diff options
Diffstat (limited to '57993-8.txt')
| -rw-r--r-- | 57993-8.txt | 3082 |
1 files changed, 0 insertions, 3082 deletions
diff --git a/57993-8.txt b/57993-8.txt deleted file mode 100644 index 6039526..0000000 --- a/57993-8.txt +++ /dev/null @@ -1,3082 +0,0 @@ -The Project Gutenberg EBook of Kolarflickan eller En Wandring i Norrland, by -G. H. Mellin - -This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with -almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or -re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included -with this eBook or online at www.gutenberg.org/license - - -Title: Kolarflickan eller En Wandring i Norrland - Novell - -Author: G. H. Mellin - -Release Date: September 30, 2018 [EBook #57993] - -Language: Swedish - -Character set encoding: ISO-8859-1 - -*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK KOLARFLICKAN ELLER EN *** - - - - -Produced by Jari Koivisto - - - - - - - - -KOLARFLICKAN eller EN WANDRING I NORRLAND - -Novell - - -AF - -G. H. M--n - - - - - -Stockholm, -W. Lundequist & Co:s bokhandel, -Myntgatan, N:o 1. -1836. - - - - -1. - - -En vacker sommardag vandrade en munter yngling med bössan på axeln i -en af Ångermanlands dalar. Han sjöng en lustig studentvisa och tycktes -med förtjusning deltaga i den allmänna glädje, som rådde i hela den -sköna naturen, som omgaf honom. En portör, hvarur örter framstucko, -och en icke särdeles stor, packad skjutväska, bevisade att han var -en vandrande Botanist, och tillika jägare. Om föröfrigt hans gröna -vallmarsrock icke just kunde lofva stora skatter i sina fickor, tycktes -hans rena ansigtsdrag och hans klara ögon förkunna, att det bodde rätt -mycket godt och skönt under rocken. En stark helsa och ett friskt mod -blomstrade på hans kinder, och hans spelande blickar och leende mun -uttryckte en liflig och lekande inbillning, och han tycktes i allmänhet -mera beundra och fägna sig öfver folkets sköna gestalter, isynnerhet -de vackra flickornas, och deras rena och gästfria seder, än de liflösa -blommorna. - -Thorsten, så hette ynglingen, var son af en Finsk Prest, och nästan ett -hittebarn. Hans far hade under Finska kriget visat sig som en ifrig -patriot, i det han med sina bönder tagit ett Ryskt ströfparti till -fånga. Det är allmänt bekant, med hvilken omensklighet Ryska arméen -framfor på flere ställen. Plundring, mord och brand, voro vanliga -bedrifter, hvarmed barbarerne utmärkte sig. Thorstens far fick af en -vän en varning, då Ryssarna efter slaget vid Orrawais åter framryckte i -landet, som de förut måste lemna. Men emedan han icke ansåg sin trohet -emot sin Konung och sitt Fädernesland för något brott, dröjde han qvar -på sitt boställe, tillika med sin hustru och sina barn. En dag red en -flock kossacker in på gården. Utan vidare omständigheter grepo de hvad -de öfverkommo och förstörde, med det så vilda nidingssinne, hvarför -de äro så fruktansvärdt kände i Finnland, allt hvad som de icke kunde -begagna sig af. Med smärta och förbittring såg Pastorn sin mödosamt -förvärfvade lilla förmögenhet sköflad och sin hustru och barn, hotade -af brist och elände. I harmen ryckte han eldgaffeln ur handen på en -af nidingarna, som höll på att slå sönder allt postlin i huset. Men -i ögonblicket svängde den ursinnige kossacken sin kantschu och gaf -honom några slag öfver den gråhåriga hjessan, jemte en så häftig stöt -med knytnäfven för bröstet, att han föll baklänges och krossade sitt -hufvud mot hörnet af spiseln. Den olyckliga Frun, som var vittne till -detta, hade nog mod och sansning att med tvenne af sina barn kasta sig -ut genom fenstret och gömma sig i diket i en rågåker. Der träffade hon -en dräng, som hade den dristigheten att våga sig fram till gården och -rädda de tre öfriga barnen. Nu blef den arma Enkan omgifven af sina -gråtande barn, vittne till sitt hems fullkomliga förstöring, emedan -Ryssarna stucko eld på hela gården, och derpå, skrålande och hurrande, -drogo sina färde. - -Den trogne drängen skaffade kort derpå en häst hos en barmhertig -bonde, hvilken räddat detta kreatur i skogen, undan krigshärarne, -och förde sin olyckliga Fru till Brahestad, det hon hos en förmögen -slägting ville söka sin tillflykt. Hon blef icke emottagen så, som hon -önskat, och hade äfven den sorgen att inom ett par månader se fyra af -sina barn bortryckta af Fältsjukan. Hon blef sjelf kort derpå lagd -på sjuksängen af bekymmer och elände, hvaraf hon också dog, lemnande -den arma Thorsten, sjuk och uthungrad, utan skydd och tillflykt. En -flyktande Prestfamilj, som var i samma olyckliga belägenhet, upptog -honom. Presten hade kännt hans far, och detta var nog för att förmå -honom att upptaga sin väns barn, såsom det tredje af sina egna. -Thorsten var då allenast fem år gammal, men minnet af de fasans -uppträden, han öfverlefvat, var ganska lifligt för hans själ, och det -var ett eget drag i hans karakter, att han, ehuru glad och liflig -annars, gerna öfverlemnade sig åt sin barndoms dunkla och dystra -minnen. Han kom ihog sin Mor, och i ensligheten var det hans käraste -sysselsättning att återkalla hennes sköna drag och hennes kärlek i -sitt minne. Men det blef honom ofta pinsamt att han ej fullkomligt -kunde minnas hvad hon talt med honom på sin dödssäng, och det var en -så mycket lifligare smärta för honom, som hans inbillning oupphörligt -ville föreställa honom, att hon sagt för honom en hemlighet, vigtig -för hela hans lefnads välfärd och lycka, men han kunde omöjligt utreda -densamma, och det förekom honom derföre ofta som om han måste ådraga -sig de förfärligaste lidanden, om han icke kunde finna upplösningen -af sin lefnads gåta. Men merendels lyckades det snart för hans glada -lynne att förjaga alla dessa inbillningens förfärliga och orediga -föreställningar, och det var äfven en välgerning af himlen att han -fått detta lyckliga lynne, som ensamt gjorde hans sednare ungdoms -olyckor drägliga för honom. Hans fosterfar fick, efter lång väntan, -ett Pastorat i Sverige. Han förlorade efter några år sin fru och -gifte sig med en annan, som inom kort jagade den arma Thorsten ur -huset och förstod att sätta sig i en sådan respekt hos sin man, att -den gode gubben endast i hemlighet kunde gifva Thorsten det understöd -han behöfde för att kunna fortsätta sina studier. Thorsten lärde -emedlertid i fremmande hus att känna verlden, och att sjelf förvärfva -mera fasthet och oberoende i karakter och tänkesätt. Han hade tagit -en medice-philosofisk Candidatexamen i Upsala, då han företog sig en -vandring till Lappland, för att, som han sade, låta nordens vindar på -fjällen blåsa bokdammet af sig. - -Han stod vid stranden af Ångermanån och betraktade denna nejd, så -utmärkt för den poetiskt vilda skönhet, som är den högre nordens -karakter. Då blef han varse en Zigenartropp, som höll sin måltid i -solskenet bredvid vägen. En gubbe, ett par karlar, en gosse, två gamla -gummor, tre yngre qvinnor och några barn, med ett halft dussin hästar -och en hop bylten, utgjorde en besynnerlig grupp. De trasiga karlarnas -ansigten buro den mörka stämpeln af Zigenarnes lynne, och deras svarta -trotsiga ögon, uttryckte något argt och lömskt, men deras växt var -resligare än vanligt bland sådant folk. Endast en flicka hade ett -ansikte, som verkeligen förtjente namn af skönt. Hennes drag voro helt -och hållet olika de vanliga Tattarnes, och deras regelbundna former, -ännu mera frappanta genom motsatsen af hennes följes, tycktes bevisa -att hon säkert var något bortstulet barn. - -Thorsten betraktade en stund denna grupp. En besynnerlig känsla af -nyfikenhet och medlidande med den vackra flickan, som så sällsamt -befanns inblandad i en flock sådant pack, förmådde honom att nalkas. -Muntert trädde han till dem, och tog fram sin bränvinsflaska, hvilken -han lät gå ikring laget. Män och qvinnor söpo, men icke den vackra -flickan. Till och med i barnungarna hälldes en klunk. Thorsten frågade -hvart resan skulle gälla, och de svarade: till Norrige. Thorsten -uppgjorde då i hast en saga; han sade sig vara Svarfvargesäll och hafva -blifvit körd ifrån sin husbonde, så att han nu nödgades gå omkring -och söka tjenst. Han ville också försöka om han ej kunde få några -bättre vilkor i Norrige. Derpå frågade han efter deras lefnadssätt, -hvilket gubben, som förde ordet medan de andra karlarne med sneda och -misstrogna blickar betraktade honom, icke avmålade särdeles behagligt. -Helt oförmodadt föreslog Thorsten då att göra sällskap med dem dit, -emedan han icke kände vägen. Alla sågo bestörta på honom och tycktes -icke veta hvad de skulle göra, men han visste så väl att rätta sig -efter deras skojarton, att de slutligen biföllo. De började derpå att -sins emellan språka Finska, då Thorsten genast deltog i samtalet och -sade att han var deras Landsman. Detta tycktes verka på gubben, som en -oförmodad glädjepost. Han visade Thorssten den största vänlighet, men -de båda karlarna kunde icke aflägga sin misstrogna vresighet. Gummorna -tycktes också med sina plirande ögon vilja uttrycka vänlighet, men den -vackra flickan satte sig med ryggen vänd åt hela sällskapet och tycktes -icke vilja märka hela afhandlingen. Thorsten lät emellertid flaskan -flitigt gå ikring. Småningom försvann förlägenheten och han var nästan -som kamrat med dem allesammans. Försigtigtvis beslöt han att akta sig -för att visa de unga qvinnorna någon uppmärksamhet, innan han fått se -karlarnas uppförande emot dem. - -Egentligen skulle Thorsten, då han litet fick tid att besinna sitt -bastiga infall, ej varit missnöjd med ett afslag på sin begäran, men -han tänkte sedan att det ej kunde skada om han härdade sitt lynne i -sällskap med dessa vilda menniskor. Dessutom var han äfven nyfiken att -se, huru mycket dessa Finska öfverlefvor, som så grymt fördrifvits -af Svenskarne, sedan de blifvit narrade till de stora fjällskogarna, -vanslägtats ifrån sin stam. Så ungefär funderade Thorsten, men det är -likväl säkert, att om han icke fått se den välbildade flickan, skulle -han aldrig fallit på den tankan att med denna ströfvande flock blifva -nomad i Sverige. - -Sällskapet begynte redan att packa sina bylten och saker på hästarna, -då en man med en skjutsgosse i en kärra, kom hastigt åkande utför -backen. Han stannade och steg af för att komma till sällskapet. -Då gubben fick se Länsmansknapparna i den resandes rock, gick han -emot honom med hatten ödmjukt i handen, medan karlarna skyndade -med påpackningen och qvinnfolken hoprafsade sina bylten samt bundo -sina ungar på ryggen. Thorsten blef lika bestört som harmsen då han -såg äfven den vackra flickan belasta sig med ett lefvande bihang. -Emedlertid begynte Länsmannen med äkta länsmanstermer och svordomar -fråga efter pass och förbanna pack och lösdrifvare. Gubben emottog -allt hans ovett med ödmjukhet, men det förargade Thorsten att höra -alla dessa nedriga namn, innan ännu mannen hade fått något svar eller -undersökt hvad slags folk de voro. Den ena karlen gick litet uppåt -backen, liksom för att se om någon kom efter, och den andra såg sig -äfven orolig omkring, medan han då och då liksom af en händelse, -sparkade en stör, som låg på marken, allt närmare den grälande -Länsmannen. Hastigt fick Länsmannen öga på Thorsten, som hade ställt -bössan ifrån sig bakom ett träd. Han tycktes länge liksom besinna sig, -under det han aåg på honom. Till slut gick han fram och tog honom utan -krus i kragen, samt ville släpa honom till sin kärra. Thorsten sökte -rycka sig lös, men Länsman var en stark karl och släppte honom icke så -lätt. En brottning begynte, i hvilken Thorsten skulle dukat under, så -framt icke i detsamma den karlen, som stod öfverst på backen gifvit en -vink och den andra gripit stören och med den gett Länsmannen ett slag -midt för pannan, som sträckte honom till marken. Pojken, som körde -Länsmannens kärra, gaf vid denna syn hästen en pisksläng och flydde i -galopp derifrån. - -Thorsten stirrade bestört på den slagne Länsmannen, som likväl snart -slog upp ögonen. Zigenarn lyfte stören för att gifva honom ett nytt -slag; men Thorsten afböjde det. Länsmannen reste sig upp och Thorsten -fattade sin bössa: "Herre", sade Thorsten: "Hade ni med höflighet frågat -hvem jag var, skulle jag genast med tillbörlig respekt visat er mitt -pass; men sådana sjelfmyndiga tyranner, som kronans vägnar vilja fara -fram som öfversittare, så skylla sig sjelfva, om de stöta emot, under -sin öfvermodiga framfart. Laga er skyndsamt er väg, och lär er att en -annan gång vara höflig." - -Länsmannen mumlade några svordomar mellan tänderna, i det han stapplade -utför vägen. Karlen, som stått på utkik på backen, kom i detsamma -springande. "Här kommer folk!" ropade han. Genast fattade gubben sin -järnbeskodda staf och begaf sig ifrån vägen inåt skogen. Hästarna -leddes af karlarna och gossen. De två gummorna lyftades på hvar sin -häst, de yngre qvinnorna följde derefter, och Thorsten, med bössan på -armen, slutade troppen. - -De hade icke hunnit långt in emellan de mörka granarna, förrän de hörde -ramlet på vägen af flera åkdon. Dessa tycktes stanna vid stranden af -elfven. - -"Nu gäller det", sade gubben. "Ingen får bli efter. Följ noga med i -raden och varen tysta!" Han påskyndade sin gång och, ordnad likt den -indianska kedjan, som bildas på resor i Amerikas ödemarker, följde den -lilla troppen allt djupare in i ödemarken. Gubben tycktes drifven af en -slags inspiration. Han gick nästan rakt fram, och förstod att så rikta -sin väg emellan tufver och trädstammar, att det var utan mycken möda -som både hästar och folk kunde följa honom. - -Thorsten hade småningom börjat besinna sig. Han hade blifvit inblandad -i en ledsam sak och i ett ganska obehagligt sällskap. Han hade bordt -visa Länsmannen sitt pass och stanna qvar hos honom för att så blifva -skild från Zigenarne. Men det var icke möjligt för honom att nu -återvända, utan att ådraga sig än mera förargelser. Det var derföre -bäst, tänkte han, att öfverlemna sig åt händelsen och följa med sina -nya kamrater, åtminstone tills han kunde bli öfvertygad att det var -något ondt med dem. - -Skogen blef allt mörkare och tätare. Tåget aflägsnade sig allt mer -ifrån den bebodda och odlade elfstranden. Här och der syntes i skogen -en nyodling, ett svedjefall, en kolbotten, men ingen mensklig boning. -De flyende ilade oupphörligt framåt mellan kärr och bergshöjder, öfver -små bäckar och förbi täta snår. Ett par gånger stannade gubben nedanför -någon höjd, för att hvila en kort stund, då alltid en af karlarne -ställde sig på utkik öfverst på höjden. Så led det till aftonen, då -efter flera timmars ansträngning gubben ansåg det vara tid att hvila. -"Vi få nu hålla till godo med att ligga tre, fyra nätter ute, för den -stränga Herr Länsmannens skull", sade han. "Skulle vi söka natthärberge -på vägen, så hade de snart reda på våra spår. För oss är det ingen -nöd, men värre blir det med vår unga herre. Han är väl intet van att -slita så mycket ondt. Men han får lof att stå ut med att följa oss ända -hem, och sedan kunde du, Anders, med den ena hästen forsla honom öfver -fjället till Rörås, så får han väl der hitta på någon råd att hjelpa -sig sjelf vidare." - -Thorsten förklarade att det väl icke var hela verlden att tillbringa -några sommarnätter under bar himmel: det hade han gjort förr. Derefter -frågade han sina nya kamrater om deras namn. - -Gubben hette Ollikainen. Hans hustru och svägerska voro de båda -gummorna. Karlarne voro hans söner och två af de yngre qvinnorna hans -sonhustrur. Den tredje qvinnan var hans brorsdotter och var litet -underlig, sade gubben sakta, för det hennes mor, som var kunnig i -många konster hade lärt henne åtskilligt. Hon var sjutton år, men hade -förstånd som en gammal menniska, och skulle läsa i höst, då det troddes -att kyrkherrn tänkte komma på ett besök upp till fjällskogsboarna. -Hennes namn var Bolla, egentligen sammandraget af Ingeborg. Hela -slägten hade nödgats gifva sig till kolare under Furuborgs bruk, -hvars innehafvare nyttjat den vanliga taktiken att under något hårdt -år tvinga de halsstarriga finnarne till undergifvenhet. De hade nu i -hemlighet gjort en färd nedåt landet, berättade gubben vidare, för att -byta till sig något säd och förse sig med åtskilliga andra behof, utan -att bruket skulle behöfva veta derom. Anders, den äldsta af sönerna, -hade varit några år i sällskap med ett parti hästbytare, och förstod -sig ännu så på hästhandel, att han förtjente rätt betydligt på hvarje -resa. Den andra sonen, Per, hade öfvat upp sin konst att byta varor och -handla på marknaderna i Fahlun, Rörås, Gefle och Norrlandsstäderna. -Det var således icke i oerfarna och obildade skälmars sällskap, som -Thorsten hade råkat. Hvad som förvånade honom isynnerhet, var gubbens -värdiga utseende och de öfrigas vördnad för honom, så snart de kommit -ifrån landsvägen. Den enda som tycktes icke mycket akta på gubben, -var hans svägerska, Bollas mor. Hon satt och mumlade för sig sjelf på -hästryggen, under det de öfrige enligt hans tillsägelse höllo sig tysta. - -Det var i en af sällsamt brutna klippor innesluten dal, vid en mila, -hvilken året förut blifvit bränd, som, nattlägret utsågs. -Karlarna aflastade hästarna, för att leda dem till vatten i en bäck -strax bredvid. Qvinnorna gjorde upp eld på sjelfva kolbottnen. En -kittel framtogs och Ollikainens hustru satte sig i spetsen för -måltidsbestyret. De unga qvinnorna sågo om sina barn och utbredde några -grofva filtar på marken. - -Thorsten klättrade upp på en af klipporna för att se sig omkring i den -vilda, storartade naturen. Det ligger något besynnerligt hemskt men -tillika skönt i anblicken af en stor skog, särdeles vid solnedgången. -Der råder en enslighet, så högtidlig, der höres en susning, så -majestätisk. Då nu Thorsten från höjden såg sig omkring, begränsades -hans synkrets af den oöfverskådliga skogen, hvars mörkgröna toppar -bröto sig emot aftonrodnans purpur. I den lilla dalen under hans -fötter, som redan låg i djup skymning, upplågade kolfinnarnas eld, och -dess fladdrande sken upplyste de grofva tallarnas stammar och de i -armodets drägt höljda gestalterna, som syslade kring elden. Karlarna -återkommo med sina hästar från bäcken och uppskrämde en gammal tjäder, -som förmodligen också utsett sig ett nattqvarter i en tall i samma dal. -Den oroade skogsbon kom inom håll för Thorsten, men blef hastigt af -hans skott nedskickad till qvinnorna. - -Han skyndade nu sjelf ned, sedan händelsen gifvit honom tillfälle att -också lemna ett bidrag till den gemensamma måltiden. Han kryddade -den med uppoffring af återstoden ur sin bränvinsflaska, hvilken -tycktes ytterligare öka den påbegynta förtroligheten mellan honom och -sällskapet. - -Till det egna i kolfinnarnes seder hörde, att, innan de satte sig -omkring kitteln, för att hvar och en af gumman emottaga sin andel, -gossen högt uppläste några bordsböner. Hela måltiden föregick med -skyndsamhet och under tystnad, och efter dess slut lästes åter böner. -Qvinnorna lägrade sig derpå tillsammans i en grupp med barnen. Gubben -anviste Thorsten en plats vid sin sida. De båda karlarne begåfvo -sig till ingången af dalen med hästarna. Och det blef snart tyst -rundtomkring. - -Thorsten kunde icke, oaktadt sin trötthet genast insomna. Han -stirrade tankfull upp emot Julihimmeln, på hvilken några få stjernor -framstrålade. Obeskrifligt upplyftande är alltid anblicken af de -himmelska ljusen. Då man ser det höga himlafästet, känner man -sig upphöjd öfver så mycket jordiskt, man tycker sig i skenet ef -stjernornas strålar andas en renare luft, än den, som närer vårt -hvardagslif. Man känner tanken upplyftad till Honom, om hvilken -Job säger, att "Han allena utsträcker himmelen, -- Han förseglar -stjernorna, -- Han gör Carlavagnen och Orion, Sjustjernorna och de -stjernor söder ut." - - - - -2. - - -I tolf dagar fortsattes resan med samma ansträngning och i samma -ordning. Thorsten anmärkte, att sällskapet blef allt mera förtroligt, -ju djupare det inträngde i skogen. Ett par gånger följde de en -landsväg ett kort stycke, men då med yttersta sorgfällighet för att -icke upptäckas. Gubben gick ett långt stycke förut för att varna, -om någon skulle möta, och den ena karlen dröjde så långt efter, att -han skulle kunna gifva tecken i tid, om någon syntes åt det hållet. -Om aftonen tolfte dagen hvilades nu vid en lada, som måste tillhört -något skogshemman. Under det måltiden tillagades, språkade Thorsten -med qvinnorna. De voro vänliga emot honom, men svarade mycket kort på -hans anmärkningar och frågor. Den språksammaste af alla var pojken, -Heikko (af Henrik). Thorsten hade vunnit hans vänskap derigenom att -han ett par gånger låtit honont låna sin bössa och lärt honom att -handtera den. Men hela familjens historia var mycket enkel, så att -gossens berättelser endast bestodo i äfventyr vid fågelfångst och nu -på denna deras resa, den första hvari han fått deltaga. Thorsten hade -undvikit att på något sätt utmärka Bolla, ehuru hans blick ofta med -uttryck af besynnerligt deltagande, nästan bekymmer, hvilade på henne. -Hon förstod att obemärkt bereda honom en och annan liten beqvämlighet, -hvilken genom resans besvärligheter erhöll ett dubbelt värde. Det föll -sig merendels så, att hon var sist ibland qvinnorna och derföre honom -närmast. Men hade han något aflägsnat sig vid ett nattläger eller -eljest för att komma åt att skjuta ett djur, så bjöd hon honom en liten -näfverskäppa med bär, som hon under tiden plockat, eller gaf hon honom -en blomma, sedan hon märkt att han fästat uppmärksamhet vid örter. Han -tackade henne då vänligt, men utan att de mycket samtalade. - -Följande morgonen gjorde sig sällskapet färdigt att ytterst bittida -fortsätta färden. Hvar och en hade, enligt gubbens tillsägelse, försett -sig med en lång stör. Men mörka moln uppstego på himlen. Regn och åska -voro i annalkande, sade gubben. Men innan solen är högt på himmelen, -hafva vi hunnit till våra egna skogar. - -Hästarne hade här haft godt bete och äfven sällskapet kände sig ifrigt -att hinna hem. Gubben satte sig såsom förut i spetsen för tåget, och -det fortsattes åter emot vester. I början måste man fara öfver en -sträcka oländiga och ofruktbara höjder, hvilka slutligen upphörde vid -ett stort, uttorkadt kärr, på hvars andra sida åter en tät skog reste -sig. Just då sällskapet följde gubben ned till kärret, bröt regnet -löst. En åskknall hördes och dundret rullade på ett eget förfärligt -sätt öfver höjderna, som nyss blifvit lemnade. Alla sågo ditåt. En -ensam gammal tall hade blifvit träffad af blixten och det begynte ryka -och gnistra ibland dess mossiga grenar. Elden släcktes dock snart af -regnet, och resan fortsattes. "Hm! Åskan kör lågt i dag!" mumlade -gubben. "Och kärret blötnar snart upp. Komma vi icke fort öfver, så bli -vi fastsittande." - -Thorsten kände sig förut ängslig och beklämd; men då han hörde gubbens -ord, upplifvades han vid åtankan af en förestående fara. Karlarne -och deras hustrur fattade hvardera en häst vid tygeln. Gummorna redo -hvar sin. Bolla stannade litet efter och höll sig närmare Thorsten än -vanligt. "Stig icke miste", sade hon: "trampa i mina spår. Den som -råkar att klifva ned sig här, sjunker ohjelpligt, ty kärret är utan -botten." - -Gubben hade emellertid god reda på vägen. Med en obegriplig säkerhet -framskred han emellan tufvorna och lingonriset. Han hade sina märken, -efter hvilka han rättade sig, ehuru ingen annan, åtminstone icke -Thorsten, kunde upptäcka något sådant. Någon gång måste gubben stanna. -Han kände då med sin staf omkring sig på tufvorna, betraktade skogen -framför sig och såg sig betänksamt tillbaka. Men snart satte han sig -då ånyo i rörelse. Tufvorna blefvo emellertid slippriga af regnet och -emellan dem mjuknade jorden, så att slutligen marken gungade under -fötterna. Hästarne skyggde för hvarje hväsande blixt och drogo sig -tillsammans vid det skarpa åskdundret. Det fordrades den noggrannaste -försigtighet att få dem att icke snafva och att hålla sig rätt der -gubben gick förut. - -Thorsten var flere gånger nära att slinta, men Bolla, som stod vid -nästa tufva och med uppmärksamhet följde hans rörelser, räckte genast -ut sin stör till honom, så att han kunde fatta uti den och återvinna -jemvigten. Han blef nu uppmärksam på den förundransvärda vighet och -ledighet, hvarmed hon framskred. En så smidig vext, som hennes, hade -han än aldrig sett; och oaktadt den ytterst torftiga drägten, var det -i hela hennes gestalt ett behag, som icke behöfde rikedomens glans -för att blifva märkbart. Hans blickar, fulla af tacksamhet för hennes -biträde, blefvo dock sällan besvarade, emedan hela hennes uppmärksamhet -var upptagen af omsorgen för deras säkerhet. Redan hade sällskapet, -efter otroliga ansträngningar, hunnit öfver mer än hälften af kärret, -då gubben ånyo gjorde halt. Sedan han länge skådat åt alla sidor -kallade han båda karlarna fram till sig. Bolla och Thorsten måste hålla -deras hästar. En tyst rådplägning hölls, hvaraf Thorsten icke kunde -höra något, förrän gubben högt sade: "Kärret är alldeles uppblött. Vi -måste vända om. Gud hjelp oss! Det ser mörkt ut att komma tillbaka och -än mörkare att komma fram." - -"Nej, framåt måste vi!" ropade hastigt den ena gumman, Bollas mor. "Låt -mig gå före! Kom ihåg källdraget der borta; det har brutit af vägen -bakom oss. Det är möjligt att vi kunna komma fram, men tillbaka är -omöjligt." - -Hastigt hoppade gumman af hästen och ledde honom till gubben, medan hon -med sina små röda ögon plirade omkring i den gråa slöjan af hällregnet. -Åter hölls en öfverläggning. "Stig af hästen och led honom, min gumma!" -sade Ollikainen. "Vi måste framåt, säger Svägerskan. Ser hon rätt så -ha vi en skogsudde icke så långt borta åt detta hållet!" Han begynte -derefter åter att skrida framåt. - -"Kom icke för nära hvarann!" sade Anders. "Marken bär icke flere -tillsammans. Akta att stiga på samma tufva som hästen!" Han tog vid -dessa ord tygeln ur Thorstens hand och ledde sjelf sin häst. Nu hade -regnet så upplöst kärrets dy omkring tufvorna, att dessa icke kändes -fastare, än om de flutit lösa på en vattenyta. Hästarna voro utmattade -och oroliga, så de hvarje ögonblick snafvade vid språnget från den ena -tufvan till den andra. Det fordrades vana, styrka och kallblodighet att -kunna styra och leda dem. Qvinnorna med sina barn bundna på ryggen, -voro likväl outtröttliga. Den som minst orkade var Bollas mor, så att -flickan till slut måste emottaga och leda hennes häst. Men gumman -förmådde icke heller gå, så att Bolla lyftade henne på hästryggen, -ehuru Anders sade att det var ganska farligt. - -Genom regnet visade sig till slut en skogsudde, som utsköt i kärret. -Man nalkades den med yttersta försigtighet, emedan just der utanför -tufvorna voro lösast. Gubben Ollikainen stod redan på de fasta rötterna -af liten martall, då Bolla uppgaf ett rop. Hästen som hon ledde sjönk -med framdelen i dyn mellan tvenne tufvor. Thorsten skyndade till -och räckte sin hand åt gumman, som red. Denna hoppade skyndsamt af -och skyndade till stranden. Anders ropade åt Bolla, att hon skulle -hålla hästen stilla, tills de öfriga blifvit räddade. Men då djuret -kände huru det småningom sjönk allt mera, begynte det anstränga alla -sina krafter att arbeta sig upp igen; det sparkade dock genom sina -förtviflade bemödanden endast desto mera sönder den skorpa af vexter -och mossor, som utgjorde den bottenlösa dyns betäckning. Hastigt -besinnade sig emellertid Thorsten: han skjöt sin stör under hästens -bringa, så att den fick något fastare stöd att hvila på. Gubben -Ollikainen kom i detsamma sjelf till stället. Han använde sin stör på -samma sätt. Anders lyckades att rädda de öfriga hästarna, hvarefter han -och hans bror hastigt fällde några smala trän, dem de släpade fram. -Efter otroliga ansträngningar blef ändtligen hästen uppdragen på dessa -och förd in i den tryggare skogen. Han skälfde emellertid af köld -och matthet. Regnet fortfor oupphörligt och kändes dubbelt plågsamt -under de drypande träden. Åskknallarna blefvo också allt häftigare och -blixtarna fräste, så att det hördes huru åskan på flere ställen slog -ned. Det brakade i de gamla tallarna och ett echo, tusendubbladt mellan -träden, upprepade oupphörligt de fasaväckande ljuden. Hela dagen var -förfluten under dessa mödor. Slutligen upphörde regnet, men ur träden -dröp det ännu oupphörligt. Här fanns ingen fri plats nära, sade gubben, -så att man måste uthärda. Hästarna förmådde icke gå vidare, så att man -beslöt att hvila här öfver natten. - -Det blef icke lätt att göra upp eld, men det lyckades till slut under -skygd af ett slags tak af granris, som karlarne uppsatte. Kitteln -framtogs, men det var knappt om lifsmedel. Thorsten var genomvåt och -hans bössa äfvenledes. Man måste derföre nöja sig med hvad som fanns. -Bolla hade aflägsnat sig och kom tillbaka med ett betydligt förråd -hjortron från kärret. - -Efter måltiden begynte ett allmänt arbete på nattlägret. En massa -granris sammandrogs och det skjul, hvarunder elden blifvit uppgjord, -utvidgades, så att hela sällskapet fick rum derunder. Äfven hästarna -samlades omkring en eld, som karlarna antände. Det begynte blåsa, så -att skogen snart blef torr igen och på denna obehagliga dag följde en -skön natt. - -Thorsten slumrade stilla till midnatten, då han vaknade vid den dystra -susningen i träden. Han satte sig upp på sin granrisbädd och kastade en -blick på de sofvande rundtomkring. Den nordiska sommarnattens skymning -hvilade öfver dem. Några stjernor framblickade på den klarnade himlen -och kolen glimmade ännu efter elden, sedan aftonen. Men hastigt hörde -Thorsten ett eget frustande och oroligt stampande från den sidan, -der hästarna voro. Han reste sig upp helt och hållet. Då mötte honom -en stark rök. Han ropade till och hela sällskapet spratt upp ur sin -sömn. Karlarne skyndade med Thorsten till sina hästar. Der hade elden -fattat uti en gran, som nu stod i full låga och höll på att antända -sina grannar. Det var ett eget knastrande och brakande i barren då -de fattades af lågan, svartnade och förtärdes. Det var liksom träden -knotat öfver sitt öde. Hästarne blefvo genast förda till skjulet för -att belastas. "Skogen är rå sedan regnet", sade gubben. "Vi komma godt -igenom honom, innan han hinner kringränna oss." - -Emellertid uppbröt sällskapet med största skyndsamhet. Gubben satte sig -åter i spetsen för tåget, Thorsten slutade det. Han såg sig ofta om på -den alltmera kringgripande skogselden. Det var som om en egen electrisk -hastighet legat i lågorna. Så snart de vidrörde de nedre grenarne af en -tall, tändes dessa nästan ögonblickligt och en blixtlik, spiralformig -flamma flög uppför stammen ända till toppen, som hastigt insveptes i -rök, derefter svartnade och, då röken hastigt bortfläktades af vinden, -naken och glödande sträckte sina alltmera förkolnande grenar åt alla -sidor. Elden hoppade från träd till träd. Vinden tilltog och jagade -den med otrolig snabbhet framåt. Röken blef allt tjockare omkring de -flyende. Slutligen blandades röken med glödande barr, hvilka liksom -utsåddes af blåsten. "Skynda!" ropade Ollikainen alltemellanåt. "Det -blir värre än jag tänkte. Och öfver kärret kunna vi omöjligen gå -tillbaka. Håll er tätt tillsammans, så att ingen förlorar spåret!" - -"Vi måste hinna till spången, det är vår enda tillflygt", sade Anders, -"men den kan icke vara långt borta." - -"Elden är framför oss redan!" skrek gubben. "Drif på hästarna!" - -Med ansträngning af alla krafter ilade sällskapet efter gubben, som -också sprang med hela en ynglings snabbhet. Ändtligen ropade han: "Här -är spången!" - -Kärret, som på den ena sidan inneslöt den brinnande skogsparken, -utgjorde på denna en sjö, så att der bildades liksom en ö. Öfver sjön -var en spång lagd på det på en gång grundaste och smalaste stället. -Spången bestod af några väldiga timmerstockar, hvilka icke voro -sammanfogade med hvarannan, utan lågo just vid vattenytan emellan de -klippor och stenar, som uppstucko ur sjön. På denna spång skulle nu -hästar och menniskor räddas. - -"Led ut hästarna i vattnet", sade gubben, "det är långgrundt. Vi vilja -derefter se till hvad som är att göra." - -Det skedde efter gubbens befallning. Hästarne blefvo ledda intill -spången. Karlarne aftogo derefter deras packning och buro den öfver -till andra landet. De måste likväl göra denna vandring flere gånger, -under det elden allt mera utbredde sig i skogsparken. Slutligen, -sedan alla saker blifvit räddade, leddes hästarna, dels vadande, dels -simmande mellan klipporna, utmed spången i säkerhet. - -Thorsten hade ifrigt deltagit i arbetet. Han ledde den sista hästen -och före honom gick Bolla. Då blef han hastigt uppmärksam på ett -eget läte. Det var en björnhona med trenne ungar, som, uppskrämd och -förjagad af skogselden, visade sig vid stranden för att också söka sin -och de sinas räddning. Det är vid sådana förfärliga natur-uppträden, -som en skogseld, liksom sjelfva villdjuren förlorade sin vildhet och -sitt mod. De nalkas menniskorna med ångest, erkännande dem för högre -väsenden och hos dem sökande sin tillflygt. Den uppskrämda björninnan, -som förmodligen också varit van att förut begagna spången, skyndade sig -nu till densamma utan att frukta menniskorna, som förut intagit den. -Hennes ungar voro så späda, att hon bar en i munnen, såsom hundar pläga -göra, samt dessutom en i hvardera ramen. Det var något rörande i hennes -moders-kärlek men tillika fruktansvärdt i den skyndsamhet, hvarmed hon -nalkades på den trånga och farliga stigen öfver vattnet. Thorstens -bössa var på andra stranden, så att han var försvarslös. - -Hastigt fattade honom Bolla i armen. "Fort", ropade hon: "hoppa upp på -hästen och rid ut ifrån spången. Björninnan är farlig att komma nära." - -"Än du då, flicka?" svarade Thorsten, i det han hastigt kastade armen -om hennes lif och, innan hon hunnit göra motstånd, lyftade henne från -bryggan på hästen. Han kastade i ögonblicket tygeln till henne, och -hästen, liksom af instinct, skyndade bort ifrån bryggan. - -Thorsten vände sig emot björnhonan, som gående på bakfötterna, -framilade på de ojemna stockarna. Hon var några få famnar ifrån honom, -och han beslöt att hoppa i vattnet, för att simmande undkomma henne. -Han hade knappt verkställt detta beslut förrän ett skott lossades. -Det var Anders, som fattat Thorstens bössa. Men olyckligtvis var hon -endast laddad med hagel, så att hela svärmen väl träffade björninnan i -ansigtet, dödade den ungen hon bar i gapet och sargade henne sjelf, men -utan att dödligt eller ens farligt såra henne. Så snart hon kände sig -sårad, röt hon förfärligt, nedlade sina ungar på spången och kastade -några gnistrande blickar omkring sig. Men det tycktes som hennes -raseri hastigt upplöste sig i bedjande. Hon uppgaf ett genomträngande -läte, så fullt af ångest, att Thorsten, som var henne närmast, kände -sitt blod isas. Derefter begynte hon slicka den döda ungen, och -lukta på honom. Thorsten simmade emellertid ut ifrån spången, så att -björninnan åtminstone icke med ett språng kunde räcka honom. Då han -märkte att Bolla på sin häst icke ville aflägsna sig ifrån honom, grep -han tyglarna och drog hästen simmande efter sig, emot landet. Men -Änders, som var för gammal björnmördare för att låta beveka sig af -björnhonans jemmer, grep sin yxa och gaf sig ut på den smala stigen -öfver vattnet. Hans bror följde honom. Björnhonan som nu började ana -sina fienders obeveklighet, men icke kunde simmande föra mer än en -unge i sender, tycktes först vilja försvara dem på stället. Hon reste -sig, skakade sin pels med raseri och häftade sina gnistrande ögon på -de båda motståndarne, som långsamt och försigtigt nalkades henne med -upplyftade yxor. Mellanåt såg hon ängsligt utåt vattnet och luktade, -doft brummande på sina små. Slutligen tog hon den ena ungen och kastade -sig med honom i vattnet. Anders grep de andra båda ungarna och gaf dem -åt sin bror. De voro ännu utan ögon och den lefvande af dem gnällde -jemmerligt. Vid detta läte vände björnhonan om till spången. Hon ville -just hoppa upp på den, då ett yxhugg klöf hennes hufvud. Den sista -ungen föll ur hennes käftar och blef tillika med den gnällande mördad. -Segrarne drogo derefter med förnöjelse sitt ypperliga byte till lands. - -Thorsten och Bolla hade emellertid också kommit till lands. Lyckligtvis -hade den förre förut under arbetet afkastat sin väska på landet, så -att han kunde förse sig med torra kläder. De båda bröderna afdrogo -med snabbhet björnhuden, afhöggo de bästa styckena af köttet och gömde -dem, jemte ungarna i en säck. Derefter skyndade man bort ifrån den allt -vildare rasande skogselden, som gaf åt himmelen rundtomkring en egen -mörkröd färg, hvilken också kastade ett underligt sken på alla öfriga -föremål. - -"Hit torde väl komma folk ifrån Furuborg", sade gubben, "och då är det -bäst att vi icke träffas här. Det skulle annars kosta oss mer än vi -hafva lust att mista." - -Thorsten insåg att han åter blifvit medvetande af en ryslig händelse, -en skogsbrand, hvilken väl troligtvis af de okunnige skulle -tillskrifvas gårdagens åska, men hvartill i sjelfva verkat endast -en oförlåtlig vårdslöshet var orsaken. Han förjagade emellertid all -fruktan i förtid, betraktade några ögonblick det med morgonrodnaden -blandade skenet af skogselden, laddade sin bössa och begaf sig åstad i -den vanliga ordningen. - -Nu gick tåget öfver en ås, hvars ovägade branter utgjorde verkliga -svårigheter att öfvervinna. Thorsten märkte att gubben alldeles vikit -ifrån den gångstig, som ledde till den bekanta spången. Nu mera funnos -här och der allt flere spår af bebyggda trakter. Träd voro fällda och -timmerstockar tillyxade. Efter några timmars färd hvilades åter vid -en ödstig bergshöjd. Men ingen eld fick uppgöras, ingen mat tillagas. -Bolla hade likväl icke glömt att samla några bär åt Thorsten. Hennes -sätt att bjuda honom dem, var högst enkel och okonstladt. Hon tycktes -sjelf anse det för en pligt att se om honom liksom om ett barn, utan -att han kunde finna något uttryck af högre ömhet eller innerligare -känsla i hennes väsende. Ofta kände han sig högst uppretad deröfver, -men han måste då inom sig erkänna, att han i sjelfva verket icke hade -rätt att förebrå henne något det allra ringaste. - -Sedan man hvilat en stund, fortsattes resan ända till aftonen. Ju -längre det led, desto mer skyndade de resande. De ville hinna hem till -qvällen, sade Bolla. Ändteligen, kort före solens nedgång, hunno de en -kulle, på hvilken syntes tre eller fyra byggnader, af ett till hälften -Svenskt, till hälften Finskt byggnadssätt. På ena sidan om höjden -befann sig en tjock skog, på den andra sträckte sig en mosse nästan så -långt ögat kunde nå. I mossen syntes här och der liksom små holmar, på -hvilka en grupp låga martallar sorgligt höjde sig öfver de enformiga -tufvorna. Horizonten begränsades äfven här af skog. Icke långt ifrån -gården och dess höjd började en bergås, som förlorade sig i skogen. På -hvardera sidan om mossen höjde sig en blånande bergshöjd, hvars topp, -beprydd med hvita fläckar, antydde att den uppstigit ofvanom snögränsen. - -Då sällskapet framkommit, skyndade männerna att insätta hästarna i -stallet och ansa dem, medan qvinnorna införde alla saker. Thorsten -stannade på höjden några minuter, för att betrakta utsigten innan han -inträdde. Bolla kom då till honom och bad honom stiga in i en stuga, -som han ensam skulle bebo. Hon lofvade sedan säga honom till, när -badet vore färdigt, ty mor hade genast eldat badstugan. Med förvåning -fann sig Thorsten i en visserligen liten men snygg kammare, på hvars -fensterrutor den glindrade aftonsolens sista strålar föllo. Han -betraktade med förundran den ordning och enkla smak som rådde der inne. -Der fanns en spegel och åtskilliga andra husgeråd icke utan värde. -Sängen var försedd med snöhvitt linne och så prydlig och inbjudande för -en, som nu flere nätter å rad legat oafklädd, att begäret att der hvila -nästan besegrade Thorstens hunger. - -Snart kom emellertid Bolla att inbjuda honom till det Finska badet, -hvars imma har en egen kraft att upplefva och stärka efter mödor och -besvärligheter. Efter denna förfriskning samlade sig samtliga männerna -i pörtet. Thorsten bemärkte att de nu aflagt sina förra trasor, och att -de voro ytterst snyggt och väl ehuru enkelt klädda. Det dröjde en stund -innan äfven qvinnorna och barnen infunno sig: de kommo också i ganska -prydliga och rika drägter. - -Så snart alla voro församlade, tände Bolla en pärta, (en furusticka, -som tjenar till ljus). Med den nalkades hon gubben, som emellertid satt -sig vid bordet och nedtagit en stor bok. Då hon lyste honom, började -han läsa i den. Det var Finska bibeln. Alla lyssnade med innerlig -andakt på hans föreläsning. Sedan han läst ett par kapitel, höll han -bön, hvarunder han i synnerhet tackade Gud för hans beskärm under resan -och för sin och de sinas lyckliga hemkomst. Det låg något så högtidligt -men tillika så innerligt fromt och enkelt i den gamles bön och andakt, -att Thorsten kände sina ögon fuktas och en känsla af helig vördnad -genomträngde honom. Hans hjerta deltog innerligt i den gemensamma -andakten. - -Efter denna lilla gudstjenst framsattes en måltid hvilken ingalunda -behöft den krydda af hunger, som nu gjorde den så ypperlig, för att -kunna behaga den finaste kännare af dessa okonstlade rätter, af hvilka -nästan hvarje landsort äger någon utmärkt. Alla tycktes vara glada, och -i Thorstens af naturen glädtiga själ uppgick en hel vår af förtjusning -och obestämda förhoppningar. Han tänkte endast på det romantiska -behaget att nu befinna sig bland fjellskogens gästfria innevånare, midt -ibland taflorna af den gigantiska fjellnaturen. Han beslöt att helt och -hållet öfverlemna sig åt de hänförande intrycken af dessas skönhet och -storhet. - -Det var ungefär midnatt, då han kastade sig på den sköna bädden och -inslumrade i de ljufvaste drömmar. - - -3. - -Det var med en egen känsla, som Thorsten vaknade följande morgon. Ett -klart solsken strålade genom det lilla fenstret på ett snöhvitt golf. -Allt i hans boning var utmärkt af den noggrannaste snygghet. Der rådde -en viss treflighet, som också meddelade sig åt ynglingens lynne. Han -framtog ur väskan sina skrifdon för att anteckna och förvara de minnen -han redan hade af sin besynnerliga färd. Ju mera romantiskt allt, -som han sett, gestaltade sig för hans föreställning, desto gladare -kände han sig, och desto mera försvunno de mindre behagliga utsigter, -som han i sjelfva verket måste finna i sitt nya, genom delaktighet i -en våldsamhet emot en kronans embetsmän föranledda förhållande till -den Finska kolarfamiljen. Han tänkte icke mer på faran att blifva -efterspanad och gripen, då han här tyckte sig böra kunna lefva i -trygghet för hela verlden. Men hans fantasi fästade sig med välbehag -vid den unga kolarflickans bild, som för honom föreföll så skön, som en -sällsynt ros på ett snöfält. Han förstod icke huru en gestalt så ädel, -som den unga Ingeborgs, kunde finnas här i ödemarken, men en känsla -af tillfredsställelse att hafva funnit henne uppfyllde hans inre. Han -beundrade det patriarkaliska i kolarnes seder, så snart de kommit undan -från landsvägen, der de voro liksom förvildade. - -Då det led på morgonen, gick han ut. Han betraktade den vidsträckta -mossen, som utbredde sig nedanför gårdshöjden. Lik en grön sjö -af björnmossa utbredde sig den sanka trakten emellan de tvenne -fjellmassorna, som på betydligt afstånd höjde sig på hvar sin sida. -De afrundade klarblå fjellpyramiderna tycktes, såsom i fjelltrakter -är vanligt, icke många mil aflägsna, ehuru dock ögat i ett sådant -omdöme bedrog sig. Det var mer än en dagsresa till hvardera fjellet. -Sedan Thorsten en stund njutit af den sköna ehuru kanske icke nog -omvexlande utsigten, begaf han sig till pörtet, der han träffade -gubben Ollikainen ensam. Det var snyggt äfven i pörtet. I öfre delen -af denna byggnad, under taket, voro slädar och vinterredskap uppsatta. -Spisen, byggd af gråsten, intog ett stort utrymme, och det syntes att -den ej mycket ansågs bestämd att utsläppa röken, emedan taket och öfre -delen af väggarna voro alldeles mörka af rök, medan den nedre delen -af stuguväggen var renskurad och hvit. Äfven här rådde en utmärkt -snygghet, så att Thorsten icke kunde begripa huru sammaa folk, som -syntes så eländigt på sin resa vid Ångermanån, nu kunde röja så mycket -välmåga och smak. - -Gubben helsade honom vänligt, i det han från det snöhvita hufvudet -aftog sin röda yllemössa. "God morgon, Herr Thorsten!" sade han, ty -detta sitt förnamn hade ynglingen tillkännagifvit. "Huru har han sofvit -i natt, i vår gamla stuga? Våra prester bruka ligga der öfver natten, -när de ibland resa uppåt kapellet." - -"Tack, fader Ollikainen!" svarade Thorsten: "Väntar ni någon af -presterna hit upp snart? Jag tyckte det var frågan om att Bolla skulle -läsa i år." - -Gubben såg med en småleende uppsyn på Thorsten. "Ja", sade han, "så är -det väl tilltänkt. Men säg mig uppriktigt, Herr Thorsten, tänker han -läsa till prest. Jag har tyckt mig märka, att han är så allvarsam och -gudfruktig. Och dertill med förstår han sig just på oss, allgemene man. -Svarfvargesäll är han alldeles intet. Jag har sett mycket folk i min -dar, särdeles medan jag var ung, men icke har jag känt många, som äro -så karlavulna för sina år, som han är, Herr Thorsten." - -"Ni har väl varit vidt omkring i edra dagar, ni, fader Ollikainen?" - -"Åh ja men!" sade gubben: "Min värsta resa var ändå när jag helsade på -slägten i Finland. Min hustru var med mig, och Svägerskan följde oss -öfver hit med sitt barn. Det var just nyss efter kriget. Gud bevara -Svenskarna för sådana gäster, som då huserade i det arma Finland." - -"Ja väl!" svarade Thorsten och suckade vid erinringen af sina -barndomsöden. - -"Men det är icke roligt för honom, Herr Thorsten, att höra sådana -bedröfliga saker. Säg uppriktigt, har han brådtom till Norige, så får -väl Bolla skjutsa honom till fjellvägen. Eljest kunde han dröja här -några dagar och hålla tillgodo sådant vi ha; så kanske Anders kan få -tid att följa honom." - -"Tack, fader Ollikainen! Jag skall säga er rent ut och uppriktigt, att -någon Svarfvargesäll är jag väl icke, men en färd till Norige har jag -intet emot. Likväl blir jag här tills det faller sig lägligt, efter jag -hör att fader Ollikainen icke ser mig ogerna." - -Gubben räckte honom handen med ett uttryck af synbar förnöjelse och -förde honom derpå till det enkla frukostbordet. Thorsten frågade efter -det öfriga sällskapet, och fick den underrättelsen, att de hvar och en -voro vid sin sysla. - -Gubben och Thorsten voro som bäst sysselsatta med sin måltid, då dörren -öppnades och en liten skinnbeklädd gestalt inträdde, bugade sig flera -gånger obeskrifligt ödmjukt samt begaf sig i krypande ställning till -spisen, der han satte sig i askan. Ett par små, röda ögon framplirade -med ett eget lömskt uttryck ur det kantiga ansigtet. Det låg något -afskyvärdt i hela denna varelses uppförande och anblick, så att -Thorsten erfor samma känsla, som vid betraktandet af ett ohyggligt djur. - -"God dag, Sjaggo!" sade gubben Ollikainen med en trumpen röst och -skarpa blickar. "Huru mår du? Hvad nytt vet du att berätta? Äro -gulfotarna nedstigna från fjellen? Har man spår på någon honingstasse, -kanske med ungar till?" - -"Nå, hå! Fader Ollikainen!" inföll den fremmande under besynnerliga -vridningar på läppar och ögon. "Här kommer väl en värre svartpels, än -honingstassen. Presten kommer upp till kapellet och har en läsemästare -med sig, som förstår vårt språk. Då får du sätta fram både renstek och -ost, fader Ollikainen. Du får mycket främmande, som äter och dricker." - -"Det är godt, Sjaggo! Jag har länge väntat vår Pastor." - -"Hör, Fader Ollikainen", återtog den förre: "kanske det är läsemästaren -du bar hos dig redan?" - -Han betraktade Thorsten med den största uppmärksamhet. "Eller har du -varit neråt landet, fader Ollikainen? Jag har på hela månaden icke hört -Bollas vallhorn i skogen! Och har du fört med dig den förnäma herrn hit -upp? Fångar han flugor? Eller kommer han för att läsa gräs? Du skall -veta, fader Ollikainen, att Länsman kommer visst hitåt att söka rätt på -en kyrktjuf, som de säga har slagit en fogde der öster ut. Det lystes -efter honom i Söndags, kära far! Och ett helt sällskap var det till på -köpet med honom." - -Thorsten kände sitt blod stelna vid denna afskyvärda berättelse. Han -fäste en besynnerlig blick på gubben och var nära att utbryta i ett -harmfullt yttrande. Men gubben afbröt honom i det han steg upp och gick -till dörren: "Är du ensam, Sjaggo?" frågade han. - -"Sjaggos hustru är med", svarade främlingen och makade sig hastigt, med -åtbörder af fruktan och undergifvenhet, i sjelfva spisvrån. "Vi bege -oss till Norige, der skall vara en stor hästsjuka. Vi kunna kanske der -förtjena något." - -"Hör på, Sjaggo", återtog gubben: "hvad var det du mente med din -berättelse om länsman och fogden? Säg ut, karl! Är det någon fara för -våra köpstadsfolk? Hafva Tullherrarna borta vid Skansen märkt någon -oråd?" - -"Hvad vet dumma Sjaggo, fader Ollikainen?" stammade den fula varelsen -och antog den dummaste uppsyn i verlden, medan han med händerna ref -omkring i askan. - -Gubben tog sin jernbeskodda staf i handen och gick närmare intill den -darrande. "Sjung du ut, Sjaggo, det är mitt råd. Släpp du fram hvad du -har på hjertat, och det snart." - -"Jo, jo, Fader Ollikainen! Här är ugglor i mossen. En efterlysning -hörde vi, det är visst; och Tullherrarna röra på sig. De säga att -presten har en läsemästare med sig; men Sjaggo tror, att det är en af -Tullherrarna. En läsemästare har icke så runda kinder och så fyllig -mage, det har Sjaggo ofta märkt. Men du kunde väl ge Sjaggo en sup, -fader Ollikainen." - -I detta ögonblick öppnades åter dörren och ett nytt vidrigt ansigte -tittade in. Sjaggo gaf ett tecken och nu inträdde en gestalt, honom lik -i drägt och uppsyn. "Fader Ollikainen!" sade den nykomna: "Gif oss en -sup, om du har. Jag vet nog att du har fört med dig bränvin från din -resa nedåt landet. Det är icke värdt att du söker dölja det för oss. -Och den främmande herrn, som du haft med dig, han har nu också något -att ge åt oss, fattiga lappfolk." - -Thorsten kände sig uppfylld med afsky för dessa jemmerliga varelser, -som alltså här representerade en folkstam, vid hvars lefnadssätt och -utseende han var van att fästa ganska romantiska föreställningar. Men -gubben Ollikainen, som bättre kände sina gäster, sade helt kort och -tvärt: "Jag har intet bränvin åt er. Vill ni bli här och hvila er, -så får ni gå till stallet. Der fins hö, och dit vill jag bära en bit -mat åt er. Men föröfrigt råder jag er till att hålla er mun, så att -här intet spörjas andra saker, än jag är nöjd med att veta att de äro -kända." - -"Kära fader Ollikainen!" skrek den sistkomna: "Nog vet du att jag kan -tiga; men visst har du ändå en tår bränvin qvar. Se efter i flaskan. -Jag är så rysligt törstig att du det icke kan tro, och jag dör om jag -icke får en sup. Hör du, granna herre, som har blifvit efterlyst med -kyrksilfret, visst har du något godt att ge en stackars lappska? Jag -skall tiga, det är förvisst, men det säger jag, jag måste ha en tår på -tanden." - -Thorsten rusade häftigt upp. "Här hänger besynnerligt tillsammans med -något, hvad det kan vara", sade han. "Säg ut, fader Ollikainen! Hvad -menar ni? Hvad är det för kyrksilfver och efterlysningar de der odjuren -skräna om? Vet ni om något sådant?" - -"Herr Thorsten!" yttrade gubben, i det han med genomträngande blickar -betraktade ynglingen. "Jag har sett att ni har ett ärligt ansigte, -derföre tror jag på er. Har ni märkt något ondt med mig och de mina, så -säg ut. Annars, tro ni oss om det bäst, såsom vi tro er! Något är här å -färde, och det vill jag taga reda uppå. Var ni emellertid trygg. Gamle -Ollikainen känner väl till trakten, och ingen hund spårar honom, der -han vill ha vägen igen efter sig. Och dermed väl nu, Herr Thorsten!" - -Han vände sig derpå till Lappmannen i spisen: "Upp med dig, Sjaggo! För -ut din hustru! Jag tycker illa om hennes skrik; det låter som en räf i -en skogsbacke, när han väntar ondt väder. Gå ut till stallet med henne. -Anders kommer väl snart hem, och det vore mindre väl om han såg er -härinne." - -"Åh! Anders är icke farlig!" skrek lappqvinnan: "Jag hörde både hans -och Bollas röst, när de körde kreaturen bortåt Furuborgsmon. De komma -nog intet hem före qvällen. Men tag fram flaskan, fader Ollikainen. Min -hals är så torr, som ett utbrändt kol." - -"Sjaggo!" sade Ollikainen med en förfärlig blick på lappmannen. "Jag -har en gång sagt: för ut din hustru! Tvinga mig icke att säga om det en -gång till." - -Det låg uti den gamles röst och åtbörd något, som kräfde oemotståndlig -lydnad, så att Sjaggo sprang opp, bugade sig ödmjukt flere gånger -och derefter utan omsvep fattade qvinnan i pelskragen. Hon fortfor -emellertid att tigga bränvin med hög, skrällande stämma, tills hennes -man fört henne ut på gården. Just i det dörren stängdes efter dem, -gjorde hon en åtbörd af raseri och lömsk ilska, som kom Thorsten att -ovilkorligt rysa. Men gubben Ollikainen satte sig ned, så snart han -blifvit ensam med honom, och såg ganska eftertänksam ut. - -"Herr Thorsten", tog han slutligen till orden: "här är någon fara å -färde, det kan jag säga honom att jag ganska väl märker. Jag skulle -nästan tro att den barske Länsmannen, som af Anders fick smällen för -stjernan, lyst efter oss med några tillägg, som just icke låta på bästa -sätt. Att ingen af oss är en kyrktjuf, det tror jag vi taga hvarandra -genast fria för, ehuru vi icke känt hvarandra så många dagar. Det -säkra är, att Herr Thorsten gör bäst att icke visa sig här så länge. -Öfverlägg sjelf, om han vill blifva förd till Norige och derifrån vända -om igen hem till sitt, eller om han vill låta föra sig med fångskjuts -till ransakning uppåt Norrland. Tänk på den saken några dagar, och säg -sedan huru han vill att det skall blifva. Den fördömda Sockenlappen -skall jag väl på något sätt få att tiga. Här är för öfrigt ingenting -att befara. Jag skall dessutom laga att Herr Thorsten får följa med -några gossar af rätta sorten till Norige, som äro vana vid vägarna -och just icke gerna lägga sig ombord med höga öfverheten. Visst har -jag ibland tyckt att bussarna kunde låta vara sina krokvägar; men jag -skall säga just som saken är, när man är ute på färdvägar, räknar man -intet så noga. Man kan ju icke föra Guds ord med sig, utan måste lemna -böckerna hemma. Derföre är det verkeligen skada på sådana raska karlar, -som ständigt måste ligga ute hemifrån på förvärf. Mina båda gossar voro -i några år med, och det var icke utan att de hade glömt både ett och -annat, både af Cathechesen och sedolagen, när de kommo hem. Men så arta -de sig nu ändå, Gud vare lof, rätt godt." - -Thorsten betänkte sig länge. Slutligen fann han, att det var för honom -det klokaste att icke göra något bekant om sina äfventyr i Norrland. -Han hade i sjelfva verket intet ondt gjort, han hade icke det ringaste -att förebrå sig, men han insåg att han skulle inveckla sig i vidlyftiga -ledsamheter, om han ville genom laglig undersökning låta bevisa sin -oskuld. Den som väl vid en sådan undersökning icke gerna kunde undgå -straff, var Anders för det slag han tilldelat Länsmannen. Att här låta -gripa sig och låta sig föras till länets höfdingssäte, skulle varit -att uppdaga kolarfolkets färd och kanske helt och hållet förstöra deras -väl. Thorsten uppgjorde derföre den planen att begifva sig öfver till -Norige och derifrån på något fartyg till Södra Sverige, der hans pass -och documenter skulle freda honom, emedan ingen der kunde ana om att -han varit i Norrland. - -Gubben gick emellertid ut för att ställa till rätta saken med de -närgångna lapparna. Thorsten begaf sig ånyo in i gäststugan, för att -arbeta på sina anteckningar. Han hörde stundom lappqvinnans skränande -röst, men hans afsky hindrade honom att gå ut och höra efter hvad det -blef af henne. - -Då det var midt på dagen, tog han sin bössa och beslöt göra en liten -utvandring till det ena berget vid kärrets norra ända. Han vandrade -emellan de höga, rakstammiga timmerfurarna åt det håll, der han tyckte -sig böra finna berget; men snart kom han till en plan, som förmodligen -fordom blifvit afsvedjad, men nu prunkade i den mångfärgade prakten -af en stark vegetation. De vanliga gullgula och röda blommor, som -pryda ängarna i Norden, voro här församlade i utomordentlig mängd. -Hela planen sluttade mot en dal, genom hvilken en bäck slingrade sig. -Thorsten begaf sig ned till den gräsbevexta stranden och öfverlemnade -sig åt dessa ljufva drömmar, som en stilla åskådning af naturen väcker. -Det ligger något så eget, något lefvande, något för menniskosjälen -fattligt och till den talande uti hvarje föremål. En mossbeklädd tall, -som, utan att akta huru hans grenar slingra sig om hvarandra och torka -och falla af, lyftat sin evigt gröna topp emot molnen, tycktes med -stolthet visa sin gestalt för en snöhvitstammig, skälfvande björk, -hvars lätta qvistar och ljusgröna löf, behagligt lekte i vinden. Det -var en bild af mannen och qvinnan. Emellan dem sorlade bäcken och -hvarje flyende våg tycktes vilja bortföra de afspeglade bilderna af -trädens rörelser på stranden. - -Thorsten hade icke länge setat der, förrän han hörde, som det tycktes -ur ett fjerran, långt bort om skog och fjell, några toner som ordnade -sig till en melodi och genomträngde honom med känslor af ett djupt -vemod. - - "Som man ett vallhorn hör - Fjerran i skog, - Genljudslikt minnet dör, - Aldrig hördt nog!" (Atterbom.) - -I hans inre vaknade de bleka barndomsminnen. Han tänkte på sin moders -dödssäng och den hemlighet, som hon der anförtrott honom, men hvaröfver -glömskan kastat sin slöja. Det var under ett djupt bemödande att -återkalla hvarje omständighet af den förflutna afskedsstunden från -det stannade modershjertat, som en oförklarlig ångest begynte fatta -honom. "Genljudslikt minnet dör!" suckade han smärtfullt och betäckte -sitt ansigte, liksom för att icke störas af något yttre föremål under -sin ansträngning att utreda sina erinringar. Tonerna, som han hörde -ur skogen, blefvo klarare och den ljuft klagande melodien, en af dessa -hemlighetsfulla folkmelodier, blef allt mera genomträngande. Men -hastigt afbröts den på en gång. Det var som om det kännande hjerta, som -framlockade tonerna, på en gång stannat, som det bröst, som utandades -dem, i ett ögonblick brustit. En lång tystnad, en qvalfull, en fredlös, -följde. Thorsten lyssnade efter de dödade tonerna med samma känsla, som -hans själs öga sökte de slocknade minnena. - -I detsamma stod den vackra kolarflickan framför honom. Hon hade länge -betraktat honom, hon hade märkt hans tårar, innan han blef henne varse. -Men en egen behagfull skygghet, en naturlig grannlagenhet, räckte hon -honom sin näfverskäppa med åkerbär, och drog sig derefter tillbaka. - -"Kom hit, Bolla", sade han, "kom och sätt dig här hos mig. Jag vill -fråga dig om några saker." - -Flickan satte sig på en tufva midt emot honom och ur hennes ögon föll -en besynnerlig blick på honom. Han betraktade henne några ögonblick med -en viss förlägenhet. Han kände för den unga tystlåtna kolarflickan en -blyghet, såsom hade han sett framfor sig ett högre väsende. Slutligen -sträckte han ut sin hand och fattade hennes. - -"Du är tidigt ute om morgnarna, du, Bolla", begynte han: "Jag har icke -sett dig förr i dag." - -Flickan såg på honom, med en öppen blick af någon förundran: "Vi -måste se efter våra sysslor, Herr Thorsten, hvar och en af oss här i -fjellskogen har mycket att göra. Vi ha varit länge borta på vår resa -nedåt landet." - -"Och derföre gick du så tidigt ut?" återtog han. "Kunde du icke för i -dag blifvit hemma, åtminstone för min skull? Eller kanske du icke det -ringaste bryr dig om mig? Du tänker väl endast på dina getter och kor?" - -Ett ögonblick slog Bolla ned sina ögon och en flägt af en flygtig -rodnad sväfvade öfver hennes hals och panna. "Min mor har sagt mig att -man alltid och framför allt bör sköta sina sysslor", svarade hon. - -"Men säg mig uppriktigt, Bolla", frågade han åter: "finner du icke -dina sysslor mången gång både svåra och, -- hur skall jag säga det? --- alltför dåliga för dig? Jag menar, tycker du icke ofta att du -borde göra något bättre än valla dina getter och bära hem mjölk från -skogsbetesmarkerna? Känner du icke, som du skulle blygas för så ringa -göromål?" - -Bolla teg en stund. "Hvarföre skulle mina sysslor vara ringa och dåliga -för mig? När jag sköter dem med gladt sinne och friskt mod, så vet jag -icke hvarföre jag skulle blygas för dem." - -"Men finner du din hjertans fägnad i dina sysslor?" inföll han ånyo. -"Tycker du icke någon gång, att du kunde göra något bättre än vara -piga? Ville du icke gerna vara förnäm?" - -"Så har aldrig någon frågat mig, Herr Thorsten", svarade hon. "Hvarföre -skulle _han_ just göra det? Skulle jag vilja bli förnäm? Intet blefve -mor och slägten gladare för det? Jo, men jag tänker likväl, det vore -allt väl, ty då blefve jag väl rik så att vi slapp kola åt bruket -och kunde betala våra utskylder. Men Frun på Furuborg är mycket rik, -hon, och ändå säga de att hon skall vara olycklig, så att hon gråter -blod hvar söndagsförmiddag. Hon törs aldrig i Guds hus, oftare än om -julottan. Jag ville icke vara som hon." - -"Är det då för din mors skull och för slägtens skull som du gör dina -sysslor med förnöjelse?" - -"Ja visst. Jag begriper omöjligen hvarföre jag icke skulle göra mina -sysslor med förnöjelse? Jag är redan så stark, att jag kan göra dem. -Jag har gjort nytta i huset i fyra år." - -"Och för den lumpna nyttans skull lefver du? Känner du då ingen högre -bestämmelse?" - -"Herr Thorsten", sade flickan och såg på honom med en allvarsam uppsyn: -"Jag har läst något i Guds ord. Fast jag ännu icke gått till Skrift, -har jag af min mor lärt min christendom." - -"Det är godt. Då vet du väl att du har en själ, som lefver för ett -högre lif, att du har ett hjerta, som bör känna det som är heligt, att -du bör veta sanningen och tro på evigheten? Säg mig, känner du, som -är ett naturens barn, hvad dygden är? Hvilken är en qvinnas förnämsta -dygd?" - -"Det vet jag, Herr Thorsten, ty det har Prosten en gång utredt i en -predikan: en qvinnas förnämsta dygd är ödmjukheten. Jag ber också Gud, -att jag måtte blifva rätt ödmjuk till sinnes." - -"Ödmjuk, ja! ödmjuk! Det måtte då väl icke vara så svårt att bli for en -fattig flicka af ditt stånd. Det vore snarare ett underverk om du vore -stolt." - - -"Jag vet att inför vår Herre gäller icke rikedom och fattigdom", -sade flickan: "Hvarföre skulle jag icke kunna blifva ett Guds barn i -himmelen, fast jag är fattig här i verlden?" - -"Ack, du oskyldiga varelse!" utropade Thorsten: "om någon är ett Guds -barn, så är det du." - -"Min far har likväl sagt, att vi hafva intet att berömma oss af inför -Gud", återtog hon. "Men nog vet Herr Thorsten bättre än jag, hvad vi -stackare menniskor böra göra för vårt eviga bästa." - -"Hör min flicka!" frågade Thorsten, i det han betraktade henne med -förvånade ögonkast: "Är du af det folket, som kallas Läsare? Åtminstone -tyckes du vara hemma i din bibel. Du har hemtat din vishet derifrån, -eller huru? Men det skulle vara märkeligt att veta, om du har sinne för -naturens skönheter. Säg mig, Bolla, har du sett många vackra ställen -här i trakten? Eller för mig till det ställe, der du helst ville vara." - -Bolla såg ett ögonblick förvirrad ut. Slutligen sade hon: "Jag -förstår visst icke Herr Thorsten rätt; men om han menar att jag skall -visa honom, hvar jag helst ville vara, så är det hemma hos min mor. -Eljest sitter jag gerna derborta på berget, der jag kan se öfver -skogstopparna, och när det är klart se en skymt af vår gård här, och -röken som stiger upp härifrån. När jag ser röken, så stiga upp och det -är ren och ljus himmel, tänker jag alltid på Abels offer. Men nu äro -alla offer redan afskaffade i det nya Testamentets tid. Nu offrar man -endast sitt hjerta åt Gud." - -"Tänker du så, då du ser ditt hem här", sade Thorsten: "hvad tänker du -då, när du ser det eviga hemmet deruppe, det blå himlahvalfvet?" - -"Jag tänker på det, att Han, som bor deruppe, i det himmelska hemmet, -också är min Fader." - -"Hvar är då din fader? Hvad har du hört om din mors man?" - -"Han blef skjuten hemma i Finland, det har min mor berättat. Jag har -ofta tänkt att det skulle vara mig en glädje att se honom: men säg -mig, Herr Thorsten, som är lärd och vet mycket, är det syndigt att jag -blir ängslig för den tanken? Jag är rädd för att tänka den. Tror Herr -Thorsten att man skall känna igen hvarandra i det andra lifvet efter -detta?" - -"Hvad skulle du säga, Bolla, om jag svarade dig: nej?" - -Bolla såg på honom med en besynnerlig häpenhet. Slutligen sade hon -långsamt: "Väl vet jag att det står i Skriften, att det som varder -såddt förgängligt, skall uppstå oförgängligt. Men det står icke utsatt, -om vi skola der kunna se eller höra, såsom vi göre här. Men en vet jag -som vi der skola känna och se och höra, det är vår Frälsare sjelf." - -"Du tyckes hafva tänkt på åtskilliga saker, äfven i andeligt -hänseende", sade ynglingen: "men egentligen har jag just icke fått -rätt på ditt hjerta, såsom jag tänkte på att söka det. Jag kan icke -göra rätt klart för mig, om du äger känsla eller icke. Säg mig rätt -uppriktigt, Bolla, har du någon fästman ännu? Eller har du tänkt på, om -du ville hafva en?" - -"Jag har ju icke läst ännu, Herr Thorsten", svarade hon rodnande: "Det -har han hört af Fader Ollikainen." - -"Nå, än när du har läst, en vacker dag, hvad tänker du då på?" - -"Jag tänker väl då, som nu, på allt godt som jag kan tänka, och söker -att undfly det onda." - -"Min stackars flicka!" suckade Thorsten halfhögt för sig sjelf: "Det -lär väl vara ett svalg ändå emellan våra själar. När jag ser din blick, -läser jag mer i den, än din ande förmår fatta och ditt hjerta känna. -Hvarföre skulle du icke vara född att tänka samma tankar, som jag? -Hvarför skulle ditt hjerta icke kunna känna hvad mitt hjerta känner? -Men mitt förstånd säger att det måste vara en villa, då jag vill läsa i -ditt väsende ett återsken af mina känslor för det stora och sköna och -eviga." - -Bolla såg ängslig på honom. Sedan han tystnat sade hon med tveksam och -bäfvande röst: "Jag har icke förstått Herr Thorsten." - -"Derför vill jag tacka Gud -- kanhända!" utbrast han och stod upp. - -Lätt som en sädesärla hoppade också Bolla ifrån marken och stod bredvid -honom. "Gå icke längre, Herr Thorsten", sade hon: "Låt oss nu gå hem. -Herr Thorsten kunde eljest gå vilse i skogen." - -"Vilse!" upprepade Thorsten. "Ja, huruvida jag icke redan är mycket -vilse, lemnar jag derhän." - -"Åh nej!" utropade hon muntert, "följ bara mig, jag skall nog visa -rätta vägen!" - - - - -4. - - -Thorsten stod om aftonen och betraktade tankfull den ofantliga mossens -gröna yta och den lilla gruppen af tallar, som höjde sig på densamma. -En och annan mindre vattenfågel sväfvade med hastiga vingslag här och -der öfver starrtufvorna. Det låg något så sällsamt sorgligt och ödsligt -i den vidsträckta utsigten, att ynglingens hjerta uppfylldes af en egen -ängslan, en nästan vild längtan tillbaka till sina studiers hemvist, -det enda der han var hemma. Denna känsla var nästan en hemsjuka, sådan -som ofta i de qvalmiga södra länderna fattar nordbon eller i stora -städer den kraftige natursonen. Här var det omvändt en som längtade -ifrån norden: det var en, som längtade ifrån naturen till konsten och -lifvet bland mera omvexlande föremål. Thorsten kände ett behof att -meddela sig, att rådgöra med en vän, som ägde samma bildning som han -sjelf. - -Han hade fattat det beslutet att ju förr desto hellre begifva sig till -Norige och skiljas ifrån den "besynnerliga Läsarflickan", som tycktes -omöjligen kunna fatta hans känslor och åsigter. "Vi äro icke bestämde -för hvarandra", sade han för sig sjelf. "Hon förstår mig icke, om jag -säger henne min kärlek. Hon är ett oskyldigt naturens barn; men jag -fruktar att hennes hjerta är tomt -- eller kanske är det icke ännu -utbildadt. Det måste bo känsla i ett hjerta, som blickar ut genom -sådane ögon, som den kolarflickans. Hvilket behag i hvarje hennes -rörelse! Har på jorden ett älskvärdare ansigte funnits? -- Men hennes -själ är så rysligt tom! Hon talar om Guds Ord! Ja, hon är icke utan en -viss eftertanka. -- Men det är rysligt att så här gå igenom hela hennes -innersta och utgissa det! Det är kanske icke heller rätt. Hvad angå mig -hennes känslor? Jag måste bort härifrån, jag måste skiljas vid henne. -Jag känner mig alltför svag för att icke kunna fatta en känsla för -henne, som mitt bättre vetande ogillar." - -Han vandrade långsamt nedåt stranden af mossen. "Det är något -besynnerligt jag känner för denna flicka", fortfor han att öfverlägga -för sig sjelf. "Jag måste undersöka denna känsla. Är jag kär i henne? -Kan jag svara mig sjelf ja, då jag förmår att så lungt bedömma min -känsla? Det kan icke vara någon verklig passion, som brinner för henne -i mitt innersta: jag skulle då känna att jag icke kunde lefva utan -henne. Och dock är hennes sällskap mig kärt! -- Det är en villa! Hon -har icke någon själ i sina ögon: hvad för högre tanke har väl någonsin -genomstrålat hennes själ? Jag måste bort härifrån. Hon får icke följa -mig. Hennes bild skall blifva mig ett kärt, romantiskt minne. Mer bör -den icke vara. I morgon reser jag!" - -Han närmade sig en stor vassbuske. En bäck, endast synlig emellan -tufvorna, då man kom längre fram, smög sig genom mossen och just -bakom vassbusken. Thorsten hörde i det samma oförmodadt en halfhög -sång, som framljöd ifrån vassen. Det var som sagan om Nymfen Syrinx i -verkligheten föregått framför honom. Det var en Finsk runa, som rösten -sjöng. Ynglingen nalkades för att se efter sångarn. - -I detsamma som Thorsten såg bakom vassen, blef han varse en båt, hvari -en fiskare satt och, tvärt emot dessa tystlåtna varelsers vana, sjöng. -Det var Anders, som hade uppstämt den besynnerliga sången. Dess ord -lydde i ordagrann öfversättning från Finskan: - - "Regnbågen skiner på afstånd - Ett långt moln i Nordvest. - I molnet är en vattendroppe, - I droppan är en vidsträckt insjö, - I insjön är en röd båt, - I båten äro tre män. - Hvem af dessa är med åror försedd? - Ilmarinen är med åror försedd. - Hvem håller i styret? - Sjelfve gamle Väinämöinen.[*] - Hvem är midt i båten? - Jesus är midt i båten. - Hvart gå mannerna? - Hvart begifven J er, kämpar? - Åt den hårda norden, - Ut i hafvets hårda svallning - I den måssbeklädda vågen, - Dit furarna stupa, med hufvudet förut." - - [*] Finska gudomligheter. Väinämöinen var Gudarnes fader - och Ilmarinen vindens Gud. - -Dessa hedniska trollord, lärda från det ena slägtet till det andra, -sjöngos på en genomträngande, enformig melodi; såsom oftast de -Finska runorna sjungas. Thorsten visste icke hvad som sången åsyftade, -men en egen känsla af nästan vidskeplig hemskhet intog honom. Han -ämnade just ropa ett "god dag" till Anders, då denne, som märkt hans -närvaro, vinkade åt honom och med ett finger på munnen antydde honom -att tiga. Derefter sköt fiskarn med en lång stång sin farkost fram -emellan tufvorna. Thorsten lyssnade ännu till hans ord och hörde -följande slut af trollsången: - - "Hafvets gumma, gräsbröst, - Kärrets ande, skum-mantel! - Kläd dig i lyckokläder, - Sätt dig i gåfvodrägter, - På dina gåfvotider, - På mina fångstdagar." - -Vid sångens slut försvann farkosten bakom den lilla tallgruppen på -kärret. Sedan Thorsten länge stått der tankfull, hörde han en ljuf -röst, det var den vackra kolarflickans, tätt bakom honom hviska hans -namn. Han vände sig om, och hon bad honom stiga in i svenskstugan -igen, emedan ett bud vore kommet ifrån Bruket och fader Ollikainen -höll på att utforska hvad nytt som var å färde. Thorsten nickade och -hon skyndade före honom uppåt gården. Det viga och behagfulla i hennes -gång väckte åter hans förtjusning, då hon lätt tycktes sväfva från -den ena stenen till den andra. Han trodde sig förut hafva bemärkt -att gångens behag och rörelsens ädla ledighet var ett företräde, som -endast tillhörde de högre stånden. Men hos denna kolarflicka var den -mest okonstlade hållning och säkerhet förenad med en verklig skönhet i -drag och vext. Besynnerliga, förvirrade föreställningar flögo igenom -Thorstens själ. Han följde tigande sin ledsagerska tills de framkommit -till stugan, då hon bad honom stiga in medan hon sjelf aflägsnade sig. - -I stugan satt en stark, groflemmad man med ett barskt ansigte och -talade med gubben. Vid Thorstens inträde tycktes mannen ett ögonblick -förvånad, men snart stod han upp och gick närmare. "Känner ni denna -herrn, fader Ollikainen?" sade han: "En man just så beskrifven som -han, med grön rock, har blifvit efterlyst. Han har slagit en Länsman -i Ångermanland och är misstänkt för andra svåra saker. Hyser ni honom -länge, fader Ollikainen?" - -Thorsten, för hvilken mannen föreföll som en Inspector eller något -dylikt, svarade i kolargubbens ställe: "Jag är en resande naturforskare -och har med Länsmannen i Ångermanland intet att göra. Mina pass äro i -ordning, och dermed väl. Men jag märker att här lär vara något misstag -begånget. Jag skulle just önska att få träffa vederbörande Auctoriteter -här, för att få upprättelse för några förnärmande misstankar, som icke -blott ni, men en usel Sockenlapp, tillåtit sig om mig." - -"Ah!" sade Inspectorn hånande: "Länsman blir intet svår att träffa. -Han är för närvarande vid Furuborg, just upptagen vid ett extra ting -om kolningen i Södra Soltorpsskogen. Det skulle icke vara otroligt att -han och fjerdingsmannen kunde komma hit hvad det lider. Sjaggo kan nog -visa dem vägen, han." - -"Menar herrn den usla lappen, som jag såg här i går?" frågade Thorsten: -"sprider han ut lögner om mig?" - -"Jag vet icke det", sade Inspectoren i det han tog sin hatt: "Ingen kan -se folk längre än till tänderna. Mig angår ingen annan än de, som höra -under bruket, men jag har nu uträttat mitt ärende. Skickar ni då, fader -Ollikainen edra båda söner till Furuborg, såsom sagdt. Farväl!" - -Han betraktade Thorsten ännu en gång med liflig uppmärksamhet, helsade -honom derefter och skyndade bort. Thorsten kände sig högst orolig. - -Ollikainen tycktes vara ännu mer än vanligt tankfull. Likväl -uppmuntrade han Thorsten med en glädtig uppsyn och sade: "Den arga -Länsmannen har kokat en svår soppa åt oss; men var trygg, Herr -Thorsten! Så länge jag och mina bussar hafva hufvudet uppe, skall intet -farligt hända honom." - -"Det är ingen fara, som skrämmer mig", svarade Thorsten, "men -ovissheten är något så obehagligt, att jag endast vill blifva af med -den. Säg mig uppriktigt, fader Ollikainen, kan jag göra ett besök på -bruket, för att höra efter huru det står till?" - -"Det går nog an att få veta det på närmare håll", yttrade gubben: "Vår -Länsman kommer snart, kanske ännu i denna dag, hitåt trakten, och vi -skola tala med honom sjelf. Men efter han har en annan rock med sig, -Herr Thorsten, lägg af den der gröna tills vidare!" - -Med dessa ord aflägsnade sig gubben. - -Thorsten begrundade länge hans ord, och ansåg det rådligast att vara -beredd till en skyndsam afresa. Han snörde derföre sin skjutväska med -sina saker tillsammans och begaf sig sedan ut att njuta af traktens -vildhet så länge han kunde. Han tog bössan under armen och gick till -pörtet för att först fråga efter Bolla. - -Det var en stark rök, som rådde i öfre delen af pörtet. Vid elden, som -brann på spisen midt på golfvet, sutto de båda gummorna, Bollas mor -och Ollikainens hustru, sysselsatta med tillredelsen af en måltid. Det -föreföll Thorsten, som han blifvit förflyttad flere sekler tillbaka -till det tidehvarf, hvars seder målas i de gamla Isländska sagorna. -De båda småvexta Finngummorna, som pysslade om en stor kittel på den -enkla spisens mur, förekommo honom som ett par troll, hvilka beredde en -underbar dryck. Stugan saknade fenster, så att röken utträngde genom -det så kallade vindögat sedan den höljt hela den sällsamma taflan i ett -lätt flor. Bolla syntes icke till, så att Thorsten, så snart han några -ögonblick betraktat den sällsamma gruppen, drog sig tillbaka igen, -men Bollas mor skyndade efter honom. Hon fattade honom, med en gummas -närgångenhet, vid armen och förde honom ned till stranden af kärret. - -"Hör på, unga Herr Thorsten", sade hon: "Jag ser väl kanske litet mer -än andra kunna se. Men var icke rädd för det. Gumman kan tiga, tro mig -det. Han är mig länge bekant, han! Jag har sett honom förr, det måste -vara säkert. Han har mycket olefvadt ännu. Den onda Länsman skall icke -få honom!" - -"Tack för den goda spådomen, kära mor!" svarade han: "Men säg mig -uppriktigt, om det verkligen är så, att ni sett mig förr? Eller hvad -menar ni egentligen med sådana ord?" - -"Jo, jag menar som jag säger", återtog gumman. "Den onda Länsmannen kan -aldrig få ett slut som är godt. Han letar ju efter menniskosjälar, just -som tiggarn efter silfverpenningarna. Men jag vet icke hvad Anders -har för knölar i hufvudet i dag. Se der kommer han tillbaka och ser -alldeles ut, som om han ingen fisk hade till middagen. Se huru ifrigt -han ror! Det vill något till att ro i kapp med en sådan karl, Herr -Thorsten! Det gör hvarken Länsman eller Tullherrarna." - -"Hvarföre talar ni så mycket om Tullherrarna?" frågade Thorsten, -på en gång helt strängt och allvarsamt seende på gumman: "Säg mig, -uppriktigt, kära mor, har fader Ollikainen eller ni eller någon af era -barn att göra med de herrarna? Finnas här lurendrejare?" - -"Jag vill just säga som sanningen är", sade gumman: "Nog kan Herr -Thorsten veta, att bonden här vill sjelf begagna hvar enda jordlapp. -Hvad skall Torparen då lefva af? Kolningen hinner icke att skaffa oss -vårt nödvändigaste. Någon annan förtjenst bestås icke oss, gemene folk. -Hvad skall man då göra? Gossarna våra få skäligt betaldt för hvar -fora ifrån Norige, då de ha i ett och annat betett sig litet så der -hurtigt; men så ha vi också på det sättet fått ihop så pass, att kronan -hvart år fått ut sina utskylder af oss. Nog veta vi, att det icke kan -blifva annorlunda så snart, ehuru det just icke är så väl, att kronan -skall behöfva drifva oss på olagliga vägar för att få ut de fattiga -styfrarna. Men man är ju tvungen att lefva. Hvad skole vi göra?" - -Anders kom i detsamma med båten. Han lade till bakom vassbusken och bar -i land en stor packa med varor. Thorsten insåg nu, att här nyttjades en -födkrok, hvilken i sjelfva verket var föga hedrande. Men spelet måste -hållas ut till slutet. Han måste blifva här, tills han visste, huru det -stod till med de faror, han fruktade. - -Utan att yttra ett ord eller göra en helsning, begaf sig Anders med -sin börda uppåt gården. Han hade icke länge varit ur sigte, förrän -några jagtrop hördes bortifrån skogen. Gumman lyssnade med uttryck af -bestörtning på ropen. "Det är Länsman, som kommer!" utropade hon: "Gud -hjelp oss!" - -Ett par bösseskott hördes ifrån skogsbrynet. "Jag sätter mig i båten!" -sade Thorsten. "Der ser mig ingen, och om det skulle gälla, kan jag ro -ut på bäcken. Der kan väl ingen följa mig, ty mossen ser just ut som -den hängdyn vi foro öfver på hitvägen." - -"Det är godt!" hviskade gumman: "De veta icke, att vi ega en båt! -Jag går väl upp och ser till hvad de företaga sig der hemma. Fader -Ollikainen är dem nog för slug!" - -Medan gumman gick upp till gården, skyndade Thorsten att intaga båten -och stöta den ut ifrån stranden. I skygd af några högre tufvor och -buskar tyckte han sig tryggt kunna ro bortåt. Han litade helt och -hållet på Ollikainen och kände sig lugn, oaktadt hans ställning väl -kunde vara egnad att väcka farhågor. - -Det är en innerligt behaglig känsla att sakta flyta hän i en lätt båt -öfver en klar vattenyta. Speglar sig himlen i den stilla vattenspegeln, -så förefaller det, liksom sväfvade man på vingar i skyarna. Der -Thorsten långsamt halkade fram vexte åtskilliga vilda örter vid -stranden, och stora neckblad lågo utbredda öfver bäcken på flere -ställen. Just vid den lilla gruppen af tallar, som skymde bort honom -och båten från gården, lade han till, och satte sig att gifva akt uppå -hvad som föreföll deruppe. Han hade icke länge stirrat uppåt backen, -förrän han varseblef några främmande karlar, hvilka tycktes sysselsatta -att språka med de små Finngummorna. De pekade åt flere håll, och det -blef klart för Thorsten, att det var Länsmannen i orten i sällskap med -åtskillig tullbetjening. - -Bland personerna på gården visade sig snart äfven ett par Lappar. Så -mycket Thorsten kunde se, var det Sjaggo och hans hustru. Der rådde -mycken oro bland de främmande personerna, tycktes det, och de sökte -ganska ifrigt på alla sidor. Slutligen såg Thorsten att Sjaggo med -ett par andra karlar nalkades stranden af mossen. Af den elake och -förslagne Lappen, som väl måste vara bekant med trakten och dessutom, -såsom en slags vilde, säkert hade mycken öfning att spåra upp villbråd -och menniskor, trodde sig Thorsten hafva mycket att frukta. Men han -beslöt att hålla sig stilla ute på mossen, der det väl icke var så lätt -att nalkas honom, då han hade båten i sitt våld. Han hoppades också att -icke blifva upptäckt bakom gruppen af tallar. Men deruti var han icke -mycket säker. Den sluge Sjaggo saknade genast båten, och som han visste -att Anders nyligen var hemkommen med densamma, dömde han att den ej -kunde vara långt borta. Gubben Ollikainen visade sig emellertid snart -derpå vid stranden. Efter ett långt samtal, hvarunder Sjaggo gjorde en -mängd bugningar, aflägsnade sig allesammans. - -Thorsten började blifva allt mera dyster och nedslagen. Han var -förföljd, som en missdådare och efterlyst, ehuru oskyldig. Det kränkte -honom bittert; men han insåg nödvändigheten af att här undvika att -spjerna emot udden. - -Bolla visade sig snart vid stranden. Hon såg utåt mossen under oroliga -rörelser. Thorsten beslöt att visa sig bredvid tallgruppen, för att, i -fall hon gaf tecken dertill, draga sig tillbaka eller ock nalkas. Då -hon vinkade, rodde han skyndsamt till stranden. - -"Herr Thorsten!" sade hon: "Länsman är här med folk och den -olycksfogeln Sjaggo lär nog, om möjligt, visa honom vägarna. Jag skall -emellertid försöka att följa en annan väg. Fader Ollikainen sade mig, -att jag skulle smyga mig hit ned, medan han trakterar dem litet i -Svenskstugan." Sedan hon lyftat en näfverrensel i båten, sprang hon uti -den och fattade ena åran. Thorsten tog den andra, och under flickans -ledning halkade båten skyndsamt utåt vattenytan. Emellan de gröna och -gullgula och ljusröda tufvorna, slingrade sig bäcken, såsom en klar -väg, bortåt den fjerran skogen. - - - - -5. - - -Det led emot aftonen. Solen sänkte sig för att en kort stund dröja -under horizonten. Skogstopparna förgylldes af aftonrodnaden, och några -gällt skriande sjöfoglar drogo snabbt öfver den fuktiga mossen. De -båda roende voro längesedan komna ur sigte från Ollikainens gård, så -att de redan tillryggalagt största delen af vägen öfver mossen. Med -ansträngning nådde de den andra skogbeklädda stranden, just då solen -gick ned. Bäcken som de följt, slingrade sig allt bredare fram inåt -skogen. - -"Vi måste hvila här", sade Bolla: "Strömmen har några forssar längre -fram, som vi icke kunna fara utföre förr än det är full dager igen." - -Hon framtog i detsamma den medförda näfverränseln, som befanns -innehålla ett litet matförråd. Thorsten frågade henne nu huru snart -de kunde vara i Norige, och om hon ville visa honom vägen ända öfver -gränsen. - -Hon sade att de endast behöfde tre eller fyra dagar för att komma öfver -fjellet. Det var en genväg hon ville visa honom, eljest endast begagnad -af smyghandlare, som förde sina varor förbi tullen vid en Svensk, -numera raserad skans. - -Thorsten kastade sig tankfull under ett träd, med bössan nära till -hands och sin skjutväska under hufvudet. Bolla slumrade på marken några -steg derifrån. - -Det var en af dessa ljumma, sköna sommarnätter, som endast den högre -norden eger så sköna. Det susade sakta, såsom andehviskningar, i -träden, och ifrån kärret hördes då och då en sjöfogels ljud som -upprepades af echo, eller qvittrade en liten talltrast i granskapet. -Det var klart på himlahvalfvet utom i vester, der ett hvitt, skönt -moln sakta höjde sig i sällsamma former på det högblå, med några få -tindrande stjernor beströdda fästet. Men snart inslumrade Thorsten -djupt. - -En obehaglig känsla genomfor honom då han väcktes. Bolla stod framför -honom och sade hans namn, så att han genast befann sig vaken. Han kände -sig kall och såg också att hela hennes gestalt var öfverströdd med -något hvitt. - -"Min Gud! Är det snö?" utropade han bestört. - -"Ja", var hennes svar: "Det har varit en frostnatt. Många menniskors -välstånd och bergning har frusit bort i natt." - -Thorsten sprang upp och såg sig sjelf beströdd med snö samt hela nejden -höljd i en hemsk likduk. Träden buro hvita bördor på grenarna och -marken var betäckt med halfqvarters djup snö. Solen stod redan öfver -horizonten och dess strålar bröto sig skarpt emot den glindrande snön. -"Det var således detta, som det sköna molnet medförde" sade Thorsten -för sig sjelf: "Dess luftiga skönhet var verkligen olycksbringande, -såsom så mången mensklig är det." - -Thorsten gick ned till stranden af mossen för att se efter båten. Det -var ett sällsamt skådespel, som der visade sig för honom. Den vida -planen var höljd med snö, men då solen bestrålade den vidsträckta ytan, -tycktes den på något afstånd förvandla sig till ett omätligt, djupblått -haf, som rörde sig i klara vågor, utan skum eller grummel, längst bort -till horizonten, der en smal ljusstrimma skiljde det från himlen. De -båda bergpyramiderna, som stodo vid hvar sin ända af mossen, tycktes -rörliga. Deras förr runda former bröto sig nu i skarpa facetter, hvilka -än sköto ut såsom hvassa kanter, än åter smälte in i berget tillbaka. -Det underbaraste var, att de mörkblå fjellmassorna närmade sig -hvarandra, än vidrörde hvarann med de utskjutande kanterna, än nickade -till hvarandra med sina höga hjessor, men derefter ögonblickligt ryckte -sig åtskils och hoppade tillbaka. Den lilla gruppen af tallar, som -stod midt på mossen, hade skjutit upp, så att träden tycktes vara så -höga, som jättelika palmer. Deras mörka stammar rörde sig äfven hastigt -i blixtformiga vinklar mot de blå vågorna. Allt var så underbart, så -förtrolladt, att dess åskådande ingaf en känsla af förskräckelse och -häpnad på en gång. - -"Hvad betyder detta?" frågade Thorsten ifrigt. - -"Det är en hägring!" svarade Bolla. "Sådana får man se ibland i -fjellen. Men det bebåder att snön snart går bort; och smälter den, så -få vi svårt att komma utför forssarna och öfver fjellryggen. Vi måste -väl derföre skynda." - -Under det Thorsten ännu beundrade den majestätiska synen, skimrade ett -rödt sken ett ögonblick längst bort vid horizonten. Det dröjde en liten -stund, och en skarp knall upprepades af genljudet rundtomkring. - -"Det var ett skott!" sade Bolla: "Jag hoppas att de icke jaga efter oss -eller söka våra spår, medan snön ligger qvar." - -Med dessa ord lossade hon båten och sköt den åter ut i vattnet. Båda -fortsatte skyndsamt sin färd. Bäcken som de hittills följt, hade nu -vext till en bred ström, och krökte sig emellan en reslig furuskog på -den ena sidan och några bergshöjder på den andra. Strömdraget bidrog -äfven att påskynda båtens fart, så att alla föremål hastigt flögo förbi -de bortilandes blickar. Då de stundom foro under de lutande tallarnas -grenar eller en vindflägt rörde dem, nedrasade den snömassa, som om -natten lagt sig på deras grenar. Mången gång blefvo de i båten höljda -af ett sådant hastigt snöfall. Men det blef lika hastigt slut med snön, -som den kommit. Innan middagen hade redan alltsammans smält för den -starka solhettan och barrträden prålade i en uppfriskad grönska, medan -deremot en och annan åkerteg, som synts vid strömbrädden, var färgad -med en viss rodnad, ett visst rödaktigt skimmer, som hängde vid säden. - -"Frosten har brännt åkrarna!" sade Bolla och pekade på den olyksbådande -purpurn. - -Strömmen som hittills flutit jemt men snabbt, började nu blifva -oroligare. Här och der syntes hvirflar och skum i vattnet. Ofta sorlade -vattnet omkring en stor sten. Än bröt det sig emot en klippa vid -stranden. På några ställen flöto timmerstockar i strömfåran. - -Då de båda unga som bäst så skyndade med elfven och Thorsten -öfverlemnade sig åt sina drömmar, sade Bolla hastigt: "Nu komma vi till -forssen. För Guds skull, sitt då stadigt i båten och rör icke årorna. -Låt mig, som farit här förr, få styra!" - -Hon satte sig i bakstammen med den ena åran, och bad Thorsten sätta sig -midt i båten för att hålla jemvigten. Farten tilltog och Thorsten hörde -ett dån, ett doft brusande, som kom dem allt närmare till mötes. Det -var forssen, utför hvilken de skulle fara. - -"Se icke framåt!" sade Bolla. "Håll ögonen fast i båten, eller på -himlen! Man kan eljest lätt hisna, om man icke är van vid forsfärder." - -Thorsten lydde henne icke. Han fäste sina blickar på hennes gestalt, -der hon med säker blick betraktade alla föremål omkring sig och, med -ett uttryck af mod och förtröstan i de behagliga anletsdragen, styrde -den lätta farkosten. Brusandet tilltog med förfärlig skyndsamhet. -Snart gick båten icke mera jemnt. Några ryckningar kändes. Det var -liksom en slitning, ett knakande i båtens fogningar, då den blixtsnabbt -bortrycktes af en hvirfvel och slungades hän ibland högt stänkande skum -och rytande vattenmassor. Det svindlade för Thorstens ögon. I hans -hufvud gick det omkring och han måste med båda händerna hålla sig fast -i båtens kanter. - -Men det dröjde icke många ögonblick innan de hunnit utföre forssen, -efter hvad Thorsten trodde; men nu tycktes strömmen på en gång vara -slut. En mörk bergvägg stängde vägen för de framilande. - -"Vi krossas emot berget, som det nu ser ut för oss", yttrade Thorsten -med en temligen lugn stämma, då han kastade ögonen omkring sig. - -"Åh nej, just här svänger sig forssen till höger", svarade hon. I -detsamma gjorde båten en tvär vändning i en hvirflande göl. Thorsten -var nära att förlora jemvigten men han höll sig dock fast vid -båtkanterna. Spetsen af båten böjde sig derpå nedåt och Thorsten -kände huru det nu gick utföre. Men han hann icke ens rätt besinna sin -belägenhet, förrän en bränning stänkte honom full med fradga och båten, -ilande förbi bränningen, flög ut på ett jemnare vatten. - -"Nu äro vi lyckligt nedkomna!" sade Bolla. "Här måste vi gå i land och -lemna båten efter oss. Vår väg går emellan bergen dit vesterut." - -Nu styrde hon till lands, och sedan de båda väl fastbundit båten, för -att hindra honom att flyta bort, begåfvo de sig inåt fjelltrakten till -fots. - -Efter en liten måltid vid stranden, hvarunder Bolla underrättade -Thorsten, att de innan aftonen borde hinna till en fjellstuga, som -var byggd till härberge för resande, begynte de sin vandring inåt -ödemarken. Nu blef naturen allt mera vild omkring dem. Ofantliga -granitblock, på hvilka ingen vegetation kunde fästa sig, lågo -kringströdda. Bergsklyftorna genom hvilka de måste klättra, hade skarpa -kanter och voro genom den smältande snön slippriga, så att de båda -vandrande ofta måste understödja hvarandra. Emellertid skyndade de -oförtrutet framåt. - -Det hade redan lidit emot aftonen, då de hunno stranden af en bäck. -Bolla blef bestört, då hon såg att det genom snöfallet ökade vattnet -bortsköljt den spång, som var lagd deröfver. Det var en hel mils krok -till ett annat öfvergångsställe. Hade Thorsten varit ensam och utan -Bollas ledning kunnat hitta vägen, skulle han simmat öfver den några -få alnar breda bäcken. Nu återstod den enda utvägen, den i Norrland -vanliga, att fälla ett träd tvärt öfver bäcken. Men hur skulle man få -omkull ett, då ingen yxa fanns? Thorsten fann dock på råd. Han utsökte -en smal, reslig gran just invid stranden, samlade en rishög omkring -stammen, sedan han afbarkat den nedtill, och antände riset. Inom kort -upplågade en eld omkring trädet. - -Thorsten såg till att elden icke skulle sprida sig och då han trodde -trädet tillräckligt koladt vid roten, böjde han det med en stark stör i -den riktning dit han ville att det skulle falla. Med outsäglig glädje -såg han sitt företag lyckas. Det kådiga trädet förbrändes allt mer och -mer, så att slutligen spetsen sänkte sig öfver ån långt inpå andra -stranden. Med ett par vidjor af mjuka tallrötter, bands stammen fast -vid sin stubbe, sedan elden blifvit väl släckt. Thorsten gick sjelf -först öfver på det svigtande trädet, under det han sökte att bibehålla -jemvigten genom att hålla sig fast vid grenarna, som likväl här och der -stodo i vägen. Sedan han lyckligt öfverkommit, fästade han trädtoppen -på samma sätt som stammen, samt återvände att hemta flickan. De mest -hinderliga grenarna bröt han af, för att bereda henne en lättare -öfvergång. - -Han fattade sin skjutväska och bössa och flickan näfverränseln. Men -nu märkte han att det skulle blifva omöjligt för båda att komma öfver -på en gång, emedan trädet icke kunde bära dem. Han måste derföre låta -Bolla gå ensam förut. Han stod qvar på stranden och följde med ängslig -uppmärksamhet hvarje hennes steg. Dessa voro vigtiga, ty om hon halkade -eller förlorade jemvigten, måste hon falla i strömmen, hvilken var -lika häftig som djup. Man kunde jemföra denna spång med Muhamedanernas -Sirât, den sju steg långa bryggan som leder till Paradiset och är smal -som en sabelklinga, enligt deras Koran. Den Finska flickan hade redan -tillryggalagt hälften af den svåra vandringen, då hon begynte vackla. -Ränseln som hon bar i handen, hindrade henne att visa den vighet och -säkerhet, som annars utmärkte hennes gång. Hon uppgaf ett rop af -förskräckelse, då hon kände att hon höll på att falla, och släppte i -detsamma ränseln; lyckligtvis återvann hon sjelf jemvigten, men hela -matförrådet bortfördes blixtsnabbt af vågorna och försvann i djupet. - -Bolla stod ändtligen på andra stranden, och Thorsten skyndade efter -henne dit. Hon beklagade förlusten af näfverränseln mest derföre, att -deri lågo några papper eller bref, såsom hon kallade dem, som hennes -mor befallt henne lemna honom, då de skildes åt. Men förlusten kunde -icke mera hjelpas. Derföre fortsattes vandringen tills aftonen. Då -hunno de till Skogsstugan, målet för denna dagens färd. - -I de obebodda fjelltrakterna funnos fordom flere så kallade -fjellstugor, der de resande funno tak öfver hufvudet, foder åt sina -hästar och ved att bereda sin måltid med. Nu hafva på de flesta -ställen, der dessa stugor stodo, små gårdar bildat sig, der en -nybyggare lefver och förser de resande med deras oumgängligaste behof. -Den stuga, som Thorsten och Bolla hunno, låg vid lurendrejarnes väg, -och var för de flesta andra obekant. Emellertid hade äfven der en -nybyggare nedsatt sig, och lefde af det han kunde förtjena på de -djerfva gäster, som besökte hans boning. Huset bestod af två rum, det -ena ett rökigt pörte, det andra ett stall. På några få stegs afstånd -stod äfven en liten lada, der nybyggaren från de kringliggande kärren -insamlade sitt höförråd. - -Då Thorsten och Bolla nalkades, började ett par hundar att skälla. -Genast rusade ett par karlar ut, för att se efter hvad som var å färde. -Sedan de noga skådat omkring, och funnit att det endast var tvenne -personer, som ankommo, lockade de hundarne tillbaka, för att låta de -främmande inträda i stugan. - -Derinne såg det beynnerligt ut. På den af några grofva stenar snarare -sammanvältade än uppmurade spiseln, brann en stockeld. Liksom i -finnpörten i allmänhet, var öfre delen af rummet full af rök. Men på -golfvet omkring elden, belysta af det dunkla skenet, lågo några i -pelsar och täcken höljda gestalter med bistra, rödhåriga ansigten. -Det var ett band smyghandlare, gissade Thorsten genast. Bland alla -de ansigten, som betraktade de inträdande med en viss misstänksam -uppmärksamhet, var det ett, som framför de andra var utmärkt. Det -tillhörde en kort, tjock, i en randig nattrock klädd man, och var -nästan dubbelt så bredt som långt; föröfrigt var det försedt med en -krans af röda, krusiga hår, som ända till sjelfva hakspetsen infattade -det. Hvad den karga naturen inspart på den trubbiga näsan, hade hon -slösat på de fylliga läpparna. Ett par ögon, små som pepparkorn, men -glimmande som eldgnistror, rörde sig med förundransvärd snabbhet under -tvenne ögonbryn, hvilkas form och färg hade största likhet med tufvor -af björnmossa. Sedan denne några ögonblick betraktat Thorsten och -Bolla, bjöd han dem komma närmare för att njuta af brasan. "Här är godt -rum nog för goda vänner", sade han: "och andra än goda vänner få icke -titta in. Var välkommen, herre, och hon med, flicka! Jag tycker jag -känner igen dig: är du icke Ollikainens Bolla?" - -"Jo, herr Apothekare!" svarade flickan. "Min far har skickat mig att -följa denna herrn öfver fjellen. Eljest skulle jag säga att Länsmän med -några Tullherrar just voro hemma hos oss i morgons. Gud vet, på hvilka -vägar Sjaggo förer dem, ty han var med i sällskapet." - -"Sjaggo!" sade Apothekaren: "den råder jag att icke öppna sin mun om -oss. För öfrigt vet jag att han visar dem åt Helsingland, ifall de -skulle leta efter oss. Sjaggo är ju vår man." - -Vid dessa ord framtog Apothekaren en reskantin och dukade upp dess -innehåll på det rankiga bordet, som stod i en vrå. Han bad derpå, med -den norrländska frimodigheten, de nykomne gästerna hålla till godo. -Thorsten måste tillstå att han efter en sådan färd som han gjort, -ingalunda var frestad att afslå inbjudningen. Apothekaren visade sig -ganska vänlig och språksam; men Thorsten kunde icke rätt med hans -uppsyn och blickar. Äfven Bolla tycktes vara något skygg för honom. - -Sedan måltiden blifvit slutad, sade han: "Se så, goda vänner! Nu lägga -vi oss här, så godt vi kunna. I morgon drager jag med mitt folk uppför -strömmen. Denna gången är det en god affär vi hafva att göra. Bara -Jamaica Rumm och Franska viner. Men vi måste tömma ännu ett glas med -våra främmande. Skall det vara en sup, herre, eller en tår Jamaica?" - -Thorsten undanbad sig förgäfves. Han måste tömma ett glas, som den -beställsamme Apothekaren islagit. Äfven Bolla slapp icke med mindre, än -att hon smakade på drycken. - -"Nå, hurudan finner herrn min Rumm?" frågade Apothekarn. - -"För att vara uppriktig, har den en viss kryddsmak", svarade Thorsten. -"Det måste varit något medicament i glaset kanhända. Men sjelfva varan -tycktes eljest vara fin och god." - -"Ja, varan är äkta, det svarar jag för", sade Apothekaren med ett -afskyvärdt hånlöje: "Får se om Tullbesökarne skola smörja sig med den -kostbara drycken! Men nu blir jag sömnig! Låt oss gå till hvila!" - -Thorsten såg sig om efter en vrå, der han tänkte nedkasta sig på en -halmkärfve, då dörren öppnades och ett Lappskt ansigte intittade, med -ett förnöjdt grinlöje på de tunna läpparna. - -"Hå! Är det du, Sjaggo!" utbröt Apothekaren: "hvad har du att förkunna?" - -I detsamma föll Lappens blick på Thorsten. Han drog sig liksom bestört -tillbaka ett ögonblick; men snart besinnade han sig och inträdde -hel och hållen i stugan. Blott ett giftigt ögonkast häftade han på -Thorsten, sedan låtsade han, som han alldeles icke bemärkt honom. - -Men Thorsten kände sig härvid ingalunda väl till mods. Han beslöt att -i alla händelser icke tillbringa natten här ibland dessa skälmar. Det -rann honom i sinnet att den lilla ladan, som låg bredvid gården erbjöd -ett fredligare herbärge. Han sade det åt Bolla, och hon gick genast dit -förut. Thorsten tackade Apothekaren artigt för hans gästfrihet, räckte -honom enligt landets sed ett handslag och aflägsnade sig med sin bössa -och skjutväska. - -I den lilla ladan, som hade en dörr vänd åt stugan och en glugg på -den motsatta väggen, befann sig ett temligt höförråd, som tjente -till en ganska beqväm bädd. Bolla yttrade sin fruktan för Sjaggos -konster, och tillstängde derföre dörren ganska väl innanföre, samt -lade sig på en höbundt nära densamma. Thorsten sökte sitt läger vid -gluggen, som han ställde öppen. Han hade derifrån en utsigt öfver den -vilda fjellnaturen, som här var förfärligt ödslig. Ingen enda åkerteg -framskymtade i sommarnattens halfdunkel: endast nakna berghällar, -emellan hvilka mörka skogsdungar uppsköto. En lång stund öfverlemnade -han sig åt sina fantasier. - -Det var slutligen en besynnerlig känsla af matthet, som intog Thorsten. -Han spratt flere gånger till ur en orolig och oredig slummer. Hastigt -föll honom då den tanken in, att det måste varit någon sömndryck i -Apothekarns sista jamaicaglas, ty den tyngd, han kände i sitt hufvud, -var högst onaturlig. Han hade i sin skjutväska ett par flaskor, -hvaraf den ena innehöll ett Caffe-extract, hvilket någon gång varit -honom nyttigt, såsom medicin på resan. Äfven nu framtog han detsamma -och intog något deraf. Det gjorde sin verkan, så att han kände sig -fullkomligt vaken och styrkt. Han började då att öfverlägga, -huru han skulle kunna belöna den goda kolarflickan, som varit hans -vägvisare. Penningar hade han icke mycket att umbära. Men han tänkte -på att skänka henne en guldring af temligt värde, som han ärft af sina -föräldrar och nu burit allt ifrån sin ungdom. - -Hastigt hördes på dörren några ryckningar, liksom någon velat öppna -den. Då den var väl tillstängd, begynte man våldsamt stöta på densamma. -Thorsten skyndade dit. "Hvem är der?" frågade han med hög röst, i det -han fattade sin bössa i handen. Det blef en tystnad öfver allt. - -Då böjde sig Thorsten ned för att se, så godt skymningen ville tillåta, -om Bolla var vaken. Men hon slumrade djupt. Det förvånade honom att hon -icke vaknat af bullret, och styrkte honom i tron på Apothekarens list -med sömndrycken. - -Derefter upprepade han ännu högre: "hvem är det härutanföre, som vill -in?" - -"Låt upp och släpp oss in på ögonblicket eljest slå vi sönder dörren!" -svarade en förfärlig stämma, som Thorsten trodde sig igenkänna för -Apothekarns. - -"Hvad viljen J här?" frågade Thorsten tillbaka: "Sägen det genast, -eljest skjuter jag den första, som vågar titta in." - -Intet svar följde, och Thorsten hörde endast hviskningar utanföre. -Men snart föllo några starka slag på dörren. Thorsten besinnade sig -hastigt, ryckte upp laddstocken och kratsade haglen ur bössan, för att -kunna, utan att spilla något menniskolif, ingifva sina angripare någon -fruktan. Han tog derefter Bolla om lifvet och uppreste henne. Men hon -var så matt, att hon icke rätt vaknade, utan genast sänkte sitt hufvud -på hans axel. - -I detta ögonblick rycktes dörren upp, och Apothekaren visade sig i -densamma, åtföljd af Lappen Sjaggo och tre eller fyra andra karlar. -Thorsten satte genast mynningen af sin bössa emot hans ansigte och -brände af skottet. Apothekaren störtade baklänges, och dörren blef -af de andra åter tillslagen. Då skyndade Thorsten med den sanslösa -flickan till gluggen. Han hoppade skyndsamt ut igenom den och fann -att det var lågt till marken. Derföre drog han henne efter sig, och -skyndade, undangömd af ladan, att gömma sig bakom några stora stenar -i brynet af en skogsdunge, ett litet stycke derifrån. Der nedlade han -flickan på marken och laddade sin bössa på nytt. Han hörde snart ånyo -buller bort vid ladan, der dörren åter måtte blifvit öppnad. I detsamma -framglimraade också der ett hastigt sken. Inom en kort stund ökades -det, och Thorsten måste slutligen tro, att det fattat eld i höet. -Emellertid kunde i alla fall eldsvådan icke blifva farlig, så att han i -det afseendet var trygg. Hvad Apothekarens ansigte beträffade, trodde -han att det icke förlorat derpå, att kanske ögonbrynen blifvit något -förminskade genom det oväntade svedjandet och kindernas färg upphöjd af -de svarta punkter, hvarmed de blifvit krutstänkta. - -Men det var ingen tid till muntra anmärkningar. Thorsten tog sin -stackars följeslagerska i famnen och bar henne ett litet stycke längre -in i skogen för att använda samma medel som han sjelf nyttjat till att -väcka henne ur den farliga slummern. Äfven på henne gjorde drycken en -skyndsam verkan. Hon slog upp ögonen med förskräckelse, och fann sitt -hufvud lutadt emot hans bröst. På en gång flög en glödande purpurrodnad -öfver hennes ljufva drag: det var första tecknet till hennes återvunna -medvetande. Det andra var att hon gömde det rodnande ansigtet emot hans -hjerta. - -Det var en djup rörelse, som i detsamma också genomträngde Thorstens -innersta. Han kunde icke göra sig den rätt klar, men han böjde sig ned, -upplyfte sakta hennes hufvud och kysste henne. - -"Stackars flicka!" sade han: "Vakna efter den förfärliga trolldrycken! -För Guds skull! Faran är ännu icke förbi! Kanske börjas den först nu. -Vi blifva förföljda." - -Bolla upprättade sig med mycken styrka, men den höga purpurn på -hennes kinder försvann hastigt. Hon satte händerna några ögonblick -för ansigtet och drog några tunga andedrag. Derefter såg hon upp och -kastade uppmärksamma blickar omkring sig. - -"Var det en dvaldryck han gaf oss?" sade hon. "Ah! jag förstår! Och -vi blefvo öfverfallne i ladan, såsom jag fruktade. Men huru hafva vi -kommit hit?" - -Thorsten förklarade huru det hade tillgått. - -"Vi måste skynda oss undan!" sade hon. "Det har tagit eld i höet, men -det är snart släckt! Sedan lära de väl förfölja oss. De hafva hundar -med sig. Men jag känner vägen öfver fjellet." - -"Blott du står ut med att vandra längre, min goda flicka!" sade -Thorsten bekymrad: "Du ser så matt ut. Jag kan i det matta skenet se, -att du är blek." - -"Frukta icke!" svarade hon: "Jag har krafter nog, när det gäller att -rädda -- rädda -- vårt lif." - -Hon räckte Thorsten handen, och nu skyndade de båda bort emellan -klipporna, allt längre upp ibland bergen. - - - - -6. - - -Och oafbrutet gick vandringen framåt. De togo sig ingen rast eller -hvila, förrän de hunnit långt bort ibland de ödsliga bergen, afsides -från farvägen. Ingen menniskofot, om icke i urminnes tider en Lappmans, -som här framdrifvit sin hjord, hade beträdt dessa hemska trakter. De -vandrade hela natten, tills de första strålarna af morgonen begynte -att färga de högsta fjelltopparnas snöfält med en rodnad, så skär -som den eljest endast finnes i en yppig ros eller på en femtonårig -flickas kind. Då förmådde Thorsten icke gå längre. Han sade att han -oundvikligen behöfde hvila. Bolla förde honom till en bergskrefva, -derifrån man kunde emellan klippornas springor se vidtomkring öfver -de trakter de genomvandrat. Der satte de båda sig ner, och Thorsten -framtog åter flaskan, som innehöll den sömnförjagande drycken. Båda -drucko af densamma. - -Men på Bollas ansigte sväfvade ett uttryck af ängslan och bekymmer. -Hennes blick var matt och skygg. Thorsten bemärkte det, och frågade -henne om orsaken. Hon sade, att de hade ännu två dagars vandring att -göra, innan de hunno någon ort inom Norige, men de befunno sig nu -utan något matförråd. Dessutom yttrade hon åter den fruktan att de -skulle blifva förföljda. "Vi skulle kanske kunna söka herberge hos en -Nybyggare, som har sin fäbod en mil på sidan om vår väg; men vi skulle -då komma en dag sednare, och det vore att lemna våra förföljare god tid -att hinna oss." - -Thorsten betänkte sig. "Tror du då att de skola söka oss hos -Nybyggaren? Eller skall han förråda oss till dem, om vi visa förtroende -för honom?" - -"Göran Rutman är vän till vår Anders", svarade hon: "Han är den största -räffängare i hela trakten, och Anders plär sälja hans räfskinn åt -honom. Men jag tror icke att han kan tiga. Kunde vi undvika honom, vore -det bäst. För öfrigt kan ingen veta om han nu är vid fäboden eller den -står alldeles tom. Då hade vi vandrat den afvägen förgäfves." - -Båda suto tysta en lång stund. Det blef dager och solen uppgick öfver -bergen. Hastigt lifvades Bollas drag af ett uttryck af bestörtning. Hon -spände ögonen utåt dalen, som de genomvandrat, och visade slutligen -äfven för Thorsten att något rörligt syntes bland dvärgbjörksbuskarna -på långt håll. - -"Det är en hund!" sade hon: "Sjaggo är efter oss." - -"Jag skulle råda honom att icke komma allför nära", sade Thorsten och -såg om sin bössa. "Kan du se, om det är den uslingen? Tror du att han -kommer ensam?" - -"Ensam törs han väl icke", yttrade hon: "Han och hans hund äro -vägvisare." - -"Åtminstone skall hans hund icke länge spåra oss, om han kommer en gång -inom skotthåll", återtog Thorsten. - -Nu visade sig på afstånd flere personer, främst bland dem Lappen -Sjaggo, som noga gaf akt på hunden. De nalkades allt mer och mer, och -det syntes att de voro beväpnade med skjutgevär. "Det återstår oss att -försöka undkomma öfver berget", sade Bolla. "Men de måste blifva oss -varse, om vi försöka den utvägen." - -Thorsten fästade just sina harmfulla blickar på den springande -Lappmannen, då denne gjorde ett långt hopp, på en gång fällde sin -bössa, sträckte armarna uppåt och föll öfverända. Ett förfärfarligt -skri följde kort derefter. - - -"Nu äro vi kanske räddade!" utbrast Bolla. "Den elake Lappen har -sprungit i en af Rutmans räfsaxar. Då de andra samla sig omkring honom, -försöka vi att springa öfver bergskanten! Sjaggo har nog nu fått så -mycket om benet, att han icke mera kan blifva oss farlig. De öfriga -hitta visst icke." - -"Ja så", sade Thorsten: "Han har just kommit på ett ställe, som passade -honom! Den tjocka Apothekaren, om han har plåster så väl som sömndryck, -må nu hjelpa honom! Men jag ser icke till den skurkens fylliga ansigte. -Han fick väl nog af mitt krutskott." - -Samtliga förföljarne samlade sig omkring den tjutande Lappmannen. Ett -par nedböjde sig för att uppspänna räfsaxen och släppa honom ur sin -klofva, medan ett par andra icke kunde hindra sig att skratta åt den -stackarns ofärd. - -Detta ögonblick begagnade Bolla och Thorsten. De klättrade skyndsamt -bergskrefvan uppföre, och hade redan hunnit bakom spetsen af berget -utan att blifva bemärkta. Der mötte dem en vidsträckt lingonmosse. -Här såg vegetationen alldeles förtorkad ut. Några få dvergbjörkar -hade bruna löf och lingonriset var gråaktigt. "Här måtte den förra -frostnatten varit förfärlig!" yttrade Thorsten. - -"Tvertom!" svarade flickan: "hit har frosten icke sträckt sig. Vi få -nog erfara det vid mossen. Det är hettan emellan bergen, som förtorkat -allt hvad som lefvande är." - -De skyndade utföre berget. Efter ett par timmars vandring hunno de -till randen af mossen, som tycktes bestå af en tät småskog af lingon, -endast en half aln hög, men så tät, att de vandrande måste liksom vada -igenom densamma. Men det förfärligaste var, att samma ögonblick deras -fötter vidrörde de närmaste örtstånden, höjde sig ett genomträngande -gnäll ur lingonriset och ett grått moln uppsteg omkring dem. Detta -bestod af otaliga svärmar myggor, som genast betäckte de annalkande -störarne. Inom en handvändning voro bådas ansigten och händer betäckta -med blodiga stygn. Förgäfves var att slå eller flägta på de hungriga -flygkräken. De störtade sig på menniskornas hud och läto der till -tusental döda sig; utan att de öfrigas anfall upphörde. Näsborrar, -läppar och ögon blefvo isynnerhet stuckna. - -"Här är ingen annan utväg", sade Bolla: "Vi måste fram!" - -Med händerna för ansigtet och ögonen tillslutna, jagade af de -infernaliska kräken, skyndade de båda framåt. Bolla fattade Thorstens -hand och han måste helt och hållet öfverlemna sig åt hennes ledning. -Lyckligtvis kommo de snart öfver kärret, som var höljdt liksom af en -dimma af myggor. Men den oräkneliga svärmen stannade icke inom sitt -förra område. Den utsträckte sig och följde de vandrande, liksom med -en utgrening, hvilken bildades af en grå dimma af lefvande yrfän och -hängde tillsammans med dimman öfver kärret. Länge måste de båda vandra -innan svärmen af förföljarne så glesnade, att de kunde fritt se sig -omkring. - -Slutligen var det middag och solen började att bränna dem. - -"Vi måste söka skygd under solhettan", sade Bolla: "Den tröttar oss mer -än sjelfva gången. Föröfrigt, om också Sjaggo vore lös ifrån räfsaxen, -få de icke hunden öfver myggkärret. Vi kunna derföre nu vara någorlunda -trygga." - -Hon förde honom derefter till en höjd, der vinden fritt kunde -tillflägta dem svalka, men en stor granithäll tillika erbjöd en -vederqvickande skugga. - -"Låt oss hvila här ett par timmar", sade hon: "Vi hinna så mycket -raskare undan i natt, då det blir mera svalt att gå." - -Thorsten nedkastade sig på marken. Hans ansigte, händer, hals och -bröst voro betäckta med blåsor af de elaka myggbetten, som förorsakade -en olidlig plåga; men hans trötthet var lika stor, så att han med en -viss tillfredsställelse utsträckte sig på jorden. Ännu en annan plåga -begynte likväl att låta känna sig: det var hungerns. Men Bolla hade -sagt, att de ännu måste vandra två dagar, innan de hunno fram till -Norige. Det såg mörkt ut huru det skulle vara möjligt att uthärda -dermed. Emellertid utkräfde naturen sin rätt, och Thorsten insomnade -från sina bekymmer. - -Han hade slumrat några timmar innan han vaknade. Då han slog upp -ögonen, kände han sig lifvad och stärkt af sin sömn. De plågsamma -myggbetten hade blifvit läkta och han kände sig muntrare. Det första -han blef varse, var en näfverskäppa med bär, som stod bredvid hans -hufvud. Han skyndade att resa sig upp för att se efter Bolla. - - -Den goda flickan slumrade ett litet stycke ifrån honom, med förklädet -utbredt öfver sitt ansigte. Han stod länge, lutad mot sin bössa, och -betraktade den ljufva gestalten, gömd i sin enkla grofva drägt, liksom -en skön blomma i sitt hårda blomfoder. Sällsamma känslor bestormade -hans inre. Han kände, att i hans hjerta hade för henne en ömhet -uppkommit, i hans själ hade för henne ett tycke uppstått, som voro -mäktigare än hvad han kännt för någon annan qvinna. Men hans förnuft -sade honom, att hennes själ icke var skapad för hans; han tyckte sig -hafva ett medvetande deraf, att för honom och henne icke fanns en -gemensam sällhet. Tanken på kärlek till henne uppfyllde honom med en -underbar ängslan. Det var en strid i hans inre emellan hans känsla och -hans förstånd. Men slutligen sade han för sig sjelf: "Du blir aldrig -min, sköna flicka! Att med kärlek trycka dig till mitt hjerta vore -att rycka dig bort i en afgrund af bittra erfarenheter, af oväntade -försakelser i nya förhållanden. -- Och hvad du kände för mig, hvem vet -det? Du skulle säkert icke sjelf kunna reda din känsla! Nej, jag vill -icke tro, hvad min fantasi läser i ditt öga! Jag vill skiljas ifrån dig -såsom en vän, en bror! Ditt minne --, hur kärt skall det icke blifva -mig! Måtte mitt också blifva dig så!" - -Nu föll det honom in, att det var hårdt att störa hennes slummer, då -hon kanske icke sofvit många ögonblick -- hon hade ju plockat bär under -det han sof! Han beslöt att sätta sig och afvakta tills hon sjelf -uppvaknade. Han ryckte sina ögon ifrån henne och återvände till sin -förra hviloplats. - -Det dröjde icke länge innan han såg henne röra sig. Hon knäppte -händerna tillsammans några ögonblick, han hörde en djup suck och derpå -ryckte hon hastigt förklädet bort ifrån sitt ansigte. Hennes ögon mötte -hans och hon rodnade. Hennes blickar slogos emot marken och hon stod -upp. - -Han kände sitt hjerta klappa häftigare vid den hulda rodnaden på hennes -kinder, men han bemannade sig och teg. Hon bjöd honom bärskeppan. - -"Vill du äta med, Bolla?" frågade han. "Annars vågar jag icke röra -något enda bär." - -"Jag åt mig mätt under det jag plockade", försäkrade hon. - -"Jag tror det icke, goda flicka", invände han: "Utan du måste låta mig -se det. Kom och sätt dig här och ät med mig, eljest smaka mig icke -bären." - -Utan att vidare göra några invändningar, satte hon sig ned och förtärde -något af den knappa måltiden. Hon yttrade derunder intet annat, än -korta svar på hans frågor om vägen. - -Då vandringen åter begyntes, bad hon att få bära hans skjutväska. Han -tillät det icke, och en vänlig strid derom uppkom, hvari han blef -segrare. - -Vägen började nu att bli allt brantare uppåt. De nalkades sjelfva -fjellryggen. Här blef det allt kallare, och de måste till och med -vandra öfver ett snöfält. Skogen hade upphört i dessa höga trakter. -Sjelfva dvergbjörken fanns icke mer. Endast några jemmerliga lafvar, -de yttersta af den organiska naturens alster, hängde ännu fast vid -klipporna. Ingen fogel syntes i den ödsliga rymden. - -För de båda trötta och hungriga vandrande, blef vägen allt tyngre och -vandringen allt svårare. De uppmuntrade hvarandra likväl understundom -med ett ord, ett leende. På kolarflickans ansigte hvilade nu en -själfull blekhet. Det var ett nytt, oväntadt behag, som derigenom -visade sig för Thorstens blickar. Han betraktade hennes uppsyn med -en allt mera ökad beundran. Slutligen kände han, huru tvifvelsmålen -om hennes upphöjda känslor, hennes själslyftning ville allt mera -bortblekna ur hans eftertanka. Han blef då orolig, liksom hade -han upptäckt en fiende ibland sina känslor i sitt eget bröst. Men -då upplyfte han ögonen till himlen och sökte återvinna det fasta -medvetandet af sin välbetänkta och grundade öfvertygelse. - -Med bekymrade hjertan fortsatte de emellertid sin vandring uppåt -snöfjellen. De hade vandrat ett stycke uti en lång dal, lik en i -urminnes tider urhålkad, och nu uttorkad strömfåra, då en besynnerlig -sång hördes. Den kom längst bortifrån dalens början, som de redan -lemnat bakom sig, så att Thorsten trodde att deras förföljare voro dem -i spåren. Sången lydde: - - "Jag, karl, skogsgångare, - Man, i ödemarken stampande, - Månne ej i mig finnes karl, - I gubbens son en man, - Detta ondas häfvare - Sångare af Lappens sång? --" - -De hade icke länge lyssnat på det underliga qvädet, som i klara ljud -rullade längs klippdalen, förrän Bollas ansigte strålade af glädje och -hon svarade i det hon höjde den behagliga rösten till samma Finska, -gällt klingande melodi. Hon sjöng: - - "Visst i den gamles son - Finnes en driftig man; - I skogshyddans gård - Finnes en snabb yngling. - Kom på lyckliga jagtvägar, - Skynda på gynnande fångstigar! - Renarnes pälsbeklädde man - Är fången i rödsvansfångarens jerngiller." - -"Det är väl Anders?" frågade Thorsten. "Jag känner igen hans röst." - -"Det är han", sade flickan. "Låt oss vänta honom. Han skall dela sitt -förråd med oss, och följa oss." - -En besynnerlig, mörk känsla flög upp i Thorstens inre. "Kunde vi icke -hitta ensamme?" utbrast han, och fattade hennes hand. Hon slog ned -ögonen för hans strålande blick och teg, liksom hon öfverlagt något för -sig sjelf. - -Slutligen sade hon, med en skygg rodnad, som gjöt ett eget, underbart -behag öfver hennes drag. "Nog hoppas jag att hitta; men vi behöfve hans -hjelp för att komma öfver vid den stora forssen, i fall han har tid att -gå med. Eljest har han visst ärende till Göran Rutman." - -"Vi vilje då icke uppehålla honom, i fall han har brådtom", återtog -Thorsten, i det han äfven kände sina kinder värmda af en sällsam rodnad. - -Snart hade emellertid Anders upphunnit dem. Han yttrade sin glädje -deröfver att de lyckligt undkommit, och förklarade, att han skulle -dikta en märklig visa om Sjaggo i räffängarns sax. Då han hörde olyckan -med Bollas ränsel, erbjöd han genast sin i stället. - -Han sade dem derefter att hans ärende till Rutman var högst vigtigt, -men att han ville möta Bolla vid stora forssen sedan hon följt Thorsten -fram till den Norska gården. - -"Det gläder mig hjertligen", sade han, i det han fattade Thorstens -hand, "att det gick som det gick. Vi hade väl annars, jag och min -bror och några andra raska bussar, tagit Herr Thorsten lös igen -med handkraft. Men det är bäst då man slipper att taga uti med -hårdhandskarna." - -Thorsten tackade honom derefter för hans vänskap och lofvade att skicka -honom en god bössa från Stockholm till vänskapstecken och åminnelse. -Derefter begaf sig Anders öfver höjden söder ut, medan Thorsten och -Bolla följde dalsträckningen emot snöfjellet i vester. Det blef allt -ödsligare omkring dem. Snart hade all vegetation upphört, och allt -vidsträcktare snöfläckar lågo qvar emellan klipporna. Slutligen -befunno de sig vid den eviga snöns gräns. Det var besynnerligt att -finna sig der just i den milda skymningsstunden af en sommarafton. -Men deruppe var sommaraftonen icke mild. En stark köld rådde der -och solstrålarna, som brötos i besynnerliga färgor mot snö- och -isfläckarna, tycktes hafva förlorat sin värmande egenskap. Dessutom -lägrade sig en tung, hvit dimma midt öfver den högsta spetsen, som -Thorsten och Bolla skulle öfvervandra. "Den bådar oss ondt", sade -flickan. - -Då de vandrande sågo de sista solstrålarna bryta sig emot de öfversta -kanterna af dimman, medan den undre, vid berget hvilande delen allt -mera blånade, hördes ett aflägset dån emellan bergen. "Det är uren, som -åker", yttrade Bolla: "Gud hjelpe oss väl!" - -"Hvad menar du med uren, flicka?" frågade Thorsten. - -"Uren eller urvädret", svarade hon. "Vi få ett Herrans väder, men det är -för sent att vända om. Följ bara noga mina steg, Herr Thorsten!" - -Det hemska dånet kom allt närmare. Ett dystert mörker utbredde sig, -och snöflingor började att flyga omkring i luften. Slutligen frambröt -orkanen med förfärlig våldsamhet. Snön yrde i allt tätare hvirflar, och -det var knappt mera möjligt att öppna ögonen. Likväl gick den modiga -kolarflickan framåt. Thorsten följde henne med största ansträngning. -Ett par gånger tycktes det, som urvädret ville upphöra, men det hvilade -sig endast, för att med desto större raseri börja ånyo. Då stormilarna -till slut slungade hela massor af snö och isbark framför sig, blef det -icke möjligt att framtränga längre. De båda vandrarne sökte skygd bakom -en stor sten. - -Thorsten satte sig bredvid flickan, slog armen om hennes lif och hörde -med en känsla af rysligt välbehag på de vilda elementernas dån. Det -var majestätiskt att höra det åsklika dundret, som återskallade på -alla sidor. Emot bergets sida, under deras fötter nalkades ett mörkt -moln sällsamt afbrytande sin färg emot det ljusa snömolnet uppe på -fjellspetsen. - -Då hördes ett häftigt genomträngande tjut lifsom af hundradetals de -gräsligaste röster. "Min Gud! det är en skock vargar", utropade Bolla, -full af ångest. "Låt oss hålla oss stilla!" - -Thorsten spände sin bössa och gjorde sig färdig att försvara sig till -det yttersta, men det låg något så rysligt förstenande i de hungriga -villdjurens läten, att det icke var honom möjligt att öfvervinna en -rysning, som isande lopp honom genom märg och ben. Nu visade sig ett -par glänsande punkter ett stycke framför honom i dunklet af snöyran. -De tvenne lysande punkterne liknade ett par eldkol, men deras sken var -grönaktigt, fosforiskt. - -"Det är en vargs ögon!" hviskade Bolla och den annars modiga flickan -slöt sig nu krampaktigt intill Thorsten liksom för att söka skydd hos -honom. Han upplyfte sitt gevär. Då visade sig flera glänsande punkter, -beständigt två och två tillsammans, framför honom. Det förskräckliga -tjutet ökades. Med krampaktig ångest lade Thorsten bössan till ögat, -men hade likväl nog köld att väl rikta skottet just emellan tvenne -punkter. - -Den skarpa knallen upprepades af echo. De öfriga villdjuren tycktes -hafva blifvit skrämda då ett föll. I detsamma vidrörde också det mörka -molnet bergets sida och en lång blixt hoppade i uddiga vinklar öfver -snöfältet. Det var ett åskmoln, som urladdade sig i fjellen, just under -de ängsliga resandes fötter. En syn mera majestätisk än den af ett -sådant, sedt ofvanifrån, kan man knappast föreställa sig; det sköna i -detta skådespel förtog, till och med i den farliga belägenhet, hvari -Thorsten och flickan befunno sig, för några ögonblick, deras känslor -af fasa. Äfven på villdjuren gjorde det mäktiga fenomenet intryck: -de flydde nedåt dalarna, derifrån deras tjut hördes allt mattare och -mattare. - -Säkert ett par timmar sutto de båda unga der, afvaktande urvädrets -slut. Thorsten erfor en känsla af välbehag; hans själ kände sig högt -lifvad till mod och beslutsamhet, då han slöt den sakta darrande -flickan i sin arm. "Du behöfver värma dig, flicka!" sade han. "Tryck -dig fastare till mitt hjerta." - -Men hon böjde sig sakta ifrån honom och ville göra sig lös ifrån hans -omfamning. "Nu har uren rasat ut", yttrade hon: "Vi kunna fortsätta vår -vandring." - -"Det är mig icke angenämt att gå härifrån", sade Thorsten tankfull. -"För hvart steg som vi gå vidare, kommer den stunden närmare, då jag -skall skiljas ifrån dig. Det gör mig ondt, flicka! Det blir en bitter -stund. Vill du lofva mig att ej alldeles glömma mig, sedan jag är -borta." - -Hon vände sitt ansigte emot honom och svarade blott med en blick. Och -han kände ett par tårar bränna i sina ögon, då han tog en kyss från -hennes läppar. - -Hon stod upp och såg sig omkring. "Stormen har fört snön med sig", sade -hon, "så att vi kunna komma fram utan allt för stor svårighet. Inom ett -par timmar hoppas jag äro vi vid den stora forssen." - -Thorsten följde henne, då hon nu tog vägen utför det snöklädda berget. - -Vandringen utföre berget gick långt lättare, än den gått uppföre. Och -det var med en känsla nästan af barnslig glädje, som Thorsten helsade -de första spåren af vegetation, som mötte på nedvägen. Den första -dvergbjörken, som stod emellan ett par snödrifvor, den första granen -tycktes honom nu skönare än de synts förut. Han gladde sig att åter se -en lefvande natur. - -Solen var just uppgången då de ankommo till den stora forssen. Den var -belägen emellan tvenne sjöar, af hvilka den ena, som låg betydligt -högre än den andra, utför en brant klippvägg nedsände sin öfverflödiga -vattenmassa. Midt i fallet, just öfverst der den framstörtande -vattenmassan bröt sig, hade klippan bildat en liten plan, ombrusad af -den skummande forssen. Denna punkt hade ingen menniskofot beträdt, -berättade Bolla; en gång berättas en björn, som ville simma öfver -vattnet ofvanför forssen, blifvit fattad af strömdraget och bortryckt -med forssen. Men han hade blifvit förd på sjelfva den lilla planen. -Der vågade han hvarken gifva sig utföre eller kunde han simma uppföre. -Han stod der och röt förfärligt, till dess han upptäcktes af folk. Då -samlade sig några skyttar från båda sidor om fjellet för att skjuta -honom. När han skrapades af den första kulan, ruskade han på pelsen -och röt ännu förfärligare. Men så snart han märkte att de flygande -blynötterna kommo honom för nära på lifvet, greps han af förtviflan och -störtade sig i forssen, som i ett ögonblick krossade och begrof honom. - -De båda vandrande stodo invid fallet, och Thorsten betraktade det med -hänryckning. "Der går just riksgränsen", sade Bolla: "Så snart vi äre -lyckligt öfverkomna, befinna vi oss på Norsk jord!" - -Riksgränsen, utgörande en bred gata, uthuggen i skogen, sträckte sig, -såsom ett oändligt perspectiv på ömse sidor om den insjö, som gaf -forssen sitt ursprung. Det var med en hemsk känsla, som Thorsten första -gången gick att sätta sin fot utom fäderneslandet. Der låg en ökstock -vid Svenska stranden, ofvanför forssen och i den satte sig Bolla och -han. Med förenade krafter hade de snart hunnit till andra stranden. - -Icke särdeles långt ifrån gränsen låg ett Norskt hemman, hvarifrån -Bolla sade att det icke blefve svårt att erhålla skjuts. Men innan -de begåfvo sig dit, yttrade Thorsten sin önskan att närmare bese det -märkvärdiga vattenfallet. - -Då man befinner sig på höjden ofvanför forssen, höres i dess dån -doft och liksom aflägset. Det är först vid foten af den majestätiskt -brusande vattenmassan, man får ett rätt begrepp om dess storhet. Man -ser den förut lugna vattenytan på en gång afbruten och förvandlad i -skum. Den förfärliga, kokande afgrunden tyckes böra i tusen spillror -förkrossa hvarje varelse eller ting, som vill försöka den äfventyrliga -färden utföre. Om en grof timmerstock kastas i strömmen, afbrytes den -på flera ställen och somliga stycken spjelkas sönder, då den kommit -utföre. Man berättar dock att en Lappgubbe, som somnat i sin båt under -fiske i den öfre sjön, af strömdraget blifvit ryckt utför forssen och -oskadd nedkommit till det lugna vattnet; och att en annan gång en ung -flicka haft samma öde. Men ingen vill tro dessa sagor, så mycket mer, -som knappt något år förbigår, utan att forssen erhållit sitt offer. -Berget, utför hvilket vattenmassan störtar sig, är så brant, att -det, på den ena sidan finnes ett stort mellanrum emellan vattnet och -bergväggen, der ortens invånare inrättat ett laxfiske. - -Bolla förde Thorsten till den underbara grottan, hvars ena vägg bestod -af skummande vatten. Der rådde en besynnerlig skymning, emedan dagern -i en slags gulaktig färg bröt sig igenom den rörliga vattenkolonnen. -Thorsten njöt det högtidliga intrycket af detta naturunder, med den -lifligaste förtjusning. Flickan tycktes dela hans nöje, men det var -endast i hans glänsande ögon hon hemtade sin njutning. Han märkte att -hon endast fäst sin uppmärksamhet vid honom, och han fattade hennes -hand. Han ville hviska ett vänligt ord till henne, men ehuru i grottan -forssens dån hördes liksom qväfdt, åtminstone dämpadt, var det så -djupt genomträngande, att ingen mensklig stämma derinne kunde göra sig -förnimbar. Hon smålog vänligt, då hon såg honom röra läpparna och hon -lade fingret på sin munn med en så älskvärd uppsyn, att han ovilkorligt -tryckte henne intill sitt bröst. Han kände hennes hjerta klappa emot -sitt, och afskedsstundens smärta genomflög hans själ. En tår smög sig i -hans ögon och då han sakta tryckte en kyss på hennes läppar, nedrullade -denna tår på hennes högt rodnande kind. Men då var det, som hade en ny -känsla vaknat i hennes innersta, eller som på en gång hennes känsla -velat gifva sig luft. Hon utbrast äfven i tårar, och med en blandning -af blyghet och hänförelse, som underbart afspeglade sig i hela hennes -väsende, besvarade hon hans omfamning och kyss; men hon hade efter ett -par ögonblick återvunnit väldet öfver sig sjelf, och i det hon med -smidigt behag slingarade sig ur hans arm, behöll hon hans hand i sin -och ledde honom åter ut i dagen under Guds fria himmel. - -Thorsten fästade sina blickar med djup rörelse på henne, men han -bemannade sig äfven, drog den ring, han ärft af modren, från sitt -finger och tryckte den på hennes. "Behåll den som en åminnelse!", -hviskade han. - -Hon tryckte ringen emot sitt hjerta och en blick tackade honom. Men hon -förde honom nu skyndsamt uppför höjden tillbaka. Då de uppkommit dit, -visade sig oförmodadt Anders på den andra stranden. - -"Farväl! Lycklig resa!" hviskade flickan vid denna syn, i det hon ännu -en gång tryckte Thorstens hand och skyndade till den tunga ökstocken. - -"Farväl, flicka! Gud vare med dig!" svarade han och torkade tårarna ur -sina ögon: "Om jag lefver, skall jag framdeles besöka dig!" - -Hon svarade intet, utan sköt allenast ut sin farkost. Med ett lätt -hopp satt hon uti densamma och vinkade till honom sin afskedshelsning, -hvarefter hon rodde utåt vattnet. - -Thorsten kände sitt bröst häfvas af stormiga känslor vid denna syn. -"Var denna flickas själ lika skön, som hennes gestalt", tänkte han: -"och var den väl skapad att göra mig lycklig? Hvarföre försköt jag min -lycka, eller skall jag en dag återkomma för att söka den här i öknen?" - -Men hastigt märkte han att flickans årtag blefvo ojemna. Hon hade -kommit strömdraget alltför nära: det fattade hennes farkost och svängde -den ur riktningen. Då begynte hon med förtviflans krafter att ro emot -strömmen. Thorsten och hennes frände, som stod på andra stranden, -uppgåfvo rop af förskräckelse. Men med tomma händer förmådde de intet -uträtta. Det dröjde också endast några ögonblick, innan flickan af -den ökade farten till fallet märkte, att hennes räddningsförsök var -förgäfves. Då lät hon på en gång årorna falla och kastade sig på knä -i båten. Hon upplyfte armarna emot himlen, med en åtbörd af bön och -undergifvenhet; derefter kysste hon ringen, som hon fått af Thorsten. -Nu fattades båten af sjelfva forssen. Flickan satte båda händerna för -ansigtet, och som en blixt försvann hon utför det svindlande djupet. - -Thorsten störtade sanslös till marken. - - - - -7. - - -Det var en skön, klar vinterafton i Stockholm. De argandska lyktorna -på Drottninggatan bestrålade ett lysande hvimmel af equipager, hvilka -i det ypperliga föret, under klingande bjellrors musik, halkade fram -emellan mängden af fotgångare, som bildade en ström vid hvardera -sidan af gatan. En stor del af de slädar som pryddes af eleganta -damer, stannade utanför ett hus, der den rikt eclairerade första -våningen antydde att det var en fête. Det sades till och med att någon -af de kungliga skulle komma dit, så att en talrik folkmassa samlat -sig utanföre. Damerna, som stego ur, blefvo i förbigående behörigen -begapade; knuffningar utdeltes, speglosor slösades, eleganta herrar -foro fram som skojare, tjufpojkar slogos, en bonde beskrattades, -fruntimmer förföljdes och jungfrur skreko. Det blef ute på gatan -bullersamt, så att det slutligen var med en glad känsla, man tog sin -tillflygt till den eljest qvalmiga societén deruppe. - -Hvilken smak han har, den rika Lifmedicus Illerhjelm! Intet var -spardt som kunde bidraga till ökad glans åt den praktfulla fêten. De -skimrande ljuskronorna sväfvade öfver alla Stockholms märkvärdigheter -i politiskt, litterärt och commercielt hänseende. Man såg der artiga -excellenser och högfärdiga underlöjtnanter, vittra köpmän och okunniga -lärda. Der fanns den vackra Grefvinnan, hvars ansigte varit värdt ett -konungarike, om det blifvit fritt från den öfriga kroppen och hela -själen. I full gala framsväfvade der den förtjusande fröken, med de -oskattbara talangerna, hvilka aldrig förtjusat någon annan än henne -sjelf. Den som i förbigående bugade sig för henne, var den Kongl. -Secretern vid Posten, utom hvars snillrika infall och gudomliga sång -ingen soupé kunde vara modern. Nu kom den glada Presidenten vid -Finance-Collegium emot den trumpna Assessorn i de glada Konsternes -Akademi. Der träffades den lilla blyga fröken med sidenfötterna och det -jättelika Krigs-Rådet med trädbenet. Den qvicka köpmansfrun nickade -åt den ordfattige Professorn, som rodnade då hon log. Herrarna sågo -sig redan om efter spelborden och damerna, grupperade i alla fönster -och soffor, suckade öfver värmen, medan ungherrarna trängdes midt -på golfven, bugade sig här och der för en dam i flocken, och sågo -hjertans belåtna ut, då de fingo hemta andan bredvid en dörrpost, -eller ett fruntimmers stolskarm. Stockholms yppersta pianospelarinna -blef ändtligen af den allmänna uppmärksamheten uppmanad att låta höra -sig. Hennes bekanta anhöllo, att hon ville framträda. De obekanta -spärrade upp ögonen helt och hållet och munnen så mycket artigheten -tillät. Hon kunde icke emotstå den allmänna önskan och satte sig vid -pianot. Några dumma vänner af Mozart smögo sig behändigt ut till -spelborden, medan hennes snöhvita fingrar skenade öfver tangenterna. De -brillantaste löpningar surrade fram igenom de häpna åskådarnes öron. -Hon, stackars barn, drog ihop axlarna så att skulderbladen, beröfvade -sin tyllbetäckning, gnedo hvarandra, och flög igenom så många skalor, -att ögat icke hann blinka, innan örat måst inrymma alla de toner, -som funnos på instrumentet. "Det var en skalhake!" yttrade sig med -bestörtning en Brukspatron från landet. - -Fru Illerhjelm, såsom flicka den rikaste och skönaste som uppträdt på -en bal i Stockholm, hade just i dag varit gift i tio år, och under -denna tid offrat nästan alla sina behag åt den obevekliga tiden. -Var det ett finkänsligt hjertas sakta tärande qval öfver det hemliga -medvetandet att icke äga sin makes kärlek, eller var det endast det -högre sällskapslifvets njutningar, som småningom förtärt hennes helsa? -Hela verlden trodde åtminstone att hon kände inga andra sorger, än -någon gång förargelsen att hafva blifvit manquerad i en dans eller -nu ändtligen sett en yngre skönhet sväfva sig förbi till målet för -allmän uppmärksamhet. Hennes man, som kanske kände att han åt hennes -hjerta gett för litet, gaf så mycket mer åt hennes nycker och fåfänga. -Det var derföre hans hus var stäldt på den mest lysande fot. Men midt -ibland den slösande prakten, ibland de hvimlande gästerna, vandrade -värden sjelf, med leende uppsyn och vänliga handtryckningar och artiga -bugningar och hjertliga ord, dock tom, ödsligt tom i sitt innersta. Han -var öfvermätt på allt detta glitter, som retar för ögonblicket, liksom -österlänningens rusgifvande opium, men hämnas med en så mycket djupare -förslappning. Det låg på Illerhjelms panna ett moln som aldrig vek -bort, en dysterhet, liksom hade något förfärligt minne gömt sig i hans -själ; och stundom då han trodde sig ensam och obemärkt flög ett uttryck -af fasa öfver hans drag, liktom hade det förfärliga minnet vaknat och -hånande blickat upp emot honom. I den stora verlden var han känd för -den gladaste och artigaste sällskapsman; för sin hustru var han den -mest välvilliga och eftergifvande make; af de sjuke var han älskad, -såsom en rättskaffens outtröttlig och finkänslig läkare: men olycklig -var han inom sig sjelf; och den som betraktade honom vid ett virabord, -då han med ett spändt leende följde alla spelets omvexlingar, kunde -icke undgå att märka, att det var något hemskt inom honom, som han -genom sin uppmärksamhet på de lumpna korten sökte förjaga. - -Det gamla feta stenrika Commerce-Rådet, hans svärfar, anlände till -fêten. Han blef emottagen med den uppmärksamhet och artighet, som hans -rikedom och ålder kräfde. Hans måg skyndade emot honom, och förde honom -i en soffa i förmaket, der han pustande tog sitt läger för aftonen. -Hans dotter skyndade dit, omfamnade hans halfva kropp, ty mer räckte -hon icke och kysste honom med dotterlig ömhet. "Tack, tack! Barn!" sade -gubben. "Du har nu varit gift i hela tio åren och det med en doctor -till på köpet, och ännu heter jag icke farfar! Hå, hå!" - -Den bleka damen rodnade flygtigt. "Pappa är så god emot oss!" sade hon: -"Pappa är till och med ute så här sent och gläder oss med att komma -hit! Jag tillstår att jag icke vågade vänta en så glad öfverraskning. -Nu först är min bröllopsdag en glädjedag!" En hastig blick flög emot -hennes man, som icke uthärdade detta ögonkast utan en lätt ryckning på -anletsmusklerna. - -"Tack, tack! Barn!" återtog gubben: "Jag ser er så gerna glada! Jag -blir ung på nytt när jag ser er! Minns du, Emma, huru du för tio år -sedan krusade för giftermålet? Nu erkänner du ändå, att det var din -lycka. Ser du, jag visste nog, att välja en hedersman till måg. Och -du, min kära Thorsten! om du bara kunde laga, att jag fick heta farfar -innan jag dör! Jag har alltid välsignat den stunden då du blef min -måg och jag såg Emma lycklig genom dig! Men gå nu och dansa och spela -och var glada, barn! Sätt hit ett virabord och laga att jag får ett -trefligt parti, min kära Thorsten!" - -Gubben nickade med det halfnakna hufvudet och de båda makarna -aflägsnade sig. - -Just då de gingo förbi ett kabinett, der ingen för ögonblicket befann -sig, stannade de och sågo på hvarandra. Derefter inträdde de båda. Då -fattade hon hans hand och sade, med ett mildt leende men tillika en -glimmande tår i ögat: "Förlåt mig; men låt mig en gäng få säga dig -några ord af hjertat, och säga dem i dag! Jag har i många år burit dem -på tungan. Vill du aldrig glömma den Norrländska kolarflickan? Jag ser -att du äfven nu beständigt tänker på benne, och jag har snart i tio år -varit svartsjuk på hennes bild! Säg mig blott ett, Thorsten! Säg mig, -har du varit upprigtig i din berättelse om henne?" - -Han fäste en lång, tankfull blick på henne. Slutligen svarade han: "Tro -mig, min Emma! En sådan syn, som en Engels försvinnande i afgrunden, är -nog för att beröfva en man hans lefnads lugn. När ännu i sjelfva vårt -ömma förhållande till hvarandra den tanken kan insmyga sig, när den kan -störa oss, då, då är den ett förfärligt bevis på dessa hemlighetsfulla -känslors inflytande och makt, hvilka vi erfara utan att kunna hvarken -undvika eller begripa dem. Jag fruktar att min berättelse, som likväl -var ett bevis på mitt innerligaste förtroende, oroat dig för hela -lifstiden; och då jag vet att ett sådant intryck aldrig i evighet -utplånas, är det den tanken att hafva sårat dig, som fräter mig så -länge jag lefver." - -"Nej", sade hon, "du misstar dig! Låt oss gifva hvarandra ett löfte -på denna dag, som för oss är så helig, det löftet att icke mer plåga -hvarandra med en så bitter ömtålighet och grannlagenhet, som hittills! -Jag vill uppriktigt säga dig, att vårt lefnadssätt, den oupphörliga -oro hvaruti vi lefva, är det verkliga onda, som skiljer våra hjertan -och förstör vår lycka. Jag har sett att dessa sällskaper icke göra dig -lycklig. Lofva mig att ett år, eller åtminstone några månader lefva för -oss sjelfva! Låt oss resa till något utländskt bad, eller hvart helst i -verlden, der vi kunna vara ensamme någon tid. Ack, om då våra hjertan -icke känna sig lyckligare, vill jag tåligt vända om hit igen. Då vet -jag att jorden icke äger någon sällhet." - -"Emma! Min hustru!" återtog han: "Jag är öfvertygad om din kärlek, -och du bör vara det om min. Det dödsbleka Norrländska minnet är en så -flyktig skugga, att det icke bör störa vårt lugn. Men det är i tanken, -på min lefnads gåta, i den hemlighet, som min mor anförtrodde sin -lättsinniga son, och som han så tanklöst förgätit, det är i den tanken -jag ser min lefnads plågoande. Jag har lefvat nära fyrtio år, och det -är mig icke möjligt att blifva fri den tanken. Jag känner mig alltid -nära att svindla, då jag tänker tillbaka på denna dunkla gåta, och nu -har jag tillryggalagt hela min lefnad i en oupphörlig strid, i ett -evigt bemödande att aflägsna ett minne, som likväl oupphörligt tränger -sig på mig. Det har blifvit en fix idé hos mig. Emellertid, min Emma! -Ditt förslag är godt! Vi resa till Ems nästa sommar!" - -Han tryckte henne vänligt till sitt bröst. Hon såg på honom med en -ännu sorgligare rörelse: "Ack! jag visste det förut!" suckade hon: -"Det är likväl kolarflickan, som förjagar mig ur ditt hjerta. Ser du, -jag visste att du skulle genast vid mitt förslag gå in på att resa! Du -älskar mig icke, ty du gör allt hvad som af mig är ett infall, en nyck. -Hvarför motsäger du mig aldrig? Måste icke mitt hjerta tröttna, då du -oupphörligt ger efter för mina önskningar? Om du älskade mig, såsom du -likväl sagt, skulle du icke fordra af mig åtminstone en försakelse? -Skulle du icke gifva mig tillfälle att någon gång visa, huru gerna jag -ville göra något för Dig?" - -"Jag vill säga dig, Emma", inföll han: "Det är en sanning, som -du ej kanske rätt förstår, men den är dock en sanning. Det är -en af rikedomens förbannelser, att den just beröfvar oss dessa -tillfällen till qval och försakelser, hvilka besynnerligt nog utgöra -menniskohjertats sällhet, och hvilka den rike förskaffar sig långt -farligare och bittrare genom inbillningen än de äro i verkligheten." - -"Är det en förebråelse emot mig?" frågade hon med bitterhet: "Rår jag -för det? Är det icke min fars glädje att öfverhopa oss med rikedom? Och -hvarföre nekar du icke att emottaga hans gåfvor?" - -"Du missförstår mig, Emma", afbröt han: "hvad jag säger i allmänhet, -gäller också för oss. Du bör icke förtyda min mening. Det är nu en gång -vår lott. Vi böre emottaga den och använda den -- efter vi icke äge -någon att lemna den åt --" - -Hon bleknade än mer: "Förlåt mig", sade hon: "låt oss icke reta vår -smärta mera! Vi måste gå tillbaka till våra gäster! Tack emellertid för -ditt löfte till sommarn!" - -De båda makarne tryckte hvarandras hand och lemnade kabinettet. I -detsamma hördes ett skrik utanför huset. Pöbeln begynte väsnas mer än -tillbörligt, så att några af herrarne sprungo ned, för att se efter -hvad som var å färde. I det dörren öppnades, hördes några röster: -"Släpp fram finngubben! Släpp fram finngubbens dotter!" Dessa ord hunno -äfven Emmas öron. Hon fäste sina blickar på sin bleknande make; och -han, betagen af en sällsam aning, gick ut i salongen. Hon följde honom -sakta. - -Nu inträdde en gammal, illa klädd finngubbe, i hvars kala hufvud och -förfallna drag Thorsten genast igenkände Ollikainen. "Det är den vackra -dalkullan!" skreko några röster utanföre. Då inträdde en qvinna, i den -enkla torftiga drägt, som tillhör allmogen; men med ett skönt ansigte. -Det var Kolarflickan. Thorsten uppgaf ett skri, och betäckte sitt -ansigte med båda händerna. - -"Det är han!" utropade den främmande qvinnan och trädde fram för -att fatta Thorstens hand. Men med en häftighet, som var obegriplig, -framstörtade Emma, kastade sig emellan dem, sköt hennes hand tillbaka -i det hon omfamnade Thorsten och utropade: "Nej, nej! Gå bort, -kolarflicka! Han är min -- min --!" Hennes hufvud sjönk vid dessa ord -emot hans bröst, en förfärlig ryckning genomlopp hennes väsende, och -med en våldsam suck flydde hennes medvetande. - -Ollikainen knäppte häpen sina händer tillsamman och begynte att -berätta på Finska. Thorsten nedlade sin sanslösa hustru på en soffa -och skyndade att meddela henne den läkarhjelp som var af nöden. -Kolarflickan stod ensam midt på golfvet, sjelf bestört, omgifven af -de häpna, sidenklädda damerna. Alla herrar aflägsnade sig genast till -de andra rummen. Endast det gamla Commerse-Rådet stötte omkull sitt -virabord och instörtade i salen, så fort hans kropp kunde sättas i -rörelse. - -Det var icke förgäfves, som Thorsten använde åtskilliga medel för att -återkalla henne till lifvet. Hennes sansning återkom och den ömtåliga -gestalten slog upp sitt öga. Alla uttryckte sin glädje deröfver. - -Thorsten reste sig upp med häftighet. Hans blick mötte den arma -kolarflickan. Han uppgaf åter ett rop af förskräckelse. Då begynte hon -att darra. Med klar röst talade hon på sitt språk, hvilket ingen af de -närvarande förstod. Men alla lyssnade med förvåning på den behagliga -stämman. - -Äfven den gamle finngubben talade emellanåt. Thorsten såg upp, -betraktade dem ömsom med uttryck af sorg, af bestörtning, plötsligt af -en blixt af glädje, som dock hastigt afbröts af tårar. Han kastade sig -på knä, kysste sin makas hand och läppar. Derefter störtade han emot -kolarflickan, tryckte henne i allas åsyn till sitt bröst och kysste -äfven henne. "Det var då hemligheten!" sade han. "Och jag var honom så -nära! Hvarför upptäckte din mor det icke straxt?" - -"Ack!" svarade flickan: "Hon visste ju icke hvem det var, förrän hon -fick se ringen!" - -"O min Gud!" - -Nu berättade gubben Ollikainen åter något på Finska. Thorsten gick fram -till honom och tryckte hans hand. Derefter återgick han till flickan: -"Du kom således lyckligt utföre", sade han: "Och ditt lif räddades, på -det min lefnads gåta skulle upplösas! O min mor! -- Men hvarföre har -jag icke förr fått veta det?" - -"Vi visste ju icke ditt namn!" sade flickan: "Vi ha nu kommit hit -på ett rykte om att du hade blifvit en förnäm herre i Stockholm. -Norrmännerna, som funno dig vid fallet och förde dig hem till sig, -hade icke heller frågat efter ditt namn. Du reste ju också så hastigt -derifrån." - -"Min Gud!" utbrast han: "Jag flydde med fasa från det förfärliga -stället! Du kommer sent, men med Guds hjelp icke för sent, Bolla! Här -ser du min hustru, som så när dödt af förskräckelse, när hon såg dig! -Hon trodde att du var en vålnad!" - -Kolarflickan närmade sig med blyg vördnad den ädla Emma, fattade hennes -hand och kysste den. Emma såg med frågande bestörtning på sin man. - -"Mitt herrskap!" sade Thorsten: "Jag måste säga er, att min mor på -sin dödssäng upptäckte för mig, att min yngsta syster icke var död, -såsom jag trott. Jag har grubblat på innehållet af den hemlighet hon -förtrodde mig, tills den nu står klar för mitt medvetande. Denna -fattiga flicka, mitt herrskap, är -- min syster!" - - - - - - - - -End of the Project Gutenberg EBook of Kolarflickan eller En Wandring i -Norrland, by G. H. Mellin - -*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK KOLARFLICKAN ELLER EN *** - -***** This file should be named 57993-8.txt or 57993-8.zip ***** -This and all associated files of various formats will be found in: - http://www.gutenberg.org/5/7/9/9/57993/ - -Produced by Jari Koivisto - -Updated editions will replace the previous one--the old editions -will be renamed. - -Creating the works from public domain print editions means that no -one owns a United States copyright in these works, so the Foundation -(and you!) can copy and distribute it in the United States without -permission and without paying copyright royalties. Special rules, -set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to -copying and distributing Project Gutenberg-tm electronic works to -protect the PROJECT GUTENBERG-tm concept and trademark. Project -Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you -charge for the eBooks, unless you receive specific permission. If you -do not charge anything for copies of this eBook, complying with the -rules is very easy. You may use this eBook for nearly any purpose -such as creation of derivative works, reports, performances and -research. They may be modified and printed and given away--you may do -practically ANYTHING with public domain eBooks. Redistribution is -subject to the trademark license, especially commercial -redistribution. - - - -*** START: FULL LICENSE *** - -THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE -PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK - -To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free -distribution of electronic works, by using or distributing this work -(or any other work associated in any way with the phrase "Project -Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full Project -Gutenberg-tm License (available with this file or online at -http://gutenberg.org/license). - - -Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg-tm -electronic works - -1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm -electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to -and accept all the terms of this license and intellectual property -(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all -the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy -all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your possession. -If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project -Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound by the -terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or -entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8. - -1.B. "Project Gutenberg" is a registered trademark. It may only be -used on or associated in any way with an electronic work by people who -agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few -things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works -even without complying with the full terms of this agreement. See -paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project -Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this agreement -and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm electronic -works. See paragraph 1.E below. - -1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the Foundation" -or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project -Gutenberg-tm electronic works. Nearly all the individual works in the -collection are in the public domain in the United States. If an -individual work is in the public domain in the United States and you are -located in the United States, we do not claim a right to prevent you from -copying, distributing, performing, displaying or creating derivative -works based on the work as long as all references to Project Gutenberg -are removed. Of course, we hope that you will support the Project -Gutenberg-tm mission of promoting free access to electronic works by -freely sharing Project Gutenberg-tm works in compliance with the terms of -this agreement for keeping the Project Gutenberg-tm name associated with -the work. You can easily comply with the terms of this agreement by -keeping this work in the same format with its attached full Project -Gutenberg-tm License when you share it without charge with others. - -1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern -what you can do with this work. Copyright laws in most countries are in -a constant state of change. If you are outside the United States, check -the laws of your country in addition to the terms of this agreement -before downloading, copying, displaying, performing, distributing or -creating derivative works based on this work or any other Project -Gutenberg-tm work. The Foundation makes no representations concerning -the copyright status of any work in any country outside the United -States. - -1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg: - -1.E.1. The following sentence, with active links to, or other immediate -access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear prominently -whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work on which the -phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the phrase "Project -Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, performed, viewed, -copied or distributed: - -This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with -almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or -re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included -with this eBook or online at www.gutenberg.org/license - -1.E.2. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is derived -from the public domain (does not contain a notice indicating that it is -posted with permission of the copyright holder), the work can be copied -and distributed to anyone in the United States without paying any fees -or charges. If you are redistributing or providing access to a work -with the phrase "Project Gutenberg" associated with or appearing on the -work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1 -through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the -Project Gutenberg-tm trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or -1.E.9. - -1.E.3. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted -with the permission of the copyright holder, your use and distribution -must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional -terms imposed by the copyright holder. Additional terms will be linked -to the Project Gutenberg-tm License for all works posted with the -permission of the copyright holder found at the beginning of this work. - -1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm -License terms from this work, or any files containing a part of this -work or any other work associated with Project Gutenberg-tm. - -1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this -electronic work, or any part of this electronic work, without -prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with -active links or immediate access to the full terms of the Project -Gutenberg-tm License. - -1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary, -compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any -word processing or hypertext form. However, if you provide access to or -distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format other than -"Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official version -posted on the official Project Gutenberg-tm web site (www.gutenberg.org), -you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a -copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon -request, of the work in its original "Plain Vanilla ASCII" or other -form. Any alternate format must include the full Project Gutenberg-tm -License as specified in paragraph 1.E.1. - -1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying, -performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works -unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9. - -1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing -access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works provided -that - -- You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from - the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method - you already use to calculate your applicable taxes. The fee is - owed to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he - has agreed to donate royalties under this paragraph to the - Project Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments - must be paid within 60 days following each date on which you - prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax - returns. Royalty payments should be clearly marked as such and - sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the - address specified in Section 4, "Information about donations to - the Project Gutenberg Literary Archive Foundation." - -- You provide a full refund of any money paid by a user who notifies - you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he - does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm - License. You must require such a user to return or - destroy all copies of the works possessed in a physical medium - and discontinue all use of and all access to other copies of - Project Gutenberg-tm works. - -- You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any - money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the - electronic work is discovered and reported to you within 90 days - of receipt of the work. - -- You comply with all other terms of this agreement for free - distribution of Project Gutenberg-tm works. - -1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg-tm -electronic work or group of works on different terms than are set -forth in this agreement, you must obtain permission in writing from -both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and Michael -Hart, the owner of the Project Gutenberg-tm trademark. Contact the -Foundation as set forth in Section 3 below. - -1.F. - -1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable -effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread -public domain works in creating the Project Gutenberg-tm -collection. Despite these efforts, Project Gutenberg-tm electronic -works, and the medium on which they may be stored, may contain -"Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or -corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual -property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a -computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by -your equipment. - -1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right -of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project -Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project -Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project -Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all -liability to you for damages, costs and expenses, including legal -fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT -LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE -PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE -TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE -LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR -INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH -DAMAGE. - -1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a -defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can -receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a -written explanation to the person you received the work from. If you -received the work on a physical medium, you must return the medium with -your written explanation. The person or entity that provided you with -the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a -refund. If you received the work electronically, the person or entity -providing it to you may choose to give you a second opportunity to -receive the work electronically in lieu of a refund. If the second copy -is also defective, you may demand a refund in writing without further -opportunities to fix the problem. - -1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth -in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS' WITH NO OTHER -WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO -WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE. - -1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied -warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages. -If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the -law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be -interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by -the applicable state law. The invalidity or unenforceability of any -provision of this agreement shall not void the remaining provisions. - -1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the -trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone -providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in accordance -with this agreement, and any volunteers associated with the production, -promotion and distribution of Project Gutenberg-tm electronic works, -harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees, -that arise directly or indirectly from any of the following which you do -or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg-tm -work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any -Project Gutenberg-tm work, and (c) any Defect you cause. - - -Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg-tm - -Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of -electronic works in formats readable by the widest variety of computers -including obsolete, old, middle-aged and new computers. It exists -because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from -people in all walks of life. - -Volunteers and financial support to provide volunteers with the -assistance they need, are critical to reaching Project Gutenberg-tm's -goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will -remain freely available for generations to come. In 2001, the Project -Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure -and permanent future for Project Gutenberg-tm and future generations. -To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation -and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4 -and the Foundation web page at http://www.pglaf.org. - - -Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary Archive -Foundation - -The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit -501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the -state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal -Revenue Service. The Foundation's EIN or federal tax identification -number is 64-6221541. Its 501(c)(3) letter is posted at -http://pglaf.org/fundraising. Contributions to the Project Gutenberg -Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent -permitted by U.S. federal laws and your state's laws. - -The Foundation's principal office is located at 4557 Melan Dr. S. -Fairbanks, AK, 99712., but its volunteers and employees are scattered -throughout numerous locations. Its business office is located at -809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887, email -business@pglaf.org. Email contact links and up to date contact -information can be found at the Foundation's web site and official -page at http://pglaf.org - -For additional contact information: - Dr. Gregory B. Newby - Chief Executive and Director - gbnewby@pglaf.org - - -Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg -Literary Archive Foundation - -Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide -spread public support and donations to carry out its mission of -increasing the number of public domain and licensed works that can be -freely distributed in machine readable form accessible by the widest -array of equipment including outdated equipment. Many small donations -($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt -status with the IRS. - -The Foundation is committed to complying with the laws regulating -charities and charitable donations in all 50 states of the United -States. Compliance requirements are not uniform and it takes a -considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up -with these requirements. We do not solicit donations in locations -where we have not received written confirmation of compliance. To -SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any -particular state visit http://pglaf.org - -While we cannot and do not solicit contributions from states where we -have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition -against accepting unsolicited donations from donors in such states who -approach us with offers to donate. - -International donations are gratefully accepted, but we cannot make -any statements concerning tax treatment of donations received from -outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff. - -Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation -methods and addresses. Donations are accepted in a number of other -ways including checks, online payments and credit card donations. -To donate, please visit: http://pglaf.org/donate - - -Section 5. General Information About Project Gutenberg-tm electronic -works. - -Professor Michael S. Hart is the originator of the Project Gutenberg-tm -concept of a library of electronic works that could be freely shared -with anyone. For thirty years, he produced and distributed Project -Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of volunteer support. - - -Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed -editions, all of which are confirmed as Public Domain in the U.S. -unless a copyright notice is included. Thus, we do not necessarily -keep eBooks in compliance with any particular paper edition. - - -Most people start at our Web site which has the main PG search facility: - - http://www.gutenberg.org - -This Web site includes information about Project Gutenberg-tm, -including how to make donations to the Project Gutenberg Literary -Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to -subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks. |