diff options
| -rw-r--r-- | .gitattributes | 4 | ||||
| -rw-r--r-- | LICENSE.txt | 11 | ||||
| -rw-r--r-- | README.md | 2 | ||||
| -rw-r--r-- | old/65802-0.txt | 19452 | ||||
| -rw-r--r-- | old/65802-0.zip | bin | 303682 -> 0 bytes | |||
| -rw-r--r-- | old/65802-h.zip | bin | 345117 -> 0 bytes | |||
| -rw-r--r-- | old/65802-h/65802-h.htm | 33966 | ||||
| -rw-r--r-- | old/65802-h/images/cover.jpg | bin | 28746 -> 0 bytes |
8 files changed, 17 insertions, 53418 deletions
diff --git a/.gitattributes b/.gitattributes new file mode 100644 index 0000000..d7b82bc --- /dev/null +++ b/.gitattributes @@ -0,0 +1,4 @@ +*.txt text eol=lf +*.htm text eol=lf +*.html text eol=lf +*.md text eol=lf diff --git a/LICENSE.txt b/LICENSE.txt new file mode 100644 index 0000000..6312041 --- /dev/null +++ b/LICENSE.txt @@ -0,0 +1,11 @@ +This eBook, including all associated images, markup, improvements, +metadata, and any other content or labor, has been confirmed to be +in the PUBLIC DOMAIN IN THE UNITED STATES. + +Procedures for determining public domain status are described in +the "Copyright How-To" at https://www.gutenberg.org. + +No investigation has been made concerning possible copyrights in +jurisdictions other than the United States. Anyone seeking to utilize +this eBook outside of the United States should confirm copyright +status under the laws that apply to them. diff --git a/README.md b/README.md new file mode 100644 index 0000000..902f7c1 --- /dev/null +++ b/README.md @@ -0,0 +1,2 @@ +Project Gutenberg (https://www.gutenberg.org) public repository for +eBook #65802 (https://www.gutenberg.org/ebooks/65802) diff --git a/old/65802-0.txt b/old/65802-0.txt deleted file mode 100644 index 5fd78aa..0000000 --- a/old/65802-0.txt +++ /dev/null @@ -1,19452 +0,0 @@ -The Project Gutenberg eBook of Sonen af söder och nord. Sednare delen, by -August Blanche - -This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and -most other parts of the world at no cost and with almost no restrictions -whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms -of the Project Gutenberg License included with this eBook or online at -www.gutenberg.org. If you are not located in the United States, you -will have to check the laws of the country where you are located before -using this eBook. - -Title: Sonen af söder och nord. Sednare delen - Romantisk skildring från revolutionen i Paris 1848 - -Author: August Blanche - -Release Date: July 9, 2021 [eBook #65802] - -Language: Swedish - -Character set encoding: UTF-8 - -Produced by: Jens Sadowski and the Online Distributed Proofreading Team at - https://www.pgdp.net. This file was produced from images - generously made available by The Internet Archive - -*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK SONEN AF SÖDER OCH NORD. SEDNARE -DELEN *** - - - - - SONEN AF SÖDER OCH NORD. - - - ROMANTISK SKILDRING - FRÅN REVOLUTIONEN I PARIS 1848 - - AF - AUGUST BLANCHE. - - ANDRA UPPLAGAN. - - Sednare delen. - - - STOCKHOLM. - ALBERT BONNIERS FÖRLAG. - - - STOCKHOLM. - ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1870. - - - - - ANDRA TIDSKIFTET. - - Februari år 1848. - - - Första kapitlet. - - Konserten vid rue de l’Ecole-de-Médicine. - -Det torde vara öfverflödigt nämna, att Paris är en af verldens största, -skönaste och rikaste städer. Paris är visserligen blott den andra i -ordningen, hvad folkmängden beträffar, ehuru denna, om man dertill -räknar dem som bo utanför barriererna och uti förstäderna, stiger till -minst en och en half million. - -Deruti inbegripas dock ej de 40,000 främlingar, som, efter uppgifvet -medeltal, årligen anses uppehålla sig derstädes. - -Men med afseende å antalet, skönheten och olikheten af offentliga -byggnader och minnesmärken, är Paris onekligen den första. - -Och räknar man dertill de historiska märkvärdigheterna, hvilken stad kan -då jemföras med Frankrikes hufvudstad? - -Det finnes knappast någon gata, ja, något hus som icke har sin historia, -men icke blott sin, utan hela Frankrikes, men icke blott Frankrikes, -utan hela verldens, ungefär på samma sätt som bergströmmen är fader -eller moder till de många floder och bäckar, hvilka med olika namn -genomlöpa, uppfriska och befrukta skilda länder. - -Bland dessa historiska gator intager rue de l’Ecole-de-Médicine icke det -sista rummet. - -Denna gata, belägen söder om Seinen, är en af de trängste och mörkaste i -Paris. Med möda arbetar sig dagsljuset in mellan de höga husen, hvilkas -svarta murar bidraga till dysterheten. - -Vandraren känner sig nära att qväfvas af de osunda ångor, som uppstiga -från begge sidorna af gatan. Derför uppehåller han sig ej länge -derstädes. Men innan han lemnar gatan, dröjer han likväl några stunder -framför trenne hus, ehuru dessa icke hafva något yttre som framför de -öfriga väcker och fängslar uppmärksamheten. - -I det ena, eller la Cour du Commerce, bodde Danton, den kraftfullaste af -första revolutionens folkledare. Man skulle kunna kalla honom för den -stora republikens lejon, ty han representerade på en gång styrkan och -grymheten, men var dock icke alltid främmande för ädelmodet, åtminstone -vid sådana tillfällen när detta icke stod i strid med den stora -grundsats, till följd af hvilken han handlade eller trodde sig handla. - -Det var emellertid han som under alla de faror, hvilka både inom och -utom landet hotade Frankrike, lifvade och uppehöll denna hänförelse, som -räddade det, hur mycket man än må klandra och fördöma de grymma medel -han dervid anlitade. - -År 1794 den 31 Mars fördes han, jemte sin vän Lacroix, fängslad från -detta hus, hvarefter han den 5 April lemnade sitt hufvud under -guillotinen. - -I det andra huset, icke långt från Dantons, bodde Marat, den stora -republikens hyena, ty han var mera blodtörstig än stark. Hela hans makt -hvilade på den allmänna föreställningen om hans skonlöshet. - -Det var i första våningen af detta hus som Marat bodde. Våningen, som vi -en gång besökt, har endast trenne små rum, hvaraf ett vetter åt en trång -gård. - -Men hur trång än lokalen var, samlade sig der likväl de förnämste af -Cordeliernas bekanta klubb, såsom Robespierre, S:t-Just, Legendre, -Chabot, Chaumette, Billaud-Varrennes, Collot-d’Herbois m. fl. Sjelfva -klubben hade sitt allmänna samlingsställe vid den nära intill belägna s. -k. Place de l’Ecole de Médicine. - -När den i grannskapet boende Danton hade något att säga Marat, stannade -han ofta framför dennes port och ropade med stentors-stämma hans namn. -Marat stack då ut genom fönstret sitt vidriga och af utsväfningar -utmärglade ansigte. - -Man kunde då vara säker på att hvarje ord, desse män med hvarandra -vexlade, var ett förebud till en dödssuck på Grève-platsen, men på samma -gång kanske till ett segerrop på något af de många slagfälten vid -Frankrikes gränser. - -Den 13 Juli 1793 gick en ung och sällsynt skön landtflicka in genom -porten till detta hus. Hon frågade efter Marat och sade sig hafva ett -ärende af högsta vigt att framföra till honom. - -Marat, hvilken befann sig i badet uti rummet som vetter åt gården, låter -henne inträda; och när han hör att hon är från Caen, ber han henne -uppgifva namnen på de flyktingar, som hade gömt sig i denna trakt. -Flickan uppgifver en mängd namn. - -“Det är bra!“ säger Marat; “de skola alla gå till guillotinen.“ - -Men knappt har han utsagt det sista ordet, förrän den unga flickan -stöter en knif ända till fästet i hans bröst. - -Det var troligtvis för första gången någon dödlig träffade detta hårda -hjerta, men det var också den sista. Flickans namn var Charlotte Corday, -som några dagar derefter med martyrens lugn slutade sitt lif på -schavotten. - -Det berättas att, när bödeln, visande hennes afhuggna hufvud för folket, -med exempellös råhet slog med knytnäfven på dess begge kinder, hade -blygselns rodnad uppstigit på dem, genomglödande sjelfva dödens -marmormask. - -I det tredje huset, snedt emot Marats, bodde en af republikens -schakaler, skomakaren Simon, särskildt bekant såsom fångvaktare för -Ludvig XVI:s son. - -På denna mörka porttrappa har den olycklige prinsen många gånger suttit -badande i tårar, tilldess han, uppskrämd af den grymme skomakarens hesa -röst, skyndade uppför den trånga trappan att möta nya misshandlingar och -lidanden, från hvilka han först befriades af döden. - -Samma gata har äfven starkt rekryterat till Juli-revolutionen. - -År 1830 den 28 Juli tågade ur dess mörka sköte en talrik trupp unga -arbetare, anförde af den sjutton-årige d’Arcole. - -De ämnade sig öfver Pont de la Grève för att angripa stadshuset, som -innehades af Carl X:s schweizar-garde, men hejdade sig vid åsynen af den -truppstyrka, som stod uppstäld på andra sidan Seine-floden och besköt -bron med kartescher. - -Då fattar den unge d’Arcole en trefärgad fana och ropar till sina -kamrater: “Jag heter d’Arcole och min mor bor i huset n:o 10 vid rue de -l’Ecole de Médicine ... blifven ett stöd för hennes ålderdom, liksom min -döda kropp blir ett stöd för Frankrikes frihet!“ - -Efter dessa ord störtar han fram genom kulregnet och planterar fanan -midt på bron, men nedfaller derefter död, träffad i bröstet af -hundratals kulor. - -Hans stridskamrater och hämnare följa honom och lyckas, ehuru med stor -manspillan, att storma bron och sedan intaga stadshuset, hvilket var det -första och vigtigaste afbräck bourbonens trupper ledo. - -Bron, på hvilken den unge hjelten föll, kallades sedan efter honom Pont -d’Arcole. - -Oftanämnde gata skattade äfven åt revolutionen år 1848, hvarom läsaren -sjelf kan öfvertyga sig, i fall han behagar följa oss upp uti ett annat -hus vid samma gata samt inträda i en temligen rymlig sal en trappa upp. - -Denna sal har icke andra möbler än en mängd bänkar, stälda efter -hvarandra med icke större mellanrum, än att man med möda kan tränga sig -fram emellan dem. - -Framför hvarje bänk, och fastgjord vid den, höjer sig en pulpet lika -lång som bänken. - -På hvarje pulpet ligga hopslagna böcker i stort qvartformat, liknande -notböcker. - -Närmast den innersta väggen, hvarpå synes en liten dörr till ett annat -rum, står på ett slags upphöjning en karmstol, framför hvilken äfven en -pulpet är stäld. - -En afton ungefär i midten af Februari månad 1848 voro alla bänkarne uti -nyss beskrifne sal fullsatte af män, alla, att döma både af utseendet -och klädedrägten, tillhörande den bättre samhällsklassen. Stödd mot -karmstolen och vänd emot bänkarne, stod en helt ung, spenslig man, med -välbildadt, själfullt ansigte. - -Den unge mannen höll följande tal, som med mycken uppmärksamhet afhördes -af församlingen: - -“Messieurs! det förestår en strid, men emellan hvilka? Månne väl mellan -olika styrelseformer eller olika författningar? Månne väl mellan olika -partier? Nej! Striden skall kämpas emellan tvänne verldar, tvänne -principer, emellan träldomen och friheten. - -Kejsardömet, legitimiteten, orleanismen och republiken, äro blott -underordnade frågor. - -Det finnes numera endast tvänne hufvud-afdelningar för menniskoanden att -sluta sig till. Till den förra höra de som vilja den eviga träldomen, -till den sednare deremot de som vilja den odödliga friheten. - -Stridsfältet är gifvet, de begge mot hvarandra fiendtliga standaren äro -utvecklade, strids-signalerna ljuda. Väljom! - -Vi, frihetens kämpar, äro skyldige våra motståndare vår tacksamhet för -deras uppriktighet, ty hädanefter skola inga missförstånd ega rum. - -Frankrike kan nu med full sakkännedom välja den väg det skall gå. -Hädanefter skall det icke mera tro sig förenadt med friheten, om det, -emot all förmodan, väljer träldomen. - -Illusionernas tid är förbi och med denna äfven sjelfbedrägeriets. - -Derigenom är redan något vunnet. Partier och menniskor visa sig i den -sanna dagern af deras läror och syften. - -Nog länge har man sökt förställa och bemantla sig. Verlden var en -maskerad-bal, der individer och opinioner hade förlorat hela sin -egendomlighet. - -Republikaner, bonapartister, legitimister, katoliker, doktrinärer, -konservatörer, alla hafva proklamerat frihetens evighet och helgd. - -Friheten var masken som betäckte allas ansigten i denna venetianska -natt, som började med terrorismen och slutade med medborgerliga krigen — -hemska, blodiga natt, hvilken en qvinna, madame Roland, förutsade, när -hon på schavotten ropade: “Heliga frihet, för huru många brott måste ej -ditt namn tjena till ursäkt!“ - -Friheten var tidehvarfvets ord, var Guds ord. - -Sextio generationers arbete hade ryckt henne ur de djupa gömslen, der -hon legat dold, för att bilda henne efter rådande seder och -institutioner. - -Filosofien hade fortplantat och förklarat henne. Hennes namn hvilade på -allas läppar såsom en talisman for förförelsen och stod inskrifvet på -alla fanor såsom ett förebud af segern. - -Hvem har icke i Frankrike åkallat henne? - -Septembristerne sjöngo hennes hymner, under det de slagtade sina offer. -Terroristerne utropade henne med guillotinen öfver hennes hufvud. -Bonaparte svor att rädda henne, när han den 18 brumaire förrådde henne. -Restaurationen förde henne i vecken af sin fana såsom ersättning för den -ära, som kejsaren fört i vecken af sin. Ludvig Filip upphemtade henne i -sin ordning på Juli-barrikaderna, för att, sedan han väl genom henne -blifvit konung, släpa henne bunden framför kanon-mynningarna på Paris’ -befästningar. - -I sanning, man skulle kunnat tro att friheten, om hon just icke varit -allas förvärfvade egendom, åtminstone vore vårt gemensamma arf och att, -om det fordom under partistriderna funnits soldater för att bekriga -henne, det numera blott funnes medborgare för att försvara henne. - -Men förställningen är fallen och sanningen står klar. - -En hvar visar nu öppet sina svagheter, sina lyten. Alla qvinnor synas -unga och sköna under sammetsmasken och siden-dominon, alla partier unga -och sköna under frihetens färger. - -Men låtande masken falla, hvad visa de? hvad annat än träldomens bleka -anletsdrag? - -Träldomen! se der det sista ordet af frihetens motståndare. - -I sin fruktan för att gå framåt, gå de tillbaka, oupphörligen tillbaka, -letande i det mörka förflutna efter det gamla enväldets förrostade -bojor, för att med dessa fjettra sin samtid, hvars barn de sjelfva äro -eller borde vara. - -Se vi icke styrelsens tidningar försvara inqvisitionen, under det att -styrelsen sjelf försvarar jesuitismen både i ord och handling? - -Hafva vi icke en konung, som, ehuru upplyftad på tronen af folkets -blödande armar, likväl af lumpna dynastiska medeltids-intressen öppnar -för samma folk successionskrigens blodiga fält? - -Höra vi icke dagligen talas om den brutala styrkans rätt, om -bajonett-spetsens och kanon-mynningens nödvändighet mot egna undersåter? - -Är det icke sannt att man drömmer, att man hoppas, ja, att man till och -med bereder en styrelse byggd på den gamla legitima principen, som är -förnekelsen af folkens fria vilja och förnedringen af menniskans -förnuft? - -Ja, man vill ånyo höra samma ord, som Ludvig XV:s guvernör, när han såg -folkhopen utanför Louverns fönster, sade till sin unge konung: “Sire, ce -peuple est à vous!“ - -Men är det då en sanning att Frankrike under tolf århundraden nesligt -fördragit denna förnedring af dess vilja, dess förnuft, dess rätt? Nej! - -Ett stort folk underkastar sig visserligen någon gång despotismen. Det -kan höra, utan att deraf känna sig förnedradt, Ludvig XIV utropade: -“L’état, c’est moi!“ Hvarför? - -Jo, derför att despotismen, tagen i dess sanna betydelse, icke är annat -än koncentreringen af den nationella styrkan i maktens enhet, i en enda -hand. Det är en falsk föreställning af det allmänna intresset som föder -denna koncentrering. - -Men när maktens enhet visar sig förmögen af någon kraftfull handling, -som på ett eller annat sätt anslår national-stoltheten, national-äran, -kan nationen för någon tid böja sig under den enda handen, emedan hon -deruti tycker sig finna ett uttryck af sin egen vilja, sin egen kraft. - -Men röjer denna koncentrering förakt för det allmänna intresset, äflas -hon att föreviga sig på grund af någon rättighet omöjlig att definiera, -söker hon t. ex. betäcka sig med Guds namn för att helga sin usurpation -— då är hon icke mera despotismen; hon är något mycket värre: hon är -tyranniet; hon förkunnar blott träldomen. - -Hon kallar sig icke mera Ludvig XIV och har icke Colbert till minister. -Hon kallar sig Ludvig XV och är ingenting annat än en frossare i madame -Pompadours eller madame Dubarrys armar. - -Det är en sådan monarki som frihetens fiender vilja gifva Frankrike, det -är på detta sätt de vilja göra vårt sköna land otroget mot demokratien. - -De förblindade! De inse icke att just derigenom, att de visa träldomen -såsom monarkiens ursprung och bestånd, skola de göra republiken till det -enda möjliga för Frankrike. - -De skola beröfva monarkien allt det förstånd, som bekämpar träldomen, -all den känsla, som lågar för friheten. - -Ifrån det ögonblick de aftagit masken, hafva de förlorat all förmåga att -inspirera Frankrike en enda af de känslor, som fäster ett folk vid en -konung. De kunna icke ens hoppas på lyckan af en flyktig nyck. - -Det är med nationerna som med menniskorna: de kunna återkomma till sin -barndom, kunna bli barn på nytt, men blott för att dö. - -Träldomen är någon gång början och slutet af ett välde. Friheten är -deremot styrkan och jungfruligheten deraf. - -Menniskan, som ur Guds hand emottagit suveräniteten, har återeröfrat den -från de styrelser och partier, som inkräktat den. Hon har derefter -förblandat den med den nationella suveräniteten, som är folkens rätt, -och den sociala, som är mensklighetens. - -Menniskan, som underkufvat naturen, som fängslat elementen, menniskan, -som genom sitt snille eröfrat vattnet, elden, luften, hafvet, vindarne, -ja, sjelfva himmelens blixt, är hädanefter okränkbar i sin suveränitet. -Det vore en galenskap att förgripa sig deremot. - -Träldomen är blott en fantôme i det förflutnas stoft. Friheten är -framtidens lif och sanning.“ - -Den unge talaren tystnade. - -Han läste bifall i sina åhörares blickar, om också ingen hand höjde sig -eller någon mun öppnade sig för att gifva detta bifall luft. Tystnaden -var blott en följd af försigtigheten. - -Talaren bugade sig vördnadsfullt för sin församling, synbarligen -smickrad af dess bifall. - -Det var isynnerhet på några hufvud hans blickar föllo, liksom för att -öfvertyga sig om dessa delade de öfriges tankar. - -Dessa hufvud nickade gladt och uppmuntrande mot talaren ungefär på samma -sätt som när läraren med en blick belönar och uppmuntrar lärjungen. - -Den unge mannen ämnade efter några minuters uppehåll fortsätta sitt -föredrag, då fyra knackningar af ett finger vände allas uppmärksamhet -mot dörren. - -“Det är Armand Cambon“, yttrade en af åhörarne. - -“Han varnar“, yttrade en annan, som derefter skyndade till dörren och -upplåste den. - -Armand Cambon inträdde i salen med oron på sitt ansigte. - -“Jag hörde steg af soldater på gatan“, förkunnade han, “och jag såg- -gevärspipor blänka.“ - -“Ni tror att det gäller oss?“ frågade en af de församlade, en -medelålders något fetlagd man med vackra anletsdrag, i hvilka derjemte -öfverlägsenhetens billiga sjelfkänsla röjde sig. - -“Jag misstänker det, monsieur“, svarade Armand. - -“Godt!“ sade den förre; “sätt då nyckeln i dörren och tag sjelf plats -innanför den ... Men, för all del, sätt åter på er ert glada ansigte, -monsieur Armand, ty ...“ - -“Tyst!“ afbröt denne hviskande, “jag hör steg i trappan.“ - -“Jag hör ingenting“, menade en; “ni misstager er säkert.“ - -“Men ni hörde väl hvad den unge mannen sade“, yttrade en annan; “derför -tyst!“ - -“Ja, tyst, tyst!“ hviskade de öfrige. - -Det kan emellertid vara skäl att kasta en blick på gatan utanför detta -hus, och äfven att se hvad som föregår i sjelfva trappan, för att -derigenom finna huruvida vår hjelte, som ånyo uppträder på vår -skådeplats, misstagit sig eller icke. - -Utanför porten till huset stod en trupp municipal-garde med gevär för -fot och uppför trappan smögo med ohörbara steg fyra personer, af -hvilka den förste var civil-klädd och de trenne följande buro -stads-sergeanternes välkända uniform. - -Trappan och farstun voro upplysta af en liten vid muren fästad gaslampa. - -Den civile pekade något förvånad på nyckeln som satt i dörren och lade -derefter sitt öra tätt intill den för att lyssna. - -De tre stads-sergeanterne stodo bakom den förre, framsträckande sina -hufvud i samma riktning mot dörren, för öfrigt orörlige som stenbilder. - -Hastigt vände den civile sitt ansigte från dörren och kastade en blick -af yttersta förvåning på stads-sergeanterne, hvilka jemväl i sin ordning -med samma förvåning betraktade hvarandra. - -Saken var den, att det mest hiskliga och sönderslitande ljud hördes -inifrån, snarlikt det som uppkommer, när en fullständig orkester på en -gång stämmer alla sina instrument. - -“Hvad är det?“ hviskade den civile; “kanske vi ha gått galet.“ - -“Huset n:o 15“, svarade en af stads-sergeanterne, “en trappa upp, en -enda dörr i farstun ... vi ha gått rätt.“ - -“Ja, vi ha gått rätt“, vitsordade de tvänne öfrige stads-sergeanterne. - -“Men det låter som om man tänkte musicera derinne“, yttrade den civile. - -“Det var en helvetes musik“, sade en stads-sergeant, som säkert hade -ömtåligt öra. - -“Ganska riktigt“, svarade den civile; “kanske det också är bara djeflar -som spela!“ - -Derefter förde den sistnämnde sin hand till nyckeln, öppnade dörren och -steg in. - -Stads-sergeanterne följde honom, dock icke längre än till dörrposten. - -Salen hade ungefär samma utseende som nyss, ty alla de innevarande -bibehöllo sina platser. - -Den enda dekorations-förändring, som kunde upptäckas, bestod deruti, att -alla de på pulpeterna liggande notböckerna voro uppslagna samt att -hvarje ledamot af församlingen hade i sin hand ett musikaliskt -instrument, en flöjt, en klarinett, en fiol o. s. v. - -Talaren, som nu befanns sittande i karmstolen, höll i högra handen en -stråke, under det hans blickar hvilade i den notbok, som låg framför -honom. - -Den gräsliga musiken tystnade vid den civile mannens inträde och allas -ansigten vände sig mot honom, utan att likväl röja något tecken af -obehaglig öfverraskning. - -Armand, som stod dörren närmast, var naturligtvis den förste som blef -föremål för den civiles uppmärksamhet. - -Den unge arbetaren, lugnare än nyss, bugade sig djupt för den främmande. - -“Hvad tillskyndar mig äran af sjelfva polis-kommissariens besök?“ -frågade han. - -Polis-kommissarien, en högväxt man i sina bästa år och med ett par ögon, -hvaruti man nästan kunnat läsa hvad slags befattning han innehade, -betraktade församlingen med en pedantisk noggrann blick, hvarefter han -vände sig till Armand. - -“Ni har nyligen återkommit till Paris“, började han. - -“För några dagar sedan“, svarade Armand. - -“Ni kommer sist från Lyon.“ - -“Om ni känner att jag varit i Lyon, så känner ni äfven att jag varit i -Marseille och Rouen?“ - -“Ja, monsieur ... Ni reste för att finna arbete i dessa städer?“ - -“Ja, monsieur ... Men som jag icke fann det, så återvände jag till -Paris.“ - -“Och ni har återkommit frisk och blomstrande som jag ser ... Ni har icke -slitit ondt hvarken af resor eller af brist på arbete ... Ni har en -lycklig natur, unge man.“ - -“Jag har arbetarens natur, och arbetaren har kamelens ... han kan hungra -och törsta antingen han har arbete eller ej ... Vore ej förhållandet -sådant, monsieur Didier, hade säkert under loppet af de trenne sista -månaderna staden på sin bekostnad fått begrafva minst fyrtitusen -arbetare och det blott i Paris.“ - -“Ni studerar statistiken, ni fördjupar er i tabell-verket, unge man.“ - -“Det är lätt att studera statistiken och fördjupa sig i tabell-verket, -när tabellerna stå lefvande på hvarje torg, vid hvarje gathörn.“ - -“När ni kom till Paris, flyttade ni ej till er gamla boning vid rue -Etienne.“ - -“Nej, ty mitt rum blef vid min afresa upptaget af en annan.“ - -“Af er vän monsieur Albert.“ - -“Af min vän monsieur Albert, efter ni så önskar det.“ - -“Som likväl icke bor der.“ - -“Icke det? ... Jag undrar ej på det, ty trakten är icke den trefligaste -... Men, monsieur, jag ser icke hvad allt det der har att göra med mig.“ - -“Jag har länge haft ett vaksamt öga på er, unge man.“ - -“Ah, då begriper jag hvarför det så länge gått motigt för mig.“ - -“Hvad menar ni?“ - -“Jag menar att när vissa ögon följa en arm syndare, så går det alltid -illa för honom.“ - -“Ganska sannt, monsieur Armand“, ropade flere röster, under skratt. - -Didier, bitande sig i läppen, mönstrade vår hjelte med en blick, som -rättfärdigade både Armands och de öfriges ofördelaktiga tankar om -polis-kommissariens ögon. - -Armand syntes dock ganska lugn. Det är ofta mycket lättare att trotsa -ett par fula ögon än ett par vackra. - -“Emellertid bor ni sjelf nu här“, började ånyo polis-kommissarien. - -“Ja, jag hyr två rum i detta hus.“ - -“Tvänne rum för en arbetare utan arbete, utan bröd?“ - -“Åh bevars ... mina anspråk inskränka sig blott till den lilla kammaren -innanför salen, ty hvad sjelfva salen beträffar, så inser ni väl, -monsieur Didier, att den är fullkomligt öfverflödig för min ringa -person.“ - -“Visst icke öfverflödig för den, som har så många gäster som ni.“ - -“Som jag?“ yttrade Armand skrattande; “ni, som är så allvetande, -monsieur Didier, vet då icke att jag hyr ut denna sal åt desse herrar, -som en gång i veckan komma hit för att musicera.“ - -“Jaså, för att musicera?“ upprepade polis-kommissarien, skrattande på -sitt sätt. - -“Ja, och herrarne påstå att det skall vara ett af de bästa musik-rum i -Paris.“ - -Polis-kommissariens granskande blick öfverfor ånyo församlingen. Det -syntes tydligen på honom att han blifvit något bedragen i sin väntan. - -Kanske hade man inberättat för honom, att detta hus vore tillhåll blott -för det slags folk, som, när det icke har något att äta, griper till -vapen för att med våld skaffa sig bröd. - -“Messieurs!“ sade han slutligen, riktande sitt tal mot alla, “det kan -icke vara er obekant att polis-prefekten vid det strängaste ansvar -förbjudit alla hemliga sammankomster.“ - -“Polis-prefektens förordningar äro mycket tydliga“, svarade den fetlagde -herrn med det öfverlägsna utseendet, i det han reste sig upp från sin -bänk; “men om detta varit en hemlig sammankomst, hade säkert ni, -monsieur Didier, icke funnit nyckeln sittande i låset till denna sal.“ - -“Mon dieu, tror jag icke att ni har en fiol i handen, monsieur Marrast!“ -ropade polis-kommissarien. - -“Hvarför väcker detta så er förvåning?“ frågade Marrast. - -“En stor advokat spela fiol!“ yttrade Didier med sitt högst egna leende. - -“Ni anser då advokaterne för ett omusikaliskt slägte“, sade Marrast; -“behagar ni dröja qvar en stund, så skall jag ingifva er en bättre tanke -om oss ... Säg mig blott hvad ni helst tycker om, ett solo af Auber -eller en qvartett af Halévy? ... Vi hafva också Robert le diable att -bjuda på.“ - -“Och ni, monsieur Marie, blåser klarinett, som jag ser“, fortfor -polis-kommissarien, vändande sig till en annan herre. - -“Och som ni äfven får höra, i fall ni önskar det“, svarade Marie, i det -han bläddrade i sin notbok; “det är alls ingen konst, bara man känner -noten och förstår sig på klaffarne.“ - -“Och monsieur Guéronnière som blifvit orkester-anförare!“ vände sig -polis-kommissarien till den unge mannen som hållit föredraget. - -“Denna tillfälliga befattning utgör min ära“, försäkrade -orkester-anföraren, utan att se upp från partituret. - -“Hvad säger ni då om mig som blåser fagott?“ frågade en annan med -korpsvart hår och koppärrigt ansigte. - -“Ah, monsieur Crémieux!“ utbrast polis-kommissarien; “min sann har icke -Nationals hela redaktion blifvit ett harmoniskt sällskap.“ - -“Kan det vara någon hemlighet för er att harmonien alltid varit rådande -inom National?“ frågade Crémieux. - -“Ni har ej något uppmuntrande ord för mig“, sade en man med jättelik -växt och tjockt svart skägg, och hvilken uppreste sig med en flöjt i -handen. - -“Flöjten är just ett instrument som anstår er, monsieur Caussidière“, -menade Didier; “det är så många smyghål på flöjten.“ - -“Men jag trotsar er att, oaktadt er ålnatur, kunna krypa igenom ett -enda“, svarade Caussidière. - -Polis-kommissarien vände sig föraktligt från flöjtisten. - -“Behagar monsieur sitta?“ frågade Armand, som utkom från det inre rummet -med en stol, den han stälde bakom polis-kommissarien. - -“Det var artigt, monsieur Armand“, yttrade Marrast; “vi hoppas få -behålla monsieur Didier för hela aftonen ... lita på, ni skall få höra -en ypperlig musik ... det bör bli en angenäm nyhet för en man som är -invigd i alla konster, utom de sköna.“ - -“Utan tvifvel“, medgaf Didier, sättande sig, “det fattas blott Louis -Blanc vid violoncellen och Ledru Rollin vid kontra-basen, så vore allt i -sin behöriga ordning.“ - -“Den är dålig musikus, som tror att Ledru Rollin och Louis Blanc höra -till vår orkester“, anmärkte Marrast. - -“Spelen emellertid, messieurs!“ uppmanade Didier; “jag vill helt och -hållet vara öra.“ - -Orkester-anföraren knackade med stråken på pulpeten. - -“Hafva alla stämt?“ frågade han. - -“Ja“, ropade somliga. - -“Nej“, ropade andra. - -“Stämmen då!“ anbefalde orkester-anföraren. - -En ny stämning började, om möjligt ännu gräsligare än den förra. Den som -stämde pukorna dunkade så att fönsterrutorna skallrade. - -Polis-kommissarien lofvade för mycket, när han sade sig helt och hållet -vilja vara öra. Han vred sig på stolen och höll händerna för öronen. - -En sådan musik kunde jaga hin onde på dörren, och en polis-kommissarie -är icke mer än menniska. - -“Hållen upp! hållen upp! nog, nog!“ ropade han lomhörd; “jag uthärdar -icke ... nog, nog!“ - -Orkester-anföraren knackade ånyo i pulpeten och det blef tyst i salen. - -“Ursäkta, monsieur Didier!“ sade han; “jag inser nog att era öron måste -lida af sådana disharmonier, men det kommer deraf att ni icke är musikus -... Jag har sett Meyerbeers ögon blixtra, när hans orkester börjat -stämma ... Nu måtte det väl vara stämdt nog?“ frågade han derefter sitt -kapell. - -“Nej, nej!“ svarade flere af amatörerne. - -“Stämmen då!“ anbefalde ånyo den vane och härdade musik-direktören. - -“Nej, nej!“ skrek polis-kommissarien med full hals; “nu är det jag som -stämmer, ja, jag stämmer eder alla inför instruktions-domstolen i morgon -förmiddag klockan tolf.“ - -“För hvad ämnar ni då anklaga oss?“ frågade Marrast; “för det vi söka -stämma väl, som ännu icke är förbjudet? ... Men hvarför då välja -instruktions-domstolen till forum? ... Hvarför icke hellre Académie -royale de Musique eller Opéra-comique, som för denna sak vore kanske det -tjenligaste?“ - -“Jag ämnar icke anklaga er för den vackra musiken“, svarade Didier, -“utan för den lilla vackra texten dertill.“ - -“Och texten är?“ - -“Upproret och republiken“, svarade polis-kommissarien med en -genomträngande blick på församlingen. - -“Om ni det tror, så bör ni stanna qvar för att höra på musiken“, yttrade -Caussidière med sin dofva basröst; “vi hålla på med tredje akten till -Robert le diable och ämna börja just vid det ställe, der afgrundsandarne -ropa på en furste.“ - - - Andra kapitlet. - - Opera-maskeraden. - -En fransk maskerad är den omaskerade glädjen. Masker och kostymer synas -der vara till mindre för att dölja anletsdrag och mystifiera personer, -än för att gifva ett slags rättighet åt nöjet att öfvergå till ysterhet -och åt glädjen att stiga till öfverdåd. - -Allt är tygellöst, uppsluppet, vildt, och att räkna alla de satirens -pilar, som derunder korsa hvarandra, vore detsamma som att vilja räkna -dropparna af den regnskur, hvilken faller öfver vårt hufvud. - -Men pilen afskjutes utan vrede och emottages utan hämnd. Glädjens allt -omfattande guddom uppmuntrar det ena på samma gång som han hugsvalar det -andra eller, med andra ord, läker i detsamma han sårar. - -Verldsföraktet och flegman, det förra med rynkad panna och den sednare -med sömniga ögon, må gerna vid sitt inträde i en fransk maskerad-salong -ropa: “Det är galenskap, idel galenskap!“ Men följande ögonblick äro de -bestämdt lika galna som alla andra, utan att dagen derefter ens söka -göra sig reda för orsaken till metamorfosen, skimrande för deras minne -såsom en brokig dröm. - -Ja, den är hänförande denna vilda lek, denna stormande dans, som rasar -der på teater-tiljorna, belyst af tusentals lågor, som blända ögat, -medan örat tjusas af den herrligaste musik. Men denna musik, hur stark -och rytmisk den än är, arbetar likväl fåfängt för att bringa den brokiga -skaran till takt och ordning. - -Vi hafva aldrig sett några så dansa utan all takt som fransmannen och -fransyskan; men huru kan den glädje hålla takt, som icke erkänner några -gränser? Huru är ordning möjlig för de blad och blommor, som den -osynliga, men mäktiga väderhvirfveln sätter i rörelse? - -Det är just deruti som det egendomliga, det hänförande ligger, och man -begriper snart hvarför orkestern, sina alla basuner och pukor oaktadt, -dukar under. Han delar alla revolutions-chefers vanliga öde, att förgås -i samma storm han framkallat. - -Det är, med ett ord, en dans hals öfver hufvud, endast ett virrvarr af -brokiga armar och brokiga ben man ser framför och omkring sig. - -Fransmannen och fransyskan, ifrån det ögonblick de instörta i -dans-salongen, äro blott armar och ben och dessa i oupphörlig rörelse -ända tilldess sista trumpeten ljuder. - -Ja, äfven efter afblåsningen. - -Debardören dansar ännu, dansar öfver boulevarden, dansar genom -gränderna, dansar uppför trapporna till sjette våningen, dansar i den -trånga kammaren, dansar om alla sina dansar i drömmen och dansar -slutligen, väckt af morgonsolens första stråle, emot sitt arbete, -hvilket äfven går som en dans. - -Men hvem är då debardören? - -Debardören är maskeradens hjeltinna, och hjeltinnans hela beklädnad -utgöres af skorna, strumporna, pantalongerna och chemisen. Ingenting -mera, men ofta någonting mindre, ty genom den oupphörligt våldsamma -rörelsen händer ofta, att den sistnämnda klädes-persedeln halkar ned -nästan till midjan. - -Pantalongerna, af sammet eller siden, gå icke så långt ned att de dölja -den vackra runda vaden, och icke längre upp än till det smärta smidiga -lifvet. - -Debardören vill ej dansa sig lungsot på halsen, och derför nyttjar han -ej snörlif. Han vill vara mjuk, obesvärad, graciös, och derför brukar -han ej planchett. - -Debardören är den värsta tjufpojke man kan tänka sig. Han sparkar helt -obesväradt sin kavaljer vid örat, ifall denne ej hoppar som han, slår -omkring sig med händerna som han, skriker och väsnas som han. - -Mången böjer sig ända till stoftet för att på nära håll kunna beundra en -vacker fot. På den franska maskeraden kan man ha ryggrad af jern och -ändå få den lilla foten på näsan, kanske oftare än man är hugad. - -Debardören är en fasa för de engelsmän, som besöka maskeraderna, ty han -hatar tråkighetens originalitet. - -Albions styfsinte son måste antingen fly eller dansa, dansa eller bjuda -på champagne, hvilket han lika ogerna gör, ty allt hvad man förtär på -dessa maskerader kostar mer än tredubbelt mot på andra ställen. - -Det är också till det mesta blott utlänningar som rikta restauranten. -Fransmannen och fransyskan behöfva ej vin och konfekt för att kunna -dansa och ha roligt. Det fordras mycket punsch och mycket sötsaker för -att få våra svenska herrar och damer trefliga, och just derför är det så -kännbart att vara svensk, isynnerhet när man är på maskeraderna i -Stockholm. - -Hvad debardören för öfrigt beträffar, så tycker kanske mången, som -endast hört honom beskrifvas, att han väl litet representerar det -qvinligt säfliga och blygsamma; men den som ser honom, begriper ej hur -han kan vara annorlunda. - -Det öfverdådiga hörer till kostymen, till pantalongerna, och åt dessa -hafva ju vi männer gifvit reputationen; och att debardören kastar sina -ben högre än vi, kommer naturligtvis deraf att han har böjligare leder. - -Debardören tror att försynen icke gifvit honom denna böjlighet för -roskull. Det är lika omöjligt för debardören att gå “stilla och städadt“ -som det är för snäckan att piruettera eller för ankan att gå graciöst. - -Något som sårar blygsamheten ha vi likväl icke kunnat upptäcka hos den -vilde debardören, och vi tvifla på att någon annan har gjort det. Samma -strålande glädje, som utgör hans egendomliga prydnad, utgör också hans -skydd. - -Hans barm är, vi bedyra det, så blottad, att en svensk matrona skulle -vid åsynen deraf få slag eller åtminstone låtsa få det; men det rörer -sig, åtminstone för tillfället, så mycken oskyldig fröjd under de -“liljekullar“, att man omöjligt har tid att tänka på meningen med -schalar och schaletter. - -Dock, det finnes äfven på de franska maskeraderna fruntimmer med -sidenklädningar och dominor af alla färger, och hvilka gå “stilla och -städadt“. - -Man finner dem ej på danstiljorna dernere, utan i foyer’erna, -korridorerna och på loge-raderna, det maskerade nöjets ställen, de -hemliga mötenas tysta verld. - -Der skrikes ej, men hviskas; der sparkar man ej hvarandra vid örat, men -trycker hvarandras hand. “Stilla och städadt“ söker flickan sin älskare, -“stilla och städadt“ hustrun sin amang. Der är också glädje, också nöje, -men en glädje som kanske kostar tårar, ett nöje som kanske kostar blod. - -Mer än en röd blomma på oskuldens kind har kanske hvitnat, mer än en -hvit blomma i Boulogne-skogen blifvit röd, innan följande dagens sol -speglat sin sista blick i den rastlöst flytande Seinen. - -Den rikveckade siden-dominon går likväl upp ända öfver halsen och den -nyfikne dödlige ser ingenting annat än siden och blonder. Anständigheten -behöfver icke blunda, fastän dygpen gråter. - -Vid anblicken af en fransk maskerad-salong kan man derför med skäl säga, -att medan de bättres laster “stilla och städadt“ sitta på raderna, -tumlar de sämres glädje vildt och tygellöst om på golftiljan. - -“Ah! hvilken glans, hvilket lif!“ utropade en lång, smärt gestalt i -Pierrot-kostym, hvilken, nyss inkommen i den ofantliga opera-salongen, -stannat på öfversta steget till den trappa, som leder ned till de -dansande, och med hopslagna händer öfverskådade de figurerandes brokiga, -vildt hoppande skara; “hvilken glans, hvilket lif! ... När såg jag något -dylikt?“ - -“Hvad var det jag sade?“ frågade en annan Pierrot af ungefär samma växt -som den förre och hvilken hade följt denne in; “du trodde du, stackars -Félix, att Lyon var det bästa på jorden.“ - -“Ja, du har rätt, Armand!“ yttrade den förre; “Lyon är stjernan, men -Paris, Paris är solen ... Ja, här måste jag få outsägligt roligt ... Hör -hvilket skratt dernere! se hvilka lustiga figurer! ... Åhå, aha, haha!“ -skrek ynglingen, i det han svängde Pierrot-mössan flere hvarf öfver sitt -hufvud. - -För att genast presentera den glade ynglingen, berätta vi, att han är -köttslig kusin till vår hjelte. - -Hans fader, skräddare i Lyon, med namnet Lambert, är gift med en syster -till Armands aflidna moder. - -“Far nu varligt fram, kära Félix, så att jag ej tappar bort dig i -hvimlet“, varnade den ene tjuguåringen faderligt den andre. - -Men Félix, som nu var mera öga än öra, tog ett nytt steg utföre, för att -så fort som möjligt komma ned bland de hoppande, då hans färd genom ett -yttre, högst oförväntadt medel till den grad påskyndades, att han icke -allenast med ett enda skutt kom utför alla trappstegen, utan äfven -störtade framstupa mot golfvet och låg der så lång han var, under ett -allmänt jubel från både dansande och åskådande. - -Félix var dock ögonblickligen åter på benen och sprang tillbaka mot -trappan, svärjande under masken. - -Men just som han satte foten på nedersta trappsteget för att träda upp, -hejdades han af municipal-gardisten, som stod post nedanför trappan. - -“Monsieur!“ ropade denne; “pardon! men vill ni gå ut, måste ni gå en -annan väg, ty denna bär blott in.“ - -Det hör nämligen till ordningen att särskilda vägar finnas för kommande -och gående, hvarigenom mycken trängsel och oreda förekommes. Den som -står i trappan, kan således spela de nedgående hvilket oskyldigt puts -som helst, utan att vara åtkomlig för näpsten. - -“Det var ni som knuffade mig!“ ropade Lyonäsaren till en mask, som stod -midt i trappan och skrattade högre än alla de andra. Denne var en -debardör i jacka och pantalonger af guldbroderadt svart silkessammet, -hvita silkesstrumpor med svarta sammetsband, likaledes broderade med -guld samt på hufvudet en svart sammets-tock med hvit strutsfjäder, som -hängde ned öfver venstra skuldran. - -Kostymen, hvartill hörde svart sammetsmask, var splitter ny och skilde -sig från de öfrige debardörernes genom jackan, hvilken, efter hvad vi -nyss nämnde, icke tillhör den äkta debardören. - -“Otacksamme Pierrot!“ svarade debardören, “har du någonsin hört fjäriln -klaga öfver att han fått vingar?“ - -“Vingar! ... hvilka vingar?“ frågade Félix, som icke begrep hur man -kunde tala om vingar med den som nyss dumpit på näsan. - -“Dem du förlorade, när du föll“, svarade debardören; “det är fem eller -sex andra som jag bevingat före dig, och de flyga ännu kring salongen -... Men du, arme Pierrot, skall bli en puppa för evigt.“ - -“Men i alla fall var det ganska oskickligt“, brummade Félix, hvilken var -snarsticken, såsom småstadsbor i allmänhet. - -“Var det oskickligt?“ ropade debardören; “vänta, skall du få se.“ - -En jättehög figur visade sig i detsamma midt i trappan, klädd i skinn -och med ett tigerhufvud till hjelm, samt en stor messingslur i handen. - -Denna mask skred med långsamma och tunga steg utför trappan. Men hastigt -såg Félix honom göra ett förtvifladt skutt utföre och med dånet af en -ramlande pelare falla omkull på golfvet. - -Jätten, snart på benen, rusade, liksom Félix mot trappan, rytande -som ett lejon och hotande med messingsluren, men hejdad af -municipal-gardisten måste äfven han återvända med oförrättadt ärende. - -Félix hade icke blott sett den flygande jätten, utan äfven den allra -vackraste lilla hvita sko flyga i luften, och som denna sko icke kunde -vara mindre än foten, som bar den, så fann han att den icke på långt när -syntes så frånstötande som den hade känts. - -Också började han med mera försonlighet betrakta den vackre debardören. - -Armand, som varit vitne till de begge upptågen, alltför vanliga hos -debardörer, hade derunder med mycken uppmärksamhet lyssnat till -debardörens röst. Denne lossade något på sin mask, förmodligen för att -hemta andan efter sina ansträngningar. - -Derigenom kom Armand att få se något af debardörens ansigte. - -Armand syntes angenämt öfverraskad af hvad han såg. - -“Pierrot har orätt uti att klaga“, sade han, närmande sig debardören; -“han borde snarare anse alltsammans för en ynnest af lyckan, ehuru -farten emot vanan gick mera utföre än uppföre ... Men, vackra debardör, -jag trodde mig genast igenkänna dig på rösten.“ - -Debardörens svarta ögon, blixtrande genom masken, riktade sin eld mot -Armand. - -“Och hvem tillhör min röst?“ frågade den förre. - -“Densamma, som jag hörde en gång, men fåfängt väntade att få höra den -andra.“ - -“Dubble Pierrot, med mask för ansigtet och mask för orden!“ svarade -debardören. - -“Första bokstafven till ditt dopnamn är C.“, yppade Armand. - -“Och den andra?“ - -“Är o.“ - -“Ah! ... men hvem är då du?“ frågade debardören, synbart öfverraskad. - -“Låna mig din arm och låtom oss lemna trappan.“ - -“Men hvem är du och hvad vill du?“ - -“Kom!“ - -Armand med debardören under armen gick utför trappan. - -Hans kusin Félix, annammad af en annan debardör, var redan inne i den -stormande valsen. - -När man ser en fransman och en fransyska famna hvarandra under dansen, -glömmer man att de äro två personer. Medan hennes ena arm hvilar på -kavaljerens ena axel, ligger hennes hufvud mot hans andra och de äro -liksom växta tillsammans. - -“Bibehåller ni ännu er afundsvärda plats hos hertiginnan de Beaudreuil?“ -frågade Armand sin debardör, stannande nedanför orkestern, hvilken plats -Armand valt för att i den starka musiken finna ett skydd mot nyfikna -öron. - -“Ah! ni vet då att jag är hos hertiginnan de Beaudreuil!“ förvånade sig -ånyo debardören. - -“Jag visste blott att ni varit, men nu vet jag äfven att ni är ... Ni är -då lycklig, mademoiselle Collette ... Men ... men hur är det med -hertiginnan?“ frågade han, dertill drifven af en oemotståndlig -nyfikenhet. - -“Det var en besynnerlig fråga“, anmärkte debardören, som säkert icke -begrep hvad en hertiginna de Beaudreuil kunde hafva med en Pierrot på -opera-maskeraden att göra. - -“Visserligen, så framt det är en sanning att alla nygifta äro lyckliga.“ - -“Men ... men hvad del kan ni taga i hvad som rörer den stackars -hertiginnan?“ - -“Ah, ni har förrådt er ... hon är då icke lycklig! ... Men hur kunde hon -också vara det!“ yttrade Armand, icke besinnande i sin ifver, huruvida -ett sådant yttrande vore förenligt med grannlagenheten. - -“Ni förskräcker mig, monsieur!“ ropade debardören, släppande sin -kavaljers arm. “Men ni begagnar er för mycket af ert inkognito, -monsieur“, återtog debardören; “ni har sagt mig saker, dem ni icke -skulle upprepa såsom demaskerad.“ - -Armand tog af sig masken. - -“Armand Cambon!“ ropade debardören med glad öfverraskning. - -“Ni kommer då ihåg mitt namn? ... Ni känner då igen mig!“ - -“Men hvar har ni uppehållit er under dessa tvänne månader?“ - -“Man har då frågat efter mig?“ frågade Armand med hämmad andedrägt. - -“Vi ha verkligen önskat se er, men ni var liksom försvunnen från -jorden.“ - -“Hvem har önskat se mig?“ frågade Armand, utan att dölja sin glädje. - -Debardören fäste med ett uttryck af förundran sina blickar på vår -hjelte. - -“Är det hertiginnan?“ fortfor han. - -“Samma dag hertigen och hertiginnan hemkommo från kyrkan, frågade den -sednare efter er.“ - -“Och hvad ville hertiginnan mig?“ - -“Det vet jag ej, men jag vet, att strax efter det hemliga samtal, som de -nygifta efter hemkomsten från kyrkan hade med hvarandra, bad mig -hertiginnan forska efter er.“ - -“Det var då ett hemligt samtal?“ - -“Ja, som jag sade.“ - -“Men ni känner kanske icke ...“ - -“Hvarom frågan var ... nej! ... men från den stunden har hertigen och -hertiginnan knappast talat med hvarandra.“ - -“De lefva då skilda?“ - -“De bebo samma hus, men hvar sin våning, och hertiginnan lefver det mest -ensliga lif ... Jag anade genast, från det första jag såg er, monsieur -Armand, att ni på något sätt vore invecklad i denna dystra -familj-hemlighet ... Kanske skulle ni kunna upplysa mig om ...“ - -“Ni minnes icke om hertiginnan nämnde mitt namn, innan hon begaf sig -till mairen för att viga sig med hertigen?“ frågade Armand, i stället -för att upplysa. - -“Nej ... Men hvarför skulle hon just då nämna ert namn?“ sporde -Collette, hvars nyfikenhet var i stigande. - -Armand ville ej tillfredställa kammarjungfruns nyfikenhet, eller också -hörde han ej hennes fråga, ty han syntes tankfull och grubblande, -hvilket synbarligen icke behagade debardören. - -Orkestern tystnade och den vilda valsen upphörde. - -“Vackra debardör, ni är skyldig mig upprättelse“, ropade en ungdomlig -röst helt nära de begge. - -Armand igenkände i rösten sin kusin. - -“Hvad fordrar du, olycklige Pierrot?“ frågade debardören. - -“Om du vore en man, skulle jag fordra ditt lif“, svarade Félix. - -“Bra, Pierrot! ... Men som jag icke är en man ...“ - -“Så fordrar jag nästa française.“ - -“O! en dans är ofta mer än lifvet.“ - -“Den är en narr, som icke fordrar det mesta“, yttrade Félix, mätande med -sina blickar debardörens retande gestalt. - -“Godt! jag tillhör dig“, försäkrade denne, räckande Félix sin hand, -troligtvis mera belåten med en dansande än en grubblande Pierrot. - -“För hela maskeraden?“ frågade Félix med förtjusning. - -“Du är djerf ... men låt mig först se hur du förer dig i françaisen.“ - -Derefter kastade sig Pierrot och debardören in i trängseln. - -Armand stod qvar på sin plats, tilldess orkestern uppspelte françaisen, -hvarefter han ämnade sig fram till en annan sida af salongen. - -Någon slog honom på axeln. - -Han vände sig om och blef varse Albert, hvilken vi, under loppet af -denna berättelse, vid ett par tillfällen funnit på vår hjeltes väg. -Albert var omaskerad och i vanliga svarta kläder. - -Högst få äro de som på de franska maskeraderna begagna vanliga svarta -kläder, då deremot de flesta hafva karakters-masker, hvilket är raka -motsatsen till hvad som brukas på de svenska. - -“Välkommen till Paris!“ helsade Albert. - -“Fägnar mig att få se er, monsieur!“ besvarade Armand helsningen. - -“Jag vågar knappast smickra mig med det“, yttrade Albert något ironiskt: -“det har snarare förefallit mig som om ni undveke mig.“ - -“Hur kan ni tro det?“ - -“Ni har icke besökt mig efter er ankomst till Paris.“ - -“Men ni torde likväl veta att jag på vederbörlig ort gjort reda för min -resa.“ - -“Jag vet det, och vi ha alla möjliga skäl att vara nöjda med er.“ - -“Så mycket bättre“, svarade Armand kort. - -“Men det tycks som om ni icke mera vore nöjd med oss.“ - -“Hur då?“ - -“Eftersom ni lemnat La Réforme och flyttat in i Le National.“ - -Upplysningsvis bör kanske nämnas att Le National och La Réforme voro -tvänne republikanska tidningar som på den tiden utgåfvos och af hvilka -den förre redigerades af Marrast och den sednare af Ledru Rollin. -Beggedera hade sina mäktiga partier, det förra bestående af de mest -bildade inom nationen, och det sednare förnämligast af arbetsklassen -samt till följd deraf starkast, åtminstone hvad antalet beträffade. - -“Det är ett karnevals-skämt, när ni talar om min flyttning från den ena -tidningen in i den andra“, svarade Armand, “ni som mera än någon annan -vet att jag, tyvärr, saknar all författareförmåga.“ - -“Ni låtsar icke förstå mig, monsieur Armand, ehuru ni ganska väl -begriper hvad jag menar.“ - -“Och det är?“ - -“Att ni, efter att förut nitiskt hafva tjenat oss, numera tjenar Marrast -och hans vänner.“ - -“Det är icke personer utan saker jag tjenat och tjenar ... Den sak, som -förefaller mig klarast och möjligast, den egnar jag min obetydliga -tjenst och det af hela mitt hjerta.“ - -“Vår sak skulle således hvarken vara klar eller möjlig?“ frågade Albert -med ett medlidsamt löje. - -“Detta ställe är just icke det lämpligaste för ett samtal som detta“, -anmärkte Armand. - -“Jag medger att det är en stor skilnad emellan Le National och La -Réforme“, yttrade Albert. - -“Så-åh!“ - -“När den sednare handlar, pratar blott den förre ... men det är icke med -öppen mun och korslagda armar man når målet.“ - -“Le National skall veta handla, när tiden blir, och skall äfven nå -målet, utan att, såsom La Réforme, hafva lofvat mera än den kunnat -hålla.“ - -“Denna visdom har ni lärt er utantill i Le National.“ - -“Jag har läst den innantill under mina resor i departementerna ... Ehuru -sjelf arbetare, ser jag icke huru ens hälften af de förhoppningar, ni -gifvit arbetsklassen, skall kunna uppfyllas ... Att uppdrifva åskmoln på -himmelen utan att i tid skaffa sig åskledare, är en visdom, som jag ej -kan förstå.“ - -“Men förstår ni då icke att ...“ - -Samtalet, som förts hviskande, afbröts genom françaisens slut. - -Armand återfann snart sin kusin arm i arm med hertiginnans -kammarjungfru. Begge voro demaskerade. - -På de franska maskeraderna går man icke länge maskerad, icke ens -fruntimren. - -De vackra äro naturligtvis de första som afkasta den besvärliga masken. -De fula följa snart exemplet, liksom de visste att den sanna glädjen gör -alla ansigten vackra. - -På raderna är man deremot maskerad för hela natten, liksom man är det -för hela lifvet. - -“Vet ni, jag är riktigt förtjust i er kusin“, hviskade Collette i -Armands öra. - -Félix behöfde icke tala om sin förtjusning. Den strålade i hans ögon, i -hela hans ansigte. - -Men så var han också ganska afundsvärd. Han ledde vid sin arm icke blott -den smakfullaste kostymen, utan äfven en af de vackraste flickorna på -maskeraden. - -“Ni vet då redan att han är min kusin?“ frågade Armand Collette. - -“Ack, jag vet mycket mera“, svarade hon; “den stackars gossen har ingen -älskarinna, fast han varit tre dagar i Paris, och det är ert fel, -monsieur Armand.“ - -“Hur då?“ - -“Ni följer ju honom öfver allt med en mentors stränghet, ni låter honom -icke ensam taga ett enda steg ... Ni vill till gubbe genast förvandla en -yngling, som är född till hjelte.“ - -“Hjelte! ... Min kusin redan en hjelte?“ yttrade Armand småleende. - -“Ja visst ... han har redan två dueller på halsen“, förklarade Collette. - -“Den ena på värja och den andra på sabel“, tillade Félix med fortfarande -munterhet. “Men se sådana löjliga figurer derborta“, tillade han; -“ohoj!“ - -“Min gud, hvad vill det säga!“ ropade Armand, icke delande sin kusins -glada lynne. - -“Två af de personer, som jag hjelpt utför trappan på samma sätt som jag -hjelpte er kusin, vågade nyss med någon bitterhet anfäkta mig för min -hjelpsamhet; men er kusin ... Ah, det är en förträfflig gosse, som jag -bestämdt kommer att älska både mycket och länge.“ - -Félix tryckte med strålande ögon debardörens begge händer till sina -läppar. - -“Huru mycket det blir, kan jag ej bestämma“, svarade Armand; “men hvad -jag bestämdt vet är att det icke blir länge, ty Félix går att låta döda -sig ... Han kan ju hvarken handtera värja eller sabel ... Ni kan väl -icke fordra, mademoiselle, att den stackars gossen skall låta döda sig -som ett värnlöst djur?“ - -“Åhå“, inföll Félix, “du skall få se: du skall bli min sekundant du ... -Nej, men se den der galningen med Notre-dame på näsan ... ha ha!“ - -“Men det är ju så sällan man stupar i dueller“, anmärkte Collette med en -ängslig blick på sin kavaljer. - -“När och hvar skulle du möta dina motståndare?“ frågade Armand sin -kusin. - -“Jag skulle möta dem begge i Boulogne-skogen i morgon förmiddag, den ene -klockan 9 och den andre 10“, svarade Félix; “jag tycker just att det kan -vara lagom, och måtte väl hinna affärda den ene på en hel timma ... Men -innan jag beger mig till stället måste du ge mig några lektioner, några -goda råd ... Ljufva Collette, blir det mazurka eller polka?“ - -“Mitt första råd är att du så fort som möjligt visar mig på dina -motståndare, ty i egenskap af din sekundant har jag åtskilligt att -uppgöra med dem före affären, som, uppriktigt sagdt, icke är att leka -med.“ - -“Champagne! först måste vi dricka champagne!“ skrek Lyonäsaren; -“Collette, du och jag, vi tre ... champagne!“ - -“Ah, der står den ene“, yttrade Collette, visande på en omaskerad -Pierrot, som stod helt nära dem med trefärgade band kring den höga röda -mössan. - -“Han!“ ropade Armand; “jag känner honom ... Dröjen här ett ögonblick, -medan jag talar med honom.“ - -Armand närmade sig ifrågavarande Pierrot. - -“Monsieur Eugène!“ sade han; “ni har blifvit utmanad?“ - -“Ja, gud vare lof!“ svarade denne; “ni kommer just lagom för att bli min -sekundant, i fall det roar er.“ - -“Vid hvilken tid är mötet utsatt?“ - -“Klockan 9 ... det var så länge sedan himlen beskärde mig ett sådant -nöje.“ - -“Men ni måste för denna gång afstå från detta nöje“, förklarade Armand. - -“Morbleu! ... Ni har för stora anspråk på en vän, monsieur Armand.“ - -“Den som ni skulle slåss med är min kusin.“ - -“Följaktligen en man med hjerta i bröstet och jern i armen, ifall han -brås på er ... Så mycket bättre ... Ni tror er släcka min törst och -retar den i stället.“ - -“Ni vet att jag hyser för er den djupaste aktning“, yttrade Armand. - -“Liksom jag för er“, svarade Eugène. - -“Jag skulle för er kunna våga mitt lif, om det gälde.“ - -“Äfven det tror jag ... Men jag förstår icke ...“ - -“Men oaktadt all min vänskap för er, nödgas jag slåss med er, monsieur -Eugène!“ - -“Med mig!“ utropade denne förbluffad. - -“Klockan 8 i morgon bittida.“ - -“Men hvarför? hvarför?“ - -“För att hindra er från att klockan 9 döda min kusin.“ - -“Men det är ju rent af en galenskap ...“ - -“Det är en ren nödvändighet ... Min kusin har följt mig från Lyon, der -han har sina föräldrar ... Jag har lofvat dem att taga deras son under -mitt beskydd så länge han vistas i Paris, och jag kan derför icke skicka -honom hem såsom lik ... För öfrigt blir striden emellan er högst ojemn -... Ni är mästare i alla slags vapen; han har knappast dragit svärd ur -skidan.“ - -“Men jag inser i alla fall icke hur detta kan bli någon anledning till -duell oss emellan.“ - -“Det är ej ondt om anledningar, och jag nödgas söka en sådan.“ - -“På hvad sätt?“ - -“Genom att nu på stället offentligen förolämpa er.“ - -“Förolämpa mig? ... på hvad sätt, frågar jag ånyo?“ - -“Jag nödgas trampa er på foten eller gifva er en örfil ... Det beror -bara på er att säga, hvilketdera som besvärar er minst.“ - -“Fi donc, min vän! ... personer som vi kunna mötas med svärd och pistol, -men aldrig med fötter och knytnäfvar ... Jag måste afstå från mitt nöje -för morgondagen ... Men, sacredieu, det är ju er kusin som utmanat.“ - -“Han skall skatta sig lycklig att hafva fått utmana er, utan att göra -bekantskap med er värja.“ - -“På det hela taget var det en lumpen anledning“, tröstade sig Eugène. - -“Det återstår bara ett försonligt ord åt den vackra debardören, hvilkens -skämt ni kanske för alvarsamt upptagit ... Min kusin var då, som ni -snart skall finna, klokare och derför har han också gjort en ganska -vacker eröfring på denna maskerad.“ - -Under dessa ord förde vår hjelte sin vän fram till Félix och debardören, -presenterande för dem monsieur Eugène, en ung student, som likväl redan -gjort sig känd för sina glödande sånger till frihetens och republikens -ära. - -Eugène vände sig först till kammarjungfrun och egnade henne följande -till hälften framgnolade kuplett: - - “N’oublions jamais que les femmes, - Ce sexe fait pour nous charmer, - Doivent commander à nos âmes; - Le français est fait pour aimer. - Aux travaux, à la politique - Ne consacrons pas tout le jour; - Gardons quelque temps pour l’amour, - Voilà, voilà ma république.“ - -Collette, försonad och förtjust, applåderade af hjertans grund; och -Félix, återtagande utmaningen, bjöd på champagne, i stället för sitt -blod, till allas stora tillfredsställelse. - -“Men hvar hafva vi nu den andre?“ frågade Armand Collette. - -Kammarjungfruns blickar flögo genom salongen och fästade sig slutligen -vid en kolossal gestalt, som stod midt på golfvet med korslagda armar -och omgifven af en mängd andra masker. - -“Der ha vi honom“, upplyste Collette, “den oförskämde! han ville slita -af mig masken, må ni tro, och skulle säkert ha gjort det, om icke er -kusin hindrat det ... Detta gaf anledning till ordvexlingen, som slutade -dermed att han utmanade er kusin.“ - -“Jaså, det var han som utmanade ... Ni menar den der med tigerhufvudet?“ - -“Ja, är det icke en hisklig mask?“ - -“Och med messingsluren i handen?“ - -“Ja, det är densamme ... han ser minsann icke försonlig ut ... få se om -ni kan dressera tigern, få se om ni kan få honom så långt som jag.“ - -“Ja, jag minnes nu att ni fick honom på näsan ... men ni är -oemotståndlig i alla afseenden, mademoiselle Collette.“ - -“Så säger er kusin också.“ - -“Ni sätter hans omdöme öfver mitt“, yttrade Armand skrattande. - -“Ack, monsieur Armand!“ ropade Collette, “hur mycket hade det icke -kunnat blifva af er! ... Men ni glömmer att ni är ung, och derför -glömmer också ungdomen er ... Vet ni, ni har åldrats mycket sedan jag -sist såg er, monsieur Armand ... Men skynda nu och ställ allt till -rätta, ty när jag närmare tänker på saken, skulle jag ej så snart vilja -bränna ljus i kyrkan för er kusin.“ - -“Jag vill försöka“, sade Armand; “gån emellertid före mig ned i -restaurationen åt höger ... jag skall snart vara hos er.“ - -“Ja ja, till champagnen“, skrek Lyonäsaren, angelägen om att sätta sin -fars pengar i rörelse. - -Armand skildes ånyo från sitt sällskap och nalkades jätten, som -omfladdrades af en hop masker, hvilka skämtade med honom, utan att få -sitt skämt besvaradt. - -Svarade han någon gång, så skedde detta genom en lur, som han förde till -munnen och hvarigenom rösten fick ett högst doft och omusikaliskt ljud. - -Jättens kostym, sedd på närmare håll, röjde ingenting mindre än finhet -och harmoni. Den syntes snarare beräknad på att afhålla än att -tilldraga. - -Hufvudet betäcktes af ett slags hjelm af en maläten tigerhud, hvilken -fordom kanske varit begagnad såsom skylt af någon bundtmakare. Den -öfriga delen af kroppen betäcktes af en raggsliten vargskinnspels, -nedantill ihopskarfvad med annat slags skinn, så att den gick ned ända -till fötterna, dessa betäckta af ludna skor, proportionerliga till det -öfriga. - -Masken för ansigtet, af grå kardad ull, dolde hvarje fläck deraf, med -knappa öppningar för ögonen och munnen. - -Endast under karnevals-tiden, då maskerad-friheten är obegränsad, kunde -en dylik karrakters-mask vinna inträde i en fransk salong. - -Med ett ord, hela gestalten gjorde på Armand ett obehagligt intryck och -han förestälde sig nästan med fasa sin kusin framför en sådan -motståndare. Det föreföll honom derför ganska motbjudande att inlåta sig -i samtal med denne vilde. Men nöden hade ingen lag. - -I Frankrike leker man ej med utmaningar. Fegheten är en af de synder, -som derstädes kanske minst förlåtas. - -En ny dans, uppspelad af orkestern, skingrade snart de masker, som hade -samlat sig omkring kolossen, hvilken derefter skred närmare ena väggen, -förmodligen för att söka sig plats på någon af sidobänkarne. - -Armand följde och upphann honom. - -“Furste af skogarne!“ började Armand samtalet; “tigerns hud och vargens -pels förråda grymhet och blodtörst; men lammskinsbrämen nedantill röjer -mildare känslor ... Tillåter du mig ställa till dem några frågor?“ - -Kolossen, som stannat och vändt sig emot Armand, såg på honom en stund, -hvarefter han nickade jakande. - -Armand fortfor: - -“Hvem skulle, när han ser dig så fredligt vandra uppå detta ställe, -kunna föreställa sig, att du i morgon klockan 10 ämnar sluka ett lamm i -Boulogne-skogen! ... Så påstår likväl ryktet; men talar ryktet sanning?“ - -Tigerhufvudet gaf ånyo en jakande nick. - -“Men ryktet påstår äfven att det är tigern som utmanat lammet och att -det sednare mera lyssnande till sitt mod än till försigtigheten, antagit -utmaningen ... är det också sannt?“ - -Samma stumma jakande svar. - -“Det är icke värdigt skogens furste, som ensam slagtar hela hjordar, att -välja till motståndare en enda medlem deraf ... Det är således för att -rädda hans ära, på samma gång jag skyddar mitt lamm, som jag, hjordens -herde, ber tigern återtaga utmaningen och åtnöja sig med den vänliga -förlikning jag erbjuder å lammets vägnar.“ - -Kolossen satte sin lur för munnen och Armand hörde ur den följande dofva -röst: - -“När räfven kommer till tigern att bönfalla för lammet, slukar han först -den förre och derefter det sednare.“ - -Detta ohöfliga svar öfverraskade något vår hjelte. Dock dröjde han ej -länge med sitt genmäle. - -“Men när hörde man en räf vara så enfaldig att han instälde sig som -böneman inför tigern?“ sade han; “helt annat är förhållandet med herden -... denne kastar sig öppet och oförskräckt emellan vilddjuret och -hjorden ... Du ser i mig denne herde, och jag förbjuder dig att röra -mitt lamm.“ - -“Godt!“ svarade jätten genom luren; “tigern spisar helst menniskokött, -äfven om det tillhör en usling.“ - -“Ni har för stort gap för att behöfva lur och för stora tassar för att -gå på bal med“, svarade Armand, i det han temligen eftertryckligt -trampade jätten på ena foten. - -Denne uppgaf ett rytande läte, i det han hotfullt höjde luren. - -Armand studsade ett steg tillbaka, mindre dock för den hotande luren än -för det rytande lätet. - -“Ni begär upprättelse, förmodar jag?“ frågade han likväl, uppmärksamt -fixerande sin vilde motståndare. - -“Ja“, svarade tigerhufvudet ånyo genom messingsluren. - -“I morgon i Boulogne-skogen?“ - -“Ja.“ - -“Klockan 8 vid de fyra bokarne?“ - -“Klockan 8 vid de fyra bokarne ... Hvad slags vapen?“ - -“Välj sjelf.“ - -“Sabel.“ - -“Sabel ... godt! ... Au revoir!“ helsade Armand och vände tigerhufvudet -ryggen. - - - Tredje kapitlet. - - Slutet af maskeraden. - -Armand lemnade tankfull maskerad-salongen och gick ned i restaurationen, -der han fann sina vänner helt upprymda kring champagne-buteljen, som -redan var till hälften tömd. - -“Nå?“ frågade Collette med en orolig blick på den ankommande. - -“Allt är uppgjordt“, svarade Armand; “Félix kan sofva lugnt hela -morgondagen, utan att hans ära lider något deraf.“ - -“Och ni sjelf då?“ fortfor Collette, fixerande Armand, liksom anade hon -det rätta sammanhanget med uppgörelsen. - -“Också lugnt, vill jag hoppas“, svarade han glädtigt. - -“Måtte det bara icke bli _för_ lugnt!“ yttrade Collette skakande på -hufvudet; “det är jag som är orsaken till allt det här och jag fördömer -af hela mitt hjerta mitt barnsliga upptåg denna natt ... Félix!“ tillade -hon derefter med fuktiga ögon, “ni har en ädel kusin, och jag dricker en -skål för hans välgång!“ - -“Ja, ja, för Armand!“ ropade Lyonäsaren med upphöjdt glas; “men mera -champagne, mera champagne!“ - -“En sång, monsieur Eugène, en sång!“ ropade Collette med brinnande ögon. - -Eugène uppreste sig med det fradgande glaset i hand och sjöng i början -med half röst, men sedan allt högre och högre, följande kuplett: - - “Si l’on attaquait notre France, - On reverrait que les français - Savent allier la vaillance - Aux nobles loisirs de la paix. - Oui, pour la défense publique, - S’il fallait voler aux combats, - Les français seraient tous soldats; - Vive, vive la république!“ - - KÖR (af en mängd personer vid de - öfriga borden). - - “Les français seraient tous soldats; - Vive, vive la république!“ - -“Messieurs, messieurs! mon dieu, mon dieu!“ ropade restauratören, -störtande likblek från sin skänk fram på golfvet med utsträckta armar; -“viljen I då göra mig olycklig! vive le roi! vive Louis Philippe!“ skrek -han försoningsfullt så att han blef blå i ansigtet, “vive le roi, vive -le roi!“ - -“Vive le roi!“ instämde ett halft dussin garçonger. - - KÖREN (uppresande sig från alla bord och - stolar, klingande med glasen). - - “Les français seraient tous soldats; - Vive, vive la république!“ - -“Hvem ropar vive la république!“ skrek en stads-sergeant, inrusande i -restaurationen. - -“Skynda! Skynda!“ skrek en annan, som följde denne hack i häl; “skynda -ned efter vakten ... det är emöt deruppe i salongen ... Carlion är -mördad! skynda, skynda!“ - -“Hvem är Carlion?“ frågade en gäst. - -“En af stads-sergeanterne“, upplyste en garçon. - -“Bara en? ... ned med dem alla!“ ropade gästerne. - -Alla gästerne skynda mot dörren, kastande sergeanterne åt sidan. - - KÖREN (marscherande uppför trappan tillbaka - till salongen). - - “Oui, pour la défense publique, - S’il fallait voler aux combats, - Les français seraient tous soldats; - Vive, vive la république!“ - - * * * * * - -För att förklara orsaken till den emöt, för hvars skull stads-sergeanten -påkallat vakten, nämna vi att midt under den lifligaste “scottish“ — -denna lika vackra som originella dans och hvilken endast i Frankrike kan -dansas — samt strax efter Armands aflägsnande ur maskerad-salongen, hade -en ny karakters-mask beträdt tiljan. - -Det var en figur af onaturlig längd och tjocklek, insvept från hufvud -till fot i en hvit domino, öfverallt prydd med små svarta -sammets-tungor, så att kostymen liknade en hermelins-mantel. - -I stället för hufvud, hade denna figur ett gult kolossalt päron med -vidfästade grå polisonger samt öfverst en krona af guldpapper, ur hvars -midt uppspirade tio långa utbredda fingrar af måladt papp. - -Figuren väckte stort uppseende, och flere par lemnade till och med -dansen för att genast tillfredsställa nyfikenheten. - -Bland de många masker, som trängde sig omkring ifrågavarande figur, -upptäckte man äfven gestalten med tigerhufvudet. - -Med tillhjelp af sin lur och sina starka armar hade denne snart hunnit -så nära nykomlingen att han kunde nå honom med händerna. - -“Hvem är du?“ frågade tigerhufvudet. - -“Jag är Europas stora rikspäron“, svarade den hvita dominon. - -“Aha! haha!“ skrattade de omkringstående. - -“Är det tillåtet att göra dig några frågor?“ sporde tigerhufvudet med en -vördnadsfull bugning. - -“Ja, men ingen annan än du.“ - -“Hvarför blott jag?“ - -“Emedan du förenar kroppen af en varg med hufvudet af en tiger och -följaktligen måste vara den heliga alliancen.“ - -“Det fattas blott räfvens svans“, anmärkte en; “funnes den, så vore det -fullständigt.“ - -“Ganska sannt“, biföllo de öfrige. - -“När var det du först kom på grön qvist?“ frågade tigerhufvudet. - -“År 1830 som du väl vet.“ - -“Ja, ja!“ medgåfvo de närstående, följande samtalet med mycket intresse, -ty fransmännen äro, som man nog vet, mycket känslige för karrikatyrer. - -“Men det är sannt“, fortfor päronet, “på den tiden ville du icke mycket -veta af mig ... Du begrep ej att man först måste vara kart, innan man -kan bli mogen ... Men du trodde kanske att jag skulle bli grön i alla -mina dar, liksom det enfaldiga folket trodde.“ - -“Det trodde jag visst icke.“ - -“Gulnar man för tidigt, så faller man från qvisten“, menade päronet; -“men sker det småningom och i naturens ordning, så sitter man nog qvar i -fred ... Så har jag då ändtligen blifvit så gul, mjuk och genomskinlig -att jag utan att rodna kan se den heliga alliancen i ansigtet.“ - -“Det kan du visst, dyraste rikspäron ... Men hvad är det för långa -fingrar som skjuta upp ur din krona?“ - -“Känner du icke igen dem? de äro ju mina egna.“ - -“Men hvarför sträcker du så der upp dem emot himmelen?“ - -“Sedan jag plockat åt mig allt som fanns på jorden, sedan jag kapat -tillbaka alla de löften, både gamla och nya, som jag måste gifva ifrån -mig år 1830, söker jag nu med all makt att fånga åt mig den guddomliga -rätten.“ - -“Hvad vill du med den?“ - -“Hå, för att bli kanderad, kristalliserad eller riktigt legitim såsom -du, heliga alliance!“ - -“Du skall få den, ty du är värdig ... Du är renad genom Polens blod och -helgad af jesuiterne.“ - -“Men bara denna heliga stund icke dröjer för länge.“ - -“Hur då?“ - -“Jag fruktar.“ - -“Hvad då?“ - -“Jo, att, om jag länge så här fullmogen och naken sitter på en qvist, -jag slutligen börjar bokna och skämmas.“ - -“_Du_ skämmas? ... det är icke möjligt.“ - -“Nej, det är icke möjligt“, upprepade flere masker skrattande. - -“Vi arrestera er i lagens namn!“ ropade i detsamma tvänne röster, under -det att tvänne starka armar nedföllo, den ena på päronets skuldra och -den andra på tigerhufvudets. - -Rösterna och armarne tillhörde tvänne långa stads-sergeanter, som banat -sig väg genom de många åhörarne och sålunda äfven fått del af dialogen -mellan rikspäronet och tigerhufvudet, en dialog hvars mening de lika -klart uppfattade som alla de andra, ehuru den på dem gjorde en helt -annan verkan. - -“Hvad! man våldför karnevals-friheten!“ ropade gestalten med -tigerhufvudet, stötande ifrån sig den stads-sergeant, som vidrört hans -skuldra, och det med sådan fart, att denne, rakande baklänges, föll -öfver några qvinliga masker, hvilka kullslogos och illa trampades. - -Vid deras jämmerrop, som fylde hela salongen, upphörde orkestern att -spela och det blef ett ögonblicks tystnad, hvarunder man såg maskerna på -raderna resa sig upp och utsträcka sina halsar öfver gallerierna, för -att se hvad som föregick nere i salongen. - -“Till vapen! man anfaller obeväpnade medborgare, man mördar värnlösa -qvinnor! till vapen!“ skrek kolossen med tigerhufvudet, afbrytande på -detta sätt den hemska tystnaden. - -Skallet af denna röst, som hördes ända in i korridorerna och foyer’erna, -följdes af ett allmänt tumult. - -“Till vapen! till vapen!“ genljöd från alla sidor, från alla vinklar och -vrår af den stora salongen. - -Den omkullslagne stads-sergeanten var dock snart på benen igen. Han drog -genast värjan och kastade sig ånyo emot masken med tigerhufvudet, men -fick, innan han ännu hunnit göra bruk af sitt vapen, af denne ett sådant -slag med messingsluren i hufvudet, att han för andra gången stupade, men -blödande och sanslös. - -Nästan i samma ögonblick låg äfven hans kamrat, som vidrörde masken med -päronet, utsträckt på golfvet och trampad under fötterna af dem, som -kullslagit honom. - -De öfrige stads-sergeanterne, jemte de vid dörrarne posterade -municipal-gardisterne, blottade likaledes sina vapen, men för svage att -emotstå anfallet af hundratals masker, som vräkte emot dem bänkar, -fiol-fodral och allt som närmast var till hands, drogo de sig parerande -intill en af väggarne, för att derstädes afvakta den förstärkning, som -vid början af oväsendet blifvit reqvirerad. - -Emellertid sträfvade alla maskerna att komma ut ur salongen, under skrik -och jämmer af trampade och klämda. När förstärknings-bataljonen -ändtligen anlände, var det knappast andra än qvinliga masker qvar i -salongen, der allt bar spår af oordningen och striden. - -Så slutades den sista opera-maskeraden inom Februari månad 1848. - -Det var också den sista under konungadömet. - - - Fjerde kapitlet. - - Boulogne-skogen. - -Klockan var icke mer än 7 på morgonen, när tvänne unga män stannade -invid den stolta triumfbågen (l’Arc de triomphe de l’Etoile), ett minne -af kejsartiden som i sitt slag icke lemnar något öfver sig. - -Grunden dertill lades efter slaget vid Austerlitz, men arbetet på -sjelfva byggnaden, afbrutet vid restaurationen, fulländades först af -Ludvig Filip, hvilken bragte till fulländning nästan alla under -kejsardömet påbörjade monumenter, på detta sätt uppfriskande minnet af -Napoleon, men säkerligen icke anande att dennes brorsson, fången i Ham, -skulle på spillrorna af hans tron uppstiga till höjden af Frankrikes -regent. - -Triumf-bågen, nära 70 alnar hög, 60 bred och 30 djup, samt vändande sina -tvänne hufvud-facer, den ena mot de Elyseiska fälten och den andra mot -slottet Neuilly, är öfverallt dekorerad med mästerliga basreliefs, alla -hänsyftande på kejsartidens och krigarärans mest lysande minnen. - -Idel segrar i alla väderstreck, omkransade af svärd och sköldar med -ingraverade namn på batalj-dagar. - -Här och hvar framsmyga palmer, och äfven fredens gudinna har på -triumf-bågen fått sin plats och äfven hennes ansigte strålar af -triumfens glädje. - -Hvad var väl konstnärens mening, när han på denna ofredliga plats stälde -fredens gudinna midt i krigets rustkammare och gaf henne dessa leende -anletsdrag? - -Var det kanske blott en bitter ironi, kastad midt i ansigtet på desse -slagtare i stort, som, i stället för cypresser, plantera skogar af lager -kring hekatomber af menniskolik och ruiner af grusade städer? - -Ty hvad kan väl fredens gudinna se i alla dessa sköldar, i alla dessa -svärd? hvad annat än sin egen gäckande bild? - -Hvad kan hon väl se i alla dessa strömmar af fruktlöst utgjutet blod? -hvad annat än bilderna af det menskliga eländet, sorgen och fasan? - -Ironien hade varit ännu fullkomligare, om konstnären på triumf-bågen -äfven stält sanningens gudinna. - -Klockan 7 är en mycket tidig timme i Paris. - -Men man må derför icke tro att Paris är öde. Det hvimlar och stimmar då -kanske mera än fram på dagen öfver gator och torg. Men det är mestadels -en helt annan befolkning än den vi möta på andra timmar af dygnet. - -Det är bondfolket som redan klockan 4 på morgonen kommit till Paris för -att förse den ofantliga staden med födoämnen af alla slag. - -Hvart man vänder blicken, möter den landtmanna-åkdon omgifna af -minut-handlare, som göra sina uppköp för dagen, ty i Paris behöfver -hvarje dag blott hafva sin omsorg. - -Det är en rörelse, ett lif under Guds fria, men mörka himmel som gör ett -högst eget intryck på främlingen från norden. - -Hvarje ankommande landtbo har sin lykta, hvarje mötande stadsbo sin. På -afstånd ser man endast lågor, som än möta, än dansa förbi hvarandra -genom gatorna och öfver torgen, vid kajerna och öfver broarne, öfverallt -der rum finnes för menniskofot. - -Man skulle kunna tro att de dödes själar uppstigit ur katakomberna för -att drifva sitt nattliga spel i den slumrande staden. - -Men när klockan slår åtta, höres från hvarje öppen plats en ringklockas -ljud, och man ser der de tallösa lågorna dels försvinna in i husen, dels -ila ut genom barriererna, genom fästningsverken samt förskingras utåt -landsvägarne. - -De bortilande äro landtborne, som icke längre än till 8 fått uppehålla -sig i staden, hvars egen befolkning nu är på benen, intagande den plats, -som de förre lemnat och hvilken omöjligt skulle kunna rymma dem alla. - -Denna ordning, högst nödvändig för en så rikt befolkad stad, iakttages -med största stränghet. Den landtbo, som sluter till örat för den -påminnande ringklockans ljud, förlorar ovilkorligen de varor han ännu -kan hafva osålda, ty polisen lägger ögonblickligen beslag på dem, -antingen säljande dem till den mestbjudande för det allmännas räkning -eller förande dem direkte till de hospitaler, som till dem hafva -rättighet. - -“Om ni tillåter, så kunna vi hvila här något litet“, sade den ene af de -unge männen, hvilka, efter hvad ofvan nämndes, hade stannat vid -triumfbågen. - -“Som ni behagar“, svarade den andre; “vi ha god tid på oss.“ - -“Men svep kappan bättre om er, monsieur Armand, så att icke de fördömda -sablarne synas.“ - -“Ni tycker ej om sablar, monsieur Eugène?“ - -“Hvem kan tycka om sådana vapen! ... jag hatar allt som icke är hvad det -synes vara, lika mycket som jag värderar det som är för mer än det synes -... Ser ej sabeln vida fruktansvärdare ut än värjan?“ - -“Möjligtvis för den, som icke är kännare.“ - -“Kan ni säga mig till hvad godt man kan använda en sabel? ... Ni svarar: -den är det beqvämaste medel att beröfva sin fattiga nästa ett öra, en -näsa, en arm.“ - -“Det är vackert nog det“, menade Armand. - -“Det är lumpet“, menade deremot Eugène; “att så der stympa och vanställa -en mensklig varelse, det är grymt, onaturligt!“ - -“Jag medger att värjan är reellare, ty man dödar lättare med den ... men -icke är det mindre grymt och onaturligt.“ - -“Icke det? ... Hvad är naturligare än att dö? ... Men att framsläpa hela -sitt lif såsom en sex- eller sjuåttondels menniska, det är onaturligt -... Jag, för min del, skulle aldrig tveka i valet ... Också är det -gudvarelof högst sällan man slåss på sabel här i Frankrike ... Jag -undrar just hvad det kan vara för en barbar som utmanat er på detta -gammalmodiga instrument. Ni sade att ni icke kände honom.“ - -“Han var maskerad, men han tycktes hafva arm att föra en sabel med.“ - -“Hvarför icke då så gerna en slägga? ... Men om han nu skulle vara bland -dem, som blefvo arresterade denna natt?“ - -“Jag tviflar på att polisen gjorde någon större fångst, och dessutom såg -min vederdeloman ut att icke så lätt låta taga sig ... Men en sak, -monsieur Eugène!“ - -“Hvad då?“ - -“Är ni säker på att icke vara känd på den der restaurationen, der ni tog -upp psalmen?“ - -“Jag icke känd? ... När var icke en poet känd af Bacchus eller Venus? -... de gifva honom lifvet, men, oväldigt nog, äfven döden ... Jag är -mycket bekant hos alla restauratörer i Paris och synnerligast hos honom -i opera-huset, emedan jag också hos honom druckit det mesta vinet, och -dermed borde det kunna vara qvitt.“ - -“Ni är skyldig honom ... så mycket värre.“ - -“Hvarför så?“ - -“Han skall genast skynda att angifva er inför polisen.“ - -“Tvärtom, han skall icke angifva mig, ty han är större penningkarl än -royalist, beundrar icke oftare Ludvig Filips bild än när han ser den på -louisd’oren eller fem-francsstycket ... Hans pengar sitta nog långt inne -ändå, utan att han behöfver sätta mig i kurran ... Han tager mig lättare -såsom spicken än som griljerad.“ - -“Men det kunde finnas någon bland gästerne, som icke stode till er i -samma innerliga förhållande som restauratören.“ - -“Det är mera möjligt ... Men hvad vill ni jag skall göra?“ - -“Ni har slägtingar i Versailles ... ni kunde dölja er hos dem några -dagar.“ - -“Parbleu! ... jag skulle resa från Paris! ... lemna Paris i dessa dagar, -då jag har det bästa hopp att få höra mina sånger sjungas vid -ackompagnement af handgevärs-salfvor och kanonskott? nej, nej, -sacredieu! ... Man vet att jag har Afrodite i bröstet, Bacchus i strupen -och Apollo i hufvudet ... Det återstår mig nu att visa att jag har Mars -i armen. - - Sonnez trompettes immortelles! - L’écho du peuple vous répond. - Aux étrangères sentinelles - Jettez ces mots: les rois s’en vont! - Marchons, garde civique! - Marchons, peuple héroïque! - Marchons tous en avant, - En avant le cri de ralliement: - Vive à jamais la république!“ - -Gnolande denna sång, satte sig de unge männen ånyo i rörelse och -stannade först vid de fyra bokarne i Boulogne-skogen. - -Boulogne-skogen! Hvem, äfven bland oss svenskar, har ej vandrat på dess -stigar och svalkats af dess skugga, åtminstone i romanen eller dramen! - -Hvem har ej bevitnat glansen af mötenas ögonspråk och glimten af -duellernas värjklingor? hvem har ej lyssnat till, dånet af den eleganta -Pariser-verldens promenad-vagnar och knallen af elegangernas vexlade -pistolskott? - -Hvem känner ej denna sagans lund, der hvarje blad på ena sidan bär -njutningen och lifvet, men på den andra striden och döden; der man visar -att man kan dö, sedan man der visat att man kunnat lefva? - -Chevaleriet har förlorat sina fasta borgar och lefver numera i -Boulogne-skogen nomadens flyktiga lif, irrande från lund till lund, från -träd till träd, från tufva till tufva. - -Men på närmare håll och utan fantasiens mikroskop betraktad, hvad är väl -Boulogne-skogen? Knappast en park, åtminstone inför svenska ögon, vana -vid Djurgården och Haga. Den är på sin höjd ett större buskage, sedan -kossackerne vid invasionen nedfälde de största träden samt vid de -ypperliga ek- och bokvedsbrasorna kokade sin kål och torkade sina -kläder. - -Ack, hvad det rika Paris gerna skulle bortbyta sin beprisade -Boulogne-skog mot det fattiga Stockholms Djurgård och gifva många, många -millioner emellan samt på köpet ett af sina många slott, för att icke -tala om de kungliga bildstoderna! - -“Er sabelhuggare synes icke till än“, anmärkte Eugène. - -“Klockan har ännu icke slagit åtta“, yttrade Armand, lutande sig med -armbågen mot ett träd. - -“Ni tyckes något orolig, monsieur Armand.“ - -“Jag kan icke bestrida det.“ - -“Ni ångrar att ni ej valde värja eller pistol?“ - -“Det gör mig detsamma ... det är till och med bättre att det är som det -är.“ - -“Nå, då inser jag icke hvad som kan oroa er.“ - -“Jag tänker på att om några ögonblick skola tvänne menniskor vildt falla -ut emot hvarann och blodigt strida, fastän de på det hela taget icke -hafva något obytt med hvarandra.“ - -“Lyckligtvis kommer alltid denna tanke för sent.“ - -“Lyckligtvis, säger ni?“ - -“Ja, ty om tanken alltid löpte oss i förväg, skulle slutligen både modet -och tapperheten för evigt komma i reserven ... Verlden skulle bli en -neddammad lärosal full af bleka tänkare.“ - -“Af förståndige.“ - -“Hvem skulle stränga lyran i det kalla förståndets rike? ... Poesien och -sången skulle dö ut, om de icke hade att besjunga hjeltemodets seger -öfver förtrycket, dygdens öfver lasten ... Ah! se hur vackert -morgonsolen der sticker fram mellan trädstammarne!“ - -“Jag tycker mig se ett par figurer der borta“, yttrade Armand, lemnande -stammen. - -“Ja, jag ser ... Så hafva vi ändtligen vår gynnare ... Tag hit era begge -sablar, så vill jag gå honom till möte och presentera honom dem såsom -man presenterar ett par liljor åt en hertiginna från S:t-Germain.“ - -Eugène tog de begge sablarne och gick, gnolande på en af sina visor, -emot de ankommande, hvilkas gestalter allt mera förstorade sig. - - - Femte kapitlet. - - Duellerna. - -Armand drog af sig rocken och hängde den på en gren. Derefter kastade -han en blick framåt och fann Eugène i samtal med den ene af de begge -männerne, under det att den andre stod orörlig några alnar ifrån dem. - -Efter en stund återvände Eugène med Armands begge vapen i ena handen och -hållande under andra armen något, som syntes besvärligt att föra. - -“Vackra hertiginnor att presentera liljor åt“, yttrade Eugène, när han -framkommit till Armand; “era begge smånätta sablar äro kasserade ... -“Tror ni att min vän är skräddare efter ni kommer med synålar?“ frågade -den hedervärde sekundanten mig ... Hvad tycker ni om de här -palatscherna?“ - -“De äro temligen tunga, men för öfrigt ganska ändamålsenliga“, svarade -Armand, fattande den ena palatschen och görande några blindhugg i -luften. - -“Ändamålsenliga? ... ja, att fälla träd med ... Men ni har ingen dålig -arm, som jag ser ... Ni svänger den der tingesten med en sällsynt -ledighet.“ - -“Det är också icke för första gången jag handterar dylika vapen“, -mumlade Armand med en sidoblick åt det ställe, der hans motståndare -stod. - -“Jag är just nyfiken att se hur man riposterar med en sådan jernstång.“ - -“Ni skall snart få se det, monsieur Eugène ... Var derför god och säg -sekundanten att jag gillar vapnen, samt utmät derefter platsen ... Det -är kyligt och jag känner ett stort behof af att värma mig ... Känner ni -hans sekundant, eller har ni sett honom förut?“ - -“Jag känna honom?“ yttrade Eugène icke utan ett visst aristokratiskt -leende; “han behöfde ej säga mig att han och hans vän icke äro -skräddare, ty de ha säkert i alla sina dar icke sett någon hyggligare -garderob ... Också bar den der gunstig herrns ansigte tydliga märken af -kajernes och broarnes idrotter ... Hvad deremot er motståndare, titanen -derborta, beträffar, så har jag ännu icke haft den äran att se hans -anlete, men ...“ - -“Ja, jag tror mig ha märkt att han är maskerad“, inföll Armand. - -“Ni kan emellertid vara säker på att det icke är någon förklädd prins“, -yttrade Eugène; “jag fruktar verkligen att vi fått ganska simpelt folk -att göra med.“ - -“Simpelt folk?“ upprepade Armand; “hvad tänker ni på, monsieur Eugène! -... Ni, en republikan, en folkskald, tala med sådan förakt om det lägre -folket!“ - -“Au diable! ni har rätt ... Man glömmer sådant der så lätt under -praktiken. - - Pour sacrer notre indépendance, - Au rameau de la liberté - Unissons, enfants de la France, - Celui de la fraternité.“ - -Så sjungande, lemnade Eugène ånyo vår hjelte och närmade sig -motståndarens sekundant, hvarefter de gemensamt, enligt öfligt gammalt -bruk, utmätte platsen och bestämde de punkter, från hvilka de begge -duellanterne skulle utgå för att möta hvarandra. - -Sedan allt detta blifvit behörigen verkstäldt, drogo sig sekundanterne -åt sidan, lemnande platsen åt kämparne. - -Desse närmade sig långsamt och stannade midt emot hvarandra på -ungefärlig sabellängd. - -Men Armand, i stället för att ställa sig en garde vände sabelspetsen mot -marken. - -“Monsieur!“ sade han, men så lågt att endast den han tilltalade kunde -höra honom, “innan jag faller ut, har jag några ord att säga er, dem ni -med tålamod måste afhöra.“ - -Resen skakade otåligt på hufvudet och höjde den förfärliga palatschen. - -“Ni fortsätter ännu maskeraden“, sade Armand utan att ändra ställning, -“och jag anar era skäl dertill ... När ni nu hört det, bör ni äfven -kunna tro att jag anar hvem ni är.“ - -“Så mycket bättre“, svarade resen; “en garde, monsieur!“ - -“Jag skall icke underlåta det“, svarade Armand; “men ni måste höra mig, -innan det kanske blir för sent.“ - -“Om ni icke försvarar er, hugger jag ned er som en hund!“ ropade jätten. - -“Fy, Simon!“ yttrade Armand; “detta ord var icke värdigt en så tapper -man som ni.“ - -“Så skyll er sjelf, eländige!“ röt jätten, måttande i detsamma ett hugg -öfver Armands hufvud, utan att gifva denne tid att höja sitt vapen till -parad. - -Armand undvek hugget genom en rask volt åt sidan. - -Jättens klinga trängde djupt ned i marken. - -“Att en så gammal mästare på sabel som ni ännu icke lagt bort de -enfaldiga primerna!“ anmärkte Armand lugnt och stälde sig ändtligen en -garde. - -“Han flyr, den uslingen!“ ropade jättens sekundant, som tog Armands volt -för ett steg till reträtt. - -“Monsieur!“ sade Eugène till sekundanten; “det är alldeles nödvändigt -att ni för tillfället iakttager den fullkomligaste tystnad.“ - -“Hvarför det då?“ - -“Emedan ufvarnes tid först börjar med natten.“ - -“Hvem säger det?“ - -“Jag, om ni tillåter ... Jag ser kanske icke ut att ega så mycken -djerfhet?“ - -“Åtminstone ser ni icke så ut på fötterna“, hånade sekundanten med -mungiporna vid öronen. - -Eugène liksom poeter i allmänhet, var känslig för kritiken, antingen -denna rörde de pedes hans sångmö begagnade, eller de fötter han sjelf -nyttjade. Kanske var han ännu ömtåligare om de sednare, emedan dessa, -ovanligt breda och flata i förhållande till de smala benen, mera liknade -svanens än den glade poeten säkert önskade. - -Derför flat och icke finnande något för tillfället lämpligt genmäle -hvarken på vers eller prosa, upptog han från marken de begge kasserade -sablarne och kastade den ene för sekundantens fötter. - -Denne, en grof och storväxt vindragare, fattade sabeln, vände dess spets -mot sin venstra tumnagel, svängde den omkring och balanserade den några -sekunder, visande på detta sätt sitt förakt för en dylik leksak till -vapen. - -Slutligen grep han om fästet, hvarefter ufven gick löst på svanen. - -Under tiden vexlades dryga hugg emellan Hvita Björnen och hans f. d. -lärjunge, ty den klumpiga palatschen var lätt i den förres hand och icke -heller för tung i den sednares. - -Simon hushållade hvarken på terser eller qvarter, så väl hela som -halfva, än i hugg och än i stötar. - -Men Armand, som ännu blott försvarade sig, sammanknöt sina parader, så -att dessa förenade bildade en jemn cirkel, mot hvars oböjliga periferi -Hvita Björnens palatsch fruktlöst hamrade. - -Simon var häftig, men Armand lugn, och när uppväger icke lugnet styrkan? - -Armand märkte att hans gamle vän i sin blinda ifver ofta högg à tempo, -såsom det heter, d. v. s. föll ut, utan att betäcka sig sjelf. - -Detta är ganska farligt, ty om ett sådant hugg misslyckas, råkar man -ohjelpligen ut för motståndarens, som icke mera någon parad hinner möta -och afvärja. - -Vår hjelte, hvilken icke ville sin gamle vän något ondt, men icke heller -ville längre fortsätta striden, beslöt att begagna sig af sin -motståndares oförsigtighet. - -Sedan han med en half ters parerat ett dylikt hugg, föll han blixtsnabbt -ut med en hel qvart och gaf sin gamle lärare ett hugg öfver högra -näfven, så att denne åtminstone för en stund sänkte sin klinga. - -Denna stunds uppehåll begagnade Armand för att yttra följande: - -“Simon! ni har orätt uti att vredgas på mig, och ni måste höra mig, -innan ni dömmer ... Jag bedyrar vid allt heligt, att jag är oskyldig i -den olycka, ni kanske anklagar mig för, och att jag sjelf, liksom ni, -blifvit nedrigt bedragen ... Jag bedyrar äfven att jag gjort allt hvad i -mina krafter stått för att utverka er frihet och att ...“ - -Hvita Björnen höjde till svar sin tunga sabel och, ehuru blodet sprutade -ut från hans hand, färgande både fäste och klinga, anföll han ånyo -Armand med om möjligt ännu större häftighet. - -“Ni vet icke hvad ni gör!“ ropade Armand, parerande med fortfarande köld -de haglande huggen; “ja, ni är en galning! ... och detsamma ropar -Madelone ur sin graf ... Hör ni icke hennes röst? ... Hon ropar: Simon -stör min frid i himmelen, liksom han störde den på jorden! ...“ - -Den tunga sabeln föll af sig sjelf ur Simons hand. - -Ett barn med detta troll-ord på sin mun skulle ha afväpnat honom. Han -förde sin blödande hand upp till sina ögon. Droppar af blod blandade sig -med tårar, de sednare kanske rödare och bittrare än de förre. - -En skuggas finger hade bräckt stålpansaret på jättens bröst och jagat -vredens demon ur hans hjerta. - -Armand kastade långt ifrån sig sin palatsch och närmade sig rörd den -numera så veke mannen. - -En god stund förut hade striden emellan de begge sekundanterne upphört. - -Arbetarens trotsiga styrka hade bitit i gräset för trubadurens -öfverlägsenhet i vapens handhafvande. - -När Simon och Armand hand i hand närmade sig dem, funno de den ene, -arbetaren, sittande på marken och den andre, folkskalden, lutande sig -öfver honom och sysselsatt med att förbinda hans högra öra, som blödde -af ett djupt sår. - -Men arbetaren, långt ifrån att synas lidande, tycktes tvärtom med mycken -uppbyggelse lyssna till den kuplett, som poeten under förbindningen -sjöng med klaraste stämma. Kupletten lydde: - - “Quand Dieu, dans sa bonté suprême, - Forma l’univers de sa main, - Du travail il voulut lui-même - Donner l’exemple au genre humain! - Instruits par cet auguste emblème - Chaque jour disons ce refrain: - C’est le travail qui créa le monde, - C’est le travail qui partout féconde; - Gloire et bonheur - Au travailleur!“ - -“Obegripliga folk!“ tillade skalden derefter; “förunderliga folk som man -ena dagen måste besjunga och den andra hugga öronen af!“ - - - Sjette kapitlet. - - Sjukbesöket. - -Längre fram på förmiddagen stannade en vagn utanför det bekanta huset -vid rue d’Anjou. - -En betjent i pudradt hår och hvita silkesstrumpor hoppade ned från sin -plats bakpå vagnen och öppnade dess vapenprydda dörr. I betjenternas -silkesstrumpor och framför allt i deras pudrade hår ser man ännu i -Frankrike en hägring af dess fordna aristokrati. - -Stödjande sin ena arm på den bugande betjentens axel, steg hertig de -Beaudreuil ur vagnen. En lätt, oroligt skimrande rodnad betäckte hans -vanligtvis bleka kinder, under det han gick in genom den öppna ekporten; -men obeskrifligt mild var den blick han skänkte portvakten, som krökte -sig nästan mot marken. - -“Monsieur Géronnière är opasslig, efter hvad jag hört?“ frågade -hertigen. - -“När monsieur i natt hemkom, var han illamående“, svarade portvaktaren. - -“Han är säkert utsatt för sitt vanliga onda, eller hur?“ sporde -hertigen, skakande på hufvudet. - -Portvaktaren gapade på hertigen med den okunniges dumma blick. - -“Det ser nästan ut, min vän, som ni icke visste att er husbonde på den -sednaste tiden varit något besvärad af yrsel och tryckningar uppåt -hufvudet“, yttrade hertigen. - -“Ja, jag tror väl, jag minns nu ganska väl“, försäkrade portvaktaren, -ifrig att aftvå sig misstanken för okunnighet i hvad som rörde hans -husbonde. - -“Men jag har hört att han nu skall vara bättre.“ - -“Ja, monseigneur, mycket bättre.“ - -“Himlen vare lofvad för det!“ yttrade hertigen med en blick mot -porthvalfvet och ett korstecken för bröstet. - -“Amen!“ hviskade portvaktaren likaledes med ett korstecken. - -“Ni älskar er husbonde, och detta hedrar er“, förklarade hertigen, -släppande ett guldmynt i portvaktarens hand. - -“Monseigneur!“ stammade denne med skinande anlete och ett nytt -korstecken med den lediga handen. - -Hertigen fortsatte sin väg öfver gården och uppför trappan. - -“Monsieur är sjuk, efter hvad jag hört“, yttrade han till betjenten, som -öppnat dörren till tamburen. - -“Ja, monseigneur, i natt har det icke varit bra“, svarade denne, bugande -sig först och ryckande på axlarne sedan. - -“Jag har länge fruktat att så skulle gå“, yttrade hertigen, ånyo -skakande på hufvudet. - -Betjenten betraktade hertigen med en blick, som visst icke var qvickare -än portvaktarens. - -“Som ni vet, har er husbonde sedan någon tid varit stundtals oroad af -svindel och tryckningar uppåt hufvudet ... Jag har derför rådt honom -till försigtighet och att icke vara så länge uppe om nätterna, som han -vanligtvis brukar.“ - -“Ja, monsieur är alldeles för länge uppe om nätterna“, medgaf betjenten, -som icke hade någonting emot att gå tidigt till sängs. - -“Och det kan visst icke vara helsosamt för den som är fallen för -blod-konjektioner.“ - -“Nej, visst icke, visst icke“, instämde betjenten; “också bekommer det -monsieur alltid illa efteråt“, tillade han, väl vetande att ingen god -tjenare får vara främmande för sin husbondes krämpor. - -“Jag förmodar att man genast efterskickade doktor Levisière?“ sade -hertigen. - -“Ja, monseigneur, och han instälde sig på ögonblicket“, intygade -betjenten. - -“När var doktorn sist här?“ - -“För två timmar sedan; men vi vänta honom hvarje stund.“ - -“Godt! ... Men hvarför lägger man icke halm på gatan utanför huset?“ - -“Doktorn nämnde ingenting derom.“ - -“Det var obetänksamt af doktorn ... Låt genast breda halm på gatan.“ - -“Monseigneur’s befallning skall på minuten efterkommas.“ - -“Jag tackar er“, yttrade hertigen, låtande ett guldmynt falla äfven i -betjentens hand. - -“Monseigneur är alltid så god, så nådig“, stammade denne, som tyckte -mycket om guldmynt. - -“Min godhet, min nåd äro endast beroende af den uppmärksamhet och kärlek -ni egnar er husbonde ... Han är emellertid bättre?“ - -“Monsieur har fått sofva något på morgonen och ligger nu ofvanpå -sängen.“ - -“Prisad vare Gud!“ utropade hertigen, korsande sig ånyo, och fortsatte -vägen genom rummen. - -Bankiren, insvept i den dyrbara morgonrocken, befanns liggande ofvanpå -sängtäcket, när hertigen inträdde i sängkammaren värdig den lycklige -egaren af omkring tjugo millioner francs. - -Bankiren sökte resa sig upp från hvilobädden, men hertigen förmådde -honom med det vänligaste våld att ligga qvar, och tog sedan sjelf plats -invid sängkanten. - -“Ni får icke möda er“, bad hertigen; “men jag ser till min innerliga -glädje att det ej står så illa till som jag i början fruktade ... Ert -bud nästan förskräckte mig ... När kände ni er först må illa?“ - -“På hemvägen från baron S:t-Bris“, svarade bankiren ganska matt; “jag -fruktar att jag tog för mycket för mig vid buffet’n ... jag mår aldrig -väl, när jag spisar om nätterna.“ - -“Hur förhöll det sig?“ - -“En olidlig magplåga.“ - -“Det är möjligt att ni superade för starkt ... Den hederlige baronen är -en nästan för god värd ... Men det är också möjligt att ni råkat ut för -la grippe, som utan nåd och urskilning anfaller alla menniskor.“ - -La grippe, motsvarande influensan i Sverige, är särdeles efterhängsen i -Paris, när det lider mot våren, och detta till mycket förfång för det -glada karnevals-lifvet, som egentligen börjar i midten af Februari och -räcker till fet-tisdagen. - -“Har ni tagit in något?“ frågade hertigen, betraktande bordet vid sängen -på hvilket inga medikamenter syntes. - -“Doktorn gaf mig in ett litet pulver, som genast stillade plågorna och -hvaraf jag fick sofva ... När han sist var här, trodde han att jag -skulle kunna lemna sängen om ett par timmar.“ - -“Det tror jag också ... Ni ser ju alls icke sjuk ut.“ - -“Ah, det vill mycket till innan det tar på mig“, medgaf bankiren, som -likväl var blek som döden. - -“Ni kan hafva fullkomligt förtroende till doktor Levisière ... Han har, -som ni vet, varit min läkare ända se’n jag sist kom till Paris, och icke -heller kommer jag att vända mig till någon annan, ifall jag skulle bli -sjuk ... Han har visserligen ännu ej något större namn, men jag bäfvar -nästan för de der stora namnen inom läkarevetenskapen ... De våga -alltför mycket under egiden af sin ryktbarhet, och dessutom hindrar dem -deras stora praktik för att egan deras patienter all den omsorg, som -erfordras.“ - -“Jag är mycket nöjd med Levisière och tackar er för det ni rekommenderat -honom ... Hur befinner sig min nièce, hertiginnan?“ - -“Innan jag for till er, lät jag underrätta mig om hennes tillstånd och -ville på samma gång omnämna er opasslighet, men hon hade redan åkt ut, -åkt till Luxembourg såsom vanligt ... Hon försummar ingenting af de -sköna konsterna.“ - -Hertigen drog en djup suck och stirrade dystert ned på mattan framför -sängen. - -“Stackars de Beaudreuil!“ deltog bankiren, fattande sin frändes hand. - -Hertigen drog ånyo en djup suck, i det han tacksamt besvarade bankirens -handtryckning. - -“Hon är då oförbätterlig!“ yttrade bankiren; “hvarken ert tålamod eller -mina förmaningar förmå något.“ - -“Detta olyckliga förhållande gnager på mitt lifs finaste trådar“, -försäkrade hertigen, “och jag uthärdar snart icke mera ... Om jag ändå -hade hoppet att ...“ - -“Den ovärdiga!“ afbröt bankiren; “men det har då blifvit en fix idé hos -henne att tro er om ...“ - -“Ack, det är icke det jag fruktar“, afbröt i sin ordning hertigen; “om -det blott vore det ... Men ...“ - -“Ni fortfar då att misstänka henne? ... Men har ni då sjelf kommit -underfund med något?“ - -“Intet annat än hvad jag nämnde för er härom dagen ... Det var, som ni -vet, blott mina domestiker som ...“ - -“Och de ha ånyo sett baron S:t-Bris möta henne på alla hennes -promenader, sett honom i Luxembourgs galleri hvarje gång hon är der?“ - -“O, jag är mycket olycklig!“ utbrast hertigen med en tredje suck djupare -än de föregående. - -“Men har ni då icke sagt henne ...?“ - -“Hur kunde jag ha styrka dertill!“ - -“Men hvarför vill ni icke tillåta mig att säga henne, att fråga henne?“ - -“Jag hade tänkt att ni i dag eller i morgon skulle ...“ - -“Nå, ändtligen ... ja, jag skall säga henne, den skändliga!“ yttrade -bankiren med vrede. - -“I himlens namn, förifra er icke! er helsa kunde lida deraf“, utlät sig -den omtänksamme fränden. “Låtom oss öfvergå till något annat ... Ni har -säkert icke haft styrka att läsa dagens tidningar, ty jag ser att de -ligga hopvikta på ert bord.“ - -“Nej, jag har icke läst dem ... men hur låter det? hur är det?“ - -“Oro på ytan, i djupet och i luften“, svarade hertigen; “ert namn på -listan till reform-banketten den 22 har haft en förvånande och likväl -icke oväntad verkan.“ - -“Berätta, berätta!“ ropade bankiren ifrigt. - -“För det första ha de mest ansedda af börsens medlemmar, vid -underrättelsen om att ni tecknat ert namn på listan, genast skyndat att -äfven teckna sina.“ - -“Jag visste detta ... det var jag säker om“, menade bankiren med den -mest sjelfförnöjda min. - -“För det andra hafva, just med anledning deraf, alla ministrarne varit -kallade till Tuilerierna.“ - -“När?“ - -“Förliden natt.“ - -“Med anledning af mitt namn?“ - -“Naturligtvis ... ert namn har för mycken vigt för att icke genast låta -den andra vågskålen sväfva i luften.“ - -“Ministrarne sammanträdde för att resignera?“ frågade bankiren med -helsans färg på sitt ansigte, “och deras afsked har blifvit gilladt af -konungen? ... det är ju klart att så måste vara.“ - -“Huru det förhåller sig med den saken känner jag ej.“ - -“Men några af dem måtte väl hafva strukit på foten, och finans-ministern -kan väl icke gerna sitta qvar“, sade Géronniere, som, efter hvad vi -redan känna, var oförsonligast mot finans-ministern. - -“Jag har icke hört det.“ - -“Icke det!“ suckade bankiren, sjunkande modfäld tillbaka på sin bädd. - -“Deremot berättas det ...“ - -“Hvad?“ - -“Att styrelsen ämnar offentligt anklaga dem, som stält sig i spetsen för -ifrågavarande bankett.“ - -“O himmel!“ skrek bankiren, sprittande upp från bädden med -förskräckelsen i sina anletsdrag. - -“Den ämnar anklaga Odilon Barrot ...“ - -“Och mig!“ afbröt bankiren, fallande tillbaka på sin plats. - -“Thiers och ...“ - -“Och mig!“ qved bankiren från djupet af sina kuddar: “men“, tillade han, -något qvicknande till, “jag hade ju, liksom Odilon Barrot, förbehållit -mig att konungens skål skulle drickas vid bordet! ... har ni icke sagt -dem det, hertig? ... Konungens skål först och främst.“ - -“Jag tviflar på att man skall våga anklaga er.“ - -“Ni har rätt, man skall icke våga det ... konungen skall icke tillåta -det, ty han vet att jag och alla mina vänner, mina mäktiga vänner, äro -honom och hans dynasti med lif och blod tillgifne.“ - -“Emellertid vore det kanske skäl att taga sina försigtighetsmått“, -menade hertigen, “ty om ni också icke blir offentligen anklagad, kunde -likväl regeringens ovilja blifva menlig för era enskilda affärer, såsom -till exempel det der jernvägs-bolaget, för hvilket ni står i spetsen.“ - -“Ja, ja!“ ropade bankiren med den mest jämmerliga stämma; -“jernvägs-bolaget! ... O min gud! ... Man skulle kunna göra några -inskränkningar i reglementet till mitt förfång ... Ja, jag anade genast -att jag skulle få mycken olägenhet af den der namnteckningen ... också -ångrade jag mig ögonblickligen ... Men hur skall jag göra? ... Råd mig, -råd mig, bäste hertig!“ - -“Om ni på något sätt kunde draga er ur spelet, utan att likväl stöta -oppositionen för hufvudet.“ - -“Ja visst, utan att stöta oppositionen för hufvudet; förstås att man -måste gå diplomatiskt till väga.“ - -“Utan tvifvel.“ - -“Men hvad bör jag då göra? ... Hjelp mig, ty jag är alldeles rådlös“, -erkände Géronnière med en uppriktighet, som icke mycket vitsordade hans -anlag för rådgifvarekallet. - -“Jag tror mig hafva funnit ett medel“, antydde hertigen med en -begrundande min. - -“Så säg då!“ - -“Er nuvarande opasslighet kunde bli en ypperlig förevändning.“ - -“Ni sade något ... ja ja, ni tog riktigt ordet ur munnen på mig.“ - -“Känner ni er ha styrka att skrifva några rader efter min diktamen?“ - -“Till hvem?“ - -“Till ... till monsieur Poilly, hvilken, efter hvad ni vet, har mycket -att syssla med den välsignade reform-banketten.“ - -“Var god och bär hit mitt skriftyg, jag vill försöka skrifva.“ - -Hertigen bar fram till sängen en mindre portfölj, lade på den ett -pappersark, fylde en penna med bläck och räckte den åt bankiren, som -rest sig upp i sängen. - -“Jag är färdig“, förklarade bankiren; “men icke för långt, bästa -hertig.“ - -Hertigen dikterade: - - “Min käre vän! - - Tidtals under loppet af de sednare månaderna har jag varit plågad - af yrsel och blod-konjektioner uppåt hufvudet, och som mina - läkare finna nödigt att jag någon tid håller mig inne för att - medicinera, får jag bedja er vara god och derom underrätta - bestyrelsen för den blifvande reform-banketten, för den händelse - att jag, af nyss anförda skäl, icke deruti skulle kunna deltaga. - - Paris den 19 Februari 1848. - - Er tillgifne - _A. Géronnière_. - -Sedan bankiren ordentligt nedskrifvit ofvanstående, föll han i -gapskratt. - -“Yrsel och blod-konjektioner!“ sade han derunder; “jag skulle önska att -alla hade så rediga hufvud som jag.“ - -“Utan tvifvel“, medgaf hertigen; “men ni förstår väl att man icke får -hushålla på färgerna, när man vill göra behörig effekt.“ - -“Men vi ha skrifvit den 19:de, då det i dag likväl är den 20:de“, -anmärkte bankiren. - -“Biljetten måste synas vara skrifven i går, ty annars kunde man lätt -falla på den tanken, att den egentligen daterar sig från sista -minister-konseljen ... Jag vill personligen lemna den till monsieur -Poilly, men säga att jag redan i går fick den af er, ehuru jag glömt att -afskicka den.“ - -“Godt!“ gillade bankiren, hopvek biljetten, skref utanskriften och gaf -den åt hertigen. - -“Doktor Levisière“, anmälde betjenten i dörren. - -En medelålders man med koppärrigt ansigte och glasartade ögon inträdde i -rummet. - -“Välkommen, monsieur!“ ropade bankiren, blickande gladt emot läkaren. - -Denne, efter att hafva bugat sig för hertigen, närmade sig den sjuke. - -“Ni är bättre nu, som mig synes“, sade läkaren. - -“Ja, jag har sofvit och känner icke mera till de der slitningarne i -underlifvet.“ - -“Er puls, monsieur?“ - -“Här“, svarade patienten, framräckande armen; “hur tycker ni den är?“ - -“Bra ... och ni har icke känt något vidare ondt?“ - -“Nej, som jag nämnde, jag finner mig mycket bättre.“ - -“Godt ... jag har med mig ett nytt pulver, som ni måste ta in“, -tillkännagaf läkaren med en flyktig sidoblick på hertigen. - -Hertigen uppsteg från stolen och närmade sig fönstret, hvarigenom han -skådade ut på gården. - -Doktorn slog vatten i ett glas och derefter i vattnet ett pulver, som -han upptagit ur sin ficka. - -“Var god, monsieur, och res på er något, så att ni kan tömma det här“, -uppmanade läkaren. - -“Det smakar väl icke för illa?“ frågade bankiren, i det han med doktorns -tillhjelp höjde sitt hufvud från kudden. - -I detsamma läkaren förde glaset till bankirens mun, vände sig hastigt -hertigen från fönstret. Hans ansigte var förfärligt blekt. - -“Vänta!“ yttrade han hviskande, men likväl så högt att det bort höras -fram till sängen. - -Läkaren, som hade ena handen om glaset och den andra bakom bankirens -hufvud, vände sitt ansigte mot hertigen och kastade på denne en blick, -glänsande som en lurande orms. - -Hertigen, efter några ögonblicks inre, men synbar strid nickade och -vände sig ånyo mot fönstret, borrande sina naglar i fönsterposten. - -Så stod han, tilldess han hörde steg bakom sig på mattan. - -“Han föll genast i sömn“, hördes en röst bakom honom. - -“Jaså“, mumlade hertigen, bibehållande sin ställning. - -“Jag vill säga till åt betjeningen att ingen får störa den sofvande“, -fortfor rösten. - -“Ja, gör det!“ frampressade hertigens bleka darrande läppar. - -Derefter hörde hertigen sängkammardörren öppnas och tillslutas. - -När han ändtligen vände sitt ansigte från fönstret, fann han -säng-gardinerna tillslutna och vattenglaset stående tomt på bordet -bredvid sängen. - -Men läkaren var försvunnen. - - - Sjunde kapitlet. - - Boulevarderna. - -Under det hertig de Beaudreuil var på sjukbesök hos bankiren Géronnière, -promenerade hertiginnans kammarjungfru, den vackra Collette, på södra -trottoaren af Boulevard de la Madeleine. - -Den retande debardör-kostymen, som väckt så mycken uppmärksamhet och -derjemte så mycken oro på den förflutna nattens maskerad-bal, var -naturligtvis aflagd; men Collettes toalett, värdig en hertiginnas -kammarjungfru — agat-färgadt siden till klädning, hvit plys-hatt med de -vackraste blommor af alla färger, en dyrbar shawl draperad i form af en -kappa kring hennes smärta gestalt — ådrog sig mer än en kavaljers -nyfikna blick. - -Collette var ej blind för det uppseende hon gjorde — och hvilken qvinna -är blind för sådant — men hennes egna blickar irrade dock förnämligast -utöfver Madeleine-platsen, sökande någon och blifvande allt gladare och -mera blixtrande i den mån en ung man, den hon redan på afstånd igenkänt, -närmade sig henne mera springande än gående. - -Den unge mannen var ingen annan än hennes kavaljer för hela maskeraden, -Armands kusin, Félix Lambert. - -Monsieur Lambert, fadern, var skräddare och en stor skräddare åtminstone -för Lyon, hvaraf följer att hans son, den han skickat till Paris för att -hedra hans namn och hans yrke, måste vara klädd som en grand-seigneur. - -Det var således utan minsta ruelse som den fina Collette tog sin -kavaljer under armen, helst denne för öfrigt var en af de vackraste -ynglingar. Hans stora blå ögon, erinrande om hans moderliga ursprung -från norden, kunde icke vara likgiltiga för den svartögda fransyskan. - -“Ni var punktlig, gode Félix“, berömde Collette; “klockan har ännu icke -slagit ett.“ - -“Ack! Jag hade kommit mycket förr“, svarade Félix, tryckande ömt hennes -arm; “men min kusin var ej hemma, när jag kom, och jag måste ju vänta på -honom.“ - -“Och han hemkom?“ - -“Ja, Collette.“ - -“Utan att någon fara händt honom?“ - -“Han var lika frisk som jag, och snart blef han äfven lika glad som jag, -ty när jag sade honom ...“ - -“Ah, ni framförde då det ärende ... jag fruktade nästan att ni skulle -glömma det.“ - -“Jag skulle glömma hvad ni bedt mig om!“ - -“Hur framförde ni det?“ - -“Såsom ni bedt mig, naturligtvis ... Armand Cambon skulle i dag klockan -half till två inställa sig i Luxembourgs stora galleri.“ - -“Och han blef glad, säger ni?“ - -“Han omfamnade och kysste mig som en galning ... Men hvad är det då för -en lycka som väntar honom i Luxembourg?“ - -“Det är ej min hemlighet ... det är nog för er, Félix, att det ej är jag -som väntar honom i Luxembourg.“ - -“Det, är mer än nog, det är lyckligt, ljufva Collette, ty Armand vore -den farligaste rival.“ - -“Félix!“ hviskade Collette med en smägtande blick på sin kavaljer, -“frågade han er hvar ni varit, sedan ni i natt skildes från honom -utanför operahuset?“ - -“Nej, söta Collette.“ - -“Om han frågat, hvad skulle ni ha svarat?“ - -Félix rodnade, ty vid 20 år rodnar man så lätt. - -“Vi älska hvarandra“, yttrade Collette med denna glöd i uttrycket som är -sydländskan och isynnerhet fransyskan så egen, “vi älska hvarandra, och -som kärleken icke blott är menniskans lycka, utan äfven hennes ära, så -behöfva vi icke blygas för denna känsla ... Den kärlek, som har blygseln -till födelsemärke, bär redan inom sig förebudet till trolöshet och -förräderi och dör antingen föraktets sotdöd eller mördas af hämnden ... -Du skall älska mig innerligt och troget Félix, ty gränslös är min kärlek -till dig! ... Men“, tillade hon, efter att sålunda hafva uttalat sitt -begrepp om kärleken, “vi måste in och äta bakelser, innan vi gå vidare.“ - -Collette följde de förnäma Pariser-damernas föresyn. Deras första -morgonbesök, antingen till fots eller i vagn, gäller vanligen -pastejbagaren, i hvars lysande och välförsedda butiker de ofta stämma -möte med hvarandra och spisa sin “savarin“, n:o 1 bland alla franska -bakelser och följaktligen äfven af hela verldens. - -Félix och Collette inträdde i en sådan bod, hvars spegelväggar och -spegeldisk mångdubblade de pyramider af doftande pastejer och bakelser, -som från sina baser af silfver eller kristall höjde sig tätt bredvid -hvarandra. - -Skulle det kanske icke vara öfverfyldt med speglar i en salong, der -fruntimmer déjeunera? - -Flere ytterst eleganta damer voro redan derinne, somliga sittande vid -små runda marmorbord, andra stående vid disken eller gående af och an på -golfvet, alla ätande savarin och talande politik. Savarin och politik! -Ack, hvad de väl låta förena sig i Frankrike! - -“Er man, monsieur le comte, ämnar deltaga i reform-banketten?“ frågade -en. - -“Ja, madame, än monsieur le marquis?“ - -“Äfven han, madame.“ - -“Men att bevista en bankett, hvari så många af borgareklassen deltaga?“ - -“Hvad betyder det? ... Begagna vi icke alla det siden, som borgaren -väfver, och gå vi icke alla i skor förfärdigade af borgare? ... Det goda -folket är bra att ha ... Jag bör ej gerna kunna misstänkas för -republikanska tänkesätt, men jag skulle gerna ropa vive la république, -om jag visste att det kunde skrämma slag på monsieur le Maçon, så att -han ett tu tre ramlade ned från den ställning han så orättmätigt -bestigit.“ - -“Bravo, bravo!“ biföllo de förnäma damerna, hvarefter de satte sina -bakelser i munnen, för att äfven med händerna kunna uttrycka sitt -bifall. - -“Le Maçon“ (muraren) var ett öknamn, som legitimisterne, bland alla -andra, gifvit Ludvig Filip. - -Denne konung var mycket road af murare-yrket och han brukade ofta gå upp -på byggnads-ställningarne för att så nära som möjligt studera -murar-arbetet på de slott han antingen lät bygga eller iståndsätta. - -Denna hans vurm kom emellertid både Paris och Versailles till mycken -nytta. - -“Men har ni hört att konungen förbjudit ...“ - -“Konungen!“ afbröto flere melodiska röster; “hvem säger konungen? ... -Finns det väl någon annan konung än Henri cinq?“ - -“Förlåt! jag menade le chapeau gris“, ursäktade sig den obetänksamma. - -“Le chapeau gris, chapeau gris!“ instämde alla skrattande. - -Äfven detta var ett öknamn, som tillkom Ludvig Filip, med anledning -deraf att han ofta begagnade grå hatt. - -“Vi ha kommit in midt i legitimiteten“, hviskade Collette i sin älskares -öra. - -“Om jag lefde den dag, då jag finge se den grå hatten falla med det grå -hufvudet derunder!“ ropade en ovanligt klingande silfverstämma; “det -vore en äkta orleanistisk chapeau-bas!“ - -Äfven detta föga fromma infall belönades med lifligt bifall. - -“Det var en haj!“ hviskade Félix. - -“Betrakta ändå hajen för roskull“, hviskade Collette; “hon der med -kornblå sammetshatten och hvita plymen.“ - -“Hon är obeskrifligen vacker“, yttrade Lyonäsarn; “känner ni henne, -Collette?“ - -“Markisinnan d’Estelle“, svarade kammarjungfrun. - -Samtalet mellan de vackra och förnäma bakelse-bestarne hade upphört, -antingen derför ett man ej för tillfället hittade på flere infall, eller -också, hvilket är mera troligt, af fruktan för de tvänne obekanta -personer, som också trakterade sig med savarin. - -Félix och hans dam hade emellertid trakterat sig tillräckligt, hvarefter -de betalade och gingo. - -“Hvilka hiskliga qvinnor!“ anmärkte Lyonäsaren. - -“Och ändå äro de de gudfruktigaste i hela Frankrike“, upplyste Collette; -“under hela fastan förtära de ej en enda bit kött, ja, icke ens mjölk -och ägg, med ett ord, intet af det som kommer ur djurriket, ty det -skulle anses för en mycket stor synd ... Men hvart önskar ni gå, Félix -...“ - -“Hvart ni vill, Collette.“ - -“Jag har ledigt till klockan fyra, ty då först kommer hertiginnan hem -... Derför skola vi kanske fortsätta vår promenad öfver boulevarderna.“ - -Med Boulevard de la Madeleine börjar denna rad af boulevarder i norr, -som beskrifva en omkrets af ungefär en half svensk mil i längd och om -hvars bredd man kan göra sig en föreställning, när vi påstå att knappast -någon af Stockholms förnämsta gator deruti kan jemföras ens med dess -trottoarer. - -Denna jättegata är öfverallt garnerad med trädgårdar, praktfulla -hoteller, rika magasiner, lysande kaféer, teatrar och andra offentliga -byggnader. - -Midten deraf är en makadamiserad väg för åkande och ridande, med -planterade träd å ömse sidor, som beskugga trottoarerna. - -Skada blott att barrikad-stridernas eld för mycket rasat i de vackra -kastaniernas kronor! - -År 1830 ströko de flesta träden och nya planterades i deras ställe. År -1848 måste äfven dessa dela sina fäders öde och dö efter ett -adertonårigt lif. Nu resa sig nya telningar, och få se huru länge _de_ -få lefva. - -Det synes vara af ödet bestämdt att boulevarderna skola bekransas af en -evig ungdom. - -Från solens uppgång till midnatten, hvilken mängd af hvarandra korsande -åkdon, såväl allmänna som enskilda, på denna chaussée! hvilket brokigt -stim af folk på dessa trottoarer! - -Och när solen sjunker, när gaslågor till milliontal tändas, besegrande -qvällen och natten samt spridande uppåt himmelen ett sken, som, bildande -sig efter jättegatans längd och böjningar, öppnar en bana af eld på det -mörka fästet, hur känner man sig icke gripen, hänförd, förintad! - -Dock hvarför förintad? Allt hvad man ser är ju menniskans verk, utfördt -af hennes hand, sedan det blifvit uppfunnet af hennes snille! - -Men till hvilka vexlingar hafva ej dessa boulevarder varit vitnen! - -Hvad lysande fester och blodiga strider! hvad blixtrande segerfröjder -och förgråtna smärtor! hvad skratt och glädjetjut under karnevalernas -sprittande lif! hvad dån af förstämda trummor, när liktågen skridit fram -mellan andägtigt blottade hufvud och vördnadsfullt tigande tungor! - -Historiens genius, sväfvande öfver denna nejd, har kanske lika mycket -att uppteckna som lifvet och döden. - -Hvar och en af dessa boulevarder har sitt eget utseende, sina egna -seder, sin egen karakter och man skulle äfven kunna säga sin egen -klädedrägt. - -De vexla skaplynne nästan vid hvarje större gata, som korsar dem, -antingen från norr eller söder. - -Sålunda kan Boulevard de la Madeleine, till att börja med, angifvas -såsom tummelplatsen för det politiska lifvet. - -Der samla sig alla processioner, civila, militära och religiösa; der -förenade sig Bastiljens besegrare vid den första revolutionen; der var -Ludvig XVI:s väg till schavotten; der samlade sig de massor, som år 1830 -stormade Louvern och stadshuset; der väntade de skaror, som år 1834 -följde Lafayette till grafven; der förenade sig den kämpatrupp af -bluser, som 1848 i Februari stormade Tuilerierna och i derpå följande -maj national-församlingens palats. - -Från denna plats, så ljus och skön för ögat, hafva de bränder -utslungats, som satt eld i Europa, skakat tronerna och upprört folken, -men på samma gång med sina gnistor tändt bildningens fackla och med sin -aska gödt frihetens heliga jord. - -I det hörnhus, som bildas af denna boulevard och rue des Capucines, -sammanträffade ofta Pichegru och Moreau för att konspirera emot -konsulatet, men hvilken affär, ehuru under Englands auspicier, slutades -med den förres mord i fängelset och den sednares mera afundsvärda död på -slagfältet. - -Lemnande denna boulevard, beträdde Lyonäsaren och hans följeslagarinna -Boulevard des Italiens. - -Der hafva vi de dyraste kaféerna, de förnämsta hotellerna och framför -allt de grannaste handelsbodarne, hvilkas hela vägg åt gatan oftast är -ett enda fönster, hvars hvita slipade glas förhöjer glansen af de -tillverkningar, som bakom det ligger utbredda. - -Derifrån kommer man också in i de verkligt féeriska köpmans-passagerna, -som med sina hvälfda glastak genomlöpa flere qvarter och leda till -aflägsnare trakter af staden. - -Det är således köpmanslifvet som der omsluter oss med sina mest -förföriska famntag. - -Hur mången suck har ej immat på dessa bländande spegelrutor vid -anblicken af den prakt, som ropar: njut! och vid åsynen af den börs, som -klingar: umbär! - -“Hvilken skada!“ yttrade Collette; “de grannaste bodarne äro -tillstängda, och det betyder något ... Jag vill fråga den der köpmannen, -som nu äfven håller på att stänga sin.“ - -“Monsieur!“ frågade hon denne, “det ser ut som det vore slut med handeln -för i dag, och likväl är väderleken den vackraste och boulevarden -öfverfyld af promenerande.“ - -“Slut med handeln för i dag?“ upprepade köpmannen med ett dystert -leende; “hvarför icke så gerna säga: slut för veckor eller månader! ... -Är det vackert väder, när himlen är betäckt af moln? ... Kallar ni det -för promenad, när ett helt folk är i rörelse? ... Och allt detta“, -tillade han, mumlande mellan tänderna, “för några ministrars skull, som -icke vilja lemna sina lönande platser, och en konungs, som ...“ - -Slutet af meningen dog bort i ett “sacredieu!“, hvarunder köpmannen gick -in i boden och bommade till boddörren innanför. - -De unga älskande fortsatte sin väg, reflekterande öfver de personer de -mötte. Det var också fält för betraktelsen. - -På hvarje mun herskade orden: reform-bankett och ministère, under det -att hvarje öga blixtrade vrede och hvarje arm visade hot. - -De unga tu passerade boulevard Montmartre, hvarinvid i huset n:o 10 -Boieldieu, kompositören till “Hvita frun“ och “Kalifen i Bagdad“ bodde -tilldess han der år 1831 dog. Ankomne till boulevard Poissonnière, måste -de stanna, emedan en derstädes samlad folkmassa tillstängde vägen för -dem. - -Vid denna boulevard i n:o 19 bodde och dog år 1842 Cherubini, -“Vattendragarens“ kompositör. - -Icke långt derifrån vid rue du Faubourg Poissonnière n:o 76 är en -kasern, der marskalkarne Lefèbre och Hoche började sin bana såsom simpla -soldater. Äfven Bernadotte låg der såsom löjtnant, icke anande att han -en dag skulle bära en spira och allra minst öfver Sverige, som han då -troligtvis icke kände ens till namnet. - -“Hvad är det fråga om?“ sporde Collette en karl i blus. - -“Åh“, svarade denne, “man läser upp ett manifest, som bestyrelsen för -reform-banketten utgifvit ... Det duger att läsa, det, skall jag säga -... Bravo, bravo!“ tillade han, ehuru han på detta afstånd omöjligen -kunde höra hvad som lästes. - -“Men hvad innehåller manifestet?“ frågade Félix. - -“Monsieur!“ svarade en annan blus, “jag har redan läst det i dagens -tidningar; det är en uppmaning till hvarje medborgare att, i trots af -styrelsens förbud, nästa tisdag infinna sig på place de la Madeleine, -för att derifrån åtfölja de deputerade till Champs-Elysées, der -banketten skall hållas ... Ja, vi skola komma, lita på det! ... allt -hvad lif och anda har skall inställa sig, ty lefve reformen!“ - -“Lefve reformen!“ instämde tusen röster. - -Félix och Collette banade sig med möda väg genom folkmassan och kommo -ändtligen fram till den lilla högvakten vid boulevard Bonne-Nouvelle och -hvars portar voro fyrdubblade. - -Der måste de ånyo göra halt, hindrade af en ny folkmassa, som skockat -sig midt på boulevarden och äfven öfverhöljde trottoarerna. - -“Hvad är det man läser upp der?“ frågade Collette, som hörde en röst -från midten af massan. - -“Det är polis-prefektens proklamation“, svarade en arbetare, “och den -förbjuder oss att nästkommande tisdag sammanträda på place de la -Madeleine för att deltaga i den stora demonstrationen emot regeringen -... Men om jag också skall hoppa öfver åttadubbla bajonetter, så skall -jag dit och hela Paris skall dit, ty ned med polis-prefekten! ned med -Guizot! ned med Duchâtel! ned med dem alla!“ - -“Ned med polis-prefekten! ned med ministrarne!“ skrek folket under det -att bitarne af den sönderrifna proklamationen flögo öfver hufvuden. - -“Det ser ut som det skulle bli en het dag om tisdag“, yttrade Félix till -en ung soldat af vakten, som stod bredvid honom. - -Denne teg, men skakade på hufvudet och ryckte på axlarne, till ett -tecken af hvad? Säkert af missbelåtenhet med en ställning, som ofta -tvingar soldaten att af pligt försvara hvad han ej med förståndet eller -känslan kan fatta eller älska. - -Collette och hennes kavaljer kommo ändtligen till boulevard S:t-Denis, -der den stolta äreporten drager till sig de förbigåendes uppmärksamhet -och hvilken, jemte den helt nära dervid uppresta porte S:t-Martin, är -ett minne af Ludvig XIV:s segrar öfver holländare och tyskar. - -La porte S:t-Denis, vida större och prydligare än den sednare, är af -fyrtio alnars höjd och har till mönster haft Titi och Constantini -äreportar i Rom, ehuru öfverträffande dem begge både genom rikedomen och -konstvärdet af ornamenterna. - -På hvardera sidan om portiken höjer sig en pyramid, betäckt af -vapen-troféer och slutande i en glob, ornerad af det franska vapnet med -en krona öfver. - -Vid basen äro tvänne kolossala stoder föreställande den ena Holland -under bilden af qvinna, som bestört sitter på ett döende lejon, och den -andra floden Rehn, likaledes hvilande på ett lejon och hållande ett -ymnighetshorn i sin hand. - -Hvalfbågens fält upptages af tvänne ryktets gudinnor, den ena med -trumpet för mun och den andra bärande en krans af lager. Ofvanom all -denna herrlighet är en bas-relief, framställande öfvergången öfver Rehn. - -Detta prunkande minne af franska legoknektars segrar har sednare varit -ett nära vitne till franska medborgares triumfer, ty det var vid denna -äreport som den blodigaste striden år 1830 utkämpades. - -En afdelning af marskalk Marmonts trupper hade der fattat posto och -besköt folkmassan, som böljade fram från Bastilj-platsen. - -Det var, åtminstone i början, mera ett slagtande än en strid, ty största -delen af folket var obeväpnad. - -Hela boulevarden från la porte S:t-Denis ända till place de la Bastille -var i ordets fulla bemärkelse öfvertäckt af döda och stympade menniskor, -till det mesta qvinnor och barn, ty i Paris bäfva ej qvinnor och barn -för att följa män och fäder i faran, i döden, och ofta har det varit -dessa som vunnit de skönaste lagrarne. - -“Här, Félix“, yttrade Collette, som för sin vän berättade allt hvad hon -visste om dessa blodiga dagar, “här vid hörnet, som du ser, stupade en -artilleri-kapten skjuten af en tolfårig gosse just som han gaf order -till eldens börjande ... Der midt emot föll en öfverste vid lanciererna -träffad midt i pannan af ett annat barns kula ... Der vred en sextonårig -flicka värjan ur hand på en major vid det kungliga gardet i samma -ögonblick denne höjde stålet öfver hennes bror, som redan blödde ur -flere sår ... Men der i huset“, tillade Collette, kastande sig med -fransyskans vanliga lätthet öfver till ett annat ämne, helt olika det -förra, “der i huset bodde under kejsartiden mademoiselle Georges, den -stora tragiska skådespelerskan och trenne kejsares älskarinna, för att -icke tala om konungar och prinsar, som endast voro småsaker på den tiden -... De trenne kejsarne sofva sedan länge i sina grafvar, men deras -älskarinna har i dessa dagar bildat en elev-skola i Faubourg Montmartre -... Men låtom oss nu gå till en gladare boulevard.“ - -Félix följde sin vackra vägviserska, utan att med ett enda ord afbryta -hennes berättelser om Juli-dagarne. Men hans kinder glödde, och de -blickar, som han stundtals kastade bakom sig mot la porte S:t-Denis, -lyste af hänförelsens lågor. - -Så kommo de in på boulevard du Temple, det egentliga folklifvets -tummelplats, den mest folkrika och följaktligen mest glada och -bullrande. - -Man ser der knappast annat än teatrar, kaféer och restaurationer. - -När aftonen inträder, bländas man af ljusmassorna och döfvas af -trumpeters och klarinetters genomträngande ljud, af dånet från -bastrummor och cymbaler, af skriket från djurtämjare, lindansare och -akrobater, som kalla hopen till sina provisoriska teatrar. - -De som ej vilja skratta åt de burleska boulevard-komedierna, rusa in i -manegerna för att se, hur djurtämjaren strafflöst rycker köttstycket ur -hyenans tänder, hur han tumlar omkring med det numidiska lejonet, -hvilket kryper som en hund vid hans fot, eller hur han öppnar den för -hans blick darrande kungstigerns gap och lägger sitt hufvud helt lugnt -mellan dess rysliga käftar. - -“O min gud, hvad här är öde i dag!“ utbrast Collette, saknande den -rörlighet och det lif, som vanligtvis är rådande på denna plats. “Men -hvar ha då alla menniskor tagit vägen?“ - -Collette blickade åt mynningarna af de trånga djupa gator, som leda till -denna boulevard från folkqvarteren, fabrikernas och handtverkeriernas -mörka, men idoga nästen. - -På dessa syntes visserligen här och der några vandrare i arbetskläder; -men hvar uppehöllo sig väl de tusen sinom tusen, som dag och natt välla -fram ur de trånga mynningarne ut på boulevarden, liksom strömmarne löpa -ut i det gemensamma hafvet? - -På en trappa satt en fattig, gråhårig och blind spelman, ensam och -likväl en hel orkester. Hans hufvud-instrument var fiol, men mellan -läpparne hade han en filomela, mellan knäskålarne tvänne dervid fästade -messings-tallrikar, kring venstra smalbenet en läderrem med diverse -bjellror samt bakom högra armbågen en tamburin, som nedhängde på ett -snöre fästadt vid hans högra öra. - -När nu den blinde gned på fiolen, stötande dervid med armbågen på -tamburinen, under det han slog ihop knäskålarne och höjde på venstra -benet samt understundom inföll med filomelan, uppkom en gräslig musik. - -I början var det svårt att urskilja hvad det var som exequerades, men på -närmare håll tyckte man sig igenkänna något af marseljäsen. - -Den gamle var troligtvis, oaktadt sina blinda ögon, en väderspåman, ty -denna verldskunniga melodi, den må exequeras väl eller illa, höres -sällan i Frankrike annat än vid utomordentliga tillfällen. - -Félix och Collette kastade några sous i den blinde spelmannens hatt och -flydde. - -En sådan marseljäs skulle kunna jaga ett helt regemente på flykten, så -framt nämligen de konskriberade vore musici. - -“Det står aldrig rätt till“, sade Collette, skådande omkring sig med -dyster blick och slutande sig närmare intill sin älskare; “när dessa -gator äro öde och denna boulevard tom, då kokar det och sjuder i -folkqvarteren, då är hvarje spis der ett kulstöperi, hvarje skrubb ett -laboratorium ... då rullar i hvarje portgång slipstenen, hvässande en -sabel eller knif, och qvinnorna raspa charpie eller klippa till bindlar, -då, då ... o min gud!“ - -“Du tror då, Collette, att det blir något alvarsamt af?“ frågade Félix, -hvilken, såsom främmande, icke ännu lärt sig förstå de tecken, som -gjorde sådant intryck på hans följeslagerska. - -“Kom, låtom oss gå öfver boulevard Beaumarchais rakt fram till -Bastilj-platsen“, uppmanade Collette, “kanske är det lifligare der ... -Jag blir här så underlig till mods.“ - -Boulevard Beaumarchais har sitt namn af den ryktbare skalden, som egt -ett hus vid denna boulevard, der han dog den 19 Maj 1799. - -Huset, hvaruti han bott, nedrefs för flere år sedan för att lemna rum åt -S:t-Martin-kanalen, men af den lilla trädgård, skalden anlagt, återstod -i början af 1848 åtminstone en del af den mur, som fordom slutit sig -omkring den, med följande inskrift af skaldens egen hand: - - “Ce petit jardin fut planté - L’an premier de la liberté.“ - -Boulevard Beaumarchais har ingen lyx, inga butiker och få promenerande. -Den är vanligtvis lika ödslig som dess granne boulevard du Temple är -liflig. - -Men denna dag, motsägelsernas dag, var den verkligen liflig. En ståtlig -regements-musik skallade från Bastilj-platsen, allt mera närmande sig; -och snart fyldes boulevard Beaumarchais med kolonn efter kolonn af -infanteri. - -Så långt ögat kunde nå, blixtrade en skog af bajonetter. - -Men högt öfver stålskogen höjde sig i fonden Juli-kolonnen med frihetens -gyllene bild. - -“Ah, der komma nya trupper“, yttrade Collette; “de skola förstärka -garnisonen ... innan morgon afton ha vi 70,000 soldater i Paris, efter -som det berättas ... Se hvilken skara, som aldrig vill taga slut! ... -Låtom oss stiga åt sidan och stanna der, tilldess de passerat.“ - -Med flygande fanor och klingande spel marscherade förbi dem regemente -efter regemente. - -Den franska krigaren har icke den uppsträckning och hållning för paraden -som våra soldater och icke heller desses martialiska utseende. - -Tvärtom stöter hans sätt att gå och föra sig något på vårdslöshet, om ej -just på sjelfsvåld. Någonting jemförligt med äfven våra lands-soldaters -linie-marsch hafva vi icke kunnat upptäcka på de revyer vi i Paris -bevistat. - -Men betraktar man den franske soldaten på närmare håll, ser man hans -unga vackra ansigte och möter man blicken, som ljungar fram ur hans -mörka öga, då begriper man huru det kunnat vara möjligt för honom att -fylla nästan hvarje vrå af verlden med ryktet om hans tapperhet och mod. - -Ingen är äldre än 28 år, ty vid 20 tillhör ynglingen konskriptionen, i -fall den nummer, han tager ur urnan, befinnes inom det för krigstjensten -bestämda antalet, och i åtta år måste han tjenstgöra, men denna -tidslängd nedsättes i fredtid oftast till fem, hvarefter han utbyter -musköten mot ett fredligare yrke. - -80,000 nya soldater ingå årligen i hären till ersättning för ett lika -antal, som utgår. - -Soldaterne vid linien äro merendels småväxt folk, hvilken omständighet -vi hört tillskrifvas många orsaker, bland hvilka den följande torde vara -den mest sannolika. - -Under kejsardömet, då utskrifningar för krigstjenst hörde till ordningen -för dagen, uttogs, så vidt sig göra lät, endast storväxt folk, hvaraf -största delen för evigt stannade qvar på Europas tallösa slagfält, under -det att de småväxta lemnades hemma för att odla jorden och ombestyra -sitt slägtes fortplantning. Det torde dröja innan småskogen hinner -tillväxa. - -Det himmelsvida afstånd, som hemma hos oss råder emellan befäl och -underlydande, finnes ej i Frankrike. - -Huru ofta ha vi ej sett officerare och gemene ganska förtroligt -promenera tillsammans, ingå på samma kafé och taga sin tvåsous-likör vid -samma disk? Krigstjensten kan icke heller anses förnedrande i ett land, -der den endast är en pligt tillkommande hvarje medborgare, och hvilken -pligt är väl ärofullare än den att försvara sin hembygd! - -“Du är vid den åldern, Félix, att du borde vara soldat“, anmärkte -Collette. - -“Lotten föll ej på mig“, svarade Lyonäsaren, “och det var väl, det var -lyckligt.“ - -“Hvarför det?“ frågade fransyskan något förvånad; “jag för min del -skulle gerna hållit den blå vapenrocken under armen och med synnerligt -nöje gått steg om steg med den röda pantalongen ... Sabelfästet oss -emellan skulle icke hafva utkylt min arm.“ - -“Ser du dessa beväpnade skaror?“ frågade Félix med en mörk blick, -alldeles icke harmonierande med hans blåa öga och vanligtvis så glada -ansigte. - -“Jag ser ... det måtte väl icke vara svårt.“ - -“Hvarför hafva de kommit till Paris?“ - -“Förmodligen för att hålla förstäderna och folkqvarteren i styr, för att -qväfva upproret, i fall det skulle våga sig fram ur sina hemska nästen“, -svarade hertiginnans kammarjungfru. - -“Vet du hvad min kusin Armand skulle svara på en sådan fråga?“ - -“Nej.“ - -“Jo, han skulle svara: de komma för att värna någras orättvisa emot -millioners billiga anspråk ... de komma för att skydda förtryckaren, -under det att de slagta de förtryckta, som likväl äro deras bröder! ... -Ja, det var lyckligt att jag icke blef soldat.“ - -“Men jag frågar ånyo, hvarför du egentligen anser det så lyckligt?“ -sporde Collette nyfiket. - -“Ty om jag varit soldat, hade jag säkerligen icke fått hvila derborta -... derunder!“ - -Lyonäsaren yttrade dessa ord med en viss dofhet i rösten, under det att -der for liksom ett hvitt moln öfver hans blomstrande kind. - -Befann han sig kanske i ett af dessa stadier af lifvet, då menniskan på -aningens vingar höjer sig öfver lifvet och döden, för att ett ögonblick -hamna på evighetens strand? - -“Men, min Gud, hvad menar du?“ ropade Collette, slutande sig häftigt och -oroligt till sin älskare, “hvad menar du med derborta, med derunder?“ - -“Ser du ej kolonnen der!“ ropade Félix; “ser du ej frihetens bild som -brinner mot solen!“ - -Ynglingens anlete glödde ånyo och hans ögon flammade. - -Det hvita molnet hade flytt — flytt till älskarinnans kinder. - - - Åttonde kapitlet. - - Luxembourg. - -Inom Faubourg S:t-Germain och ungefär i midten af den stadsdel, som -ligger söder om Seinen, är slottet Luxembourg beläget. - -Grundlagdt i första hälften af sextonde århundradet, fullbordades det af -Maria Medici i början af det sjuttonde, hafvande till förebild -byggnadskonsten i Florens, nämnda drottnings fädernesland. Arkitektens -namn var Jacques de Brosse. - -Några tillägg ha på sednare tider blifvit gjorda, men utan att slottets -alvarliga eller stränga arkitektur lidit något deraf. - -Det är blott i Sverige man vid dylika förbättringar gått något -sfinx-artadt tillväga, med den skilnaden likväl, att när de gamle -bildade sina sfinxer af djurs kroppar och menniskors hufvud, göra -vanligen våra svenska arkitekter motsatsen eller neddraga i stället för -upphöja, försämra i stället för förbättra. - -Luxembourg är i arkitektoniskt hänseende utmärkt för regelbundenheten i -dess proportioner. - -Dess åt rue de Tournon vända façade bildar en balustrerad terrass, från -midten af hvilken höjer sig en paviljong, slutande i en dôme med -lanternin. Denna paviljong är byggd efter så väl den toskanska som -doriska stilen, den ena öfver den andra, och omgifven af flere statyer. - -Terrassen begränsas på begge sidor af tvänne större qvadratformiga -paviljonger, hvilka förenas med hufvudbyggnaden genom tvänne långa -gallerier, uppburna af nio arkader. - -Sex andra lika stora paviljonger äro lagde vid vinklarne af berörde -hufvudbyggnad, framför hvilken utbreder sig en stor borggård i form af -en rektangel, jemväl begränsad af nyssnämnde terrass och gallerier. - -Den af hufvud-façaderna, som vetter åt trädgården, är rikt prydd med -pelare och kolossala stoder, föreställande Segern, Freden, Styrkan, -Tystlåtenheten, Fliten och Kriget. - -Hufvud-façaden åt borggården, föga olik den förre, har en sims på -hvardera sidan om portarne med bysterna af Maria Medici och Henrik IV. -Ofvanom dessa resa sig fyra kolossala figurer, som tyckas understödja -frontongen, hvars bas-relief föreställer Segern bekransande en hjeltes -bröstbild. - -Sällan har åsynen af någon byggnad gjort på oss ett så djupt intryck som -detta Luxembourg. - -Det är visst icke ett bland de största och prydligaste slott vi sett. -Men detta alvar i stil, som likväl icke öfvergår till stelhet, denna -harmoni i det hela, oaktadt de många utskjutande partierna, denna -innerliga förening af ordning och mjukhet, af storhet och behag måste -mäktigt anslå äfven det dunklaste skönhetssinne. - -Och den herrliga trädgården sedan, som med sina tjusande -blomster-parterrer och sina stolta alléer tillbedjande tyckes böja sig -för den Florentinska drottningen! och denna bassin, hvars kaskader -perlbeströ skuggorna af hufvud-façadens pelare och stoder, som dess yta -framställer! och denna halfrund af mästerliga marmorbilder, Frankrikes -drottningar, som under trädens gröna skuggande kronor utbreda sig -skyddande framför detta slott, som varit vitne till deras kärlek för -konsten, om ej just till deras kärlek för menskligheten! - -En enda “lågbördad“ bild har fått plats bland det krönta sällskapet. Det -är den bekanta Jeanne Hachette. - -Hon, sitt fäderneslands försvararinna i Ludvig XI:s tid, lyfter ännu -stridshammaren. Emot hvem? Kanske emot Catharina Medici, som mördade -egna undersåter. - -Om slottet Luxembourg förefaller åskådaren något dystert, så är det vid -tanken på dess historiska minnen. - -Den rika och praktälskande Maria Medici, som uppbyggt slottet till -residens åt sig, hade deruti sitt fängelse, tilldess hon fördes till -Köln för att der dö i djupaste fattigdom. - -Denna drottnings sängkammare bibehålles ännu i oförändradt skick, med -dess paneler och tak, målade af Rubens. - -Efter Ludvig XIV:s död egdes Luxembourg af en hertiginna af Berry, -kallad Frankrikes Messalina, som gjorde detta slott till en skådeplats -för de skändligaste saturnaliska scener, i hvilka Ludvig XV redan som -barn spelade en hufvudroll och derigenom beröfvades den majestätiska -gloria, som, enligt sägen, bestrålat hans vagga. - -Under första revolutionen uppläts slottet helt och hållet till fängelse. - -Mera än 2,000 personer af begge könen, tillhörande alla stånd och alla -partier, dvaldes på en gång inom dess murar. - -Der sutto Danton, Camille Desmoulins, Hérault de Sechelles, Fabre -d’Eglantine med flere af Cordeliernes bekanta klubb, tilldess de -derifrån befriades af guillotinen. - -Der suckade madame de Beauharnais, till dess hon befriades af Barras. -När hon några år derefter återvände dit, var det såsom slottets -herskarinna och Napoleons gemål. - -Der satt äfven såsom fånge den ryktbare målaren David, förjagande -stundens dysterhet medelst eskisser till de taflor, som sedermera skulle -pryda Luxembourgs och Louverns gallerier. - -I detta slott gaf den 10 December år 1797 direktorium, som då residerade -derstädes, en fest för Bonaparte, hvilken någon tid derefter, sedan han -störtat samma direktorium, flyttade dit såsom förste konsul och bodde -der, innan han såsom kejsare intågade i Tuilerierna, hvarefter slottet -blef den kejserliga senatens palats och sedan vid restaurationen -pärernes. - -Inför dessa pärer och i samma palats stod marskalk Ney anklagad för -högförräderi den 21 November 1815. - -Dömd till döden, tog han der afsked af maka och barn, hvarefter han -klockan nio följande morgon åkte genom den stora alléen, som leder till -observatorium. - -Vid slutet af alléen lemnade Ney sitt åkdon och yttrade följande: - -“Inför Gud och menniskor protesterar jag mot denna dom, vädjande till -Frankrike och efterverlden. Lefve Frankrike!“ - -Derefter vände han sig till de soldater, som skulle verkställa domen. - -“Rätt på hjertat!“ ropade han, hvarefter “den tappraste bland de tappre“ -föll genomborrad af tolf kulor. - -Man ser ännu i trädgårdsmuren märken af de mördande kulorna. - -Tjugo gånger har man med kalk betäckt dessa märken, tjugo gånger ha de -återkommit. - -Kalken liksom blyges för att skyla bourbonernas brott, eller också gör -sig muren en ära af att inför verlden visa märkena af det bly, som gått -igenom en hjeltes hjerta. - -År 1830 blef Luxembourg fängelse för Carl X:s ministrar och öppnade -sedermera gång efter annan sina portar för dem, som skjutit på Ludvig -Filip, såsom Fieschi, Pepin, Moret, Alibaud, Lecombe m. fl., hvilka alla -gingo derifrån sitt välförtjenta straff till mötes. - -Luxembourg var äfven palats för Ludvig Filips pärer ända till 1848, då -det öppnade sig för Louis Blanc’s. - -De sednare, än i blus och än utan, höllo då sina dagliga sessioner, -hvarvid de uppassades af de förre pärernes vaktmästare i broderade -rockar och hvita silkesstrumpor. - -När Louis Blanc understundom fann sitt auditorium för bullersamt och -stormande, yttrade han blott: “Messieurs! låtom oss icke uppföra oss som -pärer!“ och genast blef det tystnad och ordning. - -Nu är pärernes sal tom, och ingen annan besöker den än “Henri cinq“ i -sina drömmar, samt resande som hafva ögon och sinne för det sköna i -arkitekturen. - -Trappan, som leder dit, är för sig sjelf ett mästerstycke. Utom de -joniska pelare och ypperliga bas-reliefs, hvarmed den är dekorerad, -prydes den äfven af flere marskalkars och generalers statyer. - -När vi, vid vårt första besök i Luxembourgs slott, fingo se dessa -marmor-statyer, skyndade vi, angenämt öfverraskade, först fram till den, -som står aflägsnast åt höger, ty vi trodde oss för våra ögon ha bilden -af Bernadotte, vår högstsalige konung Carl XIV Johan. - -Samma låga panna och knollriga hår, samma örnnäsa, samma djerfva -krigiska hållning. - -Men det var icke han, utan general Kléber, som följaktligen i lifstiden -måtte hafva mycket liknat den förre. - -Den tron, att fransmännen kunde uppresa en stod af Bernadotte var dock -ganska enfaldig, ty sällan hafva vi hört någon mensklig varelse så -strängt bedömmas som Bernadotte af fransmännen. - -På en soirée förliden vinter under ett samtal emellan en svensk resande -och en gammal fransk general, rörande Carl XIV:s deltagande i kriget -emot Napoleon, utfor generalen emot Bernadotte i uttryck så mustiga, att -vi hvarken kunna eller vilja återgifva dem på papperet. - -“Men betänk att han icke längre var fransk marskalk, utan svensk -kronprins“, anmärkte svensken. - -“Just den omständigheten att han var svensk kronprins fäller honom“, -yttrade generalen; “såsom svensk kronprins hade det i första rummet -ålegat honom att skaffa Sverige Finland tillbaka, hvilket varit så -lätt.“ - -“Det är visst sannt att han icke återgaf oss Finland“, svarade svensken, -“men han gaf oss Norge i ersättning.“ - -“Parbleu!“ ropade fransmannen, “kallar ni det för ersättning, om ni, -efter att hafva förlorat en börs fyld med guld, får en säck full af salt -i stället, isynnerhet om säcken har den egenskapen att, liksom -mjölnarens i visan, gå för sig sjelf?“ - -Det är mycket svårt att reda sig inför en fransman, isynnerhet om han -talar franska. - -Minutvisaren på Luxembourgs urtafla utvisade en qvart till tu, när -Armand Cambon vek af från rue de Tournon och gick upp i östra -slottsflygeln eller galleriet. - -Detta galleri, liksom det vestra, är upplåtet till offentlig utställning -af inhemska och utmärktare lefvande målares och bildhuggares arbeten. -Men efter konstnärernes död flyttas deras verk till Louvern. - -Det östra konst-galleriet är betydligt längre än det vestra, emedan en -del af det sednare är upptagen af den ofvannämnda trappan. - -På taket af den långa terrassen, som sammanbinder de begge norra -paviljongerna, går man från det ena galleriet till det andra, passerande -dervid igenom den på midten befintliga paviljongen hvilken äfven -invändigt är försedd med skulptur-arbeten, likaledes af inhemska -lefvande mästare. - -Vi förbehålla oss att framdeles i ett annat arbete få närmare redogöra -för de intryck, som besöket i så väl Luxembourgs som Louverns -konstgallerier gjort på oss. Louvern är de gamle mästarnes hem och -hvilkas namn vi lärt oss tillbedja långt förr än vi haft tillfälle att -beundra deras verk. - -Vi hafva många förmiddagar genomvandrat de ofantliga salarne, en -vandring, som, i fall vi haft den afundsvärda lyckan att tillhöra de -verkliga kännarnes antal, troligtvis skulle hafva varit en olympisk -promenad. - -Men, ehuru vi visst icke hafva någonting emot många madonnor, har det -likväl understundom förefallit oss något tröttande på längden. Antingen -är det glansen af de många gloriorna som förbländat våra jordiska ögon, -eller är det mängden af de många golftiljorna som tröttat vår fot. - -Ingen mensklig nacke står ut med att oupphörligen under loppet af flere -timmar så der vrida sig uppåt väggarne. - -Också hafva vi mött tusentals personer, som nästan med förtviflan -genomstrukit gallerierna, läspande ordet: charmant! men gäspande i -katalogerna. - -Konstens gudinnor, så framt de vilja vara menskliga, skola förlåta dem -det. - -Skuggorna af Raphaël, Murillo, Velasques, Ribera, Cano, Moralês kunna ej -vara obilligare än de gudinnor de dyrkat. - -Deremot har det förefallit oss vida mindre tröttande att genomgå -Luxembourgs gallerier. Men så är der också, i förhållande till Louvern -åtminstone, ganska litet af golftiljor och — hvarför icke erkänna det? — -nästan intet af madonnor. - -Der är mindre högt, men mera trefligt. Det är en horizont, som vi kunna -fatta, utan att förlora oss i det oändliga. Det är med ett ord så lagom -för den svagare dödlige. - -De skola ömkansfullt draga på munnen åt oss desse store konstdomare, som -hafva kransar endast för hundraåriga grafvar och endast tjusas af de -färger som torkat för två eller tre sekler tillbaka. Men vi, som tycka -att kransar icke heller misskläda de lefvandes pannor och att färger -icke blifva vackrare genom en högre ålder, skola i förbigående dröja -något vid en och annan tafla i Luxembourgs galleri och dervid fästa vår -anspråkslösa blomma. - -Armand tycktes visserligen denna dag hafva besökt Luxembourg i hel annan -afsigt än att njuta af dess konstalster, att döma åtminstone af oron i -hans blick och färgvexlingen på hans kinder; men han stannade icke desto -mindre framför en tafla i rummet utanför det stora galleriet, en tafla, -som långt ifrån att kunna förbigås, skulle draga till sig -uppmärksamheten, äfven om den haft sin plats bland de gamla skolornas -heroer i Louvern och dit den också under loppet af innevarande år kommer -att flyttas. - -Det var Wickenbergs med skäl så beprisade vinterstycke, och hvaraf vi -uti Sverige sett några mer eller mindre lyckade kopior. - -Armand hade i verkligheten icke sett någon nordisk vinter. - -Den snö, som länge betäcker jorden, och den is, som gör sjöar eller -floder farbara för menniskofot, höra till sällsyntheterna inom Paris. - -Men liksom man kan säga att ett porträtt är lyckadt, ehuru man ej sett -originalet, så kan man bedöma troheten mot naturen i afbildningen af ett -landskap, som man icke skådat. - -Armand kände sig frysa vid anblicken af denna svepning, som lagt sina -stora veck öfver den slumrande naturen, men på samma gång dragas allt -närmare intill slumrerskan, ty hon syntes le genom isen och snön mot -skogens gröna barr och den rödskinande solen. Det är icke grafven, utan -hvilobädden för detta hopp som drömmer om en vår på dess andra sida; -icke döden, utan lifvet, som för ett ögonblick håller tillbaka -andedrägten för att sedan med full kraft flåsa ut öfver jord och haf, -öfver menniskan och djuren. - -Ack! om Armand vetat att det var hans moders fädernesland han hade för -ögonen, han skulle, liksom vi, till den beundran han egnade konstnären -ha lagt sin gärd af tacksamhet för denna nordiska bild, så lefvande -framstäld midt i skötet af drufvornas land, och derjemte känt sig stolt -öfver att en landsman till hans moder skapat ett verk, som i sitt slag -icke har sin like hvarken i nordens eller söderns gallerier. - -Armand stod länge framför denna tafla, ty det föreföll honom som kunde -han spegla sina oroliga ögon i den blanka isen, eller också behöfde han -svalka sig i den kalla luften, väntande kanske att vintermolnet, som -tyckes trögt skrida fram öfver landskapet, skulle lösas upp i snö och -falla ned öfver hans heta panna och glödande kind. - -Då uppfångade hans öron ljudet af slotts-uret, som slog den andra -qvarten. Han vände sig från taflan och gick långsamt in i stora -galleriet. - -Närmare dörren till det rum, hvarifrån han kom, sutto konstnärer af -begge könen framför hvar sin målareställning sysselsatte med att -kopiera. - -Den första: det berömda landskapet i Watelet. Armands öga dröjde med -välbehag vid den lilla gångstigen, som slingrar sig längst bakom -förgrundens trädstammar och ofvanom den vilda skogsströmmens gröna -vågor, som bryta sig mot pålarne, hvarpå den lilla bron står, under det -han afundades vandraren på stigen hans lycka att så der fri från -stadslifvets buller och qvalm kunna njuta af naturen i dess fullaste -fägring och rikaste vexling af vatten, jord och luft, hvilka synas täffa -med hvarandra i lif och skönhet. - -Den andra: den prisade interiören af klosterkyrkan San-Benedetto af -Granet, med munken och hans bedjande disciplar i den mörka förgrunden -samt längst bort i det af solen upplysta hvalfvet den bedjande qvinnan, -hvars ansigte synes förklaradt på samma gång af solens strålar och -andaktens heliga låga, detta mästerstycke i perspektiv målning, som -Armand ännu icke funnit öfverträffadt af något i samma slag. - -Den tredje: Aftonen af Gleure, klar, mjuk och genomskinlig som om man -såge den genom drömmens eller diktens rosenslöja. - -Den fjerde: Morgonbönen af Dubufe. En moder lär sitt barn att bedja, -under det att fadern står bakom, bevitnande sina tvänne älsklingars -andakt. - -Barnet hopknäpper sina små skära fingrar och blickar mot himmelen såsom -modern bedt det göra. - -Men hur blir hon icke belönad för den undervisning hon gifvit sitt barn! - -Det tycktes Armand som om hela himmelen hade stigit med i barnets -ansigte med en stjerna för hvardera af dess ögon och den eviga morgonens -glöd för dess mun. - -Modern synes betagen af de saliges förtjusning. - -Fadern, som icke ser barnets ansigte, njuter af den hänryckning som -strålar i makans. - -Detta stycke är ett af dem, som fotografiskt troget fästa sig i vårt -minne, icke blott för det att de äro alster af en fullbildad -konstnärshand, utan äfven derför att de anslå strängar i vår själ, som -aldrig bort tystna. - -Der hafva vi ju också en madonna med sitt barn, tänkte Armand, ehuru -utan dessa ljusringar öfver hjessan eller denna idealiska skönhet, som -utmärka Rafaels och Murillos. - -Men så har också Dubufe endast vågat teckna en hvardags-scen i en fattig -arbetares boning. I stället för att, såsom nämnde mästare, låta sin -madonna med hennes barn uppstiga till himmelen, redan förklarade af den -glans, som är det eviga lifvets, låter han himmelen, åkallad i bönen, -stiga ned i det jordiska tjället för att välsigna och uppmuntra oskulden -och dygden. - -Denna grupp, änskönt blott med jorden till fotapall, rörer oss arme -syndare lika djupt som den gloria och det ideal, hvilka stråla bland -molnen, omgifna af serafer och keruber! - -Armand, efter att en stund hafva dröjt framför nämnde konstverk, gick -längre fram i galleriet och hade hunnit ungefär slutet deraf, då han -stannade vid åsynen af en femte artist, som likaledes var upptagen med -att kopiera. Denna artist, ett fruntimmer, var klädd i enkel svart -sidenklädning och utan annan prydnad på hufvudet än det rika -kastaniebruna håret, uppflätadt i en tät, men låg korg i nacken. Hon var -införlifvad med sitt arbete, vexlande sina blickar emellan en tafla på -väggen och den duk hon hade uppspänd framför sig. - -Konstnärinnans ansigte, ehuru något blekt, var dock både ungt och skönt -samt glänsande dessutom af den ingifvelse, som ett innerligare närmande -till konsten alltid väcker. - -Armand betraktade detta ansigte med samma andakt, som den rättrogne -katoliken beskådar Marie-bilden i högkoret af en kyrka. - -Så hade han stått några minuter, då konstnärinnan ändtligen kom att -nytta sina blickar åt det ställe, der han stod. - -En stråle af omisskännelig glädje lyste i hennes ögon, när hon varseblef -och igenkände den unge mannen. - -Armand, efter en vördnadsfull bugning, tog några steg framåt och befann -sig invid den målarställning, framför hvilken hon satt. - -“Välkommen, monsieur Armand!“ helsade hon, i det hon vred -målarställningen något åt motsatt sida, förmodligen för att dölja sitt -arbete för nyfikna blickar. - -“Ni har behagat kalla mig“, yttrade Armand. - -“Collette, min kammarjungfru, berättade mig att hon råkat er; och som -jag länge önskat se er ...“ - -“Ni har då verkligen önskat se mig?“ afbröt Armand, utan att kunna -qväfva den glädje, som denna hennes försäkran gjorde honom. - -“Ja ... Ni vet att vi icke träffats sedan i slutet af förlidet år, den -der dagen då ni besökte mig.“ - -“Ja, madame ... Dagen derefter infann jag mig utanför er onkels hus, -såsom ni befalt ... Men ni hade förmodligen glömt bort att ni bedt mig -komma.“ - -“Nej, jag hade icke glömt det ... men ...“ - -Hertiginnan tystnade liksom hade ett obehagligt minne bundit hennes -tunga. - -“Ni hade icke glömt det“, upprepade Armand; “dock, hvad betyder det väl -om ni glömmer eller minnes en så obetydlig person som jag!“ - -“Det ligger någon bitterhet i edra ord, monsieur ... Men ni har skäl -dertill ... jag har varit otacksam och orättvis emot er ... Jag -förtjenar då all förebråelse, lika mycket från er sida som min egen.“ - -“O min Gud!“ yttrade Armand ifrigt; “det har aldrig kunnat vara min -mening att förebrå er något och än mindre vara bitter mot er, madame ... -Skulle jag ånyo hafva gjort något, som sårar er, ber jag er förlåta det, -ty jag är en olycklig, som ibland icke vet hvad han säger eller gör.“ - -Armands ifver härledde sig från minnet af den der stunden, då han så -obetänksamt hade tryckt Adelaïdes hand till sitt bröst och sina läppar. -Han ansåg kanske det rätta ögonblicket vara inne för att urskulda denna -handling. - -“Men“, tillade han, inseende att urskuldandet knappast var bättre än -sjelfva felet och derför görande våld på sig för att undgå den -troll-ring, som ånyo började sluta sig omkring hans förnuft, “men efter -som ni haft den godheten att vilja se mig, vågar jag be er om en nåd?“ - -“Tala“ sade Adelaïde icke utan en viss skygghet för denna häftighet. - -“Men ifall jag vågade framställa några frågor, kunde jag hoppas att ni -uppriktigt besvarar dem?“ - -“Jag skall uppriktigt besvara era frågor“, svarade hon. - -Armand blickade åt begge sidorna af galleriet. - -De öfrige deruti kopierande konstnärerne hade, såsom nyss nämndes, sin -plats närmare dörren och voro följaktligen på för långt afstånd för att -kunna höra hans samtal med hertiginnan, och dessutom syntes de för -mycket upptagna af sina arbeten för att hafva någon uppmärksamhet öfrig -för det, som föregick utom deras krets. - -“Ni minnes säkert att jag lemnade i era händer en biljett, när jag sist -hade äran tala med er“, började Armand. - -“Ja, monsieur“, svarade hertiginnan. - -“Sedan ni emottagit och läst den, var ni öfvertygad om att hertigen -skrifvit den.“ - -“Ja, då var jag öfvertygad derom.“ - -“Men följande dagen, som var er brölloppsdag, hade ni en annan tanke om -biljetten?“ - -“Ja“, svarade hertiginnan med svag röst, liksom hade det kostat henne -möda att medgifva detta. - -“Ni trodde den vara ett förfalskadt dokument?“ - -Hertiginnan nedslog förlägen sina ögon. - -“Men hvem ansåg ni hafva ... O min Gud! jag tröttar er med mina frågor, -jag plågar er kanske?“ - -“Nej, nej! ... fortfar, monsieur!“ - -“Hvem ansåg ni hafva förfalskat denna biljett?“ - -Hertiginnan, synbart upprörd, dröjde med svaret. - -“O! jag har två historier om den saken“, återtog Armand, “och jag famlar -i mörkret emellan dem begge ... Var det ... måtte ni blott icke förlora -tålamodet! ... Var det en man eller en qvinna som ni misstänkte för -förfalskningen? ... Var det, för att tala tydligare, markisinnan -d’Estelles kammarjungfru, som ni ansåg för skyldig till detta brott?“ - -“Markisinnan d’Estelles kammarjungfru?“ upprepade hertiginnan något -förvånad. - -“O, min Gud! det var då mig ni misstänkte!“ ropade Armand både med harm -och smärta; “det var då den första af de begge historierna man framburit -till er ... det är markisinnans kammarjungfru som sagt er, att jag -förfalskat hertigens stil och skrifvit biljetten ... Ah, nu är allt -klart för mig ... Nu ser jag ända till djupet af denna svarta intrig.“ - -“Men hur vet ni då“, yttrade hertiginnan; “hur känner ni att ...“ - -“Jag kände denna nedriga plan, innan den sattes i verket“, inföll -Armand. - -“Ni kände den, säger ni?“ - -“Ja, eftersom jag före er hörde den ur kammarjungfruns egen mun ... -Dock, hur kunde jag väl tro på framgången af denna djefvulska plan!“ - -“Men i hvad förhållande stod ni då till markisinnan och hennes -kammarjungfru?“ frågade hertiginnan. - -“Jag skyndar att förklara allt“, svarade Armand, och afgaf derefter en -med exemplarisk samvetsgrannhet gjord förklaring öfver sitt förhållande -till dessa begge qvinnor, ända ifrån hans första sammanträffande med dem -i Jardin des Plantes, tilldess han, med tillhjelp af den olycklige -portvaktarens rygg, lyckades undkomma det försåt, som för honom var -utlagdt på rue de l’Université utanför markisinnans hotell. - -Armand dolde ingenting, ty mycket kan man säga inför en fru, som man för -allt i verlden icke skulle säga inför en flicka. - -“Hvarje ord af hvad jag nu berättat är sanning“, sade Armand, sedan han -slutat sin förklaring; “och hvad ni än må tänka om mig, skall ni -åtminstone icke anse mig för en förbrytare ... O, min Gud, att ni kunde -tro mig om ett brott!“ - -Hertiginnan hade med blandade känslor af deltagande och fasa lyssnat -till Armands berättelse. - -“Jag visste ej hvad jag skulle tänka“, svarade hon, “eller, rättare -sagdt, jag saknade all förmåga att tänka denna olyckliga dag, hvilken -ännu föresväfvar mig som en ryslig dröm ... Men jag minnes att min -olycksaliga villfarelse styrktes af den underliga förklaring ni gifvit -mig öfver er åtkomst af biljetten.“ - -“Ack! jag kunde ju icke, som en man af heder, förråda en qvinnas -svaghet“, yttrade Armand. - -“Jag förstår det nu“, sade hertiginnan; “men emellertid gjorde denna -omständighet, i förening med ... med ert eget besynnerliga uppförande -vid ...“ - -Hertiginnan fullföljde ej meningen. - -“O, min Gud! jag vet hvad ni vill säga!“ inföll Armand bleknande, ty ett -nytt ljus hade uppgått för hans ögon och han ryste för dess sken. - -Läsaren erinrar sig kanske, att den historia, Denise, markisinnans -kammarjungfru, hade sig uppdraget att meddela bankirens brorsdotter, -gick väsendtligast derpå ut, att Armand, i sin blinda och våldsamma -passion för mademoiselle Adelaïde, skulle sjelf hafva skrifvit -ifrågavarande biljett, i afsigt att derigenom hindra hertigens och -Adelaïdes giftermål. - -Denna historia hade hitintills förefallit Armand för enfaldig att kunna -tros. Nu hade den likväl blifvit trodd; men hvad hade förnämligast -bidragit till denna omständighet? hvad annat än Armands eget beteende -vid afskedet från Adelaïde? hvad annat än denna fördömda handkyssning, -som han ögonblickligen ångrat? - -Hvarför skulle icke Adelaïde tro på denna blinda, våldsamma passion, som -man förespeglade henne, när hon så nyss förut rönt det ovedersägligaste -bevis derpå? - -Dessa voro de frågor, Armand i denna stund gjorde sig sjelf och dem han -till sin stora förtviflan måste jakande besvara. - -“Ve mig!“ sade han sorgset. “Att en gång ha felat mot den vördnad, man -är skyldig er, är redan ett brott, och hvarför skulle ni icke tro mig om -det ena brottet så väl som om det andra! ... Jag har således befrämjat -den svartaste af intriger, jag har bidragit till dens olycka, som jag -skulle velat dö för tusen gånger!“ - -“Ni bör icke anklaga er för min olycka“, svarade hertiginnan, “ty -hvarför skulle jag misstro er, den ende, som visat mig deltagande och -tillgifvenhet? Fanns väl dertill något förnuftigt skäl? ... Men sådan är -vår lott, denna lott, som likväl så mycket beprisas och afundas ... -Omgifna endast af kalla egoister, af fränder utan skydd, af vänner utan -vänskap, antaga vi småningom deras karakter och skaplynne ... Med dem -börja vi snart att blindt misstro det goda och lika blindt tro på det -onda samt göra våra beräkningar derefter ... Misstro och beräkning, se -der allt hvad vi lära oss, se der de grunder, hvarpå vi bygga vårt lif, -skimrande på ytan, men tomt och öde på djupet.“ - -“Och falla en gång fjällen från våra ögon, så är det vanligen för sent“, -återtog hon efter en stunds uppehåll. “När jag efter ceremoniens slut i -Madeleine-kyrkan mötte er blick och såg det varningens tecken ni gaf -mig, då tänkte jag: denna blick kan ej bedraga, denna hand ej förfalska -... Jag fann att jag, som dömt er ohörd, sjelf blifvit dömd, men utan -hopp att någonsin få min dom återkallad ... Mitt samtal med hertigen -efter återkomsten från kyrkan stärkte mig ytterligare i denna hemska -öfvertygelse ... Med en af ängslan blandad undergifvenhet biföll han min -begäran att uteslutande få lefva för mig sjelf och att ostördt egna mig -åt den konst, som jag från min barndom älskat och i hvilken jag borde -finna någon ersättning för ett glädjetomt lif ... Jag har funnit den, -och jag tackar himlen som gaf mig sinne för det skönas uppenbarelser på -jorden ... Denna tacksamhet är så stor att jag glömt klaga öfver bristen -på den talang och det snille, som föreviga konstnärns verk och bära hans -namn genom de aflägsnaste tider.“ - -Hertiginnan tystnade. - -Armand stod framför henne med hopknäppta händer, icke vågande afbryta -denna tystnad. - -Det är öfverflödigt att mäta höjden af det deltagande eller djupet af -den smärta, hvarmed han lyssnat till denna lidande, och likväl så -undergifna, qvinnas ord. - -Mångdubblad kände han i sitt bröst hennes sorg, utan att finna en enda -gnista af den tröst, som tycktes lugna henne. - -Han fortfor att anklaga sig sjelf såsom den der medverkat till hennes -olycka och han svor i sitt hjerta en helig ed att egna hela sitt lif åt -hennes tjenst och att bjuda sitt bröst åt den första fara, som kunde -hota hennes lugn, drömmande med vällust om det ögonblick, då han med -sitt blod finge försona det fel, hvartill han ansåg sig vara skyldig. - -“Emellertid var jag mycket orolig för det jag ej på dessa månader hörde -något af er“, började ånyo hertiginnan; “jag ville se er, ville tala med -er, ville visa att jag icke längre var otacksam och orättvis mot er ... -Jag tänkte äfven be er att i den djupaste hemlighet begrafva denna -olyckliga historia, ty jag ville icke med en ny skandal öka de många, -som under loppet af en så kort tid i folkets ögon nedsatt det stånd, -hvartill jag nu olyckligtvis hörer ... Den arma menskligheten vinner -icke alltid på att den stränga rättvisan tillfredsställes ... Ett brott -kan straffas, men hvem förminskar det intryck af afsky, som det gör på -de goda? och hvem förtager verkan af dess dåliga föresyn för de onda? I -denna sak är det blott jag som lider, och jag lemnar både den och mig -sjelf i Guds händer.“ - -“Jag har nu fått råka er“, fortfor hon, “och detta möte har beredt mig -mycken glädje ... Ni skall icke mera anse mig för orättvis och otacksam -... otacksam! ... Ah! ni skall aldrig tillåta mig att vara tacksam, ni -skall aldrig unna mig denna glädje ... Med ert goda hjerta och klara -förstånd vill ni dock ej fatta att afbördandet af en skuld är en af -menniskans ljufvaste fröjder.“ - -“Jo“, svarade Armand med vek röst; “men det är också en fröjd att -oegennyttigt tjena oskulden och dygden.“ - -“Det återstår mig då endast att nämna ert namn i mina böner“, svarade -hertiginnan, i det hon, betäckande sina ögon med venstra handen, räckte -sin högra åt den unge mannen. - -Armand böjde sitt ansigte öfver denna fina hand, utan att våga nalkas -den hvarken med sin mun eller sina händer. - -Hastigt drog hertiginnan sin hand tillbaka och tryckte den hårdt mot ett -bröst, som våldsamt rörde sig under det tunna elastiska sidentyget. - -En brännande tår hade droppat ned på denna hand från Armands öga. - - - Nionde kapitlet. - - Riddaren Roderik, skön Angelica och vidundret. - -En längre paus hade följt på scenen emellan hertiginnan och arbetaren. - -Den förra bibehöll ännu sin plats på stolen bredvid målarställningen, -mot hvilken hon stödde sin arm, under det att hennes hufvud hvilade mot -handen. - -Den sednare hade vördnadsfullt dragit sig åt sidan, riktande sina -blickar mot ett sjöstycke med månsken af Tanneur. - -I början såg han ej mycket af hvad han hade framför sig. - -Slutligen föreföll det honom som om den mörka förgrunden af hafvet -mycket öfverensstämde med hans eget lif, för hvilket han önskade sig -några strålar af det ljus, som från bakgrunden mellan nattliga skyar -spred sig öfver hafvet, bildande deruppå ett sken, så förtrollande och -förföriskt att han skulle velat skumma det upp med handen, äfven med -fara att förgås i djupet derunder. - -Han betraktade den stolta tremastaren, som hvilade vid sitt ankar. - -Hvila utan hamn är en bedräglig hvila, tänkte Armand, ty samma -hafs-nymfer, som nu med sina silfverslöjor så leende kringdansa den höga -bogen, skola kanske nästföljande stund bita deruti med klipphårda tänder -och dela sitt byte på korallernas bädd. - -Dock, hvilan blir ju i alla fall densamma, tillade han, antingen man -förut vaggat på den lugnaste yta eller brottats med den vildaste storm. - -Det är en tröst att minnas denna sanning. Menniskan skulle mindre -afundas den lycklige och i sin olycka mindre beklaga sig sjelf, i fall -hon oftare erinrade sig den. - -“Ni älskar målarkonsten?“ frågade helt nära Armand en röst, för hvars -troll-ljud skepp, haf och måne ögonblickligen försvunno som skuggan för -middagssolen. - -Han vände sig åt sidan hvarifrån ljudet kom och fann hertiginnan stående -på ett par alnars afstånd från honom. - -Hennes bröst häfde sig ej mera, och hennes blick syntes lugn. - -På hennes panna, nyss inkräktad af den veka qvinliga känslan, tronade nu -den qvinliga värdigheten i dess fulla majestät, utan att man kunde -upptäcka spåren af de strider, som denna regements-förändring kanske -kostat. - -Armand, som mera lyssnat till ljudet än till frågan, kom sig icke före -att svara. - -“Kanske ni sjelf öfvar den sköna konsten?“ fortfor hertiginnan utan att -vänta på svaret. - -“Den sköna konsten!“ upprepade Armand, som icke hade så lätt för att -komma ur det yrvakna tillståndet. “Nej, nej!“ tillade han likväl genast; -“jag har visserligen lärt mig rita något och drifva bilder i silfver och -guld ... Men jag vet ej om jag derför vågar säga att jag öfvar en skön -konst.“ - -“Hvarför skulle ni icke våga det? ... försvarar icke Benvenuto Cellini -sin lager likaså väl som en Rafael, en Correggio? ... Har ni förr besökt -Luxembourgs galleri?“ - -“För några år sedan var jag uppe här, men tyvärr helt flyktigt ... I -Louvern har jag dock varit ofta.“ - -“Luxembourg innesluter, som ni kanske redan vet, till det mesta endast -inhemska lefvande konstnärers arbeten, men de förtjena nog uppmärksamhet -de också ... Hvad säger ni till exempel om den tafla jag söker kopiera?“ - -Armand närmade sig den tafla hertiginnan utvisade. Den var af Delaroche, -föreställande konung Edvards söner i Towerns fängelse. - -“Detta stycke väcker icke genast uppmärksamheten“, anmärkte hertiginnan; -“men ju mera man betraktar det, desto klarare framstå figurer och -karakterer! ... Se dessa arma barn, desse olycklige furstar, af hvilka -den äldre hvilar sitt ljuslockiga hufvud mot den yngres skuldra, under -det han skådar ned på bibeln, som ligger uppslagen för dem begge ... Hur -rörande ända till tårar är ej oskuldens lidande tecknadt i dessa bleka -fina anletsdrag, men på samma gång huru strålar ej denna blick, som -hvilar på den heliga boken, af oskuldens tillförsigt, mod och hopp! ... -Den yngre brodern blickar ängsligt åt dörren, hvarvid den lilla hunden, -prinsarnes ende vän, står på vakt ... Hundens ställning tyckes röja att -han redan vädrar de ankommande mördarne ... Arma djur! du kan varna dina -vänner, men icke rädda dem ... Ännu några minuter, och du står tjutande -vid deras blodiga lik.“ - -“Hvem mördade dem?“ frågade Armand. - -“Deras egen farbror, konung Richard III af England“, svarade -hertiginnan. - -“O! de konungarne! de konungarne!“ mumlade Armand mellan tänderna. - -“Ni anser endast konungar kunna begå rysliga brott“, anmärkte -hertiginnan; “jag vill då visa er taflan som hänger der på väggen ... -Kom!“ - -Armand följde hertiginnan till en stor tafla af Court med figurer i -vanlig kroppsstorlek. - -“Scenen är i det gamla Rom“, förklarade hertiginnan; “ni ser högt på -tribunen der det blodiga liket af en man ... det är Julius Cæsars.“ - -“Julius Cæsar, det gamla Galliens eröfrare och förtryckare!“ yttrade -Armand. - -“Ja, och äfven af sitt eget fäderneslands frihet ... Mannen, som står -framför liket på samma tribun, är Marcus Antonius, tyrannens vän ... -Antonius visar för folket den mördades genomstungna toga och uppmanar -till hämnd mot hans mördare ... Betrakta dessa mästerligt utförda -kraftgestalter af folket ... Några kyssa den mördades händer, medan -andra upptaga stenar från gatan för att ögonblickligen utkräfva den -hämnd, hvartill de uppmanas.“ - -“Hvad!“ yttrade Armand, “de vilja hämnas dens död, som förtryckt deras -fädernesland!“ - -“Det bevisar blott att afskyn för brottet är mäktigare än känslan af -friheten ... Betrakta dessa tvänne figurer, som stå bredvid hvarandra i -förgrunden nedanför tribunen: det är Brutus och Cassius, Roms störste -patrioter, snart sagdt de ende qvarlefvorna af den gamla mäktiga -republiken ... Brutus hvilar sin ena hand mot svärdfästet, under det han -med den andra tillbakahåller Cassius, som redan dragit svärdet ... -Brutus är typen af republiken; men hvad tycker ni om hans ansigte?“ - -“Det är ett ansigte, som mästerligt uttrycker både kraft och förstånd; -men ...“ - -“Men?“ - -“Likväl är det något i detta ansigte som icke behagar mig“, svarade -Armand. - -“Och hvad är det?“ - -“Jag kan icke säga hvad det egentligen är; men det ligger deruti något -dystert, något hemskt.“ - -“Det kunde möjligtvis vara sorgen öfver blindheten hos detta folk, som, -i stället för att jubla öfver sin förtryckares död, vill hämnas den“, -yttrade hertiginnan med en forskande blick på Armand. - -“Nej, jag kan icke tro det, ty detta vore en sorg med högburen panna och -öppna ögon, som konstnären nog skulle förstått återgifva, i fall han -velat framställa den ... Brutus deremot har en nedböjd panna och skygg -blick ... öfver hans anlete hvilar ett moln, genom hvilket jag lika -fåfängt söker glädjen öfver den återvunna friheten som sorgen öfver -folkets blindhet.“ - -“Känner ni i hvad förhållande Brutus stod till Cæsar?“ - -“Nej“, svarade Armand, förlägen öfver sin okunnighet i romerska -historien. - -“Då röjer ert omdöme lika mycket er egen skarpsinnighet som det hedrar -konstnärns snille ... Brutus stod i spetsen för Cæsars mördare, och -likväl var Cæsar hans välgörare, ja, man påstår äfven hans far ... Det -var till honom som Cæsar, under det han kämpade mot mördarne, ropade: -“Äfven du, min son Brutus!“ hvarefter han, oförmögen att längre försvara -sig, bjöd sitt bröst åt mördarnes dolkar ... Ja, det är mordets demon -som ännu rufvar öfver Bruti själ, det är det tryckande medvetandet af -ett brott som böjer hans panna, den stormande sjelfförebråelsen för en -gräslig otacksamhet som släcker elden i hans blick ... Emellertid finner -ni att äfven republikaner kunna begå rysliga brott.“ - -“Jag såg icke Richard den tredje på Delaroche’s tafla“, svarade Armand. - -“Hvad menar ni med det?“ frågade hertiginnan, förvånad öfver detta svar. - -“Jo, jag ville se om också han ångrar sitt brott, om också han böjer sin -panna och nedslår sina ögon.“ - -Hertiginnan betraktade den unge mannen med en blick som röjde att hon -förstod hans mening. - -“Men der ser jag ansigtet på en mörderska och hvaråt konstnären sökt -gifva oskuldens lugn och martyrens strålglans“, sade Armand med blicken -på en annan tafla i närheten. - -“Ah, ni menar den yngre Scheffer’s bekanta tafla, ni menar Charlotte -Corday“, yttrade hertiginnan, närmande sig ifrågavarande stycke; “men, -monsieur, ni kallar Charlotte Corday en mörderska!“ - -“Ja, madame!“ - -“Hvad kallar ni då Marat?“ - -“Ett vilddjur i grymhet, utan tvifvel“, svarade Armand; “men Marat -förtryckte hvarken främmande folk eller bedrog sitt eget, såsom Cæsar -gjorde ... Efter hans död fann man i hans gömmor en assignation på -hundra sous, som utgjorde hela hans förmögenhet och hvilket torde bevisa -att han åtminstone ej riktade sig med statens medel, såsom nutidens -statsmän göra.“ - -“Charlotte Corday trodde dock att hon offrade sig för menskligheten, när -hon befriade verlden från detta vilddjur“, sade hertiginnan. - -“Brutus trodde att han räddade friheten, när han mördade Cæsar ... Men -om jag också kan fatta att den ena menniskan, hänförd af någon idé, sann -eller falsk, mördar den andra, kan jag dock icke fatta, huru hon, efter -mordet och vid åsynen af det blod hon gjutit, kan triumfera i detta -storartade lugn, hvarmed Scheffer sökt försköna mörderskans anletsdrag -... Jag säger med flit: sökt, ty han har, enligt min enfaldiga tanke, -icke lyckats. Charlotte Cordays ansigte der uttrycker vida mera -medvetslöshetens kalla prägel, än martyrens varma, himmelska lugn ... Af -alla figurerna på denna tafla, är hufvudfiguren minst lyckad, och -hvarför? Jo, såsom jag förstår det åtminstone, har konstnären, för att -smeka det parti, till hvilket hon hörde, utmanat till strid det ädlaste -hos menniskan, som är hennes samvete ... Hon har dukat under i striden, -och detta med rätta ... Kristus och helgonen hafva lärt oss, huru man -kan offra sig för menskligheten, utan att söla sina händer i blod, utan -att följas till grafven af mördades skuggor.“ - -Hertiginnans blick hvilade länge med ett uttryck af innerlig -tillfredsställelse vid Armands ansigte, ännu skönare genom den -ingifvelse, hvaraf det genomglödgades. - -“Då tycker ni visst icke om Judith af Horace Vernet?“ frågade hon. - -“Jag minnes ej om jag förut sett detta stycke.“ - -“Om det roar er, skola vi taga det i ögonsigte.“ - -Armand följde sin sköna ledsagarinna, som sväfvade framför honom lätt -och gladt, liksom hade hon glömt att det fanns någon annan verld än -Luxembourgs galleri. - -“Detta stycke“, sade hertiginnan, stannande i förbigående framför en -annan tafla, “är också af Delaroche ... Det är den döende drottning -Elisabeth af England ... Herskarinnan öfver ett af de mäktigaste riken -har endast golfvet till bädd och hon svälter sig till döds i förtviflan -öfver grefve Essex’s död, den hon sjelf låtit afrätta ... Ämnet är nog -värdigt mästarens pensel, men icke just så mästerligt utfördt ... Se hur -stela alla de der knäböjande figurerna äro och hvilken gul färgton -hvilar öfver det hela ... Det är sannt, att det är en dödsstund som -framställes, men denna gäller ju endast den arma drottningen; men -hvarför gifva hofmännen och damerna nästan samma döende ansigten? ... -Hoffolk brukar väl icke sörja så förtvifladt heller ... Delaroche har -likväl målat många vackra taflor och anses med skäl för en bland -cheferne för den nya franska skolan ... Men denna tafla rättfärdigar en -anmärkning, som man ofta gjort emot honom, nämligen att han är för -klassisk för romantikerne och för romantisk för klassikerne.“ - -“Här bredvid ha vi ett stycke af Scheffer den äldre, som jag mycket -tycker om“, fortfor konstnärinnan; “det är den tappre grefve Eberhard af -Würtemberg, som, midt under hans soldaters jubel öfver den seger han -vunnit, inneslutit sig i sitt tält och gråter vid liket af sin i striden -fallne son ... Se detta stränga, grofva och väderbitna krigaransigte, -hvaröfver tårarne glittra som daggperlor på den hårda stenen ... Ju -längre man betraktar det, desto mera tycker man det sträfva, ojemna och -hårda upplösa sig och försvinna ... det är som om små blad och blommor -växte upp ur spåret af hvarje daggdroppe ... det är som om en mjuk och -skiftande mossa småningom utbredde sig öfver den gråa stenen, och liksom -mossan är ett verk af jordens fuktighet och solens värme, så är också -det mjuka och förskönande uttrycket i detta ansigte ett verk af sorgens -tårar och det ljus af hopp som strålar från andra sidan grafven ... Hur -orätt då att säga att endast glädjen förskönar!“ - -Med ifvern hos en värdinna, som längtar att bjuda sin gäst på det bästa -hon har, förde konstnärinnan Armand fram till den mycket och med skäl -beprisade Judith af Horace Vernet. - -“Vi skola icke tvista om ämnet för denna målning“, började hon ånyo, “ty -jag medgifver gerna det föga hjeltemodiga uti att döda den, som man nyss -med sina smekningar insöft ... Men hvad säger ni om utförandet, om -uttrycket i Judiths ansigte?“ - -“Det förefaller mig som upplystes tältet af en tigrinnas ögon“, svarade -Armand. - -“En tigrinna, säger ni? O! en tigrinnas ögon uttrycka blott grymhet och -blodtörst, och hvad äro väl grymheten och blodtörsten emot hatet? och -hvem kan uttrycka hatet såsom menniskan och isynnerhet — hvarför icke -erkänna det! — såsom qvinnan? Man kunde nästan förvåna sig öfver att -Judith, innan hennes hand ännu dragit svärdet, icke redan dödat -Assyriern med sina blickar ... Hon vill hämnas icke blott sitt -fäderneslands nederlag, utan äfven sin egen förnedring, och deraf låter -sig också förklaras den sublima glans, som konstnären så mästerligt -förstått att förena med hatets vilda brand ... Denna tafla är -otvifvelaktigt det bästa som flutit ur Horace Vernets pensel.“ - -“Ni vet förmodligen att Horace Vernet bland franska målare har det -största namnet“, fortfor konstnärinnan, “och man kan nog förstå den -beundran och hänförelse alla egna honom, om man också icke sjelf helt -och hållet kan dela dem. Han har den sällsynta förtjensten att vara af -sin tid och att för sin konst kunna begagna sig af moderna elementer. -Derför är ingen så lätt att fatta som han. Ni har sett hans många -batalj-stycken i Versailles. I dessa har man nästan hela historien af -våra Afrikanska krig, om ej just ett epos, så åtminstone bulletiner. -Hans minne är rikt, öfvadt och snabbt som en improvisatörs. Han minnes -allt hvad han sett, och han har sett allt. Han skulle ur minnet kunna -uppläsa alla verserna ur Koran på Arabernas sablar och uppräkna alla -broderierna på Kabylernes jackor. Allt målar han hastigt och utan att -taga något tillbaka samt med en obestridlig originalitet. Man skulle -kunna säga att han mera skrifver än målar. Med samma hastighet och -förkärlek beskrifver han naturen, såväl i dess förstörelse som i dess -prakt, ty han förstår ej eller har ej tid att idealisera. Också har han -ingenting gemensamt med antiken. Hvarken Phidias eller Raphael hafva -funnits för honom.“ - -“För hvarje gång jag återser denna tafla“, återtog hertiginnan, “kommer -jag ihåg en annan målning som jag såg i fjol sommar, när jag med min -onkel var i Florens ... det var den olycklige Allori’s tafla öfver samma -ämne ... Allori, ehuru mycket ung när han dog, var dock en bland de -förnämste af Italiens målare; Horace Vernet kommer ej upp emot honom, om -man också måste medge att den förres Judith, framstäld före mordet, gör -ett mindre hemskt intryck på oss än den sednares, som, efter att hafva -verkstält det, står triumferande och håller vid håret Holofernes’ -afhuggna hufvud ... Den arme Allori!“ tillade hertiginnan med ett djupt -vemod i rösten. - -“Han var då mycket beklagansvärd, den unge målaren?“ frågade Armand. - -“Allori har i sin tafla öfver Judith och Holofernes tecknat sin egen -historia“, svarade hertiginnan. - -“Sin egen historia?“ - -“Ja ... ansigtet på hans Judith är taget af den qvinna han älskade.“ - -“O min Gud! ... gifva en Judith sin älskarinnas ansigte!“ utbrast Armand -förvånad. - -“Ni skall ej förvånas, när ni får höra efter hvilket hufvud Holofernes’ -är måladt.“ - -“Det är?“ - -“Efter Allori’s.“ - -“Allori’s!“ - -“Ja, efter konstnärens eget.“ - -“Och han sjelf hade målat det så.“ - -“Ja, hvem annars? ... de i döden förbleknade anletsdragen voro den -olycklige konstnärens egna.“ - -“Och Judith höll triumferande detta hufvud i sin hand?“ - -“Ja, och så har ännu ingen målat hämndens njutning och segerns fröjd“, -svarade konstnärinnan. - -“Han mördad och hon triumferande!“ yttrade Armand; “det var då en -olycklig kärlek“, tillade han, qväfvande en suck. - -“Allori älskade en Italiensk prinsessa“, upplyste hertiginnan. - -“Men hon älskade naturligtvis icke honom“, trodde sig Armand kunna -upplysa. - -“Hvarför skulle hon icke kunna älska honom?“ frågade hertiginnan. - -“En prinsessa älska en målare“, stammade Armand, qväfvande en andra -suck, ty han tyckte att hans eget öde något liknade Allori’s. - -“Ni menar att en förvärfvad lager icke uppväger en ärfd krona?“ - -“Åtminstone icke på den vågskål, som tillhör detta lif.“ - -“Visserligen, men hvad har det att göra med kärleken? ... Rangen och -ståndsskillnaden kunna visserligen hindra älskandes förening, men icke -döda den kärlek de hysa för hvarandra ... Men prinsessan älskade icke -Allori.“ - -“Och kunde detta bli ett skäl för målaren att framställa henne såsom -Judith med hans eget hufvud i handen?“ - -“Prinsessan mötte hans kärlek med förakt och hån ... Denna grymhet fylde -den arme konstnärens bröst med förtviflan och förvirrade hans förstånd -... Det var i denna sinnesstämning han målade ifrågavarande tafla, som -också var hans sista arbete, ty en månad efter dess fullbordan dog han -på ett dårhus ... Nu förstår ni hvad jag menade, när jag sade att taflan -i Florens är Allori’s egen historia.“ - -“En sorglig historia“, yttrade Armand, “och som bevisar att snille och -svaghet icke utesluta hvarandra.“ - -“Ni anser Allori för svag?“ - -“För en af de svagaste, madame!“ svarade Armand. - -“Hvad skulle ni ha gjort i Allori’s ställe?“ frågade hertiginnan -småleende. - -“Om jag icke kunnat dölja min kärlek inom mig sjelf, skulle jag, från -det ögonblick jag blifvit öfvertygad om att den icke delades af henne åt -hvilken jag egnat den, ha dragit mig tillbaka och aldrig gifvit henne -tillfälle att med förakt och hån bemöta den. På detta sätt skulle det -kanske lyckats öfvertyga mig om att sådana känslor som föraktet och -hånet icke voro möjliga hos den jag älskade ... Det skulle hafva blifvit -min tröst att kunna bibehålla hennes bild lika god och ren som den var i -det ögonblick jag öppnade mitt hjerta.“ - -“Men om ni icke kunnat öfvertyga er derom?“ - -“Så hade jag likväl icke gifvit hennes ansigte åt Judith, ty detta är, -enligt min tanke, en grym hämnd, och hämnden är oförenlig med den sanna -kärleken ... Icke heller hade jag fästat ett afhugget hufvud med mina -anletsdrag vid Judiths fingrar, ty detta är att låta inför samtid och -efterverld föraktet, hånet och grymheten triumfera öfver den skönaste -känsla, som himmelen gifvit jorden.“ - -“Ja, ni har rätt, tusen gånger rätt“, gillade hertiginnan, och den -blick, hon dervid skänkte den unge mannen, var mera än ett blott -gillande: den var ett återsken af hennes aktning för honom, kanske äfven -af en ännu varmare känsla. Hertiginnan blef ånyo tankfull och -begrundande. Hennes panna hvilade ånyo mot hennes hand, under det att en -lätt rodnad jagade öfver hennes kinder. - -Armand, öfversäll både af hennes ord och blick, men för grannlaga för -att besvära henne med egna ord och blickar, tog några steg framåt och -stannade framför en annan tafla, utan att likväl egna den någon -synnerlig uppmärksamhet. - -När ögat njuter af inre syner, hvad kan man väl se i den yttre verlden? - -Hertiginnan, icke länge förblifvande i sin tankfulla ställning, närmade -sig samma tafla. - -“Ni betraktar en tafla af Ingres, också en af cheferne för den franska -skolan“, sade hon; “liksom koloristerne grupperat sig omkring Delaroche, -hafva tecknarne samlat sig omkring Ingres ... Men det stycke vi nu se är -det minst lyckade af denne målare och kanske äfven af hela samlingen här -i Luxembourg ... Man ser genast att koloriten icke är Ingres starka -sida: det är alldeles för grannt på en så dyster grund.“ - -“Jag förstår icke ämnet“, yttrade Armand. - -“Ämnet är taget ur ett poem af Ariosto“, förklarade hertiginnan; “skön -Angelica är fjättrad vid en klippa och ett hafsvidunder närmar sig för -att sluka henne, då i detsamma riddaren Roderik jagar fram på en -bevingad häst, stöter sin lans i vidundrets gap och befriar den sköna -... Hvad är ert omdöme om denna tafla?“ - -“Jag tycker att det icke fordras mycket hjeltemod för att med tillhjelp -af en bevingad häst besegra hvilket vidunder som helst“, svarade Armand; -“riddaren borde haft, nog af sin lans och sitt svärd ... Såsom det nu är -tillstäldt, är det ingen fara åtminstone för honom sjelf, och utan en -sådan fara kan väl icke gerna hans bragd få namn af hjeltebragd.“ - -“Ni torde icke hafva så orätt ... Men hvad är det som först faller er i -ögonen, när ni ser på detta stycke?“ - -“Skulle ni kanske mena riddarens gyllene rustning?“ frågade Armand efter -en stunds närmare granskning. - -“Ni har blick, monsieur Armand ... det är just rustningen jag menar ... -Angelica är onekligen mycket väl tecknad, der hon står vid sin klippa; -vidundret, som gapar emot lansspetsen, är så fasaväckande som -inbillningen kan göra det; det mörka hafvet och de dystra klipporna i -bakgrunden äro ganska naturliga; — men allt detta förlorar sig i glansen -af den präktiga rustningen, och det är nästan som om hela scenen endast -tillkommit för att visa den ... Sjelfva den hotande lansen tyckes vara -fäld mindre för att träffa en fiende än för att uppfånga en solens -stråle.“ - -“Ah, men hvad ser jag!“ fortfor hon, flyttande sina ögon från taflan -till Armands ansigte; “det var verkligen öfverraskande ... Monsieur -Armand, hvad tycker ni om riddarens ansigte?“ - -“Åjo“, svarade denne, närmande sina ögon till ifrågavarande ställe af -taflan; “det är vackert, men stelt; ungt, men kallt.“ - -“Så är också min tanke ... men vet ni hvad som öfverraskade mig?“ - -“Nej, madame.“ - -“Jag tyckte att riddarens ansigte mycket liknade ert ... förstås likväl -att jag undantager det stela och kalla.“ - -Armand blef blodröd ända upp öfver öronen. - -Hertiginnan syntes beundra den vackra färgen. - -Beundrade hon den som konstnär eller som qvinna. - -“Äfven ni har anlag för att bli en Roderik“, yttrade hertiginnan leende, -“ni har ju redan trotsat en siren och öfvervunnit Gud vet icke huru -många cykloper ... Men ni har handlat mera oegennyttigt än Roderik, ty -ni hade ingen Angelica, ni.“ - -“Ack, om det gälde er, jag skulle icke vänta på den bevingade hästen!“ -ropade Armand raskt och med strålande ögon, ty på morgonrodnaden följer -ju alltid solen. - -“Jag tror det nog“, svarade hertiginnan hjertligt; “i ett fall -åtminstone liknar mitt öde Angelicas ... liksom hon är jag fjettrad vid -en klippa ... men“, tillade hon skämtande, “lyckligare än Angelica, har -jag ej något vidunder att befara.“ - -Armand såg i detsamma hertiginnan helsa på någon, som måste finnas bakom -honom, emedan hennes blickar riktades mot den sidan af galleriet, åt -hvilken han vände ryggen. - -Han såg sig om och blef varse en elegant, djupt bugande kavaljer, som -stod på ett längre afstånd från dem. - -“Förlåt, madame!“ yttrade Armand, i det han oroligt vände sig till -hertiginnan, “ni synes vara bekant med denne man.“ - -“Ja“, svarade hertiginnan, utan att dela den unge mannens oro. - -“Baron S:t-Bris.“ - -“Ja, baron S:t-Bris.“ - -“Och han umgås hos er?“ - -“Icke just hos mig, utan hos hertigen, hvars dagliga gäst han är ... Jag -möter honom ofta på promenaderna, och nästan dagligen är han uppe i -Luxembourgs galleri.“ - -“O min Gud! han går ofta hit!“ sade Armand med verklig ångest. - -“Men hvarför är ni så orolig?“ - -“Jag tror jag nyss nämnde att jag sett denne baron i markisinnan -d’Estelles sällskap.“ - -“Jag minns det ... men jag ser icke hvarför ...“ - -“Hertiginnans vagn stannade nyss utanför slottet“, afbröt baron -S:t-Bris, hvilken nu närmade sig de begge samtalande. - -“Ah, då är det tid för mig att fara hem“, sade hertiginnan. - -“Men, madame, jag anser mig böra förbereda er på att det är mycket -oroligt ute på gatorna“, yttrade baronen. - -“Hur då?“ - -“Flere folkhopar äro i rörelse“, tillkännagaf baronen, “och min -kabriolett måste taga många omvägar för att komma hit.“ - -“Ni tror således att någon fara är å färde?“ frågade hertiginnan något -ängslig. - -“Visst icke för oss“, svarade baronen; “men jag nämner det blott på det -hertiginnan ej måtte bli skrämd, i fall något oväsende skulle uppstå -under hemvägen.“ - -“Jag tackar er, monsieur!“ - -“Men om det skulle hända något“, inföll Armand, som icke kunde bekämpa -sin oro, “vore det kanske icke så ur vägen att jag ... Om det icke -ansåges för opassande, skulle jag gerna vilja följa hertiginnans vagn -för att ...“ - -“Jag ber tusen gånger om ursäkt, monsieur“, afbröt baronen; “men ni -uppskrämmer hertiginnan alltför mycket ... Jag tror att mitt beskydd -skall vara tillräckligt, i fall hertiginnan icke försmår det ... För -öfrigt har hertiginnan sin betjening, och der ser jag redan en af -betjenterne.“ - -En betjent i rikt livré inträdde i galleriet och nalkades det ställe, -der de stodo. - -Hertiginnan, utan att afgöra den fråga som förehades emellan hennes -begge kavaljerer, skyndade till sin målareställning, dit betjenten -följde henne. - -Baron S:t-Bris uppehöll sig icke heller länge hos Armand, utan följde -hertiginnan. - -Armand, som deremot icke lemnat sin plats framför Ingres’ tafla, såg -hertiginnan gifva några befallningar åt sin betjent, hvarefter denne tog -ställningen med hvad dertill hörde och bar bort alltsamman ur galleriet, -förmodligen in i det rum, som enkom är upplåtet för de kopierandes -tillhörigheter. - -Vidare såg han den artige baronen hjelpa hertiginnan på med hennes -sobelbrämade sammetspels och derefter bjuda henne sin arm, den hon -likväl icke emottog, till Armands stora tröst. - -Slutligen såg han dem sätta sig i rörelse, för att lemna galleriet. - -Hertiginnan, i det hon följd af sin kavaljer gick förbi vår hjelte, -besvarade hans något bedröfliga afskedshelsning med en hjertlig och -uppmuntrande blick. - -Baronen helsade också mycket artigt, om ej just lika hjertligt och -uppmuntrande. - -Armand såg dem försvinna, och som icke heller han hade något skäl att -dröja längre i Luxembourgs galleri, beslöt äfven han att aflägsna sig. - -Men innan han gick, kastade han ånyo en blick på Ingres’ tafla, sägande -för sig sjelf: - -“Hvem vet ändå om icke vidundret finnes och om det icke är närmare än -man tror!“ - - - Tionde kapitlet. - - Hertigen och markisinnan. - -Följande förmiddag, som var den 21 Februari, satt markisinnan d’Estelle -i sin boudoir, otåligt lyssnande till hvad hennes betjent, som stod midt -på golfvet, hade att berätta. - -“Ni sade att hertigen ämnade åka ut“, frågade hon. - -“Ja, madame ... just som jag kom, steg monseigneur upp i vagnen.“ - -“Men han skulle likväl komma snart?“ - -“Ja, sedan han återkommit från sitt första besök.“ - -“Ni vet icke hvem han for att besöka?“ - -“Nej, madame.“ - -“Hvad hörs det annars för nytt?“ - -“En stor nyhet, madame, och hvarom hela Paris nu talar.“ - -“Hvilken?“ - -“Det blir ingen reform-bankett af.“ - -“Ingen reform-bankett? ... Hvad säger ni!“ ropade markisinnan obehagligt -öfverraskad. - -“Flere af oppositionens ledamöter hade tidigt på morgonen sammanträde -hemma hos monsieur Odilon Barrot.“ - -“Nå?“ - -“Och der har man beslutit inställa banketten.“ - -“De uslingarne!“ mumlade markisinnan för sig sjelf. “Vet man orsaken?“ -frågade hon högre. - -“Man fruktar att regeringen ...“ - -“Hvad?“ - -“Att regeringen med våld skall sätta sig emot alla folk samlingar både -på Madeleine-platsen och andra platser.“ - -“Fruktar! ... har man då icke vetat det förut? ... har man då icke redan -beredt sig derpå? ... Jaså, det är då af fruktan för polisen som man -instält banketten?“ - -“Ja, man vill icke åstadkomma någon massacker bland folket, sägs det.“ - -“Såå ... man bäfvar redan för blotta glimten af bajonetten?“ - -“Det är allt något att bäfva för, madame ... nya regementen inmarschera -oupphörligen i staden.“ - -“Hvad nytt höres från folk-qvarteren och förstäderna?“ - -“Hela natten ha folkhopar varit i rörelse, så påstås det åtminstone.“ - -“Än vidare?“ - -“Man har ropat: lefve reformen!“ - -“Och byggt barrikader, förmodar jag.“ - -“Det har jag icke hört, madame.“ - -“Det goda folket har då glömt konsten“, mumlade hon förtrytsamt för sig -sjelf; “men ropa, det kan man, bara ropa, ropa, liksom vore Paris och -Jerichos murar detsamma ... Hvilket elände, hvilken feghet!“ - -“Har madame något vidare att befalla?“ - -“Nej.“ - -“Jag får då gå?“ - -“Ja ... men vänta ... äro många fattig-polletter utdelade i dag?“ - -“Endast tjugu, madame.“ - -“Ah!“ yttrade markisinnan med förnöjelse; “hur många utdelades i går?“ - -“Femtio.“ - -“Och i förrgår?“ - -“Hundratjugu.“ - -“Hur många tror ni komma att utdelas i morgon?“ - -“Det har jag svårt för att säga.“ - -“I morgon blir det blott tio.“ - -“Det är mycket möjligt, madame.“ - -“Och i öfvermorgon kanske ingen ... Har ni hört hur det är hos våra -grannar?“ - -“Nej, men jag förmodar att det är på samma sätt hos dem, ty i dag har -jag icke mött en enda fattig på gatorna inom S:t-Germain ... Men det var -sannt, man är i alla husen sysselsatt med att laga portarne, att sätta -nya bommar och lås ...“ - -“Tror ni väl att någon fara kunde hota portar, som dagligen öppnas för -de fattige och behöfvande?“ - -“Det är så många fattige och behöfvande som icke gått genom denna port“, -svarade betjenten med en ryckning på axlarne. - -“Det är ju icke möjligt att göra godt åt alla ... Hur är det nu med vår -port?“ - -“Den är nyss reparerad.“ - -“Bra ... ni kan nu gå ... Jag tar på förmiddagen icke emot någon annan -än hertigen.“ - -“Som madame befaller“, svarade betjenten, hvarefter han aflägsnade sig. - -“När de fattige icke uttaga sina polletter, då är ej allt hopp ute“, -sade markisinnan för sig sjelf; “när de försmå soppan, då ha de -väderkorn på steken ... Smaklig måltid! ... Den gamle stenbocken i -Tuilerierna har länge legat väntande på fatet.“ - -Markisinnan reste sig hastigt från divanen och lyssnade. - -Hon trodde sig höra steg i yttre rummet. - -Dörren till boudoiren öppnades och hertig de Beaudreuil inträdde. - -Hans kinder voro blekare än vanligt, hans panna mörk och ögonlocken lågo -stela och tunga som bly öfver sina glober. - -Utan att helsa på markisinnan, intog han en af fåtöljerna nära divanen, -sjunkande ned deruti. - -“Ni är icke vid godt lynne i dag, bäste hertig“, började markisinnan, -“och derpå undrar jag ej ... Jag läser i ert ansigte bekräftelsen på -hvad min betjent nyss berättat mig.“ - -“Hvad“, ropade hertigen ångestfullt, “hvad är det er betjent sagt? ... -hvad är det man berättat er?“ - -“Om reform-banketten naturligtvis“, svarade markisinnan, “denna bankett, -som icke blir af.“ - -“Reform-banketten ... ingenting annat“, yttrade hertigen något lugnare. - -“Nej, men det kan vara nog det, tycker jag ... Den storståtliga -demonstrationen slutar då blott med ord, såsom alla de föregående ... -Jag kunde nästan ha sagt det förut.“ - -Hertigen teg och gjorde icke heller någon min af att tala. - -“Härom dagen trodde ni att Henri cinq om fjorton dagar skulle göra sitt -högtidliga intåg i Paris“, återtog markisinnan; “men nu ... det skulle -verkligen roa mig att höra er mening nu i denna sak ... Men hvad kommer -åt er i dag, bäste hertig? ... Hvad betyder detta dystra ansigte och -denna stumma tunga? ... Antingen har ni glömt er vanliga artighet hemma -i ert hotel eller också lemnat qvar ett lik i Boulogne-skogen.“ - -“Ett lik!“ mumlade hertigen doft. - -“Ni har aldrig varit rätt älskvärd“, påstod markisinnan; “men i dag är -ni det kanske mindre än någonsin.“ - -“Är ni säker att ingen lyssnar på oss i rummen nästintill?“ frågade -hertigen. - -“Jag har icke vant mitt folk vid att lyssna“, svarade markisinnan. - -Hertigen steg upp och gick till de begge dörrarne, dem han öppnade, -hvarefter, och sedan han förvissat sig om att ingen stod bakom dem, han -återvände till sin förra plats i fåtöljen. - -“Jag kommer från Géronnière“, yttrade han derefter. - -“Ah, Géronnière“, sade markisinnan, “jag hade för tillfället glömt bort -honom, ehuru det var för hans skull som jag bedt er komma ... Men det är -förlåtligt om man i tider som dessa glömmer sina bästa vänner ... Ni -nämnde emellertid hans namn och detta ger mig genast anledning att fråga -huru er hertiginnas onkel befinner sig?“ - -“Han är död!“ svarade hertigen med darrande och knappast hörbar stämma. - -“Död!“ upprepade markisinnan nästan lika svagt, men alls icke darrande. - -Hertigen stirrade några hvarf kring boudoiren, liksom fruktade han -närvaron af någon tredje person, hvarefter han sjönk tillbaka i sitt -förra tillstånd, snarlikt en dvala. - -Markisinnan lekte med en lock, som hon petat ned öfver tinningen. - -När hon icke hade menniskor att leka med, lekte hon med sina lockar. - -“Och ni är säker på att han är död?“ frågade hon efter en stund. - -Hertigen slog upp ögonen och betraktade markisinnan utan att svara. - -“Oaktadt läkarens alla bemödande?“ fortfor hon med isande köld. - -Hertigen skakade tigande på hufvudet, hvarefter han tillslöt ögonen. - -Ville han derigenom undfly åsynen af en förföljande skugga eller -anblicken af denna qvinna? - -“Genom er klokhet att låta Géronnière snart sagdt sjelf notificera -verlden om sitt dödliga frånfälle har ni besparat verlden -öfverraskningens smärta“, fullföljde markisinnan. - -Hertigen fortfor att vara en jämmerlighetens tysta, men vältaliga bild. - -“Ni är en pultron, hertig de Beaudreuil!“ sade markisinnan; “ni är en -lefvande bild af hela det parti, till hvilket ni hörer ... Modig och -stolt som en örn i beslutet, kryper ni ihop till en mygga i handlingens -ögonblick ... Ni borde stråla af lycka och seger, men ser ut som vore ni -dömd ifrån lifvet. Jag begriper ej huru jag någonsin kunnat älska er.“ - -“Denna kärlek har varit min olycka“, svarade hertigen, torkande sin -panna. - -“Otacksamme!“ yttrade markisinnan, petande ned en annan lock till -lekkamrat åt den förre. - -“Hvad har jag er att tacka för?“ frågade de Beaudreuil med bittert -leende. - -“För de millioner, som ni ärfver efter er gemåls onkel“, svarade hon -vårdslöst. - -“Ni har varit och är ännu mitt lifs onde ängel“, sade hertigen. - -“Hör på, hertig!“ yttrade markisinnan; “jag kallade er pultron, och -hvarje ord af er, hvarje blick bekräftar denna benämning ... Men ni -förtjenar den äfven i dubbelt hänseende ... Jag förstår nog att man -känner oro efter en sådan gerning som den ni utfört, ty att den är -kinkig det vill jag ej bestrida ... En Géronnière, hur eländig han än -var, har likväl haft lungor att andas med som andra menniskor ... Men -att ni, som haft mod att smida nyckeln till det lås, som hittills stängt -er från de många millionerna, efteråt, och sedan ni öppnat låset, -sjunker tillsammans som en nervsjuk gubbe, det är icke värdigt den, -hvars förfäder med svärdet i hand plundrat Italiens och Spaniens -skattkammare, bränt deras städer och slagtat deras innebyggare ... Men -icke nog dermed ... För att gifva luft åt ert beklämda bröst, för att -hugsvala ert samvete, vill ni icke allenast göra mig till er -medbrottsling, utan äfven vältra hela skulden på mig ... det är att -drifva fegheten utom tillåtna gränser, det är att vara pultron dubbelt.“ - -“Derför, min bäste hertig“, fortfor markisinnan, “kan det ej vara ur -vägen att något uppfriska minnet af det förflutna, emedan jag ej vill -att ni förblir i den falska tron att det är jag som förorsakat den -olycka ni klagar öfver, då det tvärtom är jag som befrämjat er lycka ... -Var derför god och egna mina ord någon uppmärksamhet.“ - -Hertigens skygga blick bebådade ingen uppmärksam åhörare. - -“När jag för tvänne år sedan lemnade Paris, detta Paris, som jag så -mycket älskade“, började markisinnan, “när jag reste till Italien, till -Rom, hvarför gjorde jag det? ... Jo, de Beaudreuil, för er skull ... Ni -älskade mig och jag älskade äfven er, så trodde jag åtminstone ... Era -fränder, som hatade mig, lade sig emot vårt giftermål, och er ekonomiska -ställning tillät er ej att trotsa dem ... Ni kom efter mig till Rom, der -vi ingingo ett hemligt äktenskap ... Jag, en markisinna d’Estelle af en -ätt jemngod med eder, beqvämade mig likväl dertill ... Det var redan en -uppoffring, hertig, som ni förstod att uppskatta, åtminstone på den -tiden ... Era många besök hos mig blottstälde mitt goda rykte inför -verlden, som måste hållas i okunnighet om de band, som förenade oss, och -detta var också en uppoffring större och bittrare än den förra ... Jag -sökte emellertid trösta mig med det hopp, att någon förändring inom eder -slägt skulle häfva detta obehagliga förhållande och sedan inför verlden -gifva mig det namn, som jag hade rättighet att bära ... Efter någon tids -sammanvaro lemnade ni mig, och det var minst sagdt otacksamt af er.“ - -“Otacksamt!“ upprepade hertigen; “hvad var det som tvang mig att lemna -er? hvad annat än ert lättsinne, er otrohet?“ - -“Min Gud! hur har ni hjerta att så strängt bedöma en qvinnas kapriser!“ -yttrade markisinnan vårdslöst. - -Kapris är ett ord, bakom hvilket de förtjusande Pariserdamerna dölja -alla sina snedsprång, de större såväl som de mindre. - -När detta ord leker på en fransyskas läppar, då är tiden inne att tänka -på återtåg, så framt man ej vill spetsa hela sitt lugn på det lilla -försåtliga ordet. - -“Ni reste till Paris“, fortfor markisinnan, “och på nära ett helt års -tid hugnade ni mig ej med någon underrättelse ... Jag fruktade att en -olycka händt er, ty jag är icke så känslolös som ni föreställer er ... -Slutligen tog jag mitt parti och reste efter er ... Min fruktan var -grundad, ty jag återfann er i ett högst förtvifladt tillstånd ... Ni -hade ruinerat er sjelf och er slägt, ni hade redan ätit upp tvänne -onklar och Gud vete icke hur många tanter ... Det understöd Henri cinq -skickade er räckte knappast till foder åt era hästar och livré åt era -lakejer ... Ni kunde icke hjelpa er sjelf, än mindre gagna er höge -beskyddares sak, ni hade att välja emellan Clichy[1] och en pistolkula -... Hvem var det då som räddade er? Hvem var det som rådde er till att -söka ett fördelaktigt parti? Hvem var det som påpekade för er den -blåögda borgardottern och hennes många millioner? Hvem, om icke jag? I -stället för att söka ersättning för de uppoffringar jag gjort, i stället -för att hämnas de lidanden ni tillskyndat mig, gjorde jag er till en af -de rikaste män i Frankrike och satte er i stånd att verka för vår rätte -och laglige konung, och om han, såsom jag hoppas, en dag intågar i Paris -för att återtaga sina fäders krona, hvem är det då som gjort er till -konselj-president kanhända, om icke jag?“ - -“Endast ni har handlat oegennyttigt“, yttrade hertigen ironiskt. - -“Ja, hertig“, svarade markisinnan. - -“Och de två millionerna?“ - -“Som ni lofvat mig, men som jag icke fått, och dem jag icke heller skall -emottaga.“ - -Hertigen såg både med förundran och bestörtning på markisinnan, men -bestörtningen var större än förundran. - -Troligtvis uppskattade han denna oegennytta till dess rätta värde, -troligtvis visste han att om lejoninnan försmår ett får, så är det -derför att hon har en häst i sigte. - -Markisinnan lemnade divanen för att, liksom hertigen nyss förut, -förvissa sig om att ingen lyssnade vid dörren till boudoiren. - -Derefter återvände hon till divanen och intog det ställe deraf, som var -närmast hertigens fåtölj. Denne följde sin sköna värdinnas allas -rörelser med fortfarande oro. Parfymen, hvaraf hon omgafs, föreföll -honom tung och qväfvande lik den sommarluft, hvilken förebådar åskan och -stormen. - -“Géronnière är död!“ började ånyo markisinnan, “och det var nödvändigt -icke blott för er, utan äfven för den sak, som måste ligga hvarje ädel -fransman närmast om hjertat ... Henri cinq är icke blott er rätte -konung, utan äfven er välgörare, och intet offer var så stort att ni -icke borde göra det för honom ... Ni är för gammal politiker för att -oroa er öfver ett lif mer eller mindre ... Verldshistorien är på samma -gång er föresyn och er tröst ... Nämn mig en enda stor statsman som icke -doppat sin hand i blod, nämn mig en krigares svärd som skördat flere -offer än Richelieus blotta finger ... Allt, som är nödvändigt, är -tillåtet, och allt är tillåtet, när frågan gäller att uppnå ett stort -och för hela samhället gagneligt mål ... Det fanns för er ingen annan -väg till bankirens millioner, än öfver hans graf ... Ni har funnit vägen -och står nu segrande vid den rika skatten.“ - -Hertigen hade med synbart intresse och mindre oro lyssnat till -markisinnans ord. - -Den välbekanta jesuiter-dogmen, som hon upprepat för honom, hade något -klarat hans panna och lifvat hans blick. - -“Hvad ni nu yttrat, markisinna“, sade han, “är till alla delar sannt, -och jag är af samma tanke som ni ... Men ännu förstår jag ej hvarför ni -försakar de tvänne millioner, som ni har löfte på.“ - -“Ni har icke hört mig till slut ännu, bäste hertig“, svarade -markisinnan. - -“Jag afvaktar slutet med otålighet!“ - -“Så hör då ... Jag nämnde att ni hittat vägen och funnit skatten, men -allt det der är icke nog för er.“ - -“Hvad menar ni?“ - -“Ni måste äfven se till att ni ostördt kan gå samma väg tillbaka och -utan fara föra med er denna skatt ... en graf, om än aldrig så väl -tillmurad, är likväl en ihålig väg.“ - -“Jag förstår er.“ - -“Nå?“ - -“Ni menar att jag bör fylla den ihåliga vägen med en mur till, med en ny -graf?“ - -Markisinnan började ånyo leka med sina lockar. - -“Ni kommer mig att rysa“, fortfor hertigen. - -“Rys! ... men rys för ert eget öde! ... Er bleka maka skall blifva er -bödel.“ - -“Nej“, svarade hertigen lugnt, “från det hållet fruktar jag intet ... -hon skall icke misstänka något.“ - -“Hvarför skulle hon icke lika lätt kunna misstänka det ena som det -andra? ... Ni har då glömt att hon misstänker er för tvegifte? ...“ - -“Det är möjligt att hon det gör ... men så länge denna misstanke icke -tillskyndar mig någon olägenhet, så har jag icke skäl att oroa mig -deröfver.“ - -“Borgardottern skall således förblifva er maka?“ frågade markisinnan med -blandning af harm och förakt. - -“Min maka!“ upprepade hertigen med en suck; “ni vet ju att jag är lika -främmande för henne som hon för mig.“ - -“Ni synes rörd af detta olyckliga förhållande?“ frågade markisinnan -hånande. - -“Ni är grym nog att missunna den stackars qvinnan det torftiga -deltagande jag hyser för henne.“ - -“Ert deltagande? ... När vaknade det, hertig?“ - -Hertigen teg och såg ned på mattan. - -“Var det af deltagande som ni lät utsprida de der ryktena om hennes -förtroliga förhållande till S:t-Bris?“ - -“Denna djefvulska plan var också ert verk, markisinna.“ - -“Ni kommer då ändtligen ihåg att det var en plan“, yttrade hon kallt; -“men ni ämnar ej utföra den, såsom det synes ... Sedan ni sjelf gifvit -er makas rykte till sköfling åt verlden, vill ni bibehålla henne i ert -hus och tåligt fördraga att man pekar fingret åt er.“ - -“Hellre det än ett nytt brott“, svarade hertigen. - -“I går var ni likväl långt ifrån att vilja stanna på halfva vägen.“ - -“I dag tycker mitt samvete att jag gått långt nog.“ - -“Svage! ... denna fruktan, som hejdar er midt på banan, skall blifva er -olycka ... Om det en vacker dag fölle er hertiginna in att vilja skiljas -från er, om hon för detta ändamål anklagade er för tvegifte?“ - -“Hon skall ej göra det, och det af två skäl.“ - -“Hvilka?“ - -“För det första fruktar hon, nästan lika mycket som jag, den skandal, -som skulle uppstå af en dylik rättegång, och för det andra vet hon nog -att hon ingenting kunde bevisa.“ - -“Men ni har glömt en sak“, anmärkte markisinnan. - -“Hvad då?“ - -“Ni har glömt att det finnes en varelse på jorden, som bär namnet -S:t-Bris.“ - -“S:t-Bris?“ - -“Ni har glömt de förbindelser, hvaruti ni står till denne man.“ - -“Nej, jag har ej glömt dem.“ - -“Men ni har glömt det löfte ni gifvit honom.“ - -“S:t-Bris skall nöja sig med guld.“ - -“Men tycken äro mycket olika här i verlden ... det kunde falla honom in -att mera älska den bleka hertiginnan än det röda guldet.“ - -“Det skall bli min sak att tillfredsställa honom.“ - -“Det är således afgjordt att borgardottern förblifver hertiginna de -Beaudreuil?“ frågade ånyo markisinnan, men denna gången med ett lugn, -kanske mera olycksbådande än den harm och det förakt, hon nyss vid samma -fråga röjde. - -“Såsom sakerna nu stå, finner jag ingen förändring nödvändig“, svarade -hertigen. - -“Ni erkänner likväl att händelser kunna inträffa, som påkalla en dylik -förändring?“ - -“Utan tvifvel ... men ...“ - -“Men om nu en af dessa händelser redan inträffat?“ afbröt honom -markisinnan. - -Hertigen såg på henne med en frågande blick. - -“Ja, hertig, den har inträffat“, fortfor markisinnan, “inträffat för -lång tid tillbaka, fast ni i er blindhet ingenting märkt ... Men hvem -gaf er då rättighet till detta öfvermod som gör att ni i alla, som -omgifva er, endast ser medel eller verktyg, färdiga att blindt lyda era -nycker och tjena er girighet eller ärelystnad? ... Ni liknar dessa -odresserade djur, som uppdrifva villebrådet i den tron att de göra det -för egen räkning och som derför icke bli litet förvånade och bestörta, -när jägaren, deras herre, rycker bytet ur deras mun ... Ni skall för -sanningens skull förlåta mig denna oartiga jemförelse.“ - -“Jag förstår er icke, markisinna“, sade hertigen, gripen af en ny oro. - -“Ni skall snart förstå mig, hertig de Beaudreuil.“ - -Hertigen anade att ögonblicket var inne för stormen och blixten. - -“När jag visade er vägen till Géronnières rikedomar“, förklarade -markisinnan, “när jag för er öppnade utsigten till anseende och makt, -gjorde jag det lika mycket för min som för er räkning ... Er väg var -således min, er utsigt min, och kunde det väl vara annorlunda? Vi voro -ju ett, ett inför det altare, vid hvilket våra händer möttes, ett inför -den Gud, som emottog våra eder.“ - -Hertigen lyssnade med stela ögon och vidöppen mun. - -“Ert namn var min rättighet“, fullföljde markisinnan, “men jag ville -bära det med stolthet ... jag ville att det en dag skulle lysa icke vid -biljarden i Clichy, utan vid rådsbordet i Tuilerierna vid sidan af vår -legitime konung ... Ni börjar nu förstå mig, hertig de Beaudreuil.“ - -“Oh!“ pustade hertigen, rispande sönder purpurschagget på fåtöljen, -hvari han satt. - -“Jag gör nu min rättighet gällande, jag fordrar nu ert namn: jag vill -vara hertiginna de Beaudreuil.“ - -“Min Gud! min Gud!“ våndades denne. - -“Och jag skall vara det!“ yttrade markisinnan med detta slags -bestämdhet, som icke låter pruta med sig. - -“Ni! ni!“ ropade hertigen med läppar darrande af halfqväfdt raseri. - -“Jag“, svarade markisinnan lugnt. - -“Nej, ni skall det icke!“ ropade de Beaudreuil, rusande upp från -fåtöljen, oförmögen att längre kufva sig. - -“Enfaldige!“ sade markisinnan; “ni bör akta er att ni ej i er häftighet -stryper er sjelf med den kedja, som jag fästat vid er hals.“ - -“Ni hotar?“ - -“Jag varnar.“ - -“Ni söker kanske tvinga mig?“ - -“Jag söker ej tvinga: jag tvingar.“ - -“Ni! ... ni tvinga mig!“ ropade hertigen utom sig; “ni skulle kunna -tvinga mig!“ - -“Räkna länkarne i kedjan, innan ni frågar om jag kan.“ - -“Ni, min medbrottsling!“ - -“Sjufallt enfaldige! ... Är det jag som begått tvegifte? ... Är det jag -som rekommenderat Levisière till husläkare åt bankiren Géronnière? ...“ - -“Jag är förlorad!“ suckade hertigen, sjunkande ned i divanen och -döljande sitt ansigte i dess kuddar. - -“Man utan egen vilja, man utan egen kraft!“ sade markisinnan; “er -svaghet skulle jag kanske lätt kunna förlåta er, men att ni kunde tro -mig om att vilja spela den underordnade roll, ni behagat gifva mig, det -har jag svårare för att glömma ... Jag, markisinnan d’Estelle, vara en -lejd tjenarinna åt en man, som legat vid mina fötter! jag vara mätress -åt en hertig de Beaudreuil! ... Den man, som kunde tro det, skulle jag -kunna döda; men dåren, som tror allt, väcker blott mitt medlidande ... -Dolkspetsen för den förre löser sig upp i en tår för den sednare.“ - -“Men jag hyser medlidande med er, Rigobert!“ fortfor hon med mildare -stämma, i det hon lade sin hand på hertigens nedböjda skuldra; “dessutom -är det mycket som kan försonas vid tanken på det heliga mål, dit vi -gemensamt sträfva ... Men för att hinna dit, behöfver ni någon vid er -sida, som i motgången icke förlorar modet och i medgången ej slösar bort -alla dess rosor ... Rigobert! hvad hade du varit utan mig! och hvad -kunde du väl hädanefter blifva utan mig! ... Du är mitt verk helt och -hållet ... Tålamod! kanske randas en gång den dag, då jag kunde älska -hvad jag skapat.“ - - - Elfte kapitlet. - - Baron S:t-Bris. - -Steg hördes från yttre rummet. Hertigen höjde sitt hufvud från kuddarne -och markisinnan närmade sig dörren. - -Dörren öppnades utifrån, och markisinnans betjent visade sig. - -“Baron S:t-Bris“, anmälde denne. - -“Hvad!“ ropade markisinnan; “ni visste ju att jag ej tar emot i dag?“ - -“Jag underrättade baronen om markisinnans befallning“, svarade -betjenten; “men baronen försäkrade att det ärende, han hade att -framföra, icke medgåfve det ringaste uppskof.“ - -“Jag skall sjelf ha den äran att intyga det“, inföll baron S:t-Bris, -hvars eleganta figur i detsamma uppenbarade sig bakom betjentens rygg. - -“Så var då välkommen, monsieur!“ helsade markisinnan. - -Baronen trädde in i boudoiren, hvarefter betjenten försvann och dörren -stängdes till. - -Baronen dröjde dock så länge vid dörren tilldess det blef tyst i yttre -rummet. - -“Jag hade den äran att söka markisinnan i går på eftermiddagen och -hertigen i dag på förmiddagen, men begge lika förgäfves“, började baron -S:t-Bris; “nu återfinner jag omsider min lyckliga stjerna: jag har den -äran att träffa begge tillsammans.“ - -“Var god och sätt er, baron“, uppmanade markisinnan; “ert ärende rörer -både mig och hertigen?“ - -“Ja, madame“, svarade baronen, bugande sig ånyo både för den ene och den -andra. - -Hertigen tycktes hvarken hafva ögon eller öron för baronen. Troligtvis -brunno ännu furiernas facklor i hans hjerna. - -“Nå, till saken“, påminde markisinnan. - -“Jag var i går förmiddags uppe i Luxembourgs galleri“, underrättade -baronen. - -“Ni går ofta dit“, yttrade markisinnan med ett kallt leende. - -“Ja visst, madame ... Om man blefve konstnär genom att blott beundra den -sköna konsten, så hade jag för längesedan varit en stor målare och ...“ - -“Förlåt, baron, det var väl icke för att tala om Luxembourgs taflor som -ni kommit hit?“ inföll markisinnan otåligt; “och för öfrigt, om jag icke -misstager mig, går ni dit mera för naturens skull än för konstens ... Ni -träffade der, som vanligt, hertiginnan de Beaudreuil, förmodar jag.“ - -“Ja ... men i går var mitt sällskap mera obehöfligt än någonsin.“ - -“Hur då?“ - -“Emedan hertiginnan hade sällskap förut.“ - -“Hvad ovanligt deri? ... Luxembourgs galleri hvimlar ju alla förmiddagar -af konstnärer.“ - -“Jag vet just icke om den jag menar kan hänföras till konstnärernas -olympiska skara, men om så förhåller sig, så är han, min själ, icke en -bland de minst lycklige.“ - -“Han, säger ni ... hvilken han? ... någon af våra vänner förmodligen?“ - -“Någon af våra vänner? ... det tror jag mig kunna bestrida ... men jag -tviflar på att kunna göra det, hvad hertiginnan beträffar.“ - -“Men hvartill alla dessa omvägar, min bäste baron? ... hvem var det?“ - -“En som icke är vår vän, men som vi icke desto mindre intressera oss -ganska mycket för, ja, kanske mera än om han verkligen vore en af våra -vänner ... ni vet väl hur man nu för tiden behandlar sina vänner?“ - -“Nå, hvem menar ni då?“ - -“Armand Cambon“, svarade baronen. - -“Armand Cambon!“ upprepade markisinnan, sprittande till på divanen. - -“Armand Cambon!“ genljöd hertigen, hvilken af detta namn väcktes ur sina -dystra fantasier. - -“Ja, just han“, yttrade baronen, “denne figur, som vi ej sett på Gud vet -när, som vi ansett för både död och begrafven, som, när vi jagat honom, -knappast kunnat träffas af våra blickar, denne fenix, som, ur hvarje -nytt bål vi tända flyger upp med allt nyare och vackrare fjädrar.“ - -“Och ni såg honom i går i Luxembourgs galleri?“ frågade markisinnan. - -“Lika tydligt som jag nu ser er, madame, ja, mycket tydligare till och -med, ty mina ögon blefvo ofantligt stora, det kan jag försäkra.“ - -“Och ni såg honom i sällskap med hertiginnan?“ - -“Ja visst.“ - -“I sällskap med hertiginnan?“ upprepade hertigen som blef alltmer -intresserad. - -“Jag såg dem länge innan jag hade den förmånen att sjelf bli sedd ... O! -hur kan man väl hoppas att bli bemärkt af menniskor, som endast hafva -ögon för hvarandra!“ - -“Ni är förryckt, baron!“ yttrade markisinnan. - -“Hvad vill allt det här säga?“ ropade hertigen. - -“Det vill helt enkelt säga, att jag fann hertiginnan och monsieur Armand -Cambon i det allra förtroligaste samtal med hvarandra, nästan lika -införlifvade som taflan och ramen, för att tala på artistiskt tungomål.“ - -“De talade förtroligt, säger ni?“ utlät sig hertigen; “hertiginnan tala -förtroligt med en Armand Cambon! ... ni öfverdrifver något, monsieur.“ - -“Är det kanske icke redan nog för oss att hon talade med honom, utan -afseende på om det var förtroligt eller ej?“ frågade markisinnan -hertigen; “men, baron“, tillade hon, vändande sig till S:t-Bris, “ni -hörde ej hvad de sade hvarandra?“ - -“Nej, men som jag, efter hvad nyss nämndes, hade stora ögon, så gjorde -dessa öronens tjenst ... Ni vet kanske att man understundom hör bättre -med ögonen än med öronen.“ - -“Nå hvad såg ni?“ - -“Den vackraste röda färg på den unge mannens kinder.“ - -“Ah, ni såg honom rodna!“ ropade markisinnan. - -Hertigen steg upp från divanen och började promenera af och an i -boudoiren. - -“Ja, den ypperligaste rodnad“, svarade baronen; “en poet skulle hafva -jemfört den med Auroras och en målare ruinerat sig på cinober för att -återgifva den på duken ... Jag behöfver icke säga er, markisinna, att -när en karl rodnar inför en ung och vacker qvinna, så är han antingen -mycket blyg eller mycket lycklig, så framt han icke är begge delarne på -en gång.“ - -“Och hon?“ frågade markisinnan. - -“Och hertiginnan?“ frågade hertigen, stannande med korslagda armar -framför berättaren. - -“Ni frågar mig om hertiginnan?“ - -“Ja.“ - -“Hertiginnan är en af våra bleka skönheter och man skulle, när man ser -henne i salongen eller i opera-logen, kunna taga henne för en af de -alvarsamma engelskor, som pryda vår saison ... Men ser man henne i -Luxembourgs galleri och derjemte i samtal med monsieur Armand Cambon, så -...“ - -“Så?“ - -“Så är hon fransyska, fullkomligt fransyska, mitt herrskap ... det var -ett lif, ett färgspel i hennes ansigte ... Och hennes ögon, hennes ögon -...“ - -“Hennes ögon?“ upprepade markisinnan, som under hela berättelsen -flyttade sina blickar emellan baronen och hertigen. - -“Voro smäktande och ömma som dufvans, när hon drager det första strået -till sitt bo eller sticker det första kornet i näbben på sin unge.“ - -Markisinnan skrattade hjertligt, hvilket bevisade att berättelsen -tillskyndade henne ett stort nöje. - -Hertigen bet sig i läppen och rynkade ögonbrynen, hvilket borde bevisa -motsatsen. - -“Nå vidare, baron?“ yttrade markisinnan; “ni är bildrik i er berättelse, -hvilket röjer att utställningen i Luxembourgs galleri denna gång gjort -ett synnerligt intryck på er.“ - -“Utan tvifvel“, svarade baronen under ett misslyckadt försök att le. - -“Hur länge förblef ni en stum åskådare af denna rörande tableau-vivant?“ -frågade markisinnan. - -“För att öfvertyga mig om det var ett nytt verk af våra vanliga -konstnärer, eller en tafla skickad af djefvulen för att vid nästa -konst-utställning vinna priset framför andra mästare, närmade jag mig -slutligen den onekligen vackra gruppen och gjorde derigenom slut på den -intressantaste af dialoger.“ - -“Nå, än sedan?“ - -“Monsieur Cambon är en fullkomlig kavaljer“, upplyste S:t-Bris; “ni tror -mig kanske icke, när jag säger att hans artighet gick ända derhän, att -tillbjuda hertiginnan sitt sällskap på hemfärden ... Kom nu och säg att -ridderligheten endast är ett privilegium för Frankrikes adel, när -bluserna ha anspråk på att åka i vagnar med hertiginnor vid sidan.“ - -Markisinnan skrattade så att hennes ögon vattnades, under det att -hertigens sprutade eld. - -Vatten och eld. Tvänne elementer redan i rörelse. - -“Jag kämpade manligen för adelns ära“, återtog baronen, “och segrade -åtminstone för tillfället ... Med ett ord, jag fick den nåden att -ledsaga hertiginnan från Luxembourg till hertigens hotel.“ - -“Och arbetaren?“ sporde markisinnan. - -“Stannade qvar, förmodligen för att kyssa upp stoftet efter hennes fot -eller doppa näsan i den oljefärg, som den höga konstnärinnan spilt på -golfvet ...“ - -“Men under det ni följde hertiginnan hem“, frågade markisinnan, “sökte -ni icke ...“ - -“Locka från hennes vackra läppar förklaringen öfver hennes förhållande -till blusen?“ inföll S:t-Bris; “visserligen ... Men hennes mun var -förseglad och hela hennes väsende röjde den fullkomligaste själsfrånvaro -... Säkert sväfvade hon i tankarne mellan Luxembourgs taflor, för att -med hänryckning se på hur hennes riddare i ordets vidsträcktaste -bemärkelse bar hennes färger.“ - -Baron S:t-Bris hade slutat sin berättelse. Det något skämtsamma sätt, -hvarpå han afgifvit den, dolde likväl illa den förargelse, som glödde -inom honom. - -“Hvad är nu er tanke om allt detta?“ frågade han med ena ögat på -markisinnan och det andra på hertigen. - -“Det har alltid varit min tanke“, svarade markisinnan, “att något -mystiskt förhållande sedan längre tid tillbaka varit rådande mellan -dessa begge personer och att ur detta förhållande förr eller senare -kunde uppväxa en storm, nog stark att förgöra oss alla ... Eller hvad är -er tro, hertig de Beaudreuil?“ tillade hon, vändande mot denne ett -ansigte, strålande af skadefröjdens triumf. - -“Jag tror“, svarade hertigen med dof röst, “att baron S:t-Bris hade -rätt, när han sade, att det är djefvulen som skickat denna tafla till -Luxembourgs galleri, för att ...“ - -“Vinna priset?“ inföll markisinnan; “ja, ni har rätt, och han skall -vinna priset, om man icke utdrifver djefvulen med Belzebub.“ - - - Tolfte kapitlet. - - Café Procope. - -Vid rue de l’Ancienne-Comédie inom quartier de l’Ecole de Médecine har -man Café Procope, kanske det märkvärdigaste af alla kaféer i Paris både -i litterärt och politiskt hänseende, för att icke tala om de materiella -förfriskningarna, mot hvilka för öfrigt ingenting är att anmärka. - -Der tillbragte flere af det adertonde århundradets snillen och tänkare -större delen af sina aftnar, en Voltaire, en Rousseau, en Molière m. fl. - -Der samlade sig med Piron till ordförande de författare, som vore -grundpelarne för Théatre Français, bestämmande ödet för arbeten, som -skulle gifvas, och föga vördnadsfullt nagelfarande publikens omdöme -öfver dem, som redan varit gifna. - -Der blef S:t-Foix utmanad på duell för det han — men det äfventyret -förtjenar en särskilt beskrifning. - -S:t-Foix inkommer en middag på Café Procope för att der dricka sitt -chokolad och vänta sina vänner. - -Just i begrepp att föra till sina läppar sin älsklingsdryck, ställer han -hastigt koppen ifrån sig och slungar en harmsen blick på en person, som -sitter vid bordet närmast hans. - -Denne person, hvilken är honom obekant, har framför sig tre koppar, af -hvilka de tvänne mindre innehålla, den ena thévatten och den andra -chokolad. Den tredje, något större, är deremot tom. - -Den obekante tömmer de begge smärre kopparne i den större och fattar -derefter ett alnslångt, men mycket smalt bröd, kändt i Paris under -namnet “la flûte“, samt börjar doppa och äta med bästa appetit. - -Thé och chokolad sammanblandade! - -S:t-Foix kan icke styra sig längre. - -Med en röst darrande af vrede ropar han till den obekante: “Monsieur! -det var en sakramenskadt dålig diner!“ - -Den obekante, lika nitälskande för sammanblandningen som S:t-Foix för -enheten, reser sig upp från sin plats, närmar sig S:t-Foix och begär -upprättelse. - -S:t-Foix och den obekante åtföljas till Boulogne-skogen, der de slåss på -värja. - -S:t-Foix blir blesserad och hans motståndare uttrycker sin ledsnad öfver -denna olycka. - -“Det gör ingenting“, ropar S:t-Foix, “bara ni erkänner att det var en -sakramenskadt dålig diner.“ - -Café Procope besöktes ofta af Camille Desmoulins, en af den första -revolutionens snillrikaste och ädlaste frihetskämpar. - -En förmiddag sitter han derinne, blickande otåligt mot dörren, men med -ansigtet strålande af öfverjordisk lycka. - -Tvänne personer inträda, och med ett utrop af förtjusning hastar Camille -emot dem. - -De två äro S:t-Just och Robespierre, hans ungdomsvänner. - -“Låtom oss skynda, skynda!“ ropar han fattande deras händer och -tryckande dem till sitt bröst. - -Derefter skyndade de ut. Hvart? - -Camille skulle den dagen gifta sig med Anne-Philippine-Louise Duplessis -Laridon, på sin tid den skönaste, talangfullaste och rikaste flicka i -Paris. - -Hon hade sett Camille, lyssnat till hans röst, när han uppmanade till -strid för frihet och fosterland, och hon älskade honom. - -Men den blyge Camille, vältalig inför ett helt folk, var stum inför -henne. - -“Camille!“ sade hon derför en dag till honom, “jag tycker mycket om er -när ni tiger, men ännu mera när ni talar.“ - -Camille började tala, och det var för att i evighet få fortsätta -dialogen som han hade så brådtom att följa S:t-Just och Robespierre. - -Ungdomsvännerna förde honom till altaret, att förenas med -Anne-Philippine-Louise Duplessis Laridon. - -Någon tid derefter förde honom samma ungdomsvänner till la place de la -Révolution, att förenas med guillotinen. - -I det inre rummet af Café Procope brukade Bonaparte dricka thé och läsa -tidningarne på den tiden han till sin stora bedröfvelse icke hade annat -att göra. - -Garçonerna på stället kunde svära på att de aldrig sett honom le eller -hört honom tala. - -De trodde honom vara född med ett ansigte af gul marmor. - -En dag år 1795 inkommer en äldre herre med befallande blick, men för -öfrigt ganska lefnadslustigt och välmående ansigte. Det är Barras. - -Barras närmar sig mannen med marmor-ansigtet och hviskar några ord i -dennes öra. - -Marmorn ljusnar, börjar le, börjar tala. - -Men så hade också Bonaparte af Barras fått tvänne gåfvor på en gång: -Josefina och befälet öfver Italienska arméen, en vinge af sällheten och -en af segern. - -Men när han afklippte den förre och ville flyga endast med den sednare, -sjönk han i verldshafvets vågor. - -Café Procope är, liksom alla kaféer i Paris, prydd med speglar öfverallt -och försedd med marmorbord, allt i modernaste stil. - -Det enda, som röjer dess ålder, är den låga, men vackert skulpterade -dörrposten emellan de begge rummen. Man ser med vördnad på denna låga -dörrpost, för hvilken så många stora män böjt sina hufvud. - -Man betraktar med andakt dessa väggar, som, ehuru flere gånger -ompanelade och ommålade, likväl tyckas hafva en hel mängd underbara -saker att omtala. - -Oss har det förefallit som om vi derinne sett odödligheten och -förgängligheten spelande domino och med timglaset midt emellan sig. - -Apropos domino, så är detta ett mycket allmänt spel på kaféerna i Paris -såväl för herrar som damer. - -Det spelas med samma ifver som vi så många gånger beundrat hos gubbarna -på den gamla barnhuskällaren i Stockholm. - -Men, i stället för “sexan“, en okänd storhet i Paris, spelar man om ett -glas sockervatten, en kopp kaffe och allra högst om ett glas punch à la -Romaine, bestående af för mycket vatten, för litet romm och med en -citronskifva uti. - -De redlige svenskar skulle ej länge trifvas på ett sådant ställe. - -Men fransmannen och fransyskan, dessutom mera fallne för det offentliga -än enskilta lifvet, trifvas der hela eftermiddagen, emedan man der kan -läsa alla tidningar, tala om alla möjliga saker och behöfver under tiden -hvarken elda eller bränna ljus hemma, hvilka fördelar också gå in i -beräkningen. - -De aflägsna sig först sent på natten, tagande med sig sitt glada lynne -jemte de öfverblifna sockerbitarna, som äro goda att ha i Caféaulait -följande morgon. - -Förmiddagarne deremot är det något glesare på kaféerna, om ej vid -utomordentliga tillfällen, såsom fallet var den 21 Februari. Då var det -så mycket folk inne på Café Procope, att man måste armbåga sig fram -genom de begge rummen. - -Garçon’erna, som passade upp, gjorde verkligen skäl för de sous-stycken -de erhöllo i drickspengar. Drickspengar äro, såsom läsaren kanske redan -vet, vanliga utomlands, antingen konsumenten intagit litet eller mycket. -De utgöra också garçon’ens enda lön, men denna är icke desto mindre på -flere ställen så stor, att hugade spekulanter betala ända till flere -tusen francs för blotta rättigheten att passa upp och servera. - -Samtalet på Café Procope ifrågavarande dag rörde naturligtvis -reform-banketten. - -“Afgjordt således att reform-banketten är inställd?“ - -“Ja.“ - -“När afgjordes det?“ - -“I dag på morgonen. Odilon Barrot tvekade i det längsta, ty man rådslog -länge och väl.“ - -“Rådslog? det förstås. Man har rådslagit i sjutton år alla de gånger som -man bort handla.“ - -“Slutligen tog Thiers till ordet.“ - -“Ah, Thiers tumme liten! ... Nämn oss någon, som pratat mer och gjort -mindre än han.“ - -“Än fästningsverken då? ... har icke Thiers gjort befästningarna kring -Paris?“ - -“Och vändt kanonmynningarna mot staden för att ständigt kunna ha sitt -verk för ögonen?“ - -“Och lagt sig till glasögon, för att få det ännu närmare?“ - -“Nå, hvad sade Thiers?“ - -“Han idislade alla hotelserna i ministèrens proklamation, uppställde i -full parad de sjuttio tusen soldater, som ministèren låtit kalla till -Paris, förespeglade högar af menniskolik, mot hvilka Notre-Dames torn -vore ett intet, och lyckades slutligen på detta sätt fastnagla alla de -fötter, som skulle gå i spetsen för folket.“ - -“De herrarne! de hafva offrat den lagliga rätten åt fruktan för striden, -i stället för att beväpnade med den förre trotsa den sednare.“ - -“Veten I hvad marskalsk Bugeaud, rådfrågad af konungen, har svarat?“ - -“Nej. Hvad har han svarat?“ - -“Gif mig befäl öfver trupperna, ers majestät, och jag åtager mig att -låta parisarne ända till fästet sluka den sabel, som jag invigt vid -Isly.“ - -“Sacre-dieu!“ - -“Au diable!“ - -“Marskalk Bugeaud glömde likväl en sak.“ - -“Hvad?“ - -“Att den, som slukar sabeln, slukar äfven handen.“ - -“Ja, ja!“ - -“Den som biter i afrikaner värmer sig, den som biter i fransmän bränner -sig.“ - -“Sannt!“ - -“Undrar just hvem som egentligen skall försvara Juli-dynastien, om det -gäller?“ - -“Republikanerne kanske?“ - -“Ha, ha!“ - -“Legitimisterne?“ - -“Ha, ha, ha!“ - -“De sednare hata Ludvig Filip för usurpationens skull lika mycket som de -förre för tronens.“ - -“Än köpmännen då?“ - -“Köpmannen, hans eget kött och blod?“ - -“Hata honom för utsigten af det krig med England, som han öppnat genom -sin sons giftermål med en spansk prinsessa, för att ej tala om -penningebristen och stagnationen i alla affärer.“ - -“Men armén?“ - -“Denna armé, kommenderad af hans egna söner?“ - -“När upphörde franska soldaten att vara fransk medborgare?“ - -“Aldrig. Lefve linien!“ - -“Och hvad betyder dessutom armén, om Paris vill?“ - -“Och Paris vill.“ - -“Ja, ja, Paris vill!“ - -“Men Odilon Barrot och Thiers vilja icke.“, - -“Jo, de vilja.“ - -“Hvad?“ - -“Blifva ministrar.“ - -“Ha, ha!“ - -“Det blir lås för deras mun, men icke för Frankrikes.“ - -“Emellertid söka de smeta Frankrike om munnen med en anklagelse-akt emot -ministrarne.“ - -“Jaså, en anklagelse-akt?“ - -“Som redan är uppsatt och undertecknad af sextio deputerade.“ - -“Hur låter den?“ - -“Ministrarne anklagas: 1:o) att hafva åt utlänningen förrådt Frankrikes -ära och intressen; 2:o) att hafva förfalskat konstitutionens principer -och våldfört frihetens garantier; 3:o) att hafva genom en systematisk -bestickning sökt qväfva uttrycket af den allmänna opinionen; 4:o) att -hafva i ministrarnes intresse sålt statens embeten och alla maktens -privilegier; 5:o) att hafva ruinerat rikets financer; 6:o) att hafva -beröfvat nationen den rätt, som, oskiljaktig från hvarje fri -konstitution, varit henne tillförsäkrad genom kartan; 7:o) att hafva -genom öppen kontra-revolution satt på spel hela vinsten af våra tvänne -revolutioner samt försänkt landet i den djupaste förvirring.“ - -“Mustiga ord.“ - -“Men bara ord.“ - -“Majoriteten i kammaren skall skratta åt dem.“ - -“Ministèren skratta åt dem.“ - -“Konungen skratta åt dem.“ - -“Det blir muntert på höjden.“ - -“Bedröfligt på djupet.“ - -“Reaktionen segrar ... med friheten är det förbi!“ - -“Messieurs! skåden åt öster!“ yttrade en ung man, som hitintills icke -blandat sig i samtalet. - -“Hvad för slag?“ - -“Hvarför skola vi skåda åt öster?“ - -“Ser ni icke molnet der?“ - -“Molnet? ... Ni yrar, monsieur.“ - -“Ser ni icke ett ansigte i molnet?“ - -“Han är tokig.“ - -“Känner ni icke anletsdragen?“ - -“Hvilka anletsdrag?“ - -“Samma anletsdrag som Napoleon redan såg på S:t Helena och dem han -tecknade upp för oss.“ - -“Ni talar gåtor.“ - -“Jag talar tydligt ... Men att I icke sen ... att fransmän icke se!“ - -“Vi förstå er icke.“ - -“Nej, icke ett enda ord, monsieur!“ - -“O min Gud! känner ni då icke igen steppernas beherskare! hafven I då -glömt kossackens anletsdrag! hören I ej knutpiskans smällar!“ - -“Aha!“ - -“Ja, ja, nu förstå vi.“ - -“Molnet närmar sig våra gränser ... ansigtet blir tydligare ... hvardera -ögonpupillen är en bomb, rullande i mörsaren, hvarje ögonhår en pik från -Dons strand ... Innan bomben springer och piken kastas, en garde, -messieurs! låten vinden spela i vecken af den trefärgade fanan! en -avant, citoyens!“ - - “Que la République française - Entraine encor ses bataillons, - Au refrain de la Marseillaise - A travers de rouges sillons. - Que la victoire de son aile - Touche nos fronts et cette fois - La République universelle - Aura balayé tous les rois.“ - -“Bravo, monsieur Eugène! bravo!“ afbröt åhörarne. - -“Men fortfar, fortfar!“ ropade några. - -“Fortfar!“ instämde alla. Eugène fortfor: - - “Aux armes! aux armes! - Qu’on mette au bout de nos fusils - Les oppresseurs de ...“ - -Eugène afbröt sig sjelf, ropande till en annan ung man, som, nyss -inkommen, banade sig väg fram till skalden, der han stod midt på golfvet -omgifven af sina beundrare. - -“Ni kommer som en frihetens genius ... Jag läser en strålande nyhet i -ert ansigte ... Blå äro era ögon, röda era kinder, hvit er panna ni är -den trefärgade fanan lifs lefvande, Armand Cambon!“ - -“Verkligen har jag också en vigtig nyhet att meddela“, svarade denne, -hemtande andan. - -“Berätta då, säg, säg!“ ropade alla. - -“Det är bekant att Odilon Barrot inställt banketten“, yttrade vår -hjelte. - -“Ja, ja.“ - -“Men Lamartine har ...“ - -“Lamartine? ... hvad är det om Lamartine?“ skriade församlingen. - -“Lamartine har sagt ...“ - -“Hvad? hvad?“ - -“Följande ord: “Må place de la Concorde blifva öde, må alla deputerade -undandraga sig sin pligt, men jag skall gå till banketten, gå ensam utan -annan följeslagare än min skugga“. - -Ett allmänt jubel följde på dessa ord. - -“Han skall ej gå ensam“, ropade en. - -“Nej, nej! alla skola följa honom“, ropade de öfrige. - -“Paris skall följa honom med fötter och armar!“ - -“Frankrike med sitt bifall och sina välönskningar!“ - -“Frihetens gudinna med sin lager.“ - -“Fortsätt, Eugène! Sjung! vi skola sjunga alla!“ - - “Aux armes! aux armes! - Qu’on mette au bout de nos fusils - Les oppresseurs de tous pays, - Les poitrines de Radetzkis! - Les peuples sont pour nous de frères, - Et les tyrans des ennemis.“ - - - Trettonde kapitlet. - - Invaliden. - -Ungefär en timma efter uppträdet på Café Procope stannade en äldre och -en yngre man på place du Panthéon. - -Den äldre gick på tvänne träben och höll den yngre under armen. - -Panthéon, som, efter hvad vi höra, gifvit sitt namn åt platsen, är -otvifvelaktigt den ståtligaste bland alla moderna byggnader i Paris. -Planen är ett grekiskt kors bildande fyra skepp, som alla förlora sig i -centern eller den höga majestätiska dômen. Grundlagdt och uppbygdt under -Ludvig XV:s tid af den berömde arkitekten Soufflot samt då ämnadt till -kyrka, omändrades det efter Mirabeaus död af den icke mindre berömde -byggmästaren Quatremière till en begrafningsplats för dem, som genom -talanger, dygder och fosterländska värf gjort sig förtjenta af -Frankrikes tacksamhet. - -Också bär frisen följande inskrift: - - “Aux grands hommes la patrie reconnaissante.“ - -Denna inskript af Pastoret, borttagen efter restaurationen, återställdes -efter Juli-revolutionen. - -Pantheons torn är det högsta i Paris, och beundraren af sköna -vidsträckta utsigter underlåter icke gerna att uppstiga deruti, när -himlen hvälfver sig klar öfver den stora minnesrika staden. - -Men den som med beundran vill dröja vid stora mäns grafvar, nedstiger i -Pantheons källarhvalf och stannar företrädesvis vid de sarkofager, -hvaruti Voltaire och Rousseau hvila och hvilka der uppstäldes af folket -under första revolutionen. - -Bourbonerne, lika litet vördande män med lager som demagogerne män med -krona, vältrade de begge sarkofagerna från deras platser och innestängde -dem i en mörk fuktig håla, hvars ingång tillmurades. - -Men samma revolution, som återgaf inskriften, framdrog äfven de gömda, -men icke glömda sarkofagerna och återstälde dem der de förut stått. - -Man vore färdig att med Michelet säga: “Christendomen är nåden, men -revolutionen rättvisan.“ - -Den som innesluter Rousseaus jordiska qvarlefvor, har några enkla -prydnader, men som likväl erinra något om den store dödes seder och -karakter: hyddan, under hvars låga tak han tänkte och skref; handen med -facklan, som sträcker sig ut genom den halföppnade dörren för att -upplysa kommande åldrar; och inskriften derunder: - - “Ici repose l’homme de la nature et de la vérité.“ - -Under Pantheon hvilar äfven stoftet af marskalken Lannes samt af många -andre krigare från kejsartiden. - -Bland de många urnorna med hvar sitt brustna hjeltehjerta upptäcker man -en, som till sitt yttre är vida anspråkslösare än alla andra. - -Men det hjerta, som deruti förvaras, bidrog också icke till verldens -förstöring, liksom grannarne deromkring. Det tillhörde geometern -Lagrange, en af vetenskapens, men icke krigets, heroer. - -Pantheon, till hvars närmare beskrifning vi vid ett annat tillfälle -skola återkomma, saknar många grafvar, som borde finnas der. Ett -pantheon i Frankrike kan icke hafva för många underjordiska våningar -eller brist på gäster derunder. - -De begge män, som vi nu infört på place du Panthéon och der stannat, -voro Armand Cambon och hans fader, invaliden på Bicêtre. - -“Ni tror då, min far, att rätta ögonblicket är inne?“ frågade sonen. - -“Ja“, svarade fadern. - -“Men om det slutar på samma sätt som 1832, 1833 och 1835?“ - -“Då var det blott emöter, blott rörelser af ett eller två partier, men -icke af hela folket ... När ett parti höjer upprorsfanan, då är det -blott emöt, men när ett helt folk reser sig, då är det revolution ... -Säg mig en enda emöt som lyckats och en enda revolution som misslyckats -... I fjortonde seklet gjorde “la Jacquerie“ uppror och besegrades; i -femtonde “les Cubochiens“ och besegrades; i sextonde “la Ligue“ och -besegrades; i sjuttonde “la Fronde“ och besegrades, och hvarför? jo, ty -de voro alla blott partistrider utan rot i nationen, voro blott emöter -... Men i adertonde seklet reste sig folket och segrade; i detta sekel -reste det sig ånyo och segrade; i dag reser det sig för tredje gången -och segrar ... Den tredje blir revolution liksom de förre voro det ... -Det står icke i mensklig makt att hindra den.“ - -“Men Ludvig Filip har till stöd medelklasserna, de förskräcktes stora -parti, sina söners talang och med, en här af 500,000 man och Paris’ -fästningsverk“, yttrade Armand. - -“Ludvig XVI hade för sig åtta seklers häfd“, svarade fadern, “hade, utom -sitt garde, sina musketörer och sina schweizar-bataljoner, alla Europas -härar, som vältrade sina massor mot våra gränser; men han föll ... Carl -X hade för sig en mäktig aristokrati, en ofantlig civillista, ett maison -rouge, ett kungligt garde och en armé; men han föll ... Djupare än -klippan i hafvet står demokratien i Frankrike ... Hafvets vågor äro -starka, men mot klippan bryta de sin makt ... Sjelfve Napoleon, som hade -för sig snillet, äran och en här af nationer, föll mindre för det -koaliserade Europa än för sitt eget land, hvars tribun han förstummat, -hvars frihet han undertryckt.“ - -“Det var således icke obetänksamt af mig att i dag ingå på Alberts -förslag?“ - -“Hvilket?“ - -“Att i natt sammankalla mina vänner för att utdela vapen och sedan -förena oss med de öfrige sektionerna, som redan äro stridsfärdiga.“ - -“Och du har utan vilkor antagit detta förslag?“ - -“Nej, jag har icke glömt era råd, min far: jag har förbehållit mig fria -händer och att sjelf få handla efter omständigheterna.“ - -“Godt ... Jag fruktar mera för Bergets ledamöter än för Ludvig Filips -municipalgarde ... det sednare är snart bekämpadt ... Juli-dynastien är -ett murket, ihåligt träd och jag tycker mig redan höra knakningarna i -dess stam ... det vore fåfängt att stötta under den ... Det skall derför -ej behöfvas många hugg vid roten för att fälla den ... Men när segern är -vunnen, då skall du förena dig med dem, som söka skydda den nya -friheten, skydda henne icke blott mot andra, utan äfven mot henne sjelf -... du skall bidraga till grundandet af en ädel republik.“ - -“Ni är då äfven öfvertygad om, min far, att det skall blifva republik?“ - -“Ja ... Utom det att denna styrelseform är den förnuftigaste, så är den -jemväl den nödvändigaste, isynnerhet för en sådan nation som vår med -dess rörlighet, ombytlighet och oro ... När monarkien drager omkring -friheten en ring af jern, inom hvilken hon ej kan röra sig utan -våldsamma brytningar, knyter republiken kring henne en mjuk gördel, som -just till följd af sin smidighet och tänjbarhet icke trycker och retar -till våld ... Det folk, som vet att det efter en viss bestämd tid på -laglig väg kan erhålla en ny styrelse, behöfver ej äfventyra -revolutionernas faror för att blifva qvitt den gamla.“ - -“Det är sannt, min far.“ - -“Återstår således att akta oss för våra vänner, sedan vi väl besegrat -våra fiender ... Jag har varnat dig för monsieur Albert och dem, hvilkas -ärenden han går ... Den som vill det omöjliga, qväfver redan i födseln -det möjliga, den som vill allt, vill intet ... Jag blir förargad, när -jag läser ett anförande af Berryer eller Montalembert; men jag bäfvar, -när jag läser något af Ledru Rollin eller Proudhon ... Att vända upp och -ned på ett samhälle, det vore ett dåraktigt försök och som endast kan -medföra olycka både för den som vänder och det som vändes ... Det är -således icke _deras_ republik som Frankrike kan önska sig.“ - -“Och den republik _Frankrike_ önskar sig?“ - -“Är en styrelse på folkväldets fasta grund, en frihet utan inkräktningar -och våld, en jemnlikhet, men som icke qväfver hvar och ens naturliga -tillväxt och företräde, ett broderskap af fria män och ej af munkar i -ett kloster ... En sådan styrelse skall akta egendomen, som icke är -annat än det fullbordade arbetet, och akta arbetet, som icke är annat än -den blifvande egendomen ... Den skall äfven skydda arfsrätten, som icke -är annat än faderns hand framsträckt åt barnen genom grafvens dörr ... -Den skall bygga makten på samma grund som friheten, det vill säga på -rätten ... Den skall lägga styrkan under förståndet, upplösa emöten och -kriget, göra ordningen till medborgarnes lag och freden till -nationernas.“ - -“Ja“, fortfor invaliden med ögon lågande af ingifvelsens heliga eld, -“den skall, utan att likväl lemna jorden, utan att aflägsna sig från -möjligheten och sanningen, verkliggöra alla de vises drömmar om det -menskliga samhället ... Den skall lefva och stråla, förstora Frankrike -och eröfra verlden; den skall, med ett ord, blifva det majestätiska -återskenet af Guds ansigte, leende från sin himmel!“ - -“Oh! skall jag få upplefva denna dag!“ ropade invaliden, lutande sig mot -sonen, men med blicken på Pantheons kupol, som i detsamma belystes af -aftonsolen, “skall jag bevitna den stund, när detta stolta tempel öppnar -sina portar, för att i sitt tacksamma sköte emottaga stoftet af den man, -som skapat detta samhälle jag drömt om! ... Nej, icke detta tempel! ... -Hela verlden skall blifva hans pantheon, jorden hans graf och himmelen -dômen deröfver!“ - -Invalidens röst förstummades, hans hufvud sjönk ned mot bröstet och hans -knän böjde sig. Inspirationen var värdig Juli-hjelten, men för stark för -de femtio på träben stapplande åren. - -Sonen flätade sina armar om faderns lif, tryckte på hans bleka panna en -kyss och lemnade i spåret deraf många varma tacksamma tårar. - - - Fjortonde kapitlet. - - Ryktena. - -Hertiginnan de Beaudreuil gick af och an i sitt kabinett, djupt -svartklädd. Den svarta drägten gjorde hennes ansigte ännu blekare, och -den matta rodnaden kring ögonen röjde att hon nyss gråtit. - -Den sorgdrägt, som qvinnorna i Frankrike bära, skiljer sig från den i -Sverige derigenom att den icke har hvita plöröser eller hvit veckad -krage, utan är helt och hållet svart. - -Collette, hertiginnans kammarjungfru och likaledes i svart toalett, stod -invid dörren till ett inre rum, bärande öfver sin arm en svart -sammetsmantilj, hvilken hon nyss tagit från sin herskarinnas skuldror. - -“Under madames bortovaro har hertigen varit nere och frågat efter -madame?“ underrättade Collette. - -“Efter mig?“ frågade hertiginnan tankspridd. - -“Ja.“ - -“Hvad ville hertigen?“ - -“Han frågade hvart ni farit, och jag svarade naturligtvis att ni åkt -till sorghuset.“ - -Hertiginnan torkade några nya tårar ur sina ögon och fortsatte sin -vandring fram och tillbaka. - -“Sade han ingenting vidare?“ frågade hon efter en stunds tystnad. - -“Han frågade om madame mycket sörjde sin onkel“, svarade Collette. - -“Såå“, yttrade hertiginnan, stannande framför Collette. - -“Jag svarade att madame klagat öfver att hon ej fick tala med sin onkel -innan han dog.“ - -“Och hertigen?“ - -“Syntes bedröfvad, men sade, att det ej var hans skull, utan läkarnes, -som förbjudit att någon finge störa den sjuke.“ - -Hertiginnan tog plats i en liten causeuse, som stod midt på golfvet, och -lutade sitt hufvud mot dess karm. - -“Äfven gjorde hertigen mig några andra frågor“, berättade -kammarjungfrun. - -“Om hvad?“ - -“Jag vet knappast om jag vågar upprepa dem för madame, ty ...“ - -“Hvarför icke?“ - -“Det är dessutom icke passande att vid detta tillfälle, då madame är så -upprörd att ...“ - -“Tala, Collette!“ - -“Kanske madame tillåter att jag en annan gång ...“ - -“Hvad var det för frågor, hertigen gjorde?“ - -“Det var egentligen ett upprepande af vissa rykten, som jag förut hört, -men som förefallit mig så enfaldiga, att jag icke ansett det löna mödan -omtala dem för madame.“ - -“Rykten? ... om hvem?“ - -“Om er, madame.“ - -“Om mig!“ yttrade hertiginnan, höjande långsamt sitt hufvud från karmen. - -“Ja, madame“, svarade Collette med synbar förtrytelse; “när icke ni får -vara i fred för onda tungor, ni, som är så god, så mild, ni, som är en -ängel, då ...“ - -Hertiginnan gjorde en rörelse af otålighet. - -“Hertigen frågade mig om ni åkte ensam till sorghuset“, började -ändtligen Collette. - -“Ensam? ... hvem skulle då följa mig?“ - -“Sedan jag svarat, att ni for allena, skakade hertigen på hufvudet, -liksom han ej trodde mig ... derefter sade han med den misstänksammaste -blick: “Är ni säker på, Collette, att baron S:t-Bris icke följde -hertiginnan?““ - -“Baron S:t-Bris!“ ropade hertiginnan förvånad; “baron S:t-Bris! ... hur -kunde hertigen falla på den idén att baron S:t-Bris skulle följa mig?“ - -“Ungefär detsamma lät jag också hertigen förstå ... men då sade han: Ni -skulle då ej veta att baronen följer henne på alla promenader?“ - -“Följer mig på alla promenader!“ upprepade hertiginnan. - -“Och att han hvarje förmiddag möter hertiginnan i Luxembourgs galleri.“ - -“Hvarför skulle han möta mig i Luxembourgs galleri!“ - -“Äfven det vågade jag fråga hertigen, ty jag kunde ej utan harm höra en -så ovärdig misstanke.“ - -“Och hvad svarade han?“ - -“Han skakade ånyo på hufvudet ... Jag frågade ånyo, hvarför hertiginnan -skulle möta baronen i Luxembourgs galleri, när hon icke ens tog emot -honom hemma hos sig?“ - -“Och hertigen?“ - -“Drog en djup suck och sade: Alla menniskor påstå det likväl ... Jag kom -då ihåg att jag några gånger förut hört hertigens betjenter prata något -dylikt.“ - -“Äfven de?“ - -“Detta omtalade jag också för hertigen och bad honom näpsa sitt folk för -utspridande af dylika lika ogrundade som gemena rykten ... Men jag har -äfven hört det från andra håll, förklarade hertigen.“ - -“Jaså, äfven af andra?“ - -“Så sade han och vände sig bort liksom för att dölja sin sorg för mig -... Men när jag förklarade att jag genast skulle för hertiginnan berätta -allt hvad jag hört både af hertigen sjelf och hans folk, vände han sig -med häftighet till mig och sade: Jag vill ej att ett enda ord härom -framföres till hertiginnan, jag vill ej att hon på något sätt oroas, jag -tror icke på dessa historier, såsom ni väl kan förstå, jag skall näpsa -mitt folk och sjelf vederlägga de rykten, som utomhus kunna vara spridda -... När han sagt detta, stoppade han en louisd’or i min hand och gick -innan jag hann återge honom guldmyntet, som brände i min hand ... Det -föreföll mig som om han dermed velat köpa min tystnad ... Hertigens -uppförande synes mig misstänkt; hans suck och sorgliga utseende vid -tillfället voro icke naturliga ... Det ser verkligen ut som ville han -att hela verlden skulle tro på dessa rykten, utan att hertiginnan finge -veta det minsta derom ... Hvad afsigten är, det vete Gud, men som den -icke kan vara god, så har jag trott mig handla rätt när jag omtalade -allt för madame.“ - -“Du menar väl, Collette, och jag känner din tillgifvenhet för mig“, sade -hertiginnan med lugn; “men du bör icke mera än jag oroas af sådana -rykten ... Jag förbjuder dig nämna för någon att du upprepat dem för mig -... Det är under min värdighet lika mycket att lyssna till dem som att -oroas deraf ... Du har förstått mig, Collette?“ - -“Ja, madame“, svarade Collette något nedstämd. - -Hertiginnan lutade derefter sin panna mot handen, inom sig -öfverläggande. - -“Är hertigen hemma?“ frågade hon efter en kort paus. - -“Jag tror det, madame.“ - -“Låt underrätta hertigen om att jag är hemkommen och önskar tala med -honom.“ - -“Strax, madame.“ - -Kammarjungfrun skyndade ut. - -“Det tilldrager sig någonting omkring mig, som jag ej kan fatta“, sade -hertiginnan för sig sjelf; “men att det är någonting dystert och -olycksbådande, det fattar jag ... O, min Gud! min Gud! ... Om jag genom -mitt undseende med ett brott befrämjat ett annat och ännu större, då är -jag straffad, straffad hårdt ... Om denna hemska bild, som i detta -ögonblick famnar hela min själ, icke är ett foster af min uppjagade -inbillning, utan skuggan af en ryslig verklighet som, lik vålnaden i -Hamlet, manar mig till hämnd, då ... då ... Ja, ett beslut måste fattas -och, en gång fattadt, ögonblickligen föras ut.“ - -Efter några minuters förlopp inträdde hertigen i hertiginnans kabinett i -djup sorgdrägt liksom hon. - -“Jag tackar er, madame, för er godhet att vilja se mig“, började -hertigen, tagande plats på en stol närmast causeusen, på hvilken -hertiginnan satt; “jag sökte er under det ni var borta, såsom ni kanske -vet, men min olycka att då icke träffa er är fullkomligt försonad af den -lycka, som denna stund bereder.“ - -“Har ni bestämt när min onkel skall begrafvas?“ frågade hertiginnan. - -Hertigen såg något öfverraskad på sin maka, liksom hade han väntat ett -annat svar på sin artiga fras. - -“Ni känner utan tvifvel“, svarade han emellertid, “att ett lik måste -begrafvas 48 timmar efter dödsfallet.“ - -“Visserligen ... således?“ - -“I öfvermorgon förmiddag klockan tio skall den döde föras till -Madeleine-kyrkan, men dessförinnan, eller klockan nio, nedställas i -portgången, som för detta ändamål draperas med svart kläde, dekoreradt -med fransar och tofsar af silfver.“ - -Upplysningsvis bör kanske nämnas, att en eller två timmar före -afförandet till kyrkan eller begrafningsplatsen brukar man i Frankrike -till allmänt beskådande nedställa kistan i portgången af det hus, -hvaruti den döde bott. - -Kistan är af ek eller simplare träslag allt efter omständigheterna, men -af släta bräder, sammansatta i form af en vanlig låda. - -Innan kistan sålunda nedställes, är dess lock redan påskrufvadt. - -Liket visas sällan, ty i Frankrike består man ej de döde sådan toalett -som i Sverige. En skjorta, ett lakan och litet pappersspån anses mer än -tillräckligt för en grafvens innevånare. - -I portgången är ett svartklädt altare, hvarpå brinna ljus, flere eller -färre, också efter omständigheterna. - -Hvar och en, som går förbi en portgång, der ett lik är utstäldt, -stannar, blottar sitt hufvud och vidrör vigvattensqvasten, hvilken -räckes åt den inträdande af någon på stället varande kyrkans betjent. - -Möter man på gatan ett lik, som afföres till sitt blifvande hem, blottar -man jemväl sitt hufvud. - -Höfligheten följer oss i Paris ända till grafven eller, rättare sagdt, -den följer döden hvar och när han visar sig. Det är också något att vara -höflig för. - -“Allt är ordnadt på ett sätt, värdigt er onkels anseende såsom medlem af -en stor, mäktig korporation“, förklarade hertigen. - -“Men, hertig, min onkel dog mycket hastigt“, anmärkte hertiginnan; “jag -förmodar derför att man iakttagit alla de försigtighetsmått, som vid -dylika fall äro vanliga?“ - -“En halftimme efter hans död instälde sig qvarterets dödsdoktor“, -svarade hertigen; “sedan denne sett liket och tagit kännedom om -dödsorsaken, afgaf han sitt vanliga betyg och lemnade det på vederbörlig -ort.“ - -I hvarje qvarter finnes en s. k. “médecin de mort“, hvilken inställer -sig efter hvarje dödsfall och lemnar betyg derpå till mairen. - -Utan ett slikt af mairen godkändt betyg får den döde ej begrafvas. - -“Men“, anmärkte ånyo hertiginnan, “detta försigtighetsmått brukas ju vid -alla dödsfall ... Jag hade förmodat, jag, att min onkels lik skulle -undergå obduktion, hvilket, efter hvad jag hört, är vanligt efter en -hastig och oförmodad död.“ - -Hertigen sneglade något åt sidan på hertiginnan och en svag dallring -förmärktes på hans öfverläpp. - -Dock dröjde han ej länge med svaret. - -“Ni förmodar ganska riktigt, madame ... Också har jag redan gått i -författning om den saken ... Er onkel skall obduceras.“ - -“När?“ - -“Jag hade trott att i morgon eftermiddag ...“ - -“Hvarför icke så gerna i dag?“ - -“Jag hade icke tid i dag och ville gerna sjelf vara tillstädes ... -Skulle ni ha något emot att vi uppskjuta den saken tills i morgon -eftermiddag?“ - -Hertiginnan syntes något tveksam. - -“Nej, å-nej“, svarade hon slutligen; “det blir således i morgon -eftermiddag?“ - -“Ja, madame.“ - -“Hvilken tid på eftermiddagen?“ - -“Klockan fem vore för mig den lämpligaste.“ - -“Har ni bestämt hvilka läkare skola tillkallas?“ - -“Ännu icke ... Men om ni önskar det, så kunna vi samråda om dem ... -Eller kanske ni ensam vill bestämma hvilka vi böra tillkalla? ... Hvilka -önskar ni?“ - -“Jag har ännu icke tänkt derpå, men efter ni tillåter mig att bestämma, -så skall jag innan dagens slut meddela er min önskan.“ - -“Som ni behagar.“ - -“Ni nämnde att ni sjelf tänker vara närvarande?“ - -“Ja, madame.“ - -“Äfven jag önskar vara tillstädes“, förklarade hertiginnan. - -“Äfven ni?“ yttrade hertigen med en ny sneglande blick och en ny -dallring både på öfver- och underläppen. - -“Ja, monsieur.“ - -“Ni känner då intet obehag af att vara närvarande vid en dylik -förrättning?“ frågade de Beaudreuil. - -“Hvarför skulle jag mera än någon annan känna obehag dervid?“ - -“Jag tänkte att ni som fruntimmer ...“ - -“Hvarför skulle döden hafva något förskräckande för mig!“ yttrade -hertiginnan. - -“Visserligen icke ... men ...“ - -“Ni önskar ej min närvaro, hertig?“ - -“Jag önskade den icke, men för er egen skull, madame ... Dock, om ni -står fast vid er önskan, faller det af sig sjelft, att jag måste -efterkomma den ... Ni eger deruti, liksom i allt annat, endast att följa -er egen vilja.“ - -“Jag tackar er för det, monsieur.“ - -En stunds ömsesidig tystnad följde derpå. - -“Är det något annat, hvari jag kan vara till er tjenst?“ frågade -ändtligen hertigen. - -“För närvarande icke.“ - -“Ni befaller kanske att jag aflägsnar mig, madame?“ sporde de -Beaudreuil, resande sig från stolen. - -“Jag har icke rättighet att besvära er längre“, svarade hertiginnan, på -detta sätt afskedande sin man. - -Hertigen bugade sig vördnadsfullt och ämnade gå. - -“Monsieur“, yttrade hertiginnan, “råkar ni snart baron S:t-Bris?“ - -Hertigen vände sig om. - -“Det är mycket möjligt, madame“, svarade han. - -“Det säges att han är en af edra dagliga gäster“, fortfor hertigen. - -“Visserligen ... men ...“ - -“Men som han ej är en af mina och aldrig kan bli det, så bed baronen -vistas öfverallt, utom i min närhet.“ - -“Jag förstår er icke, hertiginna.“ - -“Ni förstår mig, men jag förstår icke er, och det oroar mig föga ... -farväl, hertig!“ - -Hertigen bugade sig ånyo och gick. - -“Skulle det kanske blott vara ett verk af min inbillning?“ frågade -derefter hertiginnan sig sjelf; “men i hvad fall som helst skall jag -vara närvarande ... Grafvens port får ej, kan ej tillslutas, förrän allt -är lika klart på denna sidan som det är på den andra ... Ingen ovisshet -får fläta in sina mörka blad i den krans jag lägger på min stackars -onkels graf ... O min Gud! jag står då alldeles ensam här i verlden ... -ingen slägting, ingen vän! ... ingen vän? ... Ah!“ tillade hon leende, -“jag har ju min riddare på Bastiljplatsen ... min fattige och obemärkte, -men tappre, trogne riddare.“ - -När hertigen kommit upp i sin våning, möttes han af baron S:t-Bris, -hvilken muntert skyndade mot honom. - -“Ni här, monsieur?“ sade hertigen till baronen. - -“Ja“, svarade denne, “och med många nyheter, hvaraf en kan vara nog för -oss, åtminstone för närvarande.“ - -“Och denna nyhet är?“ - -“Att municipal-gardisterne samtligen draga sig åt högvakterna och att -polis-sergeanterne börja beklaga sig öfver den nyck af naturen, som -gjort dem några tum längre än vanliga menniskor.“ - -“Hvad menar ni med det?“ - -“Hvad annat än att polisen kommer till korta, så fort den hinner.“ - -“Deraf följer?“ - -“Att intet tillfälle kan vara mera tjenligt än nu, för den händelse ni -skulle vilja göra ett visst rykte till verklighet.“ - -“Ja, det är verkligen hög tid“, sade hertigen, pustande ut och torkande -sin panna; “det är hög tid, så framt icke ett nytt rykte skall gifva sig -luft, ett rykte som förhåller sig till det gamla, som doms-basunens ljud -till aftonvindens suck ... Den sednare insöfver de lefvande, men den -förre uppväcker de döde ... Ja, S:t-Bris, ögonblicket är inne, om också -en municipal-gardist postade i hvarje gathörn och en polis-sergeant -lurade vid hvarje port!“ - - - Femtonde kapitlet. - - Spökhusets granne inom hus. - -Broder Brédôt, af hvilken läsaren både hörde och såg åtskilligt i slutet -af 1847, bebodde ännu det lilla huset midt emot Armands förra hem. - -Han hade en bostad af tre små rum, men af dem var endast det innersta -möbleradt och detta tarfligt såsom det anstår en kyrkans tjenare. - -En säng, ett bord, ett halft dussin stolar utan stoppning samt deribland -en bönstol och en bigtstol, åtskilliga större och mindre krucifixer samt -några andliga böcker, se der hvad som borde vara tillräckligt för en -arbetare i den katolska vingården, och hvilket äfven skulle hafva varit -nog för broder Brédôt, så framt han icke, såsom vi se af följande, hade -haft vurm för åtskilligt annat af mera verldslig halt. - -Klockan var ungefär sex på eftermiddagen. - -Broder Brédôt hade en liten treflig brasa i sin spisel och en brinnande -lampa på sitt bord, vid hvilket han sjelf satt. - -Framför honom på detta bord glänste ett halft dussin de präktigaste -cylinder-ur, dem han granskade med en urmakares kännareblick. - -Under det han granskade, drog han ofta på munnen och gaf lifliga -bifallsnickar åt en ung modernt klädd herre, hvilken satt honom nära i -en behagligt tillbakalutande ställning på stolen, berättande en liten -historia om - - - Urmakaren och morgonrocken. - -Vid rue Vivienne bor en urfabrikant, som, minst sagdt, har flere ur än -han för egen del behöfver. - -Sannt är, att han har dem alla till salu; men han är så dyr att ingen -mäktar köpa ett enda. - -Från morgonen till qvällen skockar sig folk utanför de höga -spegelrutorna, förstörande sin tid med att blott se på hvad tiden lider; -och som det ena uret går för fort och det andra för långsamt, så blir -man ej klokare för det. - -Ingen är mera osäker om tiden än den, som står utanför en urmakares -fönster. - -Följaktligen kan man med skäl säga, att urmakare äro till mera för att -förvirra än för att gagna verlden. - -En morgon inkommer i den granna boden en ung herre af elegant hållning -och insvept i den prydligaste morgonrock. - -Urmakaren, ehuru något förvånad vid åsynen af en kund i morgonrock, -skyndar artigt emot den inträdande. - -“O monsieur!“ säger herrn i morgonrocken, “jag bor i huset bredvid ert -och sitter jemte min hustru vid kaffebordet, då hon ett tu tre -öfverraskar mig med den underrättelsen att det i dag är hennes tjugonde -födelsedag ... Tjugu år äro en guds gåfva, men födelsedagarne ... -födelsedagarne äro en olycka och borde ej finnas, monsieur.“ - -Urmakaren gapar en stund på herrn i morgonrocken, men börjar slutligen -småle. - -“Min hustru påminner mig att jag länge lofvat henne ett vackert -cylinder-ur“, fortfor herrn i morgonrocken; “hon har för ofta gått förbi -era granna fönster, monsieur, ni bor alldeles för nära för vårt lugn; -oron i edra ur kan ej vara lifligare än den, som fyller min stackars -hustrus hjerta.“ - -“Ah, monsieur“, yttrar urmakaren skrattande; “ni har lofvat er hustru -ett cylinder-ur ... Nåväl ... kan ni väl ge henne något nyttigare på -hennes födelsedag? ... Var god och se er omkring; jag har ett stort -lager, som ni kan se: jag skattar mig lycklig att hafva några ur, som -man förgäfves skulle söka i passagerna, och om er hustru icke ser på -priset, så ...“ - -“Ack, när ser en hustru på priset? ... det är ju mannens uteslutande -lott det ... I början nekade jag också, men ...“ - -“Men hur kan en man neka sin hustru någonting så oumbärligt som ett ur, -ett cylinder-ur?“ - -“Ni har rätt ... en man kan icke neka sin hustru något, när hon är tjugu -år och han sjelf i morgonrock, ty ... också måste jag springa ned sådan -jag var, emedan hon trodde kanske att en förändrad toalett skulle -åstadkomma förändrade tänkesätt.“ - -“Er hustru trodde ganska klokt“, säger urmakaren med fortfarande -munterhet; “behagar ni vara god och välja ... Jag har till alla priser, -som ni ser ... Jag förtjenar, om jag skall vara uppriktig, mera på de -billiga än på de dyra uren, men om ni begärde mitt råd, monsieur, så -skulle jag råda er att taga ett dyrare ... Er hustru vore mera belåten -dermed och ni också, som sluppe köpa ett nytt om åtta eller tio år ... -Ni kommer väl i håg det gamla sanna ordspråket: “ju billigare priser, -desto rikare pung“. - -“Utan tvifvel ... Men ni vet också, monsieur, att näst det att neka en -ung hustru något är ingenting så svårt som att välja henne till lags ... -Om ni derför hade tid att nu genast följa mig upp och taga med er fem -eller sex ur till olika priser att välja på, så bevisade ni mig och min -hustru den största artighet och godhet.“ - -“Nu? ... nu genast?“ - -“Ja, medan jag har morgonrocken på mig“, svarade den skämtsamme kunden, -“ty gud vete hur det kan gå, när jag väl tagit på mig fracken ... -Fracken är ett försvarsverk mot toffelns välde, monsieur.“ - -Urmakaren plockar gladlynt ned sex ur, hvartdera försedt med sin lapp, -innehållande priset. - -“Jag är ensam för närvarande“, säger han, “och kan ej gå från boden ... -Men var god och tag dem sjelf för att visa madame dem ... Dessa äro ju -ganska vackra ... det der, som står till 400 francs, kan jag svara för i -tjugo år.“ - -“Men ni ansvarar äfven för de andra?“ - -“Jag ansvarar ett år för alla.“ - -“Men priset?“ - -“Det är fixa priser, som ni ser ... men ...“ - -“Men det der, som nu står för 400, skulle kanske kunna gå för 350?“ - -“Omöjligt, monsieur ... Men vi få väl se ... Ert namn, om ni tillåter?“ - -“Descats, advokat, andra våningen ... Au revoir, monsieur!“ - -Herrn i morgonrocken går med de sex uren. - -Urmakaren följer honom artigt ut på gatan, men stannar utanför sin -boddörr, följande med ögonen den förre, som ganska ordentligt går in i -huset bredvid. Urmakaren står der länge väntande och småsvärjande öfver -fruntimmernas obeslutsamhet. - -Slutligen blir han orolig och går in i den port, genom hvilken herrn med -morgonrocken försvunnit. - -Döm nu om hans öfverraskning, när han finner den vackra morgonrocken -liggande i trappan, men söker fåfängt herrn och de sex cylinder-uren! - -Nu vet urmakaren hvad klockan är slagen, utan att behöfva se på -solvisaren. Men dröjom icke längre vid hans förtviflan! - - * * * * * - -“Hvad värderar ni de sex uren till?“ vände sig frågande berättaren till -broder Brédôt. - -“Man bör minst få 1,400 francs för dem“, svarade brodern; “ni är ett -snille, Plichon, en ära för det heliga brödraskapet.“ - -Presten hade under berättelsen stoppat de sex uren i en skinnpung. -Derefter öppnade han en bordslåda och drog derutur en annan pung, hvars -innehåll han tömde på bordet. - -En hög af guldringar och broscher myste emot honom. Brédôt började -granska hvar pjes för sig. - -En probersten, en flaska skedvatten, ett par små vågskålar med -tillbehör, alltsammans värdigt en juvelerares eller en pantlånares -omtanke, stodo på samma bord. - -“Nå, Plichon“, sade han, “denna pung har äfven sin historia, som jag -förmodar.“ - -“Ja visst“, svarade Plichon och berättade historien om - - - Perukmakaren och blomsterbuketten. - -Vid rue de Stockholm[2] i huset n:o 4 bor madame Pélion, fyrtiårig och -enka efter tre män. - -Men, i stället för att offra blommor på trenne grafvar, smyckar hon -hellre med dem sitt eget hår. - -Madame Pélion har dansat förtvifladt i alla sina dagar, men det är -endast hennes tre män som fått lungsoten på halsen. - -Den som dansar gerna, är naturligtvis ofta på baler, och den som ofta är -på baler, nöter mycket skor och ännu mera blommor. - -Också är madame Pélion en af madame Furstenhoffs bästa kunder, ty madame -Furstenhoff gör de vackraste och naturligaste konst-blommorna i Paris. - -Men det är hvarken vackert eller naturligt att ett fyrtiårigt fruntimmer -flänger så der förtvifladt, isynnerhet om hon är enka efter trenne män. -Det är derför nödigt för efterdömets skull att man bjuder henne sitta -och icke upptaga rummet för dem, som äro yngre än hon. - -Det rum, som madame Pélion upptager i dansen, vore tillräckligt för -minst tre flickor, ty madame Pélion är mycket fetlagd, hvilket likväl ej -hindrar henne från att dansa med “abandon“, som det heter. - -En dag i förra veckan skulle madame Pélion ånyo på bal. - -Kammarjungfrun införer en ung och gentil perukmakare, som ställer sig -bakom den danslystna madame Pélions stol. - -Madame Pélion har ännu i behåll sitt rika svarta hår, hvilket bevisar -att naturen varit skonsam mot henne och — hvarför icke kunna säga det? — -äfven hennes trenne män, ty så kunna männerna vara till. - -Den unge perukmakaren utkammar det långa glänsande håret och har en -artighet för hvarje lock han upplägger. - -Madame Pélion småler tacksamt mot den bredvid stående kammarjungfrun, -hvilken ditfört en perukmakare med så mycken smak och urskiljning. - -Hon småler äfven i spegeln mot perukmakarens bild. Madame Pélion -smågnolar derunder och rörer på högra foten. - -Det är polkan hon drömmer om, det är mazurkan hon anar. - -Ändtligen äro de tjocka flätorna sammanvridna till en hög korg midtpå -madame Pélions nacke samt lockarne behörigen friserade, hvarefter -perukmakaren planterar en stor bukett af de vackraste kamelior midt i -hårkorgen. - -Madame Pélion kan ej tillbakahålla ett utrop af förtjusning, när hon i -spegeln ser kameliorna spira upp ur hennes hufvud som ur en kruka -Sèvres-porslin. - -Kammarjungfrun är äfven förtjust, och perukmakaren tager ett ljus för -att vid dess sken närmare kunna beundra sitt verk. - -Då, o ve! fattar, genom en olycklig tillfällighet, ljuslågan i -kameliorna, och innan någon mensklig makt kunnat hindra det, går madame -Furstenhoffs verk upp i lågor. Endast med största möda lyckas den arme -perukmakaren rädda det ovärderliga håret. - -Allmän uppståndelse och förtviflan. - -Madame Pélion är nära att falla i vanmakt, och perukmakaren ligger -bönfallande vid hennes fot. - -Kammarjungfrun tömmer en flaska eau de cologne midt i den täta -hårkorgen. - -Kameliornas stoft, som förut legat på korgens botten, flyter upp och -lägger sig som en skorpa mellan dess bräddar; men ingen mytens -guddomlighet bringar till lif igen de förtärda blommorna. - -Lyckligtvis lefver ännu madame Furstenhoff och bor vid rue Grammont, n:o -8. - -Kammarjungfrun får befallning att på eviga minuten köpa nya kamelior. -Hon ilar ur rummet. - -Madame Pélion och den olycklige hår-konstnären äro allena. - -Madame Pélion kastar en bedröfvad blick på pendylen, ty hon har lofvat -första dansen åt en viss monsieur Westercamp, som har en förmånlig -befattning vid norra jernvägen och som icke synes frukta för de trenne -afgångne männens hårda öde. - -Lugnad, ty ännu är det god tid, flyttar madame Pélion sin blick till -spegeln, för att se huruvida hennes skönhet lidit något af eldprofvet. - -Då ser hon till sin stora öfverraskning, hurusom den olycklige -perukmakaren smyger till dörren och skjuter för dess rigel. - -“Monsieur!“ ropar hon, vändande sig om; “hvad! ... hvarför ...“ - -“Ack, madame!“ infaller perukmakaren, skyndande till henne, “jag kan -icke förställa mig längre.“ - -“Monsieur?“ ropar madame, rödare än kameliorna varit; “hvad är er -afsigt? ... hvarför riglar ni dörren? ... hvarför ...“ - -“Madame! ni måste ge mig ...“ - -“Unge man!“ afbryter madame Pélion, vändande bort sitt ansigte och -betäckande sin mun med den knubbigaste af händer; “ni vill begagna er af -min ensamhet! ... Ni glömmer att ... Men så tag då ert förnuft till -fånga ... Unge man! hvad är det ni vill?“ tillade hon med nedslagna -ögon. - -“Hvad jag vill? ... jag vill ha era ringar, era halsband, ert ur och era -nipper, med ett ord allt som med lätthet kan transporteras ... -följaktligen icke er egen värda person, för hvilken jag hyser den -djupaste respekt ... Ni är svag för dans, ni, dansa ni: man behöfver -icke nipper för att dansa ... Jag vurmar på nipper, jag, och är stor -samlare deraf ... Var derför så god och plocka hit allt hvad ni har, -innan kammarjungfrun kommer och besvärar oss.“ - -“Ah!“ - -“Skrik inte, madame Pélion!“ varnar perukmakaren, uppdragande ur fickan -en knif, hvars slipade blad han förer tätt intill hennes näsa; “det -skulle vara lika smärtande för mig som för er, om jag på något sätt -nödgades derangera er vackra hals, som onekligen förtjenar ett bättre -öde.“ - -“Ah!“ pustar madame Pélion. - -“Pusta gerna, bara det icke sker hårdt ... Se så ja ... här är ju mycket -smått och godt här ... Var lugn, madame Pélion ... Jag lofvar er att, så -perukmakare jag än är, likväl icke röra ett enda hår på ert hufvud.“ - -“Ah!“ suckar madame Pélion för tredje gången och dimper från stolen. - -Perukmakaren, förskräckt af dunsen, rusar på dörren med madame Pélions -nipper. - -Madame Pélion mankerar den aftonen monsieur Westercamp vid norra -jernvägen. - - * * * * * - -“Hvad värderar ni madame Pélions nipper till?“ frågade berättaren broder -Brédôt. - -“Jag skulle tro, att de böra kunna gå till 5,000 francs“, svarade den -erfarne brodern; “ni är en lustig ture, Plichon, och ni har ett sätt att -göra affärer, så ni förtjenade att huggas i marmor, för att efter döden -uppställas på place de la Bourse ... Men“, tillade han, upptagande ur -bordslådan en tredje pung, “den här är mycket tyngre och jag skall nu -till med den ... Om ni visste hvad det går lätt att profva och väga vid -afhörande af era trefliga historier ... Jag anar att den här pungen icke -heller är lottlös ... Så börja då, glade, lefnadslustige Plichon!“ - -Den glade lefnadslustige Plichon började sin tredje historia om - - - Dansösen och lakejen. - -Vid boulevard des Italiens i en af de grannaste våningar bor -mademoiselle Clary Moulin, skön, lycklig, firad och med 30,000 francs i -årlig ränta. - -För ett år sedan lemnade hon teatern, hvars prydnad hon varit. - -Hertigar och lorder hade legat vid hennes fötter och alla Frankrikes -journalister stått på hennes fingerspetsar. - -Hon behöfver icke mera dansa, ty, utom den årliga räntan, har hon -juveler, en för hvarje hårstrå, om hon ville. - -Men det är orätt af en stor dansös att öfvergifva konsten, när hon ännu -kan gagna den. Det är otacksamt mot den guddom, som likväl skapat hennes -lycka, rikedom och ära. Berömvärdt är derför hvarje försök att återföra -henne i den förskjutnes famn. - -En förmiddag inställer sig hos den sköna frejdade dansösen en ståtlig -lakej, klädd i lackerade halfstöflar, gula kasimirs-pantalonger, fin -grön frack med gyllene furstliga vapenknappar och en hatt med breda -guld-galoner. - -Den furstlige lakejen presenterar den sköna damen en ofantlig -blomsterbukett, värdig en prinsessa af blodet. - -“Hvem har skickat mig denna vackra bukett?“ frågar dansösen, förande de -friska doftande blommorna till den vackraste grekiska näsa. - -“Hans kunglig höghet“, svarar lakejen, nästan hviskande och med en -underdånig bugning. - -“Hans kunglig höghet ... Men hvem är hans kunglig höghet?“ frågar f. d. -konstnären ånyo och något längre luktande på de utvaldaste af rosor. - -“Den höge gifvaren önskar vara okänd“, svarar lakejen med en -hemlighetsfull blinkning; “hans höghet har velat visa ett prof på sin -välvilja för er person och sin högaktning för ert snille ... Hans höghet -beder er derjemte att för de vackra blommornas skull icke försmå de -blyga daggdropparne, som hvila på bladen.“ - -Dansösen borrar hela sitt ansigte in i den rika buketten, och luktens -sinne viker för synens, ty här och hvar från bladen tindrar en -rosensten, strålar en diamant. - -Man gifver åt drottningar och prinsessor blomsterbuketter, men endast åt -sångerskor och dansöser buketter med briljanter i. - -Den ståtlige lakejen affärdas med hederliga dusörer för egen räkning och -en mängd underdåniga tacksamhetsbetygelser för hans kunglig höghet. - -En annan dag, en vecka efter den första, står ånyo den ståtlige lakejen -i dansösens förmak med en ny bukett i handen. - -Blommorna i buketten äro lika många och lika vackra som förra gången, -men daggdropparne äro flere och större. - -“Men det är för mycket! o min Gud, för mycket!“ utropar dansösen, som -likväl icke för mycket kan beundra buketten. - -“Ack!“ utbrister lakejen vida känsligare än man någonsin kan vänta af en -lakej, “hvad jag önskade att hans höghet vore närvarande för att kunna -bevitna den glädje ni erfar, madame, öfver en gåfva, som han likväl -anser så föga värdig er skönhet och ert snille!“ - -“Men skall då den äran aldrig förunnas mig att personligen få betyga -hans höghet min erkänsla för så mycken ynnest?“ yttrar dansösen, i det -hon skiljer daggdropparne från blommorna och låter dem gnistra mot -solstrålen, som skjuter in i rummet. - -“Hans höghet besöker ingen“, underrättar lakejen, höjande på axlarne. - -“Ingen?“ - -“Ingen.“ - -“Hans höghet är från främmande land?“ - -“Han är kronprins af ett af Tysklands största riken.“ - -Den sköna synes glad öfver att det ej är en fransk prins. Ingen profet -är aktad i sitt fädernesland. Dessutom gläder det henne att han är -kronprins. - -“Hans höghet är ung?“ - -“Han har nyss fylt sina femtio år.“ - -“Han reser då för sin helsa?“ - -“Han reser af kärlek till konsten och vetenskaperna.“ - -Dansösen småler. Detta småleende betyder kanske: Ingen är så lätt att -bedraga, som 1:o) den, hvilken är kronprins, och 2:o) den, som är 50 år, -samt 3:o) den, som älskar konsten och vetenskaperna; och när de tre äro -förenade i en person, då — då — - -“Hans höghet logerar?“ - -“Hans höghet, som vill vara inkognito, bor ej i Paris.“ - -“Ej i Paris?“ - -“Hans höghet bebor en villa helt nära staden.“ - -“Vid S:t-Germain?“ - -“Närmare.“ - -“S:t-Cloud?“ - -“Närmare.“ - -“Hvar då?“ - -“Jag är förbjuden att säga det.“ - -“Hans höghet tar då icke emot besök?“ - -“En enda gång har konungen af Frankrike besökt honom.“ - -“Han tar endast emot konungar?“ - -“Jag vet dock en, som han skulle taga emot framför alla konungar i -verlden.“ - -“Och denne lycklige, denne afundsvärde är?“ frågar dansösen, lekande med -buketten. - -“Densamme som så godhetsfullt emottager hans höghets blommor“, svarar -lakejen med en djup bugning. - -“Jag kunde vilja öfvertyga mig om ni talar sanning.“ - -“Ni beredde derigenom hans höghet en glädje, för hvilken hans tacksamhet -skulle bli omätlig.“ - -“När tror ni jag bör göra min uppvaktning?“ - -“Det är då ert alvar, madame?“ - -“Hvarför skulle det ej vara mitt alvar? ... Om jag blott visste ...“ - -“Hvad?“ - -“Att hans höghet med nöje ...“ - -“Att ni kan tvifla derpå! ... Hans höghet har ... men jag bör kanske -icke säga det.“ - -“För all del, hvad är det?“ frågar dansösen med liflighet. - -“Hans höghet har låtit mig förstå, att om ni önskade besöka honom, -skulle jag föra er till hans villa.“ - -“När?“ - -“Kanske ni hade tillfälle i afton?“ - -“Hans höghet vill då taga emot mig i afton?“ - -“Ja, madame ... han skall känna sig lycklig, när han får höra att ni -vill komma i afton.“ - -“Men när jag icke vet hvar han bor, så ...“ - -“Jag förstår ... Om jag i afton klockan åtta låter hans höghets vagn -stanna utanför er port?“ - -“På slaget åtta skall jag vara färdig“, lofvar dansösen, som icke kan -dölja sin glädje. - -“Och ni skall ej låta hans höghet förgäfves vänta?“ - -Dansösen kastar på den ståtlige lakejen en blick af sårad stolthet. - -Mademoiselle Clary Moulin har skäl dertill, ty Clary Moulin har ännu -aldrig mankerat någon furste. - -“Men, madame, ej ett enda ord för någon annan, ty ...“ - -“Ej ett enda ord, monsieur.“ - -“Hans höghet skulle bli mycket bedröfvad, om ...“ - -“Hans höghet kan vara fullkomligt lugn.“ - -“Ett enda obetänksamt yttrande till obehörig person, och hans höghet -skulle bli öfverlupen af nyfikna ... han skulle besväras deraf och -kanske finna sig föranlåten att resa.“ - -“Jag skall veta respektera hans höghets inkognito ... Bed hans höghet -lita på mitt ord ... Jag har ännu aldrig förrådt någon.“ - -Den ståtlige lakejen aktar sig för att se Clary Moulin i ansigtet, när -hon talar på det sättet. - -“Således klockan åtta?“ frågar hon ånyo. - -“Klockan åtta.“ - -Lakejen bugar sig och tager ett steg för att aflägsna sig. - -“Men, madame“, yttrar han stannande. - -“Ni har något att säga mig?“ - -“Jag vet icke om jag kan säga det.“ - -“Men så säg då.“ - -“Och ni skall icke anse det för barnsligt?“ - -“O min gud! ... hvad ni plågar min otålighet, monsieur!“ - -“Hans höghet vet att ni fått ett halsband af konungen i Bayern och ett -diadem af kejsaren i Ryssland.“ - -“Jaså, hans höghet vet det“, yttrar dansösen med ett leende, som endast -den kan ega som eger presenter af monarker. - -“Nu har äfven hans kunglig höghet ämnat ... Men om ni förrådde mig, om -ni för hans höghet ...“ - -“Ert misstroende förolämpar mig, monsieur! ... Hvad är det som hans -höghet ämnat?“ - -“Äfven gifva er ett smycke, men ...“ - -“Men?“ frågar dansösen med gnistrande ögon. - -“Men hans höghet, ehuru ännu hvarken kejsare eller konung, vill likväl -ej gifva er ett smycke sämre än deras.“ - -“Hans höghet vill då tillintetgöra mig genom så mycken godhet!“ ropar -Clary nästan med tårar i ögonen. - -“Hans höghet, som hvarken sett halsbandet eller diademet, fruktar ...“ - -“Hvad det gör mig ondt att hans höghet skall frukta!“ - -“Om han på något sätt kunde få se deras smycken, utan att ...“ - -“Hans höghet värdigas se dem! ... välan! ... jag skall hafva dem begge -på mig i afton.“ - -“Både det kejserliga och det kungliga?“ - -“Ja“, svarar dansösen, särskildt glad öfver ett nytt tillfälle att få -pryda sig med sina förnämsta smycken. - -“Men, i himlens namn, icke ett ord derom för hans kunglig höghet.“ - -“Var lugn, monsieur.“ - -“Således i afton klockan åtta?“ - -“Ja ... Frambär inför hans höghet min själs hela tacksamhet och -vördnad!“ - -“Jag skall icke nämna ett ord om er tacksamhet och vördnad, madame.“ - -Dansösen ser något förundrad på den ståtlige lakejen, som fortfar: - -“Jag skall endast hviska i hans höghets öra dessa ord: Clary Moulin -kommer i afton.“ - -Belönad för sin artighet med ett nytt leende och ett tjockt guldmynt, -tager den ståtlige lakejen afsked och går. - -Aftonen är ändtligen inne, denna tid, som grisetterna hela dagen med -sådan ifver efterlängta, glömmande att hvarje minut, som närmar dem dit, -förer dem sjelfva ett steg närmare ålderdomen och grafven. - -På slaget åtta står den ståtlige lakejen för tredje gången i dansösens -förmak. - -Vi behöfva icke nämna att hennes svarta sammetsklädning blänker af guld -och gnistrar af juveler. - -Den sköna Clary Moulin har svept om sig ett helt firmament af stjernor. -Herrligast stråla dock halsbandet från Bayern och diademet från -czarernes land. - -Den ståtlige lakejen, ehuru van vid hofvens skimrande glans, hisnar -likväl af beundran. - -Han har knappast gjort sig föreställning om en sådan kunglig -frikostighet. - -Han vet icke att den kloka dansösen på förmiddagen låtit en juvelerare -med flere stenar tillöka både halsbandet och diademet, antingen för att -höja Bayerns och Rysslands värden, eller också för att göra en täflan så -svår som möjligt för hans kungl. höghet, arftagaren till ett af -Tysklands mäktigaste riken. - -Clary Moulin omhöljer firmamentet med ett moln af äkta sobel och följer -sedan sin drabant till den utanför porten väntande charen, värdig en -nattens drottning eller en dansös, hvilket är ungefär detsamma. - -Gudinnan uppstiger i charen, som tillslutes efter henne, hvarefter det -bär af öfver gator och torg, genom barrierer och befästningar — den -ilar, den flyger. - -Efter ungefär en halftimmes rastlös flygt stannar charen. - -Den ståtlige lakejen öppnar dess dörr. - -“Behagar nu madame stiga ut?“ frågar den ståtlige. - -“Vi äro då framme?“ läspar den sköna, hvars lilla fot synes darra af -otålighet. - -“Gå försigtigt utför fotsteget.“ - -“Men jag ser ej till hans höghets villa“, anmärker dansösen ganska -riktigt. - -Hon känner väl att hon trampar på gräsvall, men hon ser ingenting annat -än aflöfvade buskar och träd, öfver hvilka himmelen hvälfver sin svarta -dôme. - -“Hans höghets villa är helt nära“, svarade den ståtlige, “men jag hade -glömt en vigtig sak.“ - -“Hvad är det?“ frågar dansösen. - -“Jag glömde nämna att hans höghet önskade se er i en af de roller, -hvaruti ni hänryckt verlden.“ - -“O min gud! hvad menar ni?“ frågar Clary, icke utan oro skådande omkring -sig. - -“Det skulle göra på hans höghet ett obeskrifligt intryck, om ni vid -första mötet kunde presentera er för honom såsom Sylfiden.“ - -“Såsom Sylfiden?“ upprepar dansösen allt mera orolig; “men betänk då, -monsieur, att ... Men hvarför sade ni icke det, när vi voro hemma? ... -Ni finner väl att det ej nu kan gå an att ...“ - -“Ingenting är omöjligt för Clary Moulin“, infaller den ståtlige; “ni -måste visa er för hans höghet såsom Sylfiden, det var hans uttryckliga -befallning ... ja, såsom den luftiga, flygande Sylfiden ... Kom hit, -Peupin!“ tillade han, “och hjelp sylfiden af med sobelpelsen ... En -sylfid i pels, o min gud!“ - -Den som hette Peupin springer fram med en lång knif i handen och skär i -ett ögonblick af bandet, som sammanknutit pelsen öfver den skönas -skuldror. - -“Förrådd! bedragen! oh! hjelp! oh!“ skriker dansösen, som nu kommer till -fullt medvetande af sin belägenhet. - -“Tyst! ni glömmer er roll!“ ropade den ståtlige; “en dansös är -spittrande som fisken, men också stum som den ... Icke ett enda ord, -sköna Clary, så framt ni ej i morgon vill bo under marmortak i -Père-Lachaise.“ - -“Man mördar mig!“ qvider dansösen med af fruktan nästan förlamad tunga. - -“Nej, man återgifver er blott åt den konst ni öfvergifvit, trolösa!“ -säger den ståtlige, i det han plockar af henne det ena smycket efter det -andra. - -“Mina juveler! mina juveler!“ suckar Clary. - -“Höra, ej till rollen“, förklarar den ståtlige; “skönhet och odödlighet, -se der sylfidens juveler ... Hvilket ypperligt diadem! o Ryssland! o -Ryssland! ... Men Bayern totar också till ... Lola Montez skulle -bestämdt rifva ut ögonen på er, om hon såge er med detta halsband ... Ni -mister era juveler, sköna Clary, men ni får behålla de bästa, era ögon, -era undersköna, blixtrande ögon.“ - -Det är också det enda blixtrande som den stackars Clary nu har qvar. -Allt det öfriga har försvunnit i den ståtliges rymliga fickor. - -Förtviflad vrider hon sina nakna händer. - -“Ni börjar för tidigt, sköna konstnär!“ erinrar den ståtlige; “det är -först när hon förlorat slöjan som sylfiden blir förtviflad ... Och -hvilken slöja ni har! ... en sylfid i svart sammet, det är oförlåtligt, -det är följden af att lemna konsten för flärden ... Stå derför -beskedligt stilla, medan jag ...“ - -“Men min gud! ni kan väl icke vilja beröfva mig ...“ - -“Detta tunga svarta sammetssläp, som besvärar era rörelser? ... jo visst -... Fria skola gracerna vara, och ve den som lägger bojor på dem! ... -Min gud, hvad ni har hårdt tilldraget! ... Är det väl underligt, om ni -vill qväfvas! ... Nå, ändtligen ... Lägg sammetsmanteln i vagnen, -Peupin, nu är sylfiden fri, nu först ... Ah, sådana guddomliga armar ni -har! ... Nu förstår jag hur ni kunnat famna verlden!“ - -“Au diable! jag hör buller på landsvägen!“ ropar Peupin. - -“Ljud af vagnshjul och hästfötter“, tillägger en basröst från vagnen. - -“Raskt härifrån!“ ropar den ståtlige och hoppar sjelf upp i vagnen. -Peupin hoppar bakpå och han med basrösten klänger upp på kuskbocken och -fattar tömmarne. - -Dansösen, hvit som ett nattens spöke och med det lösta håret vildt -fladdrande kring blottade skuldror, flyr med framsträckta armar mot den -trakt, hvarifrån bullret höres. - -Ett fint duggregn strör framför sylfidens fötter sina himmelska, men -anspråkslösa perlor. - -“Sylfiden flyr!“ ropar den ståtlige efter den ilande med klappande -händer; “se hvilken ypperlig skola!“ (gnolande på melodien till Gitanan) -“Trallallallallera, trallallallallera ... Ah! jag har sett mer än -verlden: jag har sett hvad endast furstar och bankirer få skåda! ...“ - - * * * * * - -“Hundrafemtusen francs bara i stenar“, tillkännagaf Brédôt, som nu -slutat sitt arbete med tredje pungen. - -“Lefve Ryssland och Bayern!“ ropade Plichon, som äfven slutat sin -berättelse. - -“Jag omfamnar er, Plichon, å egna och det heliga brödraskapets vägnar“, -sade brodern, lemnande bordet och slutande på en gång i samma famn -morgonrocken, perukmakaren och lakejen. - -Pater Brédôt var rörd ända till tårar. - -“Ni är mycket god, min far“, sade Plichon, icke alldeles så rörd som -brodern; “men tårar äro vatten och guld är guld.“ - -“Guld är jord, men tåren är himlen och ni har rättighet till begge -delarne“, svarade den helige, i det han lade i Plichons framsträckta -hand tvänne rullar louisd’orer. - -“Antingen har min hand blifvit starkare, sedan jag sist var här“, sade -Plichon, vägande rullarne i handen, “eller också är det mindre än -tretusen francs.“ - -“Hvem har då sagt er att det skulle vara tre tusen? ... det är verkligen -ej mera än tvåtusen, min son.“ - -“Tvåtusen för hundraelfvatusen fyrahundra“, yttrade Plichon -melankoliskt. - -“Men betänk, min son, att då ni med största lätthet kan tusendubbla de -tvåtusen, kan jag deremot ej utan den största fara förvandla -hundraelfvatusen fyrahundra, om det också icke vore mera än till en enda -franc ... Att eröfra är en ringa sak för en man med snille, men att -vårda och bibehålla det eröfrade, är något hvarpå de största snillen -strandat ... Och för öfrigt glömmer ni l’Indulgence plénière[3], som jag -å det heliga brödraskapets vägnar redan gifvit er.“ - -“L’Indulgence plénière räddar mig från skärselden“, svarade Plichon, -“men icke från galererna i Toulon eller Brest ... Vet ni, min far, när -jag tänker på Toulon och Brest, så riktigt svettas jag.“ - -“Låt då bli att tänka derpå oftare än när ni fryser“, förmanade den -andlige; “märk dessutom att det heliga brödraskapets armar räcka vida -längre än till Toulon och Brest, i fall ett olyckligt öde skulle föra er -dit ... Var derför lugn och fortfar såsom hitintills att tjena den -heliga saken ... Ni är en af dess verksammaste händer och ni gör allt -med sådan urskilning ... Ni kan betrakta er såsom ett Guds finger, -utskickadt för att bestraffa lättsinnet och flärden.“ - -“Det behöfs icke mycken urskilning till det“, svarade Plichon ganska -anspråkslöst, “alvarsamt och hederligt folk har nästan aldrig någonting -att vara af med ... Sådant folk kan gerna sofva för öppna dörrar, utan -att befara något ... Men farväl, värdaste fader, jag står och pratar -bort både eder och min tid.“ - -“Ni ämnar gå?“ - -“Ja visst, det artar sig till att bli något i Paris och en affärsman som -jag måste vara med i den allmänna rörelsen ... Jag ser i alla -minister-kriser en försynens skickelse, ty de förorsaka demonstrationer -och folksamlingar, och parisaren har aldrig ondt om pengar, när han är -ute för att köpa kulor och bly ... Jag gör tronen och lagen bestämdt en -ganska stor tjenst, när jag i förbigående tömmer en och annan ficka.“ - -“Men bara ni icke råkar på en terzerol i stället för en börs, såsom -fallet var i fjol och hvilket höll på att tillskynda oss många -olägenheter ... ni har väl icke glömt äfventyret på Vendôme-platsen ... -Men à propos, den unge mannen, min förre granne, lärer hafva visat sig -igen ... Ni skulle icke händelsevis ha sett honom?“ - -“Jag ser knappast på sådant folk, sedan jag börjat umgås i högre -kretsar.“ - -“Låt då också bli att visitera sådant folks fickor ... Ett snille som -ni, Plichon, befatta er med dylika simpla affärer!“ - -“Ack! det är mera för handlagets skull än för vinstens“, svarade -Plichon; “en soldat måste ju hvar dag öfva sig i att ladda och skjuta -med löst krut för att ej glömma ladda och skjuta på alvar.“ - -“Men jag påstår ändå, att ni bör lägga bort dylika barnsligheter, som -förr eller sednare skola bringa er i förderfvet.“ - -“Ni fortfar att betvifla min skicklighet?“ - -“Jag kan icke neka till att jag förlorat något af min goda tanke om er i -den vägen.“ - -“Då skattar jag mig lycklig att på stället kunna öfvertyga er om -motsatsen.“ - -“Hvad menar ni?“ - -“Innan ni knöt ihop den tredje pungen, gömde ni oförmärkt i en af era -innersta fickor en ring med en enda diamant uti, men större än någon af -de öfriga ... Ni tycker om stora diamanter, min far.“ - -Presten, med ett uttryck af högsta öfverraskning, körde sin högra hand -under kaftanen och ned i ena byxfickan. - -“Besvära er icke, min far“, yttrade Plichon; “ty här är den.“ - -Plichon visade den helige en ring med en enda stor diamant uti. - -Broder Brédôt blef mycket flat. - -“Jag hade orätt i att misstro er skicklighet“, sade han slutligen och -skrattade; “ert qvicka skämt gaf mig en välförtjent minnesbeta ... -Alltid densamme humoristiske och glade“, tillade han, sträckande ut -handen efter diamanten. - -“Skämt?“ upprepade den humoristiske; “hur många gånger har ni ej sagt -mig att man ej bör skämta med det heliga brödraskapet!“ hvarefter den -glade stoppade ringen i sin ficka och tog hatten för att gå. - -Det heliga brödraskapet bet sig i läppen och suckade, men tände -slutligen vaxstapeln och följde den skämtsamme ur sängkammaren. - -Sedan brodern ensam återkommit, tog han de tre på bordet liggande -pungarne och närmade sig spiseln. - -Han fattade en eldtång och skrapade undan askan och de brinnande kolen. - -Vidare bände han upp en plan-sten i spiseln och lät de trenne pungarne -försvinna i det hål, som derigenom uppkommit. - -Derefter lade han stenen tillbaka på dess plats och betäckte den sedan -med kol och aska. - -Han hade knappast slutat detta arbete, förrän fem slag på en klocka -hördes från de yttre rummen. - -Den andlige, som med mycken uppmärksamhet räknat slagen, tände ånyo -vaxstapeln och gick ut. - -När han för andra gången återkom, följdes han af baron S:t-Bris, som, -utan att taga af sig kappan, slog sig ned på en stol. - -“Ni kommer till fots, baron?“ - -“Nej, jag lät vid början af gatan min kabriolett vända om och fara hem -... Det är mindre rådligt att åka i kabriolett, åtminstone för det -närvarande.“ - -“Det börjar då bli alvarsamt?“ frågade Brédôt ganska muntert. - -“Paris ser åtminstone alvarsamt ut, och det har alltid något att betyda, -som ni vet.“ - -“Det har mycket att betyda.“ - -“Men på hitvägen träffade jag abbé Saint-Romme.“ - -“Abbé Saint-Romme ... Än sedan?“ - -“Han berättade mig att han inom Faubourg S:t-Antoine mött flere -folkhopar som ropat ...“ - -“Ned med Ludvig Filip!“ inföll brodern; “jag finner ingenting hvarken -ovanligt eller olyckligt deruti.“ - -“Men de ha äfven ropat: Ned med Jesuiterne! och det är, om ej just så -ovanligt, åtminstone föga lyckligt.“ - -Brédôt teg och syntes hafva förlorat sitt glada lynne. - -“Fruktade abbé Saint-Romme något för det heliga kollegiet?“ frågade han -slutligen. - -“Det tycktes nästan så ... Men det är egentligen icke för att tala om -det som jag nu kommit hit ... Jag har varit vid icke mindre än fyra -barrierer och funnit att icke en gång en katt kan smyga sig ut obemärkt. -Följaktligen är det en omöjlighet att komma till Montmorency, der jag -likväl hade allt så väl i ordning ... Hvilken fördömd otur!“ - -“Nå, hvad ämnar ni nu göra?“ - -“Det återstår mig endast att göra hvad vi i middags talade om.“ - -“Det blir mig besvärligt, men det kan möjligtvis gå för sig.“ - -“Det måste gå för sig ... Nu eller aldrig!“ - -“Men ni kan väl icke gerna bjuda på ett fängelse“, anmärkte brodern -leende. - -“Nej“, svarade baronen, i det han kastade en fyld börs på bordet; “jag -öfverlemnar derför åt er vänskap och smak att ordna allt med möjligaste -prydlighet och beqvämlighet.“ - -“Jag skall göra mitt bästa, monsieur“, försäkrade brodern med en blick -på börsen. - -“Men, det var sannt“, yttrade baronen, “ni har ännu icke funnit spåret -efter den der arbetaren?“ - -“Jag har folk ute i alla väderstreck.“ - -“Det är nödvändigt att han träffas, ja, kanske det nödvändigaste af -allt.“ - -“Jag vet det.“ - -“Tjugutusen francs för den första dolkstöt, som träffar hans hjerta.“ - -“Min förre granne är mera värd än han sjelf någonsin kunnat föreställa -sig.“ - -“Har ni råkat Flauret i dag?“ - -“Vår vidtberömde doktor Levisière, ja, han var här för några timmar -sedan.“ - -“Var han nöjd?“ - -“Ja, i dag var han mycket belåten.“ - -“Men i morgon är han det kanske ej?“ - -“Flauret har det ojemnaste lynne och hans belåtenhet är sällan -långvarig.“ - -“Det är kanske nödvändigt att göra hans lynne jemnt och hans belåtenhet -evig.“ - -“Våra tankar äro liksom gjutna i samma form“, yttrade den helige med ett -lätt grin. - -“Emellertid är vår ädle hertig en mäkta rik herre“, återtog han efter en -stunds tystnad. - -“Ja och vår ädle hertig skall dela med sig“, försäkrade baronen. - -“Och vår tjusande markisinna?“ - -“Sainte Eulalie har i denna stund abbé Saint-Romme och hela det heliga -kollegiet hos sig.“ - -Ånyo ljödo fem slag på klockan. - -“Ah, någon af de våra“, yttrade broder Brédôt, resande sig upp från -stolen. - -Baron S:t-Bris tog fram en svart mask, som han hitintills haft dold -under kappan och den han nu fästade för sitt ansigte. - - - Sextonde kapitlet. - - Scener aftonen den 21 Februari. - - - Första scenen. - - (Ett biblioteks-rum i ett hotel vid place Saint-George. Framför - marmorspiseln, hvarifrån en liflig brasa flammar, sitta tvänne män. - Den ene i medelåldern, undersättsig, fetlagd med alvarsamt ansigte. - Den andre, närmare 60 år, är mycket liten och spenslig till växten, - men med stort, rundt ansigte och glasögon på stor krokig näsa. - Glasen synas brinna af de blickar, som blixtra bakom dem. Man ser - af hela mannen nästan icke annat än hans ansigte, hvars minsta - fiber är i oupphörlig rörelse. Den förre är Odilon Barrot, den - sednare Thiers.) - -ODILON BARROT. Anklagelse-akten verkade. - -THIERS. Guizot log. Men hans leende var månens bakom molnet. - -ODILON BARROT. Vi hafva instält banketten, men skall morgondagen aflöpa -utan oroligheter? - -THIERS. Nej. Men vi kunna två våra händer. Ministèren kan det ej. - -ODILON BARROT. Det sägs att legitimisterne äro i rörelse. - -THIERS. Bah! - -ODILON BARROT. Och att äfven republikanerne ... - -THIERS. Bah! Juli-monarkien är säker. Nu för tiden behöfver man ej -nedrifva murarne för att bygga om grunden. Er hand, Barrot! (Barrot -lägger sin hand i Thiers’.) - -THIERS. I morgon eller i öfvermorgon mötas ånyo dessa händer vid -rådsbordet i Tuilerierna. Se der den nya grunden för Ludvig Filips tron -och Frankrikes lycka. - -ODILON BARROT. Akta! det sprakade en gnista på er sidenrock. - -THIERS (far med handen öfver morgonrocken). Jag tyckte snarare att det -osade ... Akta er sjelf, Barrot, ni har bränt ett hål i era pantalonger. - -ODILON BARROT (skjutande sin stol tillbaka). Vi sitta kanske för nära -elden. - -THIERS (äfven skjutande sin stol tillbaka). Eller också ha vi lagt för -mycket ved på den. - - - Andra scenen. - - (Ett rum i ett hotel inom Faubourg-S:t-Germain. Framför en - skrifpulpet med inlagda helgonbilder af perlemo ofvanom - hvilken hänger ett större krucifix af förgylt silfver, står en - medelålders man med ungdomligt vackert ansigte, långt svart hår, - bruna eldiga ögon. I en gyllene ring, fästad vid en hvit snodd - som hänger ned från taket, gungar en hvit papegoja. Dörren till - rummet öppnas, och en annan äldre man inträder. Denne är kort - till växten, men starkt byggd. Hjessan kal, ögonen stora - och klara, näsan något böjd, ansigtet för öfrigt godt och - uttrycksfullt. Den förre är Montalembert, den sednare Berryer). - -MONTALEMBERT (skyndande emot den ankommande). Hvad nytt? ... Hvad nytt? - -BERRYER. Godt! - -MONTALEMBERT. Tuilerierna? - -BERRYER. Hvimlande af adjutanter. - -MONTALEMBERT. Gatorna? - -BERRYER. Grupper af folk på hvarje torg, vid hvarje gathörn. - -MONTALEMBERT. Missnöjet stort? - -BERRYER. Missnöjet allmänt. - -MONTALEMBERT. Således godt! - -BERRYER. Ja, Godt! - -MONTALEMBERT (bugar sig med ett korstecken framför krucifixet). Amen! - -BERRYER. Hämndens ögonblick nalkas. - -MONTALEMBERT. Guds hämnd! (ett nytt korstecken) amen! - -BERRYER. Kuriren? - -MONTALEMBERT. Färdig. - -BERRYER. Ej ett ögonblick att förlora. - -MONTALEMBERT. Blott en dépêche till, och han flyger. - -BERRYER. Enligt min sista underrättelse, är den höga familjen i Lucca. - -MONTALEMBERT. Och skulle dröja der? - -BERRYER. Tre veckor. - -MONTALEMBERT. Inom åtta dagar är kuriren der. - -BERRYER. Inom sex ... och inom fjorton bör högstdensamme vara vid -gränsen. - -MONTALEMBERT. Hvilken olycka att han ej redan är der! - -BERRYER. Ja, en stor olycka. - -MONTALEMBERT. Men samma himmel, som mörknar för den ena halfrunden af -jordklotet, ljusnar för den andra ... Det kan ej misslyckas denna gång. - -BERRYER. Aldrig stod vår sak på bättre fötter än nu. - -PAPEGOJAN. Henri cinq, Henri cinq. (Montalembert och Berryer vända -småleende sina ansigten mot papegojan.) - -MONTALEMBERT. Hör vår lösen! - -BERRYER. Guds röst. - -MONTALEMBERT (med ett tredje korstecken inför krucifixet). Guds röst ... -Amen! - -BERRYER. Men hvälfningen får ej finna oss oförberedda. - -MONTALEMBERT (tagande från pulpeten en lista). Jag har redan uppsatt -förslag till den nya ministèren. - -BERRYER. Ni också? ... äfven jag har ... (dragande ur sin fika en -lista). - -MONTALEMBERT. Lemna mig ert och tag mitt, så få vi jemföra. -(Legitimisterne lemna hvarandra sina listor.) - -BERRYER (läsande Montalemberts). “Berryer, konselj-president“, etc. ... - -MONTALEMBERT (läsande på samma gång Berryers). “Montalembert, -konselj-president“, etc. - -BERRYER. (med en bugning). Ah, ni har föreslagit mig till ... - -MONTALEMBERT (likaledes med en bugning). Och ni mig. - -BERRYER. Vi ha begge för ögonen haft den legitima och guddomliga rättens -seger. - -MONTALEMBERT (blickande mot taket). Och kyrkans ära. - -BERRYER. Begge skola vi hafva plats i konseljen, men hvem af oss bli -president? ... hvem skall bestämma det? - -PAPEGOJAN. Henri cinq, Henri cinq. (Montalembert och Berryer småle för -andra gången mot papegojan.) - -MONTALEMBERT (med ett fjerde korstecken). Ånyo Guds röst! ... Henri cinq -skall bestämma det. - -BERRYER. Ja. - -MONTALEMBERT. Men ni har uppsatt de la Rochejaquelin såsom minister för -allmänna undervisningen? - -BERRYER. Och ni de Beaudreuil? - -MONTALEMBERT. Bankiren Géronnière, hertiginnans onkel, är död och -hertigen, till följd deraf, en af de rikaste i Frankrike. - -BERRYER. Ah, jag förstår. - -MONTALEMBERT. De Beaudreuil, som nyss varit hos mig, har berättat, att -han i afton ämnar utströ pengar bland folket. - -BERRYER. Vi skola således snart få höra: “Vive Henri cinq!“ från alla -trakter af staden. - -MONTALEMBERT. Dessutom hafva alla de våra utskickat sin betjening för -att agitera arbetarne. - -BERRYER (fattar en penna, öfverstryker och skrifver något på sin lista). -Vi kunna ge de la Rochejaquelin någon större ambassadörs-plats i -ersättning ... Jag har nu äfven på min lista hertig de Beaudreuil såsom -minister för allmänna undervisningen. - -MONTALEMBERT. Bra! - -BERRYER. Har ni i dag besökt ryska hotellet? - -MONTALEMBERT. Ja, vid middagstiden. - -BERRYER. Och? - -MONTALEMBERT. Allt går bra. Ifrån det ögonblick Frankrike lyder sin -rätte konung, skall Ryssland förena sina bemödanden med våra, för att -betrygga Europas lugn och verldens lycka. - -BERRYER. Fäderneslandet står hos er i största förbindelse, monsieur -Montalembert! - -MONTALEMBERT. Monsieur Berryer! Frankrike kan aldrig nog värdigt belöna -era stora förtjenster. - -BERRYER (med patos). Så skola ånyo liljorna pryda Frankrikes frejdade -fana! - -MONTALEMBERT (med ännu större patos). Så skall han då falla, den -förrädiske inkräktaren af den kunglige martyrens tron! - -BERRYER (med en stor åtbörd). Och han skall dö i landsflykt, han och ... - -PAPEGOJAN. Henri cinq, Henri cinq. (Montalembert och Berryer spritta -till och blicka för tredje gången mot papegojan, men småle icke.) - - - Tredje scenen. - - (Ett bankirs-kontor inom Faubourg S:t-Honoré. Bankiren sitter - framför sitt arbetsbord, bläddrande med venstra handen i en bundt - stämplade sedlar af olika valörer och med den högra upptecknande - en mängd siffror på ett särskildt papper. Hans förste bokhållare - står bredvid honom.) - -BANKIREN. Åttiotusen i femprocents-obligationer, hundratusen i -treprocents-, jernvägs-aktier till ett belopp af sjuttiotusen göra mig -... Ah, hvilken skada att Géronnière skulle lägga sig att dö! han hade -en massa jernvägs-aktier, som han bestämdt hade sålt, ty han var alltid -en af de förskräckte ... Nå, monsieur, hvad säger ni om affären i dag? - -FÖRSTE BOKHÅLLAREN. Monsieur har köpt mycket i dag. - -BANKIREN. Jag ångrar att jag ej köpte mera ... Så lågt har aldrig börsen -varit sedan i Juli 1830. - -FÖRSTE BOKHÅLLAREN. Jag kommer ihåg det. - -BANKIREN. Och aldrig, det jag minns, har den på en gång stigit så högt -som första dagen efter de tre Juli-dagarne. - -FÖRSTE BOKHÅLLAREN. Äfven det är sannt ... men ... - -BANKIREN. Men? - -FÖRSTE BOKHÅLLAREN. Om det ej i morgon, såsom monsieur tror, blir ny -ministère? - -BANKIREN. Det måste bli det. Jag har nyss haft sammanträde med flere -officerare af national-gardet. Man skall vara döf, när appellen går, och -detta blir tillräckligt för att förmå konungen afskeda en ministère, som -nu mera är omöjlig. - -ANDRE BOKHÅLLAREN (inskyndande glad). En glad nyhet! Monsieur Molé har -blifvit kallad till Tuilerierna. - -BANKIREN (med triumferande blick på första bokhållaren). Hvad var det -jag sade? Innan natten är den nya ministèren bildad. I morgon stiger -börsen i ett steg till fem francs, men jag säljer ej. I öfvermorgon -stiger den ytterligare till fem, och jag säljer. - -TREDJE BOKHÅLLAREN (instörtande). En ledsam nyhet! Monsieur Molé är icke -kallad. Konungen behåller sina ministrar. - -FÖRSTE BOKHÅLLAREN (med en triumferande blick på bankiren). Hvad var det -jag sade? - -BANKIREN (mörk i ansigtet). O min gud! Om det icke skulle stiga, om det -tvärtom skulle falla ännu mer! Det är icke möjligt. Konungen kan icke -med ens vilja stoppa hela affärslifvet. Det vore förfärligt! Och jag som -köpt så mycket, så mycket! (springer upp förtviflad.) - -TREDJE BOKHÅLLAREN. Det låter som skulle legitimisterne göra sig stora -förhoppningar. - -BANKIREN (gående af och an). Legitimisterne, säger ni! Nå väl! Frankrike -har äfven under dem sett lyckliga tider. Må de segra, bara börsen ... - -FÖRSTE BOKHÅLLAREN. Men jag tror att republikanerne äro de som ha de -flesta jernen i elden. - -BANKIREN (gående som förut). Republikanerne, säger ni! Nå väl! Amerika -är lyckligt och der gå affärerna bra. Må de gerna segra, bara börsen ... - -ANDRE BOKHÅLLAREN. Men i beggedera fallen ha vi ju revolutionen för -dörren. - -BANKIREN (slår sig för pannan). Revolution! ha! Ja, må hela verlden -störta i revolutioner, bara börsen stiger! (rusar ut med fingrarne i -håret.) - - - Fjerde scenen. - - (En mindre kammare i ett hus nära place de la Bourse. På ett bord - brinner en lampa, och vid lampan ligger en pistol. Framför bordet - sitter en man med blekt ansigte och stirrande på pistolen.) - -DEN BLEKE MANNEN (tager ett papper och penna samt skrifver följande): -“Klockan half till tio på aftonen inträder jag i mitt kabinett för att -dö. Jag är ej det enda offret för de financiella olyckor, som trycka -Frankrike. I banken ligga 260,000 francs i blotta billets de -complaisance, som jag ej kan infria. Jag väljer döden framför vanäran. -Jag har derpå förberedt min familj som bor i Laon. - - _Louis Aigre_, - fyrtioett år gammal, diskontör och - riddare af heders-legionen.“ - -DISKONTÖREN (lägger ifrån sig det skrifna och fattar pistolen). Klockan -är tre minuter öfver halftimmen. Bouvet, min vän och kompanjon, har -säkert redan upphört att lefva. Jag följer honom. (sätter -pistolmynningen för pannan.) - -EN RÖST UTANFÖR. Aigre! Aigre! öppna, öppna! - -DISKONTÖREN (sänker pistolen). Hvad, hans röst! (stiger upp och öppnar -dörren.) - -BOUVET (instörtar och omfamnar diskontören). Gud vare lof! jag kom då ej -för sent. - -AIGRE. Du lefver? - -BOUVET (kastande sig i en fåtölj). Jag hade redan lagt kolen i fyrfatet, -hade redan tändt på dem, kände redan de första fläktarne från grafvens -kalla land, då min betjent skyndar in och berättar ... - -AIGRE. Hvad? - -BOUVET. Att hela Paris är i jäsning, att allt bebådar något ovanligt för -morgondagen, att emöten sprakar upp, att revolutionen ljungar. - -AIGRE. Nå? - -BOUVET. Förstår du ej? När Bellona stöter i trumpeten, är Justitia stum. -När den stora politiska vågen bär på sin ena skål barrikaden och på sin -andra kanonkulorna, hvem tänker då på de små balanserna? - -AIGRE (med gladare ansigte). Du har rätt. Men skola vi derigenom slippa -betala? - -BOUVET. Det kan ej sägas bestämdt. Men ett är säkert. - -AIGRE. Och det är? - -BOUVET. Att vi i värsta fall få något att skylla på. (Aigre kastar ifrån -sig pistolen och omfamnar sin vän Bouvet.) - - - Femte scenen. - - (En sal inom Faubourg-S:t-Antoine. En fabrikant står midt på - golfvet, omgifven af en mängd arbetare.) - -FABRIKANTEN (till arbetarne). Messieurs! det är mitt fullkomliga alvar. -Från denna afton stängas verkstäderna, och hvar och en af er är fri. - -FÖRSTE ARBETAREN. Men derigenom blifva ju på en gång mera än tvåhundra -arbetare utan arbete. - -FABRIKANTEN. Det smärtar mig lika mycket som er. Men är då jag den enda -som nödgas afskeda sitt folk! Öfverallt, hvart I vänden er, skolen I -höra samma klagan, skolen I se samma följder. Tiderna äro nu värre än de -någonsin varit, samhällskroppen arbetar med ett ondt, som ej med vanliga -medel kan häfvas. Jag är kanske mera olycklig än ni. Er skall man dock -beklaga, men hvem beklagar mig? - -ANDRE ARBETAREN. Ni olycklig, monsieur! ni, med magasiner fylda från -golf till tak! - -FABRIKANTEN. Sannt. Men hvar har jag köpare för mina tillverkningar? -Stillar man hungern med sidentyg? Släcker man törsten med kasimirer? -Ännu en gång, farväl, messieurs! Skaffen mig bättre tider, och vi skola -återse hvarann. (Arbetarne gå.) - -FABRIKANTENS FRU (inträdande från ett sidorum). Du har då afskedat dem -alla? - -FABRIKANTEN. Ja. - -FRUN (dystert). Hvad skola de nu taga sig till, de arme? - -HAN (kort). Det vet jag ej. - -HON (med stadig röst). Du vet det. - -HAN (förlägen). Nej. - -HON. Du hade kunnat behålla dem till månadens slut. - -HAN. Nåväl? - -HON. När du i afton lät dem gå, så var det icke för din skull, utan för -morgondagens. - -HAN. Hvarför för morgondagens? - -HON. Hvarför släpper jägaren sitt koppel löst? - -HAN. Hm! - -HON. Du kan i morgen hela dagen ligga i din säng och ändå slåss på place -de la Concorde med fyrahundra armar. - -HAN. Så låt gå! Det kan aldrig bli sämre än det är, men möjligtvis -bättre. - -HON. Bättre? för hvem? - -HAN. För mig och andra arbetsgifvare. - -HON. Bättre för arbetarne ock? - -HAN. Hm! - -HON. Vet du hvad jag i ditt ställe skulle ha gjort? - -HAN. Nej. - -HON. Jag skulle ha stält mig i spetsen för dem och kämpat som en man, -men icke låtit dem ensamme blöda för en vinst, som aldrig skall blifva -deras. - - - Sjette scenen. - - (Ett rum i utrikes-ministerns hotel vid Boulevarden. På hvardera, - sidan om ett aflångt bord, öfverfyldt af papper och offentliga - handlingar, sitta tvänne män, den ene med kal hjessa, hög panna, - långlagdt, blekt, magert ansigte med ovanligt stor näsa; den - andre, som är yngre, har inga särdeles utpräglade anletsdrag. Den - förre är Guizot, utrikes-ministern och konselj-presidenten, den - sednare Duchâtel, inrikes ministern. En pendyl slår 10.) - -DUCHÂTEL (resande sig upp från bordet). Klockan är tio, och jag skyndar -till Tuilerierna. - -GUIZOT. Om en halftimme är jag der ... Ah, jag glömde visa er -anklagelse-akten, som jag i dag emottagit i kammaren ... Ni har icke -läst den? - -DUCHÂTEL. Nej. - -GUIZOT. Jag har läst den. - -DUCHÂTEL. Nå? - -GUIZOT (ler föraktligt). - -DUCHÂTEL. Det blir möjligtvis en ny emöt. - -GUIZOT. En ny deportation af fångar, som staten får betala. - -DUCHÂTEL. Nya barrikader. - -GUIZOT. Ny stenläggning af gatorna, som kommer att kosta staden. - -DUCHÂTEL. Det kommer kanske äfven att kosta blod. - -GUIZOT. Dårens blod är för samhällsmedlemmen hvad dopet är för -menniskan. - -DUCHÂTEL. Ni tror då att ingenting är att frukta? - -GUIZOT. Nej! ... Bourbon, äldre grenen, föll genom öfverraskning ... -Orleans, yngre grenen, har sett emöten på afstånd och är beredd ... En -vink af denna hand, och mot hvarje gatumynning gapar mynningen af en -kanon ... en annan vink, och Seinen stiger blodröd öfver kajerna ... en -tredje, och Paris är aska. - -DUCHÂTEL. Men ... - -GUIZOT. Ni är orolig, Duchâtel. - -DUCHÂTEL (mycket orolig). Nej! - -GUIZOT. Ni har voterings-tömmarne i er hand, ni har en här af -trehundratusen elektorer ... Lita på den och var lugn. - -DUCHÂTEL. Och ni? - -GUIZOT (med högra handen på hjertat). Jag? ... jag litar på mig sjelf. - -EN RÖST UTIFRÅN. Den som litar på sig sjelf, hädar Gud! - -DUCHÂTEL (tager bleknande ett steg tillbaka). Ha! hvad är det? - -GUIZOT (med en blick på sidodörren). Det var blott min gamla mors röst. - -EN GUMMA (trädande ut från ett inre rum, stapplande vid sin krycka). När -en moder talar till sitt barn, är det Guds röst som talar genom henne! - - * * * * * - -Emellertid närmade sig natten. - -Så länge man vid skenet från salubodarnes rikt upplysta fönster kan läsa -polis-prefektens proklamationer, äro grupper af folk samlade kring dem. - -Men slutligen slocknar detta sken, fönsterluckorna tillskrufvas och -bodarne stängas. - -Det är nu natt, och en hvar söker sin bostad. - -Ordonnans-officerare genomströfva till häst de rikast befolkade -qvarteren. - -De möta folk i blus, som stannar för att betrakta dem. - -Ej ett enda ord vexlas dem emellan, och likväl känner man att hotet -växer. - -Komne från Tuilerierna, återvända de dit. - -De hafva icke mött något motstånd, om icke tankens. De hafva icke hört -något huller, om icke timmarnes. - -De kunna då säga: - - “_Paris est tranquille._“ - -Alla högvakter äro förstärkta och befästade. Skottgluggarne, vanligtvis -dolda af gips, äro nu aftäckta och öppnade. - -På alla torg bivuaker af fotfolk. På alla gator rytteripatruller. - -Ministèren kan då vara trygg. - -Konungadömet kan sofva lugnt. - -Paris är, såsom nyss nämndes, lugnt — men blott på ytan. - -Paris sofver icke — Paris väntar. - - - Sjuttonde kapitlet. - - Förmiddagen den 22 Februari. - -Dagen tändes, himmelen är molnbetäckt, en fuktig vind blåser från öster. - -Luften är dock ljum och gatorna ännu lugna. - -Men omkring klockan tio nedstiger från de aflägsnare folk-qvarteren, arm -i arm, en oräknelig skara bluser, med nakna armar, så lätt att igenkänna -sedan fordna emöter. - -Den vet hvilka mått och steg styrelsen tagit, den känner dess vilja att -sätta dem i verket. - -Men icke desto mindre går den för att noggrannt inställa sig till ett -möte, som likväl ingen begärt, som man fast mer instält för dagen. - -Öfverallt hvar denna skara framtågar, stängas bodarna och öppnas -fönstren, hvarifrån man lyssnar till: - - “Allons enfants de la patrie! - Le jour de gloire est arrivé. - Contre nous de la tyrannie - L’étendard sanglant est levé. - Entendez-vous dans les campagnes - Mugir ces féroces soldats? - Ils viennent jusque dans vos bras - Egorger vos fils, vos compagnes! - Aux armes, citoyens! - Formez vos bataillons! - Marchons! marchons! - Qu’un sang impur abreuve nos sillons!“ - -Vid samma tid spritter ur sin svanduns-sömn det förnäma och vanligtvis -så lugna S:t-Germain, lyssnande med bäfvan bakom tillskrufvade -fönsterluckor till Girondisternes sång. - -Det är de studerande, som, efter att hafva samlat sig på place du -Panthéon, likaledes arm i arm tåga genom de legitimistiska qvarteren och -gå öfver Pont-Neuf. - -Girondisternes sång är: - - “Par la voix du canon d’alarme - La France appelle ses enfants. - Aux armes! dit le soldat, aux armes! - C’est ma mère, je la défends; - Mourir pour la patrie, - C’est le sort le plus beau, le plus digne d’envie.“ - -Femtio år äro, att vi så må uttrycka oss, inneslutna emellan dessa begge -fosterländska hymner, af hvilka den förre är ett uttryck af hotet och -den sednare af uppoffringen för fäderneslandet. - -De blott nyfikna massorna, så lätta att urskilja från dem vi nyss -utmärkt, vältra fram ur de tre stora ådrorna af Paris: Boulevarderna, -Honoré-gatan och kajerna. - -Dessa massor, ännu kalla, hafva ännu icke tagit något parti. - -På place de la Madeleine möta skarorna från folk-qvarteren skarorna från -S:t-Germain. - -“La Marseillaise“ förenar sig med “les Girondins“, blusen med rocken, -arbetaren med studenten, kroppen med anden. - -Förenade göra de först en rund kring place de la Madeleine, hvarefter de -bölja fram mot place de la Concorde i leder, breda som gatan och djupare -än blicken kan mäta. - -Men ännu är ingen arm beväpnad. Allt har utseende af en fredlig -demonstration. - -Det är endast “la Marseillaise“ som låter hotande, och detta med skäl. - -Denna sång har sällan sjungits förgäfves. - -Hvarje kuplett deruti är en hel rustkammare, hvarje ord en musköt, -hvarje komma en sabel, hvarje punkt en kula af bly. - -Den djupa kolonnen hejdas vid pont de la Concorde! - -En pluton af linien, som der uppstält sig, fäller bajonetterna emot de -framtågande. - -De första lederna af kolonnen vilja stanna, men de eftersta skjuta på -med oemotståndlig kraft. - -“Messieurs!“ ropar till soldaterne en ung man i blus; “låten oss -passera!“ - -“Tillbaka!“ svarar officeren, sträckande värjspetsen mot den ropande. - -“Det är omöjligt“, förklarar denne; “ni ser sjelf, monsieur, att vi -vilja stanna, men att hela massan trycker på.“ - -“Tillbaka!“ fortfar officeren. - -“Nåväl!“ ropar den unge mannen, i det han blottar sitt bröst; “stöt -till! ... Ingen skall afundas er den äran att hafva mördat en obeväpnad -medborgare.“ - -Officeren tvekar en stund. Slutligen sänker han värjspetsen. - -Bajonetterna höjas, kolfvarne slamra mot gatstenarne och soldaterne vika -åt sidan. - -Den unge mannen, som är Armand Cambon, tager ånyo ett steg framåt. - -Kolonnen, nu mera oförhindrad, följer honom, närmande sig -Deputerade-kammarens palats. - -Detta palats är i ordets fulla bemärkelse garneradt med trupper. - -Linie-bataljoner, jägare, dragoner och municipal-gardister omsluta det -från alla sidor, och midt framför med mynningarne vända mot bron stå -tvänne kanoner jemte sin service. - -En general med svajande plym visar sig på trappan till palatset. - -“Var lugn!“ ropar han till befälhafvaren för palatsets bevakning; -“palatset är nu så försvaradt att icke en gång Europas bästa trupper -skulle våga storma det.“ - -Generalens ord var icke tomt skryt. - -Den ifrågavarande kolonnen stannar ånyo. En sqvadron dragoner med dragna -sablar spärrar vägen framför den, och från begge sidor anrycka -infanteri-bataljoner. - -“Lefve dragonerne!“ ropar Armand, svängande sin mössa öfver hufvudet. - -“Lefve dragonerne! lefve linien!“ instämmer folkhopen. - -Dragonerne besvara helsningen med en salut af sablarne, hvarefter de -sticka dem i skidorna. - -De nöja sig med att med sina hästar hindra kolonnen från att komma -vidare. - -“Hvad skola vi nu göra?“ frågade en ung man i rock Armand. - -“Vänta och ge oss till tåls“, svarar denne. - -“Au diable!“ - -“Hvad vill ni då att vi skola göra? ... Vi komma ju hvarken fram eller -tillbaka.“ - -“Hvad hade vi då här att göra?“ - -“För det första visa herrar deputerade af majoriteten derinne att vi -lefva och ha helsan.“ - -“Och för det andra?“ - -“Helsa på dragonerne.“ - -“Allt det der är godt och väl, men ...“ - -“Men icke tillräckligt, menar ni?“ - -“Parbleu!“ - -“Har ni aldrig sett, monsieur Eugène, att det blixtrar länge, innan man -hör åskan?“ - -“Det är sannt ... men det är likväl odrägligt“, menade den otålige -poeten. - -“Jag vet hvad man bör göra, för att fördrifva tiden“, yttrade Armand. - -“Nå?“ - -“Ni har ju, som ni nyss berättade, författat en frihetssång?“ - -“Jag har skrifvit många sådana jag“, svarade folkskalden med -sjelfbelåtet utseende. - -“Men er sista.“ - -“Min yngsta menar ni, ty ni är väl icke så oartig att begära att den -skall bli min sista.“ - -“Bevare oss gud för det!“ sade Armand, tryckande med värma skaldens -hand. - -“Ni menar: “Le crédo républicain“, var det icke så?“ - -“Ja, så hette den.“ - -“Jag har blott tre kupletter färdiga.“ - -“Hur många tänker ni då hafva?“ - -“Fyra ... jag skulle just till med den fjerde, då jag hörde den fördömda -marseljäsen, som gud välsigne, och då måste jag ut naturligtvis.“ - -“Så sjung dem ni har.“ - -“Men dragonernes hästar skrapa med sina skor, så att ...“ - -“Bekymra er icke om det ... Vi skola alla stämma in, ty vi ha lätt för -att lära oss era sånger.“ - - _Eugène._ - - “Si vous voulez savoir le fond de ma croyance, - En quelques mots bien courts ici je la dirai, - Je vais bien franchement montrer ce que je pense, - Et c’est du fond du cœur que je vous répondrai: - Je veux que le génie ait le sceptre du monde, - Je veux que le travail, cette mère féconde, - Elève ses enfants pour un meilleur destin! - Je veux de l’équité redresser la balance, - Je veux que l’oppresseur soit réduit au silence. - Voilà pourquoi je suis républicain!“ - - _Kör._ - - “Je veux que le génie ait le sceptre du monde, - Je veux etc. — — —“ - -“Bravo, Eugène!“ ropade Armand. - -“Bravo! Bravo!“ biföllo de öfrige under lifliga handklappningar. - -“Andra kupletten, andra kupletten!“ begärdes från alla sidor. - - _Eugène._ - - “Poussière du passé, débris d’un autre monde, - Que les flots de l’oubli vous chassent de nos yeux! - Du crime et de l’erreur brisant la nuit profonde, - Le soleil du progrès s’est levé radieux. - Je veux que le génie ait le sceptre du monde, - Je veux etc. — — —“ - - _Kör._ - - “Je veux que le génie ait le sceptre du monde, - Je veux — — —“ - -“Hvem är det som sjunger i ledet der?“ skrek on dragon-officer, vändande -ansigtet mot sin sqvadron. - -“Fråga snarare hvilka, monsieur“, yttrade till honom en under-officer, -höjande på axlarne. - -“Hvilka äro de som sjunga?“ fortfor officeren uppretad. - -Dragonerne vände sina ansigten mot officeren, men ingen af dem svarade. - -Officeren upprepade sin fråga med ännu högre röst och ännu högre vrede. - -Dragonerne fortforo att se på officeren, men ingen af dem öppnade -munnen. - -Under-officeren blickade på sin förman och höjde ånyo på axlarne. - -Förmannen såg ned på hästmanen med en lindrig rodnad på kinden. - -“Jag förbjuder er att stämma in i denna sång“, befalde han sqvadronen, -men hans röst var icke mer befallande, ty hans förvåning hade -öfvervunnit hans vrede. - -“Lefve dragonerne!“ ropade Armand, hvilken ingenting undfallit. - -“Lefve dragonerne!“ upprepade ånyo hela folkskaran. - -Dragonerne förde högra händerna till kaskarne, besvarande på detta sätt -folkets artighet. - -“Tredje kupletten, Eugène!“ uppmanade Armand; “märker ni icke att vi -äfven kommit hit för att ge dragonerne lektioner i sång ... Påstår ni -ännu att vi stå här förgäfves?“ - -Eugènes ögon blixtrade. - -Det lika mycket smickrade som gladde honom i hans egenskap af patriot -att dragonerne utan särskildt uppdrag förstärkte kören. - -“Tredje kupletten, tredje kupletten!“ påminde folkskaran. - - _Eugène._ - - “Le faible, trop souvent, succombant à sa peine, - N’entendait que ce cri: malheur sur les vaincus! - Il est temps que le fort sur son cœur le soutienne; - Mais pour qu’à tout jamais le mal ne règne plus, - Je veux que le génie ait le sceptre du monde, - Je veux etc. — — —“ - - _Kör._ - - “Je veux que le génie ait le sceptre du monde, - Je veux etc. — — —“ - -Kören afbrytes af ett förfärligt skri från tusentals munnar och detta -skri kommer från place de la Concorde. - -Under-officeren höjer för tredje gången på axlarne, i det han kastar en -blick öfver folkmassans hufvud åt det håll, hvarifrån skriket kom. - -Dragonerne skåda äfven ditåt och rynka ögonbrynen. - -Armand och hans många följeslagare vända sig om, i afsigt naturligtvis -att se hvad som kunde vara anledningen till tumultet på andra sidan -bron. - -Men mellan dem och place de la Concorde röra sig för många hufvud, för -att de skulle kunna se något. Dessutom hindras de derifrån genom den -trängsel och oreda, som uppkomma deraf att alla vilja se och veta. - -Följaktligen kunna de blott ana, men aningen är tillräcklig för att -kritfärga deras kinder och komma deras händer att krampaktigt knyta sig -tillsammans. - -Men de som icke behöfva ana, emedan de ypperligt kunna se, äro de -personer som hafva den afundsvärda platsen i peristilen till -Deputerade-kammarens palats. - -Peristilen till denna byggnad, som ursprungligen var det s. k. palais -Bourbon, består af tolf sköna korintiska pelare, uppresta af Poyet. - -Frontongen är prydd med en bas-relief af Cortot, föreställande -Frankrike, omgifvet af frihetens och allmänna ordningens sinnebilder, -dessa i sin ordning ledsagade af handelns, åkerbrukets, krigets, fredens -och vältalighetens genier. - -Från peristilen leder ned en trappa af nära femtio alnars bredd och tolf -alnars höjd, nedanför hvilken äro stälde fyra kolossala marmorbilder i -sittande ställning: Sully, l’Hôpital, d’Aguesseau och Colbert. - -Deputerade-kammarens (numera National-församlingens) palats utgör genom -sin peristil ett värdigt motstycke till Madeleine-kyrkans façade, som på -andra sidan bron och place de la Concorde samt vid slutet af gatan med -samma namn visar täflande sina stolta pelare. - -Det är klart att man från en sådan peristil som den ifrågavarande måste -hafva den friaste utsigt öfver place de la Concorde och att ingenting -väsendtligare der bör kunna försiggå obemärkt af dem, som hafva plats i -peristilen. - -Också stodo der flere deputerade, beundrande truppernas strategiska -ställning och med förakt nedblickande på den sammanpackade och liksom af -en jernring omslutna folkmassan. - -Visserligen hade kammaren för tillfället session, och inne i -sessions-salen afhandlades ett lagförslag till fromma för banken i -Bordeaux och utan motstånd af minoriteten, emedan de fleste af dess -ledamöter voro frånvarande. - -Men ganska få af de närvarande lånade sina öron åt ifrågavarande ärende. - -Det var då mycket roligare att språka sins emellan om dagens händelser, -under det att man fägnade sig åt anblicken af den storartade scenen -utanför, scenen af ett folk omslutet af soldater. - -“Hvem skulle tro“, sade en af de deputerade som stodo i peristilen, “att -det är för att skydda en kammare, diskuterande ett bank-reglemente, som -man utvecklar så betydliga stridskrafter.“ - -“Ganska sannt“, medgaf en annan; “också finns det väl ingen som tror -det.“ - -“Kanske det är för att skydda det goda folket, som svettas dernere för -Frankrikes väl“, yttrade en tredje skrattande och pekande ned på den -sammanträngda folkmassan. - -“Så synes det verkligen“, menade en fjerde; “men jag, för min del, har -svårt att skratta deråt ... Hvarför rensar man ej platsen? ... Har man -kallat hit öfver 70,000 man endast för att paradera? ... Eller anser man -pöbelns nackar hårdare än hästarnes skor och rytteriets sablar?“ - -“Ni tycks ha mycket brådtom, monsieur, att förvissa er om motsatsen“, -inföll en högväxt, mager man med skarpa, utpräglade anletsdrag. - -“Jag har verkligen brådtom, monsieur“, svarade den tilltalade trotsigt; -“jag skulle hjertligt applådera åt den första choc, som gjorde place de -la Concorde slät som ett dansgolf.“ - -“Man dansar illa på ett golf betäckt af stympade menniskokroppar“, -svarade den magre mannen. - -“Ni har likväl visat att man kan dansa rätt bra på ett sådant golf“, -anmärkte den trotsige. - -“Förklara er, monsieur!“ uppmanade den magre med en ljungande blick. - -“Hå, ingenting är enklare ... Ni har dansat er till generals-epåletterna -på Afrikas slagtfält.“ - -“Ni gör då ingen skilnad emellan fiender och medborgare?“ - -“Ah! medborgare!“ upprepade den trotsige föraktligt; “ni talar som en -Bergets anhängare ... Det vore, min själ, ej rådligt att i era händer -lemna befälet öfver Paris.“ - -“Jag skulle icke emottaga det, monsieur.“ - -“Hvarför?“ - -“Emedan jag ej kunde gifva order till anfall emot ett folk, som 1:o) -ännu icke gripit till vapen och 2:o) icke begär annat än uppfyllandet af -dess lagliga rätt.“ - -“Dess lagliga rätt? ... Kallar ni la Marseillaise för dess lagliga -rätt?“ - -“Det är icke mera olagligt att sjunga la Marseillaise än att för en enda -persons skull sätta tusens lif och välfärd på spel.“ - -“Och hvem skulle denne ende person vara, om jag vågar fråga?“ - -“Behöfver jag säga er att jag menar Guizot? ... Afskeda honom i dag, och -ni skall i morgon, om ni det önskar, helt obesväradt kunna dansa på -place de la Concorde.“ - -“Men om, såsom jag hoppas, man icke afskedar Guizot?“ - -“Så dansar ni hvarken i morgon eller öfvermorgon på place de la Concorde -eller någon annan plats.“ - -“Så tänker ni, men lyckligtvis icke marskalk Bugeaud, ty se der ... se -der! ... ah, ändtligen!“ - -Den på place de la Concorde sammanpackade folkmassan hade hitintills -icke haft någon annan rörelse än åkerfältets vaggning, när vinden far -deröfver. - -Här och der öfver detta menniskofält höjde sig orörliga grupper af folk, -som uppklängt på statyerna, lykt-kolonnerna och på stenbräddarne af -fontänerna, hvilka icke spelade den dagen. - -Hastigt förmärkes en våldsammare rörelse bland denna hop. Nyss kunde den -med möda röra sig; nu flyr den. - -Midt i hopen blänka municipal-gardisternes kaskar och sablar, under det -att kavalleri-chocker göras samtidigt från de Elyseiska fälten och -Tuileriernas park. - -I stället för fontänernas vatten, spelar nu menniskoblod. - -Deraf det förfärliga skri, som afbrutit kören till folkskaldens visa. - -Place de la Concorde är rensad, är öde som en graf, men en graf för -många döde och en bädd för ännu flere sårade. - -“Nå, hvad var det jag sade?“ frågade med en triumferande blick på den -högväxte magre mannen, den deputerade, som satte sin lit till marskalk -Bugeaud; “och hvad säger ni nu?“ - -“Jag säger att ni hvarken i morgon eller öfvermorgon skall dansa på -place de la Concorde“, svarade denne lugnt. - -“Haha!“ skrattade den trotsige; “vi få väl se, vi få väl se, general -Cavaignac!“ - - - Adertonde kapitlet. - - Högvakten i Champs-Elysées. - -Klockan är fyra. Solen gömmer sig bakom invalidernes hotel. Ett blodrödt -band knyter sig kring den svarta kupolen. - -Tuileriernas trädgård stänges. - -En betydlig truppstyrka vakar öfver place de la Concorde. Trupperna, som -på morgonen utryckt från kasernerna, återvända icke dit. - -De äro utspridda i kompanier, plutoner och piketer; man ser dem -grupperade vid kajerna, på de öppna platserna, på korsgatorna; vid -hvarje gathörn blixtrar en musköt. - -Men ingen musköt af national-gardet synes ännu till. National-gardet har -ännu icke blifvit kalladt. - -Man vill ej sätta gevärskolfven i dens hand, af hvilken man sjelf -befarar ett anfall med bajonetten. - -Styrelsen misstror således national-gardet. Hon har kanske sina skäl -dertill. - -Men hon glömmer att misstroende å ena sidan icke blott väcker -misstroende å den andra, utan äfven föder likgiltighet eller harm hos de -trogne på samma gång som det ökar modet och hoppet hos de otrogne. - -Men när himlen har bestämt att en konung skall förlora sin tron, låter -den honom först förlora hufvudet. - -Klockan fyra är skymningens tid i Februari. - -Lyktorna brinna redan på Elyseiska fälten. - -Ungefär i midten deraf och något hitom den lilla fontänen, hvars vackra -kaskad, i form af en lilja, är så uppfriskande för de många, som -middagstiden promenera på denna sköna plats, reser sig ett litet vackert -hus, till det yttre liknande en italiensk villa, men hvars inre helt och -hållet är upplåtet till högvakt. - -På den tiden, hvarom nu är fråga, utgjordes nämnde högvakt af fyrtio man -af linien. - -Denna högvakt var likväl ej den enda i Champs-Elysées, utan stod i -sammanhang med flere andra, mellan hvilka poster på kortare afstånd från -hvarandra voro utstälde. - -Utanför berörde högvakt hade soldaterne kopplat sina gevär, förmodligen -för att hafva dem närmare till hands, och soldaterne stodo sjelfve -utanför kopplen, språkande med hvarandra. - -På något afstånd från dem stod, med armarne i kors öfver bröstet, deras -befälhafvare, en ung löjtnant, skådande än åt venster, än åt höger. - -De Elyseiska fälten hade medelst rytteri-chocker för längesedan blifvit -rensade från de folkmassor, hvaraf de på förmiddagen varit fylda. Nu -voro de temligen ödslige. - -Några nyfikne vandrare syntes här och der, men dessa tillhörde -otvifvelaktigt dem, som bodde i trakten och dem man icke ansett sig -kunna utestänga derifrån. - -Officerens blickar åt höger och venster härledde sig således icke af -fruktan för någon öfverrumpling, utan troligen af beundran för den rika -belysning, som hvarje afton gör Champs-Elysées så förtrollande. - -Den unge löjtnanten och hans manskap tillhörde kanske de trupper, som -nyligen blifvit beordrade till Paris, och möjligt är att han i andanom -gladde sig åt de stunder, då han, fri från tjenstgöringen, kunde få -svärma kring i dessa förtrollande alléer vid sidan af någon “petite -femme“, som kunde vara hugad att gifva den unge krigaren från landsorten -någon angenämare förströelse under den enformiga garnisons-tjensten. - -Så hade han stått en stund, då hans blickar, upphörande med sina -kastningar åt höger och venster, fästades vid ett nytt föremål, som -rörde sig framför honom och allt mera närmade sig. - -Detta föremål var likaledes en ung man, men i blus och med en brinnande -cigarr i munnen. - -På några alnars afstånd från löjtnanten stannade cigarrrökaren. - -Bluser med cigarrer äro i Paris icke bättre anskrifne än små kappor med -cigarrer i Stockholm, dessa sednare kände sedan 1838 under namnet -“rabulister.“ - -Men rättvisligen bör erkännas att de sednare äro ganska menlösa, -åtminstone i förhållande till de förre. - -Blusen låter gerna rutorna sitta qvar i fönstren, ty han har endast -otaldt med dem, som sitta bakom rutorna. - -Men detta gör också att man i Paris aldrig skrattar åt honom, såsom man -gör åt rabulisten i Stockholm. - -Blusen är ett vandrande Damocles-svärd, färdigt att hvart ögonblick från -höjden af någon barrikad falla ned öfver hvar och en, som icke har skäl -att klaga öfver det beståndande. - -Under sådana förhållanden är klart att blusen för den sednare måste vara -en landsplåga. - -Men denna botas ej med stål och bly, emedan stål och bly äro för mycket -hårdsmälta. - -Här vore visserligen ett tillfälle att tala något om mat och dryck, -hvilka icke allenast äro lättare att smälta, utan äfven alldeles -oumbärliga, till och med för bluser. - -Men för denna gången måste vi åtnöja oss med att kasta en flyktig blick -in i de boningar, som man i allmänhet anser goda nog åt bluser, ehuru -man, med en sidoblick in i fängelserna, aldrig kan begripa hvarför -brottet skall må så bra, under det att fliten och ärligheten må så illa. - -Den svenske arbetarens stuga är ett prakt-rum emot den håla, som bebos -af den franske arbetaren. - -Antingen har han sitt hem i dessa underjordiska bostäder, dit dagsljuset -med möda intränger från en glugg vid taklisten och der han går i -beständigt fotvatten under den regniga årstiden, eller också är han -inhyst på någon vind tätt intill takplåtarne, der han sommartiden -inandas en luft endast jemförlig med de beryktade venetianska -blykamrarnes. - -För att framte ett exempel, vilja vi för närvarande blott nämna att -modehandlarne i Paris, hvilkas granna bodfönster väcka de förbigåendes -beundran, alls icke sky för att inhysa fem eller sex modister i en -vinds-skrubb, icke större än att fem eller sex smala sängar med möda -kunna rymmas der, ty det vore naturligtvis för dyrt att hyra särskilda -rum åt sitt folk. - -Och likväl synas modisterna, som till det mesta äro unga välklädda -flickor, de minst beklagansvärda af arbetarklassen. - -Man kan då göra sig en föreställning om de öfrigas belägenhet, -isynnerhet deras, som äro gifta och ha barn. - -Den tålmodigaste menniska kan ej i evighet stekas på en vind eller -trampa vatten i en källare, isynnerhet när han finner att ingen -alvarligt bemödar sig att lindra hans öde. - -Deraf kan möjligtvis till någon del förklaras den ovilja, som blusen i -Frankrike hyser mot nästan hvarje person som har glace att svalka sig -med och endast behöfver bada för sitt nöje; deraf hans fallenhet för -barrikader och gatustrider, hvilka ej kunna göra honom olyckligare än -han redan är; deraf, med ett ord, blusens dåliga anseende hos hvarje -ordningens vän eller, rättare sagdt, hvarje vän af det slags ordning, -som bestämt _allt_ åt några få och _intet_ åt millionerna. - -Om det är en beklagansvärd sanning att alla i denna jämmerdalen icke -kunna vara lycklige, så är det äfven en sanning att ingenting så mycket -tröstar den olycklige som den lyckliges deltagande. - -Derför blott något mera deltagande för blusens lidande, och man skall -mindre behöfva frukta hans armar. - -Men deltagandet efter revolutionen är ej större än det var före den[4]. - -Den blus, som nu var i fråga och som vid sig fästat den unge löjtnantens -uppmärksamhet, syntes visserligen icke vara af det förtviflade slaget, -men han rökte cigarr, och att, i en tid af uppror och allmänt missnöje, -röka cigarr midt framför näsan på en högvakt, är en djerfhet som måste -väcka misstroende och förargelse. - -“Hvad vill ni? hvarför stannar ni här? hvarför går ni icke vidare?“ voro -de tre frågor, som löjtnanten temligen barskt och vresigt kastade emot -den unge blusen. - -“Det är då förbjudet att stå?“ frågade blusen. - -“Det måtte ni väl veta.“ - -“Men när man är ensam?“ - -“Är detsamma ... Var derför god och gå vidare, och det genast, -monsieur!“ - -“Ja, jag skall genast aflägsna mig“, svarade blusen och gjorde min af -att gå, men tappade i detsamma cigarren. - -“Parbleu!“ mumlade han derför och började söka på marken efter sin -cigarr. - -“Nå, ni går icke“, anmärkte löjtnanten. - -“Tillåt mig blott att leta rätt på min cigarr“, bad blusen, ifrigt -letande. - -“Onödigt ... Avancera, monsieur“, fortfor officeren. - -Blusen avancerade visserligen, men hvarken åt höger eller venster, utan -framåt, allt under mycket famlande på marken. - -Han närmade sig löjtnantens fötter, liksom trodde han att cigarren -rullat fram ända till dem. - -“Jag låter arrestera er, om ni ej genast lyder!“ hotade officeren, -förlorande tålamodet. - -“Nej, det är jag som arresterar er!“ ropade blusen, slående i detsamma -sina armar omkring löjtnantens lif och tryckande honom så hårdt mot sitt -bröst, att denne knappast kunde andas, än mindre gifva något ljud ifrån -sig. - -I samma ögonblick framrusade från begge sidorna ungefär trettio andra -bluser, hvilka genast kastade sig öfver gevärskopplen, och innan ännu -någon enda af soldaterne hunnit sansa sig efter detta oförmodade anfall, -hade bluserna ryckt åt sig hvar sitt gevär. - -Men icke nog dermed, de hade äfven bildat en halfrund omkring de -hopträngda soldaterne och lagt an på dem. - -“Den förste, som ger ett ljud, är död!“ ropade den som anförde skaran. - -“Ni finner, monsieur“, sade den, som gripit löjtnanten, “att ni nu måste -foga er i ert öde och icke utsätta mig för att nödgas döda en tapper -man.“ - -Under det att han så talade, tog han löjtnanten på sina armar och bar -honom med samma lätthet som om han burit ett barn till det ställe, der -hans kamrater stodo. - -“In med alla i högvakten,“ ropade han, “och den som söker fly, skjutes -ned!“ - -Derefter stälde han den förbluffade befälhafvaren inom halfrunden. - -“Var så god, monsieur, och föregå ert folk med godt föredöme,“ uppmanade -han denne; “allt motstånd är omöjligt, hela huset är kringrändt af de -våra, alla poster mellan er och de öfriga högvakterna tagna ... Höger -omvänder er och raskt in i högvakten, der ni måste stanna såsom fånge -... Marsch!“ - -Soldaterne gingo in i huset med hängande hufvud och påskyndade af -bajonetterna, som kittlade dem i ryggen. - -Den unge löjtnanten hade ännu icke kommit sig före och han stirrade -nästan medvetslöst framför sig. - -Men när en af bluserne ryckte från honom sabeln, som han ännu bar vid -sidan, föll han i en konvulsivisk gråt och måste ledas in. - -Den blus som tagit honom tillfånga och hvilken icke var någon annan än -vår hjelte Armand Cambon, tog löjtnantens sabel ur sin kamrats hand och -närmade sig derefter den unge officeren, som nedsjunkit på en stol med -begge händerna för ansigtet. - -“Monsieur!“ sade han till löjtnanten; “ni är ingen gensdarm och kan -således icke vara min fiende ... ni är vid linien, och linien har ej -medborgares blod på sina händer ... Återtag ert vapen, hvilket ni skulle -hafva fört som en fransman, om ni ej blifvit öfverrumplad ... Tag, -monsieur!“ - -Den olycklige befälhafvaren ryckte åt sig sin sabel, tryckte den till -sitt bröst och kysste den, som en moder sitt återfunna barn. - -Han upphörde att snyfta. Det föreföll honom som hade han räddat sin -förlorade ära. - -“Hvad fiender icke hade förmått, förmådde medborgaren“, fortfor den -tröstande segraren, i det han vände sig till soldaterne, “och derför är -det billigt att också I behållen edra sidogevär ... Men I skolen ej -undra på, om vi taga edra kartuscher, dem vi likväl blott i högsta -nödfall ämna anlita ... Ursäkten, messieurs, men kartuschen kan ej -skiljas från musköten.“ - -Soldaterne öfverlemnade sina kartuscher åt bluserna, hvilka med största -artighet och under många “pardon, monsieur!“ emottogo hvad de fingo. - -“Ah! nu fick jag en ypperlig idé för sista versen till mitt crédo -républicain!“ ropade en af bluserna, i det han ryckte upp ur sin ficka -ett plån jemte plyertspenna och närmade sig en lampa, för att skrifva. - -“Ni får ännu dröja med det så länge, monsieur Eugène“, yttrade Armand. - -“Dröja med det?“ frågade poeten förundrad. - -“Ja.“ - -“Men hvarför måste jag dröja?“ - -“Derför att vi ha annat att göra än skrifva vers, derför att vi måste -marschera.“ - -“Marschera?“ - -“Ja, marschera.“ - -“När?“ - -“Nu på ögonblicket.“ - -“Hvarför?“ - -“Hvarför?“ instämde de öfrige bluserna, trängande sig omkring sin -anförare. - -“Monsieur!“ sade Armand, vändande sig till löjtnanten, “er fångenskap -blir ej lång, efter hvad ni finner ... Vi taga nu afsked, och ni är fri -... Jag behöfver icke be er, monsieur, att en dag utöfva samma mildhet -mot era fångar som den vi bevisat våra ... God afton, messieurs!“ -tillade han med en bugning för soldaterne. - -Derefter vände han sig till sina kamrater, kommenderande: - -“Framåt!“ hvarefter han sjelf lemnade vaktrummet. - -Kamraterne följde sin anförare med lydiga ben, men protesterande munnar. - -När de kommit ut, stannade Armand. - -“Tyst!“ befalde han! - -Alla tystnade. - -“Lyssnen!“ bjöd han sedan. - -“Nåväl?“ frågade Eugène trumpet. - -“Hvad hören I?“ frågade Armand. - -“Jag hör steg af en marscherande trupp“, svarade en. - -“Ett kompani fotfolk som är i antågande“, tillade en annan. - -“Hvarför icke så gerna en bataljon?“ frågade Armand; “hvarför icke ett -regemente, två regementen? ...“ - -“Nå, än se’n? än se’n?“ - -“Än se’n? ... Raskt från Champs-Elysées, och ingen halt förrän på -S:t-Honoré!“ - -Efter dessa ord ilade Armand tvärs öfver Champs-Elysées. - -De trettio följde honom med högvaktens gevär och kartuscher; men ingen -af dem kunde utgrunda sin anförares mening. - - - Nittonde kapitlet. - - Den blå mannen. - -Uti ett hvalfrum hörande till bottenvåningen af ett stort hus vid rue de -la Paix, en af de grannaste gatorna i Paris samt sträckande sig mellan -Vendôme-platsen och boulevarden, bodde och bor ännu en gammal man, sedan -länge mycket bekant i Paris under namnet “blå mannen“, med anledning -deraf att han, så långt man kan minnas tillbaka, gått i ljusblå -benkläder samt rock och mössa af samma tyg och färg både sommar och -vinter. - -Något annat namn vet man ej på honom, och när han talar om sig sjelf, -hvilket likväl sällan händer, kallar han sig sjelf den blå mannen. - -Hvad han varit eller hvad slags yrke han i samhället egentligen idkat, -känner man icke heller. - -Men hvad man allmänt vet och hvad man synnerligast inom de tätast -bebodda och mest fattiga folk-qvarteren erfarit, är att den blå mannen -under loppet af ungefär fyrtio år dagligen genomströfvat och ännu -genomströfvar berörde stadsdelar, utdelande poletter på mat och ved åt -hvarje behöfvande han möter. - -Men icke nog dermed, han går uppför de mörkaste och brantaste trappor, -för att söka och hjelpa den nöd, som icke har krafter att komma ut på -gatan och visa sig för verlden. - -Det är som kunde han skåda igenom de tjocka svarta murarne, och han -genomskådar menniskoansigten, som ofta nog äro svårare att genomtränga -än sjelfva muren. - -Dessa fattig-poletter köper han i olika trakter af staden, och hans -uppköp för dagen rättar sig efter årstiden och äfven efter den större -eller mindre arbetsförtjenst, som för tillfället kan vara rådande bland -arbetsklassen. - -Han börjar sin vandring tidigt om morgonen och kommer hem först sent på -natten. - -Man har aldrig sett honom bevista något nöje, teatrar eller folkfester. - -Han är i beständig rörelse, och stannar han, så är det för att utdela -sin polett. - -Derefter fortsätter han sin väg. - -Han möter många, som se behöfvande ut, men han ger ej åt alla, ty, såsom -nyss nämndes, han genomskådar alla, och hans blick har, efter hvad det -påstås, ännu aldrig bedragit honom. - -Han har genom sin mångåriga erfarenhet lärt sig att skilja den verkliga -nöden från den låtsade, lidandet från skrymteriet, dygden från lasten. - -Den blå mannen vet, efter hvad det påstås, mera i dessa ämnen än alla -polis-kommissarier och prester tillsammantagna inom barriererna af den -stora staden. - -På detta sätt har han gått i fyrtio år, hvarunder hans lockar grånat. -Det tunna, hvita, stripiga håret ligger som en silfverfrans kring hans -kala hjessa. - -Men hans smala, korta ben synas ej hafva lidit något af ålderdomen. Hans -rygg har kanske kroknat något på de sednaste tio åren, men han bär sitt -hufvud lika högt som i sina ungdomsdagar, och blicken, den han stadigt -riktar mot himmelen, glänser ännu af ungdomens eld. - -Ansigtet har många skrynklor, men när han småler, fyllas skrynklorna och -han småler ofta, ty han talar ofta för sig sjelf och småler alltid åt -hvad han sjelf talar. - -Hvad han talar, vet man ej, men af hans leende kan man sluta till att -allt är godt. - -Det säges att han hvarken har fränder eller närmare bekanta och att -ingen besöker honom, der han bor, äfvensom att han ute på gatan aldrig -visar sig i sällskap med någon. - -Ingen tillhör den blå mannen, fast den blå mannen tillhör hela verlden. - -Man tror sig ha uträknat att den blå mannen dagligen utgifver ganska -mycket pengar till uppköp af poletter på mat och ved, men ingen känner -hvarifrån han tager dessa pengar, emedan han aldrig tillhört något -välgörenhetssamfund, hvarken inom eller utom landet. - -Man gissar att han i sin ungdom ärft eller förvärft en större -förmögenhet, men ingen vet hvar han insatt sina kapitaler eller uppbär -sina räntor. - -De vidskeplige anse honom stå i förbund med osynliga makter, öfver- -eller underjordiska, goda eller onda, och kanske tro de helst på hans -beröring med de sednare, emedan dessa vanligen betraktas såsom större -affärsmän och penningkarlar än de förre. - -Ingen vågar dock påstå att den blå mannen af dem han hjelpt fordrat -någon förskrifning, vare sig med svart eller rödt bläck, och till ondt -har man aldrig hört honom råda. - -Den blå mannen har aldrig bebott någon annan lokal än det der -hvalf-rummet vid rue de la Paix. - -Men huset, hvartill berörde rum hörer, har icke alltid varit så stort -och grannt som det nu är. Det har under årens lopp ombytt flere egare -och derunder blifvit utvidgadt både på höjden och bredden. - -Men under alla dessa förändringar har den blå mannen bott qvar, och det -säges, att han af husets förste egare betingat sig rättighet att bo der -till döddagar. - -Den blå mannen har således blifvit ett onus för de sednare husvärdarne. - -Hans rum, beläget åt gatan, skulle vara särdeles tjenligt till en mindre -salubod, och en salubod vid rue de la Paix, om än aldrig så liten, -inbringar en betydlig hyra. - -Derför ville gerna husvärdarne blifva qvitt en menniska, hvilken endast -gjorde dem godt, som icke voro husegare. - -Men då de icke kunde uppsäga honom till afflyttning, togo de sig till -att orimligt öka på hyran. - -Det var isynnerhet tvänne husvärdar som gjort sig skyldiga till detta -prejeri. - -Men man berättar, att den ene af dem kort tid derefter nödgades göra -bankrutt och att den andre en morgon befanns hafva hängt sig på -fönsterposten. - -De sednare hyresvärdarne, ehuru för öfrigt icke troende på skrock, -misstänkte likväl att Guds välsignelse möjligtvis hade något gemensamt -med den blå mannen, hvaraf följde att de nedsatte hyran till dess första -belopp, och man har icke hört att någon af dem bankrutterat eller hängt -sig. - -Det nämndes att den blå mannen aldrig tog emot besök af någon. Men det -vore fruktlöst att besöka honom, emedan, till följd af hyresgästens -utgång tidigt på morgnarne, luckorna för hans kammarfönster hela dagen -äro tillskrufvade och nyckeln till dörren beständigt liggande i hans -ficka. - -Men den blå mannen har icke ens någon betjent eller städerska, som kunde -taga emot visit-kort, i fall man vore hugad att lemna honom ett sådant. - -Nyfikne, som velat veta huru en menniska, hvilken de ansågo för rik, -bergade sig utan betjent eller städerska, hade flere gånger lemnat sina -sängar mycket tidigt enkom för att gå förbi fönstret till det -besynnerliga hvalf-rummet. - -De hade då funnit fönstret öppet och den blå mannen sjelf stökande -derinnanför med uppbäddning, sopning och damning. - -De nyfiknaste hade gått fönstret så nära som möjligt och dervid blickat -in i hvalf-rummet, hvars hela bohag med lätthet kunnat uppfattas i en -enda blick. - -De hade icke kunnat upptäcka mera än den tarfligaste enmanssäng, en ännu -tarfligare stol och ett bord, som kunde räknas till de fördömliga bland -bord, emedan det stod lutande och icke uppbar något annat än ett halft -dussin böcker med fula, af ålder brynta pergaments-band. - -Dock, vi hade så nära glömt omnämna en fjerde möbel, nämligen en -halfannan aln hög sten i form af ett altare och hvilken står invid -väggen midt emot fönstret. - -Men altaret har ingen prydnad, icke ens ett krucifix. Hvad kan väl ett -sådant altare betyda? - -Ingen har sett den blå mannen i kyrkan, ingen har hört att han bigtat -sig för någon prest. - -Blå mannen är således ingen gudfruktig man. - -Men hvartill då altaret i hans ensliga boning? Kanske tillbeder han, lik -Socrates, den okände guden, hvilkens kropp är himmelen och hvilkens -skugga är solen. - -Det är klart att ett sådant original som den blå mannen långt före detta -ådragit sig allmänna uppmärksamheten. - -Han är småfjoskig, sade och säga ännu de bättre, och de sämre upprepa -ofta hvad de bättre säga. - -Man vänder sig om och ler, när man gått förbi honom på boulevarderna. - -Men när han visar sig i folk-qvarteren, ropar man öfverallt: “Se der den -blå mannen“, och allas hufvud blottas för honom, allas blickar följa -honom, så länge han synes, och tårar af tacksamhet glittra i den blå -mannens spår. - -Men den blå mannen vänder sig aldrig om för att se hur det glittrar i -spåren. - -Regeringen, förtjust i en menniska, som, utan att uppbära lön eller -fordra ersättning, icke blott mättade de fattige, utan äfven uppmanade -dem till frid och tålamod, utnämnde år 1840 den blå mannen till riddare -af heders-legionen. - -Men den dagen, då han dertill utnämndes, var för den blå mannen en -bekymmerfull dag. - -Han vägrade först att emottaga berörde orden. Men man sade honom att det -var nödvändigt för efterdömets skull. - -Låt först ett ordensband visa sig i folk-qvarteren, och flere sådana -skola snart komma efter, och ju flere ordensband, desto flere poletter -på mat och ved. - -Så sade man, och detta verkade slutligen, emedan den blå mannen, som -icke var egoist, icke heller hade något emot konkurrensen. - -Han satte derför både bandet och stjernan på sin ljusblå rock och -började så rustad ånyo sin vandring. - -På boulevarderna log man icke mera åt honom såsom åt en småpjoskig -person. Ordensstjernan hade för honom sjelf blifvit en polett på sundt -förstånd. - -När han kom in i folk-qvarteren, omgafs han af en mängd folk, af hvilka -somliga lyckönskade honom till den skedda riddare-utnämningen, andra -förargade sig öfver att han icke blifvit officer af samma orden, i -stället för simpel riddare. De fleste återigen mumlade om att stjernan -snart skulle äta upp de fattiges poletter. - -Det grämde mycket den blå mannen att stjernan hade så liten välsignelse -med sig; men han bar den dock tåligt i tre månader, alltid väntande att -flere stjernor skulle uppenbara sig på folklifvets mörka horisont. - -Men han väntade fåfängt. - -Det är endast himlens stjernor som vilja lysa i mörkret. Jordens hafva -planeternas natur och kunna endast lysa, när de vända sig mot den sol, -af hvilken de mottagit glansen. - -Och för öfrigt, hvilken riddare skulle väl, dag ut och dag in, vilja gå -med fickorna fulla af poletter på mat och ved? hvilken skulle väl på -folk-qvarterens smala, ruskiga trottoar nännas sätta den lackerade skon, -som blifvit van vid boulevardernas makadamiserade bana? - -Efter de trenne månadernas förlopp tog den blå mannen af sig -heders-legionen, och man påstår att han förvandlat den i -fattig-poletter. - -Ånyo ler man åt honom på boulevarderna, men den blå mannen ser det ej. -Och huru skulle han också kunna se det, han som icke en gång ser -tacksamhetens tårar i folk-qvarteren! - -Ungefär vid samma tid som Armand och hans kamrater stormade en högvakt i -Champs-Elysées, satt den blå mannen vid sitt fönster, hvars nedersta -ruta var öppnad. - -Det hade på många herrans år icke händt att den blå mannen varit hemma -vid den tiden på dagen. Också syntes den blå mannen ingenting mindre än -belåten med ett dylikt ovanligt förhållande. - -Han satt i sin mörka, ensliga kammare och förde understundom sitt bleka, -bekymmerfulla ansigte till fönsteröppningen, antingen för att inandas -den friska februari-luften eller också för att lyssna till hvad som -hände på gatan. - -Ifrågavarande gata, främmande för emöternas befolkning, tycktes icke -kunna bjuda på några märkvärdiga händelser, åtminstone för denna afton. - -Dess dåvarande utseende var mycket olikt dess vanliga. - -De lysande köpmansbodarne, som finnas dervid i nästan hvarje hus, voro -nu alla stängda. - -Derigenom blef gatan icke allenast mörkare, utan äfven folktom. Också -hade polisen icke aktat nödigt att der utställa någon bevakning, hvilken -deremot var oumbärlig på andra håll. - -“En förlorad dag! en förlorad dag!“ mumlade den blå mannen för sig -sjelf; “och likväl är tiden ett kapital, gifvet menniskan af Gud, för -att af henne mångdubblas och göras fruktbart ... Ja, denna dag är en för -alltid förlorad dag!“ - -Den blå mannen, hvars dagsarbete vi känna, erinrar något om kejsar -Titus, som ansåg den dag förlorad, på hvilken han icke gjort något godt. - -Det har efter Titus funnits många kejsare, men ingen har räknat en på -detta sätt förlorad dag till sina förluster. - -“Ingen i Faubourg du Temple“, fortfor den blå mannen suckande, “ingen i -Faubourg S:t-Antoine har i dag ens velat se sin gamle vän ... Man känner -honom ej mer, man hörer honom ej mer, man skjuter tillbaka hans hand ... -Jag har förlorat mina barn, mina vänner! ... Mina barn ha blifvit -hyenor, mina vänner tigrar ... De vända sig mot mig ... de hafva skonat -mitt blod, men de ha sönderslitit mitt hjerta!“ - -Den blå mannen gömde sitt ansigte i sina händer. - -Han sörjde öfver något, hvaröfver icke många skola sörja, nämligen att -ingen denna dag velat emottaga hans gåfvor. - -Bullret af en tung vagn på gatan störde den blå mannen i hans sorg. - -Han höjde sitt ansigte och förde det till öppningen på fönstret. - -Men han såg ingenting annat än en stor täckvagn, hvilken stannat utanför -porten till det hus, som var närmast det hvari han sjelf bodde. - -Ett par stolta svarta hästar voro spända framför vagnen och en kusk satt -på sitt tillbörliga ställe. - -Silfverbeslagen på hästarnes seldon och guld-galonerna kring kuskens -hatt blänkte mot lyktan, som hängde öfver porten, framför hvilken vagnen -höll. - -Men vid denna herrlighet kunde ej den blå mannens ögon länge hvila. - -Han drog tillbaka sitt ansigte och försjönk ånyo i sina dystra -betraktelser. - -“Det blir såsom 1830“, sade han: “blod skall strömma på gatorna, hus gå -upp i lågor, barn bli faderlösa, hustrur enkor ... Enkor och faderlösa -barn!“ upprepade han, sprittande till, “jag skall då få mycket att -göra!“ - -Det var nästan som hade ett matt leende krusat hans tunna läppar. - -Sorgen öfver de olyckor, han icke kunde förhindra, tycktes något mildras -af tanken på de olycklige, som det kanske en gång blefve honom -förbehållet att trösta och hugsvala. - -Han tystnade och började räkna på fingrarne. - -Hvad räknade han? Räknade han efter i hvad mån hans hjelpsamhet skulle -vara tillräcklig för de många, som kunde behöfva den? - -Han upphörde att räkna, sänkte både hufvud och händer. - -Han hade förlorat siffran vid gränsen af sin egen förmåga. - -Han kände sitt hufvud värka och närmade det ånyo intill den friska -luften. - -Då uppfångade hans öron följande med låg röst förda samtal från gatan. - -“Flauret!“ - -“Ja, monseigneur.“ - -“Du har fått order?“ - -“Ja.“ - -“Du kör först öfver Vendôme-platsen och rakt fram till rue de Rivoli.“ - -“Ja, jag vet.“ - -“Sedan följer du rue de Rivoli tilldess du kommit förbi norra flygeln af -palais de Tuileries.“ - -“Ja.“ - -“Derefter viker du af till höger in på place du Carrousel.“ - -“Ja.“ - -“Du far igenom södra flygeln af slottet, och när du utkommit på quai du -Louvre, kör du öfver pont Royal.“ - -“Öfver pont Royal, ja, monseigneur.“ - -“Hela denna väg kör du med vanlig fart.“ - -“Ja.“ - -“Men när du väl kommit öfver bron, ökar du farten.“ - -“Ja, jag kommer ihåg, monseigneur.“ - -“Du kör så fort som möjligt ... du kör den närmaste vägen till rue -S:t-Etienne.“ - -“Ja, till rue S:t-Etienne.“ - -“Och der stannar du.“ - -“Skall jag köra ända fram?“ - -“Du stannar vid hörnet af rue des Fossés och rue S:t-Etienne.“ - -“Jaså, jag stannar der?“ - -“Ja, och der får du vidare order.“ - -“Af baronen?“ - -“Ja, af baronen.“ - -“Du glömmer nu ingenting af hvad jag sagt dig?“ - -“Nej, monseigneur.“ - -“Godt! lyckas allt väl, så är din framtid betryggad.“ - -“Det skall lyckas, monseigneur.“ - -Samtalet upphörde och den blå mannen hörde husporten öppnas och -tillslutas. - -Det blef ånyo tyst på gatan. - -“Flauret?“ mumlade den blå mannen; “hans namn? ... det var också hans -röst ... Kan det väl vara han som sitter på den höga kuskbocken der och -i det granna livréet? ... Men hvem talade han med? ... hvem var den han -kallade monseigneur? ... hvad otaldt kan en så förnäm person hafva med -Flauret?“ - -Den blå mannen afbröts i dessa funderingar af ett nytt buller från -gatan. - -Det var en stark trupp municipal-garde, som, kommande från -Vendôme-platsen, marscherade förbi, styrande kurs på boulevarden. - -“Hvart gå dessa?“ frågade rysande den blå mannen sig sjelf; “för att -mörda eller mördas! ... O du lefvande himmelens Gud, detta är då den -varelse du satt på jorden till en förkunnare af din makt, till ett -föremål för din kärlek ... Saknar då menniskan öga för din makt och -känsla för din kärlek? Nej! Men den arma har ej öra för sanningens röst, -utan lemnar det uteslutande åt högmodet och egoismen ... Det är de -förnämas högmod som sårar medelklassen och de rikes egoism som upprörer -samhällets fattige och styfmoderligt behandlade barn ... Högmod och -egoism! se der de begge källorna till allt hat, allt elände här på -jorden ... Eviga sanning är du väl något annat än Guds besök hos vårt -förstånd! För att värdigt emottoga detta besök, renar man sin själ från -lidelsernas stoft, och när det är gjordt, säger man: Herre! kammaren är -städad, kom att bo derinne! ... O! när skall kammaren bli städad? När -skall den himmelske gästen för evigt bo deri?“ - -Den blå mannen böjde ånyo sitt hvita hufvud, och hans tårar föllo. - -Han gret öfver menskligheten och sin förlorade dag. - - - Tjugonde kapitlet. - - Barrikaden på S:t-Honoré. - -Ifrån rue S:t-Honoré löper en kort, men bred gata kallad Duphot och -hvilken leder till place de la Madeleine. - -Klockan omkring fem samma eftermiddag stannade vid hörnet, som bildas af -dessa begge gator, Armand och hans trettio följeslagare, förande med sig -fem eller sex fångne och afväpnade soldater, hvilka de under vägen -öfverrumplat på deras poster i gathörnen. - -Just som den lilla truppen gjorde halt, anlände från rue Duphot en -omnibus, hvilken genast anhölls. - -Kusken väsnades mycket i början, men teg slutligen och tycktes med -mycken fördragsamhet åse, huru man spände hästarne från hans vagn och -sedan vräkte den öfverända midt för mynningen af sistberörde gata, -iakttagande dervid den möjligaste tystnad och försigtighet. - -“Raskt till verket!“ ropade Armand till sina följeslagare. - -Verket bestod deruti att man började upprifva gatan och fylla den stora -kullvräkta vagnen med stenar. - -Alla deltogo deruti så när som på tre bluser, hvilka med fäld bajonett -bevakade de fångna municipal-gardisterne. - -“Det är icke jag som stannat omnibusen“, anmärkte den fördragsamme -kusken, “icke heller jag som spänt ifrån hästarna och sedan stjelpt -omkull mitt eget åkdon, hvilket hade varit en stor galenskap af mig ... -Men hvad ville jag göra: en emot så många! ... Jag ville skrika, men man -tvang mig att tiga, man tvang mig dertill med hugg och slag, var det -icke så?“ - -“Jo visst“, svarade Armand skrattande; “man har tvungit er med hugg och -slag.“ - -“Det fattades nu bara att man äfven tvunge mig att fylla vagnen med -stenar, i stället för med passagerare“, yttrade kusken, “det fattades -bara det.“ - -“Så gör hvad som fattas då“, sade Armand. - -“Ja visst, om man tvingar mig.“ - -“Det är klart att man tvingar er“, yttrade Armand, knuffande till kusken -med len hand. - -“Aj!“ jämrade sig kusken, mycket känslig äfven för den minsta kroppsliga -smärta, och började derefter med mycken liflighet arbeta på gatans -upprifning och vagnens fyllande med sten. - -Armand, som icke sjelf lade hand vid verket, stälde sig vid porten till -ett gammalt hus nära hörnet och studerade vid skenet af en lykta kartan -öfver Paris. - -Utan att kanske sjelf veta det, stod han utanför ett hus, som också har -sin märkvärdighet daterad från första revolutionen. - -I detta gamla hus bodde Maximilian Robespierre. - -Han hyrde ett par små, nästan ruskiga rum i andra våningen, men derifrån -styrde han icke desto mindre, under loppet af mer än tre år, den stora -republiken. - -Från detta hus fördes han den 30 September 1791 af det jublande folket, -som, spännande sig framför hans vagn, drog honom jemte Pétion, begge -bekransade med eklöf, i triumf till la cour des Feuillants, der -national-församlingen då hade sina sammanträden. - -“Vive Pétion! vive Robespierre!“ skallade under hela vägen omkring de -begge folkgunstlingarne, de begge afgudarne. - -Tre år derefter stannade framför porten till samma hus ett annat åkdon, -på hvilket, jemte flere olyckskamrater, samme Maximilian Robespierre -satt. - -Men den förre triumfatorn hade sina begge armar bakbundna, och, i -stället för eklöfskransen, bar han den blodiga duk, hvarmed man -förbundit hans sårade hufvud, för att kunna lägga det lefvande under -guillotinen. - -Folket, som äfven denna gången jublande förde honom till afrättsplatsen, -lät åkdonet dröja en stund vid porten, troligtvis för att låta den förre -afguden i förbifarten öfvertänka alla afgudars vanliga öde. - -I samma fönster, hvarifrån han i tre års tid med hänryckning lyssnat -till lefve-ropen, såg han nu de eländigaste qvinnor dricka, spela och -vinka honom upp till sig med de oblygaste åtbörder, och allt detta under -folkets fortfarande bifall. - -Derefter fortsatte den hemska kärran sin ännu hemskare bana. - -“Hvilken ypperlig pittoresk scen!“ hviskade i Armands öra en ungdomlig -röst. - -Armand vände blickarne från kartan och mötte sin vän poetens. - -“Ni, Armand, stående under lyktan med kartan i handen“, fortfor Eugène, -“soldaterne vid muren der med bajonetterna mot deras bröst, arbetarne -der som resa barrikaden, och allt under skydd af nattens mörka vinge ... -Det är en scen för målaren och skalden ... Också har den gifvit mig en -ny, eldfängd idé för min sista vers ... Medan ni, Armand, flyger med -ögonen öfver Paris, sporrar jag min pegas till en flygt mot Pinden.“ - -Poeten framtog ånyo sitt plån och sin penna. - -Armand kastade en blick på barrikaden och sina dermed sysselsatta -vapenbröder. - -“Det gör mig ondt, monsieur Eugène“, sade han derefter till poeten, “att -jag ånyo måste be er stoppa in ert plån och er penna ... Icke heller nu -ha vi tid att skrifva vers.“ - -“Icke heller nu? ... Men hvad är det då nu igen?“ - -“Det är nog, kamrater!“ ropade Armand till de arbetande. - -“Hvad är det som är nog?“ frågade Eugène. - -“Barrikaden är färdig“, svarade Armand. - -“Färdig? ... den är ju knappast hälften så hög som den bör vara“, -anmärkte Eugène. - -“Den är tillräcklig“, förklarade vår hjelte. - -Bluserne upphörde med arbetet och samlade sig omkring sin anförare med -ett “men?“ på hvarje tunga. - -“Vi måste nu dela oss“, svarade anföraren, “och sprida oss till andra -trakter af staden.“ - -“Och barrikaden?“ - -“Lemna vi qvar naturligtvis.“ - -“Åt hvem?“ - -“Åt regeringens soldater, i fall de vilja ha den.“ - -“Och ingen skall försvara den?“ - -“Nej, icke vi åtminstone.“ - -“Hvad vill det säga?“ - -“Hvarför ha vi då byggt barrikaden?“ - -“Är det för att göra presenter åt soldaterne som vi mödat våra armar?“ - -“Alldeles såsom nyss vid högvakten.“ - -“Det här är besynnerligt.“ - -“Oförklarligt!“ - -“Kort och godt, vi förstå er icke, monsieur Armand.“ - -Dessa voro de frågor och anmärkningar, som från alla sidor stormade mot -den unge anföraren. - -“Kamrater!“ sade denne helt lugn, “när legionen i går afton enhälligt -lemnade mig befälet, emottog jag detta med ett vilkor ... hafven I redan -glömt detta vilkor?“ - -“Visst inte ... men ...“ - -“Mitt vilkor var“, påminde Armand, “att ingen på fyra dagar skulle -fordra räkenskap af mig för mitt handlingssätt, utan alla blindt lyda -mina befallningar.“ - -“Det är sannt ... men ...“ - -“Ännu har icke ett dygn förflutit“, sade Armand, “och redan vägrar man -att lyda mig.“ - -“Nej, vi vägra icke ... vi lyda er“, ropade alla. - -“Men man fordrar räkenskap af mig“, yttrade vår hjelte något -förtrytsamt. - -“Nej, nej! ... tala icke mer derom.“ - -“Vi ha förtroende till er, monsieur Armand.“ - -“Ja, ja!“ instämde alla. - -“Jag är anförare för frie män“, sade denne blidkad, “och kan -följaktligen icke handla såsom despot.“ - -“Bravo! lefve Armand Cambon!“ - -“Tyst!“ befalde Armand; “jag vill derför förklara ...“ - -“Behöfs inte!“ - -“Vi ha ju sagt, att vi hysa förtroende till er ... Ni eger blott att -befalla.“ - -“Jag befaller er att tiga och att låta mig tala.“ - -Det blef tyst. - -“Om vi dröjt qvar i högvakten“, började Armand sin förklaring, “hade vid -inom fem minuter varit kringrända och belägrade ... Inom en qvarts timme -hade vakthuset varit nedskjutet och vi alla begrafne under dess ruiner.“ - -“Ja, ganska sannt“, medgåfvo alla. - -“I stället stå vi nu alla helbregda på rue S:t-Honoré, alla beväpnade -med de vapen, dem vi såsom troféer burit från den högvakt vi stormat.“ - -“Ja, det var en mästerkupp, som ej har sin make.“ - -“Vidare“, fortfor Armand, “hafva vi här rest en barrikad ... Men om vi -dröja vid den i fem minuter till, skola vi vara anfallne både fram och -bak samt nedhuggna, emedan vi svurit att icke blifva fångar ... Seger -eller död är vår lösen ... Fångenskapen är ett ord, som icke finnes för -oss.“ - -“Sannt ... Inga fångar! ... endast segrare eller döde!“ yttrades med -full beslutsamhet från alla sidor. - -“Men I veten ej hvarför vi stormat högvakten eller hvarför vi reste -barrikaden, när meningen icke var att vi skulle bibehålla den förre -eller försvara den sednare.“ - -Alla tego, men kastade frågande blickar på anföraren. - -“Jo“, upplyste denne, “innan midnatt skall det vara bekant öfver hela -Paris, att trettio obeväpnade arbetare stormat och intagit en högvakt, -fyrtio man stark, samt gjort dem alla till fångar, och detta ehuru en -truppstyrka af fyratusen man stod uppstäld på place de la Concorde, det -vill säga, på ett afstånd af endast tvänne skotthåll från samma högvakt -... Följden deraf blir att innan gryningen skall det knappast finnas -någon enda högvakt i Paris, som icke är anfallen och belägrad af -folket.“ - -“Ja, ja! bravo, bravo!“ - -“Tyst ... Vidare skall det heta, att i hörnet af rue S:t-Honoré och rue -Duphot eller midt i hjertat af staden en barrikad blifvit byggd, fastän -två bataljoner municipal-garde stodo slagfärdiga på rue de Rivoli vid -Tuileriernas staket eller på allenast ett skotthålls afstånd, och tre -bataljoner af linien bivuakerade på boulevard Madeleine, som är mindre -än ett skotthåll från barrikaden ... Deraf skall följa, att innan -morgondagen är minst halfva Paris betäckt af barrikader.“ - -“Ja, utan tvifvel ... bravo!“ - -“Således hafva vi på eftermiddagen sammanvigt ett äkta par, högvakten i -Champs-Elysées och barrikaden på rue S:t-Honoré ... Ännu består familjen -blott af tvänne personer ... Men i morgon skall solen belysa en -barnaskara, som intet öga kan räkna och inga kanoner förstumma.“ - -“Bravo! lefve Arm ...“ - -“Tyst!“ påbjöd anföraren; “hören I nu?“ tillade han lyssnande. - -“Ah, de komma från rue de Rivoli“, hviskade en. - -“De komma äfven från boulevarden“, hviskade Armand. - -Derefter gaf anföraren hviskande order till fyra af sina vapenbröder. De -fyra, likaledes hviskande, upprepade dem för de öfrige. - -Armand gaf nu ett tecken och alla försvunno från platsen med hindens -snabbhet. - -Soldaterne och kusken stodo qvar. De förre rådslogo en stund med -hvarandra och smögo sig slutligen bort. De blygdes kanske för att möta -de anryckande trupperna. De hade förlorat sina vapen, och en fransk -soldat, som förlorat sitt gevär utan att kunna försona förlusten med en -framvisad blessyr, gör bäst i att smyga sig bort, när han ej kan skjuta -sig för pannan. - -Kusken linkade till sina hästar, hvilka äfven stodo qvar och icke -tycktes hafva något emot att omnibusen, deras gamla påhäng, låg -kullstjelpt och full med stenar. - -“Det var då bara för roskull!“ mumlade kusken förargad mellan tänderna; -“men“, tillade han något ängsligare, “det är inte rådligt att stå nära -en barrikad utan annat sällskap än hästar ... Man kunde lätt falla på -den tanken att jag ensam gjort det der för mitt nöjes skull, fastän jag -på det hela taget endast varit tvungen dertill med hugg och slag ... Ah, -der komma soldater flocktals.“ - -Derefter började han klaga öfver förlusten af sin omnibus och skrika som -en galning. - -Hästarne voro lugne. Men så hade de ock otvifvelaktigt bättre samvete än -deras herre. - - - Tjuguförsta kapitlet. - - Mycket för en förlorad dag. - -Klockan led på sju, när ett ungt par arm i arm vek af från boulevarden -inpå rue de la Paix. - -“Jo, min gode Félix, vid boulevard des Italiens måste vi ha vårt -magasin“, sade den ena af paret, en ung, smärt och elegant klädd qvinna. - -“Visserligen, Collette“, svarade Lyonäsaren; “men det blir dyrt ... -Betänk tolftusen francs i hyra bara för magasinet, och utskylderna, som -rätta sig efter hyran, gå då till 600 francs. Dertill kommer 200 årligen -i skatt för la grande patente, ty det är klart att jag måste drifva -rörelsen i stort.“ - -“Det finnes då äfven ett petite patente?“ - -“Ja, men då får jag ej sälja en gros och icke exportera mina -tillverkningar ... Vidare måste jag skatta för portar och fönster, så -till exempel för porten till mitt magasin 22 francs samt 2 för hvart -fönster. Ännu har jag ej räknat de rum, som vi sjelfva skola bo uti.“ - -“Boden bör vara stor och grann och man får icke se på hvad den kostar -... Men vi kunna nöja oss med ett enda boningsrum, och ett sådant få vi -hyra oss för mindre än tvåhundra francs ... Det är ju så, att den, som -betalar mindre än tvåhundra francs i hyra, slipper betala någon skatt?“ - -“Ja ... Men man får ej ett rum vid boulevarden för tvåhundra francs.“ - -“Det är onödigt att bo vid boulevarden ... vi kunna bo hvar som helst; -vi få knappa in på allt som rörer vår egen beqvämlighet ... det är ej -med den husliga lyckan som med den årliga beskattningen, att den rättar -sig efter hyran.“ - -“Mycket rätt, Collette, och allt skall bli så bra så.“ - -“Jag är öfvertygad derom, ty du är en god gosse, Félix; du skall också -bli nöjd med mig ... Jag både skrifver och räknar temligen bra, så att -du ej behöfver anmärka något mot bokföringen.“ - -“Det tror jag också ... Ja, vi skola bli det lyckligaste par ... Men i -en sak är jag ännu icke ense med mig sjelf.“ - -“Och hvad är det?“ - -“Om jag bör ha fixa priser på mina tillverkningar.“ - -“Det bör du icke ... Bättre herrar köpa aldrig sina kläder hos skräddare -med fixa priser, och du kommer att få många bättre kunder, du.“ - -“Det är icke så gifvet det, Collette.“ - -“Icke det? ... Jag, som varit kammarjungfru hos en hertiginna, skulle -således icke kunna skaffa oss de förnämsta kunder? ... Jag sitter i -boden, jag, förstår du, och jag vill se den som icke skulle ge hvad jag -begär ... Var lugn, gode Félix.“ - -“Du känner då många förnäma herrar, Collette?“ frågade Félix, icke -alldeles lugn. - -“Ja, ganska många, till och med flere än som kunna rymmas i vår -blifvande bod.“ - -“Aj!“ - -“Du kan vara trygg, Félix ... jag låter icke pruta med mig hvarken i ett -eller annat.“ - -“Vi måste, åtminstone till att börja med, undvika allt öfverflöd för vår -egen del.“ - -“Ganska riktigt ... Också går jag blott en gång i månaden på vaudevillen -... Men du måste också, å din sida, låta bli att röka mera än en cigarr -i veckan, ty det är mycket dyrt att röka cigarrer[5], isynnerhet om de -skola vara goda, ty dåliga vill jag icke veta af.“ - -“Ja, det skall nog bli bra, Collette ... Men i början blir det nog -bekymmersamt ... Jag kan just icke påräkna mycket af min far ... han är -visserligen förmögen, men jag har många syskon och ...“ - -“Men du glömmer då att jag är långt ifrån att sakna medel ... jag skulle -knappast vilja gifta mig utan att allra minst hafva lika mycket som min -man att föra i boet ... Hertiginnan har ...“ - -“Ah, du har då redan nämnt något för hertiginnan?“ - -“Ja, min vän, och hon har lofvat oss vida mera än jag någonsin kunnat -drömma om ... Du tror kanske icke, när jag säger dig att hon lofvat oss -trettiotusen francs!“ - -“Trettiotusen francs!“ ropade Félix, stannande förvånad. - -“Dessutom har hon lofvat att framdeles vara oss till nytta, om vi skulle -behöfva henne.“ - -“Hon håller då mycket af er, den goda hertiginnan?“ - -“Jag tror visst att hon har skäl att vara nöjd med mig ... Men jag -misstänker ändå att det ej är helt och hållet för min skull som hon ger -oss så mycket pengar.“ - -“För hvems då?“ - -“Hertiginnan sätter stort värde på din förträffliga kusin.“ - -“På Armand?“ - -“Ja ... jag vet icke hvad tjenster din kusin kunnat bevisa hertiginnan, -men när hon hörde att jag tänkte gifta mig med en nära slägting till -honom, blef hon gladare än jag någonsin på länge sett henne ... Jag tror -att om jag hade begärt hundratusen francs, så skulle hon ha gifvit mig -dem.“ - -“Det är vackert nog det som är, tycker jag ... Vi äro då redan rika, -älskade Collette.“ - -“Men vi skola likväl börja som om vi vore fattiga“, sade den förståndiga -fransyskan; “ty endast på det sättet kunna vi bli rika och motse den -tid, då jag hvar afton kan gå på vaudevillen och du hvar dag röka din -cigarr ... En cigarr för fyra sous, det skall smaka dig något det, gode -Félix.“ - -Sålunda pjollrande om framtiden, närmade sig de unga tu ett mycket stort -hus vid den gata, på hvilken de befunno sig och stannade framför en hög -port prydd af bildhuggeriarbete, fauners hufvud förenade medelst -guirlander. - -Porten var öppen och flere personer visade sig deruti, samtalande med -mycken liflighet. - -Collette igenkände snart portvaktaren samt både hertigens och -hertiginnans betjenter. - -En af de sistnämnde sprang emot Collette. - -“Ah hvilken olycka! hvilken ryslig olycka!“ ropade denne. - -“Hvad är det?“ frågade Collette. - -“Hertiginnan ...“ - -“Hvad är det om hertiginnan?“ ropade Collette förskräckt. - -“Hertiginnan har farit bort ...“ - -“Nåväl? ... Hon skulle ju fara bort på eftermiddagen?“ - -“Men hon har rymt.“ - -“Rymt?“ - -“Rymt med baronen.“ - -“Baronen!“ - -“Ja, med baron S:t-Bris.“ - -Collette måste stödja sig vid Félix’ arm, för att ej sjunka till gatan. - -“Det är icke möjligt!“ ropade hon slutligen; “jag säger er att det icke -är möjligt!“ - -“Men det är dock sannt“, intygade en af hertigens betjenter; -“hertiginnan skulle, såsom hon föregaf, fara till sorghuset klockan fyra -och for verkligen ... Men en timme efter hennes affärd, fick hertigen -ett bref ...“ - -“Från hertiginnan?“ - -“Nej, men från baron S:t-Bris.“ - -“Och i detta bref?“ - -“I detta bref, som hertigen nästan vansinnig af sorg och harm uppläst -för oss alla ...“ - -“I detta bref? ... Och hvad skrifver baronen i detta bref?“ frågade -Collette med en bestörtning, som ej kan beskrifvas. - -“Han underrättar helt enkelt hertigen derom, att han och hertiginnan, -som icke kunna lefva utan hvarandra ...“ - -“Som icke kunna lefva utan hvarandra!“ upprepade Collette; “baronen och -hertiginnan! ... Ah, det är en nedrig osanning! ... en osanning svartare -än natten!“ - -“Men så står det likväl i baronens bref“, förklarade betjenten. - -“Nå, hvad står der vidare?“ sporde Collette. - -“Hvem kan komma ihåg allt? ... Men för öfrigt var det en mängd artiga -ordalag och äfven några knapphändiga helsningar på hertiginnans vägnar.“ - -“Och hvart skulle de då ha begifvit sig?“ frågade Collette. - -“Det aktade de sig nog för att säga“, menade betjenten. - -“Men hertiginnan ... hertiginnan har ej skrifvit något?“ frågade hennes -kammarjungfru. - -“Det känner man ej ... Det är nog möjligt att hon förr eller senare -egnar den stackars hertigen något trösteord, ty hon var ju en sådan -ängel i godhet, er sköna hertiginna“, tillade betjenten försmädligt. - -“Vacker ängel!“ tillade en annan betjent; “men jag anade nog att det så -skulle sluta ... Baronen var ju efter henne öfverallt, som fjäriln efter -blomman.“ - -“Men blomman var icke efter fjäriln“, svarade Collette. “Oh! det hänger -aldrig rätt tillsammans!“ - -“Nej, det vore väl synd att säga“, yttrade betjenten; “men jag har -åtminstone icke det på mitt samvete, att jag sett och blundat, att jag -hört och tegat.“ - -“Hvad är det som ni sett och ej blundat för, som ni hört och ej -förtegat?“ - -“Hertiginnans och baronens förhållande, kan ni väl förstå ... Jag -varnade hertigen, men han var döf för min varning.“ - -“Men jag, som dagligen omgifvit hertiginnan, har hvarken hört eller sett -något“, förklarade Collette med fast ton. - -“Ack! fruntimmer de se och höra på ett eget sätt ... När frågan är om -kärleks-affärer, så ha de särskilda ögon och öron ... Jag håller vad, -mademoiselle Collette, att ni burit mer än en billet-doux från -hertiginnan till baronen och, för att ej gå tomhändt tillbaka, fört hem -mer än en louisd’or, som ni likväl ej framburit.“ - -“Nedrige!“ ropade kammarjungfrun, darrande af harm. - -“Monsieur!“ blandade sig Félix ändtligen i samtalet, i det han vände sig -mot hertigens betjent; “det kunde falla mig in att för evigt tillsluta -det öga, som icke kan blunda, och den mun, som icke kan tiga.“ - -Betjenterne svarade med en skrattsalfva. - -Lyonäsaren ryckte sig lös från Collettes arm, för att genast sätta sitt -infall i verket. - -“Félix!“ bad Collette, användande alla sina krafter för att -tillbakahålla sin älskare; “Félix, ingen öfverilning! ... det gifves -förolämpningar, som äro under en menniskas värdighet att hämnas ... O! -min arma hertiginna!“ - -I detsamma hördes en klocka ringa i porten. - -“Ah! hertigen!“ ropade betjenterne, hvarefter de skyndsamt drogo sig in -i porten och försvunno. - -“Nå, ämnar icke mademoiselle stiga in?“ frågade portvaktaren. - -Collette svarade ej. - -Så godt som hängande vid sin älskares arm, syntes hon döf för allt utom -för sina egna tankar. - -“Ni älskar aftonluften“, yttrade portvaktaren; “nå, gerna för mig, bara -ni aktar er för att bli enleverad af patrullen, hvilket är värre än att -bli enleverad af baroner.“ - -Derefter gick han in och tillstängde porten efter sig. - -Félix och Collette stodo qvar på gatan, tysta, grubblande och icke -hörande de raska stegen af en person, som, kommande från boulevarden, -närmade sig dem. - -“Ah, der har jag er, jag anade det“, ropade gladt till dem en bekant -röst. - -De tu vände sig om och igenkände Armand Cambon. - -“Jag ämnar mig till andra sidan Seinen“, fortfor han; “men som jag anade -att träffa Félix hos er, Collette, så tog jag denna väg, för att i -förbifarten springa upp och önska er en rolig afton.“ - -“En rolig afton!“ upprepade Félix dystert; “oh! här står mycket illa -till!“ - -“Ja, monsieur Armand!“ tillade Collette snyftande; “en stor olycka! ... -o min Gud!“ - -“Men så tala då!“ ropade Armand med bestörtning, liksom kände han på -förhand att denna olycka äfven gälde honom; “tala då ... i himlens namn, -hvad har händt?“ - -“Hertiginnan“, snyftade Collette. - -“Hertiginnan!“ skrek Armand, gripande kusinen och kammarjungfruns händer -samt tryckande dem så hårdt att de begge nästan signade ned till gatan; -“talen ... hvarje sekunds dröjsmål ger mig döden!“ - -Ofta afbruten af sina tårar och verop, berättade Collette allt hvad hon -nyss hört af betjenterne. - -Armand stod som förstenad. - -Félix lemnade sin älskarinnas arm och fattade sin kusins. Den starke -behöfde stödjas af den svage. - -“När jag sammanlägger detta med de rykten, som både hertigens betjenter -och han sjelf med så mycken ifver framfört till mig“, slutade -kammarjungfrun sin berättelse, “stannar jag i den fulla öfvertygelsen om -att det rysligaste anslag är å bane mot min stackars hertiginna och att -det skall lyckas, om ej himlen beskyddar henne.“ - -“Ja“, mumlade Armand med dof röst, “denna djefvulska plan, som jag anat, -som jag fruktat, har då ändtligen mognat och lyckats ... Men“, tillade -han, gående af och an på gatan med hopvridna händer, “hur vill jag rycka -den arma ur vilddjurens klor! ... hur vill jag rädda henne från det -förderf, hvaraf hon hotas! ... Evige Gud! gif mig ett ljus i denna natt, -endast en gnista, endast ett spår, om det också icke vore annat än -vindens, och jag skall finna röfvarkulan, om jag än måste genomgräfva -Montmartre ... Jag skall ega hjeltars mod i mitt bröst och i min arm -titaners styrka! ... Eviga, förbarmande himmel!“ - -Den unge förtviflade mannen höjde sina begge armar mot den mörka -himmelen. - -Och himmelen hörde honom. - -“Tyst och kom närmare!“ bad en mild stämma nära invid Armands hufvud. - -Armand, Félix och Collette vände sina ansigten dit, hvarifrån rösten -kom. - -De sågo i ett fönster på nedra botten till det hus, som var närmast -hertigens, ett silfverhvitt hufvud. - -“Den blå mannen!“ ropade Collette, hemtande andan. - -“Den blå mannen!“ ropade Armand, rusande till fönstret och, fattande med -sina begge händer om det silfverhvita hufvudet, kysste han dess kala -hjessa. - -Han tyckte att han hade himmelen i sin famn. - -“Stilla, stilla! ni qväfver mig, unge man!“ sade den blå mannen -pustande. - -“Ni bad mig komma närmare!“ stammade Armand; “ni hade då något att säga -mig i denna sak, förstås att det måste vara denna sak, ty det kan icke -vara någon annan ... Ni vet något, ni har hört något, sett något? ... -Ett ord, blott ett enda ord! ... Hela mitt lif för ett ord!“ - -“Men sansa er då och låt mig tala“, bad den blå mannen. - -“Jag har sansat mig, jag är lugn nu, tala, tala!“ bad Armand, läggande -sitt ena öra tätt intill den blå mannens mun och tryckande begge -händerna hårdt mot sitt hjerta, ty det var dess röst han behöfde qväfva. - -“Jag har hört allt hvad man denna afton talat på gatan“, började den blå -mannen; “jag har hört hvad ni nyss talat, äfvensom hvad andra talat före -er.“ - -“Ni har hört ... Ah!“ - -“Jag såg ungefär klockan fyra en vagn utanför hertiginnans port.“ - -“Ni såg vagnen ... Oh!“ - -“Jag såg en karl på kuskbocken som jag trodde mig känna igen.“ - -“Och denne var?“ - -“En af desse olycklige, som endast af polisens hand kunna ryckas från -brottet, men som snart slita sig derifrån, för att återvända på samma -rysliga bana.“ - -“Vidare! vidare!“ - -“Jag hörde denne tala med en person, som han kallade monseigneur.“ - -“Det var hertigen ... Ni känner hertigen personligen?“ - -“Nej, men jag hörde denne monseigneur, hvem han nu vara må, gifva några -order åt ifrågavarande kusk.“ - -“Han gaf order, hertigen gaf order åt banditen på kuskbocken ... tala, -tala, i himlens namn!“ - -Den blå mannen upprepade nu det mystiska samtal på gatan, som läsaren -redan känner. - -“Ah! ni nämnde att det var en baron som skulle möta vagnen“, yttrade -Armand. - -“Ja, det var en baron, men jag hörde icke hans namn“, svarade den blå -mannen. - -“Baron S:t-Bris, ingen annan än baron S:t-Bris“, mumlade Armand, -klösande rappningen från muren; “men stället, der han skulle möta -vagnen? ... Ni finner att det är det vigtigaste, att allt beror på att -veta stället ... O himmel! om ni skulle ha glömt det! då vore allt -fåfängt, allt förloradt! ... stället, stället!“ - -“Jag hörde det, men låt mig tänka efter.“ - -“Gata eller öppen plats?“ - -“Gata ... ja, det var en gata.“ - -“Namnet, namnet! ... Men jag förvillar er, jag skall vara lugn“, -försäkrade Armand, släppande ned på gatan en stor kalkskifva, som han -nyss rifvit från muren, hvarefter han började söka sig en ny. - -“Rue S:t-Etienne!“ ropade slutligen med synbar glädje den blå mannen. - -“Rue S:t-Etienne!“ ropade Armand, kastande sig tillbaka och med handen -för pannan. - -“Rue S:t-Etienne!“ upprepade han med ett glädjerop och tog ett skutt mot -den blå mannens fönster. - -Men den blå mannen, som säkert misstänkte att det var frågan om en ny -omfamning, drog sitt hvita hufvud visligen in i rummet. - -“Rue S:t-Etienne!“ mumlade Armand, orörligt stannande invid muren och -öfverläggande med sig sjelf. - -Collette och Félix, som under Armands samtal med den blå mannen endast -varit öron, bestormade nu den förstnämnde med en mängd frågor om de -förhoppningar, som kunde vara förknippade med berörde gata. - -“Men så tala då till oss!“ bad Collette; “ni synes glad och full af hopp -... ni tror då att ...“ - -“Jag räddar henne“, inföll Armand, “ja, jag räddar henne eller dör ... -Kär ni härnäst återser mig, återser ni mig med henne ... och återser ni -mig ej, så tänd ljus i kyrkan för er hertiginna och för mig ... Men jag -skall rädda henne, jag känner att det skall lyckas mig ... det gifves -intet hinder så stort, som jag ej skall besegra ... Gud, som visat mig -vägen, skall äfven föra mig till målet.“ - -Den vackra Collette kysste Armands begge händer. - -“Men nu till handlingen?“ yttrade han med ett lugn, som blef allt -fastare; “ni, Collette, går genast upp till er och låtsar tro på den -dikt man hopspunnit ... Om man deruppe misstänkte att ni anade det rätta -förhållandet, vore ni förlorad, ty dessa bofvar kunna allt ... Men du, -Félix, måste uträtta ett vigtigt ärende åt mig.“ - -“Jag är färdig, hvad är det för ärende?“ - -“Du skyndar till Bastilj-platsen“, hviskade Armand i sin kusins öra; -“och när du kommit dit, viker du af in på rue de Faubourg S:t-Antoine -... Du stannar vid hörnet af denna gata och rue de la Bonne-Graine. I -detta hörn är en vinbod med tillstängd jerndörr af knappt två alnars -höjd. På denna dörr bultar du fyra hårda slag med knogen, och när man -innanför frågar, hvem det är, svarar du blott dessa ord: _bröd eller -döden_, och man öppnar för dig. Inkommen frågar du efter Simon.“ - -“Jaså Simon, ja, jag vet.“ - -“När du träffat Simon, säger du till honom att, om jag icke klockan tio, -såsom öfverenskommet är, skulle infinna mig, han icke desto mindre och -utan att vänta på mig sätter vår plan i verket.“ - -“Ingenting vidare?“ - -“Nej ... Det är möjligt att han frågar dig om orsaken till mitt -uteblifvande, men du svarar då blott att en sak af högsta vigt -qvarhåller mig på annat ställe ... men icke ett halft ord om hvad som -här är fråga om.“ - -“Jag skyndar“, sade Félix. - -“Och Félix skall gå ensam hela denna väg?“ frågade Collette ängsligt. - -Félix skrattade åt Collettes ängslan. - -“Monsieur Armand!“ sade hon, “jag hyser en viss fruktan för att gå upp i -hertigens hotel ... det är troligt att man redan anar att jag misstänker -något ... Jag tror det vara klokast af mig att följa Félix.“ - -“Och äfven ganska nyttigt för honom“, förklarade Armand till begges -stora glädje; “i sällskap med ett fruntimmer befarar Félix ej att bli -anhållen af patrullerna, och dessutom vore ingen så fintlig att lura dem -som ni, vackra Collette ... Äfven vore er närvaro bra för den händelse -att Félix ville blanda sig i någon äfventyrlig affär ... Glöm icke, -Félix, att jag förbjudit dig att deltaga i all strid och att jag står i -ansvar för dig hos dina föräldrar. Inga andra än Parisare behöfva -deltaga i den stundande kampen, och Paris skall nog veta reda sig utan -Lyon.“ - -Félix mumlade något mellan tänderna. - -“Derför när du uträttat ditt ärende“, fortfor Armand, “låter du -ingenting qvarhålla dig på stället, utan aflägsnar dig genast och går -hem ... Det blir lätt för dig att lyda mig, om du tänker på din -beskedliga mor.“ - -Félix teg och såg ned på gatan. - -“Det är då afgjordt att jag följer Félix“, yttrade Collette, slående -ihop händerna af glädje. - -“Ja, och jag beundrar er raskhet“, smickrade Armand. - -“Godt! låtom oss skynda då!“ ropade Félix. - -“Farväl med er, mina vänner!“ helsade Armand. - -Félix och Collette omfamnade sin frände och aflägsnade sig mera -springande än gående. - -Armand vände sitt ansigte mot fönstret, hvaruti det silfverhvita -hufvudet ännu syntes. - -“Monsieur!“ sade han, blottande sitt hufvud, “nämn mig i morgon den eld, -ni vill att jag skall springa igenom, eller det haf, ni befaller mig -simma öfver, och jag gör det.“ - -“Ni tror då att den ringa upplysning, jag gifvit, kan vara er till någon -nytta?“ frågade den blå mannen. - -“Ack, monsieur!“ svarade Armand, “ni har räddat ett menniskolif.“ - -“Ett menniskolif!“ upprepade den blå mannen, och hans ansigte glänste -genom mörkret. - -“Ja, mycket mera än ett menniskolif“, bedyrade Armand med handen på -hjertat; “ni har räddat den bästa, den ädlaste bland qvinnor!“ - -Derefter hastade den unge mannen bort och försvann i en af sidogatorna. - -“Hå!“ sade den blå mannen med tacksam blick och hopknäppta händer; “det -var ändå något ... O, min Gud, hvad säger jag! ... det var mycket för en -förlorad dag!“ - - - Tjuguandra kapitlet. - - Politiken förstör allt. - -Den blifvande Pariser-skräddaren och hans blifvande hustru styrde, såsom -anbefaldt var, kosan mot Bastilj-platsen. - -Vi medfölja dem, utan att derför följa hela deras samtal under vägen, -emedan det vore för vidlyftigt. - -I allmänhet finnes inga som hafva så mycket att säga hvarandra som -älskande. - -Och likväl tyckes det som man borde hafva sagt allt, när man sagt: “jag -älskar dig“, emedan allt ligger i de orden. - -Men saken är den, att man för ombytes skull äfven vill säga något nytt -och derför börjar man säga om just detsamma, upprepa samma ord, och de -klinga lika nya och vackra som när man hörde dem första gången. - -Dock medgifves, att ingen ointresserad eller tredje person står ut med -att lyssna till repetitionen. - -Med ett par älskande i Frankrike är likväl förhållandet något -annorlunda, då det är älskande som tänka gifta sig. - -Det ingår allt mycken prosa i deras kärlekspjoller, och det kan vara så -godt det. - -Det har nog sin nytta med sig att på förhand vänja sig vid en prosa, som -blir alltför öfverraskande och störande, om den först kommer efter -brölloppet, d. v. s. att veta något förut hur det liknar sig på andra -sidan sällhetens tröskel. - -Félix och Collette fantiserade således icke blott om de blommor, hvarmed -de skulle beströ sig sjelfva och den väg, de ämnade vandra, utan äfven -om det slags grönsaker, som duga att äta, ehuru man i södern verkligen -har mindre skäl att sörja derför än i norden. - -Man talade om det blifvande hushållet och hvilket naturligtvis skulle -ställas på den allra förståndigaste fot. - -Men man talade äfven, och kanske allra mest, om den stora rörelse som -Félix Lambert skulle drifva. - -Anspråken stego i den mån de unga tu aflägsnade sig från rue de la Paix. - -Félix Lambert exporterade redan sina tillverkningar till alla verldens -kanter. Han skickade byxor till Amerika, frackar till Asien och -ytterrockar till Afrika, och detta allt till sådan myckenhet att han -glömde Europa, som kanske mest vore i behof af hans ypperliga -klädesplagg. - -De fördystrade icke sin ljusa tafla med något ord om hertiginnans öde, -ty Félix hade försäkrat Collette, att när Armand sagt att han skulle -rädda henne, så vore detta så godt som redan verkstäldt, och Collette -hade lika stort förtroende till Armands förmåga som Félix. - -Icke heller hade de kommit att tänka på att deras afton-promenad i -sjelfva verket var en vandring i gryningen af en revolution och att de -byggde sina framtidsslott på glödande vulkaner. - -Men ju närmare de nalkades Bastilj-platsen, desto flere törnar ledo -deras menlösa fantasier. - -Deras uppmärksamhet började småningom dragas till det, som omgaf och -mötte dem. - -Ju smalare gator de passerade, desto flere föremål för deras blickar. - -“Har du märkt, Collette, det besynnerliga förhållandet med portarne?“ -frågade Félix. - -“Ja, jag har märkt att det gläntas nästan på hvarje port, som vi gå -förbi“, svarade Collette. - -“Men så snart någon patrull går förbi, tillslutes porten.“ - -“Och när patrullen aflägsnat sig, öppnas den ånyo och flere hufvud titta -ut.“ - -“Du har märkt det lika väl som jag, kan jag höra.“ - -“Jag undrar just hvad det betyder?“ frågade Collette. - -“Man har något i sinnet för morgondagen, kanske för natten.“ - -“Du har icke hört något derom af Armand?“ - -“Du hörde hvad han sjelf sade mig ... han vill ju att jag skall krypa -undan, när det smäller ... Visst är det sannt att Paris kan reda sig -utan Lyon, men fransman som fransman, tycker jag.“ - -“Ah, du skulle då verkligen ha lust att deltaga i striden, om det blefvo -någon?“ frågade Collette. - -“Hvarför icke? ... Skulle jag kanske med kall blod stå och se på hur -mina bröder blöda?“ - -“Men om du stupade, om du doge?“ - -“Nåväl?“ - -“Dina föräldrar?“ - -“Skulle ha mera glädje af en son, som stupat för friheten, än af den -fege, som bär deras namn.“ - -“Och jag, Félix? jag?“ - -“Skulle rodna af blygsel, om man en dag pekade fingret åt din man.“ - -Collette teg. - -“Men Armand, som förbjudit dig?“ invände hon efter en stunds tystnad. - -“Men hvarför deltager då Armand sjelf så ifrigt i dagens händelser? ... -Hvarför skall min stackars farbror på Bicêtre vara mera afundsvärd än -min fader i Lyon? ... Du kan icke föreställa dig hvilket stort -inflytande Armand utöfvar på alla, både bättre och sämre ... Tidigt i -morse tog han emot besök af de mest berömda namn i hela Frankrike ... -Jag såg Ledru Rollin, Louis Blanc, Marrast och flere andra ... Alla -dessa rådslogo med min kusin, och i de flesta fall var det hans råd som -blef det gällande.“ - -“Armand är född till något stort“, menade Collette. - -“Men jag är född bara för att sy kläder“, anmärkte Félix med mycken -bitterhet. - -Lyonäsaren började blifva något mindre hänryckt af sitt yrke, och hans -omtanke nyss för hela verldens garderob afsvalnade allt mera. - -Den vackra Collette uppbjöd hela sin förmåga för att återföra sin -älskare tillbaka till det stora magasinet vid boulevarden, icke dervid -glömmande den lilla anspråkslösa kammaren, hvars hyra icke finge -öfverstiga 200 francs. - -Men allt var fåfängt. Hvarje steg, som närmade Félix till målet för hans -vandring, ökade hans revolutionära anlag och satte hans blod i en -lifligare svallning. - -Han började tala om menniskans rättigheter och om strider på gatorna; om -sunda förnuftet och om nedkastning af möbler från fönstren på -soldaterne; om Guds hand, som vakar öfver folken och om det arma folket, -som använder sin sista sou till kulor och bly. - -Med ett ord, den blifvande skräddaren tänkte på nålar långa som musköter -och på pressjern tunga som barrikader. - -Han sprättade upp soldater, i stället för att lappa ihop dem, hvilket -annars anses så lönande icke mindre för kompani-chefer än för skräddare. - -I stället för knapphål, öppnade han grafvar. Hela verlden var för honom -en verkstad, der man blott skar till, utan att taga mått förut eller -sömma efteråt. - -Nyss hade han knappast haft ögon för de truppafdelningar han mött; nu -mönstrade han hvarje soldat, och alltid med synbar förargelse. - -Han började, till Collettes stora förskräckelse, gnola på melodier till -revolutionära sånger och taga ut stegen, så att den stackars -kammarjungfrun med möda kunde följa honom, under det hon bemödade sig -att med sin lilla hand stoppa till sin älskares mun, som blef allt -större och större. - -Den arma Collette började gråta. - -“Gråt blod, så tyrannerne blekna!“ ropade skräddaren. - -“Du gör oss olyckliga, Félix!“ - -“Hvad gör det, allenast mitt fädernesland blir lyckligt!“ fortfor -skräddaren med en stor åtbörd. - -“Men du tänker alls icke på mig?“ - -“Du skall slåss vid min sida, Collette!“ - -“Nej, jag tackar.“ - -“Du skall stupa vid min sida, Collette!“ - -“Men du är då alldeles förryckt ... O, hvarför skulle Armand skicka oss -hit!“ tillade Collette suckande. - -Hertiginnans kammarjungfru hade rätt. - -De gator, de passerade, voro icke egnade att stäcka vingarne på den -revolutionäre anden. - -Från hvarje port, hvarje fönster, hvarje glugg, gapar ett blodigt minne -från förra revolutioner, minnen som oemotståndligt tyckas tilltala oss -och mana till nya strider. - -Isynnerhet är detta förhållandet med rue du Faubourg S:t-Antoine, på -hvilken de unga tu, lemnande Bastilj-platsen, nu veko in. - -På denna gata, hvilken sedan de äldsta tider varit och är bebodd af -handtverkare, som der hafva sina fabriker och verkstäder, kämpades -mördande strider under de tre Juli-dagarne och synnerligast den 28:de. - -Tre särskilda gånger rensopades gatan af kartescher, som regnade från de -på Bastilj-platsen uppförda batterierna, och en ryslig matta af döde och -sårade betäckte hela den långa, breda gatan. - -Men mellan hvarje kanonad framvälde nya skaror, liksom växande upp ur de -fallnes blod, och störtade slutligen öfver en tredubbel sådd af döde -fram på Bastilj-platsen, hvars batterier de stormade och togo. - -Vid samma gata bodde år 1791 den bekante bryggaren Santerre, som var -chef för national-gardet i Paris och jemväl general för en af -republikens härar, hvilka befattningar likväl icke hindrade honom från -att brygga öl och tappa det på buteljer. - -Bryggaren kommenderade trupperna den dagen då Ludvig XVI afrättades, men -det var den under honom lydande grefve d’Espagnac som befalde trummorna -röras, när den olycklige konungen ville taga sitt sista farväl af ett -folk, hvars olyckor han icke kunnat afhjelpa och hvilket i hans fromma -blod hämnades brott, endast begångna af hans fäder. - -Gatan har således anor, äfven om man ej räknar dem, som förvärfvats år -1848 både i Februari och Juni. - -Félix hade nog af de första, och det fick Collette erfara, som -fortfarande sökte stäfja hans ifver. - -Ändtligen kommo de till hörnet af berörde gata och rue de la -Bonne-Graine. - -Collette ryste, när hon blickade in i mynningen af denna smala och mörka -gränd. Äfven denna var tyst, men här och der knarrade en port, som -öppnades och tillslöts. - -Félix upptäckte snart den låga jerndörren, som förde ned till -ifrågavarande vinbod. Den var tillsluten, såsom Armand förutsagt. - -Félix bultade de fyra föreskrifna slagen. - -“Hvem der?“ frågade en röst innanför. - -“Bröd eller döden!“ svarade Félix, men så hårdt, att den oroliga, men -omtänksamma Collette måste hosta af alla krafter, för att öfverrösta -genljuden från gatan och gränden. - -“Politiken förstör allt!“ suckade den stackars flickan i djupet af sitt -hjerta. - - - Tjugutredje kapitlet. - - Återigen spökhuset. - -Ungefär vid samma tid som Félix och hans älskarinna stannade framför den -lilla jerndörren inom Faubourg S:t-Antoine, stod Armand Cambon utanför -det lilla huset vid rue S:t-Etienne och i hvilket, såsom läsaren vet, -broder Brédôt bodde. - -Armand hade, hvilket jemväl är bekant, efter sin återkomst från Lyon -icke flyttat till sitt förra hem, spökhuset. - -Han var något missnöjd med Albert och de öfrige ultraradikalerne, såsom -vi funnit dels af hans anslutande till National’s parti, dels ock af -hans samtal med den förre på opera-maskeraden. - -Troligtvis var han icke heller belåten med en granne sådan som broder -Brédôt. - -Det hade dessutom förargat honom, att Albert, som egentligen hyrt -spökhuset och upplåtit det åt honom, icke, enligt sitt löfte, gjort -något för att upptäcka, hvem broder Brédôt egentligen vore och i hvad -förhållande denne stode till de skatter, som Armand vid ett tillfälle -hade påträffat i den der hemlighetsfulla källaren invid rustkammaren. - -Föregående natten hade likväl Armand besökt sitt förra hem och der -sammanträffat med sin legion, dertill uppmanad af sin fader, invaliden -på Bicêtre, hvilken trodde att sonen ånyo borde sluta sig till -radikalerne för att verksamt deltaga i den nya rörelsen, utan att dock -af dessa låta sig föras längre än han sjelf funne för godt. - -Armand och hans kamrater, af hvilka vi redan sett en mindre afdelning i -full sysselsättning både inom Champs-Elysées och på rue S:t-Honoré, hade -då öfverenskommit att icke väpna sig förrän derpå följande natt, och det -var för att sammanträffa med dem som Armand nu innevarande afton -begifvit sig på väg till rue S:t-Etienne, hvarunder han passerat rue de -la Paix och der fått den underrättelse, som ytterligare bevingat hans -fötter på deras färd till spökhusets ödsliga nejder. - -Men det var ej förrän klockan nio som det ifrågavarande mötet var -utsatt, och som tiden icke ännu hunnit längre än till åtta, så hade -Armand god tid på sig för att ostördt kunna speja omkring knutarne af -den misstänkte prestens hus. - -Efter hvad vi af det föregående inhemtat, hade Armand sina goda skäl -till den förmodan, att baron S:t-Bris stode i något förtroligare -förhållande till broder Brédôt. - -Derför när den blå mannen nämnde rue S:t-Etienne, slog det Armand genast -för hufvudet, att presten hade sitt finger med uti anslaget emot -hertiginnan. - -Armand befann sig således på rue Etienne framför den andliges bostad. - -Men han nöjde sig icke blott med att stå framför eller gå omkring den: -han lade sig äfven ned på fyra fötter och det så djupt, att han med sina -ögon nästan vidrörde gatan. - -S:t-Etienne var en dålig och illa stenlagd gata. - -Hela fläckar deraf bestodo af bara sand, och det var isynnerhet dessa -fläckar som vår hjelte med största noggrannhet synade. - -“Ja, det lider intet tvifvel“, sade han för sig sjelf, under det han -kröp omkring; “spåren efter en vagn med breda hjul märkas tydligt, och -de spår jag här ser äro desamma som jag upptäckte vid början af gatan -... Men här framför porten vrida de sig i en halfcirkel ... Vagnen har -följaktligen hållit utanför denna port och sedan återvändt samma väg ... -Ja, hit hafva de fört henne, här måste hon vara och här skall jag också -finna henne.“ - -Armand kastade en blick uppåt fönstren på prestens hus. - -Ett af dessa fönster var upplyst, men mellan ljuset och rutan var en -gardin, som hindrade åskådaren att från gatan urskilja hvad som derinom -kunde förehafvas. - -Armand närmade sig porten och kände på den. Porten var stängd och låst -inifrån. - -Han lade örat intill den, men hörde intet. - -Hvad skulle han också kunna höra genom en port? - -“Jag kan ej göra något annat än vänta till nio, då mina kamrater komma -...“, sade han; “då stormar jag huset, slår in portar och väggar, om det -gäller, genomsöker hvarje vrå af röfvarkulan, griper bofvarne och räddar -henne ... O! hvarför är icke klockan redan nio!“ - -“Men“, återtog han genast, “det är en hel timme dit, och timmen har -sextio minuter ... Inom mindre än en minut kan det rysligaste brott -föröfvas ... Jag kan ej vänta en enda minut, än mindre en timme ... O -min Gud! kanske är det redan för sent! ... Jag måste ensam spränga -porten, ensam storma huset, ensam nedgöra bofvarne och ensam rädda henne -... Välan, jag gör det!“ - -Armand tog ett steg, liksom ville han ögonblickligen rusa på porten. - -“Men“, sade han hejdande sig, “jag är obeväpnad, och de kunna vara -flere, kunna vara beväpnade ... det är icke tillräckligt att jag dör, ty -hvartill skulle väl min död kunna gagna henne! ... Om jag blott hade en -dolk, en knif ... de fördömda patrullerna! ... jag vågade icke bära -något vapen på mig.“ - -Den unge mannen kastade omkring sig sökande blickar, men han sökte -fåfängt ett vapen. - -Han trodde att han skulle upptäcka någon mensklig varelse på gatan, men -spökhusets trakt var för illa känd, för att kunna vänta någon besökande, -allra minst på denna tid af dygnet. - -“Ha!“ yttrade han, rätande upp sitt hufvud; “ve mig eländige! jag står -här och förhalar tiden och glömmer att jag nära mig har vapen för ett -helt regemente samt att jag i egen ficka bär nyckeln till förrådet.“ - -Armand lemnade prestens hus, kastade sig in i den bekanta trädgården, -störtade in i huset, som stod deruti, samt befann sig snart i den -kammaren han förra året bebott. - -Armand tände en lykta. - -Kammarens bohag var ungefär i samma tarfliga skick som när vi sista -gången besökte den unge arbetarens boning. - -Armand drog sängen från sin vanliga plats och öppnade den derunder -befintliga luckan, likväl icke dervid iakttagande de försigtighetsmått, -som vi förut en gång bevitnat. - -Icke heller kunde man upptäcka den mystiska tråd, som förut varit dragen -genom luckan och hade samband med det innersta af källaren. - -Det är troligt att dessa försigtighetsmått ansetts öfverflödiga eller -alltför vådliga af dem, som efter Armands afresa haft källaren med dess -förråd om händer. - -Det gick denna gången följaktligen mycket hastigare för vår hjelte att -krypa igenom den lilla källaren och sedan komma in i den större, på -hvars golf han nedstälde lyktan. - -Lyktan spred omkring sig ett matt sken, men man kunde likväl märka att -vapenförrådet blifvit betydligt tillökadt sedan vårt förra besök i den -underjordiska rustkammaren. - -Armand kastade en blick öfver vapensamlingen. - -Han tog genast ett par terzeroler och laddade dem. Han stoppade dessutom -några patroner i sin ficka. Det var ingen brist på patroner, ty, i -stället för en fjerding krut, funnos der nu trenne, och alla öfverfylda -med färdiga patroner. - -Den revolutionära propagandan hade varit verksam, oaktadt vår hjeltes -frånvaro. - -Sedan Armand gömt terzerolerna hos sig, blottade han en värja med -stukat-klinga, hvars egg han pröfvade. - -Som allt befanns ganska godt, fästade han värjan vid sitt blus-skärp och -ämnade derefter lemna rustkammaren. - -Men han fann att han äfven behöfde något, hvarmed han kunde spränga -portar och väggar, emedan terzeroler och stukat-klingor icke med fördel -dertill kunna användas. - -För detta ändamål började han undersöka några musköter och fäste sig -företrädesvis vid dem, som hade de bastantaste kolfvarne. - -Men ehuru han fått reda på den solidaste, tviflade han likväl på att -kunna af den hafva all den nytta han väntade sig. - -Han önskade sig en jernstör, ju tyngre, dess bättre. - -Jernstörar äro enkom till för att bryta upp gator och störta murar. De -borde derför icke gerna kunna saknas i en sådan rustkammare som den -ifrågavarande. - -Men Armand sökte förgäfves. - -Radikalerne hade icke ansett det löna mödan att föra dit jernstörar, -emedan dessa tillhörde det slags vapen, som icke förbjudas. - -Det skulle gå slätt både med allmänna och enskilda arbeten, om man -förbjöde bruket af jernstörar. - -Annat är förhållandet med bössor och pistoler. Det är blott regeringarne -som kunna ha nytta och nöje af dem. - -Armand ämnade således fly till bösskolfven, då han lyckligtvis erinrade -sig att han förut sett en jernstör i denna källare, ehuru han nu icke -såg till den. - -Han fattade derför lyktan och började med mera uppmärksamhet söka invid -väggarne. - -Denna gången sökte han icke förgäfves. - -Han upptäckte jernstören, som befanns lutande mot en vägg. - -Han rörde den. Men den var djupt nedstött i marken och hade till granne -en jernpik, som likaledes var nedkörd i källarens jordgolf. - -Nu påminde sig Armand att han sjelf hade nedstött både stören och piken, -i afsigt att dymedelst försvåra inträdet från en annan källare, den -nämligen hvilken han sjelf en gång lyckats upptäcka och undersöka. - -Hans tanke, som hitintills uteslutande sysselsatt sig med sprängningar -af portar och strider med röfvarband, återfördes nu till minnet af -källaren derinnanför och de skatter den dolt och kanske ännu dolde. - -Men som det nu var något vida dyrbarare än guld han sökte, återtog hans -tanke snart sin förra riktning. - -Han ryckte upp jernstören och ärnade derefter lemna källaren. - -Han tog ett steg, men stannade tvärt. - -Han hörde tydligen genom väggen det dofva ljudet af en jerndörr, som -slogs igen. - -Han lade örat till väggen och lyssnade, men, ingenting vidare hördes. - -“Antingen har någon kommit eller gått“, sade han för sig sjelf och -fortfor att lyssna. - -Men allt förblef tyst. - -Hastigt slog han sig för pannan, hvilket brukar vara fallet, när man -oförmodadt hittar på någon ny idé. - -“Det är visst och sannt“, sade eller rättare sagdt tänkte han, “att jag, -brytande upp porten, kan från gatan inkomma till den misstänkte presten, -men detta går dock icke gerna för sig utan oväsende och buller ... -Varnade och förberedde genom detta buller, skola bofvarne rusta sig till -försvar och länge göra mig segern stridig ... Ja, hvem vet“, tillade han -rysande, “de skola kanske, hellre än att se sitt byte i mina händer, -döda sitt offer.“ - -“Men om“, tänkte han vidare, “jag genom deras källare, hvars gemenskap -med vår ingen anar, kunde smyga mig oförmärkt på banditerne, hvilken -stor öfvervigt skulle jag icke derigenom vinna! ... Låt vara, att dörren -derinnanföre är stängd, det skall i alla fall bli mig lättare att bryta -upp den, än att ifrån gatan anfalla huset ... Raskt till verket, men -försigtigt! ... Ingen tid att förlora.“ - -Armand stälde lyktan från sig invid väggen och ryckte äfven upp piken. - -Derefter hukade han sig ned och började skrapa undan mullen. - -Sedan detta väl var gjordt, löste han värjklingan från skärpet och lade -den bredvid sig. - -Han uppdrog äfven sina terzeroler, för att under krypandet genom -öppningen i muren icke vara besvärad af dem eller göra sig någon skada, -och lade likaledes dem på marken, men så nära att han, i händelse af -behof, genast kunde hafva dem till hands. - -Slutligen och efter det alla nödiga försigtighetsmått blifvit vidtagna, -fattade han med begge händerna uti de rostiga jern, hvarmed stenluckan -var kantad och började varsamt draga den åt sig. - -Sedan Armand väl fått upp den tunga stenluckan, stödde han den mot -piken, så att den icke måtte nedfalla. - -Han lyssnade ånyo, men ingenting hördes. Han tittade in i öppningen, men -såg ingenting. - -Han tog lyktan och förde denna in i gluggen, och då såg han hvad han -icke kunde påminna sig ha sett, när han första gången kröp in i denna -hemlighetsfulla källare: han såg nämligen något grått tyg, som hängde -innanför och tätt intill gluggen. - -Han kände med handen på detta tyg och vidrörde ett stycke grof väf. - -Han tryckte derpå och fann att väfven, som obetydligt gaf efter, var -hårdt spänd innanför, blott utgörande en mindre del af ett större -stycke. - -Förande handen nedåt, råkade han på en trälist, hvaruti väfven var -spikad. - -Han försökte att skjuta listen inåt, men den var starkt fästad i -jordgolfvet. - -“Ett stycke väf är ej hela verlden“, tänkte Armand och fattade värjan, -hvars spets var tunn och hvass som ett pennknifsblad. - -Med värjspetsen började han nu skära i den motsträfviga väfven. - -Men för att ej onödigtvis öda tid genom att blott pröfva huruvida -slipadt stål kunde bita i lärft, följde han med värjspetsen utefter -gluggens sidor, i afsigt att genom det spända väfstycket skära sig ett -hål lika fyrkantigt och beqvämt att krypa igenom som sjelfva öppningen i -muren. - -Utan någon synnerlig kraftansträngning å Armands sida bet värjspetsen -igenom duken. - -Öfre sidan af qvadraten var redan bildad eller skuren, sidorna åt höger -och venster voro det äfven snart, och nu föll hela qvadraten inåt, -numera mjuk och skrynklig, sedan den blifvit skild från det stora spända -väggstycke, hvartill den hörde. - -Armand tittade in genom den numera fria öppningen, men kunde blott med -största möda qväfva det utrop af förvåning, som ville pressa sig fram -mellan hans läppar. - - - Tjugufjerde kapitlet. - - Besök hos grannen. - -Ett ljussken kastade sig emot hans ögon och det så starkt, att Armand i -sin första häpnad trodde att hela det inre hvalfvet stod i ljusan låga. - -Men den, som icke skyr för lågorna, kan icke gerna bäfva för skenet. - -Armand förde ögonblickligen värjan och terzerolerna in genom gluggen och -kröp sedan sjelf efter med möjligaste hastighet. - -En gång väl inkommen, stod han snart på fötterna. Men han måste hålla -handen öfver ögonen, ty han bländades af det ljus, som från alla sidor -förtrollande strömmade emot honom. - -Hvad hade väl blifvit af den fordna källaren med dess ojemna svarta -väggar, dess gropiga, fuktiga jordgolf? - -Hade det guld, Armand förra gången sett ligga i högar derinne, af någon -trollmakt besvuret, begifvit sig upp öfver väggar och tak, för att -öfvergjuta dem med fulla värdet af sin rikedom och hela glansen af sin -skönhet? - -På tapeter af purpur-schagg blänkte stjernor af guld, och hvalftaket -betäcktes med rika draperier af hvit sidensars med breda guldfållar, -hvarifrån hängde tofsar och fransar likaledes af guld. - -På golfvet utbredde sig en af dessa elastiska, nästan öfverdådigt -broderade mattor, som locka massor af beundrande åskådare till -glasväggarne af Shonguels och Réquillards ofantliga magasin vid rue -Vivienne. - -Ifrån en gyllene rosett i taket nedhängde en mångarmad ljuskrona, -tillräcklig att rikt upplysa en af Pariserverldens större salonger. - -Dessutom reste sig från begge sidorna höga tända kandelabrar. - -Vid ena väggen höjde sig en hvilobädd med sitt hvita sidentäcke, kantadt -med breda spetsar. - -Öfver bädden föll ett rosenfärgadt omhänge, snarlikt morgonens skimmer -öfver en kulle af snö, ännu knappast vidrörd af vinden. - -Armand måste gnugga sig i ögonen för att öfvertygas om att han icke -drömde. - -Men han blef snart varse någonting, som skulle hafva gjort honom vaken, -om han också legat i den djupaste dvala, något som han skulle hafva -sett, om också hans ögon varit blinda, så trodde han åtminstone sjelf. - -I en kolossal emma, öfverdragen med moiré, stora rosor på hvit -botten, låg försjunken och tillbakalutad en ung qvinna i svart -kasimirs-klädning, som äfven betäckte barm och hals. - -Hennes armar hängde orörliga ned på hvardera af emmans sidokarmar. - -Ett svart sammetsband, garneradt med blonder af samma färg, framsmög -glänsande mellan rika hårflätor. - -Armands blick, som snart halkat förbi denna sorgtoalett, fästade sig vid -den unga qvinnans anlete, hvars rena ädla drag buro dödens bleka färg -och hvars ögon voro tillslutna. - -De nedvikta ögonhåren, täta och långa, liknade sorgfransar, hörande till -toaletten. - -Armand nalkades på tåspetsarne den bleka sorgklädda qvinnan och böjde -sig öfver henne med tillbakahållen andedrägt. - -Det föreföll honom som hade hans eget hjerta upphört att slå. - -Han närmade sitt öra tätt intill hennes bleka läppar, för att lyssna -till hennes andedrägt, och han trodde sig känna den ljumma, svaga -fläkten af en döende aftonvind. - -Emellertid orolig öfver hennes orörliga sanslösa tillstånd, böjde han -sitt knä framför emman och vågade vidröra den ena af de tvänne små -händer, som hängde ned öfver karmarne. - -Men knappt hade hans finger darrande snuddat vid det silkeslenaste -skinn, förrän den lilla handen konvulsiviskt drog sig tillbaka, liksom -hade en eldgnista fallit på den. - -Ett par stora blå, men nästan vansinnigt stirrande ögon öppnades, men -tillslötos ånyo. - -“Gud! Gud!“ hördes svagt från de bleka läpparne. - -Förskräckt höjde Armand sitt knä från mattan och stod nu upprätt framför -den unga qvinnan, till hvars anletsdrag lifvet småningom började vända -åter. - -Den unge mannen visste icke hvad han skulle göra. - -Han vågade icke använda något medel för att påskynda hennes återförande -till sansningen, och han fruktade att en för långvarig sanslöshet skulle -medföra några farligare följder. - -Slutligen tog han sitt parti och närmade sin mun nära intill hennes öra. - -“Ni är räddad!“ sade han med svag, men uttrycksfull röst; “räddad, fri!“ - -Liksom träffad af en elektrisk stöt, reste sig den unga qvinnan med -blixtens hastighet upp från emman, öppnande ånyo sina ögon, och stirrade -länge på den unge mannen. - -“Det är jag, madame!“ sade Armand, sträckande sina armar emot henne; -“jag, Armand Cambon ... ingen annan än jag!“ - -Den unga qvinnan uppgaf ett rop och låg följande ögonblick i vår hjeltes -armar. - -Det var nära att den sanslöshet, som lemnat hertiginnan, hade bemäktigat -sig den unge mannen. Ögon, sökande och finnande ljuset, förblindas dock -af dess stråle. Hjertat, sökande och finnande sällheten, vill brista i -sällhetens famn. - -Lyckligtvis och innan den farliga krisen kom, hade Armand återfört -hertiginnan till den emma, hon nyss lemnat, och satte henne ned i den, -hvarefter han med hopknäppta händer stälde sig framför henne. - -“Himlen vare lofvad! jag kom då ej för sent!“ sade han med djup rörelse; -“måtte jag för evigt förgås den stund jag glömmer att det finnes en Gud, -som vakar öfver det goda här i verlden!“ - -“Men“, yttrade hertiginnan uppsprittande och med en skygg blick på ena -väggen, “de skola komma, de skola döda er, liksom de vilja döda mig!“ - -“Nej, de skola icke döda oss!“ sade Armand, i det han leende höjde sin -högra arm, “det är jag som skall döda dem, krossa dem, trampa dem under -mina fötter ... Må Gud förlåta mig! men jag känner något i mitt bröst, -som jag aldrig förr känt, jag känner hämndens vällust och skonlöshetens -raseri, och jag dör, om jag ej får ge luft åt dem båda.“ - -“Ah!“ tillade han, följande hertiginnans blick, “det är då från denna -vägg ni väntar dem? ... det finns då en dörr på väggen der ... men denna -dörr skola de icke behöfva öppna, ty innan de hunnit dit, har jag -träffat dem! ... Jag har kulor för två och en klinga för tio.“ - -Armand sprang till den öppning i muren, hvarigenom han inkommit, och -upptog der sina vapen. - -Den skarpa stukat-klingan blixtrade i hans högra hand, men matt var dess -blixt mot blicken i Armands öga. - -Den ena terzerolen var instucken i skärpet kring hans blus, men i hans -venstra hand hvilade den andra. - -Armand tog ett steg mot dörren, men stannade, ty hans blick sökte ånyo -hertiginnan. - -Den unga qvinnan hade sjunkit ned på sina knän med sammanknutna händer -och ögonen mot höjden. - -Flamman på hennes kinder röjde vissheten om räddningens stund, lågan i -hennes blick stoftets tacksamhet för den guddomliga nåden. - -Hennes läppar, nu så friska, så röda af ungdomens glöd, rörde sig utan -att gifva något ljud. - -Hon bad — bad tyst. - -Ack! hvad kan läppen säga, när hjertat beder? Hvad är fågelns sång mot -blommans tysta andakt, när hon i morgonstunden med daggperlan i sin kalk -vänder sig mot himlen och solen. - -Armand sänkte värjspetsen mot mattan. - -Det föreföll honom som vore hans kraft icke mera behöflig. - -Han såg i den bedjande qvinnan en ängel, som stridde för dem båda. - -Hertiginnan hade slutat sin bön och hon höjde sin smärta gestalt från -golfvet, närmande sig derefter den unge mannen, hvars högra arm hon -vidrörde. - -Hon var ej mera den förskräckta, halft medvetslösa, under ödets slag -böjda qvinnan. - -Hon var lugnet, besinningen och hoppet. Se der de tre dufvoposter, som -Gud fäster vid bönens vinge, när den, lemnande jorden, vidrör foten af -den Eviges tron. - -“Armand!“ sade hon med en röst, som icke mera darrade, “ni skall ej döda -... Ni skall ej fläcka era händer med dessa brottslingars blod ... Ni -skall ej föra hämndens gudlösa brand till ert goda hjerta!“ - -“Jag lyder“, svarade Armand med svag röst; “men“, tillade han något -högre, “rättvisan och allmänna säkerheten fordra att jag öfverlemnar -dessa brottslingar i lagens händer.“ - -Hertiginnan kastade sina blickar omkring i den granna underjordiska -boningen. - -“Hur kom ni in i detta rum?“ frågade hon. - -Armand pekade på öppningen i muren och svarade: - -“Jag kröp in från en källare bredvid denna och hvilken ej måste vara -känd af dem, som fört er hit.“ - -“Ah, det var då er jag hörde, när jag ... Förvirrad af det våld, man -redan utöfvat mot mig och hvarmed man ytterligare hotade, drömde jag -endast om faror och elände ... Jag såg alligatorer uppstiga ur jorden -och ...“ - -“Det var då jag som denna gång förskräckte er! jag som var orsaken till -den vanmakt, som ...“ - -“Vi kunna emellertid komma samma väg tillbaka?“ afbröt hertiginnan -frågande och med en blick på gluggen i muren. - -“Utan tvifvel ... men ...“ - -“Men, min Gud, hur visste ni att man fört mig hit?“ - -Armand berättade i få ord huru han fått veta hertiginnans bortförande -och skälet hvarför han misstänkte att baron S:t-Bris fört henne till -pater Brédôts hus vid rue S:t-Etienne. - -“Man ville genom det ena brottet utplåna spåret af ett annat“, sade -hertiginnan, när Armand slutat; “i dag på eftermiddagen skulle min -onkels lik obduceras och jag hade förbehållit mig att få vara närvarande -... Jag stiger upp i vagnen för att fara till min onkels hus ... Vagnen -far, men snart tycker jag att färden är längre än som behöfves och tror -att kusken kört vilse ... Jag vill fälla ned vagns-jalusierna för att -ropa till honom, men dessa äro fastspikade och trotsa alla mina -ansträngningar ... Jag ropar, men ingen hör mig, och ingen kan höra mig -genom bullret af vagnen, som alltmera ökar sin fart ... Ändtligen -stannar den på en mörk aflägsen gata ... Vagnsdörren öppnas och jag ser -baron S:t-Bris!“ - -“Den nidingen!“ ropade Armand, sammanbitande tänderna. - -“Man qväfver mina rop och släpar mig utföre flere trappor hit ned ...“ - -“Och jag skall icke få döda dem!“ gnisslade Armand. - -“Ni skall få veta mera ... men först härifrån, först bort från detta -rysliga ställe!“ sade hertiginnan, hvarefter hon närmade sig den vägg, -genom hvilken man kunde komma ut i andra källaren. - -Armand böjde sig ned vid samma mur och skrapade med händerna undan -mullen. - -Derefter stack han armen djupare inåt, för att stödja under luckan, i -fall piken, som han innanföre nedstött i jorden, icke vore tillfyllest. - -Hertiginnan lagade sig verkligen till att passera en väg, som troligtvis -ingen kunnat förespå henne. - -Men det var af ödet bestämdt, att en hertiginna icke skulle beundra -radikalernes rustkammare eller med förundran betrakta den tarfliga -boning, som man lika litet kunde förespå en hertiginnas räddare. - -Ett buller af en knarrande jerndörr drog begges ögon från luckan till -den motsatta väggen. - -“Man kommer, man kommer!“ yttrade hertiginnan. - -“Så mycket bättre“, svarade Armand muntert; “den andra vägen är mycket -beqvämare.“ - -“Men ...“ - -“En qvinna som ni, madame, saknar hvarken mod eller själsnärvaro ... Var -god och sätt er i emman der, och ni skall få se med hvilken lätthet jag -fångar räfven, utan att ens rispa hans pels.“ - -Dervid sköt han en fåtölj för gluggen till den inre källaren och sprang -derefter till sängen, bakom hvilken han gömde sig. - -Hertiginnan hann knappast intaga emman, förr än en del af väggen i -trollslottet rörde sig och en stor dörr uppläts. - -Baron S:t-Bris inträdde med en silfverbricka, på hvilken stod en liten -bägare af samma metall. - -Baronen, alltid elegant till det yttre, var denna afton klädd med -utsöktaste prydlighet och smak. - -Vi nämna blott att han bar en kort svart bonjour à la Talma med krage -och slag af svart silkessammet samt dito broderier vid kanter och -ficklock, en af det slags rockar, som ligga utbredda i fönstren till de -större skräddarnes magasiner vid boulevarderna eller i passagerna, men -som icke hafva påtecknadt pris, emedan de endast ligga der såsom skyltar -och för att narra in folk, men af hvilka endast en mycket förnäm eller -en mycket rik man låter narra sig. - -Det öfriga var i förhållande till mästerrocken. - -Baron S:t-Bris, som onekligen var en ganska vacker karl, skulle hafva -varit oemotståndlig för hvilken firad lorett som helst i det eleganta -Paris och till och med för mer än en markisinna eller duchesse inom det -ännu elegantare och äfven mycket gudfruktigare S:t-Germain. - -Baronen stälde från sig brickan på ett litet marmorbord, som stod -framför sängen. - -Derefter stälde han sig sjelf framför hertiginnans emma och betraktade -henne länge utan att yttra något. - -“I sanning, hertiginna“, sade han slutligen, “återfinner jag er icke -helt annorlunda än när jag nyss lemnade er ... Era kinder blomma, era -ögon stråla ... Hvilken guddom har jag att tacka för denna lyckliga -metamorfos? ... Ni har då ändtligen funnit att nödvändigheten också är -en dygd och att den, liksom dess öfriga syskon, förtjenar all möjlig -dyrkan ... Tillåt mig derför förklara, att jag i denna stund finner er -skönare än någonsin förut, hvilket vill säga mycket, ja, mer än mycket -... Man skulle kunna släcka alla ljusen i denna lilla salong, och den -skulle lysa ändå, stråla ändå af detta bländande ansigte, dessa -himmelska ögon.“ - -Hertiginnan betraktade baronen med ett uttryck af den djupaste afsky, -men hon teg. - -Baronen fortfor: - -“Jag ryser nu när jag tänker på att samma nödvändighet, hvaraf ni nu -gjort en dygd, nära tvungit mig till ett steg, som kunde haft till följd -en ryslig gerning, jag erkänner det, men som rättfärdigas af detta -olyckliga öde, som drifver menniskan mot hennes egen vilja lika ofta -till bråddjup som till höjder ... Ja, sköna dame, ni är af oss begge -icke den som är mest att beklaga.“ - -Hertiginnan såg ned på mattan, synbarligen icke mycket uppmärksam på -hvad den värde baronen talade. - -Kanske tänkte hon på det snart instundande ögonblicket, då hon skulle -blifva vitne till en strid på lif och död mellan tvänne män i detta rum; -och, ehuru hon icke misströstade om utgången deraf, kände hon sig likväl -orolig till sinnes. - -“Ni har icke frågat mig, hvad det är uti bägaren som står der på -bordet“, yttrade baronen. - -Hertiginnan tog blickarne från golfvet och riktade dem på bägaren, utan -att just röja någon nyfikenhet. - -“I denna bägare, så liten den än är“, fortfor baron S:t-Bris, “ligger -likväl en graf för mycken ungdom, mycken skönhet och många talanger.“ - -Hertiginnan kunde ej hämma en rysning, men lugnade sig snart. - -“Olycklige!“ sade hon med ett uttryck, som snarare röjde ett beklagande -än en klagan; “det var då er afsigt att mörda mig!“ - -“O min Gud, hur ni talar, hertiginna!“ svarade baronen; “behöfver jag -upprepa hvad jag för en stund sedan sade er? ... Det är ju hertigen, er -föga älskvärde man, som beslutit er död, och att det var blott för att -rädda er derifrån som jag ryckte er ur hans händer ... Lemnad åt en -annan, hade ni varit död; lemnad åt mig, lefver ni och skall lefva.“ - -“Och bägaren der på bordet?“ - -“Är döden, om ni icke vill lefva.“ - -“Och priset för mitt lif?“ frågade hertiginnan med en ton af gränslöst -förakt. - -“Ni känner det, hertiginna“, svarade baronen, tagande ett steg närmare -henne. - -Hertiginnan kastade en blick åt väggen midt emot. - -Kanske tyckte hon nu det vara tid på att hennes befriare ljungade fram -som en blixt öfver den nedriges hufvud. - -“Och ni tror, att jag behöfde välja, att jag skulle tveka i mitt val“, -yttrade hon. - -Baronen såg förundrad på henne. - -“Behöfde!“ upprepade han, “ni _måste_ välja, madame, emedan jag, som nu -beherskar er, sjelf beherskas af mitt öde ... Ni måste dö eller tillhöra -mig, så framt jag ej sjelf skall gå förlorad.“ - -“Och förlorad är ni, eländige!“ ropade Armand, kastande sig med ett enda -skutt, värdigt pantern, öfver baronen och vräkande honom baklänges öfver -golfvet, innan denne ens hunnit med ett rop uttrycka sin obehagliga -öfverraskning. - - - Tjugufemte kapitlet. - - Slutet af besöket. - -Armand tryckte knäskålen mot baronens bröst och lade handen om hans -strupe, hindrande honom på detta sätt från att röra sig och ropa. - -“Döda honom ej!“ bad hertiginnan, förskräckt af de krampaktiga -ryckningarne i baronens ansigte. - -“Nej, madame!“ svarade Armand, “han tillhör icke mig utan lagen, och jag -frånrycker ej galererna ett välförtjent offer ... Det var ej för roskull -jag önskade höra och veta hvad han kunde säga och handla ... Jag blir nu -inför domstolen ett vitne, som kommer väl till pass, i fall den -förhärdade nidingen skulle vilja neka ... Men jag måste binda honom ... -Om jag blott hade ... om jag hade en af de der granna guldsnodderna, som -hänga ned från taket! ... Ack, om jag vågade be er, madame!“ - -Hertiginnan hastade mot ena väggen, fattade i en af guldtofsarne och -sökte rycka ned denna jemte dess snodd. - -Under det att hon sysselsatte sig med detta arbete, som för henne icke -syntes lätt, drog Armand en stor ostindisk duk ur baronens egen ficka -och gjorde deraf den ypperligaste bindel för baronens mun. - -S:t-Bris försökte, medan Armand knöt till bindeln, en kraftansträngning -för att komma lös, men det var flugans vanmäktiga företag mot spindeln. - -Hertiginnan, förskräckt af den våldsamma rörelse som baronens fåfänga -försök likväl åstadkom, lemnade den guldtofs, hvaruti hon förgäfves -ryckt, och fattade en annan som hängde nära den förra. - -Hon ryckte nu häftigt i denna, men vid första taget följde både tofs och -snodd med hennes hand samt föllo ned på golfvet. - -Men på samma gång hördes utifrån ljudet af en ringklocka som pinglade -med ganska stark och fyllig ton. - -“Gud! jag har ryckt i en klocksträng!“ ropade hertiginnan med ångest. - -“Betyder ingenting, gif mig bara snodden, madame!“ svarade Armand och -vände om baronen, så att denne nu låg framstupa på golfvet, hvarefter -Armand sammanband baronens händer bakpå ryggen; “förlåt, madame“, -tillade han derunder, “den stygga snodden har alldeles förstört era fina -hvita händer.“ - -Hertiginnan kunde ej annat än småle åt en menniska, som midt under -sysselsättningen med att binda en röfvare, hade tid att beundra hennes -händer. - -“Ah, jag hör steg utanför!“ ropade hon derefter; “o himmel! ... de komma -hit!“ - -“Det är just lagom“, svarade vår hjelte, springande upp och stjelpande -emman öfver sin fånge, hvarefter han uppdrog ena terzerolen och vände -sig mot dörren. - -En knackning hördes på denna dörr. - -“Om jag icke hade förstummat baronen“, hviskade Armand till hertiginnan, -som stod vid hans sida, “skulle jag nu tvungit honom att tala till den -som knackar på dörren ... Men om ni, madame, ville ...“ - -“Hvad vill ni jag skall göra?“ - -“Endast fråga, hvem det är.“ - -“Hvem är det?“ frågade hertiginnan med hög, om ej just så säker stämma. - -“Jag tyckte att baronen ringde“, svarade utanför en röst, som tycktes -göra sig så välljudande som möjligt. - -Hertiginnan gaf dervid sin riddare en frågande blick. - -“Om ni vidare täcktes be honom stiga in“, hviskade denne. - -“Stig in!“ sade hertiginnan. - -Dörren öppnades, och broder Brédôts långa svarta rock samt svartmuskiga -ansigte uppenbarade sig. - -Det svartmuskiga ansigtet hade smyckat sig med ett skälmskt leende. - -Men detta leende frös ögonblickligen bort vid åsynen icke mindre af -pistolmynningen, som myste emot honom, än af det ansigte som visade sig -ofvanom den lilla olycksbådande pipan. - -Broder Brédôt, som säkerligen aldrig trott hvarken på Gud eller -djefvulen, såg nu ut som trodde han åtminstone på den sednare. - -Också bleknade han ända intill skäggroten. - -“Om ni tager ett halft steg för att fly“, försäkrade Armand, “ökar jag -ert radband med en ny kula, och den skall gå er djupare till hjertat än -de öfriga, som ni troligtvis blott burit för syns skull.“ - -Broder Brédôt, så känslig för den glade och humoristiske Plichons -infall, kunde omöjligt draga på mun åt Armands. - -Han gapade och stirrade mot den lilla pistolmynningen, men icke det -minsta ord förmådde han framhviska. - -“Var god och träd närmare, vördade fader“, bad Armand, “vi äro gamla -bekanta och ni ser att jag besvarat det besök, hvarmed ni i fjor hedrade -mig ... Ni bor som en kardinal och är lika gästfri som en sådan ... Stig -närmare, säger jag, annars nödgas jag sjelf leda in er och det bör ni -undvika, ty jag är mycket hårdhändt, bedyrar jag.“ - -Den andlige närmade sig med svigtande ben och vaxgula anletsdrag. - -Hur han än vred och böjde sig, hade han alltid den fördömda terzerolen -midt emot sig. - -Han stod nu i den granna underjordiska salongen, utan att känna -mästarens beundran för sitt verk. - -“Stäng sedan beskedligt till dörren“, bad den objudne gästen sin värd. - -Äfven detta gjorde broder Brédôt, ehuru han nog med mera liflighet -skulle hafva verkstält det, om han varit utanför. - -“Var nu god och titta åt höger“, fortfor Armand. - -Den helige tittade åt höger och drog en djup suck, fast han icke såg -något annat än en kullstjelpt emma och ett par fina lackerade stöflar, -som sträckte sig fram under emman. - -“Tyst! hör!“ hviskade hertiginnan till Armand. - -“Hvad?“ frågade denne. - -“Jag hörde buller från källaren derinne“, svarade hertiginnan med -ängslan. - -“Ah!“ ropade Armand med glädje, “det är mina vänner ... Klockan är då -ändtligen nio!“ - -“Nej, men se ett hål i muren!“ hördes en röst från den yttre källaren. - -“Och ljus innanför“, tillade en annan. - -“Hvem derinne?“ frågade Armand, utan att likväl förlora broder Brédôt ur -sigte. - -“Ah, det är Armands röst“, svarades inifrån. - -“Är Armand derinne?“ frågade flere röster. - -“Ja“, svarade denne, “kryp in någon af er, men blott en enda ... -Madame“, tillade han, “det ligger der på stolen en svart slöja, som utan -tvifvel tillhör er ... Det är kanske onödigt att ni på detta hemska -ställe visar ert ansigte för hela verlden?“ - -Hertiginnan gaf sin riddare en tacksam blick och kastade slöjan öfver -sitt hufvud. - -“Man måste ha axlar som ett femårs barn för att komma genom den här -gluggen“, yttrade svärjande ett barn på sju fot, som i detsamma reste -sig upp innanför gluggen; “men sacre-dieu, hvad bor det för ett troll i -detta slott! ... Hvem kunde ana något sådant i det gamla spökhuset!“ - -Den som så talade var en ungdomlig rese med svart hår, som hängde ända -ned på de bredaste skuldror. - -“Välkommen, Alphonse!“ helsade Armand, utan att likväl vända sig till -honom, emedan han fortfarande måste ha ögat på sin värd; “ser ni den der -figuren, som jag nu sigtar på?“ - -“Presten“, svarade Alphonse, spännande sina svarta blickar i broder -Brédôts ömkliga gestalt. - -“Ni tycker ju om prester, Alphonse?“ - -“Ja, som sjelfvaste fan.“ - -“Nåväl ... Tag då hvad ni finner lämpligast och bind honom dermed både -till händer och fötter.“ - -Brédôt, hvars ansigte nu skiftade i grönt, uppgaf ett stönande läte. - -“Skall jag binda presten?“ sade Alphonse, visande sina breda hvita -tandrader; “det vill säga att jag skall hänga honom.“ - -“Åh nej, det skall ni icke besvära er med ... gör blott som jag säger.“ - -“Men låt mig ändå hänga honom“, yttrade Alphonse med bönfallande stämma, -“bara för en enda gång.“ - -“Ni hör ju att jag icke vill det“, sade Armand, “skynda er bara ... Men -vänta“, tillade han med en blick på hertiginnan, som med rysning vände -sig från den scen, hvilken ånyo förbereddes i hennes närvaro, “drag -honom först in i vår källare, utan att likväl skada honom till lif eller -lem, ty han är hemfallen under lagen ... Gör äfven detsamma med fången, -som ni ser ligga under stolen der.“ - -“Jaså, det är en till“, sade Alphonse; “hvad är det för en persedel?“ - -“En baron, käre Alphonse.“ - -“Således en prest och en adelsman på samma gång ... Jag skall binda ihop -dem i ett kors ... det blir då det kors, som verlden i alla tider dragit -på, och det till sin stora olycka.“ - -Under dessa ord närmade sig Alphonse den bäfvande presten och lade sin -tunga arm på hans skuldra. - -Armand stoppade terzerolen i sitt bälte och gick till gluggen, ropande -derigenom: - -“Två af eder lemna på ögonblicket källaren, springa öfver gatan och -fatta posto framför det lilla huset, som ligger midt emot vårt -trädgårdsstaket, men väl beväpnade ... hören I?“ - -“Ja“, svarade innanför en hel kör. - -Derefter hjelpte Armand vännen Alphonse i dennes arbete med de begge -fångarne. - -Tvänne hurrarop med korta mellanrum hördes från den yttre källaren, det -första, när presten väl kommit ditin och det sednare, när baronen följt -samma väg. - -“Är det något vidare?“ frågade Alphonse, kammande med fingrarne sitt -långa hår åt sidorna. - -“Nej, men ni följer efter och ansvarar mig för era fångar“, svarade -Armand. - -“Godt!“ genmälde Alphonse, tändande vid en af kandelabrarne den lilla -pipan, som icke ett ögonblick lemnat hans läppar. - -Derefter böjde han ned till golfvet sin långa gestalt och kilade ut -genom gluggen med farten af en flyende ödla. - -Hertiginnan och arbetaren voro allena. - -Den förra hade tagit plats i en fåtölj, med ansigtet vändt ifrån den -sista scenen med fångarne. - -Den sednare nalkades nu den förra. - -“Madame!“ sade han, “det var mig icke möjligt att förskona er från -åsynen af uppträden, som naturligtvis måste djupt uppröra er ... Men -numera är lyckligtvis allt öfverståndet, och jag står nu här blott för -att emottaga era befallningar.“ - -Hertiginnan förde den svarta slöjan från sitt ansigte. - -Ett mildt leende knöt en ring af ljus kring hennes purpurmun. - -Hon räckte sin hand åt den unge arbetaren. - -“Armand“, sade hon, “denna afton glömmer jag aldrig, ty ...“ - -Ordet, tacksamhetens heliga ord, dog bort på hennes mun, men lefde ånyo -upp i den varma tår, som klarare än diamanten och vältaligare än alla -ord tindrade fram ur Adelaïdes ljuft strålande öga. - - - Tjugusjette kapitlet. - - Den blodröda fanan. - -Ungefär vid samma tid på aftonen som den händelse timade, hvilken i -nästföregående kapitel skildrats, sutto i ett annat underjordiskt rum -tvänne personer. - -Rummet var litet, väggar och tak mörka och fula, möblerna, ett bord och -tvänne stolar, omålade och rankiga. - -Ett smalt ljus med lång veke brann i en jernstake på bordet. - -Det var ingen treflig bostad. - -Den ene af de begge personerna var Félix Lambert. - -Den andra, yngre och spädare än den förre, var visserligen klädd i blus -och pantalonger; men man igenkände dock i det fina vackra ansigtet -hertiginnans kammarjungfru. - -“Men, gode Félix, huru länge skola vi dröja här?“ frågade Collette, -öfverfarande med orolig blick den dystra kammaren. - -“Jag har svårt för att säga det“, svarade Félix; “men länge bör det ej -kunna dröja.“ - -“Men du har ju uträttat ditt ärende?“ - -“Ja visst.“ - -“Hvad väntar du då på?“ - -“Du är så nyfiken, söta Collette.“ - -“Nej, men jag är orolig för din skull, Félix ... Detta ställe behagar -mig icke.“ - -“Hvarför?“ - -“De personer, som jag redan sett, förefalla mig ganska förfärliga.“ - -“Bah! ... fattiga, men ärliga arbetare ... några andra ha vi ej sett.“ - -“Det är möjligt, men ...“ - -“Vet du, Collette, att den der drägten riktigt klär dig“, -komplimenterade Félix, mönstrande med välbehag sin älskarinnas gestalt. - -“Du tycker det, Félix, och jag tycker det verkligen sjelf, om jag skall -vara uppriktig“, svarade Collette, stigande upp från stolen och dragande -blusskärpet hårdare om sitt lif, så att hon blef ännu smalare. - -Fruntimmer tycka alltid att de se bättre ut i karlkläder och äro derför -mycket roade af en sådan drägt. - -Vi för vår del kunna ej instämma deruti. Karlkläderna göra de sköna så -små och oansenliga, betagande dem dessutom det luftiga mystiska behag, -som den vida, fladdrande kjorteln alltid medför. - -Hvad vågen är för najaden och molnet för gudinnan, är kjorteln för -jordens sköna dotter. - -Döljande mycket, gör den det lilla, som synes, ännu skönare och rikare, -och hvad är dessutom verklighetens makt på sinnet mot aningens? - -“Skada blott att tyget skall vara så groft“, anmärkte Collette. - -“Den goda värdinnan hade ej något bättre till hands“, svarade Félix. - -“Det är allt mycken skilnad mellan denna och min vackra debardörs-drägt, -som du såg mig uti för första gången“, anmärkte vidare Collette, och det -ganska riktigt. - -Debardörs-drägten är onekligen ett undantag från regeln. - -Dess brokiga färger och fantastiska snitt gifva åt den något egendomligt -och karakteristiskt, som så väl öfverensstämmer med det stormande nöjet. -Dessutom är ifrågavarande drägt en ren nödvändighet för den franska -maskeraden. En vanlig kjortel skulle, till följd både af trängseln och -den vilda rörelsen, snart vara demonterad. - -“Men hvad skulle hertiginnan säga, om hon visste att jag, så klädd, -sutte på detta eländiga ställe!“ yttrade Collette, betraktande nu med -något mindre belåtenhet sin drägt. - -“Det är ju blott en nödvändig förklädnad“, tröstade henne Félix, “det -gick ju inte an att här se ut som en förnäm dam ... Men du kallar detta -ställe för eländigt, och det har du orätt uti, ty ...“ - -Fyra hårda slag på dörren afbröto Félix, hvilken ögonblickligen reste -sig. - -Collette, orolig, fattade sin älskares hand och såg på honom med en -bekymrad blick. - -Félix, stenblind för den bekymrade blicken, ropade: - -“Hvem der?“ - -“Bröd eller döden!“ svarade genom dörren en stark basröst. - -Félix, dragande med sig Collette, som icke ville släppa hans hand, -skyndade till dörren och öppnade den. - -En högväxt karl i blus af groft lärft, föga ren och utan skärp, inträdde -med en mask af rödmåladt papp för ansigtet och en röd bindel i handen. - -“Du är färdig?“ frågade den röde mannen. - -“Ja“, svarade Félix med fast ton. - -“Färdig? till hvad?“ frågade Collette, ångestfullt betraktande den röde -mannen. - -“Ännu har du tid att vända åter“, sade den röde mannen. - -“Jag vill ej vända åter“, svarade Félix. - -“Framför dig finner du äran och döden“, återtog den röde mannen; “bakom -dig ligga träldomen och lifvet ... Går du framåt eller vänder du -tillbaka?“ - -“Jag går framåt“, förklarade Lyonäsaren med det högtidligaste alvar. - -“Stanna, o stanna!“ hviskade den förskräckta flickan, hängande sig fast -vid hans arm. - -“Så kom då!“ sade den röde mannen, i det han knöt den röda bindeln för -Félix’ ögon. - -“Om du älskar mig, Félix, så gå icke!“ bad den stackars flickan. - -“Var lugn“, svarade henne Félix, “jag är snart tillbaka, men plåga mig -icke.“ - -“Och Armand som bad dig, gode Félix ...“ - -“Jag är en fri och sjelfständig medborgare, Collette!“ ropade Félix med -patos. - -Derefter ryckte han sig lös från Collette och följde den röde mannen, -hvilken knappast haft en blick för den yngre blusen. - -Collette var nu allena i den dystra kammaren, vridande förtviflad sina -händer. - -Félix, helt och hållet öfverlemnande sig åt sin ledare, följde denne -utför flere trappsteg, utan att något ord vidare vexlades dem emellan. - -Slutligen hörde Félix en tung jerndörr knarra på sina gångjern. - -Han följde sin ledare, som nu förde honom fram några steg på en jemnare -mark. - -“Stanna här och rör ej bindeln“, tillade ledaren, lemnande Félix’ hand, -“ty om du tager ett steg eller lyfter ett finger till bindeln, är du -död!“ - -Félix aktade sig för att röra vare sig på foten eller handen. - -En djup tystnad herskade omkring honom. - -Slutligen hörde han fyra hårda slag som af en klubba mot en stock. - -Derefter höjdes en stark djup stämma längst bort och hvilken utropade -följande ord: - -“Bröd eller döden! bröd eller döden! bröd eller döden!“ - -Dessa ord upprepades sedan lika högt och långsamt af röster från -sidorna. - -Derpå följde ånyo fyra tunga slag, hvarefter inträdde en minuts djup -tystnad. - -“Sökande! ditt namn?“ frågade rösten, som utropat de tre orden eller -ifrågavarande lösen. - -“Félix Lambert“, svarade Lyonäsaren. - -“Född?“ - -“I Lyon.“ - -“Din ålder?“ - -“Tjuguett år.“ - -“Ditt yrke?“ - -“Skräddare“, svarade Félix med en suck. - -“Din faders yrke?“ - -“Skräddare“, svarade Félix utan att sucka, ty det var ej hans fel att -fadern var skräddare. - -“Din fader rik eller fattig?“ - -“Min fader drifver en stor rörelse, har många arbetare och rår om det -hus han bebor.“ - -“Har han ärft eller förvärfvat sin förmögenhet?“ - -“Min fader hade ingenting, när han började.“ - -“Godt! din far är då en äkta medborgare.“ - -“Din moder lefver?“ fortfor rösten. - -“Ja.“ - -“Icke heller hon egde något, när hon gifte sig med din far?“ - -“Nej.“ - -“Godt! din mor är då en äkta medborgarinna.“ - -Ånyo följde en minuts tystnad. - -Lyonäsaren skattade sig lycklig öfver att hans svar på de gjorda -frågorna befunnits nöjaktiga. - -“Du älskar ditt fädernesland?“ började ånyo frågorna. - -“Ja, jag vill dö för mitt fädernesland!“ ropade Lyonäsaren, lyftande -sina förbundna ögon mot taket. - -Blixtarne i hans ögon dogo följaktligen i skötet af den röda bindeln, -hvilket var skada. - -“Huru finner du ditt fäderneslands tillstånd?“ fortfor frågaren. - -“Olyckligt, beklagansvärdt“, svarade Félix oförtöfvadt. - -“Godt! ... huru finner du dess styrelse?“ - -“Ryslig, afskyvärd“, svarade Lyonäsaren lika raskt. - -“Godt! ... Du känner då de många fel och brott, hvartill dess styrelse -under loppet af sjutton år gjort sig skyldig?“ - -“Ja, jag känner dem“, svarade Félix med skallande stämma. - -“Uppräkna några af dem.“ - -Lyonäsaren tycktes fundera något. - -“De äro oräkneliga som sanden i hafvet“, svarade han slutligen, tagande -hellre i klump än ingående i enskildheter. - -Hans öron smektes af ett ymnigt bifallssorl från alla sidor. - -“Men hur tror du dig kunna afhjelpa ditt fäderneslands olyckor?“ frågade -ånyo rösten. - -Den unge skräddaren funderade ånyo. - -Han hade icke förut kommit att tänka på den saken, som likväl tål att -tänkas på. - -Den frågan skulle hafva förvirrat till och med andra än skräddare. - -“Hur räddar du ditt fädernesland?“ fortfor rösten. - -“O mitt olyckliga fädernesland!“ svarade Félix med en djup suck; “mitt -stolta, mitt herrliga Frankrike, frihetens fädernesland, ärans -fädernesland! ... O mitt olyckliga fädernesland!“ - -Den unge skräddaren reste sig på tåspetsarne och riktade ånyo sina -förbundna ögon mot höjden. - -“Tror du att konungadömet räddar Frankrike?“ - -“Nej!“ svarade Félix utan att denna gången behöfva fundera, innan han -svarade. - -“Men du tror att republiken är det enda räddningsmedlet?“ - -“Ja!“ svarade Lyonäsaren också lika obehindradt. - -“Godt! ... Är du beredd att offra ditt blod för republiken?“ - -“Lif och blod!“ svarade Félix, slående sig för bröstet. - -“Att blindt egna din vilja och dina krafter åt dem, som arbeta för detta -heliga mål?“ - -“Ja!“ svarade Félix, utan en sekunds tvekan. - -“Samfundet Blodröda Fanan erbjuder sitt bröst till stöd för den nya -republiken, och dess tusentals armar äro redan höjda, endast väntande -signalen ... Vill du blifva en af dessa armar?“ - -“Ja!“ - -“Är du färdig att afgifva den ed, som fordras för inträdet i detta -heliga samfund?“ - -“Jag är färdig.“ - -“Nåväl ... Efterstafva då den dyra ed, som ännu ingen brutit.“ - -En annan stämma höjde sig, föreläsande följande, af Félix med stadig -röst efterstafvade ed: - -“Jag, Félix Lambert, medborgare från Lyon, egnar mig från denna dag med -själ och kropp åt den Blodröda Fanans tjenst.“ - -“Utan invändning skall jag emottaga och åtlyda alla de befallningar, som -af Blodröda Fanans chefer mig meddelade varda.“ - -“Icke för någon, eho det vara må, skall jag uppenbara hvad som inom -berörde samfund förehafves, tänkes eller verkställes.“ - -“Stummare än klippan skall jag vara inför fader och moder, syster och -broder, maka, älskarinna och vän.“ - -“I fängelset och i bojan, på tortyr-bänken och vid stupstocken skall jag -vara stummare än den död, hvaraf jag hotas.“ - -“Detta allt svär jag vid min faders hufvud och vid min moders hjerta.“ - -“Falle detta hufvud och briste detta hjerta den stund jag bryter min ed, -utan att något annat samvete än mitt eget må kännas skyldigt till det -blod, som gjutes för att försona den Blodröda Fanans rättvisa hämnd; och -vare jag sjelf fridlös förklarad på hvarje torfva af den gröna jorden, -på hvarje bölja af det blåa haf, fridlös i döden som i lifvet!“ - -När Félix svurit denna ed, rycktes bindeln från hans ögon. - -Han blickade omkring sig, men såg ingenting annat än de blanka spetsarne -af knifvar, dolkar, sablar och pikar. - -Slutligen drogo sig dessa spetsar åt sidorna för ett blodrödt skynke, -som fördes intill hans ansigte. - -I samma ögonblick kände han sin venstra arm fattas och blottas. - -Vidare kände han en smärta i samma arm, liksom hade någon skurit deruti -med ett finare knifblad, och han såg derefter det blodröda skynket falla -åt den sidan, der hans arm hölls. - -En röst ropade: - -“Nu har Blodröda Fanan, som redan druckit tusentals bröders blod, äfven -druckit ditt, och vare du nu helsad såsom en värdig ledamot af den -Blodröda Fanan!“ - -“Bröd eller döden!“ skallade från alla sidor under slammer och gny af -sablar och pikar, som slogos mot hvarandra. - -Derefter fördes den nye ledamoten till en bänk, på hvilken han sattes. - -Man stack en tre alnars lång pik i hans hand och stälde en stånka öl -framför honom på bordet. - - - Tjugusjunde kapitlet. - - Vidare om Blodröda Fanan. - -Ifrån den stund man ryckte bindeln från hans ögon hade allt gått omkring -i den tappre Lyonäsarens hufvud. - -Nu först började han någorlunda klart kunna se omkring sig. - -Han befann sig uti en af dessa underjordiska salar, i hvilka de lägsta -och fattigaste arbetarne under fristunderna bruka samlas för att röka, -dricka öl, spela kort och tala politik, utan hvilken hvarken tobaken -eller ölet i Paris skulle smaka. - -Félix såg vid de långa borden idel resliga gestalter och vilda ansigten, -dels med, dels utan blus. - -Men längst bort i salen stod på ett slags upphöjning en stol, som -upptogs af en figur, gröfre än alla de andre. - -Félix igenkände i denne Simon eller Hvita Björnen, och hvilken var -densamme som gjort honom de många frågorna. - -Hvita Björnen var följaktligen Blodröda Fanans president. - -Simon lemnade sin upphöjda ställning och gick till den nye recipienten. - -“Välkommen, Félix Lambert!“ sade han, slutande i sin breda hand -Lyonäsarens begge; “visserligen är du ännu ej så hemmastadd i de -allmänna ärendena som vi skulle önska ... Men du är ung och oförskräckt -... Af telningar blifva träd, och äfven lejonet har varit unge.“ - -Det sårade något Lyonäsarens egenkärlek, att man icke ansåg honom -hemmastadd i de allmänna ärendena. - -Han tyckte likväl att han ypperligt besvarat de gjorda frågorna. - -“Men oroa dig icke för det, min gosse“, uppmuntrade honom Hvita Björnen; -“du är, som jag nyss sade, ung och oförskräckt, och den dag kan -möjligtvis icke vara långt aflägsen, då du genom mod och tapperhet -svingar dig upp till någon chefs-plats inom detta talrika samfund ... -Det är icke alltid så nödvändigt att man vet hvad det är som tisteln -förqväfver, allenast man vet att tisteln är ett ogräs, som derför måste -uppryckas med roten ... Konungamakt, penningvälde, adel och presterskap, -se der de tistlar, åt hvilkas rötter vi sträcka våra händer och dem vi -skola rycka upp, om också halfva verlden skulle ramla i ruiner.“ - -“Hvad slags befattning har Armand inom detta samfund?“ frågade Félix. - -“Armand“, svarade Hvita Björnen med en suck, “tillhör icke Blodröda -Fanan.“ - -“Hvad!“ ropade Félix förvånad; “Armand skulle icke tillhöra den Blodröda -Fanan!“ - -“Nej, han hvarken har tillhört eller skall tillhöra den Blodröda Fanan“, -försäkrade Hvita Björnen med en ny suck. - -Félix suckade också. - -Det verkligen skar honom i hjertat, att hans kusin icke var medlem af -ett sådant samfund. - -“Men“, sade han, “Armand tyckes likväl stå i beröring med er.“ - -“Ja, för det närvarande“, svarade Hvita Björnen; “Armand behöfver oss, -liksom vi behöfva honom ... I dag och i morgon skola vi kämpa sida vid -sida ... Men i öfvermorgon kanske stå vi öga mot öga.“ - -“Men Armand är ju också republikan?“ anmärkte Félix. - -“Ja visst“, svarade Simon; “men Armand är, oaktadt all sin klokhet, en -af dessa godtrogna ljumma varelser, som tro att man kan göra kamelior af -tistlarne, socker af ättikan och guld af flintan.“ - -Félix skakade på hufvudet, beklagande sin stackars kusin, som kunde tro -på sådana orimligheter. - -Slutligen erinrade han sig att den stackars Collette var ensam och måste -känna sig mycket orolig öfver hans långa bortovaro. - -“Är det mig tillåtet att återvända till min följeslagerska?“ frågade han -Simon. - -“Ja“, tillät denne; “men när du hör klockans ljud, kommer du på -ögonblicket tillbaka, ty det lider, det lider!“ - -Hvita Björnens ögon rullade i sina gropar och han gnuggade sina ramar -mot hvarandra, under det han sade de sista orden. - -Den nye ledamoten af Blodröda Fanan tyckte att hans chef såg sublim ut. - -“Ja, det lider, det lider!“ upprepade han derför, likaledes gnuggande -händerna och rullande ögonen, för att bli lika sublim som Hvita Björnen. - -Hvita Björnen lade med ett faderligt leende sin breda hand på den unge -skräddarens hufvud, och den unge skräddaren sneglade derunder åt sidan -på sina nya kamrater, för att bedöma den verkan, som denna utmärkelse -kunde utöfva på dem. - -Han trodde sig också läsa afund i allas blickar, och det smickrade honom -mycket att han redan blifvit föremål för så många tappre och sakkunnige -mäns afund. - -Slutligen gick han for att återfinna sin älskarinna. - -När Félix, ledsagad till den lilla kammaren af samme person som fört -honom derifrån, återsåg Collette, bestormade hon honom med en mängd -frågor om hvad som förefallit, sedan han skilts från henne, men dem den -edsvurne ledamoten af Blodröda Fanan naturligtvis icke kunde besvara. - -Dock kunde han ej dölja sin ledsnad öfver att Armand icke tillhörde ett -så patriotiskt samfund som den Blodröda Fanan. - -“Det är mycket möjligt“, slutade han sin klagovisa öfver kusinen, “att -Armand och jag i öfvermorgon komma att stå mot hvarandra öga mot öga, -men jag skjuter ej på Armand, jag lyfter ej min hand emot honom ... jag -kan beklaga honom för hans godtrogenhet och ljumhet, men aldrig blifva -fiende till min tappre kusin.“ - -Félix kastade en blick på Collette, väntande af henne ett uttryck af -beundran för denna med mildhet uppspädda heroism, som hans ord borde -innebära. - -“O du dåre! du stackars enfaldiga barn!“ ropade Collette; “till hvilket -folk har du ej sällat dig! åt hvilka onda makter har du ej försvurit -dig! ... Du ställa dig i ett led som Armand förnekar, kanske föraktar! -... Du tala om att stå öga mot öga med den, som, ehuru blott din -jemnårige, likväl kunde vara din far! ... Hur skall han icke bedröfvas -och lida af din obetänksamhet! ... Och dina föräldrar, dina goda ömma -föräldrar, dina syskon, dina vänner, för att icke tala om mig, som -kanske sörjer mera än alla de andra!“ - -Félix blef icke blott öfverraskad, utan äfven bestört af Collettes ord. - -Flamman på hans kinder började slockna och glansen i hans blick aftaga. - -Han blef orolig och dyster. Han vågade icke möta Collettes blick. - -“Ja, Félix“, sade Collette, “du önskar redan att allt detta vore -ogjordt, du önskade dig vara flere mil härifrån? ... du gråter i djupet -af din själ öfver att ej hafva lyssnat till Armands råd och följt min -varning.“ - -Félix, som af naturen icke fått mycket stål på sin lott, började vanka -af och an i den trånga kammaren, stötande dervid emot stolar och bord, -utan att känna stötarne. - -Collette hejdade honom, fattande hans begge händer och skådande djupt in -i hans ögon. - -“Du skulle vilja fly, om du kunde?“ frågade hon. - -Félix pustade och såg ned på golfvet. - -“Men du kan icke fly“, fortfor hon, “ty du har bundit dig med en ed, jag -gissar det.“ - -“Ja, en ryslig ed“, mumlade han knappast hörbart, “en ed, hvars brytande -bringar alla i förderfvet!“ - -“Jorden bär ingenting uslare än en menedare“, förklarade Collette; “om -du stannar, är du blott en vilseförd svag varelse ... Om du flyr, blir -du en föraktlig menedare ... Olycklige! du har blott att välja mellan -tvänne onda ting, och du måste välja det minst onda och fördömliga.“ - -Den arme Lyonäsaren vågade ändtligen möta sin älskarinna med en skygg -frågande blick. - -“Du skall stanna qvar, Félix! ... du skall med djerf hand upptaga den -handske, som ödet kastat för dina fötter ... Med tapperhet och mod måste -du försona hvad du felat genom svaghet och obetänksamhet, och möjligtvis -kan segern göra din bragd till en hjeltes.“ - -“Och du, Collette?“ frågade Félix med svag röst; “du? ... du?“ - -“Jag följer dig, Félix!“ svarade hon; “jag viker ej från din sida, jag! -... Hvem vet, kanske lyckas det oss att göra något godt bland de vildar, -som den olyckliga slumpen fört oss till ... Derför mod, min vän! ... Om -du svigtar, skall jag hviska kraft i ditt öra ... om du bleknar, skall -jag låna dig mina kinders färg ... och stupar du, skall min arm blifva -din sista hufvudgärd och min blick din sista tröstarinna in i döden.“ - -“Derför mod, mod, mod!“ tillade fransyskan, “och fall som en man, när du -ej kan lefva med ära!“ - -Efter dessa ord slog hon sina armar om sin älskares hals och kysste hans -bleka fuktiga panna. - -I detsamma hördes utifrån ljudet af hammarslag på en större malmklocka. - -“Hör!“ ropade Félix; “hör! ... det är signalen som kallar mig!“ - -“Som kallar oss!“ ropade fransyskan, tryckande hans hand. - -Innan sista klockslaget förklingat, hade de begge lemnat det lilla -rummet. - -Men hvilken scen i den stora underjordiska salen! - -Vid skenet af tända facklor syntes en hop män och qvinnor, dessa äfven i -blus, somliga svängande vapen, andra bärande stolar och spillror af -bord. - -Uppstigen från stolen på upphöjningen stod Hvita Björnen, hållande i -venstra handen en röd fana och med den högra svängande öfver sitt hufvud -en förfärlig jernbeslagen träklubba. - -Facklornas sken rödfärgade alla ansigten, kläder och hår. - -Det var som hade en skara afgrunds-andar samlat sig till doms i en af -underjordens brinnande hålor. - -“Klockan är tio!“ röt Hvita Björnen, draperande sig med den röda fanan; -“det är hämndens timme som slagit, och den har slagit med ljudet af en -ramlande tron! ... Den Hvita Björnen skall kallas den Röda, ty hvad han -döpes uti kallas blod! ... Den blodröda fanan skall svaja för vinden, -belyst af våra facklor, bekransad af våra vapen, skyddad af våra -kroppar, evigt rykande af förtryckares blod!“ - -“Derför upp ur jorden!“ fortfor Hvita Björnen, “upp, liksom hafvet reser -sig ur djupet, för att med händer af moln slunga blixtarne ned öfver -slottens tinnar, öfver konungaborgarnes koppartak! Veten I hvad som -ligger begrafvet under de gyllene tronernas marmorgrund? ... Det ligger -bröd för millioner munnar och lindor för millioner barn ... se der den -lön som väntar segraren! ... Glömmen ej att när den rikes slott brinner, -så blir det varmt i den fattigas koja ... Upp med barrikaderna! Från -spetsen af dem och högt öfver takåsarne räcka vi händerna åt våra -bröder, som i denna stund resa sig på andra sidan Seinen! ... Lyften -gatorna från jorden, för att vräka dem ned öfver tyrannernes -legoknektar! begrafven dem derunder, så att ingen efterverld skall finna -spåret efter dem! ... Upp, upp! till vapen! till vapen!“ - -“Till vapen!“ vrålade den vilda skaran under vapengny och hämnderop; -“bröd eller döden!“ - -Inom loppet af en minut breder sig öfver det nyss så mörka Faubourg -S:t-Antoine ett starkt eldsken på himmelen. - -Det är återskenet af tusentals facklor. - -Inom en timme synes icke mera någon mynning af gata eller gränd i denna -del af Paris. - -Öfverallt endast barrikader, och krälande på dem med myrornas mängd och -flit folk-qvarterens vilda titaner. - - - Tjuguåttonde kapitlet. - - Morgonen den 23 Februari. - -Från midnatten till klockan tre på morgonen upplyses Paris af tvänne -stora eldar, den ena tänd af de trupper, som bivuakera emellan porte -Saint-Martin och boulevard Bonne-Nouvelle och vid hvilken de värma sina -frusna kroppar; den andra tänd af folket i midten af de Elyseiska -fälten. Det är en hel sträcka af baracker, uppbyggda för soldaterna, som -uppgår i lågor. - -Vid solens uppgång slockna de begge eldarne. Ett ymnigt regn -öfversköljer gatorna med forsande bäckar. - -Regeringens få vänner, välsignande regnet, upprepa Pétions bekanta ord: -“Det regnar, det blir ingenting af“. - -Men regeringens många soldater, så lagom välsignande regnet, möta från -alla sidor barrikader, öfverfylde med kämpar, som längta efter striden -för att medelst denna kunna vederqvickas efter en i verksamhet -genomvakad natt. - -Armand Cambon hade rätt, när han gårdagen förut sade, att det äkta par, -han berörde dag sammanvigt skulle följande morgon presentera verlden en -barnaskara, den intet öga skulle kunna räkna. - -Men han sade också, att icke heller några kanoner skulle kunna förstumma -den. - -Det är det vi skola få se. - -Trummorna hvirfla, trumpeterna smattra, trupperna sätta sig i rörelse, -ty äfven de behöfva värma sig. - -Man slåss redan på flere punkter af Paris. - -Regnets bäckar blifva snart röda; flere än en af dess vågor har redan -slagit mot Stygens strand. - -Alla portar äro tillstängda, alla fönster tillslutna, utom dem -hvarigenom man skjuter ned på soldaterne eller kastar ned möbler för att -förstärka barrikaderna. Fransmännen, i allmänhet goda hushållare, se -dock icke mycket på en stol, ett bord, en säng eller en spegel, ja, icke -ens på ett piano, när det gäller barrikader. - -Vilda, halfnakna figurer springa på takåsarne, rifvande upp plåtarne och -vräkande dessa ned öfver soldaternes hufvud. - -Husvärdarne lyssna till dånet af de störtande taken, beräknande mindre -hvad de nya kunna kosta, än den nytta, som de gamla kunna göra, när de -väl hunnit gatan. - -Medan man sålunda anfaller och försvarar barrikaderna, anfaller man och -försvarar högvakterna. - -Men ännu gäller blott striden de aflägsnare delarne af den stora staden. - -Ännu stå de truppmassor overksamma, som äro sammandragna kring -Tuilerierna och andra lika vigtiga punkter. - -Ludvig Filip och hans hofmän hafva från slottsfönstren den -vidsträcktaste utsigt öfver den skog af bajonetter, som knyter sig -omkring dem. - -De småle. - -De hafva glömt att Ludvig XVI och Carl X smålogo på samma sätt. - -Kungar och hofmän borde dock hafva läst historien, åtminstone i sin -barndom. - -Och hvad Ludvig Filip särskildt beträffar, så hade han äfven studerat -den i erfarenhetens hårda skola. - -Han hade lefvat och varit med 1789, lefvat och varit med 1830, för att -icke uppräkna 1815, som jemväl skulle kunna gifva verldens styresmän en -dödlig påminnelse. - -Men det är en evig yrsel på tronernas höjd. - -Der ser man allt, utom minnet af det förflutna. Der hör man allt, utom -erfarenhetens visa röst, som likväl icke är något annat än den solklara -sanningens. Man tror sig stå på hällebergets fasta grund, ehuru den -glödheta grunden röjer vulkanen. - -Kanske skulle man ändå känna det, om icke smickrets hermelins-matta, den -hvita, lena och mjuka, med de många svarta tungorna på, i evighet låge -utbredd under konungarnes fötter. - -Rue Rambuteau är en stor, bred och ny gata, som, belägen norr om Seinen -helt nära kyrkan S:t-Eustache, egentligen sträcker sig från place de la -Victoire till boulevard Beaumarchais helt nära Bastilj-platsen. - -Men man räknar vanligtvis dess början från dess mynning mot det stora -torg, hvarinvid nyssnämnda kyrka ligger. - -Sjelfva det stora torget, der hvarjehanda landtmannavaror säljas, har -ännu icke fått något bestämdt namn, emedan man ämnar vidare utvidga det, -efter hvad man också kan se af de många utdömda hus, som ännu stå qvar -dervid. - -Det är till mynningen af denna gata, vi nu föra läsaren, emedan man der -upprest en barrikad af nära två våningars höjd. - -Vi behöfva icke berätta att barrikaden bestod af vagnar, möbler och -stenar. - -Flere elever af Polytekniska skolan syntes på spetsen af denna barrikad, -gifvande föreskrifter åt en mängd arbetare, som voro sysselsatte med -ifrågavarande befästningsarbete. - -Konsten att bygga barrikader hörer visserligen icke till läroämnena i -den Polytekniska skolan; men dess elever ha dock alltid visat sig -hemmastadda i denna konst och försumma icke gerna något tillfälle att -vidare fullkomna sig deruti. - -Också hugnades bemälte elever med många uppmuntrande loford af Ludvig -Filip för deras ådagalagda skicklighet 1830. - -Men någon ny profession i ämnet hördes likväl icke af. - -Det stannade vid blotta uppmuntringarna, och äfven sådana kunna bära -frukt, såsom vi se af ifrågavarande barrikad, hvilken var ett -mästerstycke både till höjden och bredden. - -Det var dock ej den enda på denna gata. - -Alla de små gränder, som löpa in uti och korsa rue Rambuteau, voro -afstängda medelst smärre barrikader, hvardera under ledning af en -polyteknisk elev, hvilken under sitt befäl hade en mängd andra elever, -men som troligtvis aldrig gått i någon af styrelsen sanktionerad skola. - -Midt på hufvud-barrikaden prunkade en vacker enmanssäng af mahogny med -sin tagelmadrass, på hvilken utsträckte sig en ung man, sofvande i god -ro, oaktadt det fallande regnet. - -Klockan kunde vara omkring tio på förmiddagen. - -Det rasslade i stenarne på den sidan af barrikaden, som vette åt gatan. - -Alla vände sig ditåt och helsade med ett stormande välkommen på en ung -manlig gestalt, som i detsamma satte foten på barrikadens rygg. - -Det var Armand Cambon. - -Vår hjelte kunde ej gerna underlåta att göra intryck, hvarhelst han -uppträdde. - -Hans öppna ädla ansigte, genomglödgadt af de skönaste minnen, strålade -af den glans, som konstnären sträfvar att gifva åt segerns eviga guddom. - -Dertill kom nu att hans rustning var i hög grad romantisk. - -Visserligen var han blott klädd i blus och pantalonger af fint rödrutigt -bomullstyg, men i det svarta lackerade läderbältet hade han tvänne -pistoler och en blixtrande sabelklinga samt i högra handen en den -prydligaste dubbelbössa. - -På hufvudet bar han en låg hatt med framtill uppvikta breda skyggen och -prydd med den trefärgade kokarden, ur hvilken sköt en liten röd plym. - -Barrikadernas hjelte hade smyckat sig med ett visst koketteri, -oskiljaktigt från fransmannen, antingen han sätter foten på tiljan af -ett dansgolf eller på spetsen af en barrikad. - -Men vi hade så när glömt att beskrifva hvad han förde i venstra handen. - -Det var en stång af minst fem alnars längd, från hvars spets fladdrade -fanan med de tre bekanta färgerna, blått, rödt och hvitt. - -Sjelfva stången var äfven målad i öfverensstämmelse med fanan. - -Armand uppsatte fanan midt på barrikaden, stötande ned stången i ett -hål, som enkom för detta ändamål blifvit öppnadt. - -Derefter blottade han sitt hufvud och svängde deröfver sin hatt några -hvarf, ropande: - -“Vive la république!“ - -I detta rop instämde de, som jemte Armand stodo på barrikaden. - -Ögonblickligen upprepades samma rop öfver hela gatan från barrikad till -barrikad, från fönster till fönster. - -“Vive la république!“ ropade yrvaken den unge mannen, som nyss sofvit, -men nu reste sig upp i sängen, gnuggande ögonen. - -“God morgon, monsieur Eugène!“ helsade Armand den yrvakne. - -“Ah, det är ni, Armand!“ svarade Eugène med en glad nickning; “jag -drömde att jag stod på ena tornet af Notre-dame ... Men så högt hafva vi -ännu icke kommit, efter hvad ni kan se ... dock äro vi på god väg ... Är -det långt lidet på morgonen?“ - -“Solen har gått upp långt före er“, svarade Armand. - -“Det tror jag väl, hon behöfver ej använda natten för att bygga -barrikader, hon ... Nå, hur finner ni vårt arbete?“ - -“Godt, ypperligt!“ - -“Hur ser det ut på de andra ställena?“ - -“Bra, man har varit flitig öfverallt.“ - -“Hur är det? ... Jag har drömt om kanonskott och handgevärs-salfvor.“ - -“Ni är sanndrömmare ... Flere barrikader äro redan angripna, men värdigt -försvarade.“ - -“Tänker ni stanna qvar hos oss?“ - -“En halftimme ungefär.“ - -“Hvart tänker ni sedan begifva er?“ - -“Till rue S:t-Antoine ... jag är nyfiken att se hvad den Blodröda Fanan -har för sig ... Men, à propos, hvad tycker ni om vår fana?“ - -“Jag trodde det var morgonrodnaden som sväfvade öfver mitt hufvud.“ - -“Det är också en morgonrodnad, Eugène, och den bebådar den nya dagen ... -För öfrigt är den ett verk af vestern, ty den är skänkt åt oss af -gubbarne på Bicêtre.“ - -“Ära och heder åt gubbarne! och välsignad vare vestern, som icke är -annat än morgonrodnadens fader! ... Lefve den trefärgade fanan! ... den -kommer lagom för min sista vers.“ - -“Ni har icke er sista vers färdig än?“ frågade Armand skrattande. - -“När skulle jag då ha skrifvit den? ... Jag har ju på tjugufyra timmars -tid knappast haft tid att äta och dricka ... Evige, lagerbekrönte -Apollo! hur skall jag få mig en kopp kaffe?“ - -“Monsieur Eugène!“ ropade helt nära en välljudande stämma. - -“Marly, Marly!“ svarade Eugène, springande upp ur sängen och skyndande -till ett fönster i andra våningen. - -Vi nämnde nyss att barrikaden hade två våningars höjd. Följaktligen -kunde fönstren i andra våningen äfven göra dörrars tjenst åt dem, som -voro öfverst på barrikaden. - -I detta fönster visade sig den behagliga gestalten af en ung, vacker -flicka, med en fin, hvit mössa på hufvudet och af det slag, som -grisetterna vanligtvis nyttja. - -Schaletterna tillhöra uteslutande nordens grisetter. - -“Hur har ni kommit hit, söta Marly?“ frågade Eugène. - -“Jag visste ju att ni var här, Eugène“, svarade Marly, “och då begriper -ni väl att ...“ - -“Ja, jag begriper ... Men har ni kaffe, ljufvaste flicka?“ - -“Ja.“ - -“Har ni konjak, guddomligaste varelse?“ - -“Ja, jag har allt hvad ni vill.“ - -“Allt hvad jag vill, och ändå alltid mera öfver ... Ni är en ängel, -Marly! ... Är kaffet varmt?“ - -“Se här, drick!“ sade Marly och räckte poeten genom fönstret en kopp -rykande kaffe. - -“Skönt! ... jag är alldeles genomregnad ... Jupiter pluvius är en tråkig -guddom, men det gör ingenting, bara han i ena fickan har en trogen -älskarinna och en kopp kaffe med sin “petit verre“ i den andra ... Ett -ypperligt kaffe, Marly ... Men hvad har ni för godt i den lilla näpna -korgen, som hänger vid er arm?“ - -“Jag har charpie och bindlar“, underrättade Marly. - -“För min räkning?“ - -“För alla, som behöfva det, men isynnerhet för er, det kan ni väl -förstå.“ - -“Ack, hvad ni är god! ... ni vill då förbinda mig, i fall jag blir -sårad?“ - -“Ja visst, jag undrar just hvem som skulle göra det bättre er till lags -än jag ... Ni är alltid så fasligt kinkig af er, monsieur Eugène.“ - -“Det är bara för att öfva ert himmelska tålamod ... Men hvar är -konjaken?“ - -“Här.“ - -“O, min gud, hvad den är liten! är det glas för en sådan barrikad?“ - -“Jag hade icke mera pengar ... jag letade på ert bord och vände ut och -in på alla lådorna, men ingen enda sou, bara fullklåttradt papper, bara -de välsignade verserna.“ - -“Är det bara det? ... ni sårar min egenkärlek, Marly, utan att kunna -förbinda detta sår.“ - -“Det är också icke er egenkärlek som jag tänker förbinda, Eugène.“ - -“Det gör ni rätt i, Marly ... Men antingen ni förbinder mig eller ej, så -blir jag er förbunden så länge jag lefver ... Men dör jag, så tag aldrig -mer en poet till älskare, ty poeter äro de odrägligaste älskare på -jorden.“ - -“Ja ibland“, medgaf den uppriktiga grisetten. - -“Alltid, alltid, goda Marly!“ - -“Nej, Eugène; ty om så vore, hade jag visst icke nu stått här med kaffe -och konjak för er mun och charpie och bindlar för era blessyrer ... Men -var försigtig under striden och blottställ er icke onödigt; låt mig så -länge som möjligt behålla den odrägligaste älskare på jorden.“ - -“En kyss, i stället för socker, på konjaken, älskade barn!“ - -“Här“, svarade den gästfria grisetten och räckte sina fylliga läppar åt -poeten, som tog flere än en sockerbit. - -Under tiden samtalade Armand med eleverne af polytekniska skolan rörande -försvaret af de många barrikaderna. - -Adjutanter i blus skickades oupphörligen mellan hufvudbarrikaden och -dess smärre syskon. - -“Hvad gör ni, monsieur Eugène?“ frågade Armand poeten, hvilken nu tagit -plats på sängkanten med sitt plån i ena handen och en blyertspenna i den -andra. - -“Den sista versen, som jag nu ändtligen får tid att skrifva“, svarade -Eugène, utan att se upp från plånet. - -“Då måste ni skynda er.“ - -“Hvarför det då?“ - -“Hör ni icke trummorna? ... hör ni icke Vincennes-jägarnes horn?“ - -“Parbleu!“ mumlade poeten, stoppande plånet och pennan hos sig, -hvarefter han drog fram en lång bössa, som han haft gömd under sängen. - -Derefter stälde han sängen på kant, med madrassen vänd åt torget. - -Den af polytekniska skolans elever, som tycktes hafva befäl på stället, -förde till sin mun en jagtpipa och blåste deruti trenne gälla signaler. - -Ögonblickligen fyldes barrikaden af bluser, beväpnade med eldgevär och -andra vapen. - -Det stora torget framför barrikaden, hvilket hitintills varit temligen -öde, började nu få ett annat och lifligare utseende. - -Både från place de la Victoire och andra ställen framtågade trupper, och -inom fem minuter stod en afdelning fotfolk uppstäldt i slagtordning på -torget. - -Det var 69:de linie-regementet, förstärkt med en bataljon jägare från -Vincennes, samt två kompanier municipalgarde. - -Dessutom ett dussin stads-sergeanter, anförde af en polis-kommissarie. - -Truppstyrkan utgjorde omkring 2,500 man. - - - Tjugunionde kapitlet. - - Omsider den sista versen. - -Kommissarien och stads-sergeanterne närmade sig den stora barrikaden. - -“Det ser ut som ville man språka med oss“, yttrade Armand till -barrikadens befälhafvare; “behagar ni vara god, monsieur Laborde, och -lyssna till hvad man har att säga, för att kunna svara på våra vägnar?“ - -“Ja, hvarför icke“, svarade Laborde, “ehuru jag ogerna vexlar ord med -polis-spioner ... God morgon, monsieur!“ tillade han derefter, läggande -sig på knä, för att bättre kunna höra hvad polis-kommissarien skulle -säga; “hvad är det som tillskyndar oss äran af ett så talrikt besök?“ - -“I konungens och lagens namn“, ropade polis-kommissarien med en röst, -som hördes öfver hela torget, “uppmanar jag eder att ögonblickligen -sträcka vapen och nedtaga barrikaderna!“ - -“Jaså, ingenting annat“, svarade Laborde, “jag trodde jag att ni kommit -hit för att undersöka om fiskmångelskorna på torget hade skämda varor -... Jag skall säga er att det varit en allmän klagan på makrillen, både -hvad priset och beskaffenheten beträffar, utan att polisen gjort sin -pligt ... Det kommer sig troligtvis deraf att polis-kommissarier och -stads-sergeanter aldrig äta fisk oftare än i fastan, liksom annat -gudfruktigt folk ... Jag har alltid påstått att det myckna köttätandet -skadar polis-betjenterne, ty det gör dem tunga och dumma ... Också ser -man aldrig en förståndig jägare på det sätt uppfostra sina hundar, ehuru -det derför icke är sagdt, att han ger dem fisk ... Emellertid skulle jag -tillstyrka att ...“ - -“I konungens och lagens namn, uppmanar jag eder att sträcka vapen och -nedtaga barrikaderna!“ upprepade polis-kommissarien, utan att ingå i -något svaromål angående fiskens företräde framför köttet. - -“Aha, ni talar om gevär och barrikader“, svarade Laborde; “hvad nu -gevären först angår, så äro de redan sträckta, som ni ser, och så -färdiga som man någonsin kan önska ... det beror bara på att kunna taga -dem, utan att få händerna genomskjutna ... Hvad sedan beträffar -barrikaderna, så förhåller det sig med dem ungefär som med de välsignade -regnskurarne i dag ... de förra lika litet som de sednare stodo i går -afton föreskrifna i polis-prefektens proklamation, men icke desto mindre -hafva de inträffat ... Den enda skilnaden dem emellan är att himmelen -redan regnat i två timmar, då barrikaden ännu är ett moln, som icke -brutit löst ... Men det kan jag säga er, att vid det första skott, som -från torget lossas på stenmolnet, brister det och störtar öfver era -hufvud med droppar större och tyngre än sjelfva rikspäronet i -Tuilerierna.“ - -“Om inom fem minuter edra vapen icke äro öfverlemnade“, förklarade -polis-kommissarien, seende på sitt fickur, “och de upproriske icke -börjat nedrifva barrikaderna, skall den beväpnade styrkan gifva eld och -låta hvarje upprorsman utan förskoning springa öfver klingan.“ - -“Mitt felas fem minuter i elfva“, svarade Laborde, likaledes med blicken -på sitt ur; “således när qvarten slår?“ - -“Stormas barrikaden“, ropade polis-kommissarien. - -“Och afslås“, tillade Laborde lugnt; “bon jour, monsieur! ... Akta er -för pussen der! ... Nu klef ni ned er ... hvarför lydde ni icke min -välmenta varning? ... Men så är det, när man nyttjar kläder och skodon, -som staten får betala.“ - -“Hattarne af för trefärgade fanan!“ ropade flere röster från barrikaden, -under det att flere bössmynningar riktades nedåt på polis-kommissarien -och hans sergeanter. - -“Gevär i arm! aktning för parlamentären!“ ropade Armand till sina -vapenbröder. - -“Aktning för parlamentären!“ upprepade desse och lydde. - -Polis-kommissarien och hans sergeanter fingo således ostörde återvända -till den plats, hvarifrån de kommit. - -Midt på torget syntes en öfverste till häst, omgifven af sin stab. - -Polis-kommissarien talade lifligt med honom, efter hvad man trodde sig -märka från barrikaden. - -“Det är ledsamt att jag icke ser till något artilleri“, sade Laborde -till Armand. - -“Förstår jag er rätt?“ frågade denne; “ni är ledsen öfver att man ej har -kanoner att beskjuta oss med?“ - -“Ja visst ... sju eller åtta grofva kulor äro alltid helsosamma för en -barrikad“, menade eleven af polytekniska skolan, “stenarne blifva -derigenom mera sammanpackade och barrikaden följaktligen fastare.“ - -“Men den nionde och tionde öppna bresch“, anmärkte Armand. - -“Betyder ingenting“, svarade Laborde, “för att hafva någon fördel af -breschen, måste den anfallande truppstyrkan vara dubbelt så stark som -den nu är ... Deremot vore under närvarande förhållanden en bresch oss -till mycken nytta.“ - -“Hur då?“ - -“Jo, det är ju klart att med hundra soldater, som stupa i breschen, -stanna äfven hundra musköter qvar, och det är just sådana som vi -behöfva, ty af armar ha vi gudi nog.“ - -“Men“, anmärkte Eugène, som stod bredvid, “hvad skulle Sainte-Cécile -säga, om man torkade henne i ögonen, innan hon ännu gråtit?“ - -“Sainte-Cécile?“ upprepade Armand förvånad. - -“Sacre-dieu! jag glömde Sainte-Cécile“, svarade Laborde; “men har ingen -fara.“ - -“Hvem är Sainte-Cécile?“ frågade Armand. - -“Det är ett helgon, hvars tårar intet samvete kan bära och som äro så -tunga att till och med en munk skulle skälfva dervid ... Och likväl har -den arma Sainte-Cécile blott ett enda öga.“ - -Laborde böjde sig öfver barrikaden och visade Armand ett rundt blecklock -på den sidan, som vette åt torget. - -Armand förstod nu hvem Sainte-Cécile var och han tycktes glädja sig -öfver att hafva gjort bekantskap med ett helgon, som kunde gråta så -mycket med ett enda öga. - -“Men hvad är det?“ frågade Armand, blickande utåt torget, “kommer icke -der en ny parlamentär! ... i dag slår man riktigt på stort ... Denna -gången skickar man oss en löjtnant af linien.“ - -“Och med en hvit fana“, inföll Laborde; “det är åtminstone militäriskt -och artigt ... Men, au diable, jag känner löjtnanten, jag har valsat med -hans flicka på sista opera-maskeraden och han var på långt när icke så -belåten med min vals som hon ... Han sökte derför gräl och ville slåss -med mig, men jag slåss icke gerna för loretter och dessutom var det -ganska onödigt, ty hvad tjenar väl till att slå den ur fältet, som man -redan slagit ur brädet! ... Emellertid vill jag ej tala med honom ... -Jag kunde komma att dra på munnen, och det vore synd. Derför tala ni med -honom, monsieur Armand ... Ni skall nog ge honom besked, om jag känner -er rätt.“ - -En ung löjtnant af linien visade sig nu nedanföre barrikaden med sin -hvita fana. - -Nu blef det Armands tur att böja sig ned för att samtala med -parlamentären. - -“Monsieur, hvad har ni att meddela oss?“ frågade Armand, artigt -blottande sitt hufvud. - -“Monsieur“, svarade löjtnanten, förande lika artigt handen till sin -tschakå, “jag kommer på min öfverstes befallning ... Öfversten tror att -man i det längsta bör spara landsmäns blod.“ - -“Öfversten tror såsom en fransk medborgare och krigare alltid bör tro -... Var öfvertygad, monsieur, att det icke finnes någon bland oss, som -icke delar hans tro i detta fall.“ - -“Öfversten har blifvit beordrad att på det strängaste förfara med de -upproriske och utan ringaste skonsamhet behandla dem, antingen de göra -motstånd eller ej ... Men han, har befalt mig säga, att derest ni och -edra kamrater öfvergifva barrikaderna och lemna era vapen i hans händer, -lofvar han vid sin ära att icke förfölja någon, utan låta en hvar -afträda med full säkerhet både för lif och frihet ... Längre kan -öfversten icke gå, och han fruktar ändå att hvad han gör blir -misshagligt för dem, som gifvit honom de strängare orderna ... Men han -underkastar sig hellre ansvaret för order-brott, än belastar sitt -samvete med landsmäns blod.“ - -“Vi förstå uppskatta öfverstens menniskokärlek“, svarade Armand; “också -afhöra vi hans välvilliga förslag med mera nöje än det pockande -maktspråk, som polis-kommissarien nyss förde mot oss ... Men vi kunna -icke öfvergifva våra barrikader och icke lemna våra vapen ... De förra -äro verket af en hel natt genomvakad i oväder och storm ... Hvad de -sednare eller våra vapen angår, så ha vi för deras anskaffande uppoffrat -vår sista skärf, och att lemna dem ifrån oss vore detsamma som att kasta -bort hela vår återstående egendom ... En man med er öfverstes ridderliga -sinne kan icke fordra af oss ett sådant offer.“ - -“Då återstår ej annat för öfversten än gifva signal till anfall“, -yttrade löjtnanten, “och i sådant fall har han beordrat mig säga, att -han låter slå tre trumhvirflar med korta mellanrum ... Om efter den -sista trumhvirfveln ni och era kamrater ännu befinnas qvar på -barrikaden, börjas på ögonblicket stormningen ... Ni har således ännu -någon tid att betänka er.“ - -“Vi behöfva ingen betänketid och edra trumhvirflar äro fullkomligt -öfverflödiga ... Blåsen till anfall ju förr dess hellre ... Himmelen -klarnar, väderleken blir tjenlig till strid.“ - -“Och detta är ert sista ord?“ - -“Mitt sista.“ - -“Jag går att lemna öfversten ert svar“, sade löjtnanten och vände sig om -för att gå. - -“Men“, sade Armand, liksom ville han tillägga något. - -Officeren vände ånyo sitt ansigte mot barrikaden. - -“Ni har något mera att säga“, yttrade han, kanske i det hopp att -barrikad-chefen redan ångrade sig. - -“Ja, monsieur, och jag skulle säga det, i fall jag vore viss om att ni -framförde mina ord till er öfverste.“ - -“Jag skall göra det.“ - -“Ordagrannt?“ - -“Ordagrannt.“ - -“Ni bedyrar det vid er heder?“ - -“Ja, vid min heder.“ - -“Godt! ... Ni skall då säga er öfverste, att det råder en stor skilnad -emellan de rättigheter och skyldigheter, som å ömse sidor åberopas ... -Öfversten följer divisions-generalens order, men vi följa -konstitutionens föreskrifter; öfversten verkställer militär-lagarnes -bud, men vi försvara de rättigheter, som konstitutionen gifvit, men -godtycket våldfört ... Vidare skall ni säga honom, att de, som befinna -sig uppå och inom barrikaderna, tillhöra den folkklass, åt hvilken man i -åratal lofvat allt, men hållit intet ... När vi någon gång, oförmögne -att längre bära hungerns och eländets qval, begagnat oss af -petitions-rätten, som konstitutionen medgifver, har man öfverkorsat våra -petitioner med bajonetterna ... När vi slutligen lika grundlagsenligt -samlat oss för att välja deputationer, som muntligen skulle framföra -våra bekymmer, har man skingrat oss med chocker och kartescher ... Det -kan således icke vara på öfverstens sida, utan på vår som rättvisan och -himmelen stå ... Man har talat till oss genom vapen, och vi svara med -vapen. Man har nekat oss bröd, och derför ropa vi till dessa stenar: -varden bröd! ... Ludvig Filip har barrikaderna att tacka för sin krona -... Hvad barrikader gifvit, skola barrikader återtaga.“ - -“Ja, ja!“ skreko hundratals röster från barrikaden. - -“Mera har jag icke att säga“, förklarade Armand. - -“Bonjour, monsieur!“ helsade löjtnanten och gick. - -“Bonjour, monsieur!“ besvarade Armand helsningen, hvarefter han reste -sig upp. - -“Låna mig er skuldra, monsieur Armand“, bad Laborde, läggande en liten -tub på vår hjeltes axel och kikande genom den. - -“Hvad ser ni efter?“ frågade Armand. - -“Jag vill se om jag nyss såg rätt“, svarade Laborde. - -“Och hvad såg ni nyss?“ - -“Jag tyckte att den stackars löjtnanten var något låghalt“, svarade den -kikande. - -“Förlåt, monsieur!“ sade Armand, något stött af så mycken lättsinnighet -i ett så alvarsamt ögonblick; “men det vore bättre att ni satte er tub -på de begge fältkanoner, som man i denna stund bröstar af midt på -torget.“ - -“Fältkanoner sade ni?“ svarade Laborde leende; “det är ordentligt -belägrings-artilleri af den mest vördnadsbjudande kaliber ... O min -gud!“ tillade han i samma andetag, “hur kan en varelse, som är låghalt -och endast har underlöjtnants lön, vänta trohet af loretter!“ - -I detsamma hördes en stark och uthållande trumhvirfvel från torget. Det -var den första. - -“Ledsamt att vi icke hafva en enda trumma att svara med“, anmärkte -Laborde. - -“Hade jag haft min sista vers färdig, så skulle vi ha svarat med den“, -förklarade Eugène. - -“Sjung då er första“, uppmanade Armand; “le crédo républicain är en -passande replik till trumhvirflar.“ - -“Nåväl! stämmen upp le crédo républicain!“ ropade Eugène till -vapenbröderne; “eld i sången och skyldradt gevär för republiken!“ - -Alla bluserne uppreste sig, skyldrade gevären och uppstämde, sedan -första trumhvirfveln väl slutat, med starka lungor le crédo républicain: - - “Si vous voulez savoir le fond de ma croyance - En quelques mots bien courts ici je la dirai; - Je vais bien franchement montrer ce que je pense, - Et c’est du fond du cœur que je vous répondrai:“ - -Andra trumhvirfveln dundrade från torget och afbröt sången. - -Eugène, förargad, liksom poeter och kompositörer i allmänhet, när man -afbryter deras sånger, knöt näfven hotande nedåt torget. - -“Fortsätten, fortsätten!“ ropade Armand; “le crédo républicain kan ej dö -för blotta trumhvirflar.“ - -Sången fortfor med fördubblad styrka: - - “Je veux que le génie ait le sceptre du monde, - Je veux que le travail, cette mère féconde, - Elève ses enfants pour un meilleur destin! - Je veux de l’équité redresser la balance, - Je veux que l’oppresseur soit réduit au silence. - Voilà pourquoi je suis républicain!“ - -Tredje trumhvirfveln började dåna och slutade med ett kanonskott, som -besvarades från barrikaden med ropet: “Vive la république!“ - -“Barrikaden darrade“, sade Armand till Laborde, utan att likväl darra -sjelf. - -“Och skred en half tum tillbaka“, tillade Laborde lugnt; “den svåra -kulan befinner sig nu bland stenarne, i vår nedersta omnibus, lik en -Saul bland profeterne.“ - -Ett nytt kanonskott dånade från torget. - -“Der ha vi Saul n:o 2“, yttrade Armand, undersökande låset på sin bössa. - -“Barrikaden rörde sig knappast“, svarade Laborde; “Saul n:o 2 gör genast -mindre verkan och Saul n:o 3 ännu mindre ... Ju större skogen är, desto -mindre märker man de stora träden ... Ah, der ha vi den tredje ... -barrikaden rörde sig ej en hårsmån ... Men passen nu på, gossar! gynnad -af krutröken, skall man söka storma barrikaden.“ - -Barrikad-kämparne lade sig framstupa med gevären framför sig. - -“Och Sainte-Cécile?“ frågade Eugène. - -“Ligger lugn“, svarade Laborde; “hon ler åt grundskotten, den heliga ... -Men det är tid på att taga bindeln från hennes öga, i fall hon skulle -vilja gråta.“ - -En af eleverne ryckte bort blecklocket, som vi nyss omnämnde. - -Sainte-Cécile’s öga, som derigenom blef klart, liknade mycket mynningen -af en mörsare, liggande midt öfver barrikaden och dold af öfverlagda -stenar. - -En annan elev tände en brännare. - -I detsamma knallade från torget det fjerde kanonskottet. - -Det gick såsom Laborde förutsagt. - -En liflig handgevärseld hördes nedifrån barrikaden. Men ännu hade ej ett -enda skott blifvit lossadt från denna. - -“Jag hör på stegen och ansatsen att det är municipal-gardet som -stormar“, hviskade Laborde till Armand, hvilken låg bredvid honom; “hör -hur det smattrar ... Så hushåller man med statens förråder ... Gråt, -Sainte-Cécile, gråt öfver municipal-gardets synder!“ - -Ändtligen lossades första skottet från barrikaden, men ett förfärligt -skott. - -Det var också Sainte-Cécile som gret. - -“När ett helgon gråter“, sade Laborde, “då tystnar jorden med helig -andakt.“ - -Laborde sade sannt. - -Handgevärselden hade upphört. Allt var tyst. - -Endast en trumma från torget hördes slå reträtt. Krutröken började -skingra sig. - -Och när den skingrat sig, då kunde både de som stodo på barrikaden och -de som voro uppstälda på torget se en förfärlig syn. - -De sågo den också, ehuru med olika ögon, för att ej tala om olika -känslor. - -Sainte-Cécile’s drufhagelssvärm hade icke allenast sopat ned största -delen af storm-kolonnen, utan äfven öppnat en bred blodig lucka i -jägare-bataljonen, hviken stod uppstäld bakom den förre. - -Också rådde en obeskriflig förvirring bland regeringens trupper. - -Man hade väntat sig ett stenregn och deribland på sin höjd en och annan -illa riktad muskötkula; men om ett helgon med ett sådant öga hade ingen -drömt. - -Öfverallt döde och sårade, öfverallt, utom på barrikaden! - -“Hvad har ni nu för er, Eugène?“ frågade Armand poeten, hvilken vändt om -sängen och kraflade med begge händerna i tagelmadrassen. - -“Apollo skall veta att jag aldrig samlat guld och silfver“, svarade -Eugène; “men så är jag så mycket mer begifven på bly ... Se hvilken -mängd kulor som fastnat i tagelmadrassen ... Den, som ville köpa denna -madrass efter vigt, blefve illa lurad ... Några kulor ha plattat sig mot -jernbeslagen i sängbottnen och dem skall Marly få till knappar i mina -pantalonger ...“ - -“Ah nej“, yttrade Laborde, “gif dem i stället åt Sainte-Cécile, hon -faster dem säkrare, der de böra sitta ... Så der ja ... När man har -något godt, skall man ej behålla det för sig allena, utan genast deraf -meddela åt andra ... Men tyst! ... Nu börjar leken på alla sidor ... nu -slåss man i alla väderstreck ... Allons, enfants de la patrie!“ - -En liflig handgevärseld hördes från djupet af gatan, som snart fyldes af -krutrök. Det var de smärre barrikaderna som anföllos och försvarades. - -“Aha!“ ropade poeten, “nu breder Bellona sina eldröda vingar kring hela -rue Rambuteau ... nu blir det lustigt att lefva och icke heller så -tråkigt att dö! ... Ah, se Marly i fönstret!“ ropade han, springande -dit, “ännu har jag ej lossat ett enda skott till din ära ... men du -skall få se, du skall få se ... Himmel, hvad har du i handen, Marly?“ - -“En gryta“, svarade Marly småleende. - -“En Minerva med gryta, i stället för hjelm!“ ropade Eugène; “så har då -äfven bourgeoisien inträngt genom Olympens legitima kristall-port! ... -hvad vill du med grytan, Minerva?“ - -“Bjuda soldaterne på frukost“, svarade Marly, lyftande upp grytan med -min af att vilja kasta den ned. - -“Gud välsigne dig för din gästfrihet, Marly, ty du tänker nu på alla ... -En kyss på din hand, fast den är sotig.“ - -Batteriet från torget började åter spela mot hufvudbarrikaden. - -“Rädda hundar skälla alltid på afstånd“, mumlade Laborde; “men -Sainte-Cécile skall snart tysta munnen på dem ... Tigen derborta, när -helgonet talar!“ ropade han och affyrade i detsamma med egen hand den -ånyo laddade mörsaren. - -Batteriet, beröfvadt sin servis, tystnade; men i dess ställe skrälde nya -handgevärssalvor. - -Nya storm-kolonner rusade emot barrikaden, och nu börjades en af dessa -strider, som endast kunna kämpas inom en stor stad. - -Kulor nedifrån hveno mot kulor ofvanifrån. Gevärsmynningar, riktade -uppåt mot husen, nedslogos af husgerådssaker som vräktes från fönstren. - -Hand-granater, uppkastade af soldaterne mot barrikaden, sprungo bland -stenregnet, som störtade öfver de anfallandes hufvud. - -Sainte-Cécile gret för tredje gången och öppnade strömmar af blod. Men -blodfärgade voro redan hennes egna sidor. - -“Au diable!“ mumlade Laborde till Armand, som, oupphörligt laddande och -skjutande, ännu låg bredvid den unge befälhafvaren; “au diable! jag har -fått ett granat-skott i venstra handen ... Jag slipper resa till Afrika -för att slåss med Kabylerne ... Farväl med militär-ståndet! jag går in i -en radikal tidning.“ - -“Räck mig er sårade hand, jag skall förbinda den“, ropade Armand. - -“Bevare mig gud från att hindra er i ert arbete!“ svarade Laborde; “ni -skjuter som fyra och kastar sten som sex ... Ännu har jag min högra hand -i behåll ... O! nu tycker jag hvad min vän, den låghalte löjtnanten, -skall få roligt.“ - -“Men ni förblöder, Laborde!“ - -“Jag tror icke det, jag har alltid haft godt om blod ... sak samma för -resten, bara det räcker till dess jag gifvit Sainte-Cécile hennes fjerde -portion ... Stån på er, gossar! skjuten sällan, men säkert ... Man måste -hushålla på vår ammunition ... med vårt blod är det en annan sak.“, - -“Armand!“ hviskade Eugène, som låg vid vår hjeltes andra sida; “om det -icke för mycket besvarar er, så led mig till fönstret, till Marly, min -stackars Marly.“ - -“Eugène, hur är det med er?“ - -“Jag har alltid haft lätt bröst“, svarade Eugène med en suck; “men nu -börjar jag få svårt för att andas ... Saken är den, att jag höjde mig -upp för att känna efter om jag fått mycket bly i min madrass och då fick -jag sjelf en kula i bröstet ... och kulan sitter qvar, fast bröstet ej -är stoppadt med tagel som madrassen.“ - -Under det att Eugène med matt röst så talade, drog Armand honom med sig -till fönstret. - -Marly stod redan derinnanför och emottog i sina armar den sårade poeten. - -“Marly lilla“, sade Eugène leende, “om du nu lika väl förmådde läka -hjertan, som du träffar dem med pilarne från dina vackra ögon, så kunde -jag väl ännu några år få gräla på dig för att du gjort papiljotter af -mina verser ... Du var kokett, Marly, du tyckte att svanens hvita -fjädrar klädde dina svarta lockar ... Nu skall du sätta svart fler i -stället, Marly, och du skall ångerfullt läsa hvad som står på -papiljotterna.“ - -Marly, tyst, men blek, lade med Armands tillhjelp den sårade poeten på -en i rummet befintlig soffa, hvilken varit för bred att komma ut genom -fönstret. - -Under det att Armand uppehöll Eugènes hufvud, uppref Marly den sårades -vest och linne, men uppgaf ett jämmerrop, när en stråle af blod sköt upp -ur ett sår midt i bröstet. - -“Gråt icke öfver mitt blod, goda Marly!“ sade Eugène, “ty på dess -flyende våg försvinner en spillrad tron, och segrande brister mitt -hjerta ... Armand, Armand!“ tillade han häftigt, i det han reste sig upp -med ryggen mot soffkarmen; “papper, penna! ... skrif, ty nu har jag den! -... Ändtligen har jag den sista versen! skrif, innan det blir för sent! -... skrif! ... jag får läsa korrektur på andra sidan grafven.“ - -Armand, med tårar i ögonen, fattade poetens plån, hvars ena sida var -färgadt af blod, och han lyssnade till den döende skalden, som under -trummornas hvirflar och handgevärens smattrande sjöng den fjerde och -sista versen: - - “Si Dieu, du haut des cieux, touché par nos misères, - Daignait à notre amour donner encore sa loi, - Ce Dieu des opprimés, ce Dieu des prolétaires, - Amis, soyez en surs, il dirait comme moi! ... - Je veux que le génie ait le sceptre du monde, - Je veux que le travail, cette mère féconde, - Elève ses enfants pour un meilleur destin! - Je veux de l’équité redresser la balance, - Je veux que l’oppresseur soit réduit au silence! - Voilà ... pourquoi ... je suis ... je ...“ - -Skaldens hufvud sjönk. Hans ögon tillslötos. - -Dödens hvita, hårda hinna bredde sig öfver hans leende anletsdrag. - -Med ett nytt jämmerrop omfattade Marly hans knän och gömde sitt ansigte -vid hans tysta bröst. - -Då hördes utifrån en knall, för hvilken murarne tycktes remna. - -Det var Sainte-Cécile, som för fjerde gången spridde fasa och död. - -“Je suis républicain!“ ropade den döende, slutande på detta sätt sin -sista vers, och en blixt ljungade fram ur hans åter öppnade öga. - -Men dessa ord voro de sista, denna blick den sista. - -Marly värmde fåfängt med sina tårar ett lik. - -Armand gömde den sista versen vid sitt bröst och tryckte en kyss på -folkskaldens kalla läppar. - -Derefter tog han ett språng ut genom fönstret och störtade sig i djupet -af den blodiga striden. - - - Trettionde kapitlet. - - Grefve de Vandeul. - -Sedan tidigt på morgonen hade porten till hertig de Beaudreuils hotel -varit i liflig rörelse. - -Hertigens många vänner, som redan fått kännedom om hans missöde, hade -skyndat till hotellet med hoppet att kunna trösta honom, men återvändt -synbart misströstande om sin förmåga. - -Hela Paris skulle hafva känt och deltagit i hans sorg, om icke de -allmänna tilldragelserna helt och hållet slukat alla enskilda händelser, -vare sig af lycka eller olycka. - -Den arme hertigen! - -Att stå vid en kär frändes bår och på samma gång nödgas begråta en -trolös maka, det var för mycket. - -Dock, att en onkel dör, är kanske i sin naturliga ordning, i synnerhet -om onkeln lemnar millioner efter sig. - -Men att efter knappa tvänne månaders äktenskap förlora en ung, vacker -och talangfull hustru, det är hårdt, och ännu hårdare, när man -eftersinnar det sätt, hvarpå hon förlorats. - -Om hon genom döden afgått, skulle man endast haft Vår Herre att anklaga -och möjligtvis hunnit trösta sig med den omständigheten, att hon dödt -efter onkeln, till följd hvaraf den efterlefvande makens arfsrätt icke -kunde blifva tvist underkastad. - -Men att en hustru rymmer med en annan karl, det kastar, jemte förlusten, -äfven en skugga af löje på den öfvergifne mannen, och detta är kanske -lika svårt att fördraga som sjelfva förlusten. - -Visserligen skulle man också kunna trösta sig dermed att en hustru, som -låtit bortföra sig, jemväl har till den öfvergifne maken förverkat all -sin i boet medförda egendom. - -Men oaktadt många af hertigens vänner förespeglade honom sistberörde -tröstegrund — ty hvad griper man ej tag uti för att kunna skingra en -stor sorg? — så förblef likväl hertig de Beaudreuil sjelfva -tröstlösheten. - -Den enda, som fann honom någorlunda sansad och åtkomlig för -förnuftsskäl, var markisinnan Eulalie d’Estelle, hvilken icke heller -uraktlåtit att inställa sig hos honom. - -“Min bäste hertig! ni kan vara fullkomligt lugn“, sade hon med detta -leende, som ingen dödlig borde kunna emotstå; “var blott försigtig ... -icke för många ack och o ... det kunde väcka era fienders misstanke, på -samma gång som det nedsätter er hos era vänner, hvilka icke begripa, -huru en de Beaudreuil kan sörja en liten parveny från S:t-Honoré.“ - -“Men jag fruktar“, sade hertigen. - -“Hvad?“ - -“Att S:t-Bris icke bevakar henne med nödig försigtighet.“ - -“Ni fruktar att hon kunde undkomma?“ - -“Om hon skulle undkomma, vore allt förloradt“, sade hertigen, bleknande -vid blotta tanken derpå. - -“Visserligen, men sådant är omöjligt“, försäkrade markisinnan; “den -värde baronens egen säkerhet är oss en borgen, för att ej tala om de -många louisd’orer, som han har att vänta för det skydd, han gifver en -ung och vacker qvinna ... Kanske har hon redan lugnat sig ... Baron -S:t-Bris är en vacker karl, som nog kan vara farlig för mera än en -borgaredotter från S:t-Honoré.“ - -“Ni känner ej denna borgaredotter, markisinna ... hon är stolt.“ - -“Ni misstänker henne för att vilja spela tragedi? Var lugn! ... -Mademoiselle Rachel har gifvit våra fransyskor afsmak för antikens -hjeltinnor, ty hvem ville väl underkasta sig de gräsliga lidanden, som -hon framställer? ... hvem skulle väl afundas Lucretia och Virginia deras -bedröfliga öden! ... Tro mig, man dödar sig ej mera för att undfly en -vacker karl, och ännu mindre efteråt, för att på sig sjelf hämnas sin -egen vanära ... Nu för tiden är man klokare än så ... De arme poeterne! -de behöfva gå bra långt tillbaka i tiden, för att finna ämnen för sina -jämmerliga sorgespel.“ - -“Det förvånar mig likväl att jag ännu icke fått någon underrättelse från -S:t-Bris ... det var likväl öfverenskommet att han tidigt på morgonen -skulle skicka mig bud.“ - -“Just den omständigheten, att ni ej fått någon underrättelse, bevisar -att allt står väl till ... Det vore för mycket begärdt af den lycklige -baronen, att han midt i skötet af sin berusning skulle ge sig tid att -skicka oss bulletiner ... Låtom oss derför tala om annat! ... Er djupa -sorg har kanske hindrat er från att lyssna till dagens märkvärdigheter, -ljudande med dånet af musköter och kanoner? ... det tyckes gå bättre än -vi ens vågat drömma om.“ - -“Det artar sig till mera än en simpel emöt“, yttrade hertigen, med -synbart välbehag upptagande ett annat samtalsämne. - -“Man påstår att Ludvig Filip icke vågar sammankalla national-gardet, och -detta är ett godt tecken.“ - -“Visserligen ... Man påstår äfven att Molé blifvit kallad till -Tuilerierna.“ - -“Och de inbilla sig att Molé skall blåsa ned barrikaderna? ... de -dårarne! ... Allt går ypperligt ... det enda, som fattas, är att grefven -af Chambord icke är närvarande, ty i sådant fall hade allt redan varit -afgjordt.“ - -“Man har likväl uppsatt förslag till provisorisk styrelse, som skall -handhafva ärenderna till dess Henri cinq hunnit anlända.“ - -“Jag har hört det, och hvad har man gifvit er för roll, de Beaudreuil?“ - -“Jag är minister för allmänna undervisningen.“ - -“Ni passar ej för den portföljen“, anmärkte markisinnan, och denna gång -onekligen med skäl. - -“Ni tror då, markisinna?“ - -“Att ni gjort klokast om ni tagit initiativet ... I stället för att -blott blifva fjedern i verket, borde ni ha varit handen, som trycker på -den ... Hvarför satte ni ej sjelf upp en lista?“ - -“Men betänk då att Berryer och Montalembert ...“ - -“Äro talangerna“, inföll markisinnan; “men ni, de Beaudreuil, är -styrkan.“ - -“Hvad menar ni, Eulalie?“ - -“Berryer och Montalembert hafva pennan och ordet, men hvar hafva de sina -arméer?“ - -“Ni tror då, att jag eger en armé?“ - -“Ja, en armé af louisd’orer, en armé, som inga barrikader decimera ... -Ni hade kunnat bli den förste, i stället för att nu blott vara den siste -... Ni är en klen politiker, Rigobert ... Ni vore förlorad, om ni ej -hade mig vid er sida, känslolöse! ... Jag vill icke att ni skall vara -den siste.“ - -“Hvad vill ni då göra?“ - -“Jag vill göra er till den förste, och jag skall göra det, otacksamme!“ - -“På hvad sätt?“ - -“Klockan är nu half till elfva“, svarade markisinnan med en blick på -pendylen; “det är nu tid för er att åka till sorghuset ... Men jag far -till Berryer.“ - -“Och sedan?“ - -“Medan ni lyfter Géronnière från katafalken och förer honom till -Madeleine-kyrkan, lyfter jag er upp på konselj-presidentens stol och -förer er till stats-rodret.“ - -“Ni är rask, Eulalie! ... och ni tror att det skall lyckas?“ - -“Ja.“ - -“Och hvilken mäktig häfstång ämnar ni anlita för detta svåra arbete?“ - -“Ett eller två ord, som jag hviskar i Berryers öra“, svarade markisinnan -vårdslöst. - -“Och dessa ord?“ - -“De enklaste i verlden: antingen sätter ni hertig de Beaudreuil på -president-stolen, eller ställer hertig de Beaudreuil sin gyllene armé -till skyddsvakt kring orleanistens tron ... Se der allt som behöfs.“ - -“Visserligen, men ...“ - -En betjent inträdde, anmälande grefve de Vandeul. - -“En ny condoléance,“ yttrade markisinnan, resande sig upp för att gå. - -“O min gud, så tråkigt!“ ropade hertigen, redan utledsen vid det -menskliga deltagandet. - -“Raskt från dur till moll, hertig!“ uppmanade markisinnan, räckande -honom sin hand. - -“Farväl, Eulalie!“ sade hertigen, kyssande hennes hand; “efter -begrafningen besöker jag er?“ - -“Välkommen, konselj-president!“ sade markisinnan; “men, hvad ser jag?“ -ropade hon skrattande; “ni har knutit kring armen tvänne sorgflor i -stället för ett.“ - -“Ack, min tankspriddhet!“ sade hertigen, lösande upp det öfverflödiga -floret. - -“Det ser ut som ni med sorgflor ville sörja en enleverad hustru“, -skämtade markisinnan, “eller också är ni mera än en blott öfvergifven -man, kanske är ni enkling ... Men var trygg! den nya Lucretia störtar -ingen konung, icke ens en hertig ... Bäst om hon vore död, ty det finnes -ingen bättre sinnebild af tystnaden än grafven.“ - -“Hm!“ mumlade hertigen bleknande. - -“Ni bleknar för mycket, Rigobert“, anmärkte markisinnan; “glöm för all -del icke, att den svarta drägten redan gör ansigtet tillräckligt blekt -... au revoir!“ - -Markisinnan mötte i yttre rummet grefve de Vandeul, hvilken var en man -af sextio år med stolt hållning och ädla anletsdrag. - -“Hur befinner sig hertigen?“ frågade grefven. - -“Bedröfligare än jag förestält mig“, svarade markisinnan; “han hade dock -bort kunna ana att så skulle gå.“ - -“Hvarför borde han ana det?“ - -“Emedan den, som söker metaller, måste bereda sig på att äfven finna -slagg.“ - -“Myntade metaller böra dock vara fria från slagg.“ - -“Men i dåliga tider myntar man icke blott ädla metaller.“ - -“Hur menar ni, madame?“ - -“Jag menar att man ej onäpst ingår mésalliancer, att man ej ostraffadt -öppnar våra palatser för bourgeoisien, ty det guld, den för med sig, bär -alltid märke af den hand, som tummat det.“ - -Markisinnan aflägsnade sig och grefven gick in till hertigen. - -“Äfven ni, grefve de Vandeul, har ej glömt mig i min olycka!“ repade -hertigen, skyndande emot den ankommande. “Ni visade den arma vilseförda -alltid mycken välvilja.“ - -“Jag och hela min familj satte högt värde på hertiginnan“, svarade -grefven. - -“Ni skulle icke hafva anat något sådant af henne?“ - -“Nej.“ - -“Ni skulle icke trott det, om man berättat det för er?“ - -“Nej.“ - -“Liksom ni anade jag det ej, liksom ni trodde jag det ej ... O! jag kan -knappast tro det än, och likväl är det en sanning, en sanning, som -gjutit döden i mitt bröst ... Grefve de Vandeul, jag är mycket -olycklig!“ - -“Ja, ni är mycket olycklig!“ upprepade grefven. - -“Af barmhertighet, af nåd, tala icke mera till mig om henne!“ bad -hertigen. - -“Jag skall icke mera tala till er om henne“, försäkrade Vandeul. - -De Beaudreuil vände sitt ansigte mot fönstret, liksom för att dölja sina -tårar. - -Grefven följde hertigen med en djupt bedröfvad blick, oaktadt den -sednare var vänd ifrån honom. - -“Jag såg att er vagn var förspänd“, sade grefven efter en stunds paus. - -“Ja, det är sannt, jag hade glömt det“, yttrade hertigen; “har ni kommit -till fots?“ - -“Ja, och derför tänkte jag be att få begagna er vagn.“ - -“Ert sällskap skall bereda mig både tröst och glädje,“ bedyrade -hertigen. - -“Godt! jag följer er då ... vi ha visserligen ännu en halftimme på oss, -men det är kanske i sin ordning att ni kommer något tidigare än de -andra.“ - -“Ni har rätt, vi skola fara genast.“ - -Hertigen och grefven följdes åt utför trapporna och stego in i den -förres vagn. - -Vagnen satte sig i rörelse. - -Under färden hörde de begge herrarne på afstånd dånet af -handgevärssalfvor och kanoner, men iakttogo icke desto mindre ömsesidig -tystnad. - -Den ene syntes uteslutande öfverlemnad åt sin sorg och den andre tycktes -vara för grannlaga för att störa den. - -Som något hinder icke mötte hertigens vagn, oaktadt mycket folk var i -rörelse, så stannade den efter omkring tio minuters färd utanför porten -till den aflidne bankirens hus. - -Hertigens tvänne betjenter, begge med sorgflor om hattar och armar, -öppnade vagnsdörren för hertigen och hans följeslagare, hvilka snart -befunno sig i portgången. - -Portgången var beklädd med svart tyg, och tunga silfver-draperier -prunkade högtidligt på den svarta grunden, men katafalken ... - -En likkista kan aldrig vara en angenäm syn, äfven om man är dens -arftagare, som deruti hvilar; men att icke finna en likkista, der man -väntar att finna den, är kanske ännu mera oangenämt. - -Hertigen såg endast den svartklädda och med silfverfransar garnerade -katafalken, på hvilken kistan borde stå, men likväl icke stod. - -“Hvad vill det säga?“ frågade han med något osäker stämma portvaktaren, -hvilken stod bredvid honom bugande och med hatten i hand; “klockan är -snart elfva, och man har ännu icke nedstält kistan.“ - -“Den har varit nedstäld, monseigneur“, svarade portvaktaren. - -“Varit!“ upprepade hertigen; “varit nedstäld, säger ni!“ - -“Ja, för två timmar sedan, såsom anbefaldt var, men ...“ - -“Är det väl möjligt att man redan fört liket till kyrkan, utan att -afvakta mig och processionen?“ - -“Nej, monseigneur.“ - -“Hvar är då likkistan?“ frågade hertigen, vändande bort ansigtet för att -dölja den färg, för hvilken markisinnan varnat honom. - -“Den är nyss uppburen igen“, svarade portvaktaren. - -“Uppburen igen!“ upprepade hertigen, stödjande ena knät mot katafalken; -“uppburen utan min befallning! ... hvarför har man burit upp den?“ - -“Det vet jag inte, monseigneur, men det är för en halftimme sedan ...“ - -“På hvems befallning har det skett?“ - -“På hertiginnans“, svarade portvaktaren. - -“Hertiginnans!“ skrek hertigen. - -Grefve de Vandeul syntes icke dela hertigens bestörtning, men hans -blick, sökande hertigens ansigte, hvilade med ett alvarligt uttryck på -dennes marmorhvita anletsdrag. - -“Hvilken hertiginna!“ ropade hertigen, görande våld på sig för att lösa -sin tunga. - -“Hå“, svarade portvaktaren, “hvilken annan skulle det väl vara än madame -la duchesse, monseigneurs gemål?“ - -Hertigen sjönk ned på katafalken. - -Katafalken, som nyss förlorat ett lik, tycktes i ersättning hafva fått -ett annat. - -Portvaktaren tappade sin hatt och stirrade bestört på monsieur le duc. - -“Gå in efter ett glas vatten“, befalde grefven portvaktaren; “ni ser ju -att hertigen mår illa.“ - -“O min gud!“ ropade portvaktaren och skyndade in i portkammaren. - -“Er arm, hertig“, sade grefven till de Beaudreuil, sedan portvaktaren -försvunnit, “jag vill föra er tillbaka till er vagn.“ - -Hertigen fattade mekaniskt grefvens arm och lät sig föras ur porten. - -“Öppnen vagnsdörren“, befalde grefven de begge betjenterne, som, -bestörte af sin husbondes bleka förvridna anletsdrag, verkstälde -befallningen. - -Grefven hjelpte derefter hertigen att uppstiga och sätta sig i vagnen. - -“Upp på era platser!“ ropade han derefter till betjenterne; “hertigen -vill fara hem!“ - -Betjenterne aflägsnade sig från vagnsdörren, i hvilken grefven derefter -fattade. - -Sedan betjenterne intagit sina vanliga platser, böjde sig grefve de -Vandeul in i vagnen och sade med en röst, som icke kunde höras af någon -annan än hertigen: - -“Hertiginnan de Beaudreuil har tillbragt sednaste natten i skötet af min -familj; men för närvarande vistas hon i detta hus, der läkare nu som -bäst obducera hennes onkels lik ... Man tänkte äfven låta er vara -närvarande, men ni stupade öfver katafalken, ni hade ej styrka att gå -uppför trapporna och derför ansåg jag tjenligast för er att vända åter.“ - -“Hertig de Beaudreuil! ni är en mördare, ni är en niding!“ fortfor -grefven; “det är ni och andra med er, som vanärat det stånd, hvartill ni -olyckligtvis hör ... Det är ni och era gelikar som störtat detta stånd -från den höjd, som det, till följd både af födsel och bildning, alltid -bort innehafva ... Det är icke pöbelns armar, utan adelsmäns brott, som -fläckat våra sköldar och bräckt våra svärd, frejdade sedan urminnes -tider.“ - -En stor tår perlade i den gamle legitimistens öga, när han sade dessa -ord. - -“De Beaudreuil!“ tillade han; “råga ej vanäran med fegheten ... Må denna -vagnsdörr, som jag nu tillsluter efter er, för er vara detsamma som -grafvens!“ - -Efter dessa ord slog han till vagnsdörren. - -“Hertigen far hem!“ ropade han derefter till kusken och återvände in i -den döde bankirens hus. - - - Trettioförsta kapitlet. - - Palais-Royal. - -Hvem har varit i Paris och icke besökt Palais-Royal, eller -Palais-National, såsom det efter sista revolutionen kallas? - -Hvilken parisare eller främling har ej tjusats af skuggan från dess -kastanier, af doftet från dess blomster-rabatter, af perlorna från dess -rika fontän? - -Hvem har ej bländats af glansen från dess tusentals lampor? hvem har ej -druckit kaffe i Café-Rotonde? - -Palais-Royal bär med skäl tillnamnet fé-slottet, men ingen tjusande fé -har framtrollat det. - -Trollkarlen var en prest, en kardinal, och kanske den argaste, som -någonsin messat böner i kyrka och huggit hufvudet af bättre folk. - -Det var Richelieu, ett af de tre ve, som franska adeln skulle kunna -nämna i sina litanior. - -Ludvig XI halshögg de stora vasallerne, Richelieu de höge herrarne (les -grands seigneurs) och Robespierre aristokratien “en général“. - -Men som vi, för närvarande åtminstone, icke ha tillfälle att förbanna -dem för det, så nämna vi blott att den mellerste af triumvirerne gjorde -något för efterverlden, när han lät uppresa det palats, hvarom nu är -fråga och hvilket då kallades Palais Cardinal. - -Richelieu for in i detta palats för sista gången den 2 December 1642, ty -han hade döden i faggorna, men var för öfrigt vid bästa lynne i verlden, -emedan han samma dag sett Cinq-Mars och Thou på stupstocken. - -Han dog två dagar derefter, icke äldre än femtioåtta år, till mycken -fröjd för sina fiender och kanske ännu mera för Frankrikes, samt efter -att hafva testamenterat sitt palats åt Ludvig XIII, hvilken några -månader derefter följde testator i grafven. - -Ifrån den tiden var Palais-Royal residens för kungar och prinsar, ända -till dess hertigen af Orleans, Louis-Philippe-Joseph, mera känd under -namnet Egalité, upplät en större del af palatset åt en hvar, som önskade -bo vackert och beqvämt emot dryg hyra. - -Det var, om man så vill, ett föga furstligt, men desto mera förståndigt -sätt att få sina skulder betalda. - -Efter hertigens afrättning såldes de uthyrda lokalerna åt enskilda för -det allmännas räkning. - -Vid Restaurationen återinsattes visserligen den orleanska familjen i -eganderätten till Palais-Royal, men hvad som blifvit försåldt åt -enskilde, förblef likväl i dessas ego, såsom rätt och billigt var. - -Orleanska familjen hade gudi nog att lefva af och bo uti ändå. - -Det är egentligen hufvudbyggnaden af detta jättepalats, och hvilken i -och för sig sjelf kunde betraktas såsom ett kungligt slott, som tillkom -den orleanska familjen. - -Façaden af denna byggnad vetter åt rue S:t-Honoré och har sin särskilda -gård, begränsad af paviljonger, flyglar samt en murad terrass, genom -hvars trenne portar man inkommer på gården. - -Alla dessa partier äro rikt ornerade af pelare så joniska som doriska. - -På frontongen prunka orleanska ättens vapen, med Klokheten och -Frikostigheten på venstra sidan samt Rättvisan och Styrkan på den högra, -alla fyra af bildhuggaren Pajou. - -De fyra bilderna stå ännu qvar, men hvad är numera deras ande, deras -betydelse? - -Frikostigheten hade för längesedan blifvit skrinlagd af girigheten, -Rättvisan drunknat i korruptionen, Klokheten förlorat hufvudet och -Styrkan qväfdes snart derpå i den allmänna opinionens armar. - -Denna byggnad, hvaruti orleanska familjen fordom residerade, utgör dock -blott en mindre sida i den stora rektangel, som sjelfva Palais-Royal -bildar. - -De tre öfriga sidorna bestå af en mängd särskilda och småningom under -tidens lopp förenade hus, med något olika byggnadssätt utåt de gator, -hvartill de gränsa, men inåt den stora gården sammanhållna i en -harmonisk och alvarlig stil, med sammanhängande arkader och gallerier på -nedra botten samt hoplöpande balkonger till fjerde våningen. - -Det blefve i sanning ett vidlyftigt arbete att närmare beskrifva detta -ofantliga palats med dess teatrar, hvaribland Théâtre Français, dess -många kaféer och dess nästan oräkneliga köpmansbodar, bakom hvilkas -slipade fönsterglas alla varor, som lyxen kan påfinna, ligga utbredda, -mäktiga nog att förleda en hel verld, rikta eller ruinera den, allt -efter som man vill taga det. - -Den som önskar veta hvad Palais-Royal inbringar i årliga hyror, kunna vi -omöjligt tillfredsställa. - -Inåt gården är det ungefär 200 arkader, och för hvarje sådan betalas -årligen 2,000 francs; men hvad äro väl arkaderna, som endast tillhöra -bottenvåningarne, mot allt det öfriga af ett fyravånings-palats, -öfverfyldt med idel praktsalar? - -Dock kan man någorlunda göra sig ett begrepp om det, helas afkastning, -när man vet, att värden på Café-Rotonde årligen betalar 42,000 francs -endast för rättigheten att ställa bord och stolar utanför sitt kafé, -hvilket i en halfrund, nästan helt och hållet af glas, skjuter fram på -den stora gården. - -Vi nämnde den stora gården. Det är på den vi hafva de skuggande -kastanierna, de doftande blomster-parterrerna och fontänens uppfriskande -kaskad. - -Det är af dessa kronor, blommor och perlor som vandraren njuter både vid -solens ljus och vid skenet af tallösa lågor, när aftonen är inne. - -Men hvem kan räkna de promenerandes antal på denna gård, för att ej tala -om dem, som fram och tillbaka röra sig inom de praktfulla gallerierna, -bland hvilka la galerie d’Orléans, med dess glastak och spegelväggar, -ensamt är en mötesplats för folk af alla klasser? - -Hvem kan räkna den barnaskara, som mellan trädens stammar, utanför -rabatternas jerntråds-staket, och invid fontänens stenbräddar leker, -dansar och hoppar inför mödrars och “bonners“ ögon ungefär såsom i Carl -XIII:s torg, Stockholms stora barnkammare? - -Med ett ord, hvilken glans, hvilket lif både i stort och smått inom -detta Palais-Royal eller Palais-National, hvilket sednare namn klingar -bättre i våra förstockade öron. - -Klockan är nu tu på dagen. - -General-marsch slås öfverallt. - -Ändtligen sammankallas national-gardet, denna mäktiga korporation, som -trenne gånger förut räddat Juli-dynastien. - -National-gardet hör rappellen, men tvekar en stund att lyda den. - -Det känner redan det misstroende och förakt styrelsen hyser för det. Det -vet till och med att mairierna fått befallning att icke utlemna -ammunition åt dess legioner. - -Men snart förstår man att rappellen är slagen mera i folkets namn än i -konungadömets. - -National-gardet börjar visa sig på gatorna, men dess parti är förut -taget. - -Denna gång skall det hejda elden, denna gång uppträda såsom medlare -mellan Tuilerierna och folk-qvarteren; men det skall först betinga sig -följande vilkor: - -Ministèren måste falla, reformen måste antagas. - -Med ropen: “Vive la réforme! à bas le ministère!“ framtågar 10:de -legionen. - -På la place Bourbon möter denna legion flere ammunitions-vagnar på väg -till batterierna och hejdar dem. - -Ingen ammunition skall utdelas hvarken åt trupperna eller folket. Längre -får ej blod flyta. - -På boulevarden sammanträffar en bataljon af andra legionen med en -sqvadron kyrassierer, färdig att göra choc på folket. - -Bataljonen uppställer sig emellan folket och sqvadronen. Sqvadronen gör -halt. - -Ett detachement af tredje legionen, följande rue Montmartre, möter en -obeväpnad folkhop, som flyr för en stark trupp municipal-garde. - -Detachementet öppnar sina leder för de flyende och marscherar derefter -med fäld bajonett på municipal-gardet. - -Municipal-gardet drager sig tillbaka. - -Smärre afdelningar af national-gardet visa sig nu öfverallt på gatorna, -boulevarderna och kajerna. - -Mellan dem och linie-trupperna uppstår ej den ringaste fiendtlighet. -Ännu ropa icke soldaterne: “Vive la réforme! à bas le ministère!“ men de -låta folket och national-gardet ropa så mycket dem lyster. - -Den som tiger, samtycker. - -Utanför den sidan af Palais-Royal, som vetter åt rue S:t-Honoré, och -trängande emot de tre tillstängda gallerportarne, genom hvilka man -inkommer på den mindre gård, hvarom vi nyss talat, visade sig en talrik -skara arbetare, parlamenterande med den på gården uppstälda vakten af -linien, och hvilken lagt an, med musköt-mynningarna riktade utåt mellan -de trenne portarnes jerngaller. - -På något afstånd derifrån stodo några bättre klädde personer. - -“Hvad är det frågan om derborta?“ frågade en af dem, pekande på skaran -utanför Palais-Royal. - -“Man vill ha ut fångarne“, svarade en annan. - -“Hvilka fångar?“ - -“Dem som nyss fördes in i vakten.“ - -“Hvar togos de?“ - -“Ni känner då icke det gräsliga blodbadet på rue Rambuteau?“ - -“Jo, men jag har icke hört hur det slutades.“ - -“Efter fyra timmars strid, den blodigaste barrikad-strid man kan erinra -sig, och efter sex tillbakaslagna stormningar, lyckades det slutligen -trupperna att eröfra barrikaderna ... Men truppernas seger kan nästan -betraktas såsom ett nederlag, ty deras förlust är oerhörd ... Det var -först efter ankomsten af flere förstärknings-bataljoner och sedan -insurgenterne bortskjutit all sin ammunition, som trupperna blefvo -mästare af platsen.“ - -“Och insurgenterne?“ - -“De fleste af dem, som försvarade barrikaderna, hafva stupat: ingen af -dem ville sträcka vapen.“ - -“Man tog likväl fångar?“ - -“Ja visst, men endast svårt sårade ... Man släpade dem för en qvart -sedan in i vakten, ty ingen af dem förmådde gå.“ - -En djup suck hördes helt nära bakom de samtalande, hvilka dervid vände -sig om och blefvo varse en äldre man på tvänne träben och tvänne -kryckor. - -Krymplingen, som såg att han var bemärkt, aflägsnade sig, närmande sig -med böjdt hufvud den med vakten ordvexlande folkskaran. - -En ung blus af jättelik växt höjde sitt hufvud öfver dem, som stodo -närmast den mellersta galler-porten. - -Han tycktes vara de öfrigas anförare och förde ordet för tillfället. - -Vi igenkänna i honom densamme Alphonse, i hvars hårda händer Armand -dagen förut öfverantvardat de tvänne fångarne vid rue S:t-Etienne. - -“Monsieur!“ ropade han till officeren som stod innanför porten, “ni -måste lemna ut fångarne, eller spränga vi genast portarne.“ - -“Monsieur!“ svarade officeren, “vi utlemna ingen fånge ... Försök derför -att spränga portarne.“ - -“Vi sätta eld på Palais-Royal“, ropade Alphonse, “och skola steka er, -som man steker fasaner.“ - -“Gör det“, svarade officeren; “men glöm icke, att, medan man steker -fasaner på gården, steker man på samma gång de korpar, som förvaras i -källarne.“ - -Alphonse vände sig till sina kamrater, förmodligen för att fråga dem, -huruvida korpar äro lika lättstekta som fasaner. - -Kamraterne ansågo visserligen de förre segare i köttet än de sednare, -men trodde dock att resultatet skulle blifva ungefär detsamma. - -Alphonse och hans kamrater blefvo mycket modfälde, emedan de satte -större värde på korpar än på fasaner. - -Ett vildt glädjerop hördes i detsamma från platsen. - -Öfverraskad vände Alphonse sig om och såg öfver de andras hufvud, -hurusom ett halft dussin bluser släpade med sig en afväpnad -premier-löjtnant vid linien. - -“Aha“, sade Alphonse, öppnande sina breda hvita tandrader; “för en fasan -bör man kunna få många korpar.“ - -“Abélard!“ ropade befälhafvaren för vakten och bleknade, ty han -igenkände i fången sin egen bror. - -Soldaterne gjorde gevär för fot och betraktade oroligt sin befälhafvare. - -“Monsieur!“ sade Alphonse, vändande sig å nyo till denne, “hvad säger ni -om ett kristligt byta? ... plocka fram hvad ni har i källarne och skänk -oss det ... Vi skola ge hvad vi ha, och mera en annan gång, när vi bli -rikare.“ - -Befälhafvaren teg, stirrande dystert ned på marken. - -“Nej! Nej!“ ropade den fångne officeren; “jag underkastar mig mitt öde -... Men någon parlamentering med upprorsmän kommer ej i fråga, och -skolen I svara något, så svaren med en gevärssalfva, ty jag befaller -det.“ - -Befälhafvaren innanför blef ännu mer bestört, ty fången, som var hans -broder, var äfven hans närmaste förman. - -“Åhå!“ sade Alphonse till fången; “ni tycker om att hänga, ni, och detta -är er rättighet ... Godt, ni skall få hänga ... Der står en lyktpåle; -men är det någon hederlig menniska som har ett rep?“ - -Alphonse hade, såsom vi redan veta, mycken fallenhet för att hänga folk, -och var icke rådlös i den vägen. - -Men som ingen “hederlig“ menniska för tillfället hade något rep till -hands, så spände en af bluserna oegennyttigt af sig sitt läderskärp och -räckte det åt Alphonse. - -“Rep är bättre“, sade denne: “men läder går också an ... sämre kan man -få slita innan man dör.“ - -Under det han sade detta, lade han lugnt läder-remmen kring den fångne -löjtnantens hals. - -“Skjut! skjut!“ ropade denne till befälhafvaren på gården. - -Men ingen soldat gjorde min af att skjuta. - -Brodern innanföre såg ut som om det i stället varit kring hans hals man -knutit den olycksbådande remmen. - -Tvänne under-officerare nalkades sin befälhafvare och samtalade en stund -tyst med honom. - -Derefter närmade sig officeren gallerporten. - -“I egen i ert våld blott en enda fånge“, sade han; “men vi ha tjugo ... -I kunnen ej begära, att vi för en enda skola gifva alla tjugu ... Vi -tillbjuda er derför en af våra fångar i utvexling.“ - -Alphonse rådslog med sina kamrater, hvarefter han vände sig till -befälhafvaren. - -“Det är billigt“, sade han, “en mot en, ty en af edra kan aldrig uppväga -tjugu af våra ... Således åtnöja vi oss denna gången med en ... Men vi -måste ha rättighet att välja.“ - -“Godt! ... hvilken väljen I?“ - -“Armand Cambon“, svarade Alphonse. - -“Armand Cambon“, skriade mängden; “den tappre Armand Cambon.“ - -“Jag skall ge befallning om hans upphemtande“, förklarade officeren. - -“Men jag förbjuder det, jag!“ förklarade fången; “ni tyckes blott komma -ihåg att jag är er bror, men icke att jag är er förman ... Monsieur le -lieutenant“, tillade han med befallande stämma, “ni lyder, om ni icke -vill att jag döende förklarar er ovärdig det bröst, hvarunder vi begge -legat!“ - -“Karlen är galen!“ ropade Alphonse; “han vurmar på lyktpålen, och så är -det alltid med nyhetens behag ... Nå väl, till lyktpålen då till -lyktpålen!“ - -“Till lyktpålen!“ instämde bluserna, och tjugo händer fattade på en gång -tag uti den oförskräckte fången. - -“Halt!“ ropade krymplingen, som hitintills med tystnad afhört -ordvexlingen; “jag har rättighet att deltaga i beslutet, jag också, ty -liksom ni har jag kämpat för friheten, och jag förlorade år 1830 mina -begge ben ... Jag har i striden dödat flere än en fiende, men aldrig bar -jag på mitt samvete en mördad fånges blod ... Icke heller skall jag -tillåta någon annan att bära det, om det också kostade mig de begge -armar jag har qvar, ja, mitt eget hufvud.“ - -Alla omgåfvo krymplingen, som var välbekant för de fleste. - -“I skolen icke mörda denne man“, fortfor han, “emedan den, som trotsar -döden för uppfyllandet af sin pligt, är värd er beundran ... Än mer, I -skolen återgifva honom friheten, emedan folket måste vara ädelmodigt ... -Det folk, som ej är ädelmodigt, är ej heller värdigt segern.“ - -Alphonse och hans kamrater mumlade. - -“Jag har en dubbel rättighet både att bli hörd och lydd“, förklarade -krymplingen; “jag är icke allenast invalid för frihetens skull, utan -äfven fader till den hvilkens frihet I fordren ... jag är Armand Cambons -far ... Armand är mitt enda barn, är det enda, som ännu gör mig lifvet -kärt; men jag såge honom hellre dö i sitt fängelse, än jag ser folket -söla sina händer i ett afskyvärdt brott, och stode Armand sjelf här midt -ibland oss, hans röst skulle vara hans faders.“ - -Alla sänkte tigande sina ögon. - -Folket låter vanligen tala med sig, när man blott tager det på den rätta -sidan. - -“Monsieur!“ sade invaliden till den fångne löjtnanten, “ni är fri och -kan genast gå in till era soldater ... Ställ er sedan i spetsen för dem, -ty det gäller att försvara era fångar ... Vi skola återtaga dem eller -dö.“ - -“Ja, ja! bravo, bravo!“ ropade alla, nästan qväfvande invaliden med sina -famntag. - -“Tag åter ert skärp“, sade Alphonse till den som lånat honom det, “jag -glömde att sådana redskap endast äro till för att hopsnöra tomma och -hungriga magar.“ - -“Gå in ordentligt genom porten“, sade invaliden till fången, “icke ett -finger skall vidröra den, förrän ni kommit innanför.“ - -Den befriade krigaren tryckte invalidens hand och trädde in på gården. - -Gallerdörren tillstängdes efter honom. - -Men när detta väl hade skett, vände sig den befriade mot porten och -ropade: - -“Nyss hade jag döden för ögonen och nu friheten ... Men hvad jag nyss -icke hade gjort, gör jag nu ... Jag skänker er den fånge I begären, ty -jag vill icke vara er gäldenär.“ - -Hela platsen skallade af stormande bifallsrop, hvaruti äfven soldaterne -instämde. - -“Bravo, bravo! lefve linien!“ hördes från alla sidor. - -“Lefve folket!“ svarade några af linien. - -Armands fader lutade sig mot gallerporten med glädjestrålande ögon. - -På befälhafvarens befallning uppfördes Armand Cambon, hvilken med ett -skallande jubelrop emottogs af dem, som stodo på gatan. - -Vår hjelte var mycket blek af blodförlust, och kring hans hufvud var -knuten en tjock bindel. - -Hans första blick igenkände fadern och han skyndade till honom, -utsträckande handen genom jerngallren. - -“Armand, Armand! min son, min son!“ skrek fadern, kyssande i sin -förtjusning sonens utsträckta hand, “du är sårad, du lider, arma barn!“ - -“Betyder ingenting“ svarade Armand; “träffad i hufvudet af en -gevärskolf, sjönk jag sanslös på barrikaden ... När jag qvicknade till, -befann jag mig jemte mina kamrater i fängelse, men ...“ - -“Skynda dig!“ afbröt honom fadern; “du är fri ... skynda, skynda!“ - -“Fri?“ frågade Armand, skådande förvånad omkring sig. - -“Ja, monsieur, ni är fri“, förklarade den nyss befriade officeren; “gå -och tacka er far, den hedersmannen, ty det är honom ni egentligen har -att tacka för er frihet.“ - -“På hvad vilkor har jag blifvit fri?“ frågade Armand, knappast troende -sina öron. - -“På inga, inga ... Kom bara!“ ropade invaliden. - -“Inga! ha!“ ropade Armand, hastande glad till porten, som öppnade sig -för honom. - -Ett nytt jubel från de utestående mötte honom och oräkneliga armar -sträckte sig fram för att rycka honom till sig. - -“Men“, yttrade Armand stannande, “men mina olyckskamrater?“ - -“Höra ej till affären“, svarade officeren, “och derför stanna de qvar.“ - -“De stanna qvar, säger ni?“ frågade vår hjelte, tagande ett steg -tillbaka. - -“Ja!“ - -“Jag skulle öfvergifva mina kamrater!“ yttrade den unge barrikad-chefen; -“jag öfvergifva den hjeltemodige Laborde och mina tappra vapenbröder, -som lida värre än jag! ... Jag, den ende, som nu är i stånd att vårda -dem, skulle fegt och hjertlöst lemna dem åt deras öde! ... Nej aldrig! -... Monsieur!“ tillade han, vändande sig till officeren, “befall att -porten tillslutes och att man sedan förer mig tillbaka ... Antingen fri -med mina bröder, eller fånge med dem!“ - -“Armand!“ ropade invaliden; “vi skola befria dina bröder, vi skola dö -för dem, men kom, kom!“ - -Armand närmade sig å nyo det ställe, der hans fader stod, drog hans hand -in mellan gallerna och kysste den, utan att yttra ett ord. - -Derefter vinkade han gladt åt sina kamrater utanför och återvände till -den flygel, hvarunder fängelset var. - -“Jag hade nästan kunnat säga det på förhand“, yttrade officeren, -följande sin fånge med en blick af beundran. - -“Armand! min son, min son!“ snyftade krymplingen; “du dödar din gamle -far ... Men ... men som du hade också jag handlat, som du hade jag -stannat qvar ... Gå att trösta dina bröder! ... din tröstlöse far -välsignar dig! ...“ - -Gubben lutade mot jerngallren sitt bleka ansigte och han snyftade som -ett barn. - -Alphonse, den obarmhertige, skonlöse barrikad-kämpen, drog ned mössan -öfver sina ögon. Han blygdes visa att äfven han kunde röras af dylikt. - -Obehöflig försigtighet, du gatans vilde stridsman! Ingen kan bevitna din -rörelse, ty hvarje öga så väl inom som utom gallerportarne är skymdt af -tårar, vid anblicken af denne gubbe med hans tvänne kryckor, tvänne -träben samt ende, förlorade son. - -“Men nu till vapen!“ ropade invaliden, rätande upp sin gestalt och -höjande ena kryckan; “till strid, till strid!“ - -“Till strid!“ upprepade den atletiske Alphonse, skakande jerngallren. - -“Till strid!“ genljöd skaran, rustande sig till anfall. - -“Lägg an!“ kommenderade befälhafvaren på gården. - -I detsamma hördes ljudet af en trumma och ett kompani national-garde -ryckte fram. - -“Ingen strid, ingen strid!“ ropade kaptenen för kompaniet, uppställande -sitt manskap emellan portarne och folkskaran; “Guizot har resignerat, -konungen har emottagit både hans och de öfrige ministrarnes -afskedsansökan ... Om en timme hafva vi ny ministère, hvars program är -reformens antagande.“ - -“Men fångarne måste lösgifvas!“ ropade invaliden, “fångarne! fångarne!“ - -“Ja, ja! fångarne! fångarne!“ skrek folket. - -“Ministèrens första handling blir allmän amnesti“, försäkrade kaptenen -för national-gardet. - -“Men fångarne måste ut på ögonblicket!“ ropade invaliden, “nu, nu!“ - -“Nu, nu!“ skrek folket, trängande in på national-gardet. - -“Ett ögonblicks tålamod, mine käre vänner“, svarade kapitenen; “jag -skall tala vid befälhafvaren och lofvar att utverka deras befrielse.“ - -“Lefve national-gardet!“ ropade folket, lugnande sig. - -“Monsieur!“ sade kaptenen för national-gardet till löjtnanten för -linien; “hela national-gardet har beslutit att, på hvad vilkor som -helst, undanröja all anledning till vidare strid ... Jag uppmanar er -derför, i samhällets och mensklighetens namn, att utlemna alla de fångar -ni har under er bevakning.“ - -“Jag skulle med största nöje efterkomma er önskan“, svarade löjtnanten: -“men utan order af mitt befäl kan jag icke utlemna fångarne.“ - -“När samhället är i fara och det gäller att spara menniskolif, måste -militär-order blifva en sak af andra ordningen ... Soldaten var menniska -och medborgare, innan han blef soldat ... Menskligheten och -fäderneslandet äro äldre än krigs-artiklarne ... National-gardet har -ännu icke vexlat ett enda skott med linien, och vill ej göra det ... -Dock, om ni fortfar att blindt hålla er vid de gifna orderna, nödgas vi -blifva avant-garde för det folk, som står bakom oss ... Men var viss om, -att innan era bröst blöda för våra kulor, hafva våra hjertan redan blödt -för den grymmaste af alla nödvändigheter på jorden.“ - -Löjtnanten kastade en blick på sitt manskap. - -Under-officerarne hade redan stuckit värjorna i skidorna och de fleste -af truppen utan kommando gjort gevär för fot. - -Befälhafvaren såg att militär-disciplinen böjde sin stålspets för -menniskans och medborgarens högre rättigheter. - -Han syntes ej förvånad deraf, ty han visste nog att franska soldaten -icke är ett blindt redskap i despoters hand, och att han aldrig med nöje -strider mot det folk, i hvars sköte han sjelf blifvit uppammad, hvars -röst han i sin barndom lyssnat till och hvars lidande han lärt sig känna -med åren. - -“Det är endast _en_ möjlighet“, sade löjtnanten, tänkande nu blott på -att rädda skenet. - -“Och det är?“ - -“Att jag lemnar mina fångar åt ert kompani, jemte ansvaret för dem.“ - -“Godt! vi emottaga era fångar.“ - -“Och ansvara för dem?“ - -“Ja“, ropade hela kompaniet med en mun. - -“Monsieur le sergeant! för upp fångarne på gården.“ - -“Bravo!“ jublade massan. - -Löjtnanten vände sig bort för att icke höra på sina soldater, hvilkas -munnar han sett öppna sig för loford, som han ej utan blandade känslor -kunde emottaga. - -“Lefve linien!“ ropade national-gardet. - -“Lefve national-gardet!“ ropade linien. - -“Lefve linien! lefve national-gardet!“ ropade hela gatan. - -Man täflade i artighet å ömse sidor. - - - Trettioandra kapitlet. - - Det ena krucifixet. - -I huset n:o 94 vid rue de Lille inom faubourg S:t-Germain bodde grefve -de Vandeul. - -Berörde hotel har, liksom de flesta gamla hus i Paris, sin historiska -märkvärdighet. - -Der bodde och dog marskalken Masséna, näst Napoleon kanske den störste -fältherre på sin tid. För sina talrika segrar på Italiens jord -förvärfvade han sig tillnamnet: “l’Enfant chéri de la Victoire“. - -Masséna öfverlefde restaurationen, men det var ett lif af sorg och -tröstlöshet. - -Masséna hade också skäl dertill. - -Han var vitne till alla de förödmjukelser, Frankrike måste lida, till -den gamla arméens förstöring, till förlusten af så många dyrt -förvärfvade troféer och till deras otacksamhet, som han antingen -beskyddat eller tjenat. - -När en Masséna sörjer, sörjer han sig till döden, och Masséna dog den 4 -April 1817, endast 59 år gammal. - -Massénas namn, kändt af verlden, har för Sverige en särskild betydelse. - -Det var nämligen på honom och Bernadotte, som Sverige kastade blickarne, -när det bland franska marskalkar ville välja sig en tronföljare, i -tanken att genom ett franskt svärd återvinna hvad de svenska förlorat. - -Osäkert är likväl, huruvida Sverige med Masséna återfått Finland; men -säkert är att det, oaktadt Bernadotte, blef utan Finland. - -“Dock, hvilken klinga, fransk eller svensk, mäktar korsa ödets glafven -eller försynens skickelse!“ utropa försvararne af 1812 års politik. - -Vänder man sig till Ryssland, så skall det utropa alldeles detsamma, men -visligen tiga med rublerna och förräderiet. - -I det hus eller hotel, hvarom nu i denna berättelse är fråga, bodde, -såsom nämndt är, grefve de Vandeul med sin maka och en adertonårig -dotter, den sköna Diane, yngsta och enda lefvande barnet af de sex, -hvarmed den äkta legitimistiska familjen varit välsignad. - -Adelaïde Géronnière och Diane de Vandeul hade varit pensions-kamrater -och från den tiden knutit en innerligare förbindelse, hvilken likväl -lidit något afbräck vid pensionstidens slut, emedan det icke -öfverensstämde med den legitima principen, att dottern till grefve de -Vandeul förtroligare umgicks med brorsdottern till en bankir, om än -aldrig så rik och mäktig. - -Adelaïdes giftermål med hertig de Beaudreuil hade visserligen någorlunda -jemkat förhållandena, men jemkningen kunde aldrig bli fullkomlig. - -Inga äro så svåra att pruta med som legitimisterne. - -De äro, som vi veta, mycket religiösa, men första budet i deras religion -är: “Du skall icke besmitta den börd, som dig af ädla fäder -öfverantvardad är till jordens prydnad och himmelens ära!“ - -Hvarken inre eller yttre utmärkelser hålla stånd emot det budet, och det -berättas till och med, att när Carl XIV Johans drottning vistades i -Paris, hade S:t-Germain sett henne öfver hufvudet. - -Det hjelper icke att bära en krona, när man har borgerligt blod i sina -ådror; det hjelper icke att hafva drottning Desiderias dygder, när -fadern räknat mynt och haft affärer med Ostindiska kompaniet. - -Grefve de Vandeul och hans maka tillhörde de äkta trosförvandternes -antal; men som de, jemte nyssberörde första bud, äfven lika strängt -höllo många andra och mycket vackrare bud i deras troslära, så voro de -aktade och afhållne äfven af andra än dem, som bebodde de legitimistiska -qvarteren. - -De hade varit rika, men genom välgörenhet förslösat största delen af sin -förmögenhet. - -Nu mera lefde de indraget och, glömmande att de varit rika, glömde de -likväl aldrig att göra godt. - -Hertiginnan de Beaudreuil kunde således icke välja sig en bättre -fristad, när hon, efter det hemska uppträdet i broder Brédôts -underjordiska salong, begaf sig till grefve de Vandeuls hotel, ledsagad -af sin befriare Armand Cambon. - -Vi behöfva icke säga, att hon med öppna armar emottogs af den ädla -familjen och att Diane blandade sina tårar med pensions-vännens, när -denna berättade sina äfventyr. - -Grefven och grefvinnan gingo ända derhän, att de med värma tryckte den -unge arbetarens hand och öfverhopade honom med de rikaste loford för -hans välförhållande i denna sak. - -Hade grefven och grefvinnan haft qvar sitt slott i Brétagne, skulle -Armand Cambon bestämdt blifvit dess lycklige förvaltare. - -Och Diane, den tjusande Diane, hade med en forskande blick på -pensions-vännen förklarat, att den unge blusens hjeltemod endast -öfverträffades af hans skönhet. - -Men hur kunde grefve de Vandeuls dotter, genom en sådan blick på sin -vän, röja en misstanke, som aldrig bort ega minsta frö i ett så -legitimistiskt bröst som hennes? - -Det är denna fråga, som historien om de begge krucifixen skall besvara. - -Arma Diane! när Gud gaf dig ett hjerta, glömde han att först rådfråga de -begge griparne, hvilkas gyllene klor omsluta dina fäders seklergamla -vapensköld. - -Det var ungefär vid fyratiden på eftermiddagen. - -De begge pensions-vännerna voro allena i Dianes boudoir, tapetserad med -veckadt grönt siden, såsom bruket är i de flesta förnäma boudoirer. - -En gyllene kristall-lampa spred sitt klara sken öfver det lilla hvita -marmorbord, framför hvilket de unga älskvärda vännerna tagit plats. - -Midt på marmorskifvan låg ett krucifix af fingerslängd, korset af -ebenträ, med frälsarens gyllene bild. - -“Och du säger, goda Diane, att den som bär detta krucifix på sitt bröst, -är skyddad mot eld och svärd?“ frågade Adelaïde småleende. - -“Jag säger blott hvad den spanske munken sade, när han i Madrid sålde åt -mig de begge krucifixen“, svarade Diane; “och för öfrigt, hvarför skulle -ej Kristus-bilden, buren utanpå bröstet, kunna skydda lika väl, som när -den bäres inuti?“ - -“De begge krucifixen?“ upprepade Adelaïde; “det var då två?“ - -“Ja, det var två“, svarade Diane rodnande, ty Diane, liksom hennes vän, -var merendels blek. - -Men Dianes blekhet hade en sjuklig färgton, hvilket ej var fallet med -Adelaïdes. - -“Du har då gifvit bort det andra?“ frågade Adelaïde. - -“Ja“, svarade vännen med ännu starkare rodnad. - -Det var nu Adelaïdes tur att fixera Diane. - -Den sednare lutade pannan mot sin hand, men Adelaïde såg den röda färgen -hastigt lemna rum åt den vanliga, och hörde huru Diane fruktlöst -bemödade sig att qväfva den ihåliga hosta, som skakade hennes bröst. - -“Du lider, Diane!“ yttrade Adelaïde, läggande sin arm omkring vännens -hals, “och jag har länge märkt det ... men du, som hyser så innerligt -deltagande för mina lidanden, unnar mig ej att visa mitt deltagande för -dina ... du har icke förtroende för din barndomsvän, och detta bedröfvar -mig kanske mera än mycket annat.“ - -“Skulle jag icke ha förtroende för dig!“ svarade Diane, lutande sitt -ansigte intill barndomsvännens bröst. - -“Så gif mig ett prof deraf! ... Säg mig namnet på den dolda smärta, som -förtär dig ... hvem vet, kanske det lyckas mig att finna något -botemedel.“ - -“Intet botemedel, men kanske någon tröst, och trösten är ju ett barn af -himmelen.“ - -“Tala, ty du talar till ett hjerta som älskar dig.“ - -“Nåväl, Adelaïde“, sade Diane, kastande en blick kring boudoiren. - -“Nå?“ - -“Jag älskar“, hviskade Diane, “ja, jag älskar!“ - -“Du älskar?“ - -“Ja, men älskar utan hopp, och kärlek utan hopp är förtviflan!“ - -“Min stackars Diane!“ yttrade Adelaïde, slutande närmare till sig sin -vän. - -“Och den förtviflan, som kärleken älskar, har ingen annan gräns än -döden!“ fortfor Diane. - -Adelaïde fortfor att hålla sin vän omarmad. - -Det var så mycket hon ville fråga; men ett ämne så grannlaga som detta -gjorde att hon sväfvade i ovisshet om hvilken fråga hon borde börja med. - -Diane tog sin vän ur hennes bryderi, ty hon började sjelf följande -berättelse: - -“För ett år sedan var jag med mina föräldrar i Versailles och genomgick -de stora gallerierna. Öfverallt hvar jag gick, följdes jag på längre -afstånd af en ung man med de ädlaste anletsdrag och en riddersmans hela -hållning. - -“Det var, såsom jag snart efteråt fick veta, en löjtnant vid -kyrassiererne med namnet Journu, riddare af heders-legionen, hvilken han -förvärfvat sig på slagfältet. - -“Denne unge man fann jag sedan nästan ständigt på min väg, men han -vågade aldrig nalkas mig. Denna blygsamhet gjorde honom ännu -intressantare i mina ögon. Jag kunde icke underlåta, att då och då -betrakta honom. - -“Det är möjligt att min blick innebar någon uppmuntran, ty hans ögon -strålade dervid och han skyndade bort, liksom hade en enda blick af mig -varit nog för hans lycka. Jag kände mig alltmera dragen till honom, ty -när jag någongång icke blef honom varse, saknade jag honom. Dag och natt -drömde jag om honom.“ - -“Han älskade dig och du kallar din kärlek hopplös!“ sade Adelaïde. - -“Journu är son af ett fattigt handtverksfolk i faubourg du Temple, han -har från simpel soldat på några år tjenat sig upp till löjtnant. Han -eger således intet annat vapen än sitt svärd, ingen annan rikedom än -sitt hederskors, inga andra anor än sina dygder, ty Journu är omtyckt af -alla icke blott för sitt mod, utan äfven för sina rena seder.“ - -“Men har han aldrig talat vid dig?“ - -“Aldrig förr än i går, ty Journu vet nog att hans kärlek är lika hopplös -som min.“ - -“Men veta dina föräldrar ingenting härom?“ - -“De ha sett hans steg följa mig och mina blickar följa honom, men de ha -ingenting sagt och skola ej säga något, ty de veta nog att jag skall -tiga ... de veta att dottern till grefve de Vandeul icke kan fela mot -den aktning, hon är skyldig sin familj, de veta också att Journu aldrig -skall våga nalkas dem för att begära min hand.“ - -“Men du nämnde att du talade med honom i går?“ - -“Ja, det var för första gången. Jag satt vid mitt öppnade fönster, ty -vintersolen var så mild och lifvande. Då hörde jag ljudet af hästfötter -och såg ned på gatan. Jag mötte Journus blick. Han var i uniform och -till häst, rustad som till fälttåg.“ - -“Förlåt, sade han, men mina första ord till er blifva också de sista. -Jag har fått order till en strid, i hvilken jag ej vill segra, ty jag -kunde ej bära en lager färgad af landsmäns blod. Jag vill icke heller -öfverlefva ett nederlag, ty jag förmådde icke bära skymfen deraf. Derför -återstår mig ej annat än stupa för min pligt och jag känner att jag -skall dö. Men innan jag dör, ville jag höra från edra läppar om ni -fördömt mig för den känsla jag vågat helga er. Jag ville icke qväfva -den, om jag också kunnat, ty den har utgjort min enda sällhet i ett af -strider och försakelser uppfyldt lif. Således blott ett enda ord, -mademoiselle, blott ett ja eller nej, öppet som er blick, oskrymtadt som -ert hjerta.“ - -“Och hvad svarade du honom?“ frågade Adelaïde under djupaste rörelse. - -“Jag svarade, och om också mina föräldrar varit närvarande skulle jag -hafva svarat detsamma ... Journu, sade jag, jag kan icke fördöma någon -och allraminst den jag älskar, ty jag älskar er såsom ni älskar mig. Men -ni får icke dö, om ni vill att jag skall lefva. Ehuru åtskilda, skola vi -likväl lefva för hvarandra.“ - -Med en bifallstrålande blick kysste Adelaïde sin pensions-vän. - -“Medan jag så talade“, fortfor Diane, “föll min blick på de begge -krucifixen, som händelsevis lågo framme i fönstret. Jag tog det ena af -dem och höll det utanför rutan öfver Journus hufvud, sägande: denne -amulett skall skydda ert lif, som från denna stund äfven tillhör mig. -Mellan vår förening uppreser sig jorden; men mellan våra tankar och -känslor finnas endast luften, solen och himmelen, och dessa hindra icke -själarnes förening. - -“Tag amuletten, fuktad af mina tårar, värmd af mina böner. Tag den, -segra och lef! - -“Journu tog amuletten och gömde den vid sitt bröst. Han ilade af som -vinden och försvann som den. Vinden kommer åter, men han kommer ej.“ - -“Ädla, rika hjerta!“ ropade Adelaïde; “han kommer åter, ty två änglar -skydda honom, bilden af Kristus och bilden af dig ... han kommer åter -för att evigt blifva vid din sida, Diane, och framtiden ler mot dig! -förtvifla ej, ty vänskapen vakar för din sällhet!“ - -En lång stum omfamning följde på dessa ord. - -Derefter lösgjorde Adelaïde sina armar från Dianes hals och förde sin -vän till en soffa, der hon nedsatte henne. - -Vidare och sedan hon tryckt en ny systerlig kyss på den lidande flickans -panna, gick hon till bordet och fattade det deruppå liggande krucifixet. - -“Diane“, sade hon, “om jag ber dig om detta krucifix, ville du gifva mig -det?“ - -“Ack ja“, svarade Diane, småleende genom tårarne. - -“Om en stund ser du mig åter“, yttrade Adelaïde och lemnade boudoiren, -sedan hon vid sin barm gömt krucifixet. Adelaïde gick in i grefve de -Vandeuls arbetsrum. - -Grefven satt vid sitt skrifbord; men vid hertiginnans inträde steg han -upp och gick emot henne. - -“Grefve de Vandeul!“ började Adelaïde, “innan jag njöt något bevis af er -godhet och välvilja för mig, visste jag att ni var en ädel man, en man -med hjerta och ära.“ - -“Ert loford smickrar mig, emedan jag mycket värderar er person“, svarade -grefven, i det han förde hertiginnan till soffan och tog plats bredvid -henne. - -“Ni skall ej vredgas, om jag yttrar ett uppriktigt ord till er.“ - -“Visst icke, madame, ty ni kan ej yttra annat än hvad jag med största -nöje kan afhöra.“ - -“Det handlar om er dotter.“ - -“Aha! ... var god och tala.“ - -“Diane lider ... lider djupt.“ - -“Jag vet det.“ - -“Detta lidande bär döden i sitt sköte, om man ej i tid botar det.“ - -“Det är möjligt“, svarade grefven med en lätt darrning på rösten. - -“Diane älskar en man, som är värdig hennes kärlek.“ - -Grefven såg något förundrad på hertiginnan. - -“Äfven det vet jag“, yttrade han omsider. - -“Denne man skall icke blott göra er dotters sällhet, utan är äfven i -tillfälle att bereda henne all den beqvämlighet, som hennes stånd -fordrar.“ - -Grefven såg ånyo på hertiginnan, men icke så förundrad som nyss. - -“Om jag icke misstager mig“, sade han, “så vill ni låta mig förstå att -den unge mannen är rik.“ - -“Han är rik, monsieur.“ - -“Ni känner då den unge mannen, madame?“ - -“Jag känner att han är rik!“ svarade Adelaïde med en lätt rodnad. - -“Jag tror nästan att ni på siffran kunde säga mig hur mycket löjtnanten -eger af denna verldens timliga goda“, yttrade grefven leende. - -“Jag kan det ej, men jag vet att han är rikare än de fleste unge män i -Frankrike.“ - -Grefven fortfor att le under det han betraktade hertiginnan, som blef -alltmer förvirrad af detta leende. - -“Ifall jag frågade er, om den unge kyrassier-officeraren haft en rik -enkel, som dött i Ostindien, så skulle ni svara mig, derest ni ville -vara uppriktig, att de rika onklarne för längesedan dött ut med den -urmodiga dramen ... Och om jag frågade er, hvaraf Afrikas öcknar bestå, -så skulle ni svara att de bestå af all slags sand utom af guldsand ... -På sin höjd finner man der ett litet kors af heders-legionen, upplockadt -i spåret af någon flygande kabyl ... Måttlig belöning, men fullkomligt -motsvarande mödan ... Madame!“ tillade han alvarligare, “det guld, ni -talar om, droppar från ert goda hjerta, men ni har glömt att om grefve -de Vandeul varit svag för guld, hade han ej behöft sälja sitt vackra -slott i Brétagne, som han ibland rätt mycket saknar.“ - -Adelaïde fann nu till sin stora förtviflan att hon sårat, i stället för -att hela, och att hon aflägsnat sig från målet, i stället för att närma -sig det. - -“Nåd, nåd för Diane!“ ropade hon, kastande sig på knä för grefven och -sträckande mot honom det lilla krucifixet; “nåd för hans skull som dött -för oss alla, som endast uppskattar och dömer oss efter våra hjertan! -nåd för hans skull, som gjort vaggan och grafven lika för oss alla! ... -Nåd för Diane, för ert enda barn, som lider, tynar af och dör!“ - -“Ni gör mig brydd, hertiginna“, sade grefven, i det han uppreste -Adelaïde och derefter kysste hennes hand; “antingen gifter sig Diane -inom sitt eget stånd eller gifter hon sig aldrig ... Ni begagnar stränga -medel, madame, när ni anropar krucifixet. Men Gud bor ej blott på -korset, han bor i hela naturen ... Han har gifvit guldet sitt -förvaringsrum och jernet sitt ... Han sammanblandade dem ej, ty han -visste att de endast såsom skilda hade sitt sanna värde ... Så är det -ock med jordens slägter, och så skall det alltid förblifva.“ - -“Men utan jernet hade guldet evigt slumrat i sin klippa“, svarade -Adelaïde; “det är jernet som öppnat dess port, och begge äro de till för -att hjelpa och stödja hvarandra ... Hvem gaf det ena slägtet rätt att -förkrossa det andra? Är det ej af det helas förening som verldens lycka -och fred beror? Hvem bad oss öppna grafvar, der man endast borde odla -blomsterfält? ... O, grefve de Vandeul! i stället för att leende -betrakta paradiset af er dotters lycka, vill ni gråta vid hennes graf; i -stället för att i er dödsstund omgifvas af välsignande barn, vill ni -förbittras af ett förebrående minne!“ - -“Madame!“ sade grefven uppstigande, “ni skall ej mera tala till mig om -denna ledsamma sak ... Man har beröfvat oss alla våra rättigheter, men -man skall ej beröfva oss den enda, som återstår, nämligen rättigheten -att förfoga om vårt hus såsom oss godt synes ... Må mademoiselle de -Vandeul gerna dö, om hon ej kan värdigt lefva!“ - -Under dessa ord fattade den gamle legitimisten hertiginnans hand, kysste -den artigt och följde henne sedan till dörren. - -“O min Gud!“ suckade Adelaïde, när hon väl kommit ur grefvens rum; -“gifves det då ingen dygd nog stark att trotsa fördomens makt! ... Evige -himmel, haf förbarmande med din vanstälda jord!“ - -“Stackars min Adelaïde“, sade Diane till den återkommande vännen; “jag -vet nog från hvilken du gick, när du gick från mig, och till hvilken du -nu återvänder ... du gick från sorgen och återkommer till tröstlösheten, -utan något oliv-blad i din mun, du milda fridens dufva!“ - -“Diane!“ hviskade Adelaïde lutande sig öfver henne, “jag har ej fridens -oliv-blad, jag har blott vännens deltagande tårar.“ - - - Trettiotredje kapitlet. - - Det andra krucifixet. - -Det knackade på dörren till boudoiren, hvarefter visade sig Dianes -kammarjungfru. - -“Den person, som hertiginnan väntat och flere gånger efterfrågat, har -ändtligen kommit“, underrättade kammarjungfrun. - -“Hvem?“ frågade hertiginnan tankspridd. - -“Jag minns icke hans namn, men det är densamme som var här i går, den -der arbetaren.“ - -“Ack, Armand Cambon!“ sade hertiginnan och lemnade sin väns boudoir. - -När hertiginnan inkommit i det lilla kabinett, hon för tillfället -bebodde, fann hon Armand Cambon stående strax innanför dörren och -väntande henne. - -Det lilla kabinettet upplystes af en lampa med grön skärm öfver den -mattslipade glaskupan, hvarigenom uppkom ett halfdunkel, som gjorde det -annars så smakfulla kabinettet något dystert. - -Hertiginnan gick förbi Armand, som stod nästan dold i skuggan, och satte -sig i en fåtölj vid bordet, hvarpå lampan stod. - -Hon syntes fortfarande tankspridd, och var det äfven i hög grad. - -Hela hennes själ hade stannat qvar hos vännen i boudoiren, och hon -tycktes hafva glömt den vän, som stod innanför dörren till hennes egen. - -Stödjande armbågarna på bordet, gömde hon ansigtet i sina begge händer. -Det var således blott dessa och en liten del af pannan som Armand kunde -uppfatta med sin blick. - -Vår hjelte fann att något nytt obehag bemäktigat sig den unga damen, men -ehuru han brann af nyfikenhet att lära känna det, vågade han likväl ej -bryta den tystnad hon syntes vilja iakttaga. - -Huruvida han var något nedslagen öfver att hon icke bemärkt honom, -oaktadt hon borde veta att han var inne, känna vi ej. - -Säkert är likväl att han hade behof af att hvila sig mot den dörrpost, -vid hvilken han stannat. - -Men tystnaden blef för långvarig. - -Den unga damen fortfor att stödja armarne på bordet och dölja ansigtet i -händerna. - -Den unge mannen fortfor att luta sig mot dörrposten. Då och då förde -äfven han sina händer till sitt ansigte och i synnerhet till sina -tinningar, som icke mera af någon bindel betäcktes. - -Om en stråle af lampan kunnat falla på hans anletsdrag, skulle den hafva -funnit dessa lika bleka som väninnans i boudoiren. - -Men ingen stråle från lampan kunde upplysa dem, och intet ord från henne -vid bordet ville lifva dem. - -Armands högra hand famlade efter låsvridet på dörren, och när han icke -utan möda ändtligen funnit det, bröt han tystnaden med följande ord: - -“Madame! ni önskade i går afton att jag skulle komma hit klockan ett i -dag, men det har varit mig omöjligt att infinna mig förrän nu ... Kanske -ni befaller att jag återkommer en annan dag?“ - -Antingen var den röst hvarmed detta sades, för matt att kunna höras, -eller också var hertiginnans hörsel lika frånvarande som hennes öfriga -sinnen, ty hon svarade ej. - -Återigen förflöt en minut i fullkomlig tystnad. - -Sent omsider började armarne på bordet att röras och det hitintills -dolda ansigtet visa sig. Bordet började få lif. - -“O min Gud!“ ropade hertiginnan, i det hon tog den gröna skuggande -skärmen från lampan, “jag glömde att ni var här! Kom närmare, Armand! -närmare detta bord, min vän! jag har så mycket att tala med er.“ - -Men nu hade dörrposten blifvit lika stum som bordet nyss. - -Hertiginnan steg upp och gick till dörren. Hon var allena i kabinettet. - -“Obegripligt“, sade hon för sig sjelf, “jag tyckte likväl att han var -inne ... Men hvad är det!“ - -Hertiginnan upptäckte på stolen vid dörren en karlmössa af ganska -simpelt tyg. - -Hon tog och betraktade den, sägande: - -“Någon har likväl varit här, ser jag ... men ... men ... evige himmel!“ -utbrast hon, skälfvande i alla leder. - -Saken var den, att hertiginnans blick, som äfven granskat det inre af -mössan, hvilken var fodrad med hvitt groft lärft, upptäckt några fläckar -af blod. - -Hertiginnan släppte mössan och skyndade ut. - -Hon ilade genom en mindre salong, svagt upplyst af ett ensligt vaxljus i -en större krona, och befann sig snart i en tambur, der hon stannade -nästan förstenad inför den syn, som mötte hennes ögon. - -Husets tjenstefolk hade samlat sig kring en stol, på hvilken satt en ung -karl, hvars drägt tillhörde arbetsklassen, men hvars orörliga -nedhängande armar och hufvud röjde en i vanmakt fallen person. - -“Det, är den unge karlen som nyss kom ut från hertiginnans kabinett“, -upplyste en betjent, “men när han kom i tamburen, sjönk han ned på -golfvet ... Han har ett stort hål i hufvudet, men det måtte han haft -innan han kom hit, för det synes tydligt att han varit förbunden.“ - -“Himmel! han är död!“ skrek hertiginnan, kastande sig, till allas -synnerliga förvåning och förskräckelse, ned framför stolen och fattande -den sanslöses begge händer, hvilka hon krampaktigt tryckte till sitt -bröst. - -Den unge och kraftfulle barrikad-chefen hade dukat under för tvänne hela -dygns ansträngningar och strider utan ett enda ögonblicks hvila och -kanske äfven utan annan lifsnäring än fosterlandskärleken, hvilken -oftast mera suger än föder. - -Dertill kom den blessyr han fått under striden. - -“Död?“ upprepade betjenten, “ånej, ers nåd, han slog nyss upp ögonen, -men kanske vore det ändå skäl att skicka efter läkare.“ - -“Läkare?“ yttrade en annan; “hur vill man finna någon läkare nu när alla -menniskor äro ute? ... Bäst vore att bära honom ned i vår kammare och -der ge honom all den vård, som är möjlig ... Ah, nu öppnade han ögonen -något.“ - -Hertiginnan reste sig från golfvet och lutade sig öfver den afsvimmade, -lyssnande till hans andedrägt och läggande sin hand på hans hjerta. - -“Men om det skulle vara någon af insurgenterne“, anmärkte den andre -betjenten, “ty det ser verkligen ut som hade han varit med på någon -barrikad ... i sådant fall vore det mera i sin ordning att skicka honom -till närmaste poliskontor, ty ...“ - -En skarp blick från hertiginnans öga tystade den laglydige betjenten. - -“Bär honom genast in till mig!“ befalde hon. - -Betjenterne förvånades ånyo öfver så mycken menniskokärlek hos en -hertiginna. - -Men allting är möjligt i Frankrike, i synnerhet i revolutions-tider. - -Inom en minut hvilade Armand Cambon på den mjukaste af kåsöser. - -“En börs med guld åt den, som finner en läkare“, ropade hertiginnan. - -Det var ej tid till förvåning: alla betjenterne rusade på dörren. - -Endast en qvinlig domestik stannade qvar, förenande sina omsorger med -den ifriga hertiginnans, för att kalla den afsvimmade till lifvet. - -Den ypperligaste “triple extrait d’eau de Cologne“ och den dyrbaraste -“Vinaigre de toilette cosmétique et sanitaire“ häldes öfver den fattige -barrikad-kämpen. - -Man öfvergöt honom med essenser, som kunnat vara tillfyllest för en -prinsessas toalett under en hel månad. Det var annat än muskötkulor och -drufhagel! - -Men icke nog dermed! man måste äfven förbinda det sårade hufvudet. - -Domestiken var rådlös, ty hvarifrån taga charpie och bindlar i en hast? - -Men hertiginnan var icke rådlös. Hon gjorde bindlar af en kasimir-schal -och charpie af Bryssel-spetsar. - -Allt användes för att få det bleka hufvudet väl ombundet och bevaradt. -Och säkert är åtminstone att det var ett af de grannast och rikast -utstyrda hufvud i verlden. - -Armand Cambon var en sfinx, med kroppen af en ouvrier och hufvudet af en -duchesse. - -“Ack, hvilka fina anletsdrag!“ yttrade också kammarjungfrun, med en -kännarinnas blick öfverfarande det af kasimirer och spetsar garnerade -ansigtet. - -“Men denna långvariga vanmakt förskräcker mig“, svarade hertiginnan, som -äfven ville se lif i detta ansigte och derför lutade sitt eget så nära -intill hans att hon med sina läppar nästan vidrörde hans kind. - -I kritiska ögonblick måste naturligtvis allt försökas. - -Man skall vara af sten för att ej lifvas vid en sådan beröring. - -Armand öppnade omsider ögonen och började stirra omkring sig. - -Han mumlade några osammanhängande ord: - -“Framåt! ... hugg ned! ... Jag hämnas dig, ädle Eugène! ... ce Dieu des -opprimés, ce Dieu des prolétaires ... du dör ... je suis républicain ... -Flyn! rädden er! olycklige Félix! arma Collette! flyn, flyn!“ - -Hertiginnan erinrade sig ej namnet Félix, men hon kom ihåg att hon ej på -ett helt dygn hört något om sin kammarjungfru. - -Hon hade under dagens lopp skickat flere bud till hotellet vid rue de la -Paix enkom för att kalla henne, men alltid förgäfves. - -Hvad hade väl blifvit af den arma Collette? - -“Till strid, till strid!“ fortfor den yrande, “vive la république! vive -la duchesse! ... jag dör för friheten ... dör för henne ... för Adelaïde -...“ - -Hertiginnan lade sin hand på den yrandes mun, så att de sista -bokstäfverna dogo mellan hennes fingrar. - -Flere än en elektrisk gnista flögo från dessa varma fingrar till denna -kalla mun. Verkan kunde ej uteblifva. - -Armand tystnade. - -Feberrodnaden, som för en stund flammat på hans kinder, försvagades. -Ögonen, som nyss skjutit blixtar, blefvo mildare. - -Långsamt förde han upp sina händer till spetsarne, som fläktade kring -hans ansigte, och han tummade på dessa med en viss förundran. - -“O min Gud! hvar är jag?“ ropade han, resande sig upp från soffan; “hvar -är jag? ... Ah! ... hertiginnan! ... förlåt, förlåt!“ - -Hans knän nedsjönko på golfvet och han sträckte bönfallande sina begge -armar mot hertiginnan. - -Hon gaf ett tecken åt kammarjungfrun, hvilken genast aflägsnade sig ur -rummet. - -“Lugna er, Armand, ni är hos en vän“, sade hertiginnan, närmande sig -honom; “ni är nu utan all fara och jag tackar Gud för det ... Ni känner -igen mig, och det är ju bättre nu? ... O min Gud, hvad ni förskräckte -mig ... hvad jag bäfvade för er!“ - -Hon gick ännu närmare och räckte honom sin hand. - -Armand förblef i sin knäböjande ställning och med hopknäppta händer. - -“Förlåt, förlåt!“ voro de enda ord han kunde framstämma. - - * * * * * - -Diane de Vandeul förblef länge ensam, sedan Adelaïde lemnat den gröna -boudoiren, och lutade sig nästan orörlig mot ena soffkarmen. - -Efter en stunds förlopp knackade det ånyo på dörren, och för andra -gången inträdde hennes kammarjungfru. - -“En kyrassier-officer anhåller om företräde“, underrättade -kammarjungfrun. - -“En kyrassier-officer!“ ropade Diane, häftigt resande sig upp; “hans -namn? hans namn?“ - -“Monsieur Rodin“, tillade tjenarinnan. - -“Monsieur Rodin!“ upprepade Diane, sjunkande åter ned på soffan; “jag -... jag känner ej det namnet, men bed ... bed honom stiga in.“ - -Diane tryckte begge händerna mot sitt bröst. - -En ung kyrassier-officer i full uniform trädde öfver tröskeln och -tillslöt dörren efter sig. - -“Monsieur, jag vet hvad ni har att säga“, yttrade den anande Diane med -isande lugn; “men var likväl god och framför ert ärende kort och utan -all inledning.“ - -“I dag middagstiden“, anmälde officeren, “stupade löjtnant Albert -Journu, träffad i bröstet af en muskötkula från barrikaden på rue -S:t-Antoine ... Men döende uppdrog han åt mig att lemna detta lilla -krucifix i mademoiselle de Vandeuls egna händer.“ - -Dervid drog officeren fram ett litet paket, med hvilket han närmade sig -soffan. - -“Och löjtnant Albert Journu är nu död?“ frågade Diane utan att darra på -rösten. - -“Ja, mademoiselle ... för två timmar sedan tillslöt jag hans ögon.“ - -“Er hand, monsieur!“ - -Officeren framräckte med en vördnadsfull bugning sin högra hand. - -“Det var med denna hand ni tillslöt hans ögon?“ frågade Diane, -hviskande. - -“Ja, mademoiselle.“ - -“Jag tackar er!“ sade hon, omslutande officerens hand med sina begge; -“men förlåt mig, och ... farväl!“ - -Officeren bugade sig ånyo, strök bort en tår, som skymde hans öga, och -gick. - -Diane, å nyo allena, ref upp paketet, förde det lilla krucifixet till -sina ögon och kastade sig framstupa på soffan, gömmande i dess mjuka -kuddar både ögon och krucifix. - -Så låg hon en hel timme och ända till dess hertiginnan åter inkom i -boudoiren. - -Då sprang hon upp. - -“Adelaïde!“ ropade hon, hastande emot denna; “gif mig tillbaka -krucifixet jag gaf dig!“ - -Adelaïde såg förvånad på sin vän. - -“Osanning talade den spanske munken“, fortfor Diane, “ty de skydda icke -mot eld och svärd ... de föra döden till det bröst, som bär dem! ... gif -mig igen krucifixet, Adelaïde!“ - -“I himlens namn, hvad har händt! ... hvarför vill du återtaga din -gåfva?“ - -“Hörde du icke, att det ger döden åt den, som bär det! ... hvar är det? -hvar är det?“ - -“Jag förstår dig ej, min vän ... men jag har icke mer krucifixet.“ - -“O min Gud! du har det icke?“ - -“Nej, Diane.“ - -“Du har gifvit bort det?“ - -“Ja“, svarade Adelaïde något förlägen. - -“Ah! du har gifvit bort det åt honom!“ ropade Diane; “du har gifvit det -åt den unge mannen, åt din befriare! ... du har gifvit det åt Armand -Cambon!“ - -“Ja“, svarade hertiginnan med kinder af purpur. - -“Olyckliga! du har gifvit döden åt den, som räddat ditt lif! ... Arma, -arma Adelaïde!“ - -“Men, Diane, du förskräcker, du dödar mig! ... hvad har händt under min -frånvaro?“ - -“Se här det andra ... det andra!“ ropade Diane, visande Adelaïde det -krucifix, som kyrassier-officeren lemnat henne; “det har kommit åter, -kommit från ett brustet, troget hjerta ... Du skall bäfva som jag, när -en gång det, du gifvit bort, återkommer ...“ - -“Dock nej“, tillade hon, mildt blickande in i väninnans ögon, “det är -blott jag som är fördömd, blott jag som fjettras af bojor, som endast -döden bryter ... Du är fri du, Adelaïde, och i din frihet ligger ditt -lifs hela lycka ... Äfven jag blir en gång fri, och då blir förmälning -af ... Ja, min vän, min syster, det blir förmälning, men endast mellan -tvänne grafvar!“ - - - Trettiofjerde kapitlet. - - Liberté. - -Under tiden börjar det blifva ovanligt lifligt ute på boulevarderna. - -Lifligt har det alltid varit der och synnerligast under de sista -dagarne; men det är en rusande liflighet som nu råder. - -Sedan klockan tu kringflyger det rykte, att konungen afskedat den -förhatliga ministèren och låtit kalla Molé för att bilda en ny. - -Man kan göra sig en föreställning om det hat, för hvilket Guizot var -föremålet, när man kunde anse den konservative Molé för en lycka. - -Boulevarderna stimma af folk med fröjd och tillförsigt i sina ögon. - -Obekante mötas. - -“Är det sannt?“ frågar den ene. - -“Ja“, svarar den andre. - -De obekante trycka hvarandras händer och skiljas såsom gamla vänner. - -Korta äro dagarne i Februari och klockan fem är det redan skymning. - -Men första fjädern i nattens svarta vinge är knappast utspänd, förrän -alla fönsterrutor blixtra. - -Paris flammar icke allenast från boulevardernas linie, utan från alla de -gator, som korsa dem. - -Men detta är icke allt. - -Facklor brinna i folkets händer och i muskötmynningarne sättas talgljus. - -Det är ett nytt slags upplysning som gör mycken effekt, emedan den -flyttar sig oupphörligt. Lågor möta lågor, men fredligt och gladt, -liksom blickar och händer. - -Det är en folkfest i stor skala, desto mera välkommen, som den ej var -väntad. - -Från alla kaféer vid boulevarderna klinga glas och skalla sånger. - -Man dricker den gamla ministèrens graföl, men helsar på samma gång den -nya med många glada skålar. - -En och annan vågar sig fram med en skål för den kungliga familjen, och -nedtystas ej, oaktadt blod nyss flutit på hög befallning. - -Ack, hvad de monarkerne behöfva göra litet för att genast bli populära! - -Men hvarför göra de detta lilla så sällan? hvarför fordra de att folken -skola göra allt, när de sjelfva göra intet? - -Det är en af verldens obegripligheter, som man fåfängt söker rätt -förklara. - -Kanske är det ändå derför, att de vilja vara gudar, utan att ega Guds -vishet och godhet. - -Kanske är det derför att spiran i deras hand ofta blott är en bardisan, -hvarmed de posta endast vid egna härdar, vid egna altaren, icke dit -insläppande andra än blinda afgudadyrkare. - -Då händer det att den ende och sanne Guden, som icke vill att man skall -hafva andra gudar framför honom, låter sin röst ljuda genom det -utestängda folket, som icke vill offra blindt. - -Då ramlar afgudens altare och den kungliga härden sammanfaller i grus. - -En afgud är nu störtad, men hvad säga väl de öfrige, som ännu stå qvar? - -Jo, säga de, om vår höge broder hade gjort så och så, då hade icke skett -så, det vill säga, om han, i stället för sex- och tolf-pundingar, -användt tjugufyra-pundingar, eller om han, i stället för 1,000, -nedskjutit 10,000, så hade han stått qvar på sin piedestal tilldess -mossan vuxit öfver honom, och det hade icke skett så och så. - -Nu kommer ordningen till en annan af de vise afgudarne. - -Han gör så och så, men ändå händer det så, och så skall det gå undan för -undan, till dess att inga afgudatempel längre resa sina mörka tinnar -emellan menskligheten och sanningen, mellan jorden och det eviga ljuset. - -Såsom nämndt är, Ludvig Filip hade, trots den konservative Molé, blifvit -populär igen, och folket jublade — jublade fritt, ty styrelsens trupper -hade dragit sig från de strålande boulevarder. - -Endast framför utrikes-ministerns hotel stod en afdelning af 14:de -linie-regementet, bildande fyrkant, med hundra dragoner i sitt sköte. - -Men denna truppstyrka såg ingenting mindre än hotande ut. Den tycktes -enkom uppstäld för att beundra denna kedja af ljus, som sträckte sig -från Madeleine till Bastilj-platsen. - -Sjelfva utrikes-ministerns hotel var rikt upplyst. - -Det kunde omöjligt vara Guizot, som tändt dessa glädjeljus. Det måste -vara den nya ministèren, som försonande gör sin soluppgång öfver den -förhoppningsfulla jorden. - -Allt är följaktligen godt och väl. - -Ludvig Filips gråa hufvud skall en gång hvila i S:t-Denis och orleanska -vapnet i evighet stråla på Frankrikes fana. - -Då öfverraskas de, som bo vid eller befinna sig på boulevarden, af ett -fantastiskt tåg, som tyckes långsamt skrida fram från Bastilj-platsen. - -Det är ett stort åkdon, draget af tvänne magra hästar, hvilkas knotor -man, dock omsorgsfullt dolt under guirlander af konstgjorda blommor, -visserligen mycket nötta och medtagna, men som vid facklornas sken taga -sig temligen väl ut. - -På främsta sätet i detta åkdon, som likaledes är dekoreradt med samma -slags guirlander, sitter en man af jättelik växt och utan annan drägt än -skjortan och pantalongerna, som likväl äro hvita. - -Denne håller i ena handen tömmarne och i den andra en stor röd fana. - -I samma åkdon befinna sig dessutom fyra yngre män i hvarjehanda -mytologiska drägter och bärande brinnande facklor. - -Men midt i åkdonet och på en mera upphöjd ställning ser man en ung och -särdeles intagande qvinna i hvit fotsid drägt, med en röd, af -guldstjernor smyckad bindel, som i breda veck faller från venstra -skuldran och slutar vid högra midjan med ett gyllene kors. - -På hufvudet, hvars långa svarta hår faller utbredt öfver skuldrorna -långt ned på ryggen, bäres en hög röd sammets-tock, vid hvilken, i -gyllene bokstäfver, är fästadt ordet: - - _Liberté._ - -För att genast presentera några af dessa mytologiska figurer för -läsaren, nämna vi, att den, som kör åkdonet, icke är någon annan än vår -gamle bekante, vindragaren Simon, äfven Hvita Björnen kallad. - -Simon, Blodröda Fanans chef, hade hela dagen tappert försvarat -barrikaderna inom faubourg S:t-Antoine och varit lyckligare än Armand -Cambon, emedan ingen af hans barrikader blifvit tagen. - -National-gardets mellankomst hade gjort slut på striden och nödgat -trupperna att draga sig tillbaka. - -Blodröda fanan fladdrade således ostörd på hufvudfästet, som reste sig -emot Bastilj-platsen. - -Hvita Björnen var icke nöjd med detta ostörda tillstånd. Men hvad ville -han göra? - -Hans kamrater voro uttröttade af den flere timmar långvariga striden och -dessutom saknade han ammunition, för den händelse han ville gå -anfallsvis tillväga. - -För att på något sätt fördrifva den makliga tiden, föll han då på den -sinnrika tanken att låta _Liberté_, folkqvarterens tillbedda gudinna, -göra sitt högtidliga intåg på boulevarderna. - -Visserligen var det blott ett karnevals-upptåg, men något vore likväl -bättre än intet, och dessutom passade det mycket väl till den -innevarande karnevals-tiden. - -Men hvar finna en värdig representant af _Liberté_? - -Man kunde icke länge stanna i qvalet, när Collette befanns bland dem, -som vore att väljas. - -Collette hade troget hållit sitt löfte att icke öfvergifva Félix. - -Félix hade darrat för första handgevärssalfvan, men snart blifvit lika -modig som alla andra. - -Han tyckte att det icke var svårare att stoppa blykulor i bösspipor än -att fästa tennknappar i pantalonger och att kanonen icke var varmare än -pressjernet. - -Han hade också fått mycket beröm af alla och särskildt af sin vördade -förman, Hvita Björnen, hvilken flere gånger klappat honom på hufvudet -och förespått honom en Dantons, en Robespierres med fleres lysande öden, -hvilket allt mycket gladde Félix, som för tillfället icke kom ihåg att -berörde höga förebilder gått i grafven ett hufvud kortare ände varit i -lifvet. - -Den unge skräddaren såg sig redan vid rådsbordet, tillklippande en hel -mängd nya reformer till det helas utstyrsel och beqvämlighet. Allt -skulle sitta som om det vore vuxet vid statskroppen. - -Collette, som med mycken uppmärksamhet, om ej just med samma -förhoppningar, följt dessa lyckliga anlag, hade under den hetaste -striden vakat vid sin älskares sida. - -Det var som om hennes skarpa ögon kunnat genomtränga krutröken och räkna -de kulor, som hveno genom den. - -Mer än en gång hade hon fattat sin älskare i benet och dragit honom ned -från barrikaden, innan kulregnet kom som tätast. - -Dess emellan halp hon sin hjelte att ladda, utan att tänka på sina -vackra händer, som onekligen ledo mycket af detta för ett fruntimmer -mindre lämpliga arbete. - -Collette hade lika litet darrat vid första salfvan, som vid den sista. -Hon var fransyska till lif och själ och en sådan darrar aldrig i farans -stund. - -Men när alla med en mun yrkade att hon borde föreställa _Liberté_, då -darrade hon, åtminstone i början, ty hon kom nu ihåg att hon var en -hertiginnas kammarjungfru, och att hon i denna egenskap tillhörde ett -helt annat parti än Blodröda Fanans. - -Låt vara att hon kunde göra ett och annat snedsprång i smyg, såsom hon -också redan gjort; men man borde dock bevara skenet inför verlden och -icke offentligen uppträda i en roll, som bestämdt skulle fördömas af den -politiska fraktion, hvartill hon ansåg sig höra. - -Äfven smickrade det henne föga att offentligen visa sig bland sina nya -bekantskaper, dessa vilda, hiskliga figurer med blod på handen, om ej -just på samvetet, åtminstone i deras egen tanke. - -Hon afslog således till allas stora förvåning den ära man gjorde henne. - -Hon bestormades från alla sidor. - -Karlarne svuro på att S:te-Géneviève, arbetarnes förnämsta skyddshelgon, -icke varit skönare än hon; qvinnorna svuro på att karlarne hade rätt, -hvilket djupt rörde Collette. - -Félix, som för allt i verlden icke ville att hans älskarinna skulle -afstå från en sådan ära, bad och gret. - -Hvita Björnen, som hvarken bad eller gret, sade helt enkelt: “Du skall, -om också _Liberté_ måste bindas fast vid vagnen!“ - -Det var med ett ord så mycket som ansatte Collettes ståndaktighet. - -Till råga på olyckan, bar man fram till henne den drägt, som _Liberté_ -skulle bära. - -Collette tyckte att denna drägt, ett verk af tio de skickligaste -grisetterna inom faubourg S:t-Antoine, var ganska vacker. - -Hvitt och rödt hade alltid klädt henne så väl, i synnerhet om det varit -guld-broderi på det röda. - -Äfven tyckte Collette mycket om att _Liberté_ hade utslaget hår, hvilket -också borde vara mycket långt och tjockt ungefär såsom Collettes eget. - -Hon hade icke heller något emot att _Liberté_ bar röd sammets-tock med -guldbokstäfver på. - -Slutligen fann hon att _Liberté_ nödvändigt måste hafva smärt och -välformad växt samt ett ansigte med rena ädla drag, värdiga en antikens -gudinna. - -Alla dessa fullkomligheter hade Collette med bästa vilja icke kunnat -upptäcka hos de för öfrigt ganska lifliga och modiga grisetterna från -S:t-Antoine. - -Och när nu dessa, genom sitt öppna medgifvande af hennes obestridliga -företräde, så patriotiskt offrat sin egen naturliga behagsjuka, borde ej -hon å sin sida lika patriotiskt uppoffra sin lika naturliga blygsamhet? -Utan tvifvel. - -Och hvad det politiska i saken särskildt beträffade, så började Collette -snart tro, hvad till och med stora politici tro, nämligen att det parti, -som för tillfället har öfvervigten, också är det bästa partiet. - -Collette iklädde sig derför den antika skruden och besteg gudinnans char -under ett allmänt jubel. - -Tåget, snart ordnadt, satte sig i rörelse och vek af från -Bastilj-platsen inpå boulevarden. - -Collette erinrade sig att mademoiselle Rachel vid mera storartade -tillfällen långsamt höjde och sänkte den högra armen. - -Collette gjorde detsamma och belönades med ett jubel, som Rachel skulle -ha afundats henne. - -Collette vidtog samma åtgärd med venstra armen och belönades dubbelt. - -Deremellan draperade hon sig såsom hon också sett Rachel göra, och det -var nära att man med sina bifallsrop tagit ned himmelen. - -Med ett ord, Collette lyckades öfver all förväntan. - -Collette var följaktligen mycket nöjd med sin nya roll. - -Hon, förr så passionerad för debardörs-drägten, föresatte sig nu, att -när hon nästa gång besökte opera-maskeraden, skulle hon vara klädd som -_Liberté_. - -Félix, hvilken jemte trenne andra unga män, representerande styrkan och -i denna egenskap beskyddande _Liberté_, stod på samma åkdon, sökte i sin -förtjusning esomoftast sin älskarinnas blick och hand; men hon hade icke -mera hvarken hand eller blick för honom. - -_Liberté_ är en gudinna. En gudinna tillhör verlden och kan ej -uteslutande tillhöra individen. - -Hon kan ej trycka en enskild hand, hon, som till sitt värmande bröst -måste trycka hela menskligheten. - -Félix fann sig i sitt öde. Han såg i Collette ett väsende, som allt -högre lyfte sig till de skyar, hvarifrån hon kommit. - -Collette hade försvunnit för honom, ty det var endast _Liberté_ han såg. - -Félix hade försvunnit för Collette, ty det var blott en tillbedjande -verld gudinnan såg vid sina fötter. - -Så framskrider det festliga tåget. - -Röken af de brinnande facklorna, hvirflande högt upp öfver allas hufvud, -liknar en svajande svart plym, paljetterad med gnistor. Vid hvarje steg -det tager, ökas det redan talrika följet, till det mesta dock bestående -af qvinnor och barn. - -De, som på afstånd se detta tåg, se det med en viss fruktan, liksom såge -man deruti ett af dessa moln, som bära blixtarne i sitt sköte. - -Men de, som på närmare håll betrakta det, kunna omöjligt finna något -annat deruti än en af dessa tillställningar, som under karnevals-tiden -ger nya brokiga vingar åt boulevardernas glada lif. - -Vid porten Saint-Dénis står ett regemente kyrassierer, hvars blanka -kaskar tyckas brinna vid facklornas sken. - -Simon, den jättelika körsvennen, kan ej tillbakahålla en politisk -opinions-yttring. - -Men den roll, han nu har att utföra, är blott af fredlig art och fordrar -följaktligen en sansad och modererad opinions-yttring. - -Också ropar han blott: - -“Vive la réforme! à bas Guizot!“ - -Folket instämmer ögonblickligen, men under skratt, ty man vet ju redan -allmänt att Guizot fallit och att reformen följaktligen är i stigande. - -Kyrassiererne instämma äfven i samma rop, ty näst en fallen kung är -ingen så fort öfvergifven som en fallen minister. - -Tåget stannar för en stund, ty man vill fraternisera med de tappre -kyrassiererne. - -Desses officerare hafva ingenting deremot, ty de vilja något längre -lorgnettera på _Liberté_, hvars skönhet de, utan afseende på hennes -guddomliga natur, uppskatta i dess fulla värde. - -Äfven _Liberté_ är nöjd med uppehållet, ty hon önskar de vackre -kyrassiererne lika godt som alla andra. - -Fröjd, beundran och förtjusning å ömse sidor. - -Slutligen sätter sig tåget ånyo i rörelse, visserligen under mycket -buller och larm, men utan ringaste oordning. - -Men när det hunnit fram till utrikes-ministerns rikt upplysta hotel, -hejdas det af den der uppstälda infanteri-fyrkanten och nödgas stanna. - -“Hvad är det!“ ropar Simon; “hvarför hindrar man oss att tåga vidare?“ - -Fyrkanten öppnas och en officer till häst rider fram mot vagnen. - -“Félix, tag tömmarne så länge“, befaller Simon; “jag vill tala några ord -med den der officeraren.“ - -Félix intager körsvennens plats och Simon stiger ned från vagnen. - -_Liberté_ står lugn på sin upphöjda ställning, synlig för alla, firad af -alla. - -Hennes ansigte har detta sublima uttryck, som konstnären söker gifva sin -madonna. _Liberté_ har ej öga för bajonetterna, som glindra emot henne, -ty hon står på den klara aftonstjernan, omdansad af hyllande verldar. - -“Ni hör att ni ej får passera“, ropar officeraren till Simon, som står -panna mot panna med officerarens häst. - -“Det var märkvärdigt!“ svarar Simon, “ingen har hindrat oss förut.“ - -“Jag ser nog det“, yttrar officeraren; “men här får ingen passera.“ - -“Men, monsieur, ni måtte väl se att ni framför er har en glad folkhop -utan vapen och till det mesta bestående af qvinnor och barn ... Hade vi -velat beväpna oss, så hade det varit en lätt sak, ty i Saint-Antoine -finnas vapen till öfverflöd ... Var derför god och låt oss färdas -vidare.“ - -“Nej!“ svarar officeraren kort, “vänd genast om, ty ingen får passera.“ - -Hvita Björnens galla börjar koka, men han är för klok anförare för att -inlåta sig i strid mot en beväpnad styrka, när han icke känner sig -rustad dertill. - -“Men det är rent af omöjligt att vända bland en sådan folkskara“, -anmärker med skäl Simon, tyglande sin harm. - -“Angår mig ej ... ni måste!“ befaller befälhafvaren, med oböjlig -envishet. - -I detsamma — och utan att man hitintills fått veta af hvem — aflossas -ett gevärsskott från infanteri-fyrkanten. - -Officeraren vänder om sin häst, som börjar stegra sig, och rider hastigt -tillbaka in i fyrkanten, hvilken sluter sig efter honom. - -Strax derefter ser Simon, och det till sin stora bestörtning, hurusom -tvänne linier bajonetter sänka sig mot honom och den tallösa skaran, som -gladt sorlar bakom hans rygg. - -“Tusan djeflar! ... akta er! akta er!“ ropar Hvita Björnen, hukande sig -ned till gatan. - -“Eld!“ - -Simon, hvars öron tydligt uppfatta detta hemska kommando-ord, griper om -boulevard-stenarne, liksom ville han klämma sönder dem mellan sina -jättefingrar; men jättens fingrar förlamas vid dånet af den -handgevärs-salfva, som öfver hans hufvud ögonblickligen följer på -kommando-ordet. - -O himmel! ... - -Längst utåt hela boulevarden höjer sig mot nattliga fästet ett skri, ett -jämmerskri, det rysligaste kanske som ännu skakat en stads murar. - -Och de, som från fönstren ha utsigt öfver boulevarden, skåda en -fasansfull syn. - -Alla, som kunna fly, fly in i närgränsande gator och gränder. - -Men många kunna icke fly. Många ligga dels orörliga, dels vältrande i -sitt blod, och hvad den sprittande karnevals-glädjen nyss sått ut, -skördar nu den bleka, skonlösa döden. - -Den stojande boulevarden är ett graf-kor nu. Facklor, som glädjen tändt, -flämta som likljus deröfver. - -Hvadan detta slagtande utan föregången varning, detta mord utan -tvingande nödvändighet? - -Huru kunde en beväpnad truppstyrka gifva eld på en obeväpnad, gladt -sorlande skara af män, qvinnor och barn? - -Hvadan! — Huru! — - -Simon reser sig oskadd från marken och kastar en blick på sitt åkdon, -hvars begge dragare störtat. - -Af de fem personer, han nyss lemnat qvar på vagnen, ser han numera -ingen. - -_Liberté_ har försvunnit och försvunnit hennes skyddande vakt. - -Men ur de torra blomster-guirlanderna spira upp nya friska röda blommor. - -Simon böjer sig öfver kusksätet. - -Nedanför det ligger Félix med tömmarne ännu i stelnande hand. - -Simon, som icke släppt den röda fanan, famlar med den lediga armen i -midten af vagnen, och när denna arm ånyo höjer sig, bär den en ung -qvinnas blodiga lik. - -Det är _Liberté_, den nyss så sköna, så firade, så stolta _Liberté_! — - -Skämtande debardör, trogna älskarinna, arma Collette! skola vi beklaga -ditt öde? - -Skola vi beklaga fågeln, när han, träffad af jägarens kula, dör midt i -sin glada sång? - -Skola vi beklaga solens stråle, som midt i sitt sköna lopp brytes, och -dör bland molnens nattliga bäddar? - -Nej! - -Lyckliga Collette! du dog på höjden af den beundran man egnat dig, på -spetsen af den ära du förvärfvat. - -Nyss på aftonstjernan hvilande din fot, ilar du nu långt högre än hon, -till dess du, höjd öfver verldarne, öfver skapelsen, hamnar vid -Skaparens tron. - -Trefallt lyckliga flicka! - -En blodström väller fram ur hennes hvita bröst och slingrar sig, som ett -purpurband, kring Hvita Björnens nakna arm, under det han håller henne -upplyftad högt öfver sitt och andras hufvud. - -Rödt och hvitt, se der redan två af republikens färger. - -Med morgondagens himmel kommer den blå, och frihetens treenighet, knuten -af blod, skall varda fullkomnad. - -Afundsvärda Collette! Hvarje droppe af ditt blod skulle kungar återköpa -med guld; hvarje gnista af lif, de kunde återge din blick, skulle de -betala med diamanter ur deras egna kronor. - -Hvita Björnen skrider nu framåt med blodröda fanan i ena handen och -bärande den förbleknade _Liberté_ på andra armen. - -“Till vapen!“ ryter han; “till vapen! man mördar våra qvinnor! till -vapen! man mördar våra barn!“ - -Ingen ställer sig mera i vägen för honom. - -Soldaterne, som nyss gjort det, draga sig åt sidan, redan ångrande sin -bragd, redan förbannande den pligt, som slungat döden i värnlöses -hjertan. - -En officer framträder för att på sin befälhafvares befallning afgifva en -förklaring, liksom en sådan händelse skulle kunna förklaras. - -“Det är bara ett misstag“, heter det; “en af soldaterne har obetänksamt -aflossat sitt gevär och knallen af detta olycksskott blef en signal för -de öfriga ... bara ett misstag.“ - -Bara ett misstag? Det är möjligt, det är troligt. - -Men mera än sextio menniskor ligga slagtade på boulevarden och det är ej -ett misstag. - -Synlig för alla, blöder _Liberté_. Men det är ej en qvinnas blod, det är -en lava-ström som rinner. - -“Till vapen! man mördar våra qvinnor! till vapen! man mördar våra barn!“ -fortfar Hvita Björnens tordönsstämma. - -Men denna gången ropar han ej ensam. - -Liksom kanonens eko rullar från klippa till klippa, från strand till -strand, så rullar genljudet: “Till vapen!“ från gata till gata, från -barrière till barrière. - -Det är ej mera de politiska fraktionerna som stöta i trumpeten, ej mera -de republikanska partierna som löpa till storm. - -Icke mera de hundra, de tusen. - -Det är millionen och snart millionerna. Det är Paris och snart hela -Frankrike. - -Hören! det klämtar i Notre-Dame! Quasimodo’s klocka ljuder! - -Men det är icke Quasimodo som drager i de tempelinvigda tågen. Det är -ett helt folks hämnande arm. - -Räkna slagen, kung i Tuilerierna! Innan nästa dags sol sjunkit, har du -för alltid upphört att räkna — icke slagen af ett ångestfullt hjerta — -men slagen af klockan i Notre-Dame! - - - Trettiofemte kapitlet. - - La Morgue. - -Emellertid börjar man i Tuilerierna räkna slagen, som kalla folket till -vapen och Gud till folkets hjelp. - -Konungen, hvilken räknat dem ända till klockan ett på natten, låter -omsider kalla Molé. - -Det var då ej sanning att Molé dagen förut bildat ett nytt kabinett? -Nej, det var icke sanning. - -Visserligen hade han språkat något med sin gamle vän om saken och Molé -hade ingenting emot att bli minister; men den konservative Molé, mindre -skumögd än den mest skarpsynte af monarker, trodde att man för -tillfället borde släppa efter något, och det var just det som konungen -icke ville. - -Ludvig Filip kunde nog förmå sig att kasta bort verktygen för sin -politik, men för ingen del sjelfva politiken. - -Det är visserligen sannt att något medgifvande skulle glädja hans folk, -detta folk, som med sitt blod först köpt honom en krona och sedan med -tolf millioner hvarje år ökat hans skatter. - -Men hvad skulle hofven i Wien och Petersburg säga? hvad skulle -Metternich och Nicolaus säga, dessa halfgudar, som på de sednare åren -varit så nöjda med Ludvig Filip? - -“Det är bara en promenad af de studerande“, sade konungen, som alldeles -hade glömt bort promenaden i Juli 1830. - -Molé suckade och gick. - -Men Notre-Dame ringer. - -Hvar är Molé? Molé synes ej. - -Hvarför? Troligtvis derför att Notre-Dame ringer. - -Guizot är deremot qvar, trogen på sin post. - -Konungen har icke hjerta att skicka bort honom, Guizot icke hjerta att -gå. - -Dessa begge män, drifne mot afgrunden af samma vågor, göra sig ännu -förhoppningar. - -Tuilerierna hafva så tjocka murar, deras portar äro så väl bevakade mot -— sanningen. - -Hvad göra nu dessa begge män, för att fördrifva tiden? - -Jo, de utnämna marskalk Bugeaud till kommendant öfver Paris och Guizot -kontrasignerar utnämningen. - -Denna sista handling af Guizot är parthens pil, afskjuten mot Ludvig -Filips krona. - -Det ana hvarken Guizot eller hans konung. - -Men Notre-Dame ringer och låter allt obehagligare ju längre hon håller -på. - -Konungen frågar efter Thiers. - -Thiers är ej rädd för Notre-Dame, han. Med sina små lifliga ben trippar -han uppför Tuileriernas bekanta trappor, torkar sina glasögon, som immat -sig i nattluften, och står snart framför konungen med detta leende -sjelfförtroende, som allt efter omständigheterna blir en stor förtjenst -eller ett stort fel. - -Thiers fordrar att elden för morgondagen skall upphöra. - -Konungen samtycker. - -Thiers begär Odilon Barrot till kamrat i den nya ministèren. - -Konungen samtycker. - -Thiers sätter sig ned att skrifva ett förslag till ministrar. - -Konungen läser namnen: Thiers, Odilon Barrot, Lamoricière och Duvergier -de Hauranne. - -Han samtycker. - -Metternich och Nicolaus äro halfgudar, men Frankrikes krona är -guddomligare. - -Thiers tager godnatt af konungen. - -Thiers tager äfven godnatt af Guizot, som lika artigt besvarar afskedet. -De äro fiender i själ och hjerta, men de veta lefva. - -Thiers lägger sig. - -Konungen lägger sig. - -Men Notre-Dame fortfar att ringa. - - * * * * * - -Medan, på sätt ofvan beskrifvet är, den nya ministèren bildades, stod -Armand Cambon på Pont-Neuf. - -Pont-Neuf, den största af de tjugutre broar, som hvälfva sig öfver -Seinen, samt hvilande på tolf stora stenbågar, upptager en längd af 345 -alnar och en bredd af 34. - -Sträckande sig öfver tvänne armar af floden, stöder den sig derjemte mot -vestra udden af ön Cité, den äldsta och först bebyggda delen af Paris. - -Grundlagd år 1578, blef ifrågavarande bro först fullbordad 1604 under -Henrik IV:s regering, hvilken konungs ryttarstod också blifvit upprest -ungefär på midten af bron. - -Bron saknar icke sina historiska minnen. - -Det stympade liket af marskalk d’Ancre, Maria Medici’s favorit, fördes -till denna bro och upphängdes på en lyktarm framför den kungliga statyn, -hvarefter stycken af hans döda kropp såldes åt hugade spekulanter till -ganska högt pris. - -Flere af hofvets nya gunstlingar betalade ända till en écu för äfven de -minsta bitar. - -Det var endast rikt och förnämt folk, som hade råd till sådana utgifter. - -Grefve Rochefort berättar i sina memoirer, hurusom hertig Gaston af -Orleans och hans vänner, allesammans fullblodige adelsmän, brukade om -aftnarne roa sig med att på denna bro taga kapporna af beskedliga -borgare och sedan svepa dem kring borgarnes hustrur, hvarefter både -kappor och hustrur enleverades, utan att man vet om de beskedlige -borgarne någonsin återfått det ena eller det andra, emedan Rochefort -icke nämner något derom. - -Vi taga dock för gifvet att de åtminstone bekommit sina kappor åter. - -Borgares kappor voro åtminstone på den tiden icke särdeles frestande. - -Helt annat var det med deras hustrur, och den ädle hertigen och hans -ädle vänner sågo sig nog före, innan de svepte männernas kappor kring -fruarna. - -På bron var fordom ett corps de garde, dit den olycklige Gilbert, döende -af snille och hunger, ofta nödgades taga sin tillflykt och der -soldaterne, rörde af hans sorg och elände, delade med honom sin torftiga -proviant. - -Pont-Neuf, äfven sina historiska minnen förutan och af hvilka vi endast -anfört några, är en märkvärdig bro. - -Emottagande folkmassor från trenne de tätast befolkade delarne af Paris, -Seinens södra och norra strand samt Cité, liknar den en stor ådra, genom -hvilken flyter allt blod, alla lifs-elementer af den stora staden, -oberäknadt att den i och för sig sjelf är en af de vackrare i Europa. - -Hvarje stund af dagen och aftonen hvimlar den af folk, hästar och åkdon, -en föga tjenlig promenad-plats för tankspridde samt alldeles omöjlig för -döfva och blinda. - -Nattetid är den, liksom alla andra platser i Paris, temligen lugn; men -natten till den 24 Februari hörde till undantagen, ty då drogo hela -härar af arbetare öfver den, för att intaga sina positioner för -morgondagen och fylla Paris med nät af barrikader. - -Franska folket är strategiskt af naturen. - -Armand Cambon stod på bron med en dyster blick öfver floden, hvilket -röjde att han icke stod der för att njuta af en utsigt, som man annars -både dag och natt kunde hafva för ögonen, utan att ledsna dervid. - -Det är något att se dessa för ögat ändlösa stränder, garnerade med de -högsta hus, hvilkas spetsiga tak och till breda kolonner förenade -skorstenar på det mest fantastiska sätt bryta horisonten. - -Den klassiskt hängifne arkitekten, som endast drömmer om grekiska tempel -med pelare i jonisk eller korintisk stil, på sin höjd moderniserade af -balustrerade taklister, skall hafva mycket att anmärka mot den gamla -franska byggnadskonsten. - -Men låt hans ögon välja emellan en genombruten horisont och en slickad, -att vi så må uttrycka oss, och vi äro öfvertygade om att de längst skola -hvila vid den förra. - -I första ögonblicket skall han med en lärd rynka i pannan säga, att det -är sträckor af hus med de fulaste och mest oregelbundna tak han ser; men -i det följande skall han med förvåning i sin blick utropa: “Nej, det är -ej sträckor af hus, det är kedjor af gråa berg med uppskjutande hvita -fjellspetsar jag skådar!“ - -Några arbetare af de många tusen, som strömmade fram och tillbaka öfver -Pont-Neuf, stannade vid åsynen af vår hjelte, hvilken mot dem vände den -dystra blicken. - -“Ah, ändtligen!“ sade han: “jag har väntat er länge ... men nu låtom oss -skynda!“ - -Efter dessa ord skyndade han från Pont-Neuf och vek af in på Cité, följd -af sina kamrater. - -Ljudet af klockan i Notre-Dame blef nu starkare, men det är också på -Cité som Notre-Dame, drottningen bland Frankrikes tempel, reser sina -stolta torn och tinnar. - -Man är der, såsom nyss nämndes, inom den äldsta delen af Paris. - -Man ser det genast på de gamla husen och de trånga gränderna, genom -hvilka intet åkdon kan färdas och mellan hvilka ingen fullväxt menniska -kan slå ut armarne. - -Man säger att Julius Cæsar, Galliens besegrare, trampat denna jord, och -att flere än en af det gamla Roms kejsare der residerat. - -Armand och hans följeslagare, väl inkomne på ön, följde dess södra -strand och stannade slutligen framför ett mindre stenhus, mot hvars -ensliga fot Seinen bröt sin nattliga våg. - -Tvänne andra karlar funnos der förut, väntande vid en bår, på hvilken -stodo två likkistor. - -“Är porten öppen?“ frågade Armand de begge karlarne. - -“Ja“, svarade den ene af dem; “flere ha redan varit här och hemtat de -sina.“ - -“Tänd lyktorna och låtom oss sedan gå in“, tillsade Armand. - -Några lyktor tändes, hvarefter Armand gick in i det lilla huset. - -De öfrige följde honom, medtagande båren. - -Det lilla huset kallas: La Morgue. - -Det är uppbygdt för att emottaga liken af de offer, hvilkas hemvist och -slägt äro okända. - -Det lilla huset hyser tvänne salar, den ena för anatomiska -undersökningar och den andra för utställning af de döde. - -Dörren till den sednare står alltid öppen om dagen, men man stannar -likväl framför en cloisons-vägg af glas, emedan man derigenom från -förstugan kan skåda in i salen. - -Det kan vara nog med att stå invid denna vägg och titta in genom -rutorna. - -Man går icke gerna in i en sal, der döden bor, i synnerhet en död som -denna. - -Den drunknade, som floden lemnat på strand; vandraren, som stupat för -mördarens hugg; sjelfspillingen, som sökt döden långt från sitt hem; — -alla, af hvad stånd de vara må och när deras identitet ej är känd, föras -till la Morgue, att der vänta de sina och den sista tjensten på jorden. - -Den som saknar en vän eller frände, går först till la Morgue, innan han -söker på andra ställen. - -Der ligga de döde på sängar af svart marmor, med hvar sin blankskurade -messingsplåt till hufvudgärd, och öfver hvar och en hänga de kläder, som -i dödsstunden burits. - -Allt är så omsorgsfullt bonadt och städadt i denna sal, och för att -hålla liket friskt och rent, spelar deröfver en vattenstråle, ledd från -floden. - -De offer, som la Morgue årligen emottar, äro, efter beräknadt medeltal, -lika många som dagarne i året, och af dessa mer än hälften -sjelfspillingar. - -Hvad är det som rört oss mest, när vi stått utanför glasväggen och -blickat in öfver de svarta marmorbäddarne? - -Är det tanken på detta elände, denna förtviflan, som föregått deras -slut, hvilka legat derinne? - -Eller är det åsynen af denna aktning för olyckan, denna vördnad för -döden äfven i dess rysligaste gestalt, som så tydligt röja sig i -ordnandet af denna boning, en aktning och en vördnad så värdiga ett -stort och ädelt folk, så värdiga Paris? - -Vår rysning för de döde har varit mindre än den beundran vi känt för ett -samhälle, som äfven i olyckan erkänner en helgd och derför icke föraktar -den. - -Armand och hans följeslagare utkommo, efter en half timmes förlopp, ur -la Morgue. - -De förde med sig de begge kistorna, dessa likväl synbarligen tyngre, än -när de fördes in. - -“Nog minns jag när jag stod här aftonen den 30 Juli 1830“, sade den -äldste af karlarne; “hundratjugufem i striden fallna lågo då derinne ... -Nere der vid stranden landade en stor båt med svart flagga ... den hade -kommit för att afhemta de döde ... Längst ut åt stranden rörde sig en -folkmassa, som stum betraktade båten med flaggan ... Men när båten med -sina ännu stummare passagerare stötte från land, då höjde sig från alla -stränder ett skri, som manade till hämnd, och hämnden uteblef icke ... -Med de jordade offren jordades äfven bourbonerne, och de skola ej uppstå -förrän på den yttersta dagen!“ - -Armand hade sjunkit ned på båren emellan de begge kistorna, hållande en -hand på hvardera. - -“Unga, glada flicka!“ sade han med en blick på den ena kistan; “detta -kunde du ej ana, när du i går afton leende och dansande lemnade mig på -rue de la Paix ... Félix, Félix!“ tillade han, i det han med begge -armarne omslöt den andra kistan; “hvad skall jag svara dina föräldrar -och syskon! hvad skall jag svara din arma mor, när hon ropar till mig: -Gif mig åter mitt barn, gif mig min förstfödde tillbaka! ...“ - -“Jag kommer också mycket väl ihåg versen på svarta taflan, som då hängde -öfver porten till la Morgue“, fortfor den gamle arbetaren, “den lydde så -här: - - “France, dis-moi leurs noms; je n’en vois point paraître - Sur ce funèbre monument? - — Ils ont vaincu si promptement, - Que j’était libre avant de les connaître!“ - -“Bon, bon!“ yttrade en yngre arbetare, härmande klockans klämtande: -“hörde ni ej hvad Notre-Dame sade?“ - -“Allons! sade hon“, svarade den gamle, bättre härmande klockan; “allons, -enfants! allons, enfants!“ - - - Trettiosjette kapitlet. - - Morgonen den 24 Februari 1848. - -Musköt och kanon, se der de hanar, som golo, när solen den 24 Februari -uppgick öfver Paris. - -Notre-Dame med tungan af ett helt folk fortfor att ljuda, varmare vid -hvarje slag, hemskare vid hvarje dallring. - -Öfverallt barrikader, försedda med beslutsamma försvarare, öfverallt -fönster med mynningar af bössor, riktade nedåt gator och torg. - -Men hvarken barrikader eller hus anföllos. - -Trupperne, utmattade af trenne dagars oupphörlig tjenstgöring och -dessutom icke längre hängifne den sak de skulle försvara, nöjde sig med -defensiven. - -Det var nu folket som anföll, och när ett helt folk anfaller, hvad -betyda då truppers mängd och fältherrars snille? - -När en flod af sten, sådan som Paris, stiger öfver sina bräddar, då -flyta batterierna bort som spån och bajonett-skogarne bortblåsas som -agnar. - -Följaktligen icke mera någon strid på gatorna. - -Det gälde för trupperna blott att försvara de öppna platser och -befästade högvakter, de ännu innehade. - -Hvad som felades i antal och mod skulle krigskonsten ersätta. - -På place du Palais-Royal och midt emot den mindre gården af detta -palais, om hvilken vi uti ett föregående kapitel talat, stod på den -tiden ett annat palats, kalladt Chateau-d’Eau, med façaden vänd mot -samma öppna plats. - -Detta palats var en ganska stolt byggnad, prydd med pelare och statyer. - -I palatset fanns en stor vatten-reservoir, som riktade bassinerna både i -Palais-Royal och Tuilerierna. Deraf palatsets namn. - -Chateau-d’Eau innehades af municipal-gardet och var Tuileriernas -förnämsta förmur, emedan det beherskade de flesta af de gator, som ledde -till kungaborgen. - -Chateau-d’Eau var således ett vigtigt fäste och hade också utseendet af -ett sådant. - -De tjocka murarne voro rikligen försedda med skottgluggar. - -På platsen utanför stod en bataljon af municipal-gardet till fot, jemte -en sqvadron af samma garde till häst. - -Dessutom gapade en tolfpundig kanon mot hvarje dertill gränsande gata. - -Vi hafva förut omnämnt den högvakt af linien, som innehade den mindre -gården med de tre gallerportarne. - -Platsen var således väl försvarad, och ett försök att anfalla den skulle -anses för vansinnigt. - -Men folket, icke skyende för vansinniga företag, hade beslutit att icke -blott anfalla, utan äfven eröfra denna plats. - -Ett dylikt vansinnigt försök hade vågats och lyckats en gång förr. - -Den 28 Juli 1830 — fatala dag och år, till hvilka vi så ofta återkomma! -— innehade hertigen af Ragusa samma plats och beströk alla dertill -gränsande gator med det fruktansvärdaste artilleri, som någonsin slagtat -folk. - -Men det hjelpte icke. - -Efter tvänne timmars strid blef folket mästare af platsen och lät hvarje -soldat springa öfver klingan, till hämnd för det blodigaste motstånd. - -Folket förlorade oräkneliga i döde och sårade. Men hvem räknar också -folkets förluster? Icke ens folket sjelft. - -Folket är ett haf, och hvad betyda några tusen vågor mer eller mindre? - -I likhet med Carl X:s, nedsopade nu Ludvig Filips tolfpundingar allt som -visade sig på de gator, som löpa in i place du Palais-Royal. - -I synnerhet var detta fallet med de begge mynningarne af rue S:t-Honoré, -hvilka från öster och vester öppna sig mot oftaberörde plats. - -Många döde lågo redan på denna gata, och man förde de sårade oupphörligt -in i de närgränsande husen, der qvinnor med outtröttlig nit förbundo och -vårdade dem. Bland qvinnor, som vid detta blodiga tillfälle mest -omhuldat de sårade, nämner man en ung aktris vid Odeon-teatern, -mademoiselle Lopéz. - -Man såg henne sväfva genom lågor och kulregn, som ett väsende af en -högre verld, en ny valkyria, osårbar som hennes systrar, men mildare än -de. Lopéz, darrande för hvisselpipan på Odeon-teatern, darrade icke för -hvisslande kulor på S:t-Honoré. - -Alla portgångar och gårdar voro dessutom fylda med stridsmän af folket, -som togo sin tillflykt dit vid hvarje kartesch-skott, som dånade inåt -gatan. - -I en portgång, omkring 100 alnar från östra mynningen af ifrågavarande -gata, visade sig Alphonse, densamme som så gerna ville hänga folk. - -Han talade, men för att bättre kunna höras, hade han hukat ned sin -resliga gestalt, så att han nästan låg på knä. - -Detta var nödvändigt för honom, ty de, till hvilka han talade, vore 20 -till 30 gossar, men ingen af dem äldre än tolf år. - -Alla voro bleka och illa klädda; men ögonen blixtrade mod, och ofta -slogo de jublande tillsammans sina små magra händer. - -“Pojkar!“ sade Alphonse, “det är väl ingen stackare ibland er?“ - -“Nej, nej! sacre-dieu!“ skreko pojkarne, resande sig på de nakna -tåspetsarne för att blifva längre. - -“Och det är väl icke något gardist-barn ibland er?“ frågade Alphonse. - -“Parbleu! vi äro fria medborgare allesammans!“ ropade tolfåringarne; -“bara fria medborgare!“ - -“Godt! ... Och hvar och en kommer nu ihåg hvad jag sagt?“ - -“Ja, ja!“ svarade alla; “usch, det skall gå som en dans, hvad det skall -bli roligt!“ - -“Skönt! ... Bonbon för fyra sous åt hvar och en.“ - -“Bonbon för fyra sous!“ upprepade pojkarne, klappande händerna; “vive la -république!“ - -“Tyst, bytingar! spräng icke örhinnorna på mig! ... handlen först och -skriken sedan!“ - -“Men jag skulle så gerna vilja ha mig en sabel“, yttrade en gosse. - -“Jag kan exercera med karbin jag“, påstod en annan. - -“Det vore så roligt att få försöka en af de der granna kaskarne med -tagelliggare“, menade en tredje. - -“Den som tar ned från hästen _en_ gardist får sig en sabel“, lofvade -Alphonse; “den som tar ned två, får en karbin ... men den som tar ned -tre, får både sabel och karbin samt kasken på köpet ... det duger det, -era bartassar!“ - -“Bravo, bravo!“ skreko bartassarne, under nya handklappningar. - -“Men det säger jag er“, yttrade mästaren, “att om någon är rädd för att -bli ihjeltrampad, så får han gå hem och hjelpa mor sin steka kastanier, -i fall hon har några.“ - -“Om du blir ihjeltrampad, Charles“, sade en gosse till en annan, “så -skall du ge mig din karbin.“ - -“Jag tänker behålla min karbin sjelf“, menade Charles; “ty hvad är det -värdt att ha sabel och kask, om man icke har karbinen med!“ tillade han, -låtande dermed förstå, att han ämnade förskaffa sig en fullständig -rustning. - -“Således ä’ ni karlar och rena demokrater allesammans?“ frågade -mästaren. - -“Ja, ja!“ skreko de tolfåriga demokraterne, ånyo klappande händerne; men -hur rena de voro, det vete gud. - -Under det att Alphonse på förhand gaf bort de stolta -municipal-gardisternes vapen åt tolfåringar, gick det ännu lifligare -till inne på “Café Danemark“, beläget vid samma gata, något närmare -place du Palais-Royal. - -Denna kafé är mycket bekant för alla nordbor, som vistats i Paris, ty -det är der resande från de tre nordens riken vanligtvis mötas, för att -dricka kaffe, läsa Aftonbladet, som der hålles, samt språka om de -aflägsna hemlanden. - -Man träffar der konstnärer från bemälte riken och är alltid säker på att -hvarje eftermiddag råka Billmark vid bordet till venster närmast -ingången. - -Café Danemark anses för demokratisk och är derför icke mycket väl -anskrifven hos svenska och norska legationen samt icke mycket besökt af -svenska grefvar och baroner. - -Men, detta oaktadt, är café Danemark en af de mest besökta i Paris och -man finner der, såsom nyss nämndes, konstnärer af alla slag, och desse -hålla nog främlingen från norden skadeslös för förlusten af grefvar och -baroner. - -Ifrågavarande morgon var det mycket folk på café Danemark, men denna -gången till det mesta folk i blus och med bössor, i stället för -kaffekoppar. - -Den vackra skänken stod framflyttad midt på golfvet, tjenande till -tribun för de talare, som efter hvarandra uppträdde, ty att slåss utan -att hålla tal är omöjligt för en fransman. - -En talare hade nyss lemnat tribunen under bifallsrop och -handklappningar, som för ett ögonblick öfverröstade kanonaden från place -du Palais-Royal. - -“Rum för folkets män, plats för monsieur Ledru-Rollin!“ ropade flere -röster. - -“Lefve Ledru-Rollin!“ ropade hela skaran; “lefve Louis Blanc! lefve -Lagrange! och lefve Ledru-Rollin!“ - -Bluserne sammanpackade sig så tätt som möjligt, för att lemna rum åt -samme man med den korpulenta växten och det stolta hufvudet, hvilken vi -i slutet af 1847 en gång förut sett på place de la Concorde, samma dag -deputerade kammaren öppnades. - -Ledru-Rollin åtföljdes af flere personer, hvilkas drägt icke röjde -blusernes klass. - -Man igenkände bland dem monsieur Albert, med hvilken läsaren äfven i -denna berättelse gjort bekantskap. - -Men bland dem voro också Louis Blanc, den snillrike författaren till -“l’Histoire de dix ans“, liten till växten, men med ett fint, vackert -och nästan fruntimmerslikt ansigte, samt Lagrange, den bekante -demokraten med örnnäsan, örnblickarne och det långa håret, fallande som -ett lejons man ned öfver skuldrorna. - -Ledru-Rollin och alla de, som följde honom, hade hvar sin biljard-kö i -handen, ty de kommo ned från biljarden, hvilken är en trappa högre upp -och tillhör samma kafé. - -När folket i Paris kämpar på gatorna, spela dess chefer vanligen biljard -i närheten af en barrikad, som skall försvaras, eller en högvakt, som -skall anfallas. - -Man förstår att mästerligt handtera sin kö, men det beror på kulorna -utanför om spelet vinnes eller tappas. - -Upplyftad af flere armar, stod snart Ledru-Rollin på den provisoriska -tribunen. - -“Folk!“ sade han, med denna röst, som mera än en gång kommit tronen att -darra, “det behöfves icke många ord för män i handlingens ögonblick. -Folk, hvars suveränitet, vidsträckt som jorden, icke erkänner någon -annan höjd än himmelen; folk, hvars fäder blödt och segrat för frihetens -heliga sak; folk af martyrer och hjeltar, hvad skådar du i denna stund? -Genom högar af stupade legoknektar, genom lågor af brinnande fästen -skådar du en bleknande krona, en svigtande tron! Framåt, framåt! I -stoftet med kronan, i stoftet med tronen! Men skynda, flyg som blixten, -som tanken; ty hon nalkas dig, gudinnan, räckande dig sin hand. Fatta -denna hand, ty dröjer du ett ögonblick, är den för alltid försvunnen. -Mod och ihärdighet, hjeltefolk! Du känner gudinnan, Frankrike! Det är -friheten, det är republiken. Vive la république!“ - -“Vive la république!“ skallade i salen. - -De många speglarne i kaféen, som mångdubblade församlingens antal, -tycktes äfven mångdubbla bifallsropen. - -I detsamma skrälde ånyo tolfpundingen från place du Palais-Royal, ånyo -rensopande gatan utanför. - -Armand Cambon instörtade i salen. - -“Hvem följer mig för att eröfra kanonerna!“ ropade han: “dessa fördömda -kanoner, som meja ned folket, som axen på en åker; ... hvem följer mig?“ - -“Vi! vi!“ skreko alla, höjande sina vapen. - -“Nå väl!“ ropade Armand; “rusten er då, ty vi hafva invigt oss åt döden? -Kula i pipan, krut i fängpannan, hand på svärdet, ty det bär mot döden!“ - -Nu blef ett annat lif på kaféen. - -Laddstockarne slamrade i bösspiporna, fängpannorna fyldes och hanarne -spändes. - -“Färdigt?“ frågade Armand sina vapenbröder, sedan han sjelf undersökt -sin bössa och sina pistoler. - -“Färdigt“, svarade vapenbröderne, lugna och beslutsamme. - -“Framåt då!“ ropade han; “antingen _öfver_ kanonerna eller under dem!“ - -“Ja, ja!“ svarade alla; “öfver kanonerna eller under dem!“ - -“Seger eller död!“ ropade Ledru-Rollin; “frihet och odödlig ära!“ - -Armand och hans kämpar störtade ut mot döden. - -Ledru-Rollin och hans vänner gingo upp till biljarden. - - - Trettiosjunde kapitlet. - - Striden på place du Palais-Royal. - -Tolfpundingen från place du Palais-Royal sköt skott på skott, ömsom -kula, ömsom drufhagel. - -Armand och hans åt döden vigde bröder sprungo i blod och hoppade öfver -lik. - -Femtio voro de som hade följt Armand ut. - -Men när vår hjelte hunnit kanonen, hade han, sjelf den förste, icke -flere än tio efter sig. - -De öfrige fyrtio stannade på vägen. - -De stannade icke, de lågo. - -“Vive la république!“ ropade Armand, i det han nedsköt tvänne -artillerister. - -“Vive la république!“ ropade han ånyo och nedslog tvänne andra med -bösskolfven. - -“Vive la république!“ instämde hans tio kamrater och nedgjorde den -öfriga servisen. - -Kanonen hade tystnat före servisen, och gatan var fri. - -Som strömmen brusar fram genom en remna i berget, störtade folket genom -den numera fria gatan in på platsen. - -Det var också i hög tid för Armand och hans kamrater, ty -municipal-gardet till häst, artilleriets betäckning, närmade sig. - -Gardisternes blanka kaskar tindrade fram genom krutröken och hästskorna -slamrade mot gatstenarne. - -Bland dem, som bildade folkets första led, var den reslige Alphonse. - -Framför honom sprungo hans tolfåriga elever, hvilka icke gerna kunde -betraktas såsom ett led. - -“Se så, gossar små!“ ropade Alphonse till dem; “passen nu på när första -salfvan går ... Glömmen icke sabeln, karbinen, kasken och bonbon för -fyra sous.“ - -“Vive la république!“ skreko Alphonses elever. - -I detsamma lade folket an och aflossade sin första ordentliga salfva. - -När krutröken af denna salfva något skingrat sig, kunde begge partierna -betrakta hvarandra. - -Arbetarne hade sigtat för högt, och det var egentligen häst-gardisternes -kaskar som lidit af kulorna. - -Likväl stannade chocken, emedan salfvan gjorde hästarne svåra att tygla. - -Men af de små eleverne syntes ingen. - -Dock log deras mästare, under det han laddade sitt gevär. - -Slutligen började han gapskratta och hela ledet med honom. - -Hvad skrattade man åt? - -Jo, en högst orolig och underlig rörelse förmärktes tydligen bland -hästgardet. - -Sadlarne, vickande än åt höger och än åt venster, började högeligen -besvära de eljest så sadelfaste ryttarne. - -Man såg de stolte kavalleristerne, bleknande, lika mycket af fruktan som -af raseri, sticka ned sina sablar mellan hästländerna, liksom hade de -haft en underjordisk fiende att bekämpa. - -Ja, det var också en underjordisk fiende och säkert den värste, som en -ärlig kavallerist kan råka ut för. - -Strax efter det att handgevärssalfvan hejdat chocken, hade Alphonse’s -små elever, dolde af krutröken, sprungit emot sqvadronen och med den -smidighet, som deras ålder medgifver, krupit in mellan hästfötterna. - -Derefter hade de med sina små knifvar, som, tack vare mästarens omsorg, -voro väl slipade, börjat afskära bukgjordarne till ryttarnes sadlar. - -Detta är ett eget sätt att demontera kavallerister, endast kändt och med -fördel brukadt i Frankrike. - -Att under sådana förhållanden beherska hästen och på samma gång handtera -pistol eller karbin, var för de tappre municipal-gardisterne en ren -omöjlighet. - -Man kan tänka sig deras harm. - -Att besegras är ett öde, som äfven den tappraste krigare kan bereda sig -på; men att besegras af barn, kastas ur sadeln af barn, som säkerligen -aldrig ridit i sina dar, om icke barbacka på eländet och nöden, det är -det grymmaste i verlden. - -Ty rättvisligen bör erkännas, att det icke är bättre mans barn som bära -sig så åt. - -Det är värdigt folk-qvarterens bleka afföda, hvars seder ännu icke -hunnit förmildras af brokig sammetskolt, gyllene käpphast och bonbon -tolf gånger om dagen. - -“Sen bara!“ ropade Alphonse till sina kamrater; “sen bara hur yre -gardisterne blifvit i hufvudet ... Låtom oss derför stadga deras -förstånd med litet bly ... Men sigten för all del en aln lägre.“ - -Efter dessa ord följde en ny salfva från folkets sida, och denna -fullbordade förvirringen samt påskyndade nederlaget. - -Förfärlig var den hämnd, som utkräfdes på place du Palais-Royal. - -Medan Armand, numera i spetsen för hundra, demonterade den ena kanonen -efter den andra, öppnande på detta sitt nya ingångar för det från alla -gator tillströmmande folket, nedhöggs till sista man det redlösa -kavalleriet. - -Man såg häst-gardister i deras lysande rustningar, de grannaste i hela -armén, höjas öfver den böljande folkmassan, liksom gyllene galjoner af -förlista skepp, och sedan för evigt försvinna i djupet. - -Ingenting är rysligare än folkhämnden. - -Kungstigern, som rasar bland dem skälfvande hjorden; kungsormen, som -hväser kring sitt omslingrade offer, äro leksaker mot menniskan, när hon -vadar i blod. - -Knappast hälften af infanteri-bataljonen lyckades rädda sig in i Chateau -d’Eau. - -Högvakten af linien, som innehaft Palais-Royal, hade i tid sträckt vapen -och undgick derigenom municipal-gardets öde. - -Place du Palais-Royal är nu eröfradt och folket uppgifver ett dånande -segerrop. - -Men ännu är detta segerrop för tidigt. - -Chateau d’Eau står ännu qvar, med sina grå hotande murar. - -Fönstren i dess första och andra våning äro försedda med jerngaller; -eksvänglarne beslagna med tjock jernplåt; portarne af gröfsta ekvirke -äro utan- och innantill beslagne med jern. - -Det behöfs kanoner för att spränga dem. Men man har dementerat -kanonerna. - -Man kunde skaffa sig andra, men hvem har tid till det? - -Hvem vill lemna place du Palais-Royal, innan man tagit Chateau d’Eau? - -Ett helt folk måtte väl vara för mer än kanoner! - -Och hela folket störtar nu fram mot murarne af Chateau d’Eau. - -Man skjuter på detta fäste från de närgränsande husen; man uppreser -barrikader och skjuter från dem; man tvättar med kulregn de grå murarne -hvita. - -Men Chateau d’Eau, sprutande eld och bly från hvarje glugg, färgar hela -platsens stenläggning röd. - -Hvilka förbannelser, hvilka löften om hämnd slungades ej mot dessa gråa -murar! - -“Eld! sätten eld på Chateau d’Eau!“ höres en röst ur hopen. - -Det är Armand Cambons röst. - -“Eld på Chateau d’Eau!“ vrålar hela platsen. - -Man begriper ej huru man kunnat glömma ett så enkelt och bekant element -som elden, den enda hjelpen, enda möjligheten för seger öfver -famnstjocka murar. - -Hundratals kärror och vagnar framrullas mot Chateau d’Eau och uppdragas -kring dess bastioner. - -Möbler, nedkastade från alla husen i granskapet, staplas på åkdonen. - -Derofvan upptornas tunnor och fat, fylda med konjak och rom. - -Bålet antändes, lågan ökar sig, vinden drifver henne mot murarne, mot -fönster och portar. - -Trädet kolnar, jernet rodnar; segrande, rytande och förtärande tränga -lågorna in i hvarje öppning. - -Kolonnerna darra, statyerna ramla, fontänernas stora vatten-reservoir -blandar sjudande sin imma med röken från det brinnande slottet. - -En ridå af flammor betäcker Chateau d’Eau. - -Genom ridån flyga ännu kulor, spridande döden “par hasard.“ - -Men snart tystna skotten. Fästets brand förtär gevärselden. - -Besättningen sträcker vapen. - -Tusen yxor höjas öfver soldaternes hufvud. - -Men mellan dessa yxor och dessa hufvud träder en ung man med utsträckta -armar. - -Tåren glänser i hans blick, bönen på hans läppar. - -Han talar om segerns ära, men äfven om segrarens mildhet skönare än -segerns ära. - -Han hotar och ber, trotsar och knäfaller. - -Yxorna sänka sig långsamt. - -Man kan icke neka den unge mannen något, ty det är platsens hjelte, det -är Armand Cambon. - - - Trettioåttonde kapitlet. - - Ett morgonbesök i S:t-Germain. - -Faubourg S:t-Germain, det förnäma legitima hög-qvarteret, lyssnade från -andra sidan Seinen till stridens buller. - -Det lyssnade med hämmad andedrägt, men med strålande ögon, ty äfven der -visste man, att det icke mera gälde den eller den ministern, utan helt -enkelt en tron, Ludvig Filips tron. - -För hvarje skott, som hördes dåna, var det som hörde man fallet af en -sten ur grundmuren till Juli-dynastiens tron, och man välsignade, -åtminstone för tillfället, detta raska folk, som icke har portar af ek -och jalusier af mahogny att krypa bakom, när det gäller. - -Den enda icke fullt lyckliga inom S:t-Germain var kanske den sköna -markisinnan Eulalie d’Estelle. - -Ensam i sin granna boudoir, mätte hon gobelins-mattan med sina små -beundransvärda fötter, gnistrande af guld-paljetter på purpurröd -silkessammet. - -Än knäppte hon till diamant-spännet på sidenskärpet, som sammanhöll -hennes morgondrägt af hvita spetsar, och det ganska hårdt, liksom ville -hon närma sitt lif till guldbiets; än lossade hon helt och hållet på -samma skärp, så att spetskjorteln vårdslöst draperade sig kring hennes -mönster-gestalt, lik den fotsida drägten kring en antik stod. - -Oroligt häfde sig hennes höga bländande barm, kanske för mycket blottad -till och med för en morgon-toalett, men hvilket en beundrare af sköna -former bestämdt skulle hafva ursäktat. - -Skugga efter skugga jagade öfver de yppiga liljorna på hennes kinder, -utan att kunna fördunkla deras vällustiga skönhet eller betaga de stora -svarta ögonen deras mäktiga, hänförande glans. - -Snarare tycktes hon skönare genom denna vexlande beskuggning. - -Blomman synes ju alltid skönare, åtminstone är hennes doft finare i den -stund ett moln skyddar henne för den brännande solen. - -Markisinnan stannade ofta framför ett litet gyllene bord med skifva af -någon fantastisk mosaik. - -Men det var ej på de fantastiska figurerna, kinesiska flintskallar med -hårpiskor och kinesiska fötter i fyrkantiga skor, som hennes ögon -hvilade. - -Midt emellan en sådan hårpiska och en sådan fot låg en mycket liten -biljett, hopvikt, men likväl uppbruten. - -Hon tittade ofta på denna biljett, uppvecklade, läste och hoplade den -ånyo, och allt detta i flere omgångar. - -Hvad kunde det vara för en biljett? - -Det kunde ej vara en billet-doux, ty markisinnan d’Estelle skulle i -sådant fall blott hastigt genomögnat den och sedan kastat den i -marmorspiseln, hvars brasa af ceder flammade rätt lifligt och doftande. - -En olycklig billet-doux kunde aldrig få en dyrbarare graf än i en brasa -af ceder. - -Men hvad var det då för en biljett? - -Markisinnan öppnade den ånyo, hvilken gång i ordningen veta vi ej. - -Vi begagna oss emellertid af tillfället att läsa den, och dess innehåll -var följande: - - “Eulalie! - - Allt upptäckt och allt förloradt! Hertiginnan är fri och bor hos - grefve de Vandeul. S:t-Bris och Brédôt äro fängslade och bo under - Palais de justice. Jag har räddat mig och bor, när ni läser - detta, i grafven. Rädda er ni på samma sätt, så framt ni icke - föredrar att bo i S:t-Lazare vid sidan af vanäran och med minnet - af den, hvars undergång ni förorsakat. - - _Rigobert._“ - -Sådant var det innehåll, som den sköna markisinnan ännu icke blifvit -mätt på att läsa, men som hon likväl redan bort kunna utantill. - -“Jaså, på samma sätt,“ sade hon för sig sjelf, eller, rättare sagdt, -tänkte; “ohjelplige, ända in i döden ohjelplige dåre! ... du ville att -jag skulle dö ... jag skulle dö, jag?“ tillade hon med en leende blick i -spegeln, som säkert aldrig hugnats med en skönare bild. - -Man böjer ej godvilligt ett sådant hufvud under den gröna torfvan; man -lemnar ej gerna åt den svarta mullen en kropp, hvars minsta fiber är en -kupidon med många nya pilar i sitt koger. - -Markisinnan hade rätt. Hertig de Beaudreuil, den olycklige, var äfven en -ohjelplig dåre. - -“Rädda mig?“ återtog markisinnan, “rädda mig? ... för hvem? för hvad? -för att en hertig ger en bankir en dosis gift? ... för det att densamme, -hvars enka jag är, äfven har en annan enka? ... för det att den ene -maken säljer bort den andra och sedan, efter att ha råkat ut för dålig -köpare, sätter en kula för egen panna? ... Allt det der är mycket -obehagligt, men hvad kan det röra mig? ... Hvad är det då som jag skulle -frukta? ... S:t-Bris och Brédôt äro fängslade och skola blifva föremål -för en kriminal-process, det är sannt, men hvad kunna de anföra mot mig? -... Inbillade han sig då, den arme hertigen, att jag låtit desse skälmar -titta djupare i mina kort än jag velat? ... Rigobert! blott en enda gång -har du varit förnuftig och det var när du vände pistolmynningen mot ditt -eget hufvud ... Jag har förorsakat din undergång, skrifver du ... Samma -visa hafva andra sjungit före dig och jag rår verkligen icke för om ännu -flere skola sjunga den ... De narrarne! man skänker dem himlen i ett -famntag, och när man tillsluter sin famn, hafva de ingen annan tillflykt -än grafven ... Men hvem kan hjelpa det? ... hvem kan för evigt skänka -himlen åt alla? ... Jag är, såsom man påstår, en gudinna,“ tillade hon -med en leende blick i spegeln; “men tyvärr, ingen gud! ... Jag kan ge -saligheten åt de lefvande, men icke lifvet åt de döde.“ - -Efter dessa lugnande betraktelser, satte sig markisinnan i sin mjuka -kåsös, upplösande sina långa svarta hårflätor, hvilket, som man vet, var -hennes favorit-sysselsättning, när hon ej hade något annat att göra. - -Markisinnan skulle kunna likna dessa hårflätor vid de svarta lister, -medelst hvilka man sänker en arm syndare i jorden. - -Men hennes fantasier voro aldrig svartklädde, gingo aldrig i -lik-procession och hade aldrig med immorteller smyckat grafvar. - -Hastigt spratt hon upp från soffan och släppte hårflätorna, hvilket hade -mycket att betyda. - -“Denise! Denise!“ mumlade hon; “vid månen och stjernorna, jag hade glömt -henne!“ - -Markisinnans sammetsfötter började ånyo mäta gobelins-mattan. - -“Denise! ... Denise vet verkligen hvad ingen dödlig borde veta ... Om -man inför domstol kallade henne och om hon der sade allt hvad hon -visste, hon skulle kunna ... Vid natten och stormen, hon är mycket -farlig! ... Jag har verkligen något att frukta ... Förlåt mig, Rigobert, -jag var orättvis på ditt stoft!“ - -“Denise har blifvit skuggrädd på de sednare tiderna,“ fortfor -markisinnan, “jag har sett henne skygga, ofta skygga för gud vet icke -hvad, men ofta för ganska litet ... Det der kan bli mycket svårt för -mig, ja, mycket svårt.“ - -“Men när någon af mina hästar skygga“, tillade hon, “när någon af dem -hotar att skena för min vagn, hvad gör jag då?“ - -Markisinnan, som hade den höga spegeln framför sig vände hastigt sitt -ansigte från dess glas. - -Hon hade blifvit gul i ansigtet och hon tyckte icke om den -färgskiftningen. - -I detta fall var hon strängare mot sig än mot andra. - -Småningom återfick hon sin naturliga ansigtsfärg och med denna äfven -sitt vanliga lynne. - -Hon ringde i guldklockan och återtog derefter sin plats i kåsösen. - -Denise inträdde och hade verkligen det skygga utseende, som så oroat -markisinnan. - -“Hvilken ryslig händelse!“ yttrade markisinnan. - -“Ja, madame, en ryslig händelse!“ upprepade Denise med ett vida sannare -uttryck af bedröfvelse än herskarinnan. - -“Du nämnde, att det var med två kulor som den arme hertigen ... O min -gud!“ - -“Ja, madame ... När hertigens kammartjenare tidigt i morse och efter -vanan inkom i hans sängkammare, för att emottaga befallningar för dagen, -så låg hertigen död i sin säng, träffad i hufvudet af tvänne kulor.“ - -“Förfärligt! ... Jag mår illa, mitt hufvud värker! ... Säg till att -ingen får slippa in i dag ... Champagne med is!“ - -Denise skyndade ut. - -Markisinnan skyndade till en liten byrå med perlemor-inläggningar i de -vackraste rosetter, öppnade en klaff, letade länge i en af lådorna och -framtog slutligen ur den något, som hon hastigt gömde i barmen. - -Derefter sänkte hon sig ånyo i kåsösen, lutande sin panna mot den -skönaste af händer. - -Denise återkom snart, bärande ett silfverfat, på hvilket stod, jemte ett -stort kristallglas, en silfver-terrin med is och midt bland isen en -champagne-butelj utan etikett och silfverhals, ty det var verklig -champagne. - -“Befaller madame att jag serverar?“ frågade Denise. - -“Ja.“ - -Denise fattade den långa buteljen. Korken, hejdad af den omtänksamma -kammarjungfruns hand, smälde icke eller flög i taket, hvilket icke anses -comme il faut i S:t-Germain. - -Drufvans ädlaste perlor, lycklige af återvunnen frihet, stormade ut ned -i kristallglaset, glada, susande som lössläppte barn. - -Markisinnan förde kristallen till sina läppar och tömde dess innehåll -med en raskhet och fart, som skulle väckt en lorette’s afund. - -“Biscuit,“ befalde hon derefter. - -Denise ilade ut. - -“Den stackars Denise,“ sade markisinnan, “hon lider ännu af sin passion -för den der otacksamme, usle äfventyraren ... Jag har länge väntat, att -hon skulle taga ett förtvifladt steg ... det skulle icke förvåna mig, om -hon en vacker dag ... Hon vore ej det första offret för en olycklig -kärlek ... Den stackars Denise! om något hände henne, hvem skulle i -dessa stormfulla tider komma ihåg en fattig kammarjungfru!“ - -Under det hon sade detta, fylde hon glaset. - -Perlorna hoppade och dansade ånyo, och ännu lifligare vore de, som dykte -upp från botten till ytan, ty de hade så brådtom att förena sig med sina -syskon. - -Markisinnan framtog hvad hon nyss dolt vid barmen. - -Det var en liten grön flaska med glaspropp. - -Hon hälde några droppar ur denna ned i champagneglaset. - -Lifvet i glaset upphörde med ens. - -Perlorna på ytan dogo ögonblickligen och syskonen på djupet kommo aldrig -upp. - -De stannade för evigt på botten. - -Den ljusgula drufvan bleknade. Drufvans ande, den doftande Dityramb, -fraktades öfver Stygens vågor. - -Denise kom ånyo in med sockerkanderad biscuit, smakfullt upplagd i en -pyramid med en lilja af socker på spetsen och ett glödande smultron i -liljans kalk. - -Det var purpurn i liljans sköte, det var den legitima principen. - -En princip af socker, men princip i alla fall. - -“Tack, Denise!“ sade markisinnan, brytande ett stycke ur pyramiden, utan -att skada principen; “du ser så frusen ut, mitt barn ... drick, jag har -just slagit uti för din räkning.“ - -Denise neg djupt och vidrörde champagne-glaset, ty äfven kammarjungfrur -dricka gerna champagne. - -Då hördes i detsamma tunga steg i det yttre rummet. - -Denise drog handen från glaset och lyssnade. - -“Hvad!“ ropade markisinnan; “det går någon derute och jag har likväl -befalt att ingen får släppas in! ... Hör genast efter hvem det är och -afskeda honom hvem det vara må! ... Men kom strax tillbaka.“ - -Denise försvann för tredje gången. - -“Jag vill hoppas att champagnen icke slår af sig för det,“ mumlade -markisinnan med ett styggt leende; “men det var märkvärdigt hvad hon -dröjer länge ... den kommande måtte likväl ha gått, efter det är tyst i -salen ... Men hvad tänker då Denise på som ej kommer tillbaka! ... hon, -som annars icke plär dröja, när det är fråga om champagne!“ - -Hvad Denise i denna stund tänkte på, vete gud, men hon kom icke -tillbaka. - -Markisinnan, förlorande tålamodet, ringde häftigt i den lilla -guldklockan. - -Det hjelper att ringa häftigt. - -Dörren till boudoiren öppnade sig sakta och ett hufvud visade sig mellan -dörren och dörrposten. - -Men det var icke Denise’s täcka hufvud. - -Det var ett mycket stort hufvud, hvars ansigte, ehuru för öfrigt icke -fult, hade stor mun med breda tänder och ögon mera liknande facklor än -stjernor. Sjelfva hjessan var kal, men i ersättning hade hakan fått det -tjockaste svarta skägg. - -“Bonjour!“ helsade hufvudet mera gladt och förtroligt, än artigt och -aktningsfullt. - -“Hvar är Denise?“ ropade markisinnan, som icke tyckte om det stora -hufvudet, ehuru det var henne fullkomligt obekant, “mina betjenter? mitt -folk? ... man låter oanmälde slippa in ... Denise! Denise!“ - -Det stora hufvudet svarade, fortfarande gladt och förtroligt: - -“Denise språkar med en af mina vänner, edra betjenter språka med andra -mina vänner ... Hvar och en har sitt, och när jag språkar med er, så har -jag mitt.“ - -Icke blott hufvudet, utan äfven den öfriga kroppen till den oanmälde -visade sig nu innanför den tillstängda dörren. - -Kroppen, fullkomligt motsvarande hufvudet, kunde erinra markisinnan om -desse Titaner, som reste Ossa på Pelion, för att hinna upp till Olympen. -Dertill kom att den nye Titanen bar en drägt, kanske förskräckligare än -hans föregångare. - -Drägten, på de flesta ställen sönderrifven, var öfverallt krutbestänkt -och nedblodad. - -En lång ryttarsabel med jernslida slamrade vid hans sida. - -Men hvad ville Titanen i markisinnans Olymp? - -Arma Juno! hvar är Jupiter med blixtarne? - -Markisinnan tog ett steg för att fly in i de inre rummen. - -Men Titanen tog ett steg fyra gånger så långt som hennes och han knöt -sin breda hand kring hennes runda arm. - -Derefter satte han henne i kåsösen och tog sjelf plats vid hennes sida. - -Markisinnan, nästan förlamad af en sådan närgångenhet, hade knappast -förmåga att öppna munnen. - -“Hvad vill ni? hvem är ni?“ var allt hvad hennes darrande tunga förmådde -framstamma. - -“Ni känner inte igen mig, elaka!“ svarade Titanen; “annars är det jag -som en gång ville göra er bekant med lejonet i Jardin des plantes, för -att bespara er en resa till Afrika.“ - -Ett obetydligt och för längesedan jordadt minne började spöka i -markisinnans hufvud. - -Hennes ansigte blef blekare och lika blek buketten på hennes mun. - -“Ni frågade också hvad jag vill,“ fortfor Hvita Björnen, hvilken läsaren -troligtvis redan känt igen: “Till att börja med vill jag tacka er för -det ni bekostade min resa till Afrika, ehuru jag icke bad er derom ... -Men ni bekostade icke återresan, elaka, utan jag måste frakta mig hem så -godt jag kunde ... Emellertid kan jag helsa er från slägt och vänner i -Afrika ... Hyenan mår bra och brukar, liksom ni, aldrig klippa sina klor -... långa klor äro, liksom i Paris, ett mod äfven i Afrika ... -Krokodilen bibehåller sig temligen, oaktadt sin höga ålder, och har ännu -icke behöft lägga sig till löständer, också liksom ni, efter hvad jag -förmodar ... Med ett ord, de må alla bra, frodas i sina gröna, omätliga -boudoirer och kokettera på sitt sätt ... Någon bildning och något finare -seder skulle likväl ej skada dem ... Ni, madame, kunde just åtaga er den -saken ... Till att börja med, kunde ni lära dem att bita med andras -tänder, och det vore genast ett entré-kort till S:t-Germain, ett stort -steg inpå bildningens bana.“ - -Det är visst en sanning, att hvad Hvita Björnen sade, icke kunde vara -särdeles uppbyggligt för markisinnan d’Estelle; men sättet, hvarpå han -talade, hade likväl ingenting hotfullt och förskräckande. - -Markisinnan började således någorlunda hemta sig från sin första -bestörtning. - -Hon bemödade sig till och med att småle, och hon lyckades ganska bra. - -“Monsieur,“ sade hon, “er beskrifning öfver Afrika är onekligen ganska -målande och jag vore nästan frestad att göra hvad ni bedt mig om ... Det -förvånar mig blott att ni ej sjelf försökt något i den vägen, ni som -likväl varit på stället.“ - -“Nej, fan, jag biter helst med egna tänder,“ svarade Hvita Björnen -skrattande. - -“Hvad för öfrigt er återresa från Afrika beträffar,“ sade markisinnan, -“så torde jag kunna bevisa, att det var min afsigt, att äfven bekosta -den; ... Nu har ni verkligen sjelf förekommit mig, men detta hindrar mig -ej att betala resekostnaden, utan att ens se på räkningen ... Vidare -vill jag minnas, att det var fråga om en viss grafvård, som ...“ - -“Icke ett ord om grafvården, markisinna!“ sade Hvita Björnen med dof -röst och svällande ådror i pannan; “icke ett ord derom! ... Det är -hvarken om den eller resekostnaden jag nu tänker tala med er ... det är -om något helt annat, det bedyrar jag.“ - -“Men, min vän, hvad kan det då vara?“ frågade markisinnan med sin -ljufvaste ton och under ett artigt bemödande att befria sin arm från den -grofva handen. - -Men det var ett fruktlöst bemödande. - -Icke ett helt markisat skulle hafva ryckt hennes arm ur denna hand. - -“Åjo, det är bara ett par små historier“, svarade Hvita Björnen. - -“Ett par små historier, säger ni ... och hvad handla de om?“ - -“Om två olycklige vinhandlare,“ svarade Hvita Björnen till markisinnans -stora öfverraskning, och troligtvis äfven till läsarens. - - - Trettionionde kapitlet. - - Två olycklige vinhandlare. - -Markisinnan började tro, att en flykting från Salpetrière satt bredvid -henne, och denna tro lifvade hennes mod. - -Förmodligen ansåg hon en tokig björn mindre farlig än en klok. - -Hon beslöt att behandla den tokige med all möjlig varsamhet och mildhet. - -“Jaså, två olyckliga vinhandlare,“ upprepade hon med innerligt -deltagande; “men hur förhåller det sig då med de stackars menniskorna?“ - -“Ni skall få höra det, madame“, svarade Hvita Björnen, börjande derefter -sina små historier. - -Den första handlade om - - - Monsieur Dudeffant och hans hustru. - -Monsieur Dudeffant hade sin vinhandel vid rue Notre-Dame-de-Grâce och -bergade sig godt, lik alla vinhandlare, som bo vid sjöar eller floder. - -Dudeffant hade en ung och mycket vacker hustru. Men madame Dudeffant, -som alls icke tyckte om vin, tyckte deremot mycket om frukt och helst -den frukt som var förbjuden. - -En dag lemnade hon sin beskedlige man ensam bland fastagerna och rymde -till en lustgård, hvars herre var tjenstgörande officer vid Lanciererne. - -Mannen rusade efter henne och träffade officeraren. - -“Monsieur!“ sade han till denne med tårar i ögonen; “jag kan icke lefva -utan min hustru ... gif mig derför henne tillbaka eller gif mig döden!“ - -Oaktadt det icke var någon brist på vinhandlare i Paris, så att en dylik -mer eller mindre hade gjort föga till saken, ville likväl den hederlige -officeren icke döda monsieur Dudeffant, utan gaf den stackars -vinhandlaren ordentligt hans hustru tillbaka. - -Mannen bad sin hustru att icke göra så mera, och, för bättre verkans -skull, föll han på knä, kyssande hennes begge händer. - -Hustrun lofvade bättring och rymde efter åtta dagars förlopp till en -annan lustgård, hvars egare var domare. - -Mannen rusade till domaren och sade ungefär detsamma, som han sagt till -officeraren, hvilket i få ord var: “Min hustru eller döden!“ - -Den rättvise domaren, som fann att döden var för strängt straff för en -man, som söker sin hustru, gaf honom den förrymda åter. - -Mannen förde ånyo hem sin skatt, bad, knäföll och gret. - -Hustrun lofvade bättring för andra gången, men rymde för den tredje till -en större lustgård, hvars herre och skapare var hertig, men för öfrigt -ingenting annat, såsom fallet merendels är med hertigar. - -“Gif mig min hustru eller döda mig!“ ropade den förtviflade mannen till -hertigen. - -Monsieur le duc gick en medelväg och svarade nådigt: - -“Sök henne i min lustgård.“ - -Mannen rusade in i lustgården och sökte. - -Han klef ned i dammar, han sönderref sig bland engelska granar, men han -fann ej sin hustru. - -Han ropade hennes namn. Ekot från en stallbyggnad återgaf honom namnet, -men icke hustrun. - -Den stackars mannen återsåg aldrig mera sin kära hälft. - -Vinhandlaren sörjde och har nu en olycklig fix idé. - -Han tycker, att han är den fulaste karl i verlden, och det ginge väl an -med det, men han tycker på samma gång, att alla qvinnor afsky honom, och -just deruti ligger galenskapen. - -Han förbannar sin mun som blifvit stor, ögonen som blifvit för små, -näsan som blifvit för kort och öronen som blifvit för långa. - -Han förbannar sina föräldrar, förbannar himmelen, som tillåtit sådana -missproportioner. - - * * * * * - -“Är han inte djefvulen så olycklig?“ frågade Hvita Björnen. - -“Jo visst, stackars karl!“ medgaf markisinnan. - -“Jag är säker på att ni gör allt i verlden för att återföra den -olycklige till förståndet.“ - -“Utan tvifvel,“ medgaf markisinnan, ty man måste medgifva allt hvad en -dåre säger. - -“Jag visste nog det, ty ni har ett så godt hjerta,“ påstod Hvita -Björnen. - -Det var ej något tvifvel mera: vindragaren hade blifvit galen, liksom -vinhandlaren. - -Hvita Björnen framkom nu med sin andra lilla historia om - - - Monsieur Maugiron och hans oskyldiga viner. - -Vid rue Jacob hade monsieur Maugiron sin vinhandel. - -Han var en af de rikaste vinhandlare i Paris, emedan han hade flere -kunder än de fleste andra i samma handel. - -På sin skylt kallade han sig “successeur de son père“, oaktadt hans far -icke varit annat än vattenbärare. - -Men hela verlden trodde att “successeur de son père“ var en stor firma, -och trodde det ända till dess att hela verlden skref “successeur de son -père“ på sin skylt, varierande emellanåt med “de son frère“, “de son -cousin“, “de sa mère“ och så vidare. - -Men det var _en_ sak som verlden icke kunde förklara. - -Monsieur Maugiron hade, såsom nämndes, de flesta kunder, oaktadt han var -bland dem, som förskrefvo det minsta qvantum vin, och när man en gång -kunde förklara det, så hade Maugiron redan förvärfvat både namn och -förmögenhet. - -Som ingen visste att hans far varit vattenbärare, så kunde icke heller -någon ana att det var blott ett starkt påbrå som gjort sonen rik. - -Visserligen väckte det misstankar, att man från morgonen till qvällen -kunde dricka vin hos Maugiron, utan att hugnas med det minsta rus; -visserligen drog man på mun, när Maugiron talade om sina lätta, -helsosamma och oskyldiga viner; men att han till den grad dyrkade -Seinens najader, som han verkligen gjorde, det trodde ingen, ehuru man -borde kunna tro allt om vinhandlare. - -Seine-floden var med ett ord den outösliga källan både för hans viner -och rikedomar. - -Slutligen blef allt klart, utom vattnet i Seinen, som alltid är -grumligt, men hvilket aldrig besvärade Maugiron. - -När man någon morgon såg att Seinen stigit öfver sitt vanliga mått, så -sade man: “i natt har Maugiron sofvit“, hvaraf naturligtvis följde, att -när Seinen åter fallit, man också sade: “Maugiron har vakat i natt.“ - -Allt det der gick man att säga Maugiron sjelf, under det man drack hans -oskyldiga viner, liksom han icke vetat det förut. - -Maugiron teg och tog skrattarnes pengar. Men hvad Seinen beträffade, så -talade han aldrig om denna vackra flod. - -En god sak talar för sig sjelf, tänkte han med tanken på sina oskyldiga -viner. - -Men den som både tog pengar och skrattade, det var Maugirons hustru. - -Hon påstod helt öppet, att hon ledt Seine-floden genom minst trettio -generationer, och som hon varit vinförsäljerska i minst trettio år, så -fanns ingen som betviflade hennes uppgift. - -Men det var roligt att höra en sådan uppgift och man gick också gerna -till madame Maugiron för att skratta åt hennes infall, samt blef på -detta sätt sjelf en af Seine-flodens oräkneliga kanaler. - -Madame Maugiron såg ingenting ut för verlden, men hon var trogen sin -disk, trogen sin man, trogen hans oskyldiga viner. - -När monsieur Maugiron hade uträknat att han blott förtjenat hundra -procent på sina viner, så bevisade madame Maugiron, med griffeln på -taflan, att det var hundrafemtio Maugiron var förtjust i sin hustru. - -Men just som hon höll på att leda floden genom den trettiförsta -generationen, dog madame Maugiron. - -Monsieur Maugiron smälte i tårar på hennes graf, men glömde icke att -pruta på kyrk-räkningen. - -Den hushållsaktige Maugiron ville att hans kunder skulle sammanskjuta -till en minnesvård öfver hennes stoft, och hvad skulle det icke ha -blifvit, om trettio generationer slagit sig tillhopa? - -Men man svarade honom, pekande på Seinen: “Vänd er till dem, som hafva -broarne och kajerna under sin tillsyn, ty af tacksamhet för -öfversvämningar som uteblifvit, skall säkerligen brostyrelsen i marmor -föreviga madame Maugirons namn.“ - -Monsieur Maugiron blef förtviflad. Men hvad som tärde honom djupast var, -att han aldrig mera kom upp till talet hundrafemtio. Han kom icke ens -till hundra. - -Maugiron, ur stånd att bära en sådan olycka, beslöt att dö, och således -blifva den förste vinhandlare som dött med godo. - -Han knöt ihop några förklädsband, hvilka hans hustru i lifstiden -begagnat. Banden, som tillhörde en af de äldre generationerna, kunde -omöjligt bära en vinhandlare, utan brusto vid försöket. - -Maugiron ville ej hänga sig för andra gången. - -I stället beslöt han att osa ihjäl sig, hvilket länge varit modernt i -Paris och följaktligen äfven modernt på andra orter. - -Han hade kunnat få sig ett torrt vedträ för åtta sous, men han köpte sig -ett genomvått, emedan han fick det för fyra. - -Han lade vedträet i spiseln, tände några stickor derunder, täppte till -öppningen för röken medelst en gammal kappa, som en af hans kunder glömt -qvar, och lade sig derefter på sängen för att dö. - -Han insomnade. Men när han följande morgon vaknade hade han både lifvet -och vedträet qvar. - -Det var lika svårt för det förra att slockna, som för det sednare att -brinna. - -Han begaf sig derför en natt till Seinens strand. - -Att dränka sig kostade minst, och han begrep ej att han icke förr kommit -att tänka på vattnets nytta äfven för annat än viner. - -Seinen, som varit hans uppkomst, skulle nu bli hans undergång. - -Han hoppade och kom ordentligt ned på fötterna i vattnet. - -Men som han olyckligtvis råkat på ett grundare ställe, så kom han icke -längre än till midjan. - -Maugiron, som aldrig tillförene sökt dränka sig, trodde att man icke -behöfde komma djupare, utan väntade derför med lugn döden. - -Då kände han sig vidröras af en större och hårdare kropp samt urskilde -genom mörkret något som liknade en char och hvilken sänkte sig ned i -vattnet framför honom. - -Hvad annat kunde väl Maugiron tro, än att det var Gud sjelf, som -nedsläppt denna char enkom för att upptaga vinhandlaren och sätta honom -vid hans hustrus sida i Abrahams sköt och bland ännu oskyldigare viner. - -Maugiron lyfte på det ena benet efter det andra och steg upp i charen, -hvilken strax derefter sakta började höja sig ur vattnet upp i luften. - -“Hvad döden i vattnet är ljuf!“ sade han, insupande begärligt den friska -luften, “och hvad man kommer direkte till himmelen!“ - -Han tillslöt ögonen, för att desto angenämare öfverraskas, när han -öppnade dem i paradiset. - -Han förestälde sig dessutom, att salig Marguérite, hans hustru, biträdde -helgonen vid upphalningen. - -Det bar allt högre och högre. - -Maugiron hade uträknat, att han redan borde vara ett godt stycke öfver -Notre-Dame, när charen med ens stannade. - -Han öppnade litet på ena ögat och tyckte att det var väl mörkt för att -vara i ljusens boning; men som han kanske trodde att han ännu blott -befann sig i portgången eller tamburen till den eviga salen, så tillslöt -han fromt sitt öga ånyo. - -“Au diable, hvad är det!“ hördes helt nära en hes röst. - -Förskräckt slog Maugiron upp begge ögonen. - -Skulle det mot all förmodan burit till helvetet? - -Nej, hvarken till himmelen eller helvetet, så framt man icke vill anse -Paris för begge delarne. - -Maugiron igenkände kajen och stod öga mot öga med en annan “successeur -de son père“, en annan hederlig vinhandlare, hvilken, i likhet med -Maugiron i fordna tider, nattetid hemtade upp Seinens rika najader, för -att viga dem med några fattige fauner från Surenne’s alltför syrliga -vinfält. - -Men var hans förvåning stor, så var deras, som upphemtat honom, icke -mindre. - -Mycket har man fiskat upp ur Seinens botten, såsom guldskäror från -druidernes tid, romerska legioners kopparsvärd och nittonde århundradets -oskyldiga viner. Men en vinhandlare, en lefvande vinhandlare, en sådan -fisk ur så grumligt vatten, aldrig. - -Nog fick Paris den gången roligt. Också strömmade hela Paris till för -att dricka vin hos Maugiron. - -Men boden var stängd, ty Maugiron, som förkylt sig på sin himmelsfärd, -låg sjuk, och det bästa tillfället att komma upp till de hundrafemtio -var följaktligen förloradt. - -I stället gick Paris till den som fiskat, och denne tog hvad den rätte -och sannskyldige “successeur de son père“ bort hafva. - -Maugiron är nu frisk, men om hans äfventyr talar ingen mer. Hans bod är -tom på folk och han irrar bland sina fastager som en skugga. - -Hans fixa idé är nu, att han skall dö af törst midt ibland sina -oskyldiga viner. - - - Fyrtionde kapitlet. - - Nytt sätt att göra vinhandlare lycklige. - -“Är han icke djefvulen sa olycklig?“ frågade Hvita Björnen, sedan han, -ungefärligen såsom vi upptecknat den, berättat historien om den andre -olycklige vinhandlaren. - -“Mycket olycklig“, svarade markisinnan, som lyssnat med en ängels -tålamod. - -“Ni kunde sa lätt göra äfven honom lycklig“, menade Hvita Björnen. - -“Ni har en god tanke om min förmåga att göra menniskor lyckliga ... jag -skall också göra hvad jag kan.“ - -“Ja, det är som jag alltid sagt, ni har det förträffligaste hjerta“, -komplimenterade vindragaren. - -“Skall då ingen befria mig ifrån denna galning!“ suckade markisinnan för -sig sjelf. - -“Tillåter ni mig föreslå ett sätt att göra förtviflade vinhandlare -lycklige?“ - -“Föreslå, min vän.“ - -“Om ni, madame, bure monsieur Dudeffants namn, ni som är den skönaste -qvinna i Paris, tror ni icke att den stackars Dudeffant då skulle komma -lös från den fixa idén, att alla qvinnor sky för honom?“ - -“Det tror jag verkligen“, svarade markisinnan, som icke kunde låta bli -att skratta. - -“Och om ni, madame, bure monsieur Maugirons namn, ni som är en af de -förnämsta damer i Paris, tror ni icke, att den stackars Maugiron då -skulle återvinna sin kredit, sina kunder och sitt förra lugna lynne?“ - -“Jo visst, jag delar fullkomligt er öfvertygelse“, förklarade -markisinnan under verklig munterhet, ty vindragarens galenskap var -onekligen af något komisk beskaffenhet. - -“Ni föraktar då icke att bära de begge vinhandlarnes namn?“ fortfor -galningen med sina komiska frågor. - -“Förakta sådana namn? hur vore väl det möjligt, helst sedan ni, min -hederlige vän, så mycket förordat dem?“ - -“Och ni lofvar att bära dem?“ - -“Ja visst ... Men medgif att två så betydande namn på en gång icke äro -det lättaste att bära ... Jag förstår knappast hur det skall gå till.“ - -“Ack! det är lättare än ni tror“, försäkrade Hvita Björnen, med en min -så godmodig, att markisinnan nästan kände medlidande med den stackars -dåren. - -Det enda, som nu oroade henne, var att han fortfarande höll sin hand på -hennes arm, visserligen icke så hårdt att det plågade henne, men, såsom -man lätt kan begripa, ganska besvärande i alla fall. - -Det är icke för sådana händer, som sådana armar tillkommit i verlden. - -Hvita Björnen förde sin lediga hand ned i en af de stora fickorna på sin -ofärgade, oblekta lärfts-blus och framtog tvänne små pjeser, med hvar -sitt lilla handtag, och till det yttre hvarandra fullkomligt lika. - -“Hvad är det der?“ frågade markisinnan, som nyfiket betraktade de begge -pjeserna. - -“Åh“, svarade Hvita Björnen helt vårdslöst, “det är bara tvänne stämplar -af jern, som vinhandlare använda för sina likörkaggar, ty de göra äfven -likörer, de beskedlige vinhandlarne.“ - -Markisinnan kände dervid sin arm något hårdare omslutas och detta väckte -ånyo hennes oro. - -“Det går till på det sättet“, upplyste den erfarne vindragaren, “att man -först värmer stämpeln i elden till dess den blifvit glödhet och sedan -trycker den på botten af den lilla kaggen ... Af de begge stämplar, jag -nu har äran visa er, bär den ena namnet Dudeffant och den andra namnet -Maugiron ... Begge äro, såsom ni äfven ser, af fingers längd och nagels -bredd ... Kanske ni nu förstår, madame, huru det går för sig att på en -gång bära tvänne olycklige vinhandlares namn?“ - -Markisinnan svarade ej, men hon började förstå. - -Hade hon rätt känt den sinnrikaste af hvita björnar, skulle hon visst -icke hafva beskylt honom för galenskap. - -Nu fasade hon för hans klokhet. - -Hon riktade en förtviflad blick mot dörren och gjorde en förtviflad -ansträngning för att befria sin arm. - -Blicken kunde ej hindras, men armen satt qvar i det förfärligaste af -skrufstäd. - -“Ni har redan eld i spiseln“, fortfor Hvita Björnen, “liksom ni anat att -ni i dag skulle göra mera än en god gerning ... Det kan icke dröja många -minuter innan de små stämplarne blifvit tillräckligt heta ... Ack! hvad -den stackars Dudeffant skall bli lycklig, när han får veta, att -markisinnan d’Estelle bär hans namn på sin venstra kind! ... och hvad -den stackars Maugiron skall bli glad, när han får höra, att markisinnan -d’Estelle bär hans namn på sin högra! ... Ett namn till venster och ett -höger ... och kanske på köpet en liten lilja i pannan ... Ni blir som en -skylt, vackra markisinna, och boulevarden skall icke framvisa dess -make.“ - -Markisinnan uppgaf ett nödrop, som bort genomtränga murarne. - -Hvita Björnen uppgaf också ett rop, men som bort höras kring hela -faubourg S:t-Germain. - -Dörren till boudoiren slogs upp, men icke till markisinnans tröst. - -En annan figur, icke olik Hvita Björnens, åtminstone till sättet och -toaletten, beträdde gobelins-mattan. - -“Pascal!“ sade Hvita Björnen till den nykomne, “tag nu i ditt knä den -här vackra ungen och håll i henne, medan jag värmer stämplarne ... det -blir annat det än din fräkniga Bathilde.“ - -Pascal log och spände artigt af sig sin långa sabel, som han stälde vid -dörren, i likhet med herrar militärer, när de bjuda upp till dans. - -Derefter emottog han ur Hvita Björnens armar den nästan sanslösa damen, -satte henne på sitt knä och sig sjelf i kåsösen. - -Det var en grupp, föreställande Pluto med den bortröfvade Proserpina i -famnen. - -Hvita Björnen gick till spiseln, lade de begge stämplarne på eldkolen -med en säkerhet och vana, som röjde att det icke var, första gången han -värmde stämplar för att föreviga vinhandlares namn. - -Markisinnan vaknade snart ur sin dvala. - -“Hela min förmögenhet och alla mina juveler, om ni räddar mig,“ hviskade -hon till den, i hvars armar hon låg. - -Pascal skrattade och kysste, utan att be om lof, markisinnan på mun, -hvilket i hans och säkerligen i mångas tycke var bättre än alla hennes -juveler. - -Han hade smak, den fule Pascal. - -Men markisinnan — hvem skulle ha trott det! — icke blott besvarade den -fule Pascals kyss, utan följde äfven hans läppar, när dessa, belåtna med -sitt redan rika byte, ville draga sig undan. - -Det var nu hon som i sin ordning kysste den orakade Pascal. - -Men nöden har ingen lag och markisinnan d’Estelle var en af de rådigaste -qvinnor på sin tid. - -“Vid min själs eviga salighet!“ hviskade hon; “min eviga kärlek åt den -som räddar mig!“ - -Hvila Björnen stökade emellertid framför spiseln. - -Han hade fått tag i en liten pust af stramalj och stråperlor, och -pustade på elden, som tacksamt flammade upp dervid. - -Men han tyckte, att det äfven pustade bakom honom. - -Han vände derför sitt ansigte från spiseln, och upptäckte till sin stora -förvåning en annan eld, men på hvilken Hvita Björnen icke pustat. - -Det var Pascals kinder som brunno, och midt i lågorna hvilade -markisinnans lilla hvita hand utan att brännas. - -“Hvad vill det der säga?“ brummade Hvita Björnen, släppande sin pust. - -“Simon!“ sade Pascal med mycket nedstämd röst, “det är väl ändå något -för grymt.“ - -“Hå fan!“ mumlade Hvita Björnen, resande sig upp från spiseln. - -“En svag, värnlös qvinna,“ yttrade Pascal; “himlen skulle aldrig förlåta -det, Simon.“ - -“Hå djefvulen!“ sade Hvita Björnen, närmande sig gruppen i kåsösen; -“ödlans gadd har redan hunnit buffelns hjerta ... Hvem skulle ha trott -det, stackars Pascal?“ - -“Vid Sainte-Géneviève!“ svarade Pascal, “jag stormar hellre ensam en -fästning än jag tillåter en svag qvinna misshandlas på ett sådant sätt -... Hon är redan halfdöd af skrämsel och det kan vara nog med det.“ - -Den halfdödas hvita glänsande arm smög tacksamt och uppmuntrande omkring -Pascals hals, lik lysmasken kring grenen af en tall. - -“Pascal!“ ropade Hvita Björnen, som nu stod invid gruppen, “du är en -stackare, du är ett får ... men för gammal vänskaps skull behandlas du -som en oxe.“ - -Knappt hade han utsagt det sista ordet, förrän han med högra knytnäfven -gaf sin vän Pascal ett sådant slag öfver hufvudet, att denne, domnande -af, släppte markisinnan. - -Det sista starka nödankaret brast. - -Markisinnan var förlorad. Kyssen, omarmningen, allt hade varit -förgäfves. - -O! I Afrodites trenne dansande gracer! skolen I väl tillåta att den -sista kyssen af eder syster i S:t-Germain fångas upp af en nedrig -ouvrier från folk-qvarterens ruskiga gränder! - -Skydden henne, om ej för hennes dygders skull, åtminstone för den -legitima principen! - -Hvad? — Tala till gracerna om principer! till gracerna, som utan urval -strö sina blommor öfver slottens koppartak och hyddornas torfbeklädda -åsar! - -Arma markisinna! - -“Nåd ... nåd!“ stammade hon, omfattande Hvita Björnens knän. - -“Tänk på spets-tvätterskan!“ svarade Hvita Björnen. - -“Nåd ... nåd ... O min gud, hvad ni förstört mina vackra dyrbara -spetsar!“ - -“Tänk på Afrikas öknar, men först och sist på den arma Madelone, som -icke fann nåd inför er“, svarade Simon och släpade sitt offer närmare -elden. - -“Ha!“ skrek markisinnan med en stråle af hopp i sina slocknande ögon; -“ni handlar rättvist, oförsonliga menniska ... Men en enda bön ... blott -en enda ... Er hand darrar, jag känner det ... ni skulle göra mig mera -illa än ni vill ... ni skulle döda mig och det vill ni ju ej ... ja, ja, -er hand darrar fasligt och jag undrar icke på det, ty det vill mycket -mod till för att behandla en qvinna såsom ni vill behandla mig ... Der -på bordet står ett glas med champagne som jag nyss slog i åt mig sjelf -... töm detta glas, drick champagnen! ... Champagnen skall gifva er mod -och er hand icke mera darra, och ni skall icke blifva grymmare mot mig -än ni tänkte ... drick, drick! champagnen, champagnen!“ - -Hvita Björnen såg något förundrad på en bönfallande, som bjöd på -champagne. - -“Sådana lustiga påhitt!“ ropade han; “jag skulle darra på hand! ... -Hvita Björnen darra! ... Blott en enda gång har han darrat, och det var -när han tryckte till Madelones brustna öga, det enda hon hade qvar, ty -det andra hade ni ... Död och helvete!“ vrålade han fradgande; “jag -skulle kunna brännmärka er från hjessan till fotabjellet och sedan visa -er för Gud och begära belöning för en god gerning ... Till elden, till -de glödgade jernen!“ - -Så brast äfven det andra ankaret, som, uppriktigt sagdt, icke heller var -rådligt att nappa på. - -Men ännu en gång sköt en stråle fram ur den vid spiseln nedböjda -qvinnans öga. - -Det var äfven en stråle af beslutsamhet, men dess vilda glans tycktes -trotsa döden. - -“_Ni_ darrar icke“, sade markisinnan med ett lugn som kunnat isa hvilken -annan som helst, utom Hvita Björnen; “men _jag_, jag darrar! ... känner -ni icke hur jag darrar?“ - -Simon betraktade med ny förvåning markisinnan, ty han kunde ej upptäcka -den minsta darrning hos henne. - -“Denna min sista bön skall ni icke afslå“, fortfor markisinnan; “låt mig -tömma det fylda glaset, ty jag behöfver det, jag ... låt mig dricka -champagnen och jag skall bli lugnare än ni, grymme man! ... Jag besvär -er vid hennes namn, ni nyss nämnde ... jag besvär er vid Madelones -minne!“ - -Simon, i stället för svar, släpade henne tillbaka till kåsösen, nära -hvilken det lilla mosaik-bordet stod. - -Han tog från bordet den till brädden fylda kristallen, som varit ämnad -åt Denise, och räckte den åt markisinnan. - -“Drick“, sade han, “men fort! ... Ni kan möjligtvis behöfva en -styrkdryck ... Men aldrig mer ett ord af Madelones namn på edra läppar, -om ni ej vill hackas i bitar, som man hackar en slingrande orm!“ - -Markisinnan ordnade först sina rika flätor, hvilka kommit i oordning, -och tog sedan kristallen, som hon förde till sin mun. - -Det gifves ögonblick då döden är en vällust emot ett lif brännmärkt -äfven med annat än glödgadt jern, hvilket sednare säkerligen var det -rysligaste i markisinnans ögon. - -Hvita Björnen, qvarhållande hennes andra arm, vände hastigt sitt ansigte -mot dörren. - -Han hörde ljud af röster och brådskande steg. - -Dörren sprang upp, och Armand Cambon hastade in i boudoiren. - -Armands första blick föll på markisinnan, som, ännu liggande på knä vid -kåsösen, stält ifrån sig glaset på mattan. - -Hans andra blick föll på Pascal, som, lutad mot kåsösens ena karm, -började röra på sig och småningom återvakna från det domnande slaget. - -Hans tredje blick stannade på Hvita Björnen, som, förbluffad af sin -förre lärjunges ankomst, ändtligen släppt markisinnans arm. - -Vår hjelte sprang fram, kastade sig emellan markisinnan och Hvita -Björnen och knuffade denne, som var oförberedd derpå, baklänges mot den -spisel, der hans jern glödgades. - -“Jag fick veta att ni smugit er hit, Simon!“ ropade Armand, “och -lyckligtvis kommer jag ej för sent ... Hvad är det för bragd ni rufvar -på? ... hvad vill ni här?“ - -“Jag vill bara brännmärka markisinnan d’Estelle“, svarade Simon -trotsigt, “och jag har redan jernen i elden,“ tillade han, i det han -drog fram en af stämplarne och visade Armand det röda jernet; “men hvad -jag vill skall jag verkställa ... Ur vägen pojke! du ställer dig alltid -i vägen för mig och det blir aldrig bra för dig på längden.“ - -“Olycklige! ni vill brännmärka folkets seger!“ ropade Armand; “ty man -skall _icke_ säga, att det är vindragaren Simon, som utkräft hämnd af -markisinnan d’Estelle för ett af henne föröfvadt brott, utan man skall -säga, att franska folket, missbrukande sin seger, rånat och mördat de -förnäma och rika i S:t-Germain ... Derför bort härifrån, Simon, eller -hugger jag ned er! ... bort, säger jag! ... Tillbaka eller dö!“ - -Dervid blottade han sin sabel. - -Utan att svara, drog Simon _sin_, och för andra gången korsades -mästarens och lärjungens klingor. - -Den rika, men trånga boudoiren var icke tjenlig tummelplats för sådana -armar och vapen. Den var ämnad till tempel åt Venus och Cupido, men icke -åt Bellona och Mars. - -En kristall-krona och en väggspegel lågo redan i skärfvor på den dyrbara -mattan. - -Simon kämpade mot den, som stält sig mellan honom och hans länge -förberedda hämnd. - -Armand stridde mindre för en qvinna, som han måste afsky, än för det -allmännas sak, som han ansåg fläckad genom våld mot enskild person. - -Ögon och klingor gnistrade. - -Men det var af ödet bestämdt, att Armands och Simons andra strid icke -skulle blifva deras sista. - -“För sent! för sent! jag dör!“ ljöd genom sabelhuggen en stämma så -ihåligt hemskt, att de begge kämparne ovilkorligen och på samma gång -sänkte sina vapen. - -Armand vände sig om och såg markisinnan signa ned mot golfvet med blå -läppar och vanstälda anletsdrag. - -Han skyndade till hennes hjelp och lade henne på kåsösen, hvilken Pascal -lemnat, ett föga redigt vitne till hvad som hände i denna olyckliga -boudoir. - -Hvita Björnen hade äfven sprungit fram till kåsösen och blickade med en -viss förvåning på sitt offers krampaktiga rörelser. - -“Ja ... för sent ... giftet ... giftet ... o hvad qval!“ qved -markisinnan, vridande sig på sin bädd. - -“Olyckliga! hvem har förgiftat er?“ frågade Armand, lutande sig öfver -henne. - -“Jag ... jag“, stammade den döende; “hämnande Gud! det var då åt mig -sjelf, som jag ... tillredde ... oh!“ - -“Ah, det var gift i detta glas hon bjöd mig!“ ropade Simon med en -ursinnig blick på kristallen, som endast var tömd till hälften. - -Hon hade icke hunnit dricka mer än hälften, när räddningen kom; men -hälften var tillräckligt. - -“Den lefvande gladan!“ mumlade Simon. - -“Tyst, Simon!“ sade Armand; “en högre makt rycker henne från er låga -hämnd.“ - -“Förbarmande! nåd!“ ropade den döende, förande Armands hand till sina -kalla läppar! “evige Gud! heliga Maria! nåd! nåd!“ - -Armand erinrade sig att han vid sitt bröst hade ett litet krucifix. - -Han framtog detta och höll det nära intill markisinnans ögon. - -Det föreföll honom som om frälsarens gyllene bild lånade något af sin -klarhet åt den döendes anletsdrag. - -Häftigt ryckte markisinnan till sig krucifixet och tryckte det jemte -Armands hand till sitt bröst. - -Markisinnan d’Estelle hade, efter hvad vi känna, velat förgöra både -Armand Cambon och hertiginnan de Beaudreuil, och likväl var det den -förres hand och den sednares gåfva, som förmildrade hennes sista -stunder. - - - Fyrtioförsta kapitlet. - - Tuilerierna. - -Le Palais de Tuileries är grundlagdt af drottning Catharina af Medici. - -Dock blef det i sitt nuvarande skick först fullbordadt i början af -Ludvig XIV:s regering. - -På samma tomt stodo förut några tegelugnar (tuileries), hvilka inköptes -och nedrefvos, för att lemna rum åt ett palats för konungar. - -Deraf det anspråkslösa namnet som, märkvärdigt nog, bibehållit sig genom -så stora och mäktiga dynastier. - -Slottets förste byggmästare var den berömde Philibert Delorme; men som -slottsbyggnaden medtagit en tid af mer än hundra år, så hade Delorme -flere efterträdare, hvaribland Jean Bullant, André du Cerceau och -Etienne Dupeyrac, hvardera en Tessin, ty Frankrike har haft många -Tessiner![6] - -De tre sistnämnde hade hvar för sig något att lägga till den förstes -plan, som, uppgjord under ögonen af en furstinna från Florens, -naturligtvis måste följa den Florentinska stilen eller densamma som -uppenbarar sig i Luxembourg och som icke är att förakta. - -Medicéernas tidehvarf, föga lyckligt för menskligheten, har dock varit -en välsignelse för byggnadskonsten, liksom för hvarje annan skön konst. - -Hvad som tillades af de sednare mästarne försämrade ej den förstes verk. - -Det är visserligen sannt, att Tuilerierna, betraktade från parken, visa -en något oregelbunden hufvudbyggnad, en, att vi så må uttrycka oss, -bizarr byggnads-stil. - -Men äfven en beundrare af det regelbundna skall finna denna -sammanlänkning af hvarandra olika paviljonger långt ifrån ful, och den, -som vet att uppskatta snillet och smaken äfven i deras nycker, kan -näppeligen hafva något att anmärka hvarken mot enskildheterna eller det -hela. - -Betraktar man deremot Tuileriernas andra façade eller från place du -Carrousel, så har man både en regelbunden hufvudbyggnad och tvänne med -denna fullkomligt harmonierande flyglar, af hvilka den ena, en helgjuten -jättearm, sträcker sig ända till Louvern, fästande sig med värdig -brodershand vid värdig brodersskuldra. - -Hvad man ser, är redan stort, oupphinneligt. - -Men hinner väl en gång, och hvarpå man länge tänkt, den andra flygeln -att äfven sträcka sig fram till Louverns andra axel, så att de begge -palatserna blifva ett, så bör det kunna blifva något, som i byggnadsväg -icke torde hafva sin like. - -Man har redan gjort början dertill genom att nedrifva några af de hus, -som stå i vägen för denna storartade plan. De öfriga, alla redan af -staten inköpta och utdömda, vänta hvarje dag förstörelsen, under det man -hugger på grundstenarne till nybyggnaden. - -Liksom Luxembourg, hafva Tuilerierna sina fontäner, på hvars spegelytor -svanen simmar bland guldfisk och silfverkaskader; sina grupper af marmor -och sandsten, ehuru alla af mytologisk betydelse; sina alléer och -lundar, mellan hvars täta stammar den djupaste skugga råder, hur klar än -solen strålar öfver deras kronor; sina minnen ... men hvilka minnen! - -Inom dessa murar har Ludvig XIV herskat i allt det majestät, som -bestrålat hans tidehvarf, utan att göra Frankrike lyckligt. - -Der har Ludvig XV, som barn och yngling, dansat till hofvets odelade -förtjusning, och när han blef äldre, dansade der hans mätresser till -hans egen; der emottog, år 1778, några dagar före sin död Voltaire, -franska vitterhetens patriark, lagerkransen af furstars händer och under -ett helt folks jubel. - -Dit inträngde, år 1792 den 10 Augusti, för första gången det stormande -folket, tvingande det olyckliga konunga-paret, Ludvig XVI och Marie -Antoinette, att lemna rum för National-konventet, som derstädes i tre år -residerade och styrde. - -Der hvälfde, såsom förste konsul, Napoleon sina ärelystna planer; der -firade han, såsom kejsare, sin förmälning med Marie Louise; der från -balkongen visades för första gången hans son, under jubel af millioner -röster; derifrån gick tre år sednare samme kejsare med gemål och son, -flyende för de allierades härar. - -Der undertecknade Ludvig XVIII den förödmjukande traktat, hvarigenom -Frankrike beröfvades alla sina under republiken och kejsartiden gjorda -eröfringar; derifrån, och blott några dagar sednare, flydde äfven han -för den från Elba återkommande kejsaren, hvilken dagen derpå ånyo -intågade, men för att snart för andra gången fly, och då till oceanens -klippa, kondorens sista bo. - -Derifrån, år 1830 den 29 Juli, jagades Carl X af det för andra gången -stormande och segrande folket samt måste med hela sin familj gå en evig -landsflykt till mötes. - -Från samma fönster och balkonger hade Ludvig Filip i aderton års tid den -skönaste utsigt öfver blomster-parterrer, syrenhäckar, kastanie-lundar, -lagerparker, kolonner och triumf-bågar, ända till dess att ... - -Men det är just den sista sidan af Tuileriernas historia, som nu ligger -uppslagen för oss och hvilken har till öfverskrift: - - - Förmiddagen den 24 Februari 1848. - -Slotts-uret har slagit half till elfva. - -Den lilla pendylen i drottning Amélie’s badrum har troget upprepat -halftimmen. - -Pendylen står ännu i dag qvar på samma plats, men ingen har sedan dess -hört den ljuda. - -Den är märkvärdig för oss svenskar, ty den prydes af en liten vacker -tafla med underskrift: “Linnéus à Upsale explique son horloge de flore.“ - -Tuilerierna äro bevakade af 3,000 man kärntrupper och sex kanoner. - -Handgevärs-skott höras på afstånd. - -Notre-Dame, den outtröttliga, har ännu ej tillslutit sina malmläppar. - -Men man har någorlunda hunnit vänja sig både vid det ena och det andra, -ty man kan vänja sig vid allt. - -Konungen inträder i Dianas galleri, för att intaga frukost. - -Drottningen och hennes söner, hertigarne af Nemours och Montpensier, med -deras gemåler befinna sig redan derinne. - -Konungen småler mot de sina. - -Hvad har han väl numera att frukta? Oppositionens sköld betäcker honom, -denna sköld, på hvilken i lysande färger äro afbildade Thiers och Odilon -Barrot, hvardera stående på ett ben, upplyftande och understödjande den -kungliga kronan. - -Det är icke möjligt annat än att en sköld med sådant vapen skall verka. - -Låt folket få sin välsignade reform, eller, rättare sagdt, löftet derom. - -Ett löfte, instucket i Thiers’ och Barrots portföljer, behöfver ej vara -mera seglifvadt än alla de förra. Det har man sett en gång förut. - -Frågan är nu blott att vinna tid och få bort barrikaderna. Sedan bör man -alvarligen tänka på att belägga gatorna med annat än sten. - -De höga personerna taga plats kring kaffebordet. - -Ur den stora förgylda silfverkannan, med dess mästerligt drifna bilder -af Visheten och Styrkan, skjuter den doftande mörkbruna mokka-strålen -och förlorar sig i sèvres-porslinet, rikt af små gyllene kransar, -hvardera inneslutande någon liten utsigt af Paris, Versailles med flere -slott och städer. - -Men innan en enda droppe af den aromatiska drycken vidrört furstliga -läppar, inträder, oanmäld och utan all vördnad för etiketten, ministern -Duvergier du Hauranne, åtföljd af en ordonance-officer. - -Ministern är icke blek: han är blyfärgad. - -Han begär att få tala med hertigen af Montpensier. - -Denne reser sig från kaffebordet, men gifver ett tecken åt konungen och -drottningen att lugna sig. - -Men man lugnar sig ej. Alla resa sig upp från bordet och närma sig -skyndsamt den oanmälde. - -“Sire“, säger ministern, “eders majestät vet då icke hvad som sker?“ - -“Hvad är det som sker?“ frågar konungen. - -“Jo, der nere på place de la Concorde, trehundra steg från ers majestät, -lemna dragonerne sina sablar och infanteristerne sina musköter.“ - -“Ät hvem? åt hvem?“ - -“Ät folket, ers majestät.“ - -“Omöjligt! omöjligt!“ ropar majestätet. - -“Jag ber om nåd, sire“, utlåter sig officeraren; “men jag har sett det -med egna ögon.“ - -Det var det första sanningsord Ludvig Filip hörde. - -Men hvarför säger ingen sin konung sanningen? - -Derför att sanningen är ett brott emot hof-ceremonielet, och ingen -hofman vill förlora sin konungs nåd. - -Man skulle verkligen kunna tro, att hofmän hellre såge att han förlorade -sin krona. - -“Sire!“ ropar drottningen till sin gemål, “stig till häst och dö, om ni -det måste! ... Från Tuileriernas balkong skola er maka och edra barn se, -hur ni dör för er krona.“ - -Nog finnas konungar, som veta att dö för sin krona; men hvar finnas de, -som veta att lefva för sitt folk? - -Konungen ikläder sig hastigt generals-uniformen och stiger till häst. - -Drottningen med sina prinsar och prinsessor sätta sig på balkongen. - -Kaffet får stå. - -Efter någon stund återkommer konungen, ånyo småleende. - -Han är lugnad af den revy han hållit med slottets garnison. - -De tretusen, oberäknadt servisen för de sex kanonerna, hafva ropat: -“Vive le roi!“ - -Det är obegripligt, att en så förståndig man som Duvergier du Hauranne -kan tro, att soldater, hvilka ropa “vive le roi!“ kunna fraternisera med -folket. - -Den arme konungen! - -Ett helt land faller ur hans hand, och han tröstar sig med de få -stoftkorn, som ännu ligga qvar på hans finger! - -Thiers inträder. - -“Det är för sent!“ ropar denne och glömmer att torka glasögonen, emedan -han ser klart ändå. - -Han har aldrig sett klarare. - -Han har sett, att hans popularitet, hur hög han än ansett den vara, -likväl icke uppnår barrikadernas höjd. - -Han har med den nya minister-listan uti handen visat sig nedanför en -barrikad. - -“Thiers och Odilon Barrot! Odilon Barrot och Thiers!“ har han ropat. - -Men man har skrattat åt honom, åt honom, som endast vill skratta sjelf. - -Man kan beundra Thiers, men icke låta bli att skratta, när man ser -honom. - -Parisarne ha sett honom beständigt på nästan alla karikatyrer, ty det -finnes ingen, hvilken så väl lämpar sig för karikatyren som han. - -Som sagdt är, man har skrattat åt honom, fast han hviftade med den nya -minister-listan. - -Han har öppnat sin mun för att lugna, han, som i all sin dar endast -öppnat den, för att oroa så vänner som fiender. - -Då såg han i lagom tid en sten, nästan så stor som han sjelf, riktas -emot hans hufvud. - -Han vände sin lilla rygg och flydde. - -Stenen följde honom, och ehuru den ej träffade hans hufvud, bevingade -den dock hans fot. - -Nu står han i Tuilerierna. - -Hela hans vältalighet har krympt ihop till ordet: “För sent!“ - -“Och Odilon Barrot?“ frågas från alla sidor; “Odilon Barrot?“ - -Ingen har ännu fått underrättelse om denne mäktige man. - -Hvem, om ej han, stormens fader, skall kunna besvärja den? - -Men äfven Odilon Barrot har varit ute med en lista. - -“Odilon Barrot och Thiers! Thiers och Odilon Barrot!“ har han ropat -nedanför en annan barrikad. - -Man skrattade icke, men riktade deremot en bössmynning på honom. - -Då försvann han, oppositions-chefen, och syntes icke till, förrän han, -såsom franska republikens minister, hjelpte Österrike och Neapel att -störta republiken i Rom. - -Emellertid står det förtvifladt till i Tuilerierna. - -Det kungliga skeppet tager läck på alla sidor. - -Fåfängt har man inom några timmar kastat tre ministrar öfver bord. - -Stormen fortfar, och man varskor silfverskummet kring de spetsiga -bränningarna. - -Då inträder Emile Girardin, den ryktbare redaktören af La Presse, också -oanmäld. - -Emile Girardin är för Frankrike hvad Lars Hierta är för Sverige. - -De hafva samma fyndighet, samma uppfinningsförmåga, samma fina väderkorn -på den rådande opinionen, samma ovanliga snille. - -Dock är kanske Hierta något försigtigare, innan han stiger åstad. Men -monsieur Girardin är djerfvare och modigare än herr Hierta. - -“Sire“, säger Girardin till konungen, “hvad gör ers majestät?“ - -“Jag utnämner Odilon Barrot till konselj-president“, svarar konungen, -som verkligen är sysselsatt med att skrifva. - -Man tror helt enfaldeligen, att Odilon Barrot, såsom president i stället -för Thiers, skall göra slag i saken. - -“Det är för sent!“ ropar Girardin. - -Konungen betraktar med förvåning Girardin. - -Det är för andra gången han hör detta olycksbådande ord. - -“Sire“, fortfar Girardin, “i denna stund är det icke en -ministère-förändring som folket vill: det är tronafsägelsen ... Afsäg er -tronen, sire, eller finns det om en timme i Frankrike hvarken folk eller -konungadöme!“ - -Konungen tappar pennan. - -“Sire“, säger Girardin räckande honom pennan, “en minuts dröjsmål och -allt är förloradt.“ - -Konungen famlar nästan medvetslöst med händerna på bordet. - -“Se här proklamationen, som jag redan låtit trycka“, yttrar Girardin, -hållande framför konungens ögon ett tryckt papper, på hvilket står: - - Konungens tron-afsägelse. - Hertiginnans af Orleans regentskap. - Kammarens upplösning. - Allmän amnesti. - -Konungen tvekar, och man kan ej undra derpå. - -I går var man nöjd med så litet, men i dag vill man _allt_. - -Hvilken lexa för konungar! Skall den göra dem klokare hädanefter? ... - -Hertigen af Montpensier närmar sig. - -“I Frankrikes namn, afsäg er styrelsen, sire!“ ropar han. - -“Nå väl!“ svarar ändtligen konungen; “efter I alla önsken det: jag -abdikerar.“ - -Girardin skyndar ut. - -Konungen sätter sig ned och skrifver följande: - -“Jag afsäger mig tronen, till förmån för min sonson, grefven af Paris -... Må han bli lyckligare än jag!“ - -Denna sorgliga autograf är konungens sista. - -Handgevärseld höres utifrån. Den närmar sig, den blir allt lifligare. - -“Man skjuter på Tuilerierna!“ ropar en hofman och flyr. - -“Man stormar dem!“ ropar en annan hofman och flyr. - -Konungen afkläder sig generals-uniformen och påtager en borgerlig drägt. - -Drottningen, blek, orörlig, betraktar konungen. - -Amélie, Carolinas höga dotter, exemplarisk maka och mor, skulle hellre -hafva sett sin gemål afklädas för grafven än för flykten. - -Hon vänder sig mot Thiers. - -“Se der ert verk, monsieur!“ säger hon, “det är ni som är orsaken till -allt!“ - -Thiers är svarslös för första gången i sitt lif. - -Är det samvetet, eller är det blott deltagandet för en ädel qvinnas -djupa smärta, som binder hans tunga? - -Thiers skulle annars kunnat bevisa, att han varit konungamaktens stöd -ända sedan Nebukadnezars tider. - -“Hästarne!“ befaller konungen. - -“Man hade fört fram dem“, underrättar en kammartjenare; “men de blefvo -nyss dödade.“ - -“Således, ingen vagn?“ - -“Jo, två vagnar utan livré och vapen vänta vid Pont-Tournant.“ - -“Låtom oss fara!“ ropar konungen, bjudande drottningen armen. - -De gå. Några följa dem. Icke alla, ty det är farligt att följa en konung -som flyr. - -Man tager den hemliga väg, som kejsaren låtit anlägga för konungen af -Rom; man följer terrassen som vetter åt flodens strand, träder ut genom -den lilla porten och befinner sig nu midt bland segrande folk och -afväpnade trupper. - -Hvilken penna kan teckna hvad det ålderstigna konungaparet kände i denna -stund! - -Konungen svigtar och nödgas stödja sig på drottningens arm. - -Drottning Amélie bär sitt hufvud högt, och hennes stolta öga blixtrar af -harm. - -Hon har skäl dertill. - -Hvar äro nu de hofmän, som solat sig i majestätets glans och svalkat sig -i dess skugga? - -Hvar äro de läspande tungorna, de krökta ryggarne? ... hvar? ... - -Fråga vinden, som föraktligt blåser på försvinnande ryggar; fråga -sandkornet, som rodnar af blygsel under flyende fötter! - -Hvilken lexa för konungar! skola de botas deraf? ... - -“Plats för en stor olycka!“ - -“Aktning för en stor olycka!“ - -“Aktning för den olycklige gubben!“ - -Sådane äro de rop, som från alla sidor ljuda kring de kungliga -personerna. - -Men det är bluser som ropa, bluser med utmärglade ansigten och -blodbestänkta kläder, ty de hafva nyss kommit ur striden från en seger, -som de köpt med sitt blod, med vänners, med fränders. - -Men de brinna ej af hämnd, de fordra ej räkenskap af dem, på hvilkas -befallning detta blod gjutits. - -Framskridande mellan dessa lefvande, elastiskt eftergifvande murar, -stannar det kungliga paret vid obelisken. - -Konungen kastar en blick öfver place de la Concorde. - -Han bleknar, ty sonen af Philippe-Egalité erinrar sig, att det var på -detta torg hans faders hufvud föll. - -Konungen kastar en blick tillbaka mot Tuilerierna, detta stolta slott, -som han icke mera skall se, denna sköna park, hvars doft han icke mer -skall njuta. - -Han blir blekare. - -“Som Carl den tionde, som Carl den tionde!“ mumlar han och blir för ett -ögonblick skild från sin trogna följeslagarinna. - -Drottningen, skild från sin gemål, bäfvar nu för första gången, men icke -för sig, utan för honom. - -En blus närmar sig, ödmjukt tillbjudande henne sitt skydd. - -Eviga försyn! en blus beskydda en drottning! - -“Lemna mig!“ ropar drottningen, stötande föraktligt tillbaka den -erbjudna armen. - -Blusen drager sig ödmjukt tillbaka. - -Han har uppfattat föraktet, men det är endast medlidandet han känner. - -Ändtligen återfinner drottningen konungen, och snart upptäcka de -vagnarne, hvilka de intaga jemte hertiginnan af Nemours. - -Men hvar är hertiginnan af Montpensier, som likväl följt sina -svärföräldrar från slottet? - -Hon har försvunnit i trängseln. Men ingen kommer ihåg henne, icke ens de -som nyss uppstigit i vagnarne, ty hvad är väl i sådana ögonblick en -prinsessa? - -Kuskarne mana på hästarne och nu äro vagnarne på väg till Saint-Cloud. - -“Hvad gjorde ni?“ frågade en person Crémieux, hvilken följt de kungliga -till vagnarne, ty det var blott konungadömets fiender, som i sista -stunden beskyddade den kungliga familjen. - -“Jag tillslöt vagnsdörren efter konungadömet“, svarade Crémieux. - - - Fyratioandra kapitlet. - - Folket i Tuilerierna. - -Emellertid stormar folket Tuilerierna, rullande fram som bäcken, som -branden, som lava-strömmen. - -Allt, som befinner sig i dess väg, slås ned, begrafves, tillintetgöres. - -Allt? — Nej, icke allt. - -“Aktning för monumenterna och konstverken!“ ropas det från alla håll; -“aktning för allt som ej kan återställas!“ - -Sublima erkännande af egen oförmåga! sublima hyllning åt snillet! - -En bröstbild af Ludvig Filip är den enda som, träffad af tjugo kulor, -springer i stycken. - -Konungen, contumaciter dömd, exeqveras in effigie. - -För öfrigt är man ej så nogräknad med ejderdunsbolstrar, gyllene -fåtöljer och kinesiska porsliner. - -Dessa och dylika saker utvräkas genom fönstren. - -Och tronen, den kungliga tronen? Redan i spillror, uppgår den i lågor -från karusell-platsen. - -Halfnakna figurer värma sig kring den dyraste af brasor. - -“Aha! åhå! haha!“ ropa de, hoppande och klappande händerna åt hvarje -fåtölj eller vas, som kommer sättande ofvanifrån, och man vrålar af -förtjusning, när något uppsprättadt ejderdunsbolster lemnar sitt -flyktiga innehåll åt vindarne och molnen. - -Det är som såge man veklighetens grundvalar för evigt försvinna. - -Men derunder har man äfven ögonen på hvarandra. - -Ingenting får gömmas undan eller medtagas. Allt, som kastas ut, tillhör -lågan eller vinden. - -Möbler och kläder efter en som dött i pesten skulle ej med större -noggrannhet förstöras. - -Salonger, gallerier och förmak fyllas af de vildaste gestalter. - -Bajonetter, pikar och yxhamrar slamra mot kristall-kronor. - -Träskor och gevärskolfvar stöta hål i gobelinsmattor, och i trymåerna -spegla sig ansigten, som kanske förut endast haft floden och fontänerna -att spegla sig uti. - -Hvita Björnen är den förste som sticker foten in i Dianas galleri. - -I början synes han något förlägen vid åsynen af den prakt, som från alla -sidor strålar emot honom. Men snart är han fullkomligt hemmastadd. - -Han tager ett stort skutt längre in i galleriet, och många skutta efter -honom. - -“Aha, kaffe!“ ropar han och slår sig ned i samma fåtölj, hvaruti nyss en -konung suttit; “och grädda och socker och sockerbröd ... Kommen hit, -pullorna små, det här är för oss naturligtvis ... Tag för dig, Pascal, -och var icke snarsticken längre, utan tacka himlen för det du tålte vid -en knäpp af min hand ... var folk, säger jag, annars talar jag om för -din fräkniga Bathilde, att du kysst en markisinna, din buffel!“ - -“Slå er ned, god vänner!“ uppmanar han jemväl de öfrige kamraterne; -“kaffet är bra, fast det är kallt ... och redan islaget, ser jag ... Gud -välsigne konung Ludvig för hans omtänksamhet! ... Ganska godt och starkt -... Gud välsigne drottning Amélie, som kokar ett sådant kaffe! ... Ät -inte upp allt sockret, Pascal ... en prinsessa skulle få slag, om hon -såge dig hugga i så der ... Hvem, djefvulen, tog vid alla sockerbröden? -skäms du inte, Léon? ... du har då aldrig umgåtts förr i bättre hus ... -O himmel! Gaspard tömde hela gräddskålen ... Ser han inte ut som hade -han nyss kysst en hoffröken? ... Au diable, bland hvilka ohyfsade bestar -har jag ej kommit! ... Eller blir man alltid en best, en glupande ulf -det första man sätter foten på kungliga golf?“ - -“Men hvar äro hoflakejerna?“ fortfor Hvita Björnen, “hvar våra lakejer? -... hvarför passa de ej upp på folkets majestät? ... Aha!“ tillägger han -med blicken på en hög gyllene skärm, nedanom hvilken synas ett par -fötter i silkesstrumpor och lakerade skor, “aha! kom fram, monsieur, -annars tar jag af er silkesstrumporna, utan att först draga dem från -benen.“ - -En skälfvande hoflakej kryper fram från skärmen, visande sitt dödsbleka -ansigte. - -“Mera kaffe, garçon!“ ropar Hvita Björnen, “och mera socker och en -kalfstek ... Ni har inte kalfstek, olycklige ... Tag hit annat då ... -tag hit “faisans de Bohême“ och “paté de Strasbourg“, tag hit “filet de -boeuf piqué à la Chambord“ och “écrevisses à la Colbert“, eller också -helt simpelt “gelée au marasquin“, tag hit hela konungens kök ... Ludvig -Filip är mätt, men folkets majestät är hungrigt.“ - -Under det att Hvita Björnen med skrytaktig ton uppenbarar sin kunskap i -franska matsedeln, till bordskamraternes synnerliga förvåning, -framsmyger den ena lakejen efter den andra, erbjudande ödmjukt sin -tjenst. - -De stackars lakejerne! Skulle de på morgonen kunnat ana, att den -kungliga taffeln dukades för sådana gäster? - -Hvita Björnen utdelar befallning på befallning. - -Lakejerne springa fram och tillbaka, serverande allt som finnes, ty -folkets majestät äter glupskt och torkar sig om mun på spetsnäsdukar, -dem prinsessor i sin förskräckelse lemnat qvar på bordet. - -En och annan af sansculotterne är redan så hemmastadd, att han, med -pipsnuggan i mun och de nakna benen på bordet, blåser upp tobakshvirflar -mot takets mästerligt skulpterade keruber och helgona-anleten. - -Hvilka skyar för keruber och helgon! - -Folkets majestät är mycket nedlåtande. Det drager hoflakejerne ned -emellan sig och delar med dem de furstliga läckerheterna. - -Lakejerne, förtjusta af så mycken nedlåtenhet, blifva allt modigare. - -En af dem bedyrar till och med, att hvar gång han serverat Ludvig Filip -dess älsklingsrätt: “rouges de rivière au sang“, hade han icke -underlåtit att påminna högstdensamme om folkets behof, ehuru alltid -förgäfves naturligtvis. - -Lakejen erkänner visserligen, att han, till följd af sin ställning i -samhället, varit royalist, men han är nu af andra tankar och tackar gud -för hvar stund han blifvit klokare. - -Hvita Björnen nyper uppmuntrande den vältalige lakejen i näsan, liksom -Napoleon brukade nypa sina gunstlingar vid örat. - -Men Hvita Björnen är mera hårdhändt än sjelfva kejsaren. - -Lakejen skriker, men bedyrar, att han icke för alla konungars ordensband -ville bortbyta detta ynnestprof af folkets majestät. - -Hvita Björnen utdelar samma ynnestprof åt de öfrige f. d. royalisterne. - -De dekorerade, eller, rättare sagdt, marmorerade lakejerne uppgifva -verkliga nödrop, men uttrycka icke desto mindre sin vördnad för en så -opartisk fördelning. - -Hofmän veta att finna sig i allt. - -Men folkets majestät är äfven mycket törstig. - -“Vin! mera vin!“ ropar Hvita Björnen; “hvad är det för ett hus, som inte -har vin att bjuda på? ... hit med vin, och en petit verre.“ - -“Vin, vin!“ instämma bordskamraterne, “och konjak, konjak! ... hvem -dricker kaffe utan en petit verre?“ - -En lakej försäkrar, att det ej finnes mera vin uppe, men upplyser på -samma gång, att det i källarne är öfverflöd på alla möjliga dricksvaror. - -“Ah!“ yttrar Hvita Björnen; “jag glömde att vi gästa hos den störste -källarmästaren i hela Frankrike ... Äfven denne var olycklig och hans -fixa idé var kronan. Men den ha vi kurerat honom för ... Dock, den -otacksamme har tappat vårt blod ... Fyllom derför de tomma ådrorna med -hans viner!“ - -Hvita Björnen och hans stallbröder lemna den kungliga taffeln och rusa -ned i Tuileriernas källare. - -Hvita Björnen har ett eget sätt att servera viner. - -Han slår botten ur alla vinfastagerna. - -Röda och hvita kaskader strömma emot hvarandra. - -Rhen och Mosel öfversvämma Bourgogne och Bordeaux. - -Det blir en flod i de ofantliga källarne. - -Floden stiger för hvarje ögonblick. - -Hvita Björnen känner den stiga till midjan och vadar ut, ropande till -sina kamrater att göra sammaledes. - -Många följa honom, men de flesta vilja dröja till dess floden stigit -till halsen, hvilket måste vara beqvämt för den som stående vill dyrka -vinets gud. - - * * * * * - -Medan floden stiger i källarne, stiger äfven folkströmmen i salongerna -och förmaken. - -Idel nya folkhopar genomströfva de lysande våningarna, respekterande -intet, utom konstverk, guld och diamanter. - -Halfnakna figurer ställa sig på vakt framför millioner. - - “Ce peuple fier auprès du trône - Gardait, un fusil à la main, - Les diamants de la couronne, - Et la sentinelle avait faim.“ - -Det var blott folkets avant-garde, Hvita Björnen och hans kämpar, som -fick något godt af den qvarlemnade kungliga taffeln, hvilken nu är -länsad. Endast servisen står qvar. - -Bleka och utmärglade ansigten böja sig öfver de tomma silfverfaten, men -ingen hand vidrörer dem. - -Armand Cambon, som anfört hufvudstyrkan, bättre representerande folkets -majestät, genomgår det ena rummet efter det andra med uppmärksamma -blickar åt alla sidor. - -Förr endast lefvande för striden och stormen, synes han nu blott vara -till för att vaka öfver ordningen och segern. - -Det är han som utstält posterna framför millionerna, det är han som ännu -befaller och den alla lyda. - -Ingen opponerar sig emot hans makt, alla understödja honom, ty man vet -att hvad han säger och gör är rätt, och rätt vill folket, innan ännu -falska profeter hunnit förvilla det. - -Silfver och guld, diamanter och konstsaker fördes till ett gemensamt -förvaringsrum, och nycklarne dertill öfverlemnades af bluserne åt den -längre fram på dagen bildade regeringen, för att sedan tillställas -Orleanska familjen. - -Man blef i ett af de inre rummen varse tvänne personer, som ämnade smyga -sig bort. - -Som de sågo misstänkte ut, grepos begge och qvarhöllos. - -Man vände ut och in på deras fickor och påträffade mycket smått och -godt, bland annat några röda sammetsfodraler med Orleanska familjens -vapen utanpå och diamantsmycken inuti. - -Saken var klar. Spörjsmål behöfdes ej. De brottslige tänkte på ingenting -mindre än att förklara och försvara sig ... - -Efter några minuters förlopp hängde tvänne döda kroppar öfver ingången -till Tuilerierna. - -På hvarderas bröst var fästadt ett hvitt papper, och på papperet stod i -stora bokstäfver: - - _Mort aux voleurs_ (död åt tjufvar)! - -Under det att Tuilerierna stormades och intogos, hade en man af folket -brutit af pendeln till slottsuret. Pendylen, orörlig och obeveklig, -utvisade således länge timmen för folkets seger och konungadömets fall. - -Det var halftimmen till 2. - -Såsom vi redan veta, har folket tvänne gånger förut varit mästare öfver -Tuilerierna, först den 10 Augusti 1792 och sedan den 29 Juli 1830. Men -märkvärdigt är, att det begge gångerna skedde på samma timma. - -Tredje gången var den 24 Februari 1848. - - - Fyrtiotredje kapitlet. - - Folket i S:t-Germain. - -“Republiken, säger ni! man har då proklamerat republiken!“ ropade grefve -de Vandeul med förskräckelse till Berryer, hvilken, på hemvägen från -deputerade-kammaren, besökt sin gamle vän, för att gifva honom del af -den vigtigaste bland alla de vigtiga nyheter denna dag bragt till -verlden. - -“Ja“, svarade Berryer och berättade följande: “Hertiginnan af Orleans, -som med sin son grefven af Paris infunnit sig i kammaren, emottog redan -lyckönskningar till regentskapet, ty Odilon Barrot hade högtidligen -förklarat, att Juli-kronan hvilade på ett barns hufvud ... Men i -detsamma inrusar i kammaren den ena folkskaran vildare än den andra ... -Först ropar en stämma från läktaren med ljudet af en skrällande trumpet: -Det är för sent, för sent! sedan ropar en annan: Vive la république! -hvaruti alla massorna instämma, och slutligen lägger man an med -skarpladdade gevär på de deputerade ... Ludvig Filips och regentskapets -anhängare äro, såsom vi veta, tungor af idel glöd, men musköternas äro -hetare och tala äfven när de tiga. Hertiginnan flyr, de deputerade fly, -utom vensterns heroer naturligtvis ... Men äfven jag och monsieur -Larochejaquelin stannade qvar, och vet ni hvad vi begge gjorde?“ - -“Nej, tala!“ - -“Vi hjelpte vår hedervärde monsieur Ledru Rollin.“ - -“Ni hjelpte Ledru Rollin! ... till hvad?“ - -“Att utnämna en provisorisk regering.“ - -“Man har då en provisorisk regering?“ - -“Ja visst.“ - -“Och hvilka har man utsett dertill!“ - -“Först monsieur Dupont de l’Eure, den store radikalen, hvit i hufvudet, -men för öfrigt röd ända till hälen. Vidare Arago, den beskedlige -astronomen, som visst aldrig kunnat läsa i stjernorna att han en dag -skulle bli regent; vidare Lamartine, vår nyskimrande politiska regnbåge; -vidare Ledru Rollin, den störste af alla, ty han växte minst en famn för -hvarje minut, och sedan en mängd andra store män: Marrast, Crémieux, -Marie och hvad de alla heta ... Frankrike har stora män icke blott i -vecken af sin mantel, utan ock i sömmarne på sina skosulor ... Det är ju -en vacker styrelse vi ha?“ - -“Och ni och Larochejaquelin hafva röstat på dessa män?“ - -“Hvad ville vi göra? ... för öfrigt skulle vi hellre röstat på de sämsta -bluser, än sett kronan på det der barnets hufvud ... Vi ha haft en -republik på prosa under Robespierre ... nu ha vi en på vers under -Lamartine ... Nå, hvad säger ni om allt det der? ... Är det icke ett -underligt land, vårt kära Frankrike?“ - -“Hvad tänker ni göra, Berryer?“ - -“Ropa: Vive la république! så mycket jag orkar ... och hela S:t-Germain -skall ropa detsamma.“ - -“Icke jag, monsieur Berryer.“ - -“Äfven ni, monsieur de Vandeul.“ - -“Aldrig.“ - -“Ni måste det, om ni ej vill bli plundrad och mördad.“ - -“Man må hota mig med tusen marter, men aldrig skall min mun vanhelgas af -dessa förhatliga ord.“ - -“Ni skall, liksom jag, ropa dem i två veckor, om ni den tredje vill -ropa: Vive Henri cinq!“ - -“Ni tror då att det leder dit?“ - -“I två veckor skola alla vara republikaner ... Men på den tredje, när -man väl tröttnat vid oordningarna, plundringarna och morden, skall man -fly till det sköte, som ensamt kan rädda Frankrike, till den kunglige -flyktingen på främmande jord ... Var lugn, grefve de Vandeul, det bär -till honom, om man också måste klifva öfver några tusen oroliga skallar, -som likväl först måste finna ro, grafvens ro naturligtvis.“ - -“Monsieur Berryer“, svarade de Vandeul, “i aderton år har jag dagligen -bedt Gud om seger för vår lagliga, rättvisa sak ... Men min mun skall -aldrig ropa hvad mitt hjerta förnekar. Jag vill ej ingå förbund med -djefvulen, äfven om jag derigenom trodde mig tjena himlen ... Jag tror -att Henri cinq skall komma, men jag vill ej, att han skall göra sitt -intåg bland rykande ruiner och högar af menniskolik.“ - -“Ni är en klen politiker, min förträfflige de Vandeul!“ - -Förträfflige de Vandeul! O att det funnes många, som du, bland denna -ohjelpliga samhällsklass, hvilken aldrig skytt och ännu icke skyr att -uppoffra millioner menniskors välstånd, ära och lugn, för att sätta -kronan på en liten furste, som om sommaren dricker brunn i Wiesbaden och -om vintern badar sig i Venedig eller Neapel! - -En betjent inträdde. - -“Tvänne beväpnade karlar stå utanför porten“, anmälde han; “de begära -att få tala med herr grefven.“ - -“Ser ni, ser ni!“ ropade Berryer bleknande. - -“Hvad vilja de?“ frågade de Vandeul lugnt. - -“Jag vet blott att de vilja tala med herr grefven!“ - -“Hota de? hota de?“ frågade Berryer allt oroligare. - -“Nej, monsieur“, svarade betjenten, “de äro tvertom mycket höfliga.“ - -“Tigern smeker, innan han klöser“, menade Berryer. - -“Låt dem komma upp“, sade grefven. - -Betjenten gick. - -“I himlens namn, var försigtig!“ varnade Berryer; “det gäller ert och er -familjs lif ... Ännu en gång, vi måste alla vara republikaner så länge.“ - -En högväxt blus, beväpnad ända till tänderna, visade sig snart i -grefvens arbetsrum. - -“Hvad vill ni?“ frågade grefven kärft. - -“Jag och min kamrat dernere äro beordrade att stå vakt utanför er port“, -svarade den beväpnade. - -“Beordrade? af hvem?“ - -“Af vår anförare Armand Cambon.“ - -“Af hvad skäl?“ - -“Af det enkla skäl, att en mängd tjufvar och annat dåligt folk draga sig -åt de rikare qvarteren, förmodligen i afsigt att begagna sig af -tillfället, när ingen polis finns.“ - -“Hos mig finnes ingenting att stjäla och derför behöfver jag ingen -vakt“, svarade grefven stolt. - -“Men det är ju ädelt och storartadt handladt“, yttrade Berryer; “hvilket -ädelt och storartadt folk!“ tillade han med nödig deklamation och stor -åtbörd. - -“Förstår jag er rätt, monsieur?“ frågade den beväpnade; “ni tillåter oss -icke att stå vakt utanför er port?“ - -“Jag tackar er för er välmening“, svarade grefven; “men jag vill inte ha -vakt utanför mitt hus.“ - -“I sådant fall har jag en annan order“, förklarade blusen. - -“Och den lyder?“ - -“Att antingen grefve de Vandeul det tillåter eller icke, så stanna vi -qvar såsom poster här utanför.“ - -Efter dessa ord gick den beväpnade ur rummet. - -“Skulle det verkligen vara fråga om att hålla ordning“, mumlade Berryer, -närmande sig fönstret med en djup rynka i pannan. - -När den beväpnade utkommit i salen, blef han varse tvänne unga och -vackra damer, hvilka stodo framför ett af fönstren och med ängsliga -blickar betraktade den beväpnade karlen, som stannat qvar på gatan. - -En af dem, den blekaste, vände sig mot honom, som utkommit ur grefvens -rum. - -“Hvad betyder detta?“ frågade hon med en skygg blick på den beväpnade. - -Blusen gaf henne ungefär samma svar, som han nyss gifvit grefven. - -Vid namnet Armand Cambon vände sig äfven den andra damen från fönstret. - -“Er anförare heter då Armand Cambon?“ frågade hon. - -“Ja, madame.“ - -“Och det är han som skickat er hit till vår säkerhet?“ - -“Till er och andras säkerhet ... vi äro minst sexhundra man inom -Faubourg S:t-Germain ... De förnäma herrskaperna kunna således äta och -sofva i ro“, tillade blusen, icke utan ett visst eftertryck på orden. - -“Och er befälhafvare är frisk och utan all fara?“ frågade den sednare -damen. - -“Visst är han frisk“, svarade den beväpnade, med någon förvåning -betraktande den unga och förnäma damen, som röjde så mycket deltagande -för en man af folket. - -“Jag förmodar att han varit med i striden“, yttrade samma dam. - -“Hvar skulle Armand Cambon varit om icke i striden?“ utlät sig den -beväpnade; “den siste på en stormad barrikad, är han den förste i ett -stormadt slott ... Armand Cambon har gjort mera för sitt hjeltenamn på -en enda dag, än mången general på åratal gjort för sitt.“ - -“Ni håller då mycket af er unge anförare?“ - -“Hvem håller inte af Armand Cambon?“ frågade blusen, förvånad att man -ens kunde sätta det i fråga. - -Den unga damen rodnade. Kanske borde hon mindre än någon annan -ifrågasätta något sådant. - -“Och hvar uppehåller sig nu er tappre anförare?“ frågade hon, efter -några sekunders tystnad. - -“Jag skildes från honom i Tuilerierna för halfannan timme sedan ... Han -marscherade då på deputerade kammaren, och der har han också gjort skäl -för sig, efter hvad en kamrat nyss berättat oss.“ - -“Och hvad har han gjort!“ - -“Först visade han kammarens president sin vackra bösspipa, så att -monsieur Sauzet, som icke tycker om bösspipor, tog till flykten och -kilade af, lik en ekorre, ur kammaren, följd af regentskapet och -kammarens hela majoritet. Derefter gick han fram till tribunen och sade -sitt ja eller nej, när Ledru Rollin föreslog ledamöter till provisoriska -regeringen, och som alla instämde med Armand Cambon, så är det -egentligen han som tillsatt styrelsen ... Slutligen bjöd han Arago och -Lamartine till Hôtel de Ville, hvilket han redan låtit besätta ... och -nu, om jag ej missräknat mig, är han på väg dit med republikens -regering.“ - -“Det är då republik?“ ropade hon som talat om Armand Cambon, men hennes -rop var mera förvåningens än förskräckelsens. - -“Ja“, svarade blusen, “och nu vill jag se den i synen som skall taga den -ifrån oss.“ - -Den beväpnade bugade sig för att gå. - -“Säg till“, befalde den bleka damen betjenten, “att man utdelar -förfriskningar åt våra tappre försvarare.“ - -“Det står på orderna“, upplyste blusen, “att vi icke få taga emot det -ringaste af dem, hvilkas egendom vi skydda.“ - -Derefter gick han och stod snart vid sin kamrats sida utanför porten -till grefvens hus med gevär för fot och gnolande på Eugènes sista visa. - -“Hur underbart allt hvad jag hör om denne man!“ sade den andra damen. -“Är det då en hjelte ur diktens verld som förirrat sig i djupet af mina -tankar, utan att jag hvarken kan eller vill jaga honom derutur! ... Äro -begge våra ödens bud skrifna på samma tafla, eller skola de, evigt -skilda, evigt dragas till hvarann?“ - -“Din fattige hjelte“, sade den bleka väninnan, “så stor inför tanken och -känslan, är dock liten inför fördomen och verlden ... Adelaïde, hvad kan -du göra för honom, hvad kan du väl bli för honom! ... Ack, min stackars -vän“, tillade hon, slingrande sin arm om Adelaïdes lif, “liksom jag, -måste du försaka och dö, sedan du, liksom jag, endast lefvat för ett -minne.“ - - - Fyratiofjerde kapitlet. - - Hôtel de Ville (stadshuset). - -Denna byggnad, påbörjad ungefär i midten af sextonde århundradet efter -plan af en italiensk arkitekt Domenico Boccadoro, från Cortona, samt -utvidgad och fulländad, mellan åren 1837 och 1841, af tvänne franska -byggmästare Lesueur och Godde, är i arkitektoniskt hänseende ett -mästerstycke, för hvilket de flesta af de kungliga slott vi sett, borde -böja sina tinnar. - -Hôtel de Ville, bygdt i renaissance-stil, bildar en rektangel med en -paviljong i hvardera vinkeln och tvänne dylika i midten af -hufvud-façaden, alla dessa förenade medelst tvåvåningsbyggnader, för att -ej räkna vindskuporna, troligtvis de mest vördnadsbjudande någon byggnad -hitintills kunnat förevisa. - -Hela denna stenmassa sluter sig omkring icke mindre än fem gårdar, dessa -kanske icke så regelbundna som man skulle önska, men alla likväl -ornerade med en smak motsvarande det hela. - -Hotellet är rikligen försedt med nischer, hvardera med sin marmor-staty -af någon utmärktare medborgare, som Paris ansett värdig att pryda sitt -kanske skönaste palats. - -Façaden, som vetter åt Seinen, visar tolf allegoriska statyer, såsom -Rättvisan, Handeln, Målarekonsten, Musiken, Sjöfarten, m. fl. - -Äfven “la Police“, en guddomlighet, som gracerna säkerligen icke erkänna -och hvarom icke heller mytologien talar, har bland dessa fått sin -piedestal. - -Rummen i Hôtel de Ville äro möblerade och dekorerade med en oerhörd -prakt. Man ser der knappast annat än guld, skulptur-arbeten och -målningar. - -Men liksom Versailles är ett slott för Frankrike, så är Hôtel de Ville -ett palats för Paris, och Paris är ett majestät, som nog hal råd att bo -furstligt, Paris, som underhållit så många majestäter, för att ej tala -om dem det störtat. - -Men hvad har icke Hôtel de Ville upplefvat under de 300 år som det vändt -sin rika, med stadens vapen smyckade, hufvud-façade åt Grève-platsen? - -La place de Grève! - -En rättslärd har uträknat, att om alla de, som på denna plats blifvit -afrättade, kunde samlas på ett och samma ställe, så skulle deras antal -vida öfvergå mängden af de åskådare, hvilka öfvervarit någon af de mest -ryktbara afrättningarna derstädes; och huru många tusen kunna ej rymmas -på platsen, broarne och kajerna, som gränsa derintill! - -Och i fönstren sedan? utsigten från Hôtel de Ville var naturligtvis den -beqvämaste. - -Också uraktläto icke gerna kungliga personer, att med sina staber eller -sviter begagna sig af denna beqvämlighet, i synnerhet när någon skulle -dö för hvad man kallar idéer, t. ex. pour la liberté, den gemenaste -idéen bland alla. - -Då sutto i dessa fönster mäktige prinsar och tjusande prinsessor, -läppjande dervid på ananas och oranger, som varit lika läskande i alla -tider. - -Men äfven Danton och Pétion hafva suttit i samma fönster, och troligtvis -drogo sig icke heller de bakom gardinerna, när den första revolutionens -första offer lemnade sitt blod på denna plats, ehuru man icke vet om -dessa herrar hade smak för ananas och oranger. - -På Grève-platsen profvades i April 1792 för första gången den bekanta -guillotinen, hvilken, uppfunnen af en medicine doktor Guillotin, -förbättrades af M. Louis, “secrétaire perpétuel de l’académie de -chirurgie“; och som detta kirurgiska instrument befanns mycket -användbart, så öfverlefde det både republiken och kejsardömet. - -Guillotinen var den enda republikanska uppfinning, som Bourbonerne vid -sin återkomst icke kastade öfver bord. Icke heller under restaurationen -var den sysslolös, ty brist på förbrytare, äfven politiska, har aldrig -funnits. - -De som sist dogo på denna plats voro fyra unga under-officerare, -Borrier, Pomier, Raoux och Goubin, och detta skedde den 24 Augusti 1822. - -Desse unge män hade icke begått något annat brott än ropat: “Vive la -liberté!“ Men de voro ena förhärdade syndare. - -Oaktadt hofvet mangrant infunnit sig, för att från sitt vanliga högsäte -i fönstren på Hôtel de Ville njuta af den kungliga hämnden, ropade icke -desto mindre de fyra unga männen: “Vive la liberté!“ - -De ropade från platsen, från schavotten och midt under det förfärliga -jernet. - -Hofvet ropade: “Vive le roi! Vivent les Bourbons!“ - -Men hvem ropade sist? - -Åtta år derefter kommo 10,000 medborgare i högtidlig procession till la -place de Grève och firade en sorgfest till de fyra patrioternas minne. - -Festen börjades och slutades med ropen: “Vive la liberté!“ och allt -detta med en konungs, ehuru en annan konungs, lifliga bifall. - -Men samma bifall kunde ej åberopas, när på samma plats samma rop -skallade eftermiddagen den 24 Februari 1848, ty med ropen: “Vive la -liberté!“ dånade äfven “Vive la république!“ - -Ändtligen, ändtligen republiken, för hvilken man kämpat, lidit och blödt -så länge! - -Hvilket hvimmel, hvilket haf af menniskor! - -Grève-platsen rörer sig, broarne och kajerna röra sig. - -Från alla fönster och tak regn af kransar, kaskader af blommor. - -Det är en glädje, en yrsel ända till vansinne. - -Obekanta omfamna hvarandra under tårar af fröjd, liksom bröder och -systrar, hvilka länge varit åtskilda. - -Grofva händer söka fina händer, och de fina vilja aldrig skiljas från de -grofva. - -Man begriper ej, hur det kunnat vara annorlunda. Man förstår ej, hur -samhället någonsin kunnat vara annat än en enda stor familj, bestående -blott af föräldrar och barn, systrar och bröder, alla med samma -intresse, samma omtanke och lycka. - -Man har varit blind, men nu ändtligen äro ögonen öppna, nu ... nu ... - -Ändtligen, ändtligen republiken! - -Men dessa rop afbrytas snart af andra, emottagna af samma -bifallsstormar. - -“Plats, plats!“ ljuder det ur djupet af menniskohafvet; “plats för -republikens regering!“ - -“Vive la république!“ svara torg, kajer och broar. - -Och republikens regering kommer. - -Främst tågar en trupp bluser, beväpnade från topp till tå och anförda af -Armand Cambon, som bär den trefärgade fanan. - -Det är kärnan för det blifvande mobil-gardet. - -Efter denna lifvakt synes den gamle Dupont de l’Eure, ledd vid hvardera -handen af en national-gardist i uniform, ty, ehuru yngling i hjerta och -blick, har han dock i sina knän den stapplande ålderdomen. - -Honom följer Arago, den ädle, den store Arago, vetenskapens alvarlige -och djupe heros, han, som på stjernefästet icke kunnat läsa annat än -ljusets seger öfver mörkret; han, som ännu icke böjt sig för någon annan -kung, än Gud, och för inga andra hofmän, än vetenskapen, snillet och -dygden. - -Efter Arago kommer Lamartine, Girondisternas odödlige författare och -Jocelyns älsklige skald. - -“Lefve Dupont! lefve Arago! lefve Lamartine! Lamartine! Lamartine!“ - -Man ropar mest på den tredje, liksom anade man redan i honom det helas -själ. - -Men hvarifrån detta hastigt och skyhögt växande förtroende till en man, -hvilken ditintills gält endast såsom en snillrik svärmare i de förnämes -ögon och såsom legitimist, ehuru af ädlare slag, i de lägres? - -Man måste _se_ och _höra_ Lamartine, för att kunna förstå allt detta. - -Hôtel de Ville öppnar sina portar och republikens regering försvinner, -men blott för en stund. - -Snart visar hon sig ånyo, men på den balkong, som man för tillfället -uppbygt öfver porten till stadshuset och högt öfver de böljande -massornas hufvud. - -Lamartine träder närmast balustraden med en gyllene bägare i hand. - -Denna bägare tömmer han och höjer den sedan öfver sitt hufvud, ropande -utåt platsen med sin starka klingande stämma: - -“Vänner! se der den bankett vi lofvat er!“ - -Derefter, och sedan bifallsstormen någorlunda lagt sig, fortfor han: - -“Vänner! seger! seger! ... Inom en tid af endast trenne timmar hafven I -tillkämpat eder medborgarens och den frie mannens alla rättigheter, och -om en blind, gudlös makt ville begagna sig af nattens skugga för att -beröfva er dem, skullen I veta att försvara eder herrliga vinning. -Martyrer och kämpar af denna stora dag, hafven tack, i fäderneslandets -namn, i verldens!“ - -Med ropen af oräkneliga röster förenar sig gnyet af korsande bajonetter -och pikar, hvilka skjuta upp och blixtra öfver folkets hufvud, liksom -sjögräset och hvassen, när de, vaggande på vågorna, blänka mot -aftonsolen. - -Men djupt ur folkmassan höjer sig en annan röst, talande på ett helt -folks vägnar. - -“Men I“, frågar rösten, “hvilka äro edra planer, edra tankar, ty -hitintills hafven I blott talat om oss?“ - -“Vi äro de som tillhöra er med kropp och själ“, svarar Lamartine; “utan -återgång äro vi bundne vid triumfen af er sak. Vi hafva bränt våra -skepp, och nu hvälfver sig en ocean emellan oss och konungadömet.“ - -“Således ären I en republikansk regering?“ - -“Ja, men blott en provisorisk regering: det tillhör Frankrike att -sanktionera den.“ - -“Frankrike, det är vi“, förklarar rösten; “vi hafva i Paris utvalde från -hela Frankrike: alla provinser äro representerade här. Vi äro landets -blod, hjerta och hufvud.“ - -“Således kännen I er nog mäktige att börja den nya republikens heliga -tideräkning?“ - -“Ja, ja, ja!“ svara alla med en mun. - -Det sista “ja“, dör på andra siden floden, likt ett försvinnande tordön. - -“Lofvad vare Gud!“ ropar Lamartine, “lofvad vare Gud, som låtit mig -skåda solen af denna stora, heliga dag! ... Vive la république!“ - -“Vive la république!“ ljuder den ofantliga kören. - -Under det att ropen skalla, upprepade från plats till plats, från gata -till gata, tränger en vild figur af jättelik växt igenom hopen, och, -sedan han närmat sig balkongen, upplyfter han emot Lamartine en röd -fana. - -Men innan denna fana nått skalden, är den nedslagen af en annan arm, som -i stället räcker upp fanan med de tre färgerna. - -Det lätta moln, som beskuggat Lamartines höga panna, försvinner. - -Det var Armand Cambon, hvilken ånyo spelade sin gamle lärare ett spratt. - -Hvita Björnen ryter, och de finnas som ryta med honom. - -Många ögon, gnistrande som tigrars, rikta sin eld mot Lamartine, och -många munnar med vilddjurs tänder öppna sig, liksom ville de redan sluka -folkets ännu knappast invigde afgud. - -Men Lamartine fattar om stången till den trefärgade fanan, hvars stolta -duk fladdrar öfver hans hufvud. - -“Om I beröfven mig den trefärgade fanan“, säger han, “beröfven I mig på -samma gång mer än hälften af Frankrikes yttre styrka, ty Europa känner -den trefärgade fanan genom våra segrar och _sina_ nederlag. Det är -republikens och kejsardömets frejdade fana.“ - -“I den röda, som nyss räcktes mig, skulle man blott se fanan af ett enda -parti, och nya strömmar af blod behöfdes, för att åt den vinna namn och -ära. Men Frankrike och den trefärgade fanan äro ett: det är samma tanke, -samma förebud till segern, samma skräck för fienden.“ - -“Aldrig skall jag emottaga den röda fanan — och veten I hvarför? Jo, den -trefärgade har gjort sin rund kring verlden med republiken och -kejsardömet, med friheten och bragderna. Den röda har gjort sin rund -blott kring Marsfältet, och den är röd af medborgares blod.“ - -Ett rop af allmän hänryckning afbryter talaren. Allas armar sträcka sig -emot honom. - -Sjelfva Hvita Björnen känner sin tunga förlamas. Förvånad öfver sig -sjelf, betraktar han sina kamrater och ser, huru till och med hans -trognaste och vildaste kämpar, stumma och bleka, stirra på talaren med -fuktiga blickar. Hvita Björnen gör en förtviflad grimace, rycker röda -fanan från dess stång och gömmer vid sin barm den blodiga duken. - -“O mina vänner! mina goda vänner!“ säger skalden med öppnad famn och -tårade ögon, “o, att I kunden skåda ned till djupet af den kärlek jag -hyser för er! ... O, att jag hade armar för att i ett enda famntag kunna -sluta er alla till mitt varma bröst, till mitt välmenande hjerta!“ - -Allas ögon brista i tårar, allas händer knäppas som till bön, och ett -högtidligt vibrerande sorl höjer sig ur folkmassan, likt bassunens i -orgeln, när dess sista ljud förlorar sig i rymden bland klara lysande -stjernor. - - - - - TREDJE TIDSKIFTET. - - Juni månad samma år. - - - Slutet. - - - 1. - -Som vi kanske komma att i ett annat arbete vidröra det ännu stormfullare -tidskifte, hvilket följde på februari-revolutionen, vilja vi här endast -med en blick i förbigående öfverfara det, för att icke förlora länkarne -i kedjan af vår berättelse. - -Franska folket hade i Februari upplefvat en dag, som icke har sin like i -historien. - -På samma dag hade det sett falla två ministèrer, en kung och ett -regentskap, samt proklamerat republiken. - -Men lika tappert som folket varit i striden, lika ädelmodigt visade det -sig efter segern. - -Enligt allas öfverensstämmande utsagor, hafva de förnämes och rikes lif -och egendom aldrig varit bättre skyddade än under de månader, makten låg -helt och hållet i de lägres och fattiges händer. - -Det var blott Lamartines förtjenst! säger man. Det var han, denne -“pompier de son propre incendie“, såsom de förnäme, lika otacksamme som -orättvise, kalla honom, hvilken ensam afvände plundringarna och morden. - -Må så vara. Men ett folk, som midt under utbrottet af de vildaste -lidelser, midt i hämndens sköte och hungersnödens fasor — dessa då -större, än vanligt, enär all arbetsförtjenst för tillfället hade upphört -— ett folk, säga vi, som, detta allt oaktadt, lyssnar till förståndets -och dygdens röster samt korsar gevär framför skatter, hvilka det kunnat -taga med att blott sträcka ut handen, ett sådant folk förtjenar verldens -beundran i stället för denna förföljelse af förakt och hat, hvarmed det -i dag öfverhopas af de reaktionäre, nu öfvermodige, men då i farans -stund så darrande, krypande och smekande. - -Med ett ord: allt var ordning, säkerhet och lugn, ända till dess -konstituerande församlingen sammanträdde, och hvilken, ehuru -republikansk från basen till toppen, likväl snart blef föremål för -misstroende, hat och personligt angrepp. - -Hvadan allt detta? Visserligen begick den en stor oklokhet genom att så -brådstörtande upplösa national-verkstäderna, innan man ännu tänkt på -hvar man skulle göra af hela den folkmassa, som derigenom helt och -hållet stäldes på s. k. “bar backe“. - -Men roten var både äldre och djupare; national-verkstädernas upplösning -befrämjade blott sjelfva växtens mognad. - -De lägre folkklasserna, förr så fogliga och hängifna det godas makter, -började snart agiteras af dåliga vänner och hemliga fiender. - -Det fick ej längre, öfverlemnadt åt sig sjelft, lyssna till sitt eget -bättre medvetande, till sin egen ädlare känsla. - -Det förra förvirrades och den sednare förfördes, ty säg oss något godt, -som man ej vill neddraga i stoftet, något mynt som ej förfalskas, något -oskyldigt som man ej söker förleda. - -Man lyssnade till farlige lärare och lärde sig utanlexor ur ännu -farligare läror. - -Man bestormades, eldades och bedrogs af en Blanqui’s, en Barbès’ vilda -mod, en Louis Blanc’s skefva filantropi, en Proudhon’s olycksbringande -snille. - -Snart dånade stormklockan ånyo. Och färdige att gripa uti tågen voro -genast de autokratiska agenternes maskerade klor och de royalistiska -partiernas fina fingrar. - -Den ena hälften af Paris stod rustad mot den andra, och der kämpades en -strid, som icke heller har sin like i historien. - -Endast Gud kan mäta det blod som göts, endast han kan räkna de tårar som -föllo. Ve dem, som skola uppbära ansvaret för detta blod, dessa tårar! - -Och hvilka olycksaliga följder för folken och menskligheten! - -Frihetens ängel, stadd på färd genom verlden, hejdades, och blek blef -gudinnans förr så lågande kind. - -Förtryckets bojor, för hvilkas sista länkar jorden redan öppnat sig, -rycktes upp och slamrade ånyo kring midjan af blödande folk. - -Men _allt_ gick dock icke förloradt. - -Franska republiken stod, oaktadt orkanen, liksom hon ännu står, oaktadt -intrigerna. - -Hon är Damokles-svärdet öfver monarkernes hufvud. Visserligen fortgå -ännu desse på den reaktionära banan, men de skulle aldrig våga det, om -de icke hoppades på republikens snara undergång. - -Men franska republiken kan ej falla, ty hon är det oumbärliga -lifselementet för Frankrikes framtida ordning och lugn. Hon är, för att -tala med Thiers, “_den styrelseform, som minst söndrar Frankrike_.“ - -Monarkerne, sedan de väl hunnit öfvertyga sig om omöjligheten att störta -henne, skola af nödvändigheten göra mera än _en_ dygd. De skola närma -sig folken, uppfylla deras rättvisa anspråk och, i det de söka -öfverbjuda republiken i vishet och mildhet, göra henne obehöflig i deras -länder. - -Ty göra de ej det, och göra de det icke i tid, då faller -Damokles-svärdet, då ... - -Ludvig Filips tron var ihålig och skör, var af glas. Men glaset duger -förträffligt till spegel. - - - 2. - -Det var en dag, en af de sista i Juni månad 1848. - -General Cavaignac, republikens diktator under striden och derefter dess -president tills vidare, hade hemma hos sig ett större sällskap af herrar -och damer. - -Man började småningom hemta andan efter den vildaste af stormar. Men man -dansade ej, ty ännu var marken slipprig af utgjutet blod, ännu för varm -efter den utbrunna vulkanen. - -Man talade dels om de olyckor man öfverstått och dels om mycket annat, -ty fransmannen och fransyskan, vana vid stormande tidskiften, tala icke -gerna om ett och detsamma. - -Deras ögon äro ej skapade för eviga tårar, deras munnar ej för eviga -sorgeqväden. - -Deras lif är en oupphörligt fram och tillbaka löpande skala mellan -stormljudet i Notre-Dame och näktergalens drill i Trianons lundar. - -Den alvarlige värden, _då_ föremålet för allas tacksamhet och beundran, -hugnade hvarje gäst med några ord. Men ofta vände han mot salongs-dörren -sitt ansigte, pålitligheten och äran målade på en botten af jern. - -Generalen tycktes vänta ännu en gäst. - -Ändtligen uppslogos salongs-dörrarne och en betjent anmälde: - -“Monsieur Armand Cambon.“ - -Kunde det vara vår hjelte som generalen väntade? Så tycktes det -åtminstone, att dömma af det sällsporda leende, hvarmed den annars så -stränge krigaren emottog sin nye gäst. - -Vår hjelte var något förändrad, men detta helt och hållet till sin -fördel, ty hvad göra icke — kläderna. - -Mobil-gardets enkla, men smakfulla officers-uniform, närmande sig mycket -national-gardets, klädde utmärkt väl den vackre och välbildade unge -mannen. - -Det smärta lifvet, det höghvälfda bröstet och den breda skuldran fylde -förträffligt den nätta vapenrocken, som i sin ordning icke heller -vanpryddes af heders-legionens vackra band och kors. - -Armand hade, sedan vi sist sågo honom, lagt sig till något som en qvinna -vid första påseendet kanske skulle misstycka, men slutligen fullkomligt -ursäkta, nämligen ett bredt och temligen färskt ärr tvärs öfver venstra -kindbenet, vitnande om god klinga och god arm. - -Värden tog officeraren vid handen och ledde honom fram i salongen in i -en brokig ring af herrar i uniformer och damer i juveler. Det var för -mycket guld och juveler äfven för en f. d. guldarbetare. - -“Jag gör mig en ära af att för eder, mina ädle gäster, presentera denne -unge hjelte“, började generalen. “Monsieur Armand Cambon är -premier-löjtnant vid det tappra mobil-gardet. Men när jag förklarar att -han är den tappraste vid sitt regemente, så gör jag honom en rättvisa, -som ingen af hans kamrater skulle kunna eller ens vilja bestrida.“[7] - -Sådana ord af sådana läppar betydde mycket. Ett sorl af öfverraskning -genomsusade salongen. Det röda ärret på Armands kind syntes ej mer, ty -hela hans ansigte var purpur. - -Denna purpur skulle, tydligare än de blå ögonen, kunna tala för vår -hjeltes moderliga ursprung från norden. - -Fransmannen blir aldrig förlägen eller rodnar af blygsamhet för loford, -de må gifvas honom af andra eller af honom sjelf åt sig sjelf. - -Det är som det skulle så vara, tycker han. Men så tycka icke vi -svenskar. - -Ännu har i allmänhet blygsamheten sitt hem i våra bröst; ännu hänger hon -sin purpurfana öfver våra kinder, antingen vi berömmas för något godt -eller lastas för något ondt, och om också denna dygd hos mången endast -är låtsad, så är likväl dess erkännande alltid en vinst för det goda, en -seger för oskulden och en prydnad, som förhöjer värdet af den sanna -förtjensten. - -Ja, det finnes verkligen ett och annat, hvaruti norden öfverträffar -södern. - -Generalen fortfor: - -“Med stora loford rekommenderad till mig af min ärade vän -monsieur Lamartine, hvars beständiga ordonans han allt sedan -Februari-revolutionen varit, har han tjenat under mitt befäl och stridt -under mina egna ögon. Han har det gemensamt med sitt regemente, att -hafva räddat hela samhället från den största fara. Men hvad samhället -särskildt har honom att tacka för, är, att den mest produktiva delen af -Paris i denna stund icke ligger i aska och tusentals förvillade varelser -begrafne derunder.“ - -Nu var det tyst i salongen, men det var en tystnad af förvåning och -beundran. - -“Faubourg S:t-Antoine innehades af Blodröda Fanan, detta förtviflade -samfund, hvarom vi alla hört talas“, yttrade generalen, “och dess chef, -den vilde Simon, hade svurit att förr dö än gifva sig. Förgäfves hade -min vän och vapenbroder Lamoricière beskjutit barrikader, höga som husen -och fastare än dessa. Det återstod mig ej annat än sätta eld på de -tätast befolkade qvarteren i Paris med dess alla fabriker och -verkstäder. Bomber och beckkransar voro i ordning, och jag hade redan -kommando-ordet på tungan. Då anlände Armand Cambon i spetsen för sitt -kompani. “Trösta min gamle far, ty jag dör, om jag ej segrar!“ ropade -han till mig och stormade barrikaden. Hans kompani, värdigt sin -anförare, följde honom; men ganska få hunno barrikadens spets. Snart såg -jag min tappre löjtnant i strid med den vilde Simon, och begge -partiernas kämpar sänkte sina vapen, liksom för att åskåda detta -förfärliga envig. Det var ett envig emellan den trefärgade fanan och den -röda, värdigt den förras ära och den sednares hemska förtviflan. -Slutligen sjönk den röda fanan, och Simon rullade med klufvet hufvud -utför barrikaden. Insurgenterne sträckte genast vapen, liksom hade hela -motståndet koncentrerat sig i anförarens person, och faubourg -S:t-Antoine var räddadt.“ - -“Jag tog heders-legionen från mitt bröst och fästade den vid segrarens“, -fortfor generalen med djup rörelse; “den unge hjelten tog korset, kysste -det och ropade: “Ack, hvad detta skall glädja min gamle far!“ och sonen -helgade med sina tårar hvad krigaren eröfrat med sitt blod. Jag vet icke -hvad jag mest skall beundra antingen krigarens fabulösa mod eller den -sonliga kärleken, som midt i segerns och belöningens berusande ögonblick -har ögon endast för en faders glädje.“ - -Generalen gjorde ett uppehåll. Det fanns i denna stund intet torrt öga i -den stora salongen. - -Det var i synnerhet ett par blå ögon, som genast vid Armands inträde i -salongen hade fästat sina blickar vid hans ansigte och sedan icke tagit -dem derifrån. - -Detta ögonpar, än lysande af hänryckningens glans och än tindrande af -tårens, tillhörde en ung dam, strålande af behag och diamanter. - -Denna dam hade plats emellan tvänne äldre fruntimmer, hvilka med -förundran och oro lyssnat till sin unga grannes utrop, under det att -generalen förtäljde Armand Cambons sista hjeltebragd. - -“Ni känner då den unge officeraren?“ frågade den ena af dem. - -“Jag skulle icke känna honom!“ utropade den yngre; “ack, om generalen -visste allt hvad jag vet om honom! ... hvad skulle han ej då kunnat -säga! ... Hvilken man! hvilken hjelte!“ - -“En rask man onekligen,“ medgaf den äldre, “och äfven ett ganska -fördelaktigt yttre ... Men att bli så entusiasmerad som ni ...“ - -“Jag kan aldrig bli det för mycket.“ - -“Det är en lycka att hertig d’Arlenton icke hör er.“ - -“Hvarför?“ - -“Hertig d’Arlenton som gör er sin kur?“ - -“Ack, hvem har någonsin tänkt på hertig d’Arlenton!“ - -De begge äldre fruntimren betraktade sin unga granne nästan med -bestörtning. Vara entusiasmerad för en man af folket och icke tänka på -en hertig, hvilken likväl, efter hvad som påstods, hade i sina ådror -några droppar af konungars blod! - -“I himlens namn, lugna er, hertiginna!“ varnade den andra af de äldre; -“det är för mycket, alldeles för mycket, äfven om det vore sjelfva den -store Condé.“ - -“Jag hade velat fästa denne man vid Paris,“ började ånyo generalen, “ty -en arm och ett hjerta som hans äro oskattbara i en tid af vådor ... Men -han har sjelf enträget begärt ett befäl i Afrika, och det är derför jag -velat begagna mig af detta tillfälle för att, såsom ett bevis af -Frankrikes tacksamhet och min högaktning, i allas närvaro tillställa -honom denna fullmakt såsom kapten vid första jägar-regementet, hvilket -om åtta dagar är marschfärdigt till Algeriet. Jag lyckönskar det -kompani, i spetsen för hvilket han lemnar oss, och det skulle alls icke -förvåna mig om nuvarande kompani-chefen en dag återkommer i spetsen för -ett regemente, ja till och med för en brigad. Lycka till, kapten Armand -Cambon!“ - -Generalen lemnade derefter fullmakten åt den nye kaptenen, hvilken -öfverhopades både med loford för sina redan utförda bragder och med -lyckönskningar till de nya, som Cavaignac förespått. Alla syntes -öfvermåttan glada öfver den tappre officerarens befordran. - -Men hon, hvilken nyss betitlades såsom hertiginna, delade icke de -öfriges glädje. - -“Han vill lemna Paris,“ utbrast hon bleknande; “gå till Algeriet, till -Afrika ... o himmel!“ - -Vid dessa ord lemnade hon sitt förvånade sällskap. - -Emellertid hade vår och dagens beprisade hjelte gått snart sagdt hand ur -hand genom hela det lysande sällskapet. En hvar hade haft ett ord och en -handtryckning för honom. - -Sedan han på detta sätt gått laget om, blef han ändtligen lemnad i fred, -och man började derefter ett samtal om medlen till upphjelpandet af -Pariser-teatrarnes dåliga affärer, samt huru man skulle förskaffa sig en -ny italiensk scen, för att på något angenämare sätt än hitintills, -fördrifva återstoden af saisonen. - -Man ville ha Julia Grisi, Rubini och Lablache tillbaka från London, dit -de flyktat för revolutionen. Man hoppades äfven att Jenny Lind ändtligen -skulle komma, för att med sina toner lifva det halfdöda Paris. - -Armand, som tyvärr icke hade något förslag i den vägen att afgifva och -icke heller fann sig intresserad af de andras, drog sig ur salongen, och -som han händelsevis i ett mindre kabinett fann en liten kåsös ledig, tog -han plats deruti, för att ostörd studera sin kaptens-fullmakt, en -lektyr, som borde vara den angenämaste i verlden, i synnerhet för en -menniska, som endast varit löjtnant i fyra veckor. - -Men icke desto mindre halkade kaptenens ögon som oftast ur fullmakten -och stirrade på gud vet icke hvad. De stirrade på kullerstolar och -fåtöljer, utan att, till föga heder för tapetseraren, undersöka om de -voro öfverdragna med kalikå eller sidendamast. - -Det är ofta med menniskans blickar som med månens: kallt stirra de på -allt, utan att fästa sig vid något. - -Helt annat är det med solens strålar, ty dessa lemna åtminstone värman -qvar. - -Armand blef hastigt mycket varm, ty han hade fått solen mitt i ögonen, -fastän det var sent på aftonen och kabinettet endast belystes af -vaxljus. I Paris räcker Junidagen blott till klockan nio. - -Men den olycklige hertig de Beaudreuil’s lyckliga enka hade inkommit i -kabinettet, och det var henne vår hjelte fått i sina ögon, oberäknadt -att han redan förut hade henne i både hufvud och hjerta. - -Armand reste sig från kåsösen, ty man sitter ej inför en hertiginna, så -framt hon icke är konstnär och det faller henne in att för fem francs i -timmen begagna en arm syndares hufvud till modell. Men det skall icke -vara ett dåligt hufvud, som betalas med fem francs i timmen. - -Armands hufvud passade nog till modell, och hertiginnan var, såsom vi -veta, en konstidkande hertiginna. Men general Cavaignacs kabinett var -ingen atelier för det slags artister, hvarom här är fråga. - -Hans atelier framställer visserligen batalj-stycken både på Afrikas fält -och Paris’ gator, och sådana, att icke ens Horace Vernet skulle göra dem -efter. Men bevare oss Gud för hans penslar och färg och i synnerhet för -att bli hans modeller! - -Det var icke för målarkonstens skull som hertiginnan instält sig i -kabinettet. - -“Låtom oss taga plats här och tala en stund med hvarandra“, sade -hertiginnan och satte sig i kåsösen, som var lagom för två. - -Kapitenen vid jägar-regementet n:o 1 blef n:o 2 i kåsösen; men mot en -hel armé i mellangift skulle han icke velat byta nummer. - -“Jag behöfver icke förklara, hur innerligt jag deltager i er lycka och -ära“, fortfor hertiginnan; “men när ni vid emottagandet af ert -välförtjenta hederskors njöt af er gamle fars glädje, glömde ni att på -samma gång föreställa er min.“ - -Det lät nästan som ett slags afund mot invaliden i Bicêtre. - -“Vågade jag väl föreställa mig det!“ svarade kaptenen. - -“Ni är något egoist, min bäste kapten,“ sade hertiginnan, “ty ni vill -ensam tänka och handla godt ... äfven är det något orättvist att anse -mig för en känslolös varelse.“ - -“Af nåd, madame, tyd ej mina ord på detta sätt, ty, vid Gud, sådan var -ej min mening.“ - -“Jag vet det nog,“ yttrade hertiginnan med mildhet och liksom ångrande -sin förebråelse, “jag vet ju att ni är lika anspråkslös och blygsam som -tapper och oförskräckt ... Kanske hade ni ändå skäl att förebrå mig -något; men långt aflägsnad från Paris under de förflutna olyckliga -månaderna, fann jag icke något tjenligt tillfälle, att lemna er -underrättelse om mig ... Jag har dock följt er med uppmärksamhet och -allt hvad jag hört om er har rättfärdigat min goda tanke om er, har ökat -min ... Men det är icke om mig jag vill tala, det är om er, om er -framtid ... Jag hör att ni vill lemna Paris för att gå till Afrika.“ - -“Ja, madame.“ - -“Hvarför? ... har ni ej ära nog?“ - -“Sorglig ära!“ svarade Armand. “Hvart loford, generalen nyss gaf mig, -var ett stygn för mitt hjerta ... Hvarje sten i Paris talar om en -broders blod.“ - -“Ni tycks ångra den stora tjenst ni likväl gjort det allmänna?“ - -“Nej, långt derifrån, madame, ty en enda dags anarki hade varit -frihetens graf för årtionden ... Men jag beklagar djupt så många -förvillelser, och bittert begråter jag så många tappre mäns död.“ - -“Jag förstår er“, sade hertiginnan, “jag förstår att ni ej kan trifvas i -Paris ... Men Frankrike är ju stort ... hvarför vill ni till Afrika?“ - -“Jag har, utan att jag ens tänkt derpå, blifvit inkastad på den militära -banan, och en gång der, måste jag framåt.“ - -“Och framåt skulle ni gå, jag är öfvertygad derom, utan att behöfva höra -det af er eller af generalen ... Men det ligger många grafvar emellan -kaptenens och generalens epåletter och bland grafvarne lika möjligt er -egen.“ - -“Det är sannt, madame ... men jag bäfvar mindre för egen graf än för -andras.“ - -“Ni reser då till Afrika för att dö?“ - -Armand teg. - -“Jag hade icke kunnat föreställa mig det“, fortfor hertiginnan; “en man -i blomman af sin ålder och med er förmåga att gagna fäderneslandet -skulle redan vara mätt på lifvet? ... Förlåt, men jag känner icke igen -Armand Cambon.“ - -“Ack, jag känner knappast igen mig sjelf“, svarade Armand; “under de -förflutna månaderna har jag blifvit gammal, mycket gammal ... det är som -hade min själ redan grånat, det är som hade jag icke mera något att -lefva för.“ - -“Och ... och er far som ni älskar så mycket?“ - -“Min far? min gode, min ädle far! ... han är krympling, min arme far ... -men han är yngre än sin son ... Af nåd, hertiginna!“ tillade han, -resande sig upp, “tillåt mig taga afsked ... man söker er i salongen, ty -det är gifvet, att man skall sakna er der ... och man undrar säkert -öfver ...“ - -“Hvad?“ - -“Att ni sitter här, madame.“ - -“Jag kan icke förbjuda någon att undra“, sade hertiginnan; “men jag -tillåter ingen att meddela mig sin undran ... Var god och återtag er -plats, kapten Cambon.“ - -“Omöjligt“, framhviskade Armand, kastande i detsamma en skygg blick på -en ung elegant herre, som steg in i kabinettet och verkligen tycktes -söka någon. - -“Ni hörde ej, kapten, att jag bad er sitta ned“, yttrade hertiginnan -högt och nästan befallande, men utan att hugna den nykomne med en enda -blick. - -Armand sjönk nästan mekaniskt tillbaka i kåsösen. - -Den unge eleganten fortsatte sin vag genom kabinettet och försvann, -sedan han funnit hvad han sökt, men icke fått hvad han funnit. - -“Hvarför bleknade ni vid åsynen af denne man?“ frågade hertiginnan -småleende. - -“Jag skulle ha bleknat?“ stammade dagens hjelte. - -“Kände ni honom?“ - -“Jag ... jag tror att det var den unge hertig d’Arlenton“, svarade -Armand, mycket beklämd om hjertat. - -“Och Armand Cambon, den tappraste bland tappre, skulle blekna för en -hertig d’Arlenton?“ - -Armands utseende i denna stund jäfvade verkligen hans hjeltenamn. - -“Så har då detta rykte äfven kommit till era öron“, sade hertiginnan. -“Jag är ej missnöjd med att ni följt mig med uppmärksamhet; men att ni -blott lyssnat till de falska ryktena, det tycker jag icke om.“ - -“Ack, hertiginna!“ utbrast kaptenen. - -“Armand! om ni vill visa mig ett prof på er tillgifvenhet, så nämn mig -ej med denna titel ... jag har aldrig älskat den och kommer icke heller -att göra det.“ - -Armand drog en suck, liksom hade en barrikad ramlat från hans bröst. Men -det är också ovanligt att ett fruntimmer försmår den kanske mest pikanta -titel i kristenheten. - -“Jag hade en bättre tanke om er afsigt med färden till Afrika“, började -hon ånyo, “och jag skall helt oförstäldt meddela er den ... Jag tänkte -nämligen, att ni ville dit, för att genom nya bragder och högre -befordringar närma er den qvinna, som ni älskar.“ - -Armand betraktade sin dam med obeskriflig förvirring. - -“Ni trodde att ni endast på detta sätt kunde bli henne värdig“, fortfor -hon, utan att låtsa märka hans förvirring; “men som jag mycket väl -känner den ni älskar, så kan jag äfven säga er hvad hon tänker i denna -sak ... Hon tänker, att er ära icke blir större derigenom, att er -oemotståndliga arm slår ned ett eller annat dussin af de arme Kabylerne, -som, oss veterligen, icke gjort något värre än försvarat sin tro och -sitt land ... Icke heller skulle hon skatta sig särdeles lycklig af att -resa till Afrika enkom för att lägga en krans på er graf i gud vete -hvilken öcken af denna föga behagliga verldsdel ... Dessutom skulle hon, -i fall hon ville vara uppriktig, säga, att ert ansigte är alltför -hyggligt, för att bli en probersten för Morernas sablar, och att ni -derför kunde vara belåten med hvad ni redan fått ... Armand!“ tillade -hon med ömhet, “hvar hade ni mitt krucifix den dagen ni fick den der -rysliga blessyren?“ - -“Ack, jag har alltid burit det på mitt bröst!“ utbrast Armand, nästan -svindlande af lycksalighet; “det är en gåfva, madame, som skyddat mitt -lif och upprätthållit mitt mod.“ - -“Låt mig tro att denna talisman skyddat ert lif, men för ert mod -behöfdes den icke ... Ni bar den ej, när ni som en skyddande ängel -sväfvade omkring mig; ni bar den ej vid ert bröst, när ni räddade mig -från den rysligaste olycka, som någonsin hotat en värnlös qvinna ... ja, -Armand, ni har varit allt för mig, oförliknelige man, redliga, trofasta -hjerta! ... och den dag jag glömmer det, den stund jag icke är allt för -er, då ... då ... O, hur underligt styr ej Gud till i denna verlden! -underligt, men alltid på sistone godt! ... Ack, min vän ...“ - -Adelaïde gömde sina tårade ögon i den lilla spetsduk hon hade i sin ena -hand, under det att hennes andra sökte och mötte den unge mannens. - -“Således farväl med Afrika!“ ropade hon nu, strålande af glädje, “vid -dess brända kust blomma inga lycksaliga öar ... Men nu måste ni lyssna -till mina ord och äfven följa dem, ty ännu är jag er enväldiga -herskarinna.“ - -“Alltid, alltid min enväldiga herskarinna!“ utlofvade vår hjelte, ty -hvad lofvar man ej i dylika ögonblick? - -“Uppriktigt sagdt, förlorade jag också ogerna mitt välde öfver er“, -yttrade Adelaïde; “men hör nu och lyd!“ - -Frihetskämpen, nu slaf, teg, drömde och lydde. - -“I morgon klockan tio inlemnar ni er ansökan om afsked icke blott från -kaptenen, utan från hela arméen, ty det gäller att lemna Paris, ja -Frankrike på ett, kanske två år ... Men klockan tolf tager ni med er -tvänne af era mest ansedda vänner och möter mig ...“ - -“Hvar? hvar?“ frågade Armand med hämmad andedrägt. - -“Hos mairen i första arrondissementet“, svarade Adelaïde. - -Slafven ville ned på sina knän. Men den enväldiga befalde honom dröja -dermed till ett lämpligare tillfälle. - -“Emot vanan tänker ni i denna stund mera på er sjelf än på mig“, -anmärkte Adelaïde; “ni tänker icke på att äfven jag en gång vill bli -lycklig och att jag vet hvar jag har min lycka. Hör ni det, egennyttiga -menniska!“ tillade hon med ett förtjusande småleende, “jag har valt er -framför alla andra, emedan jag vet, att jag vid er sida blir den -lyckligaste hustru på jorden ...“ - -“O min gud! kommer ni ihåg Luxembourgs galleri?“ fortfor hon. “Minnes ni -riddaren Roderik, vidundret och Angelica fjettrad vid sin klippa? ... -Kom, min riddare! ni har fält vidundret, och Angelica väntar er ... Bjud -nu armen åt er dam och ledsaga henne ut i salongen ... Man skall afundas -henne eröfringen af dagens hjelte ... och kanske är det äfven något man -skall afundas er“, slutade hon med detta fina och oemotståndliga -koketteri, som är fransyskan så eget. - -Men att klandra fransyskan för hennes koketteri, är detsamma som att -klandra blomman för det hon öppnar sina blad eller diamanten derför att -han återkastar solens strålar. - -Armand Cambon, den hänryckte, den öfverlycklige, förde sin dam ut i -salongen. - -Adelaïde hade haft rätt i _ett_ fall, men orätt i ett annat. - -Fastän hon höll dagens hjelte under armen, var det likväl kanske ingen -som afundades henne denna stora ära, men deremot säkerligen många som -afundades kaptenen hans sista eröfring. - -Géronnières stora förmögenhet hade visserligen, till följd af -revolutionen, mycket hopsmält; men af de tio millioner, som likväl -återstodo, voro minst 9⁹⁄₁₀ alldeles för mycket för en ung man, som icke -gjort annat än räddat faubourg S:t-Antoine. - -Ingen begrep, huru enkan efter en hertig kunde falla på en så besatt -idé. - -Den som likväl mest, ehuru utan ringaste afseende på millionerna, sörjde -öfver ifrågavarande idé, var den ädle grefve de Vandeul, som mycket -värderat hertiginnan de Beaudreuil, men omöjligen kunde öppna sin salong -för madame Cambon. - -Dock berättas det, att när madame Cambon, efter två års vistande -utrikes, återkommit, jemte sin man och en liten son med blå ögon, fast -utan rättighet till hertig-titeln, så hade den bleka Diane vistats några -månader på ett slott i Provence, tillhörigt och bebodt af -pensions-vännen Adelaïde. - -Under denna tid hade Diane till sina höga föräldrar i faubourg -S:t-Germain skrifvit flere bref, innehållande de mest förledande -skildringar af f. d. hertiginnans lycka och af monsieur Cambons -oöfverträffliga egenskaper både som make och vinodlare, samt äfven ett -och annat om en invalid på träben, hvilken redan lärt den lille Armand -Eugène exercera med sabel och musköt samt sjunga “le crédo républicain.“ - -Grefve de Vandeul och hans grefvinna skakade bekymmersamt på sina -hufvud, men påskyndade likväl icke sin dotters hemresa, ty luften i -Provence är mycket helsosam för sjukliga, och dessutom kunde nutidens -oroliga idéer icke gerna vara farliga för en varelse, hvars hela lycka -slumrade i grafven och hvars enda hopp hvilade på den. - - - - - FOTNOTER. - - -[1] Bysättningshäkte i Paris. - -[2] Paris eger, såsom läsaren hör, äfven en gata med namnet Stockholm -och hvilken är belägen inom den nordligare delen af staden icke långt -ifrån barrieren. Rue de Stockholm korsas af rue de Rom, hvilket är föga -protestantiskt. Den löper i nästan jemn sträckning med rue de la -Bienfaisance och rue de Tivoli, hafvande dem på hvar sin sida. Man -skulle således kunna säga, att Stockholm ligger midt emellan -filantropien och nöjet samt korsas af Rom. - -[3] Vid katolska kyrkans jubiléer kunna biskoparne utdela aflat, men -allra högst på 40 dagar, hvilket vill säga: 40 dagars befrielse från -skärselden. Men jesuiterne, som hafva sig större makt förlänad från -himlen, kunna gifva en fullkomlig befrielse derifrån. - -[4] Den 1 Februari innevarande år upplästes i national-församlingen ett -betyg, utfärdadt af doktor Gosselet, en af Frankrikes berömdaste läkare -samt föreståndare för hospitalerna i Lille, hvaraf vi ordagrannt meddela -följande utdrag: - -“Il meurt, avant la cinquième année, un enfant sur trois naissances dans -le royal (le beau quartier), 7 sur 10 dans les rues réunies, et, dans la -rue des Etaques considérée seule, c’est, _sur 48 naissances, 46 décès -avant trois ans que nous trouvons_! A ce fléau, il faut une barrière; il -faut qu’en France on ne puisse dire un jour comme à Manchester, que sur -21,000 enfants, il en est mort 20,700 avant l’âge de 5 ans! En -attendant, nous ne cesserons de répéter: là, à deux pas de vous, dans la -demeure de l’ouvrier, _sur 35 enfants, un seul peut atteindre la -cinquième année_!“ - -National-församlingens majoritet — de välfödde och långlifvade inom -S:t-Germain — voterade likväl dagordningen “pure et simple“, d. v. s. -lade betyget utan vidare afseende till handlingarne, på tillstyrkan af -Montalembert, helgonens vän och kyrkans beskyddare. - -[5] Tobaks-monopoliet inbringar Frankrike årligen 96 millioner francs i -ren behållning. Det är således en skatt, som utgår utan krångel och -utmätningar. I allmänhet hafva konsumtions-skatter denna fördel med sig. - -[6] Det är klart, att vid en resa i utlandet mycket här hemma skall vid -jemförelsen förlora sig, så framt man icke helt och hållet är förblindad -af förkärlek för sitt. Men hvad som aldrig förlorar sig är Stockholms -herrliga slott. Det är mindre än de flesta vi sett, men öfverträffar dem -alla icke blott genom läget, utan äfven genom renheten i stil och -harmonien i proportioner. Det går enligt vårt omdöme åtminstone, till -och med öfver sjelfva Louvern, som likväl varit dess förebild och äfven -är mycket större. - -[7] Mobil-gardet, som ej bör förblandas med national-gardet, bestod till -det mesta af ynglingar vid 16 till 17 års ålder, alla tillhörande den -lägsta samhällsklassen. Detta garde, som bildades under loppet af Mars -månad 1848, upplöstes af general Chargarnier derpåföljande år. - - - - - Noteringar: - - -Fotnoter har samlats i slutet av boken. - -Originalets grammatik, interpunktion och varierande stavning har -mestadels bibehållits. Uppenbarliga fel har rättats utan notis. Vidare -rättelser är som följande (innan/efter): - - [s. 52]: - ... “Emellertid vore det kanske skäl att taga sina - försighetsmått“, ... - ... “Emellertid vore det kanske skäl att taga sina - försigtighetsmått“, ... - - [s. 374]: - ... Det smärta lifvet, det böghvälfda bröstet och den breda ... - ... Det smärta lifvet, det höghvälfda bröstet och den breda ... - - -*** END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK SONEN AF SÖDER OCH NORD. SEDNARE -DELEN *** - -Updated editions will replace the previous one--the old editions will -be renamed. - -Creating the works from print editions not protected by U.S. copyright -law means that no one owns a United States copyright in these works, -so the Foundation (and you!) can copy and distribute it in the -United States without permission and without paying copyright -royalties. Special rules, set forth in the General Terms of Use part -of this license, apply to copying and distributing Project -Gutenberg-tm electronic works to protect the PROJECT GUTENBERG-tm -concept and trademark. Project Gutenberg is a registered trademark, -and may not be used if you charge for an eBook, except by following -the terms of the trademark license, including paying royalties for use -of the Project Gutenberg trademark. If you do not charge anything for -copies of this eBook, complying with the trademark license is very -easy. You may use this eBook for nearly any purpose such as creation -of derivative works, reports, performances and research. Project -Gutenberg eBooks may be modified and printed and given away--you may -do practically ANYTHING in the United States with eBooks not protected -by U.S. copyright law. Redistribution is subject to the trademark -license, especially commercial redistribution. - -START: FULL LICENSE - -THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE -PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK - -To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free -distribution of electronic works, by using or distributing this work -(or any other work associated in any way with the phrase "Project -Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full -Project Gutenberg-tm License available with this file or online at -www.gutenberg.org/license. - -Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project -Gutenberg-tm electronic works - -1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm -electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to -and accept all the terms of this license and intellectual property -(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all -the terms of this agreement, you must cease using and return or -destroy all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your -possession. If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a -Project Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound -by the terms of this agreement, you may obtain a refund from the -person or entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph -1.E.8. - -1.B. "Project Gutenberg" is a registered trademark. It may only be -used on or associated in any way with an electronic work by people who -agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few -things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works -even without complying with the full terms of this agreement. See -paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project -Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this -agreement and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm -electronic works. See paragraph 1.E below. - -1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the -Foundation" or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection -of Project Gutenberg-tm electronic works. Nearly all the individual -works in the collection are in the public domain in the United -States. If an individual work is unprotected by copyright law in the -United States and you are located in the United States, we do not -claim a right to prevent you from copying, distributing, performing, -displaying or creating derivative works based on the work as long as -all references to Project Gutenberg are removed. Of course, we hope -that you will support the Project Gutenberg-tm mission of promoting -free access to electronic works by freely sharing Project Gutenberg-tm -works in compliance with the terms of this agreement for keeping the -Project Gutenberg-tm name associated with the work. You can easily -comply with the terms of this agreement by keeping this work in the -same format with its attached full Project Gutenberg-tm License when -you share it without charge with others. - -1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern -what you can do with this work. Copyright laws in most countries are -in a constant state of change. If you are outside the United States, -check the laws of your country in addition to the terms of this -agreement before downloading, copying, displaying, performing, -distributing or creating derivative works based on this work or any -other Project Gutenberg-tm work. The Foundation makes no -representations concerning the copyright status of any work in any -country other than the United States. - -1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg: - -1.E.1. The following sentence, with active links to, or other -immediate access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear -prominently whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work -on which the phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the -phrase "Project Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, -performed, viewed, copied or distributed: - - This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and - most other parts of the world at no cost and with almost no - restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it - under the terms of the Project Gutenberg License included with this - eBook or online at www.gutenberg.org. If you are not located in the - United States, you will have to check the laws of the country where - you are located before using this eBook. - -1.E.2. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is -derived from texts not protected by U.S. copyright law (does not -contain a notice indicating that it is posted with permission of the -copyright holder), the work can be copied and distributed to anyone in -the United States without paying any fees or charges. If you are -redistributing or providing access to a work with the phrase "Project -Gutenberg" associated with or appearing on the work, you must comply -either with the requirements of paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 or -obtain permission for the use of the work and the Project Gutenberg-tm -trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or 1.E.9. - -1.E.3. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted -with the permission of the copyright holder, your use and distribution -must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any -additional terms imposed by the copyright holder. Additional terms -will be linked to the Project Gutenberg-tm License for all works -posted with the permission of the copyright holder found at the -beginning of this work. - -1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm -License terms from this work, or any files containing a part of this -work or any other work associated with Project Gutenberg-tm. - -1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this -electronic work, or any part of this electronic work, without -prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with -active links or immediate access to the full terms of the Project -Gutenberg-tm License. - -1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary, -compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including -any word processing or hypertext form. However, if you provide access -to or distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format -other than "Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official -version posted on the official Project Gutenberg-tm website -(www.gutenberg.org), you must, at no additional cost, fee or expense -to the user, provide a copy, a means of exporting a copy, or a means -of obtaining a copy upon request, of the work in its original "Plain -Vanilla ASCII" or other form. Any alternate format must include the -full Project Gutenberg-tm License as specified in paragraph 1.E.1. - -1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying, -performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works -unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9. - -1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing -access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works -provided that: - -* You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from - the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method - you already use to calculate your applicable taxes. The fee is owed - to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he has - agreed to donate royalties under this paragraph to the Project - Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments must be paid - within 60 days following each date on which you prepare (or are - legally required to prepare) your periodic tax returns. Royalty - payments should be clearly marked as such and sent to the Project - Gutenberg Literary Archive Foundation at the address specified in - Section 4, "Information about donations to the Project Gutenberg - Literary Archive Foundation." - -* You provide a full refund of any money paid by a user who notifies - you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he - does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm - License. You must require such a user to return or destroy all - copies of the works possessed in a physical medium and discontinue - all use of and all access to other copies of Project Gutenberg-tm - works. - -* You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of - any money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the - electronic work is discovered and reported to you within 90 days of - receipt of the work. - -* You comply with all other terms of this agreement for free - distribution of Project Gutenberg-tm works. - -1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project -Gutenberg-tm electronic work or group of works on different terms than -are set forth in this agreement, you must obtain permission in writing -from the Project Gutenberg Literary Archive Foundation, the manager of -the Project Gutenberg-tm trademark. Contact the Foundation as set -forth in Section 3 below. - -1.F. - -1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable -effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread -works not protected by U.S. copyright law in creating the Project -Gutenberg-tm collection. Despite these efforts, Project Gutenberg-tm -electronic works, and the medium on which they may be stored, may -contain "Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate -or corrupt data, transcription errors, a copyright or other -intellectual property infringement, a defective or damaged disk or -other medium, a computer virus, or computer codes that damage or -cannot be read by your equipment. - -1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right -of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project -Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project -Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project -Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all -liability to you for damages, costs and expenses, including legal -fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT -LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE -PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE -TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE -LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR -INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH -DAMAGE. - -1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a -defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can -receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a -written explanation to the person you received the work from. If you -received the work on a physical medium, you must return the medium -with your written explanation. The person or entity that provided you -with the defective work may elect to provide a replacement copy in -lieu of a refund. If you received the work electronically, the person -or entity providing it to you may choose to give you a second -opportunity to receive the work electronically in lieu of a refund. If -the second copy is also defective, you may demand a refund in writing -without further opportunities to fix the problem. - -1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth -in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS', WITH NO -OTHER WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT -LIMITED TO WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE. - -1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied -warranties or the exclusion or limitation of certain types of -damages. If any disclaimer or limitation set forth in this agreement -violates the law of the state applicable to this agreement, the -agreement shall be interpreted to make the maximum disclaimer or -limitation permitted by the applicable state law. The invalidity or -unenforceability of any provision of this agreement shall not void the -remaining provisions. - -1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the -trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone -providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in -accordance with this agreement, and any volunteers associated with the -production, promotion and distribution of Project Gutenberg-tm -electronic works, harmless from all liability, costs and expenses, -including legal fees, that arise directly or indirectly from any of -the following which you do or cause to occur: (a) distribution of this -or any Project Gutenberg-tm work, (b) alteration, modification, or -additions or deletions to any Project Gutenberg-tm work, and (c) any -Defect you cause. - -Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg-tm - -Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of -electronic works in formats readable by the widest variety of -computers including obsolete, old, middle-aged and new computers. It -exists because of the efforts of hundreds of volunteers and donations -from people in all walks of life. - -Volunteers and financial support to provide volunteers with the -assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg-tm's -goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will -remain freely available for generations to come. In 2001, the Project -Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure -and permanent future for Project Gutenberg-tm and future -generations. To learn more about the Project Gutenberg Literary -Archive Foundation and how your efforts and donations can help, see -Sections 3 and 4 and the Foundation information page at -www.gutenberg.org - -Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary -Archive Foundation - -The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non-profit -501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the -state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal -Revenue Service. The Foundation's EIN or federal tax identification -number is 64-6221541. Contributions to the Project Gutenberg Literary -Archive Foundation are tax deductible to the full extent permitted by -U.S. federal laws and your state's laws. - -The Foundation's business office is located at 809 North 1500 West, -Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887. Email contact links and up -to date contact information can be found at the Foundation's website -and official page at www.gutenberg.org/contact - -Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg -Literary Archive Foundation - -Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without -widespread public support and donations to carry out its mission of -increasing the number of public domain and licensed works that can be -freely distributed in machine-readable form accessible by the widest -array of equipment including outdated equipment. Many small donations -($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt -status with the IRS. - -The Foundation is committed to complying with the laws regulating -charities and charitable donations in all 50 states of the United -States. Compliance requirements are not uniform and it takes a -considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up -with these requirements. We do not solicit donations in locations -where we have not received written confirmation of compliance. To SEND -DONATIONS or determine the status of compliance for any particular -state visit www.gutenberg.org/donate - -While we cannot and do not solicit contributions from states where we -have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition -against accepting unsolicited donations from donors in such states who -approach us with offers to donate. - -International donations are gratefully accepted, but we cannot make -any statements concerning tax treatment of donations received from -outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff. - -Please check the Project Gutenberg web pages for current donation -methods and addresses. Donations are accepted in a number of other -ways including checks, online payments and credit card donations. To -donate, please visit: www.gutenberg.org/donate - -Section 5. General Information About Project Gutenberg-tm electronic works - -Professor Michael S. Hart was the originator of the Project -Gutenberg-tm concept of a library of electronic works that could be -freely shared with anyone. For forty years, he produced and -distributed Project Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of -volunteer support. - -Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed -editions, all of which are confirmed as not protected by copyright in -the U.S. unless a copyright notice is included. Thus, we do not -necessarily keep eBooks in compliance with any particular paper -edition. - -Most people start at our website which has the main PG search -facility: www.gutenberg.org - -This website includes information about Project Gutenberg-tm, -including how to make donations to the Project Gutenberg Literary -Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to -subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks. diff --git a/old/65802-0.zip b/old/65802-0.zip Binary files differdeleted file mode 100644 index a55f7c2..0000000 --- a/old/65802-0.zip +++ /dev/null diff --git a/old/65802-h.zip b/old/65802-h.zip Binary files differdeleted file mode 100644 index 5d08dd9..0000000 --- a/old/65802-h.zip +++ /dev/null diff --git a/old/65802-h/65802-h.htm b/old/65802-h/65802-h.htm deleted file mode 100644 index b2d089c..0000000 --- a/old/65802-h/65802-h.htm +++ /dev/null @@ -1,33966 +0,0 @@ -<!DOCTYPE html PUBLIC "-//W3C//DTD XHTML 1.0 Strict//EN" -"http://www.w3.org/TR/xhtml1/DTD/xhtml1-strict.dtd"> -<html xmlns="http://www.w3.org/1999/xhtml" lang="sv" xml:lang="sv"> -<head> -<meta http-equiv="Content-Type" content="text/html;charset=utf-8" /> -<title>The Project Gutenberg eBook of Sonen af söder och nord. Sednare delen, by August Blanche</title> - <link rel="coverpage" href="images/cover.jpg" /> - <!-- TITLE="Sonen af söder och nord. Sednare delen" --> - <!-- AUTHOR="August Blanche" --> - <!-- LANGUAGE="sv" --> - <!-- PUBLISHER="Albert Bonnier, Stockholm" --> - <!-- DATE="1870" --> - <!-- COVER="images/cover.jpg" --> - -<style type='text/css'> - -body { margin-left:15%; margin-right:15%; } - -div.frontmatter { page-break-before:always; } -.pp { text-indent:0; text-align:center; margin-bottom:1em; font-size:0.8em; - margin-bottom:3em; } -h1.title { text-indent:0; text-align:center; margin-bottom:1em; } -.subt { text-indent:0; text-align:center; margin-bottom:1em; } -.subt .line2 { font-size:0.8em; } -.aut { text-indent:0; text-align:center; margin-bottom:2em; font-size:1em; } -.aut .line1{ font-size:0.8em; } -.run { text-indent:0; text-align:center; margin-bottom:1em; font-size:0.8em; } -.pub { text-indent:0; text-align:center; font-size:0.8em; } -.pub .line1{ font-size:1.25em; } -.printer { text-indent:0; text-align:center; margin-top:8em; margin-bottom:1em; - font-size:0.8em; } -.printer .line1{ font-size:1.25em; } -div.chapter{ page-break-before:always; } -h2 { text-indent:0; text-align:center; margin-top:3em; margin-bottom:1em; - font-size:1.2em; } -h2 .firstline { font-size:1.25em; } -h3 { text-indent:0; text-align:center; margin-top:3em; margin-bottom:1em; - font-size:1em; } -h3 .firstline { font-size:1.2em; } -h3.chapter1{ margin-top:0; } -h4 { text-indent:0; text-align:center; margin-top:2em; margin-bottom:1em; } - -p { margin:0; text-align:justify; text-indent:1em; } -p.first { text-indent:0; } -span.firstchar { font-size:2em; } -p.noindent { text-indent:0; } -hr.tb { border:0; border-top:1px solid black; width:10%; margin:1em; margin-left:45%; - margin-right:45%; } -div.letter { margin-top:1em; margin-bottom:1em; } -p.addr { text-indent:3em; margin-bottom:1em; } -p.sign { text-indent:0; text-align:right; margin-right:1em; } -p.footnote { text-indent:0; font-size:0.8em; margin:1em; } -p.footnote2{ text-indent:0; font-size:0.8em; margin:1em; } -p.center { text-indent:0; text-align:center; margin:1em; } -p.list { text-indent:0em; margin-left:4em; font-style:italic; } - -/* spans */ -.underline { text-decoration: underline; } -span.sc { font-size:0.8em; } - -/* drama */ -span.character { font-size:0.8em; } -p.dir1 { text-indent:0; margin-bottom:1em; font-size:0.8em; } -p.dir { text-indent:0; text-align:center; } -span.dir { font-style:italic; } -p.character{ text-indent:0; text-align:center; margin-top:1em; font-size:0.8em; } - -/* poetry */ -div.poem-container { text-align:center; } -div.poem-container div.poem { display:inline-block; } -div.stanza { text-align:left; text-indent:0; margin-top:1em; margin-bottom:1em; } -.stanza .verse { text-align:left; text-indent:-2em; margin-left:2em; } -.stanza .verse2{ text-align:left; text-indent:-2em; margin-left:3em; } -.stanza .verse3{ text-align:left; text-indent:-2em; margin-left:4em; } -.stanza .verse5{ text-align:left; text-indent:-2em; margin-left:6em; } - -a:link { text-decoration: none; color: rgb(10%,30%,60%); } -a:visited { text-decoration: none; color: rgb(10%,30%,60%); } -a:hover { text-decoration: underline; } -a:active { text-decoration: underline; } - -/* Transcriber's note */ -.trnote { font-size:0.8em; line-height:1.2em; background-color: #ccc; - color: #000; border: black 1px dotted; margin: 2em; padding: 1em; - page-break-before:always; margin-top:3em; } -.trnote p { text-indent:0; margin-bottom:1em; } -.trnote ul { margin-left: 0; padding-left: 0; } -.trnote li { text-align: left; margin-bottom: 0.5em; margin-left: 1em; } -.trnote ul li { list-style-type: square; } -.trnote .transnote { text-indent:0; text-align:left; font-weight:bold; } - -/* page numbers */ -a[title].pagenum { position: absolute; right: 1%; } -a[title].pagenum:after { content: attr(title); color: gray; background-color: inherit; - letter-spacing: 0; text-indent: 0; text-align: right; font-style: normal; - font-variant: normal; font-weight: normal; font-size: x-small; - border: 1px solid silver; padding: 1px 4px 1px 4px; - display: inline; } - -body.x-ebookmaker { margin-left:0; margin-right:0; } -.x-ebookmaker div.poem-container div.poem { display:block; margin-left:2em; } -.x-ebookmaker a.pagenum { display:none; } -.x-ebookmaker a.pagenum:after { display:none; } - -</style> -</head> - -<body> - -<div style='text-align:center; font-size:1.2em; font-weight:bold'>The Project Gutenberg eBook of Sonen af söder och nord. Sednare delen, by August Blanche</div> - -<div style='display:block; margin:1em 0'> -This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and -most other parts of the world at no cost and with almost no restrictions -whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms -of the Project Gutenberg License included with this eBook or online -at <a href="https://www.gutenberg.org">www.gutenberg.org</a>. If you -are not located in the United States, you will have to check the laws of the -country where you are located before using this eBook. -</div> - -<p style='display:block; margin-top:1em; margin-bottom:0; margin-left:2em; text-indent:-2em'>Title: Sonen af söder och nord. Sednare delen</p> -<p style='display:block; margin-top:0; margin-bottom:1em; margin-left:2em; text-indent:0;'>Romantisk skildring från revolutionen i Paris 1848</p> - -<div style='display:block; margin-top:1em; margin-bottom:1em; margin-left:2em; text-indent:-2em'>Author: August Blanche</div> - -<div style='display:block; margin:1em 0'>Release Date: July 9, 2021 [eBook #65802]</div> - -<div style='display:block; margin:1em 0'>Language: Swedish</div> - -<div style='display:block; margin:1em 0'>Character set encoding: UTF-8</div> - -<div style='display:block; margin-left:2em; text-indent:-2em'>Produced by: Jens Sadowski and the Online Distributed Proofreading Team at https://www.pgdp.net. This file was produced from images generously made available by The Internet Archive</div> - -<div style='margin-top:2em; margin-bottom:4em'>*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK SONEN AF SÖDER OCH NORD. SEDNARE DELEN ***</div> - -<div class="frontmatter chapter"> -<h1 class="title"> -SONEN AF SÖDER OCH NORD. -</h1> - -<p class="subt"> -<span class="line1">ROMANTISK SKILDRING</span><br /> -<span class="line2">FRÅN REVOLUTIONEN I PARIS 1848</span> -</p> - -<p class="aut"> -<span class="line1">AF</span><br /> -<span class="line2">AUGUST BLANCHE.</span> -</p> - -<p class="run"> -ANDRA UPPLAGAN. -</p> - -<p class="pp"> -Sednare delen. -</p> - -<p class="pub"> -<span class="line1">STOCKHOLM.</span><br /> -<span class="line2">ALBERT BONNIERS FÖRLAG.</span> -</p> - -</div> - -<div class="frontmatter chapter"> -<p class="printer"> -<span class="line1">STOCKHOLM.</span><br /> -<span class="line2">ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1870.</span> -</p> - -</div> - -<div class="chapter"> -<a id="page-1" class="pagenum" title="1"></a> -<div class="chapter"> - -<h2 class="part" id="chapter-0-1"> -<span class="firstline">ANDRA TIDSKIFTET.</span><br /> -Februari år 1848. -</h2> - -</div> - -<h3 class="chapter1" id="subchap-0-1-1"> -<span class="firstline">Första kapitlet.</span><br /> -Konserten vid rue de l’Ecole-de-Médicine. -</h3> - -</div> - -<p class="first"> -<span class="firstchar">D</span><span class="postfirstchar">et</span> torde vara öfverflödigt nämna, att Paris är en af verldens -största, skönaste och rikaste städer. Paris är visserligen -blott den andra i ordningen, hvad folkmängden beträffar, -ehuru denna, om man dertill räknar dem som bo -utanför barriererna och uti förstäderna, stiger till minst en -och en half million. -</p> - -<p> -Deruti inbegripas dock ej de 40,000 främlingar, som, -efter uppgifvet medeltal, årligen anses uppehålla sig derstädes. -</p> - -<p> -Men med afseende å antalet, skönheten och olikheten -af offentliga byggnader och minnesmärken, är Paris onekligen -den första. -</p> - -<p> -Och räknar man dertill de historiska märkvärdigheterna, -hvilken stad kan då jemföras med Frankrikes hufvudstad? -</p> - -<p> -Det finnes knappast någon gata, ja, något hus som icke -har sin historia, men icke blott sin, utan hela Frankrikes, -men icke blott Frankrikes, utan hela verldens, ungefär på -samma sätt som bergströmmen är fader eller moder till de -många floder och bäckar, hvilka med olika namn genomlöpa, -uppfriska och befrukta skilda länder. -</p> - -<p> -Bland dessa historiska gator intager rue de l’Ecole-de-Médicine -icke det sista rummet. -</p> - -<p> -<a id="page-2" class="pagenum" title="2"></a> -Denna gata, belägen söder om Seinen, är en af de -trängste och mörkaste i Paris. Med möda arbetar sig dagsljuset -in mellan de höga husen, hvilkas svarta murar bidraga -till dysterheten. -</p> - -<p> -Vandraren känner sig nära att qväfvas af de osunda -ångor, som uppstiga från begge sidorna af gatan. Derför -uppehåller han sig ej länge derstädes. Men innan han lemnar -gatan, dröjer han likväl några stunder framför trenne -hus, ehuru dessa icke hafva något yttre som framför de -öfriga väcker och fängslar uppmärksamheten. -</p> - -<p> -I det ena, eller la Cour du Commerce, bodde Danton, -den kraftfullaste af första revolutionens folkledare. Man -skulle kunna kalla honom för den stora republikens lejon, -ty han representerade på en gång styrkan och grymheten, -men var dock icke alltid främmande för ädelmodet, åtminstone -vid sådana tillfällen när detta icke stod i strid med -den stora grundsats, till följd af hvilken han handlade eller -trodde sig handla. -</p> - -<p> -Det var emellertid han som under alla de faror, hvilka -både inom och utom landet hotade Frankrike, lifvade och -uppehöll denna hänförelse, som räddade det, hur mycket -man än må klandra och fördöma de grymma medel han -dervid anlitade. -</p> - -<p> -År 1794 den 31 Mars fördes han, jemte sin vän Lacroix, -fängslad från detta hus, hvarefter han den 5 April -lemnade sitt hufvud under guillotinen. -</p> - -<p> -I det andra huset, icke långt från Dantons, bodde -Marat, den stora republikens hyena, ty han var mera blodtörstig -än stark. Hela hans makt hvilade på den allmänna -föreställningen om hans skonlöshet. -</p> - -<p> -Det var i första våningen af detta hus som Marat -bodde. Våningen, som vi en gång besökt, har endast trenne -små rum, hvaraf ett vetter åt en trång gård. -</p> - -<p> -Men hur trång än lokalen var, samlade sig der likväl -de förnämste af Cordeliernas bekanta klubb, såsom Robespierre, -S:t-Just, Legendre, Chabot, Chaumette, Billaud-Varrennes, -Collot-d’Herbois m. fl. Sjelfva klubben hade sitt -allmänna samlingsställe vid den nära intill belägna s. k. -Place de l’Ecole de Médicine. -</p> - -<p> -När den i grannskapet boende Danton hade något att -säga Marat, stannade han ofta framför dennes port och -ropade med stentors-stämma hans namn. Marat stack då ut -<a id="page-3" class="pagenum" title="3"></a> -genom fönstret sitt vidriga och af utsväfningar utmärglade -ansigte. -</p> - -<p> -Man kunde då vara säker på att hvarje ord, desse män -med hvarandra vexlade, var ett förebud till en dödssuck på -Grève-platsen, men på samma gång kanske till ett segerrop -på något af de många slagfälten vid Frankrikes gränser. -</p> - -<p> -Den 13 Juli 1793 gick en ung och sällsynt skön landtflicka -in genom porten till detta hus. Hon frågade efter -Marat och sade sig hafva ett ärende af högsta vigt att -framföra till honom. -</p> - -<p> -Marat, hvilken befann sig i badet uti rummet som -vetter åt gården, låter henne inträda; och när han hör att -hon är från Caen, ber han henne uppgifva namnen på de -flyktingar, som hade gömt sig i denna trakt. Flickan uppgifver -en mängd namn. -</p> - -<p> -“Det är bra!“ säger Marat; “de skola alla gå till -guillotinen.“ -</p> - -<p> -Men knappt har han utsagt det sista ordet, förrän den -unga flickan stöter en knif ända till fästet i hans bröst. -</p> - -<p> -Det var troligtvis för första gången någon dödlig träffade -detta hårda hjerta, men det var också den sista. Flickans -namn var Charlotte Corday, som några dagar derefter med -martyrens lugn slutade sitt lif på schavotten. -</p> - -<p> -Det berättas att, när bödeln, visande hennes afhuggna -hufvud för folket, med exempellös råhet slog med knytnäfven -på dess begge kinder, hade blygselns rodnad uppstigit -på dem, genomglödande sjelfva dödens marmormask. -</p> - -<p> -I det tredje huset, snedt emot Marats, bodde en af -republikens schakaler, skomakaren Simon, särskildt bekant -såsom fångvaktare för Ludvig XVI:s son. -</p> - -<p> -På denna mörka porttrappa har den olycklige prinsen -många gånger suttit badande i tårar, tilldess han, uppskrämd -af den grymme skomakarens hesa röst, skyndade uppför -den trånga trappan att möta nya misshandlingar och lidanden, -från hvilka han först befriades af döden. -</p> - -<p> -Samma gata har äfven starkt rekryterat till Juli-revolutionen. -</p> - -<p> -År 1830 den 28 Juli tågade ur dess mörka sköte en -talrik trupp unga arbetare, anförde af den sjutton-årige -d’Arcole. -</p> - -<p> -De ämnade sig öfver Pont de la Grève för att angripa -stadshuset, som innehades af Carl X:s schweizar-garde, men -<a id="page-4" class="pagenum" title="4"></a> -hejdade sig vid åsynen af den truppstyrka, som stod uppstäld -på andra sidan Seine-floden och besköt bron med kartescher. -</p> - -<p> -Då fattar den unge d’Arcole en trefärgad fana och -ropar till sina kamrater: “Jag heter d’Arcole och min mor -bor i huset n:o 10 vid rue de l’Ecole de Médicine ... blifven -ett stöd för hennes ålderdom, liksom min döda kropp -blir ett stöd för Frankrikes frihet!“ -</p> - -<p> -Efter dessa ord störtar han fram genom kulregnet och -planterar fanan midt på bron, men nedfaller derefter död, -träffad i bröstet af hundratals kulor. -</p> - -<p> -Hans stridskamrater och hämnare följa honom och -lyckas, ehuru med stor manspillan, att storma bron och -sedan intaga stadshuset, hvilket var det första och vigtigaste -afbräck bourbonens trupper ledo. -</p> - -<p> -Bron, på hvilken den unge hjelten föll, kallades sedan -efter honom Pont d’Arcole. -</p> - -<p> -Oftanämnde gata skattade äfven åt revolutionen år 1848, -hvarom läsaren sjelf kan öfvertyga sig, i fall han behagar -följa oss upp uti ett annat hus vid samma gata samt inträda -i en temligen rymlig sal en trappa upp. -</p> - -<p> -Denna sal har icke andra möbler än en mängd bänkar, -stälda efter hvarandra med icke större mellanrum, än att -man med möda kan tränga sig fram emellan dem. -</p> - -<p> -Framför hvarje bänk, och fastgjord vid den, höjer sig -en pulpet lika lång som bänken. -</p> - -<p> -På hvarje pulpet ligga hopslagna böcker i stort qvartformat, -liknande notböcker. -</p> - -<p> -Närmast den innersta väggen, hvarpå synes en liten -dörr till ett annat rum, står på ett slags upphöjning en -karmstol, framför hvilken äfven en pulpet är stäld. -</p> - -<p> -En afton ungefär i midten af Februari månad 1848 -voro alla bänkarne uti nyss beskrifne sal fullsatte af män, -alla, att döma både af utseendet och klädedrägten, tillhörande -den bättre samhällsklassen. Stödd mot karmstolen -och vänd emot bänkarne, stod en helt ung, spenslig man, -med välbildadt, själfullt ansigte. -</p> - -<p> -Den unge mannen höll följande tal, som med mycken -uppmärksamhet afhördes af församlingen: -</p> - -<p> -“Messieurs! det förestår en strid, men emellan hvilka? -Månne väl mellan olika styrelseformer eller olika författningar? -Månne väl mellan olika partier? Nej! Striden skall -<a id="page-5" class="pagenum" title="5"></a> -kämpas emellan tvänne verldar, tvänne principer, emellan -träldomen och friheten. -</p> - -<p> -Kejsardömet, legitimiteten, orleanismen och republiken, -äro blott underordnade frågor. -</p> - -<p> -Det finnes numera endast tvänne hufvud-afdelningar för -menniskoanden att sluta sig till. Till den förra höra de som -vilja den eviga träldomen, till den sednare deremot de som -vilja den odödliga friheten. -</p> - -<p> -Stridsfältet är gifvet, de begge mot hvarandra fiendtliga -standaren äro utvecklade, strids-signalerna ljuda. Väljom! -</p> - -<p> -Vi, frihetens kämpar, äro skyldige våra motståndare -vår tacksamhet för deras uppriktighet, ty hädanefter skola -inga missförstånd ega rum. -</p> - -<p> -Frankrike kan nu med full sakkännedom välja den väg -det skall gå. Hädanefter skall det icke mera tro sig förenadt -med friheten, om det, emot all förmodan, väljer träldomen. -</p> - -<p> -Illusionernas tid är förbi och med denna äfven sjelfbedrägeriets. -</p> - -<p> -Derigenom är redan något vunnet. Partier och menniskor -visa sig i den sanna dagern af deras läror och syften. -</p> - -<p> -Nog länge har man sökt förställa och bemantla sig. -Verlden var en maskerad-bal, der individer och opinioner -hade förlorat hela sin egendomlighet. -</p> - -<p> -Republikaner, bonapartister, legitimister, katoliker, doktrinärer, -konservatörer, alla hafva proklamerat frihetens -evighet och helgd. -</p> - -<p> -Friheten var masken som betäckte allas ansigten i denna -venetianska natt, som började med terrorismen och slutade -med medborgerliga krigen — hemska, blodiga natt, hvilken -en qvinna, madame Roland, förutsade, när hon på schavotten -ropade: “Heliga frihet, för huru många brott måste ej ditt -namn tjena till ursäkt!“ -</p> - -<p> -Friheten var tidehvarfvets ord, var Guds ord. -</p> - -<p> -Sextio generationers arbete hade ryckt henne ur de -djupa gömslen, der hon legat dold, för att bilda henne efter -rådande seder och institutioner. -</p> - -<p> -Filosofien hade fortplantat och förklarat henne. Hennes -namn hvilade på allas läppar såsom en talisman for förförelsen -och stod inskrifvet på alla fanor såsom ett förebud -af segern. -</p> - -<p> -Hvem har icke i Frankrike åkallat henne? -</p> - -<p> -<a id="page-6" class="pagenum" title="6"></a> -Septembristerne sjöngo hennes hymner, under det de -slagtade sina offer. Terroristerne utropade henne med guillotinen -öfver hennes hufvud. Bonaparte svor att rädda -henne, när han den 18 brumaire förrådde henne. Restaurationen -förde henne i vecken af sin fana såsom ersättning -för den ära, som kejsaren fört i vecken af sin. Ludvig -Filip upphemtade henne i sin ordning på Juli-barrikaderna, -för att, sedan han väl genom henne blifvit konung, släpa -henne bunden framför kanon-mynningarna på Paris’ befästningar. -</p> - -<p> -I sanning, man skulle kunnat tro att friheten, om hon -just icke varit allas förvärfvade egendom, åtminstone vore -vårt gemensamma arf och att, om det fordom under partistriderna -funnits soldater för att bekriga henne, det numera -blott funnes medborgare för att försvara henne. -</p> - -<p> -Men förställningen är fallen och sanningen står klar. -</p> - -<p> -En hvar visar nu öppet sina svagheter, sina lyten. Alla -qvinnor synas unga och sköna under sammetsmasken och -siden-dominon, alla partier unga och sköna under frihetens -färger. -</p> - -<p> -Men låtande masken falla, hvad visa de? hvad annat -än träldomens bleka anletsdrag? -</p> - -<p> -Träldomen! se der det sista ordet af frihetens motståndare. -</p> - -<p> -I sin fruktan för att gå framåt, gå de tillbaka, oupphörligen -tillbaka, letande i det mörka förflutna efter det -gamla enväldets förrostade bojor, för att med dessa fjettra -sin samtid, hvars barn de sjelfva äro eller borde vara. -</p> - -<p> -Se vi icke styrelsens tidningar försvara inqvisitionen, -under det att styrelsen sjelf försvarar jesuitismen både i ord -och handling? -</p> - -<p> -Hafva vi icke en konung, som, ehuru upplyftad på -tronen af folkets blödande armar, likväl af lumpna dynastiska -medeltids-intressen öppnar för samma folk successionskrigens -blodiga fält? -</p> - -<p> -Höra vi icke dagligen talas om den brutala styrkans -rätt, om bajonett-spetsens och kanon-mynningens nödvändighet -mot egna undersåter? -</p> - -<p> -Är det icke sannt att man drömmer, att man hoppas, -ja, att man till och med bereder en styrelse byggd på den -gamla legitima principen, som är förnekelsen af folkens fria -vilja och förnedringen af menniskans förnuft? -</p> - -<p> -<a id="page-7" class="pagenum" title="7"></a> -Ja, man vill ånyo höra samma ord, som Ludvig XV:s -guvernör, när han såg folkhopen utanför Louverns fönster, -sade till sin unge konung: “Sire, ce peuple est à vous!“ -</p> - -<p> -Men är det då en sanning att Frankrike under tolf -århundraden nesligt fördragit denna förnedring af dess vilja, -dess förnuft, dess rätt? Nej! -</p> - -<p> -Ett stort folk underkastar sig visserligen någon gång -despotismen. Det kan höra, utan att deraf känna sig förnedradt, -Ludvig XIV utropade: “L’état, c’est moi!“ Hvarför? -</p> - -<p> -Jo, derför att despotismen, tagen i dess sanna betydelse, -icke är annat än koncentreringen af den nationella -styrkan i maktens enhet, i en enda hand. Det är en falsk -föreställning af det allmänna intresset som föder denna koncentrering. -</p> - -<p> -Men när maktens enhet visar sig förmögen af någon -kraftfull handling, som på ett eller annat sätt anslår national-stoltheten, -national-äran, kan nationen för någon tid böja -sig under den enda handen, emedan hon deruti tycker sig -finna ett uttryck af sin egen vilja, sin egen kraft. -</p> - -<p> -Men röjer denna koncentrering förakt för det allmänna -intresset, äflas hon att föreviga sig på grund af någon rättighet -omöjlig att definiera, söker hon t. ex. betäcka sig -med Guds namn för att helga sin usurpation — då är hon -icke mera despotismen; hon är något mycket värre: hon är -tyranniet; hon förkunnar blott träldomen. -</p> - -<p> -Hon kallar sig icke mera Ludvig XIV och har icke -Colbert till minister. Hon kallar sig Ludvig XV och är -ingenting annat än en frossare i madame Pompadours eller -madame Dubarrys armar. -</p> - -<p> -Det är en sådan monarki som frihetens fiender vilja -gifva Frankrike, det är på detta sätt de vilja göra vårt -sköna land otroget mot demokratien. -</p> - -<p> -De förblindade! De inse icke att just derigenom, att -de visa träldomen såsom monarkiens ursprung och bestånd, -skola de göra republiken till det enda möjliga för Frankrike. -</p> - -<p> -De skola beröfva monarkien allt det förstånd, som bekämpar -träldomen, all den känsla, som lågar för friheten. -</p> - -<p> -Ifrån det ögonblick de aftagit masken, hafva de förlorat -all förmåga att inspirera Frankrike en enda af de känslor, -som fäster ett folk vid en konung. De kunna icke ens -hoppas på lyckan af en flyktig nyck. -</p> - -<p> -<a id="page-8" class="pagenum" title="8"></a> -Det är med nationerna som med menniskorna: de kunna -återkomma till sin barndom, kunna bli barn på nytt, men -blott för att dö. -</p> - -<p> -Träldomen är någon gång början och slutet af ett välde. -Friheten är deremot styrkan och jungfruligheten deraf. -</p> - -<p> -Menniskan, som ur Guds hand emottagit suveräniteten, -har återeröfrat den från de styrelser och partier, som -inkräktat den. Hon har derefter förblandat den med den -nationella suveräniteten, som är folkens rätt, och den sociala, -som är mensklighetens. -</p> - -<p> -Menniskan, som underkufvat naturen, som fängslat elementen, -menniskan, som genom sitt snille eröfrat vattnet, -elden, luften, hafvet, vindarne, ja, sjelfva himmelens blixt, -är hädanefter okränkbar i sin suveränitet. Det vore en -galenskap att förgripa sig deremot. -</p> - -<p> -Träldomen är blott en fantôme i det förflutnas stoft. -Friheten är framtidens lif och sanning.“ -</p> - -<p> -Den unge talaren tystnade. -</p> - -<p> -Han läste bifall i sina åhörares blickar, om också ingen -hand höjde sig eller någon mun öppnade sig för att gifva -detta bifall luft. Tystnaden var blott en följd af försigtigheten. -</p> - -<p> -Talaren bugade sig vördnadsfullt för sin församling, -synbarligen smickrad af dess bifall. -</p> - -<p> -Det var isynnerhet på några hufvud hans blickar föllo, -liksom för att öfvertyga sig om dessa delade de öfriges -tankar. -</p> - -<p> -Dessa hufvud nickade gladt och uppmuntrande mot -talaren ungefär på samma sätt som när läraren med en -blick belönar och uppmuntrar lärjungen. -</p> - -<p> -Den unge mannen ämnade efter några minuters uppehåll -fortsätta sitt föredrag, då fyra knackningar af ett finger -vände allas uppmärksamhet mot dörren. -</p> - -<p> -“Det är Armand Cambon“, yttrade en af åhörarne. -</p> - -<p> -“Han varnar“, yttrade en annan, som derefter skyndade -till dörren och upplåste den. -</p> - -<p> -Armand Cambon inträdde i salen med oron på sitt -ansigte. -</p> - -<p> -“Jag hörde steg af soldater på gatan“, förkunnade han, -“och jag såg- gevärspipor blänka.“ -</p> - -<p> -“Ni tror att det gäller oss?“ frågade en af de församlade, -en medelålders något fetlagd man med vackra anletsdrag, -<a id="page-9" class="pagenum" title="9"></a> -i hvilka derjemte öfverlägsenhetens billiga sjelfkänsla -röjde sig. -</p> - -<p> -“Jag misstänker det, monsieur“, svarade Armand. -</p> - -<p> -“Godt!“ sade den förre; “sätt då nyckeln i dörren och -tag sjelf plats innanför den ... Men, för all del, sätt åter -på er ert glada ansigte, monsieur Armand, ty ...“ -</p> - -<p> -“Tyst!“ afbröt denne hviskande, “jag hör steg i trappan.“ -</p> - -<p> -“Jag hör ingenting“, menade en; “ni misstager er -säkert.“ -</p> - -<p> -“Men ni hörde väl hvad den unge mannen sade“, yttrade -en annan; “derför tyst!“ -</p> - -<p> -“Ja, tyst, tyst!“ hviskade de öfrige. -</p> - -<p> -Det kan emellertid vara skäl att kasta en blick på -gatan utanför detta hus, och äfven att se hvad som föregår i -sjelfva trappan, för att derigenom finna huruvida vår hjelte, -som ånyo uppträder på vår skådeplats, misstagit sig eller icke. -</p> - -<p> -Utanför porten till huset stod en trupp municipal-garde -med gevär för fot och uppför trappan smögo med ohörbara -steg fyra personer, af hvilka den förste var civil-klädd och -de trenne följande buro stads-sergeanternes välkända uniform. -</p> - -<p> -Trappan och farstun voro upplysta af en liten vid muren -fästad gaslampa. -</p> - -<p> -Den civile pekade något förvånad på nyckeln som satt -i dörren och lade derefter sitt öra tätt intill den för att -lyssna. -</p> - -<p> -De tre stads-sergeanterne stodo bakom den förre, framsträckande -sina hufvud i samma riktning mot dörren, för -öfrigt orörlige som stenbilder. -</p> - -<p> -Hastigt vände den civile sitt ansigte från dörren och -kastade en blick af yttersta förvåning på stads-sergeanterne, -hvilka jemväl i sin ordning med samma förvåning betraktade -hvarandra. -</p> - -<p> -Saken var den, att det mest hiskliga och sönderslitande -ljud hördes inifrån, snarlikt det som uppkommer, när en -fullständig orkester på en gång stämmer alla sina instrument. -</p> - -<p> -“Hvad är det?“ hviskade den civile; “kanske vi ha -gått galet.“ -</p> - -<p> -“Huset n:o 15“, svarade en af stads-sergeanterne, “en -trappa upp, en enda dörr i farstun ... vi ha gått rätt.“ -</p> - -<p> -<a id="page-10" class="pagenum" title="10"></a> -“Ja, vi ha gått rätt“, vitsordade de tvänne öfrige stads-sergeanterne. -</p> - -<p> -“Men det låter som om man tänkte musicera derinne“, -yttrade den civile. -</p> - -<p> -“Det var en helvetes musik“, sade en stads-sergeant, -som säkert hade ömtåligt öra. -</p> - -<p> -“Ganska riktigt“, svarade den civile; “kanske det också -är bara djeflar som spela!“ -</p> - -<p> -Derefter förde den sistnämnde sin hand till nyckeln, -öppnade dörren och steg in. -</p> - -<p> -Stads-sergeanterne följde honom, dock icke längre än -till dörrposten. -</p> - -<p> -Salen hade ungefär samma utseende som nyss, ty alla -de innevarande bibehöllo sina platser. -</p> - -<p> -Den enda dekorations-förändring, som kunde upptäckas, -bestod deruti, att alla de på pulpeterna liggande notböckerna -voro uppslagna samt att hvarje ledamot af församlingen -hade i sin hand ett musikaliskt instrument, en flöjt, en klarinett, -en fiol o. s. v. -</p> - -<p> -Talaren, som nu befanns sittande i karmstolen, höll i -högra handen en stråke, under det hans blickar hvilade i -den notbok, som låg framför honom. -</p> - -<p> -Den gräsliga musiken tystnade vid den civile mannens -inträde och allas ansigten vände sig mot honom, utan att -likväl röja något tecken af obehaglig öfverraskning. -</p> - -<p> -Armand, som stod dörren närmast, var naturligtvis -den förste som blef föremål för den civiles uppmärksamhet. -</p> - -<p> -Den unge arbetaren, lugnare än nyss, bugade sig djupt -för den främmande. -</p> - -<p> -“Hvad tillskyndar mig äran af sjelfva polis-kommissariens -besök?“ frågade han. -</p> - -<p> -Polis-kommissarien, en högväxt man i sina bästa år och -med ett par ögon, hvaruti man nästan kunnat läsa hvad -slags befattning han innehade, betraktade församlingen med -en pedantisk noggrann blick, hvarefter han vände sig till -Armand. -</p> - -<p> -“Ni har nyligen återkommit till Paris“, började han. -</p> - -<p> -“För några dagar sedan“, svarade Armand. -</p> - -<p> -“Ni kommer sist från Lyon.“ -</p> - -<p> -“Om ni känner att jag varit i Lyon, så känner ni äfven -att jag varit i Marseille och Rouen?“ -</p> - -<p> -<a id="page-11" class="pagenum" title="11"></a> -“Ja, monsieur ... Ni reste för att finna arbete i dessa -städer?“ -</p> - -<p> -“Ja, monsieur ... Men som jag icke fann det, så återvände -jag till Paris.“ -</p> - -<p> -“Och ni har återkommit frisk och blomstrande som -jag ser ... Ni har icke slitit ondt hvarken af resor eller af -brist på arbete ... Ni har en lycklig natur, unge man.“ -</p> - -<p> -“Jag har arbetarens natur, och arbetaren har kamelens -... han kan hungra och törsta antingen han har arbete -eller ej ... Vore ej förhållandet sådant, monsieur Didier, -hade säkert under loppet af de trenne sista månaderna staden -på sin bekostnad fått begrafva minst fyrtitusen arbetare -och det blott i Paris.“ -</p> - -<p> -“Ni studerar statistiken, ni fördjupar er i tabell-verket, -unge man.“ -</p> - -<p> -“Det är lätt att studera statistiken och fördjupa sig i -tabell-verket, när tabellerna stå lefvande på hvarje torg, vid -hvarje gathörn.“ -</p> - -<p> -“När ni kom till Paris, flyttade ni ej till er gamla -boning vid rue Etienne.“ -</p> - -<p> -“Nej, ty mitt rum blef vid min afresa upptaget af en -annan.“ -</p> - -<p> -“Af er vän monsieur Albert.“ -</p> - -<p> -“Af min vän monsieur Albert, efter ni så önskar det.“ -</p> - -<p> -“Som likväl icke bor der.“ -</p> - -<p> -“Icke det? ... Jag undrar ej på det, ty trakten är icke -den trefligaste ... Men, monsieur, jag ser icke hvad allt det -der har att göra med mig.“ -</p> - -<p> -“Jag har länge haft ett vaksamt öga på er, unge man.“ -</p> - -<p> -“Ah, då begriper jag hvarför det så länge gått motigt -för mig.“ -</p> - -<p> -“Hvad menar ni?“ -</p> - -<p> -“Jag menar att när vissa ögon följa en arm syndare, -så går det alltid illa för honom.“ -</p> - -<p> -“Ganska sannt, monsieur Armand“, ropade flere röster, -under skratt. -</p> - -<p> -Didier, bitande sig i läppen, mönstrade vår hjelte med -en blick, som rättfärdigade både Armands och de öfriges -ofördelaktiga tankar om polis-kommissariens ögon. -</p> - -<p> -Armand syntes dock ganska lugn. Det är ofta mycket -lättare att trotsa ett par fula ögon än ett par vackra. -</p> - -<p> -<a id="page-12" class="pagenum" title="12"></a> -“Emellertid bor ni sjelf nu här“, började ånyo polis-kommissarien. -</p> - -<p> -“Ja, jag hyr två rum i detta hus.“ -</p> - -<p> -“Tvänne rum för en arbetare utan arbete, utan bröd?“ -</p> - -<p> -“Åh bevars ... mina anspråk inskränka sig blott till -den lilla kammaren innanför salen, ty hvad sjelfva salen -beträffar, så inser ni väl, monsieur Didier, att den är fullkomligt -öfverflödig för min ringa person.“ -</p> - -<p> -“Visst icke öfverflödig för den, som har så många gäster -som ni.“ -</p> - -<p> -“Som jag?“ yttrade Armand skrattande; “ni, som är -så allvetande, monsieur Didier, vet då icke att jag hyr ut -denna sal åt desse herrar, som en gång i veckan komma -hit för att musicera.“ -</p> - -<p> -“Jaså, för att musicera?“ upprepade polis-kommissarien, -skrattande på sitt sätt. -</p> - -<p> -“Ja, och herrarne påstå att det skall vara ett af de -bästa musik-rum i Paris.“ -</p> - -<p> -Polis-kommissariens granskande blick öfverfor ånyo församlingen. -Det syntes tydligen på honom att han blifvit -något bedragen i sin väntan. -</p> - -<p> -Kanske hade man inberättat för honom, att detta hus -vore tillhåll blott för det slags folk, som, när det icke har -något att äta, griper till vapen för att med våld skaffa sig -bröd. -</p> - -<p> -“Messieurs!“ sade han slutligen, riktande sitt tal mot -alla, “det kan icke vara er obekant att polis-prefekten vid -det strängaste ansvar förbjudit alla hemliga sammankomster.“ -</p> - -<p> -“Polis-prefektens förordningar äro mycket tydliga“, svarade -den fetlagde herrn med det öfverlägsna utseendet, i det -han reste sig upp från sin bänk; “men om detta varit en -hemlig sammankomst, hade säkert ni, monsieur Didier, icke -funnit nyckeln sittande i låset till denna sal.“ -</p> - -<p> -“Mon dieu, tror jag icke att ni har en fiol i handen, -monsieur Marrast!“ ropade polis-kommissarien. -</p> - -<p> -“Hvarför väcker detta så er förvåning?“ frågade -Marrast. -</p> - -<p> -“En stor advokat spela fiol!“ yttrade Didier med sitt -högst egna leende. -</p> - -<p> -“Ni anser då advokaterne för ett omusikaliskt slägte“, -sade Marrast; “behagar ni dröja qvar en stund, så skall -jag ingifva er en bättre tanke om oss ... Säg mig blott -<a id="page-13" class="pagenum" title="13"></a> -hvad ni helst tycker om, ett solo af Auber eller en qvartett -af Halévy? ... Vi hafva också Robert le diable att -bjuda på.“ -</p> - -<p> -“Och ni, monsieur Marie, blåser klarinett, som jag -ser“, fortfor polis-kommissarien, vändande sig till en annan -herre. -</p> - -<p> -“Och som ni äfven får höra, i fall ni önskar det“, -svarade Marie, i det han bläddrade i sin notbok; “det är -alls ingen konst, bara man känner noten och förstår sig -på klaffarne.“ -</p> - -<p> -“Och monsieur Guéronnière som blifvit orkester-anförare!“ -vände sig polis-kommissarien till den unge mannen som -hållit föredraget. -</p> - -<p> -“Denna tillfälliga befattning utgör min ära“, försäkrade -orkester-anföraren, utan att se upp från partituret. -</p> - -<p> -“Hvad säger ni då om mig som blåser fagott?“ frågade -en annan med korpsvart hår och koppärrigt ansigte. -</p> - -<p> -“Ah, monsieur Crémieux!“ utbrast polis-kommissarien; -“min sann har icke Nationals hela redaktion blifvit ett harmoniskt -sällskap.“ -</p> - -<p> -“Kan det vara någon hemlighet för er att harmonien -alltid varit rådande inom National?“ frågade Crémieux. -</p> - -<p> -“Ni har ej något uppmuntrande ord för mig“, sade en -man med jättelik växt och tjockt svart skägg, och hvilken -uppreste sig med en flöjt i handen. -</p> - -<p> -“Flöjten är just ett instrument som anstår er, monsieur -Caussidière“, menade Didier; “det är så många smyghål på -flöjten.“ -</p> - -<p> -“Men jag trotsar er att, oaktadt er ålnatur, kunna -krypa igenom ett enda“, svarade Caussidière. -</p> - -<p> -Polis-kommissarien vände sig föraktligt från flöjtisten. -</p> - -<p> -“Behagar monsieur sitta?“ frågade Armand, som utkom -från det inre rummet med en stol, den han stälde bakom -polis-kommissarien. -</p> - -<p> -“Det var artigt, monsieur Armand“, yttrade Marrast; -“vi hoppas få behålla monsieur Didier för hela aftonen ... -lita på, ni skall få höra en ypperlig musik ... det bör bli -en angenäm nyhet för en man som är invigd i alla konster, -utom de sköna.“ -</p> - -<p> -“Utan tvifvel“, medgaf Didier, sättande sig, “det fattas -blott Louis Blanc vid violoncellen och Ledru Rollin vid -kontra-basen, så vore allt i sin behöriga ordning.“ -</p> - -<p> -<a id="page-14" class="pagenum" title="14"></a> -“Den är dålig musikus, som tror att Ledru Rollin och -Louis Blanc höra till vår orkester“, anmärkte Marrast. -</p> - -<p> -“Spelen emellertid, messieurs!“ uppmanade Didier; “jag -vill helt och hållet vara öra.“ -</p> - -<p> -Orkester-anföraren knackade med stråken på pulpeten. -</p> - -<p> -“Hafva alla stämt?“ frågade han. -</p> - -<p> -“Ja“, ropade somliga. -</p> - -<p> -“Nej“, ropade andra. -</p> - -<p> -“Stämmen då!“ anbefalde orkester-anföraren. -</p> - -<p> -En ny stämning började, om möjligt ännu gräsligare -än den förra. Den som stämde pukorna dunkade så att -fönsterrutorna skallrade. -</p> - -<p> -Polis-kommissarien lofvade för mycket, när han sade -sig helt och hållet vilja vara öra. Han vred sig på stolen -och höll händerna för öronen. -</p> - -<p> -En sådan musik kunde jaga hin onde på dörren, och -en polis-kommissarie är icke mer än menniska. -</p> - -<p> -“Hållen upp! hållen upp! nog, nog!“ ropade han lomhörd; -“jag uthärdar icke ... nog, nog!“ -</p> - -<p> -Orkester-anföraren knackade ånyo i pulpeten och det -blef tyst i salen. -</p> - -<p> -“Ursäkta, monsieur Didier!“ sade han; “jag inser nog -att era öron måste lida af sådana disharmonier, men det -kommer deraf att ni icke är musikus ... Jag har sett Meyerbeers -ögon blixtra, när hans orkester börjat stämma ... Nu -måtte det väl vara stämdt nog?“ frågade han derefter sitt -kapell. -</p> - -<p> -“Nej, nej!“ svarade flere af amatörerne. -</p> - -<p> -“Stämmen då!“ anbefalde ånyo den vane och härdade -musik-direktören. -</p> - -<p> -“Nej, nej!“ skrek polis-kommissarien med full hals; -“nu är det jag som stämmer, ja, jag stämmer eder alla -inför instruktions-domstolen i morgon förmiddag klockan tolf.“ -</p> - -<p> -“För hvad ämnar ni då anklaga oss?“ frågade Marrast; -“för det vi söka stämma väl, som ännu icke är förbjudet? -... Men hvarför då välja instruktions-domstolen till forum? -... Hvarför icke hellre Académie royale de Musique eller -Opéra-comique, som för denna sak vore kanske det tjenligaste?“ -</p> - -<p> -“Jag ämnar icke anklaga er för den vackra musiken“, -svarade Didier, “utan för den lilla vackra texten dertill.“ -</p> - -<p> -“Och texten är?“ -</p> - -<p> -<a id="page-15" class="pagenum" title="15"></a> -“Upproret och republiken“, svarade polis-kommissarien -med en genomträngande blick på församlingen. -</p> - -<p> -“Om ni det tror, så bör ni stanna qvar för att höra -på musiken“, yttrade Caussidière med sin dofva basröst; -“vi hålla på med tredje akten till Robert le diable och -ämna börja just vid det ställe, der afgrundsandarne ropa på -en furste.“ -</p> - -<div class="chapter"> - -<h3 class="chapter" id="subchap-0-1-2"> -<span class="firstline">Andra kapitlet.</span><br /> -Opera-maskeraden. -</h3> - -</div> - -<p class="first"> -<span class="firstchar">E</span><span class="postfirstchar">n</span> fransk maskerad är den omaskerade glädjen. Masker -och kostymer synas der vara till mindre för att dölja anletsdrag -och mystifiera personer, än för att gifva ett slags -rättighet åt nöjet att öfvergå till ysterhet och åt glädjen att -stiga till öfverdåd. -</p> - -<p> -Allt är tygellöst, uppsluppet, vildt, och att räkna alla -de satirens pilar, som derunder korsa hvarandra, vore detsamma -som att vilja räkna dropparna af den regnskur, -hvilken faller öfver vårt hufvud. -</p> - -<p> -Men pilen afskjutes utan vrede och emottages utan -hämnd. Glädjens allt omfattande guddom uppmuntrar det -ena på samma gång som han hugsvalar det andra eller, med -andra ord, läker i detsamma han sårar. -</p> - -<p> -Verldsföraktet och flegman, det förra med rynkad panna -och den sednare med sömniga ögon, må gerna vid sitt inträde -i en fransk maskerad-salong ropa: “Det är galenskap, -idel galenskap!“ Men följande ögonblick äro de bestämdt -lika galna som alla andra, utan att dagen derefter ens söka -göra sig reda för orsaken till metamorfosen, skimrande för -deras minne såsom en brokig dröm. -</p> - -<p> -Ja, den är hänförande denna vilda lek, denna stormande -dans, som rasar der på teater-tiljorna, belyst af tusentals -lågor, som blända ögat, medan örat tjusas af den herrligaste -musik. Men denna musik, hur stark och rytmisk den än -<a id="page-16" class="pagenum" title="16"></a> -är, arbetar likväl fåfängt för att bringa den brokiga skaran -till takt och ordning. -</p> - -<p> -Vi hafva aldrig sett några så dansa utan all takt som -fransmannen och fransyskan; men huru kan den glädje hålla -takt, som icke erkänner några gränser? Huru är ordning -möjlig för de blad och blommor, som den osynliga, men -mäktiga väderhvirfveln sätter i rörelse? -</p> - -<p> -Det är just deruti som det egendomliga, det hänförande -ligger, och man begriper snart hvarför orkestern, sina alla -basuner och pukor oaktadt, dukar under. Han delar alla -revolutions-chefers vanliga öde, att förgås i samma storm -han framkallat. -</p> - -<p> -Det är, med ett ord, en dans hals öfver hufvud, endast -ett virrvarr af brokiga armar och brokiga ben man ser -framför och omkring sig. -</p> - -<p> -Fransmannen och fransyskan, ifrån det ögonblick de -instörta i dans-salongen, äro blott armar och ben och dessa -i oupphörlig rörelse ända tilldess sista trumpeten ljuder. -</p> - -<p> -Ja, äfven efter afblåsningen. -</p> - -<p> -Debardören dansar ännu, dansar öfver boulevarden, -dansar genom gränderna, dansar uppför trapporna till sjette -våningen, dansar i den trånga kammaren, dansar om alla -sina dansar i drömmen och dansar slutligen, väckt af morgonsolens -första stråle, emot sitt arbete, hvilket äfven går -som en dans. -</p> - -<p> -Men hvem är då debardören? -</p> - -<p> -Debardören är maskeradens hjeltinna, och hjeltinnans -hela beklädnad utgöres af skorna, strumporna, pantalongerna -och chemisen. Ingenting mera, men ofta någonting mindre, -ty genom den oupphörligt våldsamma rörelsen händer ofta, -att den sistnämnda klädes-persedeln halkar ned nästan till -midjan. -</p> - -<p> -Pantalongerna, af sammet eller siden, gå icke så långt -ned att de dölja den vackra runda vaden, och icke längre -upp än till det smärta smidiga lifvet. -</p> - -<p> -Debardören vill ej dansa sig lungsot på halsen, och -derför nyttjar han ej snörlif. Han vill vara mjuk, obesvärad, -graciös, och derför brukar han ej planchett. -</p> - -<p> -Debardören är den värsta tjufpojke man kan tänka sig. -Han sparkar helt obesväradt sin kavaljer vid örat, ifall denne -ej hoppar som han, slår omkring sig med händerna som -han, skriker och väsnas som han. -</p> - -<p> -<a id="page-17" class="pagenum" title="17"></a> -Mången böjer sig ända till stoftet för att på nära håll -kunna beundra en vacker fot. På den franska maskeraden -kan man ha ryggrad af jern och ändå få den lilla foten på -näsan, kanske oftare än man är hugad. -</p> - -<p> -Debardören är en fasa för de engelsmän, som besöka -maskeraderna, ty han hatar tråkighetens originalitet. -</p> - -<p> -Albions styfsinte son måste antingen fly eller dansa, -dansa eller bjuda på champagne, hvilket han lika ogerna -gör, ty allt hvad man förtär på dessa maskerader kostar -mer än tredubbelt mot på andra ställen. -</p> - -<p> -Det är också till det mesta blott utlänningar som rikta -restauranten. Fransmannen och fransyskan behöfva ej vin -och konfekt för att kunna dansa och ha roligt. Det fordras -mycket punsch och mycket sötsaker för att få våra svenska -herrar och damer trefliga, och just derför är det så kännbart -att vara svensk, isynnerhet när man är på maskeraderna -i Stockholm. -</p> - -<p> -Hvad debardören för öfrigt beträffar, så tycker kanske -mången, som endast hört honom beskrifvas, att han väl litet -representerar det qvinligt säfliga och blygsamma; men den -som ser honom, begriper ej hur han kan vara annorlunda. -</p> - -<p> -Det öfverdådiga hörer till kostymen, till pantalongerna, -och åt dessa hafva ju vi männer gifvit reputationen; och -att debardören kastar sina ben högre än vi, kommer naturligtvis -deraf att han har böjligare leder. -</p> - -<p> -Debardören tror att försynen icke gifvit honom denna -böjlighet för roskull. Det är lika omöjligt för debardören -att gå “stilla och städadt“ som det är för snäckan att -piruettera eller för ankan att gå graciöst. -</p> - -<p> -Något som sårar blygsamheten ha vi likväl icke kunnat -upptäcka hos den vilde debardören, och vi tvifla på att -någon annan har gjort det. Samma strålande glädje, som -utgör hans egendomliga prydnad, utgör också hans skydd. -</p> - -<p> -Hans barm är, vi bedyra det, så blottad, att en svensk -matrona skulle vid åsynen deraf få slag eller åtminstone -låtsa få det; men det rörer sig, åtminstone för tillfället, så -mycken oskyldig fröjd under de “liljekullar“, att man omöjligt -har tid att tänka på meningen med schalar och schaletter. -</p> - -<p> -<a id="page-18" class="pagenum" title="18"></a> -Dock, det finnes äfven på de franska maskeraderna -fruntimmer med sidenklädningar och dominor af alla färger, -och hvilka gå “stilla och städadt“. -</p> - -<p> -Man finner dem ej på danstiljorna dernere, utan i -foyer’erna, korridorerna och på loge-raderna, det maskerade -nöjets ställen, de hemliga mötenas tysta verld. -</p> - -<p> -Der skrikes ej, men hviskas; der sparkar man ej hvarandra -vid örat, men trycker hvarandras hand. “Stilla och -städadt“ söker flickan sin älskare, “stilla och städadt“ hustrun -sin amang. Der är också glädje, också nöje, men en glädje -som kanske kostar tårar, ett nöje som kanske kostar blod. -</p> - -<p> -Mer än en röd blomma på oskuldens kind har kanske -hvitnat, mer än en hvit blomma i Boulogne-skogen blifvit -röd, innan följande dagens sol speglat sin sista blick i den -rastlöst flytande Seinen. -</p> - -<p> -Den rikveckade siden-dominon går likväl upp ända öfver -halsen och den nyfikne dödlige ser ingenting annat än siden -och blonder. Anständigheten behöfver icke blunda, fastän -dygpen gråter. -</p> - -<p> -Vid anblicken af en fransk maskerad-salong kan man -derför med skäl säga, att medan de bättres laster “stilla -och städadt“ sitta på raderna, tumlar de sämres glädje vildt -och tygellöst om på golftiljan. -</p> - -<p> -“Ah! hvilken glans, hvilket lif!“ utropade en lång, -smärt gestalt i Pierrot-kostym, hvilken, nyss inkommen i -den ofantliga opera-salongen, stannat på öfversta steget till -den trappa, som leder ned till de dansande, och med hopslagna -händer öfverskådade de figurerandes brokiga, vildt -hoppande skara; “hvilken glans, hvilket lif! ... När såg jag -något dylikt?“ -</p> - -<p> -“Hvad var det jag sade?“ frågade en annan Pierrot -af ungefär samma växt som den förre och hvilken hade -följt denne in; “du trodde du, stackars Félix, att Lyon var -det bästa på jorden.“ -</p> - -<p> -“Ja, du har rätt, Armand!“ yttrade den förre; “Lyon -är stjernan, men Paris, Paris är solen ... Ja, här måste jag -få outsägligt roligt ... Hör hvilket skratt dernere! se hvilka -lustiga figurer! ... Åhå, aha, haha!“ skrek ynglingen, i det -han svängde Pierrot-mössan flere hvarf öfver sitt hufvud. -</p> - -<p> -För att genast presentera den glade ynglingen, berätta -vi, att han är köttslig kusin till vår hjelte. -</p> - -<p> -<a id="page-19" class="pagenum" title="19"></a> -Hans fader, skräddare i Lyon, med namnet Lambert, -är gift med en syster till Armands aflidna moder. -</p> - -<p> -“Far nu varligt fram, kära Félix, så att jag ej tappar -bort dig i hvimlet“, varnade den ene tjuguåringen faderligt -den andre. -</p> - -<p> -Men Félix, som nu var mera öga än öra, tog ett nytt -steg utföre, för att så fort som möjligt komma ned bland -de hoppande, då hans färd genom ett yttre, högst oförväntadt -medel till den grad påskyndades, att han icke allenast -med ett enda skutt kom utför alla trappstegen, utan äfven -störtade framstupa mot golfvet och låg der så lång han -var, under ett allmänt jubel från både dansande och åskådande. -</p> - -<p> -Félix var dock ögonblickligen åter på benen och sprang -tillbaka mot trappan, svärjande under masken. -</p> - -<p> -Men just som han satte foten på nedersta trappsteget -för att träda upp, hejdades han af municipal-gardisten, som -stod post nedanför trappan. -</p> - -<p> -“Monsieur!“ ropade denne; “pardon! men vill ni gå -ut, måste ni gå en annan väg, ty denna bär blott in.“ -</p> - -<p> -Det hör nämligen till ordningen att särskilda vägar -finnas för kommande och gående, hvarigenom mycken trängsel -och oreda förekommes. Den som står i trappan, kan -således spela de nedgående hvilket oskyldigt puts som helst, -utan att vara åtkomlig för näpsten. -</p> - -<p> -“Det var ni som knuffade mig!“ ropade Lyonäsaren -till en mask, som stod midt i trappan och skrattade högre -än alla de andra. Denne var en debardör i jacka och pantalonger -af guldbroderadt svart silkessammet, hvita silkesstrumpor -med svarta sammetsband, likaledes broderade med -guld samt på hufvudet en svart sammets-tock med hvit -strutsfjäder, som hängde ned öfver venstra skuldran. -</p> - -<p> -Kostymen, hvartill hörde svart sammetsmask, var splitter -ny och skilde sig från de öfrige debardörernes genom jackan, -hvilken, efter hvad vi nyss nämnde, icke tillhör den äkta -debardören. -</p> - -<p> -“Otacksamme Pierrot!“ svarade debardören, “har du -någonsin hört fjäriln klaga öfver att han fått vingar?“ -</p> - -<p> -“Vingar! ... hvilka vingar?“ frågade Félix, som icke -begrep hur man kunde tala om vingar med den som nyss -dumpit på näsan. -</p> - -<p> -<a id="page-20" class="pagenum" title="20"></a> -“Dem du förlorade, när du föll“, svarade debardören; -“det är fem eller sex andra som jag bevingat före dig, och -de flyga ännu kring salongen ... Men du, arme Pierrot, skall -bli en puppa för evigt.“ -</p> - -<p> -“Men i alla fall var det ganska oskickligt“, brummade -Félix, hvilken var snarsticken, såsom småstadsbor i allmänhet. -</p> - -<p> -“Var det oskickligt?“ ropade debardören; “vänta, skall -du få se.“ -</p> - -<p> -En jättehög figur visade sig i detsamma midt i trappan, -klädd i skinn och med ett tigerhufvud till hjelm, samt en -stor messingslur i handen. -</p> - -<p> -Denna mask skred med långsamma och tunga steg utför -trappan. Men hastigt såg Félix honom göra ett förtvifladt -skutt utföre och med dånet af en ramlande pelare -falla omkull på golfvet. -</p> - -<p> -Jätten, snart på benen, rusade, liksom Félix mot trappan, -rytande som ett lejon och hotande med messingsluren, -men hejdad af municipal-gardisten måste äfven han återvända -med oförrättadt ärende. -</p> - -<p> -Félix hade icke blott sett den flygande jätten, utan -äfven den allra vackraste lilla hvita sko flyga i luften, och -som denna sko icke kunde vara mindre än foten, som bar -den, så fann han att den icke på långt när syntes så frånstötande -som den hade känts. -</p> - -<p> -Också började han med mera försonlighet betrakta den -vackre debardören. -</p> - -<p> -Armand, som varit vitne till de begge upptågen, alltför -vanliga hos debardörer, hade derunder med mycken uppmärksamhet -lyssnat till debardörens röst. Denne lossade -något på sin mask, förmodligen för att hemta andan efter -sina ansträngningar. -</p> - -<p> -Derigenom kom Armand att få se något af debardörens -ansigte. -</p> - -<p> -Armand syntes angenämt öfverraskad af hvad han såg. -</p> - -<p> -“Pierrot har orätt uti att klaga“, sade han, närmande -sig debardören; “han borde snarare anse alltsammans för -en ynnest af lyckan, ehuru farten emot vanan gick mera -utföre än uppföre ... Men, vackra debardör, jag trodde mig -genast igenkänna dig på rösten.“ -</p> - -<p> -Debardörens svarta ögon, blixtrande genom masken, -riktade sin eld mot Armand. -</p> - -<p> -<a id="page-21" class="pagenum" title="21"></a> -“Och hvem tillhör min röst?“ frågade den förre. -</p> - -<p> -“Densamma, som jag hörde en gång, men fåfängt väntade -att få höra den andra.“ -</p> - -<p> -“Dubble Pierrot, med mask för ansigtet och mask för -orden!“ svarade debardören. -</p> - -<p> -“Första bokstafven till ditt dopnamn är C.“, yppade -Armand. -</p> - -<p> -“Och den andra?“ -</p> - -<p> -“Är o.“ -</p> - -<p> -“Ah! ... men hvem är då du?“ frågade debardören, -synbart öfverraskad. -</p> - -<p> -“Låna mig din arm och låtom oss lemna trappan.“ -</p> - -<p> -“Men hvem är du och hvad vill du?“ -</p> - -<p> -“Kom!“ -</p> - -<p> -Armand med debardören under armen gick utför trappan. -</p> - -<p> -Hans kusin Félix, annammad af en annan debardör, -var redan inne i den stormande valsen. -</p> - -<p> -När man ser en fransman och en fransyska famna -hvarandra under dansen, glömmer man att de äro två personer. -Medan hennes ena arm hvilar på kavaljerens ena -axel, ligger hennes hufvud mot hans andra och de äro liksom -växta tillsammans. -</p> - -<p> -“Bibehåller ni ännu er afundsvärda plats hos hertiginnan -de Beaudreuil?“ frågade Armand sin debardör, stannande -nedanför orkestern, hvilken plats Armand valt för att -i den starka musiken finna ett skydd mot nyfikna öron. -</p> - -<p> -“Ah! ni vet då att jag är hos hertiginnan de Beaudreuil!“ -förvånade sig ånyo debardören. -</p> - -<p> -“Jag visste blott att ni varit, men nu vet jag äfven -att ni är ... Ni är då lycklig, mademoiselle Collette ... Men -... men hur är det med hertiginnan?“ frågade han, dertill -drifven af en oemotståndlig nyfikenhet. -</p> - -<p> -“Det var en besynnerlig fråga“, anmärkte debardören, -som säkert icke begrep hvad en hertiginna de Beaudreuil -kunde hafva med en Pierrot på opera-maskeraden att göra. -</p> - -<p> -“Visserligen, så framt det är en sanning att alla nygifta -äro lyckliga.“ -</p> - -<p> -“Men ... men hvad del kan ni taga i hvad som rörer -den stackars hertiginnan?“ -</p> - -<p> -“Ah, ni har förrådt er ... hon är då icke lycklig! ... -Men hur kunde hon också vara det!“ yttrade Armand, icke -<a id="page-22" class="pagenum" title="22"></a> -besinnande i sin ifver, huruvida ett sådant yttrande vore förenligt -med grannlagenheten. -</p> - -<p> -“Ni förskräcker mig, monsieur!“ ropade debardören, -släppande sin kavaljers arm. “Men ni begagnar er för mycket -af ert inkognito, monsieur“, återtog debardören; “ni har -sagt mig saker, dem ni icke skulle upprepa såsom demaskerad.“ -</p> - -<p> -Armand tog af sig masken. -</p> - -<p> -“Armand Cambon!“ ropade debardören med glad öfverraskning. -</p> - -<p> -“Ni kommer då ihåg mitt namn? ... Ni känner då igen -mig!“ -</p> - -<p> -“Men hvar har ni uppehållit er under dessa tvänne -månader?“ -</p> - -<p> -“Man har då frågat efter mig?“ frågade Armand med -hämmad andedrägt. -</p> - -<p> -“Vi ha verkligen önskat se er, men ni var liksom försvunnen -från jorden.“ -</p> - -<p> -“Hvem har önskat se mig?“ frågade Armand, utan att -dölja sin glädje. -</p> - -<p> -Debardören fäste med ett uttryck af förundran sina blickar -på vår hjelte. -</p> - -<p> -“Är det hertiginnan?“ fortfor han. -</p> - -<p> -“Samma dag hertigen och hertiginnan hemkommo från -kyrkan, frågade den sednare efter er.“ -</p> - -<p> -“Och hvad ville hertiginnan mig?“ -</p> - -<p> -“Det vet jag ej, men jag vet, att strax efter det hemliga -samtal, som de nygifta efter hemkomsten från kyrkan -hade med hvarandra, bad mig hertiginnan forska efter er.“ -</p> - -<p> -“Det var då ett hemligt samtal?“ -</p> - -<p> -“Ja, som jag sade.“ -</p> - -<p> -“Men ni känner kanske icke ...“ -</p> - -<p> -“Hvarom frågan var ... nej! ... men från den stunden -har hertigen och hertiginnan knappast talat med hvarandra.“ -</p> - -<p> -“De lefva då skilda?“ -</p> - -<p> -“De bebo samma hus, men hvar sin våning, och hertiginnan -lefver det mest ensliga lif ... Jag anade genast, från -det första jag såg er, monsieur Armand, att ni på något sätt -vore invecklad i denna dystra familj-hemlighet ... Kanske -skulle ni kunna upplysa mig om ...“ -</p> - -<p> -“Ni minnes icke om hertiginnan nämnde mitt namn, innan -hon begaf sig till mairen för att viga sig med hertigen?“ -frågade Armand, i stället för att upplysa. -</p> - -<p> -<a id="page-23" class="pagenum" title="23"></a> -“Nej ... Men hvarför skulle hon just då nämna ert -namn?“ sporde Collette, hvars nyfikenhet var i stigande. -</p> - -<p> -Armand ville ej tillfredställa kammarjungfruns nyfikenhet, -eller också hörde han ej hennes fråga, ty han syntes -tankfull och grubblande, hvilket synbarligen icke behagade -debardören. -</p> - -<p> -Orkestern tystnade och den vilda valsen upphörde. -</p> - -<p> -“Vackra debardör, ni är skyldig mig upprättelse“, ropade -en ungdomlig röst helt nära de begge. -</p> - -<p> -Armand igenkände i rösten sin kusin. -</p> - -<p> -“Hvad fordrar du, olycklige Pierrot?“ frågade debardören. -</p> - -<p> -“Om du vore en man, skulle jag fordra ditt lif“, svarade -Félix. -</p> - -<p> -“Bra, Pierrot! ... Men som jag icke är en man ...“ -</p> - -<p> -“Så fordrar jag nästa française.“ -</p> - -<p> -“O! en dans är ofta mer än lifvet.“ -</p> - -<p> -“Den är en narr, som icke fordrar det mesta“, yttrade -Félix, mätande med sina blickar debardörens retande gestalt. -</p> - -<p> -“Godt! jag tillhör dig“, försäkrade denne, räckande Félix -sin hand, troligtvis mera belåten med en dansande än en -grubblande Pierrot. -</p> - -<p> -“För hela maskeraden?“ frågade Félix med förtjusning. -</p> - -<p> -“Du är djerf ... men låt mig först se hur du förer dig -i françaisen.“ -</p> - -<p> -Derefter kastade sig Pierrot och debardören in i trängseln. -</p> - -<p> -Armand stod qvar på sin plats, tilldess orkestern uppspelte -françaisen, hvarefter han ämnade sig fram till en annan -sida af salongen. -</p> - -<p> -Någon slog honom på axeln. -</p> - -<p> -Han vände sig om och blef varse Albert, hvilken vi, -under loppet af denna berättelse, vid ett par tillfällen funnit -på vår hjeltes väg. Albert var omaskerad och i vanliga -svarta kläder. -</p> - -<p> -Högst få äro de som på de franska maskeraderna begagna -vanliga svarta kläder, då deremot de flesta hafva karakters-masker, -hvilket är raka motsatsen till hvad som brukas -på de svenska. -</p> - -<p> -“Välkommen till Paris!“ helsade Albert. -</p> - -<p> -“Fägnar mig att få se er, monsieur!“ besvarade Armand -helsningen. -</p> - -<p> -<a id="page-24" class="pagenum" title="24"></a> -“Jag vågar knappast smickra mig med det“, yttrade -Albert något ironiskt: “det har snarare förefallit mig som -om ni undveke mig.“ -</p> - -<p> -“Hur kan ni tro det?“ -</p> - -<p> -“Ni har icke besökt mig efter er ankomst till Paris.“ -</p> - -<p> -“Men ni torde likväl veta att jag på vederbörlig ort -gjort reda för min resa.“ -</p> - -<p> -“Jag vet det, och vi ha alla möjliga skäl att vara nöjda -med er.“ -</p> - -<p> -“Så mycket bättre“, svarade Armand kort. -</p> - -<p> -“Men det tycks som om ni icke mera vore nöjd med oss.“ -</p> - -<p> -“Hur då?“ -</p> - -<p> -“Eftersom ni lemnat La Réforme och flyttat in i Le -National.“ -</p> - -<p> -Upplysningsvis bör kanske nämnas att Le National och -La Réforme voro tvänne republikanska tidningar som på den -tiden utgåfvos och af hvilka den förre redigerades af Marrast -och den sednare af Ledru Rollin. Beggedera hade sina -mäktiga partier, det förra bestående af de mest bildade inom -nationen, och det sednare förnämligast af arbetsklassen samt -till följd deraf starkast, åtminstone hvad antalet beträffade. -</p> - -<p> -“Det är ett karnevals-skämt, när ni talar om min flyttning -från den ena tidningen in i den andra“, svarade Armand, -“ni som mera än någon annan vet att jag, tyvärr, -saknar all författareförmåga.“ -</p> - -<p> -“Ni låtsar icke förstå mig, monsieur Armand, ehuru ni -ganska väl begriper hvad jag menar.“ -</p> - -<p> -“Och det är?“ -</p> - -<p> -“Att ni, efter att förut nitiskt hafva tjenat oss, numera -tjenar Marrast och hans vänner.“ -</p> - -<p> -“Det är icke personer utan saker jag tjenat och tjenar -... Den sak, som förefaller mig klarast och möjligast, den -egnar jag min obetydliga tjenst och det af hela mitt hjerta.“ -</p> - -<p> -“Vår sak skulle således hvarken vara klar eller möjlig?“ -frågade Albert med ett medlidsamt löje. -</p> - -<p> -“Detta ställe är just icke det lämpligaste för ett samtal -som detta“, anmärkte Armand. -</p> - -<p> -“Jag medger att det är en stor skilnad emellan Le National -och La Réforme“, yttrade Albert. -</p> - -<p> -“Så-åh!“ -</p> - -<p> -<a id="page-25" class="pagenum" title="25"></a> -“När den sednare handlar, pratar blott den förre ... -men det är icke med öppen mun och korslagda armar man -når målet.“ -</p> - -<p> -“Le National skall veta handla, när tiden blir, och skall -äfven nå målet, utan att, såsom La Réforme, hafva lofvat -mera än den kunnat hålla.“ -</p> - -<p> -“Denna visdom har ni lärt er utantill i Le National.“ -</p> - -<p> -“Jag har läst den innantill under mina resor i departementerna -... Ehuru sjelf arbetare, ser jag icke huru ens hälften -af de förhoppningar, ni gifvit arbetsklassen, skall kunna -uppfyllas ... Att uppdrifva åskmoln på himmelen utan att i -tid skaffa sig åskledare, är en visdom, som jag ej kan förstå.“ -</p> - -<p> -“Men förstår ni då icke att ...“ -</p> - -<p> -Samtalet, som förts hviskande, afbröts genom françaisens -slut. -</p> - -<p> -Armand återfann snart sin kusin arm i arm med hertiginnans -kammarjungfru. Begge voro demaskerade. -</p> - -<p> -På de franska maskeraderna går man icke länge maskerad, -icke ens fruntimren. -</p> - -<p> -De vackra äro naturligtvis de första som afkasta den -besvärliga masken. De fula följa snart exemplet, liksom de -visste att den sanna glädjen gör alla ansigten vackra. -</p> - -<p> -På raderna är man deremot maskerad för hela natten, -liksom man är det för hela lifvet. -</p> - -<p> -“Vet ni, jag är riktigt förtjust i er kusin“, hviskade -Collette i Armands öra. -</p> - -<p> -Félix behöfde icke tala om sin förtjusning. Den strålade -i hans ögon, i hela hans ansigte. -</p> - -<p> -Men så var han också ganska afundsvärd. Han ledde -vid sin arm icke blott den smakfullaste kostymen, utan äfven -en af de vackraste flickorna på maskeraden. -</p> - -<p> -“Ni vet då redan att han är min kusin?“ frågade Armand -Collette. -</p> - -<p> -“Ack, jag vet mycket mera“, svarade hon; “den stackars -gossen har ingen älskarinna, fast han varit tre dagar i Paris, -och det är ert fel, monsieur Armand.“ -</p> - -<p> -“Hur då?“ -</p> - -<p> -“Ni följer ju honom öfver allt med en mentors stränghet, -ni låter honom icke ensam taga ett enda steg ... Ni vill -till gubbe genast förvandla en yngling, som är född till -hjelte.“ -</p> - -<p> -<a id="page-26" class="pagenum" title="26"></a> -“Hjelte! ... Min kusin redan en hjelte?“ yttrade Armand -småleende. -</p> - -<p> -“Ja visst ... han har redan två dueller på halsen“, förklarade -Collette. -</p> - -<p> -“Den ena på värja och den andra på sabel“, tillade -Félix med fortfarande munterhet. “Men se sådana löjliga -figurer derborta“, tillade han; “ohoj!“ -</p> - -<p> -“Min gud, hvad vill det säga!“ ropade Armand, icke -delande sin kusins glada lynne. -</p> - -<p> -“Två af de personer, som jag hjelpt utför trappan på -samma sätt som jag hjelpte er kusin, vågade nyss med någon -bitterhet anfäkta mig för min hjelpsamhet; men er kusin ... -Ah, det är en förträfflig gosse, som jag bestämdt kommer att -älska både mycket och länge.“ -</p> - -<p> -Félix tryckte med strålande ögon debardörens begge händer -till sina läppar. -</p> - -<p> -“Huru mycket det blir, kan jag ej bestämma“, svarade -Armand; “men hvad jag bestämdt vet är att det icke blir -länge, ty Félix går att låta döda sig ... Han kan ju hvarken -handtera värja eller sabel ... Ni kan väl icke fordra, mademoiselle, -att den stackars gossen skall låta döda sig som ett -värnlöst djur?“ -</p> - -<p> -“Åhå“, inföll Félix, “du skall få se: du skall bli min -sekundant du ... Nej, men se den der galningen med Notre-dame -på näsan ... ha ha!“ -</p> - -<p> -“Men det är ju så sällan man stupar i dueller“, anmärkte -Collette med en ängslig blick på sin kavaljer. -</p> - -<p> -“När och hvar skulle du möta dina motståndare?“ frågade -Armand sin kusin. -</p> - -<p> -“Jag skulle möta dem begge i Boulogne-skogen i morgon -förmiddag, den ene klockan 9 och den andre 10“, svarade -Félix; “jag tycker just att det kan vara lagom, och måtte -väl hinna affärda den ene på en hel timma ... Men innan -jag beger mig till stället måste du ge mig några lektioner, -några goda råd ... Ljufva Collette, blir det mazurka eller -polka?“ -</p> - -<p> -“Mitt första råd är att du så fort som möjligt visar -mig på dina motståndare, ty i egenskap af din sekundant -har jag åtskilligt att uppgöra med dem före affären, som, -uppriktigt sagdt, icke är att leka med.“ -</p> - -<p> -“Champagne! först måste vi dricka champagne!“ skrek -Lyonäsaren; “Collette, du och jag, vi tre ... champagne!“ -</p> - -<p> -<a id="page-27" class="pagenum" title="27"></a> -“Ah, der står den ene“, yttrade Collette, visande på -en omaskerad Pierrot, som stod helt nära dem med trefärgade -band kring den höga röda mössan. -</p> - -<p> -“Han!“ ropade Armand; “jag känner honom ... Dröjen -här ett ögonblick, medan jag talar med honom.“ -</p> - -<p> -Armand närmade sig ifrågavarande Pierrot. -</p> - -<p> -“Monsieur Eugène!“ sade han; “ni har blifvit utmanad?“ -</p> - -<p> -“Ja, gud vare lof!“ svarade denne; “ni kommer just -lagom för att bli min sekundant, i fall det roar er.“ -</p> - -<p> -“Vid hvilken tid är mötet utsatt?“ -</p> - -<p> -“Klockan 9 ... det var så länge sedan himlen beskärde -mig ett sådant nöje.“ -</p> - -<p> -“Men ni måste för denna gång afstå från detta nöje“, -förklarade Armand. -</p> - -<p> -“Morbleu! ... Ni har för stora anspråk på en vän, monsieur -Armand.“ -</p> - -<p> -“Den som ni skulle slåss med är min kusin.“ -</p> - -<p> -“Följaktligen en man med hjerta i bröstet och jern i -armen, ifall han brås på er ... Så mycket bättre ... Ni tror -er släcka min törst och retar den i stället.“ -</p> - -<p> -“Ni vet att jag hyser för er den djupaste aktning“, -yttrade Armand. -</p> - -<p> -“Liksom jag för er“, svarade Eugène. -</p> - -<p> -“Jag skulle för er kunna våga mitt lif, om det gälde.“ -</p> - -<p> -“Äfven det tror jag ... Men jag förstår icke ...“ -</p> - -<p> -“Men oaktadt all min vänskap för er, nödgas jag slåss -med er, monsieur Eugène!“ -</p> - -<p> -“Med mig!“ utropade denne förbluffad. -</p> - -<p> -“Klockan 8 i morgon bittida.“ -</p> - -<p> -“Men hvarför? hvarför?“ -</p> - -<p> -“För att hindra er från att klockan 9 döda min kusin.“ -</p> - -<p> -“Men det är ju rent af en galenskap ...“ -</p> - -<p> -“Det är en ren nödvändighet ... Min kusin har följt -mig från Lyon, der han har sina föräldrar ... Jag har lofvat -dem att taga deras son under mitt beskydd så länge han vistas -i Paris, och jag kan derför icke skicka honom hem såsom -lik ... För öfrigt blir striden emellan er högst ojemn -... Ni är mästare i alla slags vapen; han har knappast dragit -svärd ur skidan.“ -</p> - -<p> -“Men jag inser i alla fall icke hur detta kan bli någon -anledning till duell oss emellan.“ -</p> - -<p> -<a id="page-28" class="pagenum" title="28"></a> -“Det är ej ondt om anledningar, och jag nödgas söka -en sådan.“ -</p> - -<p> -“På hvad sätt?“ -</p> - -<p> -“Genom att nu på stället offentligen förolämpa er.“ -</p> - -<p> -“Förolämpa mig? ... på hvad sätt, frågar jag ånyo?“ -</p> - -<p> -“Jag nödgas trampa er på foten eller gifva er en örfil -... Det beror bara på er att säga, hvilketdera som besvärar -er minst.“ -</p> - -<p> -“Fi donc, min vän! ... personer som vi kunna mötas -med svärd och pistol, men aldrig med fötter och knytnäfvar -... Jag måste afstå från mitt nöje för morgondagen ... Men, -sacredieu, det är ju er kusin som utmanat.“ -</p> - -<p> -“Han skall skatta sig lycklig att hafva fått utmana er, -utan att göra bekantskap med er värja.“ -</p> - -<p> -“På det hela taget var det en lumpen anledning“, tröstade -sig Eugène. -</p> - -<p> -“Det återstår bara ett försonligt ord åt den vackra debardören, -hvilkens skämt ni kanske för alvarsamt upptagit -... Min kusin var då, som ni snart skall finna, klokare och -derför har han också gjort en ganska vacker eröfring på -denna maskerad.“ -</p> - -<p> -Under dessa ord förde vår hjelte sin vän fram till Félix -och debardören, presenterande för dem monsieur Eugène, -en ung student, som likväl redan gjort sig känd för sina -glödande sånger till frihetens och republikens ära. -</p> - -<p> -Eugène vände sig först till kammarjungfrun och egnade -henne följande till hälften framgnolade kuplett: -</p> - -<div class="poem-container"> - <div class="poem"> - <div class="stanza"> - <p class="verse">“N’oublions jamais que les femmes,</p> - <p class="verse">Ce sexe fait pour nous charmer,</p> - <p class="verse">Doivent commander à nos âmes;</p> - <p class="verse">Le français est fait pour aimer.</p> - <p class="verse">Aux travaux, à la politique</p> - <p class="verse">Ne consacrons pas tout le jour;</p> - <p class="verse">Gardons quelque temps pour l’amour,</p> - <p class="verse">Voilà, voilà ma république.“</p> - </div> - </div> -</div> - -<p class="noindent"> -Collette, försonad och förtjust, applåderade af hjertans -grund; och Félix, återtagande utmaningen, bjöd på champagne, -i stället för sitt blod, till allas stora tillfredsställelse. -</p> - -<p> -“Men hvar hafva vi nu den andre?“ frågade Armand -Collette. -</p> - -<p> -<a id="page-29" class="pagenum" title="29"></a> -Kammarjungfruns blickar flögo genom salongen och fästade -sig slutligen vid en kolossal gestalt, som stod midt på -golfvet med korslagda armar och omgifven af en mängd -andra masker. -</p> - -<p> -“Der ha vi honom“, upplyste Collette, “den oförskämde! -han ville slita af mig masken, må ni tro, och skulle säkert -ha gjort det, om icke er kusin hindrat det ... Detta gaf anledning -till ordvexlingen, som slutade dermed att han utmanade -er kusin.“ -</p> - -<p> -“Jaså, det var han som utmanade ... Ni menar den der -med tigerhufvudet?“ -</p> - -<p> -“Ja, är det icke en hisklig mask?“ -</p> - -<p> -“Och med messingsluren i handen?“ -</p> - -<p> -“Ja, det är densamme ... han ser minsann icke försonlig -ut ... få se om ni kan dressera tigern, få se om ni kan få -honom så långt som jag.“ -</p> - -<p> -“Ja, jag minnes nu att ni fick honom på näsan ... men -ni är oemotståndlig i alla afseenden, mademoiselle Collette.“ -</p> - -<p> -“Så säger er kusin också.“ -</p> - -<p> -“Ni sätter hans omdöme öfver mitt“, yttrade Armand -skrattande. -</p> - -<p> -“Ack, monsieur Armand!“ ropade Collette, “hur mycket -hade det icke kunnat blifva af er! ... Men ni glömmer att -ni är ung, och derför glömmer också ungdomen er ... Vet -ni, ni har åldrats mycket sedan jag sist såg er, monsieur -Armand ... Men skynda nu och ställ allt till rätta, ty när -jag närmare tänker på saken, skulle jag ej så snart vilja -bränna ljus i kyrkan för er kusin.“ -</p> - -<p> -“Jag vill försöka“, sade Armand; “gån emellertid före -mig ned i restaurationen åt höger ... jag skall snart vara -hos er.“ -</p> - -<p> -“Ja ja, till champagnen“, skrek Lyonäsaren, angelägen -om att sätta sin fars pengar i rörelse. -</p> - -<p> -Armand skildes ånyo från sitt sällskap och nalkades -jätten, som omfladdrades af en hop masker, hvilka skämtade -med honom, utan att få sitt skämt besvaradt. -</p> - -<p> -Svarade han någon gång, så skedde detta genom en lur, -som han förde till munnen och hvarigenom rösten fick ett -högst doft och omusikaliskt ljud. -</p> - -<p> -Jättens kostym, sedd på närmare håll, röjde ingenting -mindre än finhet och harmoni. Den syntes snarare beräknad -på att afhålla än att tilldraga. -</p> - -<p> -<a id="page-30" class="pagenum" title="30"></a> -Hufvudet betäcktes af ett slags hjelm af en maläten tigerhud, -hvilken fordom kanske varit begagnad såsom skylt -af någon bundtmakare. Den öfriga delen af kroppen betäcktes -af en raggsliten vargskinnspels, nedantill ihopskarfvad med -annat slags skinn, så att den gick ned ända till fötterna, -dessa betäckta af ludna skor, proportionerliga till det öfriga. -</p> - -<p> -Masken för ansigtet, af grå kardad ull, dolde hvarje -fläck deraf, med knappa öppningar för ögonen och munnen. -</p> - -<p> -Endast under karnevals-tiden, då maskerad-friheten är -obegränsad, kunde en dylik karrakters-mask vinna inträde i -en fransk salong. -</p> - -<p> -Med ett ord, hela gestalten gjorde på Armand ett obehagligt -intryck och han förestälde sig nästan med fasa sin -kusin framför en sådan motståndare. Det föreföll honom derför -ganska motbjudande att inlåta sig i samtal med denne -vilde. Men nöden hade ingen lag. -</p> - -<p> -I Frankrike leker man ej med utmaningar. Fegheten -är en af de synder, som derstädes kanske minst förlåtas. -</p> - -<p> -En ny dans, uppspelad af orkestern, skingrade snart de -masker, som hade samlat sig omkring kolossen, hvilken derefter -skred närmare ena väggen, förmodligen för att söka sig -plats på någon af sidobänkarne. -</p> - -<p> -Armand följde och upphann honom. -</p> - -<p> -“Furste af skogarne!“ började Armand samtalet; “tigerns -hud och vargens pels förråda grymhet och blodtörst; men -lammskinsbrämen nedantill röjer mildare känslor ... Tillåter -du mig ställa till dem några frågor?“ -</p> - -<p> -Kolossen, som stannat och vändt sig emot Armand, såg -på honom en stund, hvarefter han nickade jakande. -</p> - -<p> -Armand fortfor: -</p> - -<p> -“Hvem skulle, när han ser dig så fredligt vandra uppå -detta ställe, kunna föreställa sig, att du i morgon klockan 10 -ämnar sluka ett lamm i Boulogne-skogen! ... Så påstår likväl -ryktet; men talar ryktet sanning?“ -</p> - -<p> -Tigerhufvudet gaf ånyo en jakande nick. -</p> - -<p> -“Men ryktet påstår äfven att det är tigern som utmanat -lammet och att det sednare mera lyssnande till sitt mod än -till försigtigheten, antagit utmaningen ... är det också sannt?“ -</p> - -<p> -Samma stumma jakande svar. -</p> - -<p> -“Det är icke värdigt skogens furste, som ensam slagtar -hela hjordar, att välja till motståndare en enda medlem deraf -... Det är således för att rädda hans ära, på samma gång -<a id="page-31" class="pagenum" title="31"></a> -jag skyddar mitt lamm, som jag, hjordens herde, ber tigern -återtaga utmaningen och åtnöja sig med den vänliga förlikning -jag erbjuder å lammets vägnar.“ -</p> - -<p> -Kolossen satte sin lur för munnen och Armand hörde -ur den följande dofva röst: -</p> - -<p> -“När räfven kommer till tigern att bönfalla för lammet, -slukar han först den förre och derefter det sednare.“ -</p> - -<p> -Detta ohöfliga svar öfverraskade något vår hjelte. Dock -dröjde han ej länge med sitt genmäle. -</p> - -<p> -“Men när hörde man en räf vara så enfaldig att han -instälde sig som böneman inför tigern?“ sade han; “helt -annat är förhållandet med herden ... denne kastar sig öppet -och oförskräckt emellan vilddjuret och hjorden ... Du ser i -mig denne herde, och jag förbjuder dig att röra mitt lamm.“ -</p> - -<p> -“Godt!“ svarade jätten genom luren; “tigern spisar helst -menniskokött, äfven om det tillhör en usling.“ -</p> - -<p> -“Ni har för stort gap för att behöfva lur och för stora -tassar för att gå på bal med“, svarade Armand, i det han -temligen eftertryckligt trampade jätten på ena foten. -</p> - -<p> -Denne uppgaf ett rytande läte, i det han hotfullt höjde -luren. -</p> - -<p> -Armand studsade ett steg tillbaka, mindre dock för den -hotande luren än för det rytande lätet. -</p> - -<p> -“Ni begär upprättelse, förmodar jag?“ frågade han likväl, -uppmärksamt fixerande sin vilde motståndare. -</p> - -<p> -“Ja“, svarade tigerhufvudet ånyo genom messingsluren. -</p> - -<p> -“I morgon i Boulogne-skogen?“ -</p> - -<p> -“Ja.“ -</p> - -<p> -“Klockan 8 vid de fyra bokarne?“ -</p> - -<p> -“Klockan 8 vid de fyra bokarne ... Hvad slags vapen?“ -</p> - -<p> -“Välj sjelf.“ -</p> - -<p> -“Sabel.“ -</p> - -<p> -“Sabel ... godt! ... Au revoir!“ helsade Armand och -vände tigerhufvudet ryggen. -</p> - -<div class="chapter"> - -<h3 class="chapter" id="subchap-0-1-3"> -<a id="page-32" class="pagenum" title="32"></a> -<span class="firstline">Tredje kapitlet.</span><br /> -Slutet af maskeraden. -</h3> - -</div> - -<p class="first"> -<span class="firstchar">A</span><span class="postfirstchar">rmand</span> lemnade tankfull maskerad-salongen och gick ned i -restaurationen, der han fann sina vänner helt upprymda kring -champagne-buteljen, som redan var till hälften tömd. -</p> - -<p> -“Nå?“ frågade Collette med en orolig blick på den -ankommande. -</p> - -<p> -“Allt är uppgjordt“, svarade Armand; “Félix kan sofva -lugnt hela morgondagen, utan att hans ära lider något deraf.“ -</p> - -<p> -“Och ni sjelf då?“ fortfor Collette, fixerande Armand, -liksom anade hon det rätta sammanhanget med uppgörelsen. -</p> - -<p> -“Också lugnt, vill jag hoppas“, svarade han glädtigt. -</p> - -<p> -“Måtte det bara icke bli <em>för</em> lugnt!“ yttrade Collette -skakande på hufvudet; “det är jag som är orsaken till allt -det här och jag fördömer af hela mitt hjerta mitt barnsliga -upptåg denna natt ... Félix!“ tillade hon derefter med fuktiga -ögon, “ni har en ädel kusin, och jag dricker en skål -för hans välgång!“ -</p> - -<p> -“Ja, ja, för Armand!“ ropade Lyonäsaren med upphöjdt -glas; “men mera champagne, mera champagne!“ -</p> - -<p> -“En sång, monsieur Eugène, en sång!“ ropade Collette -med brinnande ögon. -</p> - -<p> -Eugène uppreste sig med det fradgande glaset i hand -och sjöng i början med half röst, men sedan allt högre och -högre, följande kuplett: -</p> - -<div class="poem-container"> - <div class="poem"> - <div class="stanza"> - <p class="verse">“Si l’on attaquait notre France,</p> - <p class="verse">On reverrait que les français</p> - <p class="verse">Savent allier la vaillance</p> - <p class="verse">Aux nobles loisirs de la paix.</p> - <p class="verse">Oui, pour la défense publique,</p> - <p class="verse">S’il fallait voler aux combats,</p> - <p class="verse">Les français seraient tous soldats;</p> - <p class="verse">Vive, vive la république!“</p> - </div> - </div> -</div> - -<p class="character"> -<span class="sc">KÖR</span> (af en mängd personer vid de<br /> -öfriga borden). -</p> - -<div class="poem-container"> - <div class="poem"> - <div class="stanza"> - <p class="verse">“Les français seraient tous soldats;</p> - <p class="verse">Vive, vive la république!“</p> - </div> - </div> -</div> - -<p class="noindent"> -<a id="page-33" class="pagenum" title="33"></a> -“Messieurs, messieurs! mon dieu, mon dieu!“ ropade -restauratören, störtande likblek från sin skänk fram på golfvet -med utsträckta armar; “viljen I då göra mig olycklig! -vive le roi! vive Louis Philippe!“ skrek han försoningsfullt -så att han blef blå i ansigtet, “vive le roi, vive le roi!“ -</p> - -<p> -“Vive le roi!“ instämde ett halft dussin garçonger. -</p> - -<p class="character"> -<span class="sc">KÖREN</span> (uppresande sig från alla bord och<br /> -stolar, klingande med glasen). -</p> - -<div class="poem-container"> - <div class="poem"> - <div class="stanza"> - <p class="verse">“Les français seraient tous soldats;</p> - <p class="verse">Vive, vive la république!“</p> - </div> - </div> -</div> - -<p class="noindent"> -“Hvem ropar vive la république!“ skrek en stads-sergeant, -inrusande i restaurationen. -</p> - -<p> -“Skynda! Skynda!“ skrek en annan, som följde denne -hack i häl; “skynda ned efter vakten ... det är emöt deruppe -i salongen ... Carlion är mördad! skynda, skynda!“ -</p> - -<p> -“Hvem är Carlion?“ frågade en gäst. -</p> - -<p> -“En af stads-sergeanterne“, upplyste en garçon. -</p> - -<p> -“Bara en? ... ned med dem alla!“ ropade gästerne. -</p> - -<p> -Alla gästerne skynda mot dörren, kastande sergeanterne -åt sidan. -</p> - -<p class="character"> -<span class="sc">KÖREN</span> (marscherande uppför trappan tillbaka<br /> -till salongen). -</p> - -<div class="poem-container"> - <div class="poem"> - <div class="stanza"> - <p class="verse">“Oui, pour la défense publique,</p> - <p class="verse">S’il fallait voler aux combats,</p> - <p class="verse">Les français seraient tous soldats;</p> - <p class="verse">Vive, vive la république!“</p> - </div> - </div> -</div> - -<hr class="tb" /> - -<p class="noindent"> -För att förklara orsaken till den emöt, för hvars skull -stads-sergeanten påkallat vakten, nämna vi att midt under -den lifligaste “scottish“ — denna lika vackra som originella -dans och hvilken endast i Frankrike kan dansas — samt -strax efter Armands aflägsnande ur maskerad-salongen, hade -en ny karakters-mask beträdt tiljan. -</p> - -<p> -Det var en figur af onaturlig längd och tjocklek, insvept -från hufvud till fot i en hvit domino, öfverallt prydd med -<a id="page-34" class="pagenum" title="34"></a> -små svarta sammets-tungor, så att kostymen liknade en hermelins-mantel. -</p> - -<p> -I stället för hufvud, hade denna figur ett gult kolossalt -päron med vidfästade grå polisonger samt öfverst en krona -af guldpapper, ur hvars midt uppspirade tio långa utbredda -fingrar af måladt papp. -</p> - -<p> -Figuren väckte stort uppseende, och flere par lemnade -till och med dansen för att genast tillfredsställa nyfikenheten. -</p> - -<p> -Bland de många masker, som trängde sig omkring ifrågavarande -figur, upptäckte man äfven gestalten med tigerhufvudet. -</p> - -<p> -Med tillhjelp af sin lur och sina starka armar hade -denne snart hunnit så nära nykomlingen att han kunde nå -honom med händerna. -</p> - -<p> -“Hvem är du?“ frågade tigerhufvudet. -</p> - -<p> -“Jag är Europas stora rikspäron“, svarade den hvita -dominon. -</p> - -<p> -“Aha! haha!“ skrattade de omkringstående. -</p> - -<p> -“Är det tillåtet att göra dig några frågor?“ sporde tigerhufvudet -med en vördnadsfull bugning. -</p> - -<p> -“Ja, men ingen annan än du.“ -</p> - -<p> -“Hvarför blott jag?“ -</p> - -<p> -“Emedan du förenar kroppen af en varg med hufvudet -af en tiger och följaktligen måste vara den heliga alliancen.“ -</p> - -<p> -“Det fattas blott räfvens svans“, anmärkte en; “funnes -den, så vore det fullständigt.“ -</p> - -<p> -“Ganska sannt“, biföllo de öfrige. -</p> - -<p> -“När var det du först kom på grön qvist?“ frågade tigerhufvudet. -</p> - -<p> -“År 1830 som du väl vet.“ -</p> - -<p> -“Ja, ja!“ medgåfvo de närstående, följande samtalet med -mycket intresse, ty fransmännen äro, som man nog vet, mycket -känslige för karrikatyrer. -</p> - -<p> -“Men det är sannt“, fortfor päronet, “på den tiden ville -du icke mycket veta af mig ... Du begrep ej att man först -måste vara kart, innan man kan bli mogen ... Men du trodde -kanske att jag skulle bli grön i alla mina dar, liksom det -enfaldiga folket trodde.“ -</p> - -<p> -“Det trodde jag visst icke.“ -</p> - -<p> -“Gulnar man för tidigt, så faller man från qvisten“, -menade päronet; “men sker det småningom och i naturens -ordning, så sitter man nog qvar i fred ... Så har jag då -<a id="page-35" class="pagenum" title="35"></a> -ändtligen blifvit så gul, mjuk och genomskinlig att jag utan -att rodna kan se den heliga alliancen i ansigtet.“ -</p> - -<p> -“Det kan du visst, dyraste rikspäron ... Men hvad är -det för långa fingrar som skjuta upp ur din krona?“ -</p> - -<p> -“Känner du icke igen dem? de äro ju mina egna.“ -</p> - -<p> -“Men hvarför sträcker du så der upp dem emot himmelen?“ -</p> - -<p> -“Sedan jag plockat åt mig allt som fanns på jorden, -sedan jag kapat tillbaka alla de löften, både gamla och nya, -som jag måste gifva ifrån mig år 1830, söker jag nu med -all makt att fånga åt mig den guddomliga rätten.“ -</p> - -<p> -“Hvad vill du med den?“ -</p> - -<p> -“Hå, för att bli kanderad, kristalliserad eller riktigt legitim -såsom du, heliga alliance!“ -</p> - -<p> -“Du skall få den, ty du är värdig ... Du är renad genom -Polens blod och helgad af jesuiterne.“ -</p> - -<p> -“Men bara denna heliga stund icke dröjer för länge.“ -</p> - -<p> -“Hur då?“ -</p> - -<p> -“Jag fruktar.“ -</p> - -<p> -“Hvad då?“ -</p> - -<p> -“Jo, att, om jag länge så här fullmogen och naken sitter -på en qvist, jag slutligen börjar bokna och skämmas.“ -</p> - -<p> -“<em>Du</em> skämmas? ... det är icke möjligt.“ -</p> - -<p> -“Nej, det är icke möjligt“, upprepade flere masker -skrattande. -</p> - -<p> -“Vi arrestera er i lagens namn!“ ropade i detsamma -tvänne röster, under det att tvänne starka armar nedföllo, -den ena på päronets skuldra och den andra på tigerhufvudets. -</p> - -<p> -Rösterna och armarne tillhörde tvänne långa stads-sergeanter, -som banat sig väg genom de många åhörarne och -sålunda äfven fått del af dialogen mellan rikspäronet och tigerhufvudet, -en dialog hvars mening de lika klart uppfattade -som alla de andra, ehuru den på dem gjorde en helt annan -verkan. -</p> - -<p> -“Hvad! man våldför karnevals-friheten!“ ropade gestalten -med tigerhufvudet, stötande ifrån sig den stads-sergeant, som -vidrört hans skuldra, och det med sådan fart, att denne, rakande -baklänges, föll öfver några qvinliga masker, hvilka -kullslogos och illa trampades. -</p> - -<p> -Vid deras jämmerrop, som fylde hela salongen, upphörde -orkestern att spela och det blef ett ögonblicks tystnad, hvarunder -man såg maskerna på raderna resa sig upp och utsträcka -<a id="page-36" class="pagenum" title="36"></a> -sina halsar öfver gallerierna, för att se hvad som -föregick nere i salongen. -</p> - -<p> -“Till vapen! man anfaller obeväpnade medborgare, man -mördar värnlösa qvinnor! till vapen!“ skrek kolossen med -tigerhufvudet, afbrytande på detta sätt den hemska tystnaden. -</p> - -<p> -Skallet af denna röst, som hördes ända in i korridorerna -och foyer’erna, följdes af ett allmänt tumult. -</p> - -<p> -“Till vapen! till vapen!“ genljöd från alla sidor, från -alla vinklar och vrår af den stora salongen. -</p> - -<p> -Den omkullslagne stads-sergeanten var dock snart på -benen igen. Han drog genast värjan och kastade sig ånyo -emot masken med tigerhufvudet, men fick, innan han ännu -hunnit göra bruk af sitt vapen, af denne ett sådant slag med -messingsluren i hufvudet, att han för andra gången stupade, -men blödande och sanslös. -</p> - -<p> -Nästan i samma ögonblick låg äfven hans kamrat, som -vidrörde masken med päronet, utsträckt på golfvet och trampad -under fötterna af dem, som kullslagit honom. -</p> - -<p> -De öfrige stads-sergeanterne, jemte de vid dörrarne posterade -municipal-gardisterne, blottade likaledes sina vapen, -men för svage att emotstå anfallet af hundratals masker, som -vräkte emot dem bänkar, fiol-fodral och allt som närmast var -till hands, drogo de sig parerande intill en af väggarne, för -att derstädes afvakta den förstärkning, som vid början af oväsendet -blifvit reqvirerad. -</p> - -<p> -Emellertid sträfvade alla maskerna att komma ut ur salongen, -under skrik och jämmer af trampade och klämda. -När förstärknings-bataljonen ändtligen anlände, var det knappast -andra än qvinliga masker qvar i salongen, der allt bar -spår af oordningen och striden. -</p> - -<p> -Så slutades den sista opera-maskeraden inom Februari -månad 1848. -</p> - -<p> -Det var också den sista under konungadömet. -</p> - -<div class="chapter"> - -<h3 class="chapter" id="subchap-0-1-4"> -<a id="page-37" class="pagenum" title="37"></a> -<span class="firstline">Fjerde kapitlet.</span><br /> -Boulogne-skogen. -</h3> - -</div> - -<p class="first"> -<span class="firstchar">K</span><span class="postfirstchar">lockan</span> var icke mer än 7 på morgonen, när tvänne unga -män stannade invid den stolta triumfbågen (l’Arc de triomphe -de l’Etoile), ett minne af kejsartiden som i sitt slag icke -lemnar något öfver sig. -</p> - -<p> -Grunden dertill lades efter slaget vid Austerlitz, men -arbetet på sjelfva byggnaden, afbrutet vid restaurationen, -fulländades först af Ludvig Filip, hvilken bragte till fulländning -nästan alla under kejsardömet påbörjade monumenter, på -detta sätt uppfriskande minnet af Napoleon, men säkerligen -icke anande att dennes brorsson, fången i Ham, skulle på -spillrorna af hans tron uppstiga till höjden af Frankrikes -regent. -</p> - -<p> -Triumf-bågen, nära 70 alnar hög, 60 bred och 30 djup, -samt vändande sina tvänne hufvud-facer, den ena mot de Elyseiska -fälten och den andra mot slottet Neuilly, är öfverallt -dekorerad med mästerliga basreliefs, alla hänsyftande på kejsartidens -och krigarärans mest lysande minnen. -</p> - -<p> -Idel segrar i alla väderstreck, omkransade af svärd och -sköldar med ingraverade namn på batalj-dagar. -</p> - -<p> -Här och hvar framsmyga palmer, och äfven fredens gudinna -har på triumf-bågen fått sin plats och äfven hennes -ansigte strålar af triumfens glädje. -</p> - -<p> -Hvad var väl konstnärens mening, när han på denna -ofredliga plats stälde fredens gudinna midt i krigets rustkammare -och gaf henne dessa leende anletsdrag? -</p> - -<p> -Var det kanske blott en bitter ironi, kastad midt i ansigtet -på desse slagtare i stort, som, i stället för cypresser, -plantera skogar af lager kring hekatomber af menniskolik -och ruiner af grusade städer? -</p> - -<p> -Ty hvad kan väl fredens gudinna se i alla dessa sköldar, -i alla dessa svärd? hvad annat än sin egen gäckande -bild? -</p> - -<p> -Hvad kan hon väl se i alla dessa strömmar af fruktlöst -utgjutet blod? hvad annat än bilderna af det menskliga eländet, -sorgen och fasan? -</p> - -<p> -<a id="page-38" class="pagenum" title="38"></a> -Ironien hade varit ännu fullkomligare, om konstnären -på triumf-bågen äfven stält sanningens gudinna. -</p> - -<p> -Klockan 7 är en mycket tidig timme i Paris. -</p> - -<p> -Men man må derför icke tro att Paris är öde. Det -hvimlar och stimmar då kanske mera än fram på dagen öfver -gator och torg. Men det är mestadels en helt annan befolkning -än den vi möta på andra timmar af dygnet. -</p> - -<p> -Det är bondfolket som redan klockan 4 på morgonen -kommit till Paris för att förse den ofantliga staden med födoämnen -af alla slag. -</p> - -<p> -Hvart man vänder blicken, möter den landtmanna-åkdon -omgifna af minut-handlare, som göra sina uppköp för dagen, -ty i Paris behöfver hvarje dag blott hafva sin omsorg. -</p> - -<p> -Det är en rörelse, ett lif under Guds fria, men mörka -himmel som gör ett högst eget intryck på främlingen från -norden. -</p> - -<p> -Hvarje ankommande landtbo har sin lykta, hvarje mötande -stadsbo sin. På afstånd ser man endast lågor, som än -möta, än dansa förbi hvarandra genom gatorna och öfver -torgen, vid kajerna och öfver broarne, öfverallt der rum finnes -för menniskofot. -</p> - -<p> -Man skulle kunna tro att de dödes själar uppstigit ur -katakomberna för att drifva sitt nattliga spel i den slumrande -staden. -</p> - -<p> -Men när klockan slår åtta, höres från hvarje öppen plats -en ringklockas ljud, och man ser der de tallösa lågorna dels -försvinna in i husen, dels ila ut genom barriererna, genom -fästningsverken samt förskingras utåt landsvägarne. -</p> - -<p> -De bortilande äro landtborne, som icke längre än till 8 -fått uppehålla sig i staden, hvars egen befolkning nu är på -benen, intagande den plats, som de förre lemnat och hvilken -omöjligt skulle kunna rymma dem alla. -</p> - -<p> -Denna ordning, högst nödvändig för en så rikt befolkad -stad, iakttages med största stränghet. Den landtbo, som sluter -till örat för den påminnande ringklockans ljud, förlorar -ovilkorligen de varor han ännu kan hafva osålda, ty polisen -lägger ögonblickligen beslag på dem, antingen säljande dem -till den mestbjudande för det allmännas räkning eller förande -dem direkte till de hospitaler, som till dem hafva rättighet. -</p> - -<p> -“Om ni tillåter, så kunna vi hvila här något litet“, -sade den ene af de unge männen, hvilka, efter hvad ofvan -nämndes, hade stannat vid triumfbågen. -</p> - -<p> -<a id="page-39" class="pagenum" title="39"></a> -“Som ni behagar“, svarade den andre; “vi ha god tid -på oss.“ -</p> - -<p> -“Men svep kappan bättre om er, monsieur Armand, så -att icke de fördömda sablarne synas.“ -</p> - -<p> -“Ni tycker ej om sablar, monsieur Eugène?“ -</p> - -<p> -“Hvem kan tycka om sådana vapen! ... jag hatar allt -som icke är hvad det synes vara, lika mycket som jag värderar -det som är för mer än det synes ... Ser ej sabeln vida -fruktansvärdare ut än värjan?“ -</p> - -<p> -“Möjligtvis för den, som icke är kännare.“ -</p> - -<p> -“Kan ni säga mig till hvad godt man kan använda en -sabel? ... Ni svarar: den är det beqvämaste medel att beröfva -sin fattiga nästa ett öra, en näsa, en arm.“ -</p> - -<p> -“Det är vackert nog det“, menade Armand. -</p> - -<p> -“Det är lumpet“, menade deremot Eugène; “att så der -stympa och vanställa en mensklig varelse, det är grymt, -onaturligt!“ -</p> - -<p> -“Jag medger att värjan är reellare, ty man dödar lättare -med den ... men icke är det mindre grymt och onaturligt.“ -</p> - -<p> -“Icke det? ... Hvad är naturligare än att dö? ... Men -att framsläpa hela sitt lif såsom en sex- eller sjuåttondels -menniska, det är onaturligt ... Jag, för min del, skulle aldrig -tveka i valet ... Också är det gudvarelof högst sällan man -slåss på sabel här i Frankrike ... Jag undrar just hvad det -kan vara för en barbar som utmanat er på detta gammalmodiga -instrument. Ni sade att ni icke kände honom.“ -</p> - -<p> -“Han var maskerad, men han tycktes hafva arm att -föra en sabel med.“ -</p> - -<p> -“Hvarför icke då så gerna en slägga? ... Men om han -nu skulle vara bland dem, som blefvo arresterade denna -natt?“ -</p> - -<p> -“Jag tviflar på att polisen gjorde någon större fångst, -och dessutom såg min vederdeloman ut att icke så lätt låta -taga sig ... Men en sak, monsieur Eugène!“ -</p> - -<p> -“Hvad då?“ -</p> - -<p> -“Är ni säker på att icke vara känd på den der restaurationen, -der ni tog upp psalmen?“ -</p> - -<p> -“Jag icke känd? ... När var icke en poet känd af Bacchus -eller Venus? ... de gifva honom lifvet, men, oväldigt -nog, äfven döden ... Jag är mycket bekant hos alla restauratörer -i Paris och synnerligast hos honom i opera-huset, emedan -<a id="page-40" class="pagenum" title="40"></a> -jag också hos honom druckit det mesta vinet, och dermed -borde det kunna vara qvitt.“ -</p> - -<p> -“Ni är skyldig honom ... så mycket värre.“ -</p> - -<p> -“Hvarför så?“ -</p> - -<p> -“Han skall genast skynda att angifva er inför polisen.“ -</p> - -<p> -“Tvärtom, han skall icke angifva mig, ty han är större -penningkarl än royalist, beundrar icke oftare Ludvig Filips -bild än när han ser den på louisd’oren eller fem-francsstycket -... Hans pengar sitta nog långt inne ändå, utan att han -behöfver sätta mig i kurran ... Han tager mig lättare såsom -spicken än som griljerad.“ -</p> - -<p> -“Men det kunde finnas någon bland gästerne, som icke -stode till er i samma innerliga förhållande som restauratören.“ -</p> - -<p> -“Det är mera möjligt ... Men hvad vill ni jag skall -göra?“ -</p> - -<p> -“Ni har slägtingar i Versailles ... ni kunde dölja er hos -dem några dagar.“ -</p> - -<p> -“Parbleu! ... jag skulle resa från Paris! ... lemna Paris -i dessa dagar, då jag har det bästa hopp att få höra mina -sånger sjungas vid ackompagnement af handgevärs-salfvor och -kanonskott? nej, nej, sacredieu! ... Man vet att jag har Afrodite -i bröstet, Bacchus i strupen och Apollo i hufvudet ... -Det återstår mig nu att visa att jag har Mars i armen. -</p> - -<div class="poem-container"> - <div class="poem"> - <div class="stanza"> - <p class="verse">Sonnez trompettes immortelles!</p> - <p class="verse">L’écho du peuple vous répond.</p> - <p class="verse">Aux étrangères sentinelles</p> - <p class="verse">Jettez ces mots: les rois s’en vont!</p> - <p class="verse">Marchons, garde civique!</p> - <p class="verse">Marchons, peuple héroïque!</p> - <p class="verse">Marchons tous en avant,</p> - <p class="verse">En avant le cri de ralliement:</p> - <p class="verse">Vive à jamais la république!“</p> - </div> - </div> -</div> - -<p class="noindent"> -Gnolande denna sång, satte sig de unge männen ånyo i -rörelse och stannade först vid de fyra bokarne i Boulogne-skogen. -</p> - -<p> -Boulogne-skogen! Hvem, äfven bland oss svenskar, har -ej vandrat på dess stigar och svalkats af dess skugga, åtminstone -i romanen eller dramen! -</p> - -<p> -Hvem har ej bevitnat glansen af mötenas ögonspråk och -glimten af duellernas värjklingor? hvem har ej lyssnat till, -<a id="page-41" class="pagenum" title="41"></a> -dånet af den eleganta Pariser-verldens promenad-vagnar och -knallen af elegangernas vexlade pistolskott? -</p> - -<p> -Hvem känner ej denna sagans lund, der hvarje blad på -ena sidan bär njutningen och lifvet, men på den andra striden -och döden; der man visar att man kan dö, sedan man -der visat att man kunnat lefva? -</p> - -<p> -Chevaleriet har förlorat sina fasta borgar och lefver -numera i Boulogne-skogen nomadens flyktiga lif, irrande från -lund till lund, från träd till träd, från tufva till tufva. -</p> - -<p> -Men på närmare håll och utan fantasiens mikroskop betraktad, -hvad är väl Boulogne-skogen? Knappast en park, -åtminstone inför svenska ögon, vana vid Djurgården och Haga. -Den är på sin höjd ett större buskage, sedan kossackerne vid -invasionen nedfälde de största träden samt vid de ypperliga -ek- och bokvedsbrasorna kokade sin kål och torkade sina -kläder. -</p> - -<p> -Ack, hvad det rika Paris gerna skulle bortbyta sin beprisade -Boulogne-skog mot det fattiga Stockholms Djurgård -och gifva många, många millioner emellan samt på köpet ett -af sina många slott, för att icke tala om de kungliga bildstoderna! -</p> - -<p> -“Er sabelhuggare synes icke till än“, anmärkte Eugène. -</p> - -<p> -“Klockan har ännu icke slagit åtta“, yttrade Armand, -lutande sig med armbågen mot ett träd. -</p> - -<p> -“Ni tyckes något orolig, monsieur Armand.“ -</p> - -<p> -“Jag kan icke bestrida det.“ -</p> - -<p> -“Ni ångrar att ni ej valde värja eller pistol?“ -</p> - -<p> -“Det gör mig detsamma ... det är till och med bättre -att det är som det är.“ -</p> - -<p> -“Nå, då inser jag icke hvad som kan oroa er.“ -</p> - -<p> -“Jag tänker på att om några ögonblick skola tvänne -menniskor vildt falla ut emot hvarann och blodigt strida, -fastän de på det hela taget icke hafva något obytt med -hvarandra.“ -</p> - -<p> -“Lyckligtvis kommer alltid denna tanke för sent.“ -</p> - -<p> -“Lyckligtvis, säger ni?“ -</p> - -<p> -“Ja, ty om tanken alltid löpte oss i förväg, skulle slutligen -både modet och tapperheten för evigt komma i reserven -... Verlden skulle bli en neddammad lärosal full af bleka -tänkare.“ -</p> - -<p> -“Af förståndige.“ -</p> - -<p> -<a id="page-42" class="pagenum" title="42"></a> -“Hvem skulle stränga lyran i det kalla förståndets rike? -... Poesien och sången skulle dö ut, om de icke hade att besjunga -hjeltemodets seger öfver förtrycket, dygdens öfver -lasten ... Ah! se hur vackert morgonsolen der sticker fram -mellan trädstammarne!“ -</p> - -<p> -“Jag tycker mig se ett par figurer der borta“, yttrade -Armand, lemnande stammen. -</p> - -<p> -“Ja, jag ser ... Så hafva vi ändtligen vår gynnare ... -Tag hit era begge sablar, så vill jag gå honom till möte -och presentera honom dem såsom man presenterar ett par -liljor åt en hertiginna från S:t-Germain.“ -</p> - -<p> -Eugène tog de begge sablarne och gick, gnolande på en -af sina visor, emot de ankommande, hvilkas gestalter allt -mera förstorade sig. -</p> - -<div class="chapter"> - -<h3 class="chapter" id="subchap-0-1-5"> -<span class="firstline">Femte kapitlet.</span><br /> -Duellerna. -</h3> - -</div> - -<p class="first"> -<span class="firstchar">A</span><span class="postfirstchar">rmand</span> drog af sig rocken och hängde den på en gren. -Derefter kastade han en blick framåt och fann Eugène i samtal -med den ene af de begge männerne, under det att den -andre stod orörlig några alnar ifrån dem. -</p> - -<p> -Efter en stund återvände Eugène med Armands begge -vapen i ena handen och hållande under andra armen något, -som syntes besvärligt att föra. -</p> - -<p> -“Vackra hertiginnor att presentera liljor åt“, yttrade -Eugène, när han framkommit till Armand; “era begge smånätta -sablar äro kasserade ... “Tror ni att min vän är skräddare -efter ni kommer med synålar?“ frågade den hedervärde -sekundanten mig ... Hvad tycker ni om de här palatscherna?“ -</p> - -<p> -“De äro temligen tunga, men för öfrigt ganska ändamålsenliga“, -svarade Armand, fattande den ena palatschen -och görande några blindhugg i luften. -</p> - -<p> -<a id="page-43" class="pagenum" title="43"></a> -“Ändamålsenliga? ... ja, att fälla träd med ... Men ni -har ingen dålig arm, som jag ser ... Ni svänger den der -tingesten med en sällsynt ledighet.“ -</p> - -<p> -“Det är också icke för första gången jag handterar dylika -vapen“, mumlade Armand med en sidoblick åt det ställe, -der hans motståndare stod. -</p> - -<p> -“Jag är just nyfiken att se hur man riposterar med en -sådan jernstång.“ -</p> - -<p> -“Ni skall snart få se det, monsieur Eugène ... Var derför -god och säg sekundanten att jag gillar vapnen, samt utmät -derefter platsen ... Det är kyligt och jag känner ett -stort behof af att värma mig ... Känner ni hans sekundant, -eller har ni sett honom förut?“ -</p> - -<p> -“Jag känna honom?“ yttrade Eugène icke utan ett visst -aristokratiskt leende; “han behöfde ej säga mig att han och -hans vän icke äro skräddare, ty de ha säkert i alla sina dar -icke sett någon hyggligare garderob ... Också bar den der -gunstig herrns ansigte tydliga märken af kajernes och broarnes -idrotter ... Hvad deremot er motståndare, titanen derborta, -beträffar, så har jag ännu icke haft den äran att se -hans anlete, men ...“ -</p> - -<p> -“Ja, jag tror mig ha märkt att han är maskerad“, inföll -Armand. -</p> - -<p> -“Ni kan emellertid vara säker på att det icke är någon förklädd -prins“, yttrade Eugène; “jag fruktar verkligen att vi -fått ganska simpelt folk att göra med.“ -</p> - -<p> -“Simpelt folk?“ upprepade Armand; “hvad tänker ni på, -monsieur Eugène! ... Ni, en republikan, en folkskald, tala -med sådan förakt om det lägre folket!“ -</p> - -<p> -“Au diable! ni har rätt ... Man glömmer sådant der så -lätt under praktiken. -</p> - -<div class="poem-container"> - <div class="poem"> - <div class="stanza"> - <p class="verse">Pour sacrer notre indépendance,</p> - <p class="verse">Au rameau de la liberté</p> - <p class="verse">Unissons, enfants de la France,</p> - <p class="verse">Celui de la fraternité.“</p> - </div> - </div> -</div> - -<p class="noindent"> -Så sjungande, lemnade Eugène ånyo vår hjelte och närmade -sig motståndarens sekundant, hvarefter de gemensamt, -enligt öfligt gammalt bruk, utmätte platsen och bestämde de -punkter, från hvilka de begge duellanterne skulle utgå för -att möta hvarandra. -</p> - -<p> -<a id="page-44" class="pagenum" title="44"></a> -Sedan allt detta blifvit behörigen verkstäldt, drogo sig -sekundanterne åt sidan, lemnande platsen åt kämparne. -</p> - -<p> -Desse närmade sig långsamt och stannade midt emot -hvarandra på ungefärlig sabellängd. -</p> - -<p> -Men Armand, i stället för att ställa sig en garde vände -sabelspetsen mot marken. -</p> - -<p> -“Monsieur!“ sade han, men så lågt att endast den han -tilltalade kunde höra honom, “innan jag faller ut, har jag -några ord att säga er, dem ni med tålamod måste afhöra.“ -</p> - -<p> -Resen skakade otåligt på hufvudet och höjde den förfärliga -palatschen. -</p> - -<p> -“Ni fortsätter ännu maskeraden“, sade Armand utan att -ändra ställning, “och jag anar era skäl dertill ... När ni nu -hört det, bör ni äfven kunna tro att jag anar hvem ni är.“ -</p> - -<p> -“Så mycket bättre“, svarade resen; “en garde, monsieur!“ -</p> - -<p> -“Jag skall icke underlåta det“, svarade Armand; “men -ni måste höra mig, innan det kanske blir för sent.“ -</p> - -<p> -“Om ni icke försvarar er, hugger jag ned er som en -hund!“ ropade jätten. -</p> - -<p> -“Fy, Simon!“ yttrade Armand; “detta ord var icke värdigt -en så tapper man som ni.“ -</p> - -<p> -“Så skyll er sjelf, eländige!“ röt jätten, måttande i detsamma -ett hugg öfver Armands hufvud, utan att gifva denne -tid att höja sitt vapen till parad. -</p> - -<p> -Armand undvek hugget genom en rask volt åt sidan. -</p> - -<p> -Jättens klinga trängde djupt ned i marken. -</p> - -<p> -“Att en så gammal mästare på sabel som ni ännu icke -lagt bort de enfaldiga primerna!“ anmärkte Armand lugnt -och stälde sig ändtligen en garde. -</p> - -<p> -“Han flyr, den uslingen!“ ropade jättens sekundant, som -tog Armands volt för ett steg till reträtt. -</p> - -<p> -“Monsieur!“ sade Eugène till sekundanten; “det är alldeles -nödvändigt att ni för tillfället iakttager den fullkomligaste -tystnad.“ -</p> - -<p> -“Hvarför det då?“ -</p> - -<p> -“Emedan ufvarnes tid först börjar med natten.“ -</p> - -<p> -“Hvem säger det?“ -</p> - -<p> -“Jag, om ni tillåter ... Jag ser kanske icke ut att -ega så mycken djerfhet?“ -</p> - -<p> -“Åtminstone ser ni icke så ut på fötterna“, hånade sekundanten -med mungiporna vid öronen. -</p> - -<p> -<a id="page-45" class="pagenum" title="45"></a> -Eugène liksom poeter i allmänhet, var känslig för kritiken, -antingen denna rörde de pedes hans sångmö begagnade, -eller de fötter han sjelf nyttjade. Kanske var han ännu ömtåligare -om de sednare, emedan dessa, ovanligt breda och -flata i förhållande till de smala benen, mera liknade svanens -än den glade poeten säkert önskade. -</p> - -<p> -Derför flat och icke finnande något för tillfället lämpligt -genmäle hvarken på vers eller prosa, upptog han från marken -de begge kasserade sablarne och kastade den ene för sekundantens -fötter. -</p> - -<p> -Denne, en grof och storväxt vindragare, fattade sabeln, -vände dess spets mot sin venstra tumnagel, svängde den omkring -och balanserade den några sekunder, visande på detta -sätt sitt förakt för en dylik leksak till vapen. -</p> - -<p> -Slutligen grep han om fästet, hvarefter ufven gick löst -på svanen. -</p> - -<p> -Under tiden vexlades dryga hugg emellan Hvita Björnen -och hans f. d. lärjunge, ty den klumpiga palatschen var -lätt i den förres hand och icke heller för tung i den sednares. -</p> - -<p> -Simon hushållade hvarken på terser eller qvarter, så -väl hela som halfva, än i hugg och än i stötar. -</p> - -<p> -Men Armand, som ännu blott försvarade sig, sammanknöt -sina parader, så att dessa förenade bildade en jemn cirkel, -mot hvars oböjliga periferi Hvita Björnens palatsch -fruktlöst hamrade. -</p> - -<p> -Simon var häftig, men Armand lugn, och när uppväger -icke lugnet styrkan? -</p> - -<p> -Armand märkte att hans gamle vän i sin blinda ifver -ofta högg à tempo, såsom det heter, d. v. s. föll ut, utan -att betäcka sig sjelf. -</p> - -<p> -Detta är ganska farligt, ty om ett sådant hugg misslyckas, -råkar man ohjelpligen ut för motståndarens, som icke -mera någon parad hinner möta och afvärja. -</p> - -<p> -Vår hjelte, hvilken icke ville sin gamle vän något ondt, -men icke heller ville längre fortsätta striden, beslöt att begagna -sig af sin motståndares oförsigtighet. -</p> - -<p> -Sedan han med en half ters parerat ett dylikt hugg, -föll han blixtsnabbt ut med en hel qvart och gaf sin gamle -lärare ett hugg öfver högra näfven, så att denne åtminstone -för en stund sänkte sin klinga. -</p> - -<p> -Denna stunds uppehåll begagnade Armand för att yttra -följande: -</p> - -<p> -<a id="page-46" class="pagenum" title="46"></a> -“Simon! ni har orätt uti att vredgas på mig, och ni -måste höra mig, innan ni dömmer ... Jag bedyrar vid allt -heligt, att jag är oskyldig i den olycka, ni kanske anklagar -mig för, och att jag sjelf, liksom ni, blifvit nedrigt bedragen -... Jag bedyrar äfven att jag gjort allt hvad i mina krafter -stått för att utverka er frihet och att ...“ -</p> - -<p> -Hvita Björnen höjde till svar sin tunga sabel och, ehuru -blodet sprutade ut från hans hand, färgande både fäste och -klinga, anföll han ånyo Armand med om möjligt ännu större -häftighet. -</p> - -<p> -“Ni vet icke hvad ni gör!“ ropade Armand, parerande -med fortfarande köld de haglande huggen; “ja, ni är en galning! -... och detsamma ropar Madelone ur sin graf ... Hör -ni icke hennes röst? ... Hon ropar: Simon stör min frid i -himmelen, liksom han störde den på jorden! ...“ -</p> - -<p> -Den tunga sabeln föll af sig sjelf ur Simons hand. -</p> - -<p> -Ett barn med detta troll-ord på sin mun skulle ha afväpnat -honom. Han förde sin blödande hand upp till sina -ögon. Droppar af blod blandade sig med tårar, de sednare -kanske rödare och bittrare än de förre. -</p> - -<p> -En skuggas finger hade bräckt stålpansaret på jättens -bröst och jagat vredens demon ur hans hjerta. -</p> - -<p> -Armand kastade långt ifrån sig sin palatsch och närmade -sig rörd den numera så veke mannen. -</p> - -<p> -En god stund förut hade striden emellan de begge sekundanterne -upphört. -</p> - -<p> -Arbetarens trotsiga styrka hade bitit i gräset för trubadurens -öfverlägsenhet i vapens handhafvande. -</p> - -<p> -När Simon och Armand hand i hand närmade sig dem, -funno de den ene, arbetaren, sittande på marken och den -andre, folkskalden, lutande sig öfver honom och sysselsatt med -att förbinda hans högra öra, som blödde af ett djupt sår. -</p> - -<p> -Men arbetaren, långt ifrån att synas lidande, tycktes -tvärtom med mycken uppbyggelse lyssna till den kuplett, som -poeten under förbindningen sjöng med klaraste stämma. -Kupletten lydde: -</p> - -<div class="poem-container"> - <div class="poem"> - <div class="stanza"> - <p class="verse">“Quand Dieu, dans sa bonté suprême,</p> - <p class="verse">Forma l’univers de sa main,</p> - <p class="verse">Du travail il voulut lui-même</p> - <p class="verse">Donner l’exemple au genre humain!</p> -<a id="page-47" class="pagenum" title="47"></a> - <p class="verse">Instruits par cet auguste emblème</p> - <p class="verse">Chaque jour disons ce refrain:</p> - <p class="verse">C’est le travail qui créa le monde,</p> - <p class="verse">C’est le travail qui partout féconde;</p> - <p class="verse3">Gloire et bonheur</p> - <p class="verse3">Au travailleur!“</p> - </div> - </div> -</div> - -<p class="noindent"> -“Obegripliga folk!“ tillade skalden derefter; “förunderliga -folk som man ena dagen måste besjunga och den andra -hugga öronen af!“ -</p> - -<div class="chapter"> - -<h3 class="chapter" id="subchap-0-1-6"> -<span class="firstline">Sjette kapitlet.</span><br /> -Sjukbesöket. -</h3> - -</div> - -<p class="first"> -<span class="firstchar">L</span><span class="postfirstchar">ängre</span> fram på förmiddagen stannade en vagn utanför det -bekanta huset vid rue d’Anjou. -</p> - -<p> -En betjent i pudradt hår och hvita silkesstrumpor hoppade -ned från sin plats bakpå vagnen och öppnade dess vapenprydda -dörr. I betjenternas silkesstrumpor och framför -allt i deras pudrade hår ser man ännu i Frankrike en hägring -af dess fordna aristokrati. -</p> - -<p> -Stödjande sin ena arm på den bugande betjentens axel, -steg hertig de Beaudreuil ur vagnen. En lätt, oroligt skimrande -rodnad betäckte hans vanligtvis bleka kinder, under det -han gick in genom den öppna ekporten; men obeskrifligt mild -var den blick han skänkte portvakten, som krökte sig nästan -mot marken. -</p> - -<p> -“Monsieur Géronnière är opasslig, efter hvad jag hört?“ -frågade hertigen. -</p> - -<p> -“När monsieur i natt hemkom, var han illamående“, -svarade portvaktaren. -</p> - -<p> -“Han är säkert utsatt för sitt vanliga onda, eller hur?“ -sporde hertigen, skakande på hufvudet. -</p> - -<p> -Portvaktaren gapade på hertigen med den okunniges -dumma blick. -</p> - -<p> -<a id="page-48" class="pagenum" title="48"></a> -“Det ser nästan ut, min vän, som ni icke visste att er -husbonde på den sednaste tiden varit något besvärad af yrsel -och tryckningar uppåt hufvudet“, yttrade hertigen. -</p> - -<p> -“Ja, jag tror väl, jag minns nu ganska väl“, försäkrade -portvaktaren, ifrig att aftvå sig misstanken för okunnighet i -hvad som rörde hans husbonde. -</p> - -<p> -“Men jag har hört att han nu skall vara bättre.“ -</p> - -<p> -“Ja, monseigneur, mycket bättre.“ -</p> - -<p> -“Himlen vare lofvad för det!“ yttrade hertigen med en -blick mot porthvalfvet och ett korstecken för bröstet. -</p> - -<p> -“Amen!“ hviskade portvaktaren likaledes med ett korstecken. -</p> - -<p> -“Ni älskar er husbonde, och detta hedrar er“, förklarade -hertigen, släppande ett guldmynt i portvaktarens hand. -</p> - -<p> -“Monseigneur!“ stammade denne med skinande anlete -och ett nytt korstecken med den lediga handen. -</p> - -<p> -Hertigen fortsatte sin väg öfver gården och uppför -trappan. -</p> - -<p> -“Monsieur är sjuk, efter hvad jag hört“, yttrade han -till betjenten, som öppnat dörren till tamburen. -</p> - -<p> -“Ja, monseigneur, i natt har det icke varit bra“, svarade -denne, bugande sig först och ryckande på axlarne sedan. -</p> - -<p> -“Jag har länge fruktat att så skulle gå“, yttrade hertigen, -ånyo skakande på hufvudet. -</p> - -<p> -Betjenten betraktade hertigen med en blick, som visst -icke var qvickare än portvaktarens. -</p> - -<p> -“Som ni vet, har er husbonde sedan någon tid varit -stundtals oroad af svindel och tryckningar uppåt hufvudet ... -Jag har derför rådt honom till försigtighet och att icke vara -så länge uppe om nätterna, som han vanligtvis brukar.“ -</p> - -<p> -“Ja, monsieur är alldeles för länge uppe om nätterna“, -medgaf betjenten, som icke hade någonting emot att gå tidigt -till sängs. -</p> - -<p> -“Och det kan visst icke vara helsosamt för den som är -fallen för blod-konjektioner.“ -</p> - -<p> -“Nej, visst icke, visst icke“, instämde betjenten; “också -bekommer det monsieur alltid illa efteråt“, tillade han, väl -vetande att ingen god tjenare får vara främmande för sin -husbondes krämpor. -</p> - -<p> -“Jag förmodar att man genast efterskickade doktor Levisière?“ -sade hertigen. -</p> - -<p> -<a id="page-49" class="pagenum" title="49"></a> -“Ja, monseigneur, och han instälde sig på ögonblicket“, -intygade betjenten. -</p> - -<p> -“När var doktorn sist här?“ -</p> - -<p> -“För två timmar sedan; men vi vänta honom hvarje -stund.“ -</p> - -<p> -“Godt! ... Men hvarför lägger man icke halm på gatan -utanför huset?“ -</p> - -<p> -“Doktorn nämnde ingenting derom.“ -</p> - -<p> -“Det var obetänksamt af doktorn ... Låt genast breda -halm på gatan.“ -</p> - -<p> -“Monseigneur’s befallning skall på minuten efterkommas.“ -</p> - -<p> -“Jag tackar er“, yttrade hertigen, låtande ett guldmynt -falla äfven i betjentens hand. -</p> - -<p> -“Monseigneur är alltid så god, så nådig“, stammade -denne, som tyckte mycket om guldmynt. -</p> - -<p> -“Min godhet, min nåd äro endast beroende af den uppmärksamhet -och kärlek ni egnar er husbonde ... Han är emellertid -bättre?“ -</p> - -<p> -“Monsieur har fått sofva något på morgonen och ligger -nu ofvanpå sängen.“ -</p> - -<p> -“Prisad vare Gud!“ utropade hertigen, korsande sig ånyo, -och fortsatte vägen genom rummen. -</p> - -<p> -Bankiren, insvept i den dyrbara morgonrocken, befanns -liggande ofvanpå sängtäcket, när hertigen inträdde i sängkammaren -värdig den lycklige egaren af omkring tjugo millioner -francs. -</p> - -<p> -Bankiren sökte resa sig upp från hvilobädden, men hertigen -förmådde honom med det vänligaste våld att ligga qvar, -och tog sedan sjelf plats invid sängkanten. -</p> - -<p> -“Ni får icke möda er“, bad hertigen; “men jag ser till -min innerliga glädje att det ej står så illa till som jag i -början fruktade ... Ert bud nästan förskräckte mig ... När -kände ni er först må illa?“ -</p> - -<p> -“På hemvägen från baron S:t-Bris“, svarade bankiren -ganska matt; “jag fruktar att jag tog för mycket för mig -vid buffet’n ... jag mår aldrig väl, när jag spisar om nätterna.“ -</p> - -<p> -“Hur förhöll det sig?“ -</p> - -<p> -“En olidlig magplåga.“ -</p> - -<p> -“Det är möjligt att ni superade för starkt ... Den hederlige -baronen är en nästan för god värd ... Men det är -<a id="page-50" class="pagenum" title="50"></a> -också möjligt att ni råkat ut för la grippe, som utan nåd -och urskilning anfaller alla menniskor.“ -</p> - -<p> -La grippe, motsvarande influensan i Sverige, är särdeles -efterhängsen i Paris, när det lider mot våren, och detta till -mycket förfång för det glada karnevals-lifvet, som egentligen -börjar i midten af Februari och räcker till fet-tisdagen. -</p> - -<p> -“Har ni tagit in något?“ frågade hertigen, betraktande -bordet vid sängen på hvilket inga medikamenter syntes. -</p> - -<p> -“Doktorn gaf mig in ett litet pulver, som genast stillade -plågorna och hvaraf jag fick sofva ... När han sist var här, -trodde han att jag skulle kunna lemna sängen om ett par -timmar.“ -</p> - -<p> -“Det tror jag också ... Ni ser ju alls icke sjuk ut.“ -</p> - -<p> -“Ah, det vill mycket till innan det tar på mig“, medgaf -bankiren, som likväl var blek som döden. -</p> - -<p> -“Ni kan hafva fullkomligt förtroende till doktor Levisière -... Han har, som ni vet, varit min läkare ända se’n jag sist -kom till Paris, och icke heller kommer jag att vända mig -till någon annan, ifall jag skulle bli sjuk ... Han har visserligen -ännu ej något större namn, men jag bäfvar nästan för -de der stora namnen inom läkarevetenskapen ... De våga alltför -mycket under egiden af sin ryktbarhet, och dessutom -hindrar dem deras stora praktik för att egan deras patienter -all den omsorg, som erfordras.“ -</p> - -<p> -“Jag är mycket nöjd med Levisière och tackar er för -det ni rekommenderat honom ... Hur befinner sig min nièce, -hertiginnan?“ -</p> - -<p> -“Innan jag for till er, lät jag underrätta mig om hennes -tillstånd och ville på samma gång omnämna er opasslighet, -men hon hade redan åkt ut, åkt till Luxembourg såsom vanligt -... Hon försummar ingenting af de sköna konsterna.“ -</p> - -<p> -Hertigen drog en djup suck och stirrade dystert ned på -mattan framför sängen. -</p> - -<p> -“Stackars de Beaudreuil!“ deltog bankiren, fattande sin -frändes hand. -</p> - -<p> -Hertigen drog ånyo en djup suck, i det han tacksamt -besvarade bankirens handtryckning. -</p> - -<p> -“Hon är då oförbätterlig!“ yttrade bankiren; “hvarken -ert tålamod eller mina förmaningar förmå något.“ -</p> - -<p> -“Detta olyckliga förhållande gnager på mitt lifs finaste -trådar“, försäkrade hertigen, “och jag uthärdar snart icke -mera ... Om jag ändå hade hoppet att ...“ -</p> - -<p> -<a id="page-51" class="pagenum" title="51"></a> -“Den ovärdiga!“ afbröt bankiren; “men det har då blifvit -en fix idé hos henne att tro er om ...“ -</p> - -<p> -“Ack, det är icke det jag fruktar“, afbröt i sin ordning -hertigen; “om det blott vore det ... Men ...“ -</p> - -<p> -“Ni fortfar då att misstänka henne? ... Men har ni då -sjelf kommit underfund med något?“ -</p> - -<p> -“Intet annat än hvad jag nämnde för er härom dagen -... Det var, som ni vet, blott mina domestiker som ...“ -</p> - -<p> -“Och de ha ånyo sett baron S:t-Bris möta henne på alla -hennes promenader, sett honom i Luxembourgs galleri hvarje -gång hon är der?“ -</p> - -<p> -“O, jag är mycket olycklig!“ utbrast hertigen med en -tredje suck djupare än de föregående. -</p> - -<p> -“Men har ni då icke sagt henne ...?“ -</p> - -<p> -“Hur kunde jag ha styrka dertill!“ -</p> - -<p> -“Men hvarför vill ni icke tillåta mig att säga henne, att -fråga henne?“ -</p> - -<p> -“Jag hade tänkt att ni i dag eller i morgon skulle ...“ -</p> - -<p> -“Nå, ändtligen ... ja, jag skall säga henne, den skändliga!“ -yttrade bankiren med vrede. -</p> - -<p> -“I himlens namn, förifra er icke! er helsa kunde lida -deraf“, utlät sig den omtänksamme fränden. “Låtom oss öfvergå -till något annat ... Ni har säkert icke haft styrka att -läsa dagens tidningar, ty jag ser att de ligga hopvikta på -ert bord.“ -</p> - -<p> -“Nej, jag har icke läst dem ... men hur låter det? hur -är det?“ -</p> - -<p> -“Oro på ytan, i djupet och i luften“, svarade hertigen; -“ert namn på listan till reform-banketten den 22 har haft -en förvånande och likväl icke oväntad verkan.“ -</p> - -<p> -“Berätta, berätta!“ ropade bankiren ifrigt. -</p> - -<p> -“För det första ha de mest ansedda af börsens medlemmar, -vid underrättelsen om att ni tecknat ert namn på listan, -genast skyndat att äfven teckna sina.“ -</p> - -<p> -“Jag visste detta ... det var jag säker om“, menade bankiren -med den mest sjelfförnöjda min. -</p> - -<p> -“För det andra hafva, just med anledning deraf, alla ministrarne -varit kallade till Tuilerierna.“ -</p> - -<p> -“När?“ -</p> - -<p> -“Förliden natt.“ -</p> - -<p> -“Med anledning af mitt namn?“ -</p> - -<p> -<a id="page-52" class="pagenum" title="52"></a> -“Naturligtvis ... ert namn har för mycken vigt för att -icke genast låta den andra vågskålen sväfva i luften.“ -</p> - -<p> -“Ministrarne sammanträdde för att resignera?“ frågade -bankiren med helsans färg på sitt ansigte, “och deras afsked -har blifvit gilladt af konungen? ... det är ju klart att så -måste vara.“ -</p> - -<p> -“Huru det förhåller sig med den saken känner jag ej.“ -</p> - -<p> -“Men några af dem måtte väl hafva strukit på foten, -och finans-ministern kan väl icke gerna sitta qvar“, sade -Géronniere, som, efter hvad vi redan känna, var oförsonligast -mot finans-ministern. -</p> - -<p> -“Jag har icke hört det.“ -</p> - -<p> -“Icke det!“ suckade bankiren, sjunkande modfäld tillbaka -på sin bädd. -</p> - -<p> -“Deremot berättas det ...“ -</p> - -<p> -“Hvad?“ -</p> - -<p> -“Att styrelsen ämnar offentligt anklaga dem, som stält -sig i spetsen för ifrågavarande bankett.“ -</p> - -<p> -“O himmel!“ skrek bankiren, sprittande upp från bädden -med förskräckelsen i sina anletsdrag. -</p> - -<p> -“Den ämnar anklaga Odilon Barrot ...“ -</p> - -<p> -“Och mig!“ afbröt bankiren, fallande tillbaka på sin -plats. -</p> - -<p> -“Thiers och ...“ -</p> - -<p> -“Och mig!“ qved bankiren från djupet af sina kuddar: -“men“, tillade han, något qvicknande till, “jag hade ju, liksom -Odilon Barrot, förbehållit mig att konungens skål skulle -drickas vid bordet! ... har ni icke sagt dem det, hertig? ... -Konungens skål först och främst.“ -</p> - -<p> -“Jag tviflar på att man skall våga anklaga er.“ -</p> - -<p> -“Ni har rätt, man skall icke våga det ... konungen skall -icke tillåta det, ty han vet att jag och alla mina vänner, -mina mäktiga vänner, äro honom och hans dynasti med lif -och blod tillgifne.“ -</p> - -<p> -“Emellertid vore det kanske skäl att taga sina <a id="corr-15"></a>försigtighetsmått“, -menade hertigen, “ty om ni också icke blir offentligen -anklagad, kunde likväl regeringens ovilja blifva menlig -för era enskilda affärer, såsom till exempel det der jernvägs-bolaget, -för hvilket ni står i spetsen.“ -</p> - -<p> -“Ja, ja!“ ropade bankiren med den mest jämmerliga -stämma; “jernvägs-bolaget! ... O min gud! ... Man skulle -kunna göra några inskränkningar i reglementet till mitt förfång -<a id="page-53" class="pagenum" title="53"></a> -... Ja, jag anade genast att jag skulle få mycken olägenhet -af den der namnteckningen ... också ångrade jag mig -ögonblickligen ... Men hur skall jag göra? ... Råd mig, råd -mig, bäste hertig!“ -</p> - -<p> -“Om ni på något sätt kunde draga er ur spelet, utan -att likväl stöta oppositionen för hufvudet.“ -</p> - -<p> -“Ja visst, utan att stöta oppositionen för hufvudet; förstås -att man måste gå diplomatiskt till väga.“ -</p> - -<p> -“Utan tvifvel.“ -</p> - -<p> -“Men hvad bör jag då göra? ... Hjelp mig, ty jag är -alldeles rådlös“, erkände Géronnière med en uppriktighet, -som icke mycket vitsordade hans anlag för rådgifvarekallet. -</p> - -<p> -“Jag tror mig hafva funnit ett medel“, antydde hertigen -med en begrundande min. -</p> - -<p> -“Så säg då!“ -</p> - -<p> -“Er nuvarande opasslighet kunde bli en ypperlig förevändning.“ -</p> - -<p> -“Ni sade något ... ja ja, ni tog riktigt ordet ur munnen -på mig.“ -</p> - -<p> -“Känner ni er ha styrka att skrifva några rader efter -min diktamen?“ -</p> - -<p> -“Till hvem?“ -</p> - -<p> -“Till ... till monsieur Poilly, hvilken, efter hvad ni vet, -har mycket att syssla med den välsignade reform-banketten.“ -</p> - -<p> -“Var god och bär hit mitt skriftyg, jag vill försöka -skrifva.“ -</p> - -<p> -Hertigen bar fram till sängen en mindre portfölj, lade -på den ett pappersark, fylde en penna med bläck och räckte -den åt bankiren, som rest sig upp i sängen. -</p> - -<p> -“Jag är färdig“, förklarade bankiren; “men icke för -långt, bästa hertig.“ -</p> - -<p> -Hertigen dikterade: -</p> - -<div class="letter"> -<p class="addr"> -“Min käre vän! -</p> - -<p> -Tidtals under loppet af de sednare månaderna har jag -varit plågad af yrsel och blod-konjektioner uppåt hufvudet, -och som mina läkare finna nödigt att jag någon tid håller -mig inne för att medicinera, får jag bedja er vara god och -derom underrätta bestyrelsen för den blifvande reform-banketten, -<a id="page-54" class="pagenum" title="54"></a> -för den händelse att jag, af nyss anförda skäl, icke -deruti skulle kunna deltaga. -</p> - -<p> -Paris den 19 Februari 1848. -</p> - -<p class="sign"> -Er tillgifne<br /> -<em>A. Géronnière</em>. -</p> - -</div> - -<p> -Sedan bankiren ordentligt nedskrifvit ofvanstående, föll -han i gapskratt. -</p> - -<p> -“Yrsel och blod-konjektioner!“ sade han derunder; “jag -skulle önska att alla hade så rediga hufvud som jag.“ -</p> - -<p> -“Utan tvifvel“, medgaf hertigen; “men ni förstår väl att -man icke får hushålla på färgerna, när man vill göra behörig -effekt.“ -</p> - -<p> -“Men vi ha skrifvit den 19:de, då det i dag likväl är -den 20:de“, anmärkte bankiren. -</p> - -<p> -“Biljetten måste synas vara skrifven i går, ty annars -kunde man lätt falla på den tanken, att den egentligen daterar -sig från sista minister-konseljen ... Jag vill personligen -lemna den till monsieur Poilly, men säga att jag redan i går -fick den af er, ehuru jag glömt att afskicka den.“ -</p> - -<p> -“Godt!“ gillade bankiren, hopvek biljetten, skref utanskriften -och gaf den åt hertigen. -</p> - -<p> -“Doktor Levisière“, anmälde betjenten i dörren. -</p> - -<p> -En medelålders man med koppärrigt ansigte och glasartade -ögon inträdde i rummet. -</p> - -<p> -“Välkommen, monsieur!“ ropade bankiren, blickande gladt -emot läkaren. -</p> - -<p> -Denne, efter att hafva bugat sig för hertigen, närmade -sig den sjuke. -</p> - -<p> -“Ni är bättre nu, som mig synes“, sade läkaren. -</p> - -<p> -“Ja, jag har sofvit och känner icke mera till de der -slitningarne i underlifvet.“ -</p> - -<p> -“Er puls, monsieur?“ -</p> - -<p> -“Här“, svarade patienten, framräckande armen; “hur -tycker ni den är?“ -</p> - -<p> -“Bra ... och ni har icke känt något vidare ondt?“ -</p> - -<p> -“Nej, som jag nämnde, jag finner mig mycket bättre.“ -</p> - -<p> -“Godt ... jag har med mig ett nytt pulver, som ni måste -ta in“, tillkännagaf läkaren med en flyktig sidoblick på -hertigen. -</p> - -<p> -<a id="page-55" class="pagenum" title="55"></a> -Hertigen uppsteg från stolen och närmade sig fönstret, -hvarigenom han skådade ut på gården. -</p> - -<p> -Doktorn slog vatten i ett glas och derefter i vattnet ett -pulver, som han upptagit ur sin ficka. -</p> - -<p> -“Var god, monsieur, och res på er något, så att ni kan -tömma det här“, uppmanade läkaren. -</p> - -<p> -“Det smakar väl icke för illa?“ frågade bankiren, i det -han med doktorns tillhjelp höjde sitt hufvud från kudden. -</p> - -<p> -I detsamma läkaren förde glaset till bankirens mun, -vände sig hastigt hertigen från fönstret. Hans ansigte var -förfärligt blekt. -</p> - -<p> -“Vänta!“ yttrade han hviskande, men likväl så högt att -det bort höras fram till sängen. -</p> - -<p> -Läkaren, som hade ena handen om glaset och den andra -bakom bankirens hufvud, vände sitt ansigte mot hertigen -och kastade på denne en blick, glänsande som en lurande -orms. -</p> - -<p> -Hertigen, efter några ögonblicks inre, men synbar strid -nickade och vände sig ånyo mot fönstret, borrande sina naglar -i fönsterposten. -</p> - -<p> -Så stod han, tilldess han hörde steg bakom sig på -mattan. -</p> - -<p> -“Han föll genast i sömn“, hördes en röst bakom honom. -</p> - -<p> -“Jaså“, mumlade hertigen, bibehållande sin ställning. -</p> - -<p> -“Jag vill säga till åt betjeningen att ingen får störa -den sofvande“, fortfor rösten. -</p> - -<p> -“Ja, gör det!“ frampressade hertigens bleka darrande -läppar. -</p> - -<p> -Derefter hörde hertigen sängkammardörren öppnas och -tillslutas. -</p> - -<p> -När han ändtligen vände sitt ansigte från fönstret, fann -han säng-gardinerna tillslutna och vattenglaset stående tomt -på bordet bredvid sängen. -</p> - -<p> -Men läkaren var försvunnen. -</p> - -<div class="chapter"> - -<h3 class="chapter" id="subchap-0-1-7"> -<a id="page-56" class="pagenum" title="56"></a> -<span class="firstline">Sjunde kapitlet.</span><br /> -Boulevarderna. -</h3> - -</div> - -<p class="first"> -<span class="firstchar">U</span><span class="postfirstchar">nder</span> det hertig de Beaudreuil var på sjukbesök hos bankiren -Géronnière, promenerade hertiginnans kammarjungfru, -den vackra Collette, på södra trottoaren af Boulevard de la -Madeleine. -</p> - -<p> -Den retande debardör-kostymen, som väckt så mycken -uppmärksamhet och derjemte så mycken oro på den förflutna -nattens maskerad-bal, var naturligtvis aflagd; men Collettes -toalett, värdig en hertiginnas kammarjungfru — agat-färgadt -siden till klädning, hvit plys-hatt med de vackraste blommor -af alla färger, en dyrbar shawl draperad i form af en kappa -kring hennes smärta gestalt — ådrog sig mer än en kavaljers -nyfikna blick. -</p> - -<p> -Collette var ej blind för det uppseende hon gjorde — -och hvilken qvinna är blind för sådant — men hennes egna -blickar irrade dock förnämligast utöfver Madeleine-platsen, -sökande någon och blifvande allt gladare och mera blixtrande -i den mån en ung man, den hon redan på afstånd igenkänt, -närmade sig henne mera springande än gående. -</p> - -<p> -Den unge mannen var ingen annan än hennes kavaljer -för hela maskeraden, Armands kusin, Félix Lambert. -</p> - -<p> -Monsieur Lambert, fadern, var skräddare och en stor -skräddare åtminstone för Lyon, hvaraf följer att hans son, -den han skickat till Paris för att hedra hans namn och hans -yrke, måste vara klädd som en grand-seigneur. -</p> - -<p> -Det var således utan minsta ruelse som den fina Collette -tog sin kavaljer under armen, helst denne för öfrigt var en -af de vackraste ynglingar. Hans stora blå ögon, erinrande -om hans moderliga ursprung från norden, kunde icke vara -likgiltiga för den svartögda fransyskan. -</p> - -<p> -“Ni var punktlig, gode Félix“, berömde Collette; “klockan -har ännu icke slagit ett.“ -</p> - -<p> -“Ack! Jag hade kommit mycket förr“, svarade Félix, -tryckande ömt hennes arm; “men min kusin var ej hemma, -när jag kom, och jag måste ju vänta på honom.“ -</p> - -<p> -“Och han hemkom?“ -</p> - -<p> -<a id="page-57" class="pagenum" title="57"></a> -“Ja, Collette.“ -</p> - -<p> -“Utan att någon fara händt honom?“ -</p> - -<p> -“Han var lika frisk som jag, och snart blef han äfven -lika glad som jag, ty när jag sade honom ...“ -</p> - -<p> -“Ah, ni framförde då det ärende ... jag fruktade nästan -att ni skulle glömma det.“ -</p> - -<p> -“Jag skulle glömma hvad ni bedt mig om!“ -</p> - -<p> -“Hur framförde ni det?“ -</p> - -<p> -“Såsom ni bedt mig, naturligtvis ... Armand Cambon -skulle i dag klockan half till två inställa sig i Luxembourgs -stora galleri.“ -</p> - -<p> -“Och han blef glad, säger ni?“ -</p> - -<p> -“Han omfamnade och kysste mig som en galning ... -Men hvad är det då för en lycka som väntar honom i Luxembourg?“ -</p> - -<p> -“Det är ej min hemlighet ... det är nog för er, Félix, -att det ej är jag som väntar honom i Luxembourg.“ -</p> - -<p> -“Det, är mer än nog, det är lyckligt, ljufva Collette, ty -Armand vore den farligaste rival.“ -</p> - -<p> -“Félix!“ hviskade Collette med en smägtande blick på -sin kavaljer, “frågade han er hvar ni varit, sedan ni i natt -skildes från honom utanför operahuset?“ -</p> - -<p> -“Nej, söta Collette.“ -</p> - -<p> -“Om han frågat, hvad skulle ni ha svarat?“ -</p> - -<p> -Félix rodnade, ty vid 20 år rodnar man så lätt. -</p> - -<p> -“Vi älska hvarandra“, yttrade Collette med denna glöd -i uttrycket som är sydländskan och isynnerhet fransyskan så -egen, “vi älska hvarandra, och som kärleken icke blott är -menniskans lycka, utan äfven hennes ära, så behöfva vi icke -blygas för denna känsla ... Den kärlek, som har blygseln till -födelsemärke, bär redan inom sig förebudet till trolöshet och -förräderi och dör antingen föraktets sotdöd eller mördas af -hämnden ... Du skall älska mig innerligt och troget Félix, ty -gränslös är min kärlek till dig! ... Men“, tillade hon, efter -att sålunda hafva uttalat sitt begrepp om kärleken, “vi måste -in och äta bakelser, innan vi gå vidare.“ -</p> - -<p> -Collette följde de förnäma Pariser-damernas föresyn. -Deras första morgonbesök, antingen till fots eller i vagn, -gäller vanligen pastejbagaren, i hvars lysande och välförsedda -butiker de ofta stämma möte med hvarandra och spisa sin -“savarin“, n:o 1 bland alla franska bakelser och följaktligen -äfven af hela verldens. -</p> - -<p> -<a id="page-58" class="pagenum" title="58"></a> -Félix och Collette inträdde i en sådan bod, hvars spegelväggar -och spegeldisk mångdubblade de pyramider af doftande -pastejer och bakelser, som från sina baser af silfver -eller kristall höjde sig tätt bredvid hvarandra. -</p> - -<p> -Skulle det kanske icke vara öfverfyldt med speglar i en -salong, der fruntimmer déjeunera? -</p> - -<p> -Flere ytterst eleganta damer voro redan derinne, somliga -sittande vid små runda marmorbord, andra stående vid -disken eller gående af och an på golfvet, alla ätande savarin -och talande politik. Savarin och politik! Ack, hvad de väl -låta förena sig i Frankrike! -</p> - -<p> -“Er man, monsieur le comte, ämnar deltaga i reform-banketten?“ -frågade en. -</p> - -<p> -“Ja, madame, än monsieur le marquis?“ -</p> - -<p> -“Äfven han, madame.“ -</p> - -<p> -“Men att bevista en bankett, hvari så många af borgareklassen -deltaga?“ -</p> - -<p> -“Hvad betyder det? ... Begagna vi icke alla det siden, -som borgaren väfver, och gå vi icke alla i skor förfärdigade -af borgare? ... Det goda folket är bra att ha ... Jag bör ej -gerna kunna misstänkas för republikanska tänkesätt, men jag -skulle gerna ropa vive la république, om jag visste att det -kunde skrämma slag på monsieur le Maçon, så att han ett -tu tre ramlade ned från den ställning han så orättmätigt -bestigit.“ -</p> - -<p> -“Bravo, bravo!“ biföllo de förnäma damerna, hvarefter -de satte sina bakelser i munnen, för att äfven med händerna -kunna uttrycka sitt bifall. -</p> - -<p> -“Le Maçon“ (muraren) var ett öknamn, som legitimisterne, -bland alla andra, gifvit Ludvig Filip. -</p> - -<p> -Denne konung var mycket road af murare-yrket och han -brukade ofta gå upp på byggnads-ställningarne för att så nära -som möjligt studera murar-arbetet på de slott han antingen -lät bygga eller iståndsätta. -</p> - -<p> -Denna hans vurm kom emellertid både Paris och Versailles -till mycken nytta. -</p> - -<p> -“Men har ni hört att konungen förbjudit ...“ -</p> - -<p> -“Konungen!“ afbröto flere melodiska röster; “hvem säger -konungen? ... Finns det väl någon annan konung än -Henri cinq?“ -</p> - -<p> -<a id="page-59" class="pagenum" title="59"></a> -“Förlåt! jag menade le chapeau gris“, ursäktade sig den -obetänksamma. -</p> - -<p> -“Le chapeau gris, chapeau gris!“ instämde alla skrattande. -</p> - -<p> -Äfven detta var ett öknamn, som tillkom Ludvig Filip, -med anledning deraf att han ofta begagnade grå hatt. -</p> - -<p> -“Vi ha kommit in midt i legitimiteten“, hviskade Collette -i sin älskares öra. -</p> - -<p> -“Om jag lefde den dag, då jag finge se den grå hatten -falla med det grå hufvudet derunder!“ ropade en ovanligt -klingande silfverstämma; “det vore en äkta orleanistisk chapeau-bas!“ -</p> - -<p> -Äfven detta föga fromma infall belönades med lifligt -bifall. -</p> - -<p> -“Det var en haj!“ hviskade Félix. -</p> - -<p> -“Betrakta ändå hajen för roskull“, hviskade Collette; -“hon der med kornblå sammetshatten och hvita plymen.“ -</p> - -<p> -“Hon är obeskrifligen vacker“, yttrade Lyonäsarn; “känner -ni henne, Collette?“ -</p> - -<p> -“Markisinnan d’Estelle“, svarade kammarjungfrun. -</p> - -<p> -Samtalet mellan de vackra och förnäma bakelse-bestarne -hade upphört, antingen derför ett man ej för tillfället hittade -på flere infall, eller också, hvilket är mera troligt, af fruktan -för de tvänne obekanta personer, som också trakterade -sig med savarin. -</p> - -<p> -Félix och hans dam hade emellertid trakterat sig tillräckligt, -hvarefter de betalade och gingo. -</p> - -<p> -“Hvilka hiskliga qvinnor!“ anmärkte Lyonäsaren. -</p> - -<p> -“Och ändå äro de de gudfruktigaste i hela Frankrike“, -upplyste Collette; “under hela fastan förtära de ej en enda -bit kött, ja, icke ens mjölk och ägg, med ett ord, intet af -det som kommer ur djurriket, ty det skulle anses för en -mycket stor synd ... Men hvart önskar ni gå, Félix ...“ -</p> - -<p> -“Hvart ni vill, Collette.“ -</p> - -<p> -“Jag har ledigt till klockan fyra, ty då först kommer -hertiginnan hem ... Derför skola vi kanske fortsätta vår promenad -öfver boulevarderna.“ -</p> - -<p> -Med Boulevard de la Madeleine börjar denna rad af -boulevarder i norr, som beskrifva en omkrets af ungefär en -half svensk mil i längd och om hvars bredd man kan göra -sig en föreställning, när vi påstå att knappast någon af -Stockholms förnämsta gator deruti kan jemföras ens med dess -trottoarer. -</p> - -<p> -<a id="page-60" class="pagenum" title="60"></a> -Denna jättegata är öfverallt garnerad med trädgårdar, -praktfulla hoteller, rika magasiner, lysande kaféer, teatrar -och andra offentliga byggnader. -</p> - -<p> -Midten deraf är en makadamiserad väg för åkande och -ridande, med planterade träd å ömse sidor, som beskugga -trottoarerna. -</p> - -<p> -Skada blott att barrikad-stridernas eld för mycket rasat -i de vackra kastaniernas kronor! -</p> - -<p> -År 1830 ströko de flesta träden och nya planterades i -deras ställe. År 1848 måste äfven dessa dela sina fäders -öde och dö efter ett adertonårigt lif. Nu resa sig nya telningar, -och få se huru länge <em>de</em> få lefva. -</p> - -<p> -Det synes vara af ödet bestämdt att boulevarderna skola -bekransas af en evig ungdom. -</p> - -<p> -Från solens uppgång till midnatten, hvilken mängd af -hvarandra korsande åkdon, såväl allmänna som enskilda, på -denna chaussée! hvilket brokigt stim af folk på dessa trottoarer! -</p> - -<p> -Och när solen sjunker, när gaslågor till milliontal tändas, -besegrande qvällen och natten samt spridande uppåt himmelen -ett sken, som, bildande sig efter jättegatans längd och -böjningar, öppnar en bana af eld på det mörka fästet, hur -känner man sig icke gripen, hänförd, förintad! -</p> - -<p> -Dock hvarför förintad? Allt hvad man ser är ju menniskans -verk, utfördt af hennes hand, sedan det blifvit uppfunnet -af hennes snille! -</p> - -<p> -Men till hvilka vexlingar hafva ej dessa boulevarder -varit vitnen! -</p> - -<p> -Hvad lysande fester och blodiga strider! hvad blixtrande -segerfröjder och förgråtna smärtor! hvad skratt och glädjetjut -under karnevalernas sprittande lif! hvad dån af förstämda -trummor, när liktågen skridit fram mellan andägtigt blottade -hufvud och vördnadsfullt tigande tungor! -</p> - -<p> -Historiens genius, sväfvande öfver denna nejd, har kanske -lika mycket att uppteckna som lifvet och döden. -</p> - -<p> -Hvar och en af dessa boulevarder har sitt eget utseende, -sina egna seder, sin egen karakter och man skulle äfven -kunna säga sin egen klädedrägt. -</p> - -<p> -De vexla skaplynne nästan vid hvarje större gata, som -korsar dem, antingen från norr eller söder. -</p> - -<p> -Sålunda kan Boulevard de la Madeleine, till att börja -med, angifvas såsom tummelplatsen för det politiska lifvet. -</p> - -<p> -<a id="page-61" class="pagenum" title="61"></a> -Der samla sig alla processioner, civila, militära och religiösa; -der förenade sig Bastiljens besegrare vid den första -revolutionen; der var Ludvig XVI:s väg till schavotten; der -samlade sig de massor, som år 1830 stormade Louvern och -stadshuset; der väntade de skaror, som år 1834 följde Lafayette -till grafven; der förenade sig den kämpatrupp af bluser, -som 1848 i Februari stormade Tuilerierna och i derpå -följande maj national-församlingens palats. -</p> - -<p> -Från denna plats, så ljus och skön för ögat, hafva de -bränder utslungats, som satt eld i Europa, skakat tronerna -och upprört folken, men på samma gång med sina gnistor -tändt bildningens fackla och med sin aska gödt frihetens -heliga jord. -</p> - -<p> -I det hörnhus, som bildas af denna boulevard och rue -des Capucines, sammanträffade ofta Pichegru och Moreau för -att konspirera emot konsulatet, men hvilken affär, ehuru under -Englands auspicier, slutades med den förres mord i fängelset -och den sednares mera afundsvärda död på slagfältet. -</p> - -<p> -Lemnande denna boulevard, beträdde Lyonäsaren och -hans följeslagarinna Boulevard des Italiens. -</p> - -<p> -Der hafva vi de dyraste kaféerna, de förnämsta hotellerna -och framför allt de grannaste handelsbodarne, hvilkas -hela vägg åt gatan oftast är ett enda fönster, hvars hvita -slipade glas förhöjer glansen af de tillverkningar, som bakom -det ligger utbredda. -</p> - -<p> -Derifrån kommer man också in i de verkligt féeriska -köpmans-passagerna, som med sina hvälfda glastak genomlöpa -flere qvarter och leda till aflägsnare trakter af staden. -</p> - -<p> -Det är således köpmanslifvet som der omsluter oss med -sina mest förföriska famntag. -</p> - -<p> -Hur mången suck har ej immat på dessa bländande spegelrutor -vid anblicken af den prakt, som ropar: njut! och -vid åsynen af den börs, som klingar: umbär! -</p> - -<p> -“Hvilken skada!“ yttrade Collette; “de grannaste bodarne -äro tillstängda, och det betyder något ... Jag vill fråga -den der köpmannen, som nu äfven håller på att stänga sin.“ -</p> - -<p> -“Monsieur!“ frågade hon denne, “det ser ut som det -vore slut med handeln för i dag, och likväl är väderleken -den vackraste och boulevarden öfverfyld af promenerande.“ -</p> - -<p> -“Slut med handeln för i dag?“ upprepade köpmannen -med ett dystert leende; “hvarför icke så gerna säga: slut -för veckor eller månader! ... Är det vackert väder, när himlen -<a id="page-62" class="pagenum" title="62"></a> -är betäckt af moln? ... Kallar ni det för promenad, när -ett helt folk är i rörelse? ... Och allt detta“, tillade han, -mumlande mellan tänderna, “för några ministrars skull, som -icke vilja lemna sina lönande platser, och en konungs, -som ...“ -</p> - -<p> -Slutet af meningen dog bort i ett “sacredieu!“, hvarunder -köpmannen gick in i boden och bommade till boddörren -innanför. -</p> - -<p> -De unga älskande fortsatte sin väg, reflekterande öfver -de personer de mötte. Det var också fält för betraktelsen. -</p> - -<p> -På hvarje mun herskade orden: reform-bankett och ministère, -under det att hvarje öga blixtrade vrede och hvarje -arm visade hot. -</p> - -<p> -De unga tu passerade boulevard Montmartre, hvarinvid -i huset n:o 10 Boieldieu, kompositören till “Hvita frun“ och -“Kalifen i Bagdad“ bodde tilldess han der år 1831 dog. Ankomne -till boulevard Poissonnière, måste de stanna, emedan -en derstädes samlad folkmassa tillstängde vägen för dem. -</p> - -<p> -Vid denna boulevard i n:o 19 bodde och dog år 1842 -Cherubini, “Vattendragarens“ kompositör. -</p> - -<p> -Icke långt derifrån vid rue du Faubourg Poissonnière -n:o 76 är en kasern, der marskalkarne Lefèbre och Hoche -började sin bana såsom simpla soldater. Äfven Bernadotte -låg der såsom löjtnant, icke anande att han en dag skulle -bära en spira och allra minst öfver Sverige, som han då troligtvis -icke kände ens till namnet. -</p> - -<p> -“Hvad är det fråga om?“ sporde Collette en karl i -blus. -</p> - -<p> -“Åh“, svarade denne, “man läser upp ett manifest, som -bestyrelsen för reform-banketten utgifvit ... Det duger att -läsa, det, skall jag säga ... Bravo, bravo!“ tillade han, ehuru -han på detta afstånd omöjligen kunde höra hvad som lästes. -</p> - -<p> -“Men hvad innehåller manifestet?“ frågade Félix. -</p> - -<p> -“Monsieur!“ svarade en annan blus, “jag har redan läst -det i dagens tidningar; det är en uppmaning till hvarje medborgare -att, i trots af styrelsens förbud, nästa tisdag infinna -sig på place de la Madeleine, för att derifrån åtfölja de deputerade -till Champs-Elysées, der banketten skall hållas ... -Ja, vi skola komma, lita på det! ... allt hvad lif och anda -har skall inställa sig, ty lefve reformen!“ -</p> - -<p> -“Lefve reformen!“ instämde tusen röster. -</p> - -<p> -<a id="page-63" class="pagenum" title="63"></a> -Félix och Collette banade sig med möda väg genom -folkmassan och kommo ändtligen fram till den lilla högvakten -vid boulevard Bonne-Nouvelle och hvars portar voro -fyrdubblade. -</p> - -<p> -Der måste de ånyo göra halt, hindrade af en ny folkmassa, -som skockat sig midt på boulevarden och äfven öfverhöljde -trottoarerna. -</p> - -<p> -“Hvad är det man läser upp der?“ frågade Collette, som -hörde en röst från midten af massan. -</p> - -<p> -“Det är polis-prefektens proklamation“, svarade en arbetare, -“och den förbjuder oss att nästkommande tisdag sammanträda -på place de la Madeleine för att deltaga i den stora -demonstrationen emot regeringen ... Men om jag också skall -hoppa öfver åttadubbla bajonetter, så skall jag dit och hela -Paris skall dit, ty ned med polis-prefekten! ned med Guizot! -ned med Duchâtel! ned med dem alla!“ -</p> - -<p> -“Ned med polis-prefekten! ned med ministrarne!“ skrek -folket under det att bitarne af den sönderrifna proklamationen -flögo öfver hufvuden. -</p> - -<p> -“Det ser ut som det skulle bli en het dag om tisdag“, -yttrade Félix till en ung soldat af vakten, som stod bredvid -honom. -</p> - -<p> -Denne teg, men skakade på hufvudet och ryckte på -axlarne, till ett tecken af hvad? Säkert af missbelåtenhet -med en ställning, som ofta tvingar soldaten att af pligt försvara -hvad han ej med förståndet eller känslan kan fatta -eller älska. -</p> - -<p> -Collette och hennes kavaljer kommo ändtligen till boulevard -S:t-Denis, der den stolta äreporten drager till sig de -förbigåendes uppmärksamhet och hvilken, jemte den helt nära -dervid uppresta porte S:t-Martin, är ett minne af Ludvig -XIV:s segrar öfver holländare och tyskar. -</p> - -<p> -La porte S:t-Denis, vida större och prydligare än den -sednare, är af fyrtio alnars höjd och har till mönster haft -Titi och Constantini äreportar i Rom, ehuru öfverträffande -dem begge både genom rikedomen och konstvärdet af ornamenterna. -</p> - -<p> -På hvardera sidan om portiken höjer sig en pyramid, -betäckt af vapen-troféer och slutande i en glob, ornerad af -det franska vapnet med en krona öfver. -</p> - -<p> -Vid basen äro tvänne kolossala stoder föreställande den -ena Holland under bilden af qvinna, som bestört sitter på ett -<a id="page-64" class="pagenum" title="64"></a> -döende lejon, och den andra floden Rehn, likaledes hvilande -på ett lejon och hållande ett ymnighetshorn i sin hand. -</p> - -<p> -Hvalfbågens fält upptages af tvänne ryktets gudinnor, -den ena med trumpet för mun och den andra bärande en krans -af lager. Ofvanom all denna herrlighet är en bas-relief, -framställande öfvergången öfver Rehn. -</p> - -<p> -Detta prunkande minne af franska legoknektars segrar -har sednare varit ett nära vitne till franska medborgares triumfer, -ty det var vid denna äreport som den blodigaste striden -år 1830 utkämpades. -</p> - -<p> -En afdelning af marskalk Marmonts trupper hade der -fattat posto och besköt folkmassan, som böljade fram från -Bastilj-platsen. -</p> - -<p> -Det var, åtminstone i början, mera ett slagtande än en -strid, ty största delen af folket var obeväpnad. -</p> - -<p> -Hela boulevarden från la porte S:t-Denis ända till place -de la Bastille var i ordets fulla bemärkelse öfvertäckt af -döda och stympade menniskor, till det mesta qvinnor och -barn, ty i Paris bäfva ej qvinnor och barn för att följa män -och fäder i faran, i döden, och ofta har det varit dessa som -vunnit de skönaste lagrarne. -</p> - -<p> -“Här, Félix“, yttrade Collette, som för sin vän berättade -allt hvad hon visste om dessa blodiga dagar, “här vid hörnet, -som du ser, stupade en artilleri-kapten skjuten af en -tolfårig gosse just som han gaf order till eldens börjande ... -Der midt emot föll en öfverste vid lanciererna träffad midt -i pannan af ett annat barns kula ... Der vred en sextonårig -flicka värjan ur hand på en major vid det kungliga gardet -i samma ögonblick denne höjde stålet öfver hennes bror, som -redan blödde ur flere sår ... Men der i huset“, tillade Collette, -kastande sig med fransyskans vanliga lätthet öfver till -ett annat ämne, helt olika det förra, “der i huset bodde under -kejsartiden mademoiselle Georges, den stora tragiska skådespelerskan -och trenne kejsares älskarinna, för att icke tala -om konungar och prinsar, som endast voro småsaker på den -tiden ... De trenne kejsarne sofva sedan länge i sina grafvar, -men deras älskarinna har i dessa dagar bildat en elev-skola -i Faubourg Montmartre ... Men låtom oss nu gå till en gladare -boulevard.“ -</p> - -<p> -Félix följde sin vackra vägviserska, utan att med ett -enda ord afbryta hennes berättelser om Juli-dagarne. Men -<a id="page-65" class="pagenum" title="65"></a> -hans kinder glödde, och de blickar, som han stundtals kastade -bakom sig mot la porte S:t-Denis, lyste af hänförelsens lågor. -</p> - -<p> -Så kommo de in på boulevard du Temple, det egentliga -folklifvets tummelplats, den mest folkrika och följaktligen -mest glada och bullrande. -</p> - -<p> -Man ser der knappast annat än teatrar, kaféer och restaurationer. -</p> - -<p> -När aftonen inträder, bländas man af ljusmassorna och -döfvas af trumpeters och klarinetters genomträngande ljud, -af dånet från bastrummor och cymbaler, af skriket från djurtämjare, -lindansare och akrobater, som kalla hopen till sina -provisoriska teatrar. -</p> - -<p> -De som ej vilja skratta åt de burleska boulevard-komedierna, -rusa in i manegerna för att se, hur djurtämjaren -strafflöst rycker köttstycket ur hyenans tänder, hur han tumlar -omkring med det numidiska lejonet, hvilket kryper som -en hund vid hans fot, eller hur han öppnar den för hans -blick darrande kungstigerns gap och lägger sitt hufvud helt -lugnt mellan dess rysliga käftar. -</p> - -<p> -“O min gud, hvad här är öde i dag!“ utbrast Collette, -saknande den rörlighet och det lif, som vanligtvis är rådande -på denna plats. “Men hvar ha då alla menniskor tagit -vägen?“ -</p> - -<p> -Collette blickade åt mynningarna af de trånga djupa -gator, som leda till denna boulevard från folkqvarteren, fabrikernas -och handtverkeriernas mörka, men idoga nästen. -</p> - -<p> -På dessa syntes visserligen här och der några vandrare -i arbetskläder; men hvar uppehöllo sig väl de tusen sinom -tusen, som dag och natt välla fram ur de trånga mynningarne -ut på boulevarden, liksom strömmarne löpa ut i det gemensamma -hafvet? -</p> - -<p> -På en trappa satt en fattig, gråhårig och blind spelman, -ensam och likväl en hel orkester. Hans hufvud-instrument -var fiol, men mellan läpparne hade han en filomela, mellan -knäskålarne tvänne dervid fästade messings-tallrikar, kring -venstra smalbenet en läderrem med diverse bjellror samt -bakom högra armbågen en tamburin, som nedhängde på ett -snöre fästadt vid hans högra öra. -</p> - -<p> -När nu den blinde gned på fiolen, stötande dervid med -armbågen på tamburinen, under det han slog ihop knäskålarne -och höjde på venstra benet samt understundom inföll -med filomelan, uppkom en gräslig musik. -</p> - -<p> -<a id="page-66" class="pagenum" title="66"></a> -I början var det svårt att urskilja hvad det var som -exequerades, men på närmare håll tyckte man sig igenkänna -något af marseljäsen. -</p> - -<p> -Den gamle var troligtvis, oaktadt sina blinda ögon, en -väderspåman, ty denna verldskunniga melodi, den må exequeras -väl eller illa, höres sällan i Frankrike annat än vid -utomordentliga tillfällen. -</p> - -<p> -Félix och Collette kastade några sous i den blinde spelmannens -hatt och flydde. -</p> - -<p> -En sådan marseljäs skulle kunna jaga ett helt regemente -på flykten, så framt nämligen de konskriberade vore musici. -</p> - -<p> -“Det står aldrig rätt till“, sade Collette, skådande omkring -sig med dyster blick och slutande sig närmare intill -sin älskare; “när dessa gator äro öde och denna boulevard -tom, då kokar det och sjuder i folkqvarteren, då är hvarje -spis der ett kulstöperi, hvarje skrubb ett laboratorium ... -då rullar i hvarje portgång slipstenen, hvässande en sabel -eller knif, och qvinnorna raspa charpie eller klippa till bindlar, -då, då ... o min gud!“ -</p> - -<p> -“Du tror då, Collette, att det blir något alvarsamt af?“ -frågade Félix, hvilken, såsom främmande, icke ännu lärt sig -förstå de tecken, som gjorde sådant intryck på hans följeslagerska. -</p> - -<p> -“Kom, låtom oss gå öfver boulevard Beaumarchais rakt -fram till Bastilj-platsen“, uppmanade Collette, “kanske är det -lifligare der ... Jag blir här så underlig till mods.“ -</p> - -<p> -Boulevard Beaumarchais har sitt namn af den ryktbare -skalden, som egt ett hus vid denna boulevard, der han dog -den 19 Maj 1799. -</p> - -<p> -Huset, hvaruti han bott, nedrefs för flere år sedan för -att lemna rum åt S:t-Martin-kanalen, men af den lilla trädgård, -skalden anlagt, återstod i början af 1848 åtminstone -en del af den mur, som fordom slutit sig omkring den, med -följande inskrift af skaldens egen hand: -</p> - -<div class="poem-container"> - <div class="poem"> - <div class="stanza"> - <p class="verse">“Ce petit jardin fut planté</p> - <p class="verse">L’an premier de la liberté.“</p> - </div> - </div> -</div> - -<p class="noindent"> -Boulevard Beaumarchais har ingen lyx, inga butiker och -få promenerande. Den är vanligtvis lika ödslig som dess -granne boulevard du Temple är liflig. -</p> - -<p> -<a id="page-67" class="pagenum" title="67"></a> -Men denna dag, motsägelsernas dag, var den verkligen -liflig. En ståtlig regements-musik skallade från Bastilj-platsen, -allt mera närmande sig; och snart fyldes boulevard -Beaumarchais med kolonn efter kolonn af infanteri. -</p> - -<p> -Så långt ögat kunde nå, blixtrade en skog af bajonetter. -</p> - -<p> -Men högt öfver stålskogen höjde sig i fonden Juli-kolonnen -med frihetens gyllene bild. -</p> - -<p> -“Ah, der komma nya trupper“, yttrade Collette; “de -skola förstärka garnisonen ... innan morgon afton ha vi -70,000 soldater i Paris, efter som det berättas ... Se hvilken -skara, som aldrig vill taga slut! ... Låtom oss stiga åt sidan -och stanna der, tilldess de passerat.“ -</p> - -<p> -Med flygande fanor och klingande spel marscherade förbi -dem regemente efter regemente. -</p> - -<p> -Den franska krigaren har icke den uppsträckning och -hållning för paraden som våra soldater och icke heller desses -martialiska utseende. -</p> - -<p> -Tvärtom stöter hans sätt att gå och föra sig något på -vårdslöshet, om ej just på sjelfsvåld. Någonting jemförligt -med äfven våra lands-soldaters linie-marsch hafva vi icke kunnat -upptäcka på de revyer vi i Paris bevistat. -</p> - -<p> -Men betraktar man den franske soldaten på närmare -håll, ser man hans unga vackra ansigte och möter man blicken, -som ljungar fram ur hans mörka öga, då begriper man -huru det kunnat vara möjligt för honom att fylla nästan -hvarje vrå af verlden med ryktet om hans tapperhet och mod. -</p> - -<p> -Ingen är äldre än 28 år, ty vid 20 tillhör ynglingen -konskriptionen, i fall den nummer, han tager ur urnan, befinnes -inom det för krigstjensten bestämda antalet, och i åtta -år måste han tjenstgöra, men denna tidslängd nedsättes i fredtid -oftast till fem, hvarefter han utbyter musköten mot -ett fredligare yrke. -</p> - -<p> -80,000 nya soldater ingå årligen i hären till ersättning -för ett lika antal, som utgår. -</p> - -<p> -Soldaterne vid linien äro merendels småväxt folk, hvilken -omständighet vi hört tillskrifvas många orsaker, bland -hvilka den följande torde vara den mest sannolika. -</p> - -<p> -Under kejsardömet, då utskrifningar för krigstjenst -hörde till ordningen för dagen, uttogs, så vidt sig göra lät, -endast storväxt folk, hvaraf största delen för evigt stannade -qvar på Europas tallösa slagfält, under det att de småväxta -lemnades hemma för att odla jorden och ombestyra sitt slägtes -<a id="page-68" class="pagenum" title="68"></a> -fortplantning. Det torde dröja innan småskogen hinner -tillväxa. -</p> - -<p> -Det himmelsvida afstånd, som hemma hos oss råder -emellan befäl och underlydande, finnes ej i Frankrike. -</p> - -<p> -Huru ofta ha vi ej sett officerare och gemene ganska -förtroligt promenera tillsammans, ingå på samma kafé och -taga sin tvåsous-likör vid samma disk? Krigstjensten kan -icke heller anses förnedrande i ett land, der den endast -är en pligt tillkommande hvarje medborgare, och hvilken -pligt är väl ärofullare än den att försvara sin hembygd! -</p> - -<p> -“Du är vid den åldern, Félix, att du borde vara soldat“, -anmärkte Collette. -</p> - -<p> -“Lotten föll ej på mig“, svarade Lyonäsaren, “och det -var väl, det var lyckligt.“ -</p> - -<p> -“Hvarför det?“ frågade fransyskan något förvånad; “jag -för min del skulle gerna hållit den blå vapenrocken under -armen och med synnerligt nöje gått steg om steg med den -röda pantalongen ... Sabelfästet oss emellan skulle icke hafva -utkylt min arm.“ -</p> - -<p> -“Ser du dessa beväpnade skaror?“ frågade Félix med -en mörk blick, alldeles icke harmonierande med hans blåa -öga och vanligtvis så glada ansigte. -</p> - -<p> -“Jag ser ... det måtte väl icke vara svårt.“ -</p> - -<p> -“Hvarför hafva de kommit till Paris?“ -</p> - -<p> -“Förmodligen för att hålla förstäderna och folkqvarteren -i styr, för att qväfva upproret, i fall det skulle våga sig -fram ur sina hemska nästen“, svarade hertiginnans kammarjungfru. -</p> - -<p> -“Vet du hvad min kusin Armand skulle svara på en -sådan fråga?“ -</p> - -<p> -“Nej.“ -</p> - -<p> -“Jo, han skulle svara: de komma för att värna någras -orättvisa emot millioners billiga anspråk ... de komma för -att skydda förtryckaren, under det att de slagta de förtryckta, -som likväl äro deras bröder! ... Ja, det var lyckligt -att jag icke blef soldat.“ -</p> - -<p> -“Men jag frågar ånyo, hvarför du egentligen anser det -så lyckligt?“ sporde Collette nyfiket. -</p> - -<p> -“Ty om jag varit soldat, hade jag säkerligen icke fått -hvila derborta ... derunder!“ -</p> - -<p> -<a id="page-69" class="pagenum" title="69"></a> -Lyonäsaren yttrade dessa ord med en viss dofhet i rösten, -under det att der for liksom ett hvitt moln öfver hans -blomstrande kind. -</p> - -<p> -Befann han sig kanske i ett af dessa stadier af lifvet, -då menniskan på aningens vingar höjer sig öfver lifvet och -döden, för att ett ögonblick hamna på evighetens strand? -</p> - -<p> -“Men, min Gud, hvad menar du?“ ropade Collette, slutande -sig häftigt och oroligt till sin älskare, “hvad menar -du med derborta, med derunder?“ -</p> - -<p> -“Ser du ej kolonnen der!“ ropade Félix; “ser du ej -frihetens bild som brinner mot solen!“ -</p> - -<p> -Ynglingens anlete glödde ånyo och hans ögon flammade. -</p> - -<p> -Det hvita molnet hade flytt — flytt till älskarinnans -kinder. -</p> - -<div class="chapter"> - -<h3 class="chapter" id="subchap-0-1-8"> -<span class="firstline">Åttonde kapitlet.</span><br /> -Luxembourg. -</h3> - -</div> - -<p class="first"> -<span class="firstchar">I</span><span class="postfirstchar">nom</span> Faubourg S:t-Germain och ungefär i midten af den -stadsdel, som ligger söder om Seinen, är slottet Luxembourg -beläget. -</p> - -<p> -Grundlagdt i första hälften af sextonde århundradet, -fullbordades det af Maria Medici i början af det sjuttonde, -hafvande till förebild byggnadskonsten i Florens, nämnda -drottnings fädernesland. Arkitektens namn var Jacques de -Brosse. -</p> - -<p> -Några tillägg ha på sednare tider blifvit gjorda, men -utan att slottets alvarliga eller stränga arkitektur lidit något -deraf. -</p> - -<p> -Det är blott i Sverige man vid dylika förbättringar -gått något sfinx-artadt tillväga, med den skilnaden likväl, -att när de gamle bildade sina sfinxer af djurs kroppar och -menniskors hufvud, göra vanligen våra svenska arkitekter -motsatsen eller neddraga i stället för upphöja, försämra i -stället för förbättra. -</p> - -<p> -<a id="page-70" class="pagenum" title="70"></a> -Luxembourg är i arkitektoniskt hänseende utmärkt för -regelbundenheten i dess proportioner. -</p> - -<p> -Dess åt rue de Tournon vända façade bildar en balustrerad -terrass, från midten af hvilken höjer sig en paviljong, -slutande i en dôme med lanternin. Denna paviljong är -byggd efter så väl den toskanska som doriska stilen, den -ena öfver den andra, och omgifven af flere statyer. -</p> - -<p> -Terrassen begränsas på begge sidor af tvänne större -qvadratformiga paviljonger, hvilka förenas med hufvudbyggnaden -genom tvänne långa gallerier, uppburna af nio arkader. -</p> - -<p> -Sex andra lika stora paviljonger äro lagde vid vinklarne -af berörde hufvudbyggnad, framför hvilken utbreder -sig en stor borggård i form af en rektangel, jemväl begränsad -af nyssnämnde terrass och gallerier. -</p> - -<p> -Den af hufvud-façaderna, som vetter åt trädgården, är -rikt prydd med pelare och kolossala stoder, föreställande -Segern, Freden, Styrkan, Tystlåtenheten, Fliten och Kriget. -</p> - -<p> -Hufvud-façaden åt borggården, föga olik den förre, har -en sims på hvardera sidan om portarne med bysterna af -Maria Medici och Henrik IV. Ofvanom dessa resa sig fyra -kolossala figurer, som tyckas understödja frontongen, hvars -bas-relief föreställer Segern bekransande en hjeltes bröstbild. -</p> - -<p> -Sällan har åsynen af någon byggnad gjort på oss ett -så djupt intryck som detta Luxembourg. -</p> - -<p> -Det är visst icke ett bland de största och prydligaste -slott vi sett. Men detta alvar i stil, som likväl icke öfvergår -till stelhet, denna harmoni i det hela, oaktadt de många -utskjutande partierna, denna innerliga förening af ordning -och mjukhet, af storhet och behag måste mäktigt anslå äfven -det dunklaste skönhetssinne. -</p> - -<p> -Och den herrliga trädgården sedan, som med sina tjusande -blomster-parterrer och sina stolta alléer tillbedjande -tyckes böja sig för den Florentinska drottningen! och denna -bassin, hvars kaskader perlbeströ skuggorna af hufvud-façadens -pelare och stoder, som dess yta framställer! och denna -halfrund af mästerliga marmorbilder, Frankrikes drottningar, -som under trädens gröna skuggande kronor utbreda sig -skyddande framför detta slott, som varit vitne till deras -kärlek för konsten, om ej just till deras kärlek för menskligheten! -</p> - -<p> -<a id="page-71" class="pagenum" title="71"></a> -En enda “lågbördad“ bild har fått plats bland det -krönta sällskapet. Det är den bekanta Jeanne Hachette. -</p> - -<p> -Hon, sitt fäderneslands försvararinna i Ludvig XI:s tid, -lyfter ännu stridshammaren. Emot hvem? Kanske emot -Catharina Medici, som mördade egna undersåter. -</p> - -<p> -Om slottet Luxembourg förefaller åskådaren något dystert, -så är det vid tanken på dess historiska minnen. -</p> - -<p> -Den rika och praktälskande Maria Medici, som uppbyggt -slottet till residens åt sig, hade deruti sitt fängelse, -tilldess hon fördes till Köln för att der dö i djupaste -fattigdom. -</p> - -<p> -Denna drottnings sängkammare bibehålles ännu i oförändradt -skick, med dess paneler och tak, målade af Rubens. -</p> - -<p> -Efter Ludvig XIV:s död egdes Luxembourg af en hertiginna -af Berry, kallad Frankrikes Messalina, som gjorde -detta slott till en skådeplats för de skändligaste saturnaliska -scener, i hvilka Ludvig XV redan som barn spelade en -hufvudroll och derigenom beröfvades den majestätiska gloria, -som, enligt sägen, bestrålat hans vagga. -</p> - -<p> -Under första revolutionen uppläts slottet helt och hållet -till fängelse. -</p> - -<p> -Mera än 2,000 personer af begge könen, tillhörande -alla stånd och alla partier, dvaldes på en gång inom dess -murar. -</p> - -<p> -Der sutto Danton, Camille Desmoulins, Hérault de Sechelles, -Fabre d’Eglantine med flere af Cordeliernes bekanta -klubb, tilldess de derifrån befriades af guillotinen. -</p> - -<p> -Der suckade madame de Beauharnais, till dess hon befriades -af Barras. När hon några år derefter återvände dit, -var det såsom slottets herskarinna och Napoleons gemål. -</p> - -<p> -Der satt äfven såsom fånge den ryktbare målaren -David, förjagande stundens dysterhet medelst eskisser till de -taflor, som sedermera skulle pryda Luxembourgs och Louverns -gallerier. -</p> - -<p> -I detta slott gaf den 10 December år 1797 direktorium, -som då residerade derstädes, en fest för Bonaparte, -hvilken någon tid derefter, sedan han störtat samma direktorium, -flyttade dit såsom förste konsul och bodde der, innan -han såsom kejsare intågade i Tuilerierna, hvarefter slottet -blef den kejserliga senatens palats och sedan vid restaurationen -pärernes. -</p> - -<p> -<a id="page-72" class="pagenum" title="72"></a> -Inför dessa pärer och i samma palats stod marskalk -Ney anklagad för högförräderi den 21 November 1815. -</p> - -<p> -Dömd till döden, tog han der afsked af maka och barn, -hvarefter han klockan nio följande morgon åkte genom -den stora alléen, som leder till observatorium. -</p> - -<p> -Vid slutet af alléen lemnade Ney sitt åkdon och yttrade -följande: -</p> - -<p> -“Inför Gud och menniskor protesterar jag mot denna -dom, vädjande till Frankrike och efterverlden. Lefve Frankrike!“ -</p> - -<p> -Derefter vände han sig till de soldater, som skulle verkställa -domen. -</p> - -<p> -“Rätt på hjertat!“ ropade han, hvarefter “den tappraste -bland de tappre“ föll genomborrad af tolf kulor. -</p> - -<p> -Man ser ännu i trädgårdsmuren märken af de mördande -kulorna. -</p> - -<p> -Tjugo gånger har man med kalk betäckt dessa märken, -tjugo gånger ha de återkommit. -</p> - -<p> -Kalken liksom blyges för att skyla bourbonernas brott, -eller också gör sig muren en ära af att inför verlden visa -märkena af det bly, som gått igenom en hjeltes hjerta. -</p> - -<p> -År 1830 blef Luxembourg fängelse för Carl X:s ministrar -och öppnade sedermera gång efter annan sina portar -för dem, som skjutit på Ludvig Filip, såsom Fieschi, Pepin, -Moret, Alibaud, Lecombe m. fl., hvilka alla gingo derifrån -sitt välförtjenta straff till mötes. -</p> - -<p> -Luxembourg var äfven palats för Ludvig Filips pärer -ända till 1848, då det öppnade sig för Louis Blanc’s. -</p> - -<p> -De sednare, än i blus och än utan, höllo då sina dagliga -sessioner, hvarvid de uppassades af de förre pärernes -vaktmästare i broderade rockar och hvita silkesstrumpor. -</p> - -<p> -När Louis Blanc understundom fann sitt auditorium -för bullersamt och stormande, yttrade han blott: “Messieurs! -låtom oss icke uppföra oss som pärer!“ och genast blef det -tystnad och ordning. -</p> - -<p> -Nu är pärernes sal tom, och ingen annan besöker den -än “Henri cinq“ i sina drömmar, samt resande som hafva -ögon och sinne för det sköna i arkitekturen. -</p> - -<p> -Trappan, som leder dit, är för sig sjelf ett mästerstycke. -Utom de joniska pelare och ypperliga bas-reliefs, -hvarmed den är dekorerad, prydes den äfven af flere marskalkars -och generalers statyer. -</p> - -<p> -<a id="page-73" class="pagenum" title="73"></a> -När vi, vid vårt första besök i Luxembourgs slott, fingo -se dessa marmor-statyer, skyndade vi, angenämt öfverraskade, -först fram till den, som står aflägsnast åt höger, ty vi trodde -oss för våra ögon ha bilden af Bernadotte, vår högstsalige -konung Carl XIV Johan. -</p> - -<p> -Samma låga panna och knollriga hår, samma örnnäsa, -samma djerfva krigiska hållning. -</p> - -<p> -Men det var icke han, utan general Kléber, som följaktligen -i lifstiden måtte hafva mycket liknat den förre. -</p> - -<p> -Den tron, att fransmännen kunde uppresa en stod af -Bernadotte var dock ganska enfaldig, ty sällan hafva vi hört -någon mensklig varelse så strängt bedömmas som Bernadotte -af fransmännen. -</p> - -<p> -På en soirée förliden vinter under ett samtal emellan -en svensk resande och en gammal fransk general, rörande -Carl XIV:s deltagande i kriget emot Napoleon, utfor generalen -emot Bernadotte i uttryck så mustiga, att vi hvarken -kunna eller vilja återgifva dem på papperet. -</p> - -<p> -“Men betänk att han icke längre var fransk marskalk, -utan svensk kronprins“, anmärkte svensken. -</p> - -<p> -“Just den omständigheten att han var svensk kronprins -fäller honom“, yttrade generalen; “såsom svensk kronprins -hade det i första rummet ålegat honom att skaffa Sverige -Finland tillbaka, hvilket varit så lätt.“ -</p> - -<p> -“Det är visst sannt att han icke återgaf oss Finland“, -svarade svensken, “men han gaf oss Norge i ersättning.“ -</p> - -<p> -“Parbleu!“ ropade fransmannen, “kallar ni det för ersättning, -om ni, efter att hafva förlorat en börs fyld med -guld, får en säck full af salt i stället, isynnerhet om säcken -har den egenskapen att, liksom mjölnarens i visan, gå för -sig sjelf?“ -</p> - -<p> -Det är mycket svårt att reda sig inför en fransman, -isynnerhet om han talar franska. -</p> - -<p> -Minutvisaren på Luxembourgs urtafla utvisade en qvart -till tu, när Armand Cambon vek af från rue de Tournon -och gick upp i östra slottsflygeln eller galleriet. -</p> - -<p> -Detta galleri, liksom det vestra, är upplåtet till offentlig -utställning af inhemska och utmärktare lefvande målares -och bildhuggares arbeten. Men efter konstnärernes död -flyttas deras verk till Louvern. -</p> - -<p> -<a id="page-74" class="pagenum" title="74"></a> -Det östra konst-galleriet är betydligt längre än det -vestra, emedan en del af det sednare är upptagen af den -ofvannämnda trappan. -</p> - -<p> -På taket af den långa terrassen, som sammanbinder de -begge norra paviljongerna, går man från det ena galleriet -till det andra, passerande dervid igenom den på midten befintliga -paviljongen hvilken äfven invändigt är försedd med -skulptur-arbeten, likaledes af inhemska lefvande mästare. -</p> - -<p> -Vi förbehålla oss att framdeles i ett annat arbete få -närmare redogöra för de intryck, som besöket i så väl -Luxembourgs som Louverns konstgallerier gjort på oss. -Louvern är de gamle mästarnes hem och hvilkas namn vi -lärt oss tillbedja långt förr än vi haft tillfälle att beundra -deras verk. -</p> - -<p> -Vi hafva många förmiddagar genomvandrat de ofantliga -salarne, en vandring, som, i fall vi haft den afundsvärda -lyckan att tillhöra de verkliga kännarnes antal, troligtvis -skulle hafva varit en olympisk promenad. -</p> - -<p> -Men, ehuru vi visst icke hafva någonting emot många -madonnor, har det likväl understundom förefallit oss något -tröttande på längden. Antingen är det glansen af de många -gloriorna som förbländat våra jordiska ögon, eller är det -mängden af de många golftiljorna som tröttat vår fot. -</p> - -<p> -Ingen mensklig nacke står ut med att oupphörligen -under loppet af flere timmar så der vrida sig uppåt väggarne. -</p> - -<p> -Också hafva vi mött tusentals personer, som nästan -med förtviflan genomstrukit gallerierna, läspande ordet: charmant! -men gäspande i katalogerna. -</p> - -<p> -Konstens gudinnor, så framt de vilja vara menskliga, -skola förlåta dem det. -</p> - -<p> -Skuggorna af Raphaël, Murillo, Velasques, Ribera, Cano, -Moralês kunna ej vara obilligare än de gudinnor de dyrkat. -</p> - -<p> -Deremot har det förefallit oss vida mindre tröttande -att genomgå Luxembourgs gallerier. Men så är der också, -i förhållande till Louvern åtminstone, ganska litet af golftiljor -och — hvarför icke erkänna det? — nästan intet -af madonnor. -</p> - -<p> -Der är mindre högt, men mera trefligt. Det är en -horizont, som vi kunna fatta, utan att förlora oss i det -oändliga. Det är med ett ord så lagom för den svagare -dödlige. -</p> - -<p> -<a id="page-75" class="pagenum" title="75"></a> -De skola ömkansfullt draga på munnen åt oss desse -store konstdomare, som hafva kransar endast för hundraåriga -grafvar och endast tjusas af de färger som torkat för -två eller tre sekler tillbaka. Men vi, som tycka att kransar -icke heller misskläda de lefvandes pannor och att färger -icke blifva vackrare genom en högre ålder, skola i förbigående -dröja något vid en och annan tafla i Luxembourgs -galleri och dervid fästa vår anspråkslösa blomma. -</p> - -<p> -Armand tycktes visserligen denna dag hafva besökt -Luxembourg i hel annan afsigt än att njuta af dess konstalster, -att döma åtminstone af oron i hans blick och färgvexlingen -på hans kinder; men han stannade icke desto -mindre framför en tafla i rummet utanför det stora galleriet, -en tafla, som långt ifrån att kunna förbigås, skulle draga -till sig uppmärksamheten, äfven om den haft sin plats bland -de gamla skolornas heroer i Louvern och dit den också -under loppet af innevarande år kommer att flyttas. -</p> - -<p> -Det var Wickenbergs med skäl så beprisade vinterstycke, -och hvaraf vi uti Sverige sett några mer eller mindre -lyckade kopior. -</p> - -<p> -Armand hade i verkligheten icke sett någon nordisk -vinter. -</p> - -<p> -Den snö, som länge betäcker jorden, och den is, som -gör sjöar eller floder farbara för menniskofot, höra till sällsyntheterna -inom Paris. -</p> - -<p> -Men liksom man kan säga att ett porträtt är lyckadt, -ehuru man ej sett originalet, så kan man bedöma troheten -mot naturen i afbildningen af ett landskap, som man icke -skådat. -</p> - -<p> -Armand kände sig frysa vid anblicken af denna svepning, -som lagt sina stora veck öfver den slumrande naturen, -men på samma gång dragas allt närmare intill slumrerskan, -ty hon syntes le genom isen och snön mot skogens gröna -barr och den rödskinande solen. Det är icke grafven, utan -hvilobädden för detta hopp som drömmer om en vår på dess -andra sida; icke döden, utan lifvet, som för ett ögonblick -håller tillbaka andedrägten för att sedan med full kraft flåsa -ut öfver jord och haf, öfver menniskan och djuren. -</p> - -<p> -Ack! om Armand vetat att det var hans moders fädernesland -han hade för ögonen, han skulle, liksom vi, till den -beundran han egnade konstnären ha lagt sin gärd af tacksamhet -för denna nordiska bild, så lefvande framstäld midt -<a id="page-76" class="pagenum" title="76"></a> -i skötet af drufvornas land, och derjemte känt sig stolt öfver -att en landsman till hans moder skapat ett verk, som i sitt -slag icke har sin like hvarken i nordens eller söderns gallerier. -</p> - -<p> -Armand stod länge framför denna tafla, ty det föreföll -honom som kunde han spegla sina oroliga ögon i den blanka -isen, eller också behöfde han svalka sig i den kalla luften, -väntande kanske att vintermolnet, som tyckes trögt skrida -fram öfver landskapet, skulle lösas upp i snö och falla ned -öfver hans heta panna och glödande kind. -</p> - -<p> -Då uppfångade hans öron ljudet af slotts-uret, som slog -den andra qvarten. Han vände sig från taflan och gick -långsamt in i stora galleriet. -</p> - -<p> -Närmare dörren till det rum, hvarifrån han kom, sutto -konstnärer af begge könen framför hvar sin målareställning -sysselsatte med att kopiera. -</p> - -<p> -Den första: det berömda landskapet i Watelet. Armands -öga dröjde med välbehag vid den lilla gångstigen, som slingrar -sig längst bakom förgrundens trädstammar och ofvanom -den vilda skogsströmmens gröna vågor, som bryta sig mot -pålarne, hvarpå den lilla bron står, under det han afundades -vandraren på stigen hans lycka att så der fri från stadslifvets -buller och qvalm kunna njuta af naturen i dess fullaste -fägring och rikaste vexling af vatten, jord och luft, -hvilka synas täffa med hvarandra i lif och skönhet. -</p> - -<p> -Den andra: den prisade interiören af klosterkyrkan -San-Benedetto af Granet, med munken och hans bedjande -disciplar i den mörka förgrunden samt längst bort i det af -solen upplysta hvalfvet den bedjande qvinnan, hvars ansigte -synes förklaradt på samma gång af solens strålar och andaktens -heliga låga, detta mästerstycke i perspektiv målning, -som Armand ännu icke funnit öfverträffadt af något i samma -slag. -</p> - -<p> -Den tredje: Aftonen af Gleure, klar, mjuk och genomskinlig -som om man såge den genom drömmens eller diktens -rosenslöja. -</p> - -<p> -Den fjerde: Morgonbönen af Dubufe. En moder lär -sitt barn att bedja, under det att fadern står bakom, bevitnande -sina tvänne älsklingars andakt. -</p> - -<p> -Barnet hopknäpper sina små skära fingrar och blickar -mot himmelen såsom modern bedt det göra. -</p> - -<p> -<a id="page-77" class="pagenum" title="77"></a> -Men hur blir hon icke belönad för den undervisning -hon gifvit sitt barn! -</p> - -<p> -Det tycktes Armand som om hela himmelen hade stigit -med i barnets ansigte med en stjerna för hvardera af dess -ögon och den eviga morgonens glöd för dess mun. -</p> - -<p> -Modern synes betagen af de saliges förtjusning. -</p> - -<p> -Fadern, som icke ser barnets ansigte, njuter af den -hänryckning som strålar i makans. -</p> - -<p> -Detta stycke är ett af dem, som fotografiskt troget fästa -sig i vårt minne, icke blott för det att de äro alster af en -fullbildad konstnärshand, utan äfven derför att de anslå -strängar i vår själ, som aldrig bort tystna. -</p> - -<p> -Der hafva vi ju också en madonna med sitt barn, tänkte -Armand, ehuru utan dessa ljusringar öfver hjessan eller -denna idealiska skönhet, som utmärka Rafaels och Murillos. -</p> - -<p> -Men så har också Dubufe endast vågat teckna en hvardags-scen -i en fattig arbetares boning. I stället för att, såsom -nämnde mästare, låta sin madonna med hennes barn -uppstiga till himmelen, redan förklarade af den glans, som -är det eviga lifvets, låter han himmelen, åkallad i bönen, -stiga ned i det jordiska tjället för att välsigna och uppmuntra -oskulden och dygden. -</p> - -<p> -Denna grupp, änskönt blott med jorden till fotapall, -rörer oss arme syndare lika djupt som den gloria och det -ideal, hvilka stråla bland molnen, omgifna af serafer och -keruber! -</p> - -<p> -Armand, efter att en stund hafva dröjt framför nämnde -konstverk, gick längre fram i galleriet och hade hunnit -ungefär slutet deraf, då han stannade vid åsynen af en -femte artist, som likaledes var upptagen med att kopiera. -Denna artist, ett fruntimmer, var klädd i enkel svart sidenklädning -och utan annan prydnad på hufvudet än det rika -kastaniebruna håret, uppflätadt i en tät, men låg korg i -nacken. Hon var införlifvad med sitt arbete, vexlande sina -blickar emellan en tafla på väggen och den duk hon hade -uppspänd framför sig. -</p> - -<p> -Konstnärinnans ansigte, ehuru något blekt, var dock -både ungt och skönt samt glänsande dessutom af den ingifvelse, -som ett innerligare närmande till konsten alltid väcker. -</p> - -<p> -Armand betraktade detta ansigte med samma andakt, -som den rättrogne katoliken beskådar Marie-bilden i högkoret -af en kyrka. -</p> - -<p> -<a id="page-78" class="pagenum" title="78"></a> -Så hade han stått några minuter, då konstnärinnan -ändtligen kom att nytta sina blickar åt det ställe, der han -stod. -</p> - -<p> -En stråle af omisskännelig glädje lyste i hennes ögon, -när hon varseblef och igenkände den unge mannen. -</p> - -<p> -Armand, efter en vördnadsfull bugning, tog några steg -framåt och befann sig invid den målarställning, framför -hvilken hon satt. -</p> - -<p> -“Välkommen, monsieur Armand!“ helsade hon, i det -hon vred målarställningen något åt motsatt sida, förmodligen -för att dölja sitt arbete för nyfikna blickar. -</p> - -<p> -“Ni har behagat kalla mig“, yttrade Armand. -</p> - -<p> -“Collette, min kammarjungfru, berättade mig att hon -råkat er; och som jag länge önskat se er ...“ -</p> - -<p> -“Ni har då verkligen önskat se mig?“ afbröt Armand, -utan att kunna qväfva den glädje, som denna hennes försäkran -gjorde honom. -</p> - -<p> -“Ja ... Ni vet att vi icke träffats sedan i slutet af förlidet -år, den der dagen då ni besökte mig.“ -</p> - -<p> -“Ja, madame ... Dagen derefter infann jag mig utanför -er onkels hus, såsom ni befalt ... Men ni hade förmodligen -glömt bort att ni bedt mig komma.“ -</p> - -<p> -“Nej, jag hade icke glömt det ... men ...“ -</p> - -<p> -Hertiginnan tystnade liksom hade ett obehagligt minne -bundit hennes tunga. -</p> - -<p> -“Ni hade icke glömt det“, upprepade Armand; “dock, -hvad betyder det väl om ni glömmer eller minnes en så obetydlig -person som jag!“ -</p> - -<p> -“Det ligger någon bitterhet i edra ord, monsieur ... -Men ni har skäl dertill ... jag har varit otacksam och orättvis -emot er ... Jag förtjenar då all förebråelse, lika mycket -från er sida som min egen.“ -</p> - -<p> -“O min Gud!“ yttrade Armand ifrigt; “det har aldrig -kunnat vara min mening att förebrå er något och än mindre -vara bitter mot er, madame ... Skulle jag ånyo hafva gjort -något, som sårar er, ber jag er förlåta det, ty jag är en -olycklig, som ibland icke vet hvad han säger eller gör.“ -</p> - -<p> -Armands ifver härledde sig från minnet af den der -stunden, då han så obetänksamt hade tryckt Adelaïdes hand -till sitt bröst och sina läppar. Han ansåg kanske det rätta -ögonblicket vara inne för att urskulda denna handling. -</p> - -<p> -<a id="page-79" class="pagenum" title="79"></a> -“Men“, tillade han, inseende att urskuldandet knappast -var bättre än sjelfva felet och derför görande våld på sig -för att undgå den troll-ring, som ånyo började sluta sig -omkring hans förnuft, “men efter som ni haft den godheten -att vilja se mig, vågar jag be er om en nåd?“ -</p> - -<p> -“Tala“ sade Adelaïde icke utan en viss skygghet för -denna häftighet. -</p> - -<p> -“Men ifall jag vågade framställa några frågor, kunde -jag hoppas att ni uppriktigt besvarar dem?“ -</p> - -<p> -“Jag skall uppriktigt besvara era frågor“, svarade hon. -</p> - -<p> -Armand blickade åt begge sidorna af galleriet. -</p> - -<p> -De öfrige deruti kopierande konstnärerne hade, såsom -nyss nämndes, sin plats närmare dörren och voro följaktligen -på för långt afstånd för att kunna höra hans samtal -med hertiginnan, och dessutom syntes de för mycket upptagna -af sina arbeten för att hafva någon uppmärksamhet -öfrig för det, som föregick utom deras krets. -</p> - -<p> -“Ni minnes säkert att jag lemnade i era händer en -biljett, när jag sist hade äran tala med er“, började Armand. -</p> - -<p> -“Ja, monsieur“, svarade hertiginnan. -</p> - -<p> -“Sedan ni emottagit och läst den, var ni öfvertygad -om att hertigen skrifvit den.“ -</p> - -<p> -“Ja, då var jag öfvertygad derom.“ -</p> - -<p> -“Men följande dagen, som var er brölloppsdag, hade ni -en annan tanke om biljetten?“ -</p> - -<p> -“Ja“, svarade hertiginnan med svag röst, liksom hade -det kostat henne möda att medgifva detta. -</p> - -<p> -“Ni trodde den vara ett förfalskadt dokument?“ -</p> - -<p> -Hertiginnan nedslog förlägen sina ögon. -</p> - -<p> -“Men hvem ansåg ni hafva ... O min Gud! jag tröttar -er med mina frågor, jag plågar er kanske?“ -</p> - -<p> -“Nej, nej! ... fortfar, monsieur!“ -</p> - -<p> -“Hvem ansåg ni hafva förfalskat denna biljett?“ -</p> - -<p> -Hertiginnan, synbart upprörd, dröjde med svaret. -</p> - -<p> -“O! jag har två historier om den saken“, återtog Armand, -“och jag famlar i mörkret emellan dem begge ... -Var det ... måtte ni blott icke förlora tålamodet! ... Var -det en man eller en qvinna som ni misstänkte för förfalskningen? -... Var det, för att tala tydligare, markisinnan -d’Estelles kammarjungfru, som ni ansåg för skyldig till detta -brott?“ -</p> - -<p> -<a id="page-80" class="pagenum" title="80"></a> -“Markisinnan d’Estelles kammarjungfru?“ upprepade -hertiginnan något förvånad. -</p> - -<p> -“O, min Gud! det var då mig ni misstänkte!“ ropade -Armand både med harm och smärta; “det var då den första -af de begge historierna man framburit till er ... det är -markisinnans kammarjungfru som sagt er, att jag förfalskat -hertigens stil och skrifvit biljetten ... Ah, nu är allt klart -för mig ... Nu ser jag ända till djupet af denna svarta -intrig.“ -</p> - -<p> -“Men hur vet ni då“, yttrade hertiginnan; “hur känner -ni att ...“ -</p> - -<p> -“Jag kände denna nedriga plan, innan den sattes i verket“, -inföll Armand. -</p> - -<p> -“Ni kände den, säger ni?“ -</p> - -<p> -“Ja, eftersom jag före er hörde den ur kammarjungfruns -egen mun ... Dock, hur kunde jag väl tro på framgången -af denna djefvulska plan!“ -</p> - -<p> -“Men i hvad förhållande stod ni då till markisinnan -och hennes kammarjungfru?“ frågade hertiginnan. -</p> - -<p> -“Jag skyndar att förklara allt“, svarade Armand, och -afgaf derefter en med exemplarisk samvetsgrannhet gjord -förklaring öfver sitt förhållande till dessa begge qvinnor, -ända ifrån hans första sammanträffande med dem i Jardin -des Plantes, tilldess han, med tillhjelp af den olycklige portvaktarens -rygg, lyckades undkomma det försåt, som för honom -var utlagdt på rue de l’Université utanför markisinnans -hotell. -</p> - -<p> -Armand dolde ingenting, ty mycket kan man säga inför -en fru, som man för allt i verlden icke skulle säga inför -en flicka. -</p> - -<p> -“Hvarje ord af hvad jag nu berättat är sanning“, sade -Armand, sedan han slutat sin förklaring; “och hvad ni än -må tänka om mig, skall ni åtminstone icke anse mig för en -förbrytare ... O, min Gud, att ni kunde tro mig om ett -brott!“ -</p> - -<p> -Hertiginnan hade med blandade känslor af deltagande -och fasa lyssnat till Armands berättelse. -</p> - -<p> -“Jag visste ej hvad jag skulle tänka“, svarade hon, -“eller, rättare sagdt, jag saknade all förmåga att tänka denna -olyckliga dag, hvilken ännu föresväfvar mig som en ryslig -dröm ... Men jag minnes att min olycksaliga villfarelse styrktes -<a id="page-81" class="pagenum" title="81"></a> -af den underliga förklaring ni gifvit mig öfver er åtkomst -af biljetten.“ -</p> - -<p> -“Ack! jag kunde ju icke, som en man af heder, förråda -en qvinnas svaghet“, yttrade Armand. -</p> - -<p> -“Jag förstår det nu“, sade hertiginnan; “men emellertid -gjorde denna omständighet, i förening med ... med ert -eget besynnerliga uppförande vid ...“ -</p> - -<p> -Hertiginnan fullföljde ej meningen. -</p> - -<p> -“O, min Gud! jag vet hvad ni vill säga!“ inföll Armand -bleknande, ty ett nytt ljus hade uppgått för hans -ögon och han ryste för dess sken. -</p> - -<p> -Läsaren erinrar sig kanske, att den historia, Denise, -markisinnans kammarjungfru, hade sig uppdraget att meddela -bankirens brorsdotter, gick väsendtligast derpå ut, att Armand, -i sin blinda och våldsamma passion för mademoiselle -Adelaïde, skulle sjelf hafva skrifvit ifrågavarande biljett, i -afsigt att derigenom hindra hertigens och Adelaïdes giftermål. -</p> - -<p> -Denna historia hade hitintills förefallit Armand för -enfaldig att kunna tros. Nu hade den likväl blifvit trodd; -men hvad hade förnämligast bidragit till denna omständighet? -hvad annat än Armands eget beteende vid afskedet -från Adelaïde? hvad annat än denna fördömda handkyssning, -som han ögonblickligen ångrat? -</p> - -<p> -Hvarför skulle icke Adelaïde tro på denna blinda, våldsamma -passion, som man förespeglade henne, när hon så -nyss förut rönt det ovedersägligaste bevis derpå? -</p> - -<p> -Dessa voro de frågor, Armand i denna stund gjorde -sig sjelf och dem han till sin stora förtviflan måste jakande -besvara. -</p> - -<p> -“Ve mig!“ sade han sorgset. “Att en gång ha felat -mot den vördnad, man är skyldig er, är redan ett brott, -och hvarför skulle ni icke tro mig om det ena brottet så -väl som om det andra! ... Jag har således befrämjat den -svartaste af intriger, jag har bidragit till dens olycka, som -jag skulle velat dö för tusen gånger!“ -</p> - -<p> -“Ni bör icke anklaga er för min olycka“, svarade hertiginnan, -“ty hvarför skulle jag misstro er, den ende, som -visat mig deltagande och tillgifvenhet? Fanns väl dertill -något förnuftigt skäl? ... Men sådan är vår lott, denna lott, -<a id="page-82" class="pagenum" title="82"></a> -som likväl så mycket beprisas och afundas ... Omgifna endast -af kalla egoister, af fränder utan skydd, af vänner utan -vänskap, antaga vi småningom deras karakter och skaplynne -... Med dem börja vi snart att blindt misstro det goda -och lika blindt tro på det onda samt göra våra beräkningar -derefter ... Misstro och beräkning, se der allt hvad vi lära -oss, se der de grunder, hvarpå vi bygga vårt lif, skimrande -på ytan, men tomt och öde på djupet.“ -</p> - -<p> -“Och falla en gång fjällen från våra ögon, så är det -vanligen för sent“, återtog hon efter en stunds uppehåll. -“När jag efter ceremoniens slut i Madeleine-kyrkan mötte -er blick och såg det varningens tecken ni gaf mig, då tänkte -jag: denna blick kan ej bedraga, denna hand ej förfalska -... Jag fann att jag, som dömt er ohörd, sjelf blifvit dömd, -men utan hopp att någonsin få min dom återkallad ... Mitt -samtal med hertigen efter återkomsten från kyrkan stärkte -mig ytterligare i denna hemska öfvertygelse ... Med en af -ängslan blandad undergifvenhet biföll han min begäran att -uteslutande få lefva för mig sjelf och att ostördt egna mig -åt den konst, som jag från min barndom älskat och i hvilken -jag borde finna någon ersättning för ett glädjetomt lif ... -Jag har funnit den, och jag tackar himlen som gaf mig -sinne för det skönas uppenbarelser på jorden ... Denna tacksamhet -är så stor att jag glömt klaga öfver bristen på den -talang och det snille, som föreviga konstnärns verk och bära -hans namn genom de aflägsnaste tider.“ -</p> - -<p> -Hertiginnan tystnade. -</p> - -<p> -Armand stod framför henne med hopknäppta händer, -icke vågande afbryta denna tystnad. -</p> - -<p> -Det är öfverflödigt att mäta höjden af det deltagande -eller djupet af den smärta, hvarmed han lyssnat till denna -lidande, och likväl så undergifna, qvinnas ord. -</p> - -<p> -Mångdubblad kände han i sitt bröst hennes sorg, utan -att finna en enda gnista af den tröst, som tycktes lugna -henne. -</p> - -<p> -Han fortfor att anklaga sig sjelf såsom den der medverkat -till hennes olycka och han svor i sitt hjerta en helig -ed att egna hela sitt lif åt hennes tjenst och att bjuda sitt -bröst åt den första fara, som kunde hota hennes lugn, drömmande -med vällust om det ögonblick, då han med sitt blod -finge försona det fel, hvartill han ansåg sig vara skyldig. -</p> - -<p> -<a id="page-83" class="pagenum" title="83"></a> -“Emellertid var jag mycket orolig för det jag ej på -dessa månader hörde något af er“, började ånyo hertiginnan; -“jag ville se er, ville tala med er, ville visa att jag icke -längre var otacksam och orättvis mot er ... Jag tänkte äfven -be er att i den djupaste hemlighet begrafva denna olyckliga -historia, ty jag ville icke med en ny skandal öka de många, -som under loppet af en så kort tid i folkets ögon nedsatt -det stånd, hvartill jag nu olyckligtvis hörer ... Den arma -menskligheten vinner icke alltid på att den stränga rättvisan -tillfredsställes ... Ett brott kan straffas, men hvem -förminskar det intryck af afsky, som det gör på de goda? -och hvem förtager verkan af dess dåliga föresyn för de -onda? I denna sak är det blott jag som lider, och jag lemnar -både den och mig sjelf i Guds händer.“ -</p> - -<p> -“Jag har nu fått råka er“, fortfor hon, “och detta -möte har beredt mig mycken glädje ... Ni skall icke mera -anse mig för orättvis och otacksam ... otacksam! ... Ah! ni -skall aldrig tillåta mig att vara tacksam, ni skall aldrig -unna mig denna glädje ... Med ert goda hjerta och klara -förstånd vill ni dock ej fatta att afbördandet af en skuld -är en af menniskans ljufvaste fröjder.“ -</p> - -<p> -“Jo“, svarade Armand med vek röst; “men det är -också en fröjd att oegennyttigt tjena oskulden och dygden.“ -</p> - -<p> -“Det återstår mig då endast att nämna ert namn i -mina böner“, svarade hertiginnan, i det hon, betäckande -sina ögon med venstra handen, räckte sin högra åt den -unge mannen. -</p> - -<p> -Armand böjde sitt ansigte öfver denna fina hand, utan -att våga nalkas den hvarken med sin mun eller sina händer. -</p> - -<p> -Hastigt drog hertiginnan sin hand tillbaka och tryckte -den hårdt mot ett bröst, som våldsamt rörde sig under det -tunna elastiska sidentyget. -</p> - -<p> -En brännande tår hade droppat ned på denna hand -från Armands öga. -</p> - -<div class="chapter"> - -<h3 class="chapter" id="subchap-0-1-9"> -<a id="page-84" class="pagenum" title="84"></a> -<span class="firstline">Nionde kapitlet.</span><br /> -Riddaren Roderik, skön Angelica och vidundret. -</h3> - -</div> - -<p class="first"> -<span class="firstchar">E</span><span class="postfirstchar">n</span> längre paus hade följt på scenen emellan hertiginnan -och arbetaren. -</p> - -<p> -Den förra bibehöll ännu sin plats på stolen bredvid -målarställningen, mot hvilken hon stödde sin arm, under det -att hennes hufvud hvilade mot handen. -</p> - -<p> -Den sednare hade vördnadsfullt dragit sig åt sidan, -riktande sina blickar mot ett sjöstycke med månsken af -Tanneur. -</p> - -<p> -I början såg han ej mycket af hvad han hade framför -sig. -</p> - -<p> -Slutligen föreföll det honom som om den mörka förgrunden -af hafvet mycket öfverensstämde med hans eget lif, -för hvilket han önskade sig några strålar af det ljus, som -från bakgrunden mellan nattliga skyar spred sig öfver hafvet, -bildande deruppå ett sken, så förtrollande och förföriskt att -han skulle velat skumma det upp med handen, äfven med -fara att förgås i djupet derunder. -</p> - -<p> -Han betraktade den stolta tremastaren, som hvilade vid -sitt ankar. -</p> - -<p> -Hvila utan hamn är en bedräglig hvila, tänkte Armand, -ty samma hafs-nymfer, som nu med sina silfverslöjor så -leende kringdansa den höga bogen, skola kanske nästföljande -stund bita deruti med klipphårda tänder och dela sitt byte -på korallernas bädd. -</p> - -<p> -Dock, hvilan blir ju i alla fall densamma, tillade han, -antingen man förut vaggat på den lugnaste yta eller brottats -med den vildaste storm. -</p> - -<p> -Det är en tröst att minnas denna sanning. Menniskan -skulle mindre afundas den lycklige och i sin olycka mindre -beklaga sig sjelf, i fall hon oftare erinrade sig den. -</p> - -<p> -“Ni älskar målarkonsten?“ frågade helt nära Armand -en röst, för hvars troll-ljud skepp, haf och måne ögonblickligen -försvunno som skuggan för middagssolen. -</p> - -<p> -Han vände sig åt sidan hvarifrån ljudet kom och fann -hertiginnan stående på ett par alnars afstånd från honom. -</p> - -<p> -<a id="page-85" class="pagenum" title="85"></a> -Hennes bröst häfde sig ej mera, och hennes blick syntes -lugn. -</p> - -<p> -På hennes panna, nyss inkräktad af den veka qvinliga -känslan, tronade nu den qvinliga värdigheten i dess fulla -majestät, utan att man kunde upptäcka spåren af de strider, -som denna regements-förändring kanske kostat. -</p> - -<p> -Armand, som mera lyssnat till ljudet än till frågan, -kom sig icke före att svara. -</p> - -<p> -“Kanske ni sjelf öfvar den sköna konsten?“ fortfor -hertiginnan utan att vänta på svaret. -</p> - -<p> -“Den sköna konsten!“ upprepade Armand, som icke -hade så lätt för att komma ur det yrvakna tillståndet. -“Nej, nej!“ tillade han likväl genast; “jag har visserligen -lärt mig rita något och drifva bilder i silfver och guld ... -Men jag vet ej om jag derför vågar säga att jag öfvar en -skön konst.“ -</p> - -<p> -“Hvarför skulle ni icke våga det? ... försvarar icke -Benvenuto Cellini sin lager likaså väl som en Rafael, en -Correggio? ... Har ni förr besökt Luxembourgs galleri?“ -</p> - -<p> -“För några år sedan var jag uppe här, men tyvärr -helt flyktigt ... I Louvern har jag dock varit ofta.“ -</p> - -<p> -“Luxembourg innesluter, som ni kanske redan vet, till -det mesta endast inhemska lefvande konstnärers arbeten, -men de förtjena nog uppmärksamhet de också ... Hvad säger -ni till exempel om den tafla jag söker kopiera?“ -</p> - -<p> -Armand närmade sig den tafla hertiginnan utvisade. -Den var af Delaroche, föreställande konung Edvards söner -i Towerns fängelse. -</p> - -<p> -“Detta stycke väcker icke genast uppmärksamheten“, -anmärkte hertiginnan; “men ju mera man betraktar det, -desto klarare framstå figurer och karakterer! ... Se dessa -arma barn, desse olycklige furstar, af hvilka den äldre hvilar -sitt ljuslockiga hufvud mot den yngres skuldra, under det han -skådar ned på bibeln, som ligger uppslagen för dem begge -... Hur rörande ända till tårar är ej oskuldens lidande tecknadt -i dessa bleka fina anletsdrag, men på samma gång -huru strålar ej denna blick, som hvilar på den heliga boken, -af oskuldens tillförsigt, mod och hopp! ... Den yngre brodern -blickar ängsligt åt dörren, hvarvid den lilla hunden, prinsarnes -ende vän, står på vakt ... Hundens ställning tyckes röja -att han redan vädrar de ankommande mördarne ... Arma -djur! du kan varna dina vänner, men icke rädda dem ... -<a id="page-86" class="pagenum" title="86"></a> -Ännu några minuter, och du står tjutande vid deras blodiga -lik.“ -</p> - -<p> -“Hvem mördade dem?“ frågade Armand. -</p> - -<p> -“Deras egen farbror, konung Richard III af England“, -svarade hertiginnan. -</p> - -<p> -“O! de konungarne! de konungarne!“ mumlade Armand -mellan tänderna. -</p> - -<p> -“Ni anser endast konungar kunna begå rysliga brott“, -anmärkte hertiginnan; “jag vill då visa er taflan som hänger -der på väggen ... Kom!“ -</p> - -<p> -Armand följde hertiginnan till en stor tafla af Court -med figurer i vanlig kroppsstorlek. -</p> - -<p> -“Scenen är i det gamla Rom“, förklarade hertiginnan; -“ni ser högt på tribunen der det blodiga liket af en man -... det är Julius Cæsars.“ -</p> - -<p> -“Julius Cæsar, det gamla Galliens eröfrare och förtryckare!“ -yttrade Armand. -</p> - -<p> -“Ja, och äfven af sitt eget fäderneslands frihet ... -Mannen, som står framför liket på samma tribun, är Marcus -Antonius, tyrannens vän ... Antonius visar för folket den -mördades genomstungna toga och uppmanar till hämnd mot -hans mördare ... Betrakta dessa mästerligt utförda kraftgestalter -af folket ... Några kyssa den mördades händer, medan -andra upptaga stenar från gatan för att ögonblickligen utkräfva -den hämnd, hvartill de uppmanas.“ -</p> - -<p> -“Hvad!“ yttrade Armand, “de vilja hämnas dens död, -som förtryckt deras fädernesland!“ -</p> - -<p> -“Det bevisar blott att afskyn för brottet är mäktigare -än känslan af friheten ... Betrakta dessa tvänne figurer, som -stå bredvid hvarandra i förgrunden nedanför tribunen: det -är Brutus och Cassius, Roms störste patrioter, snart sagdt -de ende qvarlefvorna af den gamla mäktiga republiken ... -Brutus hvilar sin ena hand mot svärdfästet, under det han -med den andra tillbakahåller Cassius, som redan dragit -svärdet ... Brutus är typen af republiken; men hvad tycker -ni om hans ansigte?“ -</p> - -<p> -“Det är ett ansigte, som mästerligt uttrycker både kraft -och förstånd; men ...“ -</p> - -<p> -“Men?“ -</p> - -<p> -“Likväl är det något i detta ansigte som icke behagar -mig“, svarade Armand. -</p> - -<p> -“Och hvad är det?“ -</p> - -<p> -<a id="page-87" class="pagenum" title="87"></a> -“Jag kan icke säga hvad det egentligen är; men det -ligger deruti något dystert, något hemskt.“ -</p> - -<p> -“Det kunde möjligtvis vara sorgen öfver blindheten hos -detta folk, som, i stället för att jubla öfver sin förtryckares -död, vill hämnas den“, yttrade hertiginnan med en forskande -blick på Armand. -</p> - -<p> -“Nej, jag kan icke tro det, ty detta vore en sorg med -högburen panna och öppna ögon, som konstnären nog skulle -förstått återgifva, i fall han velat framställa den ... Brutus -deremot har en nedböjd panna och skygg blick ... öfver hans -anlete hvilar ett moln, genom hvilket jag lika fåfängt söker -glädjen öfver den återvunna friheten som sorgen öfver folkets -blindhet.“ -</p> - -<p> -“Känner ni i hvad förhållande Brutus stod till Cæsar?“ -</p> - -<p> -“Nej“, svarade Armand, förlägen öfver sin okunnighet -i romerska historien. -</p> - -<p> -“Då röjer ert omdöme lika mycket er egen skarpsinnighet -som det hedrar konstnärns snille ... Brutus stod i -spetsen för Cæsars mördare, och likväl var Cæsar hans välgörare, -ja, man påstår äfven hans far ... Det var till honom -som Cæsar, under det han kämpade mot mördarne, ropade: -“Äfven du, min son Brutus!“ hvarefter han, oförmögen att -längre försvara sig, bjöd sitt bröst åt mördarnes dolkar ... -Ja, det är mordets demon som ännu rufvar öfver Bruti själ, -det är det tryckande medvetandet af ett brott som böjer -hans panna, den stormande sjelfförebråelsen för en gräslig -otacksamhet som släcker elden i hans blick ... Emellertid -finner ni att äfven republikaner kunna begå rysliga brott.“ -</p> - -<p> -“Jag såg icke Richard den tredje på Delaroche’s tafla“, -svarade Armand. -</p> - -<p> -“Hvad menar ni med det?“ frågade hertiginnan, förvånad -öfver detta svar. -</p> - -<p> -“Jo, jag ville se om också han ångrar sitt brott, om -också han böjer sin panna och nedslår sina ögon.“ -</p> - -<p> -Hertiginnan betraktade den unge mannen med en blick -som röjde att hon förstod hans mening. -</p> - -<p> -“Men der ser jag ansigtet på en mörderska och hvaråt -konstnären sökt gifva oskuldens lugn och martyrens strålglans“, -sade Armand med blicken på en annan tafla i närheten. -</p> - -<p> -“Ah, ni menar den yngre Scheffer’s bekanta tafla, ni -menar Charlotte Corday“, yttrade hertiginnan, närmande -<a id="page-88" class="pagenum" title="88"></a> -sig ifrågavarande stycke; “men, monsieur, ni kallar Charlotte -Corday en mörderska!“ -</p> - -<p> -“Ja, madame!“ -</p> - -<p> -“Hvad kallar ni då Marat?“ -</p> - -<p> -“Ett vilddjur i grymhet, utan tvifvel“, svarade Armand; -“men Marat förtryckte hvarken främmande folk eller bedrog -sitt eget, såsom Cæsar gjorde ... Efter hans död fann man -i hans gömmor en assignation på hundra sous, som utgjorde -hela hans förmögenhet och hvilket torde bevisa att han åtminstone -ej riktade sig med statens medel, såsom nutidens -statsmän göra.“ -</p> - -<p> -“Charlotte Corday trodde dock att hon offrade sig för -menskligheten, när hon befriade verlden från detta vilddjur“, -sade hertiginnan. -</p> - -<p> -“Brutus trodde att han räddade friheten, när han mördade -Cæsar ... Men om jag också kan fatta att den ena -menniskan, hänförd af någon idé, sann eller falsk, mördar -den andra, kan jag dock icke fatta, huru hon, efter mordet -och vid åsynen af det blod hon gjutit, kan triumfera i detta -storartade lugn, hvarmed Scheffer sökt försköna mörderskans -anletsdrag ... Jag säger med flit: sökt, ty han har, enligt -min enfaldiga tanke, icke lyckats. Charlotte Cordays ansigte -der uttrycker vida mera medvetslöshetens kalla prägel, -än martyrens varma, himmelska lugn ... Af alla figurerna -på denna tafla, är hufvudfiguren minst lyckad, och hvarför? -Jo, såsom jag förstår det åtminstone, har konstnären, för -att smeka det parti, till hvilket hon hörde, utmanat till -strid det ädlaste hos menniskan, som är hennes samvete ... -Hon har dukat under i striden, och detta med rätta ... -Kristus och helgonen hafva lärt oss, huru man kan offra -sig för menskligheten, utan att söla sina händer i blod, utan -att följas till grafven af mördades skuggor.“ -</p> - -<p> -Hertiginnans blick hvilade länge med ett uttryck af -innerlig tillfredsställelse vid Armands ansigte, ännu skönare -genom den ingifvelse, hvaraf det genomglödgades. -</p> - -<p> -“Då tycker ni visst icke om Judith af Horace Vernet?“ -frågade hon. -</p> - -<p> -“Jag minnes ej om jag förut sett detta stycke.“ -</p> - -<p> -“Om det roar er, skola vi taga det i ögonsigte.“ -</p> - -<p> -Armand följde sin sköna ledsagarinna, som sväfvade -framför honom lätt och gladt, liksom hade hon glömt att -det fanns någon annan verld än Luxembourgs galleri. -</p> - -<p> -<a id="page-89" class="pagenum" title="89"></a> -“Detta stycke“, sade hertiginnan, stannande i förbigående -framför en annan tafla, “är också af Delaroche ... -Det är den döende drottning Elisabeth af England ... Herskarinnan -öfver ett af de mäktigaste riken har endast golfvet -till bädd och hon svälter sig till döds i förtviflan öfver -grefve Essex’s död, den hon sjelf låtit afrätta ... Ämnet är -nog värdigt mästarens pensel, men icke just så mästerligt -utfördt ... Se hur stela alla de der knäböjande figurerna -äro och hvilken gul färgton hvilar öfver det hela ... Det är -sannt, att det är en dödsstund som framställes, men denna -gäller ju endast den arma drottningen; men hvarför gifva -hofmännen och damerna nästan samma döende ansigten? -... Hoffolk brukar väl icke sörja så förtvifladt heller ... -Delaroche har likväl målat många vackra taflor och anses -med skäl för en bland cheferne för den nya franska skolan -... Men denna tafla rättfärdigar en anmärkning, som man -ofta gjort emot honom, nämligen att han är för klassisk för -romantikerne och för romantisk för klassikerne.“ -</p> - -<p> -“Här bredvid ha vi ett stycke af Scheffer den äldre, -som jag mycket tycker om“, fortfor konstnärinnan; “det är -den tappre grefve Eberhard af Würtemberg, som, midt under -hans soldaters jubel öfver den seger han vunnit, inneslutit -sig i sitt tält och gråter vid liket af sin i striden -fallne son ... Se detta stränga, grofva och väderbitna krigaransigte, -hvaröfver tårarne glittra som daggperlor på den -hårda stenen ... Ju längre man betraktar det, desto mera -tycker man det sträfva, ojemna och hårda upplösa sig och -försvinna ... det är som om små blad och blommor växte -upp ur spåret af hvarje daggdroppe ... det är som om en -mjuk och skiftande mossa småningom utbredde sig öfver den -gråa stenen, och liksom mossan är ett verk af jordens fuktighet -och solens värme, så är också det mjuka och förskönande -uttrycket i detta ansigte ett verk af sorgens tårar och -det ljus af hopp som strålar från andra sidan grafven ... -Hur orätt då att säga att endast glädjen förskönar!“ -</p> - -<p> -Med ifvern hos en värdinna, som längtar att bjuda sin -gäst på det bästa hon har, förde konstnärinnan Armand -fram till den mycket och med skäl beprisade Judith af Horace -Vernet. -</p> - -<p> -“Vi skola icke tvista om ämnet för denna målning“, -började hon ånyo, “ty jag medgifver gerna det föga hjeltemodiga -uti att döda den, som man nyss med sina smekningar -<a id="page-90" class="pagenum" title="90"></a> -insöft ... Men hvad säger ni om utförandet, om uttrycket -i Judiths ansigte?“ -</p> - -<p> -“Det förefaller mig som upplystes tältet af en tigrinnas -ögon“, svarade Armand. -</p> - -<p> -“En tigrinna, säger ni? O! en tigrinnas ögon uttrycka -blott grymhet och blodtörst, och hvad äro väl grymheten -och blodtörsten emot hatet? och hvem kan uttrycka hatet -såsom menniskan och isynnerhet — hvarför icke erkänna -det! — såsom qvinnan? Man kunde nästan förvåna sig -öfver att Judith, innan hennes hand ännu dragit svärdet, -icke redan dödat Assyriern med sina blickar ... Hon vill -hämnas icke blott sitt fäderneslands nederlag, utan äfven -sin egen förnedring, och deraf låter sig också förklaras den -sublima glans, som konstnären så mästerligt förstått att -förena med hatets vilda brand ... Denna tafla är otvifvelaktigt -det bästa som flutit ur Horace Vernets pensel.“ -</p> - -<p> -“Ni vet förmodligen att Horace Vernet bland franska -målare har det största namnet“, fortfor konstnärinnan, “och -man kan nog förstå den beundran och hänförelse alla egna -honom, om man också icke sjelf helt och hållet kan dela -dem. Han har den sällsynta förtjensten att vara af sin -tid och att för sin konst kunna begagna sig af moderna -elementer. Derför är ingen så lätt att fatta som han. Ni -har sett hans många batalj-stycken i Versailles. I dessa har -man nästan hela historien af våra Afrikanska krig, om ej -just ett epos, så åtminstone bulletiner. Hans minne är rikt, -öfvadt och snabbt som en improvisatörs. Han minnes allt -hvad han sett, och han har sett allt. Han skulle ur minnet -kunna uppläsa alla verserna ur Koran på Arabernas -sablar och uppräkna alla broderierna på Kabylernes jackor. -Allt målar han hastigt och utan att taga något tillbaka samt -med en obestridlig originalitet. Man skulle kunna säga att -han mera skrifver än målar. Med samma hastighet och -förkärlek beskrifver han naturen, såväl i dess förstörelse -som i dess prakt, ty han förstår ej eller har ej tid att -idealisera. Också har han ingenting gemensamt med antiken. -Hvarken Phidias eller Raphael hafva funnits för honom.“ -</p> - -<p> -“För hvarje gång jag återser denna tafla“, återtog -hertiginnan, “kommer jag ihåg en annan målning som jag -såg i fjol sommar, när jag med min onkel var i Florens ... -det var den olycklige Allori’s tafla öfver samma ämne ... -Allori, ehuru mycket ung när han dog, var dock en bland -<a id="page-91" class="pagenum" title="91"></a> -de förnämste af Italiens målare; Horace Vernet kommer ej -upp emot honom, om man också måste medge att den förres -Judith, framstäld före mordet, gör ett mindre hemskt intryck -på oss än den sednares, som, efter att hafva verkstält -det, står triumferande och håller vid håret Holofernes’ afhuggna -hufvud ... Den arme Allori!“ tillade hertiginnan -med ett djupt vemod i rösten. -</p> - -<p> -“Han var då mycket beklagansvärd, den unge målaren?“ -frågade Armand. -</p> - -<p> -“Allori har i sin tafla öfver Judith och Holofernes tecknat -sin egen historia“, svarade hertiginnan. -</p> - -<p> -“Sin egen historia?“ -</p> - -<p> -“Ja ... ansigtet på hans Judith är taget af den qvinna -han älskade.“ -</p> - -<p> -“O min Gud! ... gifva en Judith sin älskarinnas ansigte!“ -utbrast Armand förvånad. -</p> - -<p> -“Ni skall ej förvånas, när ni får höra efter hvilket -hufvud Holofernes’ är måladt.“ -</p> - -<p> -“Det är?“ -</p> - -<p> -“Efter Allori’s.“ -</p> - -<p> -“Allori’s!“ -</p> - -<p> -“Ja, efter konstnärens eget.“ -</p> - -<p> -“Och han sjelf hade målat det så.“ -</p> - -<p> -“Ja, hvem annars? ... de i döden förbleknade anletsdragen -voro den olycklige konstnärens egna.“ -</p> - -<p> -“Och Judith höll triumferande detta hufvud i sin hand?“ -</p> - -<p> -“Ja, och så har ännu ingen målat hämndens njutning -och segerns fröjd“, svarade konstnärinnan. -</p> - -<p> -“Han mördad och hon triumferande!“ yttrade Armand; -“det var då en olycklig kärlek“, tillade han, qväfvande en -suck. -</p> - -<p> -“Allori älskade en Italiensk prinsessa“, upplyste hertiginnan. -</p> - -<p> -“Men hon älskade naturligtvis icke honom“, trodde sig -Armand kunna upplysa. -</p> - -<p> -“Hvarför skulle hon icke kunna älska honom?“ frågade -hertiginnan. -</p> - -<p> -“En prinsessa älska en målare“, stammade Armand, -qväfvande en andra suck, ty han tyckte att hans eget öde -något liknade Allori’s. -</p> - -<p> -“Ni menar att en förvärfvad lager icke uppväger en -ärfd krona?“ -</p> - -<p> -<a id="page-92" class="pagenum" title="92"></a> -“Åtminstone icke på den vågskål, som tillhör detta lif.“ -</p> - -<p> -“Visserligen, men hvad har det att göra med kärleken? -... Rangen och ståndsskillnaden kunna visserligen hindra -älskandes förening, men icke döda den kärlek de hysa för -hvarandra ... Men prinsessan älskade icke Allori.“ -</p> - -<p> -“Och kunde detta bli ett skäl för målaren att framställa -henne såsom Judith med hans eget hufvud i handen?“ -</p> - -<p> -“Prinsessan mötte hans kärlek med förakt och hån ... -Denna grymhet fylde den arme konstnärens bröst med förtviflan -och förvirrade hans förstånd ... Det var i denna -sinnesstämning han målade ifrågavarande tafla, som också -var hans sista arbete, ty en månad efter dess fullbordan -dog han på ett dårhus ... Nu förstår ni hvad jag menade, -när jag sade att taflan i Florens är Allori’s egen historia.“ -</p> - -<p> -“En sorglig historia“, yttrade Armand, “och som bevisar -att snille och svaghet icke utesluta hvarandra.“ -</p> - -<p> -“Ni anser Allori för svag?“ -</p> - -<p> -“För en af de svagaste, madame!“ svarade Armand. -</p> - -<p> -“Hvad skulle ni ha gjort i Allori’s ställe?“ frågade -hertiginnan småleende. -</p> - -<p> -“Om jag icke kunnat dölja min kärlek inom mig sjelf, -skulle jag, från det ögonblick jag blifvit öfvertygad om att -den icke delades af henne åt hvilken jag egnat den, ha dragit -mig tillbaka och aldrig gifvit henne tillfälle att med -förakt och hån bemöta den. På detta sätt skulle det kanske -lyckats öfvertyga mig om att sådana känslor som -föraktet och hånet icke voro möjliga hos den jag älskade -... Det skulle hafva blifvit min tröst att kunna bibehålla -hennes bild lika god och ren som den var i det ögonblick -jag öppnade mitt hjerta.“ -</p> - -<p> -“Men om ni icke kunnat öfvertyga er derom?“ -</p> - -<p> -“Så hade jag likväl icke gifvit hennes ansigte åt Judith, -ty detta är, enligt min tanke, en grym hämnd, och hämnden -är oförenlig med den sanna kärleken ... Icke heller hade jag -fästat ett afhugget hufvud med mina anletsdrag vid Judiths -fingrar, ty detta är att låta inför samtid och efterverld föraktet, -hånet och grymheten triumfera öfver den skönaste -känsla, som himmelen gifvit jorden.“ -</p> - -<p> -“Ja, ni har rätt, tusen gånger rätt“, gillade hertiginnan, -och den blick, hon dervid skänkte den unge mannen, -var mera än ett blott gillande: den var ett återsken af -hennes aktning för honom, kanske äfven af en ännu varmare -<a id="page-93" class="pagenum" title="93"></a> -känsla. Hertiginnan blef ånyo tankfull och begrundande. -Hennes panna hvilade ånyo mot hennes hand, under -det att en lätt rodnad jagade öfver hennes kinder. -</p> - -<p> -Armand, öfversäll både af hennes ord och blick, men -för grannlaga för att besvära henne med egna ord och blickar, -tog några steg framåt och stannade framför en annan -tafla, utan att likväl egna den någon synnerlig uppmärksamhet. -</p> - -<p> -När ögat njuter af inre syner, hvad kan man väl se -i den yttre verlden? -</p> - -<p> -Hertiginnan, icke länge förblifvande i sin tankfulla -ställning, närmade sig samma tafla. -</p> - -<p> -“Ni betraktar en tafla af Ingres, också en af cheferne -för den franska skolan“, sade hon; “liksom koloristerne -grupperat sig omkring Delaroche, hafva tecknarne samlat -sig omkring Ingres ... Men det stycke vi nu se är det minst -lyckade af denne målare och kanske äfven af hela samlingen -här i Luxembourg ... Man ser genast att koloriten icke -är Ingres starka sida: det är alldeles för grannt på en så -dyster grund.“ -</p> - -<p> -“Jag förstår icke ämnet“, yttrade Armand. -</p> - -<p> -“Ämnet är taget ur ett poem af Ariosto“, förklarade -hertiginnan; “skön Angelica är fjättrad vid en klippa och -ett hafsvidunder närmar sig för att sluka henne, då i detsamma -riddaren Roderik jagar fram på en bevingad häst, -stöter sin lans i vidundrets gap och befriar den sköna ... -Hvad är ert omdöme om denna tafla?“ -</p> - -<p> -“Jag tycker att det icke fordras mycket hjeltemod för -att med tillhjelp af en bevingad häst besegra hvilket vidunder -som helst“, svarade Armand; “riddaren borde haft, -nog af sin lans och sitt svärd ... Såsom det nu är tillstäldt, -är det ingen fara åtminstone för honom sjelf, och utan en -sådan fara kan väl icke gerna hans bragd få namn af hjeltebragd.“ -</p> - -<p> -“Ni torde icke hafva så orätt ... Men hvad är det som -först faller er i ögonen, när ni ser på detta stycke?“ -</p> - -<p> -“Skulle ni kanske mena riddarens gyllene rustning?“ -frågade Armand efter en stunds närmare granskning. -</p> - -<p> -“Ni har blick, monsieur Armand ... det är just rustningen -jag menar ... Angelica är onekligen mycket väl -tecknad, der hon står vid sin klippa; vidundret, som gapar -emot lansspetsen, är så fasaväckande som inbillningen kan göra -<a id="page-94" class="pagenum" title="94"></a> -det; det mörka hafvet och de dystra klipporna i bakgrunden -äro ganska naturliga; — men allt detta förlorar sig i glansen -af den präktiga rustningen, och det är nästan som om -hela scenen endast tillkommit för att visa den ... Sjelfva den -hotande lansen tyckes vara fäld mindre för att träffa en -fiende än för att uppfånga en solens stråle.“ -</p> - -<p> -“Ah, men hvad ser jag!“ fortfor hon, flyttande sina -ögon från taflan till Armands ansigte; “det var verkligen -öfverraskande ... Monsieur Armand, hvad tycker ni om riddarens -ansigte?“ -</p> - -<p> -“Åjo“, svarade denne, närmande sina ögon till ifrågavarande -ställe af taflan; “det är vackert, men stelt; ungt, -men kallt.“ -</p> - -<p> -“Så är också min tanke ... men vet ni hvad som öfverraskade -mig?“ -</p> - -<p> -“Nej, madame.“ -</p> - -<p> -“Jag tyckte att riddarens ansigte mycket liknade ert -... förstås likväl att jag undantager det stela och kalla.“ -</p> - -<p> -Armand blef blodröd ända upp öfver öronen. -</p> - -<p> -Hertiginnan syntes beundra den vackra färgen. -</p> - -<p> -Beundrade hon den som konstnär eller som qvinna. -</p> - -<p> -“Äfven ni har anlag för att bli en Roderik“, yttrade -hertiginnan leende, “ni har ju redan trotsat en siren och -öfvervunnit Gud vet icke huru många cykloper ... Men ni -har handlat mera oegennyttigt än Roderik, ty ni hade ingen -Angelica, ni.“ -</p> - -<p> -“Ack, om det gälde er, jag skulle icke vänta på den -bevingade hästen!“ ropade Armand raskt och med strålande -ögon, ty på morgonrodnaden följer ju alltid solen. -</p> - -<p> -“Jag tror det nog“, svarade hertiginnan hjertligt; “i -ett fall åtminstone liknar mitt öde Angelicas ... liksom hon -är jag fjettrad vid en klippa ... men“, tillade hon skämtande, -“lyckligare än Angelica, har jag ej något vidunder att -befara.“ -</p> - -<p> -Armand såg i detsamma hertiginnan helsa på någon, -som måste finnas bakom honom, emedan hennes blickar -riktades mot den sidan af galleriet, åt hvilken han vände -ryggen. -</p> - -<p> -Han såg sig om och blef varse en elegant, djupt bugande -kavaljer, som stod på ett längre afstånd från dem. -</p> - -<p> -<a id="page-95" class="pagenum" title="95"></a> -“Förlåt, madame!“ yttrade Armand, i det han oroligt -vände sig till hertiginnan, “ni synes vara bekant med denne -man.“ -</p> - -<p> -“Ja“, svarade hertiginnan, utan att dela den unge mannens -oro. -</p> - -<p> -“Baron S:t-Bris.“ -</p> - -<p> -“Ja, baron S:t-Bris.“ -</p> - -<p> -“Och han umgås hos er?“ -</p> - -<p> -“Icke just hos mig, utan hos hertigen, hvars dagliga -gäst han är ... Jag möter honom ofta på promenaderna, och -nästan dagligen är han uppe i Luxembourgs galleri.“ -</p> - -<p> -“O min Gud! han går ofta hit!“ sade Armand med -verklig ångest. -</p> - -<p> -“Men hvarför är ni så orolig?“ -</p> - -<p> -“Jag tror jag nyss nämnde att jag sett denne baron i -markisinnan d’Estelles sällskap.“ -</p> - -<p> -“Jag minns det ... men jag ser icke hvarför ...“ -</p> - -<p> -“Hertiginnans vagn stannade nyss utanför slottet“, afbröt -baron S:t-Bris, hvilken nu närmade sig de begge samtalande. -</p> - -<p> -“Ah, då är det tid för mig att fara hem“, sade hertiginnan. -</p> - -<p> -“Men, madame, jag anser mig böra förbereda er på -att det är mycket oroligt ute på gatorna“, yttrade baronen. -</p> - -<p> -“Hur då?“ -</p> - -<p> -“Flere folkhopar äro i rörelse“, tillkännagaf baronen, -“och min kabriolett måste taga många omvägar för att -komma hit.“ -</p> - -<p> -“Ni tror således att någon fara är å färde?“ frågade -hertiginnan något ängslig. -</p> - -<p> -“Visst icke för oss“, svarade baronen; “men jag nämner -det blott på det hertiginnan ej måtte bli skrämd, i fall -något oväsende skulle uppstå under hemvägen.“ -</p> - -<p> -“Jag tackar er, monsieur!“ -</p> - -<p> -“Men om det skulle hända något“, inföll Armand, som -icke kunde bekämpa sin oro, “vore det kanske icke så ur -vägen att jag ... Om det icke ansåges för opassande, skulle -jag gerna vilja följa hertiginnans vagn för att ...“ -</p> - -<p> -“Jag ber tusen gånger om ursäkt, monsieur“, afbröt -baronen; “men ni uppskrämmer hertiginnan alltför mycket -... Jag tror att mitt beskydd skall vara tillräckligt, i fall -<a id="page-96" class="pagenum" title="96"></a> -hertiginnan icke försmår det ... För öfrigt har hertiginnan -sin betjening, och der ser jag redan en af betjenterne.“ -</p> - -<p> -En betjent i rikt livré inträdde i galleriet och nalkades -det ställe, der de stodo. -</p> - -<p> -Hertiginnan, utan att afgöra den fråga som förehades -emellan hennes begge kavaljerer, skyndade till sin målareställning, -dit betjenten följde henne. -</p> - -<p> -Baron S:t-Bris uppehöll sig icke heller länge hos Armand, -utan följde hertiginnan. -</p> - -<p> -Armand, som deremot icke lemnat sin plats framför -Ingres’ tafla, såg hertiginnan gifva några befallningar åt sin -betjent, hvarefter denne tog ställningen med hvad dertill -hörde och bar bort alltsamman ur galleriet, förmodligen in -i det rum, som enkom är upplåtet för de kopierandes -tillhörigheter. -</p> - -<p> -Vidare såg han den artige baronen hjelpa hertiginnan -på med hennes sobelbrämade sammetspels och derefter bjuda -henne sin arm, den hon likväl icke emottog, till Armands -stora tröst. -</p> - -<p> -Slutligen såg han dem sätta sig i rörelse, för att lemna -galleriet. -</p> - -<p> -Hertiginnan, i det hon följd af sin kavaljer gick förbi -vår hjelte, besvarade hans något bedröfliga afskedshelsning -med en hjertlig och uppmuntrande blick. -</p> - -<p> -Baronen helsade också mycket artigt, om ej just lika -hjertligt och uppmuntrande. -</p> - -<p> -Armand såg dem försvinna, och som icke heller han -hade något skäl att dröja längre i Luxembourgs galleri, beslöt -äfven han att aflägsna sig. -</p> - -<p> -Men innan han gick, kastade han ånyo en blick på -Ingres’ tafla, sägande för sig sjelf: -</p> - -<p> -“Hvem vet ändå om icke vidundret finnes och om det -icke är närmare än man tror!“ -</p> - -<div class="chapter"> - -<h3 class="chapter" id="subchap-0-1-10"> -<a id="page-97" class="pagenum" title="97"></a> -<span class="firstline">Tionde kapitlet.</span><br /> -Hertigen och markisinnan. -</h3> - -</div> - -<p class="first"> -<span class="firstchar">F</span><span class="postfirstchar">öljande</span> förmiddag, som var den 21 Februari, satt markisinnan -d’Estelle i sin boudoir, otåligt lyssnande till hvad -hennes betjent, som stod midt på golfvet, hade att berätta. -</p> - -<p> -“Ni sade att hertigen ämnade åka ut“, frågade hon. -</p> - -<p> -“Ja, madame ... just som jag kom, steg monseigneur -upp i vagnen.“ -</p> - -<p> -“Men han skulle likväl komma snart?“ -</p> - -<p> -“Ja, sedan han återkommit från sitt första besök.“ -</p> - -<p> -“Ni vet icke hvem han for att besöka?“ -</p> - -<p> -“Nej, madame.“ -</p> - -<p> -“Hvad hörs det annars för nytt?“ -</p> - -<p> -“En stor nyhet, madame, och hvarom hela Paris nu -talar.“ -</p> - -<p> -“Hvilken?“ -</p> - -<p> -“Det blir ingen reform-bankett af.“ -</p> - -<p> -“Ingen reform-bankett? ... Hvad säger ni!“ ropade markisinnan -obehagligt öfverraskad. -</p> - -<p> -“Flere af oppositionens ledamöter hade tidigt på morgonen -sammanträde hemma hos monsieur Odilon Barrot.“ -</p> - -<p> -“Nå?“ -</p> - -<p> -“Och der har man beslutit inställa banketten.“ -</p> - -<p> -“De uslingarne!“ mumlade markisinnan för sig sjelf. -“Vet man orsaken?“ frågade hon högre. -</p> - -<p> -“Man fruktar att regeringen ...“ -</p> - -<p> -“Hvad?“ -</p> - -<p> -“Att regeringen med våld skall sätta sig emot alla folk -samlingar både på Madeleine-platsen och andra platser.“ -</p> - -<p> -“Fruktar! ... har man då icke vetat det förut? ... har -man då icke redan beredt sig derpå? ... Jaså, det är då af -fruktan för polisen som man instält banketten?“ -</p> - -<p> -“Ja, man vill icke åstadkomma någon massacker bland -folket, sägs det.“ -</p> - -<p> -“Såå ... man bäfvar redan för blotta glimten af bajonetten?“ -</p> - -<p> -<a id="page-98" class="pagenum" title="98"></a> -“Det är allt något att bäfva för, madame ... nya regementen -inmarschera oupphörligen i staden.“ -</p> - -<p> -“Hvad nytt höres från folk-qvarteren och förstäderna?“ -</p> - -<p> -“Hela natten ha folkhopar varit i rörelse, så påstås -det åtminstone.“ -</p> - -<p> -“Än vidare?“ -</p> - -<p> -“Man har ropat: lefve reformen!“ -</p> - -<p> -“Och byggt barrikader, förmodar jag.“ -</p> - -<p> -“Det har jag icke hört, madame.“ -</p> - -<p> -“Det goda folket har då glömt konsten“, mumlade hon -förtrytsamt för sig sjelf; “men ropa, det kan man, bara -ropa, ropa, liksom vore Paris och Jerichos murar detsamma -... Hvilket elände, hvilken feghet!“ -</p> - -<p> -“Har madame något vidare att befalla?“ -</p> - -<p> -“Nej.“ -</p> - -<p> -“Jag får då gå?“ -</p> - -<p> -“Ja ... men vänta ... äro många fattig-polletter utdelade -i dag?“ -</p> - -<p> -“Endast tjugu, madame.“ -</p> - -<p> -“Ah!“ yttrade markisinnan med förnöjelse; “hur många -utdelades i går?“ -</p> - -<p> -“Femtio.“ -</p> - -<p> -“Och i förrgår?“ -</p> - -<p> -“Hundratjugu.“ -</p> - -<p> -“Hur många tror ni komma att utdelas i morgon?“ -</p> - -<p> -“Det har jag svårt för att säga.“ -</p> - -<p> -“I morgon blir det blott tio.“ -</p> - -<p> -“Det är mycket möjligt, madame.“ -</p> - -<p> -“Och i öfvermorgon kanske ingen ... Har ni hört hur -det är hos våra grannar?“ -</p> - -<p> -“Nej, men jag förmodar att det är på samma sätt hos -dem, ty i dag har jag icke mött en enda fattig på gatorna -inom S:t-Germain ... Men det var sannt, man är i alla -husen sysselsatt med att laga portarne, att sätta nya bommar -och lås ...“ -</p> - -<p> -“Tror ni väl att någon fara kunde hota portar, som -dagligen öppnas för de fattige och behöfvande?“ -</p> - -<p> -“Det är så många fattige och behöfvande som icke -gått genom denna port“, svarade betjenten med en ryckning -på axlarne. -</p> - -<p> -“Det är ju icke möjligt att göra godt åt alla ... Hur -är det nu med vår port?“ -</p> - -<p> -<a id="page-99" class="pagenum" title="99"></a> -“Den är nyss reparerad.“ -</p> - -<p> -“Bra ... ni kan nu gå ... Jag tar på förmiddagen icke -emot någon annan än hertigen.“ -</p> - -<p> -“Som madame befaller“, svarade betjenten, hvarefter -han aflägsnade sig. -</p> - -<p> -“När de fattige icke uttaga sina polletter, då är ej allt -hopp ute“, sade markisinnan för sig sjelf; “när de försmå -soppan, då ha de väderkorn på steken ... Smaklig måltid! -... Den gamle stenbocken i Tuilerierna har länge legat väntande -på fatet.“ -</p> - -<p> -Markisinnan reste sig hastigt från divanen och lyssnade. -</p> - -<p> -Hon trodde sig höra steg i yttre rummet. -</p> - -<p> -Dörren till boudoiren öppnades och hertig de Beaudreuil -inträdde. -</p> - -<p> -Hans kinder voro blekare än vanligt, hans panna mörk -och ögonlocken lågo stela och tunga som bly öfver sina -glober. -</p> - -<p> -Utan att helsa på markisinnan, intog han en af fåtöljerna -nära divanen, sjunkande ned deruti. -</p> - -<p> -“Ni är icke vid godt lynne i dag, bäste hertig“, började -markisinnan, “och derpå undrar jag ej ... Jag läser i ert -ansigte bekräftelsen på hvad min betjent nyss berättat mig.“ -</p> - -<p> -“Hvad“, ropade hertigen ångestfullt, “hvad är det er -betjent sagt? ... hvad är det man berättat er?“ -</p> - -<p> -“Om reform-banketten naturligtvis“, svarade markisinnan, -“denna bankett, som icke blir af.“ -</p> - -<p> -“Reform-banketten ... ingenting annat“, yttrade hertigen -något lugnare. -</p> - -<p> -“Nej, men det kan vara nog det, tycker jag ... Den -storståtliga demonstrationen slutar då blott med ord, såsom -alla de föregående ... Jag kunde nästan ha sagt det förut.“ -</p> - -<p> -Hertigen teg och gjorde icke heller någon min af att -tala. -</p> - -<p> -“Härom dagen trodde ni att Henri cinq om fjorton -dagar skulle göra sitt högtidliga intåg i Paris“, återtog -markisinnan; “men nu ... det skulle verkligen roa mig att -höra er mening nu i denna sak ... Men hvad kommer åt er -i dag, bäste hertig? ... Hvad betyder detta dystra ansigte -och denna stumma tunga? ... Antingen har ni glömt er vanliga -artighet hemma i ert hotel eller också lemnat qvar ett -lik i Boulogne-skogen.“ -</p> - -<p> -<a id="page-100" class="pagenum" title="100"></a> -“Ett lik!“ mumlade hertigen doft. -</p> - -<p> -“Ni har aldrig varit rätt älskvärd“, påstod markisinnan; -“men i dag är ni det kanske mindre än någonsin.“ -</p> - -<p> -“Är ni säker att ingen lyssnar på oss i rummen nästintill?“ -frågade hertigen. -</p> - -<p> -“Jag har icke vant mitt folk vid att lyssna“, svarade -markisinnan. -</p> - -<p> -Hertigen steg upp och gick till de begge dörrarne, dem -han öppnade, hvarefter, och sedan han förvissat sig om att -ingen stod bakom dem, han återvände till sin förra plats i -fåtöljen. -</p> - -<p> -“Jag kommer från Géronnière“, yttrade han derefter. -</p> - -<p> -“Ah, Géronnière“, sade markisinnan, “jag hade för tillfället -glömt bort honom, ehuru det var för hans skull som -jag bedt er komma ... Men det är förlåtligt om man i tider -som dessa glömmer sina bästa vänner ... Ni nämnde emellertid -hans namn och detta ger mig genast anledning att fråga -huru er hertiginnas onkel befinner sig?“ -</p> - -<p> -“Han är död!“ svarade hertigen med darrande och -knappast hörbar stämma. -</p> - -<p> -“Död!“ upprepade markisinnan nästan lika svagt, men -alls icke darrande. -</p> - -<p> -Hertigen stirrade några hvarf kring boudoiren, liksom -fruktade han närvaron af någon tredje person, hvarefter han -sjönk tillbaka i sitt förra tillstånd, snarlikt en dvala. -</p> - -<p> -Markisinnan lekte med en lock, som hon petat ned öfver -tinningen. -</p> - -<p> -När hon icke hade menniskor att leka med, lekte hon -med sina lockar. -</p> - -<p> -“Och ni är säker på att han är död?“ frågade hon -efter en stund. -</p> - -<p> -Hertigen slog upp ögonen och betraktade markisinnan -utan att svara. -</p> - -<p> -“Oaktadt läkarens alla bemödande?“ fortfor hon med -isande köld. -</p> - -<p> -Hertigen skakade tigande på hufvudet, hvarefter han -tillslöt ögonen. -</p> - -<p> -Ville han derigenom undfly åsynen af en förföljande -skugga eller anblicken af denna qvinna? -</p> - -<p> -“Genom er klokhet att låta Géronnière snart sagdt sjelf -notificera verlden om sitt dödliga frånfälle har ni besparat -verlden öfverraskningens smärta“, fullföljde markisinnan. -</p> - -<p> -<a id="page-101" class="pagenum" title="101"></a> -Hertigen fortfor att vara en jämmerlighetens tysta, men -vältaliga bild. -</p> - -<p> -“Ni är en pultron, hertig de Beaudreuil!“ sade markisinnan; -“ni är en lefvande bild af hela det parti, till -hvilket ni hörer ... Modig och stolt som en örn i beslutet, -kryper ni ihop till en mygga i handlingens ögonblick ... -Ni borde stråla af lycka och seger, men ser ut som vore -ni dömd ifrån lifvet. Jag begriper ej huru jag någonsin -kunnat älska er.“ -</p> - -<p> -“Denna kärlek har varit min olycka“, svarade hertigen, -torkande sin panna. -</p> - -<p> -“Otacksamme!“ yttrade markisinnan, petande ned en -annan lock till lekkamrat åt den förre. -</p> - -<p> -“Hvad har jag er att tacka för?“ frågade de Beaudreuil -med bittert leende. -</p> - -<p> -“För de millioner, som ni ärfver efter er gemåls onkel“, -svarade hon vårdslöst. -</p> - -<p> -“Ni har varit och är ännu mitt lifs onde ängel“, sade -hertigen. -</p> - -<p> -“Hör på, hertig!“ yttrade markisinnan; “jag kallade er -pultron, och hvarje ord af er, hvarje blick bekräftar denna -benämning ... Men ni förtjenar den äfven i dubbelt hänseende -... Jag förstår nog att man känner oro efter en sådan -gerning som den ni utfört, ty att den är kinkig det vill jag -ej bestrida ... En Géronnière, hur eländig han än var, har -likväl haft lungor att andas med som andra menniskor ... -Men att ni, som haft mod att smida nyckeln till det lås, -som hittills stängt er från de många millionerna, efteråt, -och sedan ni öppnat låset, sjunker tillsammans som en nervsjuk -gubbe, det är icke värdigt den, hvars förfäder med -svärdet i hand plundrat Italiens och Spaniens skattkammare, -bränt deras städer och slagtat deras innebyggare ... Men icke -nog dermed ... För att gifva luft åt ert beklämda bröst, för -att hugsvala ert samvete, vill ni icke allenast göra mig till -er medbrottsling, utan äfven vältra hela skulden på mig ... -det är att drifva fegheten utom tillåtna gränser, det är att -vara pultron dubbelt.“ -</p> - -<p> -“Derför, min bäste hertig“, fortfor markisinnan, “kan -det ej vara ur vägen att något uppfriska minnet af det förflutna, -emedan jag ej vill att ni förblir i den falska tron -att det är jag som förorsakat den olycka ni klagar öfver, -<a id="page-102" class="pagenum" title="102"></a> -då det tvärtom är jag som befrämjat er lycka ... Var derför -god och egna mina ord någon uppmärksamhet.“ -</p> - -<p> -Hertigens skygga blick bebådade ingen uppmärksam -åhörare. -</p> - -<p> -“När jag för tvänne år sedan lemnade Paris, detta -Paris, som jag så mycket älskade“, började markisinnan, -“när jag reste till Italien, till Rom, hvarför gjorde jag det? -... Jo, de Beaudreuil, för er skull ... Ni älskade mig och -jag älskade äfven er, så trodde jag åtminstone ... Era fränder, -som hatade mig, lade sig emot vårt giftermål, och er -ekonomiska ställning tillät er ej att trotsa dem ... Ni kom -efter mig till Rom, der vi ingingo ett hemligt äktenskap ... -Jag, en markisinna d’Estelle af en ätt jemngod med eder, -beqvämade mig likväl dertill ... Det var redan en uppoffring, -hertig, som ni förstod att uppskatta, åtminstone på den tiden -... Era många besök hos mig blottstälde mitt goda rykte -inför verlden, som måste hållas i okunnighet om de band, -som förenade oss, och detta var också en uppoffring större -och bittrare än den förra ... Jag sökte emellertid trösta mig -med det hopp, att någon förändring inom eder slägt skulle -häfva detta obehagliga förhållande och sedan inför verlden -gifva mig det namn, som jag hade rättighet att bära ... -Efter någon tids sammanvaro lemnade ni mig, och det var -minst sagdt otacksamt af er.“ -</p> - -<p> -“Otacksamt!“ upprepade hertigen; “hvad var det som -tvang mig att lemna er? hvad annat än ert lättsinne, er -otrohet?“ -</p> - -<p> -“Min Gud! hur har ni hjerta att så strängt bedöma -en qvinnas kapriser!“ yttrade markisinnan vårdslöst. -</p> - -<p> -Kapris är ett ord, bakom hvilket de förtjusande Pariserdamerna -dölja alla sina snedsprång, de större såväl som de -mindre. -</p> - -<p> -När detta ord leker på en fransyskas läppar, då är -tiden inne att tänka på återtåg, så framt man ej vill spetsa -hela sitt lugn på det lilla försåtliga ordet. -</p> - -<p> -“Ni reste till Paris“, fortfor markisinnan, “och på nära -ett helt års tid hugnade ni mig ej med någon underrättelse -... Jag fruktade att en olycka händt er, ty jag är icke så -känslolös som ni föreställer er ... Slutligen tog jag mitt parti -och reste efter er ... Min fruktan var grundad, ty jag återfann -er i ett högst förtvifladt tillstånd ... Ni hade ruinerat -er sjelf och er slägt, ni hade redan ätit upp tvänne onklar -<a id="page-103" class="pagenum" title="103"></a> -och Gud vete icke hur många tanter ... Det understöd Henri -cinq skickade er räckte knappast till foder åt era hästar -och livré åt era lakejer ... Ni kunde icke hjelpa er sjelf, -än mindre gagna er höge beskyddares sak, ni hade att välja -emellan Clichy<a class="fnote" href="#footnote-1" id="fnote-1">[1]</a> och en pistolkula ... Hvem var det då som -räddade er? Hvem var det som rådde er till att söka ett -fördelaktigt parti? Hvem var det som påpekade för er den -blåögda borgardottern och hennes många millioner? Hvem, -om icke jag? I stället för att söka ersättning för de uppoffringar -jag gjort, i stället för att hämnas de lidanden ni -tillskyndat mig, gjorde jag er till en af de rikaste män i -Frankrike och satte er i stånd att verka för vår rätte och -laglige konung, och om han, såsom jag hoppas, en dag intågar -i Paris för att återtaga sina fäders krona, hvem är -det då som gjort er till konselj-president kanhända, om icke -jag?“ -</p> - -<p> -“Endast ni har handlat oegennyttigt“, yttrade hertigen -ironiskt. -</p> - -<p> -“Ja, hertig“, svarade markisinnan. -</p> - -<p> -“Och de två millionerna?“ -</p> - -<p> -“Som ni lofvat mig, men som jag icke fått, och dem -jag icke heller skall emottaga.“ -</p> - -<p> -Hertigen såg både med förundran och bestörtning på -markisinnan, men bestörtningen var större än förundran. -</p> - -<p> -Troligtvis uppskattade han denna oegennytta till dess -rätta värde, troligtvis visste han att om lejoninnan försmår -ett får, så är det derför att hon har en häst i sigte. -</p> - -<p> -Markisinnan lemnade divanen för att, liksom hertigen -nyss förut, förvissa sig om att ingen lyssnade vid dörren -till boudoiren. -</p> - -<p> -Derefter återvände hon till divanen och intog det ställe -deraf, som var närmast hertigens fåtölj. Denne följde sin -sköna värdinnas allas rörelser med fortfarande oro. Parfymen, -hvaraf hon omgafs, föreföll honom tung och qväfvande -lik den sommarluft, hvilken förebådar åskan och stormen. -</p> - -<p> -“Géronnière är död!“ började ånyo markisinnan, “och -det var nödvändigt icke blott för er, utan äfven för den sak, -som måste ligga hvarje ädel fransman närmast om hjertat -... Henri cinq är icke blott er rätte konung, utan äfven er -<a id="page-104" class="pagenum" title="104"></a> -välgörare, och intet offer var så stort att ni icke borde göra -det för honom ... Ni är för gammal politiker för att oroa -er öfver ett lif mer eller mindre ... Verldshistorien är på -samma gång er föresyn och er tröst ... Nämn mig en enda -stor statsman som icke doppat sin hand i blod, nämn mig -en krigares svärd som skördat flere offer än Richelieus -blotta finger ... Allt, som är nödvändigt, är tillåtet, och allt -är tillåtet, när frågan gäller att uppnå ett stort och för hela -samhället gagneligt mål ... Det fanns för er ingen annan -väg till bankirens millioner, än öfver hans graf ... Ni har -funnit vägen och står nu segrande vid den rika skatten.“ -</p> - -<p> -Hertigen hade med synbart intresse och mindre oro -lyssnat till markisinnans ord. -</p> - -<p> -Den välbekanta jesuiter-dogmen, som hon upprepat för -honom, hade något klarat hans panna och lifvat hans blick. -</p> - -<p> -“Hvad ni nu yttrat, markisinna“, sade han, “är till -alla delar sannt, och jag är af samma tanke som ni ... -Men ännu förstår jag ej hvarför ni försakar de tvänne millioner, -som ni har löfte på.“ -</p> - -<p> -“Ni har icke hört mig till slut ännu, bäste hertig“, -svarade markisinnan. -</p> - -<p> -“Jag afvaktar slutet med otålighet!“ -</p> - -<p> -“Så hör då ... Jag nämnde att ni hittat vägen och -funnit skatten, men allt det der är icke nog för er.“ -</p> - -<p> -“Hvad menar ni?“ -</p> - -<p> -“Ni måste äfven se till att ni ostördt kan gå samma -väg tillbaka och utan fara föra med er denna skatt ... en -graf, om än aldrig så väl tillmurad, är likväl en ihålig väg.“ -</p> - -<p> -“Jag förstår er.“ -</p> - -<p> -“Nå?“ -</p> - -<p> -“Ni menar att jag bör fylla den ihåliga vägen med en -mur till, med en ny graf?“ -</p> - -<p> -Markisinnan började ånyo leka med sina lockar. -</p> - -<p> -“Ni kommer mig att rysa“, fortfor hertigen. -</p> - -<p> -“Rys! ... men rys för ert eget öde! ... Er bleka maka -skall blifva er bödel.“ -</p> - -<p> -“Nej“, svarade hertigen lugnt, “från det hållet fruktar -jag intet ... hon skall icke misstänka något.“ -</p> - -<p> -“Hvarför skulle hon icke lika lätt kunna misstänka det -ena som det andra? ... Ni har då glömt att hon misstänker -er för tvegifte? ...“ -</p> - -<p> -<a id="page-105" class="pagenum" title="105"></a> -“Det är möjligt att hon det gör ... men så länge denna -misstanke icke tillskyndar mig någon olägenhet, så har jag -icke skäl att oroa mig deröfver.“ -</p> - -<p> -“Borgardottern skall således förblifva er maka?“ frågade -markisinnan med blandning af harm och förakt. -</p> - -<p> -“Min maka!“ upprepade hertigen med en suck; “ni vet -ju att jag är lika främmande för henne som hon för mig.“ -</p> - -<p> -“Ni synes rörd af detta olyckliga förhållande?“ frågade -markisinnan hånande. -</p> - -<p> -“Ni är grym nog att missunna den stackars qvinnan -det torftiga deltagande jag hyser för henne.“ -</p> - -<p> -“Ert deltagande? ... När vaknade det, hertig?“ -</p> - -<p> -Hertigen teg och såg ned på mattan. -</p> - -<p> -“Var det af deltagande som ni lät utsprida de der ryktena -om hennes förtroliga förhållande till S:t-Bris?“ -</p> - -<p> -“Denna djefvulska plan var också ert verk, markisinna.“ -</p> - -<p> -“Ni kommer då ändtligen ihåg att det var en plan“, -yttrade hon kallt; “men ni ämnar ej utföra den, såsom det -synes ... Sedan ni sjelf gifvit er makas rykte till sköfling -åt verlden, vill ni bibehålla henne i ert hus och tåligt fördraga -att man pekar fingret åt er.“ -</p> - -<p> -“Hellre det än ett nytt brott“, svarade hertigen. -</p> - -<p> -“I går var ni likväl långt ifrån att vilja stanna på -halfva vägen.“ -</p> - -<p> -“I dag tycker mitt samvete att jag gått långt nog.“ -</p> - -<p> -“Svage! ... denna fruktan, som hejdar er midt på banan, -skall blifva er olycka ... Om det en vacker dag fölle -er hertiginna in att vilja skiljas från er, om hon för detta -ändamål anklagade er för tvegifte?“ -</p> - -<p> -“Hon skall ej göra det, och det af två skäl.“ -</p> - -<p> -“Hvilka?“ -</p> - -<p> -“För det första fruktar hon, nästan lika mycket som -jag, den skandal, som skulle uppstå af en dylik rättegång, -och för det andra vet hon nog att hon ingenting kunde -bevisa.“ -</p> - -<p> -“Men ni har glömt en sak“, anmärkte markisinnan. -</p> - -<p> -“Hvad då?“ -</p> - -<p> -“Ni har glömt att det finnes en varelse på jorden, som -bär namnet S:t-Bris.“ -</p> - -<p> -“S:t-Bris?“ -</p> - -<p> -“Ni har glömt de förbindelser, hvaruti ni står till denne -man.“ -</p> - -<p> -<a id="page-106" class="pagenum" title="106"></a> -“Nej, jag har ej glömt dem.“ -</p> - -<p> -“Men ni har glömt det löfte ni gifvit honom.“ -</p> - -<p> -“S:t-Bris skall nöja sig med guld.“ -</p> - -<p> -“Men tycken äro mycket olika här i verlden ... det -kunde falla honom in att mera älska den bleka hertiginnan -än det röda guldet.“ -</p> - -<p> -“Det skall bli min sak att tillfredsställa honom.“ -</p> - -<p> -“Det är således afgjordt att borgardottern förblifver -hertiginna de Beaudreuil?“ frågade ånyo markisinnan, men -denna gången med ett lugn, kanske mera olycksbådande än -den harm och det förakt, hon nyss vid samma fråga röjde. -</p> - -<p> -“Såsom sakerna nu stå, finner jag ingen förändring -nödvändig“, svarade hertigen. -</p> - -<p> -“Ni erkänner likväl att händelser kunna inträffa, som -påkalla en dylik förändring?“ -</p> - -<p> -“Utan tvifvel ... men ...“ -</p> - -<p> -“Men om nu en af dessa händelser redan inträffat?“ -afbröt honom markisinnan. -</p> - -<p> -Hertigen såg på henne med en frågande blick. -</p> - -<p> -“Ja, hertig, den har inträffat“, fortfor markisinnan, -“inträffat för lång tid tillbaka, fast ni i er blindhet ingenting -märkt ... Men hvem gaf er då rättighet till detta öfvermod -som gör att ni i alla, som omgifva er, endast ser -medel eller verktyg, färdiga att blindt lyda era nycker och -tjena er girighet eller ärelystnad? ... Ni liknar dessa odresserade -djur, som uppdrifva villebrådet i den tron att de -göra det för egen räkning och som derför icke bli litet förvånade -och bestörta, när jägaren, deras herre, rycker bytet -ur deras mun ... Ni skall för sanningens skull förlåta mig -denna oartiga jemförelse.“ -</p> - -<p> -“Jag förstår er icke, markisinna“, sade hertigen, gripen -af en ny oro. -</p> - -<p> -“Ni skall snart förstå mig, hertig de Beaudreuil.“ -</p> - -<p> -Hertigen anade att ögonblicket var inne för stormen -och blixten. -</p> - -<p> -“När jag visade er vägen till Géronnières rikedomar“, -förklarade markisinnan, “när jag för er öppnade utsigten -till anseende och makt, gjorde jag det lika mycket för min -som för er räkning ... Er väg var således min, er utsigt -min, och kunde det väl vara annorlunda? Vi voro ju ett, -ett inför det altare, vid hvilket våra händer möttes, ett inför -den Gud, som emottog våra eder.“ -</p> - -<p> -<a id="page-107" class="pagenum" title="107"></a> -Hertigen lyssnade med stela ögon och vidöppen mun. -</p> - -<p> -“Ert namn var min rättighet“, fullföljde markisinnan, -“men jag ville bära det med stolthet ... jag ville att det -en dag skulle lysa icke vid biljarden i Clichy, utan vid rådsbordet -i Tuilerierna vid sidan af vår legitime konung ... -Ni börjar nu förstå mig, hertig de Beaudreuil.“ -</p> - -<p> -“Oh!“ pustade hertigen, rispande sönder purpurschagget -på fåtöljen, hvari han satt. -</p> - -<p> -“Jag gör nu min rättighet gällande, jag fordrar nu ert -namn: jag vill vara hertiginna de Beaudreuil.“ -</p> - -<p> -“Min Gud! min Gud!“ våndades denne. -</p> - -<p> -“Och jag skall vara det!“ yttrade markisinnan med -detta slags bestämdhet, som icke låter pruta med sig. -</p> - -<p> -“Ni! ni!“ ropade hertigen med läppar darrande af halfqväfdt -raseri. -</p> - -<p> -“Jag“, svarade markisinnan lugnt. -</p> - -<p> -“Nej, ni skall det icke!“ ropade de Beaudreuil, rusande -upp från fåtöljen, oförmögen att längre kufva sig. -</p> - -<p> -“Enfaldige!“ sade markisinnan; “ni bör akta er att ni -ej i er häftighet stryper er sjelf med den kedja, som jag -fästat vid er hals.“ -</p> - -<p> -“Ni hotar?“ -</p> - -<p> -“Jag varnar.“ -</p> - -<p> -“Ni söker kanske tvinga mig?“ -</p> - -<p> -“Jag söker ej tvinga: jag tvingar.“ -</p> - -<p> -“Ni! ... ni tvinga mig!“ ropade hertigen utom sig; “ni -skulle kunna tvinga mig!“ -</p> - -<p> -“Räkna länkarne i kedjan, innan ni frågar om jag -kan.“ -</p> - -<p> -“Ni, min medbrottsling!“ -</p> - -<p> -“Sjufallt enfaldige! ... Är det jag som begått tvegifte? -... Är det jag som rekommenderat Levisière till husläkare -åt bankiren Géronnière? ...“ -</p> - -<p> -“Jag är förlorad!“ suckade hertigen, sjunkande ned i -divanen och döljande sitt ansigte i dess kuddar. -</p> - -<p> -“Man utan egen vilja, man utan egen kraft!“ sade -markisinnan; “er svaghet skulle jag kanske lätt kunna förlåta -er, men att ni kunde tro mig om att vilja spela den -underordnade roll, ni behagat gifva mig, det har jag svårare -för att glömma ... Jag, markisinnan d’Estelle, vara en lejd -tjenarinna åt en man, som legat vid mina fötter! jag vara -mätress åt en hertig de Beaudreuil! ... Den man, som kunde -<a id="page-108" class="pagenum" title="108"></a> -tro det, skulle jag kunna döda; men dåren, som tror allt, -väcker blott mitt medlidande ... Dolkspetsen för den förre -löser sig upp i en tår för den sednare.“ -</p> - -<p> -“Men jag hyser medlidande med er, Rigobert!“ fortfor -hon med mildare stämma, i det hon lade sin hand på hertigens -nedböjda skuldra; “dessutom är det mycket som kan -försonas vid tanken på det heliga mål, dit vi gemensamt -sträfva ... Men för att hinna dit, behöfver ni någon vid er -sida, som i motgången icke förlorar modet och i medgången -ej slösar bort alla dess rosor ... Rigobert! hvad hade du -varit utan mig! och hvad kunde du väl hädanefter blifva -utan mig! ... Du är mitt verk helt och hållet ... Tålamod! -kanske randas en gång den dag, då jag kunde älska hvad -jag skapat.“ -</p> - -<div class="chapter"> - -<h3 class="chapter" id="subchap-0-1-11"> -<span class="firstline">Elfte kapitlet.</span><br /> -Baron S:t-Bris. -</h3> - -</div> - -<p class="first"> -<span class="firstchar">S</span><span class="postfirstchar">teg</span> hördes från yttre rummet. Hertigen höjde sitt hufvud -från kuddarne och markisinnan närmade sig dörren. -</p> - -<p> -Dörren öppnades utifrån, och markisinnans betjent visade -sig. -</p> - -<p> -“Baron S:t-Bris“, anmälde denne. -</p> - -<p> -“Hvad!“ ropade markisinnan; “ni visste ju att jag ej -tar emot i dag?“ -</p> - -<p> -“Jag underrättade baronen om markisinnans befallning“, -svarade betjenten; “men baronen försäkrade att det ärende, -han hade att framföra, icke medgåfve det ringaste uppskof.“ -</p> - -<p> -“Jag skall sjelf ha den äran att intyga det“, inföll baron -S:t-Bris, hvars eleganta figur i detsamma uppenbarade -sig bakom betjentens rygg. -</p> - -<p> -“Så var då välkommen, monsieur!“ helsade markisinnan. -</p> - -<p> -Baronen trädde in i boudoiren, hvarefter betjenten försvann -och dörren stängdes till. -</p> - -<p> -<a id="page-109" class="pagenum" title="109"></a> -Baronen dröjde dock så länge vid dörren tilldess det blef -tyst i yttre rummet. -</p> - -<p> -“Jag hade den äran att söka markisinnan i går på eftermiddagen -och hertigen i dag på förmiddagen, men begge -lika förgäfves“, började baron S:t-Bris; “nu återfinner jag -omsider min lyckliga stjerna: jag har den äran att träffa -begge tillsammans.“ -</p> - -<p> -“Var god och sätt er, baron“, uppmanade markisinnan; -“ert ärende rörer både mig och hertigen?“ -</p> - -<p> -“Ja, madame“, svarade baronen, bugande sig ånyo både -för den ene och den andra. -</p> - -<p> -Hertigen tycktes hvarken hafva ögon eller öron för baronen. -Troligtvis brunno ännu furiernas facklor i hans -hjerna. -</p> - -<p> -“Nå, till saken“, påminde markisinnan. -</p> - -<p> -“Jag var i går förmiddags uppe i Luxembourgs galleri“, -underrättade baronen. -</p> - -<p> -“Ni går ofta dit“, yttrade markisinnan med ett kallt -leende. -</p> - -<p> -“Ja visst, madame ... Om man blefve konstnär genom -att blott beundra den sköna konsten, så hade jag för längesedan -varit en stor målare och ...“ -</p> - -<p> -“Förlåt, baron, det var väl icke för att tala om Luxembourgs -taflor som ni kommit hit?“ inföll markisinnan -otåligt; “och för öfrigt, om jag icke misstager mig, går ni -dit mera för naturens skull än för konstens ... Ni träffade -der, som vanligt, hertiginnan de Beaudreuil, förmodar jag.“ -</p> - -<p> -“Ja ... men i går var mitt sällskap mera obehöfligt än -någonsin.“ -</p> - -<p> -“Hur då?“ -</p> - -<p> -“Emedan hertiginnan hade sällskap förut.“ -</p> - -<p> -“Hvad ovanligt deri? ... Luxembourgs galleri hvimlar -ju alla förmiddagar af konstnärer.“ -</p> - -<p> -“Jag vet just icke om den jag menar kan hänföras till -konstnärernas olympiska skara, men om så förhåller sig, så -är han, min själ, icke en bland de minst lycklige.“ -</p> - -<p> -“Han, säger ni ... hvilken han? ... någon af våra vänner -förmodligen?“ -</p> - -<p> -“Någon af våra vänner? ... det tror jag mig kunna -bestrida ... men jag tviflar på att kunna göra det, hvad -hertiginnan beträffar.“ -</p> - -<p> -<a id="page-110" class="pagenum" title="110"></a> -“Men hvartill alla dessa omvägar, min bäste baron? -... hvem var det?“ -</p> - -<p> -“En som icke är vår vän, men som vi icke desto mindre -intressera oss ganska mycket för, ja, kanske mera än om -han verkligen vore en af våra vänner ... ni vet väl hur -man nu för tiden behandlar sina vänner?“ -</p> - -<p> -“Nå, hvem menar ni då?“ -</p> - -<p> -“Armand Cambon“, svarade baronen. -</p> - -<p> -“Armand Cambon!“ upprepade markisinnan, sprittande -till på divanen. -</p> - -<p> -“Armand Cambon!“ genljöd hertigen, hvilken af detta -namn väcktes ur sina dystra fantasier. -</p> - -<p> -“Ja, just han“, yttrade baronen, “denne figur, som vi -ej sett på Gud vet när, som vi ansett för både död och -begrafven, som, när vi jagat honom, knappast kunnat träffas -af våra blickar, denne fenix, som, ur hvarje nytt bål vi -tända flyger upp med allt nyare och vackrare fjädrar.“ -</p> - -<p> -“Och ni såg honom i går i Luxembourgs galleri?“ frågade -markisinnan. -</p> - -<p> -“Lika tydligt som jag nu ser er, madame, ja, mycket -tydligare till och med, ty mina ögon blefvo ofantligt stora, -det kan jag försäkra.“ -</p> - -<p> -“Och ni såg honom i sällskap med hertiginnan?“ -</p> - -<p> -“Ja visst.“ -</p> - -<p> -“I sällskap med hertiginnan?“ upprepade hertigen som -blef alltmer intresserad. -</p> - -<p> -“Jag såg dem länge innan jag hade den förmånen att -sjelf bli sedd ... O! hur kan man väl hoppas att bli bemärkt -af menniskor, som endast hafva ögon för hvarandra!“ -</p> - -<p> -“Ni är förryckt, baron!“ yttrade markisinnan. -</p> - -<p> -“Hvad vill allt det här säga?“ ropade hertigen. -</p> - -<p> -“Det vill helt enkelt säga, att jag fann hertiginnan -och monsieur Armand Cambon i det allra förtroligaste samtal -med hvarandra, nästan lika införlifvade som taflan och -ramen, för att tala på artistiskt tungomål.“ -</p> - -<p> -“De talade förtroligt, säger ni?“ utlät sig hertigen; -“hertiginnan tala förtroligt med en Armand Cambon! ... ni -öfverdrifver något, monsieur.“ -</p> - -<p> -“Är det kanske icke redan nog för oss att hon talade -med honom, utan afseende på om det var förtroligt eller -ej?“ frågade markisinnan hertigen; “men, baron“, tillade -<a id="page-111" class="pagenum" title="111"></a> -hon, vändande sig till S:t-Bris, “ni hörde ej hvad de sade -hvarandra?“ -</p> - -<p> -“Nej, men som jag, efter hvad nyss nämndes, hade stora -ögon, så gjorde dessa öronens tjenst ... Ni vet kanske att -man understundom hör bättre med ögonen än med öronen.“ -</p> - -<p> -“Nå hvad såg ni?“ -</p> - -<p> -“Den vackraste röda färg på den unge mannens kinder.“ -</p> - -<p> -“Ah, ni såg honom rodna!“ ropade markisinnan. -</p> - -<p> -Hertigen steg upp från divanen och började promenera -af och an i boudoiren. -</p> - -<p> -“Ja, den ypperligaste rodnad“, svarade baronen; “en -poet skulle hafva jemfört den med Auroras och en målare -ruinerat sig på cinober för att återgifva den på duken ... -Jag behöfver icke säga er, markisinna, att när en karl rodnar -inför en ung och vacker qvinna, så är han antingen -mycket blyg eller mycket lycklig, så framt han icke är begge -delarne på en gång.“ -</p> - -<p> -“Och hon?“ frågade markisinnan. -</p> - -<p> -“Och hertiginnan?“ frågade hertigen, stannande med -korslagda armar framför berättaren. -</p> - -<p> -“Ni frågar mig om hertiginnan?“ -</p> - -<p> -“Ja.“ -</p> - -<p> -“Hertiginnan är en af våra bleka skönheter och man -skulle, när man ser henne i salongen eller i opera-logen, -kunna taga henne för en af de alvarsamma engelskor, som -pryda vår saison ... Men ser man henne i Luxembourgs -galleri och derjemte i samtal med monsieur Armand Cambon, -så ...“ -</p> - -<p> -“Så?“ -</p> - -<p> -“Så är hon fransyska, fullkomligt fransyska, mitt herrskap -... det var ett lif, ett färgspel i hennes ansigte ... -Och hennes ögon, hennes ögon ...“ -</p> - -<p> -“Hennes ögon?“ upprepade markisinnan, som under -hela berättelsen flyttade sina blickar emellan baronen och -hertigen. -</p> - -<p> -“Voro smäktande och ömma som dufvans, när hon drager -det första strået till sitt bo eller sticker det första kornet -i näbben på sin unge.“ -</p> - -<p> -Markisinnan skrattade hjertligt, hvilket bevisade att -berättelsen tillskyndade henne ett stort nöje. -</p> - -<p> -Hertigen bet sig i läppen och rynkade ögonbrynen, -hvilket borde bevisa motsatsen. -</p> - -<p> -<a id="page-112" class="pagenum" title="112"></a> -“Nå vidare, baron?“ yttrade markisinnan; “ni är bildrik -i er berättelse, hvilket röjer att utställningen i Luxembourgs -galleri denna gång gjort ett synnerligt intryck -på er.“ -</p> - -<p> -“Utan tvifvel“, svarade baronen under ett misslyckadt -försök att le. -</p> - -<p> -“Hur länge förblef ni en stum åskådare af denna rörande -tableau-vivant?“ frågade markisinnan. -</p> - -<p> -“För att öfvertyga mig om det var ett nytt verk af -våra vanliga konstnärer, eller en tafla skickad af djefvulen -för att vid nästa konst-utställning vinna priset framför andra -mästare, närmade jag mig slutligen den onekligen vackra -gruppen och gjorde derigenom slut på den intressantaste af -dialoger.“ -</p> - -<p> -“Nå, än sedan?“ -</p> - -<p> -“Monsieur Cambon är en fullkomlig kavaljer“, upplyste -S:t-Bris; “ni tror mig kanske icke, när jag säger att hans -artighet gick ända derhän, att tillbjuda hertiginnan sitt sällskap -på hemfärden ... Kom nu och säg att ridderligheten -endast är ett privilegium för Frankrikes adel, när bluserna -ha anspråk på att åka i vagnar med hertiginnor vid sidan.“ -</p> - -<p> -Markisinnan skrattade så att hennes ögon vattnades, -under det att hertigens sprutade eld. -</p> - -<p> -Vatten och eld. Tvänne elementer redan i rörelse. -</p> - -<p> -“Jag kämpade manligen för adelns ära“, återtog baronen, -“och segrade åtminstone för tillfället ... Med ett ord, -jag fick den nåden att ledsaga hertiginnan från Luxembourg -till hertigens hotel.“ -</p> - -<p> -“Och arbetaren?“ sporde markisinnan. -</p> - -<p> -“Stannade qvar, förmodligen för att kyssa upp stoftet -efter hennes fot eller doppa näsan i den oljefärg, som den -höga konstnärinnan spilt på golfvet ...“ -</p> - -<p> -“Men under det ni följde hertiginnan hem“, frågade -markisinnan, “sökte ni icke ...“ -</p> - -<p> -“Locka från hennes vackra läppar förklaringen öfver -hennes förhållande till blusen?“ inföll S:t-Bris; “visserligen -... Men hennes mun var förseglad och hela hennes väsende -röjde den fullkomligaste själsfrånvaro ... Säkert sväfvade hon -i tankarne mellan Luxembourgs taflor, för att med hänryckning -se på hur hennes riddare i ordets vidsträcktaste bemärkelse -bar hennes färger.“ -</p> - -<p> -<a id="page-113" class="pagenum" title="113"></a> -Baron S:t-Bris hade slutat sin berättelse. Det något -skämtsamma sätt, hvarpå han afgifvit den, dolde likväl illa -den förargelse, som glödde inom honom. -</p> - -<p> -“Hvad är nu er tanke om allt detta?“ frågade han -med ena ögat på markisinnan och det andra på hertigen. -</p> - -<p> -“Det har alltid varit min tanke“, svarade markisinnan, -“att något mystiskt förhållande sedan längre tid tillbaka -varit rådande mellan dessa begge personer och att ur detta -förhållande förr eller senare kunde uppväxa en storm, nog -stark att förgöra oss alla ... Eller hvad är er tro, hertig -de Beaudreuil?“ tillade hon, vändande mot denne ett ansigte, -strålande af skadefröjdens triumf. -</p> - -<p> -“Jag tror“, svarade hertigen med dof röst, “att baron -S:t-Bris hade rätt, när han sade, att det är djefvulen som -skickat denna tafla till Luxembourgs galleri, för att ...“ -</p> - -<p> -“Vinna priset?“ inföll markisinnan; “ja, ni har rätt, -och han skall vinna priset, om man icke utdrifver djefvulen -med Belzebub.“ -</p> - -<div class="chapter"> - -<h3 class="chapter" id="subchap-0-1-12"> -<span class="firstline">Tolfte kapitlet.</span><br /> -Café Procope. -</h3> - -</div> - -<p class="first"> -<span class="firstchar">V</span><span class="postfirstchar">id</span> rue de l’Ancienne-Comédie inom quartier de l’Ecole de -Médecine har man Café Procope, kanske det märkvärdigaste -af alla kaféer i Paris både i litterärt och politiskt hänseende, -för att icke tala om de materiella förfriskningarna, -mot hvilka för öfrigt ingenting är att anmärka. -</p> - -<p> -Der tillbragte flere af det adertonde århundradets snillen -och tänkare större delen af sina aftnar, en Voltaire, en -Rousseau, en Molière m. fl. -</p> - -<p> -Der samlade sig med Piron till ordförande de författare, -som vore grundpelarne för Théatre Français, bestämmande -ödet för arbeten, som skulle gifvas, och föga vördnadsfullt -<a id="page-114" class="pagenum" title="114"></a> -nagelfarande publikens omdöme öfver dem, som redan varit -gifna. -</p> - -<p> -Der blef S:t-Foix utmanad på duell för det han — -men det äfventyret förtjenar en särskilt beskrifning. -</p> - -<p> -S:t-Foix inkommer en middag på Café Procope för att -der dricka sitt chokolad och vänta sina vänner. -</p> - -<p> -Just i begrepp att föra till sina läppar sin älsklingsdryck, -ställer han hastigt koppen ifrån sig och slungar en -harmsen blick på en person, som sitter vid bordet närmast -hans. -</p> - -<p> -Denne person, hvilken är honom obekant, har framför -sig tre koppar, af hvilka de tvänne mindre innehålla, den -ena thévatten och den andra chokolad. Den tredje, något -större, är deremot tom. -</p> - -<p> -Den obekante tömmer de begge smärre kopparne i den -större och fattar derefter ett alnslångt, men mycket smalt -bröd, kändt i Paris under namnet “la flûte“, samt börjar -doppa och äta med bästa appetit. -</p> - -<p> -Thé och chokolad sammanblandade! -</p> - -<p> -S:t-Foix kan icke styra sig längre. -</p> - -<p> -Med en röst darrande af vrede ropar han till den obekante: -“Monsieur! det var en sakramenskadt dålig diner!“ -</p> - -<p> -Den obekante, lika nitälskande för sammanblandningen -som S:t-Foix för enheten, reser sig upp från sin plats, närmar -sig S:t-Foix och begär upprättelse. -</p> - -<p> -S:t-Foix och den obekante åtföljas till Boulogne-skogen, -der de slåss på värja. -</p> - -<p> -S:t-Foix blir blesserad och hans motståndare uttrycker -sin ledsnad öfver denna olycka. -</p> - -<p> -“Det gör ingenting“, ropar S:t-Foix, “bara ni erkänner -att det var en sakramenskadt dålig diner.“ -</p> - -<p> -Café Procope besöktes ofta af Camille Desmoulins, en -af den första revolutionens snillrikaste och ädlaste frihetskämpar. -</p> - -<p> -En förmiddag sitter han derinne, blickande otåligt mot -dörren, men med ansigtet strålande af öfverjordisk lycka. -</p> - -<p> -Tvänne personer inträda, och med ett utrop af förtjusning -hastar Camille emot dem. -</p> - -<p> -De två äro S:t-Just och Robespierre, hans ungdomsvänner. -</p> - -<p> -“Låtom oss skynda, skynda!“ ropar han fattande deras -händer och tryckande dem till sitt bröst. -</p> - -<p> -<a id="page-115" class="pagenum" title="115"></a> -Derefter skyndade de ut. Hvart? -</p> - -<p> -Camille skulle den dagen gifta sig med Anne-Philippine-Louise -Duplessis Laridon, på sin tid den skönaste, talangfullaste -och rikaste flicka i Paris. -</p> - -<p> -Hon hade sett Camille, lyssnat till hans röst, när han -uppmanade till strid för frihet och fosterland, och hon älskade -honom. -</p> - -<p> -Men den blyge Camille, vältalig inför ett helt folk, -var stum inför henne. -</p> - -<p> -“Camille!“ sade hon derför en dag till honom, “jag -tycker mycket om er när ni tiger, men ännu mera när ni -talar.“ -</p> - -<p> -Camille började tala, och det var för att i evighet få -fortsätta dialogen som han hade så brådtom att följa S:t-Just -och Robespierre. -</p> - -<p> -Ungdomsvännerna förde honom till altaret, att förenas -med Anne-Philippine-Louise Duplessis Laridon. -</p> - -<p> -Någon tid derefter förde honom samma ungdomsvänner -till la place de la Révolution, att förenas med guillotinen. -</p> - -<p> -I det inre rummet af Café Procope brukade Bonaparte -dricka thé och läsa tidningarne på den tiden han till sin -stora bedröfvelse icke hade annat att göra. -</p> - -<p> -Garçonerna på stället kunde svära på att de aldrig sett -honom le eller hört honom tala. -</p> - -<p> -De trodde honom vara född med ett ansigte af gul -marmor. -</p> - -<p> -En dag år 1795 inkommer en äldre herre med befallande -blick, men för öfrigt ganska lefnadslustigt och välmående -ansigte. Det är Barras. -</p> - -<p> -Barras närmar sig mannen med marmor-ansigtet och -hviskar några ord i dennes öra. -</p> - -<p> -Marmorn ljusnar, börjar le, börjar tala. -</p> - -<p> -Men så hade också Bonaparte af Barras fått tvänne -gåfvor på en gång: Josefina och befälet öfver Italienska -arméen, en vinge af sällheten och en af segern. -</p> - -<p> -Men när han afklippte den förre och ville flyga endast -med den sednare, sjönk han i verldshafvets vågor. -</p> - -<p> -Café Procope är, liksom alla kaféer i Paris, prydd med -speglar öfverallt och försedd med marmorbord, allt i modernaste -stil. -</p> - -<p> -Det enda, som röjer dess ålder, är den låga, men vackert -skulpterade dörrposten emellan de begge rummen. Man -<a id="page-116" class="pagenum" title="116"></a> -ser med vördnad på denna låga dörrpost, för hvilken så -många stora män böjt sina hufvud. -</p> - -<p> -Man betraktar med andakt dessa väggar, som, ehuru -flere gånger ompanelade och ommålade, likväl tyckas hafva -en hel mängd underbara saker att omtala. -</p> - -<p> -Oss har det förefallit som om vi derinne sett odödligheten -och förgängligheten spelande domino och med timglaset -midt emellan sig. -</p> - -<p> -Apropos domino, så är detta ett mycket allmänt spel -på kaféerna i Paris såväl för herrar som damer. -</p> - -<p> -Det spelas med samma ifver som vi så många gånger -beundrat hos gubbarna på den gamla barnhuskällaren i -Stockholm. -</p> - -<p> -Men, i stället för “sexan“, en okänd storhet i Paris, -spelar man om ett glas sockervatten, en kopp kaffe och allra -högst om ett glas punch à la Romaine, bestående af för -mycket vatten, för litet romm och med en citronskifva uti. -</p> - -<p> -De redlige svenskar skulle ej länge trifvas på ett sådant -ställe. -</p> - -<p> -Men fransmannen och fransyskan, dessutom mera fallne -för det offentliga än enskilta lifvet, trifvas der hela eftermiddagen, -emedan man der kan läsa alla tidningar, tala om -alla möjliga saker och behöfver under tiden hvarken elda -eller bränna ljus hemma, hvilka fördelar också gå in i beräkningen. -</p> - -<p> -De aflägsna sig först sent på natten, tagande med sig -sitt glada lynne jemte de öfverblifna sockerbitarna, som äro -goda att ha i Caféaulait följande morgon. -</p> - -<p> -Förmiddagarne deremot är det något glesare på kaféerna, -om ej vid utomordentliga tillfällen, såsom fallet var den 21 -Februari. Då var det så mycket folk inne på Café Procope, -att man måste armbåga sig fram genom de begge rummen. -</p> - -<p> -Garçon’erna, som passade upp, gjorde verkligen skäl för -de sous-stycken de erhöllo i drickspengar. Drickspengar äro, -såsom läsaren kanske redan vet, vanliga utomlands, antingen -konsumenten intagit litet eller mycket. De utgöra också -garçon’ens enda lön, men denna är icke desto mindre på -flere ställen så stor, att hugade spekulanter betala ända till -flere tusen francs för blotta rättigheten att passa upp och -servera. -</p> - -<p> -Samtalet på Café Procope ifrågavarande dag rörde naturligtvis -reform-banketten. -</p> - -<p> -<a id="page-117" class="pagenum" title="117"></a> -“Afgjordt således att reform-banketten är inställd?“ -</p> - -<p> -“Ja.“ -</p> - -<p> -“När afgjordes det?“ -</p> - -<p> -“I dag på morgonen. Odilon Barrot tvekade i det -längsta, ty man rådslog länge och väl.“ -</p> - -<p> -“Rådslog? det förstås. Man har rådslagit i sjutton år -alla de gånger som man bort handla.“ -</p> - -<p> -“Slutligen tog Thiers till ordet.“ -</p> - -<p> -“Ah, Thiers tumme liten! ... Nämn oss någon, som -pratat mer och gjort mindre än han.“ -</p> - -<p> -“Än fästningsverken då? ... har icke Thiers gjort befästningarna -kring Paris?“ -</p> - -<p> -“Och vändt kanonmynningarna mot staden för att ständigt -kunna ha sitt verk för ögonen?“ -</p> - -<p> -“Och lagt sig till glasögon, för att få det ännu närmare?“ -</p> - -<p> -“Nå, hvad sade Thiers?“ -</p> - -<p> -“Han idislade alla hotelserna i ministèrens proklamation, -uppställde i full parad de sjuttio tusen soldater, som ministèren -låtit kalla till Paris, förespeglade högar af menniskolik, -mot hvilka Notre-Dames torn vore ett intet, och lyckades -slutligen på detta sätt fastnagla alla de fötter, som skulle -gå i spetsen för folket.“ -</p> - -<p> -“De herrarne! de hafva offrat den lagliga rätten åt -fruktan för striden, i stället för att beväpnade med den förre -trotsa den sednare.“ -</p> - -<p> -“Veten I hvad marskalsk Bugeaud, rådfrågad af konungen, -har svarat?“ -</p> - -<p> -“Nej. Hvad har han svarat?“ -</p> - -<p> -“Gif mig befäl öfver trupperna, ers majestät, och jag -åtager mig att låta parisarne ända till fästet sluka den sabel, -som jag invigt vid Isly.“ -</p> - -<p> -“Sacre-dieu!“ -</p> - -<p> -“Au diable!“ -</p> - -<p> -“Marskalk Bugeaud glömde likväl en sak.“ -</p> - -<p> -“Hvad?“ -</p> - -<p> -“Att den, som slukar sabeln, slukar äfven handen.“ -</p> - -<p> -“Ja, ja!“ -</p> - -<p> -“Den som biter i afrikaner värmer sig, den som biter -i fransmän bränner sig.“ -</p> - -<p> -“Sannt!“ -</p> - -<p> -<a id="page-118" class="pagenum" title="118"></a> -“Undrar just hvem som egentligen skall försvara Juli-dynastien, -om det gäller?“ -</p> - -<p> -“Republikanerne kanske?“ -</p> - -<p> -“Ha, ha!“ -</p> - -<p> -“Legitimisterne?“ -</p> - -<p> -“Ha, ha, ha!“ -</p> - -<p> -“De sednare hata Ludvig Filip för usurpationens skull -lika mycket som de förre för tronens.“ -</p> - -<p> -“Än köpmännen då?“ -</p> - -<p> -“Köpmannen, hans eget kött och blod?“ -</p> - -<p> -“Hata honom för utsigten af det krig med England, -som han öppnat genom sin sons giftermål med en spansk -prinsessa, för att ej tala om penningebristen och stagnationen -i alla affärer.“ -</p> - -<p> -“Men armén?“ -</p> - -<p> -“Denna armé, kommenderad af hans egna söner?“ -</p> - -<p> -“När upphörde franska soldaten att vara fransk medborgare?“ -</p> - -<p> -“Aldrig. Lefve linien!“ -</p> - -<p> -“Och hvad betyder dessutom armén, om Paris vill?“ -</p> - -<p> -“Och Paris vill.“ -</p> - -<p> -“Ja, ja, Paris vill!“ -</p> - -<p> -“Men Odilon Barrot och Thiers vilja icke.“, -</p> - -<p> -“Jo, de vilja.“ -</p> - -<p> -“Hvad?“ -</p> - -<p> -“Blifva ministrar.“ -</p> - -<p> -“Ha, ha!“ -</p> - -<p> -“Det blir lås för deras mun, men icke för Frankrikes.“ -</p> - -<p> -“Emellertid söka de smeta Frankrike om munnen med en -anklagelse-akt emot ministrarne.“ -</p> - -<p> -“Jaså, en anklagelse-akt?“ -</p> - -<p> -“Som redan är uppsatt och undertecknad af sextio deputerade.“ -</p> - -<p> -“Hur låter den?“ -</p> - -<p> -“Ministrarne anklagas: 1:o) att hafva åt utlänningen -förrådt Frankrikes ära och intressen; 2:o) att hafva förfalskat -konstitutionens principer och våldfört frihetens garantier; -3:o) att hafva genom en systematisk bestickning sökt -qväfva uttrycket af den allmänna opinionen; 4:o) att hafva -i ministrarnes intresse sålt statens embeten och alla maktens -privilegier; 5:o) att hafva ruinerat rikets financer; 6:o) att -hafva beröfvat nationen den rätt, som, oskiljaktig från hvarje -<a id="page-119" class="pagenum" title="119"></a> -fri konstitution, varit henne tillförsäkrad genom kartan; -7:o) att hafva genom öppen kontra-revolution satt på spel -hela vinsten af våra tvänne revolutioner samt försänkt landet -i den djupaste förvirring.“ -</p> - -<p> -“Mustiga ord.“ -</p> - -<p> -“Men bara ord.“ -</p> - -<p> -“Majoriteten i kammaren skall skratta åt dem.“ -</p> - -<p> -“Ministèren skratta åt dem.“ -</p> - -<p> -“Konungen skratta åt dem.“ -</p> - -<p> -“Det blir muntert på höjden.“ -</p> - -<p> -“Bedröfligt på djupet.“ -</p> - -<p> -“Reaktionen segrar ... med friheten är det förbi!“ -</p> - -<p> -“Messieurs! skåden åt öster!“ yttrade en ung man, som -hitintills icke blandat sig i samtalet. -</p> - -<p> -“Hvad för slag?“ -</p> - -<p> -“Hvarför skola vi skåda åt öster?“ -</p> - -<p> -“Ser ni icke molnet der?“ -</p> - -<p> -“Molnet? ... Ni yrar, monsieur.“ -</p> - -<p> -“Ser ni icke ett ansigte i molnet?“ -</p> - -<p> -“Han är tokig.“ -</p> - -<p> -“Känner ni icke anletsdragen?“ -</p> - -<p> -“Hvilka anletsdrag?“ -</p> - -<p> -“Samma anletsdrag som Napoleon redan såg på S:t -Helena och dem han tecknade upp för oss.“ -</p> - -<p> -“Ni talar gåtor.“ -</p> - -<p> -“Jag talar tydligt ... Men att I icke sen ... att fransmän -icke se!“ -</p> - -<p> -“Vi förstå er icke.“ -</p> - -<p> -“Nej, icke ett enda ord, monsieur!“ -</p> - -<p> -“O min Gud! känner ni då icke igen steppernas beherskare! -hafven I då glömt kossackens anletsdrag! hören I ej -knutpiskans smällar!“ -</p> - -<p> -“Aha!“ -</p> - -<p> -“Ja, ja, nu förstå vi.“ -</p> - -<p> -“Molnet närmar sig våra gränser ... ansigtet blir tydligare -... hvardera ögonpupillen är en bomb, rullande i mörsaren, -hvarje ögonhår en pik från Dons strand ... Innan -bomben springer och piken kastas, en garde, messieurs! låten -vinden spela i vecken af den trefärgade fanan! en avant, -citoyens!“ -</p> - -<div class="poem-container"> -<a id="page-120" class="pagenum" title="120"></a> - <div class="poem"> - <div class="stanza"> - <p class="verse">“Que la République française</p> - <p class="verse">Entraine encor ses bataillons,</p> - <p class="verse">Au refrain de la Marseillaise</p> - <p class="verse">A travers de rouges sillons.</p> - <p class="verse">Que la victoire de son aile</p> - <p class="verse">Touche nos fronts et cette fois</p> - <p class="verse">La République universelle</p> - <p class="verse">Aura balayé tous les rois.“</p> - </div> - </div> -</div> - -<p class="noindent"> -“Bravo, monsieur Eugène! bravo!“ afbröt åhörarne. -</p> - -<p> -“Men fortfar, fortfar!“ ropade några. -</p> - -<p> -“Fortfar!“ instämde alla. Eugène fortfor: -</p> - -<div class="poem-container"> - <div class="poem"> - <div class="stanza"> - <p class="verse">“Aux armes! aux armes!</p> - <p class="verse">Qu’on mette au bout de nos fusils</p> - <p class="verse">Les oppresseurs de ...“</p> - </div> - </div> -</div> - -<p class="noindent"> -Eugène afbröt sig sjelf, ropande till en annan ung man, -som, nyss inkommen, banade sig väg fram till skalden, der -han stod midt på golfvet omgifven af sina beundrare. -</p> - -<p> -“Ni kommer som en frihetens genius ... Jag läser en -strålande nyhet i ert ansigte ... Blå äro era ögon, röda era -kinder, hvit er panna ni är den trefärgade fanan lifs -lefvande, Armand Cambon!“ -</p> - -<p> -“Verkligen har jag också en vigtig nyhet att meddela“, -svarade denne, hemtande andan. -</p> - -<p> -“Berätta då, säg, säg!“ ropade alla. -</p> - -<p> -“Det är bekant att Odilon Barrot inställt banketten“, -yttrade vår hjelte. -</p> - -<p> -“Ja, ja.“ -</p> - -<p> -“Men Lamartine har ...“ -</p> - -<p> -“Lamartine? ... hvad är det om Lamartine?“ skriade -församlingen. -</p> - -<p> -“Lamartine har sagt ...“ -</p> - -<p> -“Hvad? hvad?“ -</p> - -<p> -“Följande ord: “Må place de la Concorde blifva öde, -må alla deputerade undandraga sig sin pligt, men jag skall -gå till banketten, gå ensam utan annan följeslagare än min -skugga“. -</p> - -<p> -Ett allmänt jubel följde på dessa ord. -</p> - -<p> -“Han skall ej gå ensam“, ropade en. -</p> - -<p> -“Nej, nej! alla skola följa honom“, ropade de öfrige. -</p> - -<p> -<a id="page-121" class="pagenum" title="121"></a> -“Paris skall följa honom med fötter och armar!“ -</p> - -<p> -“Frankrike med sitt bifall och sina välönskningar!“ -</p> - -<p> -“Frihetens gudinna med sin lager.“ -</p> - -<p> -“Fortsätt, Eugène! Sjung! vi skola sjunga alla!“ -</p> - -<div class="poem-container"> - <div class="poem"> - <div class="stanza"> - <p class="verse">“Aux armes! aux armes!</p> - <p class="verse">Qu’on mette au bout de nos fusils</p> - <p class="verse">Les oppresseurs de tous pays,</p> - <p class="verse">Les poitrines de Radetzkis!</p> - <p class="verse">Les peuples sont pour nous de frères,</p> - <p class="verse">Et les tyrans des ennemis.“</p> - </div> - </div> -</div> - -<div class="chapter"> - -<h3 class="chapter" id="subchap-0-1-13"> -<span class="firstline">Trettonde kapitlet.</span><br /> -Invaliden. -</h3> - -</div> - -<p class="first"> -<span class="firstchar">U</span><span class="postfirstchar">ngefär</span> en timma efter uppträdet på Café Procope stannade -en äldre och en yngre man på place du Panthéon. -</p> - -<p> -Den äldre gick på tvänne träben och höll den yngre -under armen. -</p> - -<p> -Panthéon, som, efter hvad vi höra, gifvit sitt namn åt -platsen, är otvifvelaktigt den ståtligaste bland alla moderna -byggnader i Paris. Planen är ett grekiskt kors bildande -fyra skepp, som alla förlora sig i centern eller den höga -majestätiska dômen. Grundlagdt och uppbygdt under Ludvig -XV:s tid af den berömde arkitekten Soufflot samt då ämnadt -till kyrka, omändrades det efter Mirabeaus död af den icke -mindre berömde byggmästaren Quatremière till en begrafningsplats -för dem, som genom talanger, dygder och fosterländska -värf gjort sig förtjenta af Frankrikes tacksamhet. -</p> - -<p> -Också bär frisen följande inskrift: -</p> - -<p class="center"> -“Aux grands hommes la patrie reconnaissante.“ -</p> - -<p> -Denna inskript af Pastoret, borttagen efter restaurationen, -återställdes efter Juli-revolutionen. -</p> - -<p> -<a id="page-122" class="pagenum" title="122"></a> -Pantheons torn är det högsta i Paris, och beundraren -af sköna vidsträckta utsigter underlåter icke gerna att uppstiga -deruti, när himlen hvälfver sig klar öfver den stora -minnesrika staden. -</p> - -<p> -Men den som med beundran vill dröja vid stora mäns -grafvar, nedstiger i Pantheons källarhvalf och stannar företrädesvis -vid de sarkofager, hvaruti Voltaire och Rousseau -hvila och hvilka der uppstäldes af folket under första revolutionen. -</p> - -<p> -Bourbonerne, lika litet vördande män med lager som -demagogerne män med krona, vältrade de begge sarkofagerna -från deras platser och innestängde dem i en mörk fuktig -håla, hvars ingång tillmurades. -</p> - -<p> -Men samma revolution, som återgaf inskriften, framdrog -äfven de gömda, men icke glömda sarkofagerna och återstälde -dem der de förut stått. -</p> - -<p> -Man vore färdig att med Michelet säga: “Christendomen -är nåden, men revolutionen rättvisan.“ -</p> - -<p> -Den som innesluter Rousseaus jordiska qvarlefvor, har -några enkla prydnader, men som likväl erinra något om -den store dödes seder och karakter: hyddan, under hvars -låga tak han tänkte och skref; handen med facklan, som -sträcker sig ut genom den halföppnade dörren för att upplysa -kommande åldrar; och inskriften derunder: -</p> - -<p class="center"> -“Ici repose l’homme de la nature et de la vérité.“ -</p> - -<p> -Under Pantheon hvilar äfven stoftet af marskalken -Lannes samt af många andre krigare från kejsartiden. -</p> - -<p> -Bland de många urnorna med hvar sitt brustna hjeltehjerta -upptäcker man en, som till sitt yttre är vida anspråkslösare -än alla andra. -</p> - -<p> -Men det hjerta, som deruti förvaras, bidrog också icke -till verldens förstöring, liksom grannarne deromkring. Det -tillhörde geometern Lagrange, en af vetenskapens, men icke -krigets, heroer. -</p> - -<p> -Pantheon, till hvars närmare beskrifning vi vid ett -annat tillfälle skola återkomma, saknar många grafvar, som -borde finnas der. Ett pantheon i Frankrike kan icke hafva -för många underjordiska våningar eller brist på gäster derunder. -</p> - -<p> -<a id="page-123" class="pagenum" title="123"></a> -De begge män, som vi nu infört på place du Panthéon -och der stannat, voro Armand Cambon och hans fader, invaliden -på Bicêtre. -</p> - -<p> -“Ni tror då, min far, att rätta ögonblicket är inne?“ -frågade sonen. -</p> - -<p> -“Ja“, svarade fadern. -</p> - -<p> -“Men om det slutar på samma sätt som 1832, 1833 -och 1835?“ -</p> - -<p> -“Då var det blott emöter, blott rörelser af ett eller -två partier, men icke af hela folket ... När ett parti höjer -upprorsfanan, då är det blott emöt, men när ett helt folk -reser sig, då är det revolution ... Säg mig en enda emöt -som lyckats och en enda revolution som misslyckats ... -I fjortonde seklet gjorde “la Jacquerie“ uppror och besegrades; -i femtonde “les Cubochiens“ och besegrades; i sextonde -“la Ligue“ och besegrades; i sjuttonde “la Fronde“ -och besegrades, och hvarför? jo, ty de voro alla blott partistrider -utan rot i nationen, voro blott emöter ... Men i -adertonde seklet reste sig folket och segrade; i detta sekel -reste det sig ånyo och segrade; i dag reser det sig för tredje -gången och segrar ... Den tredje blir revolution liksom de -förre voro det ... Det står icke i mensklig makt att hindra -den.“ -</p> - -<p> -“Men Ludvig Filip har till stöd medelklasserna, de -förskräcktes stora parti, sina söners talang och med, en här -af 500,000 man och Paris’ fästningsverk“, yttrade Armand. -</p> - -<p> -“Ludvig XVI hade för sig åtta seklers häfd“, svarade -fadern, “hade, utom sitt garde, sina musketörer och sina -schweizar-bataljoner, alla Europas härar, som vältrade sina -massor mot våra gränser; men han föll ... Carl X hade för -sig en mäktig aristokrati, en ofantlig civillista, ett maison -rouge, ett kungligt garde och en armé; men han föll ... -Djupare än klippan i hafvet står demokratien i Frankrike -... Hafvets vågor äro starka, men mot klippan bryta de sin -makt ... Sjelfve Napoleon, som hade för sig snillet, äran -och en här af nationer, föll mindre för det koaliserade Europa -än för sitt eget land, hvars tribun han förstummat, hvars -frihet han undertryckt.“ -</p> - -<p> -“Det var således icke obetänksamt af mig att i dag -ingå på Alberts förslag?“ -</p> - -<p> -“Hvilket?“ -</p> - -<p> -<a id="page-124" class="pagenum" title="124"></a> -“Att i natt sammankalla mina vänner för att utdela -vapen och sedan förena oss med de öfrige sektionerna, som -redan äro stridsfärdiga.“ -</p> - -<p> -“Och du har utan vilkor antagit detta förslag?“ -</p> - -<p> -“Nej, jag har icke glömt era råd, min far: jag har -förbehållit mig fria händer och att sjelf få handla efter omständigheterna.“ -</p> - -<p> -“Godt ... Jag fruktar mera för Bergets ledamöter än -för Ludvig Filips municipalgarde ... det sednare är snart -bekämpadt ... Juli-dynastien är ett murket, ihåligt träd och -jag tycker mig redan höra knakningarna i dess stam ... det -vore fåfängt att stötta under den ... Det skall derför ej behöfvas -många hugg vid roten för att fälla den ... Men när -segern är vunnen, då skall du förena dig med dem, som -söka skydda den nya friheten, skydda henne icke blott mot -andra, utan äfven mot henne sjelf ... du skall bidraga till -grundandet af en ädel republik.“ -</p> - -<p> -“Ni är då äfven öfvertygad om, min far, att det skall -blifva republik?“ -</p> - -<p> -“Ja ... Utom det att denna styrelseform är den förnuftigaste, -så är den jemväl den nödvändigaste, isynnerhet för -en sådan nation som vår med dess rörlighet, ombytlighet -och oro ... När monarkien drager omkring friheten en ring -af jern, inom hvilken hon ej kan röra sig utan våldsamma -brytningar, knyter republiken kring henne en mjuk gördel, -som just till följd af sin smidighet och tänjbarhet icke trycker -och retar till våld ... Det folk, som vet att det efter en -viss bestämd tid på laglig väg kan erhålla en ny styrelse, -behöfver ej äfventyra revolutionernas faror för att blifva -qvitt den gamla.“ -</p> - -<p> -“Det är sannt, min far.“ -</p> - -<p> -“Återstår således att akta oss för våra vänner, sedan -vi väl besegrat våra fiender ... Jag har varnat dig för -monsieur Albert och dem, hvilkas ärenden han går ... Den -som vill det omöjliga, qväfver redan i födseln det möjliga, -den som vill allt, vill intet ... Jag blir förargad, när jag -läser ett anförande af Berryer eller Montalembert; men jag -bäfvar, när jag läser något af Ledru Rollin eller Proudhon -... Att vända upp och ned på ett samhälle, det vore ett -dåraktigt försök och som endast kan medföra olycka både -för den som vänder och det som vändes ... Det är således -icke <em>deras</em> republik som Frankrike kan önska sig.“ -</p> - -<p> -<a id="page-125" class="pagenum" title="125"></a> -“Och den republik <em>Frankrike</em> önskar sig?“ -</p> - -<p> -“Är en styrelse på folkväldets fasta grund, en frihet -utan inkräktningar och våld, en jemnlikhet, men som icke -qväfver hvar och ens naturliga tillväxt och företräde, ett -broderskap af fria män och ej af munkar i ett kloster ... -En sådan styrelse skall akta egendomen, som icke är annat -än det fullbordade arbetet, och akta arbetet, som icke är -annat än den blifvande egendomen ... Den skall äfven skydda -arfsrätten, som icke är annat än faderns hand framsträckt -åt barnen genom grafvens dörr ... Den skall bygga makten -på samma grund som friheten, det vill säga på rätten ... -Den skall lägga styrkan under förståndet, upplösa emöten -och kriget, göra ordningen till medborgarnes lag och freden -till nationernas.“ -</p> - -<p> -“Ja“, fortfor invaliden med ögon lågande af ingifvelsens -heliga eld, “den skall, utan att likväl lemna jorden, utan -att aflägsna sig från möjligheten och sanningen, verkliggöra -alla de vises drömmar om det menskliga samhället ... Den -skall lefva och stråla, förstora Frankrike och eröfra verlden; -den skall, med ett ord, blifva det majestätiska återskenet af -Guds ansigte, leende från sin himmel!“ -</p> - -<p> -“Oh! skall jag få upplefva denna dag!“ ropade invaliden, -lutande sig mot sonen, men med blicken på Pantheons -kupol, som i detsamma belystes af aftonsolen, “skall jag -bevitna den stund, när detta stolta tempel öppnar sina portar, -för att i sitt tacksamma sköte emottaga stoftet af den -man, som skapat detta samhälle jag drömt om! ... Nej, icke -detta tempel! ... Hela verlden skall blifva hans pantheon, -jorden hans graf och himmelen dômen deröfver!“ -</p> - -<p> -Invalidens röst förstummades, hans hufvud sjönk ned -mot bröstet och hans knän böjde sig. Inspirationen var -värdig Juli-hjelten, men för stark för de femtio på träben -stapplande åren. -</p> - -<p> -Sonen flätade sina armar om faderns lif, tryckte på -hans bleka panna en kyss och lemnade i spåret deraf många -varma tacksamma tårar. -</p> - -<div class="chapter"> - -<h3 class="chapter" id="subchap-0-1-14"> -<a id="page-126" class="pagenum" title="126"></a> -<span class="firstline">Fjortonde kapitlet.</span><br /> -Ryktena. -</h3> - -</div> - -<p class="first"> -<span class="firstchar">H</span><span class="postfirstchar">ertiginnan</span> de Beaudreuil gick af och an i sitt kabinett, -djupt svartklädd. Den svarta drägten gjorde hennes ansigte -ännu blekare, och den matta rodnaden kring ögonen röjde -att hon nyss gråtit. -</p> - -<p> -Den sorgdrägt, som qvinnorna i Frankrike bära, skiljer -sig från den i Sverige derigenom att den icke har hvita -plöröser eller hvit veckad krage, utan är helt och hållet -svart. -</p> - -<p> -Collette, hertiginnans kammarjungfru och likaledes i -svart toalett, stod invid dörren till ett inre rum, bärande -öfver sin arm en svart sammetsmantilj, hvilken hon nyss -tagit från sin herskarinnas skuldror. -</p> - -<p> -“Under madames bortovaro har hertigen varit nere och -frågat efter madame?“ underrättade Collette. -</p> - -<p> -“Efter mig?“ frågade hertiginnan tankspridd. -</p> - -<p> -“Ja.“ -</p> - -<p> -“Hvad ville hertigen?“ -</p> - -<p> -“Han frågade hvart ni farit, och jag svarade naturligtvis -att ni åkt till sorghuset.“ -</p> - -<p> -Hertiginnan torkade några nya tårar ur sina ögon och -fortsatte sin vandring fram och tillbaka. -</p> - -<p> -“Sade han ingenting vidare?“ frågade hon efter en -stunds tystnad. -</p> - -<p> -“Han frågade om madame mycket sörjde sin onkel“, -svarade Collette. -</p> - -<p> -“Såå“, yttrade hertiginnan, stannande framför Collette. -</p> - -<p> -“Jag svarade att madame klagat öfver att hon ej fick -tala med sin onkel innan han dog.“ -</p> - -<p> -“Och hertigen?“ -</p> - -<p> -“Syntes bedröfvad, men sade, att det ej var hans skull, -utan läkarnes, som förbjudit att någon finge störa den sjuke.“ -</p> - -<p> -Hertiginnan tog plats i en liten causeuse, som stod -midt på golfvet, och lutade sitt hufvud mot dess karm. -</p> - -<p> -“Äfven gjorde hertigen mig några andra frågor“, berättade -kammarjungfrun. -</p> - -<p> -<a id="page-127" class="pagenum" title="127"></a> -“Om hvad?“ -</p> - -<p> -“Jag vet knappast om jag vågar upprepa dem för madame, -ty ...“ -</p> - -<p> -“Hvarför icke?“ -</p> - -<p> -“Det är dessutom icke passande att vid detta tillfälle, -då madame är så upprörd att ...“ -</p> - -<p> -“Tala, Collette!“ -</p> - -<p> -“Kanske madame tillåter att jag en annan gång ...“ -</p> - -<p> -“Hvad var det för frågor, hertigen gjorde?“ -</p> - -<p> -“Det var egentligen ett upprepande af vissa rykten, -som jag förut hört, men som förefallit mig så enfaldiga, att -jag icke ansett det löna mödan omtala dem för madame.“ -</p> - -<p> -“Rykten? ... om hvem?“ -</p> - -<p> -“Om er, madame.“ -</p> - -<p> -“Om mig!“ yttrade hertiginnan, höjande långsamt sitt -hufvud från karmen. -</p> - -<p> -“Ja, madame“, svarade Collette med synbar förtrytelse; -“när icke ni får vara i fred för onda tungor, ni, som är så -god, så mild, ni, som är en ängel, då ...“ -</p> - -<p> -Hertiginnan gjorde en rörelse af otålighet. -</p> - -<p> -“Hertigen frågade mig om ni åkte ensam till sorghuset“, -började ändtligen Collette. -</p> - -<p> -“Ensam? ... hvem skulle då följa mig?“ -</p> - -<p> -“Sedan jag svarat, att ni for allena, skakade hertigen -på hufvudet, liksom han ej trodde mig ... derefter sade han -med den misstänksammaste blick: “Är ni säker på, Collette, -att baron S:t-Bris icke följde hertiginnan?““ -</p> - -<p> -“Baron S:t-Bris!“ ropade hertiginnan förvånad; “baron -S:t-Bris! ... hur kunde hertigen falla på den idén att baron -S:t-Bris skulle följa mig?“ -</p> - -<p> -“Ungefär detsamma lät jag också hertigen förstå ... -men då sade han: Ni skulle då ej veta att baronen följer -henne på alla promenader?“ -</p> - -<p> -“Följer mig på alla promenader!“ upprepade hertiginnan. -</p> - -<p> -“Och att han hvarje förmiddag möter hertiginnan i -Luxembourgs galleri.“ -</p> - -<p> -“Hvarför skulle han möta mig i Luxembourgs galleri!“ -</p> - -<p> -“Äfven det vågade jag fråga hertigen, ty jag kunde ej -utan harm höra en så ovärdig misstanke.“ -</p> - -<p> -“Och hvad svarade han?“ -</p> - -<p> -<a id="page-128" class="pagenum" title="128"></a> -“Han skakade ånyo på hufvudet ... Jag frågade ånyo, -hvarför hertiginnan skulle möta baronen i Luxembourgs -galleri, när hon icke ens tog emot honom hemma hos sig?“ -</p> - -<p> -“Och hertigen?“ -</p> - -<p> -“Drog en djup suck och sade: Alla menniskor påstå -det likväl ... Jag kom då ihåg att jag några gånger förut -hört hertigens betjenter prata något dylikt.“ -</p> - -<p> -“Äfven de?“ -</p> - -<p> -“Detta omtalade jag också för hertigen och bad honom -näpsa sitt folk för utspridande af dylika lika ogrundade som -gemena rykten ... Men jag har äfven hört det från andra -håll, förklarade hertigen.“ -</p> - -<p> -“Jaså, äfven af andra?“ -</p> - -<p> -“Så sade han och vände sig bort liksom för att dölja -sin sorg för mig ... Men när jag förklarade att jag genast -skulle för hertiginnan berätta allt hvad jag hört både af -hertigen sjelf och hans folk, vände han sig med häftighet -till mig och sade: Jag vill ej att ett enda ord härom framföres -till hertiginnan, jag vill ej att hon på något sätt oroas, -jag tror icke på dessa historier, såsom ni väl kan förstå, jag -skall näpsa mitt folk och sjelf vederlägga de rykten, som -utomhus kunna vara spridda ... När han sagt detta, stoppade -han en louisd’or i min hand och gick innan jag hann -återge honom guldmyntet, som brände i min hand ... Det -föreföll mig som om han dermed velat köpa min tystnad ... -Hertigens uppförande synes mig misstänkt; hans suck och -sorgliga utseende vid tillfället voro icke naturliga ... Det ser -verkligen ut som ville han att hela verlden skulle tro på -dessa rykten, utan att hertiginnan finge veta det minsta -derom ... Hvad afsigten är, det vete Gud, men som den icke -kan vara god, så har jag trott mig handla rätt när jag omtalade -allt för madame.“ -</p> - -<p> -“Du menar väl, Collette, och jag känner din tillgifvenhet -för mig“, sade hertiginnan med lugn; “men du bör icke -mera än jag oroas af sådana rykten ... Jag förbjuder dig -nämna för någon att du upprepat dem för mig ... Det är -under min värdighet lika mycket att lyssna till dem som -att oroas deraf ... Du har förstått mig, Collette?“ -</p> - -<p> -“Ja, madame“, svarade Collette något nedstämd. -</p> - -<p> -Hertiginnan lutade derefter sin panna mot handen, inom -sig öfverläggande. -</p> - -<p> -“Är hertigen hemma?“ frågade hon efter en kort paus. -</p> - -<p> -<a id="page-129" class="pagenum" title="129"></a> -“Jag tror det, madame.“ -</p> - -<p> -“Låt underrätta hertigen om att jag är hemkommen -och önskar tala med honom.“ -</p> - -<p> -“Strax, madame.“ -</p> - -<p> -Kammarjungfrun skyndade ut. -</p> - -<p> -“Det tilldrager sig någonting omkring mig, som jag ej -kan fatta“, sade hertiginnan för sig sjelf; “men att det är -någonting dystert och olycksbådande, det fattar jag ... O, -min Gud! min Gud! ... Om jag genom mitt undseende med -ett brott befrämjat ett annat och ännu större, då är jag -straffad, straffad hårdt ... Om denna hemska bild, som i -detta ögonblick famnar hela min själ, icke är ett foster af -min uppjagade inbillning, utan skuggan af en ryslig verklighet -som, lik vålnaden i Hamlet, manar mig till hämnd, -då ... då ... Ja, ett beslut måste fattas och, en gång fattadt, -ögonblickligen föras ut.“ -</p> - -<p> -Efter några minuters förlopp inträdde hertigen i hertiginnans -kabinett i djup sorgdrägt liksom hon. -</p> - -<p> -“Jag tackar er, madame, för er godhet att vilja se -mig“, började hertigen, tagande plats på en stol närmast -causeusen, på hvilken hertiginnan satt; “jag sökte er under -det ni var borta, såsom ni kanske vet, men min olycka att -då icke träffa er är fullkomligt försonad af den lycka, som -denna stund bereder.“ -</p> - -<p> -“Har ni bestämt när min onkel skall begrafvas?“ frågade -hertiginnan. -</p> - -<p> -Hertigen såg något öfverraskad på sin maka, liksom -hade han väntat ett annat svar på sin artiga fras. -</p> - -<p> -“Ni känner utan tvifvel“, svarade han emellertid, “att -ett lik måste begrafvas 48 timmar efter dödsfallet.“ -</p> - -<p> -“Visserligen ... således?“ -</p> - -<p> -“I öfvermorgon förmiddag klockan tio skall den döde -föras till Madeleine-kyrkan, men dessförinnan, eller klockan -nio, nedställas i portgången, som för detta ändamål draperas -med svart kläde, dekoreradt med fransar och tofsar af -silfver.“ -</p> - -<p> -Upplysningsvis bör kanske nämnas, att en eller två -timmar före afförandet till kyrkan eller begrafningsplatsen -brukar man i Frankrike till allmänt beskådande nedställa -kistan i portgången af det hus, hvaruti den döde bott. -</p> - -<p> -<a id="page-130" class="pagenum" title="130"></a> -Kistan är af ek eller simplare träslag allt efter omständigheterna, -men af släta bräder, sammansatta i form af en -vanlig låda. -</p> - -<p> -Innan kistan sålunda nedställes, är dess lock redan påskrufvadt. -</p> - -<p> -Liket visas sällan, ty i Frankrike består man ej de -döde sådan toalett som i Sverige. En skjorta, ett lakan och -litet pappersspån anses mer än tillräckligt för en grafvens -innevånare. -</p> - -<p> -I portgången är ett svartklädt altare, hvarpå brinna -ljus, flere eller färre, också efter omständigheterna. -</p> - -<p> -Hvar och en, som går förbi en portgång, der ett lik -är utstäldt, stannar, blottar sitt hufvud och vidrör vigvattensqvasten, -hvilken räckes åt den inträdande af någon -på stället varande kyrkans betjent. -</p> - -<p> -Möter man på gatan ett lik, som afföres till sitt blifvande -hem, blottar man jemväl sitt hufvud. -</p> - -<p> -Höfligheten följer oss i Paris ända till grafven eller, -rättare sagdt, den följer döden hvar och när han visar sig. -Det är också något att vara höflig för. -</p> - -<p> -“Allt är ordnadt på ett sätt, värdigt er onkels anseende -såsom medlem af en stor, mäktig korporation“, förklarade -hertigen. -</p> - -<p> -“Men, hertig, min onkel dog mycket hastigt“, anmärkte -hertiginnan; “jag förmodar derför att man iakttagit alla de -försigtighetsmått, som vid dylika fall äro vanliga?“ -</p> - -<p> -“En halftimme efter hans död instälde sig qvarterets -dödsdoktor“, svarade hertigen; “sedan denne sett liket och -tagit kännedom om dödsorsaken, afgaf han sitt vanliga betyg -och lemnade det på vederbörlig ort.“ -</p> - -<p> -I hvarje qvarter finnes en s. k. “médecin de mort“, -hvilken inställer sig efter hvarje dödsfall och lemnar betyg -derpå till mairen. -</p> - -<p> -Utan ett slikt af mairen godkändt betyg får den döde -ej begrafvas. -</p> - -<p> -“Men“, anmärkte ånyo hertiginnan, “detta försigtighetsmått -brukas ju vid alla dödsfall ... Jag hade förmodat, jag, -att min onkels lik skulle undergå obduktion, hvilket, efter -hvad jag hört, är vanligt efter en hastig och oförmodad död.“ -</p> - -<p> -Hertigen sneglade något åt sidan på hertiginnan och -en svag dallring förmärktes på hans öfverläpp. -</p> - -<p> -Dock dröjde han ej länge med svaret. -</p> - -<p> -<a id="page-131" class="pagenum" title="131"></a> -“Ni förmodar ganska riktigt, madame ... Också har jag -redan gått i författning om den saken ... Er onkel skall -obduceras.“ -</p> - -<p> -“När?“ -</p> - -<p> -“Jag hade trott att i morgon eftermiddag ...“ -</p> - -<p> -“Hvarför icke så gerna i dag?“ -</p> - -<p> -“Jag hade icke tid i dag och ville gerna sjelf vara tillstädes -... Skulle ni ha något emot att vi uppskjuta den saken -tills i morgon eftermiddag?“ -</p> - -<p> -Hertiginnan syntes något tveksam. -</p> - -<p> -“Nej, å-nej“, svarade hon slutligen; “det blir således i -morgon eftermiddag?“ -</p> - -<p> -“Ja, madame.“ -</p> - -<p> -“Hvilken tid på eftermiddagen?“ -</p> - -<p> -“Klockan fem vore för mig den lämpligaste.“ -</p> - -<p> -“Har ni bestämt hvilka läkare skola tillkallas?“ -</p> - -<p> -“Ännu icke ... Men om ni önskar det, så kunna vi -samråda om dem ... Eller kanske ni ensam vill bestämma -hvilka vi böra tillkalla? ... Hvilka önskar ni?“ -</p> - -<p> -“Jag har ännu icke tänkt derpå, men efter ni tillåter -mig att bestämma, så skall jag innan dagens slut meddela -er min önskan.“ -</p> - -<p> -“Som ni behagar.“ -</p> - -<p> -“Ni nämnde att ni sjelf tänker vara närvarande?“ -</p> - -<p> -“Ja, madame.“ -</p> - -<p> -“Äfven jag önskar vara tillstädes“, förklarade hertiginnan. -</p> - -<p> -“Äfven ni?“ yttrade hertigen med en ny sneglande -blick och en ny dallring både på öfver- och underläppen. -</p> - -<p> -“Ja, monsieur.“ -</p> - -<p> -“Ni känner då intet obehag af att vara närvarande -vid en dylik förrättning?“ frågade de Beaudreuil. -</p> - -<p> -“Hvarför skulle jag mera än någon annan känna obehag -dervid?“ -</p> - -<p> -“Jag tänkte att ni som fruntimmer ...“ -</p> - -<p> -“Hvarför skulle döden hafva något förskräckande för -mig!“ yttrade hertiginnan. -</p> - -<p> -“Visserligen icke ... men ...“ -</p> - -<p> -“Ni önskar ej min närvaro, hertig?“ -</p> - -<p> -“Jag önskade den icke, men för er egen skull, madame -... Dock, om ni står fast vid er önskan, faller det af sig -<a id="page-132" class="pagenum" title="132"></a> -sjelft, att jag måste efterkomma den ... Ni eger deruti, liksom -i allt annat, endast att följa er egen vilja.“ -</p> - -<p> -“Jag tackar er för det, monsieur.“ -</p> - -<p> -En stunds ömsesidig tystnad följde derpå. -</p> - -<p> -“Är det något annat, hvari jag kan vara till er tjenst?“ -frågade ändtligen hertigen. -</p> - -<p> -“För närvarande icke.“ -</p> - -<p> -“Ni befaller kanske att jag aflägsnar mig, madame?“ -sporde de Beaudreuil, resande sig från stolen. -</p> - -<p> -“Jag har icke rättighet att besvära er längre“, svarade -hertiginnan, på detta sätt afskedande sin man. -</p> - -<p> -Hertigen bugade sig vördnadsfullt och ämnade gå. -</p> - -<p> -“Monsieur“, yttrade hertiginnan, “råkar ni snart baron -S:t-Bris?“ -</p> - -<p> -Hertigen vände sig om. -</p> - -<p> -“Det är mycket möjligt, madame“, svarade han. -</p> - -<p> -“Det säges att han är en af edra dagliga gäster“, fortfor -hertigen. -</p> - -<p> -“Visserligen ... men ...“ -</p> - -<p> -“Men som han ej är en af mina och aldrig kan bli -det, så bed baronen vistas öfverallt, utom i min närhet.“ -</p> - -<p> -“Jag förstår er icke, hertiginna.“ -</p> - -<p> -“Ni förstår mig, men jag förstår icke er, och det oroar -mig föga ... farväl, hertig!“ -</p> - -<p> -Hertigen bugade sig ånyo och gick. -</p> - -<p> -“Skulle det kanske blott vara ett verk af min inbillning?“ -frågade derefter hertiginnan sig sjelf; “men i hvad fall som -helst skall jag vara närvarande ... Grafvens port får ej, kan -ej tillslutas, förrän allt är lika klart på denna sidan som -det är på den andra ... Ingen ovisshet får fläta in sina -mörka blad i den krans jag lägger på min stackars onkels -graf ... O min Gud! jag står då alldeles ensam här i verlden -... ingen slägting, ingen vän! ... ingen vän? ... Ah!“ -tillade hon leende, “jag har ju min riddare på Bastiljplatsen -... min fattige och obemärkte, men tappre, trogne -riddare.“ -</p> - -<p> -När hertigen kommit upp i sin våning, möttes han af -baron S:t-Bris, hvilken muntert skyndade mot honom. -</p> - -<p> -“Ni här, monsieur?“ sade hertigen till baronen. -</p> - -<p> -“Ja“, svarade denne, “och med många nyheter, hvaraf -en kan vara nog för oss, åtminstone för närvarande.“ -</p> - -<p> -“Och denna nyhet är?“ -</p> - -<p> -<a id="page-133" class="pagenum" title="133"></a> -“Att municipal-gardisterne samtligen draga sig åt högvakterna -och att polis-sergeanterne börja beklaga sig öfver -den nyck af naturen, som gjort dem några tum längre än -vanliga menniskor.“ -</p> - -<p> -“Hvad menar ni med det?“ -</p> - -<p> -“Hvad annat än att polisen kommer till korta, så fort -den hinner.“ -</p> - -<p> -“Deraf följer?“ -</p> - -<p> -“Att intet tillfälle kan vara mera tjenligt än nu, för -den händelse ni skulle vilja göra ett visst rykte till verklighet.“ -</p> - -<p> -“Ja, det är verkligen hög tid“, sade hertigen, pustande -ut och torkande sin panna; “det är hög tid, så framt icke -ett nytt rykte skall gifva sig luft, ett rykte som förhåller sig -till det gamla, som doms-basunens ljud till aftonvindens suck -... Den sednare insöfver de lefvande, men den förre uppväcker -de döde ... Ja, S:t-Bris, ögonblicket är inne, om också -en municipal-gardist postade i hvarje gathörn och en polis-sergeant -lurade vid hvarje port!“ -</p> - -<div class="chapter"> - -<h3 class="chapter" id="subchap-0-1-15"> -<span class="firstline">Femtonde kapitlet.</span><br /> -Spökhusets granne inom hus. -</h3> - -</div> - -<p class="first"> -<span class="firstchar">B</span><span class="postfirstchar">roder</span> Brédôt, af hvilken läsaren både hörde och såg åtskilligt -i slutet af 1847, bebodde ännu det lilla huset midt -emot Armands förra hem. -</p> - -<p> -Han hade en bostad af tre små rum, men af dem var -endast det innersta möbleradt och detta tarfligt såsom det -anstår en kyrkans tjenare. -</p> - -<p> -En säng, ett bord, ett halft dussin stolar utan stoppning -samt deribland en bönstol och en bigtstol, åtskilliga större -och mindre krucifixer samt några andliga böcker, se der -hvad som borde vara tillräckligt för en arbetare i den katolska -vingården, och hvilket äfven skulle hafva varit nog -för broder Brédôt, så framt han icke, såsom vi se af följande, -<a id="page-134" class="pagenum" title="134"></a> -hade haft vurm för åtskilligt annat af mera verldslig -halt. -</p> - -<p> -Klockan var ungefär sex på eftermiddagen. -</p> - -<p> -Broder Brédôt hade en liten treflig brasa i sin spisel -och en brinnande lampa på sitt bord, vid hvilket han sjelf satt. -</p> - -<p> -Framför honom på detta bord glänste ett halft dussin -de präktigaste cylinder-ur, dem han granskade med en urmakares -kännareblick. -</p> - -<p> -Under det han granskade, drog han ofta på munnen -och gaf lifliga bifallsnickar åt en ung modernt klädd herre, -hvilken satt honom nära i en behagligt tillbakalutande ställning -på stolen, berättande en liten historia om -</p> - -<h4 class="section"> -Urmakaren och morgonrocken. -</h4> - -<p class="noindent"> -Vid rue Vivienne bor en urfabrikant, som, minst sagdt, -har flere ur än han för egen del behöfver. -</p> - -<p> -Sannt är, att han har dem alla till salu; men han är -så dyr att ingen mäktar köpa ett enda. -</p> - -<p> -Från morgonen till qvällen skockar sig folk utanför de -höga spegelrutorna, förstörande sin tid med att blott se på -hvad tiden lider; och som det ena uret går för fort och det -andra för långsamt, så blir man ej klokare för det. -</p> - -<p> -Ingen är mera osäker om tiden än den, som står utanför -en urmakares fönster. -</p> - -<p> -Följaktligen kan man med skäl säga, att urmakare äro -till mera för att förvirra än för att gagna verlden. -</p> - -<p> -En morgon inkommer i den granna boden en ung herre -af elegant hållning och insvept i den prydligaste morgonrock. -</p> - -<p> -Urmakaren, ehuru något förvånad vid åsynen af en -kund i morgonrock, skyndar artigt emot den inträdande. -</p> - -<p> -“O monsieur!“ säger herrn i morgonrocken, “jag bor i -huset bredvid ert och sitter jemte min hustru vid kaffebordet, -då hon ett tu tre öfverraskar mig med den underrättelsen -att det i dag är hennes tjugonde födelsedag ... Tjugu -år äro en guds gåfva, men födelsedagarne ... födelsedagarne -äro en olycka och borde ej finnas, monsieur.“ -</p> - -<p> -Urmakaren gapar en stund på herrn i morgonrocken, -men börjar slutligen småle. -</p> - -<p> -“Min hustru påminner mig att jag länge lofvat henne -ett vackert cylinder-ur“, fortfor herrn i morgonrocken; “hon -har för ofta gått förbi era granna fönster, monsieur, ni bor -<a id="page-135" class="pagenum" title="135"></a> -alldeles för nära för vårt lugn; oron i edra ur kan ej vara -lifligare än den, som fyller min stackars hustrus hjerta.“ -</p> - -<p> -“Ah, monsieur“, yttrar urmakaren skrattande; “ni har -lofvat er hustru ett cylinder-ur ... Nåväl ... kan ni väl ge -henne något nyttigare på hennes födelsedag? ... Var god -och se er omkring; jag har ett stort lager, som ni kan se: -jag skattar mig lycklig att hafva några ur, som man förgäfves -skulle söka i passagerna, och om er hustru icke ser -på priset, så ...“ -</p> - -<p> -“Ack, när ser en hustru på priset? ... det är ju mannens -uteslutande lott det ... I början nekade jag också, -men ...“ -</p> - -<p> -“Men hur kan en man neka sin hustru någonting så -oumbärligt som ett ur, ett cylinder-ur?“ -</p> - -<p> -“Ni har rätt ... en man kan icke neka sin hustru något, -när hon är tjugu år och han sjelf i morgonrock, ty ... -också måste jag springa ned sådan jag var, emedan hon -trodde kanske att en förändrad toalett skulle åstadkomma -förändrade tänkesätt.“ -</p> - -<p> -“Er hustru trodde ganska klokt“, säger urmakaren med -fortfarande munterhet; “behagar ni vara god och välja ... -Jag har till alla priser, som ni ser ... Jag förtjenar, om jag -skall vara uppriktig, mera på de billiga än på de dyra uren, -men om ni begärde mitt råd, monsieur, så skulle jag råda -er att taga ett dyrare ... Er hustru vore mera belåten dermed -och ni också, som sluppe köpa ett nytt om åtta eller tio -år ... Ni kommer väl i håg det gamla sanna ordspråket: -“ju billigare priser, desto rikare pung“. -</p> - -<p> -“Utan tvifvel ... Men ni vet också, monsieur, att näst -det att neka en ung hustru något är ingenting så svårt som -att välja henne till lags ... Om ni derför hade tid att nu -genast följa mig upp och taga med er fem eller sex ur till -olika priser att välja på, så bevisade ni mig och min hustru -den största artighet och godhet.“ -</p> - -<p> -“Nu? ... nu genast?“ -</p> - -<p> -“Ja, medan jag har morgonrocken på mig“, svarade -den skämtsamme kunden, “ty gud vete hur det kan gå, när -jag väl tagit på mig fracken ... Fracken är ett försvarsverk -mot toffelns välde, monsieur.“ -</p> - -<p> -Urmakaren plockar gladlynt ned sex ur, hvartdera försedt -med sin lapp, innehållande priset. -</p> - -<p> -<a id="page-136" class="pagenum" title="136"></a> -“Jag är ensam för närvarande“, säger han, “och kan -ej gå från boden ... Men var god och tag dem sjelf för att -visa madame dem ... Dessa äro ju ganska vackra ... det der, -som står till 400 francs, kan jag svara för i tjugo år.“ -</p> - -<p> -“Men ni ansvarar äfven för de andra?“ -</p> - -<p> -“Jag ansvarar ett år för alla.“ -</p> - -<p> -“Men priset?“ -</p> - -<p> -“Det är fixa priser, som ni ser ... men ...“ -</p> - -<p> -“Men det der, som nu står för 400, skulle kanske kunna -gå för 350?“ -</p> - -<p> -“Omöjligt, monsieur ... Men vi få väl se ... Ert namn, -om ni tillåter?“ -</p> - -<p> -“Descats, advokat, andra våningen ... Au revoir, monsieur!“ -</p> - -<p> -Herrn i morgonrocken går med de sex uren. -</p> - -<p> -Urmakaren följer honom artigt ut på gatan, men stannar -utanför sin boddörr, följande med ögonen den förre, som -ganska ordentligt går in i huset bredvid. Urmakaren står -der länge väntande och småsvärjande öfver fruntimmernas -obeslutsamhet. -</p> - -<p> -Slutligen blir han orolig och går in i den port, genom -hvilken herrn med morgonrocken försvunnit. -</p> - -<p> -Döm nu om hans öfverraskning, när han finner den -vackra morgonrocken liggande i trappan, men söker fåfängt -herrn och de sex cylinder-uren! -</p> - -<p> -Nu vet urmakaren hvad klockan är slagen, utan att -behöfva se på solvisaren. Men dröjom icke längre vid hans -förtviflan! -</p> - -<hr class="tb" /> - -<p class="noindent"> -“Hvad värderar ni de sex uren till?“ vände sig frågande -berättaren till broder Brédôt. -</p> - -<p> -“Man bör minst få 1,400 francs för dem“, svarade -brodern; “ni är ett snille, Plichon, en ära för det heliga -brödraskapet.“ -</p> - -<p> -Presten hade under berättelsen stoppat de sex uren i -en skinnpung. Derefter öppnade han en bordslåda och -drog derutur en annan pung, hvars innehåll han tömde på -bordet. -</p> - -<p> -<a id="page-137" class="pagenum" title="137"></a> -En hög af guldringar och broscher myste emot honom. -Brédôt började granska hvar pjes för sig. -</p> - -<p> -En probersten, en flaska skedvatten, ett par små vågskålar -med tillbehör, alltsammans värdigt en juvelerares eller -en pantlånares omtanke, stodo på samma bord. -</p> - -<p> -“Nå, Plichon“, sade han, “denna pung har äfven sin -historia, som jag förmodar.“ -</p> - -<p> -“Ja visst“, svarade Plichon och berättade historien om -</p> - -<h4 class="section"> -Perukmakaren och blomsterbuketten. -</h4> - -<p class="noindent"> -Vid rue de Stockholm<a class="fnote" href="#footnote-2" id="fnote-2">[2]</a> i huset n:o 4 bor madame -Pélion, fyrtiårig och enka efter tre män. -</p> - -<p> -Men, i stället för att offra blommor på trenne grafvar, -smyckar hon hellre med dem sitt eget hår. -</p> - -<p> -Madame Pélion har dansat förtvifladt i alla sina dagar, -men det är endast hennes tre män som fått lungsoten på -halsen. -</p> - -<p> -Den som dansar gerna, är naturligtvis ofta på baler, -och den som ofta är på baler, nöter mycket skor och ännu -mera blommor. -</p> - -<p> -Också är madame Pélion en af madame Furstenhoffs -bästa kunder, ty madame Furstenhoff gör de vackraste och -naturligaste konst-blommorna i Paris. -</p> - -<p> -Men det är hvarken vackert eller naturligt att ett fyrtiårigt -fruntimmer flänger så der förtvifladt, isynnerhet om -hon är enka efter trenne män. Det är derför nödigt för -efterdömets skull att man bjuder henne sitta och icke upptaga -rummet för dem, som äro yngre än hon. -</p> - -<p> -Det rum, som madame Pélion upptager i dansen, vore -tillräckligt för minst tre flickor, ty madame Pélion är mycket -fetlagd, hvilket likväl ej hindrar henne från att dansa med -“abandon“, som det heter. -</p> - -<p> -En dag i förra veckan skulle madame Pélion ånyo -på bal. -</p> - -<p> -<a id="page-138" class="pagenum" title="138"></a> -Kammarjungfrun införer en ung och gentil perukmakare, -som ställer sig bakom den danslystna madame Pélions stol. -</p> - -<p> -Madame Pélion har ännu i behåll sitt rika svarta hår, -hvilket bevisar att naturen varit skonsam mot henne och -— hvarför icke kunna säga det? — äfven hennes trenne -män, ty så kunna männerna vara till. -</p> - -<p> -Den unge perukmakaren utkammar det långa glänsande -håret och har en artighet för hvarje lock han upplägger. -</p> - -<p> -Madame Pélion småler tacksamt mot den bredvid stående -kammarjungfrun, hvilken ditfört en perukmakare med -så mycken smak och urskiljning. -</p> - -<p> -Hon småler äfven i spegeln mot perukmakarens bild. -Madame Pélion smågnolar derunder och rörer på högra foten. -</p> - -<p> -Det är polkan hon drömmer om, det är mazurkan hon anar. -</p> - -<p> -Ändtligen äro de tjocka flätorna sammanvridna till en -hög korg midtpå madame Pélions nacke samt lockarne behörigen -friserade, hvarefter perukmakaren planterar en stor -bukett af de vackraste kamelior midt i hårkorgen. -</p> - -<p> -Madame Pélion kan ej tillbakahålla ett utrop af förtjusning, -när hon i spegeln ser kameliorna spira upp ur hennes -hufvud som ur en kruka Sèvres-porslin. -</p> - -<p> -Kammarjungfrun är äfven förtjust, och perukmakaren -tager ett ljus för att vid dess sken närmare kunna beundra -sitt verk. -</p> - -<p> -Då, o ve! fattar, genom en olycklig tillfällighet, ljuslågan -i kameliorna, och innan någon mensklig makt kunnat -hindra det, går madame Furstenhoffs verk upp i lågor. -Endast med största möda lyckas den arme perukmakaren -rädda det ovärderliga håret. -</p> - -<p> -Allmän uppståndelse och förtviflan. -</p> - -<p> -Madame Pélion är nära att falla i vanmakt, och perukmakaren -ligger bönfallande vid hennes fot. -</p> - -<p> -Kammarjungfrun tömmer en flaska eau de cologne midt -i den täta hårkorgen. -</p> - -<p> -Kameliornas stoft, som förut legat på korgens botten, -flyter upp och lägger sig som en skorpa mellan dess bräddar; -men ingen mytens guddomlighet bringar till lif igen -de förtärda blommorna. -</p> - -<p> -Lyckligtvis lefver ännu madame Furstenhoff och bor -vid rue Grammont, n:o 8. -</p> - -<p> -Kammarjungfrun får befallning att på eviga minuten -köpa nya kamelior. Hon ilar ur rummet. -</p> - -<p> -<a id="page-139" class="pagenum" title="139"></a> -Madame Pélion och den olycklige hår-konstnären äro -allena. -</p> - -<p> -Madame Pélion kastar en bedröfvad blick på pendylen, -ty hon har lofvat första dansen åt en viss monsieur Westercamp, -som har en förmånlig befattning vid norra jernvägen -och som icke synes frukta för de trenne afgångne männens -hårda öde. -</p> - -<p> -Lugnad, ty ännu är det god tid, flyttar madame Pélion -sin blick till spegeln, för att se huruvida hennes skönhet -lidit något af eldprofvet. -</p> - -<p> -Då ser hon till sin stora öfverraskning, hurusom den -olycklige perukmakaren smyger till dörren och skjuter för -dess rigel. -</p> - -<p> -“Monsieur!“ ropar hon, vändande sig om; “hvad! ... -hvarför ...“ -</p> - -<p> -“Ack, madame!“ infaller perukmakaren, skyndande till -henne, “jag kan icke förställa mig längre.“ -</p> - -<p> -“Monsieur?“ ropar madame, rödare än kameliorna varit; -“hvad är er afsigt? ... hvarför riglar ni dörren? ... -hvarför ...“ -</p> - -<p> -“Madame! ni måste ge mig ...“ -</p> - -<p> -“Unge man!“ afbryter madame Pélion, vändande bort -sitt ansigte och betäckande sin mun med den knubbigaste af -händer; “ni vill begagna er af min ensamhet! ... Ni glömmer -att ... Men så tag då ert förnuft till fånga ... Unge -man! hvad är det ni vill?“ tillade hon med nedslagna ögon. -</p> - -<p> -“Hvad jag vill? ... jag vill ha era ringar, era halsband, -ert ur och era nipper, med ett ord allt som med lätthet -kan transporteras ... följaktligen icke er egen värda person, -för hvilken jag hyser den djupaste respekt ... Ni är -svag för dans, ni, dansa ni: man behöfver icke nipper för -att dansa ... Jag vurmar på nipper, jag, och är stor samlare -deraf ... Var derför så god och plocka hit allt hvad ni har, -innan kammarjungfrun kommer och besvärar oss.“ -</p> - -<p> -“Ah!“ -</p> - -<p> -“Skrik inte, madame Pélion!“ varnar perukmakaren, -uppdragande ur fickan en knif, hvars slipade blad han förer -tätt intill hennes näsa; “det skulle vara lika smärtande för -mig som för er, om jag på något sätt nödgades derangera -er vackra hals, som onekligen förtjenar ett bättre öde.“ -</p> - -<p> -“Ah!“ pustar madame Pélion. -</p> - -<p> -<a id="page-140" class="pagenum" title="140"></a> -“Pusta gerna, bara det icke sker hårdt ... Se så ja ... -här är ju mycket smått och godt här ... Var lugn, madame -Pélion ... Jag lofvar er att, så perukmakare jag än är, likväl -icke röra ett enda hår på ert hufvud.“ -</p> - -<p> -“Ah!“ suckar madame Pélion för tredje gången och -dimper från stolen. -</p> - -<p> -Perukmakaren, förskräckt af dunsen, rusar på dörren -med madame Pélions nipper. -</p> - -<p> -Madame Pélion mankerar den aftonen monsieur Westercamp -vid norra jernvägen. -</p> - -<hr class="tb" /> - -<p class="noindent"> -“Hvad värderar ni madame Pélions nipper till?“ frågade -berättaren broder Brédôt. -</p> - -<p> -“Jag skulle tro, att de böra kunna gå till 5,000 francs“, -svarade den erfarne brodern; “ni är en lustig ture, Plichon, -och ni har ett sätt att göra affärer, så ni förtjenade att huggas -i marmor, för att efter döden uppställas på place de la -Bourse ... Men“, tillade han, upptagande ur bordslådan en -tredje pung, “den här är mycket tyngre och jag skall nu -till med den ... Om ni visste hvad det går lätt att profva -och väga vid afhörande af era trefliga historier ... Jag anar -att den här pungen icke heller är lottlös ... Så börja då, -glade, lefnadslustige Plichon!“ -</p> - -<p> -Den glade lefnadslustige Plichon började sin tredje -historia om -</p> - -<h4 class="section"> -Dansösen och lakejen. -</h4> - -<p class="noindent"> -Vid boulevard des Italiens i en af de grannaste våningar -bor mademoiselle Clary Moulin, skön, lycklig, firad och -med 30,000 francs i årlig ränta. -</p> - -<p> -För ett år sedan lemnade hon teatern, hvars prydnad -hon varit. -</p> - -<p> -Hertigar och lorder hade legat vid hennes fötter och -alla Frankrikes journalister stått på hennes fingerspetsar. -</p> - -<p> -Hon behöfver icke mera dansa, ty, utom den årliga -räntan, har hon juveler, en för hvarje hårstrå, om hon ville. -</p> - -<p> -Men det är orätt af en stor dansös att öfvergifva konsten, -när hon ännu kan gagna den. Det är otacksamt mot -<a id="page-141" class="pagenum" title="141"></a> -den guddom, som likväl skapat hennes lycka, rikedom och -ära. Berömvärdt är derför hvarje försök att återföra henne -i den förskjutnes famn. -</p> - -<p> -En förmiddag inställer sig hos den sköna frejdade dansösen -en ståtlig lakej, klädd i lackerade halfstöflar, gula -kasimirs-pantalonger, fin grön frack med gyllene furstliga -vapenknappar och en hatt med breda guld-galoner. -</p> - -<p> -Den furstlige lakejen presenterar den sköna damen en -ofantlig blomsterbukett, värdig en prinsessa af blodet. -</p> - -<p> -“Hvem har skickat mig denna vackra bukett?“ frågar -dansösen, förande de friska doftande blommorna till den -vackraste grekiska näsa. -</p> - -<p> -“Hans kunglig höghet“, svarar lakejen, nästan hviskande -och med en underdånig bugning. -</p> - -<p> -“Hans kunglig höghet ... Men hvem är hans kunglig -höghet?“ frågar f. d. konstnären ånyo och något längre luktande -på de utvaldaste af rosor. -</p> - -<p> -“Den höge gifvaren önskar vara okänd“, svarar lakejen -med en hemlighetsfull blinkning; “hans höghet har velat -visa ett prof på sin välvilja för er person och sin högaktning -för ert snille ... Hans höghet beder er derjemte att för -de vackra blommornas skull icke försmå de blyga daggdropparne, -som hvila på bladen.“ -</p> - -<p> -Dansösen borrar hela sitt ansigte in i den rika buketten, -och luktens sinne viker för synens, ty här och hvar -från bladen tindrar en rosensten, strålar en diamant. -</p> - -<p> -Man gifver åt drottningar och prinsessor blomsterbuketter, -men endast åt sångerskor och dansöser buketter -med briljanter i. -</p> - -<p> -Den ståtlige lakejen affärdas med hederliga dusörer för -egen räkning och en mängd underdåniga tacksamhetsbetygelser -för hans kunglig höghet. -</p> - -<p> -En annan dag, en vecka efter den första, står ånyo -den ståtlige lakejen i dansösens förmak med en ny bukett i -handen. -</p> - -<p> -Blommorna i buketten äro lika många och lika vackra -som förra gången, men daggdropparne äro flere och större. -</p> - -<p> -“Men det är för mycket! o min Gud, för mycket!“ -utropar dansösen, som likväl icke för mycket kan beundra -buketten. -</p> - -<p> -“Ack!“ utbrister lakejen vida känsligare än man någonsin -kan vänta af en lakej, “hvad jag önskade att hans -<a id="page-142" class="pagenum" title="142"></a> -höghet vore närvarande för att kunna bevitna den glädje -ni erfar, madame, öfver en gåfva, som han likväl anser så -föga värdig er skönhet och ert snille!“ -</p> - -<p> -“Men skall då den äran aldrig förunnas mig att personligen -få betyga hans höghet min erkänsla för så mycken -ynnest?“ yttrar dansösen, i det hon skiljer daggdropparne -från blommorna och låter dem gnistra mot solstrålen, som -skjuter in i rummet. -</p> - -<p> -“Hans höghet besöker ingen“, underrättar lakejen, höjande -på axlarne. -</p> - -<p> -“Ingen?“ -</p> - -<p> -“Ingen.“ -</p> - -<p> -“Hans höghet är från främmande land?“ -</p> - -<p> -“Han är kronprins af ett af Tysklands största riken.“ -</p> - -<p> -Den sköna synes glad öfver att det ej är en fransk -prins. Ingen profet är aktad i sitt fädernesland. Dessutom -gläder det henne att han är kronprins. -</p> - -<p> -“Hans höghet är ung?“ -</p> - -<p> -“Han har nyss fylt sina femtio år.“ -</p> - -<p> -“Han reser då för sin helsa?“ -</p> - -<p> -“Han reser af kärlek till konsten och vetenskaperna.“ -</p> - -<p> -Dansösen småler. Detta småleende betyder kanske: -Ingen är så lätt att bedraga, som 1:o) den, hvilken är kronprins, -och 2:o) den, som är 50 år, samt 3:o) den, som älskar -konsten och vetenskaperna; och när de tre äro förenade -i en person, då — då — -</p> - -<p> -“Hans höghet logerar?“ -</p> - -<p> -“Hans höghet, som vill vara inkognito, bor ej i Paris.“ -</p> - -<p> -“Ej i Paris?“ -</p> - -<p> -“Hans höghet bebor en villa helt nära staden.“ -</p> - -<p> -“Vid S:t-Germain?“ -</p> - -<p> -“Närmare.“ -</p> - -<p> -“S:t-Cloud?“ -</p> - -<p> -“Närmare.“ -</p> - -<p> -“Hvar då?“ -</p> - -<p> -“Jag är förbjuden att säga det.“ -</p> - -<p> -“Hans höghet tar då icke emot besök?“ -</p> - -<p> -“En enda gång har konungen af Frankrike besökt -honom.“ -</p> - -<p> -“Han tar endast emot konungar?“ -</p> - -<p> -“Jag vet dock en, som han skulle taga emot framför -alla konungar i verlden.“ -</p> - -<p> -<a id="page-143" class="pagenum" title="143"></a> -“Och denne lycklige, denne afundsvärde är?“ frågar -dansösen, lekande med buketten. -</p> - -<p> -“Densamme som så godhetsfullt emottager hans höghets -blommor“, svarar lakejen med en djup bugning. -</p> - -<p> -“Jag kunde vilja öfvertyga mig om ni talar sanning.“ -</p> - -<p> -“Ni beredde derigenom hans höghet en glädje, för hvilken -hans tacksamhet skulle bli omätlig.“ -</p> - -<p> -“När tror ni jag bör göra min uppvaktning?“ -</p> - -<p> -“Det är då ert alvar, madame?“ -</p> - -<p> -“Hvarför skulle det ej vara mitt alvar? ... Om jag -blott visste ...“ -</p> - -<p> -“Hvad?“ -</p> - -<p> -“Att hans höghet med nöje ...“ -</p> - -<p> -“Att ni kan tvifla derpå! ... Hans höghet har ... men -jag bör kanske icke säga det.“ -</p> - -<p> -“För all del, hvad är det?“ frågar dansösen med liflighet. -</p> - -<p> -“Hans höghet har låtit mig förstå, att om ni önskade -besöka honom, skulle jag föra er till hans villa.“ -</p> - -<p> -“När?“ -</p> - -<p> -“Kanske ni hade tillfälle i afton?“ -</p> - -<p> -“Hans höghet vill då taga emot mig i afton?“ -</p> - -<p> -“Ja, madame ... han skall känna sig lycklig, när han -får höra att ni vill komma i afton.“ -</p> - -<p> -“Men när jag icke vet hvar han bor, så ...“ -</p> - -<p> -“Jag förstår ... Om jag i afton klockan åtta låter hans -höghets vagn stanna utanför er port?“ -</p> - -<p> -“På slaget åtta skall jag vara färdig“, lofvar dansösen, -som icke kan dölja sin glädje. -</p> - -<p> -“Och ni skall ej låta hans höghet förgäfves vänta?“ -</p> - -<p> -Dansösen kastar på den ståtlige lakejen en blick af -sårad stolthet. -</p> - -<p> -Mademoiselle Clary Moulin har skäl dertill, ty Clary -Moulin har ännu aldrig mankerat någon furste. -</p> - -<p> -“Men, madame, ej ett enda ord för någon annan, -ty ...“ -</p> - -<p> -“Ej ett enda ord, monsieur.“ -</p> - -<p> -“Hans höghet skulle bli mycket bedröfvad, om ...“ -</p> - -<p> -“Hans höghet kan vara fullkomligt lugn.“ -</p> - -<p> -“Ett enda obetänksamt yttrande till obehörig person, -och hans höghet skulle bli öfverlupen af nyfikna ... han -skulle besväras deraf och kanske finna sig föranlåten att resa.“ -</p> - -<p> -<a id="page-144" class="pagenum" title="144"></a> -“Jag skall veta respektera hans höghets inkognito ... -Bed hans höghet lita på mitt ord ... Jag har ännu aldrig -förrådt någon.“ -</p> - -<p> -Den ståtlige lakejen aktar sig för att se Clary Moulin -i ansigtet, när hon talar på det sättet. -</p> - -<p> -“Således klockan åtta?“ frågar hon ånyo. -</p> - -<p> -“Klockan åtta.“ -</p> - -<p> -Lakejen bugar sig och tager ett steg för att aflägsna sig. -</p> - -<p> -“Men, madame“, yttrar han stannande. -</p> - -<p> -“Ni har något att säga mig?“ -</p> - -<p> -“Jag vet icke om jag kan säga det.“ -</p> - -<p> -“Men så säg då.“ -</p> - -<p> -“Och ni skall icke anse det för barnsligt?“ -</p> - -<p> -“O min gud! ... hvad ni plågar min otålighet, monsieur!“ -</p> - -<p> -“Hans höghet vet att ni fått ett halsband af konungen -i Bayern och ett diadem af kejsaren i Ryssland.“ -</p> - -<p> -“Jaså, hans höghet vet det“, yttrar dansösen med ett -leende, som endast den kan ega som eger presenter af monarker. -</p> - -<p> -“Nu har äfven hans kunglig höghet ämnat ... Men om -ni förrådde mig, om ni för hans höghet ...“ -</p> - -<p> -“Ert misstroende förolämpar mig, monsieur! ... Hvad -är det som hans höghet ämnat?“ -</p> - -<p> -“Äfven gifva er ett smycke, men ...“ -</p> - -<p> -“Men?“ frågar dansösen med gnistrande ögon. -</p> - -<p> -“Men hans höghet, ehuru ännu hvarken kejsare eller -konung, vill likväl ej gifva er ett smycke sämre än deras.“ -</p> - -<p> -“Hans höghet vill då tillintetgöra mig genom så mycken -godhet!“ ropar Clary nästan med tårar i ögonen. -</p> - -<p> -“Hans höghet, som hvarken sett halsbandet eller diademet, -fruktar ...“ -</p> - -<p> -“Hvad det gör mig ondt att hans höghet skall frukta!“ -</p> - -<p> -“Om han på något sätt kunde få se deras smycken, -utan att ...“ -</p> - -<p> -“Hans höghet värdigas se dem! ... välan! ... jag skall -hafva dem begge på mig i afton.“ -</p> - -<p> -“Både det kejserliga och det kungliga?“ -</p> - -<p> -“Ja“, svarar dansösen, särskildt glad öfver ett nytt tillfälle -att få pryda sig med sina förnämsta smycken. -</p> - -<p> -“Men, i himlens namn, icke ett ord derom för hans -kunglig höghet.“ -</p> - -<p> -“Var lugn, monsieur.“ -</p> - -<p> -<a id="page-145" class="pagenum" title="145"></a> -“Således i afton klockan åtta?“ -</p> - -<p> -“Ja ... Frambär inför hans höghet min själs hela tacksamhet -och vördnad!“ -</p> - -<p> -“Jag skall icke nämna ett ord om er tacksamhet och -vördnad, madame.“ -</p> - -<p> -Dansösen ser något förundrad på den ståtlige lakejen, -som fortfar: -</p> - -<p> -“Jag skall endast hviska i hans höghets öra dessa ord: -Clary Moulin kommer i afton.“ -</p> - -<p> -Belönad för sin artighet med ett nytt leende och ett -tjockt guldmynt, tager den ståtlige lakejen afsked och går. -</p> - -<p> -Aftonen är ändtligen inne, denna tid, som grisetterna -hela dagen med sådan ifver efterlängta, glömmande att hvarje -minut, som närmar dem dit, förer dem sjelfva ett steg närmare -ålderdomen och grafven. -</p> - -<p> -På slaget åtta står den ståtlige lakejen för tredje gången -i dansösens förmak. -</p> - -<p> -Vi behöfva icke nämna att hennes svarta sammetsklädning -blänker af guld och gnistrar af juveler. -</p> - -<p> -Den sköna Clary Moulin har svept om sig ett helt firmament -af stjernor. Herrligast stråla dock halsbandet från -Bayern och diademet från czarernes land. -</p> - -<p> -Den ståtlige lakejen, ehuru van vid hofvens skimrande -glans, hisnar likväl af beundran. -</p> - -<p> -Han har knappast gjort sig föreställning om en sådan -kunglig frikostighet. -</p> - -<p> -Han vet icke att den kloka dansösen på förmiddagen -låtit en juvelerare med flere stenar tillöka både halsbandet -och diademet, antingen för att höja Bayerns och Rysslands -värden, eller också för att göra en täflan så svår som -möjligt för hans kungl. höghet, arftagaren till ett af Tysklands -mäktigaste riken. -</p> - -<p> -Clary Moulin omhöljer firmamentet med ett moln af -äkta sobel och följer sedan sin drabant till den utanför porten -väntande charen, värdig en nattens drottning eller en -dansös, hvilket är ungefär detsamma. -</p> - -<p> -Gudinnan uppstiger i charen, som tillslutes efter henne, -hvarefter det bär af öfver gator och torg, genom barrierer -och befästningar — den ilar, den flyger. -</p> - -<p> -Efter ungefär en halftimmes rastlös flygt stannar charen. -</p> - -<p> -Den ståtlige lakejen öppnar dess dörr. -</p> - -<p> -<a id="page-146" class="pagenum" title="146"></a> -“Behagar nu madame stiga ut?“ frågar den ståtlige. -</p> - -<p> -“Vi äro då framme?“ läspar den sköna, hvars lilla fot -synes darra af otålighet. -</p> - -<p> -“Gå försigtigt utför fotsteget.“ -</p> - -<p> -“Men jag ser ej till hans höghets villa“, anmärker dansösen -ganska riktigt. -</p> - -<p> -Hon känner väl att hon trampar på gräsvall, men hon -ser ingenting annat än aflöfvade buskar och träd, öfver hvilka -himmelen hvälfver sin svarta dôme. -</p> - -<p> -“Hans höghets villa är helt nära“, svarade den ståtlige, -“men jag hade glömt en vigtig sak.“ -</p> - -<p> -“Hvad är det?“ frågar dansösen. -</p> - -<p> -“Jag glömde nämna att hans höghet önskade se er i en -af de roller, hvaruti ni hänryckt verlden.“ -</p> - -<p> -“O min gud! hvad menar ni?“ frågar Clary, icke utan -oro skådande omkring sig. -</p> - -<p> -“Det skulle göra på hans höghet ett obeskrifligt intryck, -om ni vid första mötet kunde presentera er för honom såsom -Sylfiden.“ -</p> - -<p> -“Såsom Sylfiden?“ upprepar dansösen allt mera orolig; -“men betänk då, monsieur, att ... Men hvarför sade ni icke -det, när vi voro hemma? ... Ni finner väl att det ej nu kan -gå an att ...“ -</p> - -<p> -“Ingenting är omöjligt för Clary Moulin“, infaller den -ståtlige; “ni måste visa er för hans höghet såsom Sylfiden, -det var hans uttryckliga befallning ... ja, såsom den luftiga, -flygande Sylfiden ... Kom hit, Peupin!“ tillade han, “och hjelp -sylfiden af med sobelpelsen ... En sylfid i pels, o min gud!“ -</p> - -<p> -Den som hette Peupin springer fram med en lång knif -i handen och skär i ett ögonblick af bandet, som sammanknutit -pelsen öfver den skönas skuldror. -</p> - -<p> -“Förrådd! bedragen! oh! hjelp! oh!“ skriker dansösen, -som nu kommer till fullt medvetande af sin belägenhet. -</p> - -<p> -“Tyst! ni glömmer er roll!“ ropade den ståtlige; “en -dansös är spittrande som fisken, men också stum som den -... Icke ett enda ord, sköna Clary, så framt ni ej i morgon -vill bo under marmortak i Père-Lachaise.“ -</p> - -<p> -“Man mördar mig!“ qvider dansösen med af fruktan -nästan förlamad tunga. -</p> - -<p> -<a id="page-147" class="pagenum" title="147"></a> -“Nej, man återgifver er blott åt den konst ni öfvergifvit, -trolösa!“ säger den ståtlige, i det han plockar af henne -det ena smycket efter det andra. -</p> - -<p> -“Mina juveler! mina juveler!“ suckar Clary. -</p> - -<p> -“Höra, ej till rollen“, förklarar den ståtlige; “skönhet -och odödlighet, se der sylfidens juveler ... Hvilket ypperligt -diadem! o Ryssland! o Ryssland! ... Men Bayern totar också -till ... Lola Montez skulle bestämdt rifva ut ögonen på er, -om hon såge er med detta halsband ... Ni mister era juveler, -sköna Clary, men ni får behålla de bästa, era ögon, era -undersköna, blixtrande ögon.“ -</p> - -<p> -Det är också det enda blixtrande som den stackars Clary -nu har qvar. Allt det öfriga har försvunnit i den ståtliges -rymliga fickor. -</p> - -<p> -Förtviflad vrider hon sina nakna händer. -</p> - -<p> -“Ni börjar för tidigt, sköna konstnär!“ erinrar den ståtlige; -“det är först när hon förlorat slöjan som sylfiden blir -förtviflad ... Och hvilken slöja ni har! ... en sylfid i svart -sammet, det är oförlåtligt, det är följden af att lemna konsten -för flärden ... Stå derför beskedligt stilla, medan jag ...“ -</p> - -<p> -“Men min gud! ni kan väl icke vilja beröfva mig ...“ -</p> - -<p> -“Detta tunga svarta sammetssläp, som besvärar era rörelser? -... jo visst ... Fria skola gracerna vara, och ve den -som lägger bojor på dem! ... Min gud, hvad ni har hårdt -tilldraget! ... Är det väl underligt, om ni vill qväfvas! ... -Nå, ändtligen ... Lägg sammetsmanteln i vagnen, Peupin, nu -är sylfiden fri, nu först ... Ah, sådana guddomliga armar ni -har! ... Nu förstår jag hur ni kunnat famna verlden!“ -</p> - -<p> -“Au diable! jag hör buller på landsvägen!“ ropar Peupin. -</p> - -<p> -“Ljud af vagnshjul och hästfötter“, tillägger en basröst -från vagnen. -</p> - -<p> -“Raskt härifrån!“ ropar den ståtlige och hoppar sjelf -upp i vagnen. Peupin hoppar bakpå och han med basrösten -klänger upp på kuskbocken och fattar tömmarne. -</p> - -<p> -Dansösen, hvit som ett nattens spöke och med det lösta -håret vildt fladdrande kring blottade skuldror, flyr med framsträckta -armar mot den trakt, hvarifrån bullret höres. -</p> - -<p> -Ett fint duggregn strör framför sylfidens fötter sina himmelska, -men anspråkslösa perlor. -</p> - -<p> -“Sylfiden flyr!“ ropar den ståtlige efter den ilande med -klappande händer; “se hvilken ypperlig skola!“ (gnolande -<a id="page-148" class="pagenum" title="148"></a> -på melodien till Gitanan) “Trallallallallera, trallallallallera -... Ah! jag har sett mer än verlden: jag har sett hvad endast -furstar och bankirer få skåda! ...“ -</p> - -<hr class="tb" /> - -<p class="noindent"> -“Hundrafemtusen francs bara i stenar“, tillkännagaf -Brédôt, som nu slutat sitt arbete med tredje pungen. -</p> - -<p> -“Lefve Ryssland och Bayern!“ ropade Plichon, som äfven -slutat sin berättelse. -</p> - -<p> -“Jag omfamnar er, Plichon, å egna och det heliga brödraskapets -vägnar“, sade brodern, lemnande bordet och slutande -på en gång i samma famn morgonrocken, perukmakaren -och lakejen. -</p> - -<p> -Pater Brédôt var rörd ända till tårar. -</p> - -<p> -“Ni är mycket god, min far“, sade Plichon, icke alldeles -så rörd som brodern; “men tårar äro vatten och guld -är guld.“ -</p> - -<p> -“Guld är jord, men tåren är himlen och ni har rättighet -till begge delarne“, svarade den helige, i det han lade -i Plichons framsträckta hand tvänne rullar louisd’orer. -</p> - -<p> -“Antingen har min hand blifvit starkare, sedan jag sist -var här“, sade Plichon, vägande rullarne i handen, “eller -också är det mindre än tretusen francs.“ -</p> - -<p> -“Hvem har då sagt er att det skulle vara tre tusen? -... det är verkligen ej mera än tvåtusen, min son.“ -</p> - -<p> -“Tvåtusen för hundraelfvatusen fyrahundra“, yttrade -Plichon melankoliskt. -</p> - -<p> -“Men betänk, min son, att då ni med största lätthet -kan tusendubbla de tvåtusen, kan jag deremot ej utan den -största fara förvandla hundraelfvatusen fyrahundra, om det -också icke vore mera än till en enda franc ... Att eröfra är -en ringa sak för en man med snille, men att vårda och bibehålla -det eröfrade, är något hvarpå de största snillen strandat -... Och för öfrigt glömmer ni l’Indulgence plénière<a class="fnote" href="#footnote-3" id="fnote-3">[3]</a>, -som jag å det heliga brödraskapets vägnar redan gifvit er.“ -</p> - -<p> -“L’Indulgence plénière räddar mig från skärselden“, -svarade Plichon, “men icke från galererna i Toulon eller -<a id="page-149" class="pagenum" title="149"></a> -Brest ... Vet ni, min far, när jag tänker på Toulon och -Brest, så riktigt svettas jag.“ -</p> - -<p> -“Låt då bli att tänka derpå oftare än när ni fryser“, -förmanade den andlige; “märk dessutom att det heliga brödraskapets -armar räcka vida längre än till Toulon och Brest, -i fall ett olyckligt öde skulle föra er dit ... Var derför lugn -och fortfar såsom hitintills att tjena den heliga saken ... Ni -är en af dess verksammaste händer och ni gör allt med sådan -urskilning ... Ni kan betrakta er såsom ett Guds finger, -utskickadt för att bestraffa lättsinnet och flärden.“ -</p> - -<p> -“Det behöfs icke mycken urskilning till det“, svarade -Plichon ganska anspråkslöst, “alvarsamt och hederligt folk -har nästan aldrig någonting att vara af med ... Sådant folk -kan gerna sofva för öppna dörrar, utan att befara något ... -Men farväl, värdaste fader, jag står och pratar bort både -eder och min tid.“ -</p> - -<p> -“Ni ämnar gå?“ -</p> - -<p> -“Ja visst, det artar sig till att bli något i Paris och en -affärsman som jag måste vara med i den allmänna rörelsen -... Jag ser i alla minister-kriser en försynens skickelse, ty -de förorsaka demonstrationer och folksamlingar, och parisaren -har aldrig ondt om pengar, när han är ute för att köpa -kulor och bly ... Jag gör tronen och lagen bestämdt en ganska -stor tjenst, när jag i förbigående tömmer en och annan -ficka.“ -</p> - -<p> -“Men bara ni icke råkar på en terzerol i stället för en -börs, såsom fallet var i fjol och hvilket höll på att tillskynda -oss många olägenheter ... ni har väl icke glömt äfventyret -på Vendôme-platsen ... Men à propos, den unge mannen, min -förre granne, lärer hafva visat sig igen ... Ni skulle icke händelsevis -ha sett honom?“ -</p> - -<p> -“Jag ser knappast på sådant folk, sedan jag börjat umgås -i högre kretsar.“ -</p> - -<p> -“Låt då också bli att visitera sådant folks fickor ... Ett -snille som ni, Plichon, befatta er med dylika simpla affärer!“ -</p> - -<p> -“Ack! det är mera för handlagets skull än för vinstens“, -svarade Plichon; “en soldat måste ju hvar dag öfva sig i att -ladda och skjuta med löst krut för att ej glömma ladda och -skjuta på alvar.“ -</p> - -<p> -“Men jag påstår ändå, att ni bör lägga bort dylika -barnsligheter, som förr eller sednare skola bringa er i förderfvet.“ -</p> - -<p> -<a id="page-150" class="pagenum" title="150"></a> -“Ni fortfar att betvifla min skicklighet?“ -</p> - -<p> -“Jag kan icke neka till att jag förlorat något af min goda -tanke om er i den vägen.“ -</p> - -<p> -“Då skattar jag mig lycklig att på stället kunna öfvertyga -er om motsatsen.“ -</p> - -<p> -“Hvad menar ni?“ -</p> - -<p> -“Innan ni knöt ihop den tredje pungen, gömde ni oförmärkt -i en af era innersta fickor en ring med en enda diamant -uti, men större än någon af de öfriga ... Ni tycker om -stora diamanter, min far.“ -</p> - -<p> -Presten, med ett uttryck af högsta öfverraskning, körde -sin högra hand under kaftanen och ned i ena byxfickan. -</p> - -<p> -“Besvära er icke, min far“, yttrade Plichon; “ty här -är den.“ -</p> - -<p> -Plichon visade den helige en ring med en enda stor -diamant uti. -</p> - -<p> -Broder Brédôt blef mycket flat. -</p> - -<p> -“Jag hade orätt i att misstro er skicklighet“, sade han -slutligen och skrattade; “ert qvicka skämt gaf mig en välförtjent -minnesbeta ... Alltid densamme humoristiske och -glade“, tillade han, sträckande ut handen efter diamanten. -</p> - -<p> -“Skämt?“ upprepade den humoristiske; “hur många -gånger har ni ej sagt mig att man ej bör skämta med det -heliga brödraskapet!“ hvarefter den glade stoppade ringen i -sin ficka och tog hatten för att gå. -</p> - -<p> -Det heliga brödraskapet bet sig i läppen och suckade, -men tände slutligen vaxstapeln och följde den skämtsamme -ur sängkammaren. -</p> - -<p> -Sedan brodern ensam återkommit, tog han de tre på -bordet liggande pungarne och närmade sig spiseln. -</p> - -<p> -Han fattade en eldtång och skrapade undan askan och -de brinnande kolen. -</p> - -<p> -Vidare bände han upp en plan-sten i spiseln och lät -de trenne pungarne försvinna i det hål, som derigenom uppkommit. -</p> - -<p> -Derefter lade han stenen tillbaka på dess plats och betäckte -den sedan med kol och aska. -</p> - -<p> -Han hade knappast slutat detta arbete, förrän fem slag -på en klocka hördes från de yttre rummen. -</p> - -<p> -Den andlige, som med mycken uppmärksamhet räknat -slagen, tände ånyo vaxstapeln och gick ut. -</p> - -<p> -<a id="page-151" class="pagenum" title="151"></a> -När han för andra gången återkom, följdes han af baron -S:t-Bris, som, utan att taga af sig kappan, slog sig ned -på en stol. -</p> - -<p> -“Ni kommer till fots, baron?“ -</p> - -<p> -“Nej, jag lät vid början af gatan min kabriolett vända -om och fara hem ... Det är mindre rådligt att åka i kabriolett, -åtminstone för det närvarande.“ -</p> - -<p> -“Det börjar då bli alvarsamt?“ frågade Brédôt ganska -muntert. -</p> - -<p> -“Paris ser åtminstone alvarsamt ut, och det har alltid -något att betyda, som ni vet.“ -</p> - -<p> -“Det har mycket att betyda.“ -</p> - -<p> -“Men på hitvägen träffade jag abbé Saint-Romme.“ -</p> - -<p> -“Abbé Saint-Romme ... Än sedan?“ -</p> - -<p> -“Han berättade mig att han inom Faubourg S:t-Antoine -mött flere folkhopar som ropat ...“ -</p> - -<p> -“Ned med Ludvig Filip!“ inföll brodern; “jag finner -ingenting hvarken ovanligt eller olyckligt deruti.“ -</p> - -<p> -“Men de ha äfven ropat: Ned med Jesuiterne! och det -är, om ej just så ovanligt, åtminstone föga lyckligt.“ -</p> - -<p> -Brédôt teg och syntes hafva förlorat sitt glada lynne. -</p> - -<p> -“Fruktade abbé Saint-Romme något för det heliga kollegiet?“ -frågade han slutligen. -</p> - -<p> -“Det tycktes nästan så ... Men det är egentligen icke -för att tala om det som jag nu kommit hit ... Jag har varit -vid icke mindre än fyra barrierer och funnit att icke en -gång en katt kan smyga sig ut obemärkt. Följaktligen är -det en omöjlighet att komma till Montmorency, der jag likväl -hade allt så väl i ordning ... Hvilken fördömd otur!“ -</p> - -<p> -“Nå, hvad ämnar ni nu göra?“ -</p> - -<p> -“Det återstår mig endast att göra hvad vi i middags -talade om.“ -</p> - -<p> -“Det blir mig besvärligt, men det kan möjligtvis gå -för sig.“ -</p> - -<p> -“Det måste gå för sig ... Nu eller aldrig!“ -</p> - -<p> -“Men ni kan väl icke gerna bjuda på ett fängelse“, -anmärkte brodern leende. -</p> - -<p> -“Nej“, svarade baronen, i det han kastade en fyld börs -på bordet; “jag öfverlemnar derför åt er vänskap och smak -att ordna allt med möjligaste prydlighet och beqvämlighet.“ -</p> - -<p> -“Jag skall göra mitt bästa, monsieur“, försäkrade brodern -med en blick på börsen. -</p> - -<p> -<a id="page-152" class="pagenum" title="152"></a> -“Men, det var sannt“, yttrade baronen, “ni har ännu -icke funnit spåret efter den der arbetaren?“ -</p> - -<p> -“Jag har folk ute i alla väderstreck.“ -</p> - -<p> -“Det är nödvändigt att han träffas, ja, kanske det nödvändigaste -af allt.“ -</p> - -<p> -“Jag vet det.“ -</p> - -<p> -“Tjugutusen francs för den första dolkstöt, som träffar -hans hjerta.“ -</p> - -<p> -“Min förre granne är mera värd än han sjelf någonsin -kunnat föreställa sig.“ -</p> - -<p> -“Har ni råkat Flauret i dag?“ -</p> - -<p> -“Vår vidtberömde doktor Levisière, ja, han var här för -några timmar sedan.“ -</p> - -<p> -“Var han nöjd?“ -</p> - -<p> -“Ja, i dag var han mycket belåten.“ -</p> - -<p> -“Men i morgon är han det kanske ej?“ -</p> - -<p> -“Flauret har det ojemnaste lynne och hans belåtenhet -är sällan långvarig.“ -</p> - -<p> -“Det är kanske nödvändigt att göra hans lynne jemnt -och hans belåtenhet evig.“ -</p> - -<p> -“Våra tankar äro liksom gjutna i samma form“, yttrade -den helige med ett lätt grin. -</p> - -<p> -“Emellertid är vår ädle hertig en mäkta rik herre“, -återtog han efter en stunds tystnad. -</p> - -<p> -“Ja och vår ädle hertig skall dela med sig“, försäkrade -baronen. -</p> - -<p> -“Och vår tjusande markisinna?“ -</p> - -<p> -“Sainte Eulalie har i denna stund abbé Saint-Romme -och hela det heliga kollegiet hos sig.“ -</p> - -<p> -Ånyo ljödo fem slag på klockan. -</p> - -<p> -“Ah, någon af de våra“, yttrade broder Brédôt, resande -sig upp från stolen. -</p> - -<p> -Baron S:t-Bris tog fram en svart mask, som han hitintills -haft dold under kappan och den han nu fästade för -sitt ansigte. -</p> - -<div class="chapter"> - -<h3 class="chapter" id="subchap-0-1-16"> -<a id="page-153" class="pagenum" title="153"></a> -<span class="firstline">Sextonde kapitlet.</span><br /> -Scener aftonen den 21 Februari. -</h3> - -</div> - -<h4 class="scene"> -Första scenen. -</h4> - -<p class="dir1"> -(<span class="dir">Ett biblioteks-rum i ett hotel vid place Saint-George. Framför -marmorspiseln, hvarifrån en liflig brasa flammar, sitta tvänne män. -Den ene i medelåldern, undersättsig, fetlagd med alvarsamt ansigte. -Den andre, närmare 60 år, är mycket liten och spenslig till växten, -men med stort, rundt ansigte och glasögon på stor krokig näsa. Glasen -synas brinna af de blickar, som blixtra bakom dem. Man ser af hela -mannen nästan icke annat än hans ansigte, hvars minsta fiber är i oupphörlig -rörelse. Den förre är Odilon Barrot, den sednare Thiers.</span>) -</p> - -<p> -<span class="character">ODILON BARROT</span>. Anklagelse-akten verkade. -</p> - -<p> -<span class="character">THIERS</span>. Guizot log. Men hans leende var månens bakom -molnet. -</p> - -<p> -<span class="character">ODILON BARROT</span>. Vi hafva instält banketten, men skall -morgondagen aflöpa utan oroligheter? -</p> - -<p> -<span class="character">THIERS</span>. Nej. Men vi kunna två våra händer. Ministèren -kan det ej. -</p> - -<p> -<span class="character">ODILON BARROT</span>. Det sägs att legitimisterne äro i rörelse. -</p> - -<p> -<span class="character">THIERS</span>. Bah! -</p> - -<p> -<span class="character">ODILON BARROT</span>. Och att äfven republikanerne ... -</p> - -<p> -<span class="character">THIERS</span>. Bah! Juli-monarkien är säker. Nu för tiden -behöfver man ej nedrifva murarne för att bygga om grunden. -Er hand, Barrot! (<span class="dir">Barrot lägger sin hand i Thiers’.</span>) -</p> - -<p> -<span class="character">THIERS</span>. I morgon eller i öfvermorgon mötas ånyo dessa -händer vid rådsbordet i Tuilerierna. Se der den nya grunden -för Ludvig Filips tron och Frankrikes lycka. -</p> - -<p> -<span class="character">ODILON BARROT</span>. Akta! det sprakade en gnista på er -sidenrock. -</p> - -<p> -<span class="character">THIERS</span> (<span class="dir">far med handen öfver morgonrocken</span>). Jag tyckte -snarare att det osade ... Akta er sjelf, Barrot, ni har bränt -ett hål i era pantalonger. -</p> - -<p> -<span class="character">ODILON BARROT</span> (<span class="dir">skjutande sin stol tillbaka</span>). Vi sitta -kanske för nära elden. -</p> - -<p> -<span class="character">THIERS</span> (<span class="dir">äfven skjutande sin stol tillbaka</span>). Eller också ha -vi lagt för mycket ved på den. -</p> - -<h4 class="scene"> -<a id="page-154" class="pagenum" title="154"></a> -Andra scenen. -</h4> - -<p class="dir1"> -(<span class="dir">Ett rum i ett hotel inom Faubourg-S:t-Germain. Framför en skrifpulpet -med inlagda helgonbilder af perlemo ofvanom hvilken hänger -ett större krucifix af förgylt silfver, står en medelålders man med ungdomligt -vackert ansigte, långt svart hår, bruna eldiga ögon. I en gyllene -ring, fästad vid en hvit snodd som hänger ned från taket, gungar -en hvit papegoja. Dörren till rummet öppnas, och en annan äldre man -inträder. Denne är kort till växten, men starkt byggd. Hjessan kal, -ögonen stora och klara, näsan något böjd, ansigtet för öfrigt godt och -uttrycksfullt. Den förre är Montalembert, den sednare Berryer</span>). -</p> - -<p> -<span class="character">MONTALEMBERT</span> (<span class="dir">skyndande emot den ankommande</span>). Hvad -nytt? ... Hvad nytt? -</p> - -<p> -<span class="character">BERRYER</span>. Godt! -</p> - -<p> -<span class="character">MONTALEMBERT</span>. Tuilerierna? -</p> - -<p> -<span class="character">BERRYER</span>. Hvimlande af adjutanter. -</p> - -<p> -<span class="character">MONTALEMBERT</span>. Gatorna? -</p> - -<p> -<span class="character">BERRYER</span>. Grupper af folk på hvarje torg, vid hvarje -gathörn. -</p> - -<p> -<span class="character">MONTALEMBERT</span>. Missnöjet stort? -</p> - -<p> -<span class="character">BERRYER</span>. Missnöjet allmänt. -</p> - -<p> -<span class="character">MONTALEMBERT</span>. Således godt! -</p> - -<p> -<span class="character">BERRYER</span>. Ja, Godt! -</p> - -<p> -<span class="character">MONTALEMBERT</span> (<span class="dir">bugar sig med ett korstecken framför krucifixet</span>). -Amen! -</p> - -<p> -<span class="character">BERRYER</span>. Hämndens ögonblick nalkas. -</p> - -<p> -<span class="character">MONTALEMBERT</span>. Guds hämnd! (<span class="dir">ett nytt korstecken</span>) amen! -</p> - -<p> -<span class="character">BERRYER</span>. Kuriren? -</p> - -<p> -<span class="character">MONTALEMBERT</span>. Färdig. -</p> - -<p> -<span class="character">BERRYER</span>. Ej ett ögonblick att förlora. -</p> - -<p> -<span class="character">MONTALEMBERT</span>. Blott en dépêche till, och han flyger. -</p> - -<p> -<span class="character">BERRYER</span>. Enligt min sista underrättelse, är den höga -familjen i Lucca. -</p> - -<p> -<span class="character">MONTALEMBERT</span>. Och skulle dröja der? -</p> - -<p> -<span class="character">BERRYER</span>. Tre veckor. -</p> - -<p> -<span class="character">MONTALEMBERT</span>. Inom åtta dagar är kuriren der. -</p> - -<p> -<span class="character">BERRYER</span>. Inom sex ... och inom fjorton bör högstdensamme -vara vid gränsen. -</p> - -<p> -<a id="page-155" class="pagenum" title="155"></a> -<span class="character">MONTALEMBERT</span>. Hvilken olycka att han ej redan är der! -</p> - -<p> -<span class="character">BERRYER</span>. Ja, en stor olycka. -</p> - -<p> -<span class="character">MONTALEMBERT</span>. Men samma himmel, som mörknar för -den ena halfrunden af jordklotet, ljusnar för den andra ... -Det kan ej misslyckas denna gång. -</p> - -<p> -<span class="character">BERRYER</span>. Aldrig stod vår sak på bättre fötter än nu. -</p> - -<p> -<span class="character">PAPEGOJAN</span>. Henri cinq, Henri cinq. (<span class="dir">Montalembert och -Berryer vända småleende sina ansigten mot papegojan.</span>) -</p> - -<p> -<span class="character">MONTALEMBERT</span>. Hör vår lösen! -</p> - -<p> -<span class="character">BERRYER</span>. Guds röst. -</p> - -<p> -<span class="character">MONTALEMBERT</span> (<span class="dir">med ett tredje korstecken inför krucifixet</span>). -Guds röst ... Amen! -</p> - -<p> -<span class="character">BERRYER</span>. Men hvälfningen får ej finna oss oförberedda. -</p> - -<p> -<span class="character">MONTALEMBERT</span> (<span class="dir">tagande från pulpeten en lista</span>). Jag har -redan uppsatt förslag till den nya ministèren. -</p> - -<p> -<span class="character">BERRYER</span>. Ni också? ... äfven jag har ... (<span class="dir">dragande ur -sin fika en lista</span>). -</p> - -<p> -<span class="character">MONTALEMBERT</span>. Lemna mig ert och tag mitt, så få vi -jemföra. (<span class="dir">Legitimisterne lemna hvarandra sina listor.</span>) -</p> - -<p> -<span class="character">BERRYER</span> (<span class="dir">läsande Montalemberts</span>). “Berryer, konselj-president“, -etc. ... -</p> - -<p> -<span class="character">MONTALEMBERT</span> (<span class="dir">läsande på samma gång Berryers</span>). “Montalembert, -konselj-president“, etc. -</p> - -<p> -<span class="character">BERRYER</span>. (<span class="dir">med en bugning</span>). Ah, ni har föreslagit mig -till ... -</p> - -<p> -<span class="character">MONTALEMBERT</span> (<span class="dir">likaledes med en bugning</span>). Och ni mig. -</p> - -<p> -<span class="character">BERRYER</span>. Vi ha begge för ögonen haft den legitima -och guddomliga rättens seger. -</p> - -<p> -<span class="character">MONTALEMBERT</span> (<span class="dir">blickande mot taket</span>). Och kyrkans ära. -</p> - -<p> -<span class="character">BERRYER</span>. Begge skola vi hafva plats i konseljen, men -hvem af oss bli president? ... hvem skall bestämma det? -</p> - -<p> -<span class="character">PAPEGOJAN</span>. Henri cinq, Henri cinq. (<span class="dir">Montalembert och -Berryer småle för andra gången mot papegojan.</span>) -</p> - -<p> -<span class="character">MONTALEMBERT</span> (<span class="dir">med ett fjerde korstecken</span>). Ånyo Guds -röst! ... Henri cinq skall bestämma det. -</p> - -<p> -<span class="character">BERRYER</span>. Ja. -</p> - -<p> -<a id="page-156" class="pagenum" title="156"></a> -<span class="character">MONTALEMBERT</span>. Men ni har uppsatt de la Rochejaquelin -såsom minister för allmänna undervisningen? -</p> - -<p> -<span class="character">BERRYER</span>. Och ni de Beaudreuil? -</p> - -<p> -<span class="character">MONTALEMBERT</span>. Bankiren Géronnière, hertiginnans onkel, -är död och hertigen, till följd deraf, en af de rikaste i -Frankrike. -</p> - -<p> -<span class="character">BERRYER</span>. Ah, jag förstår. -</p> - -<p> -<span class="character">MONTALEMBERT</span>. De Beaudreuil, som nyss varit hos mig, -har berättat, att han i afton ämnar utströ pengar bland -folket. -</p> - -<p> -<span class="character">BERRYER</span>. Vi skola således snart få höra: “Vive Henri -cinq!“ från alla trakter af staden. -</p> - -<p> -<span class="character">MONTALEMBERT</span>. Dessutom hafva alla de våra utskickat -sin betjening för att agitera arbetarne. -</p> - -<p> -<span class="character">BERRYER</span> (<span class="dir">fattar en penna, öfverstryker och skrifver något -på sin lista</span>). Vi kunna ge de la Rochejaquelin någon större -ambassadörs-plats i ersättning ... Jag har nu äfven på min -lista hertig de Beaudreuil såsom minister för allmänna undervisningen. -</p> - -<p> -<span class="character">MONTALEMBERT</span>. Bra! -</p> - -<p> -<span class="character">BERRYER</span>. Har ni i dag besökt ryska hotellet? -</p> - -<p> -<span class="character">MONTALEMBERT</span>. Ja, vid middagstiden. -</p> - -<p> -<span class="character">BERRYER</span>. Och? -</p> - -<p> -<span class="character">MONTALEMBERT</span>. Allt går bra. Ifrån det ögonblick -Frankrike lyder sin rätte konung, skall Ryssland förena sina -bemödanden med våra, för att betrygga Europas lugn och -verldens lycka. -</p> - -<p> -<span class="character">BERRYER</span>. Fäderneslandet står hos er i största förbindelse, -monsieur Montalembert! -</p> - -<p> -<span class="character">MONTALEMBERT</span>. Monsieur Berryer! Frankrike kan aldrig -nog värdigt belöna era stora förtjenster. -</p> - -<p> -<span class="character">BERRYER</span> (<span class="dir">med patos</span>). Så skola ånyo liljorna pryda -Frankrikes frejdade fana! -</p> - -<p> -<span class="character">MONTALEMBERT</span> (<span class="dir">med ännu större patos</span>). Så skall han då -falla, den förrädiske inkräktaren af den kunglige martyrens -tron! -</p> - -<p> -<span class="character">BERRYER</span> (<span class="dir">med en stor åtbörd</span>). Och han skall dö i landsflykt, -han och ... -</p> - -<p> -<span class="character">PAPEGOJAN</span>. Henri cinq, Henri cinq. (<span class="dir">Montalembert och -Berryer spritta till och blicka för tredje gången mot papegojan, -men småle icke.</span>) -</p> - -<h4 class="scene"> -<a id="page-157" class="pagenum" title="157"></a> -Tredje scenen. -</h4> - -<p class="dir1"> -(<span class="dir">Ett bankirs-kontor inom Faubourg S:t-Honoré. Bankiren sitter -framför sitt arbetsbord, bläddrande med venstra handen i en bundt stämplade -sedlar af olika valörer och med den högra upptecknande en mängd -siffror på ett särskildt papper. Hans förste bokhållare står bredvid -honom.</span>) -</p> - -<p> -<span class="character">BANKIREN</span>. Åttiotusen i femprocents-obligationer, hundratusen -i treprocents-, jernvägs-aktier till ett belopp af sjuttiotusen -göra mig ... Ah, hvilken skada att Géronnière skulle -lägga sig att dö! han hade en massa jernvägs-aktier, som -han bestämdt hade sålt, ty han var alltid en af de förskräckte -... Nå, monsieur, hvad säger ni om affären i dag? -</p> - -<p> -<span class="character">FÖRSTE BOKHÅLLAREN</span>. Monsieur har köpt mycket i dag. -</p> - -<p> -<span class="character">BANKIREN</span>. Jag ångrar att jag ej köpte mera ... Så lågt -har aldrig börsen varit sedan i Juli 1830. -</p> - -<p> -<span class="character">FÖRSTE BOKHÅLLAREN</span>. Jag kommer ihåg det. -</p> - -<p> -<span class="character">BANKIREN</span>. Och aldrig, det jag minns, har den på en -gång stigit så högt som första dagen efter de tre Juli-dagarne. -</p> - -<p> -<span class="character">FÖRSTE BOKHÅLLAREN</span>. Äfven det är sannt ... men ... -</p> - -<p> -<span class="character">BANKIREN</span>. Men? -</p> - -<p> -<span class="character">FÖRSTE BOKHÅLLAREN</span>. Om det ej i morgon, såsom monsieur -tror, blir ny ministère? -</p> - -<p> -<span class="character">BANKIREN</span>. Det måste bli det. Jag har nyss haft sammanträde -med flere officerare af national-gardet. Man skall -vara döf, när appellen går, och detta blir tillräckligt för att -förmå konungen afskeda en ministère, som nu mera är -omöjlig. -</p> - -<p> -<span class="character">ANDRE BOKHÅLLAREN</span> (<span class="dir">inskyndande glad</span>). En glad nyhet! -Monsieur Molé har blifvit kallad till Tuilerierna. -</p> - -<p> -<span class="character">BANKIREN</span> (<span class="dir">med triumferande blick på första bokhållaren</span>). -Hvad var det jag sade? Innan natten är den nya ministèren -bildad. I morgon stiger börsen i ett steg till fem francs, -men jag säljer ej. I öfvermorgon stiger den ytterligare till -fem, och jag säljer. -</p> - -<p> -<span class="character">TREDJE BOKHÅLLAREN</span> (<span class="dir">instörtande</span>). En ledsam nyhet! -Monsieur Molé är icke kallad. Konungen behåller sina -ministrar. -</p> - -<p> -<span class="character">FÖRSTE BOKHÅLLAREN</span> (<span class="dir">med en triumferande blick på bankiren</span>). -Hvad var det jag sade? -</p> - -<p> -<a id="page-158" class="pagenum" title="158"></a> -<span class="character">BANKIREN</span> (<span class="dir">mörk i ansigtet</span>). O min gud! Om det icke -skulle stiga, om det tvärtom skulle falla ännu mer! Det är -icke möjligt. Konungen kan icke med ens vilja stoppa hela -affärslifvet. Det vore förfärligt! Och jag som köpt så mycket, -så mycket! (<span class="dir">springer upp förtviflad.</span>) -</p> - -<p> -<span class="character">TREDJE BOKHÅLLAREN</span>. Det låter som skulle legitimisterne -göra sig stora förhoppningar. -</p> - -<p> -<span class="character">BANKIREN</span> (<span class="dir">gående af och an</span>). Legitimisterne, säger ni! -Nå väl! Frankrike har äfven under dem sett lyckliga tider. -Må de segra, bara börsen ... -</p> - -<p> -<span class="character">FÖRSTE BOKHÅLLAREN</span>. Men jag tror att republikanerne -äro de som ha de flesta jernen i elden. -</p> - -<p> -<span class="character">BANKIREN</span> (<span class="dir">gående som förut</span>). Republikanerne, säger ni! -Nå väl! Amerika är lyckligt och der gå affärerna bra. Må -de gerna segra, bara börsen ... -</p> - -<p> -<span class="character">ANDRE BOKHÅLLAREN</span>. Men i beggedera fallen ha vi ju -revolutionen för dörren. -</p> - -<p> -<span class="character">BANKIREN</span> (<span class="dir">slår sig för pannan</span>). Revolution! ha! Ja, -må hela verlden störta i revolutioner, bara börsen stiger! -(<span class="dir">rusar ut med fingrarne i håret.</span>) -</p> - -<h4 class="scene"> -Fjerde scenen. -</h4> - -<p class="dir1"> -(<span class="dir">En mindre kammare i ett hus nära place de la Bourse. På ett -bord brinner en lampa, och vid lampan ligger en pistol. Framför bordet -sitter en man med blekt ansigte och stirrande på pistolen.</span>) -</p> - -<p> -<span class="character">DEN BLEKE MANNEN</span> (<span class="dir">tager ett papper och penna samt skrifver -följande</span>): “Klockan half till tio på aftonen inträder jag -i mitt kabinett för att dö. Jag är ej det enda offret för de -financiella olyckor, som trycka Frankrike. I banken ligga -260,000 francs i blotta billets de complaisance, som jag ej -kan infria. Jag väljer döden framför vanäran. Jag har -derpå förberedt min familj som bor i Laon. -</p> - -<p class="sign"> -<em>Louis Aigre</em>,<br /> -fyrtioett år gammal, diskontör och<br /> -riddare af heders-legionen.“ -</p> - -<p> -<span class="character">DISKONTÖREN</span> (<span class="dir">lägger ifrån sig det skrifna och fattar pistolen</span>). -Klockan är tre minuter öfver halftimmen. Bouvet, -<a id="page-159" class="pagenum" title="159"></a> -min vän och kompanjon, har säkert redan upphört att lefva. -Jag följer honom. (<span class="dir">sätter pistolmynningen för pannan.</span>) -</p> - -<p> -<span class="character">EN RÖST UTANFÖR</span>. Aigre! Aigre! öppna, öppna! -</p> - -<p> -<span class="character">DISKONTÖREN</span> (<span class="dir">sänker pistolen</span>). Hvad, hans röst! (<span class="dir">stiger -upp och öppnar dörren.</span>) -</p> - -<p> -<span class="character">BOUVET</span> (<span class="dir">instörtar och omfamnar diskontören</span>). Gud vare -lof! jag kom då ej för sent. -</p> - -<p> -<span class="character">AIGRE</span>. Du lefver? -</p> - -<p> -<span class="character">BOUVET</span> (<span class="dir">kastande sig i en fåtölj</span>). Jag hade redan lagt -kolen i fyrfatet, hade redan tändt på dem, kände redan de -första fläktarne från grafvens kalla land, då min betjent -skyndar in och berättar ... -</p> - -<p> -<span class="character">AIGRE</span>. Hvad? -</p> - -<p> -<span class="character">BOUVET</span>. Att hela Paris är i jäsning, att allt bebådar -något ovanligt för morgondagen, att emöten sprakar upp, att -revolutionen ljungar. -</p> - -<p> -<span class="character">AIGRE</span>. Nå? -</p> - -<p> -<span class="character">BOUVET</span>. Förstår du ej? När Bellona stöter i trumpeten, -är Justitia stum. När den stora politiska vågen bär på sin -ena skål barrikaden och på sin andra kanonkulorna, hvem -tänker då på de små balanserna? -</p> - -<p> -<span class="character">AIGRE</span> (<span class="dir">med gladare ansigte</span>). Du har rätt. Men skola -vi derigenom slippa betala? -</p> - -<p> -<span class="character">BOUVET</span>. Det kan ej sägas bestämdt. Men ett är -säkert. -</p> - -<p> -<span class="character">AIGRE</span>. Och det är? -</p> - -<p> -<span class="character">BOUVET</span>. Att vi i värsta fall få något att skylla på. -(<span class="dir">Aigre kastar ifrån sig pistolen och omfamnar sin vän Bouvet.</span>) -</p> - -<h4 class="scene"> -Femte scenen. -</h4> - -<p class="dir1"> -(<span class="dir">En sal inom Faubourg-S:t-Antoine. En fabrikant står midt på -golfvet, omgifven af en mängd arbetare.</span>) -</p> - -<p> -<span class="character">FABRIKANTEN</span> (<span class="dir">till arbetarne</span>). Messieurs! det är mitt -fullkomliga alvar. Från denna afton stängas verkstäderna, -och hvar och en af er är fri. -</p> - -<p> -<a id="page-160" class="pagenum" title="160"></a> -<span class="character">FÖRSTE ARBETAREN</span>. Men derigenom blifva ju på en -gång mera än tvåhundra arbetare utan arbete. -</p> - -<p> -<span class="character">FABRIKANTEN</span>. Det smärtar mig lika mycket som er. -Men är då jag den enda som nödgas afskeda sitt folk! Öfverallt, -hvart I vänden er, skolen I höra samma klagan, -skolen I se samma följder. Tiderna äro nu värre än de någonsin -varit, samhällskroppen arbetar med ett ondt, som ej -med vanliga medel kan häfvas. Jag är kanske mera olycklig -än ni. Er skall man dock beklaga, men hvem beklagar -mig? -</p> - -<p> -<span class="character">ANDRE ARBETAREN</span>. Ni olycklig, monsieur! ni, med magasiner -fylda från golf till tak! -</p> - -<p> -<span class="character">FABRIKANTEN</span>. Sannt. Men hvar har jag köpare för -mina tillverkningar? Stillar man hungern med sidentyg? -Släcker man törsten med kasimirer? Ännu en gång, farväl, -messieurs! Skaffen mig bättre tider, och vi skola återse -hvarann. (<span class="dir">Arbetarne gå.</span>) -</p> - -<p> -<span class="character">FABRIKANTENS FRU</span> (<span class="dir">inträdande från ett sidorum</span>). Du har -då afskedat dem alla? -</p> - -<p> -<span class="character">FABRIKANTEN</span>. Ja. -</p> - -<p> -<span class="character">FRUN</span> (<span class="dir">dystert</span>). Hvad skola de nu taga sig till, de arme? -</p> - -<p> -<span class="character">HAN</span> (<span class="dir">kort</span>). Det vet jag ej. -</p> - -<p> -<span class="character">HON</span> (<span class="dir">med stadig röst</span>). Du vet det. -</p> - -<p> -<span class="character">HAN</span> (<span class="dir">förlägen</span>). Nej. -</p> - -<p> -<span class="character">HON</span>. Du hade kunnat behålla dem till månadens slut. -</p> - -<p> -<span class="character">HAN</span>. Nåväl? -</p> - -<p> -<span class="character">HON</span>. När du i afton lät dem gå, så var det icke -för din skull, utan för morgondagens. -</p> - -<p> -<span class="character">HAN</span>. Hvarför för morgondagens? -</p> - -<p> -<span class="character">HON</span>. Hvarför släpper jägaren sitt koppel löst? -</p> - -<p> -<span class="character">HAN</span>. Hm! -</p> - -<p> -<span class="character">HON</span>. Du kan i morgen hela dagen ligga i din säng -och ändå slåss på place de la Concorde med fyrahundra -armar. -</p> - -<p> -<span class="character">HAN</span>. Så låt gå! Det kan aldrig bli sämre än det är, -men möjligtvis bättre. -</p> - -<p> -<span class="character">HON</span>. Bättre? för hvem? -</p> - -<p> -<span class="character">HAN</span>. För mig och andra arbetsgifvare. -</p> - -<p> -<a id="page-161" class="pagenum" title="161"></a> -<span class="character">HON</span>. Bättre för arbetarne ock? -</p> - -<p> -<span class="character">HAN</span>. Hm! -</p> - -<p> -<span class="character">HON</span>. Vet du hvad jag i ditt ställe skulle ha gjort? -</p> - -<p> -<span class="character">HAN</span>. Nej. -</p> - -<p> -<span class="character">HON</span>. Jag skulle ha stält mig i spetsen för dem och -kämpat som en man, men icke låtit dem ensamme blöda för -en vinst, som aldrig skall blifva deras. -</p> - -<h4 class="scene"> -Sjette scenen. -</h4> - -<p class="dir1"> -(<span class="dir">Ett rum i utrikes-ministerns hotel vid Boulevarden. På hvardera, -sidan om ett aflångt bord, öfverfyldt af papper och offentliga handlingar, -sitta tvänne män, den ene med kal hjessa, hög panna, långlagdt, -blekt, magert ansigte med ovanligt stor näsa; den andre, som är yngre, -har inga särdeles utpräglade anletsdrag. Den förre är Guizot, utrikes-ministern -och konselj-presidenten, den sednare Duchâtel, inrikes ministern. -En pendyl slår 10.</span>) -</p> - -<p> -<span class="character">DUCHÂTEL</span> (<span class="dir">resande sig upp från bordet</span>). Klockan är tio, -och jag skyndar till Tuilerierna. -</p> - -<p> -<span class="character">GUIZOT</span>. Om en halftimme är jag der ... Ah, jag glömde -visa er anklagelse-akten, som jag i dag emottagit i kammaren -... Ni har icke läst den? -</p> - -<p> -<span class="character">DUCHÂTEL</span>. Nej. -</p> - -<p> -<span class="character">GUIZOT</span>. Jag har läst den. -</p> - -<p> -<span class="character">DUCHÂTEL</span>. Nå? -</p> - -<p> -<span class="character">GUIZOT</span> (<span class="dir">ler föraktligt</span>). -</p> - -<p> -<span class="character">DUCHÂTEL</span>. Det blir möjligtvis en ny emöt. -</p> - -<p> -<span class="character">GUIZOT</span>. En ny deportation af fångar, som staten får -betala. -</p> - -<p> -<span class="character">DUCHÂTEL</span>. Nya barrikader. -</p> - -<p> -<span class="character">GUIZOT</span>. Ny stenläggning af gatorna, som kommer att -kosta staden. -</p> - -<p> -<span class="character">DUCHÂTEL</span>. Det kommer kanske äfven att kosta blod. -</p> - -<p> -<span class="character">GUIZOT</span>. Dårens blod är för samhällsmedlemmen hvad -dopet är för menniskan. -</p> - -<p> -<span class="character">DUCHÂTEL</span>. Ni tror då att ingenting är att frukta? -</p> - -<p> -<a id="page-162" class="pagenum" title="162"></a> -<span class="character">GUIZOT</span>. Nej! ... Bourbon, äldre grenen, föll genom öfverraskning -... Orleans, yngre grenen, har sett emöten på -afstånd och är beredd ... En vink af denna hand, och mot -hvarje gatumynning gapar mynningen af en kanon ... en annan -vink, och Seinen stiger blodröd öfver kajerna ... en tredje, -och Paris är aska. -</p> - -<p> -<span class="character">DUCHÂTEL</span>. Men ... -</p> - -<p> -<span class="character">GUIZOT</span>. Ni är orolig, Duchâtel. -</p> - -<p> -<span class="character">DUCHÂTEL</span> (<span class="dir">mycket orolig</span>). Nej! -</p> - -<p> -<span class="character">GUIZOT</span>. Ni har voterings-tömmarne i er hand, ni har -en här af trehundratusen elektorer ... Lita på den och var -lugn. -</p> - -<p> -<span class="character">DUCHÂTEL</span>. Och ni? -</p> - -<p> -<span class="character">GUIZOT</span> (<span class="dir">med högra handen på hjertat</span>). Jag? ... jag litar -på mig sjelf. -</p> - -<p> -<span class="character">EN RÖST UTIFRÅN</span>. Den som litar på sig sjelf, hädar Gud! -</p> - -<p> -<span class="character">DUCHÂTEL</span> (<span class="dir">tager bleknande ett steg tillbaka</span>). Ha! hvad -är det? -</p> - -<p> -<span class="character">GUIZOT</span> (<span class="dir">med en blick på sidodörren</span>). Det var blott min -gamla mors röst. -</p> - -<p> -<span class="character">EN GUMMA</span> (<span class="dir">trädande ut från ett inre rum, stapplande vid -sin krycka</span>). När en moder talar till sitt barn, är det Guds -röst som talar genom henne! -</p> - -<hr class="tb" /> - -<p class="noindent"> -Emellertid närmade sig natten. -</p> - -<p> -Så länge man vid skenet från salubodarnes rikt upplysta -fönster kan läsa polis-prefektens proklamationer, äro grupper -af folk samlade kring dem. -</p> - -<p> -Men slutligen slocknar detta sken, fönsterluckorna tillskrufvas -och bodarne stängas. -</p> - -<p> -Det är nu natt, och en hvar söker sin bostad. -</p> - -<p> -Ordonnans-officerare genomströfva till häst de rikast -befolkade qvarteren. -</p> - -<p> -De möta folk i blus, som stannar för att betrakta dem. -</p> - -<p> -Ej ett enda ord vexlas dem emellan, och likväl känner -man att hotet växer. -</p> - -<p> -Komne från Tuilerierna, återvända de dit. -</p> - -<p> -De hafva icke mött något motstånd, om icke tankens. -De hafva icke hört något huller, om icke timmarnes. -</p> - -<p> -<a id="page-163" class="pagenum" title="163"></a> -De kunna då säga: -</p> - -<p class="center"> -“<em>Paris est tranquille.</em>“ -</p> - -<p> -Alla högvakter äro förstärkta och befästade. Skottgluggarne, -vanligtvis dolda af gips, äro nu aftäckta och öppnade. -</p> - -<p> -På alla torg bivuaker af fotfolk. På alla gator rytteripatruller. -</p> - -<p> -Ministèren kan då vara trygg. -</p> - -<p> -Konungadömet kan sofva lugnt. -</p> - -<p> -Paris är, såsom nyss nämndes, lugnt — men blott på -ytan. -</p> - -<p> -Paris sofver icke — Paris väntar. -</p> - -<div class="chapter"> - -<h3 class="chapter" id="subchap-0-1-17"> -<span class="firstline">Sjuttonde kapitlet.</span><br /> -Förmiddagen den 22 Februari. -</h3> - -</div> - -<p class="first"> -<span class="firstchar">D</span><span class="postfirstchar">agen</span> tändes, himmelen är molnbetäckt, en fuktig vind -blåser från öster. -</p> - -<p> -Luften är dock ljum och gatorna ännu lugna. -</p> - -<p> -Men omkring klockan tio nedstiger från de aflägsnare -folk-qvarteren, arm i arm, en oräknelig skara bluser, med -nakna armar, så lätt att igenkänna sedan fordna emöter. -</p> - -<p> -Den vet hvilka mått och steg styrelsen tagit, den känner -dess vilja att sätta dem i verket. -</p> - -<p> -Men icke desto mindre går den för att noggrannt inställa -sig till ett möte, som likväl ingen begärt, som man -fast mer instält för dagen. -</p> - -<p> -Öfverallt hvar denna skara framtågar, stängas bodarna -och öppnas fönstren, hvarifrån man lyssnar till: -</p> - -<div class="poem-container"> - <div class="poem"> - <div class="stanza"> - <p class="verse">“Allons enfants de la patrie!</p> - <p class="verse">Le jour de gloire est arrivé.</p> - <p class="verse">Contre nous de la tyrannie</p> - <p class="verse">L’étendard sanglant est levé.</p> -<a id="page-164" class="pagenum" title="164"></a> - <p class="verse">Entendez-vous dans les campagnes</p> - <p class="verse">Mugir ces féroces soldats?</p> - <p class="verse">Ils viennent jusque dans vos bras</p> - <p class="verse">Egorger vos fils, vos compagnes!</p> - <p class="verse2">Aux armes, citoyens!</p> - <p class="verse2">Formez vos bataillons!</p> - <p class="verse2">Marchons! marchons!</p> - <p class="verse">Qu’un sang impur abreuve nos sillons!“</p> - </div> - </div> -</div> - -<p class="noindent"> -Vid samma tid spritter ur sin svanduns-sömn det förnäma -och vanligtvis så lugna S:t-Germain, lyssnande med -bäfvan bakom tillskrufvade fönsterluckor till Girondisternes -sång. -</p> - -<p> -Det är de studerande, som, efter att hafva samlat sig -på place du Panthéon, likaledes arm i arm tåga genom -de legitimistiska qvarteren och gå öfver Pont-Neuf. -</p> - -<p> -Girondisternes sång är: -</p> - -<div class="poem-container"> - <div class="poem"> - <div class="stanza"> - <p class="verse">“Par la voix du canon d’alarme</p> - <p class="verse">La France appelle ses enfants.</p> - <p class="verse">Aux armes! dit le soldat, aux armes!</p> - <p class="verse">C’est ma mère, je la défends;</p> - <p class="verse2">Mourir pour la patrie,</p> - <p class="verse">C’est le sort le plus beau, le plus digne d’envie.“</p> - </div> - </div> -</div> - -<p class="noindent"> -Femtio år äro, att vi så må uttrycka oss, inneslutna -emellan dessa begge fosterländska hymner, af hvilka den -förre är ett uttryck af hotet och den sednare af uppoffringen -för fäderneslandet. -</p> - -<p> -De blott nyfikna massorna, så lätta att urskilja från -dem vi nyss utmärkt, vältra fram ur de tre stora ådrorna -af Paris: Boulevarderna, Honoré-gatan och kajerna. -</p> - -<p> -Dessa massor, ännu kalla, hafva ännu icke tagit något -parti. -</p> - -<p> -På place de la Madeleine möta skarorna från folk-qvarteren -skarorna från S:t-Germain. -</p> - -<p> -“La Marseillaise“ förenar sig med “les Girondins“, blusen -med rocken, arbetaren med studenten, kroppen med anden. -</p> - -<p> -Förenade göra de först en rund kring place de la Madeleine, -hvarefter de bölja fram mot place de la Concorde i -leder, breda som gatan och djupare än blicken kan mäta. -</p> - -<p> -<a id="page-165" class="pagenum" title="165"></a> -Men ännu är ingen arm beväpnad. Allt har utseende -af en fredlig demonstration. -</p> - -<p> -Det är endast “la Marseillaise“ som låter hotande, och -detta med skäl. -</p> - -<p> -Denna sång har sällan sjungits förgäfves. -</p> - -<p> -Hvarje kuplett deruti är en hel rustkammare, hvarje -ord en musköt, hvarje komma en sabel, hvarje punkt en -kula af bly. -</p> - -<p> -Den djupa kolonnen hejdas vid pont de la Concorde! -</p> - -<p> -En pluton af linien, som der uppstält sig, fäller bajonetterna -emot de framtågande. -</p> - -<p> -De första lederna af kolonnen vilja stanna, men de eftersta -skjuta på med oemotståndlig kraft. -</p> - -<p> -“Messieurs!“ ropar till soldaterne en ung man i blus; -“låten oss passera!“ -</p> - -<p> -“Tillbaka!“ svarar officeren, sträckande värjspetsen mot -den ropande. -</p> - -<p> -“Det är omöjligt“, förklarar denne; “ni ser sjelf, monsieur, -att vi vilja stanna, men att hela massan trycker på.“ -</p> - -<p> -“Tillbaka!“ fortfar officeren. -</p> - -<p> -“Nåväl!“ ropar den unge mannen, i det han blottar sitt -bröst; “stöt till! ... Ingen skall afundas er den äran att -hafva mördat en obeväpnad medborgare.“ -</p> - -<p> -Officeren tvekar en stund. Slutligen sänker han värjspetsen. -</p> - -<p> -Bajonetterna höjas, kolfvarne slamra mot gatstenarne -och soldaterne vika åt sidan. -</p> - -<p> -Den unge mannen, som är Armand Cambon, tager ånyo -ett steg framåt. -</p> - -<p> -Kolonnen, nu mera oförhindrad, följer honom, närmande -sig Deputerade-kammarens palats. -</p> - -<p> -Detta palats är i ordets fulla bemärkelse garneradt med -trupper. -</p> - -<p> -Linie-bataljoner, jägare, dragoner och municipal-gardister -omsluta det från alla sidor, och midt framför med mynningarne -vända mot bron stå tvänne kanoner jemte sin service. -</p> - -<p> -En general med svajande plym visar sig på trappan till -palatset. -</p> - -<p> -“Var lugn!“ ropar han till befälhafvaren för palatsets -bevakning; “palatset är nu så försvaradt att icke en gång -Europas bästa trupper skulle våga storma det.“ -</p> - -<p> -Generalens ord var icke tomt skryt. -</p> - -<p> -<a id="page-166" class="pagenum" title="166"></a> -Den ifrågavarande kolonnen stannar ånyo. En sqvadron -dragoner med dragna sablar spärrar vägen framför den, -och från begge sidor anrycka infanteri-bataljoner. -</p> - -<p> -“Lefve dragonerne!“ ropar Armand, svängande sin mössa -öfver hufvudet. -</p> - -<p> -“Lefve dragonerne! lefve linien!“ instämmer folkhopen. -</p> - -<p> -Dragonerne besvara helsningen med en salut af sablarne, -hvarefter de sticka dem i skidorna. -</p> - -<p> -De nöja sig med att med sina hästar hindra kolonnen -från att komma vidare. -</p> - -<p> -“Hvad skola vi nu göra?“ frågade en ung man i rock -Armand. -</p> - -<p> -“Vänta och ge oss till tåls“, svarar denne. -</p> - -<p> -“Au diable!“ -</p> - -<p> -“Hvad vill ni då att vi skola göra? ... Vi komma ju -hvarken fram eller tillbaka.“ -</p> - -<p> -“Hvad hade vi då här att göra?“ -</p> - -<p> -“För det första visa herrar deputerade af majoriteten -derinne att vi lefva och ha helsan.“ -</p> - -<p> -“Och för det andra?“ -</p> - -<p> -“Helsa på dragonerne.“ -</p> - -<p> -“Allt det der är godt och väl, men ...“ -</p> - -<p> -“Men icke tillräckligt, menar ni?“ -</p> - -<p> -“Parbleu!“ -</p> - -<p> -“Har ni aldrig sett, monsieur Eugène, att det blixtrar -länge, innan man hör åskan?“ -</p> - -<p> -“Det är sannt ... men det är likväl odrägligt“, menade -den otålige poeten. -</p> - -<p> -“Jag vet hvad man bör göra, för att fördrifva tiden“, -yttrade Armand. -</p> - -<p> -“Nå?“ -</p> - -<p> -“Ni har ju, som ni nyss berättade, författat en frihetssång?“ -</p> - -<p> -“Jag har skrifvit många sådana jag“, svarade folkskalden -med sjelfbelåtet utseende. -</p> - -<p> -“Men er sista.“ -</p> - -<p> -“Min yngsta menar ni, ty ni är väl icke så oartig att -begära att den skall bli min sista.“ -</p> - -<p> -“Bevare oss gud för det!“ sade Armand, tryckande -med värma skaldens hand. -</p> - -<p> -“Ni menar: “Le crédo républicain“, var det icke så?“ -</p> - -<p> -“Ja, så hette den.“ -</p> - -<p> -<a id="page-167" class="pagenum" title="167"></a> -“Jag har blott tre kupletter färdiga.“ -</p> - -<p> -“Hur många tänker ni då hafva?“ -</p> - -<p> -“Fyra ... jag skulle just till med den fjerde, då jag -hörde den fördömda marseljäsen, som gud välsigne, och då -måste jag ut naturligtvis.“ -</p> - -<p> -“Så sjung dem ni har.“ -</p> - -<p> -“Men dragonernes hästar skrapa med sina skor, så -att ...“ -</p> - -<p> -“Bekymra er icke om det ... Vi skola alla stämma in, -ty vi ha lätt för att lära oss era sånger.“ -</p> - -<p class="character"> -<em>Eugène.</em> -</p> - -<div class="poem-container"> - <div class="poem"> - <div class="stanza"> - <p class="verse">“Si vous voulez savoir le fond de ma croyance,</p> - <p class="verse">En quelques mots bien courts ici je la dirai,</p> - <p class="verse">Je vais bien franchement montrer ce que je pense,</p> - <p class="verse">Et c’est du fond du cœur que je vous répondrai:</p> - <p class="verse">Je veux que le génie ait le sceptre du monde,</p> - <p class="verse">Je veux que le travail, cette mère féconde,</p> - <p class="verse">Elève ses enfants pour un meilleur destin!</p> - <p class="verse">Je veux de l’équité redresser la balance,</p> - <p class="verse">Je veux que l’oppresseur soit réduit au silence.</p> - <p class="verse">Voilà pourquoi je suis républicain!“</p> - </div> - </div> -</div> - -<p class="character"> -<em>Kör.</em> -</p> - -<div class="poem-container"> - <div class="poem"> - <div class="stanza"> - <p class="verse">“Je veux que le génie ait le sceptre du monde,</p> - <p class="verse">Je veux etc. — — —“</p> - </div> - </div> -</div> - -<p class="noindent"> -“Bravo, Eugène!“ ropade Armand. -</p> - -<p> -“Bravo! Bravo!“ biföllo de öfrige under lifliga handklappningar. -</p> - -<p> -“Andra kupletten, andra kupletten!“ begärdes från alla -sidor. -</p> - -<p class="character"> -<em>Eugène.</em> -</p> - -<div class="poem-container"> - <div class="poem"> - <div class="stanza"> - <p class="verse">“Poussière du passé, débris d’un autre monde,</p> - <p class="verse">Que les flots de l’oubli vous chassent de nos yeux!</p> - <p class="verse">Du crime et de l’erreur brisant la nuit profonde,</p> - <p class="verse">Le soleil du progrès s’est levé radieux.</p> - <p class="verse">Je veux que le génie ait le sceptre du monde,</p> - <p class="verse">Je veux etc. — — —“</p> - </div> - </div> -</div> - -<p class="character"> -<a id="page-168" class="pagenum" title="168"></a> -<em>Kör.</em> -</p> - -<div class="poem-container"> - <div class="poem"> - <div class="stanza"> - <p class="verse">“Je veux que le génie ait le sceptre du monde,</p> - <p class="verse">Je veux — — —“</p> - </div> - </div> -</div> - -<p class="noindent"> -“Hvem är det som sjunger i ledet der?“ skrek on dragon-officer, -vändande ansigtet mot sin sqvadron. -</p> - -<p> -“Fråga snarare hvilka, monsieur“, yttrade till honom -en under-officer, höjande på axlarne. -</p> - -<p> -“Hvilka äro de som sjunga?“ fortfor officeren uppretad. -</p> - -<p> -Dragonerne vände sina ansigten mot officeren, men ingen -af dem svarade. -</p> - -<p> -Officeren upprepade sin fråga med ännu högre röst och -ännu högre vrede. -</p> - -<p> -Dragonerne fortforo att se på officeren, men ingen af -dem öppnade munnen. -</p> - -<p> -Under-officeren blickade på sin förman och höjde ånyo -på axlarne. -</p> - -<p> -Förmannen såg ned på hästmanen med en lindrig rodnad -på kinden. -</p> - -<p> -“Jag förbjuder er att stämma in i denna sång“, befalde -han sqvadronen, men hans röst var icke mer befallande, ty -hans förvåning hade öfvervunnit hans vrede. -</p> - -<p> -“Lefve dragonerne!“ ropade Armand, hvilken ingenting -undfallit. -</p> - -<p> -“Lefve dragonerne!“ upprepade ånyo hela folkskaran. -</p> - -<p> -Dragonerne förde högra händerna till kaskarne, besvarande -på detta sätt folkets artighet. -</p> - -<p> -“Tredje kupletten, Eugène!“ uppmanade Armand; “märker -ni icke att vi äfven kommit hit för att ge dragonerne -lektioner i sång ... Påstår ni ännu att vi stå här förgäfves?“ -</p> - -<p> -Eugènes ögon blixtrade. -</p> - -<p> -Det lika mycket smickrade som gladde honom i hans -egenskap af patriot att dragonerne utan särskildt uppdrag -förstärkte kören. -</p> - -<p> -“Tredje kupletten, tredje kupletten!“ påminde folkskaran. -</p> - -<p class="character"> -<em>Eugène.</em> -</p> - -<div class="poem-container"> - <div class="poem"> - <div class="stanza"> - <p class="verse">“Le faible, trop souvent, succombant à sa peine,</p> - <p class="verse">N’entendait que ce cri: malheur sur les vaincus!</p> - <p class="verse">Il est temps que le fort sur son cœur le soutienne;</p> - <p class="verse">Mais pour qu’à tout jamais le mal ne règne plus,</p> - <p class="verse">Je veux que le génie ait le sceptre du monde,</p> - <p class="verse">Je veux etc. — — —“</p> - </div> - </div> -</div> - -<p class="character"> -<a id="page-169" class="pagenum" title="169"></a> -<em>Kör.</em> -</p> - -<div class="poem-container"> - <div class="poem"> - <div class="stanza"> - <p class="verse">“Je veux que le génie ait le sceptre du monde,</p> - <p class="verse">Je veux etc. — — —“</p> - </div> - </div> -</div> - -<p class="noindent"> -Kören afbrytes af ett förfärligt skri från tusentals munnar -och detta skri kommer från place de la Concorde. -</p> - -<p> -Under-officeren höjer för tredje gången på axlarne, i -det han kastar en blick öfver folkmassans hufvud åt det -håll, hvarifrån skriket kom. -</p> - -<p> -Dragonerne skåda äfven ditåt och rynka ögonbrynen. -</p> - -<p> -Armand och hans många följeslagare vända sig om, i -afsigt naturligtvis att se hvad som kunde vara anledningen -till tumultet på andra sidan bron. -</p> - -<p> -Men mellan dem och place de la Concorde röra sig för -många hufvud, för att de skulle kunna se något. Dessutom -hindras de derifrån genom den trängsel och oreda, som uppkomma -deraf att alla vilja se och veta. -</p> - -<p> -Följaktligen kunna de blott ana, men aningen är tillräcklig -för att kritfärga deras kinder och komma deras händer -att krampaktigt knyta sig tillsammans. -</p> - -<p> -Men de som icke behöfva ana, emedan de ypperligt -kunna se, äro de personer som hafva den afundsvärda platsen -i peristilen till Deputerade-kammarens palats. -</p> - -<p> -Peristilen till denna byggnad, som ursprungligen var -det s. k. palais Bourbon, består af tolf sköna korintiska -pelare, uppresta af Poyet. -</p> - -<p> -Frontongen är prydd med en bas-relief af Cortot, föreställande -Frankrike, omgifvet af frihetens och allmänna ordningens -sinnebilder, dessa i sin ordning ledsagade af handelns, -åkerbrukets, krigets, fredens och vältalighetens genier. -</p> - -<p> -Från peristilen leder ned en trappa af nära femtio alnars -bredd och tolf alnars höjd, nedanför hvilken äro stälde -fyra kolossala marmorbilder i sittande ställning: Sully, l’Hôpital, -d’Aguesseau och Colbert. -</p> - -<p> -Deputerade-kammarens (numera National-församlingens) -palats utgör genom sin peristil ett värdigt motstycke till -Madeleine-kyrkans façade, som på andra sidan bron och -place de la Concorde samt vid slutet af gatan med samma -namn visar täflande sina stolta pelare. -</p> - -<p> -Det är klart att man från en sådan peristil som den -ifrågavarande måste hafva den friaste utsigt öfver place de -<a id="page-170" class="pagenum" title="170"></a> -la Concorde och att ingenting väsendtligare der bör kunna -försiggå obemärkt af dem, som hafva plats i peristilen. -</p> - -<p> -Också stodo der flere deputerade, beundrande truppernas -strategiska ställning och med förakt nedblickande på den -sammanpackade och liksom af en jernring omslutna folkmassan. -</p> - -<p> -Visserligen hade kammaren för tillfället session, och inne -i sessions-salen afhandlades ett lagförslag till fromma för -banken i Bordeaux och utan motstånd af minoriteten, emedan -de fleste af dess ledamöter voro frånvarande. -</p> - -<p> -Men ganska få af de närvarande lånade sina öron åt -ifrågavarande ärende. -</p> - -<p> -Det var då mycket roligare att språka sins emellan om -dagens händelser, under det att man fägnade sig åt anblicken -af den storartade scenen utanför, scenen af ett folk omslutet -af soldater. -</p> - -<p> -“Hvem skulle tro“, sade en af de deputerade som stodo -i peristilen, “att det är för att skydda en kammare, diskuterande -ett bank-reglemente, som man utvecklar så betydliga -stridskrafter.“ -</p> - -<p> -“Ganska sannt“, medgaf en annan; “också finns det väl -ingen som tror det.“ -</p> - -<p> -“Kanske det är för att skydda det goda folket, som -svettas dernere för Frankrikes väl“, yttrade en tredje skrattande -och pekande ned på den sammanträngda folkmassan. -</p> - -<p> -“Så synes det verkligen“, menade en fjerde; “men jag, -för min del, har svårt att skratta deråt ... Hvarför rensar -man ej platsen? ... Har man kallat hit öfver 70,000 man -endast för att paradera? ... Eller anser man pöbelns nackar -hårdare än hästarnes skor och rytteriets sablar?“ -</p> - -<p> -“Ni tycks ha mycket brådtom, monsieur, att förvissa er -om motsatsen“, inföll en högväxt, mager man med skarpa, -utpräglade anletsdrag. -</p> - -<p> -“Jag har verkligen brådtom, monsieur“, svarade den -tilltalade trotsigt; “jag skulle hjertligt applådera åt den första -choc, som gjorde place de la Concorde slät som ett dansgolf.“ -</p> - -<p> -“Man dansar illa på ett golf betäckt af stympade menniskokroppar“, -svarade den magre mannen. -</p> - -<p> -“Ni har likväl visat att man kan dansa rätt bra på -ett sådant golf“, anmärkte den trotsige. -</p> - -<p> -“Förklara er, monsieur!“ uppmanade den magre med -en ljungande blick. -</p> - -<p> -<a id="page-171" class="pagenum" title="171"></a> -“Hå, ingenting är enklare ... Ni har dansat er till generals-epåletterna -på Afrikas slagtfält.“ -</p> - -<p> -“Ni gör då ingen skilnad emellan fiender och medborgare?“ -</p> - -<p> -“Ah! medborgare!“ upprepade den trotsige föraktligt; -“ni talar som en Bergets anhängare ... Det vore, min själ, -ej rådligt att i era händer lemna befälet öfver Paris.“ -</p> - -<p> -“Jag skulle icke emottaga det, monsieur.“ -</p> - -<p> -“Hvarför?“ -</p> - -<p> -“Emedan jag ej kunde gifva order till anfall emot ett -folk, som 1:o) ännu icke gripit till vapen och 2:o) icke begär -annat än uppfyllandet af dess lagliga rätt.“ -</p> - -<p> -“Dess lagliga rätt? ... Kallar ni la Marseillaise för dess -lagliga rätt?“ -</p> - -<p> -“Det är icke mera olagligt att sjunga la Marseillaise -än att för en enda persons skull sätta tusens lif och välfärd -på spel.“ -</p> - -<p> -“Och hvem skulle denne ende person vara, om jag vågar -fråga?“ -</p> - -<p> -“Behöfver jag säga er att jag menar Guizot? ... Afskeda -honom i dag, och ni skall i morgon, om ni det önskar, -helt obesväradt kunna dansa på place de la Concorde.“ -</p> - -<p> -“Men om, såsom jag hoppas, man icke afskedar Guizot?“ -</p> - -<p> -“Så dansar ni hvarken i morgon eller öfvermorgon på -place de la Concorde eller någon annan plats.“ -</p> - -<p> -“Så tänker ni, men lyckligtvis icke marskalk Bugeaud, -ty se der ... se der! ... ah, ändtligen!“ -</p> - -<p> -Den på place de la Concorde sammanpackade folkmassan -hade hitintills icke haft någon annan rörelse än åkerfältets -vaggning, när vinden far deröfver. -</p> - -<p> -Här och der öfver detta menniskofält höjde sig orörliga -grupper af folk, som uppklängt på statyerna, lykt-kolonnerna -och på stenbräddarne af fontänerna, hvilka icke spelade den -dagen. -</p> - -<p> -Hastigt förmärkes en våldsammare rörelse bland denna -hop. Nyss kunde den med möda röra sig; nu flyr den. -</p> - -<p> -Midt i hopen blänka municipal-gardisternes kaskar och -sablar, under det att kavalleri-chocker göras samtidigt från -de Elyseiska fälten och Tuileriernas park. -</p> - -<p> -I stället för fontänernas vatten, spelar nu menniskoblod. -</p> - -<p> -Deraf det förfärliga skri, som afbrutit kören till folkskaldens -visa. -</p> - -<p> -<a id="page-172" class="pagenum" title="172"></a> -Place de la Concorde är rensad, är öde som en graf, -men en graf för många döde och en bädd för ännu flere -sårade. -</p> - -<p> -“Nå, hvad var det jag sade?“ frågade med en triumferande -blick på den högväxte magre mannen, den deputerade, -som satte sin lit till marskalk Bugeaud; “och hvad -säger ni nu?“ -</p> - -<p> -“Jag säger att ni hvarken i morgon eller öfvermorgon -skall dansa på place de la Concorde“, svarade denne lugnt. -</p> - -<p> -“Haha!“ skrattade den trotsige; “vi få väl se, vi få -väl se, general Cavaignac!“ -</p> - -<div class="chapter"> - -<h3 class="chapter" id="subchap-0-1-18"> -<span class="firstline">Adertonde kapitlet.</span><br /> -Högvakten i Champs-Elysées. -</h3> - -</div> - -<p class="first"> -<span class="firstchar">K</span><span class="postfirstchar">lockan</span> är fyra. Solen gömmer sig bakom invalidernes -hotel. Ett blodrödt band knyter sig kring den svarta kupolen. -</p> - -<p> -Tuileriernas trädgård stänges. -</p> - -<p> -En betydlig truppstyrka vakar öfver place de la Concorde. -Trupperna, som på morgonen utryckt från kasernerna, -återvända icke dit. -</p> - -<p> -De äro utspridda i kompanier, plutoner och piketer; -man ser dem grupperade vid kajerna, på de öppna platserna, -på korsgatorna; vid hvarje gathörn blixtrar en musköt. -</p> - -<p> -Men ingen musköt af national-gardet synes ännu till. -National-gardet har ännu icke blifvit kalladt. -</p> - -<p> -Man vill ej sätta gevärskolfven i dens hand, af hvilken -man sjelf befarar ett anfall med bajonetten. -</p> - -<p> -Styrelsen misstror således national-gardet. Hon har -kanske sina skäl dertill. -</p> - -<p> -Men hon glömmer att misstroende å ena sidan icke blott -väcker misstroende å den andra, utan äfven föder likgiltighet -eller harm hos de trogne på samma gång som det ökar modet -och hoppet hos de otrogne. -</p> - -<p> -<a id="page-173" class="pagenum" title="173"></a> -Men när himlen har bestämt att en konung skall förlora -sin tron, låter den honom först förlora hufvudet. -</p> - -<p> -Klockan fyra är skymningens tid i Februari. -</p> - -<p> -Lyktorna brinna redan på Elyseiska fälten. -</p> - -<p> -Ungefär i midten deraf och något hitom den lilla fontänen, -hvars vackra kaskad, i form af en lilja, är så uppfriskande -för de många, som middagstiden promenera på denna -sköna plats, reser sig ett litet vackert hus, till det yttre -liknande en italiensk villa, men hvars inre helt och hållet -är upplåtet till högvakt. -</p> - -<p> -På den tiden, hvarom nu är fråga, utgjordes nämnde -högvakt af fyrtio man af linien. -</p> - -<p> -Denna högvakt var likväl ej den enda i Champs-Elysées, -utan stod i sammanhang med flere andra, mellan hvilka poster -på kortare afstånd från hvarandra voro utstälde. -</p> - -<p> -Utanför berörde högvakt hade soldaterne kopplat sina -gevär, förmodligen för att hafva dem närmare till hands, -och soldaterne stodo sjelfve utanför kopplen, språkande med -hvarandra. -</p> - -<p> -På något afstånd från dem stod, med armarne i kors -öfver bröstet, deras befälhafvare, en ung löjtnant, skådande -än åt venster, än åt höger. -</p> - -<p> -De Elyseiska fälten hade medelst rytteri-chocker för -längesedan blifvit rensade från de folkmassor, hvaraf de på -förmiddagen varit fylda. Nu voro de temligen ödslige. -</p> - -<p> -Några nyfikne vandrare syntes här och der, men dessa -tillhörde otvifvelaktigt dem, som bodde i trakten och dem -man icke ansett sig kunna utestänga derifrån. -</p> - -<p> -Officerens blickar åt höger och venster härledde sig -således icke af fruktan för någon öfverrumpling, utan troligen -af beundran för den rika belysning, som hvarje afton -gör Champs-Elysées så förtrollande. -</p> - -<p> -Den unge löjtnanten och hans manskap tillhörde kanske -de trupper, som nyligen blifvit beordrade till Paris, och -möjligt är att han i andanom gladde sig åt de stunder, då -han, fri från tjenstgöringen, kunde få svärma kring i dessa -förtrollande alléer vid sidan af någon “petite femme“, som -kunde vara hugad att gifva den unge krigaren från landsorten -någon angenämare förströelse under den enformiga garnisons-tjensten. -</p> - -<p> -Så hade han stått en stund, då hans blickar, upphörande -med sina kastningar åt höger och venster, fästades vid -<a id="page-174" class="pagenum" title="174"></a> -ett nytt föremål, som rörde sig framför honom och allt mera -närmade sig. -</p> - -<p> -Detta föremål var likaledes en ung man, men i blus -och med en brinnande cigarr i munnen. -</p> - -<p> -På några alnars afstånd från löjtnanten stannade cigarrrökaren. -</p> - -<p> -Bluser med cigarrer äro i Paris icke bättre anskrifne -än små kappor med cigarrer i Stockholm, dessa sednare kände -sedan 1838 under namnet “rabulister.“ -</p> - -<p> -Men rättvisligen bör erkännas att de sednare äro ganska -menlösa, åtminstone i förhållande till de förre. -</p> - -<p> -Blusen låter gerna rutorna sitta qvar i fönstren, ty han -har endast otaldt med dem, som sitta bakom rutorna. -</p> - -<p> -Men detta gör också att man i Paris aldrig skrattar åt -honom, såsom man gör åt rabulisten i Stockholm. -</p> - -<p> -Blusen är ett vandrande Damocles-svärd, färdigt att -hvart ögonblick från höjden af någon barrikad falla ned -öfver hvar och en, som icke har skäl att klaga öfver det -beståndande. -</p> - -<p> -Under sådana förhållanden är klart att blusen för den -sednare måste vara en landsplåga. -</p> - -<p> -Men denna botas ej med stål och bly, emedan stål och -bly äro för mycket hårdsmälta. -</p> - -<p> -Här vore visserligen ett tillfälle att tala något om mat -och dryck, hvilka icke allenast äro lättare att smälta, utan -äfven alldeles oumbärliga, till och med för bluser. -</p> - -<p> -Men för denna gången måste vi åtnöja oss med att -kasta en flyktig blick in i de boningar, som man i allmänhet -anser goda nog åt bluser, ehuru man, med en sidoblick -in i fängelserna, aldrig kan begripa hvarför brottet skall må -så bra, under det att fliten och ärligheten må så illa. -</p> - -<p> -Den svenske arbetarens stuga är ett prakt-rum emot -den håla, som bebos af den franske arbetaren. -</p> - -<p> -Antingen har han sitt hem i dessa underjordiska bostäder, -dit dagsljuset med möda intränger från en glugg vid -taklisten och der han går i beständigt fotvatten under den -regniga årstiden, eller också är han inhyst på någon vind -tätt intill takplåtarne, der han sommartiden inandas en luft -endast jemförlig med de beryktade venetianska blykamrarnes. -</p> - -<p> -För att framte ett exempel, vilja vi för närvarande blott -nämna att modehandlarne i Paris, hvilkas granna bodfönster -väcka de förbigåendes beundran, alls icke sky för att inhysa -<a id="page-175" class="pagenum" title="175"></a> -fem eller sex modister i en vinds-skrubb, icke större än att -fem eller sex smala sängar med möda kunna rymmas der, -ty det vore naturligtvis för dyrt att hyra särskilda rum åt -sitt folk. -</p> - -<p> -Och likväl synas modisterna, som till det mesta äro -unga välklädda flickor, de minst beklagansvärda af arbetarklassen. -</p> - -<p> -Man kan då göra sig en föreställning om de öfrigas belägenhet, -isynnerhet deras, som äro gifta och ha barn. -</p> - -<p> -Den tålmodigaste menniska kan ej i evighet stekas på -en vind eller trampa vatten i en källare, isynnerhet när han -finner att ingen alvarligt bemödar sig att lindra hans öde. -</p> - -<p> -Deraf kan möjligtvis till någon del förklaras den ovilja, -som blusen i Frankrike hyser mot nästan hvarje person som -har glace att svalka sig med och endast behöfver bada för -sitt nöje; deraf hans fallenhet för barrikader och gatustrider, -hvilka ej kunna göra honom olyckligare än han redan är; -deraf, med ett ord, blusens dåliga anseende hos hvarje ordningens -vän eller, rättare sagdt, hvarje vän af det slags ordning, -som bestämt <em>allt</em> åt några få och <em>intet</em> åt millionerna. -</p> - -<p> -Om det är en beklagansvärd sanning att alla i denna -jämmerdalen icke kunna vara lycklige, så är det äfven en -sanning att ingenting så mycket tröstar den olycklige som -den lyckliges deltagande. -</p> - -<p> -Derför blott något mera deltagande för blusens lidande, -och man skall mindre behöfva frukta hans armar. -</p> - -<p> -Men deltagandet efter revolutionen är ej större än det -var före den<a class="fnote" href="#footnote-4" id="fnote-4">[4]</a>. -</p> - -<p> -<a id="page-176" class="pagenum" title="176"></a> -Den blus, som nu var i fråga och som vid sig fästat -den unge löjtnantens uppmärksamhet, syntes visserligen icke -vara af det förtviflade slaget, men han rökte cigarr, och att, -i en tid af uppror och allmänt missnöje, röka cigarr midt -framför näsan på en högvakt, är en djerfhet som måste -väcka misstroende och förargelse. -</p> - -<p> -“Hvad vill ni? hvarför stannar ni här? hvarför går ni -icke vidare?“ voro de tre frågor, som löjtnanten temligen -barskt och vresigt kastade emot den unge blusen. -</p> - -<p> -“Det är då förbjudet att stå?“ frågade blusen. -</p> - -<p> -“Det måtte ni väl veta.“ -</p> - -<p> -“Men när man är ensam?“ -</p> - -<p> -“Är detsamma ... Var derför god och gå vidare, och -det genast, monsieur!“ -</p> - -<p> -“Ja, jag skall genast aflägsna mig“, svarade blusen och -gjorde min af att gå, men tappade i detsamma cigarren. -</p> - -<p> -“Parbleu!“ mumlade han derför och började söka på -marken efter sin cigarr. -</p> - -<p> -“Nå, ni går icke“, anmärkte löjtnanten. -</p> - -<p> -“Tillåt mig blott att leta rätt på min cigarr“, bad blusen, -ifrigt letande. -</p> - -<p> -“Onödigt ... Avancera, monsieur“, fortfor officeren. -</p> - -<p> -Blusen avancerade visserligen, men hvarken åt höger -eller venster, utan framåt, allt under mycket famlande på -marken. -</p> - -<p> -Han närmade sig löjtnantens fötter, liksom trodde han -att cigarren rullat fram ända till dem. -</p> - -<p> -“Jag låter arrestera er, om ni ej genast lyder!“ hotade -officeren, förlorande tålamodet. -</p> - -<p> -“Nej, det är jag som arresterar er!“ ropade blusen, slående -i detsamma sina armar omkring löjtnantens lif och -tryckande honom så hårdt mot sitt bröst, att denne knappast -kunde andas, än mindre gifva något ljud ifrån sig. -</p> - -<p> -I samma ögonblick framrusade från begge sidorna ungefär -trettio andra bluser, hvilka genast kastade sig öfver -gevärskopplen, och innan ännu någon enda af soldaterne -hunnit sansa sig efter detta oförmodade anfall, hade bluserna -ryckt åt sig hvar sitt gevär. -</p> - -<p> -Men icke nog dermed, de hade äfven bildat en halfrund -omkring de hopträngda soldaterne och lagt an på dem. -</p> - -<p> -“Den förste, som ger ett ljud, är död!“ ropade den som -anförde skaran. -</p> - -<p> -<a id="page-177" class="pagenum" title="177"></a> -“Ni finner, monsieur“, sade den, som gripit löjtnanten, -“att ni nu måste foga er i ert öde och icke utsätta mig för -att nödgas döda en tapper man.“ -</p> - -<p> -Under det att han så talade, tog han löjtnanten på sina -armar och bar honom med samma lätthet som om han burit -ett barn till det ställe, der hans kamrater stodo. -</p> - -<p> -“In med alla i högvakten,“ ropade han, “och den som -söker fly, skjutes ned!“ -</p> - -<p> -Derefter stälde han den förbluffade befälhafvaren inom -halfrunden. -</p> - -<p> -“Var så god, monsieur, och föregå ert folk med godt -föredöme,“ uppmanade han denne; “allt motstånd är omöjligt, -hela huset är kringrändt af de våra, alla poster mellan er -och de öfriga högvakterna tagna ... Höger omvänder er och -raskt in i högvakten, der ni måste stanna såsom fånge ... -Marsch!“ -</p> - -<p> -Soldaterne gingo in i huset med hängande hufvud och -påskyndade af bajonetterna, som kittlade dem i ryggen. -</p> - -<p> -Den unge löjtnanten hade ännu icke kommit sig före -och han stirrade nästan medvetslöst framför sig. -</p> - -<p> -Men när en af bluserne ryckte från honom sabeln, som -han ännu bar vid sidan, föll han i en konvulsivisk gråt och -måste ledas in. -</p> - -<p> -Den blus som tagit honom tillfånga och hvilken icke -var någon annan än vår hjelte Armand Cambon, tog löjtnantens -sabel ur sin kamrats hand och närmade sig derefter -den unge officeren, som nedsjunkit på en stol med begge händerna -för ansigtet. -</p> - -<p> -“Monsieur!“ sade han till löjtnanten; “ni är ingen gensdarm -och kan således icke vara min fiende ... ni är vid -linien, och linien har ej medborgares blod på sina händer ... -Återtag ert vapen, hvilket ni skulle hafva fört som en -fransman, om ni ej blifvit öfverrumplad ... Tag, monsieur!“ -</p> - -<p> -Den olycklige befälhafvaren ryckte åt sig sin sabel, -tryckte den till sitt bröst och kysste den, som en moder sitt -återfunna barn. -</p> - -<p> -Han upphörde att snyfta. Det föreföll honom som hade -han räddat sin förlorade ära. -</p> - -<p> -“Hvad fiender icke hade förmått, förmådde medborgaren“, -fortfor den tröstande segraren, i det han vände sig till -soldaterne, “och derför är det billigt att också I behållen -<a id="page-178" class="pagenum" title="178"></a> -edra sidogevär ... Men I skolen ej undra på, om vi taga -edra kartuscher, dem vi likväl blott i högsta nödfall ämna -anlita ... Ursäkten, messieurs, men kartuschen kan ej skiljas -från musköten.“ -</p> - -<p> -Soldaterne öfverlemnade sina kartuscher åt bluserna, -hvilka med största artighet och under många “pardon, monsieur!“ -emottogo hvad de fingo. -</p> - -<p> -“Ah! nu fick jag en ypperlig idé för sista versen till -mitt crédo républicain!“ ropade en af bluserna, i det han -ryckte upp ur sin ficka ett plån jemte plyertspenna och närmade -sig en lampa, för att skrifva. -</p> - -<p> -“Ni får ännu dröja med det så länge, monsieur Eugène“, -yttrade Armand. -</p> - -<p> -“Dröja med det?“ frågade poeten förundrad. -</p> - -<p> -“Ja.“ -</p> - -<p> -“Men hvarför måste jag dröja?“ -</p> - -<p> -“Derför att vi ha annat att göra än skrifva vers, derför -att vi måste marschera.“ -</p> - -<p> -“Marschera?“ -</p> - -<p> -“Ja, marschera.“ -</p> - -<p> -“När?“ -</p> - -<p> -“Nu på ögonblicket.“ -</p> - -<p> -“Hvarför?“ -</p> - -<p> -“Hvarför?“ instämde de öfrige bluserna, trängande sig -omkring sin anförare. -</p> - -<p> -“Monsieur!“ sade Armand, vändande sig till löjtnanten, -“er fångenskap blir ej lång, efter hvad ni finner ... Vi taga -nu afsked, och ni är fri ... Jag behöfver icke be er, monsieur, -att en dag utöfva samma mildhet mot era fångar som -den vi bevisat våra ... God afton, messieurs!“ tillade han -med en bugning för soldaterne. -</p> - -<p> -Derefter vände han sig till sina kamrater, kommenderande: -</p> - -<p> -“Framåt!“ hvarefter han sjelf lemnade vaktrummet. -</p> - -<p> -Kamraterne följde sin anförare med lydiga ben, men -protesterande munnar. -</p> - -<p> -När de kommit ut, stannade Armand. -</p> - -<p> -“Tyst!“ befalde han! -</p> - -<p> -Alla tystnade. -</p> - -<p> -“Lyssnen!“ bjöd han sedan. -</p> - -<p> -“Nåväl?“ frågade Eugène trumpet. -</p> - -<p> -“Hvad hören I?“ frågade Armand. -</p> - -<p> -<a id="page-179" class="pagenum" title="179"></a> -“Jag hör steg af en marscherande trupp“, svarade en. -</p> - -<p> -“Ett kompani fotfolk som är i antågande“, tillade en -annan. -</p> - -<p> -“Hvarför icke så gerna en bataljon?“ frågade Armand; -“hvarför icke ett regemente, två regementen? ...“ -</p> - -<p> -“Nå, än se’n? än se’n?“ -</p> - -<p> -“Än se’n? ... Raskt från Champs-Elysées, och ingen -halt förrän på S:t-Honoré!“ -</p> - -<p> -Efter dessa ord ilade Armand tvärs öfver Champs-Elysées. -</p> - -<p> -De trettio följde honom med högvaktens gevär och kartuscher; -men ingen af dem kunde utgrunda sin anförares -mening. -</p> - -<div class="chapter"> - -<h3 class="chapter" id="subchap-0-1-19"> -<span class="firstline">Nittonde kapitlet.</span><br /> -Den blå mannen. -</h3> - -</div> - -<p class="first"> -<span class="firstchar">U</span><span class="postfirstchar">ti</span> ett hvalfrum hörande till bottenvåningen af ett stort -hus vid rue de la Paix, en af de grannaste gatorna i Paris -samt sträckande sig mellan Vendôme-platsen och boulevarden, -bodde och bor ännu en gammal man, sedan länge mycket -bekant i Paris under namnet “blå mannen“, med anledning -deraf att han, så långt man kan minnas tillbaka, gått -i ljusblå benkläder samt rock och mössa af samma tyg och -färg både sommar och vinter. -</p> - -<p> -Något annat namn vet man ej på honom, och när han -talar om sig sjelf, hvilket likväl sällan händer, kallar han -sig sjelf den blå mannen. -</p> - -<p> -Hvad han varit eller hvad slags yrke han i samhället -egentligen idkat, känner man icke heller. -</p> - -<p> -Men hvad man allmänt vet och hvad man synnerligast -inom de tätast bebodda och mest fattiga folk-qvarteren erfarit, -är att den blå mannen under loppet af ungefär fyrtio -år dagligen genomströfvat och ännu genomströfvar berörde -<a id="page-180" class="pagenum" title="180"></a> -stadsdelar, utdelande poletter på mat och ved åt hvarje behöfvande -han möter. -</p> - -<p> -Men icke nog dermed, han går uppför de mörkaste och -brantaste trappor, för att söka och hjelpa den nöd, som icke -har krafter att komma ut på gatan och visa sig för verlden. -</p> - -<p> -Det är som kunde han skåda igenom de tjocka svarta -murarne, och han genomskådar menniskoansigten, som ofta -nog äro svårare att genomtränga än sjelfva muren. -</p> - -<p> -Dessa fattig-poletter köper han i olika trakter af staden, -och hans uppköp för dagen rättar sig efter årstiden och -äfven efter den större eller mindre arbetsförtjenst, som för -tillfället kan vara rådande bland arbetsklassen. -</p> - -<p> -Han börjar sin vandring tidigt om morgonen och kommer -hem först sent på natten. -</p> - -<p> -Man har aldrig sett honom bevista något nöje, teatrar -eller folkfester. -</p> - -<p> -Han är i beständig rörelse, och stannar han, så är det -för att utdela sin polett. -</p> - -<p> -Derefter fortsätter han sin väg. -</p> - -<p> -Han möter många, som se behöfvande ut, men han ger -ej åt alla, ty, såsom nyss nämndes, han genomskådar alla, -och hans blick har, efter hvad det påstås, ännu aldrig bedragit -honom. -</p> - -<p> -Han har genom sin mångåriga erfarenhet lärt sig att -skilja den verkliga nöden från den låtsade, lidandet från -skrymteriet, dygden från lasten. -</p> - -<p> -Den blå mannen vet, efter hvad det påstås, mera i -dessa ämnen än alla polis-kommissarier och prester tillsammantagna -inom barriererna af den stora staden. -</p> - -<p> -På detta sätt har han gått i fyrtio år, hvarunder hans -lockar grånat. Det tunna, hvita, stripiga håret ligger som -en silfverfrans kring hans kala hjessa. -</p> - -<p> -Men hans smala, korta ben synas ej hafva lidit något -af ålderdomen. Hans rygg har kanske kroknat något på de -sednaste tio åren, men han bär sitt hufvud lika högt som i -sina ungdomsdagar, och blicken, den han stadigt riktar mot -himmelen, glänser ännu af ungdomens eld. -</p> - -<p> -Ansigtet har många skrynklor, men när han småler, -fyllas skrynklorna och han småler ofta, ty han talar ofta för -sig sjelf och småler alltid åt hvad han sjelf talar. -</p> - -<p> -Hvad han talar, vet man ej, men af hans leende kan -man sluta till att allt är godt. -</p> - -<p> -<a id="page-181" class="pagenum" title="181"></a> -Det säges att han hvarken har fränder eller närmare -bekanta och att ingen besöker honom, der han bor, äfvensom -att han ute på gatan aldrig visar sig i sällskap med -någon. -</p> - -<p> -Ingen tillhör den blå mannen, fast den blå mannen tillhör -hela verlden. -</p> - -<p> -Man tror sig ha uträknat att den blå mannen dagligen -utgifver ganska mycket pengar till uppköp af poletter på -mat och ved, men ingen känner hvarifrån han tager dessa -pengar, emedan han aldrig tillhört något välgörenhetssamfund, -hvarken inom eller utom landet. -</p> - -<p> -Man gissar att han i sin ungdom ärft eller förvärft en -större förmögenhet, men ingen vet hvar han insatt sina kapitaler -eller uppbär sina räntor. -</p> - -<p> -De vidskeplige anse honom stå i förbund med osynliga -makter, öfver- eller underjordiska, goda eller onda, och kanske -tro de helst på hans beröring med de sednare, emedan -dessa vanligen betraktas såsom större affärsmän och penningkarlar -än de förre. -</p> - -<p> -Ingen vågar dock påstå att den blå mannen af dem -han hjelpt fordrat någon förskrifning, vare sig med svart -eller rödt bläck, och till ondt har man aldrig hört honom -råda. -</p> - -<p> -Den blå mannen har aldrig bebott någon annan lokal -än det der hvalf-rummet vid rue de la Paix. -</p> - -<p> -Men huset, hvartill berörde rum hörer, har icke alltid -varit så stort och grannt som det nu är. Det har under -årens lopp ombytt flere egare och derunder blifvit utvidgadt -både på höjden och bredden. -</p> - -<p> -Men under alla dessa förändringar har den blå mannen -bott qvar, och det säges, att han af husets förste egare betingat -sig rättighet att bo der till döddagar. -</p> - -<p> -Den blå mannen har således blifvit ett onus för de sednare -husvärdarne. -</p> - -<p> -Hans rum, beläget åt gatan, skulle vara särdeles tjenligt -till en mindre salubod, och en salubod vid rue de la -Paix, om än aldrig så liten, inbringar en betydlig hyra. -</p> - -<p> -Derför ville gerna husvärdarne blifva qvitt en menniska, -hvilken endast gjorde dem godt, som icke voro husegare. -</p> - -<p> -Men då de icke kunde uppsäga honom till afflyttning, -togo de sig till att orimligt öka på hyran. -</p> - -<p> -<a id="page-182" class="pagenum" title="182"></a> -Det var isynnerhet tvänne husvärdar som gjort sig skyldiga -till detta prejeri. -</p> - -<p> -Men man berättar, att den ene af dem kort tid derefter -nödgades göra bankrutt och att den andre en morgon befanns -hafva hängt sig på fönsterposten. -</p> - -<p> -De sednare hyresvärdarne, ehuru för öfrigt icke troende -på skrock, misstänkte likväl att Guds välsignelse möjligtvis -hade något gemensamt med den blå mannen, hvaraf följde -att de nedsatte hyran till dess första belopp, och man har -icke hört att någon af dem bankrutterat eller hängt sig. -</p> - -<p> -Det nämndes att den blå mannen aldrig tog emot besök -af någon. Men det vore fruktlöst att besöka honom, -emedan, till följd af hyresgästens utgång tidigt på morgnarne, -luckorna för hans kammarfönster hela dagen äro tillskrufvade -och nyckeln till dörren beständigt liggande i hans ficka. -</p> - -<p> -Men den blå mannen har icke ens någon betjent eller -städerska, som kunde taga emot visit-kort, i fall man vore -hugad att lemna honom ett sådant. -</p> - -<p> -Nyfikne, som velat veta huru en menniska, hvilken de -ansågo för rik, bergade sig utan betjent eller städerska, hade -flere gånger lemnat sina sängar mycket tidigt enkom för att -gå förbi fönstret till det besynnerliga hvalf-rummet. -</p> - -<p> -De hade då funnit fönstret öppet och den blå mannen -sjelf stökande derinnanför med uppbäddning, sopning och -damning. -</p> - -<p> -De nyfiknaste hade gått fönstret så nära som möjligt -och dervid blickat in i hvalf-rummet, hvars hela bohag med -lätthet kunnat uppfattas i en enda blick. -</p> - -<p> -De hade icke kunnat upptäcka mera än den tarfligaste -enmanssäng, en ännu tarfligare stol och ett bord, som kunde -räknas till de fördömliga bland bord, emedan det stod lutande -och icke uppbar något annat än ett halft dussin böcker -med fula, af ålder brynta pergaments-band. -</p> - -<p> -Dock, vi hade så nära glömt omnämna en fjerde möbel, -nämligen en halfannan aln hög sten i form af ett altare och -hvilken står invid väggen midt emot fönstret. -</p> - -<p> -Men altaret har ingen prydnad, icke ens ett krucifix. -Hvad kan väl ett sådant altare betyda? -</p> - -<p> -Ingen har sett den blå mannen i kyrkan, ingen har -hört att han bigtat sig för någon prest. -</p> - -<p> -Blå mannen är således ingen gudfruktig man. -</p> - -<p> -<a id="page-183" class="pagenum" title="183"></a> -Men hvartill då altaret i hans ensliga boning? Kanske -tillbeder han, lik Socrates, den okände guden, hvilkens kropp -är himmelen och hvilkens skugga är solen. -</p> - -<p> -Det är klart att ett sådant original som den blå mannen -långt före detta ådragit sig allmänna uppmärksamheten. -</p> - -<p> -Han är småfjoskig, sade och säga ännu de bättre, och -de sämre upprepa ofta hvad de bättre säga. -</p> - -<p> -Man vänder sig om och ler, när man gått förbi honom -på boulevarderna. -</p> - -<p> -Men när han visar sig i folk-qvarteren, ropar man öfverallt: -“Se der den blå mannen“, och allas hufvud blottas -för honom, allas blickar följa honom, så länge han synes, och -tårar af tacksamhet glittra i den blå mannens spår. -</p> - -<p> -Men den blå mannen vänder sig aldrig om för att se -hur det glittrar i spåren. -</p> - -<p> -Regeringen, förtjust i en menniska, som, utan att uppbära -lön eller fordra ersättning, icke blott mättade de fattige, -utan äfven uppmanade dem till frid och tålamod, utnämnde -år 1840 den blå mannen till riddare af heders-legionen. -</p> - -<p> -Men den dagen, då han dertill utnämndes, var för den -blå mannen en bekymmerfull dag. -</p> - -<p> -Han vägrade först att emottaga berörde orden. Men -man sade honom att det var nödvändigt för efterdömets -skull. -</p> - -<p> -Låt först ett ordensband visa sig i folk-qvarteren, och -flere sådana skola snart komma efter, och ju flere ordensband, -desto flere poletter på mat och ved. -</p> - -<p> -Så sade man, och detta verkade slutligen, emedan den -blå mannen, som icke var egoist, icke heller hade något emot -konkurrensen. -</p> - -<p> -Han satte derför både bandet och stjernan på sin ljusblå -rock och började så rustad ånyo sin vandring. -</p> - -<p> -På boulevarderna log man icke mera åt honom såsom -åt en småpjoskig person. Ordensstjernan hade för honom -sjelf blifvit en polett på sundt förstånd. -</p> - -<p> -När han kom in i folk-qvarteren, omgafs han af en -mängd folk, af hvilka somliga lyckönskade honom till den -skedda riddare-utnämningen, andra förargade sig öfver att -han icke blifvit officer af samma orden, i stället för simpel -riddare. De fleste återigen mumlade om att stjernan snart -skulle äta upp de fattiges poletter. -</p> - -<p> -<a id="page-184" class="pagenum" title="184"></a> -Det grämde mycket den blå mannen att stjernan hade -så liten välsignelse med sig; men han bar den dock tåligt i -tre månader, alltid väntande att flere stjernor skulle uppenbara -sig på folklifvets mörka horisont. -</p> - -<p> -Men han väntade fåfängt. -</p> - -<p> -Det är endast himlens stjernor som vilja lysa i mörkret. -Jordens hafva planeternas natur och kunna endast lysa, när -de vända sig mot den sol, af hvilken de mottagit glansen. -</p> - -<p> -Och för öfrigt, hvilken riddare skulle väl, dag ut och -dag in, vilja gå med fickorna fulla af poletter på mat och ved? -hvilken skulle väl på folk-qvarterens smala, ruskiga trottoar -nännas sätta den lackerade skon, som blifvit van vid boulevardernas -makadamiserade bana? -</p> - -<p> -Efter de trenne månadernas förlopp tog den blå mannen -af sig heders-legionen, och man påstår att han förvandlat -den i fattig-poletter. -</p> - -<p> -Ånyo ler man åt honom på boulevarderna, men den blå -mannen ser det ej. Och huru skulle han också kunna se -det, han som icke en gång ser tacksamhetens tårar i folk-qvarteren! -</p> - -<p> -Ungefär vid samma tid som Armand och hans kamrater -stormade en högvakt i Champs-Elysées, satt den blå mannen -vid sitt fönster, hvars nedersta ruta var öppnad. -</p> - -<p> -Det hade på många herrans år icke händt att den blå -mannen varit hemma vid den tiden på dagen. Också syntes -den blå mannen ingenting mindre än belåten med ett dylikt -ovanligt förhållande. -</p> - -<p> -Han satt i sin mörka, ensliga kammare och förde understundom -sitt bleka, bekymmerfulla ansigte till fönsteröppningen, -antingen för att inandas den friska februari-luften -eller också för att lyssna till hvad som hände på gatan. -</p> - -<p> -Ifrågavarande gata, främmande för emöternas befolkning, -tycktes icke kunna bjuda på några märkvärdiga händelser, -åtminstone för denna afton. -</p> - -<p> -Dess dåvarande utseende var mycket olikt dess vanliga. -</p> - -<p> -De lysande köpmansbodarne, som finnas dervid i nästan -hvarje hus, voro nu alla stängda. -</p> - -<p> -Derigenom blef gatan icke allenast mörkare, utan äfven -folktom. Också hade polisen icke aktat nödigt att der utställa -någon bevakning, hvilken deremot var oumbärlig på -andra håll. -</p> - -<p> -<a id="page-185" class="pagenum" title="185"></a> -“En förlorad dag! en förlorad dag!“ mumlade den blå -mannen för sig sjelf; “och likväl är tiden ett kapital, gifvet -menniskan af Gud, för att af henne mångdubblas och göras -fruktbart ... Ja, denna dag är en för alltid förlorad dag!“ -</p> - -<p> -Den blå mannen, hvars dagsarbete vi känna, erinrar något -om kejsar Titus, som ansåg den dag förlorad, på hvilken -han icke gjort något godt. -</p> - -<p> -Det har efter Titus funnits många kejsare, men ingen -har räknat en på detta sätt förlorad dag till sina förluster. -</p> - -<p> -“Ingen i Faubourg du Temple“, fortfor den blå mannen -suckande, “ingen i Faubourg S:t-Antoine har i dag ens velat -se sin gamle vän ... Man känner honom ej mer, man hörer -honom ej mer, man skjuter tillbaka hans hand ... Jag har -förlorat mina barn, mina vänner! ... Mina barn ha blifvit -hyenor, mina vänner tigrar ... De vända sig mot mig ... -de hafva skonat mitt blod, men de ha sönderslitit mitt -hjerta!“ -</p> - -<p> -Den blå mannen gömde sitt ansigte i sina händer. -</p> - -<p> -Han sörjde öfver något, hvaröfver icke många skola -sörja, nämligen att ingen denna dag velat emottaga hans -gåfvor. -</p> - -<p> -Bullret af en tung vagn på gatan störde den blå mannen -i hans sorg. -</p> - -<p> -Han höjde sitt ansigte och förde det till öppningen på -fönstret. -</p> - -<p> -Men han såg ingenting annat än en stor täckvagn, hvilken -stannat utanför porten till det hus, som var närmast det -hvari han sjelf bodde. -</p> - -<p> -Ett par stolta svarta hästar voro spända framför vagnen -och en kusk satt på sitt tillbörliga ställe. -</p> - -<p> -Silfverbeslagen på hästarnes seldon och guld-galonerna -kring kuskens hatt blänkte mot lyktan, som hängde öfver -porten, framför hvilken vagnen höll. -</p> - -<p> -Men vid denna herrlighet kunde ej den blå mannens -ögon länge hvila. -</p> - -<p> -Han drog tillbaka sitt ansigte och försjönk ånyo i sina -dystra betraktelser. -</p> - -<p> -“Det blir såsom 1830“, sade han: “blod skall strömma -på gatorna, hus gå upp i lågor, barn bli faderlösa, hustrur -enkor ... Enkor och faderlösa barn!“ upprepade han, sprittande -till, “jag skall då få mycket att göra!“ -</p> - -<p> -<a id="page-186" class="pagenum" title="186"></a> -Det var nästan som hade ett matt leende krusat hans -tunna läppar. -</p> - -<p> -Sorgen öfver de olyckor, han icke kunde förhindra, -tycktes något mildras af tanken på de olycklige, som det -kanske en gång blefve honom förbehållet att trösta och -hugsvala. -</p> - -<p> -Han tystnade och började räkna på fingrarne. -</p> - -<p> -Hvad räknade han? Räknade han efter i hvad mån -hans hjelpsamhet skulle vara tillräcklig för de många, som -kunde behöfva den? -</p> - -<p> -Han upphörde att räkna, sänkte både hufvud och -händer. -</p> - -<p> -Han hade förlorat siffran vid gränsen af sin egen förmåga. -</p> - -<p> -Han kände sitt hufvud värka och närmade det ånyo -intill den friska luften. -</p> - -<p> -Då uppfångade hans öron följande med låg röst förda -samtal från gatan. -</p> - -<p> -“Flauret!“ -</p> - -<p> -“Ja, monseigneur.“ -</p> - -<p> -“Du har fått order?“ -</p> - -<p> -“Ja.“ -</p> - -<p> -“Du kör först öfver Vendôme-platsen och rakt fram till -rue de Rivoli.“ -</p> - -<p> -“Ja, jag vet.“ -</p> - -<p> -“Sedan följer du rue de Rivoli tilldess du kommit förbi -norra flygeln af palais de Tuileries.“ -</p> - -<p> -“Ja.“ -</p> - -<p> -“Derefter viker du af till höger in på place du Carrousel.“ -</p> - -<p> -“Ja.“ -</p> - -<p> -“Du far igenom södra flygeln af slottet, och när du -utkommit på quai du Louvre, kör du öfver pont Royal.“ -</p> - -<p> -“Öfver pont Royal, ja, monseigneur.“ -</p> - -<p> -“Hela denna väg kör du med vanlig fart.“ -</p> - -<p> -“Ja.“ -</p> - -<p> -“Men när du väl kommit öfver bron, ökar du farten.“ -</p> - -<p> -“Ja, jag kommer ihåg, monseigneur.“ -</p> - -<p> -“Du kör så fort som möjligt ... du kör den närmaste -vägen till rue S:t-Etienne.“ -</p> - -<p> -“Ja, till rue S:t-Etienne.“ -</p> - -<p> -“Och der stannar du.“ -</p> - -<p> -<a id="page-187" class="pagenum" title="187"></a> -“Skall jag köra ända fram?“ -</p> - -<p> -“Du stannar vid hörnet af rue des Fossés och rue S:t-Etienne.“ -</p> - -<p> -“Jaså, jag stannar der?“ -</p> - -<p> -“Ja, och der får du vidare order.“ -</p> - -<p> -“Af baronen?“ -</p> - -<p> -“Ja, af baronen.“ -</p> - -<p> -“Du glömmer nu ingenting af hvad jag sagt dig?“ -</p> - -<p> -“Nej, monseigneur.“ -</p> - -<p> -“Godt! lyckas allt väl, så är din framtid betryggad.“ -</p> - -<p> -“Det skall lyckas, monseigneur.“ -</p> - -<p> -Samtalet upphörde och den blå mannen hörde husporten -öppnas och tillslutas. -</p> - -<p> -Det blef ånyo tyst på gatan. -</p> - -<p> -“Flauret?“ mumlade den blå mannen; “hans namn? -... det var också hans röst ... Kan det väl vara han som -sitter på den höga kuskbocken der och i det granna livréet? -... Men hvem talade han med? ... hvem var den han kallade -monseigneur? ... hvad otaldt kan en så förnäm person hafva -med Flauret?“ -</p> - -<p> -Den blå mannen afbröts i dessa funderingar af ett nytt -buller från gatan. -</p> - -<p> -Det var en stark trupp municipal-garde, som, kommande -från Vendôme-platsen, marscherade förbi, styrande -kurs på boulevarden. -</p> - -<p> -“Hvart gå dessa?“ frågade rysande den blå mannen -sig sjelf; “för att mörda eller mördas! ... O du lefvande -himmelens Gud, detta är då den varelse du satt på jorden -till en förkunnare af din makt, till ett föremål för din kärlek -... Saknar då menniskan öga för din makt och känsla -för din kärlek? Nej! Men den arma har ej öra för sanningens -röst, utan lemnar det uteslutande åt högmodet och -egoismen ... Det är de förnämas högmod som sårar medelklassen -och de rikes egoism som upprörer samhällets fattige -och styfmoderligt behandlade barn ... Högmod och egoism! -se der de begge källorna till allt hat, allt elände här på -jorden ... Eviga sanning är du väl något annat än Guds -besök hos vårt förstånd! För att värdigt emottoga detta besök, -renar man sin själ från lidelsernas stoft, och när det -<a id="page-188" class="pagenum" title="188"></a> -är gjordt, säger man: Herre! kammaren är städad, kom att -bo derinne! ... O! när skall kammaren bli städad? När skall -den himmelske gästen för evigt bo deri?“ -</p> - -<p> -Den blå mannen böjde ånyo sitt hvita hufvud, och -hans tårar föllo. -</p> - -<p> -Han gret öfver menskligheten och sin förlorade dag. -</p> - -<div class="chapter"> - -<h3 class="chapter" id="subchap-0-1-20"> -<span class="firstline">Tjugonde kapitlet.</span><br /> -Barrikaden på S:t-Honoré. -</h3> - -</div> - -<p class="first"> -<span class="firstchar">I</span><span class="postfirstchar">från</span> rue S:t-Honoré löper en kort, men bred gata kallad -Duphot och hvilken leder till place de la Madeleine. -</p> - -<p> -Klockan omkring fem samma eftermiddag stannade vid -hörnet, som bildas af dessa begge gator, Armand och hans -trettio följeslagare, förande med sig fem eller sex fångne och -afväpnade soldater, hvilka de under vägen öfverrumplat på -deras poster i gathörnen. -</p> - -<p> -Just som den lilla truppen gjorde halt, anlände från -rue Duphot en omnibus, hvilken genast anhölls. -</p> - -<p> -Kusken väsnades mycket i början, men teg slutligen -och tycktes med mycken fördragsamhet åse, huru man spände -hästarne från hans vagn och sedan vräkte den öfverända -midt för mynningen af sistberörde gata, iakttagande dervid -den möjligaste tystnad och försigtighet. -</p> - -<p> -“Raskt till verket!“ ropade Armand till sina följeslagare. -</p> - -<p> -Verket bestod deruti att man började upprifva gatan -och fylla den stora kullvräkta vagnen med stenar. -</p> - -<p> -Alla deltogo deruti så när som på tre bluser, hvilka -med fäld bajonett bevakade de fångna municipal-gardisterne. -</p> - -<p> -“Det är icke jag som stannat omnibusen“, anmärkte -den fördragsamme kusken, “icke heller jag som spänt ifrån -hästarna och sedan stjelpt omkull mitt eget åkdon, hvilket -hade varit en stor galenskap af mig ... Men hvad ville jag -göra: en emot så många! ... Jag ville skrika, men man -<a id="page-189" class="pagenum" title="189"></a> -tvang mig att tiga, man tvang mig dertill med hugg och -slag, var det icke så?“ -</p> - -<p> -“Jo visst“, svarade Armand skrattande; “man har -tvungit er med hugg och slag.“ -</p> - -<p> -“Det fattades nu bara att man äfven tvunge mig att -fylla vagnen med stenar, i stället för med passagerare“, -yttrade kusken, “det fattades bara det.“ -</p> - -<p> -“Så gör hvad som fattas då“, sade Armand. -</p> - -<p> -“Ja visst, om man tvingar mig.“ -</p> - -<p> -“Det är klart att man tvingar er“, yttrade Armand, -knuffande till kusken med len hand. -</p> - -<p> -“Aj!“ jämrade sig kusken, mycket känslig äfven för -den minsta kroppsliga smärta, och började derefter med -mycken liflighet arbeta på gatans upprifning och vagnens -fyllande med sten. -</p> - -<p> -Armand, som icke sjelf lade hand vid verket, stälde sig -vid porten till ett gammalt hus nära hörnet och studerade -vid skenet af en lykta kartan öfver Paris. -</p> - -<p> -Utan att kanske sjelf veta det, stod han utanför ett -hus, som också har sin märkvärdighet daterad från första -revolutionen. -</p> - -<p> -I detta gamla hus bodde Maximilian Robespierre. -</p> - -<p> -Han hyrde ett par små, nästan ruskiga rum i andra -våningen, men derifrån styrde han icke desto mindre, under -loppet af mer än tre år, den stora republiken. -</p> - -<p> -Från detta hus fördes han den 30 September 1791 af -det jublande folket, som, spännande sig framför hans vagn, -drog honom jemte Pétion, begge bekransade med eklöf, i -triumf till la cour des Feuillants, der national-församlingen -då hade sina sammanträden. -</p> - -<p> -“Vive Pétion! vive Robespierre!“ skallade under hela -vägen omkring de begge folkgunstlingarne, de begge afgudarne. -</p> - -<p> -Tre år derefter stannade framför porten till samma hus -ett annat åkdon, på hvilket, jemte flere olyckskamrater, -samme Maximilian Robespierre satt. -</p> - -<p> -Men den förre triumfatorn hade sina begge armar bakbundna, -och, i stället för eklöfskransen, bar han den blodiga -duk, hvarmed man förbundit hans sårade hufvud, för att -kunna lägga det lefvande under guillotinen. -</p> - -<p> -Folket, som äfven denna gången jublande förde honom -till afrättsplatsen, lät åkdonet dröja en stund vid porten, -<a id="page-190" class="pagenum" title="190"></a> -troligtvis för att låta den förre afguden i förbifarten öfvertänka -alla afgudars vanliga öde. -</p> - -<p> -I samma fönster, hvarifrån han i tre års tid med hänryckning -lyssnat till lefve-ropen, såg han nu de eländigaste -qvinnor dricka, spela och vinka honom upp till sig med de -oblygaste åtbörder, och allt detta under folkets fortfarande -bifall. -</p> - -<p> -Derefter fortsatte den hemska kärran sin ännu hemskare -bana. -</p> - -<p> -“Hvilken ypperlig pittoresk scen!“ hviskade i Armands -öra en ungdomlig röst. -</p> - -<p> -Armand vände blickarne från kartan och mötte sin vän -poetens. -</p> - -<p> -“Ni, Armand, stående under lyktan med kartan i handen“, -fortfor Eugène, “soldaterne vid muren der med bajonetterna -mot deras bröst, arbetarne der som resa barrikaden, -och allt under skydd af nattens mörka vinge ... Det är en -scen för målaren och skalden ... Också har den gifvit mig -en ny, eldfängd idé för min sista vers ... Medan ni, Armand, -flyger med ögonen öfver Paris, sporrar jag min pegas till -en flygt mot Pinden.“ -</p> - -<p> -Poeten framtog ånyo sitt plån och sin penna. -</p> - -<p> -Armand kastade en blick på barrikaden och sina dermed -sysselsatta vapenbröder. -</p> - -<p> -“Det gör mig ondt, monsieur Eugène“, sade han derefter -till poeten, “att jag ånyo måste be er stoppa in ert -plån och er penna ... Icke heller nu ha vi tid att skrifva -vers.“ -</p> - -<p> -“Icke heller nu? ... Men hvad är det då nu igen?“ -</p> - -<p> -“Det är nog, kamrater!“ ropade Armand till de arbetande. -</p> - -<p> -“Hvad är det som är nog?“ frågade Eugène. -</p> - -<p> -“Barrikaden är färdig“, svarade Armand. -</p> - -<p> -“Färdig? ... den är ju knappast hälften så hög som -den bör vara“, anmärkte Eugène. -</p> - -<p> -“Den är tillräcklig“, förklarade vår hjelte. -</p> - -<p> -Bluserne upphörde med arbetet och samlade sig omkring -sin anförare med ett “men?“ på hvarje tunga. -</p> - -<p> -“Vi måste nu dela oss“, svarade anföraren, “och sprida -oss till andra trakter af staden.“ -</p> - -<p> -“Och barrikaden?“ -</p> - -<p> -“Lemna vi qvar naturligtvis.“ -</p> - -<p> -<a id="page-191" class="pagenum" title="191"></a> -“Åt hvem?“ -</p> - -<p> -“Åt regeringens soldater, i fall de vilja ha den.“ -</p> - -<p> -“Och ingen skall försvara den?“ -</p> - -<p> -“Nej, icke vi åtminstone.“ -</p> - -<p> -“Hvad vill det säga?“ -</p> - -<p> -“Hvarför ha vi då byggt barrikaden?“ -</p> - -<p> -“Är det för att göra presenter åt soldaterne som vi -mödat våra armar?“ -</p> - -<p> -“Alldeles såsom nyss vid högvakten.“ -</p> - -<p> -“Det här är besynnerligt.“ -</p> - -<p> -“Oförklarligt!“ -</p> - -<p> -“Kort och godt, vi förstå er icke, monsieur Armand.“ -</p> - -<p> -Dessa voro de frågor och anmärkningar, som från alla -sidor stormade mot den unge anföraren. -</p> - -<p> -“Kamrater!“ sade denne helt lugn, “när legionen i går -afton enhälligt lemnade mig befälet, emottog jag detta med -ett vilkor ... hafven I redan glömt detta vilkor?“ -</p> - -<p> -“Visst inte ... men ...“ -</p> - -<p> -“Mitt vilkor var“, påminde Armand, “att ingen på fyra -dagar skulle fordra räkenskap af mig för mitt handlingssätt, -utan alla blindt lyda mina befallningar.“ -</p> - -<p> -“Det är sannt ... men ...“ -</p> - -<p> -“Ännu har icke ett dygn förflutit“, sade Armand, “och -redan vägrar man att lyda mig.“ -</p> - -<p> -“Nej, vi vägra icke ... vi lyda er“, ropade alla. -</p> - -<p> -“Men man fordrar räkenskap af mig“, yttrade vår hjelte -något förtrytsamt. -</p> - -<p> -“Nej, nej! ... tala icke mer derom.“ -</p> - -<p> -“Vi ha förtroende till er, monsieur Armand.“ -</p> - -<p> -“Ja, ja!“ instämde alla. -</p> - -<p> -“Jag är anförare för frie män“, sade denne blidkad, -“och kan följaktligen icke handla såsom despot.“ -</p> - -<p> -“Bravo! lefve Armand Cambon!“ -</p> - -<p> -“Tyst!“ befalde Armand; “jag vill derför förklara ...“ -</p> - -<p> -“Behöfs inte!“ -</p> - -<p> -“Vi ha ju sagt, att vi hysa förtroende till er ... Ni -eger blott att befalla.“ -</p> - -<p> -“Jag befaller er att tiga och att låta mig tala.“ -</p> - -<p> -Det blef tyst. -</p> - -<p> -“Om vi dröjt qvar i högvakten“, började Armand sin -förklaring, “hade vid inom fem minuter varit kringrända -<a id="page-192" class="pagenum" title="192"></a> -och belägrade ... Inom en qvarts timme hade vakthuset varit -nedskjutet och vi alla begrafne under dess ruiner.“ -</p> - -<p> -“Ja, ganska sannt“, medgåfvo alla. -</p> - -<p> -“I stället stå vi nu alla helbregda på rue S:t-Honoré, -alla beväpnade med de vapen, dem vi såsom troféer burit -från den högvakt vi stormat.“ -</p> - -<p> -“Ja, det var en mästerkupp, som ej har sin make.“ -</p> - -<p> -“Vidare“, fortfor Armand, “hafva vi här rest en barrikad -... Men om vi dröja vid den i fem minuter till, skola -vi vara anfallne både fram och bak samt nedhuggna, emedan -vi svurit att icke blifva fångar ... Seger eller död är vår -lösen ... Fångenskapen är ett ord, som icke finnes för oss.“ -</p> - -<p> -“Sannt ... Inga fångar! ... endast segrare eller döde!“ -yttrades med full beslutsamhet från alla sidor. -</p> - -<p> -“Men I veten ej hvarför vi stormat högvakten eller -hvarför vi reste barrikaden, när meningen icke var att vi -skulle bibehålla den förre eller försvara den sednare.“ -</p> - -<p> -Alla tego, men kastade frågande blickar på anföraren. -</p> - -<p> -“Jo“, upplyste denne, “innan midnatt skall det vara -bekant öfver hela Paris, att trettio obeväpnade arbetare -stormat och intagit en högvakt, fyrtio man stark, samt gjort -dem alla till fångar, och detta ehuru en truppstyrka af -fyratusen man stod uppstäld på place de la Concorde, det -vill säga, på ett afstånd af endast tvänne skotthåll från -samma högvakt ... Följden deraf blir att innan gryningen -skall det knappast finnas någon enda högvakt i Paris, som -icke är anfallen och belägrad af folket.“ -</p> - -<p> -“Ja, ja! bravo, bravo!“ -</p> - -<p> -“Tyst ... Vidare skall det heta, att i hörnet af rue -S:t-Honoré och rue Duphot eller midt i hjertat af staden -en barrikad blifvit byggd, fastän två bataljoner municipal-garde -stodo slagfärdiga på rue de Rivoli vid Tuileriernas -staket eller på allenast ett skotthålls afstånd, och tre bataljoner -af linien bivuakerade på boulevard Madeleine, som är -mindre än ett skotthåll från barrikaden ... Deraf skall följa, -att innan morgondagen är minst halfva Paris betäckt af -barrikader.“ -</p> - -<p> -“Ja, utan tvifvel ... bravo!“ -</p> - -<p> -“Således hafva vi på eftermiddagen sammanvigt ett -äkta par, högvakten i Champs-Elysées och barrikaden på -rue S:t-Honoré ... Ännu består familjen blott af tvänne personer -<a id="page-193" class="pagenum" title="193"></a> -... Men i morgon skall solen belysa en barnaskara, -som intet öga kan räkna och inga kanoner förstumma.“ -</p> - -<p> -“Bravo! lefve Arm ...“ -</p> - -<p> -“Tyst!“ påbjöd anföraren; “hören I nu?“ tillade han -lyssnande. -</p> - -<p> -“Ah, de komma från rue de Rivoli“, hviskade en. -</p> - -<p> -“De komma äfven från boulevarden“, hviskade Armand. -</p> - -<p> -Derefter gaf anföraren hviskande order till fyra af -sina vapenbröder. De fyra, likaledes hviskande, upprepade -dem för de öfrige. -</p> - -<p> -Armand gaf nu ett tecken och alla försvunno från -platsen med hindens snabbhet. -</p> - -<p> -Soldaterne och kusken stodo qvar. De förre rådslogo -en stund med hvarandra och smögo sig slutligen bort. De -blygdes kanske för att möta de anryckande trupperna. De -hade förlorat sina vapen, och en fransk soldat, som förlorat -sitt gevär utan att kunna försona förlusten med en framvisad -blessyr, gör bäst i att smyga sig bort, när han ej kan -skjuta sig för pannan. -</p> - -<p> -Kusken linkade till sina hästar, hvilka äfven stodo qvar -och icke tycktes hafva något emot att omnibusen, deras -gamla påhäng, låg kullstjelpt och full med stenar. -</p> - -<p> -“Det var då bara för roskull!“ mumlade kusken förargad -mellan tänderna; “men“, tillade han något ängsligare, -“det är inte rådligt att stå nära en barrikad utan annat -sällskap än hästar ... Man kunde lätt falla på den tanken -att jag ensam gjort det der för mitt nöjes skull, fastän jag -på det hela taget endast varit tvungen dertill med hugg -och slag ... Ah, der komma soldater flocktals.“ -</p> - -<p> -Derefter började han klaga öfver förlusten af sin omnibus -och skrika som en galning. -</p> - -<p> -Hästarne voro lugne. Men så hade de ock otvifvelaktigt -bättre samvete än deras herre. -</p> - -<div class="chapter"> - -<h3 class="chapter" id="subchap-0-1-21"> -<a id="page-194" class="pagenum" title="194"></a> -<span class="firstline">Tjuguförsta kapitlet.</span><br /> -Mycket för en förlorad dag. -</h3> - -</div> - -<p class="first"> -<span class="firstchar">K</span><span class="postfirstchar">lockan</span> led på sju, när ett ungt par arm i arm vek af -från boulevarden inpå rue de la Paix. -</p> - -<p> -“Jo, min gode Félix, vid boulevard des Italiens måste -vi ha vårt magasin“, sade den ena af paret, en ung, smärt -och elegant klädd qvinna. -</p> - -<p> -“Visserligen, Collette“, svarade Lyonäsaren; “men det -blir dyrt ... Betänk tolftusen francs i hyra bara för magasinet, -och utskylderna, som rätta sig efter hyran, gå då till -600 francs. Dertill kommer 200 årligen i skatt för la -grande patente, ty det är klart att jag måste drifva rörelsen -i stort.“ -</p> - -<p> -“Det finnes då äfven ett petite patente?“ -</p> - -<p> -“Ja, men då får jag ej sälja en gros och icke exportera -mina tillverkningar ... Vidare måste jag skatta för portar -och fönster, så till exempel för porten till mitt magasin -22 francs samt 2 för hvart fönster. Ännu har jag ej räknat -de rum, som vi sjelfva skola bo uti.“ -</p> - -<p> -“Boden bör vara stor och grann och man får icke se -på hvad den kostar ... Men vi kunna nöja oss med ett enda -boningsrum, och ett sådant få vi hyra oss för mindre än -tvåhundra francs ... Det är ju så, att den, som betalar -mindre än tvåhundra francs i hyra, slipper betala någon -skatt?“ -</p> - -<p> -“Ja ... Men man får ej ett rum vid boulevarden för -tvåhundra francs.“ -</p> - -<p> -“Det är onödigt att bo vid boulevarden ... vi kunna -bo hvar som helst; vi få knappa in på allt som rörer vår -egen beqvämlighet ... det är ej med den husliga lyckan som -med den årliga beskattningen, att den rättar sig efter hyran.“ -</p> - -<p> -“Mycket rätt, Collette, och allt skall bli så bra så.“ -</p> - -<p> -“Jag är öfvertygad derom, ty du är en god gosse, -Félix; du skall också bli nöjd med mig ... Jag både skrifver -och räknar temligen bra, så att du ej behöfver anmärka -något mot bokföringen.“ -</p> - -<p> -<a id="page-195" class="pagenum" title="195"></a> -“Det tror jag också ... Ja, vi skola bli det lyckligaste -par ... Men i en sak är jag ännu icke ense med mig sjelf.“ -</p> - -<p> -“Och hvad är det?“ -</p> - -<p> -“Om jag bör ha fixa priser på mina tillverkningar.“ -</p> - -<p> -“Det bör du icke ... Bättre herrar köpa aldrig sina -kläder hos skräddare med fixa priser, och du kommer att -få många bättre kunder, du.“ -</p> - -<p> -“Det är icke så gifvet det, Collette.“ -</p> - -<p> -“Icke det? ... Jag, som varit kammarjungfru hos en -hertiginna, skulle således icke kunna skaffa oss de förnämsta -kunder? ... Jag sitter i boden, jag, förstår du, och jag vill -se den som icke skulle ge hvad jag begär ... Var lugn, gode -Félix.“ -</p> - -<p> -“Du känner då många förnäma herrar, Collette?“ frågade -Félix, icke alldeles lugn. -</p> - -<p> -“Ja, ganska många, till och med flere än som kunna -rymmas i vår blifvande bod.“ -</p> - -<p> -“Aj!“ -</p> - -<p> -“Du kan vara trygg, Félix ... jag låter icke pruta med -mig hvarken i ett eller annat.“ -</p> - -<p> -“Vi måste, åtminstone till att börja med, undvika allt -öfverflöd för vår egen del.“ -</p> - -<p> -“Ganska riktigt ... Också går jag blott en gång i månaden -på vaudevillen ... Men du måste också, å din sida, -låta bli att röka mera än en cigarr i veckan, ty det är -mycket dyrt att röka cigarrer<a class="fnote" href="#footnote-5" id="fnote-5">[5]</a>, isynnerhet om de skola -vara goda, ty dåliga vill jag icke veta af.“ -</p> - -<p> -“Ja, det skall nog bli bra, Collette ... Men i början -blir det nog bekymmersamt ... Jag kan just icke påräkna -mycket af min far ... han är visserligen förmögen, men jag -har många syskon och ...“ -</p> - -<p> -“Men du glömmer då att jag är långt ifrån att sakna -medel ... jag skulle knappast vilja gifta mig utan att allra -minst hafva lika mycket som min man att föra i boet ... -Hertiginnan har ...“ -</p> - -<p> -“Ah, du har då redan nämnt något för hertiginnan?“ -</p> - -<p> -<a id="page-196" class="pagenum" title="196"></a> -“Ja, min vän, och hon har lofvat oss vida mera än -jag någonsin kunnat drömma om ... Du tror kanske icke, -när jag säger dig att hon lofvat oss trettiotusen francs!“ -</p> - -<p> -“Trettiotusen francs!“ ropade Félix, stannande förvånad. -</p> - -<p> -“Dessutom har hon lofvat att framdeles vara oss till -nytta, om vi skulle behöfva henne.“ -</p> - -<p> -“Hon håller då mycket af er, den goda hertiginnan?“ -</p> - -<p> -“Jag tror visst att hon har skäl att vara nöjd med -mig ... Men jag misstänker ändå att det ej är helt och hållet -för min skull som hon ger oss så mycket pengar.“ -</p> - -<p> -“För hvems då?“ -</p> - -<p> -“Hertiginnan sätter stort värde på din förträffliga kusin.“ -</p> - -<p> -“På Armand?“ -</p> - -<p> -“Ja ... jag vet icke hvad tjenster din kusin kunnat bevisa -hertiginnan, men när hon hörde att jag tänkte gifta -mig med en nära slägting till honom, blef hon gladare än -jag någonsin på länge sett henne ... Jag tror att om jag -hade begärt hundratusen francs, så skulle hon ha gifvit -mig dem.“ -</p> - -<p> -“Det är vackert nog det som är, tycker jag ... Vi äro -då redan rika, älskade Collette.“ -</p> - -<p> -“Men vi skola likväl börja som om vi vore fattiga“, -sade den förståndiga fransyskan; “ty endast på det sättet -kunna vi bli rika och motse den tid, då jag hvar afton kan -gå på vaudevillen och du hvar dag röka din cigarr ... En -cigarr för fyra sous, det skall smaka dig något det, gode -Félix.“ -</p> - -<p> -Sålunda pjollrande om framtiden, närmade sig de unga -tu ett mycket stort hus vid den gata, på hvilken de befunno -sig och stannade framför en hög port prydd af bildhuggeriarbete, -fauners hufvud förenade medelst guirlander. -</p> - -<p> -Porten var öppen och flere personer visade sig deruti, -samtalande med mycken liflighet. -</p> - -<p> -Collette igenkände snart portvaktaren samt både hertigens -och hertiginnans betjenter. -</p> - -<p> -En af de sistnämnde sprang emot Collette. -</p> - -<p> -“Ah hvilken olycka! hvilken ryslig olycka!“ ropade -denne. -</p> - -<p> -“Hvad är det?“ frågade Collette. -</p> - -<p> -“Hertiginnan ...“ -</p> - -<p> -“Hvad är det om hertiginnan?“ ropade Collette förskräckt. -</p> - -<p> -<a id="page-197" class="pagenum" title="197"></a> -“Hertiginnan har farit bort ...“ -</p> - -<p> -“Nåväl? ... Hon skulle ju fara bort på eftermiddagen?“ -</p> - -<p> -“Men hon har rymt.“ -</p> - -<p> -“Rymt?“ -</p> - -<p> -“Rymt med baronen.“ -</p> - -<p> -“Baronen!“ -</p> - -<p> -“Ja, med baron S:t-Bris.“ -</p> - -<p> -Collette måste stödja sig vid Félix’ arm, för att ej -sjunka till gatan. -</p> - -<p> -“Det är icke möjligt!“ ropade hon slutligen; “jag säger -er att det icke är möjligt!“ -</p> - -<p> -“Men det är dock sannt“, intygade en af hertigens -betjenter; “hertiginnan skulle, såsom hon föregaf, fara till -sorghuset klockan fyra och for verkligen ... Men en timme -efter hennes affärd, fick hertigen ett bref ...“ -</p> - -<p> -“Från hertiginnan?“ -</p> - -<p> -“Nej, men från baron S:t-Bris.“ -</p> - -<p> -“Och i detta bref?“ -</p> - -<p> -“I detta bref, som hertigen nästan vansinnig af sorg -och harm uppläst för oss alla ...“ -</p> - -<p> -“I detta bref? ... Och hvad skrifver baronen i detta -bref?“ frågade Collette med en bestörtning, som ej kan beskrifvas. -</p> - -<p> -“Han underrättar helt enkelt hertigen derom, att han -och hertiginnan, som icke kunna lefva utan hvarandra ...“ -</p> - -<p> -“Som icke kunna lefva utan hvarandra!“ upprepade -Collette; “baronen och hertiginnan! ... Ah, det är en nedrig -osanning! ... en osanning svartare än natten!“ -</p> - -<p> -“Men så står det likväl i baronens bref“, förklarade -betjenten. -</p> - -<p> -“Nå, hvad står der vidare?“ sporde Collette. -</p> - -<p> -“Hvem kan komma ihåg allt? ... Men för öfrigt var -det en mängd artiga ordalag och äfven några knapphändiga -helsningar på hertiginnans vägnar.“ -</p> - -<p> -“Och hvart skulle de då ha begifvit sig?“ frågade -Collette. -</p> - -<p> -“Det aktade de sig nog för att säga“, menade betjenten. -</p> - -<p> -“Men hertiginnan ... hertiginnan har ej skrifvit något?“ -frågade hennes kammarjungfru. -</p> - -<p> -“Det känner man ej ... Det är nog möjligt att hon förr -eller senare egnar den stackars hertigen något trösteord, -<a id="page-198" class="pagenum" title="198"></a> -ty hon var ju en sådan ängel i godhet, er sköna hertiginna“, -tillade betjenten försmädligt. -</p> - -<p> -“Vacker ängel!“ tillade en annan betjent; “men jag -anade nog att det så skulle sluta ... Baronen var ju efter -henne öfverallt, som fjäriln efter blomman.“ -</p> - -<p> -“Men blomman var icke efter fjäriln“, svarade Collette. -“Oh! det hänger aldrig rätt tillsammans!“ -</p> - -<p> -“Nej, det vore väl synd att säga“, yttrade betjenten; -“men jag har åtminstone icke det på mitt samvete, att jag -sett och blundat, att jag hört och tegat.“ -</p> - -<p> -“Hvad är det som ni sett och ej blundat för, som ni -hört och ej förtegat?“ -</p> - -<p> -“Hertiginnans och baronens förhållande, kan ni väl -förstå ... Jag varnade hertigen, men han var döf för min -varning.“ -</p> - -<p> -“Men jag, som dagligen omgifvit hertiginnan, har hvarken -hört eller sett något“, förklarade Collette med fast ton. -</p> - -<p> -“Ack! fruntimmer de se och höra på ett eget sätt ... -När frågan är om kärleks-affärer, så ha de särskilda ögon -och öron ... Jag håller vad, mademoiselle Collette, att ni -burit mer än en billet-doux från hertiginnan till baronen -och, för att ej gå tomhändt tillbaka, fört hem mer än en -louisd’or, som ni likväl ej framburit.“ -</p> - -<p> -“Nedrige!“ ropade kammarjungfrun, darrande af harm. -</p> - -<p> -“Monsieur!“ blandade sig Félix ändtligen i samtalet, i -det han vände sig mot hertigens betjent; “det kunde falla -mig in att för evigt tillsluta det öga, som icke kan blunda, -och den mun, som icke kan tiga.“ -</p> - -<p> -Betjenterne svarade med en skrattsalfva. -</p> - -<p> -Lyonäsaren ryckte sig lös från Collettes arm, för att -genast sätta sitt infall i verket. -</p> - -<p> -“Félix!“ bad Collette, användande alla sina krafter för -att tillbakahålla sin älskare; “Félix, ingen öfverilning! ... -det gifves förolämpningar, som äro under en menniskas värdighet -att hämnas ... O! min arma hertiginna!“ -</p> - -<p> -I detsamma hördes en klocka ringa i porten. -</p> - -<p> -“Ah! hertigen!“ ropade betjenterne, hvarefter de skyndsamt -drogo sig in i porten och försvunno. -</p> - -<p> -“Nå, ämnar icke mademoiselle stiga in?“ frågade portvaktaren. -</p> - -<p> -Collette svarade ej. -</p> - -<p> -<a id="page-199" class="pagenum" title="199"></a> -Så godt som hängande vid sin älskares arm, syntes hon -döf för allt utom för sina egna tankar. -</p> - -<p> -“Ni älskar aftonluften“, yttrade portvaktaren; “nå, -gerna för mig, bara ni aktar er för att bli enleverad af -patrullen, hvilket är värre än att bli enleverad af baroner.“ -</p> - -<p> -Derefter gick han in och tillstängde porten efter sig. -</p> - -<p> -Félix och Collette stodo qvar på gatan, tysta, grubblande -och icke hörande de raska stegen af en person, som, -kommande från boulevarden, närmade sig dem. -</p> - -<p> -“Ah, der har jag er, jag anade det“, ropade gladt till -dem en bekant röst. -</p> - -<p> -De tu vände sig om och igenkände Armand Cambon. -</p> - -<p> -“Jag ämnar mig till andra sidan Seinen“, fortfor han; -“men som jag anade att träffa Félix hos er, Collette, så tog -jag denna väg, för att i förbifarten springa upp och önska -er en rolig afton.“ -</p> - -<p> -“En rolig afton!“ upprepade Félix dystert; “oh! här -står mycket illa till!“ -</p> - -<p> -“Ja, monsieur Armand!“ tillade Collette snyftande; “en -stor olycka! ... o min Gud!“ -</p> - -<p> -“Men så tala då!“ ropade Armand med bestörtning, -liksom kände han på förhand att denna olycka äfven gälde -honom; “tala då ... i himlens namn, hvad har händt?“ -</p> - -<p> -“Hertiginnan“, snyftade Collette. -</p> - -<p> -“Hertiginnan!“ skrek Armand, gripande kusinen och -kammarjungfruns händer samt tryckande dem så hårdt att -de begge nästan signade ned till gatan; “talen ... hvarje -sekunds dröjsmål ger mig döden!“ -</p> - -<p> -Ofta afbruten af sina tårar och verop, berättade Collette -allt hvad hon nyss hört af betjenterne. -</p> - -<p> -Armand stod som förstenad. -</p> - -<p> -Félix lemnade sin älskarinnas arm och fattade sin kusins. -Den starke behöfde stödjas af den svage. -</p> - -<p> -“När jag sammanlägger detta med de rykten, som både -hertigens betjenter och han sjelf med så mycken ifver framfört -till mig“, slutade kammarjungfrun sin berättelse, “stannar -jag i den fulla öfvertygelsen om att det rysligaste anslag -är å bane mot min stackars hertiginna och att det skall -lyckas, om ej himlen beskyddar henne.“ -</p> - -<p> -“Ja“, mumlade Armand med dof röst, “denna djefvulska -plan, som jag anat, som jag fruktat, har då ändtligen -mognat och lyckats ... Men“, tillade han, gående af och an -<a id="page-200" class="pagenum" title="200"></a> -på gatan med hopvridna händer, “hur vill jag rycka den -arma ur vilddjurens klor! ... hur vill jag rädda henne från -det förderf, hvaraf hon hotas! ... Evige Gud! gif mig ett -ljus i denna natt, endast en gnista, endast ett spår, om det -också icke vore annat än vindens, och jag skall finna röfvarkulan, -om jag än måste genomgräfva Montmartre ... Jag -skall ega hjeltars mod i mitt bröst och i min arm titaners -styrka! ... Eviga, förbarmande himmel!“ -</p> - -<p> -Den unge förtviflade mannen höjde sina begge armar -mot den mörka himmelen. -</p> - -<p> -Och himmelen hörde honom. -</p> - -<p> -“Tyst och kom närmare!“ bad en mild stämma nära -invid Armands hufvud. -</p> - -<p> -Armand, Félix och Collette vände sina ansigten dit, -hvarifrån rösten kom. -</p> - -<p> -De sågo i ett fönster på nedra botten till det hus, som -var närmast hertigens, ett silfverhvitt hufvud. -</p> - -<p> -“Den blå mannen!“ ropade Collette, hemtande andan. -</p> - -<p> -“Den blå mannen!“ ropade Armand, rusande till fönstret -och, fattande med sina begge händer om det silfverhvita -hufvudet, kysste han dess kala hjessa. -</p> - -<p> -Han tyckte att han hade himmelen i sin famn. -</p> - -<p> -“Stilla, stilla! ni qväfver mig, unge man!“ sade den -blå mannen pustande. -</p> - -<p> -“Ni bad mig komma närmare!“ stammade Armand; -“ni hade då något att säga mig i denna sak, förstås att -det måste vara denna sak, ty det kan icke vara någon -annan ... Ni vet något, ni har hört något, sett något? ... -Ett ord, blott ett enda ord! ... Hela mitt lif för ett ord!“ -</p> - -<p> -“Men sansa er då och låt mig tala“, bad den blå -mannen. -</p> - -<p> -“Jag har sansat mig, jag är lugn nu, tala, tala!“ bad -Armand, läggande sitt ena öra tätt intill den blå mannens -mun och tryckande begge händerna hårdt mot sitt hjerta, -ty det var dess röst han behöfde qväfva. -</p> - -<p> -“Jag har hört allt hvad man denna afton talat på -gatan“, började den blå mannen; “jag har hört hvad ni -nyss talat, äfvensom hvad andra talat före er.“ -</p> - -<p> -“Ni har hört ... Ah!“ -</p> - -<p> -“Jag såg ungefär klockan fyra en vagn utanför hertiginnans -port.“ -</p> - -<p> -“Ni såg vagnen ... Oh!“ -</p> - -<p> -<a id="page-201" class="pagenum" title="201"></a> -“Jag såg en karl på kuskbocken som jag trodde mig -känna igen.“ -</p> - -<p> -“Och denne var?“ -</p> - -<p> -“En af desse olycklige, som endast af polisens hand -kunna ryckas från brottet, men som snart slita sig derifrån, -för att återvända på samma rysliga bana.“ -</p> - -<p> -“Vidare! vidare!“ -</p> - -<p> -“Jag hörde denne tala med en person, som han kallade -monseigneur.“ -</p> - -<p> -“Det var hertigen ... Ni känner hertigen personligen?“ -</p> - -<p> -“Nej, men jag hörde denne monseigneur, hvem han nu -vara må, gifva några order åt ifrågavarande kusk.“ -</p> - -<p> -“Han gaf order, hertigen gaf order åt banditen på -kuskbocken ... tala, tala, i himlens namn!“ -</p> - -<p> -Den blå mannen upprepade nu det mystiska samtal på -gatan, som läsaren redan känner. -</p> - -<p> -“Ah! ni nämnde att det var en baron som skulle möta -vagnen“, yttrade Armand. -</p> - -<p> -“Ja, det var en baron, men jag hörde icke hans namn“, -svarade den blå mannen. -</p> - -<p> -“Baron S:t-Bris, ingen annan än baron S:t-Bris“, mumlade -Armand, klösande rappningen från muren; “men stället, -der han skulle möta vagnen? ... Ni finner att det är det -vigtigaste, att allt beror på att veta stället ... O himmel! -om ni skulle ha glömt det! då vore allt fåfängt, allt förloradt! -... stället, stället!“ -</p> - -<p> -“Jag hörde det, men låt mig tänka efter.“ -</p> - -<p> -“Gata eller öppen plats?“ -</p> - -<p> -“Gata ... ja, det var en gata.“ -</p> - -<p> -“Namnet, namnet! ... Men jag förvillar er, jag skall -vara lugn“, försäkrade Armand, släppande ned på gatan en -stor kalkskifva, som han nyss rifvit från muren, hvarefter -han började söka sig en ny. -</p> - -<p> -“Rue S:t-Etienne!“ ropade slutligen med synbar glädje -den blå mannen. -</p> - -<p> -“Rue S:t-Etienne!“ ropade Armand, kastande sig tillbaka -och med handen för pannan. -</p> - -<p> -“Rue S:t-Etienne!“ upprepade han med ett glädjerop -och tog ett skutt mot den blå mannens fönster. -</p> - -<p> -Men den blå mannen, som säkert misstänkte att det -var frågan om en ny omfamning, drog sitt hvita hufvud -visligen in i rummet. -</p> - -<p> -<a id="page-202" class="pagenum" title="202"></a> -“Rue S:t-Etienne!“ mumlade Armand, orörligt stannande -invid muren och öfverläggande med sig sjelf. -</p> - -<p> -Collette och Félix, som under Armands samtal med den -blå mannen endast varit öron, bestormade nu den förstnämnde -med en mängd frågor om de förhoppningar, som -kunde vara förknippade med berörde gata. -</p> - -<p> -“Men så tala då till oss!“ bad Collette; “ni synes glad -och full af hopp ... ni tror då att ...“ -</p> - -<p> -“Jag räddar henne“, inföll Armand, “ja, jag räddar -henne eller dör ... Kär ni härnäst återser mig, återser ni -mig med henne ... och återser ni mig ej, så tänd ljus i -kyrkan för er hertiginna och för mig ... Men jag skall rädda -henne, jag känner att det skall lyckas mig ... det gifves -intet hinder så stort, som jag ej skall besegra ... Gud, som -visat mig vägen, skall äfven föra mig till målet.“ -</p> - -<p> -Den vackra Collette kysste Armands begge händer. -</p> - -<p> -“Men nu till handlingen?“ yttrade han med ett lugn, -som blef allt fastare; “ni, Collette, går genast upp till er -och låtsar tro på den dikt man hopspunnit ... Om man deruppe -misstänkte att ni anade det rätta förhållandet, vore -ni förlorad, ty dessa bofvar kunna allt ... Men du, Félix, -måste uträtta ett vigtigt ärende åt mig.“ -</p> - -<p> -“Jag är färdig, hvad är det för ärende?“ -</p> - -<p> -“Du skyndar till Bastilj-platsen“, hviskade Armand i -sin kusins öra; “och när du kommit dit, viker du af in på -rue de Faubourg S:t-Antoine ... Du stannar vid hörnet af -denna gata och rue de la Bonne-Graine. I detta hörn är -en vinbod med tillstängd jerndörr af knappt två alnars höjd. -På denna dörr bultar du fyra hårda slag med knogen, och -när man innanför frågar, hvem det är, svarar du blott dessa -ord: <em>bröd eller döden</em>, och man öppnar för dig. Inkommen -frågar du efter Simon.“ -</p> - -<p> -“Jaså Simon, ja, jag vet.“ -</p> - -<p> -“När du träffat Simon, säger du till honom att, om jag -icke klockan tio, såsom öfverenskommet är, skulle infinna -mig, han icke desto mindre och utan att vänta på mig sätter -vår plan i verket.“ -</p> - -<p> -“Ingenting vidare?“ -</p> - -<p> -“Nej ... Det är möjligt att han frågar dig om orsaken -till mitt uteblifvande, men du svarar då blott att en sak af -högsta vigt qvarhåller mig på annat ställe ... men icke ett -halft ord om hvad som här är fråga om.“ -</p> - -<p> -<a id="page-203" class="pagenum" title="203"></a> -“Jag skyndar“, sade Félix. -</p> - -<p> -“Och Félix skall gå ensam hela denna väg?“ frågade -Collette ängsligt. -</p> - -<p> -Félix skrattade åt Collettes ängslan. -</p> - -<p> -“Monsieur Armand!“ sade hon, “jag hyser en viss fruktan -för att gå upp i hertigens hotel ... det är troligt att -man redan anar att jag misstänker något ... Jag tror det -vara klokast af mig att följa Félix.“ -</p> - -<p> -“Och äfven ganska nyttigt för honom“, förklarade -Armand till begges stora glädje; “i sällskap med ett fruntimmer -befarar Félix ej att bli anhållen af patrullerna, och -dessutom vore ingen så fintlig att lura dem som ni, vackra -Collette ... Äfven vore er närvaro bra för den händelse att -Félix ville blanda sig i någon äfventyrlig affär ... Glöm -icke, Félix, att jag förbjudit dig att deltaga i all strid och att -jag står i ansvar för dig hos dina föräldrar. Inga andra -än Parisare behöfva deltaga i den stundande kampen, och -Paris skall nog veta reda sig utan Lyon.“ -</p> - -<p> -Félix mumlade något mellan tänderna. -</p> - -<p> -“Derför när du uträttat ditt ärende“, fortfor Armand, -“låter du ingenting qvarhålla dig på stället, utan aflägsnar -dig genast och går hem ... Det blir lätt för dig att lyda -mig, om du tänker på din beskedliga mor.“ -</p> - -<p> -Félix teg och såg ned på gatan. -</p> - -<p> -“Det är då afgjordt att jag följer Félix“, yttrade Collette, -slående ihop händerna af glädje. -</p> - -<p> -“Ja, och jag beundrar er raskhet“, smickrade Armand. -</p> - -<p> -“Godt! låtom oss skynda då!“ ropade Félix. -</p> - -<p> -“Farväl med er, mina vänner!“ helsade Armand. -</p> - -<p> -Félix och Collette omfamnade sin frände och aflägsnade -sig mera springande än gående. -</p> - -<p> -Armand vände sitt ansigte mot fönstret, hvaruti det -silfverhvita hufvudet ännu syntes. -</p> - -<p> -“Monsieur!“ sade han, blottande sitt hufvud, “nämn -mig i morgon den eld, ni vill att jag skall springa igenom, -eller det haf, ni befaller mig simma öfver, och jag gör det.“ -</p> - -<p> -“Ni tror då att den ringa upplysning, jag gifvit, kan -vara er till någon nytta?“ frågade den blå mannen. -</p> - -<p> -“Ack, monsieur!“ svarade Armand, “ni har räddat ett -menniskolif.“ -</p> - -<p> -“Ett menniskolif!“ upprepade den blå mannen, och -hans ansigte glänste genom mörkret. -</p> - -<p> -<a id="page-204" class="pagenum" title="204"></a> -“Ja, mycket mera än ett menniskolif“, bedyrade Armand -med handen på hjertat; “ni har räddat den bästa, den ädlaste -bland qvinnor!“ -</p> - -<p> -Derefter hastade den unge mannen bort och försvann i -en af sidogatorna. -</p> - -<p> -“Hå!“ sade den blå mannen med tacksam blick och -hopknäppta händer; “det var ändå något ... O, min Gud, -hvad säger jag! ... det var mycket för en förlorad dag!“ -</p> - -<div class="chapter"> - -<h3 class="chapter" id="subchap-0-1-22"> -<span class="firstline">Tjuguandra kapitlet.</span><br /> -Politiken förstör allt. -</h3> - -</div> - -<p class="first"> -<span class="firstchar">D</span><span class="postfirstchar">en</span> blifvande Pariser-skräddaren och hans blifvande hustru -styrde, såsom anbefaldt var, kosan mot Bastilj-platsen. -</p> - -<p> -Vi medfölja dem, utan att derför följa hela deras samtal -under vägen, emedan det vore för vidlyftigt. -</p> - -<p> -I allmänhet finnes inga som hafva så mycket att säga -hvarandra som älskande. -</p> - -<p> -Och likväl tyckes det som man borde hafva sagt allt, -när man sagt: “jag älskar dig“, emedan allt ligger i de -orden. -</p> - -<p> -Men saken är den, att man för ombytes skull äfven -vill säga något nytt och derför börjar man säga om just -detsamma, upprepa samma ord, och de klinga lika nya och -vackra som när man hörde dem första gången. -</p> - -<p> -Dock medgifves, att ingen ointresserad eller tredje person -står ut med att lyssna till repetitionen. -</p> - -<p> -Med ett par älskande i Frankrike är likväl förhållandet -något annorlunda, då det är älskande som tänka gifta sig. -</p> - -<p> -Det ingår allt mycken prosa i deras kärlekspjoller, och -det kan vara så godt det. -</p> - -<p> -Det har nog sin nytta med sig att på förhand vänja -sig vid en prosa, som blir alltför öfverraskande och störande, -om den först kommer efter brölloppet, d. v. s. att veta något -förut hur det liknar sig på andra sidan sällhetens tröskel. -</p> - -<p> -<a id="page-205" class="pagenum" title="205"></a> -Félix och Collette fantiserade således icke blott om de -blommor, hvarmed de skulle beströ sig sjelfva och den väg, -de ämnade vandra, utan äfven om det slags grönsaker, som -duga att äta, ehuru man i södern verkligen har mindre -skäl att sörja derför än i norden. -</p> - -<p> -Man talade om det blifvande hushållet och hvilket naturligtvis -skulle ställas på den allra förståndigaste fot. -</p> - -<p> -Men man talade äfven, och kanske allra mest, om den -stora rörelse som Félix Lambert skulle drifva. -</p> - -<p> -Anspråken stego i den mån de unga tu aflägsnade sig -från rue de la Paix. -</p> - -<p> -Félix Lambert exporterade redan sina tillverkningar -till alla verldens kanter. Han skickade byxor till Amerika, -frackar till Asien och ytterrockar till Afrika, och detta allt -till sådan myckenhet att han glömde Europa, som kanske -mest vore i behof af hans ypperliga klädesplagg. -</p> - -<p> -De fördystrade icke sin ljusa tafla med något ord om -hertiginnans öde, ty Félix hade försäkrat Collette, att när -Armand sagt att han skulle rädda henne, så vore detta så -godt som redan verkstäldt, och Collette hade lika stort förtroende -till Armands förmåga som Félix. -</p> - -<p> -Icke heller hade de kommit att tänka på att deras -afton-promenad i sjelfva verket var en vandring i gryningen -af en revolution och att de byggde sina framtidsslott -på glödande vulkaner. -</p> - -<p> -Men ju närmare de nalkades Bastilj-platsen, desto flere -törnar ledo deras menlösa fantasier. -</p> - -<p> -Deras uppmärksamhet började småningom dragas till -det, som omgaf och mötte dem. -</p> - -<p> -Ju smalare gator de passerade, desto flere föremål för -deras blickar. -</p> - -<p> -“Har du märkt, Collette, det besynnerliga förhållandet -med portarne?“ frågade Félix. -</p> - -<p> -“Ja, jag har märkt att det gläntas nästan på hvarje -port, som vi gå förbi“, svarade Collette. -</p> - -<p> -“Men så snart någon patrull går förbi, tillslutes porten.“ -</p> - -<p> -“Och när patrullen aflägsnat sig, öppnas den ånyo och -flere hufvud titta ut.“ -</p> - -<p> -“Du har märkt det lika väl som jag, kan jag höra.“ -</p> - -<p> -“Jag undrar just hvad det betyder?“ frågade Collette. -</p> - -<p> -“Man har något i sinnet för morgondagen, kanske för -natten.“ -</p> - -<p> -<a id="page-206" class="pagenum" title="206"></a> -“Du har icke hört något derom af Armand?“ -</p> - -<p> -“Du hörde hvad han sjelf sade mig ... han vill ju att -jag skall krypa undan, när det smäller ... Visst är det sannt -att Paris kan reda sig utan Lyon, men fransman som fransman, -tycker jag.“ -</p> - -<p> -“Ah, du skulle då verkligen ha lust att deltaga i striden, -om det blefvo någon?“ frågade Collette. -</p> - -<p> -“Hvarför icke? ... Skulle jag kanske med kall blod stå -och se på hur mina bröder blöda?“ -</p> - -<p> -“Men om du stupade, om du doge?“ -</p> - -<p> -“Nåväl?“ -</p> - -<p> -“Dina föräldrar?“ -</p> - -<p> -“Skulle ha mera glädje af en son, som stupat för -friheten, än af den fege, som bär deras namn.“ -</p> - -<p> -“Och jag, Félix? jag?“ -</p> - -<p> -“Skulle rodna af blygsel, om man en dag pekade fingret -åt din man.“ -</p> - -<p> -Collette teg. -</p> - -<p> -“Men Armand, som förbjudit dig?“ invände hon efter -en stunds tystnad. -</p> - -<p> -“Men hvarför deltager då Armand sjelf så ifrigt i dagens -händelser? ... Hvarför skall min stackars farbror på -Bicêtre vara mera afundsvärd än min fader i Lyon? ... -Du kan icke föreställa dig hvilket stort inflytande Armand -utöfvar på alla, både bättre och sämre ... Tidigt i morse -tog han emot besök af de mest berömda namn i hela Frankrike -... Jag såg Ledru Rollin, Louis Blanc, Marrast och flere -andra ... Alla dessa rådslogo med min kusin, och i de flesta -fall var det hans råd som blef det gällande.“ -</p> - -<p> -“Armand är född till något stort“, menade Collette. -</p> - -<p> -“Men jag är född bara för att sy kläder“, anmärkte -Félix med mycken bitterhet. -</p> - -<p> -Lyonäsaren började blifva något mindre hänryckt af -sitt yrke, och hans omtanke nyss för hela verldens garderob -afsvalnade allt mera. -</p> - -<p> -Den vackra Collette uppbjöd hela sin förmåga för att -återföra sin älskare tillbaka till det stora magasinet vid -boulevarden, icke dervid glömmande den lilla anspråkslösa -kammaren, hvars hyra icke finge öfverstiga 200 francs. -</p> - -<p> -Men allt var fåfängt. Hvarje steg, som närmade Félix -till målet för hans vandring, ökade hans revolutionära anlag -och satte hans blod i en lifligare svallning. -</p> - -<p> -<a id="page-207" class="pagenum" title="207"></a> -Han började tala om menniskans rättigheter och om -strider på gatorna; om sunda förnuftet och om nedkastning -af möbler från fönstren på soldaterne; om Guds hand, -som vakar öfver folken och om det arma folket, som använder -sin sista sou till kulor och bly. -</p> - -<p> -Med ett ord, den blifvande skräddaren tänkte på nålar -långa som musköter och på pressjern tunga som barrikader. -</p> - -<p> -Han sprättade upp soldater, i stället för att lappa ihop -dem, hvilket annars anses så lönande icke mindre för kompani-chefer -än för skräddare. -</p> - -<p> -I stället för knapphål, öppnade han grafvar. Hela -verlden var för honom en verkstad, der man blott skar till, -utan att taga mått förut eller sömma efteråt. -</p> - -<p> -Nyss hade han knappast haft ögon för de truppafdelningar -han mött; nu mönstrade han hvarje soldat, och alltid -med synbar förargelse. -</p> - -<p> -Han började, till Collettes stora förskräckelse, gnola på -melodier till revolutionära sånger och taga ut stegen, så att -den stackars kammarjungfrun med möda kunde följa honom, -under det hon bemödade sig att med sin lilla hand stoppa -till sin älskares mun, som blef allt större och större. -</p> - -<p> -Den arma Collette började gråta. -</p> - -<p> -“Gråt blod, så tyrannerne blekna!“ ropade skräddaren. -</p> - -<p> -“Du gör oss olyckliga, Félix!“ -</p> - -<p> -“Hvad gör det, allenast mitt fädernesland blir lyckligt!“ -fortfor skräddaren med en stor åtbörd. -</p> - -<p> -“Men du tänker alls icke på mig?“ -</p> - -<p> -“Du skall slåss vid min sida, Collette!“ -</p> - -<p> -“Nej, jag tackar.“ -</p> - -<p> -“Du skall stupa vid min sida, Collette!“ -</p> - -<p> -“Men du är då alldeles förryckt ... O, hvarför skulle -Armand skicka oss hit!“ tillade Collette suckande. -</p> - -<p> -Hertiginnans kammarjungfru hade rätt. -</p> - -<p> -De gator, de passerade, voro icke egnade att stäcka vingarne -på den revolutionäre anden. -</p> - -<p> -Från hvarje port, hvarje fönster, hvarje glugg, gapar -ett blodigt minne från förra revolutioner, minnen som oemotståndligt -tyckas tilltala oss och mana till nya strider. -</p> - -<p> -Isynnerhet är detta förhållandet med rue du Faubourg -S:t-Antoine, på hvilken de unga tu, lemnande Bastilj-platsen, -nu veko in. -</p> - -<p> -<a id="page-208" class="pagenum" title="208"></a> -På denna gata, hvilken sedan de äldsta tider varit och -är bebodd af handtverkare, som der hafva sina fabriker -och verkstäder, kämpades mördande strider under de tre -Juli-dagarne och synnerligast den 28:de. -</p> - -<p> -Tre särskilda gånger rensopades gatan af kartescher, -som regnade från de på Bastilj-platsen uppförda batterierna, -och en ryslig matta af döde och sårade betäckte hela den -långa, breda gatan. -</p> - -<p> -Men mellan hvarje kanonad framvälde nya skaror, liksom -växande upp ur de fallnes blod, och störtade slutligen -öfver en tredubbel sådd af döde fram på Bastilj-platsen, -hvars batterier de stormade och togo. -</p> - -<p> -Vid samma gata bodde år 1791 den bekante bryggaren -Santerre, som var chef för national-gardet i Paris och jemväl -general för en af republikens härar, hvilka befattningar -likväl icke hindrade honom från att brygga öl och tappa -det på buteljer. -</p> - -<p> -Bryggaren kommenderade trupperna den dagen då Ludvig -XVI afrättades, men det var den under honom lydande -grefve d’Espagnac som befalde trummorna röras, när den -olycklige konungen ville taga sitt sista farväl af ett folk, -hvars olyckor han icke kunnat afhjelpa och hvilket i hans -fromma blod hämnades brott, endast begångna af hans fäder. -</p> - -<p> -Gatan har således anor, äfven om man ej räknar dem, -som förvärfvats år 1848 både i Februari och Juni. -</p> - -<p> -Félix hade nog af de första, och det fick Collette erfara, -som fortfarande sökte stäfja hans ifver. -</p> - -<p> -Ändtligen kommo de till hörnet af berörde gata och -rue de la Bonne-Graine. -</p> - -<p> -Collette ryste, när hon blickade in i mynningen af -denna smala och mörka gränd. Äfven denna var tyst, men -här och der knarrade en port, som öppnades och tillslöts. -</p> - -<p> -Félix upptäckte snart den låga jerndörren, som förde -ned till ifrågavarande vinbod. Den var tillsluten, såsom -Armand förutsagt. -</p> - -<p> -Félix bultade de fyra föreskrifna slagen. -</p> - -<p> -“Hvem der?“ frågade en röst innanför. -</p> - -<p> -“Bröd eller döden!“ svarade Félix, men så hårdt, att -den oroliga, men omtänksamma Collette måste hosta af alla -krafter, för att öfverrösta genljuden från gatan och gränden. -</p> - -<p> -“Politiken förstör allt!“ suckade den stackars flickan i -djupet af sitt hjerta. -</p> - -<div class="chapter"> - -<h3 class="chapter" id="subchap-0-1-23"> -<a id="page-209" class="pagenum" title="209"></a> -<span class="firstline">Tjugutredje kapitlet.</span><br /> -Återigen spökhuset. -</h3> - -</div> - -<p class="first"> -<span class="firstchar">U</span><span class="postfirstchar">ngefär</span> vid samma tid som Félix och hans älskarinna stannade -framför den lilla jerndörren inom Faubourg S:t-Antoine, -stod Armand Cambon utanför det lilla huset vid rue S:t-Etienne -och i hvilket, såsom läsaren vet, broder Brédôt -bodde. -</p> - -<p> -Armand hade, hvilket jemväl är bekant, efter sin återkomst -från Lyon icke flyttat till sitt förra hem, spökhuset. -</p> - -<p> -Han var något missnöjd med Albert och de öfrige ultraradikalerne, -såsom vi funnit dels af hans anslutande till -National’s parti, dels ock af hans samtal med den förre på -opera-maskeraden. -</p> - -<p> -Troligtvis var han icke heller belåten med en granne -sådan som broder Brédôt. -</p> - -<p> -Det hade dessutom förargat honom, att Albert, som -egentligen hyrt spökhuset och upplåtit det åt honom, icke, -enligt sitt löfte, gjort något för att upptäcka, hvem broder -Brédôt egentligen vore och i hvad förhållande denne stode -till de skatter, som Armand vid ett tillfälle hade påträffat -i den der hemlighetsfulla källaren invid rustkammaren. -</p> - -<p> -Föregående natten hade likväl Armand besökt sitt förra -hem och der sammanträffat med sin legion, dertill uppmanad -af sin fader, invaliden på Bicêtre, hvilken trodde att sonen -ånyo borde sluta sig till radikalerne för att verksamt deltaga -i den nya rörelsen, utan att dock af dessa låta sig -föras längre än han sjelf funne för godt. -</p> - -<p> -Armand och hans kamrater, af hvilka vi redan sett -en mindre afdelning i full sysselsättning både inom Champs-Elysées -och på rue S:t-Honoré, hade då öfverenskommit att -icke väpna sig förrän derpå följande natt, och det var för -att sammanträffa med dem som Armand nu innevarande -afton begifvit sig på väg till rue S:t-Etienne, hvarunder han -passerat rue de la Paix och der fått den underrättelse, som -ytterligare bevingat hans fötter på deras färd till spökhusets -ödsliga nejder. -</p> - -<p> -<a id="page-210" class="pagenum" title="210"></a> -Men det var ej förrän klockan nio som det ifrågavarande -mötet var utsatt, och som tiden icke ännu hunnit -längre än till åtta, så hade Armand god tid på sig för att -ostördt kunna speja omkring knutarne af den misstänkte -prestens hus. -</p> - -<p> -Efter hvad vi af det föregående inhemtat, hade Armand -sina goda skäl till den förmodan, att baron S:t-Bris stode i -något förtroligare förhållande till broder Brédôt. -</p> - -<p> -Derför när den blå mannen nämnde rue S:t-Etienne, -slog det Armand genast för hufvudet, att presten hade sitt -finger med uti anslaget emot hertiginnan. -</p> - -<p> -Armand befann sig således på rue Etienne framför den -andliges bostad. -</p> - -<p> -Men han nöjde sig icke blott med att stå framför eller -gå omkring den: han lade sig äfven ned på fyra fötter och -det så djupt, att han med sina ögon nästan vidrörde gatan. -</p> - -<p> -S:t-Etienne var en dålig och illa stenlagd gata. -</p> - -<p> -Hela fläckar deraf bestodo af bara sand, och det var -isynnerhet dessa fläckar som vår hjelte med största noggrannhet -synade. -</p> - -<p> -“Ja, det lider intet tvifvel“, sade han för sig sjelf, -under det han kröp omkring; “spåren efter en vagn med -breda hjul märkas tydligt, och de spår jag här ser äro desamma -som jag upptäckte vid början af gatan ... Men här -framför porten vrida de sig i en halfcirkel ... Vagnen har -följaktligen hållit utanför denna port och sedan återvändt -samma väg ... Ja, hit hafva de fört henne, här måste hon -vara och här skall jag också finna henne.“ -</p> - -<p> -Armand kastade en blick uppåt fönstren på prestens hus. -</p> - -<p> -Ett af dessa fönster var upplyst, men mellan ljuset och -rutan var en gardin, som hindrade åskådaren att från gatan -urskilja hvad som derinom kunde förehafvas. -</p> - -<p> -Armand närmade sig porten och kände på den. Porten -var stängd och låst inifrån. -</p> - -<p> -Han lade örat intill den, men hörde intet. -</p> - -<p> -Hvad skulle han också kunna höra genom en port? -</p> - -<p> -“Jag kan ej göra något annat än vänta till nio, då -mina kamrater komma ...“, sade han; “då stormar jag -huset, slår in portar och väggar, om det gäller, genomsöker -hvarje vrå af röfvarkulan, griper bofvarne och räddar henne -... O! hvarför är icke klockan redan nio!“ -</p> - -<p> -<a id="page-211" class="pagenum" title="211"></a> -“Men“, återtog han genast, “det är en hel timme dit, -och timmen har sextio minuter ... Inom mindre än en minut -kan det rysligaste brott föröfvas ... Jag kan ej vänta en -enda minut, än mindre en timme ... O min Gud! kanske är -det redan för sent! ... Jag måste ensam spränga porten, -ensam storma huset, ensam nedgöra bofvarne och ensam -rädda henne ... Välan, jag gör det!“ -</p> - -<p> -Armand tog ett steg, liksom ville han ögonblickligen -rusa på porten. -</p> - -<p> -“Men“, sade han hejdande sig, “jag är obeväpnad, och -de kunna vara flere, kunna vara beväpnade ... det är icke -tillräckligt att jag dör, ty hvartill skulle väl min död kunna -gagna henne! ... Om jag blott hade en dolk, en knif ... de -fördömda patrullerna! ... jag vågade icke bära något vapen -på mig.“ -</p> - -<p> -Den unge mannen kastade omkring sig sökande blickar, -men han sökte fåfängt ett vapen. -</p> - -<p> -Han trodde att han skulle upptäcka någon mensklig -varelse på gatan, men spökhusets trakt var för illa känd, -för att kunna vänta någon besökande, allra minst på denna -tid af dygnet. -</p> - -<p> -“Ha!“ yttrade han, rätande upp sitt hufvud; “ve mig -eländige! jag står här och förhalar tiden och glömmer att -jag nära mig har vapen för ett helt regemente samt att -jag i egen ficka bär nyckeln till förrådet.“ -</p> - -<p> -Armand lemnade prestens hus, kastade sig in i den -bekanta trädgården, störtade in i huset, som stod deruti, -samt befann sig snart i den kammaren han förra året bebott. -</p> - -<p> -Armand tände en lykta. -</p> - -<p> -Kammarens bohag var ungefär i samma tarfliga skick -som när vi sista gången besökte den unge arbetarens boning. -</p> - -<p> -Armand drog sängen från sin vanliga plats och öppnade -den derunder befintliga luckan, likväl icke dervid -iakttagande de försigtighetsmått, som vi förut en gång bevitnat. -</p> - -<p> -Icke heller kunde man upptäcka den mystiska tråd, som -förut varit dragen genom luckan och hade samband med -det innersta af källaren. -</p> - -<p> -Det är troligt att dessa försigtighetsmått ansetts öfverflödiga -eller alltför vådliga af dem, som efter Armands afresa -haft källaren med dess förråd om händer. -</p> - -<p> -<a id="page-212" class="pagenum" title="212"></a> -Det gick denna gången följaktligen mycket hastigare -för vår hjelte att krypa igenom den lilla källaren och sedan -komma in i den större, på hvars golf han nedstälde lyktan. -</p> - -<p> -Lyktan spred omkring sig ett matt sken, men man -kunde likväl märka att vapenförrådet blifvit betydligt tillökadt -sedan vårt förra besök i den underjordiska rustkammaren. -</p> - -<p> -Armand kastade en blick öfver vapensamlingen. -</p> - -<p> -Han tog genast ett par terzeroler och laddade dem. -Han stoppade dessutom några patroner i sin ficka. Det -var ingen brist på patroner, ty, i stället för en fjerding -krut, funnos der nu trenne, och alla öfverfylda med färdiga -patroner. -</p> - -<p> -Den revolutionära propagandan hade varit verksam, -oaktadt vår hjeltes frånvaro. -</p> - -<p> -Sedan Armand gömt terzerolerna hos sig, blottade han -en värja med stukat-klinga, hvars egg han pröfvade. -</p> - -<p> -Som allt befanns ganska godt, fästade han värjan vid -sitt blus-skärp och ämnade derefter lemna rustkammaren. -</p> - -<p> -Men han fann att han äfven behöfde något, hvarmed -han kunde spränga portar och väggar, emedan terzeroler -och stukat-klingor icke med fördel dertill kunna användas. -</p> - -<p> -För detta ändamål började han undersöka några musköter -och fäste sig företrädesvis vid dem, som hade de bastantaste -kolfvarne. -</p> - -<p> -Men ehuru han fått reda på den solidaste, tviflade han -likväl på att kunna af den hafva all den nytta han väntade -sig. -</p> - -<p> -Han önskade sig en jernstör, ju tyngre, dess bättre. -</p> - -<p> -Jernstörar äro enkom till för att bryta upp gator och -störta murar. De borde derför icke gerna kunna saknas i -en sådan rustkammare som den ifrågavarande. -</p> - -<p> -Men Armand sökte förgäfves. -</p> - -<p> -Radikalerne hade icke ansett det löna mödan att föra -dit jernstörar, emedan dessa tillhörde det slags vapen, som -icke förbjudas. -</p> - -<p> -Det skulle gå slätt både med allmänna och enskilda -arbeten, om man förbjöde bruket af jernstörar. -</p> - -<p> -Annat är förhållandet med bössor och pistoler. Det -är blott regeringarne som kunna ha nytta och nöje af dem. -</p> - -<p> -<a id="page-213" class="pagenum" title="213"></a> -Armand ämnade således fly till bösskolfven, då han -lyckligtvis erinrade sig att han förut sett en jernstör i denna -källare, ehuru han nu icke såg till den. -</p> - -<p> -Han fattade derför lyktan och började med mera uppmärksamhet -söka invid väggarne. -</p> - -<p> -Denna gången sökte han icke förgäfves. -</p> - -<p> -Han upptäckte jernstören, som befanns lutande mot -en vägg. -</p> - -<p> -Han rörde den. Men den var djupt nedstött i marken -och hade till granne en jernpik, som likaledes var nedkörd -i källarens jordgolf. -</p> - -<p> -Nu påminde sig Armand att han sjelf hade nedstött -både stören och piken, i afsigt att dymedelst försvåra inträdet -från en annan källare, den nämligen hvilken han -sjelf en gång lyckats upptäcka och undersöka. -</p> - -<p> -Hans tanke, som hitintills uteslutande sysselsatt sig -med sprängningar af portar och strider med röfvarband, -återfördes nu till minnet af källaren derinnanför och de -skatter den dolt och kanske ännu dolde. -</p> - -<p> -Men som det nu var något vida dyrbarare än guld han -sökte, återtog hans tanke snart sin förra riktning. -</p> - -<p> -Han ryckte upp jernstören och ärnade derefter lemna -källaren. -</p> - -<p> -Han tog ett steg, men stannade tvärt. -</p> - -<p> -Han hörde tydligen genom väggen det dofva ljudet af -en jerndörr, som slogs igen. -</p> - -<p> -Han lade örat till väggen och lyssnade, men, ingenting -vidare hördes. -</p> - -<p> -“Antingen har någon kommit eller gått“, sade han för -sig sjelf och fortfor att lyssna. -</p> - -<p> -Men allt förblef tyst. -</p> - -<p> -Hastigt slog han sig för pannan, hvilket brukar vara -fallet, när man oförmodadt hittar på någon ny idé. -</p> - -<p> -“Det är visst och sannt“, sade eller rättare sagdt tänkte -han, “att jag, brytande upp porten, kan från gatan inkomma -till den misstänkte presten, men detta går dock icke -gerna för sig utan oväsende och buller ... Varnade och förberedde -genom detta buller, skola bofvarne rusta sig till -försvar och länge göra mig segern stridig ... Ja, hvem vet“, -tillade han rysande, “de skola kanske, hellre än att se sitt -byte i mina händer, döda sitt offer.“ -</p> - -<p> -<a id="page-214" class="pagenum" title="214"></a> -“Men om“, tänkte han vidare, “jag genom deras källare, -hvars gemenskap med vår ingen anar, kunde smyga mig -oförmärkt på banditerne, hvilken stor öfvervigt skulle jag -icke derigenom vinna! ... Låt vara, att dörren derinnanföre -är stängd, det skall i alla fall bli mig lättare att bryta upp -den, än att ifrån gatan anfalla huset ... Raskt till verket, -men försigtigt! ... Ingen tid att förlora.“ -</p> - -<p> -Armand stälde lyktan från sig invid väggen och ryckte -äfven upp piken. -</p> - -<p> -Derefter hukade han sig ned och började skrapa undan -mullen. -</p> - -<p> -Sedan detta väl var gjordt, löste han värjklingan från -skärpet och lade den bredvid sig. -</p> - -<p> -Han uppdrog äfven sina terzeroler, för att under krypandet -genom öppningen i muren icke vara besvärad af -dem eller göra sig någon skada, och lade likaledes dem på -marken, men så nära att han, i händelse af behof, genast -kunde hafva dem till hands. -</p> - -<p> -Slutligen och efter det alla nödiga försigtighetsmått -blifvit vidtagna, fattade han med begge händerna uti de -rostiga jern, hvarmed stenluckan var kantad och började -varsamt draga den åt sig. -</p> - -<p> -Sedan Armand väl fått upp den tunga stenluckan, -stödde han den mot piken, så att den icke måtte nedfalla. -</p> - -<p> -Han lyssnade ånyo, men ingenting hördes. Han tittade -in i öppningen, men såg ingenting. -</p> - -<p> -Han tog lyktan och förde denna in i gluggen, och då -såg han hvad han icke kunde påminna sig ha sett, när han -första gången kröp in i denna hemlighetsfulla källare: han -såg nämligen något grått tyg, som hängde innanför och tätt -intill gluggen. -</p> - -<p> -Han kände med handen på detta tyg och vidrörde ett -stycke grof väf. -</p> - -<p> -Han tryckte derpå och fann att väfven, som obetydligt -gaf efter, var hårdt spänd innanför, blott utgörande en -mindre del af ett större stycke. -</p> - -<p> -Förande handen nedåt, råkade han på en trälist, hvaruti -väfven var spikad. -</p> - -<p> -Han försökte att skjuta listen inåt, men den var starkt -fästad i jordgolfvet. -</p> - -<p> -<a id="page-215" class="pagenum" title="215"></a> -“Ett stycke väf är ej hela verlden“, tänkte Armand -och fattade värjan, hvars spets var tunn och hvass som ett -pennknifsblad. -</p> - -<p> -Med värjspetsen började han nu skära i den motsträfviga -väfven. -</p> - -<p> -Men för att ej onödigtvis öda tid genom att blott -pröfva huruvida slipadt stål kunde bita i lärft, följde han -med värjspetsen utefter gluggens sidor, i afsigt att genom -det spända väfstycket skära sig ett hål lika fyrkantigt och -beqvämt att krypa igenom som sjelfva öppningen i muren. -</p> - -<p> -Utan någon synnerlig kraftansträngning å Armands sida -bet värjspetsen igenom duken. -</p> - -<p> -Öfre sidan af qvadraten var redan bildad eller skuren, -sidorna åt höger och venster voro det äfven snart, och -nu föll hela qvadraten inåt, numera mjuk och skrynklig, -sedan den blifvit skild från det stora spända väggstycke, -hvartill den hörde. -</p> - -<p> -Armand tittade in genom den numera fria öppningen, -men kunde blott med största möda qväfva det utrop af förvåning, -som ville pressa sig fram mellan hans läppar. -</p> - -<div class="chapter"> - -<h3 class="chapter" id="subchap-0-1-24"> -<span class="firstline">Tjugufjerde kapitlet.</span><br /> -Besök hos grannen. -</h3> - -</div> - -<p class="first"> -<span class="firstchar">E</span><span class="postfirstchar">tt</span> ljussken kastade sig emot hans ögon och det så starkt, -att Armand i sin första häpnad trodde att hela det inre -hvalfvet stod i ljusan låga. -</p> - -<p> -Men den, som icke skyr för lågorna, kan icke gerna -bäfva för skenet. -</p> - -<p> -Armand förde ögonblickligen värjan och terzerolerna in -genom gluggen och kröp sedan sjelf efter med möjligaste -hastighet. -</p> - -<p> -En gång väl inkommen, stod han snart på fötterna. -Men han måste hålla handen öfver ögonen, ty han bländades -<a id="page-216" class="pagenum" title="216"></a> -af det ljus, som från alla sidor förtrollande strömmade -emot honom. -</p> - -<p> -Hvad hade väl blifvit af den fordna källaren med dess -ojemna svarta väggar, dess gropiga, fuktiga jordgolf? -</p> - -<p> -Hade det guld, Armand förra gången sett ligga i högar -derinne, af någon trollmakt besvuret, begifvit sig upp öfver -väggar och tak, för att öfvergjuta dem med fulla värdet af -sin rikedom och hela glansen af sin skönhet? -</p> - -<p> -På tapeter af purpur-schagg blänkte stjernor af guld, -och hvalftaket betäcktes med rika draperier af hvit sidensars -med breda guldfållar, hvarifrån hängde tofsar och fransar -likaledes af guld. -</p> - -<p> -På golfvet utbredde sig en af dessa elastiska, nästan -öfverdådigt broderade mattor, som locka massor af beundrande -åskådare till glasväggarne af Shonguels och Réquillards -ofantliga magasin vid rue Vivienne. -</p> - -<p> -Ifrån en gyllene rosett i taket nedhängde en mångarmad -ljuskrona, tillräcklig att rikt upplysa en af Pariserverldens -större salonger. -</p> - -<p> -Dessutom reste sig från begge sidorna höga tända kandelabrar. -</p> - -<p> -Vid ena väggen höjde sig en hvilobädd med sitt hvita -sidentäcke, kantadt med breda spetsar. -</p> - -<p> -Öfver bädden föll ett rosenfärgadt omhänge, snarlikt -morgonens skimmer öfver en kulle af snö, ännu knappast -vidrörd af vinden. -</p> - -<p> -Armand måste gnugga sig i ögonen för att öfvertygas -om att han icke drömde. -</p> - -<p> -Men han blef snart varse någonting, som skulle hafva -gjort honom vaken, om han också legat i den djupaste -dvala, något som han skulle hafva sett, om också hans ögon -varit blinda, så trodde han åtminstone sjelf. -</p> - -<p> -I en kolossal emma, öfverdragen med moiré, stora rosor -på hvit botten, låg försjunken och tillbakalutad en ung -qvinna i svart kasimirs-klädning, som äfven betäckte barm -och hals. -</p> - -<p> -Hennes armar hängde orörliga ned på hvardera af -emmans sidokarmar. -</p> - -<p> -Ett svart sammetsband, garneradt med blonder af samma -färg, framsmög glänsande mellan rika hårflätor. -</p> - -<p> -Armands blick, som snart halkat förbi denna sorgtoalett, -fästade sig vid den unga qvinnans anlete, hvars -<a id="page-217" class="pagenum" title="217"></a> -rena ädla drag buro dödens bleka färg och hvars ögon voro -tillslutna. -</p> - -<p> -De nedvikta ögonhåren, täta och långa, liknade sorgfransar, -hörande till toaletten. -</p> - -<p> -Armand nalkades på tåspetsarne den bleka sorgklädda -qvinnan och böjde sig öfver henne med tillbakahållen andedrägt. -</p> - -<p> -Det föreföll honom som hade hans eget hjerta upphört -att slå. -</p> - -<p> -Han närmade sitt öra tätt intill hennes bleka läppar, -för att lyssna till hennes andedrägt, och han trodde sig -känna den ljumma, svaga fläkten af en döende aftonvind. -</p> - -<p> -Emellertid orolig öfver hennes orörliga sanslösa tillstånd, -böjde han sitt knä framför emman och vågade vidröra -den ena af de tvänne små händer, som hängde ned öfver -karmarne. -</p> - -<p> -Men knappt hade hans finger darrande snuddat vid det -silkeslenaste skinn, förrän den lilla handen konvulsiviskt -drog sig tillbaka, liksom hade en eldgnista fallit på den. -</p> - -<p> -Ett par stora blå, men nästan vansinnigt stirrande ögon -öppnades, men tillslötos ånyo. -</p> - -<p> -“Gud! Gud!“ hördes svagt från de bleka läpparne. -</p> - -<p> -Förskräckt höjde Armand sitt knä från mattan och stod -nu upprätt framför den unga qvinnan, till hvars anletsdrag -lifvet småningom började vända åter. -</p> - -<p> -Den unge mannen visste icke hvad han skulle göra. -</p> - -<p> -Han vågade icke använda något medel för att påskynda -hennes återförande till sansningen, och han fruktade att -en för långvarig sanslöshet skulle medföra några farligare -följder. -</p> - -<p> -Slutligen tog han sitt parti och närmade sin mun nära -intill hennes öra. -</p> - -<p> -“Ni är räddad!“ sade han med svag, men uttrycksfull -röst; “räddad, fri!“ -</p> - -<p> -Liksom träffad af en elektrisk stöt, reste sig den unga -qvinnan med blixtens hastighet upp från emman, öppnande -ånyo sina ögon, och stirrade länge på den unge mannen. -</p> - -<p> -“Det är jag, madame!“ sade Armand, sträckande sina -armar emot henne; “jag, Armand Cambon ... ingen annan -än jag!“ -</p> - -<p> -Den unga qvinnan uppgaf ett rop och låg följande -ögonblick i vår hjeltes armar. -</p> - -<p> -<a id="page-218" class="pagenum" title="218"></a> -Det var nära att den sanslöshet, som lemnat hertiginnan, -hade bemäktigat sig den unge mannen. Ögon, sökande -och finnande ljuset, förblindas dock af dess stråle. Hjertat, -sökande och finnande sällheten, vill brista i sällhetens famn. -</p> - -<p> -Lyckligtvis och innan den farliga krisen kom, hade -Armand återfört hertiginnan till den emma, hon nyss lemnat, -och satte henne ned i den, hvarefter han med hopknäppta -händer stälde sig framför henne. -</p> - -<p> -“Himlen vare lofvad! jag kom då ej för sent!“ sade -han med djup rörelse; “måtte jag för evigt förgås den stund -jag glömmer att det finnes en Gud, som vakar öfver det -goda här i verlden!“ -</p> - -<p> -“Men“, yttrade hertiginnan uppsprittande och med en -skygg blick på ena väggen, “de skola komma, de skola döda -er, liksom de vilja döda mig!“ -</p> - -<p> -“Nej, de skola icke döda oss!“ sade Armand, i det han -leende höjde sin högra arm, “det är jag som skall döda -dem, krossa dem, trampa dem under mina fötter ... Må Gud -förlåta mig! men jag känner något i mitt bröst, som jag -aldrig förr känt, jag känner hämndens vällust och skonlöshetens -raseri, och jag dör, om jag ej får ge luft åt dem -båda.“ -</p> - -<p> -“Ah!“ tillade han, följande hertiginnans blick, “det är -då från denna vägg ni väntar dem? ... det finns då en dörr -på väggen der ... men denna dörr skola de icke behöfva -öppna, ty innan de hunnit dit, har jag träffat dem! ... Jag -har kulor för två och en klinga för tio.“ -</p> - -<p> -Armand sprang till den öppning i muren, hvarigenom -han inkommit, och upptog der sina vapen. -</p> - -<p> -Den skarpa stukat-klingan blixtrade i hans högra hand, -men matt var dess blixt mot blicken i Armands öga. -</p> - -<p> -Den ena terzerolen var instucken i skärpet kring hans -blus, men i hans venstra hand hvilade den andra. -</p> - -<p> -Armand tog ett steg mot dörren, men stannade, ty hans -blick sökte ånyo hertiginnan. -</p> - -<p> -Den unga qvinnan hade sjunkit ned på sina knän med -sammanknutna händer och ögonen mot höjden. -</p> - -<p> -Flamman på hennes kinder röjde vissheten om räddningens -stund, lågan i hennes blick stoftets tacksamhet för -den guddomliga nåden. -</p> - -<p> -Hennes läppar, nu så friska, så röda af ungdomens -glöd, rörde sig utan att gifva något ljud. -</p> - -<p> -<a id="page-219" class="pagenum" title="219"></a> -Hon bad — bad tyst. -</p> - -<p> -Ack! hvad kan läppen säga, när hjertat beder? Hvad -är fågelns sång mot blommans tysta andakt, när hon i morgonstunden -med daggperlan i sin kalk vänder sig mot himlen -och solen. -</p> - -<p> -Armand sänkte värjspetsen mot mattan. -</p> - -<p> -Det föreföll honom som vore hans kraft icke mera behöflig. -</p> - -<p> -Han såg i den bedjande qvinnan en ängel, som stridde -för dem båda. -</p> - -<p> -Hertiginnan hade slutat sin bön och hon höjde sin -smärta gestalt från golfvet, närmande sig derefter den unge -mannen, hvars högra arm hon vidrörde. -</p> - -<p> -Hon var ej mera den förskräckta, halft medvetslösa, -under ödets slag böjda qvinnan. -</p> - -<p> -Hon var lugnet, besinningen och hoppet. Se der de -tre dufvoposter, som Gud fäster vid bönens vinge, när den, -lemnande jorden, vidrör foten af den Eviges tron. -</p> - -<p> -“Armand!“ sade hon med en röst, som icke mera darrade, -“ni skall ej döda ... Ni skall ej fläcka era händer -med dessa brottslingars blod ... Ni skall ej föra hämndens -gudlösa brand till ert goda hjerta!“ -</p> - -<p> -“Jag lyder“, svarade Armand med svag röst; “men“, -tillade han något högre, “rättvisan och allmänna säkerheten -fordra att jag öfverlemnar dessa brottslingar i lagens -händer.“ -</p> - -<p> -Hertiginnan kastade sina blickar omkring i den granna -underjordiska boningen. -</p> - -<p> -“Hur kom ni in i detta rum?“ frågade hon. -</p> - -<p> -Armand pekade på öppningen i muren och svarade: -</p> - -<p> -“Jag kröp in från en källare bredvid denna och hvilken -ej måste vara känd af dem, som fört er hit.“ -</p> - -<p> -“Ah, det var då er jag hörde, när jag ... Förvirrad af -det våld, man redan utöfvat mot mig och hvarmed man ytterligare -hotade, drömde jag endast om faror och elände ... -Jag såg alligatorer uppstiga ur jorden och ...“ -</p> - -<p> -“Det var då jag som denna gång förskräckte er! jag -som var orsaken till den vanmakt, som ...“ -</p> - -<p> -“Vi kunna emellertid komma samma väg tillbaka?“ -afbröt hertiginnan frågande och med en blick på gluggen i -muren. -</p> - -<p> -“Utan tvifvel ... men ...“ -</p> - -<p> -<a id="page-220" class="pagenum" title="220"></a> -“Men, min Gud, hur visste ni att man fört mig hit?“ -</p> - -<p> -Armand berättade i få ord huru han fått veta hertiginnans -bortförande och skälet hvarför han misstänkte att -baron S:t-Bris fört henne till pater Brédôts hus vid rue -S:t-Etienne. -</p> - -<p> -“Man ville genom det ena brottet utplåna spåret af ett -annat“, sade hertiginnan, när Armand slutat; “i dag på -eftermiddagen skulle min onkels lik obduceras och jag hade -förbehållit mig att få vara närvarande ... Jag stiger upp i -vagnen för att fara till min onkels hus ... Vagnen far, men -snart tycker jag att färden är längre än som behöfves och -tror att kusken kört vilse ... Jag vill fälla ned vagns-jalusierna -för att ropa till honom, men dessa äro fastspikade -och trotsa alla mina ansträngningar ... Jag ropar, men ingen -hör mig, och ingen kan höra mig genom bullret af vagnen, -som alltmera ökar sin fart ... Ändtligen stannar den på en -mörk aflägsen gata ... Vagnsdörren öppnas och jag ser baron -S:t-Bris!“ -</p> - -<p> -“Den nidingen!“ ropade Armand, sammanbitande tänderna. -</p> - -<p> -“Man qväfver mina rop och släpar mig utföre flere -trappor hit ned ...“ -</p> - -<p> -“Och jag skall icke få döda dem!“ gnisslade Armand. -</p> - -<p> -“Ni skall få veta mera ... men först härifrån, först -bort från detta rysliga ställe!“ sade hertiginnan, hvarefter -hon närmade sig den vägg, genom hvilken man kunde -komma ut i andra källaren. -</p> - -<p> -Armand böjde sig ned vid samma mur och skrapade -med händerna undan mullen. -</p> - -<p> -Derefter stack han armen djupare inåt, för att stödja -under luckan, i fall piken, som han innanföre nedstött i -jorden, icke vore tillfyllest. -</p> - -<p> -Hertiginnan lagade sig verkligen till att passera en -väg, som troligtvis ingen kunnat förespå henne. -</p> - -<p> -Men det var af ödet bestämdt, att en hertiginna icke -skulle beundra radikalernes rustkammare eller med förundran -betrakta den tarfliga boning, som man lika litet kunde förespå -en hertiginnas räddare. -</p> - -<p> -Ett buller af en knarrande jerndörr drog begges ögon -från luckan till den motsatta väggen. -</p> - -<p> -“Man kommer, man kommer!“ yttrade hertiginnan. -</p> - -<p> -<a id="page-221" class="pagenum" title="221"></a> -“Så mycket bättre“, svarade Armand muntert; “den -andra vägen är mycket beqvämare.“ -</p> - -<p> -“Men ...“ -</p> - -<p> -“En qvinna som ni, madame, saknar hvarken mod eller -själsnärvaro ... Var god och sätt er i emman der, och ni -skall få se med hvilken lätthet jag fångar räfven, utan att -ens rispa hans pels.“ -</p> - -<p> -Dervid sköt han en fåtölj för gluggen till den inre källaren -och sprang derefter till sängen, bakom hvilken han gömde sig. -</p> - -<p> -Hertiginnan hann knappast intaga emman, förr än en -del af väggen i trollslottet rörde sig och en stor dörr -uppläts. -</p> - -<p> -Baron S:t-Bris inträdde med en silfverbricka, på hvilken -stod en liten bägare af samma metall. -</p> - -<p> -Baronen, alltid elegant till det yttre, var denna afton -klädd med utsöktaste prydlighet och smak. -</p> - -<p> -Vi nämna blott att han bar en kort svart bonjour à -la Talma med krage och slag af svart silkessammet samt -dito broderier vid kanter och ficklock, en af det slags rockar, -som ligga utbredda i fönstren till de större skräddarnes -magasiner vid boulevarderna eller i passagerna, men som -icke hafva påtecknadt pris, emedan de endast ligga der såsom -skyltar och för att narra in folk, men af hvilka endast -en mycket förnäm eller en mycket rik man låter narra sig. -</p> - -<p> -Det öfriga var i förhållande till mästerrocken. -</p> - -<p> -Baron S:t-Bris, som onekligen var en ganska vacker -karl, skulle hafva varit oemotståndlig för hvilken firad lorett -som helst i det eleganta Paris och till och med för mer än -en markisinna eller duchesse inom det ännu elegantare och -äfven mycket gudfruktigare S:t-Germain. -</p> - -<p> -Baronen stälde från sig brickan på ett litet marmorbord, -som stod framför sängen. -</p> - -<p> -Derefter stälde han sig sjelf framför hertiginnans emma -och betraktade henne länge utan att yttra något. -</p> - -<p> -“I sanning, hertiginna“, sade han slutligen, “återfinner -jag er icke helt annorlunda än när jag nyss lemnade er ... -Era kinder blomma, era ögon stråla ... Hvilken guddom har -jag att tacka för denna lyckliga metamorfos? ... Ni har då -ändtligen funnit att nödvändigheten också är en dygd och -att den, liksom dess öfriga syskon, förtjenar all möjlig dyrkan -... Tillåt mig derför förklara, att jag i denna stund -finner er skönare än någonsin förut, hvilket vill säga mycket, -<a id="page-222" class="pagenum" title="222"></a> -ja, mer än mycket ... Man skulle kunna släcka alla ljusen -i denna lilla salong, och den skulle lysa ändå, stråla ändå -af detta bländande ansigte, dessa himmelska ögon.“ -</p> - -<p> -Hertiginnan betraktade baronen med ett uttryck af den -djupaste afsky, men hon teg. -</p> - -<p> -Baronen fortfor: -</p> - -<p> -“Jag ryser nu när jag tänker på att samma nödvändighet, -hvaraf ni nu gjort en dygd, nära tvungit mig till -ett steg, som kunde haft till följd en ryslig gerning, jag erkänner -det, men som rättfärdigas af detta olyckliga öde, -som drifver menniskan mot hennes egen vilja lika ofta till -bråddjup som till höjder ... Ja, sköna dame, ni är af oss -begge icke den som är mest att beklaga.“ -</p> - -<p> -Hertiginnan såg ned på mattan, synbarligen icke mycket -uppmärksam på hvad den värde baronen talade. -</p> - -<p> -Kanske tänkte hon på det snart instundande ögonblicket, -då hon skulle blifva vitne till en strid på lif och död mellan -tvänne män i detta rum; och, ehuru hon icke misströstade -om utgången deraf, kände hon sig likväl orolig till sinnes. -</p> - -<p> -“Ni har icke frågat mig, hvad det är uti bägaren som -står der på bordet“, yttrade baronen. -</p> - -<p> -Hertiginnan tog blickarne från golfvet och riktade dem -på bägaren, utan att just röja någon nyfikenhet. -</p> - -<p> -“I denna bägare, så liten den än är“, fortfor baron -S:t-Bris, “ligger likväl en graf för mycken ungdom, mycken -skönhet och många talanger.“ -</p> - -<p> -Hertiginnan kunde ej hämma en rysning, men lugnade -sig snart. -</p> - -<p> -“Olycklige!“ sade hon med ett uttryck, som snarare -röjde ett beklagande än en klagan; “det var då er afsigt -att mörda mig!“ -</p> - -<p> -“O min Gud, hur ni talar, hertiginna!“ svarade baronen; -“behöfver jag upprepa hvad jag för en stund sedan -sade er? ... Det är ju hertigen, er föga älskvärde man, som -beslutit er död, och att det var blott för att rädda er derifrån -som jag ryckte er ur hans händer ... Lemnad åt en -annan, hade ni varit död; lemnad åt mig, lefver ni och -skall lefva.“ -</p> - -<p> -“Och bägaren der på bordet?“ -</p> - -<p> -“Är döden, om ni icke vill lefva.“ -</p> - -<p> -“Och priset för mitt lif?“ frågade hertiginnan med en -ton af gränslöst förakt. -</p> - -<p> -<a id="page-223" class="pagenum" title="223"></a> -“Ni känner det, hertiginna“, svarade baronen, tagande -ett steg närmare henne. -</p> - -<p> -Hertiginnan kastade en blick åt väggen midt emot. -</p> - -<p> -Kanske tyckte hon nu det vara tid på att hennes befriare -ljungade fram som en blixt öfver den nedriges hufvud. -</p> - -<p> -“Och ni tror, att jag behöfde välja, att jag skulle tveka -i mitt val“, yttrade hon. -</p> - -<p> -Baronen såg förundrad på henne. -</p> - -<p> -“Behöfde!“ upprepade han, “ni <em>måste</em> välja, madame, -emedan jag, som nu beherskar er, sjelf beherskas af mitt -öde ... Ni måste dö eller tillhöra mig, så framt jag ej sjelf -skall gå förlorad.“ -</p> - -<p> -“Och förlorad är ni, eländige!“ ropade Armand, kastande -sig med ett enda skutt, värdigt pantern, öfver baronen -och vräkande honom baklänges öfver golfvet, innan -denne ens hunnit med ett rop uttrycka sin obehagliga öfverraskning. -</p> - -<div class="chapter"> - -<h3 class="chapter" id="subchap-0-1-25"> -<span class="firstline">Tjugufemte kapitlet.</span><br /> -Slutet af besöket. -</h3> - -</div> - -<p class="first"> -<span class="firstchar">A</span><span class="postfirstchar">rmand</span> tryckte knäskålen mot baronens bröst och lade -handen om hans strupe, hindrande honom på detta sätt från -att röra sig och ropa. -</p> - -<p> -“Döda honom ej!“ bad hertiginnan, förskräckt af de -krampaktiga ryckningarne i baronens ansigte. -</p> - -<p> -“Nej, madame!“ svarade Armand, “han tillhör icke -mig utan lagen, och jag frånrycker ej galererna ett välförtjent -offer ... Det var ej för roskull jag önskade höra och -veta hvad han kunde säga och handla ... Jag blir nu inför -domstolen ett vitne, som kommer väl till pass, i fall den -förhärdade nidingen skulle vilja neka ... Men jag måste binda -honom ... Om jag blott hade ... om jag hade en af de der -granna guldsnodderna, som hänga ned från taket! ... Ack, -om jag vågade be er, madame!“ -</p> - -<p> -<a id="page-224" class="pagenum" title="224"></a> -Hertiginnan hastade mot ena väggen, fattade i en af -guldtofsarne och sökte rycka ned denna jemte dess snodd. -</p> - -<p> -Under det att hon sysselsatte sig med detta arbete, -som för henne icke syntes lätt, drog Armand en stor ostindisk -duk ur baronens egen ficka och gjorde deraf den ypperligaste -bindel för baronens mun. -</p> - -<p> -S:t-Bris försökte, medan Armand knöt till bindeln, en -kraftansträngning för att komma lös, men det var flugans -vanmäktiga företag mot spindeln. -</p> - -<p> -Hertiginnan, förskräckt af den våldsamma rörelse som -baronens fåfänga försök likväl åstadkom, lemnade den guldtofs, -hvaruti hon förgäfves ryckt, och fattade en annan som -hängde nära den förra. -</p> - -<p> -Hon ryckte nu häftigt i denna, men vid första taget -följde både tofs och snodd med hennes hand samt föllo ned -på golfvet. -</p> - -<p> -Men på samma gång hördes utifrån ljudet af en ringklocka -som pinglade med ganska stark och fyllig ton. -</p> - -<p> -“Gud! jag har ryckt i en klocksträng!“ ropade hertiginnan -med ångest. -</p> - -<p> -“Betyder ingenting, gif mig bara snodden, madame!“ -svarade Armand och vände om baronen, så att denne nu -låg framstupa på golfvet, hvarefter Armand sammanband -baronens händer bakpå ryggen; “förlåt, madame“, tillade -han derunder, “den stygga snodden har alldeles förstört era -fina hvita händer.“ -</p> - -<p> -Hertiginnan kunde ej annat än småle åt en menniska, -som midt under sysselsättningen med att binda en röfvare, -hade tid att beundra hennes händer. -</p> - -<p> -“Ah, jag hör steg utanför!“ ropade hon derefter; “o -himmel! ... de komma hit!“ -</p> - -<p> -“Det är just lagom“, svarade vår hjelte, springande -upp och stjelpande emman öfver sin fånge, hvarefter han -uppdrog ena terzerolen och vände sig mot dörren. -</p> - -<p> -En knackning hördes på denna dörr. -</p> - -<p> -“Om jag icke hade förstummat baronen“, hviskade -Armand till hertiginnan, som stod vid hans sida, “skulle -jag nu tvungit honom att tala till den som knackar på -dörren ... Men om ni, madame, ville ...“ -</p> - -<p> -“Hvad vill ni jag skall göra?“ -</p> - -<p> -“Endast fråga, hvem det är.“ -</p> - -<p> -<a id="page-225" class="pagenum" title="225"></a> -“Hvem är det?“ frågade hertiginnan med hög, om ej -just så säker stämma. -</p> - -<p> -“Jag tyckte att baronen ringde“, svarade utanför en -röst, som tycktes göra sig så välljudande som möjligt. -</p> - -<p> -Hertiginnan gaf dervid sin riddare en frågande blick. -</p> - -<p> -“Om ni vidare täcktes be honom stiga in“, hviskade -denne. -</p> - -<p> -“Stig in!“ sade hertiginnan. -</p> - -<p> -Dörren öppnades, och broder Brédôts långa svarta rock -samt svartmuskiga ansigte uppenbarade sig. -</p> - -<p> -Det svartmuskiga ansigtet hade smyckat sig med ett -skälmskt leende. -</p> - -<p> -Men detta leende frös ögonblickligen bort vid åsynen -icke mindre af pistolmynningen, som myste emot honom, än -af det ansigte som visade sig ofvanom den lilla olycksbådande -pipan. -</p> - -<p> -Broder Brédôt, som säkerligen aldrig trott hvarken på -Gud eller djefvulen, såg nu ut som trodde han åtminstone -på den sednare. -</p> - -<p> -Också bleknade han ända intill skäggroten. -</p> - -<p> -“Om ni tager ett halft steg för att fly“, försäkrade -Armand, “ökar jag ert radband med en ny kula, och den -skall gå er djupare till hjertat än de öfriga, som ni troligtvis -blott burit för syns skull.“ -</p> - -<p> -Broder Brédôt, så känslig för den glade och humoristiske -Plichons infall, kunde omöjligt draga på mun åt -Armands. -</p> - -<p> -Han gapade och stirrade mot den lilla pistolmynningen, -men icke det minsta ord förmådde han framhviska. -</p> - -<p> -“Var god och träd närmare, vördade fader“, bad Armand, -“vi äro gamla bekanta och ni ser att jag besvarat -det besök, hvarmed ni i fjor hedrade mig ... Ni bor som en -kardinal och är lika gästfri som en sådan ... Stig närmare, -säger jag, annars nödgas jag sjelf leda in er och det bör ni -undvika, ty jag är mycket hårdhändt, bedyrar jag.“ -</p> - -<p> -Den andlige närmade sig med svigtande ben och vaxgula -anletsdrag. -</p> - -<p> -Hur han än vred och böjde sig, hade han alltid den -fördömda terzerolen midt emot sig. -</p> - -<p> -Han stod nu i den granna underjordiska salongen, utan -att känna mästarens beundran för sitt verk. -</p> - -<p> -<a id="page-226" class="pagenum" title="226"></a> -“Stäng sedan beskedligt till dörren“, bad den objudne -gästen sin värd. -</p> - -<p> -Äfven detta gjorde broder Brédôt, ehuru han nog med -mera liflighet skulle hafva verkstält det, om han varit -utanför. -</p> - -<p> -“Var nu god och titta åt höger“, fortfor Armand. -</p> - -<p> -Den helige tittade åt höger och drog en djup suck, -fast han icke såg något annat än en kullstjelpt emma och -ett par fina lackerade stöflar, som sträckte sig fram under -emman. -</p> - -<p> -“Tyst! hör!“ hviskade hertiginnan till Armand. -</p> - -<p> -“Hvad?“ frågade denne. -</p> - -<p> -“Jag hörde buller från källaren derinne“, svarade hertiginnan -med ängslan. -</p> - -<p> -“Ah!“ ropade Armand med glädje, “det är mina vänner -... Klockan är då ändtligen nio!“ -</p> - -<p> -“Nej, men se ett hål i muren!“ hördes en röst från -den yttre källaren. -</p> - -<p> -“Och ljus innanför“, tillade en annan. -</p> - -<p> -“Hvem derinne?“ frågade Armand, utan att likväl förlora -broder Brédôt ur sigte. -</p> - -<p> -“Ah, det är Armands röst“, svarades inifrån. -</p> - -<p> -“Är Armand derinne?“ frågade flere röster. -</p> - -<p> -“Ja“, svarade denne, “kryp in någon af er, men blott -en enda ... Madame“, tillade han, “det ligger der på stolen -en svart slöja, som utan tvifvel tillhör er ... Det är kanske -onödigt att ni på detta hemska ställe visar ert ansigte för -hela verlden?“ -</p> - -<p> -Hertiginnan gaf sin riddare en tacksam blick och kastade -slöjan öfver sitt hufvud. -</p> - -<p> -“Man måste ha axlar som ett femårs barn för att -komma genom den här gluggen“, yttrade svärjande ett barn -på sju fot, som i detsamma reste sig upp innanför gluggen; -“men sacre-dieu, hvad bor det för ett troll i detta slott! -... Hvem kunde ana något sådant i det gamla spökhuset!“ -</p> - -<p> -Den som så talade var en ungdomlig rese med svart -hår, som hängde ända ned på de bredaste skuldror. -</p> - -<p> -“Välkommen, Alphonse!“ helsade Armand, utan att likväl -vända sig till honom, emedan han fortfarande måste ha -ögat på sin värd; “ser ni den der figuren, som jag nu sigtar -på?“ -</p> - -<p> -<a id="page-227" class="pagenum" title="227"></a> -“Presten“, svarade Alphonse, spännande sina svarta -blickar i broder Brédôts ömkliga gestalt. -</p> - -<p> -“Ni tycker ju om prester, Alphonse?“ -</p> - -<p> -“Ja, som sjelfvaste fan.“ -</p> - -<p> -“Nåväl ... Tag då hvad ni finner lämpligast och bind -honom dermed både till händer och fötter.“ -</p> - -<p> -Brédôt, hvars ansigte nu skiftade i grönt, uppgaf ett -stönande läte. -</p> - -<p> -“Skall jag binda presten?“ sade Alphonse, visande sina -breda hvita tandrader; “det vill säga att jag skall hänga -honom.“ -</p> - -<p> -“Åh nej, det skall ni icke besvära er med ... gör blott -som jag säger.“ -</p> - -<p> -“Men låt mig ändå hänga honom“, yttrade Alphonse -med bönfallande stämma, “bara för en enda gång.“ -</p> - -<p> -“Ni hör ju att jag icke vill det“, sade Armand, “skynda -er bara ... Men vänta“, tillade han med en blick på hertiginnan, -som med rysning vände sig från den scen, hvilken -ånyo förbereddes i hennes närvaro, “drag honom först in i -vår källare, utan att likväl skada honom till lif eller lem, -ty han är hemfallen under lagen ... Gör äfven detsamma -med fången, som ni ser ligga under stolen der.“ -</p> - -<p> -“Jaså, det är en till“, sade Alphonse; “hvad är det för -en persedel?“ -</p> - -<p> -“En baron, käre Alphonse.“ -</p> - -<p> -“Således en prest och en adelsman på samma gång ... -Jag skall binda ihop dem i ett kors ... det blir då det kors, -som verlden i alla tider dragit på, och det till sin stora -olycka.“ -</p> - -<p> -Under dessa ord närmade sig Alphonse den bäfvande -presten och lade sin tunga arm på hans skuldra. -</p> - -<p> -Armand stoppade terzerolen i sitt bälte och gick till -gluggen, ropande derigenom: -</p> - -<p> -“Två af eder lemna på ögonblicket källaren, springa -öfver gatan och fatta posto framför det lilla huset, som -ligger midt emot vårt trädgårdsstaket, men väl beväpnade -... hören I?“ -</p> - -<p> -“Ja“, svarade innanför en hel kör. -</p> - -<p> -Derefter hjelpte Armand vännen Alphonse i dennes -arbete med de begge fångarne. -</p> - -<p> -<a id="page-228" class="pagenum" title="228"></a> -Tvänne hurrarop med korta mellanrum hördes från den -yttre källaren, det första, när presten väl kommit ditin och -det sednare, när baronen följt samma väg. -</p> - -<p> -“Är det något vidare?“ frågade Alphonse, kammande -med fingrarne sitt långa hår åt sidorna. -</p> - -<p> -“Nej, men ni följer efter och ansvarar mig för era -fångar“, svarade Armand. -</p> - -<p> -“Godt!“ genmälde Alphonse, tändande vid en af kandelabrarne -den lilla pipan, som icke ett ögonblick lemnat hans -läppar. -</p> - -<p> -Derefter böjde han ned till golfvet sin långa gestalt -och kilade ut genom gluggen med farten af en flyende ödla. -</p> - -<p> -Hertiginnan och arbetaren voro allena. -</p> - -<p> -Den förra hade tagit plats i en fåtölj, med ansigtet -vändt ifrån den sista scenen med fångarne. -</p> - -<p> -Den sednare nalkades nu den förra. -</p> - -<p> -“Madame!“ sade han, “det var mig icke möjligt att -förskona er från åsynen af uppträden, som naturligtvis måste -djupt uppröra er ... Men numera är lyckligtvis allt öfverståndet, -och jag står nu här blott för att emottaga era befallningar.“ -</p> - -<p> -Hertiginnan förde den svarta slöjan från sitt ansigte. -</p> - -<p> -Ett mildt leende knöt en ring af ljus kring hennes -purpurmun. -</p> - -<p> -Hon räckte sin hand åt den unge arbetaren. -</p> - -<p> -“Armand“, sade hon, “denna afton glömmer jag aldrig, -ty ...“ -</p> - -<p> -Ordet, tacksamhetens heliga ord, dog bort på hennes -mun, men lefde ånyo upp i den varma tår, som klarare än -diamanten och vältaligare än alla ord tindrade fram ur -Adelaïdes ljuft strålande öga. -</p> - -<div class="chapter"> - -<h3 class="chapter" id="subchap-0-1-26"> -<span class="firstline">Tjugusjette kapitlet.</span><br /> -Den blodröda fanan. -</h3> - -</div> - -<p class="first"> -<span class="firstchar">U</span><span class="postfirstchar">ngefär</span> vid samma tid på aftonen som den händelse timade, -hvilken i nästföregående kapitel skildrats, sutto i ett annat -underjordiskt rum tvänne personer. -</p> - -<p> -<a id="page-229" class="pagenum" title="229"></a> -Rummet var litet, väggar och tak mörka och fula, -möblerna, ett bord och tvänne stolar, omålade och rankiga. -</p> - -<p> -Ett smalt ljus med lång veke brann i en jernstake på -bordet. -</p> - -<p> -Det var ingen treflig bostad. -</p> - -<p> -Den ene af de begge personerna var Félix Lambert. -</p> - -<p> -Den andra, yngre och spädare än den förre, var visserligen -klädd i blus och pantalonger; men man igenkände -dock i det fina vackra ansigtet hertiginnans kammarjungfru. -</p> - -<p> -“Men, gode Félix, huru länge skola vi dröja här?“ -frågade Collette, öfverfarande med orolig blick den dystra -kammaren. -</p> - -<p> -“Jag har svårt för att säga det“, svarade Félix; “men -länge bör det ej kunna dröja.“ -</p> - -<p> -“Men du har ju uträttat ditt ärende?“ -</p> - -<p> -“Ja visst.“ -</p> - -<p> -“Hvad väntar du då på?“ -</p> - -<p> -“Du är så nyfiken, söta Collette.“ -</p> - -<p> -“Nej, men jag är orolig för din skull, Félix ... Detta -ställe behagar mig icke.“ -</p> - -<p> -“Hvarför?“ -</p> - -<p> -“De personer, som jag redan sett, förefalla mig ganska -förfärliga.“ -</p> - -<p> -“Bah! ... fattiga, men ärliga arbetare ... några andra -ha vi ej sett.“ -</p> - -<p> -“Det är möjligt, men ...“ -</p> - -<p> -“Vet du, Collette, att den der drägten riktigt klär dig“, -komplimenterade Félix, mönstrande med välbehag sin älskarinnas -gestalt. -</p> - -<p> -“Du tycker det, Félix, och jag tycker det verkligen -sjelf, om jag skall vara uppriktig“, svarade Collette, stigande -upp från stolen och dragande blusskärpet hårdare om sitt -lif, så att hon blef ännu smalare. -</p> - -<p> -Fruntimmer tycka alltid att de se bättre ut i karlkläder -och äro derför mycket roade af en sådan drägt. -</p> - -<p> -Vi för vår del kunna ej instämma deruti. Karlkläderna -göra de sköna så små och oansenliga, betagande dem dessutom -det luftiga mystiska behag, som den vida, fladdrande -kjorteln alltid medför. -</p> - -<p> -Hvad vågen är för najaden och molnet för gudinnan, -är kjorteln för jordens sköna dotter. -</p> - -<p> -<a id="page-230" class="pagenum" title="230"></a> -Döljande mycket, gör den det lilla, som synes, ännu -skönare och rikare, och hvad är dessutom verklighetens -makt på sinnet mot aningens? -</p> - -<p> -“Skada blott att tyget skall vara så groft“, anmärkte -Collette. -</p> - -<p> -“Den goda värdinnan hade ej något bättre till hands“, -svarade Félix. -</p> - -<p> -“Det är allt mycken skilnad mellan denna och min -vackra debardörs-drägt, som du såg mig uti för första gången“, -anmärkte vidare Collette, och det ganska riktigt. -</p> - -<p> -Debardörs-drägten är onekligen ett undantag från regeln. -</p> - -<p> -Dess brokiga färger och fantastiska snitt gifva åt den -något egendomligt och karakteristiskt, som så väl öfverensstämmer -med det stormande nöjet. Dessutom är ifrågavarande -drägt en ren nödvändighet för den franska maskeraden. -En vanlig kjortel skulle, till följd både af trängseln -och den vilda rörelsen, snart vara demonterad. -</p> - -<p> -“Men hvad skulle hertiginnan säga, om hon visste att -jag, så klädd, sutte på detta eländiga ställe!“ yttrade Collette, -betraktande nu med något mindre belåtenhet sin drägt. -</p> - -<p> -“Det är ju blott en nödvändig förklädnad“, tröstade -henne Félix, “det gick ju inte an att här se ut som en -förnäm dam ... Men du kallar detta ställe för eländigt, och -det har du orätt uti, ty ...“ -</p> - -<p> -Fyra hårda slag på dörren afbröto Félix, hvilken ögonblickligen -reste sig. -</p> - -<p> -Collette, orolig, fattade sin älskares hand och såg på -honom med en bekymrad blick. -</p> - -<p> -Félix, stenblind för den bekymrade blicken, ropade: -</p> - -<p> -“Hvem der?“ -</p> - -<p> -“Bröd eller döden!“ svarade genom dörren en stark -basröst. -</p> - -<p> -Félix, dragande med sig Collette, som icke ville släppa -hans hand, skyndade till dörren och öppnade den. -</p> - -<p> -En högväxt karl i blus af groft lärft, föga ren och -utan skärp, inträdde med en mask af rödmåladt papp för -ansigtet och en röd bindel i handen. -</p> - -<p> -“Du är färdig?“ frågade den röde mannen. -</p> - -<p> -“Ja“, svarade Félix med fast ton. -</p> - -<p> -“Färdig? till hvad?“ frågade Collette, ångestfullt betraktande -den röde mannen. -</p> - -<p> -<a id="page-231" class="pagenum" title="231"></a> -“Ännu har du tid att vända åter“, sade den röde -mannen. -</p> - -<p> -“Jag vill ej vända åter“, svarade Félix. -</p> - -<p> -“Framför dig finner du äran och döden“, återtog den -röde mannen; “bakom dig ligga träldomen och lifvet ... Går -du framåt eller vänder du tillbaka?“ -</p> - -<p> -“Jag går framåt“, förklarade Lyonäsaren med det högtidligaste -alvar. -</p> - -<p> -“Stanna, o stanna!“ hviskade den förskräckta flickan, -hängande sig fast vid hans arm. -</p> - -<p> -“Så kom då!“ sade den röde mannen, i det han knöt -den röda bindeln för Félix’ ögon. -</p> - -<p> -“Om du älskar mig, Félix, så gå icke!“ bad den stackars -flickan. -</p> - -<p> -“Var lugn“, svarade henne Félix, “jag är snart tillbaka, -men plåga mig icke.“ -</p> - -<p> -“Och Armand som bad dig, gode Félix ...“ -</p> - -<p> -“Jag är en fri och sjelfständig medborgare, Collette!“ -ropade Félix med patos. -</p> - -<p> -Derefter ryckte han sig lös från Collette och följde den -röde mannen, hvilken knappast haft en blick för den yngre -blusen. -</p> - -<p> -Collette var nu allena i den dystra kammaren, vridande -förtviflad sina händer. -</p> - -<p> -Félix, helt och hållet öfverlemnande sig åt sin ledare, -följde denne utför flere trappsteg, utan att något ord vidare -vexlades dem emellan. -</p> - -<p> -Slutligen hörde Félix en tung jerndörr knarra på sina -gångjern. -</p> - -<p> -Han följde sin ledare, som nu förde honom fram några -steg på en jemnare mark. -</p> - -<p> -“Stanna här och rör ej bindeln“, tillade ledaren, lemnande -Félix’ hand, “ty om du tager ett steg eller lyfter ett -finger till bindeln, är du död!“ -</p> - -<p> -Félix aktade sig för att röra vare sig på foten eller -handen. -</p> - -<p> -En djup tystnad herskade omkring honom. -</p> - -<p> -Slutligen hörde han fyra hårda slag som af en klubba -mot en stock. -</p> - -<p> -Derefter höjdes en stark djup stämma längst bort och -hvilken utropade följande ord: -</p> - -<p> -“Bröd eller döden! bröd eller döden! bröd eller döden!“ -</p> - -<p> -<a id="page-232" class="pagenum" title="232"></a> -Dessa ord upprepades sedan lika högt och långsamt af -röster från sidorna. -</p> - -<p> -Derpå följde ånyo fyra tunga slag, hvarefter inträdde -en minuts djup tystnad. -</p> - -<p> -“Sökande! ditt namn?“ frågade rösten, som utropat de -tre orden eller ifrågavarande lösen. -</p> - -<p> -“Félix Lambert“, svarade Lyonäsaren. -</p> - -<p> -“Född?“ -</p> - -<p> -“I Lyon.“ -</p> - -<p> -“Din ålder?“ -</p> - -<p> -“Tjuguett år.“ -</p> - -<p> -“Ditt yrke?“ -</p> - -<p> -“Skräddare“, svarade Félix med en suck. -</p> - -<p> -“Din faders yrke?“ -</p> - -<p> -“Skräddare“, svarade Félix utan att sucka, ty det var -ej hans fel att fadern var skräddare. -</p> - -<p> -“Din fader rik eller fattig?“ -</p> - -<p> -“Min fader drifver en stor rörelse, har många arbetare -och rår om det hus han bebor.“ -</p> - -<p> -“Har han ärft eller förvärfvat sin förmögenhet?“ -</p> - -<p> -“Min fader hade ingenting, när han började.“ -</p> - -<p> -“Godt! din far är då en äkta medborgare.“ -</p> - -<p> -“Din moder lefver?“ fortfor rösten. -</p> - -<p> -“Ja.“ -</p> - -<p> -“Icke heller hon egde något, när hon gifte sig med -din far?“ -</p> - -<p> -“Nej.“ -</p> - -<p> -“Godt! din mor är då en äkta medborgarinna.“ -</p> - -<p> -Ånyo följde en minuts tystnad. -</p> - -<p> -Lyonäsaren skattade sig lycklig öfver att hans svar på -de gjorda frågorna befunnits nöjaktiga. -</p> - -<p> -“Du älskar ditt fädernesland?“ började ånyo frågorna. -</p> - -<p> -“Ja, jag vill dö för mitt fädernesland!“ ropade Lyonäsaren, -lyftande sina förbundna ögon mot taket. -</p> - -<p> -Blixtarne i hans ögon dogo följaktligen i skötet af den -röda bindeln, hvilket var skada. -</p> - -<p> -“Huru finner du ditt fäderneslands tillstånd?“ fortfor -frågaren. -</p> - -<p> -“Olyckligt, beklagansvärdt“, svarade Félix oförtöfvadt. -</p> - -<p> -“Godt! ... huru finner du dess styrelse?“ -</p> - -<p> -“Ryslig, afskyvärd“, svarade Lyonäsaren lika raskt. -</p> - -<p> -<a id="page-233" class="pagenum" title="233"></a> -“Godt! ... Du känner då de många fel och brott, hvartill -dess styrelse under loppet af sjutton år gjort sig skyldig?“ -</p> - -<p> -“Ja, jag känner dem“, svarade Félix med skallande -stämma. -</p> - -<p> -“Uppräkna några af dem.“ -</p> - -<p> -Lyonäsaren tycktes fundera något. -</p> - -<p> -“De äro oräkneliga som sanden i hafvet“, svarade han -slutligen, tagande hellre i klump än ingående i enskildheter. -</p> - -<p> -Hans öron smektes af ett ymnigt bifallssorl från alla -sidor. -</p> - -<p> -“Men hur tror du dig kunna afhjelpa ditt fäderneslands -olyckor?“ frågade ånyo rösten. -</p> - -<p> -Den unge skräddaren funderade ånyo. -</p> - -<p> -Han hade icke förut kommit att tänka på den saken, -som likväl tål att tänkas på. -</p> - -<p> -Den frågan skulle hafva förvirrat till och med andra -än skräddare. -</p> - -<p> -“Hur räddar du ditt fädernesland?“ fortfor rösten. -</p> - -<p> -“O mitt olyckliga fädernesland!“ svarade Félix med en -djup suck; “mitt stolta, mitt herrliga Frankrike, frihetens -fädernesland, ärans fädernesland! ... O mitt olyckliga fädernesland!“ -</p> - -<p> -Den unge skräddaren reste sig på tåspetsarne och riktade -ånyo sina förbundna ögon mot höjden. -</p> - -<p> -“Tror du att konungadömet räddar Frankrike?“ -</p> - -<p> -“Nej!“ svarade Félix utan att denna gången behöfva -fundera, innan han svarade. -</p> - -<p> -“Men du tror att republiken är det enda räddningsmedlet?“ -</p> - -<p> -“Ja!“ svarade Lyonäsaren också lika obehindradt. -</p> - -<p> -“Godt! ... Är du beredd att offra ditt blod för republiken?“ -</p> - -<p> -“Lif och blod!“ svarade Félix, slående sig för bröstet. -</p> - -<p> -“Att blindt egna din vilja och dina krafter åt dem, -som arbeta för detta heliga mål?“ -</p> - -<p> -“Ja!“ svarade Félix, utan en sekunds tvekan. -</p> - -<p> -“Samfundet Blodröda Fanan erbjuder sitt bröst till -stöd för den nya republiken, och dess tusentals armar äro -redan höjda, endast väntande signalen ... Vill du blifva en -af dessa armar?“ -</p> - -<p> -“Ja!“ -</p> - -<p> -<a id="page-234" class="pagenum" title="234"></a> -“Är du färdig att afgifva den ed, som fordras för inträdet -i detta heliga samfund?“ -</p> - -<p> -“Jag är färdig.“ -</p> - -<p> -“Nåväl ... Efterstafva då den dyra ed, som ännu ingen -brutit.“ -</p> - -<p> -En annan stämma höjde sig, föreläsande följande, af -Félix med stadig röst efterstafvade ed: -</p> - -<p> -“Jag, Félix Lambert, medborgare från Lyon, egnar mig -från denna dag med själ och kropp åt den Blodröda Fanans -tjenst.“ -</p> - -<p> -“Utan invändning skall jag emottaga och åtlyda alla -de befallningar, som af Blodröda Fanans chefer mig meddelade -varda.“ -</p> - -<p> -“Icke för någon, eho det vara må, skall jag uppenbara -hvad som inom berörde samfund förehafves, tänkes eller -verkställes.“ -</p> - -<p> -“Stummare än klippan skall jag vara inför fader och -moder, syster och broder, maka, älskarinna och vän.“ -</p> - -<p> -“I fängelset och i bojan, på tortyr-bänken och vid stupstocken -skall jag vara stummare än den död, hvaraf jag -hotas.“ -</p> - -<p> -“Detta allt svär jag vid min faders hufvud och vid -min moders hjerta.“ -</p> - -<p> -“Falle detta hufvud och briste detta hjerta den stund -jag bryter min ed, utan att något annat samvete än mitt -eget må kännas skyldigt till det blod, som gjutes för att -försona den Blodröda Fanans rättvisa hämnd; och vare jag -sjelf fridlös förklarad på hvarje torfva af den gröna jorden, -på hvarje bölja af det blåa haf, fridlös i döden som i lifvet!“ -</p> - -<p> -När Félix svurit denna ed, rycktes bindeln från hans -ögon. -</p> - -<p> -Han blickade omkring sig, men såg ingenting annat -än de blanka spetsarne af knifvar, dolkar, sablar och pikar. -</p> - -<p> -Slutligen drogo sig dessa spetsar åt sidorna för ett blodrödt -skynke, som fördes intill hans ansigte. -</p> - -<p> -I samma ögonblick kände han sin venstra arm fattas -och blottas. -</p> - -<p> -Vidare kände han en smärta i samma arm, liksom hade -någon skurit deruti med ett finare knifblad, och han såg -derefter det blodröda skynket falla åt den sidan, der hans -arm hölls. -</p> - -<p> -En röst ropade: -</p> - -<p> -<a id="page-235" class="pagenum" title="235"></a> -“Nu har Blodröda Fanan, som redan druckit tusentals -bröders blod, äfven druckit ditt, och vare du nu helsad -såsom en värdig ledamot af den Blodröda Fanan!“ -</p> - -<p> -“Bröd eller döden!“ skallade från alla sidor under slammer -och gny af sablar och pikar, som slogos mot hvarandra. -</p> - -<p> -Derefter fördes den nye ledamoten till en bänk, på -hvilken han sattes. -</p> - -<p> -Man stack en tre alnars lång pik i hans hand och -stälde en stånka öl framför honom på bordet. -</p> - -<div class="chapter"> - -<h3 class="chapter" id="subchap-0-1-27"> -<span class="firstline">Tjugusjunde kapitlet.</span><br /> -Vidare om Blodröda Fanan. -</h3> - -</div> - -<p class="first"> -<span class="firstchar">I</span><span class="postfirstchar">från</span> den stund man ryckte bindeln från hans ögon hade -allt gått omkring i den tappre Lyonäsarens hufvud. -</p> - -<p> -Nu först började han någorlunda klart kunna se omkring -sig. -</p> - -<p> -Han befann sig uti en af dessa underjordiska salar, i -hvilka de lägsta och fattigaste arbetarne under fristunderna -bruka samlas för att röka, dricka öl, spela kort och tala -politik, utan hvilken hvarken tobaken eller ölet i Paris -skulle smaka. -</p> - -<p> -Félix såg vid de långa borden idel resliga gestalter och -vilda ansigten, dels med, dels utan blus. -</p> - -<p> -Men längst bort i salen stod på ett slags upphöjning -en stol, som upptogs af en figur, gröfre än alla de andre. -</p> - -<p> -Félix igenkände i denne Simon eller Hvita Björnen, -och hvilken var densamme som gjort honom de många frågorna. -</p> - -<p> -Hvita Björnen var följaktligen Blodröda Fanans president. -</p> - -<p> -Simon lemnade sin upphöjda ställning och gick till den -nye recipienten. -</p> - -<p> -“Välkommen, Félix Lambert!“ sade han, slutande i sin -breda hand Lyonäsarens begge; “visserligen är du ännu ej -<a id="page-236" class="pagenum" title="236"></a> -så hemmastadd i de allmänna ärendena som vi skulle önska -... Men du är ung och oförskräckt ... Af telningar blifva -träd, och äfven lejonet har varit unge.“ -</p> - -<p> -Det sårade något Lyonäsarens egenkärlek, att man icke -ansåg honom hemmastadd i de allmänna ärendena. -</p> - -<p> -Han tyckte likväl att han ypperligt besvarat de gjorda -frågorna. -</p> - -<p> -“Men oroa dig icke för det, min gosse“, uppmuntrade -honom Hvita Björnen; “du är, som jag nyss sade, ung och -oförskräckt, och den dag kan möjligtvis icke vara långt aflägsen, -då du genom mod och tapperhet svingar dig upp -till någon chefs-plats inom detta talrika samfund ... Det är -icke alltid så nödvändigt att man vet hvad det är som -tisteln förqväfver, allenast man vet att tisteln är ett ogräs, -som derför måste uppryckas med roten ... Konungamakt, -penningvälde, adel och presterskap, se der de tistlar, åt -hvilkas rötter vi sträcka våra händer och dem vi skola -rycka upp, om också halfva verlden skulle ramla i ruiner.“ -</p> - -<p> -“Hvad slags befattning har Armand inom detta samfund?“ -frågade Félix. -</p> - -<p> -“Armand“, svarade Hvita Björnen med en suck, “tillhör -icke Blodröda Fanan.“ -</p> - -<p> -“Hvad!“ ropade Félix förvånad; “Armand skulle icke -tillhöra den Blodröda Fanan!“ -</p> - -<p> -“Nej, han hvarken har tillhört eller skall tillhöra den -Blodröda Fanan“, försäkrade Hvita Björnen med en ny suck. -</p> - -<p> -Félix suckade också. -</p> - -<p> -Det verkligen skar honom i hjertat, att hans kusin icke -var medlem af ett sådant samfund. -</p> - -<p> -“Men“, sade han, “Armand tyckes likväl stå i beröring -med er.“ -</p> - -<p> -“Ja, för det närvarande“, svarade Hvita Björnen; -“Armand behöfver oss, liksom vi behöfva honom ... I dag -och i morgon skola vi kämpa sida vid sida ... Men i öfvermorgon -kanske stå vi öga mot öga.“ -</p> - -<p> -“Men Armand är ju också republikan?“ anmärkte Félix. -</p> - -<p> -“Ja visst“, svarade Simon; “men Armand är, oaktadt -all sin klokhet, en af dessa godtrogna ljumma varelser, som -tro att man kan göra kamelior af tistlarne, socker af ättikan -och guld af flintan.“ -</p> - -<p> -Félix skakade på hufvudet, beklagande sin stackars -kusin, som kunde tro på sådana orimligheter. -</p> - -<p> -<a id="page-237" class="pagenum" title="237"></a> -Slutligen erinrade han sig att den stackars Collette var -ensam och måste känna sig mycket orolig öfver hans långa -bortovaro. -</p> - -<p> -“Är det mig tillåtet att återvända till min följeslagerska?“ -frågade han Simon. -</p> - -<p> -“Ja“, tillät denne; “men när du hör klockans ljud, -kommer du på ögonblicket tillbaka, ty det lider, det lider!“ -</p> - -<p> -Hvita Björnens ögon rullade i sina gropar och han -gnuggade sina ramar mot hvarandra, under det han sade de -sista orden. -</p> - -<p> -Den nye ledamoten af Blodröda Fanan tyckte att hans -chef såg sublim ut. -</p> - -<p> -“Ja, det lider, det lider!“ upprepade han derför, likaledes -gnuggande händerna och rullande ögonen, för att bli -lika sublim som Hvita Björnen. -</p> - -<p> -Hvita Björnen lade med ett faderligt leende sin breda -hand på den unge skräddarens hufvud, och den unge skräddaren -sneglade derunder åt sidan på sina nya kamrater, för -att bedöma den verkan, som denna utmärkelse kunde utöfva -på dem. -</p> - -<p> -Han trodde sig också läsa afund i allas blickar, och -det smickrade honom mycket att han redan blifvit föremål -för så många tappre och sakkunnige mäns afund. -</p> - -<p> -Slutligen gick han for att återfinna sin älskarinna. -</p> - -<p> -När Félix, ledsagad till den lilla kammaren af samme -person som fört honom derifrån, återsåg Collette, bestormade -hon honom med en mängd frågor om hvad som förefallit, -sedan han skilts från henne, men dem den edsvurne ledamoten -af Blodröda Fanan naturligtvis icke kunde besvara. -</p> - -<p> -Dock kunde han ej dölja sin ledsnad öfver att Armand -icke tillhörde ett så patriotiskt samfund som den Blodröda -Fanan. -</p> - -<p> -“Det är mycket möjligt“, slutade han sin klagovisa -öfver kusinen, “att Armand och jag i öfvermorgon komma -att stå mot hvarandra öga mot öga, men jag skjuter ej på -Armand, jag lyfter ej min hand emot honom ... jag kan -beklaga honom för hans godtrogenhet och ljumhet, men -aldrig blifva fiende till min tappre kusin.“ -</p> - -<p> -Félix kastade en blick på Collette, väntande af henne -ett uttryck af beundran för denna med mildhet uppspädda -heroism, som hans ord borde innebära. -</p> - -<p> -<a id="page-238" class="pagenum" title="238"></a> -“O du dåre! du stackars enfaldiga barn!“ ropade Collette; -“till hvilket folk har du ej sällat dig! åt hvilka onda makter -har du ej försvurit dig! ... Du ställa dig i ett led som -Armand förnekar, kanske föraktar! ... Du tala om att stå -öga mot öga med den, som, ehuru blott din jemnårige, likväl -kunde vara din far! ... Hur skall han icke bedröfvas -och lida af din obetänksamhet! ... Och dina föräldrar, dina -goda ömma föräldrar, dina syskon, dina vänner, för att icke -tala om mig, som kanske sörjer mera än alla de andra!“ -</p> - -<p> -Félix blef icke blott öfverraskad, utan äfven bestört af -Collettes ord. -</p> - -<p> -Flamman på hans kinder började slockna och glansen -i hans blick aftaga. -</p> - -<p> -Han blef orolig och dyster. Han vågade icke möta -Collettes blick. -</p> - -<p> -“Ja, Félix“, sade Collette, “du önskar redan att allt -detta vore ogjordt, du önskade dig vara flere mil härifrån? -... du gråter i djupet af din själ öfver att ej hafva lyssnat -till Armands råd och följt min varning.“ -</p> - -<p> -Félix, som af naturen icke fått mycket stål på sin lott, -började vanka af och an i den trånga kammaren, stötande -dervid emot stolar och bord, utan att känna stötarne. -</p> - -<p> -Collette hejdade honom, fattande hans begge händer -och skådande djupt in i hans ögon. -</p> - -<p> -“Du skulle vilja fly, om du kunde?“ frågade hon. -</p> - -<p> -Félix pustade och såg ned på golfvet. -</p> - -<p> -“Men du kan icke fly“, fortfor hon, “ty du har bundit -dig med en ed, jag gissar det.“ -</p> - -<p> -“Ja, en ryslig ed“, mumlade han knappast hörbart, “en -ed, hvars brytande bringar alla i förderfvet!“ -</p> - -<p> -“Jorden bär ingenting uslare än en menedare“, förklarade -Collette; “om du stannar, är du blott en vilseförd svag -varelse ... Om du flyr, blir du en föraktlig menedare ... -Olycklige! du har blott att välja mellan tvänne onda ting, -och du måste välja det minst onda och fördömliga.“ -</p> - -<p> -Den arme Lyonäsaren vågade ändtligen möta sin älskarinna -med en skygg frågande blick. -</p> - -<p> -“Du skall stanna qvar, Félix! ... du skall med djerf -hand upptaga den handske, som ödet kastat för dina fötter -... Med tapperhet och mod måste du försona hvad du felat -genom svaghet och obetänksamhet, och möjligtvis kan segern -göra din bragd till en hjeltes.“ -</p> - -<p> -<a id="page-239" class="pagenum" title="239"></a> -“Och du, Collette?“ frågade Félix med svag röst; “du? -... du?“ -</p> - -<p> -“Jag följer dig, Félix!“ svarade hon; “jag viker ej från -din sida, jag! ... Hvem vet, kanske lyckas det oss att göra -något godt bland de vildar, som den olyckliga slumpen fört -oss till ... Derför mod, min vän! ... Om du svigtar, skall -jag hviska kraft i ditt öra ... om du bleknar, skall jag låna -dig mina kinders färg ... och stupar du, skall min arm blifva -din sista hufvudgärd och min blick din sista tröstarinna in -i döden.“ -</p> - -<p> -“Derför mod, mod, mod!“ tillade fransyskan, “och fall -som en man, när du ej kan lefva med ära!“ -</p> - -<p> -Efter dessa ord slog hon sina armar om sin älskares -hals och kysste hans bleka fuktiga panna. -</p> - -<p> -I detsamma hördes utifrån ljudet af hammarslag på en -större malmklocka. -</p> - -<p> -“Hör!“ ropade Félix; “hör! ... det är signalen som -kallar mig!“ -</p> - -<p> -“Som kallar oss!“ ropade fransyskan, tryckande hans -hand. -</p> - -<p> -Innan sista klockslaget förklingat, hade de begge lemnat -det lilla rummet. -</p> - -<p> -Men hvilken scen i den stora underjordiska salen! -</p> - -<p> -Vid skenet af tända facklor syntes en hop män och -qvinnor, dessa äfven i blus, somliga svängande vapen, andra -bärande stolar och spillror af bord. -</p> - -<p> -Uppstigen från stolen på upphöjningen stod Hvita Björnen, -hållande i venstra handen en röd fana och med den -högra svängande öfver sitt hufvud en förfärlig jernbeslagen -träklubba. -</p> - -<p> -Facklornas sken rödfärgade alla ansigten, kläder och hår. -</p> - -<p> -Det var som hade en skara afgrunds-andar samlat sig -till doms i en af underjordens brinnande hålor. -</p> - -<p> -“Klockan är tio!“ röt Hvita Björnen, draperande sig -med den röda fanan; “det är hämndens timme som slagit, -och den har slagit med ljudet af en ramlande tron! ... Den -Hvita Björnen skall kallas den Röda, ty hvad han döpes -uti kallas blod! ... Den blodröda fanan skall svaja för vinden, -belyst af våra facklor, bekransad af våra vapen, skyddad -af våra kroppar, evigt rykande af förtryckares blod!“ -</p> - -<p> -“Derför upp ur jorden!“ fortfor Hvita Björnen, “upp, -liksom hafvet reser sig ur djupet, för att med händer af -<a id="page-240" class="pagenum" title="240"></a> -moln slunga blixtarne ned öfver slottens tinnar, öfver konungaborgarnes -koppartak! Veten I hvad som ligger begrafvet -under de gyllene tronernas marmorgrund? ... Det ligger bröd -för millioner munnar och lindor för millioner barn ... se -der den lön som väntar segraren! ... Glömmen ej att när -den rikes slott brinner, så blir det varmt i den fattigas -koja ... Upp med barrikaderna! Från spetsen af dem och -högt öfver takåsarne räcka vi händerna åt våra bröder, som -i denna stund resa sig på andra sidan Seinen! ... Lyften -gatorna från jorden, för att vräka dem ned öfver tyrannernes -legoknektar! begrafven dem derunder, så att ingen efterverld -skall finna spåret efter dem! ... Upp, upp! till vapen! -till vapen!“ -</p> - -<p> -“Till vapen!“ vrålade den vilda skaran under vapengny -och hämnderop; “bröd eller döden!“ -</p> - -<p> -Inom loppet af en minut breder sig öfver det nyss så -mörka Faubourg S:t-Antoine ett starkt eldsken på himmelen. -</p> - -<p> -Det är återskenet af tusentals facklor. -</p> - -<p> -Inom en timme synes icke mera någon mynning af gata -eller gränd i denna del af Paris. -</p> - -<p> -Öfverallt endast barrikader, och krälande på dem med -myrornas mängd och flit folk-qvarterens vilda titaner. -</p> - -<div class="chapter"> - -<h3 class="chapter" id="subchap-0-1-28"> -<span class="firstline">Tjuguåttonde kapitlet.</span><br /> -Morgonen den 23 Februari. -</h3> - -</div> - -<p class="first"> -<span class="firstchar">F</span><span class="postfirstchar">rån</span> midnatten till klockan tre på morgonen upplyses Paris -af tvänne stora eldar, den ena tänd af de trupper, som -bivuakera emellan porte Saint-Martin och boulevard Bonne-Nouvelle -och vid hvilken de värma sina frusna kroppar; -den andra tänd af folket i midten af de Elyseiska fälten. -Det är en hel sträcka af baracker, uppbyggda för soldaterna, -som uppgår i lågor. -</p> - -<p> -Vid solens uppgång slockna de begge eldarne. Ett ymnigt -regn öfversköljer gatorna med forsande bäckar. -</p> - -<p> -<a id="page-241" class="pagenum" title="241"></a> -Regeringens få vänner, välsignande regnet, upprepa -Pétions bekanta ord: “Det regnar, det blir ingenting af“. -</p> - -<p> -Men regeringens många soldater, så lagom välsignande -regnet, möta från alla sidor barrikader, öfverfylde med -kämpar, som längta efter striden för att medelst denna kunna -vederqvickas efter en i verksamhet genomvakad natt. -</p> - -<p> -Armand Cambon hade rätt, när han gårdagen förut -sade, att det äkta par, han berörde dag sammanvigt skulle -följande morgon presentera verlden en barnaskara, den intet -öga skulle kunna räkna. -</p> - -<p> -Men han sade också, att icke heller några kanoner -skulle kunna förstumma den. -</p> - -<p> -Det är det vi skola få se. -</p> - -<p> -Trummorna hvirfla, trumpeterna smattra, trupperna -sätta sig i rörelse, ty äfven de behöfva värma sig. -</p> - -<p> -Man slåss redan på flere punkter af Paris. -</p> - -<p> -Regnets bäckar blifva snart röda; flere än en af dess -vågor har redan slagit mot Stygens strand. -</p> - -<p> -Alla portar äro tillstängda, alla fönster tillslutna, utom -dem hvarigenom man skjuter ned på soldaterne eller kastar -ned möbler för att förstärka barrikaderna. Fransmännen, -i allmänhet goda hushållare, se dock icke mycket på en -stol, ett bord, en säng eller en spegel, ja, icke ens på ett -piano, när det gäller barrikader. -</p> - -<p> -Vilda, halfnakna figurer springa på takåsarne, rifvande -upp plåtarne och vräkande dessa ned öfver soldaternes -hufvud. -</p> - -<p> -Husvärdarne lyssna till dånet af de störtande taken, -beräknande mindre hvad de nya kunna kosta, än den nytta, -som de gamla kunna göra, när de väl hunnit gatan. -</p> - -<p> -Medan man sålunda anfaller och försvarar barrikaderna, -anfaller man och försvarar högvakterna. -</p> - -<p> -Men ännu gäller blott striden de aflägsnare delarne af -den stora staden. -</p> - -<p> -Ännu stå de truppmassor overksamma, som äro sammandragna -kring Tuilerierna och andra lika vigtiga punkter. -</p> - -<p> -Ludvig Filip och hans hofmän hafva från slottsfönstren -den vidsträcktaste utsigt öfver den skog af bajonetter, som -knyter sig omkring dem. -</p> - -<p> -De småle. -</p> - -<p> -<a id="page-242" class="pagenum" title="242"></a> -De hafva glömt att Ludvig XVI och Carl X smålogo -på samma sätt. -</p> - -<p> -Kungar och hofmän borde dock hafva läst historien, -åtminstone i sin barndom. -</p> - -<p> -Och hvad Ludvig Filip särskildt beträffar, så hade han -äfven studerat den i erfarenhetens hårda skola. -</p> - -<p> -Han hade lefvat och varit med 1789, lefvat och varit -med 1830, för att icke uppräkna 1815, som jemväl skulle -kunna gifva verldens styresmän en dödlig påminnelse. -</p> - -<p> -Men det är en evig yrsel på tronernas höjd. -</p> - -<p> -Der ser man allt, utom minnet af det förflutna. Der -hör man allt, utom erfarenhetens visa röst, som likväl icke -är något annat än den solklara sanningens. Man tror sig -stå på hällebergets fasta grund, ehuru den glödheta grunden -röjer vulkanen. -</p> - -<p> -Kanske skulle man ändå känna det, om icke smickrets -hermelins-matta, den hvita, lena och mjuka, med de många -svarta tungorna på, i evighet låge utbredd under konungarnes -fötter. -</p> - -<p> -Rue Rambuteau är en stor, bred och ny gata, som, -belägen norr om Seinen helt nära kyrkan S:t-Eustache, -egentligen sträcker sig från place de la Victoire till boulevard -Beaumarchais helt nära Bastilj-platsen. -</p> - -<p> -Men man räknar vanligtvis dess början från dess mynning -mot det stora torg, hvarinvid nyssnämnda kyrka ligger. -</p> - -<p> -Sjelfva det stora torget, der hvarjehanda landtmannavaror -säljas, har ännu icke fått något bestämdt namn, emedan -man ämnar vidare utvidga det, efter hvad man också -kan se af de många utdömda hus, som ännu stå qvar dervid. -</p> - -<p> -Det är till mynningen af denna gata, vi nu föra läsaren, -emedan man der upprest en barrikad af nära två våningars -höjd. -</p> - -<p> -Vi behöfva icke berätta att barrikaden bestod af vagnar, -möbler och stenar. -</p> - -<p> -Flere elever af Polytekniska skolan syntes på spetsen -af denna barrikad, gifvande föreskrifter åt en mängd arbetare, -som voro sysselsatte med ifrågavarande befästningsarbete. -</p> - -<p> -Konsten att bygga barrikader hörer visserligen icke till -läroämnena i den Polytekniska skolan; men dess elever ha -dock alltid visat sig hemmastadda i denna konst och försumma -<a id="page-243" class="pagenum" title="243"></a> -icke gerna något tillfälle att vidare fullkomna sig -deruti. -</p> - -<p> -Också hugnades bemälte elever med många uppmuntrande -loford af Ludvig Filip för deras ådagalagda skicklighet -1830. -</p> - -<p> -Men någon ny profession i ämnet hördes likväl icke af. -</p> - -<p> -Det stannade vid blotta uppmuntringarna, och äfven -sådana kunna bära frukt, såsom vi se af ifrågavarande barrikad, -hvilken var ett mästerstycke både till höjden och -bredden. -</p> - -<p> -Det var dock ej den enda på denna gata. -</p> - -<p> -Alla de små gränder, som löpa in uti och korsa rue -Rambuteau, voro afstängda medelst smärre barrikader, hvardera -under ledning af en polyteknisk elev, hvilken under -sitt befäl hade en mängd andra elever, men som troligtvis -aldrig gått i någon af styrelsen sanktionerad skola. -</p> - -<p> -Midt på hufvud-barrikaden prunkade en vacker enmanssäng -af mahogny med sin tagelmadrass, på hvilken utsträckte -sig en ung man, sofvande i god ro, oaktadt det fallande -regnet. -</p> - -<p> -Klockan kunde vara omkring tio på förmiddagen. -</p> - -<p> -Det rasslade i stenarne på den sidan af barrikaden, -som vette åt gatan. -</p> - -<p> -Alla vände sig ditåt och helsade med ett stormande -välkommen på en ung manlig gestalt, som i detsamma satte -foten på barrikadens rygg. -</p> - -<p> -Det var Armand Cambon. -</p> - -<p> -Vår hjelte kunde ej gerna underlåta att göra intryck, -hvarhelst han uppträdde. -</p> - -<p> -Hans öppna ädla ansigte, genomglödgadt af de skönaste -minnen, strålade af den glans, som konstnären sträfvar att -gifva åt segerns eviga guddom. -</p> - -<p> -Dertill kom nu att hans rustning var i hög grad romantisk. -</p> - -<p> -Visserligen var han blott klädd i blus och pantalonger -af fint rödrutigt bomullstyg, men i det svarta lackerade -läderbältet hade han tvänne pistoler och en blixtrande sabelklinga -samt i högra handen en den prydligaste dubbelbössa. -</p> - -<p> -På hufvudet bar han en låg hatt med framtill uppvikta -breda skyggen och prydd med den trefärgade kokarden, -ur hvilken sköt en liten röd plym. -</p> - -<p> -<a id="page-244" class="pagenum" title="244"></a> -Barrikadernas hjelte hade smyckat sig med ett visst -koketteri, oskiljaktigt från fransmannen, antingen han sätter -foten på tiljan af ett dansgolf eller på spetsen af en barrikad. -</p> - -<p> -Men vi hade så när glömt att beskrifva hvad han förde -i venstra handen. -</p> - -<p> -Det var en stång af minst fem alnars längd, från hvars -spets fladdrade fanan med de tre bekanta färgerna, blått, -rödt och hvitt. -</p> - -<p> -Sjelfva stången var äfven målad i öfverensstämmelse -med fanan. -</p> - -<p> -Armand uppsatte fanan midt på barrikaden, stötande -ned stången i ett hål, som enkom för detta ändamål blifvit -öppnadt. -</p> - -<p> -Derefter blottade han sitt hufvud och svängde deröfver -sin hatt några hvarf, ropande: -</p> - -<p> -“Vive la république!“ -</p> - -<p> -I detta rop instämde de, som jemte Armand stodo på -barrikaden. -</p> - -<p> -Ögonblickligen upprepades samma rop öfver hela gatan -från barrikad till barrikad, från fönster till fönster. -</p> - -<p> -“Vive la république!“ ropade yrvaken den unge mannen, -som nyss sofvit, men nu reste sig upp i sängen, gnuggande -ögonen. -</p> - -<p> -“God morgon, monsieur Eugène!“ helsade Armand den -yrvakne. -</p> - -<p> -“Ah, det är ni, Armand!“ svarade Eugène med en glad -nickning; “jag drömde att jag stod på ena tornet af Notre-dame -... Men så högt hafva vi ännu icke kommit, efter -hvad ni kan se ... dock äro vi på god väg ... Är det långt -lidet på morgonen?“ -</p> - -<p> -“Solen har gått upp långt före er“, svarade Armand. -</p> - -<p> -“Det tror jag väl, hon behöfver ej använda natten för -att bygga barrikader, hon ... Nå, hur finner ni vårt arbete?“ -</p> - -<p> -“Godt, ypperligt!“ -</p> - -<p> -“Hur ser det ut på de andra ställena?“ -</p> - -<p> -“Bra, man har varit flitig öfverallt.“ -</p> - -<p> -“Hur är det? ... Jag har drömt om kanonskott och -handgevärs-salfvor.“ -</p> - -<p> -“Ni är sanndrömmare ... Flere barrikader äro redan -angripna, men värdigt försvarade.“ -</p> - -<p> -“Tänker ni stanna qvar hos oss?“ -</p> - -<p> -“En halftimme ungefär.“ -</p> - -<p> -<a id="page-245" class="pagenum" title="245"></a> -“Hvart tänker ni sedan begifva er?“ -</p> - -<p> -“Till rue S:t-Antoine ... jag är nyfiken att se hvad den -Blodröda Fanan har för sig ... Men, à propos, hvad tycker -ni om vår fana?“ -</p> - -<p> -“Jag trodde det var morgonrodnaden som sväfvade -öfver mitt hufvud.“ -</p> - -<p> -“Det är också en morgonrodnad, Eugène, och den bebådar -den nya dagen ... För öfrigt är den ett verk af vestern, -ty den är skänkt åt oss af gubbarne på Bicêtre.“ -</p> - -<p> -“Ära och heder åt gubbarne! och välsignad vare vestern, -som icke är annat än morgonrodnadens fader! ... -Lefve den trefärgade fanan! ... den kommer lagom för min -sista vers.“ -</p> - -<p> -“Ni har icke er sista vers färdig än?“ frågade Armand -skrattande. -</p> - -<p> -“När skulle jag då ha skrifvit den? ... Jag har ju på -tjugufyra timmars tid knappast haft tid att äta och dricka -... Evige, lagerbekrönte Apollo! hur skall jag få mig en -kopp kaffe?“ -</p> - -<p> -“Monsieur Eugène!“ ropade helt nära en välljudande -stämma. -</p> - -<p> -“Marly, Marly!“ svarade Eugène, springande upp ur -sängen och skyndande till ett fönster i andra våningen. -</p> - -<p> -Vi nämnde nyss att barrikaden hade två våningars höjd. -Följaktligen kunde fönstren i andra våningen äfven göra -dörrars tjenst åt dem, som voro öfverst på barrikaden. -</p> - -<p> -I detta fönster visade sig den behagliga gestalten af -en ung, vacker flicka, med en fin, hvit mössa på hufvudet -och af det slag, som grisetterna vanligtvis nyttja. -</p> - -<p> -Schaletterna tillhöra uteslutande nordens grisetter. -</p> - -<p> -“Hur har ni kommit hit, söta Marly?“ frågade Eugène. -</p> - -<p> -“Jag visste ju att ni var här, Eugène“, svarade Marly, -“och då begriper ni väl att ...“ -</p> - -<p> -“Ja, jag begriper ... Men har ni kaffe, ljufvaste flicka?“ -</p> - -<p> -“Ja.“ -</p> - -<p> -“Har ni konjak, guddomligaste varelse?“ -</p> - -<p> -“Ja, jag har allt hvad ni vill.“ -</p> - -<p> -“Allt hvad jag vill, och ändå alltid mera öfver ... Ni -är en ängel, Marly! ... Är kaffet varmt?“ -</p> - -<p> -“Se här, drick!“ sade Marly och räckte poeten genom -fönstret en kopp rykande kaffe. -</p> - -<p> -<a id="page-246" class="pagenum" title="246"></a> -“Skönt! ... jag är alldeles genomregnad ... Jupiter pluvius -är en tråkig guddom, men det gör ingenting, bara han -i ena fickan har en trogen älskarinna och en kopp kaffe -med sin “petit verre“ i den andra ... Ett ypperligt kaffe, -Marly ... Men hvad har ni för godt i den lilla näpna korgen, -som hänger vid er arm?“ -</p> - -<p> -“Jag har charpie och bindlar“, underrättade Marly. -</p> - -<p> -“För min räkning?“ -</p> - -<p> -“För alla, som behöfva det, men isynnerhet för er, det -kan ni väl förstå.“ -</p> - -<p> -“Ack, hvad ni är god! ... ni vill då förbinda mig, i -fall jag blir sårad?“ -</p> - -<p> -“Ja visst, jag undrar just hvem som skulle göra det -bättre er till lags än jag ... Ni är alltid så fasligt kinkig -af er, monsieur Eugène.“ -</p> - -<p> -“Det är bara för att öfva ert himmelska tålamod ... -Men hvar är konjaken?“ -</p> - -<p> -“Här.“ -</p> - -<p> -“O, min gud, hvad den är liten! är det glas för en -sådan barrikad?“ -</p> - -<p> -“Jag hade icke mera pengar ... jag letade på ert bord -och vände ut och in på alla lådorna, men ingen enda sou, -bara fullklåttradt papper, bara de välsignade verserna.“ -</p> - -<p> -“Är det bara det? ... ni sårar min egenkärlek, Marly, -utan att kunna förbinda detta sår.“ -</p> - -<p> -“Det är också icke er egenkärlek som jag tänker förbinda, -Eugène.“ -</p> - -<p> -“Det gör ni rätt i, Marly ... Men antingen ni förbinder -mig eller ej, så blir jag er förbunden så länge jag lefver -... Men dör jag, så tag aldrig mer en poet till älskare, ty -poeter äro de odrägligaste älskare på jorden.“ -</p> - -<p> -“Ja ibland“, medgaf den uppriktiga grisetten. -</p> - -<p> -“Alltid, alltid, goda Marly!“ -</p> - -<p> -“Nej, Eugène; ty om så vore, hade jag visst icke nu -stått här med kaffe och konjak för er mun och charpie och -bindlar för era blessyrer ... Men var försigtig under striden -och blottställ er icke onödigt; låt mig så länge som möjligt -behålla den odrägligaste älskare på jorden.“ -</p> - -<p> -“En kyss, i stället för socker, på konjaken, älskade -barn!“ -</p> - -<p> -“Här“, svarade den gästfria grisetten och räckte sina -fylliga läppar åt poeten, som tog flere än en sockerbit. -</p> - -<p> -<a id="page-247" class="pagenum" title="247"></a> -Under tiden samtalade Armand med eleverne af polytekniska -skolan rörande försvaret af de många barrikaderna. -</p> - -<p> -Adjutanter i blus skickades oupphörligen mellan hufvudbarrikaden -och dess smärre syskon. -</p> - -<p> -“Hvad gör ni, monsieur Eugène?“ frågade Armand -poeten, hvilken nu tagit plats på sängkanten med sitt plån -i ena handen och en blyertspenna i den andra. -</p> - -<p> -“Den sista versen, som jag nu ändtligen får tid att -skrifva“, svarade Eugène, utan att se upp från plånet. -</p> - -<p> -“Då måste ni skynda er.“ -</p> - -<p> -“Hvarför det då?“ -</p> - -<p> -“Hör ni icke trummorna? ... hör ni icke Vincennes-jägarnes -horn?“ -</p> - -<p> -“Parbleu!“ mumlade poeten, stoppande plånet och pennan -hos sig, hvarefter han drog fram en lång bössa, som -han haft gömd under sängen. -</p> - -<p> -Derefter stälde han sängen på kant, med madrassen vänd -åt torget. -</p> - -<p> -Den af polytekniska skolans elever, som tycktes hafva -befäl på stället, förde till sin mun en jagtpipa och blåste -deruti trenne gälla signaler. -</p> - -<p> -Ögonblickligen fyldes barrikaden af bluser, beväpnade -med eldgevär och andra vapen. -</p> - -<p> -Det stora torget framför barrikaden, hvilket hitintills -varit temligen öde, började nu få ett annat och lifligare -utseende. -</p> - -<p> -Både från place de la Victoire och andra ställen framtågade -trupper, och inom fem minuter stod en afdelning -fotfolk uppstäldt i slagtordning på torget. -</p> - -<p> -Det var 69:de linie-regementet, förstärkt med en bataljon -jägare från Vincennes, samt två kompanier municipalgarde. -</p> - -<p> -Dessutom ett dussin stads-sergeanter, anförde af en -polis-kommissarie. -</p> - -<p> -Truppstyrkan utgjorde omkring 2,500 man. -</p> - -<div class="chapter"> - -<h3 class="chapter" id="subchap-0-1-29"> -<a id="page-248" class="pagenum" title="248"></a> -<span class="firstline">Tjugunionde kapitlet.</span><br /> -Omsider den sista versen. -</h3> - -</div> - -<p class="first"> -<span class="firstchar">K</span><span class="postfirstchar">ommissarien</span> och stads-sergeanterne närmade sig den stora -barrikaden. -</p> - -<p> -“Det ser ut som ville man språka med oss“, yttrade -Armand till barrikadens befälhafvare; “behagar ni vara god, -monsieur Laborde, och lyssna till hvad man har att säga, -för att kunna svara på våra vägnar?“ -</p> - -<p> -“Ja, hvarför icke“, svarade Laborde, “ehuru jag ogerna -vexlar ord med polis-spioner ... God morgon, monsieur!“ -tillade han derefter, läggande sig på knä, för att bättre -kunna höra hvad polis-kommissarien skulle säga; “hvad är -det som tillskyndar oss äran af ett så talrikt besök?“ -</p> - -<p> -“I konungens och lagens namn“, ropade polis-kommissarien -med en röst, som hördes öfver hela torget, “uppmanar -jag eder att ögonblickligen sträcka vapen och nedtaga -barrikaderna!“ -</p> - -<p> -“Jaså, ingenting annat“, svarade Laborde, “jag trodde -jag att ni kommit hit för att undersöka om fiskmångelskorna -på torget hade skämda varor ... Jag skall säga er att det -varit en allmän klagan på makrillen, både hvad priset och -beskaffenheten beträffar, utan att polisen gjort sin pligt ... -Det kommer sig troligtvis deraf att polis-kommissarier och -stads-sergeanter aldrig äta fisk oftare än i fastan, liksom -annat gudfruktigt folk ... Jag har alltid påstått att det -myckna köttätandet skadar polis-betjenterne, ty det gör dem -tunga och dumma ... Också ser man aldrig en förståndig -jägare på det sätt uppfostra sina hundar, ehuru det derför -icke är sagdt, att han ger dem fisk ... Emellertid skulle jag -tillstyrka att ...“ -</p> - -<p> -“I konungens och lagens namn, uppmanar jag eder att -sträcka vapen och nedtaga barrikaderna!“ upprepade polis-kommissarien, -utan att ingå i något svaromål angående -fiskens företräde framför köttet. -</p> - -<p> -“Aha, ni talar om gevär och barrikader“, svarade Laborde; -“hvad nu gevären först angår, så äro de redan -sträckta, som ni ser, och så färdiga som man någonsin kan -<a id="page-249" class="pagenum" title="249"></a> -önska ... det beror bara på att kunna taga dem, utan att -få händerna genomskjutna ... Hvad sedan beträffar barrikaderna, -så förhåller det sig med dem ungefär som med de -välsignade regnskurarne i dag ... de förra lika litet som de -sednare stodo i går afton föreskrifna i polis-prefektens proklamation, -men icke desto mindre hafva de inträffat ... Den -enda skilnaden dem emellan är att himmelen redan regnat -i två timmar, då barrikaden ännu är ett moln, som icke -brutit löst ... Men det kan jag säga er, att vid det första -skott, som från torget lossas på stenmolnet, brister det och -störtar öfver era hufvud med droppar större och tyngre än -sjelfva rikspäronet i Tuilerierna.“ -</p> - -<p> -“Om inom fem minuter edra vapen icke äro öfverlemnade“, -förklarade polis-kommissarien, seende på sitt fickur, -“och de upproriske icke börjat nedrifva barrikaderna, skall -den beväpnade styrkan gifva eld och låta hvarje upprorsman -utan förskoning springa öfver klingan.“ -</p> - -<p> -“Mitt felas fem minuter i elfva“, svarade Laborde, -likaledes med blicken på sitt ur; “således när qvarten slår?“ -</p> - -<p> -“Stormas barrikaden“, ropade polis-kommissarien. -</p> - -<p> -“Och afslås“, tillade Laborde lugnt; “bon jour, monsieur! -... Akta er för pussen der! ... Nu klef ni ned er ... -hvarför lydde ni icke min välmenta varning? ... Men så är -det, när man nyttjar kläder och skodon, som staten får -betala.“ -</p> - -<p> -“Hattarne af för trefärgade fanan!“ ropade flere röster -från barrikaden, under det att flere bössmynningar riktades -nedåt på polis-kommissarien och hans sergeanter. -</p> - -<p> -“Gevär i arm! aktning för parlamentären!“ ropade -Armand till sina vapenbröder. -</p> - -<p> -“Aktning för parlamentären!“ upprepade desse och lydde. -</p> - -<p> -Polis-kommissarien och hans sergeanter fingo således -ostörde återvända till den plats, hvarifrån de kommit. -</p> - -<p> -Midt på torget syntes en öfverste till häst, omgifven -af sin stab. -</p> - -<p> -Polis-kommissarien talade lifligt med honom, efter hvad -man trodde sig märka från barrikaden. -</p> - -<p> -“Det är ledsamt att jag icke ser till något artilleri“, -sade Laborde till Armand. -</p> - -<p> -“Förstår jag er rätt?“ frågade denne; “ni är ledsen -öfver att man ej har kanoner att beskjuta oss med?“ -</p> - -<p> -<a id="page-250" class="pagenum" title="250"></a> -“Ja visst ... sju eller åtta grofva kulor äro alltid helsosamma -för en barrikad“, menade eleven af polytekniska -skolan, “stenarne blifva derigenom mera sammanpackade och -barrikaden följaktligen fastare.“ -</p> - -<p> -“Men den nionde och tionde öppna bresch“, anmärkte -Armand. -</p> - -<p> -“Betyder ingenting“, svarade Laborde, “för att hafva -någon fördel af breschen, måste den anfallande truppstyrkan -vara dubbelt så stark som den nu är ... Deremot vore under -närvarande förhållanden en bresch oss till mycken nytta.“ -</p> - -<p> -“Hur då?“ -</p> - -<p> -“Jo, det är ju klart att med hundra soldater, som stupa -i breschen, stanna äfven hundra musköter qvar, och det är -just sådana som vi behöfva, ty af armar ha vi gudi nog.“ -</p> - -<p> -“Men“, anmärkte Eugène, som stod bredvid, “hvad -skulle Sainte-Cécile säga, om man torkade henne i ögonen, -innan hon ännu gråtit?“ -</p> - -<p> -“Sainte-Cécile?“ upprepade Armand förvånad. -</p> - -<p> -“Sacre-dieu! jag glömde Sainte-Cécile“, svarade Laborde; -“men har ingen fara.“ -</p> - -<p> -“Hvem är Sainte-Cécile?“ frågade Armand. -</p> - -<p> -“Det är ett helgon, hvars tårar intet samvete kan bära -och som äro så tunga att till och med en munk skulle -skälfva dervid ... Och likväl har den arma Sainte-Cécile -blott ett enda öga.“ -</p> - -<p> -Laborde böjde sig öfver barrikaden och visade Armand -ett rundt blecklock på den sidan, som vette åt torget. -</p> - -<p> -Armand förstod nu hvem Sainte-Cécile var och han -tycktes glädja sig öfver att hafva gjort bekantskap med ett -helgon, som kunde gråta så mycket med ett enda öga. -</p> - -<p> -“Men hvad är det?“ frågade Armand, blickande utåt -torget, “kommer icke der en ny parlamentär! ... i dag slår -man riktigt på stort ... Denna gången skickar man oss en -löjtnant af linien.“ -</p> - -<p> -“Och med en hvit fana“, inföll Laborde; “det är åtminstone -militäriskt och artigt ... Men, au diable, jag känner -löjtnanten, jag har valsat med hans flicka på sista opera-maskeraden -och han var på långt när icke så belåten med -min vals som hon ... Han sökte derför gräl och ville slåss -med mig, men jag slåss icke gerna för loretter och dessutom -var det ganska onödigt, ty hvad tjenar väl till att slå den -ur fältet, som man redan slagit ur brädet! ... Emellertid vill -<a id="page-251" class="pagenum" title="251"></a> -jag ej tala med honom ... Jag kunde komma att dra på -munnen, och det vore synd. Derför tala ni med honom, -monsieur Armand ... Ni skall nog ge honom besked, om jag -känner er rätt.“ -</p> - -<p> -En ung löjtnant af linien visade sig nu nedanföre barrikaden -med sin hvita fana. -</p> - -<p> -Nu blef det Armands tur att böja sig ned för att samtala -med parlamentären. -</p> - -<p> -“Monsieur, hvad har ni att meddela oss?“ frågade Armand, -artigt blottande sitt hufvud. -</p> - -<p> -“Monsieur“, svarade löjtnanten, förande lika artigt handen -till sin tschakå, “jag kommer på min öfverstes befallning -... Öfversten tror att man i det längsta bör spara -landsmäns blod.“ -</p> - -<p> -“Öfversten tror såsom en fransk medborgare och krigare -alltid bör tro ... Var öfvertygad, monsieur, att det icke -finnes någon bland oss, som icke delar hans tro i detta fall.“ -</p> - -<p> -“Öfversten har blifvit beordrad att på det strängaste -förfara med de upproriske och utan ringaste skonsamhet -behandla dem, antingen de göra motstånd eller ej ... Men -han, har befalt mig säga, att derest ni och edra kamrater -öfvergifva barrikaderna och lemna era vapen i hans händer, -lofvar han vid sin ära att icke förfölja någon, utan låta en -hvar afträda med full säkerhet både för lif och frihet ... -Längre kan öfversten icke gå, och han fruktar ändå att -hvad han gör blir misshagligt för dem, som gifvit honom -de strängare orderna ... Men han underkastar sig hellre -ansvaret för order-brott, än belastar sitt samvete med landsmäns -blod.“ -</p> - -<p> -“Vi förstå uppskatta öfverstens menniskokärlek“, svarade -Armand; “också afhöra vi hans välvilliga förslag med mera -nöje än det pockande maktspråk, som polis-kommissarien -nyss förde mot oss ... Men vi kunna icke öfvergifva våra -barrikader och icke lemna våra vapen ... De förra äro verket -af en hel natt genomvakad i oväder och storm ... Hvad -de sednare eller våra vapen angår, så ha vi för deras anskaffande -uppoffrat vår sista skärf, och att lemna dem ifrån -oss vore detsamma som att kasta bort hela vår återstående -egendom ... En man med er öfverstes ridderliga sinne kan -icke fordra af oss ett sådant offer.“ -</p> - -<p> -“Då återstår ej annat för öfversten än gifva signal till -anfall“, yttrade löjtnanten, “och i sådant fall har han beordrat -<a id="page-252" class="pagenum" title="252"></a> -mig säga, att han låter slå tre trumhvirflar med -korta mellanrum ... Om efter den sista trumhvirfveln ni och -era kamrater ännu befinnas qvar på barrikaden, börjas på -ögonblicket stormningen ... Ni har således ännu någon tid -att betänka er.“ -</p> - -<p> -“Vi behöfva ingen betänketid och edra trumhvirflar äro -fullkomligt öfverflödiga ... Blåsen till anfall ju förr dess -hellre ... Himmelen klarnar, väderleken blir tjenlig till -strid.“ -</p> - -<p> -“Och detta är ert sista ord?“ -</p> - -<p> -“Mitt sista.“ -</p> - -<p> -“Jag går att lemna öfversten ert svar“, sade löjtnanten -och vände sig om för att gå. -</p> - -<p> -“Men“, sade Armand, liksom ville han tillägga något. -</p> - -<p> -Officeren vände ånyo sitt ansigte mot barrikaden. -</p> - -<p> -“Ni har något mera att säga“, yttrade han, kanske i -det hopp att barrikad-chefen redan ångrade sig. -</p> - -<p> -“Ja, monsieur, och jag skulle säga det, i fall jag vore -viss om att ni framförde mina ord till er öfverste.“ -</p> - -<p> -“Jag skall göra det.“ -</p> - -<p> -“Ordagrannt?“ -</p> - -<p> -“Ordagrannt.“ -</p> - -<p> -“Ni bedyrar det vid er heder?“ -</p> - -<p> -“Ja, vid min heder.“ -</p> - -<p> -“Godt! ... Ni skall då säga er öfverste, att det råder -en stor skilnad emellan de rättigheter och skyldigheter, som -å ömse sidor åberopas ... Öfversten följer divisions-generalens -order, men vi följa konstitutionens föreskrifter; öfversten -verkställer militär-lagarnes bud, men vi försvara de rättigheter, -som konstitutionen gifvit, men godtycket våldfört ... -Vidare skall ni säga honom, att de, som befinna sig uppå -och inom barrikaderna, tillhöra den folkklass, åt hvilken -man i åratal lofvat allt, men hållit intet ... När vi någon -gång, oförmögne att längre bära hungerns och eländets qval, -begagnat oss af petitions-rätten, som konstitutionen medgifver, -har man öfverkorsat våra petitioner med bajonetterna ... -När vi slutligen lika grundlagsenligt samlat oss för att välja -deputationer, som muntligen skulle framföra våra bekymmer, -har man skingrat oss med chocker och kartescher ... Det -kan således icke vara på öfverstens sida, utan på vår som -rättvisan och himmelen stå ... Man har talat till oss genom -vapen, och vi svara med vapen. Man har nekat oss bröd, -<a id="page-253" class="pagenum" title="253"></a> -och derför ropa vi till dessa stenar: varden bröd! ... Ludvig -Filip har barrikaderna att tacka för sin krona ... Hvad -barrikader gifvit, skola barrikader återtaga.“ -</p> - -<p> -“Ja, ja!“ skreko hundratals röster från barrikaden. -</p> - -<p> -“Mera har jag icke att säga“, förklarade Armand. -</p> - -<p> -“Bonjour, monsieur!“ helsade löjtnanten och gick. -</p> - -<p> -“Bonjour, monsieur!“ besvarade Armand helsningen, -hvarefter han reste sig upp. -</p> - -<p> -“Låna mig er skuldra, monsieur Armand“, bad Laborde, -läggande en liten tub på vår hjeltes axel och kikande -genom den. -</p> - -<p> -“Hvad ser ni efter?“ frågade Armand. -</p> - -<p> -“Jag vill se om jag nyss såg rätt“, svarade Laborde. -</p> - -<p> -“Och hvad såg ni nyss?“ -</p> - -<p> -“Jag tyckte att den stackars löjtnanten var något låghalt“, -svarade den kikande. -</p> - -<p> -“Förlåt, monsieur!“ sade Armand, något stött af så -mycken lättsinnighet i ett så alvarsamt ögonblick; “men det -vore bättre att ni satte er tub på de begge fältkanoner, som -man i denna stund bröstar af midt på torget.“ -</p> - -<p> -“Fältkanoner sade ni?“ svarade Laborde leende; “det -är ordentligt belägrings-artilleri af den mest vördnadsbjudande -kaliber ... O min gud!“ tillade han i samma andetag, -“hur kan en varelse, som är låghalt och endast har underlöjtnants -lön, vänta trohet af loretter!“ -</p> - -<p> -I detsamma hördes en stark och uthållande trumhvirfvel -från torget. Det var den första. -</p> - -<p> -“Ledsamt att vi icke hafva en enda trumma att svara -med“, anmärkte Laborde. -</p> - -<p> -“Hade jag haft min sista vers färdig, så skulle vi ha -svarat med den“, förklarade Eugène. -</p> - -<p> -“Sjung då er första“, uppmanade Armand; “le crédo -républicain är en passande replik till trumhvirflar.“ -</p> - -<p> -“Nåväl! stämmen upp le crédo républicain!“ ropade -Eugène till vapenbröderne; “eld i sången och skyldradt gevär -för republiken!“ -</p> - -<p> -Alla bluserne uppreste sig, skyldrade gevären och uppstämde, -sedan första trumhvirfveln väl slutat, med starka -lungor le crédo républicain: -</p> - -<div class="poem-container"> - <div class="poem"> - <div class="stanza"> - <p class="verse">“Si vous voulez savoir le fond de ma croyance</p> - <p class="verse">En quelques mots bien courts ici je la dirai;</p> -<a id="page-254" class="pagenum" title="254"></a> - <p class="verse">Je vais bien franchement montrer ce que je pense,</p> - <p class="verse">Et c’est du fond du cœur que je vous répondrai:“</p> - </div> - </div> -</div> - -<p class="noindent"> -Andra trumhvirfveln dundrade från torget och afbröt -sången. -</p> - -<p> -Eugène, förargad, liksom poeter och kompositörer i allmänhet, -när man afbryter deras sånger, knöt näfven hotande -nedåt torget. -</p> - -<p> -“Fortsätten, fortsätten!“ ropade Armand; “le crédo républicain -kan ej dö för blotta trumhvirflar.“ -</p> - -<p> -Sången fortfor med fördubblad styrka: -</p> - -<div class="poem-container"> - <div class="poem"> - <div class="stanza"> - <p class="verse">“Je veux que le génie ait le sceptre du monde,</p> - <p class="verse">Je veux que le travail, cette mère féconde,</p> - <p class="verse">Elève ses enfants pour un meilleur destin!</p> - <p class="verse">Je veux de l’équité redresser la balance,</p> - <p class="verse">Je veux que l’oppresseur soit réduit au silence.</p> - <p class="verse">Voilà pourquoi je suis républicain!“</p> - </div> - </div> -</div> - -<p class="noindent"> -Tredje trumhvirfveln började dåna och slutade med ett -kanonskott, som besvarades från barrikaden med ropet: -“Vive la république!“ -</p> - -<p> -“Barrikaden darrade“, sade Armand till Laborde, utan -att likväl darra sjelf. -</p> - -<p> -“Och skred en half tum tillbaka“, tillade Laborde lugnt; -“den svåra kulan befinner sig nu bland stenarne, i vår nedersta -omnibus, lik en Saul bland profeterne.“ -</p> - -<p> -Ett nytt kanonskott dånade från torget. -</p> - -<p> -“Der ha vi Saul n:o 2“, yttrade Armand, undersökande -låset på sin bössa. -</p> - -<p> -“Barrikaden rörde sig knappast“, svarade Laborde; -“Saul n:o 2 gör genast mindre verkan och Saul n:o 3 ännu -mindre ... Ju större skogen är, desto mindre märker man -de stora träden ... Ah, der ha vi den tredje ... barrikaden -rörde sig ej en hårsmån ... Men passen nu på, gossar! gynnad -af krutröken, skall man söka storma barrikaden.“ -</p> - -<p> -Barrikad-kämparne lade sig framstupa med gevären -framför sig. -</p> - -<p> -“Och Sainte-Cécile?“ frågade Eugène. -</p> - -<p> -“Ligger lugn“, svarade Laborde; “hon ler åt grundskotten, -den heliga ... Men det är tid på att taga bindeln -från hennes öga, i fall hon skulle vilja gråta.“ -</p> - -<p> -<a id="page-255" class="pagenum" title="255"></a> -En af eleverne ryckte bort blecklocket, som vi nyss -omnämnde. -</p> - -<p> -Sainte-Cécile’s öga, som derigenom blef klart, liknade -mycket mynningen af en mörsare, liggande midt öfver barrikaden -och dold af öfverlagda stenar. -</p> - -<p> -En annan elev tände en brännare. -</p> - -<p> -I detsamma knallade från torget det fjerde kanonskottet. -</p> - -<p> -Det gick såsom Laborde förutsagt. -</p> - -<p> -En liflig handgevärseld hördes nedifrån barrikaden. Men -ännu hade ej ett enda skott blifvit lossadt från denna. -</p> - -<p> -“Jag hör på stegen och ansatsen att det är municipal-gardet -som stormar“, hviskade Laborde till Armand, hvilken -låg bredvid honom; “hör hur det smattrar ... Så hushåller -man med statens förråder ... Gråt, Sainte-Cécile, gråt öfver -municipal-gardets synder!“ -</p> - -<p> -Ändtligen lossades första skottet från barrikaden, men -ett förfärligt skott. -</p> - -<p> -Det var också Sainte-Cécile som gret. -</p> - -<p> -“När ett helgon gråter“, sade Laborde, “då tystnar jorden -med helig andakt.“ -</p> - -<p> -Laborde sade sannt. -</p> - -<p> -Handgevärselden hade upphört. Allt var tyst. -</p> - -<p> -Endast en trumma från torget hördes slå reträtt. Krutröken -började skingra sig. -</p> - -<p> -Och när den skingrat sig, då kunde både de som stodo -på barrikaden och de som voro uppstälda på torget se en -förfärlig syn. -</p> - -<p> -De sågo den också, ehuru med olika ögon, för att ej -tala om olika känslor. -</p> - -<p> -Sainte-Cécile’s drufhagelssvärm hade icke allenast sopat -ned största delen af storm-kolonnen, utan äfven öppnat en -bred blodig lucka i jägare-bataljonen, hviken stod uppstäld -bakom den förre. -</p> - -<p> -Också rådde en obeskriflig förvirring bland regeringens -trupper. -</p> - -<p> -Man hade väntat sig ett stenregn och deribland på sin -höjd en och annan illa riktad muskötkula; men om ett helgon -med ett sådant öga hade ingen drömt. -</p> - -<p> -Öfverallt döde och sårade, öfverallt, utom på barrikaden! -</p> - -<p> -“Hvad har ni nu för er, Eugène?“ frågade Armand -poeten, hvilken vändt om sängen och kraflade med begge -händerna i tagelmadrassen. -</p> - -<p> -<a id="page-256" class="pagenum" title="256"></a> -“Apollo skall veta att jag aldrig samlat guld och silfver“, -svarade Eugène; “men så är jag så mycket mer begifven -på bly ... Se hvilken mängd kulor som fastnat i tagelmadrassen -... Den, som ville köpa denna madrass efter -vigt, blefve illa lurad ... Några kulor ha plattat sig mot -jernbeslagen i sängbottnen och dem skall Marly få till knappar -i mina pantalonger ...“ -</p> - -<p> -“Ah nej“, yttrade Laborde, “gif dem i stället åt Sainte-Cécile, -hon faster dem säkrare, der de böra sitta ... Så der -ja ... När man har något godt, skall man ej behålla det för -sig allena, utan genast deraf meddela åt andra ... Men tyst! -... Nu börjar leken på alla sidor ... nu slåss man i alla väderstreck -... Allons, enfants de la patrie!“ -</p> - -<p> -En liflig handgevärseld hördes från djupet af gatan, -som snart fyldes af krutrök. Det var de smärre barrikaderna -som anföllos och försvarades. -</p> - -<p> -“Aha!“ ropade poeten, “nu breder Bellona sina eldröda -vingar kring hela rue Rambuteau ... nu blir det lustigt att -lefva och icke heller så tråkigt att dö! ... Ah, se Marly i -fönstret!“ ropade han, springande dit, “ännu har jag ej lossat -ett enda skott till din ära ... men du skall få se, du -skall få se ... Himmel, hvad har du i handen, Marly?“ -</p> - -<p> -“En gryta“, svarade Marly småleende. -</p> - -<p> -“En Minerva med gryta, i stället för hjelm!“ ropade -Eugène; “så har då äfven bourgeoisien inträngt genom Olympens -legitima kristall-port! ... hvad vill du med grytan, -Minerva?“ -</p> - -<p> -“Bjuda soldaterne på frukost“, svarade Marly, lyftande -upp grytan med min af att vilja kasta den ned. -</p> - -<p> -“Gud välsigne dig för din gästfrihet, Marly, ty du tänker -nu på alla ... En kyss på din hand, fast den är sotig.“ -</p> - -<p> -Batteriet från torget började åter spela mot hufvudbarrikaden. -</p> - -<p> -“Rädda hundar skälla alltid på afstånd“, mumlade Laborde; -“men Sainte-Cécile skall snart tysta munnen på dem -... Tigen derborta, när helgonet talar!“ ropade han och affyrade -i detsamma med egen hand den ånyo laddade mörsaren. -</p> - -<p> -Batteriet, beröfvadt sin servis, tystnade; men i dess -ställe skrälde nya handgevärssalvor. -</p> - -<p> -Nya storm-kolonner rusade emot barrikaden, och nu -börjades en af dessa strider, som endast kunna kämpas inom -en stor stad. -</p> - -<p> -<a id="page-257" class="pagenum" title="257"></a> -Kulor nedifrån hveno mot kulor ofvanifrån. Gevärsmynningar, -riktade uppåt mot husen, nedslogos af husgerådssaker -som vräktes från fönstren. -</p> - -<p> -Hand-granater, uppkastade af soldaterne mot barrikaden, -sprungo bland stenregnet, som störtade öfver de anfallandes -hufvud. -</p> - -<p> -Sainte-Cécile gret för tredje gången och öppnade strömmar -af blod. Men blodfärgade voro redan hennes egna -sidor. -</p> - -<p> -“Au diable!“ mumlade Laborde till Armand, som, oupphörligt -laddande och skjutande, ännu låg bredvid den unge -befälhafvaren; “au diable! jag har fått ett granat-skott i -venstra handen ... Jag slipper resa till Afrika för att slåss -med Kabylerne ... Farväl med militär-ståndet! jag går in i -en radikal tidning.“ -</p> - -<p> -“Räck mig er sårade hand, jag skall förbinda den“, ropade -Armand. -</p> - -<p> -“Bevare mig gud från att hindra er i ert arbete!“ svarade -Laborde; “ni skjuter som fyra och kastar sten som sex -... Ännu har jag min högra hand i behåll ... O! nu tycker -jag hvad min vän, den låghalte löjtnanten, skall få roligt.“ -</p> - -<p> -“Men ni förblöder, Laborde!“ -</p> - -<p> -“Jag tror icke det, jag har alltid haft godt om blod ... -sak samma för resten, bara det räcker till dess jag gifvit -Sainte-Cécile hennes fjerde portion ... Stån på er, gossar! -skjuten sällan, men säkert ... Man måste hushålla på vår -ammunition ... med vårt blod är det en annan sak.“, -</p> - -<p> -“Armand!“ hviskade Eugène, som låg vid vår hjeltes -andra sida; “om det icke för mycket besvarar er, så led mig -till fönstret, till Marly, min stackars Marly.“ -</p> - -<p> -“Eugène, hur är det med er?“ -</p> - -<p> -“Jag har alltid haft lätt bröst“, svarade Eugène med -en suck; “men nu börjar jag få svårt för att andas ... Saken -är den, att jag höjde mig upp för att känna efter om -jag fått mycket bly i min madrass och då fick jag sjelf en -kula i bröstet ... och kulan sitter qvar, fast bröstet ej är -stoppadt med tagel som madrassen.“ -</p> - -<p> -Under det att Eugène med matt röst så talade, drog -Armand honom med sig till fönstret. -</p> - -<p> -Marly stod redan derinnanför och emottog i sina armar -den sårade poeten. -</p> - -<p> -<a id="page-258" class="pagenum" title="258"></a> -“Marly lilla“, sade Eugène leende, “om du nu lika väl -förmådde läka hjertan, som du träffar dem med pilarne från -dina vackra ögon, så kunde jag väl ännu några år få gräla -på dig för att du gjort papiljotter af mina verser ... Du var -kokett, Marly, du tyckte att svanens hvita fjädrar klädde -dina svarta lockar ... Nu skall du sätta svart fler i stället, -Marly, och du skall ångerfullt läsa hvad som står på papiljotterna.“ -</p> - -<p> -Marly, tyst, men blek, lade med Armands tillhjelp den -sårade poeten på en i rummet befintlig soffa, hvilken varit -för bred att komma ut genom fönstret. -</p> - -<p> -Under det att Armand uppehöll Eugènes hufvud, uppref -Marly den sårades vest och linne, men uppgaf ett jämmerrop, -när en stråle af blod sköt upp ur ett sår midt i -bröstet. -</p> - -<p> -“Gråt icke öfver mitt blod, goda Marly!“ sade Eugène, -“ty på dess flyende våg försvinner en spillrad tron, och segrande -brister mitt hjerta ... Armand, Armand!“ tillade han -häftigt, i det han reste sig upp med ryggen mot soffkarmen; -“papper, penna! ... skrif, ty nu har jag den! ... Ändtligen -har jag den sista versen! skrif, innan det blir för sent! ... -skrif! ... jag får läsa korrektur på andra sidan grafven.“ -</p> - -<p> -Armand, med tårar i ögonen, fattade poetens plån, hvars -ena sida var färgadt af blod, och han lyssnade till den döende -skalden, som under trummornas hvirflar och handgevärens -smattrande sjöng den fjerde och sista versen: -</p> - -<div class="poem-container"> - <div class="poem"> - <div class="stanza"> - <p class="verse">“Si Dieu, du haut des cieux, touché par nos misères,</p> - <p class="verse">Daignait à notre amour donner encore sa loi,</p> - <p class="verse">Ce Dieu des opprimés, ce Dieu des prolétaires,</p> - <p class="verse">Amis, soyez en surs, il dirait comme moi! ...</p> - <p class="verse">Je veux que le génie ait le sceptre du monde,</p> - <p class="verse">Je veux que le travail, cette mère féconde,</p> - <p class="verse">Elève ses enfants pour un meilleur destin!</p> - <p class="verse">Je veux de l’équité redresser la balance,</p> - <p class="verse">Je veux que l’oppresseur soit réduit au silence!</p> - <p class="verse">Voilà ... pourquoi ... je suis ... je ...“</p> - </div> - </div> -</div> - -<p class="noindent"> -Skaldens hufvud sjönk. Hans ögon tillslötos. -</p> - -<p> -Dödens hvita, hårda hinna bredde sig öfver hans leende -anletsdrag. -</p> - -<p> -Med ett nytt jämmerrop omfattade Marly hans knän -och gömde sitt ansigte vid hans tysta bröst. -</p> - -<p> -<a id="page-259" class="pagenum" title="259"></a> -Då hördes utifrån en knall, för hvilken murarne tycktes -remna. -</p> - -<p> -Det var Sainte-Cécile, som för fjerde gången spridde -fasa och död. -</p> - -<p> -“Je suis républicain!“ ropade den döende, slutande på -detta sätt sin sista vers, och en blixt ljungade fram ur hans -åter öppnade öga. -</p> - -<p> -Men dessa ord voro de sista, denna blick den sista. -</p> - -<p> -Marly värmde fåfängt med sina tårar ett lik. -</p> - -<p> -Armand gömde den sista versen vid sitt bröst och -tryckte en kyss på folkskaldens kalla läppar. -</p> - -<p> -Derefter tog han ett språng ut genom fönstret och störtade -sig i djupet af den blodiga striden. -</p> - -<div class="chapter"> - -<h3 class="chapter" id="subchap-0-1-30"> -<span class="firstline">Trettionde kapitlet.</span><br /> -Grefve de Vandeul. -</h3> - -</div> - -<p class="first"> -<span class="firstchar">S</span><span class="postfirstchar">edan</span> tidigt på morgonen hade porten till hertig de Beaudreuils -hotel varit i liflig rörelse. -</p> - -<p> -Hertigens många vänner, som redan fått kännedom om -hans missöde, hade skyndat till hotellet med hoppet att -kunna trösta honom, men återvändt synbart misströstande -om sin förmåga. -</p> - -<p> -Hela Paris skulle hafva känt och deltagit i hans sorg, -om icke de allmänna tilldragelserna helt och hållet slukat -alla enskilda händelser, vare sig af lycka eller olycka. -</p> - -<p> -Den arme hertigen! -</p> - -<p> -Att stå vid en kär frändes bår och på samma gång nödgas -begråta en trolös maka, det var för mycket. -</p> - -<p> -Dock, att en onkel dör, är kanske i sin naturliga ordning, -i synnerhet om onkeln lemnar millioner efter sig. -</p> - -<p> -Men att efter knappa tvänne månaders äktenskap förlora -en ung, vacker och talangfull hustru, det är hårdt, -och ännu hårdare, när man eftersinnar det sätt, hvarpå hon -förlorats. -</p> - -<p> -<a id="page-260" class="pagenum" title="260"></a> -Om hon genom döden afgått, skulle man endast haft -Vår Herre att anklaga och möjligtvis hunnit trösta sig med -den omständigheten, att hon dödt efter onkeln, till följd -hvaraf den efterlefvande makens arfsrätt icke kunde blifva -tvist underkastad. -</p> - -<p> -Men att en hustru rymmer med en annan karl, det kastar, -jemte förlusten, äfven en skugga af löje på den öfvergifne -mannen, och detta är kanske lika svårt att fördraga -som sjelfva förlusten. -</p> - -<p> -Visserligen skulle man också kunna trösta sig dermed -att en hustru, som låtit bortföra sig, jemväl har till den öfvergifne -maken förverkat all sin i boet medförda egendom. -</p> - -<p> -Men oaktadt många af hertigens vänner förespeglade -honom sistberörde tröstegrund — ty hvad griper man ej -tag uti för att kunna skingra en stor sorg? — så förblef -likväl hertig de Beaudreuil sjelfva tröstlösheten. -</p> - -<p> -Den enda, som fann honom någorlunda sansad och åtkomlig -för förnuftsskäl, var markisinnan Eulalie d’Estelle, -hvilken icke heller uraktlåtit att inställa sig hos honom. -</p> - -<p> -“Min bäste hertig! ni kan vara fullkomligt lugn“, sade -hon med detta leende, som ingen dödlig borde kunna emotstå; -“var blott försigtig ... icke för många ack och o ... det -kunde väcka era fienders misstanke, på samma gång som det -nedsätter er hos era vänner, hvilka icke begripa, huru en -de Beaudreuil kan sörja en liten parveny från S:t-Honoré.“ -</p> - -<p> -“Men jag fruktar“, sade hertigen. -</p> - -<p> -“Hvad?“ -</p> - -<p> -“Att S:t-Bris icke bevakar henne med nödig försigtighet.“ -</p> - -<p> -“Ni fruktar att hon kunde undkomma?“ -</p> - -<p> -“Om hon skulle undkomma, vore allt förloradt“, sade -hertigen, bleknande vid blotta tanken derpå. -</p> - -<p> -“Visserligen, men sådant är omöjligt“, försäkrade markisinnan; -“den värde baronens egen säkerhet är oss en borgen, -för att ej tala om de många louisd’orer, som han har -att vänta för det skydd, han gifver en ung och vacker qvinna -... Kanske har hon redan lugnat sig ... Baron S:t-Bris är en -vacker karl, som nog kan vara farlig för mera än en borgaredotter -från S:t-Honoré.“ -</p> - -<p> -“Ni känner ej denna borgaredotter, markisinna ... hon -är stolt.“ -</p> - -<p> -“Ni misstänker henne för att vilja spela tragedi? Var -lugn! ... Mademoiselle Rachel har gifvit våra fransyskor afsmak -<a id="page-261" class="pagenum" title="261"></a> -för antikens hjeltinnor, ty hvem ville väl underkasta -sig de gräsliga lidanden, som hon framställer? ... hvem skulle -väl afundas Lucretia och Virginia deras bedröfliga öden! ... -Tro mig, man dödar sig ej mera för att undfly en vacker -karl, och ännu mindre efteråt, för att på sig sjelf hämnas -sin egen vanära ... Nu för tiden är man klokare än så ... -De arme poeterne! de behöfva gå bra långt tillbaka i tiden, -för att finna ämnen för sina jämmerliga sorgespel.“ -</p> - -<p> -“Det förvånar mig likväl att jag ännu icke fått någon -underrättelse från S:t-Bris ... det var likväl öfverenskommet -att han tidigt på morgonen skulle skicka mig bud.“ -</p> - -<p> -“Just den omständigheten, att ni ej fått någon underrättelse, -bevisar att allt står väl till ... Det vore för mycket -begärdt af den lycklige baronen, att han midt i skötet af sin -berusning skulle ge sig tid att skicka oss bulletiner ... Låtom -oss derför tala om annat! ... Er djupa sorg har kanske hindrat -er från att lyssna till dagens märkvärdigheter, ljudande -med dånet af musköter och kanoner? ... det tyckes gå bättre -än vi ens vågat drömma om.“ -</p> - -<p> -“Det artar sig till mera än en simpel emöt“, yttrade -hertigen, med synbart välbehag upptagande ett annat samtalsämne. -</p> - -<p> -“Man påstår att Ludvig Filip icke vågar sammankalla -national-gardet, och detta är ett godt tecken.“ -</p> - -<p> -“Visserligen ... Man påstår äfven att Molé blifvit kallad -till Tuilerierna.“ -</p> - -<p> -“Och de inbilla sig att Molé skall blåsa ned barrikaderna? -... de dårarne! ... Allt går ypperligt ... det enda, -som fattas, är att grefven af Chambord icke är närvarande, -ty i sådant fall hade allt redan varit afgjordt.“ -</p> - -<p> -“Man har likväl uppsatt förslag till provisorisk styrelse, -som skall handhafva ärenderna till dess Henri cinq hunnit -anlända.“ -</p> - -<p> -“Jag har hört det, och hvad har man gifvit er för roll, -de Beaudreuil?“ -</p> - -<p> -“Jag är minister för allmänna undervisningen.“ -</p> - -<p> -“Ni passar ej för den portföljen“, anmärkte markisinnan, -och denna gång onekligen med skäl. -</p> - -<p> -“Ni tror då, markisinna?“ -</p> - -<p> -“Att ni gjort klokast om ni tagit initiativet ... I stället -för att blott blifva fjedern i verket, borde ni ha varit -<a id="page-262" class="pagenum" title="262"></a> -handen, som trycker på den ... Hvarför satte ni ej sjelf upp -en lista?“ -</p> - -<p> -“Men betänk då att Berryer och Montalembert ...“ -</p> - -<p> -“Äro talangerna“, inföll markisinnan; “men ni, de Beaudreuil, -är styrkan.“ -</p> - -<p> -“Hvad menar ni, Eulalie?“ -</p> - -<p> -“Berryer och Montalembert hafva pennan och ordet, -men hvar hafva de sina arméer?“ -</p> - -<p> -“Ni tror då, att jag eger en armé?“ -</p> - -<p> -“Ja, en armé af louisd’orer, en armé, som inga barrikader -decimera ... Ni hade kunnat bli den förste, i stället -för att nu blott vara den siste ... Ni är en klen politiker, -Rigobert ... Ni vore förlorad, om ni ej hade mig vid er sida, -känslolöse! ... Jag vill icke att ni skall vara den siste.“ -</p> - -<p> -“Hvad vill ni då göra?“ -</p> - -<p> -“Jag vill göra er till den förste, och jag skall göra -det, otacksamme!“ -</p> - -<p> -“På hvad sätt?“ -</p> - -<p> -“Klockan är nu half till elfva“, svarade markisinnan -med en blick på pendylen; “det är nu tid för er att åka -till sorghuset ... Men jag far till Berryer.“ -</p> - -<p> -“Och sedan?“ -</p> - -<p> -“Medan ni lyfter Géronnière från katafalken och förer -honom till Madeleine-kyrkan, lyfter jag er upp på konselj-presidentens -stol och förer er till stats-rodret.“ -</p> - -<p> -“Ni är rask, Eulalie! ... och ni tror att det skall -lyckas?“ -</p> - -<p> -“Ja.“ -</p> - -<p> -“Och hvilken mäktig häfstång ämnar ni anlita för detta -svåra arbete?“ -</p> - -<p> -“Ett eller två ord, som jag hviskar i Berryers öra“, -svarade markisinnan vårdslöst. -</p> - -<p> -“Och dessa ord?“ -</p> - -<p> -“De enklaste i verlden: antingen sätter ni hertig de -Beaudreuil på president-stolen, eller ställer hertig de Beaudreuil -sin gyllene armé till skyddsvakt kring orleanistens -tron ... Se der allt som behöfs.“ -</p> - -<p> -“Visserligen, men ...“ -</p> - -<p> -En betjent inträdde, anmälande grefve de Vandeul. -</p> - -<p> -“En ny condoléance,“ yttrade markisinnan, resande sig -upp för att gå. -</p> - -<p> -<a id="page-263" class="pagenum" title="263"></a> -“O min gud, så tråkigt!“ ropade hertigen, redan utledsen -vid det menskliga deltagandet. -</p> - -<p> -“Raskt från dur till moll, hertig!“ uppmanade markisinnan, -räckande honom sin hand. -</p> - -<p> -“Farväl, Eulalie!“ sade hertigen, kyssande hennes hand; -“efter begrafningen besöker jag er?“ -</p> - -<p> -“Välkommen, konselj-president!“ sade markisinnan; “men, -hvad ser jag?“ ropade hon skrattande; “ni har knutit kring -armen tvänne sorgflor i stället för ett.“ -</p> - -<p> -“Ack, min tankspriddhet!“ sade hertigen, lösande upp -det öfverflödiga floret. -</p> - -<p> -“Det ser ut som ni med sorgflor ville sörja en enleverad -hustru“, skämtade markisinnan, “eller också är ni mera -än en blott öfvergifven man, kanske är ni enkling ... Men -var trygg! den nya Lucretia störtar ingen konung, icke ens -en hertig ... Bäst om hon vore död, ty det finnes ingen -bättre sinnebild af tystnaden än grafven.“ -</p> - -<p> -“Hm!“ mumlade hertigen bleknande. -</p> - -<p> -“Ni bleknar för mycket, Rigobert“, anmärkte markisinnan; -“glöm för all del icke, att den svarta drägten redan -gör ansigtet tillräckligt blekt ... au revoir!“ -</p> - -<p> -Markisinnan mötte i yttre rummet grefve de Vandeul, -hvilken var en man af sextio år med stolt hållning och ädla -anletsdrag. -</p> - -<p> -“Hur befinner sig hertigen?“ frågade grefven. -</p> - -<p> -“Bedröfligare än jag förestält mig“, svarade markisinnan; -“han hade dock bort kunna ana att så skulle gå.“ -</p> - -<p> -“Hvarför borde han ana det?“ -</p> - -<p> -“Emedan den, som söker metaller, måste bereda sig på -att äfven finna slagg.“ -</p> - -<p> -“Myntade metaller böra dock vara fria från slagg.“ -</p> - -<p> -“Men i dåliga tider myntar man icke blott ädla metaller.“ -</p> - -<p> -“Hur menar ni, madame?“ -</p> - -<p> -“Jag menar att man ej onäpst ingår mésalliancer, att -man ej ostraffadt öppnar våra palatser för bourgeoisien, ty -det guld, den för med sig, bär alltid märke af den hand, -som tummat det.“ -</p> - -<p> -Markisinnan aflägsnade sig och grefven gick in till -hertigen. -</p> - -<p> -“Äfven ni, grefve de Vandeul, har ej glömt mig i min -olycka!“ repade hertigen, skyndande emot den ankommande. -“Ni visade den arma vilseförda alltid mycken välvilja.“ -</p> - -<p> -<a id="page-264" class="pagenum" title="264"></a> -“Jag och hela min familj satte högt värde på hertiginnan“, -svarade grefven. -</p> - -<p> -“Ni skulle icke hafva anat något sådant af henne?“ -</p> - -<p> -“Nej.“ -</p> - -<p> -“Ni skulle icke trott det, om man berättat det för er?“ -</p> - -<p> -“Nej.“ -</p> - -<p> -“Liksom ni anade jag det ej, liksom ni trodde jag det -ej ... O! jag kan knappast tro det än, och likväl är det en -sanning, en sanning, som gjutit döden i mitt bröst ... Grefve -de Vandeul, jag är mycket olycklig!“ -</p> - -<p> -“Ja, ni är mycket olycklig!“ upprepade grefven. -</p> - -<p> -“Af barmhertighet, af nåd, tala icke mera till mig om -henne!“ bad hertigen. -</p> - -<p> -“Jag skall icke mera tala till er om henne“, försäkrade -Vandeul. -</p> - -<p> -De Beaudreuil vände sitt ansigte mot fönstret, liksom -för att dölja sina tårar. -</p> - -<p> -Grefven följde hertigen med en djupt bedröfvad blick, -oaktadt den sednare var vänd ifrån honom. -</p> - -<p> -“Jag såg att er vagn var förspänd“, sade grefven efter -en stunds paus. -</p> - -<p> -“Ja, det är sannt, jag hade glömt det“, yttrade hertigen; -“har ni kommit till fots?“ -</p> - -<p> -“Ja, och derför tänkte jag be att få begagna er vagn.“ -</p> - -<p> -“Ert sällskap skall bereda mig både tröst och glädje,“ -bedyrade hertigen. -</p> - -<p> -“Godt! jag följer er då ... vi ha visserligen ännu en -halftimme på oss, men det är kanske i sin ordning att ni -kommer något tidigare än de andra.“ -</p> - -<p> -“Ni har rätt, vi skola fara genast.“ -</p> - -<p> -Hertigen och grefven följdes åt utför trapporna och -stego in i den förres vagn. -</p> - -<p> -Vagnen satte sig i rörelse. -</p> - -<p> -Under färden hörde de begge herrarne på afstånd dånet -af handgevärssalfvor och kanoner, men iakttogo icke desto -mindre ömsesidig tystnad. -</p> - -<p> -Den ene syntes uteslutande öfverlemnad åt sin sorg och -den andre tycktes vara för grannlaga för att störa den. -</p> - -<p> -Som något hinder icke mötte hertigens vagn, oaktadt -mycket folk var i rörelse, så stannade den efter omkring tio -minuters färd utanför porten till den aflidne bankirens hus. -</p> - -<p> -<a id="page-265" class="pagenum" title="265"></a> -Hertigens tvänne betjenter, begge med sorgflor om hattar -och armar, öppnade vagnsdörren för hertigen och hans -följeslagare, hvilka snart befunno sig i portgången. -</p> - -<p> -Portgången var beklädd med svart tyg, och tunga silfver-draperier -prunkade högtidligt på den svarta grunden, -men katafalken ... -</p> - -<p> -En likkista kan aldrig vara en angenäm syn, äfven om -man är dens arftagare, som deruti hvilar; men att icke finna -en likkista, der man väntar att finna den, är kanske ännu -mera oangenämt. -</p> - -<p> -Hertigen såg endast den svartklädda och med silfverfransar -garnerade katafalken, på hvilken kistan borde stå, men -likväl icke stod. -</p> - -<p> -“Hvad vill det säga?“ frågade han med något osäker -stämma portvaktaren, hvilken stod bredvid honom bugande -och med hatten i hand; “klockan är snart elfva, och man -har ännu icke nedstält kistan.“ -</p> - -<p> -“Den har varit nedstäld, monseigneur“, svarade portvaktaren. -</p> - -<p> -“Varit!“ upprepade hertigen; “varit nedstäld, säger ni!“ -</p> - -<p> -“Ja, för två timmar sedan, såsom anbefaldt var, men ...“ -</p> - -<p> -“Är det väl möjligt att man redan fört liket till kyrkan, -utan att afvakta mig och processionen?“ -</p> - -<p> -“Nej, monseigneur.“ -</p> - -<p> -“Hvar är då likkistan?“ frågade hertigen, vändande -bort ansigtet för att dölja den färg, för hvilken markisinnan -varnat honom. -</p> - -<p> -“Den är nyss uppburen igen“, svarade portvaktaren. -</p> - -<p> -“Uppburen igen!“ upprepade hertigen, stödjande ena -knät mot katafalken; “uppburen utan min befallning! ... -hvarför har man burit upp den?“ -</p> - -<p> -“Det vet jag inte, monseigneur, men det är för en halftimme -sedan ...“ -</p> - -<p> -“På hvems befallning har det skett?“ -</p> - -<p> -“På hertiginnans“, svarade portvaktaren. -</p> - -<p> -“Hertiginnans!“ skrek hertigen. -</p> - -<p> -Grefve de Vandeul syntes icke dela hertigens bestörtning, -men hans blick, sökande hertigens ansigte, hvilade -med ett alvarligt uttryck på dennes marmorhvita anletsdrag. -</p> - -<p> -“Hvilken hertiginna!“ ropade hertigen, görande våld på -sig för att lösa sin tunga. -</p> - -<p> -<a id="page-266" class="pagenum" title="266"></a> -“Hå“, svarade portvaktaren, “hvilken annan skulle det -väl vara än madame la duchesse, monseigneurs gemål?“ -</p> - -<p> -Hertigen sjönk ned på katafalken. -</p> - -<p> -Katafalken, som nyss förlorat ett lik, tycktes i ersättning -hafva fått ett annat. -</p> - -<p> -Portvaktaren tappade sin hatt och stirrade bestört på -monsieur le duc. -</p> - -<p> -“Gå in efter ett glas vatten“, befalde grefven portvaktaren; -“ni ser ju att hertigen mår illa.“ -</p> - -<p> -“O min gud!“ ropade portvaktaren och skyndade in i -portkammaren. -</p> - -<p> -“Er arm, hertig“, sade grefven till de Beaudreuil, sedan -portvaktaren försvunnit, “jag vill föra er tillbaka till -er vagn.“ -</p> - -<p> -Hertigen fattade mekaniskt grefvens arm och lät sig -föras ur porten. -</p> - -<p> -“Öppnen vagnsdörren“, befalde grefven de begge betjenterne, -som, bestörte af sin husbondes bleka förvridna anletsdrag, -verkstälde befallningen. -</p> - -<p> -Grefven hjelpte derefter hertigen att uppstiga och sätta -sig i vagnen. -</p> - -<p> -“Upp på era platser!“ ropade han derefter till betjenterne; -“hertigen vill fara hem!“ -</p> - -<p> -Betjenterne aflägsnade sig från vagnsdörren, i hvilken -grefven derefter fattade. -</p> - -<p> -Sedan betjenterne intagit sina vanliga platser, böjde sig -grefve de Vandeul in i vagnen och sade med en röst, som -icke kunde höras af någon annan än hertigen: -</p> - -<p> -“Hertiginnan de Beaudreuil har tillbragt sednaste natten -i skötet af min familj; men för närvarande vistas hon i -detta hus, der läkare nu som bäst obducera hennes onkels -lik ... Man tänkte äfven låta er vara närvarande, men ni -stupade öfver katafalken, ni hade ej styrka att gå uppför -trapporna och derför ansåg jag tjenligast för er att vända -åter.“ -</p> - -<p> -“Hertig de Beaudreuil! ni är en mördare, ni är en niding!“ -fortfor grefven; “det är ni och andra med er, som -vanärat det stånd, hvartill ni olyckligtvis hör ... Det är ni -och era gelikar som störtat detta stånd från den höjd, som -det, till följd både af födsel och bildning, alltid bort innehafva -... Det är icke pöbelns armar, utan adelsmäns brott, -<a id="page-267" class="pagenum" title="267"></a> -som fläckat våra sköldar och bräckt våra svärd, frejdade sedan -urminnes tider.“ -</p> - -<p> -En stor tår perlade i den gamle legitimistens öga, när -han sade dessa ord. -</p> - -<p> -“De Beaudreuil!“ tillade han; “råga ej vanäran med -fegheten ... Må denna vagnsdörr, som jag nu tillsluter efter -er, för er vara detsamma som grafvens!“ -</p> - -<p> -Efter dessa ord slog han till vagnsdörren. -</p> - -<p> -“Hertigen far hem!“ ropade han derefter till kusken -och återvände in i den döde bankirens hus. -</p> - -<div class="chapter"> - -<h3 class="chapter" id="subchap-0-1-31"> -<span class="firstline">Trettioförsta kapitlet.</span><br /> -Palais-Royal. -</h3> - -</div> - -<p class="first"> -<span class="firstchar">H</span><span class="postfirstchar">vem</span> har varit i Paris och icke besökt Palais-Royal, eller -Palais-National, såsom det efter sista revolutionen kallas? -</p> - -<p> -Hvilken parisare eller främling har ej tjusats af skuggan -från dess kastanier, af doftet från dess blomster-rabatter, -af perlorna från dess rika fontän? -</p> - -<p> -Hvem har ej bländats af glansen från dess tusentals -lampor? hvem har ej druckit kaffe i Café-Rotonde? -</p> - -<p> -Palais-Royal bär med skäl tillnamnet fé-slottet, men ingen -tjusande fé har framtrollat det. -</p> - -<p> -Trollkarlen var en prest, en kardinal, och kanske den -argaste, som någonsin messat böner i kyrka och huggit hufvudet -af bättre folk. -</p> - -<p> -Det var Richelieu, ett af de tre ve, som franska adeln -skulle kunna nämna i sina litanior. -</p> - -<p> -Ludvig XI halshögg de stora vasallerne, Richelieu de -höge herrarne (les grands seigneurs) och Robespierre aristokratien -“en général“. -</p> - -<p> -Men som vi, för närvarande åtminstone, icke ha tillfälle -att förbanna dem för det, så nämna vi blott att den mellerste -af triumvirerne gjorde något för efterverlden, när han lät -<a id="page-268" class="pagenum" title="268"></a> -uppresa det palats, hvarom nu är fråga och hvilket då kallades -Palais Cardinal. -</p> - -<p> -Richelieu for in i detta palats för sista gången den 2 -December 1642, ty han hade döden i faggorna, men var för -öfrigt vid bästa lynne i verlden, emedan han samma dag sett -Cinq-Mars och Thou på stupstocken. -</p> - -<p> -Han dog två dagar derefter, icke äldre än femtioåtta år, -till mycken fröjd för sina fiender och kanske ännu mera för -Frankrikes, samt efter att hafva testamenterat sitt palats åt -Ludvig XIII, hvilken några månader derefter följde testator -i grafven. -</p> - -<p> -Ifrån den tiden var Palais-Royal residens för kungar -och prinsar, ända till dess hertigen af Orleans, Louis-Philippe-Joseph, -mera känd under namnet Egalité, upplät en större -del af palatset åt en hvar, som önskade bo vackert och beqvämt -emot dryg hyra. -</p> - -<p> -Det var, om man så vill, ett föga furstligt, men desto -mera förståndigt sätt att få sina skulder betalda. -</p> - -<p> -Efter hertigens afrättning såldes de uthyrda lokalerna -åt enskilda för det allmännas räkning. -</p> - -<p> -Vid Restaurationen återinsattes visserligen den orleanska -familjen i eganderätten till Palais-Royal, men hvad som -blifvit försåldt åt enskilde, förblef likväl i dessas ego, såsom -rätt och billigt var. -</p> - -<p> -Orleanska familjen hade gudi nog att lefva af och bo -uti ändå. -</p> - -<p> -Det är egentligen hufvudbyggnaden af detta jättepalats, -och hvilken i och för sig sjelf kunde betraktas såsom ett -kungligt slott, som tillkom den orleanska familjen. -</p> - -<p> -Façaden af denna byggnad vetter åt rue S:t-Honoré och -har sin särskilda gård, begränsad af paviljonger, flyglar samt -en murad terrass, genom hvars trenne portar man inkommer -på gården. -</p> - -<p> -Alla dessa partier äro rikt ornerade af pelare så joniska -som doriska. -</p> - -<p> -På frontongen prunka orleanska ättens vapen, med Klokheten -och Frikostigheten på venstra sidan samt Rättvisan -och Styrkan på den högra, alla fyra af bildhuggaren Pajou. -</p> - -<p> -De fyra bilderna stå ännu qvar, men hvad är numera -deras ande, deras betydelse? -</p> - -<p> -Frikostigheten hade för längesedan blifvit skrinlagd af -girigheten, Rättvisan drunknat i korruptionen, Klokheten förlorat -<a id="page-269" class="pagenum" title="269"></a> -hufvudet och Styrkan qväfdes snart derpå i den allmänna -opinionens armar. -</p> - -<p> -Denna byggnad, hvaruti orleanska familjen fordom residerade, -utgör dock blott en mindre sida i den stora rektangel, -som sjelfva Palais-Royal bildar. -</p> - -<p> -De tre öfriga sidorna bestå af en mängd särskilda och -småningom under tidens lopp förenade hus, med något olika -byggnadssätt utåt de gator, hvartill de gränsa, men inåt den -stora gården sammanhållna i en harmonisk och alvarlig stil, -med sammanhängande arkader och gallerier på nedra botten -samt hoplöpande balkonger till fjerde våningen. -</p> - -<p> -Det blefve i sanning ett vidlyftigt arbete att närmare -beskrifva detta ofantliga palats med dess teatrar, hvaribland -Théâtre Français, dess många kaféer och dess nästan oräkneliga -köpmansbodar, bakom hvilkas slipade fönsterglas alla -varor, som lyxen kan påfinna, ligga utbredda, mäktiga nog -att förleda en hel verld, rikta eller ruinera den, allt efter som -man vill taga det. -</p> - -<p> -Den som önskar veta hvad Palais-Royal inbringar i årliga -hyror, kunna vi omöjligt tillfredsställa. -</p> - -<p> -Inåt gården är det ungefär 200 arkader, och för hvarje -sådan betalas årligen 2,000 francs; men hvad äro väl arkaderna, -som endast tillhöra bottenvåningarne, mot allt det öfriga -af ett fyravånings-palats, öfverfyldt med idel praktsalar? -</p> - -<p> -Dock kan man någorlunda göra sig ett begrepp om det, -helas afkastning, när man vet, att värden på Café-Rotonde -årligen betalar 42,000 francs endast för rättigheten att ställa -bord och stolar utanför sitt kafé, hvilket i en halfrund, -nästan helt och hållet af glas, skjuter fram på den stora -gården. -</p> - -<p> -Vi nämnde den stora gården. Det är på den vi hafva -de skuggande kastanierna, de doftande blomster-parterrerna -och fontänens uppfriskande kaskad. -</p> - -<p> -Det är af dessa kronor, blommor och perlor som vandraren -njuter både vid solens ljus och vid skenet af tallösa -lågor, när aftonen är inne. -</p> - -<p> -Men hvem kan räkna de promenerandes antal på denna -gård, för att ej tala om dem, som fram och tillbaka röra -sig inom de praktfulla gallerierna, bland hvilka la galerie -d’Orléans, med dess glastak och spegelväggar, ensamt är en -mötesplats för folk af alla klasser? -</p> - -<p> -<a id="page-270" class="pagenum" title="270"></a> -Hvem kan räkna den barnaskara, som mellan trädens -stammar, utanför rabatternas jerntråds-staket, och invid fontänens -stenbräddar leker, dansar och hoppar inför mödrars -och “bonners“ ögon ungefär såsom i Carl XIII:s torg, Stockholms -stora barnkammare? -</p> - -<p> -Med ett ord, hvilken glans, hvilket lif både i stort och -smått inom detta Palais-Royal eller Palais-National, hvilket -sednare namn klingar bättre i våra förstockade öron. -</p> - -<p> -Klockan är nu tu på dagen. -</p> - -<p> -General-marsch slås öfverallt. -</p> - -<p> -Ändtligen sammankallas national-gardet, denna mäktiga -korporation, som trenne gånger förut räddat Juli-dynastien. -</p> - -<p> -National-gardet hör rappellen, men tvekar en stund att -lyda den. -</p> - -<p> -Det känner redan det misstroende och förakt styrelsen -hyser för det. Det vet till och med att mairierna fått befallning -att icke utlemna ammunition åt dess legioner. -</p> - -<p> -Men snart förstår man att rappellen är slagen mera i -folkets namn än i konungadömets. -</p> - -<p> -National-gardet börjar visa sig på gatorna, men dess -parti är förut taget. -</p> - -<p> -Denna gång skall det hejda elden, denna gång uppträda -såsom medlare mellan Tuilerierna och folk-qvarteren; men det -skall först betinga sig följande vilkor: -</p> - -<p> -Ministèren måste falla, reformen måste antagas. -</p> - -<p> -Med ropen: “Vive la réforme! à bas le ministère!“ -framtågar 10:de legionen. -</p> - -<p> -På la place Bourbon möter denna legion flere ammunitions-vagnar -på väg till batterierna och hejdar dem. -</p> - -<p> -Ingen ammunition skall utdelas hvarken åt trupperna -eller folket. Längre får ej blod flyta. -</p> - -<p> -På boulevarden sammanträffar en bataljon af andra legionen -med en sqvadron kyrassierer, färdig att göra choc -på folket. -</p> - -<p> -Bataljonen uppställer sig emellan folket och sqvadronen. -Sqvadronen gör halt. -</p> - -<p> -Ett detachement af tredje legionen, följande rue Montmartre, -möter en obeväpnad folkhop, som flyr för en stark -trupp municipal-garde. -</p> - -<p> -Detachementet öppnar sina leder för de flyende och -marscherar derefter med fäld bajonett på municipal-gardet. -</p> - -<p> -Municipal-gardet drager sig tillbaka. -</p> - -<p> -<a id="page-271" class="pagenum" title="271"></a> -Smärre afdelningar af national-gardet visa sig nu öfverallt -på gatorna, boulevarderna och kajerna. -</p> - -<p> -Mellan dem och linie-trupperna uppstår ej den ringaste -fiendtlighet. Ännu ropa icke soldaterne: “Vive la réforme! -à bas le ministère!“ men de låta folket och national-gardet -ropa så mycket dem lyster. -</p> - -<p> -Den som tiger, samtycker. -</p> - -<p> -Utanför den sidan af Palais-Royal, som vetter åt rue -S:t-Honoré, och trängande emot de tre tillstängda gallerportarne, -genom hvilka man inkommer på den mindre gård, -hvarom vi nyss talat, visade sig en talrik skara arbetare, -parlamenterande med den på gården uppstälda vakten af linien, -och hvilken lagt an, med musköt-mynningarna riktade -utåt mellan de trenne portarnes jerngaller. -</p> - -<p> -På något afstånd derifrån stodo några bättre klädde -personer. -</p> - -<p> -“Hvad är det frågan om derborta?“ frågade en af dem, -pekande på skaran utanför Palais-Royal. -</p> - -<p> -“Man vill ha ut fångarne“, svarade en annan. -</p> - -<p> -“Hvilka fångar?“ -</p> - -<p> -“Dem som nyss fördes in i vakten.“ -</p> - -<p> -“Hvar togos de?“ -</p> - -<p> -“Ni känner då icke det gräsliga blodbadet på rue Rambuteau?“ -</p> - -<p> -“Jo, men jag har icke hört hur det slutades.“ -</p> - -<p> -“Efter fyra timmars strid, den blodigaste barrikad-strid -man kan erinra sig, och efter sex tillbakaslagna stormningar, -lyckades det slutligen trupperna att eröfra barrikaderna ... -Men truppernas seger kan nästan betraktas såsom ett nederlag, -ty deras förlust är oerhörd ... Det var först efter ankomsten -af flere förstärknings-bataljoner och sedan insurgenterne -bortskjutit all sin ammunition, som trupperna blefvo -mästare af platsen.“ -</p> - -<p> -“Och insurgenterne?“ -</p> - -<p> -“De fleste af dem, som försvarade barrikaderna, hafva -stupat: ingen af dem ville sträcka vapen.“ -</p> - -<p> -“Man tog likväl fångar?“ -</p> - -<p> -“Ja visst, men endast svårt sårade ... Man släpade -dem för en qvart sedan in i vakten, ty ingen af dem förmådde -gå.“ -</p> - -<p> -<a id="page-272" class="pagenum" title="272"></a> -En djup suck hördes helt nära bakom de samtalande, -hvilka dervid vände sig om och blefvo varse en äldre man -på tvänne träben och tvänne kryckor. -</p> - -<p> -Krymplingen, som såg att han var bemärkt, aflägsnade -sig, närmande sig med böjdt hufvud den med vakten ordvexlande -folkskaran. -</p> - -<p> -En ung blus af jättelik växt höjde sitt hufvud öfver -dem, som stodo närmast den mellersta galler-porten. -</p> - -<p> -Han tycktes vara de öfrigas anförare och förde ordet -för tillfället. -</p> - -<p> -Vi igenkänna i honom densamme Alphonse, i hvars -hårda händer Armand dagen förut öfverantvardat de tvänne -fångarne vid rue S:t-Etienne. -</p> - -<p> -“Monsieur!“ ropade han till officeren som stod innanför -porten, “ni måste lemna ut fångarne, eller spränga vi genast -portarne.“ -</p> - -<p> -“Monsieur!“ svarade officeren, “vi utlemna ingen fånge -... Försök derför att spränga portarne.“ -</p> - -<p> -“Vi sätta eld på Palais-Royal“, ropade Alphonse, “och -skola steka er, som man steker fasaner.“ -</p> - -<p> -“Gör det“, svarade officeren; “men glöm icke, att, medan -man steker fasaner på gården, steker man på samma -gång de korpar, som förvaras i källarne.“ -</p> - -<p> -Alphonse vände sig till sina kamrater, förmodligen -för att fråga dem, huruvida korpar äro lika lättstekta som -fasaner. -</p> - -<p> -Kamraterne ansågo visserligen de förre segare i köttet -än de sednare, men trodde dock att resultatet skulle blifva -ungefär detsamma. -</p> - -<p> -Alphonse och hans kamrater blefvo mycket modfälde, -emedan de satte större värde på korpar än på fasaner. -</p> - -<p> -Ett vildt glädjerop hördes i detsamma från platsen. -</p> - -<p> -Öfverraskad vände Alphonse sig om och såg öfver de -andras hufvud, hurusom ett halft dussin bluser släpade med -sig en afväpnad premier-löjtnant vid linien. -</p> - -<p> -“Aha“, sade Alphonse, öppnande sina breda hvita tandrader; -“för en fasan bör man kunna få många korpar.“ -</p> - -<p> -“Abélard!“ ropade befälhafvaren för vakten och bleknade, -ty han igenkände i fången sin egen bror. -</p> - -<p> -Soldaterne gjorde gevär för fot och betraktade oroligt -sin befälhafvare. -</p> - -<p> -<a id="page-273" class="pagenum" title="273"></a> -“Monsieur!“ sade Alphonse, vändande sig å nyo till -denne, “hvad säger ni om ett kristligt byta? ... plocka fram -hvad ni har i källarne och skänk oss det ... Vi skola ge -hvad vi ha, och mera en annan gång, när vi bli rikare.“ -</p> - -<p> -Befälhafvaren teg, stirrande dystert ned på marken. -</p> - -<p> -“Nej! Nej!“ ropade den fångne officeren; “jag underkastar -mig mitt öde ... Men någon parlamentering med -upprorsmän kommer ej i fråga, och skolen I svara något, så -svaren med en gevärssalfva, ty jag befaller det.“ -</p> - -<p> -Befälhafvaren innanför blef ännu mer bestört, ty fången, -som var hans broder, var äfven hans närmaste förman. -</p> - -<p> -“Åhå!“ sade Alphonse till fången; “ni tycker om att -hänga, ni, och detta är er rättighet ... Godt, ni skall få -hänga ... Der står en lyktpåle; men är det någon hederlig -menniska som har ett rep?“ -</p> - -<p> -Alphonse hade, såsom vi redan veta, mycken fallenhet -för att hänga folk, och var icke rådlös i den vägen. -</p> - -<p> -Men som ingen “hederlig“ menniska för tillfället hade -något rep till hands, så spände en af bluserna oegennyttigt -af sig sitt läderskärp och räckte det åt Alphonse. -</p> - -<p> -“Rep är bättre“, sade denne: “men läder går också an -... sämre kan man få slita innan man dör.“ -</p> - -<p> -Under det han sade detta, lade han lugnt läder-remmen -kring den fångne löjtnantens hals. -</p> - -<p> -“Skjut! skjut!“ ropade denne till befälhafvaren på gården. -</p> - -<p> -Men ingen soldat gjorde min af att skjuta. -</p> - -<p> -Brodern innanföre såg ut som om det i stället varit -kring hans hals man knutit den olycksbådande remmen. -</p> - -<p> -Tvänne under-officerare nalkades sin befälhafvare och -samtalade en stund tyst med honom. -</p> - -<p> -Derefter närmade sig officeren gallerporten. -</p> - -<p> -“I egen i ert våld blott en enda fånge“, sade han; -“men vi ha tjugo ... I kunnen ej begära, att vi för en enda -skola gifva alla tjugu ... Vi tillbjuda er derför en af våra -fångar i utvexling.“ -</p> - -<p> -Alphonse rådslog med sina kamrater, hvarefter han vände -sig till befälhafvaren. -</p> - -<p> -“Det är billigt“, sade han, “en mot en, ty en af edra -kan aldrig uppväga tjugu af våra ... Således åtnöja vi oss -denna gången med en ... Men vi måste ha rättighet att -välja.“ -</p> - -<p> -<a id="page-274" class="pagenum" title="274"></a> -“Godt! ... hvilken väljen I?“ -</p> - -<p> -“Armand Cambon“, svarade Alphonse. -</p> - -<p> -“Armand Cambon“, skriade mängden; “den tappre Armand -Cambon.“ -</p> - -<p> -“Jag skall ge befallning om hans upphemtande“, förklarade -officeren. -</p> - -<p> -“Men jag förbjuder det, jag!“ förklarade fången; “ni -tyckes blott komma ihåg att jag är er bror, men icke att -jag är er förman ... Monsieur le lieutenant“, tillade han med -befallande stämma, “ni lyder, om ni icke vill att jag döende -förklarar er ovärdig det bröst, hvarunder vi begge legat!“ -</p> - -<p> -“Karlen är galen!“ ropade Alphonse; “han vurmar på -lyktpålen, och så är det alltid med nyhetens behag ... Nå -väl, till lyktpålen då till lyktpålen!“ -</p> - -<p> -“Till lyktpålen!“ instämde bluserna, och tjugo händer -fattade på en gång tag uti den oförskräckte fången. -</p> - -<p> -“Halt!“ ropade krymplingen, som hitintills med tystnad -afhört ordvexlingen; “jag har rättighet att deltaga i beslutet, -jag också, ty liksom ni har jag kämpat för friheten, och jag -förlorade år 1830 mina begge ben ... Jag har i striden dödat -flere än en fiende, men aldrig bar jag på mitt samvete -en mördad fånges blod ... Icke heller skall jag tillåta någon -annan att bära det, om det också kostade mig de begge armar -jag har qvar, ja, mitt eget hufvud.“ -</p> - -<p> -Alla omgåfvo krymplingen, som var välbekant för de -fleste. -</p> - -<p> -“I skolen icke mörda denne man“, fortfor han, “emedan -den, som trotsar döden för uppfyllandet af sin pligt, är -värd er beundran ... Än mer, I skolen återgifva honom friheten, -emedan folket måste vara ädelmodigt ... Det folk, som -ej är ädelmodigt, är ej heller värdigt segern.“ -</p> - -<p> -Alphonse och hans kamrater mumlade. -</p> - -<p> -“Jag har en dubbel rättighet både att bli hörd och lydd“, -förklarade krymplingen; “jag är icke allenast invalid för frihetens -skull, utan äfven fader till den hvilkens frihet I fordren -... jag är Armand Cambons far ... Armand är mitt enda -barn, är det enda, som ännu gör mig lifvet kärt; men jag -såge honom hellre dö i sitt fängelse, än jag ser folket söla -sina händer i ett afskyvärdt brott, och stode Armand sjelf -här midt ibland oss, hans röst skulle vara hans faders.“ -</p> - -<p> -Alla sänkte tigande sina ögon. -</p> - -<p> -<a id="page-275" class="pagenum" title="275"></a> -Folket låter vanligen tala med sig, när man blott tager -det på den rätta sidan. -</p> - -<p> -“Monsieur!“ sade invaliden till den fångne löjtnanten, -“ni är fri och kan genast gå in till era soldater ... Ställ -er sedan i spetsen för dem, ty det gäller att försvara era -fångar ... Vi skola återtaga dem eller dö.“ -</p> - -<p> -“Ja, ja! bravo, bravo!“ ropade alla, nästan qväfvande -invaliden med sina famntag. -</p> - -<p> -“Tag åter ert skärp“, sade Alphonse till den som lånat -honom det, “jag glömde att sådana redskap endast äro till -för att hopsnöra tomma och hungriga magar.“ -</p> - -<p> -“Gå in ordentligt genom porten“, sade invaliden till -fången, “icke ett finger skall vidröra den, förrän ni kommit -innanför.“ -</p> - -<p> -Den befriade krigaren tryckte invalidens hand och -trädde in på gården. -</p> - -<p> -Gallerdörren tillstängdes efter honom. -</p> - -<p> -Men när detta väl hade skett, vände sig den befriade -mot porten och ropade: -</p> - -<p> -“Nyss hade jag döden för ögonen och nu friheten ... -Men hvad jag nyss icke hade gjort, gör jag nu ... Jag -skänker er den fånge I begären, ty jag vill icke vara er -gäldenär.“ -</p> - -<p> -Hela platsen skallade af stormande bifallsrop, hvaruti -äfven soldaterne instämde. -</p> - -<p> -“Bravo, bravo! lefve linien!“ hördes från alla sidor. -</p> - -<p> -“Lefve folket!“ svarade några af linien. -</p> - -<p> -Armands fader lutade sig mot gallerporten med glädjestrålande -ögon. -</p> - -<p> -På befälhafvarens befallning uppfördes Armand Cambon, -hvilken med ett skallande jubelrop emottogs af dem, som -stodo på gatan. -</p> - -<p> -Vår hjelte var mycket blek af blodförlust, och kring -hans hufvud var knuten en tjock bindel. -</p> - -<p> -Hans första blick igenkände fadern och han skyndade -till honom, utsträckande handen genom jerngallren. -</p> - -<p> -“Armand, Armand! min son, min son!“ skrek fadern, -kyssande i sin förtjusning sonens utsträckta hand, “du är -sårad, du lider, arma barn!“ -</p> - -<p> -“Betyder ingenting“ svarade Armand; “träffad i hufvudet -af en gevärskolf, sjönk jag sanslös på barrikaden ... -<a id="page-276" class="pagenum" title="276"></a> -När jag qvicknade till, befann jag mig jemte mina kamrater -i fängelse, men ...“ -</p> - -<p> -“Skynda dig!“ afbröt honom fadern; “du är fri ... -skynda, skynda!“ -</p> - -<p> -“Fri?“ frågade Armand, skådande förvånad omkring sig. -</p> - -<p> -“Ja, monsieur, ni är fri“, förklarade den nyss befriade -officeren; “gå och tacka er far, den hedersmannen, ty det -är honom ni egentligen har att tacka för er frihet.“ -</p> - -<p> -“På hvad vilkor har jag blifvit fri?“ frågade Armand, -knappast troende sina öron. -</p> - -<p> -“På inga, inga ... Kom bara!“ ropade invaliden. -</p> - -<p> -“Inga! ha!“ ropade Armand, hastande glad till porten, -som öppnade sig för honom. -</p> - -<p> -Ett nytt jubel från de utestående mötte honom och -oräkneliga armar sträckte sig fram för att rycka honom -till sig. -</p> - -<p> -“Men“, yttrade Armand stannande, “men mina olyckskamrater?“ -</p> - -<p> -“Höra ej till affären“, svarade officeren, “och derför -stanna de qvar.“ -</p> - -<p> -“De stanna qvar, säger ni?“ frågade vår hjelte, tagande -ett steg tillbaka. -</p> - -<p> -“Ja!“ -</p> - -<p> -“Jag skulle öfvergifva mina kamrater!“ yttrade den -unge barrikad-chefen; “jag öfvergifva den hjeltemodige Laborde -och mina tappra vapenbröder, som lida värre än jag! -... Jag, den ende, som nu är i stånd att vårda dem, skulle -fegt och hjertlöst lemna dem åt deras öde! ... Nej aldrig! -... Monsieur!“ tillade han, vändande sig till officeren, “befall -att porten tillslutes och att man sedan förer mig tillbaka -... Antingen fri med mina bröder, eller fånge med -dem!“ -</p> - -<p> -“Armand!“ ropade invaliden; “vi skola befria dina -bröder, vi skola dö för dem, men kom, kom!“ -</p> - -<p> -Armand närmade sig å nyo det ställe, der hans fader -stod, drog hans hand in mellan gallerna och kysste den, -utan att yttra ett ord. -</p> - -<p> -Derefter vinkade han gladt åt sina kamrater utanför -och återvände till den flygel, hvarunder fängelset var. -</p> - -<p> -“Jag hade nästan kunnat säga det på förhand“, yttrade -officeren, följande sin fånge med en blick af beundran. -</p> - -<p> -<a id="page-277" class="pagenum" title="277"></a> -“Armand! min son, min son!“ snyftade krymplingen; -“du dödar din gamle far ... Men ... men som du hade också -jag handlat, som du hade jag stannat qvar ... Gå att trösta -dina bröder! ... din tröstlöse far välsignar dig! ...“ -</p> - -<p> -Gubben lutade mot jerngallren sitt bleka ansigte och -han snyftade som ett barn. -</p> - -<p> -Alphonse, den obarmhertige, skonlöse barrikad-kämpen, -drog ned mössan öfver sina ögon. Han blygdes visa att -äfven han kunde röras af dylikt. -</p> - -<p> -Obehöflig försigtighet, du gatans vilde stridsman! Ingen -kan bevitna din rörelse, ty hvarje öga så väl inom som -utom gallerportarne är skymdt af tårar, vid anblicken af -denne gubbe med hans tvänne kryckor, tvänne träben samt -ende, förlorade son. -</p> - -<p> -“Men nu till vapen!“ ropade invaliden, rätande upp -sin gestalt och höjande ena kryckan; “till strid, till strid!“ -</p> - -<p> -“Till strid!“ upprepade den atletiske Alphonse, skakande -jerngallren. -</p> - -<p> -“Till strid!“ genljöd skaran, rustande sig till anfall. -</p> - -<p> -“Lägg an!“ kommenderade befälhafvaren på gården. -</p> - -<p> -I detsamma hördes ljudet af en trumma och ett kompani -national-garde ryckte fram. -</p> - -<p> -“Ingen strid, ingen strid!“ ropade kaptenen för kompaniet, -uppställande sitt manskap emellan portarne och folkskaran; -“Guizot har resignerat, konungen har emottagit -både hans och de öfrige ministrarnes afskedsansökan ... Om -en timme hafva vi ny ministère, hvars program är reformens -antagande.“ -</p> - -<p> -“Men fångarne måste lösgifvas!“ ropade invaliden, “fångarne! -fångarne!“ -</p> - -<p> -“Ja, ja! fångarne! fångarne!“ skrek folket. -</p> - -<p> -“Ministèrens första handling blir allmän amnesti“, försäkrade -kaptenen för national-gardet. -</p> - -<p> -“Men fångarne måste ut på ögonblicket!“ ropade invaliden, -“nu, nu!“ -</p> - -<p> -“Nu, nu!“ skrek folket, trängande in på national-gardet. -</p> - -<p> -“Ett ögonblicks tålamod, mine käre vänner“, svarade -kapitenen; “jag skall tala vid befälhafvaren och lofvar att -utverka deras befrielse.“ -</p> - -<p> -“Lefve national-gardet!“ ropade folket, lugnande sig. -</p> - -<p> -“Monsieur!“ sade kaptenen för national-gardet till löjtnanten -för linien; “hela national-gardet har beslutit att, -<a id="page-278" class="pagenum" title="278"></a> -på hvad vilkor som helst, undanröja all anledning till vidare -strid ... Jag uppmanar er derför, i samhällets och mensklighetens -namn, att utlemna alla de fångar ni har under er -bevakning.“ -</p> - -<p> -“Jag skulle med största nöje efterkomma er önskan“, -svarade löjtnanten: “men utan order af mitt befäl kan jag -icke utlemna fångarne.“ -</p> - -<p> -“När samhället är i fara och det gäller att spara menniskolif, -måste militär-order blifva en sak af andra ordningen -... Soldaten var menniska och medborgare, innan han blef -soldat ... Menskligheten och fäderneslandet äro äldre än -krigs-artiklarne ... National-gardet har ännu icke vexlat ett -enda skott med linien, och vill ej göra det ... Dock, om ni -fortfar att blindt hålla er vid de gifna orderna, nödgas vi -blifva avant-garde för det folk, som står bakom oss ... Men -var viss om, att innan era bröst blöda för våra kulor, hafva -våra hjertan redan blödt för den grymmaste af alla nödvändigheter -på jorden.“ -</p> - -<p> -Löjtnanten kastade en blick på sitt manskap. -</p> - -<p> -Under-officerarne hade redan stuckit värjorna i skidorna -och de fleste af truppen utan kommando gjort gevär för fot. -</p> - -<p> -Befälhafvaren såg att militär-disciplinen böjde sin stålspets -för menniskans och medborgarens högre rättigheter. -</p> - -<p> -Han syntes ej förvånad deraf, ty han visste nog att -franska soldaten icke är ett blindt redskap i despoters hand, -och att han aldrig med nöje strider mot det folk, i hvars -sköte han sjelf blifvit uppammad, hvars röst han i sin -barndom lyssnat till och hvars lidande han lärt sig känna -med åren. -</p> - -<p> -“Det är endast <em>en</em> möjlighet“, sade löjtnanten, tänkande -nu blott på att rädda skenet. -</p> - -<p> -“Och det är?“ -</p> - -<p> -“Att jag lemnar mina fångar åt ert kompani, jemte -ansvaret för dem.“ -</p> - -<p> -“Godt! vi emottaga era fångar.“ -</p> - -<p> -“Och ansvara för dem?“ -</p> - -<p> -“Ja“, ropade hela kompaniet med en mun. -</p> - -<p> -“Monsieur le sergeant! för upp fångarne på gården.“ -</p> - -<p> -“Bravo!“ jublade massan. -</p> - -<p> -<a id="page-279" class="pagenum" title="279"></a> -Löjtnanten vände sig bort för att icke höra på sina -soldater, hvilkas munnar han sett öppna sig för loford, som -han ej utan blandade känslor kunde emottaga. -</p> - -<p> -“Lefve linien!“ ropade national-gardet. -</p> - -<p> -“Lefve national-gardet!“ ropade linien. -</p> - -<p> -“Lefve linien! lefve national-gardet!“ ropade hela gatan. -</p> - -<p> -Man täflade i artighet å ömse sidor. -</p> - -<div class="chapter"> - -<h3 class="chapter" id="subchap-0-1-32"> -<span class="firstline">Trettioandra kapitlet.</span><br /> -Det ena krucifixet. -</h3> - -</div> - -<p class="first"> -<span class="firstchar">I</span> huset n:o 94 vid rue de Lille inom faubourg S:t-Germain -bodde grefve de Vandeul. -</p> - -<p> -Berörde hotel har, liksom de flesta gamla hus i Paris, -sin historiska märkvärdighet. -</p> - -<p> -Der bodde och dog marskalken Masséna, näst Napoleon -kanske den störste fältherre på sin tid. För sina talrika -segrar på Italiens jord förvärfvade han sig tillnamnet: -“l’Enfant chéri de la Victoire“. -</p> - -<p> -Masséna öfverlefde restaurationen, men det var ett lif -af sorg och tröstlöshet. -</p> - -<p> -Masséna hade också skäl dertill. -</p> - -<p> -Han var vitne till alla de förödmjukelser, Frankrike -måste lida, till den gamla arméens förstöring, till förlusten -af så många dyrt förvärfvade troféer och till deras otacksamhet, -som han antingen beskyddat eller tjenat. -</p> - -<p> -När en Masséna sörjer, sörjer han sig till döden, och -Masséna dog den 4 April 1817, endast 59 år gammal. -</p> - -<p> -Massénas namn, kändt af verlden, har för Sverige en -särskild betydelse. -</p> - -<p> -Det var nämligen på honom och Bernadotte, som Sverige -kastade blickarne, när det bland franska marskalkar ville -välja sig en tronföljare, i tanken att genom ett franskt svärd -återvinna hvad de svenska förlorat. -</p> - -<p> -<a id="page-280" class="pagenum" title="280"></a> -Osäkert är likväl, huruvida Sverige med Masséna återfått -Finland; men säkert är att det, oaktadt Bernadotte, blef -utan Finland. -</p> - -<p> -“Dock, hvilken klinga, fransk eller svensk, mäktar korsa -ödets glafven eller försynens skickelse!“ utropa försvararne -af 1812 års politik. -</p> - -<p> -Vänder man sig till Ryssland, så skall det utropa alldeles -detsamma, men visligen tiga med rublerna och förräderiet. -</p> - -<p> -I det hus eller hotel, hvarom nu i denna berättelse är -fråga, bodde, såsom nämndt är, grefve de Vandeul med sin -maka och en adertonårig dotter, den sköna Diane, yngsta -och enda lefvande barnet af de sex, hvarmed den äkta -legitimistiska familjen varit välsignad. -</p> - -<p> -Adelaïde Géronnière och Diane de Vandeul hade varit -pensions-kamrater och från den tiden knutit en innerligare -förbindelse, hvilken likväl lidit något afbräck vid pensionstidens -slut, emedan det icke öfverensstämde med den legitima -principen, att dottern till grefve de Vandeul förtroligare -umgicks med brorsdottern till en bankir, om än aldrig så -rik och mäktig. -</p> - -<p> -Adelaïdes giftermål med hertig de Beaudreuil hade visserligen -någorlunda jemkat förhållandena, men jemkningen -kunde aldrig bli fullkomlig. -</p> - -<p> -Inga äro så svåra att pruta med som legitimisterne. -</p> - -<p> -De äro, som vi veta, mycket religiösa, men första budet -i deras religion är: “Du skall icke besmitta den börd, som -dig af ädla fäder öfverantvardad är till jordens prydnad och -himmelens ära!“ -</p> - -<p> -Hvarken inre eller yttre utmärkelser hålla stånd emot -det budet, och det berättas till och med, att när Carl XIV -Johans drottning vistades i Paris, hade S:t-Germain sett -henne öfver hufvudet. -</p> - -<p> -Det hjelper icke att bära en krona, när man har borgerligt -blod i sina ådror; det hjelper icke att hafva drottning -Desiderias dygder, när fadern räknat mynt och haft -affärer med Ostindiska kompaniet. -</p> - -<p> -Grefve de Vandeul och hans maka tillhörde de äkta -trosförvandternes antal; men som de, jemte nyssberörde första -bud, äfven lika strängt höllo många andra och mycket vackrare -bud i deras troslära, så voro de aktade och afhållne -<a id="page-281" class="pagenum" title="281"></a> -äfven af andra än dem, som bebodde de legitimistiska qvarteren. -</p> - -<p> -De hade varit rika, men genom välgörenhet förslösat -största delen af sin förmögenhet. -</p> - -<p> -Nu mera lefde de indraget och, glömmande att de varit -rika, glömde de likväl aldrig att göra godt. -</p> - -<p> -Hertiginnan de Beaudreuil kunde således icke välja sig -en bättre fristad, när hon, efter det hemska uppträdet i -broder Brédôts underjordiska salong, begaf sig till grefve de -Vandeuls hotel, ledsagad af sin befriare Armand Cambon. -</p> - -<p> -Vi behöfva icke säga, att hon med öppna armar emottogs -af den ädla familjen och att Diane blandade sina tårar -med pensions-vännens, när denna berättade sina äfventyr. -</p> - -<p> -Grefven och grefvinnan gingo ända derhän, att de med -värma tryckte den unge arbetarens hand och öfverhopade -honom med de rikaste loford för hans välförhållande i -denna sak. -</p> - -<p> -Hade grefven och grefvinnan haft qvar sitt slott i -Brétagne, skulle Armand Cambon bestämdt blifvit dess lycklige -förvaltare. -</p> - -<p> -Och Diane, den tjusande Diane, hade med en forskande -blick på pensions-vännen förklarat, att den unge blusens -hjeltemod endast öfverträffades af hans skönhet. -</p> - -<p> -Men hur kunde grefve de Vandeuls dotter, genom en -sådan blick på sin vän, röja en misstanke, som aldrig bort -ega minsta frö i ett så legitimistiskt bröst som hennes? -</p> - -<p> -Det är denna fråga, som historien om de begge krucifixen -skall besvara. -</p> - -<p> -Arma Diane! när Gud gaf dig ett hjerta, glömde han -att först rådfråga de begge griparne, hvilkas gyllene klor -omsluta dina fäders seklergamla vapensköld. -</p> - -<p> -Det var ungefär vid fyratiden på eftermiddagen. -</p> - -<p> -De begge pensions-vännerna voro allena i Dianes boudoir, -tapetserad med veckadt grönt siden, såsom bruket är i -de flesta förnäma boudoirer. -</p> - -<p> -En gyllene kristall-lampa spred sitt klara sken öfver -det lilla hvita marmorbord, framför hvilket de unga älskvärda -vännerna tagit plats. -</p> - -<p> -Midt på marmorskifvan låg ett krucifix af fingerslängd, -korset af ebenträ, med frälsarens gyllene bild. -</p> - -<p> -<a id="page-282" class="pagenum" title="282"></a> -“Och du säger, goda Diane, att den som bär detta -krucifix på sitt bröst, är skyddad mot eld och svärd?“ frågade -Adelaïde småleende. -</p> - -<p> -“Jag säger blott hvad den spanske munken sade, när -han i Madrid sålde åt mig de begge krucifixen“, svarade -Diane; “och för öfrigt, hvarför skulle ej Kristus-bilden, -buren utanpå bröstet, kunna skydda lika väl, som när den -bäres inuti?“ -</p> - -<p> -“De begge krucifixen?“ upprepade Adelaïde; “det var -då två?“ -</p> - -<p> -“Ja, det var två“, svarade Diane rodnande, ty Diane, -liksom hennes vän, var merendels blek. -</p> - -<p> -Men Dianes blekhet hade en sjuklig färgton, hvilket -ej var fallet med Adelaïdes. -</p> - -<p> -“Du har då gifvit bort det andra?“ frågade Adelaïde. -</p> - -<p> -“Ja“, svarade vännen med ännu starkare rodnad. -</p> - -<p> -Det var nu Adelaïdes tur att fixera Diane. -</p> - -<p> -Den sednare lutade pannan mot sin hand, men Adelaïde -såg den röda färgen hastigt lemna rum åt den vanliga, och -hörde huru Diane fruktlöst bemödade sig att qväfva den -ihåliga hosta, som skakade hennes bröst. -</p> - -<p> -“Du lider, Diane!“ yttrade Adelaïde, läggande sin arm -omkring vännens hals, “och jag har länge märkt det ... -men du, som hyser så innerligt deltagande för mina lidanden, -unnar mig ej att visa mitt deltagande för dina ... du har -icke förtroende för din barndomsvän, och detta bedröfvar -mig kanske mera än mycket annat.“ -</p> - -<p> -“Skulle jag icke ha förtroende för dig!“ svarade Diane, -lutande sitt ansigte intill barndomsvännens bröst. -</p> - -<p> -“Så gif mig ett prof deraf! ... Säg mig namnet på den -dolda smärta, som förtär dig ... hvem vet, kanske det lyckas -mig att finna något botemedel.“ -</p> - -<p> -“Intet botemedel, men kanske någon tröst, och trösten -är ju ett barn af himmelen.“ -</p> - -<p> -“Tala, ty du talar till ett hjerta som älskar dig.“ -</p> - -<p> -“Nåväl, Adelaïde“, sade Diane, kastande en blick kring -boudoiren. -</p> - -<p> -“Nå?“ -</p> - -<p> -“Jag älskar“, hviskade Diane, “ja, jag älskar!“ -</p> - -<p> -“Du älskar?“ -</p> - -<p> -“Ja, men älskar utan hopp, och kärlek utan hopp är -förtviflan!“ -</p> - -<p> -<a id="page-283" class="pagenum" title="283"></a> -“Min stackars Diane!“ yttrade Adelaïde, slutande närmare -till sig sin vän. -</p> - -<p> -“Och den förtviflan, som kärleken älskar, har ingen -annan gräns än döden!“ fortfor Diane. -</p> - -<p> -Adelaïde fortfor att hålla sin vän omarmad. -</p> - -<p> -Det var så mycket hon ville fråga; men ett ämne så -grannlaga som detta gjorde att hon sväfvade i ovisshet om -hvilken fråga hon borde börja med. -</p> - -<p> -Diane tog sin vän ur hennes bryderi, ty hon började -sjelf följande berättelse: -</p> - -<p> -“För ett år sedan var jag med mina föräldrar i Versailles -och genomgick de stora gallerierna. Öfverallt hvar -jag gick, följdes jag på längre afstånd af en ung man med -de ädlaste anletsdrag och en riddersmans hela hållning. -</p> - -<p> -“Det var, såsom jag snart efteråt fick veta, en löjtnant -vid kyrassiererne med namnet Journu, riddare af heders-legionen, -hvilken han förvärfvat sig på slagfältet. -</p> - -<p> -“Denne unge man fann jag sedan nästan ständigt på -min väg, men han vågade aldrig nalkas mig. Denna blygsamhet -gjorde honom ännu intressantare i mina ögon. Jag -kunde icke underlåta, att då och då betrakta honom. -</p> - -<p> -“Det är möjligt att min blick innebar någon uppmuntran, -ty hans ögon strålade dervid och han skyndade bort, -liksom hade en enda blick af mig varit nog för hans lycka. -Jag kände mig alltmera dragen till honom, ty när jag någongång -icke blef honom varse, saknade jag honom. Dag och -natt drömde jag om honom.“ -</p> - -<p> -“Han älskade dig och du kallar din kärlek hopplös!“ -sade Adelaïde. -</p> - -<p> -“Journu är son af ett fattigt handtverksfolk i faubourg -du Temple, han har från simpel soldat på några år tjenat -sig upp till löjtnant. Han eger således intet annat vapen -än sitt svärd, ingen annan rikedom än sitt hederskors, inga -andra anor än sina dygder, ty Journu är omtyckt af alla -icke blott för sitt mod, utan äfven för sina rena seder.“ -</p> - -<p> -“Men har han aldrig talat vid dig?“ -</p> - -<p> -“Aldrig förr än i går, ty Journu vet nog att hans -kärlek är lika hopplös som min.“ -</p> - -<p> -“Men veta dina föräldrar ingenting härom?“ -</p> - -<p> -“De ha sett hans steg följa mig och mina blickar följa -honom, men de ha ingenting sagt och skola ej säga något, -ty de veta nog att jag skall tiga ... de veta att dottern -<a id="page-284" class="pagenum" title="284"></a> -till grefve de Vandeul icke kan fela mot den aktning, hon -är skyldig sin familj, de veta också att Journu aldrig skall -våga nalkas dem för att begära min hand.“ -</p> - -<p> -“Men du nämnde att du talade med honom i går?“ -</p> - -<p> -“Ja, det var för första gången. Jag satt vid mitt -öppnade fönster, ty vintersolen var så mild och lifvande. -Då hörde jag ljudet af hästfötter och såg ned på gatan. -Jag mötte Journus blick. Han var i uniform och till häst, -rustad som till fälttåg.“ -</p> - -<p> -“Förlåt, sade han, men mina första ord till er blifva -också de sista. Jag har fått order till en strid, i hvilken -jag ej vill segra, ty jag kunde ej bära en lager färgad af -landsmäns blod. Jag vill icke heller öfverlefva ett nederlag, -ty jag förmådde icke bära skymfen deraf. Derför återstår -mig ej annat än stupa för min pligt och jag känner att -jag skall dö. Men innan jag dör, ville jag höra från edra -läppar om ni fördömt mig för den känsla jag vågat helga -er. Jag ville icke qväfva den, om jag också kunnat, ty den -har utgjort min enda sällhet i ett af strider och försakelser -uppfyldt lif. Således blott ett enda ord, mademoiselle, blott -ett ja eller nej, öppet som er blick, oskrymtadt som ert -hjerta.“ -</p> - -<p> -“Och hvad svarade du honom?“ frågade Adelaïde under -djupaste rörelse. -</p> - -<p> -“Jag svarade, och om också mina föräldrar varit närvarande -skulle jag hafva svarat detsamma ... Journu, sade -jag, jag kan icke fördöma någon och allraminst den jag -älskar, ty jag älskar er såsom ni älskar mig. Men ni får -icke dö, om ni vill att jag skall lefva. Ehuru åtskilda, -skola vi likväl lefva för hvarandra.“ -</p> - -<p> -Med en bifallstrålande blick kysste Adelaïde sin pensions-vän. -</p> - -<p> -“Medan jag så talade“, fortfor Diane, “föll min blick -på de begge krucifixen, som händelsevis lågo framme i -fönstret. Jag tog det ena af dem och höll det utanför rutan -öfver Journus hufvud, sägande: denne amulett skall skydda -ert lif, som från denna stund äfven tillhör mig. Mellan vår -förening uppreser sig jorden; men mellan våra tankar och -känslor finnas endast luften, solen och himmelen, och dessa -hindra icke själarnes förening. -</p> - -<p> -“Tag amuletten, fuktad af mina tårar, värmd af mina -böner. Tag den, segra och lef! -</p> - -<p> -<a id="page-285" class="pagenum" title="285"></a> -“Journu tog amuletten och gömde den vid sitt bröst. -Han ilade af som vinden och försvann som den. Vinden -kommer åter, men han kommer ej.“ -</p> - -<p> -“Ädla, rika hjerta!“ ropade Adelaïde; “han kommer -åter, ty två änglar skydda honom, bilden af Kristus och -bilden af dig ... han kommer åter för att evigt blifva vid -din sida, Diane, och framtiden ler mot dig! förtvifla ej, ty -vänskapen vakar för din sällhet!“ -</p> - -<p> -En lång stum omfamning följde på dessa ord. -</p> - -<p> -Derefter lösgjorde Adelaïde sina armar från Dianes -hals och förde sin vän till en soffa, der hon nedsatte henne. -</p> - -<p> -Vidare och sedan hon tryckt en ny systerlig kyss på -den lidande flickans panna, gick hon till bordet och fattade -det deruppå liggande krucifixet. -</p> - -<p> -“Diane“, sade hon, “om jag ber dig om detta krucifix, -ville du gifva mig det?“ -</p> - -<p> -“Ack ja“, svarade Diane, småleende genom tårarne. -</p> - -<p> -“Om en stund ser du mig åter“, yttrade Adelaïde och -lemnade boudoiren, sedan hon vid sin barm gömt krucifixet. -Adelaïde gick in i grefve de Vandeuls arbetsrum. -</p> - -<p> -Grefven satt vid sitt skrifbord; men vid hertiginnans -inträde steg han upp och gick emot henne. -</p> - -<p> -“Grefve de Vandeul!“ började Adelaïde, “innan jag -njöt något bevis af er godhet och välvilja för mig, visste -jag att ni var en ädel man, en man med hjerta och ära.“ -</p> - -<p> -“Ert loford smickrar mig, emedan jag mycket värderar -er person“, svarade grefven, i det han förde hertiginnan -till soffan och tog plats bredvid henne. -</p> - -<p> -“Ni skall ej vredgas, om jag yttrar ett uppriktigt ord -till er.“ -</p> - -<p> -“Visst icke, madame, ty ni kan ej yttra annat än hvad -jag med största nöje kan afhöra.“ -</p> - -<p> -“Det handlar om er dotter.“ -</p> - -<p> -“Aha! ... var god och tala.“ -</p> - -<p> -“Diane lider ... lider djupt.“ -</p> - -<p> -“Jag vet det.“ -</p> - -<p> -“Detta lidande bär döden i sitt sköte, om man ej i tid -botar det.“ -</p> - -<p> -“Det är möjligt“, svarade grefven med en lätt darrning -på rösten. -</p> - -<p> -“Diane älskar en man, som är värdig hennes kärlek.“ -</p> - -<p> -Grefven såg något förundrad på hertiginnan. -</p> - -<p> -<a id="page-286" class="pagenum" title="286"></a> -“Äfven det vet jag“, yttrade han omsider. -</p> - -<p> -“Denne man skall icke blott göra er dotters sällhet, -utan är äfven i tillfälle att bereda henne all den beqvämlighet, -som hennes stånd fordrar.“ -</p> - -<p> -Grefven såg ånyo på hertiginnan, men icke så förundrad -som nyss. -</p> - -<p> -“Om jag icke misstager mig“, sade han, “så vill ni -låta mig förstå att den unge mannen är rik.“ -</p> - -<p> -“Han är rik, monsieur.“ -</p> - -<p> -“Ni känner då den unge mannen, madame?“ -</p> - -<p> -“Jag känner att han är rik!“ svarade Adelaïde med -en lätt rodnad. -</p> - -<p> -“Jag tror nästan att ni på siffran kunde säga mig hur -mycket löjtnanten eger af denna verldens timliga goda“, -yttrade grefven leende. -</p> - -<p> -“Jag kan det ej, men jag vet att han är rikare än de -fleste unge män i Frankrike.“ -</p> - -<p> -Grefven fortfor att le under det han betraktade hertiginnan, -som blef alltmer förvirrad af detta leende. -</p> - -<p> -“Ifall jag frågade er, om den unge kyrassier-officeraren -haft en rik enkel, som dött i Ostindien, så skulle ni svara -mig, derest ni ville vara uppriktig, att de rika onklarne -för längesedan dött ut med den urmodiga dramen ... Och -om jag frågade er, hvaraf Afrikas öcknar bestå, så skulle ni -svara att de bestå af all slags sand utom af guldsand ... -På sin höjd finner man der ett litet kors af heders-legionen, -upplockadt i spåret af någon flygande kabyl ... Måttlig belöning, -men fullkomligt motsvarande mödan ... Madame!“ -tillade han alvarligare, “det guld, ni talar om, droppar från -ert goda hjerta, men ni har glömt att om grefve de Vandeul -varit svag för guld, hade han ej behöft sälja sitt vackra -slott i Brétagne, som han ibland rätt mycket saknar.“ -</p> - -<p> -Adelaïde fann nu till sin stora förtviflan att hon sårat, -i stället för att hela, och att hon aflägsnat sig från målet, -i stället för att närma sig det. -</p> - -<p> -“Nåd, nåd för Diane!“ ropade hon, kastande sig på -knä för grefven och sträckande mot honom det lilla krucifixet; -“nåd för hans skull som dött för oss alla, som endast -uppskattar och dömer oss efter våra hjertan! nåd för hans -skull, som gjort vaggan och grafven lika för oss alla! ... -Nåd för Diane, för ert enda barn, som lider, tynar af och -dör!“ -</p> - -<p> -<a id="page-287" class="pagenum" title="287"></a> -“Ni gör mig brydd, hertiginna“, sade grefven, i det -han uppreste Adelaïde och derefter kysste hennes hand; -“antingen gifter sig Diane inom sitt eget stånd eller gifter -hon sig aldrig ... Ni begagnar stränga medel, madame, när -ni anropar krucifixet. Men Gud bor ej blott på korset, -han bor i hela naturen ... Han har gifvit guldet sitt förvaringsrum -och jernet sitt ... Han sammanblandade dem ej, -ty han visste att de endast såsom skilda hade sitt sanna -värde ... Så är det ock med jordens slägter, och så skall det -alltid förblifva.“ -</p> - -<p> -“Men utan jernet hade guldet evigt slumrat i sin klippa“, -svarade Adelaïde; “det är jernet som öppnat dess port, och -begge äro de till för att hjelpa och stödja hvarandra ... -Hvem gaf det ena slägtet rätt att förkrossa det andra? Är -det ej af det helas förening som verldens lycka och fred -beror? Hvem bad oss öppna grafvar, der man endast borde -odla blomsterfält? ... O, grefve de Vandeul! i stället för -att leende betrakta paradiset af er dotters lycka, vill ni -gråta vid hennes graf; i stället för att i er dödsstund omgifvas -af välsignande barn, vill ni förbittras af ett förebrående -minne!“ -</p> - -<p> -“Madame!“ sade grefven uppstigande, “ni skall ej mera -tala till mig om denna ledsamma sak ... Man har beröfvat -oss alla våra rättigheter, men man skall ej beröfva oss den -enda, som återstår, nämligen rättigheten att förfoga om vårt -hus såsom oss godt synes ... Må mademoiselle de Vandeul -gerna dö, om hon ej kan värdigt lefva!“ -</p> - -<p> -Under dessa ord fattade den gamle legitimisten hertiginnans -hand, kysste den artigt och följde henne sedan till -dörren. -</p> - -<p> -“O min Gud!“ suckade Adelaïde, när hon väl kommit -ur grefvens rum; “gifves det då ingen dygd nog stark att -trotsa fördomens makt! ... Evige himmel, haf förbarmande -med din vanstälda jord!“ -</p> - -<p> -“Stackars min Adelaïde“, sade Diane till den återkommande -vännen; “jag vet nog från hvilken du gick, när du -gick från mig, och till hvilken du nu återvänder ... du gick -från sorgen och återkommer till tröstlösheten, utan något -oliv-blad i din mun, du milda fridens dufva!“ -</p> - -<p> -“Diane!“ hviskade Adelaïde lutande sig öfver henne, -“jag har ej fridens oliv-blad, jag har blott vännens deltagande -tårar.“ -</p> - -<div class="chapter"> - -<h3 class="chapter" id="subchap-0-1-33"> -<a id="page-288" class="pagenum" title="288"></a> -<span class="firstline">Trettiotredje kapitlet.</span><br /> -Det andra krucifixet. -</h3> - -</div> - -<p class="first"> -<span class="firstchar">D</span><span class="postfirstchar">et</span> knackade på dörren till boudoiren, hvarefter visade sig -Dianes kammarjungfru. -</p> - -<p> -“Den person, som hertiginnan väntat och flere gånger -efterfrågat, har ändtligen kommit“, underrättade kammarjungfrun. -</p> - -<p> -“Hvem?“ frågade hertiginnan tankspridd. -</p> - -<p> -“Jag minns icke hans namn, men det är densamme som -var här i går, den der arbetaren.“ -</p> - -<p> -“Ack, Armand Cambon!“ sade hertiginnan och lemnade -sin väns boudoir. -</p> - -<p> -När hertiginnan inkommit i det lilla kabinett, hon för -tillfället bebodde, fann hon Armand Cambon stående strax -innanför dörren och väntande henne. -</p> - -<p> -Det lilla kabinettet upplystes af en lampa med grön -skärm öfver den mattslipade glaskupan, hvarigenom uppkom -ett halfdunkel, som gjorde det annars så smakfulla -kabinettet något dystert. -</p> - -<p> -Hertiginnan gick förbi Armand, som stod nästan dold i -skuggan, och satte sig i en fåtölj vid bordet, hvarpå lampan -stod. -</p> - -<p> -Hon syntes fortfarande tankspridd, och var det äfven -i hög grad. -</p> - -<p> -Hela hennes själ hade stannat qvar hos vännen i boudoiren, -och hon tycktes hafva glömt den vän, som stod -innanför dörren till hennes egen. -</p> - -<p> -Stödjande armbågarna på bordet, gömde hon ansigtet -i sina begge händer. Det var således blott dessa -och en liten del af pannan som Armand kunde uppfatta med -sin blick. -</p> - -<p> -Vår hjelte fann att något nytt obehag bemäktigat sig -den unga damen, men ehuru han brann af nyfikenhet att -lära känna det, vågade han likväl ej bryta den tystnad hon -syntes vilja iakttaga. -</p> - -<p> -<a id="page-289" class="pagenum" title="289"></a> -Huruvida han var något nedslagen öfver att hon icke -bemärkt honom, oaktadt hon borde veta att han var inne, -känna vi ej. -</p> - -<p> -Säkert är likväl att han hade behof af att hvila sig -mot den dörrpost, vid hvilken han stannat. -</p> - -<p> -Men tystnaden blef för långvarig. -</p> - -<p> -Den unga damen fortfor att stödja armarne på bordet -och dölja ansigtet i händerna. -</p> - -<p> -Den unge mannen fortfor att luta sig mot dörrposten. -Då och då förde äfven han sina händer till sitt ansigte och -i synnerhet till sina tinningar, som icke mera af någon bindel -betäcktes. -</p> - -<p> -Om en stråle af lampan kunnat falla på hans anletsdrag, -skulle den hafva funnit dessa lika bleka som väninnans -i boudoiren. -</p> - -<p> -Men ingen stråle från lampan kunde upplysa dem, och -intet ord från henne vid bordet ville lifva dem. -</p> - -<p> -Armands högra hand famlade efter låsvridet på dörren, -och när han icke utan möda ändtligen funnit det, bröt han -tystnaden med följande ord: -</p> - -<p> -“Madame! ni önskade i går afton att jag skulle komma -hit klockan ett i dag, men det har varit mig omöjligt att -infinna mig förrän nu ... Kanske ni befaller att jag återkommer -en annan dag?“ -</p> - -<p> -Antingen var den röst hvarmed detta sades, för matt -att kunna höras, eller också var hertiginnans hörsel lika -frånvarande som hennes öfriga sinnen, ty hon svarade ej. -</p> - -<p> -Återigen förflöt en minut i fullkomlig tystnad. -</p> - -<p> -Sent omsider började armarne på bordet att röras och -det hitintills dolda ansigtet visa sig. Bordet började få lif. -</p> - -<p> -“O min Gud!“ ropade hertiginnan, i det hon tog den -gröna skuggande skärmen från lampan, “jag glömde att ni -var här! Kom närmare, Armand! närmare detta bord, min -vän! jag har så mycket att tala med er.“ -</p> - -<p> -Men nu hade dörrposten blifvit lika stum som bordet -nyss. -</p> - -<p> -Hertiginnan steg upp och gick till dörren. Hon var -allena i kabinettet. -</p> - -<p> -“Obegripligt“, sade hon för sig sjelf, “jag tyckte likväl -att han var inne ... Men hvad är det!“ -</p> - -<p> -<a id="page-290" class="pagenum" title="290"></a> -Hertiginnan upptäckte på stolen vid dörren en karlmössa -af ganska simpelt tyg. -</p> - -<p> -Hon tog och betraktade den, sägande: -</p> - -<p> -“Någon har likväl varit här, ser jag ... men ... men -... evige himmel!“ utbrast hon, skälfvande i alla leder. -</p> - -<p> -Saken var den, att hertiginnans blick, som äfven granskat -det inre af mössan, hvilken var fodrad med hvitt groft -lärft, upptäckt några fläckar af blod. -</p> - -<p> -Hertiginnan släppte mössan och skyndade ut. -</p> - -<p> -Hon ilade genom en mindre salong, svagt upplyst af -ett ensligt vaxljus i en större krona, och befann sig snart -i en tambur, der hon stannade nästan förstenad inför den -syn, som mötte hennes ögon. -</p> - -<p> -Husets tjenstefolk hade samlat sig kring en stol, på -hvilken satt en ung karl, hvars drägt tillhörde arbetsklassen, -men hvars orörliga nedhängande armar och hufvud -röjde en i vanmakt fallen person. -</p> - -<p> -“Det, är den unge karlen som nyss kom ut från hertiginnans -kabinett“, upplyste en betjent, “men när han kom -i tamburen, sjönk han ned på golfvet ... Han har ett stort -hål i hufvudet, men det måtte han haft innan han kom hit, -för det synes tydligt att han varit förbunden.“ -</p> - -<p> -“Himmel! han är död!“ skrek hertiginnan, kastande -sig, till allas synnerliga förvåning och förskräckelse, ned -framför stolen och fattande den sanslöses begge händer, hvilka -hon krampaktigt tryckte till sitt bröst. -</p> - -<p> -Den unge och kraftfulle barrikad-chefen hade dukat -under för tvänne hela dygns ansträngningar och strider -utan ett enda ögonblicks hvila och kanske äfven utan annan -lifsnäring än fosterlandskärleken, hvilken oftast mera suger -än föder. -</p> - -<p> -Dertill kom den blessyr han fått under striden. -</p> - -<p> -“Död?“ upprepade betjenten, “ånej, ers nåd, han slog -nyss upp ögonen, men kanske vore det ändå skäl att skicka -efter läkare.“ -</p> - -<p> -“Läkare?“ yttrade en annan; “hur vill man finna -någon läkare nu när alla menniskor äro ute? ... Bäst vore -att bära honom ned i vår kammare och der ge honom all -den vård, som är möjlig ... Ah, nu öppnade han ögonen -något.“ -</p> - -<p> -<a id="page-291" class="pagenum" title="291"></a> -Hertiginnan reste sig från golfvet och lutade sig öfver -den afsvimmade, lyssnande till hans andedrägt och läggande -sin hand på hans hjerta. -</p> - -<p> -“Men om det skulle vara någon af insurgenterne“, anmärkte -den andre betjenten, “ty det ser verkligen ut som -hade han varit med på någon barrikad ... i sådant fall vore -det mera i sin ordning att skicka honom till närmaste poliskontor, -ty ...“ -</p> - -<p> -En skarp blick från hertiginnans öga tystade den laglydige -betjenten. -</p> - -<p> -“Bär honom genast in till mig!“ befalde hon. -</p> - -<p> -Betjenterne förvånades ånyo öfver så mycken menniskokärlek -hos en hertiginna. -</p> - -<p> -Men allting är möjligt i Frankrike, i synnerhet i revolutions-tider. -</p> - -<p> -Inom en minut hvilade Armand Cambon på den mjukaste -af kåsöser. -</p> - -<p> -“En börs med guld åt den, som finner en läkare“, ropade -hertiginnan. -</p> - -<p> -Det var ej tid till förvåning: alla betjenterne rusade -på dörren. -</p> - -<p> -Endast en qvinlig domestik stannade qvar, förenande -sina omsorger med den ifriga hertiginnans, för att kalla den -afsvimmade till lifvet. -</p> - -<p> -Den ypperligaste “triple extrait d’eau de Cologne“ och -den dyrbaraste “Vinaigre de toilette cosmétique et sanitaire“ -häldes öfver den fattige barrikad-kämpen. -</p> - -<p> -Man öfvergöt honom med essenser, som kunnat vara -tillfyllest för en prinsessas toalett under en hel månad. Det -var annat än muskötkulor och drufhagel! -</p> - -<p> -Men icke nog dermed! man måste äfven förbinda det -sårade hufvudet. -</p> - -<p> -Domestiken var rådlös, ty hvarifrån taga charpie och -bindlar i en hast? -</p> - -<p> -Men hertiginnan var icke rådlös. Hon gjorde bindlar -af en kasimir-schal och charpie af Bryssel-spetsar. -</p> - -<p> -Allt användes för att få det bleka hufvudet väl ombundet -och bevaradt. Och säkert är åtminstone att det -var ett af de grannast och rikast utstyrda hufvud i verlden. -</p> - -<p> -Armand Cambon var en sfinx, med kroppen af en -ouvrier och hufvudet af en duchesse. -</p> - -<p> -<a id="page-292" class="pagenum" title="292"></a> -“Ack, hvilka fina anletsdrag!“ yttrade också kammarjungfrun, -med en kännarinnas blick öfverfarande det af -kasimirer och spetsar garnerade ansigtet. -</p> - -<p> -“Men denna långvariga vanmakt förskräcker mig“, svarade -hertiginnan, som äfven ville se lif i detta ansigte och -derför lutade sitt eget så nära intill hans att hon med sina -läppar nästan vidrörde hans kind. -</p> - -<p> -I kritiska ögonblick måste naturligtvis allt försökas. -</p> - -<p> -Man skall vara af sten för att ej lifvas vid en sådan -beröring. -</p> - -<p> -Armand öppnade omsider ögonen och började stirra -omkring sig. -</p> - -<p> -Han mumlade några osammanhängande ord: -</p> - -<p> -“Framåt! ... hugg ned! ... Jag hämnas dig, ädle Eugène! -... ce Dieu des opprimés, ce Dieu des prolétaires ... du dör -... je suis républicain ... Flyn! rädden er! olycklige Félix! -arma Collette! flyn, flyn!“ -</p> - -<p> -Hertiginnan erinrade sig ej namnet Félix, men hon -kom ihåg att hon ej på ett helt dygn hört något om sin -kammarjungfru. -</p> - -<p> -Hon hade under dagens lopp skickat flere bud till -hotellet vid rue de la Paix enkom för att kalla henne, men -alltid förgäfves. -</p> - -<p> -Hvad hade väl blifvit af den arma Collette? -</p> - -<p> -“Till strid, till strid!“ fortfor den yrande, “vive la -république! vive la duchesse! ... jag dör för friheten ... -dör för henne ... för Adelaïde ...“ -</p> - -<p> -Hertiginnan lade sin hand på den yrandes mun, så att -de sista bokstäfverna dogo mellan hennes fingrar. -</p> - -<p> -Flere än en elektrisk gnista flögo från dessa varma -fingrar till denna kalla mun. Verkan kunde ej uteblifva. -</p> - -<p> -Armand tystnade. -</p> - -<p> -Feberrodnaden, som för en stund flammat på hans -kinder, försvagades. Ögonen, som nyss skjutit blixtar, blefvo -mildare. -</p> - -<p> -Långsamt förde han upp sina händer till spetsarne, som -fläktade kring hans ansigte, och han tummade på dessa med -en viss förundran. -</p> - -<p> -“O min Gud! hvar är jag?“ ropade han, resande sig -upp från soffan; “hvar är jag? ... Ah! ... hertiginnan! ... -förlåt, förlåt!“ -</p> - -<p> -<a id="page-293" class="pagenum" title="293"></a> -Hans knän nedsjönko på golfvet och han sträckte bönfallande -sina begge armar mot hertiginnan. -</p> - -<p> -Hon gaf ett tecken åt kammarjungfrun, hvilken genast -aflägsnade sig ur rummet. -</p> - -<p> -“Lugna er, Armand, ni är hos en vän“, sade hertiginnan, -närmande sig honom; “ni är nu utan all fara och -jag tackar Gud för det ... Ni känner igen mig, och det är -ju bättre nu? ... O min Gud, hvad ni förskräckte mig ... -hvad jag bäfvade för er!“ -</p> - -<p> -Hon gick ännu närmare och räckte honom sin hand. -</p> - -<p> -Armand förblef i sin knäböjande ställning och med hopknäppta -händer. -</p> - -<p> -“Förlåt, förlåt!“ voro de enda ord han kunde framstämma. -</p> - -<hr class="tb" /> - -<p class="noindent"> -Diane de Vandeul förblef länge ensam, sedan Adelaïde -lemnat den gröna boudoiren, och lutade sig nästan orörlig -mot ena soffkarmen. -</p> - -<p> -Efter en stunds förlopp knackade det ånyo på dörren, -och för andra gången inträdde hennes kammarjungfru. -</p> - -<p> -“En kyrassier-officer anhåller om företräde“, underrättade -kammarjungfrun. -</p> - -<p> -“En kyrassier-officer!“ ropade Diane, häftigt resande -sig upp; “hans namn? hans namn?“ -</p> - -<p> -“Monsieur Rodin“, tillade tjenarinnan. -</p> - -<p> -“Monsieur Rodin!“ upprepade Diane, sjunkande åter -ned på soffan; “jag ... jag känner ej det namnet, men bed -... bed honom stiga in.“ -</p> - -<p> -Diane tryckte begge händerna mot sitt bröst. -</p> - -<p> -En ung kyrassier-officer i full uniform trädde öfver -tröskeln och tillslöt dörren efter sig. -</p> - -<p> -“Monsieur, jag vet hvad ni har att säga“, yttrade den -anande Diane med isande lugn; “men var likväl god och -framför ert ärende kort och utan all inledning.“ -</p> - -<p> -“I dag middagstiden“, anmälde officeren, “stupade löjtnant -Albert Journu, träffad i bröstet af en muskötkula från -barrikaden på rue S:t-Antoine ... Men döende uppdrog han -<a id="page-294" class="pagenum" title="294"></a> -åt mig att lemna detta lilla krucifix i mademoiselle de -Vandeuls egna händer.“ -</p> - -<p> -Dervid drog officeren fram ett litet paket, med hvilket -han närmade sig soffan. -</p> - -<p> -“Och löjtnant Albert Journu är nu död?“ frågade Diane -utan att darra på rösten. -</p> - -<p> -“Ja, mademoiselle ... för två timmar sedan tillslöt jag -hans ögon.“ -</p> - -<p> -“Er hand, monsieur!“ -</p> - -<p> -Officeren framräckte med en vördnadsfull bugning sin -högra hand. -</p> - -<p> -“Det var med denna hand ni tillslöt hans ögon?“ frågade -Diane, hviskande. -</p> - -<p> -“Ja, mademoiselle.“ -</p> - -<p> -“Jag tackar er!“ sade hon, omslutande officerens hand -med sina begge; “men förlåt mig, och ... farväl!“ -</p> - -<p> -Officeren bugade sig ånyo, strök bort en tår, som -skymde hans öga, och gick. -</p> - -<p> -Diane, å nyo allena, ref upp paketet, förde det lilla -krucifixet till sina ögon och kastade sig framstupa på soffan, -gömmande i dess mjuka kuddar både ögon och krucifix. -</p> - -<p> -Så låg hon en hel timme och ända till dess hertiginnan -åter inkom i boudoiren. -</p> - -<p> -Då sprang hon upp. -</p> - -<p> -“Adelaïde!“ ropade hon, hastande emot denna; “gif -mig tillbaka krucifixet jag gaf dig!“ -</p> - -<p> -Adelaïde såg förvånad på sin vän. -</p> - -<p> -“Osanning talade den spanske munken“, fortfor Diane, -“ty de skydda icke mot eld och svärd ... de föra döden till -det bröst, som bär dem! ... gif mig igen krucifixet, Adelaïde!“ -</p> - -<p> -“I himlens namn, hvad har händt! ... hvarför vill du -återtaga din gåfva?“ -</p> - -<p> -“Hörde du icke, att det ger döden åt den, som bär -det! ... hvar är det? hvar är det?“ -</p> - -<p> -“Jag förstår dig ej, min vän ... men jag har icke mer -krucifixet.“ -</p> - -<p> -“O min Gud! du har det icke?“ -</p> - -<p> -“Nej, Diane.“ -</p> - -<p> -“Du har gifvit bort det?“ -</p> - -<p> -“Ja“, svarade Adelaïde något förlägen. -</p> - -<p> -<a id="page-295" class="pagenum" title="295"></a> -“Ah! du har gifvit bort det åt honom!“ ropade Diane; -“du har gifvit det åt den unge mannen, åt din befriare! -... du har gifvit det åt Armand Cambon!“ -</p> - -<p> -“Ja“, svarade hertiginnan med kinder af purpur. -</p> - -<p> -“Olyckliga! du har gifvit döden åt den, som räddat -ditt lif! ... Arma, arma Adelaïde!“ -</p> - -<p> -“Men, Diane, du förskräcker, du dödar mig! ... hvad -har händt under min frånvaro?“ -</p> - -<p> -“Se här det andra ... det andra!“ ropade Diane, visande -Adelaïde det krucifix, som kyrassier-officeren lemnat -henne; “det har kommit åter, kommit från ett brustet, troget -hjerta ... Du skall bäfva som jag, när en gång det, du -gifvit bort, återkommer ...“ -</p> - -<p> -“Dock nej“, tillade hon, mildt blickande in i väninnans -ögon, “det är blott jag som är fördömd, blott jag som fjettras -af bojor, som endast döden bryter ... Du är fri du, Adelaïde, -och i din frihet ligger ditt lifs hela lycka ... Äfven jag blir -en gång fri, och då blir förmälning af ... Ja, min vän, -min syster, det blir förmälning, men endast mellan tvänne -grafvar!“ -</p> - -<div class="chapter"> - -<h3 class="chapter" id="subchap-0-1-34"> -<span class="firstline">Trettiofjerde kapitlet.</span><br /> -Liberté. -</h3> - -</div> - -<p class="first"> -<span class="firstchar">U</span><span class="postfirstchar">nder</span> tiden börjar det blifva ovanligt lifligt ute på boulevarderna. -</p> - -<p> -Lifligt har det alltid varit der och synnerligast under -de sista dagarne; men det är en rusande liflighet som nu -råder. -</p> - -<p> -Sedan klockan tu kringflyger det rykte, att konungen -afskedat den förhatliga ministèren och låtit kalla Molé för -att bilda en ny. -</p> - -<p> -Man kan göra sig en föreställning om det hat, för -hvilket Guizot var föremålet, när man kunde anse den konservative -Molé för en lycka. -</p> - -<p> -<a id="page-296" class="pagenum" title="296"></a> -Boulevarderna stimma af folk med fröjd och tillförsigt -i sina ögon. -</p> - -<p> -Obekante mötas. -</p> - -<p> -“Är det sannt?“ frågar den ene. -</p> - -<p> -“Ja“, svarar den andre. -</p> - -<p> -De obekante trycka hvarandras händer och skiljas såsom -gamla vänner. -</p> - -<p> -Korta äro dagarne i Februari och klockan fem är det -redan skymning. -</p> - -<p> -Men första fjädern i nattens svarta vinge är knappast -utspänd, förrän alla fönsterrutor blixtra. -</p> - -<p> -Paris flammar icke allenast från boulevardernas linie, -utan från alla de gator, som korsa dem. -</p> - -<p> -Men detta är icke allt. -</p> - -<p> -Facklor brinna i folkets händer och i muskötmynningarne -sättas talgljus. -</p> - -<p> -Det är ett nytt slags upplysning som gör mycken -effekt, emedan den flyttar sig oupphörligt. Lågor möta lågor, -men fredligt och gladt, liksom blickar och händer. -</p> - -<p> -Det är en folkfest i stor skala, desto mera välkommen, -som den ej var väntad. -</p> - -<p> -Från alla kaféer vid boulevarderna klinga glas och -skalla sånger. -</p> - -<p> -Man dricker den gamla ministèrens graföl, men helsar -på samma gång den nya med många glada skålar. -</p> - -<p> -En och annan vågar sig fram med en skål för den -kungliga familjen, och nedtystas ej, oaktadt blod nyss flutit -på hög befallning. -</p> - -<p> -Ack, hvad de monarkerne behöfva göra litet för att -genast bli populära! -</p> - -<p> -Men hvarför göra de detta lilla så sällan? hvarför -fordra de att folken skola göra allt, när de sjelfva göra -intet? -</p> - -<p> -Det är en af verldens obegripligheter, som man fåfängt -söker rätt förklara. -</p> - -<p> -Kanske är det ändå derför, att de vilja vara gudar, -utan att ega Guds vishet och godhet. -</p> - -<p> -Kanske är det derför att spiran i deras hand ofta blott -är en bardisan, hvarmed de posta endast vid egna härdar, -vid egna altaren, icke dit insläppande andra än blinda afgudadyrkare. -</p> - -<p> -<a id="page-297" class="pagenum" title="297"></a> -Då händer det att den ende och sanne Guden, som -icke vill att man skall hafva andra gudar framför honom, -låter sin röst ljuda genom det utestängda folket, som icke -vill offra blindt. -</p> - -<p> -Då ramlar afgudens altare och den kungliga härden -sammanfaller i grus. -</p> - -<p> -En afgud är nu störtad, men hvad säga väl de öfrige, -som ännu stå qvar? -</p> - -<p> -Jo, säga de, om vår höge broder hade gjort så och så, -då hade icke skett så, det vill säga, om han, i stället för -sex- och tolf-pundingar, användt tjugufyra-pundingar, eller -om han, i stället för 1,000, nedskjutit 10,000, så hade han -stått qvar på sin piedestal tilldess mossan vuxit öfver honom, -och det hade icke skett så och så. -</p> - -<p> -Nu kommer ordningen till en annan af de vise afgudarne. -</p> - -<p> -Han gör så och så, men ändå händer det så, och så -skall det gå undan för undan, till dess att inga afgudatempel -längre resa sina mörka tinnar emellan menskligheten och -sanningen, mellan jorden och det eviga ljuset. -</p> - -<p> -Såsom nämndt är, Ludvig Filip hade, trots den konservative -Molé, blifvit populär igen, och folket jublade — -jublade fritt, ty styrelsens trupper hade dragit sig från de -strålande boulevarder. -</p> - -<p> -Endast framför utrikes-ministerns hotel stod en afdelning -af 14:de linie-regementet, bildande fyrkant, med hundra -dragoner i sitt sköte. -</p> - -<p> -Men denna truppstyrka såg ingenting mindre än hotande -ut. Den tycktes enkom uppstäld för att beundra -denna kedja af ljus, som sträckte sig från Madeleine till -Bastilj-platsen. -</p> - -<p> -Sjelfva utrikes-ministerns hotel var rikt upplyst. -</p> - -<p> -Det kunde omöjligt vara Guizot, som tändt dessa glädjeljus. -Det måste vara den nya ministèren, som försonande -gör sin soluppgång öfver den förhoppningsfulla jorden. -</p> - -<p> -Allt är följaktligen godt och väl. -</p> - -<p> -Ludvig Filips gråa hufvud skall en gång hvila i S:t-Denis -och orleanska vapnet i evighet stråla på Frankrikes -fana. -</p> - -<p> -Då öfverraskas de, som bo vid eller befinna sig på -boulevarden, af ett fantastiskt tåg, som tyckes långsamt -skrida fram från Bastilj-platsen. -</p> - -<p> -<a id="page-298" class="pagenum" title="298"></a> -Det är ett stort åkdon, draget af tvänne magra hästar, -hvilkas knotor man, dock omsorgsfullt dolt under guirlander -af konstgjorda blommor, visserligen mycket nötta och medtagna, -men som vid facklornas sken taga sig temligen -väl ut. -</p> - -<p> -På främsta sätet i detta åkdon, som likaledes är dekoreradt -med samma slags guirlander, sitter en man af jättelik -växt och utan annan drägt än skjortan och pantalongerna, -som likväl äro hvita. -</p> - -<p> -Denne håller i ena handen tömmarne och i den andra -en stor röd fana. -</p> - -<p> -I samma åkdon befinna sig dessutom fyra yngre män -i hvarjehanda mytologiska drägter och bärande brinnande -facklor. -</p> - -<p> -Men midt i åkdonet och på en mera upphöjd ställning -ser man en ung och särdeles intagande qvinna i hvit fotsid -drägt, med en röd, af guldstjernor smyckad bindel, som i -breda veck faller från venstra skuldran och slutar vid högra -midjan med ett gyllene kors. -</p> - -<p> -På hufvudet, hvars långa svarta hår faller utbredt -öfver skuldrorna långt ned på ryggen, bäres en hög röd -sammets-tock, vid hvilken, i gyllene bokstäfver, är fästadt -ordet: -</p> - -<p class="center"> -<em>Liberté.</em> -</p> - -<p> -För att genast presentera några af dessa mytologiska -figurer för läsaren, nämna vi, att den, som kör åkdonet, -icke är någon annan än vår gamle bekante, vindragaren -Simon, äfven Hvita Björnen kallad. -</p> - -<p> -Simon, Blodröda Fanans chef, hade hela dagen tappert -försvarat barrikaderna inom faubourg S:t-Antoine och varit -lyckligare än Armand Cambon, emedan ingen af hans barrikader -blifvit tagen. -</p> - -<p> -National-gardets mellankomst hade gjort slut på striden -och nödgat trupperna att draga sig tillbaka. -</p> - -<p> -Blodröda fanan fladdrade således ostörd på hufvudfästet, -som reste sig emot Bastilj-platsen. -</p> - -<p> -Hvita Björnen var icke nöjd med detta ostörda tillstånd. -Men hvad ville han göra? -</p> - -<p> -Hans kamrater voro uttröttade af den flere timmar -långvariga striden och dessutom saknade han ammunition, -för den händelse han ville gå anfallsvis tillväga. -</p> - -<p> -<a id="page-299" class="pagenum" title="299"></a> -För att på något sätt fördrifva den makliga tiden, -föll han då på den sinnrika tanken att låta <em>Liberté</em>, folkqvarterens -tillbedda gudinna, göra sitt högtidliga intåg på -boulevarderna. -</p> - -<p> -Visserligen var det blott ett karnevals-upptåg, men -något vore likväl bättre än intet, och dessutom passade det -mycket väl till den innevarande karnevals-tiden. -</p> - -<p> -Men hvar finna en värdig representant af <em>Liberté</em>? -</p> - -<p> -Man kunde icke länge stanna i qvalet, när Collette befanns -bland dem, som vore att väljas. -</p> - -<p> -Collette hade troget hållit sitt löfte att icke öfvergifva -Félix. -</p> - -<p> -Félix hade darrat för första handgevärssalfvan, men -snart blifvit lika modig som alla andra. -</p> - -<p> -Han tyckte att det icke var svårare att stoppa blykulor -i bösspipor än att fästa tennknappar i pantalonger -och att kanonen icke var varmare än pressjernet. -</p> - -<p> -Han hade också fått mycket beröm af alla och särskildt -af sin vördade förman, Hvita Björnen, hvilken flere -gånger klappat honom på hufvudet och förespått honom en -Dantons, en Robespierres med fleres lysande öden, hvilket -allt mycket gladde Félix, som för tillfället icke kom ihåg -att berörde höga förebilder gått i grafven ett hufvud kortare -ände varit i lifvet. -</p> - -<p> -Den unge skräddaren såg sig redan vid rådsbordet, -tillklippande en hel mängd nya reformer till det helas utstyrsel -och beqvämlighet. Allt skulle sitta som om det -vore vuxet vid statskroppen. -</p> - -<p> -Collette, som med mycken uppmärksamhet, om ej just -med samma förhoppningar, följt dessa lyckliga anlag, hade -under den hetaste striden vakat vid sin älskares sida. -</p> - -<p> -Det var som om hennes skarpa ögon kunnat genomtränga -krutröken och räkna de kulor, som hveno genom den. -</p> - -<p> -Mer än en gång hade hon fattat sin älskare i benet -och dragit honom ned från barrikaden, innan kulregnet kom -som tätast. -</p> - -<p> -Dess emellan halp hon sin hjelte att ladda, utan att -tänka på sina vackra händer, som onekligen ledo mycket af -detta för ett fruntimmer mindre lämpliga arbete. -</p> - -<p> -Collette hade lika litet darrat vid första salfvan, som -vid den sista. Hon var fransyska till lif och själ och en -sådan darrar aldrig i farans stund. -</p> - -<p> -<a id="page-300" class="pagenum" title="300"></a> -Men när alla med en mun yrkade att hon borde föreställa -<em>Liberté</em>, då darrade hon, åtminstone i början, ty hon -kom nu ihåg att hon var en hertiginnas kammarjungfru, -och att hon i denna egenskap tillhörde ett helt annat parti -än Blodröda Fanans. -</p> - -<p> -Låt vara att hon kunde göra ett och annat snedsprång -i smyg, såsom hon också redan gjort; men man borde dock -bevara skenet inför verlden och icke offentligen uppträda i -en roll, som bestämdt skulle fördömas af den politiska fraktion, -hvartill hon ansåg sig höra. -</p> - -<p> -Äfven smickrade det henne föga att offentligen visa -sig bland sina nya bekantskaper, dessa vilda, hiskliga figurer -med blod på handen, om ej just på samvetet, åtminstone -i deras egen tanke. -</p> - -<p> -Hon afslog således till allas stora förvåning den ära -man gjorde henne. -</p> - -<p> -Hon bestormades från alla sidor. -</p> - -<p> -Karlarne svuro på att S:te-Géneviève, arbetarnes förnämsta -skyddshelgon, icke varit skönare än hon; qvinnorna -svuro på att karlarne hade rätt, hvilket djupt rörde Collette. -</p> - -<p> -Félix, som för allt i verlden icke ville att hans älskarinna -skulle afstå från en sådan ära, bad och gret. -</p> - -<p> -Hvita Björnen, som hvarken bad eller gret, sade helt -enkelt: “Du skall, om också <em>Liberté</em> måste bindas fast vid -vagnen!“ -</p> - -<p> -Det var med ett ord så mycket som ansatte Collettes -ståndaktighet. -</p> - -<p> -Till råga på olyckan, bar man fram till henne den -drägt, som <em>Liberté</em> skulle bära. -</p> - -<p> -Collette tyckte att denna drägt, ett verk af tio de -skickligaste grisetterna inom faubourg S:t-Antoine, var ganska -vacker. -</p> - -<p> -Hvitt och rödt hade alltid klädt henne så väl, i synnerhet -om det varit guld-broderi på det röda. -</p> - -<p> -Äfven tyckte Collette mycket om att <em>Liberté</em> hade utslaget -hår, hvilket också borde vara mycket långt och tjockt -ungefär såsom Collettes eget. -</p> - -<p> -Hon hade icke heller något emot att <em>Liberté</em> bar röd -sammets-tock med guldbokstäfver på. -</p> - -<p> -Slutligen fann hon att <em>Liberté</em> nödvändigt måste hafva -smärt och välformad växt samt ett ansigte med rena ädla -drag, värdiga en antikens gudinna. -</p> - -<p> -<a id="page-301" class="pagenum" title="301"></a> -Alla dessa fullkomligheter hade Collette med bästa vilja -icke kunnat upptäcka hos de för öfrigt ganska lifliga och -modiga grisetterna från S:t-Antoine. -</p> - -<p> -Och när nu dessa, genom sitt öppna medgifvande af -hennes obestridliga företräde, så patriotiskt offrat sin egen -naturliga behagsjuka, borde ej hon å sin sida lika patriotiskt -uppoffra sin lika naturliga blygsamhet? Utan tvifvel. -</p> - -<p> -Och hvad det politiska i saken särskildt beträffade, så -började Collette snart tro, hvad till och med stora politici -tro, nämligen att det parti, som för tillfället har öfvervigten, -också är det bästa partiet. -</p> - -<p> -Collette iklädde sig derför den antika skruden och besteg -gudinnans char under ett allmänt jubel. -</p> - -<p> -Tåget, snart ordnadt, satte sig i rörelse och vek af -från Bastilj-platsen inpå boulevarden. -</p> - -<p> -Collette erinrade sig att mademoiselle Rachel vid mera -storartade tillfällen långsamt höjde och sänkte den högra -armen. -</p> - -<p> -Collette gjorde detsamma och belönades med ett jubel, -som Rachel skulle ha afundats henne. -</p> - -<p> -Collette vidtog samma åtgärd med venstra armen och -belönades dubbelt. -</p> - -<p> -Deremellan draperade hon sig såsom hon också sett -Rachel göra, och det var nära att man med sina bifallsrop -tagit ned himmelen. -</p> - -<p> -Med ett ord, Collette lyckades öfver all förväntan. -</p> - -<p> -Collette var följaktligen mycket nöjd med sin nya roll. -</p> - -<p> -Hon, förr så passionerad för debardörs-drägten, föresatte -sig nu, att när hon nästa gång besökte opera-maskeraden, -skulle hon vara klädd som <em>Liberté</em>. -</p> - -<p> -Félix, hvilken jemte trenne andra unga män, representerande -styrkan och i denna egenskap beskyddande <em>Liberté</em>, -stod på samma åkdon, sökte i sin förtjusning esomoftast sin -älskarinnas blick och hand; men hon hade icke mera hvarken -hand eller blick för honom. -</p> - -<p> -<em>Liberté</em> är en gudinna. En gudinna tillhör verlden och -kan ej uteslutande tillhöra individen. -</p> - -<p> -Hon kan ej trycka en enskild hand, hon, som till sitt -värmande bröst måste trycka hela menskligheten. -</p> - -<p> -Félix fann sig i sitt öde. Han såg i Collette ett väsende, -som allt högre lyfte sig till de skyar, hvarifrån hon -kommit. -</p> - -<p> -<a id="page-302" class="pagenum" title="302"></a> -Collette hade försvunnit för honom, ty det var endast -<em>Liberté</em> han såg. -</p> - -<p> -Félix hade försvunnit för Collette, ty det var blott en -tillbedjande verld gudinnan såg vid sina fötter. -</p> - -<p> -Så framskrider det festliga tåget. -</p> - -<p> -Röken af de brinnande facklorna, hvirflande högt upp -öfver allas hufvud, liknar en svajande svart plym, paljetterad -med gnistor. Vid hvarje steg det tager, ökas det redan -talrika följet, till det mesta dock bestående af qvinnor och -barn. -</p> - -<p> -De, som på afstånd se detta tåg, se det med en viss -fruktan, liksom såge man deruti ett af dessa moln, som bära -blixtarne i sitt sköte. -</p> - -<p> -Men de, som på närmare håll betrakta det, kunna -omöjligt finna något annat deruti än en af dessa tillställningar, -som under karnevals-tiden ger nya brokiga vingar åt -boulevardernas glada lif. -</p> - -<p> -Vid porten Saint-Dénis står ett regemente kyrassierer, -hvars blanka kaskar tyckas brinna vid facklornas sken. -</p> - -<p> -Simon, den jättelika körsvennen, kan ej tillbakahålla en -politisk opinions-yttring. -</p> - -<p> -Men den roll, han nu har att utföra, är blott af fredlig -art och fordrar följaktligen en sansad och modererad opinions-yttring. -</p> - -<p> -Också ropar han blott: -</p> - -<p> -“Vive la réforme! à bas Guizot!“ -</p> - -<p> -Folket instämmer ögonblickligen, men under skratt, ty -man vet ju redan allmänt att Guizot fallit och att reformen -följaktligen är i stigande. -</p> - -<p> -Kyrassiererne instämma äfven i samma rop, ty näst en -fallen kung är ingen så fort öfvergifven som en fallen -minister. -</p> - -<p> -Tåget stannar för en stund, ty man vill fraternisera -med de tappre kyrassiererne. -</p> - -<p> -Desses officerare hafva ingenting deremot, ty de vilja -något längre lorgnettera på <em>Liberté</em>, hvars skönhet de, utan -afseende på hennes guddomliga natur, uppskatta i dess fulla -värde. -</p> - -<p> -Äfven <em>Liberté</em> är nöjd med uppehållet, ty hon önskar -de vackre kyrassiererne lika godt som alla andra. -</p> - -<p> -Fröjd, beundran och förtjusning å ömse sidor. -</p> - -<p> -<a id="page-303" class="pagenum" title="303"></a> -Slutligen sätter sig tåget ånyo i rörelse, visserligen -under mycket buller och larm, men utan ringaste oordning. -</p> - -<p> -Men när det hunnit fram till utrikes-ministerns rikt -upplysta hotel, hejdas det af den der uppstälda infanteri-fyrkanten -och nödgas stanna. -</p> - -<p> -“Hvad är det!“ ropar Simon; “hvarför hindrar man -oss att tåga vidare?“ -</p> - -<p> -Fyrkanten öppnas och en officer till häst rider fram -mot vagnen. -</p> - -<p> -“Félix, tag tömmarne så länge“, befaller Simon; “jag -vill tala några ord med den der officeraren.“ -</p> - -<p> -Félix intager körsvennens plats och Simon stiger ned -från vagnen. -</p> - -<p> -<em>Liberté</em> står lugn på sin upphöjda ställning, synlig för -alla, firad af alla. -</p> - -<p> -Hennes ansigte har detta sublima uttryck, som konstnären -söker gifva sin madonna. <em>Liberté</em> har ej öga för -bajonetterna, som glindra emot henne, ty hon står på den -klara aftonstjernan, omdansad af hyllande verldar. -</p> - -<p> -“Ni hör att ni ej får passera“, ropar officeraren till -Simon, som står panna mot panna med officerarens häst. -</p> - -<p> -“Det var märkvärdigt!“ svarar Simon, “ingen har -hindrat oss förut.“ -</p> - -<p> -“Jag ser nog det“, yttrar officeraren; “men här får -ingen passera.“ -</p> - -<p> -“Men, monsieur, ni måtte väl se att ni framför er har -en glad folkhop utan vapen och till det mesta bestående af -qvinnor och barn ... Hade vi velat beväpna oss, så hade -det varit en lätt sak, ty i Saint-Antoine finnas vapen till -öfverflöd ... Var derför god och låt oss färdas vidare.“ -</p> - -<p> -“Nej!“ svarar officeraren kort, “vänd genast om, ty -ingen får passera.“ -</p> - -<p> -Hvita Björnens galla börjar koka, men han är för klok -anförare för att inlåta sig i strid mot en beväpnad styrka, -när han icke känner sig rustad dertill. -</p> - -<p> -“Men det är rent af omöjligt att vända bland en sådan -folkskara“, anmärker med skäl Simon, tyglande sin harm. -</p> - -<p> -“Angår mig ej ... ni måste!“ befaller befälhafvaren, -med oböjlig envishet. -</p> - -<p> -I detsamma — och utan att man hitintills fått veta -af hvem — aflossas ett gevärsskott från infanteri-fyrkanten. -</p> - -<p> -<a id="page-304" class="pagenum" title="304"></a> -Officeraren vänder om sin häst, som börjar stegra sig, -och rider hastigt tillbaka in i fyrkanten, hvilken sluter sig -efter honom. -</p> - -<p> -Strax derefter ser Simon, och det till sin stora bestörtning, -hurusom tvänne linier bajonetter sänka sig mot honom -och den tallösa skaran, som gladt sorlar bakom hans rygg. -</p> - -<p> -“Tusan djeflar! ... akta er! akta er!“ ropar Hvita -Björnen, hukande sig ned till gatan. -</p> - -<p> -“Eld!“ -</p> - -<p> -Simon, hvars öron tydligt uppfatta detta hemska kommando-ord, -griper om boulevard-stenarne, liksom ville han -klämma sönder dem mellan sina jättefingrar; men jättens -fingrar förlamas vid dånet af den handgevärs-salfva, som -öfver hans hufvud ögonblickligen följer på kommando-ordet. -</p> - -<p> -O himmel! ... -</p> - -<p> -Längst utåt hela boulevarden höjer sig mot nattliga -fästet ett skri, ett jämmerskri, det rysligaste kanske som -ännu skakat en stads murar. -</p> - -<p> -Och de, som från fönstren ha utsigt öfver boulevarden, -skåda en fasansfull syn. -</p> - -<p> -Alla, som kunna fly, fly in i närgränsande gator och -gränder. -</p> - -<p> -Men många kunna icke fly. Många ligga dels orörliga, -dels vältrande i sitt blod, och hvad den sprittande -karnevals-glädjen nyss sått ut, skördar nu den bleka, skonlösa -döden. -</p> - -<p> -Den stojande boulevarden är ett graf-kor nu. Facklor, -som glädjen tändt, flämta som likljus deröfver. -</p> - -<p> -Hvadan detta slagtande utan föregången varning, detta -mord utan tvingande nödvändighet? -</p> - -<p> -Huru kunde en beväpnad truppstyrka gifva eld på en -obeväpnad, gladt sorlande skara af män, qvinnor och barn? -</p> - -<p> -Hvadan! — Huru! — -</p> - -<p> -Simon reser sig oskadd från marken och kastar en -blick på sitt åkdon, hvars begge dragare störtat. -</p> - -<p> -Af de fem personer, han nyss lemnat qvar på vagnen, -ser han numera ingen. -</p> - -<p> -<em>Liberté</em> har försvunnit och försvunnit hennes skyddande -vakt. -</p> - -<p> -Men ur de torra blomster-guirlanderna spira upp nya -friska röda blommor. -</p> - -<p> -Simon böjer sig öfver kusksätet. -</p> - -<p> -<a id="page-305" class="pagenum" title="305"></a> -Nedanför det ligger Félix med tömmarne ännu i stelnande -hand. -</p> - -<p> -Simon, som icke släppt den röda fanan, famlar med -den lediga armen i midten af vagnen, och när denna arm -ånyo höjer sig, bär den en ung qvinnas blodiga lik. -</p> - -<p> -Det är <em>Liberté</em>, den nyss så sköna, så firade, så stolta -<em>Liberté</em>! — -</p> - -<p> -Skämtande debardör, trogna älskarinna, arma Collette! -skola vi beklaga ditt öde? -</p> - -<p> -Skola vi beklaga fågeln, när han, träffad af jägarens -kula, dör midt i sin glada sång? -</p> - -<p> -Skola vi beklaga solens stråle, som midt i sitt sköna -lopp brytes, och dör bland molnens nattliga bäddar? -</p> - -<p> -Nej! -</p> - -<p> -Lyckliga Collette! du dog på höjden af den beundran -man egnat dig, på spetsen af den ära du förvärfvat. -</p> - -<p> -Nyss på aftonstjernan hvilande din fot, ilar du nu -långt högre än hon, till dess du, höjd öfver verldarne, öfver -skapelsen, hamnar vid Skaparens tron. -</p> - -<p> -Trefallt lyckliga flicka! -</p> - -<p> -En blodström väller fram ur hennes hvita bröst och -slingrar sig, som ett purpurband, kring Hvita Björnens nakna -arm, under det han håller henne upplyftad högt öfver sitt -och andras hufvud. -</p> - -<p> -Rödt och hvitt, se der redan två af republikens färger. -</p> - -<p> -Med morgondagens himmel kommer den blå, och frihetens -treenighet, knuten af blod, skall varda fullkomnad. -</p> - -<p> -Afundsvärda Collette! Hvarje droppe af ditt blod skulle -kungar återköpa med guld; hvarje gnista af lif, de kunde -återge din blick, skulle de betala med diamanter ur deras -egna kronor. -</p> - -<p> -Hvita Björnen skrider nu framåt med blodröda fanan -i ena handen och bärande den förbleknade <em>Liberté</em> på andra -armen. -</p> - -<p> -“Till vapen!“ ryter han; “till vapen! man mördar våra -qvinnor! till vapen! man mördar våra barn!“ -</p> - -<p> -Ingen ställer sig mera i vägen för honom. -</p> - -<p> -Soldaterne, som nyss gjort det, draga sig åt sidan, redan -ångrande sin bragd, redan förbannande den pligt, som slungat -döden i värnlöses hjertan. -</p> - -<p> -<a id="page-306" class="pagenum" title="306"></a> -En officer framträder för att på sin befälhafvares befallning -afgifva en förklaring, liksom en sådan händelse skulle -kunna förklaras. -</p> - -<p> -“Det är bara ett misstag“, heter det; “en af soldaterne -har obetänksamt aflossat sitt gevär och knallen af detta -olycksskott blef en signal för de öfriga ... bara ett misstag.“ -</p> - -<p> -Bara ett misstag? Det är möjligt, det är troligt. -</p> - -<p> -Men mera än sextio menniskor ligga slagtade på boulevarden -och det är ej ett misstag. -</p> - -<p> -Synlig för alla, blöder <em>Liberté</em>. Men det är ej en qvinnas -blod, det är en lava-ström som rinner. -</p> - -<p> -“Till vapen! man mördar våra qvinnor! till vapen! -man mördar våra barn!“ fortfar Hvita Björnens tordönsstämma. -</p> - -<p> -Men denna gången ropar han ej ensam. -</p> - -<p> -Liksom kanonens eko rullar från klippa till klippa, från -strand till strand, så rullar genljudet: “Till vapen!“ från -gata till gata, från barrière till barrière. -</p> - -<p> -Det är ej mera de politiska fraktionerna som stöta i -trumpeten, ej mera de republikanska partierna som löpa till -storm. -</p> - -<p> -Icke mera de hundra, de tusen. -</p> - -<p> -Det är millionen och snart millionerna. Det är Paris -och snart hela Frankrike. -</p> - -<p> -Hören! det klämtar i Notre-Dame! Quasimodo’s klocka -ljuder! -</p> - -<p> -Men det är icke Quasimodo som drager i de tempelinvigda -tågen. Det är ett helt folks hämnande arm. -</p> - -<p> -Räkna slagen, kung i Tuilerierna! Innan nästa dags -sol sjunkit, har du för alltid upphört att räkna — icke -slagen af ett ångestfullt hjerta — men slagen af klockan i -Notre-Dame! -</p> - -<div class="chapter"> - -<h3 class="chapter" id="subchap-0-1-35"> -<a id="page-307" class="pagenum" title="307"></a> -<span class="firstline">Trettiofemte kapitlet.</span><br /> -La Morgue. -</h3> - -</div> - -<p class="first"> -<span class="firstchar">E</span><span class="postfirstchar">mellertid</span> börjar man i Tuilerierna räkna slagen, som kalla -folket till vapen och Gud till folkets hjelp. -</p> - -<p> -Konungen, hvilken räknat dem ända till klockan ett på -natten, låter omsider kalla Molé. -</p> - -<p> -Det var då ej sanning att Molé dagen förut bildat ett -nytt kabinett? Nej, det var icke sanning. -</p> - -<p> -Visserligen hade han språkat något med sin gamle vän -om saken och Molé hade ingenting emot att bli minister; -men den konservative Molé, mindre skumögd än den mest -skarpsynte af monarker, trodde att man för tillfället borde -släppa efter något, och det var just det som konungen -icke ville. -</p> - -<p> -Ludvig Filip kunde nog förmå sig att kasta bort verktygen -för sin politik, men för ingen del sjelfva politiken. -</p> - -<p> -Det är visserligen sannt att något medgifvande skulle -glädja hans folk, detta folk, som med sitt blod först köpt -honom en krona och sedan med tolf millioner hvarje år -ökat hans skatter. -</p> - -<p> -Men hvad skulle hofven i Wien och Petersburg säga? -hvad skulle Metternich och Nicolaus säga, dessa halfgudar, -som på de sednare åren varit så nöjda med Ludvig Filip? -</p> - -<p> -“Det är bara en promenad af de studerande“, sade -konungen, som alldeles hade glömt bort promenaden i Juli -1830. -</p> - -<p> -Molé suckade och gick. -</p> - -<p> -Men Notre-Dame ringer. -</p> - -<p> -Hvar är Molé? Molé synes ej. -</p> - -<p> -Hvarför? Troligtvis derför att Notre-Dame ringer. -</p> - -<p> -Guizot är deremot qvar, trogen på sin post. -</p> - -<p> -Konungen har icke hjerta att skicka bort honom, Guizot -icke hjerta att gå. -</p> - -<p> -Dessa begge män, drifne mot afgrunden af samma vågor, -göra sig ännu förhoppningar. -</p> - -<p> -Tuilerierna hafva så tjocka murar, deras portar äro så -väl bevakade mot — sanningen. -</p> - -<p> -<a id="page-308" class="pagenum" title="308"></a> -Hvad göra nu dessa begge män, för att fördrifva tiden? -</p> - -<p> -Jo, de utnämna marskalk Bugeaud till kommendant öfver -Paris och Guizot kontrasignerar utnämningen. -</p> - -<p> -Denna sista handling af Guizot är parthens pil, afskjuten -mot Ludvig Filips krona. -</p> - -<p> -Det ana hvarken Guizot eller hans konung. -</p> - -<p> -Men Notre-Dame ringer och låter allt obehagligare ju -längre hon håller på. -</p> - -<p> -Konungen frågar efter Thiers. -</p> - -<p> -Thiers är ej rädd för Notre-Dame, han. Med sina små -lifliga ben trippar han uppför Tuileriernas bekanta trappor, -torkar sina glasögon, som immat sig i nattluften, och står -snart framför konungen med detta leende sjelfförtroende, -som allt efter omständigheterna blir en stor förtjenst eller -ett stort fel. -</p> - -<p> -Thiers fordrar att elden för morgondagen skall upphöra. -</p> - -<p> -Konungen samtycker. -</p> - -<p> -Thiers begär Odilon Barrot till kamrat i den nya ministèren. -</p> - -<p> -Konungen samtycker. -</p> - -<p> -Thiers sätter sig ned att skrifva ett förslag till ministrar. -</p> - -<p> -Konungen läser namnen: Thiers, Odilon Barrot, Lamoricière -och Duvergier de Hauranne. -</p> - -<p> -Han samtycker. -</p> - -<p> -Metternich och Nicolaus äro halfgudar, men Frankrikes -krona är guddomligare. -</p> - -<p> -Thiers tager godnatt af konungen. -</p> - -<p> -Thiers tager äfven godnatt af Guizot, som lika artigt -besvarar afskedet. De äro fiender i själ och hjerta, men de -veta lefva. -</p> - -<p> -Thiers lägger sig. -</p> - -<p> -Konungen lägger sig. -</p> - -<p> -Men Notre-Dame fortfar att ringa. -</p> - -<hr class="tb" /> - -<p class="noindent"> -Medan, på sätt ofvan beskrifvet är, den nya ministèren -bildades, stod Armand Cambon på Pont-Neuf. -</p> - -<p> -Pont-Neuf, den största af de tjugutre broar, som hvälfva -sig öfver Seinen, samt hvilande på tolf stora stenbågar, upptager -en längd af 345 alnar och en bredd af 34. -</p> - -<p> -<a id="page-309" class="pagenum" title="309"></a> -Sträckande sig öfver tvänne armar af floden, stöder -den sig derjemte mot vestra udden af ön Cité, den äldsta -och först bebyggda delen af Paris. -</p> - -<p> -Grundlagd år 1578, blef ifrågavarande bro först fullbordad -1604 under Henrik IV:s regering, hvilken konungs -ryttarstod också blifvit upprest ungefär på midten af bron. -</p> - -<p> -Bron saknar icke sina historiska minnen. -</p> - -<p> -Det stympade liket af marskalk d’Ancre, Maria Medici’s -favorit, fördes till denna bro och upphängdes på en lyktarm -framför den kungliga statyn, hvarefter stycken af hans -döda kropp såldes åt hugade spekulanter till ganska högt -pris. -</p> - -<p> -Flere af hofvets nya gunstlingar betalade ända till en -écu för äfven de minsta bitar. -</p> - -<p> -Det var endast rikt och förnämt folk, som hade råd till -sådana utgifter. -</p> - -<p> -Grefve Rochefort berättar i sina memoirer, hurusom -hertig Gaston af Orleans och hans vänner, allesammans fullblodige -adelsmän, brukade om aftnarne roa sig med att på -denna bro taga kapporna af beskedliga borgare och sedan -svepa dem kring borgarnes hustrur, hvarefter både kappor -och hustrur enleverades, utan att man vet om de beskedlige -borgarne någonsin återfått det ena eller det andra, emedan -Rochefort icke nämner något derom. -</p> - -<p> -Vi taga dock för gifvet att de åtminstone bekommit -sina kappor åter. -</p> - -<p> -Borgares kappor voro åtminstone på den tiden icke särdeles -frestande. -</p> - -<p> -Helt annat var det med deras hustrur, och den ädle -hertigen och hans ädle vänner sågo sig nog före, innan de -svepte männernas kappor kring fruarna. -</p> - -<p> -På bron var fordom ett corps de garde, dit den olycklige -Gilbert, döende af snille och hunger, ofta nödgades taga -sin tillflykt och der soldaterne, rörde af hans sorg och elände, -delade med honom sin torftiga proviant. -</p> - -<p> -Pont-Neuf, äfven sina historiska minnen förutan och af -hvilka vi endast anfört några, är en märkvärdig bro. -</p> - -<p> -Emottagande folkmassor från trenne de tätast befolkade -delarne af Paris, Seinens södra och norra strand samt Cité, -liknar den en stor ådra, genom hvilken flyter allt blod, alla -lifs-elementer af den stora staden, oberäknadt att den i och -för sig sjelf är en af de vackrare i Europa. -</p> - -<p> -<a id="page-310" class="pagenum" title="310"></a> -Hvarje stund af dagen och aftonen hvimlar den af folk, -hästar och åkdon, en föga tjenlig promenad-plats för tankspridde -samt alldeles omöjlig för döfva och blinda. -</p> - -<p> -Nattetid är den, liksom alla andra platser i Paris, temligen -lugn; men natten till den 24 Februari hörde till undantagen, -ty då drogo hela härar af arbetare öfver den, för -att intaga sina positioner för morgondagen och fylla Paris -med nät af barrikader. -</p> - -<p> -Franska folket är strategiskt af naturen. -</p> - -<p> -Armand Cambon stod på bron med en dyster blick -öfver floden, hvilket röjde att han icke stod der för att -njuta af en utsigt, som man annars både dag och natt kunde -hafva för ögonen, utan att ledsna dervid. -</p> - -<p> -Det är något att se dessa för ögat ändlösa stränder, -garnerade med de högsta hus, hvilkas spetsiga tak och till -breda kolonner förenade skorstenar på det mest fantastiska -sätt bryta horisonten. -</p> - -<p> -Den klassiskt hängifne arkitekten, som endast drömmer -om grekiska tempel med pelare i jonisk eller korintisk stil, -på sin höjd moderniserade af balustrerade taklister, skall -hafva mycket att anmärka mot den gamla franska byggnadskonsten. -</p> - -<p> -Men låt hans ögon välja emellan en genombruten horisont -och en slickad, att vi så må uttrycka oss, och vi äro -öfvertygade om att de längst skola hvila vid den förra. -</p> - -<p> -I första ögonblicket skall han med en lärd rynka i -pannan säga, att det är sträckor af hus med de fulaste och -mest oregelbundna tak han ser; men i det följande skall -han med förvåning i sin blick utropa: “Nej, det är ej -sträckor af hus, det är kedjor af gråa berg med uppskjutande -hvita fjellspetsar jag skådar!“ -</p> - -<p> -Några arbetare af de många tusen, som strömmade -fram och tillbaka öfver Pont-Neuf, stannade vid åsynen af -vår hjelte, hvilken mot dem vände den dystra blicken. -</p> - -<p> -“Ah, ändtligen!“ sade han: “jag har väntat er länge -... men nu låtom oss skynda!“ -</p> - -<p> -Efter dessa ord skyndade han från Pont-Neuf och vek -af in på Cité, följd af sina kamrater. -</p> - -<p> -Ljudet af klockan i Notre-Dame blef nu starkare, men -det är också på Cité som Notre-Dame, drottningen bland -Frankrikes tempel, reser sina stolta torn och tinnar. -</p> - -<p> -<a id="page-311" class="pagenum" title="311"></a> -Man är der, såsom nyss nämndes, inom den äldsta delen -af Paris. -</p> - -<p> -Man ser det genast på de gamla husen och de trånga -gränderna, genom hvilka intet åkdon kan färdas och mellan -hvilka ingen fullväxt menniska kan slå ut armarne. -</p> - -<p> -Man säger att Julius Cæsar, Galliens besegrare, trampat -denna jord, och att flere än en af det gamla Roms kejsare -der residerat. -</p> - -<p> -Armand och hans följeslagare, väl inkomne på ön, -följde dess södra strand och stannade slutligen framför ett -mindre stenhus, mot hvars ensliga fot Seinen bröt sin nattliga -våg. -</p> - -<p> -Tvänne andra karlar funnos der förut, väntande vid -en bår, på hvilken stodo två likkistor. -</p> - -<p> -“Är porten öppen?“ frågade Armand de begge karlarne. -</p> - -<p> -“Ja“, svarade den ene af dem; “flere ha redan varit -här och hemtat de sina.“ -</p> - -<p> -“Tänd lyktorna och låtom oss sedan gå in“, tillsade -Armand. -</p> - -<p> -Några lyktor tändes, hvarefter Armand gick in i det -lilla huset. -</p> - -<p> -De öfrige följde honom, medtagande båren. -</p> - -<p> -Det lilla huset kallas: La Morgue. -</p> - -<p> -Det är uppbygdt för att emottaga liken af de offer, -hvilkas hemvist och slägt äro okända. -</p> - -<p> -Det lilla huset hyser tvänne salar, den ena för anatomiska -undersökningar och den andra för utställning af -de döde. -</p> - -<p> -Dörren till den sednare står alltid öppen om dagen, -men man stannar likväl framför en cloisons-vägg af glas, -emedan man derigenom från förstugan kan skåda in i salen. -</p> - -<p> -Det kan vara nog med att stå invid denna vägg och -titta in genom rutorna. -</p> - -<p> -Man går icke gerna in i en sal, der döden bor, i synnerhet -en död som denna. -</p> - -<p> -Den drunknade, som floden lemnat på strand; vandraren, -som stupat för mördarens hugg; sjelfspillingen, som -sökt döden långt från sitt hem; — alla, af hvad stånd de -vara må och när deras identitet ej är känd, föras till la -Morgue, att der vänta de sina och den sista tjensten på jorden. -</p> - -<p> -Den som saknar en vän eller frände, går först till la -Morgue, innan han söker på andra ställen. -</p> - -<p> -<a id="page-312" class="pagenum" title="312"></a> -Der ligga de döde på sängar af svart marmor, med -hvar sin blankskurade messingsplåt till hufvudgärd, och -öfver hvar och en hänga de kläder, som i dödsstunden -burits. -</p> - -<p> -Allt är så omsorgsfullt bonadt och städadt i denna sal, -och för att hålla liket friskt och rent, spelar deröfver en -vattenstråle, ledd från floden. -</p> - -<p> -De offer, som la Morgue årligen emottar, äro, efter -beräknadt medeltal, lika många som dagarne i året, och af -dessa mer än hälften sjelfspillingar. -</p> - -<p> -Hvad är det som rört oss mest, när vi stått utanför -glasväggen och blickat in öfver de svarta marmorbäddarne? -</p> - -<p> -Är det tanken på detta elände, denna förtviflan, som -föregått deras slut, hvilka legat derinne? -</p> - -<p> -Eller är det åsynen af denna aktning för olyckan, -denna vördnad för döden äfven i dess rysligaste gestalt, som -så tydligt röja sig i ordnandet af denna boning, en aktning -och en vördnad så värdiga ett stort och ädelt folk, så värdiga -Paris? -</p> - -<p> -Vår rysning för de döde har varit mindre än den beundran -vi känt för ett samhälle, som äfven i olyckan erkänner -en helgd och derför icke föraktar den. -</p> - -<p> -Armand och hans följeslagare utkommo, efter en half -timmes förlopp, ur la Morgue. -</p> - -<p> -De förde med sig de begge kistorna, dessa likväl synbarligen -tyngre, än när de fördes in. -</p> - -<p> -“Nog minns jag när jag stod här aftonen den 30 Juli -1830“, sade den äldste af karlarne; “hundratjugufem i striden -fallna lågo då derinne ... Nere der vid stranden landade -en stor båt med svart flagga ... den hade kommit för att -afhemta de döde ... Längst ut åt stranden rörde sig en folkmassa, -som stum betraktade båten med flaggan ... Men när -båten med sina ännu stummare passagerare stötte från land, -då höjde sig från alla stränder ett skri, som manade till -hämnd, och hämnden uteblef icke ... Med de jordade offren -jordades äfven bourbonerne, och de skola ej uppstå förrän -på den yttersta dagen!“ -</p> - -<p> -Armand hade sjunkit ned på båren emellan de begge -kistorna, hållande en hand på hvardera. -</p> - -<p> -“Unga, glada flicka!“ sade han med en blick på den -ena kistan; “detta kunde du ej ana, när du i går afton -leende och dansande lemnade mig på rue de la Paix ... -<a id="page-313" class="pagenum" title="313"></a> -Félix, Félix!“ tillade han, i det han med begge armarne -omslöt den andra kistan; “hvad skall jag svara dina föräldrar -och syskon! hvad skall jag svara din arma mor, när -hon ropar till mig: Gif mig åter mitt barn, gif mig min -förstfödde tillbaka! ...“ -</p> - -<p> -“Jag kommer också mycket väl ihåg versen på svarta -taflan, som då hängde öfver porten till la Morgue“, fortfor -den gamle arbetaren, “den lydde så här: -</p> - -<div class="poem-container"> - <div class="poem"> - <div class="stanza unwrap center"> - <p class="verse">“France, dis-moi leurs noms; je n’en vois point paraître<br /></p> - <p class="verse5">Sur ce funèbre monument?<br /></p> - <p class="verse3">— Ils ont vaincu si promptement,<br /></p> - <p class="verse2">Que j’était libre avant de les connaître!“</p> - </div> - </div> -</div> - -<p class="noindent"> -“Bon, bon!“ yttrade en yngre arbetare, härmande klockans -klämtande: “hörde ni ej hvad Notre-Dame sade?“ -</p> - -<p> -“Allons! sade hon“, svarade den gamle, bättre härmande -klockan; “allons, enfants! allons, enfants!“ -</p> - -<div class="chapter"> - -<h3 class="chapter" id="subchap-0-1-36"> -<span class="firstline">Trettiosjette kapitlet.</span><br /> -Morgonen den 24 Februari 1848. -</h3> - -</div> - -<p class="first"> -<span class="firstchar">M</span><span class="postfirstchar">usköt</span> och kanon, se der de hanar, som golo, när solen -den 24 Februari uppgick öfver Paris. -</p> - -<p> -Notre-Dame med tungan af ett helt folk fortfor att -ljuda, varmare vid hvarje slag, hemskare vid hvarje dallring. -</p> - -<p> -Öfverallt barrikader, försedda med beslutsamma försvarare, -öfverallt fönster med mynningar af bössor, riktade -nedåt gator och torg. -</p> - -<p> -Men hvarken barrikader eller hus anföllos. -</p> - -<p> -Trupperne, utmattade af trenne dagars oupphörlig tjenstgöring -och dessutom icke längre hängifne den sak de skulle -försvara, nöjde sig med defensiven. -</p> - -<p> -<a id="page-314" class="pagenum" title="314"></a> -Det var nu folket som anföll, och när ett helt folk -anfaller, hvad betyda då truppers mängd och fältherrars -snille? -</p> - -<p> -När en flod af sten, sådan som Paris, stiger öfver sina -bräddar, då flyta batterierna bort som spån och bajonett-skogarne -bortblåsas som agnar. -</p> - -<p> -Följaktligen icke mera någon strid på gatorna. -</p> - -<p> -Det gälde för trupperna blott att försvara de öppna -platser och befästade högvakter, de ännu innehade. -</p> - -<p> -Hvad som felades i antal och mod skulle krigskonsten -ersätta. -</p> - -<p> -På place du Palais-Royal och midt emot den mindre -gården af detta palais, om hvilken vi uti ett föregående -kapitel talat, stod på den tiden ett annat palats, kalladt -Chateau-d’Eau, med façaden vänd mot samma öppna plats. -</p> - -<p> -Detta palats var en ganska stolt byggnad, prydd med -pelare och statyer. -</p> - -<p> -I palatset fanns en stor vatten-reservoir, som riktade -bassinerna både i Palais-Royal och Tuilerierna. Deraf palatsets -namn. -</p> - -<p> -Chateau-d’Eau innehades af municipal-gardet och var -Tuileriernas förnämsta förmur, emedan det beherskade de -flesta af de gator, som ledde till kungaborgen. -</p> - -<p> -Chateau-d’Eau var således ett vigtigt fäste och hade -också utseendet af ett sådant. -</p> - -<p> -De tjocka murarne voro rikligen försedda med skottgluggar. -</p> - -<p> -På platsen utanför stod en bataljon af municipal-gardet -till fot, jemte en sqvadron af samma garde till häst. -</p> - -<p> -Dessutom gapade en tolfpundig kanon mot hvarje dertill -gränsande gata. -</p> - -<p> -Vi hafva förut omnämnt den högvakt af linien, som -innehade den mindre gården med de tre gallerportarne. -</p> - -<p> -Platsen var således väl försvarad, och ett försök att -anfalla den skulle anses för vansinnigt. -</p> - -<p> -Men folket, icke skyende för vansinniga företag, hade -beslutit att icke blott anfalla, utan äfven eröfra denna plats. -</p> - -<p> -Ett dylikt vansinnigt försök hade vågats och lyckats en -gång förr. -</p> - -<p> -Den 28 Juli 1830 — fatala dag och år, till hvilka vi -så ofta återkomma! — innehade hertigen af Ragusa samma -<a id="page-315" class="pagenum" title="315"></a> -plats och beströk alla dertill gränsande gator med det fruktansvärdaste -artilleri, som någonsin slagtat folk. -</p> - -<p> -Men det hjelpte icke. -</p> - -<p> -Efter tvänne timmars strid blef folket mästare af platsen -och lät hvarje soldat springa öfver klingan, till hämnd för -det blodigaste motstånd. -</p> - -<p> -Folket förlorade oräkneliga i döde och sårade. Men -hvem räknar också folkets förluster? Icke ens folket sjelft. -</p> - -<p> -Folket är ett haf, och hvad betyda några tusen vågor -mer eller mindre? -</p> - -<p> -I likhet med Carl X:s, nedsopade nu Ludvig Filips -tolfpundingar allt som visade sig på de gator, som löpa in -i place du Palais-Royal. -</p> - -<p> -I synnerhet var detta fallet med de begge mynningarne -af rue S:t-Honoré, hvilka från öster och vester öppna sig -mot oftaberörde plats. -</p> - -<p> -Många döde lågo redan på denna gata, och man förde -de sårade oupphörligt in i de närgränsande husen, der qvinnor -med outtröttlig nit förbundo och vårdade dem. Bland -qvinnor, som vid detta blodiga tillfälle mest omhuldat de -sårade, nämner man en ung aktris vid Odeon-teatern, mademoiselle -Lopéz. -</p> - -<p> -Man såg henne sväfva genom lågor och kulregn, som -ett väsende af en högre verld, en ny valkyria, osårbar som -hennes systrar, men mildare än de. Lopéz, darrande för -hvisselpipan på Odeon-teatern, darrade icke för hvisslande -kulor på S:t-Honoré. -</p> - -<p> -Alla portgångar och gårdar voro dessutom fylda med -stridsmän af folket, som togo sin tillflykt dit vid hvarje -kartesch-skott, som dånade inåt gatan. -</p> - -<p> -I en portgång, omkring 100 alnar från östra mynningen -af ifrågavarande gata, visade sig Alphonse, densamme som -så gerna ville hänga folk. -</p> - -<p> -Han talade, men för att bättre kunna höras, hade han -hukat ned sin resliga gestalt, så att han nästan låg på knä. -</p> - -<p> -Detta var nödvändigt för honom, ty de, till hvilka han -talade, vore 20 till 30 gossar, men ingen af dem äldre än -tolf år. -</p> - -<p> -Alla voro bleka och illa klädda; men ögonen blixtrade -mod, och ofta slogo de jublande tillsammans sina små magra -händer. -</p> - -<p> -<a id="page-316" class="pagenum" title="316"></a> -“Pojkar!“ sade Alphonse, “det är väl ingen stackare -ibland er?“ -</p> - -<p> -“Nej, nej! sacre-dieu!“ skreko pojkarne, resande sig på -de nakna tåspetsarne för att blifva längre. -</p> - -<p> -“Och det är väl icke något gardist-barn ibland er?“ -frågade Alphonse. -</p> - -<p> -“Parbleu! vi äro fria medborgare allesammans!“ ropade -tolfåringarne; “bara fria medborgare!“ -</p> - -<p> -“Godt! ... Och hvar och en kommer nu ihåg hvad jag -sagt?“ -</p> - -<p> -“Ja, ja!“ svarade alla; “usch, det skall gå som en dans, -hvad det skall bli roligt!“ -</p> - -<p> -“Skönt! ... Bonbon för fyra sous åt hvar och en.“ -</p> - -<p> -“Bonbon för fyra sous!“ upprepade pojkarne, klappande -händerna; “vive la république!“ -</p> - -<p> -“Tyst, bytingar! spräng icke örhinnorna på mig! ... -handlen först och skriken sedan!“ -</p> - -<p> -“Men jag skulle så gerna vilja ha mig en sabel“, yttrade -en gosse. -</p> - -<p> -“Jag kan exercera med karbin jag“, påstod en annan. -</p> - -<p> -“Det vore så roligt att få försöka en af de der granna -kaskarne med tagelliggare“, menade en tredje. -</p> - -<p> -“Den som tar ned från hästen <em>en</em> gardist får sig en -sabel“, lofvade Alphonse; “den som tar ned två, får en -karbin ... men den som tar ned tre, får både sabel och -karbin samt kasken på köpet ... det duger det, era bartassar!“ -</p> - -<p> -“Bravo, bravo!“ skreko bartassarne, under nya handklappningar. -</p> - -<p> -“Men det säger jag er“, yttrade mästaren, “att om -någon är rädd för att bli ihjeltrampad, så får han gå hem -och hjelpa mor sin steka kastanier, i fall hon har några.“ -</p> - -<p> -“Om du blir ihjeltrampad, Charles“, sade en gosse till -en annan, “så skall du ge mig din karbin.“ -</p> - -<p> -“Jag tänker behålla min karbin sjelf“, menade Charles; -“ty hvad är det värdt att ha sabel och kask, om man icke -har karbinen med!“ tillade han, låtande dermed förstå, att -han ämnade förskaffa sig en fullständig rustning. -</p> - -<p> -“Således ä’ ni karlar och rena demokrater allesammans?“ -frågade mästaren. -</p> - -<p> -“Ja, ja!“ skreko de tolfåriga demokraterne, ånyo klappande -händerne; men hur rena de voro, det vete gud. -</p> - -<p> -<a id="page-317" class="pagenum" title="317"></a> -Under det att Alphonse på förhand gaf bort de stolta -municipal-gardisternes vapen åt tolfåringar, gick det ännu -lifligare till inne på “Café Danemark“, beläget vid samma -gata, något närmare place du Palais-Royal. -</p> - -<p> -Denna kafé är mycket bekant för alla nordbor, som -vistats i Paris, ty det är der resande från de tre nordens -riken vanligtvis mötas, för att dricka kaffe, läsa Aftonbladet, -som der hålles, samt språka om de aflägsna hemlanden. -</p> - -<p> -Man träffar der konstnärer från bemälte riken och är -alltid säker på att hvarje eftermiddag råka Billmark vid -bordet till venster närmast ingången. -</p> - -<p> -Café Danemark anses för demokratisk och är derför -icke mycket väl anskrifven hos svenska och norska legationen -samt icke mycket besökt af svenska grefvar och baroner. -</p> - -<p> -Men, detta oaktadt, är café Danemark en af de mest -besökta i Paris och man finner der, såsom nyss nämndes, -konstnärer af alla slag, och desse hålla nog främlingen från -norden skadeslös för förlusten af grefvar och baroner. -</p> - -<p> -Ifrågavarande morgon var det mycket folk på café -Danemark, men denna gången till det mesta folk i blus och -med bössor, i stället för kaffekoppar. -</p> - -<p> -Den vackra skänken stod framflyttad midt på golfvet, -tjenande till tribun för de talare, som efter hvarandra uppträdde, -ty att slåss utan att hålla tal är omöjligt för en -fransman. -</p> - -<p> -En talare hade nyss lemnat tribunen under bifallsrop -och handklappningar, som för ett ögonblick öfverröstade -kanonaden från place du Palais-Royal. -</p> - -<p> -“Rum för folkets män, plats för monsieur Ledru-Rollin!“ -ropade flere röster. -</p> - -<p> -“Lefve Ledru-Rollin!“ ropade hela skaran; “lefve Louis -Blanc! lefve Lagrange! och lefve Ledru-Rollin!“ -</p> - -<p> -Bluserne sammanpackade sig så tätt som möjligt, för -att lemna rum åt samme man med den korpulenta växten -och det stolta hufvudet, hvilken vi i slutet af 1847 en gång -förut sett på place de la Concorde, samma dag deputerade -kammaren öppnades. -</p> - -<p> -Ledru-Rollin åtföljdes af flere personer, hvilkas drägt -icke röjde blusernes klass. -</p> - -<p> -Man igenkände bland dem monsieur Albert, med hvilken -läsaren äfven i denna berättelse gjort bekantskap. -</p> - -<p> -<a id="page-318" class="pagenum" title="318"></a> -Men bland dem voro också Louis Blanc, den snillrike -författaren till “l’Histoire de dix ans“, liten till växten, -men med ett fint, vackert och nästan fruntimmerslikt ansigte, -samt Lagrange, den bekante demokraten med örnnäsan, -örnblickarne och det långa håret, fallande som ett -lejons man ned öfver skuldrorna. -</p> - -<p> -Ledru-Rollin och alla de, som följde honom, hade hvar -sin biljard-kö i handen, ty de kommo ned från biljarden, -hvilken är en trappa högre upp och tillhör samma kafé. -</p> - -<p> -När folket i Paris kämpar på gatorna, spela dess chefer -vanligen biljard i närheten af en barrikad, som skall försvaras, -eller en högvakt, som skall anfallas. -</p> - -<p> -Man förstår att mästerligt handtera sin kö, men det -beror på kulorna utanför om spelet vinnes eller tappas. -</p> - -<p> -Upplyftad af flere armar, stod snart Ledru-Rollin på -den provisoriska tribunen. -</p> - -<p> -“Folk!“ sade han, med denna röst, som mera än en -gång kommit tronen att darra, “det behöfves icke många -ord för män i handlingens ögonblick. Folk, hvars suveränitet, -vidsträckt som jorden, icke erkänner någon annan -höjd än himmelen; folk, hvars fäder blödt och segrat för -frihetens heliga sak; folk af martyrer och hjeltar, hvad -skådar du i denna stund? Genom högar af stupade legoknektar, -genom lågor af brinnande fästen skådar du en bleknande -krona, en svigtande tron! Framåt, framåt! I stoftet -med kronan, i stoftet med tronen! Men skynda, flyg som -blixten, som tanken; ty hon nalkas dig, gudinnan, räckande -dig sin hand. Fatta denna hand, ty dröjer du ett ögonblick, -är den för alltid försvunnen. Mod och ihärdighet, -hjeltefolk! Du känner gudinnan, Frankrike! Det är friheten, -det är republiken. Vive la république!“ -</p> - -<p> -“Vive la république!“ skallade i salen. -</p> - -<p> -De många speglarne i kaféen, som mångdubblade församlingens -antal, tycktes äfven mångdubbla bifallsropen. -</p> - -<p> -I detsamma skrälde ånyo tolfpundingen från place du -Palais-Royal, ånyo rensopande gatan utanför. -</p> - -<p> -Armand Cambon instörtade i salen. -</p> - -<p> -“Hvem följer mig för att eröfra kanonerna!“ ropade -han: “dessa fördömda kanoner, som meja ned folket, som -axen på en åker; ... hvem följer mig?“ -</p> - -<p> -“Vi! vi!“ skreko alla, höjande sina vapen. -</p> - -<p> -<a id="page-319" class="pagenum" title="319"></a> -“Nå väl!“ ropade Armand; “rusten er då, ty vi hafva -invigt oss åt döden? Kula i pipan, krut i fängpannan, hand -på svärdet, ty det bär mot döden!“ -</p> - -<p> -Nu blef ett annat lif på kaféen. -</p> - -<p> -Laddstockarne slamrade i bösspiporna, fängpannorna -fyldes och hanarne spändes. -</p> - -<p> -“Färdigt?“ frågade Armand sina vapenbröder, sedan han -sjelf undersökt sin bössa och sina pistoler. -</p> - -<p> -“Färdigt“, svarade vapenbröderne, lugna och beslutsamme. -</p> - -<p> -“Framåt då!“ ropade han; “antingen <em>öfver</em> kanonerna -eller under dem!“ -</p> - -<p> -“Ja, ja!“ svarade alla; “öfver kanonerna eller under -dem!“ -</p> - -<p> -“Seger eller död!“ ropade Ledru-Rollin; “frihet och -odödlig ära!“ -</p> - -<p> -Armand och hans kämpar störtade ut mot döden. -</p> - -<p> -Ledru-Rollin och hans vänner gingo upp till biljarden. -</p> - -<div class="chapter"> - -<h3 class="chapter" id="subchap-0-1-37"> -<span class="firstline">Trettiosjunde kapitlet.</span><br /> -Striden på place du Palais-Royal. -</h3> - -</div> - -<p class="first"> -<span class="firstchar">T</span><span class="postfirstchar">olfpundingen</span> från place du Palais-Royal sköt skott på skott, -ömsom kula, ömsom drufhagel. -</p> - -<p> -Armand och hans åt döden vigde bröder sprungo i blod -och hoppade öfver lik. -</p> - -<p> -Femtio voro de som hade följt Armand ut. -</p> - -<p> -Men när vår hjelte hunnit kanonen, hade han, sjelf den -förste, icke flere än tio efter sig. -</p> - -<p> -De öfrige fyrtio stannade på vägen. -</p> - -<p> -De stannade icke, de lågo. -</p> - -<p> -“Vive la république!“ ropade Armand, i det han nedsköt -tvänne artillerister. -</p> - -<p> -“Vive la république!“ ropade han ånyo och nedslog -tvänne andra med bösskolfven. -</p> - -<p> -<a id="page-320" class="pagenum" title="320"></a> -“Vive la république!“ instämde hans tio kamrater och -nedgjorde den öfriga servisen. -</p> - -<p> -Kanonen hade tystnat före servisen, och gatan var fri. -</p> - -<p> -Som strömmen brusar fram genom en remna i berget, -störtade folket genom den numera fria gatan in på platsen. -</p> - -<p> -Det var också i hög tid för Armand och hans kamrater, -ty municipal-gardet till häst, artilleriets betäckning, närmade -sig. -</p> - -<p> -Gardisternes blanka kaskar tindrade fram genom krutröken -och hästskorna slamrade mot gatstenarne. -</p> - -<p> -Bland dem, som bildade folkets första led, var den reslige -Alphonse. -</p> - -<p> -Framför honom sprungo hans tolfåriga elever, hvilka -icke gerna kunde betraktas såsom ett led. -</p> - -<p> -“Se så, gossar små!“ ropade Alphonse till dem; “passen -nu på när första salfvan går ... Glömmen icke sabeln, -karbinen, kasken och bonbon för fyra sous.“ -</p> - -<p> -“Vive la république!“ skreko Alphonses elever. -</p> - -<p> -I detsamma lade folket an och aflossade sin första ordentliga -salfva. -</p> - -<p> -När krutröken af denna salfva något skingrat sig, kunde -begge partierna betrakta hvarandra. -</p> - -<p> -Arbetarne hade sigtat för högt, och det var egentligen -häst-gardisternes kaskar som lidit af kulorna. -</p> - -<p> -Likväl stannade chocken, emedan salfvan gjorde hästarne -svåra att tygla. -</p> - -<p> -Men af de små eleverne syntes ingen. -</p> - -<p> -Dock log deras mästare, under det han laddade sitt -gevär. -</p> - -<p> -Slutligen började han gapskratta och hela ledet med -honom. -</p> - -<p> -Hvad skrattade man åt? -</p> - -<p> -Jo, en högst orolig och underlig rörelse förmärktes tydligen -bland hästgardet. -</p> - -<p> -Sadlarne, vickande än åt höger och än åt venster, började -högeligen besvära de eljest så sadelfaste ryttarne. -</p> - -<p> -Man såg de stolte kavalleristerne, bleknande, lika mycket -af fruktan som af raseri, sticka ned sina sablar mellan -hästländerna, liksom hade de haft en underjordisk fiende att -bekämpa. -</p> - -<p> -Ja, det var också en underjordisk fiende och säkert den -värste, som en ärlig kavallerist kan råka ut för. -</p> - -<p> -<a id="page-321" class="pagenum" title="321"></a> -Strax efter det att handgevärssalfvan hejdat chocken, -hade Alphonse’s små elever, dolde af krutröken, sprungit -emot sqvadronen och med den smidighet, som deras ålder -medgifver, krupit in mellan hästfötterna. -</p> - -<p> -Derefter hade de med sina små knifvar, som, tack vare -mästarens omsorg, voro väl slipade, börjat afskära bukgjordarne -till ryttarnes sadlar. -</p> - -<p> -Detta är ett eget sätt att demontera kavallerister, endast -kändt och med fördel brukadt i Frankrike. -</p> - -<p> -Att under sådana förhållanden beherska hästen och på -samma gång handtera pistol eller karbin, var för de tappre -municipal-gardisterne en ren omöjlighet. -</p> - -<p> -Man kan tänka sig deras harm. -</p> - -<p> -Att besegras är ett öde, som äfven den tappraste krigare -kan bereda sig på; men att besegras af barn, kastas -ur sadeln af barn, som säkerligen aldrig ridit i sina dar, -om icke barbacka på eländet och nöden, det är det grymmaste -i verlden. -</p> - -<p> -Ty rättvisligen bör erkännas, att det icke är bättre mans -barn som bära sig så åt. -</p> - -<p> -Det är värdigt folk-qvarterens bleka afföda, hvars seder -ännu icke hunnit förmildras af brokig sammetskolt, gyllene -käpphast och bonbon tolf gånger om dagen. -</p> - -<p> -“Sen bara!“ ropade Alphonse till sina kamrater; “sen -bara hur yre gardisterne blifvit i hufvudet ... Låtom oss -derför stadga deras förstånd med litet bly ... Men sigten för -all del en aln lägre.“ -</p> - -<p> -Efter dessa ord följde en ny salfva från folkets sida, -och denna fullbordade förvirringen samt påskyndade nederlaget. -</p> - -<p> -Förfärlig var den hämnd, som utkräfdes på place du -Palais-Royal. -</p> - -<p> -Medan Armand, numera i spetsen för hundra, demonterade -den ena kanonen efter den andra, öppnande på detta -sitt nya ingångar för det från alla gator tillströmmande folket, -nedhöggs till sista man det redlösa kavalleriet. -</p> - -<p> -Man såg häst-gardister i deras lysande rustningar, de -grannaste i hela armén, höjas öfver den böljande folkmassan, -liksom gyllene galjoner af förlista skepp, och sedan för evigt -försvinna i djupet. -</p> - -<p> -Ingenting är rysligare än folkhämnden. -</p> - -<p> -<a id="page-322" class="pagenum" title="322"></a> -Kungstigern, som rasar bland dem skälfvande hjorden; -kungsormen, som hväser kring sitt omslingrade offer, äro -leksaker mot menniskan, när hon vadar i blod. -</p> - -<p> -Knappast hälften af infanteri-bataljonen lyckades rädda -sig in i Chateau d’Eau. -</p> - -<p> -Högvakten af linien, som innehaft Palais-Royal, hade -i tid sträckt vapen och undgick derigenom municipal-gardets -öde. -</p> - -<p> -Place du Palais-Royal är nu eröfradt och folket uppgifver -ett dånande segerrop. -</p> - -<p> -Men ännu är detta segerrop för tidigt. -</p> - -<p> -Chateau d’Eau står ännu qvar, med sina grå hotande -murar. -</p> - -<p> -Fönstren i dess första och andra våning äro försedda -med jerngaller; eksvänglarne beslagna med tjock jernplåt; -portarne af gröfsta ekvirke äro utan- och innantill beslagne -med jern. -</p> - -<p> -Det behöfs kanoner för att spränga dem. Men man -har dementerat kanonerna. -</p> - -<p> -Man kunde skaffa sig andra, men hvem har tid till det? -</p> - -<p> -Hvem vill lemna place du Palais-Royal, innan man tagit -Chateau d’Eau? -</p> - -<p> -Ett helt folk måtte väl vara för mer än kanoner! -</p> - -<p> -Och hela folket störtar nu fram mot murarne af Chateau -d’Eau. -</p> - -<p> -Man skjuter på detta fäste från de närgränsande husen; -man uppreser barrikader och skjuter från dem; man tvättar -med kulregn de grå murarne hvita. -</p> - -<p> -Men Chateau d’Eau, sprutande eld och bly från hvarje -glugg, färgar hela platsens stenläggning röd. -</p> - -<p> -Hvilka förbannelser, hvilka löften om hämnd slungades -ej mot dessa gråa murar! -</p> - -<p> -“Eld! sätten eld på Chateau d’Eau!“ höres en röst ur -hopen. -</p> - -<p> -Det är Armand Cambons röst. -</p> - -<p> -“Eld på Chateau d’Eau!“ vrålar hela platsen. -</p> - -<p> -Man begriper ej huru man kunnat glömma ett så enkelt -och bekant element som elden, den enda hjelpen, enda möjligheten -för seger öfver famnstjocka murar. -</p> - -<p> -Hundratals kärror och vagnar framrullas mot Chateau -d’Eau och uppdragas kring dess bastioner. -</p> - -<p> -<a id="page-323" class="pagenum" title="323"></a> -Möbler, nedkastade från alla husen i granskapet, staplas -på åkdonen. -</p> - -<p> -Derofvan upptornas tunnor och fat, fylda med konjak -och rom. -</p> - -<p> -Bålet antändes, lågan ökar sig, vinden drifver henne -mot murarne, mot fönster och portar. -</p> - -<p> -Trädet kolnar, jernet rodnar; segrande, rytande och förtärande -tränga lågorna in i hvarje öppning. -</p> - -<p> -Kolonnerna darra, statyerna ramla, fontänernas stora -vatten-reservoir blandar sjudande sin imma med röken från -det brinnande slottet. -</p> - -<p> -En ridå af flammor betäcker Chateau d’Eau. -</p> - -<p> -Genom ridån flyga ännu kulor, spridande döden “par -hasard.“ -</p> - -<p> -Men snart tystna skotten. Fästets brand förtär gevärselden. -</p> - -<p> -Besättningen sträcker vapen. -</p> - -<p> -Tusen yxor höjas öfver soldaternes hufvud. -</p> - -<p> -Men mellan dessa yxor och dessa hufvud träder en ung -man med utsträckta armar. -</p> - -<p> -Tåren glänser i hans blick, bönen på hans läppar. -</p> - -<p> -Han talar om segerns ära, men äfven om segrarens -mildhet skönare än segerns ära. -</p> - -<p> -Han hotar och ber, trotsar och knäfaller. -</p> - -<p> -Yxorna sänka sig långsamt. -</p> - -<p> -Man kan icke neka den unge mannen något, ty det är -platsens hjelte, det är Armand Cambon. -</p> - -<div class="chapter"> - -<h3 class="chapter" id="subchap-0-1-38"> -<span class="firstline">Trettioåttonde kapitlet.</span><br /> -Ett morgonbesök i S:t-Germain. -</h3> - -</div> - -<p class="first"> -<span class="firstchar">F</span><span class="postfirstchar">aubourg</span> S:t-Germain, det förnäma legitima hög-qvarteret, -lyssnade från andra sidan Seinen till stridens buller. -</p> - -<p> -Det lyssnade med hämmad andedrägt, men med strålande -ögon, ty äfven der visste man, att det icke mera gälde -<a id="page-324" class="pagenum" title="324"></a> -den eller den ministern, utan helt enkelt en tron, Ludvig -Filips tron. -</p> - -<p> -För hvarje skott, som hördes dåna, var det som hörde -man fallet af en sten ur grundmuren till Juli-dynastiens tron, -och man välsignade, åtminstone för tillfället, detta raska folk, -som icke har portar af ek och jalusier af mahogny att krypa -bakom, när det gäller. -</p> - -<p> -Den enda icke fullt lyckliga inom S:t-Germain var kanske -den sköna markisinnan Eulalie d’Estelle. -</p> - -<p> -Ensam i sin granna boudoir, mätte hon gobelins-mattan -med sina små beundransvärda fötter, gnistrande af guld-paljetter -på purpurröd silkessammet. -</p> - -<p> -Än knäppte hon till diamant-spännet på sidenskärpet, -som sammanhöll hennes morgondrägt af hvita spetsar, och -det ganska hårdt, liksom ville hon närma sitt lif till guldbiets; -än lossade hon helt och hållet på samma skärp, så -att spetskjorteln vårdslöst draperade sig kring hennes mönster-gestalt, -lik den fotsida drägten kring en antik stod. -</p> - -<p> -Oroligt häfde sig hennes höga bländande barm, kanske -för mycket blottad till och med för en morgon-toalett, men -hvilket en beundrare af sköna former bestämdt skulle hafva -ursäktat. -</p> - -<p> -Skugga efter skugga jagade öfver de yppiga liljorna på -hennes kinder, utan att kunna fördunkla deras vällustiga -skönhet eller betaga de stora svarta ögonen deras mäktiga, -hänförande glans. -</p> - -<p> -Snarare tycktes hon skönare genom denna vexlande -beskuggning. -</p> - -<p> -Blomman synes ju alltid skönare, åtminstone är hennes -doft finare i den stund ett moln skyddar henne för den brännande -solen. -</p> - -<p> -Markisinnan stannade ofta framför ett litet gyllene bord -med skifva af någon fantastisk mosaik. -</p> - -<p> -Men det var ej på de fantastiska figurerna, kinesiska -flintskallar med hårpiskor och kinesiska fötter i fyrkantiga -skor, som hennes ögon hvilade. -</p> - -<p> -Midt emellan en sådan hårpiska och en sådan fot låg -en mycket liten biljett, hopvikt, men likväl uppbruten. -</p> - -<p> -Hon tittade ofta på denna biljett, uppvecklade, läste och -hoplade den ånyo, och allt detta i flere omgångar. -</p> - -<p> -Hvad kunde det vara för en biljett? -</p> - -<p> -<a id="page-325" class="pagenum" title="325"></a> -Det kunde ej vara en billet-doux, ty markisinnan d’Estelle -skulle i sådant fall blott hastigt genomögnat den och sedan -kastat den i marmorspiseln, hvars brasa af ceder flammade -rätt lifligt och doftande. -</p> - -<p> -En olycklig billet-doux kunde aldrig få en dyrbarare -graf än i en brasa af ceder. -</p> - -<p> -Men hvad var det då för en biljett? -</p> - -<p> -Markisinnan öppnade den ånyo, hvilken gång i ordningen -veta vi ej. -</p> - -<p> -Vi begagna oss emellertid af tillfället att läsa den, och -dess innehåll var följande: -</p> - -<div class="letter"> -<p class="addr"> -“Eulalie! -</p> - -<p> -Allt upptäckt och allt förloradt! Hertiginnan är fri och -bor hos grefve de Vandeul. S:t-Bris och Brédôt äro fängslade -och bo under Palais de justice. Jag har räddat mig -och bor, när ni läser detta, i grafven. Rädda er ni på -samma sätt, så framt ni icke föredrar att bo i S:t-Lazare vid -sidan af vanäran och med minnet af den, hvars undergång -ni förorsakat. -</p> - -<p class="sign"> -<em>Rigobert.</em>“ -</p> - -</div> - -<p> -Sådant var det innehåll, som den sköna markisinnan -ännu icke blifvit mätt på att läsa, men som hon likväl redan -bort kunna utantill. -</p> - -<p> -“Jaså, på samma sätt,“ sade hon för sig sjelf, eller, -rättare sagdt, tänkte; “ohjelplige, ända in i döden ohjelplige -dåre! ... du ville att jag skulle dö ... jag skulle dö, jag?“ -tillade hon med en leende blick i spegeln, som säkert aldrig -hugnats med en skönare bild. -</p> - -<p> -Man böjer ej godvilligt ett sådant hufvud under den -gröna torfvan; man lemnar ej gerna åt den svarta mullen -en kropp, hvars minsta fiber är en kupidon med många nya -pilar i sitt koger. -</p> - -<p> -Markisinnan hade rätt. Hertig de Beaudreuil, den -olycklige, var äfven en ohjelplig dåre. -</p> - -<p> -“Rädda mig?“ återtog markisinnan, “rädda mig? ... för -hvem? för hvad? för att en hertig ger en bankir en dosis -gift? ... för det att densamme, hvars enka jag är, äfven har -en annan enka? ... för det att den ene maken säljer bort den -andra och sedan, efter att ha råkat ut för dålig köpare, sätter -<a id="page-326" class="pagenum" title="326"></a> -en kula för egen panna? ... Allt det der är mycket obehagligt, -men hvad kan det röra mig? ... Hvad är det då som -jag skulle frukta? ... S:t-Bris och Brédôt äro fängslade och -skola blifva föremål för en kriminal-process, det är sannt, -men hvad kunna de anföra mot mig? ... Inbillade han sig -då, den arme hertigen, att jag låtit desse skälmar titta djupare -i mina kort än jag velat? ... Rigobert! blott en enda -gång har du varit förnuftig och det var när du vände pistolmynningen -mot ditt eget hufvud ... Jag har förorsakat din -undergång, skrifver du ... Samma visa hafva andra sjungit -före dig och jag rår verkligen icke för om ännu flere skola -sjunga den ... De narrarne! man skänker dem himlen i ett -famntag, och när man tillsluter sin famn, hafva de ingen -annan tillflykt än grafven ... Men hvem kan hjelpa det? ... -hvem kan för evigt skänka himlen åt alla? ... Jag är, såsom -man påstår, en gudinna,“ tillade hon med en leende -blick i spegeln; “men tyvärr, ingen gud! ... Jag kan ge saligheten -åt de lefvande, men icke lifvet åt de döde.“ -</p> - -<p> -Efter dessa lugnande betraktelser, satte sig markisinnan -i sin mjuka kåsös, upplösande sina långa svarta hårflätor, -hvilket, som man vet, var hennes favorit-sysselsättning, när -hon ej hade något annat att göra. -</p> - -<p> -Markisinnan skulle kunna likna dessa hårflätor vid de -svarta lister, medelst hvilka man sänker en arm syndare i -jorden. -</p> - -<p> -Men hennes fantasier voro aldrig svartklädde, gingo -aldrig i lik-procession och hade aldrig med immorteller smyckat -grafvar. -</p> - -<p> -Hastigt spratt hon upp från soffan och släppte hårflätorna, -hvilket hade mycket att betyda. -</p> - -<p> -“Denise! Denise!“ mumlade hon; “vid månen och stjernorna, -jag hade glömt henne!“ -</p> - -<p> -Markisinnans sammetsfötter började ånyo mäta gobelins-mattan. -</p> - -<p> -“Denise! ... Denise vet verkligen hvad ingen dödlig -borde veta ... Om man inför domstol kallade henne och om -hon der sade allt hvad hon visste, hon skulle kunna ... Vid -natten och stormen, hon är mycket farlig! ... Jag har verkligen -något att frukta ... Förlåt mig, Rigobert, jag var orättvis -på ditt stoft!“ -</p> - -<p> -“Denise har blifvit skuggrädd på de sednare tiderna,“ -fortfor markisinnan, “jag har sett henne skygga, ofta skygga -<a id="page-327" class="pagenum" title="327"></a> -för gud vet icke hvad, men ofta för ganska litet ... Det der -kan bli mycket svårt för mig, ja, mycket svårt.“ -</p> - -<p> -“Men när någon af mina hästar skygga“, tillade hon, -“när någon af dem hotar att skena för min vagn, hvad gör -jag då?“ -</p> - -<p> -Markisinnan, som hade den höga spegeln framför sig -vände hastigt sitt ansigte från dess glas. -</p> - -<p> -Hon hade blifvit gul i ansigtet och hon tyckte icke om -den färgskiftningen. -</p> - -<p> -I detta fall var hon strängare mot sig än mot andra. -</p> - -<p> -Småningom återfick hon sin naturliga ansigtsfärg och -med denna äfven sitt vanliga lynne. -</p> - -<p> -Hon ringde i guldklockan och återtog derefter sin plats -i kåsösen. -</p> - -<p> -Denise inträdde och hade verkligen det skygga utseende, -som så oroat markisinnan. -</p> - -<p> -“Hvilken ryslig händelse!“ yttrade markisinnan. -</p> - -<p> -“Ja, madame, en ryslig händelse!“ upprepade Denise -med ett vida sannare uttryck af bedröfvelse än herskarinnan. -</p> - -<p> -“Du nämnde, att det var med två kulor som den arme -hertigen ... O min gud!“ -</p> - -<p> -“Ja, madame ... När hertigens kammartjenare tidigt i -morse och efter vanan inkom i hans sängkammare, för att -emottaga befallningar för dagen, så låg hertigen död i sin -säng, träffad i hufvudet af tvänne kulor.“ -</p> - -<p> -“Förfärligt! ... Jag mår illa, mitt hufvud värker! ... -Säg till att ingen får slippa in i dag ... Champagne med is!“ -</p> - -<p> -Denise skyndade ut. -</p> - -<p> -Markisinnan skyndade till en liten byrå med perlemor-inläggningar -i de vackraste rosetter, öppnade en klaff, letade -länge i en af lådorna och framtog slutligen ur den något, -som hon hastigt gömde i barmen. -</p> - -<p> -Derefter sänkte hon sig ånyo i kåsösen, lutande sin -panna mot den skönaste af händer. -</p> - -<p> -Denise återkom snart, bärande ett silfverfat, på hvilket -stod, jemte ett stort kristallglas, en silfver-terrin med is och -midt bland isen en champagne-butelj utan etikett och silfverhals, -ty det var verklig champagne. -</p> - -<p> -“Befaller madame att jag serverar?“ frågade Denise. -</p> - -<p> -“Ja.“ -</p> - -<p> -<a id="page-328" class="pagenum" title="328"></a> -Denise fattade den långa buteljen. Korken, hejdad af -den omtänksamma kammarjungfruns hand, smälde icke eller -flög i taket, hvilket icke anses comme il faut i S:t-Germain. -</p> - -<p> -Drufvans ädlaste perlor, lycklige af återvunnen frihet, -stormade ut ned i kristallglaset, glada, susande som lössläppte -barn. -</p> - -<p> -Markisinnan förde kristallen till sina läppar och tömde -dess innehåll med en raskhet och fart, som skulle väckt en -lorette’s afund. -</p> - -<p> -“Biscuit,“ befalde hon derefter. -</p> - -<p> -Denise ilade ut. -</p> - -<p> -“Den stackars Denise,“ sade markisinnan, “hon lider -ännu af sin passion för den der otacksamme, usle äfventyraren -... Jag har länge väntat, att hon skulle taga ett förtvifladt -steg ... det skulle icke förvåna mig, om hon en vacker -dag ... Hon vore ej det första offret för en olycklig -kärlek ... Den stackars Denise! om något hände henne, hvem -skulle i dessa stormfulla tider komma ihåg en fattig kammarjungfru!“ -</p> - -<p> -Under det hon sade detta, fylde hon glaset. -</p> - -<p> -Perlorna hoppade och dansade ånyo, och ännu lifligare -vore de, som dykte upp från botten till ytan, ty de hade så -brådtom att förena sig med sina syskon. -</p> - -<p> -Markisinnan framtog hvad hon nyss dolt vid barmen. -</p> - -<p> -Det var en liten grön flaska med glaspropp. -</p> - -<p> -Hon hälde några droppar ur denna ned i champagneglaset. -</p> - -<p> -Lifvet i glaset upphörde med ens. -</p> - -<p> -Perlorna på ytan dogo ögonblickligen och syskonen på -djupet kommo aldrig upp. -</p> - -<p> -De stannade för evigt på botten. -</p> - -<p> -Den ljusgula drufvan bleknade. Drufvans ande, den -doftande Dityramb, fraktades öfver Stygens vågor. -</p> - -<p> -Denise kom ånyo in med sockerkanderad biscuit, smakfullt -upplagd i en pyramid med en lilja af socker på spetsen -och ett glödande smultron i liljans kalk. -</p> - -<p> -Det var purpurn i liljans sköte, det var den legitima -principen. -</p> - -<p> -En princip af socker, men princip i alla fall. -</p> - -<p> -“Tack, Denise!“ sade markisinnan, brytande ett stycke -ur pyramiden, utan att skada principen; “du ser så frusen -<a id="page-329" class="pagenum" title="329"></a> -ut, mitt barn ... drick, jag har just slagit uti för din -räkning.“ -</p> - -<p> -Denise neg djupt och vidrörde champagne-glaset, ty äfven -kammarjungfrur dricka gerna champagne. -</p> - -<p> -Då hördes i detsamma tunga steg i det yttre rummet. -</p> - -<p> -Denise drog handen från glaset och lyssnade. -</p> - -<p> -“Hvad!“ ropade markisinnan; “det går någon derute -och jag har likväl befalt att ingen får släppas in! ... Hör -genast efter hvem det är och afskeda honom hvem det vara -må! ... Men kom strax tillbaka.“ -</p> - -<p> -Denise försvann för tredje gången. -</p> - -<p> -“Jag vill hoppas att champagnen icke slår af sig för -det,“ mumlade markisinnan med ett styggt leende; “men det -var märkvärdigt hvad hon dröjer länge ... den kommande -måtte likväl ha gått, efter det är tyst i salen ... Men hvad -tänker då Denise på som ej kommer tillbaka! ... hon, som -annars icke plär dröja, när det är fråga om champagne!“ -</p> - -<p> -Hvad Denise i denna stund tänkte på, vete gud, men -hon kom icke tillbaka. -</p> - -<p> -Markisinnan, förlorande tålamodet, ringde häftigt i den -lilla guldklockan. -</p> - -<p> -Det hjelper att ringa häftigt. -</p> - -<p> -Dörren till boudoiren öppnade sig sakta och ett hufvud -visade sig mellan dörren och dörrposten. -</p> - -<p> -Men det var icke Denise’s täcka hufvud. -</p> - -<p> -Det var ett mycket stort hufvud, hvars ansigte, ehuru -för öfrigt icke fult, hade stor mun med breda tänder och -ögon mera liknande facklor än stjernor. Sjelfva hjessan var -kal, men i ersättning hade hakan fått det tjockaste svarta -skägg. -</p> - -<p> -“Bonjour!“ helsade hufvudet mera gladt och förtroligt, -än artigt och aktningsfullt. -</p> - -<p> -“Hvar är Denise?“ ropade markisinnan, som icke tyckte -om det stora hufvudet, ehuru det var henne fullkomligt obekant, -“mina betjenter? mitt folk? ... man låter oanmälde -slippa in ... Denise! Denise!“ -</p> - -<p> -Det stora hufvudet svarade, fortfarande gladt och förtroligt: -</p> - -<p> -“Denise språkar med en af mina vänner, edra betjenter -språka med andra mina vänner ... Hvar och en har sitt, och -när jag språkar med er, så har jag mitt.“ -</p> - -<p> -<a id="page-330" class="pagenum" title="330"></a> -Icke blott hufvudet, utan äfven den öfriga kroppen till -den oanmälde visade sig nu innanför den tillstängda dörren. -</p> - -<p> -Kroppen, fullkomligt motsvarande hufvudet, kunde erinra -markisinnan om desse Titaner, som reste Ossa på Pelion, -för att hinna upp till Olympen. Dertill kom att den nye -Titanen bar en drägt, kanske förskräckligare än hans föregångare. -</p> - -<p> -Drägten, på de flesta ställen sönderrifven, var öfverallt -krutbestänkt och nedblodad. -</p> - -<p> -En lång ryttarsabel med jernslida slamrade vid hans -sida. -</p> - -<p> -Men hvad ville Titanen i markisinnans Olymp? -</p> - -<p> -Arma Juno! hvar är Jupiter med blixtarne? -</p> - -<p> -Markisinnan tog ett steg för att fly in i de inre rummen. -</p> - -<p> -Men Titanen tog ett steg fyra gånger så långt som -hennes och han knöt sin breda hand kring hennes runda arm. -</p> - -<p> -Derefter satte han henne i kåsösen och tog sjelf plats -vid hennes sida. -</p> - -<p> -Markisinnan, nästan förlamad af en sådan närgångenhet, -hade knappast förmåga att öppna munnen. -</p> - -<p> -“Hvad vill ni? hvem är ni?“ var allt hvad hennes darrande -tunga förmådde framstamma. -</p> - -<p> -“Ni känner inte igen mig, elaka!“ svarade Titanen; -“annars är det jag som en gång ville göra er bekant med -lejonet i Jardin des plantes, för att bespara er en resa till -Afrika.“ -</p> - -<p> -Ett obetydligt och för längesedan jordadt minne började -spöka i markisinnans hufvud. -</p> - -<p> -Hennes ansigte blef blekare och lika blek buketten på -hennes mun. -</p> - -<p> -“Ni frågade också hvad jag vill,“ fortfor Hvita Björnen, -hvilken läsaren troligtvis redan känt igen: “Till att börja -med vill jag tacka er för det ni bekostade min resa till -Afrika, ehuru jag icke bad er derom ... Men ni bekostade -icke återresan, elaka, utan jag måste frakta mig hem så godt -jag kunde ... Emellertid kan jag helsa er från slägt och vänner -i Afrika ... Hyenan mår bra och brukar, liksom ni, -aldrig klippa sina klor ... långa klor äro, liksom i Paris, ett -mod äfven i Afrika ... Krokodilen bibehåller sig temligen, -oaktadt sin höga ålder, och har ännu icke behöft lägga sig -till löständer, också liksom ni, efter hvad jag förmodar ... -Med ett ord, de må alla bra, frodas i sina gröna, omätliga -<a id="page-331" class="pagenum" title="331"></a> -boudoirer och kokettera på sitt sätt ... Någon bildning och -något finare seder skulle likväl ej skada dem ... Ni, madame, -kunde just åtaga er den saken ... Till att börja med, kunde -ni lära dem att bita med andras tänder, och det vore genast -ett entré-kort till S:t-Germain, ett stort steg inpå bildningens -bana.“ -</p> - -<p> -Det är visst en sanning, att hvad Hvita Björnen sade, -icke kunde vara särdeles uppbyggligt för markisinnan d’Estelle; -men sättet, hvarpå han talade, hade likväl ingenting hotfullt -och förskräckande. -</p> - -<p> -Markisinnan började således någorlunda hemta sig från -sin första bestörtning. -</p> - -<p> -Hon bemödade sig till och med att småle, och hon lyckades -ganska bra. -</p> - -<p> -“Monsieur,“ sade hon, “er beskrifning öfver Afrika är -onekligen ganska målande och jag vore nästan frestad att -göra hvad ni bedt mig om ... Det förvånar mig blott att ni -ej sjelf försökt något i den vägen, ni som likväl varit på -stället.“ -</p> - -<p> -“Nej, fan, jag biter helst med egna tänder,“ svarade -Hvita Björnen skrattande. -</p> - -<p> -“Hvad för öfrigt er återresa från Afrika beträffar,“ -sade markisinnan, “så torde jag kunna bevisa, att det var -min afsigt, att äfven bekosta den; ... Nu har ni verkligen -sjelf förekommit mig, men detta hindrar mig ej att betala -resekostnaden, utan att ens se på räkningen ... Vidare vill -jag minnas, att det var fråga om en viss grafvård, som ...“ -</p> - -<p> -“Icke ett ord om grafvården, markisinna!“ sade Hvita -Björnen med dof röst och svällande ådror i pannan; “icke ett -ord derom! ... Det är hvarken om den eller resekostnaden -jag nu tänker tala med er ... det är om något helt annat, -det bedyrar jag.“ -</p> - -<p> -“Men, min vän, hvad kan det då vara?“ frågade markisinnan -med sin ljufvaste ton och under ett artigt bemödande -att befria sin arm från den grofva handen. -</p> - -<p> -Men det var ett fruktlöst bemödande. -</p> - -<p> -Icke ett helt markisat skulle hafva ryckt hennes arm -ur denna hand. -</p> - -<p> -“Åjo, det är bara ett par små historier“, svarade Hvita -Björnen. -</p> - -<p> -<a id="page-332" class="pagenum" title="332"></a> -“Ett par små historier, säger ni ... och hvad handla -de om?“ -</p> - -<p> -“Om två olycklige vinhandlare,“ svarade Hvita Björnen -till markisinnans stora öfverraskning, och troligtvis äfven till -läsarens. -</p> - -<div class="chapter"> - -<h3 class="chapter" id="subchap-0-1-39"> -<span class="firstline">Trettionionde kapitlet.</span><br /> -Två olycklige vinhandlare. -</h3> - -</div> - -<p class="first"> -<span class="firstchar">M</span><span class="postfirstchar">arkisinnan</span> började tro, att en flykting från Salpetrière -satt bredvid henne, och denna tro lifvade hennes mod. -</p> - -<p> -Förmodligen ansåg hon en tokig björn mindre farlig än -en klok. -</p> - -<p> -Hon beslöt att behandla den tokige med all möjlig varsamhet -och mildhet. -</p> - -<p> -“Jaså, två olyckliga vinhandlare,“ upprepade hon med -innerligt deltagande; “men hur förhåller det sig då med de -stackars menniskorna?“ -</p> - -<p> -“Ni skall få höra det, madame“, svarade Hvita Björnen, -börjande derefter sina små historier. -</p> - -<p> -Den första handlade om -</p> - -<h4 class="section"> -Monsieur Dudeffant och hans hustru. -</h4> - -<p class="noindent"> -Monsieur Dudeffant hade sin vinhandel vid rue Notre-Dame-de-Grâce -och bergade sig godt, lik alla vinhandlare, -som bo vid sjöar eller floder. -</p> - -<p> -Dudeffant hade en ung och mycket vacker hustru. Men -madame Dudeffant, som alls icke tyckte om vin, tyckte deremot -mycket om frukt och helst den frukt som var förbjuden. -</p> - -<p> -En dag lemnade hon sin beskedlige man ensam bland -fastagerna och rymde till en lustgård, hvars herre var tjenstgörande -officer vid Lanciererne. -</p> - -<p> -Mannen rusade efter henne och träffade officeraren. -</p> - -<p> -“Monsieur!“ sade han till denne med tårar i ögonen; -“jag kan icke lefva utan min hustru ... gif mig derför henne -tillbaka eller gif mig döden!“ -</p> - -<p> -<a id="page-333" class="pagenum" title="333"></a> -Oaktadt det icke var någon brist på vinhandlare i Paris, -så att en dylik mer eller mindre hade gjort föga till saken, -ville likväl den hederlige officeren icke döda monsieur Dudeffant, -utan gaf den stackars vinhandlaren ordentligt hans hustru -tillbaka. -</p> - -<p> -Mannen bad sin hustru att icke göra så mera, och, för -bättre verkans skull, föll han på knä, kyssande hennes begge -händer. -</p> - -<p> -Hustrun lofvade bättring och rymde efter åtta dagars -förlopp till en annan lustgård, hvars egare var domare. -</p> - -<p> -Mannen rusade till domaren och sade ungefär detsamma, -som han sagt till officeraren, hvilket i få ord var: “Min -hustru eller döden!“ -</p> - -<p> -Den rättvise domaren, som fann att döden var för strängt -straff för en man, som söker sin hustru, gaf honom den förrymda -åter. -</p> - -<p> -Mannen förde ånyo hem sin skatt, bad, knäföll och gret. -</p> - -<p> -Hustrun lofvade bättring för andra gången, men rymde -för den tredje till en större lustgård, hvars herre och skapare -var hertig, men för öfrigt ingenting annat, såsom fallet -merendels är med hertigar. -</p> - -<p> -“Gif mig min hustru eller döda mig!“ ropade den förtviflade -mannen till hertigen. -</p> - -<p> -Monsieur le duc gick en medelväg och svarade nådigt: -</p> - -<p> -“Sök henne i min lustgård.“ -</p> - -<p> -Mannen rusade in i lustgården och sökte. -</p> - -<p> -Han klef ned i dammar, han sönderref sig bland engelska -granar, men han fann ej sin hustru. -</p> - -<p> -Han ropade hennes namn. Ekot från en stallbyggnad -återgaf honom namnet, men icke hustrun. -</p> - -<p> -Den stackars mannen återsåg aldrig mera sin kära hälft. -</p> - -<p> -Vinhandlaren sörjde och har nu en olycklig fix idé. -</p> - -<p> -Han tycker, att han är den fulaste karl i verlden, och -det ginge väl an med det, men han tycker på samma gång, -att alla qvinnor afsky honom, och just deruti ligger galenskapen. -</p> - -<p> -Han förbannar sin mun som blifvit stor, ögonen som -blifvit för små, näsan som blifvit för kort och öronen som -blifvit för långa. -</p> - -<p> -Han förbannar sina föräldrar, förbannar himmelen, som -tillåtit sådana missproportioner. -</p> - -<hr class="tb" /> - -<p class="noindent"> -<a id="page-334" class="pagenum" title="334"></a> -“Är han inte djefvulen så olycklig?“ frågade Hvita -Björnen. -</p> - -<p> -“Jo visst, stackars karl!“ medgaf markisinnan. -</p> - -<p> -“Jag är säker på att ni gör allt i verlden för att återföra -den olycklige till förståndet.“ -</p> - -<p> -“Utan tvifvel,“ medgaf markisinnan, ty man måste medgifva -allt hvad en dåre säger. -</p> - -<p> -“Jag visste nog det, ty ni har ett så godt hjerta,“ påstod -Hvita Björnen. -</p> - -<p> -Det var ej något tvifvel mera: vindragaren hade blifvit -galen, liksom vinhandlaren. -</p> - -<p> -Hvita Björnen framkom nu med sin andra lilla historia -om -</p> - -<h4 class="section"> -Monsieur Maugiron och hans oskyldiga viner. -</h4> - -<p class="noindent"> -Vid rue Jacob hade monsieur Maugiron sin vinhandel. -</p> - -<p> -Han var en af de rikaste vinhandlare i Paris, emedan -han hade flere kunder än de fleste andra i samma handel. -</p> - -<p> -På sin skylt kallade han sig “successeur de son père“, -oaktadt hans far icke varit annat än vattenbärare. -</p> - -<p> -Men hela verlden trodde att “successeur de son père“ -var en stor firma, och trodde det ända till dess att hela -verlden skref “successeur de son père“ på sin skylt, varierande -emellanåt med “de son frère“, “de son cousin“, “de -sa mère“ och så vidare. -</p> - -<p> -Men det var <em>en</em> sak som verlden icke kunde förklara. -</p> - -<p> -Monsieur Maugiron hade, såsom nämndes, de flesta kunder, -oaktadt han var bland dem, som förskrefvo det minsta -qvantum vin, och när man en gång kunde förklara det, så -hade Maugiron redan förvärfvat både namn och förmögenhet. -</p> - -<p> -Som ingen visste att hans far varit vattenbärare, så -kunde icke heller någon ana att det var blott ett starkt påbrå -som gjort sonen rik. -</p> - -<p> -Visserligen väckte det misstankar, att man från morgonen -till qvällen kunde dricka vin hos Maugiron, utan att -hugnas med det minsta rus; visserligen drog man på mun, -när Maugiron talade om sina lätta, helsosamma och oskyldiga -viner; men att han till den grad dyrkade Seinens najader, -som han verkligen gjorde, det trodde ingen, ehuru man borde -kunna tro allt om vinhandlare. -</p> - -<p> -Seine-floden var med ett ord den outösliga källan både -för hans viner och rikedomar. -</p> - -<p> -<a id="page-335" class="pagenum" title="335"></a> -Slutligen blef allt klart, utom vattnet i Seinen, som alltid -är grumligt, men hvilket aldrig besvärade Maugiron. -</p> - -<p> -När man någon morgon såg att Seinen stigit öfver sitt -vanliga mått, så sade man: “i natt har Maugiron sofvit“, -hvaraf naturligtvis följde, att när Seinen åter fallit, man -också sade: “Maugiron har vakat i natt.“ -</p> - -<p> -Allt det der gick man att säga Maugiron sjelf, under -det man drack hans oskyldiga viner, liksom han icke vetat -det förut. -</p> - -<p> -Maugiron teg och tog skrattarnes pengar. Men hvad -Seinen beträffade, så talade han aldrig om denna vackra flod. -</p> - -<p> -En god sak talar för sig sjelf, tänkte han med tanken -på sina oskyldiga viner. -</p> - -<p> -Men den som både tog pengar och skrattade, det var -Maugirons hustru. -</p> - -<p> -Hon påstod helt öppet, att hon ledt Seine-floden genom -minst trettio generationer, och som hon varit vinförsäljerska -i minst trettio år, så fanns ingen som betviflade hennes -uppgift. -</p> - -<p> -Men det var roligt att höra en sådan uppgift och man -gick också gerna till madame Maugiron för att skratta åt -hennes infall, samt blef på detta sätt sjelf en af Seine-flodens -oräkneliga kanaler. -</p> - -<p> -Madame Maugiron såg ingenting ut för verlden, men -hon var trogen sin disk, trogen sin man, trogen hans oskyldiga -viner. -</p> - -<p> -När monsieur Maugiron hade uträknat att han blott -förtjenat hundra procent på sina viner, så bevisade madame -Maugiron, med griffeln på taflan, att det var hundrafemtio -Maugiron var förtjust i sin hustru. -</p> - -<p> -Men just som hon höll på att leda floden genom den -trettiförsta generationen, dog madame Maugiron. -</p> - -<p> -Monsieur Maugiron smälte i tårar på hennes graf, men -glömde icke att pruta på kyrk-räkningen. -</p> - -<p> -Den hushållsaktige Maugiron ville att hans kunder skulle -sammanskjuta till en minnesvård öfver hennes stoft, och -hvad skulle det icke ha blifvit, om trettio generationer slagit -sig tillhopa? -</p> - -<p> -Men man svarade honom, pekande på Seinen: “Vänd -er till dem, som hafva broarne och kajerna under sin tillsyn, -ty af tacksamhet för öfversvämningar som uteblifvit, skall -<a id="page-336" class="pagenum" title="336"></a> -säkerligen brostyrelsen i marmor föreviga madame Maugirons -namn.“ -</p> - -<p> -Monsieur Maugiron blef förtviflad. Men hvad som -tärde honom djupast var, att han aldrig mera kom upp till -talet hundrafemtio. Han kom icke ens till hundra. -</p> - -<p> -Maugiron, ur stånd att bära en sådan olycka, beslöt -att dö, och således blifva den förste vinhandlare som dött -med godo. -</p> - -<p> -Han knöt ihop några förklädsband, hvilka hans hustru i -lifstiden begagnat. Banden, som tillhörde en af de äldre generationerna, -kunde omöjligt bära en vinhandlare, utan brusto -vid försöket. -</p> - -<p> -Maugiron ville ej hänga sig för andra gången. -</p> - -<p> -I stället beslöt han att osa ihjäl sig, hvilket länge varit -modernt i Paris och följaktligen äfven modernt på andra -orter. -</p> - -<p> -Han hade kunnat få sig ett torrt vedträ för åtta sous, -men han köpte sig ett genomvått, emedan han fick det -för fyra. -</p> - -<p> -Han lade vedträet i spiseln, tände några stickor derunder, -täppte till öppningen för röken medelst en gammal -kappa, som en af hans kunder glömt qvar, och lade sig derefter -på sängen för att dö. -</p> - -<p> -Han insomnade. Men när han följande morgon vaknade -hade han både lifvet och vedträet qvar. -</p> - -<p> -Det var lika svårt för det förra att slockna, som för -det sednare att brinna. -</p> - -<p> -Han begaf sig derför en natt till Seinens strand. -</p> - -<p> -Att dränka sig kostade minst, och han begrep ej att -han icke förr kommit att tänka på vattnets nytta äfven för -annat än viner. -</p> - -<p> -Seinen, som varit hans uppkomst, skulle nu bli hans -undergång. -</p> - -<p> -Han hoppade och kom ordentligt ned på fötterna i -vattnet. -</p> - -<p> -Men som han olyckligtvis råkat på ett grundare ställe, -så kom han icke längre än till midjan. -</p> - -<p> -Maugiron, som aldrig tillförene sökt dränka sig, trodde -att man icke behöfde komma djupare, utan väntade derför -med lugn döden. -</p> - -<p> -<a id="page-337" class="pagenum" title="337"></a> -Då kände han sig vidröras af en större och hårdare -kropp samt urskilde genom mörkret något som liknade en -char och hvilken sänkte sig ned i vattnet framför honom. -</p> - -<p> -Hvad annat kunde väl Maugiron tro, än att det var -Gud sjelf, som nedsläppt denna char enkom för att upptaga -vinhandlaren och sätta honom vid hans hustrus sida i Abrahams -sköt och bland ännu oskyldigare viner. -</p> - -<p> -Maugiron lyfte på det ena benet efter det andra och -steg upp i charen, hvilken strax derefter sakta började höja -sig ur vattnet upp i luften. -</p> - -<p> -“Hvad döden i vattnet är ljuf!“ sade han, insupande -begärligt den friska luften, “och hvad man kommer direkte -till himmelen!“ -</p> - -<p> -Han tillslöt ögonen, för att desto angenämare öfverraskas, -när han öppnade dem i paradiset. -</p> - -<p> -Han förestälde sig dessutom, att salig Marguérite, hans -hustru, biträdde helgonen vid upphalningen. -</p> - -<p> -Det bar allt högre och högre. -</p> - -<p> -Maugiron hade uträknat, att han redan borde vara ett -godt stycke öfver Notre-Dame, när charen med ens stannade. -</p> - -<p> -Han öppnade litet på ena ögat och tyckte att det var -väl mörkt för att vara i ljusens boning; men som han kanske -trodde att han ännu blott befann sig i portgången eller -tamburen till den eviga salen, så tillslöt han fromt sitt öga -ånyo. -</p> - -<p> -“Au diable, hvad är det!“ hördes helt nära en hes -röst. -</p> - -<p> -Förskräckt slog Maugiron upp begge ögonen. -</p> - -<p> -Skulle det mot all förmodan burit till helvetet? -</p> - -<p> -Nej, hvarken till himmelen eller helvetet, så framt man -icke vill anse Paris för begge delarne. -</p> - -<p> -Maugiron igenkände kajen och stod öga mot öga med -en annan “successeur de son père“, en annan hederlig vinhandlare, -hvilken, i likhet med Maugiron i fordna tider, nattetid -hemtade upp Seinens rika najader, för att viga dem -med några fattige fauner från Surenne’s alltför syrliga vinfält. -</p> - -<p> -Men var hans förvåning stor, så var deras, som upphemtat -honom, icke mindre. -</p> - -<p> -Mycket har man fiskat upp ur Seinens botten, såsom -guldskäror från druidernes tid, romerska legioners kopparsvärd -och nittonde århundradets oskyldiga viner. Men en vinhandlare, -<a id="page-338" class="pagenum" title="338"></a> -en lefvande vinhandlare, en sådan fisk ur så grumligt -vatten, aldrig. -</p> - -<p> -Nog fick Paris den gången roligt. Också strömmade -hela Paris till för att dricka vin hos Maugiron. -</p> - -<p> -Men boden var stängd, ty Maugiron, som förkylt sig på -sin himmelsfärd, låg sjuk, och det bästa tillfället att komma -upp till de hundrafemtio var följaktligen förloradt. -</p> - -<p> -I stället gick Paris till den som fiskat, och denne tog -hvad den rätte och sannskyldige “successeur de son père“ -bort hafva. -</p> - -<p> -Maugiron är nu frisk, men om hans äfventyr talar ingen -mer. Hans bod är tom på folk och han irrar bland -sina fastager som en skugga. -</p> - -<p> -Hans fixa idé är nu, att han skall dö af törst midt -ibland sina oskyldiga viner. -</p> - -<div class="chapter"> - -<h3 class="chapter" id="subchap-0-1-40"> -<span class="firstline">Fyrtionde kapitlet.</span><br /> -Nytt sätt att göra vinhandlare lycklige. -</h3> - -</div> - -<p class="first"> -<span class="firstchar"><span class="prefirstchar">“</span>Ä</span><span class="postfirstchar">r</span> han icke djefvulen sa olycklig?“ frågade Hvita Björnen, -sedan han, ungefärligen såsom vi upptecknat den, berättat -historien om den andre olycklige vinhandlaren. -</p> - -<p> -“Mycket olycklig“, svarade markisinnan, som lyssnat -med en ängels tålamod. -</p> - -<p> -“Ni kunde sa lätt göra äfven honom lycklig“, menade -Hvita Björnen. -</p> - -<p> -“Ni har en god tanke om min förmåga att göra menniskor -lyckliga ... jag skall också göra hvad jag kan.“ -</p> - -<p> -“Ja, det är som jag alltid sagt, ni har det förträffligaste -hjerta“, komplimenterade vindragaren. -</p> - -<p> -“Skall då ingen befria mig ifrån denna galning!“ suckade -markisinnan för sig sjelf. -</p> - -<p> -“Tillåter ni mig föreslå ett sätt att göra förtviflade vinhandlare -lycklige?“ -</p> - -<p> -“Föreslå, min vän.“ -</p> - -<p> -“Om ni, madame, bure monsieur Dudeffants namn, ni -som är den skönaste qvinna i Paris, tror ni icke att den -<a id="page-339" class="pagenum" title="339"></a> -stackars Dudeffant då skulle komma lös från den fixa idén, -att alla qvinnor sky för honom?“ -</p> - -<p> -“Det tror jag verkligen“, svarade markisinnan, som -icke kunde låta bli att skratta. -</p> - -<p> -“Och om ni, madame, bure monsieur Maugirons namn, -ni som är en af de förnämsta damer i Paris, tror ni icke, -att den stackars Maugiron då skulle återvinna sin kredit, -sina kunder och sitt förra lugna lynne?“ -</p> - -<p> -“Jo visst, jag delar fullkomligt er öfvertygelse“, förklarade -markisinnan under verklig munterhet, ty vindragarens -galenskap var onekligen af något komisk beskaffenhet. -</p> - -<p> -“Ni föraktar då icke att bära de begge vinhandlarnes -namn?“ fortfor galningen med sina komiska frågor. -</p> - -<p> -“Förakta sådana namn? hur vore väl det möjligt, helst -sedan ni, min hederlige vän, så mycket förordat dem?“ -</p> - -<p> -“Och ni lofvar att bära dem?“ -</p> - -<p> -“Ja visst ... Men medgif att två så betydande namn -på en gång icke äro det lättaste att bära ... Jag förstår -knappast hur det skall gå till.“ -</p> - -<p> -“Ack! det är lättare än ni tror“, försäkrade Hvita -Björnen, med en min så godmodig, att markisinnan nästan -kände medlidande med den stackars dåren. -</p> - -<p> -Det enda, som nu oroade henne, var att han fortfarande -höll sin hand på hennes arm, visserligen icke så hårdt -att det plågade henne, men, såsom man lätt kan begripa, -ganska besvärande i alla fall. -</p> - -<p> -Det är icke för sådana händer, som sådana armar tillkommit -i verlden. -</p> - -<p> -Hvita Björnen förde sin lediga hand ned i en af de stora fickorna -på sin ofärgade, oblekta lärfts-blus och framtog tvänne -små pjeser, med hvar sitt lilla handtag, och till det yttre -hvarandra fullkomligt lika. -</p> - -<p> -“Hvad är det der?“ frågade markisinnan, som nyfiket -betraktade de begge pjeserna. -</p> - -<p> -“Åh“, svarade Hvita Björnen helt vårdslöst, “det är bara -tvänne stämplar af jern, som vinhandlare använda för sina likörkaggar, -ty de göra äfven likörer, de beskedlige vinhandlarne.“ -</p> - -<p> -Markisinnan kände dervid sin arm något hårdare omslutas -och detta väckte ånyo hennes oro. -</p> - -<p> -“Det går till på det sättet“, upplyste den erfarne vindragaren, -“att man först värmer stämpeln i elden till dess -den blifvit glödhet och sedan trycker den på botten af den -<a id="page-340" class="pagenum" title="340"></a> -lilla kaggen ... Af de begge stämplar, jag nu har äran visa -er, bär den ena namnet Dudeffant och den andra namnet -Maugiron ... Begge äro, såsom ni äfven ser, af fingers längd -och nagels bredd ... Kanske ni nu förstår, madame, huru det -går för sig att på en gång bära tvänne olycklige vinhandlares -namn?“ -</p> - -<p> -Markisinnan svarade ej, men hon började förstå. -</p> - -<p> -Hade hon rätt känt den sinnrikaste af hvita björnar, -skulle hon visst icke hafva beskylt honom för galenskap. -</p> - -<p> -Nu fasade hon för hans klokhet. -</p> - -<p> -Hon riktade en förtviflad blick mot dörren och gjorde -en förtviflad ansträngning för att befria sin arm. -</p> - -<p> -Blicken kunde ej hindras, men armen satt qvar i det -förfärligaste af skrufstäd. -</p> - -<p> -“Ni har redan eld i spiseln“, fortfor Hvita Björnen, -“liksom ni anat att ni i dag skulle göra mera än en god -gerning ... Det kan icke dröja många minuter innan de små -stämplarne blifvit tillräckligt heta ... Ack! hvad den stackars -Dudeffant skall bli lycklig, när han får veta, att markisinnan -d’Estelle bär hans namn på sin venstra kind! ... och -hvad den stackars Maugiron skall bli glad, när han får höra, -att markisinnan d’Estelle bär hans namn på sin högra! ... -Ett namn till venster och ett höger ... och kanske på köpet -en liten lilja i pannan ... Ni blir som en skylt, vackra markisinna, -och boulevarden skall icke framvisa dess make.“ -</p> - -<p> -Markisinnan uppgaf ett nödrop, som bort genomtränga -murarne. -</p> - -<p> -Hvita Björnen uppgaf också ett rop, men som bort höras -kring hela faubourg S:t-Germain. -</p> - -<p> -Dörren till boudoiren slogs upp, men icke till markisinnans -tröst. -</p> - -<p> -En annan figur, icke olik Hvita Björnens, åtminstone -till sättet och toaletten, beträdde gobelins-mattan. -</p> - -<p> -“Pascal!“ sade Hvita Björnen till den nykomne, “tag -nu i ditt knä den här vackra ungen och håll i henne, medan -jag värmer stämplarne ... det blir annat det än din fräkniga -Bathilde.“ -</p> - -<p> -Pascal log och spände artigt af sig sin långa sabel, som -han stälde vid dörren, i likhet med herrar militärer, när de -bjuda upp till dans. -</p> - -<p> -Derefter emottog han ur Hvita Björnens armar den nästan -sanslösa damen, satte henne på sitt knä och sig sjelf i kåsösen. -</p> - -<p> -<a id="page-341" class="pagenum" title="341"></a> -Det var en grupp, föreställande Pluto med den bortröfvade -Proserpina i famnen. -</p> - -<p> -Hvita Björnen gick till spiseln, lade de begge stämplarne -på eldkolen med en säkerhet och vana, som röjde att det -icke var, första gången han värmde stämplar för att föreviga -vinhandlares namn. -</p> - -<p> -Markisinnan vaknade snart ur sin dvala. -</p> - -<p> -“Hela min förmögenhet och alla mina juveler, om ni -räddar mig,“ hviskade hon till den, i hvars armar hon låg. -</p> - -<p> -Pascal skrattade och kysste, utan att be om lof, markisinnan -på mun, hvilket i hans och säkerligen i mångas tycke -var bättre än alla hennes juveler. -</p> - -<p> -Han hade smak, den fule Pascal. -</p> - -<p> -Men markisinnan — hvem skulle ha trott det! — icke -blott besvarade den fule Pascals kyss, utan följde äfven hans -läppar, när dessa, belåtna med sitt redan rika byte, ville -draga sig undan. -</p> - -<p> -Det var nu hon som i sin ordning kysste den orakade Pascal. -</p> - -<p> -Men nöden har ingen lag och markisinnan d’Estelle var -en af de rådigaste qvinnor på sin tid. -</p> - -<p> -“Vid min själs eviga salighet!“ hviskade hon; “min -eviga kärlek åt den som räddar mig!“ -</p> - -<p> -Hvila Björnen stökade emellertid framför spiseln. -</p> - -<p> -Han hade fått tag i en liten pust af stramalj och stråperlor, -och pustade på elden, som tacksamt flammade upp dervid. -</p> - -<p> -Men han tyckte, att det äfven pustade bakom honom. -</p> - -<p> -Han vände derför sitt ansigte från spiseln, och upptäckte -till sin stora förvåning en annan eld, men på hvilken -Hvita Björnen icke pustat. -</p> - -<p> -Det var Pascals kinder som brunno, och midt i lågorna -hvilade markisinnans lilla hvita hand utan att brännas. -</p> - -<p> -“Hvad vill det der säga?“ brummade Hvita Björnen, -släppande sin pust. -</p> - -<p> -“Simon!“ sade Pascal med mycket nedstämd röst, “det -är väl ändå något för grymt.“ -</p> - -<p> -“Hå fan!“ mumlade Hvita Björnen, resande sig upp -från spiseln. -</p> - -<p> -“En svag, värnlös qvinna,“ yttrade Pascal; “himlen -skulle aldrig förlåta det, Simon.“ -</p> - -<p> -“Hå djefvulen!“ sade Hvita Björnen, närmande sig gruppen -i kåsösen; “ödlans gadd har redan hunnit buffelns hjerta -... Hvem skulle ha trott det, stackars Pascal?“ -</p> - -<p> -<a id="page-342" class="pagenum" title="342"></a> -“Vid Sainte-Géneviève!“ svarade Pascal, “jag stormar -hellre ensam en fästning än jag tillåter en svag qvinna misshandlas -på ett sådant sätt ... Hon är redan halfdöd af skrämsel -och det kan vara nog med det.“ -</p> - -<p> -Den halfdödas hvita glänsande arm smög tacksamt och -uppmuntrande omkring Pascals hals, lik lysmasken kring grenen -af en tall. -</p> - -<p> -“Pascal!“ ropade Hvita Björnen, som nu stod invid -gruppen, “du är en stackare, du är ett får ... men för gammal -vänskaps skull behandlas du som en oxe.“ -</p> - -<p> -Knappt hade han utsagt det sista ordet, förrän han med -högra knytnäfven gaf sin vän Pascal ett sådant slag öfver -hufvudet, att denne, domnande af, släppte markisinnan. -</p> - -<p> -Det sista starka nödankaret brast. -</p> - -<p> -Markisinnan var förlorad. Kyssen, omarmningen, allt -hade varit förgäfves. -</p> - -<p> -O! I Afrodites trenne dansande gracer! skolen I väl tillåta -att den sista kyssen af eder syster i S:t-Germain fångas upp -af en nedrig ouvrier från folk-qvarterens ruskiga gränder! -</p> - -<p> -Skydden henne, om ej för hennes dygders skull, åtminstone -för den legitima principen! -</p> - -<p> -Hvad? — Tala till gracerna om principer! till gracerna, -som utan urval strö sina blommor öfver slottens koppartak -och hyddornas torfbeklädda åsar! -</p> - -<p> -Arma markisinna! -</p> - -<p> -“Nåd ... nåd!“ stammade hon, omfattande Hvita Björnens -knän. -</p> - -<p> -“Tänk på spets-tvätterskan!“ svarade Hvita Björnen. -</p> - -<p> -“Nåd ... nåd ... O min gud, hvad ni förstört mina -vackra dyrbara spetsar!“ -</p> - -<p> -“Tänk på Afrikas öknar, men först och sist på den -arma Madelone, som icke fann nåd inför er“, svarade Simon -och släpade sitt offer närmare elden. -</p> - -<p> -“Ha!“ skrek markisinnan med en stråle af hopp i sina -slocknande ögon; “ni handlar rättvist, oförsonliga menniska -... Men en enda bön ... blott en enda ... Er hand darrar, -jag känner det ... ni skulle göra mig mera illa än ni vill -... ni skulle döda mig och det vill ni ju ej ... ja, ja, er -hand darrar fasligt och jag undrar icke på det, ty det vill -mycket mod till för att behandla en qvinna såsom ni vill -behandla mig ... Der på bordet står ett glas med champagne -som jag nyss slog i åt mig sjelf ... töm detta glas, drick -<a id="page-343" class="pagenum" title="343"></a> -champagnen! ... Champagnen skall gifva er mod och er hand -icke mera darra, och ni skall icke blifva grymmare mot mig -än ni tänkte ... drick, drick! champagnen, champagnen!“ -</p> - -<p> -Hvita Björnen såg något förundrad på en bönfallande, -som bjöd på champagne. -</p> - -<p> -“Sådana lustiga påhitt!“ ropade han; “jag skulle darra -på hand! ... Hvita Björnen darra! ... Blott en enda gång -har han darrat, och det var när han tryckte till Madelones -brustna öga, det enda hon hade qvar, ty det andra hade ni -... Död och helvete!“ vrålade han fradgande; “jag skulle -kunna brännmärka er från hjessan till fotabjellet och sedan -visa er för Gud och begära belöning för en god gerning ... Till -elden, till de glödgade jernen!“ -</p> - -<p> -Så brast äfven det andra ankaret, som, uppriktigt sagdt, -icke heller var rådligt att nappa på. -</p> - -<p> -Men ännu en gång sköt en stråle fram ur den vid spiseln -nedböjda qvinnans öga. -</p> - -<p> -Det var äfven en stråle af beslutsamhet, men dess vilda -glans tycktes trotsa döden. -</p> - -<p> -“<em>Ni</em> darrar icke“, sade markisinnan med ett lugn som -kunnat isa hvilken annan som helst, utom Hvita Björnen; -“men <em>jag</em>, jag darrar! ... känner ni icke hur jag darrar?“ -</p> - -<p> -Simon betraktade med ny förvåning markisinnan, ty han -kunde ej upptäcka den minsta darrning hos henne. -</p> - -<p> -“Denna min sista bön skall ni icke afslå“, fortfor markisinnan; -“låt mig tömma det fylda glaset, ty jag behöfver -det, jag ... låt mig dricka champagnen och jag skall bli lugnare -än ni, grymme man! ... Jag besvär er vid hennes namn, -ni nyss nämnde ... jag besvär er vid Madelones minne!“ -</p> - -<p> -Simon, i stället för svar, släpade henne tillbaka till -kåsösen, nära hvilken det lilla mosaik-bordet stod. -</p> - -<p> -Han tog från bordet den till brädden fylda kristallen, -som varit ämnad åt Denise, och räckte den åt markisinnan. -</p> - -<p> -“Drick“, sade han, “men fort! ... Ni kan möjligtvis behöfva -en styrkdryck ... Men aldrig mer ett ord af Madelones -namn på edra läppar, om ni ej vill hackas i bitar, som man -hackar en slingrande orm!“ -</p> - -<p> -Markisinnan ordnade först sina rika flätor, hvilka kommit i -oordning, och tog sedan kristallen, som hon förde till sin mun. -</p> - -<p> -Det gifves ögonblick då döden är en vällust emot ett -lif brännmärkt äfven med annat än glödgadt jern, hvilket -sednare säkerligen var det rysligaste i markisinnans ögon. -</p> - -<p> -<a id="page-344" class="pagenum" title="344"></a> -Hvita Björnen, qvarhållande hennes andra arm, vände -hastigt sitt ansigte mot dörren. -</p> - -<p> -Han hörde ljud af röster och brådskande steg. -</p> - -<p> -Dörren sprang upp, och Armand Cambon hastade in i -boudoiren. -</p> - -<p> -Armands första blick föll på markisinnan, som, ännu -liggande på knä vid kåsösen, stält ifrån sig glaset på mattan. -</p> - -<p> -Hans andra blick föll på Pascal, som, lutad mot kåsösens -ena karm, började röra på sig och småningom återvakna -från det domnande slaget. -</p> - -<p> -Hans tredje blick stannade på Hvita Björnen, som, förbluffad -af sin förre lärjunges ankomst, ändtligen släppt markisinnans -arm. -</p> - -<p> -Vår hjelte sprang fram, kastade sig emellan markisinnan -och Hvita Björnen och knuffade denne, som var oförberedd -derpå, baklänges mot den spisel, der hans jern glödgades. -</p> - -<p> -“Jag fick veta att ni smugit er hit, Simon!“ ropade -Armand, “och lyckligtvis kommer jag ej för sent ... Hvad -är det för bragd ni rufvar på? ... hvad vill ni här?“ -</p> - -<p> -“Jag vill bara brännmärka markisinnan d’Estelle“, svarade -Simon trotsigt, “och jag har redan jernen i elden,“ tillade -han, i det han drog fram en af stämplarne och visade -Armand det röda jernet; “men hvad jag vill skall jag verkställa -... Ur vägen pojke! du ställer dig alltid i vägen för -mig och det blir aldrig bra för dig på längden.“ -</p> - -<p> -“Olycklige! ni vill brännmärka folkets seger!“ ropade -Armand; “ty man skall <em>icke</em> säga, att det är vindragaren -Simon, som utkräft hämnd af markisinnan d’Estelle för ett -af henne föröfvadt brott, utan man skall säga, att franska -folket, missbrukande sin seger, rånat och mördat de förnäma -och rika i S:t-Germain ... Derför bort härifrån, Simon, eller -hugger jag ned er! ... bort, säger jag! ... Tillbaka eller dö!“ -</p> - -<p> -Dervid blottade han sin sabel. -</p> - -<p> -Utan att svara, drog Simon <em>sin</em>, och för andra gången -korsades mästarens och lärjungens klingor. -</p> - -<p> -Den rika, men trånga boudoiren var icke tjenlig tummelplats -för sådana armar och vapen. Den var ämnad till -tempel åt Venus och Cupido, men icke åt Bellona och Mars. -</p> - -<p> -En kristall-krona och en väggspegel lågo redan i skärfvor -på den dyrbara mattan. -</p> - -<p> -Simon kämpade mot den, som stält sig mellan honom -och hans länge förberedda hämnd. -</p> - -<p> -<a id="page-345" class="pagenum" title="345"></a> -Armand stridde mindre för en qvinna, som han måste -afsky, än för det allmännas sak, som han ansåg fläckad -genom våld mot enskild person. -</p> - -<p> -Ögon och klingor gnistrade. -</p> - -<p> -Men det var af ödet bestämdt, att Armands och Simons -andra strid icke skulle blifva deras sista. -</p> - -<p> -“För sent! för sent! jag dör!“ ljöd genom sabelhuggen -en stämma så ihåligt hemskt, att de begge kämparne ovilkorligen -och på samma gång sänkte sina vapen. -</p> - -<p> -Armand vände sig om och såg markisinnan signa ned -mot golfvet med blå läppar och vanstälda anletsdrag. -</p> - -<p> -Han skyndade till hennes hjelp och lade henne på kåsösen, -hvilken Pascal lemnat, ett föga redigt vitne till hvad -som hände i denna olyckliga boudoir. -</p> - -<p> -Hvita Björnen hade äfven sprungit fram till kåsösen och -blickade med en viss förvåning på sitt offers krampaktiga -rörelser. -</p> - -<p> -“Ja ... för sent ... giftet ... giftet ... o hvad qval!“ -qved markisinnan, vridande sig på sin bädd. -</p> - -<p> -“Olyckliga! hvem har förgiftat er?“ frågade Armand, -lutande sig öfver henne. -</p> - -<p> -“Jag ... jag“, stammade den döende; “hämnande Gud! -det var då åt mig sjelf, som jag ... tillredde ... oh!“ -</p> - -<p> -“Ah, det var gift i detta glas hon bjöd mig!“ ropade -Simon med en ursinnig blick på kristallen, som endast var -tömd till hälften. -</p> - -<p> -Hon hade icke hunnit dricka mer än hälften, när räddningen -kom; men hälften var tillräckligt. -</p> - -<p> -“Den lefvande gladan!“ mumlade Simon. -</p> - -<p> -“Tyst, Simon!“ sade Armand; “en högre makt rycker -henne från er låga hämnd.“ -</p> - -<p> -“Förbarmande! nåd!“ ropade den döende, förande Armands -hand till sina kalla läppar! “evige Gud! heliga -Maria! nåd! nåd!“ -</p> - -<p> -Armand erinrade sig att han vid sitt bröst hade ett -litet krucifix. -</p> - -<p> -Han framtog detta och höll det nära intill markisinnans -ögon. -</p> - -<p> -Det föreföll honom som om frälsarens gyllene bild lånade -något af sin klarhet åt den döendes anletsdrag. -</p> - -<p> -Häftigt ryckte markisinnan till sig krucifixet och tryckte -det jemte Armands hand till sitt bröst. -</p> - -<p> -<a id="page-346" class="pagenum" title="346"></a> -Markisinnan d’Estelle hade, efter hvad vi känna, velat -förgöra både Armand Cambon och hertiginnan de Beaudreuil, -och likväl var det den förres hand och den sednares gåfva, -som förmildrade hennes sista stunder. -</p> - -<div class="chapter"> - -<h3 class="chapter" id="subchap-0-1-41"> -<span class="firstline">Fyrtioförsta kapitlet.</span><br /> -Tuilerierna. -</h3> - -</div> - -<p class="first"> -<span class="firstchar">L</span><span class="postfirstchar">e</span> Palais de Tuileries är grundlagdt af drottning Catharina -af Medici. -</p> - -<p> -Dock blef det i sitt nuvarande skick först fullbordadt i -början af Ludvig XIV:s regering. -</p> - -<p> -På samma tomt stodo förut några tegelugnar (tuileries), -hvilka inköptes och nedrefvos, för att lemna rum åt ett palats -för konungar. -</p> - -<p> -Deraf det anspråkslösa namnet som, märkvärdigt nog, -bibehållit sig genom så stora och mäktiga dynastier. -</p> - -<p> -Slottets förste byggmästare var den berömde Philibert -Delorme; men som slottsbyggnaden medtagit en tid af mer -än hundra år, så hade Delorme flere efterträdare, hvaribland -Jean Bullant, André du Cerceau och Etienne Dupeyrac, hvardera -en Tessin, ty Frankrike har haft många Tessiner!<a class="fnote" href="#footnote-6" id="fnote-6">[6]</a> -</p> - -<p> -De tre sistnämnde hade hvar för sig något att lägga till -den förstes plan, som, uppgjord under ögonen af en furstinna -från Florens, naturligtvis måste följa den Florentinska stilen -eller densamma som uppenbarar sig i Luxembourg och som -icke är att förakta. -</p> - -<p> -Medicéernas tidehvarf, föga lyckligt för menskligheten, har -dock varit en välsignelse för byggnadskonsten, liksom för -hvarje annan skön konst. -</p> - -<p> -<a id="page-347" class="pagenum" title="347"></a> -Hvad som tillades af de sednare mästarne försämrade -ej den förstes verk. -</p> - -<p> -Det är visserligen sannt, att Tuilerierna, betraktade -från parken, visa en något oregelbunden hufvudbyggnad, en, -att vi så må uttrycka oss, bizarr byggnads-stil. -</p> - -<p> -Men äfven en beundrare af det regelbundna skall finna -denna sammanlänkning af hvarandra olika paviljonger långt -ifrån ful, och den, som vet att uppskatta snillet och smaken -äfven i deras nycker, kan näppeligen hafva något att anmärka -hvarken mot enskildheterna eller det hela. -</p> - -<p> -Betraktar man deremot Tuileriernas andra façade eller -från place du Carrousel, så har man både en regelbunden -hufvudbyggnad och tvänne med denna fullkomligt harmonierande -flyglar, af hvilka den ena, en helgjuten jättearm, -sträcker sig ända till Louvern, fästande sig med värdig brodershand -vid värdig brodersskuldra. -</p> - -<p> -Hvad man ser, är redan stort, oupphinneligt. -</p> - -<p> -Men hinner väl en gång, och hvarpå man länge tänkt, -den andra flygeln att äfven sträcka sig fram till Louverns -andra axel, så att de begge palatserna blifva ett, så bör det -kunna blifva något, som i byggnadsväg icke torde hafva -sin like. -</p> - -<p> -Man har redan gjort början dertill genom att nedrifva -några af de hus, som stå i vägen för denna storartade plan. -De öfriga, alla redan af staten inköpta och utdömda, vänta -hvarje dag förstörelsen, under det man hugger på grundstenarne -till nybyggnaden. -</p> - -<p> -Liksom Luxembourg, hafva Tuilerierna sina fontäner, -på hvars spegelytor svanen simmar bland guldfisk och silfverkaskader; -sina grupper af marmor och sandsten, ehuru -alla af mytologisk betydelse; sina alléer och lundar, mellan -hvars täta stammar den djupaste skugga råder, hur klar än -solen strålar öfver deras kronor; sina minnen ... men hvilka -minnen! -</p> - -<p> -Inom dessa murar har Ludvig XIV herskat i allt det -majestät, som bestrålat hans tidehvarf, utan att göra Frankrike -lyckligt. -</p> - -<p> -Der har Ludvig XV, som barn och yngling, dansat till -hofvets odelade förtjusning, och när han blef äldre, dansade -der hans mätresser till hans egen; der emottog, år 1778, några -dagar före sin död Voltaire, franska vitterhetens patriark, lagerkransen -af furstars händer och under ett helt folks jubel. -</p> - -<p> -<a id="page-348" class="pagenum" title="348"></a> -Dit inträngde, år 1792 den 10 Augusti, för första gången -det stormande folket, tvingande det olyckliga konunga-paret, -Ludvig XVI och Marie Antoinette, att lemna rum för National-konventet, -som derstädes i tre år residerade och styrde. -</p> - -<p> -Der hvälfde, såsom förste konsul, Napoleon sina ärelystna -planer; der firade han, såsom kejsare, sin förmälning -med Marie Louise; der från balkongen visades för första -gången hans son, under jubel af millioner röster; derifrån -gick tre år sednare samme kejsare med gemål och son, flyende -för de allierades härar. -</p> - -<p> -Der undertecknade Ludvig XVIII den förödmjukande -traktat, hvarigenom Frankrike beröfvades alla sina under -republiken och kejsartiden gjorda eröfringar; derifrån, och -blott några dagar sednare, flydde äfven han för den från -Elba återkommande kejsaren, hvilken dagen derpå ånyo intågade, -men för att snart för andra gången fly, och då till -oceanens klippa, kondorens sista bo. -</p> - -<p> -Derifrån, år 1830 den 29 Juli, jagades Carl X af det -för andra gången stormande och segrande folket samt måste -med hela sin familj gå en evig landsflykt till mötes. -</p> - -<p> -Från samma fönster och balkonger hade Ludvig Filip -i aderton års tid den skönaste utsigt öfver blomster-parterrer, -syrenhäckar, kastanie-lundar, lagerparker, kolonner och triumf-bågar, -ända till dess att ... -</p> - -<p> -Men det är just den sista sidan af Tuileriernas historia, -som nu ligger uppslagen för oss och hvilken har till öfverskrift: -</p> - -<h4 class="section"> -Förmiddagen den 24 Februari 1848. -</h4> - -<p class="noindent"> -Slotts-uret har slagit half till elfva. -</p> - -<p> -Den lilla pendylen i drottning Amélie’s badrum har -troget upprepat halftimmen. -</p> - -<p> -Pendylen står ännu i dag qvar på samma plats, men -ingen har sedan dess hört den ljuda. -</p> - -<p> -Den är märkvärdig för oss svenskar, ty den prydes af -en liten vacker tafla med underskrift: “Linnéus à Upsale -explique son horloge de flore.“ -</p> - -<p> -Tuilerierna äro bevakade af 3,000 man kärntrupper -och sex kanoner. -</p> - -<p> -Handgevärs-skott höras på afstånd. -</p> - -<p> -Notre-Dame, den outtröttliga, har ännu ej tillslutit sina -malmläppar. -</p> - -<p> -Men man har någorlunda hunnit vänja sig både vid -det ena och det andra, ty man kan vänja sig vid allt. -</p> - -<p> -<a id="page-349" class="pagenum" title="349"></a> -Konungen inträder i Dianas galleri, för att intaga frukost. -</p> - -<p> -Drottningen och hennes söner, hertigarne af Nemours -och Montpensier, med deras gemåler befinna sig redan derinne. -</p> - -<p> -Konungen småler mot de sina. -</p> - -<p> -Hvad har han väl numera att frukta? Oppositionens -sköld betäcker honom, denna sköld, på hvilken i lysande -färger äro afbildade Thiers och Odilon Barrot, hvardera -stående på ett ben, upplyftande och understödjande den -kungliga kronan. -</p> - -<p> -Det är icke möjligt annat än att en sköld med sådant -vapen skall verka. -</p> - -<p> -Låt folket få sin välsignade reform, eller, rättare sagdt, -löftet derom. -</p> - -<p> -Ett löfte, instucket i Thiers’ och Barrots portföljer, behöfver -ej vara mera seglifvadt än alla de förra. Det har -man sett en gång förut. -</p> - -<p> -Frågan är nu blott att vinna tid och få bort barrikaderna. -Sedan bör man alvarligen tänka på att belägga -gatorna med annat än sten. -</p> - -<p> -De höga personerna taga plats kring kaffebordet. -</p> - -<p> -Ur den stora förgylda silfverkannan, med dess mästerligt -drifna bilder af Visheten och Styrkan, skjuter den doftande -mörkbruna mokka-strålen och förlorar sig i sèvres-porslinet, -rikt af små gyllene kransar, hvardera inneslutande -någon liten utsigt af Paris, Versailles med flere slott och städer. -</p> - -<p> -Men innan en enda droppe af den aromatiska drycken -vidrört furstliga läppar, inträder, oanmäld och utan all -vördnad för etiketten, ministern Duvergier du Hauranne, -åtföljd af en ordonance-officer. -</p> - -<p> -Ministern är icke blek: han är blyfärgad. -</p> - -<p> -Han begär att få tala med hertigen af Montpensier. -</p> - -<p> -Denne reser sig från kaffebordet, men gifver ett tecken -åt konungen och drottningen att lugna sig. -</p> - -<p> -Men man lugnar sig ej. Alla resa sig upp från bordet -och närma sig skyndsamt den oanmälde. -</p> - -<p> -“Sire“, säger ministern, “eders majestät vet då icke -hvad som sker?“ -</p> - -<p> -“Hvad är det som sker?“ frågar konungen. -</p> - -<p> -“Jo, der nere på place de la Concorde, trehundra steg -från ers majestät, lemna dragonerne sina sablar och infanteristerne -sina musköter.“ -</p> - -<p> -“Ät hvem? åt hvem?“ -</p> - -<p> -<a id="page-350" class="pagenum" title="350"></a> -“Ät folket, ers majestät.“ -</p> - -<p> -“Omöjligt! omöjligt!“ ropar majestätet. -</p> - -<p> -“Jag ber om nåd, sire“, utlåter sig officeraren; “men -jag har sett det med egna ögon.“ -</p> - -<p> -Det var det första sanningsord Ludvig Filip hörde. -</p> - -<p> -Men hvarför säger ingen sin konung sanningen? -</p> - -<p> -Derför att sanningen är ett brott emot hof-ceremonielet, -och ingen hofman vill förlora sin konungs nåd. -</p> - -<p> -Man skulle verkligen kunna tro, att hofmän hellre såge -att han förlorade sin krona. -</p> - -<p> -“Sire!“ ropar drottningen till sin gemål, “stig till häst -och dö, om ni det måste! ... Från Tuileriernas balkong skola -er maka och edra barn se, hur ni dör för er krona.“ -</p> - -<p> -Nog finnas konungar, som veta att dö för sin krona; -men hvar finnas de, som veta att lefva för sitt folk? -</p> - -<p> -Konungen ikläder sig hastigt generals-uniformen och -stiger till häst. -</p> - -<p> -Drottningen med sina prinsar och prinsessor sätta sig -på balkongen. -</p> - -<p> -Kaffet får stå. -</p> - -<p> -Efter någon stund återkommer konungen, ånyo småleende. -</p> - -<p> -Han är lugnad af den revy han hållit med slottets garnison. -</p> - -<p> -De tretusen, oberäknadt servisen för de sex kanonerna, -hafva ropat: “Vive le roi!“ -</p> - -<p> -Det är obegripligt, att en så förståndig man som Duvergier -du Hauranne kan tro, att soldater, hvilka ropa -“vive le roi!“ kunna fraternisera med folket. -</p> - -<p> -Den arme konungen! -</p> - -<p> -Ett helt land faller ur hans hand, och han tröstar sig -med de få stoftkorn, som ännu ligga qvar på hans finger! -</p> - -<p> -Thiers inträder. -</p> - -<p> -“Det är för sent!“ ropar denne och glömmer att torka -glasögonen, emedan han ser klart ändå. -</p> - -<p> -Han har aldrig sett klarare. -</p> - -<p> -Han har sett, att hans popularitet, hur hög han än -ansett den vara, likväl icke uppnår barrikadernas höjd. -</p> - -<p> -Han har med den nya minister-listan uti handen visat -sig nedanför en barrikad. -</p> - -<p> -“Thiers och Odilon Barrot! Odilon Barrot och Thiers!“ -har han ropat. -</p> - -<p> -Men man har skrattat åt honom, åt honom, som endast -vill skratta sjelf. -</p> - -<p> -<a id="page-351" class="pagenum" title="351"></a> -Man kan beundra Thiers, men icke låta bli att skratta, -när man ser honom. -</p> - -<p> -Parisarne ha sett honom beständigt på nästan alla -karikatyrer, ty det finnes ingen, hvilken så väl lämpar sig -för karikatyren som han. -</p> - -<p> -Som sagdt är, man har skrattat åt honom, fast han -hviftade med den nya minister-listan. -</p> - -<p> -Han har öppnat sin mun för att lugna, han, som i -all sin dar endast öppnat den, för att oroa så vänner som -fiender. -</p> - -<p> -Då såg han i lagom tid en sten, nästan så stor som -han sjelf, riktas emot hans hufvud. -</p> - -<p> -Han vände sin lilla rygg och flydde. -</p> - -<p> -Stenen följde honom, och ehuru den ej träffade hans -hufvud, bevingade den dock hans fot. -</p> - -<p> -Nu står han i Tuilerierna. -</p> - -<p> -Hela hans vältalighet har krympt ihop till ordet: “För -sent!“ -</p> - -<p> -“Och Odilon Barrot?“ frågas från alla sidor; “Odilon -Barrot?“ -</p> - -<p> -Ingen har ännu fått underrättelse om denne mäktige man. -</p> - -<p> -Hvem, om ej han, stormens fader, skall kunna besvärja -den? -</p> - -<p> -Men äfven Odilon Barrot har varit ute med en lista. -</p> - -<p> -“Odilon Barrot och Thiers! Thiers och Odilon Barrot!“ -har han ropat nedanför en annan barrikad. -</p> - -<p> -Man skrattade icke, men riktade deremot en bössmynning -på honom. -</p> - -<p> -Då försvann han, oppositions-chefen, och syntes icke -till, förrän han, såsom franska republikens minister, hjelpte -Österrike och Neapel att störta republiken i Rom. -</p> - -<p> -Emellertid står det förtvifladt till i Tuilerierna. -</p> - -<p> -Det kungliga skeppet tager läck på alla sidor. -</p> - -<p> -Fåfängt har man inom några timmar kastat tre ministrar -öfver bord. -</p> - -<p> -Stormen fortfar, och man varskor silfverskummet kring -de spetsiga bränningarna. -</p> - -<p> -Då inträder Emile Girardin, den ryktbare redaktören -af La Presse, också oanmäld. -</p> - -<p> -Emile Girardin är för Frankrike hvad Lars Hierta är -för Sverige. -</p> - -<p> -De hafva samma fyndighet, samma uppfinningsförmåga, -<a id="page-352" class="pagenum" title="352"></a> -samma fina väderkorn på den rådande opinionen, samma -ovanliga snille. -</p> - -<p> -Dock är kanske Hierta något försigtigare, innan han -stiger åstad. Men monsieur Girardin är djerfvare och modigare -än herr Hierta. -</p> - -<p> -“Sire“, säger Girardin till konungen, “hvad gör ers -majestät?“ -</p> - -<p> -“Jag utnämner Odilon Barrot till konselj-president“, -svarar konungen, som verkligen är sysselsatt med att skrifva. -</p> - -<p> -Man tror helt enfaldeligen, att Odilon Barrot, såsom -president i stället för Thiers, skall göra slag i saken. -</p> - -<p> -“Det är för sent!“ ropar Girardin. -</p> - -<p> -Konungen betraktar med förvåning Girardin. -</p> - -<p> -Det är för andra gången han hör detta olycksbådande ord. -</p> - -<p> -“Sire“, fortfar Girardin, “i denna stund är det icke en -ministère-förändring som folket vill: det är tronafsägelsen -... Afsäg er tronen, sire, eller finns det om en timme i -Frankrike hvarken folk eller konungadöme!“ -</p> - -<p> -Konungen tappar pennan. -</p> - -<p> -“Sire“, säger Girardin räckande honom pennan, “en -minuts dröjsmål och allt är förloradt.“ -</p> - -<p> -Konungen famlar nästan medvetslöst med händerna på -bordet. -</p> - -<p> -“Se här proklamationen, som jag redan låtit trycka“, -yttrar Girardin, hållande framför konungens ögon ett tryckt -papper, på hvilket står: -</p> - -<p class="list"> -Konungens tron-afsägelse.<br /> -Hertiginnans af Orleans regentskap.<br /> -Kammarens upplösning.<br /> -Allmän amnesti. -</p> - -<p> -Konungen tvekar, och man kan ej undra derpå. -</p> - -<p> -I går var man nöjd med så litet, men i dag vill -man <em>allt</em>. -</p> - -<p> -Hvilken lexa för konungar! Skall den göra dem klokare -hädanefter? ... -</p> - -<p> -Hertigen af Montpensier närmar sig. -</p> - -<p> -“I Frankrikes namn, afsäg er styrelsen, sire!“ ropar han. -</p> - -<p> -“Nå väl!“ svarar ändtligen konungen; “efter I alla -önsken det: jag abdikerar.“ -</p> - -<p> -Girardin skyndar ut. -</p> - -<p> -Konungen sätter sig ned och skrifver följande: -</p> - -<p> -<a id="page-353" class="pagenum" title="353"></a> -“Jag afsäger mig tronen, till förmån för min sonson, -grefven af Paris ... Må han bli lyckligare än jag!“ -</p> - -<p> -Denna sorgliga autograf är konungens sista. -</p> - -<p> -Handgevärseld höres utifrån. Den närmar sig, den blir -allt lifligare. -</p> - -<p> -“Man skjuter på Tuilerierna!“ ropar en hofman och flyr. -</p> - -<p> -“Man stormar dem!“ ropar en annan hofman och flyr. -</p> - -<p> -Konungen afkläder sig generals-uniformen och påtager -en borgerlig drägt. -</p> - -<p> -Drottningen, blek, orörlig, betraktar konungen. -</p> - -<p> -Amélie, Carolinas höga dotter, exemplarisk maka och -mor, skulle hellre hafva sett sin gemål afklädas för grafven -än för flykten. -</p> - -<p> -Hon vänder sig mot Thiers. -</p> - -<p> -“Se der ert verk, monsieur!“ säger hon, “det är ni -som är orsaken till allt!“ -</p> - -<p> -Thiers är svarslös för första gången i sitt lif. -</p> - -<p> -Är det samvetet, eller är det blott deltagandet för en -ädel qvinnas djupa smärta, som binder hans tunga? -</p> - -<p> -Thiers skulle annars kunnat bevisa, att han varit konungamaktens -stöd ända sedan Nebukadnezars tider. -</p> - -<p> -“Hästarne!“ befaller konungen. -</p> - -<p> -“Man hade fört fram dem“, underrättar en kammartjenare; -“men de blefvo nyss dödade.“ -</p> - -<p> -“Således, ingen vagn?“ -</p> - -<p> -“Jo, två vagnar utan livré och vapen vänta vid Pont-Tournant.“ -</p> - -<p> -“Låtom oss fara!“ ropar konungen, bjudande drottningen -armen. -</p> - -<p> -De gå. Några följa dem. Icke alla, ty det är farligt -att följa en konung som flyr. -</p> - -<p> -Man tager den hemliga väg, som kejsaren låtit anlägga -för konungen af Rom; man följer terrassen som vetter åt -flodens strand, träder ut genom den lilla porten och befinner -sig nu midt bland segrande folk och afväpnade trupper. -</p> - -<p> -Hvilken penna kan teckna hvad det ålderstigna konungaparet -kände i denna stund! -</p> - -<p> -Konungen svigtar och nödgas stödja sig på drottningens -arm. -</p> - -<p> -Drottning Amélie bär sitt hufvud högt, och hennes -stolta öga blixtrar af harm. -</p> - -<p> -<a id="page-354" class="pagenum" title="354"></a> -Hon har skäl dertill. -</p> - -<p> -Hvar äro nu de hofmän, som solat sig i majestätets -glans och svalkat sig i dess skugga? -</p> - -<p> -Hvar äro de läspande tungorna, de krökta ryggarne? -... hvar? ... -</p> - -<p> -Fråga vinden, som föraktligt blåser på försvinnande ryggar; -fråga sandkornet, som rodnar af blygsel under flyende fötter! -</p> - -<p> -Hvilken lexa för konungar! skola de botas deraf? ... -</p> - -<p> -“Plats för en stor olycka!“ -</p> - -<p> -“Aktning för en stor olycka!“ -</p> - -<p> -“Aktning för den olycklige gubben!“ -</p> - -<p> -Sådane äro de rop, som från alla sidor ljuda kring de -kungliga personerna. -</p> - -<p> -Men det är bluser som ropa, bluser med utmärglade -ansigten och blodbestänkta kläder, ty de hafva nyss kommit -ur striden från en seger, som de köpt med sitt blod, med -vänners, med fränders. -</p> - -<p> -Men de brinna ej af hämnd, de fordra ej räkenskap af -dem, på hvilkas befallning detta blod gjutits. -</p> - -<p> -Framskridande mellan dessa lefvande, elastiskt eftergifvande -murar, stannar det kungliga paret vid obelisken. -</p> - -<p> -Konungen kastar en blick öfver place de la Concorde. -</p> - -<p> -Han bleknar, ty sonen af Philippe-Egalité erinrar sig, -att det var på detta torg hans faders hufvud föll. -</p> - -<p> -Konungen kastar en blick tillbaka mot Tuilerierna, detta -stolta slott, som han icke mera skall se, denna sköna park, -hvars doft han icke mer skall njuta. -</p> - -<p> -Han blir blekare. -</p> - -<p> -“Som Carl den tionde, som Carl den tionde!“ mumlar han -och blir för ett ögonblick skild från sin trogna följeslagarinna. -</p> - -<p> -Drottningen, skild från sin gemål, bäfvar nu för första -gången, men icke för sig, utan för honom. -</p> - -<p> -En blus närmar sig, ödmjukt tillbjudande henne sitt skydd. -</p> - -<p> -Eviga försyn! en blus beskydda en drottning! -</p> - -<p> -“Lemna mig!“ ropar drottningen, stötande föraktligt -tillbaka den erbjudna armen. -</p> - -<p> -Blusen drager sig ödmjukt tillbaka. -</p> - -<p> -Han har uppfattat föraktet, men det är endast medlidandet -han känner. -</p> - -<p> -Ändtligen återfinner drottningen konungen, och snart -upptäcka de vagnarne, hvilka de intaga jemte hertiginnan -af Nemours. -</p> - -<p> -<a id="page-355" class="pagenum" title="355"></a> -Men hvar är hertiginnan af Montpensier, som likväl -följt sina svärföräldrar från slottet? -</p> - -<p> -Hon har försvunnit i trängseln. Men ingen kommer -ihåg henne, icke ens de som nyss uppstigit i vagnarne, ty -hvad är väl i sådana ögonblick en prinsessa? -</p> - -<p> -Kuskarne mana på hästarne och nu äro vagnarne på -väg till Saint-Cloud. -</p> - -<p> -“Hvad gjorde ni?“ frågade en person Crémieux, hvilken -följt de kungliga till vagnarne, ty det var blott konungadömets -fiender, som i sista stunden beskyddade den kungliga -familjen. -</p> - -<p> -“Jag tillslöt vagnsdörren efter konungadömet“, svarade -Crémieux. -</p> - -<div class="chapter"> - -<h3 class="chapter" id="subchap-0-1-42"> -<span class="firstline">Fyratioandra kapitlet.</span><br /> -Folket i Tuilerierna. -</h3> - -</div> - -<p class="first"> -<span class="firstchar">E</span><span class="postfirstchar">mellertid</span> stormar folket Tuilerierna, rullande fram som -bäcken, som branden, som lava-strömmen. -</p> - -<p> -Allt, som befinner sig i dess väg, slås ned, begrafves, -tillintetgöres. -</p> - -<p> -Allt? — Nej, icke allt. -</p> - -<p> -“Aktning för monumenterna och konstverken!“ ropas -det från alla håll; “aktning för allt som ej kan återställas!“ -</p> - -<p> -Sublima erkännande af egen oförmåga! sublima hyllning -åt snillet! -</p> - -<p> -En bröstbild af Ludvig Filip är den enda som, träffad -af tjugo kulor, springer i stycken. -</p> - -<p> -Konungen, contumaciter dömd, exeqveras in effigie. -</p> - -<p> -För öfrigt är man ej så nogräknad med ejderdunsbolstrar, -gyllene fåtöljer och kinesiska porsliner. -</p> - -<p> -Dessa och dylika saker utvräkas genom fönstren. -</p> - -<p> -Och tronen, den kungliga tronen? Redan i spillror, -uppgår den i lågor från karusell-platsen. -</p> - -<p> -Halfnakna figurer värma sig kring den dyraste af brasor. -</p> - -<p> -“Aha! åhå! haha!“ ropa de, hoppande och klappande -händerna åt hvarje fåtölj eller vas, som kommer sättande -ofvanifrån, och man vrålar af förtjusning, när något uppsprättadt -<a id="page-356" class="pagenum" title="356"></a> -ejderdunsbolster lemnar sitt flyktiga innehåll åt -vindarne och molnen. -</p> - -<p> -Det är som såge man veklighetens grundvalar för evigt -försvinna. -</p> - -<p> -Men derunder har man äfven ögonen på hvarandra. -</p> - -<p> -Ingenting får gömmas undan eller medtagas. Allt, som -kastas ut, tillhör lågan eller vinden. -</p> - -<p> -Möbler och kläder efter en som dött i pesten skulle ej -med större noggrannhet förstöras. -</p> - -<p> -Salonger, gallerier och förmak fyllas af de vildaste gestalter. -</p> - -<p> -Bajonetter, pikar och yxhamrar slamra mot kristall-kronor. -</p> - -<p> -Träskor och gevärskolfvar stöta hål i gobelinsmattor, -och i trymåerna spegla sig ansigten, som kanske förut endast -haft floden och fontänerna att spegla sig uti. -</p> - -<p> -Hvita Björnen är den förste som sticker foten in i -Dianas galleri. -</p> - -<p> -I början synes han något förlägen vid åsynen af den -prakt, som från alla sidor strålar emot honom. Men snart -är han fullkomligt hemmastadd. -</p> - -<p> -Han tager ett stort skutt längre in i galleriet, och -många skutta efter honom. -</p> - -<p> -“Aha, kaffe!“ ropar han och slår sig ned i samma -fåtölj, hvaruti nyss en konung suttit; “och grädda och socker -och sockerbröd ... Kommen hit, pullorna små, det här är -för oss naturligtvis ... Tag för dig, Pascal, och var icke -snarsticken längre, utan tacka himlen för det du tålte vid en -knäpp af min hand ... var folk, säger jag, annars talar jag om -för din fräkniga Bathilde, att du kysst en markisinna, din buffel!“ -</p> - -<p> -“Slå er ned, god vänner!“ uppmanar han jemväl de -öfrige kamraterne; “kaffet är bra, fast det är kallt ... och -redan islaget, ser jag ... Gud välsigne konung Ludvig för -hans omtänksamhet! ... Ganska godt och starkt ... Gud välsigne -drottning Amélie, som kokar ett sådant kaffe! ... Ät -inte upp allt sockret, Pascal ... en prinsessa skulle få slag, -om hon såge dig hugga i så der ... Hvem, djefvulen, tog -vid alla sockerbröden? skäms du inte, Léon? ... du har då -aldrig umgåtts förr i bättre hus ... O himmel! Gaspard -tömde hela gräddskålen ... Ser han inte ut som hade han -nyss kysst en hoffröken? ... Au diable, bland hvilka ohyfsade -bestar har jag ej kommit! ... Eller blir man alltid en best, en -glupande ulf det första man sätter foten på kungliga golf?“ -</p> - -<p> -“Men hvar äro hoflakejerna?“ fortfor Hvita Björnen, “hvar -<a id="page-357" class="pagenum" title="357"></a> -våra lakejer? ... hvarför passa de ej upp på folkets majestät? -... Aha!“ tillägger han med blicken på en hög gyllene skärm, -nedanom hvilken synas ett par fötter i silkesstrumpor och -lakerade skor, “aha! kom fram, monsieur, annars tar jag af -er silkesstrumporna, utan att först draga dem från benen.“ -</p> - -<p> -En skälfvande hoflakej kryper fram från skärmen, visande -sitt dödsbleka ansigte. -</p> - -<p> -“Mera kaffe, garçon!“ ropar Hvita Björnen, “och mera -socker och en kalfstek ... Ni har inte kalfstek, olycklige ... -Tag hit annat då ... tag hit “faisans de Bohême“ och “paté -de Strasbourg“, tag hit “filet de boeuf piqué à la Chambord“ -och “écrevisses à la Colbert“, eller också helt simpelt -“gelée au marasquin“, tag hit hela konungens kök ... Ludvig -Filip är mätt, men folkets majestät är hungrigt.“ -</p> - -<p> -Under det att Hvita Björnen med skrytaktig ton uppenbarar -sin kunskap i franska matsedeln, till bordskamraternes -synnerliga förvåning, framsmyger den ena lakejen efter den -andra, erbjudande ödmjukt sin tjenst. -</p> - -<p> -De stackars lakejerne! Skulle de på morgonen kunnat -ana, att den kungliga taffeln dukades för sådana gäster? -</p> - -<p> -Hvita Björnen utdelar befallning på befallning. -</p> - -<p> -Lakejerne springa fram och tillbaka, serverande allt -som finnes, ty folkets majestät äter glupskt och torkar sig -om mun på spetsnäsdukar, dem prinsessor i sin förskräckelse -lemnat qvar på bordet. -</p> - -<p> -En och annan af sansculotterne är redan så hemmastadd, -att han, med pipsnuggan i mun och de nakna benen -på bordet, blåser upp tobakshvirflar mot takets mästerligt -skulpterade keruber och helgona-anleten. -</p> - -<p> -Hvilka skyar för keruber och helgon! -</p> - -<p> -Folkets majestät är mycket nedlåtande. Det drager -hoflakejerne ned emellan sig och delar med dem de furstliga -läckerheterna. -</p> - -<p> -Lakejerne, förtjusta af så mycken nedlåtenhet, blifva -allt modigare. -</p> - -<p> -En af dem bedyrar till och med, att hvar gång han -serverat Ludvig Filip dess älsklingsrätt: “rouges de rivière -au sang“, hade han icke underlåtit att påminna högstdensamme -om folkets behof, ehuru alltid förgäfves naturligtvis. -</p> - -<p> -Lakejen erkänner visserligen, att han, till följd af sin -ställning i samhället, varit royalist, men han är nu af andra -tankar och tackar gud för hvar stund han blifvit klokare. -</p> - -<p> -<a id="page-358" class="pagenum" title="358"></a> -Hvita Björnen nyper uppmuntrande den vältalige lakejen -i näsan, liksom Napoleon brukade nypa sina gunstlingar -vid örat. -</p> - -<p> -Men Hvita Björnen är mera hårdhändt än sjelfva kejsaren. -</p> - -<p> -Lakejen skriker, men bedyrar, att han icke för alla -konungars ordensband ville bortbyta detta ynnestprof af -folkets majestät. -</p> - -<p> -Hvita Björnen utdelar samma ynnestprof åt de öfrige -f. d. royalisterne. -</p> - -<p> -De dekorerade, eller, rättare sagdt, marmorerade lakejerne -uppgifva verkliga nödrop, men uttrycka icke desto -mindre sin vördnad för en så opartisk fördelning. -</p> - -<p> -Hofmän veta att finna sig i allt. -</p> - -<p> -Men folkets majestät är äfven mycket törstig. -</p> - -<p> -“Vin! mera vin!“ ropar Hvita Björnen; “hvad är det -för ett hus, som inte har vin att bjuda på? ... hit med vin, -och en petit verre.“ -</p> - -<p> -“Vin, vin!“ instämma bordskamraterne, “och konjak, -konjak! ... hvem dricker kaffe utan en petit verre?“ -</p> - -<p> -En lakej försäkrar, att det ej finnes mera vin uppe, -men upplyser på samma gång, att det i källarne är öfverflöd -på alla möjliga dricksvaror. -</p> - -<p> -“Ah!“ yttrar Hvita Björnen; “jag glömde att vi gästa -hos den störste källarmästaren i hela Frankrike ... Äfven -denne var olycklig och hans fixa idé var kronan. Men -den ha vi kurerat honom för ... Dock, den otacksamme har -tappat vårt blod ... Fyllom derför de tomma ådrorna med -hans viner!“ -</p> - -<p> -Hvita Björnen och hans stallbröder lemna den kungliga -taffeln och rusa ned i Tuileriernas källare. -</p> - -<p> -Hvita Björnen har ett eget sätt att servera viner. -</p> - -<p> -Han slår botten ur alla vinfastagerna. -</p> - -<p> -Röda och hvita kaskader strömma emot hvarandra. -</p> - -<p> -Rhen och Mosel öfversvämma Bourgogne och Bordeaux. -</p> - -<p> -Det blir en flod i de ofantliga källarne. -</p> - -<p> -Floden stiger för hvarje ögonblick. -</p> - -<p> -Hvita Björnen känner den stiga till midjan och vadar -ut, ropande till sina kamrater att göra sammaledes. -</p> - -<p> -Många följa honom, men de flesta vilja dröja till dess -floden stigit till halsen, hvilket måste vara beqvämt för den -som stående vill dyrka vinets gud. -</p> - -<hr class="tb" /> - -<p class="noindent"> -<a id="page-359" class="pagenum" title="359"></a> -Medan floden stiger i källarne, stiger äfven folkströmmen -i salongerna och förmaken. -</p> - -<p> -Idel nya folkhopar genomströfva de lysande våningarna, -respekterande intet, utom konstverk, guld och diamanter. -</p> - -<p> -Halfnakna figurer ställa sig på vakt framför millioner. -</p> - -<div class="poem-container"> - <div class="poem"> - <div class="stanza"> - <p class="verse">“Ce peuple fier auprès du trône</p> - <p class="verse">Gardait, un fusil à la main,</p> - <p class="verse">Les diamants de la couronne,</p> - <p class="verse">Et la sentinelle avait faim.“</p> - </div> - </div> -</div> - -<p class="noindent"> -Det var blott folkets avant-garde, Hvita Björnen och -hans kämpar, som fick något godt af den qvarlemnade kungliga -taffeln, hvilken nu är länsad. Endast servisen står qvar. -</p> - -<p> -Bleka och utmärglade ansigten böja sig öfver de tomma -silfverfaten, men ingen hand vidrörer dem. -</p> - -<p> -Armand Cambon, som anfört hufvudstyrkan, bättre representerande -folkets majestät, genomgår det ena rummet -efter det andra med uppmärksamma blickar åt alla sidor. -</p> - -<p> -Förr endast lefvande för striden och stormen, synes han -nu blott vara till för att vaka öfver ordningen och segern. -</p> - -<p> -Det är han som utstält posterna framför millionerna, -det är han som ännu befaller och den alla lyda. -</p> - -<p> -Ingen opponerar sig emot hans makt, alla understödja honom, -ty man vet att hvad han säger och gör är rätt, och rätt -vill folket, innan ännu falska profeter hunnit förvilla det. -</p> - -<p> -Silfver och guld, diamanter och konstsaker fördes till -ett gemensamt förvaringsrum, och nycklarne dertill öfverlemnades -af bluserne åt den längre fram på dagen bildade -regeringen, för att sedan tillställas Orleanska familjen. -</p> - -<p> -Man blef i ett af de inre rummen varse tvänne personer, -som ämnade smyga sig bort. -</p> - -<p> -Som de sågo misstänkte ut, grepos begge och qvarhöllos. -</p> - -<p> -Man vände ut och in på deras fickor och påträffade mycket -smått och godt, bland annat några röda sammetsfodraler med -Orleanska familjens vapen utanpå och diamantsmycken inuti. -</p> - -<p> -Saken var klar. Spörjsmål behöfdes ej. De brottslige tänkte -på ingenting mindre än att förklara och försvara sig ... -</p> - -<p> -Efter några minuters förlopp hängde tvänne döda kroppar -öfver ingången till Tuilerierna. -</p> - -<p> -<a id="page-360" class="pagenum" title="360"></a> -På hvarderas bröst var fästadt ett hvitt papper, och -på papperet stod i stora bokstäfver: -</p> - -<p class="center"> -<em>Mort aux voleurs</em> (död åt tjufvar)! -</p> - -<p> -Under det att Tuilerierna stormades och intogos, hade -en man af folket brutit af pendeln till slottsuret. Pendylen, -orörlig och obeveklig, utvisade således länge timmen för -folkets seger och konungadömets fall. -</p> - -<p> -Det var halftimmen till 2. -</p> - -<p> -Såsom vi redan veta, har folket tvänne gånger förut -varit mästare öfver Tuilerierna, först den 10 Augusti 1792 -och sedan den 29 Juli 1830. Men märkvärdigt är, att det -begge gångerna skedde på samma timma. -</p> - -<p> -Tredje gången var den 24 Februari 1848. -</p> - -<div class="chapter"> - -<h3 class="chapter" id="subchap-0-1-43"> -<span class="firstline">Fyrtiotredje kapitlet.</span><br /> -Folket i S:t-Germain. -</h3> - -</div> - -<p class="first"> -<span class="firstchar"><span class="prefirstchar">“</span>R</span><span class="postfirstchar">epubliken,</span> säger ni! man har då proklamerat republiken!“ -ropade grefve de Vandeul med förskräckelse till Berryer, -hvilken, på hemvägen från deputerade-kammaren, besökt -sin gamle vän, för att gifva honom del af den vigtigaste -bland alla de vigtiga nyheter denna dag bragt till verlden. -</p> - -<p> -“Ja“, svarade Berryer och berättade följande: “Hertiginnan -af Orleans, som med sin son grefven af Paris infunnit -sig i kammaren, emottog redan lyckönskningar till regentskapet, -ty Odilon Barrot hade högtidligen förklarat, att Juli-kronan -hvilade på ett barns hufvud ... Men i detsamma -inrusar i kammaren den ena folkskaran vildare än den -andra ... Först ropar en stämma från läktaren med ljudet -af en skrällande trumpet: Det är för sent, för sent! sedan -ropar en annan: Vive la république! hvaruti alla massorna -instämma, och slutligen lägger man an med skarpladdade -gevär på de deputerade ... Ludvig Filips och regentskapets -anhängare äro, såsom vi veta, tungor af idel glöd, men -musköternas äro hetare och tala äfven när de tiga. Hertiginnan -flyr, de deputerade fly, utom vensterns heroer naturligtvis -... Men äfven jag och monsieur Larochejaquelin -stannade qvar, och vet ni hvad vi begge gjorde?“ -</p> - -<p> -“Nej, tala!“ -</p> - -<p> -<a id="page-361" class="pagenum" title="361"></a> -“Vi hjelpte vår hedervärde monsieur Ledru Rollin.“ -</p> - -<p> -“Ni hjelpte Ledru Rollin! ... till hvad?“ -</p> - -<p> -“Att utnämna en provisorisk regering.“ -</p> - -<p> -“Man har då en provisorisk regering?“ -</p> - -<p> -“Ja visst.“ -</p> - -<p> -“Och hvilka har man utsett dertill!“ -</p> - -<p> -“Först monsieur Dupont de l’Eure, den store radikalen, -hvit i hufvudet, men för öfrigt röd ända till hälen. Vidare -Arago, den beskedlige astronomen, som visst aldrig kunnat -läsa i stjernorna att han en dag skulle bli regent; vidare -Lamartine, vår nyskimrande politiska regnbåge; vidare Ledru -Rollin, den störste af alla, ty han växte minst en famn för -hvarje minut, och sedan en mängd andra store män: Marrast, -Crémieux, Marie och hvad de alla heta ... Frankrike har stora -män icke blott i vecken af sin mantel, utan ock i sömmarne på -sina skosulor ... Det är ju en vacker styrelse vi ha?“ -</p> - -<p> -“Och ni och Larochejaquelin hafva röstat på dessa män?“ -</p> - -<p> -“Hvad ville vi göra? ... för öfrigt skulle vi hellre -röstat på de sämsta bluser, än sett kronan på det der barnets -hufvud ... Vi ha haft en republik på prosa under -Robespierre ... nu ha vi en på vers under Lamartine ... -Nå, hvad säger ni om allt det der? ... Är det icke ett underligt -land, vårt kära Frankrike?“ -</p> - -<p> -“Hvad tänker ni göra, Berryer?“ -</p> - -<p> -“Ropa: Vive la république! så mycket jag orkar ... -och hela S:t-Germain skall ropa detsamma.“ -</p> - -<p> -“Icke jag, monsieur Berryer.“ -</p> - -<p> -“Äfven ni, monsieur de Vandeul.“ -</p> - -<p> -“Aldrig.“ -</p> - -<p> -“Ni måste det, om ni ej vill bli plundrad och mördad.“ -</p> - -<p> -“Man må hota mig med tusen marter, men aldrig skall -min mun vanhelgas af dessa förhatliga ord.“ -</p> - -<p> -“Ni skall, liksom jag, ropa dem i två veckor, om ni -den tredje vill ropa: Vive Henri cinq!“ -</p> - -<p> -“Ni tror då att det leder dit?“ -</p> - -<p> -“I två veckor skola alla vara republikaner ... Men på -den tredje, när man väl tröttnat vid oordningarna, plundringarna -och morden, skall man fly till det sköte, som ensamt -kan rädda Frankrike, till den kunglige flyktingen på främmande -jord ... Var lugn, grefve de Vandeul, det bär till honom, -om man också måste klifva öfver några tusen oroliga skallar, -som likväl först måste finna ro, grafvens ro naturligtvis.“ -</p> - -<p> -<a id="page-362" class="pagenum" title="362"></a> -“Monsieur Berryer“, svarade de Vandeul, “i aderton -år har jag dagligen bedt Gud om seger för vår lagliga, rättvisa -sak ... Men min mun skall aldrig ropa hvad mitt hjerta -förnekar. Jag vill ej ingå förbund med djefvulen, äfven om -jag derigenom trodde mig tjena himlen ... Jag tror att Henri -cinq skall komma, men jag vill ej, att han skall göra sitt -intåg bland rykande ruiner och högar af menniskolik.“ -</p> - -<p> -“Ni är en klen politiker, min förträfflige de Vandeul!“ -</p> - -<p> -Förträfflige de Vandeul! O att det funnes många, som -du, bland denna ohjelpliga samhällsklass, hvilken aldrig skytt -och ännu icke skyr att uppoffra millioner menniskors välstånd, -ära och lugn, för att sätta kronan på en liten furste, -som om sommaren dricker brunn i Wiesbaden och om vintern -badar sig i Venedig eller Neapel! -</p> - -<p> -En betjent inträdde. -</p> - -<p> -“Tvänne beväpnade karlar stå utanför porten“, anmälde -han; “de begära att få tala med herr grefven.“ -</p> - -<p> -“Ser ni, ser ni!“ ropade Berryer bleknande. -</p> - -<p> -“Hvad vilja de?“ frågade de Vandeul lugnt. -</p> - -<p> -“Jag vet blott att de vilja tala med herr grefven!“ -</p> - -<p> -“Hota de? hota de?“ frågade Berryer allt oroligare. -</p> - -<p> -“Nej, monsieur“, svarade betjenten, “de äro tvertom -mycket höfliga.“ -</p> - -<p> -“Tigern smeker, innan han klöser“, menade Berryer. -</p> - -<p> -“Låt dem komma upp“, sade grefven. -</p> - -<p> -Betjenten gick. -</p> - -<p> -“I himlens namn, var försigtig!“ varnade Berryer; -“det gäller ert och er familjs lif ... Ännu en gång, vi måste -alla vara republikaner så länge.“ -</p> - -<p> -En högväxt blus, beväpnad ända till tänderna, visade -sig snart i grefvens arbetsrum. -</p> - -<p> -“Hvad vill ni?“ frågade grefven kärft. -</p> - -<p> -“Jag och min kamrat dernere äro beordrade att stå -vakt utanför er port“, svarade den beväpnade. -</p> - -<p> -“Beordrade? af hvem?“ -</p> - -<p> -“Af vår anförare Armand Cambon.“ -</p> - -<p> -“Af hvad skäl?“ -</p> - -<p> -“Af det enkla skäl, att en mängd tjufvar och annat -dåligt folk draga sig åt de rikare qvarteren, förmodligen i -afsigt att begagna sig af tillfället, när ingen polis finns.“ -</p> - -<p> -“Hos mig finnes ingenting att stjäla och derför behöfver -jag ingen vakt“, svarade grefven stolt. -</p> - -<p> -<a id="page-363" class="pagenum" title="363"></a> -“Men det är ju ädelt och storartadt handladt“, yttrade -Berryer; “hvilket ädelt och storartadt folk!“ tillade han -med nödig deklamation och stor åtbörd. -</p> - -<p> -“Förstår jag er rätt, monsieur?“ frågade den beväpnade; -“ni tillåter oss icke att stå vakt utanför er port?“ -</p> - -<p> -“Jag tackar er för er välmening“, svarade grefven; -“men jag vill inte ha vakt utanför mitt hus.“ -</p> - -<p> -“I sådant fall har jag en annan order“, förklarade blusen. -</p> - -<p> -“Och den lyder?“ -</p> - -<p> -“Att antingen grefve de Vandeul det tillåter eller icke, -så stanna vi qvar såsom poster här utanför.“ -</p> - -<p> -Efter dessa ord gick den beväpnade ur rummet. -</p> - -<p> -“Skulle det verkligen vara fråga om att hålla ordning“, -mumlade Berryer, närmande sig fönstret med en djup rynka -i pannan. -</p> - -<p> -När den beväpnade utkommit i salen, blef han varse -tvänne unga och vackra damer, hvilka stodo framför ett af -fönstren och med ängsliga blickar betraktade den beväpnade -karlen, som stannat qvar på gatan. -</p> - -<p> -En af dem, den blekaste, vände sig mot honom, som -utkommit ur grefvens rum. -</p> - -<p> -“Hvad betyder detta?“ frågade hon med en skygg -blick på den beväpnade. -</p> - -<p> -Blusen gaf henne ungefär samma svar, som han nyss -gifvit grefven. -</p> - -<p> -Vid namnet Armand Cambon vände sig äfven den andra -damen från fönstret. -</p> - -<p> -“Er anförare heter då Armand Cambon?“ frågade hon. -</p> - -<p> -“Ja, madame.“ -</p> - -<p> -“Och det är han som skickat er hit till vår säkerhet?“ -</p> - -<p> -“Till er och andras säkerhet ... vi äro minst sexhundra -man inom Faubourg S:t-Germain ... De förnäma herrskaperna -kunna således äta och sofva i ro“, tillade blusen, -icke utan ett visst eftertryck på orden. -</p> - -<p> -“Och er befälhafvare är frisk och utan all fara?“ frågade -den sednare damen. -</p> - -<p> -“Visst är han frisk“, svarade den beväpnade, med någon -förvåning betraktande den unga och förnäma damen, -som röjde så mycket deltagande för en man af folket. -</p> - -<p> -“Jag förmodar att han varit med i striden“, yttrade -samma dam. -</p> - -<p> -“Hvar skulle Armand Cambon varit om icke i striden?“ -<a id="page-364" class="pagenum" title="364"></a> -utlät sig den beväpnade; “den siste på en stormad barrikad, -är han den förste i ett stormadt slott ... Armand Cambon -har gjort mera för sitt hjeltenamn på en enda dag, än -mången general på åratal gjort för sitt.“ -</p> - -<p> -“Ni håller då mycket af er unge anförare?“ -</p> - -<p> -“Hvem håller inte af Armand Cambon?“ frågade blusen, -förvånad att man ens kunde sätta det i fråga. -</p> - -<p> -Den unga damen rodnade. Kanske borde hon mindre -än någon annan ifrågasätta något sådant. -</p> - -<p> -“Och hvar uppehåller sig nu er tappre anförare?“ frågade -hon, efter några sekunders tystnad. -</p> - -<p> -“Jag skildes från honom i Tuilerierna för halfannan -timme sedan ... Han marscherade då på deputerade kammaren, -och der har han också gjort skäl för sig, efter hvad -en kamrat nyss berättat oss.“ -</p> - -<p> -“Och hvad har han gjort!“ -</p> - -<p> -“Först visade han kammarens president sin vackra -bösspipa, så att monsieur Sauzet, som icke tycker om bösspipor, -tog till flykten och kilade af, lik en ekorre, ur kammaren, -följd af regentskapet och kammarens hela majoritet. -Derefter gick han fram till tribunen och sade sitt ja eller -nej, när Ledru Rollin föreslog ledamöter till provisoriska -regeringen, och som alla instämde med Armand Cambon, så -är det egentligen han som tillsatt styrelsen ... Slutligen bjöd -han Arago och Lamartine till Hôtel de Ville, hvilket han -redan låtit besätta ... och nu, om jag ej missräknat mig, är -han på väg dit med republikens regering.“ -</p> - -<p> -“Det är då republik?“ ropade hon som talat om Armand -Cambon, men hennes rop var mera förvåningens än -förskräckelsens. -</p> - -<p> -“Ja“, svarade blusen, “och nu vill jag se den i synen -som skall taga den ifrån oss.“ -</p> - -<p> -Den beväpnade bugade sig för att gå. -</p> - -<p> -“Säg till“, befalde den bleka damen betjenten, “att -man utdelar förfriskningar åt våra tappre försvarare.“ -</p> - -<p> -“Det står på orderna“, upplyste blusen, “att vi icke få taga -emot det ringaste af dem, hvilkas egendom vi skydda.“ -</p> - -<p> -Derefter gick han och stod snart vid sin kamrats sida -utanför porten till grefvens hus med gevär för fot och gnolande -på Eugènes sista visa. -</p> - -<p> -“Hur underbart allt hvad jag hör om denne man!“ -sade den andra damen. “Är det då en hjelte ur diktens -<a id="page-365" class="pagenum" title="365"></a> -verld som förirrat sig i djupet af mina tankar, utan att jag -hvarken kan eller vill jaga honom derutur! ... Äro begge -våra ödens bud skrifna på samma tafla, eller skola de, evigt -skilda, evigt dragas till hvarann?“ -</p> - -<p> -“Din fattige hjelte“, sade den bleka väninnan, “så stor -inför tanken och känslan, är dock liten inför fördomen och -verlden ... Adelaïde, hvad kan du göra för honom, hvad -kan du väl bli för honom! ... Ack, min stackars vän“, tillade -hon, slingrande sin arm om Adelaïdes lif, “liksom jag, -måste du försaka och dö, sedan du, liksom jag, endast lefvat -för ett minne.“ -</p> - -<div class="chapter"> - -<h3 class="chapter" id="subchap-0-1-44"> -<span class="firstline">Fyratiofjerde kapitlet.</span><br /> -Hôtel de Ville (stadshuset). -</h3> - -</div> - -<p class="first"> -<span class="firstchar">D</span><span class="postfirstchar">enna</span> byggnad, påbörjad ungefär i midten af sextonde århundradet -efter plan af en italiensk arkitekt Domenico Boccadoro, -från Cortona, samt utvidgad och fulländad, mellan -åren 1837 och 1841, af tvänne franska byggmästare Lesueur och -Godde, är i arkitektoniskt hänseende ett mästerstycke, för hvilket -de flesta af de kungliga slott vi sett, borde böja sina tinnar. -</p> - -<p> -Hôtel de Ville, bygdt i renaissance-stil, bildar en rektangel -med en paviljong i hvardera vinkeln och tvänne dylika i -midten af hufvud-façaden, alla dessa förenade medelst tvåvåningsbyggnader, -för att ej räkna vindskuporna, troligtvis de -mest vördnadsbjudande någon byggnad hitintills kunnat förevisa. -</p> - -<p> -Hela denna stenmassa sluter sig omkring icke mindre -än fem gårdar, dessa kanske icke så regelbundna som man -skulle önska, men alla likväl ornerade med en smak motsvarande -det hela. -</p> - -<p> -Hotellet är rikligen försedt med nischer, hvardera med -sin marmor-staty af någon utmärktare medborgare, som Paris -ansett värdig att pryda sitt kanske skönaste palats. -</p> - -<p> -Façaden, som vetter åt Seinen, visar tolf allegoriska -statyer, såsom Rättvisan, Handeln, Målarekonsten, Musiken, -Sjöfarten, m. fl. -</p> - -<p> -Äfven “la Police“, en guddomlighet, som gracerna säkerligen -icke erkänna och hvarom icke heller mytologien -talar, har bland dessa fått sin piedestal. -</p> - -<p> -<a id="page-366" class="pagenum" title="366"></a> -Rummen i Hôtel de Ville äro möblerade och dekorerade -med en oerhörd prakt. Man ser der knappast annat än -guld, skulptur-arbeten och målningar. -</p> - -<p> -Men liksom Versailles är ett slott för Frankrike, så är -Hôtel de Ville ett palats för Paris, och Paris är ett majestät, -som nog hal råd att bo furstligt, Paris, som underhållit -så många majestäter, för att ej tala om dem det -störtat. -</p> - -<p> -Men hvad har icke Hôtel de Ville upplefvat under de -300 år som det vändt sin rika, med stadens vapen smyckade, -hufvud-façade åt Grève-platsen? -</p> - -<p> -La place de Grève! -</p> - -<p> -En rättslärd har uträknat, att om alla de, som på denna -plats blifvit afrättade, kunde samlas på ett och samma ställe, -så skulle deras antal vida öfvergå mängden af de åskådare, -hvilka öfvervarit någon af de mest ryktbara afrättningarna -derstädes; och huru många tusen kunna ej rymmas på platsen, -broarne och kajerna, som gränsa derintill! -</p> - -<p> -Och i fönstren sedan? utsigten från Hôtel de Ville var -naturligtvis den beqvämaste. -</p> - -<p> -Också uraktläto icke gerna kungliga personer, att med -sina staber eller sviter begagna sig af denna beqvämlighet, -i synnerhet när någon skulle dö för hvad man kallar idéer, -t. ex. pour la liberté, den gemenaste idéen bland alla. -</p> - -<p> -Då sutto i dessa fönster mäktige prinsar och tjusande -prinsessor, läppjande dervid på ananas och oranger, som -varit lika läskande i alla tider. -</p> - -<p> -Men äfven Danton och Pétion hafva suttit i samma -fönster, och troligtvis drogo sig icke heller de bakom gardinerna, -när den första revolutionens första offer lemnade -sitt blod på denna plats, ehuru man icke vet om dessa -herrar hade smak för ananas och oranger. -</p> - -<p> -På Grève-platsen profvades i April 1792 för första gången -den bekanta guillotinen, hvilken, uppfunnen af en medicine doktor -Guillotin, förbättrades af M. Louis, “secrétaire perpétuel de -l’académie de chirurgie“; och som detta kirurgiska instrument -befanns mycket användbart, så öfverlefde det både republiken -och kejsardömet. -</p> - -<p> -Guillotinen var den enda republikanska uppfinning, som -Bourbonerne vid sin återkomst icke kastade öfver bord. -Icke heller under restaurationen var den sysslolös, ty brist -på förbrytare, äfven politiska, har aldrig funnits. -</p> - -<p> -<a id="page-367" class="pagenum" title="367"></a> -De som sist dogo på denna plats voro fyra unga under-officerare, -Borrier, Pomier, Raoux och Goubin, och detta -skedde den 24 Augusti 1822. -</p> - -<p> -Desse unge män hade icke begått något annat brott än ropat: -“Vive la liberté!“ Men de voro ena förhärdade syndare. -</p> - -<p> -Oaktadt hofvet mangrant infunnit sig, för att från sitt -vanliga högsäte i fönstren på Hôtel de Ville njuta af den -kungliga hämnden, ropade icke desto mindre de fyra unga -männen: “Vive la liberté!“ -</p> - -<p> -De ropade från platsen, från schavotten och midt under -det förfärliga jernet. -</p> - -<p> -Hofvet ropade: “Vive le roi! Vivent les Bourbons!“ -</p> - -<p> -Men hvem ropade sist? -</p> - -<p> -Åtta år derefter kommo 10,000 medborgare i högtidlig -procession till la place de Grève och firade en sorgfest till -de fyra patrioternas minne. -</p> - -<p> -Festen börjades och slutades med ropen: “Vive la liberté!“ -och allt detta med en konungs, ehuru en annan -konungs, lifliga bifall. -</p> - -<p> -Men samma bifall kunde ej åberopas, när på samma -plats samma rop skallade eftermiddagen den 24 Februari -1848, ty med ropen: “Vive la liberté!“ dånade äfven “Vive -la république!“ -</p> - -<p> -Ändtligen, ändtligen republiken, för hvilken man kämpat, -lidit och blödt så länge! -</p> - -<p> -Hvilket hvimmel, hvilket haf af menniskor! -</p> - -<p> -Grève-platsen rörer sig, broarne och kajerna röra sig. -</p> - -<p> -Från alla fönster och tak regn af kransar, kaskader af -blommor. -</p> - -<p> -Det är en glädje, en yrsel ända till vansinne. -</p> - -<p> -Obekanta omfamna hvarandra under tårar af fröjd, liksom -bröder och systrar, hvilka länge varit åtskilda. -</p> - -<p> -Grofva händer söka fina händer, och de fina vilja aldrig -skiljas från de grofva. -</p> - -<p> -Man begriper ej, hur det kunnat vara annorlunda. -Man förstår ej, hur samhället någonsin kunnat vara annat -än en enda stor familj, bestående blott af föräldrar och -barn, systrar och bröder, alla med samma intresse, samma -omtanke och lycka. -</p> - -<p> -Man har varit blind, men nu ändtligen äro ögonen -öppna, nu ... nu ... -</p> - -<p> -Ändtligen, ändtligen republiken! -</p> - -<p> -<a id="page-368" class="pagenum" title="368"></a> -Men dessa rop afbrytas snart af andra, emottagna af -samma bifallsstormar. -</p> - -<p> -“Plats, plats!“ ljuder det ur djupet af menniskohafvet; -“plats för republikens regering!“ -</p> - -<p> -“Vive la république!“ svara torg, kajer och broar. -</p> - -<p> -Och republikens regering kommer. -</p> - -<p> -Främst tågar en trupp bluser, beväpnade från topp till tå -och anförda af Armand Cambon, som bär den trefärgade fanan. -</p> - -<p> -Det är kärnan för det blifvande mobil-gardet. -</p> - -<p> -Efter denna lifvakt synes den gamle Dupont de l’Eure, -ledd vid hvardera handen af en national-gardist i uniform, -ty, ehuru yngling i hjerta och blick, har han dock i sina -knän den stapplande ålderdomen. -</p> - -<p> -Honom följer Arago, den ädle, den store Arago, vetenskapens -alvarlige och djupe heros, han, som på stjernefästet -icke kunnat läsa annat än ljusets seger öfver mörkret; han, -som ännu icke böjt sig för någon annan kung, än Gud, och -för inga andra hofmän, än vetenskapen, snillet och dygden. -</p> - -<p> -Efter Arago kommer Lamartine, Girondisternas odödlige -författare och Jocelyns älsklige skald. -</p> - -<p> -“Lefve Dupont! lefve Arago! lefve Lamartine! Lamartine! -Lamartine!“ -</p> - -<p> -Man ropar mest på den tredje, liksom anade man redan -i honom det helas själ. -</p> - -<p> -Men hvarifrån detta hastigt och skyhögt växande förtroende -till en man, hvilken ditintills gält endast såsom en -snillrik svärmare i de förnämes ögon och såsom legitimist, -ehuru af ädlare slag, i de lägres? -</p> - -<p> -Man måste <em>se</em> och <em>höra</em> Lamartine, för att kunna förstå -allt detta. -</p> - -<p> -Hôtel de Ville öppnar sina portar och republikens regering -försvinner, men blott för en stund. -</p> - -<p> -Snart visar hon sig ånyo, men på den balkong, som -man för tillfället uppbygt öfver porten till stadshuset och -högt öfver de böljande massornas hufvud. -</p> - -<p> -Lamartine träder närmast balustraden med en gyllene -bägare i hand. -</p> - -<p> -Denna bägare tömmer han och höjer den sedan öfver sitt -hufvud, ropande utåt platsen med sin starka klingande stämma: -</p> - -<p> -“Vänner! se der den bankett vi lofvat er!“ -</p> - -<p> -Derefter, och sedan bifallsstormen någorlunda lagt sig, -fortfor han: -</p> - -<p> -<a id="page-369" class="pagenum" title="369"></a> -“Vänner! seger! seger! ... Inom en tid af endast trenne -timmar hafven I tillkämpat eder medborgarens och den frie mannens -alla rättigheter, och om en blind, gudlös makt ville begagna -sig af nattens skugga för att beröfva er dem, skullen I veta att -försvara eder herrliga vinning. Martyrer och kämpar af denna -stora dag, hafven tack, i fäderneslandets namn, i verldens!“ -</p> - -<p> -Med ropen af oräkneliga röster förenar sig gnyet af -korsande bajonetter och pikar, hvilka skjuta upp och blixtra -öfver folkets hufvud, liksom sjögräset och hvassen, när de, -vaggande på vågorna, blänka mot aftonsolen. -</p> - -<p> -Men djupt ur folkmassan höjer sig en annan röst, talande -på ett helt folks vägnar. -</p> - -<p> -“Men I“, frågar rösten, “hvilka äro edra planer, edra -tankar, ty hitintills hafven I blott talat om oss?“ -</p> - -<p> -“Vi äro de som tillhöra er med kropp och själ“, svarar -Lamartine; “utan återgång äro vi bundne vid triumfen -af er sak. Vi hafva bränt våra skepp, och nu hvälfver sig -en ocean emellan oss och konungadömet.“ -</p> - -<p> -“Således ären I en republikansk regering?“ -</p> - -<p> -“Ja, men blott en provisorisk regering: det tillhör -Frankrike att sanktionera den.“ -</p> - -<p> -“Frankrike, det är vi“, förklarar rösten; “vi hafva i -Paris utvalde från hela Frankrike: alla provinser äro representerade -här. Vi äro landets blod, hjerta och hufvud.“ -</p> - -<p> -“Således kännen I er nog mäktige att börja den nya -republikens heliga tideräkning?“ -</p> - -<p> -“Ja, ja, ja!“ svara alla med en mun. -</p> - -<p> -Det sista “ja“, dör på andra siden floden, likt ett försvinnande -tordön. -</p> - -<p> -“Lofvad vare Gud!“ ropar Lamartine, “lofvad vare Gud, -som låtit mig skåda solen af denna stora, heliga dag! ... -Vive la république!“ -</p> - -<p> -“Vive la république!“ ljuder den ofantliga kören. -</p> - -<p> -Under det att ropen skalla, upprepade från plats till -plats, från gata till gata, tränger en vild figur af jättelik -växt igenom hopen, och, sedan han närmat sig balkongen, -upplyfter han emot Lamartine en röd fana. -</p> - -<p> -Men innan denna fana nått skalden, är den nedslagen -af en annan arm, som i stället räcker upp fanan med de -tre färgerna. -</p> - -<p> -Det lätta moln, som beskuggat Lamartines höga panna, -försvinner. -</p> - -<p> -<a id="page-370" class="pagenum" title="370"></a> -Det var Armand Cambon, hvilken ånyo spelade sin -gamle lärare ett spratt. -</p> - -<p> -Hvita Björnen ryter, och de finnas som ryta med honom. -</p> - -<p> -Många ögon, gnistrande som tigrars, rikta sin eld mot -Lamartine, och många munnar med vilddjurs tänder öppna -sig, liksom ville de redan sluka folkets ännu knappast invigde -afgud. -</p> - -<p> -Men Lamartine fattar om stången till den trefärgade -fanan, hvars stolta duk fladdrar öfver hans hufvud. -</p> - -<p> -“Om I beröfven mig den trefärgade fanan“, säger han, -“beröfven I mig på samma gång mer än hälften af Frankrikes -yttre styrka, ty Europa känner den trefärgade fanan -genom våra segrar och <em>sina</em> nederlag. Det är republikens -och kejsardömets frejdade fana.“ -</p> - -<p> -“I den röda, som nyss räcktes mig, skulle man blott -se fanan af ett enda parti, och nya strömmar af blod behöfdes, -för att åt den vinna namn och ära. Men Frankrike -och den trefärgade fanan äro ett: det är samma tanke, samma -förebud till segern, samma skräck för fienden.“ -</p> - -<p> -“Aldrig skall jag emottaga den röda fanan — och veten -I hvarför? Jo, den trefärgade har gjort sin rund kring verlden -med republiken och kejsardömet, med friheten och bragderna. -Den röda har gjort sin rund blott kring Marsfältet, -och den är röd af medborgares blod.“ -</p> - -<p> -Ett rop af allmän hänryckning afbryter talaren. Allas -armar sträcka sig emot honom. -</p> - -<p> -Sjelfva Hvita Björnen känner sin tunga förlamas. Förvånad -öfver sig sjelf, betraktar han sina kamrater och ser, -huru till och med hans trognaste och vildaste kämpar, stumma -och bleka, stirra på talaren med fuktiga blickar. Hvita -Björnen gör en förtviflad grimace, rycker röda fanan från -dess stång och gömmer vid sin barm den blodiga duken. -</p> - -<p> -“O mina vänner! mina goda vänner!“ säger skalden -med öppnad famn och tårade ögon, “o, att I kunden skåda -ned till djupet af den kärlek jag hyser för er! ... O, att jag -hade armar för att i ett enda famntag kunna sluta er alla -till mitt varma bröst, till mitt välmenande hjerta!“ -</p> - -<p> -Allas ögon brista i tårar, allas händer knäppas som till -bön, och ett högtidligt vibrerande sorl höjer sig ur folkmassan, -likt bassunens i orgeln, när dess sista ljud förlorar sig -i rymden bland klara lysande stjernor. -</p> - -<div class="chapter"> -<a id="page-371" class="pagenum" title="371"></a> -<div class="chapter"> - -<h2 class="part" id="chapter-0-2"> -<span class="firstline">TREDJE TIDSKIFTET.</span><br /> -Juni månad samma år. -</h2> - -</div> - -<h3 class="chapter1" id="subchap-0-2-1"> -<span class="firstline">Slutet.</span> -</h3> - -</div> - -<h4 class="section"> -1. -</h4> - -<p class="first"> -<span class="firstchar">S</span><span class="postfirstchar">om</span> vi kanske komma att i ett annat arbete vidröra det -ännu stormfullare tidskifte, hvilket följde på februari-revolutionen, -vilja vi här endast med en blick i förbigående öfverfara -det, för att icke förlora länkarne i kedjan af vår berättelse. -</p> - -<p> -Franska folket hade i Februari upplefvat en dag, som -icke har sin like i historien. -</p> - -<p> -På samma dag hade det sett falla två ministèrer, en -kung och ett regentskap, samt proklamerat republiken. -</p> - -<p> -Men lika tappert som folket varit i striden, lika ädelmodigt -visade det sig efter segern. -</p> - -<p> -Enligt allas öfverensstämmande utsagor, hafva de förnämes -och rikes lif och egendom aldrig varit bättre skyddade -än under de månader, makten låg helt och hållet i de lägres -och fattiges händer. -</p> - -<p> -Det var blott Lamartines förtjenst! säger man. Det -var han, denne “pompier de son propre incendie“, såsom de -förnäme, lika otacksamme som orättvise, kalla honom, hvilken -ensam afvände plundringarna och morden. -</p> - -<p> -Må så vara. Men ett folk, som midt under utbrottet -af de vildaste lidelser, midt i hämndens sköte och hungersnödens -fasor — dessa då större, än vanligt, enär all arbetsförtjenst -för tillfället hade upphört — ett folk, säga vi, som, -detta allt oaktadt, lyssnar till förståndets och dygdens röster -<a id="page-372" class="pagenum" title="372"></a> -samt korsar gevär framför skatter, hvilka det kunnat taga med -att blott sträcka ut handen, ett sådant folk förtjenar verldens -beundran i stället för denna förföljelse af förakt och -hat, hvarmed det i dag öfverhopas af de reaktionäre, nu -öfvermodige, men då i farans stund så darrande, krypande -och smekande. -</p> - -<p> -Med ett ord: allt var ordning, säkerhet och lugn, ända -till dess konstituerande församlingen sammanträdde, och hvilken, -ehuru republikansk från basen till toppen, likväl snart -blef föremål för misstroende, hat och personligt angrepp. -</p> - -<p> -Hvadan allt detta? Visserligen begick den en stor oklokhet -genom att så brådstörtande upplösa national-verkstäderna, -innan man ännu tänkt på hvar man skulle göra af hela den -folkmassa, som derigenom helt och hållet stäldes på s. k. -“bar backe“. -</p> - -<p> -Men roten var både äldre och djupare; national-verkstädernas -upplösning befrämjade blott sjelfva växtens mognad. -</p> - -<p> -De lägre folkklasserna, förr så fogliga och hängifna det -godas makter, började snart agiteras af dåliga vänner och -hemliga fiender. -</p> - -<p> -Det fick ej längre, öfverlemnadt åt sig sjelft, lyssna till -sitt eget bättre medvetande, till sin egen ädlare känsla. -</p> - -<p> -Det förra förvirrades och den sednare förfördes, ty säg -oss något godt, som man ej vill neddraga i stoftet, något -mynt som ej förfalskas, något oskyldigt som man ej söker -förleda. -</p> - -<p> -Man lyssnade till farlige lärare och lärde sig utanlexor -ur ännu farligare läror. -</p> - -<p> -Man bestormades, eldades och bedrogs af en Blanqui’s, -en Barbès’ vilda mod, en Louis Blanc’s skefva filantropi, en -Proudhon’s olycksbringande snille. -</p> - -<p> -Snart dånade stormklockan ånyo. Och färdige att gripa -uti tågen voro genast de autokratiska agenternes maskerade -klor och de royalistiska partiernas fina fingrar. -</p> - -<p> -Den ena hälften af Paris stod rustad mot den andra, -och der kämpades en strid, som icke heller har sin like i -historien. -</p> - -<p> -Endast Gud kan mäta det blod som göts, endast han -kan räkna de tårar som föllo. Ve dem, som skola uppbära -ansvaret för detta blod, dessa tårar! -</p> - -<p> -Och hvilka olycksaliga följder för folken och menskligheten! -</p> - -<p> -<a id="page-373" class="pagenum" title="373"></a> -Frihetens ängel, stadd på färd genom verlden, hejdades, -och blek blef gudinnans förr så lågande kind. -</p> - -<p> -Förtryckets bojor, för hvilkas sista länkar jorden redan -öppnat sig, rycktes upp och slamrade ånyo kring midjan af -blödande folk. -</p> - -<p> -Men <em>allt</em> gick dock icke förloradt. -</p> - -<p> -Franska republiken stod, oaktadt orkanen, liksom hon -ännu står, oaktadt intrigerna. -</p> - -<p> -Hon är Damokles-svärdet öfver monarkernes hufvud. -Visserligen fortgå ännu desse på den reaktionära banan, men -de skulle aldrig våga det, om de icke hoppades på republikens -snara undergång. -</p> - -<p> -Men franska republiken kan ej falla, ty hon är det -oumbärliga lifselementet för Frankrikes framtida ordning och -lugn. Hon är, för att tala med Thiers, “<em>den styrelseform, -som minst söndrar Frankrike</em>.“ -</p> - -<p> -Monarkerne, sedan de väl hunnit öfvertyga sig om omöjligheten -att störta henne, skola af nödvändigheten göra mera -än <em>en</em> dygd. De skola närma sig folken, uppfylla deras rättvisa -anspråk och, i det de söka öfverbjuda republiken i vishet -och mildhet, göra henne obehöflig i deras länder. -</p> - -<p> -Ty göra de ej det, och göra de det icke i tid, då faller -Damokles-svärdet, då ... -</p> - -<p> -Ludvig Filips tron var ihålig och skör, var af glas. -Men glaset duger förträffligt till spegel. -</p> - -<h4 class="section"> -2. -</h4> - -<p class="noindent"> -Det var en dag, en af de sista i Juni månad 1848. -</p> - -<p> -General Cavaignac, republikens diktator under striden -och derefter dess president tills vidare, hade hemma hos sig -ett större sällskap af herrar och damer. -</p> - -<p> -Man började småningom hemta andan efter den vildaste -af stormar. Men man dansade ej, ty ännu var marken -slipprig af utgjutet blod, ännu för varm efter den utbrunna -vulkanen. -</p> - -<p> -<a id="page-374" class="pagenum" title="374"></a> -Man talade dels om de olyckor man öfverstått och dels -om mycket annat, ty fransmannen och fransyskan, vana vid -stormande tidskiften, tala icke gerna om ett och detsamma. -</p> - -<p> -Deras ögon äro ej skapade för eviga tårar, deras munnar -ej för eviga sorgeqväden. -</p> - -<p> -Deras lif är en oupphörligt fram och tillbaka löpande -skala mellan stormljudet i Notre-Dame och näktergalens drill -i Trianons lundar. -</p> - -<p> -Den alvarlige värden, <em>då</em> föremålet för allas tacksamhet -och beundran, hugnade hvarje gäst med några ord. Men -ofta vände han mot salongs-dörren sitt ansigte, pålitligheten -och äran målade på en botten af jern. -</p> - -<p> -Generalen tycktes vänta ännu en gäst. -</p> - -<p> -Ändtligen uppslogos salongs-dörrarne och en betjent -anmälde: -</p> - -<p> -“Monsieur Armand Cambon.“ -</p> - -<p> -Kunde det vara vår hjelte som generalen väntade? Så -tycktes det åtminstone, att dömma af det sällsporda leende, -hvarmed den annars så stränge krigaren emottog sin nye -gäst. -</p> - -<p> -Vår hjelte var något förändrad, men detta helt och -hållet till sin fördel, ty hvad göra icke — kläderna. -</p> - -<p> -Mobil-gardets enkla, men smakfulla officers-uniform, -närmande sig mycket national-gardets, klädde utmärkt väl -den vackre och välbildade unge mannen. -</p> - -<p> -Det smärta lifvet, det <a id="corr-68"></a>höghvälfda bröstet och den breda -skuldran fylde förträffligt den nätta vapenrocken, som i sin -ordning icke heller vanpryddes af heders-legionens vackra -band och kors. -</p> - -<p> -Armand hade, sedan vi sist sågo honom, lagt sig till -något som en qvinna vid första påseendet kanske skulle misstycka, -men slutligen fullkomligt ursäkta, nämligen ett bredt -och temligen färskt ärr tvärs öfver venstra kindbenet, vitnande -om god klinga och god arm. -</p> - -<p> -Värden tog officeraren vid handen och ledde honom -fram i salongen in i en brokig ring af herrar i uniformer -och damer i juveler. Det var för mycket guld och juveler -äfven för en f. d. guldarbetare. -</p> - -<p> -“Jag gör mig en ära af att för eder, mina ädle gäster, -presentera denne unge hjelte“, började generalen. “Monsieur -Armand Cambon är premier-löjtnant vid det tappra mobil-gardet. -Men när jag förklarar att han är den tappraste -<a id="page-375" class="pagenum" title="375"></a> -vid sitt regemente, så gör jag honom en rättvisa, som ingen -af hans kamrater skulle kunna eller ens vilja bestrida.“<a class="fnote" href="#footnote-7" id="fnote-7">[7]</a> -</p> - -<p> -Sådana ord af sådana läppar betydde mycket. Ett sorl -af öfverraskning genomsusade salongen. Det röda ärret på -Armands kind syntes ej mer, ty hela hans ansigte var purpur. -</p> - -<p> -Denna purpur skulle, tydligare än de blå ögonen, kunna -tala för vår hjeltes moderliga ursprung från norden. -</p> - -<p> -Fransmannen blir aldrig förlägen eller rodnar af blygsamhet -för loford, de må gifvas honom af andra eller af -honom sjelf åt sig sjelf. -</p> - -<p> -Det är som det skulle så vara, tycker han. Men så -tycka icke vi svenskar. -</p> - -<p> -Ännu har i allmänhet blygsamheten sitt hem i våra -bröst; ännu hänger hon sin purpurfana öfver våra kinder, -antingen vi berömmas för något godt eller lastas för något -ondt, och om också denna dygd hos mången endast är låtsad, -så är likväl dess erkännande alltid en vinst för det goda, -en seger för oskulden och en prydnad, som förhöjer värdet -af den sanna förtjensten. -</p> - -<p> -Ja, det finnes verkligen ett och annat, hvaruti norden -öfverträffar södern. -</p> - -<p> -Generalen fortfor: -</p> - -<p> -“Med stora loford rekommenderad till mig af min ärade -vän monsieur Lamartine, hvars beständiga ordonans han allt -sedan Februari-revolutionen varit, har han tjenat under mitt -befäl och stridt under mina egna ögon. Han har det gemensamt -med sitt regemente, att hafva räddat hela samhället -från den största fara. Men hvad samhället särskildt -har honom att tacka för, är, att den mest produktiva -delen af Paris i denna stund icke ligger i aska och tusentals -förvillade varelser begrafne derunder.“ -</p> - -<p> -Nu var det tyst i salongen, men det var en tystnad af -förvåning och beundran. -</p> - -<p> -“Faubourg S:t-Antoine innehades af Blodröda Fanan, -detta förtviflade samfund, hvarom vi alla hört talas“, yttrade -generalen, “och dess chef, den vilde Simon, hade svurit att -förr dö än gifva sig. Förgäfves hade min vän och vapenbroder -Lamoricière beskjutit barrikader, höga som husen och -<a id="page-376" class="pagenum" title="376"></a> -fastare än dessa. Det återstod mig ej annat än sätta eld på -de tätast befolkade qvarteren i Paris med dess alla fabriker -och verkstäder. Bomber och beckkransar voro i ordning, -och jag hade redan kommando-ordet på tungan. Då anlände -Armand Cambon i spetsen för sitt kompani. “Trösta min -gamle far, ty jag dör, om jag ej segrar!“ ropade han till mig -och stormade barrikaden. Hans kompani, värdigt sin anförare, -följde honom; men ganska få hunno barrikadens spets. -Snart såg jag min tappre löjtnant i strid med den vilde -Simon, och begge partiernas kämpar sänkte sina vapen, liksom -för att åskåda detta förfärliga envig. Det var ett envig -emellan den trefärgade fanan och den röda, värdigt den -förras ära och den sednares hemska förtviflan. Slutligen -sjönk den röda fanan, och Simon rullade med klufvet hufvud -utför barrikaden. Insurgenterne sträckte genast vapen, liksom -hade hela motståndet koncentrerat sig i anförarens person, -och faubourg S:t-Antoine var räddadt.“ -</p> - -<p> -“Jag tog heders-legionen från mitt bröst och fästade -den vid segrarens“, fortfor generalen med djup rörelse; “den -unge hjelten tog korset, kysste det och ropade: “Ack, hvad -detta skall glädja min gamle far!“ och sonen helgade med -sina tårar hvad krigaren eröfrat med sitt blod. Jag vet icke -hvad jag mest skall beundra antingen krigarens fabulösa mod -eller den sonliga kärleken, som midt i segerns och belöningens -berusande ögonblick har ögon endast för en faders -glädje.“ -</p> - -<p> -Generalen gjorde ett uppehåll. Det fanns i denna stund -intet torrt öga i den stora salongen. -</p> - -<p> -Det var i synnerhet ett par blå ögon, som genast vid -Armands inträde i salongen hade fästat sina blickar vid hans -ansigte och sedan icke tagit dem derifrån. -</p> - -<p> -Detta ögonpar, än lysande af hänryckningens glans och -än tindrande af tårens, tillhörde en ung dam, strålande af -behag och diamanter. -</p> - -<p> -Denna dam hade plats emellan tvänne äldre fruntimmer, -hvilka med förundran och oro lyssnat till sin unga grannes -utrop, under det att generalen förtäljde Armand Cambons -sista hjeltebragd. -</p> - -<p> -“Ni känner då den unge officeraren?“ frågade den ena -af dem. -</p> - -<p> -“Jag skulle icke känna honom!“ utropade den yngre; -“ack, om generalen visste allt hvad jag vet om honom! ... -<a id="page-377" class="pagenum" title="377"></a> -hvad skulle han ej då kunnat säga! ... Hvilken man! hvilken -hjelte!“ -</p> - -<p> -“En rask man onekligen,“ medgaf den äldre, “och äfven -ett ganska fördelaktigt yttre ... Men att bli så entusiasmerad -som ni ...“ -</p> - -<p> -“Jag kan aldrig bli det för mycket.“ -</p> - -<p> -“Det är en lycka att hertig d’Arlenton icke hör er.“ -</p> - -<p> -“Hvarför?“ -</p> - -<p> -“Hertig d’Arlenton som gör er sin kur?“ -</p> - -<p> -“Ack, hvem har någonsin tänkt på hertig d’Arlenton!“ -</p> - -<p> -De begge äldre fruntimren betraktade sin unga granne -nästan med bestörtning. Vara entusiasmerad för en man af -folket och icke tänka på en hertig, hvilken likväl, efter hvad -som påstods, hade i sina ådror några droppar af konungars -blod! -</p> - -<p> -“I himlens namn, lugna er, hertiginna!“ varnade den -andra af de äldre; “det är för mycket, alldeles för mycket, -äfven om det vore sjelfva den store Condé.“ -</p> - -<p> -“Jag hade velat fästa denne man vid Paris,“ började -ånyo generalen, “ty en arm och ett hjerta som hans äro -oskattbara i en tid af vådor ... Men han har sjelf enträget -begärt ett befäl i Afrika, och det är derför jag velat begagna -mig af detta tillfälle för att, såsom ett bevis af Frankrikes -tacksamhet och min högaktning, i allas närvaro tillställa honom -denna fullmakt såsom kapten vid första jägar-regementet, -hvilket om åtta dagar är marschfärdigt till Algeriet. Jag -lyckönskar det kompani, i spetsen för hvilket han lemnar oss, -och det skulle alls icke förvåna mig om nuvarande kompani-chefen -en dag återkommer i spetsen för ett regemente, ja -till och med för en brigad. Lycka till, kapten Armand -Cambon!“ -</p> - -<p> -Generalen lemnade derefter fullmakten åt den nye kaptenen, -hvilken öfverhopades både med loford för sina redan utförda -bragder och med lyckönskningar till de nya, som Cavaignac -förespått. Alla syntes öfvermåttan glada öfver den -tappre officerarens befordran. -</p> - -<p> -Men hon, hvilken nyss betitlades såsom hertiginna, delade -icke de öfriges glädje. -</p> - -<p> -“Han vill lemna Paris,“ utbrast hon bleknande; “gå -till Algeriet, till Afrika ... o himmel!“ -</p> - -<p> -Vid dessa ord lemnade hon sitt förvånade sällskap. -</p> - -<p> -<a id="page-378" class="pagenum" title="378"></a> -Emellertid hade vår och dagens beprisade hjelte gått -snart sagdt hand ur hand genom hela det lysande sällskapet. -En hvar hade haft ett ord och en handtryckning för honom. -</p> - -<p> -Sedan han på detta sätt gått laget om, blef han ändtligen -lemnad i fred, och man började derefter ett samtal -om medlen till upphjelpandet af Pariser-teatrarnes dåliga -affärer, samt huru man skulle förskaffa sig en ny italiensk -scen, för att på något angenämare sätt än hitintills, fördrifva -återstoden af saisonen. -</p> - -<p> -Man ville ha Julia Grisi, Rubini och Lablache tillbaka -från London, dit de flyktat för revolutionen. Man hoppades -äfven att Jenny Lind ändtligen skulle komma, för att med -sina toner lifva det halfdöda Paris. -</p> - -<p> -Armand, som tyvärr icke hade något förslag i den vägen -att afgifva och icke heller fann sig intresserad af de -andras, drog sig ur salongen, och som han händelsevis i ett -mindre kabinett fann en liten kåsös ledig, tog han plats deruti, -för att ostörd studera sin kaptens-fullmakt, en lektyr, -som borde vara den angenämaste i verlden, i synnerhet för -en menniska, som endast varit löjtnant i fyra veckor. -</p> - -<p> -Men icke desto mindre halkade kaptenens ögon som -oftast ur fullmakten och stirrade på gud vet icke hvad. De -stirrade på kullerstolar och fåtöljer, utan att, till föga heder -för tapetseraren, undersöka om de voro öfverdragna med -kalikå eller sidendamast. -</p> - -<p> -Det är ofta med menniskans blickar som med månens: -kallt stirra de på allt, utan att fästa sig vid något. -</p> - -<p> -Helt annat är det med solens strålar, ty dessa lemna -åtminstone värman qvar. -</p> - -<p> -Armand blef hastigt mycket varm, ty han hade fått -solen mitt i ögonen, fastän det var sent på aftonen och kabinettet -endast belystes af vaxljus. I Paris räcker Junidagen -blott till klockan nio. -</p> - -<p> -Men den olycklige hertig de Beaudreuil’s lyckliga enka -hade inkommit i kabinettet, och det var henne vår hjelte -fått i sina ögon, oberäknadt att han redan förut hade henne -i både hufvud och hjerta. -</p> - -<p> -Armand reste sig från kåsösen, ty man sitter ej inför -en hertiginna, så framt hon icke är konstnär och det faller -henne in att för fem francs i timmen begagna en arm syndares -hufvud till modell. Men det skall icke vara ett dåligt -hufvud, som betalas med fem francs i timmen. -</p> - -<p> -<a id="page-379" class="pagenum" title="379"></a> -Armands hufvud passade nog till modell, och hertiginnan -var, såsom vi veta, en konstidkande hertiginna. Men -general Cavaignacs kabinett var ingen atelier för det slags -artister, hvarom här är fråga. -</p> - -<p> -Hans atelier framställer visserligen batalj-stycken både -på Afrikas fält och Paris’ gator, och sådana, att icke ens -Horace Vernet skulle göra dem efter. Men bevare oss Gud -för hans penslar och färg och i synnerhet för att bli hans -modeller! -</p> - -<p> -Det var icke för målarkonstens skull som hertiginnan -instält sig i kabinettet. -</p> - -<p> -“Låtom oss taga plats här och tala en stund med hvarandra“, -sade hertiginnan och satte sig i kåsösen, som var -lagom för två. -</p> - -<p> -Kapitenen vid jägar-regementet n:o 1 blef n:o 2 i kåsösen; -men mot en hel armé i mellangift skulle han icke -velat byta nummer. -</p> - -<p> -“Jag behöfver icke förklara, hur innerligt jag deltager i er -lycka och ära“, fortfor hertiginnan; “men när ni vid emottagandet -af ert välförtjenta hederskors njöt af er gamle fars -glädje, glömde ni att på samma gång föreställa er min.“ -</p> - -<p> -Det lät nästan som ett slags afund mot invaliden i -Bicêtre. -</p> - -<p> -“Vågade jag väl föreställa mig det!“ svarade kaptenen. -</p> - -<p> -“Ni är något egoist, min bäste kapten,“ sade hertiginnan, -“ty ni vill ensam tänka och handla godt ... äfven är -det något orättvist att anse mig för en känslolös varelse.“ -</p> - -<p> -“Af nåd, madame, tyd ej mina ord på detta sätt, ty, -vid Gud, sådan var ej min mening.“ -</p> - -<p> -“Jag vet det nog,“ yttrade hertiginnan med mildhet -och liksom ångrande sin förebråelse, “jag vet ju att ni är -lika anspråkslös och blygsam som tapper och oförskräckt ... -Kanske hade ni ändå skäl att förebrå mig något; men långt -aflägsnad från Paris under de förflutna olyckliga månaderna, -fann jag icke något tjenligt tillfälle, att lemna er underrättelse -om mig ... Jag har dock följt er med uppmärksamhet -och allt hvad jag hört om er har rättfärdigat min goda -tanke om er, har ökat min ... Men det är icke om mig jag -vill tala, det är om er, om er framtid ... Jag hör att ni vill -lemna Paris för att gå till Afrika.“ -</p> - -<p> -“Ja, madame.“ -</p> - -<p> -“Hvarför? ... har ni ej ära nog?“ -</p> - -<p> -<a id="page-380" class="pagenum" title="380"></a> -“Sorglig ära!“ svarade Armand. “Hvart loford, generalen -nyss gaf mig, var ett stygn för mitt hjerta ... Hvarje -sten i Paris talar om en broders blod.“ -</p> - -<p> -“Ni tycks ångra den stora tjenst ni likväl gjort det -allmänna?“ -</p> - -<p> -“Nej, långt derifrån, madame, ty en enda dags anarki -hade varit frihetens graf för årtionden ... Men jag beklagar -djupt så många förvillelser, och bittert begråter jag -så många tappre mäns död.“ -</p> - -<p> -“Jag förstår er“, sade hertiginnan, “jag förstår att ni -ej kan trifvas i Paris ... Men Frankrike är ju stort ... -hvarför vill ni till Afrika?“ -</p> - -<p> -“Jag har, utan att jag ens tänkt derpå, blifvit inkastad -på den militära banan, och en gång der, måste jag framåt.“ -</p> - -<p> -“Och framåt skulle ni gå, jag är öfvertygad derom, -utan att behöfva höra det af er eller af generalen ... Men -det ligger många grafvar emellan kaptenens och generalens -epåletter och bland grafvarne lika möjligt er egen.“ -</p> - -<p> -“Det är sannt, madame ... men jag bäfvar mindre för -egen graf än för andras.“ -</p> - -<p> -“Ni reser då till Afrika för att dö?“ -</p> - -<p> -Armand teg. -</p> - -<p> -“Jag hade icke kunnat föreställa mig det“, fortfor hertiginnan; -“en man i blomman af sin ålder och med er förmåga -att gagna fäderneslandet skulle redan vara mätt på -lifvet? ... Förlåt, men jag känner icke igen Armand Cambon.“ -</p> - -<p> -“Ack, jag känner knappast igen mig sjelf“, svarade -Armand; “under de förflutna månaderna har jag blifvit -gammal, mycket gammal ... det är som hade min själ redan -grånat, det är som hade jag icke mera något att lefva för.“ -</p> - -<p> -“Och ... och er far som ni älskar så mycket?“ -</p> - -<p> -“Min far? min gode, min ädle far! ... han är krympling, -min arme far ... men han är yngre än sin son ... Af -nåd, hertiginna!“ tillade han, resande sig upp, “tillåt mig -taga afsked ... man söker er i salongen, ty det är gifvet, -att man skall sakna er der ... och man undrar säkert öfver -...“ -</p> - -<p> -“Hvad?“ -</p> - -<p> -“Att ni sitter här, madame.“ -</p> - -<p> -“Jag kan icke förbjuda någon att undra“, sade hertiginnan; -“men jag tillåter ingen att meddela mig sin undran -... Var god och återtag er plats, kapten Cambon.“ -</p> - -<p> -<a id="page-381" class="pagenum" title="381"></a> -“Omöjligt“, framhviskade Armand, kastande i detsamma -en skygg blick på en ung elegant herre, som steg in i kabinettet -och verkligen tycktes söka någon. -</p> - -<p> -“Ni hörde ej, kapten, att jag bad er sitta ned“, yttrade -hertiginnan högt och nästan befallande, men utan att -hugna den nykomne med en enda blick. -</p> - -<p> -Armand sjönk nästan mekaniskt tillbaka i kåsösen. -</p> - -<p> -Den unge eleganten fortsatte sin vag genom kabinettet -och försvann, sedan han funnit hvad han sökt, men icke -fått hvad han funnit. -</p> - -<p> -“Hvarför bleknade ni vid åsynen af denne man?“ frågade -hertiginnan småleende. -</p> - -<p> -“Jag skulle ha bleknat?“ stammade dagens hjelte. -</p> - -<p> -“Kände ni honom?“ -</p> - -<p> -“Jag ... jag tror att det var den unge hertig d’Arlenton“, -svarade Armand, mycket beklämd om hjertat. -</p> - -<p> -“Och Armand Cambon, den tappraste bland tappre, -skulle blekna för en hertig d’Arlenton?“ -</p> - -<p> -Armands utseende i denna stund jäfvade verkligen hans -hjeltenamn. -</p> - -<p> -“Så har då detta rykte äfven kommit till era öron“, -sade hertiginnan. “Jag är ej missnöjd med att ni följt mig -med uppmärksamhet; men att ni blott lyssnat till de falska -ryktena, det tycker jag icke om.“ -</p> - -<p> -“Ack, hertiginna!“ utbrast kaptenen. -</p> - -<p> -“Armand! om ni vill visa mig ett prof på er tillgifvenhet, -så nämn mig ej med denna titel ... jag har aldrig -älskat den och kommer icke heller att göra det.“ -</p> - -<p> -Armand drog en suck, liksom hade en barrikad ramlat -från hans bröst. Men det är också ovanligt att ett fruntimmer -försmår den kanske mest pikanta titel i kristenheten. -</p> - -<p> -“Jag hade en bättre tanke om er afsigt med färden till -Afrika“, började hon ånyo, “och jag skall helt oförstäldt -meddela er den ... Jag tänkte nämligen, att ni ville dit, för -att genom nya bragder och högre befordringar närma er -den qvinna, som ni älskar.“ -</p> - -<p> -Armand betraktade sin dam med obeskriflig förvirring. -</p> - -<p> -“Ni trodde att ni endast på detta sätt kunde bli henne -värdig“, fortfor hon, utan att låtsa märka hans förvirring; -“men som jag mycket väl känner den ni älskar, så kan jag -äfven säga er hvad hon tänker i denna sak ... Hon tänker, -att er ära icke blir större derigenom, att er oemotståndliga -<a id="page-382" class="pagenum" title="382"></a> -arm slår ned ett eller annat dussin af de arme Kabylerne, -som, oss veterligen, icke gjort något värre än försvarat sin -tro och sitt land ... Icke heller skulle hon skatta sig särdeles -lycklig af att resa till Afrika enkom för att lägga en -krans på er graf i gud vete hvilken öcken af denna föga -behagliga verldsdel ... Dessutom skulle hon, i fall hon ville -vara uppriktig, säga, att ert ansigte är alltför hyggligt, för -att bli en probersten för Morernas sablar, och att ni derför -kunde vara belåten med hvad ni redan fått ... Armand!“ -tillade hon med ömhet, “hvar hade ni mitt krucifix den -dagen ni fick den der rysliga blessyren?“ -</p> - -<p> -“Ack, jag har alltid burit det på mitt bröst!“ utbrast -Armand, nästan svindlande af lycksalighet; “det är en gåfva, -madame, som skyddat mitt lif och upprätthållit mitt mod.“ -</p> - -<p> -“Låt mig tro att denna talisman skyddat ert lif, men -för ert mod behöfdes den icke ... Ni bar den ej, när ni -som en skyddande ängel sväfvade omkring mig; ni bar den -ej vid ert bröst, när ni räddade mig från den rysligaste -olycka, som någonsin hotat en värnlös qvinna ... ja, Armand, -ni har varit allt för mig, oförliknelige man, redliga, trofasta -hjerta! ... och den dag jag glömmer det, den stund jag icke -är allt för er, då ... då ... O, hur underligt styr ej Gud -till i denna verlden! underligt, men alltid på sistone godt! -... Ack, min vän ...“ -</p> - -<p> -Adelaïde gömde sina tårade ögon i den lilla spetsduk -hon hade i sin ena hand, under det att hennes andra sökte -och mötte den unge mannens. -</p> - -<p> -“Således farväl med Afrika!“ ropade hon nu, strålande -af glädje, “vid dess brända kust blomma inga lycksaliga öar -... Men nu måste ni lyssna till mina ord och äfven följa -dem, ty ännu är jag er enväldiga herskarinna.“ -</p> - -<p> -“Alltid, alltid min enväldiga herskarinna!“ utlofvade -vår hjelte, ty hvad lofvar man ej i dylika ögonblick? -</p> - -<p> -“Uppriktigt sagdt, förlorade jag också ogerna mitt välde -öfver er“, yttrade Adelaïde; “men hör nu och lyd!“ -</p> - -<p> -Frihetskämpen, nu slaf, teg, drömde och lydde. -</p> - -<p> -“I morgon klockan tio inlemnar ni er ansökan om afsked -icke blott från kaptenen, utan från hela arméen, ty -det gäller att lemna Paris, ja Frankrike på ett, kanske två -år ... Men klockan tolf tager ni med er tvänne af era mest -ansedda vänner och möter mig ...“ -</p> - -<p> -“Hvar? hvar?“ frågade Armand med hämmad andedrägt. -</p> - -<p> -<a id="page-383" class="pagenum" title="383"></a> -“Hos mairen i första arrondissementet“, svarade Adelaïde. -</p> - -<p> -Slafven ville ned på sina knän. Men den enväldiga -befalde honom dröja dermed till ett lämpligare tillfälle. -</p> - -<p> -“Emot vanan tänker ni i denna stund mera på er sjelf -än på mig“, anmärkte Adelaïde; “ni tänker icke på att äfven -jag en gång vill bli lycklig och att jag vet hvar jag har -min lycka. Hör ni det, egennyttiga menniska!“ tillade hon -med ett förtjusande småleende, “jag har valt er framför alla -andra, emedan jag vet, att jag vid er sida blir den lyckligaste -hustru på jorden ...“ -</p> - -<p> -“O min gud! kommer ni ihåg Luxembourgs galleri?“ -fortfor hon. “Minnes ni riddaren Roderik, vidundret och -Angelica fjettrad vid sin klippa? ... Kom, min riddare! ni -har fält vidundret, och Angelica väntar er ... Bjud nu armen -åt er dam och ledsaga henne ut i salongen ... Man -skall afundas henne eröfringen af dagens hjelte ... och kanske -är det äfven något man skall afundas er“, slutade hon -med detta fina och oemotståndliga koketteri, som är fransyskan -så eget. -</p> - -<p> -Men att klandra fransyskan för hennes koketteri, är -detsamma som att klandra blomman för det hon öppnar sina -blad eller diamanten derför att han återkastar solens strålar. -</p> - -<p> -Armand Cambon, den hänryckte, den öfverlycklige, förde -sin dam ut i salongen. -</p> - -<p> -Adelaïde hade haft rätt i <em>ett</em> fall, men orätt i ett annat. -</p> - -<p> -Fastän hon höll dagens hjelte under armen, var det -likväl kanske ingen som afundades henne denna stora ära, -men deremot säkerligen många som afundades kaptenen hans -sista eröfring. -</p> - -<p> -Géronnières stora förmögenhet hade visserligen, till -följd af revolutionen, mycket hopsmält; men af de tio millioner, -som likväl återstodo, voro minst 9⁹⁄₁₀ alldeles för mycket -för en ung man, som icke gjort annat än räddat faubourg -S:t-Antoine. -</p> - -<p> -Ingen begrep, huru enkan efter en hertig kunde falla -på en så besatt idé. -</p> - -<p> -Den som likväl mest, ehuru utan ringaste afseende på -millionerna, sörjde öfver ifrågavarande idé, var den ädle -grefve de Vandeul, som mycket värderat hertiginnan de -Beaudreuil, men omöjligen kunde öppna sin salong för madame -Cambon. -</p> - -<p> -<a id="page-384" class="pagenum" title="384"></a> -Dock berättas det, att när madame Cambon, efter två -års vistande utrikes, återkommit, jemte sin man och en liten -son med blå ögon, fast utan rättighet till hertig-titeln, så -hade den bleka Diane vistats några månader på ett slott i -Provence, tillhörigt och bebodt af pensions-vännen Adelaïde. -</p> - -<p> -Under denna tid hade Diane till sina höga föräldrar i -faubourg S:t-Germain skrifvit flere bref, innehållande de -mest förledande skildringar af f. d. hertiginnans lycka och -af monsieur Cambons oöfverträffliga egenskaper både som -make och vinodlare, samt äfven ett och annat om en invalid -på träben, hvilken redan lärt den lille Armand Eugène -exercera med sabel och musköt samt sjunga “le crédo républicain.“ -</p> - -<p> -Grefve de Vandeul och hans grefvinna skakade bekymmersamt -på sina hufvud, men påskyndade likväl icke sin -dotters hemresa, ty luften i Provence är mycket helsosam -för sjukliga, och dessutom kunde nutidens oroliga idéer icke -gerna vara farliga för en varelse, hvars hela lycka slumrade -i grafven och hvars enda hopp hvilade på den. -</p> - -<hr class="tb" /> - -<div class="chapter"> - -<h2 class="footnotes" id="chapter-0-3"> -FOTNOTER. -</h2> - -</div> - -<p class="footnote"> -<a class="footnote" href="#fnote-1" id="footnote-1">[1]</a> Bysättningshäkte i Paris. -</p> - -<p class="footnote"> -<a class="footnote" href="#fnote-2" id="footnote-2">[2]</a> Paris eger, såsom läsaren hör, äfven en gata med namnet Stockholm -och hvilken är belägen inom den nordligare delen af staden icke -långt ifrån barrieren. Rue de Stockholm korsas af rue de Rom, hvilket -är föga protestantiskt. Den löper i nästan jemn sträckning med -rue de la Bienfaisance och rue de Tivoli, hafvande dem på hvar sin -sida. Man skulle således kunna säga, att Stockholm ligger midt emellan -filantropien och nöjet samt korsas af Rom. -</p> - -<p class="footnote"> -<a class="footnote" href="#fnote-3" id="footnote-3">[3]</a> Vid katolska kyrkans jubiléer kunna biskoparne utdela aflat, men -allra högst på 40 dagar, hvilket vill säga: 40 dagars befrielse från -skärselden. Men jesuiterne, som hafva sig större makt förlänad från -himlen, kunna gifva en fullkomlig befrielse derifrån. -</p> - -<p class="footnote"> -<a class="footnote" href="#fnote-4" id="footnote-4">[4]</a> Den 1 Februari innevarande år upplästes i national-församlingen -ett betyg, utfärdadt af doktor Gosselet, en af Frankrikes berömdaste -läkare samt föreståndare för hospitalerna i Lille, hvaraf vi ordagrannt -meddela följande utdrag: -</p> - -<p class="footnote2"> -“Il meurt, avant la cinquième année, un enfant sur trois naissances dans -le royal (le beau quartier), 7 sur 10 dans les rues réunies, et, dans la -rue des Etaques considérée seule, c’est, <em>sur 48 naissances, 46 décès avant -trois ans que nous trouvons</em>! A ce fléau, il faut une barrière; il faut -qu’en France on ne puisse dire un jour comme à Manchester, que -sur 21,000 enfants, il en est mort 20,700 avant l’âge de 5 ans! En -attendant, nous ne cesserons de répéter: là, à deux pas de vous, dans -la demeure de l’ouvrier, <em>sur 35 enfants, un seul peut atteindre la cinquième -année</em>!“ -</p> - -<p class="footnote2"> -National-församlingens majoritet — de välfödde och långlifvade -inom S:t-Germain — voterade likväl dagordningen “pure et simple“, -d. v. s. lade betyget utan vidare afseende till handlingarne, på tillstyrkan -af Montalembert, helgonens vän och kyrkans beskyddare. -</p> - -<p class="footnote"> -<a class="footnote" href="#fnote-5" id="footnote-5">[5]</a> Tobaks-monopoliet inbringar Frankrike årligen 96 millioner -francs i ren behållning. Det är således en skatt, som utgår utan -krångel och utmätningar. I allmänhet hafva konsumtions-skatter denna -fördel med sig. -</p> - -<p class="footnote"> -<a class="footnote" href="#fnote-6" id="footnote-6">[6]</a> Det är klart, att vid en resa i utlandet mycket här hemma skall -vid jemförelsen förlora sig, så framt man icke helt och hållet är förblindad -af förkärlek för sitt. Men hvad som aldrig förlorar sig är Stockholms -herrliga slott. Det är mindre än de flesta vi sett, men öfverträffar dem -alla icke blott genom läget, utan äfven genom renheten i stil och harmonien -i proportioner. Det går enligt vårt omdöme åtminstone, till -och med öfver sjelfva Louvern, som likväl varit dess förebild och äfven -är mycket större. -</p> - -<p class="footnote"> -<a class="footnote" href="#fnote-7" id="footnote-7">[7]</a> Mobil-gardet, som ej bör förblandas med national-gardet, bestod -till det mesta af ynglingar vid 16 till 17 års ålder, alla tillhörande den -lägsta samhällsklassen. Detta garde, som bildades under loppet af Mars -månad 1848, upplöstes af general Chargarnier derpåföljande år. -</p> - -<div class="trnote chapter"> -<p class="transnote"> -Noteringar: -</p> - -<p> -Fotnoter har samlats i slutet av boken. -</p> - -<p> -Originalets grammatik, interpunktion och varierande stavning har mestadels bibehållits. -Uppenbarliga fel har rättats utan notis. Vidare rättelser är som följande -(innan/efter): -</p> - - - -<ul> - -<li> -... “Emellertid vore det kanske skäl att taga sina <span class="underline">försighetsmått</span>“, ...<br /> -... “Emellertid vore det kanske skäl att taga sina <a href="#corr-15"><span class="underline">försigtighetsmått</span></a>“, ...<br /> -</li> - -<li> -... Det smärta lifvet, det <span class="underline">böghvälfda</span> bröstet och den breda ...<br /> -... Det smärta lifvet, det <a href="#corr-68"><span class="underline">höghvälfda</span></a> bröstet och den breda ...<br /> -</li> -</ul> -</div> - - -<div style='display:block; margin-top:4em'>*** END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK SONEN AF SÖDER OCH NORD. SEDNARE DELEN ***</div> -<div style='text-align:left'> - -<div style='display:block; margin:1em 0'> -Updated editions will replace the previous one—the old editions will -be renamed. -</div> - -<div style='display:block; margin:1em 0'> -Creating the works from print editions not protected by U.S. copyright -law means that no one owns a United States copyright in these works, -so the Foundation (and you!) can copy and distribute it in the United -States without permission and without paying copyright -royalties. Special rules, set forth in the General Terms of Use part -of this license, apply to copying and distributing Project -Gutenberg™ electronic works to protect the PROJECT GUTENBERG™ -concept and trademark. Project Gutenberg is a registered trademark, -and may not be used if you charge for an eBook, except by following -the terms of the trademark license, including paying royalties for use -of the Project Gutenberg trademark. If you do not charge anything for -copies of this eBook, complying with the trademark license is very -easy. You may use this eBook for nearly any purpose such as creation -of derivative works, reports, performances and research. Project -Gutenberg eBooks may be modified and printed and given away--you may -do practically ANYTHING in the United States with eBooks not protected -by U.S. copyright law. Redistribution is subject to the trademark -license, especially commercial redistribution. -</div> - -<div style='margin:0.83em 0; font-size:1.1em; text-align:center'>START: FULL LICENSE<br /> -<span style='font-size:smaller'>THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE<br /> -PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK</span> -</div> - -<div style='display:block; margin:1em 0'> -To protect the Project Gutenberg™ mission of promoting the free -distribution of electronic works, by using or distributing this work -(or any other work associated in any way with the phrase “Project -Gutenberg”), you agree to comply with all the terms of the Full -Project Gutenberg™ License available with this file or online at -www.gutenberg.org/license. -</div> - -<div style='display:block; font-size:1.1em; margin:1em 0; font-weight:bold'> -Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg™ electronic works -</div> - -<div style='display:block; margin:1em 0'> -1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg™ -electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to -and accept all the terms of this license and intellectual property -(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all -the terms of this agreement, you must cease using and return or -destroy all copies of Project Gutenberg™ electronic works in your -possession. If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a -Project Gutenberg™ electronic work and you do not agree to be bound -by the terms of this agreement, you may obtain a refund from the person -or entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8. -</div> - -<div style='display:block; margin:1em 0'> -1.B. “Project Gutenberg” is a registered trademark. It may only be -used on or associated in any way with an electronic work by people who -agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few -things that you can do with most Project Gutenberg™ electronic works -even without complying with the full terms of this agreement. See -paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project -Gutenberg™ electronic works if you follow the terms of this -agreement and help preserve free future access to Project Gutenberg™ -electronic works. See paragraph 1.E below. -</div> - -<div style='display:block; margin:1em 0'> -1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation (“the -Foundation” or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection -of Project Gutenberg™ electronic works. Nearly all the individual -works in the collection are in the public domain in the United -States. If an individual work is unprotected by copyright law in the -United States and you are located in the United States, we do not -claim a right to prevent you from copying, distributing, performing, -displaying or creating derivative works based on the work as long as -all references to Project Gutenberg are removed. Of course, we hope -that you will support the Project Gutenberg™ mission of promoting -free access to electronic works by freely sharing Project Gutenberg™ -works in compliance with the terms of this agreement for keeping the -Project Gutenberg™ name associated with the work. You can easily -comply with the terms of this agreement by keeping this work in the -same format with its attached full Project Gutenberg™ License when -you share it without charge with others. -</div> - -<div style='display:block; margin:1em 0'> -1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern -what you can do with this work. Copyright laws in most countries are -in a constant state of change. If you are outside the United States, -check the laws of your country in addition to the terms of this -agreement before downloading, copying, displaying, performing, -distributing or creating derivative works based on this work or any -other Project Gutenberg™ work. The Foundation makes no -representations concerning the copyright status of any work in any -country other than the United States. -</div> - -<div style='display:block; margin:1em 0'> -1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg: -</div> - -<div style='display:block; margin:1em 0'> -1.E.1. The following sentence, with active links to, or other -immediate access to, the full Project Gutenberg™ License must appear -prominently whenever any copy of a Project Gutenberg™ work (any work -on which the phrase “Project Gutenberg” appears, or with which the -phrase “Project Gutenberg” is associated) is accessed, displayed, -performed, viewed, copied or distributed: -</div> - -<blockquote> - <div style='display:block; margin:1em 0'> - This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and most - other parts of the world at no cost and with almost no restrictions - whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms - of the Project Gutenberg License included with this eBook or online - at <a href="https://www.gutenberg.org">www.gutenberg.org</a>. If you - are not located in the United States, you will have to check the laws - of the country where you are located before using this eBook. - </div> -</blockquote> - -<div style='display:block; margin:1em 0'> -1.E.2. If an individual Project Gutenberg™ electronic work is -derived from texts not protected by U.S. copyright law (does not -contain a notice indicating that it is posted with permission of the -copyright holder), the work can be copied and distributed to anyone in -the United States without paying any fees or charges. If you are -redistributing or providing access to a work with the phrase “Project -Gutenberg” associated with or appearing on the work, you must comply -either with the requirements of paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 or -obtain permission for the use of the work and the Project Gutenberg™ -trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or 1.E.9. -</div> - -<div style='display:block; margin:1em 0'> -1.E.3. If an individual Project Gutenberg™ electronic work is posted -with the permission of the copyright holder, your use and distribution -must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any -additional terms imposed by the copyright holder. Additional terms -will be linked to the Project Gutenberg™ License for all works -posted with the permission of the copyright holder found at the -beginning of this work. -</div> - -<div style='display:block; margin:1em 0'> -1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg™ -License terms from this work, or any files containing a part of this -work or any other work associated with Project Gutenberg™. -</div> - -<div style='display:block; margin:1em 0'> -1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this -electronic work, or any part of this electronic work, without -prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with -active links or immediate access to the full terms of the Project -Gutenberg™ License. -</div> - -<div style='display:block; margin:1em 0'> -1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary, -compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including -any word processing or hypertext form. However, if you provide access -to or distribute copies of a Project Gutenberg™ work in a format -other than “Plain Vanilla ASCII” or other format used in the official -version posted on the official Project Gutenberg™ website -(www.gutenberg.org), you must, at no additional cost, fee or expense -to the user, provide a copy, a means of exporting a copy, or a means -of obtaining a copy upon request, of the work in its original “Plain -Vanilla ASCII” or other form. Any alternate format must include the -full Project Gutenberg™ License as specified in paragraph 1.E.1. -</div> - -<div style='display:block; margin:1em 0'> -1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying, -performing, copying or distributing any Project Gutenberg™ works -unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9. -</div> - -<div style='display:block; margin:1em 0'> -1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing -access to or distributing Project Gutenberg™ electronic works -provided that: -</div> - -<div style='margin-left:0.7em;'> - <div style='text-indent:-0.7em'> - • You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from - the use of Project Gutenberg™ works calculated using the method - you already use to calculate your applicable taxes. The fee is owed - to the owner of the Project Gutenberg™ trademark, but he has - agreed to donate royalties under this paragraph to the Project - Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments must be paid - within 60 days following each date on which you prepare (or are - legally required to prepare) your periodic tax returns. Royalty - payments should be clearly marked as such and sent to the Project - Gutenberg Literary Archive Foundation at the address specified in - Section 4, “Information about donations to the Project Gutenberg - Literary Archive Foundation.” - </div> - - <div style='text-indent:-0.7em'> - • You provide a full refund of any money paid by a user who notifies - you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he - does not agree to the terms of the full Project Gutenberg™ - License. You must require such a user to return or destroy all - copies of the works possessed in a physical medium and discontinue - all use of and all access to other copies of Project Gutenberg™ - works. - </div> - - <div style='text-indent:-0.7em'> - • You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of - any money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the - electronic work is discovered and reported to you within 90 days of - receipt of the work. - </div> - - <div style='text-indent:-0.7em'> - • You comply with all other terms of this agreement for free - distribution of Project Gutenberg™ works. - </div> -</div> - -<div style='display:block; margin:1em 0'> -1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project -Gutenberg™ electronic work or group of works on different terms than -are set forth in this agreement, you must obtain permission in writing -from the Project Gutenberg Literary Archive Foundation, the manager of -the Project Gutenberg™ trademark. Contact the Foundation as set -forth in Section 3 below. -</div> - -<div style='display:block; margin:1em 0'> -1.F. -</div> - -<div style='display:block; margin:1em 0'> -1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable -effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread -works not protected by U.S. copyright law in creating the Project -Gutenberg™ collection. Despite these efforts, Project Gutenberg™ -electronic works, and the medium on which they may be stored, may -contain “Defects,” such as, but not limited to, incomplete, inaccurate -or corrupt data, transcription errors, a copyright or other -intellectual property infringement, a defective or damaged disk or -other medium, a computer virus, or computer codes that damage or -cannot be read by your equipment. -</div> - -<div style='display:block; margin:1em 0'> -1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the “Right -of Replacement or Refund” described in paragraph 1.F.3, the Project -Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project -Gutenberg™ trademark, and any other party distributing a Project -Gutenberg™ electronic work under this agreement, disclaim all -liability to you for damages, costs and expenses, including legal -fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT -LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE -PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE -TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE -LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR -INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH -DAMAGE. -</div> - -<div style='display:block; margin:1em 0'> -1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a -defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can -receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a -written explanation to the person you received the work from. If you -received the work on a physical medium, you must return the medium -with your written explanation. The person or entity that provided you -with the defective work may elect to provide a replacement copy in -lieu of a refund. If you received the work electronically, the person -or entity providing it to you may choose to give you a second -opportunity to receive the work electronically in lieu of a refund. If -the second copy is also defective, you may demand a refund in writing -without further opportunities to fix the problem. -</div> - -<div style='display:block; margin:1em 0'> -1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth -in paragraph 1.F.3, this work is provided to you ‘AS-IS’, WITH NO -OTHER WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT -LIMITED TO WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE. -</div> - -<div style='display:block; margin:1em 0'> -1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied -warranties or the exclusion or limitation of certain types of -damages. If any disclaimer or limitation set forth in this agreement -violates the law of the state applicable to this agreement, the -agreement shall be interpreted to make the maximum disclaimer or -limitation permitted by the applicable state law. The invalidity or -unenforceability of any provision of this agreement shall not void the -remaining provisions. -</div> - -<div style='display:block; margin:1em 0'> -1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the -trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone -providing copies of Project Gutenberg™ electronic works in -accordance with this agreement, and any volunteers associated with the -production, promotion and distribution of Project Gutenberg™ -electronic works, harmless from all liability, costs and expenses, -including legal fees, that arise directly or indirectly from any of -the following which you do or cause to occur: (a) distribution of this -or any Project Gutenberg™ work, (b) alteration, modification, or -additions or deletions to any Project Gutenberg™ work, and (c) any -Defect you cause. -</div> - -<div style='display:block; font-size:1.1em; margin:1em 0; font-weight:bold'> -Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg™ -</div> - -<div style='display:block; margin:1em 0'> -Project Gutenberg™ is synonymous with the free distribution of -electronic works in formats readable by the widest variety of -computers including obsolete, old, middle-aged and new computers. It -exists because of the efforts of hundreds of volunteers and donations -from people in all walks of life. -</div> - -<div style='display:block; margin:1em 0'> -Volunteers and financial support to provide volunteers with the -assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg™’s -goals and ensuring that the Project Gutenberg™ collection will -remain freely available for generations to come. In 2001, the Project -Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure -and permanent future for Project Gutenberg™ and future -generations. To learn more about the Project Gutenberg Literary -Archive Foundation and how your efforts and donations can help, see -Sections 3 and 4 and the Foundation information page at www.gutenberg.org. -</div> - -<div style='display:block; font-size:1.1em; margin:1em 0; font-weight:bold'> -Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation -</div> - -<div style='display:block; margin:1em 0'> -The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non-profit -501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the -state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal -Revenue Service. The Foundation’s EIN or federal tax identification -number is 64-6221541. Contributions to the Project Gutenberg Literary -Archive Foundation are tax deductible to the full extent permitted by -U.S. federal laws and your state’s laws. -</div> - -<div style='display:block; margin:1em 0'> -The Foundation’s business office is located at 809 North 1500 West, -Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887. Email contact links and up -to date contact information can be found at the Foundation’s website -and official page at www.gutenberg.org/contact -</div> - -<div style='display:block; font-size:1.1em; margin:1em 0; font-weight:bold'> -Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation -</div> - -<div style='display:block; margin:1em 0'> -Project Gutenberg™ depends upon and cannot survive without widespread -public support and donations to carry out its mission of -increasing the number of public domain and licensed works that can be -freely distributed in machine-readable form accessible by the widest -array of equipment including outdated equipment. Many small donations -($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt -status with the IRS. -</div> - -<div style='display:block; margin:1em 0'> -The Foundation is committed to complying with the laws regulating -charities and charitable donations in all 50 states of the United -States. Compliance requirements are not uniform and it takes a -considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up -with these requirements. We do not solicit donations in locations -where we have not received written confirmation of compliance. To SEND -DONATIONS or determine the status of compliance for any particular state -visit <a href="https://www.gutenberg.org/donate/">www.gutenberg.org/donate</a>. -</div> - -<div style='display:block; margin:1em 0'> -While we cannot and do not solicit contributions from states where we -have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition -against accepting unsolicited donations from donors in such states who -approach us with offers to donate. -</div> - -<div style='display:block; margin:1em 0'> -International donations are gratefully accepted, but we cannot make -any statements concerning tax treatment of donations received from -outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff. -</div> - -<div style='display:block; margin:1em 0'> -Please check the Project Gutenberg web pages for current donation -methods and addresses. Donations are accepted in a number of other -ways including checks, online payments and credit card donations. To -donate, please visit: www.gutenberg.org/donate -</div> - -<div style='display:block; font-size:1.1em; margin:1em 0; font-weight:bold'> -Section 5. General Information About Project Gutenberg™ electronic works -</div> - -<div style='display:block; margin:1em 0'> -Professor Michael S. Hart was the originator of the Project -Gutenberg™ concept of a library of electronic works that could be -freely shared with anyone. For forty years, he produced and -distributed Project Gutenberg™ eBooks with only a loose network of -volunteer support. -</div> - -<div style='display:block; margin:1em 0'> -Project Gutenberg™ eBooks are often created from several printed -editions, all of which are confirmed as not protected by copyright in -the U.S. unless a copyright notice is included. Thus, we do not -necessarily keep eBooks in compliance with any particular paper -edition. -</div> - -<div style='display:block; margin:1em 0'> -Most people start at our website which has the main PG search -facility: <a href="https://www.gutenberg.org">www.gutenberg.org</a>. -</div> - -<div style='display:block; margin:1em 0'> -This website includes information about Project Gutenberg™, -including how to make donations to the Project Gutenberg Literary -Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to -subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks. -</div> - -</div> - -</body> -</html> diff --git a/old/65802-h/images/cover.jpg b/old/65802-h/images/cover.jpg Binary files differdeleted file mode 100644 index 096360f..0000000 --- a/old/65802-h/images/cover.jpg +++ /dev/null |
