path: root/60111-0.txt

*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 60111 ***

NALA OCH DAMAYANTI

En indisk dikt ur Mahabharata

Från originalet öfversatt och med förklarande noter försedd af

H. KELLGREN,

Philos. D:r, Docens i Sanskrit-Språket och Literaturen.






Helsingfors,
J. C. Frenckell & Son,
1852.




Säkert känner redan enhvar åtminstone till namnet den forntidsdikt,
hvilken benämnes Mahàbhàrata "den stora dikten om Bhàras ätt," denna
dikt, som med sina aderton böcker och sina hundratusen dubbelverser
(slokàs), hvarje af trettio två stafvelser, till sitt omfång är det
mest storartade skaldeverk, något lands literatur äger att uppvisa.
Det är en hel till tid och rum från oss långt aflägsen verld, som rör
sig i denna dikt, och man ser de flyktande skuggorna af gestalter
från olika århundraden, kanske årtusenden, skymta förbi dess spegel.
Mahàbhàrata säger om sig sjelf (I. v. 307 ff.) "Ej finnes på jorden en
saga, som ej har sitt upphof ur denna dikt, såsom kroppen ej kan hålla
sig uppe utan föda; ur denna Bhàrata-dikt hemta skalderna sin näring,
och vörda den, såsom tjenare, hvilka söka sin välgång, vörda en ädel
herre; ty i denna heliga saga är den högsta vishet nedlagd," och (I.
v. 646) "den har af den oändligt vise Vyàsa blifvit författad till en
lärobok för det nyttiga, till en lärobok för det rätta, till en lärobok
för det angenäma." Mahàbhàrata utgör ett compendium af Indiens hela
forntid, men dess egentliga kärna och ledtråd utgöres af berättelsen
om Kuru- och Pàndu-ätternas inbördes strid och slutliga undergång.
Denna berättelse är sannolikt en i några få personers öden sammanfattad
skildring af en långvarig kamp emellan Indiens urinbyggare och den
från norden invandrade Ariska folkstammen, som sedan blef herrskande i
Indien, ty sådan är den episka diktens sed; af traditionen förlägges
denna strid till en bättre tidsålders aftongryning och dess öfvergång
till den närvarande onda tiden, hvars begynnelse Inderna förlägga till
året 3,101 före Christus.

Berättelsen om Kuru- och Pàndu-ätternas strid, hvilken lik en ledande
tråd går igenom Mahàbhàrata-diktens labyrinter, är i några ord följande:

I medlersta Indien, vid Yamunàs stränder lefde Bharatidernas uråldriga
ätt, härstammande från månen; engång i fordomtid regerade der, ehuru
blind, en konung af denna stam Dhritaràschtra, och bodde i sin
hufvudstad Hastinàpura jemte sina hundrade söner, af hvilka den äldste
kallades Duryodhana. Denne Konung hade en yngre broder Pàndu, hvilken
dragit sig tillbaka och jemte sina fem söner lefde i ensamhet. Vyàsa,
som förtäljer hela Mahàbhàrata-dikten, nämnes deras fader. Pàndu dog
och då kommo hans fem söner till sin farbroders, Dhritaràschtras
hof, och uppfostrades der tillsamman med hans egna söner. De fem
Pàndaviderne förvärfvade sig snart genom mildhet och goda egenskaper
allas kärlek, och folket uttalade sin önskan att i en framtid få se den
äldste af dem, Yudischthira, bestiga sin farbroders thron. Konungens
söner började då hata och frukta dem, och sökte deras undergång. Då
sände deras farbroder dem bort från Hastinàpura, men hans söner nöjdes
ej dermed, och Duryodhana utsände i tysthet folk, för att innebränna
dem i deras egen boning. Men då de fingo kunskap derom, uppbrände de
sjelfve sin boning och irrade omkring vid de ännu öde och skogrika,
stränderna af Ganges. Duryodhana trodde att de omkommit, och var
obekymrad. Under Pàndavidernas landsflykt träffade dem deras farfader
Vyàsa och förkunnade dem, att Draupadi, dotter till en Konung i de
fem flodernas land, af ödet var bestämd till deras gemål. De, begåfvo
sig dit, och vid en pristäfling om hennes hand segrade Ardschuna, en
af bröderne, hvarigenom Pàndus söner åter blefvo mäktige, och Kurus
ättlingar, Dhritaràschtras söner, afträdde godvilligt åt dem den
skogrikare vestliga hälften af sitt rike, Här anlade Pàndus söner en
ny stad Indraprastha, likasom Hastinàpura belägen i nejden af det
nuvarande Dehli. Men snart öfvergaf dem åter lyckan. Den äldste af
Dhritaràschtras söner förledde den äldsta Pàndaviden Yudischthira till
tärningsspel om thron och rike; den som förlorade skulle draga sig
tillbaka och lefva tretton år i ödemarken. Yudischthira förlorade och
Pàndus söner drogo sig till den öde Kàmyaka-skogens djup och lefde der
i from enslighet, dock med beslut att efter de tretton årens förlopp
med härsmakt återtaga sitt rike och hämnas den skymf Duryodhana
tillfogat Draupadi, i det han efter tärningsspelet dragit henne vid
håret, till tecken, att hon nu var vorden en slafvinna. Pàndus söner
samlade under sin landsflykt bland de vilda folken en väldig här och
bröto efter den bestämda tidens förlopp upp emot Duryodhana och hans
bröder. Härarne möttes i Kuruksohetra "Kurus fält," nejden emellan
Jamunàs och Ganges' öfre lopp, den Indiska sagans förlofvade land,
och i striden, som varade aderton dagar, blef Duryodhana med sina
bröder och sina hjeltar slagen. Blott tre af dessa sednare undkommo
det allmänna nederlaget; dessa öfverföllo om natten Pàndavidernas
sorglösa och segerdruckna här, och mördade dess anförare. Pàndu-sönerna
räddade sig, men omkommo snart derefter alla, den ena efter den
andra, och sålunda utdog, säger sagan, Bharatas hela ädla ätt, och
de hädangångne Kuru- och Pàndu-ättlingarnes ännu dem efterlefvande
farfader Vyàsa förtäljer i Mahàbhàrata för sednare generationer sina
egna efterkommandes strider, lidanden och öden, ty han, liksom den
Indiska sagans öfrige heroer, åldras ej, utan står oförändrad qvar,
medan generationer af efterkommande födas och försvinna.

Sådan är i största korthet den egentliga kärnan i Mahàbhàrata, Det
mesta deraf inrymmes dock i 6-10 boken och upptager blott ungefär
24,000 af diktens 100,000 dubbelverser, Mahàbhàrata säger härom
(I. v. 101): "Vyàsa sammandrog i korthet Bharata-dikten i 24,000
slokàs; så stor nämnes af de vise Bharata utan dess episoder,"
ehuru på ett annat ställe (I. v. 2296) åter står: "Dessa 100,000
heliga slokàs blefvo berättade af Satyavatîs herrlige son (Vyàsa)."
Vi måste anse den kortare redactionen för den ursprungligare.
Trefjerdedelar af Mahàbhàratas hela omfång utgöras af episoder,
hvilka synbarligen förråda sin uppkomst i olika tidsåldrar och ur en
olika verldsåskådning. Lik en mäktig ström har under seklers lopp
Bhàrata-dikten flutit fram och i sitt sköte upptagit alla mindre
tillopp, dem den råkat på sin väg, tills den slutligen nådde målet och
erhöll den gestalt, hvari den nu visar sig för oss. Diktens angifne
författare Vyàsa uppgifves utomdess hafva författat de heliga hymnerna
(Vederna) och den vidsträckta literatur, som nära sluter sig till
dem, vidare ännu de heliga legenderna (Purànerna), och ännu annat.
Men hans namn Vyàsa betyder "Samlare" och måste anses beteckna ej en
person, utan en handling, den, hvarigenom forntidens traditioner och
de i folkets och bardernas mund ännu fortlefvande sångerna samlades,
och genom skriftlig uppteckning tryggades emot vidare omgestaltningar.
Denna slutsats kan genom både yttre och inre bevis dragas ur sjelfva
Mahàbhàrata, och bestyrkes jemväl af diktens egen berättelse om dess
uppkomst. Sedan jorden redan länge betäckt stoftet af Bhàratas hjeltar
och flera generationer gått hän, anställde en ättling af Pàndu-sonen
Ardschuna, Dschanamedschaya, en stor och högtidlig offerfest, der många
af den Indiska forntidens berömde vise voro närvarande; bland dem var
äfven Vyàsa, hvilken ännu qvarstod som ett vittne från längesedan
förgångna tider. Då sade till honom Konung Dschanamedschaya (I. v. 2224
ff.): "Ädle! du har med dina ögon skådat Kurus och Pàndus ättlingar;
deras lefnadsöden längtar jag höra förtäljas af dig, o Brahman! Huru
begyntes tvisten emellan dessa mäktige hjeltar, och huru försiggick
denna väldiga strid, som bragte förödelse öfver alla väsen? Berätta
mig du, den ädlaste bland Brahmaner! fullständigt och sanningsenligt
om alla dessa förfäder, hvilkas sinnen voro slagna af ödets dom." Då
Vyàsa hörde dessa Konungens ord, gaf han befallning åt sin lärjunge
Vaisampàyana, som satt vid hans sida, sägande: "Huru tvisten fordom
begynte emellan Kurus och Pàndus ättlingar, det allt må du berätta
för denne, såsom du det förnummit af mig." Och då Vaisampàyana hört
sin lärares ord, förtäljde han, den förträffligaste bland Brahmaner,
för denne Konung och för de Furstar, hvilka suto med honom, hela
den forntida sagan, äfvensom Kuru- och Pàndu-ättlingarnes tvist och
fullkomliga undergång.

Dock härleder sig Mahàbhàrata i dess närvarande gestalt icke
directe från Vaisampàyana; den har gått genom ännu en hand. En
generation efter Vaisampayànas tid anställdes af Brahmanen Saunaka en
offerhögtid, hvarvid äfven infann sig Sauti, son till Sûta, Konung
Dschanamedschayas Lifkusk och förtrogne, som vid denne Konungs
offerfest hört Vaisampàyanas saga. Af denne, Sûtas son, berättades
nu Mahàbhàrata för Saunaka och de Brahmaner, hvilka voro med honom
och i denna form har den kommit till oss. Mahàbhàrata begynner med
beskrifningen om, huru sagoberättaren Sauti Ugrasravas, son till Sûta
Lomaharschana, nalkades de vise Brahmanerne, hvilka i Naimischa-skogen
suto församlade till begående af Saunakas offerfest. Sedan de välkomnat
honom, frågade honom eremiterne, hvarifrån han kom och huru länge han
varit på väg. Dertill svarade Sauti: "Sedan jag vid den ädle Konung
Dschanamedschayas offerfest hört Vaisampàyana skickligt föredraga de
af Vyàsa författade heliga sagor af mångfaldigt vexlande innehåll,
hvilka i Mahàbhàrata finnas samlade, har jag vandrat till många
vallfartsorter och heliga ställen, och har äfven kommit till den nejd,
der fordom Kuru- och Pàndu-ättlingarnes och alla jordens Konungars
strid försiggick; derefter har jag nalkats eder, för att betyga eder
min vördnad." Af detta svar får Saunaka anledning att fråga honom om
dessa forntidssagor, den ena efter den andra. Sauti åberopar dervid
oftast sin fader. Så svarar han t.ex. på Saunakas fråga angående sagan
om den vise Astika (I. v. 1205 ff.): "Denna forntida saga berätta nu
Brahmanerna för dem som bo i Naimischa-skogen, men min fader Sûta
Lomaharschana, Vyàsas vise lärjunge, förtäljde den, dertill uppmanad,
fordom för Brahmanerne; då hörde äfven jag denna saga om Astika, och
skall för dig, som frågar mig derom, sanningsenligt förtälja densamma."
Sednare (v. 1072) tillägger Sauti ännu, att han berättar den, såsom
han hört den af sin fader. Det förtjenar härvid framhållas, att det
är från Sûta, Mahàbhàrata-dikten i andra hand stammar, men Sûta var ej
allenast de indiske Konungarnes lifkusk och förtrogne följeslagare
i alla deras öden och bragder, utan förenade dermed äfven bardens
kall, att höja sin Konungs lof och sprida kunskapen om hans bragder
till samtid och efterverld. På intet ställe åberopar sig hvarken
Sauti eller Vaisampàyana på en skrifteligen affattad tradition, utan
tvertom antyder dikten self på anförda, och på många andra ställen,
att den gått från mund till mund, från generation till generation. Den
uppgifver Vyàsa som sin författare; Vyàsa har lärt den åt Vaisampàyana;
af honom hörde Sûta dikten, och af honom hans son Sauti, som berättade
den för eremiterna, i Naimischa-skogen; genom dem spriddes den sedan
ut och blef känd i verlden. Häraf synes att denna dikt, mundtligen
föredragen vid Konungars hof och i eremiters hyddor, genom sekler
fortlefvat i folkets mund; och yttrandet om en annan redaction,
upptagande blott fjerdedelen af dess nuvarande omfång, antyder att
dikten under sitt lopp genom tiderna blifvit omgestaltad, riktad och
förstorad genom upptagande af ständigt nya elementer. Mahàbhàrata har
gått samma bana, hvilken troligen hvarje folks episka dikter följt,
tills de funnit någon, som ordnat dem till ett enda sammanhängande
helt. Uppkomsten af Mahàbhàrata-diktens enskilda delar försvinner
i den gråaste forntid, men kanske skall det lyckas forskningen att
bestämma, när ungefär dess lopp hämmades inom dess nuvarande gränsor.
Till en sådan uppteckning och anordning af det omätliga materialet
måste vi inskränka Vyàsas verksamhet, men detta "samlande" kan ej hafva
varit en persons verk, utan fullbordades, kanske under sekler, genom
Brahmanernas skolor, genom hvilka förfädrens traditioner uppehöllos och
fortplantades till efterverlden. På grund af ur dikten sjelf hemtade
bevis förlägger (Ind. Alterth. Kunde I. p. 839, II. I. p. 493) Lassen,
den mest competente domare i dessa ämnen, den redaction, som kommit
till oss oförändrad, till tiden omkring 400 år före Christus. Sådan
vi nu se Mahàbhàrata, finna vi deri delar, hvilka otvifvelaktigt leda
sin uppkomst från den aflägsnaste forntid, andra åter, hvilka både
genom form och innehåll förråda ett vida sednare, jemförelsevis modernt
ursprung. Ännu har en vetenskaplig kritik ej hunnit bestämma de skilda
delarnes relativa ålder till hvarandra, och derintill blir Mahàbhàrata
en labyrinth, der forskaren har svårt att finna den rätta stråten.

Men för att rätt fatta Mahàbhàrata-diktens kulturhistoriska betydelse,
måste vi fästa afseende vid dess förhållande till den samhällsklass,
till hvars uppbyggelse den blifvit samlad och ordnad till ett helt; ty
Mahàbhàrata vill ej vara och är ej till blott för sina läsares eller
åhörares nöje, utan den vill, såsom redan blifvit antydt, tillika vara
"en lärobok för det nyttiga, ett lärobok för det rätta." Den besjöng
förfädrene bedrifter, deras öden och strider, och blef derigenom en
bok specielt för krigarekasten. Konung Dschanamedschaya säger till
Vaisampàyana (I. v. 2285) "Må du i all dess vidd förtälja mig denna
(Mahàbhàrata-)saga, ty ej blir jag mätt på att höra de hädangångnes
mäktiga öden." Denna samma känsla talar mäktig i hvarje krigares
bröst, och deraf begagnade sig Brahmanerna, rätt uppfattande de medel,
hvilka voro egnade att betrygga det inflytande och den öfverlägsenhet,
de alltid förstått bibehålla i det indiska samhället. I vexling med
fantasien underhållande stycken af blott poetisk betydelse, inväfde
Brahmanerna i dessa berättelser om förfädrens öden de läror i moral
och religion, som för dem voro behagliga, jemte det de redigerade det
hela i presterligt hierarchisk anda, och ej försummade att framhålla
sin kasts företräde framför de öfriga. Sålunda omskapades småningom den
ursprungligen enkla sagan om Kuru och Pàndu-ättlingarnes inbördes strid
och undergång till en fullständig lärobok för krigarekasten, der, den
Brahmaniska religionens gamla, ofta symboliska och på djup åskådning af
naturen grundade läror kläddes i en mera mensklig heroisk drägt, egnad
att anslå en krigarekasts mera åt den yttre verlden riktade sinne.
I Mahàbhàrata inrycktes läror om verldens och om Gudarnes uppkomst,
äfven rent speculativa betraktelser, läror om menniskornas plikter emot
Gudarna och hvarandra, om belöning och straff i ett lif efter detta.
Mahàbhàrata blef med ett ord en sammanfattning af allt, som kunde vara
af nöden för en krigares uppfostran till hans kall i verlden, och detta
är det som upptager större delen af de otaliga episoder, hvilka utgöra
trefjerdedelar af hela diktens omfång.

Mahàbhàrata i episoder äro nemligen icke, såsom episoder vanligen och
jemväl de i Indernas andra hjeltedikt Ràmàyana, blott underordnade
berättelser, oftast tillkomna för att i förbigående med ett exempel
förklara och upplysa den egentliga sagan, utan de stå der sjelfständigt
för sin egen skuld, och utgöra enhvar ett helt för sig. De berättas
derföre äfven med all möjlig utförlighet, och berättaren dröjer vid
dem, som om han helt och hållet hade glömt den dikt, hvaraf de till
det yttre utgöra en del; de äro ofta godtyckligt instuckna och kunde
åter borttagas, utan att hvarken de sjelfva eller det hela deraf i
någon mon skulle rubbas, Sålunda är Mahàbhàrata i dess helhet lik
ett perlband, hvarpå den ena perlan blifvit trädd efter den andra;
dess delar sammanhållas blott i yttre måtto af den, lik en tråd det
hela genomgående berättelsen om Kurus och Pàndus ättlingar; man hade
kunnat tillägga eller borttaga en eller flera af dessa episoder, och
perleraden skulle derigenom blifvit blott förlängd eller förkortad.

       *       *       *       *       *

En episod af här ofvan antydda slag är äfven dikten om Nala
och Damayanti. Den finnes intagen i tredje boken, benämnd
"Skogsafdelningen" (Vanaparva), der episoder af blott poetiskt värde
och innehåll talrikast förekomma, likasom för att gifva lif och
omvexling åt det enformiga lifvet i skogen. Nala-dikten upptager i
första bandet af den 1834 i Calcutta utgifna upplagan af Mahàbhàrata
pp. 480-516, och inledes der på följande sätt (III. v. 2023 ff.).
Medan Pàndaviderna, till följe af Yudischthiras olyckliga spel med
Duryodhana, uppehålla sig i Kàmjaka-skogen, klagar Yudischthira engång
för sin broder Bhîma öfver sin bittra lott. Då nalkas dem den vise
Vrihadasva; Yudischthira omtalar för denne, huru han i tärningsspel
förlorat thron och rike, och jemte sina bröder var nödsagad att lefva
landsflyktig i skogens djup, och tillägger: "Har du någonsin på jorden
sett eller hört omtalas en Konung olyckligare än jag? Ej finnes, så
är min tro, en man mer än jag sorgbetyngd." Vrihadasva svarade: "Ej
kan jag instämma i hvad du säger, o Konung! Det fanns en man, som var
olyckligare än du, Pàndus ättling! Jag skall, om du vill höra det,
här för dig skildra den Konungs öden, som var mer sorgbetyngd än du."
Han nämner Nala, Virasenas son, och tillägger: "Han blef genom svek
besegrad af Puschkara och lefde derefter jemte sin maka i skogen under
bitter sorg, och han hade ej hos sig under sin irrfärd i skogen hvarken
tjenare, bröder eller anförvandter, men du är omgifven af ädle bröder,
liknande Gudar i glans." Derpå berättar nu Vrihadasva hela Nala-sagan,
utan att dess sammanhang med det hela antydes af annat, än af ett
här och där till versens fyllande instucket utrop till Yudischthira:
"Du Pàndus ättling! Du ädle Konung!" o.m.d. Dessa utrop hafva, såsom
egentligen ej hörande till Nala-dikten, blifvit i öfversättningen
utelemnade. Vrihadasva slutar sin berättelse med en försäkran, att
Yudischthira, likasom fordom Nala, snart åter skall nå ett lyckligare
lefnadsskifte.

Betrakta vi nu Nala-dikten såsom ett helt för sig, så synes språkets
elegans och uttryckets poetiska finhet, äfvensom den konstnärligt
behandlade anordningen och utförandet af ämnet antyda, att Nala-sagan
i en jemförelsevis modern tid blifvit af en mjuk och konsterfaren hand
öfverarbetad. Man måste äfven, på grund af ur diktens eget inre hemtade
bevis, anse många verser, i enlighet med hvad de flesta af den indiska
poesiens alster vederfarits, hafva tillkommit genom en annan hand än
författarens, men vi tro dock att det vid den föga säkra ståndpunkt,
hvarpå den philologiska kritiken i Sanskrit, äfvensom kännedomen om
Indernas literatur öfverhufvud ännu befinner sig, är alltför djerft
och förhastadt att här och der utmönstra enskilda ställen, hvilka i
ett eller annat afseende kunna förefalla oäkta. Utgången har visat att
äfven de erfarnaste vid dessa försök icke alltid träffat det rätta. På
grund deraf har öfversättaren föredragit att troget och samvetsgrannt
följa den af Bopp, först 1819 sedan ånyo 1832 utgifna texten, hvilken
till denna dag är den enda sjelfständlgt och med tillbörlig kritik
utarbetade. Blott på ett eller annat ställe har öfvers. följt ett, som
det synte honom, lämpligare uttryck uti den i Calcutta utgifha upplagan
af hela Mahàbhàrata. Om sålunda Nala-sagan i dess nuvarande skick synes
förråda en nyare omarbetning, så härstamma dock säkert dess grunddrag
från en aflägsen forntid, och höra till de äldsta i den indiska
literaturen; ty alla de Gudar, hvilka der nämnas och åkallas, finna sin
plats bland Indernas äldsta, ursprungligaste elementargudar, desamma
hvilka vi möta i den uräldsta, den Vediska perioden af den Indiska
religionens utveckling. Blott slutet af 12:te och början af 13:de
sången göra härifrån ett tydligt undantag, men dessa ställen äro, såsom
äfven i noten till pag. 99 finnes anmärkt, synbarligen sednare tillagda.

Nala-sagan har blifvit på olika sätt och i olika tider på Sanskrit
bearbetad (i Naischadha, i Nalodaya), och den är i öfversättning
eller omarbetning på andra språk spridd öfver olika delar af den
Indiska halfön. Törhända har Nala-sagan en uråldrig tradition, spridd
oberoende af dess sednare omarbetning och införande Mahàbhàrata,
att tacka för sin utbredning i Indien, men törhända äfven blott den
djupt poetiska grundton, hvilken genomgår densamma och mäktigt måste
anslå hvarje sinne, som förmår fatta diktens skönhet oberoende af den
jordmån, hvarur den spirat. Äfven i Europa har dikten om Nala och
Damayanti blifvit läst och med kärlek omfattad. Redan 1810, straxt
efter grundtextens första framträdande, yttrade A.W. von Schlegel
(Ind. Bibl. I. p. 98): "Enligt min känsla kan detta stycke svårligen
öfverträffas, hvarken i afseende å passionens öfverväldigande kraft,
eller tänkesättets finhet och adel. Det är helt och hållet egnadt att
anslå både gammal och ung, både hög och låg, både konstkännaren och
den, som blott öfverlemnar sig åt sin naturliga känsla. Äfven är denna
dikt i Indien oändligt populär och utbredd. Der är Damayanti för sin
uppoffrande trohet och hängifvenhet lika beprisad som Penelope hos oss,
och förtjenar att i Europa, denna samlingsplats för alla verldsdelars
och alla tiders alster, blifva likaså känd." -- Flera öfversättningar
af Nala-dikten hafva i Europa sett dagen. Jemte Bopps upplaga af
grundtexten följde en latinsk öfversättning på prosa, som dock endast
afsåg nybegynnarens ledning till uppfattande af Sanskrittexten, men på
intet vis var egnad att framhålla originalets poetiska skönhet. Kort
derefter, 1820 öfversattes dikten till tyska af Kosegarten, 1824 och
1838 af Bopp, med bibehållande af originalets versmått. Den förra,
af dessa tyska öfversättningar hafva vi ej varit i tillfälle att se;
den sednare är törhända, alltför indisk och trogen, för att kunna
erbjuda en ostörd njutning åt en allmänhet, som ännu är föga förtrolig
med Indiens egendomliga natur och åskådningssätt. Kanske har, jemte
detta, äfven den för Indernas episka poesi egna versen, som, använd i
våra språk, gerna vill falla sig tung och enformig, bidragit att göra
Bopps i annat afseende förtjenstfulla öfversättning mindre spridd, än
den förtjenat. År 1828 utgaf Rückert en bearbetning af Nala-sagan,
som möttes af allmänt bifall, och redan upplefvat tre olika upplagor,
den sista 1845. Efter honom bearbetades Nala-sagan på Ryska af
Schukovski, S:t Petersburg 1844, och af A.F. Weltmann; detta sednare
arbete hafva vi ej fått se. 1847 utkommo vidare samtidigt tvenne tyska
öfversättningar, den ena af Adolf Holtzmann, den andra af Ernst Meier.
Till dessa olika bearbetningar komma den redan nämnda latinska af Bopp,
samt en troligen efter denna af Milman 1835 utgifven engelsk, och en
alltför troget efter Bopp öfversatt rysk, som af Ign. Kossovitsch
utgafs i Moskva 1851-1852; till dessa bearbetningars krets sluter sig
slutligen nu, som den nyaste, den svenska öfversättning, som härmed
utgår till allmänheten.

Om man, förbigående de öfriga, med hvarandra jemför de tre
bearbetningarna af Rückert, Holtzmann och Meier, hvilka alla vittna
om både talent och språkkännedom, så skall man förvånas öfver att
öfversättningar från samma original kunna vara hvarandra så olika, ty
blott de allmännaste grunddrag äro i dem gemensamma. Deras författare
hafva, en hvar på sitt sätt, följt en öfversättningsmethod, alldeles
motsatt Bopps; de hafva nemligen mer eller mindre frigjort sig från
originalet och sökt återgifva dess anda, med åsidosättande af dess ord.
Rückert har kallat sin Nal och Damayanti "eine indische Geschichte,
von Friedrich Rückert," och han har i sanning äfven mera omdiktat än
öfversatt den indiska sagan. Han har ej blott utelemnat stycken af
originaltexten, hvilka ej anslagit honom, utan han har äfven utsmyckat
den med bilder och skapelser ur sin egen fantasie, och infört hela
sånger, hvaraf originalet ej känner ett ord; dessa tillägg, så
praktfulla och glänsande de än äro, återgifva dock stundom tankar och
bilder, hvilka för den indiska åskådningen äro fullkomligt fremmande.
Man kan anse Rückerts verk som den nyaste europeiska bearbetningen
af den gamla indiska Nala-sagan, och som sådan är den utförd med den
talent och med den makt öfver språket, hvari Rückert till denna dag
är oupphunnen. Men originalets episkt lugna ton, dess ädelt enkla
värdighet och dess naturliga sanning i uttrycket äro ohjelpligen
borta. En annan klang, en annan anda möter oss ur Rückerts dikt. Den
visar oss i flyktigt klingande verser fantasiens skämtande lek med
dess egna skapelser, och ett smältande språks smygande efter alla ett
poetiskt sinnes nyckfullt skapade former. -- Holtzmann har åter i sin
öfversättning sökt bibehålla originalets allvar och enkla vänlighet,
men han har ansett den ursprungliga sagan öfvermåttan vanställd af
sednare utstofferingar, tillägg och omarbetningar, hvilka han, med
ledning af sin känsla för styckets ursprungliga form, velat afhjelpa
och utgallra; han har i denna sin sträfvan knappast lemnat en vers af
originalet på den plats, der han funnit den, utan ombyggt allt; han
har afplockat blommorna, så att nästan all doft gått förlorad, och
att merendels blott den torra stjelken står qvar. Han har dymedelst
visserligen lyckats finna det ursprungligaste sagans skelett, men vi
våge betvifla att någonsin dikten lefvat bland Indiens folk sålunda
utan kött och blod, ty dessa äro lifvets vilkor. Holtzmann jemför sjelf
sitt arbete med en målares, hvilken vill restaurera en gammal tafla,
som genom nyare tiders oskickliga öfverarbetningar blifvit vanställd
och nära nog oigenkännelig. Hans sätt att förfara har varit ej mindre
vågadt, men mindre tacksamt än Rückerts. Ingendera bearbetningen
tillfredsställer den, som varit i tillfälle att taga kännedom om
originalet. -- Lyckligare än dessa måste vi anse Meiers öfversättning.
Äfven han har uteslutit mycket, som han ansett för sednare tillägg,
men han har åtminstone ej tillagt något, och äfven vida trognare än
Rückert och Holtzmann öfversatt hvad han upptagit. I Originalets enkla
värdighet har ej alltför mycket lidit genom öfversättningen. Af dessa
skäl måste denna anses för den bäst lyckade och den mest indiska af
de öfversättningar och bearbetningar, hvarom här varit fråga, ehuru
uteslutningarne ofta måste synas godtyckliga, och den egendomligt
berusande, yppiga och saftiga indiska doften äfven här till stor del
förgått. Den svenska öfversättaren känner tyvärr alltför väl att äfven
hans arbete skall lida af denna samma brist, alla öfversättningars
medfödda arfsynd, men han har, så godt hans insigt och förmåga det
tillåtit, sökt, med ledning af trohet och en sjelfständig uppfattning
af originalet, komma fram emellan de tvenne klippor, på hvilka hvarje
öfversättning hotar att stranda: för mycken slafviskhet å ena, för
mycken frihet å andra sidan. Han har ej tilltrott sig att utelemna
något, än mindre fördristat sig att tillägga något till grundtextens
ord. Han har velat göra sin öfversättning gagnelig för dem, som med
dess tillhjelp ville gå till originalet, men har ej heller haft hjerta
att helt och hållet uppgifva hoppet om läsare i en större allmänhet.

Det återstår oss ännu att tala några ord om versslaget. Det är
oändeligen långtifrån likgiltigt, i hvilken yttre form en poetisk
skapelse öfverflyttas från ett språk till ett annat. Hvarje sådan
krystalliserar sig genast vid utgången ur skaldens själ i en bestämd
och gifven form, hvilken är och förblir det endas fullt passande
uttrycket af styckets inneboende anda. Men kan detta sägas om hvarje
enskild poetisk produkt, så gäller det i vida högre grad om den episka
poesien, hvilken återspeglar ett helt folks egendomliga och åt detta
håll alltid skarpt utpreglade nationallynne. Af denna orsak har hvarje
nation, som förmått utbilda en egen episk poesie, till dess uttryck
äfven skapat en egendomlig versform, hvilken man väl må akta sig för
att anse som en blott tillfällighet, ty den är innerligt sammansmulten
med den nationalanda, som i den sökt sitt poetiska uttryck. Sålunda har
Indien sin episka sloka, Grekeland sin hexameter, Spanien sin heroiska
stans, Tyskland sina i Niebelungen och i Reineke Fuchs uppträdande
versmått, det gamla Scandinavien sin allittererade rythm, Finland sin
trochaiska runometer. Hvarje episk dikt borde af detta skäl, då den
öfverflyttas till ett annat språk, äfven få bibehålla sin ursprungliga
versform, för att ej förlora sin nationela prägel. Men -- äfven
språken hafva sina egendomligheter, sina oafvisliga fordringar; hvad
som lämpar sig i det ena språket, är ofta olämpligt i det andra; den
versform, som i det ena låter enkel och värdig, kan förefalla platt
och monoton i det andra. En sådan efterhärmning är derföre ej alltid
möjlig. -- Om man åter å andra sidan, såsom det ligger nära till hands,
vid öfverflyttandet af en nations episka poesie till en annan nations
språk, vill begagna den versform, som denna sednare skapat sig till
uttryck för sin egen episka poesie, så löper man fara att intvinga
originalet i en alldeles fremmande form, och att uttrycka en helt annan
nationalanda, än den man åsyftat. Dessa svårigheter, emellan hvilka
en öfversättare likväl är tvungen att söka sig en väg, göra äfven, i
förening med de olika nationaliteternas olika anlag och karakter, att
en sann och verklig öfversättning egentligen är en omöjlighet; den
ena nationens poetiska skapelser kunna aldrig rätt återgifvas i en
annan nations språk, om de ej af naturen stå i en nära förvandtskap;
en öfversättnings förtjenst är och förblir den ganska ringa, att
utgöra en så litet som möjligt afvikande och vanställande nyansering
af originalet, och att derjemte synas hemmastadd i det språk och det
nationallynne, der den uppträder. På grund af här antydda skäl har den
svenska öfversättaren länge tvekat i valet af ett versmått, som skulle
kunna helst någorlunda återgifva originalets rythm, utan att förefalla
den Svenska läsaren antingen stötande eller enformig. Samma svårighet
synes äfven hafva framställt sig för hans föregångare, ty af alla de
sju olika öfversättningar och bearbetningar af Nala-dikten, vi haft
tillfälle se, finnas icke tvenne affattade i samma versmått, och ännu
synes man vara långtifrån ense om, hvilken vers är den lämpligaste
för öfversättningar från Indernas episka poesie. Den versform, som af
Inderne sjelfva dertill begagnas, kallas _Sloka_, och utgöres af en 32
stafvelser upptagande dubbelvers, som oftast för sig afslutad utgör
en fullständig period. Hvarje sloka består af tvenne likaljudande
hälfter, hvilka åter genom en caesur i midten skiljas i tvenne, af två
fyrstafviga versfötter (pada,= pes, ped-is) bestående delar; caesuren
infaller alltid efter hela ord. Sålunda sönderfaller hvarje sloka i
fyra till ljud och ord af hvarandra oberoende delar, hvarje af åtta
stafvelser. Denna verstakt, understödd af ordens accent och hvarje
stafvelses på förhand fixerade metriska beskaffenhet, tillåter dock i
originalspråket många friheter i det enskilda; derigenom undvikes en
entonighet, som ej gerna kan förekommas vid detta versmåtts begagnande
i våra moderna språk, med deras sväfvande accentuering. Den indiska
slokan synes likväl hufvudsakligen hafva varit byggd på accenten, ty
till qvantiteten äro blott den andra och den fjerde versfoten bestämda,
dock är äfven här sista stafvelsen obestämd. Schemat för den indiska
slokan blir sålunda:

     u u u u, v -- -- u | u u u u, v -- v u |
     u u u u, v -- -- u | u u u u, v -- v u | |

Sin egendomliga karakter och lyftning får slokan genom de tvenne alltid
långa stafvelserna i midten af andra versfoten i hvardera raden,
utan hvilka de båda vershälfterna skulle vara fullkomligt lika, och
den långa versen sönderfalla i tvenne likaljudande korta. Men denna
egendomlighet, som i Sanskrit just förhöjer slokans skönhet, gör den
i ett modernt språk svår att bilda, tvungen och enformig, emedan en
fixerad accent här ej ger lif och omvexling åt versen. En sloka skulle
på svenska hafva ungefär denna lydelse:

    "I Nischada en Kung fanns det, vidtberömd, Virasênas son,
    Nala, herrlig, af dygd smyckad, skön och kunnig i hästars vård."

Den förste, som i Europa försökte att i metrisk form öfversätta från
Sanskrit, Fr. Schlegel (Spr. u. Weish. der Indier, 1808), efterbildade
originalets versmått, hvilket dock ej måste hafva förefallit hans
broder A.W. von Schlegel lämpligt för tyska språket, då han vid sina
öfversättningar (Ind. Bibl. 1820) begagnade den grekiska hexametern. Vid
sina tyska öfversättningar af Nala-dikten begagnade både Kosegarten
och Bopp originalets versmått, men ingen af de sednare öfversättarena
har häruti följt deras föredöme. Rückert ville sluta sig till en
inhemsk versform och upptog den tyska medeltidens s.k. fria rimmade
Knittelverser, på hvilka t.ex. Reineke Fuchs lemnar oss ett prof. Han
erhöll dermed en lätt och lekande versform, förträffligt lämpande sig
för skimrande ordlekar och konstlade rimmerier, men ovärdig den indiska
epopéns värdiga och lugna allvar. Meier å sin sida upptog den nationelt
tyska, i rimmade strofer afdelade heroiska Niebelungen-versen, och hans
öfversättning fick derigenom en långt ädlare yttre form än Rückerts.
Holtzmann åter har bildat sig en egen vers af denna byggnad:

    "Da kam gerade die Strasse heran
        der Konig Nal; der hatte auch
    Des Königs Bimas Boten gehört
        und eilte froh zur Gattenwahl;"

Med någon omvexling för att undvika entonighet, faller den sig i tyskan
ganska väl. Schukovski bearbetade Nala-sagan i hexameter, Kossovitsch,
äfvenså Weltman, i åttastafvig trochaisk vers. Ännu andra versmått
hafva till slokans återgifvande blifvit begagnade. Holtzmann öfversatte
förut (1841) delar af Ràmàyana i åttastafvig jambisk vers. Bergstedt
i Upsala har i en vacker öfversättning af Sàvitrî-episoden (1844)
begagnat den trochaiska tetrametern, t.ex.

    "Så han talte, och till hyddan styrde han sin snabba gång,"

men har i sina 1845 utgifna spridda öfversättningar återgått till den
indiska slokan.

Den svenska öfversättaren har, under sin villrådighet om det bästa
valet i denna mångfald, slutligen ej funnit sig fullt tillfredsställd
af någon af dessa versformer. Dels hafva de förefallit honom alltför
litet återgifvande originalets rythm, dels för mycket entoniga eller
annars för svenska språket olämpliga, dels åter alltför bindande och
inskränkande den frihet i det yttre, hvaraf en öfversättare så väl är
i behof, för att helst någorlunda troget kunna återgifva originalets
ord. Att åter tillgripa den gamla nordiska heroiska versen, kunde vid
en öfversättning af indisk poesie rimligtvis ej komma i fråga. Den
svenska öfversättningen uppträder derföre i en versform, hvars syfte
vore att, utan att stöta läsarens öra, i någon mon återgifva intrycket
af originalets verstakt, och derjemte äfven lemna öfversättaren någon
frihet i den yttre formen. Det är mer än möjligt, att denna versform ej
skall förefalla lämpligare än de ofvan anförda; må den i sådant fall
sluta sig till dem som ett nytt, om ock misslyckadt försök att lösa
frågan om den lämpligaste yttre omklädnaden för öfversättningar af den
indiska poesiens alster. -- Ett register öfver noterna har blifvit
bifogadt för att göra desamma mer användbara för den vid Indernas
föreställningar ovane läsaren, en förteckning öfver de i stycket
uppträdande personerna åter, på det läsaren lättare må kunna fasthålla
namn, hvilka genom sin fremmande klang måste förefalla förvillande.
Utgifvaren har ej ansett vara på sin plats att utstyra detta arbete med
noter af kritiskt och philologiskt innehåll.

Under skydd af denna inledning utgår nu den svenska öfversättningen
af Nala-dikten. Damayanti blir sålunda från sitt hemlands varma
solbeglänsta fält förflyttad under en kulnare himmel. Måtte hon
ej finna den luft, som der omger henne, alltför sval, så att hon
afskräcker sina syskon inom den indiska literaturen från att följa
hennes spår. Öfversättaren skulle skatta sig lycklig, om han förmått
hos henne, i denna fremmande drägt, bevara helst en ringa fläkt af den
fina lotosdoft, hvaraf hon i Indien omgafs, och hvilken der gjorde
henne så älskad och beundrad.

Helsingfors i Maj 1852.




I stycket förekommande personer:

_Vrihadasva_, diktens berättare.

_Nala_, Konung i Nischadha, äfven kallad _Naischadha_ och _Punyasloka_,
en tid dold i skepnad af kusken Vàhuka.

_Damayanti_, Nalas Gemål, Konung Bhimas dotter, äfven kallad
_Bhîma-dottren_ och _Vidarbha-dottren_.

_Bhîma_, Konung i Vidarbha.

_Rituparna_, Konung i Ayodhyà, äfven kallad Ikschwàku-ättling.

_Puschkara_, Nalas broder.

_Karkotaka_, ormarnes Konung.

_Kali_ och _Dvàpara_, onda väsen.

_Sunanda_, Dotter till Konungen i Tschedernas land, Damayantis kusin.

_Kesinî_, Damayantis tärna.

_Sudeva_, Brahmaner, utsände af Damayanti.

_Parnâda_, Brahmaner, utsände af Damayanti.

_Vàrschneya_, Nalas lifkusk.

_Vàhuka_, Rituparnas kusk.




FÖRSTA SÅNGEN.


    En Konung Nala det fordom fanns, Virasenas son,
    Af herrliga dygder prydd, hästkunnig, att skåda skön;
    Han stod ibland jordens Furstar, som Indra[1] bland Gudarne
    Och strålade öfver alla, som solen på himmelen,
    Gudfruktig och Vedakunnig,[2] han var Nischadernas[3] Kung,
    Och älskad af ädla tärnor, frikostig, med hjelteskick,
    Den säkraste bågskytt äfven, och väldig som Manu[4] sjelf,
    Och sina passioners herre -- dock fallen för tärningsspel.[5]

    Så lefde ock i Vidarbha Bhima, en mäktig Kung,                  5
    En hjelte, med dygd begåfvad, men saknande fadersfröjd;
    Och offer och bot han gjorde i längtan att få en son. --
    Då kom der en Brahmarischi,[6] Damanas, till hans borg,
    Men Konungen och hans maka der gästade honom godt,
    Af pliktkänsla och i hopp om den Vises välsignelse.
    Och, tacksam, Damanas gaf åt Kungen och hans gemål
    En herrlig gåfva: en dotter och herrliga söner tre.
    Dama och Damayanti, Dànta och Damana.[7]
    Af sköna dygder prydde och väldige vexte de;
    Men Damayanti åter i verlden blef vidt berömd                   10
    För skönhet, glans, behag och sin smidiga midjas vext.

    När mogna år hon hunnit, hon omgafs i hundratal
    Af strålande tärnors skara, som Satschi[8] i Indras hof.
    Men Bhimas dotter, prydd i juvelers och perlors prakt,
    Der glänste i tärnors skara, som blixten i molnets natt,
    Med smäktande ögon, ljuflig som Skönhetsgudinnan sjelf.
    Ej var bland menskor, Daemoner, och ej ibland Gudarne
    En skönhet, liknande hennes, än sedd och ej ens förspord;
    Ljuf var hon att Gudarnes hjertan hon satte i oro lätt. --
    Och Nala, bland män en tiger, i skönhet ej andra lik,          15
    Som kärleksguden i fägring, så stod han för menskors blick.
    I hennes närhet man städse hörde blott Nalas lof,
    Och inför Nischaderkungen man prisade henne blott.
    Så, fast ej sedda, ej kända, de älskade dock hvarann,
    Och ryktet underblåste städs deras kärleks brand.

    Så Nala, ej mäktig mer att qväfva sitt hjertas qval,
    Satt tankfull engång i parken, som gränsade till hans slott.
    Då såg han en flock af svanar, med vingar i silfverglans,
    I skogen irrande sorglöst. Han fångade en af dem.
    Men molnets granne talte och sade till Nala så:                20
    "Döda mig ej, o Konung, och fröjd skall jag bringa dig!
    Hos Damayanti skall jag höja din ära så,
    Att hennes tanke ej nånsin söker en ann än dig."
    Åt svanen, som sådant talat, Kung Nala dess frihet gaf,
    Och svärmen lyftade vingen; det bar till Vidarbhas land. --

    Då Vidarbhas stad den hunnit, den glänsande svanesvärm,
    Den sänkte sig lätt i parken vid Damayantis slott;
    Och hon, i tärnors skara, då hon såg de herrliga der,
    Så sökte hon muntert fånga de glänsande fåglarne.
    Då skingrades hastigt svärmen omkring i den ljufliga lund,     25
    Och tärnorna, spridda i parken, svanarne jagade.
    Den svan, den Damayanti, förföljande, upphann re'n,
    Den antog menniskostämma och talte till henne så:
    "Hör Damayanti! Nala heter Nischadas Kung,
    Som Asvinabröderna[9] herrlig; ej liknar han andra män.
    Om hans du vore, hans maka, du sköna, af ädel börd,
    Då vore ditt lif ej fåfängt, din skönhet ej utan frukt.
    Väl hafva vi skådat Gudar, -- Gandharver,[10] Daemoner ock,
    Och menskor, men ännu ingen -- så herrlig och skön som han. --
    Du är en perla bland qvinnor, en prydnad bland män är han,     30
    Och passande det sköna förentes med skönt till ett."
    Så talte svanen, men hastigt Damayanti svarade så:
    "Gå, säg detsamma åt Nala, Nischadernas ädle Kung!"
    "Ske så!" Så svanen svarte Vidarbhas ljufliga mö,              32
    Flög till Nischada åter och täljde för Nala allt.




ANDRA SÅNGEN.


    Men Damayantis tankar, sedan hon svanen hört,
    De dröjde ej mer hos henne, men städse hos Nala blott;
    Och tankfull blef Damayanti, och sorgsen och blek om kind,
    Föll af, och barmen häfdes ständigt af suck på suck.
    Och drömmande mot höjden hon såg med förvirrad blick;
    Än var hon blek, än jagades bloden af kärlek upp;
    Ej fann hon frid i hvila, ej nöje i näring mer,
    Ej slummer natt eller dag, städs klagande: ve, o ve!
    Af dessa tecken funno Damayantis väninnor lätt                  5
    Att sjuk hon var i sitt hjerta; och så för Vidarbhas Kung
    Förkunnade att hans dotter förlorat sin sinnesro.

    Då Konung Bhima detta af tärnornas skara hört,
    Han ansåg visligt saken för Damayantis väl af vigt.
    Han tänkte: Hvi är min dotter, som vore dess sinne sjukt?
    Men då han sen betänkte att mognade år hon nått,
    Så fann han tid för henne att välja sig en gemål,
    Och lät nu sammankalla de mäktiga Furstar så:
    "Kommen, o Furstar! min dotter skall välja sig en gemål".[11]
    Men Furstarne, då de hörde af Damayantis val,                  10
    På Bhimas kallelse alla färdades till hans borg,
    Och fyllde jorden med dånet af elefanters och hästars tåg,
    Och ståtliga härars, prydda i doftande kransars prakt.
    Men Bhima Kung, långarmig,[12] emottog de ädla män,
    Dem hedrande, som det höfdes. Och ärade dröjde de.

    Vid samma tid de högste af Gudarnes Vise ock,
    De ädle och fromme Rischis Nàrada[13] och Parvata,
    Från jordens lägre nejder gingo till Indra up
    Och ärade in de trädde i Gudakonungens borg.
    Men Indra, sedan han helsat, frågade nådigt dem                15
    Om deras gudomliga välgång och helsa till lif och lem.

              Nàrada sade:

    O Herre, hälsa vi känna lifvande hvarje lem,
    Och furstarne äfven dermere befinna sig alla väl.

              Vrihadasva sade:[14]

    Så sagdt, då svarade Vritras och Balas baneman:[15]
    "Dock, de rättrådiga furstar, som kämpa med dödsförakt
    -- De som i striden modigt döden i ögat se,
    Dem tillhör himmelen, såsom Kàmaduk[16] tillhör mig --
    Hvar äro nu dessa hjeltar, då här jag ej skönjer dem,
    Då ej till mig de komma, som ärade gäster, mer?
    Så frågad af Indra sade den vise Nàrada                        20
    Maghavan![17] Hör mig, hvi dem här du ej skådar nu:
    Vidarbhakonungens dotter, hon, Damayanti nämnd,
    I skönhet oöfverträffad af qvinna på jordens rund,
    Hon skall nu snart sig välja bland Furstarne en gemål.
    Dit hasta alla Kungar och Konungasöner nu,
    Och henne, verldens perla, de söka att vinna der
    I täflan alla, o Vritras och Balas baneman!"

    Men medan detta taltes, till Gudarnes Konung der
    Nalkades, jemte Agni, Verldsbeskyddarne.[18]
    Så fingo de alla höra den vise Nàradas tal                     25
    Och sade muntert: "Välan, så låt oss jemväl gå dit!"
    Och sedan gingo de alla, med vagnar och tjenare,
    Ned till Vidarbha, i samma afsigt som Furstarne.

    Och äfven Nala, i kunskap om Furstarnes sammankomst,
    Med tanke på Damayanti, begaf sig med fröjd på väg.
    Så sågo Gudarne Nala dernere på jordens ban,
    Som stode der Kärleksguden; så klar var hans skönhets glans.
    Men då de honom sågo, som solen så strålande,
    De stannade, tvekande, häpne öfver hans herrlighet.
    Så hejdade himlens Gudar i molnen vagnarne,                    30
    Och sade till Nala, sedan de stigit från höjden ner.
    "Hör hit, o Konung Nala, som aldrig ditt löfte svek;           31
    Gör oss en tjenst, du ädle, och blif oss en härold nu!"




TREDJE SÅNGEN.


    "Ske så!" Så svarade Nala och gaf dem sitt löfte då;
    Med händren mot pannan höjda[19] han frågte med vördnad se'n:
    "Hvem ären J? Till hvilken sändes som härold jag?
    Hvad skall jag göra för Eder? Låten mig veta det!"
    Så talade Nala; honom svarade Maghavàn:
    "Gudar vi äro, och komne för Damayantis skull.
    Jag är Indra och denne är Agni, och här du ser
    Varuna, vattnets herre, och Yama, som bringar död.[20]
    Förkunna du Damayanti vår ankomst, sägande så:                5
    Verldsbeskyddarne nalkas; skåda dig önska de;
    Sakra,[21] Varuna, Agni, Yama begära dig.
    Till gemål du nu välje en ibland Gudarne."
    Så talade Sakra, Nala svarade vördnadsfullt:
    "Sänden ej mig, o Gudar; jag kommit i samma värf,
    Hur kan väl en man för en annan tala ett sådant ord
    Till den, den sjelf han älskar? O, skonen, o Gudar, mig!"

              Gudarne sade:

    "Ske så! så nyss du gaf oss ditt löfte, o Naischadha;[22]
    Hvi skulle ditt ord du svika? Gå Naischadha, gå, dröj ej!"
    Men Nala, så tilltalad af Gudarne, sade än:                    10
    "Borgen är strängt bevakad, hur kan jag väl komma in?"
    "In skall du komma," så sade Sakra till Nala; han
    "Välan" blott svarade sorgsen och till Damayanti gick.

    Han såg Vidarbha-dottren i tärnornas skara der,
    Strålande, den ädla, af skönhet och ljuft behag,
    Finlemmad och smärt om midjan, skönögd, i sin ungdoms glans,
    Som manande ut till täflan den strålande månen sjelf
    Högt flammade hans kärlek, då han så den ljufliga såg,
    Men, för att sitt löfte fylla, dock qväfde sin känsla han.
    Men alla de ädla tärnor, betagna af Nalas glans,               15
    Der sprungo från sina säten, förvirrade, häpna upp,
    Och prisade hans skönhet med undran och välbehag.
    Ej ord de hade, men tänkte tyst i sitt hjerta så:
    "O, se den ädles skönhet! Hvad glans! Hvad värdighet!
    Hvem är han? En Gud, en Yakscha,[23] en gäst ifrån Indras verld?"
    Men tala till honom kunde de sköna tärnorna ej,
    Förlägna och slagna af hans skönhet, de ljufliga.

    Dock slutligt Damayanti, med ljufveligt leende,
    Till Nala, leende äfven, sade betagen så:
    "Hvem är, o herrlige, du, som störer mitt hjertas frid?        20
    Hit som en Gud har du nalkats. Jag längtar att känna dig.
    Huru har hit du kommit? Hur har du ej blifvit sedd?
    Väl är dock min borg bevakad, och strängt är min faders bud." --
    Så frågad af Damayanti, svarade Nala så:
    "Nala är jag, och kommer som Gudarnes härold hit:
    Sakra, Varuna, Agni, Yama begära dig,
    Men till gemål du nu välje, herrfiga, bland dem en.
    Och deras allmakt gjorde att osedd jag nalkats dig,
    Att ingen såg mig komma, att ingen mig hindrade.
    För detta värf af de höga Gudarne sändes jag. --               25
    Se'n detta du hört, o sköna, så gör, hvad dig synes godt."




FJERDE SÅNGEN.


    Men hon, med vördnadsbugning för Gudarne, sade så:
    "Tag till din gemål, o Konung, mig efter öflig sed! --
    Hvad önskar du mer? Mig sjelf och allt hvad jag äger, jag
    Lemnar åt dig, min herre. Tag till din maka mig!
    Svanarnes ord, o Konung, tära mitt hjerta städs,
    Och blott för din skull jag låtit Furstarne samlas här. --
    Om du min kärlek förskjuter, du, som min stolthet är,
    Jag tager min tillflykt till vatten, till snöre, till eld,
                                                   till gift."
    Så talte Damayanti, och Nala svarade nu:                        5
    "Då Gudar din ynnest söka, hvi väljer en dödlig du?
    Ej stoftet från deras fötter liknar i värde jag,
    De ädles, som verlden skapat; vänd du din håg till dem!
    -- Mot döden hastar en dödlig, som Gudarne gör emot --
    Skona mig derför, hulda, och välj bland Gudarne en.
    Njut af de glänsande drägter, de himmelska kransars doft,
    De herrliga smycken, se'n du fått till gemål en Gud --
    Hutàsa,[24] Gudarnes Herre, som skapat har verlden all
    Och skall förtära den åter -- hvem valde väl honom ej?
    Och Yama, som med sin glafven här alla varelser styr
    Och tvingar att vörda det rätta -- hvem valde väl honom ej?    10
    Den mäktige Indra, som kufvar de onda Daemoners här,[25]
    Den rättrådige, ädle -- hvem valde väl honom ej?
    Välan, välj utan tvekan bland Verldsbeherrskarne nu
    Dig en gemål, och följ det råd, som en vän dig ger!"
    Så talte han, Damayanti svarade långsamt nu,
    Med ögon fyllda af tårar, manade fram af sorg:
    "Min vördnad ödmjukt jag egnar alla Gudar, o Kung!
    Men dig till gemål jag väljer. Det heligt bedyrar jag."
    Hon darrade upprörd; Nala sade till henne då:                  15
    "Då hit som härold jag kommit och gifvit åt Gudarne
    Mitt löfte, min egen fördel hur kan jag väl söka då?
    Kommen för andra, egen sak jag ej drifva kan.
    Så är min plikt. -- Men får jag än drifva min egen sak,
    Ej mindre öppet jag handlar -- Så vare vårt handlingssätt!"

    Då sade Damayanti med klarnande leende
    Till Nala, tvekande, dessa af tårar brutna ord:
    "O Konung, ett medel ser jag, som säkert till målet för,
    Och dervid, o ädle Furste, du frias från hvarje skuld.
    Må du, må Gudarne äfven alla, med Indra främst,                20
    Dit komma tillstädes, der jag fritt väljer mig en gemål.
    Då skall jag inför de höga Gudarne välja dig,
    Ädle Konung, och ingen skuld faller dig till last."

    Men Nala, sedan han detta af Vidarbha-jungfrun hört,
    Gick han tillbaka till stället, der Gudarne voro än.
    Och då de honom sågo nalkas, de sporde nu
    Otåligt honom alla om allt, huru allt gått till:
    "Har Damayanti du skådat, den ljufveligt leende?
    Hvad bådar hon oss, o Konung? Skynda, förtälj oss allt!" --

              Nala sade:

    "Af eder sänd jag trädde i Konunga-dottrens borg,              25
    Hvars höga port var bevakad af åldrige, trogne män.
    Men dock, då in jag trädde, genom er gudamakt
    Ej man, blott Konunga-dottren, den ädla, bemärkte mig.
    Och hennes väninnor såg jag, och de sågo mig jemväl,
    Och häpna de blefvo alla, o Furstar bland Gudarne!
    Fast er, o Gudar, jag sökte skildra för henne der,
    Bedårad den hulda valde dock, framför eder, mig.
    Den oförståndiga sade: 'Må Gudarne, jemte dig,
    Dit komma tillstädes, der jag fritt väljer mig en gemål,
    Då skall inför dem jag välja, ädle Naischada, dig,             30
    Och så, o mäktige Furste, du frias från hvarje skuld.'
    Så har jag sanningsenligt nu eder berättat allt,
    Men eder vilja, o Gudar, besluter hvad blifva skall."




FEMTE SÅNGEN.


    Men då en dag med gynnande tecken kommen var,
    Lät Bhima Furstarne kalla till Damayantis val;
    Och då de, af kärlek tärde, detta hans budskap hört,
    De samlades skyndsamt alla, i hopp om den skönas hand.
    Så genom äreporten, samt gyllene pelarhvalf
    I salen[26] Furstarne trädde, som lejon i klyftans djup.
    På präktiga säten suto de mäktiga Furstar der,
    I doftande kransar prydde, i perlors och smyckens prakt.
    Der såg man väldiga armar, som klubbor i kraft, och dock        5
    Välformade, smidiga, fina, femhöfdade ormar likt;
    Och sköna lockar man såg der och dunkla ögonbryn,
    Och Furstarnes blickar lyste som stjernor på himmelen.

    I denna församling, helig som staden Bhogavati,[27]
    I sal'n, af mannatigrar, som klyftan af tigrar, fylld
    In trädde Damayanti, den sköna, den ljufliga,
    Fängslande allas ögon och hjertan genom sin glans.
    Hvarhelst en blick på henne råkade falla först,
    Der fängslades den orubbligt, och dröjde och rördes ej.
    Men medan furstenamnen en härold ropade upp,                   10
    Fem liknande gestalter såg Damayanti der;
    De stodo der så lika att hon ingen skilnad fann,
    Och, gripen af tvekan, kunde hon Nala ej känna mer;
    Hvem helst hon såg på, hon trodde: just den måste vara han.
    Men öfvervägande tänkte hon sen i sitt sinne så:
    "Hur skall jag Gudarne känna, och urskilja Nala hur?" --
    Så tänkande Damayanti, af tvekan och oro tärd,
    Uppsökte Gudarnes tecken, dem fordom hon nämnas hört:
    "De Gudarnes kännetecken, dem åldrige män mig nämnt,
    Ej finner jag dem hos någon af dem, som jag skådar här."       15
    Men sist, begrundande mycket, och tänkande hit och dit,
    Hon ansåg bäst att sin tillflykt taga till Gudarne,
    Och sedan med ord och tanke sin vördnad hon egnat dem,
    I ödmjuk ställning hon sade till Gudarne, darrande, så:

    "Så sannt på svanens budskap till make jag Nala valt,
    Så sannt nu Gudarne måste visa mig honom här![28]
    Så sannt med ord eller tanke jag aldrig ett brott begått,
    Så sannt nu Gudarne måste visa mig Nala här!
    Så sannt som Nala blifvit af Gudarne mig bestämd,              20
    Så sannt ock Gudarne måste visa mig honom här!
    Så sannt en gång mitt löfte af kärlek jag Nala gaf,
    Så sannt nu Gudarne måste visa mig honom här!
    Och Gudarne måste taga sin gudagestalt igen,
    Att jag må känna Nala, Nischadernes ädle Kung."

    Men Gudarne, då de hennes sorgliga klagan hört,
    Och hennes beslut och fasthet och hyllning för Konung Nal,
    Och sett hennes sinnesrenhet, och klokhet och kärlekskraft,
    Då togo de, som hon bedt dem, sin gudagestalt igen.
    Så såg hon Gudarne alla, med stirrande, stadig blick,          25
    Med friska kransar beprydde, och utan att skugga ge,
    Fritt sväfvande öfver jorden, och fria från svett och stoft.
    Med vissnade kransar stod der, med ögonen blinkande,
    Af egen skugga fördubblad, fördunklad af svett och stoft,
    Vid jorden fästad Nala, förrådd af sin egen blick.[29]
    Men då Damayanti Nala och Gudarne skådat nu,
    Hon valde Nischaderkungen så efter öflig sed:
    Med rodnad och blygt den ljufva berörde hans klädnads fåll
    Och fästade vid hans skuldra en doftande, vacker krans;
    Så valde hon nu den ädle Nala till sin gemål
    Ett rop: "o, o!" från alla samlade Furstar ljöd,
    Och Gudar och Kungar alla sade "rätt så, rätt så!"             30
    I det de beprisade Nala, den ädle Nischaderkung.
    Med fröjd i sitt hjerta sade nu Virasenas son
    Till Damayanti, sin maka, den skönhöftade så:
    "Då framför Gudar, ädla, du valt dig en dödlig man,
    Så vet, att jag är din make. Med fröjd jag ditt ord förnam!
    Så länge en lifsfläkt dröjer inom mig, o ljufliga,
    Så länge skall din jag blifva. Det heligt bedyrar jag."
    Men se'n nu Damayanti han fröjdat med dessa ord,
    De, lyckliga af hvarandra, betraktade Gudarne,
    Och sökte sitt skygd hos dessa med hjertats tysta bön.
    Men Gudarne, då nu Nala var af Damayanti vald,                 35
    De åtta nådegåfvor förlänade honom än:
    Om Satschi ljufveligt påmint Indra åt Nala då
    Sin närvaro vid hans offer och en skuldfri vandel gaf;
    Men Agni sitt eget väsen, när helst det behöfdes, gaf,
    Och tillgång till högre rymder, som stråla af eget ljus.
    Fin smak förlänade Yama, och fasthet i dygd och plikt,
    Men Varuna vattnets väsen och doftande kransars glans;
    Och alla gemensamt gåfvo hopp om ett tvillingpar[30]
    Då dessa skänker de gifvit, gingo till himlen de,
    Och Furstarne, då de Nals och Damayantis förening sett,
    Beundrande, glade drogo åter enhvar till sitt.                 40
    Men då de gått, den ädle Bhima med fröjdfull håg
    Snart Damayantis och Nalas förmälning besörja lät.
    Nischadakonungen dröjde en tid hos Bhima qvar,
    Och for med dennes tillstånd se'n till sin egen stad.

    Der Nala, skönt förenad med den ljufvaste maka så,
    Nu lefde i fröjd med henne, som Indra med Satschijà.
    Och, strålande som solen, i fröjd och med rättvis håg,
    Sitt folk han lyckliggjorde, det styrande enligt lag.

    Än Asvameda och andra offer han företog,                       45
    Yayàti lik,[31] och klokt åt Brahmaner han gåfvor gaf;[32]
    Än åter i ljufliga lunder och parker han irrade
    Med Damayanti, den ljufva, en Gud uti skönhet lik.
    Och Damayanti åter, hon skänkte åt Nala snart
    Indrasena, en son och en dotter Indrasenà.[33]

    Så, under offer och fröjder i vexling, han lefde der,          48
    Och styrde som Kung ett rike, fridsällt, lyckligt och rikt. --




SJETTE SÅNGEN.


    Då Nala af Damayanti var vald, och då Gudarne
    Dädan gingo, de mötte Kali och Dvàpara.[34]
    Då frågte af Kali Indra, Daemonernas baneman:
    "Hvart hastar du, Kali, säg mig, hvart går du med Dvàpara?"
    Men Kali svarte: "Jag skyndar till Damayantis val;
    Till maka jag henne tager; vid henne min lust sig fäst."
    Då sade leende Indra: "Hon redan har gjort sitt val,
    Och, oss försmående, Nala hon till sin make tog."
    Då detta han hört af Sakra, Kali af harm betogs,                5
    Och, helsande Gudarne afsked, talade vredgad så:
    "Då framför Gudar en dödlig hon till sin make valt,
    Så må ett straff hon lida, stort, rättvist och väl förtjent!"
    Till svar åt Kali då sade himmelens Gudar så:
    "Med vårt begifvande Nala blef af Damayanti vald. --
    Och äfven, hvem skulle icke välja den ädle Nal,
    Som alla plikter känner, otadelig vandel för,
    Och läser de fyra Veder, de heliga Sagor ock,[35]
    Hos hvilken Gudarne rikligt mättas med offer städs,[36]
    Som älskar mildhet[37] och sanning, som står vid löfte fast,  10
    Är from och gifmild, rättrådig, lugn, fläckfri och stark i dygd
    Orubbligt städs, och i allo en Gudarnes like är?
    Då sådan han är, den ädle, den honom förderfva vill,
    En dåre är den, o Kali, och bringar sig sjelf förderf;
    Då så han af dygd är smyckad, den honom förderfva vill,
    Må den försjunka i Narakas[38] djupaste, värsta göl!"
    Så Gudarne talte till Kali och gingo till himlen hän. --
    Men, sedan de gått, dock sade Kali till Dvàpara:
    "Min harm jag ej tygla mäktar, jag måste i Nala bo;
    Från thronen skall han störtas och skiljas vid sin gemål.
    Men du, var min hjelp, din boning i tärningarne tag"![39]





SJUNDE SÅNGEN.


    Se'n Kali sålunda slutit förbund med Dvàpara,
    Begaf han sig till Nalas, Nischadakonungens land,
    Och dröjde der länge, i väntan att finna en läglig stund. --
    Så ändtligt på tolfte året i Nala en plats han fann:
    Sin aftonbön gjorde Nala, sedan han renat sig
    Och sköljt sig, men underlåtit att skölja fötterna;
    Då fick han fel, och Kali sig smög uti honom in.[40]
    Men sedan en plats han funnit i Nala, till Puschkara
    Han gick och sade till honom: "Gå spela med Nala nu,
    Jag står dig bi, du skall segra i tärningsspel öfver Nal,       5
    Och sedan hans thron du vunnit, blif Konung i Nischada!"

    Då Puschkara detta hört, han gick till sin broder Nal;
    Med honom, som den högste tärning, gick Dvàpara.[41]
    Kommen till Nala, talte den djerfve Puschkara nu:
    "Låtom oss spela!" Detta sade han gång på gång,
    Tills slutligt den ädle Nala hans maning ej motstod mer.
    Damayanti såg på; han trodde, det vore en lycklig stund
    Att spela om guld och skatter, om vagnar och egendom;
    Men, kufvad af Kali, Nala låg under i spelet städs.
    Snart honom, af spelets hetta bedårad, ej någon mer            10

    Af vännerna hejda kunde; blott större hans ifver blef.
    Då kom hans folk, i spetsen gingo dess åldrige Råd,
    Att se sin Konung och hejda hans dårskaps häftighet.
    Då till Damayanti talte Konungens Lifkusk[42] så:
    "Det må åt Nala förkunnas: här bidar hans hela folk,
    Och kan ej sin ädle Konungs ofärd fördraga mer."
    Då sade med bruten stämma, med tårar och tärd af sorg,
    Till Nala Damayanti, förintad af hjerteqval:
    "O Konung, i kärlek bidar dernere ditt hela folk,              15
    Och med det dess ädle Råd, det längtar att skåda dig.
    Tag mot dem, tag mot dem!" Detta sade hon gång på gång,
    Och klagande bittert såg hon på honom med tårad blick;
    Men Nala, af Kali kufvad, dock gaf henne intet svar. --
    Och alla Råden och folket, det trogne, med bitter sorg
    Då sade "Han är förlorad", och drogo med blygsel bort.
    Men spelet emellan Nala och Puschkara fortfor än
    I månaders tid, och Nala förlorade mer och mer.




ÅTTONDE SÅNGS.


    Men Damayanti, då hon såg Punyasloka så[43]
    Som från sina sinnen, sjunken i spelet med all sin håg,
    Då tyckte Bhima-dottren, af oro och smärta qvald,
    Att detta för hennes Konung betänkligt och farligt blef.
    Och då hon fann att Nala re'n tappat sitt gods, sitt allt,
    Till Vrihatsena, hans trogna anima, den fintliga,
    Den ljufveligt talande, ädla och tillgifna, sade så:
    "Gå, kalla det höga Rådet tillsamman i Nalas namn,              5
    Och säg dem hvad allt förlorats, och hvad oss står åter än"

    På detta budskap kommo det vördige Rådets män
    Och sade, då in de trädde: "O, måtte det lyckas oss!"
    För andra gången det trogna folket nu följde dem.
    Det sade väl Damayanti, men han, han hörde ej;
    Och då hon fann att Nala ej aktade hennes ord,
    Med blygsel i sin borg hon sig sorgsen tillbaka drog. --
    Hon hörde hur spelet fortgick till Nalas ofärd än,
    Förnam att han allt förlorat; då sade till amman hon:
    "Gå, Vrihatsena, kalla Vàrschneya i Nalas namn,                10
    För hit hans Lifkusk; mig anar, snar ofärd oss förestår.
    Och Vrihatsena, den ädla, på Damayantis ord
    Lät Nalas Lifkusk kalla af lämpliga tjenare.
    Men Damayanti, den ljufva, med mild, bevekande röst
    Der skickligt till Vàrschneya då sade i rättan tid:"

    "Du vet hur Nala ständigt till dig har sin tillit haft,
    Hjelp honom, o Vàrschneya, då han hotas af ofärd nu.
    Ju mer, ju mer han tappar i spelet med Puschkara,
    Dess mer, dess mer hans hetta förökas och vexer städs;
    Så säkert som tärningarne sig foga vid Puschkaras vink,
    Så säkert i dem för Nala röjer sig motgång blott.
    Och, pliktförgäten, nu hör han ej vänner, ej fränder mer;      15
    Ej ens till mig han lyssnar, den sinnesförvirrade.
    Hans skuld, jag tänker, ej är det att i sin förvirring han,
    Den ädle Nischadakungen, ej aktar min maning mer.
    -- Ej klarnar min själ mer nånsin, men dignar af smärta ned! --
    Hos dig mitt skygd jag söker, gör du, hvad jag beder dig:
    Spänn Nalas älskade hästar, de vindsnabba, för hans vagn
    Tag så vår son och vår dotter och för dem till Kundina,[44]
    Och lemma dem hos de Mina, och hästar och vagn jemväl,         20
    Men sjelf blif der, eller gå hvarthän dig synes bäst."

    Då nu Vàrschneya denna hennes befallning hört,
    Förtäljde han troget allt för de högste i Nalas råd;
    Och sedan han med dem rådgjort och fått deras bifall, han
    Spände vagnen och förde de späda till Kundina,
    Han lemnade der den vackra vagnen och hästarne,
    Och sonen Indrasena, och dottren Indrasenà,
    Se'n, helsande Konung Bhima, beklagande Nala djupt,            25
    Han bort begaf sig sorgsen och hän till Ayodhyà[45] gick.
    Så han med sorg i själen till Kung Rituparna kom,
    Och såsom Körsven hos denne Konung han tog sig tjenst.




NIONDE SÅNGEN.


    Så for Vàrschneya. Men Nala i spelet med Puschkara
    Förlorade snart sitt rike och allt, hvad han ägde än.
    Med hånfullt leende sade till Nala nu Puschkara:
    "Låt spelet fortgå, broder! Hvad bjuder till insats du?
    Än äger du ju Damayanti allt annat jag vunnit ren --
    Välan! Vi spela om henne! Säg, broder, hvad menar du?"
    Så talte Puschkara; Nalas hjerta af sorg och harm
    Slets liksom i stycken sönder; han gaf ej ett ord till svar,
    Men reste sig stolt; sin broder gaf han en bitter blick,        5
    Och stum sina smycken från sig kastade, ett för ett.
    Höljd i en underklädnad se'n, till sina vänners sorg,
    Den ädle gick bort, sin lycka lemnande efter sig.

    Höljd i en enda mantel Damayanti med honom gick,
    Så utanför staden dröjde tre dygn, jemte henne, han.
    Men Puschkara nu, som Konung, i staden förkunna lät:
    "Eho som Nala bistår, den straffar med döden jag."
    Så Puschkara lät förkunna; och fruktande dennes hot
    Ej vågade någon öppna sitt hus för den ädle Nal,
    Men under bara himlen, med vatten till näring blott,           10
    Tre dygn i stadens närhet kringirrade husvill han.

    Då drog han bort, den ädle, af Damayanti följd,
    Och bröt och plockade rötter och frukter, af hunger qvald.
    Så många da'r förgingo, då engång, af hunger tärd,
    Han märkte några fåglar, med vingar liksom af guld,
    Då tänkte så den ädle, Nischadernes store Kung:
    "Här finner jag både näring, och äfven en gyllne skatt[46]"
    Som nät sin enda klädnad han kastade öfver dem,
    Men de hans klädnad togo och flögo i höjden upp;
    Och höjande sig, till Nala fåglarne sade så,                   15
    Der honom blottad de sågo, sorgsen, med nedsänkt blick:
    "Vi äro tärningarne, du dåre! Din klädnad vi
    Dig röfva ville, ty naken skulle du från oss gå."

    Men seende fåglarne borta, förskräckt för sin nakenhet,
    Då sade till Damayanti Nala med bitter sorg,
    "Desamma, hvars hat har störtat mig från min Kungathron,
    Som ej mig unnat näring, fast plågad af hungerns qval,
    Som gjort att mitt eget folk mig stängde sitt hus, sitt hem,
    Desamma som fåglar kommit och röfvat min enda drägt, --
    Min nöd är stor, förkrossad jag står, och mitt mod är slut,    20
    Ditt stöd dock borde jag vara! --  Nu hör, hvad jag säger dig!"

    "Här ser du många vägar; de föra till Söderns land,[47],
    Och öfver Rikschavanta-berget till Avanti[48] --
    Här Vindhyas berg! -- Der hastar Payoschni i hafvets famn,[49]
    Här helige Vises hyddor, rikt prydda af träd och frukt[50]!
    Här vägen går till Vidarbha! Der för den till Kosala[51]!
    Och derbakom åt söder sträcker sig Dekhans land!" --
    Så under sin vandring ifrigt talte till henne Nal
    Gång efter annan, sorgsen, dock sökande hennes väl.

    Då sade, af sorg förintad, med tårar och bruten röst,          25
    Till Naischada Damayanti, klagande, dessa ord:
    "Mitt hjerta darrar; af smärta löses hvarenda lem,
    Då, Konung, jag öfverväger din hemliga tankes mål --
    Hur skulle jag ensam lemna dig i den öde skog,
    Dig thronlös, arm och blottad, för hunger och törst ett rof? --
    Nej! Dig, som smäktande dignar och sörjer en tid, som flytt,
    Dig här i den vilda skogen, o Konung, jag trösta vill,
    Ty läkemedel ej fanns än så kraftigt mot sorg och qval,
    Som kärleken af en maka. -- O Konung, du hört mitt ord!"

              Nala sade:

    "Sannt är, o Damayanti, hvad ljufveligt här du sagt:
    Ej finnes mot mannens sorger ett medel, en maka likt! --
    Ej vill jag dig öfvergifva. Säg, hvarföre fruktar du?
    Mitt lif kan jag hellre lemma, än, hulda, jag lemnar dig."

              Damayanti sade:

    "Om ej du hyser i sinnet, o Konung, att lemna mig,
    Hvi visar du mig de vägar, som hän till Vidarbha gå?
    Väl tror ock jag, du ädle, att ej du mig lemna vill,
    Dock öfvergifva mig kunde af sinnesförvirring du;
    Ty hemmets väg du tecknar gång efter gång åt mig,
    Och dermed du endast ökar, o Gudalike, min sorg. --
    Men tänker du: 'Till de Sina hon gånge', och vill du det,
    Så låt oss till Vidarbha båda tillsamman gå.
    Dess konung dig, min stolthet, med glädje visst helsa skall,
    Och, gästad af honom, sorglöst du lefver der i vårt hem."




TIONDE SÅNGEN,


              Nala sade:

    "Med mig sitt rike din Fader nog delar, jag tror det visst;
    Men dock som en nödställd icke honom jag nalkas vill.
    Som glädjens budskap kom jag en gång uti lyckans glans,
    Som sorgens dystra budskap hur skulle jag gå dit nu?"
    Så talte till Damayanti gång efter annan Nal,
    Och sökte lugna den hulda, knappt höljd af en klädnadshälft.

    Så under en enda klädnad, irrande, nådde de
    En enslig hydda, af hunger smäktande, och af törst,
    Nischadas Konung; till hyddan kommen, och äfvenså               5
    Vidarbha dottren, båda sjönko af trötthet ned;
    Så vid Damayantis sida Nala nu somnade
    På bara marken, blottad, af stoft och af smuts betäckt;
    Och Damayanti äfven snart sjönk i sömnens famn
    Från sorgen, som, icke väntad, så snart hennes ungdom nått.

    Men se'n Damayanti somnat, Nala, af sorg och qval
    Skakad, af oro väcktes, och kunde ej slumra mer,
    Han mindes thron och vänner, dem icke han ägde mer;
    Han mindes den öde skogens vildhet, och tänkte så:
    "Hvad är mig bättre, skall jag göra det, skall jag ej?         10
    Bör jag väl dö? Eller bör jag min Endaste lemna här?
    Af kärlek till mig den ljufva blott kommer i qval och nöd,
    Men lemnad af mig, väl slutligt hon skall till de Sina gå.
    Med mig, förutan tvifvel, blott sorg blir den huldas lott,
    Men lemmad af mig, törhända hon finner en glädje än."
    Så han, besinnande mycket, och tänkande hit och dit,
    Sist trodde för Damayanti bättre, att ensam bli.
    "Ej kan den ädla, den trogna, tillgifna och herrliga
    Lida af våld på vägen, ty väldigt är dygdens värn." --
    Så hvälfde sig hans tankar kring Damayanti; han                15
    Beslöt, af Kali eggad, till slut dock att henne fly.
    Men seende hur han sjelf var blottad, han ville än
    Med henne dela den mantel, som gifvit dem båda skygd?
    "Hur skall jag den dela sakta, att icke den hulda väcks?"
    Så tänkande gick Konung Nala kring hyddan der,
    Men irrande kring hyddan, och skogen rundtomkring,
    Fann Nala i hyddans närhet ett blänkande, blottadt svärd.
    Med detta skar han manteln och höljde sig snabbt deri,
    Och flydde i själsförvirring, lemnande henne der.
    Med vaknande sans dock åter till hyddan han vände om,          20
    Och bittert gret den ädle, då han Damayanti såg,
    "Min älskade, den ej solen, ej vinden berörde förr,
    Hon slumrar nu der i hyddan, på marken, förutan skydd.
    Den ljufligt leende höljes knappt af en mantels flik,
    En dåre lik. Hur blir hon till mods, då hon vaknar upp?
    Hur skall den ljufva, ensam, öfvergifven af mig,
    Irra i dystra skogen, af ormar och djur bebodd? --
    Dock -- ljusets Gudar och jordens, och vindarnes Genier[52]
    De måste dig alla skydda, ty värnad du är af dygd!"

    Så sagdt, och sin dyra maka, hvars like ej fanns på jord,      25
    Af Kali förvirrad, Nala nu flydde med skyndsamhet.
    Men flyende, flyende, ständigt till hyddan han återkom;
    Bort drogs han af Kali, åter af kärleken drogs han dit.
    Som deladt i tu den arme Naischadas hjerta var;
    Det svängde, likt en gunga, till hyddan och från den bort.
    Dock sist han, af Kali kufvad, flydde besinningslös,
    Lemnande der sin maka, klagande bittert, högt.
    Förintad af Kali gick han med sväfvande tankar bort,
    Lemnande så sin maka i sömn i den öde skog.




ELFTE SÅNGEN.


    Se'n Nala flytt, Damayanti, stärkt utaf sömnen snart
    Vaknade och såg kring sig, skrämd, i den öde skog,
    Men då hon ej såg sin make, med ängslan och hjerteqval
    Hon ropade högt, förfärad: "O Konung, o Naischada!
    Beskyddare! Herre! Konung! Hvi öfvergifver du mig?
    Jag dör, förgås, jag bäfvar här i den öde skog!
    Din plikt du ju känner, Konung, sannfärdig du är jemväl,
    Hur kan då din ed du bryta, och under min sömn mig fly[53]?
    Hvi har du flytt din maka, din trogna, din tillgifna,           5
    Som intet emot dig brutit; en annan ju brutit har,
    Sannfärdiga kan du göra, o Konung, de löften, du
    Inför de höge Gudar gjorde mig förr en gång.
    Ej nalkas i otid döden en dödlig, det ser jag nu,
    Då, lemnad af dig, jag än kan lefva ett ögonblick. --
    Välan! Ditt skämt, o Konung, är nog; det har målet nått:
    Du skrämt mig nog, du tappre! kom fram, o min herre, re'n! --
    Jag ser dig, jag ser dig, Konung, der ser jag dig, Naischada,
    Af buskarne gömd derborta! Hvi svarar du icke mig?
    Du grymme! Fastän du ser mig så ensam, så sorgsen här          10
    Och klagande, likväl icke du hastar att trösta mig. --
    Dock -- ej för mig jag klagar, ej sörjer för annat jag,
    Men du blir ensam, ädle, se! deröfver klagar jag.
    Hur blir ditt mod, då du ensam, hungrande, törstig, matt
    Om qvällen på marken hvilar, och mera ej skådar mig?" --
    Så, plågad af sorg och liksom tärd utaf smärtans eld
    I skogen, gråtande, sorgsen hon irrade hit och dit;
    Än sprang hon häftigt upp, än sjönk hon förvirrad ned,
    Än föll hon af skräck i vanmakt, än gret och än ropte hon
    Och bittert qvald af smärta, och suckande tungt och djupt,     15
    Med kärlek till sin make hon snyftande talte så:
    "Det väsen, hvars ondska Nala försänkt uti denna sorg,
    Ett qval det lida måtte, mer bittert ännu än vårt;
    Den brottslige, som en skuldfri har bragt uti detta qval,
    Ett lif han lefve än mera qvalfullt och glädjelöst!"
    Så klagande nu den ädle Konungens maka der
    Sin make sökte i skogen, de irrande djurens hem.
    En vansinnig lik, den ädla, högt klagande gång på gång,
    "Ve, ve, o Konung" ropte, och irrade hit och dit.

    Då, klagande öfvermåttan och lik ett qvidande lam              20
    Än snyftande sakta, än åter veklagande öfverljudt,
    Så kring hon sprang i skogen, en väldig, hungrande orm,
    Då nära hon kom, kring henne den ringlande kroppen slog.
    Fast famnad af ormens ringar och sjunken i dödens qval,
    Dock icke för sig hon sörjde; hon sörjde för Nala blott.
    "O min beskyddare! Ser du hur värnlös jag famnas här
    Af denna gräsliga drake! Hvi ilar du ej till hjelp?
    O Nala, ve, ve din smärta, då åter du minnes mig
    Se'n, fräst ur ditt bann,[54] du åter din thron, din besinning fått!
    Då tröttad och qvald af hunger, med svigtande mod du är,       25
    Hvem skall dig trösta, hvem skänka dig vederqvickelse då?"

    Då gick i den lummiga skogen en irrande jägare;
    Han hörde ropen och skyndsamt mot stället han ilade.
    Och då han såg den sköna omringlad af ormen så,
    Då sprang han till, den snabbe jägaren; i ett nu
    Han träffade ormens hufvud, det klöf med sitt skarpa svärd,
    Att ned den föll orörlig. Så dödade draken han.
    Men då han Damayanti frälst och med vatten sköljt,
    Och mättat och tröstat, jägarn frågade henne så:
    "Hvem är du, med hindens blick? Hur kom hit i skogen du?       30
    Hur kom du i detta grymma läge, du herrliga?"
    Och Damayanti, frågad så utaf jägaren,
    Förtäljde sanningsenligt honom, hur allt gått till.

    Med smidiga, sköna lemmar, med panna som fullmån klar,
    Med glänsande ögonhår, med i tjusande röst och ljuf;
    Det allt såg jägarn, besegrad af kärlekens ljufva makt.
    Då talte han der till henne med smekande, milda ord,
    Af kärlek qvald. Damayanti bemärkte dock detta snart,
    Och då hon, sin make trogen, hans brottsliga lust förstod,     35
    Af häftig vrede fattad, hon flammade upp af harm;
    Och han, med brottsligt hjerta, fast plågad af kärleksqval,
    Såg snart hennes dygd; hon stod en flammande låga lik.
    Men Damayanti, blottställd, beröfvad gemål och thron,
    Då tid mer ej var för böner, förbannade jägarn så:
    "Så sannt jag ej ens i tankar en annan än Nala hyst,
    Så sannt må denne usle falla till jorden död!"
    Knappt sagdt, och den brottslige jägarn störtade slagen ned
    Till marken, såsom trädet, träffadt af himlens blixt.




TOLFTE SÅNGEN.


    Så jägarn dog. Damayanti gick längre i skogen in,
    Den vilda, der insekters surrande vinge ljöd,
    Der lejon och leoparder och tigrar sitt tillhåll fått,[55]
    Der fåglar svärmade brokigt, der röfvaren fann sitt hem,
    Der palmers kronor och bambu hvälfde sitt höga tak,
    Af täta slingervexter och rankor tillsammanväfdt,
    Der mandelns och Mangons fläktar sig mängde med lotosdoft,[56]
    Der rosenäpplet i höjden glänste bland blommor skönt[57]
    Hon såg metallers fasta ådror i klipporna,                      6
    Och grottor och snår, som gåfvo genljud åt fåglars sång,
    Och sjöar, källor och bäckar, djur, fåglar af många slag,
    Och många gräsliga ormar, Pisàtscher och Rakschaser,[58]
    Moras och dammar och klippor och höjder åt alla håll,
    Och floder och vattenfall, som skummande hvälfde fram.
    Vidarbha-Konungens glädje i skogen der skaror såg
    Af bufflar och vildsvin, björnar, af krälande ormars slägt,
    Men värnad af glans och skönhet, af kraft och ståndaktighet,   10
    Fast irrande ensam, trogen sökande sin gemål,
    Den ädla Konungadottren kände dock fruktan ej
    Uti den vilda skogen, der plågad af sorg hon gick.

    Men slutligt till en klippa hon kom och med ångestqval
    Der, sörjande sin make, hon utbrast i klagan så:
    "Du ädle, af höghvälfdt bröst och af mäktiga armar prydd,
    Hvart har du gått och lemnat mig ensam i skogen här?
    Då Asvameda-offer och andra i fromhet du
    Har offrat ofta, hjelte, hvi handlar du falskt mot mig?
    Hvad en gång mig du sade, du prydnad bland jordens män,        15
    Tänk på det än', o strålande, herrlige Furste; du!
    Och hvad de lätta svanar förkunnade dig en gång,
    Och hvad de mig förtäljde, tänk på det, du ädle, nu!
    De fyra Veder med deras förklarande skrifters tal,
    De lära mycket, men sanning lära de alla främst;
    Och derför, tappre Furste, sannfärdiga göre du
    De ord, hvarmed du ofta gjorde mig lycklig förr! --
    O ve! är jag då icke din älskade maka mer? --
    Hvi svarar du mig icke här i den hemska skog? --
    Ve, ve! Se, skogens Konung, den grymme, med spärradt gap  20
    Uthungrad han mot mig rusar. Hvi ilar du ej till hjelp?
    'Blott dig, blott dig jag älskar,' så sade du ständigt förr;
    Sannfärdiga gör, o Konung, de ord, dem du sade så!" --

    "Förvirrad, klagande skådar här du din maka nu,
    Din älskade, som dig älskar; hvi svarar du henne ej?
    Här står jag blek och magrad, olycklig, af stoft betäckt,
    Till hälften blottad, ensam, klagande, utan värn,
    Liksom en klarögd hind, som ensam från hjorden skiljts,
    Och dock, du jordens Konung, ej vårdar du dig om mig.
    Du store Kung! Helt ensam här i den öde skog                   25
    Jag, Damayanti, dig ropar; hvi svarar du icke mig?
    Du herrlige, sköne, ädle, af börd och af dygder prydd,
    Skall icke dig jag skåda här ibland bergen mer,
    Här i den hemska skogen, der lejon och tigrar bo?
    Hvar skall jag se dig hvila, stå eller framåt gå
    I skogens djup, du ädle, som bringar mitt hjerta sorg?
    Hvem skall i min sorg jag fråga, o Konung, med dessa ord:
    'Har Konung Nala du skådat här i den öde skog?'
    Hvem skall mig förkunna att Nala än' finnes i nejden här,
    Den herrlige, ädle Nala, för fienders här en skräck?           30
    'Den Konung Nala, du söker, med ögon som lotos kalk,
    Här är han!' Hvems stämma lemmar mig detta ljufliga bud?"

    "Se! Tigern, skogens Konung, fyrtandad, med väldig käk,
    Stolt tågar emot mig; honom djerft jag till möte går.
    Djurens Kung du är och beherrskar den vilda skog,
    Men jag är Damayanti, Vidarbha-Konungens fröjd
    Och Nalas gemål, den ädles, som styr i Nischadas land.
    Åt mig, som honom söker, ensam, af qval förtärd,
    Gif, djurens Kung, till tröst ett ord att du honom sett!
    Men om du, skogens herre, ej kunskap om Nala har               35
    Så sluka mig, stolta tiger, och fräls mig från all min sorg!
    Skogskungen hör min klagan, men vandrar tigande bort
    Till floden, hvars klara bölja söker till hafvet väg."

    "Se berget der! Hur herrligt dess toppar sig resa upp.
    Och, smekande molnen, skimra i vexlande färgers glans!
    Det pryds af metallers ådror och smyckas af ädelsten,
    Och, likt ett standar, sig reser stolt i den vida skog;
    Men tigern och elefanten och lejonet gästa der,
    Och tusende fåglars sånger gifva dess klippor ljud;
    Och höjdernas hjessor skuggas af kronor af lind och palm,      40
    Der Mangons och Asokans blommor som perlor ses.
    Dig, bergens Kung! som upphof åt svalkande floder ger,
    Der vattenfåglar fröjdas, dig frågar om Nala jag.
    Dig, heliga berg, du höga, som skådar i himlen in
    Och jorden tillika stöder, dig helsar med vördnad jag!
    Jag bugar för dig, men vet, en Konungadotter jag är,
    En Konungs gemål, 'Damayanti,' så nämnes i verlden jag.
    Vidarbhernas stora hjelte och Herrskare är min far,
    Bhima kallad, som lemmar kasternas fyrtal[59] skydd,
    Som Asvameda och Ràdschasûya offer gör,[60]                   45
    Den högste bland jordens Furstar, med hög, majestätisk blick,
    Som prisas from och ädel, sannfärdig och godhetsfull,
    Dygdig och hjeltemodig, pliktkunnig och fri från fläck,
    Som skyddar Vidarbhas folk och kufvar dess fiender.
    Hans dotter är jag och söker, du helige, skydd hos dig.
    Bergskonung! I Nischada är Konung min makes far,
    Som kallar sig Virasena, och prisas i verlden så.
    Hans son, den ädle hjelten, den herrlige, full af kraft,
    Som fått i arf sin faders rike och herrskar der,[61]
    Är Nala, den tappre 'Punyasloka,' så prisas han,              50
    Den fromme, som Soma[62] offrar, vältalig och dygderik,
    From, gifmild och hjeltemodig, som herrskar med ädel kraft;
    Hans maka det är, Bergskonung! som bedjande nalkas dig,
    Som öfvergifven af lyckan, och husvill och utan värn,
    Irrande söker sin make, den högste bland höga män.
    Har du med dessa toppar, som himmelens skyar nå,
    O bergens Kung, ej skådat Nala i skogen här?
    Den lejonstarke, den vise, långarmige, eldige,
    Den tappre, sannfärdige hjelten, min make med herrlig glans,
    Nischadernas Konung Nala, har honom du här ej sett?            55
    Du ser mig bedjande, ensam och bäfvande, likväl du
    Ej tröstar din klagande dotter! -- Hvi står du så tyst, så stum?"

    "Du hjelte, du tappre, du som vid sanning och dygd står fast,
    Om här i skogen du finnes, så träde du sjelfmant fram! --
    När skall jag höra hans djupa, manliga, klara röst,
    Som molnens stämma dof, som Gudars Amrita ljuf,[63]
    Högt ropande 'Damayanti!' O Konung, när hör jag den,
    Som Vedernas kunskap tolkar, som byter min sorg till fröjd? --
    Trogen din plikt, du tröste din bäfvande maka nu!"

    Men sedan så den ljufva der talat till bergens Kung,           60
    Gick hon, Damayanti, längre mot nordliga trakter upp.
    Och sedan i trenne dygn hon irrat, hon slutligt såg
    En lund för eremiter, som Gudarnes lunder ljuf.
    Vasischthas och Bhrigus likar i helighet såg hon der,
    I sjelfbeherrskning starke, med strängaste lefnadssätt,
    Lifnärande sig med vatten, med vind, och med skogens löf,
    Med kufvade sinnen, fromme, och bidande dödens stund,
    Höljda i kläder af bast och af antilopers hud.
    Men då hon deras stilla, fridfulla hyddor såg,
    Der skogens djur sig samlat och svärmade fridsamt kring,       65
    Der fromma Vise bodde, hon fattade åter mod.[64]
    Af tändernas perlerad och af formernas fullhet prydd,
    Af hårets rikedom och af ögonens mörka glans,
    Der trädde Damayanti, Virasenas sons gemål,
    Hon, perlan bland jordens qvinnor, i hyddornas stilla krets.
    Hon helsade der de fromme och bidade vördnadsfullt;
    "Hel dig!" De helige Vises helsning till henne ljöd;
    Och se'n de henne välkomnat, som rätt och som öfligt är,[65]
    De sade: "Sitt neder, säg oss hur kunne vi gagna dig?"
    Då svarte Damayanti: "Har eder allt lyckats väl                70
    Vid eder bot, edra offer, och plikter och altareld?
    Ha' skogens djur och fåglar här trefnad hos eder haft[66]?"
    Då sade de Vise: "Lyckligt i allt har det gått oss här,
    Men säg oss, herrliga du, hvem är du, hvad söker du?
    Då vi din skönhet skåda, din strålande herrlighet,
    Förvåning betar oss, ljufva. Dock, frukta ej, fatta mod!
    Är skogens Gudinna du, eller bergets strålande mö,
    Eller ock flodens nymf? Förtälj oss sannfärdigt det."
    Hon svarade nu de fromme: "Jag är icke flodens nymf,
    Ej bergets mö och skogens sköna Gudinna ej,                    75
    En menniska blott, det veten, botgörande Vise, I!
    Allt vill jag förtälja eder utförligt; nu hören mig!
    En Konung finns i Vidarbha, Bhima, som herrskar vidt;
    Hans dotter är jag, förnimmen, Brahmanernas bäste, det!
    Men i Nischada herrskar den strålande, vise Nal,
    Segrarn i strider, hjelten, som kallar sig min gemål.
    Han hembär åt Gudar offer och ärar Brahmaners kast,
    Och skyddar Nischadas stammar med ära och manlig kraft,
    Rätt, sanning och dygd han älskar, är tapper och vis och from,
    Och ärar Gudar, men bryter fiendens murar ned,                 80
    Och Nala den ädle kallas, lik Indra i herrlighet,
    Med ädel herrskareblick och panna som fullmån klar,
    Han offrar heliga offer och Vederna känner väl
    Och, strålande hög som solen, sin fiende kufvar han.
    Men han, som lefvat ständigt i dygd och i sanning, blef
    Utmanad till spel af några gudlöse, bedräglige,
    Som med sitt svek snart togo hans rike och allt hans gods.
    Hans maka, den ädles, veten, skåden J här i mig;
    Mitt namn är Damayanti, mitt hjerta hos Nala är.
    Jag forskat bland berg, i dalar, jag sökt rundtom sjö och flod,  85
    Och skogar, och träsk och lunder; ja, öfverallt jag sökt
    Min ädle make Nala, mångkunnig i vapnens konst,
    Och irrande så jag slutligt, plågad af sorg, kom hit --
    Har ej till denna eder ljufliga, stilla lund
    Nalkats den ädle Nala Nischadernas hjeltekung,
    För hvilkens skuld jag irrar här utan väg och stig
    I denna hemska skog, der tigrar och vilddjur bo? --
    Om ej jag snart får skåda den ädle, så hastar jag,
    Brytande kroppens boja, sjelfmant till himlens frid,[67]
    Ty hvad är min lefnads mål, om honom jag mer ej har;           90
    Och denna sorg, denna saknad jag mäktar ej bära mer."
    Till henne som, ensamlemnad i skogen, klagade så,
    De fromme, som framtidsdagar skådade, sade nu:
    "O herrliga, herrlig snart en framtid för dig skall gry!
    Vet! fromhet ger blicken klarhet: Snart Nala du skåda skall,
    Nischaderkungen, den tappre, som fienders makt slår ned,
    Den ädle, med återvunnen besinning han väntar dig;
    Med återvunnen lycka, af perlor och smycken prydd,
    Den tappre sitt fordna rike skall åter beherrska snart,
    Till fröjd för vänners skara, och fruktan för fiender.         95
    Din make du snart skall skåda, en far för en herrlig ätt."
    Då så till Bhimadottren, Nalas gemål, de talt,
    Försvunno de fromme alla med hyddor och offereld.
    Då undret hon såg, förvånad och slagen af häpnad blef
    Den ljufva Damayanti, Virasenas och Bhimas fröjd.
    "Var detta allt en dröm blott? Hvad skickelse sändes mig?
    Hvar äro de fromme, hvar de fridfulla hyddors krets,
    Hvar äro de klara floder, der fåglar svärmade kring,
    Hvar äro de ljufva lunder, som pryddes af löf och frukt?"
    Och länge, vid Nalas minne, den ljufveligt leende,            100
    Sorgsen, blek och i tysta drömmar försjunken stod.

    Men gående se'n till andra nejder med tårskymd blick
    Och klagande, qväfd af tårar, hon såg ett Asokaträd.[68]
    Hon gick till det sköna trädet, som blommande stod i skog,
    Nedböjdt af blomsterklasar, med fåglar på hvarje qvist,
    "O ve! Se trädet, hur herrligt i skogens sköt det står
    Och glänser i blomsterprakt, som bergens strålande Kung! --
    Min längtan, mitt lidande, du lindra, o ljufva lind!
    Har ej den tappre Nischader Konungen här du sett,
    Den ädle, som Damayantis älskade make är,                     105
    Som kallas Nala; har honom, du sköna, ej skådat här,
    I skogen irrande ensam, den tappre, af sorger tärd,
    Och med de fina lemmar höljda till hälften knappt?
    Tag bort min sorg, o lind, ty lindring ju lofvar du,
    Gif sanning åt ditt namn och lindra mitt lidande!"
    Med dessa ord hon sorgsen med vördnad kring linden gick,[69]
    Och vandrande längre kom till en dystrare nejd ännu.
    Hon såg der slingrande floder och vexter af många slag,
    Och ljufliga berg och dalar, och fåglar och vilda djur,
    Och höjder, bäckar och grottor och klyftor i nyckfull form;   110
    Det såg allt Bhimadottren, sökande Nala der.
    Och sedan Damayanti gått vidare än', hon såg
    En karavan med hästars, elefanters och vagnars mängd,
    Som satte öfver en klar och ljufvelig, stilla flod,
    Med lugna böljor och bred, omhägnad af bamburör,
    Af paddor och fisk bebodd, af lummiga holmar prydd,
    Der beckasinen skrek och Tschakravàkan[70] sin trånad sjöng.
    Men då hon såg karavanen, Damayanti nu obemärkt
    Gick fram och smög helt stilla i menniskohvimlet in,
    En vansinnig lik att skåda, blek, blott till hälften höljd,   115
    Afmagrad, besudlad, håret utslaget, af stoft betäckt.
    Då henne de sågo, flydde några förskräckta bort,
    Och några i ängslan dröjde, och andra ropade högt,
    Några logo och några utbröto i smädeord,
    Men af medlidande rörde frågade andra så:
    "Hvem är du och hvems, du ädla, hvad söker i skogen du?
    Förskräckte vi se dig; säg oss, är du en menniska?
    Är skogens eller bergets, nejdens Gudinna du?
    Om så det är, vi söke, du herrliga, ditt beskydd.
    Är du en Yakscha, en Rakschas,[71] eller en gudanymf?        120
    Hvemhelst du är, så gif oss välgång och skänk oss skydd,
    Och ställ det så, du ädla, att framgång oss följa må,
    Och att vår karavan må lyckeligt draga hän."
    Af folket frågad så, med saktmod nu svarade
    Den ljufva Damayanti, som sörjde sin make blott,
    Åt karavanens höfding, åt allt dess samlade folk,
    Åt gamla och unga, åt tågets mångpröfvade ledare:
    "Veten! En menniska är jag, en Konung min fader är,
    En Konung min svärfar äfven, en Konung är min gemål,
    Vidarbhas Kung är min fader, min make Nischadas Kung;         125
    Nala den herrlige kallas, och honom jag söker här.
    Om honom I sett, mig sägen, hvar finnes min älskade,
    Den ädle Nala, den tappre, en tiger i männers krets?"
    Till henne talte det stora tågets höfding nu,
    Sutschi vid namn: "Du ädla, hör, hvad jag säger dig!
    Jag tågets höfding är och förer det an, likväl
    En man, som nämnt sig Nala, du ädla, ej mötte mig.
    Väl tigrar och leoparder, och björnar och bufflars svärm
    Jag sett öfverallt i skogen, der menniskor icke bo,
    Men utom dig en menska här jag ej mötte än',                  130
    Så sannt oss Manibhadra,[72] den mäktige, stånde bi."
    Då sade till alla köpmän, till tågets ledare hon:
    "Hvart tågar karavanen? Det värdigens säga mig."

              Karavanens höfding sade:

    "Till landet, der Subhàhu, Tschedernas Konung styr,
    Snart bryter karavanen, o menniskodotter, upp."




TRETTONDE SÅNGEN.


    Då Damayanti detta af karavanens höfding hört,
    Hon följde med tåget framåt, med tanke på Nala städs.
    Och efter många dagars vandring i skogens djup,
    Hann slutligt karavanen en insjö med ljuft behag,
    Med brännträd och saftigt gräs, kringandad af lotosdoft,
    Med blommor och frukter sirad, kringsvärmad af fåglars mängd,
    Med friskt och svalkande vatten, af ljufvelig smak och klart.
    Dragarne tröttnat; folket vände till rast sin håg;
    Med höfdingens tillstånd trädde de in i en lummig lund          5
    Och slogo sig ned till hvila vid insjöns vestliga strand.

    Men vid den fuktiga, tysta midnattstid, då re'n
    Tröttade alla sofvo, en vild elefantflock kom
    Att dricka i bäcken, grumlad af deras tinningars saft.[73]
    De sågo karavanen och dess elefanters här,
    Och då de märkte de tama elefanter, med häftighet
    De rusade mot dem våldsamt, berusade, rasande.
    Och oemotståndligt de vilda elefanters anlopp var,
    Som klippans, då ned mot jorden den störtar, från berget ryckt; 10
    Och, brytande träd och buskar, de spärrade väg och stig.
    Men karavanen, som låg i vägen, vid lotossjön,
    Der fredligt den hvilade, värnlös förkrossad och trampad blef.
    "Ve, ve!" der ropade alla, och flydde och sökte skydd,
    Yrvakna, i snår och buskar; elefanterna slogo dem
    Med betar och snablar; andra nedtrampades, krossades.
    Bland hästar och bland vagnar och fotfolk i sanslös flykt,
    I trängselns förvirring många qväfdes och trampades.
    Och höjande hemska nödrop de föllo till marken ned;
    I träden klättrade andra; i gropar man stupade.
    Så genom elefanterna, sända af skickelsen,                     15
    På olika sätt karavanen, den rika, blef nedergjord.[74]

    Ett vildt tumult der uppstod, förfärande verlden all:
    "Se, elden är lös! Förfärligt! Flyn, hasten att rädda er! --
    Se der en hög af perlor. Tagen! Hvi flykten I?
    Allt gods nu gemensamt är! Mig hören, mitt ord är sannt!"
    Men sägande så, dock flykta sjelf de med bäfvan bort.
    "Jag säger det engång än'. I dårar! hvi flykten I?"
    Och medan så förderfvet gick fram öfver folket der,
    Uppvaknade Damayanti med hjertat af bäfvan fyldt;
    Hon såg yrvaken den grymma, den vilda förödelsen,              20
    Och seende, hvad hon förr ej skådat, den ljufliga,
    Hon spratt förfärad, med andan häftad vid gomen, upp.

    Men några, som räddat lifvet i denna gräsliga natt,
    Ropade högt: "Hvad gerning bringar oss detta straff?
    Säkert blef Manibhadra ej ärad och dyrkad nog,
    Eller ock ej Kuvera, Yakschernas store Kung.
    De Gudar, som hinder ställa,[75] försonades kanske ej,
    Kanske man glömt de onda fåglarnes förebud?
    Dock, -- stjernorna spådde lycka; hvarfrån kommer detta då?"
    Men andra sade: "Den qvinna, som, blottad på allt och arm,      25
    Nyss slöt sig till karavanen, en irrande dåre lik,
    I vanställd skepnad, en Daemon mer än en menniska,
    Af hennes trollkonst sändes oss denna förödelse.
    En Yakscha eller en Rakscha, en Pisàtscha[76] hon är förvisst;
    Från henne är all vår ofärd; ej tvifla man bör derpå.
    Om här vi såge den leda, som bragt oss så mycken sorg,
    Som karavanen nedgjort, vi skulle med sten, med käpp,
    Med rör och med näfvar henne gifva en rättvis död."

    Då Damayanti hörde deras förfärliga hot,
    Med blygsel hon bäfvande flydde, sökande skogens djup,         30
    Och fruktande ofärd, sorgset brast ut uti klagan så:
    "Ve mig! hur ödets vrede har öfver mig fallit tung!
    Ej ståndar lyckan! -- Hvad gerning vållar mig detta straff?
    Ej minnes jag att mot någon det minsta jag brutit har
    Med tanke, ord eller gerning. Hvad vållar då detta straff?
    Det drabbar mig visst som straff för brott i ett annat lif,[77]
    Ty ej genom detta lif jag förtjenat en sådan lott:
    Att make och thron förlora, att plundras af egen slägt,
    Att skiljas från hem och vänner, från älskade, egna barn,
    Att värnlös i skogen irra, der ormar och vilddjur bo."         35

    Men dagen derpå den ringa räddade skaran gick
    Från denna trakt och sörjde den ofärd, som drabbat den;
    Man sörjde en bror, en fader, en älskad son, en vän,
    Och Damayanti talte: "Hvad ondt har väl brutit jag,
    Då denna skara, som upptog mig i den öde skog,
    Blef nedgjord, ty mitt öde visst bragte jag öfver den? --
    Ja, mången sorg i lifvet väntar mig säkert än'! --
    'Ej någon i otid dör,' sannt säger de vises ord,
    Då jag, den sorgbetyngda, ännu icke fann min död. --
    Ej utan ödets vilja sker något i verlden här,                  40
    Och dock, ej ens i min barndom med vetskap jag ondt har gjort
    Med tanke, ord eller gerning. Hvi drabbar mig denna sorg?
    Dock! -- Då en gemål jag valde och Gudar begärde mig,
    Men vistes af mig tillbaka för Nala, jag dömdes visst
    Af deras allmakt att skiljas från honom, den älskade." --
    Med dessa ord och med andra sorgset der klagade
    Den ljufliga Damayanti, med tanke på sin gemål.

    Se'n med de få Brahmaner, som räddade blifvit, hon             45
    Tågade, lik den höstliga nymån's mattade rand,
    Och vandrande så, en afton i skymningen nådde hon
    Den ädle Tschedi-Kungens, Subhàhus mäktiga stad,
    Och trädde, knappt höljd till hälften, i menniskohvimlet in,
    Och folket betraktade häpet henne, en dåre lik,
    Blek, skälfvande, mager, nerstänkt, eländig, med upplöst hår.
    Nyfiket kring henne trängdes der stadens pojkar och barn,
    Medan hon tågade sorgsen genom de Tscheders stad;
    Så nalkades hon, omringad af dessa, Konungens slott.
    Men Konungens ädla moder henne från slottet såg
    Och sade till Amman:[78] "Gå och för henne hit till mig;
    Af folket plågas der qvinnan, som söker hos oss ett skydd.     50
    En skönhet jag ser, som sprider öfver mitt hus sin glans,
    Och herrlig hon syns som Sri,[79] fast höljd i en dåres drägt."

    Så lät hon folket gå; Damayanti hon förde upp
    Till slottsterrassen[80] och frågte henne förvånad så:
    "Fastän af sorg fördunklad, du synes så skön, så hög,
    Och strålar, som blixten strålar ur molnet. Hvem är du, säg!
    Ej syns din skönhet mensklig, fast smycken du nu ej bär,
    Och, så utan skydd, hur fruktar du männernas ondska ej?"
    Men Damayanti sade till svar, då hon detta hört:
    "En menniska är jag, trogen en älskad gemål, och går           55
    Friboren, i konster kunnig, tjenstsökande, fri omkring,
    Och finner, der qvällen nalkas, alltid ett hem för mig.
    Af dygder är prydd min make, och ständigt han älskat mig,
    Och honom jag. Likt skuggan trogen jag honom följt;
    Dock öfvermåttan städse han älskade tärningsspel,
    Att, blottad på allt, till slut utarmad han irrade;
    Och honom förvirrad, rådlös, klädd i en enda drägt,
    I skogen jag följde och sökte trösta den älskade,
    Men engång, af hunger plågad i sinnesförvirring han
    I skogen sin enda klädnad förlorade slutligt än'.              60
    Dock honom en dåre lik, förvirrad och blottad, jag
    Följde, och mången natt försakade sömnens ro.
    Så dagar gingo och slutligt jag föll uti sömn, och han
    Mig öfvergaf, och min halfva klädnad tog med sig bort.
    Så, sökande städs min make, plågas jag dag och natt,
    Men honom, den lotossköne, den älskade, ser jag ej;
    Ej finner jag mer den gudalike, min lefnadsfröjd."

    Till henne, som brast i tårar, klagande sorgset så,
    Mildt sade Konungens moder, mer sorgsen ännu än hon:
    "Blif här hos mig, du ljufva! Jag finner behag i dig,          65
    Och mina män att söka din make jag sända skall.
    Kanske ock sjelf han kommer under sin irrfärd hit.
    Ja, dröjande här, du säkert skall finna din make än'!"
    Då Damayanti orden förnummit, hon svarade:
    "Med vilkor blott jag dröjer, du moder för hjeltars ätt!
    Att orena sysslor ej jag sköter, och ej förtär
    Hvad andra lemnat, att ej en man här må nalkas mig.
    Men om en man begär mig, bestraffas han skall af dig
    Och dödas, den dåren. Så mitt heliga löfte är.
    Men att min make söka Brahmaner jag utser sjelf --
    Om detta allt beviljas, med glädje jag blir hos dig;         70
    Om ej, att hos dig stanna jag känner ej lust och håg."

    Men rörd nu Konungens moder svarade henne så:
    "Allt skall så ske, och Hel! för ett sådant löfte, dig!"
    Så sagdt till Damayanti, Konungamodren än'
    Med glädje till sin dotter Sunanda talade så:
    "Sunanda! Se här en ädel qvinna, som Satschi skön,
    Din like i ålder, dotter, en vän skall hon blifva dig.
    För henne ditt hjerta öppna, hos henne din glädje sök!"
    Men glad och med fröjd Sunanda gick så i palatset in,          75
    Och medtog Damayanti, af tärnor och vänner följd.




FJORTONDE SÅNGEN.


    Nu Nala, se'n Damayanti han lemnat och dädan gått,
    Snart midt i den täta skogen i en flammande skogsbrand såg;
    Ur lågan en okänd stämma han hörde, som ropade:
    "Kom hit, o Punyasloka, o Nala, kom hit, kom hit!"
    "Var utan fruktan!" han svarte och djerft genom flamman gick;
    Han såg der ormarnes Konung[81] liggande krökt i ring;
    Och ormakungen sade, bedjande, darrande: "Hör mig!
    Jag är, o Konung, ormen Karkotaka.
    Engång i hans bot den vise Nàrada[82] störde jag,              5
    Och blef af den ädles vrede derför förbannad så:
    'Ligg här, som klippan orörlig, tills engång den ädle Nal
    Dig för härifrån; af honom endast du frälsas kan.'
    Så genom hans bann ej mäktar jag röra här fot från fot.
    Lycka jag dig skall bringa men fräls mig, o ädle, du!
    Din vän skall jag blifva! Vet, jag den högste bland ormar är.
    Ej väger jag mycket; dröj ej, tag mig och bär mig bort!"
    Sägande så ormkungen gjorde sig fingerslång,
    Och Nala bar honom lätt till en nejd, dit ej lågan hann.
    Då så han kommit ur flamman ut i den fria luft[83]             10
    Och ville Karkotaka lemna, talade denne än':
    "Gå, Naischada, några steg och räkna dem ett för ett,
    Så skall jag den högsta lycka, du mäktige, skänka dig."
    Han räknade, men då tio[84] han nämnde, högg ormen till
    Och bet honom; genast Nala förvandlad och vanställd blef.

    Af häpnad blef han slagen, då sjelf han sig vanställd fann,
    Och såg att ormakungen klädt sig i hans gestalt.
    Tröstande Nala, sade ormen Karkotaka då:
    "Jag har dig förvandlat och vanställt, att ingen dig känna må --
    Men han, genom hvilken länge du plågats af bitter sorg,        15
    Han skall, af mitt gift förtärd, nu dväljas i dig med qval;
    Med lemmar, af gift omhöljda, skall plågad han i dig bo
    Tills, tärd af smärta, han viker slutligt och lemnar dig.[85]
    Från den, som dig, fast skuldfri, så länge re'n plågade
    Genom sin vredes bann, från honom dig frälsar jag.
    Ej mer behöfver du rädas för vilddjur, för fiender,
    Och ej för Brahmaners vrede; det har af min vänskap du.
    Likså af mitt gift, o Konung, ej såras, ej plågas du,
    Och ständigt i kamp och strider blott seger dig följa skall."

    "Nu gå till Ayodhyas stad, den ljufva, o Naischada;            20
    'En körsven är jag, mångkunnig, och Vàhuka nämns,' så säg
    Åt Rituparna, som äger kunskap i tärningsspel.
    Byt denna konst af honom mot kunskap i hästars vård;
    En vän i den ädle Ikschvàku-ättlingen[86] finner du --
    Se'n tärningskonsten du lärt dig, din lycka du återfår,
    Och finner din maka åter. -- Ej sörje, o Konung, du! --
    Och dina barn och ditt rike; sannt är, hvad jag säger dig.
    Men då din rätta gestalt du längtar att återse,
    Så tänk blott på mig, o Konung, och kläd dig i denna drägt,
    Ty höljd i den du genast skall vara som förr igen."            25
    Han sade så och åt Nala en dubbelklädnad[87] gaf,
    Och se'n han det gjort och Nala så riktat med goda råd,
    Försvann der ormakungen och stod ej att skåda mer.




FEMTONDE SÅNGEN.


    Se'n så Karkotaka svunnit, vandrade Nala bort
    Och framkom på tionde dagen till Kung Rituparnas stad.
    Han gick till Kungen och sade: "Vahuka ar mitt namn;
    I konsten att tygla hästar ej äger en like jag,
    Vid svårigheter ett råd, vid allt jag en utväg har,
    Och bättre än någon annan jag reder en smaklig mat;
    Hvadhelst i verlden finnes konstigt och mödosamt,
    Det utfor jag allt Rituparna, mig tag till din tjenare!"

              Rituparna sade:

    "Hel, Vàhuka, dig! Blif här, och gör hvad du lofvat har.        5
    Snabbkörning var framför annat ständigt min lust och fröjd.
    Tag till din omsorg att snabba hästar jag äga må;
    Blif min Stallmästare! Tiotusende[88] blir din lön.
    Och till din tjenst Vàrschneya och Dschivala tage du;
    Haf sällskap af dem och dröj, o Vàhuka, här hos mig."
    Så sade han. Men Nala lefde högtärad der
    Rituparnas stad med Vàrschneya[89] och Dschivala.

    Så lefde han der, Damayanti dock honom om hjertat låg,
    Och hvarje afton han sakta talade dessa ord:
    "Hvar hvilar nu väl den arma, af hunger qvald och trött,       10
    Minns hon mig än', eller hyllar redan en annan hon?"
    En afton af Nala, som åter så sagt, frågte Dschivala:
    "Hvem är det, du sörjer ständigt? Förtälj mig det, Vàhuka!
    Förtälj mig, hvems är qvinnan, som ständigt du sörjer så?"
    Då sade Nala: "En dåre förr engång kände jag,
    Som ägde en ljuflig maka, men glömde sin trohet lätt.
    Engång af någon orsak från henne han skilde sig
    Och, ensamlemnad, den dåren sörjande irrar se'n;
    Han oupphörligt, af längtan qvald både natt och dag,           15
    I qvällens lugn än minnes henne och talar så.
    Väl, irrande kring i verlden, sitt uppehälle han fann,
    Ovärdig, någonstädes, men mins dock ännu sin sorg.
    Och hon, som i skogen följde sin make i nödens stund,
    Hon öfvergafs af honom. -- O, knappt att hon lefver mer!
    Ej kännande vägen, ensam, förtjent af en bättre lott,
    Hon plågas af törst och hunger. O, knappast hon lefver mer!
    I skogen, der vilddjur irra, den vilda och ödsliga,
    Lemnades hon af honom, den dåren, som lyckan svek."

    Så bodde nu Nala okänd i Kung Rituparnas borg,                 20
    Af längtan tärd, och tänkte städs på sin maka blott.




SEXTONDE SÅNGEN.


    När så från thron till träldom Nala var bragt, då greps
    Af sorg och längtan Bhima, och sände Brahmaner ut;
    Han gaf dem rikliga gåfvor och talte uppmanande:
    "Gån ut att söka Nala och Damayanti, min lefnadsfröjd!
    Är edert värf fulländadt, och funna de ädla två,
    Åt den, som hit dem bringar, jag tusende oxar ger,
    Och länderier[90] och gods och en by, som är värd en stad.
    Men om Damayanti och Nala I ej kunnen föra hit,
    Blott för ett ord om dem ger tusende oxar jag."                 5
    Då detta de hört, Brabmaner gingo åt alla håll
    Till städer och länder att söka Nala och hans gemål;
    Men ingenstädes de funno de flyktande, irrande.

    Då kom till Tschedistaden vandrande en af dem,
    Sudeva vid namn. Damayanti der såg han i Kungens borg,
    Stående med Sunanda, just bönen begynnande,[91]
    Med oförliknelig skönhet, fast matt och fördunklad nu,
    Lik solens glans, som fängslas af töcknens dunkla nät.
    Så seende der den sköna, afmagrad och stoftbetäckt,
    Dock slöt han af vissa tecken: "Damayanti jag skådar hår."

              Sudeva sade:

    "Som henne jag fordom såg, så står denna qvinna här.           10
    Mitt mål jag nått, jag henne har funnit, som Lakschmi[92] skön,
    Med fullmånsklarhet och smärt, af rundade former prydd,
    Och genom sin glans allt mörker förskingrande rundtomkring,
    Med ögon som skönsta lotos, och Rati[93] i fägring lik,
    Af hela verlden älskad, begåfvad med fullmånsglans.
    Hon liknar en lotosstängel, den skickelsen ryckte upp
    Ur Vidarbhas lotosdam och höljde med stoft och dy,
    Hon ses lik en natt, hvars måne Ràhu[94] har slukat upp,
    Och, tärd af sin längtan, lik en flod med förtorkad bädd,
    Der lotosblommorna vissna, och fåglarne skrämda fly.           15
    En lotossjö hon är, den elefanterna grumlat upp,[95]
    Den sköna, välformade, värdig ett strålande perlerum;
    En blomma lik, som, uppryckt, vissnar i solens glöd,
    Af skönhet och dygder prydd, osmyckad, men smycken värd.
    Lik månens första rand på himlen bland mörka moln,
    Så skådas hon här, från kärleks fröjd och från vänner skild,
    Knappt bärande lifvets börda af längtan att Nala se. --
    Ty städs för qvinnan en make det skönaste smycke är,
    Och, utan honom, i smycken prydd, hon ej prydnad bär.
    Hvad svårt är, utför Nala, om lefva han mäktar än',            20
    Från henne skild, och ej smäktar af sorg och af längtan bort,
    Då äfven jag, när jag ser den mörkögda, svartlockiga,
    Som, glädje värd, har sorg blott, känner mitt hjerta rördt. --
    När skall engång den sköna, sin sorg hafva öfverstått,
    När skall henne Nala nalkas, som månen Rohini,[96]
    Och när skall Nala sitt rike vinna igen och när
    Finna sin älskade åter, och dermed sin lefnadsfröjd,
    Henne, i börd, i dygd och i ålder lik honom sjelf,
    Är värdig han, hon honom, den herrlige, likaså! --
    Dock -- trösta den ädle Nalas maka det höfves mig,             25
    Den tappres gemål, som längtar att skåda sin älskade.
    Jag trösta vill den ljufva, som strålar i fullmånsglans,
    Som, förr ej bekannt med sorgen, nu sörja, blott sörja får."

              Vrihadasva sade:

    Och sedan på skilda tecken och märken han gifvit akt,
    Gick han till Damayanti och talte till henne så:
    "Damayanti! Jag är Sudeva, din broders älskade vän,
    Och hit jag kommit att söka dig, enligt Bhimas bud.
    Din fader mår väl; din moder, och bröder må alla väl,
    Och välbehållet hos dem är det högborna tvillingspar.[97]
    För din skull dock all din slägt är bedröfvad och utan fröjd,
    Och hundradetals Brahmaner kringirrande söka dig."             30
    Men Damayanti, som kände Sudeva från fordom tid,
    Honom om sina vänner nu frågade en för en;
    Och bittert gret Vidarbha-dottren, af smärta tyngd,
    Då oförmodadt hon såg Sudeva, sin broders vän.

    Sunanda såg Damayanti sorgsen och gråtande
    Samtala med Sudeva förtroligt på tu man hand,
    Och sprang till sin mor och sade: "Den fremmande gråter, se'n
    En Brahman hon råkat; nu forske du, hvem hon är."
    Då hastade Tschedikungens moder från slottet ned               35
    Och gick dit, der Damayanti stod med Sudeva än'.
    Hon tog Sudeva åt sidan och frågade honom så:
    "Hvems maka är hon, den ädla, hvems dotter den herrliga,
    Hur blef hon, den sköna, så från slägt och från make skild,
    Hur kunde i detta läge henne du kanna an'?
    Allt detta af dig utförligt jag längtar att hora få;
    Berätta sanningsenligt hvad du om den sköna vet!"
    Af henne, så uppmanad, Sudeva med välbehag
    Sig satte ned och förtäljde Damayantis öden nu.




SJUTTONDE SÅNGEN.


              Sudeva sade:

    "I Vidarbha herrskar en mäktig Konung, som Bhima nämns;
    Hans dotter är denna sköna; 'Damayanti,' så prisas hon;
    Och i Nischada är Konung Nal, Virasenas son;
    Hans maka, Punyaslokas, den vises, är denna här.
    I spel af sin bror besegrad, han kom ifrån makt och thron,
    Gick bort med Damayanti och hördes ej sedan af.
    Men vi kringirra och söka henne i hvarje trakt,
    Och henne, den ljufva, fann jag här i din sons palats.
    Ej finnes en annan, henne i glans och i skönhet lik,            5
    Och mellan ögonbrynen hon födelsemärket bär,
    Som liknar en lotosblomma; det såg jag, ehuru skymdt
    Af stoft på hennes panna, som månen af tunna moln.
    Af skaparen det åt henne till skönhetsinsegel gafs --
    Svagt lyser ock månens rand, än' skymd i sin tändningsstund[98] --
    Ej kan hennes skönhet döljas, ehuru af stoft betäckt;
    Fast utan prydnad, den strålar dock klar som det glänsande guld.
    Lätt af sin skönhet, af detta märke förrådes hon,
    Och kännes igen, som den dolda eld genom värmen känns."

              Vrihadasva sade:

    Men då Sunanda hörde dessa Sudevas ord,                        10
    Med lindrig hand hon sakta torkade stoftet bort,
    Och, friadt från stoft, der lyste på Damayantis panna nu
    Märket klart, såsom månen på en himmel utan moln.
    Men då de tecknet sågo, Sunanda och hennes mor
    Omfamnade tyst Damayanti länge,[99] med tårfylld blick.
    Se'n, fällande en långsam tår, sade modren så:
    "Min systers dotter är du; dig känner på märket jag.
    Jag och din moder, båda vördade samma far
    Den ädle Dasarnerkungen Sudàman, o ljufva du!
    Hon gafs åt den ädle Bhima, åt Viravàhu jag;                   15
    Dig, re'n som litet barn, jag såg i min faders hus.
    Men såsom vår faders hus är ditt och på en gång mitt,
    Så är ock detta mitt rike, Damayanti, tillika ditt."
    Med fröjd i sin själ Damayanti hörde de ljufva ord,
    Och, helsande sin moders syster, hon talade så:
    "Ehuru okänd, lycklig dock bodde jag här hos dig:
    Du hvarje min önskan uppfyllt, du skyddat och vårdat mig,
    O moder, mig, som länge redan i landsflykt var,
    Sänd dit, der mina späda, räddade, lefva än'.                  20
    Hur går det dem der, af Nala lemnade och af mig?
    Ja, om du ännu en glädje, o moder, mig bringa vill:
    Jag längtar till Vidarbha; du låte mig fara dit!"
    "Ske så!" med fröjd hennes moders syster nu svarade,
    Och sände, med Kungens bifall, henne, den lyckliga, bort
    Uti en bärstol, buren af säkra och trogna män,
    Bevakad af ryttarskaror, med mat och med dryck försedd.

    Så kom Damayanti åter snart till Vidarbhas land,
    Der all hennes slägt emottog henne med hjertlig fröjd.
    Och då hon såg dem alla, och såg sina älskade barn,            25
    Och far och mor och vänner, alla vid helsa såg,
    Då egnade den ljufva Brahmaner sin tacksamhet,
    Och åt de höga Gudar gaf rikliga offer hon.
    Men åt Sudeva Bhima tusende oxar gaf,
    Af fröjd att se sin dotter, en ståtelig by och gods.
    Och då Damayanti hvilat en natt i sin faders hus,
    Uppfriskad af sömnen talte hon se'n till sin moder så:
    "Om mig du vill se vid lif, så -- sanning jag säger dig --
    Sök att den ädle Nala bringa tillbaka hit,"
    Vid Damayantis ord dock Drottningen greps af sorg              30
    Och, qväfd af tårar, den ädla gaf ej ett ord till svar,
    Då så hennes tärnor sågo henne af sorg betyngd,
    Ve, ve! de gråtande ropte och sörjde och klagade.
    Dock talte till Bhima slutligt hans ärade maka så:
    "Sin ädle gemål din dotter Damayanti här sörjer blott,
    Och utan blygsel åt mig, sin moder, hon sjelf det sagt;
    Må dina tjenare derför söka den ädle Nal."
    Så manad af henne, Bhima trogna Brahmaner nu
    Sände åt alla trakter: "Söken den ädle Nal!"
    Och på Vidarbherkungens befallning så gingo de                 35
    Till Damayanti och sade: "Redo vi äro nu."
    Då talte Bhimadottren: "Gån ut och inför allt folk,
    Öfverallt, i alla nejder sägen blott dessa ord:
    'Hvar är, o spelare, du, som halfva min klädnad tog,
    Du som i skogen din trogna sofvande öfvergaf?
    Men hon, som en makas plikt det är, dig väntar än',
    Och plågas af bittert qval, den späda, till hälften höljd.
    Med henne, som ständigt gråter, sänkt uti bitter sorg,
    Medlidande haf, o hjelte, och unna ett ord till svar.' --
    Sägen detta och annat, att miskund han visar mig,              40
    Ty närd vinden ju gnistan tänder den vida skog. --
    Ja, af sin make en maka bör äga sitt stöd, sitt skydd;
    Hur har du bortglömt detta? Du kände ju städs din plikt.
    Vis var du prisad och ädel, och dygdig och medlidsam,
    Du blifvit utan miskund; så lyckan mig öfvergav.
    Haf derföre nåd med mig, du hjelte bland Konungar!
    'Den högsta dygd är mildhet' så hörde jag förr af dig.
    Om någon, då så l sägen, gifver ett ord till svar,
    Han Nala är, då märken hans ställning, hans vistelse.
    Det svar, som någon eder på detta ert tilltal ger,             45
    Det läggen på minnet, Brahmaner, och bringen det hit till mig;
    Men ställen så till att ej han får veta att jag er sändt,
    Och skynden att från er vandring vända tillbaka snart.
    Och forsken om han i armod är, eller öfverflöd,
    Om jordiskt gods han söker, hvad annars hans sträfvan är."
    Så manade af Damayanti, Brahmanerna gingo ut
    Åt alla håll att söka den ädle, olycklige Nal.
    Kring land och bygder, i städer och byar och hyddor nu
    Brahmanerna alla gingo och sökte den ädle Nal.
    Och hvart de kommo, förnyadt läto de höra städs
    De ord, dem Damayanti tolkat och ålagt dem.




ADERTONDE SÅNGEN.


    Lång tid förgått, då Parnâda, af dessa Brahmaner en,
    Till Kundina återkom, åt Damayanti förtäljande så:
    "Då sökande Nala jag till staden Ayodhya hann,
    Jag gick, o Damayanti, till Bhangâsuris ättling der,
    Och inför hela hofvet och honom de ord, du sagt,
    Upprepade jag, förnyadt; men Rituparna dock
    Ej gaf mig ett ord till svar, den mäktige Herrskaren,
    Ej heller någon af dem, som suto kring honom der.
    Men då jag gått bort från honom, kom till mig i enrum en        5
    Af Rituparnas folk, som kallades Vàhuka,
    Den ädle Kungens körsven, kortarmad, vanställd, ful,
    Men I snabbkörning skicklig och kunnig i krydders konst.
    Han bittert gret, och ständigt suckande djupt och tungt
    Han helsade mig välkommen och talade sedan så:
    'Äfven i ofärd fallen, den ädla qvinnan dock
    Skyddar sig sjelf med dygd; ja, himlen förtjenar hon!
    Fastän af make lemnad, den ädla dock vredgas ej,               10
    Men lefver med sinnet tygladt af dygdefull vandels band.
    Fastän af en eländig dåre, den lyckan svek,
    Hon öfvergifves, den ädla, qvinnan ej vredgas dock.
    Mot maken, som näring sökte, hvars klädnad en fågel tog,
    Som plågades af bekymmer, den ädla ej vredgas vill,
    Om väl bemött eller illa, om maken ock dväljs i nöd,
    Thronberöfvad, af lyckan lemnad, i sorg försänkt.'
    Då detta hans ord jag hört, jag hastade åter hit;
    Nu gör hvad godt dig synes, dock hemta din faders råd."

    Men då hon detta hört af Parnâda, med tàrfylld blick
    Tyst gick hon till sin moder och talte till henne så:
    "Ej Bhima bör kunskap få, o moder, om denna sak,               15
    Men inför dig åt Sudeva befallningar gifver jag.
    Och att min afsigt den àdle Bhima ej känna må,
    Det vare din omsorg, om du önskar din dotters val.
    såsom Sudeva lyckligt mig hemtade hit till er,
    Med samma lycka må han gå till Ayodhyas stad
    Och snart den àdle Nala bringa till oss igen."

    Men sedan, så snart den ädle Parnâda sig hvilat ut,
    Hedrade Damayanti honom med riklig lön.
    "Då Nala är återkommen, far större belöning du,
    Ty mera för mig du gjort, än någon skall göra mig:             20
    Att med min gemål, Parnâda! jag återförenas snart."
    Han hörde orden och tacksam, henne välsignande,
    Med fullgjordt värf Parnâda gick hem till sitt hus förnöjd.
    Då kallade Damayanti Sudeva helt obemärkt
    Och sade inför sin moder, af sorg och bekymmer qvald:
    "Sudeva! gå till Ayodhya, gå till Rituparna der
    Och säg, som vore det sagdt i förbigående blott:
    'Damayanti ärnar ånyo välja sig en gemål;
    Dit hasta alla Kungar och Konungasöner nu.
    Och så är tiden beramad: i morgon skall valet ske;             25
    Om godt dig synes, o Konung, så ila dit äfven du.
    Vid solens uppgång en annan make hon väljer sig,
    Ty ej man vet om Nala är död eller lefvande'".[100]
    Så gick den ädle Brahmanen hän till Ayodhyas stad
    Och sade åt Rituparna, som honom det ålagdt var.




NITTONDE SÅNGEN.


    Då Konung Rituparna förnummit Sudevas tal,
    Med smekande röst han vänligt sade till Vàhuka:
    "På en enda dag till Vidarbha, till Damayantis val
    Jag resa vill. Hästerfarne! vad menar du, Vàhuka?"
    Men Nalas hjerta vid dessa Kung Rituparnas ord
    Slets bittert af sorg, och i tysthet så han betänkte sig.
    "Har Damayanti gjort detta, förvirrad af qval och sorg?
    Är det en menlös list blott, uppfunnen att pröfva mig? --
    En brottslig sak i sanning den fromma nu förehar,               5
    Den arma, kränkt af mig, jag förtappade, brottslige. --
    Ja, qvinnans kraft är svag och gräseligt är mitt brott.
    Möjligt, att för sin irring förskjuten ur vänners krets,[101]
    Förvirrad af sorg, förtviflad ett sådant beslut hon tog --
    Dock nej! Det gjorde hon aldrig! Hon har ju de späda små! --
    Hvad sannt eller osannt är bäst ser jag, om dit jag far;
    För eget gagn Rituparnas önskan jag fylla må." --
    Nu med en vördnadshelsning till Konungen sade han:
    "Jag lyder ditt bud, Rituparna; ja väl, på en enda dag         10
    Jag för dig, o hjeltekonung, hän till Vidarbhas stad."

    Då gick på Rituparnas befallning Vàhuka
    Till stallet ned för att mönstra Konungens springare.
    Påskyndad af Rituparna Vàhuka noga nu
    Hästarne undersökte med säker kännareblick,
    Och valde sist ett passligt, uthållande, magert spann,
    Med eld och kraft begåfvadt, bepröfvadt, af ädel ras,
    Förutan onda tecken, brednosadt, med väldig käk,
    Af fullblodsfläckar prydt, vindsnabbt och från Sindhus land.[102]
    Men Kungen, då han såg dem, sade förtörnad så:
    "Hvi skedde detta? Ej väl dig höfves att gäcka oss.
    Hur mäkta väl dessa svaga, trångbröstade hästar mig
    Draga, ty lång är vägen; hur kunna de hålla ut?"

              Vàhuka sade:

    En fläck på pannan syns, på hvardera sidan två,
    På hufvu't två och på bröstet två, och på ryggen en.
    Dig dessa hästar föra säkert till Kundina;
    Dock -- önskar du dig andra, säg till, och jag tager dem.

              Rituparna sade:

    Nej! Hästerfaren är du och skicklig, o Vàhuka;
    Det spann, det du anser lämpligt, tag det; men skynda dig!

              Vrihadasva sade:

    Då spände fyra hästar, snabba, förträffliga,                   20
    Af ädel ras för vagnen Nala med skicklighet

    Då allt var i ordning, Kungen steg snabbt i vagnen, och se!
    De ädla hästarne sjelfmant böjde sig ned på knä.[103]
    Men Nala, den lycklige, talte vänligt till dem och gladt
    Smekte de eldiga, ädla, uthållande fålarna.
    Han fattade tyglarna kraftigt och redde till affärd sig,
    Tog upp Vàrschneya och gaf åt de ädla springarne lopp.
    Och, styrda enligt konstens reglor af Vàhuka,
    Flögo de som på vingar i luften med svindlande fart.[104]
    Men då Rituparna såg dem ila som vinden snabbt,                25
    Den ädle Konungen, tjusad, i högsta förvåning föll.
    Och då Vàrschneya hörde hjulrasslet och såg den konst,
    Som Vàhuka lade i dagen, han tänkte i tysthet så:
    "Hvem är det? Är Màtali[105] han, Gudakonungens kusk,
    Ty dennes kännetecken ser jag hos Vàhuka?
    Är det väl Sàlihotra, som tyglarnes konst förstår,
    Som, fastän öfverjordisk, nu tagit sig menskoform?
    Eller, kunde det vara den ädle, den tappre Nal,
    Som kommit hit?" Så tänkte Vàrschneya inom sig tyst.
    "Eller finns samma kunskap hos Nala och Vàhuka,                30
    Ty samma konst hos båda ser och beundrar jag.
    Dock -- samma ålder, jag finner, hos Nala och Vàhuka,
    Och är det ej Nala sjelf, hans like i konst det är.
    Okända de ädle Furstar ju ofta på jorden gå,
    Till följe af ödets dom vanställda, och kännas ej.
    Om ej jag tvifvel hyste för dennes vanskaplighet,
    Bevis jag ej mer behöfde för Nala. Så tänker jag.
    För detta talar åldern; det yttre dock svär emot.
    Till slut efter allt dock tror jag att Vàhuka Nala är."
    Så tänkte hit och dit, i tysthet begrundande,
    Vàrschneya, Punyaslokas älskade fordne kusk.
    Men Konung Rituparna, då Vàhukas konst han såg,
    Tillika med Vàrschneya gladdes och undrade;
    Och seende hans konst vid tömmen, hans nit, hans kraft,
    Och kloka aktsamhet, han kände den högsta fröjd.





TJUGONDE SÅNGEN.


    Så öfver floder och sjöar, och skogar och berg och dal
    Med ilande fart han flög, som fågeln i rymden fri.
    Men under den snabba färden Bhangâsuris ättling såg
    Att oförmärkt hans mantel fallit till marken ned.
    Och då Rituparna såg det, han hastigt till orda tog:
    "Låt oss upptaga manteln!" så sade den ädle då,
    "Håll hästarna, de snabba, stilla ett ögonblick,
    Så länge att Vàrschneya får bringa min mantel hit"
    Men Nala sade: "Långt borta ligger din mantel re'n              5
    En mil[106] bakom oss, ej kan du få den tillbaka mer."
    Så talte Nal; i detsamma Bhangâsuri ättlingen
    Dernere i skogen såg ett yppigt Vibhitaka-träd,
    Och vid dess åsyn skyndsamt han sade åt Vàhuka:
    "Du skicklige kusk! du skåde min styrka i räkenkonst;
    Ej en vet allt, ej någon besitter all kunskaps skatt;
    All vetskap sin boning aldrig tog hos en enda än'.
    Se stammen der! dess frukter äro etthundraen,
    Dess blad likaså; till marken fallit ett lika tal;
    Af hvardera, blad och frukter, bär den etthundraett,
    Men der, på dess tvenne grenar ses femti millioner blad;       10
    Och räknar du dem tillsamman med qvistar och telningar,
    Skall frukter der du finna tvåtusen och nittiofem."
    Då stannade Nala vagnen och sade till honom så:
    "Dunkelt mig synes, Konung, hvad du förtäljt mig nu,
    Men klart skall det bli mig, sedan trädet jag undersökt;
    Sen jag det noga räknat, skingras allt tvifvel snart.
    Ja, här inför dig jag önskar granska Vibhitakan,
    Ty derförutan ej vet jag om sannt eller falskt du talt;
    Och så inför dig sjelf dess frukter jag räkna vill,            15
    Men undertiden Vàrschneya tyglarna hålla må."
    Då afbröt Konungen häftigt: "Ej tid är till dröjsmål nu!"
    Hvartill med stigande ifver Vàhuka svarade:
    "Dröj här en stund, eller vill du, välan, så far vidare!
    Der ser du genaste vägen; Vàrschneya du har till kusk."
    Men lugnande honom sade Kung Rituparna då:
    "O Vàhuka! Lik dig ingen kusk här på jorden finns;
    Välkunnige! med dig ensamt far till Vidarbha jag.
    Till dig jag min tillflykt tagit; ej göre mig hinder du.
    Hvadhelst du begär, det gerna dig unnas, o Vàhuka,             20
    Om aftonsolen i dag i Vidarbha jag skåda får."
    Då sade Vàhuka: "Sedan trädet jag undersökt,
    Jag för dig till Vidarbha; gör du mig till viljes nu!"
    Fast mot sin vilja, Kungen sade: "så stanna då
    Och granska trädet och räkna af grenen, vetgirige!
    En del, den dig jag tyder, så får du din önskan fylld."

    Men Nala steg hastigt ned från vagnen och räknade,
    Och sade, af häpnad slagen, sedan till Konungen:
    "Jag räknat och frukterna äro så många, som nyss du sagt.
    Jag din förvånande kunskap, o Konung, med undran sett,         25
    Och ville känna den lära, som skänkte dig sådan konst."
    Otålig för färden, Kungen sade till honom då:
    "Du vete att jag är kunnig i räkning och tärningskonst!"
    Men Vàhuka svarte: "o, gif mig denna din kunskap du,
    Och tag af mig i byte konsten vid tygel och töm."
    Då sade Rituparna, för stundens brådskande tvång
    Och lysten att körningskonsten lära: "Välan, ske så!
    Tag, enligt de Vises reglor, nu tärningskonsten du,
    Och körningskonsten som lön tillgodo jag har hos dig."
    Så sägande, nu Rituparna sin kunskap åt Nala gaf.[107]

    Och då han den fått, vek Kali genast utur hans kropp,          30
    Och spydde Karkotakas gift, det tärande, ur sin mun.
    Så vek ur Nala Kalis förbannelses tärande eld,
    Af hvilken så länge redan han qvaldes och plågades.
    Men, friad från giftet, Kali tog åter sin egen form. --
    Då ville Nala honom förbanna i hämndfull harm,
    Men Kali med bäfvan sade, darrande, bedjande:
    "O herre, kufva din vrede, och ära jag skänker dig!
    Re'n af Indrasenas mor[108] jag i vrede förbannad blef,
    Och sen den stund, då du henne lemnade, ständigt jag
    Med qval och smärta, o Konung, sorgeligt dvalts i dig,         35
    Ty ormakonungens gift mig tärt både natt och dag.
    Jag ber om ditt skydd, din nåd, o hör, hvad jag lofvar dig:
    Om ej du förbannar mig, som bäfvar och ber om nåd,
    Så skola alla i verlden, som ära och hedra dig,
    Ej nå'nsin behöfva frukta skada och ondt af mig."
    Så sade Kali, och Nala qväfde sitt hjertas harm,
    Men skygg i Vibhitaka-trädet Kali smög hastigt in. --
    Så osedd af andra Kali talte med Naischada. --
    Och nu, från sitt bann befriad, den hjeltemodige Nal,
    Se'n Kali gått och han räknat Vibhitakans frukter snart,       40
    Med glädje i själen och hoppfull, och lifvad af högsta fröjd,
    Bestigande vagnen åter for hän med det snabba spann. --
    Förbannad för allan tid så Vibhitaka-trädet blef[109] --
    Men Nala med fröjdfullt hjerta de herrliga fålarna
    Dref framåt, och fram de flögo, som fåglar, i flyktigt lopp.
    Och Kung Rituparna med blicken vänd mot Vidarbha satt. --
    Då Nala gått, äfven Kali sig smög till sitt hemvist snart
    Så utan sorg och plåga var Nala, den herrlige,
    Från Kali frälst, men sin rätta gestalt han saknade än'.




TJUGONDEFÖRSTA SÅNGEN.


    I qvällens timma för Bhima anmälde hans tjenare
    Att Konung Rituparna kommit till Kundina.[110]
    Med Bhimas tillstånd han körde snart in i Vidarbhas stad[111]
    Och alla himmelstrakter genljödo af vagnens dån.
    Då hörde Nalas hästar,[112] de älskade, vagnens ljud,
    Och gnäggade högt af glädje, som fordom för Nalas vagn.
    Och äfven Damavanti hörde det kända ljud,
    Doft, som det dånande molnets, där, väntadt, det närmar sig.
    Förvånad hon blef, då rasslet hon hörde så välbekannt,          5
    Likt det, som då fordom Nala sjelf körde sitt snabba spann.
    "Just sådant det var," hon tänkte: -- hans hästar det kände ock.
    Påfåglarne på palatsets tinnar[113] och äfvenså
    Krigselefanterna alla hörde det mäktiga dån,
    Och fåglar och elefanter gladdes vid detta ljud
    Och ropade högt vid minnet af regnets herrliga tid.[114]

              Damayanti sade:

    "O, hur vid detta dån, som fyller den vida rymd,
    Mitt hjerta af glädje sväller! Ja, Nala det är förvisst!
    Om ej än i dag den herrlige Nala jag skåda får,
    Den dygderika, den tappre, mitt hjerta skall brista snart.
    Om ej i dag i hans famn, den ljufva, jag sjunka får,
    Och tryckas till hans bröst, i morgon jag finns ej mer!
    Om ej den mäktige Nala nalkas mig än i dag,                    10
    Jag kastar mig i den gyllne, glänsande flammans famn!
    Om ej den lejonlike, som krigselefanten stark,
    Mig nalkas snart, jag dör och ser icke räddning mer!
    Ej lögn jag fann hos honom, ej kränkning, ej oförrätt;
    Ej falskhet ens i det minsta minns jag hos Nala mer".[115] --

    "Ja, mäktig han är och tapper, förlåtande, gifmild, god,
    Ett mönster för Furstar, trogen sin maka och utan skuld.
    Då nu, med tanke på honom, jag minnes hans ädla dygd,          15
    Af sorg mitt arma hjerta vill brista, från honom skildt."
    Så klagande, Damayanti nästan besinningslös
    Sprang upp på palatsets tak i längtan att Nala se.
    Då såg hon midt på gården Rituparna, den ädle Kung,
    Uti sin vagn, med honom Vàrschneya och Vàhuka.
    Just nu från vagnen sprungo Vàrschneya och Vàhuka ned,
    Och hämmade hjulens lopp och spände hästarna af.
    Men stigande ned från vagnens prydliga säte, gick
    Den ädle Rituparna till Bhima, den väldige,
    Och Bhima emottog honom med vördnadsbetygelse,                 20
    Men fattade ej, hvi utan orsak han kommen var.
    "Hel dig! Hvad önskar du?" Så han helsade gästen nu,
    Ej vetande att denne kom för hans dotters skull.
    Men Rituparna, den vise, stormäktige Herrskaren
    Ej såg en enda Furste och Konungasöner ej,
    Ej något, som tydde brölloppsfest, och Brahmaner ej.
    Och Kosalakungen visligt i tysthet betänkte sig och sade sen:
    "Jag kommit blott för att helsa dig."
    Men Bhima, den ädle, log och tänkte inom sig så
    Om skälet till en resa af mer än hundrade mil:                 25
    "Ej derför han kom och reste genom så månget land;
    Ett ringa skäl till resa var det, som han nämnde mig;
    Snart får jag väl veta, hvad det verkliga skälet var,
    Men detta ej är det!" Så han tänkte; men helsande
    Med vördnad sin gäst, han sade: "Sök hvila, din färd var lång!" --
    Så vänligt välkomnad, den ädle trädde med fröjdfull håg,
    Af tjenare följd, i den boning, som der honom visad blef.
    Men se'n Rituparna gått -- Vàrschneya gick äfvenså --
    Snart förde Vàhuka vagnen i lidret, och selarne                30
    Han tog af hästarna skickligt och ryktade dem med konst,
    Se'n talte han till dem vänligt, och satte i vagnen sig.

    Men sorgsen blef Damayanti, då hon Rituparna blott
    Och Köraresonen Vàrschneya och Vàhuka, sådan, såg.
    Hon tänkte: "hvems var det dofva, mitt hjerta skakande ljud?
    Det var som af Nalas vagn, dock honom ej skådar jag.
    Törhända är Vàrschneya kunnig i samma konst,
    Och derför hans vagn gaf samma buller, som Nalas förr.
    Men -- en Konung ju är Rituparna, såsom ock Nala var,
    Kanske att derför hans vagn ock dånar med lika ljud!" --
    Sedan så Damayanti begrundat, hon sände ut                     35
    En fager tärna att forska, hvem verkligen Vàhuka var.




TJUGONDEANDRA SÅNGEN.


              Damayanti sade:

    "Gå, Kesini,[116] gå och forska, hvem denne körsven är,
    Som sitter i vagnen ensam, kortarmad[117] och stygg och ful.
    Gå till honom, sköna du! var artig och vänskapsfull,
    Och önska honom välkommen, som skickelig sed det är;
    I själens djup mig anar att denne är Konung Nal:
    Så full är min håg af fröjd, mitt hjerta af salighet.
    Till slut må du nämna för honom Brahmanen Parnâdas ord,
    Och noga gifva akt, formfylliga! på hans svar."

              Vrihadasva sade:

    Och tärnan gick beställsamt och talte med Vàhuka,               5
    Men Damayanti, den ljufva, från taket på dem såg ned.

              Kesini sade:

    "Frid vare med dig, o hjelte! Välkommen! dig bjuder jag.
    Förnimm, o herrlige! hvad Damayanti dig frågar nu:
    När resten I af, hvad orsak styrde er kosa hit?
    Svara mig sanningsenligt; Damayanti det höra vill."

              Vàhuka sade:

    "'En annan gemål i morgon Damayanti skall välja sig,'
    Så sade en Brahman åt Kosalas ädle Kung;
    Och då han det hört, han gaf sig på väg med sitt snabba spann,
    Som springer hundrade mil om dagen. Hans kusk var jag."

              Kesini sade:

    "Men denne tredje med eder, hvem är han och hvarifrån?         10
    Och hvarfrån du sjelf? Hur kom till denna befattning du?"

              Vàhuka sade:

    "Han var Punyaslokas kusk, Vàrschneya sig kallar han;
    Men sedan Nala flytt, hos Rituparna han tog sig tjenst.
    Som han, är jag hästkunnig och vida berömd som kusk;
    Jag fick hos Rituparna befattning som kusk och kock."

              Kesini sade:

    "Säg, månne Vàrschneya vet, hvart Nala sin kosa styrt,
    Och hvad har dig derom han berättat, o Vàhuka?"

              Vàhuka sade:

    "Sen hit han den brottslige Nalas späda tvillingar bragt,
    Han vandrade fri och ledig, och visste af Nala ej;
    Och ingen annan något, du sköna! om Nala vet,                  15
    Ty okänd nu och förvandlad kringirrar i verlden han.
    Blott sjelf sig sjelf han känner, och skuggan, som följer hans spår,
    Ty ej sina kännetecken för någon yppar han."

              Kesini sade:

    "Säg, minns du ännu Brahmanen, som först till Ayodhya kom,
    Och ständigt förnyadt talte dessa en qvinnas ord:
    'Hvar är, o spelare! du, som halfva min klädnad tog,
    Du som i skogen din trogna sofvande öfvergaf?
    Men hon, som en makas plikt det är, dig väntar än',
    Och plågas dag och natt af sorg, knappt till hälften höljd.
    Med henne, som ständigt gråter, sänkt uti bittert qval,        20
    Medlidande haf, o hjelte! och unna ett ord till svar.' --
    Säg nu åt henne, du ädle! dessa desamma ord,
    Ty detta tal Damayanti, den ljufliga, höra vill;
    Och äfven det svar, du förr, då detta dig sades, gaf,
    Det önskar Vidarbha-dottren höra af dig på nytt."

              Vrihadasva sade:

    Då Kesini detta talte till Nala, den herrlige,
    Skakades djupt hans hjerta, i ögat en tår sig smög;
    Men, kufvande snart sin känsla, fast bittert af smärta qvald,
    Med bruten stämma han äter talade dessa ord:
    "Äfven i ofärd fallen, den ädla qvinnan dock                   25
    Skyddar sig sjelf med dygd; ja, himlen förtjenar hon!
    Fastän af make lemnad, den ädla dock vredgas ej,
    Men lefver med sinnet tygladt af dygdefull vandels band.
    Fastän af en eländig dåre, den lyckan svek,
    Hon öfvergifves, den ädla qvinnan ej vredgas dock.
    Mot maken, som näring sökte, hvars klädnad en fågel tog,
    Som plågades af bekymmer, den ädla ej vredgas vill,
    Om väl bemött eller illa, om maken ock dväljs i nöd,
    Thronberöfvad, af lyckan lemnad, i sorg försänkt."
    Men då han talat till slut, den ädle, af sorger qvald,         30
    Ej mäktade tårarna hämma längre, men gret helt högt. --
    Och Kesini till Damayanti gick och förtäljde allt
    Hvad taladt var, och äfven huru han upprörd blef.




TJUGONDETREDJE SÅNGEN.


    Djupt upprörd blef Damayanti, då detta hon hört, och fast
    Hon trodde sig funnit Nala, och talte till Kesini:
    "Gå, Kesini! än en gång, gif akt uppå Vàhuka;
    Dröj tyst i hans grannskap, noga betrakta hans skick, hans sätt,
    Och se, vid allt hvad han gör och låter, uppmärksamt du
    Hvad medel han begagnar, och huru han bär sig åt.
    Ej eld bör du gifva honom, tjenstvilliga Kesini!
    Och vatten ej, hur helst han fordrar det än af dig,
    Då så, hvad han gör, du forskat, förtälj det för mig, så ock    5
    De öfvermenskliga tecken, du finner hos Vàhuka."
    Så manad af Damayanti, Kesini hastade bort;
    Men se'n hon Vàhukas tecken utforskat, hon återkom
    Och troget för Damayanti beskref, hvad hon sett, jemväl
    De öfvermenskliga tecken, hon funnit hos Vàhuka:

              Kesini sade:

    "En märkelig vandel för han; ej nå'nsin en menska jag
    Lik honom, o Damayanti! har sett eller nämnas hört!
    Är dörren låg för honom, ej böjer sitt hufvud han,
    Han blickar den an, och straxt den vidgar sig, som han vill.
    För Rituparnas räkning lifsmedel af många slag                 10
    Skickades ned af Bhima, så kött, för att kokas, ock;
    Man till dess sköljande krukor höll i beredskap der,
    Och då han blott såg uppå dem, straxt fylldes med vatten de;
    Men sedan han köttet sköljt, han var i behof af eld,
    Och höll emot solens sista stråle en handfull strå,
    Då straxt en flammande låga[118] tände sig på hans vink.
    Se'n detta det största under jag sett, jag skyndade hit. --
    Dock annat underbart jag skådat hos honom än':
    Att elden, fast han den rörde, honom ej brände alls,
    Att vattnet lydde hans vink och sjelfmant till honom flöt.     15
    Och annat underbart med häpnad jag såg ännu:
    Att några vissnade blommor han tog ifrån marken upp;
    Dem mellan sina händer han gnuggade sakta se'n,
    Och straxt de blefvo friska och fingo sin doft igen.[119]
    Se'n dessa märkliga tecken jag sett, jag hastade hit."

              Vrihadasva sade:

    Men då Damayanti hörde allt detta om Vàhuka,
    Hon slöt att det var Nala, förrådd af sitt handlingssätt;
    Och anande sin make i Vàhukas skepnad dold,
    Hon talte med upprörd stämma åter till Kesini:
    "Gå ner till köket, hulda! och hemta ett stycke af             20
    Det kött, den underbare Vàhuka tillredt der."
    Och Kesini villigt gick dit ner; i all hemlighet
    Hon skyndsamt ett stycke tog och bar det beställsamt upp,
    Och, rykande varmt ännu, det åt Damayanti gaf.
    Hon åt -- och hon kände smaken, bekant ifrån fordom tid,
    Såg nu att Nala hon funnit, och uppgaf ett högljudt rop.
    Och upprörd i hjertats djup, sen hastigt hon sköljt sin mun,[120]
    Hon sände Kesini ned med sitt älskade tvillingspar.
    Men Nala, då han såg sin späda dotter och son,
    Sprang häftigt upp och tryckte dem innerligt till sitt bröst;
    Och då han dem återfunnit, sköna som gudabarn,                 25
    Af vemod öfvermannad och smärta, han gret helt högt.
    Men, då han förrådt sitt hjerta, snart hejdande sig med våld,
    Han sköt dem ifrån sig hastigt och sade till Kesini:
    "Hur detta tvillingspar är likt mina egna barn!
    Och derför, då jag såg det, jag fällde en saknadstår.
    Men -- då du så ofta kommer, det tydes till ondo lätt,
    Och jag är en gäst i landet -- Gå, hulda! och lemna mig."




TJUGONDEFJERDE SÅNGEN.


    Då hon sett Punyaslokas rörelse, Kesini
    Gick skyndsamt till Damayanti, förtàljande henne allt.
    Då sände Damayanti, upprörd af sorg och hopp,
    Kesini till sin mor, i längtan att Nala se:
    "Jag Vàhuka väl bespejat, ty Nala jag anade;
    Det yttre blott ger mig tvifvel, nu sjelf jag det skingra vill.
    Låt honom komma till mig, eller mig gå till honom ned
    Beslut om detta med, eller utan min faders råd."
    Så var hennes bud, men modren för Bhima förkunnade              5
    Hans dotters beslut, och Kungen till detta sitt bifall gaf.

    Så med sin faders tillstånd, och med sin älskade mors,
    Hon lät till sin egen boning hemta den ädle Nal.
    Men då han Damayanti nu ändtligen återsåg,
    Hans tårar, af sorg och vemod, ohejdade, bröto fram;
    Och hon, då hon åter honom såg med sig förenad så,
    Den ljufva häftigt greps af smärta och bittert qval.
    I sorgdrägt klädd, okammad, vanvårdad, af stoft betäckt,
    Då talte Damayanti med vemod till Vàhuka:
    "Har någonsin förr du sett en man, som har kännt sin plikt,    10
    Och dock, då hon sorglöst sofde, i ödsliga skogens djup
    Lemnat sin älskade maka, fast trogen och utan skuld?
    Hvem kunde väl lemma henne så? -- Punyasloka blott!
    Hvad bröt från min barndomsdag väl nå'nsin mot honom jag,
    Att mig han skulle så värnlös lemna i sömnens våld?
    Han, den jag framför Gudar valde till make förr,
    Sin maka, som honom skänkte barn, hvi lemnade han?
    En gång med sin hand i min öfver altarets eld[121] han svor
    I Gudars åsyn: 'Jag din skall blifva'![122] Hur glömdes det?"

    Och medan Damayanti talade detta allt,                         15
    Våldsamt tårarne trängde ur hennes ögon fram.
    Men då ur de mörka ögon, som rodnat af tårar, Nal
    Såg sorgens floder välla, djupt skakad talade han:
    "Att jag min thron förlorat, ej var det mitt eget verk,
    Men Kalis, så ock att dig, o ljufva! jag öfvergaf
    Och derför Kali rättvist träffades af ditt bann,
    Der nödställd du stod i skogen, mig sörjande dag och natt
    Se'n, fängslad inom min kropp, han dvaldes i ständigt qval,
    Tärd af ditt bann, som då man hopar glöd öfver glöd,
    Ditt bann och min viljas kraft dock honom besegrat har,        20
    Ty engång sitt slut väl nalkas måste vårt lidande.
    Den onde vek från mig; han gick, jag hastade hit
    För din skull, herrliga du! Ej annat jag sökte här.
    Dock säg -- hur kan, som du, en qvinna sin älskade,
    Sin trogna make glömma och välja en annan man?
    Härolder gå kring landen, förkunnande Bhimas bud,
    Och säga: 'Damayanti skall välja en ny gemål,
    Den henne anstår bäst, fritt enligt sitt eget val.'
    På detta bud Ayodhyas Konung hastade hit."

    Men då Damayanti hörde hans förebrående ord,                   25
    Hon blyg och darrande talte ödmjukt till Naischadha:
    "Var skonsam, herrlige du! ej du bör mig tro om ondt,
    Ty Gudar jag försmådde och valde, o Nala! dig.
    Att bringa dig tillbaka, gingo Brahmaner ut,
    I verldens alla trakter förkunnande mina ord.
    Så fann till slut den vise Parnâda, o Konung! dig
    I Kosala, der du lefde i Kung Rituparnas slott.
    Men se'n han sitt uppdrag fyllt och bragt mig igen ditt svar,
    Jag uttänkt denna list, att bringa dig åter hit;
    Ty utom dig ej någon i verlden, o Naischadha!                  30
    Hundrade mil har färdats fram på en enda dag. --
    Så sannt jag faller ned och famnar ditt knä, o Nal!
    Ej något emot dig, ädle! bröt ens i tankar jag.
    Som allas vittne Vinden[123] rastlös i verlden går,
    Den tage mitt lif om något, o Konung! jag bröt mot dig;
    Så tågar äfven Solen[124] högt öfver jorden fram,
    Den tage mitt lif, om något, o Nala! jag bröt mot dig,
    Och Månen i verldens rund lugn vandrar sitt tysta tåg,
    Den tage mit lif om något det minsta jag bröt mot dig.
    Af dessa trenne Gudar verldsalltet sin jemnvigt har,           35
    Må de mitt ord besanna -- eller förskjuta mig." --
    Så manad, vindens Gud[125] nu talte från höjden så:
    "Ej bröt hon, ädle Nala! Dig sanning förkunnar jag.
    Okränkt har dygdens skatt hon troget bevarat dig;
    Tre år för henne voro skyddande vittnen vi.
    Men denna skickliga list hon tänkte för din skull ut,
    Ty endast du på en dag kan färdas hundrade mil.
    Du funnit Damayanti, o Nal! Damayanti dig.
    Så tvifla du bör ej mer, men nalkas din älskade."
    Men medan Vàyu talte, föll neder ett blomsterregn,             40
    Och Gudarnes trummor[126] ljödo, och vinden fläktade mildt.
    Och Nala, då han dessa Gudarnes under såg,
    Ej hyste mot Damayanti, den ljufva, han tvifvel mer;
    Han påtog den glänsande klädnad, han fått af Karkotaka,
    Han tänkte på honom -- sin egen skepnad han genast fick.[127]

    Då Damayanti såg sin make som förr igen,
    Hon slog sina armar om honom och ropade högt af fröjd.
    Så äfven den ädle Nala, strålande skön som förr,
    Omfamnade henne och smekte med fröjd sina späda barn.
    Men nedtyngd af sorgens minne, den ljufliga suckade djupt      45
    Och tryckte tigande Nalas hufvud intill sitt bröst;
    Så ock den starke Nala, kufvad af vemod, tyst
    Höll länge famnad den ljufva, än höljd uti sorgens drägt.

    Men snart allt hvad som så emellan de båda händt,
    För Bhima Damayantis moder förkunnade gladt,
    Och Kungen sade: "i morgon Nala jag helsa vill,
    Se'n reningsoffret han gjort och hvilat sin natt i frid." --
    I fröjd de hvilade sedan, förtäljande natten om
    Om fordna sorger, och mindes sin irrfärd i skogens djup.
    Der dröjde med tjusadt sinne förnöjda i Bhimas slott
    De älskande två, och sökte den ena den andras fröjd.
    Sen Nala på fjerde året sin maka så återfann,
    Han lefde i högsta lycka och ägde hvar önskan fylld;
    Och äfven Damayanti fick fägring och glans igen,
    Som jorden, med tvinande frukt, blir yppig vid vårens regn. --
    Med sin gemål förenad, med försvunnen
    Sorg och smärta, i vexande fröjd och lycka
    Bhimadottren, så till målet hunnen,
    Fick glans, som natten, sedan dess måne uppgått.[128]




TJUGONDEFEMTE SÅNGEN.


    Se'n natten ut han hvilat, Nala i kunglig skrud
    Gick jemte Damayanti tidigt till Bhima fram.
    Han helsade sin ädle svärfar i ödmjukhet,
    Och Damayanti med vördnad sig bugade för sin far.
    Så Bhima mottog Nala med fröjd, som sin egen son,
    Och se'n han honom helsat och ärat, som lämpligt var,
    Han talte till Damayanti med vänliga, milda ord.
    Den ädles huldhet Nal med vördnad emottog glad,
    Betygande honom skickligt sin sonliga ödmjukhet.

    Men genom staden ljöd ett ljudeligt sorl af fröjd,              5
    Då folket med glädje såg att Nala var kommen dit.
    Och staden kläddes snart i guirlanders och fanors glans,
    Och gatorna bestänktes[129] och pryddes med blommor rikt;
    För hvarje dörr man strödde blommor med ljuflig doft,
    Från Gudarnes alla altar höjde sig offerrök.
    Så Rituparna hörde att Nala var återvänd,
    I Vàhukas skepnad dold, och visade hjertlig fröjd.
    Men inför Rituparna sig Nala ursäktade,
    Och äfven denne belefvadt urskuldade sig för Nal.
    Förvånad den ädle hjelten lyckönskade Naischadha:              10
    "Hel dig, att din maka åter du funnit!" så sade han,
    "Men om, då du okänd bodde, du lycklige! i mitt hus,
    Jag dig med ord eller gerning kränkte, o Naischadha!
    Om något med eller utan vetskap jag gjort mot dig,
    Som ej bordt göras, detta du ville förlåta mig."

              Nala sade:

    "Ej ens i den minsta sak mig kränkte, o Konung! du;
    Men om så äfven skett, dock vrede ej höfdes mig.
    Re'n fordom voro vi vänner -- du är ju min anförvandt --
    Skänk derför äfven framgent mig städse din vänskap du.
    Hos dig jag lycklig lefde, och fick hvarje önskan fylld
    Mer i ditt hus, Rituparna! än stundom i eget hem.
    Dock -- körningskonsten ännu tillgodo du har hos mig,
    Den önskar jag lemna dig, o Konung! om så du vill."
    Så sägande, åt Rituparna sin kunskap gaf Naischadha,
    Och denne i föreskrifven ordning emottog den.
    Men se'n han denna konst bekommit, Ayodhyas Kung
    Tog sig en annan kusk och for till sin egen stad.

    Se'n Rituparna farit hädan, den ädle Nal
    Dröjde ej altför länge mer uti Kundina.




TJUGONDESJETTE SÄNGEN.


    En månad dröjde han, tog afsked af Bhima se'n
    Och dädan drog till Nischadha, följd af sina närmaste,
    Med sexton elefanter, men blott en endaste vagn,
    Med femtio ryttare och sexhundrade man till fot.
    Och jorden darrade under honom, då vredgad han
    Med ilande fart, den ädle, for in i Nischadhas land.
    Nu gick Virasenas hjelteson till Puschkara fram
    Och sade: "Kom, låt oss spela! Jag samlat mig gods på nytt.
    Se! Damayanti och allt, hvad annat jag äger mer,                5
    Det är min insats, din må vara din kungathron.
    Låt spelet ånyo börjas; mitt fasta beslut det är.
    Hel dig! På ett enda kast vårt allt, och derhos vårt lif! --
    Om en af någon vunnit hans rike, hans egendom,
    Han bör och genspel gifva, så bjuder en rättvis lag.
    Men afslår du tärningslek, vi pröfve en svärdslek då,
    Ett envig bringe dig eller mig till ett slutligt lugn! --
    Det rike, man fått i arf, behålla man städse bör
    Med hvarje möjligt medel; så lyder de vises bud.
    Välj, Puschkara! nu emellan de medel, jag bjuder dig:          10
    Välj spelet, eller spänn din båge till manlig strid!"

    Men Puschkara, manad så af Nala, försmädligt log,
    Re'n säker om sin seger, och talte till Naischadha:
    "Hel, att du gods dig samlat till insats! Det fröjdar mig.
    Hel, att du sjelf och att din maka nu lefver än'!
    Hel, att Damayantis olycksöde nu når sitt slut!
    Ty snart, af alla skatter prydd, dem jag vinner nu,
    Som himmelska nymfer Indra,[130] den ljufliga tillhör mig.
    Ja, ständigt på dig jag tänkt och väntat dig, Naischadha!
    Ty fröjd jag fann i spel med vän och med like blott.           15
    Men se'n jag Damayanti, den ljufliga, vunnit har,
    Till slut jag står vid målet, ty städse hon var mig kär." --
    Men Nala, då han hört hans förmätna och djerfva ord,
    Han ville med svärdet klyfva hans hjessa; af kufvad harm
    Hans ögon blodbesprängdes, och bittert den ädle log;
    Han sade: "Spelom! Hvartill ditt prat? Det blir stäfjadt snart!"

    Nu spelet begynte åter för Nala och Puschkara,
    Men i ett enda drag förlorade denne nu
    Sig sjelf och sina perlor, och skatter och allt åt Nal.
    Och sedan han segrat, Nala högt skrattande sade så:            20
    "Mitt är nu riket åter, okränkt och från ovän fritt;
    Ej var för dig Damayanti bestämd, du konunganarr!
    Du dåre! med allt ditt följe du vorden är hennes slaf --
    Dock -- då jag en gång blef besegrad, det ej ditt verk,
    Men Kalis var, fastän du, narr! det ej insåg sjelf.
    Den harm, som gällt en annan, derför ej drabbe dig!
    Lef gladt och i frid! Ditt lif jag skänker dig, Puschkara!
    Jag afstår dig allt ditt gods, och dertill din arfvedel.
    Min fröjd jag haft i dig; du fordom mig städs var kär,
    Och ej från dig min vänskap skall vika, o Puschkara!         25
    Du är min bror! Lef väl, lef lycklig i hundra år!" --
    Se'n Nala Puschkara helsat och tryckt till sitt brodersbröst,
    Han tillstånd gaf åt honom att fara till egen stad. --
    Men så behandlad af Nala, rörd talade Puschkara
    Till Punyasloka, och böjde med vördnad sitt hufvud ned:
    "Pris vare dig evigt! Lef i tiotusende år
    I lycka, du, som lifvet mig skänker, och hus och härd!" --
    Men, gästad af Nala, glad han dröjde en månad qvar;
    Derefter med sitt folk och en glänsande, väldig här,
    Af trogne tjenare följd, han drog till sin egen stad           30
    Och strålade lik solen i skönhet och herrlig glans.

    Se'n Puschkara dragit hän i frid, den mäktige Nal
    Säll tågade in i staden, och möttes af festlig prakt.
    Så återvänd, med huldhet talte till folket han;
    Och folket från stad och land, med Äldste och vise Råd,
    Till honom talte med vördnad, betaget af högsta fröjd:
    "Nu äre vi sälla åter, o Konung! i stad och bygd;
    Vi kommit att hylla dig, som Gudarne himlens kung".[131]

    Se'n Puschkara blidkad var och man firat en herrlig fest,      35
    Hembragte sin maka Nala, följd af en väldig här;
    Och Bhima åt sin dotter sade ett gladt farväl,
    Se'n rikt han henne utstyrt med herrliga skänkers tal.
    Och då med det ljufva tvillingsparet hon återvändt,
    Som Indra i himlens lustgård,[132] lefde i glädje Nal
    Och blef bland jordens[133] Kungar beprisad och vidt berömd.
    Han styrde sitt återvunna land med förnyad glans
    Och hembar Gudarne offer, frikostig och god och mild.




Epigrammer af Amarû.


För att fylla några toma blad och derjemte gifva ett, om ock ringa prof
af Indernas lyriska poesie, lemnas här i svensk öfversättning några
af Amarûs kärleks-epigrammer. Dessa små stycken tillhöra den indiska
poesiens sednare utvecklingsperiod och vittna, så väl genom språkets
utsökta elegans, som genom dess konstmässiga behandling om en tid, då
poesien längesedan trädt ur den episka diktens enkla och omedelbara
framställningssätt, och då skalderna redan med moget medvetande och
med utbildad konstnärshand skredo till utförandet af sina verk. Af
Amarû känner man intet annan än etthundrade sådana små stanser, som de
här i öfversättning meddelade, men detta lilla har dock varit nog,
att i Indien göra hans namn älskadt och oförgätligt. Dessa hundrade
epigrammer äro lika många små taflor, fulla af lif och behag, utförda
med en finhet i känslan, en sanning i grupperingen, och en värme i
coloriten, som hade kärlekens Gud med egen hand fört Amarûs pensel.

Om de flesta af Indiens författare, känner man föga eller intet; så
äfven om Amarû. Blott sagan vet att om honom förtälja ett och annat. En
legend förmäler följande: Då en af Indiens philosopher Sankarâtschârya
(i 8:de årh. e.Chr.) jemte sina lärjungar engång kom till Kaschmir,
kort efter dess Konung Amarûs död, frågade honom de vise vid den
aflidne Konungens hof, om han kunde säga hvad kärlek var. Han svarade
härtill nekande, men han antog Amarûs gestalt och lefde en tid i hans
harem, som pryddes af etthundrade sköna gemåler, och då han derifrån
återkom, besvarade han frågan med sina hundrade stanser. -- En annan
legend berättar, att hans själ, enligt den föreställning Inderna
hafva om själens flyttning ur en kropp i en annan, fått sin boning
uti hundrade qvinnor efter hvarandra, och att den under denna sin
vandring blifvit invigd i kärlekens alla mysterier. Allt detta syftar
synbarligen blott på hans hundrade kärleks-epigrammer.

Denna samling, benämnd Amarû-satakam "Amarûs centurie" utgafs, åtföljd
af en dubbel commentarie, utan titelblad i Calcutta 1808 eller 1812.
Efter denna utgaf Apudy (Chézy) i Paris 1831, under titel "Anthologie
érotique d'Amarou," 51 af dessa stanser, och återgaf på prosa deras
innehåll i en med författarens vanliga smak och finhet utförd, men
föga trogen parafras. Vidare aftryckte Böhtlingk 39 af dem i sin
Sanskrit-Chrestomathie. Rückert har i Musenalmanach för år 1831
öfversatt 38 af dessa epigrammer, men tyvärr har hans öfversättning ej
varit här tillgänglig.

Några af dessa stycken uppträda nu i svensk drägt, så mycket som
möjligt varit efter or den öfversatta och återgifna i originalens
konstfulla, stundom oefterhärmliga meter. Denna svårighet i det yttre,
i förening med originalets korta, innehållsdigra uttryckssätt, och en
känslans finhet, som synes vilja flykta vid äfven den lindrigaste
beröring, har satt svåra hinder i öfversättarens väg. I fall dessa
här meddelade små stycken, såsom de nu uppträda, ej skulle synas
rättfärdiga Amarûs stora rykte, så bör läsaren ej tillräkna detta
honom, utan blott öfversättarens bristande förmåga.

Obs. De här öfversatta stycken finnas i Calcutta upplagan under N:o 67,
9, 53, 94, 12, 10, 60, 71, 19, 35, 81, 33 och 69.


              Epigrammer af Amarû.

    "Hvad dårskap, att så i ditt hjertas enfald
                        vilja fast i din kärlek bli;
    Fatta styrka och mod, var stolt, din trohet
                glöm och tänk ej på honom mer!"
    Så manad af sin ömma väninna, tärnan
                    henne svarade helt förskräckt:
    "Sakta, sakta! att han ej hör dig, vännen,
               som hvilar här i mitt hjerta gömd."

                      -------

    "Du kommer ju igen om en timme
                      i middag, kanske i qväll,
    Åtminstone då morgonsolen gryr, säg,
                         älskling! gör du ej så?"
    Så talte menlöst hon i barnslig oskuld,
                         smekande, i tårar ljuf:
    Och han, som skulle fjerran färdas, snärjd sig
                         kände och dröjde qvar.

                      -----

    "Min vän!" "Herre!" "Glöm nu din stolta vrede!"
           "Ej är jag vred, du bedrager dig!" --
    "Vi ha' så ledsamt" -- "Jag finner mig ju helt förträffligt;
           endast du besvärad dig känna tycks." --
    "Men hvarför snyftar du då med bruten stämma,
                   och hvarför tåras då ditt öga så?
    Helt visst för min skull!" -- "Hvad är väl dig jag?" --
           "Mitt lif!" -- "O nej! och derför just gråter jag."

                     -------

    "Välan! om vrede blott kan plats i ditt hjerta finna,
    Vi skiljas, som du vill det! Hvad mäktar jag dertill göra?
    Men återgif mig först de famntag, jag fordom gaf dig,
    Gif äfvenså igen mina brinnande, varma kyssar."

                     -------

    "Åt min älskare jag nyss med låtsad vrede sade 'begif dig bort!'
    Och den grymme genast helt allvarligt drog hän och mig lemnade;
    Om ännu en gång den kärlekslöse, blidkad och ångrande,
    Vill mig nalkas åter, säg, väninna! hvad bör jag väl göra då?"

                     -------

    "Man skiljs, man råkas ju sen i glädje åter:
                  gör dig ej någon sorg för mig!
    Mitt hjerta! Var ej så blek, så stum och sorgsen!"
                             Så talade med tårar jag.
    Ljuft blyg, en dröjande, stilla blick hon gaf mig,
                     ur ögat tyst en tår smög fram,
    Hon log i vemod och sade med bruten stämma:
               "En tidig död skall bli mitt hopp."

                     -------

    "Stundom långt skönare dagen än natten är;
    Stundom är natten långt mera än dagen klar. --
    Hvardera vike och gifve den andra rum,
    Då ej min älskade jag vid min sida har."

                      -------

    "Kärleken må hjertat spränga, trånad taga all fägring bort,
    Dock ej ett ord jag vexlar mera med den trolöse älskaren."
    Så talade, af häftig harm djupt upprörd, tärnan med hindens blick.
    Men såg med längtan dock åt den väg, der honom hon väntade.


                      -------

    Med ansigtet vändt åt hvar sitt håll på soffan
                               suto de unga två,
    Tysta och trumpna efter sin tvist, fast kärlek
                        gömdes på hjertats djup.
    Men obemärkt deras sneglande blickar möttes,
                           smältande i hvarann;
    Vreden bröts, med ett leende snart de föllo
                      hvarandra om halsen gladt.

                      -------

    "Älskade lemna din vrede! Se mig vid dina fötter!
    Aldrig än', ljufvaste! var du härtills så sträng, så häftig."
    Älskaren talade detta, flickan såg bort i vemod
    Fällande ymniga tårar, teg och svarade icke.

                      -------

    "Då han finnes i min närhet, alltid
          jag mig vänder bort och slår ögat ned;
    Då han talar och af lust mitt sinne
      förvirras, skyndsamt jag sluter örat till;
    Och då kinden rodnar, läppen spritter
      af tjusning, jag med handen straxt döljer det;
    Men, hvad skall jag göra, då de stygga
          banden brista så i mitt klädningslif?"

                      -------

    "Han sofver. Sött somna du jemväl!"
                Så sade vännerna och gingo bort.
    Oskuldsfullt en kyss af kärlek då
               sakta tryckte jag uppå hans kind.
    Straxt märktes uppå hans sprittning dock
                   att han låtsade slumra blott.
    Den elake! -- O, hur blygdes jag!
        Dock -- han skingrade min blygsel snart.

                      -------


    "Hvart hastar du, sköna! hän i den dunkla natten?" --
    "Dit, der min enda, utkorade älskling väntar." --
    "Hur räds ej, späda! du att irra i natten ensam?" --
    "Jag har ju Guden med de hvässade pilar med mig."




Hänvisningar.


[1] _Indra_, i den episka mythologien den högste bland Gudarne,
luftens och firmamentets, molnens och blixtens Herre; den förnämste
bland Verldsbeskyddarne, bevakande östern, solens uppgång.

[2] _Vedakunnig_. Vederna äro Indernas äldsta, heliga hymner. Deras
läsning är en plikt för Brahmanernas och äfven for Krigarnes kast.

[3] _Nischada_ ett land i det nordliga, likasom det nedanföre
förekommande _Vidarbha_ ett rike i det sydligare Indien. Indien var
fordom, likasom nu, fördeladt i många små, af hvarandra oberoende riken.

[4] _Manu_ var menniskoslägtets stamfader, den förste lagstiftaren;
hans lagar utgöra ännu idag grunden för indernas hela samhällsskick.

[5] Detta epithet har här, emot ställningen i originalet, blifvit
stäldt till sist, emedan i detta Nalas fel, det enda honom
tillskrifves, hans i det följande skildrade olyckor hafva sitt ursprung.

[6] _Rischi_: så kallas en genom sin vishet ock sin kunskap helig
person. Inderna fördela dem i sju klasser. Bland dessa kallas en
_Brahmarschi_: vise bland Brahmanerna, och till dem hörde Damanas.

[7] På denna, Brahmanerna tillskrifna förmåga att skänka välsignelsen
af afkomlingar anspelas ofta i de episka dikterna, och synes utgöra
en af de gåfvor, hvaraf Brahmanerna mest älska beröma sig. De utverka
detta genom sina böner hos Gudarne, med hvilka de stå i förbindelse.
Enligt Indernas religiösa föreställningar är saknad af barn, isynnerhet
söner, den högsta af olyckor, emedan de aflidnes andar blott så länge
få qvarblifva i Indras himmelska verldar, som en ättling åt Gudarne
hembär de årliga offren för de hädangångne förfadrens andar; underlåtes
detta, måste de nedstiga till underjorden.

[8] Satschi: Indras Gemål.

[9] _Asvinabröderne_: Indernas Castor och Pollux, Solens herrlige
tvillingssöner. Deras namn betecknar etymologiskt "de med hästar
försedde," och de föreställas alltid ridande. De äro Gudarnes läkare.

[10] _Gandharverna_ äro Halfgudar, beboende Indras himmel, himmelska
musici, som med dans och spel sköta glädjen i Gudarnes samqväm, men
ofta äfven, i kärlekens värf, stiga ned till jorden.

[11] Damayanti skulle sjelf välja sig en gemål, företaga ett
"Sjelf-val" (Svayamvara). Detta sätt att förmäla sig är ett
privilegium, som tillkommer ensamt Krigarekastens, helst Konungarnes
döttrar. Vanligen sker i Indien all äktenskaplig förbindelse genom
föräldrarnes inbördes öfverenskommelse; i nämnde fall äger jungfrun
frihet att välja, hvem hon för godt finner, äfven utan föräldrarnes
samtycke. Om de åtta i lag erkända olika slag af äktenskap, om deras
olika fördelar och olägenheter, äfvensom om hvilka slag tillkomma
hvarje klass, handlas i Manus lagar Bok. 3. vv. 20-42.

[12]_Långarmig_ var hos Inderna och hos de med dem beslägtade Perserna
för en Konung berömande epithet, antydande vidsträcktheten af hans
makt. Namnet Artaxerxes Longimanus är ett exempel härpå.

[13] _Nàrada_, Gudarnes budbärare, svarar emot Mercurius i Grekernas
mythologie. Han spelar en vigtig role i de episka berättelserna. Han
uppträder här alltid som medlare emellan Gudarne och menniskorna.
Vid sin återkomst från något uppdrag på jorden berättar han nu om
Damayantis val. Läsaren införes med denna vers i Indras verld, hvars
nyhetskrämare Nàrada är.

[14] _Vrihadasva_ är den som berättar hela händelsen. Nàradas svar var
upptaget direct och med hans egna ord; berättelsen, som deraf afbröts,
återtager sin förra gång, hvilket angifves med ofvanskriften:
Vrihadasva sade.

[15] _Balas och Vritras baneman_ kallas Indra, med häntydning på en i
Vederna ofta förekommande mythisk tradition. Bala och Vritra äro tvenne
väldiga, mörka Daemoner i molngestalt, hvilka i djupa klyftor hålla
fängslade de himmelska korna, de regngifvande, välsignelserika skyarne.
Med dessa Daemoner står Indra i ständig kamp, han slungar emot dem sin
blixt och kufvar dem, och skyarne komma ut ur sitt fängelse och regna
ned öfver jorden sitt välsignelserika, fruktbringande vatten.

[16] _Kàmaduk_, "den som mjölkar allt hvad man önskar," är en mythisk
ko, utgörande en af Indras förnämsta skatter; den gaf sin ägare allt
hvad han önskade. Det var besittningen af en sådan allt förlänande
ko, den i Vederna och i Ràmàyana besjungna kampen emellan Konung
Visvamitra och Brahmanen Vasischtha gällde.

[17] _Maghavàn_, ett namn för Indra, betyder etymologiskt: "den store,"
"den mäktige."

[18] Inderna räkna vanligen åtta verldstrakter, motsvarande våra
väderstreck; hvarje trakt beherrskas och skyddas af en af de Gudar,
hvilka hafva sig inseendet öfver verldens regelbundna gång särskildt
anförtrodt. Af dessa "Verldsbeskyddarne" förestår _Indra_ (firmamentets
Gud) _Östern_, hvarmed Inderna begynna, emedan solen der rinner
upp, _Agni_ (eldens Gud) _Sydost_; _Yama_ (rättvisans och dödens
Gud) _Södern_, _Nayarita_ (?) _Sydvest_, _Varuna_ (vattnets Gud),
_Western_, _Vàyu_ (vindens Gud) _Nordvest_, _Kuvera_ (rikedomarnes
Gud) _Norden_, d.ä. Himàlayas bergiga nejder, Isa eller Siva Nordost.
Efter dessa "beskyddare" benämndes väderstrecken äfven Aindri, Agneyi,
Yàmyà, Nairiti, Vàruni, Vàyavi, Kuveri, Aisàni. Vid sidan af hvarje
Verldsbeskyddare står en hvit elefant, som uppbär firmamentet, och vid
denne åter dess maka. Dessa äro de såkallade Verldselefanterne.

[19] Då en Inder vill visa vördnad emot den han tilltalar, lägger han
händerna plant tillsamman och höjer dem så mot pannan, medan han talar.
Andra uppgifva åter att denna åtbörd (andschali) består i att korsa
händerna öfver bröstet.

[20] Indra, Agni, Varuna och Yama äro de förnämste bland
Verldsbeskyddarne. Yama kommer, då tiden är inne, och befriar själen
från kroppens bojor (derföre i originalet: "Yama, som för menniskorna
gör ända på kroppen"). Han leder den befriade själen till sitt rike i
underjorden, (till Yamapura: Yamas stad), der han dömer den antingen
till salighet i Svarga: Indras Paradis, eller till straff i Naraka:
helfvetet, eller till återuppträdande på jorden, för att genom
själavandringen renas och bli värdig att inträda i himmelen.

[21] _Sakra_: ett af Indras många namn.

[22] Nala kallas Naischada efter sitt hemland Nischada, altså
"Nischader."

[23] _Yakschàs_ äro Halfgudar, hvilka tjena rikedomens Gud Kuvera,
bevakande hans trädgårdar och hans skatter, boende med honom i hans
hufvudstad Alakà, belägen bakom sjön Mànasa, på berget Kailàsa, långt
uppe i norden.

[24] _Hutàsa_ ett namn för Agni, eldens personifierade Gud, betyder
etymologiskt "den som förtär det offrade."

[25] Eg. "Daityàs och Dànavàs tillintetgörare (mardana)." Daityàs äro
onda väsen, den Indiska Mythologiens Titaner. De äro söner af Diti och
hennes gemål Kasyapa, en af de sju menniskornas och naturens urfäder,
åt hvilka skaparen anförtrodde att väcka till lif och verksamhet det
enskilda i naturens företeelser, enligt det utvecklingsfrö, han i dem
nedlagt; Kasyapa är i den äldsta Indiska Mythologien en symbol af
Jorden. Med en annan gemål Aditi hade Kasyapa tolf söner: àdityàs,
symboler af årets tolf månader och af djurkretsens tolf tecken. De
äro milda, välgörande, mot menniskorna välvilliga väsen: Ljusgudar;
ett af solens namn är àditya, och de tolf àdityàs äro bilder af dess
tolf stadier under årets lopp. Äfven Dànavàs äro söner af Kasyapa, onda
Daemoner lika som Daityàs. De hafva sitt namn af Kasyapas tredje gemål
_Danu_. Daityàs och Dànavàs benämnas med ett gemensamt namn Asuràs;
de föra ett ständigt krig emot sina halfbröder, de milde, välgörande
àdityàs, och anfalla, såsom Grekernes Titaner, Gudarne i deras himmel,
så att de stundom, såsom i Sakuntala, nödgas kalla jordens hjeltar till
hjelp.

[26] _Sal_: "ranga", betyder scenen i en theater, men betecknar
äfven ett stort rum i de Indiska Furstarnes palatser, som begagnas vid
alla högtidliga och offentliga tillfällen, vid offer, vid emottagande
af främmande Konungar och Gesandter, vid uppförandet af mimiska och
dramatiska föreställningar, samt mera dylikt.

[27] _Bhogavati_ betyder etymologiskt "den njutningsrika", och är de
heliga ormarnes (nàgàs) hufvudstad. Enligt Indernas föreställning
bodde i underjorden vissa mot menniskorna välvilliga väsen med
menniskoanlete och ormkropp. De ansågos som Half-gudar och betraktades
med kärlek och vördnad. I den sednare Indiska sagan uppträda de ofta.
Längre fram i detta stycke få vi göra bekantskap med deras Konung
Karkotaka.

[28] Detta "måste" finns i orig. uttryckt genom Imperativus, hvilket
i Sanskrit har en mycket bestämd, befallande betydelse. En mildare
befallning uttryckes genom Potentialis. Charakteristisk för Indernas
verldsåskådning är denna Damayantis befallande ton emot Gudarne.
Hon vet med sig att hon uppfyllt hvad hennes plikt varit, att hon
lydt Gudarnes egen vink, derför befaller hon, men beder ej; hon har
rättvisan på sin sida. Indern tvingar sig äfven in i himmelen; han
kommer dit med eller mot Gudarnes vilja, blott han uppfyllt hvad
lagen dertill fordrar. Nåd och bön äro i menniskans förhållande till
Gudomen hos Inderna egentligen okända begrepp. Här råder blott sett
rättsförhållande, till någon del uppblandadt med Fatalism.

[29] Öfvers. har tillåtit sig att på detta ställe intaga 6 verser emot
originalets sammanträngda fyra, för att kunna klarare framhålla de
egenskaper, hvilka Inderne ansågo utgöra Gudarnes skiljetecken från
menniskorna. Äfven Grekerne föreställde sig att Gudarne ej, såsom
menniskorna, hade behof af att blinka, för att hålla sina blickar klara.

[30] Dessa gåfvor, dem Gudarne förlänade åt Nala, stå i förbindelse
med och beteckna de särskilda egenskaper, hvarmed dessa Gudar ansågos
vara utrustade. Indras "närvaro vid Nalas offer" syftar på de ofta
förekommande berättelser, huru Indra, då ett offer behagade honom,
uttryckte sin välvilja genom att låta himmelens pukor (åskmolnen)
ljuda, och låta regnet dugga ned på den offrande. Agni, eldens Gud,
förlänade sitt eget väsen: "elden, när helst Nala deraf var i behof,"
och vidare ännu "fritt tillträde till högre rymder, som stråla af egen
glans:" till Indras himmel, der de dödlige, genom Gudarnes gunst, äfven
under lifvet kunde vinna inträde. -- Yama, det rättas Gud, förlänade
"fasthet i dygd och plikt." -- Varuna, enligt den sednare Mythologien
vattnets Gud, förlänade, likasom Agni, sitt eget väsen. Vi få i det
följande se, hvad bruk Nala gjorde deraf. Vidare förlänade honom
Varuna "doftande kransar:" Lotoskransar, emedan den heliga Lotosblomman
vexer i Varunas, vattnets, sköte. -- Alla gemensamt förlänade honom
"ett tvillingspar." Hvad betydelse efterkommande äga enligt Indernas
föreställningar, hafva vi i en föregående not (7) sökt antyda.

[31] Asvameda: "hästoffer," är ett af de förnämsta offer, och
förenadt med stora omkostnader. Den som lyckligt verkställt detta
offer etthundrade gånger, åt honom måste Indra afträda thronen i sitt
paradis: svarga. Många hafva sökt hinna detta mål, men ingen har vunnit
det, ty det lyckades alltid Indra, som fruktade att förlora sitt välde,
att på ett eller annat vis störa den offrande och tillintetgöra offrets
verkan. Indernas offer till deras Gudar voro i allmänhet ej blodiga,
och äfven Asvameda-offret synes ursprungligen hafva skett symboliskt.
Först sednare blef hästen verkligen offrad. -- Yttrandet "Yayàti lik"
syftar på en i Mahàbhàrata förekommande legend om Yayàti, Nàhuschas
son.

[32] I originalet säges: "han fullgjorde offer, med lämpliga gåfvor."
Offren skedde alltid genom Brahmaner, ehuru den, som tillställde
offret, deraf drog fördelen. Den gåfva, de för sådant biträde erhöllo,
utgjorde deras förnämsta inkomst. Derföre försummade Brahmanerna ej
att i de traditioner, dem de redigerade, framhålla, huru gåfvan till
dem var nödvändig vid hvarje offer, som skulle bära önskad frukt.

[33] I namnen _Indrasena_ och _Indrasenà_ utgöres första hälften
af Indras namn, på ett vackert sätt antydande Nalas och Damayantis
tacksamhet emot den förnämsta af de Gudar, hvilka voro närvarande vid
deras förening. Den andra hälften af ordet: sena, betydande "krigshär",
är taget ur Nalas faders, Virasenas, namn. På samma sätt äro Damayantis
och hennes bröders: Damas, Dàntas och Damanas namn alla härledda ur
samma stam, som namnet på dem Brahman, Damanas, hvilken välsignade
deras föräldrar med efterkommande (se första sången.)

[34] Kali och Dvàpara äro personificationer af tiden. Enligt Indernas
föreställning delades hvarje "Brahmas dag" i fyra tidsåldrar (yugàs),
nemligen Krita-, Treta-, Dvàpara- och Kali-yuga, hvilka tidsåldrar
helt och hållet öfverensstämma med Grekernas och Romarnes traditioner
om en gyllene-, en silfver-, en koppar- och en jern-ålder, den i
hvilken vi nu lefva, full af synd och af sorg, i jemförelse med den
försvunna gyllene åldern. Samma föreställningar hysa jemväl Inderna.
De förlägga alla sina som heliga ansedda traditioner i den sista
tiden af Dvàpara-yuga, hvilket äfven här antydes af Dvàparas och Kalis
uppträdande i sällskap med hvarandra. Med Dvàpara-yuga slocknade de
höga och ädla hjeltefamiljerna, och Kali-yuga, den onda, den syndfylla,
i hvilken vi lefva, vidtog.

Under hvarje "Brahmas dag," Kalpa: verldsperiod styres verlden af
fjorton Manavas, efterträdande hvarandra, och hvarje sådan period
kallas Manvantara. Brahma har sin dag, men äfven sin natt; då han sluter
sitt öga, förlorar verlden sin jemnvigt, upplöser sig och förstöres, och
alla de lägre Gudarne försvinna äfven. Men då han åter vaknar, kallas en
ny verld till lif, och en ny gyllene tidsålder inträder. I Manus lagar
I. 52 står: "Då detta väsen vakar, då rör sig verlden i lif, men då han
slumrar med tröttadt sinne, då domnar hela verlden bort." Så vexla
Brahmas dagar och nätter, och hans lif varar hundrade år, hvarje med
360 dagar eller Kalpàs. Då hans lif derefter upphör, inträffar "den
stora upplösningen" (mahàpràlaya), och en alldeles ny verld, med en
annan Brahma, med andra Gudar, vidtager. Så i ständigt kretslopp.
Hvarje Kalpa eller Brahmas dag upptar 4,320 millioner af våra år,
hvarje hans natt lika mycket, så att ett Brahmas år utgör 3,110,400
millioner af våra år, och hundrade gånger detta tal är hans lifstid.
Inderna kunde ej fatta föreställningen om evighet, men de ryckte det
ändligas gräns i ett så aflägset fjerran, att det ändliga för
menniskans blick sammanföll med det eviga. Kali-yugas begynnelse är
för Inderna jemväl en epok, hvarifrån de begynna sin tideräkning. De
försätta Kali-yugas inträdande till året 3,101 före Christus, så att
vi nu, enligt denna tideräkning, skulle räkna år 4,952. Vi lefva uti
Brahmas 51:sta års första månads första dag, under innevarande Kalpas
sjunde Manus, Vaivasvatas, styrelse, eller i dess sjunde Manvantara.

[35] De heliga Sagor. I Orig. står: "De fyra Vederna, som hafva de
heliga Sagorna (àkhyànàs) till den femte." Enligt Indernas begrepp
är all deras literatur helig, och hvarje gren deraf underordnas,
såsom bihang, någon af Vederna. Af dessa "leder" och "bi-leder"
(angàs, upàngàs) anses den, som omfattar de heliga episka Sagorna,
i synnerhet Ràmàyana och Mahàbhàrata, för en af de heligaste. Mindre
heliga anses Legenderna (purànàs), hvilka hafva ett sednare ursprung
och hvaraf en stor mängd finnes.

[36] Gudarne anses nära sig af röken, som uppstiger från offeraltaret.

[37] Mildhet, i orig. ahinsà: egenskapen att icke skada, förorätta
någon. Detta epithet betecknar mildhet och skonsamhet emot hvarje,
äfven det obetydligaste lefvande väsen. Enligt Själavandrings läran
bor i hvarje lefvande väsen en ande, hvars bestämmelse är att engång,
sedan den blifvit tillbörligen renad, befrias från pånyttfödelse,
att få upphöra att existera som ett särskildt och försmälta i
det abstracta, i det absolut gudomligas oändliga väsen. Detta är
Indernas mokscha: salighet. Ingen får störa en ande under denna dess
utveckling. -- Hos vissa secter i Indien utgör detta slags mildhet
en af menniskans cardinal dygder, och går så långt att de, medan
de gå, med en qvast sopa framför sig på marken, för att ej trampa
något lefvande väsen, och att de äga stora sjukhus för boskap, och
regelmässigt underhålla millioner insekter, medan de utan medlidande
låta menniskor försmäkta i hunger och elände.

[38] Om _Naraka_: underjorden, helfvetet har blifvit nämndt i en
föregående not. I Manu omnämnas tjuguen Narakàs, der själarne enligt
Yamas dom undergå straff eller rening, olika i de olika delarne
af underjorden. Indernas begrepp om Naraka motsvarar fullkomligt
Katholikernas om Skärselden: straffet deri är ej evigt, utan utgör
en öfvergång till ett kommande bättre tillstånd. I allmänhet känna
Inderna ej begreppet om en evig fördömelse, utan anse hvarje själ på
förhand bestämd för saligheten.

[39] Kalis boning i Nalas, äfvensom Dvàparas i tärningarne, fattas här
rent sinnligt. Det är det ondas princip, som söker intränga i Nalas
hjerta, och vi kunna, om vi så önska, gifva hela Kalis uppträdande en
symbolisk betydelse, ehuru det för den gamla episka föreställningen
framstod rent historiskt. Vi få i följande sång se, huru det för
Kali länge blef omöjligt att få insteg hos Nala, tills han genom ett
begånget fel gaf det orätta och onda (Kali) plats i sitt hjerta.

[40] Denna vers bildar vändpunkten i hela Nala-dikten. Det fel, Nala
här begår, är fröet till de hans lidanden, hvilka skildras i det
följande. Men tyvärr har just denna vers blifvit af Bopp missförstådd,
och alla sednare öfversättare hafva följt hans auctoritet, hvarigenom
denna cardinal-vers och det fel, hvarför Nala lider sitt straff, icke
blott blifvit ställda i en falsk och i en esthetiskt ful dager, utan
dertill ännu hemfallit åt löjet. Bopp öfversätter nemligen: "Qui
fecerat urinam, et eam calcaverat (upasprisya), crepusculo, sedebat
Naischadus, non facta pedum purificatione; hac occasione cum Calis
ingressus est."

Indernas moraliska begrepp fordrar att menniskan ren och obefläckad,
så väl till det inre som till det yttre, skall gå till förrättandet
af hvarje heligare värf, till offer, till bön, till läsande af
heliga skrifter. Hon bör derförinnan från sitt sinne aflägsna hvarje
oren tanke, från sin kropp hvarje inre eller yttre orenlighet. Nala
gick till sin aftonbön, det tankens riktande åt det Gudomliga,
hvilket enligt lndisk lag vid solens nedgång, i skymningens stund,
bör iakttagas; han hade derförinnan renat sig och hade sköljt sin
mund och sina näskanaler (detta betyder "upasprisya"), men han hade
försummat att rena sina fötter. Genom detta fel fick Kali, det onda,
plats hos honom, och deraf följde hans olyckor. För vår Europeiska
föreställning är detta absurdt, men vi måste, då vi lefva med Inderna,
försätta oss på ståndpunkten af deras begrepp och moraliska uppfattning.
Enligt denna gäller brottet som brott och drar sitt straff
oåterkalleligt efter sig, antingen det är afsigtligt begånget eller
icke, och Inderna känna vid bedömandet af ett brott intet större eller
mindre; det stora brottet är för dem ej större och mera straffbart än
det ringa, och en förseelse emot äfven den obetydligaste föreskrift i
lagen fattas som en förolämpning af dess helgd. Från Indisk synpunkt
äro derföre Nalas lidanden ett rättvist straff för hans fel.

[41] Originalets "Kalis tschaiva" måste, på grund af slutet af
föregående och början af denna sång, äfvensom af sammanhanget, vara
ett genom missskrifning i manuscripterna inkommet fel, och stå i
stället för "Dvàparas tscha."

Den högste tärning, i orig. vrischo gavàm: "tjuren bland korna"; den
tärning, hvilken bland de öfriga gällde högst, såsom tjuren i hjorden.
Enligt slutet af 7:de sången antog Dvàpara gestalt af tärning, för att
befordra Nalas ofärd.

[42] Lifkusk: Sûta, kallades den förnämsta personen i de gamla
Indiska Konungarnes närmaste omgifning, och svarade ungefär emot
Ofverhofstallmästaren vid de fordna Europeiska hofven. Han följde de
gamle Indiska Konungarne öfverallt och deltog i allt, hvad om dem i de
episka sångerna förtäljes. Denne Sûta berättade deras bragder och öden
för Brahmaner och Skalder, och sålunda kommo de till verldens kunskap.
På detta sätt begynner äfven Mahàbhàrata.

[43] _Punyasloka_, ett af Nalas namn, eller rättare epithet, betyder
etymol. "den i heliga sånger beprisade."

[44] Kundina var hufvudstaden i landet Vidarbha, der Damayantis fader
Bhima herrskade som Konung. Vidarbha är det nuvarande Berar, söder om
Vindhya-berget.

[45] _Ayodhyà_: "den okufveliga" var hufvudstaden i det äldsta och
berömdaste rike i nordligare Indien, i landet Kosala, den store Ràmas
hembygd. Denna stads namn skrifves nu på de Engelska kartorna _Oude_.

[46] Dikten antyder genom den villa i Nalas sinnen, hvarmed han tager
fåglarnes guldglänsande vingar för verkligt guld, på ett naift sätt,
huru hans kraft lidit och mattats af hunger och umbäranden.

[47] _Söderns land_: "dakschina-patham", deraf Dekhan, betyder etymol,
"landet åt höger", nemligen då man står med ansigtet emot solens
uppgång; deraf "landet åt höger, åt söder." -- Vi kunna föreställa
oss Nala och Damayanti, medan detta och det följande taltes, stående
på en höjd med öppen utsigt åt alla håll, eller ock att Nala, hvar
gång de under sin irrfärd kommo till ett föremål, det han kände,
särskildt gjorde henne bekant dermed, ehuru dikten upptager alla dessa
antydningar på ett enda ställe.

[48] _Avanti_, "den skyddande", ett annat namn för _Uddschayani_, "den
segerrika", en af Indernas sju heliga städer, fordom sätet för mäktiga
Konungar, Vikramàdityas hufvudstad. De Indiska Astronomerna räkna
derifrån sin första meridian. Det gamla Uddschayani låg ett stycke norr
om det nuvarande _Oojein_ i landet Malva, på norra sluttningen af
Vindhya (Ptol. Otséne).

[49] _Vindhya_ heter den breda bergskedja, som, nästan parallel med
Himàlaya, från vester till öster delar den vestra Indiska halfön i
tvenne hälfter, och skiljer det egentliga Hindostan, "Madhyadesa", den
Indiska culturens säte, från "landet i söder", Dekhan. -- _Payoschni_,
"den med vatten strömmande" skrifves nu på de Eng. kartorna
_Payn-Gunga_ (Pajin Gangà); den förenar sig med Vurda, som faller i
Godàvari.

[50] I Orig. står: àsramàs maharschinàm: "de store Vises
tillflyktsorter", de Eremit-colonier i skogarnes djup, dit de Vise på
sin ålderdom drogo sig tillbaka, för att, skiljda från verldens små
bestyr, lefva i uteslutande betraktelse af det Gudomligas oändliga
väsen. -- Om dessa "tillflyktsorter" säges i Orig. att de voro "rika
på många slags rötter och frukter." Detta afser den lag, som bjuder
dessa Eremiter att till sin näring taga endast vextrikets producter,
och äfven bland dessa blott sådana, som naturen sjelfmant, utan odling,
erbjuder.

[51] _Vidarbha_, Damayantis hem, på Vindhyas södra sluttning, nu
_Berar_. -- _Kosala_, ett land norr om Ganges, en af de i de gamla
hjeltesagorna mest beprisade trakter. Inom dess gebit hörde _Kàsi_,
hufvudsätet för Brahmanisk cultur, det nuvarande Benares landets
hufvudstad var Ayodhyà, hvars Konung Rituparna vi redan känna.

[52] I Orig. står: "Adityàs, Vasus, Rudràs och Asvinerna, jemte
Vindgudarnes skara, måste skydda dig." Asvinerna känna vi från
noten 9. Vindarnes Genier voro dem underordnade, och lydde deras
befallningar. Adityàs äro oss bekanta från noten 25. Vasus
äro Half-gudar, åtta till antal, bland hvilka Soma, Månens beherrskare,
är en af de förnämsta. Rudràs äro Half-gudar, elfva till antal, och äro,
enligt en legend, födda ur Brahmas panna. En ibland dem är Siva, som
i den sednare Mythologien och i Puranerna (legenderna) spelar en så
betydande role, och ställes i jemnbredd med Brahma.

[53] Dessa uttryck syfta på v. 33 i femte sången, der Nala heligt
bedyrar att bli Damayanti trogen, så länge en lifsfläkt i honom finnes.

[54] Detta syftar på sista verserna af sjette sången, der Kali af afund
hotar att störta Nala från thronen och skilja honom från Damayanti.

[55] Här och på många ställen i den Indiska dikten nämnas lejonet och
tigern tillsamman, men det är kändt att dessa tvenne rivaler ej trifvas
i samma nejder. Lejonet är i den Indiska dikten en fremling, uppträder
ej i handling, utan nämnes blott liknelsevis och i förbigående,
hvaremot tigern skildras med en liflighet, som bevisar att den var
hemmastad i samma nejder, der dikten trädde fram; det är i den Indiska
poesin icke lejonet, utan tigern, som benämnes "djurens Konung,"
"skogens Herre." Tigerns egentliga hem har alltid varit Bengalens
sumpiga skogar, och den har derifrån allt mer utbredt sig åt vester,
och börjat uttränga lejonet äfven från trakterna kring Indusfloden, der
det fordom träffades vida oftare än nu.

[56] Lotos är den sköna, doftande vattenros: Nelumbium speciosum, som
pryder de grunda dammarne och flodernas stränder i Indien, svarande
emot neckrosen hos oss. Vid solens uppgång dyker den upp ur vattnet och
utbreder i rik prakt sina yppiga blad; då solen går ner, dyker äfven
den under vattnet. Denna sköna blomma höllo Inderna helig, och den
spelar en vigtig role i deras poesi, likasom i deras myther. Ur den,
som ansågs utgöra symbolen af lifvets och födelsens princip, gick
Brahma fram, och hans thron är en lotoskalk. Den heliga Gangesflodens
Gudinna afbildas bärande en lotosblomma i hvardera handen.

[57] Emot dessa tvenne dubbelverser svara i Orig. tre, utgörande en torr
uppräkning af namn på vexter, hvaraf en del icke ens af Wilson äro
kända. Öfvers. har sökt enligt vår föreställning återgifva den bild af
en orientaliskt yppig skog, hvilken han trott hafva legat till grund
för dessa originalets verser. Detsamma gäller om 40:de dubbelversen.

[58] _Pisàtschàs_, äfvensom en viss klass af _Rakschasas_ äro
onda genier, som hafva sitt tillhåll i skogarnes djup och på
begrafningsplatser; de äro Gudars och menniskors fiender, och störa de
heliga Erimiterne i deras offer och andaktsöfningar.

[59] Det Indiska samhället fördelas, såsom bekannt är, i fyra
kaster med bestämda, noga från hvarandra begränsade åligganden och
sysselsättningar, gående i arf från fader till son. Af dessa klasser
äro de tre första: Brahmanernas, Krigarnes och Näringsidkarnes kast
de egenteligen privilegierade; blott dessa äga rätt att läsa de
heliga Vederna och kallas "vördnadsvärde" (àrya). Den fjerde, eller
Tjenarnes kast ligger på sätt och vis utom det Indiska samhället,
ehuru den dock ej behandlas med det omenskliga förakt, som de helt och
hållet utom lagen stående orena eller Parias-kasterna. -- Kast heter
i Sanskrit _varna_, som betyder _färg_, och antyder att begreppet om
kast ursprungligen utgått ur en åtskilnad emellan olika folkstammar:
den från nordligare trakter invandrade segrande _Ariska_ rasen, till
hvilken de tre första kasterna höra, med dess ljusare hy, och de
underkufvade, mörkfärgade urinbyggarne i det Indiska landet. Ordet
_Tschàturvarnya_ betyder sammanfattningen af alla dessa fyra kaster,
således hela samhället enligt Indernas föreställning.

[60] Om _Asvameda_-offret har blifvit taladt i noten 31. _Ràdschasûya_
kallas ett offer, som anställes af en Konung, hvilken jordens alla
öfrige Konungar erkänna som sin herre, och hvarvid de, till tecken
af sin undergifvenhet, biträda som tjenare.

[61] Det kan synas besynnerligt att Damayanti angifver på en gång
Virasena och Nala som herrskare i Nischada, och tillika säger att
Nala ärft riket efter sin fader, som dock ännu är vid lif. Men detta
förklaras af den i Indien vanliga sed att Konungarne, då deras söner
vuxit upp, taga den äldsta af dem till medregent, som då benämnes
_Yuvaràdscha_ "ung Konung."

[62] Soma kallas en vext: Asclepius acida, l. Sarcostema viminalis,
helgad åt månen, som äfven benämnes med samma namn. Saften af denna
planta, tillredd på ett eget sätt, utgör en af de förnämsta offergåfvor
åt Gudarne; de anses dricka denna dryck, såsom Grekernas Gudar nektar.
-- Vid vissa offer drickes Soma jemväl af offerpresten och af den, som
tillställer offret, och anses hafva en renande och stärkande kraft.

[63] _Amrita_, af a+mri, "den odödlig-görande," (= ambrotos, ambrosia)
är Gudarnes spis, likasom Soma deras dryck, Grekernas "ambrosia."
Enligt en legend blef denna spis, som skänker odödlighet, genom
Gudars och Titaners förenade ansträngningar framtjernad ur hafvet.
Sedan uppstod om dess besittning emellan Gudar och Titaner en kamp, i
hvilken Gudarne slutligen segrade. -- Damayanti jemför Nalas röst med
molnens dofva ljud, emedan Indern, sedan han försmäktat under den
torra, brännheta sommaren, då ingen droppe regn faller från himmelen,
ej känner ett välkomnare ljud än åskans första dån, som bådar att
molnen nalkas från söder och begynna sitt tåg emot Himàlayas berg,
under sin vandring gjutande svalka och fruktbarhet ned öfver jorden.
Menniskor och djur förnimma med fröjd detta första budskap om den sköna
regntidens annalkande.

[64] I dessa sista verser lemnas oss en bild af de i Indiens urskogar
anlagda eremitkolonier, hvilka utgjorde den äldsta Indiska culturens
förkämpar, och af folket betraktades med helig vördnad. Vi finna här
uppräknade några af de drag, som karakterisera dessa eremiter, hvilka,
sedan de i redan genomgångna lefnadsstadier uppfyllt sina plikter emot
Gudar och menniskor, nu ej mer hafva annat att göra, än att försjunka
i meditation öfver det högsta väsendet och i stillhet afbida dödens
stund, såsom Manus lagar säga: "Ej sökande döden, ej älskande lifvet,
må han afbida sin stund, såsom tjenaren sin belöning." -- I Orig. står:
"längtande att få se den väg, som leder till Paradiset," d.ä. döden. --
_Vasischtha_ och _Bhrîgu_, helige eremiter från den äldsta forntiden,
anföras här som mönster. De hafva författat en del af Vedernas hymner
och Vasischtha är en af de mest och klarast framstående personligheter
i den äldsta, af mythiskt dunkel omhöljda Indiska historien.

[65] Indernas sed och gästfrihetslag bjuda att välkomna en gäst ej
blott med vördnadsfulla ord, utan äfven med räckande af vatten till
fötternas sköljning och med framläggande af ris och frukter och en
svalkande dryck. Först sedan gästen dermed uppfriskat och stärkt
sig, är tillstädjeligt att fråga honom om hans ärende. -- Ett sådant
emottagande kallas _pûdschà_.

[66] Bland lefnadsreglor, hvilka åligga en eremit, är äfven den, att af
sin egen måltid, vanligen kokt ris, strö ut en del utanför sin hydda
åt himlens fåglar och skogens djur. Äfven får han aldrig skada eller
döda ett lefvande väsen. Derföre svärma skogens fåglar och djur tama
omkring de Indiska eremiternas fridfulla hyddor.

[67] Enligt Indisk föreställning är sjelfmord ej ett brott, utan kan
enhvar, som uppfyllt sina plikter i lifvet och ej mer har något att
lefva för, sjelf påskynda sin förvandling.

[68] _Asoka_-trädet, betydande etymol. "bekymmerslös," "sorglös,"
är, då det står i full blomma, en af den yppiga Indiska naturens
skönaste prydnader. W. Jones, till hvars ära trädet benämnes Jonesia
asoca, beskrifver det sålunda: "Blomsterklasarne dofta straxt efter
solens nedgång och före dess uppgång, då de uppfriskas af den fallande
daggen. Orangerödt, blekgult och klar orange skifta i dess blommor, och
färgerna blifva mörkare med hvarje dag, bildande nyanseringar af färgen
i hvarje klase, allt efter som hvarje enskild blomma deri tidigare
eller sednare slagit ut. Vextriket kan knappast erbjuda en skönare
anblick än ett Asoka-träd i dess fulla blomma." -- Öfvers. har på dess
plats upptagit _Linden_, dels för att detta träd genom sina blommors
doft närmar sig Asokan, men hufvudsakligen för att ej förlora en
ordlek, som i originalet faller sig så naturlig, naif och behaglig.

[69] Enligt Indisk sed bevisar man vördnad emot någon genom att gå
omkring honom på så sätt, att man hela tiden har honom till höger.

[70] _Tschakravàka_ är en fågel: Anas casarca, som i Indiens poesi ofta
omtalas i samma mening som hos oss svanen eller näktergalen. Hanen och
honan skilja sig till natten och svara hvarandra med lockande toner
ända till solens uppgång. Derföre är denna fågel en symbol af kärlekens
längtan och trohet.

[71] I motsats emot en klass af _Rakschasas_, hvilka äro onda genier,
anses åter andra vara emot menniskorna välvilliga Halfgudar, och räknas
till Kuveras tjenare, likasom _Yakschàs_, om hvilka blifvit nämndt i
noten 23.

[72] _Manibhadra_ är en af Dschaina-sektens canoniserade lärare,
hvilken sectens anhängare egna gudomlig dyrkan. Denna sekt, till
hvilken äfven karavanen hörde, är en afart af Buddhaismen och är i
Indien vidt utbredd. Dess heliga litteratur är ej affattad på Sanskrit,
utan på Prakritspråket.

[73] Aristoteles, den första som lemnat en fullständigare, på egen
åskådning grundad beskrifning öfver elefanten, uppgaf, att vid en viss
tid ur dess öron flyter en saft (på Sanskrit _mada_), som gör elefanten
vild och likasom berusad. Denna uppgift blef ansedd som en fabel,
äfven af Buffon, tills den genom Cuviers observationer bekräftades.
Elefanten har emellan tinningen och örat en liten öppning, hvarifrån
vid den antydda tiden svettar ut en saft med stark och skarp lukt.
Härpå anspelas mycket ofta i den Indiska poesin. Genom att bäcken
var grumlad af denna saft, antydes nejdens rikedom på elefanter, och
derigenom tillika traktens vilda urnatur. -- Det är, i dess vilda
tillstånd, en instinkt hos den annars fromsinta elefanten, att anfalla
den tama, hvilken den igenkänner på lukten.

[74] Hela stycket härifrån till 35:te dubbelversen afbryter
sammanhanget, äfvensom den lugna gången af berättelsen. Man ser tydligt
att det är sednare inskjutet, och det har äfven af O. Böhtlingk
blifvit uteslutet i hans Sanskrit-Chrestomathie, der äfven Nala-dikten
finnes upptagen. Öfvers. har likväl äfven här velat förblifva trogen
sin princip, att helt och hållet följa Bopps edition.

[75] Bland de Gudar, hvilka äga makt att ställa hinder i vägen för
framgången af ett företag, räknas, enligt hvad ur detta ställe synes,
äfven _Kuvera_ jemväl benämnd _Vaisravana_, rikedomens Gud, hvilken
vi redan känna ur noterna 18 och 23. Men den förnämsta bland
dem är _Ganesa_, hvilken hos Inderna är vishetens Gud och konstens,
vetenskapens och alla goda företags beskyddare. Inderna framställa
hans bild med hufvud af elefant, hvilket djur, det klokaste i naturen,
är vishetens symbol, och låta honom följas af en råtta, som anses
för en symbol af försigtighet och om tänksamhet. Indern börjar intet
företag, utan att anropa dessa "hinderställande" Gudars beskydd, och
skrifver aldrig en bok, af hvad slag den vara må, utan att främst sätta
dessa ord: _sriganesàya namah_ "vördad vare den helige Genesa," eller:
_kusalam ganesàya_ "helsad vare Ganesa." -- Vi se ur detta ställe, att
spådom ur stjernorna och ur fåglars flykt ägde rum redan hos Inderna.

[76] Om dessa daemoniska väsen har blifvit taladt i föregående noter.

[77] Indern hyllar själavandringsläran; han tror att själen, under dess
process till rening och högre fullkomlighet, byter om sin drägt och
ständigt ur en kropp, då denna dör, träder in i en ny, tills den, genom
pröfning och vandring renad och fullkomnad, slutligen befrias från sin
irrfärd och försjunker och försmälter i det gudomligas absoluta väsen.
Själen medför ej till ett följande lif minnet af ett föregående; blott
genom Gudarnes nåd kan denna gåfva någongång förunnas henne. För att
kunna försona tron på försynens rättvisa med de olyckor, hvilka ofta
oförtjent synas drabba menniskan här i lifvet, fattar Indern nu dessa
såsom straff för i ett föregående lif begångna brott, hvaraf menniskan
mer ej äger minne.

[78] _Amma: dhàtri_ d.ä. Regentens fostrarinna, en hederstitel för den
högsta fru vid det Indiska hofvet, likasom Lifkusk (se not 42) en
ärebenämning för den närmaste förtrogne i Konungens omgifning.

[79] _Srî_, äfven kallad Lakschmi, Vischnus gemål, lyckans Gudinna.

[80] _Slottsterrassen_, egentligen slottets tak: prasàdatala, som i
orienten alltid är platt, utgör der, i synnerhet i qvällens milda
svalka, ett angenämt och vanligt samlingsställe för husets qvinliga
befolkning.

[81] Redan förut har det varit fråga om de mythiska, heliga ormarne,
ett slags väsen midtemellan Gudar och menniskor. Karkotaka var deras
Konung, Bhogavati deras hufvudstad.

[82] Om Nàrada är taladt i noten 13. Alla dessa Eremiter och vise
Rischis beskrifvas såsom mycket lättretliga och förgrymmade,
då de blifva störda i sina heliga botöfningar och betraktelser. De
bestraffa vanligen den störande med förbannelse på en viss bestämd tid;
detta bann är sedan oåterkalleligt, och kan ej ens af de Vise sjelfva
upphäfvas före utgången af den fastställda tiden.

[83] Originalets: àkàsa, "den lysande," "den strålande," motsvarande
vår aeter, betyder på detta ställe blott den fria lefnadsluften, i
motsats emot den af lågorna upphettade och andedrägten hämmande luft,
hvarur Nala kom. I Indernas philosophiska språk antydes deremot med
_àkàsa_ ett femte element, den öfra lätta luften, hvilken betraktas
som elementet och ursprunget för ljudet, för ordet, och dermed för den
gudomliga uppenbarelsen. Antagandet eller förkastandet af detta femte
element utgör tillika ett tvisteämne för den Indiska philosophiens
olika skolor. Dess förkastande innebär förkastandet af den gudomliga
uppenbarelsen, och är sålunda atheism. -- För eld står i orig.
_krischnavartman_ "den, hvars väg är svart." Sådana bildrika uttryck
förekomma i Sanskrit ofta; de tala till fantasien och gifva språket
en egen etymologiskt genomskinlig dager, genom att framlägga ordets
betydelse ej blott för tanken, utan derjemte äfven för åskådningen.

[84] Orig. har här en ordlek, som öfvers. ej sett sig i stånd att
återgifva. Ormakungen ber Nala räkna sina steg ett för ett; han gör så
och säger "tio," dasa (dasan, decem); i detsamma biter honom ormen,
emedan dasa (imper. af dans) äfven betyder "bit"!

[85] Här få vi åter, likasom i slutet af sjette sången, fatta Kalis
vistande i Nala alldeles verkligt och sinnligt. Karkotaka antar Nalas
gestalt och förändrar honom, gjutande i honom sitt ormagift, hvaraf
Kali, som fortfarande var i Nala, plågas och täres, så att han nödgas
vika. Deremot känner Nala, som fått en ny organism, alldeles icke
giftets menliga verkningar. -- Huru Kali viker ur Nala, få vi i det
följande se.

[86] _Ikschvàku_, son till _Vaivasvata_ (den närvarande tidsperiodens
styresman). Solens sonson, var stamfader för den Solargeneration
(sûryavansa), hvars öden och bedrifter skildras i Ràmàyana, likasom
Lunargenerationens (Tschandra vansa) i Mahàbhàrata. En ättling af den
förra stammen var Rituparna, dess åldriga hufvudstad Ayodhya.

[87] I orig. "ett klädnadspar." Till en fullständig beklädnad hörde
hos Inderna en underklädnad och en öfverklädnad. För att beteckna Nalas
utblottande tillstånd, då han lemnade sitt rike, säges i nionde sången
att han gick bort "i en underklädnad", "i en enda klädnad", d.ä. blott
till hälften klädd.

[88] Nml. guldstycken.

[89] Läsaren torde erinra sig att Vàrschneya var Nalas egen kusk, med
hvilken Damayanti, då olyckan stundade, af omtänksamhet sände de små
barnen till sina föräldrar i Vidarbha, och hvilken sedan tog tjenst hos
Rituparna.

[90] I orig. _Agrahàra_. Så kallas ett land, hvaraf Konungarne åt någon
förlänat afkastningen, förbehållande sig sjelfva besittningsrätten.
Detta är en vanlig gåfva af Konungar åt Brahmaner.

[91] I orig. Just då man utropade: "helig dag"? Detta är den ceremonie
vid offerfesten, då man före bönen tre gånger efter hvarandra utropade
orden: "detta är en helig dag."

[92] _Lakschmi_ är ett annat namn för _Srî_, Vischnus gemål, lyckans
och rikedomens Gudinna.

[93] Rati är hos Inderna Gudinnan för kärleken, tagen i dess
icke-platoniska bemärkelse. I orig. står "Manmathas Rati." Ratis gemål
är Manmatha, etymolog. "den hjertat upprörande;" han benämnes med ett
vanligare namn _Kàma_ ("längtan," "kärlek"), och ännu: _Ananga_ och
_Kandarpa_. Om anledningen till dessa sista namn berättar mythen,
lekande inom etymologiens område, följande: Gudarne blefvo en gång
angripne af Daemonerna, och Brahma sade dem, att de kunde räddas endast
af en son till Siva, hvilken då under stränga botöfningar och heliga
betraktelser, fjerran från kärlekens fröjder, lefde i Himàlayas berg.
Gudarne sände dock kärlekens Gud med det farliga uppdrag, att tända
kärlekens gnista i Sivas bröst. Han sköt på honom sin pil och sårade
honom, men Siva vredgades och krossade Kàma med blixten ur sitt öga.
Hans gemål Rati sörjde bittert, och bönföll hos Siva, att han åter
skulle kalla Kàma till lif. Siva gjorde det, men med det vilkor att Kàma
skulle förblifva utan kropp; blott hans ande skulle åter lefva till
Ratis glädje. Af detta skäl kallas Kàma Ananga, "den okroppslige." --
Kandarpa åter kallas han, emedan hans första ord i verlden var Kandarpa
(?) "hvem skall jag bringa i brand?" och sköt med dessa ord sin första
pil på Brahma. Ràma afbildas, likasom Cupido hos Romarne, med pil och
båge, men strängen på denna sednare består af bin, det ena hållande sig
fast vid det andra; dermed skall antydas på engång sötman och smärtan
af kärlekens sår.

[94] _Ràhu_ är en Daemon, en ljusets afsvurne fiende, hvars hufvud Siva
en gång vid ett offer afhögg. Nu irrar detta hufvud omkring i verlden,
och, då det fått tag på solen eller månen, slukar det dem med sitt
jättegap. Sålunda uppkomma sol- och månförmörkelser. Men lyckligtvis
har Ràhu endast hufvudet qvar, så att han, äfven med bästa vilja, ej
länge kan hålla solen och månen fängslade, utan de komma åter fram och
lysa för menniskorna, tills Ràhu under sin irrfärd ånyo råkar på dem.
-- I orig. står "en fullmånsnatt, hvars måne Ràhu slukat;" den måste
synas dubbelt mörk, då på en gång dess klara ljus försvinner.

[95] Elefanterna förtära lotosplantan och uppgrumla dervid vattnet.

[96] _Rohini_ är namnet på den stjernbild (nakschatra), till hvilken
månen kommer först bland de tjuguåtta, hvilka den under sitt omlopp
passerar. Mythen, som öfverallt har sin tolkning till reds, förtäljer
härom, att Månen förmälde sig med Dakschas (en af verldens urmödrar)
tjuguåtta döttrar, stjernbildernas personificationer, och, för att
förekomma svartsjuka dem emellan, beslöt att turvis dröja en dag hos en
hvar af dem. Under hans vandring från den ena af sina gemåler till den
andra, ses han af menniskorna. Rohini var nu den första, och hon måste
åter vänta honom en månad till ända, sen han hos henne hvilat sin ena
dag. Deraf jemförelsen med Damayanti.

[97] Hennes egna tvenne barn, hvilka hon sände hem i sin moders vård.

[98] I orig. "månens första rand, som ännu är skymd och fördunklad
af nytändningen, lyser ännu ej klart." Såsom glansen af månens rand
synes matt vid nytändningen, af den fördunklas, så skymdes märket
på Damayantis panna af stoftet, som låg deröfver. -- Ett sådant
födelsemärke gäller äfven hos Perserna som det högsta skönhetstecken.
-- Den Indiska dikten antyder här, till hvad grad Damayanti i sin sorg
vanvårdade sitt yttre, på ett sätt, som törhända stöter vårt europeiska
öra. Men Indern såg dervid säkert ej den nakna verkligheten, utan blott
djupet af hennes sorg och höjden af hennes likgiltighet för den verld,
som omgaf henne.

[99] I orig. "likasom en timme." Då ett ord i Sanskrit ej skall tagas
i dess direkta betydelse, fogas till detsamma alltid ordet _iva_
"likasom;" Indern sä ger t.ex. ej "ett lejon i styrka," utan "ett
lejon likasom i styrka." Så äfven här; genom detta _iva_, fogadt till
_muhûrtam_ "timme," säges blott att omfamningen varade länge. Inderna
delade dygnet i 30 timmar, hvarochen således utgörande 48 minuter.

[100] Ehuru det ej af lagarne är förbjudet, anses det dock hos Inderna
vanhedrande för en qvinna att äkta mer än en man. Ur denna känsla
utbildade sig sedermera i Indien den derstädes in till sednaste tid
ganska allmänna grymma plägsed, att enkor lefvande kastade sig in
på bålet, der, enligt Indiskt bruk, deras aflidne mäns qvarlefvor
förbrändes till aska. De ansågos genom denna trohet och uppoffring
förvärfva paradiset. -- Vi se i början af följande sång, huru Nala
uppröres af tanken på, att Damayanti skulle ingå en ny äktenskaplig
förbindelse. Han kallar det ett brott, men söker dock urskulda henne.
Detta var emellertid icke Damayantis afsigt, utan blott en list. Hon
ville tvinga Nala att komma till Kundina, väl vetande att endast han
vore i stånd att på en dag färdas de hundrade mil, hvilka skilde
Kundina från Ayodhya. Ingen annan kunde under sådana omständigheter
begifva sig på färd, och gjorde det någon och hann målet till bestämd
tid, så var detta ett bevis på, att denna man verkeligen var Nala.

[101] Indernas lag föreskrifver att en qvinna skall vistas i sina
föräldrars hus eller i sin mans. Ett irrande ibland fremmande kastar
skugga på hennes dygd och vandel. Nala förebrår sig nu att hafva
tvungit henne att ensam irra omkring i verlden, och tänker att hon
möjligen till följe deraf blifvit af de sina förskjuten och bragt till
förtviflan.

[102] I orig. står: "helgade l. utmärkta af tio hårhvirflar l.
rasfläckar" _àvartta_ (bläs). Dessa fläckar synas vara kännetecken på
olika raser. -- Det synes troligt att hästen ej varit ursprungligen
inhemsk i Indien. I Indernas poesi anspelar ofta på trakterna
norr om Himàlaya såsom hästarnes hemland, och inom sjelfva Indien
ansågos de bästa hästar komma från den trakt, som erbjuder den enda
tillgängliga väg till Indien från Asiens öfriga continent, neml. nejden
kring Indusfloden och dess tillflöden, det s.k. fem flodernas land
(Pendschab: _pantscha-nada_).

[103] Den gamla Indiska vagnen hade mycket låga hjul. Det är möjligt
att man, för att underlätta uppstigandet, inöfvat hästarne att falla på
knä, likasom kamelerna liggande på knä emottaga sina bördor.

[104] Då Nala tog i tömmen, höjde sig hästarne i luften, ty Nala hade
af Agni fått "tillgång till högre rymder, som stråla af eget ljus."
Denna gåfva att färdas genom luften förlänades stundom af Gudarne åt
jordens hjeltar. Äfven i Sakuntala se vi diktens hjelte Duschmanta
färdas genom luften.

[105] Màtali var Indras kusk, som af honom ofta sändes ned till jorden,
för att upp till hans himmel bringa hans älsklingar bland jordens
furstar. Så i Sakuntala. Màtalis "kännetecken" var att färdas genom
luften, och derföre trodde Vàrschneya att Vàhuka möjligen vore Màtali.

[106] _Yodschana_, Indernas vanliga vägamått, något mindre än en geogr.
mil. Man räknar i Indien 20 Yodschanas på en grad.

[107] Man måste tänka sig att Rituparna gaf åt Nala någon trollformel,
som satte honom i besittning af talens hemligheter, ty en egentlig
undervisning kunde naturligtvis här ej komma i fråga.

[108] Damayanti. Det är Orientens sed att ej nämna en annan mans maka
vid namn, utan genom någon omskrifning; så äfven här. -- Enligt Indisk
åskådning år den oskyldigt lidandes bann oafvisligen verksamt. I sitt
öfvergifna tillstånd och qvald af sorg, uttalade Damayanti sin (11:te
S. sl. 16-19) sin förbannelse öfver den, som var orsaken till hennes
och Nalas smärta, medkallande öfver detta väsen ett qval, som vore än
svårare, än det de sjelfva ledo.

[109] Vidhitaka-trädet (terminalia belerica) anses ännu i denna dag i
Indien som förbannadt, och som en boning för onda andar. Dess frukter
kallas äfven Myrobalaner, äro grågula till färgen och likna oliven till
form och storlek.

[110] _Kundina_, af _kunda_: jasmin, "den jasminrika".

[111] Detta ställe låter förmoda att, såsom äfven Manus lagar, de
Indiska Konungarnes residenser voro befästade, och att det behöfdes
deras tillstånd för att få inträde.

[112] Läsaren torde erinra sig att Vàrschneya, som af Damayanti fick i
uppdrag att föra hennes barn till Kundina, der lemnade Nalas vagn och
hästar.

[113] Påfågeln spelar i Indernas hemlif samma rol, som dufvan i Europa,
men är tillika husets vakande tjenare, såsom tuppen hos oss, och
förkunnar, i likhet med de Capitolinska gässen, annalkandet af hvarje
ovanlig förteelse. Påfågeln besjunges med förkärlek i den Indiska
poesin.

[114] Husdjuren i Damayantis hem gladdes, då de hörde det mäktiga
ljudet af Nalas vagn, ty de trodde att detta var åskans första dån,
som bådade annalkandet af regntiden, Indiens skönaste årstid, då alla
lefvande väsen och naturen, som smäktat under solens lodräta strålar,
få svalka och vederqvickelse.

[115] Må det vara tillåtet att fästa uppmärksambeten vid, huru fin
och vacker Damayantis känsla visar sig på detta ställe. Hoppet att
återfinna Nala låter henne glömma all den oförrätt och all den sorg,
hon lidit genom honom; hon vill ur sitt hjerta utplåna dessa minnen,
försonad genom det väntade återseendets sällhet.

[116] Etym. "riklockig."

[117] Såsom "långarmad" är ett berömande, så är "kortarmad" ett
nedsättande epithet.

[118] Förut omnämdes, såsom bevis på Sanskrit språkets bildrika
ordbildningssätt, huru ett af eldens namn: _krischnavartman_ etymol.
betydde "den, hvars väg är svart;" här står åter (för det vanliga
agni) havyavàhana "den som bär offret (upp till Gudarne)"

[119] För att förstå betydelsen af dessa tecken, måste vi gå tillbaka
till der de gåfvor uppräknas, hvilka Gudarne förlänade Nala. Indra
gaf honom "en skuldfri vandel," eller, genom en dubbelhet i uttrycket
(an uttam àm gatim), som kan tagas materielt eller moraliskt, "den
högsta gång;" derföre höjde sig hvarje låg ingång, då Nala nalkades.
Agni skänkte honom "sitt väsen;" derför tände sig flamman vid hans vink
ock brände honom ej. Varuna förlänade honom "vattnets väsen;" derför
flödade detta sjelfmant till honom. Varuna gaf vidare ännu "doftande
kransars glans;" derföre fingo blommorna, berörda af hans hand, sin
doft och sin friskhet åter. Men Yama skänkte honom "fin smak", och
derföre kände ingen, såsom Nala, konsten att tillreda smaklig mat (se
nedan). Af alla dessa tecken slöt Damayanti att Vàhuka var Nala, ty
ingen annan än han kunde vara i besittning af dessa egenskaper.

[120] Besynnerligt och karakteristiskt faller det sig, att Damayanti ej
ens i detta ögonblick af upprörd sinnesstämning glömde strängheten af
lagens för renlighet stadgade föreskrifter.

[121] Vid en lagenlig och högtidlig förening emellan tvenne till samma
kast hörande personer (Manus lagar III. 43) förenas deras händer öfver
husaltarets eld.

[122] Detta syftar på V:e S. sl. 33, der Nala svär Damayanti trohet med
dessa ord: "Så länge en lifsfläkt dröjer inom mig, o ljufliga! Så
länge skall din jag blifva; det heligt bedyrar jag."

[123] Vinden här: _sadàgati_ "den som ständigt går, rör sig."

[124] Solen har här benämningen tigmànsu "den med varma strålar
begåfvade;" i motsats hvaremot månen kallas _sitànsu_ "den med kalla
strålar."

[125] Vindens Gud: Vàyu.

[126] Gudarnes trummor: åskmolnen.

[127] Syftar på XIV:e S. sl. 24, 25, der ormarnes Konung Karkotaka gaf
Nala en klädnad och sade, det Nala skulle återfå sin rätta gestalt, så
snart han påtoge denna drägt och tänkte på honom.

[128] Läsaren möter här ett annat versmått än det vanliga episka. Man
har ansett dessa verser, hvilka stundom förekomma i slutet af någon
afdelning i den episka berättelsen, för sednare inskjutna, och har på
denna grund velat utmönstra dem; men denna åsigt är sannolikt icke den
rätta. Skalden hvilar vid en längre vers ut och gör en paus, dermed
antydande att det föregående är afslutadt och att en ny afdelning
vidtager. Vackert och passande faller sig en sådan vers t.ex. på detta
ställe, det enda i hela stycket, der en sådan förekommer; skildringen
af Nalas och Damayantis sorger och lidanden, hvilka utgöra diktens
egentliga ämne, hafva här upphört och fått sin försoning i återseendets
lycka. Den egentliga Nala-dikten slutas här; det följande är blott en
epilog, der mindre väsendtliga förhållanden, hvilka i dikten blifvit
berörda, finna sin lösning.

[129] I Indiens städer var sed, att vid högtidliga och glada tillfällen
bestänka gatorna med välluktande vatten.

[130] Himmelska nymfer: _apsaràs_ "de hafsborna," bayadererna, houris,
i Indras himmel. Mythen förtäljer, att de dykade upp ur hafvet, då
Gudarne upprörde det, för att derur framtvinga ambrosia. Indra sände
stundom någon af dessa sina sköna tjenarinnor ned till jorden, för att
störa och förleda någon helig botgörare, som med sin, genom fromhet och
botöfningar vunna makt hotade att blifva farlig för hans välde.

[131] Neml. Indra, här kallad Satakratu "den som har hundrade offer."

[132] Indras lustgård heter Nandana "den tjusande," och är Indernas
Elysium.

[133] I orig. står dschambudvipe "på rosenäpplets ö." Indernas myther
föreställa sig jorden utgöras af sju öar (dvipàs), liggande i ring
omkring det heliga berget Meru, såsom kring knoppen af en sköld, den
ena ringön utanför den andra, med mellanliggande haf. Den närmast kring
Meru liggande verldsön är Indien, kallad Dschambudvipa efter det i
Indien vexande rosenäpplet (Eugenia jambolana), hvars frukter äro bland
de ljufvaste, naturen äger att erbjuda. Om de öfriga verldsöarna gjorde
Inderna sig högst dunkla och fabelaktiga föreställningar.

*** END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 60111 ***