diff options
Diffstat (limited to '58368-0.txt')
| -rw-r--r-- | 58368-0.txt | 7820 |
1 files changed, 7820 insertions, 0 deletions
diff --git a/58368-0.txt b/58368-0.txt new file mode 100644 index 0000000..3e2e076 --- /dev/null +++ b/58368-0.txt @@ -0,0 +1,7820 @@ +*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 58368 *** + + + +E-text prepared by Tapio Riikonen + + + +SAMLADE DIKTER + +af + +JOSEF JULIUS WECKSELL + + + + + + +Helsingfors, +Finska Litteratur-sällskapets tryckeri, +1868. + + + + + Företedt: _L. Heimbürger_. + + + +INNEHÅLL: + +I. + +Vårdroppen. +Åbo Slott. +Veteranens jul. +Vid Schillersfesten i Helsingfors. +Svenskan och finskan. +Finska vikens klippor. +Har du mod? +Italienaren. +Studentsång. +I en artists album. +I en konstälskares album. +Fogeln. +Rusen i skogen. +Demanten på Marssnön. +Det förtorkade trädet. +Stjernorna. +Öfver en afplockad ros. +Höststormen. +Reminiscens från Piruvuori. +Augustiaftonen. +Tyrannens natt. +Den vakande modren. +Guds trädgård. +Ottos julafton. +Pi balen. +Skridskoåkaren. +Sjömansgossens afsked till sin brud. +Den vansinniga spinnerskan. +Hyran till kärleken. +Rosor och kyssar. +Till Minna. +Till Ellen. +Varning. +När och fjerran. +Var det en dröm? +Afskedet. +Ögon blå. +Vår inre verld. +Vid invigningen af G. A. Wallins minnessten. +Till G. Montgomery. +Studenterne. +Skål för qvinnan. +Invigningen af de döfstummas skola i Åbo. +På Sofiadagen. +Till ... vid sybordet. +Till den nygifta. +Till Helmi. +Den lilla hedningen. +Englarna. +Den lyckliga familjen. +Skolfuxen. + +II. + +Det outsägliga. + +Dvergens hämd. +Lokomotivföraren. +Geniens hand. +Marssnön. +Vågen. +Den fromme. +I en Spaniors album. +Den 10:de November 1861. +Ett brunnsafsked. +Vid min älsklings sida. +Serenad till Helmi. +Ur gamla gömmor. +Elegi öfver en kupp. +Min vän. +Kajsaniemi-visan. +Allt i lifvet är ej sol. +Almqvist. +För dig jag sjunger. +Vill du komma med mig! +Jag har dig kär. +Don Juans afsked från lifvet. +Jag midnattens barn. +Daniel Hjort, sorgespel i fem akter. + + + +Till sångens vänner i Finland och Sverige öfverlämnas dessa "Samlade +dikter" af en bland Finlands yngre skalder, hvilken af ett oblidt öde +redan vid 24 års ålder bortrycktes från sin korta diktarebana, De +ingå här under tvenne afdelningar. Den första omfattar ett urval af +de stycken, hvilka finnas upptagna i skaldens julen år 1860 utgifna +"Valda ungdomsdikter", i "Lännetär, Album utgifvet af Vestfinnar I", +jemte några otryckta sånger, diktade före denna tid. Utg. har vid detta +urval, äfvensam vid styckenas ordnande och omarbetning följt de +anvisningar, som skalden sjelf efterlemnat. -- Den andra afdelningen +omfattar dikterna från en senare period (julen 1860 till sommaren +1862), deri inbegripet det förut särskildt utgifna sorgespelet "Daniel +Hjort". En del af dessa hafva ingått i "Lännetär, Album utgifvet af +Vestfinnar II"; andra äro meddelade af några skaldens vänner eller +funna bland hans efterlemnade papper, de mindre lyriska mest på +manuskriptarken till "Daniel Hjort". Flera bland dem framträda sålunda +i ett nog fragmentariskt skick, men äro dock af alltför stort poetiskt +värde eller måla för väl den inre strid, som vid denna tid rörde sig +inom skaldens bröst, för att ej förtjena sin plats i dessa "Samlade +dikter". + + + + +Vårdroppen. + + + I morgonstundens vår + Vid lärkors glam + På molnets kant en tår + 1 solljus sam. + + På jord som i det blå + Klang fröjdens ljud. + Gif mig ett lif också! + Hon bad till Gud. + + Och liten englahand, + Som molnet höll, + Tog sakta på dess rand, + Och droppen föll. -- + + Och speglade en stund + Guds verld så skön, + Guldmolnig, himmelsrund + Och jorden grön. + + Föll så i hafvets famn + Och gömdes der. -- + Hvem frågade ditt namn, + Hvem såg dig här? + + + + +Åbo Slott. + + + Hvita skepnad ifrån fordom, flydda tiders fallna borg, + Der du blickar öfver fjärden, allvarsam och full af sorg, + Monumentet uppå grafven, inom hvilken sekler gått + Till att luta trötta hufvun, -- men der ingen ro de fått! + + Vid din strand, den fordom stolta, stilla klagar vikens våg, + Och så sällsamt klingar sångens djupa röst uti min håg; + Ifrån nattens tusen stjernor blickar ner en evighet + Uppå menskotankars svaghet, menskoverks förgänglighet. + + Hör din grafsång sjunger böljan, nattomskymd vid grustäckt strand, + Och dödsfacklan lik går månen upp vid dunkla skogars rand; + Brusten är din sköld och krossad, vapenlös och svag du står, + Och det enda, som dig egnas, är en minnets vemodstår. + + Och ändå hvem älskar icke dina fallna murars grus? + Du har skådat Finlands morgon, skimrat i dess rosenljus, + Du har sett dess första strimma i vårt än så mörka land, + Du har värnat korsets fana på vår vilda, öde strand. + + Du har sett dess första skördar spira upp ur oplöjd mark, + Du för nattens anfall värnat dem så segerstolt och stark, + Suomis skönsta minnen fläta kring din hjessa rikt sin dag, + Himlens ljus och återspegling, religion och rätt och lag. + + Du var skölden, du var svärdet, -- ljust och herrligt var ditt mål, + Och du bjöd så gladt för segern fram ditt bröst af sten och stål; + Stenen ramlat, stålet rostat, men den hand, som höjde dig, + Vakar ännu öfver folken mäktig och evinnerlig. + + + + +Veteranens jul. + + + Af stjernor hvalfvet gnistrar, mörk den gamla skogen står; + Der glimmar i dess gröna skägg så mången frusen tår. + Så tyst, så hemsk är nattens frid på snöbeslöjad mo, + Och björn och varg blott fira här julkvällens säkra ro. + + Då ekar djupt i skog ett ljud af matta tunga steg, + Hvem söker här från byn så långt en svår och enslig väg? + Hvem djerfves störa furans lugn och nordens frusna fläkt + Och värma drifvornas demant med lifvets andedrägt? + + Det är en gammal veteran från Finlands sista strid. + Der går han fram, en skugga af förgätna hjeltars tid; + Men än så hög, men än så varm att hvart hans blickar gå, + Der skyllrar furan vördnadsfull och drifvan blixtrar då. + + På mossig sten han sätter sig, och hjessan silfverljus + Så skönt och tankfullt böjer sig vid höga furors sus. + På kinden rullar tyst en tår, men ögat hvilar gladt + På högtidslugnet alltomkring i stilla stjärnljus natt. + + Då talar han; jag helsar dig, mitt hjertas stolta brud, + Du fura mörk, du natt så skön, du vildmark i din skrud! + Jag känner dig igen, mitt land, säg, känner du också + Din unge kämpabrudgum i den trogne gubben grå? + + Ack många år ha flytt, sen sist jag såg en natt som nu. + Mitt hår blef hvitt, min panna blek, -- blott evigt ung är du; + Ännu så ung, så skön som då mitt svärd för dig jag drog, + Och varma, röda kyssar af mitt hjerteblod du tog. + + Det är förbi sen många år; ett annat slägte står + Med annan håg, med annat lif i Suomis nya vår. + Den strid de kämpa är ej min, -- ty evigt, hvart jag går, + Bland brutna svärd, förspilda lik, vid Oravais jag står. + + Nyss satt ock jag en vördad gäst på stugans halm hos dem, + Såg hopp och glädje bo ännu i finska hyddors hem. + Än ville ock jag se engång + Och helga drifvan med en tår, som förr med blod så gladt. + + Han talte så, -- men matt han log emot sin ungdomsbrud, + Sitt vackra finska fosterland i vinterns högtidsskrud. + Och hur han såg, -- en glädjetår så ljuf hans öga fällt, + Som hade all hans lefnads kraft i denna tyst försmält. + + "Förtrollningsljuft mig binder qvar ditt ljus, din skog, din sjö. + Jag kan ej gå, -- haf tack, o Gud, för att jag här får dö! + Trött får jag luta grånad lock mot Suomis silfverbarm, + Så trött som bössan fordom sof från striden på min arm. + + Och skogen skall omkring mig stå ett ståtligt monument, + Den gamle gråe krigarens, som knappast någon känt; + Och furorna de sjunga då en psalm högtidelig + Och natten kastar ned sitt dok, -- mitt land, Gud skydde dig!" + + Han talte icke mer, han drog sin pels omkring sig blott + Och knäppte sina händer hop och slöt så lugnt och godt. + Men skogen kring hans dödsbädd stod i stjerneglans och sken + Med julljus utaf silfver på hvarenda grönklädd gren. + + + + +Vid Schillersfesten i Helsingfors + +den 10 November 1859. + + + "Till fest!" från land till land ett rop, ett gensvar mäktigt går, + Och konstens tempel öppnar sig och högtids smyckadt står, + Och folken skönt förena sig båd' när och fjerran från, + Att minnas tidens störste tolk och sångens bäste son. + + Ty allt hvad skönt och himmelskt än uti ett hjerta brann, + Uti din sång så hög och fri sitt skönsta uttryck fann; + Och hvar den klang, der väckte den förtröstan, mod och hopp, + Och lyfte evighetens dok för bländadt öga opp. + + En ny Tyrteus gick du fram i mensklighetens strid + För friheten och sanningen, för andens ljus och frid; + Och för hvar ton en fördom brast, en kedja söndersprang, + Och till beundran för din fot tyrannerna du tvang. + + Och mäktigt flög det fria ord utöfver haf och land; + För det är intet haf för vidt, för fjerran ingen strand. + Ryck det ej bort från folken mer, -- odödlig är dess gång; + Det blommar der i evig sol af Schillers sköna sång! + + När lärkan sjunger vårens hymn i morgonljusets glans, + Då lyssna, guldomgjutna, skog och våg och blomstrens krans, + Tills, mäktigt gripne, sjelfve in de stämma med dess röst, + Och skogen susar, böljan slår, ljuft doftar blommans bröst. + + Så sjöng ock du, när ny en dag gick öfver folken opp + Med morgonluft och rosensken, på löften rik och hopp, + Så fann ock hvarje ande djupt sitt hjertas tolk i dig, + Och, mäktig stora värf och mål, lycksalig kände sig. + + Och blektes många löften sen som dimmor i det blå, + Din sång har menskligheten qvar och den kan ej förgå; + Den krans, som sanningens triumf ej än förklara fick, + Den lägger hon uppå din lock med varm och tårfull blick. + + + + +Svenskan och Finskan. + + +Svenskan. + + Unga kämpe, nyss från plogen yr och oförvägen trädd, + Du vill bryta lans med gammal kämpe uti rustning klädd. + Du är ung och oerfaren, första lansen vare din, + Må du minnas, att den starka, mera pröfvade är min. + +Finskan. + + Ung jag är, det är min stolthet; evigt ung vid folkets härd + Sjöng jag sångens sköna drömmar, sjöng jag minnets underverld, + Väntade min tid -- den kommit, ljungar fram med strålens makt + Och du bleknar under hjelmen trots din harm och ditt förakt. + +Svenskan. + + För ur sagans dunkla fornverld sprakande ditt furubloss, + Hög jag står i middagsglansen -- sekler ligga mellan oss. + Skynda djerf, men vill du segra, mottag tacksam i ditt lopp + Några ax af mina skördar, som i sekler vuxit opp. + +Finskan. + + Du har sångens bästa blommor, tankens högsta skatter fått, + Jag har Finlands högsta kärlek -- bytte ej med dig min lott. + + Och du lämnar dina skatter -- arfvet åt vårt folk och mig. + +Svenskan. + + Ännu lefver friskt mitt hjerta, slår i tusen ädla bröst; + Också du har lärt dig älska tro och sanning af min röst. + Såg i morgon segrens fana på min graf du svaja gladt -- + Snart du dvaldes sjelf i mörker, mörkare än griftens natt. + +Finskan. + + Slår i tusen bröst ditt hjerta, dock min luft de lefva af; + Gaf du tro och gaf du sanning, kämparna för dem jag gaf. + Brista skall din sträng förbrukad, men ej så den psalm och sång + Som vårt folk uti sin barndom hörde i din ton engång. + +Svenskan. + + Lefva de, så skall jag lefva; faller jag, så faller du. + Mästarn är jag än den vise, lärjungen är du ännu. + Öfver oss stå högre makter, i hvars tjenst vi gått och gå -- + + Den, som längst och trognast tjenat, älska, värna de också. + +Finskan. + + Frihet, Sång och Sanning bära oss på evig gudaarm, + Slå på språkens gyllne lyror, väcka lif i folkens barm, + Skönast klingar då bland toner tonen om ett fosterland; + Kan den tonen sannt du klinga? -- främling är du på vår strand. + +Svenskan. + + Hit jag kom som frö -- en jernek står jag nu på stormigt skär, + Fostrad här i strid och stormar, har ett fosterland ock här. + Lyft mig upp, om du förmår det, vräk mig sen i vredgadt haf -- + Halfva Finland med skall följa i min glömskas öppna graf. + +Finskan. + + Väl! jag står i landets hjerta -- furan, evigt grön och stark; + Stod förgäten, tung och isklädd -- frisk ändå -- i vildskön mark; + Våren kommit, Finlands hjerta slår af kärlek, ljus och hopp -- + Och du drar din krona långsamt unnan för min unga topp. + +Svenskan. + + Fäll din lans som min jag fäller -- bådas udd är af demant. + Så de gåfvos oss att strida för hvad evigt är och sannt. + Finland ge vi samma kärlek och förevigas i den -- + Och ju mer vi deråt offra, blomma vi dess högre än. + + + + +Finska vikens klippor. + + + Vi segla bränning och död förbi + På fräsande, snöhvit våg, + Och stormen dansar så vild och fri + I skeppets tackel och tåg. + Vi fara fram emot Finlands kust, + Snart skåda tjusta vi den, + Hvart hjerta slår utaf längtans lust, + Hvart öga blixtrar igen. + + Se klippan der! det är finsk granit, + Der skymta än fler också; + De stå så mörka i bränning hvit + Förutan en torfva på; + Och dystra skåda de nu som sist + Som när jag ser dem igen, + Och dyster är deras saga visst; -- + Säg, vill du höra på den? + + När Wäinämöinen ur vågens glans + Bjöd Finland stiga engång + Med silfverfloder och björkars krans + I solljus, blommor och sång; + Med mörka furor på vilda skär, + Guldvaggande sjöar blå, + Skönt logo klipporna äfven här + Emot sin skapare då. + + Och blomman bad uppå Finlands strand: + O, växte med mig en mö! + O, fick jag vårdas af hennes hand, + På barmen blomma och dö! + Jag gåfve henne min rosenvår, + Min doft, min färg och min glans, + Jag gåfve henne den klara tår, + Som darrar skönt i min krans. + + Och furan bad på sin unga mark: + O, kom du ynglingatropp! + Vi skola brottas, min stam är stark + Och smart och smidig min topp. + Och björken: finge jag stå i ro + Och böja grenarna ned + Invid en hydda, der menskor bo, + Ett godt och välsignadt träd! + + Och insjön häfde sin silfverbarm + I qvällens rosiga brand: + O, fick jag gunga på vänsäll arm + Ett älskadt par emot strand! + O, fick jag kasta min silfvervåg + Till gröna ängarnas börd + Och spegla stilla med vänlig håg + De gyllne nejdernas skörd! + + Och fjellet höjde sin tinning gladt + Med svällda ådror af jern: + O, fick jag bjuda min dolda skatt + Till lugna hyddornas värn! + O, fick jag resa ett altar opp + Mot himlens strålande blå + Och lyfta högt på min stolta topp + Mot Gudar menskorna så! + + Men stum med kinden af tårar kysst + Stod Wäinämöinen allen; + I ödets stjernor han läste tyst + Och sade sörjande sen: + Här skola tusende hjertan slå + I hög och strålande brand, + Och ödslig, mörk är din lott ändå, + Mitt unga älskade land! + + Ty drömmande på din unga strand, + Du mö ur vågorna blå; + En morgon vakna du skall i band, + I sekler sörjande stå; + I sekler vänta din frihet än + Med stilla kämpande bröst; + O, eg då ljuft uti kärleken + Af ädla söner en tröst! + + Dock bäfvar du för ditt öde, säg, + Vill förr du dö utan namn, + Välan! -- den bölja, hvarur du steg, + Har qvar sin eviga famn. + Men stum stod furan i skogen grön, + Och fjellen, sjöarna blå. + Blott strandens klippor i trotsig bön + Till Wäinö talade så: + + Sa häf oss ut uti hafvets famn, + Der vilda bränningen slår! + Vi vilja vara förutan namn, + Förutan blommor och vår. + Skall ingen menniskofot också + Oss röra i frid, -- hvad mer! -- + Vi fria, fria i stormen stå + Och fria när hafvet ler. + + Och fri står klippan i bränning vred[1] + Och fri uti solens glans, -- + Står kal och mörk som en nattlig hed + I silfvervågornas krans. + Ej fåfängt flöt der en droppe blod, + Ej gjuts der bitter en tår, + Ty på dess strand ingen hydda stod + Och intet hjerta der slår. + + Ej nånsin hafver en ovän rört + Ditt fria, ditt stolta bröst. + Hur tviflet suckar, du aldrig hört, + Men heller ej hoppets röst. + Ej steg en främling med svärd i hand + På dina ödsliga skär, + Men ingen älskar uppå din strand + + + Du blickar mörk öfver djupblå grund, + Blott öde vatten du ser. + Du blickar dyster mot hvalfvets rund, + Kallt stråla stjernorna ner. + Och evigt står du i skummets brand + Så vild och öde som nu. + O, hell dig Suomis vana land! + Det bättre valde dock du. + +[1] De tre sista stroferna i stycket lyda i en senare, tyvärr, +ofulländad bearbetning sålunda: + + Och fri står klippan i bränning vred + Och fri uti solens glans, -- + Står kal och mörk som en nattlig hed + I silfvervågornas krans -- + Skall evigt der uti skummets brand + Stå vild och Ode som nu. + +Men också du, Suomis vana land, också du är blott en mörk klippa; +ty har du skönhet och kärlek, ja, skulle du engång ha silfver och +guld -- utan frihet är du dock intet annat än en mörk, ofruktbar +klippa för menskligheten, och din son icke mera värd än mossan, som +sparsamt växer på de öde klippornas otillgängliga land. + + + + +Har du mod? + + + Har du mod att gå ut i lifvets strid + Och dig hålla der som en man? + Har du mod att ställa dig framom din tid + Och dess villor, om du det kan? + Har du mod att offra ditt hjerteblod, + Din timliga lycka och fröjd + För sanning och rätt? -- då, yngling god, + Träd in i vår krets förnöjd. + + Har du mod att tro på din skönaste dröm + Trots det verkligas hånande röst? + Har du mod att som droppen i djupaste ström + Söka väg genom klippans bröst? + Då låtom oss svärja ett fostbrödralag! + Och offra det ande och blod, + Och kraft som kamp få vi nog en dag, + Om vi ega det samma mod. + + + + +Italienaren. + + + Öde står min gård, den sköna, + Öde stå dess lunder gröna, + Ömma sånger der ej klinga + Mer som förr så mången qväll. + Guld och allt hvad mer jag eger + Fast på våg det ringa väger, + Tag -- det kan dock nytta bringa + Dig, vår kung Emanuel. + + Krossat har jag mandolinen + Laura bakom sänggardinen + Ensam gjuter sina tårar, + Sträcker fåfängt ut sin famn. + Hingsten eldig stampar jorden, + Och åt farorna och morden + Vigas in Italiens vårar + I vår frids och frihets namn. + + Hjeltar stiga upp, der slafvar + Kyss ha trampat Bruters grafvar; + Strömmen sig hvar dag förökar, + Blir ett verldshaf innan kort. + Dolkar blixtra ren i tjellen. + Bergsbon väpnad står på fjellen -- + Och i Kolisén det spökar, + Påfven läser det ej bort. + + Nu är hämdens timma slagen! + Frihetsklingan hvässes, dragen + Ur den slida, der den rostat + Uti hundraårig skam. + Och de sår, som länge gömdes, + Bryta nu -- ty ej de glömdes, -- + För all smärta, de oss kostat, + Uti blodig feber fram. + + Känner du vulkanens välde, + På hvars gömda eld du ställde, + Kejsare, din thron, och famlar + Der med maktlös spira än? + Se, nu häfvas hafvets vågor, + Himlen mörknar, eld och lågor + Berget spyr -- och thronen ramlar + Ned i kratern, du med den. + + Susen stolt Italiens lunder, + Vittnen till vår träldoms stunder, + Snart med segrens krans, den frida, + Blodig panna svalken af! + Och försonad skall den gamla + Tid den nyas kämpar samla + Sist till hvila vid sin sida + Ärofullt i samma graf! + + + + +Studentsång. + + + Nu, bröder, må vi sjunga + En rask och samfälld chör! + På oss studenter unga + Så gerna Finland hör. + Så må då sången skalla + Allt upp till polens rand, + Tills finska hjertan alla + Stå lyssnande i brand! + + Från Bottenvikens stränder, + Vår bildnings gamla bygd, + Ifrån Karelens länder, + Den finska sångens skygd; + Från trakt, der norrskensflamman + Omsprakar snöklädd pol, + Vi strömmat hit tillsamman + För fröjd och lif och sol. + + Hvart hjerta står i lågor + Få fjäll, i skog, i dal. + Du räknar hafvets vågor, + Ej våra drömmars tal. + De äro blott ej drömmar, + De blifva verklighet, + Så sannt som dagen strömmar + I morgonrodnans fjät. + + Som stjernan står i natten + Med skuggor rundtomkring + Och hvälfver silfverskatten + Och fruktar ingenting, + Så skall det ädla lefva + Och blomma i vår barm, + Som skuggan ondskan bäfva + Så mörk och tom och arm. + + Frisk mod i lifvets stunder, + Friskt mod i dödens famn! + Det låga skall gå under + Förutan barn och namn. + Det eviga, det sanna + Ej krälar fram i grus, + Det går med öppen panna + Igenom natt -- i ljus! + + Så må då sången skalla + Allt upp till polens bloss! + Se, Finlands slägten alla + De hoppas uppå oss! + Omätlig är vår bana, + Men blicken målet når. + Framåt! -- vår enda fana + Är fädrens röda spår! + + + + +I en artists album. + + + Mycket finna, än mer spana, + Uti allt det högsta ana, + Älska mycket, mer förglömma, + Gå i lifvet ut och -- drömma, + Gudar tjena, guld försaka, + Ge och fordra ej tillbaka, + Hjertat offra, hjertan vinna, + Kyla möta och dock brinna. + + Äran älska, ej begära, + Skapa, bilda, pröfva, lära + För ett mål, som aldrig hinnes, + För en efterverld, som vinnes, + Sen dig verlden mer ej når: + Det är konstnärns lott på jorden. -- + Endast så odödlig vorden + In till gudarna han går. + + + + +I en konstälskares album. + + + Det finns en konst att evigt vara ung, + Fast locken glesnar, hjessan böjes tung. + Hur snabb och mäktig tiden äfven svingar, + En genius finns, som eger bättre vingar; + Hur djup och hård sin runa tiden skär, + En genius finns, som den i blommor klär: + Det sköna älska. Njut det i naturen, + Lef blommans lif, lef stjernans i azuren. + Njut det i konstens rika underverld, + Der sången blommar och musiken klingar, + Der tanken ilar jemt på himmelsfärd, + Men jordens rosor rodna på dess vingar. + Då gjutes evig ungdom i din själ, + Der den bland stora andar ofta dröjer, + Tills lifvets sorger små, dess flärd och fel + En skugga bli, som ljuset mer förhöjer. + Den glada vishet konstens lära är, + Och evig ungdom dig, sin vän, beskär; + Ty det, som lefver öfver skiften, öden, + Du njöt i lifvet, har till vän i döden. + + + + +Fogeln. + + + Der sitter en liten fogel + På hafvets vilda strand. + Långt borta uppgår solen + I gyllene morgonland. + + Der vinkar emellan rosor + En port af rubiner och gull. + Det växer i fogelns hjerta + En lust så längtansfull. + + Han flyger mot morgonrodnan, + Skön vinkar dess purpurkust; + Han flaxar med svaga vingar, + Han sjunger med mäktig lust. + + Allt längre, allt längre han ilar, + Han skådar bakom sig ej mer, + Tills, hvart han vänder blicken, + Blott öde vatten han ser. + + Han flyger, tills vingen brister, + Han sjunker i böljande haf, -- + Och aftonen ler i rosor + Och stjernan i guld på hans graf. + + + + +Rosen i skogen. + + + Vilda rosen skön i skogen står, + Kalken strålar af en silfvertår, + Och kring den liksom en purpurflod + Strömmar rosens unga, friska blod. + + Mellan granar står dess skönhet gömd, + Mindre skådad klart än ljufligt drömd. + Med en varsam kyss den glada vind + Andas kärlek öfver blommans kind. + + Stum af tjusning stilla skogen står, + Trasten öm i nattens skymning slår, + Morgonrodnans första stråle varm + Perlbesmyckar rosens oskuldsbarm. + + Vandrarns själ hon stämmer mildt till bön, + Der i rosig glans på tufvan grön + Ljuft om himlens skönhet, jordens vår + Talande sitt stumma språk hon står. + + Visst en engel i en sky af doft + Flög hon ner en stund i jordens stoft. + Nästa morgon synns hon icke mer, -- + Ack, mot döden blott så huldt hon ler! + + + + +Demanten på Marssnön. + + + På drifvans snö der glimmar + En diamant så klar. + Ej fanns en tår, en perla, + Som högre skimrat har. + + Ut af en hemlig längtan + Hon blänker himmelskt så; + Hon blickar emot solen + Der skön den ses uppgå. + + Vid foten af dess stråle + Tillbedjande hon står + Och kysser den i kärlek + Och smälter i en tår. + + O, sköna lott att älska + Det högsta lifvet ter. + Att stråla i dess solblick + Och dö, när skönst den ler! + + + + +Det förtorkade trädet. + + + Qvittra, du min lilla fogel, + Qvittra i den torra linden! + Tro dock ej din sång uppväcker + Den till grönska och till glädje. + Vet du, hvarför linden torkat, + Vet du, hvarför kronan vissnat, + Ock den fasta stammen murknat? + Uti stammen skuro tvenne + Unga hjertan in sin kärlek. + Dessa hjertan skiljdes sedan + Brustna här i lifvets stormar. + Ynglingen bedrog sin flicka, + Flickans brudsäng blef då grafven. + Under träden är hon myllad, + Sköna blommor gro kring linden. + Flickans hjerta har för roten + Talat om sin dystra smärta; + Roten det för stammen talat, + Stammen det för grönklädd krona. + Derför sörjer grönklädd krona, + Derför murknar tjocka stammen, + Derför vissnar starka roten. + Qvittra fogel, fåfängt qvittra! + Linden aldrig mer skall grönska, + Ty en gäckad kärleks tårar + Bränna på dess merg och rötter. + + + + +Stjernorna. + + + På den östra himlastranden + Står en stjerna silfverklar, + Fjerran på den vestra randen + Den sin vän och älskling har. + + Fast de från hvarandra tindra + Mer än millioner mil, + Inga rymder kunna hindra + Gyllne blickens säkra pil. + + Ej de veta att de båda + Äro mörker blott och stoft, -- + Skönt de i hvarandra skåda + Guld och rosor, ljus och doft. + + + + + +Öfver en afplockad ros. + + + Du unga blomma i purpurblod, + Hur blek du hvilar i handen. + Nyss frisk och doftande fri du stod + Uti de blommande landen. + Men ack! hvi log du så varm och rik, + En jungfru vän i din oskuld lik, + Och hvarför såg du på mig så skön? + Att bruten dö blef din lön. + + Och dock ännu du så vänligt ler + Mot mig, ehur jag dig brutit, + Ehur från grenen jag tog dig ner, + Der ljuf din vårdag du njutit, + Ehur jag ingenting kan dig ge, + Än blott med tjusning uppå dig se + Och andas stilla din vällukt in + Och glädjas att du är min. + + O, finge jag åt en älskad brud + Dig ge, du ljufvaste blomma; + Men som en vind är min suckans ljud + I rymder öde och tomma; + Och såsom du är mitt hjerta visst + En blomma, bruten ifrån sin qvist, + Som ditt så flyger dess lif sin kos. + O, vissna, vissna min ros! + + + + +Höststormen. + + + Naturen är i uppror. Svartklädd höst + Sig hugger girigt fast vid jordens bröst + Och dödskallt flämtande så vildt och kort + Dess sommarlif och skönhet suger bort + Lik en vampyr, och sveper lömsk och bråd + I drifvans likduk offret för sitt dåd. + + Högt ryter hafvet, ty den himmel blid, + Som darrande i guld i qvällens frid + Med sol och ljus har hvilat i dess famn, + Vill hösten rycka bort; sin huldas namn + Det ropar högt, hvar bölja fåfängt ber + Och störtar hvit i egen afgrund ner. + + Se, eken kämpande på fjellet står. + Sin ärekronas dunkelgröna vår + Förgäfves skakar den och full af harm + Mot höstens stormbud lyftar mergfull arm. + Det hvisslar hånfullt åt den starkes hot + Och strör dess ära vissnad för dess fot. + + Och blomman, som de starkes öde ser, + Står mild och lugn och ej om skoning ber, + Blott gömmer tårdränkt kalk i mossans hägn; + Men stormen ser det och med iskallt regn + Den späda piskar fram derur, i stoft + Förtrampar oskuld, skönhet, bön och doft. + + Snart furan blott står grön, en minnesvård, + Och hafvet stannar med en dödsaccord. + Sitt värf har stormen fyllt och hvilar nu, + De mörka skyar dela sig itu -- + Och oförgänglig stjernehimmel ser + I jordens stumma ödemarker ner. + + + + +Reminiscens från Piruvuori. + +(I Karkku vid Kulovesi.) + + + I tusen stycken ligger fjellet splittradt, + Och tusen år ha stenarna förvittrat, + Men än de lika hemskt och hotfullt stupa + Uppå hvarann i dalen ned, den djupa, + Der block på block i vild oordning ligga + Och om en oträngd plats förgäfves tigga. + + Der stå de liksom grafvar och ruiner, + I halft förvissnad tall en vindkår hviner, + I remnorna roffoglar byggt sig nästen; + Här smyger vargen, kända vintergästen, + I bondens stall, han tar _der_ hvad han kräfver, + _Här_ blodig matta sen på drifvan väfver. + + Och sommarsolens glans, som vänligt skiner, + Kallt återkasta klippornas ruiner; + Förgäfves vinden mull i remnan sopar, + Ur hvilken våren blommor små framropar. + I mörka djupet, som derunder grinar, + Allt ramlar ned och sjelfva mossan tvinar; + Så skall det evigt stånda sönderstyckadt. + Blott af sin egen hemska skönhet smyckadt. + + Ruiner, menskohand ej vid er rörde, + När er man skapade och er förstörde, -- + Men här har mörkrets engel stått på fjellet + Engång och sett hur soln gick upp kring stället + Och tänkt: hur många hjertan i den natten, + Som brusto törstande och ej fått vatten, + Hur många, som i dunkelt qval sig vredo, + Då inga stjernor ljus i mörkret spredo, + Hur mången engel, som sin vinge miste, + Fast Gud och hon och -- Satan blott det visste, + Hur mången tärna ljuft om vännen drömde, + Som henne då i vilda lag fördömde. + Och gällt ett hånskratt öfver menskligheten, + Det godas afbild, först för evigheten, + Gaf Satan till, och eko sjöng i fjellet, + Så det i tusen stycken flög på stället, -- + Likt hjertan, som för onda makter klinga + Och sen med alla strängar sönderspringa. + + + + +Augustiaftonen. + + + I azur och silfver månen går + Och glimmar i vikens vatten, -- + Så hög och tankfull skogen står + Och drömmer och susar i natten. + + En julle lätt öfver vågen far + Mot fiskarkojan på näset, + Ur jullen klingar en röst så klar, + Och elfvorna lyssna i gräset: + + "Blif när oss Herre Jesu Christ! + Din nåd intill oss ile, + Ty aftonen är nu kommen visst, + Men ljuft i din hägn vi hvile!" + + Och månen log på sin silfverthron, + Ett ljus upptändes i tjellet, -- + Och länge bortdog psalmens ton + I fjerran blånande fjellet. + + + + +Tyrannens natt. + + + Så tung står natten i sorgflor klädd, + Tyrannen vakar på purpurbädd, + Hans enda son uppå svartklädd bår + Från slottet förde man bort i går. + + Med öppet öga, med dystert sinn' + I mörka natten han skådar in, + Der ljusnar, rör sig en fjerran punkt, + Den kommer närmre, -- han andas tungt. + + Han ser sin son uti snöhvit skrud + På vingars guld, som han fått af Gud. + Han sväfvar sakta till bordet, der + Den gyllne konungakronan är. + + Han börjar plocka demanterna. + Så sorgligt skiner hans gloria, + "Jag får ej ro i min trånga graf, + Förrän jag alla har plockat af." + + "Min far dem köpt genom mord och död + För undersåtares blod så röd; + De döda fordra af mig dem nu. + För min skull hafva de offrats ju." + + Till purpurmanteln han sedan går, + Den droppar blod som af djupa sår. + Bekymrad torkar han den ibland, + Alltmer den blöder för snöhvit hand. + + "Jag kan ej lefva, jag kan ej dö, + Förrn denna mantel är hvit som snö. + Med mina tårar jag tvager den, + Med vingen torkar den om igen." + + Och bleka spöken kring gossen stå, + Med vilda blickar till honom trå, + Han gråter sakta, han blir så matt, -- + De gripa honom med hånfullt skratt. + + Blek springer kungen ur bädd så snar, + Allt är försvunnet, det ljusnat har, -- + Än bordet oskadd hans krona bär + Och lika blodröd hans mantel är. + + + + +Den vakande modren. + + + Derute stormen mot rutan slår + De svarta vingar och natten rår, + Men slumra stilla, min rosenkind, + Du vackra morgon, du unga vind! + Mitt barn jag vaggar med sånger in, + Det hör ej stormen, blott rösten min. + + En skugga hemsk sig derute rör + Och täljer synder som ingen hör, + Men slumra stilla min engel mild, + Du kärlekstanke, du oskuldsbild! + Du lutar dig på min arm så godt, + Du ser ej skuggan, mitt löje blott. + + Den vida verlden derute står + Och ropar på dig om några år, + Men än du slumrar i fridsäll hamn, + Din lugna verld är en moders famn. + O, minns i villande verldens gång, + Som nu du hör den, din moders sång! + + + + +Guds trädgård. + + + Jag minns en flicka glad som våren, + Som våren i vår barndomstid, + Då löjet ler i sjelfva tåren + Och själen är en bäck så strid, + Men frisk och klar och oerfaren, + En öppen, skämtfull breflapp till + Den hela verld, -- vi få sen svaren + Med svarta kanter, svart sigill. + + Hon var så skön, den lilla flamman! + Vi lekte "far och mor" vi små, + -- Det var en fröjd, det var en gamman! -- + Men blott så ingen hörde på. + Vi nära intill kyrkan bodde + Och sprungo i dess vigda mull, + I pastorns trädgård, som vi trodde, + Af kors och vackra blommor full. + + Dock undrade vi många gånger + På dem, som kommo dit, att de + Just sågo ut som mormors sånger + Så sorgsne och andäktige. + En gaf en krans, en gaf en blomma, + En gaf en tår åt trädgården, -- + Vi stodo der med händer tomma + Och hade endast leenden. + + Ibland dock liksom tala hördes + Det der i granens gröna topp, + Sirenens hvita blommor rördes + Och nickade än ned, än opp. + Men länge kunde vi ej drömma, + Vi lekte glada om på nytt + Bland korsen natthugg, kurra gömma + Och skreko: "fick du fatt?" -- "jo pytt!" + + Engång en gubbe silfverhårig + Jag frågte: hvems är trädgården? + Han log med blick så skön och tårig + Och svarte: "det är Guds, min vän!" + Guds trädgård, jublade vi åter, + Ej underligt att skönt här är. + Hvad Gud är god, som dock oss låter + Bland sina blommor leka här. + + Men när vi lärt oss stafva sedan + "Här hvilar" uppå hvarje grift, + Då ljusnade det litet redan. + Inunder denna gyllne skrift + Guds englar visst bland blomstren sofva + Uti Hans trädgård hvarje natt + Och lemna qvar en vacker gåfva + Af tusen perlors silfverskatt. + + Dock tyckte vi det lustigt bara + En engel klockartitel ha + Och riddare en annan vara, + Det passade ej riktigt bra! + En qväll jag gömde mig, att höra + På engeln, när till sängs han gick, -- + Men hotfullt granen sågs sig röra, + Jag sprang, och intet se jag fick. + + Men hastigt mina lekars syster, + Min lilla brud, min bästa skatt + Blef sjuk -- och förr så glad och yster + Der log hon nu mot mig så matt. + Jag handen höll den magra, lilla + I min och grät; gå ej från mig! + "Jag blir en engel", log hon stilla, + "I trädgården jag möter dig". + + De flytt för längesen de åren, + Med dem min barndomshimmel blå; + Nu bor i sjelfva löjet tåren. + Dock tror jag ännu såsom då. + Och blir den strid, vår kraft förnöter, + Mig stundom här för tung och hård, -- + Då går jag glad på nytt och möter + Min Engel i Guds blomstergård. + + + + +Ottos Julafton. + + + Der sitter en gosse vid skeppsdäckets rand, + Ett barn på den stormiga vågen. + Han ser utåt hafvet, der synns intet land, + Det skymmer kring seglen och tågen. + Nyss smekte en hafsvind hans böjliga hår, + Men kunde ej torka ur ögat den tår, + Som föll utan spår + Uti hafvet. + + "Och nu är det jul i mitt fädernehem, + Små ljus uti granen der gunga, + Och syskonen alla -- välsigne Gud dem! -- + Kring grenarne dansa och sjunga. + Och Pappa och Mamma se gladt på de små, + Men lille sjömannen de minnas väl då, + Som ensam får gå + öfver hafvet. + + Till Gud de visst bedja för honom en bön, + Det blifve min julklapp, den bästa! + Som gyllene sky under himmelen skön + Den följer mig, hvar vi ock gästa. + Och ej är jag ensam... med mig är ju Gud, + Och syskonens tankar och himmelens bud + I stormarnas ljud + Uppå hafvet". + + Och upp mot den blånande himlen han såg, + Der logo små stjernorna klara. + Så sällsam, så hoppfull, så glad blef hans håg, + Som sjelf han ej kunde förklara. + Och snart bland matrosernas gamman och skratt + Sof gossen i kojen och drömde så gladt + I signefull natt + Uppå hafvet. + + + + +På balen. + + + I balsalongens skimmer + Log sorgset Glädjens blick -- + Hon var ej inviterad. + Hon der osynlig gick. + + Blott Äran med sin stjerna + Der stolt och synlig stod, + Och Rikedom, som skyler + Med guld sitt låga blod. + + Kurtisen och Malicen + Hur älven fått sitt ruin -- + Men obekant gick Glädjen + Igenom salen stum. + + Hon såg i de dansandes hjertan, + Hon såg en bleknande vår, + Hon hörde de tvungna orden + Och löjet i deras spår. + + Ett bittert, besynnerligt vemod + Då genom salen drog -- + Så dunkelt lamporna lyste, + Så sakta musiken dog. + + + + +Skridskoåkaren. + + + Öfver solbeglänsta fjärdar, + Mellan tvenne blåa verldar, + En i spegeln, en deroppe, + Raskt jag ilar som en vind. + Stålet mot min fot jag spänner, + Lustigt öfver isen ränner, + Frosten i en silfverdroppe + Smälter på min varma kind. + + Vill du veta, hvart det bärer? + Se det namn, som stolt jag skärer + Uti blanka fjärdens yta, + Uti stelnad silfvervåg. + Nästa vår, när böljan lossas, + Här det ljufva namnet krossas, + Går dock aldrig ur mitt hjerta, + Aldrig ur min glada håg. + + Vinden silfverblommor plockar + Uti rimbeströdda lockar, + Svala kyssar kinden gifver, + Men den glöder blott dess mer; + Ty, när hjertat trofast brinner, + Ingen vinter på mig rinner, + Och min segers runor skrifver + Jag i isen stolt och ler. + + Din är segern, sköna flicka! + När de klara himlar blicka + I min själ, hvad ljufva vårar + Väcka de ej saligt der. + När din stämma mot mig klingar, + Orden fly på englavingar, + Och den Amors pil, som sårar, + Full af himmelsk balsam är. + + Vänta mig då, sköna flicka, + Efter mig åt fjärden blicka, + Varmare, när in jag träder, + Mig du trycker då i famn. + Kommer qvällen sen den tysta, + Ömt bli dina läppar kyssta, -- + Aftonstjernan huldt oss viger + Utan ord och utan namn! + + + + +Sjömansgossens afsked till sin brud. + + + Farväl, min unga sköna brud! + Jag måste bort från dig, + Och när vi träffas, vet blott Gud, + Igen på lifvets stig. + Hör, redan afskedstimman slår, + O, torka bort ditt ögas tår. + + Nej, låt den stråla än en stund + Mot mig i ögats frans; + Der ler på trohets azurgrund + En evig kärleks glans. + I höstlig natt vid stormens strid + Blir den min andes ljus och frid. + + Säg, minns du än den mörka lund, + Der frid och skugga bo, + Der vi en stjernströdd aftonstund + Hvarandra svuro tro, + Och kyssen brann uppå din mund, + Inseglet uppå vårt förbund? + + Ack, gles och gul är lunden nu, + Och stormen hviner: höst! + Dock hopp och minne skapa ju + Ny vår i våra bröst. + Vi skiljas, -- men med tro och hopp + Mot samma himmel se vi opp. + + En kyss ifrån din rosenmund, + Du hulda, gif mig den + Och luta dig som förr en stund + Emot mitt hjerta än! + Sen får jag drömma blott om dig + Derute uppå stormars stig. + + När, flicka, på din fönsterkarm + En svala sätter sig + Och sjunger flämtande och varm + Sitt qvitter gladt för dig, + Tro att jag då har sändt dig den, + Tro att den kommit från din vän. + + Gråt ej, om i det vida haf + En enslig bädd jag får. + Kan du ej pryda der min graf + Med blommor och en tår, + Du minns ju stundom mig ändå + Och längtar till mig i det blå. + + Men rostar ringen på din hand, + Din kärlek och din tro, + Då res ett kors på hafvets strand, + Der storm och bränning bo, + Då först som död du sörje mig, + Död för min hembygd och för dig. + + Hvi blir du blek? jag vet förväl + Det kan ej blifva så. + Med varma strålar ser din själ + Ur trogna ögon blå, + Du himmelsdröm i lifvets natt + Du själens fröjd, du hjertats skatt. + + Ännu en kyss, en enda blott! + Och sen -- farväl, farväl! + Ännu en blick, -- det känns så godt, + Så himmelskt i min själ. + Min ros är du, en vind jag är, + Farväl! -- o, hur du är mig kär! + + + + +Den vansinniga spinnerskan. + + + Hon sitter vid rocken så knotig och grå + Och väter och spinner den surrande trå, + Hemskt hvirflar hon hjulet i taktmessig gång + Och småler och sjunger en underlig sång: + + Ej är jag en gumma, fast er synes så. + Med aftärda händer och lockar så grå, + Jag är ju en jungfru så dejlig och fin + Och tvinnar med rosiga fingrar mitt lin. + + En sjöman så rask är min fästeman huld + Och trogen jag vill honom vara som guld. + Vid afskedet sa' han: var lugn nu, min vän! + Snart gifta vi oss, när jag kommer igen. + + Jag stod uppå stranden tills solen gått ner, + Sen tycktes väl tiden gå framåt än mer, + Han tycktes ock komma från resan igen, + Men såg icke på mig, han glömde sin vän. + + Och så stod hans bröllop i sus och i dus, + Härute var natt, men derinne var ljus, + Jag stod bakom fönstret och grät mången tår, -- + Derinne gick bruden med myrtenprydt hår. + + Hans ärliga ögon hur sveko de så? + Ej falskhet kan bo uti himmelens blå. + En drömbild det är och jag drömmer... ja, ja! + Men ve, ingen ände den drömmen vill ta! + + Snart hafver jag spunnit väl ut denna trå; + Ur drömmen den hemska uppvaknar jag då. + Så irra, du hjul, uti lusteligt mod, + Och sjung, du mitt hjerta, om vännen så god! + + + + +Hymn till kärleken. + + + Kärlek, flamma från det höga, + Tänd i menskohjertat opp, + Strålande ur solens öga, + Glödande ur rosens knopp! + Gud i skapelsesekunden + Jorden gaf din kyss så varm, -- + Evigt, evigt sen den stunden + Glöder den i jordens harm. + + Minsta blomma skönt dig röjer, + Ljuft du andas i dess doft, + Lunderna de gröna höjer + Du ur jordens mörka stoft, + Du i fogelsången klingar, + Du omstrålar himmelen, + Tigerns grymhet du betvingar + Och till ömhet lockar den. + + Flickans öga du bestänker + Med en himmelsk tjusningsglans, + Du i ynglingsblicken blänker, + Der han står med ärans krans. + Blott med dig hon drömma vågar, + Blott med dig hans morgon gryr, + Och ditt rosenaltar lågar + Och din fest i kyssar flyr. + + Skön du hvälfde qvinnobarmen + Till din andes helgedom, + Mjuk du bäddar modersarmen, + Ler ur barnets blickar from. + Mannen gör du stark att strida + Hur än ödet vänder sig; + Allt med dig vi kunna lida, + Säll är ingen utan dig. + + Folken öfver öde hafven + För du i hvarandras famn, + Ljust blir lifvet, ljus blir grafven + Vid ditt segerrika namn. + Lugnt vi följa dig i fjäten + In i dödens dunkla land, + Frukta ej för evigheten, + Ty du väntar på dess strand. + + Gud i skapelsesekunden + Jorden gaf din kyss så varm, + Evigt glöder sen den stunden + Du i alla slägtens barm. + När vi för Hans öga hamna, + Flammar i vår själ den än, + Saligt skall Han oss omfamna, + Evigt ta sin kyss igen. + + + + +Rosor och kyssar. + + + Vi gingo tillsamman, vi unga, + Längs ängens blommande rand. + Långt efter oss blefvo de gamla, + Vi voro på tu man hand. + + Nog tänkte jag något säga, + Men tyst jag en törnros bröt. + Hon gjorde detsamma, men tyckte + Att min var "alltför söt". + + Då bytte vi om behändigt. + Hon log och rodnade lätt, + Och ros efter ros vi bytte + Och bundo hvarandras bukett. + + Snart bytte vi mer än rosor: + De sötaste kyssar små, -- + Men, ack, att de gamla voro + Bakom oss alltid ändå! + + + + +Till Minna. + + + Skönt du log bland ängens blommor + Qvittrade bland skogens foglar. + Intet öga var så vänligt + Såsom ditt i hela verlden, + Ty utur ett himmelskt hjerta + Sändes dina varma blickar. + Som en vårsols milda stråle + Föll din blick, till lif uppväckte + Ynglingshjertats första blommor. + + Hvarför skulle dem du väcka, + Endast för att dem förbränna? + Men det vet ej solens stråle + Och skall aldrig det få veta. + Gerna blommorna förbrännas, + Hviska med en tår i ögat: + Lif du gaf oss, -- tog ock lifvet! + + + + +Till Ellen. + + + Flicka, skönare än källans + Klara, fria, vackra våg, -- + O, behåll som hon för evigt + Denna friska barnahåg! + + Flicka, skönare än stjernans + Milda glans i aftonen, -- + O, behåll som hon för evigt + Dig ett rum i himmelen! + + Flicka, skönare än rosens + Friska daggbestänkta vår, -- + O, behåll den doft för evigt + Som dess väsen genomgår! + + Glöm dock ej ibland att tänka + På din yra fjäril ock, -- + Ljuft du bundit har hans vinge + Med din nattligt ljufva lock. + + + + +Varning. + + + Lägg, yngling, handen på, ditt bröst -- + Hvad klappar rastlöst der? + Det kan bli dina dagars tröst, + En stjerna ljus och skär, + I stormens dån en engels röst, + En eternell i lifvets höst, -- + Lek ej med elden der! + + Lägg, yngling, på ditt bröst din hand, -- + Hvad klappar fridlöst der? + Det kan bli dig en helfvetsbrand, + Som all din ro förtär, + Ett sår, som blöder utan band, + En afgrund utan ljus och rand, -- + Lek ej med elden der! + + + + +När och fjerran. + + + Emellan oss var skog och sjö + Och höga fjell med evig snö, -- + Och ändå var du mig så när, + Som himlen för den fromme är. + + Ty mellan oss en engel flög + Och jemt med helsningar han smög, + Och drömmar om en evig tro + Vi närde djupt i själens ro. + + Så gingo några år förbi, + Och åter råkades nu vi; + Hur mycket du förändrad var! + Och jag också, du förebar. + + Och mellan oss en öken låg + Så lång att ej dess slut jag såg, + Och ändå var du mig så när, + Som grafven för en dödssjuk är. + + + + +Var det en dröm. + + + Var det en dröm att ljuft en gång + Jag var ditt hjertas vän? -- + Jag minns det som en tystnad sång, + Då strängen darrar än. + + Jag minns en törnros af dig skänkt, + En blick sä blyg och öm; + Jag minns en afskedsår, som blänkt, -- + Var allt, var allt en dröm? + + En dröm lik sippans lif så kort + Uti en vårgrön ängd, + Hvars fägring hastigt vissnar bort + För nya blommors mängd. + + Men mången natt jag hör en röst + Vid bittra tårars ström: + Göm djupt dess minne i ditt bröst, + Det var din bästa dröm! + + + + +Afskedet. + + + "Godnatt, du goda flicka! + Godnatt ännu engång, + Jag måste gå, det skymmer + Och vägen är så lång." + + "Godnatt, du goda gosse, -- + Men glöm dock något qvar, + Så har du skäl att komma + Igen om några dar." + + Han gick, hon honom lyste + Med lampan i sin hand; + Så mörk var mörka locken, + Så röd var kindens brand. + + "Godnatt!" -- "godnatt!" de sade, + Förstulet blicken brann, -- + Och båda något glömde + För evigt hos hvarann. + + + + +Ögon blå. + + + Två skälmska, ljufva ögon blå + Mig följa hvart jag än vill gå -- + Godmorgon, hviskar en röst så gladt + Och, när det skymmer, godnatt, godnatt! + + De skälmska, ljufva ögon blå + Dock långt från mig som himlen stå, + Och denna röst, som mitt hjerta rör, + Det är i drömmen jag blott den hör. + + De skälmska, ljufva ögon blå + Mig ner i grafven lysa må -- + Och denna röst af min fjerran vän + I granen susa deröfver än. + + + + +Vår inre verld. + + + Gestalter sväfva för mitt inre öga + Och nicka vänligt från en fjerran strand, + Än barndomsvänner från det ljusa, höga, + Än ungdomsbilder ifrån jordens land. + + De hviska mig så mången herrlig saga; + I ljuf förklaring böljar tyst min själ. + Än le de gladt, än sörja de och klaga, + Men alla ge mig af sin känsla del. + + I, sångarns sällskap och hans skönsta minnen! + Hur lycklig menskan är! Hvad skönt hon ser + Utom sig, spridt omkring för spridda sinnen, + I ordnad skönhet inom henne ler. + + Der skapar hon en verld af sina minnen + Så lugn, så skön. I himlen, andens hopp, + Skall jag förklarad se med nya sinnen + Dem gå kring mig i evig skönhet opp! + + + + +Vid invigningen af G. A. Wallins minnessten. + +(Melodi: Fraa issefjorden etc. af Hansen.) + + + På öknens slätter i natten + En beduin framfar, + Kamelen vaggar sakta + Och himmelen tindrar klar. + In slumra öknens vågor + Vid vandrarns aftonpsalm. + Vid vägen i toppen bruten + Står vissnad ung en palm. + + "Dig stormen bröt i din blomning, -- + Stor Allah är som var!" + + Till tömmen han åter tar. + En reskamrat från fordom + Då minnes hastigt han. + Han nämnde sig Abdul Waly; [Wallins i öknen antagna namn.] + Det var en trofast man. + + Han minns hur der vid hans sida + En stjernklar natt han red, + Den resliga gestalten + Med stål uti hvarje led. + "Hvar månne nu han resa + I öken eller stad?" + En sörjande vindfläkt susar + I palmens vissna blad. + + Han vet ej att högt i norden + Han ligger gömd i frid, + Att här han föll likt palmen + I blommingens bästa tid; + Vet ej hvad allt förloradt + Med honom gömdes sen; -- + Vi veta det vi dess mera, + Som reste denna sten. + + + + +Till G. Montgommery. + +Vid festen i Åbo den 13 Juni 1860. + + + Ung engång i Suomis nejder, + Här i blodigt sköna fejder + Äran mot dig log; + Och du stridde, led och blödde, + Tills, då ödet allt förströdde, + Sorgsen bort du drog. + + Bort du drog till andra trakter + Och åt fridens milda makter + Offrade din tid. + Dock du Finland icke glömde, + Stolt i häfdens blad du gömde + Hennes största strid. + + O, du minns i sommarnatten + Friden här kring land och vatten -- + Dagens vilda strid! + O, du minns på drifvor kalla + Rosor glöda, kämpar falla + Jublande dervid. + + O, du minns de enkla tjellen, + Forsens vilda sång på hällen, + Tallbevuxen hed, + Folket der med enkla seder, + Med sin dygd, sin tro och heder; + Som dess son du stred. + + Och till oss en längtan drog dig, + Och vårt folk i famnen tog dig, + Kände dig igen; + Kände blicken, silfverhåren, + Kysste bort den ädla tåren + Från sin gamle vän. + + Och det säger: än mitt hjerta + Slår som förr, då du med smärta + Afsked från mig tog, + Ännu är jag ung som våren, + Rask som du i ungdomsåren + Svärdet för mig drog. + + Än i Suomi kämpas striden + Gladt för ljuset, lyckan, friden + Här på banad sig; + Och det unga slägtet gömmer + Fädrens minne varmt och tömmer + Stolt sin skål för dig! + + + + +Studenterne. + +(Uppläst vid en studentkonsert i Helsingfors.) + + + En liten skara äro vi, + Men ung och rask och stolt och fri, + Af finska folket buren + Och vigd att kämpa för dess väl + I lust och nöd af all vår själ, + Åt ljusets makter svuren; + Det är en sak att lefva för, + Det är ett lif som aldrig dör. + + Vi stå på hoppets ljusa höjd, + Dess luft är frisk och ren dess fröjd, + Dess vinge aldrig dignar. + Så springer mellan fjellen opp + Den klara källans strida lopp, + Som nejderna välsignar; + På tusen silfverarmar der + Sin skatt i verlden ut hon bär. + + Och mången åder omärkt går + Och mången utan synligt spår + I jorden djupt förrinner + Och mången blir en mäktig flod + Som störtar fram med kraft och mod + Och lof och hyllning vinner -- + Men också den, som svinner tyst, + Har kanske fram en blomma kysst. + + Så gå vi fram i mot som med, + En ljusets slutna jägarked + Okufligt an vi rycka; + Der höfs ej pansar, svärd och stål, + Blott samma själ och samma mål: + Det finska folkets lycka -- + En lösen, svarad från hvar trakt + Af kända rösters säkra vakt. + + Och på vår sträfvan fäderne + Med varma, stolta blickar se, + Och brudens kinder flamma; + Hon binder rosor i det band, + Vi knutit för att dig, vårt land, + För framtid skön uppammat + Vår rikedom din kärlek är, + Och vår är din -- och segren der! + + + + +Skål för qvinnan. + +Vid en studentfest. + + + Tag ditt glas uti hand, + Låt det glimma till rand + Med de blödande drufvor uti. + Jag vill dricka en skål, + Som att lemnas ej tål + Ibland bröder och vänner som vi. + + Jag vill höja mitt ord + För det ljufva på jord, + För det skönsta i skapelsens ked, + För den osedda gäst + Uppå ynglingafest + Som ändå i hvart hjerta är med; + + För den purprade skyn + Få den strålande hyn, + För de drömmande blickarnas brand, + För den snöhvita harm, + Der en kärlek så varm + Slår för oss och vårt älskade land; + + För den slumrande blom, + Som en qvinna så from + Oss som barn uti hjertat har strött; + För den sol, som den fick, + Då den älskandes blick + Sen i blomningens tider oss mött; + + För det ljufva farväl, + Som hon helgar vår själ, + Då vi måste långt från henne gå; + För den Engel, hon ber + Ifrån himmelen ner + Vid vår sida att skyddande stå. + + O, hur ler hennes bild, + O, hur rodnar den mild + Öfver framtidens ljusnande rand! + Så med hjertat i brand + Som med glaset i hand + Skål för qvinnan i Suomis land! + + + + +Invigningen af de döfstummas skola i Åbo. + + +(De inskrifne eleverna voro till antalet 12.) + + Hvad klang den psalm, som stilla mot det höga + På denna dag ur rörda hjertan bröt, + Hvad sken i tåren, som ur månget öga + I högtidsstunden klar och himmelsk flöt? + En glädje, högre än den stunds, som svingar + Med dans och blommor bort på flärdens vingar, + Ty skönt gick upp en hoppfull gryningstid + För nyss så hopplöst bundna andars frid. + + De stodo der de tolf i mängdens hvimmel + Och sågo kring sig stilla undrande, + Men ljus var blicken, ty mot Fadrens himmel + De redan lärt sin stumma bön att be. + O! denna blick skall bli allt mer vältalig, + Och denna bön allt mera lugn, lycksalig + För fröjden att få lefva, älska här; -- + Du trötta mensklighet, gå dit och lär! + + Lär här hur denna lycka dock är ringa, + Som här du sökt, mot den du fått, men glömt! + Att ha en Gud, till hvilken du kan svinga + I bön och kärlek, som dig älskar ömt; + Att bröder ha, dem du får älskad trycka + Till hjertat ljuft i vänskaps stilla lycka, + Att ha ett fosterland, uti hvars värf + Du offra kan din andes ringa skärf. + + Den lyckan skola dessa njuta lära, + -- Af jordens lycka all är den blott sann, -- + Och med sitt lif en evig lager skära + Åt anden, som uppå naturen vann. + De skola gå i Finlands skilda trakter + I tjenst hos kärlekens och ljusets makter + Och som de stummas tolf apostlar se + Till bröder, hårdt vanlottade som de. + + Så varde ljus för dem, -- som strålen ilar + Från himlen ljudlös genom natten lång! + Och själens strängaspel, som stumt nu hvilar, + Skall stämmas här att klinga klart en gång, + När döden tecknar: kom! och själen svingar + Befriad upp till Gud på lösta vingar; + Der skall dess stämda strängars första ljud + Bli det: jag tackar dig för lifvet Gud! + + + + +På Sofiadagen. + +(Till en mor af hennes barn). + + + + Det blir en tid, då böljan fridfullt flyter + Bland blomstren, dem hon väckt på stranden opp, + Då uti ljufva vemodsminnen byter + Sig hvarje barndomsdröm och ungdomshopp, + Då själen icke mer bland guldmoln ilar, + Men tyst och tänkande sin vinge hvilar + Och ser, hur fjerran invid himlens rand + Uppstiga klara stjernor efterhand. + + Den tidens slag du slår, o modershjerta! + Som unga blommor knoppas vi kring dig. + Vår fröjd är din och din är ock vår smärta, + Med oss du går igen din ungdomsstig. + O, må vår fröjd då ren och ädel vara, + Vår smärta, stilla qvälld ur källa klar! + Det är blott så en lön vi kunna spara + Åt den, som vid sin hulda barm oss bar. + + Med goda föresatser, varma böner + Vi vilja fira din Sofiadag, + De likna vårens grönska, hvilken kröner + Det bord, vi sirat ut åt dig i dag; + Så svag är den, är blott ett hopp i Herran, + Men växer, blommar i Hans kraft engång, -- + Så äfven oss Hans kärlek är ej fjerran, + Han skall ge mening åt vår enkla sång. + + + + +Till -- -- -- + +(Skrifven på sybordet). + + + Ila hastigt, lilla hand, + Öfver duken ila! + Må din vackra blick ibland + Dock uppå mig hvila, + Läse du i mina drag + Hur ditt barnsliga behag + Stilla låga tänder + Upp uti min själ + Och ömt englahänder + Den vårda fromt och väl. + + Ljufligt är att se på dig, + Der du tyst arbetar + Och kring garnen innerlig + Mången tanke flätar, + Mången tanke, suck och dröm; + Deraf vacker blir din söm. + Mången tant den prisar, + Men hon icke vet, + Då du fram den visar, + Dess skönhets hemlighet. + + Må din lefnadsduk så ren + Bli som den du sömmar, + Stråla af det klara sken, + Som från himlen strömmar. + Väf der in bland blommors vår + Äfven någon vemodstår, + Väf för himlens stränder + Skönt din andes skrud! -- + Hvita englahänder + Dig kläda der till brud. + + + + +Till den nygifta. + + + Du sluter honom till ditt varma hjerta, + Det varma hjertat, som han älskat så, + Och ljuft han lofvar att i fröjd som smärta + Med dig förenad lifvets kamp bestå. + + Väl strålade den friska myrtenkransen, + Nathalia, skönt på dina lockars natt, + Dock ännu skönare log kärleksglansen + Ur dina ögon, ler der än så gladt. + + Och derför, fast i dag du bort skall fara + Ifrån det hem, der du har fostrats opp, + Se, sällhet bor dock i de tårar klara + Och ur din makes strålar samma hopp. + + Så går du hän med fröjd om strålad smärta, + Invigd prestinna för den altarhärd, + Hvars offerflamma är ditt eget hjerta, + Hvars tjenst -- din ära och din efterverld. + + Gå till den sällhet, som dig himlen ämnar, + I lycka mild, i sorg bekymmerfri, -- + O, gå välsignad af det hem du lemnar + Till det, der du välsignelsen skall bli. + + + + +Till Helmi. + + + Söndan nämns bland dagar perlan, + Helmi det bland flickor är; + Och en sann och äkta perla + I det radband, som jag bär. + + I det "radband" utaf sköna + Milda qvinnoanletsdrag, + Hvaruti mitt stackars hjerta + Insnördt är till domedag. + + Till den stora "domedagen", + Då jag ut att fria går, + Och af alla, först af Helmi, + Korgen för min djerfhet får. + + "Korgen", hvari sen jag kastar + Verser, fulla utaf sorg. + O, förskona allmänheten, + Helmi, för min papperskorg. + + + + +Den lilla hedningen. + + + Helmi, du frågar, hvi stundom jag är + Sorgsen, orolig m.m. + Derför, min vän att -- alltmer jag blir kär, + Att, huru kristligt vårt samhälle är, + Rår här en hedning, som alla oss snär, + Och öfverallt får husera. + + Jemt uppå resa kring jordringen vår + Ordning och lugn han ombringar, + Far in i hjertan och dörren tillslår; + Amor som "namn" uti respasset står, + Verldarnas början hans "födelseår", + "Tecknet": guldlockar och vingar. + + Jägare är han till sin profession, + Jemt han på tjufskytte ilar. + Ingen dock fångar hans lilla person; + Konung och statsman, polis och spion + Herrskar han öfver, har dock ingen thron, + Endast ett koger med pilar. + + Hvarthän han kommer, blir oro och strid, + Allt om hvartannat han kastar, + Slägten, familjer och tycken och tid. + Fäderna mörkna förgäfves dervid, + Ungdomen bleknar och mister sin frid, + Pilten han ler och borthastar. + + Ner han mig kunde från himlen förmå, + Ner till två jordiska himlar, + Helmi, de der uti ögonen blå; + Och hur mot honom predika jag må, + Sitter han der nu och tjusar mig så, + Att i min hjerna det hvimlar. + + Adertonhundra och sextio år + Verlden har ren varit kristen, + Öfver oss alla den skalken dock rår. + Liten han är, men en stor matador; + Och huru spelet i verlden här går, + Han gör trumfviv eller -- sisten! + + + + +Englarna. + + + Du min hulda, sköna engel! + Jag som fästman sjöng hvar qväll, + Och min engel var en liten + Dygdeädel, täck mamsell. + + Snart min hulda, sköna engel + Blef min egen muntra fru, + Och vi glömde hela engeln + För det enkla "kära du!" + + Hur det gick och hur det hände, + Hon en liten gosse fick. + O, du lilla, söta engel! + Nu det hette hvart man gick. + + Snart den lilla, söta engeln + Blef en bengel, stor som jag, + Och nu har han sjelf en engel, + Som han tillber natt och dag. + + + + +Den lyckliga familjen. + + + Den äldsta sonen en morsgris blef, + Den andra lat uppå gatorna dref, + För trolös fästmö den tredje dog, + Den fjerde henne till hustru tog, + Den femte kastad på gillstu'n blef, + Den sjette och yngste verser skref -- + Och fadren skrek: o, dog jag så visst! + Det värsta, det värsta det kom till sist. + + + + +Skolfuxen. + + + Jag var i fordna dagar kung, + En kung så säll, då jag var ung. + Mitt rike var den hela verld, + Jag tog den in med tankens svärd, + Och sanning, frihet, ljus och rätt + Jag strödde kring så lätt, så lätt. + Nu -- vill min bild du se? + Nu sitter jag vresig och gnatig och bister, + En lärd och förtorkad och fattig magister -- + Och "buffeln" jag kallas på spe. + + Jag hade förr ett ideal, + En ros så skön i bortgömd dal. + På glädjens ban, på sorgens stig + Hon följde lika vänlig mig. + Fast ljuf en drömbild blott hon var, + Hon dröjde länge, länge qvar; + Tills fodret blef för skralt. + Nu bäddar en gråhårig "Maja" mitt läger + Och sopar och dammar och skurar och säger + Att matfrun vill hafva betalt. + + I glada vänners fria lag + Jag glömde mången tråkig dag, + Och drufvan göt sitt varma blod, + I eld och rosor kinden stod, + Och hoppet log och sången klang, + I fröjdraketer tanken sprang, + Ej hängdes nånsin läpp. -- + Nu pluggas Brunérs grammatik hela dagen, + Så gamla magistern får ondt uti magen + Och tyst tar i skåpet sin knäpp. + + En fröjd ändå på gamla dar + För tråk och bråk mig ersatt har: + En näsvis pojke nyss i kolt + Framför mig står som yngling stolt, + Och trycker gamla lärarns hand, + Sin framtidsdröm med blick i brand + Han täljer, tyst jag hör. + Då värmas de gamla, försoffade sinnen, + Då vakna de eviga, älskade minnen -- + Jag ej med en suck honom stör. + + + + + + +II. + + + I toner, i toner + Finns frid och finns tröst, + För blödande hjertan + I tviflande bröst. + + + + +Det outsägliga. + + + När något skönt oss möter och förtjusar, + Okufligt ett begär betar vår själ, + Att af den glädje, som osa då berusar, + Åt verlden som en broder gifva del. + Från suck till blick, från blick till sång -- dock orden, + Hur rika, böjliga de vara må, + Hur de ta skatt från himmelen och jorden, + De ingen känsla tecknat fullt ändå. + Ett outsägligt finns i fröjd som smärta, + En perla, sluten för hvar kunskapstörst, + Gömd innerst för oss sjelfva i vårt hjerta -- + En fond, som bortom grafven öppnas först. + _Det_ är det eviga i menskosinnet, + Hvarur frisk dagg hvar morgon gjuter sig + På hoppet, som vill vissna, och på minnet, + Som annars blektes här på skuggors stig. + Det kan ej höras. Beethowen ej skrifvit + Så djup musik, som klingar i oss då, + När sjelf vår själ ett strängaspel har blifvit, + Och högste Mästarn spelar deruppå. + Det kan ej målas. Så ej färg sig bryter + På konstnärns duk mot ljuset ren och skär, + Som detta skimmer, hvari verlden flyter + För våra ögon, då det drömmer der. + Det bor i hjeltens blick, då han i striden + Sin glafven för. Ej ser han blod och mord, + Men bakom purpurskyar ser han friden + Och döden ej, men frälsad fosterjord. + Och det är det, som himmelskt skimrar i + Den frommes öga, när ur stoftet fri + Sitt lif han öfverskådar sista gången + Och lyssnar ren och ler mot englasången. + Och det är det, som bor i ungmöns dröm, + Då af sin kärlekslycka ljuft medveten + Hon talar med en blick som lifvet öm, + Som grafven stum och rik som evigheten. + + + + +Dvergens hämd. + + + Det ståndar en dverg i bergets natt. + Han hamrar och smider på guldets skatt, + Det glöder, det hvitnar på gnistrande häll. + Han hånler och sjunger med röst så gäll: + + Från sol och värme och blommor och träd + Oss menskorna drifvit i bergen ned. + Vi hata den stolta, den roflystna ätt, + Vi hafva ett tärande gift dem beredt. + + Vi smida i tjellen det flammande guld, + Som menskan förderfvar och störtar i skuld. + Vi hafva i vilda, stupande schakt + Försåtligt skymtande ned det lagt. + + Vi ge det en glans så underbar, + Som menniskans hjerta alls mäktigt drar. + Hon störtar efter dess granna glöd + Från sol och himmel, till natt och död. + + Det fäller svärdet ur hjeltens hand, + Det bryter ed och förråder land, + Förgiftar kärlekens rosenband + Och skapar stöld vid Guds altarrand. + + Det dödar oskuld i tärnans barm + Och gör sen själen på tro så arm. + Det bräcker ynglingens glada mod + Och sprider is i hans varma blod. + + O, glimma metall! i gnistrande prakt! + Du hatets hammare! dåna med makt! + Förderfvad menniskors ätt förgår, + Och jorden åter engång blir vår! + + + + +Lokomotivförarn. + + + Ej ro, ej rast. + Med blixtens hast + 1 kolmörk natt + Vi flyga fram. + Se, trädets stam! + Hör bergets skratt + Vid färdens skalf + I klyftans hvalf. + Der lyser matt + Signalens eld + I fjerran däld. + + Framåt, framåt + På mäktig stråt + Du jättehast, + Som frustar dof, + Vid vagnen fast. + + Den kraft, som i + Naturen sof, + Vi gjorde fri; + Då eld och haf + I brudsäng smög + Intill hvarann, + Och kyssen brann! + Och ångan flög + Med bådas makt + I silfverprakt + Ur kampen opp. + I jernfast kropp + Till evig slaf + Vi bundit den. + Du rasa må, + Du gudason, + Att fri igen + Vårt verk med dån + I stycken slå. + Ju mer du slår + På fängslen, se! + Dess raskare + Det framåt går. + Då svigtar bro + Af fur från mo -- + Ett bergfast värn -- + Likt lösan sand. + Då gnisslar tand + Af härdadt jern. + + Du vrider vals + I sömnlös natt + Med dystert knot, + Med mägtigt hot; + Men på din hals + Har tanken satt + Bevingad fot. + Mer snabb än du, + Mer stark ännu + Är den ändock, + Och dag och natt + Arbetar ock. + Och jord och haf + Och lif och graf + Ge den sin skatt + Sen tusen år -- + Och den är vår! + + På segerstråt, + I facklor tänd, + Oss följ, framåt + Med stormens dån, + Du gudason, + Vid hjulet spänd! + Triumfhvalf stå + De sprängda berg, + Och gnistor slå + I brokig färg + Som blommor på + Den väg vi gå! + Då blir hvar vagn + En segervagn, + Som bärer fram + Vår stolta stam -- + Och menskors slägt + I kungaprakt, + I tiggardrägt + Ser stolt sin makt. + + Hvad flammar der + I dunkel dal? + En grön signal, + En varningseld! + Det fara är. + Du slaf, tag rast, + Du fart, blif fälld! + Var aktsam blick! -- + Ett sidokast, + En enda klick -- + Vårt stolta tåg + I stycken låg. + För tusende + Nu väl och ve + Stå i min hand. + Allt är så tyst, + Ej knäpp, ej knyst + I graflik natt. + Och facklans brand + Så hotfull står, + Och bäfvande + Med fart så matt + Wagongen går. + + Den dystra eld + I dunkel däld, + Som qvar oss höll, + Nu äro vi + Igen förbi. -- + En daggtår föll. + Det ljusnar ren. + Ett rosensken + På skogens topp + Den mörka står. + Bakom oss går + Visst solen opp. + + Flyg åter nu, + Min eldhäst du, + Med dagens lopp + Mot fält och bygd + I verksam dygd! + Hvad stim och brus + Ur grönklädd dal + I morgonbrand! + Godmorgon ljus + Och folk och land! + Der är station. + Ljud högt signal + I klarnad zon! + + + + +Geniens hämd. + + + "Ställ i dag till mig din gång!" + En artist jag bjuder på. + Han skall under vin och sång + Mig en tafla måla få. + Allt i ordning ställes nu. + Konstnärn midt i laget står, + Och på timmar sex å sju + Verket helt ur penseln går. + + Hopens bifall sorlar gladt: + Skål, du målar som en karl! + Penseln kastas, med ett skratt + Han det fyllda glaset tar. + Muntert flyr nu qvällens fest, + Tills med fröjd för flera dar + Tumlar bort den siste gäst -- + Ensam blifver konstnärn qvar. + + Och med lampan i sin hand + Vid sitt nya verk han står; + Dystert mörknar ögats brand, + Handen öfver pannan går. + Kallt på honom taflan ser, + Den ej lif för honom har; + Ej han kan förtjusas mer -- + Icke som i fordna dar. + + Och han säger vemodsfull: + O, hvart flög du fantasi? + Ej vi ringar hytt af gull, + Skulle dock jag sviken bli? + Ej så falsk jag trodde dig, + När i fordna dagars lopp + Du allena satt vid mig, + Full af kärlek, tröst och hopp. + + Hastigt af en sol i glans + Som försvunnen taflan är. + Och i silfverskrud och krans + Står en himmelsk genie der, + Och hon talar: bröt väl jag? + Rösten klingar som musik, + Öfver rosigt sköna drag + Dallrar tåren klar och rik. + + Jag har kysst din barnamund, + Jag dig vaggat mången gång, + När din mor i nattens stund + Slumrade ifrån sin sång. + Jag var med i hvar din lek, + Märkte när du var allen, + Satt med dig, när dagen vek, + Drömmande vid brasans sken. + + Visade dig himlens ljus, + Jordens skuggor, marken grön, + Fradgans snö på vågens brus, + Klippans form så vild och skön, + Ut med dig på fältet gick, + Och med varma kyssars brand + Gjöt jag kraft uti din blick, + Gjöt jag styrka i din hand. + + Minns du hur du svor att mig + Öfver allting hålla kär, + Minns du hur jag svor att dig + Evigt, evigt blifva när. + Ve dig, stolte menskoson, + Trodde du jag var din slaf, + Då till låga fröjders lån + Du en himlens ande gaf! + + Icke till din ära, nej, + Steg jag ner ur gudars sal, + Till en sjelfvisk njutning ej + Tom, bedräglig, falsk och fal, + Till det skönas ära blott; + O för vanskligt det består. + Lef det lif af jord du fått! + Jag till himlen återgår! + + + + +Marssnön. + + + Den svala snön derute faller + Och täcker marken mer och mer, + De lägga sig de hvita stjernor + I hvarf på hvarf längs jorden ner. + + Håll slutet än o, vår! ditt öga, + Sof godt i blid och vänlig snö -- + Dess mägtigare skall du blomma, + Dess rikare skall sen du dö. + + + + +Vågen. + + + Fall unnan klara bölja! + Hvi skall du rastlöst skölja + Väl längre klippan så? + Hur än din tår den höljer, + Hur den din suck förföljer, + Förblir den hård ändå. + + "Jag kommit och jag ilat, + Jag stormat och jag hvilat; + Blef klippan större? nej! + Ren föll en gång från randen + En skärfva ner i sanden. + Jag faller unnan ej." + + + + +Den fromme. + + + Vid Kristi kors i stilla bön + Är ljuft att verlden glömma, + Vid Kristi kors i tro så skön + Är ljuft om himlen drömma. + + Vid Kristi kors en evig fred + Jag slöt med lifvets skiften. -- + När jag är död, pryd, broder, med + Dess segertecken griften. + + + + +I en Spaniors album. + + + Der i Spanien, der i Spanien, + Långt uti det sköna söder, + Rosor och jasminer dofta, + Myrten grönskar, drufvan glöder. + + Här i Suomi, här i Suomi, + Uppe i den kalla norden, + Kort är sommarn, sjelfva blomman + Hvit som vintern öfver jorden. + + Der i Spanien, der i Spanien + Mörkögd tärna gladt sig svingar, + Blicken blixtrar, rosenmunnen + Ler och kastanjettan klingar. + + Här i Suomi, här i Suomi + Drömmande hon inne sitter, + Lyssnar hur en ensam fågel + Höjer i en gran sitt qvitter. + + Der i Spanien, der i Spanien + Stolta äro männers sinnen + Och från stora fäders tider + Ha de ärorika minnen. + + Här i Suomi, här i Suomi + Ringa äro våra minnen, + Blott den framtid, som vi drömma, + Skapar stolta våra sinnen. + + Och just derför detta landet + Högst är älskadt uppå jorden. + Hvart vi komma, vändes blicken, + Emot stjernan bort åt norden. + + Säg i Spanien, nämn vårt Suomi, + Kulna landet upp vid polen, + Men der hvarje hjerta flammar + Varmt derför som södersolen. + + + + +Den 10:de November 1861. + +(Till Professor F.L. Schauman och dess maka). + + + Er silfverbröllopsqväll! I frid och lycka + Fem lustrer utaf kärlek flytt för er. + Den bästa sång på dem ej kunde trycka + Ett högre sken än verkligheten ger. + + Er silfverbröllopsqväll! I rik förhoppning, + Du ädla par, kring dig hvad blommor stå. + Såg du för tjugo år den äldstes knoppning? -- + Der ler en engel än med ögon blå. + + Et silfverbröllopsqväll! Och än så unga + Till själ och hjerta stån J bland dem qvar. + Lätt är det silfver årens hand den tunga + På mannens hjessa stilla snögat har. + + Er silfverbröllopsqväll! den skymmer sakta, + Och klara stjernor gå på himlen opp, + Och ljusets englar engång få betrakta + På jorden skönt uppfyldt ett ungdomshopp. + + Er silfverbröllopsqväll! Ej prydda borden, + Ej facklors festglans, hjertat firar den. + Du make, länge lef för fosterjorden, + För hemmet båda -- och för himmelen. + + + + +Ett brunnsafsked. + + + Sista glaset, sörjd af mången + Hon, vår älskling, drack, + Och åt skänkfrun sista gången + Sade ljuft sitt tack. + Klädd i hvitt -- i hemlandsfärgen -- + Som en ros i snö, + Hon åt lunderna och bergen + Nickar sitt adjö. + + Alla hennes vandring följa + Der hon bort nu går. + Uti fällda kalkar dölja + Blommorna sin tår. + Men med rosor nu på kinden + Hon så glädtigt ler, + Och den milda sommarvinden + Avskedskyssen ger. + + Oskuld och behag bestråla + Stigen, hvart hon går. + Lätt i rosor kinden måla + Hennes sexton år. + Skönhet sig för hennes fägring + Ödmjukt böjer ner, + Tviflarn ser en himmelsk hägring, + Bitterheten ler. + + Oberörd af verldens hvimmel, + Blott med blicken för + Dygd och skönhet och den himmel, + Dit hon redan hör, + Så hon kom, med samma sinne + Bort hon sig beger. + Sjung, min sång, ett himmelskt minne! + Nu hon synns ej mer. + + + + +Vid min älsklings sida. + + + Vid min älsklings sida vill jag + Drömma att jag sitter här, + Rår ej för dock att mitt hjerta + Tysta qval i djupet bär. + + Drömma vill jag, att hon frågar + Om mitt dystra löje då. + Himmelskt huld och ljuf hon lyssnar. + Med en kyss jag svarar så: + + Derför att i vida verlden + Du allen är sann och öm -- + Och dock är du blott en skugga, + Såsom denna dikt en dröm. + + + + +Serenad till Helmi. + + + Fjäriln på rosen drömmer, + Stjernorna milda le, + Flickan i kudden gömmer + Lockarne. + O! den som finge + Lätt som en stråle gå, + Nog hvart jag ginge + Visste jag då. + + Till dig, hur lätt du drömde, + Omärkt jag smög min gång, + Bland dina blommor gömde + In en sång. + Skulle betrakta + Stilla min vana vän, + Kysste dig sakta, + Flydde igen. + + Stjernan i natten brinner, + Månen ur guldmoln lysa, + Sången allen dig hinner, + Sångarns kyss. + Vagga på vågor, + Tonernas vågor du! + Himlar och lågor + Omge dig nu! + + + + +Ur gamla gömmor. + + + Was will die einsame Thräne? + + Heine. + + I. + + När hjertats vår har vissnat bort, + Vår ungdomskärlek rik och varm, + Hur tomt blir lifvet innan kort, + Och verlden tycks så mörk och arm. + + Vår enda fröjd är minnas få, + Hur ljuft vi älskade engång, + Och läsa om från tider då + Ett gammalt bref, en bortglömd sång. + + Och sjelfva saknan sakna vi. + Vårt qval vi ville gråta bort; + Men allt far ögat kallt förbi -- + Det skymmer blott, förblifver torrt. + + II. + + Allt på jorden, när det dör, + Får att hvila i en graf. + Hjertat blott, det döda hjertat, + Vet ej hviloläger af. + + Och ditt hjerta det är dödt, + Der är vinter, der är natt, + Fast det går igen och spökar + Stundom under fröjd och skratt. + + Tror du att man det ej ser, + Hur du än det dölja vill? -- + Ofta smärtsamt midt i skrattet + Har jag hört det spritta till! + + III. + + Må de lycklige sjunga om ungdom och fröjd + Och om frihet och fädernesland. + Må de sjunga om sanningens strålande höjd, + Och om kärlekens heliga brand. + Må de sjunga hur stunden flyr bort som en dröm, + Huru drufvan är varm, huru tärnan är öm, + Hur i lifvet ler Gud såsom sol öfver sjö -- + Jag vill krossa min lyra och lyssna och dö! + + IV. + + När barn få en sticka i fingret, + De skrika tills trötta de bli, + Får en yngling en flicka i hjertat, + Straxt skriker han -- poesi. + + Och skrattar hon, jord och himmel + Han svärtar med gallbittert bläck -- + Der stå nu jord och himmel + Så mörka som i en säck. + + För ett fnurr af en liten nähba, + Är hela verlden på tok. -- + Väl, om det ej blir värre + Deraf än en dålig bok! + + + + +Elegi öfver en käpp. + + + O, du min käpp -- hvem kan sitt öde ana? -- + Du som jag troget öfverallt kringbar, + Du som på lifvets småstenslagda bana + Min trogna vän och hjelparinna var! + I går jag ännu lätt och muntert slängde + Ditt späda spö, så böjligt, dock så fast -- + Ack, när i dag jag åter så dig svängde, + För sista gången var det, kryckan brast. + + Minns du ännu, när jag dig köpte, stunden? + Jag tror det var hos Göhle-Aspelin. + Förutan prut blef vid mitt öde bunden + Din elfenhand, så strålande och fin -- + O, hur vi flogo sen i esplanaden, + Så ljuft och troget hållna af hvarann, + Så skön som du fanns ingen käpp i staden, + Som jag så säll ej en förlofvad man. + + Du fordrade ej kläder och presenter + Och i mitt ungkarlsrum allen en knut. + Du drog ej med dig svågrar eller tanter, + Var alltid redo, när jag ville ut. + Du alltid var med mig af samma mening + Och sjelfva stenen älskvärdt kysste du, + Och ingen nyck vår trefliga förening + Som mången, mången annan, bröt i tu. + + Om i en sak man om min mening sporde, + Jag upp till näsan höjde dig och teg, + Lät andra gräla, tills man allt afgjorde, + Och högt i aktning för min vishet steg. + Fick jag en ledsam Bacchibror på halsen, + Jag svängde dig, tills han ur vägen gick; + Kom der en mö, hur sirlig gick ej valsen, + Hvari du flög, när hon min helsning fick. + + Hur afundsamt du sågs af mina vänner, + Hur sneglade hvar fiende på dig, + Och än min grannes arga pudel känner + Den tapperhet, hvarmed du värnat mig. + Men ödet unnar menskan ingen lycka, + Det slog ock dig, som det allt annat slår -- + En stump är nu ditt spö, en bit din krycka, + Förenas ej af sångens saknadstår. + + Jag kunde till en svarfvare dig föra, + Men såsom förr du blefve ej ändå, + Jag kunde åt hos någon guldsmed höra + Och låta silfver kring din remna slå. + Dock nej, dock nej, det blefve ej detsamma, + Jag dina brustna bitar gömma vill, + Likt sköna minnen af en flyktad flamma, + Den enda fröjd som sorgen mer hör till. + + + + +Min vän. + + + En vän, hur ock min lott må bli, + Jag har så redebogen, + Han har förstånd, han har geni, + Han är så fast, så trogen. + Och hvart jag går och hvar jag är, + Han ger mig råd, är jemt mig när. + + Så hände det sig häromsist + Jag gick i giftasifver. + Han skrek: hvad nu? vet du så visst + Att flickan nej ej gifver? -- + Och medan jag i tvifvel gick, + En annan ja och flickan fick. + + Jag då beslöt en elegi + Till tröst i sorgen skrifva. + Han fick den första raden se: + Hvad f-n skall detta blifva? + Du gör dig löjlig käre vän! -- + Jag strök min vers och glömde den. + + Jag tänkte att mitt kapital + I en fabrik förränta. + Håll, ropte han, din vinst blir skral + Och snar konkurs att vänta! + Jag läste åter till mitt skrin + Och bjöd min vän på ett glas vin. + + Att ta en tjenst jag sist beslöt, + Straxt var han här och rådde. + Han visste hur förtjenst mig tröt, + Gräl, bråk och tråk mig spådde + Så långt och väl att ett tu tri + Ansökningstiden gick förbi. + + Ja, sade jag, för evigt blif + Min vän! blott för den tanken + Han ställde genast till ett kif + Och bad mig dra för fanken. -- + Ack längesen jag gjort det, men + Jag är, jag sjelf just, denna vän! + + + + +Kajsaniemi-visan. + + + Solen börjar skina, dimman löser sig, + Snön den hvita, fina glänser på hvar stig. + Talgoxen qvittrar på en löflös gren, + Vinglaset glittrar uti solens sken. + Uppå alla kanter flickor, mammor, tanter, + Kjolar långa, små, hvita, röda, blå + Kring oss stå. + Hör hur de prata, se hur de le + Flammor och fästmör alla in spe. + Kling, klang, gutår! stämmen upp! nu är det vår. + + Se hur alla lundar skaka frosten af. + Blomstertiden stundar, isen bryts på haf. + Lärkan mot höjden lyfter vingars par, + Sjunger om fröjden högt i rymden klar. + Snart går mön bland sippor, plockar blomsterknippor; + Bäst hon plockar så, ler ur kalken blå + Amor då. + Nå sköna tärna, lycka då till! + Gerna din skål nu dricka jag vill. + Kling, klang, gutårt stämmen upp! nu är det vår. + + Snön i silfverknoppar taket prydnad ger, + Blixtrar bort och droppar längs verandan ner. + Sångerna klinga, timmarna de gå, + Kyprarne springa, korkarna de slå. + Mamsell Myhrman blickar fram ur dörrn och nickar; + Nu är god trafik, nu är god publik, + Glad och rik. + Solen är mild och hjertat är sällt, + Hoppet är friskt och sorgen på svält. + Kling, klang, gutår! stämmen upp! nu är det vår. + + + + +Allt i lifvet är ej sol. + + + Allt i lifvet är ej sol, + Allt i lifvet är ej natt, + Som en morgonljusning klarnar + Allt omkring oss småningom. + + Allt i lifvet är ej vår, + + Lef i kärlek -- allt försmälter + I en solomstrålad tår. + + Sök ej i det högsta allt, + I det lägsta bor ock Gud -- + Under jorden ligger grafven, + Är dock salighetens dörr. + + + + +Almqvist. + +Monolog. (Fragment,) + + + Att våga eller icke är det första, + Att lyckas eller icke är det andra, + Och deremellan ligger handlingen. + I handling ligger lifvets makt, all lycka, + All ära och all rikedom. Blott den + Bevisar att vi finnas. Hvad är tänka? + Ett embryo till lif -- hvad samvetsqval? + En sjuklig handlings mord emot sig sjelf. + Jag mycket tänkt, jag till exempel tänkt + Att intet högre finnes än förnuftet. + Den tanken jag som mången öfvergifvit + Och flytt till tron, sagt der det högsta finns -- + Och medan jag i tysta böner ligger + + Vid Kristi kors, så somnar jag och drömmer + Om sköna qvinnor, guld och glada lag. + Ha! sällsamt huru fantasin dock flyger, + Den gycklaren, och visar oss att allt + Ett narrverk är. Och sjelfva handlingen, + Hvad är den? en tillämpad fantasi. + En ny gestalt uti det fastlagsspel, + Det brokiga, som heter lifvet eller, + Med litet längre titel, mensklighetens + Utveckling till lycksalighet. Jag suttit + Och målat mången tafla derifrån. + Det var min rol tills nu. Nu kommer der + En skurk och stör mig. Hvad är mer naturligt + Än att jag stöter honom i kulissen? + Det är en ursäkt dock som är för vanlig, + För platt. Ack, verklighetens verld är full + Af bara platthet; skall man handla der, + Så bli motiverna de gamla kända, + Slutledningarna likaså. -- + På sned är verldens anlete och växer + På nytt på samma gamla sätt på sned. + Hvad som var godt för några tusen år, + Hvad som var ondt, anses så nästan än. + Väl pågår allt från tidens början dock + En sammansvärjning mot det evigt lika + Och enahanda; jemnt uppträda män, + + För det de sökt att svänga om ethiken + I stort, allt från sin urgrund. Jemte dem + Finns andra dock som lyckats, stora kungar, + Som mördat uti gross, bankirer fina + Som stulit uti stort, och filosofer, + Som ljugit i systemer. Hyggligt folk, + I sanning, fast misskände af partier. + + Att sjelf jag ämnar nu ett brott begå, + Ett afbrott uti alltets jemna gång, + Och derför darrar jag. Allt kallas ondt, + Som gör en ondt; men är min darrning öfver + Och lyckas handlingen, så blir det onda + Ett godt, och får jag samvetsqval deröfver, + Så blir det åter ondt. Så vexlar hemskt + I verlden lifvets ljuft violblå färg -- + Och dock är nattvioln så ljuf en blomma. + Jag mycket älskat denna lilla blomma + Och ämnar skrifva en roman om den, + Der hela handlingen sig vände blott + Omkring en blomma och der blomman vore + Hjeltinnan uti stycket, menniskorna + Bisaker blott. En underbar intrig + Och vackra ord -- och under allt en tanke, + Lösaktig, djurisk som en Messalinas. + Det vore ett problem; nå väl, låt se, + Blott denna sak är öfver, skall jag börja + Ta hand derom -- men nu är giftet färdigt. + + + + +För dig jag sjunger. + + + För dig jag sjunger, om jag eger qvar + En ton, som mild och klangfull än sig rör. + För dig, som mer än all min kärlek har, + För dig, som salighet och frid tillhör. + + Jag söker i min andes mörka vrår, + Om ingen perla finns bevarad än, + Som vore värd att få ditt blonda hår + Besmycka -- -- -- -- -- + + + + +Vill du komma med mig? + + + Vill du komma med mig i den grönskande skog, + O, der ingen, der ingen oss ser? + Hörde du, hörde du, huru fogeln han slog + Långt i skogen; han också dig ber. + + Vill du sitta med mig i den skuggande lund, + Vill du ljuft åt min arm dig förtro? + Kom, o kom, i den tysta, den skymmande stund, + När all jorden hon hvilar i ro. + + När all jorden i stjerneglans hvilar i ro, + Låt oss sitta och språka förtroligt; + När all jorden i stjerneglans hvilar i ro, + Och blott hjertat det klappar oroligt. + + + + +Jag har dig kär. + + + Jag har dig kär, öfver allting kär, + Du mer än himmel och jord mig är; + Hvar min bana går + Du framför mig står, + Om du är mig när, + Om du fjerran är, + O! du är mig kär, öfver allting kär. + + Du är mig kär, öfver allting kär, + Om himmelsk glans du kring pannan bär, + Om du helig satt + Öfver sky och natt + Ibland englars här, + Hann min sång dig der; + O! du är mig kär, öfver allting kär. + + Du är mig kar, öfver allting kär; + Ja, om lagd du vore i jorden här, + O, jag smög dit ned + Ifrån gröna träd, + Ifrån sol och vår, + Ifrån fröjd och tår, + För att dö hos dig, för att bli hos dig. + + Du är mig kär, öfver allting kär, + Min högsta fröjd som mitt qval du är. + Dina ögon blå, + O, hur le de så? + I dess himlar der + All min himmel är; + O! du är mig kär, öfver allting kär. + + Det ej glömska finns, ingen död nu mer, + Sen du allt mig blef, sen jag dig blott ser. + Blott en kort sekund + Vid din rosenmund, + Blott en blick af dig + Gör odödlig mig; + Kom och lef med mig, låt mig dö med dig! + + + + +Don Juans afsked från lifvet. + + +_Naturskön nejd i Grekland. Klassiska ruiner framskymta uti +lager- och myrterlundar. Det är antingen morgon eller afton, +ty ett matt rosenskimmer flämtar öfver föremålen. Don Juan +sitter på en kullfallen kolonn och drar upp sitt ur_. + + Jag står vid målet, rättare: jag -- sitter + Vid detta mål, som snart mig mållös gör. + Likt lampans sista flämtning hjertat spritter, + En sällsam susning ofta ren jag hör. + På den jag längre ej fundera gitter; -- + Hvad än det är, jag vet att snart jag dör. + Lätt dödens ishand kittlar mig i hälen -- + Han får gå långt förrän han hittar själen. + + Emellertid så lär jag kunna hinna + Att afsked ta från lifvet, som sig bör. + I alla öden måste man sig finna, + Och till de bättre dödsinviten hör. + Hvarföre då sålänge sig besinna + På den? det sällskap, dit man in oss för, + Skall vara glupskt; men _vi_ det ej må klandra, + Som göra allt att äta ut hvarandra. + + "Sålänge man har lif, så skall man lefva." + Den först det lärde, var en välvis man. + Tids nog vi få i tomma intet sväfva, + På vingar en, på qvastar någon ann'. + Att lefva älska är, så mente Eva, + Och Adam straxt derpå detsamma fann -- + Och icke lär i ordningen don Juan + Af lika tycke vara numro tuan. + + Den satsen klingar mig så skön i hågen + Just nu, när lifvet skymmer mer och mer. + I guld den nickar ner från himlabågen -- + Der sig ett svanepar till flykt beger. + Den dyker upp ur blommorna, ur vågen, + Men ej som förr den om min hyllning ber. + De dagar äro -- hur ock soln må glöda -- + Som Julia och Haidie för evigt döda. + + Farväl då sol! Jag ser naturen stråla + Kring mig i minnets sista återglans. + På himlen qvällen purpurmoln ses måla, + Kring brustna stöder mörknar skogens krans, + En skog af myrtenträd! -- En gam hörs skråla + På högsta toppen, tar en lustig dans + I klara rymden, nu sig åter sänker -- + Fin lukt han har, han visst på Juan tänker. + + Ty här jag vankar utan lust och vänner, + Snart utan lif, och ingen vet mitt namn. + Den skönaste, den stoltaste bland männer + Var fordom denna gråa, vissna hamn. + Fort säger man väl nog att tiden ränner, + Men bäst jag sjönk i älskarinnans famn + Med eld och rosor, fröjderna och våren, + Så steg jag upp med vintersnö i håren. + + O, ungdomstid, o vingade minuter + Jag er dock tömt på millioner sätt. + Hvar fröjd, som fanns, jag till mitt hjerta sluter, + Stor sak i himlen eller helvetet. + Ej qvinna log, hvars skatter jag ej njuter: + Hos blyg, hos kylig, eldig, qvick, kokett! + I alla himlar har jag rusig tumlat + Och älskat, syndat, gråtit, hånlett, rumlat! + + + I heta kyssars purpureld förbleknat + Den kind, som nu är gul -- som merg. + Kring hvita fingrar lindad locken veknat, + Tills småningom den antog deras färg, + Och stillare blef hjertat -- -- -- -- + -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- + Men hjernan klarnade alltmer och sporde + Hvad vi egentligen på jorden gjorde. + + När hjertat slutade att kurtisera + -- En sak, som läkarn sa' nödvändig var -- + Begynte hufvudet filosofera + Och hängde öfver böcker ett par dar, + Gick son bland menskor ut att detaljera + Sin vunna kunskap. Frukt allt studium har, + Så äfven mitt. Den rymmes i de orden: + Vi stå på våra fötter emot jorden. + + En ondskans slöja menskligheten tarfvar + Och bortfilosoferar sina fel. + Hvar tid, som går, en lapp till trasan skarfvar + Och menar nu först är den kjorteln hel. + Men nya tider hvina; trasan slarfvar, + I stycken sliten under stormens spel -- + Och nya slägten klippa, kanta, lappa + På mensklighetens långa doktorskappa. + + Må hvem som vill med ljuset blindbock leka, + Jag -- löjligheten fruktar mer än pest. + Af kärlek blifva våra kinder bleka, + Af vishet mörkna våra ögon mest. + Hvarom skall man då mer i lifvet teka? -- + Be Gud, bli from och bikta för en prest? + Det sägs i Kristo mången fröjd man hafver + Och mår så bra som -- likmask i kadaver. + + Men för att tro man dertill dock behöfver + Ett något, Gud vet hvad, men icke jag! + Den tron är ljuf, dess vaggsång in oss söfver + Och sprider glans kring ren förvissna drag. + Enfalden hoppar tankens afgrund öfver; + Den gåfvan bortblef på min födseldag, + Och jag för mycket lefvat att ej finna, + Att tron på syndens mörker är -- en hinna. + + Lef för det ädla! är en vacker lära + I Jesuiters och fantasters mund. + Det ger en lön af -- luft, som kallas ära, + Som retar blott aptiten mer hvar stund. + För menskligheten offrom oss! de svära -- + Om helst det vore för en trogen hund! + Men strida, dö -- det icke mig behagar + För trolöst pack med stora svalg och magar. + + En slik fantast jag kunde kanske blifva, + Såg något värdt jag blott att lefva för. + För maka, hem och barn sitt blod att gifva, + Kan vara stort för den ett land tillhör; + Men skulle jag mig i Sevilla skrifva, + Jag orättvis dock deri synas tör, + Ty maka har jag -- såsom ryktet tutar -- + Och ungar ock i alla verldens knutar. + + Parbleu! -- Det går så ledigt uppå franska + Med eder och kurtis. -- Parbleu! rätt nu + Jag blir förtviflad uppå äkta spanska + Och kastar mig i första krig. "_Ett, tu_..." + Men _tri_? nej först en sak jag måste granska, + Förrn jag i blod med döden dricker du. + Man blir ej hjelte, hur ock rimmen skena, + När rheumatismen plågar en i bena. + + Ett återstår mig: börja samla pengar + Och gräfva mig i rostig koppar ner. + Det bor en oro uti Mammons drängar, + Som kraft att lefva, handla, verka ger; + Och hur förtalet ger dem ampra slängar, + Det bakpå ryggen ändå alltid sker, + Ty framtill hörs blott, hvart de sig begifva: + "Vill herrn på denna sedel borgen skrifva?" + + Guld, guld är lösen, när man åldras hinner, + Det regulatorn är för allas prat. + Visst solen sjelf derför så skön man finner, + Att den har tycke utaf en -- dukat. + Men huru mycket än den gamle vinner, + Den unge vanligtvis dermed för stat; + Han vräker sig i dennes ekipager + Och slösar bort hans guld uppå kalaser. + + Om skatter jag till millioner samlar + Och hopar högt som Cheops pyramid, + Med skrumpna händer jag deröfver famlar + Och grafven gräfves djup och mörk bredvid, + Tills ner i den till verldens fröjd jag ramlar. + Om helst deröfver blef en blodig strid, + Men blott processer, kif och protokoller -- + Tills störste skurken hela arfvet håller. + + Men om jag skulle bli poet? Jag tänker + En lagerkrans anstod rätt väl mitt lik. + Låt vara att förakt hvar skald mig skänker, + Som lökens verkan har på sin publik, + Hvars silfvertår i små idyller blänker + Och har sin poesi, som rock på spik, + Den, borstad väl, han bär på högtidsdagen + Med intet dam på fina sammetskragen. + + Hur ur ett armt, förblödt, förbrustet hjerta + Då skulle strömma hån, förakt och qval. + Ner i en graf af natt och synd och smärta + Jag droge jord och stjernor, himlens sal. + Tro, oskuld, hopp med blixtar hvassa, hjerta + Jag sönderslet likt bubblors sköra skal. + Ej stort, ej skönt, ej ens ett ondt jag fattar, + Det tomma intet gapar och hånskrattar! + + + + +Jag midnattens barn. + + + Jag midnattens barn, jag arma barn, + Hvi har väl född jag blifvit? + På stormande våg åt det bristande flarn + Mer lycka har Herran gifvit. + Ve! lyckan jag haft och jag har den förstört; + Jag bedt till Gud och han har mig hört; + Dock -- jag honom förglömde + Och Han mig fördömde, + Men ner ej i jordens djup mig gömde! + O Gud, min Gud, gif mig nåd, + O Gud, min Gud, gif mig råd, + För Jesu Christi skull, + För Jesu Christi skull! + + Du skall ej mig lemna i djefvulens våld, + Fast nu han mig hårdt omslutit. + Du skall mig ej låta till honom bli såld -- + Ditt blod Du för mig äfven gjutit! + Du helige Gud, rättfärdige Gud! + Du är icke stor blott i åskans ljud + Och i daggen som glimmar + Och i strålen som strimmar + Mildt fram mellan molnen i morgonens timmar! + O Gud, min Gud, gif mig nåd, + O Gud, min Gud, gif mig råd, + För Jesu Christi skull, + För Jesu Christi skull! + + + + +DANIEL HJORT. + +Sorgespel i fem akter med fyra tablåer + + + +Första gången uppfördt å Nya Theatem i Helsingfors +den 26 November 1862. + + +Personerna: + +KARL, Hertig af Södermanland, Riksföreståndare. +ARVID STÅLARM, Krigsöfverste i Finland. +JOHAN FLEMING, son till Klaes Fleming och Ebba Stenbock. +OLOF KLAESSON, naturlig son till Klaes Fleming, adopterad. +ERICUS ERICI, Biskop i Åbo. +JOACHIM SCHEEL, Befälhafvare på Hertigens flotta. +DANIEL HJORT. +EBBA STENBOCK, enka efter Klaes Fleming. +SIGRID, Stålarms dotter. +KATRI. +ERIK BRAHE. +LAURENTIUS PAULINUS, | Beskickning från Sverige. +Biskop PETRUS af Wexiö, | +Officerare på Slottet i Åbo. +En Parlamentär. +Tvenne Borgare i Åbo. +En Soldat på Slottet, +Tvenne Soldater i Scheels läger. +En Fångvaktare. +Gäster. Soldater. Menighet från Åbo. + +(Händelsen tilldrager sig 1599 på Åbo Slott och i dess närhet.) + + + +FÖRSTA AKTEN. + + +Stora salen på Åbo slott. På hvardera sidan något framåt fonden tvenne +pelare. Emellan dem åt höger är Stålarmska vapenskölden uppställd, +omgifven af fanor och svärd, emellan pelarena åt venster den +Flemingska, ståtligare och rikare ornerad. Åt höger en balkong. På +muren i fonden ofvanom den äro följande latinska verser i röd skrift +inhuggna: + + Carolus huc veni, vici fudigve rebelles; + Hinc abeo prorsus vestigia nulla relinqvens, + Huc iterum veniam, caveat sibi conscius omnis! + Non illo parcet tempore dextra reis. + +En dörr på hvardera sidan närmare förgrunden. På venstra sidan +en bönstol med en Mariebild. + + +Första Scenen. + +ARVID STÅLARM. EBBA FLEMING. OLOF KLAESSON. DANIEL HJORT. Senare +JOHAN FLEMING. + +DANIEL HJORT (inträdande). + + Nu står derute hertigens beskickning. + +EBBA FLEMING (sorgklädd). + + Om än min make, du, Klaes Fleming lefvat, + De aldrig vågat hit i sådan tjenst! + Du svarta sorgdrägt, dig omkring min själ + Hvar ädling, som i Finland trogen blifvit + Sin konung, efter Fleming evigt bäre! + Men är vår makt densamma ej som då! + Vår kung densamma är, vår sak densamma -- + Och hertigen dödsfienden, som då. + Tar du emot dem, Stålarm! + +STÅLARM. + Låt oss höra; + Jag fruktar lika litet ord som svärd. + +JOHAN FLEMING (inkommer från vestra sidodörren med ett bref i handen). + +EBBA FLEMING. + + God morgon, son! + +JOHAN FLEMING. + + God morgon vänner alla! + Jag kommer, för att afsked ta! Jag redan + Har öfver sorgeåret vistats här; + Mig Sigismund till Warschau återkallar. + (Räcker brefvet åt Stålarm), + Se här -- och bjuder åt er dotter, Stålarm, + En plats hos drottningen. + +STÅLARM (ögnande i brefvet). + + Och ännu mer: + På nytt landstiga ämnar han i Sverige + Ännu i höst sin thron att återtaga. + Godt, godt, då kunna här vi vara lugna. -- + Du ämnar resa? + +JOHAN FLEMING. + + Ja -- och eder dotter? + +STÅLARM. + + Derom vi tala må ett ord ännu. + Du, Daniel Hjort, tag mellertid emot + Beskickningen. De här må svalka sig. + +OLOF KLAESSON. + + Hvad hin har farit i min käre broder? + Han knappt mig ser, är tvär, som vore han + Den adopterade och jag, minsann, + Den äkta pojken så till själ som moder. + +(Alla gå utom Daniel Hjort). + + +Andra Scenen. + +DANIEL HJORT. BESKICKNINGEN frän Sverige, bestående af ERIK BRAHE, +LAURENTIUS PAULINUS, och Biskop PETRUS af Wexiö. + +DANIEL HJORT. + + I värde herrar! vänten här en stund; + Snart Stålarm redo är att höra er. + +ERIK BRAHE (till Laurentius Paulinus). + + Säg känner ni den unge mannen der? + Det bor en stolthet i hans blick och hållning, + Som vore värd en Fleming. + +LAURENTIUS PAULINUS. + + En student, + Som tjenade bland juniorerne + I Wittenberg, den tid jag der tog graden. + Uppfostrad är han uti Flemings hus, + Ett hittebarn för öfrigt, fast det tycks + Som finska adelsöfvermodet smittat. + (Till Daniel Hjort). + Är det ej Daniel Hjort? det tyckes mig, + Som förr vi sett hvarandra. + +DANIEL HJORT. + + Så det varit. + +LAUR. PAULINUS. + + Rätt mycket är förändradt, se'n vi tjente + Tillsammans under ljusets fana. + +DANIEL HJORT. + + Hoppas + Ni med ert tal mig vinna för er sak, + Ni tager miste. + +LAUR. PAULINUS. + + Hvilken sällsam tanke! + Dertill er ställning alltför ringa är. + Blott som en gammal vän jag talte här. + + +Tredje Scenen. + +DE FÖRRA. ARVID STÅLARM. JOHAN FLEMING. OLOF KLAESSON. + +DANIEL HJORT (för sig). + + Nu skall det börja. Jag ej mäktar höra, + Min egen tanke vill mig sjelf förföra. (Af.) + +STÅLARM. + + Varen helgade! Från hertigen J kommen. + Vi äro icke vana från det hållet + Att höra något godt; dess mer tack skyldig + Jag eder blir, om nu det fallet är. + +ERIK BRAHE. + + På Svea-rikes vägnar komma vi + Och helsa dig med frid och vänskap, Stålarm! + Den vilda strid, som broder emot broder + Och hat mot hat och död mot död har ställt, + Ej längre för en sjelfvisk konungs skull + Vårt folk, vår fosterjord förstöra skall. + Du minns hur Sigismund, så snart han kronan + På pannan tryckt och tagit hyllningseden + Det land, som var hans fäders jord, uppfyllde + Med polska knektars vilda öfvermod + Och jesuiters stämplingar och list, + Och sökte så vår kyrkas rena tro + Och svenska folkets frihet undergräfva. -- + Nu slagen af vårt svärd, till Polen flyktad, + På allmän riksdag hela Sveriges folk + Skiljt honom från vanhelgad kungamakt, + Och såsom föreståndare af riket + Gett styrelsen åt hertig Karl; lägg derför + Ditt vapen, Arvid Stålarm, ned, det du + Förrädiskt nu mot fosterlandet för, + Och skilj ej Finland mer, med fruktlöst motstånd, + Från glädjen af en dyrt beseglad fred. + +STÅLARM. + + Jag känner ingen annan fred än den, + Som sätter landets rätte konung åter + I frid uppå sin thron. Mig Sigismund + Har utnämnt till krigsöfverste i Finland, + Jag skall mitt vapen lägga ner, när han + Mig så befaller -- ej då hertigen + Befaller det, ty annorlunda skall + Det fridens altar byggas, der jag tager + Utaf mitt svärd, än som ett trappsteg för + Riksföreståndaren upp till Sveriges thron. + +LAUR. PAULINUS. + + Vet ni, hvad ni med dessa ord har sagt, + Vet ni, hvad med ett längre trots ni gör! + Som Fleming, eder företrädare, + Vill ni förakta folkets makt och vilja + Och ställer öfver det en sjelfvisk konung. + Hvar tror ni då väl, att en krona är? + Ett lån af Gud allen', som borgades + På folkets aktning; och när den är kränkt. + En skenbild blott af svunnen makt är kronan, + En hägring falsk, som intet fäste har + På himmel eller jord. Vänd åter, Stålarm, + Från orätt väg, än medan det är tid, + Och sök förlåtelse för allt hvad här + Du och Klaes Fleming brutit emot folket. + +STÅLARM. + + Om svenska folket har förglömt sin trohet, + Har Finland den ej glömt och skall ej glömma, + Så länge här en ädling finnes qvar, + Som heder har och svärd till dess försvar. + Det finska folket troget skall förbli + Sin kung, sin ed -- och folket det är vi! + +BISKOP PETRUS. + + Ej samka ökad skuld med sådant tal + Till Herrans vrede öfver detta arma + Och ödelagda land. En trolös konung, + En kättersk kung är Sigismund, som velat + Med påfvelärans mörker släcka ut + Det rena ljuset af vår kyrkas tro. + Ej brottsligt uppror är, som störtat honom, + Ej hertigen, ej folket. Sjelf han gjort det, + Då de beslut, hvarmed Upsala-möte + Slöt en evärdlig ringmur kring vår kyrka, + Han falskt besvurit först och sedan brutit. + Ett folk, ett land, en tro är Sverige nu, + Och innan han ödmjukat sig för oss, + Skall Sveriges rike sorgsen enka stå. + Som glömt den brudgum, henne ej var värdig, + Och i Guds helga ord den tröst uppsöka, + Som läker alla sår, hur djupt de blöda. + Tro, Stålarm, icke att ditt trots förmår + Förändra det som himmelen beslutit; + Lägg derför ödmjukt ned ditt vapen nu, + Att Herrans hand ej tung på dig må falla. + +STÅLARM. + + Ers vördighet, jag är för litet bisp, + För att för det der kalfskinns pergamentet, + Som i Upsala prester skrefvo hop, + Uppoffra öfvertygelse och ära. + Jag trodde på min Gud, förr'n det fanns till, + Och än jag hoppas, han mig skydda vill. + Den kung, han gifvit svärdet uti hand, + Jag strider för till lifvets sista rand. + +ERIK BRAHE. + + Ert sista ord? + +STÅLARM. + + Jag underhandlar ej. + +LAUR. PAULINUS. + + Det svaret skall ni ångra än med sorg. + Minns hur ni redan en gång blef besegrad + Af hertigen och tvangs att honom hylla, + Minns hur det löfte då ni honom gaf, + Ni bröt på nytt. Snart skall han komma åter. + (Pekande på verserna ofvanför balkongen). + Den versen der, han då i muren högg, + Han hugga skall i blod på härdens blad. + (Uppläsande den) + "Hit jag, Karl, har kommit och sett och betvingat ett uppror, + Härifrån åter jag går, lemnar ej spår af min hämd. + Men jag skall komma igen, enhvar förrädare bäfve! + Ingen förskoning då finns undan min straffande hand". + +STÅLARM. + + Vi den ej frukte. Orörd der den sitter + Och håller skarp vår blick och blankt vårt svärd. + Må detta bli det sista ord vi byta! + +BISKOP PETRUS, + + Så fortfar då att anse mera värd + En brottslig konung, än er fosterjord. + Med sorg vi resa åter, snart med svärd + Afgöras skall, hvad vi här bytt med ord. + +(Erik Brahe, Laur. Paulinus och Biskop Petrus af Wexiö gå). + + +Fjerde Scenen. + +ARVID STÅLARM. JOHAN FLEMING. OLOF KLAESSON. + +OLOF KLAESSON. + + God natt med er, J riddare af ordet, + God morgon strid och muntert lif igen, + God natt med kutter under jungfruburen, + God morgon trummors larm, kanoners brumbas, + God natt med middagslur och gäspning lång, + Snart börja vi vårt glada näringsfång! + +JOHAN FLEMING. + + Af rättvis harm mitt hjerta mot dem lågar. + +STÅLARM, + + Vill än' du från oss resa? + +JOHAN FLEMING. + + Resa nu? + Förråda vore det min konungs land, + Och fast mitt svärd i striden väger ringa, + Jag tror min kung skall veta det att svinga. + +STÅLARM. + + Det hoppas jag utaf Klaes Flemings son. + Nu till fru Ebba! I sitt bönerum + Hon väntar oss. + +(Stålarm går). + + +Femte Scenen. + +JOHAN FLEMING. OLOF KLAESSON. + +JOHAN FLEMING. + + Hör på ett ord, min bror! + Vi varit nu en tid ej riktigt goda. + Uppå hvarandra. + +OLOF KLAESSON, + + Jag det märkt förväl; + Men kan ej dertill hitta på ett skäl. + +JOHAN FLEMING. + + Mitt felet är. Jag vet ej, men en misstro + Till dig, till mig, till allt mig fatta vill. + Hvarföre skulle Sigrid väl och mig + Man för hvarann bestämma? Väcka så + Uti min själ en fåfäng eld till lif! + Kall, sluten, bort hon drager sig för mig. + Om någon ann' hon älskar, är det dig. + Tag henne då, gör slut på mina tvifvel + Och gif mig ro! Er lycka skall bli min. + +OLOF KLAESSON + + Är detta skälet till vår position? + Må hin all kärlek ta, som kastar så + Ett sjelfviskt grand i vänskaps klara blick + Och här oss begge hållit nu till narrar! + Jag Sigrids älskare! Ja, om hon vore + En fri och munter borgartös, då kunde + Jag väl ha vågat på en hemlig kyss. + Hon älska mig! Den allvarsamma, vackra + Och stolta flickan! Gå och säg åt henne + Det ordet blott, hon skrattade dig ut + Och gret på samma gång, att du ej bättre + Förstår dig på ett litet blygsamt hjerta, + Som troligen ej känner högre lott + Än att få falla dig om halsen blott. + +JOHAN FLEMING, + + Nej, nej. + +OLOF KLAESSON. + + Det der, det duger ej, min själ; + Hon måste än i denna dag bli din, + Ty annars drunknar uti älskarn hjelten, + Och sådant duger ej i tid som vår. + +JOHAN FLEMING. + + Men om hon icke älskar mig? + +OLOF KLAESSON. + + Åh prat! + En flicka bär sin tro ej fram på fat; + Den gömmer hon -- ja, bilden är fatal -- + Som en rekryt sitt hopp att bli genral. + +JOHAN FLEMING. + + Förlåt den misstro emot dig jag närt! + +OLOF KLAESSON. + + Gör ingenting. Jag ej stort bättre varit. + Ty som, näst hertigen, af allt på jorden + Jag hatar sorgen mest, så har jag sökt + Förnärmad vänskap vända bort i löje + Och skratta ut dig ur min glada själ. + Men som det orätt var, låt det bli glömdt! + Och nu -- ett ord ej om hvad föregått; + Här har du gamla vännens hand tillbaka. + +JOHAN FLEMING. + + Jag tager den med hjertats tysta ånger, + Jag trycker den vid minnet af den stund, + Då, nyss till Finland kommen, första gängen + Jag till min faders grafvård gick och der + Dig knähöjd såg med kind af tårar stänkt. + Hvem kunde derpå känna glade Olof, + Hvarom i Warschau jag så mycket hört. + Vi derför länge språkade tillsamman + Och kände ej hvarandra alls igen, + Till dess du hastigt mig om halsen for + Och ropade mitt namn. Och det blef afton, + Förrän vi skildes åt och himlens stjernor + Bevittnade vår vänskaps varma ed. + +OLOF KLAESSON. + + Och troget ock skall denna eden hållas. + Snart komma storm och strid, då pröfvas den; + Då vet du, hvar du har en trofast vän. + +JOHAN FLEMING. + + Nu låt oss följa Stålarm till min moder! + +OLOF KLAESSON. + + Ännu i dag blir flickan din -- jag håller! + Och om jag vadet tappar, eger du + Min svarta frustande Arab. + +JOHAN FLEMING. + + Din tok! + Du aldrig kärlek kännt. + +OLOF KLAESSON. + + Blott åtta gånger, + Och hvar gång följd af små örtret och ånger. + +(Båda gå genom vestra sidodörren). + + +Sjette Scenen. + +DANIEL HJORT (träder in bakom pelarena, läsande i en gammal bok). + + Jag kan ej säga som den store talarn: + "I skrift och tanke finns min fröjd och tillflykt; + Så gladt finns intet, som ej gladare + Blir genom dem; så sorgligt intet finns, + Som genom dem ej mindre sorgligt blir!" + Jag pröfvat denna sats, men den är falsk. + När dig jag läser, gamle Linus, o, + Ej fylls mitt bröst af glädje, men af ångest. + När jag på edra stora strider tänker, + Hur ringa synes mig ej denna strid! + När jag ert tappra, stolta folk beundrar, + Hvar ser ett sådant jag i denna tid? + När för min själ en Brutus, Marius stå, + Då faller bly tungt öfver mig mitt öde, + Och, fängslad här af tacksamhetens skuld, + Mig sjelf jag måst' besegra. O! att aldrig + Jag skådat denna bok i Wittenberg, + Att aldrig annat för min tanke kommit + Än torr, spetsfundig dogmatik, den käpphäst, + På hvilken tiden, som en blodröd narr, + Nu rider karnaval. Bort, sköna bok! + Jag vill dig bränna upp. En bättre sats, + Än den jag nyss citerat, vill jag svara: + I dröm ock kärlek finnes fröjd och tillflykt; + Så gladt finns intet, som ej gladare + Blir genom dem; så sorgligt intet finns, + Som genom dem ej mindre sorgligt blir. -- + Slå upp ditt öga, kärlek, du som drömmer + Uti mitt bröst, att der blir ljus och frid, + Slå upp din blick och hviska Sigrids namn! + Jag henne lärt som barn. Vid stilla kärlek + Jag sett en engel blomma helig upp. + O! jag ej orätt läst i hennes blickar, + (tar fram ur boken en biljett). + De skygga, drömmande. J skrifna ord, + Åt henne yppen hvad jag ej kan säga. + (Gömmer biljetten vid Mariebilden). + Här uppå fridlyst rum, dit hon blott nalkas, + Jag lägger omärkt den. När hit hon kommer + Och ber sin bön, Guds moder bed för mig! + Man nalkas! det är hon och hennes far. + +(Går ut genom högra sidodörren). + + +Sjunde Scenen. + +ARVID STÅLARM. SIGRID (med en krans af hvita rosor i handen. +De inkomma bakom pelarena från venster samtalande). + +STÅLARM. + + Min dotter! Redan alltför länge har + Trolofningen med Johan tyst du afböjt. + Det går ej längre an. Jag sjelf ju ser, + Hur dina kinders blommor blekna af. + Du älskar honom, hvarföre då längre? + +SIGRID. + + Min dyre fader! Ingen ann' jag älskar + Än dig. Jag vill ej gifta mig. Har jag + Ej nog af kärlek här? Jag vill ej mer. + Till Warschau åter reser Johan Fleming. + Hvi vill du bort mig sända, att en främling + Vid hofvet dväljas! Låt mig bli hos dig, + Min gode fader! + +STÅLARM. + + Barnsligheter, Sigrid! + Dessutom reser Johan ej. Han blifver + I Finland qvar att dela här med oss + Den fara, som från Sverige hotar. + +SIGRID. + + Ah! + +STÅLARM. + + Nåväl, betänker du dig än? + +SIGRID. + + Låt mig + Inför Guds moder hålla här min bön; + Se'n skall jag svara dig. + +STÅLARM. + + Farväl till dess! + (För sig). Som snäckans perla gömmer sig för dagen + Och blygsamt drömmer i sin egen glans, + Hon sluter tyst sin kärlek i sin barm, + Min goda dotter! + +(Går). + + +Åttonde Scenen. + +SIGRID (på knä för Mariebilden). KATRI (senare). + +SIGRID. + + Heliga Guds moder! + Min mor jag tidigt miste. Du min tröst, + Min moder blef; så hör min bön, som fordom! + Om andra dig förglömt, så hör dock mig! + +KATRI (smyger sig in bakom pelarena). + + Hur länge skall jag sörja i min själ, + Och ängslas dagliga uti mitt hjerta, + Hur länge skall min ovän sig förhäfva? + +SIGRID. + + Så rent, så hvitt, som dessa rosor, var + En gång mitt hjerta. Tyst det blöder nu, + Du heliga Guds moder, gif det frid! + +KATRI. + + En bön? Och här? Hvem är den hvita dufvan? + Tyst! Skrämmas skall hon, om hon blir mig varse. + Ej för att böner höra, hit jag smugit. + +(Gömmer sig bakom Flemingska vapenskölden). + +SIGRID. + + Gif åt mitt hjerta himlens kraft att segra + Uppå dess onda böjelser och tankar. + +(Fäster kransen under Mariebilden). + + +Nionde Scenen. + +DE FÖRRA. DANIEL HJORT (från högra sidodörren). + +KATRI (för sig). + + Der kommer han. O, att jag ensam vore + Med honom här! När skall den stunden slå? + +DANIEL HJORT (blickande på Sigrid). + + Skall jag till hennes fötter falla? Fråga + Hvad kärlek blott kan våga? Nej, ej än'? + +SIGRID (blir varse biljetten, som Daniel Hjort gömt vid Mariebilden). + + Hvad? Detta papper? + +DANIEL HJORT. + + Ah, hon märker det! + +SIGRID (tager biljetten). + + Till mig. Jag känner denna stil! O Gud! + Jag anar hvad den innehåller. + +DANIEL HJORT. + + Sigrid! + +KATRI (för sig). + + Han älskar henne. Blommar här hans lycka, + Tyst, okänd som jag kom, jag går att dö. + +SIGRID (fattande sig). + + Ni här? Ni skrifvit detta? Stanna! Tyst! + Hvad är som gifvit skäl till detta steg + Af er mot Stålarms dotter? + +DANIEL HJORT. + + Är det Sigrid, + Som talar så? O, nej, det är ej möjligt! + Har hon då glömt de ljufva barndomsstunder + Af fridfull lek i Qvidjas gröna lunder? + Har hon då glömt, den nu så stolta, kalla, + De fordna, glada, ljufva samtal alla + Vi höllo förr. Och är det hon, som talar? + Nej, hennes skenbild blott i dessa salar. + +SIGRID. + + Ni lönar illa det förtroende, + Min far bevisat er, och klandrar hårdt + Den rena vänskap, som ett barn er skänkt, + (med bortvändt ansigte) + Och om -- -- -- + +DANIEL HJORT. + + Säg ut, jag redo är att höra. + +SIGRID. + + Och om man finge känna denna djerfhet, + Ni vet hvad er det kostade och mig. + +DANIEL HJORT. + + Ah! + +SIGRID. + + Här jag lägger brefvet, tag det åter. + En evig hemlighet emellan oss + Skall detta bli, er ingen förebrå. + +DANIEL HJORT. + + Ni älskar mig, ni älskar mig ändå! + O! säg blott det och jag skall lugnt försaka. + +SIGRID. + + Ni ärelysten är. Om ni mig älskat, + Förvisst ni hade spart mig denna stund. + Jag er ej aktar. + +DANIEL HJORT. + + Ah -- Farväl! + +SIGRID, + + Blif qvar! + +KATRI (för sig). + + Jag andas åter. Snart jag honom har. + + +Tionde Scenen. + +DE FÖRRA. ARVID STÅLARM. JOHAN FLEMING. + +STÅLARM. + + Är nu den lilla blyga oron öfver? + +SIGRID. + + Ja, jag bestämt mig. + +STÅLARM. + + Och så allvarsam? + +SIGRID (med förställd fröjd). + + Du tycker det! Nå ja. Ett ja, min far, + Det flyger ej med fjärilsflygt på tungan. + Det tusen nycker, tusen skygga tankar + Besegra måste, som så länge bry oss, + Tills man tar mod och säger: här min hand! + +(Räcker handen åt Johan Fleming). + +JOHAN FLEMING. + + Du ljufva hand! Hur har du icke låtit + Mig vänta uppå dig! Än darrar den, + Som om den bort sig ville från mig rycka. + (Kysser Sigrids hand). + Så tar jag denna pant uppå min lycka. + Nu finnes ingen sorg och saknad mer, + Och qvällens fest, som ämnad var att fira + Mitt afsked, du förvandlat i en fest, + Der kärleken är värd och fröjden gäst. + +SIGRID. + + Här är så qvaft i denna tunga sal! + Hvar är din moder? Låt oss gå till henne! + +JOHAN FLEMING. + + Kom hellre ned i slottets trädgård då! + +SIGRID (undvikande). + + Re'n börjar aftonrodnan vestern måla, + Och höstens blommor hälft förvissna stå. + +JOHAN FLEMING. + + Ser du på dem, de vakna upp och stråla. + +(Sigrid och Johan Fleming gå). + + +Elfte Scenen. + +KATRI. ARVID STÅLARM. DANIEL HJORT. + +STÅLARM. + + Gå lätta ungdom med din lätta oro! -- + Här, Daniel Hjort! Skrif dessa bref i ordning! + De skola hän till alla väderstreck, + Hvarhelst vi ha en stridsbror rask och käck. + Slut blir med frid och ro i slott som tjäll, + Men gladt vi skola fira denna qväll. + Hör svenner! + (Betjening inkommer). + Tanden ljus, låt lampor glimma! + Snart strida vi, nu njuts en sorglös timma. + +(Går, förenande sig med ankommande gäster. Festlig upplysning. +Musik höres utom scenen). + + +Tolfte Scenen. + +KATRI. DANIEL HJORT. FÅNGVAKTAREN. + +FÅNGVAKTAREN. + + Hvart nu så upprörd, mäster Daniel? + +DANIEL HJORT. + + Du! + Så! någon finns, som märker också mig. + Och denne är fångvaktarn, mannen från + De här i hvalfven lefvande begrafna. + En passlig man! Hvad vill du här? + +FÅNGVAKTAREN + + Jag skulle + Blott säga till häruppe, att den siste + Af fångarna har dött i natt. + +DANIEL HJORT. + + Ha, ha! + + Det var rätt lyckligt för den stackars karlen! + I dag är lyckan gäst på detta slott, + Från Flemings son allt ner till Flemings fångar. + Gå! Isig graflukt hemtar du hit upp! + Ej Arvid Stålarm nu har tid med dig. + +FÅNGVAKTAREN. + + Säg, är det sannt, att vi få krig igen? + Då lär ej hvalfvet länge hållas tomt! + +DANIEL HJORT. + + Får du ej någon annan dit, så skall + Jag komma sjelf och bjuda mig åt dig. + +FÅNGVAKTAREN. + + Utaf den der får intet klokt man höra. + +(Fångvaktaren går). + + +Trettonde Scenen. + +KATRI. DANIEL HJORT. + +DANIEL HJORT. + + Fly, fly, du kärlek, du, min sista dröm! + Du blef det bittraste af allt det bittra + Uti min lefnad! Hvarför blef just jag + En hemlös, vilsekommen gäst i verlden, + Ett hittebarn förutan namn och far? + Sin rot har minsta blomma, hafvets våg + Ger upphof åt en annan, mossan har + En grafsten dock att växa på, den fånge, + Som dog i natt, han hade dock engång + Ett lif att lefva för. Hvad eger jag! + +KATRI (framträdande). + + Mer, än du tror och mer, än här kan sagas. + +DANIEL HJORT + + Ha! Åter qvinna står du i min väg! + Så tala, säg en gång, hvad vill du mig? + +KATRI. + + Jag har den fackla, som ditt dunkla öde + I blodrödt sken skall lysa upp och ge dig + Tillbaka allt, hvad här du saknat har. + Möt mig i morgon qväll vid slaget nio + På Åbo torg; man kommer, gå, farväl! + +(Hon drager sig tillbaka bakom en pelare). + + +DANIEL HJORT (aflägsnar sig långsamt, då han blir varse Ebba Fleming). + + +Fjortonde Scenen. + +KATRI. EBBA FLEMING. + +EBBA FLEMING. + + På nytt slår kriget vingen öfver norden; -- + Och du, Klaes Fleming, är ett stoft i jorden! + Ner öfver oss din starka ande sänd + Och samma kraft i våra hjertan tänd, + Hvarmed du Finland höll med säker hand -- + På tidens vilda stormupprörda vågor + Hur folket stod i uppror och i lågor! -- + Vid svuren trohets säkra ankartand! + Ditt svärd var härar, och din kraft var spord + Från Polens sol till norrskenet i nord, + Och Sveriges krona hängde på ditt ord! + Och samma själ, hur blid, hur varm den var + I hemmets ro; hans blick, hur ljuf och klar! + O! jag vid detta hjerta hvilat har. + +KATRI (som stigit fram ock hört Ebba Flemings monolog, gör +en hotande åtbörd och skall aflägsna sig, men märkes af +Ebba Fleming, som förskräckt studsar tillbaka). + +EBBA FLEMING (med ett anskri). + + Ah! hvem är ni! Hur har ni kommit hit? + +KATRI. + + Ohörd som sorgens suck i glädjens sal, + Omärkt som, bland de mäktige, föraktet. + +EBBA FLEMING. + + Bort hemska syn! Bort dit, hvar'från ni kom! + +KATRI. + + Det är för långt tillbak's till Österbotten. + Var helsad från dess grafvar och dess öknar! + Jag helsar dig ifrån din makes verk. + + +Femtonde Scenen. + +DE FÖRRA. ARVID STÅLARM. OLOF KLAESSON. JOHAN FLEMING. +SIGRID STÅLARM. GÄSTER. + +(Vid Ebba Flemings anskri hafva alla inkommit och församlat +sig i fonden), + +EBBA FLEMING. + + Ah! Drifven henne bort! + +(Förenar sig med de andra). + +KATRI. + + Kom mig ej när! + Bereden er på hvad som förestår. + I störtat folket i förderf och död, + Men fast vår gård ni bränt, och från oss röfvat + All kärleks kraft, så lefver hatet än! + Det smyger spårlöst fram vid tiggarstafven, + Det håller råd med skuggorna i grafven, + Lyss vid palatsets dörr, i kojan talar; + Då brista vapensköldar, remna salar, + Så länge lefver det, tills hämdens dag + Går ned i blod, -- och detta hat är jag! + +(Aflägsnar sig skyndsamt). + +Slut på Första Akten. + + + +ANDRA AKTEN. + + +(Åbo torg med domkyrkan i fonden. Till höger ingången till en bod. +Något fram på scenen en schavott. Skymning.) + + +Första Scenen. + +TVENNE BORGARE. + +FÖRSTA BORGAREN. + + God afton, du, hur' står det till? + +ANDRA BORGAREN (vid boddörren.) Ingenting att säga derom i så +oroliga tider, som dessa. + +FÖRSTA BORGAREN. Sörj den som vill. Ger Gud dag, så ger han råd. + +ANDRA BORGAREN. Ja den som bara hade råd att vänta! Polsk inqvartering, +dryga utskylder, flickorna bakom lås och bom, onda tecken på himmelen, +spöken som strida i luften, sjöfarten hindrad till Sverige. -- +Usch! det finns en sorg på hvar fingerled den här tiden. Jag väntar +bara att en vacker natt få se slottet dansa polska med domkyrkan på ett +munkrep, för att allt i verlden skall vara upp och ned, utom vi två. + +FÖRSTA BORGAREN. Ondt finnes det alltid, käre vän. Finnes det inte +utom oss, så finnes det inom oss. "Ju strängare vår Herre uppfostrar +oss, sade far min i tiden, dess bättre menar han det med oss". Det +säger Biskopen också. Ni var inte i kyrkan i sista söndags. + +ANDRA BORGAREN. Hade annat att tänka på, träffade en svensk skutfarare, +en rask karl, må du tro. Hertigen har knäckt herrarne i Sverige och +snart skall han komma hit också. + +FÖRSTA BORGAREN. Jo, jo, så säger man. Det finns många herrar i riket +nu för tiden, och ju flere kockar, dess sämre soppa, och vi äro +soppan vi -- + +ANDRA BORGAREN. Som ätes opp ja. Låt se, låt se! Vet ni hvad, Jansson, +det sker hiskeliga saker om natten, der omkring schavotten. + +FÖRSTA BORGAREN. Huh! Det mörknar redan! + +ANDRA BORGAREN. Jag har måst flytta min säng i ett annat rum, ty om +midnatten tisslar och tasslar det jemt här utanföre och lemnar oss +ingen ro i huset. I går natt, Jansson... + +FÖRSTA BORGAREN. Nå, i går natt... + +ANDRA BORGAREN (stängande boden). Så rang det liksom af domens klockor +i luften, och här omkring schavotten sjöng en dödspsalm sig sjelf, utan +att man visste, hvarifrån det kom. + +FÖRSTA BORGAREN. +Huh, det är ruskigt och mörkt härute. God natt, +kära bror! + +ANDRA BORGAREN. Bah! Vill du inte komma in och hålla mig sällskap? + +FÖRSTA BORGAREN. Tack, tack! I sådana här tider trifs man helst hemma +vid ljus hos hustru och barn sina. Måtte det bli bättre tider for dem +en gång. God natt, god natt! + +(Han går. Månen framskymtar ur moln och kastar svarta skuggor öfver +scenen. Andra Borgaren går in i sin bod, den han stänger efter sig). + + +Andra Scenen. + +DANIEL HJORT (inkommer). + + "Jag har den fackla, som ditt dunkla öde + I blodrödt sken skall lysa upp", så föllo + Ju hennes ord. Jag hör dem än, jag hört dem + Igenom sömnlös natt och dagens hvimmel. + Du öde, skall ditt dok du ändtligen + För mig upplyfta! Fader, moder, hem! + Hvad ljufva ord! jag sagt dem aldrig förr. + Är det en dröm, en dröm, som gäckar mig? + Min hela själ är väntan, mina sinnen + Försmält uti ett enda: hörseln. (Lyssnar). Hör jag + Ej steg, ej röster här! + (Tornuret slår nio). + Ah, timman slår! + + +Tredje Scenen. + +DANIEL HJORT. KATRI. + +KATRI. + + Hvar är du, för hvars skull i tjugu år + Min fot har blödande på törnen trampat, + Hvar är väl du, så känd och dock så okänd, + Uti hvars hand ett vapen jag förtror, + Som blodshämd starkt, som dödligt hat så segt? + +DANIEL HJORT. + + Om mig du menar, är jag här. + +KATRI. + + Jag lofvat + Dig säga, hvem du är. Jag kan än mer, + Jag kan dig föra till din moders famn + Och till din faders -- graf. + +DANIEL HJORT. + + Ve, om ditt hjerta + En hopplös smärta känt och vågar dock + Min öde själ med falsk förhoppning gäcka! + +KATRI. + + Jag gäckas ej, om sjelf du mig ej gäckar. + Dock, innan någonting jag yppar, svara, + Om du har mod att allting öfvergifva, + Som förr du vördat, och i evig glömska + Försänka allt, hvad förr din kärlek egt? + +DANIEL HJORT. + + Du frågar om mitt mod. Ej mod behöfs, + Der ingen strid i fråga komma kan. + Du ser framför dig här ett hjerta blott, + Som ingen ömhet, ingen vänskap kännt, + Som törstat, törstat hela lifvet efter + En droppe kärlek och den aldrig nått, + Som likt en fogelunge, ensam lemnad + Uppå en öde klippa uti hafvet, + I gränslös, evig ensamhet förtvinar. + Du talte om min faders graf, hvar är den? + Om under klippors hvalf och jordens grund + Han låg fördold, jag sprängde dem och värmde + Det döda hjertat med mitt lif till lif! + +KATRI. + + Håll upp, att ej den sista kraft, jag spart + För denna stund, trots år af sorg och vanvett, + Flyr bort. + +DANIEL HJORT. + + Så fortfar, säg min faders namn, + Att i dess himmel jag får svalka mig! + (Griper i henne och skådar henne i ansigtet). + Du ljuger ej! En djefvul det ej kunde! + +KATRI. + + Ser lögnen ut som jag, då ljuger sanning. + I himlens stjernljus här jag för dig står. + Så sannt, som Gud har detta hvalfvet byggt, + Så sannt det öfver menniskornas synd, + Sjufaldt förlåten, sjufaldt remna skall, + Så sannt det är, att dagens klara sanning. + Tag till dig ropar med din faders namn: + Bengt Ilkainen. + +DANIEL HJORT, + + Det namnet förr jag hört + Säg, var han icke en af dem, Klaes Fleming + I slottets fängselhålor lät förgås, + Till straff, för det de reste sig mot honom? + Ha! sjelf jag varit med och domen skrifvit. + +KATRI. + + Din faders bror det var. Din fader föll, + Då än ett omedvetet barn du var. + Långt upp i Österbotten stod hans gård, + En grushög nu, der ulf och ormar smyga. + Här finnes han, inunder galgen kastad + Och tredelt huggen af Klaes Flemings bödel. + +DANIEL HJORT (ilar upp till schavotten). + + Der! -- Ha! Min fosterfar min faders bane! + +KATRI (sätter sig på schavottens trappsteg). + + Din fader var en fri och mäktig bonde. + I strid med Ryssland landet stod. Klaes Fleming + Var då krigsöfverste; -- med vilda knektar + Hvar gård han fyllde, ty den stolte herrn + Oss bönder hatade, som honom vi. + Så höll han krigets röda fackla hånfullt + Vid jemn och varsam eld, för att med den + I våra gårdar nödens mordbrand tända. + I denna jemrens tid din mor dig födde. + Jag minns en qväll, som om i går det varit, + Din fader borta uti rian var, + Din moder satt med dig invid sitt bröst + Och såg för första gång det födselmärke, + Som du vid hjertat bär, och undrade + Hvad denna ormgadd väl betyda skulle. + Då vildt en skara utaf Flemings knektar + I rummet rusade, af blod bestänkta. + De hade varit hos din far i rian + Och fordrat der, att med den rest af säd, + Som våld och krig uppå hans åker lemnat, + Han genast skulle deras säckar fylla. + Bengt var den mannen ej, som slikt fördrog, + Den fräckaste han lyfte upp och slog + I blod till marken ned. De öfrige + Hans folk ur rian dref; en strid begynte, + Der knekten kom till korta. Flyende, + Fölföljde af de våra, in de bröto + Uti din faders hus. Ej mer blott ord + Och armkraft gällde der, men spjut och pilar. + Då lyfte en soldat dig på sin arm. + Gick fram med dig till fönstret, ropande: + "Den första pil, J rikten emot oss, + Blir detta barnets död". + Din moder dignade på golfvet ned. + Ock när hon åter vaknade, då stod + I lågor stugan, qvidande du låg + På halfbränd tröskel; upp hon tog dig, flög + Igenom eld och rök -- och gården hann -- der vred sig + Din fader i sitt blod, och långt från fjerran + Ljöd knektars hånskratt genom lågors gnissel. + +DANIEL HJORT. + + Jag hör det tydligt, som jag lågan ser + Och gården, skogen, -- åkern bort till höger. + Ha! Minnet som en vådeld flammar upp + I dunklet af den natt, der förr jag famlat. + +KATRI. + + Förstärkning hade Flemings knektar fått, + De våra flytt, din fader sårad fallit, + Och de, som började med rån och våld, + Med mordbrand slutade sitt segerjubel. + +DANIEL HJORT. + + En skogsväg minns jag nu, en stormig natt. + Emot en qvinnas axel tyst jag låg + Och lekte der med ett par svarta lockar. + +KATRI. + + Det var din mor. Hon följde med din fader + Till Åbo, dit han skickades att klaga + Hos Fleming öfver knektarne. + +DANIEL HJORT. + + Nåväl? + +KATRI. + + Nåväl, för uppror och för mord beskylld, + Emedan han sin egendom försvarat + Mot Flemings knektar, dömdes han till bojor + Och skymflig död på stupstock. Fåfängt låg jag + På knä för Fleming, bedjande om nåd. + Den grymme mannen såg mig kallt i ögat + Och vände sig och -- gick. Här är den plats, + Der skuldlöst flöt din faders blod! + Här är den plats, der liflös ned din moder + Af smärta dignat! + Här var det, som hon under nattens mörker + Gret blek sin kind och sörjde håret grått. + Här har hon lyft dig faderlös mot skyn + Och ropat ve, ve öfver mördarn Fleming. + Här tappade hon bort förståndets ljus + Och, liknöjdt irrande i skog och mark, + Åt bark af träd och sina tårar drack. + +(Månen går för ett ögonblick fram ur molnen och kastar sitt sken +öfver dem). + +DANIEL HJORT. + + Min mor, min mor, ja, det är du, är du! + +KATRI. + + Kom mig ej när, ej än min son du är! + Hör mig till slut, jag sedan dig skall höra. + Så satt jag engång invid vägens rand; + Förbi red Fleming med en guldsmidd skara, + Och halfdöd låg du vid mitt bittra hjerta. + Mig tycktes då, att alla goda men'skor + På jorden voro döda. Gud var död + Och himlen svepte sig, ett dunkelt sorgflor, + Kring all den döda verlden. Här allena + Uti mitt bröst ett hjerta slog; mig tycktes + Som i en dröm, att du var död, det gjorde + Min själ så godt. Vansinnets ljufva mörker + Omgaf mitt hjerta som en läkedom. + Se'n vet jag icke hvad som hände mer. + Allt nog -- du qved ej mera vid min barm; + Och så kom jag tillbaks till Österbotten -- + Gud vet uppå hvad sätt. + +DANIEL HJORT. + + Ah! det var då + Mig Fleming tog från vägen upp. + Du öde! + +KATRI. + + Der satt jag sedan på vår gårds ruiner + Och vackra visor sjöng till fåglars qvitter -- + Så vackra visor! En jag minnes än: + "Min make föll i sitt röda blod, + Bödeln som prest vid kistan stod, + På grafvarna giftört växer". + +DANIEL HJORT. + + Hur bittert söndersliter denna syn + Den sista flik af vördnad, som jag än' + För Fleming hyser. + +KATRI (med återvunnen fattning). + + Fleming säger du! + Hans skuldregister än jag icke slutat, + Skrif upp på det, att han din slägt utrotat, + Då Österbotten som en enda mun + Sig reste mot hans jernok opp. Bengt Poutu, + Din moders bror; Matts Ilkainen, din farbror, + För denna stupstock fallit, eller hungrat + Ihjäl i slottets mörka fängselhålor. + Ej finnes qvar i hela Österbotten + En enda man, som var din faders vän. + På härjad åker rostar lemnad plog, + Och floden suckar emot blodig strand, + På härden ligger elden svart och död, + Och kyrkan står, en öde helgedom. + Hvarthän du ser i Finlands skilda trakter, + Borggårdar blott och kyrkogårdar frodas. + Och sjelfva gräset uppå grafven hviskar: + Hämd öfver Flemings ätt i sista led! + Det ropet gaf mig åter min besinning, + Mitt öga tändes, minnet vaknade + Och dig jag mindes, mindes hur jag smög + Ifrån dig, att du ej det skulle höra, + Och hur jag såg dig se'n på Flemings arm + I vägens dam vid krökningen försvinna. + Jag upp dig sökte, såg dig, kände dig. + Dock aldrig skall jag i en moders famn + Den sonen sluta, som Klaes Fleming uppfödt, + Förrän sin äkthet han bevisat mig. + +DANIEL HJORT (faller på knä och blottar sitt bröst). + + Se ormens gadd uppå mitt bröst och slut mig + Intill ditt hjerta! + +KATRI. + + Gå tillbaks till slottet! + +DANIEL HJORT. + + O moder! mer du hatar, än du älskar. + +KATRI. + + Af kärlek hatar jag. Se här, min son! + Tag denna ring, den tryckte hertig Karl, + Då än en ung och fridsäll prins han var, + Din far på hand, då denne segrande + För folket en gång talte stolt på riksdag. + Den ringen följde honom in i döden, + Den hör dig till som arf. + +DANIEL HJORT (sedan han försökt den). + + Invid mitt hjerta + Den hvila skall, nytt lif ingjuta der. + Och nu min moder. + +(Breder ut armarna emot Katri). + +KATRI (vänder sig bort). + + När du först bevisat, + Att du är folkets son. Till dess farväl! + +DANIEL HJORT. + + Ja, neka, moder, neka mig din famn, + Så länge än jag håller detta namn, + Så länge än jag denna klädnad bär. + Som spunnen utaf Flemings silke är, + Så länge än jag tjenar denna makt, + Som folket uti natt och bojor bragt, -- + Ja, neka till att skåda på din son, + Så länge han är sina fäders hån, + Så länge tills han slitit ur sin själ + Allt, allt, som var. Till dess farväl, farväl! + +(Han går). + + +Fjerde Scenen. + +KATRI (ensam). + + Han går! Hvad har jag sagt? Hvad gjort? Min kraft, + Min kraft mig öfverger. + (Famlar till pålen och omsluter den krampaktigt). + Der går han, o min son! + Se stjernljus sväfva kring hans mörka lockar, + Och hög som natten växer hans gestalt. + Du älskade, du lif, du vår, du sol, + Vänd åter i min famn!.... Han hör ej mer. + +(Hon dignar ned på schavotten). + + + +Tablå. + +(Studerrummet hos Ericus Erici). + + +Femte Scenen. + +ERICUS ERICI (sitter och skrifver. Bibeln och några andra böcker +på bordet). ARVID STÅLARM (inträder). + +STÅLARM. + + God afton, ers hogvördighet! Jag stör? + +ERICUS ERICI. + + För ingen del. Det är ett arbete, + Som när som helst jag åter kan ta vid. + Guds milda lära, här jag tecknar upp + I enkla ord för folket, och så länge + Hans andes frid bor i min själ, förmår + All verldens strid mig icke deri störa. + +STÅLARM. + + Ett godt och nyttigt verk! Dock tyckes mig + Ni orätt gör, herr bisp, då så ni drager + Ert snille bort från statens ärender, + Som nu behöfva krafter mer än nå'nsin. + +ERICUS ERICI. + + Hvar men'ska har sin gifna plats i lifvet, + Jag tackar Gud för min och verkar der. + Om ni tillåter, skrifver jag till slut + Den mening, som ni med er ankomst afbröt. + +STÅLARM (under det Ericus skrifver). + + Ni är mig just en general, herr bisp. + Ert stridsfält är det hvita pergamentet, + Der svarta bibelsprängda små soldater + Marschera uppå ert kommando fram. + Bläckhornet är fältlägret och er själ + Det mynthus, hvarur ni i guld betalar + Den rika solden åt er trogna skara. + Så leker ni som barn med tennsoldater + Och bryr er litet om, hur det ser ut + l statens stora, sönderfallna hushåll. + Men säg, herr general, hvem är väl då + Motståndaren, som så upptar er omsorg, + Att för allt annat blind ni är? + +ERICUS ERICI (bortläggande pergamentet). + + Det är + Det onda, egenmäktiga och mörka, + Hvari vi men'skor famla; och när det + En gång är kufvadt, då, krigsöfverste, + Ha dessa droppar bläck dock mer förmått + Än strömmar utaf blod, som svärd utgjutit. + +STÅLARM. + + Ni gamle svärmare, så vill ni ställa + Er utom tiden, tills med oberäknadt vingslag + Den slår er hämdfull ned i stoftet snart. + +ERICUS ERICI. + + Hvad menar ni? Hvad har jag väl att frukta? + +STÅLARM, + + En ädel fromsint man ni är, Erici. + Ej ni, som mången af vårt presterskap, + Sökt reta folket upp emot sin konung, + Men manat det tvärtom till fridsamhet, + Der så ni kunnat. Er förtjenst det är, + Att finska kyrkan stått så lugn, så värdig + I alla tidens skiften. Ingen står + Af rikets prester derför så i aktning + Hos konungen som ni, och ingen hatas + Af hertigen så mycket just som ni. + +ERICUS ERICI. + + Tyvärr! Jag vet det sednare. + +STÅLARM. + + Nåväl, + Till eder kunskap har väl också kommit + Det rykte, som er hela hjord har skrämt + Och spridt i hopar omkring torg och gator. + +ERICUS ERICI. + + Det rykte menar ni, som åter vaknat, + Att hertigen är hit på väg. Än se'n? + +STÅLARM. + + Än se'n? -- Jag kommit att en tillflyktsort + Er bjuda inom slottet. + +ERICUS ERICI. + + Jag er tackar, + Men tror mig ej behöfva den. Mitt rum, + Det är min borg, min värnlöshet mitt vapen. + +STÅLARM. + + Ni vill då hellre ensam stå? + +ERICUS ERICI. + + Ej ensam; + Med min församling och mitt hopp på Gud. + Jag är en kyrkans man. Jag ej förstår mig + På edra strider, all min uppgift är + Vår kyrka skydda lika mot de anfall, + Som Sigismund med påfveläxans villor + Försökt mot den, och lika mot det sätt, + Hvarpå vår ärelystna hertig söker + Att den begagna som en stege upp + Till Sveriges thron. Ni ser såled's, jag har + Ej något ondt af hertigen att frukta, + Om han ock fruktar mig, då ondt han gör. + Jag önskar ingen gunst af Sigismund, + Om han den ock mig ger, då rätt jag handlar. + "Förliter ej på förstar", är mitt valspråk, + Följ Herrans stämma i ditt samvets dom! + +STÅLARM (stiger upp). + + Och huru lyder då ert samvets dom? + +ERICUS ERICI. + + Den passar ej för edra öron, Stålarm! + +STÅLARM. + + Låt höra dock, jag har ett godt humör. + +ERICUS ERICI. + + Välan om ni så vill! Som Abels blod + Ur jorden ropade uppå en broder, + Så ropar folkets blod ock öfver er. + Jag sjelf har utgått från det ringa folket + Och lidit med det, tröstat, der jag kunnat; + Men kunde slottets fängselhålor tala, + Och hade landets hundra galgar tungor, + De skulle hviska oerhörda ord, + Om hur ni herrar här er makt begagnat; -- + Vill än ni höra på mitt samvets dom? + +STÅLARM. + + Nog nu, herr bisp! Jag rår ej för det der. + Klaes Fleming stundom tog för hårdt uti, + Och jag ock önskar mycket vore ogjordt. + Men som det är, ni glömmer dock en sak, + Att der vi hårdt förfarit, ha vi straffat, + Och der vi straffat, ha vi straffat brott, + Om våldsamt uppror ej ni nämner dygd. + Ha! Ha! Var det er dom? Jag svarar bäst: + Den, som i leken går, får leken tåla. + (Kanonskott i fjerran). + Tyst! Hvad är det? Man skjuter uppå slottet. + + +Sjette Scenen. + +DE FÖRRA. OLOF KLAESSON (rustad till strid). + +OLOF KLAESSON. + + Till slottet skynda, Stålarm! Knappt du gått, + Så kom ett ilbud ifrån Kastelholm, + Det taget är af hertigens galejor, + Vår vän Salomon Ille, slottsherrn, fången. + Knappt hade budet återhemtat sig, + Så dök ur fjärdens vatten flottan upp. + +STÅLARM. + + Är hertigen på flottan sjelf? + +OLOF KLAESSON. + + Han har + Landstigit med en här vid Helsingfors. + Jag skyndar till vår krigshär att den föra + Mot honom ut. Farväl om ej vi råkas + Igen, tryck Johans hand på mina vägnar! + +(Olof Klaesson går). + +STÅLARM. + + Farväl, herr bisp, ni hör, jag måste skynda. + +(Stålarm går). + + +Sjunde Scenen. + +ERICUS ERICI (ordnande sina papper). + + Den, som i leken gått, får leken tåla, + Den, som har gripit svärd, med svärd förgås; + Gud styre allt! -- Hvar var jag nu igen? + +(Han börjar skrifva). + +Slut på Andra Akten. + + + +TREDJE AKTEN. + + +(Scenen är närmast murarne på slottet. Till venster en kanonglugg, +bredvid den en knekt med brinnande lunta. Till höger fram på scenen +en tom kanonlavett). + + +Första Scenen. + +DANIEL HJORT. EN KNEKT. + +DANIEL HJORT. + + Nå, hvarför skjuter du ej? + +KNEKTEN. + + Dum jag vore, + Om jag ej väntade. Så ädel vara + Som krut har bättre mål än luft. + +DANIEL HJORT. + + Ja, visst! + +KNEKTEN. + + Ser ni den der galejan der. Den kommer + Allt närmare. Snart vänder stäfven till. + Då, -- fyr! ej förr! -- Ni skall få se, bur masten + Skall braka ner och rorman mista knoppen. + +DANIEL HJORT + + Hvad har du då mot honom? + +KNEKTEN. + + Lustig fråga! + Han är ju knekt som jag. + +DANIEL HJORT. + + Och derför skjuter + Du honom ner. + +KNEKTEN. + + Han gör så han med mig. + +DANIEL HJORT, + + Och hvarför? + +KNEKTEN. + + Hm! Derför att jag med honom + Gör just på samma sätt. + +DANIEL HJORT. + + Och hvarför? + +KNEKTEN. + + Fan vet hvarför! + +DANIEL HJORT. + + Nå vill du veta't, så vet jag hvarför. + +KNEKTEN. + + Jag också, för att ordern lyder: skjut! + +DANIEL HJORT. + + Åhnej, min vän! Om Stålarm dig befallt + Att krossa här ditt hufvud emot muren, + Du skakade på hufvu't först ändå. + Nej, men han skjuter, han, för hertigen, + Som är så vänlig mot det arma folket, + Det du som folkets son i grund föraktar. + Han kyrkan rensa vill från syndigt bruk, + Du med att det försvara himlen vinna. + Han hatar jesuiterna och adeln, + Och du, du älskar båda uti grund + Och derför gör du ganska rätt uti + Att slagtas här för dem och slagta. Skjut! + +KNEKTEN (betänksamt). + + Hvad pratar ni? + +DANIEL HJORT. + + Hör på, hvem var din far? + +KNEKTEN. + + Det angår icke er? + +DANIEL HJORT. + + Visst ej en bonde, + Ty bondehertigen föraktar du + Och skjuter ner hans folk. Nu vänder stäfven. + Skjut ner den dumma rorman der, som tjenar + En herre, som på lumpet småfolk tänker. + +KNEKTEN. + + Skjut sjelf, här har ni luntan. + +DANIEL HJORT. + + Nej, min gosse! + Om ock en knekt jag vore såsom du, + Jag icke för din lilla sold det gjorde. + Två gånger mindre än den knektarna + Hos hertigen med skuldfritt samvet njuta. + +(Drager sig undan). + +KNEKTEN. + + Hvad mente han? Bor satan eller Gud + I den der svarta rocken. All min kraft + Han pratat bort. Nå, gudskelof, det är + För sent att skjuta. -- Tvenne gånger mindre + Än solden, hvilken hertigen består! -- + Hvad rör det mig? Om icke bort han gått, + Jag huggit honom ner. -- Ett sällsamt tal! + Hvad skall jag göra nu? När i ens hufvud + Rätt underliga tankar vakna upp, + Är bäst med en god vän att derom språka. + +(Han går). + + +Andra Scenen. + +DANIEL HJORT (inkommer, sätter sig på kanonlavetten och +blickar efter knekten). + + Det var det första -- skall det bli det sista? + + +Tredje Scenen. + +DANIEL HJORT. SIGRID STÅLARM. + +DANIEL HJORT (för sig). + + Åh, jungfru Sigrid! Se så blek hon är, + Den lilla engeln slokar sina vingar, + Som om hon vandrat öfver lik och blod, + Som om hon varit ner i fängselhvalfven + Och sjungit Johan Flemings kärleksvisor + Till kedjors rassel. Det var god ide! + (Högt), God morgon, fröken Stålarm! + (För sig). Sa' jag Blodarm! + +SIGRID. + + Hur mår du Daniel? + +DANIEL HJORT. + + Tackar, ganska bra, + Om blott jag undantar en ryslig dröm + I går på aftonqvisten. + +SIGRID. + + Tälj den då! + Du drömde kanske, att du såg ett altar, + Dit tyst en flicka kom och lade ner + Ett offer, och det offret det var hjertat. + Oroligt var det, ville icke hållas + På altaret, men himlens englar kommo + Och vaggade det in i sömn till slut + Och sade se'n till dig, som stod der när: + Väck ej det hjertat upp med dina suckar, + Låt det ha frid och ljus. + +DANIEL HJORT. + + En vacker dröm! + Men nej, jag drömmer ej så vackra drömmar, + Jag drömde, att jag såg en blodig stupstock + Men det förstår ni ej och det kan vara + Det bästa, om det ej det sämsta vore, + Att ni en gång dock måste det förstå. + +SIGRID. + + Förvirradt talar du. + +DANIEL HJORT. + + Förvirring är + Ju tidens lösen och förvirring är + Den enda lösningen på lifvets gåta. + +SIGRID. + + O, nej! försoning, frid. + +DANIEL HJORT. + + Det är en gåta, + Att fast man vet, hur man skall lösa gåtan, + Så vill man hellre den allt mer förvirra. + Se det är knuten. + + +Tredje Scenen. + +DE FÖRRA. JOHAN FLEMING. + +SIGRID. + + Johan! + +JOHAN FLEMING. + + Du, min Sigrid! + Här midt bland storm och död? Gå in i slottet! + +SIGRID. + + Så herrlig morgon genom fönstret sken, + Så fridfull vågen log, så tyst stod skogen, + Att ut jag lockades. + +DANIEL HJORT (för sig). + + Det är lockfogeln, + Som skall mig narra i sitt nät. Få se, + Om ej de sätta gillret ut tillsamman. + +SIGRID (fortsättande sakta till Johan Fleming). + + Då såg jag här + Den stackars Daniel Hjort. Du känner allt; + Gör honom till din vän, var god mot honom, + Lär honom glömma... + +DANIEL HJORT (som lyssnat). + + Sa' jag inte det? + Det här blir bra. Olycklig kärlek så + Den stackars Daniel Hjort förvirrat har; + Och är han inom eller utom muren + Hvem fäster sig dervid; det hör till turen. + +SIGRID. + + Jag lemnar eder nu. + +(Hon går.) + + +Fjerde Scenen. + +JOHAN FLEMING. DANIEL HJORT. + +JOHAN FLEMING (blickande efter Sigrid). + + En himmel är + Den ljufva flickans själ, så klar och ren, + Att minsta vårmolns skugga märks derpå. + Hjort, du mår icke väl? -- + +DANIEL HJORT. + + Vill ni mig hjelpa? + +JOHAN FLEMING. + + Du saknar sysselsättning, och din själ + Blir trött af bara intet, tanken mattas + Och lynnet bittert blir. + +DANIEL HJORT (för sig). + + Han bort bli prest, + Så kunde han ha aflat sig förvärfvat + För fädrens synder. + +JOHAN FLEMING. + + Vill du, skall jag tala + Med Stålarm, att han lemnar dig ett svärd + Och gifver dig en plats. Du ser mig ut + Att kunna föra svärd såväl som penna. + +DANIEL HJORT. + + Ni skämtar bra. Hvad skulle jag med svärd? + Jag tror jag högg i orätt hugg kamraten. + +JOHAN FLEMING (betydelsefullt). + + Kan kärleken så bittert plåga kärlek? + +DANIEL HJORT, + + Är tisteln blomma och är korpen hvit? + +JOHAN FLEMING. + + Hvad menar du med det? + +DANIEL HJORT. + + Allt, allt beror + På, hvarifrån man ser. + +JOHAN FLEMING. + + O manligt är + Att sörja så. Om lyckan är vår ovän, + Är lycklig du, ty smärtan är din vän. + Upp, tag dess kraft uti din andes tjenst + Och lär dig glömma! + +DANIEL HJORT. + + Lär mig glömma, -- hvad? + +JOHAN FLEMING, + + En fåfäng känsla. + +DANIEL HJORT. + + Ack, hvad ni är god! + Ha, ha, hvad det är lätt att vara god. + +(Stiger upp ock går.) + +JOHAN FLEMING. + + Det ligger något sällsamt, onaturligt + I hans förändring, som jag ej förstår. + Der speglas något brustet i hans blick + Och ännu mera hörs det i hans tal. + Dock hvarför skall jag tänka uppå honom, + Slog han ej af min vänlighet med hånfullt + Och bittert löje. Bäst är att ej märka + På honom. Egenkärlek är hans sot + Och andras liknöjdhet dess bästa bot. + + +Femte Scenen. + + +JOHAN FLEMING. ARVID STÅLARM. EN OFFICER (vandrande på muren). +Senare EN PARLAMENTÄR. + +OFFICERN. + + Den slup, som nyss med underhandlingstecken + Mot slottet lade, nu helt nära står; + Nu lägga de vid muren till. + +(Stiger ner från muren.) + +JOHAN FLEMING. + + Hvad vill man? + +STÅLARM. + + Ett hud från flottan att med litet prat + Oss roa, medan krigsorkestern stämmer + Till ett fortissimo. + +PARLAMENTÄREN (uppstigande från sjösidan på muren med en hvit +fana i handen). + + Jag helsar dig + Från Scheel, vår amiral, och dig förkunnar + Att eder landthär är vid Helsingfors + Af hertig Karl fördrifven och besegrad. + Godvilligt öppna derför detta slott + Och afsvärj Sigismund för sista gången, + Om nåd du hoppas vill skall gå för rätt. + +JOHAN FLEMING. + + Hvad säger han? Styr blinda lyckan verlden? + +STÅLARM. + + Tillbaka helsa till din amiral + Och säg, att hertig Karl vid Helsingfors + Är af vår landthär slagen och fördrifven, + Och att han derför må ta sig i akt, + Om han vill hoppas att sin flotta rädda. + Säg det åt honom, han på mig skall tro + Med lika mycket skäl, som jag på honom. + +PARLAMENTÄREN. + + Det svar var väntadt af ert öfvermod; + Hör derför hvad till sist jag nu er säger. + Om längre med ert trots ni retar oss, + Skall amiralen de af edra vänner, + Som följa oss från Kastelholm som fångar, + Halshugga låta och till er varnagel + Fastspika deras hufvuden på pålar + Midt i er egen åsyn, för att så + Från blodig talarstol för er predika + Med skräckfull död er egen framtids dom. + Betänken er! Det gäller deras lif. + +JOHAN FLEMING. + + Hvad grymt ha de väl gjort, så grymt att straffas! + Din hvita fana rodnar utaf blygd + För sådant tal; vanhelgadt är dess skygd. + +STÅLARM. + + När rättigheter, vuxna ur vårt hjerta, + Med makt och ära stå på slumpens spel, + Ett menskolif en småsak blir, ett öre + På tidens raffelbord. Jag offrar dem + Som mig de offrat, om på dem det gällt. + Fäll ner din hvita fana, skynda dig + Tillbaka, om du döden undgå vill. + Det enda svar, vi ha på sådant tal, + Är ärligt motstånd uppå lif och död. + +PARLAMENTÄREN. + + Bestraffas skall du, trotsiga befäl; + Ej nåd, ej skoning finnes mer. Farväl! + +(Stiger ner bakom muren.) + +JOHAN FLEMING. + + Låt till en öppen plats oss gå, hvar'från + Vi kunna skåda bort till andra stranden. + Vid dagens ljus! de skola det ej våga, + Ej så våldföra sig på fångne män! + +(Stålarm och Johan Fleming gå.) + + +Sjette Scenen. + +DANIEL HJORT (inkommer). + + När svärdomgjordad Kain slog herden Abel + Ihjäl och, plågad af sitt brodermord, + Af Gud sig öfvergifven kände, gjorde + Han sig ett beläte, för hvilket han + Sitt offer tände -- och det nämnde Äran. + O, hvilken herrlig afgud! herrlig är + Med herre slägt, och Kain han var på jorden + Den förste herrn. Det var en snillrik karl! + Så konstigt skapade han denna afgud, + Att just i den man dyrkade sig sjelf, + Som om den varit bräckligt spegelglas, + Och dock står den ännu. För dig, o, ära! + Jag lefver, dör! -- "För dig, o, ära! slår jag + Min bror ihjäl!" -- "Jag tackar er så mycket, + Er äran är!" -- Ha, en ironisk Gud! -- + Och verlden har han bunden uti kedjor. + En broder hade Abel, Seth vid namn, + Hvarföre hämnades han ej på Kain? -- + Det var en stackare! Hvarföre smög han + Ej in i Kains palatser och sin knif + Högg genom ryggen in allt till hans lefver? + Han ämnade det kanske, smög sig in, + Såg Kains afgudabild, förtrollades + Och föll i stoftet neder, ångerfull. + Det var en stackare! Ej sannt, J skuggor, + J blodiga? Ej sannt, J alla andar, + Som ej fån ro i dessa hemska hvalf, + Der edra ben, ombundna än af kedjor, + I mörkret lysa! -- Hämnd! Hämnd! -- + Tyst jag kommer; + Och ljudlöst, spårlöst, svärdlöst kommer jag! + Vår nästa natt skall bli min första dag! + +(Går.) + + +Sjunde Scenen. + +ARVID STÅLARM. JOHAN FLEMING mötande EBBA FLEMING. + +EBBA FLEMING, + + Här händer något rysligt. Ifrån fönstren + Man ser på andra stranden hemska verktyg + Uppresta... + +STÅLARM. + + Se ej dit, man vill förskräcka + Vårt mod; det skall blott högre egga det. + Vid Gud! Jag skall åt dessa ädla offer + Ge herrlig dödssalut och följesvenner + På färden till en bättre verld. Upp, knektar! + Till luntorna! i kretsar utaf eld + Må alla murar flamma högt af vrede! + +(Går.) + +(Kanonskott, scenen starkt upplyst.) + +JOHAN FLEMING. + + Är detta ärans glans, är det den lager, + Jag drömde hjelten ge en evig dager? + Finns intet ridderskap i Sverige qvar? + Vårt fordna fromma folk, hvar finns det? Hvar? + Säg, Ebba Fleming, har vår strid, vår sak + En sådan blodig handling på sitt samvet? + Säg att den det ej har, och jag skall ega + Ett lejons kraft, ett svärd på hvarje finger, + En blixt uppå hvar egg! -- + +EBBA FLEMING. + + Till striden, son! + +JOHAN FLEMING. + + Ja väl! Till strid med hämndens, hatets brand! + Bort kärlek, ömhet! -- Arma fosterland! + +(Går. Ebba följer honom.) + + + +Tablå. + +(Amiral Scheels högqvarter gentemot Åbo slott. Ett boningshus +till höger i förgrunden. Afton. Månsken.) + + +Åttonde Scenen. + +TVENNE af Hertigens SOLDATER (gående på vakt utanför boningshuset). + +FÖRSTA SOLDATEN. Nå, du säger ingenting. + +ANDRA SOLDATEN. Jag tänker. + +FÖRSTA SOLDATEN. Hvad tänker du då? + +ANDRA SOLDATEN. Jag tänker upp en visa. + +FÖRSTA SOLDATEN. Och jag tänker på fästningen... den håller i som +en sköldpadda. Vet du hvad sköldpadda ä', du? -- Det är en sorts +stockfiskar, som ha ett ogenomträngligt skal, du, och man måste +steka dem på glöd, innan de krypa ut derifrån. Jag önskar vi snart +hade hertigen här, så finge vi hålla dem i eld från både land +och vatten. + +ANDRA SOLDATEN. Hur tror du det ser ut der innanför? Finnarne +kunna trolla, du. + +FÖRSTA SOLDATEN. Må de använda hvad makt som helst, utan folkets +kärlek stå herrarne utan rötter. Puh! kommer ovädret och der ligga +de som stormfallen skog. + +ANDRA SOLDATEN. Jag undrar hur de ha det der hemma hos oss bortom +elfvarna i dalen. + +FÖRSTA SOLDATEN. Tänker du nu på ditt rusthåll igen? Gudskelof, att +jag bara var bonde dräng, som ingenting annat har än min sold, mitt +korpralskap, min flicka och min frihet. + +ANDRA SOLDATEN. Det är skördetid som bäst. Vill du höra min visa? + +FÖRSTA SOLDATEN. Nå sjung den då, men bussig skall den vara. + + +Nionde Scenen. + +DE FÖRRE. DANIEL HJORT. + +DANIEL HJORT. + + Hvar är er amiral? För mig till honom! + +FÖRSTA SOLDATEN. + + Puss, min gosse, hvad vill du honom? + +DANIEL HJORT. + + Det rör dig ej. Släpp in mig eller skjut + Mig genom hjertat. Det mig qvittar lika. + + +Tionde Scenen. + +DE FÖRRE. Amiral SCHEEL (träder ur boningshuset). + +SCHEEL. + + Hvad föregår här? Hvem är ni, som tränger + Er genom vakterna och stör min hvila? + +DANIEL HJORT. + + Jag är ej, hvad jag är. Jag kommer ej + Från slottet, fast jag kommer derifrån. + Jag har ej namn, fast jag har tvenne namn. + Dagsgammal är jag, fast en man till år, + Och mer än tusen lif jag gäller dock + För eder, hertigens och folkets sak. + +SCHEEL. + + Ett sällsamt, dunkelt tal, af hvilket man + Blott fatta kan, att ni från slottet är, + Det tidens dårhus. Och hur vill ni tros? + +DANIEL HJORT (upptager sin ring). + + Du ring, blif du min förespråkare! + O, stod här hertigen för mig som ni, + Och denna ring jag lemnade åt honom, + Som nu åt er, han visste hvad den gällde. + +SCHEEL (betraktar ringen). + + Det är min hertigs vapen. + +DANIEL HJORT. + + Denna ring + Han åt min far engång som minne gaf; + Som den jag ärft, med den jag ärft hans blod, + Hans sak, hans hämnd. + +SCHEEL. + + Kom, följ med mig, så få + Vi talas närmre vid. Följ med, soldat! + +(Scheel, Daniel Hjort, första soldaten gå in i boningshuset.) + + +Elfte Scenen. + +ANDRA SOLDATEN (ensam). Det der betydde något. Har den der icke något +ondt i sinnet mot oss, så har han det mot någon annan. -- Huh, det är +så hemskt och dödstyst i månskenet. Jag vill sjunga min visa. +(Sjunger.) + + (Mel. O, Wermeland, du sköna, du m.m.) + + I stugan väfver vännen, jag håller så kär, + För sakna'n så häftigt väfven lider. + Min fader mig gaf vid vårt afsked sitt gevär, + Det är ifrån konung Göstas tider. + Det klappar mig på axeln, liksom en trofast vän, + Och när jag blir gammal, min son får det igen, + Det får han, om jag lefver så länge. + + Nu skördas på åkern och bergad är hvar äng, + Gud gifve att rik vore säden! + Och kommer jag ej åter, så får jag blodig säng; + Godt sofver man, när man dör med heder. + Ty dålig den bonde, som ej från plogen går, + När det med tro och frihet i landet illa står. + Gud skydde vår hertig och Sverige! -- + + +Tolfte Scenen. + +ANDRA SOLDATEN. DANIEL HJORT (kommer från boningshuset). Senare SCHEEL. + +DANIEL HJORT. + + Nu är fördraget gjordt. Nu skall jag gräfva + Mig in med ord och guld hos hvarje knekt, + Och slottets kraft just i dess kraft förlama. + Skryt se'n med äran än! + +SCHEEL (kommer ut ur boningshuset). + + Ni glömde guldet; + Här är det. Lycka till! Var säker att + Ej hertigen skall glömma er. God natt! + +(Går in i boningshuset.) + +DANIEL HJORT. + + God natt, mitt fordna lif. Nu tysta månsken, + Du nattens onda, bleka samvete, + Gengångare i jordens midnattsdröm, + Tvinsjuka ljus, som tviflar på dig sjelf, + Ej sqvallra i mitt spår på dunkel väg. + +(Går.) + +ANDRA SOLDATEN (sjunger om sista versen i sin sång). + + Nu skördas på åkern och bergad är hvar äng, + Gud gifve, att rik vore säden! + Och kommer jag ej åter, så får jag blodig säng; + Godt sofver man, när man dör med heder. + Ty dålig den bonde, som ej från plogen går, + När det med tro och frihet i landet illa står. + Gud skydde vår hertig och Sverige! -- + +Slut på Tredje Akten. + + + +FJERDE AKTEN. + + +(Stora salen på slottet, Morgonrodnaden strålar in genom fönstren +och belyser föremålen i början af akten). + + +Första Scenen. + +JOHAN FLEMING (hvilar slumrande, med armen i band, på en soffa +till venster), EBBA FLEMING (blickar upp från honom och ser utåt). + +EBBA FLEMING. + + Re'n sol går upp, och flydd är ändtligt natten, + Den långa natten efter rastlös strid + I fyra dar; men ack! Hur går den upp! + Vänd, stjernors drottning, sol din glans från mig! + I veklig klagan sjunker jag, -- och der, + Der ute, obevekligt såsom förr + Fiendtlig flotta står, och intet segel + Till hjelp oss skyndar öfver liknöjdt haf, + Och intet bud om våra vänners öde + Framtränga kan till oss. -- Tyst! Upp han vaknar. + +JOHAN FLEMING (vaknar och reser sig upp). + + Ack, hvilken herrlig dröm! Jag känner mig + Så styrkt, så glad! + +EBBA FLEMING. + + Du drömt? + +JOHAN FLEMING. + + Och idel ljus + Och frid och lycka! Jag på Qvidja var. + Till mig kom kungen dit uppå besök, + Då fridens första skörd på gyllne fält + Jag in med folket bergade tillsammans. + Allt var förändradt: rika parker, der + Nu vildskog står, uttappadt var hvart kärr + Och bytt i åkerfält. Mig kungen tog + Inunder armen och så gingo vi + Igenom folkets högtidsklädda leder, + Och blommor ströddes rikt uppå vår väg, + Och mössor svängdes vid hurrah i luften, + Och suckande såg Sigismund på mig + Och sade: Byt ditt rike emot mitt! -- + Så man sig sjelf kan smickra uti drömmen + Och glömma bort i denna lifvets afbild + All strid och omsorg. -- Moder, ingen visshet + Om landthärns öde än? + + +Andra Scenen. + +DE FÖRRA. ARVID STÅLARM (som inträdt). Senare OLOF KLAESSON. + +STÅLARM. + + Ett bud har kommit + I denna natt; igenom sorglös vakt + Det lyckats smyga hit. + +JOHAN FLEMING. + + Och detta bud? + +STÅLARM (pekar på Olof, som inkommer). + + Här är det. + +EBBA och JOHAN FLEMING. + + Olof Klaesson! + +OLOF KLAESSON. + + Ja tyvärr! + +EBBA FLEMING. + + Och krigshärns öde? + +OLOF KLAESSON. + + Spridd är den och slagen, + Och jag hardt när att bli tillfångatagen. + Förgäfves jag de lejda skaror ropar + Och söker samla deras spridda hopar; + Om ej jag några falska hjertan stungit, + De sjelf i band till hertigen mig tvungit. + Mod vänner! Om jag icke hoppats än, + Jag hit till eder kommit ej igen. + Vi skola hålla oss till sista man, + Oss trotsar lyckan, trots mot den tillbaka! + +STÅLARM. + + Visst står vårt slott, det än ej störtat samman, + Ehur' det snart får skäl; besättningen + Gör myteri, står trotsig vid kanonen + Och skjuter ej; förräderi kringsmyger, + Insnärjer oss. + +EBBA FLEMING. + + Och ingen hjelp från Polen. + +JOHAN FLEMING. + + O, Sigismund! + +OLOF KLAESSON. + + Så återstå dock vi. + +STÅLARM. + + Dock vi? Hvad äro vi? Hvad kunna vi, + Vi, öfvergifne och förgätne här! + Ha, Sigismund, är detta lönen då + För all den trohet, vi emot dig visat! + O! att vi aldrig känt den lumpna känsla, + Som svaga mödrar närt oss med som spenbarn, + Som drifver barnet att sin fader hylla, + Att såsom yngling vörda än hans svaghet + 1 gråa hår och skydda dem för skymf; + Den svaga känsla, hvilken högst i dårskap + Dock stiger, då den böjer undersåten + För kungen ned att honom dårligt dyrka + Som landets fader och sin äras borgen! + O! att vi qväst den, såsom hertigen, + Som alla andra, och vår egennytta + Sått ner i upprorsandans feta jordmån + Och skördat der vid packets jubel nu; -- + Då hade vi ej öfvergifna stått + Med bruten lit och ensam, sviken tro! + +EBBA FLEMING. + + Är det väl Stålarm, Stålarm, som så talar, + Det finska ridderskapets pelare, + Vår konungs stöd, Klaes Flemings vän och Finlands + Sjelfständiga och fasta svärd! + + +STÅLARM. + + Tack Ebba! + Jag har ej sofvit uppå tvenne nätter. + Bort, bort, du svaghet; kungen kallar dig! + Upp, trötta tanke, efterverlden manar; + Natur jag vill besegra dig! + (Till Olof Klaesson). + Hur var det? + Vår krigshär slagen är. Då hvilar allt + På oss allen'. Dock, ännu låt oss hoppas + På hjelp från Polen. + (Officerare inkomma). + Här befälet kommer, + Som hit till sista råd jag sammankallat. + + +Tredje Scenen. + +DE FÖRRA. OFFICERARE. DANIEL HJORT. + +STÅLARM. + + Ha'n J med veteranerne besatt + Slottsportarna och uppställt knektarne + Här utanföre? + +(Sorl bakom Scenen). + +FÖRSTA OFFICERN. + + De er svara sjelfva. + +DANIEL HJORT (för sig). + + Hör, det är min orkester det, och stycket. + Som spelas upp, det eder dödspsalm är. + +ANDRA OFFICERN. + + Doft växer deras knot, med möda fick jag + Dem ordnade. Till hertigen har redan + En del i nattens mörker öfverflytt, + Och af de öfrige är svårt att säga + Hvem är att lita på. + +STÅLARM. + + Välan, vi skola + Snart få rent spel i saken, och från hvetet + Allt ogräs sjelft må skilja sig! + +(Slår upp balkongsdörrarna, och talar derifrån nedåt). + + Soldater! + Man sagt mig att bland eder -- -- -- + (Sorlet tillväxer). + Tyst! falske uslingar, edsbrytare, + J pligtförgätne, som med fega tankar + Förqväfven modet i de bättres bröst, + J dåliga kamrater, tron J väl + Att vi behöfva er! Fritt må hvar knekt, + Som önskar det, gå hän. Slå slottets portar + På gafvel upp, att sådan giftig luft + Må strömma ut och ej oss här förderfva! + +(Går hastigt från balkongen). + +JOHAN FLEMING. + + Jag kan, jag vill ej tro det -- + +STÅLARM. + + Skåda sjelf! + +JOHAN FLEMING (ser ut genom fönstret). + + De bölja om hvarandra. Täta massor + Mot porten störta sig. Förgäfves söka + De gråa veteraner hejda dem. + +STÅLARM. + + Må ingen hejda dem. + +OLOF KLAESSON. + + Du vågar mycket. + +STÅLARM. + + Blott huggit af den arm, hvars lamhet annars + Också till hjertat kunnat sprida sig. + Nu må vårt råd begynna. + +OLOF KLAESSON. + + Värre makter + Än missmod verkat det. -- Om jag tror orätt, + (med en blick på Hjort). + Så visar detta bleka anlet galet. + +STÅLARM. + + Kamrater! Finnes någon ibland eder, + Som önskar öfvergå till hertigen, + Han fritt det säge, fritt det göra må; + Ty intet annat återstår för den, + Som blifver qvar, än att med ära falla. + (Tystnad). + Finns någon ibland er, som något har + Att hoppas på af hertigen och röstar + För underhandling? + +FÖRSTA OFFICERN (pekande upp mot skriften öfver balkongen). + + Non illo parcet + Tempore dextra reis. + +STÅLARM. + + Välan då, vänner; + Fast svikna i vår lit på Sigismund, + Fast öfvergifne af vårt eget folk, + Vi skola visa hertigen i döden, + Att än vår konung och hvarandra trogna + Vi till hans planer ropa enigt: nej! + Och när på tröskeln här de siste fallit + Och hertigen instörtar jublande + I dessa salar, blott en man, en fackla + Behöfs, och slottet störtar öfver segrarn. + Och i ruinerna af dessa hvalf + Vi honom och vårt nederlag begrafva -- + Och Sveriges thron och Sigismund är räddad. -- + +TREDJE OFFICERN. + + Hurrah för Sigismund! Vi följa dig. + +DE ÖFRIGE. + + Hurrah för Sigismund! Hurrah för Stålarm! + +STÅLARM. + + Så svärjen det vid edra dragna svärd! + Vid fädrens skuggor och vid ärans glans! + +ALLA (draga svärden). + + Vi svärja det. + +STÅLARM. + + Så återstår oss blott + Att kasta lott om platsen ner i hvalfvet. + +JOHAN FLEMING. + + Behöfves ej. Min arm mig nekar strida, + Dock är den stark nog att en fackla föra. + Förtro det värfvet mig, + +STÅLARM. + + Må gå. Åt dig + Vår ära vi förtro med detta. -- Nu + Må hvar och en i tysthet sig bereda + För evigheten. Sedan samloms här + Med klara samveten och glada hjertan, + Att tömma före stridens sista brand + Den sista guldpokaln för kung och land. + +ALLA. + + Hurrah för Stålarm! + +(Officerarne aflågsna sig småningom). + +EBBA FLEMING (omfamnar Johan). + + O, min son! + +(Stålarm går). + +JOHAN FLEMING. + + Min moder, + Vi måste rädda Sigrid. + +EBBA FLEMING. + + Det är sannt! +JOHAN FLEMING. + + Följ henne du, blif hennes moder. + +EBBA FLEMING. + + Johan! + En bättre tröstarinna finner hon + I hvarje qvinna än i mig; -- Nej här, + Lik Indiens stolta enkor vill jag dö + Och ila utur offerbålets lågor + Till ärans himmel i min makes famn! + +(Går). + + +Fjerde Scenen. + +JOHAN FLEMING. SIGRID STÅLARM (inkommer förklädd till bondflicka). + +SIGRID. + + Hvad föregår här, Johan? Mig min fader + Befallt att kläda mig i denna drägt + Och sagt att bort jag måste härifrån. + Hvart än jag ser, jag skådar stränga blickar + Och slutna anleten. Hvad är det, Johan? + Hvarföre vill min far mig sända bort? + +JOHAN FLEMING (hela scenen vekt och innerligt). + + Vi, som bli qvar, vi ämna dö i dag. + +SIGRID (ödmjukt). + + Och derför -- -- -- + +JOHAN FLEMING. + + Ämna vi dig frän oss sända. + I denna drägt man dig ej känna skall, + Till dess du hunnit fram till våra vänner, + Och färden går helt lätt här öfver viken, + Dit knappt en vilsen kula nå'ngång kommer. + +SIGRID. + + O, att den hunne mig! -- Och du ej frågar, + Om jag det ville... + +JOHAN FLEMING. + + Svara, Sigrid, mig, + Säg öppet -- då du gaf din hand åt mig, + Gaf du af kärlek den? -- + +SIGRID. + + Har jag dig gifvit + Ett skäl till tvifvel om min tro? + +JOHAN FLEMING. + + Åh, nej! + Dock, hjertat väger icke skäl mot skäl. + Jag vet ej, men nu, Sigrid, säg mig -- kan + Du älska? + +SIGRID. + + Ej så innerligt, som du. + +JOHAN FLEMING. + + Låt mig få se i dina vackra ögon. + Se upp på mig. Säg, om jag bad dig blifva + Tillsamman här och dö med mig -- ej sannt, + De skulle icke stråla rätt af fröjd? + Du svarade mig ja kanske, men sedan + Du lade till; "I denna tunga sal + Här är så qvaft"... Minns du? + +SIGRID. + + Nej! + +JOHAN FLEMING. + + Jo, du minns det. + Ack, Sigrid! Om du mig ej älskade, + Hvi gaf du mig din hand, hvarföre sade + Du ej: Jag dig ej älskar. Då jag skulle + Ej plågat dig så länge, som jag nu + Fast omedveten gjort det. + + SIGRID. + + O, min Gud! + +JOHAN FLEMING. + + Jag förebrår dig ej, tvärtom mig sjelf + Jag förebrår. Farväl, farväl, min syster! + Blif lycklig en gång, när en själ du finner, + Som är dig värd, och minns mig som en vän! + +SIGRID. + + Nej, Johan, sänd mig icke bort. Om ock + Jag ej är värd att dö med dig, jag önskar + Dock intet annat än få dö. + +JOHAN FLEMING. + + Och hvarför? + Rår du väl för, att ej jag dig var kär + I högre mått än någon ann'. Ditt hjerta, + Hur kan så hårdt och dock så vekt det vara. + Farväl! Nu dör jag lycklig; men du skulle + Ej göra det. + +SIGRID (för sig). + + O, om jag hade mod + Att säga honom allt! + +JOHAN FLEMING. + + Jag går att ställa + I ordning slupen till din affärd nu. + Farväl så länge! + +(Går). + +SIGRID. + + Gå ej, Johan! Ah! + Han gick, han mig ej hörde. O, min Gud! + (betäcker sitt ansigte med händerna) + Hvi har du öfvergifvit mig och lemnat + Mig i det onda hjertats våld! -- Se der + Den hvita kransen på Mariebilden! + Är jag lik den, som kransen fordom band? + Ja, som den brutna rosen är den friska. + + +Femte Scenen. + +SIGRID. DANIEL HJORT. + +SIGRID (blir varse Daniel Hjort). + + Han! + +DANIEL HJORT. + + Hvem har spökat er så vidrigt ut? + +SIGRID. + + Om icke denna drägt behagar er, + Jag aldrig heller frågat om ert tycke. + +DANIEL HJORT. + + Går ni med knappnålsbref i mun, min fröken? -- + Har ni sett ärlig, ljuflig blommas färg + På hårda, konstigt brutna ädelstenar? + Har ni sett lammets ull på vargens yngel? + Har ni sett solsken i hvitmenad graf? -- + Hvar är er spegel, fröken? + +SIGRID. + + Sista gången + Vi talas vid, och ni kan tala så? + +DANIEL HJORT. + + Nåväl, så kan jag säga något annat. + Hvem är ni, sköna mask? + +SIGRID. + + Om ondt jag gjort er, + Var det min mening ej. + +DANIEL HJORT. + + När satan frestar, + Så frestar han i englaskrud. + +SIGRID (aflägsnande sig). + + O, Gud! + +DANIEL HJORT. + + Bed, bed! Det passar er. Gå bort och bed + Och nyttja ej till annat edert hjerta, + Att det ert namn ej hånar. Nyttja ord, + Som vingar ha från himmel allt till jord, + Och bed, bed, bed! Kanhända Gud är nådig, + Åtminstone så nådig, som rättrådig. + +(Sigrid går). + + +Sjette Scenen. + +DANIEL HJORT (ensam). + + Skall jag er låta dö och dö med er, + Med hertigen och allt i samma lågor? -- + Så vore striden slut och allting slut, + Så finge jorden frid, och döden bredde + Det tjocka täckelset, som hålla skall + Till domedag, uppå min hemlighet, + Och alla dessa synder, fienders + Som vänners... Ha! Du blinkar, dödsens svärd, + Som hänger öfver tusen hufvuden, + På spindeltråden af min svaga vilja! + Nej, nej! Derför blef jag ej född, derför + Ej forsar de förtrycktes blod med storm + Från hjertat upp till hjernan genom mig, + I afgrunden har himlen dykat ned + Ny kraft att hemta upp till brustet verldsskick. + Så fyll då, hämnd, min själ så med din ande, + Att intet annat utom dig den vet, + Håll vilda hat, håll fast vid hjertats rot + Och lär det endast slå på din befallning! + + +Sjunde Scenen. + +DANIEL HJORT. ARVID STÅLARM. OLOF KLAESSON. JOHAN FLEMING. +EN VETERAN (inhämtande vinbägare). OFFICERARE. Senare SIGRID. + +STÅLARM (i samtal med en officer). + + När jag var barn en tvillingsbror jag hade, + Som dog helt späd ännu. Jag minnes hur + Jag bad uppå hans graf, att bli förskonad + Ifrån att komma i den svarta jorden. + Rätt sällsamt, att hvad flyktigt, oförståndigt, + Som barn vi önskat, ofta se'n besannas; + Ty nu vi resa genom luften rakt + En ginväg öfver jorden bort från lifvet. + Käck bägarn hit! Skål, trogna krigskamrater, + För hedern, lifvets vin och ärans perla + I botten uppå lifvets bägare! -- + (Alla dricka). + Sjung, Olof, sjung för oss en munter visa! + +OLOF KLAESSON. + + Ha alla sina bägare? Se här! + +(Han räcker en bägare åt Daniel Hjort, som motvilligt tager den). + + Sång. + + Sankt Göran det var en riddare god + Vid glas som svärd. + Med glädje han drack och med fröjd gjöt sitt blod, + Stolt var hans färd. + Mot draken han kom med svärdet i hand + Och en munter sång, + Och fallen låg draken i purpurröd sand + På samma gång. + Hurrah för mod och fröjd! + +KÖR. + + Hurrah för mod och fröjd! + +OLOF KLAESSON (till Daniel Hjort). + + Hvad nu? Din bägare är full till randen. + Du smuglar, Daniel Hjort! Klang och drick ut! + + (Sjunger). + + Sankt Göran han för prinsessan som fru + Till egen härd. + Och kungen han sade: "den bäste är du, + En krona värd!" -- + -- "Nej kronan behåll, åt sonen din gif, + Den är mig för tung. + Men låt för dess ära mig offra mitt lif, + Min dyre kung!" -- + Hurrah för tro och fröjd! + +KÖR. + + Hurrah för tro och fröjd! + +(Ett kanonskott höres). + +OLOF KLAESSON. + + De börja redan, än en vers är qvar. + + (Sjunger). + + Mot fiender hundra ensam han stred, + Hans kung vardt blek. + Han högg och han segrade, dignade ned, + Gladt som på lek. + Och kungen höll in på segrande färd + Och med blick i brand. + O! Finge jag byta fast tusende svärd + Emot din hand! + Hurrah för fröjd och död! + +KÖR. + + Hurrah för fröjd och död! + +(Under denna vers aflägsnar sig en och annan officer). + +OLOF KLAESSON (till Daniel Hjort, som ämnar gå). + + Hvart skall du, Daniel Hjort? + +DANIEL HJORT. + + Hvad rör det er? + +OLOF KLAESSON (håller qvar honom). + + Förrädare! -- Se hur han bleknar vid + Det namnet, vänner! + +DANIEL HJORT. + + Bort till murarne + Förr'n hertigen är här! + +OLOF KLAESSON. + + Bekänn, din skurk! + +DANIEL HJORT. + + Bevis! Emot min oskuld återstudsar + Uti er egen hals det namnet: skurk! + +SIGRID (inkommer). + +OLOF KLAESSON. + + Bevis? -- Hvad gjorde du i mörka natten + I amiralens läger? + +DANIEL HJORT. + + Hvad jag gjorde? -- + Säg, efter ni det vet... + +OLOF KLAESSON. + + Aha! Så har du + Dock varit der. -- -- Om jag ej upptäckt honom, + Han än förrådt... + +OFFICERARNE (draga värjorna). + + Ned med förrädaren! + +SIGRID (störtar sig emellan). + + Det är ej möjligt! Hören, hören honom! + +DANIEL HJORT. + + Ej kommen när mig. Fällen edra svärd! -- + Javäl, jag er förrådt, förrädare! + +SIGRID (faller med ett anskri i Johan Flemings armar). + +DANIEL HJORT (fortsättande). + + Just jag är den, hvars ord har eder stridskraft + Som blad förspridt; just jag är den, som bringat + Er uppå fall -- och det min stolthet är! + +FÖRSTE OFFICERN. + + Stöt honom ner! + +(De tränga sig på Daniel Hjort; han rycker värjan af en officer +och försvarar sig). + +OLOF KLAESSON (slår värjan ur Daniel Hjorts hand). + + Nej, bättre skall han straffas! + +STÅLARM. + + Du, svarta otack -- som jag så har trott. + I lifvet blir det bittra aldrig slut. + Med honom handla, Olof, som du vill, + Jag skyndar ner. Re'n striden börjad är. + +(Går med alla officerarne; stramt derefter Olof Klaesson med +Daniel Hjort). + + +Åttonde Scenen. + +SIGRID. JOHAN FLEMING. + +JOHAN FLEMING (ännu hållande den afdånade Sigrid i sina armar). + + Beklagansvärda! Ha, jag allt förstår! + Och den föraktlige! Sof, evigt sof! -- + +(Nedlägger henne på soffan). + + + +Tablå. + +(Kruthvalfvet, afdeladt genom tvenne pelare. Daniel Hjort, fastkedjad +vid den ena. Bakom den andra framskymta krutfaten. Mörker). + + +Nionde Scenen. + +DANIEL HJORT. + + Vid pelaren de nitat mig i kedjor + I slottets kruthvalf här. Jag måste dö + Med dem i samma död, jag måste se, + Hur facklan väcker upp förstörelsen, + Som slumrar här kring mig och dödstyst hotar + Riksföreståndarn, folket, fosterlandet + Med undergång. O, afgrundsmakt af hån! + O, bristen kedjor, remnen hvalf af bäfvan + För den förbannelse, jag slungar ut + Mot dessa bödlar, brottslingar, tyranner! + Du håller kedja! Lumpna, usla jern, + Du är mer stark, mer evig än min ande! + Ha, ha, ha, ha! -- Hör, huru hvalfven skratta + Åt mig, åt mig. O, död! Tag detta lif! + Hölj efterverldens vanfrejd öfver mig, + Men rädda, rädda hertigen och folket! + -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- + Ej svar, ej tröst! -- Blott som ur annan verld + Kanonen doft igenom hvalfven suckar. + Mitt hufvud är så trött, min tanke svindlar. + Frid, frid! + +(Faller i vanmakt mot pelaren). + + +Tionde Scenen. + +DANIEL HJORT. JOHAN FLEMING. ARVID STÅLARM (med en brinnande fackla). + +STÅLARM. + + Här har du facklan. Redan man från borggår'n + Oss trängt till slottets dörrar. Hertigen + Sjelf stormar fram. På borggår'n står han redan. + Så snart du hör i hvalfgången signalen, + Tänd an de der. Farväl! + +(Går). + + +Elfte Scenen. + +DANIEL HJORT. JOHAN FLEMING. + +JOHAN FLEMING (lyser med facklan på Daniel Hjort). + + I vanmakt fallen! + Natur'n är alltför god. + +DANIEL HJORT (uppvaknar), + +(De fixera hvarandra med en lång stum blick), + +JOHAN FLEMING. + + Förmätne, djerfs du än uppå mig se! + +DANIEL HJORT. + + Min blick dig följer som ett samvete. + +JOHAN FLEMING. + + Se bort till Gud och gör din sista bön! + +DANIEL HJORT. + + Din hand förvissne! -- Jag har bedt min bön. + +JOHAN FLEMING. + + Finns ingen Gud, då så en usling dör. + +DANIEL HJORT. + + Ej för ett sådant värf, du här utför. + +JOHAN FLEMING. + + Ljud snart, signal! Du räddar kung och thron! + +DANIEL HJORT. + + Dö bort, signal! Förderfvets, mörkrets ton! + +JOHAN FLEMING. + + Du fram den kallat och med den du dör. + +DANIEL HJORT. + + Men er med mig i afgrunden jag för. + + +Tolfte Scenen. + + +DE FÖRRA. SIGRID. + +SIGRID. + + Det är en lögn, en nattsvart lögn, hopspunnen + Att oss förderfva alla. Nej, han har, + Han har det icke gjort. + +JOHAN FLEMING (kallt). + + Du, Sigrid, här? + Hvad vill du här? + +SIGRID. + + Få visshet och få dö. + +JOHAN FLEMING. + + Olyckliga, vanära icke dig, + Ditt namn, din far! Med brottslig känsla tig! + +SIGRID. + + Hvad är mig far och namn och allt mot honom. + I lifvet falskt, i dödens stund ändå, + Engång, vill hjertat fritt och öppet slå! + Jag älskade dig en gång, Daniel Hjort; + O, säg du ej det hemska brottet gjort. + Du det ej gjort? Ett svar! -- Du tiger... tiger?... + +DANIEL HJORT. + + Jag älskade dig en gång, Sigrid Stålarm; + Jag tiger, ty jag dig ej krossa vill. + +SIGRID. + + Du har det gjort? + +JOHAN FLEMING. + + Betviflar du det än? + +SIGRID. + + Att dessa dystra hvalf snart remna finge + Och bort med dessa brustna hjertan ginge! + Gif, Johan, mig din arm. -- + (Till Daniel Hjort.) + Beklagansvärde! + 1 denna stund du mig förakta lärde. + +JOHAN FLEMING. + + Min klinga törstar, men den är för god + Att sölas i en fängslad uslings blod. + +DANIEL HJORT. + + Vid lifvets rand, ni vet man talar sanning; + Så hören ock den djupt föraktade -- + Den djupt föraktade, hvars fostran till + En ödmjuk slaf i praktens gyllne salar + Man trodde sig fullbordat och försäkrat. + Man derför tog mig, derföre man qväfde + Min kraft bland böcker, gjorde svag min arm, + Höll svärd på afstånd, nyttjade min hand + Till darrsjuk slaf i dunlätt fjäders tjenst. + Till tvifvel, sjelfförakt och liknöjdhet + Man närde mig; och när försmådd, förbisedd, + Så långt man fått mig, solade man stolt + Sin äras glans emot min ringhets natt. -- + Då kom till mig en oförväntad gäst. + Ni minns den gamla qvinnan på er fest; + Sin son hon sökte der, den siste af + Det folk, som gått igenom er i qvaf. + Med henne vid sin faders graf han stått, + Och denna graf var en schavott. + Med eder har han gått i gyllne sal, + När uti fängelsernas grymma qval + Hans bröder, gömde och förgätne, lidit, + För det de för sin rätt, sin frihet stridit. + Mot er i döden än sitt trots han bär, + Och denne son, -- i kedjor står han här! + +JOHAN FLEMING. + + Hör opp! + +SIGRID. + + Du öde! + +JOHAN FLEMING. + + Lögn! + +SIGRID. + + Nej, honom hör! + +DANIEL HJORT. + + Sitt hat hon lade till mitt hat mot er, + Sin hämnd till min förtviflan öfver er. + Och det försmådda hjertat, det fick ro + Och tviflet flög och tanken fick en tro. + Jag hade intet svärd, jag hade ord, + Jag hade ingen makt, jag hade list, + Och se, jag bragt er dock till fallets rand! + Och fast ni bundit mig i kedjors band, + J kunnen icke kedja sanningen; + Och fast mitt brott mig för i afgrunden, + Guds dom i samma eld er rycka skall; + Och fast J bringen hertigen till fall, + J kunnen ej förgöra lif och ljus. + Ja, störta slottet, er och oss i grus! -- + Ersättning en gång efterverlden tar! + +(Signalen, ett pistolskott, slossas i hvalfgången. Svärdsgny +och röster.) + +JOHAN FLEMING. + + Vårt svar! -- Signaln det var -- till domen far! -- + +RÖSTER I HVALFVET. + + Hell! Hertigens är segren! + +DANIEL HJORT. + + Håll! + +SIGRID (rycker vid Daniel Hjorts utrop facklan ur Johans hand och +kastar den blixtsnabbt långt bort; den slocknar, scenen blir mörk. +Sigrid faller afsvimmad ner vid Daniel Hjorts fötter). + +DANIEL HJORT. + + Min kedja lös! + + +Trettonde Scenen. + +DE FÖRRA. EN OFFICER och KNEKTAR af Hertigens parti (inrusa +med facklor och dragna svärd). + +JOHAN FLEMING (griper en fackla). + + Hit facklan! + +DANIEL HJORT. + + Grip honom! + +(Några af knektarne gripa Johan Fleming.) + +JOHAN FLEMING. + + Allt för sent! + +DANIEL HJORT. + + Kom lös min kedja! + (Knektarne befria honom från kedjorna.) + Bort, hvalfven remna, hjertan brista! luft! + Luft! frihet! + +(Störtar ut.) + +SIGRID (uppvaknande). + + O, min Gud! hvad har jag gjort! + +(Faller ånyo i vanmakt.) + +Slut på Fjerde Akten. + + + +FEMTE AKTEN. + + +(Ert fängelsekorridor. I fonden trenne dörrar. Till venster ingången, +till höger korridorens fortsättning inåt hvalfven, hvarifrån en +sidokorridor löper inåt fonden och bildar sålunda en mörk fördjupning +åt höger i fonden.) + + +Första Scenen. + +FÅNGVAKTAREN (ensam). När jag var ung i verlden, då var jag en lustig +ture. Hejsan! Då var det muntert lif, när hertig Johans öltunnor runno, +och slottet genljöd af drickspengar, och jag var en ung och behändig +slottsdräng med en flicka på hvart finger. Jag hade inte väl hunnit +gifta mig, så kom der ett bref från kung Erik i Sverige, hertig Johans +bror, och hertigen kom bak lås och bom. Knappt skrek min första gosse +i vaggan, så kom hertigen ut och satte in sin bror kung Erik i stället +och blef sjelf konung. Så fingo vi rast en tid, tills kung Johan +flyttade bort sin bror, litet längre än tillåtet var, om det icke +är rätt att skicka sin bror med en ärtsoppa till andra verlden. +Besynnerligt, att min hustru och kung Johan dogo på samma natt, så +jag inte riktigt vet, om det var för hans eller hennes skull, som +det spökade här hela natten. Men en from och gudfruktig menniska var +hon ändå, så nog gällde det kung Johan, ty han hade ett brodermord +på samvetet, han. Så gifte jag om mig den dag, Sigismund, Johans son, +blef kung. Han hölls der icke länge han, så hårdt än Klaes Fleming +höll honom fast dervid. Från den tiden har jag haft mycket folk här, +än af hertigens vänner, än af Sigismunds -- och nu? -- så går det, +så går det! Jag skulle säga, som det står i psalmen: + + Allt hvad vi på jorden äge, + Det är allt förgänglighet. + Hvad vi timligt öfverväge, + Är ostadig stadighet. + +om jag icke sjelf varit en ostadig krabat i min ungdom. Men nu tror jag +hvarken på den ena eller andra myndigheten. Jag gör min pligt och +har inte respekt för någon annan än dödgräfvaren, ty han öppnar porten +till ett fängelse, hvaraf mitt endast är en underafdelning. + + +Andra Scenen. + +FÅNGVAKTAREN. OLOF KLAESSON (inkommer förklädd från venster). + +FÅNGVAKTAREN. Ni, herr Olof Klaesson? -- Ni lefver? + +OLOF KLAESSON. Tyst! Låt mig träffa min bror. + +FÅNGVAKTAREN. Men... + +OLOF KLAESSON. Var lugn för din tjenst. Jag ämnar icke befria honom. +Så väl har han utfört sin sak, att han icke har något att frukta +af segraren. + +FÅNGVAKTAREN. +Ja, ser ni, det är så, att fängelset och jag äro ett, liksom ni och +ert svärd. Jag är en hård jerndörr, bara en hård jerndörr och sätter +ingen in, ej heller släpper någon ut. Det är min sak det, ser ni. +Dött skulle jag med fängelset i går, gjort ett hopp ända in i andra +verlden, men hjelpa ut någon derifrån i dag eller i morgon, nej, går +icke genom samvetet, har aldrig gjort det förr. + +OLOF KLAESSON. En gammal rostig väderhane är du. Vill du låta mig +träffa Johan eller ej? Jag har intet guld att ge dig; men om du vill, +har du mig sjelf i stället. + +FÅNGVAKTAREN. Gud bevare mig för det. Ni dömmer mig orätt. Ni skall +få träffa honom, men gör det kort, ty hertigen är här i rappet! -- +Kom ut, herr Johan, här är en, som vill råka er. + +(Öppnar dörren till höger i fonden.) + + +Tredje Scenen. + +DE FÖRRE. JOHAN FLEMING. + +JOHAN FLEMING (vill omfamna Olof Klaesson). + + Min bror, du lefver, du är fri! + +OLOF KLAESSON (stöter Johan tillbaka). + + Håll Johan! + Vår ära vi förtrodde i din hand. -- + Hur har du fyllt ditt värf? + +JOHAN FLEMING. + + Anklaga mig! + Mitt svar... + +OLOF KLAESSON. + + Fort! för det svaret trotsar här + Jag döden nu. För den skull lös jag slet mig + I går ännu en gång ur oväns hand + Med harmens, skymfens kraft, då vi förgäfves + Fullbordandet utaf ditt värf förbidde. + Nåväl -- -- + +JOHAN FLEMING. + + Begär få tala med en annan; + Min sorg mitt ord förqväfver. + +OLOF KLAESSON. + + Usla feghet! + Och denne är min bror! + +JOHAN FLEMING. + + Du miste tar. + Vid Gud! Jag var ej feg! + +OLOF KLAESSON. + + Så svara mig. + Jag önskar intet högre, än att du + Den tanken döda må. + +JOHAN FLEMING. + + Nåväl, så hör! + Om du, liksom de andra af de våra, + Ej lös dig slitit, skulle du ha sett + Min falska brud invid sin faders fötter, + Vansinnig öfver hvad hon gjort. + +OLOF KLAESSON. + + Hvad då? + +JOHAN FLEMING. + + Af brottslig kärlek till förrädaren... + +OLOF KLAESSON. + + Ej möjligt! + +JOHAN FLEMING. + + Slog hon facklan ur min hand. + Signalen oss förrådde, hertigens + Soldater trängde in, jag minns ej mer. + +OLOF KLAESSON. + + Så har då allt mot oss sig sammansvurit! + Nu jag förstår den syn, jag såg i natt. + +JOHAN FLEMING. + + Såg henne du? + +OLOF KLAESSON. + + Det måste varit hon. + Jag såg i snöhvit drägt en hvit gestalt, + Der muren högst sig reser upp ur fjärden, + Så luftig som en dimma vandra fram. + På mörka lockar skeno gyllne smycken, + Tillsamman virade som till en krona. + Hon sjöng en sång till vågornas musik + Och gick som en sömngångerska så säker + På murens sista, silfverglänsta rand. -- + Jag läste tyst en bön, gick fram mot muren. + Hon var försvunnen, och när fram jag hann -- + Blott stjernorna i vattnet dallrade -- -- -- + +JOHAN FLEMING. + + O, måtte hon det varit! -- Såg du ej?... + +FÅNGVAKTAREN (vid ingången). + + Hertigen hitåt nalkas. Skynda er! + +OLOF KLAESSON (griper med handen om svärdfäste, blickande åt ingången). + + Långt borta är han. Hör Johan! Han + Ditt lif skall taga. Än han dig ej sett. + Du är den siste grenen af vår ätt. + Låt mig få dö för dig. Vi byta drägt. + Du smyger bort. + +JOHAN FLEMING. + + Nej aldrig, Olof, aldrig! + +OLOF KLAESSON. + + Du måste. Minns vårt namn! + +JOHAN FLEMING. + + Lef du för det! + +(Går in i sitt fängelse.) + +FÅNGVAKTAREN. + + Vi äro dödens, om ni längre dröjer! -- + Gå in i det der hvalfvet. 1 dess skuggor + Er ingen ser. + + OLOF KLAESSON (gömmande sig). + + Välan, du blinda slump, + Var än min vän! Än är ej tid att dö! + + +Fjerde Scenen. + +FÅNGVAKTAREN. HERTIG KARL. Amiral SCHEEL. Senare EN OFFICER. + + +HERTIGEN. + + Det är således här du låtit sätta + In Daniel Hjort? + +SCHEEL. + + Det var hans egen önskan. + Så snart vi honom löst ur kedjorna, + Han störtade ur hvalfvet upp och ville, + Knappt hörande de ord jag lugnande + Till honom ställde, bort från slottet fly, + Till dess han slutligen gick in uppå + Att hit i tysthet draga sig tillbaka. + Uti det ljusaste af rummen här + Han väntar nu att få Ers Nåde se. + +HERTIGEN. + + En sällsam sägen har du mig förtäljt + Om honom och dock sannolik. Den väcker + Stolt fröjd uti min själ, på samma gång + Jag borde förebrå dig, att du så + Beräknande begagnat denne yngling. + +SCHEEL. + + Ers Nåde! + +HERTIGEN. + + Nog, jag vet hvad du vill säga. + Gif hit den ring, du emottog af honom + Och som jag fordom skall hans fader skänkt. + +SCHEEL (ger Hertigen ringen). + + Här är den. + +HERTIGEN (emottager den). + + Ja, jag känner den igen. + Allt tvifvel om hans sägens sanning flyr. + Hvad minnen väcker denna ring ej opp! + När den jag gaf, jag var ännu helt ung, + Och icke drömde då jag om den lott, + Jag var bestämd till. Djerfva tankar bodde + Dock redan då hos mig, varm kärlek till + Min faders stolta verk, vår svenska frihet, + Den friska plantan, knappt till knoppning hunnen; + Och ofta knöt jag maktlös vredes hand, + Då mina äldre bröders vankelmod + Och lejda prester och hersklysten adel + Det stora verket skakade till fall. -- + Det kom min tid. Den kom som stormen kommer + Och såsom stormen skall jag rensa norden + Från allt det qvalm, som ligger i dess luft, + Från allt det grus, som samlats på dess jord. + Min segren är och den skall så begagnas, + Att ingen arm skall mer mig den bestrida. + Min domen är och den skall fällas så, + Att ingen pjunkig nåd skall yxan hämma. + Mitt Sverige är och kronan skall bli min, + Se'n jag med frid och välstånd landet krönt. + (Vändande sig till Scheel.) + Hur är det, Scheel? Har rådsförsamlingen + Uppsatt anklagelsen och domen re'n? + +SCHEEL (räcker honom tvenne papper). + + Här äro båda. + +HERTIGEN (ögnande i dem). + + Riksförrädare och dödsdom. + (Återger honom skriften.) + Godt! -- det vill säga rätt -- och rätt skall ske! + +EN OFFICER (inträder och framräcker ett bref till Hertigen). + + Ett sändebud från Polen upp vi snappat, + Som hade detta bref till Arvid Stålarm. + +HERTIGEN (mottager brefvet). + + Från Sigismund! Nu kan han gerna få det. + (Officern går.) + Fångvaktare! Låt upp för Arvid Stålarm + Och gif åt honom detta. + (Lemnar brefvet till fångvaktaren. Till Scheel.) + Kom, vi draga + Tillbaka oss. + +(Drager sig tillika med Scheel afsides). + + +Femte Scenen. + +DE FÖRRE. ARVID STÅLARM (från dörren till venster). + +FÅNGVAKTAREN. + + Herr öfverste, kom ut. + Jag har ett bref till er. + +(Lemnar det.) + +STÅLARM. + + Från Sigismund! + Som till en död! "Min käre Arvid Stålarm... + Vi tacke dig för... gerna ville vi... + Har icke kunnat sända någon hjelp... + Vi tvifle om... mitt öga sömnlöst är + För allt det blod, som fåfängt blifvit gjutet... + Farväl, mitt Sverige!... hellre håller jag + Den sanna läran och förlorar kronan... + Förr'n för min skull norden sönderremnar... + Jag i min oväns hand det lemnar... + Må Gud omvända det... kom hit till mig... + En tacksam kung i Polen väntar dig."... + Det var det sista. Krossad såsom fader, + Med ära fläckad af mitt eget barn, + Besegrad, fången; -- detta måttet rågat. + +(Betäcker sina ögon med brefvet och börjar, vacklande, återgå +till sitt fängelse.) + +HERTIGEN (med dödsdomen i handen). + + Här är en skrift, som också gäller er -- + Ej från en kung, men från er fosterjord. + +STÅLARM. + + Ni, hertig, här! Den skrift, som ni mig ger, + Jag känner den, behöfver den ej se, + Och svarar detta blott: jag lydt min konung. + +HERTIGEN. + + I sista ögonblicket har du stått + Mig efter lif och ära, -- läs din död! + +STÅLARM. + + Jag ej begär er nåd. Vår strid är slut, + Ert Finland är och Sigismund oss lemnat. + Då är det bäst, att jag till döden går. + (Böjer ett knä.) + Dock, nåd, o hertig, åt den lilla skara, + Som återstår af dem, min fana följt. + Min ordern var, men modet det var deras. + Och om ni önskar fosterlandets väl, + Dess ädla söner för dess framtid spara. + +HERTIGEN. + + Det var engång jag gaf er nåd, då sade + Jag här: Ve dem, som gäcka denna nåd, + Jag återkommer och då finns ej skoning. -- + Nu är jag här; mitt ord står fast. Välan! + +STÅLARM. + + Dränk i vårt blod ert namn för efterverlden; + Och, att den ingen misskund må er ge, + Dränk det också i Johan Flemings blod! + +HERTIGEN. + + Du djerfve! Döden snart skall tysta dig! + För honom in i fängelset tillbaka. -- + +STÅLARM (föres af fångvaktaren tillbaka i fängelset). + +HERTIGEN. + + Scheel! Känner du den unge Johan Fleming? + +SCHEEL. + + Hvad jag om honom hört, besanna tycks + Att stränge män få milda, fromma söner. + Ung, skuldlös, ädel, kom han hit uti + Arfsangelägenheter ifrån Warschau + Och deltog nu i striden först. Ej han + Har som de andre, då de slottet stängde + För oss, mot Eder brutit gamla löften. + +HERTIGEN. + + Dock var det han, som skulle minan tända. + +SCHEEL. + + Förledd utaf sitt mod och af sin oskuld. -- + +HERTIGEN. + + Nåväl, för honom hit; jag pröfva vill + Hvad godt, som kan en Fleming höra till. + + +Sjette Scenen. + +HERTIGEN. SCHEEL. FÅNGVAKTAREN (för ut) JOHAN FLEMING, (hvarefter +han och Scheel draga sig åt bakgrunden). + +JOHAN FLEMING (för sig). + + Det är då han; -- så mycket lik min konung, + Som äregirigheten liknar äran + Och våldet makten. + +HERTIGEN (för sig). + + Detta sonen är + Då till Klaes Fleming, han den ende, som + Med mig sig kunde mäta, fast, beslutsam + Och hård som jag, -- min ovän bortom döden. + +JOHAN FLEMING (för sig), + + I lyckans dag jag fann så lätt att dö. + Du, hjerta, nu, när allt du har förlorat, + Hur kan der hoppet ännu hviska: lef! + Om åter till min dyre kung jag länder, + Det är ej den, som for, som återvänder. + +HERTIGEN. + + Man sagt mig, Johan Fleming, att ni är + Till domen mindre skyldig än de andra. + Träd närmare! Nåväl, om ni, befriad, + Vill ingå i min tjenst och öfvergifva + Er plats i Warschaus hof hos Sigismund, + Så tag på tillgift och försoning här + Min hand emot. + +JOHAN FLEMING. + + Ers Fursteliga Nåde! + Så högt jag skattar edert ädla anbud, + Så högt ni säkert ock den känsla skattar, + Som bär vid dödens rand mitt svar dikterar. + Jag har ej någon skälig orsak, hvarför + Jag skulle öfverge min käre konung + Och bryta otacksamt min tro mot honom. + (Böjer ett knä.) + Jag får, jag kan ej mer än vördnadsfullt + Begära här en fri och högsint nåd. + +HERTIGEN (dystert leende). + + Och hvilka vilkor vill du föreskrifva, + För att af dig, lifdömde domare, + Min nåd mot dig bedömmas må som högsint? + +JOHAN FLEMING. + + Gif mig ett straff, jag är ju fånge vorden; + Sänd mig i landsflykt bort från fosterjorden. + Det är mitt halfva lif, jag så er ger, + Men konung, tro och ära gälla mer. + +HERTIGEN. + + Hvi vördar du mig ej med tvenne knän? + +JOHAN FLEMING (stiger upp) + + Så har jag vördat ingen ann' än Gud + Och den, som han sin makt på jorden gifvit. + Den hedern spar jag åt min Gud och konung. + +HERTIGEN. + + Du nogsamt mig tillkännager, att du + Din fars natur och stora mod har ärft, + Och varnar oss för det, som utaf dig + Att vänta vore, om du lefva finge. + +JOHAN FLEMING. + + Ers Nåd, jag svär... + +HERTIGEN. + + Du svär med halfva själen, + Halft knäfall och halft samvete. Min nåd + Du har försmått. Jag litar ej på löften. + Invid schavotten råkas vi. Farväl! -- + Och nu till Daniel Hjort. Kom, följ mig Scheel! + +(Går med Scheel genom mellersta dörren i fonden, hvilken öppnas +af fångvaktaren.) + +JOHAN FLEMING. + + Således döden! -- Blott en flyktig dröm + Min lefnad var och intet spår på jorden + Jag lemnar efter mig. O, det är tungt, + Det är dock tungt att i sin ungdom dö! -- + + +Sjunde Scenen. + +JOHAN FLEMING. FÅNGVAKTAREN. OLOF KLAESSON (inkommer). + +OLOF KLAESSON. + + Jag måste bort. Har något värf du qvar, + Som jag fullborda kan? + +JOHAN FLEMING. + + Min moder helsa + Och skaffa Sigrid en välsignad graf. + Farväl! -- + +OLOF KLAESSON. + + Farväl! + +FÅNGVAKTAREN. + + Om längre här ni dröjer, + Jag svarar icke för hvad sker. + +JOHAN FLEMING. + + Farväl! + +(Går in i sitt fängelse.) + +FÅNGVAKTAREN. + + Hör ni, de komma re'n! + +OLOF KLAESSON, + + Var lugn! + +(Fångvaktaren öppnar mellersta dörren. Olof Klaesson döljer sig +bakom den.) + + +Åttonde Scenen. + +DE FÖRRE. HERTIGEN. SCHEEL. DANIEL HJORT (Inträda genom den +uppslagna dörren). + +DANIEL HJORT, + + Hvad ämnar + Han ställa till med mig? Jag ser på honom, + Att han föraktar mig. + +SCHEEL (till Daniel Hjort). + + Ni blir efter. + Vill ni bli qvar! + +DANIEL HJORT. + + Jag kommer. -- Må de ämna + Mig hvad som helst, jag trotsar dem och allt. + +(Hertigen, Scheel och Daniel Hjort gå ut till venster.) + +OLOF KLAESSON (i beredskap att följa dem). + + Än finnes jag, som följer edra spår, + Ett värf i lifvet än mig återstår! + +(Går hastigt efter de andra.) + + + +Tablå. + +(En öppen plats i närheten af slottet. Åbo stad på afstånd i fonden. +Till höger en kulle.) + + +Nionde Scenen. + +EBBA FLEMING (ledd af) ERICUS ERICI. HERTIG KARL (mötande dem). + +HERTIGEN. + + Man får då ändtligen er se, herr bisp! + (Med en blick på Ebba Fleming.) + Dock tycks ni hafva sörjt för, att vårt möte + Ej må mitt sinne vända till er fördel. + +ERICUS ERICI. + + Ej derför heller är jag här. Mitt kall + Är sorgen trösta och de stolta varna. + +HERTIGEN. + + Om ni det sednare förut här gjort, + Det förra nu ni hade kunnat spara, -- + Då mindre blod, som mindre tårar nu + Erfordrats för att här jag skulle stå. + +EBBA FLEMING. + + Och skulle aldrig här ers Nåde stått, + Om ej med svek J farit. + +HERTIGEN. + + Rättvis hämnd, + Som ur er egen våldsmakt har växt upp. + +EBBA FLEMING. + + En fördelaktig dikt for Eders Nåde. + +(Klockringning.) + +HERTIGEN, + + J stolta fru, var nöjd att ni är qvinna! + Er annars gällde dessa klockor ock. + +(Går.) + +EBBA FLEMING. + + Dödsringningen! -- Nåd!... nej han skall ej lägga + Till sin triumf en krossad moders tår. + +ERICUS ERICI. + + Så gjut den då i skötet af den vän, + Som huru hårdt Han ock oss menskor dömmer, + Ett ödmjukt hjertas bön dock aldrig glömmer. + +EBBA FLEMING. + + Led mig till kullen der. -- Tack, här i frid + Mig lemna åt mig sjelf. Gå, jag det önskar! + +ERICUS ERICI. + + Jag vet er vilja vörda. Om ni skulle + Behöfva mig, så är jag i er närhet. + +(Går.) + + +Tionde Scenen, + +EBBA FLEMING (ensam på kullen. Menighet från Åbo vandrar då och då +öfver scenen i fonden.) + +EBBA FLEMING. + + Se skarorna, hur liknöjdt fram de vandra + I högtidskläder. Ingen hör oss mer. + Blott klockorna de höras. Dödens ringning + Det är för allt jag hade qvar på jorden. + Nu dör den sista glansen af vår ära, + Nu bryts den sista spillran af vår makt, + Nu går den siste af vårt namn till döden + Och denne siste är min ende son; + Och griften, der vår vapensköld skall krossas, + Är en schavott! -- Och ingen hör oss mer. + Ack, ej ens Gud. Min själ till himmelen + Ej når. Böjd emot jorden stapplar den. + +(Lutar sig ner mot kullen med bortskymdt ansigte.) + + +Elfte Scenen. + +EBBA FLEMING. KATRI. + +KATRI (uppstiger på kullen bakom Ebba Fleming). + + Så kom en gång dock hämndens dag. Se der! -- + +EBBA FLEMING (i samma ställning som förut). + + Hvem talar här? -- Kan ni en bön mig lära, + Som himlen når? + +KATRI. + + Se opp! + +EBBA FLEMING (ser upp). + + Ah! samma syn! + +KATRI. + + Stig högre upp, kom, skåda hur din son + Till döden går! + +EBBA FLEMING. + + Hvad har jag gjort dig, att + Du mig förkrossa vill? + +KATRI. + + Hvad gjorde jag, + Att ni mig krossade? + +EBBA FLEMING. + + Är du en moder, + Så gå! -- + +KATRI. + + Jag var en gång, hvad nu du är, + Nu är jag, hvad du varit förr. + +EBBA FLEMING. + + Erici! + +KATRI. + + Din make tog min fars, min makes hufvud. + +EBBA FLEMING. + + Erici! + +(Klockringningen upphör.) + + +Tolfte Scenen. + +DE FÖRRA. ERICUS ERICI (inkommer). + +KATRI. + + Och din son han är ej mer. + +EBBA FLEMING. + + Gud! + +KATRI. + + Och min son var den, som störtat er! + +ERICUS ERICI. + + Hör opp, hvem än du är, och minns att hämnden + Ej menniskan tillhör. + + +Trettonde Scenen. + +DE FÖRRA. HERTIGEN. SCHEEL. HERRAR i Hertigens svit. MENIGHET +frän Åbo. KNEKTAR. DANIEL HJORT. + +HERTIGEN. + + Slut är vårt värf. + Men, innan vi gå bort från denna plats, + Der med så mycket blod vi rikets frid + Ha tvungits köpa och besegla, har + + Jag ännu en förrättning qvar. Träd fram + Intill min sida, Daniel Hjort! Om du + För guld, för gunstbegär ditt värf utfört, + Fast detta värf mitt lif och slottet räddat, + Jag med din handling lemnade dig ensam; + Men då jag väger upp din lefnadssaga, + Din stams förtryckta rätt, mot det du gjort, -- + Jag hade aldrig älskat detta folk, + Jag suttit falsk och sprakat i dess kojor, + Om jag fördöma kunde. -- Derför tag + Din faders ring tillbaka af min hand, + Och för att intet minne af det flydda + Må fästas vid ditt namn, välj dig ett nytt, + Och, för att ingen må dig våga skymfa, + Se här ett svärd. För så det i min tjenst, + Att jag får heder af Bengt Ilkas son! + +DANIEL HJORT (mottager svärdet, blickande på menigheten, För sig). + + Hur blicka de på mig! + +KATRI. + + Min son! + +DANIEL HJORT. + + Min moder! + Nu tryck mig till ditt hjerta, göm mitt hufvud, + Att ingen ser mig, göm det vid din barm, + Och älska, älska mig! + +EBBA FLEMING. + + Han -- hennes son! + Det var dock sannt. Om himlen rättvis är, + Hvi faller blott på mig dess hand! + +(Sorl och rörelse bland menigheten.) + + +Fjortonde Scenen. + +DE FÖRRA. BÄRARE (med en bår, på hvilken Sigrid Stålarm ligger +i hvit klädning, gyllne smycken öfver pannan och sjögräs, som +snärjt sig i lockarna och fastnat på klädningen). OLOF KLAESSON +(framträder bland menigheten). + +EN BÄRARE (i det han inkommer). + + Gif rum! + +HERTIGEN. + + En drunknad flicka! + +SCHEEL. + + Arvid Stålarms dotter! + +DANIEL HJORT. + + Ah! Det är hon! (Paus.) Blef det till slut ditt öde! + (Vildt.) Bort! För de döde till de döde! + +(Bärarena bortföra båren.) + +DANIEL HJORT (till sin moder). + + Nu, + Min mor, blif åter lugn och lycklig du! + Bort med all bitterhet ifrån ditt hjerta, + Bort med hvart minne från de dunkla dar! + Se hertigen! se dagen ljus och klar! + + Nu vill jag lefva upp på nytt för dig, + Det som har varit, jaga undan, döda. + För ädla värf mitt hjerta blott skall glöda. + +KATRI (afbrytande). + + Min son, jag gjort dig ondt? + +DANIEL HJORT. + + Tänk ej på mig! + Tänk på den tid, som ändteligen randas, + Uppå det folk, som nu befriadt andas! -- + Mig -- ondt? -- Nej! Lifvets höjder vinka mig + Och att dem hinna står jag redobogen. + +OLOF KLAESSON (med handen om svärdfästet). + + När högst är säden, är till skörd den mogen. + +DANIEL HJORT (till Katri). + + Du skall mig trotsig, stolt och verksam se, + Kraft har jag än. Än jag ej bruten är. + Och högt för verlden jag mitt hufvud bär! + +OLOF KLAESSON (sticker Daniel Hjort genom hjertat, att han faller). + + Tag här -- din handlings rätta lön, förrädare! + +DANIEL HJORT. + + Ah! --! -- --! Ve! + +(Dör.) + +KATRI. + + Min son! + +HERTIGEN. + + Hvem var det? + +OLOF KLAESSON. + + Klaesson Fleming! + +HERTIGEN. + + Det blir på denna jord din sista bragd! + +(Ger ett tecken åt knektarne att gripa Olof Klaesson.) + +OLOF KLAESSON. + + Det var en nyhet, känd förr'n den var sagd! + +(Går med knektarne.) + +KATRI. + + Uppvakna son! + +EBBA FLEMING (för sig). + + Han står för himlens dom! + +KATRI. + + Det var min skuld! -- Död! -- Krossad är jag här. + Min son! O, tag mig, tag mig med i döden! + +HERTIGEN. + + Så ville jag ej ändra dina öden. + Ett trappsteg blef du fallne yngling der, + Som lyfte herrskarns fot och föll i sär. -- + (Fanfarer höras.) + Hör menighet! Fanfarerna oss kalla, + Till makten mig, till frid och framtid alla! + +ERICUS ERICI. + + Du Evige! Behöfves då, att allt + På hvilket verlden hvilar, kärlek, trohet + Och pligt och ära, svigta skall som rö + Och tusen hjertan brista, för att verlden + Skall skuffas fram en tumsbredd på sin väg! + +Slut. + + + + + +*** END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 58368 *** |