diff options
Diffstat (limited to '59341-0.txt')
| -rw-r--r-- | 59341-0.txt | 8695 |
1 files changed, 8695 insertions, 0 deletions
diff --git a/59341-0.txt b/59341-0.txt new file mode 100644 index 0000000..fbe50fc --- /dev/null +++ b/59341-0.txt @@ -0,0 +1,8695 @@ +*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 59341 *** + + + + + + + + + + ÄDELT VILDT + AF + ELISABETH KUYLENSTIERNA-WENSTER + + + + + ÄDELT VILDT + + + EN FAMILJEHISTORIA + AF + ELISABETH KUYLENSTIERNA-WENSTER + + + STOCKHOLM + ALBERT BONNIERS FÖRLAG + + + STOCKHOLM + ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1907 + + + + + FÖRSTA KAPITLET. + Det gamla slottet. + + +-- Farmor, jag är ändå litet rädd! + +-- För hvad, mitt barn? + +-- För det gamla slottet och ... och för ... + +-- Nåå? + +-- För den gamle, sjuke grefven. Tänk, om han dör, medan vi äro där! + +-- Tyst. Å, tyst, min flicka. + +-- Hans sonson är ju också hos honom? + +-- Ja. + +-- Hvarför vill farmor företaga en så lång och besvärlig resa nu på +hösten, och hvarför skall jag följa med? Vi hade ju inrättat det så +trefligt i staden, och så efter jul får jag fara till Italien, det kan +jag förstå meningen med, för det är härligt, men det här är ingen mening +alls. + +-- Ett aderton års barn skall inte förstå, endast lyda. Och när jag vid +mina fyllda sjuttio reser ut på landsbygden i oktoberfukten, är det +mening med det. Grefve Haqvin Brage är min ungdomsvän, det vet du. Han +har önskat se mig -- och _dig_ före sin troligen snart förestående död. + +-- Hvarför mig? + +-- Ja, det har jag tvekat, om jag borde säga dig, men du är uppfostrad +med aktning för äldres vilja, och ditt hjärta är godt och varmt och +rent, därför skall du förstå mig, Gunvor. Han och jag hoppas, att du +skall bli unge grefve Haqvins brud. Du, med din rikedom och din +människokärlek, kunde göra många lyckliga, och Bragevall skulle ånyo +uppblomstra genom sin unga härskarinna. Nu vet du, att det ligger i +förfall och att ödslig tomhet länge rådt i de stora salarna. Det kan bli +ett af vårt lands ståtligaste fideikommiss, om det kommer i dina händer. +Tycker du inte det är en stolt tanke? + +-- Jo -- men farmor, jag känner inte unge grefven, och han inte mig. + +-- Ni ska' lära känna hvarandra. + +-- Och hålla af hvarandra, farmor? + +-- Ja, på aktning och tillgifvenhet byggas de bästa äktenskap, barn. +Kärleken, den stora kärleken, tåla så få vid att erfara. Det är som att +sitta för nära en flammande brasa: man får svedd hud och ärr för hela +lifvet. + +Gunvor slöt ögonen och lutade sig tillbaka mot vagnens mjuka dynor. +Farmors stränga ansikte, den skarpa munnen, de lidelsefulla näsvingarna, +och den djupa, glödande blicken, skrämde henne nu som så ofta förr. Och +dock trodde hon blindt på denna sin barndoms vårdarinna och stöd; allt +hvad den sedan sitt tredje år föräldralösa flickan lärt se upp till, +vörda och älska, hade tagit farmoderns gestalt. Hon hade ej reflekterat +öfver, om lifvet en dag skulle ge henne andra vyer. Öfver hufvud taget +hade hon ännu ej begärt annat af tillvaron än glädje, och trots sin +imponerande stränghet och sina gammaldags uppfostringsmetoder hade fru +Eiden aldrig nekat sin sondotter nöjen och förströelser, ehuru de måste +försiggå under kontroll. + +Eiden & C:o var den halländska kuststadens äldsta handelsfirma. Den +första Eiden hade invandrat från Savoyen för etthundrafemtio år sedan, +då med ett bräde, hängande i ett snöre på bröstet, och på denna disk små +tarfliga gipsfigurer. Men före sin död var han en ansedd köpman, en af +»stadens äldste», och hans son, Gunvors farfar, blef utan svårighet satt +på tinnarna af templet, rikedomens och maktens glimmande helgedom. +Hennes far, en blond, vacker nordisk typ med drag och karaktär efter sin +svenska mor, kallades allmänt »guldkonungen», både på grund af sitt +utseende och sina hopade skatter. Han gifte sig tidigt med en ung +engelska, hvilkens mörka ögon aldrig lärde sig se på det främmande +landet som på ett hem, och hvilkens skälfvande veka mun endast mödosamt +uttalade »det malmklingande språket». Hon dog vid Gunvors födelse, och +det var farmor, som lät barnet få ett äkta nordiskt namn. När +»guldkonungen» sörjt sin unga maka som en förtviflad i tre år, hände det +högst ovanliga, men som läkarna den gången faktiskt konstaterade, att +hans hjärta brast af sorg. + +Gunvor stod ensam i världen med sina millioner och sitt glada, sorglösa +barnasinne, ty intet af moderns tunga håg och trötta melankoli hade den +lilla ärft. Hon älskade glädjen nästan som den tagit gestalt och blifvit +hennes lekkamrat, och hon gick omkring med en underlig lyckohunger, +hvilken hon ej själf förstod, men som, sedan hon växt upp, blifvit allt +starkare och häftigare, en längtan utan namn och utan bo, som längtans +vildfågel med de breda vingarna ofta är det. + +Farmodern hade uppfostrat henne hemma under sina ögon. Skickliga +lärarinnor hade hon haft, men utan undantag voro de pedagogiska +nummerhästar, alla gående i regementets takt efter den musik, som +konservativa institut angifvit för dem. + +Jämnårigt sällskap under fristunderna saknade Gunvor icke. Hon fick +bjuda små flickor ur de »bästa» familjerna till sig, och de små +flickorna beundrade och afundades alla hennes vackra saker. + +Då gaf hon dem gärna det deras blick lyste ifrigast emot, bara för att +få se dem riktigt glada. + +Gossar hade hon endast träffat undantagsvis och förstod sig ej på dem. +Nu, denna vinter, skulle hon som vuxen föras ut i societeten, och det +farmor yttrat nyss om grefve Haqvin Brage blef för henne, där hon satt i +kupéhörnet, vaggad af tågets ilande fart, till en vacker dröm. Han +skulle bli hennes beskyddare, hennes riddare, hennes vän. Han skulle ha +en ädlings höfviska later, drömde hon, och en ädlings stolta, friborna +sinne. Det farmor sagt om tillgifvenhet och aktning lät så lugnt och +tryggt. Stormande kärlek visste Gunvor ej hvad det var; lidelserna sofvo +oväckta inom henne; hon var ett barn i lång klänning och med rosor i +händerna. Men hon skulle ej akta på, om hon lät sina rosor falla på +allfarväg, ty hon trodde världen full af dejliga blomster. + +-- Ropa på Karna, Gunvor; hon far börja plocka ned reseffekterna, vi äro +strax framme, sade farmor med sin låga, distinkta röst, hvilken dock +under hela resan haft en underlig, nervös darrning, som om hon vore +orolig för något. Farmors ögon sågo också ut som de gråtit utan tårar. +Det var besynnerligt, att Gunvor aldrig förr hört talas om denne grefve +Haqvin, hvilken dock föreföll att vara farmor så kär. Att han varit +änkling i många år och uppfostrat sin sonson som farmor henne, det +visste hon, och att dessa sista ättlingar af den urgamla släkten voro +mycket fattiga, trots sitt mäktiga Bragehall. + +Hon reste sig och ropade på Karna, hvilken, trogen och pålitlig som en +gårdvar, höll sig till reds. + +-- Vi äro framme strax, Karna. + +-- Jaså, ändtligen. + +Den station, där de stego ur, hade ännu ej fått något eget stationshus; +en ödegård gjorde tjänst så länge. Den lilla byggningen låg där som en +mörk punkt midt ute på den vida slätten, och när höststormarna tjutande +vräkte fram likt rasande vågor, hotade de att kullstörta detta +bräckliga, ensamma hus, men hur det skadades och anfölls, hade det +hållit stånd i ett par decennier och skulle nog stå där i ytterligare +två. Det, som är fallfärdigt, har ofta en segare motståndskraft än det +starka och unga; det är som själfva förstörelsen skydde det. + +Inspektoren stod där grå och luggsliten i den duskiga höstskymningen. +Den röda signalflaggan höll han ängsligt mot armen som rädd för att den +skulle rebelliskt fladdra ut, men däremot lät han en blå snusnäsduk vaja +ur fickan på kavajen som en symbol för lifvet på landet. + +En ung man skyndade fram emot damerna. + +-- Fru och fröken Eiden, förmodade han och vinkade åt betjänten att +komma närmare. + +-- Ja, sade farmor, det är grefve Brage, antar jag? + +Grefven bugade sig. + +Vacker kunde han nästan kallas. Dragen voro regelbundna, förädlade och +utmejslade genom generationer, gestalten hade denna symmetriska, något +vekliga elegans, som fostras i salongerna, och de anlag för fetma och en +viss flegma, som en tillvaro utan arbete och mål gärna alstra. + +Gunvor såg likväl ej annat, än att den unge grefven mycket väl kunnat +rida emot henne som en båld riddare med vajande fjäderbuske och öppet +visir. Hon fann honom värd ljusa drömmar och kröp in i täckvagnen +bredvid farmor med en känsla af, att nu for hon till lyckoslottet, där +dansen skulle gå alla hennes lefnadsdagar. + +Grefve Haqvin satte sig på baksätet. Han höll sina knän så försiktigt +som möjligt för att ej stöta ihop med sina moitiéer och han talade lågt +och allvarligt, mest om den sjuke farfadern, men också några ord om de +dåliga vägarna, hvilkas lera de sista dagarnas regn blött upp alldeles +oerhördt. Det var så vattenhaltigt innehåll som möjligt i hans fraser, +men hans organ var vårdadt, hans tonfall mjukt och hela hans hållning +sympatisk. + +Vagnen rullade tämligen raskt framåt, och hvar gång Gunvor såg ut, mötte +henne samma utsikt: vägen öfver slätten -- som ett okynnigt slingrande +sotstreck öfver en gulbrun, plan yta -- pilar, risiga och nakna, +stenvallar och här och hvar en grå koja, alltid med några par trätofflor +utanför på dörrstenen. + +En och annan frodig bondgård såg hon också sticka upp som en fet +champinjon i en myr, men tilltalande föreföll henne ej detta landskap, +sådant det nu tedde sig i dis och halfmörker. Hon var glad, när Haqvin +sade: + +-- Ja, nu ha vi inte långt igen. + +Farmor såg också ut, som om hon gärna hört de orden, ja, nästan som om +de varit de enda, hvilka ej gått förbi henne. Visserligen hade hon både +svarat och talat förut, men tankarna tycktes dock gått sina egna vägar, +hvart visste ej Gunvor. Hon bara tänkte, att hon aldrig förrän i afton +sett det där lefvande draget i farmors ansikta. Det gjorde henne så ung, +och det märktes bättre än någonsin, hur vacker hon måtte ha varit. + +Vagnen saktade, och steg för steg trampade hästarna sig fram öfver +träbron, den forna vindbryggan, hvilken nu låg öfver förtorkade +vallgrafvar. + +-- Från motsatta sidan ser man hafvet, det är bara tio minuters väg dit, +sade Haqvin. + +Hafvet så nära. Å! Gunvor andades ut, som njöt hon redan af vågornas +friska sälta, och hon hoppade lätt ur vagnen, som nu stannade framför +den låga, hvälfda porten. + +Medan grefven hjälpte farmor ned, stod Gunvor stilla och såg vid skenet +af en väldig hornlykta upp mot Brageättens vapen, hvilket var inhugget i +slottets fasad. Hon stafvade sig till den latinska inskriptionen, +hvilken bågformigt omgaf vapnet, och när farmor redan var inne i +förstugan, stod hon ännu kvar och stirrade på dessa stelt huggna +bokstäfver. + +Haqvin hade stannat bredvid henne. + +-- Fröken ser på vårt tänkespråk, frågade han artigt. + +-- Ja. _Fac et nihil spera_, hvad betyder det? + +-- Fac et nihil spera: _Handla och hoppas intet_, betyder det. + +-- Hu! Hon ryste till. + +-- Ja, det är inte lefnadslustigt precis, svarade han i lätt ton och +skrattade litet. + +Det skrattet tyckte hon inte om. Det kom så omotiveradt som en pingla i +en allvarlig klockklang. Hon gick uppför den låga, breda stentrappan, +skyndade efter farmor och Karna, som under en jungfrus ledning togo +vägen längs det gamla slottets vindlande gångar upp till gästvåningen. + +Bragehalls corps-de-logis låg där som en ofantlig askgrå stentärning +midt i en sekelgammal park, nu förvildad och sofvande, en enda oredig +massa af förvridna grenar, knotiga stammar och täta buskage. + +På stentaflan i nedre förstugan kunde den intresserade forskaren läsa +slottets historia, den, som ej de tjocka murarna förtego eller i +hviskande legenders eko buro från tid till tid, som vinden för det torra +bladet utan rast eller hvila. + +Det var svårtydd, gammaldags skrift, stentaflan hade inristad, men trots +att århundraden förflutit, sedan den huggits dit, kunde ännu orden ses. +Där stod: + +»Hjälp Gud alt som mæchtigste. Anno 1544 ær denne Gaard, som nu heder +Bragehall, udi Jesu Navn opbygget af Erlig og Welbyrdig Mand Otte Brage +till Gillö, daa Kongl. May:tts Befallningsmand paa Drottningborg Slått +med sin Kjære Frue, Erlig og Welbyrdig Frue Ebba Mandel. Den alt som +mæchtigste gode Gud skie lof og ære for en lyksalig begyndelse og +framgång att altingest maa skie og komme Hans allerheligste Navn till +lof og ære, og deres lifs arfvinge til lycke, gafn og gode här timelig +og vore kærre foräldre, at de siden maa bo udi himmelrig til evig tid +1648 Amen.» + +Så vidt berättade det gamla slottet själft med historiska, tunga ord, +men i hvarje vrå af de stora, alltför många salarna smögo häfdens +skuggor som bleka vålnader. Och de talade till den, som förstod sagans +tysta bikt. Än var det festklang och älskogslek i stämman, än hån och +bitterhet. De gamla, mörkt och stereotypt målade familjeporträtten af +hugstore krigare skuros af fantasien ut ur sina breda guldramar och +tvungos att tråda sirlig dans med ädla damer i styfva fiskbenskorsetter +och runda, mjuka barnansikten under stramt tilldraget hår. + +Man kan ej gå i ett sådant gammalt slott utan att höra det tissla och +tassla af det förgångnas röster, utan att om och om igen lyssna till +länge sedan förtonade steg. En dylik familjeborg är som ett instrument, +hvilket gömmer alla de melodier man en gång spelat på det. + +En gammal jungfru med grått, benadt hår under en hvit linongsmössa +serverade damerna te på deras rum. Fru Eiden hade önskat det så, ty +själf ville hon, så fort hon gjort toalett, gå till den sjuke grefven +och under tiden skulle Gunvor hvila. Karna finge stanna hos henne, ty +farmor trodde, att hennes lilla sondotter kände sig rädd här i de höga +rummen med de många mystiskt stängda dörrarna, de stora skåpen, de djupa +stolarna och de dunkla speglarna. + +Men Gunvor hyste ingen som helst fruktan; hon var endast nyfiken på allt +detta nya. Hon tyckte nästan, att hon kommit in i ett ofantligt +dockskåp, där det skulle bli lustigt att flytta om och leka. + +Hon såg sig omkring i salongen och fann den alltför glest möblerad, men +detta var ju endast gästvåningen, och den begagnades troligen sällan. +Pendylen på den öppna, vapenprydda spisens afsats stod, som borde tiden +stanna här. Det fanns ingen anledning, att den skulle gå, när allt annat +liksom dött, förstenats. + +-- Farmor, sade Gunvor och satte bort tekoppen, det är ett ohyggligt +valspråk Bragesläkten har: Fac et nihil spera; handla och hoppas intet. +Jag läste det öfver porten och jag kan inte glömma det. + +-- Det skall du inte heller. Det låter hårdt, men är nyttigt -- en gång +i lifvet. Du är bara för ung att förstå det än, svarade farmor lugnt. + +Hon stod nu färdig att gå till den sjuke, men innan hon gick, kysste hon +sin sondotter på pannan. Så nickade hon långsamt. + +-- Farmor, jag ville så gärna ... + +-- Hvad, barn? + +-- Säga, hur vacker och ung farmor ser ut, inte glad, men ändå lycklig. +Hur kan man se ut så: lycka utan glädje? + +-- Fråga inte, liten, jag kan inte svara dig nu. Grefve Haqvin väntar; +han har väntat mig i tre dagar -- ja, kanske mycket, mycket längre, och +nu först går jag till honom. Det kom ett sällsamt drömmande och vekt +tonfall i farmors röst, men hon ändrade det hastigt, när hon tillade: +Karna, jag vill inte veta af, att här berättas några dumma spökhistorier +for min sondotter. + +Karna öppnade nigande dörren för sin härskarinna och sade fogligt: + +-- Nej, gud bevare mig för det, frun. + +Gunvor kröp upp i soffan och låg där lydigt och stilla, med hufvudet +halft begrafvet i mjuka dunkuddar, omstoppad af gamla Karna, och utan en +tanke på spöken. Efter en stund sof hon godt, trött af resan, men sömnen +blef ej lång, kanske högst en timme, så satte hon sig upp. + +Hon var ensam i rummet. Hvad allt var tyst! Klockan stod, brasan hade +brunnit ned, och endast den orörliga, hvitgråa askhögen syntes där inne +i spisens gap. I den glittrande kristallkronan voro några ljus tända, +men de skönjdes blott som skuggor i ett blekt ansikte, när deras sken +föll öfver de tre hvita stängda dörrarna, öfver det ljusa parkettgolfvet +eller öfver möbelns siden. + +Bordet med de väldiga lejonfötterna stod i mörker, och lejonhufvudet, +hvilket bar bordsskifvan på sin hjässa, grinade hemskt med +elfenbenständer, som gulnat och spräckts. + +Hvad här var tyst! Gunvor upprepade de orden halfhögt, men ljudet af +hennes klara, unga stämma skrämde henne; den föreföll henne otillåten. +Hon reste sig. En af de där dörrarna måste hon öppna, eljest skulle hon +känna sig ängsligt instängd. Hon gick mot den till höger, där var +farmoderns och hennes sängkammare, och där stod Karna och packade upp. + +-- Hvart går den här dörren midt emot, Karna? + +-- Det vet jag inte, lilla mamsell. + +-- Jag törs väl försöka öppna den? + +-- Ja, det kan väl inte vara farligt. + +-- Usch, den är stängd! + +I detsamma kom den lilla trotjänarinnan i den hvita linongsmössan in. +Hon bar varma lakan och örngott på armen. + +-- Hvart leder den här dörren? frågade Gunvor ifrigt. + +-- Till riddarsalen. Det vill säga, det är en lönngång först, som +skiljer praktrummen från de här, och i den gången är det en trappa upp +till det förseglade rummet. + +-- Hysch, sade Karna. Inga sådana där historier! + +Men Gunvor kunde ej släppa det intressanta ämnet. + +-- Finnes här ett försegladt rum? + +-- Ja det gör det, men det skulle jag kanske inte talat om. + +-- Jo. Å, låt mig se det. + +-- Nej, kära hjärtandes, då kunde den gråe mannen ... + +Hon tystnade tvärt, ty Karna nöp henne eftertryckligt i armen. + +-- Den gråe mannen, hvem är det? + +Gunvors stora, klara ögon lyste af begär att få veta mera. + +-- Å, det är bara en sägen. + +-- Att han finnes däruppe -- ett spöke! Gunvors röst blef halft +föraktlig. + +-- Ja -- det -- är ju bara skrock. + +-- Visst. + +Gunvor frågade ingenting mera. Karna såg ju alldeles hjärtskrämd ut, men +hon såg alltjämt mot den hvita dörren, hvilkens blanka mässingslås +liknade en knuten hand i stridshandske, och hon gaf sin fantasi fritt +spelrum. Inte trodde hon på spöken, snarare då på en liten vänlig tomte +eller ett gammalt, gemytligt troll, som vakade där uppe i sin lugna vrå +öfver det gamla slottet, men hon tyckte i alla fall inte om, att det +fanns ett »försegladt» rum; det lät så onödigt hemlighetsfullt och +vemodigt. Där glädjen dansade fram, öppnades alla dörrar på vid gafvel, +och om det blefve som farmor och den gamle, sjuke grefven ville -- hvad +hon ville själf, frågade hon sig knappt -- ja, då skulle hon släppa in +fröjden som ett yrande vinddrag i slottets salar. Hon log åt tanken på, +hur dammet skulle hvirfla upp ur alla hörn, damm, som lägrat sig på +blanka ytor och trängt in i ornamentens snirklar under årtionden. + + + + + ANDRA KAPITLET. + Konung Död och drottning Lif. + + +I gamle grefvens salong möttes fru Eiden och läkaren. Doktor Bengtsson +bugade sig så djupt, hans lilla trinda mage tillät, för den ståtliga +damen. + +-- Doktorn har varit inne hos den sjuke? Hur står det till? + +-- Illa, det vill säga, grefven har nog inte långt igen. Det är ingen +sjukdom direkt, endast aftyning. Han är som ett utbrändt ljus. + +-- Utbrändt -- med veken nere i pipan, menar ni? + +Hm, hm, ja, så ungefär. + +-- Har doktorn sett, att, just som man tänker: nu blir det mörkt, kan +helt plötsligt en liten klar, blå låga visa sig? + +-- Ja -- ja. + +-- Det är _lifvet_, min bäste doktor. Ni kommer ju igen i morgon? + +-- Naturligtvis, men jag fruktar, att min hjälp då är obehöflig. + +Doktorn såg på den underliga, gamla damen med det vackra, stränga +ansiktet. Trodde hon sig verkligen kunna ge befallning åt själfva döden +att vända om? Då skulle hon kommit förr. Han bockade sig än en gång så +vördnadsfullt som för ett krönt hufvud. + +-- Är grefven ensam nu? + +-- Ja, för ögonblicket, han ville det. Han väntade ert besök och var så +rädd, att han ej skulle kunna se klart. + +-- Äro -- hans ögon brustna? + +Frågan ljöd så ångestfullt, med ett tonfall, hvilket tycktes komma långt +bortifrån i en klagan öfver något förspilldt. Doktorn var glad att kunna +svara: + +-- Nej, fru Eiden, inte än, men grefvens syn är ytterligt försvagad. + +-- Det finnes ingenting man kan göra för honom? + +-- Nej -- ingenting. Han har visserligen stärkande droppar, men inga +medikamenter i världen hjälpa för det, som är slut. + +-- Har han plågor? + +-- Nej, men bekymmer, tror jag. Sonsonens framtid och ... + +-- Jag vet. God natt, doktor Bengtsson. Välkommen igen i morgon. + +-- Jag tackar. + +Doktorn drog en lättnadens suck, när han väl satt i åkdonet; sådana där +gamla gods som Bragehall hade alltid något obehagligt mystiskt öfver +sig. För dem betydde det föga, att tiden gick framåt, och att man nu i +adertonhundratalets senare hälft tänkte väsentligt olika än man gjort +vid seklets början. De behöllo sina traditioner och sina dunkla öden. +Man kunde aldrig tänka sig att sitta gemytligt och trefligt och spela +vira och dricka toddy i en af de där stora salarna; det var alltid, som +tassade ett förgånget omkring och tog bort munterheten. Det hörde unga +och gamla dårar till att bo där; och gamle grefven var väl en art dåre; +i alla fall sedan många år tillbaka en enstöring. Pengar att lefva efter +sitt stånd hade han aldrig haft, och hans grefvinna gjorde samvetsgrant +slut på godsets inkomster. + +Hvarför hade han gift sig med henne? Det skedde i hastigt mod, påstod +folk. Doktor visste det inte, men han mindes, att hans föregångare måst +dagtinga litet med sitt samvete, när han skref nådig grefvinnans +dödsattest, ty hade han varit fullt ärlig, hade han berättat, skulle han +som dödsorsak angifvit: kronisk alkoholism, och det dugde inte. + +Herre, du min skapare, tänkte doktorn, hvad det är rasande mycket bättre +att ha en hederlig bonde till far; då blir man kanske en Bengtsson i +alla sina dagar, och det är möjligt, att ens pojke också blir en +grofhuggare, men det är timmer, som håller, ingenting ruttet vid roten, +som så ofta i de gamla, förnäma släkterna. Nu skulle han, Pelle +Bengtsson, hem till mor och få en sup och en smörgås och en god portion +gröt. Han slog upp rockkragen, och fick på det sättet en försmak af +hemvärmen. + +Efter en stund voro dock hans tankar ånyo på Bragehall. Underliga öden +de haft där uppe, dessa sista Haqvinar. Gamle grefvens enda barn var +naturligtvis också en Haqvin, eftersom fideikommissarien alltid skulle +heta så. Han var en väldig drasut och en hedersprisse, som inte gjorde +en katt för när, om han bara fick ligga i fred på sin turkiska divan, +röka »Star of Cuba» och läsa Paul de Kock, hvilken dock på honom aldrig +utöfvat någon annan retande inverkan, än att han bäst det var somnade +och lät boken dimpa i golfvet. Sin grefvinna orkade han inte fara långt +efter. Han tog henne från närmaste granngods, där hon och sex högförnäma +systrar sutto och väntade på friare. Ekonomiskt sedt hade det aldrig +varit något att stå efter att bli grefvinna Brage, men den unga fröken +förstod att inrätta sitt lif på behagligaste sätt. Sedan hon skänkt sin +man en fideikommissarie, gaf hon ingenting mera åt _honom_, men eljest +talades det mycket om hennes »gifmildhet» mot de höga herrarna. + +Så en dag, medan nuvarande unge grefven var en liten pys, föll hans far +af hästen och bröt nacken af sig. Det skedde under en jakt, och ingen +tog sig det egentligen så nära; det var mest, som om en möbel flyttats +ur slottet. + +Grefvinnan hade ej ens tid att vänta sorgeåret ut, förrän hon reste till +Ryssland, och därifrån spordes snart, att hon gift sig med en moskovit, +en guldtunna. I Sverige lät hon ej vidare höra af sig, och för barnet +tycktes hon mist allt intresse. Nu var också hon död, hade doktorn hört +sägas. Hon hade med en tändsticka kommit för nära tyllgardinerna för +budoarfönstret, och, när på hennes rop tjänarna störtade in, stod hennes +nyss påtagna maskeraddräkt, »dagslända», i ljus låga. Efter svåra plågor +afled hon af brännsåren. + +Doktor Bengtsson lät hakan borra sig djupt ned i pälskragen. Hur var det +gamle grefven stönat i dag, när han utmattad sjunkit tillbaka mot +kuddarna? »Mitt namn, mitt stolta namn får inte dö ut! Det _måste_ +lefva!» + +Puh, och det skulle den där svampen Haqvin råda bot för! Doktorn +klatschade förargad med piskan. Det var synd och skam att draga en ung +flicka in i det eländet. Inte att det felades Haqvin något, men han var +som en torr gren både på hufvudets och hjärtats vägnar, och därtill svag +till karaktären, såsom både farmor och mor. Det var visst något med det +namnet! Det enda det kunde göra var att med heder laga sig i grafven. + + * * * * * + +Farmor Eiden stannade en sekund på tröskeln till sjukrummet. Det var som +om en mask plötsligt glidit af hennes ansikte. Det stela, strama +uttrycket flydde för ett drag af mjuk blidhet och stilla resignation. +Ögonen strålade ej, men de blickade varma och djupa in i något osynligt, +och en fuktig imma lade sig öfver dem. Tårar? Nej, nej, men minnen, +längesedan skrinlagda hågkomster. Här stod hon på tröskeln, hon och den +mäktige konung Död; hvem skulle först hinna taga platsen hos den sjuke, +hvem skulle han tydligast känna? + +Fru Eiden böjde sakta hufvudet som i bön. Sedan sköt hon varsamt upp +dörren och gick snedt öfver det stora, dunkla rummet fram till sängen. + +-- Haqvin! + +-- Margareta -- ändtligen! + +Två kraftlösa händer försökte sträcka sig mot hennes; ett dödstrött +hufvud höjdes nästan oskönjbart från kudden, där det hvilade, fult och +ovårdadt, med tofvigt hår och skägg som ram kring ett gult, infallet +ansikte, hvari ögonen flämtade oroligt och matt. + +Sådan var hennes ungdoms älskade, när hon efter femtio års skilsmässa +återsåg honom; detta var då den man, som Margareta Eiden skänkt sina +bästa drömmar, sitt ljusaste hopp. + +Åren äro alltid sandkorn i evigheten, men de bli det också för den, som +skyndsamt vill komma tillbaka till lifvets högtidsstunder, och öfver en +kvinnas enda, stora kärlek förmår ej ens ett halft sekel bygga en +varaktig fördämning. + +Margareta Eiden var inte i denna stund gamla farmor; hon var tjuguårig, +när hon snyftande sjönk på knä vid bädden och lät hans darrande händer +stryka öfver hennes kinder, hans skrofliga stämma hviska smekande namn. +Han hade aldrig älskat någon annan än henne; hon visste det, men +fideikommissbrefvets lydelse skilde dem åt. Ett gammalt, gulnadt +pergament var mera värdt än två unga, fullblodiga människors lycka. Där +på det styfva papperet hade hon själf läst, att ägaren till Bragehall +finge endast föra en högättad brud till sina fäders borg, eller, lydde +den hånfulla, nyktra slutsatsen: »en flicka, som med tunnor guld kan +Bragehalls trappor belägga». + +Margareta var fattig, och, om de också kunnat kringgå detta underliga, +flerhundraåriga dokument, kunde de ej kringgå verkligheten; dess kraf +äro alltid obönhörliga, och de skildes åt, gingo hvar sin väg, men +visste dock, att en gång skulle de komma ut ur ödets labyrint och då +trofast som förr se hvarandra i ögonen. Nu hade den stunden kommit, men +nu stod döden på vakt och skymde med det okändas skuggor. + +De hade skrifvit till hvarandra under de sista åren, långa sirliga bref +med gammaldags uttryckssätt, och i alla dessa epistlar hade det alltid +stått något om »barnen». De hade skrifvit föga eller intet om sin egen +förlorade lycka, men fras efter fras om den de ville grunda åt de unga. +De talade om dem som om två minnesstenar på hvilka de ville rista in, +hvad deras hjärtan en gång önskat, och de hade ingendera tänkt sig annat +än att de två stenarna tacksamt skulle finna sig i att bli monument +öfver död längtan. + +När grefve Haqvin kände, att krafterna plötsligt allvarligt aftogo, hade +han sändt bud på Margareta; förut hade han ej velat, att hon skulle se +honom -- omständigheterna hade gjort honom till en vårdslösad existens, +och med den glimt af stolthet, som fanns kvar hos honom, värjde han sig +för att, slapp och utlefvad, ställa sig inför sin ungdoms sagobrud. + +Han anade ej, att hon med okuflig energi handlat i allt endast med tanke +på honom. Han visste icke, att hon efter balen på Bragehall för femtio +år sedan stått ensam kvar ute i den månljusa natten i stället för att +begifva sig till gästvåningen, där hennes grandtant redan sof tryggt, +och att hon då sett upp till vapenskölden öfver portalen, icke med en +vekt älskande kvinnas trånad utan med en valkyrias stolta, hänsynslösa +mod, och hennes brännheta läppar, torra af kärlekstörst, hade skälft +under de ord, som de i medvetet trots framhviskat: »Fac et nihil spera». + +Ja, hon skulle handla, dristigt och klokt och utan att hoppas. Hon +skulle inte mera lefva lifvet; hon skulle kämpa sig igenom det. Lyckan +fanns hos honom där uppe i den gamla, förvittrade borgen; där måste den +stanna som gisslan för hennes löfte att älska utan att hoppas, men också +utan att vika. + +För hans skull gaf hon penningfursten Joseph Eiden sitt ja, och hennes +intresse för man och barn var endast den sträfva pliktens. För hans +skull hade hon nu tagit hit till Bragehall det käraste hon ägde i +världen, sin lilla Gunvor, och det fanns icke en skymt af tvekan inom +henne att med det glada barnets millioner göra pergamentets ord till +sanning. Hon skulle bli den, som med tunnor guld täckte de nötta +slottstrapporna, och Haqvin, hennes älskade, finge ro i döden. Hon, som +aldrig fått den stolta lyckan att bli mor åt hans barn, hon skulle nu +liksom pånyttföda hans namn genom att inympa en frisk gren i det gamla +trädet. + +Sådan var Margareta Eidens kärlek, trots hennes sjuttio år; den var som +ädelt vin, hvilket ingen druckit, och hvars drufsmak endast blifvit +starkare af den långa lagringen. + +Också han, den gamle, härjade mannen, kände det trötta hjärtat slå +kraftigare, den tomma hjärnan fyllas af bleka hågkomster, som när man i +skymningen långsamt och dröjande lockar fram en melodi efter annan. Där +komma brustna toner och oklara ackord, ty i mörkret är man ärlig och +slår ej an falskt bara för att spela stycket, den spröda klangen blir +som en smekning, en dröm -- kanske en snyftning. + +-- Tack för att du kom, Margareta! Får jag kyssa din hand? -- Hon förde +upp den mot hans läppar. -- Den är lika hvit och fin som förr -- och +ringen -- min ring har du kvar! -- Den med månstenen. + +-- Den, som vi tyckte såg ut som en stelnad tår. Haqvin, det sägs, att +den förändrar färg, när den kommer nära gift, vet du det? + +-- Ja. + +-- Då äro inte tårar gift, fast de förbränna, ty det har fallit så +många, många glödande tårar på den stenen. Men du är matt, jag skall +inte tala så mycket. + +-- Jo, jo, jag blir inte trött af att höra din röst -- den ger mig lif. + +Hon mindes, att hon ännu på tröskeln till sjukrummet undrat, hvem som +skulle hinna först dit in, hon eller den mäktige konung Död. Nu visste +hon det; kärleken fick dock rätt till sist att kalla sig drottning Lif. + +-- Stannar du nu hos mig, Margareta? + +-- Ja, Haqvin, så länge du vill. + +-- Också i natt? + +-- Ja, du käre. + +-- Å, hvad det är godt att veta. + +Han log; det var ett svagt leende, men det drog ändå segrande fram öfver +de slappa dragen och tände en glimt i ögonen. + +Hon tog en högkarmad stol och satte sig bredvid honom; den ena handen +höll hon i hans båda, med den andra strök hon upp hans hår ur den +fuktiga pannan, och han följde denna smekande rörelse med allt klarare +blick. + +-- Du har väl hört, att doktorn sagt, att nu är jag färdig med -- +tillvaron, Margareta? + +-- Ja, men han kan misstaga sig. + +-- Jag tror han gör det -- du är så stark, min ungdoms älskade, att du +håller mig kvar hos dig. + +-- Men ansträng dig blott inte, Haqvin, tala inte. + +-- Å, du, jag har tegat så länge, länge. Hör du inte det på min röst? +Den har rostat. + +-- För _mig_ är den välljud. + +Han log igen, lyckligt och varmt, och nu kom det ett skimmer af rödt +öfver det askfärgade, skrumpna ansiktet. Så måste ju Margareta Eiden +älska, tänkte han, för lifvet och af hela sin själ. Han låg länge tyst, +som för att hämta mera styrka. Den utstrålade från henne, som trofast +höll hans hand, och han kände den möta honom ur hennes ännu i ålderdomen +underbara ögon. Det gjorde ingenting, att han sänkte ögonlocken; glansen +från hennes djupa blick skimrade som ljus in till hans pupiller, in i +hans medvetande. Den tunga dödströttheten vek långsamt, som när en tät +dimma suges upp af solen. + +Slutligen frågade han: + +-- Har du barnet, den blifvande borgfrun, med dig? + +-- Ja visst. I morgon får du se henne. + +-- I morgon -- du tror att, att jag finnes till då? + +-- Jag _vet_ det. + +-- Ja, kanske får jag än en dag till skänks. + +-- En och flera, hoppas jag. + +-- Jag vill så gärna veta mitt namn i goda händer. Är den lilla stark +och fast som du, Margareta? + +-- Nej, men god och glad. En solstråle är hon. + +-- Haqvin är så svag. + +-- Jag såg det. Men än lefver jag. Och jag lämnar aldrig Gunvor. Bäst, +att det ordnades snart mellan barnen. De ha ingenting att vänta på. + +-- Nej ... Bragehall har väntat -- så länge. Skall lyckan nu bli bofast +här? + +-- Hvem vet? + +-- Du vågar sätta allt på ett kort? + +-- På ett kort! Nej, Haqvin, på den kärlek, jag kämpat, lidit och lefvat +på i ett halft sekel. Gunvors lycka -- din sonsons framtid -- Bragehalls +ära -- ditt namns bestånd -- allt, allt är endast lösenord för bunden +längtan, kufvad glöd. Förstår du mig? + +Han tryckte sakta hennes hand. + +-- Min härliga -- unga Margareta! + +Det blef tyst igen i det stora rummet. Lampan med den gröna skärmen +gjorde endast skuggorna djupare, och den sjukes ansikte spöklikt blekt. +Klockan på marmorbordet under spegeln pickade kraftigt som en sund puls, +och de klumpiga, svarta visarna innanför det kupiga glaset flyttade sig +i ostörd ro minut efter minut. Farmor Eiden greps af en vild ångest, att +klockan plötsligt skulle stanna och att han, den sjuke, ändå skulle nås +af dödens väktarrop. Hennes hand darrade af trötthet, men hon vågade ej +draga den ur hans. Om hon sedan aldrig mera finge lägga den mellan dessa +matta fingrar, om de stelnade och isades af den stora makten. Ack, i +lifvet fanns dock alltid hopp, tänkte hon, men dödens lie mejade det som +allt annat. + +Någonting afbröt den hemska stillheten -- det ljöd först oregelbundet +och flämtande, men sedan, så småningom, lika afmätt som klockans +tick-tack. Det var en sofvandes djupa, lugna andetag. Gamle grefven hade +somnat, tryggt som ett barn, med sin sköterskas hand i sin. Han sof som +han ej gjort det på många dygn, en stärkande, feberfri sömn. + +Farmor Eiden reste sig till hälften och kysste lätt hans panna; det var +som om hon med denna varsamma kyss tackat honom för att han ville och +kunde lefva. + +Hans gamle trotjänare öppnade försiktigt dörren. När han såg den +främmande damen sitta där orörlig vid hans herres hufvudgärd, tänkte han +draga sig tillbaka, men fru Eiden vinkade honom närmare. + +-- Grefven sofver, hviskade hon. + +Johan tittade på sin husbonde, och hela hans hederliga, släta +betjentfysionomi sken upp. + +-- Så godt! + +-- Ja -- godt! Nu går jag, och ni stannar här, men det är min bestämda +vilja, att jag får bud, när grefven vaknar. Kom ihåg! Om det också är +midt i natten. + +-- Ja, hennes nåd. + +-- Jag är _fru_ Eiden. God natt, Johan. + +Hon hade varligt frigjort sin hand ur grefvens, och ljudlöst gick hon +mot dörren. Också nu stannade hon utanför den, som när hon gått in, men +nu först kunde hon gråta. Tårarna föllo som ett ljumt bad öfver hennes +ansikte, och hon glömde bort att torka af dem. + +Följande förmiddag kom doktor Bengtsson, och, när han varit inne hos sin +patient och ånyo kommit ut i dennes salong, stod gamla fru Eiden där. +Kring hennes fint skurna läppar lekte ett nästan triumferande leende. + +-- God dag, doktor Bengtsson. Hur fann ni grefven nu? + +-- Förvånande mycket bättre, fru Eiden. Om vi skola hålla oss till vår +liknelse från i går, den om ljuset, menar jag, skulle jag vilja säga, +att det fått en ny veke, he, he, he. + +Doktorns lilla, runda mage hoppade så sympatiskt belåtet med, när dess +ägare skrattade, att man kunde tro, att den senterade kvickheten. + +-- En ny veke! -- Ja, kanske det. + +-- Ja, en högst besynnerlig och intressant kris är detta i alla fall, +fortfor doktorn allvarligare. Jag har aldrig sett ett motstycke under +min tjuguåriga praktik. Det skulle inte förvåna mig särdeles, om jag +finge se herr grefven uppe igen om någon vecka. Han är en helt annan än +i går, ja, än på mycket länge. + +Fru Eiden nickade tankfullt. + +Doktorn hade naturligtvis rätt, fast han ej anade, hur det förhöll sig. +Han trodde antagligen mera på droger och mixturer än på hjärtas makt +öfver hjärta. Hon försjönk ånyo i ljusa hågkomster. + +Doktorn stod höfligt och väntade på, att den energiska gamla damen med +de strålande, unga ögonen skulle entlediga honom, men hon tycktes totalt +ha glömt bort hans närvaro, och han harklade sig varskoende. + +Hon såg upp och räckte honom handen. + +-- Ja, vi kanske träffas i morgon igen, doktor Bengtsson? + +-- Naturligtvis kommer jag, fru Eiden, men tillåt mig säga, att en sådan +underdoktor som ni är jag inte. + +Han bockade sig och gick med korta, stubbiga steg. + +Farmor Eiden satte sig i den med nött gult siden klädda empiresoffan och +knäppte ihop händerna i knäet. Hon bad icke, men hon lät andakten draga +som en barndomens helgkänsla genom sitt sinne, och hon kände en frid, +sådan hon sällan ägt under de gångna åren. Här, under hans tak, var +hennes plats; här kunde hon ännu verka och drömma och -- handla, ty +handlingskraft hade blifvit hennes sköldemärke, dådlöshet ansåg hon vara +rostfläckar, och hon hade aldrig gifvit sig hän åt andlig hvila -- +alltid hade hon haft det fjärran målet för ögonen att på ett eller annat +sätt visa, att _så_ älskade hon; inte för stundens röda rosor och +gyllene solsken, men för lifvets hårda allvar. Nu var hon framme, nu låg +vägen bakom henne. + +Gunvor kom in. + +-- Här är jag, farmor. + +-- Bra, barn, då skall jag föra dig in till grefven. + +-- Han blir väl ledsen öfver, att jag ej liknar min vackra farmor, icke +är guldlockig och blåögd, som hon var. + +-- Å nej, han vet, att du ärft din mors utseende: mörkt hår och stora, +gråa ögon. + +-- Och en stor mun och en liten, vacker näsa och en bred panna och en +haka -- ja, farmor, hur är det med hakan? + +-- Den är mjuk och rund, kunde gärna ha mer energi, men det får väl +farmor ha för oss båda. Så, min flicka, kom nu! + +Gunvor lydde, och gick sedigt efter farmodern fram mot dörren. Smärt och +elegant stod hon där, lockande fager som lifvet själft, varm som dess +dröm, glad som dess lek och aningsfull som dess spirande vår. + + + + + TREDJE KAPITLET. + Lyckodrömmar. + + +Hästarna stodo sadlade vid trappan. Unge grefven och Gunvor Eiden skulle +rida ut. Det hade de gjort hvar dag, trots det ruskiga vädret, under den +vecka de främmande uppehållit sig på Bragehall. I dag sken solen för +första gången på länge, och både utom och inom hus rådde en viss +feststämning, ty gamle grefven hade just fått doktorns tillåtelse att +ligga ofvanpå en stund. Han påstod, att han kände sig alldeles frisk, +men doktorn var skeptisk och tillrådde försiktighet. Fru Eiden hade +visserligen bevisat sig vara en mästarinna i känslans hypnotism, men +sådant var i alla fall endast det skenbara bandet mellan ande och +materia, och ingen visste, hur snart det brast. + +Farmor Eiden stod vid gamle grefvens sängkammarfönster och betraktade +intresserad de ungas affärd, under det hon ifrigt rapporterade sina +iakttagelser bort till hvilsoffan, där Bragehalls ägare låg. + +-- Din sonson är en ståtlig man, Haqvin -- ett vackert skal, som de +flesta ättlingarna af våra s. k. hugstora ätter. Du vet väl, hur bra han +tar sig ut i sin engelska ridkostym -- och i sin jaktdräkt sedan? Den +hade han i går på rådjursjakten. Han var den elegantaste att se till af +de unga herrarna, och, Haqvin ... kan du tro det, men jag tänkte +ofrivilligt, när jag såg honom, upphettad af lunchens starka rätter och +det eldiga vinet, luta sig ned mot Gunvor: Nu, min gosse, skadskjuter du +ädelt vildt! + +-- Skadskjuter, Margareta? + +-- Ja, min vän, ty han har ingen kraft att döda. Kärleken dödar, dess +skenbild skadskjuter, och unge Haqvin är inte mäktig en stor lidelse. +Det gör emellertid ej så mycket med Gunvor. Hon är ett sådant barn. Hon +skulle aldrig förstå den vilda jakten. Så, nu rida de ut från gården. +Hon är som den ljusaste vårdröm, min lilla solstråle. Ja, nicka du åt +farmor, min flicka, adjö med dig! Lycka till på färden till de gröna +skogarna! Till häst tar hon sig ut som en ung drottning, eller kanske +snarare som en älfva. Henne passar lifvets lek bäst; hon har heller +ingen aning om dess allvar. + +-- Och du är inte rädd för ett giftermål med Haqvin? Du förstår, han är +snäll och god, inte ett spår ondt med pojken. Han har knappt lefvat +undan hälften så mycket som jag gjort vid hans ålder, men det är tyvärr +så, att det nog ligger i släkten en stor oförmåga att handskas med -- +ädelt vildt, som du kallade det. + +Gamle grefven suckade tungt. + +Farmor gick med sin stilla, värdiga gång fram till honom och satte sig i +den djupa stol, hvilken blifvit enkom för hennes räkning flyttad tätt +intill hvilsoffan. + +-- Käre Haqvin, sade hon lugnt och med kylig erfarenhet i rösten, de +bästa af er män ha den oförmågan. Ni handskas med kvinnor som med en +lyxartikel, hvilken hör salongen till. In i ert arbetsrum och in i ert +själslif får hon aldrig komma. Hon är för skör och för ömtålig, tro ni. +Men att, när ni tröttnat på henne, kastas bort, det är hon inte för +bräcklig till. Haqvin, din sonson, hör emellertid säkert inte till dem, +som kasta bort sin hustru för andra intressen. Jag kan vara trygg för +Gunvors framtid i det afseendet. Och det, att hon tvifvelsutan endast +hamnar i salongen, oroar mig inte heller. Han har just ingen annan plats +åt henne. Hans arbetsrum är ju upptaget af piskor, hästsvansar, vapen, +sadlar och liknande. Och hans själslif! Ja, min vän, förlåt mig, men det +spränger nog aldrig sin puppa. + +-- Nej, det tror jag inte heller. Han har ingen fart i blodet, inga +impulser. Margareta! -- Gamle grefven reste sig upp på armbågen. -- +Egentligen äro du och jag mycket yngre än barnen. Å, fast jag är en +stackars bruten gubbe, kan jag ligga här och minnas ungdomens +lägereldar, och bara minnet af flammorna värmer mig. Jag kommer ihåg +galna fester, då man ledsnade på europeisk rätvinklighet och gjorde sig +ett turkiskt harem genom att skära af bords- och stolsben på +restaurangens matsalsmöbler. Så breddes det orientaliska mattor och +kuddar öfver förödelsen, kulörta lyktor slingrade sina arabesker i +taket, blommor ströddes kring golfvet, och i liggande ställning intogo +vi en lukullisk middag. + +-- Hvem betalade? frågade Margareta Eiden skarpt. + +-- Det vet jag inte -- våra borgenärer. + +-- Å, de lysande namnens lysande elände! Det är väl, att dess tid är +ute. + +-- Väl, säger du -- och så vill du själf ... + +-- Ja, Haqvin, jag _vill_ eller rättare ett halft århundrades kärlek +vill inom mig. Fråga aldrig en älskande kvinna om skäl! Klok har jag +varit hela mitt lif -- nu vill jag drömma. + +-- Om lycka? ... + +-- Ja. + +-- För barnen? + +-- Å ja, för dem och för -- dig. Ser du, om du ej lefvat för att se ditt +Bragehall värnadt af guldets starka makt, hade hela mitt lifsverk varit +förspilldt. Lyckodrömmar har jag aldrigt fått ha, men som frostfjärilar +tvinga de sig nu ut i solskenet, bara därför att jag får hålla din hand +i min. + +-- Tack, Margareta, ibland är lifvet smärtsamt kort! + +-- Inte för dem, som få gå först, Haqvin. Men att stanna efter, att resa +vården eller glömma griften, allt som världen kräfver, det är det +tyngsta af allt. + +Han lade hennes hvita, vissnade hand öfver sina ögon, och hon förstod, +att han var trött på allvaret. Det glada jollret höll han mera af, och +hon kunde också skämta. + +Johan hade öfverraskat de båda gamla midt i ett hjärtligt skratt öfver +en gemensam hågkomst, och han, som ej hört grefven skratta på många år, +stannade då häpen i dörren, där han sekunden efter, som en äkta +trotjänare, log med. + + * * * * * + +Sida vid sida redo de unga ut i det gyllene solskenet, som lade sig likt +en glimmande matta öfver slätten och smög sina strålknippen in bland +bokarnas metallröda prakt. Det var ett spel af färger, en ljus +genomskinlighet i luften, sådan man endast ser det i ett slättlandskap. +Äfven utan att se det, anade man hafvets oändlighet bakom fältens mjuka +våglinjer, och det var som om vinden tagit ett eko af böljebruset in i +sin stämma. + +-- Nu först förstår jag, att Skåne kan vara vackert, sade Gunvor och såg +sig hänförd omkring på de vida ytorna, hvilka afspeglade de underbaraste +dagrar, och där blicken kunde glida och glida som en seglare på spaning +utan att finna hamn förrän vid horisonten. Det var så mäktigt, detta, +helt olika de små, kuperade idyller, upplandet erbjöd. Och Gunvor hade +sett så litet, att för henne var all fägring ett ämne till entusiasm. +Folket här ser så stort och kraftigt ut, tillade hon; det beror väl på, +att provinsen är så rik. + +-- Ja, jag antar det. + +Grefven klappade litet förlägen sin hästs smidiga hals. Han visste +ingenting rysligare än när fruntimmer blefvo »djupa», och det hade lilla +Eiden, sorgligt nog, anlag för. Men det ginge nog bort, när hon fått +vara några år på Bragehall. Och att hon skulle bli hans grefvinna, var +han på det klara med. Det var en synnerligen klok plan af farfar och den +gamla frun. En vackrare hustru än Gunvor, kunde han ej tänka sig, och så +var hon rik. Ja, detta var viktigast, naturligtvis. Utan rikedom skulle +hon varit af noll och intet värde. Det mödosammaste var emellertid att +underhålla henne, ty berättade han jakthistorier, ryste hon, och talade +han om små societetsäfventyr, såg hon ut som ett oförstående barn. Och +ändå märkte han, att han gjort ett visst intryck på henne. Hon såg +vänlig och glad ut, när han närmade sig henne, anmärkte flickaktigt +blygt, att hon tyckte så mycket om hans sätt att stryka upp håret, och +att hans röst med den veka brytningen verkade på henne som ett +egendomligt instrument. Nu skulle han känt det så tryggt och godt, om +han under tystnad fått rida här bredvid henne, ty det var ju för tidigt +att komma än med frieriet; det var eljest något han tänkt sig in i och +ville utmärka sig med. Men att tala om »hvad som helst» var inte lätt. +Hästar och hundar höll hon nog af men utan praktiskt grepp på deras +egenskaper. Hon kunde visst knappast sentera, att hans Ladylike var äkta +fullblod, en dyrbar gåfva af gamle grefven, som för att göra sin sonson +denna glädje sålt flere af familjejuvelerna. + +De redo nu in på en skogsväg. Detta var den underligaste, dystraste skog +Gunvor sett. Idel höga tallar, så jämnt från hvarandra som om afståndet +varit uppmätt, och med besynnerligt nakna stammar ända upp mot den +tofsliknande kronan. Det var, som om solen silat sig in i en väldig +pelarsal med smala, götiska fönster, och det låg en matt, trolsk dager +öfver den bruna, barriga marken. En och annan skrämd hare eller kråka +ställde till en bråd, prasslande flykt, när hofslagen doft ljödo mot den +mjuka myllan. + +-- Det här är som en spökskog, sade Gunvor sakta. Aldrig har jag sett +något så egendomligt. Om jag vore ensam, skulle jag inte våga röra mig +af rädsla. Det är som om det lefvande lifvet vore alldeles utom hörhåll, +och som -- man måste ropa på hjälp. + +-- Vi kunna vända, om ni är rädd. Jag är så van att rida här. + +-- Ensam? + +-- Ja, ofta nog. + +-- Hvad tänker grefven då på? + +-- Å ... på att just här kunde man finna sitt öde. + +Han såg på sin vackra följeslagerska med en innerlig blick ur sina blå +ögon, nu skuggade af den klädsamma, bredbrättade hatten. Han visste ej +själf hvar han fått orden från, men var själf mycket belåten med dem, då +han tyckte de passade utmärkt in i stämningen. Unge Haqvin hade tagit +det mycket samvetsgrant med att söka behaga den rika arftagerskan, och +han hade, för att förtäta sitt tunna blod, läst flere kärleksromaner +under de sista månaderna än förut under hela sitt lif. En och annan fras +hade också välbehållen afsatt sig i hans hjärnvindlingar, och den kom +han med, lycklig som öfver ett utsökt fynd. + +Gunvor rodnade starkt. Så hade aldrig någon talat till henne eller sett +på henne förr, och hon tänkte: detta är kärlek! + +-- Nu är jag inte rädd längre, hviskade hon. + +-- Jag skall också veta att beskydda er för hvarje fara. Ni kan vara +trygg. + +-- För troll och gastar kan väl ingen människa skydda en annan, men de +finnas bara i barnkammarsagor. + +-- Ja, det tänker jag. Det här är ett ypperligt jaktområde, men det är +sant, ni jagar inte. + +-- Nej, stackars djur; det är pinsamt att veta, hur de kämpa för sina +lif. Att det kan vara ett nöje att hetsa dem! + +-- Ja, det förefaller kanske underligt, men inte tror ni mig om att vara +grym? + +-- Grefven tycker ju om jakt? + +-- Ja, men det är något helt annat. Säg, att ni inte tror något illa om +mig; det skulle göra mig så ondt. + +-- Jag -- vi -- det är ju en så kort bekantskap. + +-- Det är inte alltid det behöfs många år för att ... för att man skall +hysa tillgifvenhet. Ni kanske tycker, att det är tyst och ensligt på +Bragehall; så, har jag också känt det ibland. + +Grefven tystnade och stirrade så envist in i en glänta, som om han haft +en sufflör där inne, men plötsligt tillade han: + +-- Nu är allt annorlunda, det har blifvit solglans öfver de gråa murarna +-- tack vare er. + +Gunvor blef förlägen. Var detta ett frieri? Ack, om han ville vända sig +till farmor först; det var så ängsligt att tala om och svara på så +viktiga saker här i villande skogen. Hennes hjärta slog som en bursatt +fågels vingar slå mot gallret, och hon visste ej, hvad hon skulle säga. +Lycklig kände hon sig ej direkt, men kanske att den stora lyckan hon +hört talas om ej förnams på annat sätt. Hon önskade i alla fall att få +rida och drömma och inte orda mera. Tystnaden skulle svepa sin vida +kappa om dem, om Haqvin, den ädle riddaren, och om henne, stolts +jungfrun, och hon ville, att endast hans blick, hans hållning och den +vackra, aristokratiska handen, hvilken vid hvarje svår passage fattade +hennes häst i tygeln, skulle tillbedja. Orden tyngde i hennes drömvärld. + +Detta var tur för grefve Haqvin, ty för tillfället hade han absolut +ingenting mer att säga; han måste taga det i småportioner, eljest blef +det honom själf för öfvermäktigt. + +Nu hade de också hunnit ur skogen och ut på slätten igen, där den friska +vinden och det bländande solskenet gjorde dem till två, uppsluppet glada +barn. De sade inga kvickheter, jollrade närmast om hågkomster från +tidigare år, men också detta förenade dem, ty lika ensamma hade de växt +upp, och när han hörde henne berätta lifligt och med glödande färger om +sina fantasilekar, var det som lånade han eld och lyste upp sin egen +nyktert gråa barndom med reflexen från hennes flammande tankehärd. + + * * * * * + +När Gunvor den dagen skulle kläda sig till middagen, fick hon en +oemotståndlig lust att sätta på sig något riktigt vackert, ett eller +annat, som tydde på fest. Hon valde länge i sin garderob, och tog +slutligen fram en blekskär sidenklänning, handbroderad med hvitt silke. +Den var obetydligt urringad, så att hufvudet fick en friare ställning. + +Just som hon, med Karnas hjälp, blifvit färdig, kom farmor in. + +-- Så fin, min flicka? + +-- Ja, farmor -- den passar mig, säg? + +-- Det gör den visst, men hvarför har du satt den på i dag? Vi äro ju +bara husets folk. + +-- Ja -- men ... + +Gunvor vred generad på guldarmbandets klingande ringar. Karna lämnade +diskret rummet, och den unga flickan slog plötsligt armarna om fru +Eidens hals. Hon sade ingenting, strök endast sina brännande kinder mot +den gamlas svala hud. + +-- Kära barn, har han sagt något -- redan? + +-- Nej, farmor. Ack, om han ville dröja med det. Jag är så lycklig just +nu. Det är som en saga. + +-- Där du är prinsessan och han prinsen. Jo, jag vet, den sagan får namn +först när man upplefvat den. Då heter den: »Det var en gång.» Men +Gunvor, du får inte bygga ditt lif på sagor. Det är för skört virke. + +-- Farmor lilla, låt mig drömma. + +-- Och hvad drömmer du om? + +-- Om den stora lyckan, som jag alltid längtat efter. Minns du, farmor, +hur jag brukade gömma hufvudet i ditt knä, när jag var liten och säga: +»Nu längtar jag _så_!»? Du frågade: »Efter hvad?» Det visste jag aldrig. +De sista åren har jag också längtat -- tror du, man kan födas med +sådant? -- Men nu är det så stilla inom mig. Det är som -- som det var +julotta, och man väntade på att få stämma upp första psalmen. + +-- Fantasier, min flicka. Se förståndigt på saken. Grefve Haqvin är en +mycket hygglig ung man, som nog kommer att hålla af dig, men du skall +akta dig för att göra honom till en sagoprins eller taga detta som en +högstämd melodi. Var glad och naturlig, Gunvor. + +Det knackade på dörren. + +Den lilla trotjänarinnan med den hvita mössan neg och lämnade en bukett +gula rosor från grefven till mamsell Eiden. Det var de sista för i år, +hade han sagt. + +Länge sedan budet gått stod Gunvor där med sina blommor i handen, och +farmor nändes ej störa henne. Hon var så vacker och oskuldsfull. Det +skulle varit grymt att säga henne, det farmor Eiden själf genom +trädgårdsmästaren låtit grefve Haqvin förstå, att han borde visa denna +uppmärksamhet. Fru Eiden hade väl hellre sett, att Gunvor ej varit ett +så lättfånget byte, men nu finge hon med sin kloka, klara blick se till, +att sondotterns illusioner ej svekos. Ett barn var hon -- och bäst så. + +Gongongen ljöd. + +Gunvor spratt till. + +-- Ja, nu är det tid att gå ned i matsalen, liten. + +-- Låt mig bara sticka rosorna i skärpet så ... + +Farmors svarta sidenklänning frasade stelt och solidt i trappan, där +ingen matta dämpade ljudet. Efter henne kom Gunvor långsamt och stilla. +Grefve Haqvin tog bugande emot dem i matsalen, och förde vördnadsfullt +fru Eidens hand till sina läppar. + +-- Tack för blommorna, sade Gunvor blygt. + +-- Ingenting att tacka mig för, det ... + +-- Jo, det var vänligt af grefven att tänka på det, afbröt farmor och +fäste, med ett tydligt understrykande af ordens mening, sina stora ögon +på Haqvin. + +-- Det var mig naturligtvis en glädje, stammade han. Ni måste ju hålla +af rosor, som själf är den fagraste ros. + +Farmor fick en besynnerlig torrhosta, men Gunvor stod bakom sin stol med +glänsande ögon och röda kinder. Hon log inåtvändt som åt något ljust och +mäktigt, hvilket fanns där inne. + + + + + FJÄRDE KAPITLET. + Också en sibylla. + + +Gamle grefven Haqvin var nu så mycket bättre, att han, stödd på sin +sonsons arm, kunde gå ned till middagen och sedan till och med orka +tillbringa en stund i salongen under samspråk med sina kära gäster, +hvilka nästan började räknas till husets folk, då de varit på Bragehall +i närmare tre veckor. + +Unge grefven, som så länge varit färdig med sitt frieri, hade dock ännu +ingenting sagt. Han var som en snäll skolgosse, hvilken höfligt väntade +med att räcka upp handen och förkunna sitt vetande, till dess man +vädjade till honom. + +Farmor Eiden var alldeles på det klara med de unga. _Han_ var inte kär +alls, tyckte bara, att en rik och vacker brud var ett himmelskt manna; +_hon_ var kär i kärleken, och tänkte med sin barnsliga oerfarenhet, att +den såg ut som Haqvin. Man kunde när som helst skrida till verket, men +det vore mera passande att vänta till julen, och lämpligare att Gunvor +fore hem på en tid först, och att Haqvin där skriftligen meddelade henne +sitt hjärtas önskningar, så sluppe barnet ifrån den scen med knäfall och +bedyranden, hvilken farmor hårdt kallade »falskt alarm» i förevarande +fall. Hon skulle skicka hem flickan med Karna och prästfrun, som just +skulle till staden. I det tysta, lugna hemmet kunde hon sy in i +julklappsmönstren alla sina drömmar och dessutom vara trygg för att +farmor vakade öfver hennes framtid. + +Fru Eiden kunde inte själf lämna Bragehall, inte knappa af på den sena +lycka hon ernått efter femtio års försakelse. Hennes själ, som ännu var +ung och kraftig nog att ingjuta lifvets eldande pulsslag i ett halft +utslocknadt sinne, måste ändtligen taga ut sin rätt i minuter och +timmar, såsom hon åtrått att få göra det i månader och år. För öfrigt +var farmor Eiden praktisk och energisk. Hon lämnade ej ett arbete +halfgjordt, och först när sondottern blifvit härskarinna på Bragehall, +kunde hon möjligen unna sig någon ro. + +Alltså fick Gunvor resa en dag i medio af november. Hon hade gråtit, som +det barn hon var, öfver att nödgas lämna sitt drömslott med torn och +tinnar, men farmor tröstade henne lätt med utsikten, att, när hon vid +jultiden återvände, var det som grefve Haqvins fästmö. + +-- Men han har ingenting sagt, farmor, snyftade Gunvor. + +-- Han _skall_ tala, barn, men först med _mig_. Arbeta nu flitigt på +dina vackra julgåfvor och låt ingen af dem du möjligen kommer i beröring +med ana något om den förestående förlofningen, inte ens mamsell +Beat-Sofi. Hör du det, Gunvor! + +-- Jag skall försöka, farmor. + +-- Du skall _vilja_ det, Gunvor; det är med vår vilja vi behärska både +oss själfva och -- vårt öde. Än så länge kan du lägga din vilja i mina +händer och handla efter mina råd, ty du är ett litet godt barn, men när +jag går bort en dag, skall du minnas mina ord och härda dig i dem. Gud +bevare dig för att bli ett rö, min flicka. En kvinna får förefalla som +en vidja, men hon skall vara en stålfjäder, spänstig och stark. + +Fru Eiden kysste sondotterns hvita panna, hvilken ännu ej märkts af ett +enda grubblets tecken, och hon såg med sin klara, fasta blick in i de +mörka flickögonen, hvilkas djup hon likväl ej kunde loda. Det hade hon +heller aldrig förmått med svärdotterns; det där längtande, undrande +uttrycket i dem var som en saga på ett språk hon ej kände. + +Gunvor reste, följd till stationen af grefve Haqvin, som till afsked +ridderligt kysste hennes hand och hviskade: + +-- Välkommen åter! + +Det sista hon såg i novemberdimman, som insvepte den lilla stationen på +slätten i sitt gråa töcken, var hans mekaniskt viftande hvita näsduk. I +rytmisk takt gled den upp och ned -- upp och ned, och slutligen vände +Gunvor sig bort, trött att blicka mot denna monotona lilla signalflagga, +glad att tåget ilade ut på spåret mot trakter, där luften var mindre +tung och tät. + +Glad! Ja, det föreföll henne själf otroligt, men hon var verkligen +riktigt trallande glad, ännu när hon kom in i den hemtrefliga våningen i +staden, där mamsell Beat-Sofi, fru Eidens husförestyre, tog emot henne +med en bullrande, hjärtlig välkomsthälsning, med brasor i alla rum, ljus +tända i kronor och lampor, en lukullisk supé och friska blommor på +bordet. + +De första dagarna gick Gunvor omkring och njöt af att vara den enda +bestämmande i det stora huset. Hon tog emot en del visiter och gaf en +liten bjudning för sina flickbekanta, men det var just inte roligt. Hon +hade ingen förtrogen ibland de ytterst väluppfostrade unga damer farmor +Eiden valt till hennes umgänge, och råkade hon släppa ut något af sina +hemligaste tankars hugskott bland dem, stirrade de på henne med +förfäradt uppspärrade rundetornsögon, som om de plötsligt fått en +främmande fågel in i sitt lag, en, som de inte läst det minsta om i sin +zoologi. + +Bäst trifdes Gunvor med mamsell Beat-Sofi. Inte för att hon var så +synnerligen förstående, men det kunde man ej begära; hon var lustig och +ärlig, inte uppstyltad och liksom inpackad i konvenans, och så hade hon +en alldeles särskild dragningskraft, som Gunvor först nu, under farmors +bortovaro, kommit underfund med: hon kunde spå. Beat-Sofis mor hade +varit riktig zigenerska, och fast det i det yttre knappt fanns ett spår +af detta folks särtycke hos den gamla trotjänarinnan, måtte hon dock +fått litet af dess trolldomsblod i ådrorna, ty hon kunde, som sagdt, +fuska ej så illa i sibylleyrket. + +När nu stormen obarmhärtigt ref upp snön från Hamngatans stenläggning +och kastade den i våta klumpar mot de höga fönstren, och när +vintermörkret blef till becksvärta inne i de tysta rummen, skyndade +Gunvor gärna genom hela filen af gemak, följd af de många klockornas +knäpp från tröskel till tröskel, och hamnade slutligen i mamsell +Beat-Sofis kammare, där hon kröp så långt upp i soffhörnet hon kunde +komma, som skulle det skyddat henne för storm och vintermörker. + +Här var alltid varmt och godt och vänligt. Från köket hördes ett muntert +skrammel med spisringar och slamrande med kastruller, eller ett +torr-roligt infall af gårdskarlen, belönadt med pigornas högljudda +skrattsalfvor. + +Dörren till vänster förde genom en lång gång in till handkammaren. Där +var mamsell Beat-Sofis allra heligaste. Där hade hon ställt upp och +tagit ned syltburkarnas prydliga rader i trettio år, vägt upp kryddor +till baken, lagt upp smör och småbröd, där var hon suverän, och det var +endast Gunvor, som oantastadt vågade sig in på detta område. Jo, fru +Eiden, förstås, henne trotsade ingen. + +Mamsell Beat-Sofis rum var en gammaldags jungfrubur med pärlfärgade +möbler, ordentligt linjerande väggarna, ljusa tapeter med omöjliga +kornblåa ornament, hvita, knutna gardiner, en ljusbetsad björkbyrå +med virkad stjärnduk på och belamrad med vaser, byster, +eau-de-cologneflaskor och skrin. + +Det var här Gunvor trifdes så väl i den hårdt stoppade soffan med sitt +rödrandiga öfverdrag. På bordet framför henne stod vanligen något namnam +att knapra på i skymningen. Sedan, när lampan tändes, skulle mamsell +Beat-Sofi spå. Den gamla var en mycket villig sibylla, ty hon var +ytterst nyfiken på hvad hennes Gunvor upplefvat där borta på det +präktiga Bragehall. Karna och hon hade haft långa konferenser, och att +»det var något i görningen», det voro de öfvertygade om. Karna hade +dessutom till mamsell Beat-Sofis uppbyggelse späckat sin berättelse med +de spökhistorier hon i riklig mängd fått höra af tjänstfolket, och det +var ej utan, att de satte fart i de där dropparna zigenarblod mamsell +Beat-Sofis mamma låtit sin dotter ärfva; oroliga, heta, fantasifödande +blodsdroppar, som aldrig ville riktigt låta späda ut sig. + +Hvarken Gunvor eller mamsell Beat-Sofi hade satt sig in i hvad farmor +Eiden skulle sagt om dessa små seanser; de tänkte inte längre än att det +var ett oskyldigt nöje. + +Nu satt Gunvor alldeles tyst, och de vackra, drömmande ögonen följde med +ett egendomligt intresse brasans flammande eld. + +-- Hvad tänker min lilla flicka på? undrade Beat-Sofi. + +-- På lifvet. + +-- Det var fasligt djupsinnigt. Jag tänker på min kaffepanna, jag, om +det skall vara för bittida att sätta på den än. + +Gunvor satt tyst en stund, men plötsligt lystes det älskliga ansiktet +upp af en ny tanke. Hon såg med tindrande ögon på Beat-Sofi och frågade +en smula skyggt: + +-- Har inte Beat-Sofi haft någon sådan där ungdomssaga? Å, bestämdt! +Tala om! + +Hon smekte öfvertalande mamsell Beat-Sofis tjocka armar och smög sin +smala, mjuka hand mellan hushållerskans sträfva, förkylda fingrar. + +-- En ungdomssaga -- jo, kors; det fanns väl en tid, då jag tänkte på +tocket. »Litet ska en väl ha med, sa' den, som tugga' åt katten.» Men +det var ute på herrgården, det, där jag var husmamsell, innan jag kom +hit. Men sådant får väl Gunvor vara med om mycket finare och bättre; det +här var bara inspektorerna. + +Gunvor såg häpen ut. + +-- Tyckte du om -- om _allihop_. + +Mamsell Beat-Sofi log belåtet. + +-- Den ene först och den andre se'n, förstås. När de kommo till gården +och ingen kände, ställde de sig väl med mig, för jag lagade god mat åt +dem, och -- och hvar jul gaf mig herrskapet litet till bosättningen. Jag +sparade och gömde och satte in af min lön, men bäst det var, kom den +förste och ville flytta; han hade fått plats i hemtrakten. Jag grät en +vers, och så var den sorgen öfver. -- -- Den andre for, därför att han +fått ett eget arrende. + +-- Var det slut sedan? frågade Gunvor besviken. + +-- Nej, det var allt en till. Då hade jag just vant mig af med att +drömma, men det gick snart efter gamla trallen igen. Besparingarna +sattes ordentligt in i blåa boken, och vi -- hm, hm -- _han_ och jag +traskade omkring kontorsbyggnaden, som just skulle byggas till -- men +se, det var inte, som jag inbillade mig, Beat-Sofi, som skulle bli +inspektorska, utan en annan. Mor min sa': Du skulle åtminstone ha ett +kristet namn, din tattarunge, så folk begriper, att du inte vill stryka +landsvägarna omkring utan kan sätta fötterna stadigt under eget bord. +Jo, pytt, ha de begripit. I alla fall har jag fått pröfva på ekluten. + +-- Var det alltsammans? + +-- Ja-a. Det har fallit mycket snö sedan dess -- och nu är jag glad för +att jag ändå haft inspektorerna. + +-- Glad? + +-- Ja, ser hon, grynet mitt, lifvet utan kärlek är som kaffe utan +klarskinn. Man kan nog stå ut me't, men uschelt är det. Men si, min +flicka, hon ska ha både kaffe och klarskinn, det ligger i korten det. +Ja, nu tänder jag lampan, så lägga vi ödets stjärna. + +Ett par minuter senare sutto de båda lutade öfver korten. + +-- Det kan se ut något det, pratade Beat-Sofi; hjärter åt alla håll, en +ljus väg -- en -- två -- fyra -- åtta. Ser Gunvor ett sådant roligt +bjudningsbref! Å, kors, så granna kort har jag aldrig sett! Och Gunvors +egen kung tänker på henne! Det skulle väl aldrig vara grefve Haqvin +heller? + +Gunvor rodnade och teg. + +-- För henne själf -- för vännen -- för huset, räknade Beat-Sofi snabbt +och säkert. + +-- Och, hvad som skall ske. Låt mig höra det först, Beat-Sofi! + +-- Nej, i ordning med frågorna! Ser hon, min lilla, där ha vi +förlofningsringen. Den kommer långväga ifrån; titta själf, tre sexor! + +Gunvor stirrade på de betydelsefulla korten och frågade sedan så tyst, +att det knappt hördes: + +-- Synes det, om han håller af mig -- riktigt? + +-- Han skulle väl skämmas annars! En sådan guds ängel som vår Gunvor -- +och så rik se'n. + +Ja, rik var hon; det hade också farmor sagt, och af köpmanssläkt, som +hon var, visste hon hvilken makt penningen hade, men att bli älskad, +därför att man ägde millioner, föreföll henne underligt. Var då hon +själf ingenting? Hon mindes plötsligt ett uttryck en af hennes fars +vänner haft en gång, när han skänkt henne en stor docka: + +-- Det här är en dyr leksak; när du får höra, att den kostat femtio +kronor, tycker nog lilla nåden om den och låter bli att kasta den i +skräpvrån. + +Gunvor fick tårar i ögonen. Var hon själf en sådan »dyr leksak», som man +lät bli att kasta i skräpvrån? + +Ibland, när mamsell Beat-Sofi var vid sitt rätta sibyllelynne, spådde +hon Gunvor i handen, och då figurerade alla de mystiska spökhistorierna, +som Karna berättat henne. + +-- Mamsell Gunvor möter sin käraste en aftonstund, sade hon en gång +högtidligt; det ser ut, som om han komme genom lyckta dörrar -- från ett +försegladt rum. + +-- Nej, nej, afbröt Gunvor otåligt, dit går ingen. + +Men sibyllan lät inte störa sig; hon hade kommit i farten, och hennes +hvardagliga fysionomi var förvandlad till något nästan vildt, +zigenaraktigt. + +-- Han kommer sorgsen -- gråklädd, som om han ville osedd smyga sig från +en fest. Jag ser många, många tända ljus -- och en -- som tror sig vara +den rätte, håller armen om henne, Gunvor. Men tro honom inte! Det ligger +som ett mörkt töcken öfver hans väg -- olyckor och bråddöd, ser det ut +som. Men den, som kommer så ensam, han får ett långt lif, och älskad +blir han, men -- får jag se, Gunvor! Å, vår lilla guds ängel öfverlefver +dem båda två. + +Gunvor var lifligt intresserad af dessa spådomsseanser, men de gåfvo +henne åtskilligt att fundera på, och under det att profetissan ett par +timmar senare lade sig och somnade tvärt, satt Gunvor med hufvudet stödt +i händerna och fantiserade. Var det verkligen Haqvin, som sorgsen ville +smyga sig bort från festen? Han måste ju veta, att han var den ende för +henne. Farmor hade ju bestämt det så ... och hon ville det själf. Då +skulle hon bli härskarinna, få makt och myndighet, i stället för att som +nu vara en liten flicka. Hon drömde om, att Haqvin skulle komma och +hämta henne. Han skulle höfviskt böja knä, som riddarna i Melins romaner +brukade, och säga några låga ord, klingande som stilla musik, om hur +högt han älskade henne -- och så -- så skulle han väl kyssa henne ... På +handen? Nej, det gjorde de fattiga. -- På kinden? ... Det gjorde farmor. +På pannan? Å, det hade gamle grefven gjort. Gunvor gömde ansiktet helt i +händerna. Han skulle kyssa henne på munnen, länge, länge! Hon blef +alldeles het vid den tanken, och hon längtade plötsligt feberaktigt +efter bud eller bref från Bragehall; helst ett lefvande, längtande bud, +en att famna och älska och trygga sig till. _Han_ skulle komma. Hon +öfverraskade sig ofta med att ej direkt vänta Haqvin; det var inte +alltid honom hon såg böja knä på riddarsed. Det var den gråe mannen. Han +hade en hätta, som fullständigt dolde hufvudet. Aldrig såg hon hans +anletsdrag. Hon log åt sin dåraktiga synvilla och försökte frammana +grefve Haqvins blonda, blåögda typ. + +Mamsell Beat-Sofi spådde henne nu hvarje kväll, att »ett viktigt bref» +snart skulle komma, men om besök hade ödets stjärna aldrig något att +förtälja. + +En dag kom också tillika med farmors bref ännu ett annat från Bragehall. + +Liksom för att samla mod öppnade Gunvor först farmors epistel och läste +vant den stora, klara pikturen. + +»Min kära, lilla flicka! + +När du läser detta, har du väl redan tagit kännedom om Haqvins bref, och +jag blir således den första, som får önska dig lycka och en lång framtid +vid din blifvande makes sida. Om åtta dagar -- julaftonen -- hoppas jag +få omfamna dig här på Bragehall som en liten glad och förhoppningsfull +fästmö. Farfar -- som du händanefter, i likhet med Haqvin, skall kalla +gamle grefven -- längtar mycket att se er, barn, förenade. Hans krafter +äro ej stora. Döden unnade honom blott en kort frist. Vi ha därför redan +utsatt Haqvins och ditt bröllop till den första februari. Strax efter +helgen resa du och jag hem till staden för att iordningsställa +brudutstyrseln. Bröllopet måste dock för gamle grefvens skull hållas på +Bragehall. Det blir också ståtligast. Du får nu resa hit med vår goda +mamsell Beat-Sofi, som ej får lämna dig ensam. Karna skall naturligtvis +också med. Tag rikligt med pälsverk på dig, mitt barn, så att du inte +förkyler dig. + +Af Haqvins skrifvelse ser du, att han redan fått mitt ord på, att du +vill bli hans hustru. Skrif därför endast ett par rader till honom in i +ditt bref till mig. Förlofningskort och ringar äro redan beställda. De +praktiska bestyren sköter gamla farmor som vanligt. Ja, jag skall troget +stå vid din sida, min lilla Gunvor; du kan vara lugn och dansa tryggt på +lifvets röda rosor. Än har du din sant tillgifna farmor + + _Margareta Eiden_.» + +Gunvor vek med darrande, fuktkalla fingrar ihop det styfva brefarket. +Jaså, nu hade farmor förlofvat henne. Allting var ordnadt; hon skulle +endast träda den gyllene ringen på fingret. Det var alldeles som när +farmor till barnbalerna synat af hennes toalett, knäppt ett dyrbart +smycke om hennes hals och sagt: + +-- Så, nu är du färdig! Adjö, mitt barn, roa dig bra! + +Gunvor suckade, och hennes hjärta slog ängslande, hårda slag, när hon nu +slet upp det andra kuvertet. Helt flyktigt hade hon sett på +utanskriften. Haqvins stil föreföll mycket oöfvad och gossaktig, med +långa, skälfvande staplar och svaga, halft utplånade prickar och streck. + +Brefvet lydde: + +»Goda fröken Gunvor! (Det var andra gången Gunvor fått denna spritt nya +titel för borgardöttrar). + +Ehuru er högt ärade fru farmor sagt mig, att hennes unga sondotter vill +lyckliggöra mig med ägandet af sitt rika, varma hjärta, är det dock med +fruktan och oro jag djärfves framträda med min ödmjuka bön att få bli +eder ett trofast stöd och en huld make. Inga ord förmå uttrycka de +känslor, som bestorma mitt bröst vid hoppet att vinna en så fager och +älsklig brud. Hela mitt lif och min lycka lägger jag i edra händer, dyra +fröken Gunvor, och ber eder skänka mig det hulda svar jag innerligt +åtrår. + + Eder vördnadsfullt tillgifne + _Haqvin Brage_.» + +Än en gång läste Gunvor de få raderna. Hon skakade häftigt, nästan +förtvifladt på hufvudet. Det var inte denna förskriftsmässiga, siratligt +affattade förklaring hon längtat efter och drömt om under de långa +aftnarnas ensamhet. Det fanns ingenting af detta, som talade till det, +hvilket i väntan glödde inom henne. Hon frös vid detta fadda ordsvammel, +hjärtefrös, och ändå försökte hon intala sig, att hon var lycklig. Hon +hade ju själf valt. Farmor hade visserligen uttalat en önskan, men valet +hade väl legat i hennes egna händer. + +Å, då måste han vara riddaren -- _måste, måste_! + +Hon brast i en klagande, vilsen gråt, utan att veta hvarför. Farmor hade +ju skrifvit, att hon fortfarande skulle få dansa trygg på lifvets röda +rosor, inte behöfde hon då vara ledsen. Hon torkade bort tårarna, men +hvarje gång hon ånyo läste igenom grefve Haqvins bref, kommo de igen. + +Slutligen slog stämningen om; hennes friska, glada sinne hade ingen +fristad för sorgen, och ju mer hon såg på friarbrefvets skälfvande +staplar, ju lustigare tyckte hon de blefvo. Hon skrattade till sist. Man +kunde väl vara en båld riddare, fast man skref -- uselt. Man kunde väl +älska så där -- så där _varmt_, som hon drömt om, fast det ingenting tog +sig ut på papperet. + +Hon fick en idé, en barnsligt uppsluppen idé! Hon skulle bjuda till att +svara i samma högtrafvande stil, och sedan, när de blifvit gifta, hon +och Haqvin, skulle de få förfärligt roligt åt dessa dråpliga +skrifvelser, ty -- Haqvin kunde väl skämta? Hon hade icke sett det, men +trodde det så visst. Och hon skref, med ögonen lysande af skälmaktighet: + +»Herr grefve! + +Med blyg glädje har jag mottagit edert smickrande anbud, hvilket jag ej +tvekar att besvara med mitt fulla hjärtas ja-ord. Er vördade farfar och +min farmor ha ju redan länge önskat vår förening och därmed åsyftat +bådas vår lycka. Tillåt mig försäkra er, herr grefve, att min högsta +sträfvan hädanefter skall vara att bibehålla eder för mig så dyrbara +kärlek. + + Eder + _Gunvor Eiden_.» + +Hon såg på sitt opus, där hvartenda ord mötte henne som ett +karnevalsupptåg, och det stack till af smärta inom henne. Så skulle det +dock inte ha varit! Det var inte ärligt, detta. Kände han inte det, +månne? + +Också den aftonen spådde mamsell Beat-Sofi henne, men hur hon än lade +»ödets stjärna» och »brudsängen», kom aldrig Gunvors kung med. Han var +alltid ur vägen. + +Mamsell Beat-Sofi försökte prata bort detta faktum med att berätta om +alla de lysande fester Gunvor skulle komma på och alla de vackra +julklappar, som lågo till henne. + +Då afbröt Gunvor plötsligt: + +-- Hvar är min egen kung, Beat-Sofi? + +-- Å, han kommer nog. Se här ha vi hans tankar. + +-- De gå ju dit -- till rutertian: till pengar. + +-- Ja, kors bevars, en får väl tänka på tocket med. + +-- _Först_, kanske? + +-- Men, barn, då, hvad hon ser allvarlig ut! Jag ska' minsann leta upp +kungkrabaten, ska' hon få se, gullängeln. + +-- Nej, Beat-Sofi, det behöfs inte. Han har kommit. Jag är förlofvad med +grefve Haqvin nu, men ingen får veta det än. + +-- Å, hvad säger Gunvor! Blifvande grefvinna! Ja se, en så'n fin herre +ville kanske inte göra sig så gemen och ligga i mina stackars kort, nu, +när han hittat vägen till lilla nådens egen hjärtekammare, det var nog +knuten, förmodade mamsell Beat-Sofi slugt, under det hon hjärtligt +omfamnade Gunvor, som stilla och nästan frånvarande besvarade +smekningen. + + + + + FEMTE KAPITLET. + Dansen går. + + +Ända sedan strax efter julhelgen hade det fejats i alla vinklar och vrår +på det förut så tysta och fridlysta Bragehall. Spindelväfvarna +förpassades ur sina trygga vrår, och grått, ålderstiget damm sopades ut +i stora moln. + +Porträtten i galleriet restaurerades till en del för att ge ökad glans +åt slottet, och ett ungdomsporträtt af Ebba Brahe, hvilket genom +släktskap råkat i Brageättens händer, hängdes främst på »spinnsidan». +Den ståtliga fru Ebba hade här en klänning af gyllenduk, broderad med +våd af guldblommor och äkta pärlor. I ramen hade en senare tid låtit +rita en vers, som en hofpoet tillägnat fröken Ebba: + + En himmel målade + Gud under himlen; + Ögonen af kristall, + Kinderna af morgonrodnad, + Läpparna af rosor, + Munnen af behag. + +Grefve Haqvin hade tänkt sig, att han skulle alludera just på denna +strof för sin unga bruds räkning, när han förde henne in i galleriet. +För öfrigt fann han dessa förberedelser ganska mödosamma; det ständiga +bultandet, filandet och skurandet störde både hans morgonsömn och hans +middagshvila, och ej heller kunde han få ägna sig åt de små backanalier +hans farfar icke hade en aning om; ehuru de ofta bedrefvos just inom det +gamla slottets hedervärda murar, där handtverkare och tjänstfolk från +tidigt på morgonen till sent på kvällen förekommo, upptagna af ett eller +annat i trappuppgångar och förstugor, tordes inte vapenbröderna visa sig +alltför ofta. + +En af dem, den s. k. galne grefven, hade hittat på ett präktigt +tjufpojksstreck för att få ha dessa orgier i fred för upptäckt. + +-- Vi skola allesammans agera den gråe mannen i det förseglade rummet, +hade han föreslagit. + +Ett briljant påhitt! De tre andra unga ädlingarna applåderade, och, fast +Haqvins hjärna var för blöt att kunna taga några initiativ, gick han +villigt in på att låta sig roas, som han visste det brukades i dessa +kretsar. Fyra fotsida, askgråa kåpor hade anskaffats, och »spökena» +smögo gravitetiskt ett efter ett, just som det stora, malmrika tornuret +slagit tolf, upp till det förseglade rummet. Den tunga nyckeln hade +gnisslat svagt ogillande i det rostiga låset, men efter en kort +ansträngning lät den sig vridas om, och dörren gick upp. + +Hurra! De tassade in, tände blindlyktor och sågo sig omkring. Galne +grefven, Eric Gyldenlo, i spetsen. Detta var något för honom! Hade här +kanske förut funnits en dylik vildhjärna, fantasifull, på en gång cynisk +och hård, vek och varmhjärtad, som han var! + +En, som slagit sin ungdoms tempel, där allt godt och rent och högt +bodde, i spillror. En fattig sate hade han blifvit, Eric Gyldenlo, från +att uppfostras som en furste i rikedomens land. Far och mor hade gjort +slut på alltsammans och fallit ifrån i behaglig tid. De hade varit +lifskonstnärer och gjort hvarje dag till en lång fest. Vid deras död +stod Eric plötsligt inför en grå, nykter hvardag. Kunskaper hade han, +men de voro lika oordnade och vildvuxna som ängens blomster. Hur vek han +än var, hade han dock pröfvat en dust med ödet, ty han ville bli »man +och människa», som han uttryckt sig, men ingen hade användning för hans +krafter annat än i societeten. Ingen trodde på att hans fina, smala +händer kunde fatta med fast grepp om något af lifvets nyttiga verktyg. +Han kunde och visste så mycket, men dugde till så litet. Den misstro han +mötte öfverallt frostbrände hans ömtåliga sinne, och allt det vackra och +stora han tänkt och drömt blef till tomma ax. + +I den högsta societeten, där så få sågo till kärnan, blef han däremot +allmänt omtyckt och firad; där hörde han hemma, tyckte man, och ingen +stängde sina dörrar för honom. Herrarna skrattade åt galne grefvens +vilda äfventyr, och damerna ryste -- beundrande, men Eric själf kunde +gripas af bottenlös leda och äckel vid detta lif, hvilket han kände +ruinerade honom till kropp och själ, men som han saknade kraft att +motstå. Malströmmen hade dragit honom in i sin sjudande hvirfvel och +gjort honom till ett flarn, han, som skulle blifvit en Alexander. + +Uppe i det förseglade rummet hade Eric Gyldenlo gjort ett fynd. Några +präktiga dödskallar. En till anskaffades, och alla fyra gjordes till +dryckeshorn på massiv silfverfot. Rummet döptes ofördröjligen till +Monaco, spelbord uppflyttades, allt nattetid. Högryggade stolar med nött +gyllenläder funnos, likaså en hvilbänk med drakhufvuden, snidade i +ebenholts, till underrede. Några tortyrredskap, en skampall och ett +halsjärn blefvo dekoration, och öfver denna underliga inredning lyste +ett dussintal matta, gult glimmande vaxljus från kronan i taket, en +relik från den forna klosterkyrkan. + +Det spelades djärft och pokulerades flitigt häruppe, under det +vinterkölden fäste sitt brokiga ismönster på de blyinfattade rutorna, +och månen försilfrade slätten med bländande glans. Många hedersskulder +gjordes här, som sedan skulle betalas med ett rikt parti, och delar af +gamla, ärevördiga fädernegods pantsattes hänsynslöst för ett förloradt +spel baccarat. + +Den gamle i våningen inunder trodde sin sonson tryggt insomnad, +tjänstfolket vågade sig aldrig hit upp efter mörkrets inbrott, om de ej +tvungos, men det glunkades dock om, att mer än en sett »den gråe mannen» +i morgongryningen lämna slottet eller märkt, hur han strax efter +tolfslaget på natten smugit sig upp till det förseglade rummet. Hade +den, som varseblifvit »spöket», djärfts dröja litet, skulle han fått se +ännu ett par mystiska gestalter, men så mycket mod hade ingen på +Bragehall, där alla uppammats i vidskepelse. + +Haqvins tre vapenbröder hade ridderligt kommit öfverens om, att, när +grefve Brage blifvit gift, skulle de lämna honom i fred. Han var så +hygglig och tam, att han lätt kunde passas in i familjelifvet. Men de +skulle afsluta ungkarlsförlustelserna med en hejsjudundrande svensexa +uppe i sitt Monaco. Det kunde så mycket lättare låta sig göra, som fru +Eiden och den unga bruden först skulle infinna sig själfva bröllopsdagen +på morgonen. + +-- Vi skola lämna Haqvin ifrån oss i någorlunda antagligt skick, lofvade +Eric Gyldenlo skrattande. Vår moderne Tannhäuser må sedan petrificeras +inne i Venusberget. + +Att Haqvin tog afsked af ungkarlsdagarna med en liten fest fann gamle +grefven helt naturligt, och ingen behöfde smyga sig förklädd in i +slottet. De tre stallbröderna kommo uppåkande i en bekväm rack, förspänd +med två magnifika hästar. Eric och baron Edelcrona voro gäster på +Ekholmen hos öfverste Forners son, löjtnanten. Det gick muntert till +redan vid supén, där ungherrarna läto glasen klingande falla till +golfvet, när de efter skålen för framfarna dagar kastade dem öfver +hufvudet. + +Ingen mer än Eric Gyldenlo brydde sig sedan om att taga vidare notis om +dessa glittrande skärfvor, men han stod ett ögonblick och betraktade dem +vemodigt. Var det ej sitt eget lif han här såg passera revy? Först hade +det bjudits honom skummande champagne i festens bräddade kristallglas, +och nu -- var det endast obrukbara, falskt blänkande glasbitar kvar. + +Han kastade hufvudet tillbaka, och det flög ett bittert, hårdt drag +öfver hans mörkhyade vackra ansikte. Det finge gå som det kunde och +ville. Han skulle dock bli trogen sitt valspråk: »Lefve lifvet!» + +Och med ett cyniskt, skrattretande infall sällade han sig till de andra, +som nu drucko ur massiva silfverbägare, krönta med Bragevapnet. Han +räckte fram en tom bägare för att få den fylld och höjde den sedan med +en öfvermodig gest, hvarefter han började citera en af Stagnelius' +visor. Det var en underlig, lidelsefull glöd i hans röst, denna stämma +med de tusen tonfallen, som dårat och lockat så många, och de tre, som +nyss larmat omkring honom, lyssnade nu tysta till de lösryckta strofer, +han slungade ut för att bedraga sig själf och andra på hvad han begärde +af ödet: + + »Hur skön går ej solen ur böljorna opp! + Hur skimrar ej guldet på klippornas topp! + Hur mysa ej kring mig, hvart ögat jag vänder, + elysiska parker, förtrollade länder. + + Jag kan icke trifvas i dälderna här: + hvar blomma, hvar buske jag känner ju där! + Nej, ut i det vida med brinnande ifver, + en underbar trånad, en trollkraft mig drifver. + + Ty fattar jag stafven med längtande hand + att vandra, en främling, i aflägsna land, + och ömkar den arme, som dömdes af ödet + att dricka i stillhet det hembryggda mjödet. + + Jag Rhenflodens vinrika stränder vill se; + mig Galliens drufva sin nektar skall ge, + och hon, som på Malagarankorna sitter, + och Port-drufvan, älskad af handlande britter. + + Fritt andra må dväljas i hembygdens tjäll + från lefnadens morgon till lefnadens kväll, + fritt smeke de hustrun, som upphört att smila, + och vagge den gråtande ungen till hvila. + + Iberiens mö, i en glimmande krans, + skall dansa för mig sin förföriska dans, + skall löna med sällhet min diktade smärta, + och svartsjukans dolkar ej träffa mitt hjärta» + + * * * * * + +-- En trosbekännelse, så god som någon, inföll löjtnant Forner, men nu +är midnattstimmen slagen, och Monaco väntar. + +Det blef plötsligt tyst i de höga salarna, och de fyra kamraterna smögo +ljudlöst uppför trappan, nu mattbelagd, och in i nästet, där ljusen +tändes och dödskallarna fylldes af vinets purpurströmmar. + +-- En skall spelas öfverbord och en skall drickas under bordet, lydde +Eric Gyldenlos råa kommando. + +-- Akta dig, det kan bli du själf, som får böta för dina ord, sade baron +Edelcrona. + +-- Än sen! Den som sig i leken ger, får leken tåla. Men Haqvin få vi se +upp med. Han är Daniel i lejonkulan. + +Vid tretiden på morgonen bröt man ändtligen upp. Eric bars ned i släden; +en tung kropp, ett redlöst dinglande hufvud. Han hade också spelat med +otur hela tiden, men, som Forner uttryckte sig: »Där ingenting finnes +att taga, har kejsaren förlorat sin rätt». + +Haqvin hängde upp den gammalmodiga, kvarterslånga nyckeln till dess +tusculum bland de andra nycklarna i förstugan och sköt för dörrens korta +bommar, hvilka liknade väldiga sigill. Troligen skulle han aldrig mera +komma dit upp, tänkte han. Den oreda gillebröderna lämnat efter sig +skulle nu ostörd få förmultna. Ingen skulle tänka vidare på det +förseglade rummet. Sin gråa kåpa brände han för all säkerhets skull upp. +De andra togo sina med, minnet af ungdomsdårskaperna var mycket lätt +utplånadt, tänkte han. Han skulle inte sakna de glada festerna. Nu finge +han annat att tänka på: sitt namns upprättande till glans och makt, och +dessutom ville han föra ett i allo behagligt lif efter sitt stånds +fordringar. Det föll honom aldrig in att så här i ensamheten säga »vi», +när han grundlade sina framtidsplaner. Han hade aldrig föreställt sig +att Gunvor kunde ha egna åsikter eller ens önskningar. Så snäll och +hygglig som han visste sig vara, kunde hon väl i allt rätta sig efter +honom, husets herre. Och naturligtvis skulle hon skänka honom en son, ty +fastän fideikommissbrefvet innehöll den bestämmelsen, att godset också +»af nöd och tvång på spinnsidan öfvergå måtte», hoppades han, att detta +ej blefve fallet. Det var alltid dumt, när fruntimmer kommo till styret. +I sin outvecklade, naiva hjärna gjorde han upp Gunvors och sin framtid +som händelserna i en sedolärande barnbok. Han var van vid att allt utan +bråk och besvär gick honom väl i händer. Tjänstfolket hade alltid lydt +hans minsta vink, och farfadern var också tämligen eftergifven. Haqvin +blef för resten sällan obehagligt fordrande eller uppbragt; en +fettbildande flegma utmärkte hela hans personlighet, men de få gånger +han råkat ur jämvikt var han som en retad tjur. + + * * * * * + +Bröllopsdagen uppgick bländande klar, och omhvärfd af gyllene +solstrålsknippen åkte Gunvor till sitt blifvande hem. Snön låg som en +skir, gnistrande slöja öfver fälten, och rimfrosten hade spunnit fina +filigransprydnader mellan de knöliga pilarnas utsträckta grenar. I kapp +med några tröga och lata sparfvar flög en munter stare, alldeles säkert +den första och ett mycket för tidigt vårbud, som en vacker dag skulle +hittas ihjälfrusen vid skogsbrynet. Den lilla käcka staren var mycket +för sangvinisk och lifslysten; sådant dräper frosten. + +Gunvors drömmande, djupa blick följde fåglarnas flykt, men hon tänkte +ingenting särskildt. Vingarnas lek i solskenet födde inga önskningar +inom henne, ty hon visste, att om några dagar skulle också hon få flyga +ut i en leende, bländande värld. I sina korta, ofta mycket tröttande och +fraserande bref hade Haqvin nästan alltid talat om Stockholmsresan strax +efter bröllopshögtidligheterna, och Gunvor gladde sig barnsligt åt alla +de lysande fester, hon skulle få vara med om. Haqvin brukade -- +skämtsamt som hon trodde -- skrifva: »Min älskade unga grefvinna», och, +ehuru Gunvor ej synnerligen brydde sig om s. k. stora namn, tyckte hon +det lät bra. Framför allt njöt hon af att ej längre behöfva räknas till +de förläget rodnande och nigande små flickorna, som man skickade bort +från hvarje allvarligt samtal, hvarje verkligt intresse. + +Under julhelgen hade hon märkt ett och annat hos Haqvin, som kommit +hennes känslor att kylas af, och mer än en gång hade hon skyggat +tillbaka för hans dumma högmod och tomma tankevärld. Men rädsla för +farmoderns stränga blick och energiskt hårda mun hade afhållit henne +från att säga något. Först när hon en dag till svar på ett långt, varmt +bref, fullt af frågor i olika ämnen, rikt på fantasier och drömmar, +erhållit ett absolut oförstående svar, först då gick hon till farmor. + +Hon lade armarna om hennes hals och hviskade ängsligt: + +-- Farmor, jag är rädd att jag misstagit mig på mig själf. Jag _kan_ +visst inte hålla af Haqvin som jag trodde. + +-- Griller, mitt barn! Moderna idéer! Hvar har du insupit dem? Du håller +tillräckligt af honom för att bli en god och bra liten hustru. Ingen +kräfver storverk af en sådan där liten fågelunge. Var du glad åt ditt +vackra bo. + +-- Men ett samlif utan kärlek och förstående, farmor, det ... + +-- Hvar har du fått så granna ord från? Förstående, det tror du man får +i lifvet? Nej, min flicka! Och kärlek! ... Har du sett altarljus tända i +hvardagslag? Så är det också med kärleken. De flesta få aldrig se den +annat än som ett halft nedbrunnet kronljus. + +-- Då är visst mörkret bättre. + +-- Du vet inte hvad du säger, Gunvor. Men däremot veta både du och jag, +att det om söndag lyses ut för dig och Haqvin, och att det vore en +komplett skandal att nu för idel barnsliga fantasifosters skull göra om +saken. Det vore också att döda gamle grefven. + +-- _Han_ har lifvet bakom sig. + +-- Jag känner inte igen dig, Gunvor. Därför att ett bref från din +fästman inte faller dig i smaken, blir du bitter och underlig. Akta dig +för att ha en så vacklande och lättstött karaktär, min flicka! Kom ihåg: +du har handlat af fritt val. Och om jag fruktat eller förutsett, att det +skulle bli till olycka för dig, kan du väl förstå, att jag förhindrat +det. Litar du inte längre på farmors omdöme, barn, när svek det dig? + +Gunvor kunde ingenting svara; besegrad, öfverväldigad af rörelse, grät +hon sig trött i den gamlas famn, men det moln, som gått öfver hennes +lyckosol, ville ej helt låta skingra sig. + +I dag, på bröllopsdagen, tänkte hon därför minst på brudgummen; det +föreföll henne, som om han nästan störande ingrep i stämmingen, och ändå +var han henne långt ifrån motbjudande. Hon skulle gärna lagt sin hand i +hans och gått med honom ut i världen -- en tid, flere år kanske, men nu +gällde det att bli hans för _hela_ lifvet; i lust och nöd skulle de +förbli ett. Hon ryste ofrivilligt och slöt ögonen, men öppnade dem igen, +ty nu gnisslade slädens medar mot slottsbrons järnkrampor. + +Tätt framför Gunvor låg Bragehall, festsmyckadt, solbegjutet, med +vimplar och flaggor vajande från alla tornen och med portalen förvandlad +till en äreport af grönt och snödroppar. Godsets barn hade samlats för +att redan nu få se en skymt af bruden. De stodo där med stirrande ögon +och fingrarna i munnen. + +Grefve Haqvin kom raskt nedför trappan och lyfte sin brud ur släden. Hon +kände, hur hans arm fast slöt sig omkring hennes lif. Det låg en +rättmätig, nästan brutal kraft i denna smekning, som hon ej förstod, men +ej heller vågade invända något emot. Han släppte henne också genast för +att erbjuda sin arm åt fru Eiden, hvilken med betjäntens och Karnas +hjälp ändtligen praktiserat sig ur de skyddande fällarna och +reskapporna. + +-- Hur är det med farfar i dag, Haqvin? var hennes första fråga. + +-- Jo, tack, han förefaller ovanligt kry. + +-- Det är glädjen öfver er lycka, barn. Gud vare lof, att han fick +upplefva den! Så, Haqvin, lämna nu Gunvor och mig. Du får inte se din +brud förrän vid själfva vigseln. Enligt gammaldags sed skall jag leda +henne fram till altaret, och din farfar leder dig. Låt hälsa honom, att +han kan vänta mig, så snart jag hvilat litet. Au revoir, min gosse! + +Haqvin bugade sig djupt. Sedan vände han sig mot Gunvor och ville kyssa +henne, men hon drog sig hastigt tillbaka och räckte honom blott vänligt +handen. + +-- Hvad var detta för pryderi, Gunvor? frågade farmor skämtsamt men +bestämdt, så fort de kommo in på sina rum; hvarför undandrog du dig +Haqvins kyss? Du vet väl, att en man har rättighet att fordra sina +smekningar gengäldade af sin hustru. + +-- Jag är inte hans hustru än. + +Gunvor letade nervöst i resväskan efter något, men hon hade glömt hvad. + +Farmor stod plötsligt rak och spänstig, med högburet hufvud framför +henne. Hon lade sin stora, fasta, hvita hand på hennes arm och sade +dämpadt: + +-- Barn, gå aldrig utomkring något, som du _bör_ igenom. Se aldrig +skyggt åt sidan utan rakt mot målet. Om några timmar är du Haqvin Brages +hustru. Nu först, på din egen bröllopsdag, vill jag säga dig, hvad de +orden ha för klang i mina öron. De ljödo en gång som lifvets högsta +lycka för din gamla farmor, Gunvor. Haqvin Brages hustru! I femtio år -- +en människoålder -- har jag burit sorg öfver mina jordade ljusa drömmar. +I femtio år har jag gått rak och stolt bland människor, varit hustru och +mor, utan att ens en dag uppge mina plikter, men hela tiden, år efter +år, ljöd det inom mig som begrafningsklockor: Aldrig -- aldrig Haqvin +Brages hustru. Nu ändtligen skola vi båda gamla gå mot altaret, men +endast i fars och mors ställe. Vi skola stanna ett par steg från +kullerstolarna och se på, hur våra barn förenas till den lycka vi aldrig +fått njuta, men när ni, du och Haqvin, lagt edra händer i hvarandras, +skall jag först förstå meningen med mitt långa, genomkämpade lif, och +jag skall vara glad, att jag haft styrka att aldrig gå utomkring. + +-- Farmor! -- Gunvor såg ej upp. -- Efter hvad jag nu hört, förstår jag +så mycket -- men jag kan inte tacka dig för att du fört mig till +Bragehall. Inte var det _min_ framtidslycka du ifrigast åtrådde? + +Fru Eidens hand gled ned från sondotterns arm. + +-- Du tviflar på mycket nu för tiden, Gunvor, också på min kärlek. Men +lika godt, jag står ändå troget vid din sida. Det är inte tack jag +kräfver af dig, det är _mod_. + +-- Till hvad? + +-- Till _allt_. + +-- Skall allvaret börja nu då? + +-- Det beror på dig själf. + +-- Jag vill bara ha glädje och -- frihet. + +-- Frihet? Hvad menar du med det? + +-- Jag vill skratta högt. Jag vill sjunga och dansa, göra godt på mitt +eget sätt -- ta hela världen i famn -- och värma den med min röda fröjd. + +-- Inte så exalterad, Gunvor! Men visst skall du roa dig. Din man lär +inte neka sin lilla grefvinna något. + +Gunvor kastade i barnsligt trots hufvudet tillbaka. + +-- Han neka! Jag är ju rik. + +-- Visserligen, men hädanefter är det din man, som disponerar dina +pengar. + +-- Tills jag blir myndig då. + +-- En gift kvinna blir aldrig myndig. Visste du inte det? + +-- Nej, svarade Gunvor sakta, och hon blef mycket blek. Jag vet nog +ingenting annat än att jag skall giftas bort. + +Fru Eiden erinrade sig plötsligt sin egen liknelse om ädelt vildt, och +hon vände sig om för att dölja sin rörelse. Stackars lilla hind! Inte +hade hon velat vara med om att inringa den, men det fanns intet val. Man +lefver icke ett helt lif i ångest och saknad, utan att slutligen taga +upprättelse, _om_ den bjudes. + + * * * * * + +Några timmar senare var hela det gamla slottet upplyst som ett strålande +fepalats, och ett ekande sorl af röster ljöd oafbrutet i de stora, djupa +salarna, i förstugor och korridorer. En sådan talrik skara lysande +gäster hade icke i mannaminne varit sedd på Bragehall. + +Den omedelbart efter vigseln serverade bröllopsmiddagen var nyss +afslutad; den hade varit ett kulinariskt mästerverk, och man reste sig +skinande och belåten från bordet för att göra en kort paus, innan kronan +dansades af bruden. + +Hela festvåningen var eklärerad; endast den korta vindeltrappan upp till +det förseglade rummet låg i mörker, då däremot den intill korridoren +gränsande riddarsalen var ett strålande ljushaf. + +Ungdomen såg på det nybonade golfvet och längtade efter morgondagens +bal. De unga flickorna sörjde endast öfver ett: den förnämste och +outtröttligaste kavaljeren komme att saknas då, liksom nu på själfva +bröllopet: Eric Gyldenlo reste utrikes redan i afton. + +-- Hvar har den galningen fått reskassa ifrån? undrade löjtnant Forner. +Han väckte mig helt enkelt i morse med de orden: Tack för den här tiden! +I dag går jag till skogs och ångrar, i kväll far jag ut i världen och +syndar. Hälsa Edelcrona. Så var han weg. + +-- Ja, det är likt honom. Han lånar af Gud och hela världen utan att +likvidera. En gång, när jag var hos honom, byggde han ett korthus af +skuldsedlar och skrattade åt sitt påhitt, men när det rasade, lade han +hufvudet ned mot hela den eländiga bråten och grät hejdlöst. + +-- I dag drifver han omkring i skogarna i sin askfärgade spökkåpa. +Löjlig idé! + +-- Bäst kanske, att han blef borta från ståten. Ingen vet, hvad han tar +sig till. För att tala om något annat: Haqvin har haft en förbaskad tur. + +-- Ja, hon är en riktig liten älfva. + +-- Guld, purt guld, hela flickan, ovanligt reel vara. + +-- Ja, i vinter kan det löna sig att ligga i Stockholm. Haqvin kan nog +vara af med några hundralappar emellanåt. Man får ju som ersättning ta +honom med på en och annan gask. + +-- Klart -- och se ut som ett snöhvitt lamm inför unga grefvinnan! + +-- Natürlich! Här ha vi för resten de nygifta. De tänka visst tråda +dansen. + +En smekande, mjuk vals spelades upp. Det skulle bli aftonens enda dans +utom ringdansen omkring bruden. Musiken verkade elektriserande på nyss +dufna sinnen, och paren hvirflade som lätta, skiftande festbloss om +hvarandra på det glatta golfvet. + +Utanför fönstren stod en kompakt folkmängd, hvilken rikligen trakterats +med öl och mat, och försökte uppfånga en skymt af de höga herrskapen. De +blyinfattade fasettrutorna dolde emellertid troget det mesta innanför +sina dunkla glas, men skenet från riddarsalens hundratals ljus kunde de +dock njuta af. + +När valsen var slut, gingo Haqvin och Gunvor arm i arm ut på balkongen +för att visa sig för de underlydande. Ett skallande, fyrfaldigt hurra +hälsade dem, och dämpade utrop om hur vacker bruden var hördes. + +Gunvor stod och såg på alla dessa, unga och gamla, små och stora, och +med ett innerligt hänfördt uttryck lutade hon sig mot Haqvin och +hviskade: + +-- Å du, det är ändå härligt att kunna hjälpa och glädja så många. Ingen +skall förgäfves vända sig till oss, säg? + +Han svarade, som han fann det både bekvämast och roligast, med en kyss +och ett: + +-- Du är så söt! + +Hon lät sitt hufvud hvila kvar mot hans skuldra ännu när de vände sig om +mot riddarsalen, ty hennes tankar voro kvar hos dem därnere, och hon +drömde storhetsdrömmar om den lycka hon skulle sprida omkring sig. Ingen +nöd och ingen sorg mera på Bragehall, alla vissa om att få tröst och +stöd hos Haqvin och henne. Å, hon var ändå lycklig, hon, som kunde ge så +mycket! + +Plötsligt ryckte hon till och blef alldeles stel af förlamande fasa. +Hennes ögon stirrade vildt och ett halfkväfdt ångestrop trängde öfver +hennes skälfvande läppar. + +Haqvin, som sett åt annat håll, vände sig nu och lutade sig ned mot +henne. + +-- Hvad är det, Gunvor? + +-- Låt oss gå -- gå härifrån, bad hon. + +-- Har någonting skrämt dig, du ser ju alldeles förstörd ut. + +-- Jag vill inte -- vill inte vara härinne. + +-- Du såg väl aldrig ett spöke heller. + +Haqvin skrattade litet forceradt. Han var inte själf fri från +vidskepelse. + +I detsamma ljöd ett förfäradt skrik från någon bland folket, hvilket +nyss uteslutande och liksom fånget i en blick sett upp mot fönstren. + +Haqvin gick ut på balkongen. Ett par af bröllopsgästerna följde honom, +däribland löjtnant Forner, som ropade ned: + +-- Hvad är det, godt folk! + +Det var nästan hemskt tyst nu därnere, men en röst svarade slutligen: + +-- Hanna Per Svens säger, att hon tydligt såg den grå mannen, och han +varslar för olycka, han. + +-- Skrock! Dansa ni och var glada igen. Er husbonde uppmanar er att inte +låta ölet surna i tunnorna. Först kan ni dock hurra än en gång. Ty vi +ska dansa kronan af bruden. + +Han drog därefter raskt Haqvin med sig fram till Gunvor, som stod litet +afsides från de andra och liksom fascinerad stirrade ut mot korridoren +och vindeltrappans mörka sväng. + +-- Grefvinnan skall inte vara ängslig för »spöket», förklarade han +öfvertygande. Såg ni honom där i korridoren, slottets olycksande, den +grå mannen? + +-- Ja, fullt tydligt. + +-- Det betviflar jag ingalunda, men tillfälligtvis vet jag, hvem han +var. Har inte grefvinnan hört talas om Erik Gyldenlo, den galne grefven? +Till ett karnevalsupptåg lät han göra sig en sådan där spökdräkt och har +just i dag promenerat till skogs i den. Han skulle ha rest söderut med +tåget i afton, men har naturligtvis försummat tiden. Nu roade det väl +honom att se litet af ståten och på samma gång ställa till ett spratt. +Det är den enkla verkligheten. Och nu tillåter kanske grefvinnan, att +jag sammankallar de unga damerna, hvilka äro ifriga att se, hvem som får +den åtrådda kronan. + +Gunvor biföll med ett matt leende. + +-- Erik Gyldenlo, om honom har du aldrig talat, sade hon till Haqvin. + +-- Nej, han är just ingen värderik bekantskap. + +Ringen slöts nu omkring bruden, som allvarlig och med ett frånvarande +uttryck lät sig svingas rundt. + +Naturligtvis var det dumt, men hon kunde inte låta bli att tänka på +mamsell Beat-Sofis spådom om honom, som skulle komma midt under festens +jubel och sorgsen smyga sig bort igen, trots att han var den rätte. Eric +Gyldenlo! Hon upprepade namnet inom sig med ett underligt smekande +välbehag. + + + + + SJÄTTE KAPITLET. + Alla de rosor röda. + + +De lyckobringande risgrynen smattrade mot kupéfönstren, när grefve +Haqvin Brage och hans unga grefvinna andra dagen efter vigseln anträdde +sin färd till Stockholm. Hurraropen ljödo metallklart friska och starka +upp mot den klara, kyliga luften. Skratt och prat och hälsningar till +vänner och bekanta ville aldrig taga slut. + +Märta Edelcrona, en liflig brunett, som Gunvor redan hunnit bli intim +med, då de voro jämnåriga, och Märta dessutom besjälades af samma +lifsglädje och samma filantropiska syften som Gunvor, stod närmast +vagnens fotsteg och talade lågt med unga grefvinnan. + +-- Det är skada, att du inte bland dina uppvaktande kavaljerer får räkna +Eric Gyldenlo, sade hon plötsligt. De hade ofta talat om honom under +dessa dagar, och Gunvor kände till Märtas varma tycke för den +excentriske grefven. + +Just när tåget ringde till afgång och hon måste värja sig för ännu en +salfva smattrande risgryn, lutade Gunvor sig ned mot Märta och hviskade +skälmskt: + +-- Så snart han, den oemotståndlige, kommer hem, skall jag be Haqvin +bjuda honom till Bragehall; du blir samtidigt min gäst, Märta. + +-- Det är långt dit -- ett år minst. + +-- Hvad gör det, när man väntar på den rätte! + +Gunvor visste ej själf af, att hennes röst fick en underström af vemod, +men ansiktet förblef dock allvarligt, ännu när tåget gled ut på linjen, +följdt af bröllopsgästernas dånande: + +-- Lefve brudparet -- länge lefve det! + +-- Kom, Gunvor! Om du står längre vid det öppna fönstret, förkyler du +dig, sade Haqvin och lade viktigt beskyddande armen om henne. + +Han drog upp fönstret, och hon tog plats vid det. Han satte sig midt +emot och kväfde genom ett omsorgsfullt strykande af mustascherna en +gäspning. + +-- Är du trött? frågade hon vänligt. + +-- Å ja, de här dagarna med sitt ständiga festande ha varit tämligen +ansträngande. Får jag inte lägga kuddarna i ordning åt dig, så kan du +hvila litet, sofva en stund; det förkortar alltid tiden. + +-- Jag är inte sömnig; det är så roligt att se ut. + +-- Tycker du! + +Än en gång strökos mustascherna med den fina, vårdade handen och +näsvingarna vidgades betänkligt. + +-- Din stackare! -- Gunvor skrattade -- Sof du, annars falla visst +ögonen igen af sig själfva. + +-- Tillåter du? frågade han lättad. + +-- Ja visst, bara jag slipper. + +De hade tagit enskild kupé för att slippa bli störda under den långa +resan. + +Haqvin beredde sig därför på en grundlig hvila och gjorde det så bekvämt +som möjligt för sig på soffan midt emot Gunvor. I själfva verket tyckte +han ej, att han behöfde genera sig för henne nu, sedan hon blifvit hans +hustru, men litet fraser finge han väl dock hålla ut med tills vidare. +Farmor Eiden hade också energiskt bestämdt, att »barnet» ej alltför +brådstörtadt skulle invigas i äktenskapets mysterier. »Låt henne ha fred +under bröllopshögtidligheterna,» hade den gamla frun sagt helt rakt på +sak. + +Det hade också på Bragehall funnits tillräckligt godt utrymme att inreda +ett sofrum i grefvinnans enskilda våning, och Haqvin hade bibehållit +sitt. I Stockholm var det en annan sak, där skulle de ha en mindre +våning. Då farmor stannade på Bragehall, hade mamsell Beat-Sofi fått +följa med unga grefvinnan. Karna var också med som kammarjungfru. Fru +Eiden ville inte lämna sin sondotter »vind för våg», som hon sade sig +med en underligt ringaktande blick på grefve Haqvins porträtt. Att hon +som en liten oerfaren, nöjeslysten och varmhjärtad flicka skulle på egen +hand göra bekantskap både med äktenskapet och societeten, ansåg hon sig +ej kunna förhindra. Det var lifvets gång. Men när barnet längtade efter +någon att tyst gråta ut hos eller trygga sig till, skulle hon ha de +gamla, tillgifna tjänarinnorna, som bara tröstade och smekte, men aldrig +förde ett förtroende vidare. + +-- Jag får väl en godnattkyss, sade Haqvin, när han lagt sig. + +Gunvor böjde sig ned och kysste honom lätt på pannan. + +-- Inte mer än så, Fagerlin? + +Det smeknamnet hade grefven läst sig till i sina romaner och beslutit +adoptera. När han nu kände hennes varma, mjuka kropp så nära sig, den +svaga violdoften från hennes kläder, tryckningen af hennes lilla, hvita +hand mot sin arm, kunde han ej låta bli att draga henne intill sig och +våldsamt, gång på gång kyssa hennes svala, lena mun och hennes kinder, +hvilka voro som friska rosenblad. Han låg där som en pascha och njöt af +sin lefvande egendom och märkte ej, hur hon blef pinsamt röd och +förlägen sökte draga sig ur hans famn. Halft sömndrucken hviskade han +ord i hennes öra, hvilka hon ej förstod, men som ändå ängslade henne. +När hans händer ej ville släppa henne och hans kyssar allt hetare stucko +i hennes hud, sade hon slutligen ångestfullt: + +-- Snälle Haqvin, låt mig vara nu. Jag är inte alls van vid sådant här. +Jag -- jag är rädd. + +Hon hade en instinktmässig känsla af att hennes ord läto dumma och +skämdes öfver dem, men hon kämpade lika fullt för att bli fri. + +-- Inte är väl lilla Fagerlin rädd för sin egen man? + +Det var något på en gång rusigt och klibbigt både i hans ord och blick, +och Gunvor vände häftigt bort ansiktet. + +-- Se så! -- Han tog om hennes hufvud och vände det till sig igen, i det +hans händer lade sig som ram kring hennes mjuka kinder. -- Jag kysser +min hustru så mycket jag vill, förstår du. Du är inte van, det är klart! +Jag skall vänja dig! Men kära Gunvor, gråter du? -- Han släppte henne +tvärt och tillade vresigt: -- Jag trodde, att du var ett förståndigt +fruntimmer, som lämnat tårarna kvar i barnkammaren. Det borde din farmor +lärt dig. + +Gunvor brusade upp. + +-- Hon anade nog inte, att du skulle förgå dig mot mig. + +-- Förgå? -- Han reste sig makligt på armbågen. Så skrattade han ett +kluckande skratt. -- Man har alltid sagt, att jag var dum, men du är +visst dummare, lilla söta Fagerlin. Och det skadar inte: hustrun skall +vara sin man underdånig. Nu skall du i alla fall inte vara ledsen, min +unga grefvinna, för nu skall du få sitta och titta ut bäst du vill. Jag +skall sofva. + +Han nickade vänligt, en smula öfverlägset åt henne, men Gunvor satt stel +och oåtkomlig i soffhörnet, ett trotsigt, uppretadt barn, som hvälfde en +massa underliga, förvirrade planer om flykt och hämnd i sin sagofyllda +hjärna. Att skrifva till farmor och beklaga sig skulle hon aldrig +förmått -- inte ens som barn hade Gunvor skvallrat -- och dessutom var +det något, som sade henne, att farmor skulle varit alldeles oförstående. +Det var många nya, sällsamt frågande och forskande tankar, som strömmade +in på henne, medan hon satt här och stred sin första ensamma strid. Så +småningom blef hon lugnare, och när hon nu ånyo granskade Haqvins +uppförande, fick hon det till, att han visserligen varit »oförsvarligt +hårdhändt» men dock inte menat illa med henne. Det han sagt om hustruns +underdånighet sårade henne däremot fortfarande, men för detta hjälpte ej +flykt; hon skulle i stället visa honom, visa dem alla, att hon i alla +fall ej var ett så lättuktadt barn. + +Haqvin sof lugnt, drog djupa, kraftiga andetag och höll munnen +halföppen. Då och då snarkade han till af välbehag. Ansiktet, isynnerhet +pannan, blef matt skinande under sömnen och det tunna, omsorgsfullt +kammade håret reste sig i två testar, en på hvardera sidan om den breda +benan. Hela hans aristokratiska elegans blef liksom utplånad i den +ställning han nu intog, och Gunvor, som ett par sekunder betraktat +honom, tyckte plötsligt, att han i denna intima situation blef en +främling för henne. Hon rodnade så, att det brände i kinderna, när hon +tänkte på deras gemensamma sängkammare uppe i Stockholm och på, att +denna tungt hvilande gestalt med det slappa ansiktsuttrycket var den, +som stod henne närmast i världen; det var om honom och henne, prästen +sagt: »Så äro ni då icke längre två, utan ett kött.» Hon ryste för de +sista orden på ett annat sätt nu efter scenen med sin man, än när hon +vid sin ridderlige brudgums sida böjt knä vid det blomstersmyckade +altaret, omgifvet af en festprydd skara gäster. Det hade varit så +vackert och stämningsfullt alltsammans; som på smekande rytmiska vågor +hade hon glidit fram genom ceremonien och hade nästan tyckt, att det var +som en barndomsaningens änglakör, när de hvitklädda skolbarnen sjöngo: + + »O gud, välsigna dessa hjärtan, + helga dessa vänners band! ...» + +Så hade psalmen tonat; Gunvor mindes den ord för ord: + + »... vara _allt_ i lust och nöd, + vara _ett_ i lif och död.» + +Också nu verkade den rogifvande på henne. Hon slöt ögonen och lutade +trött hufvudet mot den blekskära, pösande sidenkudden. Nöd! Ja, den +skulle aldrig komma till dem, och då borde det väl ej vara svårt att se +glädjen som daglig gäst. Hela hennes dag skulle ju utfyllas af angenäma +sysselsättningar, och på kvällen hade de stora världens nöjen. Stora +världen, det lät så mäktigt och vidtomfattande! Hvad hon skulle få lära +sig mycket godt och ädelt i dessa kretsar, där börd och bildning +parades! Och hvad glädjen där skulle vara fin och äkta; ingenting +smutsigt eller fult kunde väl rymmas i ett så stolt och fordrande +begrepp som -- _stora världen_. + +-- Å, hvad det snöar, nu måtte det visst tänka bli vinter på fullt +allvar, fast vi redan hunnit till slutet af februari. + +Unga grefvinnan Brage satte sig bekvämt tillrätta i den mjuka soffan, +som så lockande erbjöd sin sammetslena, röda schagg. -- + + * * * * * + +Alldeles i närheten af deras bostad hade Gunvor strax vid sin ankomst +till hufvudstaden upptäckt ett ganska anspråkslöst, men hemtrefligt +konditori, och där brukade hon allt som oftast titta in för att få någon +förfriskning, innan hon gick på visiter. »Mamsellen» där hade blifvit en +af hennes favoriter. Hon hade helt öppet berättat, att hon förut en kort +tid stått i cigarrhandel, men omöjligt kunnat trifvas. Amelie Sterner +var ett par, tre år äldre än Gunvor. Hennes vackra, bleka ansikte +upplystes af ett par underbara ögon; den slanka gestalten var spädlemmad +som ett barns och smidigt mjuk med ett egendomligt varmt behag i hvarje +rörelse. Leendet kring den något trötta munnen med de fint skurna, +mattröda läpparna var oftast vemodigt men kunde ibland bli gladt och +ljust. + +-- En kopp choklad och litet färska bakelser, snälla mamsell, bad Gunvor +vänligt. När det ej var flere kunder inne, och hon själf var meddelsam, +hörde det till Gunvors små, extra förströelser att prata med Amelie. -- +Det är verkligen ett riktigt chokladväder i dag, och det är kallt, fast +man åker. + +-- Tycker grefvinnan? Jag är norrländska och håller så mycket af snön, +men här kommer jag sällan ut och får njuta af den. Jag är så ensam -- +nu. Det sista kom tvekande och djupt sorgset. + +Gunvor betraktade henne intresserad. Hon var obetänksam, varmhjärtad och +impulsiv, unga grefvinnan. Ännu hade hon ej lärt sig att hålla måtta med +känslor och dölja intryck. Visserligen hade det redan förekommit +åtskilliga missräkningar och felslagna förhoppningar under hennes korta +Stockholmssejour, men det fordras ganska mycket, innan ett bortskämdt +lyckligt barn hinner uppfostras till en allvarlig, pröfvande kvinna. Nu +satt hon där i sin skiftande plyschdräkt med garnityr af äkta hermelin +och sin djärfva amazonhatt, monterad med en massa dyrbara, hvita plymer, +satt deltagande och ändå säker att kunna trösta. Så rik, som hon var, +fanns väl ingenting omöjligt. Hon lade med en käck åtbörd sin portmonnä +af krokodilskinn ifrån sig på bordet. Den liksom dansade ur hennes hand +af glädje att kanske få öppnas till ett godt ändamål. + +-- Vill mamsell vara snäll och låta min kusk få något -- hvad han vill +ha -- då sitter jag tryggare, sade hon plötsligt. + +Amelie styrde raskt om detta, och när hon kom in igen, fortsatte Gunvor +det påbörjade ämnet genom att fråga: + +-- Har ni mist någon kär anhörig, eftersom ni säger, att ni är så ensam +_nu_? + +-- Nej, jag har inga anhöriga, men -- jag hade en vän. + +-- En -- en flickvän. + +-- Nej. + +-- Är han död? + +-- Ja, för mig, fru grefvinna. + +-- Å, han kommer nog igen -- hoppas ni inte det ibland? + +-- Jo. + +-- Ja, se, det visste jag. Tala om för mig, när han kommer; jag skall +gärna ställa till bröllop. + +-- Å, grefvinnan misstar sig, det ... Amelie tystnade och blef blodröd. +Hvarför hade hon gifvit denna förnäma främling, en af _hans_ jämlikar, +sin hemlighet. Var det därför, att hon lockade så vänligt med sin klara, +mjuka stämma, och därför att Amelie eljest alltid måste pressa smärtan +fast inom sig, den gnagande ångesten öfver att _han_, som utgjort hennes +korta, otillåtna, men så härliga lyckodröm, rest utan ett ord till +farväl, och förgäfves hade hon väntat bud eller bref. Han hade väl +»lekt», som det glada uttrycket löd, med den lilla cigarrflickan, +»lekt»; den leken skulle visst ge henne döden. + +Ett par kunder kommo in, och Amelie expedierade dem artigt. När de gått, +reste Gunvor sig och kom lifligt fram till disken. Hennes ögon strålade +af den oförvägna idé, hvilken plötsligt runnit upp i hennes hjärna. + +-- Är ni ledig om söndag eftermiddag? frågade hon. + +-- Ja, från fyra till sju. + +-- Ni åker skidor, förstås. + +-- Ja-a. -- Amelie kunde ej hindra att en glimt af skälfvande glädje +upplyste hennes ansikte, och ändå var det ju omöjligt, alldeles omöjligt +... + +-- Då ska vi båda åka tillsammans en timme före min middag. Ni vet, hvar +jag bor. Möt mig där utanför strax efter fyra. Adjö så länge! + +Unga grefvinnan skyndade ut; hon ville ej bli vare sig tackad eller +blygt motsagd. + +Hon var alldeles oemotståndlig på sina visiter den dagen, en smittande, +värmande solstråle, glad och vacker och fraiche. Visserligen kom hon med +ett och annat infall, som ej passade i den högförnäma kretsen, men man +jollrade behändigt bort det. Hon var så ung än och så söt. + +Haqvins grand-tante, friherrinnan Stjernevall, häpnade dock, när Gunvor +förtroendefullt berättade om sin förmiddagsvisit i konditoriet, och att +hon tänkte roa den stackars lilla instängda flickan, som var så ensam. + +-- Det menar du inte, mitt barn. Det är så sött och rart tänkt af dig, +men inte kan du själf -- låt en af tjänstfolket. + +-- Nej, tant, det är en fin, bildad flicka. + +-- Hm! En sådan där liten människa kan vara så bra innanför sin disk, +men utanför den är hon luft för oss. + +-- Inte för mig. + +-- Jo, lilla Gunvor, det är hon. I stora världen får man vara dubbelt +försiktig med sitt rykte; det, som går an för småfolk, duger inte för +oss. + +-- Stora världen borde väl framför allt vara storsint. + +-- Mitt söta barn, du blir så echaufferad! Vi ska' tala om något annat. +Det här skall jag göra upp med din man. Hvad skall vår lilla, charmanta +Gunvor ha för klänning på Amaranten? + +Men Gunvor hörde inte på den diplomatiska vändningen utan frågade +häftigt: + +-- Skall tant göra upp det, som uteslutande rör _mig_, med min man? + +-- Han är ditt stöd, min ängel! Gläder du dig åt Amaranten, lilla vän? +du får nog dansa med kronprinsen. + +Gunvor kunde knappt styra sin harm; så försmädligt hade hon aldrig förr +blifvit behandlad. Farmor hade aldrig krupit och hycklat. Ärlighet, +sanning och högas som lågas lika människovärde hade hon lärt Gunvor. + +-- Tant får ursäkta, men jag kan inte tala om ett och uteslutande tänka +på ett annat, sade hon med omedveten värdighet. Hvad är det för ondt i +att jag åker skidor med Amelie Sterner? + +-- Den lilla konditorimamsellen, menar du? Det är opassande, mitt söta +barn. + +-- Hvem kan stöta sig på det? + +-- Hela societeten. + +Gunvor teg, slutligen sade hon trotsigt: + +-- Min farfars far kom invandrande från Savoyen och sålde gipsbilder, +vet societeten det? + +-- Det anar jag inte, men däremot vet den, att Haqvins farfar var Karl +Augusts och sedermera Karl XIV:s Johans högra hand, det är allt, som +behöfs. Din släkt är kanske litet obskur, men du är nu höjd genom din +man. Brageätten är en af våra främsta. Det får du aldrig glömma, det är +en ära att tillhöra den. + +-- Den äran får mina pengar tacka för, svarade Gunvor utom sig. Detta +grandtantens med pipig, högförnäm röst framförda yttrande var det +bittraste och hvassaste hon hört, och hon försvarade sig med barnsligt +hätskt öfvermod mot angreppet. + +Friherrinnan Stjernevall däremot blef endast litet röd på den blåbleka +nästippen, men förlorade inte fattningen. + +-- Min lilla vän, sade hon med lätt vibrerande röst, pengar är visst en +makt, när de åtföljas af fin takt, eljest förråda de sitt ursprung från +en eller annan disk, dit de lagts af smutsiga fingrar. Och det är ju +klart, att om den, som ej kan taga vara på sin personlighet och göra sig +värdig sin ställning, har man bara ett att säga: _en parveny_! Au +revoir, mitt söta barn. Vi träffas väl på excellensens middag om +torsdag. + +Gunvor tog tigande afsked; hon skämdes öfver sin egen häftighet, men +kunde ej förmå sig att be om ursäkt, ty det var dock hon, som blifvit +mest förödmjukad. + +Vid hemkomsten berättade hon genast alltsammans för Haqvin och väntade, +att han skulle ställa sig på hennes sida, men när han suttit tyst en +stund, utbrast han brutalt: + +-- Hur fan kan du bära dig så hufvudlöst åt? + +-- Din grandtant retade mig. + +-- Ja, det blir en sak för sig, men med den där mamsellen. Är du så +enfaldig, att du inbillar dig, att jag skulle tillåta min hustru, +grefvinnan Brage, något så opassande? + +-- Jag behöfver inte din tillåtelse. Jag kan åka skidor lika bra utan +den. + +-- Nej, jag bestämmer öfver dina handlingar. + +-- Du? + +-- Ja, jag, _din man_! + +Hans blåa, vattniga ögon simmade öfver i morskt själfmedvetande. Och +Gunvors mod sjönk inför denna blick. Hon satt tyst. Han hade tagit +makten ifrån henne genom att påminna henne om hennes själfvalda +omyndighet. + +-- Jag kan inte såra den unga flickan med ett återbud, mumlade hon. Jag +hade så gärna velat göra henne litet glad. Nu blygs jag att gå in där +mer. + +-- Du skickar naturligtvis betjänten. + +-- Nej, nej, då får Beat-Sofi gå. + +-- Som du vill, sade Haqvin likgiltigt. Hvad skall du roa dig med i +kväll, min lilla Fagerlin? jag har lofvat mig bort på spelparti, men +först få vi båda fara till grandtant. + +-- Inte jag. + +-- Du är tvungen. Man brukar inte vara ohöflig i societeten. + +-- Men falsk och smickrande och hal ... Haqvin, kan du låta mig slippa +krusa för alla de där nåderna, som bara tåla mig för mina pengar? Ingen +bryr sig om mig för min egen skull! Snälle, rare Haqvin, låt mig få gå +och komma som jag vill och gif mig en stor penningsumma att röra mig +med, så att jag kan hjälpa de fattiga! De här bjudningarna, där man +sitter som en papegoja i bur och bara apar efter, äro så odrägliga. Jag +hade tänkt mig hufvudstadslifvet helt annorlunda. + +-- Du har inte hunnit sätta dig in i det än, det är alltihop. Du kan väl +begripa, att jag inte kan ge dig pengar att kasta ut på gatan. Vi hjälpa +ju folket, när det är basarer och sådant. Du skall emellertid slippa gå +till grandtant, för du skulle bara trassla till det. Men glöm inte att +klarera saken med mamsellen. + +Strax efter middagen fick Beat-Sofi gå med budet. Gunvor hade skrifvit +en liten vänlig biljett, att hennes man ej tillät henne åka skidor, då +han var rädd, att hon skulle förkyla sig. + +Minnet af denna lilla händelse bleknade mycket fortare bort än Gunvor +föreställt sig. På den ena balen efter den andra blef hon aftonens +drottning, och hon insöp begärligt det fina smickret, trodde oskyldigt +på många komplimanger, skrattade godt åt andra och lät sig dag från dag +föras bort i hvirfveln af nöjen. + +Men snart kom tröttheten igen, den var nu rent fysisk. Unga grefvinnan +började se något blek och ansträngd ut, och när hennes blick fästes på +mannen, kunde hennes ansikte få ett obevakadt uttryck af leda. De hade +nu vistats i hufvudstaden i öfver tre månader, och säsongens +festligheter började få en mattare prägel, blefvo färre allteftersom +kvällarna ljusnade och längdes. + +Haqvins spelklubb, som företagsamma vänner arrangerat åt honom, lefde +däremot med friskt lif, och när han kom sent hem på natten, väckte han +vanligen Gunvor med sitt bullersamma inträde i sängkammaren. Men han var +alltid gemytlig och kunde skrattande försäkra henne, att nu hade han +haft »en förbaskad otur igen». + +En dag bad Gunvor honom om ett par hundra kronor. + +-- Hvad skall du ha dem till? Du har ju nyss fått till din toalett, sade +han myndigt. + +-- Jag har lofvat en stackars sjuk, utarmad hustru att hjälpa henne med +hyran. Mannen har nyligen dött i lungsot. Hon och hennes fyra små ha +ingenting att lefva af. + +-- Hvar får du tag i alla trashankar, Gunvor? + +-- Jag söker upp dem. I början bad jag ju, att du skulle följa med till +de fattiga, men du ville inte. + +-- Nej tack! Och lika litet vill jag, att du i barnsligt oförstånd +slösar bort stora summor. + +-- Hur mycket förlorade du vid spelbordet i går afton? Jag tyckte, du +sade tre hundra kronor. + +-- Det är min ensak, skulle jag tro. + +-- Nej, sade hon hårdt, det är det inte. Du har mindre rätt än jag. + +-- I hvilken lag står det? + +-- Det vet jag inte, men det är så. Hon vände sig plötsligt bort och +tillade otydligt: Du tvingar mig så ofta att vara stygg och simpel, och +nu, om någonsin, ville jag endast vara god. Haqvin, gif mig pengarna för +-- barnets skull. + +I detsamma knackade det diskret på dörren. + +-- Kom in! ropade Haqvin. + +Betjänten räckte bugande fram ett telegram på en liten silfverbricka, +hvarefter han ljudlöst drog sig tillbaka. + +Haqvin slet upp det; där stod blott: + +»Farfar dödssjuk -- kom genast.» + +-- Jag får resa hem i kväll, sade Haqvin ganska lugnt och gaf Gunvor +telegrammet att läsa. Det blir nog för ansträngande för dig att göra dig +så hastigt i ordning, men håll dig beredd. Det blir kanske slut för den +gamle nu. + +-- Är du mycket orolig, Haqvin? + +-- Nej, man kunde ju inte vänta annat än att farfarsgubben skulle gå +bort. + +-- Men du håller väl innerligt af honom? + +-- Visst -- visst! ... Hör, Gunvor, om det skulle behöfvas, får du be +grandtant hjälpa dig med sorgsakerna, så att du får precis så bredt +crêpe på klänningen, som det skall vara. Jag telegraferar naturligtvis +genast vid framkomsten. Du får inte resa ensam ner. Om du blefve skrämd +eller något, kunde det inverka menligt på barnet. Ja, jag är ju också +rädd om dig, lilla Fagerlin. Stanna därför här, tills jag kan komma och +hämta dig. + +-- Du talar, som om farfar redan vore död, inföll Gunvor uppskakad. + +-- Jag ponerar endast, mitt söta barn. Det är nödvändigt. + +Gunvor teg, men i denna stund kände hon vämjelse för den förtorkade, +känslofattige egoist, som skulle vara hennes allt. Hennes inre var ännu +så starkt och obrutet, så sjudande af opposition mot allt lågt och +smått. Hon förstod ej att jämka och finna sig tillrätta med halfhet utan +slungade sin ungdoms hänsynslösa bannstråle mot det, som väckte hennes +harm. + +Det telegram Gunvor följande dag erhöll från Haqvin underrättade henne +om att gamle grefven var död, och i bref sade han henne senare, att +farmor och han kommit öfverens om, att det vore nyttigare för Gunvor att +stanna i hufvudstaden, till dess begrafning, bouppteckning o. d. var +öfver. Då skulle Haqvin hämta henne ned till Bragehall, där de i +stillhet finge tillbringa sorgåret. + +Farmor skref samtidigt: + +»Min lilla Gunvor! + +Vore det inte för din skull, hade jag endast ett att bedja om: »Herre, +nu låter du din tjänarinna fara i frid! Men jag vet, att mitt arbete ej +är afslutadt, fastän dagen är liden. Du behöfver mig; dina bref säga mig +det ständigt, om också blott emellan raderna. + +Om min saknad, ja, så underligt det kanske låter i dina öron, min +tröstlösa sorg, har jag ej många ord att säga. Han, som aldrig fick taga +min hand i sin för lifsfärden, gjorde det så tryggt i döden. Jag tyckte, +att jag följde honom ända in i det stora mörkret, där måste jag lämna +honom och gå ensam tillbaka. Det var bara en tankestig, men den gjorde +mig dödstrött. Kära Gunvor, måtte du aldrig få erfara, hvad det vill +säga att mista i lifvet och mista i döden. Gud bevare dig för de sorger, +som ingen tröst ha! Men skulle de komma, så låt ej världen se, att de +krossa dig. Världen förstår sig inte på klubbslag, den dödar med +småsten. + +Ett får du lofva mig, Gunvor, nämn aldrig honom, som gått, ty du skulle +tala om honom som om en död; och i mitt minne måste han vara lefvande, +för att jag själf skall kunna lefva. Jag följer hans stoft till griften, +men inom mig bor hans själ som en klar låga. Det är din gamla farmors +helgonlampa, Gunvor. Den slocknar först, när jag själf får ro. + +Kärlek är af många slag, men den, som härdats i smärta, är den starkaste +men också den mest kräfvande. Den har gifvit helt för att också kunna +taga helt. + +Lef väl, mitt barn, och tänk med dina bästa tankar på honom, som i +öfvermorgon bäres bort från sitt älskade Bragehall. + + Din tillgifna farmor + _Margareta Eiden_.» + +Långt senare skulle Gunvor rätt förstå detta brefs betydelse. Nu fann +hon det endast underligt. Och när hon i början af maj kom till +Bragehall, där farmor tog emot henne alldeles som vanligt, tyckte hon, +att också detta var besynnerligt. Hon hade väntat sig farmor stapplande +och tärd, men hennes gestalt var rak och spänstig som förr och blicken +fast och klar, nästan fjärrskådande. Endast kring munnen hade uttrycket +förändrats. Läpparna skälfde ofta som af instängd gråt. + +Af sorg märktes för öfrigt litet eller intet på Bragehall. Unga +grefvinnan blef bortskämd och fjäsad mer än någonsin. I farmors närvaro +blef Haqvin ånyo den exemplariske äkta mannen, som gjorde allt för sin +lilla hustru. Lifvet log mot Gunvor med idel solskensdagar, och hon +glömde vintermörkret, men hennes känslor för Haqvin kunde aldrig komma +högre än till passiv tillgifvenhet. + +På hösten, när de gula löfven började sin ringdans i parken och +flyttfåglarna i stora skaror begåfvo sig mot söder, kom där ett nytt lif +i det gamla slottet. På de fina spetskuddarna hvilade en liten grefvinna +Brage, och öfver den sidenklädda vaggan böjde sig ett misslynt ansikte, +och grefve Haqvin mumlade: Du skulle ha varit en gosse! + +Men han försonade sig dock tämligen snart med ödets gåfva. Flickan var i +alla fall en Brage; och han kunde ju också få en son. Hvarför skulle han +inte få det? Han mindes knappt, att han önskat sig något förgäfves. + + + + + SJUNDE KAPITLET. + Lyckoriddaren. + + +Det ringde och ringde från byns lilla kyrka: »Bing, bång! -- bing, +bång!» klungo tonerna upp mot den klara, blåhvita vårhimlen, där de små +skyarna drefvo fram och åter likt glidande, oroliga fåglar. + +Solen lyste i flamrödt guld, bronserande kyrkogårdens knöliga pilar och +kom de kring klockstapeln glammande kajornas fjäderskrud att skimra i +metallglans, under det att gråsparfvarnas vadmalsrockar blefvo +oförändrade, endast föreföllo ännu tarfligare mot guldet öfver den +bruna, fuktiga sanden och öfver grafkullarnas svartmålade kors. + +Eric Gyldenlo, som satt i gästgifvargårdens bästa rum och såg ut genom +fönstret, allt under det han lyssnade till klockklangen från den +mossbelupna stapeln, lät halft ofrivilligt minnena fira sin +uppståndelsefest, sin ljusa, vårliga påskhelg. + +Han satt med det ädelt formade hufvudet stödt mot handen och blicken +riktad ut mot slättens grågula sädesstubb, öfver hvilken välbekanta +stora, hvita fåglar, svartvingade, men med lysande, röda näbbar och ben +långsamt sänkte sig i gungande rytm. Hans barndomsvårars älskade +drömfåglar! Skulle han då än en gång få se dem en påskdag med jäsande +väntansfull aprilstämning öfver all naturen. + +Gästgifvarens lilla rappa jungfru, hvilkens bevågenhet han i går vunnit +med att försöka, om tioöringar kunde ligga kvar i groparna på hennes +kinder och sedan låta henne få dem, så många han hade, gläntade nu på +dörren. Hon visste nog, att Eric Gyldenlo var en fin herre men tänkte +just därför, att det kunde roa honom att se annat högt herrskap, och hon +ropade gladt på sitt breda landsmål: + +-- Kom, kom, ska harren få se grefvens på Bragehall. Hun, onga +grefvinnan är nå'et af de' grannaste en kan se, og deras agedon sedan, +med vapen bå' etter og fram. + +Eric Gyldenlo reste sig skrattande och gick mot dörren. När han kom till +flickan, tog han henne om lifvet och svängde henne hurtigt rundt: + +-- Du är också grann, Bolla! + +-- Skynda sej att se nu, uppmanade Bolla ifrigt, ty själf var hon +lifligt intresserad af ståten; dom ska te körkan. Ser harren onga +grefvinnan? + +-- Ja, hon är vacker. + +Med händerna i fickorna, barhufvad och nonchalant stod Eric på +gästgifvargårdens höga porttröskel, och bakom honom stack Bolla fram +sitt burriga hufvud för att beskåda herrskapsvagnen. Suffletten var +uppslagen, och Grefve Haqvin skulle ovillkorligen ha känt igen sin +vapenbroder, om han sett åt det hållet, men han stirrade slött rakt +fram. + +Hvem var den gamla damen, som satt bredvid grefvinnan? frågade Eric, när +den vapenprydda landån, dragen af fyrspann, passerat. + +-- Farmor Eiden. + +-- Farmor? -- Hvems farmor? + +-- Onga grefvinnans, vet 'en. Hun kallas alltid farmor Eiden af folket, +och det är nok hun, som regerar på slottet. + +-- Såå, grefven då? + +-- Ja, han fedar sig; han är så tjock, att han knappt kan gå. Han åker +jämt, og så söfver han. + +-- Sofver han _mer_ än förr? + +-- Ja, dom säjer; han söfver mytje mer än glytten, lilla grefvinnan, +menar jag. + +-- Hur, hm, där finnas småttingar också. + +-- Baraste en, dom kunde ha't en påg me' ve detta laget. + +-- Han kanske kommer, Bolla, de ha väl inte varit gifta så länge? + +-- Fem år te nästa februari. + +-- Det vill säga nu något öfver fyra. Grefvinnan såg inte glad ut. Hvad +vet ryktet? + +-- Ocket? Jaså, harren menar, hvad folket snackar! Inte ett fnyk. Farmor +Eiden håller alltihop innanom de tjocka murarna på slottet, de säjer +dom. + +-- Och grefven sofver på saken? + +-- Ja, og så spisar 'en som en varg. + +-- Du är ändå rätt väl underrättad, min kära Bolla, sade grefven med ett +svagt leende och gick in igen. Naturligtvis skulle det gå därhän, att +Haqvin blef försoffad; han hade inga möjligheter åt annat håll. Men det +var synd om det lilla flickebarnet, som skulle hålla till godo med ett +dylikt köttstycke. + +Ett cyniskt, fult drag gled plötsligt som en vanställande mask öfver +Eric Gyldenlos ansikte, när han fortsatte sin tankegång: + +-- Nu kan jag då stundtals ge henne skadeersättning. Hon blir en +akvisition att fördrifva ledsnaden med. Godt, att det bara är en +försvarlig ridtur emellan Lögenäs och Bragehall. + +Lögenäs var ett litet förfallet, uråldrigt gods, som Eric helt oväntat +fått ärfva, och han ämnade nu slå sig ned där och lefva på hvad »den +egna torfvan afkastade», som han skämtande sagt vännerna. Redan följande +dag skulle han installera sig och sitt bizarra bohag i de bristfälliga +rummen. Hans hundar och Nilla, den enda tjänsteanden inomhus, hade farit +i förväg. + +Tanken på den väntade leken med unga grefvinnan förflyktigade snart; -- +han hade lekt så ofta med kvinnor, att han kunde det nöjet utantill, men +dock kunde han aldrig upphöra. + +I dag hade han emellertid sin vemodsljusa, goda stämning: den då han +ångrade och drömde och i tusen veka önskningar återkallade den tiden, då +han velat bli »man och människa». + +Nere i trädgården på den smala rabatten mot söder, där hasselhäcken +skyddade för det skarpa luftdraget, och där jorden var uppluckradt fet +och frodig, böjde sig två friska, ranka, gula liljor ur sitt knippe af +svärdshvassa blad. De stodo där som två unga skönheter, omedvetna om sin +egen fägring, men med något oändligt jublande lyckligt öfver sitt väsens +fullhet. Sakta vaggade de fram och åter, som genomdallrades äfven de af +klockklangen. Eric, som ånyo tagit plats vid fönstret, tyckte att +påskliljornas fina mandeldoft trängde genom det grönskimrande glaset in +till honom. + +Den brandgula blombägaren vidgade sig begärligt, medan den i alla porer +insöp solljuset, luften, de tusen dofterna från skog och mark, under det +den sexuddiga, matt krämfärgade stjärnan omkring sträckte sig +lättjefullt mot de olivgråa bladen. + +Å, hvad han kände dem väl, dessa smidiga påskliljor! Som liten hade han +kallat dem »kungens bägare», och det var han, Eric Gyldenlo, som var +kung öfver hela den skånska slätten, öfver bokskogar, slott och +glimmande sjöar. + +Och nu ...? + +Klockklangen hade tystnat; byn låg i stilla sabbatsro. Eric kunde tänka +eller drömma, hvilket han behagade, utan att bli störd, och han valde +att drömma. Han hade tänkt så mycket därute i lifvet, där tankarna +sargas blodiga eller poleras släta mot hundrade kuggar. + +Han drack förtrollad mandeldoft ur »kungens bägare», drack sig ung, +viljestark och modig igen och såg ut öfver slätten som den gången, när +afståndet bedrog, därför att luften var så genomskinligt klar. + +När dimman föll ute i lifvet, hade han gått vilse och aldrig funnit +rätta vägen mera. Drömmens krönte kung miste sin krona. + +Eric greps af en oemotståndlig längtan att äga påskliljorna, hålla dem i +sin hand och stryka öfver deras lena, skälfvande hud. Han tog sin hatt +och gick ut i trädgården. + +-- Får jag köpa de här blommorna? frågade han gästgifvaren, som stod där +midt i solen, ståtlig att skåda, i röd ylleami, gul skinnväst samt en +bred talmikedja dinglande på magen. + +-- Köpa blomster! -- Tag dom bara! + +-- Tack och heder! + +Han bröt dem varligt och stod sedan länge och betraktade dem, men de +hade ej längre något berusande Alexandervin i sina djupa bägare, endast +tomhet och vemod. + +Med liljorna i handen gick han långsamt ut genom grinden de få +stenkasten upp till kyrkogården. + +Hvarför? Erik Gyldenlo visste sällan skäl för sina impulser; de föddes +af stämningen. Möjligen kände han, att allt det brustna inom honom +lättare skulle söfvas till ro i dödens närhet, än där allt talade om lif +och uppståndelse som i trädgården. + +Han gick mellan grafvar, de flesta vårdade, blomsterprydda, märkta af +saknad och kärlek, en och annan förfallen och glömd. + +Framför en grafkulle, prydd med ett hvitt marmorkors och en vacker, +nyligen ditlagd krans, stannade han tvärt. + +På korsets gyllene bokstäfver lyste solen med ett helt strålknippe, och +Erik läste: + + + AMELIE. + + Sof, oroliga hjärta, sof! + Glöm hvad världen har ljuft och ledt; + inga tankar din frid förstöre, + inga drömmar din hvila. + +Det fanns ingen upplysning vare sig om födelse- eller dödsår eller om +hvem, som rest vården. Det tycktes vara meningen, att hon skulle få vara +en af de tysta slumrare världen fort glömmer. Men Eric Gyldenlo stirrade +oafvändt på korsets solomstrålade namn, och han lät sina påskliljor +falla ned på kullen, bara för det minnes skull, som detta namn väckte. + +Amelie! Lilla Amelie, hon var en af de få förälskelser, som trängt +djupare än till hans väsens ytterhud. Och han hade till och med ibland +känt bittra samvetsagg öfver att han rest utan farväl till henne, den +lidelsefulla, älskande unga kvinnan. Amelie Sterner! Hvar fanns hon nu? +Hade hon glömt honom? Han fick en plötslig ingifvelse. Hvarför icke! Det +vore just ett steg, som kunde anstå »galna grefven» att taga! Han skulle +söka upp henne, den lilla cigarrflickan med de trollska ögonen och den +mjuka, villiga munnen. Han skulle taga henne i sin famn och sjunga för +henne den sång, hon aldrig tröttnade att höra. Och han gnolade sakta, +utan hänsyn för att högmässan ännu pågick därinne i den lilla, fromt +hvita kyrkan. + +Nå, ingen kunde höra de smekande ljuden, om inte någon vänlig luftvåg +förde dem med bud till lilla Amelie. + +Erik log åt sin fantasilek. Hur hon skulle se på honom med stora, +skimrande ögon, när han efter så lång tid stod framför henne igen och +sade: + +-- Nu, Amelie, skall jag infria löftet i kungsvisan, du skall bli min. + +Hon skulle nog först svara, med den strålande blicken i hans och tätt +tryckt intill honom: + +-- Din är jag redan. + +Men hans ord skulle få färgen att stiga på hennes kinder och hennes veka +mun att le. + +-- Amelie, du skall bli min fagra grefvinna, fru till Lögenäs. + +Just nu brusade utgångspsalmen, men Eric märkte det icke; han sjöng +halfhögt: + + »Jag är Erik, vackra drömmars kung: + smidd af månestrålar känns ej kronan tung. + Gråt ej, barnet mitt, + så blir riket ditt! + Kung Erik leker på luta.» + +Det var den sången hon hållit så mycket af och han skulle sjunga in i +den nu som då hela sitt ensamma hjärtas längtan efter kärlek. Ack, att +hon bara icke glömt honom, att hon vore mäktig att än en gång lyda kung +Eriks smekande bön: »Låt oss älska blott i vårens ljusa natt». Han +förebrådde sig plötsligt med svidande ångest, att han gifvit henne +tillfälle att förgäta. Hon hade förstått honom som ingen annan, hon +hade, om ock endast kort, varit hans »tankes sol». + +Vördnadsfullt, ledd af det allvar, som i detta ögonblick bodde inom +honom, tog han af hatten och hviskade: + +»Du Amelie, som sofver här, främling för mig, fast du bär hennes namn, +mana godt för min lycka.» + +Han ämnade aflägsna sig från grafkullen, men då just nu folket strömmade +ut från kyrkan, föredrog han att ej korsa deras väg. + +Haqvin, med farmor Eiden under armen, kom ibland de första. + +-- Det står någon vid din skyddslings graf, sade han och vände sig om +mot sin hustru. + +-- Ja, jag ser det. + +Haqvin tittade igen. Han tyckte sig känna igen denna smärta, eleganta +gestalt. + +-- Jo visst, utbrast han ovanligt lifligt, det är ju Eric Gyldenlo, han, +som nyss ärft Lögenäs. + +Farmor släppte Haqvins arm. + +-- Kanske du vill gå och hälsa på honom, sade hon vänligt, så följer +Gunvor mig ned till vagnen. Du kommer väl snart efter? + +-- Ja, om ett ögonblick -- men kanske jag tar honom med till middagen; +det passar ju bra, efter Edelcronas komma. + +Gunvor skiftade färg men gjorde ingen invändning. + +-- Det var ju underligt, att grefve Gyldenlo stod vid din lilla +barnfrökens graf, sade farmor, när hon och sondottern blefvo ensamma. + +-- Det var nog en slump, svarade Gunvor kort. + +-- Ja, naturligtvis. Han lär annars haft godt om galanta äfventyr. +Sådana män borde strängt taget förnekas umgänge i sällskapslifvet, men i +stället tränga de sig fram öfverallt som ogräs. Jag skulle önska, att +Gyldenlo läte bli att slå sig ned på Lögenäs. + +-- Hvarför det, farmor? frågade Gunvor frånvarande. + +-- Därför att -- att ogräs också lätt kommer in på grannens ägor, och +åtminstone Bragehall borde få ha frid nu. Det har gått tillräckligt +många stormar öfver det. + +-- Hvad är du rädd för? + +Farmor tvekade. + +-- Hans inflytande öfver Haqvin, sade hon slutligen. + +-- Öfver Haqvin? -- Gunvor log ringaktande och det låg en underlig köld +i tonfallet. -- Honom kan väl ingenting rubba ur hans flegmatiska ro, +tillade hon nästan hårdt. + +-- Hm, efter fyra års äktenskap känner du ännu inte din man, Gunvor. + +-- Å jo, farmor, jag känner honom. + +De hade hunnit till vagnen och satte sig upp; strax därefter kommo +Haqvin och Eric gående, hvilken presenterades för damerna, hvarpå han +berättade, att han lyckats öfvertala grefven att följa med till +Bragehall och träffa gamla bekanta. + +-- Välkommen, sade Gunvor stelt, i det hon makade åt sig klänningen för +att herrarna skulle kunna stiga upp utan att råka i kollision med den. + +Eric fick sin plats snedt emot Gunvor; han vände sig i konverserande ton +både till farmor Eiden och henne med några yttranden om trakten. +Slutligen sade han hastigt, som om denna tanke hela tiden sysselsatt +honom: + +-- Hvem är den Amelie, som ligger begrafven på byns kyrkogård; det är +ett ovanligt namn såhär på landsbygden, tillade han osäkert, som för att +rättfärdiga sin nyfikenhet. + +Då Gunvor ej genast svarade, inföll Haqvin: + +-- Å, det är en af min hustrus skyddslingar. Hon var barnfröken hos oss +en tid. + +-- Jaså, således härifrån trakten? + +-- Nej, från Stockholm. För första gången såg Gunvor på Eric Gyldenlo +med en klar, fast blick, full af förebråelser och stum undran. Hon hette +Amelie Sterner. + +Eric blef gråblek, och det föreföll, som om glansen i hans mörka ögon +slocknat. Långsamt hämtade han sig, och till både farmors och Haqvins +förundran återupptog han ämnet. De hade varit så säkra på att han skulle +lägga ned det, ty det var ju tydligt, att han stått i något förhållande +till den unga flickan. + +-- Grefvinnan får ursäkta, att jag fortsätter mina frågor, sade han +vemodigt, och den sorgsna blicken sökte Gunvor, men är det den Amelie +Sterner, jag fruktar det måste vara, höll jag henne en gång mycket kär +och hade nu hoppats få föra henne som min brud till Lögenäs ... + +Grefve Haqvins torra skratt afbröt honom: + +-- Nej, käre bror, det här blir för galet! Nog är man van vid dina +excesser, men att göra en sådan där liten mamsell till grefvinna det går +för långt. + +Eric rynkade de täta, svarta ögonbrynen. + +-- Det här är inte något skämt, sade han kallt, spara därför din +munterhet. Finnes min lilla Amelie i lifvet och vill hon minnas mig än, +har jag lofvat mig, att hon och ingen annan skall bli min hustru. + +-- Det löftet kommer för sent, sade Gunvor sakta. + +-- För sent! -- Var det -- var det _min_ Amelies graf? + +Gunvor nickade tyst. + +Farmor fann Eric Gyldenlo ytterst obehärskad. En sorg skall bäras, ej +ropas ut åt andra att taga vara på. Och för öfrigt, hvad var äkta hos +denne lycksökare? Hur många hade icke trott på honom och blifvit +bedragna? Gick inte Märta Edelcrona där och suckade för hans skull? +Några löften hade han visserligen inte gifvit henne, men han hade +kurtiserat henne och förvridit hufvudet på henne. Sådana där fullvuxna, +personifierade kärleksgudar voro som lömska fiender; de dolde sina +förgiftade pilar bland blommor. + +Haqvin tyckte, att hela historien var opassande och en struntsak för +resten, utom det, att det var tur, att tösen dött, ty galne grefven +kunde nog annars varit i stånd att gifta sig med flickan. Nu vände han +samtalet in på hästar och jakt, de enda ämnen han behärskade. Eric +talade och svarade, men hela hans själ var i uppror af den underrättelse +han fått; han kände sig upprifven af saknad och längtan efter sitt sista +grusade drömslott. + +När de kommit fram till Bragehall och stigit ur vagnen, bjöd Haqvin af +gammal vana farmor armen för att hjälpa henne uppför trappan. + +Eric bugade sig för Gunvor. Hon lade sin hand på hans arm. En sekund +hejdade han henne. + +-- Tala mera om henne, lilla Amelie, sedan, bad han, och tack för att ni +höll af henne. + +-- Hon var som en främmande fågel, sade Gunvor varmt, en fången svan, +tänkte jag ibland. + +-- Ni visste, att hon -- att jag haft henne kär? + +-- Ja -- och att hon aldrig kunde glömma er. Stackars, stackars Amelie! +Hvarför skulle ni komma för sent. + +Hennes längtande, djupa blick strålade emot honom med ett outsägligt +vemod, och han såg, hur det ryckte kring de underligt trötta läpparna; +kanske var det mest sorg för henne som gått; kanske var det egen smärta +vid föreställningen om så mycken spilld lycka. + +Han lutade sig ned och kysste hennes hand. + +-- En lyckoriddare kommer aldrig ohjälpligt för sent, sade han med ett +egendomligt tonfall. + +Gunvor drog undan handen och såg frågande på honom. + +-- Hvad menar grefven? + +-- Att jag redan mött ett nytt hopp att glädjas åt -- _er_ vänskap. Jag +ber inte om den; jag vinner den. + +-- Amelie hade således rätt, sade Gunvor sakta, i det hon utan att +vidare begagna sig af hans erbjudna arm gick uppför trappan, en i dag +och en i morgon. Är det ett rikt eller -- ett mycket fattigt lif? + +-- Det är jakten efter lyckan, svarade han allvarligt, ser ni, för de +män, som ej fått ett ansvar i världen, ett värf att fylla, blir kärleken +lätt drömmen om Österlandet. + +Hon stannade ett par trappsteg högre än han. Den smärta gestalten +föreföll imponerande hög i den långa, mörka klädesdräkten. Hennes blick +sökte inte honom, den tycktes spana mot fjärran mål och den låga, +distinkta rösten talade liksom förbi honom. + +-- Ända sedan jag var en liten flicka, har jag trott på att hvarje +människa hade en lifsuppgift, en egen, personlig, som de inte kunde +undandraga sig, men sedan jag kommit ut i den s. k. stora världen, har +jag märkt, att _fördel_ af ett eller annat slag är allas sträfvan, och +-- hon hämtade djupt efter andan -- en man, en verklig man, som vågar +stå eller falla ensam, har jag aldrig sett. De orda alla om kärlek och +vänskap och drömmar med oss kvinnor, jollra, som vi vore barn. Jag +skulle tusen gånger hellre vilja vara en krigares valkyria än en +veklings -- rodocka. + +Hon väntade ej, att han skulle svara något, vände sig blott om och var +med några lätta språng före honom uppe i vestibulen, där Haqvin stod. + +-- Jag skall följa dig till ditt rum, sade han till Eric. Du vill väl +göra litet toalett. + +Gunvor såg ej ens efter dem, men hennes tankar upptogos dock af gästen. +Hvad hon för några år tillbaka i barnslig entusiasm och tro på kärlekens +seger lofvat, att sammanföra Eric Gyldenlo och Märta Edelcrona, brydde +hon sig ej längre om. Hon hade hunnit lära sig så mycket under sitt +äktenskap, att hon helst undvek att ens vidröra erotiska frågor. Hon var +rädd att då nödgas yppa något om sin egen tillvaro, om detta samlif utan +hållpunkt och förstående, som hon dag från dag släpade sig igenom, under +det hon dolde för alla den längtan, som tärde henne. + +Amelie, hennes »skyddsling», som de andra kallade den unga flickan, hade +varit Gunvors enda vän och förtrogna. Medan barnet sof under sitt +rosa-sidentäcke, hade de suttit och talat och talat i timmar med +hvarandra. Barnkammaren var deras tryggaste fristad, där fingo de vara +ostörda, och unga grefvinnan hade aldrig så ärligt gråtit ut sina svikna +illusioner som hos Amelie. + +Amelie grät däremot sällan; då hade hon kanske sköljt bort något af den +härjande saknaden. Nu förbrände den henne. Hon var en af lifvets +främmande fåglar; de, som måste dö, när vingarna stäckas. Hennes saga +började och slutade som tusen andras, det var bara det, att hon aldrig +kunde lära sig taga den som en vacker saga, en sommarnattens dröm; hon +ville, att den skulle räcka hela lifsdagen lång. + +När hon blef sjuk och Gunvor satt vid hennes säng med hennes feberheta +hand i sin, talade hon oftare, mera obehärskadt om Eric. + +-- Han kunde bli så stor och så god; få makt öfver många, om bara _en_ +hade makt öfver honom, hade hon sagt. + +De orden erinrade Gunvor sig nu, och en het rodnad sköt plötsligt upp i +hennes ansikte. Om _hon_ kunde bli den, som på det sättet helgade +Amelies minne; den makt, som lärde Eric Gyldenlo att handla för andras +väl? Han hade tanklöst vållat så mycket ondt; godtgjordt blefve ju ej +detta, ty hans handlingar hörde till dem, hvarom det heter att »långa år +få gälda, hvad stunden brutit». Men ingen har brutit så, att han mist +alla möjligheter, trodde hon. + +Gunvor kände sig så gammalklok, så utom räkningen, när hon beslöt att +för sin döda väns skull taga hand om hennes älskade. Men när hon klädde +sig till middagen, öfverraskade hon sig med att önska, det Märta +Edelcrona ej längre skulle ha något inflytande öfver honom. Märta hade +blifvit en charmant världsdam, som för länge sedan upphört att se utåt +lifvets vidder. Hon ville ha en position och ett eget hem. Hennes +sträfvan var ett eko af de flesta societetsdamers. + +Farmor Eiden kom in till Gunvor. + +-- Har du tänkt på placeringen vid bordet? frågade hon. + +-- Nej, farmor! + +-- Det har jag. Du bör taga unga Edelcrona, jag gamle baronen, Haqvin +friherrinnan och grefve Gyldenlo Märta. + +-- Ja, det kan väl inte ordnas annorlunda. + +-- Detta blir också bäst. + +Gunvor svarade icke; hon pröfvade en diamantnåls effekt mot håret och +stack den slutligen genom knuten. + +-- Har du varit inne hos lilla Hillevi, sedan du kom hem? frågade farmor +ånyo. + +-- Nej, jag har inte hunnit. + +-- Haqvin var där en lång stund. + +-- Jaså. Ja, han älskar ju barnkammaren. + +-- Gunvor, det där tonfallet skulle du lägga bort, när du talar om din +man, och -- du borde tänka mer på ditt barn än på främlingar. + +-- När har jag försummat Hillevi, farmor? + +-- Nej, du _har_ inte gjort det, men jag ger helst mina varningar, innan +det är för sent. Kära barn, om vi inte lära oss älska våra plikter, döda +de oss under sin tyngd. + +Hon lade hjärtligt sin hand på sondotterns och såg henne in i ögonen med +sin fasta, målmedvetna blick. + +Gunvor stod alldeles stilla, till sist sade hon med skälfvande, het +röst: + +-- Plikt och plikt. Det har du talat vid mig om, så länge jag kan minnas +tillbaka, farmor, men aldrig förr än nu har jag förstått, att jag också +har plikter mot mig själf. Det är min oafvisliga plikt _att lefva mitt +eget lif_. + +Farmor vände ej bort blicken; den blef endast strängare och mera +behärskande. Så nickade hon långsamt med det hvita hufvudet. Hon hade +hvarken hårklädsel eller mössa; de kortklippta, silfvergråa lockarna +fingo falla fritt. + +-- Sitt eget lif vill hvarenda liten våg i oceanen lefva, sade hon +lugnt, men den ledes ändå af hafvets strömmar mot det bestämda målet. +Trotsa dig inte till något, som du kommer att ångra, Gunvor. Ditt barn +och din man är din värld. + +En vagn körde fram till porten, och sekunden efter anmälde +kammarjungfrun, att baron Edelcronas voro komna. + +Herrarna hade redan hunnit sälla sig till de nykomna, när farmor och +Gunvor kommo in i salongen. + +Skämtande stod Eric Gyldenlo lutad mot armstödet på Märtas stol. De +tycktes ha mycket att säga hvarandra och märkte ej strax värdinnan och +fru Eiden. + +Gunvor gick fram till Märta, som genast reste sig, omfamnade henne och +gaf henne en lätt kyss på hvardera kinden. + +-- Förlåt, älskling, jag såg ej, när du kom in, sade hon med sin +vårdade, mjuka röst, grefven abstraherade mig; vi äro barndomsvänner, +som du vet, söta Gunvor, och nu gläder jag mig åt att vi bli grannar. + +-- Ja, Märta har redan varit så älskvärd att lofva mig sitt bistånd i +hushållsfrågor, inföll Erik artigt, en mera förtjusande, hjälpande hand +får man leta efter. + +-- Smicker, Eric, skrattade Märta road, men du får hålla till godo med +min hand, sådan den är. + +-- Med tacksamhet. + +Han förde den till sina läppar. + +Gunvors djupa, tungsinta blick blef underligt mörk och ovillig; hon hade +visserligen i sällskapslifvet blifvit van både vid skämt, hvilket +snuddade vid allt och liksom solkade allvaret, och vid det ständiga +handkyssandet som en hyllning utan risk och ansvar, men denna gång +plågade det henne mer än någonsin. Hon sade sig, att det hädade Amelies +minne. Sig själf ville hon ju ej taga med i räkningen. + +Märta tycktes taga det som en naturlig sak, att Eric uteslutande skulle +vara hennes kavaljer, och hon var uppslupppet glad och förtrolig mot den +återfunne barndomsvännen. De drucko för »gamla minnen» och Gunvor hörde, +hur än Märta, än Eric frågade: »Kommer du i håg det?» + +Först vid slutet af middagen höjde Erik sitt glas mot Gunvor. Han gjorde +det allvarligt och utan ett ord, men hans blick sade henne, att i den +stunden ref ånyo smärta och saknad inom honom efter henne, som han +kallat sin »tankes sol». + +Hon fick tårar i ögonen och undrade bittert, om ej lilla Amalie var den +lyckligaste af dem alla, ty döden måste väl äga mer trygghet än lifvet. + + + + + ÅTTONDE KAPITLET. + Jakttur. + + +Haqvin låg på alla fyra och agerade pustande och stönande björn, under +det Hillevi jublande red på hans rygg och skrek: + +-- Hoppsan, nalle, hoppsan! Och så ska pappa brumma med, riktigt rysligt +hårdt. + +Haqvin lydde och brummade, så att det rungade i fönsterrutorna; men +snart orkade han icke fortsätta den ansträngande leken, utan befriade +sig från sin sprattlande börda. + +-- Då ska pappa tala om en saga, kommenderade lilla grefvinnan och kröp +upp i hans knä. + +-- En saga! Jag kan bara en: + + »Det var en gång en saga + så lång som en slaga, + så bred som en dörr, + har du hört den förr?» + +-- Den är dum, förklarade Hillevi kritiskt, en annan! + +-- Jag kan ingen. + +-- Hvarför kan mamma så många och pappa ingen? + +-- Därför att -- att -- ja, det vet jag inte. Nu får du leka med dina +dockor. + +Han ringde på sköterskan, som genast åtlydde kallelsen, strax därpå kom +Gunvor in. Hon gick fram till sin lilla flicka, strök det ljusa håret ur +hennes panna och sade vänligt: + +-- Vill du åka med mamma till byn, Hillevi? + +-- Ja-a då. + +-- Men jag undanber mig, att du stannar vid fattiggården, inföll Haqvin. +Jag vill inte, att Hillevi skall vara därinne i snusket och eländet. + +-- Kläd på Hillevi, vände Gunvor sig till sköterskan, därefter gick hon +ur rummet, följd af Haqvin, som smågnatade oafbrutet. + +I ett intill salongen gränsande kabinett stannade Gunvor. + +-- Du talar så ofta om fattiggårdens snusk och elände, sade hon, hvarför +afhjälper du inte saken genom att bygga en tidsenligare bostad åt de +gamla? + +-- Den har dugt i femtio år, så den duger väl nu med. + +-- Skall du då aldrig förstå, att det är en skam, att vi inte använda +mer af vår rikedom till socknens bästa? frågade Gunvor och satte sig +trött på en närstående stol. Jag blygs öfver vår slapphet. + +-- Du tråkar alldeles ut mig, Gunvor. Hvad fan skall du bråka med allt +sådant där för. Pengarna äro nog bra att ha. Vi ska väl ha något kvar, +när pojken kommer, du. Jag tycker det är en skam, att Bragehall inte har +en liten grefve. + +Han ville smeka henne, men hon drog sig undan. + +-- Vill du inte sätta dig, Haqvin? Jag måste tala med dig om bokinköpen +till folkskolbarnens examen. + +-- Det struntar jag i. -- Han gäspade ogeneradt. -- Det borde väl vara +lunchdags snart. + +-- Efter du inte vill taga del i uppköpen, så rekvirerar jag böcker på +egen hand. Jag har också tänkt på några penningpris. + +-- Det hörs, att du kommer från -- hä -- från de breda lagren, Gunvor, +du idisslar jämt om folket och folket. + +-- Skulle man bedöma dig efter ditt hvardagsspråk, vet jag inte, hvart +du skulle hänföras, svarade hon hårdt. Min härkomst förnekar jag inte, +och jag är stolt öfver att mina förfäder förstodo bildningens makt. + +-- Fruntimmer ska vara söta och snälla och inte viktiga. Det funnes väl +ingen hyggligare människa än jag under solen, om du inte alltid sloge +bakut. Vete katten, hur farmor fått tyglar på dig; jag kan det inte. + +-- Din dressyr är möjligen inte den rätta. -- Men vi komma alldeles från +ämnet, och jag ämnar i dag tala med skolläraren om prisfördelningen. Jag +hade tänkt mig sex penningpris, tre åt gossarna och tre åt flickorna. + +-- Åt flickorna! Nej, se det blir då ingenting af. De ska ut och tjäna, +och då få de, hvad de behöfva. + +-- Men det är frågan om en uppmuntran till barnen. + +-- Det måtte vara uppmuntran nog, att de få gå i skolan gratis. Låt bli +att krångla nu, Gunvor. Jag försäkrar dig, att de ha det så bra. Det +vore mycket bättre, om du gjorde upp matsedeln för vår middag om tisdag +åtta dagar. Det är en husmors plikt. Min farmors mor hade tolf barn, och +ändå visste hon på sina fem fingrar reda på allting i köksdepartementet. + +-- Tack, Haqvin, din släkts antecedentia intresserar mig inte. Jag kan +endast beklaga, om de tolf högvälborna ättlingarna voro s. k. »värdiga» +afkommor. I den krets, där jag de senare åren vistats, fattas det två +saker: frisk luft och ordnade begrepp. + +-- Gunvor -- farmor stod på tröskeln. Hon såg strängt ogillande ut, den +gamla. Det vackra ansiktet med sin breda panna och fasta haka såg +märkvärdigt litet visset ut, och hennes gestalt bibehöll sin +drottninghållning. -- Du gör mig sorg, barn. Jag har hört det mesta af +ert samtal, har lyssnat med flit för att kunna döma. Du talar om att +dina förfäder haft aktning för bildningen, men du själf tyckes inte ha +tagit det i arf, ty _hänsyn_ är en grundval för verklig bildning, likaså +själfbehärskning. + +Gunvor gick fram till den gamla och sade ödmjukt: + +-- Förlåt, om jag gjort dig ondt, kära, kära farmor! + +-- Det är till Haqvin, du skall vända dig, min flicka. Jag vet, att du, +Gunvor Eiden, Guldkonungens dotter, aldrig kan vara så lågsinnad, att du +_vill_ såra någon. + +Gunvor tvekade, men farmors ord hade träffat. Hon insåg, att hon förgått +sig och gick långsamt fram till sin man: + +-- Förlåt mig, Haqvin, bad hon och räckte honom handen, men det fanns +ingen hjärtlighet i denna rörelse. + + * * * * * + +En halftimme senare steg unga grefvinnan och lilla Hillevi upp i den +eleganta jaktvagnen, kusken fattade tömmarna, och i raskt traf sprungo +hästarna genom den långa, nyknoppade lindalléen. + +Hillevi pratade och jollrade hela tiden, men Gunvor svarade tämligen +förströdt. Hon längtade i denna stund efter något helt annat än ett +barns joller, efter en god kamrat, en trofast handtryckning, en +människa, som förstod henne. + +Hon mindes, att sista gången hon varit i byn, hade hon träffat Eric +Gyldenlo vid Amelies graf. De hade talat länge förtroligt samman om den +döda, och hans ord värmde Gunvors frusna sinne genom sin äkthet och +innerlighet. Om han vore där också i dag, då skulle hon ej kunna motstå +frestelsen att taga den vänskap han en gång erbjöd henne. Hon kunde ej +längre stå så alldeles ensam och fattig midt i vårens rika lif. Det +måste ge af sitt signade solsken, sin dagg och sin doft också åt henne. + +-- Mamma, mamma, titta! Två, som rider, ropade lilla Hillevi och drog +henne i kappärmen. Det är tant Märta och den där farbror, som jag inte +känner. + +Två ryttare sprängde i ystert galopp snedt öfver fältet och togo af på +vägen åt Lögenäs, där de blefvo borta i ett dammoln, som tornade upp sig +likt en guldvägg, när solen lyste på det. Gunvor hade hört deras glada +röster och muntra skratt ett ögonblick, innan de försvunno i +vägkrökningen. Hon slöt hårdt läpparna för att tillbakatvinga den +omotiverade snyftning, som hotade att bryta sig fram. Fanns det då +ingenting, ingenting för henne? Skulle hon aldrig få sin oro stillad, +sin längtan tillfredsställd? + +Framemot aftonen samma dag kom Eric ridande till Bragehall. Det var en +härlig kväll i början af maj och det gamla slottet låg badadt i den +nedgående solens ljus. De gråa murarna hade ett rosaskimmer öfver sig +och de många små blanka, blyinfattade fönsterrutorna tindrade som glada +barnaögon. Allt såg så ljust och vänligt ut, att Eric en sekund kände +sig frestad att vända om. Hvad skulle han, en fattig, farande sven, in i +denna hägnade lyckovärld att göra? + +Strax därpå sporrade han dock hästen, kastade stolt hufvudet tillbaka +och red i traf öfver den ekande bron. Vännen Haqvin passade icke för de +elyseiska jaktmarkerna, om han också fått ett byte från dem, men det +lyste Eric att också njuta af den ädla sporten. Nu hade han plats för +ett eröfradt kvinnohjärta. Saknaden var som ett tomrum i hans sinne, och +det kylde ut honom; han längtade ånyo efter kärleksvärme och famnande +mjuka armar, efter ögon, djupa af glöd och leende af stundens lycka. + +Han hoppade raskt af hästen; en betjänt tog emot den. Haqvin kom i +detsamma ut på trappan. + +-- God kväll Eric, det var roligt att se dig. Välkommen! + +-- Tack, Haqvin! Visittiden är kanske inte så lämplig, men ... + +-- Ute på landet behöfver man väl inte tänka på sådant. Du vill väl +hälsa på fruntimren, innan vi draga oss in till mig och -- toddybrickan. + +-- En sådan kälkborgare! Dricker du toddy hvar kväll? + +-- Ja, säkert. + +-- Hvad säger unga grefvinnan om det? + +-- Det frågar hon inte efter. Hon har sina _högre intressen_, som hin +måtte ta för resten. + +Haqvin såg ej Erics ironiska leende och skulle nog ej heller förstått +det. De inträdde just i detsamma i salongen, där damerna sutto, farmor +handarbetande, Gunvor med en bok i knäet. Med en gladt öfverraskad min +hälsade hon gästen och glömde i detta ögonblick bort, att hon på +förmiddagen sett honom samman med Märta Edelcrona, och den missräkning +detta vållat henne. + +Eric slog sig ned och pratade lifligt utan att låtsas märka Haqvins +inviter att få honom med sig till den väntande toddyn. + +-- Nu känner jag igen grefvens ögon, utbrast Gunvor plötsligt, det var +verkligen ni, som skrämde mig på min bröllopsdag genom att agera +slottets ande, den grå mannen. + +-- Ja, hur kunde du komma på en så förryckt idé? inföll Haqvin, folket +blef alldeles vettskrämdt. + +-- Verkligen! -- Eric skrattade som åt ett muntert tjufpojkstreck. -- +Ja, skall jag vara ärlig, drefs jag af lust att se Bragehalls nya +härskarinna, och jag glömde bort min spökdräkt, tänkte bara skymta och +försvinna. + +-- Men hvarför hade ni någonsin skaffat er den kostymen? frågade Gunvor. + +-- Har inte Haqvin berättat om våra ungdomsdårskaper i det förseglade +rummet? + +-- Nej, aldrig. + +-- Sådant passar inte för fruntimmer att höra, sade Haqvin och vaggade +långsamt sin feta kropp af och an i den amerikanska gungstolen. + +-- Jag trodde, att du alltid varit en mönstergill ung man, Haqvin. +Gunvors röst blef kylig och stel, när hon talade vid mannen. + +-- Skulle ni önska, att han vore ett blekansikte, som vi föraktligt +kallade de dådlösa, när vi lekte indianer i världen? + +Eric satt något framåtböjd, och hans lifliga ansikte framträdde skarpt +med alla sina skiftningar i den belysningen. + +-- Nej, svarade Gunvor likgiltigt. + +-- Nå, låt oss nu höra om era ungdomsupptåg, inföll farmor road. Hvad +skulle ni i det förseglade rummet att göra? + +-- Det var Erics idé, sade Haqvin trögt. + +-- Och den var lysande, du! Å, en sådan stämning! Man förflyttades långt +hän i tiden, blef vild och högröstad och lifslysten. Får jag afslöja vår +glada lek, Haqvin? + +-- Ja-a, nu är det ju så längesedan. + +Eric berättade varmt och med starka färger om dessa nätter i det tysta, +sofvande slottet. Han gjorde skildringen till en glimmande saga ur Tusen +och en natt, dolde det råa och simpla, gaf det burleska en förfinad +form, lät sin fantasi spela in och förädla, mejsla bort ojämnheterna. +Det blef genom hans framställning till en lockande tafla, mystisk och +underlig, med något af Valpurgisnattens dämoniska kraft och något af +drömmens vekhet. + +Haqvin kände sig alldeles bortkommen. Hade han varit med om dylika +fester? det kunde han rakt inte minnas, och med ett flatskratt afbröt +han plötsligt Erics berättelse, i det han slog honom på skuldran med sin +köttiga hand. + +-- Har galne grefven glömt, när vi buro ned honom i släden med dinglande +hufvud och slängande ben? frågande han. Pank var du också; du hade +spelat bort en rund summa. + +Det blef pinsamt tyst några minuter. Farmor nickade tankfullt. -- +Sanningen är ful, tänkte hon, men den står ändå som en god och pålitlig +vakt, där bedrägeriet vill fram. + +Slutligen bröt Eric tystnaden och sade vemodigt: + +-- Nej, jag har ingenting glömt; det var efter den betan, jag dömde mig +själf fågelfri för flere år. + +-- Och lefde som anakoret ett tillbakadraget lif? + +Eric såg på den gamla, raka frun, hvilkens stämma kunde ljuda som en +hårdt spänd sträng. Jaså, hon var draken, som vaktade prinsessan? Han +log och skakade på hufvudet. + +-- Nej, fru Eiden, sade han nästan muntert, människorna, eller skall jag +säga kvinnorna ha alltid lockat mig in i lifvets lustgård igen. För +hvart förloradt Eden har man bjudit mig ett nytt, och öfverallt nästan +har den förbjudna frukten varit mest frestande. För att nå den, får man +ej vara tillbakadragen. + +-- Jag skulle gärna vilja se det förseglade rummet, inföll Gunvor +lifligt, låt oss gå dit allesammans efter supéen. Det är månsken och +strålande klart, just den rätta stämningen. + +-- Kära barn, det rummet står säkert stängdt i anledning af något +sorgligt minne, sade farmor allvarligt, det är orätt att leka bort det +förflutnas skuggor. + +-- Tror fru Eiden på spöken? + +-- Nej, grefve Gyldenlo, men på rättigheten för hänsofna andar att hvila +i fred. Minnen ha mera lif än någon af er unga anar, och bittra minnen +äro som tunga, rastlösa steg i mörkret. Må de åtminstone ha en fristad, +ifall de där få ro. Låt det förseglade rummet förbli stängdt. + +Farmor strök med handen öfver det silfverhvita håret och lät blicken +glida bort mot rummets dunkel, som såg hon någon där. + +-- Vi kunde gå helt tyst, sade Gunvor sakta; ända sedan första kvällen +jag kom hit till Bragehall, har jag längtat att få se just det rummet. +Hvem vet, farmor, om det inte kunde bli en fristad för något ändå +bittrare än tunga minnen. + +-- Hvad då? + +Farmor ångrade genast sin fråga; hon visste, att Gunvor skulle besvara +den ärligare än någonsin, nu när hon kanske omedvetet läst sympati och +förståelse i Eric Gyldenlos blick. + +Gunvor dröjde emellertid länge; hon såg bort mot Haqvin. Han lät just +höra ett svagt snörflande ljud och nickade till i sömn. Då sköt en +brännande rodnad upp i hennes ansikte, och med hård, klar röst sade hon: + +-- Jag menar: gäckadt hopp. + +Hon reste sig och frågade, vänd till Eric: -- Har grefven lust att gå +ett slag i parken, innan det blir skumt? + +-- Ja, med nöje. + +-- Haqvin gör nog sällskap, eller hur? Fru Eiden lade kraftigt sin hand +på den inslumrades axel. Du har väl lust att promenera en stund? frågade +hon med höjd röst. + +Han såg upp. + +-- Nu -- nej tack, farmor! Jag har litet att styra med inne hos mig. +Kommer du inte med, Eric? + +-- Inte nu. Grefvinnan har varit så älskvärd att erbjuda mig sitt +sällskap i parken. + +-- Jaså. -- Han tillade hviskande: -- Du, din spjufver, som aldrig kan +motstå kjoltyg. + +-- Ring, Gunvor! + +-- Hvad önskar farmor? + +-- Min mantilj och hatt. + +-- Skall farmor gå ut -- så sent? + +-- Ja -- det är en skön kväll, och grefve Gyldenlo ser ut att ha en +stark arm att låna mig. + +-- Både stark och villig, fru Eiden. Vore det frågan om att svänga den i +strid, skulle jag våga likna mig vid själfve S:t Göran. + +-- Och mig -- vid draken då, ty prinsessans roll ger ni mig väl inte? -- +Farmor Eiden log fint. -- Ädle riddare, bli hellre mitt stöd än min +fiende, så skall jag visa er, att jag inte är något ondt fabeldjur. + +Eric bugade sig tigande och hjälpte artigt den gamla på med +ytterplaggen, men han tänkte, att denna gång svek klokheten henne, ty +kände Gunvor sig utspionerad och bevakad, skulle trots och åtrå tusen +gånger lättare kasta henne i hans armar, än om hon fått vara fri. + +Efter supén, när farmor Eiden dragit sig tillbaka och Haqvin blifvit +upplifvad af de starka toddar han i enrum njutit, föreslog han själf, +att de alla tre skulle undersöka »nästet däruppe». + +Gunvor tvekade. + +-- Farmor ville inte, sade hon skyggt. + +-- Men jag är din man, och jag vill, förklarade Haqvin myndigt. Du kan +ju för resten låta bli att komma med. Eric och jag gå ensamma. + +Eric stod tätt bakom Gunvors stol. Han lutade sig ned emot henne. + +-- Det är synd och skuld däruppe, sade han lågt, ni är ren och god. Om +andarna skulle ha en fristad där, som er farmor trodde, ha vi vanhelgat +den med våra upptåg. Allt det förflutna kan inte ni sona, men er makt är +stor, vill ni använda den? + +-- Bara till andarnas gagn? frågade hon osäkert. + +-- Till gagn för lifvets oroliga andar, svarade han vekt. Följ med och +låt mig i er närvaro afbedja en svunnen tids felsteg. + +-- Du talar som du tänkte gifta dig, då blir man alltid helig, inföll +Haqvin groft. Ska' du lyckliggöra lilla Edelcrona till sist? Hon har då +suckat i ny och nedan. + +-- Jag tror, att jag saknar förmåga att lyckliggöra någon i den mening +du tar det, sade Eric afvisande. Tag reda på nyckeln nu, det är sent. + +Haqvin gick före de båda andra uppför trappan. Eric drog varligt och med +en vördnadsfull rörelse Gunvors arm under sin. + +-- Hvarför darrar ni så? Fryser ni? + +-- Nej, men jag är rädd. + +-- För hvad -- för »den grå mannen», kanske. + +-- Nej -- men jag minnes så tydligt en spådom. Delvis har den redan +slagit in. + +-- Det kommer ni att berätta mig en gång. + +-- Jag talar så sällan förtroligt vid någon. + +-- Och längtar så ofta efter det -- inte sant? + +-- Jo. -- Hon mindes, hur hon senast på förmiddagen i sina tankar sökt +honom för att få lägga sin hand i hans och be om hans vänskap. Hon +frågade häftigt och oförberedt, men ändå så lågt, att Haqvin, som hunnit +uppför vindeltrappan och nu sysslade med att läsa upp dörren, ej kunde +höra det. + +-- Skulle ni kunna vara min vän -- ingenting annat? + +Skymningen dolde hans leende öfver hennes barnslighet och hennes naiva +försök att värja sig för hvad hon kallade synd. Han tryckte sakta hennes +mjuka arm intill sig och svarade dämpadt: + +-- Hvad jag kan vara för er, vet jag inte än. Ödets tärning slår aldrig +jämna kast; vi lofva ett i dag, som inte morgondagen håller. + +-- Det är alltjämt er lära, sade hon sorgset. + +-- Nej -- nej, jag har en annan, och den skall jag en gång sjunga för +er, när ni själf vill lyssna. -- Grefvinnan skall akta sig här, tillade +han med förändrad röst, det steget är förrädiskt. + +Hon lät honom skydda och leda sig och, trots att hans arm endast helt +lätt vidrörde henne, kände hon dess smekande, ömma grepp, men hon var +icke lycklig öfver hans omsorger. Hon hade känt sig underligt besviken, +när han nästan undandrog sig den vänskap han vid deras första +sammanträffande var så villig att ge. Inom henne hade den storm börjat +brusa, som skakar ut i rymden tusen _hvarför_? likt vinddrifna blad. + +De behöfde ej tända ljus i tornrummet. Månen lyste in med en skarp, klar +glans, som kom föremålen att synas liksom större och djärfvare i +konturerna. + +Eric slog upp fönstren, så att den friska, svala vårluften fritt fick +strömma in. Haqvin tassade rundt på sina filttofflor, tittade på allt +och beskref omständligt för Gunvor, hur det gått till vid deras +dryckeslag. Han gjorde det så, att hon vämjdes och rysande vände sig +bort. Själf var han mycket road. + +-- Ser du, ur de här dödskallarna drack man. Det var krus, som hette +duga, och vi slogo ihop gubbskallarna, så det knakade i deras pannben. +Här är pinbänken! Där satte vi den, som ville draga sig nykter ifrån +kalaset, och titta på ljusstakarna! Gediget kyrksilfver -- ljusen +nedbrunna ända i pipan. + +-- Har grefvinnan sett på utsikten, den är hänförande, afbröt Eric +honom. Jag står och ser, hur mitt eget lilla torp skymtar fram vid +skogsranden, tätt vid Lögens strand. + +Gunvor följde riktningen af hans hand. + +-- Underligt nog ha vi aldrig varit vid Lögenäs, sade hon, där måtte +vara bra vackert. + +-- Ja, det är det, blandade Haqvin sig i samtalet, bjud oss på en +styfvare middag, Eric, så komma vi. + +-- Med nöje. Bestäm en dag. + +-- Jag vill hellre komma oväntad, sade Gunvor hastigt. + +Eric såg på henne med en egendomlig blick, men sade blott artigt: -- Det +har Haqvin omöjliggjort; hädanefter skall jag ständigt vänta besök från +Bragehall. + +Han vände sig inåt rummet och betraktade tyst alla dessa underliga, +gamla saker, hvilka voro som sagofragment, svåra att sammanfoga till +något helt, men rika på intresse också i sin stympade form. + +-- Här ville jag gärna bo, sade han, eller jag skulle vilja ge mina +bästa drömmar en trygg vrå här, medan jag själf famlade omkring ute i +lifvet. + +-- Och så skulle grefven glömma bort drömmarnas vrå. + +-- Nej, en vänlig norna skulle leda mig hit ibland. Och hon skulle +stanna hos mig och lära mig nya sagor, nya drömmar. Jag kan inte alls +längre se det här rummet i samma dager som förr. Nu är här godt och +ljust och tryggt. + +-- Jag trifs också häruppe. Man är så högt öfver människor, liksom i en +annan värld, sade Gunvor. Haqvin, vill du inte låta mig få behålla +nyckeln? Jag kunde få lust att gå hit upp ibland. + +-- Jo bevars, men jag kostar inte på några förändringar, och jag tycker +här är åtskilligt skräpigt för att det skulle vara trefligt att sitta +och fantisera. + +-- Du skall slippa några kostnader, sade Gunvor kort. Men nu gå vi ned, +eljest kan tjänstfolket undra. + +Gunvor berättade ej för farmor, att hon fått hand om nyckeln till det +förseglade rummet. Hon visste, att hon skulle möta ogillande inkast. + +Men det hände ofta, att hon om aftnarna smög sig dit upp. Då gick hon +vanligen direkt fram till fönstret, öppnade det och lät blicken glida +öfver slätten med dess buktande vägar fram till skogsranden, där en smal +insjö glittrade, och där en grå stenbyggnad syntes, närmast som ett +kummel mellan träden. Hon hörde då göken gala, än gladt, än tungsint, +men för henne blef alltid hans fattiga två toner till ett längtande eko, +en suck, hvilken hon ej gaf mål. Hennes tankar voro som vilsna fåglar; +de kunde ej hvila, förrän de funnit en plats, där stormen ej rasade och +där solen ej förbrände. + +Hon uppmanade aldrig Haqvin att göra det omtalade besöket på Lögenäs. +Hon tyckte, att hon hellre aldrig for dit än i sällskap med sin man. Där +mindre än någonsin ville hon pinas under trycket af hans närvaro, sade +hon sig utan att våga eller vilja klargöra den egentliga orsaken. + +En förmiddag, när hon och Hillevi voro ute och åkte, sade hon helt +hastigt till kusken: + +-- Bengtsson kan köra Lögenäsvägen. Jag har aldrig varit åt det hållet. + +Hon kände, hur blodet rusade upp mot kinderna och var rädd, att barnet +skulle märka något, men Hillevi hade lyckligtvis sin uppmärksamhet +riktad på annat. + +Skall jag köra upp på gården? frågade Bengtsson lugnt, när de kommo +närmare. + +-- Nej. + +-- Jo, mamma, jag är så törstig. + +-- Du kan få vatten i en stuga. + +-- Ja, men hos farbror Erik får jag saft och vatten och kakor, det +lofvade han i förgår. + +Eric hade då varit på middag vid Bragehall och pratat rätt mycket med +flickan, som snart blef vunnen genom hans många historier. Nu klappade +hon bevekande Gunvors hand och bad: + +-- Låt oss vara där bara en liten, liten stund, mamma! Jag skall be +farbror Eric tala om en riktigt rolig saga. -- Hon hoppade högt från +sätet vid tanken på detta nöje. + +-- Sitt stilla, Hillevi. Du får komma till Lögenäs en annan gång, när +pappa är med. + +Hillevi började bittert gråta. Ingen saft och ingen saga! Hon fann sitt +öde ytterst bedröfligt. + +Bengtsson tyckte synd om den lilla och vågade säfligt yttra sig i saken: +-- Hästarna ä' nok varma och skulle ha godt af en rast, di me'. + +Gunvor satt rak och stel. Hon tröstade icke sitt barn, och hon tycktes +ej höra kuskens inlägg. Hon stred med sin egen frestelse och besvarade +med »ja, ja!» den röst inom henne, som sade: »res förbi!» Men den andra +rösten, den sakta inställsamt hviskande, som ägde tusen lockande, +dragande ord, den svarade hon ej; hon endast lät den öfvertala och +visste, att _den_ skulle få makt öfver henne. + +-- Gråt inte, min lilla flicka, sade hon slutligen nästan sträft, du +skall få din vilja fram. Men det är inte alls säkert, att farbror Eric +är hemma. Håll vid grinden här, Bengtsson. Vi gå upp genom parken. + +De stego ur åkdonet, och Gunvor tog sin lilla dotter vid handen. Hon +kände sig långt ifrån lugn, ehuru hon raskt vandrade framåt på den +breda, solbelysta vägen. Det var, som hon kommit in i en förtrollad +skog; den frodiga vårgrönskan täckte vänligt och i gifmildt öfverdåd +alla de döda, risiga kvistarna och grenarna. Marken var en enda brokig +matta af vårblommor, och bokarna spände sina höga hvalfbågar öfver +dungarnas småträd. Det skimrade ljust, bjärtgrönt längst inne bland +snåren, det var ormbunkar, som höjde sitt spetsmönster mot en bakgrund +af några urgamla ekar. Det var ett kvitter och pip och drillande i +luften af tusentals fåglar, ett surr af insekter och öfverallt flögo +hvita fjärilar fram i dansande, mjuka rörelser. + +-- Hvarför går du på tå, Hillevi? + +-- Jo, mamma, man får visst lof att gå mycket, mycket tyst här, för jag +tror, att älfkungen bor här; och jag är rädd att skrämma honom. + +-- Du lilla sagobarn! Gunvor lutade sig hastigt ned och kysste hennes +röda, ifriga mun. + +-- Mamma, mamma! -- den lilla tryckte hårdt moderns hand. -- Det +prasslade. Jag törs inte se; kommer älfkungen, mamma? -- Hon blundade +och gick ljudlöst, satte ned de små fötterna ytterst varsamt. + +-- Det är ju farbror Eric, lilla pyre. Se nu upp! + +Gunvor skrattade åt barnets ängslan, men själf hade hon plötsligt +blifvit blek, och det kändes så underligt inom henne, när hon såg hans +smärta, eleganta gestalt närma sig, skyndsamt, med glad brådska i hvarje +rörelse. Hon stannade; det blef alldeles mörkt för hennes blick, så +häftigt strömmade blodet till hjärtat vid den okufliga, vilda längtan, +som fattade henne att få slå sina armar om hans hals och känna hans +hjärta slå mot sitt eget i den lidelsefulla, åtrående takt, hvilken de +senaste veckorna kommit henne att ligga vaken timme efter timme i +kvalfull ångest öfver att ej kunna komma öfver det stora undret: en +kärlek, som blir till allmakt. + +Där kunde ha kommit hundratals af societetens vanliga män emot henne, +och hon skulle ha förblifvit den konventionella grefvinnan Brage, men +endast en, Eric Gyldenlo, äfventyraren och fantasten, kunde hon ej +motstå. + +-- Hvarför stannar mamma? frågade Hillevi otåligt. + +-- Jag är trött, spring före, du! + +Gunvor släppte barnets hand och satte sig på en af de murkna stubbar, +det fanns så godt om. Hon såg, hur Eric lyfte flickan högt upp, som om +hon varit ett lefvande »hurra!» och sedan lät henne sitta kvar på armen, +medan han skyndade vidare med säkra steg. Så går visst en man mot sitt +föresatta mål, tänkte Gunvor och lade handen öfver ögonen. Först när han +stod tätt framför henne, lät hon den falla. + +Hans ansikte var gladt och öppet i detta ögonblick. Pannan lyste hvit +mot den eljest solbrynta hyn, och ögonen voro så klara och varma. Han +ställde ned Hillevi och sade muntert: + +-- Här har ni er lilla gisslan igen. Jag behöll henne, tills jag var +viss om, att ej både hon och ni bara var en lyckodröm. Jag har väntat -- +så länge, tycker jag. + +-- Inte har jag lofvat att komma? + +-- Med ord? Nej, det tror jag knappt. Därför säger jag inte heller mitt +välkommen med ord. Ni _känner_ det? + +Hon svarade ingenting; färgen skiftade oroligt på hennes kinder, och hon +lät blicken glida bort från honom, när hon stelt sade: + +-- Hillevi var så törstig, därför lät jag kusken hålla. + +-- Vi äro visst törstiga alla tre, våren för sådant med sig, sade han +uppsluppet. Allt lefvande vill dricka; det är endast drycken, som bjudes +olika. Hillevi skall få, och jag hoppas, att ej heller ni, grefvinna, +skall försmå min gästfrihet. + +-- Jag vill ha saft och vatten, farbror Eric? + +-- Skall bli, min lilla nåd. -- Han smekte barnets kinder. -- Törs du +springa rakt fram här, så kommer du till stora trappan, där tar Nilla +emot dig. + +-- Hvem är Nilla då? + +-- En liten rar gumma, som kan massor af roliga sagor. + +-- Då törs jag springa. + +Hillevi satte i väg, så att de korta, ljusa lockarna yrde omkring hennes +axlar. + +-- Vill inte grefvinnan taga min arm? Ni ser trött ut. Maj är en +fordrande månad; den kommer med de härligaste löften, men den vill ha +tack och svar med vår kropps och själs bästa krafter, har ni märkt det? + +-- Ja, på de senare åren. + +-- Ni var ett barn, när ni gifte er, förstås. Det är ju betingelsen för +alla dylika partier. + +-- Ja, jag var ett oerfaret och mycket lyckligt barn då, sade hon sakta, +i det hon tvekande lade sin hand på hans arm. Farmor valde för mig, +eller kanske valde jag själf -- så godt jag förstod. Och Haqvin gör mig +inte olycklig, men han tråkar ut mig. Jag blir så underligt gammal och +förvissnad i min omgifning. Jag tycker aldrig det varit vår på +Bragehall. + +-- Varit, upprepade han långsamt. Ser ni den inte heller nu? Jag ser den +hos er, i hela ert väsen som en hägring af era tankar och inre syner. + +-- Ha vi båda rätt att tala så här vid hvarandra? + +-- Ja, svarade han lugnt, samma rätt som solen har att värma gräset och +rymden att vara vidd för fåglarnas flykt. + +-- Jag borde aldrig ha kommit hit, sade hon ångestfullt, allting är så +lockande och trolskt. Det är, som om världen tvangs att stanna utanför +er park, grefve Gyldenlo, och -- ja, ärligt sagdt, jag är så rädd att +inte hitta ordentligt ut igen. + +-- Det är jag också rädd för. Lögenäs har en gång i hednatiden varit +trollens egendom, och som grefvinnan vet, är flertalet af människors +barn mycket rädda för stortrollen, de, som regera enväldigt -- de +småtroll, som de kunna stoppa bakom skåpet, när det kommer främmande, +känna de sig hemmastadda med. Alltnog, »världen», som ni kallar den, har +skytt Lögenäs på grund af dess dåliga rykte, att ett gammalt troll bodde +kvar vid stranden här, och att det alltid tog något från hvarje +besökande, än bara ett lillfinger och än -- hjärtat helt och hållet. Det +låter grymt, men jag håller af trollfar ändå -- fuskar dessutom litet i +hans yrke. Vet ni t. ex. hvarför ni kom hit? + +-- Det har jag ju sagt. + +-- Visserligen. Men ni skulle kommit förr eller senare ändå, ty vid +Lögens strand sitter ett tusenårigt troll och lockar och lockar. + +-- Trollåt borde ingen lyssna på. + +-- Då skulle vi gå miste om de vackraste melodierna. Men här är nu mitt +slott, sju meter högt och femton meter långt, grått att åse och +skröpligt af ålder, men i dag en mäktig borg, ty jag bjuder glädjen till +fest därinne. -- Han sprang uppför den låga stentrappan och stod +höfviskt bugande vid porten, medan Gunvor passerade. + +Förstugan liknade en jakthall, där funnos vapen och jakttroféer i +oändlighet. Till vänster låg salen, ett långt, smalt rum, ett slags +galleri med illa medfarna gobelänger på väggarna. Därinne satt Hillevi +och lät Nilla traktera sig med saft, kakor och sagor. De båda hade fort +blifvit goda vänner, och så snart Hillevi fick se modern, slog hon ut +med händerna och ropade: + +-- Nej, mamma får inte ta mig! Jag vill inte gå än. + +-- Har ni inte lust att bese biblioteket så länge? frågade Eric, vänd +till Gunvor. Vi kunna ju få in några förfriskningar dit. Hvad vill ni +ha? Min enda flaska riktigt ädelt rhenvin? Skall jag taga den? + +-- Nej tack, jag vill ingenting ha. Göm för all del det ädla vinet. Här +komma väl flera gäster. + +Han märkte genast den ironiska klangen i hennes röst, och i det han såg +henne djupt in i ögonen, sade han: + +-- Ja visst -- bland andra Märta Edelcrona! + +-- Hvarför nämner ni just henne? + +-- För att besvara er tanke. Se så, var nu inte rädd för henne eller för +något annat! -- Han förde henne in i biblioteket, där han sköt fram en +läderbeklädd hvilstol åt henne. Hon satte sig, och han lutade sig öfver +henne, tog varsamt hennes båda händer emellan sina. -- Känner ni inte, +hur vi båda stänga världen ute från vår längtan och våra drömmar? Två +människor mötas! Hvarför? Det kan man alltid läsa i den enas blick, och +förmår den andra ge svar, då äro alla vidare frågor obehöfliga. -- De gå +redan bredvid hvarandra, de två, och ge och taga i förståelsens lycka. +-- Vi möttes, Gunvor; tror du, vi skiljas brådt? + +Han låg på knä framför henne, hans mörka, glödande ögon veko ej från +hennes ansikte, och hans händer kramade hårdt om hennes. Hon kände det, +som gaf han i stormande lidelse alla de kyssar, hvilka brände på hans +läppar, men icke en sekund ens tänkte hon på att stöta bort honom, bara +gå själf, utan dom och utan klagan, men gå för att aldrig komma åter. + +Då sprang han häftigt upp och gick fram till ett väldigt ekskåp, på +hvars ena gafvel en luta hängde. Han tog den, satte sig på en stol ett +stycke ifrån henne och lade instrumentet på knäet. + +-- Jag tänkte jag skulle sjunga dig till ro, sade han vekt, du får inte +gå, inte tro, att du måste det. + +-- Jo, jag måste, grefve Gyldenlo. Sjung inte! -- Hon reste sig och gick +stilla mot dörren. -- Hillevi, mitt barn, väntar på mig. + +-- Du käraste! -- Han slog an ett ackord. -- Låt dina ögon slippa se sig +trötta längre mot drömmens blåa land! Gif längtans sjuka fågel luft +under vingarna. -- Han kastade lutan ifrån sig, så att det kved i +strängarna och kom till henne. -- Gunvor, du tror, att plikten skall +kunna döda kärleken. Kärleken, som endast behöft en kort vår för att bli +till blomster inom dig! Skulle vi båda räkna med tid, vore vi främlingar +för hvarandra, men man älskar inte efter klockslag, utan efter hjärtats +hårda, kräfvande slag. Gå så fri, som du kom, älskade! Och kom -- kom +åter, när _det_ blir din första plikt. + +Hon gömde ansiktet i händerna, och han hörde en förtviflad, hjälplös +snyftning. -- O, att jag aldrig, aldrig kommit hit; nu är det, som om +jag mist både hem och härd. -- Hon höjde hastigt hufvudet och såg på +honom med en flammande blick: + +-- Är det så ni stjäl er till kvinnors kärlek, Eric Gyldenlo? Ni tar den +ofödda känslan ur deras inre och ger den namn. Kärlek och längtan efter +den famn, där all oro kunde domna, finnes det väl inom hvarje kvinna, +men är det rätt att rycka upp en planta för att se, om den växer? Är det +värdigt en ädling att locka sin väns hustru och att tvinga fram hennes +fördolda tankar? Jag har kämpat med de frestande rösterna inom mig, +kämpat till det yttersta, ty jag ville segra! Nu bryter ni er plötsligt +in genom förskansningen och ber mig se, hur svag och fattig jag är. +Hvarför, hvarför skulle jag älska er, som stört min dröm om fred? + +Han stod på något afstånd ifrån henne utan att sänka blicken och utan +att blygas. Snarare föreföll det, som han mera lyssnat till hennes +vibrerande tonfall än till själfva orden, och som han sett i njutning på +hennes skiftande minspel. Han strök upp håret från pannan och tycktes +vakna till verkligheten, när hon slutat. + +-- Ni har talat länge och mycket, sade han, tyvärr har jag just ingen +aktning kvar för ord. Det var väl grefvinnan Brage, som satte upp det +något omständliga konceptet, inte Gunvor Eiden, den unga kvinnan, som +jag sett djupt in i ögonen, medan den höga nåden talat. Tack, Gunvor, +för blicken, som icke ljög, för munnens skälfvande spel, för rodnadens +varma lek! Visst har jag kommit som fredstörare, hur kunde det vara +annorlunda? Det rår hvarken du eller jag för, barnet mitt. + +Hon ryckte till. + +-- Det smekordet fick också Amelie? + +-- Ja, ofta! Det är det vackraste och finaste vi män kunna säga till den +kvinna vi älska. Och jag har hela min lifsdikt skrifven med hjärteblod +från kärlekens offerfester. + +-- Det är inte kärlek, detta att ge åt den första, bästa. _En_ och +ingen, ingen mer, skulle jag älska. + +-- Har det aldrig händt er, att ni plockat en stor bukett rosor, hållit +af dem och så -- lagt dem ifrån er, när ni plötsligt fick se en enda, +fagrare än alla de andra, och att ni sedan uteslutande tänkt på den sist +funna rosen. Föreställ er, att den undgått er, aldrig kommit inom +räckhåll, då hade ni ändå kunnat drömma om den, men säkert tagit vara på +de många för att i alla fall få rosendoft. Nu har jag ändtligen funnit +den enda rosen, Gunvor. + +Han tog hennes hufvud mellan sina händer och kysste hennes panna och +ögonlock. Hon drog sig ej undan. En underlig slapphet fick makt med +henne, hon orkade ej slita sig ifrån den hvila hans famn erbjöd. Och hon +förstod i denna stund, hur hela hennes varelse burit osynliga fjättrar, +hvilka nu brusto. Det var, som när den stackars, gråa puppan till sist +får brista och fjärilen flyger ut i solskenet. Hon höjde armarna och +andades djupt, så sänkte hon dem åter, lade dem på hans skuldror och +sade lågt, under det att stora tårar glimmade i hennes ögon: + +-- Jag drömde om att göra dig god och stor, Eric, nu blir det väl ondt +af alltsammans. Jag älskar dig, älskar dig, men det är ju i synd och +mörker, utan rätt. Stackars oss, som inte kunde gå hvar sin väg. + +Hon knäppte sina händer bakom hans nacke och tryckte sin heta kind mot +hans. + +Det bultade på dörren. + +-- Mamma, mamma, jag vill gå hem. + +-- Hillevi! + +Gunvor öppnade genast för barnet, men hon såg ej på sin lilla flicka. + +-- Hvad gör ni? + +Gunvor svarade inte, men Eric lyfte den lilla högt upp på armen och +sade: -- Vi se in i solen! + +-- Får jag det med! + +-- Du är för liten än. + +-- Säg adjö nu, Hillevi, sade Gunvor hastigt. Hvad tror du Bengtson +tänker, kanske att -- trollen tagit oss. -- Hon log halft vemodigt mot +Eric. Så tog hon Hillevi vid handen och gick ut, åtföljd af Eric. Genom +parken sprungo de i kapp alla tre, och när Bengtson fick se dem, +skrattade han i mjugg och mumlade: + +-- Tockna lyckans guldfåglar kan nog flaxa stad; inget att grublisera +öfver, baraste lek hela lifvet; en annan sitter hårdt i't många gånger. + + + + + NIONDE KAPITLET. + Spöksynen. + + +-- Det är tid att gå till dansbanan, Haqvin. Vi måste vara där, när +folket hurrar för den nyresta majstången. + +Gunvor talade forceradt lifligt och kom inte in i sin mans rum, utan +stod med handen på dörrlåset. Hon hade en enkel, hvit klänning med ett +bredt bälte om lifvet. Denna dräkt passade hennes slanka figur. Hon såg +ut som en ung flicka. Ögonen strålade i det fina, något bleka ansiktet, +och munnen log inåtvändt med ett mjukt, drömmande behag. + +Haqvin satt rödmosig efter sin grogg och läste en uppsats om jaktmarkers +utbredning. Han såg upp. + +-- Ja, det var så sant. Bevars, hvad unga grefvinnan gjort sig +midsommarsgrann. Hör du, Fagerlin, kom hit och kyss din herre och gemål. +-- Han sträckte ut handen mot henne. + +-- Snälle Haqvin, skynda dig, sade hon otåligt utan att låtsas om hans +invit, hvilken dock uppjagade en mörk rodnad på hennes kinder. + +-- Ja, de stå väl inte i sjön. Kom hit, Gunvor! Du är så njugg om +smekningar, så man kunde tro, att du sparade dem till någon annan. -- +Han skrattade rått. + +-- Jag går i förväg, efter du ej vill komma. + +-- Du gör så fan heller. -- Han reste sig tungt, kom fram och lade armen +om hennes lif. -- En hustru ska' lyda, och jag måtte väl vara herre i +mitt hus. + +-- Men inte öfver mig. + +Hon ville draga sig undan, men då kramade han henne intill sig och +kysste med ett smackande ljud hennes hårdt slutna läppar. Hon slet sig +lös med ett sådant uttryck af vämjelse, att hans lugna blod började +koka. + +-- Hvad attan är det här för upptåg? sade han brutalt. Hvad tar du dig +för drottninglater? Är jag din dräng kanske? Han ruskade hennes arm och +det gnistrade plötsligt till i de vanligen matta, ljusblåa ögonen. + +-- Din grogg har visst varit för stark, sade hon föraktligt. + +-- Håll inne med dina näsvisheter, skrek han utom sig, annars ger jag +dig, så du minnes det. + +Hon stod stel och rak tätt framför honom. Hennes ansikte hade blifvit +alldeles hvitt, och den vanligen klara stämman var hes af sinnesrörelse, +när hon sade: + +-- Upprepa aldrig den hotelsen, Haqvin. Jag är hvarken en häst eller en +hund, som tar stryk. Jag har låtit dig gå dina vägar; låt nu mig gå +mina, det är bästa sättet att få fred. Du vet, att dina smekningar plåga +mig. Det var länge sedan du var något annat för mig än mitt barns far. + +Hon väntade ej på att hans flåsande tunga skulle kunna forma ord, utan +stängde raskt dörren. På gårdsplanen stannade hon och inväntade honom. +Hennes blick gled öfver det Brageska valspråket, inhugget öfver porten. +Ofta, ofta hade hon under de sista åren satt sig in i, att det också +måste bli hennes: »Fac et nihil spera: Handla och hoppas intet!» Men nu, +denna vår, då hon ändtligen börjat sitt eget lif, då hon lärt att hoppas +och i tysthet drömma om befrielse från det äktenskap hon blindt gått in +i, nu tyckte hon, att det var ett dumt, hårdt tänkespråk, som icke hade +något att lära henne. + +Haqvin kom nedför stentrappan. Ceremoniöst bjöd han Gunvor armen, då ett +par af tjänstfolket just passerade. Hon tog den tigande. I kväll ville +hon ej ha flera obehagligheter. Hon var, trots allt, i helgstämning. +Eric Gyldenlo skulle komma till dansbanan. Haqvin hade bedt honom »öppna +balen» med Gunvor, då han ej själf kunde »trissa rundt» vidare. Under +dansen skulle hon få tillfälle att tala några ord vid honom, som hon ej +längre undflydde, utan sökte både med tankar och håg. Ingen mer än de +två älskande anade denna böjelse. Jo, en, men hon teg ännu. Farmor Eiden +ville ej förhasta sig; hon ville ej tro, att hennes sondotter gjorde +något, som stred emot hederns bud. Förbittring och sorg gnagde inom +farmor Eiden vid den föreställningen, att Gunvor gick de vägar man ej +kunde gå med rak rygg och öppen blick. Skulle Gunvor sätta en skamfläck +på det namn, hvilket hon själf i långa år aktat och ärat! Farmor skakade +sitt hvita hufvud, och de stora, lysande ögonen hade fått ett skärpt, +ängsligt vakande uttryck. Gunvor hade ej förblifvit den lilla, lydiga +drifhusblomma farmor föreställt sig, det hade den gamla för länge sedan +insett, men tyckte dock, att hon kunnat försöka finna sig tillrätta med +Haqvin trots hans fel. Han var ju ej värre än många andra, och han +förstörde ingenting af hennes förmögenhet, förkofrade den ej heller, men +fru Eiden trodde, att man kunde lita på förvaltaren. Han höll af själfva +Bragehall lika mycket som herrskapet och stod på dess bästa. + +Dansbanan var utlagd i en liten bokdunge midt ute på slätten, men ej +längre från slottet, än att man öfver alléernas trädtoppar kunde se de +fyra tornen. Man kunde ej tänka sig en mera idyllisk plats än denna +lilla skogsfläck, där bokarna stodo i dubbla pelarrader, bildande liksom +kulisser åt alla håll. Därinne i dunklet lyste fjolårets matta af vissna +boklöf med en metallaktig, varm glans. Längre ut på ängen reste sig de +höga prästkragsstånden och blåklockorna ringde på smala stänglar. + +Vid dansbanan var redan fullt af folk, när Gunvor och Haqvin anlände. +Ungdomen Edelcrona, löjtnant Forner med sin fru och Eric Gyldenlo kommo +genast emot dem. För herrskapet var en bänk placerad strax bredvid +spelmännen, hvilka stodo på en predikstolsliknande upphöjning. Nu restes +majstången under allmänt jubel. Haqvin steg fram i kretsen af sina +underlydande och utbragte med kraftig röst ett: »Lefve sommaren!» Fiol +och kornett stämde upp en fanfar och föllo sedan omedelbart in i en +polskmelodi. De unga togo i ring och slängdansen gick med svindlande +fart. Föll en omkull, rycktes han eller hon upp med ett hurtigt tag, +inte sprängde man kedjan för så litet. Bondpojkarnas nyblankade +mösskärmar stodo rätt upp, luggarna föllo snedt ned i pannan; de röda +halsdukssnibbarna fladdrade. Tösernas hufvudkläden gledo af, det ljusa +håret reste sig i trotsigt burr; kjolorna pöste ut som ballonger. +Sackade takten af, stampade man med ena foten och ropade »tjo!» Det +hjälpte, tills slutligen musiken tystnade, och spelmännen drogo upp +storrosiga näsdukar att torka de svettiga ansiktena med. + +Så snart dansen var ändad, skockade sig karlarna kring ölfaten och +stannade där, tills det spelades upp igen, då gingo de en efter en raskt +fram i klungan af flickor, sträckte ut armen och drogo tösen med sig, +oftast utan ett ord. Parvis och i ett slags lunkande promenadtakt gingo +de in på banan. Sedan de sett, att »han, grefven på Lögenäs, dratt sta' +me' onga grefvinnan», stampade de i ett slag, satte ut vänstra armen +raklång och klämde den andra som ett skrufstäd kring sin dams midja. + +Eric förde snart Gunvor tillbaka till hennes plats för att hämta sig en +ny dam. Han var så helt inne i folkglädjen, att han ej kunde stanna och +öda bort tiden med konversation. Han hade upptäckt Bolla från +gästgifvargården och med henne måste han nödvändigt ha en sväng. Han var +vid ett öfverdådigt humör, skämtade med de generade och smickrade +töserna, hvilka fnissade och tittade på hvarandra, drack karlarna till +och tog slutligen både fiol och stråke från spelmannen för att själf +traktera den. + +-- Hvad han är vacker och elegant, trots alla sina galna streck, +hviskade Märta Edelcrona till Gunvor. Han är genialisk i all sin +burleska munterhet, tycker du inte? + +-- Å, sade Gunvor kort, jag vet inte, om det är särskildt genialiskt att +kurtisera bondflickorna. + +-- Söta du, hvad gör det! Så här på landet! Det brukas ju allmänt i +societeten, att herrarna -- hur skall jag kalla det? -- se sig litet +omkring. Det är ju alldeles utanför vår krets. + +-- Tror du, att de unga bondflickorna känna på annat sätt än vi? Tror du +inte, att deras hjärta är lika varmt och lika öppet, och därtill förstå +de inte, att smickret bara är tomma fraser. + +Märta skrattade öfverlägset. + +-- Älskling, så allvarligt du tar det! Jag tänker alltid: Låt herrarna +rasa ut, så bli de så mycket spakare sedan som äkta män. Och vet du, om +en bondtös, den där lilla Bolla t. ex., skulle inbilla sig något, vore +det verkligen löjligt, det får du medge, ma chère. + +-- Nej, hon är söt och oskyldig, hvarför skulle hon inte tro, att han +menade allvar med henne? + +-- En grefve, söta vän! + +-- Har kärleken börd? + +-- Men, lilla Gunvor, det _vet_ du väl. Nu kommer för resten grefven +hit. Våra herrar vilja visst, att vi skola draga oss tillbaka. Jag har +också fått nog. Det skall bli roligt att få språka litet förtroligt med +Eric. + +-- Du håller af honom än? + +Gunvor såg oafvändt på de dansande, när hon tyst och med osäker röst +framställde sin fråga. + +-- Platsen ägnar sig inte riktigt för förtroenden, ma belle, men du har +väl hört ordspråket: »Gammal kärlek rostar aldrig.» Jag tror, det passar +in på oss. + +-- Nu gå vi hem, sade Haqvin, jag antar damerna äro belåtna på +frispektaklet, och jag längtar efter supé. Eric, få vi dig med? + +-- Mig? Nej tack, bror, jag håller allt ut till ljusan dager. Hör, en +sådan bondkadrilj. Har inte grefvinnan lust att pröfva den med mig? + +-- Då ska' vi vänta, knotade Haqvin. + +-- Nej, jag följer naturligtvis din hustru, om jag får lof! Kom nu, det +är en alldeles härlig takt! + +Gunvor lät sig föras bort i dansen, och när han lyfte henne högt upp, så +att deras ansikten nästan snuddade vid hvarandra, logo de båda i stulen, +hemlig lycka. Hon tänkte på framtiden, då hon ärligt och utan skuld +finge möta hans blick, då han skulle äga rätt att höja henne öfver +mängden och ropa: »Min! Min egen!» i stället för att, som nu, skyggt +hviska det. Redan i afton ville hon säga honom det. Hon blygdes öfver +hvarje lönnlig smekning, hvarje ömt ord. Och hon kunde aldrig få +trygghet i hans famn, förrän hon löst sig från de band hon hatade nu, +när hon visste, hvad kärlek var. + +När de slutat dansen, vandrade de arm i arm fram öfver ängen. + +-- Vet du, Gunvor, att alla blommor och träd i natt kunna tala. De få +röst att tolka sina önskningar, och de svara de frågande människobarnen +såsom aldrig annars. Hvad tror du, jag skall fråga om, vännelill, när +jag går därute på de sommarljusa stigarna? + +Han smekte sakta den hand, hon lagt på hans arm. + +-- Du skall ju dansa hela natten. + +-- Hvad nu? Det gör dig väl inte ledsen? + +-- Nej -- och ja. Kan du dansa bort allvaret? + +-- Hvilket allvar? + +-- Vår framtid. Inte kan det fortsätta så här. + +-- Nej, naturligtvis inte. Men hvarför skulle jag just förmörka årets +ljusaste, gladaste kväll med grubbel? Och visst kan jag dansa bort +sorgerna. Hi och hej, du käraste! Tordes jag, skulle jag genast svänga +dig rundt. + +-- Eric, ibland kommer du så långt bort, att jag knappt kan se dig. + +-- Är jag borta nu då? + +-- Ja, i en glädje, som inte jag kan dela. Det är ju så splittradt och +skuldmedvetet inom mig. Och du -- du kan skratta åt alltsammans. + +-- Ja, Gunvor, i kväll _måste_ jag vara glad. Det hör midsommaraftonen +och -- natten till. Du lilla ljufvaste blomsterbarn, kunde du ej bli en +af skogens talande örter i natt? Då skulle jag lyssna endast till din +stämma. Kom, älskade; låt oss drömma i junis ljusa natt, du och jag! + +Hon drog sin arm ur hans. + +-- Nej, Eric, jag lämnar inte mitt hem nattetid. + +-- Stolta borgfru! Hvi vredgens I? -- Han log. -- Så, Gunvor, fortfor +han allvarligare, var inte så nedstämd. En annan gång -- i morgon eller +öfvermorgon skall jag tala förnuft. I kväll har jag släppt Barabam lös, +och inte det sötaste helgon i världen kan omvända honom. Godnatt, min +drömfrid, sof godt, men kom ihåg, att därute i skogen går jag och talar +med blommor och träd. + +-- Eric! -- Hennes tonfall var bedjande och sorgset, men han hörde det +ej. Raskt hade han vändt och gick nu smågnolande tillbaka mot dansbanan. + +Men Gunvor kunde ej sofva den natten; hon kunde ej ens stanna inne, utan +gick ned i trädgården, smög sig tyst genom slottet och stannade sedan på +terrassen, därifrån utsikten var fri och vid. Det var nästan ljust, och +i öster tändes det första morgonblosset, det spred långsamt sin röda +glans öfver himmelen, först som en smal strimma, men så småningom allt +bredare. + +Ett svagt, sömndrucket fågelkvitter störde stillheten då och då. Gunvor +knäppte ihop händerna bakom nacken. Hon stod orörlig, som hon i andlös +spänning väntade någon. Bortifrån slätten, där landsvägen drog fram, +hördes ett par afbrutna dansmelodier, helt svagt och händöende. Gunvor +lyssnade ofrivilligt, och hon föreställde sig, hur de nu vandrade hemåt, +alla de unga paren, där väl hvar och en funnit sin. + +Det knastrade i sanden af steg, lätta, sorglösa steg. Ett par händer +lades öfver Gunvors ögon. Hon skulle känt igen dessa smala, vårdade +händer bland tusen. + +-- Eric! + +Hon låg i hans famn; hon vände sitt ansikte upp emot honom, som blomman +mot solen, men han kysste henne ej. Nu hade stämningen skiftat inom +honom; han kom från skogens djupa allvar, och dessa helgd dröjde än i +hans sinne. + +-- Jag längtade efter dig -- så outsägligt, sade hon. Jag har längtat +hela mitt lif, men nu först har min längtan mål. Tack, tack, för att du +ej dröjde borta längre, men gå nu -- gå! Tänk om någon ser oss. + +-- Då ta de dig för hvita frun och mig för hennes mörke riddare. Och en +spöksyn ur lifvet äro vi väl! -- Han sköt henne varligt ifrån sig och +suckade tungt. -- Det skall vara gods och guld, små tankar om andra och +stora om sig själf för att man skall passa bland människorna. Gunvor! +Gunvor! Om jag kunde taga dig på mina armar i denna natt och bära dig +bort till ett eller annat sagoland. + +-- Framtiden skall bli en vacker saga! + +Han smekte vemodigt hennes kind. + +-- Skogens blomster sade mig inte det. + +En blek solstråle, den första, smög darrande öfver sandgången. + +-- Å, Eric, redan dag! Farväl, vännen min! -- Hon räckte honom +brådskande handen. + +Han kysste den och gick. + +Detta möte var som en vacker hägring, tänkte hon, skärt och fint, och +ändå så innerligt, starkt bindande. Långsamt gick hon tillbaka mot +slottet. När hon passerade gamla fru Eidens dörr, märkte hon, att den +stod på glänt. Förundrad stannade hon och såg sig om. Nu stod farmor på +tröskeln. + +-- Gunvor, sade hon sakta. Rösten lät spröd och bruten. + +-- Ja, farmor! + +Ett kväfdt, skärande skri ljöd från den gamlas läppar. + +-- Hvad är det, farmor? + +-- Det var således du. _Du!_ Ack, jag trodde, jag hoppades, att det +skulle varit en synvilla, en spöksyn. + +-- Kära farmor! + +-- Nej, säg ingenting nu. I morgon få vi talas vid. -- Farmor stängde +dörren utan ett vänligt afskedsord, utan en nick. Det vackra, +silfverlockiga hufvudet hade förblifvit stelt. + +Men när farmor blef ensam, satte hon sig tungt ned på en stol; benen +ville ej längre bära henne. Tårarna föllo stora och bittra nedför hennes +kinder; hon grät icke häftigt; det var, som om hvarje tår frampressats +af namnlöst kval. Aldrig under hela sin långa lefnad hade Margareta +Eiden haft en tyngre sorg, ty det var blygd och skam i den. I lidandets +och saknadens svåra år hade hon alltid kunnat hålla sitt hufvud högt. Nu +sänkte hon det så djupt, att det föll ned mot bröstet. Så satt hon ännu +på morgonen, när Karna kom med kaffebrickan. + +-- Frun, är frun sjuk? Å, Herre Gud, så eländig frun ser ut, sade den +gamla trotjänarinnan och satte brickan ifrån sig. Hon var van att finna +sin matmor i sängen vid denna tiden, och nu var hon ute i salongen. + +-- Karna, tag ut kaffet igen, jag vill ingenting ha. + +-- Men frun, då! + +-- Du hörde! Sedan skall du kläda mig! + +-- Ja, frun! + +Toaletten försiggick under oafbruten tystnad. När farmor var färdig, +satte hon sig på sin vanliga plats vid fönstret, men ingen enda gång såg +hon ut öfver terrassen. + +-- Är grefvinnan uppstigen? frågade hon, just som Karna skulle aflägsna +sig. + +-- Jag vet inte det, frun. + +-- Hör efter då och bed henne komma hit genast. + +-- Ja, frun. + +Karna gick undrande och ångestfull. + +Månne gamla frun hade sett spöken? Hon visste sannerligen inte, hvad hon +skulle tro. Så konstig och tvär hade hennes matmor aldrig varit förr. + + * * * * * + +Gunvor infann sig ofördröjligen hos farmodern, eljest brukade +familjemedlemmarna ej träffas förrän vid lunchen klockan ett. Haqvin sof +alltid till tolf, utom på jaktdagar, men Gunvor steg tidigt upp och +använde gärna morgontimmarna till långa ridturer. På senaste tiden hade +Eric och hon ridit mycket samman, och äfven i dag hade hon gjort sig +beredd på ett möte därinne i den tysta, nylöfvade bokskogen, där nu +naturen smyckat sig till midsommarfest. + +Gunvor hade redan riddräkten på. Den svarta silkessammeten smög sig +mjukt och graciöst efter de unga, smidiga formerna. På hufvudet hade hon +en svart, gustaviansk barett med en lång, fritt vajande plym. Hon var så +vacker, där hon stod, att farmor nästan bländades, ty det var ej dragens +skönhet, som frapperade den gamla, utan det strålande, lifsmedvetna +uttrycket i de mörka ögonen, de halföppna läpparnas smeksamma böjning, +hvarje kroppslinjes rytmiska behag. Så hade hon ej sett sin sondotter +förr; det var inte längre ett lydigt redskap för hennes fasta vilja hon +såg, det var en ung kvinna, inspirerad af den stora makt, som trampar +allt under fötterna utan att märka det och går sin väg fram med ett +jublande lyckolöje, blott den vunnit det enda, den begär. Denna stora +makt hade en gång sköflat Margareta Eidens lif, och ändå hade hon +välsignat den. Så skulle också Gunvor göra, också hon hörde till de +kvinnor, som ge sig i kärlekens våld med hela sin själ tänd af dess +flammor. Farmor Eiden skakades af en frossbrytning, och den hand hon +räckte Gunvor var iskall. + +-- Är farmor sjuk? + +-- Nej. Du vet, att jag vill tala vid dig! Sätt dig! + +-- Tack, jag står hellre. + +-- Som du vill. Har du stängt dörren ordentligt? + +-- Ja, ingen hör oss. + +Farmors fasta, hvita händer med de höga, blåa ådernäten lågo hopknäppta +på bordsskifvan. Hennes energiska, bleka ansikte var stramt af spänning, +och rösten ljöd så tung och ansträngd, när hon sade: + +-- Hvem träffade du i natt på terrassen? + +-- Min älskade, Eric Gyldenlo. + +Gunvor höll sitt hufvud högt. Hon hade väntat denna fråga och för sig +själf besvarat den gång på gång under de flydda morgontimmarna. Allt +det, som tegat och endast sakta kvidit inom henne under de år hon gått +ensam på Bragehall, skulle nu få luft; hon kände ingen miskund; det +stingande agg, hon trott vara sin egen naturs orimliga längtan, hade nu +fått namn. Hon förstod, att hon blott varit ett verktyg för andras +syften. Ingen hade sett på henne som människa; de frågade ej efter hvad +de förkväfde inom henne. + +Farmor såg, hur känslorna arbetade upp sig till stormning hos sondottern +och hon värjde sig ej mot öfverfallet med ett enda varnande ord. Det var +bättre att låta det onda brusa ut först. Sedan skulle farmor försöka +tala. Nu frågade hon endast: + +-- Hvad har du vidare att tillägga, Gunvor? + +-- Å, det är så oändligt mycket. Det är dagars, veckors, månaders och +års tärande förtviflan öfver att _detta_ var lifvet. Jag har tusen +obesvarade _hvarför_, som borrat sig in i mig som hvassa nålar. Nu skall +jag rycka dem ur såren och kasta dem tillbaka på dem, som nödgat mig att +lida och bära bördor, hvilkas mening jag ej förstod. -- Nu -- nu har jag +ändtligen mod att göra mig fri! -- Hon drog ett djupt andetag. -- Det +har begåtts ett brott mot hela min varelse, ett långsamt fortlöpande, +systematiskt brott, farmor. Eller kan det kallas med ett mildare namn, +när man fastkedjar ett oerfaret, outveckladt barn vid en man, som är så +försoffad både till kropp och själ, så -- så förfäad, att samlifvet med +honom blir en hädelse mot kärleken, ett upprörande våld mot hvarje +känsla, hvarje tanke? Du har tystat mina tvifvel och min sargande oro +med att säga, att jag valde själf. Farmor, hur kunde du nedlåta dig till +en dylik oförrätt mot ett barn? Du visste, att jag var vek och +varmhjärtad, lätt att fånga som en frusen fågel är det, och du lät en +stor, grof hand hänsynslöst krama mig, endast därför, att det passade +dina syften, att jag inte flög längre. Det var din förlorade lycka jag +skulle gälda med hela mitt lif. Det var för att din älskades +lefnadsafton skulle bli ljus, som jag måste in i mörkret. Det var för +att han och du skulle få lägga era händer tryggt i hvarandras, som jag +sattes till dörrvakt. Farmor, inser du inte, att du begått en skriande +orättvisa mot mig? -- Hon gjorde en kort paus, de flämtande andetagen +förrådde hennes lidelsefulla upphetsning. Ansiktet var upprördt, färgen +kom och gick oafbrutet, och hon tycktes ur stånd att behärska sin vilda +smärta. + +Farmor däremot satt alldeles orörlig. Hon tycktes vänta, att Gunvor +skulle fortsätta sina anklagelser, och när den starka, trotsiga, unga +rösten ånyo dämpadt klang ut i rummet, nickade hon långsamt, som om det +just varit detta sista hon afvaktat: + +-- Nu, farmor, står jag här inför dig, älskande som du själf en gång, +hänsynslöst kräfvande rätt för mig och min kärlek -- + +-- Jag gick aldrig smygvägar, afbröt farmor. + +Gunvor log stolt. + +-- Det gör inte heller jag hädanefter. Öppet inför hela världen skall +jag bekänna, att jag älskar Eric Gyldenlo. + +-- Jag svek aldrig mina plikter mot man och barn. Jag _bar_, tills ödet +befriade mig. Aldrig har jag fegt kastat en börda, brutit ett löfte. + +Farmors ögon hade fått en underbar glans, och hon såg på Gunvor med en +fast, djup blick. -- Du anklagar mig, dömer öfver mitt handlingssätt, +barn, men blundar för ditt eget. Tror du, att man blir fri från egen +skuld, därför att man gömmer den bakom andras? Kom ihåg, att min kärlek +till Haqvin Brage aldrig var småsint och sudlad af hemliga möten, stulna +kyssar, bedrägeri mot gifna eder. Den bodde inom mig som en helig eld, +men icke en enda brand föll ut ur den härden för att tända vådeld i mitt +hem. + +-- Men du offrade i stället ett människolif åt lågorna; _det_ kunde du. +Hvad gjorde det, om ett stackars barn brann upp? Mig offrade du, farmor. + +-- Jag såg skeft den gången. Jag trodde, du kunde bli så lycklig som de +flesta. + +-- Som de flesta! -- Var det nog? + +-- Jag trodde det. + +-- Men jag vet, att det _inte_ är nog. Lyckan är inte för de många, den +är för dem, som våga älska så som du och jag, farmor. Och nu går jag ut +i solskenet för att möta honom, jag har kär. Och i morgon eller +öfvermorgon skola de undrande, lystna, små människorna på de +tilltrampade stigarna veta, att Gunvor Eiden själf bryter väg för sig +och sin älskade. + +-- Du tänker inte på ditt barn? + +-- Mitt barn! Jo, farmor, henne släpper jag inte ifrån mig. + +-- Du ämnar väl skilja dig från Haqvin? + +-- Ja. + +-- Då ger lagen honom rätt till barnet. + +-- Honom! En slö, tom existens, skulle lagen döma mitt barn i en _sådan_ +fars händer? Nej, det tror jag inte på. + +-- Gunvor! -- Farmor reste sig. Hennes hållning var bruten och +stapplande och tonfallet nästan ödmjukt. Det var som en förklädnad +glidit af henne; hon stod darrande, upprörd framför sondottern. -- +Gunvor, jag ber dig, återvänd till dina plikter! Svik inte hederns bud +-- öfvergif inte Haqvin Brage! -- Detta namn gick som ett skärande +ångestrop öfver den gamlas läppar. Hon tänkte ej på den, som nu bar det, +endast på honom, hvilkens minne hon höll heligt. För honom bad hon med +hela sin starka själ återspeglad i den kvalfulla blicken. Den kärlek, +som famnade ännu öfver dödens gräns, trodde sig en sekund kunna vinna +öfver lifvets sjudande, nyväckta lidelse. -- Tro mig, Gunvor, du blir +inte lycklig genom att slita alla band, genom att gå till -- _din +älskare_. + +-- Farmor, håna inte det ordet. Smutsa det inte med en stygg tanke; det +är det vackraste begreppet inom mig, och aldrig skall jag missbruka det +så, som världen menar. Men en dag skall jag bli Eric Gyldenlos brud. + +-- Det är ditt fasta beslut? + +-- Ja. + +Farmor Eiden rätade upp sig, hon lade sina händer på sondotterns skuldra +och sade med tonvikt: + +-- Godt! Gå då du din väg! Jag går min, och den leder som vanligt _rakt_ +mot målet. Redan i morgon skall jag besöka Eric Gyldenlo. Jag skall tala +vid honom, som jag talat vid dig; jag skall väcka och varna. Och kanske +är han så mycket verklig ädling, att han inser sin skuld och blyges +öfver att ha lockat sin väns hustru. + +Gunvor tog ett steg tillbaka. Just desamma orden hade hon ju själf +yttrat för icke längesedan, och nu? Hon sänkte plötsligt hufvudet. Där +var den igen, det förflutnas spöksyn, de alltid rastlöst irrande +skuggorna af tankar och strider. + +Farmor fortsatte: + +-- _Om_ han afstår, vill du då fylla dina plikter och stanna i det hem, +som en gång för alla är ditt? + +-- Han afstår _inte_, farmor. Hör du inte, han älskar mig. + +Hennes röst jublade detta segervisst, och ännu sedan hon lämnat rummet, +dröjde ekot af dessa ord kvar; de ljödo med en underlig klang i den +gamlas öron: -- Han älskar mig! -- Det var så den stora makten talade: +utan fruktan eller tvifvel. + + + + + TIONDE KAPITLET. + Farmors sista färd. + + +Det var numera högst sällan, farmor Eiden for ut och åkte, endast någon +gång till kyrkan; men visiter gjorde hon aldrig. Hon hade så föga +intresse af fruntimmers småprat, att hon ej blifvit intim med någon af +traktens damer. + +Dagen efter midsommardagen fick emellertid Bengtsson tillsägelse att +spänna för. Fru Eiden skulle åka ut. Redan klockan elfva på morgonen +skulle vagnen vara framkörd. + +-- Jag tror till och med farmor har blifvit smittad af den allmänna +förtjusningen för galne grefven, sade Haqvin sedan vid lunchen till +Gunvor, kan du annars begripa, hvad gumman skulle vid Lögenäs att göra? + +Gunvor undvek att svara och sysselsatte sig i stället med lilla Hillevi. +Hon hade stått vid fönstret i sitt arbetsrum och sett, när farmor steg +upp i åkdonet, och en sekund fingo tvifvel och farhåga makt med henne. +Tänk, om Eric ansåg, att han handlade som en man af ära genom att +öfverge henne! Hvad skulle hon då göra? Finna sig i sitt öde? Resignera? +Nej, nej! Till hvarje pris skulle hon kämpa för sin frihet. Hon kunde +inte göra sig blind igen, när hon en gång blifvit seende. + +Farmor såg upp mot hennes fönster, och hon drog sig skyggt tillbaka. +Nicka ett vänligt afsked förmådde hon ej. Hela hennes sinne var i +uppror, och hon tyckte ibland, att den vördnad, beundran och innerliga +tillgifvenhet hon hyst för farmodern försvunnit. Gömd bakom den skira +gardinen, såg hon tydligt den gamlas bleka, utvakade ansikte. De +föreföllo med ens så härjade och vissna dessa fina drag, som de hvita +lockarna omramade, och gestalten sjönk trött ihop på vagnens sidendynor. + +-- Farmor, mumlade Gunvor, om du bara inte gjort detta. Om jag fått +hålla af dig som förr. Om jag kunde ropa dig tillbaka och gråta ut hos +dig! -- Hon lutade snyftande hufvudet mot fönsterposten. + +I detsamma hörde hon Bengtsson klatscha med piskan och hästarna frusta +gladt. För sent att återkalla henne, för sent; farmor var redan på väg. +Det var första gången så långt Gunvor kunde minnas tillbaka, som hon ej +sagt godmorgon åt den gamla frun och kysst hennes hand. Hade farmor +tänkt på det, när hon såg upp mot sondotterns fönster? Gunvor log +bittert. Å nej, hon hade väl tänkt: »Ser du, trotsiga barn, att jag far +till Lögenäs; att jag har mod att krossa det, _du_ kallar lycka, för +hvad _jag_ kallar rätt.» + +Gunvors drag hårdnade i harm och vrede mot den, som ville kufva henne. +Hon lät det icke ske. + + * * * * * + +Fru Eiden hade suttit med slutna ögon hela vägen, först när vagnen +svängde in genom Lögenäs' murkna parkgrindar, såg hon stort upp. Hvad +allting här var förfallet och vanvårdadt! Hon kunde ingenstädes se spår +af en ledande och ordnande hand. Gräset växte vildt och frodigt; ingen +tycktes ha tänkt på att slå det. Träden sågo öfvermogna ut, och murgröna +och humle klängde oförsynt kring de skrofliga stammarna. Här och hvar +släpade en gren öfver vägen och hotade att skrämma hästarna, och mer än +en gång fick farmor böja sig undan för det täta kvistverket på någon +jättebok eller alm. + +Gårdsplanen var okrattad och dess gräsmatta kring den utsinade fontänen +brunbränd af solen. En af Eric Gyldenlos hundar låg lättjefullt +utsträckt på stentrappan utanför byggningen. Han reste sömnigt på sig, +när vagnen körde upp på gården, och skällde pliktskyldigast. + +Men för resten föreföll Lögenäs utdödt. Fru Eiden väntade, att +åtminstone en jungfru skulle visa sig. Draget i hennes ansikte blef allt +föraktligare, medan hon satt så. Hurudan var den husbonde, som lät allt +förfaras och vårdslösas, och som ej ens lärt tjänstfolket vanlig +disciplin? En lätting och dagdrifvare var han, en Don Quixote, en +vandrande riddare utan hemortsrätt. + +-- Bengtsson får gå och höra, om någon är hemma, sade hon slutligen. + +Bengtsson makade sig säfligt ned från kuskbocken. De hästar han i dag +körde kunde han tryggt lämna, men det föreföll honom för galet, att +ingen kom och tog emot ordentligt. Han gick inåt köket till. Nog för att +porten stod oläst, men han ansåg det bäst att söka upp Nilla å hennes +eget område. + +Farmor fick vänta dryga fem minuter, innan Bengtsson kom tillbaka med +sin eröfring. Nilla kunde omöjligt visa sig för gamla fru Eiden, sådan +hon såg ut. Det var också bra förargligt, att den stränga farmor på +Bragehall skulle komma just i dag, då allting var så upp- och nedvändt +inomhus. + +Hon hade inte hunnit göra någonting i ordning sedan i går, då grefven +sent på kvällen, ifrån middagen hos baron Edelcronas, kommit hemdragande +med tre, fyra herrar. De hade spelat och druckit och sjungit och left +som ryssar ända till vid tretiden på morgonen, då hade de seglat öfver +Lögen till gästgifvargården för att fortsätta där, sedan hade inte Nilla +sett skymten af grefven, och nu var klockan tolf. Han var ju alltid +oberäknelig och inte lätt att förstå sig på, men nu en tid hade han +varit värre än någonsin, brukade gå ute i skogen hela nätterna eller +sitta därnere vid sjöstranden och spela på sin luta -- »för trollet», +sade han. Liksom en kristen människa kunde sätta tro till tocket +spektakel. + +Nilla hade fått så många myror i hufvudet, sedan hon kom till Lögenäs, +att hon inte visste sig någon lefvande råd, och medan hon nu i en fart +snodde på sig kjol, tröja och förkläde, beslöt hon att tala ut med +farmor Eiden. Det fanns visst ingen så klok som hon på många mils +afstånd. Någon nere vid fiskläget hade sagt en gång om farmors ögon: »De +äro som fyrar, ser man in i dem, klarar man alla grund och kommer på +rätt stråt.» + +Nilla stod ändtligen vid vagnen och neg för den gamla frun. + +-- Är grefven hemma, ljöd den stilla, men underligt hårda frågan emot +henne. + +-- Nej, fru Eiden. + +Nilla neg igen. + +-- Väntas han snart? + +-- Hå, det är aldrig nå'n, som vet när han kommer. + +-- Men han är inte bortrest? + +-- Nej, för allan del; han va' hemma till klockan tre i natt, då följde +han herrarna på väg. + +-- Efter jag kommit hit, skall jag försöka vänta en stund. + +Farmor lät Nilla hjälpa sig ur vagnen. + +-- Fru Eiden är väl så god och stiger in? -- Nilla brydde sin hjärna +förtvifladt med funderingar på, i hvilket af de tre sällskapsrummen det +kunde vara någorlunda snyggt. Salen visste hon var värre ruskig än vid +flyttstök. Spelkorten kvar på bordet, stolarna omkullslagna, skärfvor af +vinglas, och grefvens luta med en brusten sträng, hvilken stack upp som +en bruten lem. Usch, usch, usch, och som de hvirflat upp dammet ur +vråarna sedan! Det låg ofta hela veckan igenom tjockt och grått på alla +föremål; Nilla var inte alls efterhängsen emot det i vanliga fall, men +till midsommar hade hon, förstås, schasat undan det med en skurning och +kunde aldrig tänka sig, att det så fort skulle vara framme igen. + +Förmaket var hon inte stort säkrare på än salen. Där var ena benet af +soffan, marmorskifvan på divansbordet spräckt, spegeln som en skärgård +med flugfläckar till öar, och öfverdraget på fåtöljerna i rämnor. +Grefven bara skrattade, om hon sade åt honom om saken, när han var vid +godt humör. Misslyckades hon att yttra något, när han var ur stämning, +kunde han ryta till: »Kasta eländet i Lögen, så behöfver du inte ha +bekymmer för det se'n; tror du inte trollet kan svälja litet uselt +bohag, hårdsmältare saker har det tuggat.» + +Hon finge nog bjuda fru Eiden in i biblioteket. Den gamla såg så trött +ut, att hon visst kunde behöfva komma till ro litet i en af de stora +skinnstolarna. Nilla var själf ingen ungdom och visste, hur det kändes, +när krafterna aftogo. + +Alltjämt nigande, placerade hon farmor på bästa sätt och frågade, om hon +inte finge koka litet kaffe. Det skulle, enligt hennes förmenande, +blifvit en så ypperlig inledning till ett förtroligt meddelande. + +Men farmor skakade på hufvudet. Hon ville ingenting ha. + +-- Å-å, inte! Då ska' jag väl gå då, sade Nilla med en saknadens suck. + +Farmor såg då upp, och Nilla förstod så väl, att fiskaren kunnat kalla +de ögonen fyrar; så klar och fast och vaksam hade hon aldrig sett en +blick förr. + +-- Sköter grefven själf sin gård? frågade fru Eiden. + +-- Sköter! Å, herre jemine, det sköts väl inget alls här. Folket går, +för dom inte får ut sina pengar. Kräken dör, för dom inte har någe +foder, och om utsädet och pantofflerna vill jag inte tala. En kunde +gråta, om de' hjälpte. + +-- Hvad gör grefven då? + +Nilla tittade förstulet på farmor. Hon hade hört, att den gamla, kloka +frun aldrig lade sig i andras angelägenheter, aldrig frågade; hvart +ville hon nu komma, månne? Var det i alla fall »någe» emellan honom och +grefvinnan Gunvor? De hade sett så besynnerliga ut den där förmiddagen, +när lilla flickan var med, och Nilla fått sällskapa med barnet, medan +hennes mor och grefven »låste sig inne» i biblioteket. + +-- Hva' en gör, sade hon långsamt. Han roar sig väl på sitt vis, fast +jag tycker det är fasligt konstigt. Och pengar har han då inga att komma +me', inte så mycke' som så! -- Hon slog öfver den ena handens flatsida +med den andra för att bevisa deras tomhet. -- Men höga herrar lära kunna +lefva på skulder, har jag hört. + +Farmor nickade. + +-- Om han gifter sig rikt, sade hon ansträngdt, kan ju allt bli bättre. +-- Hennes blick släppte ej Nilla, under det hon talade; den kräfde svar, +långt mera oryggligt än orden. + +-- Gifter sig, _han_! -- Nilla kunde inte hjälpa, att hon fnyste till +och att det kom en road glimt i hennes små, klippska ögon -- Lika väl +kunde solen gifta sig med alla stjärnor eller tuppen på en gång ta alla +hönorna till sig! Nej, då blefve det allt ett kackel utan all ända, om +han försökte någe tocket. Man kan, förstås, ha en käresta i hvar vrå, +och det går nok, så länge den ena inte vet om den andra, men si gifter +man sig, är det väl tvunget att sopa rent i huset, och finge nå'n se di +soporna, som då kom ut, är jag rädd hon vände om. Grefven är visst en +både fin och schangtil herre, och Gud bevare mig för att förtala +husbond', men gifta sig me'n, det kan ingen, då skulle det sannerligen +spöka i huset. + +-- Kan Nilla skaffa mig ett glas friskt vatten? afbröt farmor så tvärt, +att Nilla hoppade till. + +-- Ja, herre je då, hvad jag det kan. + +Hon rusade ut och kom strax åter med det begärda. + +Farmor drack och ställde sedan bort glaset. + +-- Tack, Nilla! Jag vill gärna hvila nu en liten stund, medan jag väntar +på grefve Gyldenlo. + +Nilla förstod, att hon måste draga sig tillbaka, det fanns ingen annan +råd. Ingen kunde befalla så, endast med sin hållning, som gamla frun på +Bragehall. Det sades, att unga grefvinnan fått denna afvisande höghet i +arf efter sin farmor, men att hon eljest var godare och mildare. Folket +hade hittat på sitt eget namn för henne. De kallade henne »Fru Gunvor». +Grefvinnor fanns det godt om i trakten; man kunde förväxla dem, men alla +voro öfverens om, att det endast fanns _en_ »fru Gunvor», och i +mannaminne hade det ej spridts så mycken glädje på Bragehall, som hon +åstadkommit blott på några år. Grefve Haqvin var högmodig och en smula +gnidig, när det gällde de underlydande, men fru Gunvor hade alltid ett +vänligt ord och en hjälpsam hand. + +Det vardt ej mycken hvila af för farmor, trots att hon blef lämnad +alldeles ensam i det stora, tysta rummet, där väggarna voro klädda med +klumpiga bokskåp och reoler, och där endast ett egendomligt, gammaldags +väggurs knäppande afbröt stillheten. Den djupa, bekväma stolen gaf ingen +ro åt den gamla. Hon reste sig och gick fram till skrifbordet, hvilket +var öfversålladt med en massa onödiga ting. Oafslutade bref lågo kastade +åt sidan, öppet biktande för all världens nyfikenhet grefve Gyldenlos +vigilanser. Midt upp i alltsammans låg en dikt, nedrafsad på ett stycke +oskuret papper: »Till dig!» läste farmor. En klok rubrik, den hade intet +särskildt namn att söka till, kunde gå ur hand i hand som grefvens +kärlek. Hon lät blicken glida vidare nedåt raderna -- -- -- och när hon +hunnit sista strofen, lade hon hånfullt ned papperet; det fanns ord i +det sista poemet, som måste bränna sig in i ett älskande kvinnohjärta. +Troligen skulle han ej förgäfves behöfva vädja till henne och fråga: + + Vill du stiga med mig i min bräckliga båt? + Vill du med, vill du med mig på villande stråt? + Säg, älskade, följas vi åt? + Där är ingen flagga hissad i topp, + och intet roder skall styra vårt lopp, + men seglet skall svälla af hopp. + Vill du med, så lägga vi strax från land. + Du käraste, vill du taga min hand + och stäfva mot okänd kust + med äfventyrslust? + +Farmor kände en stark åtrå att rifva papperet i fina flagor för att +åtminstone få döda något af denna älskogslek, som hon föraktade. Skulle +Gunvor verkligen få dessa dumma verser och tro, att de voro tankar? +Kanske skulle han sända dem i en bukett rosor! Blommorna voro ärliga; de +vissnade -- -- -- men orden, de smekande, hviskande orden på det hvita +papperet, de stodo där och vaktade på veka stämningar för att då bringa +oro i blodet. + +Fagra ord! Kärleksord! Farmor visste, hvad de voro; henne bedrogo de ej +med sin vackra mask. Hon läste dem från afvigsidan och där hade de +skogsråets hålighet. Många af lifvets grymmaste dödsdomar hade afkunnats +med ljugande, varma fraser. Och säkert hade Eric Gyldenlo bjudit mer än +en med sig i sin »bräckliga båt» och sedan kastat den lättrogna öfver +bord. Det var ju en slags heder i detta att ingenting lofva annat än för +stunden, att erkänna, att han hvarken hade flagga eller roder, men en +godtköpsheder var det. Den man, som ej ville ett mål, kunde aldrig vara +värd en kvinnas kärlek. Man kunde i ungdomsåren drömma aldrig så mycket +om hafvets oändliga vidder, så sökte man dock förr eller senare hamn. + +Hundarna skällde gladt välkomnande ute på gårdsplanen. + +-- Så, nu kom han! -- Fru Eiden fattade med båda händerna hårdt om +bordsskifvan; hela gestalten fick en prägel af att hon nu spände bågen +till det yttersta, och hon darrade af ångest för att strängen skulle +brista. + +Det dröjde litet, innan Eric kom in, men då var han den oklanderligt +elegante världsmannen, och med spänstiga steg gick han emot sin gäst. +Djupt bugande kysste han hennes hand. + +-- Hvad förskaffar mig äran af själfva farmor Eidens besök? frågade han +artigt. Det är väl ingen sjuk på Bragehall, tillade han hastigt, i det +han kastade en snabb, orolig blick på den gamla fruns bleka, strama +ansikte. + +Hon skakade på hufvudet och strök med en rörelse, hon ofta begagnade, +öfver sina hvita lockar. + +-- Vill ni inte vara god och taga plats, fru Eiden. Här finnes inte en +enda vrå i mitt fattiga torp, som passar för er, det vet jag nog, men +Nilla har haft förstånd att be er stiga in i det hyggligaste rummet, och +därmed ha både hon och jag fredat våra samveten. + +Farmor svarade ingenting. Hon satte sig endast ånyo tillrätta i +karmstolen. + +Eric ställde sig en sekund vid skrifbordet. Hans blick föll ofrivilligt +först på brefven och sedan på poemet. De förra lät han ligga, trots han +förstod, att farmor Eiden också låtit dem undergå granskning, men dikten +skrynklade han till en hård boll och kastade den sedan i papperskorgen. +Någon hade sett på den med onda ögon, då hade det smugit sorg in i den. +Bort därför! Sådana smittämnen fick ej hans visa föra vidare. + +-- Vill ni inte komma och sätta er, grefve Gyldenlo? + +-- Jo, fru Eiden, nu är jag till er tjänst. -- Han vred om skrifstolen +och satte sig så, att hon kunde se hans ansikte i klar belysning. Hon +lät också dessa fina, genom generationer utmejslade drag vederfaras +rättvisa. Det fanns ingenting fult eller disharmoniskt i dessa linjer, +men ändå motsade de hvarandra. Ögonen drömde svårmodigt under en +allvarlig tänkarpanna, hakans form var vek och munnen än vankelmodig, än +spotsk och än åter god och varmt leende. Håret hade denna mörka, mjuka +glans, hvilken lockar hvita kvinnohänder att glida öfver det från pannan +mot nacken. Farmor såg äfven på hans gestalt, smidigt mager med breda, +viljestarka skuldror, och hon frågade sig, hvad ödet menade, när det +exponerade en dylik människa och kallade den till att endast bli en hand +full stoft redan i lifvet, ett odugligt embryo. + +-- Grefve Gyldenlo, sade hon dämpadt, jag går rakt på saken. Ni har för +öfrigt nog redan förstått, att mitt besök här föranledes af ert +förhållande till min sondotter, _er väns_ hustru. + +-- Haqvin torde knappt kunna kallas min vän i djupare mening, och den +man, som ej själf tar vara på sina intressen, får finna sig i att -- +inkräktare -- om ni så vill -- göra det. + +-- Anser ni det hederligt att smyga sig till en ung kvinnas kärlek och +stjäla fred och lycka från hennes hem? + +-- Har lyckan någonsin gästat Bragehall annat än på en kort visit? + +-- Ja, den lycka de flesta få nöjas med. Och tror ni, att Gunvor blir +lyckligare, om hon sviker sina själfåtagna plikter? Hvad kan ni bjuda +henne? + +-- Bjuda henne! upprepade han och det flammade till i de eljest något +skygga ögonen. Hvarför skall den ena människan bjuda den andra något, +när de känna, att de måste gå samma väg? Jag har ingenting att vinna +henne med, fru Eiden. Jag kunde säga er, att jag har min kärlek, men det +skulle ni skratta åt och jag själf -- skulle kanske gråta öfver att +räcka fram en så fattig gåfva. + +-- Ja, från er är den fattig, afbröt farmor, ni har slitit ut den. + +Han log öfverlägset. + +-- Nej, fru Eiden, den slites aldrig ut. Det är den helgdräkt människan +fått att kläda på sig, när söckendagarna bli för många. Men jag kallar +den en fattig gåfva, därför att den begär att bli återgäldad. Han lade +armen på bordet och stödde hufvudet emot den. Utan hätskhet eller +häftighet återtog han: Ni talade några stora ord om kränkt heder och +stulen fred, fru Eiden. Jag kände så väl igen den frasen. Den är ju ofta +den lösen, hvarmed striden om känslans rätt öppnas. Men jag kan tyvärr +inte åstadkomma någon förolämpad stolthet eller ädel harm; jag är till +och med oförmögen att inse, hvilka betingelser Haqvin har att uppträda +som min motståndare. Kan ni visa mig dem? + +-- Han är hennes man, hennes barns far. + +-- Ja, det torde vara onekligt, liksom att prästen förklarat dem vara +_ett_, men, fru Eiden, se nu på dem, som de två individer de äro. Ha de +någonsin hört samman? Har Hillevi någonsin känt, att hennes far var +annat än en snäll, litet trög lekkamrat, och slutligen Haqvin själf! Är +det kärlekens lycka _han_ bjuder sin unga hustru? Nej, Bragehall var ett +väldigt maskstunget och ihåligt träd, redan innan jag kom. Att jag +hittade fågel Fenix därinne i mörkret och skyndade mig att föra den ut i +ljuset, är det detta ni förebrår mig? + +-- Lek inte med allvaret, grefve Gyldenlo! Jag förebrår er _allt_, ty ni +vet, att ni inte hör till de män, som kunna ge en kvinna hem och härd. +Invänd inte, att Gunvor är rik och kan betala alla edra skulder, det är +inte _det_, jag menar. Ni står ju själf utan hållpunkt, och först och +främst måste en kvinna kunna trygga sig till den hon älskar, om kärleken +skall ha bestånd. Kan ni ge trygghet? + +-- Inte till den grad som Haqvin Brage, svarade han ironiskt, men +tillade strax därpå i en nästan sorglös ton: Trygghet finnes inte i +världen; själfva klippan rämnar. Det är inte heller trygghet Gunvor +söker hos mig, det är förståelse för det sjudande unga och varma, som +fyller hennes håg. Det är lifvets brusande lust och lek hon vill ha; det +är sin stormande längtan hon vill känna stillad i min famn. Ser ni, fru +Eiden, sådana kvinnor som Gunvor kunna ge tusen kalla kyssar och tro, +att detta var allt, hvad de förmådde, men möta de så den ende, som kan +lära dem, att en kyss gömmer hela lifvets fullhet, då gå de till döden, +om det gäller, för den, som gaf dem kärlekens djupaste hemlighet. + +-- Ni är säker, alldeles för säker på Gunvors otrohet, grefve Gyldenlo. + +-- Nej, på hennes trohet. + +-- Jag kallar det _otrohet_, ty jag ser det ej i falsk belysning, och +jag har kommit hit för att be er se det -- ej med mina ögon -- men så +som det är. Aldrig kan någon lycka byggas på en så skef grundval, som +den ni uppställer. Ni störtar Bragehalls bestånd, utarmar en så godt som +värnlös man, stöter ut ett litet barn i världen och ger Gunvor till godt +pris för onda tungor. Betänk allt detta, grefve Gyldenlo! Drag er +tillbaka, gör oss inte alla olyckliga för en -- en nycks skull. Döm inte +Bragehall och Haqvin Brage till säker undergång! + +Hon bad med darrande röst, och ögonen stodo fulla af tårar. Eric såg, +hur kallsvetten i stora droppar rann nedför den fårade pannan, och hur +händerna skälfvande knötos, för att ej deras nervösa rörelser skulle +märkas alltför tydligt. Hon satt där så hopkrumpen, så nedbruten och +förtviflad, att han endast kände ett: hon var en kvinna, som bad, och +han måste trösta. + +Sekunden därefter låg han på knä framför farmor Eiden och gömde sitt +upprörda ansikte i hennes knä. Plötsligt såg han upp, hvarje muskel var +i strid inom honom, och hjärtat slog vildt. + +-- Jag älskar Gunvor, sade han sakta, tonlöst, så vackert och rent har +jag inte älskat, sedan jag var barn och kysste blommorna. + +Farmor öppnade sina händer. Hon lade den ena på hans hufvud och böjde +det ned igen. + +-- Bröt ni också blommorna. + +-- Nej, inte då. + +Farmors hand smekte hans hår. Hon visste det knappt själf; handen gled +och gled öfver de mjuka vågorna, det var, som hon stillat en storm. + +-- Har ni aldrig drömt om att utföra en stor och god handling? frågade +hon. Bara _en_ enda, som kunde bli som en mjuk hufvudkudde för er en +gång, när ni var trött och behöfde hvila. + +-- Jo, jag har drömt ... och vaknat igen, men aldrig blef _den_ drömmen +verklighet. + +-- Öfvervinn er själf. Tag inte Haqvin Brages hustru! Hon skulle gå i +döden för sin kärleks skull tror ni. Månne den ej också kunde lära henne +att lefva? Det är ofta svårare. Grefve Gyldenlo, jag kom hit i hat och +bitterhet, men ni har afväpnat mig -- hvarigenom? Jag vet det inte, bara +att jag nu kan be er som en ödmjuk, gammal kvinna ber det unga och +starka, hon ej rår med att lyfta, gå ur vägen. Ni är i denna stund +triumfator och kan krossa mycket under er triumfvagn, men jag ser nu, +att ni är sådan, att ni skall höra som ett verop från hvarje spillra. +Därför kan jag be: stanna! hejda den krossande färden, innan det är för +sent. + +-- Och Gunvor? + +Farmor ryckte till. Det stack inom henne af ett samvetsagg, hon ej kunde +döfva. Var det verkligen så, att hon ånyo måste offra den unga för det, +som gått, för den kärlek, hvilken aldrig slöt, som var starkare än graf +och död och förgängelse. + +-- Gunvor, sade hon osäkert, hon har sitt barn. + +-- Är det nog? + +-- Det är mycket. + +-- Men om kärleken är hennes _allt_? + +-- En otillåten känsla måste kufvas. Å, ni inser det ju själf! -- Hennes +tonfall blef ånyo skärande af kvalfull smärta. -- Gunvor har mark under +fötterna, hvarför skulle hon gå ut på gungfly? Om marken än är hård, så +är den dock fast. Säg mig, tror ni på er egen styrka? Är ni inte rädd +för att vackla? Och hvad skall då bli Gunvors öde? Kom ihåg, Haqvin +Brage sviker henne aldrig. + +Eric såg nästan förvånad på farmor, när hon så stolt uttalade dessa ord, +och ett egendomligt leende lade sig om hans mun. Haqvin Brage, en +halfidiot! Hvem frågade efter hans gunst? Minst af alla hans härliga +Gunvor. Men ändå, farmor hade rätt, Eric ängslades för de lifslångt +bindande banden, för den solidt tilltrampade grund, samhället fordrade. +Han hade aldrig pinat in sig i några former, tålde ej tvångströja och +hade inte tänkt på, att med Gunvors ägande kom ansvar och skyldigheter +öfver honom som en all glädje och frihet begrafvande glaciär. Han fick +ett slags fruktan för denna hotande jordbäfning, som människofördomar +behagade ställa till för att underminera äkta, ursprunglig lycka, och +han frågade plötsligt: -- Hvad begär ni af mig, fru Eiden? + +-- Ett afskedsbref till Gunvor och att ni reser härifrån. + +-- I landsflykt? Ja, men hvart? + +-- Välj själf. + +Reslusten grep honom och tände eld i hans blod. Han såg för sig alla de +länder, hans fantasi så ofta genomfarit, söderns varma, rika länder med +strålande solglans och njutningar utan tal. Ack, han var ju född med +konstnärskynnets nomadlängtan, och dess glöd kunde intet dämpa och ändå +-- hvad menade hon, den gamla, kloka frun med sitt »välj själf!» Visste +hon ej, att fattigdomen var en black om foten? Han kunde draga ut i skog +och mark milsvidt bort, men inte öfver hafvet. + +Han skrattade kort. + +-- Ja, valet, fru Eiden, sörjer min tomma plånbok för. Den säger: »Gå +du! Man kan vara biltog också i eget land!» + +Han hade sprungit upp och stod nu och ordnade papperen på skrifbordet +med febril onödig brådska. + +Farmor reste sig också. Hon kom fram till honom: + +-- Om ni ville tillåta mig, sade hon lågt, några tusen kronor; det är ju +en småsak ... + +Han sträckte afvärjande ut handen, och hon såg, hur han blef flammande +röd; det låg blygsel öfver att hon kunnat göra ett sådant erbjudande i +hans tonfall, när han svarade: + +-- Jag tar inte mutor för min kärlek. Ni borde inte trott mig vara så +lågsinnad, fru Eiden! + +-- Förlåt mig! Jag är af köpmanssläkt, och ser detta från en annan +synpunkt än ni. -- Efter en paus tillade hon: -- Men brefvet, det +skrifver ni ju redan i afton. Ni kan med lugnt samvete säga er, att det +sker för Gunvors bästa. + +-- Jag skall skrifva det, och i morgon far jag. Jag säljer Lögenäs åt +den förstbjudande. Trollet komma de ändå inte åt, tillade han med ett +svagt leende, det sitter vid Lögens strand och undrar öfver de små +människorna, som det undrat nu i sekler. Det trollet är stort och +mäktigt, därför att det är ensamt, kanske också jag kan gå och bli +stortroll nu. + +Farmor hörde det halft vemodiga, halft hånfulla i hans klangfulla +stämma, men hon hade intet svar; hennes tankar vandrade redan bort ifrån +honom, och hon drog en djup suck; det var, som hon befriats från en tung +börda. + +-- Jag litar på ert löfte, grefve Gyldenlo, sade hon allvarligt. Lycka +till och tack för hvad ni gjort i dag! Farväl, kanske ses vi inte mera. +Nu har jag rätt att få ro. Mitt dagsarbete är afslutadt. Gunvor stannar +på Bragehall. + +-- Är fru Eiden viss om det? + +-- Ja, ni var den ende, som kunde förmå henne att glömma sina plikter -- +och nu går ni. + +-- Ja, fru Eiden. + +Hon lämnade rummet med långsamma steg, men hållningen var rakare än +nyss. Hon var väl lika trött, men det hvilade ett tryggt lugn öfver hela +hennes väsen. + +Eric hjälpte henne upp i vagnen. Hon nickade vänligt åt honom till +afsked. + +När de kommit ut på landsvägen, ropade farmor Eiden uppåt kuskbocken: + +-- Kör vägen förbi kyrkvaktarn, Bengtsson. Gå in där och få nyckeln till +grafkoret; jag vill gå dit ned. + +Det hände ej så sällan, att gamla fru Eiden besökte det Brageska +grafkoret, och hon ville då alltid vara ensam. Bengtsson satt därför +lugnt på en bänk utanför kyrkogårdsmuren och pratade med kyrkvaktarn, +medan han väntade på att få bestiga kuskbocken igen. + +Farmor hade satt nyckeln i det gnisslande låset och gått de få nötta, +slippriga trappstegen ned i dunklet. En unken, fuktig källarluft slog +emot henne, men hon märkte det ej. Hela hennes uppmärksamhet var riktad +på den silfverbeslagna ekkista, hvilken gömde den sist aflidne grefve +Haqvin Brages stoft. Här stodo dubbla rader af små och stora kistor och +på alla plåtar lästes långa titlar och detsamma stolta namnet Brage. + +Farmor såg sig ej omkring, rakt fram till den älskade gick hon, och +hennes gamla, darrande knän sjönko mödosamt ned mot det hårda, gropiga +golfvet. Det hvita hufvudet lutade hon mot kistans lock, som hade det +varit en mjuk kudde, och hennes skälfvande läppar rörde sig sakta till +afbrutna meningar. + +-- Nu, Haqvin -- kan jag inte mera -- låt mig hvila ut hos dig, hela +mitt långa, tunga lif har -- jag lefvat för dig. -- Jag har aldrig -- +brutit det löfte -- jag gaf mig själf -- _allt_ för den jag älskar -- +intet offer fick vara för stort -- ingen väg för oländig. -- Mina fötter +ha i dag tagit -- de tyngsta stegen -- Haqvin! Du käre -- om jag gjort +orätt, om ... Minnes du -- hvad jag sade om -- ädelt vildt -- ibland +tycker jag, att det varit hetsjakt -- Gunvor, min -- egen lilla Gunvor, +var bytet. + +Hon våndades som i fysiska plågor och lade handen mot hjärtat. Å, Haqvin +-- om jag misstager mig! -- Då får jag aldrig -- aldrig frid -- +vedergällningens lag är öfver oss alla -- men du älskade, älskade -- +rösten svek henne plötsligt, det blef mörkt för hennes ögon och händerna +famlade efter stöd; efter en stund mumlade hon ohörbart: det måste så +vara, du kräfde det -- du -- och -- kärleken. + +Hon slog i detsamma hufvudet hårdt mot kistan och föll framåt. Så låg +hon orörlig. + +När Bengtsson väntat en timme, blef han orolig. Kyrkvaktaren och han +kommo öfverens om, att farmor Eiden kunde förkyla sig därnere i fukten. +De måste försöka få henne upp. Bengtsson gick till dörren och gnisslade +försiktigt med den för att varsko den gamla. Men det hjälpte inte. Han +gick då ned. Kunde hon ha somnat? Tätt invid trappan stannade han och +ropade strax därpå: + +-- Hansson, Hansson, kom! + +-- Hvad är det? -- Kyrkvaktaren kom stöflande. + +-- Gamla frun har visst svimmat, sade Bengtsson ängsligt. Hjälp mig att +bära upp henne, så få vi försöka gnida hennes tinningar. + +De buro varligt upp den stela kroppen och lade den i vagnen, men deras +ansträngningar att återkalla farmor Eiden till lif voro förgäfves. Hon +sof, den gamla, sof utan lifvets feberdrömmar. Det var den stora, stilla +sömnen, som ändtligen kommit till henne. Farmor hade gjort sin sista +färd, och det var blott det döda stoftet, som återfördes till Bragehall, +följdt af mångas blickar. + +I byn såg man på hvarandra och sade halfhögt: »Hur skall det nu bli på +slottet? Hvem skall hålla det hela tillsammans? Farmor Eiden var alltid +på sin post.» + + + + + ELFTE KAPITLET. + Alla trådar brista. + + +Ett bref till grefvinnan! -- Kammarjungfrun hade vågat sig in i +grefvinnans rum utan att knacka, ty hon förstod, att hennes matmor ändå +inte skulle hört henne i den sinnesstämning, hvari hon nu befann sig. +Hon hade ett besynnerligt, förstenadt lugn öfver sig. Man kunde inte ens +veta, om farmoderns död gripit henne, ty fast hon i timtal stått lutad +öfver liket, hade ingen sett henne gråta. Det var Haqvin, som nu +ändtligen förmått henne att försöka hvila. Det var rätt sent på kvällen, +och han själf såg så sömnig ut, som om han inte kunde hålla upp ögonen. + +Gunvor stod vid fönstret, på samma plats, där hon stått en gång förr i +dag, när farmor åkte bort. Hon vände sig ej om, när den unga +tjänstflickan kom in, sträckte endast mekaniskt ut handen efter brefvet. +Hvem skref till henne här på trakten? Posten kom aldrig denna tid. + +-- Det var ett bud från Lögenäs här med det, sade kammarjungfrun. Ehuru +hon ej blef tillfrågad, tyckte hon sig böra säga det. + +-- Från Lögenäs! -- Gunvors stela uttryck försvann och hvarje linje i +det fina, bleka ansiktet tycktes skälfva af fruktan. -- Skulle det vara +svar? frågade hon. + +-- Nej, grefvinnan, det hörde jag särskildt efter. + +-- Jaså -- intet svar! -- Hon suckade så tungt och förtvifladt, att +lilla Mari blef helt ängslig till mods. Men hon visste ju nog, att +olyckan nu skulle komma öfver Bragehall, det var flere, som sett de fyra +hufvudlösa barnen dansa på Korskullen, just som månen gått upp vid +senaste nytändningen, och nog visste man, hvad det betydde. Stackars +unga grefvinnan! Hon hade inte för roliga dagar. Mari hade hört, hur +grefven lefde ibland, när han fått ett glas för mycket, och hon tänkte +med en rysning, att det väl inte kunde vara stort värre att råka ut för +en arg, het tjur. + +-- Om -- om det i alla fall skall vara svar, kan jag nog springa +genvägen genom skogen till Lögenäs med det, sade hon, och hennes runda, +ljusa ansikte sken af tjänstaktighet. + +-- Tack, lilla Mari! -- Gunvor nickade vänligt. -- Jag skall ringa på +dig då. + +Mari neg och gick. Det var väl, tänkte hon, att inte Korskullen låg åt +det hållet, för hur mycket hon höll af sin matmor, aldrig i lifvet +skulle hon vågat gå förbi den, sedan månen gått upp. + +Gunvor behöfde inte tända ljus för att läsa sitt bref. Sommaraftonens +klara dager var tillräcklig. Hon kände också väl dessa underligt +kantiga, osäkra bokstäfver, hvilka hållningslöst fyllde papperet. De +kunde ej hänföras till någon stil, utan talade sitt eget individuella, +starkt expressiva språk. Än slängde de sig trött ned i några bisarra +krokar, än reste de sig stolt, och än böjde de sig mjukt. Hvarje ord +hade lif och färg. Hon hade lärt sig hålla af dem i all sin +oregelbundenhet, när de kommit till henne i små, smeksamma biljetter, +bringande bud eller hälsning från Eric. Denna gång bildade de ett helt +bref. Hon sjönk ner på en stol, utmattad, rädd att möta ödet. Det +hjälpte ej, att hon intalade sig mod, sade sig, att han kanske endast +velat sända henne några tröstande ord öfver den förlust, som han +möjligen redan visste drabbat henne. Nej, nej, då hade han kommit själf +-- _det var en annans röst_, som skulle tala till henne från denna +skrifvelse. Å, den rösten, den var så stark och viljemodig, att ej ens +döden förstummade den! Farmor hade varit vid Lögenäs i dag. Farmor hade +velat skilja Eric och henne, och aldrig än hade farmors vilja lidit +nederlag. Den ropade till hennes sondotter ännu i denna stund: »Böj dig +under det oundvikliga, barn. Fac et nihil spera.» Hon bröt förseglingen, +men hennes blick skymdes plötsligt af tårar. I denna stund tänkte hon ej +på Eric. Hon sörjde öfver att ej _kunna_ sörja, öfver att farmor ej +gifvit henne den lyckan ens att äga ett mildt och ljust minne. Hur +innerligt, feberaktigt hade hon ej bedt denna ändlöst långa eftermiddag, +bedt, att hon skulle få begråta farmor i ömhet och saknad, att något +skulle inträffa, som förmådde smälta ned den bitterhet, hon hyste mot +den döda. Att vilja älska och tvingas att hysa agg, gafs det väl något +grymmare? Tårarna stelnade i hennes ögonvrår; hennes hvita ansikte +förvreds i konvulsivisk smärta. Hon vecklade upp brefvet och läste: + +»Gunvor! + +Det myllrar i världen af ord, som borde varit outsagda; sådana ord ha +väl också fallit emellan dig och mig, och ändå -- ångra dem kan jag ej. +De ha gjort mig så lycklig. Att de hädanefter skola få tiga inom mig i +längtan och saknad, är det största offer jag kan ge, ty tusen gånger +hellre läte jag dem storma ut, starka och lidelsefulla som de äro; +drömmens vilda fåglar. + +Mitt löfte är emellertid gifvet. Jag har lofvat tystnad och mer än det; +jag har också lofvat att säga dig farväl för lång tid -- troligen var +det menadt _för alltid_. + +En, som är klok och stark och som vetat att leda min vilja, har i dag +sagt mig, att det vore bäst för dig, om jag afstod från ditt ägande. +Bäst för dig! Det ljöd så underligt i mina öron, som ännu gömde ekot af +dina kärleksord, de varma, längtande, de, som om och omigen smekte hela +mitt väsen, när du lät mig sluta dig i min famn. Du älskade! Den rösten, +som talade om klokskap och glömska, var så olik din, som natten är olik +dagen, men är det inte så, att natten föder skepticismen inom oss, +misstrons och tviflets onda andar? Och -- Gunvor! -- min hjärna gaf den +hårda stämman rätt: Det är bäst för dig att icke draga ut på de mörka +ödesdjupen med en sådan som mig. Mitt hjärta tänkte annorlunda, men +hjärtats tankar äro rosendoft och morgondagg, intet att räkna med ute i +lifvet. + +Och därför farväl! Jag reser bort; hvart kosan bär, vet jag ej, blott +att Lögenäs blir öde, och att det måste dröja länge, innan jag återser +Bragehall -- och dig. + +Det finnes ju många vägar för ensamma stigmän; jag hittar väl också en, +det bekymrar mig föga. Tänk ej heller du på den, som gick med ångest och +bäfvan! Låt hågkomsten lysa som dalande sol öfver sommardagens lek, och +döm ej, hvarken mig, som icke har bättre afskedsord, eller den, som var +kraftigare än vi båda. Tack för hvarje lyckostund du skänkte! En gång +skall kanske också du kalla dessa timmar stulna och ömka dig öfver din +svaghet. För mig förbli de än som minne glädjens purprade rosor, och +sargade också taggarna än värre, aldrig skall jag ångra hvart lysande +rosenfång jag tagit i famn. Lef väl! Fred önskar dig den fredlöse + + _Eric Gyldenlo_.» + +Gunvor hade, allt ifrån det ställe i brefvet, där han talat om sin +förestående resa, endast behärskats af en tanke: det fick ej ske. Han +skulle ej få tro, att hon var vek och svag och lät sig brytas af en +annans vilja. Hon lade brådskande ihop det hvita arket; det hade ej +gjort henne så ondt; det var ju inte _han_, som talat, han hade endast +fört pennan. + +Men hon skulle svara honom med sina egna ord, och de skulle hejda hans +flykt; de skulle som glödande kyssar utplåna sorgen i hans sinne, binda +honom som mjuka armar. + +Hon tog pennan och satte dess spets mot papperet, men kastade den igen +och sprang upp. Själf ville hon gå till honom, luta sitt heta, trötta +hufvud mot hans bröst, höra honom hviska: »barnet mitt!» med denna +stämma, hvilken var som en rik melodi, och hon ville blicka djupt in i +hans ögon och fråga: »Kan du öfverge mig? Kan du gå, när jag ber dig +stanna!» + +Tornuret slog tio dofva slag -- och skymningen smög snabbt sina +skuggarmar kring föremålen i rummet. Öfvergången från dag till dunkel +var alltid hastig här på slätten. Gunvor lyssnade dock endast förströdd +till de tungt ljudande klockslagen. I tankar och håg var hon redan hos +honom, som måste vänta henne. Hon ordnade nervöst sin toalett, tände +ljusen framför spegeln, granskade en sekund sitt ansikte och log +ofrivilligt. _Det_ uttrycket var nog för att säga honom, att han måste +stanna. Han skulle sluta henne hårdt intill sig och förstå, att endast +där, i hans famn, var hennes lycka. + +Det knackade sakta på dörren. + +-- Hvem är det? + +-- Jag, mamma! snyftade en liten förgråten röst. + +-- Men, Hillevi då! -- Gunvor öppnade förskräckt. Barnet stod där och +skakade i sin långa nattdräkt, under hvilken de bara fötterna stucko +fram. -- Hvad vill det här säga; hvarför ligger du inte stilla? + +-- Karna trodde, att jag somnat, och det hade jag, men så vaknade jag +och drömde, att farmor kom in, och hon var inte lefvande, och jag blef +så rädd, för hon pekade på mig och sa': »Lyd!» Och jag var ensam. + +Den lilla grät hejdlöst. Gunvor måste taga henne i sitt knä och trösta +henne. De små händerna voro feberheta och hufvudet brände, under det att +den ena frossbrytningen efter den andra skakade den mjuka barnkroppen. + +-- Min lilla flicka, farmor ligger så stilla där nere i paviljongen; hon +kan inte komma till dig. + +Hillevis snyftningar aftogo och blefvo långa, trötta suckar. + +-- Karna sa', mumlade hon, att farmor nog går igen, och jag törs inte +vara ensam. + +-- Det behöfver du inte heller. Karna tänkte komma strax, det förstår du +väl. + +-- Jag vill inte alls ligga där. Jag vill bara vara hos mamma, annars +törs jag inte somna. + +Gunvor tryckte det uppskrämda barnet intill sig och kysste det. Hon +gjorde det häftigt, som för att värja sig mot en mäktig frestelse, ty +aldrig hade hon varit närmare än nu att kasta modersplikten öfverbord, +lämna den lilla åt lejda händer och gå till honom, som hon älskade. +Hennes armar slöto sig nästan krampaktigt om den lilla dottern, och hon +bar henne tyst in i sin sängkammare, där hon lade henne i sin egen säng, +hvarefter hon ringde på Karna. + +Denna kom rusande. Hon hade tusen ursäkter för sin försumlighet. +Grefvinnan måste väl känna henne och veta, att hon var att lita på, men +det var så, att hon ... + +Gunvor afbröt ovanligt kort och skarpt alla förklaringar. Hon hade +endast velat säga, att Hillevi skulle stanna hos henne i natt. + +Flickan, som suttit upprätt och med stora, ängsliga ögon följt samtalet, +lade sig strax belåtet ned på kudden, och tio minuter senare sof hon med +sin lilla hand inkrupen i moderns. + +Gunvor lösgjorde sig varsamt och gick fram till fönstret. Nu var det +alldeles mörkt, buskar och träd skymtade endast som dunkla konturer. +Himlen var tätt öfverdragen af hotande ovädersmoln, och de första +regndropparna började smattra mot rutorna. Det var för sent att sända +bud till Lögenäs, för sent! Och själf kunde hon ej gå; barnet hade +omedvetet spärrat hennes väg. Utan att ana det, hade Hillevi gått +farmors ärenden och lydt den gamla, hvilken kommit till henne i drömmen. +Var det möjligt, att farmor ej ens nu hörde till de trygga slumrarna, +att hennes okufliga energi nådde öfver gränsen? Å, nej, nej! Gunvor +lutade hufvudet mot fönsterposten. Farmor Eiden hvilade nog godt, men +ödet slog ständigt sina ojämna tärningskast för människors barn. + +Hon satt länge orörlig, förnimmande sin lilla dotters djupa andetag utan +att lyssna till dem, oaflåtligt grubblande öfver ett, _ett enda_. Hur +skulle hon hinna kalla Eric Gyldenlo tillbaka? Det fanns ingen +tvehågsenhet, inga tvifvel inom henne om rätten till denna kärlek. Hon +gick emot den som mot vägens mål, och måste där också bli uppskof, fram +skulle hon, förr eller senare. Hans afskedsbref hade icke stött henne +tillbaka, mellan raderna läste hon glödande försäkringar om hans +hängifvenhet, och hon trodde med ljus tillförsikt, att hon fått korsa +hans led endast därför att hennes kärlek skulle värna och stärka det +veka hos honom, hennes tro bli hans stöd, hennes hopp också hans. Med +orubblig, jublande visshet såg hon mot deras gemensamma framtid, och hon +ryggade endast sekundlångt som för ett lätt afvärjdt hinder tillbaka för +Haqvins plumpa utfall, när hon talade om skilsmässa. + +Bara hon hann Eric, innan han reste! Detta var den enda punkt, där +ångesten kunde nå henne, och hon smög sig på tå bort till sängen för att +öfvertyga sig om att Hillevi sof godt, ty då -- då ... Hon hade +visserligen nyss sagt sig, att vägen nu var stängd för henne, att hon ej +kunde vandra till Lögenäs midt i natten, men hvad hindrade henne +egentligen? + +Inte den cyklonartade stormen, som plötsligt börjat rasa och böjde +gårdsplanens höga träd till sviktande bågar; inte det strömmande regnet, +hvilket slog rosenbladen till marken och fäste dem som ett +applikationsmönster på den våta sanden; inte mörkrets vida kappa, grå +och ogenomtränglig som förintelsen, nej, nej, intet af detta kunde +betvinga hennes brusande längtan. Hon lutade sig öfver Hillevi; den +lilla kastade sig i sömnen och mumlade otydligt. Plötsligt skrek hon +gällt: »Farmor!» och strax därpå kved den späda rösten: »Törs inte -- +mamma, mamma, jag törs inte vara ensam!» + +Gunvor lade sin arm om henne och vyssjade sakta, till dess den lilla +blef trygg igen, men inom henne själf tumlade oron som vilda hästar och +febern brann i hennes blod. Hvad fängslade henne här denna underliga +natt, då döden gästade Bragehall, var det blott ett litet gråtande, +skrämdt barn, eller var det en hemsk, outgrundlig makt, hvilkens gåta +lifvet aldrig löser? + +Hon reste sig ånyo och började rastlöst gå af och an i rummet; så gick +hon ända till daggryningen, då satte hon sig vid skrifbordet, doppade +pennan och skref med skälfvande hand, iskall af trötthet och matt af att +ha vridits och sträckts i längtans marter: + +»Min älskade! + +Har du vakat denna natt, måste du känt, hur nära jag varit dig; hur +hvarje min tanke flätats in i din och hvarje hjärtats döfvande slag +flugit mot dig i längtan. + +Att jag inte kom, att jag inte i verkligheten lindade mina armar om din +hals och hviskade till dig, hvad jag under de gångna timmarna tusen +gånger upprepat för mig själf: »Du är mitt lif, min enda lycka!» Att jag +inte kom för att säga dig det, är hemliga makters verk. + +Du talade om den stora och kloka, som ville skilja oss åt, kanske har +hon vakat i natt i tro att fängelseluft och fångdräkt var »bäst för +mig», men du käraste, om du också flydde till världens ända, skulle mina +tankar och min håg följa dig. + +Men jag skall ej behöfva söka dig. När du läst detta, skall du stanna +och hjälpa mig öfver det bittra och svåra. Vår kärlek har varit en glad +lek; nu har den blifvit till allvar, och det har gifvit den ett högre +värde och ett större ansvar. Du vet, Eric, att jag skall kräfva min +frihet till hvarje pris; och sedan ... sedan sker det som är »bäst för +mig», ty är inte kärleken en kvinnas verkligaste lif? + +Hvad jag längtar efter dig, dina ögon, din stämma, efter det varma och +veka, det dystra och sjuka! Du kom till mig, när mörkret låg tungt öfver +mitt sinne, och gaf det ljus och hopp. Minnes du, hvad du sade, när vi +stodo i det förseglade rummet: »Här skulle jag vilja ge mina bästa +drömmar en trygg vrå!» De orden har jag aldrig glömt. Innan jag såg dig, +var mitt hjärta också ett försegladt rum, du öppnade den stängda dörren +och trädde dit in med drömmar och lyckoaningar. Skall du låta dem +förmultna, därför att man velat sluta om dem med reglar och lås? + +När du läser detta, vet du troligen redan, att farmor Eiden är borta, +att hon fördes hem död -- sedan hon vunnit seger öfver dig. Det kännes +så kallt och hårdt inom mig, när jag tänker på, hur hon hänsynslöst +trampade allt under fötterna, blott för att nå sitt föresatta mål. Jag +kan ej hålla af den, som förödmjukat och plågat mig, men jag lider af +att ej ha några tårar åt henne; goda milda tårar ville jag så gärna, +gärna gråta i saknad och sorg, men jag _kan_ inte. Det är fruktansvärdt +grymt, Eric, när den ena människan dödar den andras känslor. Ett +uppenbart mord vore bättre. + +Å, att jag skall skrifva detta om min egen, en gång i blind dyrkan +älskade gamla farmor! Det är, som vredes en knif obarmhärtigt rundt i +mitt hjärta -- sargadt är det, blödande och olyckligt, men inte +förlåtande. Eric, vännen min, i din famn skall jag bli vek och god. Res +ej från + + _Din Gunvor_.» + +Hon läste ej igenom brefvet, innan hon lade in det och skref +utanskriften. Så såg hon på klockan. Endast sex, då måste hon vänta en +stund. Mari kunde ej sändas än, det skulle väcka för mycken undran. + +Hon gick till fönstret och öppnade det. Luften kändes behagligt +uppfriskad efter nattens rasande oväder. Himlen var nu blå med ett och +annat litet glidande, hvitt strömoln. På alla träd och buskar hängde +stora vattendroppar, de glittrade och blänkte i det klara solskenet som +myriader ädla stenar. + +Vid sjutiden ringde Gunvor på Mari, som genast infann sig. Morgonen +efter ett dödsfall är det ju alltid oro och rörelse i sorgehuset, och +flickan undrade därför ej öfver den tidiga kallelsen. + +-- Det skulle vara svar på brefvet från Lögenäs, sade Gunvor lugnt, kan +du genast gå öfver med detta, Mari? Du skall helst lämna det till +grefven egenhändigt. + +-- Ja, grefvinnan! + +Mari neg, tog det svagt violdoftande brefvet och gick. När hon efter ett +par timmar kom tillbaka, lade hon det ånyo framför sin matmor. + +-- Grefven hade rest redan i natt, sade hon. + +-- Hvart? + +Nilla visste inte hans adress. + +-- Du frågade inte, när han skulle komma hem? + +-- Jo, grefvinnan, det gjorde jag. Nilla visste ingenting, bara att han +sagt, att baron Edelcrona skulle taga hand om hans hundar, och att ... +att ... + +-- Nå, Mari? + +-- Att det skulle bli auktion vid Lögenäs en af de närmaste dagarna. + +-- Då kommer han aldrig igen! + +Gunvor hade icke velat, att hennes kammarjungfru hört dessa ord, hvilka +som en sönderslitande jämmer banade sig väg öfver hennes läppar, men hon +kunde ej tillbakatvinga dem. Häftigt slog hon händerna för ansiktet och +brast i en skrämmande gråt. + +Mari förstod alltsammans. Hon var varmhjärtad och finkänslig, och det +gjorde henne så innerligt ondt om den rara, unga grefvinnan. Nilla hade +gifvit henne ett fynd, som hon efter grefvens resa gjort i papperskogen. +Det hade legat där tillskrynkladt som en tuss bland annat skräp, och +Nilla skulle visst inte brytt sig om det, ifall hon ej kommit att läsa +de två orden: »Till dig!» Det väckte hennes intresse, och hon hade +stafvat sig igenom poemet. Hon hade undrat hit och hit, hvem denna »dig» +kunde vara. Inte Bolla på gästgifvargården, för det hade visserligen +varit »väl» mellan grefven och henne en tid, men att han skref verser +till henne, trodde inte Nilla. + +Och inte kunde det heller vara till den fina fröken Märta Edelcrona. Hon +var nog tokig i grefven, men Nilla ville svära på, att husbond bara +nojsat litet med henne, ungefär som med en söt knähund. + +Nej, Nilla hade sina misstankar starkt riktade på annat håll. Fru Eidens +besök hade varit så mystiskt, och när så Mari kom farande i häng och +fläng på morgonen, tyckte hon, att saken var tydlig. Hon meddelade sig +med Mari. + +-- Hvad säger hon till det här, Mari? + +-- Ingenting, men eftersom Nilla ändå inte bryr sig om verserna, kunde +jag väl få dem. + +Nilla klippte med ögonen. + +-- Hvad ska' hon me' dom till? + +Mari blef förvirrad. + +-- Jag ska' -- jag ska' visa dom för Bengt-Peter. Han tycker så mycke' +om tocket. + +-- Hm, hm! Det kan hon väl få. För det är väl ingen ann', som skulle ha +ett godt öga te dom? + +Mari rodnade och teg. + +Men Nilla lade belåten in just hvad hon ville i tystnaden och tänkte, +att »så'nt där fint folk inte va' stort för mer än andra». Hon skulle +visst inte »blamera dom», hon skulle bara tala om det för Anna Per Ers, +när hon drack kaffe hos henne på eftermiddagen. Si, det var allt så godt +som en själfskrifven tretår det, annars vankades där bara två koppar. + +Mari anade ingenting om detta. Hon vandrade hemåt med det illa +tilltygade poemet i fickan, och nu erinrade hon sig det. Helt stilla +drog hon upp det och lät det falla i Gunvors knä, hvarpå hon ljudlöst +smög sig ut. + + * * * * * + +Anna Per Ers hade emellertid i sin ordning en god vän och denna två +eller tre, och sedan man upphört att tala om gamla fru Eidens underliga +slut och ståtliga begrafning, återstod dock som ett lefvande intresse i +den enformiga hvardagstiden historien om, att fru Gunvor och galne +grefven skrefvo kärleksbref till hvarandra. + +Ryktet växte; från de grå, murkna kojorna gick det vidare, höjde sig med +ogräsets frodighet till herrgårdarnas stolta corps de logis, och där +blef det uttydt på ett ännu mera raffineradt och skymfande sätt. Det +belades med kvarstad för att i hemlighet spridas allt flitigare, och +snart visste hela trakten, att Eric Gyldenlo varit Gunvor Brages +älskare, att hon bedragit sin man, försummat plikterna mot sitt barn. +Hon stenades utan miskund af dem, som kallat sig hennes vänner, och man +sade med fräck indignation, att detta var tacken för att man låtit »en +uppkomling» tränga sig in i ens krets. Ingen enda var dock frimodig nog +att komma till Gunvor själf med detta förtal. Det smög omkring henne som +en fuktig dimma, men ingen gestalt trädde fram ur töcknet. + +Märta Edelcrona var utom sig af förbittring. Hon ansåg, att Gunvor +kränkt hennes rätt, och det fanns ej ord nog skarpa för henne, när hon +talade om denna »uselhet». + +Det var också hon, som förde skvallret till Haqvin. Ingen kunde varit +skickligare att uppreta och såra honom. Hon stack med ord till ord i +hans ömtåligaste känsla: hans högmod, och hon gjorde det så elegant, att +hon själf stod oantastlig. + +Som ett rasande djur, med ridpiskan ännu i handen efter ridten, kom han +in till Gunvor. Han hade träffat Märta, som ridit med honom ända till +Bragehalls parkgrindar och där lämnat honom med en nästan hjärtlig +hälsning till »stackars lilla Gunvor!» + +Han hade icke knackat. Nu slängde han igen dörren efter sig, så att det +rungade. + +-- Hvar är du? röt han. + +Gunvor kom från sin sängkammare. Hon hade gjort toalett till middagen +och hade en svart spetsklänning. Armar och hals skimrade bländande hvita +mot det genombrutna tyget. Den blick, som mötte Haqvin, uttryckte mest +förvåning. Sådan hade hon aldrig sett honom! Han var kopparblå i +ansiktet, de runda ögonen tycktes sitta på skaft, halsmusklerna voro +onaturligt svällda, och ur munnen kom ett flåsande ljud. + +-- Hvad är det? Hvad vill du? frågade hon. + +-- Ställa dig till ansvar för din pliktförgätenhet, ditt skamliga +besudlande af mitt namn. + +Hon märkte, hur vreden kokade inom honom, och att han knappt kunde styra +sig, och hon insåg, att han måtte blifvit djupt kränkt, efter han talade +i så hög ton. + +-- Vill du ej försöka lugna dig, Haqvin. Det är dina beskyllningar, som +äro skamliga, och jag ämnar inte tåla dem. + +Rak och orädd stod hon framför honom? Hennes ögon undveko ej hans +ursinniga blick. Ett fint, ömkande leende flög öfver de mjuka läpparna. + +-- Slinka! + +Ordet föll ej hastigare än snärten af ridpiskan, hvilken med ett +hvinande slag skar luften och träffade hennes högra arm. + +Hon blef gråblek och slöt hårdt munnen om det skrik, hvilket smärtan +ville aftvinga henne. Utan ett ord gick hon fram till klocksträngen; med +handen om den, stannade hon. + +-- Gå, gå genast, sade hon, eller jag tillkallar tjänstfolket! + +Haqvin hade ej märkt hennes afsikt; nu stod han med ens som lamslagen. +List förstod han sig ej på, brutalt våld var hans enda vapen. Vreden +liksom stockade sig och stelnade inom honom; den kunde ej finna flera +uttryck; han kände endast en vild lust att slå och slå, sak samma hvem +eller hvad det träffade. Han ville krossa, förstöra, bryta sönder, på +annat sätt kunde han ej återvinna sitt lugn. I skummande förbittring +grep han tag i en stol och slungade den mot golfvet. + +Gunvor släppte klocksträngen; hon blygdes för att visa tjänstfolket +detta vanvettiga utbrott, och underligt nog erfor hon icke själf någon +fruktan. I detta ögonblick splittrade han en statyett och strax därpå +hördes det skrällande ljudet af en krossad lampkupa. Skulle hon försöka +tala vid honom? + +-- Haqvin! + +-- Tig! Han gick med knutna händer emot henne, i denna dag skall jag +köra ut dig ur mitt hus. + +Hon rätade upp sig. + +-- Jag går frivilligt. Nu har du brukat våld, och ingenting i världen +skall förmå mig att stanna efter detta. Du har begagnat de råaste ord; +du har förspillt hvarje skymt af min aktning, och hvarken hot eller +böner förmå något öfver mig. + +Hans drag slappades plötsligt. Det låg något krypande och fegt i hans +blick, när den nu höjdes mot henne. Skulle hon gå? Nej, det fick ej ske, +då miste han ju med ens allt sitt goda; den tanken kylde mer än allt +annat af hans blod. Och för resten -- han unnade henne inte åt någon; +hon var hans och skulle förbli det. Hvad hade han sagt, som hon behöfde +taga så hårdt? Han hade möjligen förgått sig, men fruntimmer och barn +straffades bäst med kroppsaga, och hon kunde väl tåla, hvad många inom +hans släkt endast funnit sig väl af. En hustru skulle vara ödmjuk och +underdånig, och gjorde hon snedsprång, finge hon också sota för dem. Det +kunde inte hjälpas. + +-- Är det sant, att Eric Gyldenlo är din älskare? frågade han morskt. + +Nu skulle hon väl böja sig. + +Gunvor såg honom fast och djupt in i ögonen. + +-- Nej, det är inte sant, sade hon, men jag älskar honom, och jag hoppas +bli hans hustru en dag. Detta hade jag tänkt säga dig snart, ville +blott, att någon tid efter farmors död skulle förflyta i lugn, då jag +visste, att du aldrig godvilligt skulle gå in på en skilsmässa. + +-- Nej, det ger jag aldrig mitt samtycke till, afbröt han. + +-- Nu måste du. Du har själf genom dina förolämpningar drifvit det +därhän. + +-- Hvem kan tvinga mig? + +-- Lagen. + +-- Hå, hå, då skulle du skaffat vittnen till det här. + +Gunvor skiftade färg, men sade stolt: + +-- Du ämnar väl inte förneka dina handlingar? + +-- Jo, visst fan tänker jag det. + +Hon lade händerna mot tinningarna. Det gick rundt i hennes hufvud. Fanns +det då hvarken lag eller rätt för henne; var hon i denne mans våld lika +obönhörligt som en fånge i sin vaktares? Men hon ville ej låta sig +underkufvas. Han skulle ej ens en minut tro, att han ägde makten. + +-- Haqvin, sade hon, hvarför vill du fortfarande kedja oss samman? Ha vi +ej båda lidit nog i detta olycksaliga äktenskap? Gif vika utan strid, ty +jag måste ha min frihet. Om intet annat hjälper, så lämnar jag som en +rymling ditt hus. + +-- Och hvar skall du taga medel ifrån? + +Hon studsade öfver detta grofva hån. Detta vågade han slunga ut mot +henne, som fört millioner till honom. + +-- Jag skall veta att skaffa mig, svarade hon kort. + +-- Och jag skall veta att hindra dig. + +-- Det kan du inte. + +-- Vi få väl se! + +-- Haqvin, var barmhärtig! Förstår du, jag begär ingenting annat af dig +än min frihet! Min förmögenhet må du behålla. Jag skall nöja mig med en +bråkdel, allt det andra är ditt, allt, hör du! + +Hon sträckte upp armarna emot honom, förtviflad, anropande honom som om +sitt lif, och visst gällde det hennes lif -- mera än det: hennes +människorätt. + +Han besinnade sig. Detta vore kanske ingen dum lösning! Så bråkig som +hon blifvit på sista tiden, vore det kanske lika bra att vara henne +kvitt. Han sade långsamt, med sin vanliga flegma: + +-- Och om jag skulle gå in på detta, så lofvar du att inte krångla mer, +inte ställa till något spektakel för flickans skull ... + +-- För Hillevis skull? + +-- Ja; hon stannar naturligtvis hos mig. + +-- Mitt barn! Tror du, att någon makt på jorden kan förmå mig att afstå +från mitt barn? + +-- Det rör mig inte. Hon stannar här. + +-- Haqvin, du kan inte vara så grym! + +-- Jo, det kan jag. Hon hör Bragehall till. Henne släpper jag inte. Och +skall lagen afgöra emellan oss, så får _jag_ henne och inte _du_! En +hustru, som förlöper man och hus! + +Gunvor stönade sakta; hon kände det, som hjärtat rycktes ur hennes bröst +vid tanken på att hon skulle afstå ifrån Hillevi. Det kunde hon icke. +All styrka öfvergaf henne; vapnen föllo ur hennes händer, hon hade intet +mer att våga eller vilja. Barnet var den enda segrande. Ett litet, +oskyldigt barn afgjorde tre människors öde. + +Hon såg ej på Haqvin, och hennes stämma hade mist all klang, när hon +sade: + +-- Utan mitt barn kan jag inte resa, hellre då en lifslång olycka, och +det är det enda du skall ge mig. Nu har jag bara ett mål: att skydda min +dotter, så att ej också hon en gång drabbas af mitt sorgliga öde. + + + + + TOLFTE KAPITLET. + Befrielse. + + +Det var underligt, hvilket intresse allt från Bragehall med ens fått, +sedan ordet skandal blifvit förknippadt med det gamla slottets historia. +Särskildt mönstergillt hade hvarken de forna grefvarna Brage eller deras +grefvinnor lefvat, men när man nu drog fram deras minne i ljuset, sken +det hvitt som en helgonlegend. Det _måste_ vara så, för att dagens +händelser skulle förefalla ännu mer syndigt svarta. + +Auktionen på Lögenäs och gårdens försäljning till underpris, men mot +kontant betalning, satte också myror i hufvudet på folk. Tänkte +verkligen Eric Gyldenlo på fullt allvar draga sina färde? Då gick det +väl bref eller bud mellan de älskande? Det fanns alltid möjligheter för +att få veta sådant, och Bragehalls postväska var -- figurligt taladt -- +alltid fylld af onda ögon på sin färd fram och åter. Men de onda ögonen +spanade förgäfves. Icke ens Märta Edelcronas genomträngande blick, +hvilken gnistrade af hämndlysten svartsjuka, kunde upptäcka en hemlig +korrespondens, och det korsförhör hon anställde med Nilla beträffande +grefvens vistelseort och planer, tjänade heller ingenting till. Nilla +var alltför ledsen att ej ha några upplysningar åt nådig fröken, men +grefven hade tegat och packat och rest och inte låtit höra af sig sedan. + +Så småningom tystnade skvallret, stillades som ett vatten, hvilket ingen +vind rör till vågsvall. Och en del började till och med taga parti för +Gunvor, som gick där så blek och allvarlig lik en liten tynande +klostersyster i sin svarta dräkt. Sedan sin allra första ungdomstid hade +hon egentligen aldrig varit förtrolig med någon, aldrig känt sig +hemmastadd i denna atmosfär af uppblåst högmod och ytlig, pretentiös +bildning, och nu drog hon sig mer än någonsin tillbaka, inte skyggt och +ödmjukt, utan med en suveräns förnäma otillgänglighet. + +Haqvin, som efter farmor Eidens död tillät alla sina sämre egenskaper +att få fritt spelrum, förde ett så utsväfvande lif, att han nästan ingen +enda afton gick redig till sängs. Kusken och betjänten brukade merendels +få släpa den tunga, raglande kroppen emellan sig, när han på natten kom +hem från någon orgie. Och när den lallande röstens eko ljöd genom +korridorerna, vaknade flera af trotjänarna och lyssnade förfärade. Detta +rysliga lif erinrade dem om gamla grefvinnan Brages sista dagar. Deras +husbonde hade detta olycksaliga rusbegär i arf efter sin egen farmor, +som pantsatte och försålde allting för att kunna uppköpa spritvaror. De +mindes, att hon ej hållit sig för god att gå ned i drängstugan och tigga +sig till brännvin, när hon ej kom åt det på annat sätt. Och nu skulle +det väl gå lika illa med grefve Haqvin, när inte fru Eiden längre satt +vid styret. Hon hade haft en egendomlig makt öfver honom, ledt honom, +som om han varit ett barn. + +Haqvin blef snart en visa i trakten, men man beklagade honom mer än man +ringaktade honom för hans simpla nöjen. Naturligtvis var det hans +hustrus fel! Hon var icke sådan hon borde, gick där stel och kall, ingen +man kunde finna sig i det. Stackars Haqvin, han sökte sällskap utom +hemmet i kretsar, där en grefve Brage ej borde satt sin fot, sade man, +men det hade varit Gunvors skyldighet att med ömhet och böner hålla +honom tillbaka. + +Gunvor log trotsigt och stolt åt dessa anspelningar. De visste ej, hvad +hon hade att kämpa emot, och kunde blott Bragehalls tjocka murar bevara +hemligheten, skulle de aldrig få veta hennes lidanden. Det förödmjukade +henne att nödgas anförtro sig ens åt tjänarna, men när Haqvin, som nu +ofta hände, druckit för mycket, blef han alldeles vild och ställde till +scener, som skrämde hela huset. + +Gunvor hade aldrig föreställt sig, att denna tröga, godmodiga människa +kunde bli sådan; hon förstod ej, att det gräsliga arf, han som ett +slumrande frö hittills burit inom sig, nu, när han var fullt obevakad +och lämnad åt sig själf, utvecklats till en härjande passion. + +Rysande sköt hon regeln för sin dörr, när hon midt i nattens tystnad +väcktes af skränande sång eller ojämna, släpande steg. Det hade händt, +att han rusat in till henne, och att hon endast med den yttersta +ansträngning kunnat värja sig för hans öfverfall. Hon tyckte, att hösten +och vintern aldrig ville taga slut; hvarje dag var ändlöst lång, och om +nätterna låg hon sömnlös, rufvande öfver sin tröstlösa tillvaro. Från +Eric hade hon ej haft någon underrättelse, det var som han velat utplåna +sig ur hennes minne, tänkte hon sorgset, och kanske var detta bäst; +hennes bojor kunde ingen lossa. När våren ändtligen kom, blef den henne +endast en ny plåga. Den medförde tusen minnen från hennes korta +lyckotid. Hon kunde ej se på de knoppande träden, de uppspirande +blommorna, utan att hennes ögon fylldes med bittra tårar. Den glada, +unga naturen blef för henne en graf. Hon betraktade den endast med +oändlig saknad och vemod. + +I maj gaf löjtnant Forner med fru middag för sina grannar och vänner. +Haqvin och Gunvor voro också bland de inbjudna, och Gunvor, som eljest +helst undandrog sig allt umgänge, då hon ej kunde vara säker att icke +behöfva blygas för sin man, hade ej kunnat motstå denna invitation. +Claës Forner och Eric Gyldenlo hade ju varit goda vänner, kanske kunde +hon här få veta något om den älskade. + +Värden själf förde henne till bords. En egendomlig, ohygglig fasa grep +Gunvor, när hon lät sin blick glida öfver de många vinglasen vid hvarje +kuvert. De stodo där som en väntande fiendestyrka, tyckte hon, och den +gnistrande kristallens slipning lyste emot henne som ett gäckande +irrsken. Från glasen såg hon öfver mot Haqvin, som på de sista månaderna +pöst ut till en nästan oformlig massa; hans kinder hängde slappa, och +under de matta ögonen lågo stora, gulaktiga fettpåsar. Han hade åldrats; +af det ljusa håret funnos endast några tunna strån kvar, pannan var +rynkig och vid tinningarna framträdde ådernäten mörka och svällda. Det +var längesedan hon så detaljeradt granskat hans utseende. Nu ryste hon +ofrivilligt till inför detta ruinerade yttre, och en pinsam rodnad steg +upp i hennes ansikte, en skammens rodnad öfver att ens inför världen +vara Haqvin Brages hustru. + +Hon tänkte sig, hur hans nu gråaktiga ansiktshud allt som middagen +framskred skulle bli hetsigt röd och fläckig; hur hans stora, darrande +hand oupphörligt skulle höja ett eller annat af de många vinglasen för +att få det fylldt, och han skulle bli högljudd och simpel. All den tunna +polityren skulle spårlöst strykas bort. Det hjälpte ej, att traktens +bästa familjer voro samlade här. Haqvin tog icke hänsyn till något, när +han en gång började dricka. Hon vände sig hastigt mot sin kavaljer och +frågade ångestfullt: + +-- Hvad skall det tjäna till att ha så mycket vin, löjtnant Forner? + +-- Min bästa grefvinna, det brukas så. Man vill se sina gäster muntra. + +-- Förlåt mig, men det är ett förrädiskt medel. Hon lutade sig närmare +honom och hviskade ärligt, förtroendefullt: Förstår ni inte, att jag är +orolig för Haqvins skull? Hur skall det gå? + +-- Det behöfver grefvinnan inte tänka på, svarade han hjärtligt. Det är +inte vid sådana här festliga lag de onda andarna drifva sitt spel. +Haqvin har naturligtvis respekt för damerna. + +Gunvor tänkte göra en invändning, men hejdade den. Det var ju en +möjlighet, att löjtnant Forner hade rätt. Kanske visade han alla dessa +främlingar mera hänsyn än sin hustru. Sådant kallades visst takt och +lefnadsvett. Hennes uppmärksamhet på Haqvins beteende afleddes också +snart af de stormande längtansfulla tankar, som genomströmmade henne, +och ju högre sorlet och glädjen steg omkring dem, ju oafvisligare +trängde sig den skygga frågan upp mot hennes läppar. Hon tyckte, att ej +blott denna dag utan många, många följande skulle varit förspillda, om +hon nu försummade tillfället att försöka få veta något om Eric. + +Hon anade ej själf, hvilken djup och lidelsefullt varm klang hennes +stämma fick, när hon slutligen brådskande -- ehuru hon trodde släpande +långsamt -- lät de instängda orden få luft och sade: + +-- Har löjtnanten hört något från grefve Gyldenlo? + +Löjtnant Forner var alltför mycket världsman att låtsas om hennes +sinnesrörelse, men han var också en god och förstående människa, och det +hade alltid gjort honom ondt om Gunvor. Hvarken han eller hans unga fru +hade deltagit i skvallret. När det först bröt ut, voro de visserligen ej +hemma, men på hösten, när de återvände från badorten, gjorde de +ofördröjligen visit, på Bragehall, och icke ett enda förklenande ord +hade från dem kommit ut om Gunvor. Likväl visste Claës Forner mera om +Gunvors och Erics förhållande än någon annan, ty strax före sin afresa +hade Eric träffat honom i Malmö och där i ett utbrott af vild sorg +gifvit honom sitt förtroende. Han hade också bedt Claës arrangera +försäljningen af Lögenäs och fått hans borgen på ett större banklån. +Claës förstod, att Gunvors ej var död, och han erfor en varm och djup +naturs smärta öfver att människor på detta sätt måste afstå från lycka +och lugn endast för en halsstarrig viljas skull. Människor, hade han +sagt, men det var väl egentligen hon, den unga kvinnan, som bragte +offret, Eric fann alltid något, som kunde kallas njutning. + +Han hade ej genast besvarat hennes fråga, ty någon bad i detsamma att få +dricka med honom; nu vände han sig dock artigt emot henne. + +-- Grefvinnan frågade, om jag hört något från vår vidtsväfvande vän. Jo, +jag har bref ibland. Han är i Brügge för tillfället och studerar +Memlings konst. Han lär tänka stanna där öfver sommaren, skref han sist. +Den lilla belgiska fornminnesstaden tilltalar honom tydligen mycket. + +-- Han ämnar sig inte till Sverige på hösten heller? + +-- Jag vet inte. Ärligt taladt och med all diskretion för min gode vän, +så vet jag sannerligen inte, hur han i längden skall kunna fortsätta sin +sorglösa existens. Det kostar att föra ett dylikt fribytarlif. + +Gunvor teg. Forner antog, att hon ville låta ämnet falla, och riktade +ett ord till den dam, som satt vid hans vänstra sida. I den korta paus, +som därvid inföll, ljöd plötsligt Gunvors stämma, beslöjad och innerlig, +tätt intill hans öra: + +-- Löjtnant Forner, har ni aldrig märkt, att det finnes naturer, hvilkas +blotta närvaro är helg? Man begär inte af dem, att de skola arbeta och +slita ut sig som andra. Det är en sådan lycka att äga dem i lifvet, att +man ofrivilligt alltid går emot dem med tack och hängifvenhet. + +Hennes mörka, underbara ögon strålade emot honom, och han frapperades af +den utveckling och fulländning hennes fägring fått. Försvunne blott det +tärda, pinade draget kring den mjuka munnen, blefve hon en härlig +uppenbarelse. + +-- Man skall kanske vara kvinna för att se så på människor, som ni där +antyder, svarade han och log fint. Vi män vilja i allmänhet se en +sträfsam, en målmedveten kamp. + +-- Det har jag också drömt om en gång, medgaf hon sakta, men jag tänker +olika nu. Själfva tillvaron är ofta sträfsam nog, och det är så fattigt +att inte kunna afvinna den några njutningar, att inte äga +fribytarkynnet. + +-- Det kan ibland vinnas till för högt pris, sade han allvarligt. Tro +inte, att jag dömer någon, men visst är, att både mina vänner och jag +många gånger gått för långt, och grefvinnan vet, att det finnes s. k. +njutningar, hvilka sedan kasta mörka slagskuggor öfver ett helt lif -- +en annans, menar jag. + +Han siktade mot något särskildt, en sorglig historia, som han just i +dagarna fått höra om vackra Bolla på gästgifvargården, men detta kunde +han ej berätta för Gunvor. Hon finge väl tids nog veta det. Han ångrade +för öfrigt sina sista ord; de hade gjort henne så plågsamt blek, och han +sökte öfverskyla deras intryck genom att säga: + +-- Gyldenlo är ju ett konstnärsbarn, så mot honom får man inte vara för +sträng. Han är älskvärd och vek, full af impulser. Det är så naturligt, +att han blifvit alla damers själfskrifne riddare. + +-- Tycker ni! Mig förefaller det, som han måste förbli ensam -- liksom +på afstånd från -- från andra. + +Han log igen. + +-- Grefvinnan har en mycket hög tanke om honom! + +-- Ja, det har jag. + +-- Får jag det nöjet att framföra en hälsning från er, när jag nu +besvarar hans bref? + +-- Ja, hälsa honom! + +Forner såg deltagande på henne. Hur kunde tre ord rymma så mycken +hopplös sorg? Det var, som om hon i denna enkla hälsning gifvit en hel +sönderslitande bikt om sin försakelse. Han visste ej, hur han skulle +omtala detta för Eric Gyldenlo, men ett var säkert: Eric måste skrifva +till henne, ge henne något att lefva på. Att han, som fått hennes +kärlek, ej själf insett detta! Att han kunde låta henne kämpa ensam, +veta, att tystnaden bildade sig till skräckinjagande vålnader omkring +henne och ändå ej sända henne ett ord till tröst! Nej, sannerligen +världen hade råd att fostra många sådana lekarenaturer. Deras instrument +blefve för dyrbara, ty de spelade oförsynt på hjärtats finaste strängar. + +Middagen var slut, och stolarna skötos bullrande från bordet. Herrarna +förde damerna in i salongen, där de lämnade dem åt sitt öde och gingo in +i biljardsalen för att dricka kaffe och röka. + +Gunvor hade ej gifvit akt på Haqvin, efter det man rest sig från bordet, +men af ett svagt tissel-tassel mellan hans dam och Märta Edelcrona kunde +hon förstå, att ej allt stod rätt till. Det skulle bli dans, så snart +man hvilat sig efter dinern, och Gunvor önskade, att hon skulle kunna +förmå Haqvin att bryta upp innan dess, ty eljest fruktade hon, att han +skulle sitta kvar i biljardsalen hela tiden och dricka sig redlös. Hon +fasade för att nödgas fara hem med honom i ett dylikt tillstånd. Då var +han alldeles otillräknelig, och det fanns ingen gräns för hans råa +utbrott. + +Det vore bäst att uppsöka honom, ty löjtnant Forner kunde ju ej ens på +hennes begäran öfvertala sin gäst att aflägsna sig. Det tjänade heller +ingenting till, att hon föregaf ett illamående. Det brydde Haqvin sig ej +om. Det gaf henne dock en utväg; hon kunde få resa ensam i förväg och +skicka ett nytt åkdon att hämta Haqvin. + +Gunvor satt litet afskild från de andra, upptagen af sina tankar. Hon +kände sig trött, och hufvudet sjönk tungt tillbaka mot stolens mjuka +siden. Det var ej värdt, att hon försökte inverka på Haqvin, sade hon +sig matt. Bättre att spara sig den förödmjukelsen. När de andra började +dansa, skulle hon helt tyst försvinna. Den omgifvande glada stämningen +förmådde ändå ej rycka henne med sig ens för en minut. Hon kunde inte +skratta som de åt ett lustigt infall, inte prata nonsens endast för att +blanda sin röst med de andras. Det låg en hämmande sordin öfver hela +hennes väsen, och hon längtade tillbaka till sin enslighet. Ingen bjuder +sorgen till gäst, därför blef hon också glömd, hon, som ej kunde vara +glad som de andra, därför att lidandet riste hvarje fiber inom henne. + +Å, om bara en hand mildt och förstående velat stryka öfver hennes; men +alla dessa hvita händer, glimmande af juvelringar, voro hårda och +okänsliga inför själskvalens bön om en lindrande smekning. + +Det hade aldrig så tydligt som nu kommit för henne, hur brådtom +människorna hade att komma bort från det sorgliga och tunga, så brådtom, +att de ej ens hade tid till en varm och full blick af deltagande. Eller +var det så, att intet af detta deltagande bodde inom dem? Voro de +samhällets mer eller mindre tama husdjur ända tills en stor pröfning gaf +dem människo- och individualitetsprägel. + +Sorlet var så lifligt omkring henne, rösterna så intresseradt upptagna +af att passa sin replik, att de knappt märkte henne, som stod utanför. +En och annan blick halkade nästan otåligt öfver till henne. Hvarför +kunde hon inte vara glad som de? Trodde hon inte, att de också hade sitt +att dragas med, men sådant låtsade man naturligtvis ej om ute i +sällskapslifvet. + +En fru, som var nykommen på trakten, vände sig till friherrinnan +Edelcrona med en fråga om Gunvor. + +-- Hon ser ut som en lång längtan och en bitter sorg, unga grefvinnan +Brage, sade hon. Är det ett barn, hon mist? + +-- Nej, sin gamla farmor, och det tror jag närmast hon är glad öfver. + +-- Å, det ser inte så ut. + +-- Ja, hennes historia hör till dem, man helst tiger med, men så här i +förtroende kan jag ju nämna, att hon varit mycket intimt lierad med en +person, hvilken dock hade nog takt att draga sig tillbaka. _Hon_ +generade sig inte att lämna både man och barn vind för våg. Ja, det +rysligaste var, att hon tog barnet med sig, när hon for till sin +inklination -- men detta blir naturligtvis oss emellan. + +-- Ja, det är själfklart. Tänk, att hon är en _sådan_! Och mannen är +hygglig, säger friherrinnan? + +-- Han hör, som bekant, till en af våra första familjer. + +-- Ja, det är sant, men ... + +-- Joo, _det_ betyder _mycket_! Man får verkligen ha aktning för ett så +gammalt namn, som höljts med ära genom sekler. + +Den nyinflyttade såg närmast ut, som om hon uppfattat den Brageska äran +som ramlande takstolar, ty hon såg andäktigt uppåt, slutligen vågade hon +dock säga: + +-- Men han själf? + +-- Tja, han är oklanderlig. Ingen har haft något att säga om honom +förrän på allra sista tiden, då det påstås, att han roar sig litet för +mycket, men jag frågar: Hvems är felet? + +Det kunde inte den andra nöjaktigt utreda, men hon nickade vist och +förstod, att grefvinnan Brage ej hörde till dem man borde närma sig. Det +var synd, ty hon hade känt sig så tilltalad af det älskliga, unga +ansiktet. Men -- man fick ju taga seden dit man kom. + +En vals spelades upp och herrarna kommo in. Det var en liten +improviserad bal utan alla anspråk, och man kunde därför slippa att +alltför noggrant bjuda upp af skyldighet. + +Löjtnant Forner, som ännu ej kommit öfver smekmånadsvärmen, ville gärna +dansa första dansen med sin hustru, och innan de gingo ur biljardsalen, +frågade han baron Edelcrona, om ej denne ville dansa med Gunvor. + +-- Jo, med nöje, försäkrade unge baronen. + +Haqvin, som efter middagen druckit ansenligt, men dock ej så, att han +var oredig, hörde de båda herrarnas samtal och inföll: + +-- Jag dansar själf med min hustru. + +-- Du, Haqvin, utbrast Forner förundrad. Jag trodde du upphört att +dansa. + +-- Man kan börja igen. Jag känner mig upplagd i afton. Hon är förbaskadt +stilig, det kan icke nekas. Han smackade med de tjocka läpparna och de +taljiga ögonen fingo ett vällustigt uttryck. + +-- Ja, du har då inte fått ett troll för guld, sade Edelcrona +skrattande, men kom nu, go' herrar. + +-- Haqvin, Forner fattade om hans arm, skulle du inte hellre hvila dig, +min gubbe? + +-- För att Edelcrona ska' få henne; nej tack, han får allt slicka sig om +mun. Han kan för resten akta sig, för kommer han för nära, så näpser jag +honom. Jag kan den konsten, har praktiserat den förr. Och nu är stolts +Gunvor spak som ett lamm. + +Claës Forner förstod, att Haqvin var i den sinnesstämning, då det +olämpligaste af allt vore att reta honom. Han skulle då komma i sitt +bärsärkalynne och ställa till högst obehagliga scener. Det vore klokast +att låta honom hållas. + +Han kom således med de andra herrarna in i salongen och gick med +tämligen säker hållning direkt fram till Gunvor, för hvilken han bugade +sig. + +Hon mötte med rysande förakt det cyniska leendet kring hans mun och den +begärliga blicken. Hon blef alldeles kall, och händerna grepo +krampaktigt hårdt om stolens armstöd. + +-- Hvad vill du? frågade hon, och hörde knappt själf sina ord, så sjöng +blodet för hennes öron och pulsarna bultade. + +-- Hvad jag vill! Dansa med min nådiga grefvinna, förstås. Kom, +Fagerlin! + +-- Nej tack, Haqvin, jag dansar inte. + +-- Hvad attan nu! Skynda dig bara. Vi bli sist. + +-- Jag dansar inte, upprepade hon lågt. + +Då slet han henne med ett kraftigt tag ur stolen och lade sin arm som +ett skrufstäd omkring henne. Hans ansikte var blårödt, alla ådror tjocka +af mörkt blod, och den oformliga kroppen skakade af vrede. + +-- Du skall lära dig lyda! hväste han och drog henne med sig ut i salen +där de flesta redan hunnit ett hvarf och nu hvilade. Gunvor var så +gråblek, att det såg ut, som om hon skulle svimma i hans armar, och hon +bad med ett kväfdt förtvifladt tonfall: + +-- Släpp mig, Haqvin, jag ber dig! Om du har någon tanke i behåll, så +tvinga mig inte att dansa nu. + +Men hennes motstånd retade honom endast. Han hade sagt, att han skulle +dansa med henne, och ingen fick tro om honom, att han ej vore karl att +hålla sitt ord. + +Han kastade henne hårdt intill sig och började valsen. De hade ej dansat +mer än ett halft hvarf, då ett skri af fasa fyllde salen och kom musiken +att tvärt tystna. + +Haqvin hade störtat baklänges till golfvet och dragit Gunvor med sig i +fallet. Endast med möda kunde hon lösgöra sig från hans förlamade armar +och resa sig. Han däremot låg orörlig, och alla försök att hjälpa honom +upp och bringa honom till sans misslyckades. Herrarna buro honom då till +en soffa, och Forner lät genast hämta läkare. + +Det skulle dock dröja minst en timme, innan denne kom. + +Ur den allmänna förstämningen trängde sig lättande en ström af praktiska +råd och opraktiska beklaganden. Man skulle gnida fötterna med ättika, +lägga en senapsduk under nacken, låta honom lukta på starka kryddor, +etc. etc. i det oändliga. + +Gunvor ensam förblef stum. Det var, som om hon plötsligt mist +talförmågan. Hon såg oafvändt på den liflösa massa, hvilken som en +dundyna svällde ut öfver soffan, på de stela händernas blåsvarta naglar +och på ansiktet, hvilket nu mist all färg och var ohyggligt att skåda +med sina stirrande, vidöppna ögon. + +Hon stod där främst bland alla och vände ej ens en sekund bort blicken +från Haqvin. Hennes händer knäpptes i skälfvande ångest för det +ögonblick, då han skulle vakna. Ty han skulle väl vakna? Inte kunde +detta vara slutet på ett människolif? Då vore det än förfärligare än ett +uppvaknande. Hon tyckte, att golfvet gungade under hennes fötter, och +ändå stod hon orörlig kvar den ena minuten efter den andra, väntande på +att lifvet skulle glimta till i de stela pupillerna och att det hårda +draget kring munnen skulle slappas. Hon väntade på lifvet med en +underlig blandning af fruktan och önskan. Det skulle varit godt, tänkte +hon, om han vaknat upp till ett kort medvetande, till att få räcka henne +handen med en hälsning till lilla Hillevi. Barnet skulle göra +inslumrandet tryggare. Det gjorde henne plötsligt så ondt om honom, som +kanske gått bort -- hunnit utom räckhåll för all möjlighet till +försoning och förlåtelse. Om han ville aldrig så gärna säga ett godt +ord; han kunde det icke. I vrede och bitterhet hade han tänkt sin sista +tanke, intet ljust att minnas från den stund, hvilken kanhända varit +hans sista. + +När doktorn ändtligen kom -- densamma som skött Haqvins farfar -- gjorde +han en ytterst noggrann undersökning och förklarade sedan, att grefven +dött ögonblickligen. Det var hjärtförlamning. Till löjtnant Forner sade +han i förtroende, att det var bäst, som skedde. Grefven skulle eljest +gjort både sig och de sina olyckliga. Han hade farit för illa med sin +hälsa på sista tiden. + +-- Dåligt påbrå, ser löjtnanten, fortsatte den lille jovialiske doktorn, +jag anade nog, att äpplet inte skulle falla långt ifrån trädet. +Löjtnanten har väl hört talas om farmodern. Sorgligt, sådant där, men +det blir väl bättre, när de gamla råttbona, fideikommissen, utrotas. + +Forner inlät sig ej på några diskussioner, det var ej ett lämpligt +tillfälle, och hans tankar voro för öfrigt på annat håll. Sedan han +skakat doktorns hand till afsked och tackat honom för hans tjänstenit, +uppsökte han Gunvor, som vid undersökningen lämnat rummet. Hon satt +ensam i ett litet kabinett och vände liksom frånvarande hufvudet mot +honom. + +-- Nå, sade hon långsamt. + +-- Det är slut, sade han. Hjärtförlamning. + +-- Ögonblicklig död? + +-- Ja -- inga plågor. + +-- Hvem vet det ... + +Han trodde, det var fruntimmers vanliga räddhåga för skendöd och återtog +lugnande: + +-- Doktorn gjorde en ytterst noggrann undersökning, och han anses +ovanligt skicklig, så jag är säker, att grefvinnan ej behöfver frukta +... + +-- Jag tänkte inte på kroppen, afbröt hon, men jag hade velat -- å, så +gärna hade jag velat, att han fått tid att tänka en god, ljus tanke. Om +han bara fått hälsa till sitt barn. + +-- Ni tänker inte på er själf! + +-- Nej, Haqvin och jag hade länge gått skilda vägar. Hon såg ärligt på +honom med sin djupa blick och tillade sedan vemodigt: Det är som jag +inte skulle ha lof att sörja som andra. Det vore lindring att kunna +sakna dem som gått, men jag -- hon andades tungt -- jag kan endast tacka +döden. + +Han böjde sig ned öfver hennes hand och kysste den utan att säga något. +Det han tänkte, kunde ej få bli ord. Han visste blott, att redan med +första post skulle Eric Gyldenlo få höra, att nu var hon fri. Om det +blefve till lycka för Gunvor att åter möta honom, underlät Forner att +grubbla öfver. Han sade sig utan alltför många skrupler, att sådant +kunde ingen förutse. Det var det enda han kunde göra för de två unga +människorna, och eftersom Haqvin ej förstört hennes förmögenhet, kunde +Eric och hon nu lefva glada dagar, bara hon hade en klok och sträng +förvaltare på gården, annars ginge det åt skogen. + + + + + TRETTONDE KAPITLET. + I hans famn. + + +Omedelbart efter Haqvins begrafning reste Gunvor utrikes med sin lilla +flicka, och man hörde ingenting vidare af henne på ett helt år. Då gick +det som en elektrisk stöt genom hela societeten, när det tre söndagar å +rad lystes i Bragehalls kyrka för de två, som skvallret haft så mycket +att bestyra med, och tidningarna strax därpå bland giftermålsannonser +också meddelade denna: + + ERIC GYLDENLO. + GUNVOR BRAGE. + + Rom. + + Meddelas endast på detta sätt. + +Och det följde verkligen hvarken kort eller vidare upplysningar. Men på +Bragehall skedde stora förändringar. Bland annat fingo de små, +blyinfattade rutorna skatta åt förgängelsen, och fönstren höggos upp, så +att sol och ljus fritt skulle kunna strömma in och fylla de höga rummen. +Det Brageska valspråket öfver porten skrapades bort, och i den +fördjupning, som uppstod, inlades ett reliefarbete i marmor, +föreställande Fortunas segertåg genom världen. Hennes char drogs af två +kärleksgudar, och på sidan syntes unga, glada människor hylla gudinnan +med blommor. + +Det förseglade rummet inreddes med furstlig prakt i sextonhundratalets +pompösa, öfverdrifna stil, och grefve Haqvins våning möblerades +fullständigt om. Massor af böcker, konstverk, taflor och dyrbara +väfnader anlände nästan dagligen under juni månad, och det förfallna, +vanvårdade biblioteket restaurerades, bokskåp, liknande öppna tempel +uppburna af smärta pelare, prydde väggarna, och bekväma, låga stolar +inbjödo till hvila. Något alldeles nytt för Bragehall var den magnifika +musikhallen, dekorerad i hvitt och guld och möblerad endast med långa +låga bänkar, dynor och kuddar. Golfvet täcktes af en matta i ljust +hafsblått, utan mönster eller oroande färgöfvergångar. En präktig flygel +stod midt i rummet; på ena kortväggen var en slags estrad ordnad och här +funnos åtskilliga instrument. + +När väntades herrskapet hem, det var den stående frågan, och slutligen +lyckades man då få fatt på en sakkunnig; gamla mamsell Beat-Sofi. Hon +hade varit i Stockholm och hälsat på släktingar, men grefvinnan hade +varit så förinnerligt rar och skrifvit till henne hela tiden, så nog +visste hon besked. Och nu hade hon fått order att resa hem till +Bragehall, ty i juli skulle grefvens komma. + +Friherrinnan Edelcrona var en resolut dam och hennes dotter Märta ej +mindre. Hon, Märta, hade nu senast bevisat det genom att något tvärt +förlofva sig med en sextioårig öfverste. Bröllopet var redan utsatt till +den elfte oktober. Emellertid voro både mor och dotter ytterst +intresserade af händelserna på Bragehall, och friherrinnan reste själf +dit en förmiddag för att be »den lilla, rara mamsell Beat-Sofi» vara +välkommen igen. + +Beat-Sofi, som alltid sträfvat »uppåt», var synnerligen smickrad öfver +artigheten och frågade i all ödmjukhet, om hon finge lof att bjuda på +litet kaffe. Friherrinnan hade den stora godheten att inte säga nej; hon +gaf sig till och med mycket god tid inne i mamsell Beat-Sofis trefliga +rum, där man satt så bra i skydd mot regnet, som fint duggade mot +rutorna. + +-- Nå, kära mamsell Beat-Sofi, det kom väl bra oväntadt med det här nya +giftermålet? började friherrinnan. Inom sig tänkte hon, att Gunvor +troligen rest direkt ut till Eric, men det ginge ej an att säga. + +-- Ja, det måste jag tillstå, men blir bara vår lilla gullängel lycklig, +så går det an. Hon har skickat mig deras porträtt, och han ser fasligt +rar ut, men det gjorde då den förre med, tillade Beat-Sofi med en suck +öfver alltings förgänglighet. Hon har bott i Rom mest hela tiden, och +det är väl där de funnit hvarandra, fortfor den hederliga själen att +prata. Konstigt för resten, för jag trodde den sta'n var så stor, att +man inte kunde hitta någonting där. + +-- De hade kanske stämt möte, förmodade friherrinnan oskyldigt. + +-- Våran Gunvor och en -- karl! Mamsell Beat-Sofi glömde i detta +ögonblick all skyldig vördnad. Nej, tack vackert! Hon va' där mol ensam +i flera månader, det vet jag. Och nog va' halfva tiden af sorgåret +gången, innan han våga' sig fram. Di förlofva' sig nyårsdagen, skref +hon. Ja, jag har brefvet, och friherrinnan kan visst få läsa det, för +jag tror inte att gullängeln, som jag alltid kallar henne, har något +emot den saken. + +-- Å, nej, lilla Gunvor och min Märta ha varit mycket intima, inföll +friherrinnan, som tyckte, att brefvet skulle vara ett riktigt fynd och +knappt kunde styra sin nyfikenhet. + +Så förevisade mamsell Beat-Sofi stolt sin skatt. Hon var icke litet stor +på att hon varit den första som fått veta hemligheten och kunnat bevara +den så väl. Nu behöfdes det ju inte längre. + +-- Friherrinnan kanske undrar på det där, som står öfver, sade hon smått +förlägen, men jag brukade spå vår Gunvor ibland, när hon var ung flicka, +se'n har det aldrig händt. + +Friherrinnan log huldt, tog brefvet och läste: + + Rom d. 13 jan. + +Min kära, gamla Sibylla! + +Minns du din spådom om »den rätte». Nu har han kommit. På årets sista +kväll stod han helt plötsligt framför mig, och efter en lång, mörk tid +blef det plötsligt strålande ljust. Ser du, Beat-Sofi, jag visste +genast, att han var »den rätte». + +Vi hade träffats förr en gång, men då måste våra vägar skiljas. Nu är +jag fri, och på nyårsdagen, till tecken att jag vill börja ett nytt +lyckligt år, lät jag honom sätta förlofningsringen på mitt finger. Så +blef jag Eric Gyldenlos fästmö. Du ensam, min trofasta, rara Beat-Sofi, +skall få veta det. I slutet af maj gifta vi oss, men ända till första +lysningsdagen skall vår lycka förbli en hemlighet. Jag kan knappt styra +pennan, så glad är jag; det är som all sorg och strid försvunnit ur +världen; den rymmer endast jublande fröjd. Jag går omkring här i min +lilla våning och sjunger min älskades namn in i hvarje föremål, och +sedan dofta blommorna det, böckerna hviska det. Du tycker nog, att jag +är mycket dåraktig, men önska mig ej annorlunda. För första gången i +mitt lif längtar jag inte efter något, drömmer inte om annat än nuets +härliga rikedom. + +Här vidtogo några underrättelser om Hillevi och frågor om hur Beat-Sofi +hade det, hvarför friherrinnan ganska besviken lade ihop brefvet. Det +hade icke tillfredsställt henne. Det var ingenting i det, som kunde +läggas ut och förvrängas. Alldeles vanligt tokprat om kärlek, sådant +svammel hade hon ej väntat sig. + + * * * * * + +Herr En, förvaltaren, såg numera aldrig glad ut, när posten kom, och han +slängde det ena tunna brefvet efter det andra ifrån sig på pulpeten. Tog +det inte snart slut med räkningar, månne? Det var inte nog, att +gårdskontoret skulle betala alla möjliga reparationer och s. k. +förbättringar. Det kom också krafbref från alla håll från grefvens +kreditorer. Och herr En visste ändå, att grefvinnan tagit direkt af +kapitalet för att, som det hette, klarera alla grefve Gyldenlos skulder. +Alla! Ja, hon skulle bara vetat om dessa hundratals krafbref, som likt +hagelskurar störtade ned öfver Bragehall. + +En hade haft tålamod i det längsta, men han beslöt att tala med +grefvinnan, så snart hon kom hem, ty på det här sättet kunde det +sannerligen inte fortfara. + +Grefvens hade ej heller varit på sitt Bragehall många dagar, förrän herr +En lät anmäla sitt besök hos grefvinnan. + +Gunvor tog mycket vänligt emot honom och bad honom taga plats. + +-- Är det något särskildt förvaltaren vill? frågade hon. Gäller det +affärer, behöfver jag väl ej erinra om, att grefve Gyldenlo nu är +husbonde här, och att alla på godset ha att vända sig till honom. Men är +det däremot någon privat begäran, vill jag naturligtvis gärna ... + +-- Nej, grefvinnan, sade herr En med en viss orubblighet, jag har +ingenting att be om för egen del, och det gäller inte precis godset +heller, men jag skulle vara tacksam, om jag sluppe tala med någon annan +än grefvinnan om saken. + +-- Är det något obehagligt förvaltaren har att meddela? + +-- Ja, det är hvarken lätt eller roligt att komma fram med det. + +-- Hvad är det då? Herr En ser riktigt bister ut. + +-- Får jag lof att tala rent ut? + +-- Ja visst. Gunvor log gladt. Nu kunde ingenting störa hennes sinnesro. +Hon kände sig så trygg i sin stora lycka. + +Herr En drog upp ur bröstfickan en hel bunt sammanvikna papper och lade +dem med en stubbig bugning framför sin matmor. Sedan ställde han sig på +något afstånd och afvaktade resultatet. Hans bredaxlade, undersätsiga +gestalt aftecknade en grotesk skugga på mattans ljusa mönster. Det +kraftiga, runda hufvudet på den korta, fasta nacken såg ut som en +ofantlig boll. Han kunde haft lust att sticka händerna i kavajfickorna +och hvissla skarpt, som det var hans vana, när han upptäckt något fel på +kontoret, men han betvang sig af vördnad för grefvinnan. + +Gunvor betraktade förvånad de många lösa bladen. Räkningar! Hvarför kom +han med dem till henne? Hon tog halft nyfiken upp ett papper till +granskning, lade så utan ett ord ned det igen och tog nästa, därpå ännu +ett och ett till. + +Det rådde en nästan ljudlös tystnad i rummet; om någon lyssnat vid +dörren, skulle han ej kunnat uppfatta, att det fanns en människa +därinne. Ändtligen hade Gunvor slutat. Hennes ansikte var tankfullt, och +hon vek ytterligt långsamt ihop det sista papperet, hvarefter hon låste +in hela bunten i sin skrifbordslåda. + +-- Tack, herr En, för att ni kom till mig med detta, sade hon hjärtligt. +Grefven har verkligen talat med mig om det. Hon mötte ej den redlige +förvaltarens genomträngande blick, när hon osäkert yttrade detta. Vi +kommo öfverens om, att under vår frånvaro skulle äfven de privata +räkningarna skickas till gårdskontoret; det är mitt slarf, att jag glömt +säga till om det, förlåt mig! + +-- Och om det kommer flera sådana här små räkningar, skall jag då +hädanefter skicka upp dem med herrskapets post? + +-- Flera -- det -- det gör det väl knappt? + +Förvaltaren såg på den unga grefvinnan med ett egendomligt uttryck i de +skarpa, gråa ögonen och sade lugnt: + +-- Jo, det skulle jag tro. + +Gunvor rodnade starkt. Under de månader hon varit gift med Eric hade hon +lärt sig undra och häpna öfver hans sätt att sköta pengar. Det var ett +barns själfsvåldigt oförståndiga lek med elden. En tanke på morgondagen +besvärade honom aldrig; han tycktes anse, att hans börs skulle vara tömd +på aftonen, och nu, när de blifvit gifta, besvärade det honom ej alls +att begagna sig af hennes förmögenhet, som hade det varit hans egen. + +Det hade visserligen också Haqvin gjort, men han saknade Erics smak att +låta guldet rinna som sand mellan fingrarna, och därför stod hela hennes +kapital orördt. Det hade också funnits ett betydligt kreditiv på +öfverblifna räntor, men detta och en del af de för godsets räkning +insatta pengarna hade, som lättast tillgängliga, redan användts. +Naturligtvis var det ju heller ingen risk att lyfta litet af +hufvudsumman, det sade Gunvor sig genast öfvertygande och förebrådde +sig, att hon kunnat smula bort ens en minut af sin lycka med dylikt +småsint grubbel. Att nämna något till Eric om dessa småskulder, hvilka +han under årens lopp strött omkring sig som ett träd sina vissnade blad, +tjänade nog ej mycket till. Troligen hade han för längesedan glömt dem. + +Hon såg skyggt, en smula generadt på förvaltaren. Ättling af ett solidt +och aktadt handelshus, hade hon så långt hon kunde minnas tillbaka varit +van vid den mest pedantiska ordning i allt hvad affärer hette, och hur +gärna hon än ville, kunde hon ej taga Erics slöseri som en ren bagatell. + +-- Om det kommer flera räkningar, sade hon, skall jag be, att herr En +lämnar dem till mig personligen och helst så, att -- att det ej blir för +mycket bekant på kontoret. Det är ju bara småsummor, och min man kunde +möjligen glömma likvidera dem, nu, när han får så mycket annat att tänka +på -- öfverinseendet på godset. + +-- Så -- grefven önskar sätta sig in i de löpande göromålen? + +Förvaltaren for med handen öfver det rakt uppstrukna, sträfva håret. + +-- Ja -- det vill säga -- vi ha inte talat närmare om det, men det +faller ju af sig själft, att han nu blir husbonde på Bragehall. Han har +redan planerat för nya arbetarbostäder och anskaffandet af en +samlingslokal för folket, där han tänkt ordna samkväm om +lördagskvällarna. + +Herr Ens ansikte ljusnade. + +-- Det låter godt, sade han enkelt. + +-- Ja, inte sant? Å, han är så god! Gunvors ansikte strålade. Ni skall +få se, herr En, att vi skola göra mycket för våra underhafvande. Grefven +tänkte också inrätta ett bibliotek och en eller annan språkkurs för de +vetgiriga och intelligenta. Han säger, att folket länge nog slafvat, nu +skola de ha sina rättigheter. + +-- Det är alldeles riktigt, grefvinnan, men det duger inte mera för +folket än för någon annan att få en massa rättigheter, innan det +begriper sina skyldigheter. Och arbeta få vi allt göra lite hvar. Det +tjänar ingenting till att alla bli lärda och fina, för då går det som i +den gamla fabeln jag läste som skolpojke. Grefvinnan känner den +troligen: »människokroppens lemmar». Hela organismen sade upp sin +tjänst. Det duger inte, hur hårdt det än kan låta. + +-- Men det är inte heller meningen, käre herr En. + +-- Ursäkta mig, grefvinnan, men jag har mitt exempel från Lögenäs på +grefve Gyldenlos tid. Och det kan väl tyckas, att jag är för frispråkig, +men bättre ett ord för tidigt än för sent. + +Gunvor nickade. + +-- Se, Bragehall har blifvit mig så kärt, återtog han, och jag vet inte, +hvad jag inte skulle vilja göra för grefvinnan och vår lilla fröken, +därför är jag kanske misstrogen, men ... + +-- Vi ska' hoppas, att förvaltarn inte har något skäl till misstro, sade +Gunvor värdigt, och det är min önskan, att det hos folket inplantas +förtroende och tillgifvenhet för deras nye husbonde. Och -- som jag i +början nämnde -- får jag be herr En hädanefter vända sig till grefven i +allt, som gäller godsets angelägenheter. + +-- Skall ske, lydde det korta, buttra svaret. + +-- Förvaltaren får inte tro, att jag därför blifvit likgiltig för +Bragehall, sade Gunvor med ett afväpnande leende och räckte honom handen +till afsked, nej, jag delar alla min mans och mitt hems intressen, och +jag vill så gärna se alla nöjda och tillfredsställda omkring mig. + +-- Grefvinnan har redan gjort mycket för godset, sade förvaltaren +erkännsamt. + +-- Tack för det vitsordet. Jag uppskattar det till fullo, ty jag vet, +att ni ej slösar med beröm. + +-- Jag försöker vara rättvis, grefvinnan. + +-- Ja, det är jag säker på. Tack för all hjälp -- och -- hon kämpade med +sin stolthet, men när hon såg för sig Erics oroliga ögon och bleka, +nervösa drag, segrade den hägnande ömheten, och hon tillade, ehuru med +sänkt hufvud -- var fortfarande vårt stöd. Vi behöfver så väl er styrka +och erfarenhet. + +-- Jag skall göra min plikt, så godt jag kan. + +-- Tack för det löftet! + +Han gick, och Gunvor satt en stund orörlig kvar vid bordet. Hon var ej +ledsen, ej ens nedstämd; mest var det hennes egen småsinta futtighet, +som hon kallade det, hvilken aggade henne. De hade ju öfver nog att +lefva af, hvarför satt hon här och grämde sig öfver några tusen kronors +förlust, hon, som var så oändligt rik i alla afseenden? Och skulle hon +ej hellre taga vara på sin lycka, hvem visste, om den kunde få bli +långvarig? Eric var egentligen aldrig riktigt sjuk, men heller aldrig +stark och sund. Än led han af ett, än af ett annat; det var oftast +endast skuggan af ett verkligt lidande, men för henne antog hvarje hans +illamående strax skräckinjagande former. Hon sade sig, att den dag, hon +ej mera ägde honom, skulle hon ej kunna lefva. Och i en ångest, som hade +han sväfvat mellan lif och död, hade hon vakat öfver honom under en +lindrig förkylning. + +Det fanns hvarken gräns eller mått för hennes tillbedjande kärlek; utom +sitt barn hade hon ju aldrig förut haft någon att älska så helt och +fullt som nu Eric; han förstod alla hennes veka stämningar och +återgäldade dem med en smekande dyrkan. Ehuru han aldrig sagt henne det, +trodde hon, att så kunde han säkert ej ha älskat någon kvinna förr, ej +ens Amelie. Han var för finkänslig att någonsin vidröra sitt +äfventyrliga förflutna, men det hade händt mer än en gång, att han sakta +låtit henne glida ur sin famn, just efter en stund då han lidelsefullast +betygat henne sin kärlek, och sagt: »Du, min Tankefrid, vi skulle +träffats förr, så kanske mycket varit annorlunda.» + +Hon var rädd för att fråga närmare, trodde, att han syftade på hennes +föregående giftermål och svarade endast med några varmt tröstande ord, +men vid dylika tillfällen drog han henne ej ånyo till sig, utan gick +antingen rastlöst fram och åter eller lämnade henne hastigt. + +Nu hörde hon hans steg i angränsande rum, strax derefter knackade han på +dörren. + +-- Tar nådig grefvinnan emot? + +Hon svarade genom att ställa sig på tröskeln med utbredda armar. + +-- Du däjligaste af alla Skånes borgfruar! Han drog hennes händer upp +mot sin nacke och knäppte dem samman till ett mjukt spänne. Vet du hvad +jag tänkt på, Gunvor? + +-- En ny, lysande idé igen, log hon, låt höra! + +Han kysste henne. + +-- Stör jag dig bara inte. Jag tyckte nyss, du var upptagen af din +förvaltare. + +-- Han har gått nu. + +-- Men lämnat ett visst allvar kvar hos min hvita hind. Hvad hade den +mäktige mannen att förkunna? + +Gunvor tvekade. Skulle hon säga honom allt, varna honom och berätta, att +hans slöseri plågade henne? Hon tänkte ut de varligaste ord, men de +föreföllo dock sekunden därpå alldeles för hårda och sträfva. + +Eric märkte, att hon afsiktligt dröjde med svaret och sade gladt: + +-- Tro inte, att jag misstänker den hederlige En för olofliga afsikter; +han som jag kan ju ha något att tala vid sin härskarinna om, som inte är +för en tredje. + +-- Din härskarinna? Hennes strålande blick mötte hans. Du käraste, nog +vet du, hvem som hädanefter har härskarnamnet här. + +-- Å, Gunvor, han ryckte nästan otåligt på axlarna. Det var så länge +sedan jag hade Alexanderdrömmar. Nu skulle ansvar och envåldsmakt endast +tynga mig. Barn, lifvet har slitit min kungamantel i flikar. + +Han lade sina händer om hennes kinder och såg henne djupt in i ögonen. + +-- Men, Eric, nog vill du väl ändå åtaga dig att vara husbonde här på +Bragehall; det har du lofvat. + +-- Och en man står vid sitt ord, heter det visst någonstädes i de visa +skrifterna! Visst, älskling, skall och vill jag dela ditt arbete för +folkets bästa. Det var egentligen för att tala om den saken, jag kom +hit. Sätt dig här; han förde henne fram till skrifbordet och satte henne +i den skinnklädda stolen, på hvars ryggstöd han sedan hvilade armarna. + +-- Vi ska' ha en musikfest för de underlydande, du. De skola se, att den +stora musikhallen, som de kanske varit litet afvogt stämda emot, rymmer +dem lika väl som traktens honoratiores. Hvad säger du om den planen? + +-- Jo, Eric, jag gillar den visst, men den låter nog inte realisera sig +nu under pågående skörd. Folket har så brådt på fälten, att vi inte +kunna påräkna någon hjälp vid arrangemangerna. + +-- Å, de kunna få ledigt en dag, hvad gör det? + +-- Det duger inte. Man kan inte ta dem från arbetet. + +-- Hvarför det? Litet hö mer eller mindre här på godset! + +Hon hörde hans varma, sonora stämma, kände hans händer glida öfver sitt +hår och hans andedräkt smeka sin kind. Hur kunde hon då predika +köpmansmoral? Det var henne omöjligt! Han ville draga henne ut i det +brusande lifvets stora festsal, där man aldrig under glädjens jubel +märkte, om ljusen brunno ned i piporna. Hvarför kunde hon ej lämna +hvardagsbekymren åt de små gråa jordmänniskorna? Hon hade ju ingen +skyldighet att bärga förnuft åt kommande tider. + +-- Du! Han lutade sig öfver henne. Vi skulle också ha tablåer. Jag har +tänkt ut flera stycken. Ser du, det är ett så oafvisligt behof hos mig +att ge människor det skönas helgkänsla. Du måste förstå detta; du kan +inte tycka, att det är nödvändigare med en lada full af hafre eller råg +än med ett rum, fylldt af feststämda sinnen. Tänk dig, kärfva +arbetshänder, som få hvila i knät, rödkantade ögon, som skola tåras af +njutning en enda gång, hårda ansikten, som skola vekna och bli mjuka, +allt efter som musik och konst sprida sin värmande eld genom salen. +Detta är lifvet, Gunvor. + +Hon sträckte upp armarna mot honom. + +-- Ja, älskade, detta är lifvet -- genom dig, sade hon entusiastiskt. Du +har mycket att lära mig. Du vet ju, att jag hittills varit inramad inom +en mur af karga plikter. Du är som en sollyst våg från världshafvet. +Tack, att du vill taga mig med på färden, tack, du vackra skiftande våg. + +-- Är jag vågen, så är du den gröna stranden, där vågen får hvila, ty +efter storm och bränning är den ofta så trött, sade han vemodigt. Du +väna, gröna strand med dina fagra, hvita blommor, tack för hvarje stund +du ger svallvågen frid. Han kysste henne på håret. Efter en kort paus +tillade han glädtigt: Alltså fest, så Bragehalls murar eka af jublet. +Har du papper och penna här, så skrifva vi strax upp våra ärade gästers +namn. Hela orten skall med, du. + +Hon log åt hans ifver; han stod nu bredvid henne och drog i nervös +brådska ut en låda. + +-- Nej, inte den, Eric! Hon ville hejda honom, men det var för sent, och +hon blef blek af ångest, då hon såg hela bunten af de nyss inlagda +räkningarna framför honom. Hur skulle han taga detta? Hon våndades vid +tanken på hans förödmjukade stolthet och tänkte sig, hur smärtsamt det +skulle sticka till inom honom, hur hans felsteg och slarf skulle agga +honom. Han hade ju dock sagt henne, att han uppgifvit alla sina skulder, +när hon begärt det för att kunna betala dem. Ack, att hon kunnat bespara +den älskade detta. Liksom rädd att se hans ansikte i denna stund, slöt +hon ögonen, men öppnade dem strax åter förvånad. Hon hade hört hans +låga, melodiska skratt. + +-- Minsann, tror jag inte det goda folket har lyckats leta upp flera +flikar af kungamanteln! Han viftade med räkningarna. Min stackars lilla +drottning, det blir visst lapp, lapp och ingen söm. + +Han lät dem likgiltigt falla ned igen och letade efter ett rent +pappersark. När han funnit det, satte han genast energiskt pennspetsen +mot det. + +-- Forners och Edelcronas äro ju själfskrifna, Gunvor? + +-- Ja. + +-- Och gamle doktorn, du? + +-- Ja. + +-- Vördig prosten och prostinnan, säg? -- Men du hör ju inte på mig! Du +ser ut, som om en samumvind blåst genom rummet, hvad är det? + +-- Å, ingenting -- ingenting alls, Eric. + +Han släppte pennan, och sekunden därefter hade han tagit henne på sitt +knä, lagt hennes hufvud mot sin skuldra och hennes hand i sin. + +-- Nu, barnet mitt, tala nu, hur kunde det med ens bli så mörkt i mina +älskade, strålande stjärnor? Han kysste hennes ögon. Din misstämning är +min, din sorg och din oro min. Tror du tankens samum kan bränna bort din +glädje utan att också härja min? Bikta nu! Var det ett bittert minne som +plågade dig? + +-- Nej, Eric, nej! + +-- Du vet, jag vill inte tränga mig in, där det är regel för, men låt +mig åtminstone säga, att min kärlek vill värna dig för hvarje skugga. + +-- O, Eric, Eric, du är så stor och god! Jag -- jag är så småsint, ser +så närsynt och förkrympt på mycket. Vidga min blick, du! Hon böjde sig +hastigt ned och kysste hans hand. + +-- Jag förstår dig inte, min egen, i hvad fall är du småsint? + +-- Fråga inte, Eric, bad hon pinad. Hon kunde inte för allt i världen +tillstå, att det var hans lättvindiga, nonchalanta sätt att behandla de +många räkningarna, som ett ögonblick gjort henne utom sig. Nu tyckte hon +själf, att hon borde blygas öfver sin ömkligt pedantiska uppfattning, +och hon tryckte sig ångestfullt intill honom. + + * * * * * + +Under de ljusa sommaraftnarna gingo de ofta ned till hafvet; de måste +passa på nu, innan dimmans tid kom, ty Eric tålde ej vid den fuktiga +luften, den irriterade honom och inverkade på hans synorgan. Redan i +Brügge hade han ådragit sig en ögonsjukdom genom att såväl natt som dag +vandra i den lilla stadens töckenhöljda, uråldriga gränder, och han +besvärades nu ofta af recidiv. + +Men under torra, klara aftnar var det hans fröjd att taga lutan med sig +till stranden och sitta där på en af de väldiga stenarna, som ännu +funnos kvar efter den forna hamnen. + +Gunvor låg gärna i det mjuka gräset nedanför, och medan hon lät blicken +drömmande hvila på ett eller annat hvitt segel eller bara på hafvet +själft i dess oroliga enahanda, lyssnade hon till de melodier han +lockade från lutans strängar och till hans sång, den härligaste, mest +inspirerade hon någonsin hört. + +Hon visste ej alltid, om det var till henne han sjöng dessa tusen och +ett kärleksord på alla världens språk; tonerna drogo ibland liksom ut på +vikingafärd i stormande längtan eller smögo veka och bedjande mot en +fjärran kust, där hon ej kunde nå dem. + +Det var icke alltid njutning för henne att lyssna till sångarens +ofrivilliga bikt om alla kärlekens segrar i slott som koja. Det var, som +om han bläddrat i ett minnesalbum, när han sjöng och frammanade den ena +bilden efter den andra af älskande ansikten, mjukt famnande armar; det +var trånad och lek i hans toner, glödande kyssar och slitande farväl. +Hela sin själ gaf han i dessa serenader eller enkla, trofasta folkvisor, +och hon kunde gripas af en vild, tärande svartsjuka mot det förflutna, +men ändå vågade hon ej bedja honom sluta. Han visste väl ej, att han +berättade om sitt lif, då skulle han kastat lutan långt bort, ty aldrig +hade han med ett ord antydt för henne om den eller den unga kvinnan, +hvilken stått honom nära. Han beskref aldrig storordigt sina triumfer +eller sina härnadståg mot kvinnohjärtan, andra hade sagt henne det; han +teg. + +Den Gunvor kallade sin visa, var kanske den obetydligaste af dem alla, +men hon längtade ändå hela tiden efter den, som efter något att trygga +sig till, och hennes hjärta slog hårdt af fruktan, att han skulle glömma +den, men än hade det ej händt; den gled in mellan de andra, som en länk +i en lång kedja: + + »Holder du af mig, + holder jeg af dig + alle mine levedage. + Sommeren var kort, + græsset blegner bort, + kommer med vor leg tilbage.» + +En gång, när han slutat sjunga och satt tyst, stirrande med trötta, +öppna ögon mot hafvet, vände Gunvor sig emot honom; hon låg, stödd på +armbågen och blickade upp i hans underligt skiftande ansikte. + +-- Hvad ser du, Eric? + +Han ryckte till. Det var tydligt, att han glömt, att han ej var ensam. +Han suckade. + +-- Å, sade han tungt, jag ser mot det, som varit. + +-- I saknad? + +-- Nej -- och ja. + +-- Hur skall jag tyda det? + +Han kom ned till henne och sträckte ut sig i gräset; det föreföll, som +om han ej orkat tala och svara, som om verkligheten varit honom en för +tung börda. + +Hon ryckte tyst upp strån och blad omkring sig. Hur skulle hon kunna få +makt med gråten? Den kom alltid, när han på detta sätt gick ifrån henne. +Hon kunde ej kväfva en snyftning. Han blef genast uppmärksam. + +-- Är du ledsen? frågade han och lyfte upp hennes sänkta hufvud. + +-- Å, Eric, bry dig inte om det, det är så dåraktigt. + +-- Å nej, du! Han lade hennes händer mot sin heta panna. Det är inte så +ofarligt som dårskap; det är det unga, kräfvande lifvets allvar i din +stämning. Tror du inte, att jag ofta förstår det? Och då ångrar jag, att +jag inte hade mod att förbli ensam. Ser du, det händer, att när man +alltför hårdhändt leker med lyckan under år och dagar, skrämmer man +slutligen bort den. + +-- Eric, kan du inte känna dig lycklig nu? + +-- Å jo, stundtals. Du vet inte, hur den har det, som endast äger lumpor +att ge. Minns du, Gunvor, att jag varnade dig för att göra leken +lifslång? + +Hon gnolade sakta: + + »Holder du af mig, + holder jeg af dig + alle mine levedage.» + +Jag kan inte älska på annat sätt, Eric. Du är mitt allt, hvad som än må +hända -- till och med om -- du inte längre skulle hålla af mig. + +Han kysste hennes skälfvande läppar med en så innerlig ömhet, att hon +med ens kände sig trygg och stark. Det förflutna, detta hemlighetsfulla +skuggspel, som ibland drog honom till sig, skulle nog alldeles vika en +dag för hennes ljusa, lifsvarma kärlek. Hon behöfde inte frukta bleka +vålnader, så länge hans arm slöt sig omkring henne i kärlek, då var hela +världen hennes vasall, sade hon sig stolt. + + + + + FJORTONDE KAPITLET. + Barnet. + + +-- Bolla på gästgifvargården är här och vill nödvändigt tala vid +grefven, sade Mari förlägen. + +Det var en förmiddag i början af september, första dagen rapphönsjakt +var tillåten, och Eric var ute tillsammans med några andra herrar. + +Gunvor lekte med Hillevi, hjälpte den lilla att städa i dockskåpet och +såg förströdd upp på kammarjungfrun. + +-- Sade du inte, att grefven var ute på jakt? + +-- Jo, det gjorde jag, men -- då ville hon träffa grefvinnan. Får jag +inte lof att säga, att hon inte kan få det? + +-- Nej, Mari, hvad skulle det tjäna till? Hvem är den där Bolla? Jag har +aldrig hört talas om henne. + +-- Hon tjänade på gästgifvargården för ett par år sedan. + +-- Är hon där inte längre? + +-- Nej, hon har varit borta från socken se'n samma vår grefve Brage dog. + +-- Hvad vill hon grefve Gyldenlo? + +Mari såg ytterst generad ut, nöp i förklädet och teg. Gunvor betraktade +henne, och plötsligt steg en flammande mörk rodnad upp i hennes ansikte. +Hon lutade sig ned och tog upp en liten dockbyrå från golfvet för att +genom denna paus återvinna själfbehärskning. + +-- Du får be henne -- Bolla -- vänta mig i mitt arbetsrum, sade hon med +ansträngning. + +-- Skall grefvinnan ändå taga emot henne? frågade Mari. Å, gör inte det, +tillade hon bedjande. + +Hillevi blef uppmärksam och slängde ifrån sig den docka, hon höll på att +kläda, därpå stack hon sin lilla hand i moderns och sade beslutsamt: + +-- Om det är något farligt, blir det bäst, att jag går med mamma. + +Gunvor smekte sitt barns lena kind. + +-- Nej, min lilla flicka, du får stanna här. Karna får leka med dig nu. +Mamma kommer igen sedan. + +När Gunvor kommit ut i korridoren, hejdade Mari henne och sade +förtrytsamt: + +-- Den där Bolla är ett riktigt oförskämdt stycke. Snälla grefvinnan, +låt mig skicka bort henne. + +-- Nej, Mari, du har hört hvad jag har sagt. Gå nu! + +Mari tog ett par steg, så stannade hon på nytt. + +-- Grefvinnan får förlåta, men ... men ... + +-- Hvad är det? + +-- Å, det är så, att -- att den där otäckan därnere inte är ensam. + +-- Hvem har hon med sig då? + +Mari stirrade i väggen; hennes vänliga ansikte var alldeles blodrödt af +harm och blygsel, och hon stammade oklart: + +-- Hon har pågen med. + +Gunvor stod som förlamad. Blixtsnabbt hade hon uppfattat situationen och +det var, som om hon fått ett våldsamt, oväntadt slag. Hennes ansikte +blef alldeles färglöst och ögonen stela. + +-- Herre Gud, grefvinnan, hur är det? + +Mari skyndade fram, och Gunvor stödde sig tungt mot hennes arm. Hon +hämtade sig dock snart. Ett egendomligt intresse drog henne +oemotståndligt mot den varelse, som en gång stått Eric så nära. Hon +ville se henne, henne och -- barnet. + +-- Det var en öfvergående svindel, sade hon och tog sig för pannan. Det +ändrar ingenting i mitt beslut, men låt dem, den där kvinnan och -- och +gossen först få något att äta i köket. Om en kvart kunna de komma upp +till mig. Barnet med, kom ihåg det, Mari. + +Hon gick direkt till sitt arbetsrum, där hon brukade taga emot de +underlydande. Medan hon satt där med hufvudet stödt mot handen, +grubblade hon öfver hvar och när hon första gången hört talas om Bolla, +den vackra flickan från gästgifvaregården. Jo, nu mindes hon, och det +gick vid denna hågkomst som en skarpt ristande smärta genom hvarje +fiber. Det var med den rödkindade, guldhåriga Bolla Eric dansat så +mycket den där midsommaraftonen för tre år sedan. Det var kanske henne +han nyss skilts ifrån, när han kom upp till Bragehall den kvällen och +fann det gamla slottet sofvande. Endast en glömde hvila, eder, plikter +och försiktighet för att kasta sig i hans famn, för att lyssna till de +kärleksord, som kanske endast voro det matta ekot af dem han minuten +förut hviskat i Bollas öron. Hon kunde skrikit till af förtviflan, +trodde nästan, att hon gjorde det, men det var endast en dof, kväfd +klagan, som trängde sig öfver hennes läppar. Det var, som om något +kraftigt växande plötsligt brutits inom henne. Det förtröstansfulla, +käcka draget i hennes ansikte vissnade bort, och långsamt sjönk hufvudet +ned mot bordet; det var, som om det lindrade något att dölja sig så, att +själf slippa se sig omkring. + +Det knackade på dörren, men Gunvor låg orörlig; det knackade igen. + +Nu rätade Gunvor mödosamt upp sig, men hon förmådde ej genast göra +rösten lydig sin vilja. Den lät så isande kall och föraktlig, när hon +ropade det enda ordet: »Kom!» Det föreföll henne också, som om hon +bjudit olyckan till gäst; hon gaf den tillåtelse att sköfla hennes +drömda sällhet. Eller kom den ej snarare objuden, kunde någon stänga sin +dörr för den? Hon skuggade med handen för ögonen, ville ej se på den, +som nu fumlade med låset och steg innanför tröskeln. + +Ett besynnerligt, oartikuleradt ljud, ett mellanting af en hunds +skällande och ett barns joller, kom henne att taga bort handen. Tätt +invid dörren stod Bolla, eländigt klädd, afmagrad och förfallen; +ansiktet var en enda härd af mörka, sjukliga skuggor och kring de tunna +läpparna låg ett fult, ondskefullt drag. + +Gunvor såg ifrån henne till barnet. Ett onaturligt stort, klotrundt +hufvud vaggade oafbrutet fram och åter på en liten, utmärglad kropp. De +glanslösa ögonen voro mandelformade som Erics, samma fint tecknade +ögonbryn och långa ögonhår. Munnens mjuka linjer, det glänsande, vågiga +håret, den raka näsan, allt detta var så påtagligt likt Eric, att Gunvor +vände sig bort, så uppskakad, att hon ej förmådde yttra ett ord. Det +enda, som afbröt tystnaden, var gossens underliga mummel. + +Gunvor kände det alldeles outhärdligt. Hon skulle velat springa långt +bort. Det ville öfvermänskliga krafter till för att stanna, sade hon +sig; hon kunde det inte. Men när hon försökte resa sig, darrade hon så i +hela kroppen, att hon genast sjönk ned igen. + +-- Nådig grefvinnan har varit så god och lofvat mig, att jag får tala +vid henne, började Bolla och neg djupt. Så då vet hon väl alltihop. + +När intet svar följde, fortsatte Bolla modigare: + +-- Det hade ju varit grefvens skyldighet att hjälpa mig långt före +detta, för han visste, hur det var fatt me' mig, innan han for +utomlands, och han lofte också rundt. Men se löften ha tockna där fina +herrar godt om, det är bara så tunt me' hållen. Nu tyckte jag grefven +kunde hatt nytta af att se på de' eländiga, tossiga barnkräket -- Hon +log elakt. -- Då kanske han begripit sin plikt. + +-- Hur gammal är gossen? afbröt Gunvor i en hård, otillgänglig ton. + +-- Han blir tre år te vintern, men de' vore godt han allri hann dit. Jag +har hatten hos doktorn en gång, och han sa', att kräket inte va riktigt. + +-- Hvad heter han? + +-- Erik, förstås. + +-- Och nu vill ni ha hjälp åt honom och er? + +Bolla tittade förundrad på den stränga, bleka grefvinnan. Hon var som en +talande stenbild. + +-- Ja, jag ville öfver te Amerikat, sade hon morskt. Pojken gitter jag +inte ta med mig. + +Hon skakade barnets magra arm. Gossen började kvida, monotont och +ängsligt. + +-- Sätt gossen i länstolen där; han kanske är trött. + +Gunvors röst var befallande, och Bolla lydde. + +-- Se, kom jag te Amerikat, kunde jag väl arbeta mig upp igen, återtog +hon sin svada, här blir man utsparkad, hvart en tar vägen, och det är +bara för den där vettvillingens skull! Så nog har grefven skyldighet att +hjälpa mig sta', allti', de ska' Gud veta. + +-- Hur mycket begär ni? + +Bolla sneglade på grefvinnan. + +-- Ja, så rik, som han nu blitt, behöfver han väl inte knussla, sade hon +fräckt, och tusen riksdaler är då inte ett öre för mycke. + +-- Jag skall ordna saken. Gå nu! + +-- Och pojken då? frågade Bolla motsträfvigt. + +-- Vill ni låta mig taga hand om honom? + +Bolla såg ofantligt lättad ut. + +-- Ja, herre jemine, så gärna! + +-- Då stannar han här så länge. + +Bolla trodde, att grefvinnan var ytterst oerfaren, och tyckte, att, +eftersom det hela gått för sig utan allt krångel just efter hennes +önskan, skulle hon vara hygglig och ge ett godt råd på köpet. + +-- Folk, som ska' lägga sin näsa i allting, kommer allt att undra, sade +hon nästan förtroligt, så det är nog bäst grefvinnan låter mig ha'n, +tills jag far, se'n får väl de' arma kräket ackerderas bort. + +Gunvor reste sig. Nu kunde hon det. Och hon gick med vacklande steg fram +till länstolen, där barnet satt och lallade med sin entoniga, låga röst +och med sitt skrämda, frånvarande uttryck i ögonen. + +-- Gå, sade hon till Bolla, gå genast! Vill ni, innan ni far, ta farväl +af er lille gosse, skall jag underrätta er om, hvar han är. Adjö! + +Bolla tog i låset, men vände sig om igen. Det hade kommit ett mildare +drag i hennes ansikte, och hon sade halft generad: + +-- Hade Lill-Erker varit som andra barn, skulle jag nog hållit å'n; men +nu har jag allti' fått skäms för'n, så grefveson han ä'. De' rår väl +inte pågen för, men de' kan inte hjälpas, att han får lida för'et. +Grefvinnan blir nog snäll emot stackar'n. + +Det kom något vekt, bedjande i Bollas tonfall, och det var så mycket, +som slog Gunvor i dessa enkla slutord, att hon ej längre kunde behärska +sig; med ett utbrott af vild, omåttlig sorg lade hon sig på knä framför +barnet och grät högt. + +Bolla gick tyst ur rummet. När hon kom ned i köket, sade hon endast +kort: + +-- Nu har jag sett en Guds ängel. + + * * * * * + +Eric kom hem mycket sent, upprymd efter den lyckade jakten och med +sinnet mättadt af de rikaste naturstämningar. Han tyckte, att värld och +människor och skogen först och främst voro en underbart härlig saga, och +han längtade efter att taga Gunvor i sin famn och säga henne alla de +ord, hvilka under dagen ringt inom honom med klang af små glada klockor. +Han hade tänkt på henne med all denna beskyddande, smekande ömhet, som +var honom egen, och det hade jublat inom honom af lycka öfver att känna +sig så sund och kraftig. Kanske var hans hälsa ej så angripen, som han +ibland föreställde sig. Det vore ju möjligt, att hans nerver endast +behöfde stålsättas, och att han kunde stärka dem med ett ordnadt, lugnt +lif. Han hade aldrig förut känt ett hems behag, aldrig haft någon trygg +och vänlig stamort, nu skulle han säkert lefva upp igen, få friskt blod +och friska tankar. + +Hvad han önskade det, hur den lyckan hägrade för honom att känna +musklerna hårda, senorna spänstiga, och det var ej blott för sin egen +skull han ville afvinna lifvet ny styrka; det var också för henne, hans +varma lilla Gunvor. Henne, som han älskade med det bästa inom sig, och +öfver hvars väg hans kärlek ville så gyllene solsken. + +-- Hvar är grefvinnan? frågade han Mari, som han mötte i vestibulen. + +-- Hon är i sina rum. + +-- Redan! Klockan är ju bara tio. + +-- Ja, grefvinnan var visst trött. + +-- Har det händt något ledsamt, Mari? + +-- Ne-ej. + +-- Du drar på det, hvad är det? + +-- Snälla grefven, det -- det kan jag inte tala om. + +Eric gjorde en knapphändig toalett och skyndade till Gunvor. Hans friska +stämning var som bortblåst; en nervös oro jagade hvarje hans rörelse och +skälfde i hans röst när han ifrigt bad: + +-- Öppna, min älskade! + +Det hördes ej ett ljud där inifrån. + +-- Gunvor, du käraste, gör mig inte förtviflad, låt mig komma in! + +Dörren öppnades. Gunvor stod framför honom; den släpande +morgonklänningen föll i mjuka veck omkring hennes slanka gestalt. Hon +hade tagit ned håret; i en tjock fläta låg det nedåt ryggen. Det syntes +på det upprörda ansiktet, att hon gråtit mycket. Han ville draga henne +intill sig, men hon sköt honom sakta tillbaka. + +-- God afton, Eric -- och god natt. Vi få talas vid i morgon. + +Han studsade. Och det var, som om all glöd plötsligt slocknat inom +honom. + +-- Hvad menar du? frågade han tonlöst. Jag har längtat efter dig hela +dagen, saknat dig, drömt om den härliga stund, då du skulle hvila i mina +armar, du, min egen älskade hustru! + +Hans blick sökte hennes med det uttryck hon aldrig kunnat motstå, men nu +erinrade hans ögon henne endast om en annans, en stackars liten idiot. +Hon ryste. + +-- Det är bäst du går nu, sade hon; i morgon ... + +-- Men jag kan inte sofva, inte hvila, om du inte säger mig, hvad det är +som plågar dig. Hvarför vill du uppskjuta det? + +-- För din skull. + +All den innerlighet hon hyste och alltid skulle hysa för honom, beginge +han också de gröfsta brott, bröt fram i dessa ord. Hon visste, att hon +hade oändligt mycket att anklaga honom för, att han svikit deras kärlek, +just när han själf ärligt och fritt sagt henne, hvad hon var för honom, +och hon hade hela dagen kämpat mot sin stolthet, men hur hon än velat +döma och afvisa, alltid hade förlåtelsen och hängifvenheten ropat högre +inom henne. När han nu stod framför henne, undrande, sorgsen, men med +hela sitt väsen åtrående hennes kärlek, betygande sin, blef striden än +hårdare inom henne. Hur skulle hon kunna låta honom gå? Hon älskade +honom så att allt annat blef dödt omkring henne. Han var lifvet själft, +det hon drömt om och längtat efter i långa år: det felande, ångrande, +fattiga, rika -- härliga lifvet. + +-- För min skull, Gunvor? upprepade han hennes ord. Nej, älskade, vill +du göra något för mig, skall du låta mig taga dig så varligt och stilla +i min famn, som man vyssar ett litet sjukt barn; du skall låta mig kyssa +dina stackars förgråtna ögon och smeka dina kinder röda. Här är jag, +Gunvor, kan du neka? + +Han stod plötsligt långt inne i rummet, och i nästa minut hade hon +lindat sina armar hårdt om hans hals och tryckt sin kind mot hans. + +-- Eric, Eric, hvad jag älskar dig! + +Hennes lidelsefulla, feberaktiga ömhet oroade honom. Han ville sätta +henne på sitt knä, men hon afvärjde det. En sekund stod hon stilla, med +sitt hufvud mot hans skuldra. Så tog hon sakta hans hand och förde honom +in i sin sängkammare, fram till en liten, improviserad bädd, där lille +Erik låg och sof med det stora hufvudet tungt nedpressadt i den mjuka, +spetsprydda kudden. + +Han stirrade länge oafvändt på gossen; en askfärgad skiftning drog +snabbt öfver hans bleka hy, och med ett tröstlöst stönande satte han +händerna för ansiktet. + +-- Mitt barn, mumlade han brutet. Min lille gosse! + +Gunvors bitterhet, hennes egna själskval försvunno, förintades vid +åsynen af Erics gripande smärta. Hon kunde ej förklara, hvarför han nu, +efter att förut fullständigt ha glömt barnets existens, tycktes +förkrossad af samvetsförebråelser; hon gjorde inga vidare frågor; att om +möjligt göra slaget lättare för honom blef hennes enda sträfvan. Men han +hörde henne inte. Oafvändt såg han på detta lilla väsen, som nu i sömnen +tydligare än någonsin liknade honom drag för drag, men det var ett +själlöst uttryck, ett fånigt leende öfver gossens ansikte, som +bekräftade, hvad Bolla för länge sedan i ett bref sagt Eric; barnet var +idiot. Han hade hittills tänkt så föga på detta barn, det hade aldrig +kommit en enda sträng i hans själ att vibrera. Förhållandet med Bolla +var ju endast en lättsinnig lek, och Eric Gyldenlo hade aldrig hört till +dem, som beräkna följderna af sina handlingar. En vacker flicka och en +vacker blomma vid vägen var för honom detsamma. Men nu, när det lilla +vildskottet funnit väg till Gunvor, led han så som aldrig förr; det gafs +icke en känsla inom honom, som ej råkade i uppror, och som herre öfver +dem alla satt hånet och pekade på hans ljusa drömmar, dem, som dagen +gifvit. Nu voro de spillror, det fanns ingenting helt inom honom. Han +tyckte han kunnat trampa på sig själf som på vägens grus. + +Gunvor lade sin arm på hans skuldra, och med en röst, som genomträngdes +i hvarje tonfall af hennes kärlek, sade hon: + +-- Jag tog honom till mig, därför att han var _din_ son. + +Han såg på henne. Det var det djupaste deltagande och den mest dyrkande +tillbedjan i denna blick. + +-- Gunvor -- han föll på knä och lade hennes händer öfver sina ögon -- +om du anade, hur ångerns tårar bränna. Jag ber dig inte förlåta. Säg +blott, om du vill, att jag skall gå för alltid. + +-- Du käre, skulle du gå? Då först blefve det sorg utan tröst i mitt +lif. + +-- Men om du en dag inser, att jag hade rätt när jag sade: »Jag är dig +inte värdig!»? + +-- Aldrig skall jag inse det. Och för hvarje gång något af det förflutna +vill skilja oss åt, lofvar jag att ärligt säga dig det. Eric, du är mig +så kär, det låter så fattigt i ord, men det är min största rikedom. + +Han reste sig och drog henne intill sig. + +-- Gunvor, barn, hvad skall jag ge dig, när det ej kan bli fullödig +lycka? Du är det skäraste och vackraste lifvet fört till mig, och aldrig +har jag bättre än i afton förstått, att mitt största nidingsdåd kanske +var det att uppsöka dig igen. + +-- Om du inte sökt mig, hade jag kommit till dig. Älskade, det var +kanske min längtan, som dref dig till Rom. Ibland drömmer jag det, och +det gör mig så lycklig. + +Han kysste hennes panna. + +-- Du hvitaste lilla blomma med alla dina hvita tankar, sade han ömt. + +De sutto till långt in på natten hand i hand och talade samman. Så +skonsamt, som hade hon varit rädd för hvarje störande ord, berättade +Gunvor om Bollas besök, och de kommo öfverens att skicka lille Erik till +en berömd utländsk vårdanstalt, där det kunde finnas möjlighet för hans +tillfrisknande. + +-- Men vi skola inte skicka honom ifrån oss, som den, man aldrig vill se +mera, sade Gunvor, det menar du väl inte, Eric? + +-- Vill du verkligen bry dig om barnet, Tankefrid? + +-- Ja, visst vill jag det! + +Hennes röst darrade lindrigt, men hon ville vara modig för hans skull. +Aldrig skulle hon glömma den dödssjuka blicken hon nyss mött ur hans +ögon, och hon tillade, upprördt, men innerligt: + +-- Tänk, om han en dag blefve alldeles frisk, du! Vi skola hälsa på +honom en gång om året. Stackars liten, hvem vet, hur han känner det! + +Eric tryckte hårdt hennes hand. + +-- Om det funnes många sådana kvinnor som du, skulle eländet i världen +minskas, sade han tacksamt. + +-- Gif hvarje kvinna rätt till en stor kärlek, och hon skall bli god, +sade Gunvor allvarligt. Den människa, som får och kan älska helt, går +mot sin bästa utveckling. + +Det blef så stilla i det månljusfyllda rummet efter dessa ord. De ljödo +som en adventets heliga klockklang i bådas sinnen, och aldrig hade de +varit hvarandra närmare än nu i förstående och tillgifvenhet. + + + + + FEMTONDE KAPITLET. + I nöjenas hvirfvel. + + +Strax på nyåret foro Gyldenlos till Stockholm för att deltaga i +säsongens festligheter. Hillevi lämnades kvar på Bragehall i mamsell +Beat-Sofis och en lärarinnas vård. + +Märta Edelcrona, numera öfverstinnan Elgclou, gjorde visit i Stockholm +hos Gunvor en af de första dagarna. Hon var mera pikant vacker än +någonsin och tycktes glömt bort all hätskhet. Tvärtom var hon mycket +hjärtlig och gjorde Gunvor tusen förslag om hur de tillsammans skulle +roa sig. Hon var bekant med alla i societeten, och hon erbjöd sig att +presentera Gunvor i flera familjer. + +-- Det tycker jag är min rättighet, sade hon. Jag är ju en af dina +äldsta vänner. + +-- Men vi kommo mycket långt ifrån hvarandra en tid, anmärkte Gunvor +reserveradt. + +Hon hade nu så länge varit ifrån societetens parfymdoftande, ytliga +elegans, att hon kände sig främmande för alla de hala fraserna. Märtas +öfversvallande vänlighet hyste hon ej heller mycket förtroende till, och +hon såg helst, att hon ej kom för flitigt i beröring med sin forna +väninna. + +Märtas klingande skratt besvarade käckt hennes stela yttrande. + +-- Ma très chère, du gör mig väl aldrig den äran att fortfarande vara +litet svartsjuk på mig? sade hon, och hennes bruna ögon glittrade +skälmaktigt. Det skall du inte göra dig besvär med. Jag var visserligen +mycket svag för Eric en tid, men nu tycker jag -- pardon! -- att han +åldrats betänkligt, och så är han inte så glad som förr. Han passar inte +alls längre för en liten skymningsflirt. Du har uppfostrat honom för vår +Herres allra klaraste dagsljus, söta Gunvor. + +-- Tycker du, att Eric ser klen ut? frågade Gunvor oroligt. + +-- Å nej, inte för att ha studerat lifvet så grundligt som han gjort. +Det afsätter ju alltid sin stämpel. Han ser ut, som om han hade mesta +lust på ett väl dukadt bord och sedan en bekväm stol. Fruntimren tyckes +han inte sentera längre. Jag skall visst ha honom till kavaljer på +middagen hos Mårds i morgon. Du får bestämdt hjälpa mig fundera ut något +samtalsämne. + +-- Nej, så omöjlig har han inte blifvit, sade Gunvor med ett tvunget +skratt. + +Hon tyckte, att det fanns en stickande udd i Märtas vänliga ord, och det +plägade henne mera än ärlig fiendskap skulle gjort. + +Vid middagen berättade hon för Eric om Märtas visit. + +-- Jaså, hon har varit här? sade han. Jag träffade henne ute som +hastigast. Hon ser charmant bra ut. + +-- Ja -- å, Eric -- hon räckte honom handen öfver bordet -- _nu_ är jag +rädd för det förflutna. + +-- Personifieradt af den vackra öfverstinnan? -- Han log muntert och +skakade pojkaktigt hennes hand. -- Ja, hon är farlig, du! + +-- Du får inte skämta bort detta, Eric! Jag _är_ rädd. Ser du, jag kan +aldrig ens på lek gå ifrån dig till en annan. Min natur är inte sådan. +Men du, du har ju lekt hela ditt lif. + +-- Ja, oförsynt! Det var väl, att det i de flesta fall alltid fanns +någon hygglig karl, som åtog sig att lappa ihop det lilla flickhjärta, +jag i lekens yra rispat. + +-- Eric! + +Han höjde öfvermodigt sitt fyllda vinglas. + +-- Din skål, min skål, alla vackra flickors skål! + +Gunvor lät sitt glas stå orördt och lutade sig tyst tillbaka mot stolens +ryggstöd. Han följde intresserad hennes lifliga minspel, så kastade han +serveten och kom fram till henne. + +-- Hvarför ser du spöken? + +Han lade sina händer ömt om hennes hufvud och böjde det bakåt, så att +han kunde blicka henne djupt in i ögonen. + +-- Därför att jag tror på dem -- ibland, sade hon. + +-- Utan skäl. + +-- Hvem vet? + +-- Nå ja, jag lofvar ingen storartad botgöring i säck och aska, dygd och +Herrans förmaning. Tar nöjet mig till sin bror och vän en stund, vill +jag ha lof att glömma lagen och profeterna och njuta utan ansvar. Låter +det som en hädelse i min allra käraste lilla väns öron? + +-- Får du då aldrig nog af njutningar, Eric? + +Han skrattade och satte sig på sin plats igen. + +-- Minns du, hur det står i visan, Gunvor? Han gnolade: + + »Säg, blir ni då ej fullärd en gång? + Säg, vill ni tyda ut fåglars sång?» -- + »Bah, detta för mig en småsak är; + jag konsten att lefva lär.» + +När Eric var vid detta lynne, visste Gunvor, att hon slutligen måste ge +sig, slå in i hans stämning och taga allt lika lekande och lätt. De +rasade därför snart som två barn och brydde sig ej ens om att taga +hänsyn till hvad jungfrun, som passade upp vid bordet, tänkte om så +tokigt herrskap. + +Eric hade en egendomlig uthållighet, så länge ett nöje varade, men han +brukade skämtande förklara, att det var godt ingen såg på trasan, när +den nästa morgon lades i byken. Och på förmiddagarna var han i allmänhet +så trött och nedstämd, att han helst höll sig på sina rum. + +Det var en oafbrutet glidande ström af fester de kommit in i. Eric +tycktes finna detta alldeles i sin ordning och ville ej höra talas om +att de någonsin skulle skicka återbud för att i stället hvila. Voro de +ej bortbjudna, köpte han biljetter till någon teater eller konsert och +arrangerade sedan en liten lukullisk konstnärssupé för några få utvalda. + +Vid dylika fester kunde han slösa bort stora summor på en +dekorationssak, en blomsteruppsats eller någon fin öfverraskning, som +kunde höja stämningen. Bland unga konstnärer trifdes han bäst; där kunde +hans sprudlande öfverdåd eller veka drömmeri få just den rätta +omgifningen, och han var aldrig hellre wohlthäter än vid dessa animerade +tillställningar. + +Gunvor däremot kände sig knappt mera hemmastadd i denna societet än i +den högförnäma, dit hon eljest hörde. Konstnärsjargongen plågade henne, +och de kvinnliga artisternas fria manér föreföllo henne affekteradt +själfständiga. Den mest feterade var en ung finska, Saima Iilainen, och +henne hade Eric presenterat för flera inflytelserika personer. + +Hon hade en liten, mycket anspråkslös ateljé uppe i Södra bergen. +Kamraterna kallade den »Fågelboet» och styrde gärna kosan dit upp för +att prata bort några timmar. Skrymmande möbler besvärades man ej af; +några braskuddar, en bänk i fornnordisk stil och ett bord voro det +hufvudsakligaste. Eric trifdes här förträffligt, och en dag berättade +han Gunvor, att han var trött på alla nöjen. De voro idiotiska. Nu hade +han lust att arbeta. + +-- Hvad skall du då taga dig till? frågade hon leende. + +-- Jag skall lära mig måla. + +-- Nu, när vi redan äro i mars, och i början af maj skola vi väl resa +hem till Bragehall. + +-- Ja, antagligen, men det hindrar inte. Jag kan sannerligen inte motstå +Saima Iilainens konst. Den är mästerlig. + +-- Och hon själf är så tilldragande, anmärkte Gunvor torrt. + +-- Ja, vore hon ful och disgraciös, kunde hon inte måla, som hon gör, +försäkrade han trovärdigt, och att jag skulle se åt henne då kan du väl +inte begära. + +-- Nej, du är skönhetssjuk, men, Eric, har du tänkt på hur det skall +bli, när vi bli gamla, när du inte har någonting att se på hos mig? + +-- Då får jag väl blunda och kyssa minnet. + +-- Du har blifvit så glad och sorglös här i hufvudstaden. Jag känner +knappt igen dig. Är det konstnärsluften, som har en sådan makt? + +-- Jag vet inte -- och sorglös är jag väl knappt, sade han med plötsligt +vemod; skall jag vara fullt ärlig, så är det, som glädjen ständigt +flydde mig, och jag vill hålla den fast. Hur skulle jag, de tusende +äfventyrens farande sven, kunna sitta och surna i kakelugnsvrån? + +Gunvor smekte hans starkt gråsprängda hår. + +-- Du hade en tid så brinnande lust att göra dig nyttig, sade hon +stilla. Minns du alla dina planer? + +-- Ja då, jag minns dem från alla de framfarna åren. Det kunde bli ett +präktigt bål af allt detta drömmens virke. Tankefrid, du käraste, slunga +mig ej just nu rakt i flammorna af mitt förspillda lif! Låt mig tro, att +jag ännu har en fotsbredd verklighet att trampa! + +Han lade hufvudet i hennes knä och lät henne söfva hans tankar med +smekningar. + + * * * * * + +I april skulle det bli stor konstnärsfest på Grand Hôtel, och Eric hade +varit mycket ifrig att få veta, hvilken dräkt Gunvor skulle ha, men hon +försäkrade muntert, att det skulle roa henne att mystifiera honom. + +-- Men om jag gör dig min kur då? sade han, ty, ser du, på dylika fester +är ordet fritt. + +-- Om du väljer mig bland hundra, så beseglar du själfmant ditt öde, +sade hon skrattande. + +-- Men skall inte hela aftonen bli en missräkning för dig, om jag inte +finner dig? + +-- Jo, troligen, men jag får löpa risken. + +Hon hade bestämt sig för en sagokostym, prinsessan Svanhvit, och när +maskeradaftonen kom och hon stod iförd sin hvita guldbroderade dräkt med +den skira slöjan öfver det utslagna, mörka håret, log hon af glädje +öfver den fagra bild spegeln återgaf. Hon kunde visserligen ej kokettera +och jonglera med lockande ord, som flertalet af de andra; hon skulle +aldrig lära sig, att skämtet var som fradgan på en dryck -- ett intet, +som dock fyllde i nöjets bägare, men glad kunde hon vara, och hon skulle +helt säkert ej bli glömd af honom, fröjdens furste. Hon visste, att +Märta Elgclou och Saima Iilainen skulle komma på festen, och utan att +hon strängt taget var svartsjuk på någondera, tyckte hon dock, att det +var ett slags oroande obehag, att de denna kväll skulle ha +karnevalsupptågens rätt att draga Eric till sig. + +Märtas kostym hade hon under tysthetslöfte fått se. Det var en praktfull +drottningen af Sabadräkt, som passade ypperligt till Märtas sydländska, +yppiga skönhet. Hon tog sig magnifik ut i den djupt urringade +sammetsroben med färg som af eldigt vin. På de nakna armarna slingrade +sig guldormar med gnistrande rubinögon, och upp mot halsen kröp en liten +djärf smaragdödla. + +Hon och Gunvor skulle åka tillsammans, och Märta pratade lifligt under +färden. När de sedan i toalettrummet ordnade sina kostymer och påtogo +masken, sade hon skrattande: + +-- Du ser ut som oskulden, Gunvor, en illustration direkt hämtad från +barnkammarsagorna. Det är nästan förmätet af ett världens barn att våga +nalkas din svanehamm. + +Gunvor svarade ingenting; hon sökte bland de många damerna efter Saima, +men troligen var den unga konstnärinnan ej kommen än. Att hennes egen +apparition väckt allmän beundran, märkte hon, liksom att Märtas ståtliga +gestalt ådrog sig många afundsamma blickar. Skulle det bli de två, som +täflade om priset som festens drottning? Hon längtade att få se Eric, +möta hans blick strålande emot sig med detta ljusa skimmer den alltid +fick, när han såg och hörde något vackert. + +Hon upptäckte honom ej genast, när de kommo in i den långa filen af +sällskapsrum, där damernas utsökta, färgstarka dräkter liksom fyllde +hvarje vrå med orientaliska visioner. Herrarna däremot voro endast +undantagsvis kostymerade. Dominos och röda frackar aflöste hvarandra och +gåfvo en dunkel bakgrund åt det lysande, kaleidoskopiskt rörliga vimlet. + +-- Där har du din man, hviskade Märta plötsligt, där, vid pelaren; han +står alldeles ensam, det ser ut, som om han sökte någon; förmodligen +dig, ma chère! + +Det trodde Gunvor knappt; hvarken henne eller någon annan särskildt, +snarare då den glädje han talat om, att han i det längsta ville +fasthålla, men som flydde honom. Hon hade så gärna velat gå fram och +hviska ett smekande ord i hans öra, men då skulle han troligen, trots +den förställda rösten, mask och förklädnad, känna igen henne; det var +för tidigt. + +Hon lät sig ryckas med af det omgifvande stimmet, pratade och skämtade +med sina tillfälliga kavaljerer och hade redan till första dansen en hel +svärm af beundrare omkring sig. Eric hade också flyktigt närmat sig +henne, men dragit sig tillbaka igen. + +Hon såg honom först senare på kvällen, då han uppsluppet kurtiserade +Märta, som tycktes ha mycket roligt åt denna frivola hyllning. När +Gunvor passerade, hörde hon honom fråga: + +-- Hvem är den lilla prinsessan Svanhvit? Hon har väl ej förirrat sig +från ers majestäts hof? Där förekommer nog knappt så höghalsad dygd. + +Märtas skratt klingade obehagligt utmanande i Gunvors öron, men hon +uppfångade ej hennes svar. En herre bugade sig i detsamma och anhöll om +en dans. + +Gunvor lät ej bjuda upp sig till supéen; hon var redan trött på detta +sorl, detta oförsynta tummande på känslor, snuddande vid den yttersta +gränsen af det passande. Hon undvek att möta sina kavaljerers glänsande, +lystna blickar och tänkte just draga sig undan till toalettrummet för +att hvila och andas ut i tystnaden, då hon från en af salens konstgjorda +grottor hörde ett egendomligt, vemodigt klingande spel. Det var en +melodi hon aldrig hört förr; den klagade och susade som höstvinden genom +furuskog, den drog som suckar öfver djupa vatten och dog slutligen hän i +ett dämpadt ackord. Endast ett instrument kunde frambringa dessa +sällsamma toner; det måste vara en kantele, det finska folkinstrumentet. +Gunvor hade blott hört det en gång för länge sedan, men aldrig kunnat +glömma intrycket däraf. Också nu stannade hon utanför grottan, betagen +af dessa mjuka, vaggande ackord, längtande, att musiken skulle börja +igen. Hon stod lutad mot en pelare, hvilken var omgifven af en hel +grandunge. Här kunde hon få vara ostörd. Ingen skulle tänka på att någon +krupit in i denna vrå, hvilken egentligen bildade ett slags +fonddekoration af dunkelgrönt, som skulle framhäfva de lysande +kostymerna ännu bättre. Gunvor tog af den hettande masken. Å, det var +skönt! Hon ordnade en sittplats åt sig på en stubbe, och därifrån kunde +hon som bakom kulisser se in i grottan. De fleste hade begifvit sig in i +matsalen. Här var tomt och ganska svalt. + +De två därinne hade också demaskerat sig. Saima Iilainens finska +bondflicksdräkt hade ingenting dekorativt. Färgerna rödt, svart och +hvitt föreföllo dunkla där inne i grönskan, och hon var inte alls +vacker, där hon satt, med sitt oregelbundna, mörkhyade ansikte belyst af +de kulörta lyktornas kombinerade sken. Nej, hon var -- inte alls -- +vacker! Gunvor lät denna öfvertygelse än en gång glida som en tråd genom +tankarna, men den ville ej löpa så lätt längre, ty det fanns dock något +obeskrifligt tilldragande, en mjuk charme och en liffull, fängslande +intelligens hos den finska flickan. Hon hade lagt sin kantele ifrån sig +på bänken och lutade sig litet framåt, under det hon talade med Eric +Gyldenlo. + +Han höll båda de små bruna, magra händerna i sina, och hans ansikte +uttryckte hela den impulsiva tjusning han erfor af Saimas sällskap. +Gunvor kunde ej höra, hvad de sade, men hon stannade dock kvar. +Omedvetet satt hon väl på vakt, fast hon visste, att det skulle verka +löjligt, om hon här ingrep. Eric hade ju sagt, att hon ej finge räkna +något i afton annat än som ett karnevalsupptåg. Bäst vore det, om hon +satte masken på och trängde sig in i deras ensamhet med en munter fras +på läpparna. Hon borde vara den lilla sagoprinsessan, som gled in med i +äfventyret, det vore en god idé ... Men den lilla hvita sidenmasken gled +ur hennes knä, och hon stirrade in i grottan, som om hon sett en +spöksyn. Eric hade dragit den lilla finskan tätt intill sig, just med +den smekande rörelse, Gunvor så väl kände; han kysste Saimas fuktiga +röda mun länge, så, som han också kysst henne, sin hustru, när hans blod +var varmt af längtan och hans själ sjuk efter deltagande ömhet. + +Å, detta ... detta, var det ett karnevalsupptåg? Ett af lifvets många +förfärliga karnevalsupptåg, då man måste le ett förtvifladt +harlekinsleende åt sitt eget grundliga allvar? Hon ville ej längre se +dit in, men blicken fascinerades dock af scenen inne i grottan, af de +två, som i denna stund voro föremål för hennes starkaste känslor, ty +aldrig hade hon så hatat någon, som hon nu hatade Saima. Och för Eric +erfor hon nu och alltid samma osläckliga ömhet, samma oroliga fruktan +att, trots allt, ej kunna rädda honom undan njutningarnas och +lidelsernas mareld. Det hade icke varit hennes mening, och ändå slet hon +sig ur de snärjande granarna, ref sönder sig på en hvass ståltråd, fick +slöjan lösryckt af en gren och stod så plötsligt med blossande ansikte +och lågande ögon framför Saima Iilainen, som ännu höll sin ena hand i +Erics. + +-- Grefvinnan Gyldenlo! + +Den lilla finskan hälsade obesväradt och graciöst. + +-- Gunvor! -- Eric reste sig. -- Utan mask? + +-- Som du själf. + +-- Ja, det blir outhärdligt varmt med masken på, inföll Saima med sin +låga, mörka altstämma, en kanteleton också den. + +-- Jag kan inte konversera, sade Gunvor nästan brutalt. Jag har sett +allt, som nyss tilldragit sig här inne, och jag betraktar hvart ord från +er, fröken Iilainen, som en oförtjänt skymf. + +-- Gunvor! sade Eric varnande. + +Saima tog lugnt kantelespelet för att lämna plats på bänken åt +grefvinnan, så stod hon afvaktande. + +-- Hvem är ni, fröken Iilainen, fortfor Gunvor utom sig, som mottar en +gift mans ömhetsbetygelser? + +-- Hvem jag är? -- Saima knäppte sakta på instrumentet. -- En finsk +bondflicka, ers höghet. Jag kommer från Finlands skogar, där friheten +susar från granegällen, och där också vildfåglarna ha rätt att flyga. + +-- Det är slut på maskeraden nu, sade Gunvor kort. Jag fordrar ett +allvarligt svar. + +-- När blef prinsessan Svanhvit förvandlad till furie? frågade Eric. +Kära Gunvor, du gör dig löjlig med din vrede. + +-- Jag begär aktning för mig och det namn jag bär, Eric. Och du har nu +själf valet. En af oss två skall ögonblickligen gå. Jag delar inte min +kärlek med någon, inte ens för en stund, och, som du väl kallar det, på +lek. Välj! Jag tvingar mig inte kvar, men ber du mig gå nu -- så vänder +jag aldrig åter. + +-- Du tar detta för tragiskt, vännen min! + +-- Välj! + +-- Det behöfs inte, inföll Saima snabbt. Jag går själfmant. + +Hon var för klok att ej inse, att hon här skulle bli den förlorande. + +Eric räckte henne handen. + +-- Förlåt, om jag låtit en ljus stämning och er kantele föra mig för +långt, sade han hjärtligt. Vi konstnärsnaturer äro och förbli +vildfåglar. + +Hon nickade förstående. På Gunvors förolämpande ord svarade hon ej, +gjorde endast en lätt böjning på hufvudet för henne och gick, smidig och +rank. + +-- Gunvor, hur kunde du ...? + +Erics röst var upprörd; han satte sig på bänken, lade armarna i kors +öfver bröstet och lät henne stå framför sig, som vore han anklagare, hon +skyldig. + +-- Den frågan återfaller på dig själf, Eric. + +-- Nej. Det var -- simpelt af dig att rusa in här och ställa till en +scen. + +-- Du anser det finare att bedraga sin hustru? + +Nu log han öfverlägset, men vänligt. + +-- Du, lilla Snöhvit, med dina präktiga urskogsprinciper! Vet du hvad? +Jag hade bedragit stämningen på dess finaste doft, om jag nekat mig att +kyssa Saimas röda mun. Det förstår du inte? + +-- Nej. + +-- Säg mig då, har du aldrig haft en frestande tanke? + +-- Jo -- kanhända. + +-- Knappt, tyckes det. Det tror jag för resten också. Du är en liten +genomhederlig, kemiskt ren själ, sund och god, men, ser du, jag -- han +räckte henne plötsligt båda händerna och drog henne trots hennes +motstånd ned på sitt knä -- jag hör till dem, som frestas af ett eller +annat med hvarje pulsslag i min varelse. Du kan både döma och fördöma +mig, barn, men du kan aldrig vänta dig den stora segerns dag, då +satyrspelet upphör inom mig. Jo, den kommer väl, segern, det är sant, +när lifvet ändtligen släpper sitt offer. + +-- Eric, hvarför kan jag aldrig vara ond på dig? Det är som om allt fult +och styggt veke långt bort, när du tar mig i din famn. + +-- Och är du nu nöjd? frågade han med någon bitterhet. Märker du, hur +lätt afslitna stämningens trådar voro? De skulle brustit af sig själfva. +Försök minnas det till en annan gång. + +-- En annan gång? utbrast hon häftigt. + +-- Ja, Gunvor, hoppas ingenting af min omvändelse. + +-- Var det då bara en kort dröm, att jag skulle få äga dig? + +-- Nej, visst är jag din, med mina bästa tankar, och kärleken till dig +ligger djupast i mitt hjärta som den äkta pärlan längst in i musslan. +Men kan musslan hindra, att det stora mäktiga hafvet också tillför den +tusentals små sandkorn och annat slagg, hvilket afsätter sig i dess +vindlingar? Hafvet ger det och hafvet spolar bort det igen. Hvad mer? + +-- Låt oss fara hem nu, Eric. Du är trött, det ser jag. + +-- Och du? + +Han strök henne öfver de heta kinderna. + +-- Jag är också trött -- det är öfverallt så mycket att lära. + + * * * * * + +Och Gunvor lärde sig verkligen otroligt mycket både under denna vinter +och de två följande, hvilka liknade hvarandra nästan stereotypiskt. På +somrarna besökte de alltid någon utländsk badort och lagade då, att de +äfven kunde hälsa på lille Erik. Barnet trifdes godt och tycktes bli +friskare. + +Gunvor hoppades att en dag få honom tillbaka till Bragehall och sade +detta åt Erik, men han skakade endast afvisande på hufvudet. + +-- Det är bättre, att han är kvar där ute. + +-- Hvarför det? + +-- Han blir aldrig fullt frisk. + +-- Men om ... + +-- Bygg inte luftslott af så dåligt virke, Gunvor, invände han sorgset, +och när hon märkte, hur ämnet plågade honom, lät hon det falla. + +Hennes tro på framtiden var ej heller längre så bergfast. Den ena gången +efter den andra fick hennes kärlek svåra stötar. Och hon kunde ej längre +se upp till Eric med samma oinskränkta beundran som förr. Han var för +vek, för lätt att locka, för vild i leken och för slö i allvaret, och +det hade funnits stunder, då hon sagt sig, att det dock vore bäst de +skildes. Hans ständiga extravaganser unnade henne ingen ro. + +Både godsets och sina egna affärer lämnade han vind för våg, och det +grämde henne att nödgas åse, hur han slösade bort hundra- och tusental +på ett eller annat nöje, en blomstergärd åt en skådespelerska, en aftons +äfventyr med en varietéstjärna eller liknande. + +De hade varit gifta fyra år och tillbragte ånyo vintern i hufvudstaden. +Erics hälsa var mycket vacklande, men det föreföll som fruktan för att +snart stå utom trollringen sporrade honom till att hänsynslösare än +någonsin kasta sig in i förströelser af alla slag. + +Gunvor hade denna gång tagit Hillevi med och ägnade mycken tid åt sin +lilla dotter. Hon ville på det sättet döfva sin sorg öfver att Eric så +sällan sysselsatte sig med henne. Han var visserligen alltid vänlig och +ridderlig mot henne både i hemmet och när de voro tillsammans ute, men +det var, som om han förtärdes af en inre oro, en rastlös, allt +uppslukande åtrå att hinna tömma hvarje droppe af glädjens vin, innan +det var för sent. + +Gunvor hade upphört att visa svartsjuka mot alla de skiftande föremålen +för Erics hyllning; hon kunde nu fullständigt behärska sig, och hennes +leende min förrådde ingenting annat än älskvärd likgiltighet. Saima +Iilainen hade hon visst icke glömt, men hennes bild hade utplånats af +nya, likaså Märta Elgclous. Under dessa få år hade Gunvor liksom samlat +ett helt porträttgalleri af unga, vackra kvinnor. + +-- Det har kommit en ny stjärna till teatern, en tragedienne af första +rang, sade Eric en dag vid frukosten. Jag såg henne i går afton och +skall försöka få biljett i kväll med. Hon är danska, af god familj och +med enastående scenisk begåfning. Har du inte lust att se henne? + +-- Jo, hvarför inte? + +Gunvor blef nästan lika intagen som Eric af fru Joppe Hartwigsens +briljanta återgifvande af rollen, och när Eric föreslog, att de skulle +invitera henne till den dramatiska soaré de skulle ha följande vecka, +gick hon villigt in på saken. + +Så började den leken. + +Fru Joppe hade snart Eric fullständigt i sitt våld. Gunvor tyckte själf, +att hon stod som på en strand och såg ett skepp brinna långt ute på +sjön. Det var ingenting att göra, endast att förtviflad stirra på +lågorna och veta, att snart, snart skulle det sjunka. + +Det var första gången hon sett Eric gripen af en dylik flammande +lidelse, för hvilken allt måste vika, och hon kunde ej förebrå Joppe +Hartwigsen, att hon uppmuntrade honom. Snarare föreföll den unga +skådespelerskan kall och otillgänglig, men Gunvor visste, att Eric kom +och gick som daglig gäst hos henne. Hon visste allt. Hennes största +skatt var på det brinnande skeppet, och hon kunde ej rädda den. + +Slutligen var Joppe Hartwigsens gasterande slut; hon skulle resa, och +Gunvor hoppades, att afståndet skulle återföra Eric till besinning. +Annars, sade hon sig, måste hon låta honom gå, men vid den tanken +sargade det som hvassa knifstyng inom henne. Det var icke så mycket en +älskande kvinnas lidande som en mors ångest öfver att nödgas stöta bort +sitt stackars barn. Kunde hon det, kunde en mor utlämna sin son? Hon +frågade utan att svara, och för att slippa grubbla tog hon sin tillflykt +till Hillevi. + +Ändtligen reste Joppe. Eric stängde sig hela dagen inne på sitt rum, och +Gunvor hörde honom snyfta som ett barn där inne. Först mot kvällen kom +han ut. Han föreföll dödssjuk, ögonen voro omgifna af blygråa, djupa +ringar. Med långsamma steg gick han direkt fram till Gunvor, som satt +ensam framför brasan. + +-- Nu får jag tacka dig för allt, sade han vekt. + +-- Hvad menar du, Eric? + +-- Att det måste vara slut mellan oss. + +-- Du vill det? + +-- Jag uthärdar inte bojorna längre. Jag vill vara fri. + +-- Och det blir du, om du lämnar mig? + +-- Ja -- nej -- jag vet inte. Jag är så sjuk, Gunvor, och så olycklig. + +Han gjorde som så ofta förr, lade sig ned, med hufvudet i hennes knä. + +-- Stackars min vän! + +Hennes hand gled genom hans hår. + +-- Gunvor, jag lönar dig så illa, men du är för god för mig. Det är +tryckande. Gif mig fri. + +-- Ja, Eric. -- Hon suckade djupt. -- Du är -- fri! + +-- Och du förlåter mig? + +-- Ja. + +-- Å, att jag vore som andra, då kunde jag få stanna i din famn, men +frihetslängtan brinner inom mig. Jag måste bort. + +-- Nu är du febersjuk; så snart du blir bättre skall jag ... + +Hon kunde ej fortsätta; sorgen öfver att mista honom sammansnörde hennes +strupe. + +-- Gunvor! Du dömer mig inte? Jag rår inte för det. -- Jag rår inte för, +att -- _hon_ kom. + +-- Joppe Hartwigsen? + +-- Ja, hon. Om du visste, hur hon fångat mig; en Lorelei är hon; jag kan +endast lyda hennes vink. + +-- Och det kallar du frihet? + +Han reste sig och pressade händerna mot tinningarna. + +-- Var det om frihet jag drömde? -- jag vet inte längre! Allt går +omkring för mig. Gunvor, Gunvor, jag älskar dig, och Lorelei lockar och +drager. + +-- Så, Eric! -- Hennes hjärta skälfde af ömhet och smärta. -- Låt mig nu +öfvertala dig att gå till hvila. I morgon är du kanske lugnare. + +Han lydde henne, men redan ett par timmar senare fick hon bud, att +grefven låg i brinnande feber och talade i yrsel. Gunvor skickade genast +efter läkare. + +Det blef en lång, flämtande kamp mellan lif och död. Gunvor vakade +outtröttligt, och äfven när hon af doktorn och sköterskan sändes bort +för att hvila ut, vakade hennes tankar hos Eric. Under de första +veckorna hade han oupphörligt i febersyner fantiserat om Joppe och vildt +ropat henne till sig, men så småningom tycktes detta intryck försvagas, +och, när han ändtligen, efter tre ändlösa veckor, återfick sansen, sökte +hans första rediga blick Gunvor. + +-- Du har varit hos mig hela tiden? frågade han matt. + +-- Ja, Eric. + +-- Då måste ju det onda vika. Kyss mig, älskade! + +Hon böjde sig ned öfver honom och kysste hans skumma ögon. + +-- Tack -- tack för god vakt, Gunvor! + +Så snart han tålde vid det, reste de tillsammans söderut; om skilsmässa +talades det inte vidare; det var, som om han fullständigt glömt hela +denna aftons upphetsning, och Joppe Hartwigsens namn nämndes aldrig. + +Under den sommar, som nu följde, var det som hade lyckan ånyo fått lust +att bli stamgäst på Bragehall. Eric var i det närmaste återställd; +endast synförmågan var mycket klen, men hans humör var ovanligt gladt +och jämnt, och hans lifliga sinne tycktes spänstigare än någonsin. + + + + + SEXTONDE KAPITLET. + Slut på leken. + + +Hela vintern stannade grefve Gyldenlos på Bragehall, och Eric hade +ingenting emot det, då han nu allvarligare än förr angripits af sitt +gamla onda i ögonen. Han hade rest till Köpenhamn för att konsultera +läkare och fått sin dom: »I grund förstörda nerver, uselt blod; +ingenting att göra, och tyvärr kan grefven vänta sig fullständig +blindhet.» + +När våren kom, blef hans fysik ytterligare försvagad, och när Gunvor +talade om, att de snarast borde resa till någon badort, log han endast +matt och skakade på hufvudet. Det tjänade ju till intet, sade han sig; +snart måste han återbörda till jorden de fattiga resterna af en +förbrukad existens. Troligen hade han inte långt igen. Det hade blifvit +en fix idé hos honom, att döden skulle vara nog barmhärtig att taga det, +som lifvet nekade sin fullhet och styrka. Han företog gärna långa +ensliga promenader och styrde då ofta kosan ned till Lögen. + +-- Jag har varit och hälsat på mitt troll, sade han vid hemkomsten till +Gunvor. Hon erbjöd sig att följa honom, men han försäkrade, att _den_ +vägen hittade han, om han också blefve alldeles blind, och dit gick han +helst ensam. Det var så tyst nere vid stranden. Där satt han timme efter +timme och vande sig vid den obrutna tystnaden och den stora ensamhet han +alltjämt väntade. + +När han en gång i början af juni måste rådfråga provinsialläkaren för en +halskatarr och denne rådde honom till att vara mycket försiktig, sade +Eric bittert: + +-- Försiktig -- och försiktig, jag hör aldrig annat. Gudskelof, att ett +så skört skal snart får rämna. + +-- Hvad menar grefven? + +-- Att jag väl inte kan ha långt igen. + +-- Jo, många år, skola vi hoppas. + +-- Ärligt taladt, doktorn, jag hoppas motsatsen. Säg mig uppriktigt, det +gör ni mig en tjänst med: kan jag lefva länge? + +-- Ja, det är min fulla öfvertygelse. + +-- Och jag skall naturligtvis fortfara att vara en probersten för alla +krämpor, eller hur? + +-- Grefven är ju klen, men ... + +-- Se så, inga omsvep! Tror ni jag blir frisk? Nu först ögonen? + +-- Ja, det ser ju vanskligt ut. + +-- Och nerverna, de äro som darrande, spröda strängar, hvad? + +-- Grefven måste stärka dem. + +-- Och blodet? + +-- Det är sjukt, men ... + +Eric slog den lille fryntlige, sanningsenlige doktorn på axeln med sin +smala, kraftlösa hand. + +-- Vet ni hvad, doktor? De ord, som skulle följa efter ert grannlaga +»men», säga mig tydligast er mening. Jag har kört med för lösa tömmar, +och nu, när färden är slut, vore det godt att få sofva. Men alla era +sömnmedel hjälpa mig inte. Dygnet har för många timmar för den, som +vakar och tänker. + +Gunvor försökte på allt sätt förströ Eric, men hon var själf förstämd, +hade bekymmer, som hon måste bära ensam. Eric, som egentligen aldrig +satt sig in i sina plikter som godsets herre, hade däremot alltför +grundligt begagnat sina rättigheter att njuta af dess afkastning och +till och med utan Gunvors vetskap tagit upp betydande lån, som han +ämnade betala med följande års export af virke. + +Förvaltarens varningar och råd hade han ej lagt på sinnet. Det var +naturligtvis endast småaktigt knussel! Nog stode Bragehall sig! Herr En +försökte flera gånger vända sig till Gunvor, men hon fordrade som en +aktningsgärd åt Eric, att allt anförtroddes honom. Hon hoppades också, +att godsets skötande småningom skulle bli ett intresse för honom, och +att han då skulle afstå från sitt ytliga lif. + +Nu hade emellertid förvaltaren fordrat att få tala vid grefvinnan. +Tvärare än någonsin hade han stått framför henne och sagt: + +-- Jag skall be grefvinnan att få flytta till hösten. + +-- Skall herr En lämna Bragehall? -- Hon stirrade häpen på den +undersätsige, kärfve lille mannen. Nu, under Erics sjuklighet, hade hon +beslutit att ånyo taga öfverinseendet på godset. Hon visste också, att +mycket behöfde ordnas, men trodde, att detta med herr Ens hjälp snart +skulle låta sig göra, och nu sade han upp sin befattning. -- Hvad är det +ni blifvit missnöjd med? frågade hon osäkert. + +-- _Allt_, grefvinnan. Ett par år till på det här viset, och Bragehall +är komplett under isen; det vill jag inte se på. + +-- Men det har ju varit goda år, herr En? + +-- Jaa då, men hvad hjälper det, när spannmålen skrapas ur magasinen +bara för att kunna få ihop allt, som grefven tingat bort, och det sedan +inte finnes utsäde, utan stora åkrar få ligga i träde, och mossarna, som +vi hade börjat upparbeta få förvildas! De få ligga där nu till ingen +nytta, för att grefven afskedar folk hellre än att betala deras +dagsverken. Det är synd och skam att fara fram så med en egendom, det +säger jag rent ut, och nu skall jag be att få gå. + +Gunvor var mycket blek. + +-- Stanna litet, bad hon. Jag har försummat den skyldighet jag hade mot +Bragehall. Jag trodde inte, att det gått så långt. Finnes det ingen +möjlighet att reda saken? + +-- Den är mycket trasslig, grefvinnan. + +-- Men jag sätter gärna till mitt kapital. + +-- Det går inte åt småsummor, anmärkte förvaltaren torrt. + +-- Herr En, jag sätter till _allt_, hör ni. + +Han betraktade sin matmor. Han visste, att hennes rikedom under dessa +fem, sex år smält ihop till en obetydlighet, men att dotterns arf var +fullständigt ograveradt, och han förstod, att hon ej heller nu ämnade +lyfta ett öre af det. Det var endast sitt eget hon modigt satte till; en +sådan kvinna hade sannerligen varit värd ett bättre öde, tänkte han, än +att kasta bort sig åt en samvetslös slösare, en stackare utan ryggrad. + +-- Godset kan ej vara kommet så i lägervall, att skadan på något håll är +obotlig, fortfor hon lugnt, och jag skall be förvaltaren att grundligt +sätta mig in i alla förhållanden, innan ni lämnar er befattning. Ni ger +mig väl tre månaders anstånd; till dess hoppas jag hinna skaffa en annan +i ert ställe. Ingen kan bli, hvad ni varit för Bragehall. Tack för ert +trofasta nit, herr En. + +-- Skall grefvinnan själf bli vår husbonde nu? + +-- Ja, min man är för klen att orka med något arbete. + +-- Nu blir det också styft. + +-- Det kan inte hjälpas; jag får taga det ändå. + +Förvaltaren log ljust. Just det där draget af orubblig kraft och +praktisk energi, när det gällde att taga i med båda händerna, hade hon +efter gamla fru Eiden; det var något af karlakarl hos sondottern också, +hur kvinnlig och blid hon vanligen föreföll. Hon kunde bära en börda! + +-- Har grefvinnan någonting emot, att jag tar tillbaka det där jag sade +om att jag ville flytta? frågade han, på en gång förläget och +trohjärtadt. Det hade varit mig omöjligt att stanna, om -- om detta +trassel fortsatt, men nu -- hans ärliga, fasta blick mötte hennes med +beundran och tillgifvenhet -- nu skall jag gärna gå i elden, när vi fått +igen fru Gunvor. + +Hon räckte honom handen. + +-- Jag förstår, att jag varit för länge borta, sade hon, men med er +hjälp skall här nog röjas och sås till nya skördar. + +Detta samtal medförde en bråd förändring i Gunvors lif; med det +plikttrogna allvar hon ända från sin tidigaste barndom lärt att inlägga +i hvarje arbete började hon granska räkenskaper, se igenom +kostnadsförslag och sysselsätta sig med folket. Hennes praktiska, klara +blick var öppen för allt och alla, och hon tycktes aldrig bli trött, hur +många göromål dagen än gaf henne. + +-- Det märks, att du kommit hem till din egen värld, Gunvor, sade Eric +en dag, då hon varm och glad hoppade af hästen, efter att hafva varit på +en ridtur utåt ägorna. Här är du dig själf igen, sådan du var, innan jag +drog dig ut i societeten. + +Hon lade sin arm i hans, och de gingo tillsammans in i hallen. + +-- Ja, Eric, du har nog rätt; i stora världen passade jag aldrig. Det +ligger väl i blodet hos oss af köpmanssläkt att vara driftiga och +verksamma. Min första ungdom drömde och längtade jag bort, men sedan du +kom, har jag ingenting mer att längta efter. Nu önskar jag bara, att vi +båda skola få åldras i ro. + +-- I ro -- du arbetar ju från morgon till kväll. + +-- Ja, men det är långt till ålderdomen. Jag känner mig starkare än +någonsin. + +-- Och jag -- tröttare än någonsin. + +-- Men du blir nog bättre, Eric. + +-- Å ja, en gång. + +-- Kära min vän! -- Hon drog honom ned bredvid sig i den lilla +hörnsoffan i salongen. Där hade de suttit så ofta under det första året +af sitt äktenskap. -- Du borde ändå resa litet, det skulle förströ dig. + +-- Hvart skulle jag fara? Till och med reslusten är borta. Jag dör bit +för bit invärtes. Känslorna förtorka, hjärtat vissnar som brändt gräs. +Solen har gifvit mig för skarpa strålar. + +-- Men, Eric, kvällssolen är mildare, försök att glädja dig åt den. + +Han satt länge tyst. Slutligen sade han: + +-- Hur har du tänkt dig framtiden? + +-- Vår framtid? + +-- Ja. + +-- Som en lång, klar dag i kärlek och tro. + +-- Tro -- på hvad? + +-- På att lyckan skall bli bofast här. När du blir frisk, Eric, skola vi +gemensamt arbeta för vårt folk, och de utopier vi en gång hade skola bli +verklighet. + +-- Och om jag i stället blir blind? + +I den paus, som följde på dessa ord, skälfde tusen rädda tankar, darrade +tusen sorgsna ord. All den fattiga tröst, hvilken, om uttalad, endast +gör ondt värre, kväfdes i tystnaden. Hon skulle velat offra allt för +honom, om det kunnat skänka honom fred och hopp, men det gick Gunvor, +som det så ofta går den, hvilkens inre är fullt af deltagande: hon +förmådde endast förstå, och förstående är balsam för sår, som kunna +läkas, men eljest är det smärtans fostbrödralag. + +-- Ser du, Gunvor, där svek ditt mod, sade han sorgset. + +-- Ja, för din skull. Så grymt kan inte ödet vara, tillade hon häftigt. + +Han såg på henne; hennes ansikte skymtade endast svagt för hans skumma +blick. + +-- Nej, du har rätt, det ödet vore för grymt, sade han sakta. Men det +förefaller mig ändå ofta, som om jag såge dig för sista gången. + +-- Eric! -- Hon tryckte sig hårdt intill honom. -- Af hela min själ +skall jag be: Varde ljus! + +-- Tack, vännen min, tack för allt! + +-- Hvart går du, Eric? + +Han hade rest sig upp. + +-- Bara till min gamla vän, trollet vid Lögens strand. Du vet, att vi ha +mycket att säga hvarandra, nu som förr. + +-- Dröj inte för länge borta! Vill du inte åka? + +-- Nej, nej. + +-- Och jag får inte följa dig? + +-- Nej, med trollet måste jag vara ensam. + +-- Jag saknar dig hvarje stund, tills du kommer igen, det är mitt +afsked, sade hon innerligt. + +-- Om inte trollet håller mig fast, kommer jag snart. + +Han nickade och gick. + +Det var ljufligt svalt och tyst där inne på den breda skogsvägen. Eric +vandrade tämligen raskt framåt, ehuru han gång efter annan snubblade mot +en gren eller en stubbe, som han ej sett. Ofrivilligt famlade han för +sig med händerna vid hvarje trång passage. Men han tyckte dock själf, +att han aldrig gått så stadigt och visst mot målet som just i dag. + +När han ändtligen kom ned till den djupa, stilla sjön, satte han sig på +en sten tätt intill vattnet och började halfhögt tala med det troll, +hans fantasi diktat på Lögens strand: + +-- Du tusenåriga stortroll! Vet du mera än vi små, fattiga människor om +de två gåtorna: »Hvadan och hvarthän?» Har du något att tälja om den +eviga freden? Ser du, troll, det har flutit upp en spillra af ett +människolif på din strand, ett stycke vrak; har du ingen våg, som är nog +barmhärtig att taga det och sänka det i djupet? Du tycker, att jag inte +stridt nog! Jo, troll, _nu_ har jag det! Det är strid att mista sig +själf tum för tum, att dag för dag följa sin egen förintelse. Och som +jag har älskat lifvet! + +Hans stämma sjönk till en svag hviskning vid de sista orden, så satt han +tyst med hufvudet i händerna. + +Skulle han gå? frågade han sig. Det fanns väl knappast val! Han kunde ej +låta kroppen sätta honom i fängelse under långa år, ej låta själen tvina +bort i tankar utan vilja. Han hade alltid hört till de rotlösa, inte +dugde han att planteras på ett arbetsfält! + +Gunvor hade på sista tiden glidit ur hans famn, ut till verkligheten, +tyckte han. Hade hans drömmar blifvit för bleka och märglösa? Han ville +för öfrigt inte tänka på henne nu, då kunde han inte taga steget ut. +Hennes kärlek skulle hålla honom tillbaka. Således -- slita det bandet! +Den, som ville dö, måste endast vara sig själf; ofta är döden större +egoist än lifvet. Nog kunde han finna vackra namn för att han ej +stannade kvar hos lidandet, men det blefve blott namn. Om han ägt mod +...! Han strök med handen öfver pannan. Hvad var mod? Visste någon +hvilka kraf det okända, detta utom lifvets räckhåll, uppställde? Ingen +visste det! Men han, Eric Gyldenlo, visste, att om det i stället för de +många kämpande småtrollen inom honom funnits en enda stark och fast +tanke, skulle han vändt om, ty Gunvor hade bedt honom komma igen. + +Gunvor! Hon skulle glömma, hon som andra! ... Nej, nej, det visste han +ju, att hon inte skulle. Det tjänade ingenting till, att han intalade +sig det. Men han kunde ej göra något för henne, och -- inte heller för +sitt stackars förbråkade, förslitna jag. + +-- Fred! Fred! ropade han högt. + +-- Fred! svarade ekot från det gråa berget midt öfver sjön. + +Han reste sig och tog vacklande ett steg; han visste ej mera, hvad han +ville; det var tomt och mörkt inom honom; han var bara så outhärdligt +trött. Och ändå måste han gå; det fanns väl någon hviloplats också för +honom; han skulle söka den. Ännu ett steg! Det svartnade för hans blick, +han föll, vattnet slog högt upp öfver honom, sög sig susande in i hans +öron; han grep med händerna efter något att fatta tag i, men det var +endast lekande böljor, som gledo mellan de matta fingrarna. + +Lögens mörka, hemlighetsfulla vatten drog sitt byte tyst i djupet, och +solen väfde guldtrådar in i de vida ringar, som vittnade om en sjunken +spillra, ett vilset människolif. + + + + + SJUTTONDE KAPITLET. + Fru Gunvor till Bragehall. + (Slutord.) + + +Det sitter en gammal, hvithårig kvinna ensam på Bragehall. Allt folket i +trakten kallar henne fru Gunvor, det är dem nog; då vet hvar och en, att +de mena den gamla uppe på slottet, och det är som flöte det ständigt ett +gyllene solsken af goda tankar och välsignelser i spåren af detta namn. + +Fru Gunvor har hjärtevärme och själsstyrka, hvarhelst det behöfs. Hon +hör till de få, som i sorger och pröfningar lärt att se ut från sig +själf, och det är, som om hennes blick blefve vidare och klarare med +åren. En gång skymdes den för lång tid; det var när Eric Gyldenlo +drunknade i Lögen. Då troddes det, att man också skulle mista fru +Gunvor, men det var väl så, att hon ej kunde gå från ett halffärdigt +arbete, då hade hon ej varit farmor Eidens sondotter. + +Glädjen kom dock aldrig efter den dagen mera till hennes sinne; hon blef +så underligt blid och stilla, när den första vilda, ohejdade sorgen lagt +sig. Det var som om fru Gunvor gått utom sig själf och hädanefter endast +lefvat för andra. + +En gång under dessa år hade dock Bragehall strålat i festskrud, och +fröjden kom som gäst till de stora salarna. Det var när fröken Hillevi +stod brud. Hon följde sedan sin man till London, där han var attaché, +men en dag skulle de återvända till Bragehall. + +Kanske är det detta fru Gunvor sitter och väntar på? Hon vill lämna +godset, nu blomstrande och mäktigt, till de unga. Kanske längtar hon att +få lägga det gamla fideikommissbrefvet med sina sigill inslutna i de +små, svarfvade trädosorna i sin dottersons händer och bedja honom +förvalta det stolta arfvet lika samvetsgrant, som hon gjort det. + +Fru Gunvor sitter gärna vid fönstret i »det förseglade rummet» och ser +ut öfver bördiga fält och gröna skogsdungar, öfver korsande hvita vägar +och små gråa kojor, hän mot den blåa, glittrande Lögen. + +Men till ingen anförtror hon de tankar, som då sysselsätta henne, och +ingen stör den gamla. + +-- Hon lefver i minnet, säger lilla Mari, som alltjämt stannat på +Bragehall. Det är inte många, som så tryggt kunna se mot det förflutna, +tillägger hon beundrande. + +Fru Gunvor har börjat drömma och längta som förr, när hon var ung +flicka, men mycket mera stilla och tåligt än då. Hon anar hamnen bortom +alla bränningar, och hon tycker, att det skall bli så godt att ändtligen +få styra ditin. + + + + + Noteringar: + + +Originalets grammatik, stavning och interpunktion har bibehållits. Ett +antal uppenbarliga fel har rättats utan notis. Ytterligare fel har +rättats som följande (innan/efter): + + [s. 64]: + ... när han förde henne in in galleriet. För öfrigt ... + ... när han förde henne in i galleriet. För öfrigt ... + + [s. 92]: + ... när kan kommer; jag skall gärna ställa till bröllop. ... + ... när han kommer; jag skall gärna ställa till bröllop. ... + + [s. 111]: + ... Du kommor väl snart efter? ... + ... Du kommer väl snart efter? ... + + [s. 160]: + ... Hon drog sin arm ur hans hans. ... + ... Hon drog sin arm ur hans. ... + + [s. 231]: + ... väger. Hon såg ärligt på honom med sin djupa ... + ... vägar. Hon såg ärligt på honom med sin djupa ... + + [s. 285]: + ... dock vore bäst de skildes. Han ständiga extravaganser ... + ... dock vore bäst de skildes. Hans ständiga extravaganser ... + + + + + + +End of Project Gutenberg's Ädelt vildt, by Elisabeth Kuylenstierna-Wenster + +*** END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 59341 *** |