmar

-gå i uppfyllelse enligt deras uttydning'... Vi äro dina, O allas vår

-Konung; Dina äro äfven våra drömmar."

-

-       *       *       *       *       *

-

-Mäktigt var den store Rabbas vetande, han, som var så inkommen i

-Jetzirah Bokens mysterier, att då han engång önskade pröfva sin broder,

-Rabbi Zira, skapade han ur stoft en lefvande man, och sände mannen med

-ett skrifvet budskap till Zira. Men emedan mannen icke var af kvinna

-född och Guds heliga anda icke inblåsts i honom, kunde han ej tala. Då

-därför Rabbi Zira tilltalade honom och märkte att han icke svarade,

-hviskade han i hans öra: "Med trolldom blef du skapad; återvänd därför

-till stoft igen!" Då upplöste sig mannen inför hans ögon och vinden bar

-bort stoftet, så som röken förskingras genom stormens andedräkt. Men

-Rabbi Zira förvånade sig högeligen öfver den store Rabbas makt.

-

-Likväl var Rabba ej lika skicklig som BarHedia i att uttyda drömmar,

-och otaliga voro de, som rådfrågade Bar-Hedia i dessa angelägenheter.

-Men han gaf dem goda eller onda uttydningar, beroende på huru mycket

-eller huru litet man betalade honom. Enligt de flesta Rabbiner betyder

-det fred att drömma om en källa; att dömma om en kamel betyder

-förlåtelse af någon oförrätt; att drömma om getter betyder ett bördigt

-år, att drömma om något lefvande djur, med undantag af apan och

-elefanten, är lyckobringande, och äfven apan och elefanten båda godt

-om de visa sig tjudrade eller iförda seldon. Men Bar-Hedia uttydde

-dylika lyckobringande drömmar i motsatt anda, såvida han icke erhöll en

-rundlig betalning för tydningen. Och det ansågs i hög grad egendomligt,

-att de olyckor han förutspådde alltid gingo i fullbordan.

-

-Nu gingo Rabbinerna Abayi och Rabba samtidigt en dag till Bar-Hedia,

-drömtydaren, efter det de märkt att de båda drömt samma dröm. Abayi

-betalade honom en sus men Rabba betalade ingenting alls.

-

-Och de frågade gemensamt Bar-Hedia sägande: "Uttolka denna vår dröm.

-Vi tyckte oss i sömnen se en pergamentsrulle, upplyst af ett starkt

-ljussken, på hvilken vi tyckte oss kunna läsa dessa ord, hvilka

-återfinnas i femte Mose bok: '_Din oxe skall inför dina ögon slaktad

-varda, men du skall intet få äta af honom. Dina söner och döttrar skola

-åt annat folk gifne varda. Du skall mycken säd föra ut på marken och

-litet införa_'..."

-

-Då sade Bar-Hedia, drömtydaren, till Abayi, som betalade honom en sus:

-"För dig bådar denna dröm godt. Versen, som handlar om oxen, betyder

-att du skall få sådan framgång, att du af idel glädje blir oförmögen

-att äta. Dina söner och döttrar skola gifta sig i främmande land,

-och utan sorg skall du skiljas från dem, i medvetandet om att de äro

-dygdiga och lyckliga.

-

-"Men för dig, Rabba, som ingenting betalade mig, bådar drömmen ondt.

-Du skall bli till den grad hemsökt, att du icke kan äta för sorg; dina

-döttrar och söner skola bortföras i fångenskap. Abayi _skall föra

-mycken säd ut på marken_, men den senare delen af värsen, _du skall

-litet införa_, hänför sig till dig."

-

-Därpå frågade de honom åter, sägande: "Men i vår dröm läste vi äfven

-dessa verser: _Du skall hafva oljoträd i alla dina landsändar men du

-skall icke smörja dig med oljan... Alla folk på jorden skola se att du

-nämnd är efter Herrens namn och skola frukta dig_."

-

-Då sade Bar-Hedia: "För dig, Rabbi Abayi, innebära orden att du

-skall bli förmögen och högaktad; men för dig, Rabba, som ingenting

-gifvit mig, båda de endast ondt. Ditt arbete skall icke ge dig någon

-afkastning och du skall bli falskeligen anklagad och i följd däraf

-skydd såsom en, den där gjort sig skyldig till ett brott."

-

-Åter talade Rabba, men nu endast på sina egna vägnar: "Men jag drömde

-äfven att jag såg min hyddas yttre dörr falla omkull, och mina tänder

-föllo ut ur min mun. Och jag drömde att jag såg två dufvor flyga bort,

-och två rädisor växa upp vid min fot."

-

-Och igen svarade Bar-Hedia, sägande: "För dig, Rabba, som ingenting

-betalade, bådar allt detta endast ondt. Att din yttre dörr föll omkull

-bådar din hustrus död, och dina tänders utfallande betyder att dina

-söner och döttrar äfven skola dö i blomman af sin ungdom. Dufvornas

-flykt innebär, att du skall bli skild från ytterligare två hustrur, och

-de två rädisorna att du skall få mottaga tvänne slag, hvilka du icke

-kan återgälda."

-

-Och allt det som förebådats af Bar-Hedia gick i uppfyllelse. Rabbas

-hustru dog, och han själf tillfångatogs, misstänkt för att ha bestulit

-konungens skattkammare, och folket skydde honom, som om han varit

-brottslig. Och under det han sökte åtskilja två blinda män, som råkat

-i slagsmål, slogo dessa honom två gånger, utan att veta däraf och utan

-att han kunde återgälda dem slagen. Olyckorna störtade öfver Rabba,

-som om han varit en sannskyldig Job. Han fann sig likväl undergifvet i

-allt, utom i förlusten af sin unga hustru, Rabbi Hisdas dotter.

-

-       *       *       *       *       *

-

-Slutligen betalade Rabba en stor summa penningar åt Bar-Hedia, och

-bad honom uttyda flere obehagliga drömmar, som han drömt. Denna gång

-förutsade Bar-Hedia honom endast lycka, rikedom och ära, hvilket

-allt, till Rabbas stora förundran, tilldelades honom i enlighet med

-drömtydarens förutsägelser. Men en dag, då Rabba och Bar-Hedia gjorde

-en resa tillsammans, föll den bok, med hvars hjälp Bar-Hedia afgaf sina

-drömtydningar, ur hans händer. Och Rabba, som skyndade sig att taga upp

-boken, lyckades dechiffrera dessa ord på den första sidan: Alla drömmar

-skola gå i uppfyllelse i enlighet med drömtydarens uttolkning. Då Rabba

-sålunda uppdagat mannens ondskefulla trolldomsförmåga, förbannade han

-honom, sägande: "Raca! Allt det onda du gjort mig kunde jag förlåta

-dig, utom min älskade hustrus, Rabbi Hisdas dotters död. O du gudlösa

-trollkarl, min förbannelse ger jag dig!..."

-

-Hvarpå Bar-Hedia, skräckslagen, drog sig undan till romarena i

-frivillig landsflykt, i hopp om att dymedelst försona sin synd och

-undfly den förtärande makten af Rabbas förbannelser.

-

-Efter det han anländt till Rom, tolkade han dagligen drömmar, stående

-framför ingången till konungens skattkammare, och han åstadkom mycket

-ondt, såsom hans vana var. En dag kom konungens skattmästare till honom

-och sade: "Jag drömde att en nål hade trängt in i mitt finger. Uttyd

-denna min dröm."

-

-Men Bar-Hedia sade endast, "Gif mig en _sus_!" Och då skattmästaren

-vägrade, svarade BarHedia honom intet.

-

-Och en annan dag kom skattmästaren och sade: "Jag drömde att maskar

-uppåto två af mina fingrar. Uttyd denna min dröm."

-

-Men Bar-Hedia sade endast, "Gif mig en _sus_!"

-

-Och då skattmästaren vägrade, svarade BarHedia honom intet.

-

-Likväl kom skattmästaren ännu en tredje gång, och sade:

-

-"Jag drömde att maskar uppåto hela min högra hand. Uttyd denna min

-dröm."

-

-Då hånade Bar-Hedia honom, sägande: "Gå och se hur det står till i

-konungens silkesförrådsrum, som anförtrotts i din vård, ty maskarna ha

-vid detta lag helt och hållet förstört allt silket."... Och det, som

-Bar-Hedia sagt, var sant.

-

-Hvarpå konungen vredgades och befallde att skattmästaren skulle

-halshuggas. Men denne protesterade, sägande: "Hvarför döda endast mig,

-då juden, som till först varseblef maskarnas därvaro, ingenting nämnde

-därom?"

-

-Då hämtade de Bar-Hedia och förhörde honom. Men han hånade

-skattmästaren, sägande: "Det var emedan du var alltför girig, för att

-betala mig en sus, som konungens silke blef förstördt."

-

-Hvarpå romarena, ursinniga af vrede, böjde topparna af två unga

-cederträn mot hvarandra och bundo fast dem med ett rep. Och de fäste

-Bar-Hedias högra ben vid den ena trädtoppen, och det vänstra benet

-vid den andra och afhöggo därefter repet med ett svärd. Och de två

-cedrarna, som plötsligt återtogo sin naturliga ställning, söndersleto

-Bar-Hedias kropp i två lika delar, så att hans inälfvor runno ut och

-till och med hans hufvud, klufvet i två hälfter, gaf hjärnan ifrån sig.

-

-Ty den store Rabbas förbannelse låg öfver honom.

-

-

-

-

-BEGABBARENA

-

-

-... En sägen om Rabbi Simeon ben Jochai, hvilken är upptecknad i

-afhandlingen Shebiith i den Jerusalemitiska Talmud. Säges det icke i

-Sandhedrin att det ges fyra slags människor, hvilka icke tillåtas att

-träda inför Den Helige? — välsignad vare Han! — och till dessa fyra

-räknas bespottarena...

-

-       *       *       *       *       *

-

-Om Rabbi Simeon berättas det många underbara ting, både i den Talmud,

-som härstammar från Babylon, och i den Talmud, som härstammar från

-Jerusalem. Och bland dem alla är intet märkligare än traditionen om det

-sätt, på hvilket han plägade näpsa begabbarenas fräckhet.

-

-Det var samme Rabbi Simeon ben Jochai, som blef förföljd af romarena,

-emedan han förringat deras mäktiga värk, sägande att de byggt vägar

-endast för att kunna snabbare framforsla sina fördärfliga härar, att

-de byggt broar endast för att uppbära bropänningar, att de utfört

-vattenledningar och badinrättningar endast för sitt eget nöje, och att

-de inrättat marknadsplatser endast för att anstifta och upprätthålla

-orättfärdighet. För dessa ord dömdes Rabbi Simeon till döden; hvarför

-han flydde bort och gömde sig i en grotta tillsammans med sin son. Där

-lefde de i tolf långa år, så att deras dräkter skulle fallit sönder

-till stoft, om de ej lagt dem ifrån sig, med undantag för de stunder

-då de utförde sina böner. Och de gräfde ned sig ända till nacken i

-sand för den tid de sofvo eller anställde heliga betraktelser. Men

-inne i grottan lät Herren för deras skull uppväxa ett himmelskt

-Johannesbrödträd, hvars frukt dagligen gaf dem näring; och den Helige —

-välsignad vare Han! — lät äfven en oändlig sommar råda inne i grottan,

-så att de icke behöfde frysa. Där kvarstannade de ända tills profeten

-Elia nedsteg från himlen för att förkunna dem att romarnes kejsare dött

-en afgudadyrkares död, och att de icke numera behöfde frukta för något

-i världen. Men under alla dessa andäktiga betraktelser hade Rabbinens

-och hans sons helighet blifvit lik deras, som stå med vingomhöljda

-ansikten inför Guds tron; och världen hade blifvit otjänlig för dem att

-lefva uti. Då de trädde ut ur grottan fylldes de af häftig vrede vid

-åsynen af människor, som plöjde och skördade på fälten. Och de ropade

-an dem, sägande: "Se! dessa människor tänka endast på jordiska ting,

-och försumma evigheten!"

-

-Därpå blefvo fälten och folket, som arbetade där, fullständigt

-förtärda af deras ögons eld, på samma sätt som Sodom och Gomorra

-blefvo utplånade från jordens anlete. Men Bath-Kol — Den Heliges Röst

-— tillrättavisade dem strängeligen från himlen: "Hvad! han I gått ut i

-världen endast för att förstöra det jag skapat? Vänden tillbaka till

-er grotta!" Och de lefde i grottan ytterligare tolf månader, — så att

-de allt i allt tillbringat tretton år där — ända tills Bath-Kol igen

-lät höra sig, gaf dem sin förlåtelse och uppmanade dem att återvända

-till världen. Hvilket allt finnes omtaladt i traktaten Shabbath i den

-Babyloniska Talmud.

-

-       *       *       *       *       *

-

-Men i den Jerusalemitiska Talmud berättas det, att efter det Rabbi

-Simeon ben Jochai lämnat grottan, beslöt han att rena hela Tiberiens

-land. Ty medan han lefde i grottan, hade hans kropp blifvit illa

-angripen af rötsår, och Tiberias vatten hade helat dem. På samma sätt

-som han funnit rening i Tiberias, förklarade han, så skulle nu Tiberias

-renas genom honom. Och detta sade han i närvaro af begabbare, som

-fruktade hans åsyn, men som sinsemellan förlöjligade och förhånade

-honom.

-

-Rabbi Simeon slog sig emellertid ned utanför staden Tiberias, samlade

-vargbönor och skar sönder dem i små stycken, samt uttalade öfver dem

-ord, hvilkas mening ingen dödlig människa, utom han själf, förstod. (Ty

-dylika ords innebörd är sällan känd af människor, och icke ens änglarna

-och demonerna förstå dem alla.) Efter att ha utfört detta reste sig

-Rabbinen och vandrade öfver fälten allt under det han utströdde

-vargbönor, på samma sätt som såningsmannen utströr sina sädeskorn. Och

-hvarhälst vargbönorna nedföllo, höjde sig de dödas ben och trängde upp

-till jordytan, så att folket kunde hopsamla dem och begrafva dem på

-en lämplig plats. På detta sätt blef marken renad, icke blott från de

-afgudadyrkares och jättars ben, som fordom vistats i detta förlofvade

-land, utan äfven från benen af de djur och lefvande varelser, som dött

-där sedan Israels tider.

-

-Nu fanns det emellertid en viss illasinnad tviflare, en samaritan, som

-för att skada Rabbi Simeon ben Jochai i hemlighet nedgräft ett orent

-lik på en plats, som redan blifvit renad. Och samaritanen närmade sig

-bakslugt Rabbi Simeon och sade: "Fastän du renade denna del af mitt

-fält, ligger där ett orent lik, — ett människolik! Månntro din visdom

-svikit dig, eller är din trolldom kanhända bristfällig? Följ med mig!"

-Därpå tog han Rabbinen med sig, gräfde upp jorden och visade honom det

-orena liket, under det han skrattade i mjugg.

-

-Men Rabbi Simeon, som tack vare gudomlig ingifvelse var underkunnig om

-allt, fäste sina ögon på den onde mannens ansikte och sade:

-

-"En sådan som du förtjänar sannerligen ej att vistas bland de lefvande,

-utan borde hällre byta plats med den döde!" Och knappast hade han

-uttalat dessa ord, innan den döde mannen reste sig, och hans kött blef

-rent och lifvet återvände till hans ögon och hans hjärta, medan den

-elaka samariten förvandlades till ett ruttet lik, från hvars öron och

-näsborrar maskar utträngde.

-

-Men under det han gick vidare, passerade Rabbi Simeon förbi ett

-öfvergifvet torn utanför staden, och en röst hånade honom från tornets

-öfversta rum, högt utropande: "Där kommer denne Bar-Jochai, som

-inbillar sig kunna rena Tiberias!" Men den hånande var själf en mycket

-lärd man.

-

-"Jag svär dig", svarade Rabbi Simeon. — "Jag svär dig att Tiberias

-skall bli renadt, i trots af sådana som du och deras begabberier."

-

-Och medan den helige Rabbinen ännu talade, sjönk begabbaren uppe i

-tornkammaren ihop till en benhög, och från benen höjde sig en ringlande

-rök, — Guds vredes rök, i enlighet med hvad det står skrifvet: "Guds

-vrede skall ryka!"...

-

-

-

-

-ESTHERS VAL

-

-

-En historia om Rabbi Simeon ben Jochai, upptecknad i den heliga

-Midrasch Shir-Hasirim i den heliga Midraschim .. Hör, O Israel, Herren

-vår Gud är En!...

-

-       *       *       *       *       *

-

-På den tiden lefde i den mäktiga staden Sidon en gudfruktig israelit,

-som besatt stora ägodelar och var högt aktad af alla som kände honom,

-ja äfven af hedningarna. I hela Sidon fanns det ingen man, som skulle

-ägt en vackrare hustru än han; ty hennes skönhet var jämförlig med

-Sarahs, hvilken sades ha omstrålat hela Egypti land.

-

-Men den rike mannen var likväl ej lycklig. Ett nyssfödt barns skrik

-hade ännu aldrig ljudit i hans hem, ett barns stämma hade aldrig

-öfvergjutit hans hjärta med solsken. Och han hörde stundom förebrående

-röster hviska. "Lära icke Rabbinerna, att om en man varit gift i tio

-år, utan att ha erhållit någon afkomma, så må han skiljas från sin

-hustru och tilldela henne den giftorätt, som lagen föreskrifver; ty han

-har då icke befunnits värd att genom henne fortplanta sin ätt?"... Men

-det fanns andra röster, som förtalade hans hustru, antydande att hennes

-skönhet gjort henne högfärdig och att ofruktsamheten endast var ett

-straff för hennes fåfänga.

-

-Slutligen en morgon fick den store Rabbinen Simeon ben Jochai mottaga

-besök af den rikaste mannen i Sidon och dennes hustru, hvilka hälsade

-den helige mannen med orden, _Salem aleikum_! Rabbinen såg icke på

-kvinnans ansikte, ty det är förbjudet för heliga män att betrakta ens

-en kvinnas häl; men likväl kände han hennes ljuflighet genomtränga

-huset, lik rökelsedoften af de blommor, som skapats af Bönens Ängel.

-Och Rabbinen märkte att hon grät.

-

-Då framträdde mannen och sade: "Lyssna! det är nu mer än tio år son

-dess jag gifte mig med Esther. Jag var då tjugu år gammal och önskade

-åtlyda det bud, som säger att eho förblir ogift efter sitt tjugonde år,

-han syndar dagligen och stundligen mot Gud. Du vet, o Rabbi, att Esther

-var den däjligaste af alla jungfrur i Sidon, och mig har hon alltid

-varit en så kärleksfull och älsklig hustru, att jag intet fel funnit

-hos henne, och icke häller finnes där någon skuld i hennes hjärta.

-

-"Sedan den tiden har jag blifvit rik; innevånarna i Tyrus känna mig,

-och köpmännen i Karthago svära vid mitt namn. Jag äger många skepp,

-hvilka frakta mitt elfenben och guld från Ophir och mina dyrbara

-juveler från östern; jag äger onyxvaser och skickligt bearbetade

-smaragder, och vagnar och hästar i sådan mängd, att jag icke

-öfverttäffas af någon furste. Och för allt detta har jag att tacka Den

-Allrahögstes nåd, — välsignad vare Han, — och därjämte Esther, min

-hustru, som är en klok och duglig kvinna och en ypperlig rådgifverska.

-

-"Och likväl, O Rabbi, huru gärna skulle jag ej gifva bort alla mina

-rikedomar for att erhålla en son, för att bli känd som familjefader i

-Israel. Den Allrahögste, — välsignad vare Han, — har icke tillstadt mig

-detta; hvarför jag trott att jag måhända befunnits ovärdig att erhålla

-barn genom en så skön och god kvinna. Jag ber dig därför ge mig ett

-lagligen utfärdadt intyg, ty jag har beslutit skilja mig från Esther

-och tilldela henne en riklig giftorätt, på det vi i allt lolkets åsyn

-må blifva befriade från den förbannelse, som hvilar öfver oss."

-

-       *       *       *       *       *

-

-Och Rabbi Simeon ben Jochai strök betänksamt sitt silfverskimrande

-skägg. En tystnad föll öfver dem alla, som när Guds härlighet sänkt sig

-öfver templet. Svagt och atlägset nådde bruset af Sidons samfärdsel

-deras öron... Därpå talade Rabbinen, och Esther, som betraktade honom,

-tyckte sig märka att hans ögon logo, oaktadt man aldrig sett denna

-helige mans läppar le. Det är likväl möjligt att hans ögon logo, då han

-blickade in i deras hjärtan. "Min son, det vore en skam för hela Israel

-att plötsligt och utan tillkännagifvande handla så som du föreslår; ty

-folk kunde tro att Esther icke varit dig en god hustru, eller att du

-varit en alltför fordrande man. Det är icke lofvärdt att ge anledning

-till förtal. Gå därför till ditt hem och red till ett präktigt gästabud

-och inbjud alla dina släktingar och vänner och alla de, som voro

-närvarande vid ditt bröllop, och tala till dem som en ärlig man talar

-till ärliga män och låt dem förstå orsaken till din handling, och äfven

-att Esther är utan fel. Kom så i morgon till mig, och jag skall hafva

-intyget redo."

-

-       *       *       *       *       *

-

-Så tillreddes då ett präktigt gästabud, och många inbjudna infunno

-sig; bland dem alla, som närvarit vid Esthers bröllop, naturligtvis

-med undantag af dem, som Asrael ledt bort vid sin hand. Goda viner

-flödade, kostliga rätter ångade på fat af guld, och onyxbägare voro

-ställda framför hvarje gäst. Och mannen talade ömt till sin hustru i

-allas närvaro, sägande: "Esther, i många år ha vi lefvat tillsammans i

-kärlek; och om vi nu äro tvungna att skiljas åt, så vet du att det icke

-beror på att jag skulle upphört att älska dig, utan på att det icke

-behagat Den Heligaste att välsigna oss med barn. Och till ett tecken på

-huru högt jag älskar dig och hur jag önskar dig allt godt ber jag dig

-medtaga från mitt hus allt det du har lust till, det må sedan vara guld

-eller juveler af omätligt värde."

-

-       *       *       *       *       *

-

-Och vinet bjöds kring, och natten förrann under glädje och sång, till

-dess gästernas hufvuden blefvo sällsamt tunga och det surrade i deras

-öron som af oräkneliga bin och deras skägg upphörde att vagga i skratt,

-och en djup sömn föll öfver dem alla.

-

-Då kallade Esther sina tjänarinnor och sade till dem: "Sen huru tungt

-min herre och make sofver. Jag går nu till min faders hus; bären äfven

-honom dit, medan han sofver."

-

-       *       *       *       *       *

-

-Och då mannen om morgonen vaknade, fann han sig vara i ett främmande

-rum i ett främmande hus. Men förnimmelsen af en kvinnas närvaro, och

-de elfenbenshvita fingrar som smekte hans skägg och de mjuka knän som

-stödde hans hufvud och de strålande svarta ögon som blickade in i hans

-egna, sömndruckna ögon, allt detta var honom välbekant, ty han kände

-att hans hufvud hvilade i Esthers knä. Och ännu förvirrad af nattens

-sorgfyllda drömmar utropade han: "Kvinna, hvad har du gjort?"

-

-Ljufvare än dufvornas kutter i fikonträden svarade honom Esthers röst:

-"Bjöd du mig ej, min make, att utvälja och medtaga från ditt hus det

-jag hälst önskade? Och jag har valt dig, och låtit bära dig hit, till

-min faders hus,... dig, som jag älskar öfver allt annat i världen. Vill

-du allt fortfarande drifva mig bort från dig?" Och för tårar af kärlek

-kunde han icke urskilja hennes ansikte, men han hörde allt fortfarande

-hennes röst, som uttalade Ruths gyllene ord, hvilka äro så gamla och

-likväl så unga för alla älskande hjärtan. "Dit du går, dit vill jag ock

-gå, där du blifver, där blifver jag ock. Och endast Dödens Ängel må

-skilja oss åt, ty du är allt i allo för mig."...

-

-Och i det guldgula solskenet, som strömmade in genom dörröppningen,

-framträdde plötsligt, lik en staty af babyloniskt silfver, Rabbi Simeon

-ben Jochais kraftiga, grå gestalt, med till välsignelse upplyfta händer.

-

-"_Schmah Israel_ — Herren vår Gud, som är En, skänker eder sin

-evärdeliga välsignelse. Må edra hjärtan sammansmälta i kärlek, liksom

-guld smältes samman genom guldsmedens skicklighet. Må Herren, som

-förenat de ensamma i äktenskap, och bundit dem vid hvarandra, vaka

-öfver er. Herre, gör denna dygdädla kvinna lik Rakel och Lea, som

-byggde upp Israels ätt. Och I skolen se edra barn och barnabarn uti

-Herrens hus."

-

-Därefter välsignade Herren dem; och Esther blef som en fruktbar

-vinranka, och de fingo se sina barnabarn i Israel. Ty det är skrifvet:

-"Han skall höra den hjälplösas bön."

-

-

-

-

-ETT HALACHA-SPÖRSMÅL

-

-

-... Omtaladt i Baba-Mezia, eller "Den Mellersta Ingången" till den

-Heliga Shas... Herren älskar högre de ingångsdörrar, som äro märkta med

-Halacha, än han älskar synagogor och skolor.

-

-       *       *       *       *       *

-

-På den tiden pågick det en tvist mellan Mishna lärarena och Rabbi

-Eliezer angående en viss bakugns lagenliga renhet, om hvilken det

-står skrifvet i Baba-Mezia i den babyloniska Talmud. Ty medan alla de

-andra ansågo att ugnen enligt Halacha borde förklaras oren, påstod

-Rabbi Eliezer att den var ren; och han kullkastade alla deras argument

-och bemötte alla deras invändningar, ehuru de icke ville erkänna sig

-öfverbevisade. Slutligen uppmanade Rabbi Eliezer ett johannisskidträd

-att bära vittnesbörd om hans tolkning af lagen. Och trädet lösgjorde

-sig från marken, höjde sig i luften med mulldrypande rötter och rörde

-sig fyra hundra yards framåt, samt planterade sig därpå, skälfvande,

-åter ned i jorden.

-

-Men Mishna lärarena, som voro vana vid underbara ting, blefvo föga

-imponerade, och de sade endast: "Vi kunna väl icke fästa afseende

-vid ett johannisskidträds vittnesbörd. Skulle ett johannisskidträd

-undervisa oss om Halacha? Skulle ett johannisskidträd lära oss lagen?"

-

-Då vände sig Rabbi Eliezer till bäcken, som därutanför oupphörligt

-frammumlade samma sång, "Bär vittnesbörd för mig, o du rinnande

-vatten". Och strömmen ändrade sitt lopp; dess vatten drog sig tillbaka

-och flöt ånyo in i urkällan och lämnade de nakna kiselstenarna i

-flodbrädden att torka i solskenet.

-

-Men de vise männen vidhöllo fortfarande sin åsikt, sägande: "Skulle

-en bäck pladdra för oss om lagen? Skulle vi hällre lyssna till ett

-rinnande vattens röst, än till Den Helige — välsignad vare han — och

-Hans tjänare, Moses?"

-

-Då blickade Rabbi Eliezer upp mot murarna, som buro heliga inskrifter,

-och utropade: "Så vittnen då äfven ni, I heliga murar, att jag

-dömt riktigt." Och murarna darrade, böjde sig inåt och buktade sig

-som spända segel, då vinden kastar om, samt hängde hotande öfver

-Rabbinernas hufvuden. De skulle äfven nedstörtat, om icke Rabbi Josua

-kväst dem, sägande: "Hvad angår det er, om Rabbinerna träta om Halacha?

-Viljen I krossa oss? Hållen er i styr!" Då lydde murarna Rabbi Josua

-och störtade ej ned, men de återtogo icke häller sin ursprungliga

-plats, ty de lydde äfven Rabbi Eliezer, — hvarför de ännu i denna dag

-stå fallfärdiga.

-

-Då Rabbi Eliezer sålunda insåg att deras hjärtan voro hårdare mot

-honom, än själfva husets stenar, utropade han: "_Må Bath Kol döma

-mellan oss_." Hvarpå byggnaden skakade ända till grundmurarna, och en

-Röst från himlen svarade, sägande: "Huru vågen I uppresa eder mot Rabbi

-Eliezer, ty Halacha samstämmer i alla afseenden med hans utslag."

-

-Men Rabbi Josua reste sig oförskräckt midt ibland dem, och sade:

-"Enligt lag behöfva vi icke rätta oss ens efter en Röst från himlen. Ty

-Du, O Gud, har längesen skrifvit i den lag Du gaf på Sinai bärg, att

-'_Du skall rätta dig efter flertalet_'." Och de ville ej lyssna till

-Rabbi Eliezer, utan bannlyste honom och läto med eld förstöra alla hans

-lagtolkningar.

-

-(Nu påstå några, att Rabbi Nathan haft en uppenbarelse af Profeten

-Elia, som intygat, att Gud själf låtit bedraga sig i denna

-angelägenhet, och erkänt att han misstagit sig, sägande: "Mina barn ha

-öfvervunnit mig! Mina barn ha besegrat mig!" Men då vi äfven veta, att

-tredjedelen af allt korn, af alla oliver och af allt hvete i världen

-blef angripen af röta till straff för Rabbi Eliezers bannlysning, så

-kunna vi väl förstå att han icke hade misstagit sig.)

-

-Medan Rabbi Eliezer ännu var under förbannelsens ok, sjuknade han

-häftigt, utan att Rabbinerna visste något därom. Men så stor var hans

-lärdom, att Rabbi Akiba och alla hans lärjungar kommo till honom för

-att erhålla undervisning... Då reste sig Rabbi Eliezer på armbågen och

-frågade dem: "Hvarför kommen I hit?"

-

-"Vi komma för att lära oss Halacha", svarade Akiba.

-

-"Men hvarför han I ej kommit förr?"

-

-Och de svarade: "Emedan vi ej hade tid därtill."

-

-Men Rabbi Eliezer, som förtörnades öfver svaret, sade till dem: "I

-sanning, det skulle förvåna mig storligen, om det medgåfves er att dö

-en naturlig död. Och hvad dig angår, Akiba, så kommer din död att bli

-svårare än alla de andras. Det är väl för dig att jag icke förbannar

-dig, som fördristar dig att säga, att du icke haft tid att lära dig

-lagen."

-

-Och Rabbi Eliezer, som gjorde sig beredd att dö, korsade armarna öfver

-bröstet och fortsatte: "Ve, ve öfver mig, ve öfver dessa mina armar,

-som likna två hoprullade lagmanuskript, hvilkas innehåll är fördoldt

-för alla. Om ni sökt upp mig tidigare, så skulle ni fått lära er många

-underbara ting, men nu måste mitt vetande förgås med mig. Mycket har

-jag lärt och mycket har jag undervisat, likväl utan att minska mitt

-Rabbinvetande ens så mycket, som oceanens vatten förminskas genom att

-en hund släcker sin törst därur."

-

-Och han fortfor att tala med dem: "Och utöfver allt detta har jag

-uttolkat tusen Halachoth, som handla om odlandet af egyptiska gurkor.

-Och ingen, med undantag af Rabbi Akiba ben Joseph, har någonsin det

-ringaste frågat efter dem... Vi vandrade en gång tillsammans på en väg,

-som gick mellan tvänne fält, då han bad mig undervisa sig om odlandet

-af egyptiska gurkor. Då uttalade jag ett enda ord, och se, fälten

-blefvo genast öfversållade af egyptiska gurkor. Han frågade mig på

-hvilket sätt man skulle skörda dem. Jag uttalade ett enda ord, och se!

-alla gurkorna samlades ihop på ett ställe framför mig."

-

-Och medan Rabbi Eliezer allt ännu talade sålunda, vandrade hans själ

-hädan; och Rabbi Akiba och alla hans lärjungar sörjde bittert bade

-för Rabbi Eliezers och för deras egen skull, då de nu insågo att de

-värkligen kommit för sent för att lära lagen.

-

-Men Rabbi Eliezers förutsägelse gick i uppfyllelse... Ty efter det

-Rabbi Akiba blifvit en helig och häpnadsväckande lärd man, hände det

-sig att romarne förbjödo honom att undervisa om Israels lag. Men Rabbi

-Akiba framhärdade uti att offentligen undervisa folket, i det han

-sade: "Om Den Enda Heliga — välsignad vare Han, — tillåter oss lida så

-mycket, medan vi lära lagen, huru mycket skulle vi då ej lida, om vi

-försummade densamma."

-

-Då ledde de honom bort för att afrättas, och läto honom genomgå cn

-obeskrifligt smärtsam tortyr. Men detta inträffade just vid den timme,

-då denna bön bör uttalas: "Hör, o Israel, Herren vär Gud är En."

-

-Medan de söndersargade hans kött med kammar af järn, uttalade Rabbi

-Akiba dessa heliga ord, och uppgaf därefter andan. Och från himlen

-trängde en mäktig Röst, som ropade: "Välsignad vare du, o Rabbi Akiba,

-ty din själ och ordet lämnade samtidigt din kropp."

-

-

-

-

-RABBI JOCHANAN BEN SACCAI

-

-

-Det finns i Himmelen ett visst väsende, som bär bokstäfver på sin

-panna. Och dessa bokstäfver, som lysa klarare än solen, bilda om dagen

-ordet Sanning, och på grund häraf veta änglarna att det är dag. Men

-då aftonen inbryter, förändra sig bokstäfverna själfmant och bilda nu

-ordet Tro, hvaraf änglarna veta att natten är i antågande.

-

-       *       *       *       *       *

-

-Men Hillel den store, densamme som samlat Talmuds Sedarim, och som

-äfven varit en lärare för den Jesus, som hedningarna dyrka, hade åttio

-andra lärjungar, hvilka alla blefvo heliga män. Bland dem voro trettio

-i sanning så heliga, att Guds härlighet hvilade öfver dem, som fordom

-öfver Moses själf, så att det från deras ansikten utströmmade ljus, och

-från deras tinningar utgingo strålar, som liknade solens.

-

-Och om trettio andra påstås det att de voro lika heliga som Josua, Nuns

-son, och värda att solen på deras befallning skulle stannat i sitt

-lopp. Och de tjugo återstående, bland hvilka Rabbi Jonathan ben Uzziel

-var den främste, och Rabbi Jochanan ben Saccai den ringaste, ansägos

-endast vara af medelmåttigt värde. Likväl finnes det nutilldags icke en

-enda, värd att likställas med dem, ty denne Rabbi Jochanan var heligare

-än någon nulefvande man.

-

-Så ringa han än var, var Rabbi Jochanan likväl omåttligt lärd och

-kunnig i skrifterna, — i Mishna och Gemara och Midraschim, — i

-Kabbalas, Gematrias, Notricons och Temurahs läror, — i legenderna och

-de detaljerade föreskrifterna och hårklyfverierna, — i teorierna om

-månen, i änglarnas språk, palmbladens hviskningar och demonernas tal.

-Och om alla sjöar vore fyllda med bläck, och alla de vasstrån, som

-gunga vid flodernas stränder vore pennor, och alla människor på jorden

-vore skrifvare, så skulle de likväl aldrig kunnat skrifva ned allt det

-Rabbi Jochanan ben Saccai lärt sig, eller ens så mycket som han lärde

-andra under sin lifstid, hvilken varade ett hundrade och tjugu år. Och

-likväl var han den obetydligaste af alla Hillels lärjungar.

-

-De fyrtio tidigaste af sina lefnadsår ägnade han åt världsliga ting,

-i synnerhet åt handel, ty han önskade förtjäna en tillräckligt stor

-summa för att därefter kunna anslå de år, som ännu tillmätts honom,

-för utöfvandet af goda gärningar. Och de följande fyrtio åren använde

-han för forskningar och blef därunder så lärd, att han till och med

-beskylldes för att vara en trollkarl, — i likhet med de rabbiner, som

-genom att på växlande vis sammanställa bokstäfverna i det Outsägliga

-Namnet skapade lefvande djur och frukter, — såsom till exempel Rab

-Oshaja och Rab Chaneana, hvilka med hjälp af Jetzirah Boken skapade åt

-sig en kalf, den där de sedan uppåto.

-

-Och de sista tjugu åren af sitt heliga lif ägnade Rabbi Jochanan åt att

-undervisa folket.

-

-Enligt hvad det berättas i Baba Batra boken i Seder Naschim i den

-babyloniska Talmud, uttolkade Rabbi Jochanan ben Saccai en dag Profeten

-Esaias ord (Esaias 54: 12) — "Och dina fönster vill jag göra af

-kristall och dina portar af rubiner och alla dina gränser af utkorade

-stenar" — för en inbilsk och fåfäng lärjunge. Därvid sade han: "Den

-Heligaste — välsignadt vare hans namn för all tid — skall utvälja

-dyrbara stenar och pärlor, hvar och en mätande trettio kubiter i längd

-och bredd, och skall skära och polera dem tills de mäta tjugu kubiter i

-längd och tio i bredd, och med dem pryda Jerusalems stadsportar."

-

-Men den inbilske och fåvitske lärjungen, en fräckhetens son, skrattade

-högljudt och sade med hånfull röst: "Hvem har väl någonsin sett en

-smaragd eller en diamant, en rubin eller en pärla, ens så stor som

-det minsta lilla fågelägg? och så vill du inbilla oss att det finnes

-juveler om trettio kubiter i genomsnitt." Men Rabbi Jochanan svarade

-intet; och lärjungen aflägsnade sig hånskrattande.

-

-Några dagar efter denna händelse begaf sig den eländige lärjungen på

-en resa; ty han bedref handel och köpenskap, och var vida bekant i

-många länder för sin skicklighet i byteshandel och sin förmåga att

-uppleta dyrbara föremål. Medan han befann sig ombord på sitt skepp

-och sjömännen sofvo, i väntan på att i gryningen få lyfta ankar,

-medgafs det denna dåliga lärjunge att få varseblifva ett starkt

-ljussken nere i vattnet. Och då han blickade ned i hafvets djup såg han

-änglar, som buro jättestora diamanter och smaragder, och som öppnade

-ofantliga snäckor för att ur dem uttaga väldiga pärlor. Och englarnas

-ögon häftade vid honom, medan de arbetade därnere i det våldsamma

-ljusskenet. Då öfverfölls han af en så fruktansvärd skräck, att knäna

-veko sig under honom och hans tänder föllo ut; och underkastande sig

-en makt, som mot hans vilja satte hans tunga i rörelse, ropade han

-högljudt: "Hvar skola dessa väldiga diamanter och smaragder användas?

-Hvad ämna ni företaga med dessa jättestora pärlor?" Och en röst ur

-djupet svarade: "De äro afsedda för Jerusalems stadsportar."

-

-Och efter att hafva återvändt från sin resa, hastade lärjungen till

-det ställe, där Rabbi Jochanan ben Saccai höll på att undervisa, och

-omtalade allt det han sett, samt bedyrade att han aldrig mer skulle

-betvifla Rabbi Jochanans ord.

-

-Men Rabbinen, som kunde se ned i hans hjärta, och kände dess svarta

-ondska, svarade med dånande röst: "Raca, om du ej sett allt detta, så

-skulle du allt ännu begabba de vises ord." Och med ett enda ögonkast

-förintade han denne dålige lärjunge, såsom lågan förtär ett torkadt

-blad, hvarpå det af honom återstod endast en rykande askhög — som om

-han slagits af Herrans blixt.

-

-Och folket förundrade sig storligen. Men Rabbi Jochanan ben Saccai gaf

-icke akt på den rykande, hvita askan vid sin fot, utan fortsatte med

-att för sina lärjungar tolka demonernas och palmträdens tungomål.

-

-

-

-

-EN TRADITION OM TITUS

-

-

-... Som förtäljes i Boken Gittin i den babyloniska Talmud... Inför

-Titus liknade världen en människas ögonglob; oceanen motsvarade det

-hvita, jorden det svarta, Jerusalem pupillen och bilden inne i pupillen

-var Herrens Tempel.

-

-       *       *       *       *       *

-

-Med rätta har det blifvit sagdt i boken Chullin i den Heliga Chas, att

-"sextio järngrufvors nålar äro sammanträngda i en myggas sting".

-

-Ty i dessa dagar kom Titus — må hans öron bli förvandlade till hylsor,

-uti hvilka man finge svänga Gehennas portars gångjärn - från Rom med

-sina afgudadyrkare och belägrade den Heliga Staden, samt förstörde den

-och bortförde dess jungfrur i fångenskap. Den, som innan denna dag

-icke sett Jerusalem, han vet intet om Israels härlighet. Där fanns

-tre hundra och nittiofyra synagogor, och trehundra och nittiofyra

-rättssalar, och lika många läroanstalter för ungdomen... Då templets

-dörrar öppnades, kunde man på sju sabbatsresors afstånd höra gnisslet

-af deras gyllene gångjärn. Förlåten till det allra heligaste hade väfts

-af åttiotvå myriader jungfrur; det behöfdes tre hundra präster för

-att draga den åt sidan och tre hundra för att tvätta den, då den var

-oren. Men Titus — må hans namn bli förbannadt för evigt — vecklade in

-de heliga kärlen i förlåten, förde alltsammans till sitt s kepp och

-seglade af till staden Rom...

-

-Knappast hade han kommit utom synhåll från land, då en stark storm

-uppstod, — djupen blottade sitt mörker och vågorna visade tänderna. En

-förtviflans skräck öfverföll sjömännen och de utropade, "Det är Elohim".

-

-Men Titus förhäfde sig hånfullt mot Himlen, mot åska och blixt, mot

-stormens dån, och utropade: "Se, denne judarnes Gud har ingen makt,

-förutom på hafvet; Pharao dränkte han, Sisera dränkte han likaledes

-och nu söker han dränka mig och mina legioner. Om han verkligen är

-så mäktig, och icke rädd för att kämpa mot mig på land, så må han då

-hällre möta mig på fast mark och där visa om han är stark nog för att

-öfvervinna mig." (I värkligheten hade Sisera icke drunknat; men Titus,

-som var olärd och en afgudadyrkare, talade osanning.)

-

-Då brast ett bländande hvitt ljussken fram ur de mörka molnen och en

-röst som var djupare än åskans svarade honom: "O du eländige, son af

-en eländig, och sonson till Esau, den eländige, jag skall låta dig

-landstiga. Se! Ett djur, hvilket är litet och obetydligt i min värld,

-väntar dig där; gå och kämpa emot det."

-

-Och stormen upphörde.

-

-Efter många dygns resa landade Titus och hans män på kusten af det

-land, som kallas Italien, — den kust, som evigt darrade af mullret från

-den mäktiga staden Rom, hvars röst hördes till världens fyra hörn,

-och hvars dån döfvade Rabbi Jehoshua till och med på hundratjugu mils

-afstånd. Ty i Rom fanns det trehundra sextiofem gator, och vid hvarje

-gata trehundra sextiofem palats och upp till den pelarprydda portiken

-vid hvarje palats ledde en marmortrappa med trehundra sextiofem steg.

-

-Men knappt hade Titus satt foten på land, innan han anfölls af en

-mygga. Och myggan flög upp i hans näsborre och in i hans onda hjärna

-och begynte gnaga på den och torterade honom med outsägliga kval.

-Och han fann ingen lindring för sina plågor, icke heller fanns det

-någon läkare i Rom, som kunde befria honom från dem. Hvarpå myggan

-kvarstannade i hans hjärna under sju år, och af aldrig stillade plågor

-blef Titus ansikte förvridet som ansiktena hos de fördömda i helvetet.

-

-Men efter det Titus förgäfves offrat åt alla romarnes afgudar, råkade

-han en dag passera förbi en smedja, och hörde hur hammaren slog mot

-städet. Ljudet verkade lika välgörande på honom, som Davids harpospel

-på Saul, och han blef ögonblickligen befriad från sin vånda. Då

-utropade han tyst för sig själf, "se, jag har funnit befrielse!" Och

-efter att ha offrat åt Smedguden befallde han, att smeden skulle hämtas

-till hans palats med sina hammare och sitt städ. Och han betalade

-smeden fyra suosim om dagen — enligt israelitisk myntberäkning — för

-att han skulle hamra för honom.

-

-Men smeden kunde ej hamra utan uppehåll, och så snart han hvilade

-sig, återvände plågorna och myggan gnagade då till och med ifrigare

-än någonsin förr. Då sändes bud på flera andra smeder, och bland dem

-befann sig äfven en judisk smed, som var slaf. Men Titus vägrade att

-ersätta honom, ehuru han betalat hedningarna, ty han sade: "Det kan

-vara tillräcklig betalning för dig att se din fiende lida."

-

-Trettio dagar senare kunde intet hammarslag förmildra våndan, och då

-visste Titus att han måste dö.

-

-Han bad då sin familj att de efter hans död skulle bränna hans kropp,

-samt hopsamla askan och utsända sju skepp för att utströ den på de

-Sju Hafvens vågor, i annat fall fruktade han att Israels Gud skulle

-återuppväcka honom på Domens Dag.

-

-       *       *       *       *       *

-

-(Men det står skrifvet i Midrasch Kohelet i den heliga Midraschim att

-Hadrianus — må hans namn bli utplånadt — engång frågade Rabbi Josua

-ben Chanania: "Af hvad skall kroppen återuppbyggas på den Yttersta

-Dagen?" Och rabbinen svarade, "af Luz i ryggraden". Då Hadrianus

-begärde bevis därpå, tog Rabbinen Luz, det lilla benet i ryggraden, och

-sänkte det i vatten, och det upplöste sig ej. Han lade det i eld, och

-det förtärdes ej. Han lade det mellan kvarnstenarna, och det blef ej

-söndermaladt. Han hamrade det på ett stad, men hammaren bröts af och

-städet splittrades sönder.)

-

-(Därför förmår Titus önskan intet, och förvisso skall Herren för att

-bestraffa honom på den yttersta dagen återuppbygga hans kropp ur Luz.)

-

-       *       *       *       *       *

-

-Men innan man brände Titus kropp, öppnade man hans skalle och blickade

-in i hjärnan, för att leta efter myggan.

-

-Den befanns då vara af en svalas storlek och vägde, enligt israelitisk

-viktberäkning, två selas. Och man fann att dess klor voro af brons och

-dess käkar af järn.

-

-

-

-

-BIBLIOGRAFI

-

-

-Allégories, récits, contes, etc. traduits de l’Arabe, du Persan,

-de l’Hindustani, et du Turc. Par M. Garcin de Tassy. Paris, 1876.

-(Innehåller "Bakawali".)

-

-Amarou. Anthologie Érotique. Texte sanscrit, traduction, notes, etc.,

-par A.L. Apudy (Chézy). Paris, 1831.

-

-Avadânas, (les). Contes et Apologues Indiens. Traduits par M. Stanislas

-Julien. Paris, 1875.

-

-Contes égyptiens. Par G. Maspéro. Paris, 1882.

-

-Dhammapada, (the). Translated from the Chinese by Rev. Samuel Beal,

-B.A. Boston, 1878.

-

-Gita-govinda (le), et Le ritou-sanhara. Traduits par Hippolyte Fauche.

-Paris, 1850.

-

-Gulistan (le), de Sadl. Traduit littéralement, par N. Semelet.

-Paris, 1834.

-

-Hindoo pantheon (the). By Major Edward Moor. London, 1861.

-

-Hitopadésa (l’). Traduit par E. Lancereau. Paris, 1882.

-

-Jacolliot. Voyage aux ruines de Golconde. Paris, 1878.

-

-Jataka-tales. Traslated by T.V. Rhuys Davids. Vol. I. Boston, 1881.

-

-Kalewala. Traduction de Léouzon Le Duc. Paris, 1845.

-

-Mahabharata, onze épisodes du. Traduit par Foucaux. Paris, 1862.

-

-Mantic uttaïr. Traduit du Persan par M. Garcin de Tassy. Paris, 1863.

-

-Mythologie des esquimaux. Par l’Abbé Morillot. Paris, 1874.

-

-Myths and songs of the south Pacific By Rev. W.W. Gill. London, 1877.

-

-Pantchatantra; ou, les cinq livres. Traduit par E. Lancereau.

-Paris, 1871.

-

-Sacountala. Texte sanscrit, notes et traduction par Chézy.

-Paris, 1830.

-

-Stendhal (de). L’Amour.

-

-Talmud. le talmud de Jerusalem. Traduit par Moïse Schwab. Vols. I—VI.

-Paris, 1878-83.

-

-Talmudic miscellany (a). By Rev. L.P. Hershon. Boston, 1882.

-

-Vetalapanchavinsati (hindi version of the). Baitál Bachis; or, The

-Twenty-five Tales of a Demon. Translated by W.B. Barker. London, 1855.

-

-

-

-

-*** END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK NATALIKA ***

-

-Updated editions will replace the previous one--the old editions will

-be renamed.

-

-Creating the works from print editions not protected by U.S. copyright

-law means that no one owns a United States copyright in these works,

-so the Foundation (and you!) can copy and distribute it in the

-United States without permission and without paying copyright

-royalties. Special rules, set forth in the General Terms of Use part

-of this license, apply to copying and distributing Project

-Gutenberg™ electronic works to protect the PROJECT GUTENBERG™

-concept and trademark. Project Gutenberg is a registered trademark,

-and may not be used if you charge for an eBook, except by following

-the terms of the trademark license, including paying royalties for use

-of the Project Gutenberg trademark. If you do not charge anything for

-copies of this eBook, complying with the trademark license is very

-easy. You may use this eBook for nearly any purpose such as creation

-of derivative works, reports, performances and research. Project

-Gutenberg eBooks may be modified and printed and given away--you may

-do practically ANYTHING in the United States with eBooks not protected

-by U.S. copyright law. Redistribution is subject to the trademark

-license, especially commercial redistribution.

-

-START: FULL LICENSE

-

-THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE

-PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK

-

-To protect the Project Gutenberg™ mission of promoting the free

-distribution of electronic works, by using or distributing this work

-(or any other work associated in any way with the phrase “Project

-Gutenberg”), you agree to comply with all the terms of the Full

-Project Gutenberg™ License available with this file or online at

-www.gutenberg.org/license.

-

-Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project

-Gutenberg™ electronic works

-

-1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg™

-electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to

-and accept all the terms of this license and intellectual property

-(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all

-the terms of this agreement, you must cease using and return or

-destroy all copies of Project Gutenberg™ electronic works in your

-possession. If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a

-Project Gutenberg™ electronic work and you do not agree to be bound

-by the terms of this agreement, you may obtain a refund from the

-person or entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph

-1.E.8.

-

-1.B. “Project Gutenberg” is a registered trademark. It may only be

-used on or associated in any way with an electronic work by people who

-agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few

-things that you can do with most Project Gutenberg™ electronic works

-even without complying with the full terms of this agreement. See

-paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project

-Gutenberg™ electronic works if you follow the terms of this

-agreement and help preserve free future access to Project Gutenberg™

-electronic works. See paragraph 1.E below.

-

-1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation (“the

-Foundation” or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection

-of Project Gutenberg™ electronic works. Nearly all the individual

-works in the collection are in the public domain in the United

-States. If an individual work is unprotected by copyright law in the

-United States and you are located in the United States, we do not

-claim a right to prevent you from copying, distributing, performing,

-displaying or creating derivative works based on the work as long as

-all references to Project Gutenberg are removed. Of course, we hope

-that you will support the Project Gutenberg™ mission of promoting

-free access to electronic works by freely sharing Project Gutenberg™

-works in compliance with the terms of this agreement for keeping the

-Project Gutenberg™ name associated with the work. You can easily

-comply with the terms of this agreement by keeping this work in the

-same format with its attached full Project Gutenberg™ License when

-you share it without charge with others.

-

-1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern

-what you can do with this work. Copyright laws in most countries are

-in a constant state of change. If you are outside the United States,

-check the laws of your country in addition to the terms of this

-agreement before downloading, copying, displaying, performing,

-distributing or creating derivative works based on this work or any

-other Project Gutenberg™ work. The Foundation makes no

-representations concerning the copyright status of any work in any

-country other than the United States.

-

-1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg:

-

-1.E.1. The following sentence, with active links to, or other

-immediate access to, the full Project Gutenberg™ License must appear

-prominently whenever any copy of a Project Gutenberg™ work (any work

-on which the phrase “Project Gutenberg” appears, or with which the

-phrase “Project Gutenberg” is associated) is accessed, displayed,

-performed, viewed, copied or distributed:

-

-  This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and

-  most other parts of the world at no cost and with almost no

-  restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it

-  under the terms of the Project Gutenberg License included with this

-  eBook or online at www.gutenberg.org. If you are not located in the

-  United States, you will have to check the laws of the country where

-  you are located before using this eBook.

-

-1.E.2. If an individual Project Gutenberg™ electronic work is

-derived from texts not protected by U.S. copyright law (does not

-contain a notice indicating that it is posted with permission of the

-copyright holder), the work can be copied and distributed to anyone in

-the United States without paying any fees or charges. If you are

-redistributing or providing access to a work with the phrase “Project

-Gutenberg” associated with or appearing on the work, you must comply

-either with the requirements of paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 or

-obtain permission for the use of the work and the Project Gutenberg™

-trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or 1.E.9.

-

-1.E.3. If an individual Project Gutenberg™ electronic work is posted

-with the permission of the copyright holder, your use and distribution

-must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any

-additional terms imposed by the copyright holder. Additional terms

-will be linked to the Project Gutenberg™ License for all works

-posted with the permission of the copyright holder found at the

-beginning of this work.

-

-1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg™

-License terms from this work, or any files containing a part of this

-work or any other work associated with Project Gutenberg™.

-

-1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this

-electronic work, or any part of this electronic work, without

-prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with

-active links or immediate access to the full terms of the Project

-Gutenberg™ License.

-

-1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary,

-compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including

-any word processing or hypertext form. However, if you provide access

-to or distribute copies of a Project Gutenberg™ work in a format

-other than “Plain Vanilla ASCII” or other format used in the official

-version posted on the official Project Gutenberg™ website

-(www.gutenberg.org), you must, at no additional cost, fee or expense

-to the user, provide a copy, a means of exporting a copy, or a means

-of obtaining a copy upon request, of the work in its original “Plain

-Vanilla ASCII” or other form. Any alternate format must include the

-full Project Gutenberg™ License as specified in paragraph 1.E.1.

-

-1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,

-performing, copying or distributing any Project Gutenberg™ works

-unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.

-

-1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing

-access to or distributing Project Gutenberg™ electronic works

-provided that:

-

-• You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from

-  the use of Project Gutenberg™ works calculated using the method

-  you already use to calculate your applicable taxes. The fee is owed

-  to the owner of the Project Gutenberg™ trademark, but he has

-  agreed to donate royalties under this paragraph to the Project

-  Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments must be paid

-  within 60 days following each date on which you prepare (or are

-  legally required to prepare) your periodic tax returns. Royalty

-  payments should be clearly marked as such and sent to the Project

-  Gutenberg Literary Archive Foundation at the address specified in

-  Section 4, “Information about donations to the Project Gutenberg

-  Literary Archive Foundation.”

-

-• You provide a full refund of any money paid by a user who notifies

-  you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he

-  does not agree to the terms of the full Project Gutenberg™

-  License. You must require such a user to return or destroy all

-  copies of the works possessed in a physical medium and discontinue

-  all use of and all access to other copies of Project Gutenberg™

-  works.

-

-• You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of

-  any money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the

-  electronic work is discovered and reported to you within 90 days of

-  receipt of the work.

-

-• You comply with all other terms of this agreement for free

-  distribution of Project Gutenberg™ works.

-

-1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project

-Gutenberg™ electronic work or group of works on different terms than

-are set forth in this agreement, you must obtain permission in writing

-from the Project Gutenberg Literary Archive Foundation, the manager of

-the Project Gutenberg™ trademark. Contact the Foundation as set

-forth in Section 3 below.

-

-1.F.

-

-1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable

-effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread

-works not protected by U.S. copyright law in creating the Project

-Gutenberg™ collection. Despite these efforts, Project Gutenberg™

-electronic works, and the medium on which they may be stored, may

-contain “Defects,” such as, but not limited to, incomplete, inaccurate

-or corrupt data, transcription errors, a copyright or other

-intellectual property infringement, a defective or damaged disk or

-other medium, a computer virus, or computer codes that damage or

-cannot be read by your equipment.

-

-1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the “Right

-of Replacement or Refund” described in paragraph 1.F.3, the Project

-Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project

-Gutenberg™ trademark, and any other party distributing a Project

-Gutenberg™ electronic work under this agreement, disclaim all

-liability to you for damages, costs and expenses, including legal

-fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT

-LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE

-PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE

-TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE

-LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR

-INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH

-DAMAGE.

-

-1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a

-defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can

-receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a

-written explanation to the person you received the work from. If you

-received the work on a physical medium, you must return the medium

-with your written explanation. The person or entity that provided you

-with the defective work may elect to provide a replacement copy in

-lieu of a refund. If you received the work electronically, the person

-or entity providing it to you may choose to give you a second

-opportunity to receive the work electronically in lieu of a refund. If

-the second copy is also defective, you may demand a refund in writing

-without further opportunities to fix the problem.

-

-1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth

-in paragraph 1.F.3, this work is provided to you “AS-IS”, WITH NO

-OTHER WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT

-LIMITED TO WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.

-

-1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied

-warranties or the exclusion or limitation of certain types of

-damages. If any disclaimer or limitation set forth in this agreement

-violates the law of the state applicable to this agreement, the

-agreement shall be interpreted to make the maximum disclaimer or

-limitation permitted by the applicable state law. The invalidity or

-unenforceability of any provision of this agreement shall not void the

-remaining provisions.

-

-1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the

-trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone

-providing copies of Project Gutenberg™ electronic works in

-accordance with this agreement, and any volunteers associated with the

-production, promotion and distribution of Project Gutenberg™

-electronic works, harmless from all liability, costs and expenses,

-including legal fees, that arise directly or indirectly from any of

-the following which you do or cause to occur: (a) distribution of this

-or any Project Gutenberg™ work, (b) alteration, modification, or

-additions or deletions to any Project Gutenberg™ work, and (c) any

-Defect you cause.

-

-Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg™

-

-Project Gutenberg™ is synonymous with the free distribution of

-electronic works in formats readable by the widest variety of

-computers including obsolete, old, middle-aged and new computers. It

-exists because of the efforts of hundreds of volunteers and donations

-from people in all walks of life.

-

-Volunteers and financial support to provide volunteers with the

-assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg™'s

-goals and ensuring that the Project Gutenberg™ collection will

-remain freely available for generations to come. In 2001, the Project

-Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure

-and permanent future for Project Gutenberg™ and future

-generations. To learn more about the Project Gutenberg Literary

-Archive Foundation and how your efforts and donations can help, see

-Sections 3 and 4 and the Foundation information page at

-www.gutenberg.org

-

-Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary

-Archive Foundation

-

-The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non-profit

-501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the

-state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal

-Revenue Service. The Foundation's EIN or federal tax identification

-number is 64-6221541. Contributions to the Project Gutenberg Literary

-Archive Foundation are tax deductible to the full extent permitted by

-U.S. federal laws and your state's laws.

-

-The Foundation's business office is located at 809 North 1500 West,

-Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887. Email contact links and up

-to date contact information can be found at the Foundation's website

-and official page at www.gutenberg.org/contact

-

-Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg

-Literary Archive Foundation

-

-Project Gutenberg™ depends upon and cannot survive without

-widespread public support and donations to carry out its mission of

-increasing the number of public domain and licensed works that can be

-freely distributed in machine-readable form accessible by the widest

-array of equipment including outdated equipment. Many small donations

-($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt

-status with the IRS.

-

-The Foundation is committed to complying with the laws regulating

-charities and charitable donations in all 50 states of the United

-States. Compliance requirements are not uniform and it takes a

-considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up

-with these requirements. We do not solicit donations in locations

-where we have not received written confirmation of compliance. To SEND

-DONATIONS or determine the status of compliance for any particular

-state visit www.gutenberg.org/donate

-

-While we cannot and do not solicit contributions from states where we

-have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition

-against accepting unsolicited donations from donors in such states who

-approach us with offers to donate.

-

-International donations are gratefully accepted, but we cannot make

-any statements concerning tax treatment of donations received from

-outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff.

-

-Please check the Project Gutenberg web pages for current donation

-methods and addresses. Donations are accepted in a number of other

-ways including checks, online payments and credit card donations. To

-donate, please visit: www.gutenberg.org/donate

-

-Section 5. General Information About Project Gutenberg™ electronic works

-

-Professor Michael S. Hart was the originator of the Project

-Gutenberg™ concept of a library of electronic works that could be

-freely shared with anyone. For forty years, he produced and

-distributed Project Gutenberg™ eBooks with only a loose network of

-volunteer support.

-

-Project Gutenberg™ eBooks are often created from several printed

-editions, all of which are confirmed as not protected by copyright in

-the U.S. unless a copyright notice is included. Thus, we do not

-necessarily keep eBooks in compliance with any particular paper

-edition.

-

-Most people start at our website which has the main PG search

-facility: www.gutenberg.org

-

-This website includes information about Project Gutenberg™,

-including how to make donations to the Project Gutenberg Literary

-Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to

-subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.

+The Project Gutenberg eBook of Natalika, by Lafcadio Hearn
+
+This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and
+most other parts of the world at no cost and with almost no restrictions
+whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms
+of the Project Gutenberg License included with this eBook or online at
+www.gutenberg.org. If you are not located in the United States, you
+will have to check the laws of the country where you are located before
+using this eBook.
+
+Title: Natalika
+
+Author: Lafcadio Hearn
+
+Translator: Karin Hirn
+
+Release Date: June 29, 2023 [eBook #71070]
+
+Language: Swedish
+
+Credits: Jari Koivisto
+
+*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK NATALIKA ***
+
+
+
+
+
+NATALIKA
+
+
+Af
+
+Lafcadio Hearn
+
+
+Bemyndigad öfversättning ("Stray Leaves from Strange Literature")
+
+Af
+
+Karin Hirn
+
+
+
+
+
+Stockholm,
+Wahlström & Widstrand,
+1905.
+
+
+
+
+INNEHÅLL:
+
+Företal.
+
+STRÖDDA BLAD:
+
+Thoth's bok. Från en egyptisk papyrus.
+Käll-jungfrun. En legend från Söderhafsöarna.
+Fågel-hustrun. En eskimåberättelse.
+
+SAGOR UR DEN INDISKA OCH BUDDHISTISKA LITTERATUREN:
+
+Legenden om Tilottama.
+Brahminen och hans brahminhustru.
+Bakawali.
+Natalika.
+Lik-Demonen.
+Lejonet.
+Sagan om olycksvidundret.
+En buddhistisk parabel.
+Pundari.
+Yamaraja.
+Trons lotusblomma.
+
+ISLAMISTISKA BERÄTTELSER:
+
+Boutimar, dufvan.
+En röfvares son.
+En legend om kärlek.
+Konungens rättvisa.
+
+TRADITIONER UR TALMUD:
+
+En legend om Rabba.
+Begabbarena.
+Esthers val.
+Ett halacha spörsmål.
+Rabbi Jochanan Ben Saccai.
+En tradition om Titus.
+
+
+
+
+FÖRETAL.
+
+
+Medan jag var sysselsatt med att sammanfoga denna lilla mosaik af
+legender och sagor, kände jag mig lik handelsmännen i Sindbads andra
+resa, hvilka fingo nöja sig med att tillvarataga de små juveler, som
+fäst sig vid köttstycken, dem örnarna upphämtat från Diamanternas Dal.
+Jag har för mitt urval helt och hållet varit beroende af tidigare
+öfversättares arbete, och de stycken jag plockat samman syntes mig
+alltför små, för att hvart för sig förtjäna en särskild litterär
+infattning. Genom att slipa alla mina stenar enligt ett gemensamt
+mönster har jag otvifvelaktigt förringat skönheten hos en del af
+dem. Men deras färger tycktes mig i alla fall så sällsamma och deras
+lyskraft så trolsk, att deras värde icke kunde bli helt och hållet
+förstördt ens af en så oskicklig handtvärkare som jag.
+
+Kort sagdt, dessa sagor, legender, parabler etc., äro helt enkelt
+rekonstruktioner af det som berört mig såsom det mest fantastiskt sköna
+i all den exotiska litteratur, som varit mig tillgänglig. De originala
+berättelsernas innehåll har — på några få undantag när — förblifvit
+oförändradt. I en del fall har jag gjort små tillägg, i andra förkortat
+ett grand; men tilläggen förskrifva sig vanligen från samma källa som
+sagan, medan förkortningarna haft sin reson i tvånget att undvika
+upprepningar eller att förbigå episoder, som vore olämpliga för en
+större läsarekrets. Jag nödgas särskildt utpeka en del af de friheter,
+jag tillåtit mig.
+
+I den polynesiska sagan "Käll-jungfrun" har jag i ansenlig grad
+omarbetat en legend, som jag anträffat i Gill's "Myths and Songs of
+the South Pacific", — en intressant, men fullkomligt okonstnärlig
+bok, i hvilken ett beundransvärdt material blifvit ytterst torftigt
+behandladt. I en annan del af Mr. Gill's bok fann jag texten och
+öfversättningen af den trolska "Tjufvarnas Sång", och beslöt att med
+några fantastiska förändringar utnyttja den i en berättelse. Den
+arabiska "Kärlekslegenden" är ännu mer apokryfisk, ty den består af
+fragmentariska arabiska historier, som lånats ur Stendhal's "L’Amour",
+och af mig sammanstöpts till en berättelse.
+
+I de judiska sagorna har jag ofta förenat med hvarann flere särskilda
+episoder, som förtäljas om samma person i olika Talmud kapitel.
+Detta förfaringssätt påpekas emellertid i hvart enskildt fall genom
+Gemara hänvisningarna i den inledande texten. Genom att rådfråga
+registren till Hershon’s "Miscellany" och Schwab’s öfversättningar
+från den jerusalemitiska Talmud blef det mig lätt att utvälja ett
+antal egendomliga traditioner, som hänförde sig till någon framstående
+rabbin, och att sammanknyta dessa traditioner i en berättelse.
+Slutligen bör jag bekänna, att historien om "Natalika" icke hämtats
+direkt ur Ferista, eller Fihristah, utan från en bok af Jacolliot, en
+briljant författare, men opålitlig vetenskapsman, hvars arbeten icke
+äga något värde såsom källskrifter. Vare sig sann eller falsk, tycktes
+mig denna saga alltför vacker för att förbigås.
+
+I ett enda fall har jag gjort ett rent öfversättningsarbete. Léouzon Le
+Duc’s återgifvande af "Kalevala" syntes mig vara det yppersta exempel
+på poetisk prosa jag någonsin påträffat i öfversättningslitteraturen.
+Jag har valt ut tre episoder, och återgifvit dem nästan ord för ord.
+[Då det vore meningslöst att för svenska och finska läsare presentera
+en öfversättning af dessa öfversättningar ur Kalevala, ha de uteslutits
+ur denna svenska upplaga. _Ofvers._]
+
+Så godt som alla de med petit stil tryckta inledningsfraserna äro,
+om än med små förändringar, hämtade ur litteraturen hos de folk,
+hvars legender de introducera. Många bland dem förskrifva sig från
+den outtömliga skatt af indisk visdom, som kallas "Pantchatantra",
+andra från särskilda buddhistiska arbeten. Den inledande texten
+till historien "Konungens Rättvisa" är lånad från den persiska
+"Mantic Uttaïr", af Farid Uddin Attar; och de ord, som begynna den
+"Buddhistiska Parabeln" (hvilken bearbetats efter en berättelse i
+Stanislas Julien’s "Avadanas") äro valda ur "Dhammapada". I allmänhet
+tror jag att de kortare berättelserna mindre bära spår af min
+behandling, än de längre. Den underbara egyptiska sagan om "Thoth’s
+Bok" är mycket mer frapperande i Maspéro’s franska öfversättning
+efter den originala papyrus-texten; men det egyptiska uttryckssättet
+karakteriseras ofta af en nakenhet, som förefaller oss ännu mera oblyg,
+än de i berättelsen omtalade dansande flickorna på väggmålningarna.
+
+Den bifogade bibliografiska förteckningen upptager nästan alla de
+källor, ur hvilka jag hämtat mitt material. Några af dessa arbeten ha
+blifvit nämnda endast för det de skänkt mig två eller tre enskilda
+satser. Sålunda har jag lånat några uttryck och tankar från "Amarou",
+från Fouché’s öfversättning af "Ritou Sanhara" och framför allt från de
+rika noter, som bifogats Chézy’s praktfulla öfversättning af Sakuntala.
+
+Denna lilla samling gör intet anspråk på att bli uppmärksammad af
+vetenskapsmän. Den har utgifvits endast för att låta allmänheten dela
+den njutning jag själf erfarit under det jag gjorde mig bekant med
+några mindre kända litteraturskatter.
+
+Under den tid jag sysslat med min mosaik har det framträdt två
+anmärkningsvärda arbeten med liknande syfte: Helen Zimmern’s "Epic
+of Kings", och Edwin Arnold’s "Rosary of Islam". Den förra utgör en
+populär öfversättning af Firdusi, och i den senare har med utsökt
+skicklighet infogats några af "Mesnewi’s" skönaste pärlor. Jag hoppas
+mina i så mycket lägre grad konstnärliga bidrag till populariseringen
+af en främmande litteratur hos andra må uppväcka lusten att åstadkomma
+något värdefullare än jag förmått framlägga. Mina klenoder voro få och
+små: de stora och praktfulla vänta på en Sindbad eller en skicklig
+diamantslipare, som skall förvandla dem till juvelbuketter så sköna,
+som de knippen af topasblommor och rubinknoppar, hvilka läggas ned på
+Nourmahals graf.
+
+New Orleans 1884.
+
+Lafcadio Hearn.
+
+
+
+
+
+
+STRÖDDA BLAD
+
+
+
+
+THOTH'S BOK.
+
+
+En sällsam egyptisk sägen, sådan den förtäljes i demotisk skrift på en
+gammal papyrus, funnen i nekropolen Deir-el-Medineh, bland ruinerna
+af det hundraportade Thebe. Upptecknad i det trettiofemte året af
+någon förgäten Ptolemaeus’ regering, och i månaden Tybi afslutad af en
+skrifvare, ryktbar bland trollkarlar... Otvifvelaktigt tillägnad Thoth,
+alla skrifvares herre, alla trollkarlars stormästare, hvars välbehag
+vördnadsfullt nedkallats öfver hvar och en, som talar godt om bemälda
+papyrus...
+
+       *       *       *       *       *
+
+... Thoth, den gudomlige, alla skrifvares herre, ypperst bland
+konstnärer, alla trollkarlars furste, skref — säges det — en gång med
+egen hand en bok, som öfverträffade alla andra böcker, och som innehöll
+ingenting annat än tvänne magiska formler. Hvem hälst än kunde uppläsa
+den första af dessa formler, blef endast gudarna underordnad — ty i
+samma stund han uttalade besvärjelsen, blefvo bärg och dalar, haf och
+moln, himlens höjder och helvetets djup hans vilja underdåniga; medan
+luftens fåglar, mörkrets kräldjur och fiskarna i vattnet tvingades
+att framträda och röja de tankar, som lågo dolda i deras hjärtan. Men
+hvem hälst än kunde uppläsa den andra formeln, han skulle aldrig lära
+känna döden, — ty om han äfven blefve begrafven i jordens innanmäte,
+så skulle han likväl genom mörkret skåda himlen och förnimma jordens
+röster genom den djupa tystnaden. Äfven i grafven skulle han se solens
+uppgång och nedgång och gudarnas kretslopp och månens tilltagande och
+aftagande och firmamentets eviga stjärnljus.
+
+Och Thoth inneslöt sin bok i ett skrin af guld, och guldskrinet i
+ett skrin af silfver, och silfverskrinet i ett skrin af elfenben och
+ebenholts och elfenbens och ebenholtsskrinet i ett skrin af palmträ
+och palmträskrinet i ett skrin af brons och bronsskrinet i ett skrin
+af järn. Och detta begrof han i bottnen af Egyptens stora flod, på
+det ställe där den flyter genom distriktet Koptos. Och odödliga
+flodvidunder ringlade sig kring skrinet, för att försvara det mot
+trollkarlar.
+
+       *       *       *       *       *
+
+Men bland alla trollkarlar var Noferkeptah, Kung Minibphtah’s son, (må
+han för evigt få behålla lif, hälsa och krafter!) den första, som genom
+list upptäckte den plats, på hvilken den underbara boken blifvit gömd,
+och var modig nog att bemäktiga sig den. Ty efter det han rundligen
+ersatt den visaste af de gamla prästerna, för att denne skulle visa
+honom vägen, erhöll Noferkeptah af sin fader, Pharao, en kunglig, väl
+utrustad och välbemannad farkost, i hvilken han begaf sig till Koptos
+för att uppsöka den fördolda skatten. Och då han efter många dagars
+resa anlände till Koptos, skapade han sig en magisk båt med en magisk
+besättning genom att framsäga några hemlighetsfulla ord. Han själf
+och den framtrollade besättningen arbetade på att finna skrinet, och
+genom att med fördämningar afleda vattnet lyckades det dem slutligen.
+Därefter öfvervann Noferkeptah med hjälp af sin trolldom den odödliga
+ormen, hvarpå han bemäktigade sig skrinet, uttalade de hemlighetsfulla
+formlerna och blef endast gudarna underordnad.
+
+Men gudarna vredgades på honom och läto hans syster och hustru,
+Ahouri, omkomma i Nilen, och desslikes hans son. Noferkeptah tvingade
+visserligen floden att återgifva de döda, men trots det bokens makt på
+ett särskildt, hemlighetsfullt sätt höll dem vid lif, lefde de icke på
+samma sätt som förut, hvarför han var tvungen att låta begrafva dem i
+den stora nekropolen i Koptos. Efter att hafva upplefvat allt detta,
+fruktade han för att ensam återvända till konungen och band därför
+boken öfver sitt hjärta samt dränkte sig själf. Bokens makt bevarade
+på sätt och vis äfven hans lif; men han lefde icke på samma sätt som
+förut, hvarför man förde honom tillbaka till Thebe, lik en, den där
+passerat Amenthi, och begrof honom tillika med boken invid hans fäder.
+
+Genom bokens makt lefde han likväl i grafvens mörker, såg solen gå upp,
+såg gudarnas kretslopp, såg månens olika stadier och nattens stjärnor.
+Genom bokens makt kallade han äfven till sig skuggan af sin syster
+Ahouri, — som han tagit till hustru i enlighet med egypternas sed. Och
+det var ljust i deras boning. Sålunda åtnjöt Noferkeptah en spöklik
+lycka i sällskap med Ka’n, eller skuggan, af sin hustru Ahouri, och
+Ka’n af sin son Mikhonsou.
+
+       *       *       *       *       *
+
+Fyra generationer hade dött sedan kung Minibphtah’s tid; och Ousirmari
+var nu Pharao i Egypten. Ousirmari hade två söner, lärda bland
+egypter, — Satni var den äldres namn och Anhathoreröou den yngres.
+Och i Egypti land fanns det ingen så kunnig skrifvare som Satni. Han
+förstod att uttolka de heliga texterna, inskriptionerna på amuletterna,
+tänkespråken i grafvarna och de ord, som voro inhuggna på minnesmärken,
+och böckerna i den prästerliga boksamling, som kallas "Lifvets Dubbla
+Hus". Likaså kände han sammansättningen af alla de trollformler och
+besvärjelser, dem andarna åtlyda, så att det icke fanns någon trollkarl
+lik honom i hela Egypti land. Och Satni hörde en gammal präst tala om
+Noferkeptah och Thoth’s bok och beslöt att tillägna sig den. Men den
+åldrige prästen varnade honom, sägande: "Akta dig för att taga boken
+från Noferkeptah, ty han kan förtrolla dig och tvinga dig att föra den
+tillbaka till honom i grafven, samt att därutöfver göra en svår bot."
+
+Icke desto mindre begärde, och erhöll, Satni konungens tillåtelse att
+nedstiga i nekropolen i Thebe och att — om han det kunde — därifrån
+bortföra boken. Han begaf sig därför till Thebe, ledsagad af sin bror.
+
+       *       *       *       *       *
+
+Tre dagar och tre nätter letade bröderna i de dödas omätliga stad,
+och efter det de vandrat genom milslånga svarta gånger, och nedstigit
+i hundratals grafvar och tröttat ut sig med att vid skenet af en
+flämtande lampa dechiffrera otaliga inskrifter, funno de slutligen
+Noferkeptahs hvilorum. Men då de inträdde i grafven, blefvo deras ögon
+bländade; ty Noferkeptah låg där vid sidan af sin hustru Ahouri och
+Thoth’s bok, som låg midtemellan dem, utspred ett så mäktigt sken, att
+det liknade solens. Då Satni trädde in, reste sig Ahouris vålnad mot
+ljusskenet och frågade honom, "hvem är du?"
+
+Då svarade Satni: "Jag är Satni, kung Ousirmaris son, och jag kommer
+för att taga boken, som ligger mellan dig och Noferkeptah. Om du ej ger
+mig den godvilligt, så rycker jag den från dig med våld."
+
+Men kvinnans vålnad svarade honom: "Tala icke så dåraktigt! Begär
+icke denna bok! Ty då vi erhöllo den beröfvades oss glädjen att lefva
+på jorden den tid, som naturenligt blifvit oss tillmätt; och detta
+förtrollade lif i grafven är icke likt lifvet i Egypten. Boken kan på
+intet vis vara dig till gagn! Lyssna därför hellre till berättelsen om
+alla de pröfninger, med hvilka vi hemsökts för denna boks skull..."
+
+Men efter det han lyssnat till Ahouris historia var Satnis hjärta
+fortfarande hårdt som brons, och han upprepade:
+
+"Om du ej frivilligt ger mig boken, som ligger mellan dig och
+Noferkeptah, så rycker jag den från dig med våld."
+
+Då reste sig Noferkeptah, skrattade och sade: "O Satni, om du värkligen
+är en skrifvare af den rätta sorten, så afvinn mig denna bok! Om du
+ej är feg, så låt oss spela om besittningen af den, låt oss spela ett
+femtiotvå spel!" — Det fanns nämligen ett schackbräde inne i grafven. —
+
+Så spelade Satni ett spel schack med Noferkeptah, medan Ahouris och
+den storögda gossens Ka’er eller skuggor sågo på. Men deras ögon, som
+jämte Noferkeptah’s fixerade honom, förvirrade honom till den grad, att
+han blef yr i hufvudet och hans tankars väf tilltrasslades så att han
+förlorade spelet. Noferkeptah skrattade, uttalade ett magiskt ord och
+lade schackbrädet på Satnis hufvud. Satni sjönk ända till knäna ned i
+marken.
+
+Ännu en gång spelade de, och med samma utgång. Då uttalade Noferkeptah
+ett annat magiskt ord, och lade återigen schackbrädet på Satnis hufvud.
+Och Satni sjönk till höfterna ned i marken. Ytterligare en gång spelade
+de, och med samma resultat. Då uttalade Noferkeptah ett tredje magiskt
+ord, och lade schackbrädet på Satnis hufvud. Och Satni sjönk ända till
+öronen ned i marken.
+
+Då kallade Satni på sin bror, och begärde af honom några mäktiga
+talismaner. Och brodern hämtade dem skyndsamt och lade dem oförtöfvadt
+på Satnis hufvud, och räddade honom därmed ur Noferkeptah’s våld. Men
+efter att ha gjort detta, föll Anhathorerôou död ned i grafven.
+
+Och Satni sträckte ut handen, tog boken från Noferkeptah och gick från
+grafven ut i gångarna, medan boken upplyste hans väg, så att ett starkt
+sken kastades framför honom, under det allt bakom honom låg i mörker. I
+mörkret följde Ahouri efter honom, och klagade högljudt: "Ve, ve öfver
+oss! Det lifgifvande ljuset har fråntagits oss; det ohyggliga Intet har
+kommit öfver oss! Så skall då den värkliga tillintetgörelsen intränga
+i grafven!" Men Noferkeptah kallade Ahouri till sig, bad henne upphöra
+att gråta och sade till henne: "Sörj ej öfver boken; jag skall förmå
+honom att vända åter med den, bärande en grepe och en käpp i handen och
+ett brinnande fyrfat på hufvudet."
+
+       *       *       *       *       *
+
+Men då Ousirmari fick veta allt detta, blef han mycket ängslig för sin
+son och sade till honom: "Se, din dårskap har redan orsakat din broder
+Anhathorerôous död; tag dig därför tillvara, så att du icke må komma
+äfven din egen undergång åstad. Den döde Noferkeptah är helt visst en
+mäktigare trollkarl än du. För genast boken tillbaka, så att han icke
+må förgöra dig."
+
+Men Satni svarade: "Se, aldrig har jag närt någon sinnlig önskan eller
+gjort någon lefvande varelse förnär. Huru skulle då de döda förmå något
+mot mig? Det är endast en dålig skrifvare — en skrifvare som icke lärt
+att behärska sina passioner — som kan öfvervinnas med trolldom."
+
+Och han behöll boken.
+
+       *       *       *       *       *
+
+Emellertid inträffade kort därpå något oväntadt. Då Satni en dag stod
+i förhallen till Pthahs tempel, fick han se en kvinna så skön att han
+— i och med detsamma hans ögon riktats mot henne — upphörde att handla
+som en lefvande varelse och all världen omkring honom blef otydlig som
+en dröm. Och medan den unga kvinnan bad inne i templet, blef Satni
+upplyst om att hennes namn var Thoutboui, och att hon var dotter till
+en profet. Hvarpå han skickade ett bud till henne, sägande: "Detta
+tillkännagifver min herre: 'Jag, Prins Satni, Kung Ousirmaris son,
+älskar dig så högt, att jag känner mig döende... Om du vill älska mig
+som jag det önskar, så skall jag gifva dig konungsliga gåfvor; men om
+ej, så vet att jag äger makt att begrafva dig lefvande bland de döda,
+så att ingen därefter får skåda dig'."
+
+Då Thoutboui hörde dessa ord såg hon hvarken förvånad, harmsen eller
+förskräckt ut; hennes svarta ögon skrattade blott och hon svarade: "Bed
+din herre, Prins Satni, Kung Ousirmaris son, besöka mig i mitt hus
+i Bukastes, dit jag just nu beger mig"... Hvarpå hon aflägsnade sig
+tillsammans med sin svit af uppvaktande jungfrur.
+
+       *       *       *       *       *
+
+Så begaf sig Satni skyndsamt till Bukastes, och till Thoutbouis,
+profetens dotters, hus. I hela näjden fans det intet hus, som liknade
+hennes, det var högt och långt och omgifvet af en trädgård, som
+inhägnades af en hvit mur. Satni fördes af Thoutbouis tjänarinna in
+i huset, och uppför en vindeltrappa till ett rum i öfre våningen, i
+hvilket det fanns stora bäddar af ebenholts och elfenben, dyrbara,
+konstfullt utskurna möbler, trefötter med brinnande parfymer och bord
+af cederträ med skålar af guld. Och väggarna voro beklädda med lapis
+lazuli inlagd med smaragder, hvilket gjorde dagern egendomlig och
+dallrande. Thoutboui visade sig på tröskeln, klädd i hvita väfnader,
+genomskinliga som dräkterna hos de danserskor, hvilka äro målade på
+väggarna i pharaonernas palats. Då hon stod där i ljusskenet och Satni
+betraktade hennes smidiga lemmar och smärta kropp, kände han sitt
+hjärta upphöra att slå och han kunde ej tala. Men hon bjöd honom vin
+och mottog ur hans händer de gåfvor han medfört, — samt tillät honom
+att kyssa sig.
+
+Därpå sade Thoutboui: "Med gåfvor är jag icke lätt vunnen. Jag vill
+likväl pröfva dig, eftersom du så önskar. Gif mig ett kontrakt, som
+öfverlämnar åt mig allt det du äger, — ditt guld och ditt silfver, dina
+jordområden och hus, dina ägodelar och allt som tillhör dig. Så att det
+hus, i hvilket jag bor, må blifva ditt hus!"
+
+Och Satni, som blickade in i hennes ovala, svarta juvelögon, glömde
+värdet af allt det han ägde. En skrifvare tillkallades och uppsatte
+kontraktet, som öfverlämnade alla Satnis ägodelar åt Thoutboui.
+
+Därefter sade Thoutboui: "Ännu en gång vill jag pröfva dig, efter du
+önskar det. Om du vill äga min kärlek, så öfverlämna mig äfven dina
+barn som slafvar, i annat fall komma de att söka tvist med mina barn
+angående det du förut ägde. Så att det hus, i hvilket jag bor, må
+blifva ditt hus!"
+
+Och Satni betraktade hennes förtrollande barm, hvilken häfde sig hvit
+som om den varit skuren i elfenben och rundade sig likt strutsägg; —
+och han glömde sina älskade barn och undertecknade kontraktet... I
+samma ögonblick anlände en budbärare, sägande: "O, Satni, dina barn
+vänta dig därnere." Och han svarade: "Bed dem komma hit upp."
+
+Då sade Thoutboui: "Ännu en gång vill jag pröfva dig, då du så önskar
+det. Om du vill vinna min kärlek, så låt döda dina barn, eljes kunna de
+någon gång i framtiden göra anspråk på det du nu gifvit mig. Så att det
+hus, i hvilket jag bor, må blifva ditt hus!"
+
+Och bedårad af hennes förföriskt smidiga växt, af hennes blomstrande
+behag, af hennes elfenbenshvita skönhet, förglömde Satni till och med
+sina faderskänslor, och svarade: "Vare det så; om jag härskade öfver
+himlen, så gåfve jag till och med den för en kyss af dig."
+
+Då lät Thoutboui döda Satnis barn inför faderns ögon, och han försökte
+icke ens rädda dem. Hon bad sina tjänare kasta kropparne ut genom
+fönstret till kattorna och hundarna nedanför; likväl lyfte Satni ej ett
+finger för att förhindra det. Och medan han drack vin tillsammans med
+Thoutboui, kunde han höra tjutet af de djur, som slukade hans barns
+kött. Men han endast stönade emot henne: "Gif mig din kärlek! Jag är
+som i helvetet för din skull!" Och hon reste sig upp, gick till rummet
+invid, vände sig om, bredde ut sina sköna armar mot honom och drog
+honom till sig med sina outgrundliga ögons trollmakt...
+
+Men då Satni sökte omfamna och kyssa henne, se: då öppnade sig
+hennes rosiga mun och vidgades och djupnade, — gapade allt större,
+allt svartare, tillväxte hastigt, ohyggligt, — till ett mörker likt
+nekropolernas, ett djup likt Amenthis! Och Satni såg endast en afgrund
+gapa framför sig, nattlikt svart och hemsk, och utur afgrunden
+frambrusade en stormvind, som ryckte honom med sig och hvirflade
+om med honom, som om han varit ett vissnadt löf. Och han förlorade
+medvetandet...
+
+       *       *       *       *       *
+
+Då han vaknade upp igen låg han naken vid ingången till en underjordisk
+begrafningsplats. En så vild skräck och förtviflan öfverföll honom, att
+han beslöt att göra slut på sitt lif. Men konungens tjänare funno honom
+och buro honom välbehållen hem till hans faders hus. Och Ousirmari
+lyssnade till hans hemska berättelse.
+
+Därpå sade Ousirmari: "O Satni, den döda Noferkeptah är en mäktigare
+trollkarl än till och med du, som likväl är lefvande. Vet framför allt,
+min son, att dina barn lefva och befinna sig väl i min omvårdnad; och
+vet äfven att den kvinna, hvars skönhet förtrollade dig, och för hvars
+skull du i tankarna begått alla dessa skändliga brott, var en skenbild,
+framtrollad af Noferkeptah. Genom att sålunda uppväcka dina passioner,
+tillintetgjorde han din magiska makt. Och skynda dig nu, min käre son,
+att föra boken tillbaka till Noferkeptah, i annat fall kommer du att
+förgås jämte hela din släkt!"
+
+Så tog då Satni Thoth’s bok, och bärande en grepe och en käpp i handen
+och ett brinnande fyrfat på hufvudet förde han den tillbaka till den
+thebanska nekropolen och ned i Noferkeptah’s graf. Och Ahouri klappade
+i händerna och smålog, då hon såg ljuset återvända, och Noferkeptah
+skrattade och sade: "Sade jag dig ej det?" — "Ack, blef du förtrollad,
+o Satni?" frågade Ahouri. Men Satni bugade sig djupt inför Noferkeptah
+och frågade hvarmed han kunde få försona sitt fel.
+
+"O Satni", svarade Noferkeptah, "min hustru och min son ligga i
+verkligheten begrafna i Koptos; dessa gestalter, som du ser här, äro
+endast deras skuggor, deras Ka’er, — som uppehållas af min trollmakt.
+Sök därför upp deras hvilorum i Koptos och jorda deras kroppar invid
+min, på det vi alla må bli förenade, och du sålunda göra bot..."
+
+Så begaf sig då Satni till Koptos, och råkade där en åldrig präst, som
+visade honom Ahouris grafplats, sägande: "Min farfars far omtalade det
+för min farfar, som omtalade det för min far!" Och Satni fann liken och
+återgaf Noferkeptah dennes hustru och son, och fullgjorde sålunda sin
+bot. Hvarefter Noferkeptah’s graf blef för evigt förseglad på Pharaos
+befallning; och ingen människa känner numera den plats, där han ligger
+begrafven.
+
+
+
+
+KÄLL-JUNGFRUN
+
+
+En saga från det fredliga land, där ingen bär kläder, förutom de döda;
+där de unga äro sköna som bärnstensstatyer; där under en evig sommar
+till och med bärgen vägra att omsvepa sig med gördlar af moln.
+
+       *       *       *       *       *
+
+"Mäktige Omataianuku!"
+
+"Bistre Avaava, du högreste!"
+
+"Högreste Outuutu!"
+
+"Beskuggen vår väg!"
+
+"Resen er som kokospalmer framför oss!"
+
+"Böjen er som drömmar öfver den slumrande!"
+
+"Gören de sofvandes sömn än djupare!"
+
+"Sofven, ni trösklarnas syrsor! Sofven, ni aldrig hvilande myror!
+Sofven, ni nattens lysande insekter!"
+
+"Vindar, upphören att hviska! Fridlösa gräs, susa ej mer! Palmblad,
+varen stilla! Åarnas säf, bugen er ej! Du blåa flod, upphör att skvalpa
+mot strandbrädden!"
+
+"Slumren, ni husets stockar och stöd och pålar stora och små, ni
+sparrar och bjälkar och halmtak, ni flätvärksväggar, ni fönster med
+bambugaller, ni dörrar som gnissla likt spöken, du sakta glödande eld
+af sandelträ, — slumren I alla!"
+
+"O Omataianuku!"
+
+"Högreste Outuutu!"
+
+"Bistre Avaava!
+
+"Beskuggen vår väg!"
+
+"Resen er som kokospalmer framför oss!"
+
+"Böjen er som drömmar öfver de slumrande!"
+
+"Gören djupare de sofvandes sömn, —"
+
+"Gören djupare vindarnas sömn, —"
+
+"Djupare vattnens sömn, —"
+
+"Skummare nattens mörker!"
+
+"Beslöjen månen med er andedräkt!"
+
+"Låten stjärnornas ljus förblekna!"
+
+"I namn af de mäktiga —"
+
+"Omataianuku!"
+
+"Outuuturoraa!"
+
+"Ovaavaroroa!"
+
+"Sofven!"
+
+"Sofven!"
+
+       *       *       *       *       *
+
+Så ljöd vid hvarje nymåne tjufvarnas besvärjande sång, — den första
+natten låg som vindens sus bland kokospalmerna; sedan högre och högre
+hvar följande natt, och tydligare och mer välljudande, ända tills
+den stora fullmånens hvita ansikte öfvergöt skogarna med ljus och
+försilfrade vattenpölarna under palmernas pelarrader. Ty fullmånens
+trollkraft var mäktigare än sångens besvärjelsemakt; och folket i
+Rarotonga sof ej. Men under andra nätter bortburo de osynliga tjufvarna
+många kokosnötter och tarorötter, och pisangfrukter och bananer, i
+trots af de snaror som utlades för dem af folket i Rarotonga. Men
+man märkte med förskräckelse att kokosnötter försvunno från så höga
+träkronor, att ingen mänsklig arm kunnat nå dem.
+
+       *       *       *       *       *
+
+Men en natt befann sig höfdingen, Aki, vid den källa, som benämnes
+Vaipiki, — och hvilken springer fram ur de vatten, som flyta under all
+världen. Och då såg han, just då den tunna nymånen speglade sig i den,
+en yngling och en ungmö resa sig ur källan, — hvitare än själfva månen,
+nakna som fiskar och sköna som drömmar. Och de begynte sjunga en sång,
+vid hvars toner Aki, som låg gömd bakom pandanusbladen, täppte till
+sina öron, — ty det var trolldomssången, _E tira Omataianuku, E tira
+Oututuuroroa_! Och vindarna domnade bort, och vågorna sjönko i sömn,
+och palmbladen upphörde att susa, och syrsornas sång tystnade.
+
+       *       *       *       *       *
+
+Men Aki, som beslöt att fånga de hvita varelserna, lade ut ett
+stort fisknät i bottnen på källan, och väntade på att de skulle
+komma tillbaka. Nattens omätliga tystnad blef än djupare, och den
+blodfärgade röken från det eldsprutande berget sväfvade orörlig i
+skyn, lik en jättestor fjäderbuske. Till slut återtogo hafsvindarna
+sitt hemlighetsfulla hviskande i palmdungarna; en syrsa surrade och
+en tusenröstad insektkör svarade. Nymånen sänkte ett af sina bleka
+horn i hafvet och östern ljusnade och skiftade färg lik en hajmage.
+Förtrollningen var bruten, — dagen bröt in.
+
+Och Aki såg de två hvita varelserna återvända, bärande frukter och
+nötter och doftande örter. Hastigt resande sig från sitt gömställe
+rusade han mot dem; och de störtade sig i källan, likt fiskar, medan
+frukterna ströddes ut öfver marken. Men ack! de fastnade i nätet!
+
+Då sökte Aki draga upp sin fångst, och stark som han var, blef det
+honom ett lätt sak. Men vid en svängning på nätet hoppade ynglingen ut,
+och slank som en skimrande lax genom djupen ned till de okända vattnen,
+så att Aki endast fångade flickan. Fåfängt kämpade hon i nätet, och
+hennes månskenshvita kropp skimrade opalfärgadt, likt en vacker fisk i
+fångstmannens hand. Förgäfves grät hon och bad; Aki fyllde upp källan
+med stora korallblock, på det hon icke skulle undslippa och äfven hon
+försvinna i djupet. Men då han såg huru sällsamt skön hon var, tröstade
+han henne och talade lugnande ord, till dess hon upphörde att gråta.
+Hennes ögon voro stora och djupa, som en tropisk natthimmel, blixtrande
+af stjärnor.
+
+       *       *       *       *       *
+
+Så hände det sig att Aki begynte älska henne; högre än sitt eget lif
+älskade han henne. Och folket förundrade sig öfver hennes skönhet; ty
+det strålade ljus omkring henne då hon rörde sig, och då hon sam i
+floden var hennes väg lik månens gång öfver vattnen, — en dallrande
+strimma af ljus. Men man märkte att denna strålande skönhet tilltog
+och aftog i omvändt förhållande till månens tilltagande och aftagande.
+Hennes hvithet var mest bländande vid nymånstid, och den nästan
+upphörde att lysa, när månen blef full. Och hvarje gång nymånen första
+gången höjde sig grät hon tyst, men så bittert, att Aki icke förmådde
+trösta henne ens efter det han lärt henne förstå kärlekens ord på hans
+eget folks språk, — det vokalrika tungomål, som berör den lyssnande på
+samma sätt som nattfågelns gäckande sång.
+
+       *       *       *       *       *
+
+Sålunda gingo många år förbi och Aki blef gammal. Men hon förblef sig
+lik, ty den starka ras, till hvilken hon hörde, åldras aldrig. Så
+märkte man att uttrycket i hennes ögon blef ännu djupare och ljufvare,
+— hemlighetsfullt ljuft; och Aki förstod att han på sin ålderdom skulle
+bli far. Likväl grät hon och anropade honom, sägande:
+
+"Lyssna! Jag är icke af din ras, och måste slutligen lämna dig. Om du
+älskar mig, så döda denna min hvita kropp, och rädda vårt barn, ty om
+det näres af mig, så måste jag stanna ännu tio år i denna värld, till
+hvilken jag ej hör. Du kan därmed icke förgöra mig, ty fastän jag synes
+dö, så skall min kropp likväl fortfara att lefva, — ja, du kan icke
+skada mig mer, än vattnet skadas af yxa eller spjut! Ty jag består af
+vatten och ljus, af månsken och vind! Och jag får ej ge ditt barn di..."
+
+Men Aki, som fruktade att förlora både henne och barnet, lyckades
+öfvertala henne att stanna. Och barnet blef så vackert som en hvit
+stjärna, och hon vårdade det under tio lyckliga år.
+
+Efter det dessa tio år gått förbi, kysste hon Aki och sade till honom:
+"Ack, nu måste jag lämna dig, ty eljes skulle jag dö en värklig död;
+tag därför bort korallblocken ur källan." Efter att ännu en gång
+ha omfamnat honom, lofvade hon snart återvända, och förmådde honom
+därigenom att villfara hennes begäran. Hon önskade taga honom med sig,
+men han kunde ej följa henne, då han endast var en dödlig människa. Som
+en glänsande ljusstråle försvann hon då ensam i källans djup.
+
+       *       *       *       *       *
+
+Barnet växte upp till en smärt och vacker gosse, men han liknade icke
+sin mor. Hvithyllt var han visserligen, men endast såsom främlingarna
+från andra sidan hafvet. I hans ögon glimtade likväl ett egendomligt
+ljus, som brann klarast vid nymånstid, och aftog i bredd med månens
+tillväxt... En natt utbröt en väldig storm; kokospalmerna bugade
+sig som rör och en sällsam stämma brusade fram med vinden, ropande,
+kallande. Vid gryningen var den hvita ynglingen försvunnen, och aldrig
+därefter skådades han af mänskliga ögon.
+
+Men Aki lefde i mer än hundra år och väntade vid Vaipikikällan, tills
+hans hår var hvitare än sommarens skyar. Till slut bar folket honom hem
+till hans hus, och lade ned honom på en bädd af pandanusblad. Och alla
+kvinnorna vakade öfver honom, ty de fruktade att han skulle dö.
+
+... Det var en natt vid nymånstid, och den nya månen höll just på att
+höja sig. Då hördes plötsligt en låg, välljudande röst, sjungande
+den gamla sång, som några af väktarinnorna ännu erinrade sig ha hört
+för mer än ett halft hundratal år sedan. Allt ljufvare och ljufvare
+ljöd sången, allt högre höjde sig månen! Syrsorna upphörde med sin
+låt; palmbladen vägrade att böja sig för vinden. Och en tung domning
+öfverföll de vakande, hvilka sutto med vidöppna ögon, men icke förmådde
+röra en lem, lika så litet som frambringa ett ljud. Därpå sågo de alla
+en hvit kvinna, — hvitare än månskenet, smidig och slank som en fisk, —
+glida fram mellan väktarinnornas skara. Och under det hon drog Akis grå
+hufvud mot sitt glänsande bröst, sjöng hon för honom och kysste honom
+och smekte hans åldriga drag...
+
+Solen gick upp: väktarinnorna vaknade. De böjde sig öfver Aki, som såg
+ut att slumra. Men då de tilltalade honom svarade han ej; och då de
+vidrörde honom, rörde han sig ej. Ty han sof för evigt!...
+
+
+
+
+FÅGEL-HUSTRUN
+
+
+Där blir månen gammal och ung igen många gånger om, som om den ofta
+doge, och lika ofta väcktes till lif igen genom trolldom; medan solen
+rör sig i en krets af bleka dunster och icke går ned. Men då den
+slutligen sänker sig och försvinner är det fortfarande ljust; ty de
+döda tända röda eldar i skyn högt öfver isbärgen ända tills solen efter
+många, många mörka månader igen går upp.
+
+       *       *       *       *       *
+
+Allting är hvitt där, utom det svarta hafvet och de bleka dimmorna. Och
+likväl är det svårt att se hvar vattnet upphör och landet tar vid, ty
+gudarna glömde att afsluta den delen af världen. Isbärgen växa till och
+förminskas, byta plats i norr och i söder och förändra fantastiskt sitt
+utseende. Ansikten framträda i dem, drag som förlängas och breda sig
+ut, och kroppar som likna utdöda djurs. Vid fullmånstid samlas alla de
+tallösa skaror hundar, som lefva på död fisk, och tjuta mot det rytande
+hafvet. Och vid ljudet däraf skocka sig de väldiga björnarna samman på
+isbärgens högsta toppar och välta ned hvassa hvita block mot hundarna.
+Öfver det hela, högt upp mot det röda skenet, reser sig ett bärg, ur
+hvilket det alltsedan tidernas begynnelse framsprutat flammande eld.
+Och öfver hela landets yta ligga utströdda hopar af jättestora ben. Men
+detta gäller sommaren i det landet; om vintern höres där intet ljud
+utom isens dån, vindarnas tjut och hvin och isflakornas gnissel och
+rassel.
+
+Det finns likväl människor i dessa delar af världen, människor, hvilkas
+hyddor äro byggda af snö och upplysta af lampor, fyllda med sjödjurs
+späck, — och de vilda hundarna lyda dessa människor. Men själfva lefva
+de i ständig skräck för Sjötrollet, ett vidunder, som ser ut som cn
+armlös man, men är grönt som gammal is; de frukta hafsrået, en kvinnlig
+skepnad, som skriker under isarna, på hvilka deras hyddor äro byggda;
+och Troll-björnen, hvars huggtänder bestå af is, och Kajarissaerna,
+isbärgens andar, som draga ned kajakerna i det svarta vattnet; och
+spökelfenbens-jägaren, som kuskar sitt luftiga spann hän öfver isar,
+tunna som fiskfjäll. Och de frukta det Hvita Spöket, som ligger på lur
+efter dem, som nattetid gått vilse, och som äger makt att förgöra alla,
+hvilka han kan narra att skratta åt hans galna upptåg. Och de frukta
+äfven den hvitögda renen, som ingen far förfölja. Det landet är äfven
+ett hemvist för trollkarlar, häxmästare och Illiseetsuer, som skapa
+Tupileker.
+
+Men Tupilek är af alla ohyggliga ting det mest ohyggliga, af alla
+obeskrifliga ting det mest obeskrifliga.
+
+Ty detta land är fullt af ben, — ben af hafsvidunder och landsvidunder,
+— skallar och refben af djur som förgåtts hela tidrymder innan
+människan föddes; och där finns bärg, där finns hela öar, som bestå
+af dylika ben. Köpmän från aflägsna, sydliga länder sända emellanåt
+elfenbenssamlarc dit upp, — försedda med slädar och oräkneliga hundar,
+— som våga sitt lif för dessa hvita tänder, dessa fruktansvärda betar,
+hvilka sticka upp från den is eller sand, som icke är djup nog för
+att täcka dem. Och Illiseetsuerna söka ut de största af dessa ben och
+veckla in dem i ett hvalfiskskinn tillsammans med hjärtan och hjärnor
+af en mängd både sjö- och landdjur, och läsa besynnerliga ord öfver
+dem. Då skälfver och stönar hela den väldiga massan och förvandlar
+sig till en mer jättelik, mer fasansfull gestalt, än gudarna någonsin
+skapat. Den rör sig på många fötter; den ser med många ögon; den griper
+med oräkneliga tänder; den lyder sin skapares vilja, den är en Tupilek!
+
+       *       *       *       *       *
+
+Och allting växlar utseende i det landet, — på samma sätt som isbärgen
+nyckfullt skifta sina former, som sandens gränslinje evigt ändrar sig,
+som ben förvandlas till jord och jord förefaller att öfvergå till
+ben igen. På samma sätt ikläda sig äfven djuren mänsklig skepnad,
+och fåglar tillägna sig mänsklig gestalt; ty allt är förtrolladt i
+detta land. Sålunda hände sig en dag att en elfenbenssamlarc råkade
+få sikte på en flock sjöfåglar, som just höllo på att förvandla sig
+till kvinnor. Och genom att försiktigt krypa fram öfver den hvita snön
+lyckades han — som själf var klädd i hvita skinn — plötsligt öfverraska
+dem och gripa ett kraftigt tag i den närmaste, medan de öfriga
+blixtsnabbt återtogo sin fågelgestalt och flydde söderut under det de
+uppgåfvo långa, hämska skrän.
+
+Smärt som en nymåne var flickan, och likaså blek, och hennes ögon
+voro svarta och mjuka, som den vilda måsens. Då mannen märkte att hon
+ej gjorde motstånd, utan endast grät, hyste han medlidande med henne
+och förde henne in i sin varma snöhydda, där han klädde henne i mjuka
+skinn och bjöd henne ett stort fiskhjärta. Längre fram — efter det hans
+medlidande förbytts till kärlek — blef hon hans hustru.
+
+I två år lefde de tillsammans, och han lifnärde henne med både fisk och
+kött, ty han var skicklig i användandet af båge och nät. Men då han
+aflägsnade sig, stängde han alltid väl till hyddans dörr, för att hon
+icke skulle återtaga sin fågelgestalt och flyga sin väg igen. Efter
+det hon födt honom två barn försvann emellertid denna fruktan, likt
+minnet af en ond dröm; och hon började följa med honom på hans jakter
+och handterade bågen med förvånansvärd skicklighet. Men hon öfvertalade
+honom att aldrig skjuta på de vilda måsarna.
+
+Så lefde och älskade de, och deras barn växte upp till stora och starka.
+
+Då hände sig en dag, då de alla jagat tillsammans och lyckats skjuta
+många fåglar, att hon ropade till barnen: "Kära barn, skynda att hämta
+mig fjädrar!" De hämtade henne händerna fulla, och hon fäste fjädrarna
+på deras armar och på sina egna skuldror och ropade till dem, "Flyg! Ni
+äro af fåglars släkt, ni äro vindens barn!"
+
+I och med detsamma föllo kläderna af dem, och de förvandlades till
+vilda måsar. Därpå höjde sig mor och barn i den genomskinliga, iskalla
+luften, kretsande och kretsande högre och högre upp mot skyn. Tre
+gånger svingade de i spiralformig flykt öfver den gråtande fadern, tre
+gånger skreko de öfver isbärgens glimmande toppar, och så — plötsligt
+svepande fram mot söder — flögo de bort för alltid.
+
+
+
+
+
+
+SAGOR UR DEN INDISKA OCH BUDDHISTISKA LITTERATUREN
+
+
+
+
+LEGENDEN OM TILOTTAMA
+
+
+Hvilken förtäljes i den heliga Mahabharata, diktad a den lycksalige
+siaren Krishna-Dvaipayana, som författade all dess fyra tusen slokas,
+och som därförutom diktade se millioner slokas. [Enligt inledningen
+till den första boken i Mahabharata bestod detta nu så väldiga epos
+ursprungligen af endast 24,000 slokas. Genom oupphörliga tillägg
+växte antalet af dess distikon till den oerhörda summan 107,389. —
+_L.H._] Af de senare befinna sig tre millioner i Gudarnas vård, och
+en million fem hundra tusen vårdas af Gandharva’erna, musikanterna
+i Indras himmel, och en million fyra hundra tusen af Pitri’erna, de
+saligen aflidna andar, och ett hundra tusen af människorna... Och äfve
+den brottsligaste bland människor blir genom att åhöra uppläsningen
+af Mahabharata befriad från alla sina synder; hvarken sjukdom eller
+olyckor kan komma honom vid.
+
+Nu vill jag berätta huru det kom sig, att de mäktiga Gudarna engång för
+en kvinnas skönhets skull fingo mångfaldiga ansikten och myriader ögon,
+såsom det omständligt förtäljes i den Stora Boken, — i Mahabharata.
+
+       *       *       *       *       *
+
+Det fanns i forna dagar tvänne Daithyaner, som voro tvillingsbröder. De
+tillhörde Asura’ernas, de onda andarnas, ras, och deras namn voro Sunda
+och Upasunda. De voro af furstlig börd; grymma och fruktansvärda växte
+de upp, men de voro alltid ense i anslag, i tankar, i jakt efter nöjen
+och i utöfvandet af brottsliga handlingar.
+
+Under årens lopp hände det sig att de två bröderna beslöto eröfra
+herraväldet öfver de Tre Världarna, och för det ändamålet pålägga
+sig den tukt och de uppoffringar, genom hvilka de heligaste asketer
+höja sig till gudomlighet. De begåfvo sig därför till det ensliga
+Vindhyabärget och hängåfvo sig där åt böner och betraktelser, till
+dess deras kraftiga lemmar blefvo smala som jungelrör och deras leder
+liknade benknölar. Och de upphörde med all verksamhet, och undveko
+beröringen med alla jordiska ting, — väl vetande att dessa framkalla
+känslor, och känslorna önskningar, och önskningarna fördärf, och
+fördärfvet existens. Till följd af deras betraktelser och stränga
+tukt begynte världen för dem blifva icke existerande. Genom en enda
+viljeansträngning kunde de ha rubbat universum; och jorden darrade
+under tyngden af deras tankar, som om den skakats af en jordbäfning.
+Luft var deras enda näring; de bjödo sitt eget kött såsom offer; och
+ur Vindhya, som upphettats genom deras botöfningar, steg det rök mot
+himlen, som om det varit ett eldsprutande berg.
+
+Då beslöto de uppskrämda gudarna att söka afleda Sundas och Upasundas
+uppmärksamhet från deras botöfningar och störa deras sinnen genom
+anblicken af kvinnor, demoner och gudar. Men Asuraerna upphörde icke
+för ett enda ögonblick med att späka sig, stödjande sig endast mot sina
+stortår och blickande rakt in i solen.
+
+       *       *       *       *       *
+
+Efter många år inträffade det att Brahma, den Evärdelige, Världarnas
+Skapares Fader, uppenbarade sig för dem såsom en skepnad af ljus, och
+uppmanade dem att utbedja sig hvadhälst de önskade. Och med händerna
+hopknäppta öfver pannan svarade de: "Om Världarnas Faders Fader med
+välbehag ser till våra botöfningar, så utbedja vi oss att vinna
+kännedom om all trolldomskonst och all krigskonst, att äga skönhetens
+och styrkans gåfva och erhålla löftet om odödlighet."
+
+Men Brahmas skepnad gaf dem till svar: "Odödlighet kan icke gifvas er,
+o Daitya furstar, emedan ni ålagt er botöfningar endast för att erhålla
+makt öfver de Tre Världarna. Men jag vill tillförsäkra er den kunskap,
+den makt och de kroppsliga gåfvor ni önska er. Desslikes tillförsäkrar
+jag er, att ingen skall kunna förgöra er; hvarken jordiska varelser
+eller andar eller gudar skola ha makt att skada er, såvida ni icke
+skada hvarandra."
+
+Så erhöllo de båda Daityanerna Brahmas gunstbevis, och blefvo
+oöfvervinneliga för både gudar och människor. De återvände därpå till
+sin bostad, och öfvergåfvo helt och hållet dygdens väg, åto och drucko
+och syndade svårliga, ja, mer än någon af deras onda ras gjort före
+dem, så att deras lif kunde förliknas vid en oatbruten rad af fester
+och gudlösa förlustelser. Men inga nöjen kunde mätta dessa Asura’er,
+fastän alla de dödliga, som dvaldes tillsammans med dem, ledo till
+följd af de ohyggliga utsväfningarna. De två Daityanerna hvarken
+önskade eller behöfde någon hvila eller sömn, — natt och dag voro lika
+för dem. Men de dödliga, som omgåfvo dem, dogo inom kort af nöjen och
+vällefnad. Och Daityanerna vredgades på dem, emedan de dogo.
+
+       *       *       *       *       *
+
+Slutligen beslöto de båda Asura’erna att för en tid bortåt afstå från
+sina nöjen, för att med hjälp af de magiska kunskaper, som tilldelats
+dem af Brahma, eröfra sig de Tre Världarna. Och de började krig mot
+Indras Himmel, ty de hade fått förmåga att röra sig genom luften
+hastigare än demoner. Sura’erna och Gudarna, som visste att de nalkades
+och kände den makt, som tilldelats dem, skyndade sig visserligen till
+Brahmaloka, där de allra heligastes andar dväljas. Men Daityanerna,
+som segrat med sin här af onda andar, slogo många Yakshasa’er, eller
+skalleväktare, och Rakshasa’er, hvilka äro demoner, och ett otal af
+alla de varelser, som flyga genom luften. Därefter dödade de alla
+Naga‘er, eller ormar med människoansikten, hvilka lefde i jordens
+innandöme; och de öfvervunno alla hafvets djur.
+
+Därpå beslöto de att utsträcka sin onda makt öfver hela jorden, och
+att förgöra alla, som dyrkade gudarna. Ty de böner och offer, som
+Rajarshi’erna och Brahminerna oupphörligt framförde till gudarna
+ökade dessas makt; och Daityanerna hatade därför bittert alla heliga
+män. Tack vare den kraft, som tilldelats de gudlösa furstarna, kunde
+ingen motsätta sig deras vilja, och eremiternas och Brahminernas
+mäktiga förbannelser nyttade till intet. Alla, som dyrkade gudarna,
+blefvo dräpta; de eviga altareldarna kringkastades och utsläcktes; de
+heliga oflergåfvorna vräktes i sjön; de heliga kärlen slogos sönder;
+de vördnadsbjudande templen refvos ned; och jordens yta blef genom
+förstörelsen så ödelagd, som om den förhärjats af dödsguden. Och i
+det de med hjälp af sin trolldomskonst förvandlade sig till tigrar,
+lejon och vilda elefanter, uppsökte och förgjorde Asura’erna alla de
+asketer, som lefde i fördolda bergshålor, i okända skogsgömslen eller
+i jungelns djupa tystnad. Sålunda blef världen förvandlad till en
+öken, öfverströdd med människoben; och där fanns inga städer, ingen
+befolkning, ingen offerrök, intet mummel af böner, intet mänskligt
+lifstecken; — endast ödslig fasa och skräckfull död.
+
+       *       *       *       *       *
+
+Då samlade sig alla luftens heliga väsen — Siddha’er och Devarshi’er
+och Paramarshi’er, — bestörta öfver världens ödeläggelse och fyllda af
+gudomligt medlidande med universum, i Brahmas bostad, och beklagade
+sig för honom öfver det som skett, samt bönföllo honom om att förstöra
+Sundas och Upasundas makt. Brahma satt då bland sina gudar, omgifven
+af Siddha’er och Brahmarshi’er; Mahadeva var närvarande och Indra, och
+Agni, Eldfursten, och Vayu, Vindarnas Herre, och Aditya, Solguden,
+som tyglar de sjuhöfdade springarne, och Shandra, den lotusälskande
+månguden. Och alla himmelens äldste stodo bland dem, skogens
+Vanaprastha’er och luftens Siddha’er och de Vaikhanasaer, som lifnära
+sig med rötter, och de sextio tusen lysande Balakhilyasa’er, — knappast
+större än en människotumme, — hvilka framföddes i Brahmas hår.
+
+Ur evigheternas violetta djup tillkallade då Brahma Visvakarman,
+världsalltets formare, himlakropparnas Skapare, — Visvakarman, som
+upptändt alla fästets Eldar! Och Visvakarman uppsteg ur evigheterna som
+en stjärnsky, och stod omfluten af ljus inför Allfadern.
+
+Och Brahma tilltalade honom, sägande: "O min gyllene son, o
+Visvakarman, skapa mig en kvinna skönare än den skönaste, Ijufligare
+än den ljufvaste, så bedårande, att hon drager till sig äfven alla de
+gudomligas hjärtan, på samma sätt som månen i sitt lopp lyfter jordens
+vatten emot sig... Jag bidar."
+
+Inhöljande sig själf i dimmor, osynlig, allvarlig, och lydande
+Gudafaderns vilja, skapade då Visvakarman, med hjälp af alla kostbara
+juveler, af alla himlens färger, af alla blommors doft, af alla
+ljusstrålar, af alla musikens toner, af alla ting, som äro sköna och
+Ijufliga att skåda, att röra, att lyssna till, att smaka, att känna
+doften af. Och såsom dimmorna förtätas till frostens luftiga spetsverk,
+såsom solstrålar förvandlas till tusenfärgade ädelstenar, så hopmängdes
+på hemlighetsfullt sätt tiotusental ovärderliga ting till en ny
+lifssubstans, och substansen göts och tog form i en kvinnas skepnad.
+Alla blommors skönhet lockade vid hennes barm, all vällukt dvaldes i
+hennes andedräkt, alla diamanters sken strålade i hennes ögon; hennes
+lockar voro skapade af solsken och guld, Himmelens blommor knoppades
+på hennes läppar, pärlan och den sköna opalen blandade sig i hennes
+småleende, tonerna i hennes röst voro sammansatta af tusen fåglars
+kärlekssånger. Och åt henne gafs namnet Tilottama, som på det gamla
+indiska tungomål — hvilket talades af gudar och människor — betyder
+"Vackert skapad af skönaste atomer"... Därefter försvann Visvakarman,
+såsom aftonens strålglans förbleknar, och sjönk ned i omätligheterna
+och uppgick i Evigheterna, där det hvarken finnes tid eller rum.
+
+       *       *       *       *       *
+
+Tilottama, som var höljd endast i en mantel af ljus, hopknäppte i
+tillbedjan sina händer öfver pannan, bugade sig inför Gudarnas Fader,
+och talade med en ljufligare röst, än man någonsin hört ens i Himlarnas
+Himmel, sägande: "O Du Världsalltets Fader, låt mig få kännedom om Din
+vilja och det himmelska ändamål, för hvilket jag skapats."
+
+Och de djupa, guldklingande tonerna svarade vänligt: "Nedstig, goda
+Tilottama, till människornas värld och utveckla inför Sunda och
+Upasunda all din skönhets trollmakt, så att Daityanerna för din skull
+begynna hata hvarandra.
+
+"Det skall bli som du önskar, o Du alla Skapade Varelsers Herre",
+svarade Tilottama; och efter att trenne gånger ha nedböjt sin sköna
+kropp inför Brahma, aflägsnade hon sig och gled därvid, hälsande, längs
+gudarnas krets.
+
+Men den store guden Siva, den välsignade Maheswara, satt i söder,
+med ansiktet vändt mot öster; de andra gudarna sågo mot norr; och
+Rishi'ernas sju ordningar — Devarshi’er, Brahmarshi’er, Maharshijer,
+Paramarshi’er, Rajarshi’er, Kandarshi’er och Srutarshi’er — sutto på
+hvardera sidan. Och medan Tilottama passerade längs deras krets sökte
+gudarna att icke betrakta henne, på det deras hjärtan ej skulle dragas
+mot hennes trolska skönhet, hvilken sannerligen icke skapats till lust,
+utan endast till fördärf. Sålunda härdade Indra och den välsignade
+Sthanu för ett ögonblick sina hjärtan emot henne. Men då hon nalkades
+Maheswara, som höll ansiktet vändt mot öster, bildade sig på honom
+ett nytt ansikte, ett ansikte vid södra sidan, med ögon skönare än
+lotusblommor. Och då hon svängde sig bakom honom, framträdde ett nytt
+ansikte på den västra sidan; och då hon vände sig mot norr, framträdde
+ett ansikte åt norr, så att han ej kunde annat än betrakta henne. Och
+då hon svängde sig kring den store Indra blomstrade det äfven på hans
+kropp ut ögon, framtill, baktill och på hvardera sidan, ända tills
+de gingo upp till ett tusental stora, djupa ögon, försedda med röda
+ögonlock. Sålunda kom det sig att Mahadeva blef guden med de fyra
+ansiktena och Balasundana guden med de tusen ögonen. Och nya ansikten
+framväxte på alla gudomligheterna och alla himmelens innevånare, under
+det Tilottama passerade förbi dem. Alla fingo de två, tre, myriader
+ansikten, i trots af deras beslut att icke betrakta henne — så mäktig
+var hennes skönhets trollmakt! Endast Brahma, alla Gudars Fader,
+förblef lika oberörd, som evigheten själf; för honom voro skönhet och
+fulhet, ljus och mörker, natt och dag, död och lif, det ändliga och det
+oändliga för alltid ett och detsamma...
+
+       *       *       *       *       *
+
+Sunda och Upasunda förlustade sig bland bärgen tillsammans med sina
+dåliga kvinnor, då de för första gången varseblefvo Tilottama, som
+plockade blommor. Och vid hennes åsyn upphörde deras hjärtan att slå,
+och de glömde icke blott allt det de gjort och sina rikedomar, sin
+makt och sina nöjen, utan äfven den gudomliga bestämmelsen, att de
+endast kunde dö genom hvarandras hand. Hvardera närmade sig Tilottama,
+hvardera försökte kyssa hennes läppar, hvardera sökte drifva undan sin
+broder, hvardera gjorde anspråk på henne för sig ensam. Och det första
+hatet mot den andre uppflammade i hvarderas ögon. "Min skall hon bli!"
+skrek Upasunda. "Ryck henne från mig, om du kan!" röt Sunda i ursinnigt
+trots. Och från ord öfvergingo de snart till tillvitelser och från
+tillvitelser till hugg och slag. Slutligen öfverföllo de hvarandra med
+sina vapen och stredo till dess båda stupade.
+
+Då blefvo deras dåliga kamrater slagna med förfäran, och kvinnorna
+flydde skrikande bort. Och Asura’erna, som sågo Brahmas hand i det som
+inträffat, darrade och togo till flykten, samt drogo sig undan till det
+hemvist för mörker och eld, som är de fördömdes bostad.
+
+       *       *       *       *       *
+
+Tilottama återvände till Brahmaloka, lofordades af gudarna och fick
+vänligt erkännande af Brahma, Världarnas och Människornas Fader, som
+bad henne utbedja sig hvadhälst hon mest önskade. Men hon utbad sig
+endast att för alltid få dväljas i denna strålande och ljusa värld, med
+dess lycksaliga invånare. Och Världsalltets Fader svarade, sägande:
+"Din bön skall dig beviljas, o du mest förledande bland alla skapade
+varelser! Du må stanna i solens närhet — men icke bland gudarna, ty
+då kunde ofärd bringas åstad. Och själfva strålglansen af din skönhet
+skall blända de dödligas ögon och hindra dem att varseblifva dig, så
+att deras hjärtan icke förtäras för din skull. Dröj därför för alltid i
+solens himmel!"
+
+Och efter att ha återskänkt Indra herraväldet öfver de Tre Världarna
+drog sig Brahma undan till Brahmalokas oändliga ljus.
+
+
+
+
+BRAHMINEN OCH HANS BRAHMINHUSTRU
+
+
+Den vise binder sig icke vid en kvinna, ty kvinnorna leka med deras
+hjärtan, som älska dem, liksom med korpar, hvilkas vingpennor plockats
+ut... Kvinnorna bära honung på sina tungor, men i deras hjärtan finnes
+intet, utom halahala-gift... Deras natur är skiftande som hafvets
+strömmar; deras kärlek varar ej längre än den gyllne glöden efter
+solens nedgång. Kvinnorna likna gundja-frukten, — endast skönhet till
+det yttre, endast gift till det inre... Därför veta erfarna och visa
+män att sky kvinnorna, på samma sätt som de sky de vattenbehållare,
+hvilka befinna sig inom kyrkogårdarnas områden...
+
+       *       *       *       *       *
+
+I "Pantchopakhyana", äfvensom uti det "Haf för sagornas floder", som på
+gammal indiska kallas Kathasaritsagara, återfinnes denna berättelse om
+en Brahmin och hans Brahminhustru.
+
+... Aldrig har det ljus, som strålar i en älskares öga, lyst ömmare
+än hos Brahminen, som gaf sitt lif för den kvinnas skull, under hvars
+lotusfötter han nedlagt sitt hjärta. Och likväl, — finns det väl någon
+man, som icke någon gång under sitt lif varit ett rof för den dårskap,
+som inges af kvinnan?...
+
+Han ensam älskade henne; hans familj fann sig motvilligt i att uthärda
+hennes närvaro, — ty på hennes tunga låg det skarpa gift, som retar
+upp syster mot broder, vän mot vän. Men så högt älskade han henne, att
+han för hennes skull öfvergaf fader och moder, syster och broder, och
+drog bort för att söka sin lycka i främmande länder. Hans osynlige
+Devaväktare ledsagade honom lyckligtvis på hans färd, ty han var
+sannerligen en helig man och hade intet fel, förutom sin dårskap att
+älska för mycket. Och Devan, som var andligen fjärrskådande, förutsåg
+allt, som skulle komma att inträffa.
+
+Då de vandrade genom den af elefanter hemsökta skogen sade den unga
+kvinnan: "O du son till en vördnadsvärd man, din hustru förgås af
+törst; hon ber dig ödmjukt att hämta henne litet vatten från närmaste
+källsprång." Och Brahminen skyndade sig genast med kurbitsskalet i sin
+hand till närmaste bäck. Men då han återvände fann han sin älskade
+ligga död på en hög med blad. Detta var ett verk af den osynlige, gode
+Devan.
+
+Brahminen kastade då kurbitsen långt ifrån sig, brast ut i våldsam
+gråt, snyftade så att hjärtat kunnat brista och kysste sin
+Brahminhustrus sköna döda ansikte, de späda döda fotterna och den
+guldfärgade halsen. Samtidigt skrek han af förtviflan och dristade till
+och med fråga gudarna hvarför de så hemsökt honom.
+
+Men medan han ännu klagade, svarade honom en röst så klar som en
+sjungande fågels: "Dåraktige man! Är du villig att ge halfva ditt lif,
+för att din Brahminhustru må återvinna sitt?"
+
+Och han, hvars kärlek öfvervunnit all fruktan, svarade utan tvekan den
+osynlige: "Javäl, Narayana, mitt halfva lif ger jag med glädje för
+hennes skull." Då bjöd den osynlige: "Dåraktige man! Uttala de tre
+trolldomsformlerna!" Och han uttalade dem; och Brahminhustrun öppnade
+sina diamantögon, som om hon vaknat ur en dröm, och lindade sina runda
+armar om sin makes hals och drack med sina friska läppar hans tårars
+regn, på samma sätt som en blomma uppsuger nattens dagg.
+
+       *       *       *       *       *
+
+Efter att ha förfriskat sig med frukter fortsatte de sin väg, och
+så snart de lämnat skogen kommo de till en mängd trädgårdar, som
+lågo utbredda kring en hvit stad; — trädgårdar, som skiftade i alla
+regnbågens färger och som afkyldes af vattenstrålar, hvilka sipprade
+fram mellan stengudabilders läppar och sprungo ut ur stenelefanters
+snablar. Då sade den förälskade mannen till sin Brahminhustru: "Dröj
+här en stund, du alltför ljufliga, så skyndar jag att hämta dig
+läskande frukter och dryck..."
+
+I trädgården vistades emellertid en ung man, som användes till att
+rensa brunnarnas mynningar och vinda upp vatten genom att vrida
+omkring ett stort hjul. Och fastän ännu blott en yngling, hade han
+sedan lång tid tillbaka förtärts af en af dessa hemska sjukdomar, som
+komma människor att darra af köld under en glödande himmel, hvarför
+det återstod honom föga ungdomlighet, med undantag af hans röst. Men
+med denna röst betvingade han kvinnors hjärtan, på samma sätt som
+ormtjusaren betvingar glasögonormen; och då han varseblef Brahminens
+hustru, började han genast sjunga för henne.
+
+Han sjöng som fåglarna sjunga i skogen vid parningstid, som vattnen
+sjunga då de skölja den sommarvarma, buktande strandbrädden, som
+Apsara’erna sjöngo i forna världsåldrar. Och han sjöng Amarus sånger,
+— Amaru, den mest hänryckande af alla sångare, hvars själ under ett
+århundrade af transmigrationer passerat hundratal sköna kvinnors
+kroppar, intill dess han blef världens förste i alla kärlekens
+mysterier. Och medan Brahminhustrun lyssnade, genomborrade Kama
+hennes hjärta med sina blomsterspetsade pilar, så att hon närmade sig
+ynglingen, pressade sina läppar mot hans och mumlade: "om du icke
+älskar mig, så dör jag."
+
+       *       *       *       *       *
+
+Då Brahminen återvände med vatten och frukter öfvertalade hon honom att
+dela dem med ynglingen. Och hon bad honom till och med låta den unge
+mannen medfölja såsom ressällskap eller tjänare.
+
+"Se, denne yngling är alltför svag för att uthärda en resas
+vedermödor", svarade Brahminen, "och om han dignar ned på vägen, så är
+jag icke stark nog för att bära honom." Men hustrun svarade, "om han
+dignar ned, så skall jag själf bära honom i en korg på mitt hufvud",
+hvarpå Brahminen, ehuru mycket förvånad, gaf efter för hennes önskan.
+Därpå fortsatte de tillsammans sin färd.
+
+Men en dag, då de slagit sig ned till hvila vid en djup källa, stötte
+Brahminhustrun sin make, medan han sof, ned i källan och begaf sig
+därefter af i ynglingens sällskap. Kort därpå anlände de till en stor
+stad, i hvilken det bodde en ryktbar och helig kung, som älskade alla
+Brahminer och för deras räkning hade uppbyggt ett tempel, omgifvet
+af bördiga fält. Denna jordyta betalade han genom att kringgärda den
+med en häck gyllne elefantfötter. Och den listiga Brahminhustrun, som
+anhölls af tulluppbärarne och af dem fördes inför konungen, medan hon
+fortfarande bar den sjuke ynglingen i en korg på sitt hufvud, talade
+djärft till honom, sägande: "Detta, du heligaste af konungar, är min
+afhållne make, en rättrogen Brahmin, som drabbats af sjukdom medan
+han utförde de nyttiga värf, som föreskrifvits sådana som han. Och
+emedan arfvingar eftertrakta hans lif, har jag gömt honom i korgen
+och fört honom hit." Konungen, som betogs af medlidande, tilldelade
+Brahminhustrun och hennes föregifne make afkastningen från två byar,
+jämte skattefrihet för denna inkomst, sägande: "Du skall härefter vara
+som min syster, du älskligaste och trognaste af alla kvinnor!"
+
+       *       *       *       *       *
+
+Men den stackars Brahminen var icke död; ty den gode Devan hade bevarat
+hans lif, och några resande, som passerade förbi brunnen, drogo upp
+honom och gåfvo honom att äta. Därpå anlände han inom kort till den
+by, i hvilken den eländiga Brahminhustrun bodde. I vild fruktan rusade
+hon då till konungen och sade: "Lyssna! Den fiende, som sökte döda min
+make, är oss på spåren."
+
+Då sade konungen: "Må han bli nedtrampad under elefanternas fötter."
+
+Men Brahminen försvarade sig, då konungens män ville gripa honom, och
+utropade med bitterhet: "O Konung, du kallas den rättvise, och vill
+icke ens lyssna till den anklagades försvar. Denna sköna, men onda
+kvinna är sannerligen min egen hustru. Låt henne åtminstone först
+återge mig det jag skänkt henne, innan du dömer mig."
+
+Då bad konungen sina män vänta ett ögonblick. "Gif honom tillbaka det
+som tillhör honom", befallde han.
+
+Men Brahminhustrun vägrade, sägande: "Min härskare, jag äger intet,
+som skulle tillhöra honom." Då mörknade konungens panna och ögonbrynen
+sammandrogo sig, som hos en vredgad Maharajah.
+
+"Gif mig tillbaka", utropade Brahminen, "gif mig tillbaka det lif jag
+gaf dig, mitt eget lif, som jag öfverlämnade åt dig genom uttalandet
+af de tre hemlighetsfulla formlerna, — hälften af det antal år, som
+tillmätts mig."
+
+Vettskrämd af fruktan mumlade hon då: "Ja, jag återger dig det lif du
+skänkte mig genom uttalandet af de tre magiska formlerna", och föll död
+ned till konungens fötter.
+
+Sålunda blef sanningen uppenbar, och därifrån härrör sig ordspråket: —
+
+"_Den, för hvars skull jag upp gaf mitt hem, min familj, och till och
+med halfva mitt lif, har hjärtlöst öfvergifvit mig! Hvilken man kan
+förlita sig på en kvinna_!"
+
+
+
+
+BAKAWALI
+
+
+Det finns på hindostanskt språk en underbar sagosamling, som
+upptecknats af en muhammedan, men likväl handlar om de gamla, indiska
+gudarna, och om Apsara’er och Rakshasa’er. Den kallas "Bakawalis Ros".
+I den ingå många sällsamma sägner om brunnar, fyllda med magiskt
+vatten, hvilket förbyter deras kön, som bada däri, och historier om
+blommor, som trollats fram — och som aldrig vissna — och hvilkas
+doft återger de blinda deras syn. Och framför allt ingår där denna
+berättelse om mänsklig och likväl öfvermänsklig kärlek, hvilken saknar
+sin like...
+
+       *       *       *       *       *
+
+På den tid, då den mäktige Rajah’n Zainulmuluk härskade öfver
+Hindostans ostliga riken, förälskade sig Bakawali, Apsaran, i en
+jordisk yngling, som var ingen annan än Rajah’ns son. Ty den unge
+mannen var skön som en ungmö, skönare till och med än Guden Kama, och
+synbarligen skapad för att älskas. Och i detta land är allt lefvande,
+ja, till och med själfva plantorna, känsligt för skönhetens intryck.
+Sålunda slår till exempel Asoka-växten ut i doftande blommor, då den
+beröres af en älsklig flickas fot. Och Bakawali, som var dotter till
+en af de odödliga, var fagrare än någon mänsklig varelse; och de som
+skådat henne och tagit henne för en dödlig kvinna, svarade då de
+tillspordes om henne: "Fråga ej oss. Bed hällre näktergalen besjunga
+hennes fägring."
+
+Ynglingen Taj-ulmuluk hade ingen aning om att hans älskade ej var
+af mänskligt ursprung. Han hade råkat henne af en tillfällighet och
+hade enligt Gandharva bruket i hemlighet förenat sig med henne. Men
+han visste att hennes ögon voro öfvernaturligt stora och mörka, och
+att hennes hår var välluktande som tartarisk mysk. Och då hon rörde
+sig utströmmade det från henne ett sådant ljus och en sådan doft, att
+han blef mållös — och han stod där betraktande henne, orörlig som en
+bildstod. Och efter det kärlekens lampa tändts i Bakawalis hjärta,
+förbrände hennes klokhet sig själf — lik en guldskimrande mal — i dess
+låga, så att hon ytterligt bortglömde alla de sina, sin egen odödlighet
+och till och med de himmelska salar, i hvilka hon varit van att dväljas.
+
+       *       *       *       *       *
+
+I hinduernas heliga böcker förtäljes det ofta om den eviga staden
+Armanagar, hvars innevånare äro odödliga. Där lefver den blåskäggige
+Indra i sömnlös glädje, omgifven af sitt aldrig slumrande hof af
+himmelska bajadärer, hvilka kringsväfva honom på samma sätt som
+himmelens stjärngrupper i sin gyllene dans omkretsar solen, Surya. Och
+detta var Bakawalis hem, som hon öfvergett för mänsklig kärleks skull.
+
+Så hände sig en natt, en natt full af dofter och vällust, att Indra
+störtade upp från sitt läger, som om han plötsligt erinrat sig något
+han längesen glömt, och frågade sin omgifning: "Hur kommer det sig
+att Bakawali, Firoz dotter, icke mera visar sig ibland oss?" En af
+bajadärerna svarade, sägande: "O mäktige Indra, den vackra fisken har
+fångats i mänsklig kärleks nät. Lik näktergalen upphör hon aldrig att
+beklaga sig öfver att hon icke kan älska med ännu större hängifvenhet.
+Berusad är hon af sin dödlige älskares förgängliga ungdom och skönhet,
+och hon lefver endast för honom och genom honom, — ja, ända därhän, att
+hon alldeles glömt sina närmaste egna och till och med fått motvilja
+för dem. Det är tack vare honom, O Härskare öfver Sura’er och Deva’er,
+som den rosenkindade icke mera infinner sig vid vårt hof."
+
+Då vredgades Indra, och befallde att Bakawali med våld skulle hämtas
+inför honom, föi att stå till svars för sin dåraktiga förälskelse.
+Och Deva’erna väckte henne ur hennes sömn lyfte henne i sin molnvagn
+och förde henne till Indra, medan hennes läppar ännu voro fuktiga
+af jordiska kyssar och hennes hals bar röda märken efter mänskliga
+läppar. Hon knäböjde inför Indra med händerna hopknäppta som till bön;
+medan Himmelens Herre betraktade henne i stum vrede och med samma
+hotande uppsyn, som präglade hans ansikte då han red till strids på
+sin tresnablade elefant. Därefter sade han till Deva’erna, som omgåfvo
+honom: "Må hon renas med eld, ty från henne utströmmar en dödlig
+doft, som är outhärdlig för odödliga sinnen. Och om hon ännu därefter
+återfaller till sin dårskap, så skall hon om igen inför min åsyn
+förtäras af eld"...
+
+Så bands då den skönaste af Apsara’erna och kastades i en eld lika
+våldsam som solens lågor, och inom ett ögonblick var hennes kropp
+förvandlad till en hög hvitnad aska. Men öfver askan utstänktes
+magiskt vatten; och ur det rykande bålet uppsteg Bakawali, naken som
+en nyssfödd, men ännu mer fulländad och bländande skön än förut. Och
+Indra befallde henne att dansa inför honom, så som hon plägat göra det
+i gångna dagar.
+
+Då dansade hon alla de danser, som äro kända i himmelens salar, böjande
+och slingrande sig, som en blomma omsvept af en doftande vind, som ett
+vatten krusadt under solljuset. Och hon kretsade inför Indra så snabbt
+som ett hvirflande löf och så lätt som ett bi, med myriader skiftningar
+i sin berusande grace, med rörelser i evigt växlande tjusning. Till
+slut hängde åskådarnes ögon vid hennes skimrande fötter och alla
+utropade högljudt: "O blomstervarelse! O rosenvarelse! Du under ur
+Skönhetens Trädgård! Du tjusande väsen! Du blomstervarelse!"
+
+       *       *       *       *       *
+
+På detta sätt tvangs hon att natt efter natt infinna sig hos Indra i
+Armanagar, och natt efter natt uthärda den våldsammaste eldrening, ty
+hon ville ej afstå från sin dårskap. Och natt efter natt vände hon
+tillbaka till sin mänskliga älskare och återtog, utan att väcka honom,
+sin vanliga plats vid hans sida, efter att först ha badat sig i den
+stora brunnen med rosendoftande vatten ute på gården.
+
+Men en gång hände det sig att Taj-ulmuluk vaknade under natten, och
+då han sträckte ut sin arm märkte han att hon icke fanns vid hans
+sida. Endast doften af hennes hufvud på kudden och välluktande dräkter
+slängda i älsklig oordning på hvarje divan...
+
+Då hon återvände, skönare än någonsin förr, uttalade ynglingen ingen
+förebråelse. Men följande natt skar han med en hvass knif upp spetsen
+af ett finger och strödde salt i såret, för att därigenom hindra sig
+från att somna. Och när den luftiga vagnen ljudlöst sänkte sig, lik
+en lång, månskensskimrande sky, så reste han sig och följde oförmärkt
+efter Bakawali. Hängande under vagnen bars han upp öfver vindarna ända
+till Armanagar, in till de juvelgnistrande salarna och fram till Indra.
+Men Indra märkte intet, ty hans sinnen voro berusade af sköna syner och
+dofter af soma-vin.
+
+Då fick Taj-ulmuluk, som stod i skuggan af en pelare, se en fägring
+sådan han aldrig skådat förr — förutom hos Bakawali — och höra en
+ljufligare musik, än någonsin en dödlig kunnat utföra. Den bländande
+glansen förvillade hans syn och korsningarna i det genombrutna och
+juvelgnistrande bågvärket ofvan hans hufvud föreföll honom som en
+sammansättning af tallösa rägnbågars prakt. Men då han helt oförmodadt
+fick bevittna Bakawalis ohyggliga eldrening, så kyldes hans hjärta till
+is inom honom, och han ropade högt till. Och han skulle icke kunnat
+afhålla sig från att kasta sig i den rasande hvita eldbranden, om ej de
+magiska orden uttalats och det förtrollade vattnet utstänkts innan han
+hunnit röra en lem. Därpå såg han Bakawali mer bedårande än någonsin
+förr uppstå ur sin snöhvita aska, — så strålande skön som gudinnan
+Lakshmi i den vänaste af hennes tusentals skepnader, — lik en komet,
+som utgått ur solens omfamning med praktfullare glans och en ännu
+rikare gloria af skimrande hår...
+
+Och Bakawali utförde sin dans och aflägsnade sig därpå; och Taj-ulmuluk
+återvände på samma sätt som han kommit.
+
+       *       *       *       *       *
+
+Då dagen började gry, omtalade han för Bakawali att han följt henne på
+hennes färd och upptäckt hennes hemlighet. Men då grät hon och darrade
+af fruktan. "O ve! o ve! hvad har du gjort?" snyftade hon, "du har
+uppfört dig som om du varit din egen bittraste fiende. Aldrig kan du
+föreställa dig hvad jag för din skull uthärdat — de kränkningar och
+förbannelser jag fått mottaga af alla, som höra till min ras. Hällre
+än jag afsade mig din kärlek utstod jag hvarje natt förbränningens
+kval, och jag skulle dött millioner dödar, hällre än jag velat mista
+dig. Ja, du har sett det med dina egna ögon!... Men ingen mänsklig
+varelse kan objuden intränga i Gudarnas hemvist och ostraffad återvända
+därifrån. Nu är det onda redan begånget, och jag vet intet sätt att
+afvända faran, med mindre du ännu en gång i hemlighet följer med mig
+till Armanagar och jag lyckas tjusa Indra ända därhän, att han förlåter
+allt."...
+
+       *       *       *       *       *
+
+Så utstod då Bakawali, Apsaran, ännu en gång förbränningens kval och
+dansade inför gudarna — icke blott så som hon dansat förut, men så
+att alla ögon, som betraktade henne, blefvo yra af att följa hennes
+lemmars böljande rörelser, hennes fötters hvirflande takt och ljusets
+spel i hennes hår. Och hennes berusande skönhet öfverväldigade alla de
+närvarande, så att deras utrop, "O blomster varelse", domnade bort i
+en otydlig hviskning, och de spelandes fingrar hejdades af en ljuflig
+matthet, tills slutligen musiken aftynade, darrande, skälfvande, döende
+bort i en kärlekens vanmakt.
+
+Och i den stora stillheten utbröt det milda, men starka ljudet af
+Indras betagna röst: "O Bakawali, bed mig om hvad som hälst, och det
+skall dig beviljas! Vid Trimurti, — jag svär det!"... Med barmen ännu
+flämtande efter dansens rörelser knäböjde hon då inför honom och
+framstammade: "Jag ber dig, du gudomlige, tillåt mig att gå härifrån
+och stanna hos denne dödlige, som jag kommer att dyrka under alla
+de lefnadsår, som tillmätts honom." Och hon blickade mot ynglingen
+Taj-ulmuluk.
+
+Men då Indra hörde dessa ord, vände äfven han sin blick mot Taj-ulmuluk
+och hans panna mörknade så, att en skymning sänkte sig öfver alla
+himmelens salar. Och han sade: "Utan tvifvel skulle äfven du, son af
+människor, framställa samma bön. Men inbilla dig ej att du kan bortföra
+en Apsara, som Bakawali, och göra henne till din hustru, utan att vålla
+din egen olycka! Och hvad dig beträffar, du oblygaBakawali, så må du
+följa honom, eftersom jag afgifvit min ed. Men jag svär dessutom att du
+från midjan till fötterna för tolf år framåt skall vara förvandlad till
+sten... Må så din älskare glädjas tillsammans med dig!"...
+
+       *       *       *       *       *
+
+... Och Bakawali placerades i ett rum i en förfallen pagod, som stod
+begrafven djupt inne i Ceylons skogar. Där gingo åren henne förbi,
+medan hon — själf från midjan nedåt förvandlad till sten — satt på en
+stenbänk. Men Tajulmuluk fann henne där och dyrkade och tjänade henne,
+som om hon varit en gudinnas staty. Och han väntade på henne medan
+långa år förrunno.
+
+Den skefva stenläggningen, mellan hvilken gräset bröt fram, darrade
+under de vilda elefanternas fotsteg. Ofta blickade tigrars flammande,
+smaragdblixtrande ögon in mellan ingångens pelarrader. Men Taj-ulmuluk
+var aldrig trött och fruktade ej. Han väntade troget vid hennes sida
+under alla dessa sorgliga, skräckfyllda år.
+
+Grönögda ödlor slingrade sig mellan stenarna och blickade undrande
+fram; ormar lågo på lur med krysolitskimrande blick; väldiga spindlar
+väfde sitt silfverskimrande spetsvärk öfver den mänskliga statyns
+hufvud; solnedgångsfjädrade fåglar med stora, köttfärgade näbbar
+rufvade i frid sina ägg inför Bakawalis ögon... Intill dess i slutet af
+det elfte året — medan Tajulmuluk aflägsnat sig för att söka föda — den
+stora ruinen rasade ned och i sitt fall begrof den hjälplösa Apsaran
+under så tunga och mäktiga block, att ingen mänsklig arm kunnat lyfta
+dem ur stället... Då grät Taj-ulmuluk, men han väntade fortfarande, väl
+vetande att de odödliga icke kunna dö.
+
+Och ur de formlösa ruinerna växte det upp ett underbart träd, graciöst,
+älskligt, med grenar rundade som en kvinnas lemmar. Taj-ulmuluk såg det
+växa högt och stort i sommarens mäktiga hetta, såg det bära blommor
+skönare än de narcisser, hvilka jämförts med österländska flickors
+ögon, och bära rosenröda frukter så lena och fylliga som ungmökinder.
+
+Så gick det tolfte året förbi. Och i slutet af dess sista månad
+öppnade sig en stor frukt på trädet. Och ur den framträdde en smärt
+och välskapad kvinnlig varelse, hvars slanka lemmar varit hopträngda
+i frukten på samma sätt som fjärilen i dess puppa. Skön som en indisk
+soluppgång var hon och mer djupögd än någon kvinna på jorden. Ty hon
+var en odödlig, en Apsara, — Bakawali, som återuppstått till sin
+älskares glädje och befriats från gudarnas förbannelse.
+
+
+
+
+NATALIKA
+
+
+Berättelsen om en sandstensstaty bland ruinerna af Tiruvicaray, som
+befinner sig i det forna landet Golconda. När kroppen multnat bort som
+stammen af ett utdödt träd, och faller till stoft som en jordklump,
+vända den dödes vänner bort sina ansikten och draga sina färde; men
+dygden, som ensam är trofast, följer själen åt bortom mörkret.
+
+       *       *       *       *       *
+
+Det gula jungelgräset växer högt på stadens gator, ormar slingra
+sig kring gudabildernas marmorben. Flädermöss dia sina ungar i
+granitelefanternas öron, och i kungssalarna spinna håriga spindlar
+sina nät för rödbröstade kolibrir. Pytonormar fostras i helgedomar, en
+gång sirade och prydda som indiska kärlekspoem. Gudarnas diamantögon
+ha längesen plockats ut, ödlor bygga bon mellan Sivas läppar,
+tusenfotingar krypa längs friserna, altarena äro hvitnade af neddroppad
+fågelsmuts... Men en tempelingång står ännu så okränkt, som om den
+skyddats af sin heliga inskrift: "Tillvaron i och för sig är icke
+af denna världen... Människan tage ej sina ägodelar med sig bortom
+grafven; må hon hellre öka antalet goda gärningar, på samma sätt som
+den hvita myran bygger sin stack allt högre. Ty hvarken far eller mor,
+syster eller bror, son eller hustru, skall följa med honom till den
+andra världen. Dygden allena blifve hans kamrat"... Och dessa ord,
+som äro inhuggna i sten, ha under tusentals år trotsat den omgifvande
+förstörelsen.
+
+       *       *       *       *       *
+
+Bland gudabildernas brustna lämmar och jungelgräset och de väldiga
+slingerväxterna, som sågo ut att vilja strypa stenelefanterna,
+upptäckte en lärd resande för några år sen en staty af en ung flicka,
+underbart uthuggen i svart marmor. Hon var naken och smidig, som
+Krishnas kvinnor. På hufvudet bar hon en prinsessas tiara och från
+hennes slutna händer strömmade en kaskad af blommor, som föllo ned på
+plattan, hvilken uppbar hennes utsökt välformade fötter. På sockeln
+lästes namnet Natalika, och ofvanför namnet en värs ur den heliga
+Ramayana:
+
+"..._Ty jag har varit vittne till del undret, att då hon krossade
+blommor mellan sinafingrar, kom hon dem alt utandas en ljufligare doft
+än förut_."
+
+       *       *       *       *       *
+
+Och detta är berättelsen om Natalika, sådan den upptecknats af den
+muhammedanska historikern Ferista: —
+
+För mer än tusen år sen utbröt ett krig mellan kalifen Qualed och
+Dir-Rajahn i konungariket Sindh. De arabiska ryttarena ströko som en
+hvirfvelvind fram öfver landet, och deras vilda horder färgade floderna
+röda af blod och kommo natthimlen att rodna öfver brinnande städer.
+Brahmanabad förstördes med eld, liksom Alan och Dinal; kvinnorna
+tillfångatogos och alla män halshöggos. Rajahn kämpade tappert för sitt
+folk och sina gudar, men araberna, som fruktade intet, — påminnande sig
+profetens ord om att "Paradiset kan uppnås i hägnet af korsade svärd"
+— fingo småningom öfverhanden. Och i Brahmanabad lyckades Kassim,
+Kalifens nitiske ståthållare, tillfångataga Rajahns dotter och nedhugga
+Rajahn och allt hans folk.
+
+       *       *       *       *       *
+
+Hennes namn var Natalika. Då Kassim såg henne stå inför sig, skönare
+än kärleksguden, som framfödts ur en lotusblomma, — med ögon mjukare
+än dagg, gestalten smidigare än en vidja och de svartblå flätorna
+nedhängande ända till fotledernas guldringar, — då svor han vid
+profetens skägg att hon var den vänaste varelse som någonsin födts
+af kvinna och att ingen annan än Kalif Qualcd skulle äga henne. Han
+befallde därför att en trupp utvalda ryttare skulle föra henne till
+Bagdad jämte en mängd kostbart krigsbyte — juvelerararbeten så fina
+och lätta som fjädrar, underbart utförda elfenbenssniderier, (utskurna
+bollar den ena innanför det andra), smaragder och turkoser, diamanter
+och rubiner, kaschemirväfnader och elefanter och dromedarer. Och
+om någon, eho det vara månde, under vägen vågade göra Natalika det
+ringaste förnär, så skulle han få plikta därför med sitt hufvud, så
+visst som Koranens ord äro Guds Profets.
+
+       *       *       *       *       *
+
+Då Natalika bragtes inför Kalifens af Bagdad åsyn, vågade de Rättrognes
+Härskare först knappast tro sina ögon, så skön syntes honom flickan.
+Och utan att ens kasta en blick på elefanterna och smyckena och
+slafvarna och Kassims alla öfriga skänker skyndade han ned från sin
+tron, reste upp henne ur hennes knäböjande ställning och kysste henne i
+allt folkets åsyn, bedyrande att det snarare höfdes honom att böja knä
+inför henne, än henne att böja knä inför honom. Men hon endast grät,
+och svarade icke.
+
+Innan många dagar förgått lät kalifen henne veta, att han önskade göra
+henne till sin favoritgemål; ty sedan dess han första gången skådat
+henne hade tanken på henne hindrat honom från att sofva och äta. Han
+bad därför att hon skulle upphöra att gråta, ty han skulle göra mer för
+att se henne lycklig, än det stod i någon annans makt, med undantag af
+Profeten i hans paradis.
+
+Då grät Natalika ännu bittrare än förut, och försäkrade att fastän hon
+själf var en konungadotter, var hon likväl ej värd att bli Kalifens
+brud, ty Kassim hade gjort henne en blodig orätt innan han sände henne
+till Bagdad...
+
+       *       *       *       *       *
+
+Qualed hörde hennes tal, och hans mustascher krökte sig af vrede.
+Han sände sin snabbaste budbärare till Indien med ett försegladt
+pergament, innehållande order om att Kassim oförtöfvadt skulle lämna
+landet Sindh och hasta till Bassora, samt där invänta ytterligare
+befallningar. Natalika stängde in sig ensam i sitt rum för att gråta,
+och Kalifen förvånade sig storligen öfver att hon icke lät trösta sig.
+Men då Kassim lämnade Sindh, förvånade han sig ännu mer öfver att de
+Rättrognes Härskare återkallat honom, trots de dyrbara skänkerna, de
+sköna fångarna och de präktiga elefanterna. Allt ännu undrande red han
+in till Bassora, och uppsökte där ortens ståthållare. Och medan han
+bcklagade sig inför honom, framträdde stumma enuckcr med bågsträngar i
+händerna, och de ströpo honom vid ståthållarens fot.
+
+       *       *       *       *       *
+
+Dagarna kommo och gingo, och till slut red en trupp trotsiga ryttare in
+till Kalifens palats i Bagdad. Deras anförare trädde fram till Kalifen,
+hälsade honom och nedlade inför hans fötter ett ohyggligt hufvud med
+blodbestänkt skägg, — den tappre ståthållaren Kassims hufvud.
+
+       *       *       *       *       *
+
+"Nåväl", sade Qualed till Natalika, "nu har jag hämnats din oförrätt;
+och nu hoppas jag att du litar på att jag älskar dig och ändtligen
+bifaller till att blifva mitt hems härskarinna, min maka, min
+drottning, min högt älskade!"
+
+Men Natalika skrattade vildt och ohyggligt. "Vet, o du bedragne",
+ropade hon, "att Kassim helt och hållet var oskyldig till det jag
+anklagade honom för och att jag endast ville utöfva hämnd på honom för
+mitt folks förgöring, för mordet på mina bröder och systrar, för våra
+hems sköfling och för den gudlösa förstörelsen af den heliga staden
+Brahmanabad! Aldrig skall jag, en Kshatrya konungs dotter, förena mig
+med en af ditt blod och din tro! Jag har lefvat tills nu endast för
+att få hämnas. Och nu, sedan jag dubbelt hämnats, — genom vår fiendes
+död och genom din hopplösa kärlek till mig, — nu går jag att dö!"
+Genomborrande sitt bröst med en liten dolk, föll hon död ned inför
+Kalifens fot.
+
+       *       *       *       *       *
+
+Men Natalikas trolofvade älskare, OdayahRajah, hämnades henne
+ytterligare i det han dref de omskurne eröfrarne ur landet och nedhögg
+alla, som föllo i hans våld. Och de grymheter de utfört återgäldades
+dem hundrafaldt.
+
+Trött på lifvet efter Natalikas död, brydde han sig icke mer om
+att regera på den tron, till hvilken han hoppats få lyfta henne i
+kärlekens omfamning, utan drog sig undan från världen och blef en helig
+tiggarmunk i templet i Tiruvicaray...
+
+Och då han slutligen kände att hans död var nära, gräfde han sig en
+liten graf invid templets mur och befallde de skickligaste bildhuggare
+att utföra en marmorbildstod af hans älskade, och förordnade att denna
+staty skulle placeras på hans graf. Sålunda formade de Natalikas bild
+på samma sätt som de höggo gudinnornas stoder, men i enlighet med hans
+önskan framställdes hon som om hon krossat rosor mellan sina fingrar.
+Och då OdayahRajah dött, placerades Natalikas staty på hans graf så att
+hennes fötter kommo att hvila på hans hjärta.
+
+"_Jag har varit vittne till det undret, att då hon krossade blommor
+mellan sina fingrar, kom hon dem att utandas en ljufligare doft än
+förut_!"
+
+Voro icke dessa blommor hennes egen ungdoms fägring, som förskönats
+genom att offra sig själf?
+
+Templet och dess tiotusen präster äro längesen försvunna. Men ännu
+efter loppet af tusentals år tränger en vällukt fram ur dessa rosor af
+sten!
+
+
+
+LIK-DEMONEN
+
+
+Det finnes en bok — skrifven på Indiens gamla tungomål — som kallas
+Vetala Pantchavinsati, hvilket betyder "Tjugufem sagor berättade af en
+Demon"... Och dessa sagor äro mer egendomliga, än någon saga berättad
+af människor; ty demoners ord äro underliga och outplånliga... Men
+denne Demon dvaldes i ett lik, och talade med likets röst och såg med
+likets ögon. Och liket var vid fötterna upphängdt i ett träd, som
+öfverskuggade grafvar...
+
+Och på fyrtionde dagen i den månlösa hälften af månaden Bhadon befallde
+en Yogi att Kshatrya konungen Vikra maditya nattetid skulle skära ned
+liket och hämta det till honom. Ty den förslagna Yogin hoppades på
+detta sätt kunna förgöra konungen...
+
+Men då konungen skar ned liket skrattade Demonen, som var inne i liket,
+och sade: Om du uttalar ett enda ord under vägen, så följer jag ej med
+dig, utan återvänder till mitt träd. Hvarefter han begynte förtälja
+så underbara historier, att konungen ej kunde annat än lyssna. Och
+efter hvarje berättelse gjorde Demonen några svåra frågor och hotade
+att uppsluka Vikramaditya, om han icke besvarade dem. Genom att afge
+riktiga svar undgick konungen likväl att bli dödad, på samma gång han,
+genom att tala, satte Demonen i stånd att återvända till sitt träd...
+Lyssnen nu till en af de berättelser, som Demonen förtalde:
+
+       *       *       *       *       *
+
+O konung, det var en gång en stad vid namn Dharmpur, hvars Rajah,
+Dharmshil, byggde ett härligt tempel åt Devi, gudinnan med de tusen
+skepnaderna och de tusen namnen. I marmor uthöggs gudinnans staty,
+sittande med korslagda ben i en jättestor lotusskål, medan två af
+hennes fyra händer voro slutna i bön och de två andra voro upplyftade
+invid vattenbassinerna på hvardera sidan. Uti hvardera bassinen stod cn
+elefant, som framsprutade ett doftande vattenstänk. Och andakten var
+djup och stor i det templet och folket tröttnade aldrig på att inför
+gudinnan frambära sandelträ, risstrån, vigd föda, blommor, och lampor
+närda af doftande olja.
+
+En dag anlände en tvättare och hans vän på pilgrimsfärd till Devis
+tempel. Just då tvättaren steg uppför templets trappa såg han en ung
+flicka komma emot sig, naken intill midjan, enligt landets sed. Ljuft
+som månskenet var hennes ansikte. Hennes hår liknade en dunkel sky;
+ögonen voro smekande och stora, som den vilda råbockens, ögonbrynen
+buktade sig som välformade bågar, näsan krökte sig som falkens näbb;
+nacken var täck som en dufvas; tänderna liknade granatäpplets kärnor;
+läpparna voro röda som en rodnande kurbits och händer och fötter späda
+som lotusblad. Gyllengul var hennes hy, som champablommans kronblad,
+och pilgrimen såg att hon var smidig och smärt som en ung leopard.
+Hans ögon blefvo skumma af kärlek, medan slamret af guldringarna kring
+hennes fotleder småningom bortdog bakom honom, och han bad sin vän för
+hans räkning söka utforska hvem flickan var. Och det visade sig att hon
+var en tvättares dotter.
+
+Så trädde pilgrimen inför gudinnan med sinnet fylldt af flickans åsyn;
+och medan han böjde sig i stoftet afgaf han ett egendomligt löfte,
+sägande: "O Devi, Mahadevi, — Gudars Moder och Vidunderförgörerska,
+— du, inför hvilken alla gudomligheter ödmjuka sig, du, som befriat
+jorden från dess bördor, du, som befriat dina tillbedjare från
+tusentals olyckor, jag ber dig, o Moder Devi, att du äfven värdigas
+hjälpa mig och uppfylla mitt hjärtas åstundan. Och om jag genom din nåd
+får äkta den skönaste bland k\innor, så skall jag, o Devi, sannerligen
+bjuda dig mitt eget hufvud såsom offer." Sådant var det löfte han afgaf.
+
+Men efter det han återvändt till sin stad och sitt hem tärde honom
+sorgen öfver att vara skild från den älskade, till dess han blef svårt
+sjuk, och hvarken kände hunger eller törst eller behof af sömn, ty
+kärleken kan komina människor att glömma dessa ting. Och man fruktade
+att han inom kort skulle dö. Då blef hans vän allvarsamt orolig. Han
+begaf sig till den unge mannens fader och berättade honom allt, hvarpå
+äfven fadern började frukta för sonens lif. Han vandrade därför,
+åtföljd af vännen, till den andra staden, sökte upp flickans fader
+och sade till honom: "Lyssna! jag är af ditt stånd och yrke och har
+en ynnest att utbedja mig. Min son har så häftigt förälskat sig i din
+dotter, att han helt visst inom kort dör, om han icke får gifta sig
+med henne. Gif därför din dotters hand åt min käre son." Den andre
+upptog ej illa hans ord, utan sände bud på en Brahmin och beslöt att en
+dag med ett godt omen skulle utses för bröllopets lirande. Därpå sade
+han: "Vän, låt din son komma hit. Jag skall under tiden gnida in min
+dotters händer med gul ingefära, så att hvar och en kan se att hon är
+trolofvad."
+
+Sålunda uppgjordes det om giftermålet; och på utsatt tid anlände
+ynglingens fader till staden tillsammans med sin son, — och efter
+det ceremonin afslutats, återvände han till sitt hem med sin son och
+sonhustru. Det unga parets kärlek tillväxte dag för dag, och ingen
+skugga förmörkade den unga mannens lycka, förutom erinringen om det
+löfte han afgett. Men hans hustru omhuldade honom så ömt, att till och
+med minnet af hans ed småningom bleknade bort.
+
+Efter mången god dag hände det sig att man och hustru blefvo inbjudna
+till en fest i Dharmpur, och de begåfvo sig dit tillsammans med samme
+vän, som en gång ledsagat den unga mannen på hans pilgrimsfärd. Redan
+då de närmade sig staden sågo de på långt håll Devitemplets tinnar
+och gyllene torn skymta fram. Då erinrade sig den unga mannen med
+våldsam ångest den ed han svurit. "Jag är sannerligen den uslaste och
+skamligaste bland menedare", mumlade han för sig själf, "ty jag har
+brutit den ed jag svor inför själfva Devi, Gudarnas Moder."
+
+Och han sade till sin vän: "Jag ber dig, stanna du här tillsammans med
+min hustru, medan jag går att knäböja inför Devi." Ilvarpå han begaf
+sig till templet, badade i den heliga dammen och böjde knä inför statyn
+med de sammanslutna händerna. Och efter att ha utfört de föreskrifna
+bruken högg han sig med svärdet ett kraftigt hugg öfver nacken, så att
+hufvudet, efter att ha skilt sig från kroppen, rullade ända fram till
+den pelarstam, som uppbar lotusblomman, på hvilken Devi hade sitt säte.
+
+Men efter det den döde mannens hustru och vän länge väntat, sade vännen
+slutligen: "Hur länge han dröjer! Stanna du här, medan jag går att
+hämta honom." Så gick han till templet och då han trädde in såg han
+sin väns blodiga kropp ligga utsträckt på golfvet, med det afhuggna
+hufvudet vid Devis fötter. Och han sade till sitt eget hjärta: "Denna
+värld är sannerligen svår att lefva i... Om jag nu återvänder, så säga
+människorna att jag dödat min vän för hans sköna hustrus skull." Därför
+badade också han sig i den heliga dammen, utförde de föreskrifna bruken
+och högg sig själf ett hugg öfver nacken så att äfven hans hufvud
+skilde sig från kroppen och rullade fram till Devis fötter.
+
+Men efter det den unga hustrun länge och väl väntat förgäfves, begynte
+hon plågas af oro för mannen och begaf sig äfven hon till templet. Och
+då hon såg de två liken och de ångande svärden grät hon i outsäglig
+ångest och förtviflan, och sade till sitt eget hjärta: "Huru svår denna
+värld är att lefva i; och hvad är lifvet värdt för mig utan min make.
+Dessutom komma människorna att säga att jag är en dålig kvinna, som
+mördat dem båda, för att fritt få föra ett lastbart lif. Tillåt därför
+också mig att offra mig."...
+
+I det hon sade dessa ord gick hon till den heliga dammen och badade
+sig däri och efter det hon utfört de heliga bruken höjde hon svärdet
+öfver sin egen veka nacke för att afhugga den. Men i och med detsamma
+grep en marmorhand om hennes arm, medan det tjocka stengolfvet darrade
+under Devis fot. Ty Gudarnas Moder hade rest sig, steg ned från sitt
+lotussäte och gick fram till hennes sida. Och en gudomlig röst utgick
+från de stränga stenläpparna, — sägande: "O dotter, hur kär du blifvit
+mig. Utbed dig nu en ynnest af Devi." Men skälfvande från hufvud till
+fot framstammade hon då: "Gudomligaste Moder, jag ber dig endast att
+dessa män må blifva lefvande igen." Då sade gudinnan: "Foga samman
+deras hufvuden med deras kroppar."
+
+Och den sköna hustrun sökte utföra den gudomliga befallningen: men
+kärlek och hopp, och den bäfvan hon hyste för Devi förvirrade henne
+till den grad, att hon fäste sin makes hufvud på vännens kropp och
+vännens hufvud på sin makes kropp. Och gudinnan öfverstänkte de båda
+kropparna med odödlighetens nektar, och de reste sig, friska och
+lefvande, i sanning, men med hufvudena besynnerligt förbytta.
+
+       *       *       *       *       *
+
+Därpå sade Demonen: "O Konung Vikramaditya! Hvilkendera af dessa
+två tillhörde nu hustrun? Om du svarar orätt, så uppslukar jag dig
+sannerligen." Och Vikramaditya svarade: "Lyssna! I den heliga Shastra
+säges det, att på samma sätt som Ganges är den främsta bland floder,
+och Sumeru det främsta bland bärg, och paradisets träd det främsta
+bland träd, så är hufvudet den främsta bland kroppens olika delar.
+Därför var hon hustru till den mannen, till hvars kropp hennes mans
+hufvud blef fogadt"... Då svaret var riktigt, kom intet ondt konungen
+vid; men eftersom han talat, tilläts likdemonen att återvända till sitt
+träd för att fortsättningsvis hänga ned därifrån öfver grafvarna.
+
+... Och på samma sätt kunde Demonen många gånger återvända till trädet;
+och lika många gånger skar Vikramaditya ned honom igen, och band och
+bar bort honom. Och för hvarje gång förtalde Demonen för konungen en
+historia så vild, så underbar, att han ej kunde annat än lyssna... Men
+detta är en annan af de historier Demonen berättade: —
+
+       *       *       *       *       *
+
+O Konung, i staden Dharmasthal lefde cn Brahmin, kallad Kesav; och hans
+dotter, som var vacker som en Apsara, kallades med rätta Madhumalati,
+"den Ljufva Jasminblomman". Så snart hon blifvit fullvuxen sökte hennes
+far och mor och bror att finna en värdig make för henne.
+
+Emellertid hände det sig, att hennes far och bror och mor samtidigt
+lofvade hennes hand åt tre olika friare. Ty den gode Kesav råkade en
+dag, medan han var på ett besök, en viss ung Brahmin, som behagade
+honom till den grad, att han lofvade honom Madhumalati; och samma dag
+träffade hennes bror, som studerade skrifterna, i sin prästerliga
+lärares hem en annan ung lärd, som han tyckte så mycket om, att han
+lofvade honom Madhumalati, och alldeles samtidigt besöktes Kesavs
+hem af ännu en ung Brahmin, som så intog modern, att hon lofvade
+honom Madhumalati. Och de tre unga männen, som sålunda trolofvats med
+flickan, voro hvarandras jämlikar i skönhet, i styrka, i begåfning,
+liksom i år, hvarför det ej var möjligt att ge den ene företräde framom
+den andre. Då fadern återvände till sitt hem fann han där de tre
+ynglingarna, som alla inväntade honom. Han blef ytterst pinsamt berörd
+af det som inträffat. "Sannerligen", utropade han, "vi ha endast en
+dotter, och här äro tre brudgummar, som hvar och en fått vårt löfte;
+åt hvem af dem skall jag skänka Madhumalati?" Och han visste ingen
+lefvande råd.
+
+Medan han stod där och begrundade, och ömsevis betraktade hvar och en
+af de tre ynglingarna, blef flickan stungen af en glasögonorm, så att
+hon nedföll död.
+
+Fadern sände då bud på trollkarlar och heliga män, för att de skulle
+uppväcka hans dotter till lif; och de heliga männen anlände samtidigt
+med trollkarlarna. Men desse senare sade, att på grund af den månperiod
+man just nu befann sig i, kunde de ingenting uträtta; och de heliga
+männen bedyrade att icke ens Brahma själf kunde uppväcka en död, som
+blifvit stungen af en glasögonorm. Under smärtsam veklagan utförde
+då Brahminerna begrafningsceremonierna, ett bål uppbyggdes och
+Madhumalatis lik förtärdes af lågorna.
+
+Men de tre ynglingarna, som fått skåda flickan i hennes lefvande
+skönhet, bade alla blifvit till galenskap förälskade i henne. Och efter
+att ha förlorat henne beslöt hvar och en af dem att hädanefter draga
+sig undan från världen och för sin återstående lefnad afsäga sig all
+dess glädje. De närvoro alla vid dödsbålet; och en af dem samlade upp
+flickans ben, medan de ännu voro varma af lågorna, knöt in dem i en
+påse och gick bort för att bli fakir. En annan samlade askan efter
+hennes kropp och förde den med sig till ett undangömdt ställe i skogen,
+där han byggde sig en hydda och begynte lefva ensam med minnet af
+henne. Den tredje medtog visserligen ingen relik af Madhumalati, men
+efter det han bedt en bön iklädde han sig en Yogis dräkt och drog bort
+för att tigga sig fram i världen. Men hans namn var Madhusudam.
+
+En lång tid därefter inträdde Madhusudam en dag i en Brahmins hydda,
+för att bedja om cn almosa; och Brahminen inbjöd honom att taga del i
+familjens måltid. Efter det Madhusudam tvättat sina händer och fötter,
+slog han sig ned att äta bredvid Brahminen. Och dennes hustru passade
+upp dem. Men Brahminens lille son begynte begära mat innan måltiden
+var mer än till hälften serverad; och då man uppmanade honom att
+vänta, hängde han sig fast vid moderns dräkt, så att hon hindrades i
+utöfvandet af sin gästfrihet. Uppbragt däröfver grep hon tag i pojken
+och kastade honom på härden, där en stor eld flammade, och inom ett
+ögonblick var barnet förvandladt till aska. Men Brahminen fortsatte
+lugnt sin måltid, som om ingenting inträffat, och hans hustru bjöd
+omkring af rätterna med vänligt småleende ansikte.
+
+Skräckslagen af det han bevittnat reste sig Madhusudam från sin
+plats utan att afsluta sin måltid och gick mot dörren. Då tilltalade
+Brahminen honom vänligt, sägande: "Käre vän, hur kommer det sig att du
+icke äter? Ha icke jag och min hustru gjort allt för att behaga dig?"
+
+Häpen och uppbragt svarade Madhusudam: "Hur vågar du fråga mig hvarför
+jag ej äter? Huru skulle någon varelse, med undantag af en Rakshasa,
+kunna äta i den människas hus, som utfört ett sådant djäfvulskt dåd?"
+Men Brahminen reste sig småleende och gick till en annan del af huset,
+samt återvände strax därpå med en besvärjelsebok — en bok om konsten
+att återuppväcka de döda. Och knappast hade han uppläst en enda sång
+därur, innan den uppbrända gossen frisk och oskadd steg fram ur elden
+och sprang till sin mor, skrikande och klängande sig fast vid hennes
+dräkt på samma sätt som förut.
+
+Då tänkte Madhusudam för sig själf: "Hur lätt hade jag ej kunnat
+återuppväcka min älskade, om jag ägt denna underbara bok." Han satte
+sig ned igen och efter det han afslutat sin måltid stannade han i huset
+såsom gäst. Men vid midnattstid steg han förstulet upp, tillägnade sig
+boken och flydde tillbaka till sin hemstad.
+
+Och efter en lång tids förlopp begaf han sig på en kärlekens
+pilgrimsfärd till den plats, där Madhumalatis kropp blifvit bränd, ty
+det var årsdagen af hennes död. Då han nått stället fann han att de två
+andra unge männen voro där före honom. Och de höjde upp sina röster och
+utropade: "O Madhusudam! Du som vandrat omkring i många års tid och
+sett så mycket, hvad slags visdom bringar du med dig?"
+
+Men han svarade: "Jag har inhämtat kunskapen att återuppväcka de döda."
+Då begynte de öfvertala honom, sägande: "Uppväck då Madhumalati." Och
+han svarade dem: "Samlen ihop hennes ben och hennes aska, så skall jag
+återge henne lif."
+
+Och efter det de åtlydt hans uppmaning framtog Madhusudam boken och
+uppläste en besvärjelse därur. Och askan och de brända benen lydde
+befallningen, bytte färg, fingo lif och blefvo till en underskön
+kvinna, ljuflig som jasminblomman, — Madhumalati sådan hon var, innan
+hon blef stungen af ormen!
+
+Men de tre ynglingarna, som fingo skåda hennes småleende, blefvo så
+förblindade af kärlek, att de råkade i våldsam tvist för hennes skull...
+
+       *       *       *       *       *
+
+Därpå sade Demonen: "O Vikramaditaya, hvems hustru borde hon rätteligen
+ha blifvit? Om du ej afger ett riktigt svar, så uppslukar jag dig."
+
+Konungen svarade: "Visserligen bör hon ha blifvit den mannens maka, som
+samlat ihop hennes aska, fört den med sig till ett gömsle i skogen,
+byggt upp en hydda och lefvat där ensam med minnet af henne."
+
+"Nej", sade Demonen, "huru skulle hon kunnat bli återuppväckt, om ej
+den andre äfven bevarat benen? Och huru skulle hon, i trots af dessa
+bådas hängifvenhet, kunnat bli återuppväckt, om icke den tredje varit?"
+
+Hvarpå konungen gentog: "Enär det är en sons plikt att tillvarataga
+sina föräldrars ben, så var också den mannen, som tillvaratog
+Madhumalatis ben, endast som en son i förhållande till henne. På samma
+sätt som en fader ger lif åt sitt barn, så var han, som återkallade
+Madhumalati till lif, som en fader i förhållande till henne. Men han,
+som samlade hennes aska och förde den med sig till ett gömsle i skogen,
+där han byggde en hydda och lefde ensam med minnet af henne, han var i
+sanning hennes älskare och rättmätige make."
+
+       *       *       *       *       *
+
+... Demonen framställde många andra svårlösta frågor, angående män, som
+genom trolldom förvandlats till kvinnor och om lik, som besjälats af
+onda andar. Men konungen afgaf riktiga svar på dem alla, med undantag
+af en fråga, som sannerligen icke medgaf något svar. —
+
+"O Vikramaditaya, då Mahabal var Rajah öfver Dharmpur bekämpades han
+af en annan monark, som i en stor siaktning förintade hans här och
+slutligen dödade honom själf. Men den fallne konungens hustru och
+dotter flydde till skogen och drefvo där omkring. På den tiden jagade
+Rajahn Chandrasen och hans son i samma skog, och de upptäckte på marken
+aftrycken af kvinnliga fötter. Då sade Chandrasen: 'De människor, som
+vandrat här, måste hafva små och vackra fötter, sådana som kvinnors
+pläga vara det. Likväl undrar jag storligen, om det värkligen kan
+finnas kvinnor på ett så öfvergifvet ställe. Låt oss följa spåren åt,
+och om kvinnorna äro sköna, så tar jag den till hustru, hvars fötter
+lämnat de mindre spåren, och du får äkta den andra'."
+
+Och de hunno upp kvinnorna och blefvo lifligt intagna af deras skönhet.
+Rajahn Chandrasen äktade den döde Mahabels dotter, medan Chandrasens
+son tog Mahabels enka till hustru. Sålunda gifte sig fadern med dottern
+till modern, och sonen med dotterns mor...
+
+Och Demonen frågade: "O Vikramaditaya, på hvilket sätt voro Chandrasens
+och han sons barn besläktade genom dessa giftermål?" Men konungen
+teg. Och Demonen var så belåten öfver hans tystnad, att han helt
+oväntadt slöt vänskap med konungen, såsom det står skrifvet i Vetala
+Pantchavinsati.
+
+
+
+
+LEJONET
+
+
+Klokhet är förmer än stora kunskaper; klokhet är förmer än lärdom;
+den okloke skall förgås liksom de, hvilka till sin egen förstörelse
+manade fram ett lejon... Och detta är berättelsen om lejonet, sådan den
+omtalas af den helige Brahminen Vishnu-sarman i Pantchopakhyana.
+
+       *       *       *       *       *
+
+Det fanns i forna tider fyra Brahminynglingar — bröder, som älskade
+hvarandra med stor hängifvenhet och som beslutit att tillsammans bege
+sig till ett närbeläget konungarike, för att där söka sig förmögenhet
+och ryktbarhet.
+
+Af dessa fyra bröder hade tre gjort djupa och omfattande studier, samt
+voro hemmastadda i magi, astronomi, alkemi och de svåraste ockulta
+vetenskaperna, medan den fjärde ingenting lärt utan endast ägde ett
+godt förstånd.
+
+Medan de nu vandrade tillsammans framkastade en af de lärda bröderna:
+"Hvarför skall vår okunnige broder få fördel af all vår lärdom? Han kan
+ej annat än bli oss en börda på vår färd. Aldrig kan han tillvinna sig
+furstars och konungars aktning, och kommer därför alltid att bli en
+skam för oss. Vore det icke bättre att låta honom vända hem igen?"
+
+Men den äldsta brodern svarade: "Nej, låt honom dela vår framgång; han
+är ju vår afhållne broder, och vi kunna måhända finna en plats för
+honom, som han kan fylla utan att göra oss skam."
+
+Så fortsatte de då sin väg tillsammans. Medan de kort därpå färdades
+genom en skog, sågo de benen af ett lejon ligga utströdda på vägen.
+Dessa ben voro mjölkhvita och flinthårda, så hade solen torkat och
+blekt dem.
+
+Då sade den af bröderna, som tidigare fördömt den yngstes okunnighet:
+"Låtom oss nu visa vår broder hvad lärdom förmår, genom att ge lif
+åt dessa ben och skapa ett nytt lejon af dem, så att han får skämmas
+för sin okunnighet. Med några få trolldomsord kan jag foga ihop dessa
+förtorkade ben och komma hvart och ett att intaga sin rätta plats."
+Hvarpå han strax uttalade dessa ord, och de torra benen sökte sig
+samman med ett rasslande ljud, hvart och ett passande sig in på sin
+rätta plats, — tills dess skelettet fullständigt fogat ihop sig.
+
+"Jag", sade den andra brodern, "kan med några ord låta senor sträcka
+sig ut öfver benen, — hvar och en på dessa rätta plats, — och låta
+mellanrummen fyllas af muskler och färgas röda af blod; jag kan skapa
+vätskor, ådror, körtlar och märg, de inre organen och det yttre
+skinnet." Till detta ändamål uttalade han några ord. Och på marken
+invid deras fötter framträdde lejonets kropp, fulländad, luden och
+väldig.
+
+"Och jag", sade den tredje brodern, "kan genom ett enda ord ge värme åt
+blodet och rörelse åt hjärtat, så att djuret begynner lefva och andas
+och uppslukar andra djur. Och ni skola få höra hur det ryter."
+
+Men innan han fick tid att uttala dessa ord lade den fjärde brodern sin
+hand öfver hans mun. "Nej", utropade han, "uttala icke det ordet. Detta
+är ett lejon. Om du ger det lif, så uppslukar det oss."
+
+Men de andra gjorde narr af honom, sägande: "Gå hem, du dåre, hvad
+känner du om vetenskapen?"
+
+Då svarade han dem: "Vänta åtminstone med att ge lejonet lif, tills er
+broder hunnit klättra upp i detta träd." Och det gjorde de.
+
+Knappast hade han klättrat upp i trädet innan ordet uttalades, och
+lejonet rörde sig, och öppnade sina stora, gula ögon. Så sträckte det
+på sig, och reste sig, och röt. Därpå vände det sig mot de tre vise
+männen och slukade upp dem.
+
+Men efter det lejonet gått sin väg klättrade den unge mannen, som intet
+visste om vetenskaperna, oskadd ned från trädet och återvände till sitt
+hem.
+
+
+
+
+SAGAN OM OLYCKSVIDUNDRET
+
+
+Den som äger hundra, önskar sig tusen; den som äger tusen, önskar sig
+hundratusen; den som äger hundratusen, fikar efter ett konungadöme;
+den som äger ett konungadöme, längtar efter att behärska himlarna. Och
+vilseledda af sitt begär begå äfven de, som besitta både rikedomar och
+vishet, handlingar, som aldrig bordt begås och eftersträfva ting, som
+aldrig bordt eftersträfvas. Hvarför denna saga — tagen ur fyrtiosjätte
+boken af Fa-youen-tchou-lin, blifvit nedskrifven till gagn för dem, som
+ge näring åt sina egna dåliga önskningar.
+
+       *       *       *       *       *
+
+På den tiden, då solen sken klarare än nu, då blommornas doft var
+Ijufligare, då världens färger voro skönare att skåda, och då gudarna
+plägade vandra omkring på jorden, fanns det ett visst lyckligt
+konungarike, uti hvilket det icke existerade någon olycka. Guld och
+juveler öfverflödade där, skördarna voro outtömliga som oceaner,
+städerna mer befolkade än myrstackar. Så många år hade gått förbi utan
+något krig, att gräset begynt växa högt på de stora städernas murar,
+och åtskilde deras stenar med sina sega, snärjande rötter. Och utöfver
+hela landet tonade ett dämpadt sus af musik, lika oaflåtligt, som
+bruset af den Gula Flodens vågor. Endast sömnen gjorde afbrott i räckan
+af fröjder och nöjen, och icke ens de sofvandes drömmar förmörkades
+någonsin af inbillade sorger. Ty där fanns ingen sjukdom och inga slags
+umbäranden, utan hvarje människa lefde sina hundra år, och döden lade
+henne till ro utan plågor, såsom då man söker hvila efter fröjder, —
+söker sömnens frid efter berusande glädje.
+
+       *       *       *       *       *
+
+En dag sammankallade detta lands konung alla sina rådgifvare och
+ministrar och främsta mandariner och frågade dem, sägande: "I några
+gamla annaler, som bevaras i vårt förnämsta tempel, har jag läst dessa
+ord: _I forna dagar hemsöktes landet af Olyckan_. Finnes det någon
+bland eder, som kan säga mig hvad slags djur Olyckan är? Hvilket djur
+kan Olyckan likna?"
+
+Men alla rådgifvarena och ministrarna och mandarinerna svarade: "O
+konung, vi ha aldrig sett det djuret, och kunna icke säga hvad slags
+varelse det är."
+
+Hvarpå konungen befallde en af sina ministrar att besöka alla främmande
+konungadömen för att göra förfrågningar om djuret Olycka och söka
+skaffa sig det till hvilket pris som hälst — ifall det alls stod
+att köpa, — ja, till och med om det pris som begärdes därför skulle
+motsvara värdet af en hel provins.
+
+Nu fanns det en af gudarna, som, då han säg och hörde allt detta,
+iklädde sig människogestalt och begaf sig till det närmaste
+konungarikets största marknadsplats, medtagande Olyckan, fjättrad vid
+en ked af järn. Och Olyckan liknade till sin skapnad en jättestor
+sugga. Då nu ministern besökte denna utländska marknad, varseblef han
+kräket, som stod tjudradt vid en påle, och frågade hvad slags djur det
+var.
+
+"Det är Olyckan", svarade guden.
+
+"Står det till salu?" frågade ministern.
+
+"Visserligen", svarade guden.
+
+"Och priset?"
+
+"En million guldmynt."
+
+"Och hvarmed skall man föda det?"
+
+"Med en skeppa nålar dagligen."
+
+       *       *       *       *       *
+
+Efter det han betalat en million goda, röda guldmynt för odjuret, var
+ministern tvungen att förse det med föda. Han sände därför ut budbärare
+till alla marknadsplatser, och till skräddarenas och väfvarenas
+butiker, och till alla mandariner i konungadömets alla olika distrikt,
+för att söka nålar. Detta orsakade oro i landet, ej blott emedan nålar
+voro sällsynta, utan äfven för de lidanden folket utsattes för. Ty de,
+som icke ägde nålar, blefvo slagna med bambukäppar; och mandarinerna,
+som önskade lyda konungens ministers befallning, utöfvade mycken
+stränghet. Skräddare och andra, som lifnärde sig med nålens hjälp,
+befunno sig snart i en beklagansvärd belägenhet; och nålmakarena kunde
+aldrig, de må ha stretat och sträfvat huru mycket som hälst, tillvärka
+tillräckligt nålar för att tillfredsställa odjurets hunger, och det
+fastän många dogo endast till följd af öfveransträngning. Och priset på
+nålar blef lika högt uppdrifvet, som priset på smaragder och diamanter,
+och de rika gåfvo ifrån sig alla sina ägodelar för att skaffa föda åt
+odjuret, hvars gap var lika omöjligt att mätta, som helvetets afgrund.
+Utpinadt af hunger och mandarinernas stränghet reste sig folket i
+många provinser till uppror och påbörjade ett krig, som kostade många
+tiotusendes lif. Floderna färgades röda af blod, och likväl kunde
+ministern ej föra djuret till palatset, i brist på nålar att föda det
+med.
+
+Därför skref han slutligen till konungen, sägande: "Jag har i sanning
+lyckats finna och inköpa ett hondjur af Olyckan; men hanen har jag ej
+funnit och vill, med Ers Majestäts tillåtelse, icke häller söka finna
+den. Ty lyssna, honan har redan uppslukat hela detta lands välstånd,
+och jag vågar icke föra ett slikt odjur med mig till palatset. Jag ber
+därför Ers Majestät, att Ers Majestät ville i nåder tillåta mig att
+förgöra detta ohyggliga vidunder; och jag litar på att Ers Majestät
+bevarat i minnet de vise indiske männens ord: 'Äfven om en konung icke
+vill lyssna till andras mening, så är det en trofast rådgifvares plikt
+att ge honom råd'."
+
+Då sände konungen, som redan oroats genom rykten om hungersnöd och
+uppror, befallning om att odjuret skulle förgöras.
+
+       *       *       *       *       *
+
+I enlighet därmed leddes Olyckan till en öfvergifven plats utanför
+staden, samt fjättrades med starka järnkedjor. Därpå befallde
+ministern slaktarena att döda det. Men så ogenomtränglig var dess
+hud, att hvarken yxa eller knif kunde såra det. Hvarpå soldaterna
+fingo befallning om att döda djuret. Men bågskyttarnas stålpilspetsar
+plattades till mot Olyckan, äfven om de riktades mot dess ögon, hvilka
+voro klara och hårda som diamanter; medan oräkneliga svärd och spjut
+kastades och brötos i resultatlösa försök att döda den.
+
+Då befallde ministern att det skulle byggas ett stort bål; och
+vidundret stod fastbundet midt ibland lågorna, medan hela floder af
+beck och olja götos ut och kommo flammorna att stiga, ända tills dess
+elden blef så het, att människor icke kunde närma sig den på en li’s
+afstånd. Men i stället för att brinna blef odjuret först illande rödt
+och sedan glödande hvitt och skinande som en måne. Dess kedjor smulto
+som vax, så att det till slut ryckte sig lös och lopp ut bland folket
+som en brinnande drake. Många blefvo därvid uppbrända. Och odjuret
+sprang in till städerna och förstörde dem, hvarpå det fortsatte sin
+färd med sådan snabbhet, att hettan endast tilltog under dess lopp.
+Snart nådde det hufvudstaden, samt sprang genom den och öfver den på
+husens tak och brände upp till och med konungen i hans palats.
+
+På detta sätt blef, tack vare konungens dårskap, hela konungadömet
+fullkomligt ödelagdt och förstördt, så att det liknade en öken, bebodd
+endast af ormar och ödlor och demoner.
+
+_Anmärkning_. Denna och den följande fabeln ingå i den egendomliga
+samling, som öfversatts ur en kinesisk encyklopedi af Stanislas Julien
+och publicerats i Paris år 1860 under titeln "Les Avadânas", — eller
+"Likheterna", — en sanskritterm, motsvarande det kinesiska _Pi-yu_ och
+hänsyftande till ursprunget för historierna, hvilka öfversatts, eller
+åtminstone bearbetats, efter gamla sanskrittexter. Jag har likväl vågat
+pointera den lätt kinesiska färgläggningen i denna groteska saga. _L.H._
+
+
+
+
+EN BUDDHISTISK PARABEL
+
+
+... Liksom lerkärl, som tillverkats på krukomakarnes drejskifva, så
+äro ock människornas lif. Huru omsorgsfullt de än formats, så äro de
+alla dömda att förintas. Intet existerande skall fortvara; lifvet är
+likt vattnet i en flod, som flyter förbi för att aldrig återvända.
+Därför kan lyckan uppnås endast genom att man söker undertrycka de
+Sex Önskningarna, på samma sätt som sköldpaddan drar in sina sex
+extremiteter i sitt skal — genom att man afstänger sina tankar från
+begär och sorg, på samma sätt som en stad är afstängd genom vallar och
+löpgrafvar.
+
+       *       *       *       *       *
+
+Så talade Sakya-Muni i sina Gathas. Och denna parabel, som tvifvelsutan
+författats af honom själf, och som öfversatts från ett förloradt
+indiskt manuskript till kinesiskt tungomål, återfinnes i den
+femtioförsta boken af "Fa-youen-tchou-lin".
+
+En fader och hans son arbetade tillsammans på fälten under ormarnas
+årstid, och en glasögonorm stack den unge mannen, så att han dog på
+stället. Ty människorna känna icke något gift, som skulle motverka
+glasögonormens bett, hvilket fyller blicken med ett plötsligt mörker,
+och stannar hjärtats slag. Men fadern, som säg sin son ligga död,
+och märkte att myrorna begynte samlas, vände tillbaka till sin
+sysselsättning och fortsatte lugnt att arbeta på samma sätt som förut.
+
+En Brahmin, som passerade förbi och såg hvad som inträffat, förundrade
+sig öfver att fadern fortsatte med sitt arbete, och ännu mer undrade
+han öfver att hans ögon voro tårlösa. Hvarför han tilltalade honom,
+sägande: "Hvem var ynglingen som dog?"
+
+"Han var min egen son", svarade mannen, utan att upphöra med sitt
+arbete.
+
+"Men huru kan du vara så tårlös och likgiltig, om han var din egen son?"
+
+"Dårskaper", svarade mannen; — "i och med detsamma en människa gör sitt
+inträde i världen, tager hon sitt första steg i riktning mot döden;
+och hennes styrkas fullhet är begynnelsen till dess aftagande. För den
+dygdige gifves det i sanning en belöning; liksom för den orättfärdige
+en vedergällning. Hvartill gagna då tårar och sorg? I intet afseende
+kunna de nytta den döda... Är du, min gode Brahmin, måhända på väg in
+till staden? Om så skulle vara, så ber jag dig vika in i mitt hus, och
+underrätta min hustru om att vår son är död, så att hon må veta att
+sända hit min middagsmåltid."
+
+"Hvad kan detta vara för en människa?" undrade Brahminen för sig själf.
+"Hans son är död, och likväl gråter han ej. Liket ligger där utsatt för
+solens strålar, och likväl upphör han ej med sitt arbete. Myrorna samla
+sig omkring det, likväl talar han helt kallt om sin middagsmåltid. Han
+måste helt visst vara oförmögen af alla mänskliga känslor." Så tänkte
+Brahminen för sig själf, men drifven af nyfikenhet begaf han sig i
+alla fall till arbetarens bostad. Och då han fick se modern, sade han
+till henne: "Kvinna, din son är död, efter att ha blifvit stungen
+af en glasögonorm; och din tårlöse make ber dig sända honom hans
+middagsmåltid... Och nu ser jag att du är likaså likgiltig för din sons
+död, som han, ty du gråter ju ej."
+
+Men den dödes moder svarade honom i liknelser, sägande: "Min herre,
+denne vår son har af sina föräldrar erhållit endast ett öfvergående
+lif, därför kallade jag honom heller icke min son. Nu har han gått bort
+från mig, och det stod icke i min makt att hålla honom tillbaka. Han
+var lik en resande, som rastar vid ett värdshus; den resande hvilar
+ut sig och far därpå vidare; skulle det anstå värdshusvärden att söka
+förmå honom att dröja? Likadant är i sanning förhållandet mellan moder
+och son. Sonen må gå eller komma, må stanna eller bege sig af, modern
+har ingen makt öfver hans lif. Min son har fullföljt det öde, som
+utstakats för honom, och från det ödet kunde ingenting rädda honom.
+Hvarför skulle jag då klaga öfver det oundvikliga?"
+
+Ännu mer förundrad vände sig Brahminen mot den döde ynglingens äldsta
+syster, en ungmö i sin jungfrulighets lotusblomstring, och frågade
+henne, sägande: "Din broder är död, skall du icke gråta?"
+
+Men ungmön svarade honom äfven i liknelser, sägande: "Emellanåt tränger
+en kraftig vedhuggare in i skogen och hugger ned träden med mäktiga
+yxslag och binder ihop dem till en väldig flotte och skjuter flotten
+ned i den breda floden. Men en rasande vind börjar blåsa och rör upp
+vågorna, så att de slänga flotten hit och dit, tills den brister i
+sär och strömmen skiljer de främre stockarna från de bakre, och alla
+hvirfla bort för att aldrig mer förenas. Just sådant var min unge
+broders lif. Vi hade af ödet förts ihop i samma hem; vi ha nu skiljts
+åt för alltid. Det finns ingen bestämd tid för lif eller död; vår
+tillvaro må vara lång eller kort, så äro vi sammanförda endast för en
+tid, för att sedan skiljas åt för alltid. Min broder har slutat den
+bana, som blifvit honom tillmätt; och hvar och en af oss uppfyller en
+bestämmelse, som icke kan ändras. Mig har det icke förunnats att skydda
+och rädda honom. Hvarför skulle jag gråta öfver det, som icke kunde
+förhindras?"
+
+Ännu mer förundrad vände sig Brahminen till den döde ynglingens unga
+hustru, sägande: "Och du, vid hvars barm han sof, gråter icke du öfver
+honom, din afhållne make, som ryckts bort midt i sin mandoms sommar?"
+
+Men hon svarade honom äfven i liknelser, sägande: "Liksom två fåglar
+flyga den ena från öster och den andra från söder, mötas och blicka in
+i hvarandras ögon, och svänga sig rundt om hvarandra och söka upp samma
+trädtopp eller samma tempel och sofva tillsammans till soluppgången,
+så var ock vårt lif. Då den gyllne dagern bryter fram i öster lämna de
+två fåglarna sin tempeltinne eller sin trädtopp och flyga hvar åt sitt
+håll, för att söka sig föda. De råkas igen, om ödet så vill; om ej, så
+se de hvarandra aldrig mer. Likadant var min makes och mitt eget öde;
+då döden nådde honom, var hans bana fullbordad, och det stod icke i min
+makt att rädda honom. Hvarför skulle jag då gråta?"
+
+Ännu mer föundrad vände sig Brahminen till den döde mannens slaf och
+frågade honom: "Din herre är död, hvarför gråter du ej?"
+
+Men äfven slafven svarade honom i liknelser, sägande: "Min herre och
+jag voro förenade genom ödets vilja; jag var endast som den lilla
+kalfven, hvilken följer den stora oxen åt. Den stora oxen är dödad; den
+lilla kalfven kunde ej rädda den undan slaktarens yxa; dess skrik och
+råmanden tjäna till intet. Hvarför skulle jag gråta då jag icke ens vet
+hur snart min egen timme slår?"
+
+Stum af förundran betraktade Brahminen kvinnornas smärta gestalter, som
+rörde sig snabbt fram och åter i det inströmmande, glödande och gyllene
+ljusskenet, medan de tillredde middagsmåltiden åt den tårlöse arbetaren
+där borta på fältet.
+
+
+
+
+PUNDARI
+
+
+En berättelse om den Buddha, som fyllde världen med ljus och hvars
+fotsulor liknade två strålande solars ansikten ty han vandrade på den
+Fullkomliga Vägen.
+
+       *       *       *       *       *
+
+... Vid den tiden uppehöll sig Buddha på toppen af bärget Gridhrakuta,
+från hvilket man kunde öfverskåda den gamla, försvunna stad, som
+kallades Rajagriha, — då en lysande vision af hvita gator, förvittrade
+arkader och mjölkhvita palats, så konstfullt utsirade, att de föreföllo
+lätta som kaschemirväfvar och luftiga som rimfrost. Där ljödo
+elefanters skrän, där dallrade luften af förälskad musik, där utandades
+blommor i tusentals trädgårdar sin rökelse mot himlen, och där lyfte
+kvinnor, vänare än blommor, sina ringprydda fötter till harpors och
+flöjters toner ... Men öfver det hela höjde sig bärgstoppen, — glödande
+i en strålglans klarare än dagens — som med sitt vidtfamnande och
+rosenröda sken förkunnade Buddhas närvaro.
+
+I den staden bodde en bajadär, skönast bland kvinnor, — med hvilken
+ingen kunde mäta sig i behag. Hon hade ledsnat på dansen och juvelerna
+och blommorna, — på sina lifstycken af purpur och gyllene silke, på
+sina dräkter, lätta som luft och genomskinliga som dimmor, — tröttnat
+äfven på de furstar, som kommo ridande på elefanter till hennes bostad,
+medförande gåfvor af juveler och parfymer och underbart formade vaser,
+tillvärkade i länder på tio dagsresors afstånd. Och hennes hjärta
+tillhviskade henne att hon borde söka Buddha, för att genom honom vinna
+kunskaper och hvila, samt blifva lik en Bhikshuni.
+
+Hon bjöd därför den vackra staden farväl och begynte stiga uppför
+bärgsvägarna, som ledde fram till den plats, öfver hvilken det
+väldiga rosenröda skenet hvilade. Genomträngande voro solens strålar
+och oländig den svindlande stigen och hon öfverfölls af ökentörst
+och trötthet. Efter att ha hunnit halfva vägen uppför bärget, slog
+hon sig ned för att hvila och läska sig vid ett källsprång, klart
+och genomskinligt som diamant, hvilket holkat sig en underbart skön
+bassin midt i hjärtat af klippan. Men då bajadären böjde sig ned
+för att dricka, uppfångade hon i den silfverklara spegeln bilden
+af sitt böljande, svarta hår, de lotusmjuka silkesskuggade ögonen,
+den rosenknoppande, honungsljufva munnen och hyn, guldskiftande
+som solskenet, och den välformade, smärta midjan, och de smidiga
+lemmarna, som voro rundare än elefantens betar, och fotlederna i deras
+guldomslingrade grace. En slöja af tårar drog sig öfver hennes syn.
+"Skall jag då verkligen kasta ifrån mig all denna fägring?" mumlade
+hon. "Skall jag verkligen under en eremits dräkt skyla alla dessa
+behag, som bedårat Rajaher och Maharajaher? Skall jag låta min ungdom
+och skönhet förvissna i ensamhet, under drömmar om det förflutna?
+Hvarför har jag då födts så skön? Nej, må de som sakna ungdom och
+skönhet öfvergifva allt för att söka de Fem Vägarna." Och hon vände
+åter sitt ansikte mot det hvitskimrande Rajagriha, därifrån det uppsteg
+blomdoft och flöjters smekande toner och dansande flickors ystra
+skratt...
+
+Men högst däruppe i det röda skimret blickade den allvetande Buddha
+ned i hennes hjärta, och i medlidande med hennes svaghet förvandlade
+han sig själf, genom att uttala Ordet, till en ungmö, som var långt
+fagrare och smidigare än till och med bajadären Pundari. Sålunda
+varseblef Pundari, medan hon vandrade nedför bärget, helt plötsligt
+en ledsagarinna vid sin sida. Hon tilltalade henne och frågade: "O
+du undersköna, hvarifrån kommer du? I hvilken släkt har en så fager
+varelse kunnat födas?"
+
+Den älskliga främlingen svarade med en röst, mer smekande än
+guldflöjtens toner: "Äfven jag, du sköna, vänder tillbaka till
+Rajagriha; låt oss vandra tillsammans, så kunna vi hjälpa och bistå
+hvarann under färden."
+
+Och Pundari svarade: "Javisst, du vänaste bland jungfrur, din skönhet
+drar mig till sig, som blomman drar biet, och ditt hjärta måste helt
+visst vara lika ädelt som ditt oförlikneliga ansikte."
+
+Så färdades de vidare tillsammans. Men den vackra främlingen tröttnade
+till slut, och då satte sig Pundari ned vid vägen och formade af sina
+runda knän ett stöd för det täcka hufvudet och kysste sin kamrat till
+sömns och strök hennes praktfulla silkesglänsande hår och smekte det
+slumrande, guldhyllta, fulländadt sköna ansiktet, ända tills en stor
+kärlek till den främmande mognade inom henne och kom hennes hjärta att
+svälla.
+
+Men medan hon fortfarande betraktade det sköna ansiktet, som hvilade
+mot hennes runda knän, förvandlade det sig plötsligt. De fylliga
+kinderna skrumpnade bort på samma sätt, som en gyllene frukt vissnar
+och torkar. Underliga hålor mörknade och djupnade kring ögonen; de
+silkeslena ögonhåren försvunno med sina skuggor; de praktfulla lockarna
+hvitnade som altareidens aska; läpparna blefvo vissna och insjunkna,
+tandlös gapade den engång så rosiga munnen och ansiktets framskjutande
+ben förebådade en dödskalles grinande linjer. All doft af ungdomlighet
+var borta, men i stället uppsteg dödens outhärdliga lukt, och med den
+de ohyggliga, krypande ting, som döden ger näring åt, samt de blygrå
+färger och fläckar, som äro dödens hemska fingrars insegel. Skrikande
+flydde Pundari till Buddhas närhet, och berättade för honom allt det
+hon sett.
+
+Och den af hela världen dyrkade tröstade henne och sade:
+
+"O Pundari, lifvet är endast en frukt och skönheten endast en blomma!
+Hvad värde har äfven den vackraste kropp, då den ligger och förmultnar
+på Ganges stränder. Ålderdom och död kan ingen undgå; likväl är
+detta icke det värsta, — utan de nya födelserna, hvilka stå i samma
+förhållande till detta lifvet, som ekot till rösten i en håla, som de
+stora fotspåren till elefantens steg.
+
+"All sorg har sin rot i begären; ur begären framaflas allt ondt.
+Själfva kroppen är endast en skapelse af själen, af hjärtats dåraktiga
+nöjestörst. Liksom drömmarnas skugg-gestalter skingras, då den sofvande
+uppvaknar, så skall ock sorg och ondska försvinna ur deras sinnen, som
+lära sig att öfvervinna begären och kväfva hjärtats törst. Och på samma
+sätt skall kroppen själf försvinna för dem, som dygdigt vandra längs de
+Fem Vägarna.
+
+"O Pundari, ingen eld bränner hetare än begärens; ingen glädje är
+större än den att öfvervinna kroppen. På samma sätt som den hvita
+storken står ensam invid den uttorkade liljedammen, så skall det gå
+dem, hvilkas ungdom förrunnit under dåraktiga passioners vilda brand.
+Och då den stora förvandlingen kommer, skola de födas på nytt till
+dårskaper och tårar.
+
+"Endast de, som funnit sin glädje i den vildmark, för hvilken andra
+fasa; de som lyckats utsläcka all sin längtan; de som, öfvertänkande
+lifvet och döden, gjort sig själfva fria från lidelser, endast dessa
+nå lyckan och kunna, jämte det de undvika en andra födelse, inträda i
+Nirvanas sällhet"...
+
+Och bajadären afklippte sitt hår, bortkastade sina smycken och juveler
+och öfvergaf allt för att beträda de Fem Vägarna. Och i sin glädje
+däröfver läto Deva gudinnorna bärgen stråla öfver den hvita staden,
+och fyllde luften med ett rägn af sällsamma blommor. Och eho det vara
+må, som önskar få veta mer om Buddha, han läse den underbara boken
+"Fah-Khev-King", — kapitlen om Dhammapada.
+
+
+
+
+YAMARAJAH
+
+
+Legenden om Maggavago, eller "Vägen", — hvilken står att läsa i den
+underbara boken Dhammapada... En berättelse om den Buddha, vid hvars
+födelse stjärnorna stannade i sitt lopp...
+
+       *       *       *       *       *
+
+Brahminens son var död, — död i sin härliga ungdoms blomstring, såsom
+en ros, i hvars hjärta en mask framfödts, — såsom lotusknoppen, då
+dammarnas vatten sinat ut. I skönhet hade han icke sin like, icke
+ens bland dem, som tillhöra den heliga kasten. Icke häller fanns det
+någon så underkunnig i de religiösa böckerna, i riktig utläggning
+af skrifterna eller i recitation af de slokas, som äro skrifna af
+gudomligt inspirerade sångare. Tre gånger dignade den åldrige prästen
+sanslös ned öfver sonens lik; och för hvarje gång man ville föra honom
+till hans hem skrek han och svimmade igen. Man måste därför slutligen,
+medan han låg där som död, frigöra liket från hans omfamning, tvätta
+det med renande vatten, veckla in det i doftande linne, lägga
+det på en bår, prydd med indiska blommor och bära det bort till
+begrafningsplatsen. Då den olycklige fadern vaknade till medvetande
+igen, var sålunda allt fullgjordt. Och de bistra åldringarna af hans
+egen kast hade samlat sig omkring honom och förebrådde honom så strängt
+hans förtviflan, att han tvangs att inse hur fåfängligt det var att
+klaga och hur dåraktiga mänskliga tårar äro.
+
+Men under det han fortfarande grubblade öfver sin stora förlust,
+uppsteg småningom ett hopp i hans hjärta. "Jag har hört sägas", tänkte
+han, "att enskilda framstående Brahmincr, som ernått de fem dygderna,
+de fem förmögenheterna och de tio krafterna, vore förmögna att samtala
+öga mot öga med Yamarajah, Dödens Herre! Mig har det icke förunnats
+att ernå den högsta visheten, måhända på grund af min svaga vilja;
+men min kärlek och min tro äro af hjärtat, och jag vill därför söka
+upp Yamarajah, Dödens Konung, och bedja honom återgifva mig min son."
+Därefter utförde Brahminen, sedan han ifört sig sin prästerliga skrud,
+de heliga ceremonier, som voro föreskrifna af lagen; och efter att
+ha framburit offer af blommor och rökelse, begaf han sig af för att
+uppsöka Dödens Herre, Yama, Maharajahn öfver försvunna konungadömen.
+Och han tillfrågade hvar och en han mötte om hvar Yama befann sig.
+
+       *       *       *       *       *
+
+Några stirrade på honom med vidöppna, förvånade ögon, svarade icke
+alls på hans fråga och ansågo honom vara galen; andra gjorde narr af
+honom, och ännu andra rådde honom att vända hem igen, på det han ej
+skulle finna Yama förr än han själf önskade det. Kshatrya furstar med
+juvelprydda sablar svarade honom, i det de redo förbi i glittrande stål
+och glänsande guld: "Yama finner man i kampens tumult, under moln af
+framsusande pilar, bland blixtrande svärd, framför stridselefanternas
+beväpnade led." Svartmuskiga sjömän genmälte under gapskratt, som var
+sträft likt hafsvindarna: "Du bör söka Yama bland rytande vågor och
+rasande tyfoner; bed stormarnas ande svara dig..." Och danserskor, som
+sjöngo Urvasis glödande kärlekssång, tystnade för att svara med sin
+tjuskraft: "Sök hällre Yama i våra armar, på våra läppar, vid våra
+hjärtan; utandas din själ i en kyss..." Och de skrattade gällt, såsom
+tempeltaken skratta, då vinden sätter deras silfvertungor i rörelse.
+
+       *       *       *       *       *
+
+Så vandrade han vidare, utmed många floders stränder och i många
+stadsmurars skuggor, ända tills han kom till den stora vildmarken
+nedanför bärgen i öster, som beboddes af de heligaste, de, hvilka
+uppnått den högsta visheten. Glasögonormar, hufklädda som tiggarmunkar,
+sträckte fram sina klufna tungor; leoparder sköto jungelgräset åt sidan
+och stirrade på honom med gröna, flammande ögon; jätteboan slingrade
+sig framför honom, framkallande en vågrörelse i det djupa ogräset lik
+kölvattnet af en båt. Men han, som sökte Yama, kände ingen fruktan.
+
+Sålunda nådde han slutligen den plats, där de heligaste bland
+Brahminerna uppehöllo sig, de, hvilka nått den högsta visheten
+och endast närde sig med blommors doft. Skuggorna från klipporna
+och de väldiga träden förlängdes och förkortades och svängde sig
+alltefter solens lopp; men skuggorna under det träd, kring hvilket
+de sutto, svängde sig ej, och läto sig icke beröras af världsljusets
+förändringar. Eremiternas ögon stirrade utan att blinka mot solens
+ansikte; himmelens fåglar byggde bo i deras stora orörliga skägg.
+Darrande från hjässa till tå sporde han dem om hvar kan kunde finna
+Yamarajah.
+
+       *       *       *       *       *
+
+Länge väntade han tyst på deras svar, lyssnande endast på de rinnande
+vattnen, som sjöngo sina eviga slokas, på träden som hviskade med alla
+sina fladdrande bladtungor, på de otaliga guldflugornas surrande och de
+stora djurens tunga tramp i jungeln. Slutligen rörde Brahminerna sina
+läppar och svarade: "Hvarför söker du Yama?" Och vid deras ord tystnade
+vattnens och trädens röster, och guldflugorna upphörde med sina vingars
+musik.
+
+Då svarade pilgrimen darrande: "Lyssnen I Heliga! Äfven jag är en
+Brahmin, men mig har det icke beskärts att ernå den högsta visheten, ty
+jag har befunnits ovärdig att erhålla kunskap om det absoluta. Likväl
+sökte jag träget under sextio år att ernå helighet, och vår lag lärer,
+att om man icke vid sextio år blifvit helig, är det ens plikt att vända
+hem igen och taga sig en hustru, för att man må kunna erhålla heliga
+barn. Detta gjorde jag; och mig föddes en son, skön som Vassikablomman,
+och vis redan i sin barndom. Och jag uppbjöd all min förmåga för att
+hos honom uppväcka kärlek till den högsta visdomen, jag undervisade
+honom själf ända tills han var mer lärd än jag, hvarefter jag skaffade
+honom lärare från Elephanta. Och i sin ungdoms fullhet rycktes han från
+mig, — rycktes bort då mandomens silkesfjun redan begynt skugga hans
+läpp. Därför besvär jag Eder, I heliga män, att nämna mig den plats,
+där Yamarajah dväljes, på det jag må få bedja honom ge mig tillbaka min
+son!"
+
+       *       *       *       *       *
+
+Då upphofvos samtidigt de många rösterna och svarade med en enda röst,
+såsom då många vattens sorl smälter samman i en enda ton: "Du är i
+sanning icke värd att söka den högsta visdomen, då du ännu i ditt lifs
+vinter kan sörja öfver en sinnesvilla. Ty stjärnorna slockna under
+sitt lopp, himlarna vissna som löf, världarna försvinna som rökelse.
+Människornas lif äro såsom blommornas kronblad, hvilka öppna sig
+endast för att vissna; människornas värk äro såsom värser, skrifna
+i vatten. Den, som nått den högsta visheten, sörjer endast öfver
+tillvaron... Men, för att du må bli upplyst, vilja vi ge dig ett råd.
+Yamas konungarike må du icke besöka, ty ingen människa kan beträda
+vägen dit med dödliga fötter. Men många hundra mil bortom den plats,
+där solen går ned, finnes en dal med en strålande stad i sitt sköte.
+Där bo inga människor, men gudarna dväljas där under de tider, då
+de taga gestalt för att lefva på jorden. Och på den åttonde dagen i
+hvarje månad besöker Yama dem, och då kan du få tala med honom. Akta
+dig endast för att ens för ett ögonblick försumma ceremonierna eller
+glömma att recitera Mantra’erna, om du ej vill att någonting förfärande
+skall hända dig... Och lämna oss nu, på det vi må kunna återtaga våra
+betraktelser."
+
+       *       *       *       *       *
+
+Efter att hafva vandrat i många månader stod Brahminen slutligen på
+kullen ofvanför dalen och blickade ned på den elfenbenshvita staden, —
+en vision af ljus, lik Trayastrinshas himmel. Icke ens Hanumat, Ramas
+budbärare, hade det förunnats att skåda en sådan prakt, då han om
+natten irrade kring på Lankas gårdar och i Ravanas palats fick se den
+fagraste af kvinnor, sluten i sömnens omfamning, "en blomsterkrans, i
+hvilken alla kvinnokroppars skönhet blifvit sammanflätad". Terrasser,
+utskurna af magiska mäjslar, reste sig mot himlen, den ena ofvanom den
+andra, så att den öfversta smälte samman med de ulliga sommarskyarna;
+hvalfbågar tornade sig öfver hvalfbågar, ljusröda marmorportaler gapade
+som slumrande bajadärers munnar; tandade murar, kantade med sirater
+af inlagdt guld, omgåfvo trädgårdar, stora som skogar; hvita kupoler,
+rundade som kvinnobröst, höjde sig i pärlglans mot skyn, fontäner med
+silfvertappar framsprutade parfymerade vattenstrålar, och ofvanom den
+stora ingången till gudapalatset, där Deva’erna stodo på vakt med
+hopfällda vingar, flammade en väldig rubin, på hvars yta det ord var
+inristadt, som endast förstås af dem, hvilka nått den högsta visheten.
+Och då han kommit fram till ingången, brände Brahminen den heliga
+rökelsen och läste upp de heliga Mantra’erna, — ända tills Deva’erna
+kände medlidande med honom och rullade åt sidan gulddörrarna, samt
+bjödo honom stiga in.
+
+Hög som himlen var denna hall, hvars själfuppburna hvalf reste sig
+öfver gudarnas församling. Och golfvets svarta marmorbeläggning
+blänkte som en bottenlös sjö. Likväl kände Brahminen, då han utan att
+våga lyfta sina ögon kastade sig till marken, att golfvet skälfde på
+samma sätt som marken skälfver under de dödligas fjät. I marmorns
+återspegling såg han gudarna sitta församlade, icke skräckinjagande,
+som deras bilder äro det i jordiska tempel, utan strålande som
+ljusgestalter, krönta af stjärndiadem, och rosiga i sin odödlighet...
+Endast Yamarajahs panna bar ingen flammande stjärna, och i hans blick
+låg det ett djup som af afgrunder, hvilka eka mot afgrunder. Hans röst
+trängde sig till den bönfallandes öron lik ljudet af ett vatten, som
+strömmar öfver bräddarna i ett svalg, där det finns intet genljud...
+och på uppmaning af denna röst uttalade Brahminen sin bön...
+
+Och dödens furste svarade med sin sällsamma röst, sägande: "From och
+rättrådig är din bön, O Brahmas barn! Din son befinner sig nu i den
+ostliga trädgården. Tag honom vid handen och vänd åter med honom..."
+
+       *       *       *       *       *
+
+Öfverlycklig trädde Brahminen in i den trädgård, hvars springkällor
+evigt flöda, hvars ständigt mogna frukter aldrig falla af, hvars
+odödliga blommor aldrig vissna. Och han skred fram bland oräkneliga
+lekande barn och såg sin egen son leka invid en springbrunn. Han ropade
+då högljudt och sprang till och omfamnade honom och grät öfver honom,
+under det han framstammade: "O min käre son! Min älskade förstfödde,
+känner du icke igen mig, din fader, som så länge begråtit dig, — och
+som nu vågat nalkas Yamarajah, Dödens Furste, för att uppsöka dig?"
+
+Men barnet vek som en dimma undan för hans omfamning och svarade med
+undrande ögon: "Jag känner dig ej..."
+
+Då knäböjde Brahminen gråtande framför barnet och ropade: "O ljufva
+son, kan du värkligen ha glömt din fader, som älskat dig högre än sitt
+eget lif, som lärde dina barnaläppar att uttala de heliga bönerna, som
+aldrig förvägrade dig det ditt hjärta åstundade, som uppfostrade dig
+som en Rajah’s son och undervisade dig i all Brahminernas visdom? Har
+du äfven glömt din moder, som nu ensam gråter öfver dig, sen dess jag
+gaf mig ut på den långa färden, för att uppsöka dig? Nej, betrakta mig
+noggrant, se på mig ännu en gång, på det du må känna igen mig. Eller
+har sorgen törhända till den grad förändrat mig, att jag icke längre är
+densamma i dina ögon?..."
+
+Men barnet svarade om och om igen: "Jag känner dig ej."
+
+Då kastade sig Brahminen ned på marken och grät, så som man gråter
+då man drabbats af en oändlig sorg, och snyftade så öfverljudt,
+att barnet vidrörde honom och återigen upprepade: "Jag känner dig
+ej! Du är en främling för mig! Men jag ser, i sanning, att du är
+dåraktig, — eftersom du uttalar orden fader och moder, hvilka beteckna
+förhållanden, som äro lika förgängliga som jordens örter. Jag ser äfven
+att du är sorgsen, och därför ett offer för villfarelser; ty sorgerna
+växa upp ur okunnighet och begär, såsom svampar ur förruttnelsen. Här
+känna vi hvarken längtan eller sorg, eller hysa vi några villfarelser.
+Du betyder ej mer för mig, än vinden för månen, än den utsläckta lågan
+för det föremål, den nyss upplyste. Drag därför hädan, ty du har intet
+gagn af att hämta hit din sorg och din dårskap..."
+
+Så drog då Brahminen bort förstummad af sorg.
+
+Först därefter vände han sig till Buddha, Shahman Gautama, för att
+erhålla råd och tröst. Och Buddha förbarmade sig öfver honom, lade sin
+hand på hans hjärta och bragte honom till ro, sägande:
+
+"O Brahmin, du har endast blifvit straffad för ditt själfbedrägeri och
+din dårskap."
+
+"Vet, att de dödas andar efter deras hädanfärd erhålla en ny kroppslig
+skapnad, så att tidigare förbindelser fullkomligt upphöra, på samma
+sätt som en man, hvilken besökt ett värdshus vid vägen, icke längre är
+dess gäst, efter det han rest vidare."
+
+"Djupt är du att beklaga för din svaghets skull och för din kärleks
+villa, och endast i den högsta visdomen kan du finna din tröst."
+
+"Fåfängt binda sig människor vid hustru och barn, ty slutet når oss
+alla likt cn rasande ström, som rycker med sig allt det jordisk kärlek
+klänger sig vid."
+
+"Hvarken far eller mor kunna då hjälpa, hvarken kärlek eller styrka kan
+då rädda, föräldrar och släkt bli då såsom blinda människor, satta att
+hålla vakt öfver en brinnande lampa."
+
+"Den värkligen vise lägger därför ingen vikt vid dylika ting, utan
+söker endast att frälsa världen, att upplysa människor, att öfvervinna
+sorg genom att utrota begären och öfvervinna sig själf."
+
+"På samma sätt som vinden drifver undan molnen, så bör den vise söka
+att bannlysa tanken och det jordiska medvetandet, och sålunda för
+all framtid undslippa pånyttfödelse och död, för att slutligen uppnå
+åttafaldig Visdom, — den eviga friden och den eviga hvilan."
+
+"De som äro höga skola förnedras; de som stämma öfverens, skola skiljas
+isär, där det ges födelse, ges det helt visst äfven död."
+
+"Skjut därför, O Brahmin, från dig alla passioner, all tillgifvenhet
+och all sorg, på samma sätt som Vassikaplantan skakar af sig sina
+vissna blommor. Fly därför de okunniga, och sök i ensamhet den sanna
+visdomen, utan bchof af någon ledsagare, glad såsom elefanten, då den
+undsluppit från hjorden..."
+
+Och, inseende lifvets fåfänglighet, glädjens flyktighet och sorgens
+dåraktighet, upphörde Brahminen att sörja och bönföll om tillåtelse att
+följa i Lärarens fotspår...
+
+
+
+
+TRONS LOTUSBLOMMA
+
+
+Eller "Den glödande ugnen", hvilken saga finnes omtalad i Buddhas
+Jatakas... Vid hans födelse blefvo hafvens vatten söta och de Sju
+Helvetenas djup blefvo upplysta. De blinda återfingo sin syn, så att
+de kunde skåda världens härlighet; de döfva återfingo sin hörsel,
+så att de kunde höra det glada budskapet; klipporna sprängdes i sär
+af sjudubbla lotusblommor; och en omätlig härlighets ljus fyllde
+världsalltet med tio tusen solar...
+
+       *       *       *       *       *
+
+Under de år, då Brahmadatta härskade öfver Benares, — den heliga
+staden, — apornas och påfåglarnas stad, — den stad som ägde de sju
+kostbara tingen och återskallade af de tio ljuden, af elefanternas
+trumpetläte, hästarnas gnäggande, instrumentens melodier och sjungande
+flickröster, — blef Buddha den utkorade, efter att hafva genomgått
+oräkneliga födelser _koti_, född såsom son till den kungliga
+skattmästaren.
+
+Men en _koti_ räcker tio millioner år.
+
+Och Buddha den utkorade, Bodisat, fostrades upp i öfverdådig lyx, som
+en furste. Redan som gosse behärskade han alla områden för mänskligt
+vetande, och när han uppnått mannaåldern, efterträdde han sin far såsom
+förvaltare af konungens skattkammare. Men under utöfvandet af sitt
+ämbetes åligganden utdelade han rundliga gåfvor åt heliga män, och lät
+öfverträffa sig af ingen i allmosegifning.
+
+På den tiden lefde äfven en helig Buddha, som i sin sträfvan att uppnå
+hvar och en af de Tio Fullkomligheterna hade tillbragt sju dagar och
+sju nätter utan att äta så mycket som ett enda korn ris. Då han till
+slut vaknade upp ur sin heliga dvala, tvådde, klädde och renade han
+sig, flög tack vare sin fullkomlighet genom luften och stannade framför
+skattmästarens hus, hållande sin allmoseskål i handen.
+
+Då Bodisat såg den heliga bettlaren stå där i tyst väntan, bad han
+sin tjänare hämta honom Buddhans skål, för att han skulle kunna fylla
+den med sådan föda, som den högsta vishetens tjänare tillåta sig att
+förtära. Hvarpå tjänaren begaf sig ut för att hämta skålen.
+
+Men så snart han gått och innan han ännu hunnit sträcka ut sin hand,
+begynte marken gunga och bölja under honom som ett haf; och jorden
+öppnade sig och visade sitt innanmäte, bildande en afgrund mellan
+den helige mannen och Bodisats tjänare. Och det gapande svalget
+förvandlades till ett helvete af sjudande eld, likt Avicis helvete,
+likt hjärtat af en vulkan, uti hvilken till och med klippblocken smälta
+som vax och fördunsta som skyar. Samtidigt utbredde sig ett Stort och
+hemlighetsfullt mörker omkring solen och fördunklade dess anlete.
+
+Tjänaren och hans följeslagare flydde då under höga skrik, lämnande
+Bodisat ensam stående på afgrundens ena rand, och Buddhan, som lugnt
+väntade, på den andra. Där den fullkomlige bettlaren stod, vidgade sig
+afgrunden icke; däremot vidgade den sig hastigt framför Bodisats fot,
+som om den hotat att uppsluka honom. Ty Mara, Rakshasa’ernas och de
+onda andarnes Herre, som traktade efter Buddhans lif, sökte på detta
+sätt förhindra Bodisat att tilldela honom allmosor. Och mörkret framför
+solen var orsakadt af Maras fasaväckande ansikte.
+
+Som ett mummel af en bärgsåska nådde dem därpå ljudet af en röst,
+som sade: "Buddhan skall icke lefva af dina allmosor; hans stund har
+kommit... Min är elden mellan dig och honom."
+
+Bodisat betraktade då Buddhan tvärs öfver den glödande afgrunden; men
+Buddhans ansikte förändrade sig ej; och han hvarken uttalade något
+afrådande ord eller gaf något uppmuntrande tecken.
+
+Men Bodisat ropade högljudt allt under det afgrunden vidgade sig för
+att uppsluka honom: "Mara, du skall icke afgå med segern! Dig har icke
+gifvits makt att trotsa plikten!... Min Herre Buddha, jag nalkas dig,
+fruktande intet; mottag denna föda ur din tjänares hand."
+
+Och med risskålen i handen skred Bodisat in i den förhärjande
+eldbranden, i det han uttalade dessa gyllene ord: "_Det är bättre att
+frivilligt stiga in i helvetet, än att försumma en plikt eller begå en
+uppsåtlig synd_!"...
+
+Då smålog Buddhan på afgrundens motsatta brant. Och innan Bodisat
+hunnit störta ned i afgrunden, höjde sig plötsligt ur djupet en
+stor och härlig lotusblomma, som liknade den, ur hvars gyllne sköte
+Brahma framföddes. Blomman mottog Bodisats fötter och bar honom öfver
+afgrunden, öfverhöljande honom med ett stänk af guldstoft, likt ett
+rägn af stjärnor. Därpå hällde han sin heliga allmosegåfva i Buddhans
+skål.
+
+Mörkret försvann; afgrunden utplånades; Buddhan höjde sig i luften och
+skred öfver en bro af rosenröda moln till Himalayabärgens höjder. Men
+Bodisat stod fortfarande på den gyllne lotusblomman och förklarade de
+heliga tingen för folket.
+
+
+
+
+
+
+ISLAMITISKA BERÄTTELSER
+
+
+
+
+BUTIMAR, DUFVAN
+
+
+Bortom det haf, som vi känna, brusa vågorna från den dystra ocean, som
+är okänd för de dödliga. Där sjunga de långa brottsjöarna en evig hymn
+i toner, som icke likna andra hafs röster. Och i det hafvet finnes en
+ö, och på ön väller Ungdomens Källa oafbrutet upp ur de hemlighetsfulla
+djupen, — och det var den källan kung Alexander, den Två-hornade,
+förgäfves sökte. Men hans höfvitsman, profeten Khadu, lyckades finna
+källan och blef därigenom odödlig. Bland alla andra dödliga har Salomo
+ensam fatt skåda vattnet i denna källa, i enlighet med hvad det
+berättas i en persisk legend, som nedskrefs i det niohundrade året
+af Hegira af ordens guldsmed, Hussein ben Ali, äfven kallad El Vaez
+e’l Kashifi. Och legenden återfinnes i _Anvari Soheili_, hvilket namn
+betyder "Himlahvalfvets Ljus".
+
+       *       *       *       *       *
+
+I den barmhärtiga Gudens namn!... "Jag har hört denna sägen om Salomo,
+den yppersta bland konungar, för hvilken alla genier och alfer, alla
+människor och djur på jorden, alla fåglar i luften, och alla djupens
+väsen omgjordade sina själars länder med lydnadens gördel, och hvars
+makts omfång endast kunde uppmätas af Zephyrs häst, hvilkens morgonfärd
+är lika lång som en månadslång resa, och hvilkens aftonfärd motsvarar
+en månadslång resa på den snabbaste jordiska springare."
+
+... Då Salomo en gång satt på den högsta af alla bärgstoppar, hvilken
+allt fortfarande bär hans namn, — det bärg som behärskar Irans slätter
+och Indiens konungariken, — samlades världens alla skapade varelser
+kring hans tron för att betyga honom sin vördnad. Himmelens fåglar
+bildade en lefvande baldakin ofvanom hans hufvud, och luftens andar
+betjänade honom. Och så som en dimma höjer sig från jorden, så formade
+sig en doftande sky inför honom; och ut ur skyn sträckte sig en hand,
+skönare än månskenet, bärande en diamantskål, uti hvilken ett sällsamt
+vatten blixtrade som juveler. Samtidigt talade en röst, ljufligare än
+musik, till honom ur skyn, sägande: "Alla tings Skapare — må Hans väsen
+bli för evigt förhärligadt och Hans makt för evigt ärad — har sändt mig
+till dig, o Salomo, med denna skål, som innehåller den eviga ungdomens
+och det eviga lifvets vatten. Han önskar att du själf må afgöra om
+du vill, eller icke vill, dricka en dryck ur Ungdomens Källa. Betänk
+dig därför väl, o Salomo, önskar du dricka härur och lefva gudomligt
+odödlig genom oändliga tidsåldrar, eller önskar du hällre kvarstanna i
+de mänskliga fängslena... Jag bidar."
+
+Då sänkte sig en djup tystnad öfver nejden, ty Salomo försjönk
+i betraktelser öfver de ord han hört, medan den doftande skyn
+stod orörlig och den hvita handen utan att darra framsträckte sin
+diamantskål. Och försjunken i drömmar talade konungen sålunda till
+sitt eget hjärta: "Visserligen förmår man med lifvets guld förvärfva
+sig många ting på återuppståndelsens stora marknad; och visserligen är
+lifvets slätt en bördig jordmån för den eviga lycksalighetens träd; och
+glädjelös är dödens svarta hvila... Likväl måste jag, innan jag fattar
+mitt beslut, rådföra mig med genierna och alferna och de visaste männen
+och jordens djur och luftens fåglar."
+
+Fortfarande framsträckte den månhvita handen den skimrande drycken, och
+den doftande skyn förändrade sig ej. Då talade genierna och alferna
+och de visaste männen och jordens djur och himmelens fåglar alla med
+en enda, bifallande röst och bådo honom dricka, då ju all världens väl
+berodde på hans lefvande visdom och då alla varelsers lycka hade sitt
+stöd i hans lefnadslopp, på samma sätt som en juvel omslutes och stödes
+af en guldrings infattning.
+
+Hvarpå Salomo sträckte ut sin hand och mottog skålen ur de lysande
+fingrarna, som därpå drogo sig tillbaka till den doftande skyn.
+Underbart var ljusets spel i vattnet, och en rosenröd glöd stod
+rundtorn skålen, lik den eviga morgonrodnaden på de öar, som ligga
+bortom Skuggornas Haf, där solen aldrig höjer sig i öster och där det
+finnes hvarken natt eller dag. Men konungen betänkte sig ytterligare,
+innan han drack, och vände sig ännu en gång till de skapade varelserna
+och frågade dem: "O ni genier och alfer, som utöfven rättvisa, ni
+visaste bland vise män och ni luftens och markens djur, sägen mig om
+någon enda af de varelser, öfver hvilka jag härskar, är frånvarande
+från denna församling."
+
+Och de svarade: "Herre, endast Butimar är icke här, — Butimar, den
+vilda dufvan, den kärleksfullaste af alla lefvande varelser."
+
+Då utsände Salomo Hudh-hudh att söka den vilda dufvan, — Hudh-hudh,
+guldfågeln, med trolldom skapad af Balkis, Drottningen af Saba,
+förtrollerskornas förtrollerska. Och guldfågeln återvände tillsammans
+med Butimar, den vilda dufvan, den kärleksfullaste af alla lefvande
+varelser. Då var det som Salomo upprepade orden i den sång han diktat:
+"O min dufva, som dväljes i klippornas refvor, i trappuppgångarnas
+doldaste skrymslen, låt mig se ditt ansikte, låt mig höra din röst! Bör
+din herre, Salomo, dricka af ungdomens vatten och få erfara sällheten
+af jordisk odödlighet?"
+
+Då svarade den vilda dufvan på fåglarnas tungomål, som Salomo ensam
+bland alla dödliga förmådde uttyda, och frågade profeten och konungen,
+sägande: "Icke höfves det luftens varelser att råda visdomens källa,
+huru skulle ett så ringa förstånd kunna råda en så upphöjd klokhet?
+Måste jag likväl säga dig min mening, så tillåt mig fråga dig, o
+Salomo, huruvida Lifsens Vatten, som hämtats hit af denna doftande
+ande, är ämnadt för dig allena, eller om det äfven erbjudes alla dem,
+åt hvilka du kunde önska att dela med dig däraf?"
+
+Men Salomo svarade: "Det är ämnadt för mig allena, och skålen
+innehåller icke tillräckligt vatten, för att jag kunde dela med mig åt
+andra."
+
+"O Guds Profet", svarade Butimar på fåglarnas tungomål, "ingalunda
+kan du önska att fortlefva ensam, efter det alla dina vänner och
+rådgifvare, dina barn och tjänare och alla de du älskar kallats till de
+döda? Ty ehuru du druckit Lifsens Vatten, måste förvisso alla de andra
+smaka dödens bittra dryck. Hvarför önska sig evig ungdom, medan själfva
+världens ansikte skrynklas af ålder och stjärnornas ögon slutas af
+Azraels svarta fingrar? Skulle du verkligen önska fortfara att lefva,
+då den kärlek du besjungit försvunnit likt rökelse, då stoftet af det
+hjärta, som klappar mot ditt eget, längesen strötts ut för himlens
+fyra vindar, då de ögon, som blickat ut mot din hemkomst, skola vara
+ett minne endast, då de röster, som äro välbehagliga för ditt öra, för
+evigt tystnat, då ditt lif är en ensam oas i en enda väldig och allt
+omfattande dödens öken, och din eviga tillvaro endast en evig erinran
+om evig frånvaro? — skulle du värkligen önska att fortfarande lefva,
+ehuru den vilda dufvan förgås då dess maka ej återvänder?"
+
+Utan att svara sträckte Salomo ut sin arm och gaf skålen tillbaka,
+hvarpå den hvita handen grep om den och drog den in i den doftande
+skyn, som därefter upplöste sig och försvann för alltid. Men på
+profetens och konungens yfviga skägg, som var öfverstänkt med
+guldstoft, lyste ett annat, dagglänsande glitter, — hjärtats
+diamantklara dagg, — som kallas tårar.
+
+
+
+
+EN RÖFVARES SON
+
+
+... En knopp nr Gulistan, — rosengården, som planterades i det
+sexhundrade och femtio sjätte året i Hegira af Ordens Trollkarl,
+Sheiken Muslih-ed-Din Sadi af Shiraz, och indelades i åtta
+afdelningar, motsvarande paradisets åtta ingångar... Under Konungarnas
+Konungs regering, Abu-bekr ben Sadi, den allsmäktigaste, Salomos
+ställföreträdare, Skuggan af den Högste Guden på jorden... I den
+Barmhärtigaste Guds namn.
+
+       *       *       *       *       *
+
+På den tiden fanns det röfvare, som lefde i landets bärgiga trakter
+och hvilka hade byggt sig fästningar högt ofvanom örnarnas nästen, så
+att ingen krigshär kunde angripa dem. Deras blotta namn låg som en
+skräck öfver landet, och de ställde sig i karavanernas väg, härjade
+i dalarna och öfvervunno genom sin styrka och djärfhet till och med
+konungens trupper, ty de voro alla födda bland bärgen och dyrkare af
+den förhärjande elden. Då höllo bärgsprovinsernas ståthållare gemensam
+rådplägning och framlade listiga planer, genom hvilka man hoppades
+kunna locka röfvarena ut ur deras ointagliga bärgsboning, för att
+därefter helt och hållet förgöra dem.
+
+Enligt dessa planer dolde sig konungens tappraste trupper en dag i ett
+bärgspass, medan röfvarena förföljde en karavan. Soldaterna väntade
+tysta på att bandet skulle passera med rikt byte och med fångar, som
+de sedan skulle låta friköpa. Då röfvarena nattetid återvände, hårdt
+ansatta af de tröttas värsta fiende, sömnen, kastade sig de persiska
+soldaterna öfver dem, slogo dem, bakbundo dem och drefvo dem som en
+hjord vilda får in i staden. Därpå fördes de fram till konungen.
+
+Och konungen rosade ståthållarenas vishet, sägande: "Hade ni icke nu
+öfvervunnit dem med list, så hade deras makt vuxit för hvarje dag
+de gått fria, ända tills det varit omöjligt att öfvervinna dem. Ett
+källsprång kan lätt dämmas till vid dess mynning; sedan det svällt upp
+till en flod, är det omöjligt att öfverfara det ens på en elefants
+rygg... Låt hvar och en af dessa fångar bli aflifvad på sådant sätt,
+som vår lag föreskrifver."
+
+Men bland dessa röfvare fanns en yngling, som var smärt och välväxt
+som en ung palm. Hans ungdoms frukt var ännu ej mogen, hans kinders
+rosengård hade knappast ännu begynt knoppas. Och för gossens skönhets
+skull böjde en ömhjärtad visir sitt hvita skägg inför tronens
+trappsteg, kysste konungens fotapall och bönföll hos honom med medlande
+ord: "Hör en slafs bön, o Världens Behärskare, Axel i Tidens Kretslopp,
+den Högste Gudens Skugga på jorden... Detta barn har aldrig smakat
+lifvets frukt, aldrig har han njutit glädjen af ungdomens blomning...
+O Konungarnas Herre, din slaf hoppas att du i din världsomfattande
+godhet och gränslösa frikostighet må påbörda din slaf en ny orsak till
+tacksamhet genom att skona detta barns lif"...
+
+Välvilligt var konungens hjärta, men hans förstånd var vaket och klart
+som en slipad diamant. Och han rynkade pannan, ty talet föreföll
+honom oklokt och var honom därför misshagligt. "O visir, vet du ej
+att det godas inflytande icke kan påvärka de hjärtan, hvilkas upphof
+är ondt? Har du icke hört sägas, att pilträdet aldrig ger frukt, huru
+befruktande än himmelens rägn må vara? Skola vi släcka en eld, och
+lämna kolen att glöda? Skola vi förstöra den fullvuxna huggormen, och
+skona hennes ungar? Det är förvisso bäst att detta folk blir i grund
+utrotadt, till rot och gren, till ras och namn"...
+
+Den åldrige visiren bugade sig vördnadsfullt, men fortsatte icke desto
+mindre med sina böner. Han lofordade rättvisligen konungens klokhet,
+men uppletade ur profeternas traditioner exempel och undantag, som
+motiverade en frikännande dom: "Salomos Efterföljares ord äro din
+slafs högsta visdom; och blefve denna gosse uppfostrad af dessa dåliga
+människor, så blefve han helt visst lik dem. Likväl vågar din slaf tro,
+att om han uppfostras af goda människor, så blir han en rättskaffens
+man. Och din slaf skulle icke bespara sig någon möda för att försköna
+hans hjärta och komma hans själs trädgård att blomstra... Den
+profetiska traditionen förmäler: Det ges intet, af kvinna födt barn,
+som icke vore födt för Islam, hans fader och moder må än senare göra
+honom till jude, kristen, eller elddyrkare... Och till och med hunden
+Kitmar, som medföljde och vakade öfver de Heliga Sju Sofvarne från
+Mecka, blef, genom att hänga sig med tänderna fast vid deras heliga
+dräkter, förmögen att inträda i paradiset"...
+
+Därpå förenade sig flere andra visirer och provinsståthållare, som
+oklokt läto förleda sig af gossens skönhet, om visirens ifriga
+förböner. Konungens ansikte förändrade sig ej, och skuggan var
+fortfarande lägrad däröfver, men han svarade: "För edra svaga hjärtans
+skull benådar jag gossen, oaktadt jag icke förmår inse nyttan däraf.
+O visir, glöm aldrig att himlens välsignelsebringande rägn samtidigt
+stegrar glansen i tulpanens färg och styrkan i ormarnas giftkörtel.
+Glöm aldrig, att man icke bör förakta ens den ömkligaste fiende, och
+att den ström, som nu är för grund för fiskarna, kan svälla till stark
+nog för att rycka kamelen och dess börda med sig."...
+
+Men visiren grät af glädje och förde gossen till sitt hem, samt
+klädde och födde och uppfostrade honom som om han varit en af hans
+egna söner. Lärare anskaffades för honom, hvilka undervisade honom i
+utländska tungomål, i artigt uppträdande och krigiska färdigheter, — i
+konsten att handtera båge och svärd och häst, i sång och i musikaliskt
+måttfullt tal, och framförallt i höfviskhet och sanningskärlek och de
+upphöjda egenskaper, som äro nödvändiga i tjänst hos konungarnas konung
+på jorden. Så stark och skön växte han upp, att allas ögon följde
+honom, hvarhälst han gick, på samma sätt som vågorna resa sina kammar
+för att betrakta månen. Och alla, förutom konungen, smålogo mot honom.
+Men konungen endast mörknade, då ynglingen stod framför honom, och
+fäste intet afseende vid det beröm som uttalades om honom. Öfverlycklig
+af stolthet sade visiren en dag till konungen: "Nåväl! Genom din slafs
+värk har gossen vändt om från sin faders vägar; hans själs källa har
+öppnats af kloka lärare och i hans hjärtas trädgård blomstra dygdiga
+önskningar."
+
+Men konungen endast log i skägget och svarade: "O visir, en vargs unge
+blir alltid en varg, äfven om den uppfostrats af människors barn."
+
+       *       *       *       *       *
+
+Och när tvänne vintrar fördunklat minnet af konungens ord, red den
+unga mannen en dag ensam ut och mötte ett röfvarband och kände sitt
+hjärta draget till dem. Röfvarena å sin sida, som igenkände hans
+stora och djärfva ögon, hans näsborrars örnekrökning och de tecken på
+vildt blod, som blixtrade i hans blickar, blefvo intagna af honom och
+tilltalade honom på hans fäders tungomål. Och då kände han att all
+hans fäders äfventyrslust vaknade upp inom honom, med längtan till
+vindens sång kring bärgstopparna, till de vilda vattnens språng, till
+sofplatserna ofvanom molnen, där örnarna utkläcka sina ungar, till de
+fördolda grotthålornas hemligheter och eldaltaret med dess flammande
+låga... Han ingick förbund med röfvarena; och, smygande sig tillbaka
+till staden, dödade han den åldrige visiren jämte alla hans söner,
+plundrade palatset och flydde till bärgen, där han slog sig ned i sin
+faders gamla fäste och blef en höfding för de fågelfria. Och allt detta
+omtalades för konungen.
+
+Konungen, som alls icke blef förvånad, skrattade bittert och sade: "O
+ni visa dårar! Hur skulle man kunna frambringa ett godt svärd ur dåligt
+järn? Hur skulle uppfostran kunna omskapa ett ondt hjärta? Ger då icke
+samma rägn, som uppfriskar rosen, näring åt den värdelösa buske, som
+växer i det sanka moraset? Hur skulle en salt öken kunna frambringa
+nardusolja? I sanning, att göra godt åt de onda är icke mindre
+klandervärdt, än att göra ondt åt de goda."
+
+
+
+
+EN LEGEND OM KÄRLEK
+
+
+Djemid Asra sade: "Medan jag lefvcr, skall mitt hjärta älska dig; och
+då jag ej mera är till, skall min skugga fortfara att följa din skugga
+på andra sidan grafven."...
+
+       *       *       *       *       *
+
+Du har måhända sett den — den väldiga, hvita staden, som klänger
+sig terrassvis upp längs bärgväggen, med palmer som svaja i den blå
+luften ofvanom fästningstornen och dammarnas krusade vatten, som i en
+dallrande återspegling reflekterar de arabiska portalerna med profetens
+ord i gyllene inskrift på gesimserna, och moskéernas kupoler, runda
+och stora, som äggen af fågeln Rok, och minareterna, från hvilka
+tempeltjänarens röst kallar de rättroende när den döende solen rodnar
+i sin nedgång: "O I, som nu gån till hvila, anbefallen Edra själar åt
+honom, som aldrig sofver."
+
+Där bodde äfven många kristna — må deras ben förvandlas till stoft,
+och deras namn bli för evigt glömda! Ja, må de förgås, alla utom en,
+hvars namn jag i sanning glömt. (Men Vår Herre, Profeten, har antecknat
+hennes namn; och det har icke förglömts af honom, som intet förgäter,
+— vore det än blott en kvinnas namn!) Nåväl, tätt invid stadsporten
+ligger en kyrkogård för rättrogna muhammedaner, uti hvilken det finnes
+två grafvar placerade så, att de vidröra hvarandra med fotändorna. Och
+på den ena af dessa grafvar står ett monument, krönt af en turban,
+medan den andra endast bär en blomma, utförd i relief, och några
+bokstäfver i ett utplånadt namn, hvaraf man kan sluta att grafven är en
+kvinnas. Och rundtorn stå cypresser, äldre än Islam, hvilkas skuggor
+hölja platsen i sommarnattens dunkel.
+
+       *       *       *       *       *
+
+... Smärt var hon, som tulpanen på dess stjälk, och då hon gick,
+såg det ut som om hennes fotter tryckt kyssar mot jorden. Men om du
+sett hennes ansikte obeslöjadt, och hennes bländhvita tänder skimra
+fram mellan de bruna läpparna då hon smålog!... Äfven han var i sin
+ungdoms högsommar; och hans kärlek var lik Beni-Asras, som omtalats af
+Sahid BenAgba. Men då hon var en kristen flicka och han en rättrogen
+muhammedan, så kunde de endast i löndom tala med hvarandra; och icke
+häller vågade någondera för sina föräldrar omnämna sin kärlek. Ty
+han kunde ju icke öfvergå till de otrogna — hvars efterkommande Gud
+må förgöra! — och af fruktan för sitt folk dristade icke häller hon
+bekänna sig till profetens lära!... Blott genom fönstrets gallerverk
+vågade hon emellanåt samtala med honom. Af kärlek till hvarandra blefvo
+de slutligen båda allvarsamt sjuka. Sjukdomen angrep den unge mannens
+förstånd, och han var en lång tid nästan vansinnig. Då han slutligen
+tillfrisknade reste han till en annan ort, ja, ända till staden
+Damaskus. Icke för det han skulle glömt så mycket, att han önskat
+glömma, utan helt enkelt emedan han önskade återvinna sina krafter.
+
+Men den unga flickans föräldrar voro rika, medan den unge mannen
+var fattig. Och då de älskande kommit öfverens om att tillskrifva
+hvarandra, sände hon honom hundra guldmynt och bad honom — för hennes
+kärleks skull — uppsöka en konstnär i staden, och af honom beställa
+ett porträtt, som hon kunde få kyssa. "Men vet du då ej, min älskade",
+skref han till svar, "att detta icke låter förena sig med vår tro? Hvad
+skulle du svara Gud, om han på yttersta dagen både dig gifva lif åt
+den bild, du låtit utföra." Men hon genmälte: "O min älskade, på den
+yttersta dagen skall jag svara honom: Du Allraheligste, Du har befallt
+att människan icke må efterbilda lefvande varelser. Men om Du vill
+gifva lif åt denna bild, så skall jag för evigt välsigna Ditt namn,
+äfven om Du fördömer mig för det jag högre än min egen själ älskat den
+skönaste af alla de lefvande varelser Du någonsin skapat."
+
+Men vid den tiden insjuknade han på nytt i den stad jag omtalat. Då
+han låg på sitt yttersta hviskade han i sin väns öra: "Aldrig mer får
+jag i denna värld se min själs älskade, och jag fruktar storligen att,
+om jag förblir muhammedan, jag icke häller får möta henne i den nästa.
+Jag önskar därför afsvärja mig min tro och bli en kristen." Kort därpå
+afled han. Men vi begrofvo honom tillsammans med de rättrogna, ty hans
+förstånd måste ha varit förvilladt, då han uttalade dessa ord.
+
+Och den unge mannens vän begaf sig skyndsamt till den plats, där den
+unga flickan bodde. Ty äfven hon höll på att dö, så svår var hennes
+själs vånda. Då sade hon till honom: "Aldrig mer får jag i denna värld
+se min själs älskade; och jag fruktar storligen att icke få möta honom
+i den nästa, om jag förblir en kristen. Jag afger därför vittnesbörd
+om att det finns ingen annan Gud än Allah, och att Muhammed är hans
+profet!"
+
+Därpå omtalade vännen hviskande för henne det som just händt. Hon
+förvånade sig storligen, men svarade endast: "_Bär mig till det ställe,
+där han hvilar, och jorda mig med fötterna mot hans fötter, på det jag
+må uppstå ansikte mot ansikte med honom på Domens Dag_!"
+
+
+
+
+KONUNGENS RÄTTVISA
+
+
+Prisad vare alla tings Skapare, hvars tillvaro är en ouppdagad
+hemlighet; Han, som stämplat alla sina skapade varelser med ett
+särtecken, ehuru de icke kunna bära någon prägel af Honom själf, som är
+Själarnas Själ; som är dold i det fördolda!... Om firmamentet skulle
+öppna sina myriader millioner ögon, så skulle det icke se Honom. Likväl
+sänker Solen hvarje afton i dyrkan sitt flammande anlete, och Månen
+bleknar månatligen bort i undran öfver Hans storhet.. I evighet häfver
+Hafvet sina tusentals vågor för att förkunna Hans ära, Elden sträfvar
+att höja sig mot Honom, Vinden hviskar om Hans hemlighetsfullhet.. Och
+i Hans rättvisas vågskål har till och med en suck sin vikt..
+
+       *       *       *       *       *
+
+I den första berättelsen i den första boken i Gulistan, som behandlar
+Konungars uppförande, omtalas det hurusom en persisk monark med sina
+egna läppar skipade rättvisa öfver en krigsfånge, och dömde honom till
+döden.
+
+Och den fångne, som ännu befann sig i sin ungdoms och styrkas fullhet,
+tänkte i sitt hjärta på alla de dagar, han ännu kunnat lefva, på all
+den skönhet han ännu kunnat smeka, på all den lycka, han ännu kunnat
+njuta, på alla de knoppande förhoppningar, som ännu kunnat slå ut i
+blom för honom. Medan han sålunda satt och sörjde och stirrade framför
+sig mot dödens mörka, månlösa natt och tänkte på att han aldrig mera
+skulle få se den sköna solen höja sig, förbannade han konungen högljudt
+och ursinnigt på sitt eget lands tungomål. Ty det ges ett ordspråk:
+"Enhvar, som sköljer lifvet från sina händer, säger uppriktigt ut allt
+det han bär på hjärtat."
+
+Men Konungen, som hörde att mannen rasade, ehuru han icke det ringaste
+förstod hans barbariska tungomål, frågade sin förste visir, sägande:
+"Hvad sade den hunden?"
+
+Visiren, som var en vekhjärtad man, svarade sålunda: "O Herre, han
+upprepar ord ur den Heliga Boken: de ord Guds Profet sagt om de af
+Allah älskade, som öfvervinna sin egen ondska och förlåta en oförrätt."
+
+Och konungen, som hörde och trodde dessa ord, kände sitt hjärta röras;
+vredens eld slocknade och medlidandets ande vann insteg hos honom, så
+att han upphäfde sin egen befallning och förlät mannen samt gaf honom
+fri.
+
+Men konungen hade en annan visir, en ondskefull och slugögd man,
+som kände alla språk och ständigt sökte vinna upphöjelse genom att
+framkalla andras olycka. Denne visir antog ett strängt ansiktsuttryck,
+likt en bedjande dervish, och utropade högt: "Illa anstår det konungens
+betrodda ministrar, som bekläda hedersposter, att i konungens närvaro
+uttala ens en enda osann stafvelse. Vet därför, o Herre, att eder
+förste visir icke sanningsenligt återgaf den fångnes ord; ty den
+uslingen uttalade icke en enda from stafvelse, utan tilltalade dig
+tvärtom ondskefullt och hädiskt, och förbannade i maktlös vrede sin
+konung."
+
+Men konungens panna mulnade, då han hörde dessa ord. Han kastade
+vredgade blickar mot sin andra visir och sade till honom: "Angenämare
+var det för mig att höra den lögn, som uttalades af min förste visir,
+än den sanning, som gick öfver dina läppar. Ty han sade en lögn för ett
+godt och barmhärtigt ändamål, medan du talar sanning i ett dåligt och
+illvilligt syfte. Bättre den lögn, som uttalas för en god saks skull,
+än den sanning, som framkallar ondt! Min förlåtelse återtar jag ej; men
+hvad dig angår, så låt mig aldrig mera behöfva se ditt ansikte!"
+
+
+
+
+
+
+TRADITIONER UR TALMUD
+
+
+
+
+EN SÄGEN OM RABBA
+
+
+Som återfinnes i en Gemara text i traktaten Berachot i den babyloniska
+Talmud... Rabbi Benaa har i fråga om drömtydningar uttalat sig på
+följande sätt: "Det fans tjugufyra drömtydare i Jerusalem, och efter
+det jag drömt en dröm, bad jag hvar och en af dem förklara den; och
+oaktadt hvar och en af dem gaf mig en olika tydning, gingo de alla i
+fullbordan, i öfverensstämmelse med det gamla ordstäfvet 'Alla drömmar
+gå i uppfyllelse enligt deras uttydning'... Vi äro dina, O allas vår
+Konung; Dina äro äfven våra drömmar."
+
+       *       *       *       *       *
+
+Mäktigt var den store Rabbas vetande, han, som var så inkommen i
+Jetzirah Bokens mysterier, att då han engång önskade pröfva sin broder,
+Rabbi Zira, skapade han ur stoft en lefvande man, och sände mannen med
+ett skrifvet budskap till Zira. Men emedan mannen icke var af kvinna
+född och Guds heliga anda icke inblåsts i honom, kunde han ej tala. Då
+därför Rabbi Zira tilltalade honom och märkte att han icke svarade,
+hviskade han i hans öra: "Med trolldom blef du skapad; återvänd därför
+till stoft igen!" Då upplöste sig mannen inför hans ögon och vinden bar
+bort stoftet, så som röken förskingras genom stormens andedräkt. Men
+Rabbi Zira förvånade sig högeligen öfver den store Rabbas makt.
+
+Likväl var Rabba ej lika skicklig som BarHedia i att uttyda drömmar,
+och otaliga voro de, som rådfrågade Bar-Hedia i dessa angelägenheter.
+Men han gaf dem goda eller onda uttydningar, beroende på huru mycket
+eller huru litet man betalade honom. Enligt de flesta Rabbiner betyder
+det fred att drömma om en källa; att dömma om en kamel betyder
+förlåtelse af någon oförrätt; att drömma om getter betyder ett bördigt
+år, att drömma om något lefvande djur, med undantag af apan och
+elefanten, är lyckobringande, och äfven apan och elefanten båda godt
+om de visa sig tjudrade eller iförda seldon. Men Bar-Hedia uttydde
+dylika lyckobringande drömmar i motsatt anda, såvida han icke erhöll en
+rundlig betalning för tydningen. Och det ansågs i hög grad egendomligt,
+att de olyckor han förutspådde alltid gingo i fullbordan.
+
+Nu gingo Rabbinerna Abayi och Rabba samtidigt en dag till Bar-Hedia,
+drömtydaren, efter det de märkt att de båda drömt samma dröm. Abayi
+betalade honom en sus men Rabba betalade ingenting alls.
+
+Och de frågade gemensamt Bar-Hedia sägande: "Uttolka denna vår dröm.
+Vi tyckte oss i sömnen se en pergamentsrulle, upplyst af ett starkt
+ljussken, på hvilken vi tyckte oss kunna läsa dessa ord, hvilka
+återfinnas i femte Mose bok: '_Din oxe skall inför dina ögon slaktad
+varda, men du skall intet få äta af honom. Dina söner och döttrar skola
+åt annat folk gifne varda. Du skall mycken säd föra ut på marken och
+litet införa_'..."
+
+Då sade Bar-Hedia, drömtydaren, till Abayi, som betalade honom en sus:
+"För dig bådar denna dröm godt. Versen, som handlar om oxen, betyder
+att du skall få sådan framgång, att du af idel glädje blir oförmögen
+att äta. Dina söner och döttrar skola gifta sig i främmande land,
+och utan sorg skall du skiljas från dem, i medvetandet om att de äro
+dygdiga och lyckliga.
+
+"Men för dig, Rabba, som ingenting betalade mig, bådar drömmen ondt.
+Du skall bli till den grad hemsökt, att du icke kan äta för sorg; dina
+döttrar och söner skola bortföras i fångenskap. Abayi _skall föra
+mycken säd ut på marken_, men den senare delen af värsen, _du skall
+litet införa_, hänför sig till dig."
+
+Därpå frågade de honom åter, sägande: "Men i vår dröm läste vi äfven
+dessa verser: _Du skall hafva oljoträd i alla dina landsändar men du
+skall icke smörja dig med oljan... Alla folk på jorden skola se att du
+nämnd är efter Herrens namn och skola frukta dig_."
+
+Då sade Bar-Hedia: "För dig, Rabbi Abayi, innebära orden att du
+skall bli förmögen och högaktad; men för dig, Rabba, som ingenting
+gifvit mig, båda de endast ondt. Ditt arbete skall icke ge dig någon
+afkastning och du skall bli falskeligen anklagad och i följd däraf
+skydd såsom en, den där gjort sig skyldig till ett brott."
+
+Åter talade Rabba, men nu endast på sina egna vägnar: "Men jag drömde
+äfven att jag såg min hyddas yttre dörr falla omkull, och mina tänder
+föllo ut ur min mun. Och jag drömde att jag såg två dufvor flyga bort,
+och två rädisor växa upp vid min fot."
+
+Och igen svarade Bar-Hedia, sägande: "För dig, Rabba, som ingenting
+betalade, bådar allt detta endast ondt. Att din yttre dörr föll omkull
+bådar din hustrus död, och dina tänders utfallande betyder att dina
+söner och döttrar äfven skola dö i blomman af sin ungdom. Dufvornas
+flykt innebär, att du skall bli skild från ytterligare två hustrur, och
+de två rädisorna att du skall få mottaga tvänne slag, hvilka du icke
+kan återgälda."
+
+Och allt det som förebådats af Bar-Hedia gick i uppfyllelse. Rabbas
+hustru dog, och han själf tillfångatogs, misstänkt för att ha bestulit
+konungens skattkammare, och folket skydde honom, som om han varit
+brottslig. Och under det han sökte åtskilja två blinda män, som råkat
+i slagsmål, slogo dessa honom två gånger, utan att veta däraf och utan
+att han kunde återgälda dem slagen. Olyckorna störtade öfver Rabba,
+som om han varit en sannskyldig Job. Han fann sig likväl undergifvet i
+allt, utom i förlusten af sin unga hustru, Rabbi Hisdas dotter.
+
+       *       *       *       *       *
+
+Slutligen betalade Rabba en stor summa penningar åt Bar-Hedia, och
+bad honom uttyda flere obehagliga drömmar, som han drömt. Denna gång
+förutsade Bar-Hedia honom endast lycka, rikedom och ära, hvilket
+allt, till Rabbas stora förundran, tilldelades honom i enlighet med
+drömtydarens förutsägelser. Men en dag, då Rabba och Bar-Hedia gjorde
+en resa tillsammans, föll den bok, med hvars hjälp Bar-Hedia afgaf sina
+drömtydningar, ur hans händer. Och Rabba, som skyndade sig att taga upp
+boken, lyckades dechiffrera dessa ord på den första sidan: Alla drömmar
+skola gå i uppfyllelse i enlighet med drömtydarens uttolkning. Då Rabba
+sålunda uppdagat mannens ondskefulla trolldomsförmåga, förbannade han
+honom, sägande: "Raca! Allt det onda du gjort mig kunde jag förlåta
+dig, utom min älskade hustrus, Rabbi Hisdas dotters död. O du gudlösa
+trollkarl, min förbannelse ger jag dig!..."
+
+Hvarpå Bar-Hedia, skräckslagen, drog sig undan till romarena i
+frivillig landsflykt, i hopp om att dymedelst försona sin synd och
+undfly den förtärande makten af Rabbas förbannelser.
+
+Efter det han anländt till Rom, tolkade han dagligen drömmar, stående
+framför ingången till konungens skattkammare, och han åstadkom mycket
+ondt, såsom hans vana var. En dag kom konungens skattmästare till honom
+och sade: "Jag drömde att en nål hade trängt in i mitt finger. Uttyd
+denna min dröm."
+
+Men Bar-Hedia sade endast, "Gif mig en _sus_!" Och då skattmästaren
+vägrade, svarade BarHedia honom intet.
+
+Och en annan dag kom skattmästaren och sade: "Jag drömde att maskar
+uppåto två af mina fingrar. Uttyd denna min dröm."
+
+Men Bar-Hedia sade endast, "Gif mig en _sus_!"
+
+Och då skattmästaren vägrade, svarade BarHedia honom intet.
+
+Likväl kom skattmästaren ännu en tredje gång, och sade:
+
+"Jag drömde att maskar uppåto hela min högra hand. Uttyd denna min
+dröm."
+
+Då hånade Bar-Hedia honom, sägande: "Gå och se hur det står till i
+konungens silkesförrådsrum, som anförtrotts i din vård, ty maskarna ha
+vid detta lag helt och hållet förstört allt silket."... Och det, som
+Bar-Hedia sagt, var sant.
+
+Hvarpå konungen vredgades och befallde att skattmästaren skulle
+halshuggas. Men denne protesterade, sägande: "Hvarför döda endast mig,
+då juden, som till först varseblef maskarnas därvaro, ingenting nämnde
+därom?"
+
+Då hämtade de Bar-Hedia och förhörde honom. Men han hånade
+skattmästaren, sägande: "Det var emedan du var alltför girig, för att
+betala mig en sus, som konungens silke blef förstördt."
+
+Hvarpå romarena, ursinniga af vrede, böjde topparna af två unga
+cederträn mot hvarandra och bundo fast dem med ett rep. Och de fäste
+Bar-Hedias högra ben vid den ena trädtoppen, och det vänstra benet
+vid den andra och afhöggo därefter repet med ett svärd. Och de två
+cedrarna, som plötsligt återtogo sin naturliga ställning, söndersleto
+Bar-Hedias kropp i två lika delar, så att hans inälfvor runno ut och
+till och med hans hufvud, klufvet i två hälfter, gaf hjärnan ifrån sig.
+
+Ty den store Rabbas förbannelse låg öfver honom.
+
+
+
+
+BEGABBARENA
+
+
+... En sägen om Rabbi Simeon ben Jochai, hvilken är upptecknad i
+afhandlingen Shebiith i den Jerusalemitiska Talmud. Säges det icke i
+Sandhedrin att det ges fyra slags människor, hvilka icke tillåtas att
+träda inför Den Helige? — välsignad vare Han! — och till dessa fyra
+räknas bespottarena...
+
+       *       *       *       *       *
+
+Om Rabbi Simeon berättas det många underbara ting, både i den Talmud,
+som härstammar från Babylon, och i den Talmud, som härstammar från
+Jerusalem. Och bland dem alla är intet märkligare än traditionen om det
+sätt, på hvilket han plägade näpsa begabbarenas fräckhet.
+
+Det var samme Rabbi Simeon ben Jochai, som blef förföljd af romarena,
+emedan han förringat deras mäktiga värk, sägande att de byggt vägar
+endast för att kunna snabbare framforsla sina fördärfliga härar, att
+de byggt broar endast för att uppbära bropänningar, att de utfört
+vattenledningar och badinrättningar endast för sitt eget nöje, och att
+de inrättat marknadsplatser endast för att anstifta och upprätthålla
+orättfärdighet. För dessa ord dömdes Rabbi Simeon till döden; hvarför
+han flydde bort och gömde sig i en grotta tillsammans med sin son. Där
+lefde de i tolf långa år, så att deras dräkter skulle fallit sönder
+till stoft, om de ej lagt dem ifrån sig, med undantag för de stunder
+då de utförde sina böner. Och de gräfde ned sig ända till nacken i
+sand för den tid de sofvo eller anställde heliga betraktelser. Men
+inne i grottan lät Herren för deras skull uppväxa ett himmelskt
+Johannesbrödträd, hvars frukt dagligen gaf dem näring; och den Helige —
+välsignad vare Han! — lät äfven en oändlig sommar råda inne i grottan,
+så att de icke behöfde frysa. Där kvarstannade de ända tills profeten
+Elia nedsteg från himlen för att förkunna dem att romarnes kejsare dött
+en afgudadyrkares död, och att de icke numera behöfde frukta för något
+i världen. Men under alla dessa andäktiga betraktelser hade Rabbinens
+och hans sons helighet blifvit lik deras, som stå med vingomhöljda
+ansikten inför Guds tron; och världen hade blifvit otjänlig för dem att
+lefva uti. Då de trädde ut ur grottan fylldes de af häftig vrede vid
+åsynen af människor, som plöjde och skördade på fälten. Och de ropade
+an dem, sägande: "Se! dessa människor tänka endast på jordiska ting,
+och försumma evigheten!"
+
+Därpå blefvo fälten och folket, som arbetade där, fullständigt
+förtärda af deras ögons eld, på samma sätt som Sodom och Gomorra
+blefvo utplånade från jordens anlete. Men Bath-Kol — Den Heliges Röst
+— tillrättavisade dem strängeligen från himlen: "Hvad! han I gått ut i
+världen endast för att förstöra det jag skapat? Vänden tillbaka till
+er grotta!" Och de lefde i grottan ytterligare tolf månader, — så att
+de allt i allt tillbringat tretton år där — ända tills Bath-Kol igen
+lät höra sig, gaf dem sin förlåtelse och uppmanade dem att återvända
+till världen. Hvilket allt finnes omtaladt i traktaten Shabbath i den
+Babyloniska Talmud.
+
+       *       *       *       *       *
+
+Men i den Jerusalemitiska Talmud berättas det, att efter det Rabbi
+Simeon ben Jochai lämnat grottan, beslöt han att rena hela Tiberiens
+land. Ty medan han lefde i grottan, hade hans kropp blifvit illa
+angripen af rötsår, och Tiberias vatten hade helat dem. På samma sätt
+som han funnit rening i Tiberias, förklarade han, så skulle nu Tiberias
+renas genom honom. Och detta sade han i närvaro af begabbare, som
+fruktade hans åsyn, men som sinsemellan förlöjligade och förhånade
+honom.
+
+Rabbi Simeon slog sig emellertid ned utanför staden Tiberias, samlade
+vargbönor och skar sönder dem i små stycken, samt uttalade öfver dem
+ord, hvilkas mening ingen dödlig människa, utom han själf, förstod. (Ty
+dylika ords innebörd är sällan känd af människor, och icke ens änglarna
+och demonerna förstå dem alla.) Efter att ha utfört detta reste sig
+Rabbinen och vandrade öfver fälten allt under det han utströdde
+vargbönor, på samma sätt som såningsmannen utströr sina sädeskorn. Och
+hvarhälst vargbönorna nedföllo, höjde sig de dödas ben och trängde upp
+till jordytan, så att folket kunde hopsamla dem och begrafva dem på
+en lämplig plats. På detta sätt blef marken renad, icke blott från de
+afgudadyrkares och jättars ben, som fordom vistats i detta förlofvade
+land, utan äfven från benen af de djur och lefvande varelser, som dött
+där sedan Israels tider.
+
+Nu fanns det emellertid en viss illasinnad tviflare, en samaritan, som
+för att skada Rabbi Simeon ben Jochai i hemlighet nedgräft ett orent
+lik på en plats, som redan blifvit renad. Och samaritanen närmade sig
+bakslugt Rabbi Simeon och sade: "Fastän du renade denna del af mitt
+fält, ligger där ett orent lik, — ett människolik! Månntro din visdom
+svikit dig, eller är din trolldom kanhända bristfällig? Följ med mig!"
+Därpå tog han Rabbinen med sig, gräfde upp jorden och visade honom det
+orena liket, under det han skrattade i mjugg.
+
+Men Rabbi Simeon, som tack vare gudomlig ingifvelse var underkunnig om
+allt, fäste sina ögon på den onde mannens ansikte och sade:
+
+"En sådan som du förtjänar sannerligen ej att vistas bland de lefvande,
+utan borde hällre byta plats med den döde!" Och knappast hade han
+uttalat dessa ord, innan den döde mannen reste sig, och hans kött blef
+rent och lifvet återvände till hans ögon och hans hjärta, medan den
+elaka samariten förvandlades till ett ruttet lik, från hvars öron och
+näsborrar maskar utträngde.
+
+Men under det han gick vidare, passerade Rabbi Simeon förbi ett
+öfvergifvet torn utanför staden, och en röst hånade honom från tornets
+öfversta rum, högt utropande: "Där kommer denne Bar-Jochai, som
+inbillar sig kunna rena Tiberias!" Men den hånande var själf en mycket
+lärd man.
+
+"Jag svär dig", svarade Rabbi Simeon. — "Jag svär dig att Tiberias
+skall bli renadt, i trots af sådana som du och deras begabberier."
+
+Och medan den helige Rabbinen ännu talade, sjönk begabbaren uppe i
+tornkammaren ihop till en benhög, och från benen höjde sig en ringlande
+rök, — Guds vredes rök, i enlighet med hvad det står skrifvet: "Guds
+vrede skall ryka!"...
+
+
+
+
+ESTHERS VAL
+
+
+En historia om Rabbi Simeon ben Jochai, upptecknad i den heliga
+Midrasch Shir-Hasirim i den heliga Midraschim .. Hör, O Israel, Herren
+vår Gud är En!...
+
+       *       *       *       *       *
+
+På den tiden lefde i den mäktiga staden Sidon en gudfruktig israelit,
+som besatt stora ägodelar och var högt aktad af alla som kände honom,
+ja äfven af hedningarna. I hela Sidon fanns det ingen man, som skulle
+ägt en vackrare hustru än han; ty hennes skönhet var jämförlig med
+Sarahs, hvilken sades ha omstrålat hela Egypti land.
+
+Men den rike mannen var likväl ej lycklig. Ett nyssfödt barns skrik
+hade ännu aldrig ljudit i hans hem, ett barns stämma hade aldrig
+öfvergjutit hans hjärta med solsken. Och han hörde stundom förebrående
+röster hviska. "Lära icke Rabbinerna, att om en man varit gift i tio
+år, utan att ha erhållit någon afkomma, så må han skiljas från sin
+hustru och tilldela henne den giftorätt, som lagen föreskrifver; ty han
+har då icke befunnits värd att genom henne fortplanta sin ätt?"... Men
+det fanns andra röster, som förtalade hans hustru, antydande att hennes
+skönhet gjort henne högfärdig och att ofruktsamheten endast var ett
+straff för hennes fåfänga.
+
+Slutligen en morgon fick den store Rabbinen Simeon ben Jochai mottaga
+besök af den rikaste mannen i Sidon och dennes hustru, hvilka hälsade
+den helige mannen med orden, _Salem aleikum_! Rabbinen såg icke på
+kvinnans ansikte, ty det är förbjudet för heliga män att betrakta ens
+en kvinnas häl; men likväl kände han hennes ljuflighet genomtränga
+huset, lik rökelsedoften af de blommor, som skapats af Bönens Ängel.
+Och Rabbinen märkte att hon grät.
+
+Då framträdde mannen och sade: "Lyssna! det är nu mer än tio år son
+dess jag gifte mig med Esther. Jag var då tjugu år gammal och önskade
+åtlyda det bud, som säger att eho förblir ogift efter sitt tjugonde år,
+han syndar dagligen och stundligen mot Gud. Du vet, o Rabbi, att Esther
+var den däjligaste af alla jungfrur i Sidon, och mig har hon alltid
+varit en så kärleksfull och älsklig hustru, att jag intet fel funnit
+hos henne, och icke häller finnes där någon skuld i hennes hjärta.
+
+"Sedan den tiden har jag blifvit rik; innevånarna i Tyrus känna mig,
+och köpmännen i Karthago svära vid mitt namn. Jag äger många skepp,
+hvilka frakta mitt elfenben och guld från Ophir och mina dyrbara
+juveler från östern; jag äger onyxvaser och skickligt bearbetade
+smaragder, och vagnar och hästar i sådan mängd, att jag icke
+öfverttäffas af någon furste. Och för allt detta har jag att tacka Den
+Allrahögstes nåd, — välsignad vare Han, — och därjämte Esther, min
+hustru, som är en klok och duglig kvinna och en ypperlig rådgifverska.
+
+"Och likväl, O Rabbi, huru gärna skulle jag ej gifva bort alla mina
+rikedomar for att erhålla en son, för att bli känd som familjefader i
+Israel. Den Allrahögste, — välsignad vare Han, — har icke tillstadt mig
+detta; hvarför jag trott att jag måhända befunnits ovärdig att erhålla
+barn genom en så skön och god kvinna. Jag ber dig därför ge mig ett
+lagligen utfärdadt intyg, ty jag har beslutit skilja mig från Esther
+och tilldela henne en riklig giftorätt, på det vi i allt lolkets åsyn
+må blifva befriade från den förbannelse, som hvilar öfver oss."
+
+       *       *       *       *       *
+
+Och Rabbi Simeon ben Jochai strök betänksamt sitt silfverskimrande
+skägg. En tystnad föll öfver dem alla, som när Guds härlighet sänkt sig
+öfver templet. Svagt och atlägset nådde bruset af Sidons samfärdsel
+deras öron... Därpå talade Rabbinen, och Esther, som betraktade honom,
+tyckte sig märka att hans ögon logo, oaktadt man aldrig sett denna
+helige mans läppar le. Det är likväl möjligt att hans ögon logo, då han
+blickade in i deras hjärtan. "Min son, det vore en skam för hela Israel
+att plötsligt och utan tillkännagifvande handla så som du föreslår; ty
+folk kunde tro att Esther icke varit dig en god hustru, eller att du
+varit en alltför fordrande man. Det är icke lofvärdt att ge anledning
+till förtal. Gå därför till ditt hem och red till ett präktigt gästabud
+och inbjud alla dina släktingar och vänner och alla de, som voro
+närvarande vid ditt bröllop, och tala till dem som en ärlig man talar
+till ärliga män och låt dem förstå orsaken till din handling, och äfven
+att Esther är utan fel. Kom så i morgon till mig, och jag skall hafva
+intyget redo."
+
+       *       *       *       *       *
+
+Så tillreddes då ett präktigt gästabud, och många inbjudna infunno
+sig; bland dem alla, som närvarit vid Esthers bröllop, naturligtvis
+med undantag af dem, som Asrael ledt bort vid sin hand. Goda viner
+flödade, kostliga rätter ångade på fat af guld, och onyxbägare voro
+ställda framför hvarje gäst. Och mannen talade ömt till sin hustru i
+allas närvaro, sägande: "Esther, i många år ha vi lefvat tillsammans i
+kärlek; och om vi nu äro tvungna att skiljas åt, så vet du att det icke
+beror på att jag skulle upphört att älska dig, utan på att det icke
+behagat Den Heligaste att välsigna oss med barn. Och till ett tecken på
+huru högt jag älskar dig och hur jag önskar dig allt godt ber jag dig
+medtaga från mitt hus allt det du har lust till, det må sedan vara guld
+eller juveler af omätligt värde."
+
+       *       *       *       *       *
+
+Och vinet bjöds kring, och natten förrann under glädje och sång, till
+dess gästernas hufvuden blefvo sällsamt tunga och det surrade i deras
+öron som af oräkneliga bin och deras skägg upphörde att vagga i skratt,
+och en djup sömn föll öfver dem alla.
+
+Då kallade Esther sina tjänarinnor och sade till dem: "Sen huru tungt
+min herre och make sofver. Jag går nu till min faders hus; bären äfven
+honom dit, medan han sofver."
+
+       *       *       *       *       *
+
+Och då mannen om morgonen vaknade, fann han sig vara i ett främmande
+rum i ett främmande hus. Men förnimmelsen af en kvinnas närvaro, och
+de elfenbenshvita fingrar som smekte hans skägg och de mjuka knän som
+stödde hans hufvud och de strålande svarta ögon som blickade in i hans
+egna, sömndruckna ögon, allt detta var honom välbekant, ty han kände
+att hans hufvud hvilade i Esthers knä. Och ännu förvirrad af nattens
+sorgfyllda drömmar utropade han: "Kvinna, hvad har du gjort?"
+
+Ljufvare än dufvornas kutter i fikonträden svarade honom Esthers röst:
+"Bjöd du mig ej, min make, att utvälja och medtaga från ditt hus det
+jag hälst önskade? Och jag har valt dig, och låtit bära dig hit, till
+min faders hus,... dig, som jag älskar öfver allt annat i världen. Vill
+du allt fortfarande drifva mig bort från dig?" Och för tårar af kärlek
+kunde han icke urskilja hennes ansikte, men han hörde allt fortfarande
+hennes röst, som uttalade Ruths gyllene ord, hvilka äro så gamla och
+likväl så unga för alla älskande hjärtan. "Dit du går, dit vill jag ock
+gå, där du blifver, där blifver jag ock. Och endast Dödens Ängel må
+skilja oss åt, ty du är allt i allo för mig."...
+
+Och i det guldgula solskenet, som strömmade in genom dörröppningen,
+framträdde plötsligt, lik en staty af babyloniskt silfver, Rabbi Simeon
+ben Jochais kraftiga, grå gestalt, med till välsignelse upplyfta händer.
+
+"_Schmah Israel_ — Herren vår Gud, som är En, skänker eder sin
+evärdeliga välsignelse. Må edra hjärtan sammansmälta i kärlek, liksom
+guld smältes samman genom guldsmedens skicklighet. Må Herren, som
+förenat de ensamma i äktenskap, och bundit dem vid hvarandra, vaka
+öfver er. Herre, gör denna dygdädla kvinna lik Rakel och Lea, som
+byggde upp Israels ätt. Och I skolen se edra barn och barnabarn uti
+Herrens hus."
+
+Därefter välsignade Herren dem; och Esther blef som en fruktbar
+vinranka, och de fingo se sina barnabarn i Israel. Ty det är skrifvet:
+"Han skall höra den hjälplösas bön."
+
+
+
+
+ETT HALACHA-SPÖRSMÅL
+
+
+... Omtaladt i Baba-Mezia, eller "Den Mellersta Ingången" till den
+Heliga Shas... Herren älskar högre de ingångsdörrar, som äro märkta med
+Halacha, än han älskar synagogor och skolor.
+
+       *       *       *       *       *
+
+På den tiden pågick det en tvist mellan Mishna lärarena och Rabbi
+Eliezer angående en viss bakugns lagenliga renhet, om hvilken det
+står skrifvet i Baba-Mezia i den babyloniska Talmud. Ty medan alla de
+andra ansågo att ugnen enligt Halacha borde förklaras oren, påstod
+Rabbi Eliezer att den var ren; och han kullkastade alla deras argument
+och bemötte alla deras invändningar, ehuru de icke ville erkänna sig
+öfverbevisade. Slutligen uppmanade Rabbi Eliezer ett johannisskidträd
+att bära vittnesbörd om hans tolkning af lagen. Och trädet lösgjorde
+sig från marken, höjde sig i luften med mulldrypande rötter och rörde
+sig fyra hundra yards framåt, samt planterade sig därpå, skälfvande,
+åter ned i jorden.
+
+Men Mishna lärarena, som voro vana vid underbara ting, blefvo föga
+imponerade, och de sade endast: "Vi kunna väl icke fästa afseende
+vid ett johannisskidträds vittnesbörd. Skulle ett johannisskidträd
+undervisa oss om Halacha? Skulle ett johannisskidträd lära oss lagen?"
+
+Då vände sig Rabbi Eliezer till bäcken, som därutanför oupphörligt
+frammumlade samma sång, "Bär vittnesbörd för mig, o du rinnande
+vatten". Och strömmen ändrade sitt lopp; dess vatten drog sig tillbaka
+och flöt ånyo in i urkällan och lämnade de nakna kiselstenarna i
+flodbrädden att torka i solskenet.
+
+Men de vise männen vidhöllo fortfarande sin åsikt, sägande: "Skulle
+en bäck pladdra för oss om lagen? Skulle vi hällre lyssna till ett
+rinnande vattens röst, än till Den Helige — välsignad vare han — och
+Hans tjänare, Moses?"
+
+Då blickade Rabbi Eliezer upp mot murarna, som buro heliga inskrifter,
+och utropade: "Så vittnen då äfven ni, I heliga murar, att jag
+dömt riktigt." Och murarna darrade, böjde sig inåt och buktade sig
+som spända segel, då vinden kastar om, samt hängde hotande öfver
+Rabbinernas hufvuden. De skulle äfven nedstörtat, om icke Rabbi Josua
+kväst dem, sägande: "Hvad angår det er, om Rabbinerna träta om Halacha?
+Viljen I krossa oss? Hållen er i styr!" Då lydde murarna Rabbi Josua
+och störtade ej ned, men de återtogo icke häller sin ursprungliga
+plats, ty de lydde äfven Rabbi Eliezer, — hvarför de ännu i denna dag
+stå fallfärdiga.
+
+Då Rabbi Eliezer sålunda insåg att deras hjärtan voro hårdare mot
+honom, än själfva husets stenar, utropade han: "_Må Bath Kol döma
+mellan oss_." Hvarpå byggnaden skakade ända till grundmurarna, och en
+Röst från himlen svarade, sägande: "Huru vågen I uppresa eder mot Rabbi
+Eliezer, ty Halacha samstämmer i alla afseenden med hans utslag."
+
+Men Rabbi Josua reste sig oförskräckt midt ibland dem, och sade:
+"Enligt lag behöfva vi icke rätta oss ens efter en Röst från himlen. Ty
+Du, O Gud, har längesen skrifvit i den lag Du gaf på Sinai bärg, att
+'_Du skall rätta dig efter flertalet_'." Och de ville ej lyssna till
+Rabbi Eliezer, utan bannlyste honom och läto med eld förstöra alla hans
+lagtolkningar.
+
+(Nu påstå några, att Rabbi Nathan haft en uppenbarelse af Profeten
+Elia, som intygat, att Gud själf låtit bedraga sig i denna
+angelägenhet, och erkänt att han misstagit sig, sägande: "Mina barn ha
+öfvervunnit mig! Mina barn ha besegrat mig!" Men då vi äfven veta, att
+tredjedelen af allt korn, af alla oliver och af allt hvete i världen
+blef angripen af röta till straff för Rabbi Eliezers bannlysning, så
+kunna vi väl förstå att han icke hade misstagit sig.)
+
+Medan Rabbi Eliezer ännu var under förbannelsens ok, sjuknade han
+häftigt, utan att Rabbinerna visste något därom. Men så stor var hans
+lärdom, att Rabbi Akiba och alla hans lärjungar kommo till honom för
+att erhålla undervisning... Då reste sig Rabbi Eliezer på armbågen och
+frågade dem: "Hvarför kommen I hit?"
+
+"Vi komma för att lära oss Halacha", svarade Akiba.
+
+"Men hvarför han I ej kommit förr?"
+
+Och de svarade: "Emedan vi ej hade tid därtill."
+
+Men Rabbi Eliezer, som förtörnades öfver svaret, sade till dem: "I
+sanning, det skulle förvåna mig storligen, om det medgåfves er att dö
+en naturlig död. Och hvad dig angår, Akiba, så kommer din död att bli
+svårare än alla de andras. Det är väl för dig att jag icke förbannar
+dig, som fördristar dig att säga, att du icke haft tid att lära dig
+lagen."
+
+Och Rabbi Eliezer, som gjorde sig beredd att dö, korsade armarna öfver
+bröstet och fortsatte: "Ve, ve öfver mig, ve öfver dessa mina armar,
+som likna två hoprullade lagmanuskript, hvilkas innehåll är fördoldt
+för alla. Om ni sökt upp mig tidigare, så skulle ni fått lära er många
+underbara ting, men nu måste mitt vetande förgås med mig. Mycket har
+jag lärt och mycket har jag undervisat, likväl utan att minska mitt
+Rabbinvetande ens så mycket, som oceanens vatten förminskas genom att
+en hund släcker sin törst därur."
+
+Och han fortfor att tala med dem: "Och utöfver allt detta har jag
+uttolkat tusen Halachoth, som handla om odlandet af egyptiska gurkor.
+Och ingen, med undantag af Rabbi Akiba ben Joseph, har någonsin det
+ringaste frågat efter dem... Vi vandrade en gång tillsammans på en väg,
+som gick mellan tvänne fält, då han bad mig undervisa sig om odlandet
+af egyptiska gurkor. Då uttalade jag ett enda ord, och se, fälten
+blefvo genast öfversållade af egyptiska gurkor. Han frågade mig på
+hvilket sätt man skulle skörda dem. Jag uttalade ett enda ord, och se!
+alla gurkorna samlades ihop på ett ställe framför mig."
+
+Och medan Rabbi Eliezer allt ännu talade sålunda, vandrade hans själ
+hädan; och Rabbi Akiba och alla hans lärjungar sörjde bittert bade
+för Rabbi Eliezers och för deras egen skull, då de nu insågo att de
+värkligen kommit för sent för att lära lagen.
+
+Men Rabbi Eliezers förutsägelse gick i uppfyllelse... Ty efter det
+Rabbi Akiba blifvit en helig och häpnadsväckande lärd man, hände det
+sig att romarne förbjödo honom att undervisa om Israels lag. Men Rabbi
+Akiba framhärdade uti att offentligen undervisa folket, i det han
+sade: "Om Den Enda Heliga — välsignad vare Han, — tillåter oss lida så
+mycket, medan vi lära lagen, huru mycket skulle vi då ej lida, om vi
+försummade densamma."
+
+Då ledde de honom bort för att afrättas, och läto honom genomgå cn
+obeskrifligt smärtsam tortyr. Men detta inträffade just vid den timme,
+då denna bön bör uttalas: "Hör, o Israel, Herren vär Gud är En."
+
+Medan de söndersargade hans kött med kammar af järn, uttalade Rabbi
+Akiba dessa heliga ord, och uppgaf därefter andan. Och från himlen
+trängde en mäktig Röst, som ropade: "Välsignad vare du, o Rabbi Akiba,
+ty din själ och ordet lämnade samtidigt din kropp."
+
+
+
+
+RABBI JOCHANAN BEN SACCAI
+
+
+Det finns i Himmelen ett visst väsende, som bär bokstäfver på sin
+panna. Och dessa bokstäfver, som lysa klarare än solen, bilda om dagen
+ordet Sanning, och på grund häraf veta änglarna att det är dag. Men
+då aftonen inbryter, förändra sig bokstäfverna själfmant och bilda nu
+ordet Tro, hvaraf änglarna veta att natten är i antågande.
+
+       *       *       *       *       *
+
+Men Hillel den store, densamme som samlat Talmuds Sedarim, och som
+äfven varit en lärare för den Jesus, som hedningarna dyrka, hade åttio
+andra lärjungar, hvilka alla blefvo heliga män. Bland dem voro trettio
+i sanning så heliga, att Guds härlighet hvilade öfver dem, som fordom
+öfver Moses själf, så att det från deras ansikten utströmmade ljus, och
+från deras tinningar utgingo strålar, som liknade solens.
+
+Och om trettio andra påstås det att de voro lika heliga som Josua, Nuns
+son, och värda att solen på deras befallning skulle stannat i sitt
+lopp. Och de tjugo återstående, bland hvilka Rabbi Jonathan ben Uzziel
+var den främste, och Rabbi Jochanan ben Saccai den ringaste, ansägos
+endast vara af medelmåttigt värde. Likväl finnes det nutilldags icke en
+enda, värd att likställas med dem, ty denne Rabbi Jochanan var heligare
+än någon nulefvande man.
+
+Så ringa han än var, var Rabbi Jochanan likväl omåttligt lärd och
+kunnig i skrifterna, — i Mishna och Gemara och Midraschim, — i
+Kabbalas, Gematrias, Notricons och Temurahs läror, — i legenderna och
+de detaljerade föreskrifterna och hårklyfverierna, — i teorierna om
+månen, i änglarnas språk, palmbladens hviskningar och demonernas tal.
+Och om alla sjöar vore fyllda med bläck, och alla de vasstrån, som
+gunga vid flodernas stränder vore pennor, och alla människor på jorden
+vore skrifvare, så skulle de likväl aldrig kunnat skrifva ned allt det
+Rabbi Jochanan ben Saccai lärt sig, eller ens så mycket som han lärde
+andra under sin lifstid, hvilken varade ett hundrade och tjugu år. Och
+likväl var han den obetydligaste af alla Hillels lärjungar.
+
+De fyrtio tidigaste af sina lefnadsår ägnade han åt världsliga ting,
+i synnerhet åt handel, ty han önskade förtjäna en tillräckligt stor
+summa för att därefter kunna anslå de år, som ännu tillmätts honom,
+för utöfvandet af goda gärningar. Och de följande fyrtio åren använde
+han för forskningar och blef därunder så lärd, att han till och med
+beskylldes för att vara en trollkarl, — i likhet med de rabbiner, som
+genom att på växlande vis sammanställa bokstäfverna i det Outsägliga
+Namnet skapade lefvande djur och frukter, — såsom till exempel Rab
+Oshaja och Rab Chaneana, hvilka med hjälp af Jetzirah Boken skapade åt
+sig en kalf, den där de sedan uppåto.
+
+Och de sista tjugu åren af sitt heliga lif ägnade Rabbi Jochanan åt att
+undervisa folket.
+
+Enligt hvad det berättas i Baba Batra boken i Seder Naschim i den
+babyloniska Talmud, uttolkade Rabbi Jochanan ben Saccai en dag Profeten
+Esaias ord (Esaias 54: 12) — "Och dina fönster vill jag göra af
+kristall och dina portar af rubiner och alla dina gränser af utkorade
+stenar" — för en inbilsk och fåfäng lärjunge. Därvid sade han: "Den
+Heligaste — välsignadt vare hans namn för all tid — skall utvälja
+dyrbara stenar och pärlor, hvar och en mätande trettio kubiter i längd
+och bredd, och skall skära och polera dem tills de mäta tjugu kubiter i
+längd och tio i bredd, och med dem pryda Jerusalems stadsportar."
+
+Men den inbilske och fåvitske lärjungen, en fräckhetens son, skrattade
+högljudt och sade med hånfull röst: "Hvem har väl någonsin sett en
+smaragd eller en diamant, en rubin eller en pärla, ens så stor som
+det minsta lilla fågelägg? och så vill du inbilla oss att det finnes
+juveler om trettio kubiter i genomsnitt." Men Rabbi Jochanan svarade
+intet; och lärjungen aflägsnade sig hånskrattande.
+
+Några dagar efter denna händelse begaf sig den eländige lärjungen på
+en resa; ty han bedref handel och köpenskap, och var vida bekant i
+många länder för sin skicklighet i byteshandel och sin förmåga att
+uppleta dyrbara föremål. Medan han befann sig ombord på sitt skepp
+och sjömännen sofvo, i väntan på att i gryningen få lyfta ankar,
+medgafs det denna dåliga lärjunge att få varseblifva ett starkt
+ljussken nere i vattnet. Och då han blickade ned i hafvets djup såg han
+änglar, som buro jättestora diamanter och smaragder, och som öppnade
+ofantliga snäckor för att ur dem uttaga väldiga pärlor. Och englarnas
+ögon häftade vid honom, medan de arbetade därnere i det våldsamma
+ljusskenet. Då öfverfölls han af en så fruktansvärd skräck, att knäna
+veko sig under honom och hans tänder föllo ut; och underkastande sig
+en makt, som mot hans vilja satte hans tunga i rörelse, ropade han
+högljudt: "Hvar skola dessa väldiga diamanter och smaragder användas?
+Hvad ämna ni företaga med dessa jättestora pärlor?" Och en röst ur
+djupet svarade: "De äro afsedda för Jerusalems stadsportar."
+
+Och efter att hafva återvändt från sin resa, hastade lärjungen till
+det ställe, där Rabbi Jochanan ben Saccai höll på att undervisa, och
+omtalade allt det han sett, samt bedyrade att han aldrig mer skulle
+betvifla Rabbi Jochanans ord.
+
+Men Rabbinen, som kunde se ned i hans hjärta, och kände dess svarta
+ondska, svarade med dånande röst: "Raca, om du ej sett allt detta, så
+skulle du allt ännu begabba de vises ord." Och med ett enda ögonkast
+förintade han denne dålige lärjunge, såsom lågan förtär ett torkadt
+blad, hvarpå det af honom återstod endast en rykande askhög — som om
+han slagits af Herrans blixt.
+
+Och folket förundrade sig storligen. Men Rabbi Jochanan ben Saccai gaf
+icke akt på den rykande, hvita askan vid sin fot, utan fortsatte med
+att för sina lärjungar tolka demonernas och palmträdens tungomål.
+
+
+
+
+EN TRADITION OM TITUS
+
+
+... Som förtäljes i Boken Gittin i den babyloniska Talmud... Inför
+Titus liknade världen en människas ögonglob; oceanen motsvarade det
+hvita, jorden det svarta, Jerusalem pupillen och bilden inne i pupillen
+var Herrens Tempel.
+
+       *       *       *       *       *
+
+Med rätta har det blifvit sagdt i boken Chullin i den Heliga Chas, att
+"sextio järngrufvors nålar äro sammanträngda i en myggas sting".
+
+Ty i dessa dagar kom Titus — må hans öron bli förvandlade till hylsor,
+uti hvilka man finge svänga Gehennas portars gångjärn - från Rom med
+sina afgudadyrkare och belägrade den Heliga Staden, samt förstörde den
+och bortförde dess jungfrur i fångenskap. Den, som innan denna dag
+icke sett Jerusalem, han vet intet om Israels härlighet. Där fanns
+tre hundra och nittiofyra synagogor, och trehundra och nittiofyra
+rättssalar, och lika många läroanstalter för ungdomen... Då templets
+dörrar öppnades, kunde man på sju sabbatsresors afstånd höra gnisslet
+af deras gyllene gångjärn. Förlåten till det allra heligaste hade väfts
+af åttiotvå myriader jungfrur; det behöfdes tre hundra präster för
+att draga den åt sidan och tre hundra för att tvätta den, då den var
+oren. Men Titus — må hans namn bli förbannadt för evigt — vecklade in
+de heliga kärlen i förlåten, förde alltsammans till sitt s kepp och
+seglade af till staden Rom...
+
+Knappast hade han kommit utom synhåll från land, då en stark storm
+uppstod, — djupen blottade sitt mörker och vågorna visade tänderna. En
+förtviflans skräck öfverföll sjömännen och de utropade, "Det är Elohim".
+
+Men Titus förhäfde sig hånfullt mot Himlen, mot åska och blixt, mot
+stormens dån, och utropade: "Se, denne judarnes Gud har ingen makt,
+förutom på hafvet; Pharao dränkte han, Sisera dränkte han likaledes
+och nu söker han dränka mig och mina legioner. Om han verkligen är
+så mäktig, och icke rädd för att kämpa mot mig på land, så må han då
+hällre möta mig på fast mark och där visa om han är stark nog för att
+öfvervinna mig." (I värkligheten hade Sisera icke drunknat; men Titus,
+som var olärd och en afgudadyrkare, talade osanning.)
+
+Då brast ett bländande hvitt ljussken fram ur de mörka molnen och en
+röst som var djupare än åskans svarade honom: "O du eländige, son af
+en eländig, och sonson till Esau, den eländige, jag skall låta dig
+landstiga. Se! Ett djur, hvilket är litet och obetydligt i min värld,
+väntar dig där; gå och kämpa emot det."
+
+Och stormen upphörde.
+
+Efter många dygns resa landade Titus och hans män på kusten af det
+land, som kallas Italien, — den kust, som evigt darrade af mullret från
+den mäktiga staden Rom, hvars röst hördes till världens fyra hörn,
+och hvars dån döfvade Rabbi Jehoshua till och med på hundratjugu mils
+afstånd. Ty i Rom fanns det trehundra sextiofem gator, och vid hvarje
+gata trehundra sextiofem palats och upp till den pelarprydda portiken
+vid hvarje palats ledde en marmortrappa med trehundra sextiofem steg.
+
+Men knappt hade Titus satt foten på land, innan han anfölls af en
+mygga. Och myggan flög upp i hans näsborre och in i hans onda hjärna
+och begynte gnaga på den och torterade honom med outsägliga kval.
+Och han fann ingen lindring för sina plågor, icke heller fanns det
+någon läkare i Rom, som kunde befria honom från dem. Hvarpå myggan
+kvarstannade i hans hjärna under sju år, och af aldrig stillade plågor
+blef Titus ansikte förvridet som ansiktena hos de fördömda i helvetet.
+
+Men efter det Titus förgäfves offrat åt alla romarnes afgudar, råkade
+han en dag passera förbi en smedja, och hörde hur hammaren slog mot
+städet. Ljudet verkade lika välgörande på honom, som Davids harpospel
+på Saul, och han blef ögonblickligen befriad från sin vånda. Då
+utropade han tyst för sig själf, "se, jag har funnit befrielse!" Och
+efter att ha offrat åt Smedguden befallde han, att smeden skulle hämtas
+till hans palats med sina hammare och sitt städ. Och han betalade
+smeden fyra suosim om dagen — enligt israelitisk myntberäkning — för
+att han skulle hamra för honom.
+
+Men smeden kunde ej hamra utan uppehåll, och så snart han hvilade
+sig, återvände plågorna och myggan gnagade då till och med ifrigare
+än någonsin förr. Då sändes bud på flera andra smeder, och bland dem
+befann sig äfven en judisk smed, som var slaf. Men Titus vägrade att
+ersätta honom, ehuru han betalat hedningarna, ty han sade: "Det kan
+vara tillräcklig betalning för dig att se din fiende lida."
+
+Trettio dagar senare kunde intet hammarslag förmildra våndan, och då
+visste Titus att han måste dö.
+
+Han bad då sin familj att de efter hans död skulle bränna hans kropp,
+samt hopsamla askan och utsända sju skepp för att utströ den på de
+Sju Hafvens vågor, i annat fall fruktade han att Israels Gud skulle
+återuppväcka honom på Domens Dag.
+
+       *       *       *       *       *
+
+(Men det står skrifvet i Midrasch Kohelet i den heliga Midraschim att
+Hadrianus — må hans namn bli utplånadt — engång frågade Rabbi Josua
+ben Chanania: "Af hvad skall kroppen återuppbyggas på den Yttersta
+Dagen?" Och rabbinen svarade, "af Luz i ryggraden". Då Hadrianus
+begärde bevis därpå, tog Rabbinen Luz, det lilla benet i ryggraden, och
+sänkte det i vatten, och det upplöste sig ej. Han lade det i eld, och
+det förtärdes ej. Han lade det mellan kvarnstenarna, och det blef ej
+söndermaladt. Han hamrade det på ett stad, men hammaren bröts af och
+städet splittrades sönder.)
+
+(Därför förmår Titus önskan intet, och förvisso skall Herren för att
+bestraffa honom på den yttersta dagen återuppbygga hans kropp ur Luz.)
+
+       *       *       *       *       *
+
+Men innan man brände Titus kropp, öppnade man hans skalle och blickade
+in i hjärnan, för att leta efter myggan.
+
+Den befanns då vara af en svalas storlek och vägde, enligt israelitisk
+viktberäkning, två selas. Och man fann att dess klor voro af brons och
+dess käkar af järn.
+
+
+
+
+BIBLIOGRAFI
+
+
+Allégories, récits, contes, etc. traduits de l’Arabe, du Persan,
+de l’Hindustani, et du Turc. Par M. Garcin de Tassy. Paris, 1876.
+(Innehåller "Bakawali".)
+
+Amarou. Anthologie Érotique. Texte sanscrit, traduction, notes, etc.,
+par A.L. Apudy (Chézy). Paris, 1831.
+
+Avadânas, (les). Contes et Apologues Indiens. Traduits par M. Stanislas
+Julien. Paris, 1875.
+
+Contes égyptiens. Par G. Maspéro. Paris, 1882.
+
+Dhammapada, (the). Translated from the Chinese by Rev. Samuel Beal,
+B.A. Boston, 1878.
+
+Gita-govinda (le), et Le ritou-sanhara. Traduits par Hippolyte Fauche.
+Paris, 1850.
+
+Gulistan (le), de Sadl. Traduit littéralement, par N. Semelet.
+Paris, 1834.
+
+Hindoo pantheon (the). By Major Edward Moor. London, 1861.
+
+Hitopadésa (l’). Traduit par E. Lancereau. Paris, 1882.
+
+Jacolliot. Voyage aux ruines de Golconde. Paris, 1878.
+
+Jataka-tales. Traslated by T.V. Rhuys Davids. Vol. I. Boston, 1881.
+
+Kalewala. Traduction de Léouzon Le Duc. Paris, 1845.
+
+Mahabharata, onze épisodes du. Traduit par Foucaux. Paris, 1862.
+
+Mantic uttaïr. Traduit du Persan par M. Garcin de Tassy. Paris, 1863.
+
+Mythologie des esquimaux. Par l’Abbé Morillot. Paris, 1874.
+
+Myths and songs of the south Pacific By Rev. W.W. Gill. London, 1877.
+
+Pantchatantra; ou, les cinq livres. Traduit par E. Lancereau.
+Paris, 1871.
+
+Sacountala. Texte sanscrit, notes et traduction par Chézy.
+Paris, 1830.
+
+Stendhal (de). L’Amour.
+
+Talmud. le talmud de Jerusalem. Traduit par Moïse Schwab. Vols. I—VI.
+Paris, 1878-83.
+
+Talmudic miscellany (a). By Rev. L.P. Hershon. Boston, 1882.
+
+Vetalapanchavinsati (hindi version of the). Baitál Bachis; or, The
+Twenty-five Tales of a Demon. Translated by W.B. Barker. London, 1855.
+
+
+
+
+*** END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK NATALIKA ***
+
+Updated editions will replace the previous one--the old editions will
+be renamed.
+
+Creating the works from print editions not protected by U.S. copyright
+law means that no one owns a United States copyright in these works,
+so the Foundation (and you!) can copy and distribute it in the
+United States without permission and without paying copyright
+royalties. Special rules, set forth in the General Terms of Use part
+of this license, apply to copying and distributing Project
+Gutenberg™ electronic works to protect the PROJECT GUTENBERG™
+concept and trademark. Project Gutenberg is a registered trademark,
+and may not be used if you charge for an eBook, except by following
+the terms of the trademark license, including paying royalties for use
+of the Project Gutenberg trademark. If you do not charge anything for
+copies of this eBook, complying with the trademark license is very
+easy. You may use this eBook for nearly any purpose such as creation
+of derivative works, reports, performances and research. Project
+Gutenberg eBooks may be modified and printed and given away--you may
+do practically ANYTHING in the United States with eBooks not protected
+by U.S. copyright law. Redistribution is subject to the trademark
+license, especially commercial redistribution.
+
+START: FULL LICENSE
+
+THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE
+PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK
+
+To protect the Project Gutenberg™ mission of promoting the free
+distribution of electronic works, by using or distributing this work
+(or any other work associated in any way with the phrase “Project
+Gutenberg”), you agree to comply with all the terms of the Full
+Project Gutenberg™ License available with this file or online at
+www.gutenberg.org/license.
+
+Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project
+Gutenberg™ electronic works
+
+1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg™
+electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
+and accept all the terms of this license and intellectual property
+(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all
+the terms of this agreement, you must cease using and return or
+destroy all copies of Project Gutenberg™ electronic works in your
+possession. If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a
+Project Gutenberg™ electronic work and you do not agree to be bound
+by the terms of this agreement, you may obtain a refund from the
+person or entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph
+1.E.8.
+
+1.B. “Project Gutenberg” is a registered trademark. It may only be
+used on or associated in any way with an electronic work by people who
+agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few
+things that you can do with most Project Gutenberg™ electronic works
+even without complying with the full terms of this agreement. See
+paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project
+Gutenberg™ electronic works if you follow the terms of this
+agreement and help preserve free future access to Project Gutenberg™
+electronic works. See paragraph 1.E below.
+
+1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation (“the
+Foundation” or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection
+of Project Gutenberg™ electronic works. Nearly all the individual
+works in the collection are in the public domain in the United
+States. If an individual work is unprotected by copyright law in the
+United States and you are located in the United States, we do not
+claim a right to prevent you from copying, distributing, performing,
+displaying or creating derivative works based on the work as long as
+all references to Project Gutenberg are removed. Of course, we hope
+that you will support the Project Gutenberg™ mission of promoting
+free access to electronic works by freely sharing Project Gutenberg™
+works in compliance with the terms of this agreement for keeping the
+Project Gutenberg™ name associated with the work. You can easily
+comply with the terms of this agreement by keeping this work in the
+same format with its attached full Project Gutenberg™ License when
+you share it without charge with others.
+
+1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern
+what you can do with this work. Copyright laws in most countries are
+in a constant state of change. If you are outside the United States,
+check the laws of your country in addition to the terms of this
+agreement before downloading, copying, displaying, performing,
+distributing or creating derivative works based on this work or any
+other Project Gutenberg™ work. The Foundation makes no
+representations concerning the copyright status of any work in any
+country other than the United States.
+
+1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg:
+
+1.E.1. The following sentence, with active links to, or other
+immediate access to, the full Project Gutenberg™ License must appear
+prominently whenever any copy of a Project Gutenberg™ work (any work
+on which the phrase “Project Gutenberg” appears, or with which the
+phrase “Project Gutenberg” is associated) is accessed, displayed,
+performed, viewed, copied or distributed:
+
+  This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and
+  most other parts of the world at no cost and with almost no
+  restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it
+  under the terms of the Project Gutenberg License included with this
+  eBook or online at www.gutenberg.org. If you are not located in the
+  United States, you will have to check the laws of the country where
+  you are located before using this eBook.
+
+1.E.2. If an individual Project Gutenberg™ electronic work is
+derived from texts not protected by U.S. copyright law (does not
+contain a notice indicating that it is posted with permission of the
+copyright holder), the work can be copied and distributed to anyone in
+the United States without paying any fees or charges. If you are
+redistributing or providing access to a work with the phrase “Project
+Gutenberg” associated with or appearing on the work, you must comply
+either with the requirements of paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 or
+obtain permission for the use of the work and the Project Gutenberg™
+trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or 1.E.9.
+
+1.E.3. If an individual Project Gutenberg™ electronic work is posted
+with the permission of the copyright holder, your use and distribution
+must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any
+additional terms imposed by the copyright holder. Additional terms
+will be linked to the Project Gutenberg™ License for all works
+posted with the permission of the copyright holder found at the
+beginning of this work.
+
+1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg™
+License terms from this work, or any files containing a part of this
+work or any other work associated with Project Gutenberg™.
+
+1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
+electronic work, or any part of this electronic work, without
+prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
+active links or immediate access to the full terms of the Project
+Gutenberg™ License.
+
+1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary,
+compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including
+any word processing or hypertext form. However, if you provide access
+to or distribute copies of a Project Gutenberg™ work in a format
+other than “Plain Vanilla ASCII” or other format used in the official
+version posted on the official Project Gutenberg™ website
+(www.gutenberg.org), you must, at no additional cost, fee or expense
+to the user, provide a copy, a means of exporting a copy, or a means
+of obtaining a copy upon request, of the work in its original “Plain
+Vanilla ASCII” or other form. Any alternate format must include the
+full Project Gutenberg™ License as specified in paragraph 1.E.1.
+
+1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
+performing, copying or distributing any Project Gutenberg™ works
+unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.
+
+1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing
+access to or distributing Project Gutenberg™ electronic works
+provided that:
+
+• You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
+  the use of Project Gutenberg™ works calculated using the method
+  you already use to calculate your applicable taxes. The fee is owed
+  to the owner of the Project Gutenberg™ trademark, but he has
+  agreed to donate royalties under this paragraph to the Project
+  Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments must be paid
+  within 60 days following each date on which you prepare (or are
+  legally required to prepare) your periodic tax returns. Royalty
+  payments should be clearly marked as such and sent to the Project
+  Gutenberg Literary Archive Foundation at the address specified in
+  Section 4, “Information about donations to the Project Gutenberg
+  Literary Archive Foundation.”
+
+• You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
+  you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
+  does not agree to the terms of the full Project Gutenberg™
+  License. You must require such a user to return or destroy all
+  copies of the works possessed in a physical medium and discontinue
+  all use of and all access to other copies of Project Gutenberg™
+  works.
+
+• You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of
+  any money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
+  electronic work is discovered and reported to you within 90 days of
+  receipt of the work.
+
+• You comply with all other terms of this agreement for free
+  distribution of Project Gutenberg™ works.
+
+1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project
+Gutenberg™ electronic work or group of works on different terms than
+are set forth in this agreement, you must obtain permission in writing
+from the Project Gutenberg Literary Archive Foundation, the manager of
+the Project Gutenberg™ trademark. Contact the Foundation as set
+forth in Section 3 below.
+
+1.F.
+
+1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
+effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
+works not protected by U.S. copyright law in creating the Project
+Gutenberg™ collection. Despite these efforts, Project Gutenberg™
+electronic works, and the medium on which they may be stored, may
+contain “Defects,” such as, but not limited to, incomplete, inaccurate
+or corrupt data, transcription errors, a copyright or other
+intellectual property infringement, a defective or damaged disk or
+other medium, a computer virus, or computer codes that damage or
+cannot be read by your equipment.
+
+1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the “Right
+of Replacement or Refund” described in paragraph 1.F.3, the Project
+Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
+Gutenberg™ trademark, and any other party distributing a Project
+Gutenberg™ electronic work under this agreement, disclaim all
+liability to you for damages, costs and expenses, including legal
+fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
+LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
+PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
+TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
+LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
+INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
+DAMAGE.
+
+1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
+defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
+receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
+written explanation to the person you received the work from. If you
+received the work on a physical medium, you must return the medium
+with your written explanation. The person or entity that provided you
+with the defective work may elect to provide a replacement copy in
+lieu of a refund. If you received the work electronically, the person
+or entity providing it to you may choose to give you a second
+opportunity to receive the work electronically in lieu of a refund. If
+the second copy is also defective, you may demand a refund in writing
+without further opportunities to fix the problem.
+
+1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth
+in paragraph 1.F.3, this work is provided to you “AS-IS”, WITH NO
+OTHER WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT
+LIMITED TO WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.
+
+1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied
+warranties or the exclusion or limitation of certain types of
+damages. If any disclaimer or limitation set forth in this agreement
+violates the law of the state applicable to this agreement, the
+agreement shall be interpreted to make the maximum disclaimer or
+limitation permitted by the applicable state law. The invalidity or
+unenforceability of any provision of this agreement shall not void the
+remaining provisions.
+
+1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
+trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
+providing copies of Project Gutenberg™ electronic works in
+accordance with this agreement, and any volunteers associated with the
+production, promotion and distribution of Project Gutenberg™
+electronic works, harmless from all liability, costs and expenses,
+including legal fees, that arise directly or indirectly from any of
+the following which you do or cause to occur: (a) distribution of this
+or any Project Gutenberg™ work, (b) alteration, modification, or
+additions or deletions to any Project Gutenberg™ work, and (c) any
+Defect you cause.
+
+Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg™
+
+Project Gutenberg™ is synonymous with the free distribution of
+electronic works in formats readable by the widest variety of
+computers including obsolete, old, middle-aged and new computers. It
+exists because of the efforts of hundreds of volunteers and donations
+from people in all walks of life.
+
+Volunteers and financial support to provide volunteers with the
+assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg™'s
+goals and ensuring that the Project Gutenberg™ collection will
+remain freely available for generations to come. In 2001, the Project
+Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
+and permanent future for Project Gutenberg™ and future
+generations. To learn more about the Project Gutenberg Literary
+Archive Foundation and how your efforts and donations can help, see
+Sections 3 and 4 and the Foundation information page at
+www.gutenberg.org
+
+Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary
+Archive Foundation
+
+The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non-profit
+501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
+state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
+Revenue Service. The Foundation's EIN or federal tax identification
+number is 64-6221541. Contributions to the Project Gutenberg Literary
+Archive Foundation are tax deductible to the full extent permitted by
+U.S. federal laws and your state's laws.
+
+The Foundation's business office is located at 809 North 1500 West,
+Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887. Email contact links and up
+to date contact information can be found at the Foundation's website
+and official page at www.gutenberg.org/contact
+
+Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg
+Literary Archive Foundation
+
+Project Gutenberg™ depends upon and cannot survive without
+widespread public support and donations to carry out its mission of
+increasing the number of public domain and licensed works that can be
+freely distributed in machine-readable form accessible by the widest
+array of equipment including outdated equipment. Many small donations
+($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
+status with the IRS.
+
+The Foundation is committed to complying with the laws regulating
+charities and charitable donations in all 50 states of the United
+States. Compliance requirements are not uniform and it takes a
+considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
+with these requirements. We do not solicit donations in locations
+where we have not received written confirmation of compliance. To SEND
+DONATIONS or determine the status of compliance for any particular
+state visit www.gutenberg.org/donate
+
+While we cannot and do not solicit contributions from states where we
+have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
+against accepting unsolicited donations from donors in such states who
+approach us with offers to donate.
+
+International donations are gratefully accepted, but we cannot make
+any statements concerning tax treatment of donations received from
+outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff.
+
+Please check the Project Gutenberg web pages for current donation
+methods and addresses. Donations are accepted in a number of other
+ways including checks, online payments and credit card donations. To
+donate, please visit: www.gutenberg.org/donate
+
+Section 5. General Information About Project Gutenberg™ electronic works
+
+Professor Michael S. Hart was the originator of the Project
+Gutenberg™ concept of a library of electronic works that could be
+freely shared with anyone. For forty years, he produced and
+distributed Project Gutenberg™ eBooks with only a loose network of
+volunteer support.
+
+Project Gutenberg™ eBooks are often created from several printed
+editions, all of which are confirmed as not protected by copyright in
+the U.S. unless a copyright notice is included. Thus, we do not
+necessarily keep eBooks in compliance with any particular paper
+edition.
+
+Most people start at our website which has the main PG search
+facility: www.gutenberg.org
+
+This website includes information about Project Gutenberg™,
+including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
+Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
+subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.