diff options
| -rw-r--r-- | .gitattributes | 4 | ||||
| -rw-r--r-- | LICENSE.txt | 11 | ||||
| -rw-r--r-- | README.md | 2 | ||||
| -rw-r--r-- | old/62471-8.txt | 10631 | ||||
| -rw-r--r-- | old/62471-8.zip | bin | 127142 -> 0 bytes |
5 files changed, 17 insertions, 10631 deletions
diff --git a/.gitattributes b/.gitattributes new file mode 100644 index 0000000..d7b82bc --- /dev/null +++ b/.gitattributes @@ -0,0 +1,4 @@ +*.txt text eol=lf +*.htm text eol=lf +*.html text eol=lf +*.md text eol=lf diff --git a/LICENSE.txt b/LICENSE.txt new file mode 100644 index 0000000..6312041 --- /dev/null +++ b/LICENSE.txt @@ -0,0 +1,11 @@ +This eBook, including all associated images, markup, improvements, +metadata, and any other content or labor, has been confirmed to be +in the PUBLIC DOMAIN IN THE UNITED STATES. + +Procedures for determining public domain status are described in +the "Copyright How-To" at https://www.gutenberg.org. + +No investigation has been made concerning possible copyrights in +jurisdictions other than the United States. Anyone seeking to utilize +this eBook outside of the United States should confirm copyright +status under the laws that apply to them. diff --git a/README.md b/README.md new file mode 100644 index 0000000..b4e22ee --- /dev/null +++ b/README.md @@ -0,0 +1,2 @@ +Project Gutenberg (https://www.gutenberg.org) public repository for +eBook #62471 (https://www.gutenberg.org/ebooks/62471) diff --git a/old/62471-8.txt b/old/62471-8.txt deleted file mode 100644 index accd0a8..0000000 --- a/old/62471-8.txt +++ /dev/null @@ -1,10631 +0,0 @@ -The Project Gutenberg eBook, Claes Flemings tider, by Fredrik Cygnaeus - - -This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and most -other parts of the world at no cost and with almost no restrictions -whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms of -the Project Gutenberg License included with this eBook or online at -www.gutenberg.org. If you are not located in the United States, you'll have -to check the laws of the country where you are located before using this ebook. - - - - -Title: Claes Flemings tider - Dramatisk dikt i fem akter - - -Author: Fredrik Cygnaeus - - - -Release Date: June 25, 2020 [eBook #62471] - -Language: Swedish - -Character set encoding: ISO-8859-1 - - -***START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK CLAES FLEMINGS TIDER*** - - -E-text prepared by Jari Koivisto - - - -CLAES FLEMINGS TIDER - -Dramatisk dikt i fem acter - -Af - -FREDRIK CYGNAEUS - - - - - -Helsingfors, -Finska Litteratur-Sällskapets Tryckeri, -1851. - - - - - Imprimatur: Herman Molander. - - - - - - - I have had no view to the stage; in its - present state it is, perhaps, not a very - exalted object of ambition. - - Lord Byron, Marino Faliero. - - - - Elias Lönnrot tillegnas denna Dikt, -- det mödofullaste arbete, - mitt lif hittills förmått åstadkomma, -- såsom gärd af beundran - och tillgifvenhet för den aktningsvärdaste karakter och den - inflytelserikaste litterära verksamhet, hvaraf, under denna - tidsålder, Finska Nationen blifvit hedrad och upplifvad. - - Helsingfors den 27 November 1851. - - af Författaren. - - - - - - -CLAES FLEMINGS TIDER. - - - -PERSONERNA. - -CLAES FLEMING. -JOHAN FLEMING, hans son. -DE VIJK, trolofvad med Claes Flemings dotter. -BENGT BONDE. -DANIEL HJORT. -KERN. -HERTIG CARLS SÄNDEBUD. -OLOF STENBOCK. -Furst RADZIVILL. -Grefve LUBOMIRSKY. -KRASINSKY. -OLOF, Svensk Veteran. -En gammal Trotjenare i Flemings hus. -En Befälhafvare vid Finska flottan. -En Finsk Officer. -En ung Finsk Knekt. -HEXAN. -MATHILDA, hennes fosterdotter. -EBBA STENBOCK, Claes Flemings Maka. -CATHARINA MÅNSDOTTER, Konung Erik XIV:s Enka. -Catharina Månsdotters följeslagare. -Svenska, Finska och Pohlska Knektar. -En Småsven. En Budbärare. Invånare i Åbo. - -Lokalen för handlingen: Åbo stad och dess omgifning -Tiden: våren 1597. - - - - -FÖRSTA ACTEN. - - -En ringa boning, gömd i ruinerna af Kustö förfallna Biskops-slott. -Förbleknade Maria-bilder och brutna crucifixer påminna om den -förjagade Katholicismen. Ett något större rum med tvenne dörrar, -den ena åt fonden, den andra åt venstra sidan. En spisel i ett -hörn af rummet. - - -SCEN I. - - Bengt Bonde. Daniel Hjort. - - -BENGT BONDE. - - En blytung trötthet genom mina lemmar - Sin stela bölja hvälfde hela dagen. - Den fryser nu till is, och ej mitt blod - Har värma mer att lösa upp dess kyla. - Uppå min långa vandring gamla sår - Fördämningen af de halfläkta ärren - Bortspolade, och utur friska källor - Bar blodet hän all värma, som fanns öfrig. - Min hela kraft jag aldrig dock behöfde - Så väl som nu. I morgon re'n kanhända - Jag står inför Claes Fleming. Mången gång - Jag rusat förr emot hans knektars lansar - Med icke brutet mod, fastän mitt vapen - Var nästan det allenast. Men jag känner - Min styrka svika mig vid blotta tanken - Att mot hans pantsarklädda hjerta nu - Jäg måste löpa storm, då såsom vapen - Min hembygds lidande och nöd blott lyftas. - Inunder menskans slutna ögonlock - Upptina lifvets ådror, friskt ånyo. - Liksom inunder egen hyddas tak - Den trötte vandrarn lefver upp på nytt. - I några ögonblick af hvila jag - Min nötta lifskraft nedersänka ville - Och hämta den pånyttfödd derutur. - -DANIEL HJORT. - - Hvem kan en rolig hvila väl förtjena, - Om icke den, som vakat såsom du? - -BENGT BONDE. - - Så fåfängt som mitt vakande, min hvila - I dessa tider var. Man sofver roligt - Ej på sin hembygds blodiga ruiner. - Dock lugnare än annars nu jag somnar - Se'n jag förvissats att Ni ej Ert hjerta - Vändt från Ert folk och land. -- Vi börjat frukta - Att våra lik och våra hyddors grus - Och strömmarna utaf vårt gjutna blod, - Mer än den kalla murn af Flemings slott - Sig hopat, söndrande oss från hvarandra. - Olyckan är det sämsta bindningsmedlet - Emellan dem, som deraf dödligt drabbats, - Och andra -- hvilka blott hört derom talas. - -DANIEL HJORT. - - Mer kraftigt dock än något annat binder - Olyckan dem, som hon gemensamt träffat. - Föll ej hvart slag, som mot Er riktades - Också emot min barm? Och endast hoppet - Att med min svaga hand afböja kunna - Ett eller annat af de hårda slagen - Mig qvarhöll fjerran ifrån Er, som blödde, - Och nära honom, som gjöt ut Ert blod. - -BENGT BONDE. - - Jag vet, jag tror det nu. Och denna tro - Besparat skulle mången bitter stund - För dem, som lefde fordom Edra vänner, - Och dem, som hade upphört vara det - Förr än de hörde upp att lefva. - -Bengt Bonde slumrar in emot ett kullstjelpt crucifix. - -DANIEL HJORT. - Ha! - De gingo bort till offerdödens skuggor, - Omgifna i sin dödsstund utaf skuggor, - Långt bistrare än sjelfva dödens; skuggor. - Som ropade inunder hånskratt än - I halftillslutna öron, då re'n natten - De fallnes öga täckte. Bort de gingo - Förbannande förrädarn, den de älskat, - För hvilken förr de skulle glfvit lifvet, - Och som dock hade skattat sig lycksalig, - Om han sitt lif fått gifva ut för dem. - Kan du, o afgrund, tänka ut en pina, - Mer skärande än den mig jorden tillredt! - Mot detta lifvets qval, hvad vore dödens! -- -- - Men hvem har rätt att lyssna ännu till - Sin egen smärtas suck, när han förnummit - Dem gräfeeliga dödspust, hvilken flämtar - Utur din sönderslitna barm, mitt land! - -BENGT BONDE, vridande sig oroligt under sömnen. - - Maria, fly! Tag barnen med dig. Djupt - I skogens hålor sök ett hem åt Eder. - Hör du ej bullret re'n af ryttarns sporre - Och hästens hofvar. Efter få minuter - Blir mordbrandslågan sista gästen i - Vår gamla koja. Hvad! du tvekar än? - Fly, säger jag dig. Rädda barnen, om - Du väntar frälsning för din egen själ. - Den äldsta gossen får blott lemnas qvar. - Han fyllde fjorton år i förgår, och - Han måste hjelpa till att mota rånarn. -- - Gud Er välsigne! Tack för trogen kärlek. - I fall på jorden vi ej se hvarandra, - Så finns derofvan annat hem än skogens. -- - Nu ha de flyktat. Hit, J bröder! Mejen - Med Edra liar röfvarenes lif - Och trösken dem med Edra klubbor! -- Aj! - Jag träffades i bröstet af ett lansstygn. - Men det gör ingenting. -- Håll ut, kamrater! - - Han inslumrar något lugnare. - -DANIEL HJORT. - - Olycklige! Ditt lidande, din strid - Ej döfvas ens af sömnens valmodofter. - Den, som har öfverlefvat hvad du känt, - I grafvens mullbädd följs väl än af drömmar. -- -- - - Jag trodde att det tillgått skoningslöst: - Att satan flyttat ut en koloni, - Ifrån sitt rike, som blef alltför trångt, - På Finlands jord, hvars slagna folk gett vika. - Hur fattig uppå färger är ändock - Inbillningskraften, då den söker måla - I dyster gräslighet, hvad verkligheten - Med några mästardrag fullända vet! - Jag fattar nu, att allt det blod, som tecknats - I strömmar på min kränkta fosterjord, - Inför min tanke var ett ringa utkast, - Så mildt som det, en halfsöfd vårlig morgon - Emellan skogens bryn och himlens diktar! - -BENGT BONDE, såsom förr. - - Jag orkar icke mer. Farväl, du koja, - Der fädren dogo, och jag sjelf blef född. - Du har ej dödsbädd mer för mig, ej vagga - För barnen. Snart du endast aska är, - Liksom min kropp är stoft. God vare nådig - Min arma själ och mina arma barn! - -DANIEL HJORT. - - Ej mycket egde du, min fosterjord, - För dina söner, ammade i armod - Upp till din egen hårdhet vid ditt bröst; - Men hvad du gaf var rent och obefläckadt. - Förbannelse ej grumlat elementen. - Besmittad än var ej naturens kyss. - Men nu! När törsten drifver dina barn - Att dennas brand i dina floder släcka, - Då ökas hettan blott -- utaf det blod, - Som icke funnit vatten nog att klarna. - Och ifrån djupen sträckas stela händer - Af slagna bröder -- manande till hämnd. - När jägarn hungrig fällt sitt villebråd, - Han stirrar tvekande -- och vågar icke - Sitt rof förtära: ty hans fader varit - För detta nyss ett tillredt rof, kanske. - Och vill han sända från förtrampad jord - Mot himlen upp sin blick, då kastas blicken - Tillbaks af blodbestänkta lemningar, - Dem fogeln skriande med bödeln delat. - Gå, arma folk, ej mer till Herrans hus - Att vid dess altar lägga ned den börda, - Som sammantryckt ditt bröst till stenens hårdhet, - Ifall den icke löst det upp i stoft. - Gå icke dit! En ryslig vakt har spärrat - Dess ingång för ditt sjuka sinnes trånad, - Som sökte tröst och möter blott förtviflan. - Du känner dessa blodbesprängda ögon, - Som stirra mot dig efter dödens qval. - De hafva hvilat med en faders huldhet, - En broders kärlek i ditt rörda öga. - Ha dessa lik, med hvilka stormen leker, - Ur grafven stigit att bebåda domen, - Den eviga, som nära är för handen? - O, nej! De vittna tvärtom endast, att - En rättvis dom på jorden ej förkunnas: - Att lifvet ta'r, men grafven ej får sitt. - Ha! Skändlighet, som uti djefvulsk snålhet - Din fräcka thron på tempelmuren bygger, - Du visa vill att den, som har nog makt - Att ingen menska mer behöfva frukta, - Bortkasta kan den fruktan ock för Gud, - Som han har hycklat, tvungen af behofvet. - -BENGT BONDE, såsom förr. - - Förbi det är med mig. Min gosse, bort! - Ditt unga lif att rädda sök, till tröst - Och hjelp åt moder din, den öfvergifna. - Din hjelp är Gud! När Flemings magt är bruten - Rår Gud väl åter, såsom förr, i landet. - -DANIEL HJORT. - - Och han, som vållat denna härjningsfasa, - Han, hvilkens ande ledt de afgrundsandar, - Som, släppta lösa, uti hast förvandlat - Hans fäders land till ödslig kyrkogård, - Der endast griftens ro och glömska saknas -- - Han skådar med sin isblick lugnt omkring - Och tycker att hans verk är ganska godt. -- - - Jag stått en gång vid oceanens strand - Och sett, har höstens sol betraktade - Med gräslig köld den öde rymd, som nyss - Knappt egde rum för all förstöring, buren - Inunder stormens vingar vidt deröfver. - Jag trodde då, att intet fanns på jorden - Så hårdt, så skoningslöst, som denna solblick. - Jag tror ej mera så, se'n jag Claes Fleming - Har blicka sett omkring det land, han bytt - Från menskors hem till en oändlig kala - För vilda djur -- och ega ej en tår - Uti sitt torra öga, ej en suck - I ödemarken af sitt vilda hjerta - För ödemarken, han omkring sig skapat. - Jag ryser väl för detta dödens lugn - Hos den, som jagat lifvets ro från landet. - Men sådan tiden är, hvars räkning han - Har grundlagt här, att afundsvärd den synes, - Som qväfvas ser i sin förblödda barm, - Likt öknens källa under brännhet flygsand, - Hvar känsla för sin egen nöd och andras. - De onda magter, hvilka folkets sägner - Tro göra kroppen hård mot hugg och pilar, - De hafva väl en annan kraft, hvaraf - Nu göres mer behof. De kunna gifva - En själens hårdhet, som består hvart prof. - Mig deras gunst ej denna än beskärt, - Och jag har tviflat om ett godt den vore. - Men Flemings välde ammar onda tankar, - Som utur tomma bröst sin lifskraft dricka. - -BENGT BONDE, såsom förr. - - Jag lefver än. Ack, hvarför har jag vaknat - Att skåda all förstöring, hvilken gått - Vildt härjande på menniskornas sinne, - Liksom uppå vår bygd! Hvem finns väl trogen - I denna tid, då själarnas förbistring - Är vildare än tungomålens var - Vid Babels torn? -- Har också han oss svikit? - Tron ej det ryktet! -- Han förrädare! - Vår Daniel, som växt i våra hyddor - Med oss tillsammans, -- som böjt knä med oss - Vid samma altare, -- som ut vi rustat, - På det han skulle samla ljus derute, - Att dermed lysa upp vårt mörker sedan; -- - Han en förrädare mot land och folk! - Det vore rysligt mer än något annat. - Men så det synes dock. Gud sig förbarme! - -DANIEL HJORT. - - Ja! Gud sig öfver mig förbarme. Om - Ännu barmhertighet kan strömma ned - Från himlen, som sig slutit öfver Finland, - En droppe deraf falle på min själ - Och rädde denna ur förtviflans öken. -- -- - - Men äfven jorden har en tillflykt dock, - I hvars asyl misstänksamhetens pest - Ej hunnit än besmitta hjertats renhet. - Än finns en mjällhvit hand, som plåna kan - Blodfläckarna från det förblödda sinnet; - En dufva, hvilkens vingar flägta bort - Hvart strömoln, innan det på barmen haglar. - Jag vill ditt bo uppsöka, milda dufva, - Dit ingen rofsnål fogel hittat än. - Det är den enda fristad, hvaruti - Orkanen ej fått plats att veckla ut - Den fana, som, der hoplagd, frid betecknar. - Claes Flemings allmagt sträcker sig ej dit. - Mitt välde vidtar vid dess helga gränsor, - Som honom och hvad honom tillhör stänga. - Om denna fridens lund ej hägnats här, - Min själ ej blifvit mina striders valplats; - Och stormens vinge skulle sopat redan - Mitt stoft från något af min hembygds slagtfält. - -Han tager några steg för att gå ut genom dörrn i fonden. - - Dock re'n hon nalkas. Fastän stegens ljud - Ej nå mitt öra, hjertats klappning hviskar - Det dock till mig med aningarnas stämma. - -Mathilda inträder. Daniel Hjort betraktar henne med oroligt -forskande blick och fortfar: - - Men ack! en töckenförlåt tyckes stänga - Mig äfven här från fridens helgedom. - -Mathilda räcker honom under vemodig tystnad handen. - - -SCEN II. - - Bengt Bonde, slumrande. Daniel Hjort. Mathilda. - - -DANIEL HJORT. - - Du ler ej vänligt vid min ankomst nu, - Som annars alltid. Ack! jag mig förvänja - Vid denna solblick hunnit re'n. Ej skogen, - Den dystra, vet att dagen re'n är inne, - Om ej en stråle uti morgonklarhet - På skogens mörka panna kysser sitt - God morgon! Så det icke heller dagas - Uti min själ, om dagen ej bebådas - Utaf en stråle, kommen från ditt inre. - -MATHILDA. - - Är det af mig du väntar ljusets klarhet, - Du, som den vårdkas tändt, hvarefter jag - Har styrt de stapplande och svaga steg, - Dem endast du ledt fram ur natt och töcken. - -DANIEL HJORT. - - Kanske din liknelse har sken af sanning, - Så visst som min en sådan uttryckt helt. - Det vardt min lott att, sjelf skeppsbruten, finnas - Till hands för dem, som samma öde drabbat, - Och blifvit kastade mot samma klippor, - Mot hvilka jag, med krossadt hjerta, trycktes. - Jag endast kunnat tända då och då - Ett ringa bloss: med del jag stråten visat, - På hvilken mödofullt jag sträfvat sjelf. - Men icke jag fått magt att natten jaga: - Dess välde syntes blott än mera gränslöst - Sig breda kring den gnista, som jag väckt. -- - Men i ditt öga log en morgonstrimma, - Som blott beböfde vilja: varde ljus! - - -MATHILDA. - - Du aldrig förr har talat så till mig. - Jag nästan grips af bäfvan, när jag hörer - Att ur min natt du väntar dig en morgon. - Jag hittills föga mer än intet varit - För dig. Du gaf mig tröst och talte än - Om hopp, när jag det trodde bortdödt, liksom - De alla, hvilka jag med kärlek mindes. - Jag var för dig en oerfaren flicka, - Hvars enfald du med vänlig klarhet skingrat, - Och endast misskund tycktes stärka dig - Att icke tröttna vid den svaga, hvilken - Ej hade något att dig ge tillbaka - För allt det goda, du på henne slöste. - Och än jag är densamma, som jag var: - Min tacksamhet, den är väl lika varm, - Som förr, ännu -- men är ock lika -- svag. - -DANIEL HJORT. - - Du är ännu densamma, som du varit: - Stark i din rustning, den du kallar svaghet; - Hjeltinna, fast det vapen, som da bär, - Igenom bröstets harnesk ej kan tränga, - Men endast djupt i det, som deraf skyddas. - -MATHILDA. - - Såsom en far, du är och blir mig dyrbar. - -DANIEL HJORT. - - Välmening bära dina läppars ord - Utur ditt hjerta; och likväl i mitt - Den tränger ej! Qvarlemnad utanför, - Ett dolkstygn inåt hårdt den endast måttar. - -MATHILDA. - - Ditt tal är mörkt. Klart jag blott fattar ett: - Jag sårat der jag balsam gjuta ville. - -DANIEL HJORT. - - Uti en nittonårigs morgonsolsken - Ryms ingen plats för mannens dystra tankar, - Som sörja hans försvunna ungdomssol. - En fader vill du att jäg dig skall vara -- -- - -MATHILDA. - - Finns väl ett namn, som klingar mera ljuft? - -DANIEL HJORT. - - Väl gifs ett annat, tusenfallt mer klangfullt, - Då det från flickans blyga läppar hviskas. - Du känner det. Kanske du re'n det hviskat, - Fast mig det icke gäller mer; -- måhända - Mig aldrig gällt. -- Åt den, som smäktar efter - En doft af blomsterånga, kastar du - En skyl af ax, som höstligt nedermejats. - Då bröstet flämtar efter vårens flägt, - Du vill det stänga in i qvafva kammarn, - I hvilken vinterns köld sig qvalmigt upplöst. - Då barmen, sjuk, blott vet ett läkemedel, - Som heter: kärlek, älskarinnans kärlek, - Du slungar mot den hän ett annat namn, - Som vekt och varmt, då det ifrån dig går, - Likt meteoren, svärmande på fästet, - Likt denna faller stenhårdt, kyldt från himlen. - -MATHILDA. - - Hur kan ett intet, sådant som min kärlek, - Ditt rika hjertas ve och väl bestämma? - En själ som din ej borde kunna fyllas - Af trängre kärlek, än ditt hela folks. - -DANIEL HJORT. - - Så har jag tänkt, jag äfven någon gång, - Men hvad jag känt, den tanken hädanjagat. - Förhatlig är mig flärden in i döden, - Och folkets gunst, liksom all annan ynnest, - Begär till offer främst ens menskovärde. - Men denna kärlek, som i öppen famn - Mitt hela väsende bar hän till dig, - Gaf rymdens fria luft åt andens vingar, - Och böjde kraften ej, men höll den upprätt. - Nu är det slut. Ett lif förutan kärlek - Ar lik en dag förutan dagens ljus; - Och om det rör sig än, det rörs likt hjulet, - Som tungt från branten rullar ned mot djupen. - Jag vaknat från min lefnads sista dröm, -- - Att jag ett enda hjerta kunde vinna. -- - Uppvaknandet är hjertats dödssömn lik. - -MATHILDA. - - O, säg ej, tänk ej detta! Du har väckts - Till högre lif, än känslans drömgestalters. - Då deras välde ligger brustet, brista - Väl andra band, som fjättrade din kraft. - Hvarthelst du leds deraf, den svaga hand, - Som lossade på banden, skall dig räckas - Så varmt, så hjertligt som i denna stund. - -DANIEL HJORT. - - Din hand är ej blott hand, men äfven tecken, - Att lifvets hopp sitt afsked taga bör. - Väl ligga banden lösta; men de lossat, - Som banden brista mellan själ och kropp. - - Han räcker Mathilda handen och vill aflägsna sig. - -MATHILDA går, och vändande sig om vid dörrn, säger hon vemodigt. - - God natt! God natt! - - Hon försvinner. - -DANIEL HJORT. - - Ja väl, godnatt! Med dig, - Med dig min sol sig vänder bort för alltid. - God natten blir, om den ej varar länge. - Min själsnatt höstens är. Må den bli kort - Likväl som vårens, om ock stormuppfylld - Lik den, som nu derute fäller träd, - Dem höstens storm och vinterns köld förskonat. - - -SCEN III. - - Bengt Bonde. Daniel Hjort. Hexan. - - -DANIEL HJORT till Bengt Bohde, som vid Hexans inträde uppvaknat. - - Har, som du sjelf, din kraft ock vaknat åter? - -BENGT BONDE. - - Jag känner mig nu stark att möta allt, - Hvad helst försynen i min väg må ställa. - Min slummer var en bild af menskans lif: - Orolig, störd i början, men till slut - De bistra drömmar vaggades till hvila. - -DANIEL HJORT. - - Hvem kunde härda ut med lifvets drömmar, - Dem vi, på skilda bäddar båda drömt, - Om man ej skulle ega hoppet qvar - Att slutligt få från alla drömmar somna! - -HEXAN. - - Det hoppet gifver blott åt svaga tröst; - Men målet för den starkes dröm är -- hämnd. - -BENGT BONDE. - - Den ligger i Guds hand. - -HEXAN. - - Hon utsträcks fåfängt, - Der ej ett redskap förer ut Hans vink. - -BENGT BONDE. - - Den onda viljan, törstig efter hämnd, - Förmätet tror sig räcka upp till Honom. - Som rättvist dömer. Men ifall Hans hand - I sådant redskap griper, krossas detta. - -HEXAN. - - Nåväl, hvad är det mer! Den, som har lefvat - För hämnden blott, den har ock lefvat nog, - Om hämndens första stund hans sista blifver. - Hur sällt ej vore detta snabba slut - Emot evinnerliga år, på hvilka - En veklig ångers lumpna matkar frossa - Förutan kraft att lifvets nötta tråd - Afslita tvärt. -- I qväll en gäst jag väntar. - Ja, tvänne, hvilka tjena som exempel - På hvad ett sådant lif kan vara värdt. - -BENGT BONDE. - - Du väntar gäster? - -HEXAN. - - Ja. - -BENGT BONDE. - - Af våra vänner? - -HEXAN. - - Nej, derhän sträcker sig vår vänskap icke; - Men väl bekanta, fastän illa kända, - De äro dock. Den äran unnas mig - Att se i qväll en ganska nära frände - Af sjelfva Svedje-Claes -- - -BENGT BONDE. - - Herr Flemings frände! - -HEXAN. - - En som åt slägten gör än mera heder - Om möjligt än han sjelf: den vilde Stenbock. - -BENGT BONDE. - - Hvad! Olof Stenbock, denne lömske niding, - Som sköt i fängelset på konung Erik - Och sårade hans arm, fast nådestöten - Han lyckades ej gifva åt sin konung. - -HEXAN. - - Min andra gäst var detta förbehållet, - Den vidtberömde mäster Philip Kern, - Som kokade en soppa, hvaraf Erik, - Sig åt omsider mätt på lifvets qval. - -BENGT BONDE. - - En österbottnisk bonde rum ej finner - Inunder samma tak, af hvilket skyddas - Män, som fört ut så märkliga bedrifter. - Jag önskar, att i skogens natt de icke - Mig möta må. Lätt sjelfva skogen blefve - För trång åt bonden och åt kungadråparn. - -HEXAN. - - Du vill gå bort i detta Herrans väder? - -BENGT BONDE. - - Vid sådant är jag van. Det värsta, som - Mig kunde träffa, vore -- dina gäster. - -HEXAN till Daniel Hjort. - - Ni, som Claes Fleming dageligen sett, - Ni är väl mindre vek än denne bonde, - Som städs' förblifvit det, hvartill han föddes. - Tror Ni Er ock för god att bli min gäst? - -DANIEL HJORT. - - Du smädar, äfven du, den olycksfödde, - Som uppsteg från sin dal till dessa höjder, - Der man blott ser, hur ödslig verlden är. - Ut måste jag i natten, der ej man - Är tvungen skåda mera något af - All verldens härlighet och -- dess elände - Och hör blott stormens himlasända röster, - Men ifrån menniskornas smålek skonas. - -HEXAN. - - Gå du och dröm i skogen, som du drömde - I kojan och i slottet. Jag vill handla, - När stunden är för handen: min och hämndens. - Du kan blott lida under klagan, medan - Ditt arma land förblöder ljudlöst. Jag, - Jag handla skall för dig och för Er alla, - Som hämndens andar i min själ befalla. - - Bengt Bonde och Daniel Hjort gå. - - -SCEN IV. - -HEXAN. - - De dröja än. Derute likväl ryter - En storm, som bordt hitkasta mina gäster - Likt gnistan, slungade från en sotig skorsten - Till ro i skogens djup. Ha' de gått vilse - I nattens mörker? Mäster Philip och - Herr Olof Stenbock borde dock sig känna - Väl hemmastadda uppå dunkla stigar. - Den, som har stulit lifvet af sin kung. - Och den, som ville råna det med våld, - Kan väl ej irras af en nattlig vandring. - - Hon börjar syssla vid spiseln. - - Det är en skam att låta upp sin boning - Till hamn för desse, som i tröstlöst skeppsbrott - Re'n mistat allt, hvad menskligt är hos menskan. - Men stormvräkt sjelf, jag drifvits af mitt öde - Mot samma klippor, dit de bergat lifvet. - - Hon sätter bordet i ordning. - - Med stackars mäster Kern är det dock synd: - Han spritter under bördan af sitt samvet', - Liksom en syndig själ, tryckt af ett Ætna. - Men jag kan dock ej neka mig det nöjet - Att kasta bränsle i hans helvete - För att det göra än mer hett för honom. - - Hon lägger mera ved i ugnen. - - Med Stenbock vore denna möda spilld: - Sitt eget samvete den frossarn uppfrätt, - Och endast då och då af något fel - Uti matsmältningens organer, påminns - Han om den hårda spis, som blifvit slukad. -- -- - Nu höras tunga steg; så stiger ingen, - Som ej bär grofva brott på sina skuldror. - - -SCEN V. - - Hexan. Kern. Stenbock. - -HEXAN. - - Ni låtit länge vänta uppå Er. - -STENBOCK. - - Du, som så mycket vet, ju känner väl, - Att man för länge icke vänta kan, - När uppå godt man bidar. Men låt se! - Du bullat upp liksom, en julqväll, modren, - Då sin herr son hon hoppas famna åter. - Du är dig städse lik, den yppersta - Bland alla muttrar, stammande från Evas - Urgamla adel. Om jag blefve fan, - Till farmor jag dig korade. - -HEXAN. - - Det tycks, - Som en förvandling ej för Er är nödig. - -STENBOCK. - - Jag tycker just som du. Förlora skulle - Jag säkert deruppå, och du ej mindre. - Ty kunder såsom vi bestås ej alltid. - Med stålbepantsradt samvet och app'tit - För fem, vi äro gäster, som ej svika - I dryckjom mer än uti androm styckjom. - Förstås, jag talt om mig och ej om denne. - - Pekar på Kern. - -HEXAN. - - Det är bekant, att Ni ej svikit har - Förtroenden, som man på Er har satt. - -STENBOCK. - - Hvad menar du med det? Ar det en pik, - Tillbaks den studse mot ditt hulda hjerta. - -HEXAN. - - Min mening tolkas bäst af detta bord: - En tolkare som ni lätt fattar sådant. - -STENBOCK. - - Du talar gudaskönt; ditt bord än bättre! - Se, Mäster Philip, här en vederläggning, - Som duger, af Er sorgbetyngda lära, - Att lyckan en exotisk planta är, - Den forskarn fåfängt söker på vår jord. - -HEXAN. - - Se här Er lifrätt, Mäster Philip, den - Jag enkom sparat för Er läckra gom. - -KERN, sedan han en stund rört med en slef i fatet, springer upp -från bordet. - - Ha! Dina funder känner jag igen, - Fördömda hexa! Uppå afgrundsglöd - Du kokat upp på nytt den rätt, hvars ämnen - Du uppgräft i Hin Ondes skafferi: - Helvetets bottenlösa gölar; sjelf - Du sluka må det, som din svartkonst tillredt. - Det är en mat för dig. Se hit! Se hit! - Der leker giftuppfyllda ormars yngel - I lustig ringdans. Nu sin famn de slå - Omkring ett hufvud, som bär djupa märken - Utaf en fallen kungakronas tyngd. - De halka nedåt, slå sin hala ring - Omkring en hals. Den bar en riddarked - I forna da'r, så präktig, att ej solen - På tvenne sådana sitt guld har slösat. - Men keden rycktes bort af händer, sträckta - Ur nattens djup emot den. Grannare - Nu ringla ormar sig kring samma hals. - Dock re'n de släppa tag. Sitt gift de spruta - In i en barm, som, fast af bojor tryckt, - Uppdykar kungligt hög ur detta gifthaf. - Men, hvarför, Hexa, ser du icke stolt - Och triumferande uppå ditt verk? - Det är ett mästerstycke, så att ej - Din mästare behöfde skämmas för det. - Du känner väl igen de vackra dragen - Af den der ormen? Ack! Du tog ju dessa - Bland fårorna, som teckna mörkt, hur Kern - Såg en gång ut. Afbilden kärligt smilar - Mot förebilden. De hvarann förstå. -- - Sitt gift från honom ormarne ju sugit. - -HEXAN. - - Blygs ni ej, mäster Kern, att fantisera - Så der, nu åter, lik en ömsint yngling, - Som evigt drömmer blott om föremålet - För första kärleken, hvaraf han tärs. - En tid ju fanns, då Kern en man var än, - Som kunde se det värsta stinnt i synen. - Nu ser den vidtberömde och höglärde - Herr Mästern i en simpel soppa af - Helt simpla ärter mer, än kärleksnarrn - Såg någonsin i mån' och svarta ögon: - Ser sitt porträtt och helvete och ormar, - Som kräsligt njuta af en -- kunga-måltid. - -KERN. - - En kunga-måltid! Ja, du sade det. - En sådan har jag en gång tillredt; men - Det är dock mer än nog för hela lifvet. - Förstår du det? För lifvet -- ja, för tvenne. - Jag tär derpå, tills matkarne mig fräta - Uti sin tur -- ifall de rå med gift. - En annan åt deraf en gång allenast, - - Hviskande. - - Men det förslog för honom dock! Ty Hexa, - Du veta bör, att du ej är den enda - Som kan tillreda rätter, hvilka mätta - För alla tider. Mäster Philip, hvilken - Nött bort sin ungdom på den ädla konsten, - Att utur hvarje växt och krydda leta, - Hvad som kan båta lifvets helsa, lärde - Derjemte, hvad som för det gagnar mindre. - Af hans allvetenhet man tog i anspråk - Den ena sidan först. Det var hans lyckas, - Hans äras tid. Dock andra tider kommo, - De räcka än; de räcka evigt, evigt! -- - -HEXAN, hånande. - - Det var ju det, ni önskat. Edert högmod - Om bragder drömde, som ej glömmas skulle. - -KERN fortfor, utan att lyssna till hennes ord: - - Man sade: Mäster Philip, öfver lif - Och död är ni ju herre. Lifvet - Ni ofta nog ryckt re'n ur dödens klor, - Som derpå räknat såsom säkert byte. - Nu återstår att visa äfven prof - Uppå den andra sidan af Er konst. - Ni ej Er nöjt att på dess yta halka: - Ni trängt på djupet, djupare än någon. - Hvad är mot Er den välska konsten? Aqua - Toffana blott den silar fegt i natten - Med matta, svaga händer. Långa år, - Decennier behöfvas till att göra - Behörig verkan. När den träffat in, - Då äro borta re'n de, hvilka skulle - Den långsamt mogna frukten tacksamt plocka, - Och borta är med dem belöningen, - Som kunnat fylla fuskarns fega hand. - Men, om ej ryktet diktat uppå er - En konst, en lärdom, som Er aldrig varit, - Så kan ni drabba såsom blixten drabbar, - Så kan ni fälla såsom stormen fäller, - Oemotståndligt, ögonblickligt, säkert. - Och stor, som skickligheten, blir Er lön. - Begär ni guld? Ett tryggadt rikes skatter - Der ligga för den hand, som räddat detta. - Vill ni ha gunst? En konung, på hvars hufvud - Orubblig kronan sitter sent omsider, - Är ju Er gäldenär; och all den ångest, - Som flyktat från hans hjerta, lemnar rum - Blott åt en förespråkare, hvars stämma - Hörs der så länge, som dess egna slag. - Men helst ni önskar ära, ädla själars - Ambrosia och nektar? Ho väl täfla - Med mäster Philip kunde, han, hvars make - Ej norden sett i Äskulapens under, - Och hvilkens minsta steg af Södern följs - Med afund, hvari dess beundran kläddes. - -STENBOCK, med oro, hvilken han fåfängt söker dölja under vilda miner. - - Hvad har jag sagt; Ni blifvit barn på nytt, - Min gamle Mäster Philip. Barnasagor - Ni dukar upp, och frossar endast af - Den klena spisen, medan här förgäfves - Anrättningar af bättre slag Er bida. - -KERN. - - Såå?? Tycker Ni, att jag ett barn har blifvit? - O! Kunde jag dock tycka såsom Ni. - Min med en lefnads möda vunna lärdom, - Erfarenheten, köpt med lifvets lugn, - Den ära, som jag skördat, huru gerna - Ej gåfve jag det allt för barnaskapet, - I gifven mig, Herr Olof, för godt pris: - Ett tanklöst skämt, förutan fröjd och sanning. - De barnasagor, dem jag nyss berättat, - Ni känner ju dem lika väl, som jag, - Och tror dem lika visst, som jag dem tror. - -STENBOCK. - - Nej, gladare bör föremålet vara, - För att vid sig min fria tanke binda. - -KERN. - - Så ljust ert sinne ock nu tyckes yfvas, - Och så fördunkladt edert minne tycks, - Den natten kommen I dock väl ihåg, - Ur hvilken dessa hviskningar sig smögo, - Arglistigt smilande sig till mitt öra, - Dem nu jag suckat fram ur sliten barm. - Ni mins, att med förakt tillbakastöttes - Det guld, de gröna skogar, som mig bjödos; - Att kungagunst ej heller vägde mycket - I vågskåln, der en konungs lifstråd vägdes. - Men detta falska smek med pris och ära - Det tog min onda genius till godo - Såsom gediget guld, fast deraf stöptes - Det bly, som bränner på mitt samvets nerver. - -HEXAN. - - Slå från ert sinne bort det, som har varit. - Se ej tillbaka; framåt bör ni skåda. - Vid grafvens brädd ni står re'n, mäster Philip; - Hög tid är derför att allvarligt tänka - Uppå Er salighet och -- -- - -KERN. - - Hvilka makter - Ingåfvo dig det ordet? På min salighet - Jag tänka bör? Hvad tanke är det då, - Som hvarje annan ur min hjerna jagar? - Men staplas icke berg på berg af det, - Som varit hafver, så att hvarje utsigt - Till denna salighet, som komma skall, - Fördystras, stänges, göres platt till intet! - Gif mig en dryck, hvarur jag tömmer glömska - Af hvad som varit, hvad jag varit sjelf, - Och jag vill prisa dig -- - -STENBOCK. - - Nej, mig du prise! - Se här den Lethe-dryck, hvarefter du - Så häftigt törstar. Vinet flammar präktigt - Uti pokalens krater. I dess heta glöd - Förbrinna dina ormar, som blott kunna - I gyttja pusta, såsom sjelf du säger. - Och helvetet ej syns för bara eld. - Af vinet fröjdas menskans sinne; detta - Du, som en höglärd man, ju bättre vet - An jag, fast lärans sanning mer jag pröfvat. - -Ett skarpt bösskott höres, i samma ögonblick Stenbock vill -föra bägaren till sina läppar. - - Hu! Hvad var det? Det luktar kungablod! - -Han kastar vinet med fasa mot taket och stirrar uppåt. - - Skall denna stråle blod då evigt spritta - Ur samma öppna sår. Kan då ett lik, - Som längese'n förmultnat, hysa än - Så friska källor uti kylda ådror? -- - Nej! Nej! Det är ej blod, det vin ju är, - Som doftar ljuft och smakar ännu bättre, - Likt kyssarna på flickans friska läppar. - Fyll i en väldig sats. Vårt täcka trio - En skål skall tömma för de lefvande, - Och icke heller glömma bort de döda. - -I detsamma han åter skall dricka, aflossas ett annat -och omedelbart derpå ett tredje skott. Stenbock bortkastar -bägarn och rusar ut, ropande: - - Det der ju träffade min Kung omsider! - - -SCEN VI. - - Kern. Hexan. - -KERN, seende länge efter den bortilande. - - O! Erik, Erik! Du, som var så svag, - Förr än vi trampade i aska ned - Din matta lefnadsgnista, huru stark - Du blifvit nu, se'n du en skugga är - Utäf den böjda skugga du var då! - -HEXAN. - - Väl är kung Erik mera stark i döden, - Än han i lifvet var. Dock, ringa vore - Hans kungavålnads makt, om icke den - Kan göra större under än att skrämma - Ett par förlegade lönnmördarsjälar - Att se i drömmar det de satt i verket; - Blott lejda verktyg åt missdådaren, - Som klef på thronen som en vanlig brottsling - Uppå schavotten, lönen för hans illbragd, - Och lifvet stal från den, som fått sitt lif - I samma konnngsbädd, der sjelf han föddes. - Se, Mäster Philip! Denna arm, som Ni - - Pekar åt det håll, dit Stenbock gått - - Och den der uslingen förlamad trodde, - Sträckt ur sin ringa graf, når något längre. - Den störtar öfver ända thron', på hvilken - Affödan af den rätte mördarn mente - Sig kunna slumra trygg, lik vargens, i - Ett blodigt skogssnår, dit dess rof blef släpadt, - Och rå om hvarje själ i land och rike, - Som upphofsmannen om sin broders lifstid. - Kung Erik sällan slöt, hvad han begynte; - Se'n han förvandlad vorden är till stoft, - Han ombytt art. Sitt verk skall han fullborda. - Uppå hans döda mull en storm re'n ryter, - Som icke stillas förr, än slungad blifvit - Utöfver rikets gräns den torra grenen - Af Wasa-stammen, hvarpå kronan fastnat. - -KERN. - - Ett stöd af jern har denna gren likväl. - Så länge det står fast, ej sjunker grenen, - Och kronan skall sig sola deruppå - Likt gyllne frukten, fast till fallet mogen. - -HEXAN. - - När trädet kullstjelps, rycker det i fallet. - Sitt stöd också med sig. Om ej, står stödet, - Som mist betydelsen, qvar lik en skampål, - Då det för egen del vill vara något. - -KERN. - - Nej! Nej! Hvad som står qvar, der allting ramlar, - Står som ett monument, af ära kransadt. - -HEXAN. - - Men det der stödet, huru stolt det är, - Hur starkt det tror sig, står dock icke fast. - Höglärde mästare! Hvar är Er vishet, - Uti hvars klara tankar förr Ni mente, - Att verldens händelser och alla de, - Som buro dessa fram, i ledband gingo? - Ni tror, att marken, hvarpå en koloss - Med tunga, hårda fötter stampat, bärer - För det mer stadigt denna tyngd, som trycker - Med ökad obarmhertighet deröfver. - Har Ni ej hört, att jorden stundom remnar - Och slukar, gör osynligt det, som högst - Uppå dess kullar yfdes, lyftande - I dagen annat, som blef formadt med - En eld, af djupets dolda andar ammad. - -KERN. - - Man sett, hvad slika jordskalf mäkta mot - Claes Flemings jättevilja. Folket, - Som rest sig upp såsom en enda man - Från sina dalars gömmen, störtats ned - Ännu mer djupt, än dä'n det kommet var. - Och bondehertigen, som blåst på elden - Med andetag, hvars pust blott natten känt, - Hans stund skall äfven komma -- - -HEXAN. - - Ja, hans stund - Den kommer visst. Då är Claes Flemings ute. - Mot Ödet, mot det oundvikliga - Han brottas fåfängt och bryts ned i kampen, - Hans knektar kunna krossa folk och land, - Hans fasta vilja skingra många töcken, - Liksom kanonens blixtar fästets åskor; - Men andra makter återstå ännu, - Dem han ej pröfvat än. För dem han faller. - -KERN. - - Det vore hårdt, om sannt Ni skulle spå! - -HEXAN. - - Tal' ej om spådom, der en högre vishet - På förhand säger, hvad den vet och -- kan. - Er lärdom förutsade ju med visshet - Den dag, hvars sol, emellan fängslets galler, - Framskymta skulle på kung Eriks lik. - Men denna vishet, hvilken dock finns till, - Fast icke känd och icke trodd af Er, - Som endast tror, hvad Eder hand kan gripa, - Den skulle icke kunna plåna ut - En efterräkning, af en biltog Furste - Qvarlemnad vid dess flykt, för att bevaka - Hans fordran på det rike, han förspillt, - Och der för honom ur hans fränders graf - Dock borde ånga gift som här för Er? - -KERN. - - Hvad Johan bröt, bör Sigismund ej gälda. - Och hvad ni säga må, bärs dock hans anspråk - Af Fleming som ett torn af hälleberget. - Mot råa styrkan satte Fleming kraft; - Mot denna dolska vishet, den Ni prisar, - En klokhet sätts, som hvarje prof består. - Och synd och skada vore, om en man, - Som ställt sitt bröst till öppen sköld och skyddsvärn - För helgad rätt och thronen, skulle falla - Ett offer för Er vanmakts ilskna ränker. - -HEXAN. - - Är det den vidtberömde mäster Kern, - Lifmedikus -- den siste -- hos en konung. - Som täckes hålla ett så gudligt tal? - Ja väl, det är han sjelf, handtlangaren - Åt brodermord, åt en upprorisk furste: - Han, som ej vet utaf ett fosterland, - Och derför icke heller känner till - Ett hjerta, som kan blöda med sitt folk, - Och derför finner, att den hästhof, hvilken - Förtrampar sista tecknet utaf lif - Uti dess barm, har högre rätt och helgd - Än folkets nödskri uti dödsminuten. -- -- - -En rörelse spörjes åt den inre sidan. Hexan, störd deraf -afbryter, men fortfar kort derpå. - - Hvad var väl det? Hvem har trängt hit att lyssna? - -En ljusskymt inifrån upplyser plötsligt hennes dystra ansigte. - - Förlåt, du denna sorgebonings hulda, - Menlösa ande! Det är du, som nalkas. - Bort måste allt besmittadt härifrån, - Att ej ohelgas detta rena väsen. - -KERN, med sorgsen bitterhet, i det han aflägsnar sig. - - Då måste äfven Ni Ert hem väl lemna: - Det torde kosta mer på den, som eger - Ett sådant, än uppå en annan, hvilken - Ej nå'nsin vetat, hvad ett hem vill säga. - - Går långsamt bort. - - -SCEN VII. - - Hexan. Mathilda. - -Hexans ansigtsdrag klarna ännu mera vid Mathildas inträde, och -närma sig en -- ehuru förvissnad -- skönhet, hvarifrån hvarje skymt -af mörker vikit, sedan hon med ängslig hastighet undanskaffat -lemningarna af de vildes måltid. - -HEXAN. - - Välkommen du, min andra, bästa morgon! - Ljus hemtar du och frid, när helst du nalkas: - Natt kan ej trifvas, der ditt öga lyser; - Har godt du slumrat, då det slutet var? - -MATHILDA, slående sina armar kring henne. - - Nu är allt godt igen, se'n, moder, dig - Jag åter ser så god och huld, som altid. - Men mörka drömmar, gycklande, sitt spel - Bedrifvit, natten lång, uti mitt sinne. - Från afgrund ryckte de mig bort till afgrund, - Och allestädes stod du, moder, oblid. - Som jag dig aldrig skådat förr; än hotfull, - Än varnande, du höjde upp din hand - Och se'n den sänkte, pekande mot djupen. - -HEXAN, orolig. - - Var lugn, mitt barn. Du såg ju drömda bilder. - -MATHILDA. - - Gud vare prisad, som sin morgon låter - På nytt belysa oss och dem, vi älske. - Bedrager mig mitt hjertas klappning ej, - Så leder morgonstrålen hit ännu - En annan, den näst dig jag älskar mest. - -Hon år till fönstret och blickar utåt skogen. - - O, Herre! Huru härlig är din verld, - När den ur natten dykar uppåt mot - Ett ljushaf, flytande utur ditt öga, - Som bortta'r makten ifrån nattens skuggor - Och ställer det, som ädelt är och godt, - I klarhet för den åter klara blicken. - Af ljuset fick jag, moder, dig tillbaka, - Såsom du är och städs' mot mig skall blifva. - Och äfven honom skall detsamma gifva - Åt mig uti hans hjertas varma sanning, - För hvilken drömmens falska irrbloss flykta. - -HEXAN. - - Hans klarhet skall väl ställa småningom - Din gamla moder så i skuggan, att - Din kärlek ej mer finner väg till henne. - -MATHILDA. - - När denna väg ej ljusnar för min själ, - Höljs den af dödens skuggor. Se'n mitt hjerta - Af dubbel kärlek fyllts, du älskas dubbelt. -- -- - Men hjertat längtar efter morgonluften - Som seglet efter vindens andetag. - Jag måste ut i skogens friska vildhet, - Som ljuft af vårens första kärlek rörs. - Farväl! Håll af mig, som jag älskar dig. - - Hon skyndar ut. - -HEXAN, följande henne till utgången. - - Hur än din tanke svärma må kring rymden, - Låt ej din fot förledas, att den följa. - -MATHILDA, vändande tillbaka. - - Till hemmet vänds ju tankens kretsgång heldst, - Som dufvans vinge vände hem till arken. - - Hon går. - - -SCEN VIII. - -HEXAN. - - Du blida dufva! Du min dystra lefnads - Hngsvalelse och tröst. I dig jag finner. - Allt, hvad i lifvets skeppsbrott gick förloradt. - Ditt lif jag ryckte fordom undan döden; - Skall jag dig kunna hägna ock emot - Roffåglarne, som omkring dig slå neder? - Det kan bli svårt; ja svårare ån störta - Den, som förtrampat allt och allt vill värna. - Med dig min själ förlorad ginge helt: - Du faster mig ännu vid menskligheten. - Nar jag din oskuld icke mer får se, - När jag din kärleks värma ej mer känner, - Då råder om mitt väsen endast hatet, - Blindt, mörkt, och fäller den oblidkligt kallt, - Som från mitt folk och mig har röfvat allt. - - Hon går inåt. - - -SCEN IX. - - Scenen förvandlas till en vild trakt af den närbelägna skogen. - - Krasinsky. Stenbock. - -En gestalt à la Sarmiel stryker, bortvänd, öfver scenen: hunnen till -dennes gräns, vänder han sig om och vinkar med handen åt Krasinsky. -Denne gör ett steg framåt för att följa gestalten, men hejdar sig med -beslutsamhet. Sedan lutar sig Krasinsky mot en nedbränd kullfallen -fura, och stirrar med geväret i handen på marken, men slår plötsligt -upp ögat, då en solstråle fallit på hans vapen. - -KRASINSKY. - - Se'n solen bjuder sig till gäst här inne, - Är denna vildmark ej mer hem för mig. - Det var ej ljusets makter här jag sökte. - Ej deras spår förbrände denna mark, - Så att ett gräs derur väl aldrig skjuter. - Men hvad bekymra mig väl markens blomster - Och frukt? Ej der jag mina skördar skär. - De mogna vid en annan eld, än dagens, - Och andra liar meja dem, än tärnans, - Som drömmer om att bygga eget bo. - -Han blir varse Stenbock, som ur skogen går emot honom. - - Men hvem är denne gäst, som, fast med solen - Han har gemensamt intet, dock förhatlig - Än mer, stör detta ställes afgrundshelgd? - -STENBOCK. - - I fall Hin Onde sjelf lifslefvande - För svaga dödlige sig täckes visa, - Jag då väl äran skulle ha att skåda - I eder hans stormäktiga person. - -KRASINSKY, iskallt. - - Ni kom för sent att denna ära vinna. - -STENBOCK. - - Men Ni har kommit tidigt nog -- - -KRASINSKY. - - Ja väl! - -STENBOCK. - - Nej! säger jag; Ni kommit hit för tidigt; - Så tidigt, att med obehörigt skall - Ni hela verldens lugna hvila stört. - -KRASINSKY. - - Af verlden jag begär sjelf ingen frid, - Och är ej skyldig frid med verlden hålla. - Dessutom är min jagt utaf den art, - Att knappt ens Ni har dermed något skaffa. - -STENBOCK. - - Vet Ni ej då, att tiden inne är, - Då skyttet är förbjudet? - -KRASINSKY. - - Men jag söker - Det värsta rofdjur blott. Jag ville se - Den, som sig tror ha makten mig förbjuda, - Att drabba dermed samman, när mig lyster. - -STENBOCK. - - Ni tycks ej ha hört talas om Claes Fleming? - -KRASINSKY. - - Jag honom sjelf har ofta tala hört. - -STENBOCK. - - Och Ni ej fruktar, lyder honom? - -KRASINSKY. - - Nej! - -STENBOCK. - - Af hvem beror ni då, om jag törs spörja, - Då för herr Fleming ni ej har respekt, - På denna finska mark, der ni nu står? - -KRASINSKY. - - Er öppna fråga kan få öppet svar - Till hälften blott. Konung Sigismund - I Polen har jag svurit tro och huldhet; - Här lyder jag en makt, för hvilken Ni - Väl böjer Eder, mer än ni vill visa; - Men om jag den skall nämna, vete -- Fan. - -STENBOCK. - - Ni söker undanflykter -- -- - -KRASINSKY. - - Ännu aldrig - Krasinsky flydde undan. Allraminst - I denna stund han dertill spörjer lust. - -STENBOCK. - - Ni måste stå till svars -- - -KRASINSKY. - - Ni är en narr, - Som lockat mig att täfla med Er sjelf - Om denna värdighet, då jag mig nedlät - Att gå för mycket in i svaromål. - -STENBOCK, blottar ursinnig sin värja. - - Försvara dig, du bof! Jag gälda vill - De trenne skotten med ett enda tag. - -KRASINSKY. - - Om Eder plit för Er har något värde, - Så se med lugn derpå ännu en gång: - Det är den sista, Ni kamraten skådar. - -STENBOCK. - - Du sjelf ej sol och stjernor mer skall se. - -KRASINSKY. - - Ej dessa äro mina ögnamärken. - -Krasinsky slår, -- efter några få tag --, värjan med jättekraft -ur Stenbocks hand, så att den kastas långt inåt skogens mörker. - -STENBOCK. - - Det var ett björnatag! Bland hundra männer, - Jag redan frestat, ej jag funnit än - En arm, så styf som er. Vi ska' bli vänner! - -KRASINSKY. - - Det gör mig ondt, att ej Ert anbud jag, - Så smickrande det är, kan taga mot. - Min vänskap längese'n jag re'n gett bort; - Och han, som fått den, delar ej med någon. - -STENBOCK. - - Jag skattar honom afundsvärd och lycklig. - -KRASINSKY ironiskt. - - Ni är dock mer än god mot honom. Han - Skall ofelbart Ert tänkesätt belöna - Så, som ni tyckes väl förtjena det. - -Stenbock aflägsnar sig på en fåfäng upptäcktsfärd efter sitt svärd. -Krasinsky ser emellertid Johan Fleming under kärleksfullt samtal -med Mathilda, närma sig den nejd, der hexans boning är belägen. - - Jag ser, att man i dessa nejder stämmer - Ock andra möten, än det nyss jag haft. - För min del gerna. Redan är förgången - Den tid, då sådant lockade min håg. - Det är din lycka, kärleksdruckne pilt, - Och kanske äfven hennes. Ty förlorad - Du vore, om mig samma eld förtärde, - Som i den stunden, då jag vigdes vid - En annan flamma, som sin brudgum bidar. - Förlorad är hon väl i alla fall; - Men ej det tillhör mig deröfver grubbla. - Ett under tycks dock den der hyddan vara: - På en gång ugglebo och dufvonäste. - - Han går. - - -SCEN X. - - Johan Fleming. Mathilda. - -JOHAN FLEMING. - - Jag aldrig vetat förr än denna morgon - Hvad vår vill säga. Hittills tycktes mig, - Att våren var ett vinterns svaga barn, - Som lemnats efter blott till hälften vaknadt, - Då modren flydde uti hast sin kos - För att sin nöd på Lapplands fjällar gömma. - Nu först jag fått Ditt klara öga se, - O Vår, naturens son till brudgum mogen. - Jag tycker blommor dofta, väfda in - Uti Din snödrägt, som från skuldran sjunker, - Och diamanter blixtra utaf lif, - När solens gyllne fingrar med dem leka. - När stjerna efter stjerna smälter bort - Bak rosigt förlåt uppå himlens fäste, - Och varma fläktar, hvilkas glöd dem löste, - Fly ned till jorden, båda vårens ankomst; - Då möts på halfva vägen dessas anda - Af andar stigande från haf och jord. - De gjutas i hvarann, som tvenne själars - Uti den kärleksvarma kyssens famntag. - -MATHILDA. - - Ej vårens anda och ej kärlekens - Har likväl makt att jaga hvarje töcken - Från själens himmel eller från naturens. - -JOHAN FLEMING. - - Jag tror du älskar mig, och derför tyckes - Din töckenlära icke sakna sanning. - -Räcker åt Mathilda en blomsterbukett, hvilken han dolt på sitt bröst. - - Se der likväl en talisman, hvarmed - Jag fläktar lätta skyn ifrån Din panna, - Som vårens vind från fästets klarhet molnet. - Se dessa första kyssar, plockade - Åt dig, från vårens egna unga läppar. - -MATHILDA mildt leende. - - Det kan förlåtas än, blott mig du lofvar, - Att ej från andra läppar plocka annat. - -JOHAN FLEMING. - - Befall mig dö af hunger, och du lyds. - Men den befallningen jag ej kan lyda. - -MATHILDA, med låtsadt missnöje. - - Då i en sådan småsak ej min vilja - Är lag, jag intet mera har att bjuda. - -JOHAN FLEMING. - - För mig den dock är större än mitt lif, - Ja, ej stort mindre än min kärlek sjelf. - Fast du är ledsen, gör mig dock till viljes - Ännu en enda gång. Låt värman af - Din kyss sig gjuta på den arma blomman, - Som, bruten, rönt för litet solens värma. - - Pekar på en viss blomma. - -MATHILDA. - - Du bröt den, Johan, drifven af din kärlek. - O! om din kärlek skulle en gång -- -- Nej! - Det var en ryslig tanke. Bort, nattvandrare - Från drömmens mörker, än på ljusa dagen! - En kärlek såsom min i brutna blomman - Ej frukta bör en bild utaf sitt öde. - -Kysser blomman häftigt. Johan Fleming kysser den strax derefter. - -JOHAN FLEMING. - - Nu först den helgad käns till vårens tolk. - Den ånga, som utur dess hjerta doftar, - Är vårens anda nu i högre mening. - Hvem skilja kan dess doft ifrån din själs? - De smultit, vigts till ett, och bättre lott - Jag ej begär än att berusad dricka - Min lefnad all af denna etherdryck. - -MATHILDA, med djupt allvar. - - Men jag begärer mera af min Johan. - -JOHAN FLEMING, förvånad. - - Mathilda? - -MATHILDA. - - Ljuflig är för mig din kärlek - Som hoppet för min själ, som soln för ögat, - Och ej för mig begäres det, jag fordrar. - Jag vore nöjd att, liksom dessa blommor - Omslutas af ett band, sä lent, men -- vekt - -Rycker på der gröna sidenbandet, som hållit blommorna tillsammans, -hvarvid detta brister, och blommorna förströs kring golfvet. - - Som detta här. Dock denna tid, så hård, - Som jernet, kräfver andra band, än dem, - Hvarmed en blomsterkrans kan sammanfogas. - Jag vill, att du ej blott skall älska kunna, - Men äfven våga -- hata som en man. - -JOHAN FLEMING. - - Allgode Gud, hur skall jag det förstå! - -MATHILDA. - - O! Kasta blicken på ditt fosterland, - Ej blott med kärlekens, men mannens öga. - Väl lyser vårsoln uppe på dess fäste - Och ler mot jorden, som den ler mot hafvet, - När nattens skeppsbrott gömts af jemnad yta; - Men vidt kring landets dal och höjd dock jaga - Likt rofdjur vild förstöring, mord och brand. - Kan jag väl tro ditt hjerta slå för mig, - Som blott en spillra är midt bland ruiner - Af det, mig dyrast varit, om ditt hjerta - Ej storsint klappa käns för landets nöd? - - Hon lägger handen på hans hjerta. - - Hvad röster höjas här? Uppmanas du - Af dem att kämpa för ditt folk, att hämnas - Den oförrätt, det lidit har; att falla, - Om så skall vara, i dess glesa leder? - -JOHAN FLEMING. - - Hvad fråga -- och af dig! - -MATHILDA. - - Jo, frågan gäller, - Om jag bör älska än, som jag det vill: - Jag måste fordra icke endast kärlek - Utaf min Johan, utan främst dock -- hat. - -JOHAN FLEMING. - - Mot hvem? Mot hvem? - -MATHILDA. - - Mot landets vilde bödel, - Emot Claes Fleming och hans mördarfölje! - -JOHAN FLEMING. - - Jag kan, jag vill, jag bör ej lyssna till - Ditt afgrundshårda hämndeskri, du djefvul - Förklädd till engel. Slitet sidenbandet, - Som oss tillsammansknöt, är nu för alltid. - Jag flykta vill till verldens sista gränser. - Ack! vore den nog stor, att kunna skilja - Mig sjelf från minnet, som vid dig mig binder. - -Skyndar bort under vild fortviflan. Mathilda följer honom -med tröstlösa blickar. - - -SCEN XI. - - Kern. Mathilda. - -KERN. - - Jag nyss blef drifven från din närhet, flicka, - Emedan jag ej ansågs värd din anblick. - Mer blid än menskorna dock slumpen varit, - Då den mig ställde för ditt vackra öga, - Ehuruväl jag i dess milda strålar - Ej bättre passar än för juli-solens - En ishöljd nejd. - -MATHILDA. - - Har ni ej nå'nsin skådat - En juli-morgon gry, kall, dimmig, dyster, - På fälten, hvilkas frukt bränts af en frost, - Som upp ur kärren steg lik krokodilen - Vid nattens inbrott att sin roflust mätta? - -KERN. - - Mitt lif har räckt nog länge för att hinna - Se allt det värsta, hvaraf jorden härjas; - Och dränkt i tårar öfver det jag sett, - Mitt öga blifvit skumt likt stjernans bild - På dunkla insjöns botten. Men det längtar - Dock outsägeligt till ljusets värma, - Då denna än på jorden stundom spörjes -- - Ehuru den för mig der sällan funnits, - Och annorstädes aldrig finnas skall. - -MATHILDA. - - Ni säger sannt: Er blick är vorden skum, - Då ljus och värma den vill söka upp - Uti min närhet. Sök den hellre dock - I kyrkogårdens varma, ljusa tjäll, - Ditt slägte efter slägte flyttat in, - När ättlingen gjorts lika husvarm der, - Som ättefadern varit re'n i sekel. - Ack, den, som finge dela bo med dem! - Men bättre det dock varit, om jag fått - Re'n hvila ut den sista natten der, - Och denna morgon der mig funnit somnad. - -KERN. - - Hemsk, mer än grafven, ljuder denna längtan - Till grafven, då dess suck uppstiger från - Ett nittonårigt hjertas rika lustgård. - Men jag förstår dig: rik på lif och lycka. - Du ej vill låta bördan af din rik'dom - Nedfalla tung på gubben, der han stapplar - Mot grafven, krökt ej blott af årens börda. - -MATHILDA. - - Nej! Jag är lika litet god, som lycklig. - -KERN. - - Då äro godhet, lycka endast ord, - Som gå igen likt vålnader, se'n lifvet - Ifrån den mening flytt, de först betecknat. - O! tag tillbaks ditt nej! och återgif - Åt orden: godhet, lycka denna ande, - Som finner intet rum i vida verlden, - Om ungdomen och kärleken ej skänka - Ett nattherberge, fastän ständigt ombytt, - Åt dessa främlingar från himlen fallna, - Men som ej glömt sitt första hemvists lynne. - Låt mig få tro, att du är god och lycklig, - På det jag ej förbanna må den stund, - Då jag från intets kaos vräktes till - Det helvete, som jorden blefve, om - Ej dessa lifvets englar mera gästa - Ens der, som ungdom, kärlek spännt sitt tält. - -MATHILDA. - - Kan jag då det, som andra lärt sig redan, - När de att andas lärde? Kan jag hyckla? - Beljuga sanning, liksom lögnens yta - De anletsdragen vore, uti hvilka - All sanning helst sig borde kläda om? - Att jag den konsten lärt, jag sjelf ej visste, - Och hittills jag den icke sakna kunnat. - Men bättre, än jag trott, den måste vara, - Och mästerprof deri jag aflagt nu. - Jag olycksalig är, men syns Er säll. - Mitt hat har drifvit långt från mig min kärlek - I evig landsflykt, och jag tycks Er god. - I fall jag än kan lära älska något, - Skall det bli sveket, som utaf mig älskas, - Då det tycks ega makt att lyckliggöra, - Om också icke mig, så likväl andra. - Såsom ni säger, att mitt svek gjort Er. - -KERN. - - Ha re'n förnuftets fogningar då alla - Ryckts lösa under spillror af min hjerna? - Min tanke gitter ej att binda samman - Det, som var sannt ännu, då soln stod der, - - Pekar uppåt fästet. - - Och hvad som månde vara sannt, när denna - Sig flyttat några linier på sin bana! - Få ögonblick sig hunnit byta, se'n - Vårmorgon såg på dig som på en like: - Så full af hopp och fröjd du tycktes sjelf, - Så rik på fröjd och hopp att gifva andra. - Och nu förnekar du din kärlek, lycka, - Som brottslingen förneka ville brottet -- - Åtminstone för sig -- om han det kunde. - - -MATHILDA. - - Om ögonblick du talar. Tusen år - Mitt förr och nu dock tyckas skilja åt; - Och under årens nötta vingar ligger - En verld af hopp och kärlek djupt begrafven. - -KERN. - - Regeras verlden af en blindfödd slump? - Föds ondskans öde tvillingsbror med ödet, - Hvaraf den kärleksfulles sällhet mördas? - Om någon kärlek varit lycka värd, - Var det väl den, som strålade ur dig, - Och i hvars glans försoning tycktes gjuta - Tillsammans känslor, utaf hatet skiljda, - Likt elementer i odödlig strid. - -MATHILDA. - - Mitt ord ljöd gåtlikt nyss för dig. Jag straffas - Nu af ditt tal, för mig än mera gåtlikt. - -KERN. - - Hvad kan dock vara klarare än detta? - Jag såg dig luta nyss ditt vackra hufvud - Emot en ynglings skuldra: och jag trodde - Mig skåda bilden af en vänlig frid, - Som sänker mot ett blodigt slagtfält vingen, - Att torka blodet bort och jaga undan - De vreda andar, hvilka länge pustat - Deröfver hatets heta härjningsflammor. - -MATHILDA. - - Och det är Ni, som fruktar att ej finna - På jorden godhet; Ni, som kan befolka - Med frid, försoning, sjelfva hatets öknar! - Ni sett i mig ett fridens bud! -- I mig: - Det blinda hatets viljelösa verktyg; - Brandfacklan, som dess väldes gränsor vidgat. - Jag förde med mig samma frid, som gamen - Medför till gästskänk åt ett dufvonäste; - Den frid, som bjuds åt Guds församling af - En kula, hemgång görande i templet; - Den frid, som blef beskärd åt Finlands folk - Utaf dess onda genius -- Claes Fleming. - -KERN. - - Vill du dig sjelf besvika eller mig - Med detta skrynsteri? Jag det ej fattar. - Ett ville jag dock kunna grunda ut: - Hur månde sig din kärlek röja, flicka, - Då sig ditt hat så tolkar, som det talte, - När Flemings son slog kring ditt lif sin arm? - -MATHILDA. - - När Flemings -- -- -- son? - -KERN. - - Ja, hvem väl annars - Din hatuppfyllda blick -- om du så vill -- - Med lika blickar mötte? - -MATHILDA. - - Flemings son! - Säg om det ordet! Nej, för Guds skull tag - Tillbaka det! Bekänn, att vanvett skådat - Den syn allena, som ditt ord beskrifver. - O! Haf barmhertighet med mitt förnuft, - Och för att rädda detta, tag på dig - Den galenskap, hvarom du jollrar, gubbe! - -KERN. - - Jag lyder sanningen, och derför kan - Din nyck jag icke lyda. Och om än - Jag kunde det, jag det ej skulle vilja. - Mitt ögas minne, lika litet som - Mitt hjertas, låter från sig röfva bort - Den ljufva anblick, som ditt -- -- hat mig bjöd, - Då du, som dvalts inunder detta tak, - - Pekar åt den sidan, der hyddan är belägen. - - Försoningsfullt din hand i Flemings lade. - -MATHILDA. - - Har denna hand tryckt handen af en Fleming? - Ha' dessa läppar kysst en Flemings mund? - Har detta hjerta för en Fleming klappat? - Och handen, läpparna och hjertat sjönko - Ej djupt uti en syndaflod af blod, - På hvilken ingen räddnings-ark kan flyta? - Det är omöjligt! Denna synd kan Gud, - Som låter dock allt ondt befläcka jorden, - Likväl ej tåla. Jorden skulle remnat, - I svalget stukande den pligtförgätna, - Som älskat sonen af sin faders bödel. -- -- - Det var en villa af din syn, som ställde - Invid min sida Flemings son. Bekänn, - Skumögde gubbe, detta misstag, och - Jag vill förlåta dig den ångest, du - Har diktat åt min själ, mot hvilken dödens - Kan kännas endast som en kärleksrysning. -- -- -- - - Du tiger. -- Om du hade rätt ändock! - Hans vilda sorg, då jag bad honom hata - Claes Fleming, jag omsider börjar fatta. - Ack! Det är jag, som främst förtjenar hat, - Af dem, jag trodde älska mig i himlen. - -KERN. - - I himlens salighet släcks jordens hat, - Och kärleken i jordens dunkla dalar - Som stjernan strålar upp till himlens blickar. - -MATHILDA. - - En kärlek såsom min, lik afgrundslågan, - Blott hädande emot Guds himmel sträfvar: - Ej Gud, ej mensbor kunna den förlåta. - -KERN. - - Nej, det är endast jag och det jag gjort, - För hvilka vägen till försoning stänges. - -MATHILDA, missförstående hans mening. - - Misströstar du, som blott mitt brott har yppat? - Hvad skall då jag, som brottet sjelf begått! - För mig finns mer ej hem, ej anförvandter. - Ut måste jag, i vida, vilda verlden! - Bäst vore, att i närmsta fjärd få sjunka, - Liksom en vindpust, barn af hafvets klippor. - -Mathilda går bort åt ett håll, motsatt det, hvaråt hyddan ligger. -Kern qvarstannar grubblande. - - -Scen XII. - - Kern. Carls Sändebud. - -SÄNDEBUDET. - - Hvart helst man vänder sig i denna nejd, - Man träffar endast vänner och bekanta. - Men mera önskadt ej mig skänkas kunnat - Ett möte än det, som beskärts mig nu. - - Kern stirrar på honom, utan att svara. - - Ha' åren re'n mig plånat ur Ert minne? - -KERN. - - Man glömmer ej så lätt ett samvetsagg, - Och hvad med detta närmast likhet eger. - -SÄNDEBUDET. - - Alltid densamma liksom förr: så sinnrik - I ordets skarpa vändningar! Ni leker - Med gisslet af satiren lika väldigt - Som Jupiter med sina åskors viggar. - -KERN. - - Jag icke hört, att Jupiter fann nöje - I leken att med egen vigg sig sarga. - -SÄNDEBUDET. - - Nå, nå! Visst kunna olikheter finnas - Emellan Er och Jupiters person. - Men deri liknar ni dock honom nu, - Att en hans älsklingsvana af Er hyllas: - Ni är vid dåligt lynne. Är det Astrild, - Som väckt Er obelåtenhet? Han gynnar - Er dyrkan af sin allmakt ej nu mer - Kanske som fordom i de sälla da'r. - Då mången fager tärnas pulsar slogo - Med eldigare fart, när mäster Kern - Med konsterfaren hand dem varmt berörde. - Men böjelsen hos eder för det sköna -- - De sköna borde jag ju rättast säga -- - Den är sig lik: den öfverlefvat åren. - Måhända blickar Ni så mörkt mot mig - Blott derför, att jag råkat öfverraska - Vår gamle Jupiter i herdestunden - Med en bland Gäas yngsta, ljufva döttrar. - -KERN. - - Min herre! Eder tid är utan tvifvel - För dyrbar, att bortslösas under snack. -- - Då jag aflägsnar mig, jag Er bevisar - En tjenst -- den enda, som af mig kan göras. - -SÄNDEBUDET. - - Nej, dröj! Ni underskattar Edra krafter, - Om Ni Er tror blott gjord att gå och -- glömmas. - Ni äfven mig gör orätt, om Ni menar - Att saker utaf större vigt jag icke - Afhandla vet, då slumpen skänkt mig lyckan - Att återse en man, så van som Ni - Att lägga handen vid de största ting. -- -- - -KERN. - - Att bära hand uppå de högsta män, - Ni ville säga. Jag bordt ta' för afgjordt, - Att då ni nedlät Er med Kern att skämta, - Var skämtet blott en öppen förgård åt - De allvarsammaste bland slutna planer. - -SÄNDEBUDET. - - Med hvilken raskhet Edra tankar ila - In medias res, såsom poeten säger! - Ni är då fullt ännu den gamle Kern, - Sådan Ni stod uti Kung Johans hof -- -- - -KERN. - - Och uti Konung Eriks fängelse. - -SÄNDEBUDET. - - Men äfven Ni har burit upp den lön - Som ofta faller på förtjenstens lott. - -KERN. - - Då den är af det slag, som min förtjenst -- - I rågadt mått jag skördat har dess lön. - -SÄNDEBUDET. - - Ni blifvit glömd, åsidosatt -- -- - -KERN. - - Jag minst - Kan öfver glömska klaga. - -SÄNDEBUDET. - - Anspråk, hvilka - På nya tjenster kunde grundas, skulle - Kanske på lösan sand ej byggas. - -KERN. - - Hårda, - Som hälleberg de voro, dem jag tjenat. - -SÄNDEBUDET. - - Med skäl Ni öfver hårdhet klagar, då - En man, som Mäster Kern, har lemnats - Att irra hjelplös uti ödemarken. - -KERN. - - Den är ju skadedjurens rätta hemvist. - -SÄNDEBUDET. - - Er kraft var stor, då. andras plan Ni utfört. - Den blir förfärlig, när Er egen hämnd - I egen hand Ni tager. De, som hafva - Att tacka Er för allt, för kungaspiran, - Och gäldat denna med en tiggarstaf, - De kunde väl omsider röna, att - Ni lika väl förmår att -- ta' som gifva. - -KERN. - - I grafven af Ert skämt tycks ligga allvar. - -SÄNDEBUDET. - - Det är ej skämtet, som -- -- vill öppna grafvar. - -KERN. - - Ert allvar vill det då? -- -- Åt hvem, åt hvilka? - -SÄNDEBUDET. - - Er hänmd i valet af sitt offer tvekar. - Den har ett val. Vi ej förstå hvarandra. - -KERN. - - Jag Er förstått långt bättre, än Ni menar. - Men liksom Ni har velat anförtro - Er egen hämnd åt mina svaga krafter, - Jag lägger ner min hämnd i Edert våld. - Är den ej då i goda händer? Kern, - Som mördat har en kung, hur skulle han - Nedlåta sig att drabba nedom thronen? - - Kern aflägsnar sig långsamt. - -SÄNDEBUDET. - - Du mig förstått! Dock endast till en del - Du ej begripit vådan af att fatta - En plan som min och ej gå in derpå. - Jag ej haft äran mörda kungar; derför - Jag nöjes ock med vida lägre offer. - Du ej lärt glömma. Du det lära måste! - -Han rycker en dolk ur sin barm och hastar efter Kern, men mötes -under farten af Bengt Bonde. - - -SCEN XIII. - - Sändebudet. Bengt Bonde. - - -SÄNDEBUDET. - - Fatalt! - -BENGT BONDE. - - Ett sällsamt fredsbud, herre, höjer - Ni upp en sällsam oljoqvist, som tecken - Af Er fridfärdighet! - -SÄNDEBUDET. - - Vi lefve ju - Här i Claes Flemings tider. Såsom saken, - Som bör betecknas, sådant är ock tecknet. - -BENGT BONDE. - - Har hit Ni kommit, för att föra ut - Herr Flemings domar, bort Ni måste träda. - Från dessa skogssnårs natt. Hans värsta dåd - Sky mindre ljuset, när de nå fullbordan, - Än mången ann's skenheligaste bragd. - -SÄNDEBUDET. - - Jag ej förmodat att dig återfinna - Såsom loftalare af Flemings bragder. - -BENGT BONDE. - - De prisas ej, om jag ett lönnmord tadlar, - Hvaraf en värnlös gubbes lif tycks hotadt. - -SÄNDEBUDET. - - Gemensam ju för oss är vän, som ovän. - -BENGT BONDE. - - Men medlen att dem vinna eller kufva - Desamma äro ej. - -SÄNDEBUDET. - - Vi råd ej hafva - Att splittra våra krafter genom split. - -BENGT BONDE. - - Ej Finlands bönder kunna från sig stöta - Sin enda fasta, starka bundsförvandt. - -SÄNDEBUDET. - - Nu talar du, som jag af dig det väntat. - Från denne bundsförvandt till Er jag sändes, - Med löfte om det kraftigaste bistånd. - -BENGT BONDE. - - Jag tviflar, att Ni gått från honom utsänd. - -SÄNDEBUDET. - - Är du från dina sinnen? Hvem väl annars - Mig skulle skickat, om ej Hertig Carl? - -BENGT BONDE. - - Med hjelparen, på hvilken vi förtröste, - Jag icke mente Hertigen, men -- Gud! - -SÄNDEBUDET. - - Den hjelparns bistånd Ni tillräckligt rönt. - Hög tid det är, att Ni från denna vädjen - Till rätte hjelparn, han, hvars bud jag bär. - -BENGT BONDE. - - Gudlöse hädare! Vi blott för långt - Oss vändt från Honom, som kan ensam hjelpa, - Och derför tyckas vi förlorade. - Jag nu ej vill föröka längden af - Det skuldregister, der vår synd blef tecknad. - Och kommen hit uppå Herr Flemings lejd, - Mitt löfte jag vill hålla i all helgd; - Det gånge se'n, som Herrans vilja fogar. - -SÄNDEBUDET. - - Att du har räddat kungamördarn Kern, - Uti din himmelska meritförteckning - Visst nådigt tages upp. - -BENGT BONDE. - - Har Kern jag räddat? - -SÄNDEBUDET. - - Du tycks dig ångra nu. - -BENGT BONDE. - - Ett hindradt lönnmord - Man aldrig plä'r i våra bygder ångra. - -Slut pa första acten. - - - - -ANDRA ACTEN. - - - En sal i Abo slott. - - -SCEN I. - - Fru Ebba Stenbock. En Åldrig Tjenare. - -FRU EBBA, med yttersta oro. - - Hvad har du att förtälja? Onda hudskap? - Det är ju så? Om något godt du visste, - Då skulle glädjen springa såsom förbud - Ur dina ögon; allt ditt väsen lysa - Liksom en fröjde-eld, den upp man tänder - Att sprida segerbud, långt innan ordet - Har hunnit det förkunna. Men ditt öga - Det stirrar dystert, dina läppar darra - För bördan, som de än ej burit fram. - -TJENAREN. - - Jag eger intet att förkunna -- -- - -FRU EBBA. - - Jag din tystnad väl förstår. Den är ett galler, - Bak hvilket du den värsta nyhet stänger, - Liksom ett skadedjur, att den ej, lössläppt, - Mitt hjerta sarga må. Du tror mig svag. - Har du ej än lärt känna mig dess bättre? - Jag är ju Flemings maka. Oss du tjenat - I fem och tjugu år. Du märka bordt - På denna tid, att jag mig hann bereda - Uppå det värsta. Menar du dig kunna - Uppsluka allt det onda, du förnummit, - Liksom du orden qväft, som borde vittna - Om hvad som händt min Johan? - -TJENAREN. - - Jag vid Gud - Bedyrar, att ej till min kunskap kommit - Det ringaste om honom än. - -FRU EBBA. - - Och detta - Du säger kallt, liksom du blott försäkrat, - Att du ej vet, hvarom i månen hviskas. - Har allt, hvad mensklig känsla heter, skyggat - Tillbaka från den kalla, hårda jorden, - Och trängt sig hop i modershjertats värma? - Begärde detta kunskap om sin älskling - Af luftens vindar eller hafvets vågor, - De skulle finnas mera villiga - Att lyssna till dess önskan, än de ménskor, - Af hvilka godt man väntar, då man dem - Bevisat godt. -- -- - -TJENAREN. - - För första gången nu, - Högädla fru, jag måste önska att - Jag ej så mycken godhet af Er rönt: - Så otacksam jag då ej skulle tyckas - Stå inför Er i denna stund. - -FRU EBBA. - Förlåt, - Du trogne, gode tjenare, den orätt, - Hvarmed en moders oro kränkt ditt sinne. - Jag vet det väl, om du en droppe glädje - Mig kunde hämta, skulle du den söka - Med svullna fotter bortom alla öknar. - Den enda droppe fröjd, som än kan läska - Mitt hjertas heta törst, dock skimrar bortom - En härjad trakt, af ovissheten utsträckt, - Emellan Johans öde och min själ. - - -SCEN II. - - Fru Ebba. Tjenaren. Claes Fleming. - -FRU EBBA, till den inträdande Claes Fleming. - - Du kan ju allt i detta land, närhelst - Det gäller blott din kung. En vink af dig - Kan samla härar, båda menigheter - Att resa sig i massa, eller jaga - Som lösta falkar öfver land och rike. - Men när det om ditt eget blod är fråga, - Din ende son, I hvilken Flemings namn - Och lif skall lefva än, när du år stolt, - Du obekymrad tycks, som då det gäller - Att låta blodet flyta ur din kropp - På något slagtfält för din afgud, kungen. - Vår Johan är förlorad -- -- -- - -CLAES FLEMING. - - Lugna dig! - Ännu ju intet är förloradt. - -FRU EBBA. - - Intet! - Och detta kan du säga. Hvad skall menskan - Förlora, att det borde synas något? - Kan den, som redan mistat har ett öga - Och hotas med att ock det andra mista, - Kan den väl vänta lugn, som vore intet - Å färde, tills att med dess sista ljus - All verldens ljus för evigt blifvit utsläckt? - Är det ej nog med hvad vi re'n förlorat? - När vi vår dotter miste, halfsläckt redan - Mitt ögas dag mig tycktes uti tårar. - - En häftig skakning genombäfvar härvid Flemings själ. - - När nu vår Johan äfven går förlorad, - Det slocknar helt och hållet, ifall tårens - Uttömda källor ännu gömma qvar - Så mycket, som en bergets skrefva gifver - Åt den, vid henne dignar, tärd af törst. - -CLAES FLEMING. - - En mor, som led förluster, dina lika, - Har rätt att klaga; men hon bör ock hoppas, - Att Gud barmhertig ser till hennes sorg. - -FRU EBBA. - - O, kunde jag det hoppas! Men jag fruktar, - Att om vår Johan uppsöks af Hans blick, - För fädernes missgerning barnet drabbas. - -CLAES FLEMING, brusande upp i vrede. - - Hör upp att qvida dårligt, qvinna, öfver - Hvad som du icke vet ännu ha skett, - Och icke heller hända kan. Är Johan - Gås-ungen lik, som, kläckt utaf en höna, - Sig vågat några famnar ut från stranden - Och lemnat modren sörjande derpå? - Skall Flemings son ett dygn ej våga ströfva - I närmsta skogar, utan att han tyckes - Förlorad, om han några timmar dröjer - Mer än hans mor har gifvit honom lof. - Har du då glömt de Vijk, som åtföljt Johan? - Han ensam ju försloge, om det gällde - Att skydda hundra nunnor, släppta lös - Utur ett kloster. Faran den är ingen. - Och om också en sådan funnes, ville - Jag att sig Johan lärde småningom - Blott lita på sig sjelf. Det kan behöfvas - Med tiden -- -- -- - - Han tillägger lugnare: - - Jag dessutom redan skickat - Ett tjog af raska knektar i hans spår. - - Vändande sig till den gamle tjenaren. - - Gå äfven du, som i hans barndom burit - Så ofta Johan uppå dina armar. - En moders tårar äro heliga, - Och bränna bittert, der de falla ned. - Du känner, mer än någon, marken het, - Hvarest de gjutits, och du skall ej hvila - Din bräckta kraft, förr än du återhämtat - Den, som dem pressat och dem torka kan. - -FRU EBBA. - - Tack för det ordet, du min lefnads stolthet! - - Fru Ebba och Tjenaren gå åt skilda håll. - - -SCEN III. - - Claes Fleming. En Småsven. En gammal Sjö-Officer. - - -SMÅSVENNEN. - - Ett Sändebud från Hertig Carl begär - Att blifva hördt. - -CLAES FLEMING. - - Nu re'n! Bed bonom vänta. - - Småsvennen går. - -CLAES FLEMING, till Officeren. - - Välkommen! Blir sjöfogelfångsten god? - -OFFICEREN. - - Mer rik än någonsin. De gamla kullar - Framföda ungar, såsom vågen vågor. - Ej göms en vik uti vår vida skärgård, - Der ej ett segel börjat lustigt leka - Med vårens muntra vindar, och ej längtar - Att pröfva deras kraft, till stormar vuxen. - -CLAES FLEMING. - - Det låter godt. Dock bättre ej, kamrat, - Än af dig, gamle hafsörn, jag det väntat. - Du dina vingar får väl lossa snart - Och dermed klappa grundligt om hvar fiskmås, - Som fiska vill i grumligt vatten här. - -OFFICEREN. - - En sådan vågar sig väl ej så lätt - Till våra skär, så länge vid dem ligger - Den gamle, trogne skytt -- Claes Fleming. Men, - Ifall den frestar det, med skjuten vinge - Den bloda vågen skall, hvarpå den flyr. - Det lofvar jag. - -CLAES FLEMING. - - Och du har aldrig lofvat - Det du ej ville eller kunde hålla. - - Officeren går. - -SMÅSVENNEN, ånyo inträdande. - - Hans Kunglig Höghets Sändebud -- -- - -CLAES FLEMING. - - Får bida. - - Småsvennen går. En ung krigare inträder. - - -SCEN IV. - - Claes Fleming. Soldaten. - -CLAES FLEMING. - - Är du beredd? - -SOLDATEN. - - Jag är det, nådig herre! - -CLAES FLEMING. - - Du rida måste till Kexholm, min gosse, - Igenom natt och dag. - -SOLDATEN. - - Skall ske! - -CLAES FLEMING. - - När dit - Du anländt, uppsök genast Arvid Stålarm. - Gif honom detta bref. Deri står skrifvet, - Hvad Svensk och Rysse, Gud och hela verlden - Må läsa och förkunna, när och fjerran. - -SOLDATEN. - - Lätt är att gömma slika hemligheter. - -CLAES FLEMING. - - Kan du bevara dem af tyngre art? - -SOLDATEN. - - Skänk mig den nåden, att på prof jag sättes. - -CLAES FLEMING, betraktande honom en stund under tystnad. - - Så full af lif du är, du tycks mig dock - Som grafven trofast. Om uti din själ - Jag sänkte ned ett bref, som ej är skrifvet? -- - -SOLDATEN. - - Om det ej läsas bör, det göms försegladt - Tills domsbasunen bryter det. - -CLAES FLEMING. - - Nej, förr - Det öppnas måste, för att göra verkan. - Det gäller -- lifvet -- uti hvarje mening. - Förstår du det? - -SOLDATEN. - - Javäl, fullkomligt. - Jag blir odödlig, om mitt lif beror - Blott på min tystnad -- när jag tiga borde. - -CLAES FLEMING. - - Jag tror, att ej mitt bref kan skrifvas bättre, - Än i ditt unga, varma blod. Välan! - Mitt skrifna bref du ber att lemna få - Åt Arvid Stålarm ensam -- i ett rum, - Hvars mur ej öron har för -- det oskrifna. - - Ger honom en ring. - - Du visar honom denna ringen, prydd - Med anletsdragen af vår kung, ock hvilken - Du gömmer, till ett minne af ditt budskap. - När han den sett, han tror dig som mig sjelf. - Då säger du: Claes Flemings vilja är - Oåterkalleligen denna: Ut man drage - Med underhandlingen om freden, mäklad - På lumpna villkor. Upp de få ej fyllas! - Men brytningen med östra grannen bör - Undvikas i det längsta, tills att kungen - Med all sin makt kan kasta sig i remnan - Och storma fram till segrens högsta mål, - Bak hvilket hvilar fred -- men fred, som ligger - På ärofulla lagrar, och ej vräks, - Liksom ett mättadt rofdjur, mellan stycken - Utaf vårt sönderrifna hemland. -- Säg - Åt Stålarm -- och han skall dig väl förstå: - Om Fleming bjuder handen till en fred, - Som sliter hjertat utur Finlands barm, - Då må den sista bödelsknekt man låta - Bortslita högra armen, ifrån honom - Och hänga den på tornet i Kexholm, - Som nidingstecken och en korpars lockmat. - Vet du det icke skrifnas mening nu? - -SOLDATEN. - - Jo, store höfding. Tack för det Ni låtit - Mig se så djupt in i Er höga själ. - Och om mitt värf jag väl fullända mäktar. - Så skänk mig en belöning. - -CLAES FLEMING. - - Hvilken? - -SOLDATEN. - - Den, - Att när Er högra arm åt striden pekar, - Få tåga främst deri. Om ej mitt öga, - Tills att det slocknar, skådar mot det mål - Som af Er visas, må mitt unga hufvud - Få samma plats, dit Eder hjeltearm - Ni ville flyttad, om den kunde teckna - En fred, som slete hjertat ur vårt land. - -Soldaten går. Småsvennen inträder och stannar tigande vid dörrn. - -CLAES FLEMING. - - Om Sändebudet hunnit hvila ut, - Så bed det hedra mig med sitt besök. - - Småsvennen går. Sändebudet inträder. - - -SCEN V. - - Claes Fleming. Carls Sändebud. - -CLAES FLEMING. - - En tolk, en öppen, af den Furstes bud, - För hvilken vi en lika känsla hyse, - Välkommen till de fjerran nejder, der - Man länge bidat fåfängt att förnimma - Kungörelsen utaf Hans öppna vilja! - -SÄNDEBUDET. - - Haf tack för denna helsning, sådan jag - Den väntat af en vän från ungdomsåren. - -CLAES FLEMING. - - Din väg och min, som ofta stötte samman - Vid trapporna till konung Johans thron, - På hvilka samma nåd steg ned till båda, - Ha' sedermera ej på länge råkats. - Jag, envis som en Finne -- som det heter - Har stannat, der min ungdomstid mig ställde, - Och mannaåldern band mig än mer fast. - Mitt tröga sinne, hvilket hårdnat till, - Likt isens skorpa på en bergsjös djup, - För nya intryck långsamt tinar upp. - -SÄNDEBUDET. - - Du är och blir dig lik. Ej derpå tviflas. - -CLAES FLEMING. - - Väl denna själens styfhet för en sjelf - Käns obeqväm, men mest ändock för andra. - Men ej jag kan likväl med afund se - En sinnets rörlighet, som rastlöst täflar - Med torra trädet, fallande i svallet - Af våra forsar, der de, evigt unga, - Ej ens sig gömma undan vinterns kyla. - Jag ofta stått på dessa strömmars kanter, - Med undran skådande det lätta spelet, - Som med ett sådant lösryckt träd kan lekas. - Det syntes nyss så rotstarkt, fäst vid jorden, - Som gaf det näring och mot dagen lyfte. - Och kort derefter dansar det så lätt - På strömmens lösa mark, af nya vågor - Städs' sänkt och lyftadt, enligt deras nyck. - Det svarfvas glatt, likt ålen i dess grannskap. - Der rötter bundo det vid marken troget, - Nu bildar sig en spets, så hvass, så skarp, - Att det kan tränga genom hvarje hinder, - Som skulle möta på dess hvirfvelbana, - Sig slingrande mot obestämda mål, -- - Ifall ej strömmens nya infall kasta - Det sönderbrutet emot strandens klippor, - När leken icke roar strömmen mer. - -SÄNDEBUDET. - - Förlåt, Claes Fleming, om jag bryter af - Den yra flygten af de fantasier, - Som, oförhindrade af sinnets styfhet, - Den nyss Ni sjelf hos Eder har beundrat, - Er hänför till poëtisk målning af - De bistra lekar, Finlands forsar leka, - Ifall de icke dämmas -- till exempel - Af slagnes lik, som vräkas ned för dem. - Det ärende, som fört mig hit till Er, - Är af en annan art, än att förnimma - Naturbeskrifningar, hvarmed det roar - Ert snille att ge lif åt land och vatten. - Ni bör ej slösa bort Er tid uppå - Ett sådant lappverk, som af Finlands djeknar - Och runo-smidare långt bättre göres. - Ni är en målare af högre slag: - Ej tomma ord Er anstå, utan färger, - Som Ni har rifvit sjelf -- Ni vet nog hvadan. - -CLAES FLEMING. - - Jag felat, medges; mest deri likväl, - Att den naturbeskrifnings varma trohet. - Ni misstyckt utaf obekanta skäl, - Har bortsmält pantsaret af lugn och köld, - Hvari Ni sannolikt har trott Er böra - Ikläda sinnet, vid ett möte med - En knarrig gubbe, som i fordna tider, - Oaktadt all Er vänskap, ofta rönt - Missödet att ej fullt behaga Eder. - Jag dock ej ovan är, att se det språk, - Mitt hemlands dalar lärde mig att tala, - Med föga nöje spordt af alltför mången. - Men jag kan icke hjelpa det. Min tunga - Med svårighet sig böjt för utländskt ljud, - Och tankar, som ej fullt mitt hjertas varit. - Jag mins, att uti sjelfva Rådets kammar - Mitt uttal ofta väckte mera knot -- - Ty endast detta hördes uppenbart -- - Än meningen, som utaf talet uppbars. - Ni tyckes icke älska diktens drömmar; - Och verkligheter finnas, hvilkas sanning - Oemotståndligt inta'r öppna sinnen, - Så träffande ock dikten stundom kännes. - Men skulle Ni, som jag, ha vuxit upp - Bland detta folk, der, såsom sjelf Ni säger, - Hvar djekne, ja, hvar bonde födes skald, - Och dikten ofta hyser mera allvar, - Än det, som mången hyllar såsom sanning - Ett ögonblick, förglömdt, det nästa, re'n -- - Då hade Ni förutan harm kanske - Den bild besett, som kallats fram af nöjet - Att återse Er, städse lik Er sjelf, - Ehuru många skiften om Er slitits. - -SÄNDEBUDET. - - Ni mycket mins, hvarom ej nu är fråga; - Men hufvudsaken stötes allt mer fjerran - Från Eder tanke. -- Svensk, och utsänd af - En Furste, som är Svensk framför allt annat, - Min talan jag till Fleming ville ställa, - Såsom till Svea Rikes Riddare - Och Råd, fastän hans vagga blifvit kastad - Af slumpen på en mark, ej ärorik - Som modrens, hvilken adopterat honom. - -CLAES FLEMING. - - Ni tycks ej fästa hälften af den vigt - Som Eder herre, Hertig Carl, vid Finland. - Men Ni ju icke känner det. På afstånd, - Betraktadt från en annan kust, det synes - Helt annorlunda, än vid noggrann forskning. -- - Dock jag förglömt, att årets svåra tid - Ej låtit Er den närmsta vägen taga - Uppå Er färd till detta slott, som var, - Såsom jag hört det sägas, färdens mål. - Er kosa, sträckt längs dessa låga kuster, - Som stigit upp ur Bottenvikens djup, - Har utan tvifvel varit lärorik. - En resas svårigheter skänkt Er säkert - Åtminstone den tid, som var nödvändig, - Att uppå ort och ställe samla in - En skörd af kunskap, hvilken ej kan undgå - Ett sinne, vant att ej förgäfves forska. - Jag hoppas dock, att de besvärligheter, - Som Eder mött, ej kändes tryckande. - När man, som Ni, frambär en Furstes uppdrag, - Som med ett synnerligt intresse fästes - Vid hvarje yttring ur de rörelser, - Af hvilka Finska folkets sinne lifvas, - Bör tacksamhet och nit bortrödja lätt - De stötestenar, hvaraf stråten spärras. - -SÄNDEBUDET. - - Har Ni omsider uttömt rikedomen - Uppå de brutna bilder, dem Ni slösat, - Liksom en sönderslagen spegel, hvilken - Ur alla sina stycken återger, - Förklenade, de föremål, som först - Uti naturlig storlek der sig visat. -- - Ni ser, Er målnings-ifver lockar mig - Till efterföljd, fast härmningen är svag, - Och icke uppnår skärpan af Er pensel. - Dock gerna afstår jag Er segerpriset - I denna täflan. Ty ej hit jag kommit - Att leda in en fåfäng strid om ord. - -CLAES FLEMING. - - Jag anar det; men jag ej dela kan - Föraktet, som Ni hysa tycks för -- ord. - Det finnes vissa, bakom hvilka gömmes - En lefnads hela, djupa andemening, - Och framför hvilka mannen står som vakt, - Tills att hans fall afbryter väktarkallet. - Ni visat böjelse att stundom lägga - Nog mycken mening i en annans ord; - Kanske det händt Er någon gång också, - Att lägga alltför liten i Ert eget. - Men om jag rätt förstår Er, är det ej - Er egen mening, som Ni nu vill tolka: - Det är en sons utaf den store konung, - Hvars minne vuxit i min själ tillsamman - Med all den vördnad, jag hyst för hans hus, - Med all den trohet, jag deråt har egnat, - Och egna skall -- så sannt Gud hjelpe mig! - -SÄNDEBUDET. - - Ert tänkesätt är kändt af hela verlden, - Och konung Gustafs störste son har tacksamt, - Så högt som någon, aktat dessa känslor, - Hvaraf en ringmur slås kring Wasas ätt. - Hans aktning, städse stor, har vuxit högre, - Om möjligt är, för Eder nu, Claes Fleming. - Han vördar denna mannakraft, från hvilken - Ej årens lie någon sena bortskär. - Han ser i Er ett föredöme af - Den viljas styrka, som sitt öde bär, - Likt hjeltens fasta arm sitt svärd i striden. - Han skänkt mig äran att till Eder bringa - En gärd af denna aktning -- -- -- - -CLAES FLEMING. - - Min är äran. - Det öfverstiger, hvad jag kunnat hoppas, - Att hertig Carl har afsändt Er allenast - I ett så ringa värf, som det Ni uppger. - Men jag ej eger rätt att derpå tvifla. - Och det mig gläder desto mer, som jag - Ej kunnat skörda denna högre aktning, - Hvarom Ni ordat, annorlunda än - Igenom några tjenster, dem min trohet - Mot Sveriges konung mera sökt än mäktat - Bevisa sednast. Inte i vittnesbörd - Kan gifra mera kraft åt mitt beslut - Att stå och falla för min konungs rätt, - Än bifall af en furste, som naturens - Och mensklig lag har ställt vid thronens fot, - Att styrka, stödja den vid hvarje anfall - Emot dess oantasteliga helgd - Af brottet eller vilseledda sinnen. - Stödd uppå grunden utaf denna helgd, - Kung Sigismund, Din thron statt städse säker, - Som på en kyrkas altare dess prydnad, - Hvarefter nidingshanden sednast sträcktes. - Men hägnad af Din Farbrors trogna vård, - Den trotsar, dubbelt säker, alla skiften. - -SÄNDEBUDET. - - Det gladt mig högt att höra dessa uttryck, - Som göra rätt åt kraften af den furste, - På hvilken allt, hvad finnes redligt Svenskt, - Sitt bästa hopp om Sveriges framtid bygger. - Om Carl ej funnes, skulle detta hopp - Förgås i obekanta ödens dimma, - Likt båten, roderlös, på oceanen. - Carl delar stora männers gudalott: - Blott vissheten derom att till de finnas, - Förslår att gifva högre mod åt starke - Och trygghet åt de svage, hvilka känna - Att någon tänker, handlar, står för dem. - Det är den trygghet, hvilken stärker hären, - När stridens stund är inne, om den litar - Derpå att föraren är stor, är hjelte. - Det är den trygghet, hvilken lifvar vandrarn, - Då han ser solen, fast omätligt skild - Ifrån hans låga ståndpunkt, lysa stråten. - Det är den trygghet, som så mången känner, - Vid tanken derpå att Claes Fleming lefver. - -CLAES FLEMING. - - Ert sista ord har slappat nerven af - Bevisningen, Ni velat föra ut. - Och ej jag neka kan, att jag ej delar - Fullkomligt denna lära, som Ni hyllar - Med samma ifver, som Ni fordom talte - Om annat, hvarom förr vi varit ense. - Ni tycks nu vänta säkerhet för starke, - Liksom för svage, med ett ord: för Staten, - Af kraften hos en eller annan menska: - Ty endast detta är ju äfven Fursten, - Åt den Ni nu afgudadyrkan egnar. - Min tro är än, såsom den var, en annan. - Högt skattar äfven jag väl kraftens gåfva, - Men tror ändock, att hvarje sådan är - En möjlighet till godt och ondt allenast. - Och frestelsen till ondt är endast större, - Der större lott af kraft dertill blef gifven. - En trygghet blott, ett värn allenast finnes - Mot hvarje nyck utaf en enskilds styrka: - Det kunga-makten är, kring hvilken lagen - Sitt helga famntag slår, som diademet - Sin fasta ring kring kungens panna sluter. - För lagen finns ej svaga eller starka: - Det endast likar finns, liksom för Gud, - Som står så högt, att hvarje skillnad bleknar - Bort för Hans dom, och godt och ondt blott väger. - -SÄNDEBUDET. - - Men kraften, hvarmed kunga-handen knytes, - Kan böja spiran till ett bödelssvärd, - På hvilket lagen kasta tycks ett sken - Af rätt ännu, då re'n det drabbat - Långt bortom lagens gränser -- -- - -CLAES FLEMING. - - Är det väl - Det öfvermått af kraft, Ni känna lärt - Hos konung Sigismund, som närt Er fruktan - För missbruk utaf kunga-makten; eller - Väcks denna bäfvan utaf någon annan, - Hvars kraft vill lägga spiran i hans hand - Och sedan vigter i en vågskål, som - Ej lagens är, men lätt kan lyfta dennas? - -SÄNDEBUDET. - - Jag vill besvara frågan med en annan. - Kan det ej hända, att en konung, hvilken - Sjelf vek till sinnes, saknar kraft till ondt -- - Liksom till godt -- lätt finna skulle verktyg, - Mer eller mindre kraftbegåfvade, - Men städse redo att med tunga-manteln - Kringhägna dåd, dem Söderns bravo höljer, - Ej utan rysning, under blodad kappa? - -CLAES FLEMING. - - Den, som har makten, saknar sällan medel - Att föra ut sin vilja, som är lagens. - Men äfven den, som blott till makten sträfvar, - Kan finna redskap lätt, till allt beredde. - En konung får dock följa fritt sitt val; - Har ingen orsak att det låta falla - På andra än de bäste, mest förtjente. - Men den, som nödgas att till målet smyga, - Han måste gripa till hvad hjelp, som först - Förirrat sig uppå hans dunkla stråt. - Och ingen undrar derför, att hans redskap - Ej handlar olikt den, som tänder mordbrand, - I nattens mörker, under menskors hydda, - Som slumrat in med frid, men väckas upp - Af lågor, ödeläggelse och nödrop. - Den hand, som vållat ofärd, drages bort, - Liksom ett irrsken slocknar uti kärret. - Se'n det har vandrarene vilseledt. - Men bördan af den skuld, som tyngder brottet, - Ej bör ju kastas uppå deras skuldror, - Dem pligten bjöd att släcka mordbrandslågan, - Fast endast de uti dess sken sig visa, - Och natten höljer nattens första dåd - Och den, som det föröfvat, tvår i oskuld - I närmsta källa brandens spår från handen. - -SÄNDEBUDET. - - Din lust att måla ut på nytt dig gripit - Med ökad ifver. Svåra tider gjort - Ditt sinne bittert. Samma tiders ofärd - Med smärta fyller upp den Furstes hjerta, - För hvilken du din aktning nyss betygat. - Han älskar, äfven han, de goda redskap, - Som mäkta ro åt Sveriges rike skänka, - Och hägna lagens altare och kyrkans. - Dock du, Claes Fleming, ställt dig alltför högt - Igenom eget värde och igenom - Den tanke, du hos honom om det uppväckt, - Att han i dig ett medel skulle söka - För fosterlandets frid och för dess välfärd. - Han ärar dig såsom en bundsförvandt, - Den ypperste i hela Svea land, - Som bär i handen svärd, i barmen hjerta. - Han tror ej hoppet svika, som försäkrar, - Att du med råd och dåd vill bistå honom - Vid planerna, som Sveriges lycka kräfver. - Ett sådant sinne såsom ditt ej tjusas - Af guldets glans och maktens: men så stor - Finns ingen dödlig, att han kan utföra - De största värf förutan stora medel. - Bjud derför endast, och din viljas bud - Är äfven Hertigens, den stund du lägger - Din hand med gammal vänskap i hans hand; - Och allt, hvad han förmår, förmår du äfven, - Och hvad han eger, tillhör äfven dig. - -CLAES FLEMING. - - Det är ej första gången Hertig Carl - Har slösat på mig oförtjenta anbud. - Hans löftens stegring visar, att hans tro - Uppå min trohet mot min konungs sak - Har stigit till sin höjd; ty annars kunde - Hans löften ej förnyas, och han ej - En niding finna inom Sveriges gränser - Nog fräck att bära fram till mig hans anbud. - Ni bad mig bjuda något. I ett fall, - Likt detta, ej det vore mig tillständigt - Att bjuda något annat än mig sjelf. - Med kropp och själens alla krafter, hembär - Jag detta offer åt min konungs farbror, - Då han mig aktar värdig ett förbund, - Hvars afsigt är att trygga kunga-thronen. - En bundsförvändt bör dock ej tomhändt ställa - Sig in på mötesplatsen, der förakt - Blott skulle möta honom, om han vågar - Förutan jemngod styrka visa sig. - Berätta derför, hvad Ni sjelf har sett, - Och det, hvarom Ni visshet än kan vinna, - Förr än Er färd på Ålands haf blir trygg. - Säg Hertigen, att Finland, som har lockats - Af dolda, dunkla makters lömska svek - Att bära afvog sköld emot sin Konung, - Är lugnt omsider, lugnt som kyrkogården, - När snön sin svepning bredt utöfver den, -- - Hvari de dödes ro så sällan störes. - Hans hjerta skall väl svida vid den tafla, - Som Er vältalighet för honom breder. - Men han bör trösta sig. Ej hans var viljan - Att så det skulle gå, och han ej "rifvit - De färger", hvarmed taflan måste målas. - Säg honom vidare, att denna här, - Som kufvat Finlands djerfva bönder, står - Hvar timma redo att till stoft förtrampa - De händers vanmakt, som än spörja lust - Att söla perlorna på kunga-kronan; - Att flottans segel skola svälla snart - För östanvindar, hvilka meja bort - Hvar krypväxt, som sig ville resa upp - Att kasta skugga uppå kungens makt. - När sådant budskap Ni kan föra fram - Till Hertigen, Er herre, står Ni säkert - Välkommen inför honom, som för mig. - Emellertid jag hoppas Ni ej vägrar - Att bli min gäst på detta slott, tills Ni - Med större trygghet börjar återfärden. - Och borgens frid skall skydda Er emot - Beröringen med folk, som lösa rykten - Ha' kunnat stämma oblidt. Och för öfrigt: - Besvärligheten, vållad genom trängseln - Af allahanda menskor på Er hitfärd, - Gör ensligheten för Er högst behöflig, - På det att Ni i ostördt lugn må ordna - De spridda dragen af Er upptäcktsresa. - -SÄNDEBUDET. - - Ej utan skäl Ni yfves att förblifva - Er städse lik. Jag känner Er igen - Också på denna gästfrihet, Ni bjudit - Mig oombedd. Jag hoppas likväl, att - Ej länge deraf nödgas göra missbruk. - Det vissa är, att Hertigen, från hvilken - Som Sändebud jag afgått har till Eder, - Ej underlåter att i rikligt mått - Det öfvermått af omsorg vedergälla, - Hvaraf Ni aktat värdig en person, - Som inför Er hans egen föreställer. - Knappt våren, som ur Sveriges sjöar stiger, - Skall hinna sätta sig på deras stränder, - För att ur lättad barm dra' efter andan, - Förrän Er nye bundsförvandt skall stå - Beredd att motta' Er och alla dem, - Ni dragit med Er -- med ett öppet handslag. - Ni vant Er lita mest på egen styrka; - Men Ni skall lära Er, att Hertig Carl, - Fast han Er aktat värdig ett förbund, - Sjelf eger krafter nog, att hvarje trots, - Förnärmande hans höghet, trampa neder; - Det må då yfvas högt på taggarna - Af kunga-kronan, eller uti stoftet, - Omkring en simpel riddarsporre, hväsa. - -CLAES FLEMING. - - Jag är för gammal, att numera lära - Mig något synnerligen nytt. Dock tackar - Jag Er för den förklaring, Ni mig gaf, - Om huru stark sig anser Hertig Carl, - Och hvad han tror sig kunna vedervåga. - Ett sändebud ju uppfyllt allt, hvad man - Af honom någonsin begära kan, - När han sin herres rätta mening mäktat - Fullkomligt uppenbara. Detta lyckats - Er kanske mer, än sjelf Ni kunnat tänka; - Och derför bör Ni lätt Er sjelf förlåta, - Att minnet så af gammalt som af nytt, - Framkalladt genom mig uti Ert sinne, - Har satt i svallning Edra känslors ström, - Så att ur den uppvräktes ett och annat, - Som för Er sjelf Ni kanske velat gömma. - Er rätta afsigt likaväl Ni vann, - Liksom jag min. Mitt tänkesätt Ni känner. - Det är sig likt. Jag känner Ert. Och derför - Jag hyser säkert hopp derom, att Ni - Er arm skall bjuda åt oss och Ert hufvud, - För att bekräfta segern af den sak, - Som, rättvis, räkna kan på högre bistånd, - Än till och med den djerfve Hertig Carls. - - Fleming går. - - -SCEN VI. - -SÄNDEBUDET. - - Mot denna klippa krossas hvarje stål, - Och klangen utaf guldet öfverröstas - Af en, som ljuder högre ur hans inre: - Hans evigt enahanda sinnes skarpa guldklang. - Beundra måste jag, som honom hatar, - Hans fasta viljas hårdhet emot allt, - Som verkar smältande på andra hjertan. -- -- - Men ett förhärdadt ondt ej eger väl - Mer anspråk på att skonas, än ett annat, - Som mindre stelnat under många solhvarf. - Och värre klippa till förargelse, - Än denne här, ej ställt sig midt i svallet - Af tidens flod, som bryta vill sin bana. -- - - Dock hvad ej stål förmår att hålka ut, - Det kan väl vattnet dock omsider tära. - Pris vare Söderns djerfva snillestyrka! - Uppfinningskraften, ammad der, af större - Behof att leda högre planers fortgång, - Har uttänkt hjelp, der synlig hjelp försvinner; - Har skapat läkemedel, hvarest stålet - Ej mäktar skära bort det ondas rot. - Af denna lifssaft bringas ljudlöst bot, - Men säkert, ofelbart, -- lik undergången - För dig, hvars vilja utaf jern sig kastat - Emot en annan lika väldig vilja, - Som för till thronen, den du fåfängt hägnar. - Du litar på en rättvis sak, på Gud; - Men hvarje sak blir rättvis, när den lyckats, - Och Gud, som lät den lyckas, derigenom - Bevisar, att Han sjelf var med om den. - Claes Fleming! I ditt arma, vilda land, - Du lärt dig föra svärdet blott och bilan: - Du är en nybegynnare i konsten att - Framdrifva planer till ett önskadt mål. - Och föga tid dig återstår numera - Att återhämta, hvad du har försummat. - När ankaret blir lyftadt, när din flotta - Af österns storm mot Sveriges kust skall jagas, - Då käns din arm, den du så trotsigt lyftat - Mot fursten, hvilken jag mitt bistånd egnat, - Förlamad första gången, men för evigt. - Du bortgår som en skugga, och din lefnads - Utslitna segel, hvilka städse svällde - Enformigt för en enda vind allena, - Hopvecklas på den graf, som gömma skall - Den störste man, som denna tid gaf Norden -- - I fall han ej dess störste dåre varit. - - Han går. - - -SCEN VII. - - Claes Fleming och Bengt Bonde inträda under samtal med hvarandra. - -CLAES FLEMING. - - Du känner ju det gamla ordet, Bengt, - Af högre vishet taladt ut, än vår: - Den, som till svärdet griper, falla bör - För svärd. Den läran sammanfattar strängt, - Men rättvist, domen öfver Eder alla, - Som omsmidt Edra yxor, hvarmed Ni - Bordt endast föra krig mot trädens kronor. - Ni vapen deraf gjort, som lyftats fräckt - Mot kunga-kronans helga tempel-lund, - Af hvilken ensam kan beskäras hägn - Emot de stormar, som de svage härja. - -BENGT BONDE. - - Re'n sedan långlig tid ej obekant - Den helga läran var mig, som Ni, herre, - Ånyo åberopar, såsom dom - Att fälla oss, se'n våra hufvu'n fallit - För Edra bilor, mer än Edra svärd. - Jag hört det ordet ofta repas upp - I fall, som bittert mot hvarandra svurit; - Och det har kastat tvekan i min själ, - Så att, i bruset utaf tviflets hvirflar, - Den sanna meningen försjunkit bortskymd. - -CLAES FLEMING. - - Förvillelsernas makt är stor, J blinde, - Som lemnen Er åt ledare, mer blinde - Och värre, än J sjelfve. Solklar dock - Är ordets mening, der den ej förfalskas. - Det är en slutföljd blott utaf ett annat: - Gif Kejsaren, hvad Kejsaren tillhörer. - -BENGT BONDE. - - Den tolkningen, som nu af Eder gifves, - Är en bland dem, på hvilka jag har grubblat. - Men när jag sedan åter har besinnat, - Hur mild den helga Gudalärarn vär - Också emot den ringe, som utaf - De mäktige på jorden blef förblandad - Med markens stoft inunder deras sulor, - Då har en annan mening åter blixtrat - Omkring det svärd, för hvilket den bör falla, - Som först till svärdet skoningslöst har gripit. - -CLAES FLEMING. - - Och huru lyder denna andra mening? - Hos mig har aldrig uppstått mer än en. - -BENGT BONDE. - - Jag derpå icke kunnat tvifla. Men - Han, som med kärlek trifdes bland de låge, - Förtryckte, hvilka i Tiberias våg - Sitt hjerta svalkade, förbrändt af nöden, - Han talte endast om den andens frihet, - Som borde fästa vingar vid de bojor, - Af hvilka slafvens kropp till jorden bröts -- - Att dessa skulle trycka mindre tungt. - Han kände, äfven Han, en qvalmig tryckning - Utaf den dystra smedja, vid som verlden, - Hvari åt Juda-folket fjettrar gjötos. - Af jernet, hemfödt uti kejsar-grufvan. - Han visste, att ett svärd i slafvens händer, - Mot Romarns pantsarklädda hjerta brutet, - Blott nya länkar skulle gett åt bojan. - Och derför talade Han blott om hoppet, - Och sökte vända blicken upp mot himlen, - Långt från den jord, der blodiga ruiner - Allenast skulle krossat hoppets vinge, - Och sölat dennas skära glans för alltid. - Men skulle svärdet först blott gripits af - En Sigismund -- och ntaf dem han utsändt -- - Hvem vet, om icke fridens Gudatolk - Då sagt, att de just bordt för svärdet falla? - -CLAES FLEMING. - - Du menar det? - -BENGT BONDE. - - Så är min mening, herre; - Men om den träffat rätt, det vet ej jag. - Vi lärt så litet, vi, som tuktas upp - Med svärdet blott, att slika djerfva frågor - Vi endast tvingas kasta fram, men lösa - Förmå vi icke dem. - -CLAES FLEMING. - - Men derför ären - Ni också desto brådare att lyssna - Till hvarje munnens väder, hvilket blåser - Ur svikande profeters tomma hjernor. - Det vädret gör Ert sinne uppblåst, tränger - Derur all sanning, pröfvad och befästad - Af seklernas erfarenhet, och fyller - Er själ med hugskott, lärda utantills, - Och som ett ögonblick ej profvet hålla. - -BENGT BONDE. - - Så måste saken synas Er. Ni oss - Har sett allenast ifrån höjden af - Er häst, hvars hofvar trampat våra skördar; - Från mynningen af de kanoner, hvilka - Förkrossat våra lemmar; genom flammor, - Hvari sig speglat gruset af vår boning. - För oss, som sjunka ned på detta grus, - Sig mycket ter likväl helt annorlunda, - Än det ifrån Er höga ståndpunkt röjes. - Så pröfvade, vi lärt oss pröfva allt, - Förr än vi tro derpå. Uti ett tillstånd, - Så hopplöst såsom vårt, vi måste hoppas - Att meningar, dem fordna sekler alstrat, - Utplånas skola eller jagas undan - Och gifva v:lka för en annan mening, - I bättre samklang ljudande med Hans, - För hvilken sekler tyckas som en stund; - För hvilken Ni, den väldige Claes Fleming, - Står såsom menska blott, så väl som vi. - -CLAES FLEMING. - - Jag vill ej tvista här med dig -- -- - -BENGT BONDE. - - Man vet, - Att Ni ej älskar detta slags bevisning. - -CLAES FLEMING. - - Du är bra djerf, förtröstande uppå - Ditt lejdbrefs skygd, förskansningen, bak hvilken - Du smög dig hit, liksom en mullvad kryper - Inunder mörka hvalfvens säkra gömmen. - -BENGT BONDE. - - Jag litar på mitt lejdbref, det är sannt: - Ty på Ert riddar-ord jag städse litat. - Men ej jag smög mig hit. Jag vågar väl - Ej säga, att med öppen hjelm jag kommit, -- - Som hvarje riddersman försäkra skulle, - Om än hans lock af hjelmen aldrig tryckts. -- - Af öppen dag min gång likväl belystes. - Och om jag aldrig vågat träda upp - Förutan värnet, skänkt af Edra lejdbref. - Ni skulle ej så vred uppå mig blicka - I denna stund, och ej för Er jag stod. - -CLAES FLEMING, räckande honom handen. - - Det är en sanning, Bengt. En modig man - Står inför mig, och gerna vill jag tro, - Att en rättskaffens man der står derjemte. - Men jag förmodar, ätt du icke ställt - Din kosa hit, för att dispyter väcka - Om hvarje olik mening, som oss skiljer - Ifrån hvarandra. Gerna du behålle - För dig din mening, som jag min behåller, - Blott dina handlingar laglydigt böjas - Inunder det, som gälla bör för alla. - -BENGT BONDE. - - Jag hittills trott: vår handling borde vara - Blott öfversättning af vår menings grundspråk. - -CLAES FLEMING. - - Nej! Nej! Och evigt nej! Hvar enskilds handling - Bör böja sig inunder samhällshvalfvet, - Som sammanbinder, hägnar, lyftar allt, - Af kunga-spiran lyftadt sjelft mot himlen. - Du har väl sett uti Domkyrkan, Bengt, - Hur sjelfva dessa högsta pelare, - När de mot hvalfvet nått, sig ödmjukt buga, - För att, förenade med dem, som höjas - Från andra sidan, ge åt hvalfvet stöd. - Hur ginge det, om hvarje sten ur muren - Framspringa ville och sig häfva upp - Emot det hela, eller golfvet sökte - Sig resa upp till tak -- -- -- - -BENGT BONDE. - - Ack! Hvalfvet der - Ej störtar ned mot golfvet, att det krossa. - -CLAES FLEMING. - - Det skulle göra så, om uppror brunne - Uti dess alla lemmar. Uppror, uppror! - Se der den vådeld, hvilken allt förderfvat. - -BENGT BONDE. - - Det slapp då ut omsider, detta ord, - Som, stängdt i Edert hjertas kammar, ryckte - Uppå dess väggar, för att väg sig bryta, - Såsom ett vilddjur, spärradt i en bur. - Ni slungat, herre, på oss ordet uppror, - Se'n Ni, måhända mer än någon annan, - Utkastat sjelfva saken, som Ni döper - Med det ochristeliga namnet: Uppror! - Två stafvelser, som sluka all vår rätt. - Liksom oss Gud en sådan aldrig gifvit; - Som bränna våra kojors arma hem, - Liksom en offer-eld den armes gåfva; - Som mörda våra kroppar, likasom, - Ej Herrans ande lif dit aldrig gjutit. - Allt menskligt anspråk, stammande från Gud, - Från våra fäder och från deras furstar, - Allt, allt tillintetgöres, sköflas, kastas - Som agnar, till en lek för alla vindar. - Och hvarför blir vårt menskovärde störtadt - I denna lejongrop, man kallar uppror? - Emedan vi ha kastat våra kroppar - Till sköld för våra själars högsta väl; - Emedan vi vår andes frihet värnat - Mot den papismens träldom, som oss hotat, - Och vår lekameliga frihet mot - Det Pohlska slafveriets skam och ofärd. - -CLAES FLEMING. - - Fantomer utan verklighet och blod - De faror voro, hvilka Er förvillat - Att kalla ned på Eder andra faror, - Blott alltför verkliga och öfverhöljda - Af blod, som bordt och kunnat sparas till - Ett bättre bruk. Papismens spöke skickats - På Er af prester, som Er enfald brukat - För snöda ränker; andra lika fåfängt - Er skrämt för Pohlska träldoms-okets spöke. - - Radzivill uppträder med buller och bång. - -BENGT BONDE. - - Till dessa andra hör väl äfven denne? - -CLAES FLEMING. - - Ett lefvande bevis åtminstone - På spökens svaghet träder upp med honom. - Låt derför icke skrämma dig; dröj qvar - - Pekar på ett sidorum. - - I detta rum, tills fursten gifver vika - För bonden. Vi som vänner måste skiljas. - -Radzivill, som dittills sysselsatt sig med sin persons upputsning, -framträder då de sista orden sägas, ooh följer med föraktande blick -Bengt Bonde, som drager sig undan i det anvista rummet, hvars dörr -ej stänges. - - -SCEN VIII. - - Claes Fleming. Furst Radzivill. - -RADZIVILL. - - Ert vänskapsband har en betydlig längd. - Då ena ändan släpar der i dyn, - - Han pekar åt sidorummet. - - Den andra deremot förlorar sig - Vid Majestätets sol, ibland dess strålar. - -CLAES FLEMING. - - Är jag nog lycklig att ha träffat rätt, - Då jag förmenar att, bland andra titlar, - Den af en stråle ock tillkommer Er? - -RADZIVILL, sjelfbelåten. - - Ni tviflar, herr Baron, uppå min vänskap? - -CLAES FLEMING. - - Visst ej, min Prins -- - Radzivill bugar sig förbindligt - man hyser icke tvifvel - Om det, hvarpå man icke alls kan tro. - -RADZIVILL. - - Min herre! -- -- - -CLAES FLEMING. - - Ni Er vant i hvar belöning. - Som af Er skördats, se förtjensten lönt. - Ni bör mig derför fatta rätt, då jag - Försäkrar mig ej tro på Eder vänskap: - Min furste jag den icke har förtjent. - -RADZIVILL. - - Är den betänkligheten Eder enda? - Man vänner mellan ju ej räknar noga. - Den man, som äran har i dessa tider - Att som ståthållare i Finland helsas. - Bör, mer än någon annan, känna att - Förtjensten ensam ej rekommenderar. - -CLAES FLEMING. - - Hvad menar Ni dermed? - -RADZIVILL. - - Jag Eder mening - Förutan kommentarier ju fattat; - Månn' ej min mening röner samma framgång? - Men lemnom dessa bagateller. Då - Jag uppsökt Er, herr Fleming, var min afsigt - Ej den, att mitt missnöje tolka öfver - En småsak, sådan som Er brist på vänskap. - Min obelåtenhet sig reser upp - På högre grund, och nyligen den fått - Förökad näring. - -CLAES FLEMING. - - Vant att frossa städse - Ju detta Edert älsklingshusdjur varit. - Låt höra, hvarmed Ni på nytt det matat. - -RADZIVILL. - - Såsom Ni vet, jag länge önskat hade - Sjelf taga närmare i ögnasigte - Det stycke kärr, hvarom vi slitas här, - Med svultna djur och än mer svultna bönder. - Jag tänkte, efter mogen öfverläggning: - Än ligga isens bryggor qvar, de enda - Som leda öfver strömmar och moras, - Af hvilka vandrarn dränks och sjelfva landet. - Men, minskad, lemnar snön dock öppen plats - För modets djerfhet, som sin väg vill bryta. - -CLAES FLEMING. - - Hvart land behäftas af olägenheter, - Hvarmed man måste göra sig förtrolig, - Om hjeltemod ej skall behöfva slösas - På det, som vanan byter till en lek. - Vi, som ha vuxit upp med grodorna - Uti de kärr, ur hvilka till Er stiga - Ömsom förakt och ömsom någon -- fruktan, - Vi färdas öfver våra isars snö - Så lätt, som molnens skuggor gå deröfver. - Vi tumla mellan våra sjöars skär, - Som fogeln kryssar mellan töcknens klippor. - Vi skulle dock ej utan obehag - Oss vältra i det femte element, - Hvarmed naturen riktat sina fyra, - Då höstens mörker på ett sätt i Pohlen - Förkroppsligas, hvarvid Ni blifvit van. - Det derför fägnar mig, att Ni betänkt -- - Förr än Ni gjort Er till en ny Columbus -- - Olägenheten af ett företag, - Hvars stora vigt Ni sjelf väl bäst kan inse. - -RADZIVILL. - - Men min uträkning slog dock felt totalt. - Snart voro de förråd, vi medhaft, tömda. - Och då sig infann verklig brist på det - Nödvändigaste, bland den stora suite, - Jag ansåg böra omge mig, -- ej blott - För rangens skull, jag innehar i staten, - Men äfven för att värdigt föreställa - Den konung, som af mig representeras. - -CLAES FLEMING. - - Det var försigtigt. Annars ej så lätt - Till vigten af Ert värf man ana kunnat. - -RADZIVILL. - - Ej nöden hade nått ännu sin höjd. - Hvad tycks? Jag sjelf till sluts har nödgats sakna - Ej blott beqvämlighet, men äfven sådant, - Som jag väl aldraminst förr kunnat tro - Att jag, en Radzivill, umbära skulle. - -CLAES FLEMING. - - Der intet finns, har Kronan mist sin rätt. - -RADZIVILL. - - Må vara Kronan! Men jag frågar: hvad - Angå mig dess förluster? Mig, som kunde - Det första rike köpa, som blir ledigt. - Det vittnar ej om ordning i ett land, - Der herrar, såsom jag, behöfva svälta -- - Och törsta ännu mer. - -CLAES FLEMING. - - Det låter sällsamt, - I detta vattendränkta land. - -RADZIVILL. - - Ert inkast, - Det smakar -- Finskt, som landets enda dryck. -- - I början gick det dock behjelpligt an, - Så länge vi än kunde låta slagta - Hvar bondhäst, som ej ville mera fram. - Vi födde så, fast med en mager spis, - Vårt folk. Till sluts dock funnos inga hästar, - Och ej vi kunde vänta att det packet, - Från hvilket vi dem tagit, skulle skaffa - Till uppehälle åt oss något annat, - Då deras armar ej ens skänkte oss - De lättjefulles bistånd. - -CLAES FLEMING. - - Kanske var - Den lättjan, som ej tillät folket bruka - Till Eder tjenst sin arm, ett uttryck endast -- - Ett missförstådt måhända -- af en godhet, - Som dock i bottnen bor utaf dess sinne. -- - Men hvilken båtnad kunde dessa armar, - Mot Eder sträckta, bjuda Er, min furste? - -RADZIVILL. - - Er fråga är naif, liksom den ursäkt, - Hvarmed Ni öfverskyler packets fräckhet. - Jo, hjelp behöfdes väl. En tidig vår - Bortslungat isbron ifrån alla forsar, - Och brutit hvarje strand för dessas flöden. - Så vidt som himlen sträckte sig utöfver - Vårt hufvud, flöt en parodi på himmel - Vid våra fötter, hotande hvar stund - Att reda oss en lika graf, som den, - Hvari kung Pharao drack sista skålen - För Juda-folkets lyckosamma resa -- - Ifall ej endast sagan fyllt pokalen. - Vår fara lärer varit stor. Dock derpå - Pohlacken tänker sist. Men vida större - Var den förargelse vi måste tåla - Af dessa mennisko-amphibier, - Som kräla i de Finska kärren, hvilka - Ej afund hysa bordt mot elementet - I Pohlen, dit Er tanke nyss sig sänkte. - -CLAES FLEMING. - - Ej utan ömkan kan man höra, Prins, - Ert Pohlska mod, satt på så hårda prof. - Men mitt deltagande Ni än ej fört - Till sista gränsen för Ert lidande. - -RADZIVILL. - - Vi sågo här och der förvägna pojkar - I forsens värsta svall sig tumla om - På båtar, mera flarn än skepp, och skamlöst - Förhåna nöden af vår svåra ställning. - De ropte till oss, att vi skulle komma - Och fiska från dem deras brudar, samt - Dem sjelfva hänga såsom kläppar i - De kyrkoklockor, som än finnas qvar. - Ett sådant hån af dessa slafvar framdref - En galla, som ej kunnat lösas upp - I allt det vatten, hvaraf säkerhet - Gafs dem, med hvilka det stod i förbund, - Men ämnade oss sjelfve blott förderf, - Så smädligt, som de ord vi nödgats smälta. - Ha! Det är ej ännu tillräckligt knäckt. - Det fräcka sinnet uti dessa öknars - Skogs-menniskor. Det fordras dertill, att - De skulle fostras upp af Pohlska herrar, - Med piskor utaf jern. Så kan det blifva - Än något af dem. Alla dagar dock - Ännu ej hafva sett sin sista qväll. - -CLAES FLEMING. - - Den natten torde än ej vara nära. -- -- - Men sökte Ni ej gifva dessa slafvar, - Såsom Ni dem behagat kalla, försmak - Af den uppfostran, som dem en gång väntar, - I fall det skulle blott bero af Er? - -RADZIVILL. - - Hvad menar Ni, att vi då göra skulle! - De fleste ibland dessa vildar flydde - Till skogs och sökte der sitt rätta sällskap, - Och läto ej sig locka fram derur, - Fastän, till straff och till varnagel, vi - Hvarenda höggo ned, som kunde gripas. - -CLAES FLEMING. - - På sådan lockmat man sig ätit mätt - I detta land, hur än man annars svultit. - -RADZIVILL. - - Den fastan kan ha sina goda sidor - För det der folket -- fastän jag ej sjelf - Blef styrkt i tron på dess nödvändighet, - Då den min egen kropp tog nyss i anspråk. - Den tjena kan till dubbelt ändamål: - Som bot för kättarene, hvilka fallit - Utur Katholska kyrkans helga sköte - In i villfarelser, dem timligt straff - Hemsöka bör på förband, så att syndarn - Ej blifve onäpst, äfven om den dom, - Hvars följder våra prester flytta hä'n - I andra verldar -- utaf giltigt skäl -- - Ej någonsin uti fullbordan går. - Men äfven som en förberedelse, - En späkning af den syndiga lekamen, - Kan denna fasta, hvarom nu vi tale, - På Finska folket öfva nyttig verkan. - Dess hunger böjer vilda sinnets trots, - Och gör affällingen nog mjuk, att krypa - Till korset, hvarifrån man honom lockat. - Jag är väl ej, i hvad mig sjelf beträffar, - Bigott; men skandalöst det synes mig likväl, - Att detta land, som lyder under Pohlen, - Skall lemna tillhåll åt ett kätteri, - Förtjent att göra Finlands alla skogar - Till blott ett enda bål för Finlands folk. - -CLAES FLEMING. - - Ett annat språk Ni fört, då detta folk, - Sig resande liksom en enda man, - Stod redo att med upprorsfacklan, lyftad - Uti sin hand, upptända bål, hvarpå - Man skulle brännt, måhända, kättare - Af annat slag, än dem Ni vigt åt bålet, - I fall Ni egt att här improvisera - Stor-inqvisitorn Torquemadas vålnad. - -RADZIVILL. - - Jag medger, att jag annorlunda talat - Förr någon gång -- då misstag eller svaghet - Hos den förvaltning, hvaraf Finland styrdes, - Gaf packet lust att mucka. -- Vanan att - I politikens alla labyrinther - Mig reda, räknar detta sig till ära. - Barbaren endast binds af samma språk - Vid hvarje tid och rum; och, oförstådd, - Han tränger ej i skilda skiftens mening. - Det gällde förr att blidka, vinna tid, - Att dela sinnena, och att slå neder - Bestraffande, uti de remnor, hvilka - Af lämpeliga talesätten öppnats. - Men sedan ändamålet vunnits, sedan - Min politik och Pohlens vapen segrat, - Det vore dårskap att än hänga fast - Vid ord, som all betydelse förlorat, - Se'n de beräknad verkan åstadkommit. - Att repa evigt upp, hvad förr man yttrat. - Det vore att vid slagets slut begynna - Upplocka ifrån marken alla kulor, - Som gifvit segervinning, och ej bruka - Dem, hvilka finnas qvar, att den fullborda. - Min mening är densamma, som den varit, - Fast mig blef gifvet medlens kloka val. - Jag ville förr det Finska folket böja - Till samma lydnad, som åt Pohlens herrar - En makt beskär, af kungar sedd med afund. - Så vill jag än. Men tiden, som är inne, - Mig lär ett annat språk, än det jag aktat - Nödvändigt, för att åstadkomma den. - -CLAES FLEMING. - - Att tala flerahanda tungomål, - Den gåfvan blef Er obestridligt gifven. - Men huruvida Ni det rätta bruket - Utaf Er tungas rörlighet har gjort -- - Bedömandet deraf ej tillhör mig, - Som, fastän långt till åren hunnen re'n, - Mig lärt blott tala väl ett enda språk, - Mitt kärfva, mig så kära modersmål. - -RADZIVILL. - - Ert modersmål? Ni menar kanske Finskan? - Jag fruktar, att Ni delar samma fördom, - Som äfven andra hysa här i landet, - Att detta pöbelspråk, barbariskt, liksom - De, hvilka dermed tolka råa tankar, - Skall aktas heligt, oantasteligt, - Såsom ett testamente, der en moder, - Med sin välsignelse, sin sista vilja - Har nederskrifvit med sin egen hand. - Det borde hägnas lika -- om ej mer, - Än dessa tvenne andra språk, dem man - Har funnit godt att trampa neder fräckt - I spåren utaf Luthers villomening. - Men är det rimligt, att en vis regering - Skall låta komma sig till last det fel, - Som tynger Sveriges svaga kungars minne? - De hafva ej haft insigt eller kraft, - Att utur sina Finska slafvars själ - Bortfräta denna hinna utaf rost, - Som, under namn af eget språk, fördröjt - De kufvades försvinnande inunder - En segervagn, som rullar fram på hjul, - Ej mindre hala, än de äro tunga. - Det är ett missbruk, som ej mer bör tålas. - Ej Pohlens kungar och magnater kunna - Sig gifva tid att lära alla språk, - Dem slumpen kastat ned på deras tunga, - Som bilda massan uti rikets lydland. - Men dessa massor! Hvilken bättre stege - Kan dem beskäras, hvarpå deras själ - Bör klättra upp ur barbariets dy, - Än skyldigheten att till modersmål - Förvandla herrskarspråket -- det, på hvilket - De buden böra utgå, som för alla - Ha' giltighet af en gemensam lag. - -CLAES FLEMING. - - Den resan, hvars besvärligheter tycktes - I anspråk tagit alla Edra krafter, - På långt när icke uttömt Edert mod - Till käcka, alltomfattande reformer. - Lik en jordbäfning, som på en gång ryster - På allt, hvad helst den finner ha' bestånd, - Ni spörjer lust att Eder skaparhand - På allting bära, som står fast i Finland.-- -- - Min liknelse ej saknar öfverdrift, - Jag medger det, men har dock någon trohet. - En jord, som bäfvar, lik en Pythia - Uppå sin heta trefot, håller sig - Med möda fast; förkunnar svindlande - Den straffdom, som, förutan prescriptions-tid - Och utan vad, skall nå fullbordan genast. - Den domen kan väl synas blott en nyck, - Ett hugskott, stiget i dens brända hjerna. - Som vill sitt infall gifva kraft af lag, - Se'n ingen vågar finna löjligt, oblygt, - Ett anspråk, som kan fylla mellanrummet - Emellan sig och verkligheten med - En graf, hvari allting ohjelpligt störtar, - Och hvarpå den, som redde grafven, sjelf - Är redo falla ned, en bruten vård; - Ty jorden, bäfvande -- ej utaf svaghet, - Men under öfvermått af kraft -- sjelf skonas - Så litet, som han något annat skonat. - -RADZIVILL. - - Hvartill den liknelsen? Den passar ej. -- -- - -CLAES FLEMING. - - Visst ej på Er, och ej på munnens väder; - Men väl på stormen, den de tyckas båda. - Ni har der bilden af reformationer, - Som försiggå i största stil. De drabba - Det reformerade och reformatorn - Med samma Herkuls-klubba. Stora städer - Bortsopas mera spårlöst, än de agnar, - Som synas länge sväfva än i luften, - Se'n de från marken blifvit sopade. - Och dalens djup nu mäta höjders fall, - Och lätta vågor hviska om försänkning - Af trots, på hällens hårda panna tecknadt. - -RADZIVILL. - - Ni talar som en bok, som Plinius, - Jag sett det der kring Napels paradis. - -CLAES FLEMING. - - Jag föga läst i böcker, och ej funnit - På jorden paradis. Men lifvets mödor - Och strid mig lärt åtskilligt minnesvärdt. - Förlåt att jag en teckning kastat fram, - Af vilda skakningar för Er, som sjelf - På ort och ställe uppsökt spåren till - Förstöringarnas jätteverkan, hvilka - Vi andra känna blott ur bleka sägner. - Men dessa spår utaf en jord, som bäfvat. - Och dervid bäfvan väckt så när, som fjerran, - I Eder själ ej tyckes lemnat intryck. - Ur dessa skakningar, der jättekrafter - Förstörarns jättelust uppburit, stiger - Till Eder ingen varning, som hörs ropa: - Sätt ej i gäsning elementer fåvitskt! - Ryck ej den grundval bort, som uppbär allt. - Ibland ruiner, som än vittne bära - Om det, som fallit, kan Ni sjelf försvinna, - Så att man ej ens vet att till Ni funnits! - -RADZIVILL. - - Åt gamla qvinnor lemnom spådoms-konsten. -- - -CLAES FLEMING. - - Er Pythia-vishet manar Er, min Furste, - Att förespå tillintetgörelsen - Af allt, hvad Finland egt och skattar heligt. - Dess språk, dess gudalära och dess lag, - Samt denna frihet, hvilken adlat bonden, - Så långt som sagan minns, till menniska, - Och som gör Finlands folk, inunder allt - Sitt lidande, sin brist, sin nöd och ringhet, - Dock afundsvärdt för dessa starka horder. - Som, slafvar sjelfva, dertill göra andra. - Och ledas af magnater, som sin kung - Förakta lika djupt, som sina trälar. - Med vördnad skåden de exempel, Sverige - På denna kust ställt upp till efterföljd. - Det icke handlat likt banditen, som - Antänder strandens koja, för att se'n - Vid lågan värma sig en enda qväll, - Och ej besinnar, att en natt skall komma - Med kulen storm, som kastar fram behofvet - Att söka skygd inunder hyddans tak, - Och luta hufvudet mot tryggadt läger. - Ej Svensken gjort liksom den öfversvämning, - Hvarom Ni nyss berättat, hvilken sveper - Sin platta yta på hvar olikhet, - Som förr gaf lifvets former, färgers skiftning - Åt dal och kulle, äng och lund och tegar. - Ni tror, att denna dygd var blott en svaghet, - Ej mäktande att trycka stämpeln på - Hvar yttring af ett skiftrikt lif hos folken, - Som nacken böjt för Svenska vapnens tyngd. - Jag nekar ej, att Svenska folkets målsmän, - Som fört med ord och svärd nationens talan, - Väl sjelfve insett vanskligheten af - Försök att plåna ut det, som naturen - På djupa sinnens grund i sekler präglat. - Men jag tror dock, att detta vikings-lynne, - Som älskat segrens sång på ombytt kust - Och ifrån skilda klippor nya genljud - På stormens brus och vapnens klang, har gått - Igen i dessa Svenska kungars själ, - Som funnit mer behag vid färgrik mångfald, - Hvari sitt lif en trädgårds blomster yttra. - Än i likformigheten af en öken, - Som echo ger åt rop från tomma sinnen. - -RADZIVILL. - - Jag hört för mycket, och kan blott beklaga - Att Pohlens angelägenheter fallit - Uti en hand, så föga lämpad att - Dess vigtiga intressen skickligt sköta. - Såsom Senator anser jag mig skyldig - Vid nästa Riksdag yrka på ransakning - Och räfst med de oformligheter, hvilka - Här äfventyra Republikens bästa. - -CLAES FLEMING. - - Gör Ni Er pligt; min skall jag söka fylla, - Som jag förstår den. Tillåt mig att bjuda - Er än ett tillägg vid anklagelsen, - Hvarmed Ni täckes hota. Ej jag vet - Att Pohlens "Republik" det aldraminsta - Kan vänta, hoppas eller äfventyra - Vid min förvaltning uti detta land. - Ej Republikens ärender jag gått, - Och ämnar ej för denna stå till ansvar. - Jag känner inga herrar öfver mig, - Men blott en Herre: Svea Rikes Konung. - Mot den, som djerfves sträcka ut sin hand - Ur hermlins-mantlar eller slitna trasor, - Upp till hans diadem, skall jag försöka - Att föra ut besluten af den riksdags - Der pligt och trohet talat ur mitt bröst. - -RADZIVILL. - - Från barbariets tider komma dessa, - Som råa landtbåd. - -CLAES FLEMING. - - Ve den Pohlska bildning, - Som ej dem unnar säte eller stämma! - Den tid skall komma, då, fast landsförviste, - De bistert dömma land och folk till döden. - - Radzivill går ut i vredesmod. - - -SCEN IX. - - Claes Fleming. Bengt Bonde. - -CLAES FLEMING, till Bengt Bonde, som tigande betraktar honom. - - Hvaröfver grubblar du? - -BENGT BONDE. - - Jag tänker blott: - Om för ett år se'n, herre, på ett berg - Ni skulle stått, och Finlands folk kring Er, - Och hört Er tala, som Ni talat nu, - Då hade tjugu tusen klubbor, hvarmed - Vi luften klufvit eller krossat skallar. - Och som på oss se'n återfallit tunga, - Till bränsle spjälkta, uppvärmt våra hyddor. - -CLAES FLEMING. - - Det varit bättre för oss alla, Bengt. - -BENGT BONDE. - - Ja, utan tvifvel. - -CLAES FLEMING. - - Hvems är felet, att - Det bättre ej fått råda? - -BENGT BONDE. - - Allas! - -CLAES FLEMING. - - Måhända har du rätt. - -BENGT BONDE. - - Men lika visst - Är dock, att hvar och en af oss har lidit, - Ej blott för hvad han brutit sjelf, men ock - För andras synd: Ni, herre, icke minst. - En dåre, såsom den. Ni näpste nyss, - Kan locka eller störta i eländet - Mångtusende. Men det är ej en sådan, - På hvilken något ansvar finner fäste. - -CLAES FLEMING. - - Hvem drabbar detta? - -BENGT BONDE. - - Den, uti hvars namn - Det onda utförts; den, som lät det ske, - Och så sig bytt till en handtlangare - Åt egna verktyg, äfven då, när dessa - I annan riktning slintat, än man ämnat. - -CLAES FLEMING. - - Den låter detta ansvar stiga högt. - -BENGT BONDE. - - Ej högre dock, än deras ära stiger, - Som hägna lycka, rätt och frid i landen. - -CLAES FLEMING. - - Ej någon dödlig mäktar skapa detta, - Då tusen viljors roderlösa nycker - Hans afsigt korsa. Ej vår Herre ens, - Som dock ur intet hafver skapat allt, - Kan tvinga folken att bli lyckliga, - Då dessa all förnuftets ledning jäfva. - Men öfver hvarje enskild önskan står - Dock Konungen så högt, att han ej önska - Kan annat, än hvar undersåtes lycka. - -BENGT BONDE. - - Hans vilja möts ju af hvar enskilds trängtan, - Hvars högsta mål detsamma är som kungens. - -CLAES FLEMING. - - Den stund Ni tron det och hans afsigt lätten, - Stå kung och folk gemensamt nära målet. - -BENGT BONDE. - - Vi skola nalkas det, den stund Claes Fleming - Ej ljungar mot oss, men går framför oss. - -CLAES FLEMING. - - Tro mig: mitt lif ett högre mål ej önskar, -- - Om målet ock betydde lifvets gräns. - Som Ni, jag föddes ju på dessa stränder, - Som barn der lekt och härdats der till man. - Så väl, som Ni, jag ville skåda lyckan - Uppblomstra uti alla våra dalar. - Med dubbel kraft jag skulle draga svärdet, - Då det ej mot Er gäller mer, men med. - - Men vänner kunna vi ej blifva, innan - J blifvit Kungens män, så väl som jag. - Det är mitt ord, oåterkalleligt, - Likt dödens slutdom. Du förkunne det - Åt dem, som utsändt dig. Nu drag i frid - Rätt fram, och ej till höger eller venster - Din blick förvilla. Gud, den Högste, gifve - Att jag dig ej mer skåda må i lifvet. - Allt, hvad du sednast skött, är ej ditt värf. - -BENGT BONDE. - - Jag närmsta väg upp till min hembygd drager, - Med mera frid, än dädan jag gick ned. - - Claes Fleming räcker honom handen till afsked. - -Slut På Andra Acten. - - - - -TREDJE ACTEN. - - -En ödslig hafsstrand. Det är qväll. Månen har ännu ej stigit upp. - - -SCEN I. - - Johan Fleming. De Vijk. - - De Vijk går otålig med häftiga steg öfver scenen. - Johan Fleming nalkas långsamt och djupt sorgbunden. - -DE VIJK. - - Att låta vänta på sig något länge, - Det täckts min herre. Medan han har skött - Helt andra nöjen, blef det mig förunnadt - Att hålla sällskap åt de skogens korpar, - För hvilka heldre jag vill vara rof, - Än för den ledsnad, som beskäres gunstigt - Af kärleksdruckna svennens tomma löften. - Jag lätt begriper, att en sådan finner - Sig road af att sucka dag och natt, - Förklädd till herde, vid sin Chloës fötter. - Men mitt förstånd ej räcker till att fatta - Nödvändigheten af att den, som heter - Hans vän, skall nöta bort sin tid som skogsvakt - I ödemarker, der idyllen kyles - Af frost och is, till arga tankars bocksprång. - När du härnäst dig känner inspirerad - Att stämma upp ett nytt bucolicon, - Vill jag åtminstone mig se befriad - Från hvarje hederspost, hvarmed vår nye - Alexis ärar sina knapars skara. - -JOHAN FLEMING. - - Ej någon, högre än jag sjelf, kan önska - Att nu för sista gången ha' gjort missbruk - Utaf dens tjenster, som jag trodde vara - Den sista vän, mig återstod på jorden. - -DE VIJK. - - Din önskan, gråtmild, som det höfs en herde, - Fullbordas lätt. Jag känner mig för god - Att låta någon leka vän med mig, - Som tror att blott för det Claes Fleming -- denne - Stormäktige, hvars alla titlar jag - Ej orkar minnas och än mindre nämna -- - Har gifvit honom lifvet, han kan handla - Med hvarje vän, så som hans fader gör - Med detta land, för hvilket han sig säger - En faders ömhet hysa -- - -JOHAN FLEMING. - - Detta är - Ändock för mycket! Jag ej väntat sådant - Af dig, och minst likväl i denna stund, - Då jag mig känner osäll nog att vilja - Mitt öde byta emot sonens af - Den förste tiggare, jag möta kunde, - Bland dem min far till tiggarstafven bragt. - -DE VIJK. - - Min Johan! Gud i himlen! Hvad är det, - Som felas dig? Nu ändtligt flyktar bort - Den blindhet, hvarmed galen harm mig slog. - Så har jag aldrig sett dig än. För Guds skull - Säg, har mitt dumma ord dig sårat så? - Har det blott vidgat såret i ditt hjerta, - Af någon annan slaget skoningslöst? - Säg hvem det varit? Om den grymmes barm - Sig gömmer inom Carl den hårdes pantsar, - Jag skall det söka upp och kräfva hämnd, - I fall han ej förbarmar sig och straffar - Mig sjelf, för det emot dig jag har brutit. -- - Min Johan! Se ej mer på mig med dessa - Så kärleksvarma ögon. Denna gång - De tända upp en afgrund i mitt bröst. - Låt dina blickar spruta eld, men harmens, - Blif vred emot mig, som dig förolämpat, - Och skändat uti galenskap din vänskap, - Som är mig dyr, såsom din systers kärlek; - Såsom det högsta, jag har egt och eger: - Som minnet af min moders hulda ömhet; - Som dessa ställen, skönare än något - I Norden annorstäds: min barndoms stränder, - På hvilka dagens ljus mig helsat först. - Blif vred mot mig -- och sök i vredesmod - Att vedergälla blott en tusendel - Af all den orättvisa, jag begått, - Mot den, jag vore skyldig att försvara - Med lif och blod mot hvarje orättvisa, - Begången af en annan. Om du blefve - Emot mig vred och låte vredens utbrott - Framljunga, gåfve det mig samma visshet, - Som åskans blixtar teckna ofvan jorden: - Den visshet, att ej vintern än fått makt - Men när, så mild och så förlåtande, - Din blick mitt hjerta rycker till ditt hjerta, - Jag tror, vid afgrundsflamman i mitt bröst, - En norrskenslåga stiga upp ur ditt, - Så blodrödt målande emot dess himmel - En vinters öken, hvari döden herrskar. - -JOHAN FLEMING. - - Du ber mig vredgas och att kasta våldsamt, - På askan af din nederbrunna harm, - En blixt af vrede ur min öde barm. - Det vore som att vilja nederrifva - Ett altar, hvilkets flamma flög mot hvalfvet - Ett ögonblick för häftigt, och sig lade - Det nästa, utan att den skada gjort. - Det vore raseri. -- Det är omöjligt - För mig att harmas emot den, hvars vrede - På nytt blott kastar ljus uppå hans vänskap. - Ack! Vreden är dock yttring af ett lif, - Som brusar ungdomsvarmt i blodets vågor. - Mitt hjerta det är dödt. Det slår väl än. - Emedan hjertats slag förnimmas sist - Af gammal vana, äfven sedan lifvet - Har flytt derur. Men det är dödt likväl. - Se'n dödsköld dämmer hvarje åder, som - Bar kraft deråt, att kunna klappa friskt.-- -- - - Du arma hjerta, vore du ändå - Så hårdt, som qvarnens stenar, hvilka forsen - Framdrifver än, se'n de sitt arbet fullgjort. - De gnistra, brinna, medan de förtäras - Inunder fåfäng, men dock lustig rullning. - De äro starka, de. Den svages lott - Är och förblir att flykta, liksom dammet - Från trampad stråt, i hvirfvelvindens lekar. - Dock bättre är ändå att så förgås - I fria luften, än att ligga bunden - I qvalfull dvala, utan dödens ro - Och utan lifvets kraft. O! Jag behöfver - Frisk luft. Jag vill den fånga upp, - Der djerft den leker uppå brustna kanter - Af detta sista stycke is, som håller - Sig längst i viken fast ännu vid stranden. - - Månen går upp. - - Se huru isens spegel, ifrån hvilken - Vårvindar lyftat täckelset af snö, - Ler emot månen, som försofvit sig. - Men dess mer klarögd spritter nu ur sömnen, - Min skridsko bära skall en varelse, -- - Hvars lif försofvit sig också uppå - En jord, der den ej något har att skaffa, -- - Kring blåa ytan, som en annan höljer, - Med svalka i sitt djup och rum för lugn. -- -- - - Och du, min broder -- du, som för mig varit - Mer än en sådan nånsin kunnat vara, - Min helsning hembär till min mor, den hulda, - Gif henne denna ring, som fästa skall - Mitt minne vid det bröst, mig närt och älskat. - Min brodershelsning för till henne äfven, - Som löna skall den vänskap, du mig skänkt. - Säg äfven honom -- -- Nej, säg endast att - Jag ej så snart lär återvända hem; -- - Att mig en jagtfärd sannolikt skall föra - Långt bort till nejder, dem jag förr ej sett. -- -- - -DE VIJK. - - Din sinnesstämnings mörker breder ut - Ett täckelse af töcken, hvilket stänger - Min blick ifrån din smärtas dystra källa. - Igenom denna natt jag ser dock ett, - I ryslig klarhet. Harmen, som ej bryter - I öppen låga fram, den har du stängt - Uti din själ, så att deri ej finnes - Mer plats för vidden af vår fordna vänskap. - Till denna stund har aldrig någon tanke - Uppå ditt hjertas rena himmel stigit, - Som ej en öppen väg sig bröt till mitt. - Nu, då omätlig smärta hopar borg - Utaf bekymmer på din barm, jag aktas - Ej vänlig att få bära ock den andel, - Hvarpå jag tror mig ega giltigt anspråk, - Då jag din glädje fått så ofta dela. - Du vill gå bort. Hvad lindrig mening jag - Än sätta må uti din själs beslut, - Din återkomst tycks ligga lika fjerran - Och obestämd, såsom en lycklig framtid - För den, som städs vek längre bort från denna. - Och du ej har ett ord till vänlig helsning, - För honom, som du älskat mer än lifvet -- - Han, som dig gifvit detta? -- - -JOHAN FLEMING. - - Nej! -- Du göre - Dock som dig lyster sjelf. Du bäst förstår - Att ställa dina ord, så att de icke - Den smärta öka, som de önska lindra. - -DE VIJK. - - I denna stund förstår jag blott en sak: - Det är, att följa dig, hvarthän du går, - Om ock till verldens horizont det vore. - Du har behof utaf frisk luft. Välan, - Jag är ej den, som säga vill åt sucken, - Då den, på hjertats bördor lyftande, - Sig tränger fram emellan dessa: Dröj - Och vänta tills att hjertat qväfs, då får - Du denna ro, du nu förgäfves söker. - Jag säger ej åt altarflamman, der - Den flämtar tungt inunder askan, hvilken - Derpå blef tanklöst kastad: qvarblif lugn, - Du sträfvar fåfängt upp till ljus och luft. - Jag är ej den, som säga kan åt dig: - Gå hem och afkläd, jemte manteln, sorgen, - Som tynger skuldrorna utaf din själ. - Men lika visst som ditt behof jag inser, - Att låta himlens fria vindar lyfta - Uppå din smärta, känner jag behofvet - Att andas samma luft, du andas in, - Att se hur tyngden småningom blir lättad, - Till hands att taga mot af all din sorg - Min del, hvars rättighet ej någon jäfve. - -JOHAN FLEMING. - - Ske som du vill. Så dödt är ej mitt hjerta - Ännu, att det ej skulle öppna sig - För strålen af ditt ord, du starke, som - Gud har mig gifvit, att min svaghet stödja. - Hur väl jag känner nu igen dig, broder! - En väntan under några ögonblick, - Som du trott glömda af mitt gifna ord, - Förslog att eld och lågor i dig tända. - Men om det gällde att åt vännen offra - Ett lif, af kärlek värmdt, -- en framtids verld - Som vidgar sig i hoppets skönsta dager, -- - Då syns uppoffringen dig blott en rätt, - Som ingen makt ifrån dig taga kunde. - Hvadhelst mig hända må likgiltigt är. - Mig skänktes ej den kraft, som handlar stort, - Och äfven till att lida eger jag - Långt mindre styrka, än jag hittills mente. - Men du, de Vijk, till stora ting är kallad. - Gud låte icke dig, hvars hjeltesinne - Ej anar ens att svek kan finnas till, - Gå under uti dessa tiders falskhet, - Der man på ingen vågar mera lita. - - -SCEN II. - - Johan Fleming. De Vijk. En Tjenare. - - -TJENAREN. - - Gud vare lof, att jag Er återfunnit! - Jag sökt Er, som en perla söks i hafvet. - -JOHAN FLEMING. - - En snäcka utan värde fann du endast. - -TJENAREN. - - Stort värde sättes dock på det jag funnit: - Det många ädla, äkta perlor kostat. - -JOHAN FLEMING. - - Är du den slösarn, som dem kastat bort? - -TJENAREN. - - Hvad är väl det, för Er jag gifva kunde, - Om ock mitt hjerteblod jag gåfve, mot - De perlor, som Er moders öga fällt - Utur sitt ädla hjerta öfver Er? - -JOHAN FLEMING. - - Hvad säger du? Min mor har gråtit? - -TJENAREN. - - Ja, - Så heta tårar, som en mor blott gjuter, - Då hon sin son förlorad tror. - -JOHAN FLEMING. - - Förlorad! - Ja, det är sannt. Förlorad är ju jag, - Fast annorlunda, än hon menat det. - -TJENAREN. - - När hon Er icke såg, hon såg blott sorg; - När hon Er återser, hon ser blott glädje. - -JOHAN FLEMING. - - Den glädjen blefve dystrare, än sorgen. - Jag vill bespara henne den. Farväl! - -TJENAREN. - - Med detta svar, och utan Er, kan jag - Ej återvända -- -- - -JOHAN FLEMING. - - Hvad! Är jag ett barn. - Som utan ledsven ej ett steg får taga? - -TJENAREN. - - Hvem ville icke synas evigt barn, - Inför en sådan moders kärlek, herre? - -JOHAN FLEMING. - - Ja, du har rätt. Jag önskar synas så, - Men kan ej mer. Min själ är fylld af hat, - Af ondska; och jag ej förtjänar, - Som barn, att tryckas mot min moders bröst. - När jag har hunnit åter blifva bättre, - Jag vänder om till denna sakristia, - Der allt, hvad godt och heligt är, förvaras. - Kanske att jag aflösning finge då. - Förr kan jag icke återkomma. - -TJENAREN. - - Heldre - Jag från en lejonkula går med ungen, - Än jag med detta budskap vänder hem - Till honom, som mig utsändt -- -- - -JOHAN FLEMING. - - Blef - Du icke skickad af fru Ebba? - -TJENAREN. - - Nej. - Jag på herr Flemings eget bud Er sökte. - -JOHAN FLEMING. - - Och nu du fruktar möta samma vrede, - Som den dig stötte bort från Åbo slott. - -TJENAREN. - - Det var ej vrede, herre! Faders-oro, - Utaf vår stränge höfding ej betvingad, - Blott darrade uti hans röst och blick - Ännu när han Er moder ville trösta. - Ej en, men tjugu gånger sporde han, - Afbrytande de vigtigaste värf, - Om Ni ej syntes än? Han icke kunnat - Vår konung bida med en större ifver. - Och om ett fäste, han försvarat, varit - Bragdt till det yttersta, han icke sett - Emot ett lofvadt bistånd mer bekymrad, - Än längtansfullt han Eder ankomst väntat. - -JOHAN FLEMING. - - Du icke bordt mig säga detta. - -TJENAREN. - - Hvarför? - Då sanning, pligt och kärlek mig det bjudit. - -JOHAN FLEMING. - - Bäst vore, om mig ingen skulle älska: - Jag allas kärlek blott med otack lönar. - -TJENAREN. - - Hvem kan Er se och icke älska Er? - Ifrån den tid, då jag på Svidjas backar - Er bar omkring, så hård jag ingen funnit, - Att den på Eder blifvit ond, herr Johan. - -JOHAN FLEMING. - - Så ung jag är, jag annat sett än du. -- -- - Gå medlertid, du gode, sakta hemåt. - Vi unge skola på de lösta vågor - Vår lycka söka. - -TJENAREN. - - Dröjen icke länge, - Jag Er besvär, vid allt hvad heligt finnes. - - Han går. - - -SCEN III. - - Johan Fleming. De Vijk. - -DE VIJK. - - Den gamles mening vill du följa, Johan? - -JOHAN FLEMING. - - Kan du betvifla, att jag ville det? - Men jag det icke kan. Som brottslingen, - Emellan hästar sliten, slits min själ. - Min moder gjuter sorgetårar, och - Jag får ej byta dem i glädjens. Det - Är dock för rysligt. Om du visste allt! - -DE VIJK. - - Jag säger dertill amen; men ej fattar - Hvarföre jag ej detta allt får veta. - -Hexan inträder. Då Johan Fleming ser henne, -vänder han sig bort, för att aflägsna sig. - - -SCEN IV. - - Johan Fleming. De Vijk. Hexan. - -HEXAN. - - Du viker undan för mig nu; dock bättre - Det varit, om du gjort det härförinnan. - -JOHAN FLEMING. - - Jag då ej lärt det enda, jag af dig - Har lära kunnat. - -HEXAN. - - Och det var? - -JOHAN FLEMING. - - Att hata! - -HEXAN. - - Det var att söka vattnet öfver ån; - Du ej behöft gå långt, för att det lära. - -DE VIJK. - - Tig, qvinna! Ej förbittre du hans sinne. - -HEXAN. - - Tror Ni väl, Junker, att jag kommit hit, - För att med sötebröd en Fleming fägna? - -JOHAN FLEMING. - - Han vet ej det, som jag, och derför tviflar -- -- - -HEXAN. - - Skryt med Ert vetande, herr Johan, ej. - Om nu Ni visste, hvad Ni veta borde, - Ni icke skulle blicka vred mot mig, - Men på Er sjelf -- i fall en mensklig känsla - Kan rymmas än uti en Flemings själ. - -JOHAN FLEMING. - - Hvad ondt har jag väl gjort? Jag ondt blott lidit. - -HEXAN, - - Hvad Ni har gjort? -- Ni röfvat bort det sista - Af frid och lycka i en fridlös boning. - Ni gjort likt den, som mot en drunknande - En planka sträcker, för att -- sänka honom. - Ni min Mathilda i förderfvet bringat. - -JOHAN FLEMING. - - Hvad säger du, förfärliga! Mathilda? - Har hon af ofärd drabbats? - -HEXAN. - - Ja, det värsta - Har henne öfvergått. - -JOHAN FLEMING. - - För Guds skull, menska, - Vill du mig döda, gör det mindre långsamt! - -HEXAN. - - Jag vill Er väcka blott till lif och känsla - Af Eder pligt. - -JOHAN FLEMING. - - Spar dina väckelser, - Och säg mig blott: Kan än Mathilda räddas? - -HEXAN. - - Jag hoppas, att det möjligt är ännu. - -JOHAN FLEMING. - - Då skall det ske, om jag ock måste störta - Ett altar ned, för att till henne hinna. - -HEXAN. - - På vida mindre helga ting Ni pröfva, - Till hennes räddning, får Ert mod och styrka. - -JOHAN FLEMING. - - Så mycket lättare de skola kufvas. Men - En riktning gif åt stormen i min vilja. - -HEXAN. - - Hvad vid Ert sista samtal förefallit, - Det är mig ej bekant. Men se'n jag fåfängt - Mathilda väntat, drefs jag af min oro - Att söka henne upp i skogen. Der - Jag mötte knektar, hvilka sins emellan - Omtalte, att Er fader utsändt dem, - Och att de sökte Er, herr Johan. Slutligt - Jag mellan träden såg Mathilda skymta - På afstånd. Men förr än jag uppnått henne, - Hon blef af knektar kringhvärfd, och de släpa - Nu henne våldsamt bort åt Åbo-sidan. - -JOHAN FLEMING. - - Jag fiender af väldigare slag - Mig hade önskat i en kamp för henne. - Men hennes fara är dock lika stor, - Som om af Lancelot hon blifvit röfvad -- - Om icke större. Bort med blixtens fart - Jag ila vill -- -- - -DE VIJK. - - Nej, Johan, qvardröj här. - Af sinnesrörelser och vandring tömd, - Din kraft sig återhämta bör. Men allt - Hvad i min vänskaps makt kan stå, jag gerna -- -- - -JOHAN FLEMING. - - Hvad nu? Fullända ej. En möjlighet - Mig lemna, att din mening missförstå. - Om någon ann' än du fördristat sig - Att åt en sådan syfta, jag deri - Sett en uppsåtlig förolämpning, slungad - Mot denna, som jag nyss, förutan vilja, - Lät komma mig till last. -- Ej den, som vill - Till himlen eller helvetet sig tränga, - Dit sänder sina vänner såsom ombud. - - Han ilar bort. De Vijk följer honom. - -HEXAN. - - Det unga sinnet störtar utan roder - Emot sitt mål, och skall det långsamt hinna, - Oaktadt fartens hastighet. Min ledning - Dem skulle fört igenom skogen, säkert, - Som dykarn hittar stråten under vågen. - - -SCEN V. - - Hexan. Bengt Bonde. - -BENGT BONDE. - - Du här, så långt från hemmet? - -HEXAN. - - I mitt hem - Du träffar mig som bäst: landsvägen, skogen. - Jag intet annat eger mer till hemvist. - -BENGT BONDE. - - Har ny förstöring gått på de ruiner, - Hvari din boning smugit sig till lugn? - -HEXAN. - - Förstöring inkom denna gången ej, - Som vanligt, utifrån. Lik själens, - Min kojas rubbning framgick ur dess inre. - -BENGT BONDE. - - Af hvilka onda andar åstadkoms - Den rubbning, som dig husvill gjort ånyo? - -HEXAN. - - Anklaga onda andar ej, om du - Ej första grunden till min ofärd vill - Uppsöka hos mig sjelf. Men närmast - Olyckan kommit genom det, som lemnats - Mig ensamt qvar, till tröst i allt mitt qval. - -BENGT BONDE. - - Du menar hoppet om din hämnd? - -HEXAN. - - Omensklig - Är frågans bitterhet, men väl förtjent: - Jag känner det, fast hämnden aldrig syntes - Mer rättvis, än i denna stund, då jag - Den goda engel sörjer, som fördröjt - Min hämnd kanske för länge. Min Mathilda, - Hvars åsyn stillade min törst derefter, - Ifrån mig röfvad, törsten dubbelt väcker. - -BENGT BONDE - - Gud velat så ditt vilda sinne tämja. - -HEXAN. - - Nej! En påminnelse Han ville gifva, - Att Hans långmodighet jag tröttat ut, - Då jag af svaghet kallnade för verket. - O! Vore jag så hård, som du mig tror, - Jag såge uti det, som händt Mathilda - Och henne drabba kan ännu, ett straff, - Förfärligt, så att helvetet blott kunnat - Uttänka det, men ej en menskohjerna. - -BENGT BONDE. - - Ett straff åt detta fromma, milda väsen? - Åt dottren af herr Gustaf -- han, den bäste - Ibland de få af landets herrar, hvilka - I våra leder stridt och blödt med oss? - -HEXAN. - - Det onda, hvaraf hon blir skuldlös träffad, - Tillbakafölle på dens grymma hjerta, - Som sett mitt lidande och alla andras, - Och aldrig sport dervid en rörelse. - Men finnes något menskligt än deri, - Af ett oläkligt sår hans hjerta skulle - Dock blöda, om det visste, huru nära - Mathildas ofärd rörer äfven det. - -BENGT BONDE. - - Du talar gåtor. Ej jag fatta kan, - Hur Flemings barm kan träffas af de öden, - Som blott fullfölja, hvad han sjelf begynt: - De lidanden, hvaraf Mathilda hemsökts. - -HEXAN. - - Min gåtas lösning känner blott en Ende: - Men jordens tungomål Han talar ej. - Två kände den på jorden äfven förr, - Dock dessas röst förstummats re'n för alltid. - -BENGT BONDE. - - Tung trycker väl din gåtas hemlighet, - När du deraf så litet hittills delat. - Jag forskar ej derefter, då du obedd - Ej lagt den neder i min barm. - -HEXAN. - - Om icke - Den går med mig i grafven, blir det du, - Som bergar den åt lifvet. Tiden dock - Är dertill än ej kommen; och ett brott - Uppslukas af hvart ögonblick, som bortflyr, - Då jag ej sökt att rädda min Mathilda. - -BENGT BONDE. - - Kan jag dig bistå, är jag dertill redo, - Hvad äfventyr mig dervid hota månde. - Ej hvad han vågade, men hvad han borde, - Af hennes ädle fader vägdes ju, - Då han från maka drog och hotadt hem, - Att med oss andra strida folkets strid. - -HEXAN. - - Jag icke mindre af dig väntat, Bengt; - Du är en man, i ordets hvarje mening. - Min makt, som snart skall rädda Eder alla, - Är svag, när det Mathildas räddning gäller. - -BENGT BONDE. - - Jag trodde, att jag aldrig onödd skulle - Till lejonkulan återvända. -- Herre! - Förlåt att jag ett mensko-ord nu bryter, - I hopp att icke bryta mot Din vilja. - -Scenen förändras till Åbo stads torg, sådant det var i Sigismunds -tid. Domkyrkans torn och öfre resning höja sig i fonden, öfver de -mellanliggande husen. Det är töcknig natt, som småningom ljusnar -till klar vårmorgon. En talrik vakt af Svenskar och Pohlackar -svärmar på torget kring krigar-eldar. Då sorlet på torget stiger -allt högre, släckas efter hand, men hastigt, de få ljusen, som -äro upptända i kringliggande hus. - - -SCEN VI. - - Krasinsky. Olof. Svenska och Pohlska Krigs-Knektar. - -KRASINSKY sjunger. - - Ej på jordens rund det finns ett land, - Godt likt det, som ifrån Weichselns strand - Sig mot alla verldens kanter sträcker: - Mörka flickor glöda eldigt der, - Och hvar knekt, som lans i handen bär, - Af en furste, hvilkens makt sig sträcker - Längre än den stackars Kungens. - - Pohlens rike är de fries jord: - Bonden blef till slaf allenast gjord, - Och han måste lyda blindt sin herre. - Om hans hustru nåd för denne fann, - Eller fästmön knipes bort, minsann, - Han för det ej blefve mycket värre, - Fast han kröns som stackars Kungen. - - Uti Pohlen skärs med tälgknif guld: - Ej behöfver krigarn göra skuld, - Ty han eger allt hvad juden eger. - Man ej pratar städs om "rikets lag", - Lag är der blott krigarns välbehag, - Och hans svärd der mer än spiran väger - I den stackars Kungens händer. - - Uti Pohlen kan en enda man - Vida mer än allas vilja kan: - Säger en sitt veto, nederfalla, - Liksom idel stoft, förslag och val, - Huru än må slösas fagert tal - Om det gagn, de kunde ge åt alla, -- - Utom åt den stackars Kungen. - - Ej på jordens rund det finns ett land, - Godt likt det, som ifrån Weichselns strand - Sig mot verldens alla kanter sträcker. - Tokig den, som lemnar Pohlens jord, - För att frysa bort sitt lif i nord, - Hvarest vintern utan ända räcker -- - Hin må slåss för stackars Kungen. - - Ni plägar icke tycka, fader Olof, - För mycket om de visor, dem vi sjunga; - Och denna, som Ni hörde nyss, väl delar - Ert höga misshag, som de andre alla. - -OLOF. - - Ni träffat rätt. Den, som de öfrige, - Hvarmed J smitten fräckt vår rena luft, - Är skändlig ock gemen. Men likaväl! - Ett ställe fanns deri, som syntes mig - Den största sanning innehålla, hvilken - På länge jag ur Eder mun kar hört. - -KRASINSKY. - - Du smickrar artigt, som din björna-art - Är städse van att göra. Roligt vore - Likväl att veta, hvilket ställe lyckats - Att skörda in ditt högtupplysta bifall. -- -- - Om jag ej missta'r mig, blef du förtjust - Vid tanken på den äran, som beskäres - Åt Pohlens bönder, uti deras hustrurs - Och fästemörs personer. Icke sannt? - -OLOF. - - Fy! -- Utaf allt det fräcka, hvarmed visan - Var fläckad, detta dock var aldra fräckast: - Som bonde jag arbetat för mitt land, - Förr än jag bytte spaden emot svärdet, - Och började arbeta annorlunda - Derför; men lika troget, som jag hoppas. - Jag älskat har en fästmö, jag också, - Som blef min ungdoms maka. Längese'n - Den hulda togs från mig och från den jord, - För hvilken hon var alltför god. -- Men när - Jag hör Er gäckas öfver afgrundsfog, - Som annorstäds drifs med det heligaste, - Jag falla vill på mina bara knän, - Och prisa Gud, som lät mig födas fri - Uti ett land, der kränkningen af hemfrid - Ej anses än som ädelt tidsfördrif - För den, hvars högsta värf är att den skydda. - -KRASINSKY. - - Ni faller åter i prediko-tonen, - Hvarmed Ni ofta re'n oss tråkat ut. - Ni borde sjelf ha ledsnat, som vi andra, - Att höra den, och Er moral, som fåfängt - I tid och otid bäres fram till torgs. - Ni vet sjelf bäst hvad dråplig verkan Eder - Predikan haft; jag säger ej på oss -- - Ty ej Ni sjelf ens lärer hoppas, att - I oss Pohlacker vinna proselyter -- - Men på de andra, hvilka, likt Er sjelf, - Som frie bönder föddes, och som fostrats - Till vördnad för den hemmets frid, Ni dyrkar. - De hafva visat ganska nitisk lust, - Att uppå Finlands isar utplantera - En liten koloni af Pohlen -- i den mening, - Hvarom nu frågan är, åtminstone. - -OLOF. - - Beklagligtvis! Ni har blott alltför rätt. - Exempel smitta, och tyvärr de onda - Långt mera, än de goda. Också ropar - All orättfärdighet, som blef begången - I detta arma, ödelagda land, - Till himlen högt, om rättvis vedergällning. - Det ropets bittra frukt kan mogna snart. - Och om det finnes något, som kan skymma - Den sak, för hvilkens rätt vi dragit svärdet, - Är skulden hos det öfvervåld, som öfvats - Uppå den sakens öfverfulla räkning, - Och under täckelse af kungamanteln. - Än tillhör segern konung Sigismund, - I denna stund; men andra tider kunna - Dock komma. Och jag säger eder, att - I fall de komma, vållas sådant ej - Af dem, som kämpa emot konungen, - Men dem, som säga sig försvara honom. - -KRASINSKY. - - Ni öfvar lastligt tal och träder upp - Som olycksfogel, bådande en ofärd, - Hvaraf Ni förespår att kungen knäckes. - Det höfves illa en laglydig man, - Lik Er, att mästra förehafvanden, - Som muntra så hans trogna kämpars sinne, - Att vi ej spara lif och blod för honom. - -OLOF. - - Jag önskar, mer än hoppas, att min konung - Må hafva stridsmän, trognare än jag, - Bland desse, hvilka dricka glädjerus - Utur de usla brunnar, dem Ni prisar. - Och detta rus Er säkert gifvit mod, - Att finna något straffvärdt i mitt tal, - Se'n Ni så vördnadsfullt om "stackars kungen" - Uti Er visa täcktes sjunga. - -KRASINSKY. - - Fnurra - Ej fåviskt, gubbe, öfver muntert skämt! -- - Men det var godt, att du påminte mig - Om visan. Du mig ännu icke sagt - Hvad som, ur den, dig fallit så på läppen. - -OLOF. - - Jag vill ej heller säga det. Ty icke - Jag älskar väcka, uti oträngdt mål, - Ett gräl, som båta kan till ingenting, - Men tvertom skada ganska mycket. - -KRASINSKY. - - Ha! - Jag fattar nu, du gamle räf, din mening, - Fastän din visa är blott halfqvädd. Du - Väl såge gerna, din förrädare, att vi - Pohlacker skulle draga bort och lemna - Det satans landet, der vi dröja endast - Emedan kungen här behöft vår tjenst. - Du ville, att vi öfvergåfve honom - Åt folk, på hvilket han ej lita kan, - Mer än en fästning på en vall af snö, - När solens guld på denna faller; eller - Ett störtregn banar åt den gömslen, i - En jord, der fegt den smälter bort i tårar. - -OLOF. - - Ej ens du sjelf tror, hvad din harm nu sagt. - Och bättre prof jag gifvit på mitt mod, - Än att behöfva det bevisa här, - Igenom att dig näpsa, som sig borde -- - Jag vill dock öppet säga, att den sanning, - Jag funnit i din visa, låg, så som, - Du tycks förmodat det, uti den tanken, - Du talat ut om deras tokighet, - Som lemna egen jord och icke kunna - Sig rätta efter andra länders sed, - Men göra allt sitt till att den förderfva. - -Pohlackar och Svenskar samla sig allt trängre kring de ordvexlande. - -KRASINSKY. - - Hvad! -- Andra länder säger du? Förgäten - Af ära, glömmer du också, att altt, - Hvaröfver spiran sträcks af Sigismund, - Ett lydland är inunder Pohlens rike, - Och bör sig rätta efter dettas sed. - Vet du ej mer, att hvarje knekt, som föddes - Uti det stora landet, är mer värd, - Än alla krypfän, som sig kalla här - För stora herrar i sitt björna-ide. - Och att en bondtamp, sådan som du sjelf, - Är ej ens värd att lösa upp hans skotvång. - -SVENSKARNE. - - Stå på dig, Olof! Du har ryggstöd nog. - Lär dem att veta hut, som intet veta! - -POHLACKARNE. - - Gif icke efter! Vi nog skola märka - Hans ryggstöd, som man slika stycken tecknar. - -OLOF. - - Frid! Frid! Kamrater -- J från Weichselns stränder! - Och J, som ägen samma modersmål - Som jag! -- Vår tvedrägt gäller ej blott oss, - Men drabba kan en högre sak, än den, - Ett lättrördt sinne nu har gjort till vår. - Hur skall ej hvarje ovän till vår konung, - Som för oss alla är en lika fader, - Sig glädja, om han hör, att vi, som varit - De tappraste, de trognaste, de bäste, - Som upprätthållit kunga-maktens helgd, - Nu vilje rifva, hvad vi sjelfve uppbyggt; - Och spola bort med strömmen af vårt blod - Den sådd, som hittills utur detta spirat! - Utaf vår hetta bortfräts hvarje skörd, - Och nordens kalla snö långt bättre kan - De nya frön bevara, dem vi utså. -- - Måhända jag har vållat denna strid, - Som blossat upp emellan oss, hvars rök - Ej lät oss se, hvad som vår frid tillhörer. - Det felet vore dubbelt oförlåtligt, - Då ålderns snö sig lägrat på den is, - Som norden breda bordt omkring mitt hjerta. - Men värman, hvilken lefver hos mig än, - Kan likväl verka något godt kanske. - Den manar mig, att sammanfoga genast - En damm emot vår vredes vilda ström, - Uti ett vänligt handslag, hvari qväfves - Hvar gnista af den harm, som hotat nyss, - Att tända vådeld i vårt eget läger. - Låt mig, Krasinsky, lägga i din hand - Min, jemte bönen om förlåtelse, - Ifall du tror, att det var jag, som felat. - -KRASINSKY. - - Lik qvinnan vek, jag låter icke locka - Min hand i dens, hvars ord mig förolämpat; - Som dermed fortfar än, då han försmädligt - Om ursäkt tigger -- under talesätt, - Som mera dölja lömskt anklagelsen, - Än öppet bära fram ett erkändt fel. - Min hand, som slutit bättre slags förbund, - Är alltför god till slika upptågs gyckel. - -EN SVENSK. - - Du är en niding, icke värd att slås - Till marken af den hand, som bjudes dig, - Förlåtande det fel, som blott är ditt! - -KRASINSKY. - - Kamrater! Der J hafven en förklaring - På deras ömma ordalag, och på - Försoningen, som man med dem kan ingå. - Det lönar icke mödan, att begära - Rätt utaf denna ökens lilla kung, - Som sällan lyssnat till vårt klagomål. - Rätt vi oss skaffe sjelfva, det är sed - I Pohlen -- -- lika god, som någon annan. - Nedhuggom desse skälmar! -- Då vi göre - En bättre tjenst åt Konung Sigismund, - Än då vi slagtat förr de arma djeflar, - Som sträckte knifbett emot våra lansar. - -De stridsfärdiges uppmärksamhet bortvändes mot fonden af ett tumult, -som närmar sig alltmer från en sidogata. Några Pohlska knektar släpa -emellan sig Mathilda, som fåfängt stretar emot. Kämparne glömma for -ett ögonblick sin stridslust, för att lyssna till det, som korama -skall. Mathilda, hunnen längre fram på scenen, kastar förtviflade -blickar omkring sig, och sliter sig slutligen lös från sina -följeslagare samt hastar emot Olof. - - -SCEN VII. - - De förre. Mathilda. - - -MATHILDA. - - Hjelp, fader! -- Låt mig arma så dig kalla. - Ditt anlet för ett menskohjerta tyckes - En spegel vara. Det ej liknar desse, - Der djurisk roflust lurar lömskt i blicken, - Som spanar vild sitt räddningslösa byte. - Du har kanske en dotter sjelf, som, fjerran - Ifrån dig skild, ej ropa kan till dig - Om hjelp i nöden, hvilken henne tränger. - Tro nu, att hennes bön bärs till ditt hjerta - Af mina bleka läppar. Skåda neder - Till mig med samma ögon, hvarmed du - Såg uppå henne uti afskedstimman. - Jag har ej fader och jag har ej mor; - Olyckan är min närmsta slägting, och - För dennas bön ej stängdes någonsin - Ett ädelt menskobröst. O, gif mig rum, - Ett litet rum i ditt, bredvid din dotter. - -EN KNEKT. - - Du klagar, att du ej har mor och far. - Det är en verldslig sak; här finnas ju - Ibland oss flere, som ej nå'nsin haft - En far, och få en moder mera ega. - Och vi ej larma dock, som du, deröfver. - Men skulle vi en älskarinna mista, - Som du, så näpen, kunde tålamodet - Väl brista lätt; och rådligt ej det vore - För den, som toge dig, att sjelf sig bjuda - Som vederlag för en förlust, så dyrbar. - Hvad sjelf du mistat, lätt ersättas kan. - Vi skola för dig vara vida mera - Än fäder. Och vi unne gerna åt - Din skyddspatron, att moderspligten öfva - Emot dig, sedan du har följt oss först. - -OLOF. - - Hvar är ditt hem, mitt arma barn? Jag vill - Dig dit ledsaga, undan dessa vilddjur. - -MATHILDA. - - Jag har på jorden intet, som jag vågar - Att nämna som mitt hem. Jag är olycklig. - -KNEKTEN. - - Du hör nu, gubbe, sjelf, att hon, förlupen - Från hem och från föräldrar, blott sig vändt - Till dig, emedan hennes säkra blick - Lätt fann den ende, som nog enkel vore, - Att dåras utaf hennes dumma fabler, - Hvarmed hon söker att sig göra rar. - -OLOF. - - Du kallat säker hennes blick; och rätt - Hon träffat. Och den kan ej heller ljuga - En oskuld, som ej bor i hennes själ. - Den säger sanning, som en morgongryning - Förkunnar att ej natten mera finns. - Min hjelp hon äskar och jag gifver den, - Så visst jag hoppas hjelp utaf min Gud! -- - Jag eger ingen hydda sjelf, som lemna - Kan åt dig skygd; mitt hemvist är en kula. - Som delas utaf desse, dem du undflyr. - Men jag dig ställer under hägnet af - Vår store höfding. Uti Flemings vård - Är du mer säker, än i fadershemmet - Du någonsin har varit det. - -MATHILDA. - - Nej, nej! - Mig heldre döden gif som fadersgåfva, - Än du mig lemnar i hans bödelshänder! - -KNEKTEN. - - Se'n du nu hörer hvad förrädiskt tal, - Hon vågar bruka mot Claes Fleming sjelf, - Du lärer lusten mistat, att dig göra - Medbrottslig i förräderiet! Släpp - Blott henne. Vi nog skola sörja för, - Att hon blir straffad så, som hon förtjenar. - -MATHILDA. - - För Guds skull, öfvergif mig icke nu! - Jag är ej brottslig, utan blott olycklig. - - Hon tränger sig till hans bröst. - -OLOF. - - Jag vet det nog. Här är ej brott -- här finnes - Blott offer; och det andra finnas skall, - Om någon vågar bära fräcka händer - På henne, som sökt skygd invid mitt bröst, - För hvilken jag med lifvet går i borgen. - J Svenske män, på hvilkas modersmål - Den arma burit fram sin bön om räddning, - I fall J låten desse fremlingar - I dag få rycka åt sig detta rof, - Som Ni ej kännen, skola de i morgon - Bortsläpa andra, som Er äro dyra. - J skolen bistå mig att henne skydda -- - Mig, som Er bistått stundom, när det gällt. - -EN UNG SVENSK KNEKT. - - Du tar den saken alltför hett, far Olof! - Är det så farligt, om de herbergera - En vacker flicka, hvilken stryker kring, - Och ej ens nämna vill sitt hem, på det - Man ej må återföra henne dit, - Der hon haft ledsamt och ej trifdes väl? - -EN ANNAN KNEKT. - - Han talar rätt. Låt ej ditt gämla hjerta, - Som gerna åberopar ålderns snö, - Bortsmälta så, vid första blicken af - Ett nittonårigt ögas dolda eld. - - Flere gifva sitt bifall tillkänna. - -OLOF. - - Du himlens Gud! Är detta Svenska ord, - Och Svenska männers tankar? -- Äfven jag - Har varit ung en gång -- den tiden, när - Den store Wasas dag re'n börjat sjunka; - Men ord som dessa, från en ynglings läppar, - Ej nådde då ett gammalt öra, äfven - Om harmens löpeld bortbrännt alla band. - Du påstår, att han talat rätt, som tycker, - Att det är blott en ringa ting om oskuld, - Om qvinnors helgd, om en olyckligs bön - Bortkastas uti helgerånarns klor, - Och ingen hand sig höjer till försvar. -- - Du sade sanning, Konung Gustaf, som - Du alltid sade det, när i ditt afsked - Du förespådde tiders ankomst, då - Man skulle vilja gräfva dig ur grafven. - De tider kommit snarare, än du - Väl kunnat ana; de re'n länge funnits. - J kämpar, fulle utaf eld och ifver, - Nyss, då en dåres ord Er galla svärtat, - J stån så lugne och förkunnen nu - De råd, som galenskapen gifvit in, - Liksom de vore höjden af all vishet. - Finns ingen här, som dela vill med mig - Min ära att försvara den betryckta, - Så går jag ensam mot mitt sista öde, - Såsom en man, som är för gammal re'n, - Att vika från sin pligt; men ej för gammal - Ännu att dö för den, om så skall vara. - Hit, Pohlens röfvarskaror! På ett lik - Slås Eder brygga till Er lustas offer. - -Bengt Bonde framspringer med lyftad knif, sedan han en stund -betraktat ställningen. - - -SCEN IV. - - De förre. Bengt Bonde. - -BENGT BONDE. - - Ej på ett lik allenast, uppå tvenne - Går dessa vilddjurs stråt! Invid din sida - Står nu en man, som förr emot dig stått, - Men alltid närmast intill den betryckte. - Jag gifver gerna lifvet bort för henne, - Som du försvarar. Ej jag trodde mer, - Att det var värdt nog mycket, att få gälda - Min och de minas stora skuld till honom, - Som gifvit henne lifvet, och sitt eget - För Finlands arma, öfvergifna folk. - - Han rycker svärdet från en närstående Svensk. - -KRASINSKY. - - Der fån J mera visshet, än som fordras, - Att fälla den förrädarn Olof. Honom - Jag länge misstänkt för att ha försåtligt - Stått i gemenskap med dem alla, hvilka - Emot vår konung burit afvog sköld. - -OLOF. - - Gud dömme mellan oss! Han ser väl bäst - I hvilket bröst förräderiet ormar: - Om uti det, som bjuder allt sitt blod - Till att försvara allt hvad kunga-makten - Bör skydda främst: olycka, oskuld; eller - I det, hvars vildhet gör, att kungens makt - Syns blott ett annat namn för tyranni, - För våld! -- J dröjen länge. Räcker - Det Pohlska modet icke mera till, - När tjugu måste hjeltedådet öfva - Mot tvenne män, som ej ha landsmän mer? - -Rörelse bland Svenskarne. Mathilda rycker till sig knifven, -som Bengt Bonde undanstuckit i sitt bälte. - -MATHILDA. - - Du ej behöfver detta vapen mer, - Men jag deraf kan göra bättre bruk. - O, kunde Ni Ert mål så säkert träffa, - Som jag skall finna mitt, då vore segern - Så viss, som, Eder undergång nu är. - -BENGT BONDE. - - Jag kan ej hindra Er från Ert beslut, - Ty jag vill Edert väl, och tiden är - Så ond, att döden gifver bättre hopp, - Än lifvet lemna kan. -- Mig skänker rikt - Den död, jag ljuta får för Er, belöning - För all den trohet, hvarmed jag har älskat - Mitt fosterland och dem, som älskat det. - -Då Pohlackarne, följande isynnerhet Krasinskys vinkar och -uppmaningar, bereda sig att rusa emot Olof och Bengt Bonde, -uppstår en ännu starkare rörelse bland Svenskarne. - -EN SVENSK KNEKT. - - Det vore nesligt utan namn och gräns, - Att öfvergifva den, som aldrig svek - I nöd och lust, åt de barbarers vildhet, - Af hvilka han blir hatad mest för det, - Som gör så kär för oss vår gamle Olof: - Hans Svenska sinnelag, hans lust att säga - Den sanning ut, som bor uti hans hjerta. - J gören som J viljen; men jag skulle - Med skam och nesa återvända hem, - I fall jag möttes der af helsningen: - Der kommer också en bland dem, som låtit - Sin stridsbror mördas, utan att ett finger - Upplyfta till försvar för honom, hvilken - Dock räddat flere bland dem förr i striden. - -SVENSKARNE. - - Vi följa dig. Den skammen nederböje - Vår hufvud ej, att vi förrådt vår stridsbror. - -KRASINSKY rusar i vild vrede emot Olof. - - Mitt handslag nyss begärde du, som tecken - Till vår försoning. Här det gifves dig - Långt mer uppriktigt, än i fall du fått - Det som bevis, att jag förlåta kunnat. - - Han sårar honom illa. - -OLOF. - - Min sista stund är nära. När den kommit, - Min helsning bären till min hembygd, vänner, - Och sägen åt min son, att här jag fallit - Såsom en ärans man, med Gud försonad - Och med hvar menniska. -- -- - -BENGT BONDE. - - J, Svenske män! - Er äldste vän, den bäste bland Er alla, - Här ligger sårad. Hämnd! med blodig tunga - Till Eder ropa såren. Hvad har lifvet - För värde mer, än att det kan förklinga, - Som echo uppå detta rop om hämnd! - -Han kastar sig med Hackapelitisk ihver på Pohlackarne, men såras -af dessa. Johan Fleming störtar in, kort derpå följd af De Vijk. - - -SCEN IX. - - De förre. Johan Fleming. De Vijk. - - -JOHAN FLEMING. - - J vilde! Är det så J uppehållen - Den borgfrid, som J ägen att bevara. - - Tumultet upphör ett ögonblick. - - J handlen liksom den, som vore satt - Att vårda elden på ett heligt altar, - Och rifver endast bränder utur det. - Att dermed tända templets fyra hörn. - -KBASINSKY. - - Hvem är väl denne dåre, som objuden - Sig tränger ibland manna-skaror, då - De fira såsom bäst sin högtidslek? - Den leken är ej gjord för dig, min gosse. - Gå hem! Din mamma kunde annars straffa - Dig, om din fina hy af krutrök skämdes. - -SVENSKARNE. - - Vet hut, Pohlack! Det är Claes Flemings son. - Ej rådligt vore, att på honom kröktes - Ett hår. Han är sin faders ögonsten. - -JOHAN FLEMING. - - Tack för Ert goda uppsåt! Jag dock är - En man, som sjelf vill stå för hvad jag gäller. - -KRASINSKY. - - Berömvärdt är ditt uppsåt. Du begått - Ett misstag dock, då du dig kallat man. - De läppar, hvilka äga rätt att ge - Den, de tillhöra, vittnesbörd om mandom, - Som lagligt vittne böra åberopa - En smula skägg -- det styrker deras anspråk. - Gack ned till Jericho och låt det vexa; - Du vet det stället ligger nära till, - Och ännu närmare din moders blick, - Som skall med glädje dina framsteg följa. - -JOHAN FLEMING. - - Din läpp ej saknar detta vittnesbörd, - Hvarom du talar: men ditt ord ej ställer - Fram något, som i godo går derför, - Att vettet uppnått höjden af ditt skägg. - -KRASINSKY. - - Du skämtar lustigt nog, och detta skämt - Bevisar nogsamt, hvad jag nu dig sagt, - Att du ej passar, der det gäller frågor - Utaf helt annan art, än lek och joller. - Ur vägen måste du för våra lekar. - Du vill ej springa hem. Lik' mycket! Jag - En lekkamrat har här åt dig till hands. - Der gömmer sig en flicka, som re'n hunnit - Vid männers handtag vänja sig. Hon gifver - Dig tröst och mod, i fall ditt mod dig sviker. - -JOHAN FLEMING blir varse och igenkänner Mathilda. - - Min Gud! Hon här, i denna röfvarkula! - -KRASINSKY. - - Jaså! Du också henne förr har känt. - Jag kunde nästan ana det, då så - Hon bäfvar för din far och herre, hvilken - Väl ej med samma glädje Er bekantskap - Har åsett, som J sjelfve. Vi Pohlacker, - Vi äro fördomsfrie. Gå nu blott, - Att din bekantskap lifva upp på nytt. - - De Vijk hastar in. - -JOHAN FLEMING. - - Tig, djefvul! Hvarje hväsning af din tunga - Utspyr nog gift och etter, att deraf - Allt menskligt, heligt uppå jordens rund, - Besmittas kunde och förgås. Drag nu ditt svärd, - Och visa om det har en tusendel - Utaf din tungas mördarkraft. Jag vill - Först göra den för evigt stum; se'n gäller - Det Eder alla, nidingar, som sluten - En borg af Edra kroppar omkring honom, - Och med Er fräckhet hägnen in hans egen. - En efter annan träden fram mot mig, - I fall J icke älsken mer, att alla - På en gång, uppå äkta röfvarvis, - Er kasta mot en ensam fiende. - -DE VIJK, lugnt och allvarligt. - - Du är ej ensam, Johan! Jag dig bistår, - I lif och död. Jag har kanske att fordra - En skuld utaf din vänskap. Afstå, broder, - Åt mig ditt envig emot denne bof. - Du är för god, att i hans svarta blod - Ditt rena svärd befläcka, Johan Fleming! - -JOHAN FLEMING. - - Hvaren bör stå och falla för sig sjelf. - Mitt svärd du kallat rent; du dermed menat, - Att det ännu ej pryddes af de fläckar, - Som gifva glans åt hjeltens klinga. Jag - Den rätta stunden funnit nu dertill, - Och låter den ej tagas ifrån mig, - Ej ens af himlens salighet -- -- och dig. - För god jag icke vara vill att kämpa - Min strid för det, jag älskar mer än lifvet. - -DE VIJK. - - Jag dig förstår och gillar ditt beslut, - Du vill dig gifva sjelf ditt riddarslag. -- - Hur det än går, blir jag dig nära, broder! - -JOHAN FLEMING. - - Till hälften endast du mig än förstår. - - Pekar åt Mathilda, som de Vijk ej varsnat. - - Se dit, och allt skall klarna för din själ! - -Han går emot Krasinsky, som med osäker blick följt yttringarne -af den inre förstoring, hvilken plötsligt växt i Johan Flemings -själ och möter honom. - - Hvart har ditt stora mod, som präktigt bars - Utaf de stora orden, flyktat nu, - När handling borde fylla tomma rummet, - Som de i luften lemnat efter sig? - -KRASINSKY. - - Jag ser, att goda englar klingan föra - För dig; men fresta vill, om ej ändå - Min onda dämon blir dem öfvermäktig. - -Han stupar efter kort strid, och fortfar med bittert hånskratt. - - Du svek mig, djefvul, denna gång omsider. - Haf tack likväl, för hvad du lät mig göra - Och njuta, tills att vårt förbund blef slut! - Ditt välde vidta'r, och du skall väl öfva - Det på min själ, så som min kropp har öfvat - Sin makt på dig, förr slaf, men nu min herre. -- - Hon spådde sannt, den hexan, hvilken sade, - Att blott ett svärd uti en ynglings hand, - Som vågat höja detta obefläckadt - Upp mot mig, skulle sönderrifva lätt - Det pantsar, som osynligt kring mig smiddes. - Af mitt förbund med dunkla makters höfding. - Mot Er, kamrater, svärdet kraften mistat. - Upp! Slagten honom, som mig mördat, till - Försonings-offer på barbarisk jord, - Der jag skall multna långt, ack, långt ifrån - Det sköna Pohlen, jag ej mer får skåda! - -Pohlackarne bringas åter i rörelse af Krasinskys sista ord. - -EN POHLSK KNEKT. - - Ej låtom denna skam uppå oss falla, - Att af en pojke blifver nederslagen - Den tappraste utaf oss alla -- han, - Som ställde sig att kämpa ensam ut - Vår strid -- den gällde ju oss alla lika -- - Och vi ej kräfva hämnd af banemannen! - Det stora Pohlen skulle rodna öfver - Så fega söner, om det erfar, att - Vi låtit sonen af en Finsk Baron - Onäpst afdagata' en krigsman, hvilken - Claes Fleming sjelf bordt hylla som sin herre. - -DE VIJK. - - J Svenskar hört, hur denne niding vågat - Att häda Eder store höfding -- honom? - Hvars största fel måhända varit det, - Att han har älskat Eder alltför mycket. - -Striden är åter nära att uppblossa. Då uppträder Claes Fleming, -som hört de sista orden. Alla svärd sänkas ned och en allmän -bestörtning griper de nyss så modige. - - -SCEN X. - - De förre. Claes Fleming. - -CLAES FLEMING. - - Halt! - -FLERE RÖSTER. - - Gud nåde oss! Det är Claes Fleming sjelf! - Det är förbi med oss, förbi! - -CLAES FLEMING. - - Ja väll - Det är förbi med tiden för det sjelfsvåld, - Som, se'n det slagit varglons klor uti - De hjertan, dem det afvändt ifrån kungen, - Nu rifver sönder hvad än återstår - Af dem, som kalla sig hans bästa vänner. - J ären säkert redan ganska trötta - Vid lif och lem, vid gods och hem, då J - De armar huggen sjelfve af, som borde - Försvara Er mot folk, af hvilka nåd - Ej står att vänta, om kung Sigismund - Sin starka hand ifrån Er tager bort. - J skolen känna snart till denna dock, - Och få det straff, Er gerning har förtjent. - - Han blir varse den slagne Krasinsky. - - Der ligger en, som var en bof; men tjente - Sin konung likväl tappert. Hvilkens hand - Har förekommit här Försynens och - Rättvisans dom. Hvem har Krasinsky mördat? - - Djup tystnad. - - Hvad denna ort, som nyss hört svärdets klang, - Nu blifvit plötsligt stum! En tunga vågar - Ej röra sig, att bära till mig fram - Bekännelsen om dråpet, handen öfvat. - -JOHAN FLEMING. - - Du talar blott om mord och dråp, min fader, - Och derför kan din fråga icke mötas - Af svar, ifrån en krigarskaras hjertan. - -CLAES FLEMING. - - Hör jag väl rätt? Kom ifrån dig det ord, - Som lär Claes Fleming att sitt ord rätt ställa? - Jag tror mig brukat ha' det rätta, då - Det gäller att få veta, hur en krigsman - I fredlig tid, på sjelfva fridens altar, - Borgfridens höga hägn, har blifvit slagtad. - - Ger ett tecken att Krasinskys lik skall bortföras. - -JOHAN FLEMING. - - Han, som du nyss har nämnt en bof, han föll, - Som han förtjente -- för min hand, o fader! - -CLAES FLEMING, döljande sin bestörtning. - - Jag hade icke väntat detta svar - Uppå min fråga. Mitt beslut står fast - I alla fall. Och gerningsmannen blifver - Så dömd, som gerningen törtjenat hafver. - Finns någon här, som vet sig utan skuld, - Han gripe denne brottsling, före honom - Uti det strängsta häkte, som ger skydd - Åt staten, mot hvar öfverdådig ondska. - -DE VIJK. - - Du icke väntat af din Johans hand - Ett hjeltemod, så stort, som det han visat. - Jag vant mig vänta allt af dig, Claes Fleming. - Dock öfverträffar denna Romar-hårdhet, - Som öfvas af din starka själ uppå - Din älskling, hvad jag kunnat af dig vänta. - Du frågar, om här finnes någon, som - Sig vet förutan skuld. Kanske, att ingen - Står uti denna krets fullkomligt skuldfri. - Jag vet det ej -- men ett jag vet likväl: - Det är, att en här finnes, vida mera - Tyngd under känslan af sitt fel, än han, - Som gjort den gerning, hvilken straffet drabbar. - Den skyldige är jag, som illa brukat - En vänskap, hvilken, rik på allt för öfrigt, - Hvad helst det gällt, var tom, förutan kraft, - I fall det angått afslag på min önskan. - Ett bifall utaf mig, en maning störtat - Din Johan i förderfvet. -- En gång förr, - En enda gång jag bönföll dig om något, - Som för min lyckas lif ett villkor var. - Du gaf ditt bifall då, och illa jag - Dig lönade, då jag ej afvändt har - Den ofärd, som nu drabbat har din son. - Men hör ändå ännu en enda gång - Mitt hjertas bön. Låt den, som kallat fram - Det onda, äfven lida det han bör. - Förlåt din ädle Johan! Vänd mot mig - Din vredes hela tyngd -- mot mig, som missbruk - Har gjort utaf den oerfarnes blinda - Förtroende till alla mina råd. - -JOHAN FLEMING. - - Jag älskar dig så högt som någonsin, - Och aldrig förr jag högre dig beundrat; - Men harmas måste jag likväl, att höra - Mig bli behandlad som en vettlöss dåre, - Af hvilken godt och ondt ej skiljas åt. - Jag harmas dubbelt, då du tror min fader - Nog blind, att icke se, hur blott din vänskap - Ingifvit dig -- jag säger ej en dikt -- - En sådan aldrig gått från dina läppar. - När det har allvar gällt -- men likaväl - En likhet blott till sanningen, en bild, - Som lånat alltför varma färger af - Din vänskaps eld, för att de bleka dragen - Af förebilden ställa troget fram. - -CLAES FLEMING. - - Jag kan ditt uppsåt icke klandra, Johan, - Du sjelf vill stå för hvad du sjelf har gjort: - Den lusten är kanske hos dig allenast - Ett gårdagsbarn; men uppå jorden redan - Den funnits länge -- ty den föddes tvilling - Med mannens vilja, att till man sig adla, - I ordets högsta mening. Och den dör - Först när dess tvillingsyster ej mer finner - Vid något mannabröst ett fadersrum. - Den stundom ledt till öppen undergång; - Men der den saknats, låg förderfvet städse, - I än mer oundvikligt bakhåll, nära. - Hvad dom din gerning än må ha förtjent, - Det gläder mig, att ej ditt hufvud vill - Sig undandra' att bära bördan af - Den skuld, din hand har hopat deruppå, - Och fegt den kasta öfver andra skuldror. - De Vijk, du trott dig icke skuldfri sjelf: - Din näpst det blifve, att den skyldige - I ett förvar ledsaga, hvilket häftar - För honom, tills att undersökningen - Utstakar gränserna för rättvist straff. - -DE VIJK. - - Får jag ditt uppdrag tolka, som jag vill? - -CLAES FLEMING. - - Jag trodde ej, att det en tolkning tarfvar. - -DE VIJK. - - Tack för det ordet! Vi tillsammans andats - Vår ungdoms fria luft; och nu, min Johan, - Skall fängsel-luftens qvalm sin tyngd förminska, - Då våra hjertan den gemensamt trycker. - Förutan döden ingen! var det valspråk, - Som band vår konungs moder vid sin make, - I nöd och lust, i bojan och på thronen. - Detsamma oss förenat, och det fäster - Oss vid hvarandra, om ock samma bila - Det sista samband blefve oss emellan. - -Olof, som i half dödsdvala sutit på en framstående hörnsten af -vaktens byggnad, uppreser sig med sina sista krafter och stapplar -fram emot Claes Fleming. - -OLOF. - - Jag tyckte, herre, att du talat om - En undersökning, som bör röna ut - Dens fel, som slagit Pohlacken Krasinsky. - Förlåt, att oombedt ett vittne äskar - Inför dig ljud. Det har ej många stunder - Att mer förlora; och det bör dem bruka, - Att tala sanning, som kan saken reda. - Jag kan väl synas partisk, då jag blöder - Ett offer för dens hand, som fallit för - Din Johans. Men jag står beredd att träda - Inför en högre domarmakt, än din - Och hvarje dödligs. Då en lögn ej vågar, - Att spärra väg för hopp om Herrans nåd. - -CLAES FLEMING. - - Min gamle, redelige stridsbror, Olof! - Jag känt dig längre, än mig sjelf jag känt, - Och sanningen jag lärde känna städse, - Närhelst ett ord gick öfver dina läppar. - Ej dödsens köld din kärlek kan förta' - Till den, du aldrig glömt i lifvets qvalm. - Kärt är mig än, så som det alltid varit, - Att höra vittnesbördet af din mening: - Rättvisan kan blott vinna deruppå. - -OLOF. - - Din Johans svärd bär fläckar utaf blod, - Men ren och skuldfri är hans själ likväl, - Så ren och molnfri såsom himlen stundom, - Fastän en blixt har drabbat derutur, - Som man ej väntat, och som frätte bort - Ett ondt, hvarpå ej solen ville lysa. - Det skulle varit svaghet, varit brott - Utaf din son, om han ej sökt förlama - Den arm, som helgerånande sig lyfte. - Jag dig förstår och länge dig förstått, - Claes Fleming, fastän hårda tiders vindkast - Omkring dig hopat töcken, som dig gjort - Oigenkännelig för mången blick. - Du tror dig böra visa för allt folk, - Att denna stränghet, som din hand har ledt, - När det har andra gällt, är än ditt sinnes. - När det ditt eget hjertblod drabba måste. - Men straffet, som du ämnar nu din son, - Har mer än sken af grymhet, och knappt nog - Ett sådant ens utaf den rätt, du hägnar. - -BENGT BONDE stiger beslutsamt fram. - - Ännu ett opåkalladt vittne beder, - Att lägga få sin skärf i samma vågskål, - Som redan sjunker under Olofs ord. - Jag vet, att mitt har föga vigt inför - Er domstol, herre; men då detta talar - Om Johan Fiemings oskuld, borde det - Dock gälla mer att fria, än att fälla. - Ni sjelf vet bäst, att sällan på min lott - Det fallit, att bevittna deras frihet - Från skuld, som ägt att bära Edra bud, - Och hvilkas vilja blott Er egen utfört. - Men om jag stundom trott, att något annat - Än rätt har öfvats, mot mig sjelf och mot - De mina, bjuder dock mitt samvet mig, - Att säga ut min mening, till försvar - För en person, som icke står mig nära. - Herr Johan handlat, följande sitt unga, - Sitt rena hjertas mening, annorlunda - Än de exempel, dem han stundom haft - För ögonen, väl kunnat honom lära. - Är han förtjent af straff, då har re'n straffet - Sin fordna art förlorat, och betyder - Nu blott belöning för en ädel handling. - -CLAES FLEMING. - - Du är än här, Bengt Bonde! Jag dock trodde, - Att du, som städse funnits så beredd, - Att tadla löftesbrott hos alla andra, - Var mera bunden af ditt löftes helgd. - Du skulle genast lemna denna ort, - Och dig bege till nejder, hvilkas talan - Du trott dig kallad föra, sedan du - Helt andra vapen fört för dem förgäfves. - Hvarhelst du mellankommit, föga båtnad - Den sak har vunnit, som af dig försvarats; - Och den, till hvilkens målsman du dig bytt - På dessa ställen, der du äger intet - Att skaffa, vinner, fruktar jag, dock minst - På det försvar, du onödd åt den egnat. -- - Hvad ser jag? -- Du är sårad! Detta blod, - Som flyter ur ditt sår, bevisar starkt, - Att du ej nöjt dig med att endast slösa - Ditt ord på mål, som icke angå dig. - Ett svärd uti din hand till slut har rödjat - Nybyggen, invid gränsen af den vildmark, - Der, fridlös sjelf, du andras frid har stört. - Du bär en drägt, som fridens värf betecknar. - Ditt blod, som derpå flyter, passar der - Så litet, som uti en dopfunt, hvilkens - Invigda vatten helgar barnets tinning. - Och utaf detta blod gjuts fula fläckar - Uppå det lejdbref, under hvars beskydd - Du hit din kosa skulle fredligt ställa. - Och mitt är felet ej, om fläckarna - Det brefvets mening gjort oläslig redan. - -BENGT BONDE. - - Jag i min lefnad redan sett och hört - Så mycket underligt, att intet mer - Förvåning väcka kan hos mig. Men annars - Jag häpna kunde öfver Edra utslag. -- - Ni menar, att det blod, hvars röda strömmar - Fly undan svärdens hugg ur bondens hjerta, - Frambärer visshet om hans brott, och icke - Fastmera talar om hvad han har lidit. - Man bör ej undra, att i dessa tider - Bevis så ofta funnos för de brott, - Man ville finna hos ditt arma folk, - Mitt fosterland -- då re'n bevisning nog - Flöt på det blod, som dina söner miste. - Mitt lejdbrefs mening skymmes, säger Ni, - Utaf det blod, som bär min trötta ande - Från denna dödsens kropp, till grafvens hvila. - Må ske! Som lagen läses, lagen är: - Så menar våra fäders visa språk, - Som sjelfve rönt, att lagens rum har bredd - För motsatt tydning. Ni den starke är; - Er rätt är så den högsta -- det är klart. - Jag denna lagförklaring länge känt, - Men har ej kraft att deremot mig sätta, - Och skulle spörja föga lust dertill, - Om jag ock ägde styrka till försvar. - Jag mången gång har tyckt: det vore lika - Hvarhelst en biltog i sitt eget land, - En fågelfri -- som likväl föddes fri, - I annan mening -- når sitt sista öde. - Jag tycker ej så mer. Långt bättre är - Att här förgås, inför allt folk, uti - Den stad, som kröner hela landets hufvud, - Än irra, jagad, likt det värsta rofdjur, - Uti den ödemark, der man sökt värja - Sin makas skogsrätt och de barns, hon födde. - Ni har väl icke tålamod, Claes Fleming, - Att vänta, tills att källan af det blod, - Som bragt Ert eget uti våldsam svallning, - Har torkat ut. Påskynda skall Ert bud - Min hädanfärd; jag ber ej om förskoning. - En ynnest jag begär likväl -- den enda, - Hvarom en dödlig jag har nå'nsin bedt. - Må Ni mitt gråa hufvud akta värdigt, - Att höjas upp till spetsen af det torn, - Som kröner denna undersköna kyrka, - Bakom hvars fensters blommor friden blickar - På den förstöring, hvilken ute härjar. - O! Det blir skönt, att än med brustna ögon - Se dessa sköna fjärdar le i tårar - Mot vårens sol, och hoppas vår ännu - Åt Finlands stränder, utaf himlens Gud, - Fast Finlands folk har intet mer att hoppas, - Åtminstone af menskor. Nästa Söndag, - Då skaror blicka mot den höjd, hvars stämma - Dem bjuder hem till Herrans helga frid, - De skola se hvad tiden lidit -- och - Fastän dess framfart tecknas annorlunda - Än vanligt, veta de, hvad deras frid - Tillhöra månde. Och de falla ned - På sina knän, och bedja tyst en bön - För Herrans ro åt den, som blifvit gjord - Uti sin sista stund till visare - Af tidens lopp, i dessa sista tider. - Och fast den bönen flyr på lätta vingar - Mot himlen hän, den trycker likväl nedåt - Med gräslig tyngd en annan bön, hvaråt - Man bäfvande ett annat namn plär gifva. - Förbannelse är denna bönens namn. - Ni vet kanske på hvem och bvilkens hus - Den bönens tyngder falla neder, herre! - -CLAES FLEMING. - - Att denna tid så farlig icke är, - Som du den målat ut med mörka färger, - Bevisas klart deraf, att du fått tala - Till punkt, och lyssna kan ännu till svar. - -BENGT BONDE. - - Ni säger rätt: Er tid är icke farlig, - Och Er förtjensten tillhör äfven deraf. - Ni ställt så till, att lifvet är till börda, - Och döden synes oss en vinning blott. - När det så långt har kommit, byter faran - Sin gamla art, och synes endast räddning. - Och ingen finnas kan då mer så feg, - Att han ens hyckla vill ett ord, som kunde - Den enda räddning, han än hoppas, skymma. - -Mathilda, som stadnat i bakgrunden och med ytterligt spänd -uppmärksamhet följt handlingen, framträder med säkra steg. - -MATHILDA. - - Javäl! Så feg ej finnes här en man - Bland dem, som vuxit jemte våra skogar! - Och sjelfva qvinnan lär omsider inse, - Att ej den tid, som grundats af Claes Fleming, - Så farlig är, som hon den trodde förr. - Min tacksamhet mig omotståndligt bjuder, - Att ropa högt hvad han, som lifvet vågat - For mig, ej nämnde med ett andetag. - Den sak, som hänfört till hans sista strid - Bengt Bonde, var ej fremmande för honom. - Det var hans egen, angick honom nära, - Som alla de, hvari han kämpat förr. - Det var för mig han offrat sig, för dottren - Utaf en stridsbror, hvilken jemte honom - För Finland stått; och, lycklig mer än Bengt, - Fått falla på dess jord, som skölden faller - På kämpens bröst, när hjertat klappat ut. - Haf tack för all din trohet, du, hvars själ - Är mera herrlig, än de allas, hvilka - Sig kalla stolt för detta landets herrar. - Jag är så arm, att intet jag kan göra - För dig. Min sista bön likväl skall höjas - Till Gud, om evig frid för den, som offrat - Sin egen ro för andras blott. I templet - Får denna bön väl aldrig stiga mer, - Men kring hvar bön sig tempel städse hvälfva. -- - Du vill det icke, och jag ej förmår - Vanhelga ens till båtnad för din räddning - En bön om mildhet, sträfvande till denna - Iskalla barm, der ej ett hjerta klappar - För egna barn en gång. - -JOHAN FLEMING. - - O, min Mathilda! - Ej sårade du också det stora hjerta, - Som du ej känner; och hvari så gerna - Jag skulle vilja ställa dig i rummet, - Som blifvit öde, då derur skall ryckas - Den kärlek, hvilken jag ej mer förtjenar. - -MATHILDA. - - Det fanns en kärlek, som du har förtjenat - Måhända vida mindre, än din faders. - Den finns ej mer, se'n jag omsider vet, - Att det var Flemings son, som stulit den. - -JOHAN FLEMING. - - Du älskar mig ej mer, Mathilda? Se - Uti mitt öga, som för sista gången - Emot sin morgons skönsta stjernor blickar, - Och säg, att du mig icke älskar mer! - Det vore godt! -- Ej morgonljus få blända - Det öga, som i fängslets skymning öfvas, - Att skåda modigt in i dödens natt. - -Mathilda blickar länge på Johan Fleming, som knäböjt för henne, och -slår slutligen sina armar omkring honom, sig sjelf ej mera mäktig. - -MATHILDA. - - Jag älskar dig, Claes Flemings son, i lif - Och död! -- Min faders blodbestänkta skugga, - Förlåt mig det! Jag kan ej annorlunda. - -Mathildas blickar mötas i detsamma af Daniel Hjort, hvilken nyss -förut inkommit och likblek stirrar på henne, hvarefter hon, vänd -emot honom, utropar: - - Af dig kan jag förlåtelse ej hoppas. - - Radzivill träder upp med häftighet. - - -SCEN XI. - - De förre. Radzivill. - -RADZIVILL. - - Man kan dock icke vara öfverallt tillstädes, - Men hvarhelst mina blickar icke följa - Och öfvervaka händelsernas gång, - Sker ofog af en så betänklig art -- -- - -CLAES FLEMING. - - Att Er närvaro knappt kan öka detta. - Det får ej öfverskrida alla gränser, - Och oundvikligt torde derför vara, - Att Ni aflägsnar Er, herr Kammarherre! - -HADZIVILL, ryckande på sin värja, - - Blod kräfver ett förfarande, likt detta. - -CLAES FLEMING. - - Den mark, hvarpå Ni står, är re'n så hal - Af gjutet blod, att lätt deri Ni halkar. - Ett sådant fall dock vore mindre önskligt; - Men det blir oundvikligt, om Ni icke - På ögonblicket min befallning lyder. - -RADZIVILL. - - Hvad! Er befallning! Vågar den väl stiga - Så högt, att sig en Radzivill derunder - Nedböja skulle? - -CLAES FLEMING. - - Blott en sådan lutning - Hans Herrlighet kan rädda ifrån den - Upphöjelsen, som annars väntar honom - På berget Korpilais, der en triumfport - Står redo för hans räkning. Den bereder - En genomgång till ännu högre rymder, - Än der hans stolta ande redan ströfvar. - -RADZTVILL. - - Se'n solen lyst på någon adlig sköld - I Pohlens rike, har ej sådan skymf - Ett furstevapen fläckat. - -CLAES FLEMING. - - Adelns valspråk - I hvarje land sig skulle byta till - Ett smäde-rim, om tomma anspråks fräckhet, - Om endast adels-vapnets slöa värn - Står qvar på vakt, der ädelt sinne flyktat. - -RADZIYILL. - - Må alla adels-vapen heldre krossas, - Än att de spöka såsom bleka skuggor - Uti den nya dag, man här vill tända. - En träl, lik denne der, - Pekar på Bengt Bonde. - djerfs bära vapen - Emot en krigsman, som af mig beskyddats - Och man tillåter, att hans fräcka arm - Får suga lif ännu utur hans kropp, - Då sjelf jag hotas med en upprest galge! - Nej, heldre vill jag helsa såsom sol - Graflampan uti mina fäders grifter, - Än se en dag, hvars morgon skådat dylikt. - Till Poblen ilar jag och -- -- - -CLAES FLEMING. - - Lycklig resa! - En Budbärare inträder. - Men dröj ändock ännu ett ögonblick, - Tills vi förnummit, hvad som spörjs från Pohlen. - - -SCEN XII. - - De förre. En Budbärare. - -BUDBÄRARN. - - En skrifvelse ifrån Hans Majestät! - -CLAES FLEMING. - - Var god och läs! Ni ser af innehållet, - Att Kungen icke delar fullt Er mening - Om regimentets duglöshet i Finland. - - Sedan han läst brefvet, räcket han det åt Radzivill. - -RADZIVILL. - - Hans Majestät åt Eders Excellence - Har öfverlemnat obetingad makt - Att göra eller låta i Hans stad - Och ställe, huru helst Ni finner godt. -- - Herr Marsk och Admiral och Öfverhöfding, - Ni vill väl ej min ofärd vålla -- -- - -CLAES FLEMING. - - Nej! - Den mödan kan jag gerna mig bespara - Er ofärd bärs inom Er, hvar Ni går: - Det står Er fritt, att sjelf bereda denna - I Pohlen eller här, som det Er lyster. - - Radzivill bugar sig ödmjukt och går. - -BENGT BONDE. - - Man åldras hastigt uti krig. Jag märker - Det på mig sjelf, att jag är gammal vorden. - Hvad jag i går förnam, jag hade glömt, - Men mindes det för längese'n jag skådat. - Hans minnes svaghet i hvad sednast timat. - Förlåt dock, herre, den, hvars minne tärts - Utaf så långa lidanden, som mitt. - -CLAES FLEMING. - - Vår Konungs kod, i detta bref, är skrifvet - Utur mitt eget hjerta: "Glömska åt - Det som har varit, hvarest ångern stigit - Uppå de platser, der det onda herrskat." - För att du må din ånger visa, Bengt, - Och straffas såsom du förtjenat det, - Du måste göra mig en tjenst. Du röja - Skall genom denna ock, att du blott minnes, - Med trohet, hvad som godt och ädelt varit. - Förutan skygd du icke lemna kan - Ju denna flicka, som du ville hägna - Med våda för ditt eget lif. Ledsaga - Till slottet henne. Hon uti min maka - Skall finna der en moder, vill jag hoppas. - -BENGT BONDE. - - O! Om Ni aldrig straffat annorlunda, - Än Ni mig straffar nu, finns ej i Finland - En redlig man, som icke vore redo - Sitt lif för Eder vedervåga gladligt. - -Bengt Bonde går, åtföljd af Mathilda. Likaledes skingras de öfrige -åt olika håll. Äfven Olof, stödjande sig på tvenne kamrater, lemnar -scenen. Endast Daniel Hjort qvarstannar, och Hexan inträder kort -derpå. - - -SCENT XIII. - - Daniel Hjort. Hexan. - - -DANIEL HJORT. - - Vik från mig, djefvul, fast jag fallit djupt! - Jag kände ju en ilning genomljunga - Min själ med glädje, då jag såg hans ofärd, - Som från mig röfvat bort min lefnads lycka. - Den tanken skall dock ej få makt med mig. - Fastän jag ingen fröjd i lifvet hoppas, - En fröjd lik denna inger mig dock fasa. - Mathildas hjerta, älskande och sällt, - Mig skulle salig gjort; men ej nog usel - Jag känner mig, att plocka upp det krossadt - Bland spillrorna af hennes egen lycka. - - Hexan inträder, blickande oroligt omkring sig. - -HEXAN. - - Hvar finns Mathilda? - -DANIEL HJORT. - - Hon som bäst sig lärer - Att vörda Flemings hustru såsom svärmor. - -HEXAN, med fasa. - - Förr än hon lärt sig det, må Åbo slott, - Nedstörtadt, krossa allt hvad Fleming heter -- - Och det, som aldrig får det namnet bära! - -En Franciskaner-munk tittar skygg in på scenen. Han drager sig -tillbaka, men återkommer genast derefter, jemte tre andra bröder -bärande en likbår, öfvertåckt med en eldröd mantel, hvilken -liknar andens, som visade sig för Krasinsky i Första Acten. -Munkarne sjunga doft, medan de tåga till öppningen af Klöstergatan. - - Chör. - - Under menskans alla öden, - Säker om sitt rof, står döden, - Bidande den rätta stunden. - Åt den fromme öppnas himlen, - Men den onde rycks från hvimlen - Och mot djupen kastas, bunden. - -DANIEL HJORT. - - Krasinskys lik förs dit hans själ förutgått. - -HEXAN, häftigt skakad. - - Den väg, han gått, är återgång omöjlig. - -Slut På Tredje Acten. - - - - -FJERDE ACTEN. - - -Nejden utanför Åbo, i grannskapet af Kuppis källa. - - -SCEN I. - - Bengt Bonde sitter hvilande på en sten. Hexan kommer gående. - -BENGT BONDE. - - Förunderligt, att våra vägar åter - Tillsammanstöta, såsom när jag sednast - Med trötta fjät min snabba längtan följde, - Då den framför mig flög upp till min hembygd! - -HEXAN. - - Än mera tunga dina steg nu äro: - Dig trycker bördan utaf nya sår, - Och blodet, hvaraf dina krafter borde - Uppbäras, färgar torgets stoft der borta. - Förlåt mig det -- ty äfven detta onda - Af mig blef vålladt. - -BENGT BONDE. - - Tala ej derom! - Min goda vilja fann uti min kraft - En vapendragare, blott alltför svag. - -HEXAN. - - Om alla såsom du fullgjort sin pligt, - Väl mycket vore annorlunda nu. - -BENGT BONDE. - - Hvad som är illa nu, kan blifva bättre. - Gud lefver ju ännu: Hans nådes sol - På våra barn skall lysa mera blidt, - Än den på våra stigar lyste ned. - -HEXAN - - Bengt, du har barn ännu, för hvilka du - En bättre framtid hoppas kan. - -BENGT BONDE. - - Förlåt - Att glädjen af min lycka uppref sår, - Som svida mer, än mina kunna svida. - Ditt hjertas sår, de blöda då odödligt? - -HEXAN. - - Det är ju i en moders bröst de öppnats. - -BENGT BONDE. - - De flyta så ur källor, som ej kunna - Försina ens, af hatets bränder tärda, - Och icke bottenfrysa ens, när hämnden - Sitt stela isfjäll sänkt i deras djup. - -HEXAN. - - Ha! Lava-strömmar bryta fram ur kratern - Utaf en moders hämnd, hur isbelagd - Den synas månde. Moderssorgen sjuder, - Med denna lava uti brännhet täfling; - Den sjuder evigt, evigt lika vildt - Som detta vatten sjöd ett ögonblick, - Hvaraf min lefnads ljufva blomma tärdes - Och lifvets dal förbrändes till en öken. - -BENGT BONDE. - - Ack! Jaga hädan dessa bistra minnen. - -HEXAN. - - Förjaga minnet deraf, att du lefver, - Då du på sträckbänk pinas. Jaga känslan - Af hvad du lider då, ur dina lemmar, -- - Och minnet af hvad jag har lidit, skall - Din glömska följa, fastän tungt ocb långsamt. - -BENGT BONDE. - - Du arma moder! Ej du glömma kan -- - Jag fattar det, fast jag ej vågat tränga - Till djupet af ditt hela olycksöde. - Hur fjerran vi än skiljas från de tider, - Då fädren sina vilda offer fällde - Åt vreda gudar, man af helig rysning - Dock grips, när oinvigd man vågar skrida - Till ställen, rysligt heliga för dem. - Af samma rysning jag tillbakahölls, - Hvar gång jag ville lyfta täckelset, - Som gömde hvad du längesedan lidit. - Och endast det, som ryktet bar på vingar, - Af alla väder lånta, hann derom - Upp till vår bygd, likt lemningar af hären, - Som slagen irrar, utan säkert mål. -- -- - Nu skiljas våra vägar åt för alltid. - Och främling för din smärtas rätta namn, - Jag bortgår än, som hittills. Det är billigt. - Du sjelf den burit; hvarför skall en annan - Kringbära endast hennes tomma mått. - Då ingen dödlig lindra kan din sorg, - Hvi skulle du kring jorden strö dess vigter? - - Han vill gå. - -HEXAN. - - Jag tegat länge; snart det ej beror - Af viljan mer, om tystnaden blir evig. - Snart dödens hand förseglar mina läppar; - Men dessförinnan vill jag bryta upp - Inseglet, under hvilket sluten ligger - Min hela lefnads djupa hemlighet. - Jag vill ej, att uppå min graf skall irra - Ett bländsken, som mig visar bättre eller - Mer ond, än jag har varit. Ingen värdig - Är, såsom du, att läsa denna grafskrift, - Som hittills knappt ens skymtat ur min barm. - -BENGT BONDE. - - Man säger, att din unga dotters lif - Föll offer för en grymhet utan like. -- -- - -HEXAN. - - Hur helst man kläde sägnerna i blodfärg, - Framstå de bleka, mot den verklighet, - Hvras hamn de vilja synas. - -BENGT BONDE. - - Af Claes Fleming - Det var den första lärospånen i - Den konst, hvari han uppnått mästarskap. - -HEXAN. - - Sitt mästarprof aflade han då redan. - Allt, hvad han sedan gjort, sig visar blott - Som en försvagad ålders bräckliga - Försök, att täfla med sin ungdöms bragder. -- - - Det var den tiden, då kung Johans trona, - Af samvetsqvalens ryckning endast skakad, - Gaf åt hans gunstlingar ny kraft och djerfhet. - Mer lycklig, än hans arme fordne konung. - Min make hade fallit uti striden. - Och fattig, som det krigar-enkan anstod, - Jag med min lilla faderlösa dotter - Omsider hamnade på Svidja gård. - -BENGT BONDE. - - En dotter af dess mäktiga baron - Der med ditt barn ju lekte? - -HEXAN. - - Ja. Hvarandra - De älskade, och barna-åldern nedbröt - Rangskillnaden emellan dem. Som blomman - På tufvans höjd ej anser sig för mer - Än blomman, doftande vid tufvans fot, - Så ock barons Mathilda i min dotter - En like endast såg. Uti min vård - De växte båda. Snart min ömhet redde - Ej i min själ ett högre säte mer, - Dit jag den ena skulle lyftat ofvan - Den andra. Mina egna barn de begge - Re'n för min känsla blifvit. - -BENGT BONDE. - - Och en moder - De båda lika älskade i dig. - -HEXAN. - - Jag dubbelt lycklig började mig känna, - Och dränkte pligtförgätet i min lycka - De sorger, jag bordt minnas. Straffet kom - Doct alltför snart, och vida mer förfärligt, - Än jag den värsta synd trott kunna näpsas. - -BENGT BONDE. - - Din dotter du förlorade? - -HEXAN. - - Millioner - Af slik förlust ju drabbats. Tusende - Den lida hvarje dag. Men ingen så, - Som jag den led. Försynens vink ej ledde - Mitt barn i dödens famn, ur modersfamnen. - Försynens blick förmörkats, blifvit blind, - Likt höstlig himmels, der hvar stjerna slocknat - Och blott en vresig slump, vid galna irrbloss - Grep i min lilla dotters vackra lockar, - Och henne slungade i ett förderf, - Så gräsligt, att Försynen se'n ej vågat - Mer slå sitt öga öfver Finland upp, - Befarande att möta denna anblick, - Som upprests till ett hånfullt minnesmärke - Af tiden, då Försynen slumrat bort - I maklig ro, från jordens alla sorger. - -BENGT BONDE. - - Gud, som lät enkan lida, hvad du lidit. - Barmhertigt tål väl ock en mors förtviflan, - Hvars hädelse dock annars skulle kalla - Hans blixtar straffande på hennes hufvud. - -HEXAN. - - På hvilken punkt kan Han mitt hjerta drabba. - Den Han ej sårat, krossat re'n? Hvad kunde - Han från mig taga, det Han ej lät ryckas - Ifrån mig så, att modershjertat visar - Barmhertighet mot Honom, då det tror, - Att Han deraf platt intet vetat. Om - Min klagan Han dock ville straffa, gjordes - Han lik sitt redskap, Fleming, hvilkens våld - Först kallar klagan omotståndligt fram - Och sedan straffar denna, som ett brott. - -BENGT BONDE. - - Din vilda sorg mig ger en gräslig måttstock - För hvad du lidit. Men du ville ju - Ditt olycksöde lägga aftäckt för - Mitt hjertas blickar. Stunden ilar. Låt - Din dystra saga i dess fotspår följa. - -HEXAN. - - Förlåt mig, Bengt, att jag blott klagosuckar - Gaf, då berättelsen du väntat om - Hvad som berättigade mig att klaga. - Med ingendera plägade jag slösa. - Jag log, då hjertat sved. Jag teg, då ordet - Frambryta ville med omätlig makt. - Men då omsider detta hjertas sår, - De dolda, för en mensklig blick jag skulle - I dagen vända, bröt min klagan ut - I hejdlös fart, utur mitt slutna inre. - Det är förbi! Förbi, liksom allt annat, - Som väckt den sorg, hvars rop jag tystat neder. - Jag är så lugn på nytt, som jag det synts - I långa år. Och lugnt jag vill förtälja - Hvad som gjort detta skenlugn något dyrköpt. - - Stenbock inträder, gnolande på en visa. - - -SCEN II. - - De förre. Stenbock. - - -STENBOCK. - - Jag sökte muntra äfventyr; men ej - Jag tyckes gjort det bästa fynd, när hit - Min kosa ställdes. Lustigt lif jag älskar; - Men melancholiska figurer skymma, - Hvarthelst jag vänder mig, min lefnads glädje. - -HEXAN. - - Ni möts af samma glädje, som Ni medför, - Herr Olof Stenbock, städs. - -En ryckning genomilar vid detta namn Bengt Bonde, och hans hand -lägger sig medvetslöst på skaftet af hans knif. Han sansar sig -dock ögonblickligt, och synes åter lugn. Stenbock har dock -bemärkt rörelsen. - -STENBOCK. - - Ursäkta mig, - Att obedd jag har vågat tränga in - I Er rådskammare. Men detta hvalf, - Hvarunder Eder öfverläggning plägas, - Ju räcker till åt alla. - -HEXAN. - - Utan tvifvel: - Ty nederfallet det försloge nogsamt - Att krossa dem, som annars just ej hafva - Att skaffa någonting med himlen. - -STENBOCK. - - Den - Nog dröjer, att sig göra sådant omak, - Tills Er rådplägning öfver allmänt bästa - Ett lyckligt slut har tagit. Väntar himlen - Så länge blott, den spara kan sin möda - Att falla ned. Ty jordens krafter spisa - Väl till att stäfja Ert förbund. Jag vill - Emedlertid till Er förstärkning sända - En bundsförvandt, som jag såg irra nyss - Kring dessa nejder. Fast ej knif han bär, - Som vissa andra, kan hans vishet dock - Och den erfarenhet, han vunnit har - Uti Claes Flemings slott, Er gagna mycket. - -HEXAN. - - Dväljs han i Flemings slott, han bäst ju passar - Till kund åt dennes högvälborne frände. - - Stenbock fixerar skarpt och förnämt Bengt Bonde. - -STENBOCK. - - Hvad som sig passar bäst, det kan blott du - Och dessa lymlar, som dig bistå, säga. - -Stenbock går. Bengt Bonde blottar sin knif med raseri. -Stenbock vänder sig likgiltigt och med förakt tillbaka. - -BENGT BONDE. - - Du kungamördar-skurk! - -STENBOCK. - - Säg! hvad befalls? - Vill du en pinne tälja, hvaruppå - Du hänger dig? Den mödan vore spilld -- - För det bestyret skola andra sörja. - -Han går. Bengt Bonde vill rusa efter, men hejdas af Hexan. - - -SCEN III. - - Bengt Bonde. Hexan. - -HEXAN. - - Dig lugna, Bengt! Nog hinner straffet honom - Från annan hand, än din. - -BENGT BONDE. - - Men denne bof, - Vill oss förråda, störta i förderfvet. - -HEXAN. - - Hvad har han att förråda? Hvad förderf - Kan han på oss väl samka? Vilja saknar - Ej denne usling nu. Men alltse'n han - Misslyckades i kungamordsförsöket, - Halffärdigt hvarje företag han lemnat. - -BENGT BONDE. - - Bäst var ändock, att jag mitt sista dåd - Ej ens hann börja; och det syns mig sjelf - Förunderligt, att i mitt tämda blod - Så mycken hetsighet ännu kan brusa. - -HEXAN. - - Så länge än en droppe rinner, Bengt, - I dina ådror, skall den låga mäktigt - Mot allt, som nedrigt krälar uppå jorden. - -BENGT BONDE. - - Jag intet har att här bestyra mer; - Bort måste jag från denna stora pestböld, - Der hvarje andetag ger dödlig smitta. - Här har jag lärt på nytt min hembygd älska; - Hvadhelst der finns, en Stenbock finns der ej. - -HEXAN. - - Du manligt här oss bistått. Nu din längtan - Att draga hädan, lemnar äfven bistånd - Åt all min svaghet, hvilken, svigtande - Inunder bördan, redo var att fälla - Ur själens djup den hemlighet, som länge - Tryckt deruppå, då ensam jag den bar. - Mitt ödes mening är, att hvad jag lidit - Och hvad jag gjort, skall otydt dö i natten. - -BENGT BONDE. - - Nämn svaghet icke -- eller tadla min, - Som glömt, för stundens oro och bekymmer, - Din lefnads långa sorg. Men ej jag skiljes - Från detta ställe, innan bort jag bär - Till lifvet dessa minnen, dem du nu - Vill taga med dig in i grafvens tystnad. - -HEXAN. - - Välan! Mig följ till mina sorgers källa; - Dit ledd af bistra minnens fors, jag går. - När soln i dag för femton år se'n grydde, - Den såg mig lugn. Då nästa dag den nedgick, - Dess glans uppå ett töcken icke gjöts, - Så svart som mina qvals. -- Ej långt från gården - Vid vägen lekte mina båda flickor, - Med sina syskon, vårens första blommor. - Då kom en ryttarskara. Knektens lekar - Ännu den tiden icke voro det, - De sedan blifvit -- fastän leken tog - En vändning, grymmare än hvarje allvars. - En ryttare i farten fångar upp - Min lilla dotter, och far af med henne. - En annan, smekande, uppå sin häst - Mathilda tog, baronens barn -- -- -- - -BENGT BONDE. - - Var detta hennes namn? - Mathilda? - -HEXAN. - - Det var och -- är. - Han, som min dotter bortryckt, lemnade - Vid mina nödrop snart sitt byte dock. - Den andre aktade ej deruppå, - Men bortflög pilsnabbt med sitt glada rof. - Min nöd blef gränslös; och dervid jag mötte - En man från annat land, som följde hit - Med drottning Katharina af Jagello, - Och lefde nu som gäst på Flemings gård. - Det var Krasinsky -- -- - -BENGT BONDE. - - Himmel! Samme kämpe, - Den Johan Fleming slog i går. - -HEXAN. - - Densamme, - Som sent omsider fick förtjenta lönen. - Han var mig gramse, se'n hans vilda lusta - Jag hade motstått. Honom bad jag dock - Om hjelp att söka upp Mathilda. Men - Han log blott hånande, och mente, att - Då jag hans sällskap hittills skytt, jag skulle - Nog finna ett, som mig anstode bättre, - Bland dem, af hvilka flickan röfvats bort. - Halft vred, halft lekande, tog han derefter - Mitt barn uti sin famn, och gick till Svidja. - Den lilla gret och sträckte sina armar, - Så länge hon mig kunde se. Det var - Den sista gången hon mig såg och -- gret. - Min tid att gråta kom, och räckte längre. -- - - Emedlertid jag med förtvifladt mod - Flög bort i ryttarhopens spår. Blott dessa - Jag fann, men icke den, till hvilken spåren - Mig leda skulle. Qvällen mörknade - Alltmera, lik det hopp, mig upprätthållit. - Då såg jag hafvet blånande, emellan - Dess stränders björkar. Och en djup förtviflan - Gjöt i min själ den längtan, att få sänka - Uti dess svala famn min heta sorg. - Så godt det varit, om min längtans vink - Jag hade följa fått. Men annorlunda - Mitt ödes stig var tecknad ofvan stjernor. - Knappt hunnen stranden, såg jag långt från denna - En ekstock, hvarmed våg och vindar lekte - I nyckfullt välbehag; dock ledning af - En mensklig vilja kunde der ej spörjas. - Men snart, vid månans ljus, jag äfven märkte - Små barnahänder, hvilka lustigt ville - I vägomsköljda återskenet gripa. - Den späda gungade dervid så häftigt - Sin svaga farkost, att om hon på vågen - Re'n hade gungat, faran ej tyckts större. - Med ängslig hast jag sprang längs klipporna; - En annan båt till sluts ur deras skrefvor - Blef lösryckt, och i nästa ögonblick - Jag andlös tryckte mot mitt bröst Mathilda, - Som saligt log ännu åt dödsens lek, - Hvarur hon togs. Trött vid sin grymma lek, - Vid stranden ryttarn henne lemnat nyss. - Den späda vaggat båten se'n så länge - Tills den från sanden gled, och hon deri, - Lik månskensstrålen, flöt mot vida hafvet. - -BENGT BONDE. - - Lik henne, var ju äfven du nu räddad. - -HEXAN. - - Jag trodde så, och bar med lugnadt mod, - Fast trött till döds, min ljufva börda hemåt. - - Vår färd gick långsamt dock. När morgonsolen - Rann blodig upp, den Svidja än ej viste. - Mathilda slutligt slumrat stilla, och - Jag hade hjerta ej att hvilan störa. - Hon lemnades uppå en ladas stråbädd, - Men sjelf jag gick att spana öfver nejden, - Om ej ett menskligt väsende sig tedde, - Som kunde bistå oss. Och snart en gosse - Jag varsnade. Han sprang, liksom han jagats - Af vilda djur. När mig han såg, sig reste - Hans hufvudhår -- och re'n på afstånd ropte - Han, under dödlig ångest: "Arma moder, - Fly, fly, så långt som vägen räcker till!" - Se'n föll han sanslös ned. Ifrån den stunden - Hans rop i mina öron ljudit, liksom - En evig själa-ringning för min dotter. - -BENGT BONDE. - - O! Herre Jesus! Hvad skall jag förnimma? - -HEXAN. - - När gossen qvicknat vid, förtäljde han - Hvad som hans fasa vållat. Sjelf ett vittne - Dertill han varit uti herregården. - När, bärande mitt barn, Krasinsky hemkom, - Han möttes af Claes Fleming. Denne sporde - Med vresig ton, hvar hans Mathilda fanns? - Krasinsky log föraktligt, yrkande. - Att han mig lemnat qvar på vägen, se'n - Han fåfängt sökt afhålla mig ifrån - Att följa några ryttare, åt hvilka - Jag hade gifvit bort hans dotter. Fleming, - Af vrede skummande, befallte då - Pohlacken taga ur hans stall den springarn, - Som han fann bäst deri, och återhämta - Död eller lefvande mig sjelf; men barnet - Oskadadt, om hans lif var honom kärt. - Krasinsky lydde, trottsigt harmsen; bortred, - Och syntes icke mer i Finland, innan - Han af den stolte Radzivill hit fördes. - Emedlertid af fåfäng väntan uppdrefs - Till raseri Claes Flemings harm. Han svor - En ryslig ed, att om vid solens uppgång - Hans dotter icke fanns på Svidja gård, - Då skulle min -- uti den största kittel, - Som gården ägde -- sjudas lefvande. - -BENGT BONDE. - - Håll upp! Håll upp! Jag kan ej höra mer. - -HEXAN, iskallt. - - Du hört föf mycket, att ej höra allt. - Jag har ju mer än hört af denna sak. -- - Du vet, att man på Flemings ed kan lita, - Åtminstone i fall som dessa. Kitteln - Af brännhett vatten uppfylld, natten lång, - Sjöd som vulkanens krater -- som en afgrund, - Beredd att sluka en ditfallen engel. - Och engeln fälldes dit. -- -- När dagen grydde - Låg Flemings maka sjelf, låg allt, som lefde - I Svidja gård, på knä för denna klippa, - Som uti dagligt tal blir kallad Fleming. - Fru Ebba, hennes husfolk tiggde ont - Barmhertighet för den, som ondt ej gjort, - Så framt han, hvilken det bedrifvit nogsamt, - På nåd uti sin dödsstund skulle hoppas. - Det var förgäfves. Man till slut blott bad - Om uppskof, att han måtte låta solen - Gå öfver vreden ned. Kanske dock ångern - Sig hunne kasta framför handlingen. - Det vore bättre, än att den sig reste - Bakom våldsgerningen, och stängde himlen - I tid och evighet för gerningsmannen. - Det fåfängt var. "Rättvisan måste hafva - Sin gilla gång. Handhäfvarn fick ej tveka." -- - Sin gång den hade. -- -- - -BENGT BONDE. - - O, du höga himmel! - Är du ej tom på Gud, som menskobarmen - Sig visar stundom tom uppå Hans fruktan, - Då har du sänkt djupt under dig en kittel - Mer het än grytan, som bordt hål sig bränna - Ned till hans botten, se'n hon vardt ett medel - För slik rättvisa af en syndig menska. - -HEXAN. - - Det varit synd, om helvetet den grytan - Uppslukat hade. Nu den qvarstå skall - Som ett odödeligt tortyrens redskap, - Hvari Claes Flemings minne blir marteradt, - Så länge folkets minne lefver än. - -BENGT BONDE. - - Slikt glömmes ej, så länge modershjertan - Än klappa här, och barn invid dem fostras. - -Daniel Hjort inträder med hastighet och vänder sig till Bengt Bonde. - - -SCEN IV. - - De förre. Daniel Hjort. - - -DANIEL HJORT. - - Din plats är icke här! - -BENGT BONDE. - - Är jag den ende, - Som stannat, der det ej var godt för honom? - -DANIEL HJORT. - - Din frågas mening fattar jag; mitt svar, - Det ligger i min bäfvan för din fara. - En fiende, en ny; du mot dig retat, - Som kan bli vådlig -- - -BENGT BONDE. - - Jag i stället funnit - En vän, der knappt en sådan mer jag väntat. - -DANIEL HJORT. - - Upprif ej gamla sår, du vet ju sjelf, - Hur bittert dessa svida; och det blifver - Nog tid, att slita våra tvister sedan. - Din första omsorg vara bör att fly. - Jag mötte Stenbock, som du förolämpat: - Hans ilska sprutar gift, och liksom menskan - Har äfven ormen blifvit värre, se'n - Han drefs från paradiset; och hans val - Af onda medel utsträckts i en verld. - Oändligt rik på ondt. - -BENGT BONDE. - - Är Ni ej sjelf - Betänkt uppå att undfly det förgift, - Hvaraf Ni tror mig hotad? - -DANIEL HJORT. - - Ja! Jag vill - Fly med dig, Bengt, från detta Sodom, der - Det bästa, som det värsta, slukas upp - Utaf förderfvet. Låt mig följa dig - Till våra egna bygder åter -- hemmet - För hjertats oskuld och för själens frid. - De äro än som förr, fast allt förändrats. - -BENGT BONDE. - - Då allt förändrats, skall du, Daniel, - Ej heller dem mer finna, som de varit. - Din plats är här. Dröj qvar, och som en man - Du stånde upprätt. Då kan än en gång - Sig allt förändra -- här och uti hemmet. - -DANIEL HJORT. - - Mitt hjerta är dock der. - -BENGT BONDE. - - Du det bevisar - Blott derigenom, att du hjertat bär - Städs i ditt bröst uppå det rätta stället. - -DANIEL HJORT. - - Ni ryckt det ur mig, då Ni misstrott det. - - Han går. - - -SCEN V. - - Bengt Bonde. Hexan. - -BENGT BONDE. - - Mot honom rar jag alltför hård, kanske; - Men sjelf för vek han varit. Hjertats godhet - Brast honom aldrig, men väl hjertats mod. -- -- - Det fanns en tid, då båda än du ägde. -- -- - Hvad du har lidit, vet jag. Hur du hämnats, - Låt mig få veta! - -HEXAN. - - När det gräsligaste - Min själ förnummit, tycktes tankens urverk - Utlöpa i min hjerna. Småningom - Dock sansning satte det på nytt i gång. - Min första mening blef, att bida natten - Och i dess dunkel flytta ur min själsnatt - En af de bränder, som på själen tärde. - Jag ville tända under Svidja gård - En lusteld, värd att fira gårdsherrns lekar. - I lågan skulle han, Mathilda -- allt, - Som andades, med mig begrafning hålla - Åt det förbrända liket af min dotter. - Af dessa tankar lifvad, kom jag åter - Till ladan, der Mathilda sof. Hon log - I drömmen ljufligt, nämnande mitt namn, - Och sträckte späda armarna, liksom - För att mig famna. Detta tomma famntag - Gaf räddning åt mitt skakade förnuft, - Och allt, som fanns förutan skuld på Svidja, - Och sparade dess skuldbetyngda herre - Till läglig tid -- den, som hardt när nu kommit. - En hejdlös tårflod ur mitt inre bröt, - Och föll på den tilltänkta branden, innan - Den kastat ur min själ sin härjningslåga. - När natten kom, jag ängsligt tog Mathilda, - Liksom jag velat rädda henne ur - Den brand, jag påtänkt sjelf; och liksom Svidja - I eld och lågor stått, åt motsatt håll - Från det, jag ilade. På Guds försyn - Vår kosa sträcktes; blott en enda tanke - Mig ledde, stjernlikt klar. Jag ville hän, - Långt från min arma dotters pino-rum. - -BENGT BONDE. - - En tillflyktsort du måste ju bereda - Åt dottren, som dig ännu lemnats qvar. - -HEXAN. - - Ja väl. Min första omsorg var dock endast, - Att hon ej skulle från mig röfvas bort. - Likt stjernornas, mitt tåg var äfven nattligt, - Så länge kända ställen än oss mötte - Och kända anletsdrag oss kunnat möta. - Vi ledo brist; Mathildas hunger dock - Mig tärde mera, än min egen. Målet, - Vid hvilket hvila, näring, kanske tröst - Oss väntade, ej tycktes närma sig, - Men skrida undan. - -BENGT BONDE. - - Mål din kosa ägde - Således dock? - -HEXAN. - - När sansnipg återtagit - Min själ i sin besittning, och derur - Den närmsta fruktan vikit, klarnade - För mig ett sådant. Anförtro Mathilda - Jag ville åt min ädla ungdomsvän, - Herr Göstas maka. Nyss de flyttat båda - Till hennes fäders fordna herresäte. - Det huset älskade Claes Fjeming ej, - Af honom lönt med lika tänkesätt. - Hans dotter, när hon kom, som dit hon burits - På vänligt skygd der kunde säkrast räkna. - -BENGT BONDE. - - Det hoppet slog ej felt. Bedra'r ej allt, - Ditt skötbarn växte upp i herresätet, - Som husets egen dotter; och hon är - Densamma -- -- - -HEXAN. - - Ja. Du vet om henne nu - Mer än hon sjelf och någon ann' på jorden, - Förutom mig, se'n hennes fostermor - Och fader båda vådligt nåddes af - Sitt sista öde, fast på olikt sätt. - -BENGT BONDE. - - Dig sjelf man sällan såg på herregården. - -HEXAN. - - I början aldrig, se'n Mathilda ditkom. - Befarande Claes Flemings efterspaning, - Djupt i vår Herres skog mitt herresäte - Jag valde ut. Ibland dess skuggors vakter - Min sorg vantrifdes icke, fast om rummet - En annan gäst dock trängdes, hvilken flyktigt - Ett ögonblick trängt fordom i min själ, - Men blef der hemmastadd nu mer än sorgen. - -BENGT BONDE. - - Du menar hämndbegäret? - -HEXAN. - - Det jag menar. - Att deråt smida vapen, blef mitt högsta, - Mitt enda lefnadssyfte. Dag och natt - I långa år, uti naturens urkund, - Som småningom mig uppläts, läste jag - Den djupa läran om dess ursprungs-krafter. - Hos öknens siare och vise gick - Jag ödmjuk länge uti barnaskola, - Tills jag derur som mästarinna trädde, - Med visshet att, när siarkraftens stund, - Af himlatecknen bådad, inne är, - I Flemings öra hämndestunden ringer. - -BENGT BONDE. - - Du tror den nära nu? - -HEXAN. - - Den slår i morgon. - Tre gånger fem årsskiften hunnit tända - Den eld, hvars första gnista sprang ur lågan - Hans eget bud för femton år se'n väckte. - -BENGT BONDE. - - Vet han af det, som honom drabba skall? - -HEXAN. - - Han vet! - -BENGT BONDE. - - Men hur? - -HEXAN. - - Jag sjelf det honom kungjort. - -BENGT BONDE. - - Du! Han då dig har återsett? - -HEXAN. - - En gång, - Men det förslog. - -BENGT BONDE. - - Och han ej dig förderfvat? - -HEXAN. - - Att jag förderfva honom skall, du glömt -- - Hans lifstråd nystad är kring dessa fingrar. - -BENGT BONDE. - - Hur såg du honom? - -HEXAN. - - Uti en belysning, - Som anstod Fleming väl. Krasinsky, hvilken - Han sändt på ströftåg ut, red nattetid - Förbi herr Göstas gård, hvars ägare - Låg sjelf i fält med Er, och lemnat oss -- - Jag var der äfven då -- så utan värn, - Som himlens fågel -- då den ej är rofvets. - Fast det befarats, våld likväl Pohlacken - Ej genast öfvade. Med hånfullt löje - Han lät de sina plundra, hvad dem lyste: - Men intet tog han sjelf. Dock, när hans folk - Sin roflust mättade till sluts för fräckt, - Dref harmen, väckt af gammalt och af nytt, - Mig inför honom, och jag ropade: - "Din vildhet kostat mig nog drygt, Krasinsky! - Låt detta gälla, såsom lösen för - Hvad som än återstår i denna gård!" -- - Han kände mig igen, och log ej mer; - Men sade dystert blott: "Om jag dig kostat, - Jag gäldat det med själens salighet. - Förslår ej det ännu? -- Dock annorlunda - Du var den tiden. Att uppå dig offra, - Det tycktes löna mödan. Lika mycket! - Vi måge nu oss anse qvitt. Farväl!" -- - Jag ej förstod hans mening då. Hans bud - Till knektarne, att återlemna allt, - Var mera tydligt; och, fastän motvilligt - De lydde honom, se'n han lofvat sjelf - Tredubbelt återgälda, hvad de miste. - -BENGT BONDE. - - Samvetet slog omsider. Hvem väl kunnat - Det tro om honom? - -HEXAN. - - Af Claes Fleming dock - Man vänta bordt den bragd, han förde ut. - Krasinsky med de sina bortred hastigt. - Men någon af hans folk lär underrättat - Claes Fleming om Krasinskys skonsamhet. - Då blossade hans vrede upp. Han röt: - "Att den förrädarn Göstas gods och gård - I lågor skulle stiga upp mot himlen, - Anklagande den troförgätne ägarn!" - Så sagdt, så gjordt. I natten tändes mordbrand. - Hvad sist jag öfverlefvat, hade jagat - Ifrån mitt öga slumren; men de andra, - Af ångst och trötthet brutna, slutit sina. - När lågan flammade, ur vakna drömmar - Jag uppspratt häftigt, väckte främst min älskling, - Mathilda -- störtade med henne ut - Igenom denna äreport af flammor, - Ur hvilken hennes hem till aska nedsteg. - När ut vi hunnit, mötte vi Claes Fleming; - Ett isfjäll lik, han stod vid lågans eldberg. - Men när hans örnblick såg mig ila fram, - Liksom af lågans röda vingar buren, - Då skakades hans väsens fasta grundval, - Kanske för första gången, intill bottnen. - Ett ögonblick det tycktes brutet, splittradt. - Men snart han öfvermannade sin bäfvan - Med väldig kraft, lik jorden, hvilken kufvat - Den bäfning, som har kommit den att darra. - En sällsam dallring röjdes likväl än - Uti hans röst, när han mig bistert sporde: - "Hvad har du gjort utaf min dotter, qvinna?" -- - Med dödens lugn jag sade: "Nyss hon fanns - I lågorna, som du åt henne antändt. - Men hvar, mordbrännare, dväljs nu min dotter - Dock, jag det vet. Ser du ej henne vinka - Dig för en högre domstol, än din egen? - 'Rättvisan måste ha sin gilla gång.' - När nästa gång jag står inför dig, Fleming, - Var då beredd att stånda inför Gud!" -- -- - Han svarte intet; rusade i branden, - Hvari han trodde sig sin dotter finna, - Och som förtärde allt, hvad der var lemnadt. - -BENGT BONDE. - - Herr Göstas maka fann sin död i detta - Osläckeliga eldhaf. Sådan var - Den sista kunskap, hjelten fick om henne, - När han sig kastade mot Flemings pikar. - Men du och hon, som var ånyo husvill? - -HEXAN. - - Hvad som än återstår utaf vår saga, - Är kort. Igenom Flemings hopar drogo - Vi, liksom blixten genom töcknen. Undan - För den, som trotsat deras bistre höfding, - Som ingen honom trotsat än, de veko - Med ängslig bäfvan. Större verkan, än - Af Edra klubbor, gjordes uppå dem, - Af namnet Hexan, som åt mig de gåfvo. - Och när vi våra egna skaror mötte, - Vi helsades med jubelrop. Mathilda, - Som deras fallne hjeltes dotter -- jag, - Som den af högre makter sända hämnarn. - -BENGT BONDE. - - Jag vet, så var det. Men förunderligt - Det synts mig dock, att du din bostad valde - Bland biskoparnes gamla slotts ruiner. - Så nära Fleming -- det vill säga faran. - -HEXAN. - - Du menar faran, hvaraf Fleming hotas. - Der åteln är, dit samlas rofvets foglar. - Ej är det jag, som har att frukta något, - Tilldess mitt verk fullbordadt är -- och sedan - Jag fruktar intet mer. Jag lefvat nog. - -BENGT BONDE. - - Är du så viss uppå din sak? - -HEXAN. - - Så viss, - Som att min pligt jag fullgör, när jag hämnas, - Ej blott hvad sjelf jag lidit, men J alle. - -BENGT BONDE. - - Men bäfvar du ej för Mathildas öde? - -HEXAN. - - Det är det enda, som mig än bekymrar. - Men Gud väl leder detta till det bästa, - Som hittills henne Han bevarat hafver. - Jag henne dolde undan menskors blickar. - Af henne visste länge endast Hjort, - Som gaf Mathildas tanke ljus och ledning - Åt hennes hjerta. Men omsider möttes - Hon en gång af herr Johan invid stranden, - Dit städse hennes håg och längtan gingo, - Och dit jag derför nödgats följa henne. - Ej den bekantskapen mig gjorde nöje. - Men Johan var dock menlös, som hon sjelf, - Och han var hennes -- bror. Jag kunde ej - Förmena dessa barn att se hvarandra. - Hon, som förlorat allt, en tröst behöfde - Uti sitt glädjelösa, arma lif. - Dessutom trodde jag, att hennes känsla - Vid Hjort var fäst, ej blott af tacksamheten. - Jag visste ej befara, att den rena - Naturens röster skulle missförstå. - Och af hans broderskärlek hoppades - Jag stöd åt systern, när jag fallit undan. - -BENGT BONDE. - - Dold var för båda ej blott deras slägtskap, - Men hon ej visste ens, att hon åt sonen - Af Fleming egnade sin ömma känsla. - -HEXAN. - - Det var nödvändigt; annars skulle hon - Med fasa stött sin broder långt ifrån sig. - Hon, som var kärlek blott mot hela verlden, - Allt hvad af hat i hennes väsen kunde - Hopsamlas, det förent mot namnet Fleming. - Hon honom hata lärt uti sitt hem -- -- - -BENGT BONDE. - - Sitt andra och sitt tredje hem. - -HEXAN. - - Det första - Ur hennes själ re'n längesedan bleknat. - -BENGT BONDE. - - Dess minnen vakna nu som bäst måhända - På nytt deri. - -HEXAN. - - Det vore mera rysligt, - An jag ens tänka vågar -- jag, som dock - Ej skyggat har för hvad som rysligt synts. - -Kern inträder och blickar förtviflad omkring sig, utan att tyckas -fästa sig något visst föremål. - - -SCEN VI. - - De förre. Kern. - - -HEXAN. - - Hvad går åt Eder, mäster Philip? - - Kern uppspritter förfärad. - -KERN. - - Hvem - Kan det väl vara, som sig vårdar än - Att spörja efter, hvad som felas Kern? - Ha! Det är du -- du milda, som mig bortdref - Nyss från din hydda, att den icke skulle - Af Kern besmittas. - -HEXAN. - - Tänk derpå ej mera. - -KERN. - - Jag derom blef ju påmint åter! - -HEXAN. - - Huru? - -KERN. - - Ack! Jag förskjuten är af Gud och menskor; - Förlorad -- dömd för tid och evighet - Det finns ej frälsning, ingen frälsning, ingen -- - Om bergen skulle störta öfver mig, - Om jag af jorden sväljs, jag ej kan räddas -- - Ej gömmas undan matkarna, som gnaga - Uppå min själsmerg. - -BENGT BONDE. - - Ve, olycklige! - -KERN. - - Den rösten kom ifrån en menskobarm. - På länge ingen sådan till mig ljudit. - Den klang, som englarnes musik. O, låt - Mig falla ned och kyssa dina skotvång, - Du menska, som ännu en mensklig känsla - För den förskjutne, den fördömde hyser. - Befara ej, att jag besmittar dig! - - Kern kastar sig ned för Bengt Bondes fotter. - -BENGT BONDE. - - Kom till mitt bröst, du olycksfödde man, - Om du ej fruktar, att dess hat dig sargar. - Ve! öfver mig, jag usla stoft, som vågat - En annans tjenare förmätet döma, - Och icke domen sparat har åt Honom, - Som rättvist dömer och -- -- - -KERN, sprittande upp med förskräckelse. - - Som rättvist dömer! - -BENGT BONDE. - - Men ock barmhertigt. Han din arma själ - Ifrån förtviflan rädde mildt. -- Farväl! - - Bengt Bonde går åt ett håll. Hexan åt ett annat. - -KERN. - - För denna ljusskymt i en ändlös natt - Haf tack, o Herre! Du till viljan skådat. - Min varning bortsköt Fleming med förakt, - Då den från kunga-mördarn kom. Men bonden, - Som endast lidit, hvad som Fleming gjort, - Han kände i sin själ, att godt jag menat, - Och blef ett echo af Din nådes röst. - - Han blir varse Daniel Hjort, som långsamt återvänder. - - Der nalkas en, som kan om lycka tala, - Om hem, om vänner, hvilka akta honom. - Hans lärdomsskrud blef ej en Nessus-mantel, - Som tärt det innersta utaf hans lifsrot. - O! Skulle jag, som han, mig slutit in - I tankens rika, fria verld, och aldrig - På handlingarnes hala is gått vilse, - Jag ej behöfde fly den lycklige -- - Och ej den olycksfullaste bland alla, - Om någon tillflyktsort än funnes till, - Som kunde dölja Kern för honom sjelf. - - Kern går. Daniel Hjort blickar efter honom. - - -SCEN VII. - -DANIEL HJORT. - - Han viker undan för mig, äfven han. -- -- - Du bortgått, Bengt, också till hemmets stränder. - Och lemnat mig här ensam, lik ett fotspår, - Af vandrarn intryckt i den öde heden. - Ack! Tom är verlden, tom lik fängselhvalfvet. - Hvarunder fången släpar sina kedjor - I åratal, och ej ett väsen möter, - Som skulle vänligt spörja, hvilka tankar - Frambryta i hans pannas djupa fåror, - Och hvilka känslor spränga hjertats kamrar, - Fast ej en länk de bryta ur hans boja. - - Men är jag icke fri? -- Ja, fri lik fogeln, - Hvars bur man öppnar midt i isig vinter, - Se'n vingen stäckts, och fängslets gallerverk - Hans himmel, jord och skog har länge varit; - Och han förglömt att reda sig bland drifvor, - Men saknar kraft att fly till andra nejder, - Der blomsterkedjor stäfjat vinterns framfart. - Är det ej re'n för sent? Kan jag bli frigjord? - Jag låg för länge i de dubbla band, - Som kring mitt väsende förrädiskt snärdes. - Utaf min kärleks smekande förtrollning - Och af den herrskarviljas allmakt, hvilken - Böjt ned min själ, liksom orkanen vassen. - - O! Hvarför blef jag kastad ut i lifvet - Uppå en tid, då Finland var för trångt - För annat, än för Flemingarnes segrar! - En Fleming stal min kärlek -- och det var - Hans rätt: jag får deröfver ej ens klaga. - En annan plundrade min mannakraft: - Och det är jag, som evigt skall fördömas, - Då han beundras ännu efter sekler - I detta land, der han ej annat byggt, - Än högar utaf grus, af lik bebodda. - Allt hvad han, ny Herostratus, har utfört. - Det minsta ord af denne fiende - Till allt sitt folk, uppletas skall begärligt; - Man skall med honom skryta, då man yfves - I rusigt öfvermod af store män, - Dem Finland till sin ära födde fram. - Men jag fördöms af desse, hvilka Fleming - Beherrskar än ur tusen-årig graf: - Fördöms, för det min svaghet icke motståit - Den tryckning, som de sjelfve känna än, - Fast graf och sekler spjernat emot denna. - - Dock -- åfven om du vore stor som verlden, - Mot sin lifegenskap min själ sig reser. - Din son ju kränkt en makt, långt mera helig - Och vördnadsbjudande, än din: min kärlek. - Hvi skulle jag ej kunna slita mig - Ur detta trollnät, hvari du mig fångat? - Berusad af den tjusningskraft, som strömmar - Utur din ande omotståndeligt, - Liksom ur kärleken -- jag glömde länge, - Att ej min rätta plats fanns vid din fot. - Lik den, som sofvit ruset bort, och skakad - Ur höga drömmar, känner sig på marken, - Är jag ock hänvist till min låga dal. - Hvad skulle jag uti de stores salar? - Låg var den hydda, ur hvars dörr jag gick, - Lik dagakarlen, till sitt tunga arhet. - Från höga portar vänder jag omsider - Mer nedböjd, än från hemmets ringa boning: - Ty skuldlöst svällde då mitt unga hjerta. - Nu står jag nedtryckt, söndersliten af - Misstanken om förräderi, begånget - Emot det folk, jag hafver svurit trohet, - I lif och död, i medgång; liksom ofärd. - Och dubbelt nedtryckt, står jag en gång för - All samtid och all framtid, sedan jag - Tillbaka till min första fana trädt, - Och rifvit detta ledband, som mig förde - Beröfvad viljan -- träl af Flemings vilja, - Och mindre fri, än fången stundom är - I skötet af sin centners-tunga boja. - Hvad båtar mig min stolthets hviskning om - Att dock min känsla städs orubbligt stått - Uppå det rättas regelbundna linie? - Hvem skulle tro mig, äfven om jag ville - Ödmjuka mig, att högt derom försäkra. - Med kraft af öfvertygelse blott talar - En handling, som sig aldrig sjelf förnekat - Och ej förnekas kan. Så sent det är, - Jag vill mig ställa under detta bröstvärn. - Ej uti penitentens tagelskjorta, - Med flärdfull ruelse; men som en man. - Ej verldens pris, ej dess förlåtelse - Jag eftertraktar ens; och minst jag menar - Mig värd martyrens törnekrona -- fast - Den kronan stundom dock mitt sinne frestat. - Och synts mig afund, synts mig lifvet värd. - Med fast beslut jag går en makt att trotsa, - För hvilken Finlands alla klubbor sjunkit: - Min vilja reser jag mot Flemings vilja. - - -SCEN VIII. - - Scenen förändras till salen i Åbo slott. - - Claes Fleming. Stenbock. - - Claes Fleming är sysselsatt med att öppna några bref. Medan han - genomögnar dessa, inträder Stenbock, utan att Fleming låtsar - mårka det. - -CLAES FLEMING. - - Om alla vore dock som Arvid Tavast - Och Gödick Fincke. Bättre män har Kungen - Ej i sitt rike, fast de smädas af - Den äre-, tro- och gudsförgätne skurken - Hans Hansson och hans lumpne själa-fränder, - Dem Gud och Satan samfaldt må förderfva! - -STENBOCK, otåligt. - - Du icke helsar, frände, mig välkommen! - - Claes Fleming blickar mörkt på Stenbock. - -CLAES FLEMING. - - Du är det ej. En lögn min helsning vore. - -STENBOCK. - - Så ljus då tycks dig tiden plötsligt vorden, - Att dina närmstes hjelp du kallt försmår? - -CLAES FLEMING. - - Så mörk den ej kan bli, att på ditt bistånd - Bero dess dager eller skymning månde. - -STENBOCK. - - Väl mäktigare herrar, än Claes Fleming, - För lycka aktat, att af Stenbock bistås. - -CLAES FLEMING. - - Den lyckan var för dig ej afundsvärd, - Om möjligt dock, för herrarne än mindre. - -STENBOCK. - - Det är så verldens lön. Så länge man - Behöfver dig, du smeks --- se'n stöts du undan. - -CLAES FLEMING. - - Jag har ej pröfvat det: mig man behöft - Och än behöfver, mera än jag andra. - Och icke öfver mig du lärer klaga, - Då du om otack talar. Ej din tjenst - I anspråk togs af mig, ej heller tages. - -STENBOCK. - - Lik mycket! Jag dock gör, hvad mig min frändskap, - Liksom min trohet mot min konung bjuder. - -CLAES FLEMING, ironiskt. - - Det klingar ej så illa. Men hvad följer - På denna mycket lofvande ingress. - -STENBOCK. - - Du mig förhåne, bäst du vill. Ej kyler - Det af min ifver, att min pligt fullgöra. - -CLAES FLEMING, otålig. - - Så gör det då -- om det med ord kan ske! - -STENBOCK. - - Här smidas dolda ränker emot dig, - Och mot den sak, hvars väldigaste hägn - Du varit hittills. Uppå en vulkan - Du står, Claes Fleming; och den väntar blott - På ögonblicket för sitt utbrott -- -- - -CLAES FLEMING. - - Oh! - Det der jag redan tusen gånger hört - Af fega själar; och jag måste hafva - Natur af Salamandern, då så länge - Jag lefvat i den eld, som kring mig osat. - Har du ej annat att mig anförtro, - Än att jag ej på rosenbäddar ligger, - Dit ingen orm kan slingra sig, -- du kunnat - Bespara dina varningar åt piltar, - Som än ej lärt att akta sig för elden. - -STENBOCK. - - Men då du ormen när vid egen barm, - Det höfves dem, som stå dig närmast, peka - Åtminstone derpå, när de ej sjelfve - Förmå bortrycka denna -- skyddad af - Ditt eget riddarpantsars ädla hägn. - -CLAES FLEMING. - - Det låter lömskt Hvad menar da dermed? - -STENBOCK, för sig. - - Det grep omsider. Högt. Jo, jag menar endast, - Att till exempel en med namnet Hjort, - Den du i skogen fångade som hjortkalf, - Åt hvilken du gaf boning, föda, vänskap, - Förtroende och allt, som binder menskan - Vid menniska, -- han finns nu pläga rådslag - Med dina värsta fiender; han sig - Åt dem försvurit, till din undergång. - -CLAES FLEMING. - - Det är omöjligt! - -STENBOCK. - - Lika möjligt dock, - Som att ej synnerligen väl dig menas - Utaf en qvinna, känd af dig, som andra, - Inunder heders-titeln Hexan, hvilken - Utgör det älskliga föreningsbandet - Emellan bundsförvandter, stämda såsom - En Mäster Kern, Bengt Bonde och mer dylikt. - -CLAES FLEMING. - - Jag har Bengt Bondes ord, och bygger derpå - Mer än på mångens riddersmanna-ord. - -STENBOCK, hånfullt - - Har sändebudet, som här föreställer - Din väns och gynnares, herr Hertig Carls - Person, dig gifvit ock obrottsligt löfte? - -CLAES FLEMING. - - Hvartill den frågan? - -STENBOCK. - - Den görs blott för ro skull. - -CLAES FLEMING. - - Du vet, så väl som jag, att öppen fejd - Är mellan Kungen och Hans Konglig Höghet. - Utaf dess sändebud således ej - Förpligtelse begäras kan och gifvas. - Med honom dock jag tagit vissa mått, - Hvaraf hans skadelust till viljan inskränks. - -STENBOCK. - - Förtjensten af omtänksamhet förringas - Ju ej deraf, att tjuf, som hufvudporten - Har funnit stängd, uppå det oråd faller, - Att genom öppen-lemnad bakport smyga. - Jag dina mått och steg visst icke tadlar, - Och min beundran skänkes åt din tro - På tacksamhet hos dem, du godt bevisat. - Men tillåt en, som ej begärer något, - Att nämna om ett factum, rätt kuriöst, - Bevisande en enkel sats. Den lyder: - Det säkrare dock är på fränder lita, - Än uppå fiender, som stulit sig - In i ett hörn af ädla hjertans gömmen, - Då obevakadt det för sveket öppnats. - -CLAES FLEMING. - - Du syftar på -- --? - -Daniel Hjort inträder dristeligen. Stenbock drager sig förlägen -tillbaka, men Fleming fortfar att tilltala honom barskt. - - -SCEN IX. - - De förre. Daniel Hjort. - - -CLAES FLEMING. - - Var god och fortfar endast, - Förutan krus. Af denne man behöfver - Din öppenhet ej låta hämma sig. - Han mitt förtroende re'n länge haft - Och deraf värdig är, så högt som någon. - -STENBOCK. - - Jag vill ej störa -- och -- - -CLAES FLEMING. - - Hvad vill du då? - Du lät ju nyss förstå, att hemligheter - Af högsta vigt ditt trogna hjerta tryckte. - Är jag förtjent dem höra, så förtjenar - Min unge vän detsamma, äfven om - De honom icke skulle angå. - -STENBOCK. - - Af mitt nit - För mycket allvarsamt måhända tagits - De underrättelser, mig blifvit gifna - Från temmeligen säker hand. Det säges, - Att salig Konung Eriks Enkefru - I ensligheten rufvar uppå planer, - Som lätt en vådlig påföljd kunde hafva. - Det tros, att hon sig satt i rörelse, - Se'n hon beramat har ett hemligt möte - Med sin herr son, den biltoge Prins Gustaf. - Jag derför ansett, att min pligt mig bjöd - Skyndsammast derom underrätta dig, - Se'n jag på förhand redan lyckats taga - De steg, försigtigheten -- -- - -CLAES FLEMING, med harm. - - Mot en qvinna, - En fallen, olycksalig, som i fallet - Från jordens högsta branter bergat än - En engele rena, skära, veka mildhet! - Blygs, frände! Du, en riddersman, hvars blod - Dig binder vid hvad ädlast föds och lefver - I Sveriges ridderliga land, -- du aktar - Ej under riddar-värdigheten, eller - Fastmer ditt menskovärde, att så stämpla - Emot en mor, som i sin bittra sorg - Den trösten söker, att sitt barn få famna. - Hvad helst du gjort mot hennes Kung och herre, - Är detta tusen gånger mera nesligt. - Men jag dig säger, Olof Stenbock: Om - Olyckans majestät i henne kränkes, - Med ditt förvållande, du räkne icke - På mitt beskydd då mer; och hvar du fälls, - Du falle ogild, såsom hvar mans niding. - -STENBOCK. - - Är det ditt sista ord? - -CLAES FLEMING. - - Ja, sannolikt - Det sista ej för denna gång allenast. - Om baron Stenbock ej har annan talan - Att föra fram, än den, som fegt förstummas - När tredje man trädt in, då kan ej Fleming - Nedlåta sig att honom låna öra. - -STENBOCK. - - Du skall dock höra af mig än en gång. - - Han bortgår förkrossad, men vresig. - -CLAES FLEMING. - - Mer blid den stjernan tyckes varit, hvilken - Uppå din vagga lyst, min Daniel, - Än den, som glimmade uppå profetens, - Din namnes. Han i lejonkulan föll; - Du deremot en vanlig varggrop gräfvit -- - -DANIEL HJORT. - - Hvari jag störtar sjelf. - -CLAES FLEMING. - - Hur kan du irra - Till slika dystra tankar? Lambsens sinne - Ju fallit på din lott. Hvad som är vildt, - Du icke lida kan -- i någon mening. - -DANIEL HJORT, - - Det vilda hittills jag ej endast lidit. - Jag det beundrat, såsom kraftfullt. Tiden - Är inne, rätta namnet deråt gifva, - Om jag ock lida skall -- som mannen lider. - -CLAES FLEMING. - - I drömmars verld du lefver helst, min vän. - Lätt deras trollstaf vexlingar kan ordna: - Så sorger, dem du förorsakar, lofva - Dig sjelf den njutning, som martyren hoppas. - -DANIEL HJORT. - - Det goda, jag har verkat, ringa är; - Men ondt jag icke vet mig gjort åt någon. - -CLAES FLEMING. - - Det ena, som det andra, är ett misstag. - Din tankes ljus, än mer, ditt hjertas värma - Har glädje spridt, närhelst man nalkats dig, - Som den från härden gjuts, se'n isens stigar - Man trampat, och i hemmet tänder brasan. - Men om ur denna vresigt spraka gnistor, - Än mot vårt ansigte, än mot vår klädnad. - Ja, kanske upp mot husets tak och väggar, - Då, Daniel, det händer lätt, att man - Sig önskar åter ut på öppna fjärden, - Der flingor snö och kylig vind visst yra - Kring oss; -- dock derpå äro vi beredde. - Och på vår vakt mot dem. Vi klaga ej. - Men de der gnistorna från egen härd, - Som vilja skada oss, då annat väntats, - De göra ondt -- ej endast när de bränna. - Är det ej så, min vän? Ditt fromma sinne - Ju fattar detta, djupare än någons. - -DANIEL HJORT. - - Ack, nådig herre! Ej så vek till sinnes - Jag ville vara, som Ni tror om mig. - Men jag dock fattar Eder bild så väl, - Att jag mig önskade på isens öknar, - För att så djupt ej gripas af dess mening. - O! Hvarför blef jag ej i skogen lemnad. - Att härdas der, att lida och gå under - I deras krets, med hvilka jag bordt falla! - Att fostras till en sådan isig vind, - Om hvilken nyss Ni talte, bättre varit, - Än att, förvekligad i värmen, likna - De gnistor, som blott kunna göra -- ondt. - Då jag steg fram till Er, jag trodde mig - Ha kraft att bära hit dock något annat, - Än ömklig, enskild klagan. Vid Er åsyn, - När Eder röst jag hör, då sjunker jag - Tillbaka till mitt intet åter. Bruten - Är kraften, viljan, hjertat -- och förlorad - Jag störtar hän, dit undergången vinkar. - - Han störtar ut. - -Slut på fjerde acten. - - - - -FEMTE ACTEN. - - -Samma sal i Åbo slott, som i Andra och Fjerde Acten. - - -SCEN I. - - Ebba Stenbock. Mathilda. - - Båda sitta nära hvarandra, sysselsatta med broderi-arbete, - Matbilda tager en fotpall och flyttar den ännu närmare till - Fru Ebba, innan hon sätter sig derpå. - -FRU EBBA. - - Ej denna är en plats för dig, Mathilda. - -MATHILDA. - - Vid dina knän är mig så godt att vara. - Låt mig få drömma, att jag än är liten - Och lutar hufvudet mot modersskötet. - - Fru Ebba fäller en tår på sitt arbete. - -FRU EBBA. - - Det är så skumt för mina ögon åter. - I mina da'r jag gråtit har för mycket. - Det blir till slut en elak vana, och - Man skämmer derigenom bort sin syn. -- - Men lika mycket, om jag icke ser - Så snart fullborda detta arbet -- ämnadt - Till prydnad åt min Johan, när han skall - En gång i verlden brudgum stå. Det torde - Så hastigt ej behöfva vara färdigt. - -Mathilda söker under en stunds tystnad att kufva -en våldsam sinnesrörelse. - -MATHILDA. - - Kan du förlåta mig? - -FRU EBBA. - - Hvad då, min dotter? - -MATHILDA. - - Uti din fråga ligger re'n ett svar, - Det mildaste af alla, på min fråga. - Du ej förlåtit blott, men äfven glömt - Hur mycket du dock hade att förlåta. - Mer blid du är, än sjelfva vårens sol: - Så länge töcknet hänger sig deröfver, - Den ler ej ljust. Men du af huldhet strålar, - Fast sorgen kastar öfver dig sitt moln. - -FRU EBBA. - - Du står ju för mig uti vänlig klarhet. - Igenom den ej tränger sorgens töcken. - -MATHILDA. - - Ack! Hvad är jag? En dimmig skymning blott, - Emot den glada gryning, du förlorat - För min skull, moder! -- För oss båda den - Har bleknat bort, uti ett fängsels mörker. - -Hon utbrister i gråt, och kastar sig i Fru Ebbas armar. - -FRU EBBA. - - Gråt ut, min stackars flicka! Du förlorat - Långt mer, än jag. Din gryning släcktes ju, - Då sjelf du stod ännu i morgonglansen. - Hvadhelst jag mist, för min förlust dock gafs - Ersättning uti dig. Men tom är platsen, - Som fylldes upp af den, du sörjer nu. - -MATHILDA. - - Ej mina tårar äro endast sorgens. - Som strömmarna uti min hembygd rinna - Tillhop ur många källor, ej allenast - Från öde fjäll och marker, men också - Från blomster-ängar; så ock tåren, kommen - Från sorgens dalar, möts af andra tårar, - Som strömma ifrån solbelysta nejder. - -FRU EBBA. - - Hvar ligga dessa nejder? - -MATHILDA. - - I ditt hjerta, - När jag mot det min panna luta får, - Då tycker jag, att engla-vingar höjas - Upp ur dess värma och mitt hufvud lyfta, - Och flägta undan alla dystra tankar, - Och hämta dit tillbaka flyktad frid. - Det käns så ljuft, så godt, som när jag sjunkit - Mot altar-runden, och välsignelsen - På en gång höjer själen upp mot himlen, - Och fäster den igen med frid vid jorden. - -FRU EBBA. - - Gud vare lofvad, att Han dig, du arma, - Har med sin hårda skickelse försonat. - -MATHILDA. - - Om, mellan menskans svaghet och Sin stränghet, - Till medlare Han städse gåfve väsen, - Så milda, fromma, såsom ditt -- då skulle - Hans domar ej så krossande oss drabba. - -FRU EBBA. - - Så föga du mig känner än, mitt barn. - -MATHILDA. - - Få stunder flytt, se'n jag dig skådat först, - Och dock mig tycks, som intet kunde vara - Af gammalt mer förtroligt för min själ, - Än detta hjerta, som nu mot mig klappar. - Din stämmas ljud, ditt ögas godhet, -- allt - Mig syns så väl bekant. Jag är lik vandrarn, - Som, kommen första gången i sitt lif - Till fjerran nejder, tycker sig ha sett - Dem redan längese'n. Och liksom minnen, - Som ej på långlig tid uti oss lefvat, - Uppvakna stundom plötsligt i vårt sinne, - Med blixtlik klarhet -- så jag trodde, att - Jag återsåg dig, då jag först dig såg. - -FRU EBBA. - - Förunderligt! Jag samma känsla sporde, - Då i min famn jag slöt dig första gången. -- - Gemensam var vår saknad dock och kärlek: - Hvarann vi lärde känna uti den, - Vi båda älskade. -- Re'n i ditt namn - Och ålder tedde du liksom en fordran - Derpå, att jag i dig blott borde famna - Ett återfunnet barn. - -MATHILDA. - - Om för mitt lif - Jag hade dig att tacka, ej så mycket - Jag skyldig vore, som jag nu dig blifvit. - Min bättre menska födde du på nytt - Till frid och kärlek. Jag, som trodde mig - Att hata pligtig, vågar åter älska. - När du mig sluter i din modersfamn, - Jag känner mig som inom templets murar, - Dit hatet ej kan tränga annorlunda, - Än såsom synd; och ur förhärdadt bröst, - Rördt af Guds finger, tårens källa spritter, - Lik den ur klippan, rörd af Mose staf. - -FRU EBBA. - - Ditt unga hjerta har då inrymt hat? - -MATHILDA. - - Det bittraste, som bränt i sliten barm. - -FRU EBBA. - - Säg, på hvad föremål, förutom hjertat, - Ditt hat har frätt? - - Claes Fleming inträder. - -MATHILDA. - - Jag ej det minnes mer. - - -SCEN II. - - De förra. Claes Fleming. - - -CLAES FLEMING. - - Mitt löfte, att du skulle finna här - En vänlig hand, som sträcktes dig till möte, - Det sig besannat? - -MATHILDA. - - Ej du lofte detta. - -CLAES FLEMING, förvånad. - - Så var min mening dock.. - -MATHILDA. - - I fall du talat - Blott om en vänlig hand, hur armt ej skulle - Ditt löfte varit då. Men du mig lofte - En modersfamn -- och den jag öppnad funnit. - Den slöt mig till ett modershjerta, hvilket - Slog med en huldhet, som jag ännu aldrig - På jorden hittills rönt. - -CLAES FLEMING, leende. - - Så mycket bättre, - Om litet mer jag lofvade, än mindre, - Då ord jag kunnat hålla. Det gunås - Ej alltid faller sig så lätt. - -MATHILDA. - - Ett löfte - Åtminstone du måste bryta snart. - -CLAES FLEMING. - - Det kan nog hända, att på gamla dagar - Af dig jag lärer bryta mina löften. - -MATHILDA. - - Det är du sjelf, som lärt mig sådant. Men - Ju mindre dina löften af dig hållas, - Dess mera skall jag hålla utaf dig. - -CLAES FLEMING. - - Det vore icke första gång en sådan - Belöning lockade till löftesbrott, -- - Så litet än man borde tro ditt löfte. - - Matbilda går. - - -SCEN III. - - Claes Fleming. Fru Ebba. - -CLAES FLEMING. - - Frimodig är den ungen, liksom vinden, - Som morgonfrisk ur skogen går till hafvet, - Så säker att af vingarna ej svikas. - -FRU EBBA. - - Men tacksamt hennes barnahjerta öppnas - För hvarje vänlig blick, likt vårlig mark, - Hvars nya blommor möta hvarje stråle. -- - Är du nog sträng, att låta domen, fallen - Ur ögonblickets vrede, resa sig - Emellan hennes -- och ännu en annans - Förhoppningar om hela lifvets lycka. - -CLAES FLEMING. - - Den vore icke menska, som det ville, - Och endast Hertig Carl det skulle kunna. - -FRU EBBA. - - Det ordet kom utur den bästa bland - Oaserna, dem sorg och strider än - Ej hunnit härja i din ädla barm. - -CLAES FLEMING. - - Det är så lätt ätt synas god, när enskild - Och allmän fördel bjuder oss att handla - Så, som en svärmisk yngling vill det goda. - -FRU EBBA. - - Sök ej förringa din förtjenst, då du - Om fördel talar vid en flickas lycka, - Som värnlös, öfvergifven, väntar allt - Blott af din godhet. - -CLAES FLEMING. - - Önskar du då heldre, - Att jag skall tala om en rättvis fordran, - En skuld, som gäldas borde, utan prut? - Om hon är värnlös -- hvem har vållat detta? - Dock, dessa tider skulle tanken sjunka - I djup förutan botten, om man ville - På slika skulder grubbla. -- Men om ock - Vi ej till hjertats röster ville lyssna, - Så flyter Kungens bästa hop med vårt, - När vi Mathildas hand i Johans lägge. - -FRU EBBA. - - Den utsigt, du mig öppnar, visar höjder, - Som lyfta vänlig lycka emot himlen. - Om dessa höjder i sitt sköte bära - Dessutom dolda skatter, ej jag vet, - Och knappt min fröjd det skulle kunna öka. - -CLAES FLEMING. - - Mathildas -- Johans moder tänker så. - Men när du har betänkt, att barnens lycka - Kan bli en underpant för frid, försoning, - I detta sönderslitna land -- då ökas - Din glädje, Flemings maka, med en ny. - Se'n upprorslågan dämpats, den förbittring, - Som jäst i alla sinnen, stillas bör, - Och lugn och trefnad åter bygga här. - Ej finns ett namn, som högre blifvit lyftadt - Af folkets kärlek, än Mathildas namn; - Och derför kan föreningsbandet mellan - Vår Johan och Mathilda vidga sig - Till ett, som sluter Konungen och folket. - Och glömska skall af lycka låna vingen, - Som sopar spåren bort, dem hatet intryckt. - -FRU EBBA. - - Likt sångerna, som kring vår vagga klingat, - Och sedan hunnit glömmas, ljuder: fred! - I mina öron ljuft. Är det väl möjligt, - Att än en tid skall stunda, då jag somnar - Hvar afton roligt, utan att befara, - Att under nattens mörker skola smyga - Försåt och våda, lurande på dig? - Skall drömmen, stirrande mot framtids-mörkret, - Ej qvalfullt mera föda uppå nytt - De faror, dem din hjelte-arm re'n dödat? -- - Lik seglaren, som utan rast och ro - Har brottats natt och dag med vilda stormar. - Af hvilka kosan stängts till Nya Verlden, - Så skall ock du omsider hamna vid - Den nya verld, som öppnas dig af friden. - -CLAES FLEMING. - - För din skull önskar jag, att fridens kuster, - Dem hoppet målar för din blick så nära, - Ej blott en svekfull hägring skulle vara. - En seglare, som jag, den ödet kastat - På vida haf, der häftigast det blåser. - Får dock ej tänka på att styra in - I hvarje bugt, dit vinden icke hittat. - Ej blott hans pligt det är, att hålla sjön; - Det är ock tryggare, att öppna stormar, - Än dolda reflar möta. Och pirater, - Som skulle bäfva för hvar öppen strid, - I strandens blindskär och dess buskar finna - De bundsförvandter, som till anfall mana. - -FRU EBBA. - - Du tjcktes sjelf dock hoppas ändtlig frid. - -CLAES FLEMING. - - Ja -- frid i sinnena och ro i landet, - Och en försoning mellan vreda landsmän. - Men sjelf jag tror mig lika långt från friden, - Som från den vagga, der som barn jag somnat. - -FRU EBBA. - - Det är dock rysligt! - -CLAES FLEMING. - - Stackars maka! Du, - Hvars öde band din lefnads julle, ämnad - För stilla vatten, fast vid örlogsskeppet, - Som heter Fleming, och som oceanen - Har fått till hamn. Om, att din oro stilla. - Jag kunde söka mig en mera rolig -- -- - -FRU EBBA. - - Gör ej din hustru orätt, Fleming, fast - Den utsigt till en lugnad tid, du öppnat, - Med veka önskningar mitt sinne dårat. - Jag vore icke värd din maka heta, - Om jag en hårsmån skulle vilja rubba - Dig från den hjelteban, du sjelf har öppnat - Och än skall staka ut. -- Hur än det storme - Kring dig, du starke, jag mig känna skall - Mer lugn, emot ditt djerfva hjerta lutad, - Än ensam i en fridfull tempelgård. - Min syster Catharina, när hon sjönk, - Uti den store Kungens famn, ej tyckte - Sig mera stolt och trygg, än jag i din. - -De följas åt ut. Kort derpä inträder Hertig Carls Sändebud, -och ser sig försigtigt omkring åt alla sidor. - - -SCEN IV. - -SÄNDEBUDET. - - Här börjar kännas brydsamt, mer ocb mer: - Och låge hafvet mellan mig och Åbo, - Det skulle glittra skönare, än nånsin - Dess fjärdar sig från slottets fenster te. -- - En vexling i mitt läge är väl möjlig, - Ja, sannolik -- men annorlunda, än - Med mitt intresse tyckas kan förenligt. - - I stället att jag stirrar nu åt berget - Här midt emot, med längtan att mig röra - Så fritt derpå, som gettren vid dess branter, - Det kunde sig en vacker morgon hända, - Att jag i motsatt riktning måste kika, - Från berget hit åt slottet, och får se - Långt mindre lif, än hittills, samt det röja - Än mindre, än jag här det röja kunnat. - Så knappt det ock om lif och frihet varit. -- - - Ditt hjul i all min da'r jag följde, Lycka! - Kan du så otacksam emot mig vara, - Att åt ett annat hjul du i min dödsstund - Mig öfverlemna skulle? Än jag hoppas, - Att du, som hjelpt mig öfver månget svalg, - Hvaraf jag hotats, äfven nu mig bistår. - Vis' mig en flik utaf din klädfåll blott! - Jag fatta skall i den, ej släppa tag, - Förr än du hjelpt mig till mitt dolda mål. -- -- -- - Den gamle Kern jag smyga sett kring slottet. - I afsigt att sig tränga dit. Det bådar - Ej godt. En skugga af sitt eget fordom, - Han vet för mycket af, hvad komma borde. - Tvi det der bonde-samvetet, som hindrat - Min dolk att gräfva graf åt all hans vishet, - Af hvilken intet gagn nu mer kan väntas! -- - Hvad som skall ske, bör tima klokt och hastigt - Och tyst, likt dina steg, du djupa Natt. - Du fostrarinna af de största planer, - Och deras graf. Blif nu en vagga åt - Det, som jag vill -- men graf åt Flemings vilja. - -Mathilda inträder, utan att blifva varse Sändebudet, som dragit sig -undan i en fördjupning på ena sidan. Hon blickar ut ifrån ett -slottsfönster. - - -SCEN V. - - Sändebudet. Mathilda. - - -MATHILDA sjunger. - - Hur rikt är himlens djup, då på dess yta, - Så mycken herrlighet i vexling rår! - Om jag fick välja, skulle jag väl byta - Med dessa, hvilkas ban kring hvalfvet går? - - Med hvem mitt fria val jag skulle börja? - Med töcknet, som bär åskor på sin arm? - Så starkt det är, det tycks dock kunna sörja: - Jag derför vill det trycka till min barm. - - Du hoppets bild, du sky, som purpurn målar, - Hvad har väl du att bjuda mig till tröst? - Jag önskar ej ditt guld, ej dina strålar, -- - Men hoppet flyte till mitt arma bröst. - - Och fogeln, som nyss flyttat från sin Söder, - Hvad tog han hem med sig väl derifrån? - I honom söderns varma kärlek glöder, -- - Ack, finge jag dock dela af hans lån! - - Men längst der borta, invid blåa randen, - Der möte stämts af himmel, jord och haf, - Den skira dimman står vid hemlands-stranden - Och längtar vingad till sin öppna graf. - - Tag, milda dimma, mig på dina vingar, - Med all min sorg, min kärlek och mitt hopp. - När jag med dig till hafvets djup mig svingar, - Då får jag frid -- men ej på fästets topp. - -När Mathilda vänder sig om, märker hon först Sändebudet, som under -sången sakta smugit sig fram. Hon närmar sig och säger till honom. - - Förlåt, att jag en obekant har stört - Med lösa griller ur en flickas hjerna! - -SÄNDEBUDET. - - Med lösa griller! Vackra flicka -- kunna - I menskobröst allvarligare tankar - Uppstiga, än de voro, som dig gripit? - I fall du skulle läsa i min själ, - Du funne der att tankar uppå grafven - Din längtan mötte. - -MATHILDA. - - Uppå hvarje hem. - Som sorgen redt sig, klappar denna längtan. - Men äfven genom dörrn, som ovan glädje - Har lämnat öppen, smyger samma längtan, - Liksom en suck från nära kyrkogården. - Der sorgerna i syskonsäng sig hvila. - Intränger i den blomsterklädda kyrkan. - -SÄNDEBUDET. - - Ack! Menskoglädjen är ju blott en blomma, - Hvars rot i grafven bor och bidar kronan, - Som dit skall sjunka, kanske innan qvällen. - -MATHILDA. - - Ni har väl ofta sett den blomman vissna? - -SÄNDEBUDET. - - Hvar finns den dödlige, som det ej skådat? - Men mer än mångens, blef min lott dock sådan. - Mitt hufvud bär ju sorgens drägt, och pannan - En djupttryckt grafskrift öfver dessa blommor. - -MATHILDA. - - Jag nog af sorgen pröfvat, för att veta - Att han till sällskap ensamhet blott älskar. - När jag gått bort, hon kommer i mitt ställe - Och ger den tröst, jag fåfängt ville gifva. - - Hon vänder sig om, för att gå. - -SÄNDEBUDET, för sig sjelf. - - Sentimentala fraser tyckas icke - Här taga skruf. Men frestom annorlunda! - -Han går raskt efter Mathilda, fattar hennes hand och -förer henne tillbaka. - - Du får ej lemna mig så ensam här, - Bland sorgsna minnen, dem ditt qväde samlat. - Du måste gifva dem ditt eget sällskap, - Och dina egna sorger än dertill. - Det lika ljuft, som sällsamt, är att se - En flicka bära manligt det, hvarunder - En man så ofta dignar ned i vanmakt. - -MATHILDA. - - Att bära sorgen, minst man kan sig lära - Af mig, som, spökrädd, ängslas icke blott - Då hä'n de gått; men äfven, när på afstånd, - Ej hunna fram ännu, de kasta skuggor. - -SÄNDEBUDET. - - Det är så qvinnans art. Ej hennes styrka - Sig röjer i att förekomma faran, - Fast hon den trotsa kan, när den är nära. - Vi männer sörje blott, hvad vi förlorat; - Ej öfver det, hvaraf vi än ej nåddes -- - Vi förebygge det, om det är ondt. - -MATHILDA. - - Om denna konst jag kunde, lugn jag vore. - -SÄNDEBUDET. - - Det var en tid, då icke heller jag - Den kände än -- och derför icke lugnet. - -MATHILDA. - - Af hvem Ni lärt den se'n? - -SÄNDEBUDET. - - Af lifvet -- men - Dock tidigast af den, som gaf mig detta. - -MATHILDA. - - Er mor! Således af en qvinna dock? - -SÄNDEBUDET. - - Ja väl -- en qvinna. Men en qvinna, sådan - Ej någon finnes mer i vida verlden. - -MATHILDA. - - Gick hennes konst med henne derutur? - -SÄNDEBUDET. - - Ej Ni misstycka bör, om frågans svar - Blir fremmande för Er -- som Ni för mig. - -MATHILDA. - - Jag inser nog min djerfhet. Om det gällt - Mig sjelf, den aldrig vågat gå så långt. - Men när man sig bekymrar för en annan, - Den man tror hotad, -- små betänkligheter, - Ej mer än spindelnät, vår vilja hejda, - Då vi försåtens giller önska bryta! - -SÄNDEBUDET. - - Den samma kärlek, som är ofta blind, - Ser stundom mer, än verkligheten visar. - Och älskarinnan drömmer om försåt, - Der hennes famn blott hotar med ett sådant. - -MATHILDA. - - Hvar finns den flicka, hvilken vågar älska - Med sådan kärlek, som ni menar, honom -- - En hjelte, mera värd, än hundratusen? - -Hon hejdar sig, liksom förfärad för sin egen ifver, -och tillägger lugnare. - - Men detta hör ej hitn -- -- - -SÄNDEBUDET, för sig sjelf. - - Ah, blåser vinden - Från detta håll? -- Den föra skall till målet! - Högt. - Bevare Gud, att in jag ville tränga - I djupet af Er hemlighet. Personen, - Som Ert deltagande har lyckats vinna, - Är utan tvifvel äfven andras värd, - Liksom Ni sjelf har mitt till fånge gjort. - Jag derför vill förflytta i Ert hjerta - En hemlighet, som lades ned i mitt - Utaf den hand, jag älskat högst i lifvet, - Och som förvarats der, liksom reliken. - Ärfd från ett helgon, gömmes af Papisten. - -MATHILDA. - - Jag kan ej säga, att jag är blott öra: - Ty hjertat ock har del i hvad Ni säger. - -SÄNDEBUDET. - - När, återkommen från min första utfärd. - Jag möttes uti hemmet af min moder, - Och hon mig famnat forskande, hon märkte -- - Så skarpsynt, som en moders blick blott är -- - Att sorger buros med mig, dem jag icke - Uppå mitt sinne kände, då jag bortgick. - Min hemlighet låg snart i hennes famn: - Tre fiender mitt ungdoms-öfverdåd - Tillskyndat mig. För fege, att på svärdet - Sin dolska vrede lyfta öppet, de - Med onda ränker sökte mig förderfva. -- - När detta jag förtäljt, min moder skiljdes - Med sorgsen hug från mig. Jag återsåg - Den dagen henne icke mer. Blott böner - Från bleka läppar buro hennes tankar - Till bäste Hjelparn uti all vår nöd. - Och morgonen, som lyfter allt ur stoftet, - Fann henne knäböjd än och tårbesköljd.-- - Men ack -- förlåt, att, vilseledd af minnen, - Blott heliga för mig, Ert tålamod - Jag satt för hårdt på prof! - -MATHILDA. - - Hvem skulle icke - Af dessa minnens helgd bli djupt betagen? - Berättelsen derom min längtan stegrar -- -- - -SÄNDEBUDET, för sig sjelf. - - Det var just meningen. - Högt. - Omsider trädde - Min moder fram; men nu -- hur annorlunda, - Än då hon från mig gick! I hennes öga - En aftonrodnad efter salig andakt - Vek för en gryning, som af modersglädjen - Blef tänd deri. Hvad i sin själ hon letat, - Var funnet. Hennes son nu skulle räddas - Ur allt försåt, som ville snärja honom. - -MATHILDA. - - Är det väl möjligt! Men på hvilket sätt? - -SÄNDEBUDET. - - En Engels röst hon trott sig höra -- då - Ett vaknadt barndomsminne kanske blott - Till henne hviskat. Rösten lärde, att - Hon borde söka upp förvaringsrummet, - Der våra fäder fordom hade nedlagt - Allt, hvad för dem det högsta värde haft. - Hon skulle finna der, ej dolda skatter, - Men en klenod -- af henne högre skattad - Än hafvens perlor eller bergens guld. - Blott en atom utaf det funna borde - Upplösas uti den pokal, som högst - Af huset aktades. Se'n drycken pröfvats - Af kärleksfulla läppar först, den skulle - Af samma hand, som tillredt honom, räckas - Åt föremålet för en trofast ömhet, - Men föremål också för ondskans funder. - Och när han deraf druckit, vardt han hård - Mot menskors och Hin Ondes arga konster. - - Min moder följde engla-röstens vink: - Beredde drycken, smakade deraf, - Väl vetande, att hennes kärlek dock - Den aldrahögsta var. Så helgad, bägarn - Utaf mig tömdes -- och ifrån den stunden - Jag framgick trygg, som hafsörn går utöfver - De stormupprörda vågor, hvilka krossa - Allt annat, slungadt emot deras klippor. - -MATHILDA. - - Hur underbart! Men jag har länge vetat, - Att slika medel finnas. Dock -- hvad båtar, - Att veta det och att Ni räddats, då - Jag ej kan skydda den, jag ville hägna! - - Sändebudet betänker sig nägra ögenblick. - -SÄNDEBUDET. - - Er oro rör mig djupt, och fast jag icke - Vet hvem den gäller, jag för Er skull dock - Vill afstå ifrån gåfvan, som min moder - Uti sin dödsstund hängde kring min hals. - -Han tar fram en medaljong, prydd med ett fruntiramers-porträtt, -och öppnar den. - - Se här förvaras denna återstod - Utaf det underbara mediet. -- Hvarför - Skall jag i grafven taga det med mig, - Då något godt jag dermed göra kunde? - Jag sjelf är gammal, äger ingen mer, - Som skulle kärleksfullt bereda drycken, - Om jag den ock behöfde än en gång. - Er hand ett bättre bruk deraf kan göra. -- - Det bästa jag att bjuda har, Er skänkes; - Men låt min tår den fukta först och läppen, - Välsignande min moders minne vörda. - -Han tager ur medaljongen förgiftet, som är höljdt -i dyrbart omslag, hvilket af honom kysses. - -MATHILDA. - - Hur skall jag kunna tacka Eder? - -SÄNDEBUDET. - - Flicka! - En handling, såsom min, den göres icke - För att ett vanskligt tacke-offer skörda. - Han lefver nog, som skall den en gång löna, - I Sin rättfärdighet, som den förtjenar. -- -- - Ej såsom gärd utaf din tacksamhet, - Men blott för att ej gåfvan skall förfela - Behörig verkan, du mig svärja måste, - Att du bevarar denna hemlighet, - Tills du dess verkan pröfvat -- lika troget, - Som jag den sjelf bevarat. - -MATHILDA. - - Ja, jag svärjer - Vid minnet af min arma moders aska. - -SÄNDEBUDET. - - Nå väl! - - Han öfverlemnar åt henne förgiftet. - -MATHILDA. - - Gud löne Er, så visst, som jag - Ert ädelmod ej mäktar återgälda! - - Hon går. Sändebudet försjunker en stund i mörka tankar. - -SÄNDEBUDET. - - Det var ett rysligt dåd! Bland alla dessa, - Som tynga på den tomma plats, der fordom - Mitt samvet var beläget, finnes intet - Med det jemnförligt, hvilket nu föröfvats. -- - Men den, som ändamålet vill, han bör - Ock vilja medlen. Räddas måste Sverige - Ifrån den ofärd, hvilken hotar det - Uti den Pohlske Sigismunds gestalt. - Af Flemings vilja buren, är han Kung, - Men skugga blott, när Fleming sjelf står lik. -- - Du stackars barn, hvars kärlek åstadkommer - Förvandlingen -- du gör ju liksom Fleming, - Som sjelf sig menar rädda fosterlandet, - Då han den afgrund vidgar, dit det sjunker. - Du måste dö -- tillsammans med din gerning. - Att ej förråda den. Du sannolikt - Dör mera lugnt, än sjelf jag dör en gång. - - Han skakas våldsamt vid denna tanke. - - Du faller, arma flicka, som millioner - I striden fallit, lyftande till seger - De välden, throner, tankar, hvilkas sak - För kämpa-skaran varit fremmande -- - Som Pohlens träldoms-ok för Sveas nacke. - - -SCEN V. - - Scenen förändras till Åbo stads torg, hvarest det hvimlar af folk. - - Stenbock. Lubomirsky. Folk. - -EN KARL. - - Jag ser, att något är å färde här. - -EN ANNAN. - - Det ser jag ock; men hvad? Kan Ni det säga? - -DEN FÖRRE. - - Ni stal ifrån mig just densamma fråga, - Den jag Er ville ge till skänks. Tro icke - Likväl, att jag en smulgråt är; och pank - Så hastigt göres. Med förenta krafter, - Vi vände oss till denne der. Hans näsa - Är skinande, liksom en fyrbåk. Säkert - Den vädrat opp, hvad vind det blåser nu. -- - - Vändande sig till den påpekade. - - Ni ser så snusförnuftig ut, att Ni kan dela -- -- - -DEN TREDJE. - - Jo visst! För hela verlden har jag snus, - Af egen art och verkan och tillverkning. - Men dermed är ej tid. Ty större frågor - Här skola göras. Kuggas måste en, - På hvilken snus ej biter -- knappast krut. - -DEN ANDRE. - - Skall någon kuggas? Det ju vore präktigt! - Vi äro med, om det ock gällde fan. - -DEN TREDJE. - - Väl just ej honom sjelf, men likväl en - Ibland hans bästa bundsförvandter. - -DEN ANDRE. - Vår - Nyfikenhet Ni töjt på sträckbänk. Gör - Dess pina dock så kort, som möjligt. - -DEN TREDJE. - - Föga - Er fyndighet mig tyckes passa till - Ett längdmått för nyfikenheten, då - Ni icke gissat, att det gäller Fleming. - -DEN ANDRE. - - Claes Fleming! Nej, jag tackar Er ödmjukast. - Bjud åt de andra herrarne. Jag tager - Min Maths ur skolan. - - Han drager sig undan. - -DEN TREDJE. - - Och jag tecknar genast - Uppå din rygg ett harpass, som betyg. - -Han slår efter honom med sin påk. En annan grupp nalkas, -uti hvilken Stenbock, förklädd, ifrigt gestikulerar. - -STENBOCK. - - Det är såsom jag sagt: hans tyranni - Af inga gränsor mera vet. Utur - Sin egen son han just på detta stället - Det unga blodet tappa skall. - -EN POHLACK. - - Och detta - Med rätta, om det samme pojke är, - Som vår Krasinsky slog -- -- - -EN ANNAN. - - Nå, har man sett - Förr en krabat, så långsint, som den der? - Var då Krasinsky icke värd sin död? - Han, som med satan slutit ett förbund - Och som var värre sjelf, än sjelfva fan. - Är det väl billigt, att den stackars gossen - Skall dräpas som en hund, då han befriat - Vår här från sådant odjur? Nej, jag säger: - Det får ej ske, och blott den värsta mes, - Med händerna i kors, kan det tillåta. - -POHLACKEN. - - Men blossa då ej upp, som tända blår! - Nog vet du, att din mening min är äfven. - -Flera andra hafva emedlertid samlat sig och gifva -sitt bifall tillkänna. - -DEN FÖRSTE. - - Jag hört af säker hand, att han skall släpa - Hit ännu mer af det utländska packet, - För att med dem ihjälslå allt, hvad öfrigt - Än finns af landets egna barn, dem ej - Han hunnit äta upp. Ja, det berättas - För visso, att blodhundar, stora såsom - Små elefanter, göra tjenst vid skaran - För att uppspåra hvarje lönnligt smyghål - Och sönderrifva allt, som der sig dolt; - Och blifver något öfrigt, slukas det - Alldeles rått af hedniska Baschkirer, - Kalmucker eller annat dylikt otyg. - -EN ANNAN. - - Det vore ryslit, men dock ganska troligt - Om denne, som i natt skall låtit strypa - Bengt Bonde, fast han gifvit honom lejd, - Och Bengt har uppfyllt hvarje faststäldt villkor. - -DEN FÖRSTE. - - Ja, lita sedan på Claes Flemings ord, - Fast städs han yfs, att hålla tro och lofven. - Så länge lifvet sitter i en, måste - Man förekomma den menedaren, - Mot hvilken ingen säkerhet mer finnes. - -EN TREDJE. - - Hvad skall man vänta sig af en, som smyger - Hvar qväll och morgon sjelf och släpar andra - Till en papistisk håla, inredd till - Kapell i sjelfva slottet. Christendomen, - Den rena, sanna, löper största fara - Om denne Antichrist ej rödjes undan. - -En fjerde, som blott hört slutet, framträder och tror sig -tala till trosförvandter. - -EN FJERDE. - - Det är en sak, väl värd att rätt behjertas. - Hans grymma falskhet sträcker sig ju till - Ej endast lif och gods, hvaröfver menskor - Må råda, men ock till vår helga lära. - Man aktar Konungens och Påfvens bud - För intet -- låter kätteriets ogräs - Allt mera frodas, tills det öfvervuxit - Den helga Jungfruns bild och all dess dyrkan. - - Härvid uppstår ett väldigt sorl. - -EN RÖST. - - I helvetet med dig, du värsta ogräs, - Som, itändt, bränna skall på Flemings samvet. - Ett sådant Regimente, under hvilket - Slikt kan uttalas uppå öppet torg, - Bör kastas ned i grundsdjupet, dädan - Det kommet är. Gå att bereda vägen! - -Papisten nedkastas och misshandlas svårt. Stenbock vänder sig -till Lubomirsky, som dittills gått mellan grupperna, utan att -deltaga i deras oväsende. - -STENBOCK. - - Gör slut på packets gräl! Ett hufvud gif - Åt dessa skilda lemmar. Led dem fram - Med enigheten af Er viljas kraft. - -LUBOMIRSKY. - - Ursäkta mig! Mitt hufvud tycker jag - Dock nästan är för godt till ett åt packet. - -STENBOCK. - - Det medges lätt, herr Grefve! Men till medel - I Eder hand är packet ej för godt. - Ni det begagnar, såsom närmsta tillhugg - I nödens stund, att dermed drabba, hvad - Ni vill åtkomma. Se'n det gjort sin tjenst, - Uppå sin sophög kastas det tillbaka. - -LUBOMIRSKY. - - På mig går ingen nöd, så vidt jag vet. - -STENBOCK. - - Såå? Verkeligen! Ni då icke hört, - Hur Eder frände, Radzivill, blef kränkt - Ock förolämpad. Pohlens hela adel - En hjertstöt fått i hans person; och pacta - Conventa, dem ej sjelfva Kungen skulle - Antasta våga, blifvit sönderrifna - Utaf en sådan herre, som -- Claes Fleming. - Och Ni, en ibland dem, på hvilka Pohlen - Sitt hopp har byggt -- Ni, Republikens stolthet - Ni skulle rygga för en möjlig fara. - Ni vågar ej förfäkta här i fjerran - De rättigheter, som i Pohlen skulle - Till löftesmän ha Edert lif och blod? - Er frihet här förrådes -- det är skam. - Men att en Lubomirsky ser derpå, - Och har ej ord, ej svärd, ej hjerta till - Att den försvara, är dock något värre. - -LUBOMIRSKY. - - Hvem dristar sig att tala här om skam, - Förräderi och feghet, och att blanda - I denna dy ett namn, som Lubomirskys? - En annan stund hans lif det skulle kosta, - Och kosta skall det ock. Men ögonblicket - För dyrbart är, att piska ur hans skinn - Den smädelse, hvaraf det är så stinnt. - Hit! Hit! Kanaljer -- J, som kifvens der - Om lappri med hvarandra. J ju veten, - Hvar roten sitter till allt ondt, hvars frukter - Så bittert smaka Eder alla. Följen - Blott mig, och med gemensam styrka skole - Vi rycka upp den roten, och af trädet - Oss skära spön att tukta denne best, - Som alla våra rättigheter kränker. - -EN RÖST. - - Rätt underligt ljöd början af hans tal, - Men slutet var galant och han ju ser - Bra hygglig ut. Hvem är den unge mannen? - -EN ANNAN. - - Du känner icke Grefve Lubomirsky? - Det var besynnerligt. En riddarsporre - Ej fästad finnes vid en mera dråplig - Och ståtlig herres fot, än hans. Hvarthän - Han månde gå, vi kunne trygge följa. - Han, som har lefvat städs i stora verlden, - Vet hvad som passar bäst för hvar och en. - -DEN FÖRSTE. - - Bör man alldeles blindt då honom följa? - -DEN ANDRE. - - Det är tvärsäkert! - -DEN FÖRSTE. - - Men dock något vådligt. - Går allt på tok, nog slipper han väl undan: - Småtjufven hängs -- den store, han går fri, - Såsom det heter. Det är vi, som lemnas - I sticket. - -DEN ANDRE. - - Åh, var lugn! -- Har ingen fara! - Om Flemingen jag känner rätt, så göres - Herr Grefven till ett hufvud kortare. - Då är en småtjuf, såsom du, långt högre. - -DEN FÖRSTE. - - En sanning, djup som natten, klar som dagen! - -Lubomirsky har emellertid under häftiga åtbörder samtalat -med de särskilda grupperna. - -LUBOMIRSKY. - - Tar ej Ert prat omsider, något slut? - Den, som är menniska, han följe mig - Till slottet! Fänaden må stanna här! - -MÅNGA RÖSTER. - - Till slottet! Lefve Grefve Lubomirsky! - -ANDRA RÖSTER. - - Nej -- först vi bryte Johan Flemings fängsel! - -Större delen följer den framtågande Lubomirsky. Några af de tappraste -pratarena smyga sig obemärkt undan; bland dessa äfven Stenbock. Daniel -Hjort, som stått med korslagda armar midt ibland de oroliga hoparna, -utan att deltaga uti deras förhandlingar, stannar ensam qvar på torget -och blickar efter den sig undansmygande Stenbock. - -DANIEL HJORT. - - Smyg, fräckaste bland fräcke, dig pånytt - Till dessa stigar, der du nedåt halkat, - Från brott till brott, från uselt till mer uselt - Lönnmördare, bakdantare, spion, - Din väg skall blifva kort numera! Jag - Vill sörja för, att du snart nog befrias - Från mödor, dem du, oträngd, på dig samkat - Hvad hafve ej vi andre rätt att göra, - Då landets ädlingar som Stenbock handla? - - -SCEN VII. - - Scenen förändras till Högtidssalen i Åbo slott. Gustaf I:s, - Johan III:s, Sigismunds, Catharina Stenbocks och Catharina - Jagellonicas porträtter pryda väggarna. En väldig thron, - hvars ryggstöd bär en krona, synes längst borta i fonden. - Ett af fensterna leder till en balkong. - - Claes Fleming. En Officer. - -CLAES FLEMING. - - Min vilja du förstått? - -OFFICEREN. - - Till punkt och pricka. - -CLAES FLEMING. - - Så rätta dig derefter. Du väl mins, - Att en försummelse med lifvet gäldas, - I fall, som dessa? - -OFFICEREN. - - Ej så lätt det glömmes. - -CLAES FLEMING. - - Så gack i Herrans namn och gör din pligt - Emot din Kung, som vet förtjensten löna. - -Officeren går. De Vijk störtar in, och snart derefter äfven -Johan Fleming. - - -SCEN VIII. - - Claes Fleming. De Vijk. Johan Fleming. - -CLAES FLEMING. - - Jag var beredd på sällsamma besök. - Er visste jag dock ingalunda vänta. - Har det så långt då gått, att Flemings vilja - Ej ens med fängselbommars tillhjelp och - Med riddar-edens, binder någon mer? - -DE VIJK. - - Din vilja är oss lag och lik Guds bud; - Om här vi stå, är det att den förnimma. - -CLAES FLEMING. - - Det var ej här den skulle Er förkunnas. - -JOHAN FLEMING. - - Af en upprorisk, stormig skara bröts - Vårt fängsels dörr; och hopen störtar hit - Inunder hotfullt dån, liksom lavinen. - Jag blygs försäkra, att vi icke bedt - Om en befrielse, lik denna. Löse - Vi ryckte oss ifrån befriarhopens - Smek -- mer förhatligt, än den tyngsta boja. - -DE VIJK. - - Och nu vi stå för dig med ödmjuk bön: - Försmå ej offret af vårt svärd, vårt mod, - I denna stund allenast. Nu vår plats - Framför ditt stora, stolta hjerta är. - Gud gifve, att det blefve oss beskärdt - Din godhet löna och vår kärlek visa. - Med strömmen af vårt bästa hjerteblod. - Låt oss i detta ögonblick ännu - En gång få vara dina söner, att - Den skönsta rätt vi äge -- dö för dig. - När faran är förbi, vi åter äro - Blott dina fångar, -- om ej döden vänligt - Det fängsel öppnat, som din vrede tillslöt. - -Ett vildt skri höres nedifrån borggården. Claes Flemings öga -skimrar dervid af en jerf, heroisk eld. - -CLAES FLEMING. - - Ej okärt blefve mig, att stödjas af - Er ungdomsdjerfva, starka arm, ifall - Här vore fara eller nöd å färde. - Men detta väsen, som sig blåser upp - Uti sin tomhet till en hvirfvelvind, - Förflyga skall, liksom en sådan, spårlöst. - Dock nej! Ett spår det likväl lemna skall, - Hvarvid min tanke dröjer re'n med glädje: - Det är Er trohets och Ert mannamods, - Som djupt sig trycker i mitt fadershjerta. - Ett trängre fängelse åt Er jag ämnat, - Än der Ni hittills dvalts -- men det är ljust - Och varmt. Ni der otåligt redan väntas. - Er skynden derför dit. - -Han pekar åt ett bland sidorummen. Mathilda skyndar -i detsamma ut derifrån. - - Men se! Det tyckes - Som bojan ej har tålamod att bida - Tills fången sjelf inställer sig. Den hastar - Fram till hans möte. Ej så mycken hårdhet - Jag af den väntat. Men kanske dess bättre - För fången svarar hon hans hela lif. - - Mathilda kastar sig i Claes Flemings famn. - - -SCEN IX. - - De förre. Mathilda. Lubomirsky. - - -MATHILDA. - - O! Visste hela verlden, som jag vet, - Hur god och ädel du dock är -- -- - -CLAES FLEMING, leende. - - Du sjelf - Ju derom icke länge varit viss. - Du derför ej får vara ond på verlden, - Om hon i det, liksom i mycket annat, - En smula farit vilse. - -MATHILDA. - - Nej! Förgäfves - Du ber för henne. Jag är ond på verlden. - - Lubomirsky inträder och hör dessa ord. - -LUBOMIRSKY. - - Gör, sköna Dame, dock undantag för en, - Hvars hyllning sig för Edra fötter kastar, - Mer vördnadsfullt, än någon anns. - -Mathilda kastar en stolt, kall blick på Lubomirsky, och aflägsnar sig, -jemte Johan Fleming och De Vijk. - - -SCEN X. - - Claes Fleming. Lubomirsky. - - -CLAES FLEMING. - - Herr Grefve, - Ni kom som skickad. Jag var i beråd, - Att be Er hedra mig med Ert besök. - -LUBOMIRSKY, vresigt. - - Ni kunde Er bespara det besväret, - Såsom Ni ser. - -CLAES FLEMING. - - Jag tog det ock för afgjordt, - Att när det gällde Kung och land, de icke - Behöfde bida länge. Deras tjenst - Ju finner städse Lubomirsky redo, - Som vore fråga om ett -- rendez-vous -- - Är det ej så, man kallar i Paris - De ömmes möten? - -LUBOMIRSKY. - - Visserligen! Ja, - Så klingar detta ljufva namn på ting, - Än mera ljufva. Hvilken stad, Paris! - Och hvilket land, det Franska! Kärlekens, - Galanteriets tjusningsfulla lustgård! - En månad der mer fröjd åt menskan skänker, - Än i decennier Nordens bleka sol. - -CLAES FLEMING. - - Det rika kapital, som Eder bildning, - Erfarenhet och ridderliga sinne - Ha' samlat in uti kulturens länder, - Får icke gräfvas ned -- ej gå förloradt. - Vår egennytta, som vill draga fördel - Deraf, är icke mera tadelvärd, - Än Eder äregirighet, då den - Vill göra gällande förtjenst och lycka. - -LUBOMIRSKY. - - Det medges: när min ära sätts på spel, - Min girighet af inga gränser känner. - -CLAES FLEMING. - - Ni inom dessa måste få ett spelrum, - Ej mindre fritt, än stort. Se här min plan! - Ni hört kanske, att -- missnöjd med klimatet - Och annat här -- Furst Radzivill har önskat - Till Pohlen återvända. Då jag såg - Den platsen tom, som hittills fyllts af honom - Det första namn, min tanke flyttade - I ledigheten, var Ert namn, herr Grefve. - -LUBOMIRSKY. - - Men -- -- - -CLAES FLEMING. - - Jag förstår de inkast, blygsamheten - Vill lägga uti vägen för min plan: - Er egen ungdom, grånande förtjenst - Hos mången annan -- eller mera dylikt - Ni vet likväl, att ej så lätt jag bringas - Ifrån en föresats. Gif derför vika. - Det bud, som återgår i dag till Pohlen, - För med sig mitt förslag i denna sak: - Och kärt mig vore, om Ni äfven sjelf - Personligen det ville understödja, - Ju förr dess heldre, hos vår Kung och Herre. - -LUBOMIRSKY. - - Min tacksamhet -- -- - -CLAES FLEMING. - - Det är ju jag, som borde - Er tacka för den redebogenhet, - Hvarmed Ni andras önskan går till mötes. - - Officeren återvänder. - - -SCEN XI. - - De förre. Officeren. - -CLAES FLEMING. - - Är det, som göras skulle, redan fullgjordt? - -OFFICEREN. - - Jo, till det bästa. - -CLAES FLEMING. - - Hur gick dervid till? - -OFFICEREN. - - Som Ni befallt. Af ryttare och knektar - Jag sammandrog en skara, ställde den, - Med laddade gevär, till hands att vara, - Och redo vid hvar vink, som gifvas skulle. - Se'n trädde jag till hopen, mött af vilda - Åthäfvor, skri och -- -- - -CLAES FLEMING. - - Det förstås. Men fortfar! - -OFFICEREN. - - Man var ej ense om, hvad göras borde. - Då en del ville spränga slottets port, - Förmente andra, att man borde bida - Tills upprorshopens hufvudman hann komma - Tillbaka ifrån den beskickning, hvarmed - De låtit honom bortgå. - -LUBOMIRSKY, med yttersta förbittring. - - Ha -- de lumpne - Trashankarne! - -CLAES FLEMING. - - Tag saken kallt, min herre! - Ert nit för Kungens bästa hänför Er. - -OFFICEREN. - - Omsider gaf man mig gehör. Jag sade: - Ni önskar göra bruk af denna stund, - Då stadens hedervärda borgerskap - Så talrikt var församladt. Öfvertygad - Om dess deltagande för husets lycka, - Ni ville ej förhålla, att i dag - Förlofning skulle firas mellan fröken - Mathilda Gustafsdotter och herr Johan. - Derefter inbjöds stadens menighet, - Till slottet och till platsen deromkring, - För att betydelsen af festen höja. - -CLAES FLEMING. - - Hur upptogs detta budskap? - -OFFICEREN. - - Ändlöst jubel - Flög, såsom svar derå, kring land och vatten. - -CLAES FLEMING. - - Och derpå skingrade sig hopen lugnt? - -OFFICEREN. - - Så hastigt var ej lugnet återstäldt, - Den galna harm, som hejdlöst framvräkt massan - Till slottets port, var idel menlöshet - Mot ilskan, som i sinnena sig tände, - Och ledarns namn och rykte vildt förtärde. - Sig hopen ansåg ej blott öfvergifven, - Men sviken och förrådd. Och som de sleto - Hans ära, ville de ock sönderrifva - Hans kropp, om tag på den de kunnat få. - -LUBOMIRSKY, med raseri. - - De fege skurkarne! Om de ock vore - Så många, såsom män på Wohlas slätt, - När Pohlens kungar väljas, jag dem ensam - Skall skingra, stycka och tillintetgöra, - Liksom ett lejon lammens usla skockar. - -CLAES FLEMING. - - Gref Lubomirsky! Ni är ung ännu; - Er känsla brusar mot de vilseledde, - Liksom en vårflod öfver låga bräddar. - Skall jag, som ren var man, då Ni ännu - Ej hade skådat dagens ljus, Er säga, - Hur lätt sig känslan vilseleda låter? - Den är en källa dock till godt, som ondt. - Döm derför icke strängt, när den gått vilse, - Men led den heldre hä'n till ädla mål, - -LUBOMIRSKY. - - Att döma så, var hittills endast gifvet - En enda menska -- Henrik af Navarra. - Med undran ser jag Er med honom täfla. - - Officeren går. Mathilda inträder, bärande en präktig pokal. - - -SCEN XII. - - Claes Fleming. Lubomirsky. Mathilda. - -MATHILDA. - - Se, fader! Stadens horgerskap förärat - Oss denna gåfva, såsom underpant - Af frid och endrägt. - -CLAES FLEMING. - - Herrlig gåfvan är, - Men vida herrligare deras önskan. - -MATHILDA. - - De en begäran till sin gåfva fogat. - -CLAES FLEMING. - - Hvad vilja de? Det kan blott vara ädelt, - -MATHILDA. - - De önska skåda dig -- och vid din hand -- -- - -CLAES FLEMING. - - Hvem då? Kanske min yngsta dotter? - -MATHILDA hviskar rodnande och knappt hörbart. - - Ja. - -CLAES FLEMING. - - Hur vackert röjer sig ej folkets sinne! - Och det är så naturligt. -- Menskan kastar - Ju gerna blicken på en rosig framtid, - Som lofvar träda fram ur det fördolda. - Fyll bägarn, du, mitt barn! Med rörda hjertan - En skål vi skole tömma för vår Kung - Och för hans trogna folk, som bör bli lyckligt. - -Matbilda går, för att uppfylla Claes Flemings önskan; men -stannar vid dörrn och talar för sig sjelf. - -MATHILDA. - - Det rätta ögonblicket nu är inne: - Jag ser Guds vilja, och den måste ske. - Hård hjelten blifve emot allt försåt! - -CLAES FLEMING. - - Gref Lubomirsky! Ej Ni torde vägra - Att såsom husets vän oss följa dit. - - Han pekar utåt balkongen. - - Ni finna skall, att samma folk, mot hvilket - Ni nyss så häftigt vredgats, dock i djupet - Utaf sin själ har rum för gränslös godhet. - -LUBOMIRSKY. - - Mitt rätta ställe, store man, är aldrig - Vid Eder sida. Minst den är det nu. - Men jag Er följer in i sjelfva döden, - Om Ni befaller så, -- som skugga jag - Mig ställa vill invid Er beros-dager. - - Mathilda återkommer, med bägarn ifylld. - -CLAES FLEMING. - - Har du beredt en ljuflig dryck? - -MATHILDA. - - Så ljuf, - Som all min kärlek kunnat åstadkomma. - -Claes Fleming fattar Mathilda med högra handen och Lubomirsky med -den venstra, samt förer dem ut på balkongen. Ett doft sorl uppstår -i början bland den nedanföre församlade folkskaran, och några röster -ropa: "Ned med Lubomirsky!" Men då Mathilda, vänligt vinkande med -handen, druckit ur bägaren, hvilken hon sedan med förklarad blick -räcker åt Claes Fleming, och denne tömt den, uppstiger ett omätligt -jubelrop, kvarur förnimmas orden: "Lefve Claes Fleming och herr -Gustafs dotter!" - -CLAES FLEMING. - - Vår Konung lefve och hans trogna folk! - -Hexan har härunder inträdt i salen. Hon hör med harm glädjeropen skalla. - -HEXAN. - - Hvad som bör ske, det måste ske nu genast. - Det gäller ej min hämnd allenast, -- men - Matbildas frälsning ur förtappelse. - -Claes Fleming återvänder med sina följeslagare, mycket blek, -men med fridfullt uttryck på sitt anlete. Då de nalkas, drager -sig Hexan åt sidan, så att hon ej af dem förmärkes. Lubomirsky -och Mathilda gå åt skilda håll. Claes Fleming stannar qvar. - -CLAES FLEMING. - - En stund, som denna, gjuter vallmodoft - På tusen bistra minnens vakna sorger. - Ett enda bland dem somnar aldrig bort, - Hur än jag månde vagga det till hvila. - -Hexan framträder. - - -SCEN XIII. - - Claes Fleming. Hexan. - -HEXAN. - - Du ej dess rätta vagga återfunnit; - Den blef ju nedgräfd uppå Svidja gård. - Jag vill dig hjelpa, att den söka upp. - -CLAES FLEMING. - - Förfärliga! Som modren för oss alla, - Som jorden, är ditt sinne. Hvad deri - Du slutit, ingen makt kan återtaga. - -HEXAN. - - Det dig förundrar -- du, som dock så mycket - Har kunnat rycka från en moders famn. - -CLAES FLEMING. - - Blott genom ett du väcka kan förundran: - Om till försoning du din hand mig räckte. - -HEXAN. - - Claes Fleming älskar ej att öfverträffas, - Men såge gerna dock sitt nidingsdåd - Besegradt af ett annat -- min försoning. - -CLAES FLEMING. - - Hvem ville stiga i sin graf, och genom - Dess hvalf, för Gud med oförsonadt sinne? - -HEXAN. - - Du har väl dina skäl, att det ej vilja! - Det vore så beqvämt, att hopa på - Det onaturligaste ibland dåd - En ännu mer vidunderlig försoning. - Se'n du Guds jord till belvete förbytt - För mig, du funne lämpligt, att Guds himmel - För dig jag öppna skulle. Heldre dock - Dess port sig slute till för alla tider - Och allan evighet. Må fromma själar, - Som redan föddes och än födas skola, - Derpå förgäfves klappa -- heldre, än - Att den för din fördömda själ upplåtes. - -CLAES FLEMING. - - Ett hat, så ogudaktigt såsom ditt, - Ej hittills skändat jorden. - -HEXAN. - - Då Claes Fleming - I dag, för femton år se'n, kokte upp - Det hatet, trodde han, kanske, sig reda - Blott till en hvardagskost. - -CLAES FLEMING, bleknande än mer. - - I dag! Ja väl, - På denna dag det skedde. Hvarför sofde - Ej solen bort den dagen -- blott den enda! - -HEXAN. - - Ej solen ville dig förhindra från - Att visa den en syn, som förr ej skådats. - Hon derför lät ditt blinda raseri - Nedbryta alla möjlighetens skrankor. - Dock, menskors galenskap ej henne angår: - Hon annars nyss sitt öga skulle slutit, - För att ej leda fram den druckna hopen, - Som fick förstärkning af en man, hvars minne - Sig trodde dricka broderskål med glömskan. - -CLAES FLEMING, spritter upp med häftighet. - - Låt ej ditt arga hjertas gam-klor hugga - I detta ämne, alltför godt för dem. - Vill du, att smittan, af din ondskas pest - All godhet mörda skall, som rörs i verlden? - Gud sjelf ifrån sin thron med glädje skådar, - När folk och konung sig hvarandra närma. - -HEXAN, utbristande i vildt hånskratt. - - När folk och Konung! -- Hvilken Konung har - Sin famn här utsträckt mot ett lyckligt folk? - Har Eriks vålnad brutit sig en väg - Ur fängelset deruppe, hvilkets golf - Hans sorgbetyngda fjät så länge hålkat? - Har han väl rest sig upp, att skipa rätt, - Ur sin okonungsliga graf, dit han - Af kungligt brodermord för tidigt kastats? - O, dej! Ty annars sute ej Claes Fleming - Som höfding uppå Åbo slott; och andra - Än jag då skulle sköta hämndens pligter. - Med Kungen menas ej ens konungsmördarn, - Som, om han varit skild igenom blodet - Och några trappsteg från sin broders thron, - Ej derpå lyfts, men uppå hjul och stegel. - Då här om folk och konung talas, gäller - Ej frågan ens den ömkliga Papisten -- -- - -CLAES FLEMING. - - Ditt majestäts-förbrytande förtal - Ej längre rasa får -- -- - -HEXAN. - - Jag hann ju icke - Ens än till under-konungen Claes Fleming, - Och till hans trogna folk, så väl förtjent - Utaf hans lyckosamma, milda spira, - Då det, beskedligt barn, på sina knän - Kröp hit att kyssa riset, som det tuktat. - -CLAES FLEMING. - - Jag borde tacka dig, att du dig harm - Lät rasa ut till detta fält, hvarest - Mitt hjerta möter dig med lugna slag. - -HEXAN. - - Du hör dess stämma ej. Den qväfs af blod. - -CLAES FLEMING. - - Du menar väl mitt eget, som jag gjutit - Till hägn för denna thron, den jag försvarat. - - Han pekar på thronen. - -HEXAN. - - Det är en droppe, mot det haf, som bortsköljt - Från denna bygd all rätt, all frid, all lycka. - För detta stämmer jag Claes Fleming, dig, - Att stå till ansvars intill domedagen. - -CLAES FLEMING. - - Hvadhelst jag gjort, det gjordes för min Konung, - Och räknas skall som bot emot din fordran, - När redogörelsernas timma slagit - Och jag mitt värf har fyllt. - -HEXAN. - - Du fyllt det re'n, - Så vidt dig gifvet var att detta fylla! - -CLAES FLEMING, - - Då Kungen i Upsala gick att taga - Emot sin krona, svärdet bars af mig. - Mitt högsta lefnadshopp det är, att föra - Bortom vårt hemlands gräns hans svärd ännu - Uti min sista strid, som i min första. - Men äfven här än återstår likväl - Så mycket, som min kraft i anspråk tager. - Upprorets hydra, som nu tyckes qväfd, - Kan resa uppå nytt sitt fräcka hufvud. - Det sägs, att Hertig Carl skall vänta blott - På gynnsam vind. Han djerfves vilja skjuta - Sitt bogspröt in uti det helga vapen, - Hvaraf hans Kungs och Herres skepp bekrönas. - Det får ej ske, så länge denna hand - Kan höja sig ännu, -- så länge vilja - Bor än i detta bröst, och än en tanke - Uti mitt hufvud mäktar viljan styra. - En Herre blott har detta land och rike: - Han heter Sigismund och ej Carolus. - Bevis, att jag för Svea Konungs rätt - Ej stridt, såsom det höfs en riddersman -- - Och denna thron, som jag med lif och blod - Försvarat hittills, sjelf jag krossa skall. - Tilldess jag kämpa vill -- - -HEXAN. - - Du kämpat ut! - Hon pekar utåt hafvet. - Se här, hur vinden vändt sig. Dessa vimplar, - Som der i fjerran peka hitåt, visa - Åt Hertig Carl den väg, du sökte stänga. - Gif rum! Du falla måste under bördan - Utaf ditt folks förbannelse, hvars röst - Förkunnas genom mig. Och med dig faller - Den utaf brodermord nedtryckta thronen, - Åt hvilken du ett brottsligt värn har varit. - -Claes Fleming vacklar dödsblek emot thronen, och -fasthåller sig dervid. - -CLAES FLEMING. - - Omhägnen, högre Makter, Kung och land! - -HEXAN. - - Din Konungs undergång är landets räddning. - -CLAES FLEMING. - - Det mörknar för min blick -- men vilda lågor - Dock tränga genom mörkret. -- Sluka de - Min dotter eller din? -- - -HEXAN. - - Min dotter blott - Du lyckades förgöra. Din -- hon lefver. - -CLAES FLEMING. - - Min dotter lefver, sade du? -- - -HEXAN. - - Hon nalkas. - - -SCEN XIV. - - De förre. Mathilda. - - Mathilda stapplar in, äfven hon med döden inom sig. - Claes Fleming öppnar sina tillslutna ögon, och stirrar - några ögonblick på Mathilda. - -CLAES FLEMING. - - Ja, det är hon -- mitt barn, och -- Johans brud! - -Han dignar ned på thronen och krossar den genom fallets tyngd. -Kronan nedfaller och rullar längs golfvet. - -HEXAN. - - Så stolt, du upprätt stod -- du faller, Fleming. -- - J store Andar, uti hvilkas hand - Ett ringa redskap jag fått vara, låten - Allt våld, allt ondt, likt denna thronen splittras! - - Mathilda sjunker ned på knä vid Claes Flemings lik. - -MATHILDA. - - Ack! Att så kraftlös var min arma kärlek! - -HEXAN. - - Din pligt du uppfyllt, och jag uppfyllt min. - Mer stark, än kärleken, var likväl hatet. - -Mathilda blickar upp och blir med fasa varse Hexan. - -MATHILDA. - - Oblidk'liga! Du utfört, hrad jag fruktat! - -Hon nedsjunker död, gömmande sitt ansigte vid Claes Flemings bröst. - -HEXAN. - - Död. äfven hon! -- Hur kunde hon dock lefva? - - -SCEN XV. - - Hexan. Fru Ebba. Lubomirsky. Folk. - - Fru Ebba Stenbock hastar in, åtföljd af flere personer. - Hon framträder och betraktar de döde under storsint, - resignerad sorg. - -FRU EBBA. - - Vår sköld, vår värja, ligger bruten neder, - Och liksom jag, är äfven Sverige lemnadt - En enka, sörjande den man, hvars like - Dess sol ej mera ser. Odödligt lefver - Din rätt, Kung Sigismund, likväl. För den - Vi vilje alla stå till sista man. - -LUBOMIRSKY. - - Min arm står till din tjenst: om sjelfva fästet - Vill på dig störta, sträcks mot det min lans. - -En man ur hopen pekar på Hexan, som dervid igenkännes af Fru Ebba. - -EN RÖST. - - Se der står hon, som hitträngt med förderfvet; - Sin gerning följe hon i gräsligt spår. - -FRU EBBA. - - Hvadhelst vi lidit, var det dock blott menskligt; - Men hon omenskligt led -- och han blott hata. - -Hon närmar sig, ehuru med vedervilja, Hexan och fortfar, -endast hörbart för denna. - - Men om du ägde rätt att hata Fleming; - Hvad gjorde dig väl detta stackars barn? - -HEXAN hviskande. - - Det bättre ar för dig, liksom för henne, - Att hon som lik blir klädd, än såsom -- brud; - Ty hennes olyckssälla moder var - Ock hennes brudgums mor! - -FRU EBBA. - - Ha -- modershjerta! - Var sådan meningen utaf din hviskning? - -Sändebudet inträder. Strax derefter Joban Fleming och De Vijk. - - -SCEX XVI. - - De förre, Sändebudet, Johan Fleming, De Vijk. - -SÄNDEBUDET. - - Hvad hända skulle, skett. I spillror ligger - Kung Sigismundi thron, och värnet störtadt. - Men kronan, hvilken rullat här i stoftet, - Jag fångar upp och för den dit den hörer. - - Han upptager den fallna kronan. - -LUBOMIRSKY. - - Kom ej din hand dervid! Den bränner handen, - Liksom det hufvud, hvaråt du den ämnar. - -SÄNDEBUDET. - - I Nordens land ett hufvud finns allenast, - Som passar för den. Det skall hafva kronan. - -Han och Lubomirsky draga sina svärd. Sändebudet drifver, våldsamt -kämpande, Lubomirsky öfver Claes Flemings lik ifrån scenen. Johan -Fleming och De Vijk instörta. Den förre kastar sig gråtande på knä -vid de döde. - -DE VIJK. - - Till kamp! Hur rik än tiden är på sorg, - Åt klagan intet ögonblick kan egnas: - Så stor och nära som vår sorg, står faran. - -Alla hasta ifrån scenen åt olika häll. Äfven Johan Fleming spritter upp. - -JOHAN FLEMING. - - Ditt kalla stoft mig säger, store fader, - Att af din son du fordrar mer än klagan. - - -SCEN XVII. - - Scenen förändras till en skogstrakt. Solen år nära sin nedgång. - - Catharina Månsdotter. Kern. - - Catharina Månsdotter har nyss stigit ned ur en portschäs, - och träder några steg fram, omgifven af personer, hörande - till hennes följe. Kern nalkas med förvridna och halffåniga - anletsdrag, utan att drottningen blifver honom varse. - -CATHARINA. - - Här är oss godt att vara! De af mödan - Förtröttade sig hvile, liksom dagen. - Hur ljuft här flägtar qvällens svala frid! - -KERN. - - Med Eder vare frid! Förlåt, att öfver - Min läpp har halkat en så dristig önskan. - Men ej det vore helsosamt, om friden - Alldeles skulle flytta bort från jorden. - -CATHARINA. - - Har ifrån Er den flytt? - -KERN. - - Nej, ingalunda. - Jag har visst ej att klaga öfver något, - Och kan knappt minnas, att jag friden känt. - Men fastan, som i trenne da'r och nätter - Jag undergått, ej varit egnad att - En närmare bekantskap dermed knyta. - -CATHARINA. - - Ack! Ni är en papist? Men lika mycket, - Ni är dock menska främst. - -KERN. - - Oändligt mindre - Jag anspråk gör uppå den sista titeln, - Än på den första -- fast ej heller den - Tillkommer mig. - -CATHARINA. - - En like är Ni dock: - Tillåt oss derför, att med Eder dela - Det lilla, som vi kunna bjuda nu, - Ehuru Edert skick utvisar, att - Ni varit mera van att ge, än taga. - -KERN. - - Ja, ja! Så är det. Om jag icke gifvit - För mycket, så eländig jag ej vore. - Åt en, som hungrade, jag bjöd en gång - Så att blott nöd se'n återstod för mig, - Fast han befriades från sitt elände. - -CATHARINA. - - Dess större pligten är ju för oss andra, - Att söka vedergälla, hvad Ni gjort. - -KERN. - - O! tal' om vedergällning ej; då måste - Hos skogens vilda djur på nytt jag söka - En tillflykt. Om de sönderrifva mig, - Sin vedergällningsrätt de dock ej öfva. - -CATHARINA. - - Jag ville icke såra Er. Förlåt - Om, mot min vilja, jag hos Eder väckt - Ett minne, det Ni önskade förjaga. - -KERN. - - Hvem är Ni, himlaväsen, som Er nedlät - Att om förlåtelse här bedja en, - Den Gud och menskor ej förlåta kunna. - Jag tycker mig ha' hört Er milda stämma - I bättre dagar fordom. Edert anlet - Än lyser för mitt matta ögas blick - Som sol'n i nedergången der på skogen. - -Han träder henne närmare, och igenkännande Drottningen, -sjunker han på knä. - - O! Gud är stor. Det är Kung Eriks maka, - Som stilla ville, Kern, din heta hunger. - Ni tog en Engels hämnd. Följ, drottning, mig, - Och Ni skall se, hur menniskorna hämnas. - -Kern fattar Catharinas hand och hon låter sig af honom föras. - - -SCEN XVIII. - - En mellan-rideau gär upp. - - De förre. Stenbock. - - Stenbock synes bunden vid ett träd, blödande ur flera sår. - -STENBOCK. - - Finns ingen djefvul här, som nådestöten - Kan ge åt en, af hvilken ingen skonats. - -EN RÖST. - - Det är den vilde Stenbock. Gånge honom - Som han det vill. - -Catharinas följeslagare blotta sina värjor, för att genomstinga honom. - -CATHARINA. - - Nej, af barmhertighet - Är mer än någon han uti behof. - -STENBOCK. - - Förbannelse! Så djupt den starke Stenbock - Sjönk, att en qvinna kan förhåna honom. - -CATHARINA. - - Herr Olof, vi ju vilja Er blott rädda. - -Hon nalkas Stenbock och söker lossa på hans band samt torkar -ångestsvetten från hans panna. Han befrias genom Catharinas -omgifning och igenkänner henne. - -STENBOCK. - - Hvad! Ni är Konung Eriks maka och - Ni känner Stenbock -- och vill rädda honom. - -CATHARINA. - - Emedan jag Er känner, vet jag äfven - Att jag Er rädda bör. -- Hvem gör det annars? - -STENBOCK. - - Är det ej Eder pligt, att mig fördöma! - -CATHARINA. - - Der Gud har dömt, ej menniskorna döme! - -STENBOCK. - - Är Guds barmhertighet för mig då stängd? - -CATHARINA. - - Fly till Hans Son! Hos Honom finnes frelsning. - -STENBOCK, knäböjande. - - Blif Du mitt helgon och bed för min själ. - Om ej Din bön försonings-porten spränger, - Sluts den igen för mig -- -- för evigt, evigt. - -SLUT. - - - -***END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK CLAES FLEMINGS TIDER*** - - -******* This file should be named 62471-8.txt or 62471-8.zip ******* - - -This and all associated files of various formats will be found in: -http://www.gutenberg.org/dirs/6/2/4/7/62471 - - -Updated editions will replace the previous one--the old editions will -be renamed. - -Creating the works from print editions not protected by U.S. copyright -law means that no one owns a United States copyright in these works, -so the Foundation (and you!) can copy and distribute it in the United -States without permission and without paying copyright -royalties. Special rules, set forth in the General Terms of Use part -of this license, apply to copying and distributing Project -Gutenberg-tm electronic works to protect the PROJECT GUTENBERG-tm -concept and trademark. Project Gutenberg is a registered trademark, -and may not be used if you charge for the eBooks, unless you receive -specific permission. If you do not charge anything for copies of this -eBook, complying with the rules is very easy. You may use this eBook -for nearly any purpose such as creation of derivative works, reports, -performances and research. They may be modified and printed and given -away--you may do practically ANYTHING in the United States with eBooks -not protected by U.S. copyright law. Redistribution is subject to the -trademark license, especially commercial redistribution. - -START: FULL LICENSE - -THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE -PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK - -To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free -distribution of electronic works, by using or distributing this work -(or any other work associated in any way with the phrase "Project -Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full -Project Gutenberg-tm License available with this file or online at -www.gutenberg.org/license. - -Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project -Gutenberg-tm electronic works - -1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm -electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to -and accept all the terms of this license and intellectual property -(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all -the terms of this agreement, you must cease using and return or -destroy all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your -possession. If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a -Project Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound -by the terms of this agreement, you may obtain a refund from the -person or entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph -1.E.8. - -1.B. "Project Gutenberg" is a registered trademark. It may only be -used on or associated in any way with an electronic work by people who -agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few -things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works -even without complying with the full terms of this agreement. See -paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project -Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this -agreement and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm -electronic works. See paragraph 1.E below. - -1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the -Foundation" or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection -of Project Gutenberg-tm electronic works. Nearly all the individual -works in the collection are in the public domain in the United -States. If an individual work is unprotected by copyright law in the -United States and you are located in the United States, we do not -claim a right to prevent you from copying, distributing, performing, -displaying or creating derivative works based on the work as long as -all references to Project Gutenberg are removed. Of course, we hope -that you will support the Project Gutenberg-tm mission of promoting -free access to electronic works by freely sharing Project Gutenberg-tm -works in compliance with the terms of this agreement for keeping the -Project Gutenberg-tm name associated with the work. You can easily -comply with the terms of this agreement by keeping this work in the -same format with its attached full Project Gutenberg-tm License when -you share it without charge with others. - -1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern -what you can do with this work. Copyright laws in most countries are -in a constant state of change. If you are outside the United States, -check the laws of your country in addition to the terms of this -agreement before downloading, copying, displaying, performing, -distributing or creating derivative works based on this work or any -other Project Gutenberg-tm work. The Foundation makes no -representations concerning the copyright status of any work in any -country outside the United States. - -1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg: - -1.E.1. The following sentence, with active links to, or other -immediate access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear -prominently whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work -on which the phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the -phrase "Project Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, -performed, viewed, copied or distributed: - - This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and - most other parts of the world at no cost and with almost no - restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it - under the terms of the Project Gutenberg License included with this - eBook or online at www.gutenberg.org. If you are not located in the - United States, you'll have to check the laws of the country where you - are located before using this ebook. - -1.E.2. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is -derived from texts not protected by U.S. copyright law (does not -contain a notice indicating that it is posted with permission of the -copyright holder), the work can be copied and distributed to anyone in -the United States without paying any fees or charges. If you are -redistributing or providing access to a work with the phrase "Project -Gutenberg" associated with or appearing on the work, you must comply -either with the requirements of paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 or -obtain permission for the use of the work and the Project Gutenberg-tm -trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or 1.E.9. - -1.E.3. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted -with the permission of the copyright holder, your use and distribution -must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any -additional terms imposed by the copyright holder. Additional terms -will be linked to the Project Gutenberg-tm License for all works -posted with the permission of the copyright holder found at the -beginning of this work. - -1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm -License terms from this work, or any files containing a part of this -work or any other work associated with Project Gutenberg-tm. - -1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this -electronic work, or any part of this electronic work, without -prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with -active links or immediate access to the full terms of the Project -Gutenberg-tm License. - -1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary, -compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including -any word processing or hypertext form. However, if you provide access -to or distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format -other than "Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official -version posted on the official Project Gutenberg-tm web site -(www.gutenberg.org), you must, at no additional cost, fee or expense -to the user, provide a copy, a means of exporting a copy, or a means -of obtaining a copy upon request, of the work in its original "Plain -Vanilla ASCII" or other form. Any alternate format must include the -full Project Gutenberg-tm License as specified in paragraph 1.E.1. - -1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying, -performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works -unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9. - -1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing -access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works -provided that - -* You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from - the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method - you already use to calculate your applicable taxes. The fee is owed - to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he has - agreed to donate royalties under this paragraph to the Project - Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments must be paid - within 60 days following each date on which you prepare (or are - legally required to prepare) your periodic tax returns. Royalty - payments should be clearly marked as such and sent to the Project - Gutenberg Literary Archive Foundation at the address specified in - Section 4, "Information about donations to the Project Gutenberg - Literary Archive Foundation." - -* You provide a full refund of any money paid by a user who notifies - you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he - does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm - License. You must require such a user to return or destroy all - copies of the works possessed in a physical medium and discontinue - all use of and all access to other copies of Project Gutenberg-tm - works. - -* You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of - any money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the - electronic work is discovered and reported to you within 90 days of - receipt of the work. - -* You comply with all other terms of this agreement for free - distribution of Project Gutenberg-tm works. - -1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project -Gutenberg-tm electronic work or group of works on different terms than -are set forth in this agreement, you must obtain permission in writing -from both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and The -Project Gutenberg Trademark LLC, the owner of the Project Gutenberg-tm -trademark. Contact the Foundation as set forth in Section 3 below. - -1.F. - -1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable -effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread -works not protected by U.S. copyright law in creating the Project -Gutenberg-tm collection. Despite these efforts, Project Gutenberg-tm -electronic works, and the medium on which they may be stored, may -contain "Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate -or corrupt data, transcription errors, a copyright or other -intellectual property infringement, a defective or damaged disk or -other medium, a computer virus, or computer codes that damage or -cannot be read by your equipment. - -1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right -of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project -Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project -Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project -Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all -liability to you for damages, costs and expenses, including legal -fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT -LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE -PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE -TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE -LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR -INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH -DAMAGE. - -1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a -defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can -receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a -written explanation to the person you received the work from. If you -received the work on a physical medium, you must return the medium -with your written explanation. The person or entity that provided you -with the defective work may elect to provide a replacement copy in -lieu of a refund. If you received the work electronically, the person -or entity providing it to you may choose to give you a second -opportunity to receive the work electronically in lieu of a refund. If -the second copy is also defective, you may demand a refund in writing -without further opportunities to fix the problem. - -1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth -in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS', WITH NO -OTHER WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT -LIMITED TO WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE. - -1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied -warranties or the exclusion or limitation of certain types of -damages. If any disclaimer or limitation set forth in this agreement -violates the law of the state applicable to this agreement, the -agreement shall be interpreted to make the maximum disclaimer or -limitation permitted by the applicable state law. The invalidity or -unenforceability of any provision of this agreement shall not void the -remaining provisions. - -1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the -trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone -providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in -accordance with this agreement, and any volunteers associated with the -production, promotion and distribution of Project Gutenberg-tm -electronic works, harmless from all liability, costs and expenses, -including legal fees, that arise directly or indirectly from any of -the following which you do or cause to occur: (a) distribution of this -or any Project Gutenberg-tm work, (b) alteration, modification, or -additions or deletions to any Project Gutenberg-tm work, and (c) any -Defect you cause. - -Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg-tm - -Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of -electronic works in formats readable by the widest variety of -computers including obsolete, old, middle-aged and new computers. It -exists because of the efforts of hundreds of volunteers and donations -from people in all walks of life. - -Volunteers and financial support to provide volunteers with the -assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg-tm's -goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will -remain freely available for generations to come. In 2001, the Project -Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure -and permanent future for Project Gutenberg-tm and future -generations. To learn more about the Project Gutenberg Literary -Archive Foundation and how your efforts and donations can help, see -Sections 3 and 4 and the Foundation information page at -www.gutenberg.org - -Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary -Archive Foundation - -The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit -501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the -state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal -Revenue Service. The Foundation's EIN or federal tax identification -number is 64-6221541. Contributions to the Project Gutenberg Literary -Archive Foundation are tax deductible to the full extent permitted by -U.S. federal laws and your state's laws. - -The Foundation's principal office is in Fairbanks, Alaska, with the -mailing address: PO Box 750175, Fairbanks, AK 99775, but its -volunteers and employees are scattered throughout numerous -locations. Its business office is located at 809 North 1500 West, Salt -Lake City, UT 84116, (801) 596-1887. Email contact links and up to -date contact information can be found at the Foundation's web site and -official page at www.gutenberg.org/contact - -For additional contact information: - - Dr. Gregory B. Newby - Chief Executive and Director - gbnewby@pglaf.org - -Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg -Literary Archive Foundation - -Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide -spread public support and donations to carry out its mission of -increasing the number of public domain and licensed works that can be -freely distributed in machine readable form accessible by the widest -array of equipment including outdated equipment. Many small donations -($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt -status with the IRS. - -The Foundation is committed to complying with the laws regulating -charities and charitable donations in all 50 states of the United -States. Compliance requirements are not uniform and it takes a -considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up -with these requirements. We do not solicit donations in locations -where we have not received written confirmation of compliance. To SEND -DONATIONS or determine the status of compliance for any particular -state visit www.gutenberg.org/donate - -While we cannot and do not solicit contributions from states where we -have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition -against accepting unsolicited donations from donors in such states who -approach us with offers to donate. - -International donations are gratefully accepted, but we cannot make -any statements concerning tax treatment of donations received from -outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff. - -Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation -methods and addresses. Donations are accepted in a number of other -ways including checks, online payments and credit card donations. To -donate, please visit: www.gutenberg.org/donate - -Section 5. General Information About Project Gutenberg-tm electronic works. - -Professor Michael S. Hart was the originator of the Project -Gutenberg-tm concept of a library of electronic works that could be -freely shared with anyone. For forty years, he produced and -distributed Project Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of -volunteer support. - -Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed -editions, all of which are confirmed as not protected by copyright in -the U.S. unless a copyright notice is included. Thus, we do not -necessarily keep eBooks in compliance with any particular paper -edition. - -Most people start at our Web site which has the main PG search -facility: www.gutenberg.org - -This Web site includes information about Project Gutenberg-tm, -including how to make donations to the Project Gutenberg Literary -Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to -subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks. - diff --git a/old/62471-8.zip b/old/62471-8.zip Binary files differdeleted file mode 100644 index 7f1ab08..0000000 --- a/old/62471-8.zip +++ /dev/null |