diff options
Diffstat (limited to '59341-8.txt')
| -rw-r--r-- | 59341-8.txt | 9081 |
1 files changed, 0 insertions, 9081 deletions
diff --git a/59341-8.txt b/59341-8.txt deleted file mode 100644 index 64d6871..0000000 --- a/59341-8.txt +++ /dev/null @@ -1,9081 +0,0 @@ -Project Gutenberg's Ädelt vildt, by Elisabeth Kuylenstierna-Wenster - -This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and most -other parts of the world at no cost and with almost no restrictions -whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms of -the Project Gutenberg License included with this eBook or online at -www.gutenberg.org. If you are not located in the United States, you'll have -to check the laws of the country where you are located before using this ebook. - -Title: Ädelt vildt - En familjehistoria - -Author: Elisabeth Kuylenstierna-Wenster - -Release Date: April 24, 2019 [EBook #59341] - -Language: Swedish - -Character set encoding: ISO-8859-1 - -*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK ÄDELT VILDT *** - - - - -Produced by Gun-Britt Carlsson, Eva Eriksson, Jens Sadowski, -and the Online Distributed Proofreading Team at -http://www.pgdp.net - - - - - - - ÄDELT VILDT - AF - ELISABETH KUYLENSTIERNA-WENSTER - - - - - ÄDELT VILDT - - - EN FAMILJEHISTORIA - AF - ELISABETH KUYLENSTIERNA-WENSTER - - - STOCKHOLM - ALBERT BONNIERS FÖRLAG - - - STOCKHOLM - ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1907 - - - - - FÖRSTA KAPITLET. - Det gamla slottet. - - --- Farmor, jag är ändå litet rädd! - --- För hvad, mitt barn? - --- För det gamla slottet och ... och för ... - --- Nåå? - --- För den gamle, sjuke grefven. Tänk, om han dör, medan vi äro där! - --- Tyst. Å, tyst, min flicka. - --- Hans sonson är ju också hos honom? - --- Ja. - --- Hvarför vill farmor företaga en så lång och besvärlig resa nu på -hösten, och hvarför skall jag följa med? Vi hade ju inrättat det så -trefligt i staden, och så efter jul får jag fara till Italien, det kan -jag förstå meningen med, för det är härligt, men det här är ingen mening -alls. - --- Ett aderton års barn skall inte förstå, endast lyda. Och när jag vid -mina fyllda sjuttio reser ut på landsbygden i oktoberfukten, är det -mening med det. Grefve Haqvin Brage är min ungdomsvän, det vet du. Han -har önskat se mig -- och _dig_ före sin troligen snart förestående död. - --- Hvarför mig? - --- Ja, det har jag tvekat, om jag borde säga dig, men du är uppfostrad -med aktning för äldres vilja, och ditt hjärta är godt och varmt och -rent, därför skall du förstå mig, Gunvor. Han och jag hoppas, att du -skall bli unge grefve Haqvins brud. Du, med din rikedom och din -människokärlek, kunde göra många lyckliga, och Bragevall skulle ånyo -uppblomstra genom sin unga härskarinna. Nu vet du, att det ligger i -förfall och att ödslig tomhet länge rådt i de stora salarna. Det kan bli -ett af vårt lands ståtligaste fideikommiss, om det kommer i dina händer. -Tycker du inte det är en stolt tanke? - --- Jo -- men farmor, jag känner inte unge grefven, och han inte mig. - --- Ni ska' lära känna hvarandra. - --- Och hålla af hvarandra, farmor? - --- Ja, på aktning och tillgifvenhet byggas de bästa äktenskap, barn. -Kärleken, den stora kärleken, tåla så få vid att erfara. Det är som att -sitta för nära en flammande brasa: man får svedd hud och ärr för hela -lifvet. - -Gunvor slöt ögonen och lutade sig tillbaka mot vagnens mjuka dynor. -Farmors stränga ansikte, den skarpa munnen, de lidelsefulla näsvingarna, -och den djupa, glödande blicken, skrämde henne nu som så ofta förr. Och -dock trodde hon blindt på denna sin barndoms vårdarinna och stöd; allt -hvad den sedan sitt tredje år föräldralösa flickan lärt se upp till, -vörda och älska, hade tagit farmoderns gestalt. Hon hade ej reflekterat -öfver, om lifvet en dag skulle ge henne andra vyer. Öfver hufvud taget -hade hon ännu ej begärt annat af tillvaron än glädje, och trots sin -imponerande stränghet och sina gammaldags uppfostringsmetoder hade fru -Eiden aldrig nekat sin sondotter nöjen och förströelser, ehuru de måste -försiggå under kontroll. - -Eiden & C:o var den halländska kuststadens äldsta handelsfirma. Den -första Eiden hade invandrat från Savoyen för etthundrafemtio år sedan, -då med ett bräde, hängande i ett snöre på bröstet, och på denna disk små -tarfliga gipsfigurer. Men före sin död var han en ansedd köpman, en af -»stadens äldste», och hans son, Gunvors farfar, blef utan svårighet satt -på tinnarna af templet, rikedomens och maktens glimmande helgedom. -Hennes far, en blond, vacker nordisk typ med drag och karaktär efter sin -svenska mor, kallades allmänt »guldkonungen», både på grund af sitt -utseende och sina hopade skatter. Han gifte sig tidigt med en ung -engelska, hvilkens mörka ögon aldrig lärde sig se på det främmande -landet som på ett hem, och hvilkens skälfvande veka mun endast mödosamt -uttalade »det malmklingande språket». Hon dog vid Gunvors födelse, och -det var farmor, som lät barnet få ett äkta nordiskt namn. När -»guldkonungen» sörjt sin unga maka som en förtviflad i tre år, hände det -högst ovanliga, men som läkarna den gången faktiskt konstaterade, att -hans hjärta brast af sorg. - -Gunvor stod ensam i världen med sina millioner och sitt glada, sorglösa -barnasinne, ty intet af moderns tunga håg och trötta melankoli hade den -lilla ärft. Hon älskade glädjen nästan som den tagit gestalt och blifvit -hennes lekkamrat, och hon gick omkring med en underlig lyckohunger, -hvilken hon ej själf förstod, men som, sedan hon växt upp, blifvit allt -starkare och häftigare, en längtan utan namn och utan bo, som längtans -vildfågel med de breda vingarna ofta är det. - -Farmodern hade uppfostrat henne hemma under sina ögon. Skickliga -lärarinnor hade hon haft, men utan undantag voro de pedagogiska -nummerhästar, alla gående i regementets takt efter den musik, som -konservativa institut angifvit för dem. - -Jämnårigt sällskap under fristunderna saknade Gunvor icke. Hon fick -bjuda små flickor ur de »bästa» familjerna till sig, och de små -flickorna beundrade och afundades alla hennes vackra saker. - -Då gaf hon dem gärna det deras blick lyste ifrigast emot, bara för att -få se dem riktigt glada. - -Gossar hade hon endast träffat undantagsvis och förstod sig ej på dem. -Nu, denna vinter, skulle hon som vuxen föras ut i societeten, och det -farmor yttrat nyss om grefve Haqvin Brage blef för henne, där hon satt i -kupéhörnet, vaggad af tågets ilande fart, till en vacker dröm. Han -skulle bli hennes beskyddare, hennes riddare, hennes vän. Han skulle ha -en ädlings höfviska later, drömde hon, och en ädlings stolta, friborna -sinne. Det farmor sagt om tillgifvenhet och aktning lät så lugnt och -tryggt. Stormande kärlek visste Gunvor ej hvad det var; lidelserna sofvo -oväckta inom henne; hon var ett barn i lång klänning och med rosor i -händerna. Men hon skulle ej akta på, om hon lät sina rosor falla på -allfarväg, ty hon trodde världen full af dejliga blomster. - --- Ropa på Karna, Gunvor; hon far börja plocka ned reseffekterna, vi äro -strax framme, sade farmor med sin låga, distinkta röst, hvilken dock -under hela resan haft en underlig, nervös darrning, som om hon vore -orolig för något. Farmors ögon sågo också ut som de gråtit utan tårar. -Det var besynnerligt, att Gunvor aldrig förr hört talas om denne grefve -Haqvin, hvilken dock föreföll att vara farmor så kär. Att han varit -änkling i många år och uppfostrat sin sonson som farmor henne, det -visste hon, och att dessa sista ättlingar af den urgamla släkten voro -mycket fattiga, trots sitt mäktiga Bragehall. - -Hon reste sig och ropade på Karna, hvilken, trogen och pålitlig som en -gårdvar, höll sig till reds. - --- Vi äro framme strax, Karna. - --- Jaså, ändtligen. - -Den station, där de stego ur, hade ännu ej fått något eget stationshus; -en ödegård gjorde tjänst så länge. Den lilla byggningen låg där som en -mörk punkt midt ute på den vida slätten, och när höststormarna tjutande -vräkte fram likt rasande vågor, hotade de att kullstörta detta -bräckliga, ensamma hus, men hur det skadades och anfölls, hade det -hållit stånd i ett par decennier och skulle nog stå där i ytterligare -två. Det, som är fallfärdigt, har ofta en segare motståndskraft än det -starka och unga; det är som själfva förstörelsen skydde det. - -Inspektoren stod där grå och luggsliten i den duskiga höstskymningen. -Den röda signalflaggan höll han ängsligt mot armen som rädd för att den -skulle rebelliskt fladdra ut, men däremot lät han en blå snusnäsduk vaja -ur fickan på kavajen som en symbol för lifvet på landet. - -En ung man skyndade fram emot damerna. - --- Fru och fröken Eiden, förmodade han och vinkade åt betjänten att -komma närmare. - --- Ja, sade farmor, det är grefve Brage, antar jag? - -Grefven bugade sig. - -Vacker kunde han nästan kallas. Dragen voro regelbundna, förädlade och -utmejslade genom generationer, gestalten hade denna symmetriska, något -vekliga elegans, som fostras i salongerna, och de anlag för fetma och en -viss flegma, som en tillvaro utan arbete och mål gärna alstra. - -Gunvor såg likväl ej annat, än att den unge grefven mycket väl kunnat -rida emot henne som en båld riddare med vajande fjäderbuske och öppet -visir. Hon fann honom värd ljusa drömmar och kröp in i täckvagnen -bredvid farmor med en känsla af, att nu for hon till lyckoslottet, där -dansen skulle gå alla hennes lefnadsdagar. - -Grefve Haqvin satte sig på baksätet. Han höll sina knän så försiktigt -som möjligt för att ej stöta ihop med sina moitiéer och han talade lågt -och allvarligt, mest om den sjuke farfadern, men också några ord om de -dåliga vägarna, hvilkas lera de sista dagarnas regn blött upp alldeles -oerhördt. Det var så vattenhaltigt innehåll som möjligt i hans fraser, -men hans organ var vårdadt, hans tonfall mjukt och hela hans hållning -sympatisk. - -Vagnen rullade tämligen raskt framåt, och hvar gång Gunvor såg ut, mötte -henne samma utsikt: vägen öfver slätten -- som ett okynnigt slingrande -sotstreck öfver en gulbrun, plan yta -- pilar, risiga och nakna, -stenvallar och här och hvar en grå koja, alltid med några par trätofflor -utanför på dörrstenen. - -En och annan frodig bondgård såg hon också sticka upp som en fet -champinjon i en myr, men tilltalande föreföll henne ej detta landskap, -sådant det nu tedde sig i dis och halfmörker. Hon var glad, när Haqvin -sade: - --- Ja, nu ha vi inte långt igen. - -Farmor såg också ut, som om hon gärna hört de orden, ja, nästan som om -de varit de enda, hvilka ej gått förbi henne. Visserligen hade hon både -svarat och talat förut, men tankarna tycktes dock gått sina egna vägar, -hvart visste ej Gunvor. Hon bara tänkte, att hon aldrig förrän i afton -sett det där lefvande draget i farmors ansikta. Det gjorde henne så ung, -och det märktes bättre än någonsin, hur vacker hon måtte ha varit. - -Vagnen saktade, och steg för steg trampade hästarna sig fram öfver -träbron, den forna vindbryggan, hvilken nu låg öfver förtorkade -vallgrafvar. - --- Från motsatta sidan ser man hafvet, det är bara tio minuters väg dit, -sade Haqvin. - -Hafvet så nära. Å! Gunvor andades ut, som njöt hon redan af vågornas -friska sälta, och hon hoppade lätt ur vagnen, som nu stannade framför -den låga, hvälfda porten. - -Medan grefven hjälpte farmor ned, stod Gunvor stilla och såg vid skenet -af en väldig hornlykta upp mot Brageättens vapen, hvilket var inhugget i -slottets fasad. Hon stafvade sig till den latinska inskriptionen, -hvilken bågformigt omgaf vapnet, och när farmor redan var inne i -förstugan, stod hon ännu kvar och stirrade på dessa stelt huggna -bokstäfver. - -Haqvin hade stannat bredvid henne. - --- Fröken ser på vårt tänkespråk, frågade han artigt. - --- Ja. _Fac et nihil spera_, hvad betyder det? - --- Fac et nihil spera: _Handla och hoppas intet_, betyder det. - --- Hu! Hon ryste till. - --- Ja, det är inte lefnadslustigt precis, svarade han i lätt ton och -skrattade litet. - -Det skrattet tyckte hon inte om. Det kom så omotiveradt som en pingla i -en allvarlig klockklang. Hon gick uppför den låga, breda stentrappan, -skyndade efter farmor och Karna, som under en jungfrus ledning togo -vägen längs det gamla slottets vindlande gångar upp till gästvåningen. - -Bragehalls corps-de-logis låg där som en ofantlig askgrå stentärning -midt i en sekelgammal park, nu förvildad och sofvande, en enda oredig -massa af förvridna grenar, knotiga stammar och täta buskage. - -På stentaflan i nedre förstugan kunde den intresserade forskaren läsa -slottets historia, den, som ej de tjocka murarna förtego eller i -hviskande legenders eko buro från tid till tid, som vinden för det torra -bladet utan rast eller hvila. - -Det var svårtydd, gammaldags skrift, stentaflan hade inristad, men trots -att århundraden förflutit, sedan den huggits dit, kunde ännu orden ses. -Där stod: - -»Hjälp Gud alt som mæchtigste. Anno 1544 ær denne Gaard, som nu heder -Bragehall, udi Jesu Navn opbygget af Erlig og Welbyrdig Mand Otte Brage -till Gillö, daa Kongl. May:tts Befallningsmand paa Drottningborg Slått -med sin Kjære Frue, Erlig og Welbyrdig Frue Ebba Mandel. Den alt som -mæchtigste gode Gud skie lof og ære for en lyksalig begyndelse og -framgång att altingest maa skie og komme Hans allerheligste Navn till -lof og ære, og deres lifs arfvinge til lycke, gafn og gode här timelig -og vore kærre foräldre, at de siden maa bo udi himmelrig til evig tid -1648 Amen.» - -Så vidt berättade det gamla slottet själft med historiska, tunga ord, -men i hvarje vrå af de stora, alltför många salarna smögo häfdens -skuggor som bleka vålnader. Och de talade till den, som förstod sagans -tysta bikt. Än var det festklang och älskogslek i stämman, än hån och -bitterhet. De gamla, mörkt och stereotypt målade familjeporträtten af -hugstore krigare skuros af fantasien ut ur sina breda guldramar och -tvungos att tråda sirlig dans med ädla damer i styfva fiskbenskorsetter -och runda, mjuka barnansikten under stramt tilldraget hår. - -Man kan ej gå i ett sådant gammalt slott utan att höra det tissla och -tassla af det förgångnas röster, utan att om och om igen lyssna till -länge sedan förtonade steg. En dylik familjeborg är som ett instrument, -hvilket gömmer alla de melodier man en gång spelat på det. - -En gammal jungfru med grått, benadt hår under en hvit linongsmössa -serverade damerna te på deras rum. Fru Eiden hade önskat det så, ty -själf ville hon, så fort hon gjort toalett, gå till den sjuke grefven -och under tiden skulle Gunvor hvila. Karna finge stanna hos henne, ty -farmor trodde, att hennes lilla sondotter kände sig rädd här i de höga -rummen med de många mystiskt stängda dörrarna, de stora skåpen, de djupa -stolarna och de dunkla speglarna. - -Men Gunvor hyste ingen som helst fruktan; hon var endast nyfiken på allt -detta nya. Hon tyckte nästan, att hon kommit in i ett ofantligt -dockskåp, där det skulle bli lustigt att flytta om och leka. - -Hon såg sig omkring i salongen och fann den alltför glest möblerad, men -detta var ju endast gästvåningen, och den begagnades troligen sällan. -Pendylen på den öppna, vapenprydda spisens afsats stod, som borde tiden -stanna här. Det fanns ingen anledning, att den skulle gå, när allt annat -liksom dött, förstenats. - --- Farmor, sade Gunvor och satte bort tekoppen, det är ett ohyggligt -valspråk Bragesläkten har: Fac et nihil spera; handla och hoppas intet. -Jag läste det öfver porten och jag kan inte glömma det. - --- Det skall du inte heller. Det låter hårdt, men är nyttigt -- en gång -i lifvet. Du är bara för ung att förstå det än, svarade farmor lugnt. - -Hon stod nu färdig att gå till den sjuke, men innan hon gick, kysste hon -sin sondotter på pannan. Så nickade hon långsamt. - --- Farmor, jag ville så gärna ... - --- Hvad, barn? - --- Säga, hur vacker och ung farmor ser ut, inte glad, men ändå lycklig. -Hur kan man se ut så: lycka utan glädje? - --- Fråga inte, liten, jag kan inte svara dig nu. Grefve Haqvin väntar; -han har väntat mig i tre dagar -- ja, kanske mycket, mycket längre, och -nu först går jag till honom. Det kom ett sällsamt drömmande och vekt -tonfall i farmors röst, men hon ändrade det hastigt, när hon tillade: -Karna, jag vill inte veta af, att här berättas några dumma spökhistorier -for min sondotter. - -Karna öppnade nigande dörren för sin härskarinna och sade fogligt: - --- Nej, gud bevare mig för det, frun. - -Gunvor kröp upp i soffan och låg där lydigt och stilla, med hufvudet -halft begrafvet i mjuka dunkuddar, omstoppad af gamla Karna, och utan en -tanke på spöken. Efter en stund sof hon godt, trött af resan, men sömnen -blef ej lång, kanske högst en timme, så satte hon sig upp. - -Hon var ensam i rummet. Hvad allt var tyst! Klockan stod, brasan hade -brunnit ned, och endast den orörliga, hvitgråa askhögen syntes där inne -i spisens gap. I den glittrande kristallkronan voro några ljus tända, -men de skönjdes blott som skuggor i ett blekt ansikte, när deras sken -föll öfver de tre hvita stängda dörrarna, öfver det ljusa parkettgolfvet -eller öfver möbelns siden. - -Bordet med de väldiga lejonfötterna stod i mörker, och lejonhufvudet, -hvilket bar bordsskifvan på sin hjässa, grinade hemskt med -elfenbenständer, som gulnat och spräckts. - -Hvad här var tyst! Gunvor upprepade de orden halfhögt, men ljudet af -hennes klara, unga stämma skrämde henne; den föreföll henne otillåten. -Hon reste sig. En af de där dörrarna måste hon öppna, eljest skulle hon -känna sig ängsligt instängd. Hon gick mot den till höger, där var -farmoderns och hennes sängkammare, och där stod Karna och packade upp. - --- Hvart går den här dörren midt emot, Karna? - --- Det vet jag inte, lilla mamsell. - --- Jag törs väl försöka öppna den? - --- Ja, det kan väl inte vara farligt. - --- Usch, den är stängd! - -I detsamma kom den lilla trotjänarinnan i den hvita linongsmössan in. -Hon bar varma lakan och örngott på armen. - --- Hvart leder den här dörren? frågade Gunvor ifrigt. - --- Till riddarsalen. Det vill säga, det är en lönngång först, som -skiljer praktrummen från de här, och i den gången är det en trappa upp -till det förseglade rummet. - --- Hysch, sade Karna. Inga sådana där historier! - -Men Gunvor kunde ej släppa det intressanta ämnet. - --- Finnes här ett försegladt rum? - --- Ja det gör det, men det skulle jag kanske inte talat om. - --- Jo. Å, låt mig se det. - --- Nej, kära hjärtandes, då kunde den gråe mannen ... - -Hon tystnade tvärt, ty Karna nöp henne eftertryckligt i armen. - --- Den gråe mannen, hvem är det? - -Gunvors stora, klara ögon lyste af begär att få veta mera. - --- Å, det är bara en sägen. - --- Att han finnes däruppe -- ett spöke! Gunvors röst blef halft -föraktlig. - --- Ja -- det -- är ju bara skrock. - --- Visst. - -Gunvor frågade ingenting mera. Karna såg ju alldeles hjärtskrämd ut, men -hon såg alltjämt mot den hvita dörren, hvilkens blanka mässingslås -liknade en knuten hand i stridshandske, och hon gaf sin fantasi fritt -spelrum. Inte trodde hon på spöken, snarare då på en liten vänlig tomte -eller ett gammalt, gemytligt troll, som vakade där uppe i sin lugna vrå -öfver det gamla slottet, men hon tyckte i alla fall inte om, att det -fanns ett »försegladt» rum; det lät så onödigt hemlighetsfullt och -vemodigt. Där glädjen dansade fram, öppnades alla dörrar på vid gafvel, -och om det blefve som farmor och den gamle, sjuke grefven ville -- hvad -hon ville själf, frågade hon sig knappt -- ja, då skulle hon släppa in -fröjden som ett yrande vinddrag i slottets salar. Hon log åt tanken på, -hur dammet skulle hvirfla upp ur alla hörn, damm, som lägrat sig på -blanka ytor och trängt in i ornamentens snirklar under årtionden. - - - - - ANDRA KAPITLET. - Konung Död och drottning Lif. - - -I gamle grefvens salong möttes fru Eiden och läkaren. Doktor Bengtsson -bugade sig så djupt, hans lilla trinda mage tillät, för den ståtliga -damen. - --- Doktorn har varit inne hos den sjuke? Hur står det till? - --- Illa, det vill säga, grefven har nog inte långt igen. Det är ingen -sjukdom direkt, endast aftyning. Han är som ett utbrändt ljus. - --- Utbrändt -- med veken nere i pipan, menar ni? - -Hm, hm, ja, så ungefär. - --- Har doktorn sett, att, just som man tänker: nu blir det mörkt, kan -helt plötsligt en liten klar, blå låga visa sig? - --- Ja -- ja. - --- Det är _lifvet_, min bäste doktor. Ni kommer ju igen i morgon? - --- Naturligtvis, men jag fruktar, att min hjälp då är obehöflig. - -Doktorn såg på den underliga, gamla damen med det vackra, stränga -ansiktet. Trodde hon sig verkligen kunna ge befallning åt själfva döden -att vända om? Då skulle hon kommit förr. Han bockade sig än en gång så -vördnadsfullt som för ett krönt hufvud. - --- Är grefven ensam nu? - --- Ja, för ögonblicket, han ville det. Han väntade ert besök och var så -rädd, att han ej skulle kunna se klart. - --- Äro -- hans ögon brustna? - -Frågan ljöd så ångestfullt, med ett tonfall, hvilket tycktes komma långt -bortifrån i en klagan öfver något förspilldt. Doktorn var glad att kunna -svara: - --- Nej, fru Eiden, inte än, men grefvens syn är ytterligt försvagad. - --- Det finnes ingenting man kan göra för honom? - --- Nej -- ingenting. Han har visserligen stärkande droppar, men inga -medikamenter i världen hjälpa för det, som är slut. - --- Har han plågor? - --- Nej, men bekymmer, tror jag. Sonsonens framtid och ... - --- Jag vet. God natt, doktor Bengtsson. Välkommen igen i morgon. - --- Jag tackar. - -Doktorn drog en lättnadens suck, när han väl satt i åkdonet; sådana där -gamla gods som Bragehall hade alltid något obehagligt mystiskt öfver -sig. För dem betydde det föga, att tiden gick framåt, och att man nu i -adertonhundratalets senare hälft tänkte väsentligt olika än man gjort -vid seklets början. De behöllo sina traditioner och sina dunkla öden. -Man kunde aldrig tänka sig att sitta gemytligt och trefligt och spela -vira och dricka toddy i en af de där stora salarna; det var alltid, som -tassade ett förgånget omkring och tog bort munterheten. Det hörde unga -och gamla dårar till att bo där; och gamle grefven var väl en art dåre; -i alla fall sedan många år tillbaka en enstöring. Pengar att lefva efter -sitt stånd hade han aldrig haft, och hans grefvinna gjorde samvetsgrant -slut på godsets inkomster. - -Hvarför hade han gift sig med henne? Det skedde i hastigt mod, påstod -folk. Doktor visste det inte, men han mindes, att hans föregångare måst -dagtinga litet med sitt samvete, när han skref nådig grefvinnans -dödsattest, ty hade han varit fullt ärlig, hade han berättat, skulle han -som dödsorsak angifvit: kronisk alkoholism, och det dugde inte. - -Herre, du min skapare, tänkte doktorn, hvad det är rasande mycket bättre -att ha en hederlig bonde till far; då blir man kanske en Bengtsson i -alla sina dagar, och det är möjligt, att ens pojke också blir en -grofhuggare, men det är timmer, som håller, ingenting ruttet vid roten, -som så ofta i de gamla, förnäma släkterna. Nu skulle han, Pelle -Bengtsson, hem till mor och få en sup och en smörgås och en god portion -gröt. Han slog upp rockkragen, och fick på det sättet en försmak af -hemvärmen. - -Efter en stund voro dock hans tankar ånyo på Bragehall. Underliga öden -de haft där uppe, dessa sista Haqvinar. Gamle grefvens enda barn var -naturligtvis också en Haqvin, eftersom fideikommissarien alltid skulle -heta så. Han var en väldig drasut och en hedersprisse, som inte gjorde -en katt för när, om han bara fick ligga i fred på sin turkiska divan, -röka »Star of Cuba» och läsa Paul de Kock, hvilken dock på honom aldrig -utöfvat någon annan retande inverkan, än att han bäst det var somnade -och lät boken dimpa i golfvet. Sin grefvinna orkade han inte fara långt -efter. Han tog henne från närmaste granngods, där hon och sex högförnäma -systrar sutto och väntade på friare. Ekonomiskt sedt hade det aldrig -varit något att stå efter att bli grefvinna Brage, men den unga fröken -förstod att inrätta sitt lif på behagligaste sätt. Sedan hon skänkt sin -man en fideikommissarie, gaf hon ingenting mera åt _honom_, men eljest -talades det mycket om hennes »gifmildhet» mot de höga herrarna. - -Så en dag, medan nuvarande unge grefven var en liten pys, föll hans far -af hästen och bröt nacken af sig. Det skedde under en jakt, och ingen -tog sig det egentligen så nära; det var mest, som om en möbel flyttats -ur slottet. - -Grefvinnan hade ej ens tid att vänta sorgeåret ut, förrän hon reste till -Ryssland, och därifrån spordes snart, att hon gift sig med en moskovit, -en guldtunna. I Sverige lät hon ej vidare höra af sig, och för barnet -tycktes hon mist allt intresse. Nu var också hon död, hade doktorn hört -sägas. Hon hade med en tändsticka kommit för nära tyllgardinerna för -budoarfönstret, och, när på hennes rop tjänarna störtade in, stod hennes -nyss påtagna maskeraddräkt, »dagslända», i ljus låga. Efter svåra plågor -afled hon af brännsåren. - -Doktor Bengtsson lät hakan borra sig djupt ned i pälskragen. Hur var det -gamle grefven stönat i dag, när han utmattad sjunkit tillbaka mot -kuddarna? »Mitt namn, mitt stolta namn får inte dö ut! Det _måste_ -lefva!» - -Puh, och det skulle den där svampen Haqvin råda bot för! Doktorn -klatschade förargad med piskan. Det var synd och skam att draga en ung -flicka in i det eländet. Inte att det felades Haqvin något, men han var -som en torr gren både på hufvudets och hjärtats vägnar, och därtill svag -till karaktären, såsom både farmor och mor. Det var visst något med det -namnet! Det enda det kunde göra var att med heder laga sig i grafven. - - * * * * * - -Farmor Eiden stannade en sekund på tröskeln till sjukrummet. Det var som -om en mask plötsligt glidit af hennes ansikte. Det stela, strama -uttrycket flydde för ett drag af mjuk blidhet och stilla resignation. -Ögonen strålade ej, men de blickade varma och djupa in i något osynligt, -och en fuktig imma lade sig öfver dem. Tårar? Nej, nej, men minnen, -längesedan skrinlagda hågkomster. Här stod hon på tröskeln, hon och den -mäktige konung Död; hvem skulle först hinna taga platsen hos den sjuke, -hvem skulle han tydligast känna? - -Fru Eiden böjde sakta hufvudet som i bön. Sedan sköt hon varsamt upp -dörren och gick snedt öfver det stora, dunkla rummet fram till sängen. - --- Haqvin! - --- Margareta -- ändtligen! - -Två kraftlösa händer försökte sträcka sig mot hennes; ett dödstrött -hufvud höjdes nästan oskönjbart från kudden, där det hvilade, fult och -ovårdadt, med tofvigt hår och skägg som ram kring ett gult, infallet -ansikte, hvari ögonen flämtade oroligt och matt. - -Sådan var hennes ungdoms älskade, när hon efter femtio års skilsmässa -återsåg honom; detta var då den man, som Margareta Eiden skänkt sina -bästa drömmar, sitt ljusaste hopp. - -Åren äro alltid sandkorn i evigheten, men de bli det också för den, som -skyndsamt vill komma tillbaka till lifvets högtidsstunder, och öfver en -kvinnas enda, stora kärlek förmår ej ens ett halft sekel bygga en -varaktig fördämning. - -Margareta Eiden var inte i denna stund gamla farmor; hon var tjuguårig, -när hon snyftande sjönk på knä vid bädden och lät hans darrande händer -stryka öfver hennes kinder, hans skrofliga stämma hviska smekande namn. -Han hade aldrig älskat någon annan än henne; hon visste det, men -fideikommissbrefvets lydelse skilde dem åt. Ett gammalt, gulnadt -pergament var mera värdt än två unga, fullblodiga människors lycka. Där -på det styfva papperet hade hon själf läst, att ägaren till Bragehall -finge endast föra en högättad brud till sina fäders borg, eller, lydde -den hånfulla, nyktra slutsatsen: »en flicka, som med tunnor guld kan -Bragehalls trappor belägga». - -Margareta var fattig, och, om de också kunnat kringgå detta underliga, -flerhundraåriga dokument, kunde de ej kringgå verkligheten; dess kraf -äro alltid obönhörliga, och de skildes åt, gingo hvar sin väg, men -visste dock, att en gång skulle de komma ut ur ödets labyrint och då -trofast som förr se hvarandra i ögonen. Nu hade den stunden kommit, men -nu stod döden på vakt och skymde med det okändas skuggor. - -De hade skrifvit till hvarandra under de sista åren, långa sirliga bref -med gammaldags uttryckssätt, och i alla dessa epistlar hade det alltid -stått något om »barnen». De hade skrifvit föga eller intet om sin egen -förlorade lycka, men fras efter fras om den de ville grunda åt de unga. -De talade om dem som om två minnesstenar på hvilka de ville rista in, -hvad deras hjärtan en gång önskat, och de hade ingendera tänkt sig annat -än att de två stenarna tacksamt skulle finna sig i att bli monument -öfver död längtan. - -När grefve Haqvin kände, att krafterna plötsligt allvarligt aftogo, hade -han sändt bud på Margareta; förut hade han ej velat, att hon skulle se -honom -- omständigheterna hade gjort honom till en vårdslösad existens, -och med den glimt af stolthet, som fanns kvar hos honom, värjde han sig -för att, slapp och utlefvad, ställa sig inför sin ungdoms sagobrud. - -Han anade ej, att hon med okuflig energi handlat i allt endast med tanke -på honom. Han visste icke, att hon efter balen på Bragehall för femtio -år sedan stått ensam kvar ute i den månljusa natten i stället för att -begifva sig till gästvåningen, där hennes grandtant redan sof tryggt, -och att hon då sett upp till vapenskölden öfver portalen, icke med en -vekt älskande kvinnas trånad utan med en valkyrias stolta, hänsynslösa -mod, och hennes brännheta läppar, torra af kärlekstörst, hade skälft -under de ord, som de i medvetet trots framhviskat: »Fac et nihil spera». - -Ja, hon skulle handla, dristigt och klokt och utan att hoppas. Hon -skulle inte mera lefva lifvet; hon skulle kämpa sig igenom det. Lyckan -fanns hos honom där uppe i den gamla, förvittrade borgen; där måste den -stanna som gisslan för hennes löfte att älska utan att hoppas, men också -utan att vika. - -För hans skull gaf hon penningfursten Joseph Eiden sitt ja, och hennes -intresse för man och barn var endast den sträfva pliktens. För hans -skull hade hon nu tagit hit till Bragehall det käraste hon ägde i -världen, sin lilla Gunvor, och det fanns icke en skymt af tvekan inom -henne att med det glada barnets millioner göra pergamentets ord till -sanning. Hon skulle bli den, som med tunnor guld täckte de nötta -slottstrapporna, och Haqvin, hennes älskade, finge ro i döden. Hon, som -aldrig fått den stolta lyckan att bli mor åt hans barn, hon skulle nu -liksom pånyttföda hans namn genom att inympa en frisk gren i det gamla -trädet. - -Sådan var Margareta Eidens kärlek, trots hennes sjuttio år; den var som -ädelt vin, hvilket ingen druckit, och hvars drufsmak endast blifvit -starkare af den långa lagringen. - -Också han, den gamle, härjade mannen, kände det trötta hjärtat slå -kraftigare, den tomma hjärnan fyllas af bleka hågkomster, som när man i -skymningen långsamt och dröjande lockar fram en melodi efter annan. Där -komma brustna toner och oklara ackord, ty i mörkret är man ärlig och -slår ej an falskt bara för att spela stycket, den spröda klangen blir -som en smekning, en dröm -- kanske en snyftning. - --- Tack för att du kom, Margareta! Får jag kyssa din hand? -- Hon förde -upp den mot hans läppar. -- Den är lika hvit och fin som förr -- och -ringen -- min ring har du kvar! -- Den med månstenen. - --- Den, som vi tyckte såg ut som en stelnad tår. Haqvin, det sägs, att -den förändrar färg, när den kommer nära gift, vet du det? - --- Ja. - --- Då äro inte tårar gift, fast de förbränna, ty det har fallit så -många, många glödande tårar på den stenen. Men du är matt, jag skall -inte tala så mycket. - --- Jo, jo, jag blir inte trött af att höra din röst -- den ger mig lif. - -Hon mindes, att hon ännu på tröskeln till sjukrummet undrat, hvem som -skulle hinna först dit in, hon eller den mäktige konung Död. Nu visste -hon det; kärleken fick dock rätt till sist att kalla sig drottning Lif. - --- Stannar du nu hos mig, Margareta? - --- Ja, Haqvin, så länge du vill. - --- Också i natt? - --- Ja, du käre. - --- Å, hvad det är godt att veta. - -Han log; det var ett svagt leende, men det drog ändå segrande fram öfver -de slappa dragen och tände en glimt i ögonen. - -Hon tog en högkarmad stol och satte sig bredvid honom; den ena handen -höll hon i hans båda, med den andra strök hon upp hans hår ur den -fuktiga pannan, och han följde denna smekande rörelse med allt klarare -blick. - --- Du har väl hört, att doktorn sagt, att nu är jag färdig med -- -tillvaron, Margareta? - --- Ja, men han kan misstaga sig. - --- Jag tror han gör det -- du är så stark, min ungdoms älskade, att du -håller mig kvar hos dig. - --- Men ansträng dig blott inte, Haqvin, tala inte. - --- Å, du, jag har tegat så länge, länge. Hör du inte det på min röst? -Den har rostat. - --- För _mig_ är den välljud. - -Han log igen, lyckligt och varmt, och nu kom det ett skimmer af rödt -öfver det askfärgade, skrumpna ansiktet. Så måste ju Margareta Eiden -älska, tänkte han, för lifvet och af hela sin själ. Han låg länge tyst, -som för att hämta mera styrka. Den utstrålade från henne, som trofast -höll hans hand, och han kände den möta honom ur hennes ännu i ålderdomen -underbara ögon. Det gjorde ingenting, att han sänkte ögonlocken; glansen -från hennes djupa blick skimrade som ljus in till hans pupiller, in i -hans medvetande. Den tunga dödströttheten vek långsamt, som när en tät -dimma suges upp af solen. - -Slutligen frågade han: - --- Har du barnet, den blifvande borgfrun, med dig? - --- Ja visst. I morgon får du se henne. - --- I morgon -- du tror att, att jag finnes till då? - --- Jag _vet_ det. - --- Ja, kanske får jag än en dag till skänks. - --- En och flera, hoppas jag. - --- Jag vill så gärna veta mitt namn i goda händer. Är den lilla stark -och fast som du, Margareta? - --- Nej, men god och glad. En solstråle är hon. - --- Haqvin är så svag. - --- Jag såg det. Men än lefver jag. Och jag lämnar aldrig Gunvor. Bäst, -att det ordnades snart mellan barnen. De ha ingenting att vänta på. - --- Nej ... Bragehall har väntat -- så länge. Skall lyckan nu bli bofast -här? - --- Hvem vet? - --- Du vågar sätta allt på ett kort? - --- På ett kort! Nej, Haqvin, på den kärlek, jag kämpat, lidit och lefvat -på i ett halft sekel. Gunvors lycka -- din sonsons framtid -- Bragehalls -ära -- ditt namns bestånd -- allt, allt är endast lösenord för bunden -längtan, kufvad glöd. Förstår du mig? - -Han tryckte sakta hennes hand. - --- Min härliga -- unga Margareta! - -Det blef tyst igen i det stora rummet. Lampan med den gröna skärmen -gjorde endast skuggorna djupare, och den sjukes ansikte spöklikt blekt. -Klockan på marmorbordet under spegeln pickade kraftigt som en sund puls, -och de klumpiga, svarta visarna innanför det kupiga glaset flyttade sig -i ostörd ro minut efter minut. Farmor Eiden greps af en vild ångest, att -klockan plötsligt skulle stanna och att han, den sjuke, ändå skulle nås -af dödens väktarrop. Hennes hand darrade af trötthet, men hon vågade ej -draga den ur hans. Om hon sedan aldrig mera finge lägga den mellan dessa -matta fingrar, om de stelnade och isades af den stora makten. Ack, i -lifvet fanns dock alltid hopp, tänkte hon, men dödens lie mejade det som -allt annat. - -Någonting afbröt den hemska stillheten -- det ljöd först oregelbundet -och flämtande, men sedan, så småningom, lika afmätt som klockans -tick-tack. Det var en sofvandes djupa, lugna andetag. Gamle grefven hade -somnat, tryggt som ett barn, med sin sköterskas hand i sin. Han sof som -han ej gjort det på många dygn, en stärkande, feberfri sömn. - -Farmor Eiden reste sig till hälften och kysste lätt hans panna; det var -som om hon med denna varsamma kyss tackat honom för att han ville och -kunde lefva. - -Hans gamle trotjänare öppnade försiktigt dörren. När han såg den -främmande damen sitta där orörlig vid hans herres hufvudgärd, tänkte han -draga sig tillbaka, men fru Eiden vinkade honom närmare. - --- Grefven sofver, hviskade hon. - -Johan tittade på sin husbonde, och hela hans hederliga, släta -betjentfysionomi sken upp. - --- Så godt! - --- Ja -- godt! Nu går jag, och ni stannar här, men det är min bestämda -vilja, att jag får bud, när grefven vaknar. Kom ihåg! Om det också är -midt i natten. - --- Ja, hennes nåd. - --- Jag är _fru_ Eiden. God natt, Johan. - -Hon hade varligt frigjort sin hand ur grefvens, och ljudlöst gick hon -mot dörren. Också nu stannade hon utanför den, som när hon gått in, men -nu först kunde hon gråta. Tårarna föllo som ett ljumt bad öfver hennes -ansikte, och hon glömde bort att torka af dem. - -Följande förmiddag kom doktor Bengtsson, och, när han varit inne hos sin -patient och ånyo kommit ut i dennes salong, stod gamla fru Eiden där. -Kring hennes fint skurna läppar lekte ett nästan triumferande leende. - --- God dag, doktor Bengtsson. Hur fann ni grefven nu? - --- Förvånande mycket bättre, fru Eiden. Om vi skola hålla oss till vår -liknelse från i går, den om ljuset, menar jag, skulle jag vilja säga, -att det fått en ny veke, he, he, he. - -Doktorns lilla, runda mage hoppade så sympatiskt belåtet med, när dess -ägare skrattade, att man kunde tro, att den senterade kvickheten. - --- En ny veke! -- Ja, kanske det. - --- Ja, en högst besynnerlig och intressant kris är detta i alla fall, -fortfor doktorn allvarligare. Jag har aldrig sett ett motstycke under -min tjuguåriga praktik. Det skulle inte förvåna mig särdeles, om jag -finge se herr grefven uppe igen om någon vecka. Han är en helt annan än -i går, ja, än på mycket länge. - -Fru Eiden nickade tankfullt. - -Doktorn hade naturligtvis rätt, fast han ej anade, hur det förhöll sig. -Han trodde antagligen mera på droger och mixturer än på hjärtas makt -öfver hjärta. Hon försjönk ånyo i ljusa hågkomster. - -Doktorn stod höfligt och väntade på, att den energiska gamla damen med -de strålande, unga ögonen skulle entlediga honom, men hon tycktes totalt -ha glömt bort hans närvaro, och han harklade sig varskoende. - -Hon såg upp och räckte honom handen. - --- Ja, vi kanske träffas i morgon igen, doktor Bengtsson? - --- Naturligtvis kommer jag, fru Eiden, men tillåt mig säga, att en sådan -underdoktor som ni är jag inte. - -Han bockade sig och gick med korta, stubbiga steg. - -Farmor Eiden satte sig i den med nött gult siden klädda empiresoffan och -knäppte ihop händerna i knäet. Hon bad icke, men hon lät andakten draga -som en barndomens helgkänsla genom sitt sinne, och hon kände en frid, -sådan hon sällan ägt under de gångna åren. Här, under hans tak, var -hennes plats; här kunde hon ännu verka och drömma och -- handla, ty -handlingskraft hade blifvit hennes sköldemärke, dådlöshet ansåg hon vara -rostfläckar, och hon hade aldrig gifvit sig hän åt andlig hvila -- -alltid hade hon haft det fjärran målet för ögonen att på ett eller annat -sätt visa, att _så_ älskade hon; inte för stundens röda rosor och -gyllene solsken, men för lifvets hårda allvar. Nu var hon framme, nu låg -vägen bakom henne. - -Gunvor kom in. - --- Här är jag, farmor. - --- Bra, barn, då skall jag föra dig in till grefven. - --- Han blir väl ledsen öfver, att jag ej liknar min vackra farmor, icke -är guldlockig och blåögd, som hon var. - --- Å nej, han vet, att du ärft din mors utseende: mörkt hår och stora, -gråa ögon. - --- Och en stor mun och en liten, vacker näsa och en bred panna och en -haka -- ja, farmor, hur är det med hakan? - --- Den är mjuk och rund, kunde gärna ha mer energi, men det får väl -farmor ha för oss båda. Så, min flicka, kom nu! - -Gunvor lydde, och gick sedigt efter farmodern fram mot dörren. Smärt och -elegant stod hon där, lockande fager som lifvet själft, varm som dess -dröm, glad som dess lek och aningsfull som dess spirande vår. - - - - - TREDJE KAPITLET. - Lyckodrömmar. - - -Hästarna stodo sadlade vid trappan. Unge grefven och Gunvor Eiden skulle -rida ut. Det hade de gjort hvar dag, trots det ruskiga vädret, under den -vecka de främmande uppehållit sig på Bragehall. I dag sken solen för -första gången på länge, och både utom och inom hus rådde en viss -feststämning, ty gamle grefven hade just fått doktorns tillåtelse att -ligga ofvanpå en stund. Han påstod, att han kände sig alldeles frisk, -men doktorn var skeptisk och tillrådde försiktighet. Fru Eiden hade -visserligen bevisat sig vara en mästarinna i känslans hypnotism, men -sådant var i alla fall endast det skenbara bandet mellan ande och -materia, och ingen visste, hur snart det brast. - -Farmor Eiden stod vid gamle grefvens sängkammarfönster och betraktade -intresserad de ungas affärd, under det hon ifrigt rapporterade sina -iakttagelser bort till hvilsoffan, där Bragehalls ägare låg. - --- Din sonson är en ståtlig man, Haqvin -- ett vackert skal, som de -flesta ättlingarna af våra s. k. hugstora ätter. Du vet väl, hur bra han -tar sig ut i sin engelska ridkostym -- och i sin jaktdräkt sedan? Den -hade han i går på rådjursjakten. Han var den elegantaste att se till af -de unga herrarna, och, Haqvin ... kan du tro det, men jag tänkte -ofrivilligt, när jag såg honom, upphettad af lunchens starka rätter och -det eldiga vinet, luta sig ned mot Gunvor: Nu, min gosse, skadskjuter du -ädelt vildt! - --- Skadskjuter, Margareta? - --- Ja, min vän, ty han har ingen kraft att döda. Kärleken dödar, dess -skenbild skadskjuter, och unge Haqvin är inte mäktig en stor lidelse. -Det gör emellertid ej så mycket med Gunvor. Hon är ett sådant barn. Hon -skulle aldrig förstå den vilda jakten. Så, nu rida de ut från gården. -Hon är som den ljusaste vårdröm, min lilla solstråle. Ja, nicka du åt -farmor, min flicka, adjö med dig! Lycka till på färden till de gröna -skogarna! Till häst tar hon sig ut som en ung drottning, eller kanske -snarare som en älfva. Henne passar lifvets lek bäst; hon har heller -ingen aning om dess allvar. - --- Och du är inte rädd för ett giftermål med Haqvin? Du förstår, han är -snäll och god, inte ett spår ondt med pojken. Han har knappt lefvat -undan hälften så mycket som jag gjort vid hans ålder, men det är tyvärr -så, att det nog ligger i släkten en stor oförmåga att handskas med -- -ädelt vildt, som du kallade det. - -Gamle grefven suckade tungt. - -Farmor gick med sin stilla, värdiga gång fram till honom och satte sig i -den djupa stol, hvilken blifvit enkom för hennes räkning flyttad tätt -intill hvilsoffan. - --- Käre Haqvin, sade hon lugnt och med kylig erfarenhet i rösten, de -bästa af er män ha den oförmågan. Ni handskas med kvinnor som med en -lyxartikel, hvilken hör salongen till. In i ert arbetsrum och in i ert -själslif får hon aldrig komma. Hon är för skör och för ömtålig, tro ni. -Men att, när ni tröttnat på henne, kastas bort, det är hon inte för -bräcklig till. Haqvin, din sonson, hör emellertid säkert inte till dem, -som kasta bort sin hustru för andra intressen. Jag kan vara trygg för -Gunvors framtid i det afseendet. Och det, att hon tvifvelsutan endast -hamnar i salongen, oroar mig inte heller. Han har just ingen annan plats -åt henne. Hans arbetsrum är ju upptaget af piskor, hästsvansar, vapen, -sadlar och liknande. Och hans själslif! Ja, min vän, förlåt mig, men det -spränger nog aldrig sin puppa. - --- Nej, det tror jag inte heller. Han har ingen fart i blodet, inga -impulser. Margareta! -- Gamle grefven reste sig upp på armbågen. -- -Egentligen äro du och jag mycket yngre än barnen. Å, fast jag är en -stackars bruten gubbe, kan jag ligga här och minnas ungdomens -lägereldar, och bara minnet af flammorna värmer mig. Jag kommer ihåg -galna fester, då man ledsnade på europeisk rätvinklighet och gjorde sig -ett turkiskt harem genom att skära af bords- och stolsben på -restaurangens matsalsmöbler. Så breddes det orientaliska mattor och -kuddar öfver förödelsen, kulörta lyktor slingrade sina arabesker i -taket, blommor ströddes kring golfvet, och i liggande ställning intogo -vi en lukullisk middag. - --- Hvem betalade? frågade Margareta Eiden skarpt. - --- Det vet jag inte -- våra borgenärer. - --- Å, de lysande namnens lysande elände! Det är väl, att dess tid är -ute. - --- Väl, säger du -- och så vill du själf ... - --- Ja, Haqvin, jag _vill_ eller rättare ett halft århundrades kärlek -vill inom mig. Fråga aldrig en älskande kvinna om skäl! Klok har jag -varit hela mitt lif -- nu vill jag drömma. - --- Om lycka? ... - --- Ja. - --- För barnen? - --- Å ja, för dem och för -- dig. Ser du, om du ej lefvat för att se ditt -Bragehall värnadt af guldets starka makt, hade hela mitt lifsverk varit -förspilldt. Lyckodrömmar har jag aldrigt fått ha, men som frostfjärilar -tvinga de sig nu ut i solskenet, bara därför att jag får hålla din hand -i min. - --- Tack, Margareta, ibland är lifvet smärtsamt kort! - --- Inte för dem, som få gå först, Haqvin. Men att stanna efter, att resa -vården eller glömma griften, allt som världen kräfver, det är det -tyngsta af allt. - -Han lade hennes hvita, vissnade hand öfver sina ögon, och hon förstod, -att han var trött på allvaret. Det glada jollret höll han mera af, och -hon kunde också skämta. - -Johan hade öfverraskat de båda gamla midt i ett hjärtligt skratt öfver -en gemensam hågkomst, och han, som ej hört grefven skratta på många år, -stannade då häpen i dörren, där han sekunden efter, som en äkta -trotjänare, log med. - - * * * * * - -Sida vid sida redo de unga ut i det gyllene solskenet, som lade sig likt -en glimmande matta öfver slätten och smög sina strålknippen in bland -bokarnas metallröda prakt. Det var ett spel af färger, en ljus -genomskinlighet i luften, sådan man endast ser det i ett slättlandskap. -Äfven utan att se det, anade man hafvets oändlighet bakom fältens mjuka -våglinjer, och det var som om vinden tagit ett eko af böljebruset in i -sin stämma. - --- Nu först förstår jag, att Skåne kan vara vackert, sade Gunvor och såg -sig hänförd omkring på de vida ytorna, hvilka afspeglade de underbaraste -dagrar, och där blicken kunde glida och glida som en seglare på spaning -utan att finna hamn förrän vid horisonten. Det var så mäktigt, detta, -helt olika de små, kuperade idyller, upplandet erbjöd. Och Gunvor hade -sett så litet, att för henne var all fägring ett ämne till entusiasm. -Folket här ser så stort och kraftigt ut, tillade hon; det beror väl på, -att provinsen är så rik. - --- Ja, jag antar det. - -Grefven klappade litet förlägen sin hästs smidiga hals. Han visste -ingenting rysligare än när fruntimmer blefvo »djupa», och det hade lilla -Eiden, sorgligt nog, anlag för. Men det ginge nog bort, när hon fått -vara några år på Bragehall. Och att hon skulle bli hans grefvinna, var -han på det klara med. Det var en synnerligen klok plan af farfar och den -gamla frun. En vackrare hustru än Gunvor, kunde han ej tänka sig, och så -var hon rik. Ja, detta var viktigast, naturligtvis. Utan rikedom skulle -hon varit af noll och intet värde. Det mödosammaste var emellertid att -underhålla henne, ty berättade han jakthistorier, ryste hon, och talade -han om små societetsäfventyr, såg hon ut som ett oförstående barn. Och -ändå märkte han, att han gjort ett visst intryck på henne. Hon såg -vänlig och glad ut, när han närmade sig henne, anmärkte flickaktigt -blygt, att hon tyckte så mycket om hans sätt att stryka upp håret, och -att hans röst med den veka brytningen verkade på henne som ett -egendomligt instrument. Nu skulle han känt det så tryggt och godt, om -han under tystnad fått rida här bredvid henne, ty det var ju för tidigt -att komma än med frieriet; det var eljest något han tänkt sig in i och -ville utmärka sig med. Men att tala om »hvad som helst» var inte lätt. -Hästar och hundar höll hon nog af men utan praktiskt grepp på deras -egenskaper. Hon kunde visst knappast sentera, att hans Ladylike var äkta -fullblod, en dyrbar gåfva af gamle grefven, som för att göra sin sonson -denna glädje sålt flere af familjejuvelerna. - -De redo nu in på en skogsväg. Detta var den underligaste, dystraste skog -Gunvor sett. Idel höga tallar, så jämnt från hvarandra som om afståndet -varit uppmätt, och med besynnerligt nakna stammar ända upp mot den -tofsliknande kronan. Det var, som om solen silat sig in i en väldig -pelarsal med smala, götiska fönster, och det låg en matt, trolsk dager -öfver den bruna, barriga marken. En och annan skrämd hare eller kråka -ställde till en bråd, prasslande flykt, när hofslagen doft ljödo mot den -mjuka myllan. - --- Det här är som en spökskog, sade Gunvor sakta. Aldrig har jag sett -något så egendomligt. Om jag vore ensam, skulle jag inte våga röra mig -af rädsla. Det är som om det lefvande lifvet vore alldeles utom hörhåll, -och som -- man måste ropa på hjälp. - --- Vi kunna vända, om ni är rädd. Jag är så van att rida här. - --- Ensam? - --- Ja, ofta nog. - --- Hvad tänker grefven då på? - --- Å ... på att just här kunde man finna sitt öde. - -Han såg på sin vackra följeslagerska med en innerlig blick ur sina blå -ögon, nu skuggade af den klädsamma, bredbrättade hatten. Han visste ej -själf hvar han fått orden från, men var själf mycket belåten med dem, då -han tyckte de passade utmärkt in i stämningen. Unge Haqvin hade tagit -det mycket samvetsgrant med att söka behaga den rika arftagerskan, och -han hade, för att förtäta sitt tunna blod, läst flere kärleksromaner -under de sista månaderna än förut under hela sitt lif. En och annan fras -hade också välbehållen afsatt sig i hans hjärnvindlingar, och den kom -han med, lycklig som öfver ett utsökt fynd. - -Gunvor rodnade starkt. Så hade aldrig någon talat till henne eller sett -på henne förr, och hon tänkte: detta är kärlek! - --- Nu är jag inte rädd längre, hviskade hon. - --- Jag skall också veta att beskydda er för hvarje fara. Ni kan vara -trygg. - --- För troll och gastar kan väl ingen människa skydda en annan, men de -finnas bara i barnkammarsagor. - --- Ja, det tänker jag. Det här är ett ypperligt jaktområde, men det är -sant, ni jagar inte. - --- Nej, stackars djur; det är pinsamt att veta, hur de kämpa för sina -lif. Att det kan vara ett nöje att hetsa dem! - --- Ja, det förefaller kanske underligt, men inte tror ni mig om att vara -grym? - --- Grefven tycker ju om jakt? - --- Ja, men det är något helt annat. Säg, att ni inte tror något illa om -mig; det skulle göra mig så ondt. - --- Jag -- vi -- det är ju en så kort bekantskap. - --- Det är inte alltid det behöfs många år för att ... för att man skall -hysa tillgifvenhet. Ni kanske tycker, att det är tyst och ensligt på -Bragehall; så, har jag också känt det ibland. - -Grefven tystnade och stirrade så envist in i en glänta, som om han haft -en sufflör där inne, men plötsligt tillade han: - --- Nu är allt annorlunda, det har blifvit solglans öfver de gråa murarna --- tack vare er. - -Gunvor blef förlägen. Var detta ett frieri? Ack, om han ville vända sig -till farmor först; det var så ängsligt att tala om och svara på så -viktiga saker här i villande skogen. Hennes hjärta slog som en bursatt -fågels vingar slå mot gallret, och hon visste ej, hvad hon skulle säga. -Lycklig kände hon sig ej direkt, men kanske att den stora lyckan hon -hört talas om ej förnams på annat sätt. Hon önskade i alla fall att få -rida och drömma och inte orda mera. Tystnaden skulle svepa sin vida -kappa om dem, om Haqvin, den ädle riddaren, och om henne, stolts -jungfrun, och hon ville, att endast hans blick, hans hållning och den -vackra, aristokratiska handen, hvilken vid hvarje svår passage fattade -hennes häst i tygeln, skulle tillbedja. Orden tyngde i hennes drömvärld. - -Detta var tur för grefve Haqvin, ty för tillfället hade han absolut -ingenting mer att säga; han måste taga det i småportioner, eljest blef -det honom själf för öfvermäktigt. - -Nu hade de också hunnit ur skogen och ut på slätten igen, där den friska -vinden och det bländande solskenet gjorde dem till två, uppsluppet glada -barn. De sade inga kvickheter, jollrade närmast om hågkomster från -tidigare år, men också detta förenade dem, ty lika ensamma hade de växt -upp, och när han hörde henne berätta lifligt och med glödande färger om -sina fantasilekar, var det som lånade han eld och lyste upp sin egen -nyktert gråa barndom med reflexen från hennes flammande tankehärd. - - * * * * * - -När Gunvor den dagen skulle kläda sig till middagen, fick hon en -oemotståndlig lust att sätta på sig något riktigt vackert, ett eller -annat, som tydde på fest. Hon valde länge i sin garderob, och tog -slutligen fram en blekskär sidenklänning, handbroderad med hvitt silke. -Den var obetydligt urringad, så att hufvudet fick en friare ställning. - -Just som hon, med Karnas hjälp, blifvit färdig, kom farmor in. - --- Så fin, min flicka? - --- Ja, farmor -- den passar mig, säg? - --- Det gör den visst, men hvarför har du satt den på i dag? Vi äro ju -bara husets folk. - --- Ja -- men ... - -Gunvor vred generad på guldarmbandets klingande ringar. Karna lämnade -diskret rummet, och den unga flickan slog plötsligt armarna om fru -Eidens hals. Hon sade ingenting, strök endast sina brännande kinder mot -den gamlas svala hud. - --- Kära barn, har han sagt något -- redan? - --- Nej, farmor. Ack, om han ville dröja med det. Jag är så lycklig just -nu. Det är som en saga. - --- Där du är prinsessan och han prinsen. Jo, jag vet, den sagan får namn -först när man upplefvat den. Då heter den: »Det var en gång.» Men -Gunvor, du får inte bygga ditt lif på sagor. Det är för skört virke. - --- Farmor lilla, låt mig drömma. - --- Och hvad drömmer du om? - --- Om den stora lyckan, som jag alltid längtat efter. Minns du, farmor, -hur jag brukade gömma hufvudet i ditt knä, när jag var liten och säga: -»Nu längtar jag _så_!»? Du frågade: »Efter hvad?» Det visste jag aldrig. -De sista åren har jag också längtat -- tror du, man kan födas med -sådant? -- Men nu är det så stilla inom mig. Det är som -- som det var -julotta, och man väntade på att få stämma upp första psalmen. - --- Fantasier, min flicka. Se förståndigt på saken. Grefve Haqvin är en -mycket hygglig ung man, som nog kommer att hålla af dig, men du skall -akta dig för att göra honom till en sagoprins eller taga detta som en -högstämd melodi. Var glad och naturlig, Gunvor. - -Det knackade på dörren. - -Den lilla trotjänarinnan med den hvita mössan neg och lämnade en bukett -gula rosor från grefven till mamsell Eiden. Det var de sista för i år, -hade han sagt. - -Länge sedan budet gått stod Gunvor där med sina blommor i handen, och -farmor nändes ej störa henne. Hon var så vacker och oskuldsfull. Det -skulle varit grymt att säga henne, det farmor Eiden själf genom -trädgårdsmästaren låtit grefve Haqvin förstå, att han borde visa denna -uppmärksamhet. Fru Eiden hade väl hellre sett, att Gunvor ej varit ett -så lättfånget byte, men nu finge hon med sin kloka, klara blick se till, -att sondotterns illusioner ej svekos. Ett barn var hon -- och bäst så. - -Gongongen ljöd. - -Gunvor spratt till. - --- Ja, nu är det tid att gå ned i matsalen, liten. - --- Låt mig bara sticka rosorna i skärpet så ... - -Farmors svarta sidenklänning frasade stelt och solidt i trappan, där -ingen matta dämpade ljudet. Efter henne kom Gunvor långsamt och stilla. -Grefve Haqvin tog bugande emot dem i matsalen, och förde vördnadsfullt -fru Eidens hand till sina läppar. - --- Tack för blommorna, sade Gunvor blygt. - --- Ingenting att tacka mig för, det ... - --- Jo, det var vänligt af grefven att tänka på det, afbröt farmor och -fäste, med ett tydligt understrykande af ordens mening, sina stora ögon -på Haqvin. - --- Det var mig naturligtvis en glädje, stammade han. Ni måste ju hålla -af rosor, som själf är den fagraste ros. - -Farmor fick en besynnerlig torrhosta, men Gunvor stod bakom sin stol med -glänsande ögon och röda kinder. Hon log inåtvändt som åt något ljust och -mäktigt, hvilket fanns där inne. - - - - - FJÄRDE KAPITLET. - Också en sibylla. - - -Gamle grefven Haqvin var nu så mycket bättre, att han, stödd på sin -sonsons arm, kunde gå ned till middagen och sedan till och med orka -tillbringa en stund i salongen under samspråk med sina kära gäster, -hvilka nästan började räknas till husets folk, då de varit på Bragehall -i närmare tre veckor. - -Unge grefven, som så länge varit färdig med sitt frieri, hade dock ännu -ingenting sagt. Han var som en snäll skolgosse, hvilken höfligt väntade -med att räcka upp handen och förkunna sitt vetande, till dess man -vädjade till honom. - -Farmor Eiden var alldeles på det klara med de unga. _Han_ var inte kär -alls, tyckte bara, att en rik och vacker brud var ett himmelskt manna; -_hon_ var kär i kärleken, och tänkte med sin barnsliga oerfarenhet, att -den såg ut som Haqvin. Man kunde när som helst skrida till verket, men -det vore mera passande att vänta till julen, och lämpligare att Gunvor -fore hem på en tid först, och att Haqvin där skriftligen meddelade henne -sitt hjärtas önskningar, så sluppe barnet ifrån den scen med knäfall och -bedyranden, hvilken farmor hårdt kallade »falskt alarm» i förevarande -fall. Hon skulle skicka hem flickan med Karna och prästfrun, som just -skulle till staden. I det tysta, lugna hemmet kunde hon sy in i -julklappsmönstren alla sina drömmar och dessutom vara trygg för att -farmor vakade öfver hennes framtid. - -Fru Eiden kunde inte själf lämna Bragehall, inte knappa af på den sena -lycka hon ernått efter femtio års försakelse. Hennes själ, som ännu var -ung och kraftig nog att ingjuta lifvets eldande pulsslag i ett halft -utslocknadt sinne, måste ändtligen taga ut sin rätt i minuter och -timmar, såsom hon åtrått att få göra det i månader och år. För öfrigt -var farmor Eiden praktisk och energisk. Hon lämnade ej ett arbete -halfgjordt, och först när sondottern blifvit härskarinna på Bragehall, -kunde hon möjligen unna sig någon ro. - -Alltså fick Gunvor resa en dag i medio af november. Hon hade gråtit, som -det barn hon var, öfver att nödgas lämna sitt drömslott med torn och -tinnar, men farmor tröstade henne lätt med utsikten, att, när hon vid -jultiden återvände, var det som grefve Haqvins fästmö. - --- Men han har ingenting sagt, farmor, snyftade Gunvor. - --- Han _skall_ tala, barn, men först med _mig_. Arbeta nu flitigt på -dina vackra julgåfvor och låt ingen af dem du möjligen kommer i beröring -med ana något om den förestående förlofningen, inte ens mamsell -Beat-Sofi. Hör du det, Gunvor! - --- Jag skall försöka, farmor. - --- Du skall _vilja_ det, Gunvor; det är med vår vilja vi behärska både -oss själfva och -- vårt öde. Än så länge kan du lägga din vilja i mina -händer och handla efter mina råd, ty du är ett litet godt barn, men när -jag går bort en dag, skall du minnas mina ord och härda dig i dem. Gud -bevare dig för att bli ett rö, min flicka. En kvinna får förefalla som -en vidja, men hon skall vara en stålfjäder, spänstig och stark. - -Fru Eiden kysste sondotterns hvita panna, hvilken ännu ej märkts af ett -enda grubblets tecken, och hon såg med sin klara, fasta blick in i de -mörka flickögonen, hvilkas djup hon likväl ej kunde loda. Det hade hon -heller aldrig förmått med svärdotterns; det där längtande, undrande -uttrycket i dem var som en saga på ett språk hon ej kände. - -Gunvor reste, följd till stationen af grefve Haqvin, som till afsked -ridderligt kysste hennes hand och hviskade: - --- Välkommen åter! - -Det sista hon såg i novemberdimman, som insvepte den lilla stationen på -slätten i sitt gråa töcken, var hans mekaniskt viftande hvita näsduk. I -rytmisk takt gled den upp och ned -- upp och ned, och slutligen vände -Gunvor sig bort, trött att blicka mot denna monotona lilla signalflagga, -glad att tåget ilade ut på spåret mot trakter, där luften var mindre -tung och tät. - -Glad! Ja, det föreföll henne själf otroligt, men hon var verkligen -riktigt trallande glad, ännu när hon kom in i den hemtrefliga våningen i -staden, där mamsell Beat-Sofi, fru Eidens husförestyre, tog emot henne -med en bullrande, hjärtlig välkomsthälsning, med brasor i alla rum, ljus -tända i kronor och lampor, en lukullisk supé och friska blommor på -bordet. - -De första dagarna gick Gunvor omkring och njöt af att vara den enda -bestämmande i det stora huset. Hon tog emot en del visiter och gaf en -liten bjudning för sina flickbekanta, men det var just inte roligt. Hon -hade ingen förtrogen ibland de ytterst väluppfostrade unga damer farmor -Eiden valt till hennes umgänge, och råkade hon släppa ut något af sina -hemligaste tankars hugskott bland dem, stirrade de på henne med -förfäradt uppspärrade rundetornsögon, som om de plötsligt fått en -främmande fågel in i sitt lag, en, som de inte läst det minsta om i sin -zoologi. - -Bäst trifdes Gunvor med mamsell Beat-Sofi. Inte för att hon var så -synnerligen förstående, men det kunde man ej begära; hon var lustig och -ärlig, inte uppstyltad och liksom inpackad i konvenans, och så hade hon -en alldeles särskild dragningskraft, som Gunvor först nu, under farmors -bortovaro, kommit underfund med: hon kunde spå. Beat-Sofis mor hade -varit riktig zigenerska, och fast det i det yttre knappt fanns ett spår -af detta folks särtycke hos den gamla trotjänarinnan, måtte hon dock -fått litet af dess trolldomsblod i ådrorna, ty hon kunde, som sagdt, -fuska ej så illa i sibylleyrket. - -När nu stormen obarmhärtigt ref upp snön från Hamngatans stenläggning -och kastade den i våta klumpar mot de höga fönstren, och när -vintermörkret blef till becksvärta inne i de tysta rummen, skyndade -Gunvor gärna genom hela filen af gemak, följd af de många klockornas -knäpp från tröskel till tröskel, och hamnade slutligen i mamsell -Beat-Sofis kammare, där hon kröp så långt upp i soffhörnet hon kunde -komma, som skulle det skyddat henne för storm och vintermörker. - -Här var alltid varmt och godt och vänligt. Från köket hördes ett muntert -skrammel med spisringar och slamrande med kastruller, eller ett -torr-roligt infall af gårdskarlen, belönadt med pigornas högljudda -skrattsalfvor. - -Dörren till vänster förde genom en lång gång in till handkammaren. Där -var mamsell Beat-Sofis allra heligaste. Där hade hon ställt upp och -tagit ned syltburkarnas prydliga rader i trettio år, vägt upp kryddor -till baken, lagt upp smör och småbröd, där var hon suverän, och det var -endast Gunvor, som oantastadt vågade sig in på detta område. Jo, fru -Eiden, förstås, henne trotsade ingen. - -Mamsell Beat-Sofis rum var en gammaldags jungfrubur med pärlfärgade -möbler, ordentligt linjerande väggarna, ljusa tapeter med omöjliga -kornblåa ornament, hvita, knutna gardiner, en ljusbetsad björkbyrå -med virkad stjärnduk på och belamrad med vaser, byster, -eau-de-cologneflaskor och skrin. - -Det var här Gunvor trifdes så väl i den hårdt stoppade soffan med sitt -rödrandiga öfverdrag. På bordet framför henne stod vanligen något namnam -att knapra på i skymningen. Sedan, när lampan tändes, skulle mamsell -Beat-Sofi spå. Den gamla var en mycket villig sibylla, ty hon var -ytterst nyfiken på hvad hennes Gunvor upplefvat där borta på det -präktiga Bragehall. Karna och hon hade haft långa konferenser, och att -»det var något i görningen», det voro de öfvertygade om. Karna hade -dessutom till mamsell Beat-Sofis uppbyggelse späckat sin berättelse med -de spökhistorier hon i riklig mängd fått höra af tjänstfolket, och det -var ej utan, att de satte fart i de där dropparna zigenarblod mamsell -Beat-Sofis mamma låtit sin dotter ärfva; oroliga, heta, fantasifödande -blodsdroppar, som aldrig ville riktigt låta späda ut sig. - -Hvarken Gunvor eller mamsell Beat-Sofi hade satt sig in i hvad farmor -Eiden skulle sagt om dessa små seanser; de tänkte inte längre än att det -var ett oskyldigt nöje. - -Nu satt Gunvor alldeles tyst, och de vackra, drömmande ögonen följde med -ett egendomligt intresse brasans flammande eld. - --- Hvad tänker min lilla flicka på? undrade Beat-Sofi. - --- På lifvet. - --- Det var fasligt djupsinnigt. Jag tänker på min kaffepanna, jag, om -det skall vara för bittida att sätta på den än. - -Gunvor satt tyst en stund, men plötsligt lystes det älskliga ansiktet -upp af en ny tanke. Hon såg med tindrande ögon på Beat-Sofi och frågade -en smula skyggt: - --- Har inte Beat-Sofi haft någon sådan där ungdomssaga? Å, bestämdt! -Tala om! - -Hon smekte öfvertalande mamsell Beat-Sofis tjocka armar och smög sin -smala, mjuka hand mellan hushållerskans sträfva, förkylda fingrar. - --- En ungdomssaga -- jo, kors; det fanns väl en tid, då jag tänkte på -tocket. »Litet ska en väl ha med, sa' den, som tugga' åt katten.» Men -det var ute på herrgården, det, där jag var husmamsell, innan jag kom -hit. Men sådant får väl Gunvor vara med om mycket finare och bättre; det -här var bara inspektorerna. - -Gunvor såg häpen ut. - --- Tyckte du om -- om _allihop_. - -Mamsell Beat-Sofi log belåtet. - --- Den ene först och den andre se'n, förstås. När de kommo till gården -och ingen kände, ställde de sig väl med mig, för jag lagade god mat åt -dem, och -- och hvar jul gaf mig herrskapet litet till bosättningen. Jag -sparade och gömde och satte in af min lön, men bäst det var, kom den -förste och ville flytta; han hade fått plats i hemtrakten. Jag grät en -vers, och så var den sorgen öfver. -- -- Den andre for, därför att han -fått ett eget arrende. - --- Var det slut sedan? frågade Gunvor besviken. - --- Nej, det var allt en till. Då hade jag just vant mig af med att -drömma, men det gick snart efter gamla trallen igen. Besparingarna -sattes ordentligt in i blåa boken, och vi -- hm, hm -- _han_ och jag -traskade omkring kontorsbyggnaden, som just skulle byggas till -- men -se, det var inte, som jag inbillade mig, Beat-Sofi, som skulle bli -inspektorska, utan en annan. Mor min sa': Du skulle åtminstone ha ett -kristet namn, din tattarunge, så folk begriper, att du inte vill stryka -landsvägarna omkring utan kan sätta fötterna stadigt under eget bord. -Jo, pytt, ha de begripit. I alla fall har jag fått pröfva på ekluten. - --- Var det alltsammans? - --- Ja-a. Det har fallit mycket snö sedan dess -- och nu är jag glad för -att jag ändå haft inspektorerna. - --- Glad? - --- Ja, ser hon, grynet mitt, lifvet utan kärlek är som kaffe utan -klarskinn. Man kan nog stå ut me't, men uschelt är det. Men si, min -flicka, hon ska ha både kaffe och klarskinn, det ligger i korten det. -Ja, nu tänder jag lampan, så lägga vi ödets stjärna. - -Ett par minuter senare sutto de båda lutade öfver korten. - --- Det kan se ut något det, pratade Beat-Sofi; hjärter åt alla håll, en -ljus väg -- en -- två -- fyra -- åtta. Ser Gunvor ett sådant roligt -bjudningsbref! Å, kors, så granna kort har jag aldrig sett! Och Gunvors -egen kung tänker på henne! Det skulle väl aldrig vara grefve Haqvin -heller? - -Gunvor rodnade och teg. - --- För henne själf -- för vännen -- för huset, räknade Beat-Sofi snabbt -och säkert. - --- Och, hvad som skall ske. Låt mig höra det först, Beat-Sofi! - --- Nej, i ordning med frågorna! Ser hon, min lilla, där ha vi -förlofningsringen. Den kommer långväga ifrån; titta själf, tre sexor! - -Gunvor stirrade på de betydelsefulla korten och frågade sedan så tyst, -att det knappt hördes: - --- Synes det, om han håller af mig -- riktigt? - --- Han skulle väl skämmas annars! En sådan guds ängel som vår Gunvor -- -och så rik se'n. - -Ja, rik var hon; det hade också farmor sagt, och af köpmanssläkt, som -hon var, visste hon hvilken makt penningen hade, men att bli älskad, -därför att man ägde millioner, föreföll henne underligt. Var då hon -själf ingenting? Hon mindes plötsligt ett uttryck en af hennes fars -vänner haft en gång, när han skänkt henne en stor docka: - --- Det här är en dyr leksak; när du får höra, att den kostat femtio -kronor, tycker nog lilla nåden om den och låter bli att kasta den i -skräpvrån. - -Gunvor fick tårar i ögonen. Var hon själf en sådan »dyr leksak», som man -lät bli att kasta i skräpvrån? - -Ibland, när mamsell Beat-Sofi var vid sitt rätta sibyllelynne, spådde -hon Gunvor i handen, och då figurerade alla de mystiska spökhistorierna, -som Karna berättat henne. - --- Mamsell Gunvor möter sin käraste en aftonstund, sade hon en gång -högtidligt; det ser ut, som om han komme genom lyckta dörrar -- från ett -försegladt rum. - --- Nej, nej, afbröt Gunvor otåligt, dit går ingen. - -Men sibyllan lät inte störa sig; hon hade kommit i farten, och hennes -hvardagliga fysionomi var förvandlad till något nästan vildt, -zigenaraktigt. - --- Han kommer sorgsen -- gråklädd, som om han ville osedd smyga sig från -en fest. Jag ser många, många tända ljus -- och en -- som tror sig vara -den rätte, håller armen om henne, Gunvor. Men tro honom inte! Det ligger -som ett mörkt töcken öfver hans väg -- olyckor och bråddöd, ser det ut -som. Men den, som kommer så ensam, han får ett långt lif, och älskad -blir han, men -- får jag se, Gunvor! Å, vår lilla guds ängel öfverlefver -dem båda två. - -Gunvor var lifligt intresserad af dessa spådomsseanser, men de gåfvo -henne åtskilligt att fundera på, och under det att profetissan ett par -timmar senare lade sig och somnade tvärt, satt Gunvor med hufvudet stödt -i händerna och fantiserade. Var det verkligen Haqvin, som sorgsen ville -smyga sig bort från festen? Han måste ju veta, att han var den ende för -henne. Farmor hade ju bestämt det så ... och hon ville det själf. Då -skulle hon bli härskarinna, få makt och myndighet, i stället för att som -nu vara en liten flicka. Hon drömde om, att Haqvin skulle komma och -hämta henne. Han skulle höfviskt böja knä, som riddarna i Melins romaner -brukade, och säga några låga ord, klingande som stilla musik, om hur -högt han älskade henne -- och så -- så skulle han väl kyssa henne ... På -handen? Nej, det gjorde de fattiga. -- På kinden? ... Det gjorde farmor. -På pannan? Å, det hade gamle grefven gjort. Gunvor gömde ansiktet helt i -händerna. Han skulle kyssa henne på munnen, länge, länge! Hon blef -alldeles het vid den tanken, och hon längtade plötsligt feberaktigt -efter bud eller bref från Bragehall; helst ett lefvande, längtande bud, -en att famna och älska och trygga sig till. _Han_ skulle komma. Hon -öfverraskade sig ofta med att ej direkt vänta Haqvin; det var inte -alltid honom hon såg böja knä på riddarsed. Det var den gråe mannen. Han -hade en hätta, som fullständigt dolde hufvudet. Aldrig såg hon hans -anletsdrag. Hon log åt sin dåraktiga synvilla och försökte frammana -grefve Haqvins blonda, blåögda typ. - -Mamsell Beat-Sofi spådde henne nu hvarje kväll, att »ett viktigt bref» -snart skulle komma, men om besök hade ödets stjärna aldrig något att -förtälja. - -En dag kom också tillika med farmors bref ännu ett annat från Bragehall. - -Liksom för att samla mod öppnade Gunvor först farmors epistel och läste -vant den stora, klara pikturen. - -»Min kära, lilla flicka! - -När du läser detta, har du väl redan tagit kännedom om Haqvins bref, och -jag blir således den första, som får önska dig lycka och en lång framtid -vid din blifvande makes sida. Om åtta dagar -- julaftonen -- hoppas jag -få omfamna dig här på Bragehall som en liten glad och förhoppningsfull -fästmö. Farfar -- som du händanefter, i likhet med Haqvin, skall kalla -gamle grefven -- längtar mycket att se er, barn, förenade. Hans krafter -äro ej stora. Döden unnade honom blott en kort frist. Vi ha därför redan -utsatt Haqvins och ditt bröllop till den första februari. Strax efter -helgen resa du och jag hem till staden för att iordningsställa -brudutstyrseln. Bröllopet måste dock för gamle grefvens skull hållas på -Bragehall. Det blir också ståtligast. Du får nu resa hit med vår goda -mamsell Beat-Sofi, som ej får lämna dig ensam. Karna skall naturligtvis -också med. Tag rikligt med pälsverk på dig, mitt barn, så att du inte -förkyler dig. - -Af Haqvins skrifvelse ser du, att han redan fått mitt ord på, att du -vill bli hans hustru. Skrif därför endast ett par rader till honom in i -ditt bref till mig. Förlofningskort och ringar äro redan beställda. De -praktiska bestyren sköter gamla farmor som vanligt. Ja, jag skall troget -stå vid din sida, min lilla Gunvor; du kan vara lugn och dansa tryggt på -lifvets röda rosor. Än har du din sant tillgifna farmor - - _Margareta Eiden_.» - -Gunvor vek med darrande, fuktkalla fingrar ihop det styfva brefarket. -Jaså, nu hade farmor förlofvat henne. Allting var ordnadt; hon skulle -endast träda den gyllene ringen på fingret. Det var alldeles som när -farmor till barnbalerna synat af hennes toalett, knäppt ett dyrbart -smycke om hennes hals och sagt: - --- Så, nu är du färdig! Adjö, mitt barn, roa dig bra! - -Gunvor suckade, och hennes hjärta slog ängslande, hårda slag, när hon nu -slet upp det andra kuvertet. Helt flyktigt hade hon sett på -utanskriften. Haqvins stil föreföll mycket oöfvad och gossaktig, med -långa, skälfvande staplar och svaga, halft utplånade prickar och streck. - -Brefvet lydde: - -»Goda fröken Gunvor! (Det var andra gången Gunvor fått denna spritt nya -titel för borgardöttrar). - -Ehuru er högt ärade fru farmor sagt mig, att hennes unga sondotter vill -lyckliggöra mig med ägandet af sitt rika, varma hjärta, är det dock med -fruktan och oro jag djärfves framträda med min ödmjuka bön att få bli -eder ett trofast stöd och en huld make. Inga ord förmå uttrycka de -känslor, som bestorma mitt bröst vid hoppet att vinna en så fager och -älsklig brud. Hela mitt lif och min lycka lägger jag i edra händer, dyra -fröken Gunvor, och ber eder skänka mig det hulda svar jag innerligt -åtrår. - - Eder vördnadsfullt tillgifne - _Haqvin Brage_.» - -Än en gång läste Gunvor de få raderna. Hon skakade häftigt, nästan -förtvifladt på hufvudet. Det var inte denna förskriftsmässiga, siratligt -affattade förklaring hon längtat efter och drömt om under de långa -aftnarnas ensamhet. Det fanns ingenting af detta, som talade till det, -hvilket i väntan glödde inom henne. Hon frös vid detta fadda ordsvammel, -hjärtefrös, och ändå försökte hon intala sig, att hon var lycklig. Hon -hade ju själf valt. Farmor hade visserligen uttalat en önskan, men valet -hade väl legat i hennes egna händer. - -Å, då måste han vara riddaren -- _måste, måste_! - -Hon brast i en klagande, vilsen gråt, utan att veta hvarför. Farmor hade -ju skrifvit, att hon fortfarande skulle få dansa trygg på lifvets röda -rosor, inte behöfde hon då vara ledsen. Hon torkade bort tårarna, men -hvarje gång hon ånyo läste igenom grefve Haqvins bref, kommo de igen. - -Slutligen slog stämningen om; hennes friska, glada sinne hade ingen -fristad för sorgen, och ju mer hon såg på friarbrefvets skälfvande -staplar, ju lustigare tyckte hon de blefvo. Hon skrattade till sist. Man -kunde väl vara en båld riddare, fast man skref -- uselt. Man kunde väl -älska så där -- så där _varmt_, som hon drömt om, fast det ingenting tog -sig ut på papperet. - -Hon fick en idé, en barnsligt uppsluppen idé! Hon skulle bjuda till att -svara i samma högtrafvande stil, och sedan, när de blifvit gifta, hon -och Haqvin, skulle de få förfärligt roligt åt dessa dråpliga -skrifvelser, ty -- Haqvin kunde väl skämta? Hon hade icke sett det, men -trodde det så visst. Och hon skref, med ögonen lysande af skälmaktighet: - -»Herr grefve! - -Med blyg glädje har jag mottagit edert smickrande anbud, hvilket jag ej -tvekar att besvara med mitt fulla hjärtas ja-ord. Er vördade farfar och -min farmor ha ju redan länge önskat vår förening och därmed åsyftat -bådas vår lycka. Tillåt mig försäkra er, herr grefve, att min högsta -sträfvan hädanefter skall vara att bibehålla eder för mig så dyrbara -kärlek. - - Eder - _Gunvor Eiden_.» - -Hon såg på sitt opus, där hvartenda ord mötte henne som ett -karnevalsupptåg, och det stack till af smärta inom henne. Så skulle det -dock inte ha varit! Det var inte ärligt, detta. Kände han inte det, -månne? - -Också den aftonen spådde mamsell Beat-Sofi henne, men hur hon än lade -»ödets stjärna» och »brudsängen», kom aldrig Gunvors kung med. Han var -alltid ur vägen. - -Mamsell Beat-Sofi försökte prata bort detta faktum med att berätta om -alla de lysande fester Gunvor skulle komma på och alla de vackra -julklappar, som lågo till henne. - -Då afbröt Gunvor plötsligt: - --- Hvar är min egen kung, Beat-Sofi? - --- Å, han kommer nog. Se här ha vi hans tankar. - --- De gå ju dit -- till rutertian: till pengar. - --- Ja, kors bevars, en får väl tänka på tocket med. - --- _Först_, kanske? - --- Men, barn, då, hvad hon ser allvarlig ut! Jag ska' minsann leta upp -kungkrabaten, ska' hon få se, gullängeln. - --- Nej, Beat-Sofi, det behöfs inte. Han har kommit. Jag är förlofvad med -grefve Haqvin nu, men ingen får veta det än. - --- Å, hvad säger Gunvor! Blifvande grefvinna! Ja se, en så'n fin herre -ville kanske inte göra sig så gemen och ligga i mina stackars kort, nu, -när han hittat vägen till lilla nådens egen hjärtekammare, det var nog -knuten, förmodade mamsell Beat-Sofi slugt, under det hon hjärtligt -omfamnade Gunvor, som stilla och nästan frånvarande besvarade -smekningen. - - - - - FEMTE KAPITLET. - Dansen går. - - -Ända sedan strax efter julhelgen hade det fejats i alla vinklar och vrår -på det förut så tysta och fridlysta Bragehall. Spindelväfvarna -förpassades ur sina trygga vrår, och grått, ålderstiget damm sopades ut -i stora moln. - -Porträtten i galleriet restaurerades till en del för att ge ökad glans -åt slottet, och ett ungdomsporträtt af Ebba Brahe, hvilket genom -släktskap råkat i Brageättens händer, hängdes främst på »spinnsidan». -Den ståtliga fru Ebba hade här en klänning af gyllenduk, broderad med -våd af guldblommor och äkta pärlor. I ramen hade en senare tid låtit -rita en vers, som en hofpoet tillägnat fröken Ebba: - - En himmel målade - Gud under himlen; - Ögonen af kristall, - Kinderna af morgonrodnad, - Läpparna af rosor, - Munnen af behag. - -Grefve Haqvin hade tänkt sig, att han skulle alludera just på denna -strof för sin unga bruds räkning, när han förde henne in i galleriet. -För öfrigt fann han dessa förberedelser ganska mödosamma; det ständiga -bultandet, filandet och skurandet störde både hans morgonsömn och hans -middagshvila, och ej heller kunde han få ägna sig åt de små backanalier -hans farfar icke hade en aning om; ehuru de ofta bedrefvos just inom det -gamla slottets hedervärda murar, där handtverkare och tjänstfolk från -tidigt på morgonen till sent på kvällen förekommo, upptagna af ett eller -annat i trappuppgångar och förstugor, tordes inte vapenbröderna visa sig -alltför ofta. - -En af dem, den s. k. galne grefven, hade hittat på ett präktigt -tjufpojksstreck för att få ha dessa orgier i fred för upptäckt. - --- Vi skola allesammans agera den gråe mannen i det förseglade rummet, -hade han föreslagit. - -Ett briljant påhitt! De tre andra unga ädlingarna applåderade, och, fast -Haqvins hjärna var för blöt att kunna taga några initiativ, gick han -villigt in på att låta sig roas, som han visste det brukades i dessa -kretsar. Fyra fotsida, askgråa kåpor hade anskaffats, och »spökena» -smögo gravitetiskt ett efter ett, just som det stora, malmrika tornuret -slagit tolf, upp till det förseglade rummet. Den tunga nyckeln hade -gnisslat svagt ogillande i det rostiga låset, men efter en kort -ansträngning lät den sig vridas om, och dörren gick upp. - -Hurra! De tassade in, tände blindlyktor och sågo sig omkring. Galne -grefven, Eric Gyldenlo, i spetsen. Detta var något för honom! Hade här -kanske förut funnits en dylik vildhjärna, fantasifull, på en gång cynisk -och hård, vek och varmhjärtad, som han var! - -En, som slagit sin ungdoms tempel, där allt godt och rent och högt -bodde, i spillror. En fattig sate hade han blifvit, Eric Gyldenlo, från -att uppfostras som en furste i rikedomens land. Far och mor hade gjort -slut på alltsammans och fallit ifrån i behaglig tid. De hade varit -lifskonstnärer och gjort hvarje dag till en lång fest. Vid deras död -stod Eric plötsligt inför en grå, nykter hvardag. Kunskaper hade han, -men de voro lika oordnade och vildvuxna som ängens blomster. Hur vek han -än var, hade han dock pröfvat en dust med ödet, ty han ville bli »man -och människa», som han uttryckt sig, men ingen hade användning för hans -krafter annat än i societeten. Ingen trodde på att hans fina, smala -händer kunde fatta med fast grepp om något af lifvets nyttiga verktyg. -Han kunde och visste så mycket, men dugde till så litet. Den misstro han -mötte öfverallt frostbrände hans ömtåliga sinne, och allt det vackra och -stora han tänkt och drömt blef till tomma ax. - -I den högsta societeten, där så få sågo till kärnan, blef han däremot -allmänt omtyckt och firad; där hörde han hemma, tyckte man, och ingen -stängde sina dörrar för honom. Herrarna skrattade åt galne grefvens -vilda äfventyr, och damerna ryste -- beundrande, men Eric själf kunde -gripas af bottenlös leda och äckel vid detta lif, hvilket han kände -ruinerade honom till kropp och själ, men som han saknade kraft att -motstå. Malströmmen hade dragit honom in i sin sjudande hvirfvel och -gjort honom till ett flarn, han, som skulle blifvit en Alexander. - -Uppe i det förseglade rummet hade Eric Gyldenlo gjort ett fynd. Några -präktiga dödskallar. En till anskaffades, och alla fyra gjordes till -dryckeshorn på massiv silfverfot. Rummet döptes ofördröjligen till -Monaco, spelbord uppflyttades, allt nattetid. Högryggade stolar med nött -gyllenläder funnos, likaså en hvilbänk med drakhufvuden, snidade i -ebenholts, till underrede. Några tortyrredskap, en skampall och ett -halsjärn blefvo dekoration, och öfver denna underliga inredning lyste -ett dussintal matta, gult glimmande vaxljus från kronan i taket, en -relik från den forna klosterkyrkan. - -Det spelades djärft och pokulerades flitigt häruppe, under det -vinterkölden fäste sitt brokiga ismönster på de blyinfattade rutorna, -och månen försilfrade slätten med bländande glans. Många hedersskulder -gjordes här, som sedan skulle betalas med ett rikt parti, och delar af -gamla, ärevördiga fädernegods pantsattes hänsynslöst för ett förloradt -spel baccarat. - -Den gamle i våningen inunder trodde sin sonson tryggt insomnad, -tjänstfolket vågade sig aldrig hit upp efter mörkrets inbrott, om de ej -tvungos, men det glunkades dock om, att mer än en sett »den gråe mannen» -i morgongryningen lämna slottet eller märkt, hur han strax efter -tolfslaget på natten smugit sig upp till det förseglade rummet. Hade -den, som varseblifvit »spöket», djärfts dröja litet, skulle han fått se -ännu ett par mystiska gestalter, men så mycket mod hade ingen på -Bragehall, där alla uppammats i vidskepelse. - -Haqvins tre vapenbröder hade ridderligt kommit öfverens om, att, när -grefve Brage blifvit gift, skulle de lämna honom i fred. Han var så -hygglig och tam, att han lätt kunde passas in i familjelifvet. Men de -skulle afsluta ungkarlsförlustelserna med en hejsjudundrande svensexa -uppe i sitt Monaco. Det kunde så mycket lättare låta sig göra, som fru -Eiden och den unga bruden först skulle infinna sig själfva bröllopsdagen -på morgonen. - --- Vi skola lämna Haqvin ifrån oss i någorlunda antagligt skick, lofvade -Eric Gyldenlo skrattande. Vår moderne Tannhäuser må sedan petrificeras -inne i Venusberget. - -Att Haqvin tog afsked af ungkarlsdagarna med en liten fest fann gamle -grefven helt naturligt, och ingen behöfde smyga sig förklädd in i -slottet. De tre stallbröderna kommo uppåkande i en bekväm rack, förspänd -med två magnifika hästar. Eric och baron Edelcrona voro gäster på -Ekholmen hos öfverste Forners son, löjtnanten. Det gick muntert till -redan vid supén, där ungherrarna läto glasen klingande falla till -golfvet, när de efter skålen för framfarna dagar kastade dem öfver -hufvudet. - -Ingen mer än Eric Gyldenlo brydde sig sedan om att taga vidare notis om -dessa glittrande skärfvor, men han stod ett ögonblick och betraktade dem -vemodigt. Var det ej sitt eget lif han här såg passera revy? Först hade -det bjudits honom skummande champagne i festens bräddade kristallglas, -och nu -- var det endast obrukbara, falskt blänkande glasbitar kvar. - -Han kastade hufvudet tillbaka, och det flög ett bittert, hårdt drag -öfver hans mörkhyade vackra ansikte. Det finge gå som det kunde och -ville. Han skulle dock bli trogen sitt valspråk: »Lefve lifvet!» - -Och med ett cyniskt, skrattretande infall sällade han sig till de andra, -som nu drucko ur massiva silfverbägare, krönta med Bragevapnet. Han -räckte fram en tom bägare för att få den fylld och höjde den sedan med -en öfvermodig gest, hvarefter han började citera en af Stagnelius' -visor. Det var en underlig, lidelsefull glöd i hans röst, denna stämma -med de tusen tonfallen, som dårat och lockat så många, och de tre, som -nyss larmat omkring honom, lyssnade nu tysta till de lösryckta strofer, -han slungade ut för att bedraga sig själf och andra på hvad han begärde -af ödet: - - »Hur skön går ej solen ur böljorna opp! - Hur skimrar ej guldet på klippornas topp! - Hur mysa ej kring mig, hvart ögat jag vänder, - elysiska parker, förtrollade länder. - - Jag kan icke trifvas i dälderna här: - hvar blomma, hvar buske jag känner ju där! - Nej, ut i det vida med brinnande ifver, - en underbar trånad, en trollkraft mig drifver. - - Ty fattar jag stafven med längtande hand - att vandra, en främling, i aflägsna land, - och ömkar den arme, som dömdes af ödet - att dricka i stillhet det hembryggda mjödet. - - Jag Rhenflodens vinrika stränder vill se; - mig Galliens drufva sin nektar skall ge, - och hon, som på Malagarankorna sitter, - och Port-drufvan, älskad af handlande britter. - - Fritt andra må dväljas i hembygdens tjäll - från lefnadens morgon till lefnadens kväll, - fritt smeke de hustrun, som upphört att smila, - och vagge den gråtande ungen till hvila. - - Iberiens mö, i en glimmande krans, - skall dansa för mig sin förföriska dans, - skall löna med sällhet min diktade smärta, - och svartsjukans dolkar ej träffa mitt hjärta» - - * * * * * - --- En trosbekännelse, så god som någon, inföll löjtnant Forner, men nu -är midnattstimmen slagen, och Monaco väntar. - -Det blef plötsligt tyst i de höga salarna, och de fyra kamraterna smögo -ljudlöst uppför trappan, nu mattbelagd, och in i nästet, där ljusen -tändes och dödskallarna fylldes af vinets purpurströmmar. - --- En skall spelas öfverbord och en skall drickas under bordet, lydde -Eric Gyldenlos råa kommando. - --- Akta dig, det kan bli du själf, som får böta för dina ord, sade baron -Edelcrona. - --- Än sen! Den som sig i leken ger, får leken tåla. Men Haqvin få vi se -upp med. Han är Daniel i lejonkulan. - -Vid tretiden på morgonen bröt man ändtligen upp. Eric bars ned i släden; -en tung kropp, ett redlöst dinglande hufvud. Han hade också spelat med -otur hela tiden, men, som Forner uttryckte sig: »Där ingenting finnes -att taga, har kejsaren förlorat sin rätt». - -Haqvin hängde upp den gammalmodiga, kvarterslånga nyckeln till dess -tusculum bland de andra nycklarna i förstugan och sköt för dörrens korta -bommar, hvilka liknade väldiga sigill. Troligen skulle han aldrig mera -komma dit upp, tänkte han. Den oreda gillebröderna lämnat efter sig -skulle nu ostörd få förmultna. Ingen skulle tänka vidare på det -förseglade rummet. Sin gråa kåpa brände han för all säkerhets skull upp. -De andra togo sina med, minnet af ungdomsdårskaperna var mycket lätt -utplånadt, tänkte han. Han skulle inte sakna de glada festerna. Nu finge -han annat att tänka på: sitt namns upprättande till glans och makt, och -dessutom ville han föra ett i allo behagligt lif efter sitt stånds -fordringar. Det föll honom aldrig in att så här i ensamheten säga »vi», -när han grundlade sina framtidsplaner. Han hade aldrig föreställt sig -att Gunvor kunde ha egna åsikter eller ens önskningar. Så snäll och -hygglig som han visste sig vara, kunde hon väl i allt rätta sig efter -honom, husets herre. Och naturligtvis skulle hon skänka honom en son, ty -fastän fideikommissbrefvet innehöll den bestämmelsen, att godset också -»af nöd och tvång på spinnsidan öfvergå måtte», hoppades han, att detta -ej blefve fallet. Det var alltid dumt, när fruntimmer kommo till styret. -I sin outvecklade, naiva hjärna gjorde han upp Gunvors och sin framtid -som händelserna i en sedolärande barnbok. Han var van vid att allt utan -bråk och besvär gick honom väl i händer. Tjänstfolket hade alltid lydt -hans minsta vink, och farfadern var också tämligen eftergifven. Haqvin -blef för resten sällan obehagligt fordrande eller uppbragt; en -fettbildande flegma utmärkte hela hans personlighet, men de få gånger -han råkat ur jämvikt var han som en retad tjur. - - * * * * * - -Bröllopsdagen uppgick bländande klar, och omhvärfd af gyllene -solstrålsknippen åkte Gunvor till sitt blifvande hem. Snön låg som en -skir, gnistrande slöja öfver fälten, och rimfrosten hade spunnit fina -filigransprydnader mellan de knöliga pilarnas utsträckta grenar. I kapp -med några tröga och lata sparfvar flög en munter stare, alldeles säkert -den första och ett mycket för tidigt vårbud, som en vacker dag skulle -hittas ihjälfrusen vid skogsbrynet. Den lilla käcka staren var mycket -för sangvinisk och lifslysten; sådant dräper frosten. - -Gunvors drömmande, djupa blick följde fåglarnas flykt, men hon tänkte -ingenting särskildt. Vingarnas lek i solskenet födde inga önskningar -inom henne, ty hon visste, att om några dagar skulle också hon få flyga -ut i en leende, bländande värld. I sina korta, ofta mycket tröttande och -fraserande bref hade Haqvin nästan alltid talat om Stockholmsresan strax -efter bröllopshögtidligheterna, och Gunvor gladde sig barnsligt åt alla -de lysande fester, hon skulle få vara med om. Haqvin brukade -- -skämtsamt som hon trodde -- skrifva: »Min älskade unga grefvinna», och, -ehuru Gunvor ej synnerligen brydde sig om s. k. stora namn, tyckte hon -det lät bra. Framför allt njöt hon af att ej längre behöfva räknas till -de förläget rodnande och nigande små flickorna, som man skickade bort -från hvarje allvarligt samtal, hvarje verkligt intresse. - -Under julhelgen hade hon märkt ett och annat hos Haqvin, som kommit -hennes känslor att kylas af, och mer än en gång hade hon skyggat -tillbaka för hans dumma högmod och tomma tankevärld. Men rädsla för -farmoderns stränga blick och energiskt hårda mun hade afhållit henne -från att säga något. Först när hon en dag till svar på ett långt, varmt -bref, fullt af frågor i olika ämnen, rikt på fantasier och drömmar, -erhållit ett absolut oförstående svar, först då gick hon till farmor. - -Hon lade armarna om hennes hals och hviskade ängsligt: - --- Farmor, jag är rädd att jag misstagit mig på mig själf. Jag _kan_ -visst inte hålla af Haqvin som jag trodde. - --- Griller, mitt barn! Moderna idéer! Hvar har du insupit dem? Du håller -tillräckligt af honom för att bli en god och bra liten hustru. Ingen -kräfver storverk af en sådan där liten fågelunge. Var du glad åt ditt -vackra bo. - --- Men ett samlif utan kärlek och förstående, farmor, det ... - --- Hvar har du fått så granna ord från? Förstående, det tror du man får -i lifvet? Nej, min flicka! Och kärlek! ... Har du sett altarljus tända i -hvardagslag? Så är det också med kärleken. De flesta få aldrig se den -annat än som ett halft nedbrunnet kronljus. - --- Då är visst mörkret bättre. - --- Du vet inte hvad du säger, Gunvor. Men däremot veta både du och jag, -att det om söndag lyses ut för dig och Haqvin, och att det vore en -komplett skandal att nu för idel barnsliga fantasifosters skull göra om -saken. Det vore också att döda gamle grefven. - --- _Han_ har lifvet bakom sig. - --- Jag känner inte igen dig, Gunvor. Därför att ett bref från din -fästman inte faller dig i smaken, blir du bitter och underlig. Akta dig -för att ha en så vacklande och lättstött karaktär, min flicka! Kom ihåg: -du har handlat af fritt val. Och om jag fruktat eller förutsett, att det -skulle bli till olycka för dig, kan du väl förstå, att jag förhindrat -det. Litar du inte längre på farmors omdöme, barn, när svek det dig? - -Gunvor kunde ingenting svara; besegrad, öfverväldigad af rörelse, grät -hon sig trött i den gamlas famn, men det moln, som gått öfver hennes -lyckosol, ville ej helt låta skingra sig. - -I dag, på bröllopsdagen, tänkte hon därför minst på brudgummen; det -föreföll henne, som om han nästan störande ingrep i stämmingen, och ändå -var han henne långt ifrån motbjudande. Hon skulle gärna lagt sin hand i -hans och gått med honom ut i världen -- en tid, flere år kanske, men nu -gällde det att bli hans för _hela_ lifvet; i lust och nöd skulle de -förbli ett. Hon ryste ofrivilligt och slöt ögonen, men öppnade dem igen, -ty nu gnisslade slädens medar mot slottsbrons järnkrampor. - -Tätt framför Gunvor låg Bragehall, festsmyckadt, solbegjutet, med -vimplar och flaggor vajande från alla tornen och med portalen förvandlad -till en äreport af grönt och snödroppar. Godsets barn hade samlats för -att redan nu få se en skymt af bruden. De stodo där med stirrande ögon -och fingrarna i munnen. - -Grefve Haqvin kom raskt nedför trappan och lyfte sin brud ur släden. Hon -kände, hur hans arm fast slöt sig omkring hennes lif. Det låg en -rättmätig, nästan brutal kraft i denna smekning, som hon ej förstod, men -ej heller vågade invända något emot. Han släppte henne också genast för -att erbjuda sin arm åt fru Eiden, hvilken med betjäntens och Karnas -hjälp ändtligen praktiserat sig ur de skyddande fällarna och -reskapporna. - --- Hur är det med farfar i dag, Haqvin? var hennes första fråga. - --- Jo, tack, han förefaller ovanligt kry. - --- Det är glädjen öfver er lycka, barn. Gud vare lof, att han fick -upplefva den! Så, Haqvin, lämna nu Gunvor och mig. Du får inte se din -brud förrän vid själfva vigseln. Enligt gammaldags sed skall jag leda -henne fram till altaret, och din farfar leder dig. Låt hälsa honom, att -han kan vänta mig, så snart jag hvilat litet. Au revoir, min gosse! - -Haqvin bugade sig djupt. Sedan vände han sig mot Gunvor och ville kyssa -henne, men hon drog sig hastigt tillbaka och räckte honom blott vänligt -handen. - --- Hvad var detta för pryderi, Gunvor? frågade farmor skämtsamt men -bestämdt, så fort de kommo in på sina rum; hvarför undandrog du dig -Haqvins kyss? Du vet väl, att en man har rättighet att fordra sina -smekningar gengäldade af sin hustru. - --- Jag är inte hans hustru än. - -Gunvor letade nervöst i resväskan efter något, men hon hade glömt hvad. - -Farmor stod plötsligt rak och spänstig, med högburet hufvud framför -henne. Hon lade sin stora, fasta, hvita hand på hennes arm och sade -dämpadt: - --- Barn, gå aldrig utomkring något, som du _bör_ igenom. Se aldrig -skyggt åt sidan utan rakt mot målet. Om några timmar är du Haqvin Brages -hustru. Nu först, på din egen bröllopsdag, vill jag säga dig, hvad de -orden ha för klang i mina öron. De ljödo en gång som lifvets högsta -lycka för din gamla farmor, Gunvor. Haqvin Brages hustru! I femtio år -- -en människoålder -- har jag burit sorg öfver mina jordade ljusa drömmar. -I femtio år har jag gått rak och stolt bland människor, varit hustru och -mor, utan att ens en dag uppge mina plikter, men hela tiden, år efter -år, ljöd det inom mig som begrafningsklockor: Aldrig -- aldrig Haqvin -Brages hustru. Nu ändtligen skola vi båda gamla gå mot altaret, men -endast i fars och mors ställe. Vi skola stanna ett par steg från -kullerstolarna och se på, hur våra barn förenas till den lycka vi aldrig -fått njuta, men när ni, du och Haqvin, lagt edra händer i hvarandras, -skall jag först förstå meningen med mitt långa, genomkämpade lif, och -jag skall vara glad, att jag haft styrka att aldrig gå utomkring. - --- Farmor! -- Gunvor såg ej upp. -- Efter hvad jag nu hört, förstår jag -så mycket -- men jag kan inte tacka dig för att du fört mig till -Bragehall. Inte var det _min_ framtidslycka du ifrigast åtrådde? - -Fru Eidens hand gled ned från sondotterns arm. - --- Du tviflar på mycket nu för tiden, Gunvor, också på min kärlek. Men -lika godt, jag står ändå troget vid din sida. Det är inte tack jag -kräfver af dig, det är _mod_. - --- Till hvad? - --- Till _allt_. - --- Skall allvaret börja nu då? - --- Det beror på dig själf. - --- Jag vill bara ha glädje och -- frihet. - --- Frihet? Hvad menar du med det? - --- Jag vill skratta högt. Jag vill sjunga och dansa, göra godt på mitt -eget sätt -- ta hela världen i famn -- och värma den med min röda fröjd. - --- Inte så exalterad, Gunvor! Men visst skall du roa dig. Din man lär -inte neka sin lilla grefvinna något. - -Gunvor kastade i barnsligt trots hufvudet tillbaka. - --- Han neka! Jag är ju rik. - --- Visserligen, men hädanefter är det din man, som disponerar dina -pengar. - --- Tills jag blir myndig då. - --- En gift kvinna blir aldrig myndig. Visste du inte det? - --- Nej, svarade Gunvor sakta, och hon blef mycket blek. Jag vet nog -ingenting annat än att jag skall giftas bort. - -Fru Eiden erinrade sig plötsligt sin egen liknelse om ädelt vildt, och -hon vände sig om för att dölja sin rörelse. Stackars lilla hind! Inte -hade hon velat vara med om att inringa den, men det fanns intet val. Man -lefver icke ett helt lif i ångest och saknad, utan att slutligen taga -upprättelse, _om_ den bjudes. - - * * * * * - -Några timmar senare var hela det gamla slottet upplyst som ett strålande -fepalats, och ett ekande sorl af röster ljöd oafbrutet i de stora, djupa -salarna, i förstugor och korridorer. En sådan talrik skara lysande -gäster hade icke i mannaminne varit sedd på Bragehall. - -Den omedelbart efter vigseln serverade bröllopsmiddagen var nyss -afslutad; den hade varit ett kulinariskt mästerverk, och man reste sig -skinande och belåten från bordet för att göra en kort paus, innan kronan -dansades af bruden. - -Hela festvåningen var eklärerad; endast den korta vindeltrappan upp till -det förseglade rummet låg i mörker, då däremot den intill korridoren -gränsande riddarsalen var ett strålande ljushaf. - -Ungdomen såg på det nybonade golfvet och längtade efter morgondagens -bal. De unga flickorna sörjde endast öfver ett: den förnämste och -outtröttligaste kavaljeren komme att saknas då, liksom nu på själfva -bröllopet: Eric Gyldenlo reste utrikes redan i afton. - --- Hvar har den galningen fått reskassa ifrån? undrade löjtnant Forner. -Han väckte mig helt enkelt i morse med de orden: Tack för den här tiden! -I dag går jag till skogs och ångrar, i kväll far jag ut i världen och -syndar. Hälsa Edelcrona. Så var han weg. - --- Ja, det är likt honom. Han lånar af Gud och hela världen utan att -likvidera. En gång, när jag var hos honom, byggde han ett korthus af -skuldsedlar och skrattade åt sitt påhitt, men när det rasade, lade han -hufvudet ned mot hela den eländiga bråten och grät hejdlöst. - --- I dag drifver han omkring i skogarna i sin askfärgade spökkåpa. -Löjlig idé! - --- Bäst kanske, att han blef borta från ståten. Ingen vet, hvad han tar -sig till. För att tala om något annat: Haqvin har haft en förbaskad tur. - --- Ja, hon är en riktig liten älfva. - --- Guld, purt guld, hela flickan, ovanligt reel vara. - --- Ja, i vinter kan det löna sig att ligga i Stockholm. Haqvin kan nog -vara af med några hundralappar emellanåt. Man får ju som ersättning ta -honom med på en och annan gask. - --- Klart -- och se ut som ett snöhvitt lamm inför unga grefvinnan! - --- Natürlich! Här ha vi för resten de nygifta. De tänka visst tråda -dansen. - -En smekande, mjuk vals spelades upp. Det skulle bli aftonens enda dans -utom ringdansen omkring bruden. Musiken verkade elektriserande på nyss -dufna sinnen, och paren hvirflade som lätta, skiftande festbloss om -hvarandra på det glatta golfvet. - -Utanför fönstren stod en kompakt folkmängd, hvilken rikligen trakterats -med öl och mat, och försökte uppfånga en skymt af de höga herrskapen. De -blyinfattade fasettrutorna dolde emellertid troget det mesta innanför -sina dunkla glas, men skenet från riddarsalens hundratals ljus kunde de -dock njuta af. - -När valsen var slut, gingo Haqvin och Gunvor arm i arm ut på balkongen -för att visa sig för de underlydande. Ett skallande, fyrfaldigt hurra -hälsade dem, och dämpade utrop om hur vacker bruden var hördes. - -Gunvor stod och såg på alla dessa, unga och gamla, små och stora, och -med ett innerligt hänfördt uttryck lutade hon sig mot Haqvin och -hviskade: - --- Å du, det är ändå härligt att kunna hjälpa och glädja så många. Ingen -skall förgäfves vända sig till oss, säg? - -Han svarade, som han fann det både bekvämast och roligast, med en kyss -och ett: - --- Du är så söt! - -Hon lät sitt hufvud hvila kvar mot hans skuldra ännu när de vände sig om -mot riddarsalen, ty hennes tankar voro kvar hos dem därnere, och hon -drömde storhetsdrömmar om den lycka hon skulle sprida omkring sig. Ingen -nöd och ingen sorg mera på Bragehall, alla vissa om att få tröst och -stöd hos Haqvin och henne. Å, hon var ändå lycklig, hon, som kunde ge så -mycket! - -Plötsligt ryckte hon till och blef alldeles stel af förlamande fasa. -Hennes ögon stirrade vildt och ett halfkväfdt ångestrop trängde öfver -hennes skälfvande läppar. - -Haqvin, som sett åt annat håll, vände sig nu och lutade sig ned mot -henne. - --- Hvad är det, Gunvor? - --- Låt oss gå -- gå härifrån, bad hon. - --- Har någonting skrämt dig, du ser ju alldeles förstörd ut. - --- Jag vill inte -- vill inte vara härinne. - --- Du såg väl aldrig ett spöke heller. - -Haqvin skrattade litet forceradt. Han var inte själf fri från -vidskepelse. - -I detsamma ljöd ett förfäradt skrik från någon bland folket, hvilket -nyss uteslutande och liksom fånget i en blick sett upp mot fönstren. - -Haqvin gick ut på balkongen. Ett par af bröllopsgästerna följde honom, -däribland löjtnant Forner, som ropade ned: - --- Hvad är det, godt folk! - -Det var nästan hemskt tyst nu därnere, men en röst svarade slutligen: - --- Hanna Per Svens säger, att hon tydligt såg den grå mannen, och han -varslar för olycka, han. - --- Skrock! Dansa ni och var glada igen. Er husbonde uppmanar er att inte -låta ölet surna i tunnorna. Först kan ni dock hurra än en gång. Ty vi -ska dansa kronan af bruden. - -Han drog därefter raskt Haqvin med sig fram till Gunvor, som stod litet -afsides från de andra och liksom fascinerad stirrade ut mot korridoren -och vindeltrappans mörka sväng. - --- Grefvinnan skall inte vara ängslig för »spöket», förklarade han -öfvertygande. Såg ni honom där i korridoren, slottets olycksande, den -grå mannen? - --- Ja, fullt tydligt. - --- Det betviflar jag ingalunda, men tillfälligtvis vet jag, hvem han -var. Har inte grefvinnan hört talas om Erik Gyldenlo, den galne grefven? -Till ett karnevalsupptåg lät han göra sig en sådan där spökdräkt och har -just i dag promenerat till skogs i den. Han skulle ha rest söderut med -tåget i afton, men har naturligtvis försummat tiden. Nu roade det väl -honom att se litet af ståten och på samma gång ställa till ett spratt. -Det är den enkla verkligheten. Och nu tillåter kanske grefvinnan, att -jag sammankallar de unga damerna, hvilka äro ifriga att se, hvem som får -den åtrådda kronan. - -Gunvor biföll med ett matt leende. - --- Erik Gyldenlo, om honom har du aldrig talat, sade hon till Haqvin. - --- Nej, han är just ingen värderik bekantskap. - -Ringen slöts nu omkring bruden, som allvarlig och med ett frånvarande -uttryck lät sig svingas rundt. - -Naturligtvis var det dumt, men hon kunde inte låta bli att tänka på -mamsell Beat-Sofis spådom om honom, som skulle komma midt under festens -jubel och sorgsen smyga sig bort igen, trots att han var den rätte. Eric -Gyldenlo! Hon upprepade namnet inom sig med ett underligt smekande -välbehag. - - - - - SJÄTTE KAPITLET. - Alla de rosor röda. - - -De lyckobringande risgrynen smattrade mot kupéfönstren, när grefve -Haqvin Brage och hans unga grefvinna andra dagen efter vigseln anträdde -sin färd till Stockholm. Hurraropen ljödo metallklart friska och starka -upp mot den klara, kyliga luften. Skratt och prat och hälsningar till -vänner och bekanta ville aldrig taga slut. - -Märta Edelcrona, en liflig brunett, som Gunvor redan hunnit bli intim -med, då de voro jämnåriga, och Märta dessutom besjälades af samma -lifsglädje och samma filantropiska syften som Gunvor, stod närmast -vagnens fotsteg och talade lågt med unga grefvinnan. - --- Det är skada, att du inte bland dina uppvaktande kavaljerer får räkna -Eric Gyldenlo, sade hon plötsligt. De hade ofta talat om honom under -dessa dagar, och Gunvor kände till Märtas varma tycke för den -excentriske grefven. - -Just när tåget ringde till afgång och hon måste värja sig för ännu en -salfva smattrande risgryn, lutade Gunvor sig ned mot Märta och hviskade -skälmskt: - --- Så snart han, den oemotståndlige, kommer hem, skall jag be Haqvin -bjuda honom till Bragehall; du blir samtidigt min gäst, Märta. - --- Det är långt dit -- ett år minst. - --- Hvad gör det, när man väntar på den rätte! - -Gunvor visste ej själf af, att hennes röst fick en underström af vemod, -men ansiktet förblef dock allvarligt, ännu när tåget gled ut på linjen, -följdt af bröllopsgästernas dånande: - --- Lefve brudparet -- länge lefve det! - --- Kom, Gunvor! Om du står längre vid det öppna fönstret, förkyler du -dig, sade Haqvin och lade viktigt beskyddande armen om henne. - -Han drog upp fönstret, och hon tog plats vid det. Han satte sig midt -emot och kväfde genom ett omsorgsfullt strykande af mustascherna en -gäspning. - --- Är du trött? frågade hon vänligt. - --- Å ja, de här dagarna med sitt ständiga festande ha varit tämligen -ansträngande. Får jag inte lägga kuddarna i ordning åt dig, så kan du -hvila litet, sofva en stund; det förkortar alltid tiden. - --- Jag är inte sömnig; det är så roligt att se ut. - --- Tycker du! - -Än en gång strökos mustascherna med den fina, vårdade handen och -näsvingarna vidgades betänkligt. - --- Din stackare! -- Gunvor skrattade -- Sof du, annars falla visst -ögonen igen af sig själfva. - --- Tillåter du? frågade han lättad. - --- Ja visst, bara jag slipper. - -De hade tagit enskild kupé för att slippa bli störda under den långa -resan. - -Haqvin beredde sig därför på en grundlig hvila och gjorde det så bekvämt -som möjligt för sig på soffan midt emot Gunvor. I själfva verket tyckte -han ej, att han behöfde genera sig för henne nu, sedan hon blifvit hans -hustru, men litet fraser finge han väl dock hålla ut med tills vidare. -Farmor Eiden hade också energiskt bestämdt, att »barnet» ej alltför -brådstörtadt skulle invigas i äktenskapets mysterier. »Låt henne ha fred -under bröllopshögtidligheterna,» hade den gamla frun sagt helt rakt på -sak. - -Det hade också på Bragehall funnits tillräckligt godt utrymme att inreda -ett sofrum i grefvinnans enskilda våning, och Haqvin hade bibehållit -sitt. I Stockholm var det en annan sak, där skulle de ha en mindre -våning. Då farmor stannade på Bragehall, hade mamsell Beat-Sofi fått -följa med unga grefvinnan. Karna var också med som kammarjungfru. Fru -Eiden ville inte lämna sin sondotter »vind för våg», som hon sade sig -med en underligt ringaktande blick på grefve Haqvins porträtt. Att hon -som en liten oerfaren, nöjeslysten och varmhjärtad flicka skulle på egen -hand göra bekantskap både med äktenskapet och societeten, ansåg hon sig -ej kunna förhindra. Det var lifvets gång. Men när barnet längtade efter -någon att tyst gråta ut hos eller trygga sig till, skulle hon ha de -gamla, tillgifna tjänarinnorna, som bara tröstade och smekte, men aldrig -förde ett förtroende vidare. - --- Jag får väl en godnattkyss, sade Haqvin, när han lagt sig. - -Gunvor böjde sig ned och kysste honom lätt på pannan. - --- Inte mer än så, Fagerlin? - -Det smeknamnet hade grefven läst sig till i sina romaner och beslutit -adoptera. När han nu kände hennes varma, mjuka kropp så nära sig, den -svaga violdoften från hennes kläder, tryckningen af hennes lilla, hvita -hand mot sin arm, kunde han ej låta bli att draga henne intill sig och -våldsamt, gång på gång kyssa hennes svala, lena mun och hennes kinder, -hvilka voro som friska rosenblad. Han låg där som en pascha och njöt af -sin lefvande egendom och märkte ej, hur hon blef pinsamt röd och -förlägen sökte draga sig ur hans famn. Halft sömndrucken hviskade han -ord i hennes öra, hvilka hon ej förstod, men som ändå ängslade henne. -När hans händer ej ville släppa henne och hans kyssar allt hetare stucko -i hennes hud, sade hon slutligen ångestfullt: - --- Snälle Haqvin, låt mig vara nu. Jag är inte alls van vid sådant här. -Jag -- jag är rädd. - -Hon hade en instinktmässig känsla af att hennes ord läto dumma och -skämdes öfver dem, men hon kämpade lika fullt för att bli fri. - --- Inte är väl lilla Fagerlin rädd för sin egen man? - -Det var något på en gång rusigt och klibbigt både i hans ord och blick, -och Gunvor vände häftigt bort ansiktet. - --- Se så! -- Han tog om hennes hufvud och vände det till sig igen, i det -hans händer lade sig som ram kring hennes mjuka kinder. -- Jag kysser -min hustru så mycket jag vill, förstår du. Du är inte van, det är klart! -Jag skall vänja dig! Men kära Gunvor, gråter du? -- Han släppte henne -tvärt och tillade vresigt: -- Jag trodde, att du var ett förståndigt -fruntimmer, som lämnat tårarna kvar i barnkammaren. Det borde din farmor -lärt dig. - -Gunvor brusade upp. - --- Hon anade nog inte, att du skulle förgå dig mot mig. - --- Förgå? -- Han reste sig makligt på armbågen. Så skrattade han ett -kluckande skratt. -- Man har alltid sagt, att jag var dum, men du är -visst dummare, lilla söta Fagerlin. Och det skadar inte: hustrun skall -vara sin man underdånig. Nu skall du i alla fall inte vara ledsen, min -unga grefvinna, för nu skall du få sitta och titta ut bäst du vill. Jag -skall sofva. - -Han nickade vänligt, en smula öfverlägset åt henne, men Gunvor satt stel -och oåtkomlig i soffhörnet, ett trotsigt, uppretadt barn, som hvälfde en -massa underliga, förvirrade planer om flykt och hämnd i sin sagofyllda -hjärna. Att skrifva till farmor och beklaga sig skulle hon aldrig -förmått -- inte ens som barn hade Gunvor skvallrat -- och dessutom var -det något, som sade henne, att farmor skulle varit alldeles oförstående. -Det var många nya, sällsamt frågande och forskande tankar, som strömmade -in på henne, medan hon satt här och stred sin första ensamma strid. Så -småningom blef hon lugnare, och när hon nu ånyo granskade Haqvins -uppförande, fick hon det till, att han visserligen varit »oförsvarligt -hårdhändt» men dock inte menat illa med henne. Det han sagt om hustruns -underdånighet sårade henne däremot fortfarande, men för detta hjälpte ej -flykt; hon skulle i stället visa honom, visa dem alla, att hon i alla -fall ej var ett så lättuktadt barn. - -Haqvin sof lugnt, drog djupa, kraftiga andetag och höll munnen -halföppen. Då och då snarkade han till af välbehag. Ansiktet, isynnerhet -pannan, blef matt skinande under sömnen och det tunna, omsorgsfullt -kammade håret reste sig i två testar, en på hvardera sidan om den breda -benan. Hela hans aristokratiska elegans blef liksom utplånad i den -ställning han nu intog, och Gunvor, som ett par sekunder betraktat -honom, tyckte plötsligt, att han i denna intima situation blef en -främling för henne. Hon rodnade så, att det brände i kinderna, när hon -tänkte på deras gemensamma sängkammare uppe i Stockholm och på, att -denna tungt hvilande gestalt med det slappa ansiktsuttrycket var den, -som stod henne närmast i världen; det var om honom och henne, prästen -sagt: »Så äro ni då icke längre två, utan ett kött.» Hon ryste för de -sista orden på ett annat sätt nu efter scenen med sin man, än när hon -vid sin ridderlige brudgums sida böjt knä vid det blomstersmyckade -altaret, omgifvet af en festprydd skara gäster. Det hade varit så -vackert och stämningsfullt alltsammans; som på smekande rytmiska vågor -hade hon glidit fram genom ceremonien och hade nästan tyckt, att det var -som en barndomsaningens änglakör, när de hvitklädda skolbarnen sjöngo: - - »O gud, välsigna dessa hjärtan, - helga dessa vänners band! ...» - -Så hade psalmen tonat; Gunvor mindes den ord för ord: - - »... vara _allt_ i lust och nöd, - vara _ett_ i lif och död.» - -Också nu verkade den rogifvande på henne. Hon slöt ögonen och lutade -trött hufvudet mot den blekskära, pösande sidenkudden. Nöd! Ja, den -skulle aldrig komma till dem, och då borde det väl ej vara svårt att se -glädjen som daglig gäst. Hela hennes dag skulle ju utfyllas af angenäma -sysselsättningar, och på kvällen hade de stora världens nöjen. Stora -världen, det lät så mäktigt och vidtomfattande! Hvad hon skulle få lära -sig mycket godt och ädelt i dessa kretsar, där börd och bildning -parades! Och hvad glädjen där skulle vara fin och äkta; ingenting -smutsigt eller fult kunde väl rymmas i ett så stolt och fordrande -begrepp som -- _stora världen_. - --- Å, hvad det snöar, nu måtte det visst tänka bli vinter på fullt -allvar, fast vi redan hunnit till slutet af februari. - -Unga grefvinnan Brage satte sig bekvämt tillrätta i den mjuka soffan, -som så lockande erbjöd sin sammetslena, röda schagg. -- - - * * * * * - -Alldeles i närheten af deras bostad hade Gunvor strax vid sin ankomst -till hufvudstaden upptäckt ett ganska anspråkslöst, men hemtrefligt -konditori, och där brukade hon allt som oftast titta in för att få någon -förfriskning, innan hon gick på visiter. »Mamsellen» där hade blifvit en -af hennes favoriter. Hon hade helt öppet berättat, att hon förut en kort -tid stått i cigarrhandel, men omöjligt kunnat trifvas. Amelie Sterner -var ett par, tre år äldre än Gunvor. Hennes vackra, bleka ansikte -upplystes af ett par underbara ögon; den slanka gestalten var spädlemmad -som ett barns och smidigt mjuk med ett egendomligt varmt behag i hvarje -rörelse. Leendet kring den något trötta munnen med de fint skurna, -mattröda läpparna var oftast vemodigt men kunde ibland bli gladt och -ljust. - --- En kopp choklad och litet färska bakelser, snälla mamsell, bad Gunvor -vänligt. När det ej var flere kunder inne, och hon själf var meddelsam, -hörde det till Gunvors små, extra förströelser att prata med Amelie. -- -Det är verkligen ett riktigt chokladväder i dag, och det är kallt, fast -man åker. - --- Tycker grefvinnan? Jag är norrländska och håller så mycket af snön, -men här kommer jag sällan ut och får njuta af den. Jag är så ensam -- -nu. Det sista kom tvekande och djupt sorgset. - -Gunvor betraktade henne intresserad. Hon var obetänksam, varmhjärtad och -impulsiv, unga grefvinnan. Ännu hade hon ej lärt sig att hålla måtta med -känslor och dölja intryck. Visserligen hade det redan förekommit -åtskilliga missräkningar och felslagna förhoppningar under hennes korta -Stockholmssejour, men det fordras ganska mycket, innan ett bortskämdt -lyckligt barn hinner uppfostras till en allvarlig, pröfvande kvinna. Nu -satt hon där i sin skiftande plyschdräkt med garnityr af äkta hermelin -och sin djärfva amazonhatt, monterad med en massa dyrbara, hvita plymer, -satt deltagande och ändå säker att kunna trösta. Så rik, som hon var, -fanns väl ingenting omöjligt. Hon lade med en käck åtbörd sin portmonnä -af krokodilskinn ifrån sig på bordet. Den liksom dansade ur hennes hand -af glädje att kanske få öppnas till ett godt ändamål. - --- Vill mamsell vara snäll och låta min kusk få något -- hvad han vill -ha -- då sitter jag tryggare, sade hon plötsligt. - -Amelie styrde raskt om detta, och när hon kom in igen, fortsatte Gunvor -det påbörjade ämnet genom att fråga: - --- Har ni mist någon kär anhörig, eftersom ni säger, att ni är så ensam -_nu_? - --- Nej, jag har inga anhöriga, men -- jag hade en vän. - --- En -- en flickvän. - --- Nej. - --- Är han död? - --- Ja, för mig, fru grefvinna. - --- Å, han kommer nog igen -- hoppas ni inte det ibland? - --- Jo. - --- Ja, se, det visste jag. Tala om för mig, när han kommer; jag skall -gärna ställa till bröllop. - --- Å, grefvinnan misstar sig, det ... Amelie tystnade och blef blodröd. -Hvarför hade hon gifvit denna förnäma främling, en af _hans_ jämlikar, -sin hemlighet. Var det därför, att hon lockade så vänligt med sin klara, -mjuka stämma, och därför att Amelie eljest alltid måste pressa smärtan -fast inom sig, den gnagande ångesten öfver att _han_, som utgjort hennes -korta, otillåtna, men så härliga lyckodröm, rest utan ett ord till -farväl, och förgäfves hade hon väntat bud eller bref. Han hade väl -»lekt», som det glada uttrycket löd, med den lilla cigarrflickan, -»lekt»; den leken skulle visst ge henne döden. - -Ett par kunder kommo in, och Amelie expedierade dem artigt. När de gått, -reste Gunvor sig och kom lifligt fram till disken. Hennes ögon strålade -af den oförvägna idé, hvilken plötsligt runnit upp i hennes hjärna. - --- Är ni ledig om söndag eftermiddag? frågade hon. - --- Ja, från fyra till sju. - --- Ni åker skidor, förstås. - --- Ja-a. -- Amelie kunde ej hindra att en glimt af skälfvande glädje -upplyste hennes ansikte, och ändå var det ju omöjligt, alldeles omöjligt -... - --- Då ska vi båda åka tillsammans en timme före min middag. Ni vet, hvar -jag bor. Möt mig där utanför strax efter fyra. Adjö så länge! - -Unga grefvinnan skyndade ut; hon ville ej bli vare sig tackad eller -blygt motsagd. - -Hon var alldeles oemotståndlig på sina visiter den dagen, en smittande, -värmande solstråle, glad och vacker och fraiche. Visserligen kom hon med -ett och annat infall, som ej passade i den högförnäma kretsen, men man -jollrade behändigt bort det. Hon var så ung än och så söt. - -Haqvins grand-tante, friherrinnan Stjernevall, häpnade dock, när Gunvor -förtroendefullt berättade om sin förmiddagsvisit i konditoriet, och att -hon tänkte roa den stackars lilla instängda flickan, som var så ensam. - --- Det menar du inte, mitt barn. Det är så sött och rart tänkt af dig, -men inte kan du själf -- låt en af tjänstfolket. - --- Nej, tant, det är en fin, bildad flicka. - --- Hm! En sådan där liten människa kan vara så bra innanför sin disk, -men utanför den är hon luft för oss. - --- Inte för mig. - --- Jo, lilla Gunvor, det är hon. I stora världen får man vara dubbelt -försiktig med sitt rykte; det, som går an för småfolk, duger inte för -oss. - --- Stora världen borde väl framför allt vara storsint. - --- Mitt söta barn, du blir så echaufferad! Vi ska' tala om något annat. -Det här skall jag göra upp med din man. Hvad skall vår lilla, charmanta -Gunvor ha för klänning på Amaranten? - -Men Gunvor hörde inte på den diplomatiska vändningen utan frågade -häftigt: - --- Skall tant göra upp det, som uteslutande rör _mig_, med min man? - --- Han är ditt stöd, min ängel! Gläder du dig åt Amaranten, lilla vän? -du får nog dansa med kronprinsen. - -Gunvor kunde knappt styra sin harm; så försmädligt hade hon aldrig förr -blifvit behandlad. Farmor hade aldrig krupit och hycklat. Ärlighet, -sanning och högas som lågas lika människovärde hade hon lärt Gunvor. - --- Tant får ursäkta, men jag kan inte tala om ett och uteslutande tänka -på ett annat, sade hon med omedveten värdighet. Hvad är det för ondt i -att jag åker skidor med Amelie Sterner? - --- Den lilla konditorimamsellen, menar du? Det är opassande, mitt söta -barn. - --- Hvem kan stöta sig på det? - --- Hela societeten. - -Gunvor teg, slutligen sade hon trotsigt: - --- Min farfars far kom invandrande från Savoyen och sålde gipsbilder, -vet societeten det? - --- Det anar jag inte, men däremot vet den, att Haqvins farfar var Karl -Augusts och sedermera Karl XIV:s Johans högra hand, det är allt, som -behöfs. Din släkt är kanske litet obskur, men du är nu höjd genom din -man. Brageätten är en af våra främsta. Det får du aldrig glömma, det är -en ära att tillhöra den. - --- Den äran får mina pengar tacka för, svarade Gunvor utom sig. Detta -grandtantens med pipig, högförnäm röst framförda yttrande var det -bittraste och hvassaste hon hört, och hon försvarade sig med barnsligt -hätskt öfvermod mot angreppet. - -Friherrinnan Stjernevall däremot blef endast litet röd på den blåbleka -nästippen, men förlorade inte fattningen. - --- Min lilla vän, sade hon med lätt vibrerande röst, pengar är visst en -makt, när de åtföljas af fin takt, eljest förråda de sitt ursprung från -en eller annan disk, dit de lagts af smutsiga fingrar. Och det är ju -klart, att om den, som ej kan taga vara på sin personlighet och göra sig -värdig sin ställning, har man bara ett att säga: _en parveny_! Au -revoir, mitt söta barn. Vi träffas väl på excellensens middag om -torsdag. - -Gunvor tog tigande afsked; hon skämdes öfver sin egen häftighet, men -kunde ej förmå sig att be om ursäkt, ty det var dock hon, som blifvit -mest förödmjukad. - -Vid hemkomsten berättade hon genast alltsammans för Haqvin och väntade, -att han skulle ställa sig på hennes sida, men när han suttit tyst en -stund, utbrast han brutalt: - --- Hur fan kan du bära dig så hufvudlöst åt? - --- Din grandtant retade mig. - --- Ja, det blir en sak för sig, men med den där mamsellen. Är du så -enfaldig, att du inbillar dig, att jag skulle tillåta min hustru, -grefvinnan Brage, något så opassande? - --- Jag behöfver inte din tillåtelse. Jag kan åka skidor lika bra utan -den. - --- Nej, jag bestämmer öfver dina handlingar. - --- Du? - --- Ja, jag, _din man_! - -Hans blåa, vattniga ögon simmade öfver i morskt själfmedvetande. Och -Gunvors mod sjönk inför denna blick. Hon satt tyst. Han hade tagit -makten ifrån henne genom att påminna henne om hennes själfvalda -omyndighet. - --- Jag kan inte såra den unga flickan med ett återbud, mumlade hon. Jag -hade så gärna velat göra henne litet glad. Nu blygs jag att gå in där -mer. - --- Du skickar naturligtvis betjänten. - --- Nej, nej, då får Beat-Sofi gå. - --- Som du vill, sade Haqvin likgiltigt. Hvad skall du roa dig med i -kväll, min lilla Fagerlin? jag har lofvat mig bort på spelparti, men -först få vi båda fara till grandtant. - --- Inte jag. - --- Du är tvungen. Man brukar inte vara ohöflig i societeten. - --- Men falsk och smickrande och hal ... Haqvin, kan du låta mig slippa -krusa för alla de där nåderna, som bara tåla mig för mina pengar? Ingen -bryr sig om mig för min egen skull! Snälle, rare Haqvin, låt mig få gå -och komma som jag vill och gif mig en stor penningsumma att röra mig -med, så att jag kan hjälpa de fattiga! De här bjudningarna, där man -sitter som en papegoja i bur och bara apar efter, äro så odrägliga. Jag -hade tänkt mig hufvudstadslifvet helt annorlunda. - --- Du har inte hunnit sätta dig in i det än, det är alltihop. Du kan väl -begripa, att jag inte kan ge dig pengar att kasta ut på gatan. Vi hjälpa -ju folket, när det är basarer och sådant. Du skall emellertid slippa gå -till grandtant, för du skulle bara trassla till det. Men glöm inte att -klarera saken med mamsellen. - -Strax efter middagen fick Beat-Sofi gå med budet. Gunvor hade skrifvit -en liten vänlig biljett, att hennes man ej tillät henne åka skidor, då -han var rädd, att hon skulle förkyla sig. - -Minnet af denna lilla händelse bleknade mycket fortare bort än Gunvor -föreställt sig. På den ena balen efter den andra blef hon aftonens -drottning, och hon insöp begärligt det fina smickret, trodde oskyldigt -på många komplimanger, skrattade godt åt andra och lät sig dag från dag -föras bort i hvirfveln af nöjen. - -Men snart kom tröttheten igen, den var nu rent fysisk. Unga grefvinnan -började se något blek och ansträngd ut, och när hennes blick fästes på -mannen, kunde hennes ansikte få ett obevakadt uttryck af leda. De hade -nu vistats i hufvudstaden i öfver tre månader, och säsongens -festligheter började få en mattare prägel, blefvo färre allteftersom -kvällarna ljusnade och längdes. - -Haqvins spelklubb, som företagsamma vänner arrangerat åt honom, lefde -däremot med friskt lif, och när han kom sent hem på natten, väckte han -vanligen Gunvor med sitt bullersamma inträde i sängkammaren. Men han var -alltid gemytlig och kunde skrattande försäkra henne, att nu hade han -haft »en förbaskad otur igen». - -En dag bad Gunvor honom om ett par hundra kronor. - --- Hvad skall du ha dem till? Du har ju nyss fått till din toalett, sade -han myndigt. - --- Jag har lofvat en stackars sjuk, utarmad hustru att hjälpa henne med -hyran. Mannen har nyligen dött i lungsot. Hon och hennes fyra små ha -ingenting att lefva af. - --- Hvar får du tag i alla trashankar, Gunvor? - --- Jag söker upp dem. I början bad jag ju, att du skulle följa med till -de fattiga, men du ville inte. - --- Nej tack! Och lika litet vill jag, att du i barnsligt oförstånd -slösar bort stora summor. - --- Hur mycket förlorade du vid spelbordet i går afton? Jag tyckte, du -sade tre hundra kronor. - --- Det är min ensak, skulle jag tro. - --- Nej, sade hon hårdt, det är det inte. Du har mindre rätt än jag. - --- I hvilken lag står det? - --- Det vet jag inte, men det är så. Hon vände sig plötsligt bort och -tillade otydligt: Du tvingar mig så ofta att vara stygg och simpel, och -nu, om någonsin, ville jag endast vara god. Haqvin, gif mig pengarna för --- barnets skull. - -I detsamma knackade det diskret på dörren. - --- Kom in! ropade Haqvin. - -Betjänten räckte bugande fram ett telegram på en liten silfverbricka, -hvarefter han ljudlöst drog sig tillbaka. - -Haqvin slet upp det; där stod blott: - -»Farfar dödssjuk -- kom genast.» - --- Jag får resa hem i kväll, sade Haqvin ganska lugnt och gaf Gunvor -telegrammet att läsa. Det blir nog för ansträngande för dig att göra dig -så hastigt i ordning, men håll dig beredd. Det blir kanske slut för den -gamle nu. - --- Är du mycket orolig, Haqvin? - --- Nej, man kunde ju inte vänta annat än att farfarsgubben skulle gå -bort. - --- Men du håller väl innerligt af honom? - --- Visst -- visst! ... Hör, Gunvor, om det skulle behöfvas, får du be -grandtant hjälpa dig med sorgsakerna, så att du får precis så bredt -crêpe på klänningen, som det skall vara. Jag telegraferar naturligtvis -genast vid framkomsten. Du får inte resa ensam ner. Om du blefve skrämd -eller något, kunde det inverka menligt på barnet. Ja, jag är ju också -rädd om dig, lilla Fagerlin. Stanna därför här, tills jag kan komma och -hämta dig. - --- Du talar, som om farfar redan vore död, inföll Gunvor uppskakad. - --- Jag ponerar endast, mitt söta barn. Det är nödvändigt. - -Gunvor teg, men i denna stund kände hon vämjelse för den förtorkade, -känslofattige egoist, som skulle vara hennes allt. Hennes inre var ännu -så starkt och obrutet, så sjudande af opposition mot allt lågt och -smått. Hon förstod ej att jämka och finna sig tillrätta med halfhet utan -slungade sin ungdoms hänsynslösa bannstråle mot det, som väckte hennes -harm. - -Det telegram Gunvor följande dag erhöll från Haqvin underrättade henne -om att gamle grefven var död, och i bref sade han henne senare, att -farmor och han kommit öfverens om, att det vore nyttigare för Gunvor att -stanna i hufvudstaden, till dess begrafning, bouppteckning o. d. var -öfver. Då skulle Haqvin hämta henne ned till Bragehall, där de i -stillhet finge tillbringa sorgåret. - -Farmor skref samtidigt: - -»Min lilla Gunvor! - -Vore det inte för din skull, hade jag endast ett att bedja om: »Herre, -nu låter du din tjänarinna fara i frid! Men jag vet, att mitt arbete ej -är afslutadt, fastän dagen är liden. Du behöfver mig; dina bref säga mig -det ständigt, om också blott emellan raderna. - -Om min saknad, ja, så underligt det kanske låter i dina öron, min -tröstlösa sorg, har jag ej många ord att säga. Han, som aldrig fick taga -min hand i sin för lifsfärden, gjorde det så tryggt i döden. Jag tyckte, -att jag följde honom ända in i det stora mörkret, där måste jag lämna -honom och gå ensam tillbaka. Det var bara en tankestig, men den gjorde -mig dödstrött. Kära Gunvor, måtte du aldrig få erfara, hvad det vill -säga att mista i lifvet och mista i döden. Gud bevare dig för de sorger, -som ingen tröst ha! Men skulle de komma, så låt ej världen se, att de -krossa dig. Världen förstår sig inte på klubbslag, den dödar med -småsten. - -Ett får du lofva mig, Gunvor, nämn aldrig honom, som gått, ty du skulle -tala om honom som om en död; och i mitt minne måste han vara lefvande, -för att jag själf skall kunna lefva. Jag följer hans stoft till griften, -men inom mig bor hans själ som en klar låga. Det är din gamla farmors -helgonlampa, Gunvor. Den slocknar först, när jag själf får ro. - -Kärlek är af många slag, men den, som härdats i smärta, är den starkaste -men också den mest kräfvande. Den har gifvit helt för att också kunna -taga helt. - -Lef väl, mitt barn, och tänk med dina bästa tankar på honom, som i -öfvermorgon bäres bort från sitt älskade Bragehall. - - Din tillgifna farmor - _Margareta Eiden_.» - -Långt senare skulle Gunvor rätt förstå detta brefs betydelse. Nu fann -hon det endast underligt. Och när hon i början af maj kom till -Bragehall, där farmor tog emot henne alldeles som vanligt, tyckte hon, -att också detta var besynnerligt. Hon hade väntat sig farmor stapplande -och tärd, men hennes gestalt var rak och spänstig som förr och blicken -fast och klar, nästan fjärrskådande. Endast kring munnen hade uttrycket -förändrats. Läpparna skälfde ofta som af instängd gråt. - -Af sorg märktes för öfrigt litet eller intet på Bragehall. Unga -grefvinnan blef bortskämd och fjäsad mer än någonsin. I farmors närvaro -blef Haqvin ånyo den exemplariske äkta mannen, som gjorde allt för sin -lilla hustru. Lifvet log mot Gunvor med idel solskensdagar, och hon -glömde vintermörkret, men hennes känslor för Haqvin kunde aldrig komma -högre än till passiv tillgifvenhet. - -På hösten, när de gula löfven började sin ringdans i parken och -flyttfåglarna i stora skaror begåfvo sig mot söder, kom där ett nytt lif -i det gamla slottet. På de fina spetskuddarna hvilade en liten grefvinna -Brage, och öfver den sidenklädda vaggan böjde sig ett misslynt ansikte, -och grefve Haqvin mumlade: Du skulle ha varit en gosse! - -Men han försonade sig dock tämligen snart med ödets gåfva. Flickan var i -alla fall en Brage; och han kunde ju också få en son. Hvarför skulle han -inte få det? Han mindes knappt, att han önskat sig något förgäfves. - - - - - SJUNDE KAPITLET. - Lyckoriddaren. - - -Det ringde och ringde från byns lilla kyrka: »Bing, bång! -- bing, -bång!» klungo tonerna upp mot den klara, blåhvita vårhimlen, där de små -skyarna drefvo fram och åter likt glidande, oroliga fåglar. - -Solen lyste i flamrödt guld, bronserande kyrkogårdens knöliga pilar och -kom de kring klockstapeln glammande kajornas fjäderskrud att skimra i -metallglans, under det att gråsparfvarnas vadmalsrockar blefvo -oförändrade, endast föreföllo ännu tarfligare mot guldet öfver den -bruna, fuktiga sanden och öfver grafkullarnas svartmålade kors. - -Eric Gyldenlo, som satt i gästgifvargårdens bästa rum och såg ut genom -fönstret, allt under det han lyssnade till klockklangen från den -mossbelupna stapeln, lät halft ofrivilligt minnena fira sin -uppståndelsefest, sin ljusa, vårliga påskhelg. - -Han satt med det ädelt formade hufvudet stödt mot handen och blicken -riktad ut mot slättens grågula sädesstubb, öfver hvilken välbekanta -stora, hvita fåglar, svartvingade, men med lysande, röda näbbar och ben -långsamt sänkte sig i gungande rytm. Hans barndomsvårars älskade -drömfåglar! Skulle han då än en gång få se dem en påskdag med jäsande -väntansfull aprilstämning öfver all naturen. - -Gästgifvarens lilla rappa jungfru, hvilkens bevågenhet han i går vunnit -med att försöka, om tioöringar kunde ligga kvar i groparna på hennes -kinder och sedan låta henne få dem, så många han hade, gläntade nu på -dörren. Hon visste nog, att Eric Gyldenlo var en fin herre men tänkte -just därför, att det kunde roa honom att se annat högt herrskap, och hon -ropade gladt på sitt breda landsmål: - --- Kom, kom, ska harren få se grefvens på Bragehall. Hun, onga -grefvinnan är nå'et af de' grannaste en kan se, og deras agedon sedan, -med vapen bå' etter og fram. - -Eric Gyldenlo reste sig skrattande och gick mot dörren. När han kom till -flickan, tog han henne om lifvet och svängde henne hurtigt rundt: - --- Du är också grann, Bolla! - --- Skynda sej att se nu, uppmanade Bolla ifrigt, ty själf var hon -lifligt intresserad af ståten; dom ska te körkan. Ser harren onga -grefvinnan? - --- Ja, hon är vacker. - -Med händerna i fickorna, barhufvad och nonchalant stod Eric på -gästgifvargårdens höga porttröskel, och bakom honom stack Bolla fram -sitt burriga hufvud för att beskåda herrskapsvagnen. Suffletten var -uppslagen, och Grefve Haqvin skulle ovillkorligen ha känt igen sin -vapenbroder, om han sett åt det hållet, men han stirrade slött rakt -fram. - -Hvem var den gamla damen, som satt bredvid grefvinnan? frågade Eric, när -den vapenprydda landån, dragen af fyrspann, passerat. - --- Farmor Eiden. - --- Farmor? -- Hvems farmor? - --- Onga grefvinnans, vet 'en. Hun kallas alltid farmor Eiden af folket, -och det är nok hun, som regerar på slottet. - --- Såå, grefven då? - --- Ja, han fedar sig; han är så tjock, att han knappt kan gå. Han åker -jämt, og så söfver han. - --- Sofver han _mer_ än förr? - --- Ja, dom säjer; han söfver mytje mer än glytten, lilla grefvinnan, -menar jag. - --- Hur, hm, där finnas småttingar också. - --- Baraste en, dom kunde ha't en påg me' ve detta laget. - --- Han kanske kommer, Bolla, de ha väl inte varit gifta så länge? - --- Fem år te nästa februari. - --- Det vill säga nu något öfver fyra. Grefvinnan såg inte glad ut. Hvad -vet ryktet? - --- Ocket? Jaså, harren menar, hvad folket snackar! Inte ett fnyk. Farmor -Eiden håller alltihop innanom de tjocka murarna på slottet, de säjer -dom. - --- Och grefven sofver på saken? - --- Ja, og så spisar 'en som en varg. - --- Du är ändå rätt väl underrättad, min kära Bolla, sade grefven med ett -svagt leende och gick in igen. Naturligtvis skulle det gå därhän, att -Haqvin blef försoffad; han hade inga möjligheter åt annat håll. Men det -var synd om det lilla flickebarnet, som skulle hålla till godo med ett -dylikt köttstycke. - -Ett cyniskt, fult drag gled plötsligt som en vanställande mask öfver -Eric Gyldenlos ansikte, när han fortsatte sin tankegång: - --- Nu kan jag då stundtals ge henne skadeersättning. Hon blir en -akvisition att fördrifva ledsnaden med. Godt, att det bara är en -försvarlig ridtur emellan Lögenäs och Bragehall. - -Lögenäs var ett litet förfallet, uråldrigt gods, som Eric helt oväntat -fått ärfva, och han ämnade nu slå sig ned där och lefva på hvad »den -egna torfvan afkastade», som han skämtande sagt vännerna. Redan följande -dag skulle han installera sig och sitt bizarra bohag i de bristfälliga -rummen. Hans hundar och Nilla, den enda tjänsteanden inomhus, hade farit -i förväg. - -Tanken på den väntade leken med unga grefvinnan förflyktigade snart; -- -han hade lekt så ofta med kvinnor, att han kunde det nöjet utantill, men -dock kunde han aldrig upphöra. - -I dag hade han emellertid sin vemodsljusa, goda stämning: den då han -ångrade och drömde och i tusen veka önskningar återkallade den tiden, då -han velat bli »man och människa». - -Nere i trädgården på den smala rabatten mot söder, där hasselhäcken -skyddade för det skarpa luftdraget, och där jorden var uppluckradt fet -och frodig, böjde sig två friska, ranka, gula liljor ur sitt knippe af -svärdshvassa blad. De stodo där som två unga skönheter, omedvetna om sin -egen fägring, men med något oändligt jublande lyckligt öfver sitt väsens -fullhet. Sakta vaggade de fram och åter, som genomdallrades äfven de af -klockklangen. Eric, som ånyo tagit plats vid fönstret, tyckte att -påskliljornas fina mandeldoft trängde genom det grönskimrande glaset in -till honom. - -Den brandgula blombägaren vidgade sig begärligt, medan den i alla porer -insöp solljuset, luften, de tusen dofterna från skog och mark, under det -den sexuddiga, matt krämfärgade stjärnan omkring sträckte sig -lättjefullt mot de olivgråa bladen. - -Å, hvad han kände dem väl, dessa smidiga påskliljor! Som liten hade han -kallat dem »kungens bägare», och det var han, Eric Gyldenlo, som var -kung öfver hela den skånska slätten, öfver bokskogar, slott och -glimmande sjöar. - -Och nu ...? - -Klockklangen hade tystnat; byn låg i stilla sabbatsro. Eric kunde tänka -eller drömma, hvilket han behagade, utan att bli störd, och han valde -att drömma. Han hade tänkt så mycket därute i lifvet, där tankarna -sargas blodiga eller poleras släta mot hundrade kuggar. - -Han drack förtrollad mandeldoft ur »kungens bägare», drack sig ung, -viljestark och modig igen och såg ut öfver slätten som den gången, när -afståndet bedrog, därför att luften var så genomskinligt klar. - -När dimman föll ute i lifvet, hade han gått vilse och aldrig funnit -rätta vägen mera. Drömmens krönte kung miste sin krona. - -Eric greps af en oemotståndlig längtan att äga påskliljorna, hålla dem i -sin hand och stryka öfver deras lena, skälfvande hud. Han tog sin hatt -och gick ut i trädgården. - --- Får jag köpa de här blommorna? frågade han gästgifvaren, som stod där -midt i solen, ståtlig att skåda, i röd ylleami, gul skinnväst samt en -bred talmikedja dinglande på magen. - --- Köpa blomster! -- Tag dom bara! - --- Tack och heder! - -Han bröt dem varligt och stod sedan länge och betraktade dem, men de -hade ej längre något berusande Alexandervin i sina djupa bägare, endast -tomhet och vemod. - -Med liljorna i handen gick han långsamt ut genom grinden de få -stenkasten upp till kyrkogården. - -Hvarför? Erik Gyldenlo visste sällan skäl för sina impulser; de föddes -af stämningen. Möjligen kände han, att allt det brustna inom honom -lättare skulle söfvas till ro i dödens närhet, än där allt talade om lif -och uppståndelse som i trädgården. - -Han gick mellan grafvar, de flesta vårdade, blomsterprydda, märkta af -saknad och kärlek, en och annan förfallen och glömd. - -Framför en grafkulle, prydd med ett hvitt marmorkors och en vacker, -nyligen ditlagd krans, stannade han tvärt. - -På korsets gyllene bokstäfver lyste solen med ett helt strålknippe, och -Erik läste: - - - AMELIE. - - Sof, oroliga hjärta, sof! - Glöm hvad världen har ljuft och ledt; - inga tankar din frid förstöre, - inga drömmar din hvila. - -Det fanns ingen upplysning vare sig om födelse- eller dödsår eller om -hvem, som rest vården. Det tycktes vara meningen, att hon skulle få vara -en af de tysta slumrare världen fort glömmer. Men Eric Gyldenlo stirrade -oafvändt på korsets solomstrålade namn, och han lät sina påskliljor -falla ned på kullen, bara för det minnes skull, som detta namn väckte. - -Amelie! Lilla Amelie, hon var en af de få förälskelser, som trängt -djupare än till hans väsens ytterhud. Och han hade till och med ibland -känt bittra samvetsagg öfver att han rest utan farväl till henne, den -lidelsefulla, älskande unga kvinnan. Amelie Sterner! Hvar fanns hon nu? -Hade hon glömt honom? Han fick en plötslig ingifvelse. Hvarför icke! Det -vore just ett steg, som kunde anstå »galna grefven» att taga! Han skulle -söka upp henne, den lilla cigarrflickan med de trollska ögonen och den -mjuka, villiga munnen. Han skulle taga henne i sin famn och sjunga för -henne den sång, hon aldrig tröttnade att höra. Och han gnolade sakta, -utan hänsyn för att högmässan ännu pågick därinne i den lilla, fromt -hvita kyrkan. - -Nå, ingen kunde höra de smekande ljuden, om inte någon vänlig luftvåg -förde dem med bud till lilla Amelie. - -Erik log åt sin fantasilek. Hur hon skulle se på honom med stora, -skimrande ögon, när han efter så lång tid stod framför henne igen och -sade: - --- Nu, Amelie, skall jag infria löftet i kungsvisan, du skall bli min. - -Hon skulle nog först svara, med den strålande blicken i hans och tätt -tryckt intill honom: - --- Din är jag redan. - -Men hans ord skulle få färgen att stiga på hennes kinder och hennes veka -mun att le. - --- Amelie, du skall bli min fagra grefvinna, fru till Lögenäs. - -Just nu brusade utgångspsalmen, men Eric märkte det icke; han sjöng -halfhögt: - - »Jag är Erik, vackra drömmars kung: - smidd af månestrålar känns ej kronan tung. - Gråt ej, barnet mitt, - så blir riket ditt! - Kung Erik leker på luta.» - -Det var den sången hon hållit så mycket af och han skulle sjunga in i -den nu som då hela sitt ensamma hjärtas längtan efter kärlek. Ack, att -hon bara icke glömt honom, att hon vore mäktig att än en gång lyda kung -Eriks smekande bön: »Låt oss älska blott i vårens ljusa natt». Han -förebrådde sig plötsligt med svidande ångest, att han gifvit henne -tillfälle att förgäta. Hon hade förstått honom som ingen annan, hon -hade, om ock endast kort, varit hans »tankes sol». - -Vördnadsfullt, ledd af det allvar, som i detta ögonblick bodde inom -honom, tog han af hatten och hviskade: - -»Du Amelie, som sofver här, främling för mig, fast du bär hennes namn, -mana godt för min lycka.» - -Han ämnade aflägsna sig från grafkullen, men då just nu folket strömmade -ut från kyrkan, föredrog han att ej korsa deras väg. - -Haqvin, med farmor Eiden under armen, kom ibland de första. - --- Det står någon vid din skyddslings graf, sade han och vände sig om -mot sin hustru. - --- Ja, jag ser det. - -Haqvin tittade igen. Han tyckte sig känna igen denna smärta, eleganta -gestalt. - --- Jo visst, utbrast han ovanligt lifligt, det är ju Eric Gyldenlo, han, -som nyss ärft Lögenäs. - -Farmor släppte Haqvins arm. - --- Kanske du vill gå och hälsa på honom, sade hon vänligt, så följer -Gunvor mig ned till vagnen. Du kommer väl snart efter? - --- Ja, om ett ögonblick -- men kanske jag tar honom med till middagen; -det passar ju bra, efter Edelcronas komma. - -Gunvor skiftade färg men gjorde ingen invändning. - --- Det var ju underligt, att grefve Gyldenlo stod vid din lilla -barnfrökens graf, sade farmor, när hon och sondottern blefvo ensamma. - --- Det var nog en slump, svarade Gunvor kort. - --- Ja, naturligtvis. Han lär annars haft godt om galanta äfventyr. -Sådana män borde strängt taget förnekas umgänge i sällskapslifvet, men i -stället tränga de sig fram öfverallt som ogräs. Jag skulle önska, att -Gyldenlo läte bli att slå sig ned på Lögenäs. - --- Hvarför det, farmor? frågade Gunvor frånvarande. - --- Därför att -- att ogräs också lätt kommer in på grannens ägor, och -åtminstone Bragehall borde få ha frid nu. Det har gått tillräckligt -många stormar öfver det. - --- Hvad är du rädd för? - -Farmor tvekade. - --- Hans inflytande öfver Haqvin, sade hon slutligen. - --- Öfver Haqvin? -- Gunvor log ringaktande och det låg en underlig köld -i tonfallet. -- Honom kan väl ingenting rubba ur hans flegmatiska ro, -tillade hon nästan hårdt. - --- Hm, efter fyra års äktenskap känner du ännu inte din man, Gunvor. - --- Å jo, farmor, jag känner honom. - -De hade hunnit till vagnen och satte sig upp; strax därefter kommo -Haqvin och Eric gående, hvilken presenterades för damerna, hvarpå han -berättade, att han lyckats öfvertala grefven att följa med till -Bragehall och träffa gamla bekanta. - --- Välkommen, sade Gunvor stelt, i det hon makade åt sig klänningen för -att herrarna skulle kunna stiga upp utan att råka i kollision med den. - -Eric fick sin plats snedt emot Gunvor; han vände sig i konverserande ton -både till farmor Eiden och henne med några yttranden om trakten. -Slutligen sade han hastigt, som om denna tanke hela tiden sysselsatt -honom: - --- Hvem är den Amelie, som ligger begrafven på byns kyrkogård; det är -ett ovanligt namn såhär på landsbygden, tillade han osäkert, som för att -rättfärdiga sin nyfikenhet. - -Då Gunvor ej genast svarade, inföll Haqvin: - --- Å, det är en af min hustrus skyddslingar. Hon var barnfröken hos oss -en tid. - --- Jaså, således härifrån trakten? - --- Nej, från Stockholm. För första gången såg Gunvor på Eric Gyldenlo -med en klar, fast blick, full af förebråelser och stum undran. Hon hette -Amelie Sterner. - -Eric blef gråblek, och det föreföll, som om glansen i hans mörka ögon -slocknat. Långsamt hämtade han sig, och till både farmors och Haqvins -förundran återupptog han ämnet. De hade varit så säkra på att han skulle -lägga ned det, ty det var ju tydligt, att han stått i något förhållande -till den unga flickan. - --- Grefvinnan får ursäkta, att jag fortsätter mina frågor, sade han -vemodigt, och den sorgsna blicken sökte Gunvor, men är det den Amelie -Sterner, jag fruktar det måste vara, höll jag henne en gång mycket kär -och hade nu hoppats få föra henne som min brud till Lögenäs ... - -Grefve Haqvins torra skratt afbröt honom: - --- Nej, käre bror, det här blir för galet! Nog är man van vid dina -excesser, men att göra en sådan där liten mamsell till grefvinna det går -för långt. - -Eric rynkade de täta, svarta ögonbrynen. - --- Det här är inte något skämt, sade han kallt, spara därför din -munterhet. Finnes min lilla Amelie i lifvet och vill hon minnas mig än, -har jag lofvat mig, att hon och ingen annan skall bli min hustru. - --- Det löftet kommer för sent, sade Gunvor sakta. - --- För sent! -- Var det -- var det _min_ Amelies graf? - -Gunvor nickade tyst. - -Farmor fann Eric Gyldenlo ytterst obehärskad. En sorg skall bäras, ej -ropas ut åt andra att taga vara på. Och för öfrigt, hvad var äkta hos -denne lycksökare? Hur många hade icke trott på honom och blifvit -bedragna? Gick inte Märta Edelcrona där och suckade för hans skull? -Några löften hade han visserligen inte gifvit henne, men han hade -kurtiserat henne och förvridit hufvudet på henne. Sådana där fullvuxna, -personifierade kärleksgudar voro som lömska fiender; de dolde sina -förgiftade pilar bland blommor. - -Haqvin tyckte, att hela historien var opassande och en struntsak för -resten, utom det, att det var tur, att tösen dött, ty galne grefven -kunde nog annars varit i stånd att gifta sig med flickan. Nu vände han -samtalet in på hästar och jakt, de enda ämnen han behärskade. Eric -talade och svarade, men hela hans själ var i uppror af den underrättelse -han fått; han kände sig upprifven af saknad och längtan efter sitt sista -grusade drömslott. - -När de kommit fram till Bragehall och stigit ur vagnen, bjöd Haqvin af -gammal vana farmor armen för att hjälpa henne uppför trappan. - -Eric bugade sig för Gunvor. Hon lade sin hand på hans arm. En sekund -hejdade han henne. - --- Tala mera om henne, lilla Amelie, sedan, bad han, och tack för att ni -höll af henne. - --- Hon var som en främmande fågel, sade Gunvor varmt, en fången svan, -tänkte jag ibland. - --- Ni visste, att hon -- att jag haft henne kär? - --- Ja -- och att hon aldrig kunde glömma er. Stackars, stackars Amelie! -Hvarför skulle ni komma för sent. - -Hennes längtande, djupa blick strålade emot honom med ett outsägligt -vemod, och han såg, hur det ryckte kring de underligt trötta läpparna; -kanske var det mest sorg för henne som gått; kanske var det egen smärta -vid föreställningen om så mycken spilld lycka. - -Han lutade sig ned och kysste hennes hand. - --- En lyckoriddare kommer aldrig ohjälpligt för sent, sade han med ett -egendomligt tonfall. - -Gunvor drog undan handen och såg frågande på honom. - --- Hvad menar grefven? - --- Att jag redan mött ett nytt hopp att glädjas åt -- _er_ vänskap. Jag -ber inte om den; jag vinner den. - --- Amelie hade således rätt, sade Gunvor sakta, i det hon utan att -vidare begagna sig af hans erbjudna arm gick uppför trappan, en i dag -och en i morgon. Är det ett rikt eller -- ett mycket fattigt lif? - --- Det är jakten efter lyckan, svarade han allvarligt, ser ni, för de -män, som ej fått ett ansvar i världen, ett värf att fylla, blir kärleken -lätt drömmen om Österlandet. - -Hon stannade ett par trappsteg högre än han. Den smärta gestalten -föreföll imponerande hög i den långa, mörka klädesdräkten. Hennes blick -sökte inte honom, den tycktes spana mot fjärran mål och den låga, -distinkta rösten talade liksom förbi honom. - --- Ända sedan jag var en liten flicka, har jag trott på att hvarje -människa hade en lifsuppgift, en egen, personlig, som de inte kunde -undandraga sig, men sedan jag kommit ut i den s. k. stora världen, har -jag märkt, att _fördel_ af ett eller annat slag är allas sträfvan, och --- hon hämtade djupt efter andan -- en man, en verklig man, som vågar -stå eller falla ensam, har jag aldrig sett. De orda alla om kärlek och -vänskap och drömmar med oss kvinnor, jollra, som vi vore barn. Jag -skulle tusen gånger hellre vilja vara en krigares valkyria än en -veklings -- rodocka. - -Hon väntade ej, att han skulle svara något, vände sig blott om och var -med några lätta språng före honom uppe i vestibulen, där Haqvin stod. - --- Jag skall följa dig till ditt rum, sade han till Eric. Du vill väl -göra litet toalett. - -Gunvor såg ej ens efter dem, men hennes tankar upptogos dock af gästen. -Hvad hon för några år tillbaka i barnslig entusiasm och tro på kärlekens -seger lofvat, att sammanföra Eric Gyldenlo och Märta Edelcrona, brydde -hon sig ej längre om. Hon hade hunnit lära sig så mycket under sitt -äktenskap, att hon helst undvek att ens vidröra erotiska frågor. Hon var -rädd att då nödgas yppa något om sin egen tillvaro, om detta samlif utan -hållpunkt och förstående, som hon dag från dag släpade sig igenom, under -det hon dolde för alla den längtan, som tärde henne. - -Amelie, hennes »skyddsling», som de andra kallade den unga flickan, hade -varit Gunvors enda vän och förtrogna. Medan barnet sof under sitt -rosa-sidentäcke, hade de suttit och talat och talat i timmar med -hvarandra. Barnkammaren var deras tryggaste fristad, där fingo de vara -ostörda, och unga grefvinnan hade aldrig så ärligt gråtit ut sina svikna -illusioner som hos Amelie. - -Amelie grät däremot sällan; då hade hon kanske sköljt bort något af den -härjande saknaden. Nu förbrände den henne. Hon var en af lifvets -främmande fåglar; de, som måste dö, när vingarna stäckas. Hennes saga -började och slutade som tusen andras, det var bara det, att hon aldrig -kunde lära sig taga den som en vacker saga, en sommarnattens dröm; hon -ville, att den skulle räcka hela lifsdagen lång. - -När hon blef sjuk och Gunvor satt vid hennes säng med hennes feberheta -hand i sin, talade hon oftare, mera obehärskadt om Eric. - --- Han kunde bli så stor och så god; få makt öfver många, om bara _en_ -hade makt öfver honom, hade hon sagt. - -De orden erinrade Gunvor sig nu, och en het rodnad sköt plötsligt upp i -hennes ansikte. Om _hon_ kunde bli den, som på det sättet helgade -Amelies minne; den makt, som lärde Eric Gyldenlo att handla för andras -väl? Han hade tanklöst vållat så mycket ondt; godtgjordt blefve ju ej -detta, ty hans handlingar hörde till dem, hvarom det heter att »långa år -få gälda, hvad stunden brutit». Men ingen har brutit så, att han mist -alla möjligheter, trodde hon. - -Gunvor kände sig så gammalklok, så utom räkningen, när hon beslöt att -för sin döda väns skull taga hand om hennes älskade. Men när hon klädde -sig till middagen, öfverraskade hon sig med att önska, det Märta -Edelcrona ej längre skulle ha något inflytande öfver honom. Märta hade -blifvit en charmant världsdam, som för länge sedan upphört att se utåt -lifvets vidder. Hon ville ha en position och ett eget hem. Hennes -sträfvan var ett eko af de flesta societetsdamers. - -Farmor Eiden kom in till Gunvor. - --- Har du tänkt på placeringen vid bordet? frågade hon. - --- Nej, farmor! - --- Det har jag. Du bör taga unga Edelcrona, jag gamle baronen, Haqvin -friherrinnan och grefve Gyldenlo Märta. - --- Ja, det kan väl inte ordnas annorlunda. - --- Detta blir också bäst. - -Gunvor svarade icke; hon pröfvade en diamantnåls effekt mot håret och -stack den slutligen genom knuten. - --- Har du varit inne hos lilla Hillevi, sedan du kom hem? frågade farmor -ånyo. - --- Nej, jag har inte hunnit. - --- Haqvin var där en lång stund. - --- Jaså. Ja, han älskar ju barnkammaren. - --- Gunvor, det där tonfallet skulle du lägga bort, när du talar om din -man, och -- du borde tänka mer på ditt barn än på främlingar. - --- När har jag försummat Hillevi, farmor? - --- Nej, du _har_ inte gjort det, men jag ger helst mina varningar, innan -det är för sent. Kära barn, om vi inte lära oss älska våra plikter, döda -de oss under sin tyngd. - -Hon lade hjärtligt sin hand på sondotterns och såg henne in i ögonen med -sin fasta, målmedvetna blick. - -Gunvor stod alldeles stilla, till sist sade hon med skälfvande, het -röst: - --- Plikt och plikt. Det har du talat vid mig om, så länge jag kan minnas -tillbaka, farmor, men aldrig förr än nu har jag förstått, att jag också -har plikter mot mig själf. Det är min oafvisliga plikt _att lefva mitt -eget lif_. - -Farmor vände ej bort blicken; den blef endast strängare och mera -behärskande. Så nickade hon långsamt med det hvita hufvudet. Hon hade -hvarken hårklädsel eller mössa; de kortklippta, silfvergråa lockarna -fingo falla fritt. - --- Sitt eget lif vill hvarenda liten våg i oceanen lefva, sade hon -lugnt, men den ledes ändå af hafvets strömmar mot det bestämda målet. -Trotsa dig inte till något, som du kommer att ångra, Gunvor. Ditt barn -och din man är din värld. - -En vagn körde fram till porten, och sekunden efter anmälde -kammarjungfrun, att baron Edelcronas voro komna. - -Herrarna hade redan hunnit sälla sig till de nykomna, när farmor och -Gunvor kommo in i salongen. - -Skämtande stod Eric Gyldenlo lutad mot armstödet på Märtas stol. De -tycktes ha mycket att säga hvarandra och märkte ej strax värdinnan och -fru Eiden. - -Gunvor gick fram till Märta, som genast reste sig, omfamnade henne och -gaf henne en lätt kyss på hvardera kinden. - --- Förlåt, älskling, jag såg ej, när du kom in, sade hon med sin -vårdade, mjuka röst, grefven abstraherade mig; vi äro barndomsvänner, -som du vet, söta Gunvor, och nu gläder jag mig åt att vi bli grannar. - --- Ja, Märta har redan varit så älskvärd att lofva mig sitt bistånd i -hushållsfrågor, inföll Erik artigt, en mera förtjusande, hjälpande hand -får man leta efter. - --- Smicker, Eric, skrattade Märta road, men du får hålla till godo med -min hand, sådan den är. - --- Med tacksamhet. - -Han förde den till sina läppar. - -Gunvors djupa, tungsinta blick blef underligt mörk och ovillig; hon hade -visserligen i sällskapslifvet blifvit van både vid skämt, hvilket -snuddade vid allt och liksom solkade allvaret, och vid det ständiga -handkyssandet som en hyllning utan risk och ansvar, men denna gång -plågade det henne mer än någonsin. Hon sade sig, att det hädade Amelies -minne. Sig själf ville hon ju ej taga med i räkningen. - -Märta tycktes taga det som en naturlig sak, att Eric uteslutande skulle -vara hennes kavaljer, och hon var uppslupppet glad och förtrolig mot den -återfunne barndomsvännen. De drucko för »gamla minnen» och Gunvor hörde, -hur än Märta, än Eric frågade: »Kommer du i håg det?» - -Först vid slutet af middagen höjde Erik sitt glas mot Gunvor. Han gjorde -det allvarligt och utan ett ord, men hans blick sade henne, att i den -stunden ref ånyo smärta och saknad inom honom efter henne, som han -kallat sin »tankes sol». - -Hon fick tårar i ögonen och undrade bittert, om ej lilla Amalie var den -lyckligaste af dem alla, ty döden måste väl äga mer trygghet än lifvet. - - - - - ÅTTONDE KAPITLET. - Jakttur. - - -Haqvin låg på alla fyra och agerade pustande och stönande björn, under -det Hillevi jublande red på hans rygg och skrek: - --- Hoppsan, nalle, hoppsan! Och så ska pappa brumma med, riktigt rysligt -hårdt. - -Haqvin lydde och brummade, så att det rungade i fönsterrutorna; men -snart orkade han icke fortsätta den ansträngande leken, utan befriade -sig från sin sprattlande börda. - --- Då ska pappa tala om en saga, kommenderade lilla grefvinnan och kröp -upp i hans knä. - --- En saga! Jag kan bara en: - - »Det var en gång en saga - så lång som en slaga, - så bred som en dörr, - har du hört den förr?» - --- Den är dum, förklarade Hillevi kritiskt, en annan! - --- Jag kan ingen. - --- Hvarför kan mamma så många och pappa ingen? - --- Därför att -- att -- ja, det vet jag inte. Nu får du leka med dina -dockor. - -Han ringde på sköterskan, som genast åtlydde kallelsen, strax därpå kom -Gunvor in. Hon gick fram till sin lilla flicka, strök det ljusa håret ur -hennes panna och sade vänligt: - --- Vill du åka med mamma till byn, Hillevi? - --- Ja-a då. - --- Men jag undanber mig, att du stannar vid fattiggården, inföll Haqvin. -Jag vill inte, att Hillevi skall vara därinne i snusket och eländet. - --- Kläd på Hillevi, vände Gunvor sig till sköterskan, därefter gick hon -ur rummet, följd af Haqvin, som smågnatade oafbrutet. - -I ett intill salongen gränsande kabinett stannade Gunvor. - --- Du talar så ofta om fattiggårdens snusk och elände, sade hon, hvarför -afhjälper du inte saken genom att bygga en tidsenligare bostad åt de -gamla? - --- Den har dugt i femtio år, så den duger väl nu med. - --- Skall du då aldrig förstå, att det är en skam, att vi inte använda -mer af vår rikedom till socknens bästa? frågade Gunvor och satte sig -trött på en närstående stol. Jag blygs öfver vår slapphet. - --- Du tråkar alldeles ut mig, Gunvor. Hvad fan skall du bråka med allt -sådant där för. Pengarna äro nog bra att ha. Vi ska väl ha något kvar, -när pojken kommer, du. Jag tycker det är en skam, att Bragehall inte har -en liten grefve. - -Han ville smeka henne, men hon drog sig undan. - --- Vill du inte sätta dig, Haqvin? Jag måste tala med dig om bokinköpen -till folkskolbarnens examen. - --- Det struntar jag i. -- Han gäspade ogeneradt. -- Det borde väl vara -lunchdags snart. - --- Efter du inte vill taga del i uppköpen, så rekvirerar jag böcker på -egen hand. Jag har också tänkt på några penningpris. - --- Det hörs, att du kommer från -- hä -- från de breda lagren, Gunvor, -du idisslar jämt om folket och folket. - --- Skulle man bedöma dig efter ditt hvardagsspråk, vet jag inte, hvart -du skulle hänföras, svarade hon hårdt. Min härkomst förnekar jag inte, -och jag är stolt öfver att mina förfäder förstodo bildningens makt. - --- Fruntimmer ska vara söta och snälla och inte viktiga. Det funnes väl -ingen hyggligare människa än jag under solen, om du inte alltid sloge -bakut. Vete katten, hur farmor fått tyglar på dig; jag kan det inte. - --- Din dressyr är möjligen inte den rätta. -- Men vi komma alldeles från -ämnet, och jag ämnar i dag tala med skolläraren om prisfördelningen. Jag -hade tänkt mig sex penningpris, tre åt gossarna och tre åt flickorna. - --- Åt flickorna! Nej, se det blir då ingenting af. De ska ut och tjäna, -och då få de, hvad de behöfva. - --- Men det är frågan om en uppmuntran till barnen. - --- Det måtte vara uppmuntran nog, att de få gå i skolan gratis. Låt bli -att krångla nu, Gunvor. Jag försäkrar dig, att de ha det så bra. Det -vore mycket bättre, om du gjorde upp matsedeln för vår middag om tisdag -åtta dagar. Det är en husmors plikt. Min farmors mor hade tolf barn, och -ändå visste hon på sina fem fingrar reda på allting i köksdepartementet. - --- Tack, Haqvin, din släkts antecedentia intresserar mig inte. Jag kan -endast beklaga, om de tolf högvälborna ättlingarna voro s. k. »värdiga» -afkommor. I den krets, där jag de senare åren vistats, fattas det två -saker: frisk luft och ordnade begrepp. - --- Gunvor -- farmor stod på tröskeln. Hon såg strängt ogillande ut, den -gamla. Det vackra ansiktet med sin breda panna och fasta haka såg -märkvärdigt litet visset ut, och hennes gestalt bibehöll sin -drottninghållning. -- Du gör mig sorg, barn. Jag har hört det mesta af -ert samtal, har lyssnat med flit för att kunna döma. Du talar om att -dina förfäder haft aktning för bildningen, men du själf tyckes inte ha -tagit det i arf, ty _hänsyn_ är en grundval för verklig bildning, likaså -själfbehärskning. - -Gunvor gick fram till den gamla och sade ödmjukt: - --- Förlåt, om jag gjort dig ondt, kära, kära farmor! - --- Det är till Haqvin, du skall vända dig, min flicka. Jag vet, att du, -Gunvor Eiden, Guldkonungens dotter, aldrig kan vara så lågsinnad, att du -_vill_ såra någon. - -Gunvor tvekade, men farmors ord hade träffat. Hon insåg, att hon förgått -sig och gick långsamt fram till sin man: - --- Förlåt mig, Haqvin, bad hon och räckte honom handen, men det fanns -ingen hjärtlighet i denna rörelse. - - * * * * * - -En halftimme senare steg unga grefvinnan och lilla Hillevi upp i den -eleganta jaktvagnen, kusken fattade tömmarna, och i raskt traf sprungo -hästarna genom den långa, nyknoppade lindalléen. - -Hillevi pratade och jollrade hela tiden, men Gunvor svarade tämligen -förströdt. Hon längtade i denna stund efter något helt annat än ett -barns joller, efter en god kamrat, en trofast handtryckning, en -människa, som förstod henne. - -Hon mindes, att sista gången hon varit i byn, hade hon träffat Eric -Gyldenlo vid Amelies graf. De hade talat länge förtroligt samman om den -döda, och hans ord värmde Gunvors frusna sinne genom sin äkthet och -innerlighet. Om han vore där också i dag, då skulle hon ej kunna motstå -frestelsen att taga den vänskap han en gång erbjöd henne. Hon kunde ej -längre stå så alldeles ensam och fattig midt i vårens rika lif. Det -måste ge af sitt signade solsken, sin dagg och sin doft också åt henne. - --- Mamma, mamma, titta! Två, som rider, ropade lilla Hillevi och drog -henne i kappärmen. Det är tant Märta och den där farbror, som jag inte -känner. - -Två ryttare sprängde i ystert galopp snedt öfver fältet och togo af på -vägen åt Lögenäs, där de blefvo borta i ett dammoln, som tornade upp sig -likt en guldvägg, när solen lyste på det. Gunvor hade hört deras glada -röster och muntra skratt ett ögonblick, innan de försvunno i -vägkrökningen. Hon slöt hårdt läpparna för att tillbakatvinga den -omotiverade snyftning, som hotade att bryta sig fram. Fanns det då -ingenting, ingenting för henne? Skulle hon aldrig få sin oro stillad, -sin längtan tillfredsställd? - -Framemot aftonen samma dag kom Eric ridande till Bragehall. Det var en -härlig kväll i början af maj och det gamla slottet låg badadt i den -nedgående solens ljus. De gråa murarna hade ett rosaskimmer öfver sig -och de många små blanka, blyinfattade fönsterrutorna tindrade som glada -barnaögon. Allt såg så ljust och vänligt ut, att Eric en sekund kände -sig frestad att vända om. Hvad skulle han, en fattig, farande sven, in i -denna hägnade lyckovärld att göra? - -Strax därpå sporrade han dock hästen, kastade stolt hufvudet tillbaka -och red i traf öfver den ekande bron. Vännen Haqvin passade icke för de -elyseiska jaktmarkerna, om han också fått ett byte från dem, men det -lyste Eric att också njuta af den ädla sporten. Nu hade han plats för -ett eröfradt kvinnohjärta. Saknaden var som ett tomrum i hans sinne, och -det kylde ut honom; han längtade ånyo efter kärleksvärme och famnande -mjuka armar, efter ögon, djupa af glöd och leende af stundens lycka. - -Han hoppade raskt af hästen; en betjänt tog emot den. Haqvin kom i -detsamma ut på trappan. - --- God kväll Eric, det var roligt att se dig. Välkommen! - --- Tack, Haqvin! Visittiden är kanske inte så lämplig, men ... - --- Ute på landet behöfver man väl inte tänka på sådant. Du vill väl -hälsa på fruntimren, innan vi draga oss in till mig och -- toddybrickan. - --- En sådan kälkborgare! Dricker du toddy hvar kväll? - --- Ja, säkert. - --- Hvad säger unga grefvinnan om det? - --- Det frågar hon inte efter. Hon har sina _högre intressen_, som hin -måtte ta för resten. - -Haqvin såg ej Erics ironiska leende och skulle nog ej heller förstått -det. De inträdde just i detsamma i salongen, där damerna sutto, farmor -handarbetande, Gunvor med en bok i knäet. Med en gladt öfverraskad min -hälsade hon gästen och glömde i detta ögonblick bort, att hon på -förmiddagen sett honom samman med Märta Edelcrona, och den missräkning -detta vållat henne. - -Eric slog sig ned och pratade lifligt utan att låtsas märka Haqvins -inviter att få honom med sig till den väntande toddyn. - --- Nu känner jag igen grefvens ögon, utbrast Gunvor plötsligt, det var -verkligen ni, som skrämde mig på min bröllopsdag genom att agera -slottets ande, den grå mannen. - --- Ja, hur kunde du komma på en så förryckt idé? inföll Haqvin, folket -blef alldeles vettskrämdt. - --- Verkligen! -- Eric skrattade som åt ett muntert tjufpojkstreck. -- -Ja, skall jag vara ärlig, drefs jag af lust att se Bragehalls nya -härskarinna, och jag glömde bort min spökdräkt, tänkte bara skymta och -försvinna. - --- Men hvarför hade ni någonsin skaffat er den kostymen? frågade Gunvor. - --- Har inte Haqvin berättat om våra ungdomsdårskaper i det förseglade -rummet? - --- Nej, aldrig. - --- Sådant passar inte för fruntimmer att höra, sade Haqvin och vaggade -långsamt sin feta kropp af och an i den amerikanska gungstolen. - --- Jag trodde, att du alltid varit en mönstergill ung man, Haqvin. -Gunvors röst blef kylig och stel, när hon talade vid mannen. - --- Skulle ni önska, att han vore ett blekansikte, som vi föraktligt -kallade de dådlösa, när vi lekte indianer i världen? - -Eric satt något framåtböjd, och hans lifliga ansikte framträdde skarpt -med alla sina skiftningar i den belysningen. - --- Nej, svarade Gunvor likgiltigt. - --- Nå, låt oss nu höra om era ungdomsupptåg, inföll farmor road. Hvad -skulle ni i det förseglade rummet att göra? - --- Det var Erics idé, sade Haqvin trögt. - --- Och den var lysande, du! Å, en sådan stämning! Man förflyttades långt -hän i tiden, blef vild och högröstad och lifslysten. Får jag afslöja vår -glada lek, Haqvin? - --- Ja-a, nu är det ju så längesedan. - -Eric berättade varmt och med starka färger om dessa nätter i det tysta, -sofvande slottet. Han gjorde skildringen till en glimmande saga ur Tusen -och en natt, dolde det råa och simpla, gaf det burleska en förfinad -form, lät sin fantasi spela in och förädla, mejsla bort ojämnheterna. -Det blef genom hans framställning till en lockande tafla, mystisk och -underlig, med något af Valpurgisnattens dämoniska kraft och något af -drömmens vekhet. - -Haqvin kände sig alldeles bortkommen. Hade han varit med om dylika -fester? det kunde han rakt inte minnas, och med ett flatskratt afbröt -han plötsligt Erics berättelse, i det han slog honom på skuldran med sin -köttiga hand. - --- Har galne grefven glömt, när vi buro ned honom i släden med dinglande -hufvud och slängande ben? frågande han. Pank var du också; du hade -spelat bort en rund summa. - -Det blef pinsamt tyst några minuter. Farmor nickade tankfullt. -- -Sanningen är ful, tänkte hon, men den står ändå som en god och pålitlig -vakt, där bedrägeriet vill fram. - -Slutligen bröt Eric tystnaden och sade vemodigt: - --- Nej, jag har ingenting glömt; det var efter den betan, jag dömde mig -själf fågelfri för flere år. - --- Och lefde som anakoret ett tillbakadraget lif? - -Eric såg på den gamla, raka frun, hvilkens stämma kunde ljuda som en -hårdt spänd sträng. Jaså, hon var draken, som vaktade prinsessan? Han -log och skakade på hufvudet. - --- Nej, fru Eiden, sade han nästan muntert, människorna, eller skall jag -säga kvinnorna ha alltid lockat mig in i lifvets lustgård igen. För -hvart förloradt Eden har man bjudit mig ett nytt, och öfverallt nästan -har den förbjudna frukten varit mest frestande. För att nå den, får man -ej vara tillbakadragen. - --- Jag skulle gärna vilja se det förseglade rummet, inföll Gunvor -lifligt, låt oss gå dit allesammans efter supéen. Det är månsken och -strålande klart, just den rätta stämningen. - --- Kära barn, det rummet står säkert stängdt i anledning af något -sorgligt minne, sade farmor allvarligt, det är orätt att leka bort det -förflutnas skuggor. - --- Tror fru Eiden på spöken? - --- Nej, grefve Gyldenlo, men på rättigheten för hänsofna andar att hvila -i fred. Minnen ha mera lif än någon af er unga anar, och bittra minnen -äro som tunga, rastlösa steg i mörkret. Må de åtminstone ha en fristad, -ifall de där få ro. Låt det förseglade rummet förbli stängdt. - -Farmor strök med handen öfver det silfverhvita håret och lät blicken -glida bort mot rummets dunkel, som såg hon någon där. - --- Vi kunde gå helt tyst, sade Gunvor sakta; ända sedan första kvällen -jag kom hit till Bragehall, har jag längtat att få se just det rummet. -Hvem vet, farmor, om det inte kunde bli en fristad för något ändå -bittrare än tunga minnen. - --- Hvad då? - -Farmor ångrade genast sin fråga; hon visste, att Gunvor skulle besvara -den ärligare än någonsin, nu när hon kanske omedvetet läst sympati och -förståelse i Eric Gyldenlos blick. - -Gunvor dröjde emellertid länge; hon såg bort mot Haqvin. Han lät just -höra ett svagt snörflande ljud och nickade till i sömn. Då sköt en -brännande rodnad upp i hennes ansikte, och med hård, klar röst sade hon: - --- Jag menar: gäckadt hopp. - -Hon reste sig och frågade, vänd till Eric: -- Har grefven lust att gå -ett slag i parken, innan det blir skumt? - --- Ja, med nöje. - --- Haqvin gör nog sällskap, eller hur? Fru Eiden lade kraftigt sin hand -på den inslumrades axel. Du har väl lust att promenera en stund? frågade -hon med höjd röst. - -Han såg upp. - --- Nu -- nej tack, farmor! Jag har litet att styra med inne hos mig. -Kommer du inte med, Eric? - --- Inte nu. Grefvinnan har varit så älskvärd att erbjuda mig sitt -sällskap i parken. - --- Jaså. -- Han tillade hviskande: -- Du, din spjufver, som aldrig kan -motstå kjoltyg. - --- Ring, Gunvor! - --- Hvad önskar farmor? - --- Min mantilj och hatt. - --- Skall farmor gå ut -- så sent? - --- Ja -- det är en skön kväll, och grefve Gyldenlo ser ut att ha en -stark arm att låna mig. - --- Både stark och villig, fru Eiden. Vore det frågan om att svänga den i -strid, skulle jag våga likna mig vid själfve S:t Göran. - --- Och mig -- vid draken då, ty prinsessans roll ger ni mig väl inte? -- -Farmor Eiden log fint. -- Ädle riddare, bli hellre mitt stöd än min -fiende, så skall jag visa er, att jag inte är något ondt fabeldjur. - -Eric bugade sig tigande och hjälpte artigt den gamla på med -ytterplaggen, men han tänkte, att denna gång svek klokheten henne, ty -kände Gunvor sig utspionerad och bevakad, skulle trots och åtrå tusen -gånger lättare kasta henne i hans armar, än om hon fått vara fri. - -Efter supén, när farmor Eiden dragit sig tillbaka och Haqvin blifvit -upplifvad af de starka toddar han i enrum njutit, föreslog han själf, -att de alla tre skulle undersöka »nästet däruppe». - -Gunvor tvekade. - --- Farmor ville inte, sade hon skyggt. - --- Men jag är din man, och jag vill, förklarade Haqvin myndigt. Du kan -ju för resten låta bli att komma med. Eric och jag gå ensamma. - -Eric stod tätt bakom Gunvors stol. Han lutade sig ned emot henne. - --- Det är synd och skuld däruppe, sade han lågt, ni är ren och god. Om -andarna skulle ha en fristad där, som er farmor trodde, ha vi vanhelgat -den med våra upptåg. Allt det förflutna kan inte ni sona, men er makt är -stor, vill ni använda den? - --- Bara till andarnas gagn? frågade hon osäkert. - --- Till gagn för lifvets oroliga andar, svarade han vekt. Följ med och -låt mig i er närvaro afbedja en svunnen tids felsteg. - --- Du talar som du tänkte gifta dig, då blir man alltid helig, inföll -Haqvin groft. Ska' du lyckliggöra lilla Edelcrona till sist? Hon har då -suckat i ny och nedan. - --- Jag tror, att jag saknar förmåga att lyckliggöra någon i den mening -du tar det, sade Eric afvisande. Tag reda på nyckeln nu, det är sent. - -Haqvin gick före de båda andra uppför trappan. Eric drog varligt och med -en vördnadsfull rörelse Gunvors arm under sin. - --- Hvarför darrar ni så? Fryser ni? - --- Nej, men jag är rädd. - --- För hvad -- för »den grå mannen», kanske. - --- Nej -- men jag minnes så tydligt en spådom. Delvis har den redan -slagit in. - --- Det kommer ni att berätta mig en gång. - --- Jag talar så sällan förtroligt vid någon. - --- Och längtar så ofta efter det -- inte sant? - --- Jo. -- Hon mindes, hur hon senast på förmiddagen i sina tankar sökt -honom för att få lägga sin hand i hans och be om hans vänskap. Hon -frågade häftigt och oförberedt, men ändå så lågt, att Haqvin, som hunnit -uppför vindeltrappan och nu sysslade med att läsa upp dörren, ej kunde -höra det. - --- Skulle ni kunna vara min vän -- ingenting annat? - -Skymningen dolde hans leende öfver hennes barnslighet och hennes naiva -försök att värja sig för hvad hon kallade synd. Han tryckte sakta hennes -mjuka arm intill sig och svarade dämpadt: - --- Hvad jag kan vara för er, vet jag inte än. Ödets tärning slår aldrig -jämna kast; vi lofva ett i dag, som inte morgondagen håller. - --- Det är alltjämt er lära, sade hon sorgset. - --- Nej -- nej, jag har en annan, och den skall jag en gång sjunga för -er, när ni själf vill lyssna. -- Grefvinnan skall akta sig här, tillade -han med förändrad röst, det steget är förrädiskt. - -Hon lät honom skydda och leda sig och, trots att hans arm endast helt -lätt vidrörde henne, kände hon dess smekande, ömma grepp, men hon var -icke lycklig öfver hans omsorger. Hon hade känt sig underligt besviken, -när han nästan undandrog sig den vänskap han vid deras första -sammanträffande var så villig att ge. Inom henne hade den storm börjat -brusa, som skakar ut i rymden tusen _hvarför_? likt vinddrifna blad. - -De behöfde ej tända ljus i tornrummet. Månen lyste in med en skarp, klar -glans, som kom föremålen att synas liksom större och djärfvare i -konturerna. - -Eric slog upp fönstren, så att den friska, svala vårluften fritt fick -strömma in. Haqvin tassade rundt på sina filttofflor, tittade på allt -och beskref omständligt för Gunvor, hur det gått till vid deras -dryckeslag. Han gjorde det så, att hon vämjdes och rysande vände sig -bort. Själf var han mycket road. - --- Ser du, ur de här dödskallarna drack man. Det var krus, som hette -duga, och vi slogo ihop gubbskallarna, så det knakade i deras pannben. -Här är pinbänken! Där satte vi den, som ville draga sig nykter ifrån -kalaset, och titta på ljusstakarna! Gediget kyrksilfver -- ljusen -nedbrunna ända i pipan. - --- Har grefvinnan sett på utsikten, den är hänförande, afbröt Eric -honom. Jag står och ser, hur mitt eget lilla torp skymtar fram vid -skogsranden, tätt vid Lögens strand. - -Gunvor följde riktningen af hans hand. - --- Underligt nog ha vi aldrig varit vid Lögenäs, sade hon, där måtte -vara bra vackert. - --- Ja, det är det, blandade Haqvin sig i samtalet, bjud oss på en -styfvare middag, Eric, så komma vi. - --- Med nöje. Bestäm en dag. - --- Jag vill hellre komma oväntad, sade Gunvor hastigt. - -Eric såg på henne med en egendomlig blick, men sade blott artigt: -- Det -har Haqvin omöjliggjort; hädanefter skall jag ständigt vänta besök från -Bragehall. - -Han vände sig inåt rummet och betraktade tyst alla dessa underliga, -gamla saker, hvilka voro som sagofragment, svåra att sammanfoga till -något helt, men rika på intresse också i sin stympade form. - --- Här ville jag gärna bo, sade han, eller jag skulle vilja ge mina -bästa drömmar en trygg vrå här, medan jag själf famlade omkring ute i -lifvet. - --- Och så skulle grefven glömma bort drömmarnas vrå. - --- Nej, en vänlig norna skulle leda mig hit ibland. Och hon skulle -stanna hos mig och lära mig nya sagor, nya drömmar. Jag kan inte alls -längre se det här rummet i samma dager som förr. Nu är här godt och -ljust och tryggt. - --- Jag trifs också häruppe. Man är så högt öfver människor, liksom i en -annan värld, sade Gunvor. Haqvin, vill du inte låta mig få behålla -nyckeln? Jag kunde få lust att gå hit upp ibland. - --- Jo bevars, men jag kostar inte på några förändringar, och jag tycker -här är åtskilligt skräpigt för att det skulle vara trefligt att sitta -och fantisera. - --- Du skall slippa några kostnader, sade Gunvor kort. Men nu gå vi ned, -eljest kan tjänstfolket undra. - -Gunvor berättade ej för farmor, att hon fått hand om nyckeln till det -förseglade rummet. Hon visste, att hon skulle möta ogillande inkast. - -Men det hände ofta, att hon om aftnarna smög sig dit upp. Då gick hon -vanligen direkt fram till fönstret, öppnade det och lät blicken glida -öfver slätten med dess buktande vägar fram till skogsranden, där en smal -insjö glittrade, och där en grå stenbyggnad syntes, närmast som ett -kummel mellan träden. Hon hörde då göken gala, än gladt, än tungsint, -men för henne blef alltid hans fattiga två toner till ett längtande eko, -en suck, hvilken hon ej gaf mål. Hennes tankar voro som vilsna fåglar; -de kunde ej hvila, förrän de funnit en plats, där stormen ej rasade och -där solen ej förbrände. - -Hon uppmanade aldrig Haqvin att göra det omtalade besöket på Lögenäs. -Hon tyckte, att hon hellre aldrig for dit än i sällskap med sin man. Där -mindre än någonsin ville hon pinas under trycket af hans närvaro, sade -hon sig utan att våga eller vilja klargöra den egentliga orsaken. - -En förmiddag, när hon och Hillevi voro ute och åkte, sade hon helt -hastigt till kusken: - --- Bengtsson kan köra Lögenäsvägen. Jag har aldrig varit åt det hållet. - -Hon kände, hur blodet rusade upp mot kinderna och var rädd, att barnet -skulle märka något, men Hillevi hade lyckligtvis sin uppmärksamhet -riktad på annat. - -Skall jag köra upp på gården? frågade Bengtsson lugnt, när de kommo -närmare. - --- Nej. - --- Jo, mamma, jag är så törstig. - --- Du kan få vatten i en stuga. - --- Ja, men hos farbror Erik får jag saft och vatten och kakor, det -lofvade han i förgår. - -Eric hade då varit på middag vid Bragehall och pratat rätt mycket med -flickan, som snart blef vunnen genom hans många historier. Nu klappade -hon bevekande Gunvors hand och bad: - --- Låt oss vara där bara en liten, liten stund, mamma! Jag skall be -farbror Eric tala om en riktigt rolig saga. -- Hon hoppade högt från -sätet vid tanken på detta nöje. - --- Sitt stilla, Hillevi. Du får komma till Lögenäs en annan gång, när -pappa är med. - -Hillevi började bittert gråta. Ingen saft och ingen saga! Hon fann sitt -öde ytterst bedröfligt. - -Bengtsson tyckte synd om den lilla och vågade säfligt yttra sig i saken: --- Hästarna ä' nok varma och skulle ha godt af en rast, di me'. - -Gunvor satt rak och stel. Hon tröstade icke sitt barn, och hon tycktes -ej höra kuskens inlägg. Hon stred med sin egen frestelse och besvarade -med »ja, ja!» den röst inom henne, som sade: »res förbi!» Men den andra -rösten, den sakta inställsamt hviskande, som ägde tusen lockande, -dragande ord, den svarade hon ej; hon endast lät den öfvertala och -visste, att _den_ skulle få makt öfver henne. - --- Gråt inte, min lilla flicka, sade hon slutligen nästan sträft, du -skall få din vilja fram. Men det är inte alls säkert, att farbror Eric -är hemma. Håll vid grinden här, Bengtsson. Vi gå upp genom parken. - -De stego ur åkdonet, och Gunvor tog sin lilla dotter vid handen. Hon -kände sig långt ifrån lugn, ehuru hon raskt vandrade framåt på den -breda, solbelysta vägen. Det var, som hon kommit in i en förtrollad -skog; den frodiga vårgrönskan täckte vänligt och i gifmildt öfverdåd -alla de döda, risiga kvistarna och grenarna. Marken var en enda brokig -matta af vårblommor, och bokarna spände sina höga hvalfbågar öfver -dungarnas småträd. Det skimrade ljust, bjärtgrönt längst inne bland -snåren, det var ormbunkar, som höjde sitt spetsmönster mot en bakgrund -af några urgamla ekar. Det var ett kvitter och pip och drillande i -luften af tusentals fåglar, ett surr af insekter och öfverallt flögo -hvita fjärilar fram i dansande, mjuka rörelser. - --- Hvarför går du på tå, Hillevi? - --- Jo, mamma, man får visst lof att gå mycket, mycket tyst här, för jag -tror, att älfkungen bor här; och jag är rädd att skrämma honom. - --- Du lilla sagobarn! Gunvor lutade sig hastigt ned och kysste hennes -röda, ifriga mun. - --- Mamma, mamma! -- den lilla tryckte hårdt moderns hand. -- Det -prasslade. Jag törs inte se; kommer älfkungen, mamma? -- Hon blundade -och gick ljudlöst, satte ned de små fötterna ytterst varsamt. - --- Det är ju farbror Eric, lilla pyre. Se nu upp! - -Gunvor skrattade åt barnets ängslan, men själf hade hon plötsligt -blifvit blek, och det kändes så underligt inom henne, när hon såg hans -smärta, eleganta gestalt närma sig, skyndsamt, med glad brådska i hvarje -rörelse. Hon stannade; det blef alldeles mörkt för hennes blick, så -häftigt strömmade blodet till hjärtat vid den okufliga, vilda längtan, -som fattade henne att få slå sina armar om hans hals och känna hans -hjärta slå mot sitt eget i den lidelsefulla, åtrående takt, hvilken de -senaste veckorna kommit henne att ligga vaken timme efter timme i -kvalfull ångest öfver att ej kunna komma öfver det stora undret: en -kärlek, som blir till allmakt. - -Där kunde ha kommit hundratals af societetens vanliga män emot henne, -och hon skulle ha förblifvit den konventionella grefvinnan Brage, men -endast en, Eric Gyldenlo, äfventyraren och fantasten, kunde hon ej -motstå. - --- Hvarför stannar mamma? frågade Hillevi otåligt. - --- Jag är trött, spring före, du! - -Gunvor släppte barnets hand och satte sig på en af de murkna stubbar, -det fanns så godt om. Hon såg, hur Eric lyfte flickan högt upp, som om -hon varit ett lefvande »hurra!» och sedan lät henne sitta kvar på armen, -medan han skyndade vidare med säkra steg. Så går visst en man mot sitt -föresatta mål, tänkte Gunvor och lade handen öfver ögonen. Först när han -stod tätt framför henne, lät hon den falla. - -Hans ansikte var gladt och öppet i detta ögonblick. Pannan lyste hvit -mot den eljest solbrynta hyn, och ögonen voro så klara och varma. Han -ställde ned Hillevi och sade muntert: - --- Här har ni er lilla gisslan igen. Jag behöll henne, tills jag var -viss om, att ej både hon och ni bara var en lyckodröm. Jag har väntat -- -så länge, tycker jag. - --- Inte har jag lofvat att komma? - --- Med ord? Nej, det tror jag knappt. Därför säger jag inte heller mitt -välkommen med ord. Ni _känner_ det? - -Hon svarade ingenting; färgen skiftade oroligt på hennes kinder, och hon -lät blicken glida bort från honom, när hon stelt sade: - --- Hillevi var så törstig, därför lät jag kusken hålla. - --- Vi äro visst törstiga alla tre, våren för sådant med sig, sade han -uppsluppet. Allt lefvande vill dricka; det är endast drycken, som bjudes -olika. Hillevi skall få, och jag hoppas, att ej heller ni, grefvinna, -skall försmå min gästfrihet. - --- Jag vill ha saft och vatten, farbror Eric? - --- Skall bli, min lilla nåd. -- Han smekte barnets kinder. -- Törs du -springa rakt fram här, så kommer du till stora trappan, där tar Nilla -emot dig. - --- Hvem är Nilla då? - --- En liten rar gumma, som kan massor af roliga sagor. - --- Då törs jag springa. - -Hillevi satte i väg, så att de korta, ljusa lockarna yrde omkring hennes -axlar. - --- Vill inte grefvinnan taga min arm? Ni ser trött ut. Maj är en -fordrande månad; den kommer med de härligaste löften, men den vill ha -tack och svar med vår kropps och själs bästa krafter, har ni märkt det? - --- Ja, på de senare åren. - --- Ni var ett barn, när ni gifte er, förstås. Det är ju betingelsen för -alla dylika partier. - --- Ja, jag var ett oerfaret och mycket lyckligt barn då, sade hon sakta, -i det hon tvekande lade sin hand på hans arm. Farmor valde för mig, -eller kanske valde jag själf -- så godt jag förstod. Och Haqvin gör mig -inte olycklig, men han tråkar ut mig. Jag blir så underligt gammal och -förvissnad i min omgifning. Jag tycker aldrig det varit vår på -Bragehall. - --- Varit, upprepade han långsamt. Ser ni den inte heller nu? Jag ser den -hos er, i hela ert väsen som en hägring af era tankar och inre syner. - --- Ha vi båda rätt att tala så här vid hvarandra? - --- Ja, svarade han lugnt, samma rätt som solen har att värma gräset och -rymden att vara vidd för fåglarnas flykt. - --- Jag borde aldrig ha kommit hit, sade hon ångestfullt, allting är så -lockande och trolskt. Det är, som om världen tvangs att stanna utanför -er park, grefve Gyldenlo, och -- ja, ärligt sagdt, jag är så rädd att -inte hitta ordentligt ut igen. - --- Det är jag också rädd för. Lögenäs har en gång i hednatiden varit -trollens egendom, och som grefvinnan vet, är flertalet af människors -barn mycket rädda för stortrollen, de, som regera enväldigt -- de -småtroll, som de kunna stoppa bakom skåpet, när det kommer främmande, -känna de sig hemmastadda med. Alltnog, »världen», som ni kallar den, har -skytt Lögenäs på grund af dess dåliga rykte, att ett gammalt troll bodde -kvar vid stranden här, och att det alltid tog något från hvarje -besökande, än bara ett lillfinger och än -- hjärtat helt och hållet. Det -låter grymt, men jag håller af trollfar ändå -- fuskar dessutom litet i -hans yrke. Vet ni t. ex. hvarför ni kom hit? - --- Det har jag ju sagt. - --- Visserligen. Men ni skulle kommit förr eller senare ändå, ty vid -Lögens strand sitter ett tusenårigt troll och lockar och lockar. - --- Trollåt borde ingen lyssna på. - --- Då skulle vi gå miste om de vackraste melodierna. Men här är nu mitt -slott, sju meter högt och femton meter långt, grått att åse och -skröpligt af ålder, men i dag en mäktig borg, ty jag bjuder glädjen till -fest därinne. -- Han sprang uppför den låga stentrappan och stod -höfviskt bugande vid porten, medan Gunvor passerade. - -Förstugan liknade en jakthall, där funnos vapen och jakttroféer i -oändlighet. Till vänster låg salen, ett långt, smalt rum, ett slags -galleri med illa medfarna gobelänger på väggarna. Därinne satt Hillevi -och lät Nilla traktera sig med saft, kakor och sagor. De båda hade fort -blifvit goda vänner, och så snart Hillevi fick se modern, slog hon ut -med händerna och ropade: - --- Nej, mamma får inte ta mig! Jag vill inte gå än. - --- Har ni inte lust att bese biblioteket så länge? frågade Eric, vänd -till Gunvor. Vi kunna ju få in några förfriskningar dit. Hvad vill ni -ha? Min enda flaska riktigt ädelt rhenvin? Skall jag taga den? - --- Nej tack, jag vill ingenting ha. Göm för all del det ädla vinet. Här -komma väl flera gäster. - -Han märkte genast den ironiska klangen i hennes röst, och i det han såg -henne djupt in i ögonen, sade han: - --- Ja visst -- bland andra Märta Edelcrona! - --- Hvarför nämner ni just henne? - --- För att besvara er tanke. Se så, var nu inte rädd för henne eller för -något annat! -- Han förde henne in i biblioteket, där han sköt fram en -läderbeklädd hvilstol åt henne. Hon satte sig, och han lutade sig öfver -henne, tog varsamt hennes båda händer emellan sina. -- Känner ni inte, -hur vi båda stänga världen ute från vår längtan och våra drömmar? Två -människor mötas! Hvarför? Det kan man alltid läsa i den enas blick, och -förmår den andra ge svar, då äro alla vidare frågor obehöfliga. -- De gå -redan bredvid hvarandra, de två, och ge och taga i förståelsens lycka. --- Vi möttes, Gunvor; tror du, vi skiljas brådt? - -Han låg på knä framför henne, hans mörka, glödande ögon veko ej från -hennes ansikte, och hans händer kramade hårdt om hennes. Hon kände det, -som gaf han i stormande lidelse alla de kyssar, hvilka brände på hans -läppar, men icke en sekund ens tänkte hon på att stöta bort honom, bara -gå själf, utan dom och utan klagan, men gå för att aldrig komma åter. - -Då sprang han häftigt upp och gick fram till ett väldigt ekskåp, på -hvars ena gafvel en luta hängde. Han tog den, satte sig på en stol ett -stycke ifrån henne och lade instrumentet på knäet. - --- Jag tänkte jag skulle sjunga dig till ro, sade han vekt, du får inte -gå, inte tro, att du måste det. - --- Jo, jag måste, grefve Gyldenlo. Sjung inte! -- Hon reste sig och gick -stilla mot dörren. -- Hillevi, mitt barn, väntar på mig. - --- Du käraste! -- Han slog an ett ackord. -- Låt dina ögon slippa se sig -trötta längre mot drömmens blåa land! Gif längtans sjuka fågel luft -under vingarna. -- Han kastade lutan ifrån sig, så att det kved i -strängarna och kom till henne. -- Gunvor, du tror, att plikten skall -kunna döda kärleken. Kärleken, som endast behöft en kort vår för att bli -till blomster inom dig! Skulle vi båda räkna med tid, vore vi främlingar -för hvarandra, men man älskar inte efter klockslag, utan efter hjärtats -hårda, kräfvande slag. Gå så fri, som du kom, älskade! Och kom -- kom -åter, när _det_ blir din första plikt. - -Hon gömde ansiktet i händerna, och han hörde en förtviflad, hjälplös -snyftning. -- O, att jag aldrig, aldrig kommit hit; nu är det, som om -jag mist både hem och härd. -- Hon höjde hastigt hufvudet och såg på -honom med en flammande blick: - --- Är det så ni stjäl er till kvinnors kärlek, Eric Gyldenlo? Ni tar den -ofödda känslan ur deras inre och ger den namn. Kärlek och längtan efter -den famn, där all oro kunde domna, finnes det väl inom hvarje kvinna, -men är det rätt att rycka upp en planta för att se, om den växer? Är det -värdigt en ädling att locka sin väns hustru och att tvinga fram hennes -fördolda tankar? Jag har kämpat med de frestande rösterna inom mig, -kämpat till det yttersta, ty jag ville segra! Nu bryter ni er plötsligt -in genom förskansningen och ber mig se, hur svag och fattig jag är. -Hvarför, hvarför skulle jag älska er, som stört min dröm om fred? - -Han stod på något afstånd ifrån henne utan att sänka blicken och utan -att blygas. Snarare föreföll det, som han mera lyssnat till hennes -vibrerande tonfall än till själfva orden, och som han sett i njutning på -hennes skiftande minspel. Han strök upp håret från pannan och tycktes -vakna till verkligheten, när hon slutat. - --- Ni har talat länge och mycket, sade han, tyvärr har jag just ingen -aktning kvar för ord. Det var väl grefvinnan Brage, som satte upp det -något omständliga konceptet, inte Gunvor Eiden, den unga kvinnan, som -jag sett djupt in i ögonen, medan den höga nåden talat. Tack, Gunvor, -för blicken, som icke ljög, för munnens skälfvande spel, för rodnadens -varma lek! Visst har jag kommit som fredstörare, hur kunde det vara -annorlunda? Det rår hvarken du eller jag för, barnet mitt. - -Hon ryckte till. - --- Det smekordet fick också Amelie? - --- Ja, ofta! Det är det vackraste och finaste vi män kunna säga till den -kvinna vi älska. Och jag har hela min lifsdikt skrifven med hjärteblod -från kärlekens offerfester. - --- Det är inte kärlek, detta att ge åt den första, bästa. _En_ och -ingen, ingen mer, skulle jag älska. - --- Har det aldrig händt er, att ni plockat en stor bukett rosor, hållit -af dem och så -- lagt dem ifrån er, när ni plötsligt fick se en enda, -fagrare än alla de andra, och att ni sedan uteslutande tänkt på den sist -funna rosen. Föreställ er, att den undgått er, aldrig kommit inom -räckhåll, då hade ni ändå kunnat drömma om den, men säkert tagit vara på -de många för att i alla fall få rosendoft. Nu har jag ändtligen funnit -den enda rosen, Gunvor. - -Han tog hennes hufvud mellan sina händer och kysste hennes panna och -ögonlock. Hon drog sig ej undan. En underlig slapphet fick makt med -henne, hon orkade ej slita sig ifrån den hvila hans famn erbjöd. Och hon -förstod i denna stund, hur hela hennes varelse burit osynliga fjättrar, -hvilka nu brusto. Det var, som när den stackars, gråa puppan till sist -får brista och fjärilen flyger ut i solskenet. Hon höjde armarna och -andades djupt, så sänkte hon dem åter, lade dem på hans skuldror och -sade lågt, under det att stora tårar glimmade i hennes ögon: - --- Jag drömde om att göra dig god och stor, Eric, nu blir det väl ondt -af alltsammans. Jag älskar dig, älskar dig, men det är ju i synd och -mörker, utan rätt. Stackars oss, som inte kunde gå hvar sin väg. - -Hon knäppte sina händer bakom hans nacke och tryckte sin heta kind mot -hans. - -Det bultade på dörren. - --- Mamma, mamma, jag vill gå hem. - --- Hillevi! - -Gunvor öppnade genast för barnet, men hon såg ej på sin lilla flicka. - --- Hvad gör ni? - -Gunvor svarade inte, men Eric lyfte den lilla högt upp på armen och -sade: -- Vi se in i solen! - --- Får jag det med! - --- Du är för liten än. - --- Säg adjö nu, Hillevi, sade Gunvor hastigt. Hvad tror du Bengtson -tänker, kanske att -- trollen tagit oss. -- Hon log halft vemodigt mot -Eric. Så tog hon Hillevi vid handen och gick ut, åtföljd af Eric. Genom -parken sprungo de i kapp alla tre, och när Bengtson fick se dem, -skrattade han i mjugg och mumlade: - --- Tockna lyckans guldfåglar kan nog flaxa stad; inget att grublisera -öfver, baraste lek hela lifvet; en annan sitter hårdt i't många gånger. - - - - - NIONDE KAPITLET. - Spöksynen. - - --- Det är tid att gå till dansbanan, Haqvin. Vi måste vara där, när -folket hurrar för den nyresta majstången. - -Gunvor talade forceradt lifligt och kom inte in i sin mans rum, utan -stod med handen på dörrlåset. Hon hade en enkel, hvit klänning med ett -bredt bälte om lifvet. Denna dräkt passade hennes slanka figur. Hon såg -ut som en ung flicka. Ögonen strålade i det fina, något bleka ansiktet, -och munnen log inåtvändt med ett mjukt, drömmande behag. - -Haqvin satt rödmosig efter sin grogg och läste en uppsats om jaktmarkers -utbredning. Han såg upp. - --- Ja, det var så sant. Bevars, hvad unga grefvinnan gjort sig -midsommarsgrann. Hör du, Fagerlin, kom hit och kyss din herre och gemål. --- Han sträckte ut handen mot henne. - --- Snälle Haqvin, skynda dig, sade hon otåligt utan att låtsas om hans -invit, hvilken dock uppjagade en mörk rodnad på hennes kinder. - --- Ja, de stå väl inte i sjön. Kom hit, Gunvor! Du är så njugg om -smekningar, så man kunde tro, att du sparade dem till någon annan. -- -Han skrattade rått. - --- Jag går i förväg, efter du ej vill komma. - --- Du gör så fan heller. -- Han reste sig tungt, kom fram och lade armen -om hennes lif. -- En hustru ska' lyda, och jag måtte väl vara herre i -mitt hus. - --- Men inte öfver mig. - -Hon ville draga sig undan, men då kramade han henne intill sig och -kysste med ett smackande ljud hennes hårdt slutna läppar. Hon slet sig -lös med ett sådant uttryck af vämjelse, att hans lugna blod började -koka. - --- Hvad attan är det här för upptåg? sade han brutalt. Hvad tar du dig -för drottninglater? Är jag din dräng kanske? Han ruskade hennes arm och -det gnistrade plötsligt till i de vanligen matta, ljusblåa ögonen. - --- Din grogg har visst varit för stark, sade hon föraktligt. - --- Håll inne med dina näsvisheter, skrek han utom sig, annars ger jag -dig, så du minnes det. - -Hon stod stel och rak tätt framför honom. Hennes ansikte hade blifvit -alldeles hvitt, och den vanligen klara stämman var hes af sinnesrörelse, -när hon sade: - --- Upprepa aldrig den hotelsen, Haqvin. Jag är hvarken en häst eller en -hund, som tar stryk. Jag har låtit dig gå dina vägar; låt nu mig gå -mina, det är bästa sättet att få fred. Du vet, att dina smekningar plåga -mig. Det var länge sedan du var något annat för mig än mitt barns far. - -Hon väntade ej på att hans flåsande tunga skulle kunna forma ord, utan -stängde raskt dörren. På gårdsplanen stannade hon och inväntade honom. -Hennes blick gled öfver det Brageska valspråket, inhugget öfver porten. -Ofta, ofta hade hon under de sista åren satt sig in i, att det också -måste bli hennes: »Fac et nihil spera: Handla och hoppas intet!» Men nu, -denna vår, då hon ändtligen börjat sitt eget lif, då hon lärt att hoppas -och i tysthet drömma om befrielse från det äktenskap hon blindt gått in -i, nu tyckte hon, att det var ett dumt, hårdt tänkespråk, som icke hade -något att lära henne. - -Haqvin kom nedför stentrappan. Ceremoniöst bjöd han Gunvor armen, då ett -par af tjänstfolket just passerade. Hon tog den tigande. I kväll ville -hon ej ha flera obehagligheter. Hon var, trots allt, i helgstämning. -Eric Gyldenlo skulle komma till dansbanan. Haqvin hade bedt honom »öppna -balen» med Gunvor, då han ej själf kunde »trissa rundt» vidare. Under -dansen skulle hon få tillfälle att tala några ord vid honom, som hon ej -längre undflydde, utan sökte både med tankar och håg. Ingen mer än de -två älskande anade denna böjelse. Jo, en, men hon teg ännu. Farmor Eiden -ville ej förhasta sig; hon ville ej tro, att hennes sondotter gjorde -något, som stred emot hederns bud. Förbittring och sorg gnagde inom -farmor Eiden vid den föreställningen, att Gunvor gick de vägar man ej -kunde gå med rak rygg och öppen blick. Skulle Gunvor sätta en skamfläck -på det namn, hvilket hon själf i långa år aktat och ärat! Farmor skakade -sitt hvita hufvud, och de stora, lysande ögonen hade fått ett skärpt, -ängsligt vakande uttryck. Gunvor hade ej förblifvit den lilla, lydiga -drifhusblomma farmor föreställt sig, det hade den gamla för länge sedan -insett, men tyckte dock, att hon kunnat försöka finna sig tillrätta med -Haqvin trots hans fel. Han var ju ej värre än många andra, och han -förstörde ingenting af hennes förmögenhet, förkofrade den ej heller, men -fru Eiden trodde, att man kunde lita på förvaltaren. Han höll af själfva -Bragehall lika mycket som herrskapet och stod på dess bästa. - -Dansbanan var utlagd i en liten bokdunge midt ute på slätten, men ej -längre från slottet, än att man öfver alléernas trädtoppar kunde se de -fyra tornen. Man kunde ej tänka sig en mera idyllisk plats än denna -lilla skogsfläck, där bokarna stodo i dubbla pelarrader, bildande liksom -kulisser åt alla håll. Därinne i dunklet lyste fjolårets matta af vissna -boklöf med en metallaktig, varm glans. Längre ut på ängen reste sig de -höga prästkragsstånden och blåklockorna ringde på smala stänglar. - -Vid dansbanan var redan fullt af folk, när Gunvor och Haqvin anlände. -Ungdomen Edelcrona, löjtnant Forner med sin fru och Eric Gyldenlo kommo -genast emot dem. För herrskapet var en bänk placerad strax bredvid -spelmännen, hvilka stodo på en predikstolsliknande upphöjning. Nu restes -majstången under allmänt jubel. Haqvin steg fram i kretsen af sina -underlydande och utbragte med kraftig röst ett: »Lefve sommaren!» Fiol -och kornett stämde upp en fanfar och föllo sedan omedelbart in i en -polskmelodi. De unga togo i ring och slängdansen gick med svindlande -fart. Föll en omkull, rycktes han eller hon upp med ett hurtigt tag, -inte sprängde man kedjan för så litet. Bondpojkarnas nyblankade -mösskärmar stodo rätt upp, luggarna föllo snedt ned i pannan; de röda -halsdukssnibbarna fladdrade. Tösernas hufvudkläden gledo af, det ljusa -håret reste sig i trotsigt burr; kjolorna pöste ut som ballonger. -Sackade takten af, stampade man med ena foten och ropade »tjo!» Det -hjälpte, tills slutligen musiken tystnade, och spelmännen drogo upp -storrosiga näsdukar att torka de svettiga ansiktena med. - -Så snart dansen var ändad, skockade sig karlarna kring ölfaten och -stannade där, tills det spelades upp igen, då gingo de en efter en raskt -fram i klungan af flickor, sträckte ut armen och drogo tösen med sig, -oftast utan ett ord. Parvis och i ett slags lunkande promenadtakt gingo -de in på banan. Sedan de sett, att »han, grefven på Lögenäs, dratt sta' -me' onga grefvinnan», stampade de i ett slag, satte ut vänstra armen -raklång och klämde den andra som ett skrufstäd kring sin dams midja. - -Eric förde snart Gunvor tillbaka till hennes plats för att hämta sig en -ny dam. Han var så helt inne i folkglädjen, att han ej kunde stanna och -öda bort tiden med konversation. Han hade upptäckt Bolla från -gästgifvargården och med henne måste han nödvändigt ha en sväng. Han var -vid ett öfverdådigt humör, skämtade med de generade och smickrade -töserna, hvilka fnissade och tittade på hvarandra, drack karlarna till -och tog slutligen både fiol och stråke från spelmannen för att själf -traktera den. - --- Hvad han är vacker och elegant, trots alla sina galna streck, -hviskade Märta Edelcrona till Gunvor. Han är genialisk i all sin -burleska munterhet, tycker du inte? - --- Å, sade Gunvor kort, jag vet inte, om det är särskildt genialiskt att -kurtisera bondflickorna. - --- Söta du, hvad gör det! Så här på landet! Det brukas ju allmänt i -societeten, att herrarna -- hur skall jag kalla det? -- se sig litet -omkring. Det är ju alldeles utanför vår krets. - --- Tror du, att de unga bondflickorna känna på annat sätt än vi? Tror du -inte, att deras hjärta är lika varmt och lika öppet, och därtill förstå -de inte, att smickret bara är tomma fraser. - -Märta skrattade öfverlägset. - --- Älskling, så allvarligt du tar det! Jag tänker alltid: Låt herrarna -rasa ut, så bli de så mycket spakare sedan som äkta män. Och vet du, om -en bondtös, den där lilla Bolla t. ex., skulle inbilla sig något, vore -det verkligen löjligt, det får du medge, ma chère. - --- Nej, hon är söt och oskyldig, hvarför skulle hon inte tro, att han -menade allvar med henne? - --- En grefve, söta vän! - --- Har kärleken börd? - --- Men, lilla Gunvor, det _vet_ du väl. Nu kommer för resten grefven -hit. Våra herrar vilja visst, att vi skola draga oss tillbaka. Jag har -också fått nog. Det skall bli roligt att få språka litet förtroligt med -Eric. - --- Du håller af honom än? - -Gunvor såg oafvändt på de dansande, när hon tyst och med osäker röst -framställde sin fråga. - --- Platsen ägnar sig inte riktigt för förtroenden, ma belle, men du har -väl hört ordspråket: »Gammal kärlek rostar aldrig.» Jag tror, det passar -in på oss. - --- Nu gå vi hem, sade Haqvin, jag antar damerna äro belåtna på -frispektaklet, och jag längtar efter supé. Eric, få vi dig med? - --- Mig? Nej tack, bror, jag håller allt ut till ljusan dager. Hör, en -sådan bondkadrilj. Har inte grefvinnan lust att pröfva den med mig? - --- Då ska' vi vänta, knotade Haqvin. - --- Nej, jag följer naturligtvis din hustru, om jag får lof! Kom nu, det -är en alldeles härlig takt! - -Gunvor lät sig föras bort i dansen, och när han lyfte henne högt upp, så -att deras ansikten nästan snuddade vid hvarandra, logo de båda i stulen, -hemlig lycka. Hon tänkte på framtiden, då hon ärligt och utan skuld -finge möta hans blick, då han skulle äga rätt att höja henne öfver -mängden och ropa: »Min! Min egen!» i stället för att, som nu, skyggt -hviska det. Redan i afton ville hon säga honom det. Hon blygdes öfver -hvarje lönnlig smekning, hvarje ömt ord. Och hon kunde aldrig få -trygghet i hans famn, förrän hon löst sig från de band hon hatade nu, -när hon visste, hvad kärlek var. - -När de slutat dansen, vandrade de arm i arm fram öfver ängen. - --- Vet du, Gunvor, att alla blommor och träd i natt kunna tala. De få -röst att tolka sina önskningar, och de svara de frågande människobarnen -såsom aldrig annars. Hvad tror du, jag skall fråga om, vännelill, när -jag går därute på de sommarljusa stigarna? - -Han smekte sakta den hand, hon lagt på hans arm. - --- Du skall ju dansa hela natten. - --- Hvad nu? Det gör dig väl inte ledsen? - --- Nej -- och ja. Kan du dansa bort allvaret? - --- Hvilket allvar? - --- Vår framtid. Inte kan det fortsätta så här. - --- Nej, naturligtvis inte. Men hvarför skulle jag just förmörka årets -ljusaste, gladaste kväll med grubbel? Och visst kan jag dansa bort -sorgerna. Hi och hej, du käraste! Tordes jag, skulle jag genast svänga -dig rundt. - --- Eric, ibland kommer du så långt bort, att jag knappt kan se dig. - --- Är jag borta nu då? - --- Ja, i en glädje, som inte jag kan dela. Det är ju så splittradt och -skuldmedvetet inom mig. Och du -- du kan skratta åt alltsammans. - --- Ja, Gunvor, i kväll _måste_ jag vara glad. Det hör midsommaraftonen -och -- natten till. Du lilla ljufvaste blomsterbarn, kunde du ej bli en -af skogens talande örter i natt? Då skulle jag lyssna endast till din -stämma. Kom, älskade; låt oss drömma i junis ljusa natt, du och jag! - -Hon drog sin arm ur hans. - --- Nej, Eric, jag lämnar inte mitt hem nattetid. - --- Stolta borgfru! Hvi vredgens I? -- Han log. -- Så, Gunvor, fortfor -han allvarligare, var inte så nedstämd. En annan gång -- i morgon eller -öfvermorgon skall jag tala förnuft. I kväll har jag släppt Barabam lös, -och inte det sötaste helgon i världen kan omvända honom. Godnatt, min -drömfrid, sof godt, men kom ihåg, att därute i skogen går jag och talar -med blommor och träd. - --- Eric! -- Hennes tonfall var bedjande och sorgset, men han hörde det -ej. Raskt hade han vändt och gick nu smågnolande tillbaka mot dansbanan. - -Men Gunvor kunde ej sofva den natten; hon kunde ej ens stanna inne, utan -gick ned i trädgården, smög sig tyst genom slottet och stannade sedan på -terrassen, därifrån utsikten var fri och vid. Det var nästan ljust, och -i öster tändes det första morgonblosset, det spred långsamt sin röda -glans öfver himmelen, först som en smal strimma, men så småningom allt -bredare. - -Ett svagt, sömndrucket fågelkvitter störde stillheten då och då. Gunvor -knäppte ihop händerna bakom nacken. Hon stod orörlig, som hon i andlös -spänning väntade någon. Bortifrån slätten, där landsvägen drog fram, -hördes ett par afbrutna dansmelodier, helt svagt och händöende. Gunvor -lyssnade ofrivilligt, och hon föreställde sig, hur de nu vandrade hemåt, -alla de unga paren, där väl hvar och en funnit sin. - -Det knastrade i sanden af steg, lätta, sorglösa steg. Ett par händer -lades öfver Gunvors ögon. Hon skulle känt igen dessa smala, vårdade -händer bland tusen. - --- Eric! - -Hon låg i hans famn; hon vände sitt ansikte upp emot honom, som blomman -mot solen, men han kysste henne ej. Nu hade stämningen skiftat inom -honom; han kom från skogens djupa allvar, och dessa helgd dröjde än i -hans sinne. - --- Jag längtade efter dig -- så outsägligt, sade hon. Jag har längtat -hela mitt lif, men nu först har min längtan mål. Tack, tack, för att du -ej dröjde borta längre, men gå nu -- gå! Tänk om någon ser oss. - --- Då ta de dig för hvita frun och mig för hennes mörke riddare. Och en -spöksyn ur lifvet äro vi väl! -- Han sköt henne varligt ifrån sig och -suckade tungt. -- Det skall vara gods och guld, små tankar om andra och -stora om sig själf för att man skall passa bland människorna. Gunvor! -Gunvor! Om jag kunde taga dig på mina armar i denna natt och bära dig -bort till ett eller annat sagoland. - --- Framtiden skall bli en vacker saga! - -Han smekte vemodigt hennes kind. - --- Skogens blomster sade mig inte det. - -En blek solstråle, den första, smög darrande öfver sandgången. - --- Å, Eric, redan dag! Farväl, vännen min! -- Hon räckte honom -brådskande handen. - -Han kysste den och gick. - -Detta möte var som en vacker hägring, tänkte hon, skärt och fint, och -ändå så innerligt, starkt bindande. Långsamt gick hon tillbaka mot -slottet. När hon passerade gamla fru Eidens dörr, märkte hon, att den -stod på glänt. Förundrad stannade hon och såg sig om. Nu stod farmor på -tröskeln. - --- Gunvor, sade hon sakta. Rösten lät spröd och bruten. - --- Ja, farmor! - -Ett kväfdt, skärande skri ljöd från den gamlas läppar. - --- Hvad är det, farmor? - --- Det var således du. _Du!_ Ack, jag trodde, jag hoppades, att det -skulle varit en synvilla, en spöksyn. - --- Kära farmor! - --- Nej, säg ingenting nu. I morgon få vi talas vid. -- Farmor stängde -dörren utan ett vänligt afskedsord, utan en nick. Det vackra, -silfverlockiga hufvudet hade förblifvit stelt. - -Men när farmor blef ensam, satte hon sig tungt ned på en stol; benen -ville ej längre bära henne. Tårarna föllo stora och bittra nedför hennes -kinder; hon grät icke häftigt; det var, som om hvarje tår frampressats -af namnlöst kval. Aldrig under hela sin långa lefnad hade Margareta -Eiden haft en tyngre sorg, ty det var blygd och skam i den. I lidandets -och saknadens svåra år hade hon alltid kunnat hålla sitt hufvud högt. Nu -sänkte hon det så djupt, att det föll ned mot bröstet. Så satt hon ännu -på morgonen, när Karna kom med kaffebrickan. - --- Frun, är frun sjuk? Å, Herre Gud, så eländig frun ser ut, sade den -gamla trotjänarinnan och satte brickan ifrån sig. Hon var van att finna -sin matmor i sängen vid denna tiden, och nu var hon ute i salongen. - --- Karna, tag ut kaffet igen, jag vill ingenting ha. - --- Men frun, då! - --- Du hörde! Sedan skall du kläda mig! - --- Ja, frun! - -Toaletten försiggick under oafbruten tystnad. När farmor var färdig, -satte hon sig på sin vanliga plats vid fönstret, men ingen enda gång såg -hon ut öfver terrassen. - --- Är grefvinnan uppstigen? frågade hon, just som Karna skulle aflägsna -sig. - --- Jag vet inte det, frun. - --- Hör efter då och bed henne komma hit genast. - --- Ja, frun. - -Karna gick undrande och ångestfull. - -Månne gamla frun hade sett spöken? Hon visste sannerligen inte, hvad hon -skulle tro. Så konstig och tvär hade hennes matmor aldrig varit förr. - - * * * * * - -Gunvor infann sig ofördröjligen hos farmodern, eljest brukade -familjemedlemmarna ej träffas förrän vid lunchen klockan ett. Haqvin sof -alltid till tolf, utom på jaktdagar, men Gunvor steg tidigt upp och -använde gärna morgontimmarna till långa ridturer. På senaste tiden hade -Eric och hon ridit mycket samman, och äfven i dag hade hon gjort sig -beredd på ett möte därinne i den tysta, nylöfvade bokskogen, där nu -naturen smyckat sig till midsommarfest. - -Gunvor hade redan riddräkten på. Den svarta silkessammeten smög sig -mjukt och graciöst efter de unga, smidiga formerna. På hufvudet hade hon -en svart, gustaviansk barett med en lång, fritt vajande plym. Hon var så -vacker, där hon stod, att farmor nästan bländades, ty det var ej dragens -skönhet, som frapperade den gamla, utan det strålande, lifsmedvetna -uttrycket i de mörka ögonen, de halföppna läpparnas smeksamma böjning, -hvarje kroppslinjes rytmiska behag. Så hade hon ej sett sin sondotter -förr; det var inte längre ett lydigt redskap för hennes fasta vilja hon -såg, det var en ung kvinna, inspirerad af den stora makt, som trampar -allt under fötterna utan att märka det och går sin väg fram med ett -jublande lyckolöje, blott den vunnit det enda, den begär. Denna stora -makt hade en gång sköflat Margareta Eidens lif, och ändå hade hon -välsignat den. Så skulle också Gunvor göra, också hon hörde till de -kvinnor, som ge sig i kärlekens våld med hela sin själ tänd af dess -flammor. Farmor Eiden skakades af en frossbrytning, och den hand hon -räckte Gunvor var iskall. - --- Är farmor sjuk? - --- Nej. Du vet, att jag vill tala vid dig! Sätt dig! - --- Tack, jag står hellre. - --- Som du vill. Har du stängt dörren ordentligt? - --- Ja, ingen hör oss. - -Farmors fasta, hvita händer med de höga, blåa ådernäten lågo hopknäppta -på bordsskifvan. Hennes energiska, bleka ansikte var stramt af spänning, -och rösten ljöd så tung och ansträngd, när hon sade: - --- Hvem träffade du i natt på terrassen? - --- Min älskade, Eric Gyldenlo. - -Gunvor höll sitt hufvud högt. Hon hade väntat denna fråga och för sig -själf besvarat den gång på gång under de flydda morgontimmarna. Allt -det, som tegat och endast sakta kvidit inom henne under de år hon gått -ensam på Bragehall, skulle nu få luft; hon kände ingen miskund; det -stingande agg, hon trott vara sin egen naturs orimliga längtan, hade nu -fått namn. Hon förstod, att hon blott varit ett verktyg för andras -syften. Ingen hade sett på henne som människa; de frågade ej efter hvad -de förkväfde inom henne. - -Farmor såg, hur känslorna arbetade upp sig till stormning hos sondottern -och hon värjde sig ej mot öfverfallet med ett enda varnande ord. Det var -bättre att låta det onda brusa ut först. Sedan skulle farmor försöka -tala. Nu frågade hon endast: - --- Hvad har du vidare att tillägga, Gunvor? - --- Å, det är så oändligt mycket. Det är dagars, veckors, månaders och -års tärande förtviflan öfver att _detta_ var lifvet. Jag har tusen -obesvarade _hvarför_, som borrat sig in i mig som hvassa nålar. Nu skall -jag rycka dem ur såren och kasta dem tillbaka på dem, som nödgat mig att -lida och bära bördor, hvilkas mening jag ej förstod. -- Nu -- nu har jag -ändtligen mod att göra mig fri! -- Hon drog ett djupt andetag. -- Det -har begåtts ett brott mot hela min varelse, ett långsamt fortlöpande, -systematiskt brott, farmor. Eller kan det kallas med ett mildare namn, -när man fastkedjar ett oerfaret, outveckladt barn vid en man, som är så -försoffad både till kropp och själ, så -- så förfäad, att samlifvet med -honom blir en hädelse mot kärleken, ett upprörande våld mot hvarje -känsla, hvarje tanke? Du har tystat mina tvifvel och min sargande oro -med att säga, att jag valde själf. Farmor, hur kunde du nedlåta dig till -en dylik oförrätt mot ett barn? Du visste, att jag var vek och -varmhjärtad, lätt att fånga som en frusen fågel är det, och du lät en -stor, grof hand hänsynslöst krama mig, endast därför, att det passade -dina syften, att jag inte flög längre. Det var din förlorade lycka jag -skulle gälda med hela mitt lif. Det var för att din älskades -lefnadsafton skulle bli ljus, som jag måste in i mörkret. Det var för -att han och du skulle få lägga era händer tryggt i hvarandras, som jag -sattes till dörrvakt. Farmor, inser du inte, att du begått en skriande -orättvisa mot mig? -- Hon gjorde en kort paus, de flämtande andetagen -förrådde hennes lidelsefulla upphetsning. Ansiktet var upprördt, färgen -kom och gick oafbrutet, och hon tycktes ur stånd att behärska sin vilda -smärta. - -Farmor däremot satt alldeles orörlig. Hon tycktes vänta, att Gunvor -skulle fortsätta sina anklagelser, och när den starka, trotsiga, unga -rösten ånyo dämpadt klang ut i rummet, nickade hon långsamt, som om det -just varit detta sista hon afvaktat: - --- Nu, farmor, står jag här inför dig, älskande som du själf en gång, -hänsynslöst kräfvande rätt för mig och min kärlek -- - --- Jag gick aldrig smygvägar, afbröt farmor. - -Gunvor log stolt. - --- Det gör inte heller jag hädanefter. Öppet inför hela världen skall -jag bekänna, att jag älskar Eric Gyldenlo. - --- Jag svek aldrig mina plikter mot man och barn. Jag _bar_, tills ödet -befriade mig. Aldrig har jag fegt kastat en börda, brutit ett löfte. - -Farmors ögon hade fått en underbar glans, och hon såg på Gunvor med en -fast, djup blick. -- Du anklagar mig, dömer öfver mitt handlingssätt, -barn, men blundar för ditt eget. Tror du, att man blir fri från egen -skuld, därför att man gömmer den bakom andras? Kom ihåg, att min kärlek -till Haqvin Brage aldrig var småsint och sudlad af hemliga möten, stulna -kyssar, bedrägeri mot gifna eder. Den bodde inom mig som en helig eld, -men icke en enda brand föll ut ur den härden för att tända vådeld i mitt -hem. - --- Men du offrade i stället ett människolif åt lågorna; _det_ kunde du. -Hvad gjorde det, om ett stackars barn brann upp? Mig offrade du, farmor. - --- Jag såg skeft den gången. Jag trodde, du kunde bli så lycklig som de -flesta. - --- Som de flesta! -- Var det nog? - --- Jag trodde det. - --- Men jag vet, att det _inte_ är nog. Lyckan är inte för de många, den -är för dem, som våga älska så som du och jag, farmor. Och nu går jag ut -i solskenet för att möta honom, jag har kär. Och i morgon eller -öfvermorgon skola de undrande, lystna, små människorna på de -tilltrampade stigarna veta, att Gunvor Eiden själf bryter väg för sig -och sin älskade. - --- Du tänker inte på ditt barn? - --- Mitt barn! Jo, farmor, henne släpper jag inte ifrån mig. - --- Du ämnar väl skilja dig från Haqvin? - --- Ja. - --- Då ger lagen honom rätt till barnet. - --- Honom! En slö, tom existens, skulle lagen döma mitt barn i en _sådan_ -fars händer? Nej, det tror jag inte på. - --- Gunvor! -- Farmor reste sig. Hennes hållning var bruten och -stapplande och tonfallet nästan ödmjukt. Det var som en förklädnad -glidit af henne; hon stod darrande, upprörd framför sondottern. -- -Gunvor, jag ber dig, återvänd till dina plikter! Svik inte hederns bud --- öfvergif inte Haqvin Brage! -- Detta namn gick som ett skärande -ångestrop öfver den gamlas läppar. Hon tänkte ej på den, som nu bar det, -endast på honom, hvilkens minne hon höll heligt. För honom bad hon med -hela sin starka själ återspeglad i den kvalfulla blicken. Den kärlek, -som famnade ännu öfver dödens gräns, trodde sig en sekund kunna vinna -öfver lifvets sjudande, nyväckta lidelse. -- Tro mig, Gunvor, du blir -inte lycklig genom att slita alla band, genom att gå till -- _din -älskare_. - --- Farmor, håna inte det ordet. Smutsa det inte med en stygg tanke; det -är det vackraste begreppet inom mig, och aldrig skall jag missbruka det -så, som världen menar. Men en dag skall jag bli Eric Gyldenlos brud. - --- Det är ditt fasta beslut? - --- Ja. - -Farmor Eiden rätade upp sig, hon lade sina händer på sondotterns skuldra -och sade med tonvikt: - --- Godt! Gå då du din väg! Jag går min, och den leder som vanligt _rakt_ -mot målet. Redan i morgon skall jag besöka Eric Gyldenlo. Jag skall tala -vid honom, som jag talat vid dig; jag skall väcka och varna. Och kanske -är han så mycket verklig ädling, att han inser sin skuld och blyges -öfver att ha lockat sin väns hustru. - -Gunvor tog ett steg tillbaka. Just desamma orden hade hon ju själf -yttrat för icke längesedan, och nu? Hon sänkte plötsligt hufvudet. Där -var den igen, det förflutnas spöksyn, de alltid rastlöst irrande -skuggorna af tankar och strider. - -Farmor fortsatte: - --- _Om_ han afstår, vill du då fylla dina plikter och stanna i det hem, -som en gång för alla är ditt? - --- Han afstår _inte_, farmor. Hör du inte, han älskar mig. - -Hennes röst jublade detta segervisst, och ännu sedan hon lämnat rummet, -dröjde ekot af dessa ord kvar; de ljödo med en underlig klang i den -gamlas öron: -- Han älskar mig! -- Det var så den stora makten talade: -utan fruktan eller tvifvel. - - - - - TIONDE KAPITLET. - Farmors sista färd. - - -Det var numera högst sällan, farmor Eiden for ut och åkte, endast någon -gång till kyrkan; men visiter gjorde hon aldrig. Hon hade så föga -intresse af fruntimmers småprat, att hon ej blifvit intim med någon af -traktens damer. - -Dagen efter midsommardagen fick emellertid Bengtsson tillsägelse att -spänna för. Fru Eiden skulle åka ut. Redan klockan elfva på morgonen -skulle vagnen vara framkörd. - --- Jag tror till och med farmor har blifvit smittad af den allmänna -förtjusningen för galne grefven, sade Haqvin sedan vid lunchen till -Gunvor, kan du annars begripa, hvad gumman skulle vid Lögenäs att göra? - -Gunvor undvek att svara och sysselsatte sig i stället med lilla Hillevi. -Hon hade stått vid fönstret i sitt arbetsrum och sett, när farmor steg -upp i åkdonet, och en sekund fingo tvifvel och farhåga makt med henne. -Tänk, om Eric ansåg, att han handlade som en man af ära genom att -öfverge henne! Hvad skulle hon då göra? Finna sig i sitt öde? Resignera? -Nej, nej! Till hvarje pris skulle hon kämpa för sin frihet. Hon kunde -inte göra sig blind igen, när hon en gång blifvit seende. - -Farmor såg upp mot hennes fönster, och hon drog sig skyggt tillbaka. -Nicka ett vänligt afsked förmådde hon ej. Hela hennes sinne var i -uppror, och hon tyckte ibland, att den vördnad, beundran och innerliga -tillgifvenhet hon hyst för farmodern försvunnit. Gömd bakom den skira -gardinen, såg hon tydligt den gamlas bleka, utvakade ansikte. De -föreföllo med ens så härjade och vissna dessa fina drag, som de hvita -lockarna omramade, och gestalten sjönk trött ihop på vagnens sidendynor. - --- Farmor, mumlade Gunvor, om du bara inte gjort detta. Om jag fått -hålla af dig som förr. Om jag kunde ropa dig tillbaka och gråta ut hos -dig! -- Hon lutade snyftande hufvudet mot fönsterposten. - -I detsamma hörde hon Bengtsson klatscha med piskan och hästarna frusta -gladt. För sent att återkalla henne, för sent; farmor var redan på väg. -Det var första gången så långt Gunvor kunde minnas tillbaka, som hon ej -sagt godmorgon åt den gamla frun och kysst hennes hand. Hade farmor -tänkt på det, när hon såg upp mot sondotterns fönster? Gunvor log -bittert. Å nej, hon hade väl tänkt: »Ser du, trotsiga barn, att jag far -till Lögenäs; att jag har mod att krossa det, _du_ kallar lycka, för -hvad _jag_ kallar rätt.» - -Gunvors drag hårdnade i harm och vrede mot den, som ville kufva henne. -Hon lät det icke ske. - - * * * * * - -Fru Eiden hade suttit med slutna ögon hela vägen, först när vagnen -svängde in genom Lögenäs' murkna parkgrindar, såg hon stort upp. Hvad -allting här var förfallet och vanvårdadt! Hon kunde ingenstädes se spår -af en ledande och ordnande hand. Gräset växte vildt och frodigt; ingen -tycktes ha tänkt på att slå det. Träden sågo öfvermogna ut, och murgröna -och humle klängde oförsynt kring de skrofliga stammarna. Här och hvar -släpade en gren öfver vägen och hotade att skrämma hästarna, och mer än -en gång fick farmor böja sig undan för det täta kvistverket på någon -jättebok eller alm. - -Gårdsplanen var okrattad och dess gräsmatta kring den utsinade fontänen -brunbränd af solen. En af Eric Gyldenlos hundar låg lättjefullt -utsträckt på stentrappan utanför byggningen. Han reste sömnigt på sig, -när vagnen körde upp på gården, och skällde pliktskyldigast. - -Men för resten föreföll Lögenäs utdödt. Fru Eiden väntade, att -åtminstone en jungfru skulle visa sig. Draget i hennes ansikte blef allt -föraktligare, medan hon satt så. Hurudan var den husbonde, som lät allt -förfaras och vårdslösas, och som ej ens lärt tjänstfolket vanlig -disciplin? En lätting och dagdrifvare var han, en Don Quixote, en -vandrande riddare utan hemortsrätt. - --- Bengtsson får gå och höra, om någon är hemma, sade hon slutligen. - -Bengtsson makade sig säfligt ned från kuskbocken. De hästar han i dag -körde kunde han tryggt lämna, men det föreföll honom för galet, att -ingen kom och tog emot ordentligt. Han gick inåt köket till. Nog för att -porten stod oläst, men han ansåg det bäst att söka upp Nilla å hennes -eget område. - -Farmor fick vänta dryga fem minuter, innan Bengtsson kom tillbaka med -sin eröfring. Nilla kunde omöjligt visa sig för gamla fru Eiden, sådan -hon såg ut. Det var också bra förargligt, att den stränga farmor på -Bragehall skulle komma just i dag, då allting var så upp- och nedvändt -inomhus. - -Hon hade inte hunnit göra någonting i ordning sedan i går, då grefven -sent på kvällen, ifrån middagen hos baron Edelcronas, kommit hemdragande -med tre, fyra herrar. De hade spelat och druckit och sjungit och left -som ryssar ända till vid tretiden på morgonen, då hade de seglat öfver -Lögen till gästgifvargården för att fortsätta där, sedan hade inte Nilla -sett skymten af grefven, och nu var klockan tolf. Han var ju alltid -oberäknelig och inte lätt att förstå sig på, men nu en tid hade han -varit värre än någonsin, brukade gå ute i skogen hela nätterna eller -sitta därnere vid sjöstranden och spela på sin luta -- »för trollet», -sade han. Liksom en kristen människa kunde sätta tro till tocket -spektakel. - -Nilla hade fått så många myror i hufvudet, sedan hon kom till Lögenäs, -att hon inte visste sig någon lefvande råd, och medan hon nu i en fart -snodde på sig kjol, tröja och förkläde, beslöt hon att tala ut med -farmor Eiden. Det fanns visst ingen så klok som hon på många mils -afstånd. Någon nere vid fiskläget hade sagt en gång om farmors ögon: »De -äro som fyrar, ser man in i dem, klarar man alla grund och kommer på -rätt stråt.» - -Nilla stod ändtligen vid vagnen och neg för den gamla frun. - --- Är grefven hemma, ljöd den stilla, men underligt hårda frågan emot -henne. - --- Nej, fru Eiden. - -Nilla neg igen. - --- Väntas han snart? - --- Hå, det är aldrig nå'n, som vet när han kommer. - --- Men han är inte bortrest? - --- Nej, för allan del; han va' hemma till klockan tre i natt, då följde -han herrarna på väg. - --- Efter jag kommit hit, skall jag försöka vänta en stund. - -Farmor lät Nilla hjälpa sig ur vagnen. - --- Fru Eiden är väl så god och stiger in? -- Nilla brydde sin hjärna -förtvifladt med funderingar på, i hvilket af de tre sällskapsrummen det -kunde vara någorlunda snyggt. Salen visste hon var värre ruskig än vid -flyttstök. Spelkorten kvar på bordet, stolarna omkullslagna, skärfvor af -vinglas, och grefvens luta med en brusten sträng, hvilken stack upp som -en bruten lem. Usch, usch, usch, och som de hvirflat upp dammet ur -vråarna sedan! Det låg ofta hela veckan igenom tjockt och grått på alla -föremål; Nilla var inte alls efterhängsen emot det i vanliga fall, men -till midsommar hade hon, förstås, schasat undan det med en skurning och -kunde aldrig tänka sig, att det så fort skulle vara framme igen. - -Förmaket var hon inte stort säkrare på än salen. Där var ena benet af -soffan, marmorskifvan på divansbordet spräckt, spegeln som en skärgård -med flugfläckar till öar, och öfverdraget på fåtöljerna i rämnor. -Grefven bara skrattade, om hon sade åt honom om saken, när han var vid -godt humör. Misslyckades hon att yttra något, när han var ur stämning, -kunde han ryta till: »Kasta eländet i Lögen, så behöfver du inte ha -bekymmer för det se'n; tror du inte trollet kan svälja litet uselt -bohag, hårdsmältare saker har det tuggat.» - -Hon finge nog bjuda fru Eiden in i biblioteket. Den gamla såg så trött -ut, att hon visst kunde behöfva komma till ro litet i en af de stora -skinnstolarna. Nilla var själf ingen ungdom och visste, hur det kändes, -när krafterna aftogo. - -Alltjämt nigande, placerade hon farmor på bästa sätt och frågade, om hon -inte finge koka litet kaffe. Det skulle, enligt hennes förmenande, -blifvit en så ypperlig inledning till ett förtroligt meddelande. - -Men farmor skakade på hufvudet. Hon ville ingenting ha. - --- Å-å, inte! Då ska' jag väl gå då, sade Nilla med en saknadens suck. - -Farmor såg då upp, och Nilla förstod så väl, att fiskaren kunnat kalla -de ögonen fyrar; så klar och fast och vaksam hade hon aldrig sett en -blick förr. - --- Sköter grefven själf sin gård? frågade fru Eiden. - --- Sköter! Å, herre jemine, det sköts väl inget alls här. Folket går, -för dom inte får ut sina pengar. Kräken dör, för dom inte har någe -foder, och om utsädet och pantofflerna vill jag inte tala. En kunde -gråta, om de' hjälpte. - --- Hvad gör grefven då? - -Nilla tittade förstulet på farmor. Hon hade hört, att den gamla, kloka -frun aldrig lade sig i andras angelägenheter, aldrig frågade; hvart -ville hon nu komma, månne? Var det i alla fall »någe» emellan honom och -grefvinnan Gunvor? De hade sett så besynnerliga ut den där förmiddagen, -när lilla flickan var med, och Nilla fått sällskapa med barnet, medan -hennes mor och grefven »låste sig inne» i biblioteket. - --- Hva' en gör, sade hon långsamt. Han roar sig väl på sitt vis, fast -jag tycker det är fasligt konstigt. Och pengar har han då inga att komma -me', inte så mycke' som så! -- Hon slog öfver den ena handens flatsida -med den andra för att bevisa deras tomhet. -- Men höga herrar lära kunna -lefva på skulder, har jag hört. - -Farmor nickade. - --- Om han gifter sig rikt, sade hon ansträngdt, kan ju allt bli bättre. --- Hennes blick släppte ej Nilla, under det hon talade; den kräfde svar, -långt mera oryggligt än orden. - --- Gifter sig, _han_! -- Nilla kunde inte hjälpa, att hon fnyste till -och att det kom en road glimt i hennes små, klippska ögon -- Lika väl -kunde solen gifta sig med alla stjärnor eller tuppen på en gång ta alla -hönorna till sig! Nej, då blefve det allt ett kackel utan all ända, om -han försökte någe tocket. Man kan, förstås, ha en käresta i hvar vrå, -och det går nok, så länge den ena inte vet om den andra, men si gifter -man sig, är det väl tvunget att sopa rent i huset, och finge nå'n se di -soporna, som då kom ut, är jag rädd hon vände om. Grefven är visst en -både fin och schangtil herre, och Gud bevare mig för att förtala -husbond', men gifta sig me'n, det kan ingen, då skulle det sannerligen -spöka i huset. - --- Kan Nilla skaffa mig ett glas friskt vatten? afbröt farmor så tvärt, -att Nilla hoppade till. - --- Ja, herre je då, hvad jag det kan. - -Hon rusade ut och kom strax åter med det begärda. - -Farmor drack och ställde sedan bort glaset. - --- Tack, Nilla! Jag vill gärna hvila nu en liten stund, medan jag väntar -på grefve Gyldenlo. - -Nilla förstod, att hon måste draga sig tillbaka, det fanns ingen annan -råd. Ingen kunde befalla så, endast med sin hållning, som gamla frun på -Bragehall. Det sades, att unga grefvinnan fått denna afvisande höghet i -arf efter sin farmor, men att hon eljest var godare och mildare. Folket -hade hittat på sitt eget namn för henne. De kallade henne »Fru Gunvor». -Grefvinnor fanns det godt om i trakten; man kunde förväxla dem, men alla -voro öfverens om, att det endast fanns _en_ »fru Gunvor», och i -mannaminne hade det ej spridts så mycken glädje på Bragehall, som hon -åstadkommit blott på några år. Grefve Haqvin var högmodig och en smula -gnidig, när det gällde de underlydande, men fru Gunvor hade alltid ett -vänligt ord och en hjälpsam hand. - -Det vardt ej mycken hvila af för farmor, trots att hon blef lämnad -alldeles ensam i det stora, tysta rummet, där väggarna voro klädda med -klumpiga bokskåp och reoler, och där endast ett egendomligt, gammaldags -väggurs knäppande afbröt stillheten. Den djupa, bekväma stolen gaf ingen -ro åt den gamla. Hon reste sig och gick fram till skrifbordet, hvilket -var öfversålladt med en massa onödiga ting. Oafslutade bref lågo kastade -åt sidan, öppet biktande för all världens nyfikenhet grefve Gyldenlos -vigilanser. Midt upp i alltsammans låg en dikt, nedrafsad på ett stycke -oskuret papper: »Till dig!» läste farmor. En klok rubrik, den hade intet -särskildt namn att söka till, kunde gå ur hand i hand som grefvens -kärlek. Hon lät blicken glida vidare nedåt raderna -- -- -- och när hon -hunnit sista strofen, lade hon hånfullt ned papperet; det fanns ord i -det sista poemet, som måste bränna sig in i ett älskande kvinnohjärta. -Troligen skulle han ej förgäfves behöfva vädja till henne och fråga: - - Vill du stiga med mig i min bräckliga båt? - Vill du med, vill du med mig på villande stråt? - Säg, älskade, följas vi åt? - Där är ingen flagga hissad i topp, - och intet roder skall styra vårt lopp, - men seglet skall svälla af hopp. - Vill du med, så lägga vi strax från land. - Du käraste, vill du taga min hand - och stäfva mot okänd kust - med äfventyrslust? - -Farmor kände en stark åtrå att rifva papperet i fina flagor för att -åtminstone få döda något af denna älskogslek, som hon föraktade. Skulle -Gunvor verkligen få dessa dumma verser och tro, att de voro tankar? -Kanske skulle han sända dem i en bukett rosor! Blommorna voro ärliga; de -vissnade -- -- -- men orden, de smekande, hviskande orden på det hvita -papperet, de stodo där och vaktade på veka stämningar för att då bringa -oro i blodet. - -Fagra ord! Kärleksord! Farmor visste, hvad de voro; henne bedrogo de ej -med sin vackra mask. Hon läste dem från afvigsidan och där hade de -skogsråets hålighet. Många af lifvets grymmaste dödsdomar hade afkunnats -med ljugande, varma fraser. Och säkert hade Eric Gyldenlo bjudit mer än -en med sig i sin »bräckliga båt» och sedan kastat den lättrogna öfver -bord. Det var ju en slags heder i detta att ingenting lofva annat än för -stunden, att erkänna, att han hvarken hade flagga eller roder, men en -godtköpsheder var det. Den man, som ej ville ett mål, kunde aldrig vara -värd en kvinnas kärlek. Man kunde i ungdomsåren drömma aldrig så mycket -om hafvets oändliga vidder, så sökte man dock förr eller senare hamn. - -Hundarna skällde gladt välkomnande ute på gårdsplanen. - --- Så, nu kom han! -- Fru Eiden fattade med båda händerna hårdt om -bordsskifvan; hela gestalten fick en prägel af att hon nu spände bågen -till det yttersta, och hon darrade af ångest för att strängen skulle -brista. - -Det dröjde litet, innan Eric kom in, men då var han den oklanderligt -elegante världsmannen, och med spänstiga steg gick han emot sin gäst. -Djupt bugande kysste han hennes hand. - --- Hvad förskaffar mig äran af själfva farmor Eidens besök? frågade han -artigt. Det är väl ingen sjuk på Bragehall, tillade han hastigt, i det -han kastade en snabb, orolig blick på den gamla fruns bleka, strama -ansikte. - -Hon skakade på hufvudet och strök med en rörelse, hon ofta begagnade, -öfver sina hvita lockar. - --- Vill ni inte vara god och taga plats, fru Eiden. Här finnes inte en -enda vrå i mitt fattiga torp, som passar för er, det vet jag nog, men -Nilla har haft förstånd att be er stiga in i det hyggligaste rummet, och -därmed ha både hon och jag fredat våra samveten. - -Farmor svarade ingenting. Hon satte sig endast ånyo tillrätta i -karmstolen. - -Eric ställde sig en sekund vid skrifbordet. Hans blick föll ofrivilligt -först på brefven och sedan på poemet. De förra lät han ligga, trots han -förstod, att farmor Eiden också låtit dem undergå granskning, men dikten -skrynklade han till en hård boll och kastade den sedan i papperskorgen. -Någon hade sett på den med onda ögon, då hade det smugit sorg in i den. -Bort därför! Sådana smittämnen fick ej hans visa föra vidare. - --- Vill ni inte komma och sätta er, grefve Gyldenlo? - --- Jo, fru Eiden, nu är jag till er tjänst. -- Han vred om skrifstolen -och satte sig så, att hon kunde se hans ansikte i klar belysning. Hon -lät också dessa fina, genom generationer utmejslade drag vederfaras -rättvisa. Det fanns ingenting fult eller disharmoniskt i dessa linjer, -men ändå motsade de hvarandra. Ögonen drömde svårmodigt under en -allvarlig tänkarpanna, hakans form var vek och munnen än vankelmodig, än -spotsk och än åter god och varmt leende. Håret hade denna mörka, mjuka -glans, hvilken lockar hvita kvinnohänder att glida öfver det från pannan -mot nacken. Farmor såg äfven på hans gestalt, smidigt mager med breda, -viljestarka skuldror, och hon frågade sig, hvad ödet menade, när det -exponerade en dylik människa och kallade den till att endast bli en hand -full stoft redan i lifvet, ett odugligt embryo. - --- Grefve Gyldenlo, sade hon dämpadt, jag går rakt på saken. Ni har för -öfrigt nog redan förstått, att mitt besök här föranledes af ert -förhållande till min sondotter, _er väns_ hustru. - --- Haqvin torde knappt kunna kallas min vän i djupare mening, och den -man, som ej själf tar vara på sina intressen, får finna sig i att -- -inkräktare -- om ni så vill -- göra det. - --- Anser ni det hederligt att smyga sig till en ung kvinnas kärlek och -stjäla fred och lycka från hennes hem? - --- Har lyckan någonsin gästat Bragehall annat än på en kort visit? - --- Ja, den lycka de flesta få nöjas med. Och tror ni, att Gunvor blir -lyckligare, om hon sviker sina själfåtagna plikter? Hvad kan ni bjuda -henne? - --- Bjuda henne! upprepade han och det flammade till i de eljest något -skygga ögonen. Hvarför skall den ena människan bjuda den andra något, -när de känna, att de måste gå samma väg? Jag har ingenting att vinna -henne med, fru Eiden. Jag kunde säga er, att jag har min kärlek, men det -skulle ni skratta åt och jag själf -- skulle kanske gråta öfver att -räcka fram en så fattig gåfva. - --- Ja, från er är den fattig, afbröt farmor, ni har slitit ut den. - -Han log öfverlägset. - --- Nej, fru Eiden, den slites aldrig ut. Det är den helgdräkt människan -fått att kläda på sig, när söckendagarna bli för många. Men jag kallar -den en fattig gåfva, därför att den begär att bli återgäldad. Han lade -armen på bordet och stödde hufvudet emot den. Utan hätskhet eller -häftighet återtog han: Ni talade några stora ord om kränkt heder och -stulen fred, fru Eiden. Jag kände så väl igen den frasen. Den är ju ofta -den lösen, hvarmed striden om känslans rätt öppnas. Men jag kan tyvärr -inte åstadkomma någon förolämpad stolthet eller ädel harm; jag är till -och med oförmögen att inse, hvilka betingelser Haqvin har att uppträda -som min motståndare. Kan ni visa mig dem? - --- Han är hennes man, hennes barns far. - --- Ja, det torde vara onekligt, liksom att prästen förklarat dem vara -_ett_, men, fru Eiden, se nu på dem, som de två individer de äro. Ha de -någonsin hört samman? Har Hillevi någonsin känt, att hennes far var -annat än en snäll, litet trög lekkamrat, och slutligen Haqvin själf! Är -det kärlekens lycka _han_ bjuder sin unga hustru? Nej, Bragehall var ett -väldigt maskstunget och ihåligt träd, redan innan jag kom. Att jag -hittade fågel Fenix därinne i mörkret och skyndade mig att föra den ut i -ljuset, är det detta ni förebrår mig? - --- Lek inte med allvaret, grefve Gyldenlo! Jag förebrår er _allt_, ty ni -vet, att ni inte hör till de män, som kunna ge en kvinna hem och härd. -Invänd inte, att Gunvor är rik och kan betala alla edra skulder, det är -inte _det_, jag menar. Ni står ju själf utan hållpunkt, och först och -främst måste en kvinna kunna trygga sig till den hon älskar, om kärleken -skall ha bestånd. Kan ni ge trygghet? - --- Inte till den grad som Haqvin Brage, svarade han ironiskt, men -tillade strax därpå i en nästan sorglös ton: Trygghet finnes inte i -världen; själfva klippan rämnar. Det är inte heller trygghet Gunvor -söker hos mig, det är förståelse för det sjudande unga och varma, som -fyller hennes håg. Det är lifvets brusande lust och lek hon vill ha; det -är sin stormande längtan hon vill känna stillad i min famn. Ser ni, fru -Eiden, sådana kvinnor som Gunvor kunna ge tusen kalla kyssar och tro, -att detta var allt, hvad de förmådde, men möta de så den ende, som kan -lära dem, att en kyss gömmer hela lifvets fullhet, då gå de till döden, -om det gäller, för den, som gaf dem kärlekens djupaste hemlighet. - --- Ni är säker, alldeles för säker på Gunvors otrohet, grefve Gyldenlo. - --- Nej, på hennes trohet. - --- Jag kallar det _otrohet_, ty jag ser det ej i falsk belysning, och -jag har kommit hit för att be er se det -- ej med mina ögon -- men så -som det är. Aldrig kan någon lycka byggas på en så skef grundval, som -den ni uppställer. Ni störtar Bragehalls bestånd, utarmar en så godt som -värnlös man, stöter ut ett litet barn i världen och ger Gunvor till godt -pris för onda tungor. Betänk allt detta, grefve Gyldenlo! Drag er -tillbaka, gör oss inte alla olyckliga för en -- en nycks skull. Döm inte -Bragehall och Haqvin Brage till säker undergång! - -Hon bad med darrande röst, och ögonen stodo fulla af tårar. Eric såg, -hur kallsvetten i stora droppar rann nedför den fårade pannan, och hur -händerna skälfvande knötos, för att ej deras nervösa rörelser skulle -märkas alltför tydligt. Hon satt där så hopkrumpen, så nedbruten och -förtviflad, att han endast kände ett: hon var en kvinna, som bad, och -han måste trösta. - -Sekunden därefter låg han på knä framför farmor Eiden och gömde sitt -upprörda ansikte i hennes knä. Plötsligt såg han upp, hvarje muskel var -i strid inom honom, och hjärtat slog vildt. - --- Jag älskar Gunvor, sade han sakta, tonlöst, så vackert och rent har -jag inte älskat, sedan jag var barn och kysste blommorna. - -Farmor öppnade sina händer. Hon lade den ena på hans hufvud och böjde -det ned igen. - --- Bröt ni också blommorna. - --- Nej, inte då. - -Farmors hand smekte hans hår. Hon visste det knappt själf; handen gled -och gled öfver de mjuka vågorna, det var, som hon stillat en storm. - --- Har ni aldrig drömt om att utföra en stor och god handling? frågade -hon. Bara _en_ enda, som kunde bli som en mjuk hufvudkudde för er en -gång, när ni var trött och behöfde hvila. - --- Jo, jag har drömt ... och vaknat igen, men aldrig blef _den_ drömmen -verklighet. - --- Öfvervinn er själf. Tag inte Haqvin Brages hustru! Hon skulle gå i -döden för sin kärleks skull tror ni. Månne den ej också kunde lära henne -att lefva? Det är ofta svårare. Grefve Gyldenlo, jag kom hit i hat och -bitterhet, men ni har afväpnat mig -- hvarigenom? Jag vet det inte, bara -att jag nu kan be er som en ödmjuk, gammal kvinna ber det unga och -starka, hon ej rår med att lyfta, gå ur vägen. Ni är i denna stund -triumfator och kan krossa mycket under er triumfvagn, men jag ser nu, -att ni är sådan, att ni skall höra som ett verop från hvarje spillra. -Därför kan jag be: stanna! hejda den krossande färden, innan det är för -sent. - --- Och Gunvor? - -Farmor ryckte till. Det stack inom henne af ett samvetsagg, hon ej kunde -döfva. Var det verkligen så, att hon ånyo måste offra den unga för det, -som gått, för den kärlek, hvilken aldrig slöt, som var starkare än graf -och död och förgängelse. - --- Gunvor, sade hon osäkert, hon har sitt barn. - --- Är det nog? - --- Det är mycket. - --- Men om kärleken är hennes _allt_? - --- En otillåten känsla måste kufvas. Å, ni inser det ju själf! -- Hennes -tonfall blef ånyo skärande af kvalfull smärta. -- Gunvor har mark under -fötterna, hvarför skulle hon gå ut på gungfly? Om marken än är hård, så -är den dock fast. Säg mig, tror ni på er egen styrka? Är ni inte rädd -för att vackla? Och hvad skall då bli Gunvors öde? Kom ihåg, Haqvin -Brage sviker henne aldrig. - -Eric såg nästan förvånad på farmor, när hon så stolt uttalade dessa ord, -och ett egendomligt leende lade sig om hans mun. Haqvin Brage, en -halfidiot! Hvem frågade efter hans gunst? Minst af alla hans härliga -Gunvor. Men ändå, farmor hade rätt, Eric ängslades för de lifslångt -bindande banden, för den solidt tilltrampade grund, samhället fordrade. -Han hade aldrig pinat in sig i några former, tålde ej tvångströja och -hade inte tänkt på, att med Gunvors ägande kom ansvar och skyldigheter -öfver honom som en all glädje och frihet begrafvande glaciär. Han fick -ett slags fruktan för denna hotande jordbäfning, som människofördomar -behagade ställa till för att underminera äkta, ursprunglig lycka, och -han frågade plötsligt: -- Hvad begär ni af mig, fru Eiden? - --- Ett afskedsbref till Gunvor och att ni reser härifrån. - --- I landsflykt? Ja, men hvart? - --- Välj själf. - -Reslusten grep honom och tände eld i hans blod. Han såg för sig alla de -länder, hans fantasi så ofta genomfarit, söderns varma, rika länder med -strålande solglans och njutningar utan tal. Ack, han var ju född med -konstnärskynnets nomadlängtan, och dess glöd kunde intet dämpa och ändå --- hvad menade hon, den gamla, kloka frun med sitt »välj själf!» Visste -hon ej, att fattigdomen var en black om foten? Han kunde draga ut i skog -och mark milsvidt bort, men inte öfver hafvet. - -Han skrattade kort. - --- Ja, valet, fru Eiden, sörjer min tomma plånbok för. Den säger: »Gå -du! Man kan vara biltog också i eget land!» - -Han hade sprungit upp och stod nu och ordnade papperen på skrifbordet -med febril onödig brådska. - -Farmor reste sig också. Hon kom fram till honom: - --- Om ni ville tillåta mig, sade hon lågt, några tusen kronor; det är ju -en småsak ... - -Han sträckte afvärjande ut handen, och hon såg, hur han blef flammande -röd; det låg blygsel öfver att hon kunnat göra ett sådant erbjudande i -hans tonfall, när han svarade: - --- Jag tar inte mutor för min kärlek. Ni borde inte trott mig vara så -lågsinnad, fru Eiden! - --- Förlåt mig! Jag är af köpmanssläkt, och ser detta från en annan -synpunkt än ni. -- Efter en paus tillade hon: -- Men brefvet, det -skrifver ni ju redan i afton. Ni kan med lugnt samvete säga er, att det -sker för Gunvors bästa. - --- Jag skall skrifva det, och i morgon far jag. Jag säljer Lögenäs åt -den förstbjudande. Trollet komma de ändå inte åt, tillade han med ett -svagt leende, det sitter vid Lögens strand och undrar öfver de små -människorna, som det undrat nu i sekler. Det trollet är stort och -mäktigt, därför att det är ensamt, kanske också jag kan gå och bli -stortroll nu. - -Farmor hörde det halft vemodiga, halft hånfulla i hans klangfulla -stämma, men hon hade intet svar; hennes tankar vandrade redan bort ifrån -honom, och hon drog en djup suck; det var, som hon befriats från en tung -börda. - --- Jag litar på ert löfte, grefve Gyldenlo, sade hon allvarligt. Lycka -till och tack för hvad ni gjort i dag! Farväl, kanske ses vi inte mera. -Nu har jag rätt att få ro. Mitt dagsarbete är afslutadt. Gunvor stannar -på Bragehall. - --- Är fru Eiden viss om det? - --- Ja, ni var den ende, som kunde förmå henne att glömma sina plikter -- -och nu går ni. - --- Ja, fru Eiden. - -Hon lämnade rummet med långsamma steg, men hållningen var rakare än -nyss. Hon var väl lika trött, men det hvilade ett tryggt lugn öfver hela -hennes väsen. - -Eric hjälpte henne upp i vagnen. Hon nickade vänligt åt honom till -afsked. - -När de kommit ut på landsvägen, ropade farmor Eiden uppåt kuskbocken: - --- Kör vägen förbi kyrkvaktarn, Bengtsson. Gå in där och få nyckeln till -grafkoret; jag vill gå dit ned. - -Det hände ej så sällan, att gamla fru Eiden besökte det Brageska -grafkoret, och hon ville då alltid vara ensam. Bengtsson satt därför -lugnt på en bänk utanför kyrkogårdsmuren och pratade med kyrkvaktarn, -medan han väntade på att få bestiga kuskbocken igen. - -Farmor hade satt nyckeln i det gnisslande låset och gått de få nötta, -slippriga trappstegen ned i dunklet. En unken, fuktig källarluft slog -emot henne, men hon märkte det ej. Hela hennes uppmärksamhet var riktad -på den silfverbeslagna ekkista, hvilken gömde den sist aflidne grefve -Haqvin Brages stoft. Här stodo dubbla rader af små och stora kistor och -på alla plåtar lästes långa titlar och detsamma stolta namnet Brage. - -Farmor såg sig ej omkring, rakt fram till den älskade gick hon, och -hennes gamla, darrande knän sjönko mödosamt ned mot det hårda, gropiga -golfvet. Det hvita hufvudet lutade hon mot kistans lock, som hade det -varit en mjuk kudde, och hennes skälfvande läppar rörde sig sakta till -afbrutna meningar. - --- Nu, Haqvin -- kan jag inte mera -- låt mig hvila ut hos dig, hela -mitt långa, tunga lif har -- jag lefvat för dig. -- Jag har aldrig -- -brutit det löfte -- jag gaf mig själf -- _allt_ för den jag älskar -- -intet offer fick vara för stort -- ingen väg för oländig. -- Mina fötter -ha i dag tagit -- de tyngsta stegen -- Haqvin! Du käre -- om jag gjort -orätt, om ... Minnes du -- hvad jag sade om -- ädelt vildt -- ibland -tycker jag, att det varit hetsjakt -- Gunvor, min -- egen lilla Gunvor, -var bytet. - -Hon våndades som i fysiska plågor och lade handen mot hjärtat. Å, Haqvin --- om jag misstager mig! -- Då får jag aldrig -- aldrig frid -- -vedergällningens lag är öfver oss alla -- men du älskade, älskade -- -rösten svek henne plötsligt, det blef mörkt för hennes ögon och händerna -famlade efter stöd; efter en stund mumlade hon ohörbart: det måste så -vara, du kräfde det -- du -- och -- kärleken. - -Hon slog i detsamma hufvudet hårdt mot kistan och föll framåt. Så låg -hon orörlig. - -När Bengtsson väntat en timme, blef han orolig. Kyrkvaktaren och han -kommo öfverens om, att farmor Eiden kunde förkyla sig därnere i fukten. -De måste försöka få henne upp. Bengtsson gick till dörren och gnisslade -försiktigt med den för att varsko den gamla. Men det hjälpte inte. Han -gick då ned. Kunde hon ha somnat? Tätt invid trappan stannade han och -ropade strax därpå: - --- Hansson, Hansson, kom! - --- Hvad är det? -- Kyrkvaktaren kom stöflande. - --- Gamla frun har visst svimmat, sade Bengtsson ängsligt. Hjälp mig att -bära upp henne, så få vi försöka gnida hennes tinningar. - -De buro varligt upp den stela kroppen och lade den i vagnen, men deras -ansträngningar att återkalla farmor Eiden till lif voro förgäfves. Hon -sof, den gamla, sof utan lifvets feberdrömmar. Det var den stora, stilla -sömnen, som ändtligen kommit till henne. Farmor hade gjort sin sista -färd, och det var blott det döda stoftet, som återfördes till Bragehall, -följdt af mångas blickar. - -I byn såg man på hvarandra och sade halfhögt: »Hur skall det nu bli på -slottet? Hvem skall hålla det hela tillsammans? Farmor Eiden var alltid -på sin post.» - - - - - ELFTE KAPITLET. - Alla trådar brista. - - -Ett bref till grefvinnan! -- Kammarjungfrun hade vågat sig in i -grefvinnans rum utan att knacka, ty hon förstod, att hennes matmor ändå -inte skulle hört henne i den sinnesstämning, hvari hon nu befann sig. -Hon hade ett besynnerligt, förstenadt lugn öfver sig. Man kunde inte ens -veta, om farmoderns död gripit henne, ty fast hon i timtal stått lutad -öfver liket, hade ingen sett henne gråta. Det var Haqvin, som nu -ändtligen förmått henne att försöka hvila. Det var rätt sent på kvällen, -och han själf såg så sömnig ut, som om han inte kunde hålla upp ögonen. - -Gunvor stod vid fönstret, på samma plats, där hon stått en gång förr i -dag, när farmor åkte bort. Hon vände sig ej om, när den unga -tjänstflickan kom in, sträckte endast mekaniskt ut handen efter brefvet. -Hvem skref till henne här på trakten? Posten kom aldrig denna tid. - --- Det var ett bud från Lögenäs här med det, sade kammarjungfrun. Ehuru -hon ej blef tillfrågad, tyckte hon sig böra säga det. - --- Från Lögenäs! -- Gunvors stela uttryck försvann och hvarje linje i -det fina, bleka ansiktet tycktes skälfva af fruktan. -- Skulle det vara -svar? frågade hon. - --- Nej, grefvinnan, det hörde jag särskildt efter. - --- Jaså -- intet svar! -- Hon suckade så tungt och förtvifladt, att -lilla Mari blef helt ängslig till mods. Men hon visste ju nog, att -olyckan nu skulle komma öfver Bragehall, det var flere, som sett de fyra -hufvudlösa barnen dansa på Korskullen, just som månen gått upp vid -senaste nytändningen, och nog visste man, hvad det betydde. Stackars -unga grefvinnan! Hon hade inte för roliga dagar. Mari hade hört, hur -grefven lefde ibland, när han fått ett glas för mycket, och hon tänkte -med en rysning, att det väl inte kunde vara stort värre att råka ut för -en arg, het tjur. - --- Om -- om det i alla fall skall vara svar, kan jag nog springa -genvägen genom skogen till Lögenäs med det, sade hon, och hennes runda, -ljusa ansikte sken af tjänstaktighet. - --- Tack, lilla Mari! -- Gunvor nickade vänligt. -- Jag skall ringa på -dig då. - -Mari neg och gick. Det var väl, tänkte hon, att inte Korskullen låg åt -det hållet, för hur mycket hon höll af sin matmor, aldrig i lifvet -skulle hon vågat gå förbi den, sedan månen gått upp. - -Gunvor behöfde inte tända ljus för att läsa sitt bref. Sommaraftonens -klara dager var tillräcklig. Hon kände också väl dessa underligt -kantiga, osäkra bokstäfver, hvilka hållningslöst fyllde papperet. De -kunde ej hänföras till någon stil, utan talade sitt eget individuella, -starkt expressiva språk. Än slängde de sig trött ned i några bisarra -krokar, än reste de sig stolt, och än böjde de sig mjukt. Hvarje ord -hade lif och färg. Hon hade lärt sig hålla af dem i all sin -oregelbundenhet, när de kommit till henne i små, smeksamma biljetter, -bringande bud eller hälsning från Eric. Denna gång bildade de ett helt -bref. Hon sjönk ner på en stol, utmattad, rädd att möta ödet. Det -hjälpte ej, att hon intalade sig mod, sade sig, att han kanske endast -velat sända henne några tröstande ord öfver den förlust, som han -möjligen redan visste drabbat henne. Nej, nej, då hade han kommit själf --- _det var en annans röst_, som skulle tala till henne från denna -skrifvelse. Å, den rösten, den var så stark och viljemodig, att ej ens -döden förstummade den! Farmor hade varit vid Lögenäs i dag. Farmor hade -velat skilja Eric och henne, och aldrig än hade farmors vilja lidit -nederlag. Den ropade till hennes sondotter ännu i denna stund: »Böj dig -under det oundvikliga, barn. Fac et nihil spera.» Hon bröt förseglingen, -men hennes blick skymdes plötsligt af tårar. I denna stund tänkte hon ej -på Eric. Hon sörjde öfver att ej _kunna_ sörja, öfver att farmor ej -gifvit henne den lyckan ens att äga ett mildt och ljust minne. Hur -innerligt, feberaktigt hade hon ej bedt denna ändlöst långa eftermiddag, -bedt, att hon skulle få begråta farmor i ömhet och saknad, att något -skulle inträffa, som förmådde smälta ned den bitterhet, hon hyste mot -den döda. Att vilja älska och tvingas att hysa agg, gafs det väl något -grymmare? Tårarna stelnade i hennes ögonvrår; hennes hvita ansikte -förvreds i konvulsivisk smärta. Hon vecklade upp brefvet och läste: - -»Gunvor! - -Det myllrar i världen af ord, som borde varit outsagda; sådana ord ha -väl också fallit emellan dig och mig, och ändå -- ångra dem kan jag ej. -De ha gjort mig så lycklig. Att de hädanefter skola få tiga inom mig i -längtan och saknad, är det största offer jag kan ge, ty tusen gånger -hellre läte jag dem storma ut, starka och lidelsefulla som de äro; -drömmens vilda fåglar. - -Mitt löfte är emellertid gifvet. Jag har lofvat tystnad och mer än det; -jag har också lofvat att säga dig farväl för lång tid -- troligen var -det menadt _för alltid_. - -En, som är klok och stark och som vetat att leda min vilja, har i dag -sagt mig, att det vore bäst för dig, om jag afstod från ditt ägande. -Bäst för dig! Det ljöd så underligt i mina öron, som ännu gömde ekot af -dina kärleksord, de varma, längtande, de, som om och omigen smekte hela -mitt väsen, när du lät mig sluta dig i min famn. Du älskade! Den rösten, -som talade om klokskap och glömska, var så olik din, som natten är olik -dagen, men är det inte så, att natten föder skepticismen inom oss, -misstrons och tviflets onda andar? Och -- Gunvor! -- min hjärna gaf den -hårda stämman rätt: Det är bäst för dig att icke draga ut på de mörka -ödesdjupen med en sådan som mig. Mitt hjärta tänkte annorlunda, men -hjärtats tankar äro rosendoft och morgondagg, intet att räkna med ute i -lifvet. - -Och därför farväl! Jag reser bort; hvart kosan bär, vet jag ej, blott -att Lögenäs blir öde, och att det måste dröja länge, innan jag återser -Bragehall -- och dig. - -Det finnes ju många vägar för ensamma stigmän; jag hittar väl också en, -det bekymrar mig föga. Tänk ej heller du på den, som gick med ångest och -bäfvan! Låt hågkomsten lysa som dalande sol öfver sommardagens lek, och -döm ej, hvarken mig, som icke har bättre afskedsord, eller den, som var -kraftigare än vi båda. Tack för hvarje lyckostund du skänkte! En gång -skall kanske också du kalla dessa timmar stulna och ömka dig öfver din -svaghet. För mig förbli de än som minne glädjens purprade rosor, och -sargade också taggarna än värre, aldrig skall jag ångra hvart lysande -rosenfång jag tagit i famn. Lef väl! Fred önskar dig den fredlöse - - _Eric Gyldenlo_.» - -Gunvor hade, allt ifrån det ställe i brefvet, där han talat om sin -förestående resa, endast behärskats af en tanke: det fick ej ske. Han -skulle ej få tro, att hon var vek och svag och lät sig brytas af en -annans vilja. Hon lade brådskande ihop det hvita arket; det hade ej -gjort henne så ondt; det var ju inte _han_, som talat, han hade endast -fört pennan. - -Men hon skulle svara honom med sina egna ord, och de skulle hejda hans -flykt; de skulle som glödande kyssar utplåna sorgen i hans sinne, binda -honom som mjuka armar. - -Hon tog pennan och satte dess spets mot papperet, men kastade den igen -och sprang upp. Själf ville hon gå till honom, luta sitt heta, trötta -hufvud mot hans bröst, höra honom hviska: »barnet mitt!» med denna -stämma, hvilken var som en rik melodi, och hon ville blicka djupt in i -hans ögon och fråga: »Kan du öfverge mig? Kan du gå, när jag ber dig -stanna!» - -Tornuret slog tio dofva slag -- och skymningen smög snabbt sina -skuggarmar kring föremålen i rummet. Öfvergången från dag till dunkel -var alltid hastig här på slätten. Gunvor lyssnade dock endast förströdd -till de tungt ljudande klockslagen. I tankar och håg var hon redan hos -honom, som måste vänta henne. Hon ordnade nervöst sin toalett, tände -ljusen framför spegeln, granskade en sekund sitt ansikte och log -ofrivilligt. _Det_ uttrycket var nog för att säga honom, att han måste -stanna. Han skulle sluta henne hårdt intill sig och förstå, att endast -där, i hans famn, var hennes lycka. - -Det knackade sakta på dörren. - --- Hvem är det? - --- Jag, mamma! snyftade en liten förgråten röst. - --- Men, Hillevi då! -- Gunvor öppnade förskräckt. Barnet stod där och -skakade i sin långa nattdräkt, under hvilken de bara fötterna stucko -fram. -- Hvad vill det här säga; hvarför ligger du inte stilla? - --- Karna trodde, att jag somnat, och det hade jag, men så vaknade jag -och drömde, att farmor kom in, och hon var inte lefvande, och jag blef -så rädd, för hon pekade på mig och sa': »Lyd!» Och jag var ensam. - -Den lilla grät hejdlöst. Gunvor måste taga henne i sitt knä och trösta -henne. De små händerna voro feberheta och hufvudet brände, under det att -den ena frossbrytningen efter den andra skakade den mjuka barnkroppen. - --- Min lilla flicka, farmor ligger så stilla där nere i paviljongen; hon -kan inte komma till dig. - -Hillevis snyftningar aftogo och blefvo långa, trötta suckar. - --- Karna sa', mumlade hon, att farmor nog går igen, och jag törs inte -vara ensam. - --- Det behöfver du inte heller. Karna tänkte komma strax, det förstår du -väl. - --- Jag vill inte alls ligga där. Jag vill bara vara hos mamma, annars -törs jag inte somna. - -Gunvor tryckte det uppskrämda barnet intill sig och kysste det. Hon -gjorde det häftigt, som för att värja sig mot en mäktig frestelse, ty -aldrig hade hon varit närmare än nu att kasta modersplikten öfverbord, -lämna den lilla åt lejda händer och gå till honom, som hon älskade. -Hennes armar slöto sig nästan krampaktigt om den lilla dottern, och hon -bar henne tyst in i sin sängkammare, där hon lade henne i sin egen säng, -hvarefter hon ringde på Karna. - -Denna kom rusande. Hon hade tusen ursäkter för sin försumlighet. -Grefvinnan måste väl känna henne och veta, att hon var att lita på, men -det var så, att hon ... - -Gunvor afbröt ovanligt kort och skarpt alla förklaringar. Hon hade -endast velat säga, att Hillevi skulle stanna hos henne i natt. - -Flickan, som suttit upprätt och med stora, ängsliga ögon följt samtalet, -lade sig strax belåtet ned på kudden, och tio minuter senare sof hon med -sin lilla hand inkrupen i moderns. - -Gunvor lösgjorde sig varsamt och gick fram till fönstret. Nu var det -alldeles mörkt, buskar och träd skymtade endast som dunkla konturer. -Himlen var tätt öfverdragen af hotande ovädersmoln, och de första -regndropparna började smattra mot rutorna. Det var för sent att sända -bud till Lögenäs, för sent! Och själf kunde hon ej gå; barnet hade -omedvetet spärrat hennes väg. Utan att ana det, hade Hillevi gått -farmors ärenden och lydt den gamla, hvilken kommit till henne i drömmen. -Var det möjligt, att farmor ej ens nu hörde till de trygga slumrarna, -att hennes okufliga energi nådde öfver gränsen? Å, nej, nej! Gunvor -lutade hufvudet mot fönsterposten. Farmor Eiden hvilade nog godt, men -ödet slog ständigt sina ojämna tärningskast för människors barn. - -Hon satt länge orörlig, förnimmande sin lilla dotters djupa andetag utan -att lyssna till dem, oaflåtligt grubblande öfver ett, _ett enda_. Hur -skulle hon hinna kalla Eric Gyldenlo tillbaka? Det fanns ingen -tvehågsenhet, inga tvifvel inom henne om rätten till denna kärlek. Hon -gick emot den som mot vägens mål, och måste där också bli uppskof, fram -skulle hon, förr eller senare. Hans afskedsbref hade icke stött henne -tillbaka, mellan raderna läste hon glödande försäkringar om hans -hängifvenhet, och hon trodde med ljus tillförsikt, att hon fått korsa -hans led endast därför att hennes kärlek skulle värna och stärka det -veka hos honom, hennes tro bli hans stöd, hennes hopp också hans. Med -orubblig, jublande visshet såg hon mot deras gemensamma framtid, och hon -ryggade endast sekundlångt som för ett lätt afvärjdt hinder tillbaka för -Haqvins plumpa utfall, när hon talade om skilsmässa. - -Bara hon hann Eric, innan han reste! Detta var den enda punkt, där -ångesten kunde nå henne, och hon smög sig på tå bort till sängen för att -öfvertyga sig om att Hillevi sof godt, ty då -- då ... Hon hade -visserligen nyss sagt sig, att vägen nu var stängd för henne, att hon ej -kunde vandra till Lögenäs midt i natten, men hvad hindrade henne -egentligen? - -Inte den cyklonartade stormen, som plötsligt börjat rasa och böjde -gårdsplanens höga träd till sviktande bågar; inte det strömmande regnet, -hvilket slog rosenbladen till marken och fäste dem som ett -applikationsmönster på den våta sanden; inte mörkrets vida kappa, grå -och ogenomtränglig som förintelsen, nej, nej, intet af detta kunde -betvinga hennes brusande längtan. Hon lutade sig öfver Hillevi; den -lilla kastade sig i sömnen och mumlade otydligt. Plötsligt skrek hon -gällt: »Farmor!» och strax därpå kved den späda rösten: »Törs inte -- -mamma, mamma, jag törs inte vara ensam!» - -Gunvor lade sin arm om henne och vyssjade sakta, till dess den lilla -blef trygg igen, men inom henne själf tumlade oron som vilda hästar och -febern brann i hennes blod. Hvad fängslade henne här denna underliga -natt, då döden gästade Bragehall, var det blott ett litet gråtande, -skrämdt barn, eller var det en hemsk, outgrundlig makt, hvilkens gåta -lifvet aldrig löser? - -Hon reste sig ånyo och började rastlöst gå af och an i rummet; så gick -hon ända till daggryningen, då satte hon sig vid skrifbordet, doppade -pennan och skref med skälfvande hand, iskall af trötthet och matt af att -ha vridits och sträckts i längtans marter: - -»Min älskade! - -Har du vakat denna natt, måste du känt, hur nära jag varit dig; hur -hvarje min tanke flätats in i din och hvarje hjärtats döfvande slag -flugit mot dig i längtan. - -Att jag inte kom, att jag inte i verkligheten lindade mina armar om din -hals och hviskade till dig, hvad jag under de gångna timmarna tusen -gånger upprepat för mig själf: »Du är mitt lif, min enda lycka!» Att jag -inte kom för att säga dig det, är hemliga makters verk. - -Du talade om den stora och kloka, som ville skilja oss åt, kanske har -hon vakat i natt i tro att fängelseluft och fångdräkt var »bäst för -mig», men du käraste, om du också flydde till världens ända, skulle mina -tankar och min håg följa dig. - -Men jag skall ej behöfva söka dig. När du läst detta, skall du stanna -och hjälpa mig öfver det bittra och svåra. Vår kärlek har varit en glad -lek; nu har den blifvit till allvar, och det har gifvit den ett högre -värde och ett större ansvar. Du vet, Eric, att jag skall kräfva min -frihet till hvarje pris; och sedan ... sedan sker det som är »bäst för -mig», ty är inte kärleken en kvinnas verkligaste lif? - -Hvad jag längtar efter dig, dina ögon, din stämma, efter det varma och -veka, det dystra och sjuka! Du kom till mig, när mörkret låg tungt öfver -mitt sinne, och gaf det ljus och hopp. Minnes du, hvad du sade, när vi -stodo i det förseglade rummet: »Här skulle jag vilja ge mina bästa -drömmar en trygg vrå!» De orden har jag aldrig glömt. Innan jag såg dig, -var mitt hjärta också ett försegladt rum, du öppnade den stängda dörren -och trädde dit in med drömmar och lyckoaningar. Skall du låta dem -förmultna, därför att man velat sluta om dem med reglar och lås? - -När du läser detta, vet du troligen redan, att farmor Eiden är borta, -att hon fördes hem död -- sedan hon vunnit seger öfver dig. Det kännes -så kallt och hårdt inom mig, när jag tänker på, hur hon hänsynslöst -trampade allt under fötterna, blott för att nå sitt föresatta mål. Jag -kan ej hålla af den, som förödmjukat och plågat mig, men jag lider af -att ej ha några tårar åt henne; goda milda tårar ville jag så gärna, -gärna gråta i saknad och sorg, men jag _kan_ inte. Det är fruktansvärdt -grymt, Eric, när den ena människan dödar den andras känslor. Ett -uppenbart mord vore bättre. - -Å, att jag skall skrifva detta om min egen, en gång i blind dyrkan -älskade gamla farmor! Det är, som vredes en knif obarmhärtigt rundt i -mitt hjärta -- sargadt är det, blödande och olyckligt, men inte -förlåtande. Eric, vännen min, i din famn skall jag bli vek och god. Res -ej från - - _Din Gunvor_.» - -Hon läste ej igenom brefvet, innan hon lade in det och skref -utanskriften. Så såg hon på klockan. Endast sex, då måste hon vänta en -stund. Mari kunde ej sändas än, det skulle väcka för mycken undran. - -Hon gick till fönstret och öppnade det. Luften kändes behagligt -uppfriskad efter nattens rasande oväder. Himlen var nu blå med ett och -annat litet glidande, hvitt strömoln. På alla träd och buskar hängde -stora vattendroppar, de glittrade och blänkte i det klara solskenet som -myriader ädla stenar. - -Vid sjutiden ringde Gunvor på Mari, som genast infann sig. Morgonen -efter ett dödsfall är det ju alltid oro och rörelse i sorgehuset, och -flickan undrade därför ej öfver den tidiga kallelsen. - --- Det skulle vara svar på brefvet från Lögenäs, sade Gunvor lugnt, kan -du genast gå öfver med detta, Mari? Du skall helst lämna det till -grefven egenhändigt. - --- Ja, grefvinnan! - -Mari neg, tog det svagt violdoftande brefvet och gick. När hon efter ett -par timmar kom tillbaka, lade hon det ånyo framför sin matmor. - --- Grefven hade rest redan i natt, sade hon. - --- Hvart? - -Nilla visste inte hans adress. - --- Du frågade inte, när han skulle komma hem? - --- Jo, grefvinnan, det gjorde jag. Nilla visste ingenting, bara att han -sagt, att baron Edelcrona skulle taga hand om hans hundar, och att ... -att ... - --- Nå, Mari? - --- Att det skulle bli auktion vid Lögenäs en af de närmaste dagarna. - --- Då kommer han aldrig igen! - -Gunvor hade icke velat, att hennes kammarjungfru hört dessa ord, hvilka -som en sönderslitande jämmer banade sig väg öfver hennes läppar, men hon -kunde ej tillbakatvinga dem. Häftigt slog hon händerna för ansiktet och -brast i en skrämmande gråt. - -Mari förstod alltsammans. Hon var varmhjärtad och finkänslig, och det -gjorde henne så innerligt ondt om den rara, unga grefvinnan. Nilla hade -gifvit henne ett fynd, som hon efter grefvens resa gjort i papperskogen. -Det hade legat där tillskrynkladt som en tuss bland annat skräp, och -Nilla skulle visst inte brytt sig om det, ifall hon ej kommit att läsa -de två orden: »Till dig!» Det väckte hennes intresse, och hon hade -stafvat sig igenom poemet. Hon hade undrat hit och hit, hvem denna »dig» -kunde vara. Inte Bolla på gästgifvargården, för det hade visserligen -varit »väl» mellan grefven och henne en tid, men att han skref verser -till henne, trodde inte Nilla. - -Och inte kunde det heller vara till den fina fröken Märta Edelcrona. Hon -var nog tokig i grefven, men Nilla ville svära på, att husbond bara -nojsat litet med henne, ungefär som med en söt knähund. - -Nej, Nilla hade sina misstankar starkt riktade på annat håll. Fru Eidens -besök hade varit så mystiskt, och när så Mari kom farande i häng och -fläng på morgonen, tyckte hon, att saken var tydlig. Hon meddelade sig -med Mari. - --- Hvad säger hon till det här, Mari? - --- Ingenting, men eftersom Nilla ändå inte bryr sig om verserna, kunde -jag väl få dem. - -Nilla klippte med ögonen. - --- Hvad ska' hon me' dom till? - -Mari blef förvirrad. - --- Jag ska' -- jag ska' visa dom för Bengt-Peter. Han tycker så mycke' -om tocket. - --- Hm, hm! Det kan hon väl få. För det är väl ingen ann', som skulle ha -ett godt öga te dom? - -Mari rodnade och teg. - -Men Nilla lade belåten in just hvad hon ville i tystnaden och tänkte, -att »så'nt där fint folk inte va' stort för mer än andra». Hon skulle -visst inte »blamera dom», hon skulle bara tala om det för Anna Per Ers, -när hon drack kaffe hos henne på eftermiddagen. Si, det var allt så godt -som en själfskrifven tretår det, annars vankades där bara två koppar. - -Mari anade ingenting om detta. Hon vandrade hemåt med det illa -tilltygade poemet i fickan, och nu erinrade hon sig det. Helt stilla -drog hon upp det och lät det falla i Gunvors knä, hvarpå hon ljudlöst -smög sig ut. - - * * * * * - -Anna Per Ers hade emellertid i sin ordning en god vän och denna två -eller tre, och sedan man upphört att tala om gamla fru Eidens underliga -slut och ståtliga begrafning, återstod dock som ett lefvande intresse i -den enformiga hvardagstiden historien om, att fru Gunvor och galne -grefven skrefvo kärleksbref till hvarandra. - -Ryktet växte; från de grå, murkna kojorna gick det vidare, höjde sig med -ogräsets frodighet till herrgårdarnas stolta corps de logis, och där -blef det uttydt på ett ännu mera raffineradt och skymfande sätt. Det -belades med kvarstad för att i hemlighet spridas allt flitigare, och -snart visste hela trakten, att Eric Gyldenlo varit Gunvor Brages -älskare, att hon bedragit sin man, försummat plikterna mot sitt barn. -Hon stenades utan miskund af dem, som kallat sig hennes vänner, och man -sade med fräck indignation, att detta var tacken för att man låtit »en -uppkomling» tränga sig in i ens krets. Ingen enda var dock frimodig nog -att komma till Gunvor själf med detta förtal. Det smög omkring henne som -en fuktig dimma, men ingen gestalt trädde fram ur töcknet. - -Märta Edelcrona var utom sig af förbittring. Hon ansåg, att Gunvor -kränkt hennes rätt, och det fanns ej ord nog skarpa för henne, när hon -talade om denna »uselhet». - -Det var också hon, som förde skvallret till Haqvin. Ingen kunde varit -skickligare att uppreta och såra honom. Hon stack med ord till ord i -hans ömtåligaste känsla: hans högmod, och hon gjorde det så elegant, att -hon själf stod oantastlig. - -Som ett rasande djur, med ridpiskan ännu i handen efter ridten, kom han -in till Gunvor. Han hade träffat Märta, som ridit med honom ända till -Bragehalls parkgrindar och där lämnat honom med en nästan hjärtlig -hälsning till »stackars lilla Gunvor!» - -Han hade icke knackat. Nu slängde han igen dörren efter sig, så att det -rungade. - --- Hvar är du? röt han. - -Gunvor kom från sin sängkammare. Hon hade gjort toalett till middagen -och hade en svart spetsklänning. Armar och hals skimrade bländande hvita -mot det genombrutna tyget. Den blick, som mötte Haqvin, uttryckte mest -förvåning. Sådan hade hon aldrig sett honom! Han var kopparblå i -ansiktet, de runda ögonen tycktes sitta på skaft, halsmusklerna voro -onaturligt svällda, och ur munnen kom ett flåsande ljud. - --- Hvad är det? Hvad vill du? frågade hon. - --- Ställa dig till ansvar för din pliktförgätenhet, ditt skamliga -besudlande af mitt namn. - -Hon märkte, hur vreden kokade inom honom, och att han knappt kunde styra -sig, och hon insåg, att han måtte blifvit djupt kränkt, efter han talade -i så hög ton. - --- Vill du ej försöka lugna dig, Haqvin. Det är dina beskyllningar, som -äro skamliga, och jag ämnar inte tåla dem. - -Rak och orädd stod hon framför honom? Hennes ögon undveko ej hans -ursinniga blick. Ett fint, ömkande leende flög öfver de mjuka läpparna. - --- Slinka! - -Ordet föll ej hastigare än snärten af ridpiskan, hvilken med ett -hvinande slag skar luften och träffade hennes högra arm. - -Hon blef gråblek och slöt hårdt munnen om det skrik, hvilket smärtan -ville aftvinga henne. Utan ett ord gick hon fram till klocksträngen; med -handen om den, stannade hon. - --- Gå, gå genast, sade hon, eller jag tillkallar tjänstfolket! - -Haqvin hade ej märkt hennes afsikt; nu stod han med ens som lamslagen. -List förstod han sig ej på, brutalt våld var hans enda vapen. Vreden -liksom stockade sig och stelnade inom honom; den kunde ej finna flera -uttryck; han kände endast en vild lust att slå och slå, sak samma hvem -eller hvad det träffade. Han ville krossa, förstöra, bryta sönder, på -annat sätt kunde han ej återvinna sitt lugn. I skummande förbittring -grep han tag i en stol och slungade den mot golfvet. - -Gunvor släppte klocksträngen; hon blygdes för att visa tjänstfolket -detta vanvettiga utbrott, och underligt nog erfor hon icke själf någon -fruktan. I detta ögonblick splittrade han en statyett och strax därpå -hördes det skrällande ljudet af en krossad lampkupa. Skulle hon försöka -tala vid honom? - --- Haqvin! - --- Tig! Han gick med knutna händer emot henne, i denna dag skall jag -köra ut dig ur mitt hus. - -Hon rätade upp sig. - --- Jag går frivilligt. Nu har du brukat våld, och ingenting i världen -skall förmå mig att stanna efter detta. Du har begagnat de råaste ord; -du har förspillt hvarje skymt af min aktning, och hvarken hot eller -böner förmå något öfver mig. - -Hans drag slappades plötsligt. Det låg något krypande och fegt i hans -blick, när den nu höjdes mot henne. Skulle hon gå? Nej, det fick ej ske, -då miste han ju med ens allt sitt goda; den tanken kylde mer än allt -annat af hans blod. Och för resten -- han unnade henne inte åt någon; -hon var hans och skulle förbli det. Hvad hade han sagt, som hon behöfde -taga så hårdt? Han hade möjligen förgått sig, men fruntimmer och barn -straffades bäst med kroppsaga, och hon kunde väl tåla, hvad många inom -hans släkt endast funnit sig väl af. En hustru skulle vara ödmjuk och -underdånig, och gjorde hon snedsprång, finge hon också sota för dem. Det -kunde inte hjälpas. - --- Är det sant, att Eric Gyldenlo är din älskare? frågade han morskt. - -Nu skulle hon väl böja sig. - -Gunvor såg honom fast och djupt in i ögonen. - --- Nej, det är inte sant, sade hon, men jag älskar honom, och jag hoppas -bli hans hustru en dag. Detta hade jag tänkt säga dig snart, ville -blott, att någon tid efter farmors död skulle förflyta i lugn, då jag -visste, att du aldrig godvilligt skulle gå in på en skilsmässa. - --- Nej, det ger jag aldrig mitt samtycke till, afbröt han. - --- Nu måste du. Du har själf genom dina förolämpningar drifvit det -därhän. - --- Hvem kan tvinga mig? - --- Lagen. - --- Hå, hå, då skulle du skaffat vittnen till det här. - -Gunvor skiftade färg, men sade stolt: - --- Du ämnar väl inte förneka dina handlingar? - --- Jo, visst fan tänker jag det. - -Hon lade händerna mot tinningarna. Det gick rundt i hennes hufvud. Fanns -det då hvarken lag eller rätt för henne; var hon i denne mans våld lika -obönhörligt som en fånge i sin vaktares? Men hon ville ej låta sig -underkufvas. Han skulle ej ens en minut tro, att han ägde makten. - --- Haqvin, sade hon, hvarför vill du fortfarande kedja oss samman? Ha vi -ej båda lidit nog i detta olycksaliga äktenskap? Gif vika utan strid, ty -jag måste ha min frihet. Om intet annat hjälper, så lämnar jag som en -rymling ditt hus. - --- Och hvar skall du taga medel ifrån? - -Hon studsade öfver detta grofva hån. Detta vågade han slunga ut mot -henne, som fört millioner till honom. - --- Jag skall veta att skaffa mig, svarade hon kort. - --- Och jag skall veta att hindra dig. - --- Det kan du inte. - --- Vi få väl se! - --- Haqvin, var barmhärtig! Förstår du, jag begär ingenting annat af dig -än min frihet! Min förmögenhet må du behålla. Jag skall nöja mig med en -bråkdel, allt det andra är ditt, allt, hör du! - -Hon sträckte upp armarna emot honom, förtviflad, anropande honom som om -sitt lif, och visst gällde det hennes lif -- mera än det: hennes -människorätt. - -Han besinnade sig. Detta vore kanske ingen dum lösning! Så bråkig som -hon blifvit på sista tiden, vore det kanske lika bra att vara henne -kvitt. Han sade långsamt, med sin vanliga flegma: - --- Och om jag skulle gå in på detta, så lofvar du att inte krångla mer, -inte ställa till något spektakel för flickans skull ... - --- För Hillevis skull? - --- Ja; hon stannar naturligtvis hos mig. - --- Mitt barn! Tror du, att någon makt på jorden kan förmå mig att afstå -från mitt barn? - --- Det rör mig inte. Hon stannar här. - --- Haqvin, du kan inte vara så grym! - --- Jo, det kan jag. Hon hör Bragehall till. Henne släpper jag inte. Och -skall lagen afgöra emellan oss, så får _jag_ henne och inte _du_! En -hustru, som förlöper man och hus! - -Gunvor stönade sakta; hon kände det, som hjärtat rycktes ur hennes bröst -vid tanken på att hon skulle afstå ifrån Hillevi. Det kunde hon icke. -All styrka öfvergaf henne; vapnen föllo ur hennes händer, hon hade intet -mer att våga eller vilja. Barnet var den enda segrande. Ett litet, -oskyldigt barn afgjorde tre människors öde. - -Hon såg ej på Haqvin, och hennes stämma hade mist all klang, när hon -sade: - --- Utan mitt barn kan jag inte resa, hellre då en lifslång olycka, och -det är det enda du skall ge mig. Nu har jag bara ett mål: att skydda min -dotter, så att ej också hon en gång drabbas af mitt sorgliga öde. - - - - - TOLFTE KAPITLET. - Befrielse. - - -Det var underligt, hvilket intresse allt från Bragehall med ens fått, -sedan ordet skandal blifvit förknippadt med det gamla slottets historia. -Särskildt mönstergillt hade hvarken de forna grefvarna Brage eller deras -grefvinnor lefvat, men när man nu drog fram deras minne i ljuset, sken -det hvitt som en helgonlegend. Det _måste_ vara så, för att dagens -händelser skulle förefalla ännu mer syndigt svarta. - -Auktionen på Lögenäs och gårdens försäljning till underpris, men mot -kontant betalning, satte också myror i hufvudet på folk. Tänkte -verkligen Eric Gyldenlo på fullt allvar draga sina färde? Då gick det -väl bref eller bud mellan de älskande? Det fanns alltid möjligheter för -att få veta sådant, och Bragehalls postväska var -- figurligt taladt -- -alltid fylld af onda ögon på sin färd fram och åter. Men de onda ögonen -spanade förgäfves. Icke ens Märta Edelcronas genomträngande blick, -hvilken gnistrade af hämndlysten svartsjuka, kunde upptäcka en hemlig -korrespondens, och det korsförhör hon anställde med Nilla beträffande -grefvens vistelseort och planer, tjänade heller ingenting till. Nilla -var alltför ledsen att ej ha några upplysningar åt nådig fröken, men -grefven hade tegat och packat och rest och inte låtit höra af sig sedan. - -Så småningom tystnade skvallret, stillades som ett vatten, hvilket ingen -vind rör till vågsvall. Och en del började till och med taga parti för -Gunvor, som gick där så blek och allvarlig lik en liten tynande -klostersyster i sin svarta dräkt. Sedan sin allra första ungdomstid hade -hon egentligen aldrig varit förtrolig med någon, aldrig känt sig -hemmastadd i denna atmosfär af uppblåst högmod och ytlig, pretentiös -bildning, och nu drog hon sig mer än någonsin tillbaka, inte skyggt och -ödmjukt, utan med en suveräns förnäma otillgänglighet. - -Haqvin, som efter farmor Eidens död tillät alla sina sämre egenskaper -att få fritt spelrum, förde ett så utsväfvande lif, att han nästan ingen -enda afton gick redig till sängs. Kusken och betjänten brukade merendels -få släpa den tunga, raglande kroppen emellan sig, när han på natten kom -hem från någon orgie. Och när den lallande röstens eko ljöd genom -korridorerna, vaknade flera af trotjänarna och lyssnade förfärade. Detta -rysliga lif erinrade dem om gamla grefvinnan Brages sista dagar. Deras -husbonde hade detta olycksaliga rusbegär i arf efter sin egen farmor, -som pantsatte och försålde allting för att kunna uppköpa spritvaror. De -mindes, att hon ej hållit sig för god att gå ned i drängstugan och tigga -sig till brännvin, när hon ej kom åt det på annat sätt. Och nu skulle -det väl gå lika illa med grefve Haqvin, när inte fru Eiden längre satt -vid styret. Hon hade haft en egendomlig makt öfver honom, ledt honom, -som om han varit ett barn. - -Haqvin blef snart en visa i trakten, men man beklagade honom mer än man -ringaktade honom för hans simpla nöjen. Naturligtvis var det hans -hustrus fel! Hon var icke sådan hon borde, gick där stel och kall, ingen -man kunde finna sig i det. Stackars Haqvin, han sökte sällskap utom -hemmet i kretsar, där en grefve Brage ej borde satt sin fot, sade man, -men det hade varit Gunvors skyldighet att med ömhet och böner hålla -honom tillbaka. - -Gunvor log trotsigt och stolt åt dessa anspelningar. De visste ej, hvad -hon hade att kämpa emot, och kunde blott Bragehalls tjocka murar bevara -hemligheten, skulle de aldrig få veta hennes lidanden. Det förödmjukade -henne att nödgas anförtro sig ens åt tjänarna, men när Haqvin, som nu -ofta hände, druckit för mycket, blef han alldeles vild och ställde till -scener, som skrämde hela huset. - -Gunvor hade aldrig föreställt sig, att denna tröga, godmodiga människa -kunde bli sådan; hon förstod ej, att det gräsliga arf, han som ett -slumrande frö hittills burit inom sig, nu, när han var fullt obevakad -och lämnad åt sig själf, utvecklats till en härjande passion. - -Rysande sköt hon regeln för sin dörr, när hon midt i nattens tystnad -väcktes af skränande sång eller ojämna, släpande steg. Det hade händt, -att han rusat in till henne, och att hon endast med den yttersta -ansträngning kunnat värja sig för hans öfverfall. Hon tyckte, att hösten -och vintern aldrig ville taga slut; hvarje dag var ändlöst lång, och om -nätterna låg hon sömnlös, rufvande öfver sin tröstlösa tillvaro. Från -Eric hade hon ej haft någon underrättelse, det var som han velat utplåna -sig ur hennes minne, tänkte hon sorgset, och kanske var detta bäst; -hennes bojor kunde ingen lossa. När våren ändtligen kom, blef den henne -endast en ny plåga. Den medförde tusen minnen från hennes korta -lyckotid. Hon kunde ej se på de knoppande träden, de uppspirande -blommorna, utan att hennes ögon fylldes med bittra tårar. Den glada, -unga naturen blef för henne en graf. Hon betraktade den endast med -oändlig saknad och vemod. - -I maj gaf löjtnant Forner med fru middag för sina grannar och vänner. -Haqvin och Gunvor voro också bland de inbjudna, och Gunvor, som eljest -helst undandrog sig allt umgänge, då hon ej kunde vara säker att icke -behöfva blygas för sin man, hade ej kunnat motstå denna invitation. -Claës Forner och Eric Gyldenlo hade ju varit goda vänner, kanske kunde -hon här få veta något om den älskade. - -Värden själf förde henne till bords. En egendomlig, ohygglig fasa grep -Gunvor, när hon lät sin blick glida öfver de många vinglasen vid hvarje -kuvert. De stodo där som en väntande fiendestyrka, tyckte hon, och den -gnistrande kristallens slipning lyste emot henne som ett gäckande -irrsken. Från glasen såg hon öfver mot Haqvin, som på de sista månaderna -pöst ut till en nästan oformlig massa; hans kinder hängde slappa, och -under de matta ögonen lågo stora, gulaktiga fettpåsar. Han hade åldrats; -af det ljusa håret funnos endast några tunna strån kvar, pannan var -rynkig och vid tinningarna framträdde ådernäten mörka och svällda. Det -var längesedan hon så detaljeradt granskat hans utseende. Nu ryste hon -ofrivilligt till inför detta ruinerade yttre, och en pinsam rodnad steg -upp i hennes ansikte, en skammens rodnad öfver att ens inför världen -vara Haqvin Brages hustru. - -Hon tänkte sig, hur hans nu gråaktiga ansiktshud allt som middagen -framskred skulle bli hetsigt röd och fläckig; hur hans stora, darrande -hand oupphörligt skulle höja ett eller annat af de många vinglasen för -att få det fylldt, och han skulle bli högljudd och simpel. All den tunna -polityren skulle spårlöst strykas bort. Det hjälpte ej, att traktens -bästa familjer voro samlade här. Haqvin tog icke hänsyn till något, när -han en gång började dricka. Hon vände sig hastigt mot sin kavaljer och -frågade ångestfullt: - --- Hvad skall det tjäna till att ha så mycket vin, löjtnant Forner? - --- Min bästa grefvinna, det brukas så. Man vill se sina gäster muntra. - --- Förlåt mig, men det är ett förrädiskt medel. Hon lutade sig närmare -honom och hviskade ärligt, förtroendefullt: Förstår ni inte, att jag är -orolig för Haqvins skull? Hur skall det gå? - --- Det behöfver grefvinnan inte tänka på, svarade han hjärtligt. Det är -inte vid sådana här festliga lag de onda andarna drifva sitt spel. -Haqvin har naturligtvis respekt för damerna. - -Gunvor tänkte göra en invändning, men hejdade den. Det var ju en -möjlighet, att löjtnant Forner hade rätt. Kanske visade han alla dessa -främlingar mera hänsyn än sin hustru. Sådant kallades visst takt och -lefnadsvett. Hennes uppmärksamhet på Haqvins beteende afleddes också -snart af de stormande längtansfulla tankar, som genomströmmade henne, -och ju högre sorlet och glädjen steg omkring dem, ju oafvisligare -trängde sig den skygga frågan upp mot hennes läppar. Hon tyckte, att ej -blott denna dag utan många, många följande skulle varit förspillda, om -hon nu försummade tillfället att försöka få veta något om Eric. - -Hon anade ej själf, hvilken djup och lidelsefullt varm klang hennes -stämma fick, när hon slutligen brådskande -- ehuru hon trodde släpande -långsamt -- lät de instängda orden få luft och sade: - --- Har löjtnanten hört något från grefve Gyldenlo? - -Löjtnant Forner var alltför mycket världsman att låtsas om hennes -sinnesrörelse, men han var också en god och förstående människa, och det -hade alltid gjort honom ondt om Gunvor. Hvarken han eller hans unga fru -hade deltagit i skvallret. När det först bröt ut, voro de visserligen ej -hemma, men på hösten, när de återvände från badorten, gjorde de -ofördröjligen visit, på Bragehall, och icke ett enda förklenande ord -hade från dem kommit ut om Gunvor. Likväl visste Claës Forner mera om -Gunvors och Erics förhållande än någon annan, ty strax före sin afresa -hade Eric träffat honom i Malmö och där i ett utbrott af vild sorg -gifvit honom sitt förtroende. Han hade också bedt Claës arrangera -försäljningen af Lögenäs och fått hans borgen på ett större banklån. -Claës förstod, att Gunvors ej var död, och han erfor en varm och djup -naturs smärta öfver att människor på detta sätt måste afstå från lycka -och lugn endast för en halsstarrig viljas skull. Människor, hade han -sagt, men det var väl egentligen hon, den unga kvinnan, som bragte -offret, Eric fann alltid något, som kunde kallas njutning. - -Han hade ej genast besvarat hennes fråga, ty någon bad i detsamma att få -dricka med honom; nu vände han sig dock artigt emot henne. - --- Grefvinnan frågade, om jag hört något från vår vidtsväfvande vän. Jo, -jag har bref ibland. Han är i Brügge för tillfället och studerar -Memlings konst. Han lär tänka stanna där öfver sommaren, skref han sist. -Den lilla belgiska fornminnesstaden tilltalar honom tydligen mycket. - --- Han ämnar sig inte till Sverige på hösten heller? - --- Jag vet inte. Ärligt taladt och med all diskretion för min gode vän, -så vet jag sannerligen inte, hur han i längden skall kunna fortsätta sin -sorglösa existens. Det kostar att föra ett dylikt fribytarlif. - -Gunvor teg. Forner antog, att hon ville låta ämnet falla, och riktade -ett ord till den dam, som satt vid hans vänstra sida. I den korta paus, -som därvid inföll, ljöd plötsligt Gunvors stämma, beslöjad och innerlig, -tätt intill hans öra: - --- Löjtnant Forner, har ni aldrig märkt, att det finnes naturer, hvilkas -blotta närvaro är helg? Man begär inte af dem, att de skola arbeta och -slita ut sig som andra. Det är en sådan lycka att äga dem i lifvet, att -man ofrivilligt alltid går emot dem med tack och hängifvenhet. - -Hennes mörka, underbara ögon strålade emot honom, och han frapperades af -den utveckling och fulländning hennes fägring fått. Försvunne blott det -tärda, pinade draget kring den mjuka munnen, blefve hon en härlig -uppenbarelse. - --- Man skall kanske vara kvinna för att se så på människor, som ni där -antyder, svarade han och log fint. Vi män vilja i allmänhet se en -sträfsam, en målmedveten kamp. - --- Det har jag också drömt om en gång, medgaf hon sakta, men jag tänker -olika nu. Själfva tillvaron är ofta sträfsam nog, och det är så fattigt -att inte kunna afvinna den några njutningar, att inte äga -fribytarkynnet. - --- Det kan ibland vinnas till för högt pris, sade han allvarligt. Tro -inte, att jag dömer någon, men visst är, att både mina vänner och jag -många gånger gått för långt, och grefvinnan vet, att det finnes s. k. -njutningar, hvilka sedan kasta mörka slagskuggor öfver ett helt lif -- -en annans, menar jag. - -Han siktade mot något särskildt, en sorglig historia, som han just i -dagarna fått höra om vackra Bolla på gästgifvargården, men detta kunde -han ej berätta för Gunvor. Hon finge väl tids nog veta det. Han ångrade -för öfrigt sina sista ord; de hade gjort henne så plågsamt blek, och han -sökte öfverskyla deras intryck genom att säga: - --- Gyldenlo är ju ett konstnärsbarn, så mot honom får man inte vara för -sträng. Han är älskvärd och vek, full af impulser. Det är så naturligt, -att han blifvit alla damers själfskrifne riddare. - --- Tycker ni! Mig förefaller det, som han måste förbli ensam -- liksom -på afstånd från -- från andra. - -Han log igen. - --- Grefvinnan har en mycket hög tanke om honom! - --- Ja, det har jag. - --- Får jag det nöjet att framföra en hälsning från er, när jag nu -besvarar hans bref? - --- Ja, hälsa honom! - -Forner såg deltagande på henne. Hur kunde tre ord rymma så mycken -hopplös sorg? Det var, som om hon i denna enkla hälsning gifvit en hel -sönderslitande bikt om sin försakelse. Han visste ej, hur han skulle -omtala detta för Eric Gyldenlo, men ett var säkert: Eric måste skrifva -till henne, ge henne något att lefva på. Att han, som fått hennes -kärlek, ej själf insett detta! Att han kunde låta henne kämpa ensam, -veta, att tystnaden bildade sig till skräckinjagande vålnader omkring -henne och ändå ej sända henne ett ord till tröst! Nej, sannerligen -världen hade råd att fostra många sådana lekarenaturer. Deras instrument -blefve för dyrbara, ty de spelade oförsynt på hjärtats finaste strängar. - -Middagen var slut, och stolarna skötos bullrande från bordet. Herrarna -förde damerna in i salongen, där de lämnade dem åt sitt öde och gingo in -i biljardsalen för att dricka kaffe och röka. - -Gunvor hade ej gifvit akt på Haqvin, efter det man rest sig från bordet, -men af ett svagt tissel-tassel mellan hans dam och Märta Edelcrona kunde -hon förstå, att ej allt stod rätt till. Det skulle bli dans, så snart -man hvilat sig efter dinern, och Gunvor önskade, att hon skulle kunna -förmå Haqvin att bryta upp innan dess, ty eljest fruktade hon, att han -skulle sitta kvar i biljardsalen hela tiden och dricka sig redlös. Hon -fasade för att nödgas fara hem med honom i ett dylikt tillstånd. Då var -han alldeles otillräknelig, och det fanns ingen gräns för hans råa -utbrott. - -Det vore bäst att uppsöka honom, ty löjtnant Forner kunde ju ej ens på -hennes begäran öfvertala sin gäst att aflägsna sig. Det tjänade heller -ingenting till, att hon föregaf ett illamående. Det brydde Haqvin sig ej -om. Det gaf henne dock en utväg; hon kunde få resa ensam i förväg och -skicka ett nytt åkdon att hämta Haqvin. - -Gunvor satt litet afskild från de andra, upptagen af sina tankar. Hon -kände sig trött, och hufvudet sjönk tungt tillbaka mot stolens mjuka -siden. Det var ej värdt, att hon försökte inverka på Haqvin, sade hon -sig matt. Bättre att spara sig den förödmjukelsen. När de andra började -dansa, skulle hon helt tyst försvinna. Den omgifvande glada stämningen -förmådde ändå ej rycka henne med sig ens för en minut. Hon kunde inte -skratta som de åt ett lustigt infall, inte prata nonsens endast för att -blanda sin röst med de andras. Det låg en hämmande sordin öfver hela -hennes väsen, och hon längtade tillbaka till sin enslighet. Ingen bjuder -sorgen till gäst, därför blef hon också glömd, hon, som ej kunde vara -glad som de andra, därför att lidandet riste hvarje fiber inom henne. - -Å, om bara en hand mildt och förstående velat stryka öfver hennes; men -alla dessa hvita händer, glimmande af juvelringar, voro hårda och -okänsliga inför själskvalens bön om en lindrande smekning. - -Det hade aldrig så tydligt som nu kommit för henne, hur brådtom -människorna hade att komma bort från det sorgliga och tunga, så brådtom, -att de ej ens hade tid till en varm och full blick af deltagande. Eller -var det så, att intet af detta deltagande bodde inom dem? Voro de -samhällets mer eller mindre tama husdjur ända tills en stor pröfning gaf -dem människo- och individualitetsprägel. - -Sorlet var så lifligt omkring henne, rösterna så intresseradt upptagna -af att passa sin replik, att de knappt märkte henne, som stod utanför. -En och annan blick halkade nästan otåligt öfver till henne. Hvarför -kunde hon inte vara glad som de? Trodde hon inte, att de också hade sitt -att dragas med, men sådant låtsade man naturligtvis ej om ute i -sällskapslifvet. - -En fru, som var nykommen på trakten, vände sig till friherrinnan -Edelcrona med en fråga om Gunvor. - --- Hon ser ut som en lång längtan och en bitter sorg, unga grefvinnan -Brage, sade hon. Är det ett barn, hon mist? - --- Nej, sin gamla farmor, och det tror jag närmast hon är glad öfver. - --- Å, det ser inte så ut. - --- Ja, hennes historia hör till dem, man helst tiger med, men så här i -förtroende kan jag ju nämna, att hon varit mycket intimt lierad med en -person, hvilken dock hade nog takt att draga sig tillbaka. _Hon_ -generade sig inte att lämna både man och barn vind för våg. Ja, det -rysligaste var, att hon tog barnet med sig, när hon for till sin -inklination -- men detta blir naturligtvis oss emellan. - --- Ja, det är själfklart. Tänk, att hon är en _sådan_! Och mannen är -hygglig, säger friherrinnan? - --- Han hör, som bekant, till en af våra första familjer. - --- Ja, det är sant, men ... - --- Joo, _det_ betyder _mycket_! Man får verkligen ha aktning för ett så -gammalt namn, som höljts med ära genom sekler. - -Den nyinflyttade såg närmast ut, som om hon uppfattat den Brageska äran -som ramlande takstolar, ty hon såg andäktigt uppåt, slutligen vågade hon -dock säga: - --- Men han själf? - --- Tja, han är oklanderlig. Ingen har haft något att säga om honom -förrän på allra sista tiden, då det påstås, att han roar sig litet för -mycket, men jag frågar: Hvems är felet? - -Det kunde inte den andra nöjaktigt utreda, men hon nickade vist och -förstod, att grefvinnan Brage ej hörde till dem man borde närma sig. Det -var synd, ty hon hade känt sig så tilltalad af det älskliga, unga -ansiktet. Men -- man fick ju taga seden dit man kom. - -En vals spelades upp och herrarna kommo in. Det var en liten -improviserad bal utan alla anspråk, och man kunde därför slippa att -alltför noggrant bjuda upp af skyldighet. - -Löjtnant Forner, som ännu ej kommit öfver smekmånadsvärmen, ville gärna -dansa första dansen med sin hustru, och innan de gingo ur biljardsalen, -frågade han baron Edelcrona, om ej denne ville dansa med Gunvor. - --- Jo, med nöje, försäkrade unge baronen. - -Haqvin, som efter middagen druckit ansenligt, men dock ej så, att han -var oredig, hörde de båda herrarnas samtal och inföll: - --- Jag dansar själf med min hustru. - --- Du, Haqvin, utbrast Forner förundrad. Jag trodde du upphört att -dansa. - --- Man kan börja igen. Jag känner mig upplagd i afton. Hon är förbaskadt -stilig, det kan icke nekas. Han smackade med de tjocka läpparna och de -taljiga ögonen fingo ett vällustigt uttryck. - --- Ja, du har då inte fått ett troll för guld, sade Edelcrona -skrattande, men kom nu, go' herrar. - --- Haqvin, Forner fattade om hans arm, skulle du inte hellre hvila dig, -min gubbe? - --- För att Edelcrona ska' få henne; nej tack, han får allt slicka sig om -mun. Han kan för resten akta sig, för kommer han för nära, så näpser jag -honom. Jag kan den konsten, har praktiserat den förr. Och nu är stolts -Gunvor spak som ett lamm. - -Claës Forner förstod, att Haqvin var i den sinnesstämning, då det -olämpligaste af allt vore att reta honom. Han skulle då komma i sitt -bärsärkalynne och ställa till högst obehagliga scener. Det vore klokast -att låta honom hållas. - -Han kom således med de andra herrarna in i salongen och gick med -tämligen säker hållning direkt fram till Gunvor, för hvilken han bugade -sig. - -Hon mötte med rysande förakt det cyniska leendet kring hans mun och den -begärliga blicken. Hon blef alldeles kall, och händerna grepo -krampaktigt hårdt om stolens armstöd. - --- Hvad vill du? frågade hon, och hörde knappt själf sina ord, så sjöng -blodet för hennes öron och pulsarna bultade. - --- Hvad jag vill! Dansa med min nådiga grefvinna, förstås. Kom, -Fagerlin! - --- Nej tack, Haqvin, jag dansar inte. - --- Hvad attan nu! Skynda dig bara. Vi bli sist. - --- Jag dansar inte, upprepade hon lågt. - -Då slet han henne med ett kraftigt tag ur stolen och lade sin arm som -ett skrufstäd omkring henne. Hans ansikte var blårödt, alla ådror tjocka -af mörkt blod, och den oformliga kroppen skakade af vrede. - --- Du skall lära dig lyda! hväste han och drog henne med sig ut i salen -där de flesta redan hunnit ett hvarf och nu hvilade. Gunvor var så -gråblek, att det såg ut, som om hon skulle svimma i hans armar, och hon -bad med ett kväfdt förtvifladt tonfall: - --- Släpp mig, Haqvin, jag ber dig! Om du har någon tanke i behåll, så -tvinga mig inte att dansa nu. - -Men hennes motstånd retade honom endast. Han hade sagt, att han skulle -dansa med henne, och ingen fick tro om honom, att han ej vore karl att -hålla sitt ord. - -Han kastade henne hårdt intill sig och började valsen. De hade ej dansat -mer än ett halft hvarf, då ett skri af fasa fyllde salen och kom musiken -att tvärt tystna. - -Haqvin hade störtat baklänges till golfvet och dragit Gunvor med sig i -fallet. Endast med möda kunde hon lösgöra sig från hans förlamade armar -och resa sig. Han däremot låg orörlig, och alla försök att hjälpa honom -upp och bringa honom till sans misslyckades. Herrarna buro honom då till -en soffa, och Forner lät genast hämta läkare. - -Det skulle dock dröja minst en timme, innan denne kom. - -Ur den allmänna förstämningen trängde sig lättande en ström af praktiska -råd och opraktiska beklaganden. Man skulle gnida fötterna med ättika, -lägga en senapsduk under nacken, låta honom lukta på starka kryddor, -etc. etc. i det oändliga. - -Gunvor ensam förblef stum. Det var, som om hon plötsligt mist -talförmågan. Hon såg oafvändt på den liflösa massa, hvilken som en -dundyna svällde ut öfver soffan, på de stela händernas blåsvarta naglar -och på ansiktet, hvilket nu mist all färg och var ohyggligt att skåda -med sina stirrande, vidöppna ögon. - -Hon stod där främst bland alla och vände ej ens en sekund bort blicken -från Haqvin. Hennes händer knäpptes i skälfvande ångest för det -ögonblick, då han skulle vakna. Ty han skulle väl vakna? Inte kunde -detta vara slutet på ett människolif? Då vore det än förfärligare än ett -uppvaknande. Hon tyckte, att golfvet gungade under hennes fötter, och -ändå stod hon orörlig kvar den ena minuten efter den andra, väntande på -att lifvet skulle glimta till i de stela pupillerna och att det hårda -draget kring munnen skulle slappas. Hon väntade på lifvet med en -underlig blandning af fruktan och önskan. Det skulle varit godt, tänkte -hon, om han vaknat upp till ett kort medvetande, till att få räcka henne -handen med en hälsning till lilla Hillevi. Barnet skulle göra -inslumrandet tryggare. Det gjorde henne plötsligt så ondt om honom, som -kanske gått bort -- hunnit utom räckhåll för all möjlighet till -försoning och förlåtelse. Om han ville aldrig så gärna säga ett godt -ord; han kunde det icke. I vrede och bitterhet hade han tänkt sin sista -tanke, intet ljust att minnas från den stund, hvilken kanhända varit -hans sista. - -När doktorn ändtligen kom -- densamma som skött Haqvins farfar -- gjorde -han en ytterst noggrann undersökning och förklarade sedan, att grefven -dött ögonblickligen. Det var hjärtförlamning. Till löjtnant Forner sade -han i förtroende, att det var bäst, som skedde. Grefven skulle eljest -gjort både sig och de sina olyckliga. Han hade farit för illa med sin -hälsa på sista tiden. - --- Dåligt påbrå, ser löjtnanten, fortsatte den lille jovialiske doktorn, -jag anade nog, att äpplet inte skulle falla långt ifrån trädet. -Löjtnanten har väl hört talas om farmodern. Sorgligt, sådant där, men -det blir väl bättre, när de gamla råttbona, fideikommissen, utrotas. - -Forner inlät sig ej på några diskussioner, det var ej ett lämpligt -tillfälle, och hans tankar voro för öfrigt på annat håll. Sedan han -skakat doktorns hand till afsked och tackat honom för hans tjänstenit, -uppsökte han Gunvor, som vid undersökningen lämnat rummet. Hon satt -ensam i ett litet kabinett och vände liksom frånvarande hufvudet mot -honom. - --- Nå, sade hon långsamt. - --- Det är slut, sade han. Hjärtförlamning. - --- Ögonblicklig död? - --- Ja -- inga plågor. - --- Hvem vet det ... - -Han trodde, det var fruntimmers vanliga räddhåga för skendöd och återtog -lugnande: - --- Doktorn gjorde en ytterst noggrann undersökning, och han anses -ovanligt skicklig, så jag är säker, att grefvinnan ej behöfver frukta -... - --- Jag tänkte inte på kroppen, afbröt hon, men jag hade velat -- å, så -gärna hade jag velat, att han fått tid att tänka en god, ljus tanke. Om -han bara fått hälsa till sitt barn. - --- Ni tänker inte på er själf! - --- Nej, Haqvin och jag hade länge gått skilda vägar. Hon såg ärligt på -honom med sin djupa blick och tillade sedan vemodigt: Det är som jag -inte skulle ha lof att sörja som andra. Det vore lindring att kunna -sakna dem som gått, men jag -- hon andades tungt -- jag kan endast tacka -döden. - -Han böjde sig ned öfver hennes hand och kysste den utan att säga något. -Det han tänkte, kunde ej få bli ord. Han visste blott, att redan med -första post skulle Eric Gyldenlo få höra, att nu var hon fri. Om det -blefve till lycka för Gunvor att åter möta honom, underlät Forner att -grubbla öfver. Han sade sig utan alltför många skrupler, att sådant -kunde ingen förutse. Det var det enda han kunde göra för de två unga -människorna, och eftersom Haqvin ej förstört hennes förmögenhet, kunde -Eric och hon nu lefva glada dagar, bara hon hade en klok och sträng -förvaltare på gården, annars ginge det åt skogen. - - - - - TRETTONDE KAPITLET. - I hans famn. - - -Omedelbart efter Haqvins begrafning reste Gunvor utrikes med sin lilla -flicka, och man hörde ingenting vidare af henne på ett helt år. Då gick -det som en elektrisk stöt genom hela societeten, när det tre söndagar å -rad lystes i Bragehalls kyrka för de två, som skvallret haft så mycket -att bestyra med, och tidningarna strax därpå bland giftermålsannonser -också meddelade denna: - - ERIC GYLDENLO. - GUNVOR BRAGE. - - Rom. - - Meddelas endast på detta sätt. - -Och det följde verkligen hvarken kort eller vidare upplysningar. Men på -Bragehall skedde stora förändringar. Bland annat fingo de små, -blyinfattade rutorna skatta åt förgängelsen, och fönstren höggos upp, så -att sol och ljus fritt skulle kunna strömma in och fylla de höga rummen. -Det Brageska valspråket öfver porten skrapades bort, och i den -fördjupning, som uppstod, inlades ett reliefarbete i marmor, -föreställande Fortunas segertåg genom världen. Hennes char drogs af två -kärleksgudar, och på sidan syntes unga, glada människor hylla gudinnan -med blommor. - -Det förseglade rummet inreddes med furstlig prakt i sextonhundratalets -pompösa, öfverdrifna stil, och grefve Haqvins våning möblerades -fullständigt om. Massor af böcker, konstverk, taflor och dyrbara -väfnader anlände nästan dagligen under juni månad, och det förfallna, -vanvårdade biblioteket restaurerades, bokskåp, liknande öppna tempel -uppburna af smärta pelare, prydde väggarna, och bekväma, låga stolar -inbjödo till hvila. Något alldeles nytt för Bragehall var den magnifika -musikhallen, dekorerad i hvitt och guld och möblerad endast med långa -låga bänkar, dynor och kuddar. Golfvet täcktes af en matta i ljust -hafsblått, utan mönster eller oroande färgöfvergångar. En präktig flygel -stod midt i rummet; på ena kortväggen var en slags estrad ordnad och här -funnos åtskilliga instrument. - -När väntades herrskapet hem, det var den stående frågan, och slutligen -lyckades man då få fatt på en sakkunnig; gamla mamsell Beat-Sofi. Hon -hade varit i Stockholm och hälsat på släktingar, men grefvinnan hade -varit så förinnerligt rar och skrifvit till henne hela tiden, så nog -visste hon besked. Och nu hade hon fått order att resa hem till -Bragehall, ty i juli skulle grefvens komma. - -Friherrinnan Edelcrona var en resolut dam och hennes dotter Märta ej -mindre. Hon, Märta, hade nu senast bevisat det genom att något tvärt -förlofva sig med en sextioårig öfverste. Bröllopet var redan utsatt till -den elfte oktober. Emellertid voro både mor och dotter ytterst -intresserade af händelserna på Bragehall, och friherrinnan reste själf -dit en förmiddag för att be »den lilla, rara mamsell Beat-Sofi» vara -välkommen igen. - -Beat-Sofi, som alltid sträfvat »uppåt», var synnerligen smickrad öfver -artigheten och frågade i all ödmjukhet, om hon finge lof att bjuda på -litet kaffe. Friherrinnan hade den stora godheten att inte säga nej; hon -gaf sig till och med mycket god tid inne i mamsell Beat-Sofis trefliga -rum, där man satt så bra i skydd mot regnet, som fint duggade mot -rutorna. - --- Nå, kära mamsell Beat-Sofi, det kom väl bra oväntadt med det här nya -giftermålet? började friherrinnan. Inom sig tänkte hon, att Gunvor -troligen rest direkt ut till Eric, men det ginge ej an att säga. - --- Ja, det måste jag tillstå, men blir bara vår lilla gullängel lycklig, -så går det an. Hon har skickat mig deras porträtt, och han ser fasligt -rar ut, men det gjorde då den förre med, tillade Beat-Sofi med en suck -öfver alltings förgänglighet. Hon har bott i Rom mest hela tiden, och -det är väl där de funnit hvarandra, fortfor den hederliga själen att -prata. Konstigt för resten, för jag trodde den sta'n var så stor, att -man inte kunde hitta någonting där. - --- De hade kanske stämt möte, förmodade friherrinnan oskyldigt. - --- Våran Gunvor och en -- karl! Mamsell Beat-Sofi glömde i detta -ögonblick all skyldig vördnad. Nej, tack vackert! Hon va' där mol ensam -i flera månader, det vet jag. Och nog va' halfva tiden af sorgåret -gången, innan han våga' sig fram. Di förlofva' sig nyårsdagen, skref -hon. Ja, jag har brefvet, och friherrinnan kan visst få läsa det, för -jag tror inte att gullängeln, som jag alltid kallar henne, har något -emot den saken. - --- Å, nej, lilla Gunvor och min Märta ha varit mycket intima, inföll -friherrinnan, som tyckte, att brefvet skulle vara ett riktigt fynd och -knappt kunde styra sin nyfikenhet. - -Så förevisade mamsell Beat-Sofi stolt sin skatt. Hon var icke litet stor -på att hon varit den första som fått veta hemligheten och kunnat bevara -den så väl. Nu behöfdes det ju inte längre. - --- Friherrinnan kanske undrar på det där, som står öfver, sade hon smått -förlägen, men jag brukade spå vår Gunvor ibland, när hon var ung flicka, -se'n har det aldrig händt. - -Friherrinnan log huldt, tog brefvet och läste: - - Rom d. 13 jan. - -Min kära, gamla Sibylla! - -Minns du din spådom om »den rätte». Nu har han kommit. På årets sista -kväll stod han helt plötsligt framför mig, och efter en lång, mörk tid -blef det plötsligt strålande ljust. Ser du, Beat-Sofi, jag visste -genast, att han var »den rätte». - -Vi hade träffats förr en gång, men då måste våra vägar skiljas. Nu är -jag fri, och på nyårsdagen, till tecken att jag vill börja ett nytt -lyckligt år, lät jag honom sätta förlofningsringen på mitt finger. Så -blef jag Eric Gyldenlos fästmö. Du ensam, min trofasta, rara Beat-Sofi, -skall få veta det. I slutet af maj gifta vi oss, men ända till första -lysningsdagen skall vår lycka förbli en hemlighet. Jag kan knappt styra -pennan, så glad är jag; det är som all sorg och strid försvunnit ur -världen; den rymmer endast jublande fröjd. Jag går omkring här i min -lilla våning och sjunger min älskades namn in i hvarje föremål, och -sedan dofta blommorna det, böckerna hviska det. Du tycker nog, att jag -är mycket dåraktig, men önska mig ej annorlunda. För första gången i -mitt lif längtar jag inte efter något, drömmer inte om annat än nuets -härliga rikedom. - -Här vidtogo några underrättelser om Hillevi och frågor om hur Beat-Sofi -hade det, hvarför friherrinnan ganska besviken lade ihop brefvet. Det -hade icke tillfredsställt henne. Det var ingenting i det, som kunde -läggas ut och förvrängas. Alldeles vanligt tokprat om kärlek, sådant -svammel hade hon ej väntat sig. - - * * * * * - -Herr En, förvaltaren, såg numera aldrig glad ut, när posten kom, och han -slängde det ena tunna brefvet efter det andra ifrån sig på pulpeten. Tog -det inte snart slut med räkningar, månne? Det var inte nog, att -gårdskontoret skulle betala alla möjliga reparationer och s. k. -förbättringar. Det kom också krafbref från alla håll från grefvens -kreditorer. Och herr En visste ändå, att grefvinnan tagit direkt af -kapitalet för att, som det hette, klarera alla grefve Gyldenlos skulder. -Alla! Ja, hon skulle bara vetat om dessa hundratals krafbref, som likt -hagelskurar störtade ned öfver Bragehall. - -En hade haft tålamod i det längsta, men han beslöt att tala med -grefvinnan, så snart hon kom hem, ty på det här sättet kunde det -sannerligen inte fortfara. - -Grefvens hade ej heller varit på sitt Bragehall många dagar, förrän herr -En lät anmäla sitt besök hos grefvinnan. - -Gunvor tog mycket vänligt emot honom och bad honom taga plats. - --- Är det något särskildt förvaltaren vill? frågade hon. Gäller det -affärer, behöfver jag väl ej erinra om, att grefve Gyldenlo nu är -husbonde här, och att alla på godset ha att vända sig till honom. Men är -det däremot någon privat begäran, vill jag naturligtvis gärna ... - --- Nej, grefvinnan, sade herr En med en viss orubblighet, jag har -ingenting att be om för egen del, och det gäller inte precis godset -heller, men jag skulle vara tacksam, om jag sluppe tala med någon annan -än grefvinnan om saken. - --- Är det något obehagligt förvaltaren har att meddela? - --- Ja, det är hvarken lätt eller roligt att komma fram med det. - --- Hvad är det då? Herr En ser riktigt bister ut. - --- Får jag lof att tala rent ut? - --- Ja visst. Gunvor log gladt. Nu kunde ingenting störa hennes sinnesro. -Hon kände sig så trygg i sin stora lycka. - -Herr En drog upp ur bröstfickan en hel bunt sammanvikna papper och lade -dem med en stubbig bugning framför sin matmor. Sedan ställde han sig på -något afstånd och afvaktade resultatet. Hans bredaxlade, undersätsiga -gestalt aftecknade en grotesk skugga på mattans ljusa mönster. Det -kraftiga, runda hufvudet på den korta, fasta nacken såg ut som en -ofantlig boll. Han kunde haft lust att sticka händerna i kavajfickorna -och hvissla skarpt, som det var hans vana, när han upptäckt något fel på -kontoret, men han betvang sig af vördnad för grefvinnan. - -Gunvor betraktade förvånad de många lösa bladen. Räkningar! Hvarför kom -han med dem till henne? Hon tog halft nyfiken upp ett papper till -granskning, lade så utan ett ord ned det igen och tog nästa, därpå ännu -ett och ett till. - -Det rådde en nästan ljudlös tystnad i rummet; om någon lyssnat vid -dörren, skulle han ej kunnat uppfatta, att det fanns en människa -därinne. Ändtligen hade Gunvor slutat. Hennes ansikte var tankfullt, och -hon vek ytterligt långsamt ihop det sista papperet, hvarefter hon låste -in hela bunten i sin skrifbordslåda. - --- Tack, herr En, för att ni kom till mig med detta, sade hon hjärtligt. -Grefven har verkligen talat med mig om det. Hon mötte ej den redlige -förvaltarens genomträngande blick, när hon osäkert yttrade detta. Vi -kommo öfverens om, att under vår frånvaro skulle äfven de privata -räkningarna skickas till gårdskontoret; det är mitt slarf, att jag glömt -säga till om det, förlåt mig! - --- Och om det kommer flera sådana här små räkningar, skall jag då -hädanefter skicka upp dem med herrskapets post? - --- Flera -- det -- det gör det väl knappt? - -Förvaltaren såg på den unga grefvinnan med ett egendomligt uttryck i de -skarpa, gråa ögonen och sade lugnt: - --- Jo, det skulle jag tro. - -Gunvor rodnade starkt. Under de månader hon varit gift med Eric hade hon -lärt sig undra och häpna öfver hans sätt att sköta pengar. Det var ett -barns själfsvåldigt oförståndiga lek med elden. En tanke på morgondagen -besvärade honom aldrig; han tycktes anse, att hans börs skulle vara tömd -på aftonen, och nu, när de blifvit gifta, besvärade det honom ej alls -att begagna sig af hennes förmögenhet, som hade det varit hans egen. - -Det hade visserligen också Haqvin gjort, men han saknade Erics smak att -låta guldet rinna som sand mellan fingrarna, och därför stod hela hennes -kapital orördt. Det hade också funnits ett betydligt kreditiv på -öfverblifna räntor, men detta och en del af de för godsets räkning -insatta pengarna hade, som lättast tillgängliga, redan användts. -Naturligtvis var det ju heller ingen risk att lyfta litet af -hufvudsumman, det sade Gunvor sig genast öfvertygande och förebrådde -sig, att hon kunnat smula bort ens en minut af sin lycka med dylikt -småsint grubbel. Att nämna något till Eric om dessa småskulder, hvilka -han under årens lopp strött omkring sig som ett träd sina vissnade blad, -tjänade nog ej mycket till. Troligen hade han för längesedan glömt dem. - -Hon såg skyggt, en smula generadt på förvaltaren. Ättling af ett solidt -och aktadt handelshus, hade hon så långt hon kunde minnas tillbaka varit -van vid den mest pedantiska ordning i allt hvad affärer hette, och hur -gärna hon än ville, kunde hon ej taga Erics slöseri som en ren bagatell. - --- Om det kommer flera räkningar, sade hon, skall jag be, att herr En -lämnar dem till mig personligen och helst så, att -- att det ej blir för -mycket bekant på kontoret. Det är ju bara småsummor, och min man kunde -möjligen glömma likvidera dem, nu, när han får så mycket annat att tänka -på -- öfverinseendet på godset. - --- Så -- grefven önskar sätta sig in i de löpande göromålen? - -Förvaltaren for med handen öfver det rakt uppstrukna, sträfva håret. - --- Ja -- det vill säga -- vi ha inte talat närmare om det, men det -faller ju af sig själft, att han nu blir husbonde på Bragehall. Han har -redan planerat för nya arbetarbostäder och anskaffandet af en -samlingslokal för folket, där han tänkt ordna samkväm om -lördagskvällarna. - -Herr Ens ansikte ljusnade. - --- Det låter godt, sade han enkelt. - --- Ja, inte sant? Å, han är så god! Gunvors ansikte strålade. Ni skall -få se, herr En, att vi skola göra mycket för våra underhafvande. Grefven -tänkte också inrätta ett bibliotek och en eller annan språkkurs för de -vetgiriga och intelligenta. Han säger, att folket länge nog slafvat, nu -skola de ha sina rättigheter. - --- Det är alldeles riktigt, grefvinnan, men det duger inte mera för -folket än för någon annan att få en massa rättigheter, innan det -begriper sina skyldigheter. Och arbeta få vi allt göra lite hvar. Det -tjänar ingenting till att alla bli lärda och fina, för då går det som i -den gamla fabeln jag läste som skolpojke. Grefvinnan känner den -troligen: »människokroppens lemmar». Hela organismen sade upp sin -tjänst. Det duger inte, hur hårdt det än kan låta. - --- Men det är inte heller meningen, käre herr En. - --- Ursäkta mig, grefvinnan, men jag har mitt exempel från Lögenäs på -grefve Gyldenlos tid. Och det kan väl tyckas, att jag är för frispråkig, -men bättre ett ord för tidigt än för sent. - -Gunvor nickade. - --- Se, Bragehall har blifvit mig så kärt, återtog han, och jag vet inte, -hvad jag inte skulle vilja göra för grefvinnan och vår lilla fröken, -därför är jag kanske misstrogen, men ... - --- Vi ska' hoppas, att förvaltarn inte har något skäl till misstro, sade -Gunvor värdigt, och det är min önskan, att det hos folket inplantas -förtroende och tillgifvenhet för deras nye husbonde. Och -- som jag i -början nämnde -- får jag be herr En hädanefter vända sig till grefven i -allt, som gäller godsets angelägenheter. - --- Skall ske, lydde det korta, buttra svaret. - --- Förvaltaren får inte tro, att jag därför blifvit likgiltig för -Bragehall, sade Gunvor med ett afväpnande leende och räckte honom handen -till afsked, nej, jag delar alla min mans och mitt hems intressen, och -jag vill så gärna se alla nöjda och tillfredsställda omkring mig. - --- Grefvinnan har redan gjort mycket för godset, sade förvaltaren -erkännsamt. - --- Tack för det vitsordet. Jag uppskattar det till fullo, ty jag vet, -att ni ej slösar med beröm. - --- Jag försöker vara rättvis, grefvinnan. - --- Ja, det är jag säker på. Tack för all hjälp -- och -- hon kämpade med -sin stolthet, men när hon såg för sig Erics oroliga ögon och bleka, -nervösa drag, segrade den hägnande ömheten, och hon tillade, ehuru med -sänkt hufvud -- var fortfarande vårt stöd. Vi behöfver så väl er styrka -och erfarenhet. - --- Jag skall göra min plikt, så godt jag kan. - --- Tack för det löftet! - -Han gick, och Gunvor satt en stund orörlig kvar vid bordet. Hon var ej -ledsen, ej ens nedstämd; mest var det hennes egen småsinta futtighet, -som hon kallade det, hvilken aggade henne. De hade ju öfver nog att -lefva af, hvarför satt hon här och grämde sig öfver några tusen kronors -förlust, hon, som var så oändligt rik i alla afseenden? Och skulle hon -ej hellre taga vara på sin lycka, hvem visste, om den kunde få bli -långvarig? Eric var egentligen aldrig riktigt sjuk, men heller aldrig -stark och sund. Än led han af ett, än af ett annat; det var oftast -endast skuggan af ett verkligt lidande, men för henne antog hvarje hans -illamående strax skräckinjagande former. Hon sade sig, att den dag, hon -ej mera ägde honom, skulle hon ej kunna lefva. Och i en ångest, som hade -han sväfvat mellan lif och död, hade hon vakat öfver honom under en -lindrig förkylning. - -Det fanns hvarken gräns eller mått för hennes tillbedjande kärlek; utom -sitt barn hade hon ju aldrig förut haft någon att älska så helt och -fullt som nu Eric; han förstod alla hennes veka stämningar och -återgäldade dem med en smekande dyrkan. Ehuru han aldrig sagt henne det, -trodde hon, att så kunde han säkert ej ha älskat någon kvinna förr, ej -ens Amelie. Han var för finkänslig att någonsin vidröra sitt -äfventyrliga förflutna, men det hade händt mer än en gång, att han sakta -låtit henne glida ur sin famn, just efter en stund då han lidelsefullast -betygat henne sin kärlek, och sagt: »Du, min Tankefrid, vi skulle -träffats förr, så kanske mycket varit annorlunda.» - -Hon var rädd för att fråga närmare, trodde, att han syftade på hennes -föregående giftermål och svarade endast med några varmt tröstande ord, -men vid dylika tillfällen drog han henne ej ånyo till sig, utan gick -antingen rastlöst fram och åter eller lämnade henne hastigt. - -Nu hörde hon hans steg i angränsande rum, strax derefter knackade han på -dörren. - --- Tar nådig grefvinnan emot? - -Hon svarade genom att ställa sig på tröskeln med utbredda armar. - --- Du däjligaste af alla Skånes borgfruar! Han drog hennes händer upp -mot sin nacke och knäppte dem samman till ett mjukt spänne. Vet du hvad -jag tänkt på, Gunvor? - --- En ny, lysande idé igen, log hon, låt höra! - -Han kysste henne. - --- Stör jag dig bara inte. Jag tyckte nyss, du var upptagen af din -förvaltare. - --- Han har gått nu. - --- Men lämnat ett visst allvar kvar hos min hvita hind. Hvad hade den -mäktige mannen att förkunna? - -Gunvor tvekade. Skulle hon säga honom allt, varna honom och berätta, att -hans slöseri plågade henne? Hon tänkte ut de varligaste ord, men de -föreföllo dock sekunden därpå alldeles för hårda och sträfva. - -Eric märkte, att hon afsiktligt dröjde med svaret och sade gladt: - --- Tro inte, att jag misstänker den hederlige En för olofliga afsikter; -han som jag kan ju ha något att tala vid sin härskarinna om, som inte är -för en tredje. - --- Din härskarinna? Hennes strålande blick mötte hans. Du käraste, nog -vet du, hvem som hädanefter har härskarnamnet här. - --- Å, Gunvor, han ryckte nästan otåligt på axlarna. Det var så länge -sedan jag hade Alexanderdrömmar. Nu skulle ansvar och envåldsmakt endast -tynga mig. Barn, lifvet har slitit min kungamantel i flikar. - -Han lade sina händer om hennes kinder och såg henne djupt in i ögonen. - --- Men, Eric, nog vill du väl ändå åtaga dig att vara husbonde här på -Bragehall; det har du lofvat. - --- Och en man står vid sitt ord, heter det visst någonstädes i de visa -skrifterna! Visst, älskling, skall och vill jag dela ditt arbete för -folkets bästa. Det var egentligen för att tala om den saken, jag kom -hit. Sätt dig här; han förde henne fram till skrifbordet och satte henne -i den skinnklädda stolen, på hvars ryggstöd han sedan hvilade armarna. - --- Vi ska' ha en musikfest för de underlydande, du. De skola se, att den -stora musikhallen, som de kanske varit litet afvogt stämda emot, rymmer -dem lika väl som traktens honoratiores. Hvad säger du om den planen? - --- Jo, Eric, jag gillar den visst, men den låter nog inte realisera sig -nu under pågående skörd. Folket har så brådt på fälten, att vi inte -kunna påräkna någon hjälp vid arrangemangerna. - --- Å, de kunna få ledigt en dag, hvad gör det? - --- Det duger inte. Man kan inte ta dem från arbetet. - --- Hvarför det? Litet hö mer eller mindre här på godset! - -Hon hörde hans varma, sonora stämma, kände hans händer glida öfver sitt -hår och hans andedräkt smeka sin kind. Hur kunde hon då predika -köpmansmoral? Det var henne omöjligt! Han ville draga henne ut i det -brusande lifvets stora festsal, där man aldrig under glädjens jubel -märkte, om ljusen brunno ned i piporna. Hvarför kunde hon ej lämna -hvardagsbekymren åt de små gråa jordmänniskorna? Hon hade ju ingen -skyldighet att bärga förnuft åt kommande tider. - --- Du! Han lutade sig öfver henne. Vi skulle också ha tablåer. Jag har -tänkt ut flera stycken. Ser du, det är ett så oafvisligt behof hos mig -att ge människor det skönas helgkänsla. Du måste förstå detta; du kan -inte tycka, att det är nödvändigare med en lada full af hafre eller råg -än med ett rum, fylldt af feststämda sinnen. Tänk dig, kärfva -arbetshänder, som få hvila i knät, rödkantade ögon, som skola tåras af -njutning en enda gång, hårda ansikten, som skola vekna och bli mjuka, -allt efter som musik och konst sprida sin värmande eld genom salen. -Detta är lifvet, Gunvor. - -Hon sträckte upp armarna mot honom. - --- Ja, älskade, detta är lifvet -- genom dig, sade hon entusiastiskt. Du -har mycket att lära mig. Du vet ju, att jag hittills varit inramad inom -en mur af karga plikter. Du är som en sollyst våg från världshafvet. -Tack, att du vill taga mig med på färden, tack, du vackra skiftande våg. - --- Är jag vågen, så är du den gröna stranden, där vågen får hvila, ty -efter storm och bränning är den ofta så trött, sade han vemodigt. Du -väna, gröna strand med dina fagra, hvita blommor, tack för hvarje stund -du ger svallvågen frid. Han kysste henne på håret. Efter en kort paus -tillade han glädtigt: Alltså fest, så Bragehalls murar eka af jublet. -Har du papper och penna här, så skrifva vi strax upp våra ärade gästers -namn. Hela orten skall med, du. - -Hon log åt hans ifver; han stod nu bredvid henne och drog i nervös -brådska ut en låda. - --- Nej, inte den, Eric! Hon ville hejda honom, men det var för sent, och -hon blef blek af ångest, då hon såg hela bunten af de nyss inlagda -räkningarna framför honom. Hur skulle han taga detta? Hon våndades vid -tanken på hans förödmjukade stolthet och tänkte sig, hur smärtsamt det -skulle sticka till inom honom, hur hans felsteg och slarf skulle agga -honom. Han hade ju dock sagt henne, att han uppgifvit alla sina skulder, -när hon begärt det för att kunna betala dem. Ack, att hon kunnat bespara -den älskade detta. Liksom rädd att se hans ansikte i denna stund, slöt -hon ögonen, men öppnade dem strax åter förvånad. Hon hade hört hans -låga, melodiska skratt. - --- Minsann, tror jag inte det goda folket har lyckats leta upp flera -flikar af kungamanteln! Han viftade med räkningarna. Min stackars lilla -drottning, det blir visst lapp, lapp och ingen söm. - -Han lät dem likgiltigt falla ned igen och letade efter ett rent -pappersark. När han funnit det, satte han genast energiskt pennspetsen -mot det. - --- Forners och Edelcronas äro ju själfskrifna, Gunvor? - --- Ja. - --- Och gamle doktorn, du? - --- Ja. - --- Vördig prosten och prostinnan, säg? -- Men du hör ju inte på mig! Du -ser ut, som om en samumvind blåst genom rummet, hvad är det? - --- Å, ingenting -- ingenting alls, Eric. - -Han släppte pennan, och sekunden därefter hade han tagit henne på sitt -knä, lagt hennes hufvud mot sin skuldra och hennes hand i sin. - --- Nu, barnet mitt, tala nu, hur kunde det med ens bli så mörkt i mina -älskade, strålande stjärnor? Han kysste hennes ögon. Din misstämning är -min, din sorg och din oro min. Tror du tankens samum kan bränna bort din -glädje utan att också härja min? Bikta nu! Var det ett bittert minne som -plågade dig? - --- Nej, Eric, nej! - --- Du vet, jag vill inte tränga mig in, där det är regel för, men låt -mig åtminstone säga, att min kärlek vill värna dig för hvarje skugga. - --- O, Eric, Eric, du är så stor och god! Jag -- jag är så småsint, ser -så närsynt och förkrympt på mycket. Vidga min blick, du! Hon böjde sig -hastigt ned och kysste hans hand. - --- Jag förstår dig inte, min egen, i hvad fall är du småsint? - --- Fråga inte, Eric, bad hon pinad. Hon kunde inte för allt i världen -tillstå, att det var hans lättvindiga, nonchalanta sätt att behandla de -många räkningarna, som ett ögonblick gjort henne utom sig. Nu tyckte hon -själf, att hon borde blygas öfver sin ömkligt pedantiska uppfattning, -och hon tryckte sig ångestfullt intill honom. - - * * * * * - -Under de ljusa sommaraftnarna gingo de ofta ned till hafvet; de måste -passa på nu, innan dimmans tid kom, ty Eric tålde ej vid den fuktiga -luften, den irriterade honom och inverkade på hans synorgan. Redan i -Brügge hade han ådragit sig en ögonsjukdom genom att såväl natt som dag -vandra i den lilla stadens töckenhöljda, uråldriga gränder, och han -besvärades nu ofta af recidiv. - -Men under torra, klara aftnar var det hans fröjd att taga lutan med sig -till stranden och sitta där på en af de väldiga stenarna, som ännu -funnos kvar efter den forna hamnen. - -Gunvor låg gärna i det mjuka gräset nedanför, och medan hon lät blicken -drömmande hvila på ett eller annat hvitt segel eller bara på hafvet -själft i dess oroliga enahanda, lyssnade hon till de melodier han -lockade från lutans strängar och till hans sång, den härligaste, mest -inspirerade hon någonsin hört. - -Hon visste ej alltid, om det var till henne han sjöng dessa tusen och -ett kärleksord på alla världens språk; tonerna drogo ibland liksom ut på -vikingafärd i stormande längtan eller smögo veka och bedjande mot en -fjärran kust, där hon ej kunde nå dem. - -Det var icke alltid njutning för henne att lyssna till sångarens -ofrivilliga bikt om alla kärlekens segrar i slott som koja. Det var, som -om han bläddrat i ett minnesalbum, när han sjöng och frammanade den ena -bilden efter den andra af älskande ansikten, mjukt famnande armar; det -var trånad och lek i hans toner, glödande kyssar och slitande farväl. -Hela sin själ gaf han i dessa serenader eller enkla, trofasta folkvisor, -och hon kunde gripas af en vild, tärande svartsjuka mot det förflutna, -men ändå vågade hon ej bedja honom sluta. Han visste väl ej, att han -berättade om sitt lif, då skulle han kastat lutan långt bort, ty aldrig -hade han med ett ord antydt för henne om den eller den unga kvinnan, -hvilken stått honom nära. Han beskref aldrig storordigt sina triumfer -eller sina härnadståg mot kvinnohjärtan, andra hade sagt henne det; han -teg. - -Den Gunvor kallade sin visa, var kanske den obetydligaste af dem alla, -men hon längtade ändå hela tiden efter den, som efter något att trygga -sig till, och hennes hjärta slog hårdt af fruktan, att han skulle glömma -den, men än hade det ej händt; den gled in mellan de andra, som en länk -i en lång kedja: - - »Holder du af mig, - holder jeg af dig - alle mine levedage. - Sommeren var kort, - græsset blegner bort, - kommer med vor leg tilbage.» - -En gång, när han slutat sjunga och satt tyst, stirrande med trötta, -öppna ögon mot hafvet, vände Gunvor sig emot honom; hon låg, stödd på -armbågen och blickade upp i hans underligt skiftande ansikte. - --- Hvad ser du, Eric? - -Han ryckte till. Det var tydligt, att han glömt, att han ej var ensam. -Han suckade. - --- Å, sade han tungt, jag ser mot det, som varit. - --- I saknad? - --- Nej -- och ja. - --- Hur skall jag tyda det? - -Han kom ned till henne och sträckte ut sig i gräset; det föreföll, som -om han ej orkat tala och svara, som om verkligheten varit honom en för -tung börda. - -Hon ryckte tyst upp strån och blad omkring sig. Hur skulle hon kunna få -makt med gråten? Den kom alltid, när han på detta sätt gick ifrån henne. -Hon kunde ej kväfva en snyftning. Han blef genast uppmärksam. - --- Är du ledsen? frågade han och lyfte upp hennes sänkta hufvud. - --- Å, Eric, bry dig inte om det, det är så dåraktigt. - --- Å nej, du! Han lade hennes händer mot sin heta panna. Det är inte så -ofarligt som dårskap; det är det unga, kräfvande lifvets allvar i din -stämning. Tror du inte, att jag ofta förstår det? Och då ångrar jag, att -jag inte hade mod att förbli ensam. Ser du, det händer, att när man -alltför hårdhändt leker med lyckan under år och dagar, skrämmer man -slutligen bort den. - --- Eric, kan du inte känna dig lycklig nu? - --- Å jo, stundtals. Du vet inte, hur den har det, som endast äger lumpor -att ge. Minns du, Gunvor, att jag varnade dig för att göra leken -lifslång? - -Hon gnolade sakta: - - »Holder du af mig, - holder jeg af dig - alle mine levedage.» - -Jag kan inte älska på annat sätt, Eric. Du är mitt allt, hvad som än må -hända -- till och med om -- du inte längre skulle hålla af mig. - -Han kysste hennes skälfvande läppar med en så innerlig ömhet, att hon -med ens kände sig trygg och stark. Det förflutna, detta hemlighetsfulla -skuggspel, som ibland drog honom till sig, skulle nog alldeles vika en -dag för hennes ljusa, lifsvarma kärlek. Hon behöfde inte frukta bleka -vålnader, så länge hans arm slöt sig omkring henne i kärlek, då var hela -världen hennes vasall, sade hon sig stolt. - - - - - FJORTONDE KAPITLET. - Barnet. - - --- Bolla på gästgifvargården är här och vill nödvändigt tala vid -grefven, sade Mari förlägen. - -Det var en förmiddag i början af september, första dagen rapphönsjakt -var tillåten, och Eric var ute tillsammans med några andra herrar. - -Gunvor lekte med Hillevi, hjälpte den lilla att städa i dockskåpet och -såg förströdd upp på kammarjungfrun. - --- Sade du inte, att grefven var ute på jakt? - --- Jo, det gjorde jag, men -- då ville hon träffa grefvinnan. Får jag -inte lof att säga, att hon inte kan få det? - --- Nej, Mari, hvad skulle det tjäna till? Hvem är den där Bolla? Jag har -aldrig hört talas om henne. - --- Hon tjänade på gästgifvargården för ett par år sedan. - --- Är hon där inte längre? - --- Nej, hon har varit borta från socken se'n samma vår grefve Brage dog. - --- Hvad vill hon grefve Gyldenlo? - -Mari såg ytterst generad ut, nöp i förklädet och teg. Gunvor betraktade -henne, och plötsligt steg en flammande mörk rodnad upp i hennes ansikte. -Hon lutade sig ned och tog upp en liten dockbyrå från golfvet för att -genom denna paus återvinna själfbehärskning. - --- Du får be henne -- Bolla -- vänta mig i mitt arbetsrum, sade hon med -ansträngning. - --- Skall grefvinnan ändå taga emot henne? frågade Mari. Å, gör inte det, -tillade hon bedjande. - -Hillevi blef uppmärksam och slängde ifrån sig den docka, hon höll på att -kläda, därpå stack hon sin lilla hand i moderns och sade beslutsamt: - --- Om det är något farligt, blir det bäst, att jag går med mamma. - -Gunvor smekte sitt barns lena kind. - --- Nej, min lilla flicka, du får stanna här. Karna får leka med dig nu. -Mamma kommer igen sedan. - -När Gunvor kommit ut i korridoren, hejdade Mari henne och sade -förtrytsamt: - --- Den där Bolla är ett riktigt oförskämdt stycke. Snälla grefvinnan, -låt mig skicka bort henne. - --- Nej, Mari, du har hört hvad jag har sagt. Gå nu! - -Mari tog ett par steg, så stannade hon på nytt. - --- Grefvinnan får förlåta, men ... men ... - --- Hvad är det? - --- Å, det är så, att -- att den där otäckan därnere inte är ensam. - --- Hvem har hon med sig då? - -Mari stirrade i väggen; hennes vänliga ansikte var alldeles blodrödt af -harm och blygsel, och hon stammade oklart: - --- Hon har pågen med. - -Gunvor stod som förlamad. Blixtsnabbt hade hon uppfattat situationen och -det var, som om hon fått ett våldsamt, oväntadt slag. Hennes ansikte -blef alldeles färglöst och ögonen stela. - --- Herre Gud, grefvinnan, hur är det? - -Mari skyndade fram, och Gunvor stödde sig tungt mot hennes arm. Hon -hämtade sig dock snart. Ett egendomligt intresse drog henne -oemotståndligt mot den varelse, som en gång stått Eric så nära. Hon -ville se henne, henne och -- barnet. - --- Det var en öfvergående svindel, sade hon och tog sig för pannan. Det -ändrar ingenting i mitt beslut, men låt dem, den där kvinnan och -- och -gossen först få något att äta i köket. Om en kvart kunna de komma upp -till mig. Barnet med, kom ihåg det, Mari. - -Hon gick direkt till sitt arbetsrum, där hon brukade taga emot de -underlydande. Medan hon satt där med hufvudet stödt mot handen, -grubblade hon öfver hvar och när hon första gången hört talas om Bolla, -den vackra flickan från gästgifvaregården. Jo, nu mindes hon, och det -gick vid denna hågkomst som en skarpt ristande smärta genom hvarje -fiber. Det var med den rödkindade, guldhåriga Bolla Eric dansat så -mycket den där midsommaraftonen för tre år sedan. Det var kanske henne -han nyss skilts ifrån, när han kom upp till Bragehall den kvällen och -fann det gamla slottet sofvande. Endast en glömde hvila, eder, plikter -och försiktighet för att kasta sig i hans famn, för att lyssna till de -kärleksord, som kanske endast voro det matta ekot af dem han minuten -förut hviskat i Bollas öron. Hon kunde skrikit till af förtviflan, -trodde nästan, att hon gjorde det, men det var endast en dof, kväfd -klagan, som trängde sig öfver hennes läppar. Det var, som om något -kraftigt växande plötsligt brutits inom henne. Det förtröstansfulla, -käcka draget i hennes ansikte vissnade bort, och långsamt sjönk hufvudet -ned mot bordet; det var, som om det lindrade något att dölja sig så, att -själf slippa se sig omkring. - -Det knackade på dörren, men Gunvor låg orörlig; det knackade igen. - -Nu rätade Gunvor mödosamt upp sig, men hon förmådde ej genast göra -rösten lydig sin vilja. Den lät så isande kall och föraktlig, när hon -ropade det enda ordet: »Kom!» Det föreföll henne också, som om hon -bjudit olyckan till gäst; hon gaf den tillåtelse att sköfla hennes -drömda sällhet. Eller kom den ej snarare objuden, kunde någon stänga sin -dörr för den? Hon skuggade med handen för ögonen, ville ej se på den, -som nu fumlade med låset och steg innanför tröskeln. - -Ett besynnerligt, oartikuleradt ljud, ett mellanting af en hunds -skällande och ett barns joller, kom henne att taga bort handen. Tätt -invid dörren stod Bolla, eländigt klädd, afmagrad och förfallen; -ansiktet var en enda härd af mörka, sjukliga skuggor och kring de tunna -läpparna låg ett fult, ondskefullt drag. - -Gunvor såg ifrån henne till barnet. Ett onaturligt stort, klotrundt -hufvud vaggade oafbrutet fram och åter på en liten, utmärglad kropp. De -glanslösa ögonen voro mandelformade som Erics, samma fint tecknade -ögonbryn och långa ögonhår. Munnens mjuka linjer, det glänsande, vågiga -håret, den raka näsan, allt detta var så påtagligt likt Eric, att Gunvor -vände sig bort, så uppskakad, att hon ej förmådde yttra ett ord. Det -enda, som afbröt tystnaden, var gossens underliga mummel. - -Gunvor kände det alldeles outhärdligt. Hon skulle velat springa långt -bort. Det ville öfvermänskliga krafter till för att stanna, sade hon -sig; hon kunde det inte. Men när hon försökte resa sig, darrade hon så i -hela kroppen, att hon genast sjönk ned igen. - --- Nådig grefvinnan har varit så god och lofvat mig, att jag får tala -vid henne, började Bolla och neg djupt. Så då vet hon väl alltihop. - -När intet svar följde, fortsatte Bolla modigare: - --- Det hade ju varit grefvens skyldighet att hjälpa mig långt före -detta, för han visste, hur det var fatt me' mig, innan han for -utomlands, och han lofte också rundt. Men se löften ha tockna där fina -herrar godt om, det är bara så tunt me' hållen. Nu tyckte jag grefven -kunde hatt nytta af att se på de' eländiga, tossiga barnkräket -- Hon -log elakt. -- Då kanske han begripit sin plikt. - --- Hur gammal är gossen? afbröt Gunvor i en hård, otillgänglig ton. - --- Han blir tre år te vintern, men de' vore godt han allri hann dit. Jag -har hatten hos doktorn en gång, och han sa', att kräket inte va riktigt. - --- Hvad heter han? - --- Erik, förstås. - --- Och nu vill ni ha hjälp åt honom och er? - -Bolla tittade förundrad på den stränga, bleka grefvinnan. Hon var som en -talande stenbild. - --- Ja, jag ville öfver te Amerikat, sade hon morskt. Pojken gitter jag -inte ta med mig. - -Hon skakade barnets magra arm. Gossen började kvida, monotont och -ängsligt. - --- Sätt gossen i länstolen där; han kanske är trött. - -Gunvors röst var befallande, och Bolla lydde. - --- Se, kom jag te Amerikat, kunde jag väl arbeta mig upp igen, återtog -hon sin svada, här blir man utsparkad, hvart en tar vägen, och det är -bara för den där vettvillingens skull! Så nog har grefven skyldighet att -hjälpa mig sta', allti', de ska' Gud veta. - --- Hur mycket begär ni? - -Bolla sneglade på grefvinnan. - --- Ja, så rik, som han nu blitt, behöfver han väl inte knussla, sade hon -fräckt, och tusen riksdaler är då inte ett öre för mycke. - --- Jag skall ordna saken. Gå nu! - --- Och pojken då? frågade Bolla motsträfvigt. - --- Vill ni låta mig taga hand om honom? - -Bolla såg ofantligt lättad ut. - --- Ja, herre jemine, så gärna! - --- Då stannar han här så länge. - -Bolla trodde, att grefvinnan var ytterst oerfaren, och tyckte, att, -eftersom det hela gått för sig utan allt krångel just efter hennes -önskan, skulle hon vara hygglig och ge ett godt råd på köpet. - --- Folk, som ska' lägga sin näsa i allting, kommer allt att undra, sade -hon nästan förtroligt, så det är nog bäst grefvinnan låter mig ha'n, -tills jag far, se'n får väl de' arma kräket ackerderas bort. - -Gunvor reste sig. Nu kunde hon det. Och hon gick med vacklande steg fram -till länstolen, där barnet satt och lallade med sin entoniga, låga röst -och med sitt skrämda, frånvarande uttryck i ögonen. - --- Gå, sade hon till Bolla, gå genast! Vill ni, innan ni far, ta farväl -af er lille gosse, skall jag underrätta er om, hvar han är. Adjö! - -Bolla tog i låset, men vände sig om igen. Det hade kommit ett mildare -drag i hennes ansikte, och hon sade halft generad: - --- Hade Lill-Erker varit som andra barn, skulle jag nog hållit å'n; men -nu har jag allti' fått skäms för'n, så grefveson han ä'. De' rår väl -inte pågen för, men de' kan inte hjälpas, att han får lida för'et. -Grefvinnan blir nog snäll emot stackar'n. - -Det kom något vekt, bedjande i Bollas tonfall, och det var så mycket, -som slog Gunvor i dessa enkla slutord, att hon ej längre kunde behärska -sig; med ett utbrott af vild, omåttlig sorg lade hon sig på knä framför -barnet och grät högt. - -Bolla gick tyst ur rummet. När hon kom ned i köket, sade hon endast -kort: - --- Nu har jag sett en Guds ängel. - - * * * * * - -Eric kom hem mycket sent, upprymd efter den lyckade jakten och med -sinnet mättadt af de rikaste naturstämningar. Han tyckte, att värld och -människor och skogen först och främst voro en underbart härlig saga, och -han längtade efter att taga Gunvor i sin famn och säga henne alla de -ord, hvilka under dagen ringt inom honom med klang af små glada klockor. -Han hade tänkt på henne med all denna beskyddande, smekande ömhet, som -var honom egen, och det hade jublat inom honom af lycka öfver att känna -sig så sund och kraftig. Kanske var hans hälsa ej så angripen, som han -ibland föreställde sig. Det vore ju möjligt, att hans nerver endast -behöfde stålsättas, och att han kunde stärka dem med ett ordnadt, lugnt -lif. Han hade aldrig förut känt ett hems behag, aldrig haft någon trygg -och vänlig stamort, nu skulle han säkert lefva upp igen, få friskt blod -och friska tankar. - -Hvad han önskade det, hur den lyckan hägrade för honom att känna -musklerna hårda, senorna spänstiga, och det var ej blott för sin egen -skull han ville afvinna lifvet ny styrka; det var också för henne, hans -varma lilla Gunvor. Henne, som han älskade med det bästa inom sig, och -öfver hvars väg hans kärlek ville så gyllene solsken. - --- Hvar är grefvinnan? frågade han Mari, som han mötte i vestibulen. - --- Hon är i sina rum. - --- Redan! Klockan är ju bara tio. - --- Ja, grefvinnan var visst trött. - --- Har det händt något ledsamt, Mari? - --- Ne-ej. - --- Du drar på det, hvad är det? - --- Snälla grefven, det -- det kan jag inte tala om. - -Eric gjorde en knapphändig toalett och skyndade till Gunvor. Hans friska -stämning var som bortblåst; en nervös oro jagade hvarje hans rörelse och -skälfde i hans röst när han ifrigt bad: - --- Öppna, min älskade! - -Det hördes ej ett ljud där inifrån. - --- Gunvor, du käraste, gör mig inte förtviflad, låt mig komma in! - -Dörren öppnades. Gunvor stod framför honom; den släpande -morgonklänningen föll i mjuka veck omkring hennes slanka gestalt. Hon -hade tagit ned håret; i en tjock fläta låg det nedåt ryggen. Det syntes -på det upprörda ansiktet, att hon gråtit mycket. Han ville draga henne -intill sig, men hon sköt honom sakta tillbaka. - --- God afton, Eric -- och god natt. Vi få talas vid i morgon. - -Han studsade. Och det var, som om all glöd plötsligt slocknat inom -honom. - --- Hvad menar du? frågade han tonlöst. Jag har längtat efter dig hela -dagen, saknat dig, drömt om den härliga stund, då du skulle hvila i mina -armar, du, min egen älskade hustru! - -Hans blick sökte hennes med det uttryck hon aldrig kunnat motstå, men nu -erinrade hans ögon henne endast om en annans, en stackars liten idiot. -Hon ryste. - --- Det är bäst du går nu, sade hon; i morgon ... - --- Men jag kan inte sofva, inte hvila, om du inte säger mig, hvad det är -som plågar dig. Hvarför vill du uppskjuta det? - --- För din skull. - -All den innerlighet hon hyste och alltid skulle hysa för honom, beginge -han också de gröfsta brott, bröt fram i dessa ord. Hon visste, att hon -hade oändligt mycket att anklaga honom för, att han svikit deras kärlek, -just när han själf ärligt och fritt sagt henne, hvad hon var för honom, -och hon hade hela dagen kämpat mot sin stolthet, men hur hon än velat -döma och afvisa, alltid hade förlåtelsen och hängifvenheten ropat högre -inom henne. När han nu stod framför henne, undrande, sorgsen, men med -hela sitt väsen åtrående hennes kärlek, betygande sin, blef striden än -hårdare inom henne. Hur skulle hon kunna låta honom gå? Hon älskade -honom så att allt annat blef dödt omkring henne. Han var lifvet själft, -det hon drömt om och längtat efter i långa år: det felande, ångrande, -fattiga, rika -- härliga lifvet. - --- För min skull, Gunvor? upprepade han hennes ord. Nej, älskade, vill -du göra något för mig, skall du låta mig taga dig så varligt och stilla -i min famn, som man vyssar ett litet sjukt barn; du skall låta mig kyssa -dina stackars förgråtna ögon och smeka dina kinder röda. Här är jag, -Gunvor, kan du neka? - -Han stod plötsligt långt inne i rummet, och i nästa minut hade hon -lindat sina armar hårdt om hans hals och tryckt sin kind mot hans. - --- Eric, Eric, hvad jag älskar dig! - -Hennes lidelsefulla, feberaktiga ömhet oroade honom. Han ville sätta -henne på sitt knä, men hon afvärjde det. En sekund stod hon stilla, med -sitt hufvud mot hans skuldra. Så tog hon sakta hans hand och förde honom -in i sin sängkammare, fram till en liten, improviserad bädd, där lille -Erik låg och sof med det stora hufvudet tungt nedpressadt i den mjuka, -spetsprydda kudden. - -Han stirrade länge oafvändt på gossen; en askfärgad skiftning drog -snabbt öfver hans bleka hy, och med ett tröstlöst stönande satte han -händerna för ansiktet. - --- Mitt barn, mumlade han brutet. Min lille gosse! - -Gunvors bitterhet, hennes egna själskval försvunno, förintades vid -åsynen af Erics gripande smärta. Hon kunde ej förklara, hvarför han nu, -efter att förut fullständigt ha glömt barnets existens, tycktes -förkrossad af samvetsförebråelser; hon gjorde inga vidare frågor; att om -möjligt göra slaget lättare för honom blef hennes enda sträfvan. Men han -hörde henne inte. Oafvändt såg han på detta lilla väsen, som nu i sömnen -tydligare än någonsin liknade honom drag för drag, men det var ett -själlöst uttryck, ett fånigt leende öfver gossens ansikte, som -bekräftade, hvad Bolla för länge sedan i ett bref sagt Eric; barnet var -idiot. Han hade hittills tänkt så föga på detta barn, det hade aldrig -kommit en enda sträng i hans själ att vibrera. Förhållandet med Bolla -var ju endast en lättsinnig lek, och Eric Gyldenlo hade aldrig hört till -dem, som beräkna följderna af sina handlingar. En vacker flicka och en -vacker blomma vid vägen var för honom detsamma. Men nu, när det lilla -vildskottet funnit väg till Gunvor, led han så som aldrig förr; det gafs -icke en känsla inom honom, som ej råkade i uppror, och som herre öfver -dem alla satt hånet och pekade på hans ljusa drömmar, dem, som dagen -gifvit. Nu voro de spillror, det fanns ingenting helt inom honom. Han -tyckte han kunnat trampa på sig själf som på vägens grus. - -Gunvor lade sin arm på hans skuldra, och med en röst, som genomträngdes -i hvarje tonfall af hennes kärlek, sade hon: - --- Jag tog honom till mig, därför att han var _din_ son. - -Han såg på henne. Det var det djupaste deltagande och den mest dyrkande -tillbedjan i denna blick. - --- Gunvor -- han föll på knä och lade hennes händer öfver sina ögon -- -om du anade, hur ångerns tårar bränna. Jag ber dig inte förlåta. Säg -blott, om du vill, att jag skall gå för alltid. - --- Du käre, skulle du gå? Då först blefve det sorg utan tröst i mitt -lif. - --- Men om du en dag inser, att jag hade rätt när jag sade: »Jag är dig -inte värdig!»? - --- Aldrig skall jag inse det. Och för hvarje gång något af det förflutna -vill skilja oss åt, lofvar jag att ärligt säga dig det. Eric, du är mig -så kär, det låter så fattigt i ord, men det är min största rikedom. - -Han reste sig och drog henne intill sig. - --- Gunvor, barn, hvad skall jag ge dig, när det ej kan bli fullödig -lycka? Du är det skäraste och vackraste lifvet fört till mig, och aldrig -har jag bättre än i afton förstått, att mitt största nidingsdåd kanske -var det att uppsöka dig igen. - --- Om du inte sökt mig, hade jag kommit till dig. Älskade, det var -kanske min längtan, som dref dig till Rom. Ibland drömmer jag det, och -det gör mig så lycklig. - -Han kysste hennes panna. - --- Du hvitaste lilla blomma med alla dina hvita tankar, sade han ömt. - -De sutto till långt in på natten hand i hand och talade samman. Så -skonsamt, som hade hon varit rädd för hvarje störande ord, berättade -Gunvor om Bollas besök, och de kommo öfverens att skicka lille Erik till -en berömd utländsk vårdanstalt, där det kunde finnas möjlighet för hans -tillfrisknande. - --- Men vi skola inte skicka honom ifrån oss, som den, man aldrig vill se -mera, sade Gunvor, det menar du väl inte, Eric? - --- Vill du verkligen bry dig om barnet, Tankefrid? - --- Ja, visst vill jag det! - -Hennes röst darrade lindrigt, men hon ville vara modig för hans skull. -Aldrig skulle hon glömma den dödssjuka blicken hon nyss mött ur hans -ögon, och hon tillade, upprördt, men innerligt: - --- Tänk, om han en dag blefve alldeles frisk, du! Vi skola hälsa på -honom en gång om året. Stackars liten, hvem vet, hur han känner det! - -Eric tryckte hårdt hennes hand. - --- Om det funnes många sådana kvinnor som du, skulle eländet i världen -minskas, sade han tacksamt. - --- Gif hvarje kvinna rätt till en stor kärlek, och hon skall bli god, -sade Gunvor allvarligt. Den människa, som får och kan älska helt, går -mot sin bästa utveckling. - -Det blef så stilla i det månljusfyllda rummet efter dessa ord. De ljödo -som en adventets heliga klockklang i bådas sinnen, och aldrig hade de -varit hvarandra närmare än nu i förstående och tillgifvenhet. - - - - - FEMTONDE KAPITLET. - I nöjenas hvirfvel. - - -Strax på nyåret foro Gyldenlos till Stockholm för att deltaga i -säsongens festligheter. Hillevi lämnades kvar på Bragehall i mamsell -Beat-Sofis och en lärarinnas vård. - -Märta Edelcrona, numera öfverstinnan Elgclou, gjorde visit i Stockholm -hos Gunvor en af de första dagarna. Hon var mera pikant vacker än -någonsin och tycktes glömt bort all hätskhet. Tvärtom var hon mycket -hjärtlig och gjorde Gunvor tusen förslag om hur de tillsammans skulle -roa sig. Hon var bekant med alla i societeten, och hon erbjöd sig att -presentera Gunvor i flera familjer. - --- Det tycker jag är min rättighet, sade hon. Jag är ju en af dina -äldsta vänner. - --- Men vi kommo mycket långt ifrån hvarandra en tid, anmärkte Gunvor -reserveradt. - -Hon hade nu så länge varit ifrån societetens parfymdoftande, ytliga -elegans, att hon kände sig främmande för alla de hala fraserna. Märtas -öfversvallande vänlighet hyste hon ej heller mycket förtroende till, och -hon såg helst, att hon ej kom för flitigt i beröring med sin forna -väninna. - -Märtas klingande skratt besvarade käckt hennes stela yttrande. - --- Ma très chère, du gör mig väl aldrig den äran att fortfarande vara -litet svartsjuk på mig? sade hon, och hennes bruna ögon glittrade -skälmaktigt. Det skall du inte göra dig besvär med. Jag var visserligen -mycket svag för Eric en tid, men nu tycker jag -- pardon! -- att han -åldrats betänkligt, och så är han inte så glad som förr. Han passar inte -alls längre för en liten skymningsflirt. Du har uppfostrat honom för vår -Herres allra klaraste dagsljus, söta Gunvor. - --- Tycker du, att Eric ser klen ut? frågade Gunvor oroligt. - --- Å nej, inte för att ha studerat lifvet så grundligt som han gjort. -Det afsätter ju alltid sin stämpel. Han ser ut, som om han hade mesta -lust på ett väl dukadt bord och sedan en bekväm stol. Fruntimren tyckes -han inte sentera längre. Jag skall visst ha honom till kavaljer på -middagen hos Mårds i morgon. Du får bestämdt hjälpa mig fundera ut något -samtalsämne. - --- Nej, så omöjlig har han inte blifvit, sade Gunvor med ett tvunget -skratt. - -Hon tyckte, att det fanns en stickande udd i Märtas vänliga ord, och det -plägade henne mera än ärlig fiendskap skulle gjort. - -Vid middagen berättade hon för Eric om Märtas visit. - --- Jaså, hon har varit här? sade han. Jag träffade henne ute som -hastigast. Hon ser charmant bra ut. - --- Ja -- å, Eric -- hon räckte honom handen öfver bordet -- _nu_ är jag -rädd för det förflutna. - --- Personifieradt af den vackra öfverstinnan? -- Han log muntert och -skakade pojkaktigt hennes hand. -- Ja, hon är farlig, du! - --- Du får inte skämta bort detta, Eric! Jag _är_ rädd. Ser du, jag kan -aldrig ens på lek gå ifrån dig till en annan. Min natur är inte sådan. -Men du, du har ju lekt hela ditt lif. - --- Ja, oförsynt! Det var väl, att det i de flesta fall alltid fanns -någon hygglig karl, som åtog sig att lappa ihop det lilla flickhjärta, -jag i lekens yra rispat. - --- Eric! - -Han höjde öfvermodigt sitt fyllda vinglas. - --- Din skål, min skål, alla vackra flickors skål! - -Gunvor lät sitt glas stå orördt och lutade sig tyst tillbaka mot stolens -ryggstöd. Han följde intresserad hennes lifliga minspel, så kastade han -serveten och kom fram till henne. - --- Hvarför ser du spöken? - -Han lade sina händer ömt om hennes hufvud och böjde det bakåt, så att -han kunde blicka henne djupt in i ögonen. - --- Därför att jag tror på dem -- ibland, sade hon. - --- Utan skäl. - --- Hvem vet? - --- Nå ja, jag lofvar ingen storartad botgöring i säck och aska, dygd och -Herrans förmaning. Tar nöjet mig till sin bror och vän en stund, vill -jag ha lof att glömma lagen och profeterna och njuta utan ansvar. Låter -det som en hädelse i min allra käraste lilla väns öron? - --- Får du då aldrig nog af njutningar, Eric? - -Han skrattade och satte sig på sin plats igen. - --- Minns du, hur det står i visan, Gunvor? Han gnolade: - - »Säg, blir ni då ej fullärd en gång? - Säg, vill ni tyda ut fåglars sång?» -- - »Bah, detta för mig en småsak är; - jag konsten att lefva lär.» - -När Eric var vid detta lynne, visste Gunvor, att hon slutligen måste ge -sig, slå in i hans stämning och taga allt lika lekande och lätt. De -rasade därför snart som två barn och brydde sig ej ens om att taga -hänsyn till hvad jungfrun, som passade upp vid bordet, tänkte om så -tokigt herrskap. - -Eric hade en egendomlig uthållighet, så länge ett nöje varade, men han -brukade skämtande förklara, att det var godt ingen såg på trasan, när -den nästa morgon lades i byken. Och på förmiddagarna var han i allmänhet -så trött och nedstämd, att han helst höll sig på sina rum. - -Det var en oafbrutet glidande ström af fester de kommit in i. Eric -tycktes finna detta alldeles i sin ordning och ville ej höra talas om -att de någonsin skulle skicka återbud för att i stället hvila. Voro de -ej bortbjudna, köpte han biljetter till någon teater eller konsert och -arrangerade sedan en liten lukullisk konstnärssupé för några få utvalda. - -Vid dylika fester kunde han slösa bort stora summor på en -dekorationssak, en blomsteruppsats eller någon fin öfverraskning, som -kunde höja stämningen. Bland unga konstnärer trifdes han bäst; där kunde -hans sprudlande öfverdåd eller veka drömmeri få just den rätta -omgifningen, och han var aldrig hellre wohlthäter än vid dessa animerade -tillställningar. - -Gunvor däremot kände sig knappt mera hemmastadd i denna societet än i -den högförnäma, dit hon eljest hörde. Konstnärsjargongen plågade henne, -och de kvinnliga artisternas fria manér föreföllo henne affekteradt -själfständiga. Den mest feterade var en ung finska, Saima Iilainen, och -henne hade Eric presenterat för flera inflytelserika personer. - -Hon hade en liten, mycket anspråkslös ateljé uppe i Södra bergen. -Kamraterna kallade den »Fågelboet» och styrde gärna kosan dit upp för -att prata bort några timmar. Skrymmande möbler besvärades man ej af; -några braskuddar, en bänk i fornnordisk stil och ett bord voro det -hufvudsakligaste. Eric trifdes här förträffligt, och en dag berättade -han Gunvor, att han var trött på alla nöjen. De voro idiotiska. Nu hade -han lust att arbeta. - --- Hvad skall du då taga dig till? frågade hon leende. - --- Jag skall lära mig måla. - --- Nu, när vi redan äro i mars, och i början af maj skola vi väl resa -hem till Bragehall. - --- Ja, antagligen, men det hindrar inte. Jag kan sannerligen inte motstå -Saima Iilainens konst. Den är mästerlig. - --- Och hon själf är så tilldragande, anmärkte Gunvor torrt. - --- Ja, vore hon ful och disgraciös, kunde hon inte måla, som hon gör, -försäkrade han trovärdigt, och att jag skulle se åt henne då kan du väl -inte begära. - --- Nej, du är skönhetssjuk, men, Eric, har du tänkt på hur det skall -bli, när vi bli gamla, när du inte har någonting att se på hos mig? - --- Då får jag väl blunda och kyssa minnet. - --- Du har blifvit så glad och sorglös här i hufvudstaden. Jag känner -knappt igen dig. Är det konstnärsluften, som har en sådan makt? - --- Jag vet inte -- och sorglös är jag väl knappt, sade han med plötsligt -vemod; skall jag vara fullt ärlig, så är det, som glädjen ständigt -flydde mig, och jag vill hålla den fast. Hur skulle jag, de tusende -äfventyrens farande sven, kunna sitta och surna i kakelugnsvrån? - -Gunvor smekte hans starkt gråsprängda hår. - --- Du hade en tid så brinnande lust att göra dig nyttig, sade hon -stilla. Minns du alla dina planer? - --- Ja då, jag minns dem från alla de framfarna åren. Det kunde bli ett -präktigt bål af allt detta drömmens virke. Tankefrid, du käraste, slunga -mig ej just nu rakt i flammorna af mitt förspillda lif! Låt mig tro, att -jag ännu har en fotsbredd verklighet att trampa! - -Han lade hufvudet i hennes knä och lät henne söfva hans tankar med -smekningar. - - * * * * * - -I april skulle det bli stor konstnärsfest på Grand Hôtel, och Eric hade -varit mycket ifrig att få veta, hvilken dräkt Gunvor skulle ha, men hon -försäkrade muntert, att det skulle roa henne att mystifiera honom. - --- Men om jag gör dig min kur då? sade han, ty, ser du, på dylika fester -är ordet fritt. - --- Om du väljer mig bland hundra, så beseglar du själfmant ditt öde, -sade hon skrattande. - --- Men skall inte hela aftonen bli en missräkning för dig, om jag inte -finner dig? - --- Jo, troligen, men jag får löpa risken. - -Hon hade bestämt sig för en sagokostym, prinsessan Svanhvit, och när -maskeradaftonen kom och hon stod iförd sin hvita guldbroderade dräkt med -den skira slöjan öfver det utslagna, mörka håret, log hon af glädje -öfver den fagra bild spegeln återgaf. Hon kunde visserligen ej kokettera -och jonglera med lockande ord, som flertalet af de andra; hon skulle -aldrig lära sig, att skämtet var som fradgan på en dryck -- ett intet, -som dock fyllde i nöjets bägare, men glad kunde hon vara, och hon skulle -helt säkert ej bli glömd af honom, fröjdens furste. Hon visste, att -Märta Elgclou och Saima Iilainen skulle komma på festen, och utan att -hon strängt taget var svartsjuk på någondera, tyckte hon dock, att det -var ett slags oroande obehag, att de denna kväll skulle ha -karnevalsupptågens rätt att draga Eric till sig. - -Märtas kostym hade hon under tysthetslöfte fått se. Det var en praktfull -drottningen af Sabadräkt, som passade ypperligt till Märtas sydländska, -yppiga skönhet. Hon tog sig magnifik ut i den djupt urringade -sammetsroben med färg som af eldigt vin. På de nakna armarna slingrade -sig guldormar med gnistrande rubinögon, och upp mot halsen kröp en liten -djärf smaragdödla. - -Hon och Gunvor skulle åka tillsammans, och Märta pratade lifligt under -färden. När de sedan i toalettrummet ordnade sina kostymer och påtogo -masken, sade hon skrattande: - --- Du ser ut som oskulden, Gunvor, en illustration direkt hämtad från -barnkammarsagorna. Det är nästan förmätet af ett världens barn att våga -nalkas din svanehamm. - -Gunvor svarade ingenting; hon sökte bland de många damerna efter Saima, -men troligen var den unga konstnärinnan ej kommen än. Att hennes egen -apparition väckt allmän beundran, märkte hon, liksom att Märtas ståtliga -gestalt ådrog sig många afundsamma blickar. Skulle det bli de två, som -täflade om priset som festens drottning? Hon längtade att få se Eric, -möta hans blick strålande emot sig med detta ljusa skimmer den alltid -fick, när han såg och hörde något vackert. - -Hon upptäckte honom ej genast, när de kommo in i den långa filen af -sällskapsrum, där damernas utsökta, färgstarka dräkter liksom fyllde -hvarje vrå med orientaliska visioner. Herrarna däremot voro endast -undantagsvis kostymerade. Dominos och röda frackar aflöste hvarandra och -gåfvo en dunkel bakgrund åt det lysande, kaleidoskopiskt rörliga vimlet. - --- Där har du din man, hviskade Märta plötsligt, där, vid pelaren; han -står alldeles ensam, det ser ut, som om han sökte någon; förmodligen -dig, ma chère! - -Det trodde Gunvor knappt; hvarken henne eller någon annan särskildt, -snarare då den glädje han talat om, att han i det längsta ville -fasthålla, men som flydde honom. Hon hade så gärna velat gå fram och -hviska ett smekande ord i hans öra, men då skulle han troligen, trots -den förställda rösten, mask och förklädnad, känna igen henne; det var -för tidigt. - -Hon lät sig ryckas med af det omgifvande stimmet, pratade och skämtade -med sina tillfälliga kavaljerer och hade redan till första dansen en hel -svärm af beundrare omkring sig. Eric hade också flyktigt närmat sig -henne, men dragit sig tillbaka igen. - -Hon såg honom först senare på kvällen, då han uppsluppet kurtiserade -Märta, som tycktes ha mycket roligt åt denna frivola hyllning. När -Gunvor passerade, hörde hon honom fråga: - --- Hvem är den lilla prinsessan Svanhvit? Hon har väl ej förirrat sig -från ers majestäts hof? Där förekommer nog knappt så höghalsad dygd. - -Märtas skratt klingade obehagligt utmanande i Gunvors öron, men hon -uppfångade ej hennes svar. En herre bugade sig i detsamma och anhöll om -en dans. - -Gunvor lät ej bjuda upp sig till supéen; hon var redan trött på detta -sorl, detta oförsynta tummande på känslor, snuddande vid den yttersta -gränsen af det passande. Hon undvek att möta sina kavaljerers glänsande, -lystna blickar och tänkte just draga sig undan till toalettrummet för -att hvila och andas ut i tystnaden, då hon från en af salens konstgjorda -grottor hörde ett egendomligt, vemodigt klingande spel. Det var en -melodi hon aldrig hört förr; den klagade och susade som höstvinden genom -furuskog, den drog som suckar öfver djupa vatten och dog slutligen hän i -ett dämpadt ackord. Endast ett instrument kunde frambringa dessa -sällsamma toner; det måste vara en kantele, det finska folkinstrumentet. -Gunvor hade blott hört det en gång för länge sedan, men aldrig kunnat -glömma intrycket däraf. Också nu stannade hon utanför grottan, betagen -af dessa mjuka, vaggande ackord, längtande, att musiken skulle börja -igen. Hon stod lutad mot en pelare, hvilken var omgifven af en hel -grandunge. Här kunde hon få vara ostörd. Ingen skulle tänka på att någon -krupit in i denna vrå, hvilken egentligen bildade ett slags -fonddekoration af dunkelgrönt, som skulle framhäfva de lysande -kostymerna ännu bättre. Gunvor tog af den hettande masken. Å, det var -skönt! Hon ordnade en sittplats åt sig på en stubbe, och därifrån kunde -hon som bakom kulisser se in i grottan. De fleste hade begifvit sig in i -matsalen. Här var tomt och ganska svalt. - -De två därinne hade också demaskerat sig. Saima Iilainens finska -bondflicksdräkt hade ingenting dekorativt. Färgerna rödt, svart och -hvitt föreföllo dunkla där inne i grönskan, och hon var inte alls -vacker, där hon satt, med sitt oregelbundna, mörkhyade ansikte belyst af -de kulörta lyktornas kombinerade sken. Nej, hon var -- inte alls -- -vacker! Gunvor lät denna öfvertygelse än en gång glida som en tråd genom -tankarna, men den ville ej löpa så lätt längre, ty det fanns dock något -obeskrifligt tilldragande, en mjuk charme och en liffull, fängslande -intelligens hos den finska flickan. Hon hade lagt sin kantele ifrån sig -på bänken och lutade sig litet framåt, under det hon talade med Eric -Gyldenlo. - -Han höll båda de små bruna, magra händerna i sina, och hans ansikte -uttryckte hela den impulsiva tjusning han erfor af Saimas sällskap. -Gunvor kunde ej höra, hvad de sade, men hon stannade dock kvar. -Omedvetet satt hon väl på vakt, fast hon visste, att det skulle verka -löjligt, om hon här ingrep. Eric hade ju sagt, att hon ej finge räkna -något i afton annat än som ett karnevalsupptåg. Bäst vore det, om hon -satte masken på och trängde sig in i deras ensamhet med en munter fras -på läpparna. Hon borde vara den lilla sagoprinsessan, som gled in med i -äfventyret, det vore en god idé ... Men den lilla hvita sidenmasken gled -ur hennes knä, och hon stirrade in i grottan, som om hon sett en -spöksyn. Eric hade dragit den lilla finskan tätt intill sig, just med -den smekande rörelse, Gunvor så väl kände; han kysste Saimas fuktiga -röda mun länge, så, som han också kysst henne, sin hustru, när hans blod -var varmt af längtan och hans själ sjuk efter deltagande ömhet. - -Å, detta ... detta, var det ett karnevalsupptåg? Ett af lifvets många -förfärliga karnevalsupptåg, då man måste le ett förtvifladt -harlekinsleende åt sitt eget grundliga allvar? Hon ville ej längre se -dit in, men blicken fascinerades dock af scenen inne i grottan, af de -två, som i denna stund voro föremål för hennes starkaste känslor, ty -aldrig hade hon så hatat någon, som hon nu hatade Saima. Och för Eric -erfor hon nu och alltid samma osläckliga ömhet, samma oroliga fruktan -att, trots allt, ej kunna rädda honom undan njutningarnas och -lidelsernas mareld. Det hade icke varit hennes mening, och ändå slet hon -sig ur de snärjande granarna, ref sönder sig på en hvass ståltråd, fick -slöjan lösryckt af en gren och stod så plötsligt med blossande ansikte -och lågande ögon framför Saima Iilainen, som ännu höll sin ena hand i -Erics. - --- Grefvinnan Gyldenlo! - -Den lilla finskan hälsade obesväradt och graciöst. - --- Gunvor! -- Eric reste sig. -- Utan mask? - --- Som du själf. - --- Ja, det blir outhärdligt varmt med masken på, inföll Saima med sin -låga, mörka altstämma, en kanteleton också den. - --- Jag kan inte konversera, sade Gunvor nästan brutalt. Jag har sett -allt, som nyss tilldragit sig här inne, och jag betraktar hvart ord från -er, fröken Iilainen, som en oförtjänt skymf. - --- Gunvor! sade Eric varnande. - -Saima tog lugnt kantelespelet för att lämna plats på bänken åt -grefvinnan, så stod hon afvaktande. - --- Hvem är ni, fröken Iilainen, fortfor Gunvor utom sig, som mottar en -gift mans ömhetsbetygelser? - --- Hvem jag är? -- Saima knäppte sakta på instrumentet. -- En finsk -bondflicka, ers höghet. Jag kommer från Finlands skogar, där friheten -susar från granegällen, och där också vildfåglarna ha rätt att flyga. - --- Det är slut på maskeraden nu, sade Gunvor kort. Jag fordrar ett -allvarligt svar. - --- När blef prinsessan Svanhvit förvandlad till furie? frågade Eric. -Kära Gunvor, du gör dig löjlig med din vrede. - --- Jag begär aktning för mig och det namn jag bär, Eric. Och du har nu -själf valet. En af oss två skall ögonblickligen gå. Jag delar inte min -kärlek med någon, inte ens för en stund, och, som du väl kallar det, på -lek. Välj! Jag tvingar mig inte kvar, men ber du mig gå nu -- så vänder -jag aldrig åter. - --- Du tar detta för tragiskt, vännen min! - --- Välj! - --- Det behöfs inte, inföll Saima snabbt. Jag går själfmant. - -Hon var för klok att ej inse, att hon här skulle bli den förlorande. - -Eric räckte henne handen. - --- Förlåt, om jag låtit en ljus stämning och er kantele föra mig för -långt, sade han hjärtligt. Vi konstnärsnaturer äro och förbli -vildfåglar. - -Hon nickade förstående. På Gunvors förolämpande ord svarade hon ej, -gjorde endast en lätt böjning på hufvudet för henne och gick, smidig och -rank. - --- Gunvor, hur kunde du ...? - -Erics röst var upprörd; han satte sig på bänken, lade armarna i kors -öfver bröstet och lät henne stå framför sig, som vore han anklagare, hon -skyldig. - --- Den frågan återfaller på dig själf, Eric. - --- Nej. Det var -- simpelt af dig att rusa in här och ställa till en -scen. - --- Du anser det finare att bedraga sin hustru? - -Nu log han öfverlägset, men vänligt. - --- Du, lilla Snöhvit, med dina präktiga urskogsprinciper! Vet du hvad? -Jag hade bedragit stämningen på dess finaste doft, om jag nekat mig att -kyssa Saimas röda mun. Det förstår du inte? - --- Nej. - --- Säg mig då, har du aldrig haft en frestande tanke? - --- Jo -- kanhända. - --- Knappt, tyckes det. Det tror jag för resten också. Du är en liten -genomhederlig, kemiskt ren själ, sund och god, men, ser du, jag -- han -räckte henne plötsligt båda händerna och drog henne trots hennes -motstånd ned på sitt knä -- jag hör till dem, som frestas af ett eller -annat med hvarje pulsslag i min varelse. Du kan både döma och fördöma -mig, barn, men du kan aldrig vänta dig den stora segerns dag, då -satyrspelet upphör inom mig. Jo, den kommer väl, segern, det är sant, -när lifvet ändtligen släpper sitt offer. - --- Eric, hvarför kan jag aldrig vara ond på dig? Det är som om allt fult -och styggt veke långt bort, när du tar mig i din famn. - --- Och är du nu nöjd? frågade han med någon bitterhet. Märker du, hur -lätt afslitna stämningens trådar voro? De skulle brustit af sig själfva. -Försök minnas det till en annan gång. - --- En annan gång? utbrast hon häftigt. - --- Ja, Gunvor, hoppas ingenting af min omvändelse. - --- Var det då bara en kort dröm, att jag skulle få äga dig? - --- Nej, visst är jag din, med mina bästa tankar, och kärleken till dig -ligger djupast i mitt hjärta som den äkta pärlan längst in i musslan. -Men kan musslan hindra, att det stora mäktiga hafvet också tillför den -tusentals små sandkorn och annat slagg, hvilket afsätter sig i dess -vindlingar? Hafvet ger det och hafvet spolar bort det igen. Hvad mer? - --- Låt oss fara hem nu, Eric. Du är trött, det ser jag. - --- Och du? - -Han strök henne öfver de heta kinderna. - --- Jag är också trött -- det är öfverallt så mycket att lära. - - * * * * * - -Och Gunvor lärde sig verkligen otroligt mycket både under denna vinter -och de två följande, hvilka liknade hvarandra nästan stereotypiskt. På -somrarna besökte de alltid någon utländsk badort och lagade då, att de -äfven kunde hälsa på lille Erik. Barnet trifdes godt och tycktes bli -friskare. - -Gunvor hoppades att en dag få honom tillbaka till Bragehall och sade -detta åt Erik, men han skakade endast afvisande på hufvudet. - --- Det är bättre, att han är kvar där ute. - --- Hvarför det? - --- Han blir aldrig fullt frisk. - --- Men om ... - --- Bygg inte luftslott af så dåligt virke, Gunvor, invände han sorgset, -och när hon märkte, hur ämnet plågade honom, lät hon det falla. - -Hennes tro på framtiden var ej heller längre så bergfast. Den ena gången -efter den andra fick hennes kärlek svåra stötar. Och hon kunde ej längre -se upp till Eric med samma oinskränkta beundran som förr. Han var för -vek, för lätt att locka, för vild i leken och för slö i allvaret, och -det hade funnits stunder, då hon sagt sig, att det dock vore bäst de -skildes. Hans ständiga extravaganser unnade henne ingen ro. - -Både godsets och sina egna affärer lämnade han vind för våg, och det -grämde henne att nödgas åse, hur han slösade bort hundra- och tusental -på ett eller annat nöje, en blomstergärd åt en skådespelerska, en aftons -äfventyr med en varietéstjärna eller liknande. - -De hade varit gifta fyra år och tillbragte ånyo vintern i hufvudstaden. -Erics hälsa var mycket vacklande, men det föreföll som fruktan för att -snart stå utom trollringen sporrade honom till att hänsynslösare än -någonsin kasta sig in i förströelser af alla slag. - -Gunvor hade denna gång tagit Hillevi med och ägnade mycken tid åt sin -lilla dotter. Hon ville på det sättet döfva sin sorg öfver att Eric så -sällan sysselsatte sig med henne. Han var visserligen alltid vänlig och -ridderlig mot henne både i hemmet och när de voro tillsammans ute, men -det var, som om han förtärdes af en inre oro, en rastlös, allt -uppslukande åtrå att hinna tömma hvarje droppe af glädjens vin, innan -det var för sent. - -Gunvor hade upphört att visa svartsjuka mot alla de skiftande föremålen -för Erics hyllning; hon kunde nu fullständigt behärska sig, och hennes -leende min förrådde ingenting annat än älskvärd likgiltighet. Saima -Iilainen hade hon visst icke glömt, men hennes bild hade utplånats af -nya, likaså Märta Elgclous. Under dessa få år hade Gunvor liksom samlat -ett helt porträttgalleri af unga, vackra kvinnor. - --- Det har kommit en ny stjärna till teatern, en tragedienne af första -rang, sade Eric en dag vid frukosten. Jag såg henne i går afton och -skall försöka få biljett i kväll med. Hon är danska, af god familj och -med enastående scenisk begåfning. Har du inte lust att se henne? - --- Jo, hvarför inte? - -Gunvor blef nästan lika intagen som Eric af fru Joppe Hartwigsens -briljanta återgifvande af rollen, och när Eric föreslog, att de skulle -invitera henne till den dramatiska soaré de skulle ha följande vecka, -gick hon villigt in på saken. - -Så började den leken. - -Fru Joppe hade snart Eric fullständigt i sitt våld. Gunvor tyckte själf, -att hon stod som på en strand och såg ett skepp brinna långt ute på -sjön. Det var ingenting att göra, endast att förtviflad stirra på -lågorna och veta, att snart, snart skulle det sjunka. - -Det var första gången hon sett Eric gripen af en dylik flammande -lidelse, för hvilken allt måste vika, och hon kunde ej förebrå Joppe -Hartwigsen, att hon uppmuntrade honom. Snarare föreföll den unga -skådespelerskan kall och otillgänglig, men Gunvor visste, att Eric kom -och gick som daglig gäst hos henne. Hon visste allt. Hennes största -skatt var på det brinnande skeppet, och hon kunde ej rädda den. - -Slutligen var Joppe Hartwigsens gasterande slut; hon skulle resa, och -Gunvor hoppades, att afståndet skulle återföra Eric till besinning. -Annars, sade hon sig, måste hon låta honom gå, men vid den tanken -sargade det som hvassa knifstyng inom henne. Det var icke så mycket en -älskande kvinnas lidande som en mors ångest öfver att nödgas stöta bort -sitt stackars barn. Kunde hon det, kunde en mor utlämna sin son? Hon -frågade utan att svara, och för att slippa grubbla tog hon sin tillflykt -till Hillevi. - -Ändtligen reste Joppe. Eric stängde sig hela dagen inne på sitt rum, och -Gunvor hörde honom snyfta som ett barn där inne. Först mot kvällen kom -han ut. Han föreföll dödssjuk, ögonen voro omgifna af blygråa, djupa -ringar. Med långsamma steg gick han direkt fram till Gunvor, som satt -ensam framför brasan. - --- Nu får jag tacka dig för allt, sade han vekt. - --- Hvad menar du, Eric? - --- Att det måste vara slut mellan oss. - --- Du vill det? - --- Jag uthärdar inte bojorna längre. Jag vill vara fri. - --- Och det blir du, om du lämnar mig? - --- Ja -- nej -- jag vet inte. Jag är så sjuk, Gunvor, och så olycklig. - -Han gjorde som så ofta förr, lade sig ned, med hufvudet i hennes knä. - --- Stackars min vän! - -Hennes hand gled genom hans hår. - --- Gunvor, jag lönar dig så illa, men du är för god för mig. Det är -tryckande. Gif mig fri. - --- Ja, Eric. -- Hon suckade djupt. -- Du är -- fri! - --- Och du förlåter mig? - --- Ja. - --- Å, att jag vore som andra, då kunde jag få stanna i din famn, men -frihetslängtan brinner inom mig. Jag måste bort. - --- Nu är du febersjuk; så snart du blir bättre skall jag ... - -Hon kunde ej fortsätta; sorgen öfver att mista honom sammansnörde hennes -strupe. - --- Gunvor! Du dömer mig inte? Jag rår inte för det. -- Jag rår inte för, -att -- _hon_ kom. - --- Joppe Hartwigsen? - --- Ja, hon. Om du visste, hur hon fångat mig; en Lorelei är hon; jag kan -endast lyda hennes vink. - --- Och det kallar du frihet? - -Han reste sig och pressade händerna mot tinningarna. - --- Var det om frihet jag drömde? -- jag vet inte längre! Allt går -omkring för mig. Gunvor, Gunvor, jag älskar dig, och Lorelei lockar och -drager. - --- Så, Eric! -- Hennes hjärta skälfde af ömhet och smärta. -- Låt mig nu -öfvertala dig att gå till hvila. I morgon är du kanske lugnare. - -Han lydde henne, men redan ett par timmar senare fick hon bud, att -grefven låg i brinnande feber och talade i yrsel. Gunvor skickade genast -efter läkare. - -Det blef en lång, flämtande kamp mellan lif och död. Gunvor vakade -outtröttligt, och äfven när hon af doktorn och sköterskan sändes bort -för att hvila ut, vakade hennes tankar hos Eric. Under de första -veckorna hade han oupphörligt i febersyner fantiserat om Joppe och vildt -ropat henne till sig, men så småningom tycktes detta intryck försvagas, -och, när han ändtligen, efter tre ändlösa veckor, återfick sansen, sökte -hans första rediga blick Gunvor. - --- Du har varit hos mig hela tiden? frågade han matt. - --- Ja, Eric. - --- Då måste ju det onda vika. Kyss mig, älskade! - -Hon böjde sig ned öfver honom och kysste hans skumma ögon. - --- Tack -- tack för god vakt, Gunvor! - -Så snart han tålde vid det, reste de tillsammans söderut; om skilsmässa -talades det inte vidare; det var, som om han fullständigt glömt hela -denna aftons upphetsning, och Joppe Hartwigsens namn nämndes aldrig. - -Under den sommar, som nu följde, var det som hade lyckan ånyo fått lust -att bli stamgäst på Bragehall. Eric var i det närmaste återställd; -endast synförmågan var mycket klen, men hans humör var ovanligt gladt -och jämnt, och hans lifliga sinne tycktes spänstigare än någonsin. - - - - - SEXTONDE KAPITLET. - Slut på leken. - - -Hela vintern stannade grefve Gyldenlos på Bragehall, och Eric hade -ingenting emot det, då han nu allvarligare än förr angripits af sitt -gamla onda i ögonen. Han hade rest till Köpenhamn för att konsultera -läkare och fått sin dom: »I grund förstörda nerver, uselt blod; -ingenting att göra, och tyvärr kan grefven vänta sig fullständig -blindhet.» - -När våren kom, blef hans fysik ytterligare försvagad, och när Gunvor -talade om, att de snarast borde resa till någon badort, log han endast -matt och skakade på hufvudet. Det tjänade ju till intet, sade han sig; -snart måste han återbörda till jorden de fattiga resterna af en -förbrukad existens. Troligen hade han inte långt igen. Det hade blifvit -en fix idé hos honom, att döden skulle vara nog barmhärtig att taga det, -som lifvet nekade sin fullhet och styrka. Han företog gärna långa -ensliga promenader och styrde då ofta kosan ned till Lögen. - --- Jag har varit och hälsat på mitt troll, sade han vid hemkomsten till -Gunvor. Hon erbjöd sig att följa honom, men han försäkrade, att _den_ -vägen hittade han, om han också blefve alldeles blind, och dit gick han -helst ensam. Det var så tyst nere vid stranden. Där satt han timme efter -timme och vande sig vid den obrutna tystnaden och den stora ensamhet han -alltjämt väntade. - -När han en gång i början af juni måste rådfråga provinsialläkaren för en -halskatarr och denne rådde honom till att vara mycket försiktig, sade -Eric bittert: - --- Försiktig -- och försiktig, jag hör aldrig annat. Gudskelof, att ett -så skört skal snart får rämna. - --- Hvad menar grefven? - --- Att jag väl inte kan ha långt igen. - --- Jo, många år, skola vi hoppas. - --- Ärligt taladt, doktorn, jag hoppas motsatsen. Säg mig uppriktigt, det -gör ni mig en tjänst med: kan jag lefva länge? - --- Ja, det är min fulla öfvertygelse. - --- Och jag skall naturligtvis fortfara att vara en probersten för alla -krämpor, eller hur? - --- Grefven är ju klen, men ... - --- Se så, inga omsvep! Tror ni jag blir frisk? Nu först ögonen? - --- Ja, det ser ju vanskligt ut. - --- Och nerverna, de äro som darrande, spröda strängar, hvad? - --- Grefven måste stärka dem. - --- Och blodet? - --- Det är sjukt, men ... - -Eric slog den lille fryntlige, sanningsenlige doktorn på axeln med sin -smala, kraftlösa hand. - --- Vet ni hvad, doktor? De ord, som skulle följa efter ert grannlaga -»men», säga mig tydligast er mening. Jag har kört med för lösa tömmar, -och nu, när färden är slut, vore det godt att få sofva. Men alla era -sömnmedel hjälpa mig inte. Dygnet har för många timmar för den, som -vakar och tänker. - -Gunvor försökte på allt sätt förströ Eric, men hon var själf förstämd, -hade bekymmer, som hon måste bära ensam. Eric, som egentligen aldrig -satt sig in i sina plikter som godsets herre, hade däremot alltför -grundligt begagnat sina rättigheter att njuta af dess afkastning och -till och med utan Gunvors vetskap tagit upp betydande lån, som han -ämnade betala med följande års export af virke. - -Förvaltarens varningar och råd hade han ej lagt på sinnet. Det var -naturligtvis endast småaktigt knussel! Nog stode Bragehall sig! Herr En -försökte flera gånger vända sig till Gunvor, men hon fordrade som en -aktningsgärd åt Eric, att allt anförtroddes honom. Hon hoppades också, -att godsets skötande småningom skulle bli ett intresse för honom, och -att han då skulle afstå från sitt ytliga lif. - -Nu hade emellertid förvaltaren fordrat att få tala vid grefvinnan. -Tvärare än någonsin hade han stått framför henne och sagt: - --- Jag skall be grefvinnan att få flytta till hösten. - --- Skall herr En lämna Bragehall? -- Hon stirrade häpen på den -undersätsige, kärfve lille mannen. Nu, under Erics sjuklighet, hade hon -beslutit att ånyo taga öfverinseendet på godset. Hon visste också, att -mycket behöfde ordnas, men trodde, att detta med herr Ens hjälp snart -skulle låta sig göra, och nu sade han upp sin befattning. -- Hvad är det -ni blifvit missnöjd med? frågade hon osäkert. - --- _Allt_, grefvinnan. Ett par år till på det här viset, och Bragehall -är komplett under isen; det vill jag inte se på. - --- Men det har ju varit goda år, herr En? - --- Jaa då, men hvad hjälper det, när spannmålen skrapas ur magasinen -bara för att kunna få ihop allt, som grefven tingat bort, och det sedan -inte finnes utsäde, utan stora åkrar få ligga i träde, och mossarna, som -vi hade börjat upparbeta få förvildas! De få ligga där nu till ingen -nytta, för att grefven afskedar folk hellre än att betala deras -dagsverken. Det är synd och skam att fara fram så med en egendom, det -säger jag rent ut, och nu skall jag be att få gå. - -Gunvor var mycket blek. - --- Stanna litet, bad hon. Jag har försummat den skyldighet jag hade mot -Bragehall. Jag trodde inte, att det gått så långt. Finnes det ingen -möjlighet att reda saken? - --- Den är mycket trasslig, grefvinnan. - --- Men jag sätter gärna till mitt kapital. - --- Det går inte åt småsummor, anmärkte förvaltaren torrt. - --- Herr En, jag sätter till _allt_, hör ni. - -Han betraktade sin matmor. Han visste, att hennes rikedom under dessa -fem, sex år smält ihop till en obetydlighet, men att dotterns arf var -fullständigt ograveradt, och han förstod, att hon ej heller nu ämnade -lyfta ett öre af det. Det var endast sitt eget hon modigt satte till; en -sådan kvinna hade sannerligen varit värd ett bättre öde, tänkte han, än -att kasta bort sig åt en samvetslös slösare, en stackare utan ryggrad. - --- Godset kan ej vara kommet så i lägervall, att skadan på något håll är -obotlig, fortfor hon lugnt, och jag skall be förvaltaren att grundligt -sätta mig in i alla förhållanden, innan ni lämnar er befattning. Ni ger -mig väl tre månaders anstånd; till dess hoppas jag hinna skaffa en annan -i ert ställe. Ingen kan bli, hvad ni varit för Bragehall. Tack för ert -trofasta nit, herr En. - --- Skall grefvinnan själf bli vår husbonde nu? - --- Ja, min man är för klen att orka med något arbete. - --- Nu blir det också styft. - --- Det kan inte hjälpas; jag får taga det ändå. - -Förvaltaren log ljust. Just det där draget af orubblig kraft och -praktisk energi, när det gällde att taga i med båda händerna, hade hon -efter gamla fru Eiden; det var något af karlakarl hos sondottern också, -hur kvinnlig och blid hon vanligen föreföll. Hon kunde bära en börda! - --- Har grefvinnan någonting emot, att jag tar tillbaka det där jag sade -om att jag ville flytta? frågade han, på en gång förläget och -trohjärtadt. Det hade varit mig omöjligt att stanna, om -- om detta -trassel fortsatt, men nu -- hans ärliga, fasta blick mötte hennes med -beundran och tillgifvenhet -- nu skall jag gärna gå i elden, när vi fått -igen fru Gunvor. - -Hon räckte honom handen. - --- Jag förstår, att jag varit för länge borta, sade hon, men med er -hjälp skall här nog röjas och sås till nya skördar. - -Detta samtal medförde en bråd förändring i Gunvors lif; med det -plikttrogna allvar hon ända från sin tidigaste barndom lärt att inlägga -i hvarje arbete började hon granska räkenskaper, se igenom -kostnadsförslag och sysselsätta sig med folket. Hennes praktiska, klara -blick var öppen för allt och alla, och hon tycktes aldrig bli trött, hur -många göromål dagen än gaf henne. - --- Det märks, att du kommit hem till din egen värld, Gunvor, sade Eric -en dag, då hon varm och glad hoppade af hästen, efter att hafva varit på -en ridtur utåt ägorna. Här är du dig själf igen, sådan du var, innan jag -drog dig ut i societeten. - -Hon lade sin arm i hans, och de gingo tillsammans in i hallen. - --- Ja, Eric, du har nog rätt; i stora världen passade jag aldrig. Det -ligger väl i blodet hos oss af köpmanssläkt att vara driftiga och -verksamma. Min första ungdom drömde och längtade jag bort, men sedan du -kom, har jag ingenting mer att längta efter. Nu önskar jag bara, att vi -båda skola få åldras i ro. - --- I ro -- du arbetar ju från morgon till kväll. - --- Ja, men det är långt till ålderdomen. Jag känner mig starkare än -någonsin. - --- Och jag -- tröttare än någonsin. - --- Men du blir nog bättre, Eric. - --- Å ja, en gång. - --- Kära min vän! -- Hon drog honom ned bredvid sig i den lilla -hörnsoffan i salongen. Där hade de suttit så ofta under det första året -af sitt äktenskap. -- Du borde ändå resa litet, det skulle förströ dig. - --- Hvart skulle jag fara? Till och med reslusten är borta. Jag dör bit -för bit invärtes. Känslorna förtorka, hjärtat vissnar som brändt gräs. -Solen har gifvit mig för skarpa strålar. - --- Men, Eric, kvällssolen är mildare, försök att glädja dig åt den. - -Han satt länge tyst. Slutligen sade han: - --- Hur har du tänkt dig framtiden? - --- Vår framtid? - --- Ja. - --- Som en lång, klar dag i kärlek och tro. - --- Tro -- på hvad? - --- På att lyckan skall bli bofast här. När du blir frisk, Eric, skola vi -gemensamt arbeta för vårt folk, och de utopier vi en gång hade skola bli -verklighet. - --- Och om jag i stället blir blind? - -I den paus, som följde på dessa ord, skälfde tusen rädda tankar, darrade -tusen sorgsna ord. All den fattiga tröst, hvilken, om uttalad, endast -gör ondt värre, kväfdes i tystnaden. Hon skulle velat offra allt för -honom, om det kunnat skänka honom fred och hopp, men det gick Gunvor, -som det så ofta går den, hvilkens inre är fullt af deltagande: hon -förmådde endast förstå, och förstående är balsam för sår, som kunna -läkas, men eljest är det smärtans fostbrödralag. - --- Ser du, Gunvor, där svek ditt mod, sade han sorgset. - --- Ja, för din skull. Så grymt kan inte ödet vara, tillade hon häftigt. - -Han såg på henne; hennes ansikte skymtade endast svagt för hans skumma -blick. - --- Nej, du har rätt, det ödet vore för grymt, sade han sakta. Men det -förefaller mig ändå ofta, som om jag såge dig för sista gången. - --- Eric! -- Hon tryckte sig hårdt intill honom. -- Af hela min själ -skall jag be: Varde ljus! - --- Tack, vännen min, tack för allt! - --- Hvart går du, Eric? - -Han hade rest sig upp. - --- Bara till min gamla vän, trollet vid Lögens strand. Du vet, att vi ha -mycket att säga hvarandra, nu som förr. - --- Dröj inte för länge borta! Vill du inte åka? - --- Nej, nej. - --- Och jag får inte följa dig? - --- Nej, med trollet måste jag vara ensam. - --- Jag saknar dig hvarje stund, tills du kommer igen, det är mitt -afsked, sade hon innerligt. - --- Om inte trollet håller mig fast, kommer jag snart. - -Han nickade och gick. - -Det var ljufligt svalt och tyst där inne på den breda skogsvägen. Eric -vandrade tämligen raskt framåt, ehuru han gång efter annan snubblade mot -en gren eller en stubbe, som han ej sett. Ofrivilligt famlade han för -sig med händerna vid hvarje trång passage. Men han tyckte dock själf, -att han aldrig gått så stadigt och visst mot målet som just i dag. - -När han ändtligen kom ned till den djupa, stilla sjön, satte han sig på -en sten tätt intill vattnet och började halfhögt tala med det troll, -hans fantasi diktat på Lögens strand: - --- Du tusenåriga stortroll! Vet du mera än vi små, fattiga människor om -de två gåtorna: »Hvadan och hvarthän?» Har du något att tälja om den -eviga freden? Ser du, troll, det har flutit upp en spillra af ett -människolif på din strand, ett stycke vrak; har du ingen våg, som är nog -barmhärtig att taga det och sänka det i djupet? Du tycker, att jag inte -stridt nog! Jo, troll, _nu_ har jag det! Det är strid att mista sig -själf tum för tum, att dag för dag följa sin egen förintelse. Och som -jag har älskat lifvet! - -Hans stämma sjönk till en svag hviskning vid de sista orden, så satt han -tyst med hufvudet i händerna. - -Skulle han gå? frågade han sig. Det fanns väl knappast val! Han kunde ej -låta kroppen sätta honom i fängelse under långa år, ej låta själen tvina -bort i tankar utan vilja. Han hade alltid hört till de rotlösa, inte -dugde han att planteras på ett arbetsfält! - -Gunvor hade på sista tiden glidit ur hans famn, ut till verkligheten, -tyckte han. Hade hans drömmar blifvit för bleka och märglösa? Han ville -för öfrigt inte tänka på henne nu, då kunde han inte taga steget ut. -Hennes kärlek skulle hålla honom tillbaka. Således -- slita det bandet! -Den, som ville dö, måste endast vara sig själf; ofta är döden större -egoist än lifvet. Nog kunde han finna vackra namn för att han ej -stannade kvar hos lidandet, men det blefve blott namn. Om han ägt mod -...! Han strök med handen öfver pannan. Hvad var mod? Visste någon -hvilka kraf det okända, detta utom lifvets räckhåll, uppställde? Ingen -visste det! Men han, Eric Gyldenlo, visste, att om det i stället för de -många kämpande småtrollen inom honom funnits en enda stark och fast -tanke, skulle han vändt om, ty Gunvor hade bedt honom komma igen. - -Gunvor! Hon skulle glömma, hon som andra! ... Nej, nej, det visste han -ju, att hon inte skulle. Det tjänade ingenting till, att han intalade -sig det. Men han kunde ej göra något för henne, och -- inte heller för -sitt stackars förbråkade, förslitna jag. - --- Fred! Fred! ropade han högt. - --- Fred! svarade ekot från det gråa berget midt öfver sjön. - -Han reste sig och tog vacklande ett steg; han visste ej mera, hvad han -ville; det var tomt och mörkt inom honom; han var bara så outhärdligt -trött. Och ändå måste han gå; det fanns väl någon hviloplats också för -honom; han skulle söka den. Ännu ett steg! Det svartnade för hans blick, -han föll, vattnet slog högt upp öfver honom, sög sig susande in i hans -öron; han grep med händerna efter något att fatta tag i, men det var -endast lekande böljor, som gledo mellan de matta fingrarna. - -Lögens mörka, hemlighetsfulla vatten drog sitt byte tyst i djupet, och -solen väfde guldtrådar in i de vida ringar, som vittnade om en sjunken -spillra, ett vilset människolif. - - - - - SJUTTONDE KAPITLET. - Fru Gunvor till Bragehall. - (Slutord.) - - -Det sitter en gammal, hvithårig kvinna ensam på Bragehall. Allt folket i -trakten kallar henne fru Gunvor, det är dem nog; då vet hvar och en, att -de mena den gamla uppe på slottet, och det är som flöte det ständigt ett -gyllene solsken af goda tankar och välsignelser i spåren af detta namn. - -Fru Gunvor har hjärtevärme och själsstyrka, hvarhelst det behöfs. Hon -hör till de få, som i sorger och pröfningar lärt att se ut från sig -själf, och det är, som om hennes blick blefve vidare och klarare med -åren. En gång skymdes den för lång tid; det var när Eric Gyldenlo -drunknade i Lögen. Då troddes det, att man också skulle mista fru -Gunvor, men det var väl så, att hon ej kunde gå från ett halffärdigt -arbete, då hade hon ej varit farmor Eidens sondotter. - -Glädjen kom dock aldrig efter den dagen mera till hennes sinne; hon blef -så underligt blid och stilla, när den första vilda, ohejdade sorgen lagt -sig. Det var som om fru Gunvor gått utom sig själf och hädanefter endast -lefvat för andra. - -En gång under dessa år hade dock Bragehall strålat i festskrud, och -fröjden kom som gäst till de stora salarna. Det var när fröken Hillevi -stod brud. Hon följde sedan sin man till London, där han var attaché, -men en dag skulle de återvända till Bragehall. - -Kanske är det detta fru Gunvor sitter och väntar på? Hon vill lämna -godset, nu blomstrande och mäktigt, till de unga. Kanske längtar hon att -få lägga det gamla fideikommissbrefvet med sina sigill inslutna i de -små, svarfvade trädosorna i sin dottersons händer och bedja honom -förvalta det stolta arfvet lika samvetsgrant, som hon gjort det. - -Fru Gunvor sitter gärna vid fönstret i »det förseglade rummet» och ser -ut öfver bördiga fält och gröna skogsdungar, öfver korsande hvita vägar -och små gråa kojor, hän mot den blåa, glittrande Lögen. - -Men till ingen anförtror hon de tankar, som då sysselsätta henne, och -ingen stör den gamla. - --- Hon lefver i minnet, säger lilla Mari, som alltjämt stannat på -Bragehall. Det är inte många, som så tryggt kunna se mot det förflutna, -tillägger hon beundrande. - -Fru Gunvor har börjat drömma och längta som förr, när hon var ung -flicka, men mycket mera stilla och tåligt än då. Hon anar hamnen bortom -alla bränningar, och hon tycker, att det skall bli så godt att ändtligen -få styra ditin. - - - - - Noteringar: - - -Originalets grammatik, stavning och interpunktion har bibehållits. Ett -antal uppenbarliga fel har rättats utan notis. Ytterligare fel har -rättats som följande (innan/efter): - - [s. 64]: - ... när han förde henne in in galleriet. För öfrigt ... - ... när han förde henne in i galleriet. För öfrigt ... - - [s. 92]: - ... när kan kommer; jag skall gärna ställa till bröllop. ... - ... när han kommer; jag skall gärna ställa till bröllop. ... - - [s. 111]: - ... Du kommor väl snart efter? ... - ... Du kommer väl snart efter? ... - - [s. 160]: - ... Hon drog sin arm ur hans hans. ... - ... Hon drog sin arm ur hans. ... - - [s. 231]: - ... väger. Hon såg ärligt på honom med sin djupa ... - ... vägar. Hon såg ärligt på honom med sin djupa ... - - [s. 285]: - ... dock vore bäst de skildes. Han ständiga extravaganser ... - ... dock vore bäst de skildes. Hans ständiga extravaganser ... - - - - - - -End of Project Gutenberg's Ädelt vildt, by Elisabeth Kuylenstierna-Wenster - -*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK ÄDELT VILDT *** - -***** This file should be named 59341-8.txt or 59341-8.zip ***** -This and all associated files of various formats will be found in: - http://www.gutenberg.org/5/9/3/4/59341/ - -Produced by Gun-Britt Carlsson, Eva Eriksson, Jens Sadowski, -and the Online Distributed Proofreading Team at -http://www.pgdp.net - -Updated editions will replace the previous one--the old editions will -be renamed. - -Creating the works from print editions not protected by U.S. copyright -law means that no one owns a United States copyright in these works, -so the Foundation (and you!) can copy and distribute it in the United -States without permission and without paying copyright -royalties. Special rules, set forth in the General Terms of Use part -of this license, apply to copying and distributing Project -Gutenberg-tm electronic works to protect the PROJECT GUTENBERG-tm -concept and trademark. Project Gutenberg is a registered trademark, -and may not be used if you charge for the eBooks, unless you receive -specific permission. If you do not charge anything for copies of this -eBook, complying with the rules is very easy. You may use this eBook -for nearly any purpose such as creation of derivative works, reports, -performances and research. They may be modified and printed and given -away--you may do practically ANYTHING in the United States with eBooks -not protected by U.S. copyright law. Redistribution is subject to the -trademark license, especially commercial redistribution. - -START: FULL LICENSE - -THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE -PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK - -To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free -distribution of electronic works, by using or distributing this work -(or any other work associated in any way with the phrase "Project -Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full -Project Gutenberg-tm License available with this file or online at -www.gutenberg.org/license. - -Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project -Gutenberg-tm electronic works - -1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm -electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to -and accept all the terms of this license and intellectual property -(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all -the terms of this agreement, you must cease using and return or -destroy all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your -possession. If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a -Project Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound -by the terms of this agreement, you may obtain a refund from the -person or entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph -1.E.8. - -1.B. "Project Gutenberg" is a registered trademark. It may only be -used on or associated in any way with an electronic work by people who -agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few -things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works -even without complying with the full terms of this agreement. See -paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project -Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this -agreement and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm -electronic works. See paragraph 1.E below. - -1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the -Foundation" or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection -of Project Gutenberg-tm electronic works. Nearly all the individual -works in the collection are in the public domain in the United -States. If an individual work is unprotected by copyright law in the -United States and you are located in the United States, we do not -claim a right to prevent you from copying, distributing, performing, -displaying or creating derivative works based on the work as long as -all references to Project Gutenberg are removed. Of course, we hope -that you will support the Project Gutenberg-tm mission of promoting -free access to electronic works by freely sharing Project Gutenberg-tm -works in compliance with the terms of this agreement for keeping the -Project Gutenberg-tm name associated with the work. You can easily -comply with the terms of this agreement by keeping this work in the -same format with its attached full Project Gutenberg-tm License when -you share it without charge with others. - -1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern -what you can do with this work. Copyright laws in most countries are -in a constant state of change. If you are outside the United States, -check the laws of your country in addition to the terms of this -agreement before downloading, copying, displaying, performing, -distributing or creating derivative works based on this work or any -other Project Gutenberg-tm work. The Foundation makes no -representations concerning the copyright status of any work in any -country outside the United States. - -1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg: - -1.E.1. The following sentence, with active links to, or other -immediate access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear -prominently whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work -on which the phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the -phrase "Project Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, -performed, viewed, copied or distributed: - - This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and - most other parts of the world at no cost and with almost no - restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it - under the terms of the Project Gutenberg License included with this - eBook or online at www.gutenberg.org. If you are not located in the - United States, you'll have to check the laws of the country where you - are located before using this ebook. - -1.E.2. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is -derived from texts not protected by U.S. copyright law (does not -contain a notice indicating that it is posted with permission of the -copyright holder), the work can be copied and distributed to anyone in -the United States without paying any fees or charges. If you are -redistributing or providing access to a work with the phrase "Project -Gutenberg" associated with or appearing on the work, you must comply -either with the requirements of paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 or -obtain permission for the use of the work and the Project Gutenberg-tm -trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or 1.E.9. - -1.E.3. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted -with the permission of the copyright holder, your use and distribution -must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any -additional terms imposed by the copyright holder. Additional terms -will be linked to the Project Gutenberg-tm License for all works -posted with the permission of the copyright holder found at the -beginning of this work. - -1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm -License terms from this work, or any files containing a part of this -work or any other work associated with Project Gutenberg-tm. - -1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this -electronic work, or any part of this electronic work, without -prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with -active links or immediate access to the full terms of the Project -Gutenberg-tm License. - -1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary, -compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including -any word processing or hypertext form. However, if you provide access -to or distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format -other than "Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official -version posted on the official Project Gutenberg-tm web site -(www.gutenberg.org), you must, at no additional cost, fee or expense -to the user, provide a copy, a means of exporting a copy, or a means -of obtaining a copy upon request, of the work in its original "Plain -Vanilla ASCII" or other form. Any alternate format must include the -full Project Gutenberg-tm License as specified in paragraph 1.E.1. - -1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying, -performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works -unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9. - -1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing -access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works -provided that - -* You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from - the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method - you already use to calculate your applicable taxes. The fee is owed - to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he has - agreed to donate royalties under this paragraph to the Project - Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments must be paid - within 60 days following each date on which you prepare (or are - legally required to prepare) your periodic tax returns. Royalty - payments should be clearly marked as such and sent to the Project - Gutenberg Literary Archive Foundation at the address specified in - Section 4, "Information about donations to the Project Gutenberg - Literary Archive Foundation." - -* You provide a full refund of any money paid by a user who notifies - you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he - does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm - License. You must require such a user to return or destroy all - copies of the works possessed in a physical medium and discontinue - all use of and all access to other copies of Project Gutenberg-tm - works. - -* You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of - any money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the - electronic work is discovered and reported to you within 90 days of - receipt of the work. - -* You comply with all other terms of this agreement for free - distribution of Project Gutenberg-tm works. - -1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project -Gutenberg-tm electronic work or group of works on different terms than -are set forth in this agreement, you must obtain permission in writing -from both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and The -Project Gutenberg Trademark LLC, the owner of the Project Gutenberg-tm -trademark. Contact the Foundation as set forth in Section 3 below. - -1.F. - -1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable -effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread -works not protected by U.S. copyright law in creating the Project -Gutenberg-tm collection. Despite these efforts, Project Gutenberg-tm -electronic works, and the medium on which they may be stored, may -contain "Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate -or corrupt data, transcription errors, a copyright or other -intellectual property infringement, a defective or damaged disk or -other medium, a computer virus, or computer codes that damage or -cannot be read by your equipment. - -1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right -of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project -Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project -Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project -Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all -liability to you for damages, costs and expenses, including legal -fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT -LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE -PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE -TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE -LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR -INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH -DAMAGE. - -1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a -defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can -receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a -written explanation to the person you received the work from. If you -received the work on a physical medium, you must return the medium -with your written explanation. The person or entity that provided you -with the defective work may elect to provide a replacement copy in -lieu of a refund. If you received the work electronically, the person -or entity providing it to you may choose to give you a second -opportunity to receive the work electronically in lieu of a refund. If -the second copy is also defective, you may demand a refund in writing -without further opportunities to fix the problem. - -1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth -in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS', WITH NO -OTHER WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT -LIMITED TO WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE. - -1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied -warranties or the exclusion or limitation of certain types of -damages. If any disclaimer or limitation set forth in this agreement -violates the law of the state applicable to this agreement, the -agreement shall be interpreted to make the maximum disclaimer or -limitation permitted by the applicable state law. The invalidity or -unenforceability of any provision of this agreement shall not void the -remaining provisions. - -1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the -trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone -providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in -accordance with this agreement, and any volunteers associated with the -production, promotion and distribution of Project Gutenberg-tm -electronic works, harmless from all liability, costs and expenses, -including legal fees, that arise directly or indirectly from any of -the following which you do or cause to occur: (a) distribution of this -or any Project Gutenberg-tm work, (b) alteration, modification, or -additions or deletions to any Project Gutenberg-tm work, and (c) any -Defect you cause. - -Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg-tm - -Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of -electronic works in formats readable by the widest variety of -computers including obsolete, old, middle-aged and new computers. It -exists because of the efforts of hundreds of volunteers and donations -from people in all walks of life. - -Volunteers and financial support to provide volunteers with the -assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg-tm's -goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will -remain freely available for generations to come. In 2001, the Project -Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure -and permanent future for Project Gutenberg-tm and future -generations. To learn more about the Project Gutenberg Literary -Archive Foundation and how your efforts and donations can help, see -Sections 3 and 4 and the Foundation information page at -www.gutenberg.org - - - -Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation - -The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit -501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the -state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal -Revenue Service. The Foundation's EIN or federal tax identification -number is 64-6221541. Contributions to the Project Gutenberg Literary -Archive Foundation are tax deductible to the full extent permitted by -U.S. federal laws and your state's laws. - -The Foundation's principal office is in Fairbanks, Alaska, with the -mailing address: PO Box 750175, Fairbanks, AK 99775, but its -volunteers and employees are scattered throughout numerous -locations. Its business office is located at 809 North 1500 West, Salt -Lake City, UT 84116, (801) 596-1887. Email contact links and up to -date contact information can be found at the Foundation's web site and -official page at www.gutenberg.org/contact - -For additional contact information: - - Dr. Gregory B. Newby - Chief Executive and Director - gbnewby@pglaf.org - -Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg -Literary Archive Foundation - -Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide -spread public support and donations to carry out its mission of -increasing the number of public domain and licensed works that can be -freely distributed in machine readable form accessible by the widest -array of equipment including outdated equipment. Many small donations -($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt -status with the IRS. - -The Foundation is committed to complying with the laws regulating -charities and charitable donations in all 50 states of the United -States. Compliance requirements are not uniform and it takes a -considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up -with these requirements. We do not solicit donations in locations -where we have not received written confirmation of compliance. To SEND -DONATIONS or determine the status of compliance for any particular -state visit www.gutenberg.org/donate - -While we cannot and do not solicit contributions from states where we -have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition -against accepting unsolicited donations from donors in such states who -approach us with offers to donate. - -International donations are gratefully accepted, but we cannot make -any statements concerning tax treatment of donations received from -outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff. - -Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation -methods and addresses. Donations are accepted in a number of other -ways including checks, online payments and credit card donations. To -donate, please visit: www.gutenberg.org/donate - -Section 5. General Information About Project Gutenberg-tm electronic works. - -Professor Michael S. Hart was the originator of the Project -Gutenberg-tm concept of a library of electronic works that could be -freely shared with anyone. For forty years, he produced and -distributed Project Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of -volunteer support. - -Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed -editions, all of which are confirmed as not protected by copyright in -the U.S. unless a copyright notice is included. Thus, we do not -necessarily keep eBooks in compliance with any particular paper -edition. - -Most people start at our Web site which has the main PG search -facility: www.gutenberg.org - -This Web site includes information about Project Gutenberg-tm, -including how to make donations to the Project Gutenberg Literary -Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to -subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks. - |