2 files changed, 7820 insertions, 8206 deletions

diff --git a/58368-0.txt b/58368-0.txt
new file mode 100644
index 0000000..3e2e076
--- /dev/null
+++ b/58368-0.txt
@@ -0,0 +1,7820 @@
+*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 58368 ***
+
+
+
+E-text prepared by Tapio Riikonen
+
+
+
+SAMLADE DIKTER
+
+af
+
+JOSEF JULIUS WECKSELL
+
+
+
+
+
+
+Helsingfors,
+Finska Litteratur-sällskapets tryckeri,
+1868.
+
+
+
+
+        Företedt: _L. Heimbürger_.
+
+
+
+INNEHÃ…LL:
+
+I.
+
+VÃ¥rdroppen.
+Ã…bo Slott.
+Veteranens jul.
+Vid Schillersfesten i Helsingfors.
+Svenskan och finskan.
+Finska vikens klippor.
+Har du mod?
+Italienaren.
+Studentsång.
+I en artists album.
+I en konstälskares album.
+Fogeln.
+Rusen i skogen.
+Demanten på Marssnön.
+Det förtorkade trädet.
+Stjernorna.
+Öfver en afplockad ros.
+Höststormen.
+Reminiscens från Piruvuori.
+Augustiaftonen.
+Tyrannens natt.
+Den vakande modren.
+Guds trädgård.
+Ottos julafton.
+Pi balen.
+Skridskoåkaren.
+Sjömansgossens afsked till sin brud.
+Den vansinniga spinnerskan.
+Hyran till kärleken.
+Rosor och kyssar.
+Till Minna.
+Till Ellen.
+Varning.
+När och fjerran.
+Var det en dröm?
+Afskedet.
+Ögon blå.
+VÃ¥r inre verld.
+Vid invigningen af G. A. Wallins minnessten.
+Till G. Montgomery.
+Studenterne.
+Skål för qvinnan.
+Invigningen af de döfstummas skola i Åbo.
+PÃ¥ Sofiadagen.
+Till ... vid sybordet.
+Till den nygifta.
+Till Helmi.
+Den lilla hedningen.
+Englarna.
+Den lyckliga familjen.
+Skolfuxen.
+
+II.
+
+Det outsägliga.
+
+Dvergens hämd.
+Lokomotivföraren.
+Geniens hand.
+Marssnön.
+VÃ¥gen.
+Den fromme.
+I en Spaniors album.
+Den 10:de November 1861.
+Ett brunnsafsked.
+Vid min älsklings sida.
+Serenad till Helmi.
+Ur gamla gömmor.
+Elegi öfver en kupp.
+Min vän.
+Kajsaniemi-visan.
+Allt i lifvet är ej sol.
+Almqvist.
+För dig jag sjunger.
+Vill du komma med mig!
+Jag har dig kär.
+Don Juans afsked från lifvet.
+Jag midnattens barn.
+Daniel Hjort, sorgespel i fem akter.
+
+
+
+Till sångens vänner i Finland och Sverige öfverlämnas dessa "Samlade
+dikter" af en bland Finlands yngre skalder, hvilken af ett oblidt öde
+redan vid 24 års ålder bortrycktes från sin korta diktarebana, De
+ingå här under tvenne afdelningar. Den första omfattar ett urval af
+de stycken, hvilka finnas upptagna i skaldens julen år 1860 utgifna
+"Valda ungdomsdikter", i "Lännetär, Album utgifvet af Vestfinnar I",
+jemte några otryckta sånger, diktade före denna tid. Utg. har vid detta
+urval, äfvensam vid styckenas ordnande och omarbetning följt de
+anvisningar, som skalden sjelf efterlemnat. -- Den andra afdelningen
+omfattar dikterna från en senare period (julen 1860 till sommaren
+1862), deri inbegripet det förut särskildt utgifna sorgespelet "Daniel
+Hjort". En del af dessa hafva ingått i "Lännetär, Album utgifvet af
+Vestfinnar II"; andra äro meddelade af några skaldens vänner eller
+funna bland hans efterlemnade papper, de mindre lyriska mest på
+manuskriptarken till "Daniel Hjort". Flera bland dem framträda sålunda
+i ett nog fragmentariskt skick, men äro dock af alltför stort poetiskt
+värde eller måla för väl den inre strid, som vid denna tid rörde sig
+inom skaldens bröst, för att ej förtjena sin plats i dessa "Samlade
+dikter".
+
+
+
+
+VÃ¥rdroppen.
+
+
+    I morgonstundens vår
+    Vid lärkors glam
+    På molnets kant en tår
+    1 solljus sam.
+
+    På jord som i det blå
+    Klang fröjdens ljud.
+    Gif mig ett lif också!
+    Hon bad till Gud.
+
+    Och liten englahand,
+    Som molnet höll,
+    Tog sakta på dess rand,
+    Och droppen föll. --
+
+    Och speglade en stund
+    Guds verld så skön,
+    Guldmolnig, himmelsrund
+    Och jorden grön.
+
+    Föll så i hafvets famn
+    Och gömdes der. --
+    Hvem frågade ditt namn,
+    Hvem såg dig här?
+
+
+
+
+Ã…bo Slott.
+
+
+    Hvita skepnad ifrån fordom, flydda tiders fallna borg,
+    Der du blickar öfver fjärden, allvarsam och full af sorg,
+    Monumentet uppå grafven, inom hvilken sekler gått
+    Till att luta trötta hufvun, -- men der ingen ro de fått!
+
+    Vid din strand, den fordom stolta, stilla klagar vikens våg,
+    Och så sällsamt klingar sångens djupa röst uti min håg;
+    Ifrån nattens tusen stjernor blickar ner en evighet
+    Uppå menskotankars svaghet, menskoverks förgänglighet.
+
+    Hör din grafsång sjunger böljan, nattomskymd vid grustäckt strand,
+    Och dödsfacklan lik går månen upp vid dunkla skogars rand;
+    Brusten är din sköld och krossad, vapenlös och svag du står,
+    Och det enda, som dig egnas, är en minnets vemodstår.
+
+    Och ändå hvem älskar icke dina fallna murars grus?
+    Du har skådat Finlands morgon, skimrat i dess rosenljus,
+    Du har sett dess första strimma i vårt än så mörka land,
+    Du har värnat korsets fana på vår vilda, öde strand.
+
+    Du har sett dess första skördar spira upp ur oplöjd mark,
+    Du för nattens anfall värnat dem så segerstolt och stark,
+    Suomis skönsta minnen fläta kring din hjessa rikt sin dag,
+    Himlens ljus och återspegling, religion och rätt och lag.
+
+    Du var skölden, du var svärdet, -- ljust och herrligt var ditt mål,
+    Och du bjöd så gladt för segern fram ditt bröst af sten och stål;
+    Stenen ramlat, stålet rostat, men den hand, som höjde dig,
+    Vakar ännu öfver folken mäktig och evinnerlig.
+
+
+
+
+Veteranens jul.
+
+
+    Af stjernor hvalfvet gnistrar, mörk den gamla skogen står;
+    Der glimmar i dess gröna skägg så mången frusen tår.
+    Så tyst, så hemsk är nattens frid på snöbeslöjad mo,
+    Och björn och varg blott fira här julkvällens säkra ro.
+
+    DÃ¥ ekar djupt i skog ett ljud af matta tunga steg,
+    Hvem söker här från byn så långt en svår och enslig väg?
+    Hvem djerfves störa furans lugn och nordens frusna fläkt
+    Och värma drifvornas demant med lifvets andedrägt?
+
+    Det är en gammal veteran från Finlands sista strid.
+    Der går han fram, en skugga af förgätna hjeltars tid;
+    Men än så hög, men än så varm att hvart hans blickar gå,
+    Der skyllrar furan vördnadsfull och drifvan blixtrar då.
+
+    På mossig sten han sätter sig, och hjessan silfverljus
+    Så skönt och tankfullt böjer sig vid höga furors sus.
+    På kinden rullar tyst en tår, men ögat hvilar gladt
+    På högtidslugnet alltomkring i stilla stjärnljus natt.
+
+    DÃ¥ talar han; jag helsar dig, mitt hjertas stolta brud,
+    Du fura mörk, du natt så skön, du vildmark i din skrud!
+    Jag känner dig igen, mitt land, säg, känner du också
+    Din unge kämpabrudgum i den trogne gubben grå?
+
+    Ack många år ha flytt, sen sist jag såg en natt som nu.
+    Mitt hår blef hvitt, min panna blek, -- blott evigt ung är du;
+    Ännu så ung, så skön som då mitt svärd för dig jag drog,
+    Och varma, röda kyssar af mitt hjerteblod du tog.
+
+    Det är förbi sen många år; ett annat slägte står
+    Med annan håg, med annat lif i Suomis nya vår.
+    Den strid de kämpa är ej min, -- ty evigt, hvart jag går,
+    Bland brutna svärd, förspilda lik, vid Oravais jag står.
+
+    Nyss satt ock jag en vördad gäst på stugans halm hos dem,
+    Såg hopp och glädje bo ännu i finska hyddors hem.
+    Än ville ock jag se engång
+    Och helga drifvan med en tår, som förr med blod så gladt.
+
+    Han talte så, -- men matt han log emot sin ungdomsbrud,
+    Sitt vackra finska fosterland i vinterns högtidsskrud.
+    Och hur han såg, -- en glädjetår så ljuf hans öga fällt,
+    Som hade all hans lefnads kraft i denna tyst försmält.
+
+    "Förtrollningsljuft mig binder qvar ditt ljus, din skog, din sjö.
+    Jag kan ej gå, -- haf tack, o Gud, för att jag här får dö!
+    Trött får jag luta grånad lock mot Suomis silfverbarm,
+    Så trött som bössan fordom sof från striden på min arm.
+
+    Och skogen skall omkring mig stå ett ståtligt monument,
+    Den gamle gråe krigarens, som knappast någon känt;
+    Och furorna de sjunga då en psalm högtidelig
+    Och natten kastar ned sitt dok, -- mitt land, Gud skydde dig!"
+
+    Han talte icke mer, han drog sin pels omkring sig blott
+    Och knäppte sina händer hop och slöt så lugnt och godt.
+    Men skogen kring hans dödsbädd stod i stjerneglans och sken
+    Med julljus utaf silfver på hvarenda grönklädd gren.
+
+
+
+
+Vid Schillersfesten i Helsingfors
+
+den 10 November 1859.
+
+
+    "Till fest!" från land till land ett rop, ett gensvar mäktigt går,
+    Och konstens tempel öppnar sig och högtids smyckadt står,
+    Och folken skönt förena sig båd' när och fjerran från,
+    Att minnas tidens störste tolk och sångens bäste son.
+
+    Ty allt hvad skönt och himmelskt än uti ett hjerta brann,
+    Uti din sång så hög och fri sitt skönsta uttryck fann;
+    Och hvar den klang, der väckte den förtröstan, mod och hopp,
+    Och lyfte evighetens dok för bländadt öga opp.
+
+    En ny Tyrteus gick du fram i mensklighetens strid
+    För friheten och sanningen, för andens ljus och frid;
+    Och för hvar ton en fördom brast, en kedja söndersprang,
+    Och till beundran för din fot tyrannerna du tvang.
+
+    Och mäktigt flög det fria ord utöfver haf och land;
+    För det är intet haf för vidt, för fjerran ingen strand.
+    Ryck det ej bort från folken mer, -- odödlig är dess gång;
+    Det blommar der i evig sol af Schillers sköna sång!
+
+    När lärkan sjunger vårens hymn i morgonljusets glans,
+    Då lyssna, guldomgjutna, skog och våg och blomstrens krans,
+    Tills, mäktigt gripne, sjelfve in de stämma med dess röst,
+    Och skogen susar, böljan slår, ljuft doftar blommans bröst.
+
+    Så sjöng ock du, när ny en dag gick öfver folken opp
+    Med morgonluft och rosensken, på löften rik och hopp,
+    SÃ¥ fann ock hvarje ande djupt sitt hjertas tolk i dig,
+    Och, mäktig stora värf och mål, lycksalig kände sig.
+
+    Och blektes många löften sen som dimmor i det blå,
+    Din sång har menskligheten qvar och den kan ej förgå;
+    Den krans, som sanningens triumf ej än förklara fick,
+    Den lägger hon uppå din lock med varm och tårfull blick.
+
+
+
+
+Svenskan och Finskan.
+
+
+Svenskan.
+
+    Unga kämpe, nyss från plogen yr och oförvägen trädd,
+    Du vill bryta lans med gammal kämpe uti rustning klädd.
+    Du är ung och oerfaren, första lansen vare din,
+    Må du minnas, att den starka, mera pröfvade är min.
+
+Finskan.
+
+    Ung jag är, det är min stolthet; evigt ung vid folkets härd
+    Sjöng jag sångens sköna drömmar, sjöng jag minnets underverld,
+    Väntade min tid -- den kommit, ljungar fram med strålens makt
+    Och du bleknar under hjelmen trots din harm och ditt förakt.
+
+Svenskan.
+
+    För ur sagans dunkla fornverld sprakande ditt furubloss,
+    Hög jag står i middagsglansen -- sekler ligga mellan oss.
+    Skynda djerf, men vill du segra, mottag tacksam i ditt lopp
+    Några ax af mina skördar, som i sekler vuxit opp.
+
+Finskan.
+
+    Du har sångens bästa blommor, tankens högsta skatter fått,
+    Jag har Finlands högsta kärlek -- bytte ej med dig min lott.
+
+    Och du lämnar dina skatter -- arfvet åt vårt folk och mig.
+
+Svenskan.
+
+    Ännu lefver friskt mitt hjerta, slår i tusen ädla bröst;
+    Också du har lärt dig älska tro och sanning af min röst.
+    Såg i morgon segrens fana på min graf du svaja gladt --
+    Snart du dvaldes sjelf i mörker, mörkare än griftens natt.
+
+Finskan.
+
+    Slår i tusen bröst ditt hjerta, dock min luft de lefva af;
+    Gaf du tro och gaf du sanning, kämparna för dem jag gaf.
+    Brista skall din sträng förbrukad, men ej så den psalm och sång
+    Som vårt folk uti sin barndom hörde i din ton engång.
+
+Svenskan.
+
+    Lefva de, så skall jag lefva; faller jag, så faller du.
+    Mästarn är jag än den vise, lärjungen är du ännu.
+    Öfver oss stå högre makter, i hvars tjenst vi gått och gå --
+
+    Den, som längst och trognast tjenat, älska, värna de också.
+
+Finskan.
+
+    Frihet, Sång och Sanning bära oss på evig gudaarm,
+    Slå på språkens gyllne lyror, väcka lif i folkens barm,
+    Skönast klingar då bland toner tonen om ett fosterland;
+    Kan den tonen sannt du klinga? -- främling är du på vår strand.
+
+Svenskan.
+
+    Hit jag kom som frö -- en jernek står jag nu på stormigt skär,
+    Fostrad här i strid och stormar, har ett fosterland ock här.
+    Lyft mig upp, om du förmår det, vräk mig sen i vredgadt haf --
+    Halfva Finland med skall följa i min glömskas öppna graf.
+
+Finskan.
+
+    Väl! jag står i landets hjerta -- furan, evigt grön och stark;
+    Stod förgäten, tung och isklädd -- frisk ändå -- i vildskön mark;
+    Våren kommit, Finlands hjerta slår af kärlek, ljus och hopp --
+    Och du drar din krona långsamt unnan för min unga topp.
+
+Svenskan.
+
+    Fäll din lans som min jag fäller -- bådas udd är af demant.
+    Så de gåfvos oss att strida för hvad evigt är och sannt.
+    Finland ge vi samma kärlek och förevigas i den --
+    Och ju mer vi deråt offra, blomma vi dess högre än.
+
+
+
+
+Finska vikens klippor.
+
+
+    Vi segla bränning och död förbi
+    På fräsande, snöhvit våg,
+    Och stormen dansar så vild och fri
+    I skeppets tackel och tåg.
+    Vi fara fram emot Finlands kust,
+    Snart skåda tjusta vi den,
+    Hvart hjerta slår utaf längtans lust,
+    Hvart öga blixtrar igen.
+
+    Se klippan der! det är finsk granit,
+    Der skymta än fler också;
+    De stå så mörka i bränning hvit
+    Förutan en torfva på;
+    Och dystra skåda de nu som sist
+    Som när jag ser dem igen,
+    Och dyster är deras saga visst; --
+    Säg, vill du höra på den?
+
+    När Wäinämöinen ur vågens glans
+    Bjöd Finland stiga engång
+    Med silfverfloder och björkars krans
+    I solljus, blommor och sång;
+    Med mörka furor på vilda skär,
+    Guldvaggande sjöar blå,
+    Skönt logo klipporna äfven här
+    Emot sin skapare då.
+
+    Och blomman bad uppå Finlands strand:
+    O, växte med mig en mö!
+    O, fick jag vårdas af hennes hand,
+    På barmen blomma och dö!
+    Jag gåfve henne min rosenvår,
+    Min doft, min färg och min glans,
+    Jag gåfve henne den klara tår,
+    Som darrar skönt i min krans.
+
+    Och furan bad på sin unga mark:
+    O, kom du ynglingatropp!
+    Vi skola brottas, min stam är stark
+    Och smart och smidig min topp.
+    Och björken: finge jag stå i ro
+    Och böja grenarna ned
+    Invid en hydda, der menskor bo,
+    Ett godt och välsignadt träd!
+
+    Och insjön häfde sin silfverbarm
+    I qvällens rosiga brand:
+    O, fick jag gunga på vänsäll arm
+    Ett älskadt par emot strand!
+    O, fick jag kasta min silfvervåg
+    Till gröna ängarnas börd
+    Och spegla stilla med vänlig håg
+    De gyllne nejdernas skörd!
+
+    Och fjellet höjde sin tinning gladt
+    Med svällda ådror af jern:
+    O, fick jag bjuda min dolda skatt
+    Till lugna hyddornas värn!
+    O, fick jag resa ett altar opp
+    Mot himlens strålande blå
+    Och lyfta högt på min stolta topp
+    Mot Gudar menskorna så!
+
+    Men stum med kinden af tårar kysst
+    Stod Wäinämöinen allen;
+    I ödets stjernor han läste tyst
+    Och sade sörjande sen:
+    Här skola tusende hjertan slå
+    I hög och strålande brand,
+    Och ödslig, mörk är din lott ändå,
+    Mitt unga älskade land!
+
+    Ty drömmande på din unga strand,
+    Du mö ur vågorna blå;
+    En morgon vakna du skall i band,
+    I sekler sörjande stå;
+    I sekler vänta din frihet än
+    Med stilla kämpande bröst;
+    O, eg då ljuft uti kärleken
+    Af ädla söner en tröst!
+
+    Dock bäfvar du för ditt öde, säg,
+    Vill förr du dö utan namn,
+    Välan! -- den bölja, hvarur du steg,
+    Har qvar sin eviga famn.
+    Men stum stod furan i skogen grön,
+    Och fjellen, sjöarna blå.
+    Blott strandens klippor i trotsig bön
+    Till Wäinö talade så:
+
+    Sa häf oss ut uti hafvets famn,
+    Der vilda bränningen slår!
+    Vi vilja vara förutan namn,
+    Förutan blommor och vår.
+    Skall ingen menniskofot också
+    Oss röra i frid, -- hvad mer! --
+    Vi fria, fria i stormen stå
+    Och fria när hafvet ler.
+
+    Och fri står klippan i bränning vred[1]
+    Och fri uti solens glans, --
+    Står kal och mörk som en nattlig hed
+    I silfvervågornas krans.
+    Ej fåfängt flöt der en droppe blod,
+    Ej gjuts der bitter en tår,
+    Ty på dess strand ingen hydda stod
+    Och intet hjerta der slår.
+
+    Ej nånsin hafver en ovän rört
+    Ditt fria, ditt stolta bröst.
+    Hur tviflet suckar, du aldrig hört,
+    Men heller ej hoppets röst.
+    Ej steg en främling med svärd i hand
+    På dina ödsliga skär,
+    Men ingen älskar uppå din strand
+
+
+    Du blickar mörk öfver djupblå grund,
+    Blott öde vatten du ser.
+    Du blickar dyster mot hvalfvets rund,
+    Kallt stråla stjernorna ner.
+    Och evigt står du i skummets brand
+    Så vild och öde som nu.
+    O, hell dig Suomis vana land!
+    Det bättre valde dock du.
+
+[1] De tre sista stroferna i stycket lyda i en senare, tyvärr,
+ofulländad bearbetning sålunda:
+
+    Och fri står klippan i bränning vred
+    Och fri uti solens glans, --
+    Står kal och mörk som en nattlig hed
+    I silfvervågornas krans --
+    Skall evigt der uti skummets brand
+    Stå vild och Ode som nu.
+
+Men också du, Suomis vana land, också du är blott en mörk klippa;
+ty har du skönhet och kärlek, ja, skulle du engång ha silfver och
+guld -- utan frihet är du dock intet annat än en mörk, ofruktbar
+klippa för menskligheten, och din son icke mera värd än mossan, som
+sparsamt växer på de öde klippornas otillgängliga land.
+
+
+
+
+Har du mod?
+
+
+    Har du mod att gå ut i lifvets strid
+    Och dig hålla der som en man?
+    Har du mod att ställa dig framom din tid
+    Och dess villor, om du det kan?
+    Har du mod att offra ditt hjerteblod,
+    Din timliga lycka och fröjd
+    För sanning och rätt? -- då, yngling god,
+    Träd in i vår krets förnöjd.
+
+    Har du mod att tro på din skönaste dröm
+    Trots det verkligas hånande röst?
+    Har du mod att som droppen i djupaste ström
+    Söka väg genom klippans bröst?
+    Då låtom oss svärja ett fostbrödralag!
+    Och offra det ande och blod,
+    Och kraft som kamp få vi nog en dag,
+    Om vi ega det samma mod.
+
+
+
+
+Italienaren.
+
+
+    Öde står min gård, den sköna,
+    Öde stå dess lunder gröna,
+    Ömma sånger der ej klinga
+    Mer som förr så mången qväll.
+    Guld och allt hvad mer jag eger
+    Fast på våg det ringa väger,
+    Tag -- det kan dock nytta bringa
+    Dig, vår kung Emanuel.
+
+    Krossat har jag mandolinen
+    Laura bakom sänggardinen
+    Ensam gjuter sina tårar,
+    Sträcker fåfängt ut sin famn.
+    Hingsten eldig stampar jorden,
+    Och åt farorna och morden
+    Vigas in Italiens vårar
+    I vår frids och frihets namn.
+
+    Hjeltar stiga upp, der slafvar
+    Kyss ha trampat Bruters grafvar;
+    Strömmen sig hvar dag förökar,
+    Blir ett verldshaf innan kort.
+    Dolkar blixtra ren i tjellen.
+    Bergsbon väpnad står på fjellen --
+    Och i Kolisén det spökar,
+    Påfven läser det ej bort.
+
+    Nu är hämdens timma slagen!
+    Frihetsklingan hvässes, dragen
+    Ur den slida, der den rostat
+    Uti hundraårig skam.
+    Och de sår, som länge gömdes,
+    Bryta nu -- ty ej de glömdes, --
+    För all smärta, de oss kostat,
+    Uti blodig feber fram.
+
+    Känner du vulkanens välde,
+    På hvars gömda eld du ställde,
+    Kejsare, din thron, och famlar
+    Der med maktlös spira än?
+    Se, nu häfvas hafvets vågor,
+    Himlen mörknar, eld och lågor
+    Berget spyr -- och thronen ramlar
+    Ned i kratern, du med den.
+
+    Susen stolt Italiens lunder,
+    Vittnen till vår träldoms stunder,
+    Snart med segrens krans, den frida,
+    Blodig panna svalken af!
+    Och försonad skall den gamla
+    Tid den nyas kämpar samla
+    Sist till hvila vid sin sida
+    Ärofullt i samma graf!
+
+
+
+
+Studentsång.
+
+
+    Nu, bröder, må vi sjunga
+    En rask och samfälld chör!
+    PÃ¥ oss studenter unga
+    Så gerna Finland hör.
+    Så må då sången skalla
+    Allt upp till polens rand,
+    Tills finska hjertan alla
+    Stå lyssnande i brand!
+
+    Från Bottenvikens stränder,
+    VÃ¥r bildnings gamla bygd,
+    Ifrån Karelens länder,
+    Den finska sångens skygd;
+    Från trakt, der norrskensflamman
+    Omsprakar snöklädd pol,
+    Vi strömmat hit tillsamman
+    För fröjd och lif och sol.
+
+    Hvart hjerta står i lågor
+    Få fjäll, i skog, i dal.
+    Du räknar hafvets vågor,
+    Ej våra drömmars tal.
+    De äro blott ej drömmar,
+    De blifva verklighet,
+    Så sannt som dagen strömmar
+    I morgonrodnans fjät.
+
+    Som stjernan står i natten
+    Med skuggor rundtomkring
+    Och hvälfver silfverskatten
+    Och fruktar ingenting,
+    Så skall det ädla lefva
+    Och blomma i vår barm,
+    Som skuggan ondskan bäfva
+    Så mörk och tom och arm.
+
+    Frisk mod i lifvets stunder,
+    Friskt mod i dödens famn!
+    Det låga skall gå under
+    Förutan barn och namn.
+    Det eviga, det sanna
+    Ej krälar fram i grus,
+    Det går med öppen panna
+    Igenom natt -- i ljus!
+
+    Så må då sången skalla
+    Allt upp till polens bloss!
+    Se, Finlands slägten alla
+    De hoppas uppå oss!
+    Omätlig är vår bana,
+    Men blicken målet når.
+    Framåt! -- vår enda fana
+    Är fädrens röda spår!
+
+
+
+
+I en artists album.
+
+
+    Mycket finna, än mer spana,
+    Uti allt det högsta ana,
+    Älska mycket, mer förglömma,
+    Gå i lifvet ut och -- drömma,
+    Gudar tjena, guld försaka,
+    Ge och fordra ej tillbaka,
+    Hjertat offra, hjertan vinna,
+    Kyla möta och dock brinna.
+
+    Äran älska, ej begära,
+    Skapa, bilda, pröfva, lära
+    För ett mål, som aldrig hinnes,
+    För en efterverld, som vinnes,
+    Sen dig verlden mer ej når:
+    Det är konstnärns lott på jorden. --
+    Endast så odödlig vorden
+    In till gudarna han går.
+
+
+
+
+I en konstälskares album.
+
+
+    Det finns en konst att evigt vara ung,
+    Fast locken glesnar, hjessan böjes tung.
+    Hur snabb och mäktig tiden äfven svingar,
+    En genius finns, som eger bättre vingar;
+    Hur djup och hård sin runa tiden skär,
+    En genius finns, som den i blommor klär:
+    Det sköna älska. Njut det i naturen,
+    Lef blommans lif, lef stjernans i azuren.
+    Njut det i konstens rika underverld,
+    Der sången blommar och musiken klingar,
+    Der tanken ilar jemt på himmelsfärd,
+    Men jordens rosor rodna på dess vingar.
+    Då gjutes evig ungdom i din själ,
+    Der den bland stora andar ofta dröjer,
+    Tills lifvets sorger små, dess flärd och fel
+    En skugga bli, som ljuset mer förhöjer.
+    Den glada vishet konstens lära är,
+    Och evig ungdom dig, sin vän, beskär;
+    Ty det, som lefver öfver skiften, öden,
+    Du njöt i lifvet, har till vän i döden.
+
+
+
+
+Fogeln.
+
+
+    Der sitter en liten fogel
+    PÃ¥ hafvets vilda strand.
+    Långt borta uppgår solen
+    I gyllene morgonland.
+
+    Der vinkar emellan rosor
+    En port af rubiner och gull.
+    Det växer i fogelns hjerta
+    En lust så längtansfull.
+
+    Han flyger mot morgonrodnan,
+    Skön vinkar dess purpurkust;
+    Han flaxar med svaga vingar,
+    Han sjunger med mäktig lust.
+
+    Allt längre, allt längre han ilar,
+    Han skådar bakom sig ej mer,
+    Tills, hvart han vänder blicken,
+    Blott öde vatten han ser.
+
+    Han flyger, tills vingen brister,
+    Han sjunker i böljande haf, --
+    Och aftonen ler i rosor
+    Och stjernan i guld på hans graf.
+
+
+
+
+Rosen i skogen.
+
+
+    Vilda rosen skön i skogen står,
+    Kalken strålar af en silfvertår,
+    Och kring den liksom en purpurflod
+    Strömmar rosens unga, friska blod.
+
+    Mellan granar står dess skönhet gömd,
+    Mindre skådad klart än ljufligt drömd.
+    Med en varsam kyss den glada vind
+    Andas kärlek öfver blommans kind.
+
+    Stum af tjusning stilla skogen står,
+    Trasten öm i nattens skymning slår,
+    Morgonrodnans första stråle varm
+    Perlbesmyckar rosens oskuldsbarm.
+
+    Vandrarns själ hon stämmer mildt till bön,
+    Der i rosig glans på tufvan grön
+    Ljuft om himlens skönhet, jordens vår
+    Talande sitt stumma språk hon står.
+
+    Visst en engel i en sky af doft
+    Flög hon ner en stund i jordens stoft.
+    Nästa morgon synns hon icke mer, --
+    Ack, mot döden blott så huldt hon ler!
+
+
+
+
+Demanten på Marssnön.
+
+
+    På drifvans snö der glimmar
+    En diamant så klar.
+    Ej fanns en tår, en perla,
+    Som högre skimrat har.
+
+    Ut af en hemlig längtan
+    Hon blänker himmelskt så;
+    Hon blickar emot solen
+    Der skön den ses uppgå.
+
+    Vid foten af dess stråle
+    Tillbedjande hon står
+    Och kysser den i kärlek
+    Och smälter i en tår.
+
+    O, sköna lott att älska
+    Det högsta lifvet ter.
+    Att stråla i dess solblick
+    Och dö, när skönst den ler!
+
+
+
+
+Det förtorkade trädet.
+
+
+    Qvittra, du min lilla fogel,
+    Qvittra i den torra linden!
+    Tro dock ej din sång uppväcker
+    Den till grönska och till glädje.
+    Vet du, hvarför linden torkat,
+    Vet du, hvarför kronan vissnat,
+    Ock den fasta stammen murknat?
+    Uti stammen skuro tvenne
+    Unga hjertan in sin kärlek.
+    Dessa hjertan skiljdes sedan
+    Brustna här i lifvets stormar.
+    Ynglingen bedrog sin flicka,
+    Flickans brudsäng blef då grafven.
+    Under träden är hon myllad,
+    Sköna blommor gro kring linden.
+    Flickans hjerta har för roten
+    Talat om sin dystra smärta;
+    Roten det för stammen talat,
+    Stammen det för grönklädd krona.
+    Derför sörjer grönklädd krona,
+    Derför murknar tjocka stammen,
+    Derför vissnar starka roten.
+    Qvittra fogel, fåfängt qvittra!
+    Linden aldrig mer skall grönska,
+    Ty en gäckad kärleks tårar
+    Bränna på dess merg och rötter.
+
+
+
+
+Stjernorna.
+
+
+    På den östra himlastranden
+    Står en stjerna silfverklar,
+    Fjerran på den vestra randen
+    Den sin vän och älskling har.
+
+    Fast de från hvarandra tindra
+    Mer än millioner mil,
+    Inga rymder kunna hindra
+    Gyllne blickens säkra pil.
+
+    Ej de veta att de båda
+    Äro mörker blott och stoft, --
+    Skönt de i hvarandra skåda
+    Guld och rosor, ljus och doft.
+
+
+
+
+
+Öfver en afplockad ros.
+
+
+    Du unga blomma i purpurblod,
+    Hur blek du hvilar i handen.
+    Nyss frisk och doftande fri du stod
+    Uti de blommande landen.
+    Men ack! hvi log du så varm och rik,
+    En jungfru vän i din oskuld lik,
+    Och hvarför såg du på mig så skön?
+    Att bruten dö blef din lön.
+
+    Och dock ännu du så vänligt ler
+    Mot mig, ehur jag dig brutit,
+    Ehur från grenen jag tog dig ner,
+    Der ljuf din vårdag du njutit,
+    Ehur jag ingenting kan dig ge,
+    Än blott med tjusning uppå dig se
+    Och andas stilla din vällukt in
+    Och glädjas att du är min.
+
+    O, finge jag åt en älskad brud
+    Dig ge, du ljufvaste blomma;
+    Men som en vind är min suckans ljud
+    I rymder öde och tomma;
+    Och såsom du är mitt hjerta visst
+    En blomma, bruten ifrån sin qvist,
+    Som ditt så flyger dess lif sin kos.
+    O, vissna, vissna min ros!
+
+
+
+
+Höststormen.
+
+
+    Naturen är i uppror. Svartklädd höst
+    Sig hugger girigt fast vid jordens bröst
+    Och dödskallt flämtande så vildt och kort
+    Dess sommarlif och skönhet suger bort
+    Lik en vampyr, och sveper lömsk och bråd
+    I drifvans likduk offret för sitt dåd.
+
+    Högt ryter hafvet, ty den himmel blid,
+    Som darrande i guld i qvällens frid
+    Med sol och ljus har hvilat i dess famn,
+    Vill hösten rycka bort; sin huldas namn
+    Det ropar högt, hvar bölja fåfängt ber
+    Och störtar hvit i egen afgrund ner.
+
+    Se, eken kämpande på fjellet står.
+    Sin ärekronas dunkelgröna vår
+    Förgäfves skakar den och full af harm
+    Mot höstens stormbud lyftar mergfull arm.
+    Det hvisslar hånfullt åt den starkes hot
+    Och strör dess ära vissnad för dess fot.
+
+    Och blomman, som de starkes öde ser,
+    Står mild och lugn och ej om skoning ber,
+    Blott gömmer tårdränkt kalk i mossans hägn;
+    Men stormen ser det och med iskallt regn
+    Den späda piskar fram derur, i stoft
+    Förtrampar oskuld, skönhet, bön och doft.
+
+    Snart furan blott står grön, en minnesvård,
+    Och hafvet stannar med en dödsaccord.
+    Sitt värf har stormen fyllt och hvilar nu,
+    De mörka skyar dela sig itu --
+    Och oförgänglig stjernehimmel ser
+    I jordens stumma ödemarker ner.
+
+
+
+
+Reminiscens från Piruvuori.
+
+(I Karkku vid Kulovesi.)
+
+
+    I tusen stycken ligger fjellet splittradt,
+    Och tusen år ha stenarna förvittrat,
+    Men än de lika hemskt och hotfullt stupa
+    Uppå hvarann i dalen ned, den djupa,
+    Der block på block i vild oordning ligga
+    Och om en oträngd plats förgäfves tigga.
+
+    Der stå de liksom grafvar och ruiner,
+    I halft förvissnad tall en vindkår hviner,
+    I remnorna roffoglar byggt sig nästen;
+    Här smyger vargen, kända vintergästen,
+    I bondens stall, han tar _der_ hvad han kräfver,
+    _Här_ blodig matta sen på drifvan väfver.
+
+    Och sommarsolens glans, som vänligt skiner,
+    Kallt återkasta klippornas ruiner;
+    Förgäfves vinden mull i remnan sopar,
+    Ur hvilken våren blommor små framropar.
+    I mörka djupet, som derunder grinar,
+    Allt ramlar ned och sjelfva mossan tvinar;
+    Så skall det evigt stånda sönderstyckadt.
+    Blott af sin egen hemska skönhet smyckadt.
+
+    Ruiner, menskohand ej vid er rörde,
+    När er man skapade och er förstörde, --
+    Men här har mörkrets engel stått på fjellet
+    Engång och sett hur soln gick upp kring stället
+    Och tänkt: hur många hjertan i den natten,
+    Som brusto törstande och ej fått vatten,
+    Hur många, som i dunkelt qval sig vredo,
+    Då inga stjernor ljus i mörkret spredo,
+    Hur mången engel, som sin vinge miste,
+    Fast Gud och hon och -- Satan blott det visste,
+    Hur mången tärna ljuft om vännen drömde,
+    Som henne då i vilda lag fördömde.
+    Och gällt ett hånskratt öfver menskligheten,
+    Det godas afbild, först för evigheten,
+    Gaf Satan till, och eko sjöng i fjellet,
+    Så det i tusen stycken flög på stället, --
+    Likt hjertan, som för onda makter klinga
+    Och sen med alla strängar sönderspringa.
+
+
+
+
+Augustiaftonen.
+
+
+    I azur och silfver månen går
+    Och glimmar i vikens vatten, --
+    Så hög och tankfull skogen står
+    Och drömmer och susar i natten.
+
+    En julle lätt öfver vågen far
+    Mot fiskarkojan på näset,
+    Ur jullen klingar en röst så klar,
+    Och elfvorna lyssna i gräset:
+
+    "Blif när oss Herre Jesu Christ!
+    Din nåd intill oss ile,
+    Ty aftonen är nu kommen visst,
+    Men ljuft i din hägn vi hvile!"
+
+    Och månen log på sin silfverthron,
+    Ett ljus upptändes i tjellet, --
+    Och länge bortdog psalmens ton
+    I fjerran blånande fjellet.
+
+
+
+
+Tyrannens natt.
+
+
+    Så tung står natten i sorgflor klädd,
+    Tyrannen vakar på purpurbädd,
+    Hans enda son uppå svartklädd bår
+    Från slottet förde man bort i går.
+
+    Med öppet öga, med dystert sinn'
+    I mörka natten han skådar in,
+    Der ljusnar, rör sig en fjerran punkt,
+    Den kommer närmre, -- han andas tungt.
+
+    Han ser sin son uti snöhvit skrud
+    På vingars guld, som han fått af Gud.
+    Han sväfvar sakta till bordet, der
+    Den gyllne konungakronan är.
+
+    Han börjar plocka demanterna.
+    SÃ¥ sorgligt skiner hans gloria,
+    "Jag får ej ro i min trånga graf,
+    Förrän jag alla har plockat af."
+
+    "Min far dem köpt genom mord och död
+    För undersåtares blod så röd;
+    De döda fordra af mig dem nu.
+    För min skull hafva de offrats ju."
+
+    Till purpurmanteln han sedan går,
+    Den droppar blod som af djupa sår.
+    Bekymrad torkar han den ibland,
+    Alltmer den blöder för snöhvit hand.
+
+    "Jag kan ej lefva, jag kan ej dö,
+    Förrn denna mantel är hvit som snö.
+    Med mina tårar jag tvager den,
+    Med vingen torkar den om igen."
+
+    Och bleka spöken kring gossen stå,
+    Med vilda blickar till honom trå,
+    Han gråter sakta, han blir så matt, --
+    De gripa honom med hånfullt skratt.
+
+    Blek springer kungen ur bädd så snar,
+    Allt är försvunnet, det ljusnat har, --
+    Än bordet oskadd hans krona bär
+    Och lika blodröd hans mantel är.
+
+
+
+
+Den vakande modren.
+
+
+    Derute stormen mot rutan slår
+    De svarta vingar och natten rår,
+    Men slumra stilla, min rosenkind,
+    Du vackra morgon, du unga vind!
+    Mitt barn jag vaggar med sånger in,
+    Det hör ej stormen, blott rösten min.
+
+    En skugga hemsk sig derute rör
+    Och täljer synder som ingen hör,
+    Men slumra stilla min engel mild,
+    Du kärlekstanke, du oskuldsbild!
+    Du lutar dig på min arm så godt,
+    Du ser ej skuggan, mitt löje blott.
+
+    Den vida verlden derute står
+    Och ropar på dig om några år,
+    Men än du slumrar i fridsäll hamn,
+    Din lugna verld är en moders famn.
+    O, minns i villande verldens gång,
+    Som nu du hör den, din moders sång!
+
+
+
+
+Guds trädgård.
+
+
+    Jag minns en flicka glad som våren,
+    Som våren i vår barndomstid,
+    Då löjet ler i sjelfva tåren
+    Och själen är en bäck så strid,
+    Men frisk och klar och oerfaren,
+    En öppen, skämtfull breflapp till
+    Den hela verld, -- vi få sen svaren
+    Med svarta kanter, svart sigill.
+
+    Hon var så skön, den lilla flamman!
+    Vi lekte "far och mor" vi små,
+    -- Det var en fröjd, det var en gamman! --
+    Men blott så ingen hörde på.
+    Vi nära intill kyrkan bodde
+    Och sprungo i dess vigda mull,
+    I pastorns trädgård, som vi trodde,
+    Af kors och vackra blommor full.
+
+    Dock undrade vi många gånger
+    PÃ¥ dem, som kommo dit, att de
+    Just sågo ut som mormors sånger
+    Så sorgsne och andäktige.
+    En gaf en krans, en gaf en blomma,
+    En gaf en tår åt trädgården, --
+    Vi stodo der med händer tomma
+    Och hade endast leenden.
+
+    Ibland dock liksom tala hördes
+    Det der i granens gröna topp,
+    Sirenens hvita blommor rördes
+    Och nickade än ned, än opp.
+    Men länge kunde vi ej drömma,
+    Vi lekte glada om på nytt
+    Bland korsen natthugg, kurra gömma
+    Och skreko: "fick du fatt?" -- "jo pytt!"
+
+    Engång en gubbe silfverhårig
+    Jag frågte: hvems är trädgården?
+    Han log med blick så skön och tårig
+    Och svarte: "det är Guds, min vän!"
+    Guds trädgård, jublade vi åter,
+    Ej underligt att skönt här är.
+    Hvad Gud är god, som dock oss låter
+    Bland sina blommor leka här.
+
+    Men när vi lärt oss stafva sedan
+    "Här hvilar" uppå hvarje grift,
+    DÃ¥ ljusnade det litet redan.
+    Inunder denna gyllne skrift
+    Guds englar visst bland blomstren sofva
+    Uti Hans trädgård hvarje natt
+    Och lemna qvar en vacker gåfva
+    Af tusen perlors silfverskatt.
+
+    Dock tyckte vi det lustigt bara
+    En engel klockartitel ha
+    Och riddare en annan vara,
+    Det passade ej riktigt bra!
+    En qväll jag gömde mig, att höra
+    På engeln, när till sängs han gick, --
+    Men hotfullt granen sågs sig röra,
+    Jag sprang, och intet se jag fick.
+
+    Men hastigt mina lekars syster,
+    Min lilla brud, min bästa skatt
+    Blef sjuk -- och förr så glad och yster
+    Der log hon nu mot mig så matt.
+    Jag handen höll den magra, lilla
+    I min och grät; gå ej från mig!
+    "Jag blir en engel", log hon stilla,
+    "I trädgården jag möter dig".
+
+    De flytt för längesen de åren,
+    Med dem min barndomshimmel blå;
+    Nu bor i sjelfva löjet tåren.
+    Dock tror jag ännu såsom då.
+    Och blir den strid, vår kraft förnöter,
+    Mig stundom här för tung och hård, --
+    Då går jag glad på nytt och möter
+    Min Engel i Guds blomstergård.
+
+
+
+
+Ottos Julafton.
+
+
+    Der sitter en gosse vid skeppsdäckets rand,
+    Ett barn på den stormiga vågen.
+    Han ser utåt hafvet, der synns intet land,
+    Det skymmer kring seglen och tågen.
+    Nyss smekte en hafsvind hans böjliga hår,
+    Men kunde ej torka ur ögat den tår,
+              Som föll utan spår
+                Uti hafvet.
+
+    "Och nu är det jul i mitt fädernehem,
+    Små ljus uti granen der gunga,
+    Och syskonen alla -- välsigne Gud dem! --
+    Kring grenarne dansa och sjunga.
+    Och Pappa och Mamma se gladt på de små,
+    Men lille sjömannen de minnas väl då,
+              Som ensam får gå
+                öfver hafvet.
+
+    Till Gud de visst bedja för honom en bön,
+    Det blifve min julklapp, den bästa!
+    Som gyllene sky under himmelen skön
+    Den följer mig, hvar vi ock gästa.
+    Och ej är jag ensam... med mig är ju Gud,
+    Och syskonens tankar och himmelens bud
+              I stormarnas ljud
+                Uppå hafvet".
+
+    Och upp mot den blånande himlen han såg,
+    Der logo små stjernorna klara.
+    Så sällsam, så hoppfull, så glad blef hans håg,
+    Som sjelf han ej kunde förklara.
+    Och snart bland matrosernas gamman och skratt
+    Sof gossen i kojen och drömde så gladt
+              I signefull natt
+                Uppå hafvet.
+
+
+
+
+PÃ¥ balen.
+
+
+    I balsalongens skimmer
+    Log sorgset Glädjens blick --
+    Hon var ej inviterad.
+    Hon der osynlig gick.
+
+    Blott Äran med sin stjerna
+    Der stolt och synlig stod,
+    Och Rikedom, som skyler
+    Med guld sitt låga blod.
+
+    Kurtisen och Malicen
+    Hur älven fått sitt ruin --
+    Men obekant gick Glädjen
+    Igenom salen stum.
+
+    Hon såg i de dansandes hjertan,
+    Hon såg en bleknande vår,
+    Hon hörde de tvungna orden
+    Och löjet i deras spår.
+
+    Ett bittert, besynnerligt vemod
+    DÃ¥ genom salen drog --
+    SÃ¥ dunkelt lamporna lyste,
+    SÃ¥ sakta musiken dog.
+
+
+
+
+Skridskoåkaren.
+
+
+    Öfver solbeglänsta fjärdar,
+    Mellan tvenne blåa verldar,
+    En i spegeln, en deroppe,
+    Raskt jag ilar som en vind.
+    Stålet mot min fot jag spänner,
+    Lustigt öfver isen ränner,
+    Frosten i en silfverdroppe
+    Smälter på min varma kind.
+
+    Vill du veta, hvart det bärer?
+    Se det namn, som stolt jag skärer
+    Uti blanka fjärdens yta,
+    Uti stelnad silfvervåg.
+    Nästa vår, när böljan lossas,
+    Här det ljufva namnet krossas,
+    GÃ¥r dock aldrig ur mitt hjerta,
+    Aldrig ur min glada håg.
+
+    Vinden silfverblommor plockar
+    Uti rimbeströdda lockar,
+    Svala kyssar kinden gifver,
+    Men den glöder blott dess mer;
+    Ty, när hjertat trofast brinner,
+    Ingen vinter på mig rinner,
+    Och min segers runor skrifver
+    Jag i isen stolt och ler.
+
+    Din är segern, sköna flicka!
+    När de klara himlar blicka
+    I min själ, hvad ljufva vårar
+    Väcka de ej saligt der.
+    När din stämma mot mig klingar,
+    Orden fly på englavingar,
+    Och den Amors pil, som sårar,
+    Full af himmelsk balsam är.
+
+    Vänta mig då, sköna flicka,
+    Efter mig åt fjärden blicka,
+    Varmare, när in jag träder,
+    Mig du trycker då i famn.
+    Kommer qvällen sen den tysta,
+    Ömt bli dina läppar kyssta, --
+    Aftonstjernan huldt oss viger
+    Utan ord och utan namn!
+
+
+
+
+Sjömansgossens afsked till sin brud.
+
+
+    Farväl, min unga sköna brud!
+    Jag måste bort från dig,
+    Och när vi träffas, vet blott Gud,
+    Igen på lifvets stig.
+    Hör, redan afskedstimman slår,
+    O, torka bort ditt ögas tår.
+
+    Nej, låt den stråla än en stund
+    Mot mig i ögats frans;
+    Der ler på trohets azurgrund
+    En evig kärleks glans.
+    I höstlig natt vid stormens strid
+    Blir den min andes ljus och frid.
+
+    Säg, minns du än den mörka lund,
+    Der frid och skugga bo,
+    Der vi en stjernströdd aftonstund
+    Hvarandra svuro tro,
+    Och kyssen brann uppå din mund,
+    Inseglet uppå vårt förbund?
+
+    Ack, gles och gul är lunden nu,
+    Och stormen hviner: höst!
+    Dock hopp och minne skapa ju
+    Ny vår i våra bröst.
+    Vi skiljas, -- men med tro och hopp
+    Mot samma himmel se vi opp.
+
+    En kyss ifrån din rosenmund,
+    Du hulda, gif mig den
+    Och luta dig som förr en stund
+    Emot mitt hjerta än!
+    Sen får jag drömma blott om dig
+    Derute uppå stormars stig.
+
+    När, flicka, på din fönsterkarm
+    En svala sätter sig
+    Och sjunger flämtande och varm
+    Sitt qvitter gladt för dig,
+    Tro att jag då har sändt dig den,
+    Tro att den kommit från din vän.
+
+    Gråt ej, om i det vida haf
+    En enslig bädd jag får.
+    Kan du ej pryda der min graf
+    Med blommor och en tår,
+    Du minns ju stundom mig ändå
+    Och längtar till mig i det blå.
+
+    Men rostar ringen på din hand,
+    Din kärlek och din tro,
+    Då res ett kors på hafvets strand,
+    Der storm och bränning bo,
+    Då först som död du sörje mig,
+    Död för min hembygd och för dig.
+
+    Hvi blir du blek? jag vet förväl
+    Det kan ej blifva så.
+    Med varma strålar ser din själ
+    Ur trogna ögon blå,
+    Du himmelsdröm i lifvets natt
+    Du själens fröjd, du hjertats skatt.
+
+    Ännu en kyss, en enda blott!
+    Och sen -- farväl, farväl!
+    Ännu en blick, -- det känns så godt,
+    Så himmelskt i min själ.
+    Min ros är du, en vind jag är,
+    Farväl! -- o, hur du är mig kär!
+
+
+
+
+Den vansinniga spinnerskan.
+
+
+    Hon sitter vid rocken så knotig och grå
+    Och väter och spinner den surrande trå,
+    Hemskt hvirflar hon hjulet i taktmessig gång
+    Och småler och sjunger en underlig sång:
+
+    Ej är jag en gumma, fast er synes så.
+    Med aftärda händer och lockar så grå,
+    Jag är ju en jungfru så dejlig och fin
+    Och tvinnar med rosiga fingrar mitt lin.
+
+    En sjöman så rask är min fästeman huld
+    Och trogen jag vill honom vara som guld.
+    Vid afskedet sa' han: var lugn nu, min vän!
+    Snart gifta vi oss, när jag kommer igen.
+
+    Jag stod uppå stranden tills solen gått ner,
+    Sen tycktes väl tiden gå framåt än mer,
+    Han tycktes ock komma från resan igen,
+    Men såg icke på mig, han glömde sin vän.
+
+    Och så stod hans bröllop i sus och i dus,
+    Härute var natt, men derinne var ljus,
+    Jag stod bakom fönstret och grät mången tår, --
+    Derinne gick bruden med myrtenprydt hår.
+
+    Hans ärliga ögon hur sveko de så?
+    Ej falskhet kan bo uti himmelens blå.
+    En drömbild det är och jag drömmer... ja, ja!
+    Men ve, ingen ände den drömmen vill ta!
+
+    Snart hafver jag spunnit väl ut denna trå;
+    Ur drömmen den hemska uppvaknar jag då.
+    SÃ¥ irra, du hjul, uti lusteligt mod,
+    Och sjung, du mitt hjerta, om vännen så god!
+
+
+
+
+Hymn till kärleken.
+
+
+    Kärlek, flamma från det höga,
+    Tänd i menskohjertat opp,
+    Strålande ur solens öga,
+    Glödande ur rosens knopp!
+    Gud i skapelsesekunden
+    Jorden gaf din kyss så varm, --
+    Evigt, evigt sen den stunden
+    Glöder den i jordens harm.
+
+    Minsta blomma skönt dig röjer,
+    Ljuft du andas i dess doft,
+    Lunderna de gröna höjer
+    Du ur jordens mörka stoft,
+    Du i fogelsången klingar,
+    Du omstrålar himmelen,
+    Tigerns grymhet du betvingar
+    Och till ömhet lockar den.
+
+    Flickans öga du bestänker
+    Med en himmelsk tjusningsglans,
+    Du i ynglingsblicken blänker,
+    Der han står med ärans krans.
+    Blott med dig hon drömma vågar,
+    Blott med dig hans morgon gryr,
+    Och ditt rosenaltar lågar
+    Och din fest i kyssar flyr.
+
+    Skön du hvälfde qvinnobarmen
+    Till din andes helgedom,
+    Mjuk du bäddar modersarmen,
+    Ler ur barnets blickar from.
+    Mannen gör du stark att strida
+    Hur än ödet vänder sig;
+    Allt med dig vi kunna lida,
+    Säll är ingen utan dig.
+
+    Folken öfver öde hafven
+    För du i hvarandras famn,
+    Ljust blir lifvet, ljus blir grafven
+    Vid ditt segerrika namn.
+    Lugnt vi följa dig i fjäten
+    In i dödens dunkla land,
+    Frukta ej för evigheten,
+    Ty du väntar på dess strand.
+
+    Gud i skapelsesekunden
+    Jorden gaf din kyss så varm,
+    Evigt glöder sen den stunden
+    Du i alla slägtens barm.
+    När vi för Hans öga hamna,
+    Flammar i vår själ den än,
+    Saligt skall Han oss omfamna,
+    Evigt ta sin kyss igen.
+
+
+
+
+Rosor och kyssar.
+
+
+    Vi gingo tillsamman, vi unga,
+    Längs ängens blommande rand.
+    LÃ¥ngt efter oss blefvo de gamla,
+    Vi voro på tu man hand.
+
+    Nog tänkte jag något säga,
+    Men tyst jag en törnros bröt.
+    Hon gjorde detsamma, men tyckte
+    Att min var "alltför söt".
+
+    Då bytte vi om behändigt.
+    Hon log och rodnade lätt,
+    Och ros efter ros vi bytte
+    Och bundo hvarandras bukett.
+
+    Snart bytte vi mer än rosor:
+    De sötaste kyssar små, --
+    Men, ack, att de gamla voro
+    Bakom oss alltid ändå!
+
+
+
+
+Till Minna.
+
+
+    Skönt du log bland ängens blommor
+    Qvittrade bland skogens foglar.
+    Intet öga var så vänligt
+    SÃ¥som ditt i hela verlden,
+    Ty utur ett himmelskt hjerta
+    Sändes dina varma blickar.
+    Som en vårsols milda stråle
+    Föll din blick, till lif uppväckte
+    Ynglingshjertats första blommor.
+
+    Hvarför skulle dem du väcka,
+    Endast för att dem förbränna?
+    Men det vet ej solens stråle
+    Och skall aldrig det få veta.
+    Gerna blommorna förbrännas,
+    Hviska med en tår i ögat:
+    Lif du gaf oss, -- tog ock lifvet!
+
+
+
+
+Till Ellen.
+
+
+    Flicka, skönare än källans
+    Klara, fria, vackra våg, --
+    O, behåll som hon för evigt
+    Denna friska barnahåg!
+
+    Flicka, skönare än stjernans
+    Milda glans i aftonen, --
+    O, behåll som hon för evigt
+    Dig ett rum i himmelen!
+
+    Flicka, skönare än rosens
+    Friska daggbestänkta vår, --
+    O, behåll den doft för evigt
+    Som dess väsen genomgår!
+
+    Glöm dock ej ibland att tänka
+    På din yra fjäril ock, --
+    Ljuft du bundit har hans vinge
+    Med din nattligt ljufva lock.
+
+
+
+
+Varning.
+
+
+    Lägg, yngling, handen på, ditt bröst --
+    Hvad klappar rastlöst der?
+    Det kan bli dina dagars tröst,
+    En stjerna ljus och skär,
+    I stormens dån en engels röst,
+    En eternell i lifvets höst, --
+    Lek ej med elden der!
+
+    Lägg, yngling, på ditt bröst din hand, --
+    Hvad klappar fridlöst der?
+    Det kan bli dig en helfvetsbrand,
+    Som all din ro förtär,
+    Ett sår, som blöder utan band,
+    En afgrund utan ljus och rand, --
+    Lek ej med elden der!
+
+
+
+
+När och fjerran.
+
+
+    Emellan oss var skog och sjö
+    Och höga fjell med evig snö, --
+    Och ändå var du mig så när,
+    Som himlen för den fromme är.
+
+    Ty mellan oss en engel flög
+    Och jemt med helsningar han smög,
+    Och drömmar om en evig tro
+    Vi närde djupt i själens ro.
+
+    Så gingo några år förbi,
+    Och åter råkades nu vi;
+    Hur mycket du förändrad var!
+    Och jag också, du förebar.
+
+    Och mellan oss en öken låg
+    Så lång att ej dess slut jag såg,
+    Och ändå var du mig så när,
+    Som grafven för en dödssjuk är.
+
+
+
+
+Var det en dröm.
+
+
+    Var det en dröm att ljuft en gång
+    Jag var ditt hjertas vän? --
+    Jag minns det som en tystnad sång,
+    Då strängen darrar än.
+
+    Jag minns en törnros af dig skänkt,
+    En blick sä blyg och öm;
+    Jag minns en afskedsår, som blänkt, --
+    Var allt, var allt en dröm?
+
+    En dröm lik sippans lif så kort
+    Uti en vårgrön ängd,
+    Hvars fägring hastigt vissnar bort
+    För nya blommors mängd.
+
+    Men mången natt jag hör en röst
+    Vid bittra tårars ström:
+    Göm djupt dess minne i ditt bröst,
+    Det var din bästa dröm!
+
+
+
+
+Afskedet.
+
+
+    "Godnatt, du goda flicka!
+    Godnatt ännu engång,
+    Jag måste gå, det skymmer
+    Och vägen är så lång."
+
+    "Godnatt, du goda gosse, --
+    Men glöm dock något qvar,
+    Så har du skäl att komma
+    Igen om några dar."
+
+    Han gick, hon honom lyste
+    Med lampan i sin hand;
+    Så mörk var mörka locken,
+    Så röd var kindens brand.
+
+    "Godnatt!" -- "godnatt!" de sade,
+    Förstulet blicken brann, --
+    Och båda något glömde
+    För evigt hos hvarann.
+
+
+
+
+Ögon blå.
+
+
+    Två skälmska, ljufva ögon blå
+    Mig följa hvart jag än vill gå --
+    Godmorgon, hviskar en röst så gladt
+    Och, när det skymmer, godnatt, godnatt!
+
+    De skälmska, ljufva ögon blå
+    Dock långt från mig som himlen stå,
+    Och denna röst, som mitt hjerta rör,
+    Det är i drömmen jag blott den hör.
+
+    De skälmska, ljufva ögon blå
+    Mig ner i grafven lysa må --
+    Och denna röst af min fjerran vän
+    I granen susa deröfver än.
+
+
+
+
+VÃ¥r inre verld.
+
+
+    Gestalter sväfva för mitt inre öga
+    Och nicka vänligt från en fjerran strand,
+    Än barndomsvänner från det ljusa, höga,
+    Än ungdomsbilder ifrån jordens land.
+
+    De hviska mig så mången herrlig saga;
+    I ljuf förklaring böljar tyst min själ.
+    Än le de gladt, än sörja de och klaga,
+    Men alla ge mig af sin känsla del.
+
+    I, sångarns sällskap och hans skönsta minnen!
+    Hur lycklig menskan är! Hvad skönt hon ser
+    Utom sig, spridt omkring för spridda sinnen,
+    I ordnad skönhet inom henne ler.
+
+    Der skapar hon en verld af sina minnen
+    Så lugn, så skön. I himlen, andens hopp,
+    Skall jag förklarad se med nya sinnen
+    Dem gå kring mig i evig skönhet opp!
+
+
+
+
+Vid invigningen af G. A. Wallins minnessten.
+
+(Melodi: Fraa issefjorden etc. af Hansen.)
+
+
+    På öknens slätter i natten
+    En beduin framfar,
+    Kamelen vaggar sakta
+    Och himmelen tindrar klar.
+    In slumra öknens vågor
+    Vid vandrarns aftonpsalm.
+    Vid vägen i toppen bruten
+    Står vissnad ung en palm.
+
+    "Dig stormen bröt i din blomning, --
+    Stor Allah är som var!"
+
+    Till tömmen han åter tar.
+    En reskamrat från fordom
+    DÃ¥ minnes hastigt han.
+    Han nämnde sig Abdul Waly; [Wallins i öknen antagna namn.]
+    Det var en trofast man.
+
+    Han minns hur der vid hans sida
+    En stjernklar natt han red,
+    Den resliga gestalten
+    Med stål uti hvarje led.
+    "Hvar månne nu han resa
+    I öken eller stad?"
+    En sörjande vindfläkt susar
+    I palmens vissna blad.
+
+    Han vet ej att högt i norden
+    Han ligger gömd i frid,
+    Att här han föll likt palmen
+    I blommingens bästa tid;
+    Vet ej hvad allt förloradt
+    Med honom gömdes sen; --
+    Vi veta det vi dess mera,
+    Som reste denna sten.
+
+
+
+
+Till G. Montgommery.
+
+Vid festen i Ã…bo den 13 Juni 1860.
+
+
+    Ung engång i Suomis nejder,
+    Här i blodigt sköna fejder
+    Äran mot dig log;
+    Och du stridde, led och blödde,
+    Tills, då ödet allt förströdde,
+    Sorgsen bort du drog.
+
+    Bort du drog till andra trakter
+    Och åt fridens milda makter
+    Offrade din tid.
+    Dock du Finland icke glömde,
+    Stolt i häfdens blad du gömde
+    Hennes största strid.
+
+    O, du minns i sommarnatten
+    Friden här kring land och vatten --
+    Dagens vilda strid!
+    O, du minns på drifvor kalla
+    Rosor glöda, kämpar falla
+    Jublande dervid.
+
+    O, du minns de enkla tjellen,
+    Forsens vilda sång på hällen,
+    Tallbevuxen hed,
+    Folket der med enkla seder,
+    Med sin dygd, sin tro och heder;
+    Som dess son du stred.
+
+    Och till oss en längtan drog dig,
+    Och vårt folk i famnen tog dig,
+    Kände dig igen;
+    Kände blicken, silfverhåren,
+    Kysste bort den ädla tåren
+    Från sin gamle vän.
+
+    Och det säger: än mitt hjerta
+    Slår som förr, då du med smärta
+    Afsked från mig tog,
+    Ännu är jag ung som våren,
+    Rask som du i ungdomsåren
+    Svärdet för mig drog.
+
+    Än i Suomi kämpas striden
+    Gladt för ljuset, lyckan, friden
+    Här på banad sig;
+    Och det unga slägtet gömmer
+    Fädrens minne varmt och tömmer
+    Stolt sin skål för dig!
+
+
+
+
+Studenterne.
+
+(Uppläst vid en studentkonsert i Helsingfors.)
+
+
+    En liten skara äro vi,
+    Men ung och rask och stolt och fri,
+    Af finska folket buren
+    Och vigd att kämpa för dess väl
+    I lust och nöd af all vår själ,
+    Ã…t ljusets makter svuren;
+    Det är en sak att lefva för,
+    Det är ett lif som aldrig dör.
+
+    Vi stå på hoppets ljusa höjd,
+    Dess luft är frisk och ren dess fröjd,
+    Dess vinge aldrig dignar.
+    SÃ¥ springer mellan fjellen opp
+    Den klara källans strida lopp,
+    Som nejderna välsignar;
+    PÃ¥ tusen silfverarmar der
+    Sin skatt i verlden ut hon bär.
+
+    Och mången åder omärkt går
+    Och mången utan synligt spår
+    I jorden djupt förrinner
+    Och mången blir en mäktig flod
+    Som störtar fram med kraft och mod
+    Och lof och hyllning vinner --
+    Men också den, som svinner tyst,
+    Har kanske fram en blomma kysst.
+
+    Så gå vi fram i mot som med,
+    En ljusets slutna jägarked
+    Okufligt an vi rycka;
+    Der höfs ej pansar, svärd och stål,
+    Blott samma själ och samma mål:
+    Det finska folkets lycka --
+    En lösen, svarad från hvar trakt
+    Af kända rösters säkra vakt.
+
+    Och på vår sträfvan fäderne
+    Med varma, stolta blickar se,
+    Och brudens kinder flamma;
+    Hon binder rosor i det band,
+    Vi knutit för att dig, vårt land,
+    För framtid skön uppammat
+    Vår rikedom din kärlek är,
+    Och vår är din -- och segren der!
+
+
+
+
+Skål för qvinnan.
+
+Vid en studentfest.
+
+
+    Tag ditt glas uti hand,
+    LÃ¥t det glimma till rand
+    Med de blödande drufvor uti.
+    Jag vill dricka en skål,
+    Som att lemnas ej tål
+    Ibland bröder och vänner som vi.
+
+    Jag vill höja mitt ord
+    För det ljufva på jord,
+    För det skönsta i skapelsens ked,
+    För den osedda gäst
+    Uppå ynglingafest
+    Som ändå i hvart hjerta är med;
+
+    För den purprade skyn
+    Få den strålande hyn,
+    För de drömmande blickarnas brand,
+    För den snöhvita harm,
+    Der en kärlek så varm
+    Slår för oss och vårt älskade land;
+
+    För den slumrande blom,
+    Som en qvinna så from
+    Oss som barn uti hjertat har strött;
+    För den sol, som den fick,
+    Då den älskandes blick
+    Sen i blomningens tider oss mött;
+
+    För det ljufva farväl,
+    Som hon helgar vår själ,
+    Då vi måste långt från henne gå;
+    För den Engel, hon ber
+    Ifrån himmelen ner
+    Vid vår sida att skyddande stå.
+
+    O, hur ler hennes bild,
+    O, hur rodnar den mild
+    Öfver framtidens ljusnande rand!
+    SÃ¥ med hjertat i brand
+    Som med glaset i hand
+    Skål för qvinnan i Suomis land!
+
+
+
+
+Invigningen af de döfstummas skola i Åbo.
+
+
+(De inskrifne eleverna voro till antalet 12.)
+
+    Hvad klang den psalm, som stilla mot det höga
+    På denna dag ur rörda hjertan bröt,
+    Hvad sken i tåren, som ur månget öga
+    I högtidsstunden klar och himmelsk flöt?
+    En glädje, högre än den stunds, som svingar
+    Med dans och blommor bort på flärdens vingar,
+    Ty skönt gick upp en hoppfull gryningstid
+    För nyss så hopplöst bundna andars frid.
+
+    De stodo der de tolf i mängdens hvimmel
+    Och sågo kring sig stilla undrande,
+    Men ljus var blicken, ty mot Fadrens himmel
+    De redan lärt sin stumma bön att be.
+    O! denna blick skall bli allt mer vältalig,
+    Och denna bön allt mera lugn, lycksalig
+    För fröjden att få lefva, älska här; --
+    Du trötta mensklighet, gå dit och lär!
+
+    Lär här hur denna lycka dock är ringa,
+    Som här du sökt, mot den du fått, men glömt!
+    Att ha en Gud, till hvilken du kan svinga
+    I bön och kärlek, som dig älskar ömt;
+    Att bröder ha, dem du får älskad trycka
+    Till hjertat ljuft i vänskaps stilla lycka,
+    Att ha ett fosterland, uti hvars värf
+    Du offra kan din andes ringa skärf.
+
+    Den lyckan skola dessa njuta lära,
+    -- Af jordens lycka all är den blott sann, --
+    Och med sitt lif en evig lager skära
+    Åt anden, som uppå naturen vann.
+    De skola gå i Finlands skilda trakter
+    I tjenst hos kärlekens och ljusets makter
+    Och som de stummas tolf apostlar se
+    Till bröder, hårdt vanlottade som de.
+
+    Så varde ljus för dem, -- som strålen ilar
+    Från himlen ljudlös genom natten lång!
+    Och själens strängaspel, som stumt nu hvilar,
+    Skall stämmas här att klinga klart en gång,
+    När döden tecknar: kom! och själen svingar
+    Befriad upp till Gud på lösta vingar;
+    Der skall dess stämda strängars första ljud
+    Bli det: jag tackar dig för lifvet Gud!
+
+
+
+
+PÃ¥ Sofiadagen.
+
+(Till en mor af hennes barn).
+
+
+
+    Det blir en tid, då böljan fridfullt flyter
+    Bland blomstren, dem hon väckt på stranden opp,
+    DÃ¥ uti ljufva vemodsminnen byter
+    Sig hvarje barndomsdröm och ungdomshopp,
+    Då själen icke mer bland guldmoln ilar,
+    Men tyst och tänkande sin vinge hvilar
+    Och ser, hur fjerran invid himlens rand
+    Uppstiga klara stjernor efterhand.
+
+    Den tidens slag du slår, o modershjerta!
+    Som unga blommor knoppas vi kring dig.
+    Vår fröjd är din och din är ock vår smärta,
+    Med oss du går igen din ungdomsstig.
+    O, må vår fröjd då ren och ädel vara,
+    Vår smärta, stilla qvälld ur källa klar!
+    Det är blott så en lön vi kunna spara
+    Ã…t den, som vid sin hulda barm oss bar.
+
+    Med goda föresatser, varma böner
+    Vi vilja fira din Sofiadag,
+    De likna vårens grönska, hvilken kröner
+    Det bord, vi sirat ut åt dig i dag;
+    Så svag är den, är blott ett hopp i Herran,
+    Men växer, blommar i Hans kraft engång, --
+    Så äfven oss Hans kärlek är ej fjerran,
+    Han skall ge mening åt vår enkla sång.
+
+
+
+
+Till -- -- --
+
+(Skrifven på sybordet).
+
+
+    Ila hastigt, lilla hand,
+    Öfver duken ila!
+    MÃ¥ din vackra blick ibland
+    Dock uppå mig hvila,
+    Läse du i mina drag
+    Hur ditt barnsliga behag
+    Stilla låga tänder
+    Upp uti min själ
+    Och ömt englahänder
+    Den vårda fromt och väl.
+
+    Ljufligt är att se på dig,
+    Der du tyst arbetar
+    Och kring garnen innerlig
+    Mången tanke flätar,
+    Mången tanke, suck och dröm;
+    Deraf vacker blir din söm.
+    MÃ¥ngen tant den prisar,
+    Men hon icke vet,
+    DÃ¥ du fram den visar,
+    Dess skönhets hemlighet.
+
+    Må din lefnadsduk så ren
+    Bli som den du sömmar,
+    Stråla af det klara sken,
+    Som från himlen strömmar.
+    Väf der in bland blommors vår
+    Äfven någon vemodstår,
+    Väf för himlens stränder
+    Skönt din andes skrud! --
+    Hvita englahänder
+    Dig kläda der till brud.
+
+
+
+
+Till den nygifta.
+
+
+    Du sluter honom till ditt varma hjerta,
+    Det varma hjertat, som han älskat så,
+    Och ljuft han lofvar att i fröjd som smärta
+    Med dig förenad lifvets kamp bestå.
+
+    Väl strålade den friska myrtenkransen,
+    Nathalia, skönt på dina lockars natt,
+    Dock ännu skönare log kärleksglansen
+    Ur dina ögon, ler der än så gladt.
+
+    Och derför, fast i dag du bort skall fara
+    Ifrån det hem, der du har fostrats opp,
+    Se, sällhet bor dock i de tårar klara
+    Och ur din makes strålar samma hopp.
+
+    Så går du hän med fröjd om strålad smärta,
+    Invigd prestinna för den altarhärd,
+    Hvars offerflamma är ditt eget hjerta,
+    Hvars tjenst -- din ära och din efterverld.
+
+    Gå till den sällhet, som dig himlen ämnar,
+    I lycka mild, i sorg bekymmerfri, --
+    O, gå välsignad af det hem du lemnar
+    Till det, der du välsignelsen skall bli.
+
+
+
+
+Till Helmi.
+
+
+    Söndan nämns bland dagar perlan,
+    Helmi det bland flickor är;
+    Och en sann och äkta perla
+    I det radband, som jag bär.
+
+    I det "radband" utaf sköna
+    Milda qvinnoanletsdrag,
+    Hvaruti mitt stackars hjerta
+    Insnördt är till domedag.
+
+    Till den stora "domedagen",
+    Då jag ut att fria går,
+    Och af alla, först af Helmi,
+    Korgen för min djerfhet får.
+
+    "Korgen", hvari sen jag kastar
+    Verser, fulla utaf sorg.
+    O, förskona allmänheten,
+    Helmi, för min papperskorg.
+
+
+
+
+Den lilla hedningen.
+
+
+    Helmi, du frågar, hvi stundom jag är
+    Sorgsen, orolig m.m.
+    Derför, min vän att -- alltmer jag blir kär,
+    Att, huru kristligt vårt samhälle är,
+    Rår här en hedning, som alla oss snär,
+    Och öfverallt får husera.
+
+    Jemt uppå resa kring jordringen vår
+    Ordning och lugn han ombringar,
+    Far in i hjertan och dörren tillslår;
+    Amor som "namn" uti respasset står,
+    Verldarnas början hans "födelseår",
+    "Tecknet": guldlockar och vingar.
+
+    Jägare är han till sin profession,
+    Jemt han på tjufskytte ilar.
+    Ingen dock fångar hans lilla person;
+    Konung och statsman, polis och spion
+    Herrskar han öfver, har dock ingen thron,
+    Endast ett koger med pilar.
+
+    Hvarthän han kommer, blir oro och strid,
+    Allt om hvartannat han kastar,
+    Slägten, familjer och tycken och tid.
+    Fäderna mörkna förgäfves dervid,
+    Ungdomen bleknar och mister sin frid,
+    Pilten han ler och borthastar.
+
+    Ner han mig kunde från himlen förmå,
+    Ner till två jordiska himlar,
+    Helmi, de der uti ögonen blå;
+    Och hur mot honom predika jag må,
+    Sitter han der nu och tjusar mig så,
+    Att i min hjerna det hvimlar.
+
+    Adertonhundra och sextio år
+    Verlden har ren varit kristen,
+    Öfver oss alla den skalken dock rår.
+    Liten han är, men en stor matador;
+    Och huru spelet i verlden här går,
+    Han gör trumfviv eller -- sisten!
+
+
+
+
+Englarna.
+
+
+    Du min hulda, sköna engel!
+    Jag som fästman sjöng hvar qväll,
+    Och min engel var en liten
+    Dygdeädel, täck mamsell.
+
+    Snart min hulda, sköna engel
+    Blef min egen muntra fru,
+    Och vi glömde hela engeln
+    För det enkla "kära du!"
+
+    Hur det gick och hur det hände,
+    Hon en liten gosse fick.
+    O, du lilla, söta engel!
+    Nu det hette hvart man gick.
+
+    Snart den lilla, söta engeln
+    Blef en bengel, stor som jag,
+    Och nu har han sjelf en engel,
+    Som han tillber natt och dag.
+
+
+
+
+Den lyckliga familjen.
+
+
+    Den äldsta sonen en morsgris blef,
+    Den andra lat uppå gatorna dref,
+    För trolös fästmö den tredje dog,
+    Den fjerde henne till hustru tog,
+    Den femte kastad på gillstu'n blef,
+    Den sjette och yngste verser skref --
+    Och fadren skrek: o, dog jag så visst!
+    Det värsta, det värsta det kom till sist.
+
+
+
+
+Skolfuxen.
+
+
+    Jag var i fordna dagar kung,
+    En kung så säll, då jag var ung.
+    Mitt rike var den hela verld,
+    Jag tog den in med tankens svärd,
+    Och sanning, frihet, ljus och rätt
+    Jag strödde kring så lätt, så lätt.
+    Nu -- vill min bild du se?
+    Nu sitter jag vresig och gnatig och bister,
+    En lärd och förtorkad och fattig magister --
+    Och "buffeln" jag kallas på spe.
+
+    Jag hade förr ett ideal,
+    En ros så skön i bortgömd dal.
+    På glädjens ban, på sorgens stig
+    Hon följde lika vänlig mig.
+    Fast ljuf en drömbild blott hon var,
+    Hon dröjde länge, länge qvar;
+    Tills fodret blef för skralt.
+    Nu bäddar en gråhårig "Maja" mitt läger
+    Och sopar och dammar och skurar och säger
+    Att matfrun vill hafva betalt.
+
+    I glada vänners fria lag
+    Jag glömde mången tråkig dag,
+    Och drufvan göt sitt varma blod,
+    I eld och rosor kinden stod,
+    Och hoppet log och sången klang,
+    I fröjdraketer tanken sprang,
+    Ej hängdes nånsin läpp. --
+    Nu pluggas Brunérs grammatik hela dagen,
+    Så gamla magistern får ondt uti magen
+    Och tyst tar i skåpet sin knäpp.
+
+    En fröjd ändå på gamla dar
+    För tråk och bråk mig ersatt har:
+    En näsvis pojke nyss i kolt
+    Framför mig står som yngling stolt,
+    Och trycker gamla lärarns hand,
+    Sin framtidsdröm med blick i brand
+    Han täljer, tyst jag hör.
+    Då värmas de gamla, försoffade sinnen,
+    Då vakna de eviga, älskade minnen --
+    Jag ej med en suck honom stör.
+
+
+
+
+
+
+II.
+
+
+        I toner, i toner
+        Finns frid och finns tröst,
+        För blödande hjertan
+        I tviflande bröst.
+
+
+
+
+Det outsägliga.
+
+
+    När något skönt oss möter och förtjusar,
+    Okufligt ett begär betar vår själ,
+    Att af den glädje, som osa då berusar,
+    Ã…t verlden som en broder gifva del.
+    Från suck till blick, från blick till sång -- dock orden,
+    Hur rika, böjliga de vara må,
+    Hur de ta skatt från himmelen och jorden,
+    De ingen känsla tecknat fullt ändå.
+    Ett outsägligt finns i fröjd som smärta,
+    En perla, sluten för hvar kunskapstörst,
+    Gömd innerst för oss sjelfva i vårt hjerta --
+    En fond, som bortom grafven öppnas först.
+    _Det_ är det eviga i menskosinnet,
+    Hvarur frisk dagg hvar morgon gjuter sig
+    På hoppet, som vill vissna, och på minnet,
+    Som annars blektes här på skuggors stig.
+    Det kan ej höras. Beethowen ej skrifvit
+    Så djup musik, som klingar i oss då,
+    När sjelf vår själ ett strängaspel har blifvit,
+    Och högste Mästarn spelar deruppå.
+    Det kan ej målas. Så ej färg sig bryter
+    På konstnärns duk mot ljuset ren och skär,
+    Som detta skimmer, hvari verlden flyter
+    För våra ögon, då det drömmer der.
+    Det bor i hjeltens blick, då han i striden
+    Sin glafven för. Ej ser han blod och mord,
+    Men bakom purpurskyar ser han friden
+    Och döden ej, men frälsad fosterjord.
+    Och det är det, som himmelskt skimrar i
+    Den frommes öga, när ur stoftet fri
+    Sitt lif han öfverskådar sista gången
+    Och lyssnar ren och ler mot englasången.
+    Och det är det, som bor i ungmöns dröm,
+    Då af sin kärlekslycka ljuft medveten
+    Hon talar med en blick som lifvet öm,
+    Som grafven stum och rik som evigheten.
+
+
+
+
+Dvergens hämd.
+
+
+    Det ståndar en dverg i bergets natt.
+    Han hamrar och smider på guldets skatt,
+    Det glöder, det hvitnar på gnistrande häll.
+    Han hånler och sjunger med röst så gäll:
+
+    Från sol och värme och blommor och träd
+    Oss menskorna drifvit i bergen ned.
+    Vi hata den stolta, den roflystna ätt,
+    Vi hafva ett tärande gift dem beredt.
+
+    Vi smida i tjellen det flammande guld,
+    Som menskan förderfvar och störtar i skuld.
+    Vi hafva i vilda, stupande schakt
+    Försåtligt skymtande ned det lagt.
+
+    Vi ge det en glans så underbar,
+    Som menniskans hjerta alls mäktigt drar.
+    Hon störtar efter dess granna glöd
+    Från sol och himmel, till natt och död.
+
+    Det fäller svärdet ur hjeltens hand,
+    Det bryter ed och förråder land,
+    Förgiftar kärlekens rosenband
+    Och skapar stöld vid Guds altarrand.
+
+    Det dödar oskuld i tärnans barm
+    Och gör sen själen på tro så arm.
+    Det bräcker ynglingens glada mod
+    Och sprider is i hans varma blod.
+
+    O, glimma metall! i gnistrande prakt!
+    Du hatets hammare! dåna med makt!
+    Förderfvad menniskors ätt förgår,
+    Och jorden åter engång blir vår!
+
+
+
+
+Lokomotivförarn.
+
+
+    Ej ro, ej rast.
+    Med blixtens hast
+    1 kolmörk natt
+    Vi flyga fram.
+    Se, trädets stam!
+    Hör bergets skratt
+    Vid färdens skalf
+    I klyftans hvalf.
+    Der lyser matt
+    Signalens eld
+    I fjerran däld.
+
+    Framåt, framåt
+    På mäktig stråt
+    Du jättehast,
+    Som frustar dof,
+    Vid vagnen fast.
+
+    Den kraft, som i
+    Naturen sof,
+    Vi gjorde fri;
+    DÃ¥ eld och haf
+    I brudsäng smög
+    Intill hvarann,
+    Och kyssen brann!
+    Och ångan flög
+    Med bådas makt
+    I silfverprakt
+    Ur kampen opp.
+    I jernfast kropp
+    Till evig slaf
+    Vi bundit den.
+    Du rasa må,
+    Du gudason,
+    Att fri igen
+    Vårt verk med dån
+    I stycken slå.
+    Ju mer du slår
+    På fängslen, se!
+    Dess raskare
+    Det framåt går.
+    DÃ¥ svigtar bro
+    Af fur från mo --
+    Ett bergfast värn --
+    Likt lösan sand.
+    DÃ¥ gnisslar tand
+    Af härdadt jern.
+
+    Du vrider vals
+    I sömnlös natt
+    Med dystert knot,
+    Med mägtigt hot;
+    Men på din hals
+    Har tanken satt
+    Bevingad fot.
+    Mer snabb än du,
+    Mer stark ännu
+    Är den ändock,
+    Och dag och natt
+    Arbetar ock.
+    Och jord och haf
+    Och lif och graf
+    Ge den sin skatt
+    Sen tusen år --
+    Och den är vår!
+
+    På segerstråt,
+    I facklor tänd,
+    Oss följ, framåt
+    Med stormens dån,
+    Du gudason,
+    Vid hjulet spänd!
+    Triumfhvalf stå
+    De sprängda berg,
+    Och gnistor slå
+    I brokig färg
+    Som blommor på
+    Den väg vi gå!
+    DÃ¥ blir hvar vagn
+    En segervagn,
+    Som bärer fram
+    VÃ¥r stolta stam --
+    Och menskors slägt
+    I kungaprakt,
+    I tiggardrägt
+    Ser stolt sin makt.
+
+    Hvad flammar der
+    I dunkel dal?
+    En grön signal,
+    En varningseld!
+    Det fara är.
+    Du slaf, tag rast,
+    Du fart, blif fälld!
+    Var aktsam blick! --
+    Ett sidokast,
+    En enda klick --
+    Vårt stolta tåg
+    I stycken låg.
+    För tusende
+    Nu väl och ve
+    Stå i min hand.
+    Allt är så tyst,
+    Ej knäpp, ej knyst
+    I graflik natt.
+    Och facklans brand
+    Så hotfull står,
+    Och bäfvande
+    Med fart så matt
+    Wagongen går.
+
+    Den dystra eld
+    I dunkel däld,
+    Som qvar oss höll,
+    Nu äro vi
+    Igen förbi. --
+    En daggtår föll.
+    Det ljusnar ren.
+    Ett rosensken
+    PÃ¥ skogens topp
+    Den mörka står.
+    Bakom oss går
+    Visst solen opp.
+
+    Flyg åter nu,
+    Min eldhäst du,
+    Med dagens lopp
+    Mot fält och bygd
+    I verksam dygd!
+    Hvad stim och brus
+    Ur grönklädd dal
+    I morgonbrand!
+    Godmorgon ljus
+    Och folk och land!
+    Der är station.
+    Ljud högt signal
+    I klarnad zon!
+
+
+
+
+Geniens hämd.
+
+
+    "Ställ i dag till mig din gång!"
+    En artist jag bjuder på.
+    Han skall under vin och sång
+    Mig en tafla måla få.
+    Allt i ordning ställes nu.
+    Konstnärn midt i laget står,
+    Och på timmar sex å sju
+    Verket helt ur penseln går.
+
+    Hopens bifall sorlar gladt:
+    Skål, du målar som en karl!
+    Penseln kastas, med ett skratt
+    Han det fyllda glaset tar.
+    Muntert flyr nu qvällens fest,
+    Tills med fröjd för flera dar
+    Tumlar bort den siste gäst --
+    Ensam blifver konstnärn qvar.
+
+    Och med lampan i sin hand
+    Vid sitt nya verk han står;
+    Dystert mörknar ögats brand,
+    Handen öfver pannan går.
+    Kallt på honom taflan ser,
+    Den ej lif för honom har;
+    Ej han kan förtjusas mer --
+    Icke som i fordna dar.
+
+    Och han säger vemodsfull:
+    O, hvart flög du fantasi?
+    Ej vi ringar hytt af gull,
+    Skulle dock jag sviken bli?
+    Ej så falsk jag trodde dig,
+    När i fordna dagars lopp
+    Du allena satt vid mig,
+    Full af kärlek, tröst och hopp.
+
+    Hastigt af en sol i glans
+    Som försvunnen taflan är.
+    Och i silfverskrud och krans
+    Står en himmelsk genie der,
+    Och hon talar: bröt väl jag?
+    Rösten klingar som musik,
+    Öfver rosigt sköna drag
+    Dallrar tåren klar och rik.
+
+    Jag har kysst din barnamund,
+    Jag dig vaggat mången gång,
+    När din mor i nattens stund
+    Slumrade ifrån sin sång.
+    Jag var med i hvar din lek,
+    Märkte när du var allen,
+    Satt med dig, när dagen vek,
+    Drömmande vid brasans sken.
+
+    Visade dig himlens ljus,
+    Jordens skuggor, marken grön,
+    Fradgans snö på vågens brus,
+    Klippans form så vild och skön,
+    Ut med dig på fältet gick,
+    Och med varma kyssars brand
+    Gjöt jag kraft uti din blick,
+    Gjöt jag styrka i din hand.
+
+    Minns du hur du svor att mig
+    Öfver allting hålla kär,
+    Minns du hur jag svor att dig
+    Evigt, evigt blifva när.
+    Ve dig, stolte menskoson,
+    Trodde du jag var din slaf,
+    Då till låga fröjders lån
+    Du en himlens ande gaf!
+
+    Icke till din ära, nej,
+    Steg jag ner ur gudars sal,
+    Till en sjelfvisk njutning ej
+    Tom, bedräglig, falsk och fal,
+    Till det skönas ära blott;
+    O för vanskligt det består.
+    Lef det lif af jord du fått!
+    Jag till himlen återgår!
+
+
+
+
+Marssnön.
+
+
+    Den svala snön derute faller
+    Och täcker marken mer och mer,
+    De lägga sig de hvita stjernor
+    I hvarf på hvarf längs jorden ner.
+
+    Håll slutet än o, vår! ditt öga,
+    Sof godt i blid och vänlig snö --
+    Dess mägtigare skall du blomma,
+    Dess rikare skall sen du dö.
+
+
+
+
+VÃ¥gen.
+
+
+    Fall unnan klara bölja!
+    Hvi skall du rastlöst skölja
+    Väl längre klippan så?
+    Hur än din tår den höljer,
+    Hur den din suck förföljer,
+    Förblir den hård ändå.
+
+    "Jag kommit och jag ilat,
+    Jag stormat och jag hvilat;
+    Blef klippan större? nej!
+    Ren föll en gång från randen
+    En skärfva ner i sanden.
+    Jag faller unnan ej."
+
+
+
+
+Den fromme.
+
+
+    Vid Kristi kors i stilla bön
+    Är ljuft att verlden glömma,
+    Vid Kristi kors i tro så skön
+    Är ljuft om himlen drömma.
+
+    Vid Kristi kors en evig fred
+    Jag slöt med lifvets skiften. --
+    När jag är död, pryd, broder, med
+    Dess segertecken griften.
+
+
+
+
+I en Spaniors album.
+
+
+    Der i Spanien, der i Spanien,
+    Långt uti det sköna söder,
+    Rosor och jasminer dofta,
+    Myrten grönskar, drufvan glöder.
+
+    Här i Suomi, här i Suomi,
+    Uppe i den kalla norden,
+    Kort är sommarn, sjelfva blomman
+    Hvit som vintern öfver jorden.
+
+    Der i Spanien, der i Spanien
+    Mörkögd tärna gladt sig svingar,
+    Blicken blixtrar, rosenmunnen
+    Ler och kastanjettan klingar.
+
+    Här i Suomi, här i Suomi
+    Drömmande hon inne sitter,
+    Lyssnar hur en ensam fågel
+    Höjer i en gran sitt qvitter.
+
+    Der i Spanien, der i Spanien
+    Stolta äro männers sinnen
+    Och från stora fäders tider
+    Ha de ärorika minnen.
+
+    Här i Suomi, här i Suomi
+    Ringa äro våra minnen,
+    Blott den framtid, som vi drömma,
+    Skapar stolta våra sinnen.
+
+    Och just derför detta landet
+    Högst är älskadt uppå jorden.
+    Hvart vi komma, vändes blicken,
+    Emot stjernan bort åt norden.
+
+    Säg i Spanien, nämn vårt Suomi,
+    Kulna landet upp vid polen,
+    Men der hvarje hjerta flammar
+    Varmt derför som södersolen.
+
+
+
+
+Den 10:de November 1861.
+
+(Till Professor F.L. Schauman och dess maka).
+
+
+    Er silfverbröllopsqväll! I frid och lycka
+    Fem lustrer utaf kärlek flytt för er.
+    Den bästa sång på dem ej kunde trycka
+    Ett högre sken än verkligheten ger.
+
+    Er silfverbröllopsqväll! I rik förhoppning,
+    Du ädla par, kring dig hvad blommor stå.
+    Såg du för tjugo år den äldstes knoppning? --
+    Der ler en engel än med ögon blå.
+
+    Et silfverbröllopsqväll! Och än så unga
+    Till själ och hjerta stån J bland dem qvar.
+    Lätt är det silfver årens hand den tunga
+    På mannens hjessa stilla snögat har.
+
+    Er silfverbröllopsqväll! den skymmer sakta,
+    Och klara stjernor gå på himlen opp,
+    Och ljusets englar engång få betrakta
+    På jorden skönt uppfyldt ett ungdomshopp.
+
+    Er silfverbröllopsqväll! Ej prydda borden,
+    Ej facklors festglans, hjertat firar den.
+    Du make, länge lef för fosterjorden,
+    För hemmet båda -- och för himmelen.
+
+
+
+
+Ett brunnsafsked.
+
+
+    Sista glaset, sörjd af mången
+    Hon, vår älskling, drack,
+    Och åt skänkfrun sista gången
+    Sade ljuft sitt tack.
+    Klädd i hvitt -- i hemlandsfärgen --
+    Som en ros i snö,
+    Hon åt lunderna och bergen
+    Nickar sitt adjö.
+
+    Alla hennes vandring följa
+    Der hon bort nu går.
+    Uti fällda kalkar dölja
+    Blommorna sin tår.
+    Men med rosor nu på kinden
+    Hon så glädtigt ler,
+    Och den milda sommarvinden
+    Avskedskyssen ger.
+
+    Oskuld och behag bestråla
+    Stigen, hvart hon går.
+    Lätt i rosor kinden måla
+    Hennes sexton år.
+    Skönhet sig för hennes fägring
+    Ödmjukt böjer ner,
+    Tviflarn ser en himmelsk hägring,
+    Bitterheten ler.
+
+    Oberörd af verldens hvimmel,
+    Blott med blicken för
+    Dygd och skönhet och den himmel,
+    Dit hon redan hör,
+    SÃ¥ hon kom, med samma sinne
+    Bort hon sig beger.
+    Sjung, min sång, ett himmelskt minne!
+    Nu hon synns ej mer.
+
+
+
+
+Vid min älsklings sida.
+
+
+    Vid min älsklings sida vill jag
+    Drömma att jag sitter här,
+    Rår ej för dock att mitt hjerta
+    Tysta qval i djupet bär.
+
+    Drömma vill jag, att hon frågar
+    Om mitt dystra löje då.
+    Himmelskt huld och ljuf hon lyssnar.
+    Med en kyss jag svarar så:
+
+    Derför att i vida verlden
+    Du allen är sann och öm --
+    Och dock är du blott en skugga,
+    Såsom denna dikt en dröm.
+
+
+
+
+Serenad till Helmi.
+
+
+    Fjäriln på rosen drömmer,
+    Stjernorna milda le,
+    Flickan i kudden gömmer
+    Lockarne.
+    O! den som finge
+    Lätt som en stråle gå,
+    Nog hvart jag ginge
+    Visste jag då.
+
+    Till dig, hur lätt du drömde,
+    Omärkt jag smög min gång,
+    Bland dina blommor gömde
+    In en sång.
+    Skulle betrakta
+    Stilla min vana vän,
+    Kysste dig sakta,
+    Flydde igen.
+
+    Stjernan i natten brinner,
+    MÃ¥nen ur guldmoln lysa,
+    SÃ¥ngen allen dig hinner,
+    SÃ¥ngarns kyss.
+    Vagga på vågor,
+    Tonernas vågor du!
+    Himlar och lågor
+    Omge dig nu!
+
+
+
+
+Ur gamla gömmor.
+
+
+        Was will die einsame Thräne?
+
+                            Heine.
+
+    I.
+
+    När hjertats vår har vissnat bort,
+    Vår ungdomskärlek rik och varm,
+    Hur tomt blir lifvet innan kort,
+    Och verlden tycks så mörk och arm.
+
+    Vår enda fröjd är minnas få,
+    Hur ljuft vi älskade engång,
+    Och läsa om från tider då
+    Ett gammalt bref, en bortglömd sång.
+
+    Och sjelfva saknan sakna vi.
+    Vårt qval vi ville gråta bort;
+    Men allt far ögat kallt förbi --
+    Det skymmer blott, förblifver torrt.
+
+    II.
+
+    Allt på jorden, när det dör,
+    FÃ¥r att hvila i en graf.
+    Hjertat blott, det döda hjertat,
+    Vet ej hviloläger af.
+
+    Och ditt hjerta det är dödt,
+    Der är vinter, der är natt,
+    Fast det går igen och spökar
+    Stundom under fröjd och skratt.
+
+    Tror du att man det ej ser,
+    Hur du än det dölja vill? --
+    Ofta smärtsamt midt i skrattet
+    Har jag hört det spritta till!
+
+    III.
+
+    Må de lycklige sjunga om ungdom och fröjd
+    Och om frihet och fädernesland.
+    Må de sjunga om sanningens strålande höjd,
+    Och om kärlekens heliga brand.
+    Må de sjunga hur stunden flyr bort som en dröm,
+    Huru drufvan är varm, huru tärnan är öm,
+    Hur i lifvet ler Gud såsom sol öfver sjö --
+    Jag vill krossa min lyra och lyssna och dö!
+
+    IV.
+
+    När barn få en sticka i fingret,
+    De skrika tills trötta de bli,
+    FÃ¥r en yngling en flicka i hjertat,
+    Straxt skriker han -- poesi.
+
+    Och skrattar hon, jord och himmel
+    Han svärtar med gallbittert bläck --
+    Der stå nu jord och himmel
+    Så mörka som i en säck.
+
+    För ett fnurr af en liten nähba,
+    Är hela verlden på tok. --
+    Väl, om det ej blir värre
+    Deraf än en dålig bok!
+
+
+
+
+Elegi öfver en käpp.
+
+
+    O, du min käpp -- hvem kan sitt öde ana? --
+    Du som jag troget öfverallt kringbar,
+    Du som på lifvets småstenslagda bana
+    Min trogna vän och hjelparinna var!
+    I går jag ännu lätt och muntert slängde
+    Ditt späda spö, så böjligt, dock så fast --
+    Ack, när i dag jag åter så dig svängde,
+    För sista gången var det, kryckan brast.
+
+    Minns du ännu, när jag dig köpte, stunden?
+    Jag tror det var hos Göhle-Aspelin.
+    Förutan prut blef vid mitt öde bunden
+    Din elfenhand, så strålande och fin --
+    O, hur vi flogo sen i esplanaden,
+    Så ljuft och troget hållna af hvarann,
+    Så skön som du fanns ingen käpp i staden,
+    Som jag så säll ej en förlofvad man.
+
+    Du fordrade ej kläder och presenter
+    Och i mitt ungkarlsrum allen en knut.
+    Du drog ej med dig svågrar eller tanter,
+    Var alltid redo, när jag ville ut.
+    Du alltid var med mig af samma mening
+    Och sjelfva stenen älskvärdt kysste du,
+    Och ingen nyck vår trefliga förening
+    Som mången, mången annan, bröt i tu.
+
+    Om i en sak man om min mening sporde,
+    Jag upp till näsan höjde dig och teg,
+    Lät andra gräla, tills man allt afgjorde,
+    Och högt i aktning för min vishet steg.
+    Fick jag en ledsam Bacchibror på halsen,
+    Jag svängde dig, tills han ur vägen gick;
+    Kom der en mö, hur sirlig gick ej valsen,
+    Hvari du flög, när hon min helsning fick.
+
+    Hur afundsamt du sågs af mina vänner,
+    Hur sneglade hvar fiende på dig,
+    Och än min grannes arga pudel känner
+    Den tapperhet, hvarmed du värnat mig.
+    Men ödet unnar menskan ingen lycka,
+    Det slog ock dig, som det allt annat slår --
+    En stump är nu ditt spö, en bit din krycka,
+    Förenas ej af sångens saknadstår.
+
+    Jag kunde till en svarfvare dig föra,
+    Men såsom förr du blefve ej ändå,
+    Jag kunde åt hos någon guldsmed höra
+    Och låta silfver kring din remna slå.
+    Dock nej, dock nej, det blefve ej detsamma,
+    Jag dina brustna bitar gömma vill,
+    Likt sköna minnen af en flyktad flamma,
+    Den enda fröjd som sorgen mer hör till.
+
+
+
+
+Min vän.
+
+
+    En vän, hur ock min lott må bli,
+    Jag har så redebogen,
+    Han har förstånd, han har geni,
+    Han är så fast, så trogen.
+    Och hvart jag går och hvar jag är,
+    Han ger mig råd, är jemt mig när.
+
+    Så hände det sig häromsist
+    Jag gick i giftasifver.
+    Han skrek: hvad nu? vet du så visst
+    Att flickan nej ej gifver? --
+    Och medan jag i tvifvel gick,
+    En annan ja och flickan fick.
+
+    Jag då beslöt en elegi
+    Till tröst i sorgen skrifva.
+    Han fick den första raden se:
+    Hvad f-n skall detta blifva?
+    Du gör dig löjlig käre vän! --
+    Jag strök min vers och glömde den.
+
+    Jag tänkte att mitt kapital
+    I en fabrik förränta.
+    HÃ¥ll, ropte han, din vinst blir skral
+    Och snar konkurs att vänta!
+    Jag läste åter till mitt skrin
+    Och bjöd min vän på ett glas vin.
+
+    Att ta en tjenst jag sist beslöt,
+    Straxt var han här och rådde.
+    Han visste hur förtjenst mig tröt,
+    Gräl, bråk och tråk mig spådde
+    Så långt och väl att ett tu tri
+    Ansökningstiden gick förbi.
+
+    Ja, sade jag, för evigt blif
+    Min vän! blott för den tanken
+    Han ställde genast till ett kif
+    Och bad mig dra för fanken. --
+    Ack längesen jag gjort det, men
+    Jag är, jag sjelf just, denna vän!
+
+
+
+
+Kajsaniemi-visan.
+
+
+    Solen börjar skina, dimman löser sig,
+    Snön den hvita, fina glänser på hvar stig.
+    Talgoxen qvittrar på en löflös gren,
+    Vinglaset glittrar uti solens sken.
+    Uppå alla kanter flickor, mammor, tanter,
+    Kjolar långa, små, hvita, röda, blå
+                    Kring oss stå.
+    Hör hur de prata, se hur de le
+    Flammor och fästmör alla in spe.
+    Kling, klang, gutår! stämmen upp! nu är det vår.
+
+    Se hur alla lundar skaka frosten af.
+    Blomstertiden stundar, isen bryts på haf.
+    Lärkan mot höjden lyfter vingars par,
+    Sjunger om fröjden högt i rymden klar.
+    Snart går mön bland sippor, plockar blomsterknippor;
+    Bäst hon plockar så, ler ur kalken blå
+                      Amor då.
+    Nå sköna tärna, lycka då till!
+    Gerna din skål nu dricka jag vill.
+    Kling, klang, gutårt stämmen upp! nu är det vår.
+
+    Snön i silfverknoppar taket prydnad ger,
+    Blixtrar bort och droppar längs verandan ner.
+    Sångerna klinga, timmarna de gå,
+    Kyprarne springa, korkarna de slå.
+    Mamsell Myhrman blickar fram ur dörrn och nickar;
+    Nu är god trafik, nu är god publik,
+                      Glad och rik.
+    Solen är mild och hjertat är sällt,
+    Hoppet är friskt och sorgen på svält.
+    Kling, klang, gutår! stämmen upp! nu är det vår.
+
+
+
+
+Allt i lifvet är ej sol.
+
+
+    Allt i lifvet är ej sol,
+    Allt i lifvet är ej natt,
+    Som en morgonljusning klarnar
+    Allt omkring oss småningom.
+
+    Allt i lifvet är ej vår,
+
+    Lef i kärlek -- allt försmälter
+    I en solomstrålad tår.
+
+    Sök ej i det högsta allt,
+    I det lägsta bor ock Gud --
+    Under jorden ligger grafven,
+    Är dock salighetens dörr.
+
+
+
+
+Almqvist.
+
+Monolog. (Fragment,)
+
+
+    Att våga eller icke är det första,
+    Att lyckas eller icke är det andra,
+    Och deremellan ligger handlingen.
+    I handling ligger lifvets makt, all lycka,
+    All ära och all rikedom. Blott den
+    Bevisar att vi finnas. Hvad är tänka?
+    Ett embryo till lif -- hvad samvetsqval?
+    En sjuklig handlings mord emot sig sjelf.
+    Jag mycket tänkt, jag till exempel tänkt
+    Att intet högre finnes än förnuftet.
+    Den tanken jag som mången öfvergifvit
+    Och flytt till tron, sagt der det högsta finns --
+    Och medan jag i tysta böner ligger
+
+    Vid Kristi kors, så somnar jag och drömmer
+    Om sköna qvinnor, guld och glada lag.
+    Ha! sällsamt huru fantasin dock flyger,
+    Den gycklaren, och visar oss att allt
+    Ett narrverk är. Och sjelfva handlingen,
+    Hvad är den? en tillämpad fantasi.
+    En ny gestalt uti det fastlagsspel,
+    Det brokiga, som heter lifvet eller,
+    Med litet längre titel, mensklighetens
+    Utveckling till lycksalighet. Jag suttit
+    Och målat mången tafla derifrån.
+    Det var min rol tills nu. Nu kommer der
+    En skurk och stör mig. Hvad är mer naturligt
+    Än att jag stöter honom i kulissen?
+    Det är en ursäkt dock som är för vanlig,
+    För platt. Ack, verklighetens verld är full
+    Af bara platthet; skall man handla der,
+    Så bli motiverna de gamla kända,
+    Slutledningarna likaså. --
+    På sned är verldens anlete och växer
+    På nytt på samma gamla sätt på sned.
+    Hvad som var godt för några tusen år,
+    Hvad som var ondt, anses så nästan än.
+    Väl pågår allt från tidens början dock
+    En sammansvärjning mot det evigt lika
+    Och enahanda; jemnt uppträda män,
+
+    För det de sökt att svänga om ethiken
+    I stort, allt från sin urgrund. Jemte dem
+    Finns andra dock som lyckats, stora kungar,
+    Som mördat uti gross, bankirer fina
+    Som stulit uti stort, och filosofer,
+    Som ljugit i systemer. Hyggligt folk,
+    I sanning, fast misskände af partier.
+
+    Att sjelf jag ämnar nu ett brott begå,
+    Ett afbrott uti alltets jemna gång,
+    Och derför darrar jag. Allt kallas ondt,
+    Som gör en ondt; men är min darrning öfver
+    Och lyckas handlingen, så blir det onda
+    Ett godt, och får jag samvetsqval deröfver,
+    Så blir det åter ondt. Så vexlar hemskt
+    I verlden lifvets ljuft violblå färg --
+    Och dock är nattvioln så ljuf en blomma.
+    Jag mycket älskat denna lilla blomma
+    Och ämnar skrifva en roman om den,
+    Der hela handlingen sig vände blott
+    Omkring en blomma och der blomman vore
+    Hjeltinnan uti stycket, menniskorna
+    Bisaker blott. En underbar intrig
+    Och vackra ord -- och under allt en tanke,
+    Lösaktig, djurisk som en Messalinas.
+    Det vore ett problem; nå väl, låt se,
+    Blott denna sak är öfver, skall jag börja
+    Ta hand derom -- men nu är giftet färdigt.
+
+
+
+
+För dig jag sjunger.
+
+
+    För dig jag sjunger, om jag eger qvar
+    En ton, som mild och klangfull än sig rör.
+    För dig, som mer än all min kärlek har,
+    För dig, som salighet och frid tillhör.
+
+    Jag söker i min andes mörka vrår,
+    Om ingen perla finns bevarad än,
+    Som vore värd att få ditt blonda hår
+    Besmycka -- -- -- -- --
+
+
+
+
+Vill du komma med mig?
+
+
+    Vill du komma med mig i den grönskande skog,
+    O, der ingen, der ingen oss ser?
+    Hörde du, hörde du, huru fogeln han slog
+    Långt i skogen; han också dig ber.
+
+    Vill du sitta med mig i den skuggande lund,
+    Vill du ljuft åt min arm dig förtro?
+    Kom, o kom, i den tysta, den skymmande stund,
+    När all jorden hon hvilar i ro.
+
+    När all jorden i stjerneglans hvilar i ro,
+    Låt oss sitta och språka förtroligt;
+    När all jorden i stjerneglans hvilar i ro,
+    Och blott hjertat det klappar oroligt.
+
+
+
+
+Jag har dig kär.
+
+
+    Jag har dig kär, öfver allting kär,
+    Du mer än himmel och jord mig är;
+          Hvar min bana går
+          Du framför mig står,
+          Om du är mig när,
+          Om du fjerran är,
+    O! du är mig kär, öfver allting kär.
+
+    Du är mig kär, öfver allting kär,
+    Om himmelsk glans du kring pannan bär,
+          Om du helig satt
+          Öfver sky och natt
+          Ibland englars här,
+          Hann min sång dig der;
+    O! du är mig kär, öfver allting kär.
+
+    Du är mig kar, öfver allting kär;
+    Ja, om lagd du vore i jorden här,
+          O, jag smög dit ned
+          Ifrån gröna träd,
+          Ifrån sol och vår,
+          Ifrån fröjd och tår,
+    För att dö hos dig, för att bli hos dig.
+
+    Du är mig kär, öfver allting kär,
+    Min högsta fröjd som mitt qval du är.
+          Dina ögon blå,
+          O, hur le de så?
+          I dess himlar der
+          All min himmel är;
+    O! du är mig kär, öfver allting kär.
+
+    Det ej glömska finns, ingen död nu mer,
+    Sen du allt mig blef, sen jag dig blott ser.
+          Blott en kort sekund
+          Vid din rosenmund,
+          Blott en blick af dig
+          Gör odödlig mig;
+    Kom och lef med mig, låt mig dö med dig!
+
+
+
+
+Don Juans afsked från lifvet.
+
+
+_Naturskön nejd i Grekland. Klassiska ruiner framskymta uti
+lager- och myrterlundar. Det är antingen morgon eller afton,
+ty ett matt rosenskimmer flämtar öfver föremålen. Don Juan
+sitter på en kullfallen kolonn och drar upp sitt ur_.
+
+    Jag står vid målet, rättare: jag -- sitter
+    Vid detta mål, som snart mig mållös gör.
+    Likt lampans sista flämtning hjertat spritter,
+    En sällsam susning ofta ren jag hör.
+    På den jag längre ej fundera gitter; --
+    Hvad än det är, jag vet att snart jag dör.
+    Lätt dödens ishand kittlar mig i hälen --
+    Han får gå långt förrän han hittar själen.
+
+    Emellertid så lär jag kunna hinna
+    Att afsked ta från lifvet, som sig bör.
+    I alla öden måste man sig finna,
+    Och till de bättre dödsinviten hör.
+    Hvarföre då sålänge sig besinna
+    På den? det sällskap, dit man in oss för,
+    Skall vara glupskt; men _vi_ det ej må klandra,
+    Som göra allt att äta ut hvarandra.
+
+    "Sålänge man har lif, så skall man lefva."
+    Den först det lärde, var en välvis man.
+    Tids nog vi få i tomma intet sväfva,
+    På vingar en, på qvastar någon ann'.
+    Att lefva älska är, så mente Eva,
+    Och Adam straxt derpå detsamma fann --
+    Och icke lär i ordningen don Juan
+    Af lika tycke vara numro tuan.
+
+    Den satsen klingar mig så skön i hågen
+    Just nu, när lifvet skymmer mer och mer.
+    I guld den nickar ner från himlabågen --
+    Der sig ett svanepar till flykt beger.
+    Den dyker upp ur blommorna, ur vågen,
+    Men ej som förr den om min hyllning ber.
+    De dagar äro -- hur ock soln må glöda --
+    Som Julia och Haidie för evigt döda.
+
+    Farväl då sol! Jag ser naturen stråla
+    Kring mig i minnets sista återglans.
+    På himlen qvällen purpurmoln ses måla,
+    Kring brustna stöder mörknar skogens krans,
+    En skog af myrtenträd! -- En gam hörs skråla
+    På högsta toppen, tar en lustig dans
+    I klara rymden, nu sig åter sänker --
+    Fin lukt han har, han visst på Juan tänker.
+
+    Ty här jag vankar utan lust och vänner,
+    Snart utan lif, och ingen vet mitt namn.
+    Den skönaste, den stoltaste bland männer
+    Var fordom denna gråa, vissna hamn.
+    Fort säger man väl nog att tiden ränner,
+    Men bäst jag sjönk i älskarinnans famn
+    Med eld och rosor, fröjderna och våren,
+    Så steg jag upp med vintersnö i håren.
+
+    O, ungdomstid, o vingade minuter
+    Jag er dock tömt på millioner sätt.
+    Hvar fröjd, som fanns, jag till mitt hjerta sluter,
+    Stor sak i himlen eller helvetet.
+    Ej qvinna log, hvars skatter jag ej njuter:
+    Hos blyg, hos kylig, eldig, qvick, kokett!
+    I alla himlar har jag rusig tumlat
+    Och älskat, syndat, gråtit, hånlett, rumlat!
+
+
+    I heta kyssars purpureld förbleknat
+    Den kind, som nu är gul -- som merg.
+    Kring hvita fingrar lindad locken veknat,
+    Tills småningom den antog deras färg,
+    Och stillare blef hjertat -- -- -- --
+    -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
+    Men hjernan klarnade alltmer och sporde
+    Hvad vi egentligen på jorden gjorde.
+
+    När hjertat slutade att kurtisera
+    -- En sak, som läkarn sa' nödvändig var --
+    Begynte hufvudet filosofera
+    Och hängde öfver böcker ett par dar,
+    Gick son bland menskor ut att detaljera
+    Sin vunna kunskap. Frukt allt studium har,
+    Så äfven mitt. Den rymmes i de orden:
+    Vi stå på våra fötter emot jorden.
+
+    En ondskans slöja menskligheten tarfvar
+    Och bortfilosoferar sina fel.
+    Hvar tid, som går, en lapp till trasan skarfvar
+    Och menar nu först är den kjorteln hel.
+    Men nya tider hvina; trasan slarfvar,
+    I stycken sliten under stormens spel --
+    Och nya slägten klippa, kanta, lappa
+    På mensklighetens långa doktorskappa.
+
+    MÃ¥ hvem som vill med ljuset blindbock leka,
+    Jag -- löjligheten fruktar mer än pest.
+    Af kärlek blifva våra kinder bleka,
+    Af vishet mörkna våra ögon mest.
+    Hvarom skall man då mer i lifvet teka? --
+    Be Gud, bli from och bikta för en prest?
+    Det sägs i Kristo mången fröjd man hafver
+    Och mår så bra som -- likmask i kadaver.
+
+    Men för att tro man dertill dock behöfver
+    Ett något, Gud vet hvad, men icke jag!
+    Den tron är ljuf, dess vaggsång in oss söfver
+    Och sprider glans kring ren förvissna drag.
+    Enfalden hoppar tankens afgrund öfver;
+    Den gåfvan bortblef på min födseldag,
+    Och jag för mycket lefvat att ej finna,
+    Att tron på syndens mörker är -- en hinna.
+
+    Lef för det ädla! är en vacker lära
+    I Jesuiters och fantasters mund.
+    Det ger en lön af -- luft, som kallas ära,
+    Som retar blott aptiten mer hvar stund.
+    För menskligheten offrom oss! de svära --
+    Om helst det vore för en trogen hund!
+    Men strida, dö -- det icke mig behagar
+    För trolöst pack med stora svalg och magar.
+
+    En slik fantast jag kunde kanske blifva,
+    Såg något värdt jag blott att lefva för.
+    För maka, hem och barn sitt blod att gifva,
+    Kan vara stort för den ett land tillhör;
+    Men skulle jag mig i Sevilla skrifva,
+    Jag orättvis dock deri synas tör,
+    Ty maka har jag -- såsom ryktet tutar --
+    Och ungar ock i alla verldens knutar.
+
+    Parbleu! -- Det går så ledigt uppå franska
+    Med eder och kurtis. -- Parbleu! rätt nu
+    Jag blir förtviflad uppå äkta spanska
+    Och kastar mig i första krig. "_Ett, tu_..."
+    Men _tri_? nej först en sak jag måste granska,
+    Förrn jag i blod med döden dricker du.
+    Man blir ej hjelte, hur ock rimmen skena,
+    När rheumatismen plågar en i bena.
+
+    Ett återstår mig: börja samla pengar
+    Och gräfva mig i rostig koppar ner.
+    Det bor en oro uti Mammons drängar,
+    Som kraft att lefva, handla, verka ger;
+    Och hur förtalet ger dem ampra slängar,
+    Det bakpå ryggen ändå alltid sker,
+    Ty framtill hörs blott, hvart de sig begifva:
+    "Vill herrn på denna sedel borgen skrifva?"
+
+    Guld, guld är lösen, när man åldras hinner,
+    Det regulatorn är för allas prat.
+    Visst solen sjelf derför så skön man finner,
+    Att den har tycke utaf en -- dukat.
+    Men huru mycket än den gamle vinner,
+    Den unge vanligtvis dermed för stat;
+    Han vräker sig i dennes ekipager
+    Och slösar bort hans guld uppå kalaser.
+
+    Om skatter jag till millioner samlar
+    Och hopar högt som Cheops pyramid,
+    Med skrumpna händer jag deröfver famlar
+    Och grafven gräfves djup och mörk bredvid,
+    Tills ner i den till verldens fröjd jag ramlar.
+    Om helst deröfver blef en blodig strid,
+    Men blott processer, kif och protokoller --
+    Tills störste skurken hela arfvet håller.
+
+    Men om jag skulle bli poet? Jag tänker
+    En lagerkrans anstod rätt väl mitt lik.
+    Låt vara att förakt hvar skald mig skänker,
+    Som lökens verkan har på sin publik,
+    Hvars silfvertår i små idyller blänker
+    Och har sin poesi, som rock på spik,
+    Den, borstad väl, han bär på högtidsdagen
+    Med intet dam på fina sammetskragen.
+
+    Hur ur ett armt, förblödt, förbrustet hjerta
+    Då skulle strömma hån, förakt och qval.
+    Ner i en graf af natt och synd och smärta
+    Jag droge jord och stjernor, himlens sal.
+    Tro, oskuld, hopp med blixtar hvassa, hjerta
+    Jag sönderslet likt bubblors sköra skal.
+    Ej stort, ej skönt, ej ens ett ondt jag fattar,
+    Det tomma intet gapar och hånskrattar!
+
+
+
+
+Jag midnattens barn.
+
+
+    Jag midnattens barn, jag arma barn,
+    Hvi har väl född jag blifvit?
+    På stormande våg åt det bristande flarn
+    Mer lycka har Herran gifvit.
+    Ve! lyckan jag haft och jag har den förstört;
+    Jag bedt till Gud och han har mig hört;
+    Dock -- jag honom förglömde
+    Och Han mig fördömde,
+    Men ner ej i jordens djup mig gömde!
+         O Gud, min Gud, gif mig nåd,
+         O Gud, min Gud, gif mig råd,
+         För Jesu Christi skull,
+         För Jesu Christi skull!
+
+    Du skall ej mig lemna i djefvulens våld,
+    Fast nu han mig hårdt omslutit.
+    Du skall mig ej låta till honom bli såld --
+    Ditt blod Du för mig äfven gjutit!
+    Du helige Gud, rättfärdige Gud!
+    Du är icke stor blott i åskans ljud
+    Och i daggen som glimmar
+    Och i strålen som strimmar
+    Mildt fram mellan molnen i morgonens timmar!
+         O Gud, min Gud, gif mig nåd,
+         O Gud, min Gud, gif mig råd,
+         För Jesu Christi skull,
+         För Jesu Christi skull!
+
+
+
+
+DANIEL HJORT.
+
+Sorgespel i fem akter med fyra tablåer
+
+
+
+Första gången uppfördt å Nya Theatem i Helsingfors
+den 26 November 1862.
+
+
+Personerna:
+
+KARL, Hertig af Södermanland, Riksföreståndare.
+ARVID STÅLARM, Krigsöfverste i Finland.
+JOHAN FLEMING, son till Klaes Fleming och Ebba Stenbock.
+OLOF KLAESSON, naturlig son till Klaes Fleming, adopterad.
+ERICUS ERICI, Biskop i Ã…bo.
+JOACHIM SCHEEL, Befälhafvare på Hertigens flotta.
+DANIEL HJORT.
+EBBA STENBOCK, enka efter Klaes Fleming.
+SIGRID, Stålarms dotter.
+KATRI.
+ERIK BRAHE.
+LAURENTIUS PAULINUS,    | Beskickning från Sverige.
+Biskop PETRUS af Wexiö, |
+Officerare på Slottet i Åbo.
+En Parlamentär.
+Tvenne Borgare i Ã…bo.
+En Soldat på Slottet,
+Tvenne Soldater i Scheels läger.
+En FÃ¥ngvaktare.
+Gäster. Soldater. Menighet från Åbo.
+
+(Händelsen tilldrager sig 1599 på Åbo Slott och i dess närhet.)
+
+
+
+FÖRSTA AKTEN.
+
+
+Stora salen på Åbo slott. På hvardera sidan något framåt fonden tvenne
+pelare. Emellan dem åt höger är Stålarmska vapenskölden uppställd,
+omgifven af fanor och svärd, emellan pelarena åt venster den
+Flemingska, ståtligare och rikare ornerad. Åt höger en balkong. På
+muren i fonden ofvanom den äro följande latinska verser i röd skrift
+inhuggna:
+
+    Carolus huc veni, vici fudigve rebelles;
+    Hinc abeo prorsus vestigia nulla relinqvens,
+    Huc iterum veniam, caveat sibi conscius omnis!
+    Non illo parcet tempore dextra reis.
+
+En dörr på hvardera sidan närmare förgrunden. På venstra sidan
+en bönstol med en Mariebild.
+
+
+Första Scenen.
+
+ARVID STÃ…LARM. EBBA FLEMING. OLOF KLAESSON. DANIEL HJORT. Senare
+JOHAN FLEMING.
+
+DANIEL HJORT (inträdande).
+
+    Nu står derute hertigens beskickning.
+
+EBBA FLEMING (sorgklädd).
+
+    Om än min make, du, Klaes Fleming lefvat,
+    De aldrig vågat hit i sådan tjenst!
+    Du svarta sorgdrägt, dig omkring min själ
+    Hvar ädling, som i Finland trogen blifvit
+    Sin konung, efter Fleming evigt bäre!
+    Men är vår makt densamma ej som då!
+    Vår kung densamma är, vår sak densamma --
+    Och hertigen dödsfienden, som då.
+    Tar du emot dem, Stålarm!
+
+STÃ…LARM.
+                              Låt oss höra;
+    Jag fruktar lika litet ord som svärd.
+
+JOHAN FLEMING (inkommer från vestra sidodörren med ett bref i handen).
+
+EBBA FLEMING.
+
+    God morgon, son!
+
+JOHAN FLEMING.
+
+    God morgon vänner alla!
+    Jag kommer, för att afsked ta! Jag redan
+    Har öfver sorgeåret vistats här;
+    Mig Sigismund till Warschau återkallar.
+        (Räcker brefvet åt Stålarm),
+    Se här -- och bjuder åt er dotter, Stålarm,
+    En plats hos drottningen.
+
+STÅLARM (ögnande i brefvet).
+
+                              Och ännu mer:
+    På nytt landstiga ämnar han i Sverige
+    Ännu i höst sin thron att återtaga.
+    Godt, godt, då kunna här vi vara lugna. --
+    Du ämnar resa?
+
+JOHAN FLEMING.
+
+                   Ja -- och eder dotter?
+
+STÃ…LARM.
+
+    Derom vi tala må ett ord ännu.
+    Du, Daniel Hjort, tag mellertid emot
+    Beskickningen. De här må svalka sig.
+
+OLOF KLAESSON.
+
+    Hvad hin har farit i min käre broder?
+    Han knappt mig ser, är tvär, som vore han
+    Den adopterade och jag, minsann,
+    Den äkta pojken så till själ som moder.
+
+(Alla gå utom Daniel Hjort).
+
+
+Andra Scenen.
+
+DANIEL HJORT. BESKICKNINGEN frän Sverige, bestående af ERIK BRAHE,
+LAURENTIUS PAULINUS, och Biskop PETRUS af Wexiö.
+
+DANIEL HJORT.
+
+    I värde herrar! vänten här en stund;
+    Snart Stålarm redo är att höra er.
+
+ERIK BRAHE (till Laurentius Paulinus).
+
+    Säg känner ni den unge mannen der?
+    Det bor en stolthet i hans blick och hållning,
+    Som vore värd en Fleming.
+
+LAURENTIUS PAULINUS.
+
+                              En student,
+    Som tjenade bland juniorerne
+    I Wittenberg, den tid jag der tog graden.
+    Uppfostrad är han uti Flemings hus,
+    Ett hittebarn för öfrigt, fast det tycks
+    Som finska adelsöfvermodet smittat.
+        (Till Daniel Hjort).
+    Är det ej Daniel Hjort? det tyckes mig,
+    Som förr vi sett hvarandra.
+
+DANIEL HJORT.
+
+                                SÃ¥ det varit.
+
+LAUR. PAULINUS.
+
+    Rätt mycket är förändradt, se'n vi tjente
+    Tillsammans under ljusets fana.
+
+DANIEL HJORT.
+
+                                    Hoppas
+    Ni med ert tal mig vinna för er sak,
+    Ni tager miste.
+
+LAUR. PAULINUS.
+
+                    Hvilken sällsam tanke!
+    Dertill er ställning alltför ringa är.
+    Blott som en gammal vän jag talte här.
+
+
+Tredje Scenen.
+
+DE FÖRRA. ARVID STÅLARM. JOHAN FLEMING. OLOF KLAESSON.
+
+DANIEL HJORT (för sig).
+
+    Nu skall det börja. Jag ej mäktar höra,
+    Min egen tanke vill mig sjelf förföra. (Af.)
+
+STÃ…LARM.
+
+    Varen helgade! Från hertigen J kommen.
+    Vi äro icke vana från det hållet
+    Att höra något godt; dess mer tack skyldig
+    Jag eder blir, om nu det fallet är.
+
+ERIK BRAHE.
+
+    På Svea-rikes vägnar komma vi
+    Och helsa dig med frid och vänskap, Stålarm!
+    Den vilda strid, som broder emot broder
+    Och hat mot hat och död mot död har ställt,
+    Ej längre för en sjelfvisk konungs skull
+    Vårt folk, vår fosterjord förstöra skall.
+    Du minns hur Sigismund, så snart han kronan
+    PÃ¥ pannan tryckt och tagit hyllningseden
+    Det land, som var hans fäders jord, uppfyllde
+    Med polska knektars vilda öfvermod
+    Och jesuiters stämplingar och list,
+    Och sökte så vår kyrkas rena tro
+    Och svenska folkets frihet undergräfva. --
+    Nu slagen af vårt svärd, till Polen flyktad,
+    På allmän riksdag hela Sveriges folk
+    Skiljt honom från vanhelgad kungamakt,
+    Och såsom föreståndare af riket
+    Gett styrelsen åt hertig Karl; lägg derför
+    Ditt vapen, Arvid Stålarm, ned, det du
+    Förrädiskt nu mot fosterlandet för,
+    Och skilj ej Finland mer, med fruktlöst motstånd,
+    Från glädjen af en dyrt beseglad fred.
+
+STÃ…LARM.
+
+    Jag känner ingen annan fred än den,
+    Som sätter landets rätte konung åter
+    I frid uppå sin thron. Mig Sigismund
+    Har utnämnt till krigsöfverste i Finland,
+    Jag skall mitt vapen lägga ner, när han
+    Mig så befaller -- ej då hertigen
+    Befaller det, ty annorlunda skall
+    Det fridens altar byggas, der jag tager
+    Utaf mitt svärd, än som ett trappsteg för
+    Riksföreståndaren upp till Sveriges thron.
+
+LAUR. PAULINUS.
+
+    Vet ni, hvad ni med dessa ord har sagt,
+    Vet ni, hvad med ett längre trots ni gör!
+    Som Fleming, eder företrädare,
+    Vill ni förakta folkets makt och vilja
+    Och ställer öfver det en sjelfvisk konung.
+    Hvar tror ni då väl, att en krona är?
+    Ett lån af Gud allen', som borgades
+    På folkets aktning; och när den är kränkt.
+    En skenbild blott af svunnen makt är kronan,
+    En hägring falsk, som intet fäste har
+    På himmel eller jord. Vänd åter, Stålarm,
+    Från orätt väg, än medan det är tid,
+    Och sök förlåtelse för allt hvad här
+    Du och Klaes Fleming brutit emot folket.
+
+STÃ…LARM.
+
+    Om svenska folket har förglömt sin trohet,
+    Har Finland den ej glömt och skall ej glömma,
+    Så länge här en ädling finnes qvar,
+    Som heder har och svärd till dess försvar.
+    Det finska folket troget skall förbli
+    Sin kung, sin ed -- och folket det är vi!
+
+BISKOP PETRUS.
+
+    Ej samka ökad skuld med sådant tal
+    Till Herrans vrede öfver detta arma
+    Och ödelagda land. En trolös konung,
+    En kättersk kung är Sigismund, som velat
+    Med påfvelärans mörker släcka ut
+    Det rena ljuset af vår kyrkas tro.
+    Ej brottsligt uppror är, som störtat honom,
+    Ej hertigen, ej folket. Sjelf han gjort det,
+    Då de beslut, hvarmed Upsala-möte
+    Slöt en evärdlig ringmur kring vår kyrka,
+    Han falskt besvurit först och sedan brutit.
+    Ett folk, ett land, en tro är Sverige nu,
+    Och innan han ödmjukat sig för oss,
+    Skall Sveriges rike sorgsen enka stå.
+    Som glömt den brudgum, henne ej var värdig,
+    Och i Guds helga ord den tröst uppsöka,
+    Som läker alla sår, hur djupt de blöda.
+    Tro, Stålarm, icke att ditt trots förmår
+    Förändra det som himmelen beslutit;
+    Lägg derför ödmjukt ned ditt vapen nu,
+    Att Herrans hand ej tung på dig må falla.
+
+STÃ…LARM.
+
+    Ers vördighet, jag är för litet bisp,
+    För att för det der kalfskinns pergamentet,
+    Som i Upsala prester skrefvo hop,
+    Uppoffra öfvertygelse och ära.
+    Jag trodde på min Gud, förr'n det fanns till,
+    Och än jag hoppas, han mig skydda vill.
+    Den kung, han gifvit svärdet uti hand,
+    Jag strider för till lifvets sista rand.
+
+ERIK BRAHE.
+
+    Ert sista ord?
+
+STÃ…LARM.
+
+                   Jag underhandlar ej.
+
+LAUR. PAULINUS.
+
+    Det svaret skall ni ångra än med sorg.
+    Minns hur ni redan en gång blef besegrad
+    Af hertigen och tvangs att honom hylla,
+    Minns hur det löfte då ni honom gaf,
+    Ni bröt på nytt. Snart skall han komma åter.
+        (Pekande på verserna ofvanför balkongen).
+    Den versen der, han då i muren högg,
+    Han hugga skall i blod på härdens blad.
+        (Uppläsande den)
+    "Hit jag, Karl, har kommit och sett och betvingat ett uppror,
+    Härifrån åter jag går, lemnar ej spår af min hämd.
+    Men jag skall komma igen, enhvar förrädare bäfve!
+    Ingen förskoning då finns undan min straffande hand".
+
+STÃ…LARM.
+
+    Vi den ej frukte. Orörd der den sitter
+    Och håller skarp vår blick och blankt vårt svärd.
+    MÃ¥ detta bli det sista ord vi byta!
+
+BISKOP PETRUS,
+
+    Så fortfar då att anse mera värd
+    En brottslig konung, än er fosterjord.
+    Med sorg vi resa åter, snart med svärd
+    Afgöras skall, hvad vi här bytt med ord.
+
+(Erik Brahe, Laur. Paulinus och Biskop Petrus af Wexiö gå).
+
+
+Fjerde Scenen.
+
+ARVID STÃ…LARM. JOHAN FLEMING. OLOF KLAESSON.
+
+OLOF KLAESSON.
+
+    God natt med er, J riddare af ordet,
+    God morgon strid och muntert lif igen,
+    God natt med kutter under jungfruburen,
+    God morgon trummors larm, kanoners brumbas,
+    God natt med middagslur och gäspning lång,
+    Snart börja vi vårt glada näringsfång!
+
+JOHAN FLEMING.
+
+    Af rättvis harm mitt hjerta mot dem lågar.
+
+STÃ…LARM,
+
+    Vill än' du från oss resa?
+
+JOHAN FLEMING.
+
+                               Resa nu?
+    Förråda vore det min konungs land,
+    Och fast mitt svärd i striden väger ringa,
+    Jag tror min kung skall veta det att svinga.
+
+STÃ…LARM.
+
+    Det hoppas jag utaf Klaes Flemings son.
+    Nu till fru Ebba! I sitt bönerum
+    Hon väntar oss.
+
+(Stålarm går).
+
+
+Femte Scenen.
+
+JOHAN FLEMING. OLOF KLAESSON.
+
+JOHAN FLEMING.
+
+    Hör på ett ord, min bror!
+    Vi varit nu en tid ej riktigt goda.
+    Uppå hvarandra.
+
+OLOF KLAESSON,
+
+                    Jag det märkt förväl;
+    Men kan ej dertill hitta på ett skäl.
+
+JOHAN FLEMING.
+
+    Mitt felet är. Jag vet ej, men en misstro
+    Till dig, till mig, till allt mig fatta vill.
+    Hvarföre skulle Sigrid väl och mig
+    Man för hvarann bestämma? Väcka så
+    Uti min själ en fåfäng eld till lif!
+    Kall, sluten, bort hon drager sig för mig.
+    Om någon ann' hon älskar, är det dig.
+    Tag henne då, gör slut på mina tvifvel
+    Och gif mig ro! Er lycka skall bli min.
+
+OLOF KLAESSON
+
+    Är detta skälet till vår position?
+    Må hin all kärlek ta, som kastar så
+    Ett sjelfviskt grand i vänskaps klara blick
+    Och här oss begge hållit nu till narrar!
+    Jag Sigrids älskare! Ja, om hon vore
+    En fri och munter borgartös, då kunde
+    Jag väl ha vågat på en hemlig kyss.
+    Hon älska mig! Den allvarsamma, vackra
+    Och stolta flickan! Gå och säg åt henne
+    Det ordet blott, hon skrattade dig ut
+    Och gret på samma gång, att du ej bättre
+    Förstår dig på ett litet blygsamt hjerta,
+    Som troligen ej känner högre lott
+    Än att få falla dig om halsen blott.
+
+JOHAN FLEMING,
+
+    Nej, nej.
+
+OLOF KLAESSON.
+
+              Det der, det duger ej, min själ;
+    Hon måste än i denna dag bli din,
+    Ty annars drunknar uti älskarn hjelten,
+    Och sådant duger ej i tid som vår.
+
+JOHAN FLEMING.
+
+    Men om hon icke älskar mig?
+
+OLOF KLAESSON.
+
+                                Ã…h prat!
+    En flicka bär sin tro ej fram på fat;
+    Den gömmer hon -- ja, bilden är fatal --
+    Som en rekryt sitt hopp att bli genral.
+
+JOHAN FLEMING.
+
+    Förlåt den misstro emot dig jag närt!
+
+OLOF KLAESSON.
+
+    Gör ingenting. Jag ej stort bättre varit.
+    Ty som, näst hertigen, af allt på jorden
+    Jag hatar sorgen mest, så har jag sökt
+    Förnärmad vänskap vända bort i löje
+    Och skratta ut dig ur min glada själ.
+    Men som det orätt var, låt det bli glömdt!
+    Och nu -- ett ord ej om hvad föregått;
+    Här har du gamla vännens hand tillbaka.
+
+JOHAN FLEMING.
+
+    Jag tager den med hjertats tysta ånger,
+    Jag trycker den vid minnet af den stund,
+    Då, nyss till Finland kommen, första gängen
+    Jag till min faders grafvård gick och der
+    Dig knähöjd såg med kind af tårar stänkt.
+    Hvem kunde derpå känna glade Olof,
+    Hvarom i Warschau jag så mycket hört.
+    Vi derför länge språkade tillsamman
+    Och kände ej hvarandra alls igen,
+    Till dess du hastigt mig om halsen for
+    Och ropade mitt namn. Och det blef afton,
+    Förrän vi skildes åt och himlens stjernor
+    Bevittnade vår vänskaps varma ed.
+
+OLOF KLAESSON.
+
+    Och troget ock skall denna eden hållas.
+    Snart komma storm och strid, då pröfvas den;
+    Då vet du, hvar du har en trofast vän.
+
+JOHAN FLEMING.
+
+    Nu låt oss följa Stålarm till min moder!
+
+OLOF KLAESSON.
+
+    Ännu i dag blir flickan din -- jag håller!
+    Och om jag vadet tappar, eger du
+    Min svarta frustande Arab.
+
+JOHAN FLEMING.
+
+                               Din tok!
+    Du aldrig kärlek kännt.
+
+OLOF KLAESSON.
+
+                            Blott åtta gånger,
+    Och hvar gång följd af små örtret och ånger.
+
+(Båda gå genom vestra sidodörren).
+
+
+Sjette Scenen.
+
+DANIEL HJORT (träder in bakom pelarena, läsande i en gammal bok).
+
+    Jag kan ej säga som den store talarn:
+    "I skrift och tanke finns min fröjd och tillflykt;
+    SÃ¥ gladt finns intet, som ej gladare
+    Blir genom dem; så sorgligt intet finns,
+    Som genom dem ej mindre sorgligt blir!"
+    Jag pröfvat denna sats, men den är falsk.
+    När dig jag läser, gamle Linus, o,
+    Ej fylls mitt bröst af glädje, men af ångest.
+    När jag på edra stora strider tänker,
+    Hur ringa synes mig ej denna strid!
+    När jag ert tappra, stolta folk beundrar,
+    Hvar ser ett sådant jag i denna tid?
+    När för min själ en Brutus, Marius stå,
+    Då faller bly tungt öfver mig mitt öde,
+    Och, fängslad här af tacksamhetens skuld,
+    Mig sjelf jag måst' besegra. O! att aldrig
+    Jag skådat denna bok i Wittenberg,
+    Att aldrig annat för min tanke kommit
+    Än torr, spetsfundig dogmatik, den käpphäst,
+    På hvilken tiden, som en blodröd narr,
+    Nu rider karnaval. Bort, sköna bok!
+    Jag vill dig bränna upp. En bättre sats,
+    Än den jag nyss citerat, vill jag svara:
+    I dröm ock kärlek finnes fröjd och tillflykt;
+    SÃ¥ gladt finns intet, som ej gladare
+    Blir genom dem; så sorgligt intet finns,
+    Som genom dem ej mindre sorgligt blir. --
+    Slå upp ditt öga, kärlek, du som drömmer
+    Uti mitt bröst, att der blir ljus och frid,
+    Slå upp din blick och hviska Sigrids namn!
+    Jag henne lärt som barn. Vid stilla kärlek
+    Jag sett en engel blomma helig upp.
+    O! jag ej orätt läst i hennes blickar,
+        (tar fram ur boken en biljett).
+    De skygga, drömmande. J skrifna ord,
+    Åt henne yppen hvad jag ej kan säga.
+        (Gömmer biljetten vid Mariebilden).
+    Här uppå fridlyst rum, dit hon blott nalkas,
+    Jag lägger omärkt den. När hit hon kommer
+    Och ber sin bön, Guds moder bed för mig!
+    Man nalkas! det är hon och hennes far.
+
+(Går ut genom högra sidodörren).
+
+
+Sjunde Scenen.
+
+ARVID STÃ…LARM. SIGRID (med en krans af hvita rosor i handen.
+De inkomma bakom pelarena från venster samtalande).
+
+STÃ…LARM.
+
+    Min dotter! Redan alltför länge har
+    Trolofningen med Johan tyst du afböjt.
+    Det går ej längre an. Jag sjelf ju ser,
+    Hur dina kinders blommor blekna af.
+    Du älskar honom, hvarföre då längre?
+
+SIGRID.
+
+    Min dyre fader! Ingen ann' jag älskar
+    Än dig. Jag vill ej gifta mig. Har jag
+    Ej nog af kärlek här? Jag vill ej mer.
+    Till Warschau åter reser Johan Fleming.
+    Hvi vill du bort mig sända, att en främling
+    Vid hofvet dväljas! Låt mig bli hos dig,
+    Min gode fader!
+
+STÃ…LARM.
+
+                    Barnsligheter, Sigrid!
+    Dessutom reser Johan ej. Han blifver
+    I Finland qvar att dela här med oss
+    Den fara, som från Sverige hotar.
+
+SIGRID.
+
+                                      Ah!
+
+STÃ…LARM.
+
+    Nåväl, betänker du dig än?
+
+SIGRID.
+
+                               LÃ¥t mig
+    Inför Guds moder hålla här min bön;
+    Se'n skall jag svara dig.
+
+STÃ…LARM.
+
+                              Farväl till dess!
+    (För sig). Som snäckans perla gömmer sig för dagen
+    Och blygsamt drömmer i sin egen glans,
+    Hon sluter tyst sin kärlek i sin barm,
+    Min goda dotter!
+
+(GÃ¥r).
+
+
+Ã…ttonde Scenen.
+
+SIGRID (på knä för Mariebilden). KATRI (senare).
+
+SIGRID.
+
+                     Heliga Guds moder!
+    Min mor jag tidigt miste. Du min tröst,
+    Min moder blef; så hör min bön, som fordom!
+    Om andra dig förglömt, så hör dock mig!
+
+KATRI (smyger sig in bakom pelarena).
+
+    Hur länge skall jag sörja i min själ,
+    Och ängslas dagliga uti mitt hjerta,
+    Hur länge skall min ovän sig förhäfva?
+
+SIGRID.
+
+    Så rent, så hvitt, som dessa rosor, var
+    En gång mitt hjerta. Tyst det blöder nu,
+    Du heliga Guds moder, gif det frid!
+
+KATRI.
+
+    En bön? Och här? Hvem är den hvita dufvan?
+    Tyst! Skrämmas skall hon, om hon blir mig varse.
+    Ej för att böner höra, hit jag smugit.
+
+(Gömmer sig bakom Flemingska vapenskölden).
+
+SIGRID.
+
+    Gif åt mitt hjerta himlens kraft att segra
+    Uppå dess onda böjelser och tankar.
+
+(Fäster kransen under Mariebilden).
+
+
+Nionde Scenen.
+
+DE FÖRRA. DANIEL HJORT (från högra sidodörren).
+
+KATRI (för sig).
+
+    Der kommer han. O, att jag ensam vore
+    Med honom här! När skall den stunden slå?
+
+DANIEL HJORT (blickande på Sigrid).
+
+    Skall jag till hennes fötter falla? Fråga
+    Hvad kärlek blott kan våga? Nej, ej än'?
+
+SIGRID (blir varse biljetten, som Daniel Hjort gömt vid Mariebilden).
+
+    Hvad? Detta papper?
+
+DANIEL HJORT.
+
+                        Ah, hon märker det!
+
+SIGRID (tager biljetten).
+
+    Till mig. Jag känner denna stil! O Gud!
+    Jag anar hvad den innehåller.
+
+DANIEL HJORT.
+
+                                  Sigrid!
+
+KATRI (för sig).
+
+    Han älskar henne. Blommar här hans lycka,
+    Tyst, okänd som jag kom, jag går att dö.
+
+SIGRID (fattande sig).
+
+    Ni här? Ni skrifvit detta? Stanna! Tyst!
+    Hvad är som gifvit skäl till detta steg
+    Af er mot Stålarms dotter?
+
+DANIEL HJORT.
+
+                               Är det Sigrid,
+    Som talar så? O, nej, det är ej möjligt!
+    Har hon då glömt de ljufva barndomsstunder
+    Af fridfull lek i Qvidjas gröna lunder?
+    Har hon då glömt, den nu så stolta, kalla,
+    De fordna, glada, ljufva samtal alla
+    Vi höllo förr. Och är det hon, som talar?
+    Nej, hennes skenbild blott i dessa salar.
+
+SIGRID.
+
+    Ni lönar illa det förtroende,
+    Min far bevisat er, och klandrar hårdt
+    Den rena vänskap, som ett barn er skänkt,
+        (med bortvändt ansigte)
+    Och om -- -- --
+
+DANIEL HJORT.
+
+              Säg ut, jag redo är att höra.
+
+SIGRID.
+
+    Och om man finge känna denna djerfhet,
+    Ni vet hvad er det kostade och mig.
+
+DANIEL HJORT.
+
+                                        Ah!
+
+SIGRID.
+
+    Här jag lägger brefvet, tag det åter.
+    En evig hemlighet emellan oss
+    Skall detta bli, er ingen förebrå.
+
+DANIEL HJORT.
+
+    Ni älskar mig, ni älskar mig ändå!
+    O! säg blott det och jag skall lugnt försaka.
+
+SIGRID.
+
+    Ni ärelysten är. Om ni mig älskat,
+    Förvisst ni hade spart mig denna stund.
+    Jag er ej aktar.
+
+DANIEL HJORT.
+
+                     Ah -- Farväl!
+
+SIGRID,
+
+                                   Blif qvar!
+
+KATRI (för sig).
+
+    Jag andas åter. Snart jag honom har.
+
+
+Tionde Scenen.
+
+DE FÖRRA. ARVID STÅLARM. JOHAN FLEMING.
+
+STÃ…LARM.
+
+    Är nu den lilla blyga oron öfver?
+
+SIGRID.
+
+    Ja, jag bestämt mig.
+
+STÃ…LARM.
+
+                         Och så allvarsam?
+
+SIGRID (med förställd fröjd).
+
+    Du tycker det! NÃ¥ ja. Ett ja, min far,
+    Det flyger ej med fjärilsflygt på tungan.
+    Det tusen nycker, tusen skygga tankar
+    Besegra måste, som så länge bry oss,
+    Tills man tar mod och säger: här min hand!
+
+(Räcker handen åt Johan Fleming).
+
+JOHAN FLEMING.
+
+    Du ljufva hand! Hur har du icke låtit
+    Mig vänta uppå dig! Än darrar den,
+    Som om den bort sig ville från mig rycka.
+        (Kysser Sigrids hand).
+    Så tar jag denna pant uppå min lycka.
+    Nu finnes ingen sorg och saknad mer,
+    Och qvällens fest, som ämnad var att fira
+    Mitt afsked, du förvandlat i en fest,
+    Der kärleken är värd och fröjden gäst.
+
+SIGRID.
+
+    Här är så qvaft i denna tunga sal!
+    Hvar är din moder? Låt oss gå till henne!
+
+JOHAN FLEMING.
+
+    Kom hellre ned i slottets trädgård då!
+
+SIGRID (undvikande).
+
+    Re'n börjar aftonrodnan vestern måla,
+    Och höstens blommor hälft förvissna stå.
+
+JOHAN FLEMING.
+
+    Ser du på dem, de vakna upp och stråla.
+
+(Sigrid och Johan Fleming gå).
+
+
+Elfte Scenen.
+
+KATRI. ARVID STÃ…LARM. DANIEL HJORT.
+
+STÃ…LARM.
+
+    Gå lätta ungdom med din lätta oro! --
+    Här, Daniel Hjort! Skrif dessa bref i ordning!
+    De skola hän till alla väderstreck,
+    Hvarhelst vi ha en stridsbror rask och käck.
+    Slut blir med frid och ro i slott som tjäll,
+    Men gladt vi skola fira denna qväll.
+    Hör svenner!
+       (Betjening inkommer).
+                 Tanden ljus, låt lampor glimma!
+    Snart strida vi, nu njuts en sorglös timma.
+
+(Går, förenande sig med ankommande gäster. Festlig upplysning.
+Musik höres utom scenen).
+
+
+Tolfte Scenen.
+
+KATRI. DANIEL HJORT. FÃ…NGVAKTAREN.
+
+FÃ…NGVAKTAREN.
+
+    Hvart nu så upprörd, mäster Daniel?
+
+DANIEL HJORT.
+
+                                         Du!
+    Så! någon finns, som märker också mig.
+    Och denne är fångvaktarn, mannen från
+    De här i hvalfven lefvande begrafna.
+    En passlig man! Hvad vill du här?
+
+FÃ…NGVAKTAREN
+
+                                      Jag skulle
+    Blott säga till häruppe, att den siste
+    Af fångarna har dött i natt.
+
+DANIEL HJORT.
+
+                                 Ha, ha!
+
+    Det var rätt lyckligt för den stackars karlen!
+    I dag är lyckan gäst på detta slott,
+    Från Flemings son allt ner till Flemings fångar.
+    GÃ¥! Isig graflukt hemtar du hit upp!
+    Ej Arvid Stålarm nu har tid med dig.
+
+FÃ…NGVAKTAREN.
+
+    Säg, är det sannt, att vi få krig igen?
+    Då lär ej hvalfvet länge hållas tomt!
+
+DANIEL HJORT.
+
+    Får du ej någon annan dit, så skall
+    Jag komma sjelf och bjuda mig åt dig.
+
+FÃ…NGVAKTAREN.
+
+    Utaf den der får intet klokt man höra.
+
+(Fångvaktaren går).
+
+
+Trettonde Scenen.
+
+KATRI. DANIEL HJORT.
+
+DANIEL HJORT.
+
+    Fly, fly, du kärlek, du, min sista dröm!
+    Du blef det bittraste af allt det bittra
+    Uti min lefnad! Hvarför blef just jag
+    En hemlös, vilsekommen gäst i verlden,
+    Ett hittebarn förutan namn och far?
+    Sin rot har minsta blomma, hafvets våg
+    Ger upphof åt en annan, mossan har
+    En grafsten dock att växa på, den fånge,
+    Som dog i natt, han hade dock engång
+    Ett lif att lefva för. Hvad eger jag!
+
+KATRI (framträdande).
+
+    Mer, än du tror och mer, än här kan sagas.
+
+DANIEL HJORT
+
+    Ha! Åter qvinna står du i min väg!
+    Så tala, säg en gång, hvad vill du mig?
+
+KATRI.
+
+    Jag har den fackla, som ditt dunkla öde
+    I blodrödt sken skall lysa upp och ge dig
+    Tillbaka allt, hvad här du saknat har.
+    Möt mig i morgon qväll vid slaget nio
+    På Åbo torg; man kommer, gå, farväl!
+
+(Hon drager sig tillbaka bakom en pelare).
+
+
+DANIEL HJORT (aflägsnar sig långsamt, då han blir varse Ebba Fleming).
+
+
+Fjortonde Scenen.
+
+KATRI. EBBA FLEMING.
+
+EBBA FLEMING.
+
+    På nytt slår kriget vingen öfver norden; --
+    Och du, Klaes Fleming, är ett stoft i jorden!
+    Ner öfver oss din starka ande sänd
+    Och samma kraft i våra hjertan tänd,
+    Hvarmed du Finland höll med säker hand --
+    På tidens vilda stormupprörda vågor
+    Hur folket stod i uppror och i lågor! --
+    Vid svuren trohets säkra ankartand!
+    Ditt svärd var härar, och din kraft var spord
+    Från Polens sol till norrskenet i nord,
+    Och Sveriges krona hängde på ditt ord!
+    Och samma själ, hur blid, hur varm den var
+    I hemmets ro; hans blick, hur ljuf och klar!
+    O! jag vid detta hjerta hvilat har.
+
+KATRI (som stigit fram ock hört Ebba Flemings monolog, gör
+en hotande åtbörd och skall aflägsna sig, men märkes af
+Ebba Fleming, som förskräckt studsar tillbaka).
+
+EBBA FLEMING (med ett anskri).
+
+    Ah! hvem är ni! Hur har ni kommit hit?
+
+KATRI.
+
+    Ohörd som sorgens suck i glädjens sal,
+    Omärkt som, bland de mäktige, föraktet.
+
+EBBA FLEMING.
+
+    Bort hemska syn! Bort dit, hvar'från ni kom!
+
+KATRI.
+
+    Det är för långt tillbak's till Österbotten.
+    Var helsad från dess grafvar och dess öknar!
+    Jag helsar dig ifrån din makes verk.
+
+
+Femtonde Scenen.
+
+DE FÖRRA. ARVID STÅLARM. OLOF KLAESSON. JOHAN FLEMING.
+SIGRID STÅLARM. GÄSTER.
+
+(Vid Ebba Flemings anskri hafva alla inkommit och församlat
+sig i fonden),
+
+EBBA FLEMING.
+
+    Ah! Drifven henne bort!
+
+(Förenar sig med de andra).
+
+KATRI.
+
+                            Kom mig ej när!
+    Bereden er på hvad som förestår.
+    I störtat folket i förderf och död,
+    Men fast vår gård ni bränt, och från oss röfvat
+    All kärleks kraft, så lefver hatet än!
+    Det smyger spårlöst fram vid tiggarstafven,
+    Det håller råd med skuggorna i grafven,
+    Lyss vid palatsets dörr, i kojan talar;
+    Då brista vapensköldar, remna salar,
+    Så länge lefver det, tills hämdens dag
+    Går ned i blod, -- och detta hat är jag!
+
+(Aflägsnar sig skyndsamt).
+
+Slut på Första Akten.
+
+
+
+ANDRA AKTEN.
+
+
+(Åbo torg med domkyrkan i fonden. Till höger ingången till en bod.
+Något fram på scenen en schavott. Skymning.)
+
+
+Första Scenen.
+
+TVENNE BORGARE.
+
+FÖRSTA BORGAREN.
+
+    God afton, du, hur' står det till?
+
+ANDRA BORGAREN (vid boddörren.) Ingenting att säga derom i så
+oroliga tider, som dessa.
+
+FÖRSTA BORGAREN. Sörj den som vill. Ger Gud dag, så ger han råd.
+
+ANDRA BORGAREN. Ja den som bara hade råd att vänta! Polsk inqvartering,
+dryga utskylder, flickorna bakom lås och bom, onda tecken på himmelen,
+spöken som strida i luften, sjöfarten hindrad till Sverige. --
+Usch! det finns en sorg på hvar fingerled den här tiden. Jag väntar
+bara att en vacker natt få se slottet dansa polska med domkyrkan på ett
+munkrep, för att allt i verlden skall vara upp och ned, utom vi två.
+
+FÖRSTA BORGAREN. Ondt finnes det alltid, käre vän. Finnes det inte
+utom oss, så finnes det inom oss. "Ju strängare vår Herre uppfostrar
+oss, sade far min i tiden, dess bättre menar han det med oss". Det
+säger Biskopen också. Ni var inte i kyrkan i sista söndags.
+
+ANDRA BORGAREN. Hade annat att tänka på, träffade en svensk skutfarare,
+en rask karl, må du tro. Hertigen har knäckt herrarne i Sverige och
+snart skall han komma hit också.
+
+FÖRSTA BORGAREN. Jo, jo, så säger man. Det finns många herrar i riket
+nu för tiden, och ju flere kockar, dess sämre soppa, och vi äro
+soppan vi --
+
+ANDRA BORGAREN. Som ätes opp ja. Låt se, låt se! Vet ni hvad, Jansson,
+det sker hiskeliga saker om natten, der omkring schavotten.
+
+FÖRSTA BORGAREN. Huh! Det mörknar redan!
+
+ANDRA BORGAREN. Jag har måst flytta min säng i ett annat rum, ty om
+midnatten tisslar och tasslar det jemt här utanföre och lemnar oss
+ingen ro i huset. I går natt, Jansson...
+
+FÖRSTA BORGAREN. Nå, i går natt...
+
+ANDRA BORGAREN (stängande boden). Så rang det liksom af domens klockor
+i luften, och här omkring schavotten sjöng en dödspsalm sig sjelf, utan
+att man visste, hvarifrån det kom.
+
+FÖRSTA BORGAREN.
+Huh, det är ruskigt och mörkt härute. God natt,
+kära bror!
+
+ANDRA BORGAREN. Bah! Vill du inte komma in och hålla mig sällskap?
+
+FÖRSTA BORGAREN. Tack, tack! I sådana här tider trifs man helst hemma
+vid ljus hos hustru och barn sina. Måtte det bli bättre tider for dem
+en gång. God natt, god natt!
+
+(Han går. Månen framskymtar ur moln och kastar svarta skuggor öfver
+scenen. Andra Borgaren går in i sin bod, den han stänger efter sig).
+
+
+Andra Scenen.
+
+DANIEL HJORT (inkommer).
+
+    "Jag har den fackla, som ditt dunkla öde
+    I blodrödt sken skall lysa upp", så föllo
+    Ju hennes ord. Jag hör dem än, jag hört dem
+    Igenom sömnlös natt och dagens hvimmel.
+    Du öde, skall ditt dok du ändtligen
+    För mig upplyfta! Fader, moder, hem!
+    Hvad ljufva ord! jag sagt dem aldrig förr.
+    Är det en dröm, en dröm, som gäckar mig?
+    Min hela själ är väntan, mina sinnen
+    Försmält uti ett enda: hörseln. (Lyssnar). Hör jag
+    Ej steg, ej röster här!
+        (Tornuret slår nio).
+                            Ah, timman slår!
+
+
+Tredje Scenen.
+
+DANIEL HJORT. KATRI.
+
+KATRI.
+
+    Hvar är du, för hvars skull i tjugu år
+    Min fot har blödande på törnen trampat,
+    Hvar är väl du, så känd och dock så okänd,
+    Uti hvars hand ett vapen jag förtror,
+    Som blodshämd starkt, som dödligt hat så segt?
+
+DANIEL HJORT.
+
+    Om mig du menar, är jag här.
+
+KATRI.
+
+                                 Jag lofvat
+    Dig säga, hvem du är. Jag kan än mer,
+    Jag kan dig föra till din moders famn
+    Och till din faders -- graf.
+
+DANIEL HJORT.
+
+                                 Ve, om ditt hjerta
+    En hopplös smärta känt och vågar dock
+    Min öde själ med falsk förhoppning gäcka!
+
+KATRI.
+
+    Jag gäckas ej, om sjelf du mig ej gäckar.
+    Dock, innan någonting jag yppar, svara,
+    Om du har mod att allting öfvergifva,
+    Som förr du vördat, och i evig glömska
+    Försänka allt, hvad förr din kärlek egt?
+
+DANIEL HJORT.
+
+    Du frågar om mitt mod. Ej mod behöfs,
+    Der ingen strid i fråga komma kan.
+    Du ser framför dig här ett hjerta blott,
+    Som ingen ömhet, ingen vänskap kännt,
+    Som törstat, törstat hela lifvet efter
+    En droppe kärlek och den aldrig nått,
+    Som likt en fogelunge, ensam lemnad
+    Uppå en öde klippa uti hafvet,
+    I gränslös, evig ensamhet förtvinar.
+    Du talte om min faders graf, hvar är den?
+    Om under klippors hvalf och jordens grund
+    Han låg fördold, jag sprängde dem och värmde
+    Det döda hjertat med mitt lif till lif!
+
+KATRI.
+
+    HÃ¥ll upp, att ej den sista kraft, jag spart
+    För denna stund, trots år af sorg och vanvett,
+    Flyr bort.
+
+DANIEL HJORT.
+
+               Så fortfar, säg min faders namn,
+    Att i dess himmel jag får svalka mig!
+        (Griper i henne och skådar henne i ansigtet).
+    Du ljuger ej! En djefvul det ej kunde!
+
+KATRI.
+
+    Ser lögnen ut som jag, då ljuger sanning.
+    I himlens stjernljus här jag för dig står.
+    SÃ¥ sannt, som Gud har detta hvalfvet byggt,
+    Så sannt det öfver menniskornas synd,
+    Sjufaldt förlåten, sjufaldt remna skall,
+    Så sannt det är, att dagens klara sanning.
+    Tag till dig ropar med din faders namn:
+    Bengt Ilkainen.
+
+DANIEL HJORT,
+
+                    Det namnet förr jag hört
+    Säg, var han icke en af dem, Klaes Fleming
+    I slottets fängselhålor lät förgås,
+    Till straff, för det de reste sig mot honom?
+    Ha! sjelf jag varit med och domen skrifvit.
+
+KATRI.
+
+    Din faders bror det var. Din fader föll,
+    Då än ett omedvetet barn du var.
+    Långt upp i Österbotten stod hans gård,
+    En grushög nu, der ulf och ormar smyga.
+    Här finnes han, inunder galgen kastad
+    Och tredelt huggen af Klaes Flemings bödel.
+
+DANIEL HJORT (ilar upp till schavotten).
+
+    Der! -- Ha! Min fosterfar min faders bane!
+
+KATRI (sätter sig på schavottens trappsteg).
+
+    Din fader var en fri och mäktig bonde.
+    I strid med Ryssland landet stod. Klaes Fleming
+    Var då krigsöfverste; -- med vilda knektar
+    Hvar gård han fyllde, ty den stolte herrn
+    Oss bönder hatade, som honom vi.
+    Så höll han krigets röda fackla hånfullt
+    Vid jemn och varsam eld, för att med den
+    I våra gårdar nödens mordbrand tända.
+    I denna jemrens tid din mor dig födde.
+    Jag minns en qväll, som om i går det varit,
+    Din fader borta uti rian var,
+    Din moder satt med dig invid sitt bröst
+    Och såg för första gång det födselmärke,
+    Som du vid hjertat bär, och undrade
+    Hvad denna ormgadd väl betyda skulle.
+    DÃ¥ vildt en skara utaf Flemings knektar
+    I rummet rusade, af blod bestänkta.
+    De hade varit hos din far i rian
+    Och fordrat der, att med den rest af säd,
+    Som våld och krig uppå hans åker lemnat,
+    Han genast skulle deras säckar fylla.
+    Bengt var den mannen ej, som slikt fördrog,
+    Den fräckaste han lyfte upp och slog
+    I blod till marken ned. De öfrige
+    Hans folk ur rian dref; en strid begynte,
+    Der knekten kom till korta. Flyende,
+    Fölföljde af de våra, in de bröto
+    Uti din faders hus. Ej mer blott ord
+    Och armkraft gällde der, men spjut och pilar.
+    Då lyfte en soldat dig på sin arm.
+    Gick fram med dig till fönstret, ropande:
+    "Den första pil, J rikten emot oss,
+    Blir detta barnets död".
+    Din moder dignade på golfvet ned.
+    Ock när hon åter vaknade, då stod
+    I lågor stugan, qvidande du låg
+    På halfbränd tröskel; upp hon tog dig, flög
+    Igenom eld och rök -- och gården hann -- der vred sig
+    Din fader i sitt blod, och långt från fjerran
+    Ljöd knektars hånskratt genom lågors gnissel.
+
+DANIEL HJORT.
+
+    Jag hör det tydligt, som jag lågan ser
+    Och gården, skogen, -- åkern bort till höger.
+    Ha! Minnet som en vådeld flammar upp
+    I dunklet af den natt, der förr jag famlat.
+
+KATRI.
+
+    Förstärkning hade Flemings knektar fått,
+    De våra flytt, din fader sårad fallit,
+    Och de, som började med rån och våld,
+    Med mordbrand slutade sitt segerjubel.
+
+DANIEL HJORT.
+
+    En skogsväg minns jag nu, en stormig natt.
+    Emot en qvinnas axel tyst jag låg
+    Och lekte der med ett par svarta lockar.
+
+KATRI.
+
+    Det var din mor. Hon följde med din fader
+    Till Ã…bo, dit han skickades att klaga
+    Hos Fleming öfver knektarne.
+
+DANIEL HJORT.
+
+                                 Nåväl?
+
+KATRI.
+
+    Nåväl, för uppror och för mord beskylld,
+    Emedan han sin egendom försvarat
+    Mot Flemings knektar, dömdes han till bojor
+    Och skymflig död på stupstock. Fåfängt låg jag
+    På knä för Fleming, bedjande om nåd.
+    Den grymme mannen såg mig kallt i ögat
+    Och vände sig och -- gick. Här är den plats,
+    Der skuldlöst flöt din faders blod!
+    Här är den plats, der liflös ned din moder
+    Af smärta dignat!
+    Här var det, som hon under nattens mörker
+    Gret blek sin kind och sörjde håret grått.
+    Här har hon lyft dig faderlös mot skyn
+    Och ropat ve, ve öfver mördarn Fleming.
+    Här tappade hon bort förståndets ljus
+    Och, liknöjdt irrande i skog och mark,
+    Åt bark af träd och sina tårar drack.
+
+(Månen går för ett ögonblick fram ur molnen och kastar sitt sken
+öfver dem).
+
+DANIEL HJORT.
+
+    Min mor, min mor, ja, det är du, är du!
+
+KATRI.
+
+    Kom mig ej när, ej än min son du är!
+    Hör mig till slut, jag sedan dig skall höra.
+    Så satt jag engång invid vägens rand;
+    Förbi red Fleming med en guldsmidd skara,
+    Och halfdöd låg du vid mitt bittra hjerta.
+    Mig tycktes då, att alla goda men'skor
+    På jorden voro döda. Gud var död
+    Och himlen svepte sig, ett dunkelt sorgflor,
+    Kring all den döda verlden. Här allena
+    Uti mitt bröst ett hjerta slog; mig tycktes
+    Som i en dröm, att du var död, det gjorde
+    Min själ så godt. Vansinnets ljufva mörker
+    Omgaf mitt hjerta som en läkedom.
+    Se'n vet jag icke hvad som hände mer.
+    Allt nog -- du qved ej mera vid min barm;
+    Och så kom jag tillbaks till Österbotten --
+    Gud vet uppå hvad sätt.
+
+DANIEL HJORT.
+
+                            Ah! det var då
+    Mig Fleming tog från vägen upp.
+                                    Du öde!
+
+KATRI.
+
+    Der satt jag sedan på vår gårds ruiner
+    Och vackra visor sjöng till fåglars qvitter --
+    Så vackra visor! En jag minnes än:
+    "Min make föll i sitt röda blod,
+    Bödeln som prest vid kistan stod,
+    På grafvarna giftört växer".
+
+DANIEL HJORT.
+
+    Hur bittert söndersliter denna syn
+    Den sista flik af vördnad, som jag än'
+    För Fleming hyser.
+
+KATRI (med återvunnen fattning).
+
+                       Fleming säger du!
+    Hans skuldregister än jag icke slutat,
+    Skrif upp på det, att han din slägt utrotat,
+    Då Österbotten som en enda mun
+    Sig reste mot hans jernok opp. Bengt Poutu,
+    Din moders bror; Matts Ilkainen, din farbror,
+    För denna stupstock fallit, eller hungrat
+    Ihjäl i slottets mörka fängselhålor.
+    Ej finnes qvar i hela Österbotten
+    En enda man, som var din faders vän.
+    På härjad åker rostar lemnad plog,
+    Och floden suckar emot blodig strand,
+    På härden ligger elden svart och död,
+    Och kyrkan står, en öde helgedom.
+    Hvarthän du ser i Finlands skilda trakter,
+    Borggårdar blott och kyrkogårdar frodas.
+    Och sjelfva gräset uppå grafven hviskar:
+    Hämd öfver Flemings ätt i sista led!
+    Det ropet gaf mig åter min besinning,
+    Mitt öga tändes, minnet vaknade
+    Och dig jag mindes, mindes hur jag smög
+    Ifrån dig, att du ej det skulle höra,
+    Och hur jag såg dig se'n på Flemings arm
+    I vägens dam vid krökningen försvinna.
+    Jag upp dig sökte, såg dig, kände dig.
+    Dock aldrig skall jag i en moders famn
+    Den sonen sluta, som Klaes Fleming uppfödt,
+    Förrän sin äkthet han bevisat mig.
+
+DANIEL HJORT (faller på knä och blottar sitt bröst).
+
+    Se ormens gadd uppå mitt bröst och slut mig
+    Intill ditt hjerta!
+
+KATRI.
+
+                        GÃ¥ tillbaks till slottet!
+
+DANIEL HJORT.
+
+    O moder! mer du hatar, än du älskar.
+
+KATRI.
+
+    Af kärlek hatar jag. Se här, min son!
+    Tag denna ring, den tryckte hertig Karl,
+    Då än en ung och fridsäll prins han var,
+    Din far på hand, då denne segrande
+    För folket en gång talte stolt på riksdag.
+    Den ringen följde honom in i döden,
+    Den hör dig till som arf.
+
+DANIEL HJORT (sedan han försökt den).
+
+                              Invid mitt hjerta
+    Den hvila skall, nytt lif ingjuta der.
+    Och nu min moder.
+
+(Breder ut armarna emot Katri).
+
+KATRI (vänder sig bort).
+
+                     När du först bevisat,
+    Att du är folkets son. Till dess farväl!
+
+DANIEL HJORT.
+
+    Ja, neka, moder, neka mig din famn,
+    Så länge än jag håller detta namn,
+    Så länge än jag denna klädnad bär.
+    Som spunnen utaf Flemings silke är,
+    Så länge än jag tjenar denna makt,
+    Som folket uti natt och bojor bragt, --
+    Ja, neka till att skåda på din son,
+    Så länge han är sina fäders hån,
+    Så länge tills han slitit ur sin själ
+    Allt, allt, som var. Till dess farväl, farväl!
+
+(Han går).
+
+
+Fjerde Scenen.
+
+KATRI (ensam).
+
+    Han går! Hvad har jag sagt? Hvad gjort? Min kraft,
+    Min kraft mig öfverger.
+        (Famlar till pålen och omsluter den krampaktigt).
+    Der går han, o min son!
+    Se stjernljus sväfva kring hans mörka lockar,
+    Och hög som natten växer hans gestalt.
+    Du älskade, du lif, du vår, du sol,
+    Vänd åter i min famn!.... Han hör ej mer.
+
+(Hon dignar ned på schavotten).
+
+
+
+Tablå.
+
+(Studerrummet hos Ericus Erici).
+
+
+Femte Scenen.
+
+ERICUS ERICI (sitter och skrifver. Bibeln och några andra böcker
+på bordet). ARVID STÅLARM (inträder).
+
+STÃ…LARM.
+
+    God afton, ers hogvördighet! Jag stör?
+
+ERICUS ERICI.
+
+    För ingen del. Det är ett arbete,
+    Som när som helst jag åter kan ta vid.
+    Guds milda lära, här jag tecknar upp
+    I enkla ord för folket, och så länge
+    Hans andes frid bor i min själ, förmår
+    All verldens strid mig icke deri störa.
+
+STÃ…LARM.
+
+    Ett godt och nyttigt verk! Dock tyckes mig
+    Ni orätt gör, herr bisp, då så ni drager
+    Ert snille bort från statens ärender,
+    Som nu behöfva krafter mer än nå'nsin.
+
+ERICUS ERICI.
+
+    Hvar men'ska har sin gifna plats i lifvet,
+    Jag tackar Gud för min och verkar der.
+    Om ni tillåter, skrifver jag till slut
+    Den mening, som ni med er ankomst afbröt.
+
+STÃ…LARM (under det Ericus skrifver).
+
+    Ni är mig just en general, herr bisp.
+    Ert stridsfält är det hvita pergamentet,
+    Der svarta bibelsprängda små soldater
+    Marschera uppå ert kommando fram.
+    Bläckhornet är fältlägret och er själ
+    Det mynthus, hvarur ni i guld betalar
+    Den rika solden åt er trogna skara.
+    SÃ¥ leker ni som barn med tennsoldater
+    Och bryr er litet om, hur det ser ut
+    l statens stora, sönderfallna hushåll.
+    Men säg, herr general, hvem är väl då
+    Motståndaren, som så upptar er omsorg,
+    Att för allt annat blind ni är?
+
+ERICUS ERICI (bortläggande pergamentet).
+
+                                    Det är
+    Det onda, egenmäktiga och mörka,
+    Hvari vi men'skor famla; och när det
+    En gång är kufvadt, då, krigsöfverste,
+    Ha dessa droppar bläck dock mer förmått
+    Än strömmar utaf blod, som svärd utgjutit.
+
+STÃ…LARM.
+
+    Ni gamle svärmare, så vill ni ställa
+    Er utom tiden, tills med oberäknadt vingslag
+    Den slår er hämdfull ned i stoftet snart.
+
+ERICUS ERICI.
+
+    Hvad menar ni? Hvad har jag väl att frukta?
+
+STÃ…LARM,
+
+    En ädel fromsint man ni är, Erici.
+    Ej ni, som mången af vårt presterskap,
+    Sökt reta folket upp emot sin konung,
+    Men manat det tvärtom till fridsamhet,
+    Der så ni kunnat. Er förtjenst det är,
+    Att finska kyrkan stått så lugn, så värdig
+    I alla tidens skiften. Ingen står
+    Af rikets prester derför så i aktning
+    Hos konungen som ni, och ingen hatas
+    Af hertigen så mycket just som ni.
+
+ERICUS ERICI.
+
+    Tyvärr! Jag vet det sednare.
+
+STÃ…LARM.
+
+                                   Nåväl,
+    Till eder kunskap har väl också kommit
+    Det rykte, som er hela hjord har skrämt
+    Och spridt i hopar omkring torg och gator.
+
+ERICUS ERICI.
+
+    Det rykte menar ni, som åter vaknat,
+    Att hertigen är hit på väg. Än se'n?
+
+STÃ…LARM.
+
+    Än se'n? -- Jag kommit att en tillflyktsort
+    Er bjuda inom slottet.
+
+ERICUS ERICI.
+
+                           Jag er tackar,
+    Men tror mig ej behöfva den. Mitt rum,
+    Det är min borg, min värnlöshet mitt vapen.
+
+STÃ…LARM.
+
+    Ni vill då hellre ensam stå?
+
+ERICUS ERICI.
+
+                                 Ej ensam;
+    Med min församling och mitt hopp på Gud.
+    Jag är en kyrkans man. Jag ej förstår mig
+    På edra strider, all min uppgift är
+    VÃ¥r kyrka skydda lika mot de anfall,
+    Som Sigismund med påfveläxans villor
+    Försökt mot den, och lika mot det sätt,
+    Hvarpå vår ärelystna hertig söker
+    Att den begagna som en stege upp
+    Till Sveriges thron. Ni ser såled's, jag har
+    Ej något ondt af hertigen att frukta,
+    Om han ock fruktar mig, då ondt han gör.
+    Jag önskar ingen gunst af Sigismund,
+    Om han den ock mig ger, då rätt jag handlar.
+    "Förliter ej på förstar", är mitt valspråk,
+    Följ Herrans stämma i ditt samvets dom!
+
+STÃ…LARM (stiger upp).
+
+    Och huru lyder då ert samvets dom?
+
+ERICUS ERICI.
+
+    Den passar ej för edra öron, Stålarm!
+
+STÃ…LARM.
+
+    Låt höra dock, jag har ett godt humör.
+
+ERICUS ERICI.
+
+    Välan om ni så vill! Som Abels blod
+    Ur jorden ropade uppå en broder,
+    Så ropar folkets blod ock öfver er.
+    Jag sjelf har utgått från det ringa folket
+    Och lidit med det, tröstat, der jag kunnat;
+    Men kunde slottets fängselhålor tala,
+    Och hade landets hundra galgar tungor,
+    De skulle hviska oerhörda ord,
+    Om hur ni herrar här er makt begagnat; --
+    Vill än ni höra på mitt samvets dom?
+
+STÃ…LARM.
+
+    Nog nu, herr bisp! Jag rår ej för det der.
+    Klaes Fleming stundom tog för hårdt uti,
+    Och jag ock önskar mycket vore ogjordt.
+    Men som det är, ni glömmer dock en sak,
+    Att der vi hårdt förfarit, ha vi straffat,
+    Och der vi straffat, ha vi straffat brott,
+    Om våldsamt uppror ej ni nämner dygd.
+    Ha! Ha! Var det er dom? Jag svarar bäst:
+    Den, som i leken går, får leken tåla.
+        (Kanonskott i fjerran).
+    Tyst! Hvad är det? Man skjuter uppå slottet.
+
+
+Sjette Scenen.
+
+DE FÖRRA. OLOF KLAESSON (rustad till strid).
+
+OLOF KLAESSON.
+
+    Till slottet skynda, Stålarm! Knappt du gått,
+    Så kom ett ilbud ifrån Kastelholm,
+    Det taget är af hertigens galejor,
+    Vår vän Salomon Ille, slottsherrn, fången.
+    Knappt hade budet återhemtat sig,
+    Så dök ur fjärdens vatten flottan upp.
+
+STÃ…LARM.
+
+    Är hertigen på flottan sjelf?
+
+OLOF KLAESSON.
+
+                                  Han har
+    Landstigit med en här vid Helsingfors.
+    Jag skyndar till vår krigshär att den föra
+    Mot honom ut. Farväl om ej vi råkas
+    Igen, tryck Johans hand på mina vägnar!
+
+(Olof Klaesson går).
+
+STÃ…LARM.
+
+    Farväl, herr bisp, ni hör, jag måste skynda.
+
+(Stålarm går).
+
+
+Sjunde Scenen.
+
+ERICUS ERICI (ordnande sina papper).
+
+    Den, som i leken gått, får leken tåla,
+    Den, som har gripit svärd, med svärd förgås;
+    Gud styre allt! -- Hvar var jag nu igen?
+
+(Han börjar skrifva).
+
+Slut på Andra Akten.
+
+
+
+TREDJE AKTEN.
+
+
+(Scenen är närmast murarne på slottet. Till venster en kanonglugg,
+bredvid den en knekt med brinnande lunta. Till höger fram på scenen
+en tom kanonlavett).
+
+
+Första Scenen.
+
+DANIEL HJORT. EN KNEKT.
+
+DANIEL HJORT.
+
+    Nå, hvarför skjuter du ej?
+
+KNEKTEN.
+
+                               Dum jag vore,
+    Om jag ej väntade. Så ädel vara
+    Som krut har bättre mål än luft.
+
+DANIEL HJORT.
+
+                                     Ja, visst!
+
+KNEKTEN.
+
+    Ser ni den der galejan der. Den kommer
+    Allt närmare. Snart vänder stäfven till.
+    Då, -- fyr! ej förr! -- Ni skall få se, bur masten
+    Skall braka ner och rorman mista knoppen.
+
+DANIEL HJORT
+
+    Hvad har du då mot honom?
+
+KNEKTEN.
+
+                              Lustig fråga!
+    Han är ju knekt som jag.
+
+DANIEL HJORT.
+
+                             Och derför skjuter
+    Du honom ner.
+
+KNEKTEN.
+
+                  Han gör så han med mig.
+
+DANIEL HJORT,
+
+    Och hvarför?
+
+KNEKTEN.
+
+                 Hm! Derför att jag med honom
+    Gör just på samma sätt.
+
+DANIEL HJORT.
+
+                            Och hvarför?
+
+KNEKTEN.
+
+                                         Fan vet hvarför!
+
+DANIEL HJORT.
+
+    Nå vill du veta't, så vet jag hvarför.
+
+KNEKTEN.
+
+    Jag också, för att ordern lyder: skjut!
+
+DANIEL HJORT.
+
+    Åhnej, min vän! Om Stålarm dig befallt
+    Att krossa här ditt hufvud emot muren,
+    Du skakade på hufvu't först ändå.
+    Nej, men han skjuter, han, för hertigen,
+    Som är så vänlig mot det arma folket,
+    Det du som folkets son i grund föraktar.
+    Han kyrkan rensa vill från syndigt bruk,
+    Du med att det försvara himlen vinna.
+    Han hatar jesuiterna och adeln,
+    Och du, du älskar båda uti grund
+    Och derför gör du ganska rätt uti
+    Att slagtas här för dem och slagta. Skjut!
+
+KNEKTEN (betänksamt).
+
+    Hvad pratar ni?
+
+DANIEL HJORT.
+
+                    Hör på, hvem var din far?
+
+KNEKTEN.
+
+    Det angår icke er?
+
+DANIEL HJORT.
+
+                       Visst ej en bonde,
+    Ty bondehertigen föraktar du
+    Och skjuter ner hans folk. Nu vänder stäfven.
+    Skjut ner den dumma rorman der, som tjenar
+    En herre, som på lumpet småfolk tänker.
+
+KNEKTEN.
+
+    Skjut sjelf, här har ni luntan.
+
+DANIEL HJORT.
+
+                                    Nej, min gosse!
+    Om ock en knekt jag vore såsom du,
+    Jag icke för din lilla sold det gjorde.
+    Två gånger mindre än den knektarna
+    Hos hertigen med skuldfritt samvet njuta.
+
+(Drager sig undan).
+
+KNEKTEN.
+
+    Hvad mente han? Bor satan eller Gud
+    I den der svarta rocken. All min kraft
+    Han pratat bort. Nå, gudskelof, det är
+    För sent att skjuta. -- Tvenne gånger mindre
+    Än solden, hvilken hertigen består! --
+    Hvad rör det mig? Om icke bort han gått,
+    Jag huggit honom ner. -- Ett sällsamt tal!
+    Hvad skall jag göra nu? När i ens hufvud
+    Rätt underliga tankar vakna upp,
+    Är bäst med en god vän att derom språka.
+
+(Han går).
+
+
+Andra Scenen.
+
+DANIEL HJORT (inkommer, sätter sig på kanonlavetten och
+blickar efter knekten).
+
+    Det var det första -- skall det bli det sista?
+
+
+Tredje Scenen.
+
+DANIEL HJORT. SIGRID STÃ…LARM.
+
+DANIEL HJORT (för sig).
+
+    Åh, jungfru Sigrid! Se så blek hon är,
+    Den lilla engeln slokar sina vingar,
+    Som om hon vandrat öfver lik och blod,
+    Som om hon varit ner i fängselhvalfven
+    Och sjungit Johan Flemings kärleksvisor
+    Till kedjors rassel. Det var god ide!
+    (Högt), God morgon, fröken Stålarm!
+                             (För sig). Sa' jag Blodarm!
+
+SIGRID.
+
+    Hur mår du Daniel?
+
+DANIEL HJORT.
+
+                       Tackar, ganska bra,
+    Om blott jag undantar en ryslig dröm
+    I går på aftonqvisten.
+
+SIGRID.
+
+                           Tälj den då!
+    Du drömde kanske, att du såg ett altar,
+    Dit tyst en flicka kom och lade ner
+    Ett offer, och det offret det var hjertat.
+    Oroligt var det, ville icke hållas
+    PÃ¥ altaret, men himlens englar kommo
+    Och vaggade det in i sömn till slut
+    Och sade se'n till dig, som stod der när:
+    Väck ej det hjertat upp med dina suckar,
+    LÃ¥t det ha frid och ljus.
+
+DANIEL HJORT.
+
+                              En vacker dröm!
+    Men nej, jag drömmer ej så vackra drömmar,
+    Jag drömde, att jag såg en blodig stupstock
+    Men det förstår ni ej och det kan vara
+    Det bästa, om det ej det sämsta vore,
+    Att ni en gång dock måste det förstå.
+
+SIGRID.
+
+    Förvirradt talar du.
+
+DANIEL HJORT.
+
+                         Förvirring är
+    Ju tidens lösen och förvirring är
+    Den enda lösningen på lifvets gåta.
+
+SIGRID.
+
+    O, nej! försoning, frid.
+
+DANIEL HJORT.
+
+                             Det är en gåta,
+    Att fast man vet, hur man skall lösa gåtan,
+    Så vill man hellre den allt mer förvirra.
+    Se det är knuten.
+
+
+Tredje Scenen.
+
+DE FÖRRA. JOHAN FLEMING.
+
+SIGRID.
+
+                     Johan!
+
+JOHAN FLEMING.
+
+                            Du, min Sigrid!
+    Här midt bland storm och död? Gå in i slottet!
+
+SIGRID.
+
+    Så herrlig morgon genom fönstret sken,
+    Så fridfull vågen log, så tyst stod skogen,
+    Att ut jag lockades.
+
+DANIEL HJORT (för sig).
+
+                         Det är lockfogeln,
+    Som skall mig narra i sitt nät. Få se,
+    Om ej de sätta gillret ut tillsamman.
+
+SIGRID (fortsättande sakta till Johan Fleming).
+
+    Då såg jag här
+    Den stackars Daniel Hjort. Du känner allt;
+    Gör honom till din vän, var god mot honom,
+    Lär honom glömma...
+
+DANIEL HJORT (som lyssnat).
+
+                        Sa' jag inte det?
+    Det här blir bra. Olycklig kärlek så
+    Den stackars Daniel Hjort förvirrat har;
+    Och är han inom eller utom muren
+    Hvem fäster sig dervid; det hör till turen.
+
+SIGRID.
+
+    Jag lemnar eder nu.
+
+(Hon går.)
+
+
+Fjerde Scenen.
+
+JOHAN FLEMING. DANIEL HJORT.
+
+JOHAN FLEMING (blickande efter Sigrid).
+
+                        En himmel är
+    Den ljufva flickans själ, så klar och ren,
+    Att minsta vårmolns skugga märks derpå.
+    Hjort, du mår icke väl? --
+
+DANIEL HJORT.
+
+                               Vill ni mig hjelpa?
+
+JOHAN FLEMING.
+
+    Du saknar sysselsättning, och din själ
+    Blir trött af bara intet, tanken mattas
+    Och lynnet bittert blir.
+
+DANIEL HJORT (för sig).
+
+                             Han bort bli prest,
+    Så kunde han ha aflat sig förvärfvat
+    För fädrens synder.
+
+JOHAN FLEMING.
+
+                        Vill du, skall jag tala
+    Med Stålarm, att han lemnar dig ett svärd
+    Och gifver dig en plats. Du ser mig ut
+    Att kunna föra svärd såväl som penna.
+
+DANIEL HJORT.
+
+    Ni skämtar bra. Hvad skulle jag med svärd?
+    Jag tror jag högg i orätt hugg kamraten.
+
+JOHAN FLEMING (betydelsefullt).
+
+    Kan kärleken så bittert plåga kärlek?
+
+DANIEL HJORT,
+
+    Är tisteln blomma och är korpen hvit?
+
+JOHAN FLEMING.
+
+    Hvad menar du med det?
+
+DANIEL HJORT.
+
+                           Allt, allt beror
+    På, hvarifrån man ser.
+
+JOHAN FLEMING.
+
+                           O manligt är
+    Att sörja så. Om lyckan är vår ovän,
+    Är lycklig du, ty smärtan är din vän.
+    Upp, tag dess kraft uti din andes tjenst
+    Och lär dig glömma!
+
+DANIEL HJORT.
+
+                        Lär mig glömma, -- hvad?
+
+JOHAN FLEMING,
+
+    En fåfäng känsla.
+
+DANIEL HJORT.
+
+                      Ack, hvad ni är god!
+    Ha, ha, hvad det är lätt att vara god.
+
+(Stiger upp ock går.)
+
+JOHAN FLEMING.
+
+    Det ligger något sällsamt, onaturligt
+    I hans förändring, som jag ej förstår.
+    Der speglas något brustet i hans blick
+    Och ännu mera hörs det i hans tal.
+    Dock hvarför skall jag tänka uppå honom,
+    Slog han ej af min vänlighet med hånfullt
+    Och bittert löje. Bäst är att ej märka
+    På honom. Egenkärlek är hans sot
+    Och andras liknöjdhet dess bästa bot.
+
+
+Femte Scenen.
+
+
+JOHAN FLEMING. ARVID STÅLARM. EN OFFICER (vandrande på muren).
+Senare EN PARLAMENTÄR.
+
+OFFICERN.
+
+    Den slup, som nyss med underhandlingstecken
+    Mot slottet lade, nu helt nära står;
+    Nu lägga de vid muren till.
+
+(Stiger ner från muren.)
+
+JOHAN FLEMING.
+
+                                Hvad vill man?
+
+STÃ…LARM.
+
+    Ett hud från flottan att med litet prat
+    Oss roa, medan krigsorkestern stämmer
+    Till ett fortissimo.
+
+PARLAMENTÄREN (uppstigande från sjösidan på muren med en hvit
+fana i handen).
+
+                  Jag helsar dig
+    Från Scheel, vår amiral, och dig förkunnar
+    Att eder landthär är vid Helsingfors
+    Af hertig Karl fördrifven och besegrad.
+    Godvilligt öppna derför detta slott
+    Och afsvärj Sigismund för sista gången,
+    Om nåd du hoppas vill skall gå för rätt.
+
+JOHAN FLEMING.
+
+    Hvad säger han? Styr blinda lyckan verlden?
+
+STÃ…LARM.
+
+    Tillbaka helsa till din amiral
+    Och säg, att hertig Karl vid Helsingfors
+    Är af vår landthär slagen och fördrifven,
+    Och att han derför må ta sig i akt,
+    Om han vill hoppas att sin flotta rädda.
+    Säg det åt honom, han på mig skall tro
+    Med lika mycket skäl, som jag på honom.
+
+PARLAMENTÄREN.
+
+    Det svar var väntadt af ert öfvermod;
+    Hör derför hvad till sist jag nu er säger.
+    Om längre med ert trots ni retar oss,
+    Skall amiralen de af edra vänner,
+    Som följa oss från Kastelholm som fångar,
+    Halshugga låta och till er varnagel
+    Fastspika deras hufvuden på pålar
+    Midt i er egen åsyn, för att så
+    Från blodig talarstol för er predika
+    Med skräckfull död er egen framtids dom.
+    Betänken er! Det gäller deras lif.
+
+JOHAN FLEMING.
+
+    Hvad grymt ha de väl gjort, så grymt att straffas!
+    Din hvita fana rodnar utaf blygd
+    För sådant tal; vanhelgadt är dess skygd.
+
+STÃ…LARM.
+
+    När rättigheter, vuxna ur vårt hjerta,
+    Med makt och ära stå på slumpens spel,
+    Ett menskolif en småsak blir, ett öre
+    PÃ¥ tidens raffelbord. Jag offrar dem
+    Som mig de offrat, om på dem det gällt.
+    Fäll ner din hvita fana, skynda dig
+    Tillbaka, om du döden undgå vill.
+    Det enda svar, vi ha på sådant tal,
+    Är ärligt motstånd uppå lif och död.
+
+PARLAMENTÄREN.
+
+    Bestraffas skall du, trotsiga befäl;
+    Ej nåd, ej skoning finnes mer. Farväl!
+
+(Stiger ner bakom muren.)
+
+JOHAN FLEMING.
+
+    Låt till en öppen plats oss gå, hvar'från
+    Vi kunna skåda bort till andra stranden.
+    Vid dagens ljus! de skola det ej våga,
+    Ej så våldföra sig på fångne män!
+
+(Stålarm och Johan Fleming gå.)
+
+
+Sjette Scenen.
+
+DANIEL HJORT (inkommer).
+
+    När svärdomgjordad Kain slog herden Abel
+    Ihjäl och, plågad af sitt brodermord,
+    Af Gud sig öfvergifven kände, gjorde
+    Han sig ett beläte, för hvilket han
+    Sitt offer tände -- och det nämnde Äran.
+    O, hvilken herrlig afgud! herrlig är
+    Med herre slägt, och Kain han var på jorden
+    Den förste herrn. Det var en snillrik karl!
+    SÃ¥ konstigt skapade han denna afgud,
+    Att just i den man dyrkade sig sjelf,
+    Som om den varit bräckligt spegelglas,
+    Och dock står den ännu. För dig, o, ära!
+    Jag lefver, dör! -- "För dig, o, ära! slår jag
+    Min bror ihjäl!" -- "Jag tackar er så mycket,
+    Er äran är!" -- Ha, en ironisk Gud! --
+    Och verlden har han bunden uti kedjor.
+    En broder hade Abel, Seth vid namn,
+    Hvarföre hämnades han ej på Kain? --
+    Det var en stackare! Hvarföre smög han
+    Ej in i Kains palatser och sin knif
+    Högg genom ryggen in allt till hans lefver?
+    Han ämnade det kanske, smög sig in,
+    Såg Kains afgudabild, förtrollades
+    Och föll i stoftet neder, ångerfull.
+    Det var en stackare! Ej sannt, J skuggor,
+    J blodiga? Ej sannt, J alla andar,
+    Som ej fån ro i dessa hemska hvalf,
+    Der edra ben, ombundna än af kedjor,
+    I mörkret lysa! -- Hämnd! Hämnd! --
+    Tyst jag kommer;
+    Och ljudlöst, spårlöst, svärdlöst kommer jag!
+    Vår nästa natt skall bli min första dag!
+
+(GÃ¥r.)
+
+
+Sjunde Scenen.
+
+ARVID STÅLARM. JOHAN FLEMING mötande EBBA FLEMING.
+
+EBBA FLEMING,
+
+    Här händer något rysligt. Ifrån fönstren
+    Man ser på andra stranden hemska verktyg
+    Uppresta...
+
+STÃ…LARM.
+
+                Se ej dit, man vill förskräcka
+    Vårt mod; det skall blott högre egga det.
+    Vid Gud! Jag skall åt dessa ädla offer
+    Ge herrlig dödssalut och följesvenner
+    På färden till en bättre verld. Upp, knektar!
+    Till luntorna! i kretsar utaf eld
+    Må alla murar flamma högt af vrede!
+
+(GÃ¥r.)
+
+(Kanonskott, scenen starkt upplyst.)
+
+JOHAN FLEMING.
+
+    Är detta ärans glans, är det den lager,
+    Jag drömde hjelten ge en evig dager?
+    Finns intet ridderskap i Sverige qvar?
+    VÃ¥rt fordna fromma folk, hvar finns det? Hvar?
+    Säg, Ebba Fleming, har vår strid, vår sak
+    En sådan blodig handling på sitt samvet?
+    Säg att den det ej har, och jag skall ega
+    Ett lejons kraft, ett svärd på hvarje finger,
+    En blixt uppå hvar egg! --
+
+EBBA FLEMING.
+
+                               Till striden, son!
+
+JOHAN FLEMING.
+
+    Ja väl! Till strid med hämndens, hatets brand!
+    Bort kärlek, ömhet! -- Arma fosterland!
+
+(Går. Ebba följer honom.)
+
+
+
+Tablå.
+
+(Amiral Scheels högqvarter gentemot Åbo slott. Ett boningshus
+till höger i förgrunden. Afton. Månsken.)
+
+
+Ã…ttonde Scenen.
+
+TVENNE af Hertigens SOLDATER (gående på vakt utanför boningshuset).
+
+FÖRSTA SOLDATEN. Nå, du säger ingenting.
+
+ANDRA SOLDATEN. Jag tänker.
+
+FÖRSTA SOLDATEN. Hvad tänker du då?
+
+ANDRA SOLDATEN. Jag tänker upp en visa.
+
+FÖRSTA SOLDATEN. Och jag tänker på fästningen... den håller i som
+en sköldpadda. Vet du hvad sköldpadda ä', du? -- Det är en sorts
+stockfiskar, som ha ett ogenomträngligt skal, du, och man måste
+steka dem på glöd, innan de krypa ut derifrån. Jag önskar vi snart
+hade hertigen här, så finge vi hålla dem i eld från både land
+och vatten.
+
+ANDRA SOLDATEN. Hur tror du det ser ut der innanför? Finnarne
+kunna trolla, du.
+
+FÖRSTA SOLDATEN. Må de använda hvad makt som helst, utan folkets
+kärlek stå herrarne utan rötter. Puh! kommer ovädret och der ligga
+de som stormfallen skog.
+
+ANDRA SOLDATEN. Jag undrar hur de ha det der hemma hos oss bortom
+elfvarna i dalen.
+
+FÖRSTA SOLDATEN. Tänker du nu på ditt rusthåll igen? Gudskelof, att
+jag bara var bonde dräng, som ingenting annat har än min sold, mitt
+korpralskap, min flicka och min frihet.
+
+ANDRA SOLDATEN. Det är skördetid som bäst. Vill du höra min visa?
+
+FÖRSTA SOLDATEN. Nå sjung den då, men bussig skall den vara.
+
+
+Nionde Scenen.
+
+DE FÖRRE. DANIEL HJORT.
+
+DANIEL HJORT.
+
+    Hvar är er amiral? För mig till honom!
+
+FÖRSTA SOLDATEN.
+
+    Puss, min gosse, hvad vill du honom?
+
+DANIEL HJORT.
+
+    Det rör dig ej. Släpp in mig eller skjut
+    Mig genom hjertat. Det mig qvittar lika.
+
+
+Tionde Scenen.
+
+DE FÖRRE. Amiral SCHEEL (träder ur boningshuset).
+
+SCHEEL.
+
+    Hvad föregår här? Hvem är ni, som tränger
+    Er genom vakterna och stör min hvila?
+
+DANIEL HJORT.
+
+    Jag är ej, hvad jag är. Jag kommer ej
+    Från slottet, fast jag kommer derifrån.
+    Jag har ej namn, fast jag har tvenne namn.
+    Dagsgammal är jag, fast en man till år,
+    Och mer än tusen lif jag gäller dock
+    För eder, hertigens och folkets sak.
+
+SCHEEL.
+
+    Ett sällsamt, dunkelt tal, af hvilket man
+    Blott fatta kan, att ni från slottet är,
+    Det tidens dårhus. Och hur vill ni tros?
+
+DANIEL HJORT (upptager sin ring).
+
+    Du ring, blif du min förespråkare!
+    O, stod här hertigen för mig som ni,
+    Och denna ring jag lemnade åt honom,
+    Som nu åt er, han visste hvad den gällde.
+
+SCHEEL (betraktar ringen).
+
+    Det är min hertigs vapen.
+
+DANIEL HJORT.
+
+                              Denna ring
+    Han åt min far engång som minne gaf;
+    Som den jag ärft, med den jag ärft hans blod,
+    Hans sak, hans hämnd.
+
+SCHEEL.
+
+                          Kom, följ med mig, så få
+    Vi talas närmre vid. Följ med, soldat!
+
+(Scheel, Daniel Hjort, första soldaten gå in i boningshuset.)
+
+
+Elfte Scenen.
+
+ANDRA SOLDATEN (ensam). Det der betydde något. Har den der icke något
+ondt i sinnet mot oss, så har han det mot någon annan. -- Huh, det är
+så hemskt och dödstyst i månskenet. Jag vill sjunga min visa.
+(Sjunger.)
+
+    (Mel. O, Wermeland, du sköna, du m.m.)
+
+    I stugan väfver vännen, jag håller så kär,
+    För sakna'n så häftigt väfven lider.
+    Min fader mig gaf vid vårt afsked sitt gevär,
+    Det är ifrån konung Göstas tider.
+    Det klappar mig på axeln, liksom en trofast vän,
+    Och när jag blir gammal, min son får det igen,
+    Det får han, om jag lefver så länge.
+
+    Nu skördas på åkern och bergad är hvar äng,
+    Gud gifve att rik vore säden!
+    Och kommer jag ej åter, så får jag blodig säng;
+    Godt sofver man, när man dör med heder.
+    Ty dålig den bonde, som ej från plogen går,
+    När det med tro och frihet i landet illa står.
+    Gud skydde vår hertig och Sverige! --
+
+
+Tolfte Scenen.
+
+ANDRA SOLDATEN. DANIEL HJORT (kommer från boningshuset). Senare SCHEEL.
+
+DANIEL HJORT.
+
+    Nu är fördraget gjordt. Nu skall jag gräfva
+    Mig in med ord och guld hos hvarje knekt,
+    Och slottets kraft just i dess kraft förlama.
+    Skryt se'n med äran än!
+
+SCHEEL (kommer ut ur boningshuset).
+
+                            Ni glömde guldet;
+    Här är det. Lycka till! Var säker att
+    Ej hertigen skall glömma er. God natt!
+
+(GÃ¥r in i boningshuset.)
+
+DANIEL HJORT.
+
+    God natt, mitt fordna lif. Nu tysta månsken,
+    Du nattens onda, bleka samvete,
+    Gengångare i jordens midnattsdröm,
+    Tvinsjuka ljus, som tviflar på dig sjelf,
+    Ej sqvallra i mitt spår på dunkel väg.
+
+(GÃ¥r.)
+
+ANDRA SOLDATEN (sjunger om sista versen i sin sång).
+
+    Nu skördas på åkern och bergad är hvar äng,
+    Gud gifve, att rik vore säden!
+    Och kommer jag ej åter, så får jag blodig säng;
+    Godt sofver man, när man dör med heder.
+    Ty dålig den bonde, som ej från plogen går,
+    När det med tro och frihet i landet illa står.
+    Gud skydde vår hertig och Sverige! --
+
+Slut på Tredje Akten.
+
+
+
+FJERDE AKTEN.
+
+
+(Stora salen på slottet, Morgonrodnaden strålar in genom fönstren
+och belyser föremålen i början af akten).
+
+
+Första Scenen.
+
+JOHAN FLEMING (hvilar slumrande, med armen i band, på en soffa
+till venster), EBBA FLEMING (blickar upp från honom och ser utåt).
+
+EBBA FLEMING.
+
+    Re'n sol går upp, och flydd är ändtligt natten,
+    Den långa natten efter rastlös strid
+    I fyra dar; men ack! Hur går den upp!
+    Vänd, stjernors drottning, sol din glans från mig!
+    I veklig klagan sjunker jag, -- och der,
+    Der ute, obevekligt såsom förr
+    Fiendtlig flotta står, och intet segel
+    Till hjelp oss skyndar öfver liknöjdt haf,
+    Och intet bud om våra vänners öde
+    Framtränga kan till oss. -- Tyst! Upp han vaknar.
+
+JOHAN FLEMING (vaknar och reser sig upp).
+
+    Ack, hvilken herrlig dröm! Jag känner mig
+    Så styrkt, så glad!
+
+EBBA FLEMING.
+
+                        Du drömt?
+
+JOHAN FLEMING.
+
+                                  Och idel ljus
+    Och frid och lycka! Jag på Qvidja var.
+    Till mig kom kungen dit uppå besök,
+    Då fridens första skörd på gyllne fält
+    Jag in med folket bergade tillsammans.
+    Allt var förändradt: rika parker, der
+    Nu vildskog står, uttappadt var hvart kärr
+    Och bytt i åkerfält. Mig kungen tog
+    Inunder armen och så gingo vi
+    Igenom folkets högtidsklädda leder,
+    Och blommor ströddes rikt uppå vår väg,
+    Och mössor svängdes vid hurrah i luften,
+    Och suckande såg Sigismund på mig
+    Och sade: Byt ditt rike emot mitt! --
+    Så man sig sjelf kan smickra uti drömmen
+    Och glömma bort i denna lifvets afbild
+    All strid och omsorg. -- Moder, ingen visshet
+    Om landthärns öde än?
+
+
+Andra Scenen.
+
+DE FÖRRA. ARVID STÅLARM (som inträdt). Senare OLOF KLAESSON.
+
+STÃ…LARM.
+
+                          Ett bud har kommit
+    I denna natt; igenom sorglös vakt
+    Det lyckats smyga hit.
+
+JOHAN FLEMING.
+
+                           Och detta bud?
+
+STÅLARM (pekar på Olof, som inkommer).
+
+    Här är det.
+
+EBBA och JOHAN FLEMING.
+
+                Olof Klaesson!
+
+OLOF KLAESSON.
+
+                               Ja tyvärr!
+
+EBBA FLEMING.
+
+    Och krigshärns öde?
+
+OLOF KLAESSON.
+
+                        Spridd är den och slagen,
+    Och jag hardt när att bli tillfångatagen.
+    Förgäfves jag de lejda skaror ropar
+    Och söker samla deras spridda hopar;
+    Om ej jag några falska hjertan stungit,
+    De sjelf i band till hertigen mig tvungit.
+    Mod vänner! Om jag icke hoppats än,
+    Jag hit till eder kommit ej igen.
+    Vi skola hålla oss till sista man,
+    Oss trotsar lyckan, trots mot den tillbaka!
+
+STÃ…LARM.
+
+    Visst står vårt slott, det än ej störtat samman,
+    Ehur' det snart får skäl; besättningen
+    Gör myteri, står trotsig vid kanonen
+    Och skjuter ej; förräderi kringsmyger,
+    Insnärjer oss.
+
+EBBA FLEMING.
+
+                   Och ingen hjelp från Polen.
+
+JOHAN FLEMING.
+
+    O, Sigismund!
+
+OLOF KLAESSON.
+
+                  Så återstå dock vi.
+
+STÃ…LARM.
+
+    Dock vi? Hvad äro vi? Hvad kunna vi,
+    Vi, öfvergifne och förgätne här!
+    Ha, Sigismund, är detta lönen då
+    För all den trohet, vi emot dig visat!
+    O! att vi aldrig känt den lumpna känsla,
+    Som svaga mödrar närt oss med som spenbarn,
+    Som drifver barnet att sin fader hylla,
+    Att såsom yngling vörda än hans svaghet
+    1 gråa hår och skydda dem för skymf;
+    Den svaga känsla, hvilken högst i dårskap
+    Dock stiger, då den böjer undersåten
+    För kungen ned att honom dårligt dyrka
+    Som landets fader och sin äras borgen!
+    O! att vi qväst den, såsom hertigen,
+    Som alla andra, och vår egennytta
+    Sått ner i upprorsandans feta jordmån
+    Och skördat der vid packets jubel nu; --
+    Då hade vi ej öfvergifna stått
+    Med bruten lit och ensam, sviken tro!
+
+EBBA FLEMING.
+
+    Är det väl Stålarm, Stålarm, som så talar,
+    Det finska ridderskapets pelare,
+    Vår konungs stöd, Klaes Flemings vän och Finlands
+    Sjelfständiga och fasta svärd!
+
+
+STÃ…LARM.
+
+                                   Tack Ebba!
+    Jag har ej sofvit uppå tvenne nätter.
+    Bort, bort, du svaghet; kungen kallar dig!
+    Upp, trötta tanke, efterverlden manar;
+    Natur jag vill besegra dig!
+        (Till Olof Klaesson).
+                                Hur var det?
+    Vår krigshär slagen är. Då hvilar allt
+    På oss allen'. Dock, ännu låt oss hoppas
+    På hjelp från Polen.
+        (Officerare inkomma).
+                         Här befälet kommer,
+    Som hit till sista råd jag sammankallat.
+
+
+Tredje Scenen.
+
+DE FÖRRA. OFFICERARE. DANIEL HJORT.
+
+STÃ…LARM.
+
+    Ha'n J med veteranerne besatt
+    Slottsportarna och uppställt knektarne
+    Här utanföre?
+
+(Sorl bakom Scenen).
+
+FÖRSTA OFFICERN.
+
+                  De er svara sjelfva.
+
+DANIEL HJORT (för sig).
+
+    Hör, det är min orkester det, och stycket.
+    Som spelas upp, det eder dödspsalm är.
+
+ANDRA OFFICERN.
+
+    Doft växer deras knot, med möda fick jag
+    Dem ordnade. Till hertigen har redan
+    En del i nattens mörker öfverflytt,
+    Och af de öfrige är svårt att säga
+    Hvem är att lita på.
+
+STÃ…LARM.
+
+                         Välan, vi skola
+    Snart få rent spel i saken, och från hvetet
+    Allt ogräs sjelft må skilja sig!
+
+(Slår upp balkongsdörrarna, och talar derifrån nedåt).
+
+                                     Soldater!
+    Man sagt mig att bland eder -- -- --
+        (Sorlet tillväxer).
+    Tyst! falske uslingar, edsbrytare,
+    J pligtförgätne, som med fega tankar
+    Förqväfven modet i de bättres bröst,
+    J dåliga kamrater, tron J väl
+    Att vi behöfva er! Fritt må hvar knekt,
+    Som önskar det, gå hän. Slå slottets portar
+    På gafvel upp, att sådan giftig luft
+    Må strömma ut och ej oss här förderfva!
+
+(Går hastigt från balkongen).
+
+JOHAN FLEMING.
+
+    Jag kan, jag vill ej tro det --
+
+STÃ…LARM.
+
+                                     Skåda sjelf!
+
+JOHAN FLEMING (ser ut genom fönstret).
+
+    De bölja om hvarandra. Täta massor
+    Mot porten störta sig. Förgäfves söka
+    De gråa veteraner hejda dem.
+
+STÃ…LARM.
+
+    MÃ¥ ingen hejda dem.
+
+OLOF KLAESSON.
+
+                        Du vågar mycket.
+
+STÃ…LARM.
+
+    Blott huggit af den arm, hvars lamhet annars
+    Också till hjertat kunnat sprida sig.
+    Nu må vårt råd begynna.
+
+OLOF KLAESSON.
+
+                            Värre makter
+    Än missmod verkat det. -- Om jag tror orätt,
+        (med en blick på Hjort).
+    SÃ¥ visar detta bleka anlet galet.
+
+STÃ…LARM.
+
+    Kamrater! Finnes någon ibland eder,
+    Som önskar öfvergå till hertigen,
+    Han fritt det säge, fritt det göra må;
+    Ty intet annat återstår för den,
+    Som blifver qvar, än att med ära falla.
+        (Tystnad).
+    Finns någon ibland er, som något har
+    Att hoppas på af hertigen och röstar
+    För underhandling?
+
+FÖRSTA OFFICERN (pekande upp mot skriften öfver balkongen).
+
+                       Non illo parcet
+    Tempore dextra reis.
+
+STÃ…LARM.
+
+                         Välan då, vänner;
+    Fast svikna i vår lit på Sigismund,
+    Fast öfvergifne af vårt eget folk,
+    Vi skola visa hertigen i döden,
+    Att än vår konung och hvarandra trogna
+    Vi till hans planer ropa enigt: nej!
+    Och när på tröskeln här de siste fallit
+    Och hertigen instörtar jublande
+    I dessa salar, blott en man, en fackla
+    Behöfs, och slottet störtar öfver segrarn.
+    Och i ruinerna af dessa hvalf
+    Vi honom och vårt nederlag begrafva --
+    Och Sveriges thron och Sigismund är räddad. --
+
+TREDJE OFFICERN.
+
+    Hurrah för Sigismund! Vi följa dig.
+
+DE ÖFRIGE.
+
+    Hurrah för Sigismund! Hurrah för Stålarm!
+
+STÃ…LARM.
+
+    Så svärjen det vid edra dragna svärd!
+    Vid fädrens skuggor och vid ärans glans!
+
+ALLA (draga svärden).
+
+    Vi svärja det.
+
+STÃ…LARM.
+
+                   Så återstår oss blott
+    Att kasta lott om platsen ner i hvalfvet.
+
+JOHAN FLEMING.
+
+    Behöfves ej. Min arm mig nekar strida,
+    Dock är den stark nog att en fackla föra.
+    Förtro det värfvet mig,
+
+STÃ…LARM.
+
+                            Må gå. Åt dig
+    Vår ära vi förtro med detta. -- Nu
+    MÃ¥ hvar och en i tysthet sig bereda
+    För evigheten. Sedan samloms här
+    Med klara samveten och glada hjertan,
+    Att tömma före stridens sista brand
+    Den sista guldpokaln för kung och land.
+
+ALLA.
+
+    Hurrah för Stålarm!
+
+(Officerarne aflågsna sig småningom).
+
+EBBA FLEMING (omfamnar Johan).
+
+                       O, min son!
+
+(Stålarm går).
+
+JOHAN FLEMING.
+
+                                   Min moder,
+    Vi måste rädda Sigrid.
+
+EBBA FLEMING.
+
+                           Det är sannt!
+JOHAN FLEMING.
+
+    Följ henne du, blif hennes moder.
+
+EBBA FLEMING.
+
+                                      Johan!
+    En bättre tröstarinna finner hon
+    I hvarje qvinna än i mig; -- Nej här,
+    Lik Indiens stolta enkor vill jag dö
+    Och ila utur offerbålets lågor
+    Till ärans himmel i min makes famn!
+
+(GÃ¥r).
+
+
+Fjerde Scenen.
+
+JOHAN FLEMING. SIGRID STÅLARM (inkommer förklädd till bondflicka).
+
+SIGRID.
+
+    Hvad föregår här, Johan? Mig min fader
+    Befallt att kläda mig i denna drägt
+    Och sagt att bort jag måste härifrån.
+    Hvart än jag ser, jag skådar stränga blickar
+    Och slutna anleten. Hvad är det, Johan?
+    Hvarföre vill min far mig sända bort?
+
+JOHAN FLEMING (hela scenen vekt och innerligt).
+
+     Vi, som bli qvar, vi ämna dö i dag.
+
+SIGRID (ödmjukt).
+
+    Och derför -- -- --
+
+JOHAN FLEMING.
+
+                  Ämna vi dig frän oss sända.
+    I denna drägt man dig ej känna skall,
+    Till dess du hunnit fram till våra vänner,
+    Och färden går helt lätt här öfver viken,
+    Dit knappt en vilsen kula nå'ngång kommer.
+
+SIGRID.
+
+    O, att den hunne mig! -- Och du ej frågar,
+    Om jag det ville...
+
+JOHAN FLEMING.
+
+                        Svara, Sigrid, mig,
+    Säg öppet -- då du gaf din hand åt mig,
+    Gaf du af kärlek den? --
+
+SIGRID.
+
+                             Har jag dig gifvit
+    Ett skäl till tvifvel om min tro?
+
+JOHAN FLEMING.
+
+                                      Ã…h, nej!
+    Dock, hjertat väger icke skäl mot skäl.
+    Jag vet ej, men nu, Sigrid, säg mig -- kan
+    Du älska?
+
+SIGRID.
+
+              Ej så innerligt, som du.
+
+JOHAN FLEMING.
+
+    Låt mig få se i dina vackra ögon.
+    Se upp på mig. Säg, om jag bad dig blifva
+    Tillsamman här och dö med mig -- ej sannt,
+    De skulle icke stråla rätt af fröjd?
+    Du svarade mig ja kanske, men sedan
+    Du lade till; "I denna tunga sal
+    Här är så qvaft"... Minns du?
+
+SIGRID.
+
+                                  Nej!
+
+JOHAN FLEMING.
+
+                                       Jo, du minns det.
+    Ack, Sigrid! Om du mig ej älskade,
+    Hvi gaf du mig din hand, hvarföre sade
+    Du ej: Jag dig ej älskar. Då jag skulle
+    Ej plågat dig så länge, som jag nu
+    Fast omedveten gjort det.
+
+ SIGRID.
+
+                              O, min Gud!
+
+JOHAN FLEMING.
+
+    Jag förebrår dig ej, tvärtom mig sjelf
+    Jag förebrår. Farväl, farväl, min syster!
+    Blif lycklig en gång, när en själ du finner,
+    Som är dig värd, och minns mig som en vän!
+
+SIGRID.
+
+    Nej, Johan, sänd mig icke bort. Om ock
+    Jag ej är värd att dö med dig, jag önskar
+    Dock intet annat än få dö.
+
+JOHAN FLEMING.
+
+                               Och hvarför?
+    Rår du väl för, att ej jag dig var kär
+    I högre mått än någon ann'. Ditt hjerta,
+    Hur kan så hårdt och dock så vekt det vara.
+    Farväl! Nu dör jag lycklig; men du skulle
+    Ej göra det.
+
+SIGRID (för sig).
+
+                 O, om jag hade mod
+    Att säga honom allt!
+
+JOHAN FLEMING.
+
+                         Jag går att ställa
+    I ordning slupen till din affärd nu.
+    Farväl så länge!
+
+(GÃ¥r).
+
+SIGRID.
+
+                    GÃ¥ ej, Johan! Ah!
+    Han gick, han mig ej hörde. O, min Gud!
+        (betäcker sitt ansigte med händerna)
+    Hvi har du öfvergifvit mig och lemnat
+    Mig i det onda hjertats våld! -- Se der
+    Den hvita kransen på Mariebilden!
+    Är jag lik den, som kransen fordom band?
+    Ja, som den brutna rosen är den friska.
+
+
+Femte Scenen.
+
+SIGRID. DANIEL HJORT.
+
+SIGRID (blir varse Daniel Hjort).
+
+    Han!
+
+DANIEL HJORT.
+
+         Hvem har spökat er så vidrigt ut?
+
+SIGRID.
+
+    Om icke denna drägt behagar er,
+    Jag aldrig heller frågat om ert tycke.
+
+DANIEL HJORT.
+
+    Går ni med knappnålsbref i mun, min fröken? --
+    Har ni sett ärlig, ljuflig blommas färg
+    På hårda, konstigt brutna ädelstenar?
+    Har ni sett lammets ull på vargens yngel?
+    Har ni sett solsken i hvitmenad graf? --
+    Hvar är er spegel, fröken?
+
+SIGRID.
+
+                               Sista gången
+    Vi talas vid, och ni kan tala så?
+
+DANIEL HJORT.
+
+    Nåväl, så kan jag säga något annat.
+    Hvem är ni, sköna mask?
+
+SIGRID.
+
+                            Om ondt jag gjort er,
+    Var det min mening ej.
+
+DANIEL HJORT.
+
+                           När satan frestar,
+    SÃ¥ frestar han i englaskrud.
+
+SIGRID (aflägsnande sig).
+
+                                 O, Gud!
+
+DANIEL HJORT.
+
+    Bed, bed! Det passar er. GÃ¥ bort och bed
+    Och nyttja ej till annat edert hjerta,
+    Att det ert namn ej hånar. Nyttja ord,
+    Som vingar ha från himmel allt till jord,
+    Och bed, bed, bed! Kanhända Gud är nådig,
+    Åtminstone så nådig, som rättrådig.
+
+(Sigrid går).
+
+
+Sjette Scenen.
+
+DANIEL HJORT (ensam).
+
+    Skall jag er låta dö och dö med er,
+    Med hertigen och allt i samma lågor? --
+    SÃ¥ vore striden slut och allting slut,
+    Så finge jorden frid, och döden bredde
+    Det tjocka täckelset, som hålla skall
+    Till domedag, uppå min hemlighet,
+    Och alla dessa synder, fienders
+    Som vänners... Ha! Du blinkar, dödsens svärd,
+    Som hänger öfver tusen hufvuden,
+    På spindeltråden af min svaga vilja!
+    Nej, nej! Derför blef jag ej född, derför
+    Ej forsar de förtrycktes blod med storm
+    Från hjertat upp till hjernan genom mig,
+    I afgrunden har himlen dykat ned
+    Ny kraft att hemta upp till brustet verldsskick.
+    Så fyll då, hämnd, min själ så med din ande,
+    Att intet annat utom dig den vet,
+    Håll vilda hat, håll fast vid hjertats rot
+    Och lär det endast slå på din befallning!
+
+
+Sjunde Scenen.
+
+DANIEL HJORT. ARVID STÃ…LARM. OLOF KLAESSON. JOHAN FLEMING.
+EN VETERAN (inhämtande vinbägare). OFFICERARE. Senare SIGRID.
+
+STÃ…LARM (i samtal med en officer).
+
+    När jag var barn en tvillingsbror jag hade,
+    Som dog helt späd ännu. Jag minnes hur
+    Jag bad uppå hans graf, att bli förskonad
+    Ifrån att komma i den svarta jorden.
+    Rätt sällsamt, att hvad flyktigt, oförståndigt,
+    Som barn vi önskat, ofta se'n besannas;
+    Ty nu vi resa genom luften rakt
+    En ginväg öfver jorden bort från lifvet.
+    Käck bägarn hit! Skål, trogna krigskamrater,
+    För hedern, lifvets vin och ärans perla
+    I botten uppå lifvets bägare! --
+        (Alla dricka).
+    Sjung, Olof, sjung för oss en munter visa!
+
+OLOF KLAESSON.
+
+    Ha alla sina bägare? Se här!
+
+(Han räcker en bägare åt Daniel Hjort, som motvilligt tager den).
+
+        SÃ¥ng.
+
+    Sankt Göran det var en riddare god
+    Vid glas som svärd.
+    Med glädje han drack och med fröjd gjöt sitt blod,
+    Stolt var hans färd.
+    Mot draken han kom med svärdet i hand
+    Och en munter sång,
+    Och fallen låg draken i purpurröd sand
+    På samma gång.
+    Hurrah för mod och fröjd!
+
+KÖR.
+
+    Hurrah för mod och fröjd!
+
+OLOF KLAESSON (till Daniel Hjort).
+
+    Hvad nu? Din bägare är full till randen.
+    Du smuglar, Daniel Hjort! Klang och drick ut!
+
+        (Sjunger).
+
+    Sankt Göran han för prinsessan som fru
+    Till egen härd.
+    Och kungen han sade: "den bäste är du,
+    En krona värd!" --
+    -- "Nej kronan behåll, åt sonen din gif,
+    Den är mig för tung.
+    Men låt för dess ära mig offra mitt lif,
+    Min dyre kung!" --
+    Hurrah för tro och fröjd!
+
+KÖR.
+
+    Hurrah för tro och fröjd!
+
+(Ett kanonskott höres).
+
+OLOF KLAESSON.
+
+    De börja redan, än en vers är qvar.
+
+        (Sjunger).
+
+    Mot fiender hundra ensam han stred,
+    Hans kung vardt blek.
+    Han högg och han segrade, dignade ned,
+    Gladt som på lek.
+    Och kungen höll in på segrande färd
+    Och med blick i brand.
+    O! Finge jag byta fast tusende svärd
+    Emot din hand!
+    Hurrah för fröjd och död!
+
+KÖR.
+
+    Hurrah för fröjd och död!
+
+(Under denna vers aflägsnar sig en och annan officer).
+
+OLOF KLAESSON (till Daniel Hjort, som ämnar gå).
+
+    Hvart skall du, Daniel Hjort?
+
+DANIEL HJORT.
+
+                                  Hvad rör det er?
+
+OLOF KLAESSON (håller qvar honom).
+
+    Förrädare! -- Se hur han bleknar vid
+    Det namnet, vänner!
+
+DANIEL HJORT.
+
+                        Bort till murarne
+    Förr'n hertigen är här!
+
+OLOF KLAESSON.
+
+                            Bekänn, din skurk!
+
+DANIEL HJORT.
+
+    Bevis! Emot min oskuld återstudsar
+    Uti er egen hals det namnet: skurk!
+
+SIGRID (inkommer).
+
+OLOF KLAESSON.
+
+    Bevis? -- Hvad gjorde du i mörka natten
+    I amiralens läger?
+
+DANIEL HJORT.
+
+                       Hvad jag gjorde? --
+    Säg, efter ni det vet...
+
+OLOF KLAESSON.
+
+                             Aha! SÃ¥ har du
+    Dock varit der. -- -- Om jag ej upptäckt honom,
+    Han än förrådt...
+
+OFFICERARNE (draga värjorna).
+
+                      Ned med förrädaren!
+
+SIGRID (störtar sig emellan).
+
+    Det är ej möjligt! Hören, hören honom!
+
+DANIEL HJORT.
+
+    Ej kommen när mig. Fällen edra svärd! --
+    Javäl, jag er förrådt, förrädare!
+
+SIGRID (faller med ett anskri i Johan Flemings armar).
+
+DANIEL HJORT (fortsättande).
+
+    Just jag är den, hvars ord har eder stridskraft
+    Som blad förspridt; just jag är den, som bringat
+    Er uppå fall -- och det min stolthet är!
+
+FÖRSTE OFFICERN.
+
+    Stöt honom ner!
+
+(De tränga sig på Daniel Hjort; han rycker värjan af en officer
+och försvarar sig).
+
+OLOF KLAESSON (slår värjan ur Daniel Hjorts hand).
+
+                    Nej, bättre skall han straffas!
+
+STÃ…LARM.
+
+    Du, svarta otack -- som jag så har trott.
+    I lifvet blir det bittra aldrig slut.
+    Med honom handla, Olof, som du vill,
+    Jag skyndar ner. Re'n striden börjad är.
+
+(GÃ¥r med alla officerarne; stramt derefter Olof Klaesson med
+Daniel Hjort).
+
+
+Ã…ttonde Scenen.
+
+SIGRID. JOHAN FLEMING.
+
+JOHAN FLEMING (ännu hållande den afdånade Sigrid i sina armar).
+
+    Beklagansvärda! Ha, jag allt förstår!
+    Och den föraktlige! Sof, evigt sof! --
+
+(Nedlägger henne på soffan).
+
+
+
+Tablå.
+
+(Kruthvalfvet, afdeladt genom tvenne pelare. Daniel Hjort, fastkedjad
+vid den ena. Bakom den andra framskymta krutfaten. Mörker).
+
+
+Nionde Scenen.
+
+DANIEL HJORT.
+
+    Vid pelaren de nitat mig i kedjor
+    I slottets kruthvalf här. Jag måste dö
+    Med dem i samma död, jag måste se,
+    Hur facklan väcker upp förstörelsen,
+    Som slumrar här kring mig och dödstyst hotar
+    Riksföreståndarn, folket, fosterlandet
+    Med undergång. O, afgrundsmakt af hån!
+    O, bristen kedjor, remnen hvalf af bäfvan
+    För den förbannelse, jag slungar ut
+    Mot dessa bödlar, brottslingar, tyranner!
+    Du håller kedja! Lumpna, usla jern,
+    Du är mer stark, mer evig än min ande!
+    Ha, ha, ha, ha! -- Hör, huru hvalfven skratta
+    Åt mig, åt mig. O, död! Tag detta lif!
+    Hölj efterverldens vanfrejd öfver mig,
+    Men rädda, rädda hertigen och folket!
+    -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
+    Ej svar, ej tröst! -- Blott som ur annan verld
+    Kanonen doft igenom hvalfven suckar.
+    Mitt hufvud är så trött, min tanke svindlar.
+    Frid, frid!
+
+(Faller i vanmakt mot pelaren).
+
+
+Tionde Scenen.
+
+DANIEL HJORT. JOHAN FLEMING. ARVID STÃ…LARM (med en brinnande fackla).
+
+STÃ…LARM.
+
+    Här har du facklan. Redan man från borggår'n
+    Oss trängt till slottets dörrar. Hertigen
+    Sjelf stormar fram. På borggår'n står han redan.
+    Så snart du hör i hvalfgången signalen,
+    Tänd an de der. Farväl!
+
+(GÃ¥r).
+
+
+Elfte Scenen.
+
+DANIEL HJORT. JOHAN FLEMING.
+
+JOHAN FLEMING (lyser med facklan på Daniel Hjort).
+
+                           I vanmakt fallen!
+    Natur'n är alltför god.
+
+DANIEL HJORT (uppvaknar),
+
+(De fixera hvarandra med en lång stum blick),
+
+JOHAN FLEMING.
+
+    Förmätne, djerfs du än uppå mig se!
+
+DANIEL HJORT.
+
+    Min blick dig följer som ett samvete.
+
+JOHAN FLEMING.
+
+    Se bort till Gud och gör din sista bön!
+
+DANIEL HJORT.
+
+    Din hand förvissne! -- Jag har bedt min bön.
+
+JOHAN FLEMING.
+
+    Finns ingen Gud, då så en usling dör.
+
+DANIEL HJORT.
+
+    Ej för ett sådant värf, du här utför.
+
+JOHAN FLEMING.
+
+    Ljud snart, signal! Du räddar kung och thron!
+
+DANIEL HJORT.
+
+    Dö bort, signal! Förderfvets, mörkrets ton!
+
+JOHAN FLEMING.
+
+    Du fram den kallat och med den du dör.
+
+DANIEL HJORT.
+
+    Men er med mig i afgrunden jag för.
+
+
+Tolfte Scenen.
+
+
+DE FÖRRA. SIGRID.
+
+SIGRID.
+
+    Det är en lögn, en nattsvart lögn, hopspunnen
+    Att oss förderfva alla. Nej, han har,
+    Han har det icke gjort.
+
+JOHAN FLEMING (kallt).
+
+                            Du, Sigrid, här?
+    Hvad vill du här?
+
+SIGRID.
+
+    Få visshet och få dö.
+
+JOHAN FLEMING.
+
+                          Olyckliga, vanära icke dig,
+    Ditt namn, din far! Med brottslig känsla tig!
+
+SIGRID.
+
+    Hvad är mig far och namn och allt mot honom.
+    I lifvet falskt, i dödens stund ändå,
+    Engång, vill hjertat fritt och öppet slå!
+    Jag älskade dig en gång, Daniel Hjort;
+    O, säg du ej det hemska brottet gjort.
+    Du det ej gjort? Ett svar! -- Du tiger... tiger?...
+
+DANIEL HJORT.
+
+    Jag älskade dig en gång, Sigrid Stålarm;
+    Jag tiger, ty jag dig ej krossa vill.
+
+SIGRID.
+
+    Du har det gjort?
+
+JOHAN FLEMING.
+
+                      Betviflar du det än?
+
+SIGRID.
+
+    Att dessa dystra hvalf snart remna finge
+    Och bort med dessa brustna hjertan ginge!
+    Gif, Johan, mig din arm. --
+        (Till Daniel Hjort.)
+                                Beklagansvärde!
+    1 denna stund du mig förakta lärde.
+
+JOHAN FLEMING.
+
+    Min klinga törstar, men den är för god
+    Att sölas i en fängslad uslings blod.
+
+DANIEL HJORT.
+
+    Vid lifvets rand, ni vet man talar sanning;
+    Så hören ock den djupt föraktade --
+    Den djupt föraktade, hvars fostran till
+    En ödmjuk slaf i praktens gyllne salar
+    Man trodde sig fullbordat och försäkrat.
+    Man derför tog mig, derföre man qväfde
+    Min kraft bland böcker, gjorde svag min arm,
+    Höll svärd på afstånd, nyttjade min hand
+    Till darrsjuk slaf i dunlätt fjäders tjenst.
+    Till tvifvel, sjelfförakt och liknöjdhet
+    Man närde mig; och när försmådd, förbisedd,
+    Så långt man fått mig, solade man stolt
+    Sin äras glans emot min ringhets natt. --
+    Då kom till mig en oförväntad gäst.
+    Ni minns den gamla qvinnan på er fest;
+    Sin son hon sökte der, den siste af
+    Det folk, som gått igenom er i qvaf.
+    Med henne vid sin faders graf han stått,
+    Och denna graf var en schavott.
+    Med eder har han gått i gyllne sal,
+    När uti fängelsernas grymma qval
+    Hans bröder, gömde och förgätne, lidit,
+    För det de för sin rätt, sin frihet stridit.
+    Mot er i döden än sitt trots han bär,
+    Och denne son, -- i kedjor står han här!
+
+JOHAN FLEMING.
+
+    Hör opp!
+
+SIGRID.
+
+             Du öde!
+
+JOHAN FLEMING.
+
+                     Lögn!
+
+SIGRID.
+
+                           Nej, honom hör!
+
+DANIEL HJORT.
+
+    Sitt hat hon lade till mitt hat mot er,
+    Sin hämnd till min förtviflan öfver er.
+    Och det försmådda hjertat, det fick ro
+    Och tviflet flög och tanken fick en tro.
+    Jag hade intet svärd, jag hade ord,
+    Jag hade ingen makt, jag hade list,
+    Och se, jag bragt er dock till fallets rand!
+    Och fast ni bundit mig i kedjors band,
+    J kunnen icke kedja sanningen;
+    Och fast mitt brott mig för i afgrunden,
+    Guds dom i samma eld er rycka skall;
+    Och fast J bringen hertigen till fall,
+    J kunnen ej förgöra lif och ljus.
+    Ja, störta slottet, er och oss i grus! --
+    Ersättning en gång efterverlden tar!
+
+(Signalen, ett pistolskott, slossas i hvalfgången. Svärdsgny
+och röster.)
+
+JOHAN FLEMING.
+
+    VÃ¥rt svar! -- Signaln det var -- till domen far! --
+
+RÖSTER I HVALFVET.
+
+    Hell! Hertigens är segren!
+
+DANIEL HJORT.
+
+                               HÃ¥ll!
+
+SIGRID (rycker vid Daniel Hjorts utrop facklan ur Johans hand och
+kastar den blixtsnabbt långt bort; den slocknar, scenen blir mörk.
+Sigrid faller afsvimmad ner vid Daniel Hjorts fötter).
+
+DANIEL HJORT.
+
+                                     Min kedja lös!
+
+
+Trettonde Scenen.
+
+DE FÖRRA. EN OFFICER och KNEKTAR af Hertigens parti (inrusa
+med facklor och dragna svärd).
+
+JOHAN FLEMING (griper en fackla).
+
+    Hit facklan!
+
+DANIEL HJORT.
+
+                 Grip honom!
+
+(NÃ¥gra af knektarne gripa Johan Fleming.)
+
+JOHAN FLEMING.
+
+                             Allt för sent!
+
+DANIEL HJORT.
+
+    Kom lös min kedja!
+        (Knektarne befria honom från kedjorna.)
+    Bort, hvalfven remna, hjertan brista! luft!
+    Luft! frihet!
+
+(Störtar ut.)
+
+SIGRID (uppvaknande).
+
+    O, min Gud! hvad har jag gjort!
+
+(Faller ånyo i vanmakt.)
+
+Slut på Fjerde Akten.
+
+
+
+FEMTE AKTEN.
+
+
+(Ert fängelsekorridor. I fonden trenne dörrar. Till venster ingången,
+till höger korridorens fortsättning inåt hvalfven, hvarifrån en
+sidokorridor löper inåt fonden och bildar sålunda en mörk fördjupning
+åt höger i fonden.)
+
+
+Första Scenen.
+
+FÅNGVAKTAREN (ensam). När jag var ung i verlden, då var jag en lustig
+ture. Hejsan! Då var det muntert lif, när hertig Johans öltunnor runno,
+och slottet genljöd af drickspengar, och jag var en ung och behändig
+slottsdräng med en flicka på hvart finger. Jag hade inte väl hunnit
+gifta mig, så kom der ett bref från kung Erik i Sverige, hertig Johans
+bror, och hertigen kom bak lås och bom. Knappt skrek min första gosse
+i vaggan, så kom hertigen ut och satte in sin bror kung Erik i stället
+och blef sjelf konung. SÃ¥ fingo vi rast en tid, tills kung Johan
+flyttade bort sin bror, litet längre än tillåtet var, om det icke
+är rätt att skicka sin bror med en ärtsoppa till andra verlden.
+Besynnerligt, att min hustru och kung Johan dogo på samma natt, så
+jag inte riktigt vet, om det var för hans eller hennes skull, som
+det spökade här hela natten. Men en from och gudfruktig menniska var
+hon ändå, så nog gällde det kung Johan, ty han hade ett brodermord
+på samvetet, han. Så gifte jag om mig den dag, Sigismund, Johans son,
+blef kung. Han hölls der icke länge han, så hårdt än Klaes Fleming
+höll honom fast dervid. Från den tiden har jag haft mycket folk här,
+än af hertigens vänner, än af Sigismunds -- och nu? -- så går det,
+så går det! Jag skulle säga, som det står i psalmen:
+
+    Allt hvad vi på jorden äge,
+    Det är allt förgänglighet.
+    Hvad vi timligt öfverväge,
+    Är ostadig stadighet.
+
+om jag icke sjelf varit en ostadig krabat i min ungdom. Men nu tror jag
+hvarken på den ena eller andra myndigheten. Jag gör min pligt och
+har inte respekt för någon annan än dödgräfvaren, ty han öppnar porten
+till ett fängelse, hvaraf mitt endast är en underafdelning.
+
+
+Andra Scenen.
+
+FÅNGVAKTAREN. OLOF KLAESSON (inkommer förklädd från venster).
+
+FÃ…NGVAKTAREN. Ni, herr Olof Klaesson? -- Ni lefver?
+
+OLOF KLAESSON. Tyst! Låt mig träffa min bror.
+
+FÃ…NGVAKTAREN. Men...
+
+OLOF KLAESSON. Var lugn för din tjenst. Jag ämnar icke befria honom.
+Så väl har han utfört sin sak, att han icke har något att frukta
+af segraren.
+
+FÃ…NGVAKTAREN.
+Ja, ser ni, det är så, att fängelset och jag äro ett, liksom ni och
+ert svärd. Jag är en hård jerndörr, bara en hård jerndörr och sätter
+ingen in, ej heller släpper någon ut. Det är min sak det, ser ni.
+Dött skulle jag med fängelset i går, gjort ett hopp ända in i andra
+verlden, men hjelpa ut någon derifrån i dag eller i morgon, nej, går
+icke genom samvetet, har aldrig gjort det förr.
+
+OLOF KLAESSON. En gammal rostig väderhane är du. Vill du låta mig
+träffa Johan eller ej? Jag har intet guld att ge dig; men om du vill,
+har du mig sjelf i stället.
+
+FÅNGVAKTAREN. Gud bevare mig för det. Ni dömmer mig orätt. Ni skall
+få träffa honom, men gör det kort, ty hertigen är här i rappet! --
+Kom ut, herr Johan, här är en, som vill råka er.
+
+(Öppnar dörren till höger i fonden.)
+
+
+Tredje Scenen.
+
+DE FÖRRE. JOHAN FLEMING.
+
+JOHAN FLEMING (vill omfamna Olof Klaesson).
+
+    Min bror, du lefver, du är fri!
+
+OLOF KLAESSON (stöter Johan tillbaka).
+
+                                    HÃ¥ll Johan!
+    Vår ära vi förtrodde i din hand. --
+    Hur har du fyllt ditt värf?
+
+JOHAN FLEMING.
+
+                                Anklaga mig!
+    Mitt svar...
+
+OLOF KLAESSON.
+
+                 Fort! för det svaret trotsar här
+    Jag döden nu. För den skull lös jag slet mig
+    I går ännu en gång ur oväns hand
+    Med harmens, skymfens kraft, då vi förgäfves
+    Fullbordandet utaf ditt värf förbidde.
+    Nåväl -- --
+
+JOHAN FLEMING.
+
+                Begär få tala med en annan;
+    Min sorg mitt ord förqväfver.
+
+OLOF KLAESSON.
+
+                                  Usla feghet!
+    Och denne är min bror!
+
+JOHAN FLEMING.
+
+                           Du miste tar.
+    Vid Gud! Jag var ej feg!
+
+OLOF KLAESSON.
+
+                             SÃ¥ svara mig.
+    Jag önskar intet högre, än att du
+    Den tanken döda må.
+
+JOHAN FLEMING.
+
+                        Nåväl, så hör!
+    Om du, liksom de andra af de våra,
+    Ej lös dig slitit, skulle du ha sett
+    Min falska brud invid sin faders fötter,
+    Vansinnig öfver hvad hon gjort.
+
+OLOF KLAESSON.
+
+                                    Hvad då?
+
+JOHAN FLEMING.
+
+    Af brottslig kärlek till förrädaren...
+
+OLOF KLAESSON.
+
+    Ej möjligt!
+
+JOHAN FLEMING.
+
+                Slog hon facklan ur min hand.
+    Signalen oss förrådde, hertigens
+    Soldater trängde in, jag minns ej mer.
+
+OLOF KLAESSON.
+
+    Så har då allt mot oss sig sammansvurit!
+    Nu jag förstår den syn, jag såg i natt.
+
+JOHAN FLEMING.
+
+    SÃ¥g henne du?
+
+OLOF KLAESSON.
+
+                  Det måste varit hon.
+    Jag såg i snöhvit drägt en hvit gestalt,
+    Der muren högst sig reser upp ur fjärden,
+    SÃ¥ luftig som en dimma vandra fram.
+    På mörka lockar skeno gyllne smycken,
+    Tillsamman virade som till en krona.
+    Hon sjöng en sång till vågornas musik
+    Och gick som en sömngångerska så säker
+    På murens sista, silfverglänsta rand. --
+    Jag läste tyst en bön, gick fram mot muren.
+    Hon var försvunnen, och när fram jag hann --
+    Blott stjernorna i vattnet dallrade -- -- --
+
+JOHAN FLEMING.
+
+    O, måtte hon det varit! -- Såg du ej?...
+
+FÅNGVAKTAREN (vid ingången).
+
+    Hertigen hitåt nalkas. Skynda er!
+
+OLOF KLAESSON (griper med handen om svärdfäste, blickande åt ingången).
+
+    Långt borta är han. Hör Johan! Han
+    Ditt lif skall taga. Än han dig ej sett.
+    Du är den siste grenen af vår ätt.
+    Låt mig få dö för dig. Vi byta drägt.
+    Du smyger bort.
+
+JOHAN FLEMING.
+
+                    Nej aldrig, Olof, aldrig!
+
+OLOF KLAESSON.
+
+    Du måste. Minns vårt namn!
+
+JOHAN FLEMING.
+
+                     Lef du för det!
+
+(Går in i sitt fängelse.)
+
+FÃ…NGVAKTAREN.
+
+    Vi äro dödens, om ni längre dröjer! --
+    GÃ¥ in i det der hvalfvet. 1 dess skuggor
+    Er ingen ser.
+
+ OLOF KLAESSON (gömmande sig).
+
+                  Välan, du blinda slump,
+    Var än min vän! Än är ej tid att dö!
+
+
+Fjerde Scenen.
+
+FÃ…NGVAKTAREN. HERTIG KARL. Amiral SCHEEL. Senare EN OFFICER.
+
+
+HERTIGEN.
+
+    Det är således här du låtit sätta
+    In Daniel Hjort?
+
+SCHEEL.
+
+                     Det var hans egen önskan.
+    Så snart vi honom löst ur kedjorna,
+    Han störtade ur hvalfvet upp och ville,
+    Knappt hörande de ord jag lugnande
+    Till honom ställde, bort från slottet fly,
+    Till dess han slutligen gick in uppå
+    Att hit i tysthet draga sig tillbaka.
+    Uti det ljusaste af rummen här
+    Han väntar nu att få Ers Nåde se.
+
+HERTIGEN.
+
+    En sällsam sägen har du mig förtäljt
+    Om honom och dock sannolik. Den väcker
+    Stolt fröjd uti min själ, på samma gång
+    Jag borde förebrå dig, att du så
+    Beräknande begagnat denne yngling.
+
+SCHEEL.
+
+    Ers NÃ¥de!
+
+HERTIGEN.
+
+              Nog, jag vet hvad du vill säga.
+    Gif hit den ring, du emottog af honom
+    Och som jag fordom skall hans fader skänkt.
+
+SCHEEL (ger Hertigen ringen).
+
+    Här är den.
+
+HERTIGEN (emottager den).
+
+                Ja, jag känner den igen.
+    Allt tvifvel om hans sägens sanning flyr.
+    Hvad minnen väcker denna ring ej opp!
+    När den jag gaf, jag var ännu helt ung,
+    Och icke drömde då jag om den lott,
+    Jag var bestämd till. Djerfva tankar bodde
+    Dock redan då hos mig, varm kärlek till
+    Min faders stolta verk, vår svenska frihet,
+    Den friska plantan, knappt till knoppning hunnen;
+    Och ofta knöt jag maktlös vredes hand,
+    Då mina äldre bröders vankelmod
+    Och lejda prester och hersklysten adel
+    Det stora verket skakade till fall. --
+    Det kom min tid. Den kom som stormen kommer
+    Och såsom stormen skall jag rensa norden
+    Från allt det qvalm, som ligger i dess luft,
+    Från allt det grus, som samlats på dess jord.
+    Min segren är och den skall så begagnas,
+    Att ingen arm skall mer mig den bestrida.
+    Min domen är och den skall fällas så,
+    Att ingen pjunkig nåd skall yxan hämma.
+    Mitt Sverige är och kronan skall bli min,
+    Se'n jag med frid och välstånd landet krönt.
+        (Vändande sig till Scheel.)
+    Hur är det, Scheel? Har rådsförsamlingen
+    Uppsatt anklagelsen och domen re'n?
+
+SCHEEL (räcker honom tvenne papper).
+
+    Här äro båda.
+
+HERTIGEN (ögnande i dem).
+
+                  Riksförrädare och dödsdom.
+        (Ã…terger honom skriften.)
+    Godt! -- det vill säga rätt -- och rätt skall ske!
+
+EN OFFICER (inträder och framräcker ett bref till Hertigen).
+
+    Ett sändebud från Polen upp vi snappat,
+    Som hade detta bref till Arvid Stålarm.
+
+HERTIGEN (mottager brefvet).
+
+    Från Sigismund! Nu kan han gerna få det.
+        (Officern går.)
+    Fångvaktare! Låt upp för Arvid Stålarm
+    Och gif åt honom detta.
+        (Lemnar brefvet till fångvaktaren. Till Scheel.)
+                            Kom, vi draga
+    Tillbaka oss.
+
+(Drager sig tillika med Scheel afsides).
+
+
+Femte Scenen.
+
+DE FÖRRE. ARVID STÅLARM (från dörren till venster).
+
+FÃ…NGVAKTAREN.
+
+                 Herr öfverste, kom ut.
+    Jag har ett bref till er.
+
+(Lemnar det.)
+
+STÃ…LARM.
+
+                              Från Sigismund!
+    Som till en död! "Min käre Arvid Stålarm...
+    Vi tacke dig för... gerna ville vi...
+    Har icke kunnat sända någon hjelp...
+    Vi tvifle om... mitt öga sömnlöst är
+    För allt det blod, som fåfängt blifvit gjutet...
+    Farväl, mitt Sverige!... hellre håller jag
+    Den sanna läran och förlorar kronan...
+    Förr'n för min skull norden sönderremnar...
+    Jag i min oväns hand det lemnar...
+    Må Gud omvända det... kom hit till mig...
+    En tacksam kung i Polen väntar dig."...
+    Det var det sista. Krossad såsom fader,
+    Med ära fläckad af mitt eget barn,
+    Besegrad, fången; -- detta måttet rågat.
+
+(Betäcker sina ögon med brefvet och börjar, vacklande, återgå
+till sitt fängelse.)
+
+HERTIGEN (med dödsdomen i handen).
+
+    Här är en skrift, som också gäller er --
+    Ej från en kung, men från er fosterjord.
+
+STÃ…LARM.
+
+    Ni, hertig, här! Den skrift, som ni mig ger,
+    Jag känner den, behöfver den ej se,
+    Och svarar detta blott: jag lydt min konung.
+
+HERTIGEN.
+
+    I sista ögonblicket har du stått
+    Mig efter lif och ära, -- läs din död!
+
+STÃ…LARM.
+
+    Jag ej begär er nåd. Vår strid är slut,
+    Ert Finland är och Sigismund oss lemnat.
+    Då är det bäst, att jag till döden går.
+        (Böjer ett knä.)
+    Dock, nåd, o hertig, åt den lilla skara,
+    Som återstår af dem, min fana följt.
+    Min ordern var, men modet det var deras.
+    Och om ni önskar fosterlandets väl,
+    Dess ädla söner för dess framtid spara.
+
+HERTIGEN.
+
+    Det var engång jag gaf er nåd, då sade
+    Jag här: Ve dem, som gäcka denna nåd,
+    Jag återkommer och då finns ej skoning. --
+    Nu är jag här; mitt ord står fast. Välan!
+
+STÃ…LARM.
+
+    Dränk i vårt blod ert namn för efterverlden;
+    Och, att den ingen misskund må er ge,
+    Dränk det också i Johan Flemings blod!
+
+HERTIGEN.
+
+    Du djerfve! Döden snart skall tysta dig!
+    För honom in i fängelset tillbaka. --
+
+STÅLARM (föres af fångvaktaren tillbaka i fängelset).
+
+HERTIGEN.
+
+    Scheel! Känner du den unge Johan Fleming?
+
+SCHEEL.
+
+    Hvad jag om honom hört, besanna tycks
+    Att stränge män få milda, fromma söner.
+    Ung, skuldlös, ädel, kom han hit uti
+    Arfsangelägenheter ifrån Warschau
+    Och deltog nu i striden först. Ej han
+    Har som de andre, då de slottet stängde
+    För oss, mot Eder brutit gamla löften.
+
+HERTIGEN.
+
+    Dock var det han, som skulle minan tända.
+
+SCHEEL.
+
+    Förledd utaf sitt mod och af sin oskuld. --
+
+HERTIGEN.
+
+    Nåväl, för honom hit; jag pröfva vill
+    Hvad godt, som kan en Fleming höra till.
+
+
+Sjette Scenen.
+
+HERTIGEN. SCHEEL. FÅNGVAKTAREN (för ut) JOHAN FLEMING, (hvarefter
+han och Scheel draga sig åt bakgrunden).
+
+JOHAN FLEMING (för sig).
+
+    Det är då han; -- så mycket lik min konung,
+    Som äregirigheten liknar äran
+    Och våldet makten.
+
+HERTIGEN (för sig).
+
+                       Detta sonen är
+    DÃ¥ till Klaes Fleming, han den ende, som
+    Med mig sig kunde mäta, fast, beslutsam
+    Och hård som jag, -- min ovän bortom döden.
+
+JOHAN FLEMING (för sig),
+
+    I lyckans dag jag fann så lätt att dö.
+    Du, hjerta, nu, när allt du har förlorat,
+    Hur kan der hoppet ännu hviska: lef!
+    Om åter till min dyre kung jag länder,
+    Det är ej den, som for, som återvänder.
+
+HERTIGEN.
+
+    Man sagt mig, Johan Fleming, att ni är
+    Till domen mindre skyldig än de andra.
+    Träd närmare! Nåväl, om ni, befriad,
+    Vill ingå i min tjenst och öfvergifva
+    Er plats i Warschaus hof hos Sigismund,
+    Så tag på tillgift och försoning här
+    Min hand emot.
+
+JOHAN FLEMING.
+
+                   Ers Fursteliga NÃ¥de!
+    Så högt jag skattar edert ädla anbud,
+    Så högt ni säkert ock den känsla skattar,
+    Som bär vid dödens rand mitt svar dikterar.
+    Jag har ej någon skälig orsak, hvarför
+    Jag skulle öfverge min käre konung
+    Och bryta otacksamt min tro mot honom.
+        (Böjer ett knä.)
+    Jag får, jag kan ej mer än vördnadsfullt
+    Begära här en fri och högsint nåd.
+
+HERTIGEN (dystert leende).
+
+    Och hvilka vilkor vill du föreskrifva,
+    För att af dig, lifdömde domare,
+    Min nåd mot dig bedömmas må som högsint?
+
+JOHAN FLEMING.
+
+    Gif mig ett straff, jag är ju fånge vorden;
+    Sänd mig i landsflykt bort från fosterjorden.
+    Det är mitt halfva lif, jag så er ger,
+    Men konung, tro och ära gälla mer.
+
+HERTIGEN.
+
+    Hvi vördar du mig ej med tvenne knän?
+
+JOHAN FLEMING (stiger upp)
+
+    Så har jag vördat ingen ann' än Gud
+    Och den, som han sin makt på jorden gifvit.
+    Den hedern spar jag åt min Gud och konung.
+
+HERTIGEN.
+
+    Du nogsamt mig tillkännager, att du
+    Din fars natur och stora mod har ärft,
+    Och varnar oss för det, som utaf dig
+    Att vänta vore, om du lefva finge.
+
+JOHAN FLEMING.
+
+    Ers Nåd, jag svär...
+
+HERTIGEN.
+
+                         Du svär med halfva själen,
+    Halft knäfall och halft samvete. Min nåd
+    Du har försmått. Jag litar ej på löften.
+    Invid schavotten råkas vi. Farväl! --
+    Och nu till Daniel Hjort. Kom, följ mig Scheel!
+
+(Går med Scheel genom mellersta dörren i fonden, hvilken öppnas
+af fångvaktaren.)
+
+JOHAN FLEMING.
+
+    Således döden! -- Blott en flyktig dröm
+    Min lefnad var och intet spår på jorden
+    Jag lemnar efter mig. O, det är tungt,
+    Det är dock tungt att i sin ungdom dö! --
+
+
+Sjunde Scenen.
+
+JOHAN FLEMING. FÃ…NGVAKTAREN. OLOF KLAESSON (inkommer).
+
+OLOF KLAESSON.
+
+    Jag måste bort. Har något värf du qvar,
+    Som jag fullborda kan?
+
+JOHAN FLEMING.
+
+                           Min moder helsa
+    Och skaffa Sigrid en välsignad graf.
+    Farväl! --
+
+OLOF KLAESSON.
+
+               Farväl!
+
+FÃ…NGVAKTAREN.
+
+                       Om längre här ni dröjer,
+    Jag svarar icke för hvad sker.
+
+JOHAN FLEMING.
+
+                                   Farväl!
+
+(Går in i sitt fängelse.)
+
+FÃ…NGVAKTAREN.
+
+    Hör ni, de komma re'n!
+
+OLOF KLAESSON,
+
+                           Var lugn!
+
+(Fångvaktaren öppnar mellersta dörren. Olof Klaesson döljer sig
+bakom den.)
+
+
+Ã…ttonde Scenen.
+
+DE FÖRRE. HERTIGEN. SCHEEL. DANIEL HJORT (Inträda genom den
+uppslagna dörren).
+
+DANIEL HJORT,
+
+                                    Hvad ämnar
+    Han ställa till med mig? Jag ser på honom,
+    Att han föraktar mig.
+
+SCHEEL (till Daniel Hjort).
+
+                          Ni blir efter.
+    Vill ni bli qvar!
+
+DANIEL HJORT.
+
+                      Jag kommer. -- Må de ämna
+    Mig hvad som helst, jag trotsar dem och allt.
+
+(Hertigen, Scheel och Daniel Hjort gå ut till venster.)
+
+OLOF KLAESSON (i beredskap att följa dem).
+
+    Än finnes jag, som följer edra spår,
+    Ett värf i lifvet än mig återstår!
+
+(GÃ¥r hastigt efter de andra.)
+
+
+
+Tablå.
+
+(En öppen plats i närheten af slottet. Åbo stad på afstånd i fonden.
+Till höger en kulle.)
+
+
+Nionde Scenen.
+
+EBBA FLEMING (ledd af) ERICUS ERICI. HERTIG KARL (mötande dem).
+
+HERTIGEN.
+
+    Man får då ändtligen er se, herr bisp!
+        (Med en blick på Ebba Fleming.)
+    Dock tycks ni hafva sörjt för, att vårt möte
+    Ej må mitt sinne vända till er fördel.
+
+ERICUS ERICI.
+
+    Ej derför heller är jag här. Mitt kall
+    Är sorgen trösta och de stolta varna.
+
+HERTIGEN.
+
+    Om ni det sednare förut här gjort,
+    Det förra nu ni hade kunnat spara, --
+    Då mindre blod, som mindre tårar nu
+    Erfordrats för att här jag skulle stå.
+
+EBBA FLEMING.
+
+    Och skulle aldrig här ers Nåde stått,
+    Om ej med svek J farit.
+
+HERTIGEN.
+
+                            Rättvis hämnd,
+    Som ur er egen våldsmakt har växt upp.
+
+EBBA FLEMING.
+
+    En fördelaktig dikt for Eders Nåde.
+
+(Klockringning.)
+
+HERTIGEN,
+
+    J stolta fru, var nöjd att ni är qvinna!
+    Er annars gällde dessa klockor ock.
+
+(GÃ¥r.)
+
+EBBA FLEMING.
+
+    Dödsringningen! -- Nåd!... nej han skall ej lägga
+    Till sin triumf en krossad moders tår.
+
+ERICUS ERICI.
+
+    Så gjut den då i skötet af den vän,
+    Som huru hårdt Han ock oss menskor dömmer,
+    Ett ödmjukt hjertas bön dock aldrig glömmer.
+
+EBBA FLEMING.
+
+    Led mig till kullen der. -- Tack, här i frid
+    Mig lemna åt mig sjelf. Gå, jag det önskar!
+
+ERICUS ERICI.
+
+    Jag vet er vilja vörda. Om ni skulle
+    Behöfva mig, så är jag i er närhet.
+
+(GÃ¥r.)
+
+
+Tionde Scenen,
+
+EBBA FLEMING (ensam på kullen. Menighet från Åbo vandrar då och då
+öfver scenen i fonden.)
+
+EBBA FLEMING.
+
+    Se skarorna, hur liknöjdt fram de vandra
+    I högtidskläder. Ingen hör oss mer.
+    Blott klockorna de höras. Dödens ringning
+    Det är för allt jag hade qvar på jorden.
+    Nu dör den sista glansen af vår ära,
+    Nu bryts den sista spillran af vår makt,
+    Nu går den siste af vårt namn till döden
+    Och denne siste är min ende son;
+    Och griften, der vår vapensköld skall krossas,
+    Är en schavott! -- Och ingen hör oss mer.
+    Ack, ej ens Gud. Min själ till himmelen
+    Ej når. Böjd emot jorden stapplar den.
+
+(Lutar sig ner mot kullen med bortskymdt ansigte.)
+
+
+Elfte Scenen.
+
+EBBA FLEMING. KATRI.
+
+KATRI (uppstiger på kullen bakom Ebba Fleming).
+
+    Så kom en gång dock hämndens dag. Se der! --
+
+EBBA FLEMING (i samma ställning som förut).
+
+    Hvem talar här? -- Kan ni en bön mig lära,
+    Som himlen når?
+
+KATRI.
+
+                    Se opp!
+
+EBBA FLEMING (ser upp).
+
+                            Ah! samma syn!
+
+KATRI.
+
+    Stig högre upp, kom, skåda hur din son
+    Till döden går!
+
+EBBA FLEMING.
+
+                   Hvad har jag gjort dig, att
+    Du mig förkrossa vill?
+
+KATRI.
+
+                           Hvad gjorde jag,
+    Att ni mig krossade?
+
+EBBA FLEMING.
+
+                         Är du en moder,
+    Så gå! --
+
+KATRI.
+
+              Jag var en gång, hvad nu du är,
+    Nu är jag, hvad du varit förr.
+
+EBBA FLEMING.
+
+                                   Erici!
+
+KATRI.
+
+    Din make tog min fars, min makes hufvud.
+
+EBBA FLEMING.
+
+    Erici!
+
+(Klockringningen upphör.)
+
+
+Tolfte Scenen.
+
+DE FÖRRA. ERICUS ERICI (inkommer).
+
+KATRI.
+
+           Och din son han är ej mer.
+
+EBBA FLEMING.
+
+    Gud!
+
+KATRI.
+
+    Och min son var den, som störtat er!
+
+ERICUS ERICI.
+
+    Hör opp, hvem än du är, och minns att hämnden
+    Ej menniskan tillhör.
+
+
+Trettonde Scenen.
+
+DE FÖRRA. HERTIGEN. SCHEEL. HERRAR i Hertigens svit. MENIGHET
+frän Åbo. KNEKTAR. DANIEL HJORT.
+
+HERTIGEN.
+
+                          Slut är vårt värf.
+    Men, innan vi gå bort från denna plats,
+    Der med så mycket blod vi rikets frid
+    Ha tvungits köpa och besegla, har
+
+    Jag ännu en förrättning qvar. Träd fram
+    Intill min sida, Daniel Hjort! Om du
+    För guld, för gunstbegär ditt värf utfört,
+    Fast detta värf mitt lif och slottet räddat,
+    Jag med din handling lemnade dig ensam;
+    Men då jag väger upp din lefnadssaga,
+    Din stams förtryckta rätt, mot det du gjort, --
+    Jag hade aldrig älskat detta folk,
+    Jag suttit falsk och sprakat i dess kojor,
+    Om jag fördöma kunde. -- Derför tag
+    Din faders ring tillbaka af min hand,
+    Och för att intet minne af det flydda
+    Må fästas vid ditt namn, välj dig ett nytt,
+    Och, för att ingen må dig våga skymfa,
+    Se här ett svärd. För så det i min tjenst,
+    Att jag får heder af Bengt Ilkas son!
+
+DANIEL HJORT (mottager svärdet, blickande på menigheten, För sig).
+
+    Hur blicka de på mig!
+
+KATRI.
+
+                          Min son!
+
+DANIEL HJORT.
+
+                                   Min moder!
+    Nu tryck mig till ditt hjerta, göm mitt hufvud,
+    Att ingen ser mig, göm det vid din barm,
+    Och älska, älska mig!
+
+EBBA FLEMING.
+
+                          Han -- hennes son!
+    Det var dock sannt. Om himlen rättvis är,
+    Hvi faller blott på mig dess hand!
+
+(Sorl och rörelse bland menigheten.)
+
+
+Fjortonde Scenen.
+
+DE FÖRRA. BÄRARE (med en bår, på hvilken Sigrid Stålarm ligger
+i hvit klädning, gyllne smycken öfver pannan och sjögräs, som
+snärjt sig i lockarna och fastnat på klädningen). OLOF KLAESSON
+(framträder bland menigheten).
+
+EN BÄRARE (i det han inkommer).
+
+    Gif rum!
+
+HERTIGEN.
+
+             En drunknad flicka!
+
+SCHEEL.
+
+                                 Arvid Stålarms dotter!
+
+DANIEL HJORT.
+
+    Ah! Det är hon! (Paus.) Blef det till slut ditt öde!
+    (Vildt.) Bort! För de döde till de döde!
+
+(Bärarena bortföra båren.)
+
+DANIEL HJORT (till sin moder).
+
+                                            Nu,
+    Min mor, blif åter lugn och lycklig du!
+    Bort med all bitterhet ifrån ditt hjerta,
+    Bort med hvart minne från de dunkla dar!
+    Se hertigen! se dagen ljus och klar!
+
+    Nu vill jag lefva upp på nytt för dig,
+    Det som har varit, jaga undan, döda.
+    För ädla värf mitt hjerta blott skall glöda.
+
+KATRI (afbrytande).
+
+     Min son, jag gjort dig ondt?
+
+DANIEL HJORT.
+
+                                  Tänk ej på mig!
+    Tänk på den tid, som ändteligen randas,
+    Uppå det folk, som nu befriadt andas! --
+    Mig -- ondt? -- Nej! Lifvets höjder vinka mig
+    Och att dem hinna står jag redobogen.
+
+OLOF KLAESSON (med handen om svärdfästet).
+
+     När högst är säden, är till skörd den mogen.
+
+DANIEL HJORT (till Katri).
+
+    Du skall mig trotsig, stolt och verksam se,
+    Kraft har jag än. Än jag ej bruten är.
+    Och högt för verlden jag mitt hufvud bär!
+
+OLOF KLAESSON (sticker Daniel Hjort genom hjertat, att han faller).
+
+    Tag här -- din handlings rätta lön, förrädare!
+
+DANIEL HJORT.
+
+    Ah! --! -- --! Ve!
+
+(Dör.)
+
+KATRI.
+
+                       Min son!
+
+HERTIGEN.
+
+                                Hvem var det?
+
+OLOF KLAESSON.
+
+                                              Klaesson Fleming!
+
+HERTIGEN.
+
+    Det blir på denna jord din sista bragd!
+
+(Ger ett tecken åt knektarne att gripa Olof Klaesson.)
+
+OLOF KLAESSON.
+
+    Det var en nyhet, känd förr'n den var sagd!
+
+(GÃ¥r med knektarne.)
+
+KATRI.
+
+    Uppvakna son!
+
+EBBA FLEMING (för sig).
+
+                  Han står för himlens dom!
+
+KATRI.
+
+    Det var min skuld! -- Död! -- Krossad är jag här.
+    Min son! O, tag mig, tag mig med i döden!
+
+HERTIGEN.
+
+    Så ville jag ej ändra dina öden.
+    Ett trappsteg blef du fallne yngling der,
+    Som lyfte herrskarns fot och föll i sär. --
+        (Fanfarer höras.)
+    Hör menighet! Fanfarerna oss kalla,
+    Till makten mig, till frid och framtid alla!
+
+ERICUS ERICI.
+
+    Du Evige! Behöfves då, att allt
+    På hvilket verlden hvilar, kärlek, trohet
+    Och pligt och ära, svigta skall som rö
+    Och tusen hjertan brista, för att verlden
+    Skall skuffas fram en tumsbredd på sin väg!
+
+Slut.
+
+
+
+
+
+*** END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 58368 ***
diff --git a/58368-8.txt b/58368-8.txt
deleted file mode 100644
index 317969c..0000000
--- a/58368-8.txt
+++ /dev/null
@@ -1,8206 +0,0 @@
-The Project Gutenberg eBook, Samlade dikter, by J. J. (Josef Julius)
-Wecksell
-
-
-This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and most
-other parts of the world at no cost and with almost no restrictions 
-whatsoever.  You may copy it, give it away or re-use it under the terms of
-the Project Gutenberg License included with this eBook or online at 
-www.gutenberg.org.  If you are not located in the United States, you'll have
-to check the laws of the country where you are located before using this ebook.
-
-
-
-
-Title: Samlade dikter
-
-
-Author: J. J. (Josef Julius) Wecksell
-
-
-
-Release Date: November 28, 2018  [eBook #58368]
-
-Language: Swedish
-
-Character set encoding: ISO-8859-1
-
-
-***START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK SAMLADE DIKTER***
-
-
-E-text prepared by Tapio Riikonen
-
-
-
-SAMLADE DIKTER
-
-af
-
-JOSEF JULIUS WECKSELL
-
-
-
-
-
-
-Helsingfors,
-Finska Litteratur-sällskapets tryckeri,
-1868.
-
-
-
-
-        Företedt: _L. Heimbürger_.
-
-
-
-INNEHÅLL:
-
-I.
-
-Vårdroppen.
-Åbo Slott.
-Veteranens jul.
-Vid Schillersfesten i Helsingfors.
-Svenskan och finskan.
-Finska vikens klippor.
-Har du mod?
-Italienaren.
-Studentsång.
-I en artists album.
-I en konstälskares album.
-Fogeln.
-Rusen i skogen.
-Demanten på Marssnön.
-Det förtorkade trädet.
-Stjernorna.
-Öfver en afplockad ros.
-Höststormen.
-Reminiscens från Piruvuori.
-Augustiaftonen.
-Tyrannens natt.
-Den vakande modren.
-Guds trädgård.
-Ottos julafton.
-Pi balen.
-Skridskoåkaren.
-Sjömansgossens afsked till sin brud.
-Den vansinniga spinnerskan.
-Hyran till kärleken.
-Rosor och kyssar.
-Till Minna.
-Till Ellen.
-Varning.
-När och fjerran.
-Var det en dröm?
-Afskedet.
-Ögon blå.
-Vår inre verld.
-Vid invigningen af G. A. Wallins minnessten.
-Till G. Montgomery.
-Studenterne.
-Skål för qvinnan.
-Invigningen af de döfstummas skola i Åbo.
-På Sofiadagen.
-Till ... vid sybordet.
-Till den nygifta.
-Till Helmi.
-Den lilla hedningen.
-Englarna.
-Den lyckliga familjen.
-Skolfuxen.
-
-II.
-
-Det outsägliga.
-
-Dvergens hämd.
-Lokomotivföraren.
-Geniens hand.
-Marssnön.
-Vågen.
-Den fromme.
-I en Spaniors album.
-Den 10:de November 1861.
-Ett brunnsafsked.
-Vid min älsklings sida.
-Serenad till Helmi.
-Ur gamla gömmor.
-Elegi öfver en kupp.
-Min vän.
-Kajsaniemi-visan.
-Allt i lifvet är ej sol.
-Almqvist.
-För dig jag sjunger.
-Vill du komma med mig!
-Jag har dig kär.
-Don Juans afsked från lifvet.
-Jag midnattens barn.
-Daniel Hjort, sorgespel i fem akter.
-
-
-
-Till sångens vänner i Finland och Sverige öfverlämnas dessa "Samlade
-dikter" af en bland Finlands yngre skalder, hvilken af ett oblidt öde
-redan vid 24 års ålder bortrycktes från sin korta diktarebana, De
-ingå här under tvenne afdelningar. Den första omfattar ett urval af
-de stycken, hvilka finnas upptagna i skaldens julen år 1860 utgifna
-"Valda ungdomsdikter", i "Lännetär, Album utgifvet af Vestfinnar I",
-jemte några otryckta sånger, diktade före denna tid. Utg. har vid detta
-urval, äfvensam vid styckenas ordnande och omarbetning följt de
-anvisningar, som skalden sjelf efterlemnat. -- Den andra afdelningen
-omfattar dikterna från en senare period (julen 1860 till sommaren
-1862), deri inbegripet det förut särskildt utgifna sorgespelet "Daniel
-Hjort". En del af dessa hafva ingått i "Lännetär, Album utgifvet af
-Vestfinnar II"; andra äro meddelade af några skaldens vänner eller
-funna bland hans efterlemnade papper, de mindre lyriska mest på
-manuskriptarken till "Daniel Hjort". Flera bland dem framträda sålunda
-i ett nog fragmentariskt skick, men äro dock af alltför stort poetiskt
-värde eller måla för väl den inre strid, som vid denna tid rörde sig
-inom skaldens bröst, för att ej förtjena sin plats i dessa "Samlade
-dikter".
-
-
-
-
-Vårdroppen.
-
-
-    I morgonstundens vår
-    Vid lärkors glam
-    På molnets kant en tår
-    1 solljus sam.
-
-    På jord som i det blå
-    Klang fröjdens ljud.
-    Gif mig ett lif också!
-    Hon bad till Gud.
-
-    Och liten englahand,
-    Som molnet höll,
-    Tog sakta på dess rand,
-    Och droppen föll. --
-
-    Och speglade en stund
-    Guds verld så skön,
-    Guldmolnig, himmelsrund
-    Och jorden grön.
-
-    Föll så i hafvets famn
-    Och gömdes der. --
-    Hvem frågade ditt namn,
-    Hvem såg dig här?
-
-
-
-
-Åbo Slott.
-
-
-    Hvita skepnad ifrån fordom, flydda tiders fallna borg,
-    Der du blickar öfver fjärden, allvarsam och full af sorg,
-    Monumentet uppå grafven, inom hvilken sekler gått
-    Till att luta trötta hufvun, -- men der ingen ro de fått!
-
-    Vid din strand, den fordom stolta, stilla klagar vikens våg,
-    Och så sällsamt klingar sångens djupa röst uti min håg;
-    Ifrån nattens tusen stjernor blickar ner en evighet
-    Uppå menskotankars svaghet, menskoverks förgänglighet.
-
-    Hör din grafsång sjunger böljan, nattomskymd vid grustäckt strand,
-    Och dödsfacklan lik går månen upp vid dunkla skogars rand;
-    Brusten är din sköld och krossad, vapenlös och svag du står,
-    Och det enda, som dig egnas, är en minnets vemodstår.
-
-    Och ändå hvem älskar icke dina fallna murars grus?
-    Du har skådat Finlands morgon, skimrat i dess rosenljus,
-    Du har sett dess första strimma i vårt än så mörka land,
-    Du har värnat korsets fana på vår vilda, öde strand.
-
-    Du har sett dess första skördar spira upp ur oplöjd mark,
-    Du för nattens anfall värnat dem så segerstolt och stark,
-    Suomis skönsta minnen fläta kring din hjessa rikt sin dag,
-    Himlens ljus och återspegling, religion och rätt och lag.
-
-    Du var skölden, du var svärdet, -- ljust och herrligt var ditt mål,
-    Och du bjöd så gladt för segern fram ditt bröst af sten och stål;
-    Stenen ramlat, stålet rostat, men den hand, som höjde dig,
-    Vakar ännu öfver folken mäktig och evinnerlig.
-
-
-
-
-Veteranens jul.
-
-
-    Af stjernor hvalfvet gnistrar, mörk den gamla skogen står;
-    Der glimmar i dess gröna skägg så mången frusen tår.
-    Så tyst, så hemsk är nattens frid på snöbeslöjad mo,
-    Och björn och varg blott fira här julkvällens säkra ro.
-
-    Då ekar djupt i skog ett ljud af matta tunga steg,
-    Hvem söker här från byn så långt en svår och enslig väg?
-    Hvem djerfves störa furans lugn och nordens frusna fläkt
-    Och värma drifvornas demant med lifvets andedrägt?
-
-    Det är en gammal veteran från Finlands sista strid.
-    Der går han fram, en skugga af förgätna hjeltars tid;
-    Men än så hög, men än så varm att hvart hans blickar gå,
-    Der skyllrar furan vördnadsfull och drifvan blixtrar då.
-
-    På mossig sten han sätter sig, och hjessan silfverljus
-    Så skönt och tankfullt böjer sig vid höga furors sus.
-    På kinden rullar tyst en tår, men ögat hvilar gladt
-    På högtidslugnet alltomkring i stilla stjärnljus natt.
-
-    Då talar han; jag helsar dig, mitt hjertas stolta brud,
-    Du fura mörk, du natt så skön, du vildmark i din skrud!
-    Jag känner dig igen, mitt land, säg, känner du också
-    Din unge kämpabrudgum i den trogne gubben grå?
-
-    Ack många år ha flytt, sen sist jag såg en natt som nu.
-    Mitt hår blef hvitt, min panna blek, -- blott evigt ung är du;
-    Ännu så ung, så skön som då mitt svärd för dig jag drog,
-    Och varma, röda kyssar af mitt hjerteblod du tog.
-
-    Det är förbi sen många år; ett annat slägte står
-    Med annan håg, med annat lif i Suomis nya vår.
-    Den strid de kämpa är ej min, -- ty evigt, hvart jag går,
-    Bland brutna svärd, förspilda lik, vid Oravais jag står.
-
-    Nyss satt ock jag en vördad gäst på stugans halm hos dem,
-    Såg hopp och glädje bo ännu i finska hyddors hem.
-    Än ville ock jag se engång
-    Och helga drifvan med en tår, som förr med blod så gladt.
-
-    Han talte så, -- men matt han log emot sin ungdomsbrud,
-    Sitt vackra finska fosterland i vinterns högtidsskrud.
-    Och hur han såg, -- en glädjetår så ljuf hans öga fällt,
-    Som hade all hans lefnads kraft i denna tyst försmält.
-
-    "Förtrollningsljuft mig binder qvar ditt ljus, din skog, din sjö.
-    Jag kan ej gå, -- haf tack, o Gud, för att jag här får dö!
-    Trött får jag luta grånad lock mot Suomis silfverbarm,
-    Så trött som bössan fordom sof från striden på min arm.
-
-    Och skogen skall omkring mig stå ett ståtligt monument,
-    Den gamle gråe krigarens, som knappast någon känt;
-    Och furorna de sjunga då en psalm högtidelig
-    Och natten kastar ned sitt dok, -- mitt land, Gud skydde dig!"
-
-    Han talte icke mer, han drog sin pels omkring sig blott
-    Och knäppte sina händer hop och slöt så lugnt och godt.
-    Men skogen kring hans dödsbädd stod i stjerneglans och sken
-    Med julljus utaf silfver på hvarenda grönklädd gren.
-
-
-
-
-Vid Schillersfesten i Helsingfors
-
-den 10 November 1859.
-
-
-    "Till fest!" från land till land ett rop, ett gensvar mäktigt går,
-    Och konstens tempel öppnar sig och högtids smyckadt står,
-    Och folken skönt förena sig båd' när och fjerran från,
-    Att minnas tidens störste tolk och sångens bäste son.
-
-    Ty allt hvad skönt och himmelskt än uti ett hjerta brann,
-    Uti din sång så hög och fri sitt skönsta uttryck fann;
-    Och hvar den klang, der väckte den förtröstan, mod och hopp,
-    Och lyfte evighetens dok för bländadt öga opp.
-
-    En ny Tyrteus gick du fram i mensklighetens strid
-    För friheten och sanningen, för andens ljus och frid;
-    Och för hvar ton en fördom brast, en kedja söndersprang,
-    Och till beundran för din fot tyrannerna du tvang.
-
-    Och mäktigt flög det fria ord utöfver haf och land;
-    För det är intet haf för vidt, för fjerran ingen strand.
-    Ryck det ej bort från folken mer, -- odödlig är dess gång;
-    Det blommar der i evig sol af Schillers sköna sång!
-
-    När lärkan sjunger vårens hymn i morgonljusets glans,
-    Då lyssna, guldomgjutna, skog och våg och blomstrens krans,
-    Tills, mäktigt gripne, sjelfve in de stämma med dess röst,
-    Och skogen susar, böljan slår, ljuft doftar blommans bröst.
-
-    Så sjöng ock du, när ny en dag gick öfver folken opp
-    Med morgonluft och rosensken, på löften rik och hopp,
-    Så fann ock hvarje ande djupt sitt hjertas tolk i dig,
-    Och, mäktig stora värf och mål, lycksalig kände sig.
-
-    Och blektes många löften sen som dimmor i det blå,
-    Din sång har menskligheten qvar och den kan ej förgå;
-    Den krans, som sanningens triumf ej än förklara fick,
-    Den lägger hon uppå din lock med varm och tårfull blick.
-
-
-
-
-Svenskan och Finskan.
-
-
-Svenskan.
-
-    Unga kämpe, nyss från plogen yr och oförvägen trädd,
-    Du vill bryta lans med gammal kämpe uti rustning klädd.
-    Du är ung och oerfaren, första lansen vare din,
-    Må du minnas, att den starka, mera pröfvade är min.
-
-Finskan.
-
-    Ung jag är, det är min stolthet; evigt ung vid folkets härd
-    Sjöng jag sångens sköna drömmar, sjöng jag minnets underverld,
-    Väntade min tid -- den kommit, ljungar fram med strålens makt
-    Och du bleknar under hjelmen trots din harm och ditt förakt.
-
-Svenskan.
-
-    För ur sagans dunkla fornverld sprakande ditt furubloss,
-    Hög jag står i middagsglansen -- sekler ligga mellan oss.
-    Skynda djerf, men vill du segra, mottag tacksam i ditt lopp
-    Några ax af mina skördar, som i sekler vuxit opp.
-
-Finskan.
-
-    Du har sångens bästa blommor, tankens högsta skatter fått,
-    Jag har Finlands högsta kärlek -- bytte ej med dig min lott.
-
-    Och du lämnar dina skatter -- arfvet åt vårt folk och mig.
-
-Svenskan.
-
-    Ännu lefver friskt mitt hjerta, slår i tusen ädla bröst;
-    Också du har lärt dig älska tro och sanning af min röst.
-    Såg i morgon segrens fana på min graf du svaja gladt --
-    Snart du dvaldes sjelf i mörker, mörkare än griftens natt.
-
-Finskan.
-
-    Slår i tusen bröst ditt hjerta, dock min luft de lefva af;
-    Gaf du tro och gaf du sanning, kämparna för dem jag gaf.
-    Brista skall din sträng förbrukad, men ej så den psalm och sång
-    Som vårt folk uti sin barndom hörde i din ton engång.
-
-Svenskan.
-
-    Lefva de, så skall jag lefva; faller jag, så faller du.
-    Mästarn är jag än den vise, lärjungen är du ännu.
-    Öfver oss stå högre makter, i hvars tjenst vi gått och gå --
-
-    Den, som längst och trognast tjenat, älska, värna de också.
-
-Finskan.
-
-    Frihet, Sång och Sanning bära oss på evig gudaarm,
-    Slå på språkens gyllne lyror, väcka lif i folkens barm,
-    Skönast klingar då bland toner tonen om ett fosterland;
-    Kan den tonen sannt du klinga? -- främling är du på vår strand.
-
-Svenskan.
-
-    Hit jag kom som frö -- en jernek står jag nu på stormigt skär,
-    Fostrad här i strid och stormar, har ett fosterland ock här.
-    Lyft mig upp, om du förmår det, vräk mig sen i vredgadt haf --
-    Halfva Finland med skall följa i min glömskas öppna graf.
-
-Finskan.
-
-    Väl! jag står i landets hjerta -- furan, evigt grön och stark;
-    Stod förgäten, tung och isklädd -- frisk ändå -- i vildskön mark;
-    Våren kommit, Finlands hjerta slår af kärlek, ljus och hopp --
-    Och du drar din krona långsamt unnan för min unga topp.
-
-Svenskan.
-
-    Fäll din lans som min jag fäller -- bådas udd är af demant.
-    Så de gåfvos oss att strida för hvad evigt är och sannt.
-    Finland ge vi samma kärlek och förevigas i den --
-    Och ju mer vi deråt offra, blomma vi dess högre än.
-
-
-
-
-Finska vikens klippor.
-
-
-    Vi segla bränning och död förbi
-    På fräsande, snöhvit våg,
-    Och stormen dansar så vild och fri
-    I skeppets tackel och tåg.
-    Vi fara fram emot Finlands kust,
-    Snart skåda tjusta vi den,
-    Hvart hjerta slår utaf längtans lust,
-    Hvart öga blixtrar igen.
-
-    Se klippan der! det är finsk granit,
-    Der skymta än fler också;
-    De stå så mörka i bränning hvit
-    Förutan en torfva på;
-    Och dystra skåda de nu som sist
-    Som när jag ser dem igen,
-    Och dyster är deras saga visst; --
-    Säg, vill du höra på den?
-
-    När Wäinämöinen ur vågens glans
-    Bjöd Finland stiga engång
-    Med silfverfloder och björkars krans
-    I solljus, blommor och sång;
-    Med mörka furor på vilda skär,
-    Guldvaggande sjöar blå,
-    Skönt logo klipporna äfven här
-    Emot sin skapare då.
-
-    Och blomman bad uppå Finlands strand:
-    O, växte med mig en mö!
-    O, fick jag vårdas af hennes hand,
-    På barmen blomma och dö!
-    Jag gåfve henne min rosenvår,
-    Min doft, min färg och min glans,
-    Jag gåfve henne den klara tår,
-    Som darrar skönt i min krans.
-
-    Och furan bad på sin unga mark:
-    O, kom du ynglingatropp!
-    Vi skola brottas, min stam är stark
-    Och smart och smidig min topp.
-    Och björken: finge jag stå i ro
-    Och böja grenarna ned
-    Invid en hydda, der menskor bo,
-    Ett godt och välsignadt träd!
-
-    Och insjön häfde sin silfverbarm
-    I qvällens rosiga brand:
-    O, fick jag gunga på vänsäll arm
-    Ett älskadt par emot strand!
-    O, fick jag kasta min silfvervåg
-    Till gröna ängarnas börd
-    Och spegla stilla med vänlig håg
-    De gyllne nejdernas skörd!
-
-    Och fjellet höjde sin tinning gladt
-    Med svällda ådror af jern:
-    O, fick jag bjuda min dolda skatt
-    Till lugna hyddornas värn!
-    O, fick jag resa ett altar opp
-    Mot himlens strålande blå
-    Och lyfta högt på min stolta topp
-    Mot Gudar menskorna så!
-
-    Men stum med kinden af tårar kysst
-    Stod Wäinämöinen allen;
-    I ödets stjernor han läste tyst
-    Och sade sörjande sen:
-    Här skola tusende hjertan slå
-    I hög och strålande brand,
-    Och ödslig, mörk är din lott ändå,
-    Mitt unga älskade land!
-
-    Ty drömmande på din unga strand,
-    Du mö ur vågorna blå;
-    En morgon vakna du skall i band,
-    I sekler sörjande stå;
-    I sekler vänta din frihet än
-    Med stilla kämpande bröst;
-    O, eg då ljuft uti kärleken
-    Af ädla söner en tröst!
-
-    Dock bäfvar du för ditt öde, säg,
-    Vill förr du dö utan namn,
-    Välan! -- den bölja, hvarur du steg,
-    Har qvar sin eviga famn.
-    Men stum stod furan i skogen grön,
-    Och fjellen, sjöarna blå.
-    Blott strandens klippor i trotsig bön
-    Till Wäinö talade så:
-
-    Sa häf oss ut uti hafvets famn,
-    Der vilda bränningen slår!
-    Vi vilja vara förutan namn,
-    Förutan blommor och vår.
-    Skall ingen menniskofot också
-    Oss röra i frid, -- hvad mer! --
-    Vi fria, fria i stormen stå
-    Och fria när hafvet ler.
-
-    Och fri står klippan i bränning vred[1]
-    Och fri uti solens glans, --
-    Står kal och mörk som en nattlig hed
-    I silfvervågornas krans.
-    Ej fåfängt flöt der en droppe blod,
-    Ej gjuts der bitter en tår,
-    Ty på dess strand ingen hydda stod
-    Och intet hjerta der slår.
-
-    Ej nånsin hafver en ovän rört
-    Ditt fria, ditt stolta bröst.
-    Hur tviflet suckar, du aldrig hört,
-    Men heller ej hoppets röst.
-    Ej steg en främling med svärd i hand
-    På dina ödsliga skär,
-    Men ingen älskar uppå din strand
-
-
-    Du blickar mörk öfver djupblå grund,
-    Blott öde vatten du ser.
-    Du blickar dyster mot hvalfvets rund,
-    Kallt stråla stjernorna ner.
-    Och evigt står du i skummets brand
-    Så vild och öde som nu.
-    O, hell dig Suomis vana land!
-    Det bättre valde dock du.
-
-[1] De tre sista stroferna i stycket lyda i en senare, tyvärr,
-ofulländad bearbetning sålunda:
-
-    Och fri står klippan i bränning vred
-    Och fri uti solens glans, --
-    Står kal och mörk som en nattlig hed
-    I silfvervågornas krans --
-    Skall evigt der uti skummets brand
-    Stå vild och Ode som nu.
-
-Men också du, Suomis vana land, också du är blott en mörk klippa;
-ty har du skönhet och kärlek, ja, skulle du engång ha silfver och
-guld -- utan frihet är du dock intet annat än en mörk, ofruktbar
-klippa för menskligheten, och din son icke mera värd än mossan, som
-sparsamt växer på de öde klippornas otillgängliga land.
-
-
-
-
-Har du mod?
-
-
-    Har du mod att gå ut i lifvets strid
-    Och dig hålla der som en man?
-    Har du mod att ställa dig framom din tid
-    Och dess villor, om du det kan?
-    Har du mod att offra ditt hjerteblod,
-    Din timliga lycka och fröjd
-    För sanning och rätt? -- då, yngling god,
-    Träd in i vår krets förnöjd.
-
-    Har du mod att tro på din skönaste dröm
-    Trots det verkligas hånande röst?
-    Har du mod att som droppen i djupaste ström
-    Söka väg genom klippans bröst?
-    Då låtom oss svärja ett fostbrödralag!
-    Och offra det ande och blod,
-    Och kraft som kamp få vi nog en dag,
-    Om vi ega det samma mod.
-
-
-
-
-Italienaren.
-
-
-    Öde står min gård, den sköna,
-    Öde stå dess lunder gröna,
-    Ömma sånger der ej klinga
-    Mer som förr så mången qväll.
-    Guld och allt hvad mer jag eger
-    Fast på våg det ringa väger,
-    Tag -- det kan dock nytta bringa
-    Dig, vår kung Emanuel.
-
-    Krossat har jag mandolinen
-    Laura bakom sänggardinen
-    Ensam gjuter sina tårar,
-    Sträcker fåfängt ut sin famn.
-    Hingsten eldig stampar jorden,
-    Och åt farorna och morden
-    Vigas in Italiens vårar
-    I vår frids och frihets namn.
-
-    Hjeltar stiga upp, der slafvar
-    Kyss ha trampat Bruters grafvar;
-    Strömmen sig hvar dag förökar,
-    Blir ett verldshaf innan kort.
-    Dolkar blixtra ren i tjellen.
-    Bergsbon väpnad står på fjellen --
-    Och i Kolisén det spökar,
-    Påfven läser det ej bort.
-
-    Nu är hämdens timma slagen!
-    Frihetsklingan hvässes, dragen
-    Ur den slida, der den rostat
-    Uti hundraårig skam.
-    Och de sår, som länge gömdes,
-    Bryta nu -- ty ej de glömdes, --
-    För all smärta, de oss kostat,
-    Uti blodig feber fram.
-
-    Känner du vulkanens välde,
-    På hvars gömda eld du ställde,
-    Kejsare, din thron, och famlar
-    Der med maktlös spira än?
-    Se, nu häfvas hafvets vågor,
-    Himlen mörknar, eld och lågor
-    Berget spyr -- och thronen ramlar
-    Ned i kratern, du med den.
-
-    Susen stolt Italiens lunder,
-    Vittnen till vår träldoms stunder,
-    Snart med segrens krans, den frida,
-    Blodig panna svalken af!
-    Och försonad skall den gamla
-    Tid den nyas kämpar samla
-    Sist till hvila vid sin sida
-    Ärofullt i samma graf!
-
-
-
-
-Studentsång.
-
-
-    Nu, bröder, må vi sjunga
-    En rask och samfälld chör!
-    På oss studenter unga
-    Så gerna Finland hör.
-    Så må då sången skalla
-    Allt upp till polens rand,
-    Tills finska hjertan alla
-    Stå lyssnande i brand!
-
-    Från Bottenvikens stränder,
-    Vår bildnings gamla bygd,
-    Ifrån Karelens länder,
-    Den finska sångens skygd;
-    Från trakt, der norrskensflamman
-    Omsprakar snöklädd pol,
-    Vi strömmat hit tillsamman
-    För fröjd och lif och sol.
-
-    Hvart hjerta står i lågor
-    Få fjäll, i skog, i dal.
-    Du räknar hafvets vågor,
-    Ej våra drömmars tal.
-    De äro blott ej drömmar,
-    De blifva verklighet,
-    Så sannt som dagen strömmar
-    I morgonrodnans fjät.
-
-    Som stjernan står i natten
-    Med skuggor rundtomkring
-    Och hvälfver silfverskatten
-    Och fruktar ingenting,
-    Så skall det ädla lefva
-    Och blomma i vår barm,
-    Som skuggan ondskan bäfva
-    Så mörk och tom och arm.
-
-    Frisk mod i lifvets stunder,
-    Friskt mod i dödens famn!
-    Det låga skall gå under
-    Förutan barn och namn.
-    Det eviga, det sanna
-    Ej krälar fram i grus,
-    Det går med öppen panna
-    Igenom natt -- i ljus!
-
-    Så må då sången skalla
-    Allt upp till polens bloss!
-    Se, Finlands slägten alla
-    De hoppas uppå oss!
-    Omätlig är vår bana,
-    Men blicken målet når.
-    Framåt! -- vår enda fana
-    Är fädrens röda spår!
-
-
-
-
-I en artists album.
-
-
-    Mycket finna, än mer spana,
-    Uti allt det högsta ana,
-    Älska mycket, mer förglömma,
-    Gå i lifvet ut och -- drömma,
-    Gudar tjena, guld försaka,
-    Ge och fordra ej tillbaka,
-    Hjertat offra, hjertan vinna,
-    Kyla möta och dock brinna.
-
-    Äran älska, ej begära,
-    Skapa, bilda, pröfva, lära
-    För ett mål, som aldrig hinnes,
-    För en efterverld, som vinnes,
-    Sen dig verlden mer ej når:
-    Det är konstnärns lott på jorden. --
-    Endast så odödlig vorden
-    In till gudarna han går.
-
-
-
-
-I en konstälskares album.
-
-
-    Det finns en konst att evigt vara ung,
-    Fast locken glesnar, hjessan böjes tung.
-    Hur snabb och mäktig tiden äfven svingar,
-    En genius finns, som eger bättre vingar;
-    Hur djup och hård sin runa tiden skär,
-    En genius finns, som den i blommor klär:
-    Det sköna älska. Njut det i naturen,
-    Lef blommans lif, lef stjernans i azuren.
-    Njut det i konstens rika underverld,
-    Der sången blommar och musiken klingar,
-    Der tanken ilar jemt på himmelsfärd,
-    Men jordens rosor rodna på dess vingar.
-    Då gjutes evig ungdom i din själ,
-    Der den bland stora andar ofta dröjer,
-    Tills lifvets sorger små, dess flärd och fel
-    En skugga bli, som ljuset mer förhöjer.
-    Den glada vishet konstens lära är,
-    Och evig ungdom dig, sin vän, beskär;
-    Ty det, som lefver öfver skiften, öden,
-    Du njöt i lifvet, har till vän i döden.
-
-
-
-
-Fogeln.
-
-
-    Der sitter en liten fogel
-    På hafvets vilda strand.
-    Långt borta uppgår solen
-    I gyllene morgonland.
-
-    Der vinkar emellan rosor
-    En port af rubiner och gull.
-    Det växer i fogelns hjerta
-    En lust så längtansfull.
-
-    Han flyger mot morgonrodnan,
-    Skön vinkar dess purpurkust;
-    Han flaxar med svaga vingar,
-    Han sjunger med mäktig lust.
-
-    Allt längre, allt längre han ilar,
-    Han skådar bakom sig ej mer,
-    Tills, hvart han vänder blicken,
-    Blott öde vatten han ser.
-
-    Han flyger, tills vingen brister,
-    Han sjunker i böljande haf, --
-    Och aftonen ler i rosor
-    Och stjernan i guld på hans graf.
-
-
-
-
-Rosen i skogen.
-
-
-    Vilda rosen skön i skogen står,
-    Kalken strålar af en silfvertår,
-    Och kring den liksom en purpurflod
-    Strömmar rosens unga, friska blod.
-
-    Mellan granar står dess skönhet gömd,
-    Mindre skådad klart än ljufligt drömd.
-    Med en varsam kyss den glada vind
-    Andas kärlek öfver blommans kind.
-
-    Stum af tjusning stilla skogen står,
-    Trasten öm i nattens skymning slår,
-    Morgonrodnans första stråle varm
-    Perlbesmyckar rosens oskuldsbarm.
-
-    Vandrarns själ hon stämmer mildt till bön,
-    Der i rosig glans på tufvan grön
-    Ljuft om himlens skönhet, jordens vår
-    Talande sitt stumma språk hon står.
-
-    Visst en engel i en sky af doft
-    Flög hon ner en stund i jordens stoft.
-    Nästa morgon synns hon icke mer, --
-    Ack, mot döden blott så huldt hon ler!
-
-
-
-
-Demanten på Marssnön.
-
-
-    På drifvans snö der glimmar
-    En diamant så klar.
-    Ej fanns en tår, en perla,
-    Som högre skimrat har.
-
-    Ut af en hemlig längtan
-    Hon blänker himmelskt så;
-    Hon blickar emot solen
-    Der skön den ses uppgå.
-
-    Vid foten af dess stråle
-    Tillbedjande hon står
-    Och kysser den i kärlek
-    Och smälter i en tår.
-
-    O, sköna lott att älska
-    Det högsta lifvet ter.
-    Att stråla i dess solblick
-    Och dö, när skönst den ler!
-
-
-
-
-Det förtorkade trädet.
-
-
-    Qvittra, du min lilla fogel,
-    Qvittra i den torra linden!
-    Tro dock ej din sång uppväcker
-    Den till grönska och till glädje.
-    Vet du, hvarför linden torkat,
-    Vet du, hvarför kronan vissnat,
-    Ock den fasta stammen murknat?
-    Uti stammen skuro tvenne
-    Unga hjertan in sin kärlek.
-    Dessa hjertan skiljdes sedan
-    Brustna här i lifvets stormar.
-    Ynglingen bedrog sin flicka,
-    Flickans brudsäng blef då grafven.
-    Under träden är hon myllad,
-    Sköna blommor gro kring linden.
-    Flickans hjerta har för roten
-    Talat om sin dystra smärta;
-    Roten det för stammen talat,
-    Stammen det för grönklädd krona.
-    Derför sörjer grönklädd krona,
-    Derför murknar tjocka stammen,
-    Derför vissnar starka roten.
-    Qvittra fogel, fåfängt qvittra!
-    Linden aldrig mer skall grönska,
-    Ty en gäckad kärleks tårar
-    Bränna på dess merg och rötter.
-
-
-
-
-Stjernorna.
-
-
-    På den östra himlastranden
-    Står en stjerna silfverklar,
-    Fjerran på den vestra randen
-    Den sin vän och älskling har.
-
-    Fast de från hvarandra tindra
-    Mer än millioner mil,
-    Inga rymder kunna hindra
-    Gyllne blickens säkra pil.
-
-    Ej de veta att de båda
-    Äro mörker blott och stoft, --
-    Skönt de i hvarandra skåda
-    Guld och rosor, ljus och doft.
-
-
-
-
-
-Öfver en afplockad ros.
-
-
-    Du unga blomma i purpurblod,
-    Hur blek du hvilar i handen.
-    Nyss frisk och doftande fri du stod
-    Uti de blommande landen.
-    Men ack! hvi log du så varm och rik,
-    En jungfru vän i din oskuld lik,
-    Och hvarför såg du på mig så skön?
-    Att bruten dö blef din lön.
-
-    Och dock ännu du så vänligt ler
-    Mot mig, ehur jag dig brutit,
-    Ehur från grenen jag tog dig ner,
-    Der ljuf din vårdag du njutit,
-    Ehur jag ingenting kan dig ge,
-    Än blott med tjusning uppå dig se
-    Och andas stilla din vällukt in
-    Och glädjas att du är min.
-
-    O, finge jag åt en älskad brud
-    Dig ge, du ljufvaste blomma;
-    Men som en vind är min suckans ljud
-    I rymder öde och tomma;
-    Och såsom du är mitt hjerta visst
-    En blomma, bruten ifrån sin qvist,
-    Som ditt så flyger dess lif sin kos.
-    O, vissna, vissna min ros!
-
-
-
-
-Höststormen.
-
-
-    Naturen är i uppror. Svartklädd höst
-    Sig hugger girigt fast vid jordens bröst
-    Och dödskallt flämtande så vildt och kort
-    Dess sommarlif och skönhet suger bort
-    Lik en vampyr, och sveper lömsk och bråd
-    I drifvans likduk offret för sitt dåd.
-
-    Högt ryter hafvet, ty den himmel blid,
-    Som darrande i guld i qvällens frid
-    Med sol och ljus har hvilat i dess famn,
-    Vill hösten rycka bort; sin huldas namn
-    Det ropar högt, hvar bölja fåfängt ber
-    Och störtar hvit i egen afgrund ner.
-
-    Se, eken kämpande på fjellet står.
-    Sin ärekronas dunkelgröna vår
-    Förgäfves skakar den och full af harm
-    Mot höstens stormbud lyftar mergfull arm.
-    Det hvisslar hånfullt åt den starkes hot
-    Och strör dess ära vissnad för dess fot.
-
-    Och blomman, som de starkes öde ser,
-    Står mild och lugn och ej om skoning ber,
-    Blott gömmer tårdränkt kalk i mossans hägn;
-    Men stormen ser det och med iskallt regn
-    Den späda piskar fram derur, i stoft
-    Förtrampar oskuld, skönhet, bön och doft.
-
-    Snart furan blott står grön, en minnesvård,
-    Och hafvet stannar med en dödsaccord.
-    Sitt värf har stormen fyllt och hvilar nu,
-    De mörka skyar dela sig itu --
-    Och oförgänglig stjernehimmel ser
-    I jordens stumma ödemarker ner.
-
-
-
-
-Reminiscens från Piruvuori.
-
-(I Karkku vid Kulovesi.)
-
-
-    I tusen stycken ligger fjellet splittradt,
-    Och tusen år ha stenarna förvittrat,
-    Men än de lika hemskt och hotfullt stupa
-    Uppå hvarann i dalen ned, den djupa,
-    Der block på block i vild oordning ligga
-    Och om en oträngd plats förgäfves tigga.
-
-    Der stå de liksom grafvar och ruiner,
-    I halft förvissnad tall en vindkår hviner,
-    I remnorna roffoglar byggt sig nästen;
-    Här smyger vargen, kända vintergästen,
-    I bondens stall, han tar _der_ hvad han kräfver,
-    _Här_ blodig matta sen på drifvan väfver.
-
-    Och sommarsolens glans, som vänligt skiner,
-    Kallt återkasta klippornas ruiner;
-    Förgäfves vinden mull i remnan sopar,
-    Ur hvilken våren blommor små framropar.
-    I mörka djupet, som derunder grinar,
-    Allt ramlar ned och sjelfva mossan tvinar;
-    Så skall det evigt stånda sönderstyckadt.
-    Blott af sin egen hemska skönhet smyckadt.
-
-    Ruiner, menskohand ej vid er rörde,
-    När er man skapade och er förstörde, --
-    Men här har mörkrets engel stått på fjellet
-    Engång och sett hur soln gick upp kring stället
-    Och tänkt: hur många hjertan i den natten,
-    Som brusto törstande och ej fått vatten,
-    Hur många, som i dunkelt qval sig vredo,
-    Då inga stjernor ljus i mörkret spredo,
-    Hur mången engel, som sin vinge miste,
-    Fast Gud och hon och -- Satan blott det visste,
-    Hur mången tärna ljuft om vännen drömde,
-    Som henne då i vilda lag fördömde.
-    Och gällt ett hånskratt öfver menskligheten,
-    Det godas afbild, först för evigheten,
-    Gaf Satan till, och eko sjöng i fjellet,
-    Så det i tusen stycken flög på stället, --
-    Likt hjertan, som för onda makter klinga
-    Och sen med alla strängar sönderspringa.
-
-
-
-
-Augustiaftonen.
-
-
-    I azur och silfver månen går
-    Och glimmar i vikens vatten, --
-    Så hög och tankfull skogen står
-    Och drömmer och susar i natten.
-
-    En julle lätt öfver vågen far
-    Mot fiskarkojan på näset,
-    Ur jullen klingar en röst så klar,
-    Och elfvorna lyssna i gräset:
-
-    "Blif när oss Herre Jesu Christ!
-    Din nåd intill oss ile,
-    Ty aftonen är nu kommen visst,
-    Men ljuft i din hägn vi hvile!"
-
-    Och månen log på sin silfverthron,
-    Ett ljus upptändes i tjellet, --
-    Och länge bortdog psalmens ton
-    I fjerran blånande fjellet.
-
-
-
-
-Tyrannens natt.
-
-
-    Så tung står natten i sorgflor klädd,
-    Tyrannen vakar på purpurbädd,
-    Hans enda son uppå svartklädd bår
-    Från slottet förde man bort i går.
-
-    Med öppet öga, med dystert sinn'
-    I mörka natten han skådar in,
-    Der ljusnar, rör sig en fjerran punkt,
-    Den kommer närmre, -- han andas tungt.
-
-    Han ser sin son uti snöhvit skrud
-    På vingars guld, som han fått af Gud.
-    Han sväfvar sakta till bordet, der
-    Den gyllne konungakronan är.
-
-    Han börjar plocka demanterna.
-    Så sorgligt skiner hans gloria,
-    "Jag får ej ro i min trånga graf,
-    Förrän jag alla har plockat af."
-
-    "Min far dem köpt genom mord och död
-    För undersåtares blod så röd;
-    De döda fordra af mig dem nu.
-    För min skull hafva de offrats ju."
-
-    Till purpurmanteln han sedan går,
-    Den droppar blod som af djupa sår.
-    Bekymrad torkar han den ibland,
-    Alltmer den blöder för snöhvit hand.
-
-    "Jag kan ej lefva, jag kan ej dö,
-    Förrn denna mantel är hvit som snö.
-    Med mina tårar jag tvager den,
-    Med vingen torkar den om igen."
-
-    Och bleka spöken kring gossen stå,
-    Med vilda blickar till honom trå,
-    Han gråter sakta, han blir så matt, --
-    De gripa honom med hånfullt skratt.
-
-    Blek springer kungen ur bädd så snar,
-    Allt är försvunnet, det ljusnat har, --
-    Än bordet oskadd hans krona bär
-    Och lika blodröd hans mantel är.
-
-
-
-
-Den vakande modren.
-
-
-    Derute stormen mot rutan slår
-    De svarta vingar och natten rår,
-    Men slumra stilla, min rosenkind,
-    Du vackra morgon, du unga vind!
-    Mitt barn jag vaggar med sånger in,
-    Det hör ej stormen, blott rösten min.
-
-    En skugga hemsk sig derute rör
-    Och täljer synder som ingen hör,
-    Men slumra stilla min engel mild,
-    Du kärlekstanke, du oskuldsbild!
-    Du lutar dig på min arm så godt,
-    Du ser ej skuggan, mitt löje blott.
-
-    Den vida verlden derute står
-    Och ropar på dig om några år,
-    Men än du slumrar i fridsäll hamn,
-    Din lugna verld är en moders famn.
-    O, minns i villande verldens gång,
-    Som nu du hör den, din moders sång!
-
-
-
-
-Guds trädgård.
-
-
-    Jag minns en flicka glad som våren,
-    Som våren i vår barndomstid,
-    Då löjet ler i sjelfva tåren
-    Och själen är en bäck så strid,
-    Men frisk och klar och oerfaren,
-    En öppen, skämtfull breflapp till
-    Den hela verld, -- vi få sen svaren
-    Med svarta kanter, svart sigill.
-
-    Hon var så skön, den lilla flamman!
-    Vi lekte "far och mor" vi små,
-    -- Det var en fröjd, det var en gamman! --
-    Men blott så ingen hörde på.
-    Vi nära intill kyrkan bodde
-    Och sprungo i dess vigda mull,
-    I pastorns trädgård, som vi trodde,
-    Af kors och vackra blommor full.
-
-    Dock undrade vi många gånger
-    På dem, som kommo dit, att de
-    Just sågo ut som mormors sånger
-    Så sorgsne och andäktige.
-    En gaf en krans, en gaf en blomma,
-    En gaf en tår åt trädgården, --
-    Vi stodo der med händer tomma
-    Och hade endast leenden.
-
-    Ibland dock liksom tala hördes
-    Det der i granens gröna topp,
-    Sirenens hvita blommor rördes
-    Och nickade än ned, än opp.
-    Men länge kunde vi ej drömma,
-    Vi lekte glada om på nytt
-    Bland korsen natthugg, kurra gömma
-    Och skreko: "fick du fatt?" -- "jo pytt!"
-
-    Engång en gubbe silfverhårig
-    Jag frågte: hvems är trädgården?
-    Han log med blick så skön och tårig
-    Och svarte: "det är Guds, min vän!"
-    Guds trädgård, jublade vi åter,
-    Ej underligt att skönt här är.
-    Hvad Gud är god, som dock oss låter
-    Bland sina blommor leka här.
-
-    Men när vi lärt oss stafva sedan
-    "Här hvilar" uppå hvarje grift,
-    Då ljusnade det litet redan.
-    Inunder denna gyllne skrift
-    Guds englar visst bland blomstren sofva
-    Uti Hans trädgård hvarje natt
-    Och lemna qvar en vacker gåfva
-    Af tusen perlors silfverskatt.
-
-    Dock tyckte vi det lustigt bara
-    En engel klockartitel ha
-    Och riddare en annan vara,
-    Det passade ej riktigt bra!
-    En qväll jag gömde mig, att höra
-    På engeln, när till sängs han gick, --
-    Men hotfullt granen sågs sig röra,
-    Jag sprang, och intet se jag fick.
-
-    Men hastigt mina lekars syster,
-    Min lilla brud, min bästa skatt
-    Blef sjuk -- och förr så glad och yster
-    Der log hon nu mot mig så matt.
-    Jag handen höll den magra, lilla
-    I min och grät; gå ej från mig!
-    "Jag blir en engel", log hon stilla,
-    "I trädgården jag möter dig".
-
-    De flytt för längesen de åren,
-    Med dem min barndomshimmel blå;
-    Nu bor i sjelfva löjet tåren.
-    Dock tror jag ännu såsom då.
-    Och blir den strid, vår kraft förnöter,
-    Mig stundom här för tung och hård, --
-    Då går jag glad på nytt och möter
-    Min Engel i Guds blomstergård.
-
-
-
-
-Ottos Julafton.
-
-
-    Der sitter en gosse vid skeppsdäckets rand,
-    Ett barn på den stormiga vågen.
-    Han ser utåt hafvet, der synns intet land,
-    Det skymmer kring seglen och tågen.
-    Nyss smekte en hafsvind hans böjliga hår,
-    Men kunde ej torka ur ögat den tår,
-              Som föll utan spår
-                Uti hafvet.
-
-    "Och nu är det jul i mitt fädernehem,
-    Små ljus uti granen der gunga,
-    Och syskonen alla -- välsigne Gud dem! --
-    Kring grenarne dansa och sjunga.
-    Och Pappa och Mamma se gladt på de små,
-    Men lille sjömannen de minnas väl då,
-              Som ensam får gå
-                öfver hafvet.
-
-    Till Gud de visst bedja för honom en bön,
-    Det blifve min julklapp, den bästa!
-    Som gyllene sky under himmelen skön
-    Den följer mig, hvar vi ock gästa.
-    Och ej är jag ensam... med mig är ju Gud,
-    Och syskonens tankar och himmelens bud
-              I stormarnas ljud
-                Uppå hafvet".
-
-    Och upp mot den blånande himlen han såg,
-    Der logo små stjernorna klara.
-    Så sällsam, så hoppfull, så glad blef hans håg,
-    Som sjelf han ej kunde förklara.
-    Och snart bland matrosernas gamman och skratt
-    Sof gossen i kojen och drömde så gladt
-              I signefull natt
-                Uppå hafvet.
-
-
-
-
-På balen.
-
-
-    I balsalongens skimmer
-    Log sorgset Glädjens blick --
-    Hon var ej inviterad.
-    Hon der osynlig gick.
-
-    Blott Äran med sin stjerna
-    Der stolt och synlig stod,
-    Och Rikedom, som skyler
-    Med guld sitt låga blod.
-
-    Kurtisen och Malicen
-    Hur älven fått sitt ruin --
-    Men obekant gick Glädjen
-    Igenom salen stum.
-
-    Hon såg i de dansandes hjertan,
-    Hon såg en bleknande vår,
-    Hon hörde de tvungna orden
-    Och löjet i deras spår.
-
-    Ett bittert, besynnerligt vemod
-    Då genom salen drog --
-    Så dunkelt lamporna lyste,
-    Så sakta musiken dog.
-
-
-
-
-Skridskoåkaren.
-
-
-    Öfver solbeglänsta fjärdar,
-    Mellan tvenne blåa verldar,
-    En i spegeln, en deroppe,
-    Raskt jag ilar som en vind.
-    Stålet mot min fot jag spänner,
-    Lustigt öfver isen ränner,
-    Frosten i en silfverdroppe
-    Smälter på min varma kind.
-
-    Vill du veta, hvart det bärer?
-    Se det namn, som stolt jag skärer
-    Uti blanka fjärdens yta,
-    Uti stelnad silfvervåg.
-    Nästa vår, när böljan lossas,
-    Här det ljufva namnet krossas,
-    Går dock aldrig ur mitt hjerta,
-    Aldrig ur min glada håg.
-
-    Vinden silfverblommor plockar
-    Uti rimbeströdda lockar,
-    Svala kyssar kinden gifver,
-    Men den glöder blott dess mer;
-    Ty, när hjertat trofast brinner,
-    Ingen vinter på mig rinner,
-    Och min segers runor skrifver
-    Jag i isen stolt och ler.
-
-    Din är segern, sköna flicka!
-    När de klara himlar blicka
-    I min själ, hvad ljufva vårar
-    Väcka de ej saligt der.
-    När din stämma mot mig klingar,
-    Orden fly på englavingar,
-    Och den Amors pil, som sårar,
-    Full af himmelsk balsam är.
-
-    Vänta mig då, sköna flicka,
-    Efter mig åt fjärden blicka,
-    Varmare, när in jag träder,
-    Mig du trycker då i famn.
-    Kommer qvällen sen den tysta,
-    Ömt bli dina läppar kyssta, --
-    Aftonstjernan huldt oss viger
-    Utan ord och utan namn!
-
-
-
-
-Sjömansgossens afsked till sin brud.
-
-
-    Farväl, min unga sköna brud!
-    Jag måste bort från dig,
-    Och när vi träffas, vet blott Gud,
-    Igen på lifvets stig.
-    Hör, redan afskedstimman slår,
-    O, torka bort ditt ögas tår.
-
-    Nej, låt den stråla än en stund
-    Mot mig i ögats frans;
-    Der ler på trohets azurgrund
-    En evig kärleks glans.
-    I höstlig natt vid stormens strid
-    Blir den min andes ljus och frid.
-
-    Säg, minns du än den mörka lund,
-    Der frid och skugga bo,
-    Der vi en stjernströdd aftonstund
-    Hvarandra svuro tro,
-    Och kyssen brann uppå din mund,
-    Inseglet uppå vårt förbund?
-
-    Ack, gles och gul är lunden nu,
-    Och stormen hviner: höst!
-    Dock hopp och minne skapa ju
-    Ny vår i våra bröst.
-    Vi skiljas, -- men med tro och hopp
-    Mot samma himmel se vi opp.
-
-    En kyss ifrån din rosenmund,
-    Du hulda, gif mig den
-    Och luta dig som förr en stund
-    Emot mitt hjerta än!
-    Sen får jag drömma blott om dig
-    Derute uppå stormars stig.
-
-    När, flicka, på din fönsterkarm
-    En svala sätter sig
-    Och sjunger flämtande och varm
-    Sitt qvitter gladt för dig,
-    Tro att jag då har sändt dig den,
-    Tro att den kommit från din vän.
-
-    Gråt ej, om i det vida haf
-    En enslig bädd jag får.
-    Kan du ej pryda der min graf
-    Med blommor och en tår,
-    Du minns ju stundom mig ändå
-    Och längtar till mig i det blå.
-
-    Men rostar ringen på din hand,
-    Din kärlek och din tro,
-    Då res ett kors på hafvets strand,
-    Der storm och bränning bo,
-    Då först som död du sörje mig,
-    Död för min hembygd och för dig.
-
-    Hvi blir du blek? jag vet förväl
-    Det kan ej blifva så.
-    Med varma strålar ser din själ
-    Ur trogna ögon blå,
-    Du himmelsdröm i lifvets natt
-    Du själens fröjd, du hjertats skatt.
-
-    Ännu en kyss, en enda blott!
-    Och sen -- farväl, farväl!
-    Ännu en blick, -- det känns så godt,
-    Så himmelskt i min själ.
-    Min ros är du, en vind jag är,
-    Farväl! -- o, hur du är mig kär!
-
-
-
-
-Den vansinniga spinnerskan.
-
-
-    Hon sitter vid rocken så knotig och grå
-    Och väter och spinner den surrande trå,
-    Hemskt hvirflar hon hjulet i taktmessig gång
-    Och småler och sjunger en underlig sång:
-
-    Ej är jag en gumma, fast er synes så.
-    Med aftärda händer och lockar så grå,
-    Jag är ju en jungfru så dejlig och fin
-    Och tvinnar med rosiga fingrar mitt lin.
-
-    En sjöman så rask är min fästeman huld
-    Och trogen jag vill honom vara som guld.
-    Vid afskedet sa' han: var lugn nu, min vän!
-    Snart gifta vi oss, när jag kommer igen.
-
-    Jag stod uppå stranden tills solen gått ner,
-    Sen tycktes väl tiden gå framåt än mer,
-    Han tycktes ock komma från resan igen,
-    Men såg icke på mig, han glömde sin vän.
-
-    Och så stod hans bröllop i sus och i dus,
-    Härute var natt, men derinne var ljus,
-    Jag stod bakom fönstret och grät mången tår, --
-    Derinne gick bruden med myrtenprydt hår.
-
-    Hans ärliga ögon hur sveko de så?
-    Ej falskhet kan bo uti himmelens blå.
-    En drömbild det är och jag drömmer... ja, ja!
-    Men ve, ingen ände den drömmen vill ta!
-
-    Snart hafver jag spunnit väl ut denna trå;
-    Ur drömmen den hemska uppvaknar jag då.
-    Så irra, du hjul, uti lusteligt mod,
-    Och sjung, du mitt hjerta, om vännen så god!
-
-
-
-
-Hymn till kärleken.
-
-
-    Kärlek, flamma från det höga,
-    Tänd i menskohjertat opp,
-    Strålande ur solens öga,
-    Glödande ur rosens knopp!
-    Gud i skapelsesekunden
-    Jorden gaf din kyss så varm, --
-    Evigt, evigt sen den stunden
-    Glöder den i jordens harm.
-
-    Minsta blomma skönt dig röjer,
-    Ljuft du andas i dess doft,
-    Lunderna de gröna höjer
-    Du ur jordens mörka stoft,
-    Du i fogelsången klingar,
-    Du omstrålar himmelen,
-    Tigerns grymhet du betvingar
-    Och till ömhet lockar den.
-
-    Flickans öga du bestänker
-    Med en himmelsk tjusningsglans,
-    Du i ynglingsblicken blänker,
-    Der han står med ärans krans.
-    Blott med dig hon drömma vågar,
-    Blott med dig hans morgon gryr,
-    Och ditt rosenaltar lågar
-    Och din fest i kyssar flyr.
-
-    Skön du hvälfde qvinnobarmen
-    Till din andes helgedom,
-    Mjuk du bäddar modersarmen,
-    Ler ur barnets blickar from.
-    Mannen gör du stark att strida
-    Hur än ödet vänder sig;
-    Allt med dig vi kunna lida,
-    Säll är ingen utan dig.
-
-    Folken öfver öde hafven
-    För du i hvarandras famn,
-    Ljust blir lifvet, ljus blir grafven
-    Vid ditt segerrika namn.
-    Lugnt vi följa dig i fjäten
-    In i dödens dunkla land,
-    Frukta ej för evigheten,
-    Ty du väntar på dess strand.
-
-    Gud i skapelsesekunden
-    Jorden gaf din kyss så varm,
-    Evigt glöder sen den stunden
-    Du i alla slägtens barm.
-    När vi för Hans öga hamna,
-    Flammar i vår själ den än,
-    Saligt skall Han oss omfamna,
-    Evigt ta sin kyss igen.
-
-
-
-
-Rosor och kyssar.
-
-
-    Vi gingo tillsamman, vi unga,
-    Längs ängens blommande rand.
-    Långt efter oss blefvo de gamla,
-    Vi voro på tu man hand.
-
-    Nog tänkte jag något säga,
-    Men tyst jag en törnros bröt.
-    Hon gjorde detsamma, men tyckte
-    Att min var "alltför söt".
-
-    Då bytte vi om behändigt.
-    Hon log och rodnade lätt,
-    Och ros efter ros vi bytte
-    Och bundo hvarandras bukett.
-
-    Snart bytte vi mer än rosor:
-    De sötaste kyssar små, --
-    Men, ack, att de gamla voro
-    Bakom oss alltid ändå!
-
-
-
-
-Till Minna.
-
-
-    Skönt du log bland ängens blommor
-    Qvittrade bland skogens foglar.
-    Intet öga var så vänligt
-    Såsom ditt i hela verlden,
-    Ty utur ett himmelskt hjerta
-    Sändes dina varma blickar.
-    Som en vårsols milda stråle
-    Föll din blick, till lif uppväckte
-    Ynglingshjertats första blommor.
-
-    Hvarför skulle dem du väcka,
-    Endast för att dem förbränna?
-    Men det vet ej solens stråle
-    Och skall aldrig det få veta.
-    Gerna blommorna förbrännas,
-    Hviska med en tår i ögat:
-    Lif du gaf oss, -- tog ock lifvet!
-
-
-
-
-Till Ellen.
-
-
-    Flicka, skönare än källans
-    Klara, fria, vackra våg, --
-    O, behåll som hon för evigt
-    Denna friska barnahåg!
-
-    Flicka, skönare än stjernans
-    Milda glans i aftonen, --
-    O, behåll som hon för evigt
-    Dig ett rum i himmelen!
-
-    Flicka, skönare än rosens
-    Friska daggbestänkta vår, --
-    O, behåll den doft för evigt
-    Som dess väsen genomgår!
-
-    Glöm dock ej ibland att tänka
-    På din yra fjäril ock, --
-    Ljuft du bundit har hans vinge
-    Med din nattligt ljufva lock.
-
-
-
-
-Varning.
-
-
-    Lägg, yngling, handen på, ditt bröst --
-    Hvad klappar rastlöst der?
-    Det kan bli dina dagars tröst,
-    En stjerna ljus och skär,
-    I stormens dån en engels röst,
-    En eternell i lifvets höst, --
-    Lek ej med elden der!
-
-    Lägg, yngling, på ditt bröst din hand, --
-    Hvad klappar fridlöst der?
-    Det kan bli dig en helfvetsbrand,
-    Som all din ro förtär,
-    Ett sår, som blöder utan band,
-    En afgrund utan ljus och rand, --
-    Lek ej med elden der!
-
-
-
-
-När och fjerran.
-
-
-    Emellan oss var skog och sjö
-    Och höga fjell med evig snö, --
-    Och ändå var du mig så när,
-    Som himlen för den fromme är.
-
-    Ty mellan oss en engel flög
-    Och jemt med helsningar han smög,
-    Och drömmar om en evig tro
-    Vi närde djupt i själens ro.
-
-    Så gingo några år förbi,
-    Och åter råkades nu vi;
-    Hur mycket du förändrad var!
-    Och jag också, du förebar.
-
-    Och mellan oss en öken låg
-    Så lång att ej dess slut jag såg,
-    Och ändå var du mig så när,
-    Som grafven för en dödssjuk är.
-
-
-
-
-Var det en dröm.
-
-
-    Var det en dröm att ljuft en gång
-    Jag var ditt hjertas vän? --
-    Jag minns det som en tystnad sång,
-    Då strängen darrar än.
-
-    Jag minns en törnros af dig skänkt,
-    En blick sä blyg och öm;
-    Jag minns en afskedsår, som blänkt, --
-    Var allt, var allt en dröm?
-
-    En dröm lik sippans lif så kort
-    Uti en vårgrön ängd,
-    Hvars fägring hastigt vissnar bort
-    För nya blommors mängd.
-
-    Men mången natt jag hör en röst
-    Vid bittra tårars ström:
-    Göm djupt dess minne i ditt bröst,
-    Det var din bästa dröm!
-
-
-
-
-Afskedet.
-
-
-    "Godnatt, du goda flicka!
-    Godnatt ännu engång,
-    Jag måste gå, det skymmer
-    Och vägen är så lång."
-
-    "Godnatt, du goda gosse, --
-    Men glöm dock något qvar,
-    Så har du skäl att komma
-    Igen om några dar."
-
-    Han gick, hon honom lyste
-    Med lampan i sin hand;
-    Så mörk var mörka locken,
-    Så röd var kindens brand.
-
-    "Godnatt!" -- "godnatt!" de sade,
-    Förstulet blicken brann, --
-    Och båda något glömde
-    För evigt hos hvarann.
-
-
-
-
-Ögon blå.
-
-
-    Två skälmska, ljufva ögon blå
-    Mig följa hvart jag än vill gå --
-    Godmorgon, hviskar en röst så gladt
-    Och, när det skymmer, godnatt, godnatt!
-
-    De skälmska, ljufva ögon blå
-    Dock långt från mig som himlen stå,
-    Och denna röst, som mitt hjerta rör,
-    Det är i drömmen jag blott den hör.
-
-    De skälmska, ljufva ögon blå
-    Mig ner i grafven lysa må --
-    Och denna röst af min fjerran vän
-    I granen susa deröfver än.
-
-
-
-
-Vår inre verld.
-
-
-    Gestalter sväfva för mitt inre öga
-    Och nicka vänligt från en fjerran strand,
-    Än barndomsvänner från det ljusa, höga,
-    Än ungdomsbilder ifrån jordens land.
-
-    De hviska mig så mången herrlig saga;
-    I ljuf förklaring böljar tyst min själ.
-    Än le de gladt, än sörja de och klaga,
-    Men alla ge mig af sin känsla del.
-
-    I, sångarns sällskap och hans skönsta minnen!
-    Hur lycklig menskan är! Hvad skönt hon ser
-    Utom sig, spridt omkring för spridda sinnen,
-    I ordnad skönhet inom henne ler.
-
-    Der skapar hon en verld af sina minnen
-    Så lugn, så skön. I himlen, andens hopp,
-    Skall jag förklarad se med nya sinnen
-    Dem gå kring mig i evig skönhet opp!
-
-
-
-
-Vid invigningen af G. A. Wallins minnessten.
-
-(Melodi: Fraa issefjorden etc. af Hansen.)
-
-
-    På öknens slätter i natten
-    En beduin framfar,
-    Kamelen vaggar sakta
-    Och himmelen tindrar klar.
-    In slumra öknens vågor
-    Vid vandrarns aftonpsalm.
-    Vid vägen i toppen bruten
-    Står vissnad ung en palm.
-
-    "Dig stormen bröt i din blomning, --
-    Stor Allah är som var!"
-
-    Till tömmen han åter tar.
-    En reskamrat från fordom
-    Då minnes hastigt han.
-    Han nämnde sig Abdul Waly; [Wallins i öknen antagna namn.]
-    Det var en trofast man.
-
-    Han minns hur der vid hans sida
-    En stjernklar natt han red,
-    Den resliga gestalten
-    Med stål uti hvarje led.
-    "Hvar månne nu han resa
-    I öken eller stad?"
-    En sörjande vindfläkt susar
-    I palmens vissna blad.
-
-    Han vet ej att högt i norden
-    Han ligger gömd i frid,
-    Att här han föll likt palmen
-    I blommingens bästa tid;
-    Vet ej hvad allt förloradt
-    Med honom gömdes sen; --
-    Vi veta det vi dess mera,
-    Som reste denna sten.
-
-
-
-
-Till G. Montgommery.
-
-Vid festen i Åbo den 13 Juni 1860.
-
-
-    Ung engång i Suomis nejder,
-    Här i blodigt sköna fejder
-    Äran mot dig log;
-    Och du stridde, led och blödde,
-    Tills, då ödet allt förströdde,
-    Sorgsen bort du drog.
-
-    Bort du drog till andra trakter
-    Och åt fridens milda makter
-    Offrade din tid.
-    Dock du Finland icke glömde,
-    Stolt i häfdens blad du gömde
-    Hennes största strid.
-
-    O, du minns i sommarnatten
-    Friden här kring land och vatten --
-    Dagens vilda strid!
-    O, du minns på drifvor kalla
-    Rosor glöda, kämpar falla
-    Jublande dervid.
-
-    O, du minns de enkla tjellen,
-    Forsens vilda sång på hällen,
-    Tallbevuxen hed,
-    Folket der med enkla seder,
-    Med sin dygd, sin tro och heder;
-    Som dess son du stred.
-
-    Och till oss en längtan drog dig,
-    Och vårt folk i famnen tog dig,
-    Kände dig igen;
-    Kände blicken, silfverhåren,
-    Kysste bort den ädla tåren
-    Från sin gamle vän.
-
-    Och det säger: än mitt hjerta
-    Slår som förr, då du med smärta
-    Afsked från mig tog,
-    Ännu är jag ung som våren,
-    Rask som du i ungdomsåren
-    Svärdet för mig drog.
-
-    Än i Suomi kämpas striden
-    Gladt för ljuset, lyckan, friden
-    Här på banad sig;
-    Och det unga slägtet gömmer
-    Fädrens minne varmt och tömmer
-    Stolt sin skål för dig!
-
-
-
-
-Studenterne.
-
-(Uppläst vid en studentkonsert i Helsingfors.)
-
-
-    En liten skara äro vi,
-    Men ung och rask och stolt och fri,
-    Af finska folket buren
-    Och vigd att kämpa för dess väl
-    I lust och nöd af all vår själ,
-    Åt ljusets makter svuren;
-    Det är en sak att lefva för,
-    Det är ett lif som aldrig dör.
-
-    Vi stå på hoppets ljusa höjd,
-    Dess luft är frisk och ren dess fröjd,
-    Dess vinge aldrig dignar.
-    Så springer mellan fjellen opp
-    Den klara källans strida lopp,
-    Som nejderna välsignar;
-    På tusen silfverarmar der
-    Sin skatt i verlden ut hon bär.
-
-    Och mången åder omärkt går
-    Och mången utan synligt spår
-    I jorden djupt förrinner
-    Och mången blir en mäktig flod
-    Som störtar fram med kraft och mod
-    Och lof och hyllning vinner --
-    Men också den, som svinner tyst,
-    Har kanske fram en blomma kysst.
-
-    Så gå vi fram i mot som med,
-    En ljusets slutna jägarked
-    Okufligt an vi rycka;
-    Der höfs ej pansar, svärd och stål,
-    Blott samma själ och samma mål:
-    Det finska folkets lycka --
-    En lösen, svarad från hvar trakt
-    Af kända rösters säkra vakt.
-
-    Och på vår sträfvan fäderne
-    Med varma, stolta blickar se,
-    Och brudens kinder flamma;
-    Hon binder rosor i det band,
-    Vi knutit för att dig, vårt land,
-    För framtid skön uppammat
-    Vår rikedom din kärlek är,
-    Och vår är din -- och segren der!
-
-
-
-
-Skål för qvinnan.
-
-Vid en studentfest.
-
-
-    Tag ditt glas uti hand,
-    Låt det glimma till rand
-    Med de blödande drufvor uti.
-    Jag vill dricka en skål,
-    Som att lemnas ej tål
-    Ibland bröder och vänner som vi.
-
-    Jag vill höja mitt ord
-    För det ljufva på jord,
-    För det skönsta i skapelsens ked,
-    För den osedda gäst
-    Uppå ynglingafest
-    Som ändå i hvart hjerta är med;
-
-    För den purprade skyn
-    Få den strålande hyn,
-    För de drömmande blickarnas brand,
-    För den snöhvita harm,
-    Der en kärlek så varm
-    Slår för oss och vårt älskade land;
-
-    För den slumrande blom,
-    Som en qvinna så from
-    Oss som barn uti hjertat har strött;
-    För den sol, som den fick,
-    Då den älskandes blick
-    Sen i blomningens tider oss mött;
-
-    För det ljufva farväl,
-    Som hon helgar vår själ,
-    Då vi måste långt från henne gå;
-    För den Engel, hon ber
-    Ifrån himmelen ner
-    Vid vår sida att skyddande stå.
-
-    O, hur ler hennes bild,
-    O, hur rodnar den mild
-    Öfver framtidens ljusnande rand!
-    Så med hjertat i brand
-    Som med glaset i hand
-    Skål för qvinnan i Suomis land!
-
-
-
-
-Invigningen af de döfstummas skola i Åbo.
-
-
-(De inskrifne eleverna voro till antalet 12.)
-
-    Hvad klang den psalm, som stilla mot det höga
-    På denna dag ur rörda hjertan bröt,
-    Hvad sken i tåren, som ur månget öga
-    I högtidsstunden klar och himmelsk flöt?
-    En glädje, högre än den stunds, som svingar
-    Med dans och blommor bort på flärdens vingar,
-    Ty skönt gick upp en hoppfull gryningstid
-    För nyss så hopplöst bundna andars frid.
-
-    De stodo der de tolf i mängdens hvimmel
-    Och sågo kring sig stilla undrande,
-    Men ljus var blicken, ty mot Fadrens himmel
-    De redan lärt sin stumma bön att be.
-    O! denna blick skall bli allt mer vältalig,
-    Och denna bön allt mera lugn, lycksalig
-    För fröjden att få lefva, älska här; --
-    Du trötta mensklighet, gå dit och lär!
-
-    Lär här hur denna lycka dock är ringa,
-    Som här du sökt, mot den du fått, men glömt!
-    Att ha en Gud, till hvilken du kan svinga
-    I bön och kärlek, som dig älskar ömt;
-    Att bröder ha, dem du får älskad trycka
-    Till hjertat ljuft i vänskaps stilla lycka,
-    Att ha ett fosterland, uti hvars värf
-    Du offra kan din andes ringa skärf.
-
-    Den lyckan skola dessa njuta lära,
-    -- Af jordens lycka all är den blott sann, --
-    Och med sitt lif en evig lager skära
-    Åt anden, som uppå naturen vann.
-    De skola gå i Finlands skilda trakter
-    I tjenst hos kärlekens och ljusets makter
-    Och som de stummas tolf apostlar se
-    Till bröder, hårdt vanlottade som de.
-
-    Så varde ljus för dem, -- som strålen ilar
-    Från himlen ljudlös genom natten lång!
-    Och själens strängaspel, som stumt nu hvilar,
-    Skall stämmas här att klinga klart en gång,
-    När döden tecknar: kom! och själen svingar
-    Befriad upp till Gud på lösta vingar;
-    Der skall dess stämda strängars första ljud
-    Bli det: jag tackar dig för lifvet Gud!
-
-
-
-
-På Sofiadagen.
-
-(Till en mor af hennes barn).
-
-
-
-    Det blir en tid, då böljan fridfullt flyter
-    Bland blomstren, dem hon väckt på stranden opp,
-    Då uti ljufva vemodsminnen byter
-    Sig hvarje barndomsdröm och ungdomshopp,
-    Då själen icke mer bland guldmoln ilar,
-    Men tyst och tänkande sin vinge hvilar
-    Och ser, hur fjerran invid himlens rand
-    Uppstiga klara stjernor efterhand.
-
-    Den tidens slag du slår, o modershjerta!
-    Som unga blommor knoppas vi kring dig.
-    Vår fröjd är din och din är ock vår smärta,
-    Med oss du går igen din ungdomsstig.
-    O, må vår fröjd då ren och ädel vara,
-    Vår smärta, stilla qvälld ur källa klar!
-    Det är blott så en lön vi kunna spara
-    Åt den, som vid sin hulda barm oss bar.
-
-    Med goda föresatser, varma böner
-    Vi vilja fira din Sofiadag,
-    De likna vårens grönska, hvilken kröner
-    Det bord, vi sirat ut åt dig i dag;
-    Så svag är den, är blott ett hopp i Herran,
-    Men växer, blommar i Hans kraft engång, --
-    Så äfven oss Hans kärlek är ej fjerran,
-    Han skall ge mening åt vår enkla sång.
-
-
-
-
-Till -- -- --
-
-(Skrifven på sybordet).
-
-
-    Ila hastigt, lilla hand,
-    Öfver duken ila!
-    Må din vackra blick ibland
-    Dock uppå mig hvila,
-    Läse du i mina drag
-    Hur ditt barnsliga behag
-    Stilla låga tänder
-    Upp uti min själ
-    Och ömt englahänder
-    Den vårda fromt och väl.
-
-    Ljufligt är att se på dig,
-    Der du tyst arbetar
-    Och kring garnen innerlig
-    Mången tanke flätar,
-    Mången tanke, suck och dröm;
-    Deraf vacker blir din söm.
-    Mången tant den prisar,
-    Men hon icke vet,
-    Då du fram den visar,
-    Dess skönhets hemlighet.
-
-    Må din lefnadsduk så ren
-    Bli som den du sömmar,
-    Stråla af det klara sken,
-    Som från himlen strömmar.
-    Väf der in bland blommors vår
-    Äfven någon vemodstår,
-    Väf för himlens stränder
-    Skönt din andes skrud! --
-    Hvita englahänder
-    Dig kläda der till brud.
-
-
-
-
-Till den nygifta.
-
-
-    Du sluter honom till ditt varma hjerta,
-    Det varma hjertat, som han älskat så,
-    Och ljuft han lofvar att i fröjd som smärta
-    Med dig förenad lifvets kamp bestå.
-
-    Väl strålade den friska myrtenkransen,
-    Nathalia, skönt på dina lockars natt,
-    Dock ännu skönare log kärleksglansen
-    Ur dina ögon, ler der än så gladt.
-
-    Och derför, fast i dag du bort skall fara
-    Ifrån det hem, der du har fostrats opp,
-    Se, sällhet bor dock i de tårar klara
-    Och ur din makes strålar samma hopp.
-
-    Så går du hän med fröjd om strålad smärta,
-    Invigd prestinna för den altarhärd,
-    Hvars offerflamma är ditt eget hjerta,
-    Hvars tjenst -- din ära och din efterverld.
-
-    Gå till den sällhet, som dig himlen ämnar,
-    I lycka mild, i sorg bekymmerfri, --
-    O, gå välsignad af det hem du lemnar
-    Till det, der du välsignelsen skall bli.
-
-
-
-
-Till Helmi.
-
-
-    Söndan nämns bland dagar perlan,
-    Helmi det bland flickor är;
-    Och en sann och äkta perla
-    I det radband, som jag bär.
-
-    I det "radband" utaf sköna
-    Milda qvinnoanletsdrag,
-    Hvaruti mitt stackars hjerta
-    Insnördt är till domedag.
-
-    Till den stora "domedagen",
-    Då jag ut att fria går,
-    Och af alla, först af Helmi,
-    Korgen för min djerfhet får.
-
-    "Korgen", hvari sen jag kastar
-    Verser, fulla utaf sorg.
-    O, förskona allmänheten,
-    Helmi, för min papperskorg.
-
-
-
-
-Den lilla hedningen.
-
-
-    Helmi, du frågar, hvi stundom jag är
-    Sorgsen, orolig m.m.
-    Derför, min vän att -- alltmer jag blir kär,
-    Att, huru kristligt vårt samhälle är,
-    Rår här en hedning, som alla oss snär,
-    Och öfverallt får husera.
-
-    Jemt uppå resa kring jordringen vår
-    Ordning och lugn han ombringar,
-    Far in i hjertan och dörren tillslår;
-    Amor som "namn" uti respasset står,
-    Verldarnas början hans "födelseår",
-    "Tecknet": guldlockar och vingar.
-
-    Jägare är han till sin profession,
-    Jemt han på tjufskytte ilar.
-    Ingen dock fångar hans lilla person;
-    Konung och statsman, polis och spion
-    Herrskar han öfver, har dock ingen thron,
-    Endast ett koger med pilar.
-
-    Hvarthän han kommer, blir oro och strid,
-    Allt om hvartannat han kastar,
-    Slägten, familjer och tycken och tid.
-    Fäderna mörkna förgäfves dervid,
-    Ungdomen bleknar och mister sin frid,
-    Pilten han ler och borthastar.
-
-    Ner han mig kunde från himlen förmå,
-    Ner till två jordiska himlar,
-    Helmi, de der uti ögonen blå;
-    Och hur mot honom predika jag må,
-    Sitter han der nu och tjusar mig så,
-    Att i min hjerna det hvimlar.
-
-    Adertonhundra och sextio år
-    Verlden har ren varit kristen,
-    Öfver oss alla den skalken dock rår.
-    Liten han är, men en stor matador;
-    Och huru spelet i verlden här går,
-    Han gör trumfviv eller -- sisten!
-
-
-
-
-Englarna.
-
-
-    Du min hulda, sköna engel!
-    Jag som fästman sjöng hvar qväll,
-    Och min engel var en liten
-    Dygdeädel, täck mamsell.
-
-    Snart min hulda, sköna engel
-    Blef min egen muntra fru,
-    Och vi glömde hela engeln
-    För det enkla "kära du!"
-
-    Hur det gick och hur det hände,
-    Hon en liten gosse fick.
-    O, du lilla, söta engel!
-    Nu det hette hvart man gick.
-
-    Snart den lilla, söta engeln
-    Blef en bengel, stor som jag,
-    Och nu har han sjelf en engel,
-    Som han tillber natt och dag.
-
-
-
-
-Den lyckliga familjen.
-
-
-    Den äldsta sonen en morsgris blef,
-    Den andra lat uppå gatorna dref,
-    För trolös fästmö den tredje dog,
-    Den fjerde henne till hustru tog,
-    Den femte kastad på gillstu'n blef,
-    Den sjette och yngste verser skref --
-    Och fadren skrek: o, dog jag så visst!
-    Det värsta, det värsta det kom till sist.
-
-
-
-
-Skolfuxen.
-
-
-    Jag var i fordna dagar kung,
-    En kung så säll, då jag var ung.
-    Mitt rike var den hela verld,
-    Jag tog den in med tankens svärd,
-    Och sanning, frihet, ljus och rätt
-    Jag strödde kring så lätt, så lätt.
-    Nu -- vill min bild du se?
-    Nu sitter jag vresig och gnatig och bister,
-    En lärd och förtorkad och fattig magister --
-    Och "buffeln" jag kallas på spe.
-
-    Jag hade förr ett ideal,
-    En ros så skön i bortgömd dal.
-    På glädjens ban, på sorgens stig
-    Hon följde lika vänlig mig.
-    Fast ljuf en drömbild blott hon var,
-    Hon dröjde länge, länge qvar;
-    Tills fodret blef för skralt.
-    Nu bäddar en gråhårig "Maja" mitt läger
-    Och sopar och dammar och skurar och säger
-    Att matfrun vill hafva betalt.
-
-    I glada vänners fria lag
-    Jag glömde mången tråkig dag,
-    Och drufvan göt sitt varma blod,
-    I eld och rosor kinden stod,
-    Och hoppet log och sången klang,
-    I fröjdraketer tanken sprang,
-    Ej hängdes nånsin läpp. --
-    Nu pluggas Brunérs grammatik hela dagen,
-    Så gamla magistern får ondt uti magen
-    Och tyst tar i skåpet sin knäpp.
-
-    En fröjd ändå på gamla dar
-    För tråk och bråk mig ersatt har:
-    En näsvis pojke nyss i kolt
-    Framför mig står som yngling stolt,
-    Och trycker gamla lärarns hand,
-    Sin framtidsdröm med blick i brand
-    Han täljer, tyst jag hör.
-    Då värmas de gamla, försoffade sinnen,
-    Då vakna de eviga, älskade minnen --
-    Jag ej med en suck honom stör.
-
-
-
-
-
-
-II.
-
-
-        I toner, i toner
-        Finns frid och finns tröst,
-        För blödande hjertan
-        I tviflande bröst.
-
-
-
-
-Det outsägliga.
-
-
-    När något skönt oss möter och förtjusar,
-    Okufligt ett begär betar vår själ,
-    Att af den glädje, som osa då berusar,
-    Åt verlden som en broder gifva del.
-    Från suck till blick, från blick till sång -- dock orden,
-    Hur rika, böjliga de vara må,
-    Hur de ta skatt från himmelen och jorden,
-    De ingen känsla tecknat fullt ändå.
-    Ett outsägligt finns i fröjd som smärta,
-    En perla, sluten för hvar kunskapstörst,
-    Gömd innerst för oss sjelfva i vårt hjerta --
-    En fond, som bortom grafven öppnas först.
-    _Det_ är det eviga i menskosinnet,
-    Hvarur frisk dagg hvar morgon gjuter sig
-    På hoppet, som vill vissna, och på minnet,
-    Som annars blektes här på skuggors stig.
-    Det kan ej höras. Beethowen ej skrifvit
-    Så djup musik, som klingar i oss då,
-    När sjelf vår själ ett strängaspel har blifvit,
-    Och högste Mästarn spelar deruppå.
-    Det kan ej målas. Så ej färg sig bryter
-    På konstnärns duk mot ljuset ren och skär,
-    Som detta skimmer, hvari verlden flyter
-    För våra ögon, då det drömmer der.
-    Det bor i hjeltens blick, då han i striden
-    Sin glafven för. Ej ser han blod och mord,
-    Men bakom purpurskyar ser han friden
-    Och döden ej, men frälsad fosterjord.
-    Och det är det, som himmelskt skimrar i
-    Den frommes öga, när ur stoftet fri
-    Sitt lif han öfverskådar sista gången
-    Och lyssnar ren och ler mot englasången.
-    Och det är det, som bor i ungmöns dröm,
-    Då af sin kärlekslycka ljuft medveten
-    Hon talar med en blick som lifvet öm,
-    Som grafven stum och rik som evigheten.
-
-
-
-
-Dvergens hämd.
-
-
-    Det ståndar en dverg i bergets natt.
-    Han hamrar och smider på guldets skatt,
-    Det glöder, det hvitnar på gnistrande häll.
-    Han hånler och sjunger med röst så gäll:
-
-    Från sol och värme och blommor och träd
-    Oss menskorna drifvit i bergen ned.
-    Vi hata den stolta, den roflystna ätt,
-    Vi hafva ett tärande gift dem beredt.
-
-    Vi smida i tjellen det flammande guld,
-    Som menskan förderfvar och störtar i skuld.
-    Vi hafva i vilda, stupande schakt
-    Försåtligt skymtande ned det lagt.
-
-    Vi ge det en glans så underbar,
-    Som menniskans hjerta alls mäktigt drar.
-    Hon störtar efter dess granna glöd
-    Från sol och himmel, till natt och död.
-
-    Det fäller svärdet ur hjeltens hand,
-    Det bryter ed och förråder land,
-    Förgiftar kärlekens rosenband
-    Och skapar stöld vid Guds altarrand.
-
-    Det dödar oskuld i tärnans barm
-    Och gör sen själen på tro så arm.
-    Det bräcker ynglingens glada mod
-    Och sprider is i hans varma blod.
-
-    O, glimma metall! i gnistrande prakt!
-    Du hatets hammare! dåna med makt!
-    Förderfvad menniskors ätt förgår,
-    Och jorden åter engång blir vår!
-
-
-
-
-Lokomotivförarn.
-
-
-    Ej ro, ej rast.
-    Med blixtens hast
-    1 kolmörk natt
-    Vi flyga fram.
-    Se, trädets stam!
-    Hör bergets skratt
-    Vid färdens skalf
-    I klyftans hvalf.
-    Der lyser matt
-    Signalens eld
-    I fjerran däld.
-
-    Framåt, framåt
-    På mäktig stråt
-    Du jättehast,
-    Som frustar dof,
-    Vid vagnen fast.
-
-    Den kraft, som i
-    Naturen sof,
-    Vi gjorde fri;
-    Då eld och haf
-    I brudsäng smög
-    Intill hvarann,
-    Och kyssen brann!
-    Och ångan flög
-    Med bådas makt
-    I silfverprakt
-    Ur kampen opp.
-    I jernfast kropp
-    Till evig slaf
-    Vi bundit den.
-    Du rasa må,
-    Du gudason,
-    Att fri igen
-    Vårt verk med dån
-    I stycken slå.
-    Ju mer du slår
-    På fängslen, se!
-    Dess raskare
-    Det framåt går.
-    Då svigtar bro
-    Af fur från mo --
-    Ett bergfast värn --
-    Likt lösan sand.
-    Då gnisslar tand
-    Af härdadt jern.
-
-    Du vrider vals
-    I sömnlös natt
-    Med dystert knot,
-    Med mägtigt hot;
-    Men på din hals
-    Har tanken satt
-    Bevingad fot.
-    Mer snabb än du,
-    Mer stark ännu
-    Är den ändock,
-    Och dag och natt
-    Arbetar ock.
-    Och jord och haf
-    Och lif och graf
-    Ge den sin skatt
-    Sen tusen år --
-    Och den är vår!
-
-    På segerstråt,
-    I facklor tänd,
-    Oss följ, framåt
-    Med stormens dån,
-    Du gudason,
-    Vid hjulet spänd!
-    Triumfhvalf stå
-    De sprängda berg,
-    Och gnistor slå
-    I brokig färg
-    Som blommor på
-    Den väg vi gå!
-    Då blir hvar vagn
-    En segervagn,
-    Som bärer fram
-    Vår stolta stam --
-    Och menskors slägt
-    I kungaprakt,
-    I tiggardrägt
-    Ser stolt sin makt.
-
-    Hvad flammar der
-    I dunkel dal?
-    En grön signal,
-    En varningseld!
-    Det fara är.
-    Du slaf, tag rast,
-    Du fart, blif fälld!
-    Var aktsam blick! --
-    Ett sidokast,
-    En enda klick --
-    Vårt stolta tåg
-    I stycken låg.
-    För tusende
-    Nu väl och ve
-    Stå i min hand.
-    Allt är så tyst,
-    Ej knäpp, ej knyst
-    I graflik natt.
-    Och facklans brand
-    Så hotfull står,
-    Och bäfvande
-    Med fart så matt
-    Wagongen går.
-
-    Den dystra eld
-    I dunkel däld,
-    Som qvar oss höll,
-    Nu äro vi
-    Igen förbi. --
-    En daggtår föll.
-    Det ljusnar ren.
-    Ett rosensken
-    På skogens topp
-    Den mörka står.
-    Bakom oss går
-    Visst solen opp.
-
-    Flyg åter nu,
-    Min eldhäst du,
-    Med dagens lopp
-    Mot fält och bygd
-    I verksam dygd!
-    Hvad stim och brus
-    Ur grönklädd dal
-    I morgonbrand!
-    Godmorgon ljus
-    Och folk och land!
-    Der är station.
-    Ljud högt signal
-    I klarnad zon!
-
-
-
-
-Geniens hämd.
-
-
-    "Ställ i dag till mig din gång!"
-    En artist jag bjuder på.
-    Han skall under vin och sång
-    Mig en tafla måla få.
-    Allt i ordning ställes nu.
-    Konstnärn midt i laget står,
-    Och på timmar sex å sju
-    Verket helt ur penseln går.
-
-    Hopens bifall sorlar gladt:
-    Skål, du målar som en karl!
-    Penseln kastas, med ett skratt
-    Han det fyllda glaset tar.
-    Muntert flyr nu qvällens fest,
-    Tills med fröjd för flera dar
-    Tumlar bort den siste gäst --
-    Ensam blifver konstnärn qvar.
-
-    Och med lampan i sin hand
-    Vid sitt nya verk han står;
-    Dystert mörknar ögats brand,
-    Handen öfver pannan går.
-    Kallt på honom taflan ser,
-    Den ej lif för honom har;
-    Ej han kan förtjusas mer --
-    Icke som i fordna dar.
-
-    Och han säger vemodsfull:
-    O, hvart flög du fantasi?
-    Ej vi ringar hytt af gull,
-    Skulle dock jag sviken bli?
-    Ej så falsk jag trodde dig,
-    När i fordna dagars lopp
-    Du allena satt vid mig,
-    Full af kärlek, tröst och hopp.
-
-    Hastigt af en sol i glans
-    Som försvunnen taflan är.
-    Och i silfverskrud och krans
-    Står en himmelsk genie der,
-    Och hon talar: bröt väl jag?
-    Rösten klingar som musik,
-    Öfver rosigt sköna drag
-    Dallrar tåren klar och rik.
-
-    Jag har kysst din barnamund,
-    Jag dig vaggat mången gång,
-    När din mor i nattens stund
-    Slumrade ifrån sin sång.
-    Jag var med i hvar din lek,
-    Märkte när du var allen,
-    Satt med dig, när dagen vek,
-    Drömmande vid brasans sken.
-
-    Visade dig himlens ljus,
-    Jordens skuggor, marken grön,
-    Fradgans snö på vågens brus,
-    Klippans form så vild och skön,
-    Ut med dig på fältet gick,
-    Och med varma kyssars brand
-    Gjöt jag kraft uti din blick,
-    Gjöt jag styrka i din hand.
-
-    Minns du hur du svor att mig
-    Öfver allting hålla kär,
-    Minns du hur jag svor att dig
-    Evigt, evigt blifva när.
-    Ve dig, stolte menskoson,
-    Trodde du jag var din slaf,
-    Då till låga fröjders lån
-    Du en himlens ande gaf!
-
-    Icke till din ära, nej,
-    Steg jag ner ur gudars sal,
-    Till en sjelfvisk njutning ej
-    Tom, bedräglig, falsk och fal,
-    Till det skönas ära blott;
-    O för vanskligt det består.
-    Lef det lif af jord du fått!
-    Jag till himlen återgår!
-
-
-
-
-Marssnön.
-
-
-    Den svala snön derute faller
-    Och täcker marken mer och mer,
-    De lägga sig de hvita stjernor
-    I hvarf på hvarf längs jorden ner.
-
-    Håll slutet än o, vår! ditt öga,
-    Sof godt i blid och vänlig snö --
-    Dess mägtigare skall du blomma,
-    Dess rikare skall sen du dö.
-
-
-
-
-Vågen.
-
-
-    Fall unnan klara bölja!
-    Hvi skall du rastlöst skölja
-    Väl längre klippan så?
-    Hur än din tår den höljer,
-    Hur den din suck förföljer,
-    Förblir den hård ändå.
-
-    "Jag kommit och jag ilat,
-    Jag stormat och jag hvilat;
-    Blef klippan större? nej!
-    Ren föll en gång från randen
-    En skärfva ner i sanden.
-    Jag faller unnan ej."
-
-
-
-
-Den fromme.
-
-
-    Vid Kristi kors i stilla bön
-    Är ljuft att verlden glömma,
-    Vid Kristi kors i tro så skön
-    Är ljuft om himlen drömma.
-
-    Vid Kristi kors en evig fred
-    Jag slöt med lifvets skiften. --
-    När jag är död, pryd, broder, med
-    Dess segertecken griften.
-
-
-
-
-I en Spaniors album.
-
-
-    Der i Spanien, der i Spanien,
-    Långt uti det sköna söder,
-    Rosor och jasminer dofta,
-    Myrten grönskar, drufvan glöder.
-
-    Här i Suomi, här i Suomi,
-    Uppe i den kalla norden,
-    Kort är sommarn, sjelfva blomman
-    Hvit som vintern öfver jorden.
-
-    Der i Spanien, der i Spanien
-    Mörkögd tärna gladt sig svingar,
-    Blicken blixtrar, rosenmunnen
-    Ler och kastanjettan klingar.
-
-    Här i Suomi, här i Suomi
-    Drömmande hon inne sitter,
-    Lyssnar hur en ensam fågel
-    Höjer i en gran sitt qvitter.
-
-    Der i Spanien, der i Spanien
-    Stolta äro männers sinnen
-    Och från stora fäders tider
-    Ha de ärorika minnen.
-
-    Här i Suomi, här i Suomi
-    Ringa äro våra minnen,
-    Blott den framtid, som vi drömma,
-    Skapar stolta våra sinnen.
-
-    Och just derför detta landet
-    Högst är älskadt uppå jorden.
-    Hvart vi komma, vändes blicken,
-    Emot stjernan bort åt norden.
-
-    Säg i Spanien, nämn vårt Suomi,
-    Kulna landet upp vid polen,
-    Men der hvarje hjerta flammar
-    Varmt derför som södersolen.
-
-
-
-
-Den 10:de November 1861.
-
-(Till Professor F.L. Schauman och dess maka).
-
-
-    Er silfverbröllopsqväll! I frid och lycka
-    Fem lustrer utaf kärlek flytt för er.
-    Den bästa sång på dem ej kunde trycka
-    Ett högre sken än verkligheten ger.
-
-    Er silfverbröllopsqväll! I rik förhoppning,
-    Du ädla par, kring dig hvad blommor stå.
-    Såg du för tjugo år den äldstes knoppning? --
-    Der ler en engel än med ögon blå.
-
-    Et silfverbröllopsqväll! Och än så unga
-    Till själ och hjerta stån J bland dem qvar.
-    Lätt är det silfver årens hand den tunga
-    På mannens hjessa stilla snögat har.
-
-    Er silfverbröllopsqväll! den skymmer sakta,
-    Och klara stjernor gå på himlen opp,
-    Och ljusets englar engång få betrakta
-    På jorden skönt uppfyldt ett ungdomshopp.
-
-    Er silfverbröllopsqväll! Ej prydda borden,
-    Ej facklors festglans, hjertat firar den.
-    Du make, länge lef för fosterjorden,
-    För hemmet båda -- och för himmelen.
-
-
-
-
-Ett brunnsafsked.
-
-
-    Sista glaset, sörjd af mången
-    Hon, vår älskling, drack,
-    Och åt skänkfrun sista gången
-    Sade ljuft sitt tack.
-    Klädd i hvitt -- i hemlandsfärgen --
-    Som en ros i snö,
-    Hon åt lunderna och bergen
-    Nickar sitt adjö.
-
-    Alla hennes vandring följa
-    Der hon bort nu går.
-    Uti fällda kalkar dölja
-    Blommorna sin tår.
-    Men med rosor nu på kinden
-    Hon så glädtigt ler,
-    Och den milda sommarvinden
-    Avskedskyssen ger.
-
-    Oskuld och behag bestråla
-    Stigen, hvart hon går.
-    Lätt i rosor kinden måla
-    Hennes sexton år.
-    Skönhet sig för hennes fägring
-    Ödmjukt böjer ner,
-    Tviflarn ser en himmelsk hägring,
-    Bitterheten ler.
-
-    Oberörd af verldens hvimmel,
-    Blott med blicken för
-    Dygd och skönhet och den himmel,
-    Dit hon redan hör,
-    Så hon kom, med samma sinne
-    Bort hon sig beger.
-    Sjung, min sång, ett himmelskt minne!
-    Nu hon synns ej mer.
-
-
-
-
-Vid min älsklings sida.
-
-
-    Vid min älsklings sida vill jag
-    Drömma att jag sitter här,
-    Rår ej för dock att mitt hjerta
-    Tysta qval i djupet bär.
-
-    Drömma vill jag, att hon frågar
-    Om mitt dystra löje då.
-    Himmelskt huld och ljuf hon lyssnar.
-    Med en kyss jag svarar så:
-
-    Derför att i vida verlden
-    Du allen är sann och öm --
-    Och dock är du blott en skugga,
-    Såsom denna dikt en dröm.
-
-
-
-
-Serenad till Helmi.
-
-
-    Fjäriln på rosen drömmer,
-    Stjernorna milda le,
-    Flickan i kudden gömmer
-    Lockarne.
-    O! den som finge
-    Lätt som en stråle gå,
-    Nog hvart jag ginge
-    Visste jag då.
-
-    Till dig, hur lätt du drömde,
-    Omärkt jag smög min gång,
-    Bland dina blommor gömde
-    In en sång.
-    Skulle betrakta
-    Stilla min vana vän,
-    Kysste dig sakta,
-    Flydde igen.
-
-    Stjernan i natten brinner,
-    Månen ur guldmoln lysa,
-    Sången allen dig hinner,
-    Sångarns kyss.
-    Vagga på vågor,
-    Tonernas vågor du!
-    Himlar och lågor
-    Omge dig nu!
-
-
-
-
-Ur gamla gömmor.
-
-
-        Was will die einsame Thräne?
-
-                            Heine.
-
-    I.
-
-    När hjertats vår har vissnat bort,
-    Vår ungdomskärlek rik och varm,
-    Hur tomt blir lifvet innan kort,
-    Och verlden tycks så mörk och arm.
-
-    Vår enda fröjd är minnas få,
-    Hur ljuft vi älskade engång,
-    Och läsa om från tider då
-    Ett gammalt bref, en bortglömd sång.
-
-    Och sjelfva saknan sakna vi.
-    Vårt qval vi ville gråta bort;
-    Men allt far ögat kallt förbi --
-    Det skymmer blott, förblifver torrt.
-
-    II.
-
-    Allt på jorden, när det dör,
-    Får att hvila i en graf.
-    Hjertat blott, det döda hjertat,
-    Vet ej hviloläger af.
-
-    Och ditt hjerta det är dödt,
-    Der är vinter, der är natt,
-    Fast det går igen och spökar
-    Stundom under fröjd och skratt.
-
-    Tror du att man det ej ser,
-    Hur du än det dölja vill? --
-    Ofta smärtsamt midt i skrattet
-    Har jag hört det spritta till!
-
-    III.
-
-    Må de lycklige sjunga om ungdom och fröjd
-    Och om frihet och fädernesland.
-    Må de sjunga om sanningens strålande höjd,
-    Och om kärlekens heliga brand.
-    Må de sjunga hur stunden flyr bort som en dröm,
-    Huru drufvan är varm, huru tärnan är öm,
-    Hur i lifvet ler Gud såsom sol öfver sjö --
-    Jag vill krossa min lyra och lyssna och dö!
-
-    IV.
-
-    När barn få en sticka i fingret,
-    De skrika tills trötta de bli,
-    Får en yngling en flicka i hjertat,
-    Straxt skriker han -- poesi.
-
-    Och skrattar hon, jord och himmel
-    Han svärtar med gallbittert bläck --
-    Der stå nu jord och himmel
-    Så mörka som i en säck.
-
-    För ett fnurr af en liten nähba,
-    Är hela verlden på tok. --
-    Väl, om det ej blir värre
-    Deraf än en dålig bok!
-
-
-
-
-Elegi öfver en käpp.
-
-
-    O, du min käpp -- hvem kan sitt öde ana? --
-    Du som jag troget öfverallt kringbar,
-    Du som på lifvets småstenslagda bana
-    Min trogna vän och hjelparinna var!
-    I går jag ännu lätt och muntert slängde
-    Ditt späda spö, så böjligt, dock så fast --
-    Ack, när i dag jag åter så dig svängde,
-    För sista gången var det, kryckan brast.
-
-    Minns du ännu, när jag dig köpte, stunden?
-    Jag tror det var hos Göhle-Aspelin.
-    Förutan prut blef vid mitt öde bunden
-    Din elfenhand, så strålande och fin --
-    O, hur vi flogo sen i esplanaden,
-    Så ljuft och troget hållna af hvarann,
-    Så skön som du fanns ingen käpp i staden,
-    Som jag så säll ej en förlofvad man.
-
-    Du fordrade ej kläder och presenter
-    Och i mitt ungkarlsrum allen en knut.
-    Du drog ej med dig svågrar eller tanter,
-    Var alltid redo, när jag ville ut.
-    Du alltid var med mig af samma mening
-    Och sjelfva stenen älskvärdt kysste du,
-    Och ingen nyck vår trefliga förening
-    Som mången, mången annan, bröt i tu.
-
-    Om i en sak man om min mening sporde,
-    Jag upp till näsan höjde dig och teg,
-    Lät andra gräla, tills man allt afgjorde,
-    Och högt i aktning för min vishet steg.
-    Fick jag en ledsam Bacchibror på halsen,
-    Jag svängde dig, tills han ur vägen gick;
-    Kom der en mö, hur sirlig gick ej valsen,
-    Hvari du flög, när hon min helsning fick.
-
-    Hur afundsamt du sågs af mina vänner,
-    Hur sneglade hvar fiende på dig,
-    Och än min grannes arga pudel känner
-    Den tapperhet, hvarmed du värnat mig.
-    Men ödet unnar menskan ingen lycka,
-    Det slog ock dig, som det allt annat slår --
-    En stump är nu ditt spö, en bit din krycka,
-    Förenas ej af sångens saknadstår.
-
-    Jag kunde till en svarfvare dig föra,
-    Men såsom förr du blefve ej ändå,
-    Jag kunde åt hos någon guldsmed höra
-    Och låta silfver kring din remna slå.
-    Dock nej, dock nej, det blefve ej detsamma,
-    Jag dina brustna bitar gömma vill,
-    Likt sköna minnen af en flyktad flamma,
-    Den enda fröjd som sorgen mer hör till.
-
-
-
-
-Min vän.
-
-
-    En vän, hur ock min lott må bli,
-    Jag har så redebogen,
-    Han har förstånd, han har geni,
-    Han är så fast, så trogen.
-    Och hvart jag går och hvar jag är,
-    Han ger mig råd, är jemt mig när.
-
-    Så hände det sig häromsist
-    Jag gick i giftasifver.
-    Han skrek: hvad nu? vet du så visst
-    Att flickan nej ej gifver? --
-    Och medan jag i tvifvel gick,
-    En annan ja och flickan fick.
-
-    Jag då beslöt en elegi
-    Till tröst i sorgen skrifva.
-    Han fick den första raden se:
-    Hvad f-n skall detta blifva?
-    Du gör dig löjlig käre vän! --
-    Jag strök min vers och glömde den.
-
-    Jag tänkte att mitt kapital
-    I en fabrik förränta.
-    Håll, ropte han, din vinst blir skral
-    Och snar konkurs att vänta!
-    Jag läste åter till mitt skrin
-    Och bjöd min vän på ett glas vin.
-
-    Att ta en tjenst jag sist beslöt,
-    Straxt var han här och rådde.
-    Han visste hur förtjenst mig tröt,
-    Gräl, bråk och tråk mig spådde
-    Så långt och väl att ett tu tri
-    Ansökningstiden gick förbi.
-
-    Ja, sade jag, för evigt blif
-    Min vän! blott för den tanken
-    Han ställde genast till ett kif
-    Och bad mig dra för fanken. --
-    Ack längesen jag gjort det, men
-    Jag är, jag sjelf just, denna vän!
-
-
-
-
-Kajsaniemi-visan.
-
-
-    Solen börjar skina, dimman löser sig,
-    Snön den hvita, fina glänser på hvar stig.
-    Talgoxen qvittrar på en löflös gren,
-    Vinglaset glittrar uti solens sken.
-    Uppå alla kanter flickor, mammor, tanter,
-    Kjolar långa, små, hvita, röda, blå
-                    Kring oss stå.
-    Hör hur de prata, se hur de le
-    Flammor och fästmör alla in spe.
-    Kling, klang, gutår! stämmen upp! nu är det vår.
-
-    Se hur alla lundar skaka frosten af.
-    Blomstertiden stundar, isen bryts på haf.
-    Lärkan mot höjden lyfter vingars par,
-    Sjunger om fröjden högt i rymden klar.
-    Snart går mön bland sippor, plockar blomsterknippor;
-    Bäst hon plockar så, ler ur kalken blå
-                      Amor då.
-    Nå sköna tärna, lycka då till!
-    Gerna din skål nu dricka jag vill.
-    Kling, klang, gutårt stämmen upp! nu är det vår.
-
-    Snön i silfverknoppar taket prydnad ger,
-    Blixtrar bort och droppar längs verandan ner.
-    Sångerna klinga, timmarna de gå,
-    Kyprarne springa, korkarna de slå.
-    Mamsell Myhrman blickar fram ur dörrn och nickar;
-    Nu är god trafik, nu är god publik,
-                      Glad och rik.
-    Solen är mild och hjertat är sällt,
-    Hoppet är friskt och sorgen på svält.
-    Kling, klang, gutår! stämmen upp! nu är det vår.
-
-
-
-
-Allt i lifvet är ej sol.
-
-
-    Allt i lifvet är ej sol,
-    Allt i lifvet är ej natt,
-    Som en morgonljusning klarnar
-    Allt omkring oss småningom.
-
-    Allt i lifvet är ej vår,
-
-    Lef i kärlek -- allt försmälter
-    I en solomstrålad tår.
-
-    Sök ej i det högsta allt,
-    I det lägsta bor ock Gud --
-    Under jorden ligger grafven,
-    Är dock salighetens dörr.
-
-
-
-
-Almqvist.
-
-Monolog. (Fragment,)
-
-
-    Att våga eller icke är det första,
-    Att lyckas eller icke är det andra,
-    Och deremellan ligger handlingen.
-    I handling ligger lifvets makt, all lycka,
-    All ära och all rikedom. Blott den
-    Bevisar att vi finnas. Hvad är tänka?
-    Ett embryo till lif -- hvad samvetsqval?
-    En sjuklig handlings mord emot sig sjelf.
-    Jag mycket tänkt, jag till exempel tänkt
-    Att intet högre finnes än förnuftet.
-    Den tanken jag som mången öfvergifvit
-    Och flytt till tron, sagt der det högsta finns --
-    Och medan jag i tysta böner ligger
-
-    Vid Kristi kors, så somnar jag och drömmer
-    Om sköna qvinnor, guld och glada lag.
-    Ha! sällsamt huru fantasin dock flyger,
-    Den gycklaren, och visar oss att allt
-    Ett narrverk är. Och sjelfva handlingen,
-    Hvad är den? en tillämpad fantasi.
-    En ny gestalt uti det fastlagsspel,
-    Det brokiga, som heter lifvet eller,
-    Med litet längre titel, mensklighetens
-    Utveckling till lycksalighet. Jag suttit
-    Och målat mången tafla derifrån.
-    Det var min rol tills nu. Nu kommer der
-    En skurk och stör mig. Hvad är mer naturligt
-    Än att jag stöter honom i kulissen?
-    Det är en ursäkt dock som är för vanlig,
-    För platt. Ack, verklighetens verld är full
-    Af bara platthet; skall man handla der,
-    Så bli motiverna de gamla kända,
-    Slutledningarna likaså. --
-    På sned är verldens anlete och växer
-    På nytt på samma gamla sätt på sned.
-    Hvad som var godt för några tusen år,
-    Hvad som var ondt, anses så nästan än.
-    Väl pågår allt från tidens början dock
-    En sammansvärjning mot det evigt lika
-    Och enahanda; jemnt uppträda män,
-
-    För det de sökt att svänga om ethiken
-    I stort, allt från sin urgrund. Jemte dem
-    Finns andra dock som lyckats, stora kungar,
-    Som mördat uti gross, bankirer fina
-    Som stulit uti stort, och filosofer,
-    Som ljugit i systemer. Hyggligt folk,
-    I sanning, fast misskände af partier.
-
-    Att sjelf jag ämnar nu ett brott begå,
-    Ett afbrott uti alltets jemna gång,
-    Och derför darrar jag. Allt kallas ondt,
-    Som gör en ondt; men är min darrning öfver
-    Och lyckas handlingen, så blir det onda
-    Ett godt, och får jag samvetsqval deröfver,
-    Så blir det åter ondt. Så vexlar hemskt
-    I verlden lifvets ljuft violblå färg --
-    Och dock är nattvioln så ljuf en blomma.
-    Jag mycket älskat denna lilla blomma
-    Och ämnar skrifva en roman om den,
-    Der hela handlingen sig vände blott
-    Omkring en blomma och der blomman vore
-    Hjeltinnan uti stycket, menniskorna
-    Bisaker blott. En underbar intrig
-    Och vackra ord -- och under allt en tanke,
-    Lösaktig, djurisk som en Messalinas.
-    Det vore ett problem; nå väl, låt se,
-    Blott denna sak är öfver, skall jag börja
-    Ta hand derom -- men nu är giftet färdigt.
-
-
-
-
-För dig jag sjunger.
-
-
-    För dig jag sjunger, om jag eger qvar
-    En ton, som mild och klangfull än sig rör.
-    För dig, som mer än all min kärlek har,
-    För dig, som salighet och frid tillhör.
-
-    Jag söker i min andes mörka vrår,
-    Om ingen perla finns bevarad än,
-    Som vore värd att få ditt blonda hår
-    Besmycka -- -- -- -- --
-
-
-
-
-Vill du komma med mig?
-
-
-    Vill du komma med mig i den grönskande skog,
-    O, der ingen, der ingen oss ser?
-    Hörde du, hörde du, huru fogeln han slog
-    Långt i skogen; han också dig ber.
-
-    Vill du sitta med mig i den skuggande lund,
-    Vill du ljuft åt min arm dig förtro?
-    Kom, o kom, i den tysta, den skymmande stund,
-    När all jorden hon hvilar i ro.
-
-    När all jorden i stjerneglans hvilar i ro,
-    Låt oss sitta och språka förtroligt;
-    När all jorden i stjerneglans hvilar i ro,
-    Och blott hjertat det klappar oroligt.
-
-
-
-
-Jag har dig kär.
-
-
-    Jag har dig kär, öfver allting kär,
-    Du mer än himmel och jord mig är;
-          Hvar min bana går
-          Du framför mig står,
-          Om du är mig när,
-          Om du fjerran är,
-    O! du är mig kär, öfver allting kär.
-
-    Du är mig kär, öfver allting kär,
-    Om himmelsk glans du kring pannan bär,
-          Om du helig satt
-          Öfver sky och natt
-          Ibland englars här,
-          Hann min sång dig der;
-    O! du är mig kär, öfver allting kär.
-
-    Du är mig kar, öfver allting kär;
-    Ja, om lagd du vore i jorden här,
-          O, jag smög dit ned
-          Ifrån gröna träd,
-          Ifrån sol och vår,
-          Ifrån fröjd och tår,
-    För att dö hos dig, för att bli hos dig.
-
-    Du är mig kär, öfver allting kär,
-    Min högsta fröjd som mitt qval du är.
-          Dina ögon blå,
-          O, hur le de så?
-          I dess himlar der
-          All min himmel är;
-    O! du är mig kär, öfver allting kär.
-
-    Det ej glömska finns, ingen död nu mer,
-    Sen du allt mig blef, sen jag dig blott ser.
-          Blott en kort sekund
-          Vid din rosenmund,
-          Blott en blick af dig
-          Gör odödlig mig;
-    Kom och lef med mig, låt mig dö med dig!
-
-
-
-
-Don Juans afsked från lifvet.
-
-
-_Naturskön nejd i Grekland. Klassiska ruiner framskymta uti
-lager- och myrterlundar. Det är antingen morgon eller afton,
-ty ett matt rosenskimmer flämtar öfver föremålen. Don Juan
-sitter på en kullfallen kolonn och drar upp sitt ur_.
-
-    Jag står vid målet, rättare: jag -- sitter
-    Vid detta mål, som snart mig mållös gör.
-    Likt lampans sista flämtning hjertat spritter,
-    En sällsam susning ofta ren jag hör.
-    På den jag längre ej fundera gitter; --
-    Hvad än det är, jag vet att snart jag dör.
-    Lätt dödens ishand kittlar mig i hälen --
-    Han får gå långt förrän han hittar själen.
-
-    Emellertid så lär jag kunna hinna
-    Att afsked ta från lifvet, som sig bör.
-    I alla öden måste man sig finna,
-    Och till de bättre dödsinviten hör.
-    Hvarföre då sålänge sig besinna
-    På den? det sällskap, dit man in oss för,
-    Skall vara glupskt; men _vi_ det ej må klandra,
-    Som göra allt att äta ut hvarandra.
-
-    "Sålänge man har lif, så skall man lefva."
-    Den först det lärde, var en välvis man.
-    Tids nog vi få i tomma intet sväfva,
-    På vingar en, på qvastar någon ann'.
-    Att lefva älska är, så mente Eva,
-    Och Adam straxt derpå detsamma fann --
-    Och icke lär i ordningen don Juan
-    Af lika tycke vara numro tuan.
-
-    Den satsen klingar mig så skön i hågen
-    Just nu, när lifvet skymmer mer och mer.
-    I guld den nickar ner från himlabågen --
-    Der sig ett svanepar till flykt beger.
-    Den dyker upp ur blommorna, ur vågen,
-    Men ej som förr den om min hyllning ber.
-    De dagar äro -- hur ock soln må glöda --
-    Som Julia och Haidie för evigt döda.
-
-    Farväl då sol! Jag ser naturen stråla
-    Kring mig i minnets sista återglans.
-    På himlen qvällen purpurmoln ses måla,
-    Kring brustna stöder mörknar skogens krans,
-    En skog af myrtenträd! -- En gam hörs skråla
-    På högsta toppen, tar en lustig dans
-    I klara rymden, nu sig åter sänker --
-    Fin lukt han har, han visst på Juan tänker.
-
-    Ty här jag vankar utan lust och vänner,
-    Snart utan lif, och ingen vet mitt namn.
-    Den skönaste, den stoltaste bland männer
-    Var fordom denna gråa, vissna hamn.
-    Fort säger man väl nog att tiden ränner,
-    Men bäst jag sjönk i älskarinnans famn
-    Med eld och rosor, fröjderna och våren,
-    Så steg jag upp med vintersnö i håren.
-
-    O, ungdomstid, o vingade minuter
-    Jag er dock tömt på millioner sätt.
-    Hvar fröjd, som fanns, jag till mitt hjerta sluter,
-    Stor sak i himlen eller helvetet.
-    Ej qvinna log, hvars skatter jag ej njuter:
-    Hos blyg, hos kylig, eldig, qvick, kokett!
-    I alla himlar har jag rusig tumlat
-    Och älskat, syndat, gråtit, hånlett, rumlat!
-
-
-    I heta kyssars purpureld förbleknat
-    Den kind, som nu är gul -- som merg.
-    Kring hvita fingrar lindad locken veknat,
-    Tills småningom den antog deras färg,
-    Och stillare blef hjertat -- -- -- --
-    -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
-    Men hjernan klarnade alltmer och sporde
-    Hvad vi egentligen på jorden gjorde.
-
-    När hjertat slutade att kurtisera
-    -- En sak, som läkarn sa' nödvändig var --
-    Begynte hufvudet filosofera
-    Och hängde öfver böcker ett par dar,
-    Gick son bland menskor ut att detaljera
-    Sin vunna kunskap. Frukt allt studium har,
-    Så äfven mitt. Den rymmes i de orden:
-    Vi stå på våra fötter emot jorden.
-
-    En ondskans slöja menskligheten tarfvar
-    Och bortfilosoferar sina fel.
-    Hvar tid, som går, en lapp till trasan skarfvar
-    Och menar nu först är den kjorteln hel.
-    Men nya tider hvina; trasan slarfvar,
-    I stycken sliten under stormens spel --
-    Och nya slägten klippa, kanta, lappa
-    På mensklighetens långa doktorskappa.
-
-    Må hvem som vill med ljuset blindbock leka,
-    Jag -- löjligheten fruktar mer än pest.
-    Af kärlek blifva våra kinder bleka,
-    Af vishet mörkna våra ögon mest.
-    Hvarom skall man då mer i lifvet teka? --
-    Be Gud, bli from och bikta för en prest?
-    Det sägs i Kristo mången fröjd man hafver
-    Och mår så bra som -- likmask i kadaver.
-
-    Men för att tro man dertill dock behöfver
-    Ett något, Gud vet hvad, men icke jag!
-    Den tron är ljuf, dess vaggsång in oss söfver
-    Och sprider glans kring ren förvissna drag.
-    Enfalden hoppar tankens afgrund öfver;
-    Den gåfvan bortblef på min födseldag,
-    Och jag för mycket lefvat att ej finna,
-    Att tron på syndens mörker är -- en hinna.
-
-    Lef för det ädla! är en vacker lära
-    I Jesuiters och fantasters mund.
-    Det ger en lön af -- luft, som kallas ära,
-    Som retar blott aptiten mer hvar stund.
-    För menskligheten offrom oss! de svära --
-    Om helst det vore för en trogen hund!
-    Men strida, dö -- det icke mig behagar
-    För trolöst pack med stora svalg och magar.
-
-    En slik fantast jag kunde kanske blifva,
-    Såg något värdt jag blott att lefva för.
-    För maka, hem och barn sitt blod att gifva,
-    Kan vara stort för den ett land tillhör;
-    Men skulle jag mig i Sevilla skrifva,
-    Jag orättvis dock deri synas tör,
-    Ty maka har jag -- såsom ryktet tutar --
-    Och ungar ock i alla verldens knutar.
-
-    Parbleu! -- Det går så ledigt uppå franska
-    Med eder och kurtis. -- Parbleu! rätt nu
-    Jag blir förtviflad uppå äkta spanska
-    Och kastar mig i första krig. "_Ett, tu_..."
-    Men _tri_? nej först en sak jag måste granska,
-    Förrn jag i blod med döden dricker du.
-    Man blir ej hjelte, hur ock rimmen skena,
-    När rheumatismen plågar en i bena.
-
-    Ett återstår mig: börja samla pengar
-    Och gräfva mig i rostig koppar ner.
-    Det bor en oro uti Mammons drängar,
-    Som kraft att lefva, handla, verka ger;
-    Och hur förtalet ger dem ampra slängar,
-    Det bakpå ryggen ändå alltid sker,
-    Ty framtill hörs blott, hvart de sig begifva:
-    "Vill herrn på denna sedel borgen skrifva?"
-
-    Guld, guld är lösen, när man åldras hinner,
-    Det regulatorn är för allas prat.
-    Visst solen sjelf derför så skön man finner,
-    Att den har tycke utaf en -- dukat.
-    Men huru mycket än den gamle vinner,
-    Den unge vanligtvis dermed för stat;
-    Han vräker sig i dennes ekipager
-    Och slösar bort hans guld uppå kalaser.
-
-    Om skatter jag till millioner samlar
-    Och hopar högt som Cheops pyramid,
-    Med skrumpna händer jag deröfver famlar
-    Och grafven gräfves djup och mörk bredvid,
-    Tills ner i den till verldens fröjd jag ramlar.
-    Om helst deröfver blef en blodig strid,
-    Men blott processer, kif och protokoller --
-    Tills störste skurken hela arfvet håller.
-
-    Men om jag skulle bli poet? Jag tänker
-    En lagerkrans anstod rätt väl mitt lik.
-    Låt vara att förakt hvar skald mig skänker,
-    Som lökens verkan har på sin publik,
-    Hvars silfvertår i små idyller blänker
-    Och har sin poesi, som rock på spik,
-    Den, borstad väl, han bär på högtidsdagen
-    Med intet dam på fina sammetskragen.
-
-    Hur ur ett armt, förblödt, förbrustet hjerta
-    Då skulle strömma hån, förakt och qval.
-    Ner i en graf af natt och synd och smärta
-    Jag droge jord och stjernor, himlens sal.
-    Tro, oskuld, hopp med blixtar hvassa, hjerta
-    Jag sönderslet likt bubblors sköra skal.
-    Ej stort, ej skönt, ej ens ett ondt jag fattar,
-    Det tomma intet gapar och hånskrattar!
-
-
-
-
-Jag midnattens barn.
-
-
-    Jag midnattens barn, jag arma barn,
-    Hvi har väl född jag blifvit?
-    På stormande våg åt det bristande flarn
-    Mer lycka har Herran gifvit.
-    Ve! lyckan jag haft och jag har den förstört;
-    Jag bedt till Gud och han har mig hört;
-    Dock -- jag honom förglömde
-    Och Han mig fördömde,
-    Men ner ej i jordens djup mig gömde!
-         O Gud, min Gud, gif mig nåd,
-         O Gud, min Gud, gif mig råd,
-         För Jesu Christi skull,
-         För Jesu Christi skull!
-
-    Du skall ej mig lemna i djefvulens våld,
-    Fast nu han mig hårdt omslutit.
-    Du skall mig ej låta till honom bli såld --
-    Ditt blod Du för mig äfven gjutit!
-    Du helige Gud, rättfärdige Gud!
-    Du är icke stor blott i åskans ljud
-    Och i daggen som glimmar
-    Och i strålen som strimmar
-    Mildt fram mellan molnen i morgonens timmar!
-         O Gud, min Gud, gif mig nåd,
-         O Gud, min Gud, gif mig råd,
-         För Jesu Christi skull,
-         För Jesu Christi skull!
-
-
-
-
-DANIEL HJORT.
-
-Sorgespel i fem akter med fyra tablåer
-
-
-
-Första gången uppfördt å Nya Theatem i Helsingfors
-den 26 November 1862.
-
-
-Personerna:
-
-KARL, Hertig af Södermanland, Riksföreståndare.
-ARVID STÅLARM, Krigsöfverste i Finland.
-JOHAN FLEMING, son till Klaes Fleming och Ebba Stenbock.
-OLOF KLAESSON, naturlig son till Klaes Fleming, adopterad.
-ERICUS ERICI, Biskop i Åbo.
-JOACHIM SCHEEL, Befälhafvare på Hertigens flotta.
-DANIEL HJORT.
-EBBA STENBOCK, enka efter Klaes Fleming.
-SIGRID, Stålarms dotter.
-KATRI.
-ERIK BRAHE.
-LAURENTIUS PAULINUS,    | Beskickning från Sverige.
-Biskop PETRUS af Wexiö, |
-Officerare på Slottet i Åbo.
-En Parlamentär.
-Tvenne Borgare i Åbo.
-En Soldat på Slottet,
-Tvenne Soldater i Scheels läger.
-En Fångvaktare.
-Gäster. Soldater. Menighet från Åbo.
-
-(Händelsen tilldrager sig 1599 på Åbo Slott och i dess närhet.)
-
-
-
-FÖRSTA AKTEN.
-
-
-Stora salen på Åbo slott. På hvardera sidan något framåt fonden tvenne
-pelare. Emellan dem åt höger är Stålarmska vapenskölden uppställd,
-omgifven af fanor och svärd, emellan pelarena åt venster den
-Flemingska, ståtligare och rikare ornerad. Åt höger en balkong. På
-muren i fonden ofvanom den äro följande latinska verser i röd skrift
-inhuggna:
-
-    Carolus huc veni, vici fudigve rebelles;
-    Hinc abeo prorsus vestigia nulla relinqvens,
-    Huc iterum veniam, caveat sibi conscius omnis!
-    Non illo parcet tempore dextra reis.
-
-En dörr på hvardera sidan närmare förgrunden. På venstra sidan
-en bönstol med en Mariebild.
-
-
-Första Scenen.
-
-ARVID STÅLARM. EBBA FLEMING. OLOF KLAESSON. DANIEL HJORT. Senare
-JOHAN FLEMING.
-
-DANIEL HJORT (inträdande).
-
-    Nu står derute hertigens beskickning.
-
-EBBA FLEMING (sorgklädd).
-
-    Om än min make, du, Klaes Fleming lefvat,
-    De aldrig vågat hit i sådan tjenst!
-    Du svarta sorgdrägt, dig omkring min själ
-    Hvar ädling, som i Finland trogen blifvit
-    Sin konung, efter Fleming evigt bäre!
-    Men är vår makt densamma ej som då!
-    Vår kung densamma är, vår sak densamma --
-    Och hertigen dödsfienden, som då.
-    Tar du emot dem, Stålarm!
-
-STÅLARM.
-                              Låt oss höra;
-    Jag fruktar lika litet ord som svärd.
-
-JOHAN FLEMING (inkommer från vestra sidodörren med ett bref i handen).
-
-EBBA FLEMING.
-
-    God morgon, son!
-
-JOHAN FLEMING.
-
-    God morgon vänner alla!
-    Jag kommer, för att afsked ta! Jag redan
-    Har öfver sorgeåret vistats här;
-    Mig Sigismund till Warschau återkallar.
-        (Räcker brefvet åt Stålarm),
-    Se här -- och bjuder åt er dotter, Stålarm,
-    En plats hos drottningen.
-
-STÅLARM (ögnande i brefvet).
-
-                              Och ännu mer:
-    På nytt landstiga ämnar han i Sverige
-    Ännu i höst sin thron att återtaga.
-    Godt, godt, då kunna här vi vara lugna. --
-    Du ämnar resa?
-
-JOHAN FLEMING.
-
-                   Ja -- och eder dotter?
-
-STÅLARM.
-
-    Derom vi tala må ett ord ännu.
-    Du, Daniel Hjort, tag mellertid emot
-    Beskickningen. De här må svalka sig.
-
-OLOF KLAESSON.
-
-    Hvad hin har farit i min käre broder?
-    Han knappt mig ser, är tvär, som vore han
-    Den adopterade och jag, minsann,
-    Den äkta pojken så till själ som moder.
-
-(Alla gå utom Daniel Hjort).
-
-
-Andra Scenen.
-
-DANIEL HJORT. BESKICKNINGEN frän Sverige, bestående af ERIK BRAHE,
-LAURENTIUS PAULINUS, och Biskop PETRUS af Wexiö.
-
-DANIEL HJORT.
-
-    I värde herrar! vänten här en stund;
-    Snart Stålarm redo är att höra er.
-
-ERIK BRAHE (till Laurentius Paulinus).
-
-    Säg känner ni den unge mannen der?
-    Det bor en stolthet i hans blick och hållning,
-    Som vore värd en Fleming.
-
-LAURENTIUS PAULINUS.
-
-                              En student,
-    Som tjenade bland juniorerne
-    I Wittenberg, den tid jag der tog graden.
-    Uppfostrad är han uti Flemings hus,
-    Ett hittebarn för öfrigt, fast det tycks
-    Som finska adelsöfvermodet smittat.
-        (Till Daniel Hjort).
-    Är det ej Daniel Hjort? det tyckes mig,
-    Som förr vi sett hvarandra.
-
-DANIEL HJORT.
-
-                                Så det varit.
-
-LAUR. PAULINUS.
-
-    Rätt mycket är förändradt, se'n vi tjente
-    Tillsammans under ljusets fana.
-
-DANIEL HJORT.
-
-                                    Hoppas
-    Ni med ert tal mig vinna för er sak,
-    Ni tager miste.
-
-LAUR. PAULINUS.
-
-                    Hvilken sällsam tanke!
-    Dertill er ställning alltför ringa är.
-    Blott som en gammal vän jag talte här.
-
-
-Tredje Scenen.
-
-DE FÖRRA. ARVID STÅLARM. JOHAN FLEMING. OLOF KLAESSON.
-
-DANIEL HJORT (för sig).
-
-    Nu skall det börja. Jag ej mäktar höra,
-    Min egen tanke vill mig sjelf förföra. (Af.)
-
-STÅLARM.
-
-    Varen helgade! Från hertigen J kommen.
-    Vi äro icke vana från det hållet
-    Att höra något godt; dess mer tack skyldig
-    Jag eder blir, om nu det fallet är.
-
-ERIK BRAHE.
-
-    På Svea-rikes vägnar komma vi
-    Och helsa dig med frid och vänskap, Stålarm!
-    Den vilda strid, som broder emot broder
-    Och hat mot hat och död mot död har ställt,
-    Ej längre för en sjelfvisk konungs skull
-    Vårt folk, vår fosterjord förstöra skall.
-    Du minns hur Sigismund, så snart han kronan
-    På pannan tryckt och tagit hyllningseden
-    Det land, som var hans fäders jord, uppfyllde
-    Med polska knektars vilda öfvermod
-    Och jesuiters stämplingar och list,
-    Och sökte så vår kyrkas rena tro
-    Och svenska folkets frihet undergräfva. --
-    Nu slagen af vårt svärd, till Polen flyktad,
-    På allmän riksdag hela Sveriges folk
-    Skiljt honom från vanhelgad kungamakt,
-    Och såsom föreståndare af riket
-    Gett styrelsen åt hertig Karl; lägg derför
-    Ditt vapen, Arvid Stålarm, ned, det du
-    Förrädiskt nu mot fosterlandet för,
-    Och skilj ej Finland mer, med fruktlöst motstånd,
-    Från glädjen af en dyrt beseglad fred.
-
-STÅLARM.
-
-    Jag känner ingen annan fred än den,
-    Som sätter landets rätte konung åter
-    I frid uppå sin thron. Mig Sigismund
-    Har utnämnt till krigsöfverste i Finland,
-    Jag skall mitt vapen lägga ner, när han
-    Mig så befaller -- ej då hertigen
-    Befaller det, ty annorlunda skall
-    Det fridens altar byggas, der jag tager
-    Utaf mitt svärd, än som ett trappsteg för
-    Riksföreståndaren upp till Sveriges thron.
-
-LAUR. PAULINUS.
-
-    Vet ni, hvad ni med dessa ord har sagt,
-    Vet ni, hvad med ett längre trots ni gör!
-    Som Fleming, eder företrädare,
-    Vill ni förakta folkets makt och vilja
-    Och ställer öfver det en sjelfvisk konung.
-    Hvar tror ni då väl, att en krona är?
-    Ett lån af Gud allen', som borgades
-    På folkets aktning; och när den är kränkt.
-    En skenbild blott af svunnen makt är kronan,
-    En hägring falsk, som intet fäste har
-    På himmel eller jord. Vänd åter, Stålarm,
-    Från orätt väg, än medan det är tid,
-    Och sök förlåtelse för allt hvad här
-    Du och Klaes Fleming brutit emot folket.
-
-STÅLARM.
-
-    Om svenska folket har förglömt sin trohet,
-    Har Finland den ej glömt och skall ej glömma,
-    Så länge här en ädling finnes qvar,
-    Som heder har och svärd till dess försvar.
-    Det finska folket troget skall förbli
-    Sin kung, sin ed -- och folket det är vi!
-
-BISKOP PETRUS.
-
-    Ej samka ökad skuld med sådant tal
-    Till Herrans vrede öfver detta arma
-    Och ödelagda land. En trolös konung,
-    En kättersk kung är Sigismund, som velat
-    Med påfvelärans mörker släcka ut
-    Det rena ljuset af vår kyrkas tro.
-    Ej brottsligt uppror är, som störtat honom,
-    Ej hertigen, ej folket. Sjelf han gjort det,
-    Då de beslut, hvarmed Upsala-möte
-    Slöt en evärdlig ringmur kring vår kyrka,
-    Han falskt besvurit först och sedan brutit.
-    Ett folk, ett land, en tro är Sverige nu,
-    Och innan han ödmjukat sig för oss,
-    Skall Sveriges rike sorgsen enka stå.
-    Som glömt den brudgum, henne ej var värdig,
-    Och i Guds helga ord den tröst uppsöka,
-    Som läker alla sår, hur djupt de blöda.
-    Tro, Stålarm, icke att ditt trots förmår
-    Förändra det som himmelen beslutit;
-    Lägg derför ödmjukt ned ditt vapen nu,
-    Att Herrans hand ej tung på dig må falla.
-
-STÅLARM.
-
-    Ers vördighet, jag är för litet bisp,
-    För att för det der kalfskinns pergamentet,
-    Som i Upsala prester skrefvo hop,
-    Uppoffra öfvertygelse och ära.
-    Jag trodde på min Gud, förr'n det fanns till,
-    Och än jag hoppas, han mig skydda vill.
-    Den kung, han gifvit svärdet uti hand,
-    Jag strider för till lifvets sista rand.
-
-ERIK BRAHE.
-
-    Ert sista ord?
-
-STÅLARM.
-
-                   Jag underhandlar ej.
-
-LAUR. PAULINUS.
-
-    Det svaret skall ni ångra än med sorg.
-    Minns hur ni redan en gång blef besegrad
-    Af hertigen och tvangs att honom hylla,
-    Minns hur det löfte då ni honom gaf,
-    Ni bröt på nytt. Snart skall han komma åter.
-        (Pekande på verserna ofvanför balkongen).
-    Den versen der, han då i muren högg,
-    Han hugga skall i blod på härdens blad.
-        (Uppläsande den)
-    "Hit jag, Karl, har kommit och sett och betvingat ett uppror,
-    Härifrån åter jag går, lemnar ej spår af min hämd.
-    Men jag skall komma igen, enhvar förrädare bäfve!
-    Ingen förskoning då finns undan min straffande hand".
-
-STÅLARM.
-
-    Vi den ej frukte. Orörd der den sitter
-    Och håller skarp vår blick och blankt vårt svärd.
-    Må detta bli det sista ord vi byta!
-
-BISKOP PETRUS,
-
-    Så fortfar då att anse mera värd
-    En brottslig konung, än er fosterjord.
-    Med sorg vi resa åter, snart med svärd
-    Afgöras skall, hvad vi här bytt med ord.
-
-(Erik Brahe, Laur. Paulinus och Biskop Petrus af Wexiö gå).
-
-
-Fjerde Scenen.
-
-ARVID STÅLARM. JOHAN FLEMING. OLOF KLAESSON.
-
-OLOF KLAESSON.
-
-    God natt med er, J riddare af ordet,
-    God morgon strid och muntert lif igen,
-    God natt med kutter under jungfruburen,
-    God morgon trummors larm, kanoners brumbas,
-    God natt med middagslur och gäspning lång,
-    Snart börja vi vårt glada näringsfång!
-
-JOHAN FLEMING.
-
-    Af rättvis harm mitt hjerta mot dem lågar.
-
-STÅLARM,
-
-    Vill än' du från oss resa?
-
-JOHAN FLEMING.
-
-                               Resa nu?
-    Förråda vore det min konungs land,
-    Och fast mitt svärd i striden väger ringa,
-    Jag tror min kung skall veta det att svinga.
-
-STÅLARM.
-
-    Det hoppas jag utaf Klaes Flemings son.
-    Nu till fru Ebba! I sitt bönerum
-    Hon väntar oss.
-
-(Stålarm går).
-
-
-Femte Scenen.
-
-JOHAN FLEMING. OLOF KLAESSON.
-
-JOHAN FLEMING.
-
-    Hör på ett ord, min bror!
-    Vi varit nu en tid ej riktigt goda.
-    Uppå hvarandra.
-
-OLOF KLAESSON,
-
-                    Jag det märkt förväl;
-    Men kan ej dertill hitta på ett skäl.
-
-JOHAN FLEMING.
-
-    Mitt felet är. Jag vet ej, men en misstro
-    Till dig, till mig, till allt mig fatta vill.
-    Hvarföre skulle Sigrid väl och mig
-    Man för hvarann bestämma? Väcka så
-    Uti min själ en fåfäng eld till lif!
-    Kall, sluten, bort hon drager sig för mig.
-    Om någon ann' hon älskar, är det dig.
-    Tag henne då, gör slut på mina tvifvel
-    Och gif mig ro! Er lycka skall bli min.
-
-OLOF KLAESSON
-
-    Är detta skälet till vår position?
-    Må hin all kärlek ta, som kastar så
-    Ett sjelfviskt grand i vänskaps klara blick
-    Och här oss begge hållit nu till narrar!
-    Jag Sigrids älskare! Ja, om hon vore
-    En fri och munter borgartös, då kunde
-    Jag väl ha vågat på en hemlig kyss.
-    Hon älska mig! Den allvarsamma, vackra
-    Och stolta flickan! Gå och säg åt henne
-    Det ordet blott, hon skrattade dig ut
-    Och gret på samma gång, att du ej bättre
-    Förstår dig på ett litet blygsamt hjerta,
-    Som troligen ej känner högre lott
-    Än att få falla dig om halsen blott.
-
-JOHAN FLEMING,
-
-    Nej, nej.
-
-OLOF KLAESSON.
-
-              Det der, det duger ej, min själ;
-    Hon måste än i denna dag bli din,
-    Ty annars drunknar uti älskarn hjelten,
-    Och sådant duger ej i tid som vår.
-
-JOHAN FLEMING.
-
-    Men om hon icke älskar mig?
-
-OLOF KLAESSON.
-
-                                Åh prat!
-    En flicka bär sin tro ej fram på fat;
-    Den gömmer hon -- ja, bilden är fatal --
-    Som en rekryt sitt hopp att bli genral.
-
-JOHAN FLEMING.
-
-    Förlåt den misstro emot dig jag närt!
-
-OLOF KLAESSON.
-
-    Gör ingenting. Jag ej stort bättre varit.
-    Ty som, näst hertigen, af allt på jorden
-    Jag hatar sorgen mest, så har jag sökt
-    Förnärmad vänskap vända bort i löje
-    Och skratta ut dig ur min glada själ.
-    Men som det orätt var, låt det bli glömdt!
-    Och nu -- ett ord ej om hvad föregått;
-    Här har du gamla vännens hand tillbaka.
-
-JOHAN FLEMING.
-
-    Jag tager den med hjertats tysta ånger,
-    Jag trycker den vid minnet af den stund,
-    Då, nyss till Finland kommen, första gängen
-    Jag till min faders grafvård gick och der
-    Dig knähöjd såg med kind af tårar stänkt.
-    Hvem kunde derpå känna glade Olof,
-    Hvarom i Warschau jag så mycket hört.
-    Vi derför länge språkade tillsamman
-    Och kände ej hvarandra alls igen,
-    Till dess du hastigt mig om halsen for
-    Och ropade mitt namn. Och det blef afton,
-    Förrän vi skildes åt och himlens stjernor
-    Bevittnade vår vänskaps varma ed.
-
-OLOF KLAESSON.
-
-    Och troget ock skall denna eden hållas.
-    Snart komma storm och strid, då pröfvas den;
-    Då vet du, hvar du har en trofast vän.
-
-JOHAN FLEMING.
-
-    Nu låt oss följa Stålarm till min moder!
-
-OLOF KLAESSON.
-
-    Ännu i dag blir flickan din -- jag håller!
-    Och om jag vadet tappar, eger du
-    Min svarta frustande Arab.
-
-JOHAN FLEMING.
-
-                               Din tok!
-    Du aldrig kärlek kännt.
-
-OLOF KLAESSON.
-
-                            Blott åtta gånger,
-    Och hvar gång följd af små örtret och ånger.
-
-(Båda gå genom vestra sidodörren).
-
-
-Sjette Scenen.
-
-DANIEL HJORT (träder in bakom pelarena, läsande i en gammal bok).
-
-    Jag kan ej säga som den store talarn:
-    "I skrift och tanke finns min fröjd och tillflykt;
-    Så gladt finns intet, som ej gladare
-    Blir genom dem; så sorgligt intet finns,
-    Som genom dem ej mindre sorgligt blir!"
-    Jag pröfvat denna sats, men den är falsk.
-    När dig jag läser, gamle Linus, o,
-    Ej fylls mitt bröst af glädje, men af ångest.
-    När jag på edra stora strider tänker,
-    Hur ringa synes mig ej denna strid!
-    När jag ert tappra, stolta folk beundrar,
-    Hvar ser ett sådant jag i denna tid?
-    När för min själ en Brutus, Marius stå,
-    Då faller bly tungt öfver mig mitt öde,
-    Och, fängslad här af tacksamhetens skuld,
-    Mig sjelf jag måst' besegra. O! att aldrig
-    Jag skådat denna bok i Wittenberg,
-    Att aldrig annat för min tanke kommit
-    Än torr, spetsfundig dogmatik, den käpphäst,
-    På hvilken tiden, som en blodröd narr,
-    Nu rider karnaval. Bort, sköna bok!
-    Jag vill dig bränna upp. En bättre sats,
-    Än den jag nyss citerat, vill jag svara:
-    I dröm ock kärlek finnes fröjd och tillflykt;
-    Så gladt finns intet, som ej gladare
-    Blir genom dem; så sorgligt intet finns,
-    Som genom dem ej mindre sorgligt blir. --
-    Slå upp ditt öga, kärlek, du som drömmer
-    Uti mitt bröst, att der blir ljus och frid,
-    Slå upp din blick och hviska Sigrids namn!
-    Jag henne lärt som barn. Vid stilla kärlek
-    Jag sett en engel blomma helig upp.
-    O! jag ej orätt läst i hennes blickar,
-        (tar fram ur boken en biljett).
-    De skygga, drömmande. J skrifna ord,
-    Åt henne yppen hvad jag ej kan säga.
-        (Gömmer biljetten vid Mariebilden).
-    Här uppå fridlyst rum, dit hon blott nalkas,
-    Jag lägger omärkt den. När hit hon kommer
-    Och ber sin bön, Guds moder bed för mig!
-    Man nalkas! det är hon och hennes far.
-
-(Går ut genom högra sidodörren).
-
-
-Sjunde Scenen.
-
-ARVID STÅLARM. SIGRID (med en krans af hvita rosor i handen.
-De inkomma bakom pelarena från venster samtalande).
-
-STÅLARM.
-
-    Min dotter! Redan alltför länge har
-    Trolofningen med Johan tyst du afböjt.
-    Det går ej längre an. Jag sjelf ju ser,
-    Hur dina kinders blommor blekna af.
-    Du älskar honom, hvarföre då längre?
-
-SIGRID.
-
-    Min dyre fader! Ingen ann' jag älskar
-    Än dig. Jag vill ej gifta mig. Har jag
-    Ej nog af kärlek här? Jag vill ej mer.
-    Till Warschau åter reser Johan Fleming.
-    Hvi vill du bort mig sända, att en främling
-    Vid hofvet dväljas! Låt mig bli hos dig,
-    Min gode fader!
-
-STÅLARM.
-
-                    Barnsligheter, Sigrid!
-    Dessutom reser Johan ej. Han blifver
-    I Finland qvar att dela här med oss
-    Den fara, som från Sverige hotar.
-
-SIGRID.
-
-                                      Ah!
-
-STÅLARM.
-
-    Nåväl, betänker du dig än?
-
-SIGRID.
-
-                               Låt mig
-    Inför Guds moder hålla här min bön;
-    Se'n skall jag svara dig.
-
-STÅLARM.
-
-                              Farväl till dess!
-    (För sig). Som snäckans perla gömmer sig för dagen
-    Och blygsamt drömmer i sin egen glans,
-    Hon sluter tyst sin kärlek i sin barm,
-    Min goda dotter!
-
-(Går).
-
-
-Åttonde Scenen.
-
-SIGRID (på knä för Mariebilden). KATRI (senare).
-
-SIGRID.
-
-                     Heliga Guds moder!
-    Min mor jag tidigt miste. Du min tröst,
-    Min moder blef; så hör min bön, som fordom!
-    Om andra dig förglömt, så hör dock mig!
-
-KATRI (smyger sig in bakom pelarena).
-
-    Hur länge skall jag sörja i min själ,
-    Och ängslas dagliga uti mitt hjerta,
-    Hur länge skall min ovän sig förhäfva?
-
-SIGRID.
-
-    Så rent, så hvitt, som dessa rosor, var
-    En gång mitt hjerta. Tyst det blöder nu,
-    Du heliga Guds moder, gif det frid!
-
-KATRI.
-
-    En bön? Och här? Hvem är den hvita dufvan?
-    Tyst! Skrämmas skall hon, om hon blir mig varse.
-    Ej för att böner höra, hit jag smugit.
-
-(Gömmer sig bakom Flemingska vapenskölden).
-
-SIGRID.
-
-    Gif åt mitt hjerta himlens kraft att segra
-    Uppå dess onda böjelser och tankar.
-
-(Fäster kransen under Mariebilden).
-
-
-Nionde Scenen.
-
-DE FÖRRA. DANIEL HJORT (från högra sidodörren).
-
-KATRI (för sig).
-
-    Der kommer han. O, att jag ensam vore
-    Med honom här! När skall den stunden slå?
-
-DANIEL HJORT (blickande på Sigrid).
-
-    Skall jag till hennes fötter falla? Fråga
-    Hvad kärlek blott kan våga? Nej, ej än'?
-
-SIGRID (blir varse biljetten, som Daniel Hjort gömt vid Mariebilden).
-
-    Hvad? Detta papper?
-
-DANIEL HJORT.
-
-                        Ah, hon märker det!
-
-SIGRID (tager biljetten).
-
-    Till mig. Jag känner denna stil! O Gud!
-    Jag anar hvad den innehåller.
-
-DANIEL HJORT.
-
-                                  Sigrid!
-
-KATRI (för sig).
-
-    Han älskar henne. Blommar här hans lycka,
-    Tyst, okänd som jag kom, jag går att dö.
-
-SIGRID (fattande sig).
-
-    Ni här? Ni skrifvit detta? Stanna! Tyst!
-    Hvad är som gifvit skäl till detta steg
-    Af er mot Stålarms dotter?
-
-DANIEL HJORT.
-
-                               Är det Sigrid,
-    Som talar så? O, nej, det är ej möjligt!
-    Har hon då glömt de ljufva barndomsstunder
-    Af fridfull lek i Qvidjas gröna lunder?
-    Har hon då glömt, den nu så stolta, kalla,
-    De fordna, glada, ljufva samtal alla
-    Vi höllo förr. Och är det hon, som talar?
-    Nej, hennes skenbild blott i dessa salar.
-
-SIGRID.
-
-    Ni lönar illa det förtroende,
-    Min far bevisat er, och klandrar hårdt
-    Den rena vänskap, som ett barn er skänkt,
-        (med bortvändt ansigte)
-    Och om -- -- --
-
-DANIEL HJORT.
-
-              Säg ut, jag redo är att höra.
-
-SIGRID.
-
-    Och om man finge känna denna djerfhet,
-    Ni vet hvad er det kostade och mig.
-
-DANIEL HJORT.
-
-                                        Ah!
-
-SIGRID.
-
-    Här jag lägger brefvet, tag det åter.
-    En evig hemlighet emellan oss
-    Skall detta bli, er ingen förebrå.
-
-DANIEL HJORT.
-
-    Ni älskar mig, ni älskar mig ändå!
-    O! säg blott det och jag skall lugnt försaka.
-
-SIGRID.
-
-    Ni ärelysten är. Om ni mig älskat,
-    Förvisst ni hade spart mig denna stund.
-    Jag er ej aktar.
-
-DANIEL HJORT.
-
-                     Ah -- Farväl!
-
-SIGRID,
-
-                                   Blif qvar!
-
-KATRI (för sig).
-
-    Jag andas åter. Snart jag honom har.
-
-
-Tionde Scenen.
-
-DE FÖRRA. ARVID STÅLARM. JOHAN FLEMING.
-
-STÅLARM.
-
-    Är nu den lilla blyga oron öfver?
-
-SIGRID.
-
-    Ja, jag bestämt mig.
-
-STÅLARM.
-
-                         Och så allvarsam?
-
-SIGRID (med förställd fröjd).
-
-    Du tycker det! Nå ja. Ett ja, min far,
-    Det flyger ej med fjärilsflygt på tungan.
-    Det tusen nycker, tusen skygga tankar
-    Besegra måste, som så länge bry oss,
-    Tills man tar mod och säger: här min hand!
-
-(Räcker handen åt Johan Fleming).
-
-JOHAN FLEMING.
-
-    Du ljufva hand! Hur har du icke låtit
-    Mig vänta uppå dig! Än darrar den,
-    Som om den bort sig ville från mig rycka.
-        (Kysser Sigrids hand).
-    Så tar jag denna pant uppå min lycka.
-    Nu finnes ingen sorg och saknad mer,
-    Och qvällens fest, som ämnad var att fira
-    Mitt afsked, du förvandlat i en fest,
-    Der kärleken är värd och fröjden gäst.
-
-SIGRID.
-
-    Här är så qvaft i denna tunga sal!
-    Hvar är din moder? Låt oss gå till henne!
-
-JOHAN FLEMING.
-
-    Kom hellre ned i slottets trädgård då!
-
-SIGRID (undvikande).
-
-    Re'n börjar aftonrodnan vestern måla,
-    Och höstens blommor hälft förvissna stå.
-
-JOHAN FLEMING.
-
-    Ser du på dem, de vakna upp och stråla.
-
-(Sigrid och Johan Fleming gå).
-
-
-Elfte Scenen.
-
-KATRI. ARVID STÅLARM. DANIEL HJORT.
-
-STÅLARM.
-
-    Gå lätta ungdom med din lätta oro! --
-    Här, Daniel Hjort! Skrif dessa bref i ordning!
-    De skola hän till alla väderstreck,
-    Hvarhelst vi ha en stridsbror rask och käck.
-    Slut blir med frid och ro i slott som tjäll,
-    Men gladt vi skola fira denna qväll.
-    Hör svenner!
-       (Betjening inkommer).
-                 Tanden ljus, låt lampor glimma!
-    Snart strida vi, nu njuts en sorglös timma.
-
-(Går, förenande sig med ankommande gäster. Festlig upplysning.
-Musik höres utom scenen).
-
-
-Tolfte Scenen.
-
-KATRI. DANIEL HJORT. FÅNGVAKTAREN.
-
-FÅNGVAKTAREN.
-
-    Hvart nu så upprörd, mäster Daniel?
-
-DANIEL HJORT.
-
-                                         Du!
-    Så! någon finns, som märker också mig.
-    Och denne är fångvaktarn, mannen från
-    De här i hvalfven lefvande begrafna.
-    En passlig man! Hvad vill du här?
-
-FÅNGVAKTAREN
-
-                                      Jag skulle
-    Blott säga till häruppe, att den siste
-    Af fångarna har dött i natt.
-
-DANIEL HJORT.
-
-                                 Ha, ha!
-
-    Det var rätt lyckligt för den stackars karlen!
-    I dag är lyckan gäst på detta slott,
-    Från Flemings son allt ner till Flemings fångar.
-    Gå! Isig graflukt hemtar du hit upp!
-    Ej Arvid Stålarm nu har tid med dig.
-
-FÅNGVAKTAREN.
-
-    Säg, är det sannt, att vi få krig igen?
-    Då lär ej hvalfvet länge hållas tomt!
-
-DANIEL HJORT.
-
-    Får du ej någon annan dit, så skall
-    Jag komma sjelf och bjuda mig åt dig.
-
-FÅNGVAKTAREN.
-
-    Utaf den der får intet klokt man höra.
-
-(Fångvaktaren går).
-
-
-Trettonde Scenen.
-
-KATRI. DANIEL HJORT.
-
-DANIEL HJORT.
-
-    Fly, fly, du kärlek, du, min sista dröm!
-    Du blef det bittraste af allt det bittra
-    Uti min lefnad! Hvarför blef just jag
-    En hemlös, vilsekommen gäst i verlden,
-    Ett hittebarn förutan namn och far?
-    Sin rot har minsta blomma, hafvets våg
-    Ger upphof åt en annan, mossan har
-    En grafsten dock att växa på, den fånge,
-    Som dog i natt, han hade dock engång
-    Ett lif att lefva för. Hvad eger jag!
-
-KATRI (framträdande).
-
-    Mer, än du tror och mer, än här kan sagas.
-
-DANIEL HJORT
-
-    Ha! Åter qvinna står du i min väg!
-    Så tala, säg en gång, hvad vill du mig?
-
-KATRI.
-
-    Jag har den fackla, som ditt dunkla öde
-    I blodrödt sken skall lysa upp och ge dig
-    Tillbaka allt, hvad här du saknat har.
-    Möt mig i morgon qväll vid slaget nio
-    På Åbo torg; man kommer, gå, farväl!
-
-(Hon drager sig tillbaka bakom en pelare).
-
-
-DANIEL HJORT (aflägsnar sig långsamt, då han blir varse Ebba Fleming).
-
-
-Fjortonde Scenen.
-
-KATRI. EBBA FLEMING.
-
-EBBA FLEMING.
-
-    På nytt slår kriget vingen öfver norden; --
-    Och du, Klaes Fleming, är ett stoft i jorden!
-    Ner öfver oss din starka ande sänd
-    Och samma kraft i våra hjertan tänd,
-    Hvarmed du Finland höll med säker hand --
-    På tidens vilda stormupprörda vågor
-    Hur folket stod i uppror och i lågor! --
-    Vid svuren trohets säkra ankartand!
-    Ditt svärd var härar, och din kraft var spord
-    Från Polens sol till norrskenet i nord,
-    Och Sveriges krona hängde på ditt ord!
-    Och samma själ, hur blid, hur varm den var
-    I hemmets ro; hans blick, hur ljuf och klar!
-    O! jag vid detta hjerta hvilat har.
-
-KATRI (som stigit fram ock hört Ebba Flemings monolog, gör
-en hotande åtbörd och skall aflägsna sig, men märkes af
-Ebba Fleming, som förskräckt studsar tillbaka).
-
-EBBA FLEMING (med ett anskri).
-
-    Ah! hvem är ni! Hur har ni kommit hit?
-
-KATRI.
-
-    Ohörd som sorgens suck i glädjens sal,
-    Omärkt som, bland de mäktige, föraktet.
-
-EBBA FLEMING.
-
-    Bort hemska syn! Bort dit, hvar'från ni kom!
-
-KATRI.
-
-    Det är för långt tillbak's till Österbotten.
-    Var helsad från dess grafvar och dess öknar!
-    Jag helsar dig ifrån din makes verk.
-
-
-Femtonde Scenen.
-
-DE FÖRRA. ARVID STÅLARM. OLOF KLAESSON. JOHAN FLEMING.
-SIGRID STÅLARM. GÄSTER.
-
-(Vid Ebba Flemings anskri hafva alla inkommit och församlat
-sig i fonden),
-
-EBBA FLEMING.
-
-    Ah! Drifven henne bort!
-
-(Förenar sig med de andra).
-
-KATRI.
-
-                            Kom mig ej när!
-    Bereden er på hvad som förestår.
-    I störtat folket i förderf och död,
-    Men fast vår gård ni bränt, och från oss röfvat
-    All kärleks kraft, så lefver hatet än!
-    Det smyger spårlöst fram vid tiggarstafven,
-    Det håller råd med skuggorna i grafven,
-    Lyss vid palatsets dörr, i kojan talar;
-    Då brista vapensköldar, remna salar,
-    Så länge lefver det, tills hämdens dag
-    Går ned i blod, -- och detta hat är jag!
-
-(Aflägsnar sig skyndsamt).
-
-Slut på Första Akten.
-
-
-
-ANDRA AKTEN.
-
-
-(Åbo torg med domkyrkan i fonden. Till höger ingången till en bod.
-Något fram på scenen en schavott. Skymning.)
-
-
-Första Scenen.
-
-TVENNE BORGARE.
-
-FÖRSTA BORGAREN.
-
-    God afton, du, hur' står det till?
-
-ANDRA BORGAREN (vid boddörren.) Ingenting att säga derom i så
-oroliga tider, som dessa.
-
-FÖRSTA BORGAREN. Sörj den som vill. Ger Gud dag, så ger han råd.
-
-ANDRA BORGAREN. Ja den som bara hade råd att vänta! Polsk inqvartering,
-dryga utskylder, flickorna bakom lås och bom, onda tecken på himmelen,
-spöken som strida i luften, sjöfarten hindrad till Sverige. --
-Usch! det finns en sorg på hvar fingerled den här tiden. Jag väntar
-bara att en vacker natt få se slottet dansa polska med domkyrkan på ett
-munkrep, för att allt i verlden skall vara upp och ned, utom vi två.
-
-FÖRSTA BORGAREN. Ondt finnes det alltid, käre vän. Finnes det inte
-utom oss, så finnes det inom oss. "Ju strängare vår Herre uppfostrar
-oss, sade far min i tiden, dess bättre menar han det med oss". Det
-säger Biskopen också. Ni var inte i kyrkan i sista söndags.
-
-ANDRA BORGAREN. Hade annat att tänka på, träffade en svensk skutfarare,
-en rask karl, må du tro. Hertigen har knäckt herrarne i Sverige och
-snart skall han komma hit också.
-
-FÖRSTA BORGAREN. Jo, jo, så säger man. Det finns många herrar i riket
-nu för tiden, och ju flere kockar, dess sämre soppa, och vi äro
-soppan vi --
-
-ANDRA BORGAREN. Som ätes opp ja. Låt se, låt se! Vet ni hvad, Jansson,
-det sker hiskeliga saker om natten, der omkring schavotten.
-
-FÖRSTA BORGAREN. Huh! Det mörknar redan!
-
-ANDRA BORGAREN. Jag har måst flytta min säng i ett annat rum, ty om
-midnatten tisslar och tasslar det jemt här utanföre och lemnar oss
-ingen ro i huset. I går natt, Jansson...
-
-FÖRSTA BORGAREN. Nå, i går natt...
-
-ANDRA BORGAREN (stängande boden). Så rang det liksom af domens klockor
-i luften, och här omkring schavotten sjöng en dödspsalm sig sjelf, utan
-att man visste, hvarifrån det kom.
-
-FÖRSTA BORGAREN.
-Huh, det är ruskigt och mörkt härute. God natt,
-kära bror!
-
-ANDRA BORGAREN. Bah! Vill du inte komma in och hålla mig sällskap?
-
-FÖRSTA BORGAREN. Tack, tack! I sådana här tider trifs man helst hemma
-vid ljus hos hustru och barn sina. Måtte det bli bättre tider for dem
-en gång. God natt, god natt!
-
-(Han går. Månen framskymtar ur moln och kastar svarta skuggor öfver
-scenen. Andra Borgaren går in i sin bod, den han stänger efter sig).
-
-
-Andra Scenen.
-
-DANIEL HJORT (inkommer).
-
-    "Jag har den fackla, som ditt dunkla öde
-    I blodrödt sken skall lysa upp", så föllo
-    Ju hennes ord. Jag hör dem än, jag hört dem
-    Igenom sömnlös natt och dagens hvimmel.
-    Du öde, skall ditt dok du ändtligen
-    För mig upplyfta! Fader, moder, hem!
-    Hvad ljufva ord! jag sagt dem aldrig förr.
-    Är det en dröm, en dröm, som gäckar mig?
-    Min hela själ är väntan, mina sinnen
-    Försmält uti ett enda: hörseln. (Lyssnar). Hör jag
-    Ej steg, ej röster här!
-        (Tornuret slår nio).
-                            Ah, timman slår!
-
-
-Tredje Scenen.
-
-DANIEL HJORT. KATRI.
-
-KATRI.
-
-    Hvar är du, för hvars skull i tjugu år
-    Min fot har blödande på törnen trampat,
-    Hvar är väl du, så känd och dock så okänd,
-    Uti hvars hand ett vapen jag förtror,
-    Som blodshämd starkt, som dödligt hat så segt?
-
-DANIEL HJORT.
-
-    Om mig du menar, är jag här.
-
-KATRI.
-
-                                 Jag lofvat
-    Dig säga, hvem du är. Jag kan än mer,
-    Jag kan dig föra till din moders famn
-    Och till din faders -- graf.
-
-DANIEL HJORT.
-
-                                 Ve, om ditt hjerta
-    En hopplös smärta känt och vågar dock
-    Min öde själ med falsk förhoppning gäcka!
-
-KATRI.
-
-    Jag gäckas ej, om sjelf du mig ej gäckar.
-    Dock, innan någonting jag yppar, svara,
-    Om du har mod att allting öfvergifva,
-    Som förr du vördat, och i evig glömska
-    Försänka allt, hvad förr din kärlek egt?
-
-DANIEL HJORT.
-
-    Du frågar om mitt mod. Ej mod behöfs,
-    Der ingen strid i fråga komma kan.
-    Du ser framför dig här ett hjerta blott,
-    Som ingen ömhet, ingen vänskap kännt,
-    Som törstat, törstat hela lifvet efter
-    En droppe kärlek och den aldrig nått,
-    Som likt en fogelunge, ensam lemnad
-    Uppå en öde klippa uti hafvet,
-    I gränslös, evig ensamhet förtvinar.
-    Du talte om min faders graf, hvar är den?
-    Om under klippors hvalf och jordens grund
-    Han låg fördold, jag sprängde dem och värmde
-    Det döda hjertat med mitt lif till lif!
-
-KATRI.
-
-    Håll upp, att ej den sista kraft, jag spart
-    För denna stund, trots år af sorg och vanvett,
-    Flyr bort.
-
-DANIEL HJORT.
-
-               Så fortfar, säg min faders namn,
-    Att i dess himmel jag får svalka mig!
-        (Griper i henne och skådar henne i ansigtet).
-    Du ljuger ej! En djefvul det ej kunde!
-
-KATRI.
-
-    Ser lögnen ut som jag, då ljuger sanning.
-    I himlens stjernljus här jag för dig står.
-    Så sannt, som Gud har detta hvalfvet byggt,
-    Så sannt det öfver menniskornas synd,
-    Sjufaldt förlåten, sjufaldt remna skall,
-    Så sannt det är, att dagens klara sanning.
-    Tag till dig ropar med din faders namn:
-    Bengt Ilkainen.
-
-DANIEL HJORT,
-
-                    Det namnet förr jag hört
-    Säg, var han icke en af dem, Klaes Fleming
-    I slottets fängselhålor lät förgås,
-    Till straff, för det de reste sig mot honom?
-    Ha! sjelf jag varit med och domen skrifvit.
-
-KATRI.
-
-    Din faders bror det var. Din fader föll,
-    Då än ett omedvetet barn du var.
-    Långt upp i Österbotten stod hans gård,
-    En grushög nu, der ulf och ormar smyga.
-    Här finnes han, inunder galgen kastad
-    Och tredelt huggen af Klaes Flemings bödel.
-
-DANIEL HJORT (ilar upp till schavotten).
-
-    Der! -- Ha! Min fosterfar min faders bane!
-
-KATRI (sätter sig på schavottens trappsteg).
-
-    Din fader var en fri och mäktig bonde.
-    I strid med Ryssland landet stod. Klaes Fleming
-    Var då krigsöfverste; -- med vilda knektar
-    Hvar gård han fyllde, ty den stolte herrn
-    Oss bönder hatade, som honom vi.
-    Så höll han krigets röda fackla hånfullt
-    Vid jemn och varsam eld, för att med den
-    I våra gårdar nödens mordbrand tända.
-    I denna jemrens tid din mor dig födde.
-    Jag minns en qväll, som om i går det varit,
-    Din fader borta uti rian var,
-    Din moder satt med dig invid sitt bröst
-    Och såg för första gång det födselmärke,
-    Som du vid hjertat bär, och undrade
-    Hvad denna ormgadd väl betyda skulle.
-    Då vildt en skara utaf Flemings knektar
-    I rummet rusade, af blod bestänkta.
-    De hade varit hos din far i rian
-    Och fordrat der, att med den rest af säd,
-    Som våld och krig uppå hans åker lemnat,
-    Han genast skulle deras säckar fylla.
-    Bengt var den mannen ej, som slikt fördrog,
-    Den fräckaste han lyfte upp och slog
-    I blod till marken ned. De öfrige
-    Hans folk ur rian dref; en strid begynte,
-    Der knekten kom till korta. Flyende,
-    Fölföljde af de våra, in de bröto
-    Uti din faders hus. Ej mer blott ord
-    Och armkraft gällde der, men spjut och pilar.
-    Då lyfte en soldat dig på sin arm.
-    Gick fram med dig till fönstret, ropande:
-    "Den första pil, J rikten emot oss,
-    Blir detta barnets död".
-    Din moder dignade på golfvet ned.
-    Ock när hon åter vaknade, då stod
-    I lågor stugan, qvidande du låg
-    På halfbränd tröskel; upp hon tog dig, flög
-    Igenom eld och rök -- och gården hann -- der vred sig
-    Din fader i sitt blod, och långt från fjerran
-    Ljöd knektars hånskratt genom lågors gnissel.
-
-DANIEL HJORT.
-
-    Jag hör det tydligt, som jag lågan ser
-    Och gården, skogen, -- åkern bort till höger.
-    Ha! Minnet som en vådeld flammar upp
-    I dunklet af den natt, der förr jag famlat.
-
-KATRI.
-
-    Förstärkning hade Flemings knektar fått,
-    De våra flytt, din fader sårad fallit,
-    Och de, som började med rån och våld,
-    Med mordbrand slutade sitt segerjubel.
-
-DANIEL HJORT.
-
-    En skogsväg minns jag nu, en stormig natt.
-    Emot en qvinnas axel tyst jag låg
-    Och lekte der med ett par svarta lockar.
-
-KATRI.
-
-    Det var din mor. Hon följde med din fader
-    Till Åbo, dit han skickades att klaga
-    Hos Fleming öfver knektarne.
-
-DANIEL HJORT.
-
-                                 Nåväl?
-
-KATRI.
-
-    Nåväl, för uppror och för mord beskylld,
-    Emedan han sin egendom försvarat
-    Mot Flemings knektar, dömdes han till bojor
-    Och skymflig död på stupstock. Fåfängt låg jag
-    På knä för Fleming, bedjande om nåd.
-    Den grymme mannen såg mig kallt i ögat
-    Och vände sig och -- gick. Här är den plats,
-    Der skuldlöst flöt din faders blod!
-    Här är den plats, der liflös ned din moder
-    Af smärta dignat!
-    Här var det, som hon under nattens mörker
-    Gret blek sin kind och sörjde håret grått.
-    Här har hon lyft dig faderlös mot skyn
-    Och ropat ve, ve öfver mördarn Fleming.
-    Här tappade hon bort förståndets ljus
-    Och, liknöjdt irrande i skog och mark,
-    Åt bark af träd och sina tårar drack.
-
-(Månen går för ett ögonblick fram ur molnen och kastar sitt sken
-öfver dem).
-
-DANIEL HJORT.
-
-    Min mor, min mor, ja, det är du, är du!
-
-KATRI.
-
-    Kom mig ej när, ej än min son du är!
-    Hör mig till slut, jag sedan dig skall höra.
-    Så satt jag engång invid vägens rand;
-    Förbi red Fleming med en guldsmidd skara,
-    Och halfdöd låg du vid mitt bittra hjerta.
-    Mig tycktes då, att alla goda men'skor
-    På jorden voro döda. Gud var död
-    Och himlen svepte sig, ett dunkelt sorgflor,
-    Kring all den döda verlden. Här allena
-    Uti mitt bröst ett hjerta slog; mig tycktes
-    Som i en dröm, att du var död, det gjorde
-    Min själ så godt. Vansinnets ljufva mörker
-    Omgaf mitt hjerta som en läkedom.
-    Se'n vet jag icke hvad som hände mer.
-    Allt nog -- du qved ej mera vid min barm;
-    Och så kom jag tillbaks till Österbotten --
-    Gud vet uppå hvad sätt.
-
-DANIEL HJORT.
-
-                            Ah! det var då
-    Mig Fleming tog från vägen upp.
-                                    Du öde!
-
-KATRI.
-
-    Der satt jag sedan på vår gårds ruiner
-    Och vackra visor sjöng till fåglars qvitter --
-    Så vackra visor! En jag minnes än:
-    "Min make föll i sitt röda blod,
-    Bödeln som prest vid kistan stod,
-    På grafvarna giftört växer".
-
-DANIEL HJORT.
-
-    Hur bittert söndersliter denna syn
-    Den sista flik af vördnad, som jag än'
-    För Fleming hyser.
-
-KATRI (med återvunnen fattning).
-
-                       Fleming säger du!
-    Hans skuldregister än jag icke slutat,
-    Skrif upp på det, att han din slägt utrotat,
-    Då Österbotten som en enda mun
-    Sig reste mot hans jernok opp. Bengt Poutu,
-    Din moders bror; Matts Ilkainen, din farbror,
-    För denna stupstock fallit, eller hungrat
-    Ihjäl i slottets mörka fängselhålor.
-    Ej finnes qvar i hela Österbotten
-    En enda man, som var din faders vän.
-    På härjad åker rostar lemnad plog,
-    Och floden suckar emot blodig strand,
-    På härden ligger elden svart och död,
-    Och kyrkan står, en öde helgedom.
-    Hvarthän du ser i Finlands skilda trakter,
-    Borggårdar blott och kyrkogårdar frodas.
-    Och sjelfva gräset uppå grafven hviskar:
-    Hämd öfver Flemings ätt i sista led!
-    Det ropet gaf mig åter min besinning,
-    Mitt öga tändes, minnet vaknade
-    Och dig jag mindes, mindes hur jag smög
-    Ifrån dig, att du ej det skulle höra,
-    Och hur jag såg dig se'n på Flemings arm
-    I vägens dam vid krökningen försvinna.
-    Jag upp dig sökte, såg dig, kände dig.
-    Dock aldrig skall jag i en moders famn
-    Den sonen sluta, som Klaes Fleming uppfödt,
-    Förrän sin äkthet han bevisat mig.
-
-DANIEL HJORT (faller på knä och blottar sitt bröst).
-
-    Se ormens gadd uppå mitt bröst och slut mig
-    Intill ditt hjerta!
-
-KATRI.
-
-                        Gå tillbaks till slottet!
-
-DANIEL HJORT.
-
-    O moder! mer du hatar, än du älskar.
-
-KATRI.
-
-    Af kärlek hatar jag. Se här, min son!
-    Tag denna ring, den tryckte hertig Karl,
-    Då än en ung och fridsäll prins han var,
-    Din far på hand, då denne segrande
-    För folket en gång talte stolt på riksdag.
-    Den ringen följde honom in i döden,
-    Den hör dig till som arf.
-
-DANIEL HJORT (sedan han försökt den).
-
-                              Invid mitt hjerta
-    Den hvila skall, nytt lif ingjuta der.
-    Och nu min moder.
-
-(Breder ut armarna emot Katri).
-
-KATRI (vänder sig bort).
-
-                     När du först bevisat,
-    Att du är folkets son. Till dess farväl!
-
-DANIEL HJORT.
-
-    Ja, neka, moder, neka mig din famn,
-    Så länge än jag håller detta namn,
-    Så länge än jag denna klädnad bär.
-    Som spunnen utaf Flemings silke är,
-    Så länge än jag tjenar denna makt,
-    Som folket uti natt och bojor bragt, --
-    Ja, neka till att skåda på din son,
-    Så länge han är sina fäders hån,
-    Så länge tills han slitit ur sin själ
-    Allt, allt, som var. Till dess farväl, farväl!
-
-(Han går).
-
-
-Fjerde Scenen.
-
-KATRI (ensam).
-
-    Han går! Hvad har jag sagt? Hvad gjort? Min kraft,
-    Min kraft mig öfverger.
-        (Famlar till pålen och omsluter den krampaktigt).
-    Der går han, o min son!
-    Se stjernljus sväfva kring hans mörka lockar,
-    Och hög som natten växer hans gestalt.
-    Du älskade, du lif, du vår, du sol,
-    Vänd åter i min famn!.... Han hör ej mer.
-
-(Hon dignar ned på schavotten).
-
-
-
-Tablå.
-
-(Studerrummet hos Ericus Erici).
-
-
-Femte Scenen.
-
-ERICUS ERICI (sitter och skrifver. Bibeln och några andra böcker
-på bordet). ARVID STÅLARM (inträder).
-
-STÅLARM.
-
-    God afton, ers hogvördighet! Jag stör?
-
-ERICUS ERICI.
-
-    För ingen del. Det är ett arbete,
-    Som när som helst jag åter kan ta vid.
-    Guds milda lära, här jag tecknar upp
-    I enkla ord för folket, och så länge
-    Hans andes frid bor i min själ, förmår
-    All verldens strid mig icke deri störa.
-
-STÅLARM.
-
-    Ett godt och nyttigt verk! Dock tyckes mig
-    Ni orätt gör, herr bisp, då så ni drager
-    Ert snille bort från statens ärender,
-    Som nu behöfva krafter mer än nå'nsin.
-
-ERICUS ERICI.
-
-    Hvar men'ska har sin gifna plats i lifvet,
-    Jag tackar Gud för min och verkar der.
-    Om ni tillåter, skrifver jag till slut
-    Den mening, som ni med er ankomst afbröt.
-
-STÅLARM (under det Ericus skrifver).
-
-    Ni är mig just en general, herr bisp.
-    Ert stridsfält är det hvita pergamentet,
-    Der svarta bibelsprängda små soldater
-    Marschera uppå ert kommando fram.
-    Bläckhornet är fältlägret och er själ
-    Det mynthus, hvarur ni i guld betalar
-    Den rika solden åt er trogna skara.
-    Så leker ni som barn med tennsoldater
-    Och bryr er litet om, hur det ser ut
-    l statens stora, sönderfallna hushåll.
-    Men säg, herr general, hvem är väl då
-    Motståndaren, som så upptar er omsorg,
-    Att för allt annat blind ni är?
-
-ERICUS ERICI (bortläggande pergamentet).
-
-                                    Det är
-    Det onda, egenmäktiga och mörka,
-    Hvari vi men'skor famla; och när det
-    En gång är kufvadt, då, krigsöfverste,
-    Ha dessa droppar bläck dock mer förmått
-    Än strömmar utaf blod, som svärd utgjutit.
-
-STÅLARM.
-
-    Ni gamle svärmare, så vill ni ställa
-    Er utom tiden, tills med oberäknadt vingslag
-    Den slår er hämdfull ned i stoftet snart.
-
-ERICUS ERICI.
-
-    Hvad menar ni? Hvad har jag väl att frukta?
-
-STÅLARM,
-
-    En ädel fromsint man ni är, Erici.
-    Ej ni, som mången af vårt presterskap,
-    Sökt reta folket upp emot sin konung,
-    Men manat det tvärtom till fridsamhet,
-    Der så ni kunnat. Er förtjenst det är,
-    Att finska kyrkan stått så lugn, så värdig
-    I alla tidens skiften. Ingen står
-    Af rikets prester derför så i aktning
-    Hos konungen som ni, och ingen hatas
-    Af hertigen så mycket just som ni.
-
-ERICUS ERICI.
-
-    Tyvärr! Jag vet det sednare.
-
-STÅLARM.
-
-                                   Nåväl,
-    Till eder kunskap har väl också kommit
-    Det rykte, som er hela hjord har skrämt
-    Och spridt i hopar omkring torg och gator.
-
-ERICUS ERICI.
-
-    Det rykte menar ni, som åter vaknat,
-    Att hertigen är hit på väg. Än se'n?
-
-STÅLARM.
-
-    Än se'n? -- Jag kommit att en tillflyktsort
-    Er bjuda inom slottet.
-
-ERICUS ERICI.
-
-                           Jag er tackar,
-    Men tror mig ej behöfva den. Mitt rum,
-    Det är min borg, min värnlöshet mitt vapen.
-
-STÅLARM.
-
-    Ni vill då hellre ensam stå?
-
-ERICUS ERICI.
-
-                                 Ej ensam;
-    Med min församling och mitt hopp på Gud.
-    Jag är en kyrkans man. Jag ej förstår mig
-    På edra strider, all min uppgift är
-    Vår kyrka skydda lika mot de anfall,
-    Som Sigismund med påfveläxans villor
-    Försökt mot den, och lika mot det sätt,
-    Hvarpå vår ärelystna hertig söker
-    Att den begagna som en stege upp
-    Till Sveriges thron. Ni ser såled's, jag har
-    Ej något ondt af hertigen att frukta,
-    Om han ock fruktar mig, då ondt han gör.
-    Jag önskar ingen gunst af Sigismund,
-    Om han den ock mig ger, då rätt jag handlar.
-    "Förliter ej på förstar", är mitt valspråk,
-    Följ Herrans stämma i ditt samvets dom!
-
-STÅLARM (stiger upp).
-
-    Och huru lyder då ert samvets dom?
-
-ERICUS ERICI.
-
-    Den passar ej för edra öron, Stålarm!
-
-STÅLARM.
-
-    Låt höra dock, jag har ett godt humör.
-
-ERICUS ERICI.
-
-    Välan om ni så vill! Som Abels blod
-    Ur jorden ropade uppå en broder,
-    Så ropar folkets blod ock öfver er.
-    Jag sjelf har utgått från det ringa folket
-    Och lidit med det, tröstat, der jag kunnat;
-    Men kunde slottets fängselhålor tala,
-    Och hade landets hundra galgar tungor,
-    De skulle hviska oerhörda ord,
-    Om hur ni herrar här er makt begagnat; --
-    Vill än ni höra på mitt samvets dom?
-
-STÅLARM.
-
-    Nog nu, herr bisp! Jag rår ej för det der.
-    Klaes Fleming stundom tog för hårdt uti,
-    Och jag ock önskar mycket vore ogjordt.
-    Men som det är, ni glömmer dock en sak,
-    Att der vi hårdt förfarit, ha vi straffat,
-    Och der vi straffat, ha vi straffat brott,
-    Om våldsamt uppror ej ni nämner dygd.
-    Ha! Ha! Var det er dom? Jag svarar bäst:
-    Den, som i leken går, får leken tåla.
-        (Kanonskott i fjerran).
-    Tyst! Hvad är det? Man skjuter uppå slottet.
-
-
-Sjette Scenen.
-
-DE FÖRRA. OLOF KLAESSON (rustad till strid).
-
-OLOF KLAESSON.
-
-    Till slottet skynda, Stålarm! Knappt du gått,
-    Så kom ett ilbud ifrån Kastelholm,
-    Det taget är af hertigens galejor,
-    Vår vän Salomon Ille, slottsherrn, fången.
-    Knappt hade budet återhemtat sig,
-    Så dök ur fjärdens vatten flottan upp.
-
-STÅLARM.
-
-    Är hertigen på flottan sjelf?
-
-OLOF KLAESSON.
-
-                                  Han har
-    Landstigit med en här vid Helsingfors.
-    Jag skyndar till vår krigshär att den föra
-    Mot honom ut. Farväl om ej vi råkas
-    Igen, tryck Johans hand på mina vägnar!
-
-(Olof Klaesson går).
-
-STÅLARM.
-
-    Farväl, herr bisp, ni hör, jag måste skynda.
-
-(Stålarm går).
-
-
-Sjunde Scenen.
-
-ERICUS ERICI (ordnande sina papper).
-
-    Den, som i leken gått, får leken tåla,
-    Den, som har gripit svärd, med svärd förgås;
-    Gud styre allt! -- Hvar var jag nu igen?
-
-(Han börjar skrifva).
-
-Slut på Andra Akten.
-
-
-
-TREDJE AKTEN.
-
-
-(Scenen är närmast murarne på slottet. Till venster en kanonglugg,
-bredvid den en knekt med brinnande lunta. Till höger fram på scenen
-en tom kanonlavett).
-
-
-Första Scenen.
-
-DANIEL HJORT. EN KNEKT.
-
-DANIEL HJORT.
-
-    Nå, hvarför skjuter du ej?
-
-KNEKTEN.
-
-                               Dum jag vore,
-    Om jag ej väntade. Så ädel vara
-    Som krut har bättre mål än luft.
-
-DANIEL HJORT.
-
-                                     Ja, visst!
-
-KNEKTEN.
-
-    Ser ni den der galejan der. Den kommer
-    Allt närmare. Snart vänder stäfven till.
-    Då, -- fyr! ej förr! -- Ni skall få se, bur masten
-    Skall braka ner och rorman mista knoppen.
-
-DANIEL HJORT
-
-    Hvad har du då mot honom?
-
-KNEKTEN.
-
-                              Lustig fråga!
-    Han är ju knekt som jag.
-
-DANIEL HJORT.
-
-                             Och derför skjuter
-    Du honom ner.
-
-KNEKTEN.
-
-                  Han gör så han med mig.
-
-DANIEL HJORT,
-
-    Och hvarför?
-
-KNEKTEN.
-
-                 Hm! Derför att jag med honom
-    Gör just på samma sätt.
-
-DANIEL HJORT.
-
-                            Och hvarför?
-
-KNEKTEN.
-
-                                         Fan vet hvarför!
-
-DANIEL HJORT.
-
-    Nå vill du veta't, så vet jag hvarför.
-
-KNEKTEN.
-
-    Jag också, för att ordern lyder: skjut!
-
-DANIEL HJORT.
-
-    Åhnej, min vän! Om Stålarm dig befallt
-    Att krossa här ditt hufvud emot muren,
-    Du skakade på hufvu't först ändå.
-    Nej, men han skjuter, han, för hertigen,
-    Som är så vänlig mot det arma folket,
-    Det du som folkets son i grund föraktar.
-    Han kyrkan rensa vill från syndigt bruk,
-    Du med att det försvara himlen vinna.
-    Han hatar jesuiterna och adeln,
-    Och du, du älskar båda uti grund
-    Och derför gör du ganska rätt uti
-    Att slagtas här för dem och slagta. Skjut!
-
-KNEKTEN (betänksamt).
-
-    Hvad pratar ni?
-
-DANIEL HJORT.
-
-                    Hör på, hvem var din far?
-
-KNEKTEN.
-
-    Det angår icke er?
-
-DANIEL HJORT.
-
-                       Visst ej en bonde,
-    Ty bondehertigen föraktar du
-    Och skjuter ner hans folk. Nu vänder stäfven.
-    Skjut ner den dumma rorman der, som tjenar
-    En herre, som på lumpet småfolk tänker.
-
-KNEKTEN.
-
-    Skjut sjelf, här har ni luntan.
-
-DANIEL HJORT.
-
-                                    Nej, min gosse!
-    Om ock en knekt jag vore såsom du,
-    Jag icke för din lilla sold det gjorde.
-    Två gånger mindre än den knektarna
-    Hos hertigen med skuldfritt samvet njuta.
-
-(Drager sig undan).
-
-KNEKTEN.
-
-    Hvad mente han? Bor satan eller Gud
-    I den der svarta rocken. All min kraft
-    Han pratat bort. Nå, gudskelof, det är
-    För sent att skjuta. -- Tvenne gånger mindre
-    Än solden, hvilken hertigen består! --
-    Hvad rör det mig? Om icke bort han gått,
-    Jag huggit honom ner. -- Ett sällsamt tal!
-    Hvad skall jag göra nu? När i ens hufvud
-    Rätt underliga tankar vakna upp,
-    Är bäst med en god vän att derom språka.
-
-(Han går).
-
-
-Andra Scenen.
-
-DANIEL HJORT (inkommer, sätter sig på kanonlavetten och
-blickar efter knekten).
-
-    Det var det första -- skall det bli det sista?
-
-
-Tredje Scenen.
-
-DANIEL HJORT. SIGRID STÅLARM.
-
-DANIEL HJORT (för sig).
-
-    Åh, jungfru Sigrid! Se så blek hon är,
-    Den lilla engeln slokar sina vingar,
-    Som om hon vandrat öfver lik och blod,
-    Som om hon varit ner i fängselhvalfven
-    Och sjungit Johan Flemings kärleksvisor
-    Till kedjors rassel. Det var god ide!
-    (Högt), God morgon, fröken Stålarm!
-                             (För sig). Sa' jag Blodarm!
-
-SIGRID.
-
-    Hur mår du Daniel?
-
-DANIEL HJORT.
-
-                       Tackar, ganska bra,
-    Om blott jag undantar en ryslig dröm
-    I går på aftonqvisten.
-
-SIGRID.
-
-                           Tälj den då!
-    Du drömde kanske, att du såg ett altar,
-    Dit tyst en flicka kom och lade ner
-    Ett offer, och det offret det var hjertat.
-    Oroligt var det, ville icke hållas
-    På altaret, men himlens englar kommo
-    Och vaggade det in i sömn till slut
-    Och sade se'n till dig, som stod der när:
-    Väck ej det hjertat upp med dina suckar,
-    Låt det ha frid och ljus.
-
-DANIEL HJORT.
-
-                              En vacker dröm!
-    Men nej, jag drömmer ej så vackra drömmar,
-    Jag drömde, att jag såg en blodig stupstock
-    Men det förstår ni ej och det kan vara
-    Det bästa, om det ej det sämsta vore,
-    Att ni en gång dock måste det förstå.
-
-SIGRID.
-
-    Förvirradt talar du.
-
-DANIEL HJORT.
-
-                         Förvirring är
-    Ju tidens lösen och förvirring är
-    Den enda lösningen på lifvets gåta.
-
-SIGRID.
-
-    O, nej! försoning, frid.
-
-DANIEL HJORT.
-
-                             Det är en gåta,
-    Att fast man vet, hur man skall lösa gåtan,
-    Så vill man hellre den allt mer förvirra.
-    Se det är knuten.
-
-
-Tredje Scenen.
-
-DE FÖRRA. JOHAN FLEMING.
-
-SIGRID.
-
-                     Johan!
-
-JOHAN FLEMING.
-
-                            Du, min Sigrid!
-    Här midt bland storm och död? Gå in i slottet!
-
-SIGRID.
-
-    Så herrlig morgon genom fönstret sken,
-    Så fridfull vågen log, så tyst stod skogen,
-    Att ut jag lockades.
-
-DANIEL HJORT (för sig).
-
-                         Det är lockfogeln,
-    Som skall mig narra i sitt nät. Få se,
-    Om ej de sätta gillret ut tillsamman.
-
-SIGRID (fortsättande sakta till Johan Fleming).
-
-    Då såg jag här
-    Den stackars Daniel Hjort. Du känner allt;
-    Gör honom till din vän, var god mot honom,
-    Lär honom glömma...
-
-DANIEL HJORT (som lyssnat).
-
-                        Sa' jag inte det?
-    Det här blir bra. Olycklig kärlek så
-    Den stackars Daniel Hjort förvirrat har;
-    Och är han inom eller utom muren
-    Hvem fäster sig dervid; det hör till turen.
-
-SIGRID.
-
-    Jag lemnar eder nu.
-
-(Hon går.)
-
-
-Fjerde Scenen.
-
-JOHAN FLEMING. DANIEL HJORT.
-
-JOHAN FLEMING (blickande efter Sigrid).
-
-                        En himmel är
-    Den ljufva flickans själ, så klar och ren,
-    Att minsta vårmolns skugga märks derpå.
-    Hjort, du mår icke väl? --
-
-DANIEL HJORT.
-
-                               Vill ni mig hjelpa?
-
-JOHAN FLEMING.
-
-    Du saknar sysselsättning, och din själ
-    Blir trött af bara intet, tanken mattas
-    Och lynnet bittert blir.
-
-DANIEL HJORT (för sig).
-
-                             Han bort bli prest,
-    Så kunde han ha aflat sig förvärfvat
-    För fädrens synder.
-
-JOHAN FLEMING.
-
-                        Vill du, skall jag tala
-    Med Stålarm, att han lemnar dig ett svärd
-    Och gifver dig en plats. Du ser mig ut
-    Att kunna föra svärd såväl som penna.
-
-DANIEL HJORT.
-
-    Ni skämtar bra. Hvad skulle jag med svärd?
-    Jag tror jag högg i orätt hugg kamraten.
-
-JOHAN FLEMING (betydelsefullt).
-
-    Kan kärleken så bittert plåga kärlek?
-
-DANIEL HJORT,
-
-    Är tisteln blomma och är korpen hvit?
-
-JOHAN FLEMING.
-
-    Hvad menar du med det?
-
-DANIEL HJORT.
-
-                           Allt, allt beror
-    På, hvarifrån man ser.
-
-JOHAN FLEMING.
-
-                           O manligt är
-    Att sörja så. Om lyckan är vår ovän,
-    Är lycklig du, ty smärtan är din vän.
-    Upp, tag dess kraft uti din andes tjenst
-    Och lär dig glömma!
-
-DANIEL HJORT.
-
-                        Lär mig glömma, -- hvad?
-
-JOHAN FLEMING,
-
-    En fåfäng känsla.
-
-DANIEL HJORT.
-
-                      Ack, hvad ni är god!
-    Ha, ha, hvad det är lätt att vara god.
-
-(Stiger upp ock går.)
-
-JOHAN FLEMING.
-
-    Det ligger något sällsamt, onaturligt
-    I hans förändring, som jag ej förstår.
-    Der speglas något brustet i hans blick
-    Och ännu mera hörs det i hans tal.
-    Dock hvarför skall jag tänka uppå honom,
-    Slog han ej af min vänlighet med hånfullt
-    Och bittert löje. Bäst är att ej märka
-    På honom. Egenkärlek är hans sot
-    Och andras liknöjdhet dess bästa bot.
-
-
-Femte Scenen.
-
-
-JOHAN FLEMING. ARVID STÅLARM. EN OFFICER (vandrande på muren).
-Senare EN PARLAMENTÄR.
-
-OFFICERN.
-
-    Den slup, som nyss med underhandlingstecken
-    Mot slottet lade, nu helt nära står;
-    Nu lägga de vid muren till.
-
-(Stiger ner från muren.)
-
-JOHAN FLEMING.
-
-                                Hvad vill man?
-
-STÅLARM.
-
-    Ett hud från flottan att med litet prat
-    Oss roa, medan krigsorkestern stämmer
-    Till ett fortissimo.
-
-PARLAMENTÄREN (uppstigande från sjösidan på muren med en hvit
-fana i handen).
-
-                  Jag helsar dig
-    Från Scheel, vår amiral, och dig förkunnar
-    Att eder landthär är vid Helsingfors
-    Af hertig Karl fördrifven och besegrad.
-    Godvilligt öppna derför detta slott
-    Och afsvärj Sigismund för sista gången,
-    Om nåd du hoppas vill skall gå för rätt.
-
-JOHAN FLEMING.
-
-    Hvad säger han? Styr blinda lyckan verlden?
-
-STÅLARM.
-
-    Tillbaka helsa till din amiral
-    Och säg, att hertig Karl vid Helsingfors
-    Är af vår landthär slagen och fördrifven,
-    Och att han derför må ta sig i akt,
-    Om han vill hoppas att sin flotta rädda.
-    Säg det åt honom, han på mig skall tro
-    Med lika mycket skäl, som jag på honom.
-
-PARLAMENTÄREN.
-
-    Det svar var väntadt af ert öfvermod;
-    Hör derför hvad till sist jag nu er säger.
-    Om längre med ert trots ni retar oss,
-    Skall amiralen de af edra vänner,
-    Som följa oss från Kastelholm som fångar,
-    Halshugga låta och till er varnagel
-    Fastspika deras hufvuden på pålar
-    Midt i er egen åsyn, för att så
-    Från blodig talarstol för er predika
-    Med skräckfull död er egen framtids dom.
-    Betänken er! Det gäller deras lif.
-
-JOHAN FLEMING.
-
-    Hvad grymt ha de väl gjort, så grymt att straffas!
-    Din hvita fana rodnar utaf blygd
-    För sådant tal; vanhelgadt är dess skygd.
-
-STÅLARM.
-
-    När rättigheter, vuxna ur vårt hjerta,
-    Med makt och ära stå på slumpens spel,
-    Ett menskolif en småsak blir, ett öre
-    På tidens raffelbord. Jag offrar dem
-    Som mig de offrat, om på dem det gällt.
-    Fäll ner din hvita fana, skynda dig
-    Tillbaka, om du döden undgå vill.
-    Det enda svar, vi ha på sådant tal,
-    Är ärligt motstånd uppå lif och död.
-
-PARLAMENTÄREN.
-
-    Bestraffas skall du, trotsiga befäl;
-    Ej nåd, ej skoning finnes mer. Farväl!
-
-(Stiger ner bakom muren.)
-
-JOHAN FLEMING.
-
-    Låt till en öppen plats oss gå, hvar'från
-    Vi kunna skåda bort till andra stranden.
-    Vid dagens ljus! de skola det ej våga,
-    Ej så våldföra sig på fångne män!
-
-(Stålarm och Johan Fleming gå.)
-
-
-Sjette Scenen.
-
-DANIEL HJORT (inkommer).
-
-    När svärdomgjordad Kain slog herden Abel
-    Ihjäl och, plågad af sitt brodermord,
-    Af Gud sig öfvergifven kände, gjorde
-    Han sig ett beläte, för hvilket han
-    Sitt offer tände -- och det nämnde Äran.
-    O, hvilken herrlig afgud! herrlig är
-    Med herre slägt, och Kain han var på jorden
-    Den förste herrn. Det var en snillrik karl!
-    Så konstigt skapade han denna afgud,
-    Att just i den man dyrkade sig sjelf,
-    Som om den varit bräckligt spegelglas,
-    Och dock står den ännu. För dig, o, ära!
-    Jag lefver, dör! -- "För dig, o, ära! slår jag
-    Min bror ihjäl!" -- "Jag tackar er så mycket,
-    Er äran är!" -- Ha, en ironisk Gud! --
-    Och verlden har han bunden uti kedjor.
-    En broder hade Abel, Seth vid namn,
-    Hvarföre hämnades han ej på Kain? --
-    Det var en stackare! Hvarföre smög han
-    Ej in i Kains palatser och sin knif
-    Högg genom ryggen in allt till hans lefver?
-    Han ämnade det kanske, smög sig in,
-    Såg Kains afgudabild, förtrollades
-    Och föll i stoftet neder, ångerfull.
-    Det var en stackare! Ej sannt, J skuggor,
-    J blodiga? Ej sannt, J alla andar,
-    Som ej fån ro i dessa hemska hvalf,
-    Der edra ben, ombundna än af kedjor,
-    I mörkret lysa! -- Hämnd! Hämnd! --
-    Tyst jag kommer;
-    Och ljudlöst, spårlöst, svärdlöst kommer jag!
-    Vår nästa natt skall bli min första dag!
-
-(Går.)
-
-
-Sjunde Scenen.
-
-ARVID STÅLARM. JOHAN FLEMING mötande EBBA FLEMING.
-
-EBBA FLEMING,
-
-    Här händer något rysligt. Ifrån fönstren
-    Man ser på andra stranden hemska verktyg
-    Uppresta...
-
-STÅLARM.
-
-                Se ej dit, man vill förskräcka
-    Vårt mod; det skall blott högre egga det.
-    Vid Gud! Jag skall åt dessa ädla offer
-    Ge herrlig dödssalut och följesvenner
-    På färden till en bättre verld. Upp, knektar!
-    Till luntorna! i kretsar utaf eld
-    Må alla murar flamma högt af vrede!
-
-(Går.)
-
-(Kanonskott, scenen starkt upplyst.)
-
-JOHAN FLEMING.
-
-    Är detta ärans glans, är det den lager,
-    Jag drömde hjelten ge en evig dager?
-    Finns intet ridderskap i Sverige qvar?
-    Vårt fordna fromma folk, hvar finns det? Hvar?
-    Säg, Ebba Fleming, har vår strid, vår sak
-    En sådan blodig handling på sitt samvet?
-    Säg att den det ej har, och jag skall ega
-    Ett lejons kraft, ett svärd på hvarje finger,
-    En blixt uppå hvar egg! --
-
-EBBA FLEMING.
-
-                               Till striden, son!
-
-JOHAN FLEMING.
-
-    Ja väl! Till strid med hämndens, hatets brand!
-    Bort kärlek, ömhet! -- Arma fosterland!
-
-(Går. Ebba följer honom.)
-
-
-
-Tablå.
-
-(Amiral Scheels högqvarter gentemot Åbo slott. Ett boningshus
-till höger i förgrunden. Afton. Månsken.)
-
-
-Åttonde Scenen.
-
-TVENNE af Hertigens SOLDATER (gående på vakt utanför boningshuset).
-
-FÖRSTA SOLDATEN. Nå, du säger ingenting.
-
-ANDRA SOLDATEN. Jag tänker.
-
-FÖRSTA SOLDATEN. Hvad tänker du då?
-
-ANDRA SOLDATEN. Jag tänker upp en visa.
-
-FÖRSTA SOLDATEN. Och jag tänker på fästningen... den håller i som
-en sköldpadda. Vet du hvad sköldpadda ä', du? -- Det är en sorts
-stockfiskar, som ha ett ogenomträngligt skal, du, och man måste
-steka dem på glöd, innan de krypa ut derifrån. Jag önskar vi snart
-hade hertigen här, så finge vi hålla dem i eld från både land
-och vatten.
-
-ANDRA SOLDATEN. Hur tror du det ser ut der innanför? Finnarne
-kunna trolla, du.
-
-FÖRSTA SOLDATEN. Må de använda hvad makt som helst, utan folkets
-kärlek stå herrarne utan rötter. Puh! kommer ovädret och der ligga
-de som stormfallen skog.
-
-ANDRA SOLDATEN. Jag undrar hur de ha det der hemma hos oss bortom
-elfvarna i dalen.
-
-FÖRSTA SOLDATEN. Tänker du nu på ditt rusthåll igen? Gudskelof, att
-jag bara var bonde dräng, som ingenting annat har än min sold, mitt
-korpralskap, min flicka och min frihet.
-
-ANDRA SOLDATEN. Det är skördetid som bäst. Vill du höra min visa?
-
-FÖRSTA SOLDATEN. Nå sjung den då, men bussig skall den vara.
-
-
-Nionde Scenen.
-
-DE FÖRRE. DANIEL HJORT.
-
-DANIEL HJORT.
-
-    Hvar är er amiral? För mig till honom!
-
-FÖRSTA SOLDATEN.
-
-    Puss, min gosse, hvad vill du honom?
-
-DANIEL HJORT.
-
-    Det rör dig ej. Släpp in mig eller skjut
-    Mig genom hjertat. Det mig qvittar lika.
-
-
-Tionde Scenen.
-
-DE FÖRRE. Amiral SCHEEL (träder ur boningshuset).
-
-SCHEEL.
-
-    Hvad föregår här? Hvem är ni, som tränger
-    Er genom vakterna och stör min hvila?
-
-DANIEL HJORT.
-
-    Jag är ej, hvad jag är. Jag kommer ej
-    Från slottet, fast jag kommer derifrån.
-    Jag har ej namn, fast jag har tvenne namn.
-    Dagsgammal är jag, fast en man till år,
-    Och mer än tusen lif jag gäller dock
-    För eder, hertigens och folkets sak.
-
-SCHEEL.
-
-    Ett sällsamt, dunkelt tal, af hvilket man
-    Blott fatta kan, att ni från slottet är,
-    Det tidens dårhus. Och hur vill ni tros?
-
-DANIEL HJORT (upptager sin ring).
-
-    Du ring, blif du min förespråkare!
-    O, stod här hertigen för mig som ni,
-    Och denna ring jag lemnade åt honom,
-    Som nu åt er, han visste hvad den gällde.
-
-SCHEEL (betraktar ringen).
-
-    Det är min hertigs vapen.
-
-DANIEL HJORT.
-
-                              Denna ring
-    Han åt min far engång som minne gaf;
-    Som den jag ärft, med den jag ärft hans blod,
-    Hans sak, hans hämnd.
-
-SCHEEL.
-
-                          Kom, följ med mig, så få
-    Vi talas närmre vid. Följ med, soldat!
-
-(Scheel, Daniel Hjort, första soldaten gå in i boningshuset.)
-
-
-Elfte Scenen.
-
-ANDRA SOLDATEN (ensam). Det der betydde något. Har den der icke något
-ondt i sinnet mot oss, så har han det mot någon annan. -- Huh, det är
-så hemskt och dödstyst i månskenet. Jag vill sjunga min visa.
-(Sjunger.)
-
-    (Mel. O, Wermeland, du sköna, du m.m.)
-
-    I stugan väfver vännen, jag håller så kär,
-    För sakna'n så häftigt väfven lider.
-    Min fader mig gaf vid vårt afsked sitt gevär,
-    Det är ifrån konung Göstas tider.
-    Det klappar mig på axeln, liksom en trofast vän,
-    Och när jag blir gammal, min son får det igen,
-    Det får han, om jag lefver så länge.
-
-    Nu skördas på åkern och bergad är hvar äng,
-    Gud gifve att rik vore säden!
-    Och kommer jag ej åter, så får jag blodig säng;
-    Godt sofver man, när man dör med heder.
-    Ty dålig den bonde, som ej från plogen går,
-    När det med tro och frihet i landet illa står.
-    Gud skydde vår hertig och Sverige! --
-
-
-Tolfte Scenen.
-
-ANDRA SOLDATEN. DANIEL HJORT (kommer från boningshuset). Senare SCHEEL.
-
-DANIEL HJORT.
-
-    Nu är fördraget gjordt. Nu skall jag gräfva
-    Mig in med ord och guld hos hvarje knekt,
-    Och slottets kraft just i dess kraft förlama.
-    Skryt se'n med äran än!
-
-SCHEEL (kommer ut ur boningshuset).
-
-                            Ni glömde guldet;
-    Här är det. Lycka till! Var säker att
-    Ej hertigen skall glömma er. God natt!
-
-(Går in i boningshuset.)
-
-DANIEL HJORT.
-
-    God natt, mitt fordna lif. Nu tysta månsken,
-    Du nattens onda, bleka samvete,
-    Gengångare i jordens midnattsdröm,
-    Tvinsjuka ljus, som tviflar på dig sjelf,
-    Ej sqvallra i mitt spår på dunkel väg.
-
-(Går.)
-
-ANDRA SOLDATEN (sjunger om sista versen i sin sång).
-
-    Nu skördas på åkern och bergad är hvar äng,
-    Gud gifve, att rik vore säden!
-    Och kommer jag ej åter, så får jag blodig säng;
-    Godt sofver man, när man dör med heder.
-    Ty dålig den bonde, som ej från plogen går,
-    När det med tro och frihet i landet illa står.
-    Gud skydde vår hertig och Sverige! --
-
-Slut på Tredje Akten.
-
-
-
-FJERDE AKTEN.
-
-
-(Stora salen på slottet, Morgonrodnaden strålar in genom fönstren
-och belyser föremålen i början af akten).
-
-
-Första Scenen.
-
-JOHAN FLEMING (hvilar slumrande, med armen i band, på en soffa
-till venster), EBBA FLEMING (blickar upp från honom och ser utåt).
-
-EBBA FLEMING.
-
-    Re'n sol går upp, och flydd är ändtligt natten,
-    Den långa natten efter rastlös strid
-    I fyra dar; men ack! Hur går den upp!
-    Vänd, stjernors drottning, sol din glans från mig!
-    I veklig klagan sjunker jag, -- och der,
-    Der ute, obevekligt såsom förr
-    Fiendtlig flotta står, och intet segel
-    Till hjelp oss skyndar öfver liknöjdt haf,
-    Och intet bud om våra vänners öde
-    Framtränga kan till oss. -- Tyst! Upp han vaknar.
-
-JOHAN FLEMING (vaknar och reser sig upp).
-
-    Ack, hvilken herrlig dröm! Jag känner mig
-    Så styrkt, så glad!
-
-EBBA FLEMING.
-
-                        Du drömt?
-
-JOHAN FLEMING.
-
-                                  Och idel ljus
-    Och frid och lycka! Jag på Qvidja var.
-    Till mig kom kungen dit uppå besök,
-    Då fridens första skörd på gyllne fält
-    Jag in med folket bergade tillsammans.
-    Allt var förändradt: rika parker, der
-    Nu vildskog står, uttappadt var hvart kärr
-    Och bytt i åkerfält. Mig kungen tog
-    Inunder armen och så gingo vi
-    Igenom folkets högtidsklädda leder,
-    Och blommor ströddes rikt uppå vår väg,
-    Och mössor svängdes vid hurrah i luften,
-    Och suckande såg Sigismund på mig
-    Och sade: Byt ditt rike emot mitt! --
-    Så man sig sjelf kan smickra uti drömmen
-    Och glömma bort i denna lifvets afbild
-    All strid och omsorg. -- Moder, ingen visshet
-    Om landthärns öde än?
-
-
-Andra Scenen.
-
-DE FÖRRA. ARVID STÅLARM (som inträdt). Senare OLOF KLAESSON.
-
-STÅLARM.
-
-                          Ett bud har kommit
-    I denna natt; igenom sorglös vakt
-    Det lyckats smyga hit.
-
-JOHAN FLEMING.
-
-                           Och detta bud?
-
-STÅLARM (pekar på Olof, som inkommer).
-
-    Här är det.
-
-EBBA och JOHAN FLEMING.
-
-                Olof Klaesson!
-
-OLOF KLAESSON.
-
-                               Ja tyvärr!
-
-EBBA FLEMING.
-
-    Och krigshärns öde?
-
-OLOF KLAESSON.
-
-                        Spridd är den och slagen,
-    Och jag hardt när att bli tillfångatagen.
-    Förgäfves jag de lejda skaror ropar
-    Och söker samla deras spridda hopar;
-    Om ej jag några falska hjertan stungit,
-    De sjelf i band till hertigen mig tvungit.
-    Mod vänner! Om jag icke hoppats än,
-    Jag hit till eder kommit ej igen.
-    Vi skola hålla oss till sista man,
-    Oss trotsar lyckan, trots mot den tillbaka!
-
-STÅLARM.
-
-    Visst står vårt slott, det än ej störtat samman,
-    Ehur' det snart får skäl; besättningen
-    Gör myteri, står trotsig vid kanonen
-    Och skjuter ej; förräderi kringsmyger,
-    Insnärjer oss.
-
-EBBA FLEMING.
-
-                   Och ingen hjelp från Polen.
-
-JOHAN FLEMING.
-
-    O, Sigismund!
-
-OLOF KLAESSON.
-
-                  Så återstå dock vi.
-
-STÅLARM.
-
-    Dock vi? Hvad äro vi? Hvad kunna vi,
-    Vi, öfvergifne och förgätne här!
-    Ha, Sigismund, är detta lönen då
-    För all den trohet, vi emot dig visat!
-    O! att vi aldrig känt den lumpna känsla,
-    Som svaga mödrar närt oss med som spenbarn,
-    Som drifver barnet att sin fader hylla,
-    Att såsom yngling vörda än hans svaghet
-    1 gråa hår och skydda dem för skymf;
-    Den svaga känsla, hvilken högst i dårskap
-    Dock stiger, då den böjer undersåten
-    För kungen ned att honom dårligt dyrka
-    Som landets fader och sin äras borgen!
-    O! att vi qväst den, såsom hertigen,
-    Som alla andra, och vår egennytta
-    Sått ner i upprorsandans feta jordmån
-    Och skördat der vid packets jubel nu; --
-    Då hade vi ej öfvergifna stått
-    Med bruten lit och ensam, sviken tro!
-
-EBBA FLEMING.
-
-    Är det väl Stålarm, Stålarm, som så talar,
-    Det finska ridderskapets pelare,
-    Vår konungs stöd, Klaes Flemings vän och Finlands
-    Sjelfständiga och fasta svärd!
-
-
-STÅLARM.
-
-                                   Tack Ebba!
-    Jag har ej sofvit uppå tvenne nätter.
-    Bort, bort, du svaghet; kungen kallar dig!
-    Upp, trötta tanke, efterverlden manar;
-    Natur jag vill besegra dig!
-        (Till Olof Klaesson).
-                                Hur var det?
-    Vår krigshär slagen är. Då hvilar allt
-    På oss allen'. Dock, ännu låt oss hoppas
-    På hjelp från Polen.
-        (Officerare inkomma).
-                         Här befälet kommer,
-    Som hit till sista råd jag sammankallat.
-
-
-Tredje Scenen.
-
-DE FÖRRA. OFFICERARE. DANIEL HJORT.
-
-STÅLARM.
-
-    Ha'n J med veteranerne besatt
-    Slottsportarna och uppställt knektarne
-    Här utanföre?
-
-(Sorl bakom Scenen).
-
-FÖRSTA OFFICERN.
-
-                  De er svara sjelfva.
-
-DANIEL HJORT (för sig).
-
-    Hör, det är min orkester det, och stycket.
-    Som spelas upp, det eder dödspsalm är.
-
-ANDRA OFFICERN.
-
-    Doft växer deras knot, med möda fick jag
-    Dem ordnade. Till hertigen har redan
-    En del i nattens mörker öfverflytt,
-    Och af de öfrige är svårt att säga
-    Hvem är att lita på.
-
-STÅLARM.
-
-                         Välan, vi skola
-    Snart få rent spel i saken, och från hvetet
-    Allt ogräs sjelft må skilja sig!
-
-(Slår upp balkongsdörrarna, och talar derifrån nedåt).
-
-                                     Soldater!
-    Man sagt mig att bland eder -- -- --
-        (Sorlet tillväxer).
-    Tyst! falske uslingar, edsbrytare,
-    J pligtförgätne, som med fega tankar
-    Förqväfven modet i de bättres bröst,
-    J dåliga kamrater, tron J väl
-    Att vi behöfva er! Fritt må hvar knekt,
-    Som önskar det, gå hän. Slå slottets portar
-    På gafvel upp, att sådan giftig luft
-    Må strömma ut och ej oss här förderfva!
-
-(Går hastigt från balkongen).
-
-JOHAN FLEMING.
-
-    Jag kan, jag vill ej tro det --
-
-STÅLARM.
-
-                                     Skåda sjelf!
-
-JOHAN FLEMING (ser ut genom fönstret).
-
-    De bölja om hvarandra. Täta massor
-    Mot porten störta sig. Förgäfves söka
-    De gråa veteraner hejda dem.
-
-STÅLARM.
-
-    Må ingen hejda dem.
-
-OLOF KLAESSON.
-
-                        Du vågar mycket.
-
-STÅLARM.
-
-    Blott huggit af den arm, hvars lamhet annars
-    Också till hjertat kunnat sprida sig.
-    Nu må vårt råd begynna.
-
-OLOF KLAESSON.
-
-                            Värre makter
-    Än missmod verkat det. -- Om jag tror orätt,
-        (med en blick på Hjort).
-    Så visar detta bleka anlet galet.
-
-STÅLARM.
-
-    Kamrater! Finnes någon ibland eder,
-    Som önskar öfvergå till hertigen,
-    Han fritt det säge, fritt det göra må;
-    Ty intet annat återstår för den,
-    Som blifver qvar, än att med ära falla.
-        (Tystnad).
-    Finns någon ibland er, som något har
-    Att hoppas på af hertigen och röstar
-    För underhandling?
-
-FÖRSTA OFFICERN (pekande upp mot skriften öfver balkongen).
-
-                       Non illo parcet
-    Tempore dextra reis.
-
-STÅLARM.
-
-                         Välan då, vänner;
-    Fast svikna i vår lit på Sigismund,
-    Fast öfvergifne af vårt eget folk,
-    Vi skola visa hertigen i döden,
-    Att än vår konung och hvarandra trogna
-    Vi till hans planer ropa enigt: nej!
-    Och när på tröskeln här de siste fallit
-    Och hertigen instörtar jublande
-    I dessa salar, blott en man, en fackla
-    Behöfs, och slottet störtar öfver segrarn.
-    Och i ruinerna af dessa hvalf
-    Vi honom och vårt nederlag begrafva --
-    Och Sveriges thron och Sigismund är räddad. --
-
-TREDJE OFFICERN.
-
-    Hurrah för Sigismund! Vi följa dig.
-
-DE ÖFRIGE.
-
-    Hurrah för Sigismund! Hurrah för Stålarm!
-
-STÅLARM.
-
-    Så svärjen det vid edra dragna svärd!
-    Vid fädrens skuggor och vid ärans glans!
-
-ALLA (draga svärden).
-
-    Vi svärja det.
-
-STÅLARM.
-
-                   Så återstår oss blott
-    Att kasta lott om platsen ner i hvalfvet.
-
-JOHAN FLEMING.
-
-    Behöfves ej. Min arm mig nekar strida,
-    Dock är den stark nog att en fackla föra.
-    Förtro det värfvet mig,
-
-STÅLARM.
-
-                            Må gå. Åt dig
-    Vår ära vi förtro med detta. -- Nu
-    Må hvar och en i tysthet sig bereda
-    För evigheten. Sedan samloms här
-    Med klara samveten och glada hjertan,
-    Att tömma före stridens sista brand
-    Den sista guldpokaln för kung och land.
-
-ALLA.
-
-    Hurrah för Stålarm!
-
-(Officerarne aflågsna sig småningom).
-
-EBBA FLEMING (omfamnar Johan).
-
-                       O, min son!
-
-(Stålarm går).
-
-JOHAN FLEMING.
-
-                                   Min moder,
-    Vi måste rädda Sigrid.
-
-EBBA FLEMING.
-
-                           Det är sannt!
-JOHAN FLEMING.
-
-    Följ henne du, blif hennes moder.
-
-EBBA FLEMING.
-
-                                      Johan!
-    En bättre tröstarinna finner hon
-    I hvarje qvinna än i mig; -- Nej här,
-    Lik Indiens stolta enkor vill jag dö
-    Och ila utur offerbålets lågor
-    Till ärans himmel i min makes famn!
-
-(Går).
-
-
-Fjerde Scenen.
-
-JOHAN FLEMING. SIGRID STÅLARM (inkommer förklädd till bondflicka).
-
-SIGRID.
-
-    Hvad föregår här, Johan? Mig min fader
-    Befallt att kläda mig i denna drägt
-    Och sagt att bort jag måste härifrån.
-    Hvart än jag ser, jag skådar stränga blickar
-    Och slutna anleten. Hvad är det, Johan?
-    Hvarföre vill min far mig sända bort?
-
-JOHAN FLEMING (hela scenen vekt och innerligt).
-
-     Vi, som bli qvar, vi ämna dö i dag.
-
-SIGRID (ödmjukt).
-
-    Och derför -- -- --
-
-JOHAN FLEMING.
-
-                  Ämna vi dig frän oss sända.
-    I denna drägt man dig ej känna skall,
-    Till dess du hunnit fram till våra vänner,
-    Och färden går helt lätt här öfver viken,
-    Dit knappt en vilsen kula nå'ngång kommer.
-
-SIGRID.
-
-    O, att den hunne mig! -- Och du ej frågar,
-    Om jag det ville...
-
-JOHAN FLEMING.
-
-                        Svara, Sigrid, mig,
-    Säg öppet -- då du gaf din hand åt mig,
-    Gaf du af kärlek den? --
-
-SIGRID.
-
-                             Har jag dig gifvit
-    Ett skäl till tvifvel om min tro?
-
-JOHAN FLEMING.
-
-                                      Åh, nej!
-    Dock, hjertat väger icke skäl mot skäl.
-    Jag vet ej, men nu, Sigrid, säg mig -- kan
-    Du älska?
-
-SIGRID.
-
-              Ej så innerligt, som du.
-
-JOHAN FLEMING.
-
-    Låt mig få se i dina vackra ögon.
-    Se upp på mig. Säg, om jag bad dig blifva
-    Tillsamman här och dö med mig -- ej sannt,
-    De skulle icke stråla rätt af fröjd?
-    Du svarade mig ja kanske, men sedan
-    Du lade till; "I denna tunga sal
-    Här är så qvaft"... Minns du?
-
-SIGRID.
-
-                                  Nej!
-
-JOHAN FLEMING.
-
-                                       Jo, du minns det.
-    Ack, Sigrid! Om du mig ej älskade,
-    Hvi gaf du mig din hand, hvarföre sade
-    Du ej: Jag dig ej älskar. Då jag skulle
-    Ej plågat dig så länge, som jag nu
-    Fast omedveten gjort det.
-
- SIGRID.
-
-                              O, min Gud!
-
-JOHAN FLEMING.
-
-    Jag förebrår dig ej, tvärtom mig sjelf
-    Jag förebrår. Farväl, farväl, min syster!
-    Blif lycklig en gång, när en själ du finner,
-    Som är dig värd, och minns mig som en vän!
-
-SIGRID.
-
-    Nej, Johan, sänd mig icke bort. Om ock
-    Jag ej är värd att dö med dig, jag önskar
-    Dock intet annat än få dö.
-
-JOHAN FLEMING.
-
-                               Och hvarför?
-    Rår du väl för, att ej jag dig var kär
-    I högre mått än någon ann'. Ditt hjerta,
-    Hur kan så hårdt och dock så vekt det vara.
-    Farväl! Nu dör jag lycklig; men du skulle
-    Ej göra det.
-
-SIGRID (för sig).
-
-                 O, om jag hade mod
-    Att säga honom allt!
-
-JOHAN FLEMING.
-
-                         Jag går att ställa
-    I ordning slupen till din affärd nu.
-    Farväl så länge!
-
-(Går).
-
-SIGRID.
-
-                    Gå ej, Johan! Ah!
-    Han gick, han mig ej hörde. O, min Gud!
-        (betäcker sitt ansigte med händerna)
-    Hvi har du öfvergifvit mig och lemnat
-    Mig i det onda hjertats våld! -- Se der
-    Den hvita kransen på Mariebilden!
-    Är jag lik den, som kransen fordom band?
-    Ja, som den brutna rosen är den friska.
-
-
-Femte Scenen.
-
-SIGRID. DANIEL HJORT.
-
-SIGRID (blir varse Daniel Hjort).
-
-    Han!
-
-DANIEL HJORT.
-
-         Hvem har spökat er så vidrigt ut?
-
-SIGRID.
-
-    Om icke denna drägt behagar er,
-    Jag aldrig heller frågat om ert tycke.
-
-DANIEL HJORT.
-
-    Går ni med knappnålsbref i mun, min fröken? --
-    Har ni sett ärlig, ljuflig blommas färg
-    På hårda, konstigt brutna ädelstenar?
-    Har ni sett lammets ull på vargens yngel?
-    Har ni sett solsken i hvitmenad graf? --
-    Hvar är er spegel, fröken?
-
-SIGRID.
-
-                               Sista gången
-    Vi talas vid, och ni kan tala så?
-
-DANIEL HJORT.
-
-    Nåväl, så kan jag säga något annat.
-    Hvem är ni, sköna mask?
-
-SIGRID.
-
-                            Om ondt jag gjort er,
-    Var det min mening ej.
-
-DANIEL HJORT.
-
-                           När satan frestar,
-    Så frestar han i englaskrud.
-
-SIGRID (aflägsnande sig).
-
-                                 O, Gud!
-
-DANIEL HJORT.
-
-    Bed, bed! Det passar er. Gå bort och bed
-    Och nyttja ej till annat edert hjerta,
-    Att det ert namn ej hånar. Nyttja ord,
-    Som vingar ha från himmel allt till jord,
-    Och bed, bed, bed! Kanhända Gud är nådig,
-    Åtminstone så nådig, som rättrådig.
-
-(Sigrid går).
-
-
-Sjette Scenen.
-
-DANIEL HJORT (ensam).
-
-    Skall jag er låta dö och dö med er,
-    Med hertigen och allt i samma lågor? --
-    Så vore striden slut och allting slut,
-    Så finge jorden frid, och döden bredde
-    Det tjocka täckelset, som hålla skall
-    Till domedag, uppå min hemlighet,
-    Och alla dessa synder, fienders
-    Som vänners... Ha! Du blinkar, dödsens svärd,
-    Som hänger öfver tusen hufvuden,
-    På spindeltråden af min svaga vilja!
-    Nej, nej! Derför blef jag ej född, derför
-    Ej forsar de förtrycktes blod med storm
-    Från hjertat upp till hjernan genom mig,
-    I afgrunden har himlen dykat ned
-    Ny kraft att hemta upp till brustet verldsskick.
-    Så fyll då, hämnd, min själ så med din ande,
-    Att intet annat utom dig den vet,
-    Håll vilda hat, håll fast vid hjertats rot
-    Och lär det endast slå på din befallning!
-
-
-Sjunde Scenen.
-
-DANIEL HJORT. ARVID STÅLARM. OLOF KLAESSON. JOHAN FLEMING.
-EN VETERAN (inhämtande vinbägare). OFFICERARE. Senare SIGRID.
-
-STÅLARM (i samtal med en officer).
-
-    När jag var barn en tvillingsbror jag hade,
-    Som dog helt späd ännu. Jag minnes hur
-    Jag bad uppå hans graf, att bli förskonad
-    Ifrån att komma i den svarta jorden.
-    Rätt sällsamt, att hvad flyktigt, oförståndigt,
-    Som barn vi önskat, ofta se'n besannas;
-    Ty nu vi resa genom luften rakt
-    En ginväg öfver jorden bort från lifvet.
-    Käck bägarn hit! Skål, trogna krigskamrater,
-    För hedern, lifvets vin och ärans perla
-    I botten uppå lifvets bägare! --
-        (Alla dricka).
-    Sjung, Olof, sjung för oss en munter visa!
-
-OLOF KLAESSON.
-
-    Ha alla sina bägare? Se här!
-
-(Han räcker en bägare åt Daniel Hjort, som motvilligt tager den).
-
-        Sång.
-
-    Sankt Göran det var en riddare god
-    Vid glas som svärd.
-    Med glädje han drack och med fröjd gjöt sitt blod,
-    Stolt var hans färd.
-    Mot draken han kom med svärdet i hand
-    Och en munter sång,
-    Och fallen låg draken i purpurröd sand
-    På samma gång.
-    Hurrah för mod och fröjd!
-
-KÖR.
-
-    Hurrah för mod och fröjd!
-
-OLOF KLAESSON (till Daniel Hjort).
-
-    Hvad nu? Din bägare är full till randen.
-    Du smuglar, Daniel Hjort! Klang och drick ut!
-
-        (Sjunger).
-
-    Sankt Göran han för prinsessan som fru
-    Till egen härd.
-    Och kungen han sade: "den bäste är du,
-    En krona värd!" --
-    -- "Nej kronan behåll, åt sonen din gif,
-    Den är mig för tung.
-    Men låt för dess ära mig offra mitt lif,
-    Min dyre kung!" --
-    Hurrah för tro och fröjd!
-
-KÖR.
-
-    Hurrah för tro och fröjd!
-
-(Ett kanonskott höres).
-
-OLOF KLAESSON.
-
-    De börja redan, än en vers är qvar.
-
-        (Sjunger).
-
-    Mot fiender hundra ensam han stred,
-    Hans kung vardt blek.
-    Han högg och han segrade, dignade ned,
-    Gladt som på lek.
-    Och kungen höll in på segrande färd
-    Och med blick i brand.
-    O! Finge jag byta fast tusende svärd
-    Emot din hand!
-    Hurrah för fröjd och död!
-
-KÖR.
-
-    Hurrah för fröjd och död!
-
-(Under denna vers aflägsnar sig en och annan officer).
-
-OLOF KLAESSON (till Daniel Hjort, som ämnar gå).
-
-    Hvart skall du, Daniel Hjort?
-
-DANIEL HJORT.
-
-                                  Hvad rör det er?
-
-OLOF KLAESSON (håller qvar honom).
-
-    Förrädare! -- Se hur han bleknar vid
-    Det namnet, vänner!
-
-DANIEL HJORT.
-
-                        Bort till murarne
-    Förr'n hertigen är här!
-
-OLOF KLAESSON.
-
-                            Bekänn, din skurk!
-
-DANIEL HJORT.
-
-    Bevis! Emot min oskuld återstudsar
-    Uti er egen hals det namnet: skurk!
-
-SIGRID (inkommer).
-
-OLOF KLAESSON.
-
-    Bevis? -- Hvad gjorde du i mörka natten
-    I amiralens läger?
-
-DANIEL HJORT.
-
-                       Hvad jag gjorde? --
-    Säg, efter ni det vet...
-
-OLOF KLAESSON.
-
-                             Aha! Så har du
-    Dock varit der. -- -- Om jag ej upptäckt honom,
-    Han än förrådt...
-
-OFFICERARNE (draga värjorna).
-
-                      Ned med förrädaren!
-
-SIGRID (störtar sig emellan).
-
-    Det är ej möjligt! Hören, hören honom!
-
-DANIEL HJORT.
-
-    Ej kommen när mig. Fällen edra svärd! --
-    Javäl, jag er förrådt, förrädare!
-
-SIGRID (faller med ett anskri i Johan Flemings armar).
-
-DANIEL HJORT (fortsättande).
-
-    Just jag är den, hvars ord har eder stridskraft
-    Som blad förspridt; just jag är den, som bringat
-    Er uppå fall -- och det min stolthet är!
-
-FÖRSTE OFFICERN.
-
-    Stöt honom ner!
-
-(De tränga sig på Daniel Hjort; han rycker värjan af en officer
-och försvarar sig).
-
-OLOF KLAESSON (slår värjan ur Daniel Hjorts hand).
-
-                    Nej, bättre skall han straffas!
-
-STÅLARM.
-
-    Du, svarta otack -- som jag så har trott.
-    I lifvet blir det bittra aldrig slut.
-    Med honom handla, Olof, som du vill,
-    Jag skyndar ner. Re'n striden börjad är.
-
-(Går med alla officerarne; stramt derefter Olof Klaesson med
-Daniel Hjort).
-
-
-Åttonde Scenen.
-
-SIGRID. JOHAN FLEMING.
-
-JOHAN FLEMING (ännu hållande den afdånade Sigrid i sina armar).
-
-    Beklagansvärda! Ha, jag allt förstår!
-    Och den föraktlige! Sof, evigt sof! --
-
-(Nedlägger henne på soffan).
-
-
-
-Tablå.
-
-(Kruthvalfvet, afdeladt genom tvenne pelare. Daniel Hjort, fastkedjad
-vid den ena. Bakom den andra framskymta krutfaten. Mörker).
-
-
-Nionde Scenen.
-
-DANIEL HJORT.
-
-    Vid pelaren de nitat mig i kedjor
-    I slottets kruthvalf här. Jag måste dö
-    Med dem i samma död, jag måste se,
-    Hur facklan väcker upp förstörelsen,
-    Som slumrar här kring mig och dödstyst hotar
-    Riksföreståndarn, folket, fosterlandet
-    Med undergång. O, afgrundsmakt af hån!
-    O, bristen kedjor, remnen hvalf af bäfvan
-    För den förbannelse, jag slungar ut
-    Mot dessa bödlar, brottslingar, tyranner!
-    Du håller kedja! Lumpna, usla jern,
-    Du är mer stark, mer evig än min ande!
-    Ha, ha, ha, ha! -- Hör, huru hvalfven skratta
-    Åt mig, åt mig. O, död! Tag detta lif!
-    Hölj efterverldens vanfrejd öfver mig,
-    Men rädda, rädda hertigen och folket!
-    -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
-    Ej svar, ej tröst! -- Blott som ur annan verld
-    Kanonen doft igenom hvalfven suckar.
-    Mitt hufvud är så trött, min tanke svindlar.
-    Frid, frid!
-
-(Faller i vanmakt mot pelaren).
-
-
-Tionde Scenen.
-
-DANIEL HJORT. JOHAN FLEMING. ARVID STÅLARM (med en brinnande fackla).
-
-STÅLARM.
-
-    Här har du facklan. Redan man från borggår'n
-    Oss trängt till slottets dörrar. Hertigen
-    Sjelf stormar fram. På borggår'n står han redan.
-    Så snart du hör i hvalfgången signalen,
-    Tänd an de der. Farväl!
-
-(Går).
-
-
-Elfte Scenen.
-
-DANIEL HJORT. JOHAN FLEMING.
-
-JOHAN FLEMING (lyser med facklan på Daniel Hjort).
-
-                           I vanmakt fallen!
-    Natur'n är alltför god.
-
-DANIEL HJORT (uppvaknar),
-
-(De fixera hvarandra med en lång stum blick),
-
-JOHAN FLEMING.
-
-    Förmätne, djerfs du än uppå mig se!
-
-DANIEL HJORT.
-
-    Min blick dig följer som ett samvete.
-
-JOHAN FLEMING.
-
-    Se bort till Gud och gör din sista bön!
-
-DANIEL HJORT.
-
-    Din hand förvissne! -- Jag har bedt min bön.
-
-JOHAN FLEMING.
-
-    Finns ingen Gud, då så en usling dör.
-
-DANIEL HJORT.
-
-    Ej för ett sådant värf, du här utför.
-
-JOHAN FLEMING.
-
-    Ljud snart, signal! Du räddar kung och thron!
-
-DANIEL HJORT.
-
-    Dö bort, signal! Förderfvets, mörkrets ton!
-
-JOHAN FLEMING.
-
-    Du fram den kallat och med den du dör.
-
-DANIEL HJORT.
-
-    Men er med mig i afgrunden jag för.
-
-
-Tolfte Scenen.
-
-
-DE FÖRRA. SIGRID.
-
-SIGRID.
-
-    Det är en lögn, en nattsvart lögn, hopspunnen
-    Att oss förderfva alla. Nej, han har,
-    Han har det icke gjort.
-
-JOHAN FLEMING (kallt).
-
-                            Du, Sigrid, här?
-    Hvad vill du här?
-
-SIGRID.
-
-    Få visshet och få dö.
-
-JOHAN FLEMING.
-
-                          Olyckliga, vanära icke dig,
-    Ditt namn, din far! Med brottslig känsla tig!
-
-SIGRID.
-
-    Hvad är mig far och namn och allt mot honom.
-    I lifvet falskt, i dödens stund ändå,
-    Engång, vill hjertat fritt och öppet slå!
-    Jag älskade dig en gång, Daniel Hjort;
-    O, säg du ej det hemska brottet gjort.
-    Du det ej gjort? Ett svar! -- Du tiger... tiger?...
-
-DANIEL HJORT.
-
-    Jag älskade dig en gång, Sigrid Stålarm;
-    Jag tiger, ty jag dig ej krossa vill.
-
-SIGRID.
-
-    Du har det gjort?
-
-JOHAN FLEMING.
-
-                      Betviflar du det än?
-
-SIGRID.
-
-    Att dessa dystra hvalf snart remna finge
-    Och bort med dessa brustna hjertan ginge!
-    Gif, Johan, mig din arm. --
-        (Till Daniel Hjort.)
-                                Beklagansvärde!
-    1 denna stund du mig förakta lärde.
-
-JOHAN FLEMING.
-
-    Min klinga törstar, men den är för god
-    Att sölas i en fängslad uslings blod.
-
-DANIEL HJORT.
-
-    Vid lifvets rand, ni vet man talar sanning;
-    Så hören ock den djupt föraktade --
-    Den djupt föraktade, hvars fostran till
-    En ödmjuk slaf i praktens gyllne salar
-    Man trodde sig fullbordat och försäkrat.
-    Man derför tog mig, derföre man qväfde
-    Min kraft bland böcker, gjorde svag min arm,
-    Höll svärd på afstånd, nyttjade min hand
-    Till darrsjuk slaf i dunlätt fjäders tjenst.
-    Till tvifvel, sjelfförakt och liknöjdhet
-    Man närde mig; och när försmådd, förbisedd,
-    Så långt man fått mig, solade man stolt
-    Sin äras glans emot min ringhets natt. --
-    Då kom till mig en oförväntad gäst.
-    Ni minns den gamla qvinnan på er fest;
-    Sin son hon sökte der, den siste af
-    Det folk, som gått igenom er i qvaf.
-    Med henne vid sin faders graf han stått,
-    Och denna graf var en schavott.
-    Med eder har han gått i gyllne sal,
-    När uti fängelsernas grymma qval
-    Hans bröder, gömde och förgätne, lidit,
-    För det de för sin rätt, sin frihet stridit.
-    Mot er i döden än sitt trots han bär,
-    Och denne son, -- i kedjor står han här!
-
-JOHAN FLEMING.
-
-    Hör opp!
-
-SIGRID.
-
-             Du öde!
-
-JOHAN FLEMING.
-
-                     Lögn!
-
-SIGRID.
-
-                           Nej, honom hör!
-
-DANIEL HJORT.
-
-    Sitt hat hon lade till mitt hat mot er,
-    Sin hämnd till min förtviflan öfver er.
-    Och det försmådda hjertat, det fick ro
-    Och tviflet flög och tanken fick en tro.
-    Jag hade intet svärd, jag hade ord,
-    Jag hade ingen makt, jag hade list,
-    Och se, jag bragt er dock till fallets rand!
-    Och fast ni bundit mig i kedjors band,
-    J kunnen icke kedja sanningen;
-    Och fast mitt brott mig för i afgrunden,
-    Guds dom i samma eld er rycka skall;
-    Och fast J bringen hertigen till fall,
-    J kunnen ej förgöra lif och ljus.
-    Ja, störta slottet, er och oss i grus! --
-    Ersättning en gång efterverlden tar!
-
-(Signalen, ett pistolskott, slossas i hvalfgången. Svärdsgny
-och röster.)
-
-JOHAN FLEMING.
-
-    Vårt svar! -- Signaln det var -- till domen far! --
-
-RÖSTER I HVALFVET.
-
-    Hell! Hertigens är segren!
-
-DANIEL HJORT.
-
-                               Håll!
-
-SIGRID (rycker vid Daniel Hjorts utrop facklan ur Johans hand och
-kastar den blixtsnabbt långt bort; den slocknar, scenen blir mörk.
-Sigrid faller afsvimmad ner vid Daniel Hjorts fötter).
-
-DANIEL HJORT.
-
-                                     Min kedja lös!
-
-
-Trettonde Scenen.
-
-DE FÖRRA. EN OFFICER och KNEKTAR af Hertigens parti (inrusa
-med facklor och dragna svärd).
-
-JOHAN FLEMING (griper en fackla).
-
-    Hit facklan!
-
-DANIEL HJORT.
-
-                 Grip honom!
-
-(Några af knektarne gripa Johan Fleming.)
-
-JOHAN FLEMING.
-
-                             Allt för sent!
-
-DANIEL HJORT.
-
-    Kom lös min kedja!
-        (Knektarne befria honom från kedjorna.)
-    Bort, hvalfven remna, hjertan brista! luft!
-    Luft! frihet!
-
-(Störtar ut.)
-
-SIGRID (uppvaknande).
-
-    O, min Gud! hvad har jag gjort!
-
-(Faller ånyo i vanmakt.)
-
-Slut på Fjerde Akten.
-
-
-
-FEMTE AKTEN.
-
-
-(Ert fängelsekorridor. I fonden trenne dörrar. Till venster ingången,
-till höger korridorens fortsättning inåt hvalfven, hvarifrån en
-sidokorridor löper inåt fonden och bildar sålunda en mörk fördjupning
-åt höger i fonden.)
-
-
-Första Scenen.
-
-FÅNGVAKTAREN (ensam). När jag var ung i verlden, då var jag en lustig
-ture. Hejsan! Då var det muntert lif, när hertig Johans öltunnor runno,
-och slottet genljöd af drickspengar, och jag var en ung och behändig
-slottsdräng med en flicka på hvart finger. Jag hade inte väl hunnit
-gifta mig, så kom der ett bref från kung Erik i Sverige, hertig Johans
-bror, och hertigen kom bak lås och bom. Knappt skrek min första gosse
-i vaggan, så kom hertigen ut och satte in sin bror kung Erik i stället
-och blef sjelf konung. Så fingo vi rast en tid, tills kung Johan
-flyttade bort sin bror, litet längre än tillåtet var, om det icke
-är rätt att skicka sin bror med en ärtsoppa till andra verlden.
-Besynnerligt, att min hustru och kung Johan dogo på samma natt, så
-jag inte riktigt vet, om det var för hans eller hennes skull, som
-det spökade här hela natten. Men en from och gudfruktig menniska var
-hon ändå, så nog gällde det kung Johan, ty han hade ett brodermord
-på samvetet, han. Så gifte jag om mig den dag, Sigismund, Johans son,
-blef kung. Han hölls der icke länge han, så hårdt än Klaes Fleming
-höll honom fast dervid. Från den tiden har jag haft mycket folk här,
-än af hertigens vänner, än af Sigismunds -- och nu? -- så går det,
-så går det! Jag skulle säga, som det står i psalmen:
-
-    Allt hvad vi på jorden äge,
-    Det är allt förgänglighet.
-    Hvad vi timligt öfverväge,
-    Är ostadig stadighet.
-
-om jag icke sjelf varit en ostadig krabat i min ungdom. Men nu tror jag
-hvarken på den ena eller andra myndigheten. Jag gör min pligt och
-har inte respekt för någon annan än dödgräfvaren, ty han öppnar porten
-till ett fängelse, hvaraf mitt endast är en underafdelning.
-
-
-Andra Scenen.
-
-FÅNGVAKTAREN. OLOF KLAESSON (inkommer förklädd från venster).
-
-FÅNGVAKTAREN. Ni, herr Olof Klaesson? -- Ni lefver?
-
-OLOF KLAESSON. Tyst! Låt mig träffa min bror.
-
-FÅNGVAKTAREN. Men...
-
-OLOF KLAESSON. Var lugn för din tjenst. Jag ämnar icke befria honom.
-Så väl har han utfört sin sak, att han icke har något att frukta
-af segraren.
-
-FÅNGVAKTAREN.
-Ja, ser ni, det är så, att fängelset och jag äro ett, liksom ni och
-ert svärd. Jag är en hård jerndörr, bara en hård jerndörr och sätter
-ingen in, ej heller släpper någon ut. Det är min sak det, ser ni.
-Dött skulle jag med fängelset i går, gjort ett hopp ända in i andra
-verlden, men hjelpa ut någon derifrån i dag eller i morgon, nej, går
-icke genom samvetet, har aldrig gjort det förr.
-
-OLOF KLAESSON. En gammal rostig väderhane är du. Vill du låta mig
-träffa Johan eller ej? Jag har intet guld att ge dig; men om du vill,
-har du mig sjelf i stället.
-
-FÅNGVAKTAREN. Gud bevare mig för det. Ni dömmer mig orätt. Ni skall
-få träffa honom, men gör det kort, ty hertigen är här i rappet! --
-Kom ut, herr Johan, här är en, som vill råka er.
-
-(Öppnar dörren till höger i fonden.)
-
-
-Tredje Scenen.
-
-DE FÖRRE. JOHAN FLEMING.
-
-JOHAN FLEMING (vill omfamna Olof Klaesson).
-
-    Min bror, du lefver, du är fri!
-
-OLOF KLAESSON (stöter Johan tillbaka).
-
-                                    Håll Johan!
-    Vår ära vi förtrodde i din hand. --
-    Hur har du fyllt ditt värf?
-
-JOHAN FLEMING.
-
-                                Anklaga mig!
-    Mitt svar...
-
-OLOF KLAESSON.
-
-                 Fort! för det svaret trotsar här
-    Jag döden nu. För den skull lös jag slet mig
-    I går ännu en gång ur oväns hand
-    Med harmens, skymfens kraft, då vi förgäfves
-    Fullbordandet utaf ditt värf förbidde.
-    Nåväl -- --
-
-JOHAN FLEMING.
-
-                Begär få tala med en annan;
-    Min sorg mitt ord förqväfver.
-
-OLOF KLAESSON.
-
-                                  Usla feghet!
-    Och denne är min bror!
-
-JOHAN FLEMING.
-
-                           Du miste tar.
-    Vid Gud! Jag var ej feg!
-
-OLOF KLAESSON.
-
-                             Så svara mig.
-    Jag önskar intet högre, än att du
-    Den tanken döda må.
-
-JOHAN FLEMING.
-
-                        Nåväl, så hör!
-    Om du, liksom de andra af de våra,
-    Ej lös dig slitit, skulle du ha sett
-    Min falska brud invid sin faders fötter,
-    Vansinnig öfver hvad hon gjort.
-
-OLOF KLAESSON.
-
-                                    Hvad då?
-
-JOHAN FLEMING.
-
-    Af brottslig kärlek till förrädaren...
-
-OLOF KLAESSON.
-
-    Ej möjligt!
-
-JOHAN FLEMING.
-
-                Slog hon facklan ur min hand.
-    Signalen oss förrådde, hertigens
-    Soldater trängde in, jag minns ej mer.
-
-OLOF KLAESSON.
-
-    Så har då allt mot oss sig sammansvurit!
-    Nu jag förstår den syn, jag såg i natt.
-
-JOHAN FLEMING.
-
-    Såg henne du?
-
-OLOF KLAESSON.
-
-                  Det måste varit hon.
-    Jag såg i snöhvit drägt en hvit gestalt,
-    Der muren högst sig reser upp ur fjärden,
-    Så luftig som en dimma vandra fram.
-    På mörka lockar skeno gyllne smycken,
-    Tillsamman virade som till en krona.
-    Hon sjöng en sång till vågornas musik
-    Och gick som en sömngångerska så säker
-    På murens sista, silfverglänsta rand. --
-    Jag läste tyst en bön, gick fram mot muren.
-    Hon var försvunnen, och när fram jag hann --
-    Blott stjernorna i vattnet dallrade -- -- --
-
-JOHAN FLEMING.
-
-    O, måtte hon det varit! -- Såg du ej?...
-
-FÅNGVAKTAREN (vid ingången).
-
-    Hertigen hitåt nalkas. Skynda er!
-
-OLOF KLAESSON (griper med handen om svärdfäste, blickande åt ingången).
-
-    Långt borta är han. Hör Johan! Han
-    Ditt lif skall taga. Än han dig ej sett.
-    Du är den siste grenen af vår ätt.
-    Låt mig få dö för dig. Vi byta drägt.
-    Du smyger bort.
-
-JOHAN FLEMING.
-
-                    Nej aldrig, Olof, aldrig!
-
-OLOF KLAESSON.
-
-    Du måste. Minns vårt namn!
-
-JOHAN FLEMING.
-
-                     Lef du för det!
-
-(Går in i sitt fängelse.)
-
-FÅNGVAKTAREN.
-
-    Vi äro dödens, om ni längre dröjer! --
-    Gå in i det der hvalfvet. 1 dess skuggor
-    Er ingen ser.
-
- OLOF KLAESSON (gömmande sig).
-
-                  Välan, du blinda slump,
-    Var än min vän! Än är ej tid att dö!
-
-
-Fjerde Scenen.
-
-FÅNGVAKTAREN. HERTIG KARL. Amiral SCHEEL. Senare EN OFFICER.
-
-
-HERTIGEN.
-
-    Det är således här du låtit sätta
-    In Daniel Hjort?
-
-SCHEEL.
-
-                     Det var hans egen önskan.
-    Så snart vi honom löst ur kedjorna,
-    Han störtade ur hvalfvet upp och ville,
-    Knappt hörande de ord jag lugnande
-    Till honom ställde, bort från slottet fly,
-    Till dess han slutligen gick in uppå
-    Att hit i tysthet draga sig tillbaka.
-    Uti det ljusaste af rummen här
-    Han väntar nu att få Ers Nåde se.
-
-HERTIGEN.
-
-    En sällsam sägen har du mig förtäljt
-    Om honom och dock sannolik. Den väcker
-    Stolt fröjd uti min själ, på samma gång
-    Jag borde förebrå dig, att du så
-    Beräknande begagnat denne yngling.
-
-SCHEEL.
-
-    Ers Nåde!
-
-HERTIGEN.
-
-              Nog, jag vet hvad du vill säga.
-    Gif hit den ring, du emottog af honom
-    Och som jag fordom skall hans fader skänkt.
-
-SCHEEL (ger Hertigen ringen).
-
-    Här är den.
-
-HERTIGEN (emottager den).
-
-                Ja, jag känner den igen.
-    Allt tvifvel om hans sägens sanning flyr.
-    Hvad minnen väcker denna ring ej opp!
-    När den jag gaf, jag var ännu helt ung,
-    Och icke drömde då jag om den lott,
-    Jag var bestämd till. Djerfva tankar bodde
-    Dock redan då hos mig, varm kärlek till
-    Min faders stolta verk, vår svenska frihet,
-    Den friska plantan, knappt till knoppning hunnen;
-    Och ofta knöt jag maktlös vredes hand,
-    Då mina äldre bröders vankelmod
-    Och lejda prester och hersklysten adel
-    Det stora verket skakade till fall. --
-    Det kom min tid. Den kom som stormen kommer
-    Och såsom stormen skall jag rensa norden
-    Från allt det qvalm, som ligger i dess luft,
-    Från allt det grus, som samlats på dess jord.
-    Min segren är och den skall så begagnas,
-    Att ingen arm skall mer mig den bestrida.
-    Min domen är och den skall fällas så,
-    Att ingen pjunkig nåd skall yxan hämma.
-    Mitt Sverige är och kronan skall bli min,
-    Se'n jag med frid och välstånd landet krönt.
-        (Vändande sig till Scheel.)
-    Hur är det, Scheel? Har rådsförsamlingen
-    Uppsatt anklagelsen och domen re'n?
-
-SCHEEL (räcker honom tvenne papper).
-
-    Här äro båda.
-
-HERTIGEN (ögnande i dem).
-
-                  Riksförrädare och dödsdom.
-        (Återger honom skriften.)
-    Godt! -- det vill säga rätt -- och rätt skall ske!
-
-EN OFFICER (inträder och framräcker ett bref till Hertigen).
-
-    Ett sändebud från Polen upp vi snappat,
-    Som hade detta bref till Arvid Stålarm.
-
-HERTIGEN (mottager brefvet).
-
-    Från Sigismund! Nu kan han gerna få det.
-        (Officern går.)
-    Fångvaktare! Låt upp för Arvid Stålarm
-    Och gif åt honom detta.
-        (Lemnar brefvet till fångvaktaren. Till Scheel.)
-                            Kom, vi draga
-    Tillbaka oss.
-
-(Drager sig tillika med Scheel afsides).
-
-
-Femte Scenen.
-
-DE FÖRRE. ARVID STÅLARM (från dörren till venster).
-
-FÅNGVAKTAREN.
-
-                 Herr öfverste, kom ut.
-    Jag har ett bref till er.
-
-(Lemnar det.)
-
-STÅLARM.
-
-                              Från Sigismund!
-    Som till en död! "Min käre Arvid Stålarm...
-    Vi tacke dig för... gerna ville vi...
-    Har icke kunnat sända någon hjelp...
-    Vi tvifle om... mitt öga sömnlöst är
-    För allt det blod, som fåfängt blifvit gjutet...
-    Farväl, mitt Sverige!... hellre håller jag
-    Den sanna läran och förlorar kronan...
-    Förr'n för min skull norden sönderremnar...
-    Jag i min oväns hand det lemnar...
-    Må Gud omvända det... kom hit till mig...
-    En tacksam kung i Polen väntar dig."...
-    Det var det sista. Krossad såsom fader,
-    Med ära fläckad af mitt eget barn,
-    Besegrad, fången; -- detta måttet rågat.
-
-(Betäcker sina ögon med brefvet och börjar, vacklande, återgå
-till sitt fängelse.)
-
-HERTIGEN (med dödsdomen i handen).
-
-    Här är en skrift, som också gäller er --
-    Ej från en kung, men från er fosterjord.
-
-STÅLARM.
-
-    Ni, hertig, här! Den skrift, som ni mig ger,
-    Jag känner den, behöfver den ej se,
-    Och svarar detta blott: jag lydt min konung.
-
-HERTIGEN.
-
-    I sista ögonblicket har du stått
-    Mig efter lif och ära, -- läs din död!
-
-STÅLARM.
-
-    Jag ej begär er nåd. Vår strid är slut,
-    Ert Finland är och Sigismund oss lemnat.
-    Då är det bäst, att jag till döden går.
-        (Böjer ett knä.)
-    Dock, nåd, o hertig, åt den lilla skara,
-    Som återstår af dem, min fana följt.
-    Min ordern var, men modet det var deras.
-    Och om ni önskar fosterlandets väl,
-    Dess ädla söner för dess framtid spara.
-
-HERTIGEN.
-
-    Det var engång jag gaf er nåd, då sade
-    Jag här: Ve dem, som gäcka denna nåd,
-    Jag återkommer och då finns ej skoning. --
-    Nu är jag här; mitt ord står fast. Välan!
-
-STÅLARM.
-
-    Dränk i vårt blod ert namn för efterverlden;
-    Och, att den ingen misskund må er ge,
-    Dränk det också i Johan Flemings blod!
-
-HERTIGEN.
-
-    Du djerfve! Döden snart skall tysta dig!
-    För honom in i fängelset tillbaka. --
-
-STÅLARM (föres af fångvaktaren tillbaka i fängelset).
-
-HERTIGEN.
-
-    Scheel! Känner du den unge Johan Fleming?
-
-SCHEEL.
-
-    Hvad jag om honom hört, besanna tycks
-    Att stränge män få milda, fromma söner.
-    Ung, skuldlös, ädel, kom han hit uti
-    Arfsangelägenheter ifrån Warschau
-    Och deltog nu i striden först. Ej han
-    Har som de andre, då de slottet stängde
-    För oss, mot Eder brutit gamla löften.
-
-HERTIGEN.
-
-    Dock var det han, som skulle minan tända.
-
-SCHEEL.
-
-    Förledd utaf sitt mod och af sin oskuld. --
-
-HERTIGEN.
-
-    Nåväl, för honom hit; jag pröfva vill
-    Hvad godt, som kan en Fleming höra till.
-
-
-Sjette Scenen.
-
-HERTIGEN. SCHEEL. FÅNGVAKTAREN (för ut) JOHAN FLEMING, (hvarefter
-han och Scheel draga sig åt bakgrunden).
-
-JOHAN FLEMING (för sig).
-
-    Det är då han; -- så mycket lik min konung,
-    Som äregirigheten liknar äran
-    Och våldet makten.
-
-HERTIGEN (för sig).
-
-                       Detta sonen är
-    Då till Klaes Fleming, han den ende, som
-    Med mig sig kunde mäta, fast, beslutsam
-    Och hård som jag, -- min ovän bortom döden.
-
-JOHAN FLEMING (för sig),
-
-    I lyckans dag jag fann så lätt att dö.
-    Du, hjerta, nu, när allt du har förlorat,
-    Hur kan der hoppet ännu hviska: lef!
-    Om åter till min dyre kung jag länder,
-    Det är ej den, som for, som återvänder.
-
-HERTIGEN.
-
-    Man sagt mig, Johan Fleming, att ni är
-    Till domen mindre skyldig än de andra.
-    Träd närmare! Nåväl, om ni, befriad,
-    Vill ingå i min tjenst och öfvergifva
-    Er plats i Warschaus hof hos Sigismund,
-    Så tag på tillgift och försoning här
-    Min hand emot.
-
-JOHAN FLEMING.
-
-                   Ers Fursteliga Nåde!
-    Så högt jag skattar edert ädla anbud,
-    Så högt ni säkert ock den känsla skattar,
-    Som bär vid dödens rand mitt svar dikterar.
-    Jag har ej någon skälig orsak, hvarför
-    Jag skulle öfverge min käre konung
-    Och bryta otacksamt min tro mot honom.
-        (Böjer ett knä.)
-    Jag får, jag kan ej mer än vördnadsfullt
-    Begära här en fri och högsint nåd.
-
-HERTIGEN (dystert leende).
-
-    Och hvilka vilkor vill du föreskrifva,
-    För att af dig, lifdömde domare,
-    Min nåd mot dig bedömmas må som högsint?
-
-JOHAN FLEMING.
-
-    Gif mig ett straff, jag är ju fånge vorden;
-    Sänd mig i landsflykt bort från fosterjorden.
-    Det är mitt halfva lif, jag så er ger,
-    Men konung, tro och ära gälla mer.
-
-HERTIGEN.
-
-    Hvi vördar du mig ej med tvenne knän?
-
-JOHAN FLEMING (stiger upp)
-
-    Så har jag vördat ingen ann' än Gud
-    Och den, som han sin makt på jorden gifvit.
-    Den hedern spar jag åt min Gud och konung.
-
-HERTIGEN.
-
-    Du nogsamt mig tillkännager, att du
-    Din fars natur och stora mod har ärft,
-    Och varnar oss för det, som utaf dig
-    Att vänta vore, om du lefva finge.
-
-JOHAN FLEMING.
-
-    Ers Nåd, jag svär...
-
-HERTIGEN.
-
-                         Du svär med halfva själen,
-    Halft knäfall och halft samvete. Min nåd
-    Du har försmått. Jag litar ej på löften.
-    Invid schavotten råkas vi. Farväl! --
-    Och nu till Daniel Hjort. Kom, följ mig Scheel!
-
-(Går med Scheel genom mellersta dörren i fonden, hvilken öppnas
-af fångvaktaren.)
-
-JOHAN FLEMING.
-
-    Således döden! -- Blott en flyktig dröm
-    Min lefnad var och intet spår på jorden
-    Jag lemnar efter mig. O, det är tungt,
-    Det är dock tungt att i sin ungdom dö! --
-
-
-Sjunde Scenen.
-
-JOHAN FLEMING. FÅNGVAKTAREN. OLOF KLAESSON (inkommer).
-
-OLOF KLAESSON.
-
-    Jag måste bort. Har något värf du qvar,
-    Som jag fullborda kan?
-
-JOHAN FLEMING.
-
-                           Min moder helsa
-    Och skaffa Sigrid en välsignad graf.
-    Farväl! --
-
-OLOF KLAESSON.
-
-               Farväl!
-
-FÅNGVAKTAREN.
-
-                       Om längre här ni dröjer,
-    Jag svarar icke för hvad sker.
-
-JOHAN FLEMING.
-
-                                   Farväl!
-
-(Går in i sitt fängelse.)
-
-FÅNGVAKTAREN.
-
-    Hör ni, de komma re'n!
-
-OLOF KLAESSON,
-
-                           Var lugn!
-
-(Fångvaktaren öppnar mellersta dörren. Olof Klaesson döljer sig
-bakom den.)
-
-
-Åttonde Scenen.
-
-DE FÖRRE. HERTIGEN. SCHEEL. DANIEL HJORT (Inträda genom den
-uppslagna dörren).
-
-DANIEL HJORT,
-
-                                    Hvad ämnar
-    Han ställa till med mig? Jag ser på honom,
-    Att han föraktar mig.
-
-SCHEEL (till Daniel Hjort).
-
-                          Ni blir efter.
-    Vill ni bli qvar!
-
-DANIEL HJORT.
-
-                      Jag kommer. -- Må de ämna
-    Mig hvad som helst, jag trotsar dem och allt.
-
-(Hertigen, Scheel och Daniel Hjort gå ut till venster.)
-
-OLOF KLAESSON (i beredskap att följa dem).
-
-    Än finnes jag, som följer edra spår,
-    Ett värf i lifvet än mig återstår!
-
-(Går hastigt efter de andra.)
-
-
-
-Tablå.
-
-(En öppen plats i närheten af slottet. Åbo stad på afstånd i fonden.
-Till höger en kulle.)
-
-
-Nionde Scenen.
-
-EBBA FLEMING (ledd af) ERICUS ERICI. HERTIG KARL (mötande dem).
-
-HERTIGEN.
-
-    Man får då ändtligen er se, herr bisp!
-        (Med en blick på Ebba Fleming.)
-    Dock tycks ni hafva sörjt för, att vårt möte
-    Ej må mitt sinne vända till er fördel.
-
-ERICUS ERICI.
-
-    Ej derför heller är jag här. Mitt kall
-    Är sorgen trösta och de stolta varna.
-
-HERTIGEN.
-
-    Om ni det sednare förut här gjort,
-    Det förra nu ni hade kunnat spara, --
-    Då mindre blod, som mindre tårar nu
-    Erfordrats för att här jag skulle stå.
-
-EBBA FLEMING.
-
-    Och skulle aldrig här ers Nåde stått,
-    Om ej med svek J farit.
-
-HERTIGEN.
-
-                            Rättvis hämnd,
-    Som ur er egen våldsmakt har växt upp.
-
-EBBA FLEMING.
-
-    En fördelaktig dikt for Eders Nåde.
-
-(Klockringning.)
-
-HERTIGEN,
-
-    J stolta fru, var nöjd att ni är qvinna!
-    Er annars gällde dessa klockor ock.
-
-(Går.)
-
-EBBA FLEMING.
-
-    Dödsringningen! -- Nåd!... nej han skall ej lägga
-    Till sin triumf en krossad moders tår.
-
-ERICUS ERICI.
-
-    Så gjut den då i skötet af den vän,
-    Som huru hårdt Han ock oss menskor dömmer,
-    Ett ödmjukt hjertas bön dock aldrig glömmer.
-
-EBBA FLEMING.
-
-    Led mig till kullen der. -- Tack, här i frid
-    Mig lemna åt mig sjelf. Gå, jag det önskar!
-
-ERICUS ERICI.
-
-    Jag vet er vilja vörda. Om ni skulle
-    Behöfva mig, så är jag i er närhet.
-
-(Går.)
-
-
-Tionde Scenen,
-
-EBBA FLEMING (ensam på kullen. Menighet från Åbo vandrar då och då
-öfver scenen i fonden.)
-
-EBBA FLEMING.
-
-    Se skarorna, hur liknöjdt fram de vandra
-    I högtidskläder. Ingen hör oss mer.
-    Blott klockorna de höras. Dödens ringning
-    Det är för allt jag hade qvar på jorden.
-    Nu dör den sista glansen af vår ära,
-    Nu bryts den sista spillran af vår makt,
-    Nu går den siste af vårt namn till döden
-    Och denne siste är min ende son;
-    Och griften, der vår vapensköld skall krossas,
-    Är en schavott! -- Och ingen hör oss mer.
-    Ack, ej ens Gud. Min själ till himmelen
-    Ej når. Böjd emot jorden stapplar den.
-
-(Lutar sig ner mot kullen med bortskymdt ansigte.)
-
-
-Elfte Scenen.
-
-EBBA FLEMING. KATRI.
-
-KATRI (uppstiger på kullen bakom Ebba Fleming).
-
-    Så kom en gång dock hämndens dag. Se der! --
-
-EBBA FLEMING (i samma ställning som förut).
-
-    Hvem talar här? -- Kan ni en bön mig lära,
-    Som himlen når?
-
-KATRI.
-
-                    Se opp!
-
-EBBA FLEMING (ser upp).
-
-                            Ah! samma syn!
-
-KATRI.
-
-    Stig högre upp, kom, skåda hur din son
-    Till döden går!
-
-EBBA FLEMING.
-
-                   Hvad har jag gjort dig, att
-    Du mig förkrossa vill?
-
-KATRI.
-
-                           Hvad gjorde jag,
-    Att ni mig krossade?
-
-EBBA FLEMING.
-
-                         Är du en moder,
-    Så gå! --
-
-KATRI.
-
-              Jag var en gång, hvad nu du är,
-    Nu är jag, hvad du varit förr.
-
-EBBA FLEMING.
-
-                                   Erici!
-
-KATRI.
-
-    Din make tog min fars, min makes hufvud.
-
-EBBA FLEMING.
-
-    Erici!
-
-(Klockringningen upphör.)
-
-
-Tolfte Scenen.
-
-DE FÖRRA. ERICUS ERICI (inkommer).
-
-KATRI.
-
-           Och din son han är ej mer.
-
-EBBA FLEMING.
-
-    Gud!
-
-KATRI.
-
-    Och min son var den, som störtat er!
-
-ERICUS ERICI.
-
-    Hör opp, hvem än du är, och minns att hämnden
-    Ej menniskan tillhör.
-
-
-Trettonde Scenen.
-
-DE FÖRRA. HERTIGEN. SCHEEL. HERRAR i Hertigens svit. MENIGHET
-frän Åbo. KNEKTAR. DANIEL HJORT.
-
-HERTIGEN.
-
-                          Slut är vårt värf.
-    Men, innan vi gå bort från denna plats,
-    Der med så mycket blod vi rikets frid
-    Ha tvungits köpa och besegla, har
-
-    Jag ännu en förrättning qvar. Träd fram
-    Intill min sida, Daniel Hjort! Om du
-    För guld, för gunstbegär ditt värf utfört,
-    Fast detta värf mitt lif och slottet räddat,
-    Jag med din handling lemnade dig ensam;
-    Men då jag väger upp din lefnadssaga,
-    Din stams förtryckta rätt, mot det du gjort, --
-    Jag hade aldrig älskat detta folk,
-    Jag suttit falsk och sprakat i dess kojor,
-    Om jag fördöma kunde. -- Derför tag
-    Din faders ring tillbaka af min hand,
-    Och för att intet minne af det flydda
-    Må fästas vid ditt namn, välj dig ett nytt,
-    Och, för att ingen må dig våga skymfa,
-    Se här ett svärd. För så det i min tjenst,
-    Att jag får heder af Bengt Ilkas son!
-
-DANIEL HJORT (mottager svärdet, blickande på menigheten, För sig).
-
-    Hur blicka de på mig!
-
-KATRI.
-
-                          Min son!
-
-DANIEL HJORT.
-
-                                   Min moder!
-    Nu tryck mig till ditt hjerta, göm mitt hufvud,
-    Att ingen ser mig, göm det vid din barm,
-    Och älska, älska mig!
-
-EBBA FLEMING.
-
-                          Han -- hennes son!
-    Det var dock sannt. Om himlen rättvis är,
-    Hvi faller blott på mig dess hand!
-
-(Sorl och rörelse bland menigheten.)
-
-
-Fjortonde Scenen.
-
-DE FÖRRA. BÄRARE (med en bår, på hvilken Sigrid Stålarm ligger
-i hvit klädning, gyllne smycken öfver pannan och sjögräs, som
-snärjt sig i lockarna och fastnat på klädningen). OLOF KLAESSON
-(framträder bland menigheten).
-
-EN BÄRARE (i det han inkommer).
-
-    Gif rum!
-
-HERTIGEN.
-
-             En drunknad flicka!
-
-SCHEEL.
-
-                                 Arvid Stålarms dotter!
-
-DANIEL HJORT.
-
-    Ah! Det är hon! (Paus.) Blef det till slut ditt öde!
-    (Vildt.) Bort! För de döde till de döde!
-
-(Bärarena bortföra båren.)
-
-DANIEL HJORT (till sin moder).
-
-                                            Nu,
-    Min mor, blif åter lugn och lycklig du!
-    Bort med all bitterhet ifrån ditt hjerta,
-    Bort med hvart minne från de dunkla dar!
-    Se hertigen! se dagen ljus och klar!
-
-    Nu vill jag lefva upp på nytt för dig,
-    Det som har varit, jaga undan, döda.
-    För ädla värf mitt hjerta blott skall glöda.
-
-KATRI (afbrytande).
-
-     Min son, jag gjort dig ondt?
-
-DANIEL HJORT.
-
-                                  Tänk ej på mig!
-    Tänk på den tid, som ändteligen randas,
-    Uppå det folk, som nu befriadt andas! --
-    Mig -- ondt? -- Nej! Lifvets höjder vinka mig
-    Och att dem hinna står jag redobogen.
-
-OLOF KLAESSON (med handen om svärdfästet).
-
-     När högst är säden, är till skörd den mogen.
-
-DANIEL HJORT (till Katri).
-
-    Du skall mig trotsig, stolt och verksam se,
-    Kraft har jag än. Än jag ej bruten är.
-    Och högt för verlden jag mitt hufvud bär!
-
-OLOF KLAESSON (sticker Daniel Hjort genom hjertat, att han faller).
-
-    Tag här -- din handlings rätta lön, förrädare!
-
-DANIEL HJORT.
-
-    Ah! --! -- --! Ve!
-
-(Dör.)
-
-KATRI.
-
-                       Min son!
-
-HERTIGEN.
-
-                                Hvem var det?
-
-OLOF KLAESSON.
-
-                                              Klaesson Fleming!
-
-HERTIGEN.
-
-    Det blir på denna jord din sista bragd!
-
-(Ger ett tecken åt knektarne att gripa Olof Klaesson.)
-
-OLOF KLAESSON.
-
-    Det var en nyhet, känd förr'n den var sagd!
-
-(Går med knektarne.)
-
-KATRI.
-
-    Uppvakna son!
-
-EBBA FLEMING (för sig).
-
-                  Han står för himlens dom!
-
-KATRI.
-
-    Det var min skuld! -- Död! -- Krossad är jag här.
-    Min son! O, tag mig, tag mig med i döden!
-
-HERTIGEN.
-
-    Så ville jag ej ändra dina öden.
-    Ett trappsteg blef du fallne yngling der,
-    Som lyfte herrskarns fot och föll i sär. --
-        (Fanfarer höras.)
-    Hör menighet! Fanfarerna oss kalla,
-    Till makten mig, till frid och framtid alla!
-
-ERICUS ERICI.
-
-    Du Evige! Behöfves då, att allt
-    På hvilket verlden hvilar, kärlek, trohet
-    Och pligt och ära, svigta skall som rö
-    Och tusen hjertan brista, för att verlden
-    Skall skuffas fram en tumsbredd på sin väg!
-
-Slut.
-
-
-
-***END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK SAMLADE DIKTER***
-
-
-******* This file should be named 58368-8.txt or 58368-8.zip *******
-
-
-This and all associated files of various formats will be found in:
-http://www.gutenberg.org/dirs/5/8/3/6/58368
-
-
-Updated editions will replace the previous one--the old editions will
-be renamed.
-
-Creating the works from print editions not protected by U.S. copyright
-law means that no one owns a United States copyright in these works,
-so the Foundation (and you!) can copy and distribute it in the United
-States without permission and without paying copyright
-royalties. Special rules, set forth in the General Terms of Use part
-of this license, apply to copying and distributing Project
-Gutenberg-tm electronic works to protect the PROJECT GUTENBERG-tm
-concept and trademark. Project Gutenberg is a registered trademark,
-and may not be used if you charge for the eBooks, unless you receive
-specific permission. If you do not charge anything for copies of this
-eBook, complying with the rules is very easy. You may use this eBook
-for nearly any purpose such as creation of derivative works, reports,
-performances and research. They may be modified and printed and given
-away--you may do practically ANYTHING in the United States with eBooks
-not protected by U.S. copyright law. Redistribution is subject to the
-trademark license, especially commercial redistribution.
-
-START: FULL LICENSE
-
-THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE
-PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK
-
-To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free
-distribution of electronic works, by using or distributing this work
-(or any other work associated in any way with the phrase "Project
-Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full
-Project Gutenberg-tm License available with this file or online at
-www.gutenberg.org/license.
-
-Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project
-Gutenberg-tm electronic works
-
-1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm
-electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
-and accept all the terms of this license and intellectual property
-(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all
-the terms of this agreement, you must cease using and return or
-destroy all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your
-possession. If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a
-Project Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound
-by the terms of this agreement, you may obtain a refund from the
-person or entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph
-1.E.8.
-
-1.B. "Project Gutenberg" is a registered trademark. It may only be
-used on or associated in any way with an electronic work by people who
-agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few
-things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works
-even without complying with the full terms of this agreement. See
-paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project
-Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this
-agreement and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm
-electronic works. See paragraph 1.E below.
-
-1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the
-Foundation" or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection
-of Project Gutenberg-tm electronic works. Nearly all the individual
-works in the collection are in the public domain in the United
-States. If an individual work is unprotected by copyright law in the
-United States and you are located in the United States, we do not
-claim a right to prevent you from copying, distributing, performing,
-displaying or creating derivative works based on the work as long as
-all references to Project Gutenberg are removed. Of course, we hope
-that you will support the Project Gutenberg-tm mission of promoting
-free access to electronic works by freely sharing Project Gutenberg-tm
-works in compliance with the terms of this agreement for keeping the
-Project Gutenberg-tm name associated with the work. You can easily
-comply with the terms of this agreement by keeping this work in the
-same format with its attached full Project Gutenberg-tm License when
-you share it without charge with others.
-
-1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern
-what you can do with this work. Copyright laws in most countries are
-in a constant state of change. If you are outside the United States,
-check the laws of your country in addition to the terms of this
-agreement before downloading, copying, displaying, performing,
-distributing or creating derivative works based on this work or any
-other Project Gutenberg-tm work. The Foundation makes no
-representations concerning the copyright status of any work in any
-country outside the United States.
-
-1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg:
-
-1.E.1. The following sentence, with active links to, or other
-immediate access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear
-prominently whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work
-on which the phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the
-phrase "Project Gutenberg" is associated) is accessed, displayed,
-performed, viewed, copied or distributed:
-
-  This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and
-  most other parts of the world at no cost and with almost no
-  restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it
-  under the terms of the Project Gutenberg License included with this
-  eBook or online at www.gutenberg.org. If you are not located in the
-  United States, you'll have to check the laws of the country where you
-  are located before using this ebook.
-
-1.E.2. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is
-derived from texts not protected by U.S. copyright law (does not
-contain a notice indicating that it is posted with permission of the
-copyright holder), the work can be copied and distributed to anyone in
-the United States without paying any fees or charges. If you are
-redistributing or providing access to a work with the phrase "Project
-Gutenberg" associated with or appearing on the work, you must comply
-either with the requirements of paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 or
-obtain permission for the use of the work and the Project Gutenberg-tm
-trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or 1.E.9.
-
-1.E.3. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted
-with the permission of the copyright holder, your use and distribution
-must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any
-additional terms imposed by the copyright holder. Additional terms
-will be linked to the Project Gutenberg-tm License for all works
-posted with the permission of the copyright holder found at the
-beginning of this work.
-
-1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm
-License terms from this work, or any files containing a part of this
-work or any other work associated with Project Gutenberg-tm.
-
-1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
-electronic work, or any part of this electronic work, without
-prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
-active links or immediate access to the full terms of the Project
-Gutenberg-tm License.
-
-1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary,
-compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including
-any word processing or hypertext form. However, if you provide access
-to or distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format
-other than "Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official
-version posted on the official Project Gutenberg-tm web site
-(www.gutenberg.org), you must, at no additional cost, fee or expense
-to the user, provide a copy, a means of exporting a copy, or a means
-of obtaining a copy upon request, of the work in its original "Plain
-Vanilla ASCII" or other form. Any alternate format must include the
-full Project Gutenberg-tm License as specified in paragraph 1.E.1.
-
-1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
-performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works
-unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.
-
-1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing
-access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works
-provided that
-
-* You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
-  the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method
-  you already use to calculate your applicable taxes. The fee is owed
-  to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he has
-  agreed to donate royalties under this paragraph to the Project
-  Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments must be paid
-  within 60 days following each date on which you prepare (or are
-  legally required to prepare) your periodic tax returns. Royalty
-  payments should be clearly marked as such and sent to the Project
-  Gutenberg Literary Archive Foundation at the address specified in
-  Section 4, "Information about donations to the Project Gutenberg
-  Literary Archive Foundation."
-
-* You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
-  you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
-  does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm
-  License. You must require such a user to return or destroy all
-  copies of the works possessed in a physical medium and discontinue
-  all use of and all access to other copies of Project Gutenberg-tm
-  works.
-
-* You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of
-  any money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
-  electronic work is discovered and reported to you within 90 days of
-  receipt of the work.
-
-* You comply with all other terms of this agreement for free
-  distribution of Project Gutenberg-tm works.
-
-1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project
-Gutenberg-tm electronic work or group of works on different terms than
-are set forth in this agreement, you must obtain permission in writing
-from both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and The
-Project Gutenberg Trademark LLC, the owner of the Project Gutenberg-tm
-trademark. Contact the Foundation as set forth in Section 3 below.
-
-1.F.
-
-1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
-effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
-works not protected by U.S. copyright law in creating the Project
-Gutenberg-tm collection. Despite these efforts, Project Gutenberg-tm
-electronic works, and the medium on which they may be stored, may
-contain "Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate
-or corrupt data, transcription errors, a copyright or other
-intellectual property infringement, a defective or damaged disk or
-other medium, a computer virus, or computer codes that damage or
-cannot be read by your equipment.
-
-1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right
-of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project
-Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
-Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project
-Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all
-liability to you for damages, costs and expenses, including legal
-fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
-LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
-PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
-TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
-LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
-INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
-DAMAGE.
-
-1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
-defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
-receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
-written explanation to the person you received the work from. If you
-received the work on a physical medium, you must return the medium
-with your written explanation. The person or entity that provided you
-with the defective work may elect to provide a replacement copy in
-lieu of a refund. If you received the work electronically, the person
-or entity providing it to you may choose to give you a second
-opportunity to receive the work electronically in lieu of a refund. If
-the second copy is also defective, you may demand a refund in writing
-without further opportunities to fix the problem.
-
-1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth
-in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS', WITH NO
-OTHER WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT
-LIMITED TO WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.
-
-1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied
-warranties or the exclusion or limitation of certain types of
-damages. If any disclaimer or limitation set forth in this agreement
-violates the law of the state applicable to this agreement, the
-agreement shall be interpreted to make the maximum disclaimer or
-limitation permitted by the applicable state law. The invalidity or
-unenforceability of any provision of this agreement shall not void the
-remaining provisions.
-
-1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
-trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
-providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in
-accordance with this agreement, and any volunteers associated with the
-production, promotion and distribution of Project Gutenberg-tm
-electronic works, harmless from all liability, costs and expenses,
-including legal fees, that arise directly or indirectly from any of
-the following which you do or cause to occur: (a) distribution of this
-or any Project Gutenberg-tm work, (b) alteration, modification, or
-additions or deletions to any Project Gutenberg-tm work, and (c) any
-Defect you cause.
-
-Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg-tm
-
-Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of
-electronic works in formats readable by the widest variety of
-computers including obsolete, old, middle-aged and new computers. It
-exists because of the efforts of hundreds of volunteers and donations
-from people in all walks of life.
-
-Volunteers and financial support to provide volunteers with the
-assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg-tm's
-goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will
-remain freely available for generations to come. In 2001, the Project
-Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
-and permanent future for Project Gutenberg-tm and future
-generations. To learn more about the Project Gutenberg Literary
-Archive Foundation and how your efforts and donations can help, see
-Sections 3 and 4 and the Foundation information page at
-www.gutenberg.org 
-
-Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary 
-Archive Foundation
-
-The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit
-501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
-state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
-Revenue Service. The Foundation's EIN or federal tax identification
-number is 64-6221541. Contributions to the Project Gutenberg Literary
-Archive Foundation are tax deductible to the full extent permitted by
-U.S. federal laws and your state's laws.
-
-The Foundation's principal office is in Fairbanks, Alaska, with the
-mailing address: PO Box 750175, Fairbanks, AK 99775, but its
-volunteers and employees are scattered throughout numerous
-locations. Its business office is located at 809 North 1500 West, Salt
-Lake City, UT 84116, (801) 596-1887. Email contact links and up to
-date contact information can be found at the Foundation's web site and
-official page at www.gutenberg.org/contact
-
-For additional contact information:
-
-    Dr. Gregory B. Newby
-    Chief Executive and Director
-    gbnewby@pglaf.org
-
-Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg
-Literary Archive Foundation
-
-Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide
-spread public support and donations to carry out its mission of
-increasing the number of public domain and licensed works that can be
-freely distributed in machine readable form accessible by the widest
-array of equipment including outdated equipment. Many small donations
-($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
-status with the IRS.
-
-The Foundation is committed to complying with the laws regulating
-charities and charitable donations in all 50 states of the United
-States. Compliance requirements are not uniform and it takes a
-considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
-with these requirements. We do not solicit donations in locations
-where we have not received written confirmation of compliance. To SEND
-DONATIONS or determine the status of compliance for any particular
-state visit www.gutenberg.org/donate
-
-While we cannot and do not solicit contributions from states where we
-have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
-against accepting unsolicited donations from donors in such states who
-approach us with offers to donate.
-
-International donations are gratefully accepted, but we cannot make
-any statements concerning tax treatment of donations received from
-outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff.
-
-Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation
-methods and addresses. Donations are accepted in a number of other
-ways including checks, online payments and credit card donations. To
-donate, please visit: www.gutenberg.org/donate
-
-Section 5. General Information About Project Gutenberg-tm electronic works.
-
-Professor Michael S. Hart was the originator of the Project
-Gutenberg-tm concept of a library of electronic works that could be
-freely shared with anyone. For forty years, he produced and
-distributed Project Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of
-volunteer support.
-
-Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed
-editions, all of which are confirmed as not protected by copyright in
-the U.S. unless a copyright notice is included. Thus, we do not
-necessarily keep eBooks in compliance with any particular paper
-edition.
-
-Most people start at our Web site which has the main PG search
-facility: www.gutenberg.org
-
-This Web site includes information about Project Gutenberg-tm,
-including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
-Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
-subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.
-