Sentinels relocatedHEADmain

1 files changed, 2702 insertions, 0 deletions

diff --git a/57993-0.txt b/57993-0.txt
new file mode 100644
index 0000000..c090a37
--- /dev/null
+++ b/57993-0.txt
@@ -0,0 +1,2702 @@
+*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 57993 ***
+
+
+
+
+
+
+
+
+
+
+
+KOLARFLICKAN eller EN WANDRING I NORRLAND
+
+Novell
+
+
+AF
+
+G. H. M--n
+
+
+
+
+
+Stockholm,
+W. Lundequist & Co:s bokhandel,
+Myntgatan, N:o 1.
+1836.
+
+
+
+
+1.
+
+
+En vacker sommardag vandrade en munter yngling med bössan på axeln i
+en af Ångermanlands dalar. Han sjöng en lustig studentvisa och tycktes
+med förtjusning deltaga i den allmänna glädje, som rådde i hela den
+sköna naturen, som omgaf honom. En portör, hvarur örter framstucko,
+och en icke särdeles stor, packad skjutväska, bevisade att han var
+en vandrande Botanist, och tillika jägare. Om föröfrigt hans gröna
+vallmarsrock icke just kunde lofva stora skatter i sina fickor, tycktes
+hans rena ansigtsdrag och hans klara ögon förkunna, att det bodde rätt
+mycket godt och skönt under rocken. En stark helsa och ett friskt mod
+blomstrade på hans kinder, och hans spelande blickar och leende mun
+uttryckte en liflig och lekande inbillning, och han tycktes i allmänhet
+mera beundra och fägna sig öfver folkets sköna gestalter, isynnerhet
+de vackra flickornas, och deras rena och gästfria seder, än de liflösa
+blommorna.
+
+Thorsten, så hette ynglingen, var son af en Finsk Prest, och nästan ett
+hittebarn. Hans far hade under Finska kriget visat sig som en ifrig
+patriot, i det han med sina bönder tagit ett Ryskt ströfparti till
+fånga. Det är allmänt bekant, med hvilken omensklighet Ryska arméen
+framfor på flere ställen. Plundring, mord och brand, voro vanliga
+bedrifter, hvarmed barbarerne utmärkte sig. Thorstens far fick af en
+vän en varning, då Ryssarna efter slaget vid Orrawais åter framryckte i
+landet, som de förut måste lemna. Men emedan han icke ansåg sin trohet
+emot sin Konung och sitt Fädernesland för något brott, dröjde han qvar
+på sitt boställe, tillika med sin hustru och sina barn. En dag red en
+flock kossacker in på gården. Utan vidare omständigheter grepo de hvad
+de öfverkommo och förstörde, med det så vilda nidingssinne, hvarför
+de äro så fruktansvärdt kände i Finnland, allt hvad som de icke kunde
+begagna sig af. Med smärta och förbittring såg Pastorn sin mödosamt
+förvärfvade lilla förmögenhet sköflad och sin hustru och barn, hotade
+af brist och elände. I harmen ryckte han eldgaffeln ur handen på en
+af nidingarna, som höll på att slå sönder allt postlin i huset. Men
+i ögonblicket svängde den ursinnige kossacken sin kantschu och gaf
+honom några slag öfver den gråhåriga hjessan, jemte en så häftig stöt
+med knytnäfven för bröstet, att han föll baklänges och krossade sitt
+hufvud mot hörnet af spiseln. Den olyckliga Frun, som var vittne till
+detta, hade nog mod och sansning att med tvenne af sina barn kasta sig
+ut genom fenstret och gömma sig i diket i en rågåker. Der träffade hon
+en dräng, som hade den dristigheten att våga sig fram till gården och
+rädda de tre öfriga barnen. Nu blef den arma Enkan omgifven af sina
+gråtande barn, vittne till sitt hems fullkomliga förstöring, emedan
+Ryssarna stucko eld på hela gården, och derpå, skrålande och hurrande,
+drogo sina färde.
+
+Den trogne drängen skaffade kort derpå en häst hos en barmhertig
+bonde, hvilken räddat detta kreatur i skogen, undan krigshärarne,
+och förde sin olyckliga Fru till Brahestad, det hon hos en förmögen
+slägting ville söka sin tillflykt. Hon blef icke emottagen så, som hon
+önskat, och hade äfven den sorgen att inom ett par månader se fyra af
+sina barn bortryckta af Fältsjukan. Hon blef sjelf kort derpå lagd
+på sjuksängen af bekymmer och elände, hvaraf hon också dog, lemnande
+den arma Thorsten, sjuk och uthungrad, utan skydd och tillflykt. En
+flyktande Prestfamilj, som var i samma olyckliga belägenhet, upptog
+honom. Presten hade kännt hans far, och detta var nog för att förmå
+honom att upptaga sin väns barn, såsom det tredje af sina egna.
+Thorsten var då allenast fem år gammal, men minnet af de fasans
+uppträden, han öfverlefvat, var ganska lifligt för hans själ, och det
+var ett eget drag i hans karakter, att han, ehuru glad och liflig
+annars, gerna öfverlemnade sig åt sin barndoms dunkla och dystra
+minnen. Han kom ihog sin Mor, och i ensligheten var det hans käraste
+sysselsättning att återkalla hennes sköna drag och hennes kärlek i
+sitt minne. Men det blef honom ofta pinsamt att han ej fullkomligt
+kunde minnas hvad hon talt med honom på sin dödssäng, och det var en
+så mycket lifligare smärta för honom, som hans inbillning oupphörligt
+ville föreställa honom, att hon sagt för honom en hemlighet, vigtig
+för hela hans lefnads välfärd och lycka, men han kunde omöjligt utreda
+densamma, och det förekom honom derföre ofta som om han måste ådraga
+sig de förfärligaste lidanden, om han icke kunde finna upplösningen
+af sin lefnads gåta. Men merendels lyckades det snart för hans glada
+lynne att förjaga alla dessa inbillningens förfärliga och orediga
+föreställningar, och det var äfven en välgerning af himlen att han
+fått detta lyckliga lynne, som ensamt gjorde hans sednare ungdoms
+olyckor drägliga för honom. Hans fosterfar fick, efter lång väntan,
+ett Pastorat i Sverige. Han förlorade efter några år sin fru och
+gifte sig med en annan, som inom kort jagade den arma Thorsten ur
+huset och förstod att sätta sig i en sådan respekt hos sin man, att
+den gode gubben endast i hemlighet kunde gifva Thorsten det understöd
+han behöfde för att kunna fortsätta sina studier. Thorsten lärde
+emedlertid i fremmande hus att känna verlden, och att sjelf förvärfva
+mera fasthet och oberoende i karakter och tänkesätt. Han hade tagit
+en medice-philosofisk Candidatexamen i Upsala, då han företog sig en
+vandring till Lappland, för att, som han sade, låta nordens vindar på
+fjällen blåsa bokdammet af sig.
+
+Han stod vid stranden af Ångermanån och betraktade denna nejd, så
+utmärkt för den poetiskt vilda skönhet, som är den högre nordens
+karakter. Då blef han varse en Zigenartropp, som höll sin måltid i
+solskenet bredvid vägen. En gubbe, ett par karlar, en gosse, två gamla
+gummor, tre yngre qvinnor och några barn, med ett halft dussin hästar
+och en hop bylten, utgjorde en besynnerlig grupp. De trasiga karlarnas
+ansigten buro den mörka stämpeln af Zigenarnes lynne, och deras svarta
+trotsiga ögon, uttryckte något argt och lömskt, men deras växt var
+resligare än vanligt bland sådant folk. Endast en flicka hade ett
+ansikte, som verkeligen förtjente namn af skönt. Hennes drag voro helt
+och hållet olika de vanliga Tattarnes, och deras regelbundna former,
+ännu mera frappanta genom motsatsen af hennes följes, tycktes bevisa
+att hon säkert var något bortstulet barn.
+
+Thorsten betraktade en stund denna grupp. En besynnerlig känsla af
+nyfikenhet och medlidande med den vackra flickan, som så sällsamt
+befanns inblandad i en flock sådant pack, förmådde honom att nalkas.
+Muntert trädde han till dem, och tog fram sin bränvinsflaska, hvilken
+han lät gå ikring laget. Män och qvinnor söpo, men icke den vackra
+flickan. Till och med i barnungarna hälldes en klunk. Thorsten frågade
+hvart resan skulle gälla, och de svarade: till Norrige. Thorsten
+uppgjorde då i hast en saga; han sade sig vara Svarfvargesäll och hafva
+blifvit körd ifrån sin husbonde, så att han nu nödgades gå omkring
+och söka tjenst. Han ville också försöka om han ej kunde få några
+bättre vilkor i Norrige. Derpå frågade han efter deras lefnadssätt,
+hvilket gubben, som förde ordet medan de andra karlarne med sneda och
+misstrogna blickar betraktade honom, icke avmålade särdeles behagligt.
+Helt oförmodadt föreslog Thorsten då att göra sällskap med dem dit,
+emedan han icke kände vägen. Alla sågo bestörta på honom och tycktes
+icke veta hvad de skulle göra, men han visste så väl att rätta sig
+efter deras skojarton, att de slutligen biföllo. De började derpå att
+sins emellan språka Finska, då Thorsten genast deltog i samtalet och
+sade att han var deras Landsman. Detta tycktes verka på gubben, som en
+oförmodad glädjepost. Han visade Thorssten den största vänlighet, men
+de båda karlarna kunde icke aflägga sin misstrogna vresighet. Gummorna
+tycktes också med sina plirande ögon vilja uttrycka vänlighet, men den
+vackra flickan satte sig med ryggen vänd åt hela sällskapet och tycktes
+icke vilja märka hela afhandlingen. Thorsten lät emellertid flaskan
+flitigt gå ikring. Småningom försvann förlägenheten och han var nästan
+som kamrat med dem allesammans. Försigtigtvis beslöt han att akta sig
+för att visa de unga qvinnorna någon uppmärksamhet, innan han fått se
+karlarnas uppförande emot dem.
+
+Egentligen skulle Thorsten, då han litet fick tid att besinna sitt
+bastiga infall, ej varit missnöjd med ett afslag på sin begäran, men
+han tänkte sedan att det ej kunde skada om han härdade sitt lynne i
+sällskap med dessa vilda menniskor. Dessutom var han äfven nyfiken att
+se, huru mycket dessa Finska öfverlefvor, som så grymt fördrifvits
+af Svenskarne, sedan de blifvit narrade till de stora fjällskogarna,
+vanslägtats ifrån sin stam. Så ungefär funderade Thorsten, men det är
+likväl säkert, att om han icke fått se den välbildade flickan, skulle
+han aldrig fallit på den tankan att med denna ströfvande flock blifva
+nomad i Sverige.
+
+Sällskapet begynte redan att packa sina bylten och saker på hästarna,
+då en man med en skjutsgosse i en kärra, kom hastigt åkande utför
+backen. Han stannade och steg af för att komma till sällskapet.
+Då gubben fick se Länsmansknapparna i den resandes rock, gick han
+emot honom med hatten ödmjukt i handen, medan karlarna skyndade
+med påpackningen och qvinnfolken hoprafsade sina bylten samt bundo
+sina ungar på ryggen. Thorsten blef lika bestört som harmsen då han
+såg äfven den vackra flickan belasta sig med ett lefvande bihang.
+Emedlertid begynte Länsmannen med äkta länsmanstermer och svordomar
+fråga efter pass och förbanna pack och lösdrifvare. Gubben emottog
+allt hans ovett med ödmjukhet, men det förargade Thorsten att höra
+alla dessa nedriga namn, innan ännu mannen hade fått något svar eller
+undersökt hvad slags folk de voro. Den ena karlen gick litet uppåt
+backen, liksom för att se om någon kom efter, och den andra såg sig
+äfven orolig omkring, medan han då och då liksom af en händelse,
+sparkade en stör, som låg på marken, allt närmare den grälande
+Länsmannen. Hastigt fick Länsmannen öga på Thorsten, som hade ställt
+bössan ifrån sig bakom ett träd. Han tycktes länge liksom besinna sig,
+under det han aåg på honom. Till slut gick han fram och tog honom utan
+krus i kragen, samt ville släpa honom till sin kärra. Thorsten sökte
+rycka sig lös, men Länsman var en stark karl och släppte honom icke så
+lätt. En brottning begynte, i hvilken Thorsten skulle dukat under, så
+framt icke i detsamma den karlen, som stod öfverst på backen gifvit en
+vink och den andra gripit stören och med den gett Länsmannen ett slag
+midt för pannan, som sträckte honom till marken. Pojken, som körde
+Länsmannens kärra, gaf vid denna syn hästen en pisksläng och flydde i
+galopp derifrån.
+
+Thorsten stirrade bestört på den slagne Länsmannen, som likväl snart
+slog upp ögonen. Zigenarn lyfte stören för att gifva honom ett nytt
+slag; men Thorsten afböjde det. Länsmannen reste sig upp och Thorsten
+fattade sin bössa: "Herre", sade Thorsten: "Hade ni med höflighet frågat
+hvem jag var, skulle jag genast med tillbörlig respekt visat er mitt
+pass; men sådana sjelfmyndiga tyranner, som kronans vägnar vilja fara
+fram som öfversittare, så skylla sig sjelfva, om de stöta emot, under
+sin öfvermodiga framfart. Laga er skyndsamt er väg, och lär er att en
+annan gång vara höflig."
+
+Länsmannen mumlade några svordomar mellan tänderna, i det han stapplade
+utför vägen. Karlen, som stått på utkik på backen, kom i detsamma
+springande. "Här kommer folk!" ropade han. Genast fattade gubben sin
+järnbeskodda staf och begaf sig ifrån vägen inåt skogen. Hästarna
+leddes af karlarna och gossen. De två gummorna lyftades på hvar sin
+häst, de yngre qvinnorna följde derefter, och Thorsten, med bössan på
+armen, slutade troppen.
+
+De hade icke hunnit långt in emellan de mörka granarna, förrän de hörde
+ramlet på vägen af flera åkdon. Dessa tycktes stanna vid stranden af
+elfven.
+
+"Nu gäller det", sade gubben. "Ingen får bli efter. Följ noga med i
+raden och varen tysta!" Han påskyndade sin gång och, ordnad likt den
+indianska kedjan, som bildas på resor i Amerikas ödemarker, följde den
+lilla troppen allt djupare in i ödemarken. Gubben tycktes drifven af en
+slags inspiration. Han gick nästan rakt fram, och förstod att så rikta
+sin väg emellan tufver och trädstammar, att det var utan mycken möda
+som både hästar och folk kunde följa honom.
+
+Thorsten hade småningom börjat besinna sig. Han hade blifvit inblandad
+i en ledsam sak och i ett ganska obehagligt sällskap. Han hade bordt
+visa Länsmannen sitt pass och stanna qvar hos honom för att så blifva
+skild från Zigenarne. Men det var icke möjligt för honom att nu
+återvända, utan att ådraga sig än mera förargelser. Det var derföre
+bäst, tänkte han, att öfverlemna sig åt händelsen och följa med sina
+nya kamrater, åtminstone tills han kunde bli öfvertygad att det var
+något ondt med dem.
+
+Skogen blef allt mörkare och tätare. Tåget aflägsnade sig allt mer
+ifrån den bebodda och odlade elfstranden. Här och der syntes i skogen
+en nyodling, ett svedjefall, en kolbotten, men ingen mensklig boning.
+De flyende ilade oupphörligt framåt mellan kärr och bergshöjder, öfver
+små bäckar och förbi täta snår. Ett par gånger stannade gubben nedanför
+någon höjd, för att hvila en kort stund, då alltid en af karlarne
+ställde sig på utkik öfverst på höjden. Så led det till aftonen, då
+efter flera timmars ansträngning gubben ansåg det vara tid att hvila.
+"Vi få nu hålla till godo med att ligga tre, fyra nätter ute, för den
+stränga Herr Länsmannens skull", sade han. "Skulle vi söka natthärberge
+på vägen, så hade de snart reda på våra spår. För oss är det ingen
+nöd, men värre blir det med vår unga herre. Han är väl intet van att
+slita så mycket ondt. Men han får lof att stå ut med att följa oss ända
+hem, och sedan kunde du, Anders, med den ena hästen forsla honom öfver
+fjället till Rörås, så får han väl der hitta på någon råd att hjelpa
+sig sjelf vidare."
+
+Thorsten förklarade att det väl icke var hela verlden att tillbringa
+några sommarnätter under bar himmel: det hade han gjort förr. Derefter
+frågade han sina nya kamrater om deras namn.
+
+Gubben hette Ollikainen. Hans hustru och svägerska voro de båda
+gummorna. Karlarne voro hans söner och två af de yngre qvinnorna hans
+sonhustrur. Den tredje qvinnan var hans brorsdotter och var litet
+underlig, sade gubben sakta, för det hennes mor, som var kunnig i
+många konster hade lärt henne åtskilligt. Hon var sjutton år, men hade
+förstånd som en gammal menniska, och skulle läsa i höst, då det troddes
+att kyrkherrn tänkte komma på ett besök upp till fjällskogsboarna.
+Hennes namn var Bolla, egentligen sammandraget af Ingeborg. Hela
+slägten hade nödgats gifva sig till kolare under Furuborgs bruk,
+hvars innehafvare nyttjat den vanliga taktiken att under något hårdt
+år tvinga de halsstarriga finnarne till undergifvenhet. De hade nu i
+hemlighet gjort en färd nedåt landet, berättade gubben vidare, för att
+byta till sig något säd och förse sig med åtskilliga andra behof, utan
+att bruket skulle behöfva veta derom. Anders, den äldsta af sönerna,
+hade varit några år i sällskap med ett parti hästbytare, och förstod
+sig ännu så på hästhandel, att han förtjente rätt betydligt på hvarje
+resa. Den andra sonen, Per, hade öfvat upp sin konst att byta varor och
+handla på marknaderna i Fahlun, Rörås, Gefle och Norrlandsstäderna.
+Det var således icke i oerfarna och obildade skälmars sällskap, som
+Thorsten hade råkat. Hvad som förvånade honom isynnerhet, var gubbens
+värdiga utseende och de öfrigas vördnad för honom, så snart de kommit
+ifrån landsvägen. Den enda som tycktes icke mycket akta på gubben,
+var hans svägerska, Bollas mor. Hon satt och mumlade för sig sjelf på
+hästryggen, under det de öfrige enligt hans tillsägelse höllo sig tysta.
+
+Det var i en af sällsamt brutna klippor innesluten dal, vid en mila,
+hvilken året förut blifvit bränd, som, nattlägret utsågs.
+Karlarna aflastade hästarna, för att leda dem till vatten i en bäck
+strax bredvid. Qvinnorna gjorde upp eld på sjelfva kolbottnen. En
+kittel framtogs och Ollikainens hustru satte sig i spetsen för
+måltidsbestyret. De unga qvinnorna sågo om sina barn och utbredde några
+grofva filtar på marken.
+
+Thorsten klättrade upp på en af klipporna för att se sig omkring i den
+vilda, storartade naturen. Det ligger något besynnerligt hemskt men
+tillika skönt i anblicken af en stor skog, särdeles vid solnedgången.
+Der råder en enslighet, så högtidlig, der höres en susning, så
+majestätisk. Då nu Thorsten från höjden såg sig omkring, begränsades
+hans synkrets af den oöfverskådliga skogen, hvars mörkgröna toppar
+bröto sig emot aftonrodnans purpur. I den lilla dalen under hans
+fötter, som redan låg i djup skymning, upplågade kolfinnarnas eld, och
+dess fladdrande sken upplyste de grofva tallarnas stammar och de i
+armodets drägt höljda gestalterna, som syslade kring elden. Karlarna
+återkommo med sina hästar från bäcken och uppskrämde en gammal tjäder,
+som förmodligen också utsett sig ett nattqvarter i en tall i samma dal.
+Den oroade skogsbon kom inom håll för Thorsten, men blef hastigt af
+hans skott nedskickad till qvinnorna.
+
+Han skyndade nu sjelf ned, sedan händelsen gifvit honom tillfälle att
+också lemna ett bidrag till den gemensamma måltiden. Han kryddade
+den med uppoffring af återstoden ur sin bränvinsflaska, hvilken
+tycktes ytterligare öka den påbegynta förtroligheten mellan honom och
+sällskapet.
+
+Till det egna i kolfinnarnes seder hörde, att, innan de satte sig
+omkring kitteln, för att hvar och en af gumman emottaga sin andel,
+gossen högt uppläste några bordsböner. Hela måltiden föregick med
+skyndsamhet och under tystnad, och efter dess slut lästes åter böner.
+Qvinnorna lägrade sig derpå tillsammans i en grupp med barnen. Gubben
+anviste Thorsten en plats vid sin sida. De båda karlarne begåfvo
+sig till ingången af dalen med hästarna. Och det blef snart tyst
+rundtomkring.
+
+Thorsten kunde icke, oaktadt sin trötthet genast insomna. Han
+stirrade tankfull upp emot Julihimmeln, på hvilken några få stjernor
+framstrålade. Obeskrifligt upplyftande är alltid anblicken af de
+himmelska ljusen. Då man ser det höga himlafästet, känner man
+sig upphöjd öfver så mycket jordiskt, man tycker sig i skenet ef
+stjernornas strålar andas en renare luft, än den, som närer vårt
+hvardagslif. Man känner tanken upplyftad till Honom, om hvilken
+Job säger, att "Han allena utsträcker himmelen, -- Han förseglar
+stjernorna, -- Han gör Carlavagnen och Orion, Sjustjernorna och de
+stjernor söder ut."
+
+
+
+
+2.
+
+
+I tolf dagar fortsattes resan med samma ansträngning och i samma
+ordning. Thorsten anmärkte, att sällskapet blef allt mera förtroligt,
+ju djupare det inträngde i skogen. Ett par gånger följde de en
+landsväg ett kort stycke, men då med yttersta sorgfällighet för att
+icke upptäckas. Gubben gick ett långt stycke förut för att varna,
+om någon skulle möta, och den ena karlen dröjde så långt efter, att
+han skulle kunna gifva tecken i tid, om någon syntes åt det hållet.
+Om aftonen tolfte dagen hvilades nu vid en lada, som måste tillhört
+något skogshemman. Under det måltiden tillagades, språkade Thorsten
+med qvinnorna. De voro vänliga emot honom, men svarade mycket kort på
+hans anmärkningar och frågor. Den språksammaste af alla var pojken,
+Heikko (af Henrik). Thorsten hade vunnit hans vänskap derigenom att
+han ett par gånger låtit honont låna sin bössa och lärt honom att
+handtera den. Men hela familjens historia var mycket enkel, så att
+gossens berättelser endast bestodo i äfventyr vid fågelfångst och nu
+på denna deras resa, den första hvari han fått deltaga. Thorsten hade
+undvikit att på något sätt utmärka Bolla, ehuru hans blick ofta med
+uttryck af besynnerligt deltagande, nästan bekymmer, hvilade på henne.
+Hon förstod att obemärkt bereda honom en och annan liten beqvämlighet,
+hvilken genom resans besvärligheter erhöll ett dubbelt värde. Det föll
+sig merendels så, att hon var sist ibland qvinnorna och derföre honom
+närmast. Men hade han något aflägsnat sig vid ett nattläger eller
+eljest för att komma åt att skjuta ett djur, så bjöd hon honom en liten
+näfverskäppa med bär, som hon under tiden plockat, eller gaf hon honom
+en blomma, sedan hon märkt att han fästat uppmärksamhet vid örter. Han
+tackade henne då vänligt, men utan att de mycket samtalade.
+
+Följande morgonen gjorde sig sällskapet färdigt att ytterst bittida
+fortsätta färden. Hvar och en hade, enligt gubbens tillsägelse, försett
+sig med en lång stör. Men mörka moln uppstego på himlen. Regn och åska
+voro i annalkande, sade gubben. Men innan solen är högt på himmelen,
+hafva vi hunnit till våra egna skogar.
+
+Hästarne hade här haft godt bete och äfven sällskapet kände sig ifrigt
+att hinna hem. Gubben satte sig såsom förut i spetsen för tåget, och
+det fortsattes åter emot vester. I början måste man fara öfver en
+sträcka oländiga och ofruktbara höjder, hvilka slutligen upphörde vid
+ett stort, uttorkadt kärr, på hvars andra sida åter en tät skog reste
+sig. Just då sällskapet följde gubben ned till kärret, bröt regnet
+löst. En åskknall hördes och dundret rullade på ett eget förfärligt
+sätt öfver höjderna, som nyss blifvit lemnade. Alla sågo ditåt. En
+ensam gammal tall hade blifvit träffad af blixten och det begynte ryka
+och gnistra ibland dess mossiga grenar. Elden släcktes dock snart af
+regnet, och resan fortsattes. "Hm! Åskan kör lågt i dag!" mumlade
+gubben. "Och kärret blötnar snart upp. Komma vi icke fort öfver, så bli
+vi fastsittande."
+
+Thorsten kände sig förut ängslig och beklämd; men då han hörde gubbens
+ord, upplifvades han vid åtankan af en förestående fara. Karlarne
+och deras hustrur fattade hvardera en häst vid tygeln. Gummorna redo
+hvar sin. Bolla stannade litet efter och höll sig närmare Thorsten än
+vanligt. "Stig icke miste", sade hon: "trampa i mina spår. Den som
+råkar att klifva ned sig här, sjunker ohjelpligt, ty kärret är utan
+botten."
+
+Gubben hade emellertid god reda på vägen. Med en obegriplig säkerhet
+framskred han emellan tufvorna och lingonriset. Han hade sina märken,
+efter hvilka han rättade sig, ehuru ingen annan, åtminstone icke
+Thorsten, kunde upptäcka något sådant. Någon gång måste gubben stanna.
+Han kände då med sin staf omkring sig på tufvorna, betraktade skogen
+framför sig och såg sig betänksamt tillbaka. Men snart satte han sig
+då ånyo i rörelse. Tufvorna blefvo emellertid slippriga af regnet och
+emellan dem mjuknade jorden, så att slutligen marken gungade under
+fötterna. Hästarne skyggde för hvarje hväsande blixt och drogo sig
+tillsammans vid det skarpa åskdundret. Det fordrades den noggrannaste
+försigtighet att få dem att icke snafva och att hålla sig rätt der
+gubben gick förut.
+
+Thorsten var flere gånger nära att slinta, men Bolla, som stod vid
+nästa tufva och med uppmärksamhet följde hans rörelser, räckte genast
+ut sin stör till honom, så att han kunde fatta uti den och återvinna
+jemvigten. Han blef nu uppmärksam på den förundransvärda vighet och
+ledighet, hvarmed hon framskred. En så smidig vext, som hennes, hade
+han än aldrig sett; och oaktadt den ytterst torftiga drägten, var det
+i hela hennes gestalt ett behag, som icke behöfde rikedomens glans
+för att blifva märkbart. Hans blickar, fulla af tacksamhet för hennes
+biträde, blefvo dock sällan besvarade, emedan hela hennes uppmärksamhet
+var upptagen af omsorgen för deras säkerhet. Redan hade sällskapet,
+efter otroliga ansträngningar, hunnit öfver mer än hälften af kärret,
+då gubben ånyo gjorde halt. Sedan han länge skådat åt alla sidor
+kallade han båda karlarna fram till sig. Bolla och Thorsten måste hålla
+deras hästar. En tyst rådplägning hölls, hvaraf Thorsten icke kunde
+höra något, förrän gubben högt sade: "Kärret är alldeles uppblött. Vi
+måste vända om. Gud hjelp oss! Det ser mörkt ut att komma tillbaka och
+än mörkare att komma fram."
+
+"Nej, framåt måste vi!" ropade hastigt den ena gumman, Bollas mor. "Låt
+mig gå före! Kom ihåg källdraget der borta; det har brutit af vägen
+bakom oss. Det är möjligt att vi kunna komma fram, men tillbaka är
+omöjligt."
+
+Hastigt hoppade gumman af hästen och ledde honom till gubben, medan hon
+med sina små röda ögon plirade omkring i den gråa slöjan af hällregnet.
+Åter hölls en öfverläggning. "Stig af hästen och led honom, min gumma!"
+sade Ollikainen. "Vi måste framåt, säger Svägerskan. Ser hon rätt så
+ha vi en skogsudde icke så långt borta åt detta hållet!" Han begynte
+derefter åter att skrida framåt.
+
+"Kom icke för nära hvarann!" sade Anders. "Marken bär icke flere
+tillsammans. Akta att stiga på samma tufva som hästen!" Han tog vid
+dessa ord tygeln ur Thorstens hand och ledde sjelf sin häst. Nu hade
+regnet så upplöst kärrets dy omkring tufvorna, att dessa icke kändes
+fastare, än om de flutit lösa på en vattenyta. Hästarna voro utmattade
+och oroliga, så de hvarje ögonblick snafvade vid språnget från den ena
+tufvan till den andra. Det fordrades vana, styrka och kallblodighet att
+kunna styra och leda dem. Qvinnorna med sina barn bundna på ryggen,
+voro likväl outtröttliga. Den som minst orkade var Bollas mor, så att
+flickan till slut måste emottaga och leda hennes häst. Men gumman
+förmådde icke heller gå, så att Bolla lyftade henne på hästryggen,
+ehuru Anders sade att det var ganska farligt.
+
+Genom regnet visade sig till slut en skogsudde, som utsköt i kärret.
+Man nalkades den med yttersta försigtighet, emedan just der utanför
+tufvorna voro lösast. Gubben Ollikainen stod redan på de fasta rötterna
+af liten martall, då Bolla uppgaf ett rop. Hästen som hon ledde sjönk
+med framdelen i dyn mellan tvenne tufvor. Thorsten skyndade till
+och räckte sin hand åt gumman, som red. Denna hoppade skyndsamt af
+och skyndade till stranden. Anders ropade åt Bolla, att hon skulle
+hålla hästen stilla, tills de öfriga blifvit räddade. Men då djuret
+kände huru det småningom sjönk allt mera, begynte det anstränga alla
+sina krafter att arbeta sig upp igen; det sparkade dock genom sina
+förtviflade bemödanden endast desto mera sönder den skorpa af vexter
+och mossor, som utgjorde den bottenlösa dyns betäckning. Hastigt
+besinnade sig emellertid Thorsten: han skjöt sin stör under hästens
+bringa, så att den fick något fastare stöd att hvila på. Gubben
+Ollikainen kom i detsamma sjelf till stället. Han använde sin stör på
+samma sätt. Anders lyckades att rädda de öfriga hästarna, hvarefter han
+och hans bror hastigt fällde några smala trän, dem de släpade fram.
+Efter otroliga ansträngningar blef ändtligen hästen uppdragen på dessa
+och förd in i den tryggare skogen. Han skälfde emellertid af köld
+och matthet. Regnet fortfor oupphörligt och kändes dubbelt plågsamt
+under de drypande träden. Åskknallarna blefvo också allt häftigare och
+blixtarna fräste, så att det hördes huru åskan på flere ställen slog
+ned. Det brakade i de gamla tallarna och ett echo, tusendubbladt mellan
+träden, upprepade oupphörligt de fasaväckande ljuden. Hela dagen var
+förfluten under dessa mödor. Slutligen upphörde regnet, men ur träden
+dröp det ännu oupphörligt. Här fanns ingen fri plats nära, sade gubben,
+så att man måste uthärda. Hästarna förmådde icke gå vidare, så att man
+beslöt att hvila här öfver natten.
+
+Det blef icke lätt att göra upp eld, men det lyckades till slut under
+skygd af ett slags tak af granris, som karlarne uppsatte. Kitteln
+framtogs, men det var knappt om lifsmedel. Thorsten var genomvåt och
+hans bössa äfvenledes. Man måste derföre nöja sig med hvad som fanns.
+Bolla hade aflägsnat sig och kom tillbaka med ett betydligt förråd
+hjortron från kärret.
+
+Efter måltiden begynte ett allmänt arbete på nattlägret. En massa
+granris sammandrogs och det skjul, hvarunder elden blifvit uppgjord,
+utvidgades, så att hela sällskapet fick rum derunder. Äfven hästarna
+samlades omkring en eld, som karlarna antände. Det begynte blåsa, så
+att skogen snart blef torr igen och på denna obehagliga dag följde en
+skön natt.
+
+Thorsten slumrade stilla till midnatten, då han vaknade vid den dystra
+susningen i träden. Han satte sig upp på sin granrisbädd och kastade en
+blick på de sofvande rundtomkring. Den nordiska sommarnattens skymning
+hvilade öfver dem. Några stjernor framblickade på den klarnade himlen
+och kolen glimmade ännu efter elden, sedan aftonen. Men hastigt hörde
+Thorsten ett eget frustande och oroligt stampande från den sidan,
+der hästarna voro. Han reste sig upp helt och hållet. Då mötte honom
+en stark rök. Han ropade till och hela sällskapet spratt upp ur sin
+sömn. Karlarne skyndade med Thorsten till sina hästar. Der hade elden
+fattat uti en gran, som nu stod i full låga och höll på att antända
+sina grannar. Det var ett eget knastrande och brakande i barren då
+de fattades af lågan, svartnade och förtärdes. Det var liksom träden
+knotat öfver sitt öde. Hästarne blefvo genast förda till skjulet för
+att belastas. "Skogen är rå sedan regnet", sade gubben. "Vi komma godt
+igenom honom, innan han hinner kringränna oss."
+
+Emellertid uppbröt sällskapet med största skyndsamhet. Gubben satte sig
+åter i spetsen för tåget, Thorsten slutade det. Han såg sig ofta om på
+den alltmera kringgripande skogselden. Det var som om en egen electrisk
+hastighet legat i lågorna. Så snart de vidrörde de nedre grenarne af en
+tall, tändes dessa nästan ögonblickligt och en blixtlik, spiralformig
+flamma flög uppför stammen ända till toppen, som hastigt insveptes i
+rök, derefter svartnade och, då röken hastigt bortfläktades af vinden,
+naken och glödande sträckte sina alltmera förkolnande grenar åt alla
+sidor. Elden hoppade från träd till träd. Vinden tilltog och jagade
+den med otrolig snabbhet framåt. Röken blef allt tjockare omkring de
+flyende. Slutligen blandades röken med glödande barr, hvilka liksom
+utsåddes af blåsten. "Skynda!" ropade Ollikainen alltemellanåt. "Det
+blir värre än jag tänkte. Och öfver kärret kunna vi omöjligen gå
+tillbaka. Håll er tätt tillsammans, så att ingen förlorar spåret!"
+
+"Vi måste hinna till spången, det är vår enda tillflygt", sade Anders,
+"men den kan icke vara långt borta."
+
+"Elden är framför oss redan!" skrek gubben. "Drif på hästarna!"
+
+Med ansträngning af alla krafter ilade sällskapet efter gubben, som
+också sprang med hela en ynglings snabbhet. Ändtligen ropade han: "Här
+är spången!"
+
+Kärret, som på den ena sidan inneslöt den brinnande skogsparken,
+utgjorde på denna en sjö, så att der bildades liksom en ö. Öfver sjön
+var en spång lagd på det på en gång grundaste och smalaste stället.
+Spången bestod af några väldiga timmerstockar, hvilka icke voro
+sammanfogade med hvarannan, utan lågo just vid vattenytan emellan de
+klippor och stenar, som uppstucko ur sjön. På denna spång skulle nu
+hästar och menniskor räddas.
+
+"Led ut hästarna i vattnet", sade gubben, "det är långgrundt. Vi vilja
+derefter se till hvad som är att göra."
+
+Det skedde efter gubbens befallning. Hästarne blefvo ledda intill
+spången. Karlarne aftogo derefter deras packning och buro den öfver
+till andra landet. De måste likväl göra denna vandring flere gånger,
+under det elden allt mera utbredde sig i skogsparken. Slutligen,
+sedan alla saker blifvit räddade, leddes hästarna, dels vadande, dels
+simmande mellan klipporna, utmed spången i säkerhet.
+
+Thorsten hade ifrigt deltagit i arbetet. Han ledde den sista hästen
+och före honom gick Bolla. Då blef han hastigt uppmärksam på ett
+eget läte. Det var en björnhona med trenne ungar, som, uppskrämd och
+förjagad af skogselden, visade sig vid stranden för att också söka sin
+och de sinas räddning. Det är vid sådana förfärliga natur-uppträden,
+som en skogseld, liksom sjelfva villdjuren förlorade sin vildhet och
+sitt mod. De nalkas menniskorna med ångest, erkännande dem för högre
+väsenden och hos dem sökande sin tillflygt. Den uppskrämda björninnan,
+som förmodligen också varit van att förut begagna spången, skyndade sig
+nu till densamma utan att frukta menniskorna, som förut intagit den.
+Hennes ungar voro så späda, att hon bar en i munnen, såsom hundar pläga
+göra, samt dessutom en i hvardera ramen. Det var något rörande i hennes
+moders-kärlek men tillika fruktansvärdt i den skyndsamhet, hvarmed hon
+nalkades på den trånga och farliga stigen öfver vattnet. Thorstens
+bössa var på andra stranden, så att han var försvarslös.
+
+Hastigt fattade honom Bolla i armen. "Fort", ropade hon: "hoppa upp på
+hästen och rid ut ifrån spången. Björninnan är farlig att komma nära."
+
+"Än du då, flicka?" svarade Thorsten, i det han hastigt kastade armen
+om hennes lif och, innan hon hunnit göra motstånd, lyftade henne från
+bryggan på hästen. Han kastade i ögonblicket tygeln till henne, och
+hästen, liksom af instinct, skyndade bort ifrån bryggan.
+
+Thorsten vände sig emot björnhonan, som gående på bakfötterna,
+framilade på de ojemna stockarna. Hon var några få famnar ifrån honom,
+och han beslöt att hoppa i vattnet, för att simmande undkomma henne.
+Han hade knappt verkställt detta beslut förrän ett skott lossades.
+Det var Anders, som fattat Thorstens bössa. Men olyckligtvis var hon
+endast laddad med hagel, så att hela svärmen väl träffade björninnan i
+ansigtet, dödade den ungen hon bar i gapet och sargade henne sjelf, men
+utan att dödligt eller ens farligt såra henne. Så snart hon kände sig
+sårad, röt hon förfärligt, nedlade sina ungar på spången och kastade
+några gnistrande blickar omkring sig. Men det tycktes som hennes
+raseri hastigt upplöste sig i bedjande. Hon uppgaf ett genomträngande
+läte, så fullt af ångest, att Thorsten, som var henne närmast, kände
+sitt blod isas. Derefter begynte hon slicka den döda ungen, och
+lukta på honom. Thorsten simmade emellertid ut ifrån spången, så att
+björninnan åtminstone icke med ett språng kunde räcka honom. Då han
+märkte att Bolla på sin häst icke ville aflägsna sig ifrån honom, grep
+han tyglarna och drog hästen simmande efter sig, emot landet. Men
+Änders, som var för gammal björnmördare för att låta beveka sig af
+björnhonans jemmer, grep sin yxa och gaf sig ut på den smala stigen
+öfver vattnet. Hans bror följde honom. Björnhonan som nu började ana
+sina fienders obeveklighet, men icke kunde simmande föra mer än en
+unge i sender, tycktes först vilja försvara dem på stället. Hon reste
+sig, skakade sin pels med raseri och häftade sina gnistrande ögon på
+de båda motståndarne, som långsamt och försigtigt nalkades henne med
+upplyftade yxor. Mellanåt såg hon ängsligt utåt vattnet och luktade,
+doft brummande på sina små. Slutligen tog hon den ena ungen och kastade
+sig med honom i vattnet. Anders grep de andra båda ungarna och gaf dem
+åt sin bror. De voro ännu utan ögon och den lefvande af dem gnällde
+jemmerligt. Vid detta läte vände björnhonan om till spången. Hon ville
+just hoppa upp på den, då ett yxhugg klöf hennes hufvud. Den sista
+ungen föll ur hennes käftar och blef tillika med den gnällande mördad.
+Segrarne drogo derefter med förnöjelse sitt ypperliga byte till lands.
+
+Thorsten och Bolla hade emellertid också kommit till lands. Lyckligtvis
+hade den förre förut under arbetet afkastat sin väska på landet, så
+att han kunde förse sig med torra kläder. De båda bröderna afdrogo
+med snabbhet björnhuden, afhöggo de bästa styckena af köttet och gömde
+dem, jemte ungarna i en säck. Derefter skyndade man bort ifrån den allt
+vildare rasande skogselden, som gaf åt himmelen rundtomkring en egen
+mörkröd färg, hvilken också kastade ett underligt sken på alla öfriga
+föremål.
+
+"Hit torde väl komma folk ifrån Furuborg", sade gubben, "och då är det
+bäst att vi icke träffas här. Det skulle annars kosta oss mer än vi
+hafva lust att mista."
+
+Thorsten insåg att han åter blifvit medvetande af en ryslig händelse,
+en skogsbrand, hvilken väl troligtvis af de okunnige skulle
+tillskrifvas gårdagens åska, men hvartill i sjelfva verkat endast
+en oförlåtlig vårdslöshet var orsaken. Han förjagade emellertid all
+fruktan i förtid, betraktade några ögonblick det med morgonrodnaden
+blandade skenet af skogselden, laddade sin bössa och begaf sig åstad i
+den vanliga ordningen.
+
+Nu gick tåget öfver en ås, hvars ovägade branter utgjorde verkliga
+svårigheter att öfvervinna. Thorsten märkte att gubben alldeles vikit
+ifrån den gångstig, som ledde till den bekanta spången. Nu mera funnos
+här och der allt flere spår af bebyggda trakter. Träd voro fällda och
+timmerstockar tillyxade. Efter några timmars färd hvilades åter vid
+en ödstig bergshöjd. Men ingen eld fick uppgöras, ingen mat tillagas.
+Bolla hade likväl icke glömt att samla några bär åt Thorsten. Hennes
+sätt att bjuda honom dem, var högst enkel och okonstladt. Hon tycktes
+sjelf anse det för en pligt att se om honom liksom om ett barn, utan
+att han kunde finna något uttryck af högre ömhet eller innerligare
+känsla i hennes väsende. Ofta kände han sig högst uppretad deröfver,
+men han måste då inom sig erkänna, att han i sjelfva verket icke hade
+rätt att förebrå henne något det allra ringaste.
+
+Sedan man hvilat en stund, fortsattes resan ända till aftonen. Ju
+längre det led, desto mer skyndade de resande. De ville hinna hem till
+qvällen, sade Bolla. Ändteligen, kort före solens nedgång, hunno de en
+kulle, på hvilken syntes tre eller fyra byggnader, af ett till hälften
+Svenskt, till hälften Finskt byggnadssätt. På ena sidan om höjden
+befann sig en tjock skog, på den andra sträckte sig en mosse nästan så
+långt ögat kunde nå. I mossen syntes här och der liksom små holmar, på
+hvilka en grupp låga martallar sorgligt höjde sig öfver de enformiga
+tufvorna. Horizonten begränsades äfven här af skog. Icke långt ifrån
+gården och dess höjd började en bergås, som förlorade sig i skogen. På
+hvardera sidan om mossen höjde sig en blånande bergshöjd, hvars topp,
+beprydd med hvita fläckar, antydde att den uppstigit ofvanom snögränsen.
+
+Då sällskapet framkommit, skyndade männerna att insätta hästarna i
+stallet och ansa dem, medan qvinnorna införde alla saker. Thorsten
+stannade på höjden några minuter, för att betrakta utsigten innan han
+inträdde. Bolla kom då till honom och bad honom stiga in i en stuga,
+som han ensam skulle bebo. Hon lofvade sedan säga honom till, när
+badet vore färdigt, ty mor hade genast eldat badstugan. Med förvåning
+fann sig Thorsten i en visserligen liten men snygg kammare, på hvars
+fensterrutor den glindrade aftonsolens sista strålar föllo. Han
+betraktade med förundran den ordning och enkla smak som rådde der inne.
+Der fanns en spegel och åtskilliga andra husgeråd icke utan värde.
+Sängen var försedd med snöhvitt linne och så prydlig och inbjudande för
+en, som nu flere nätter å rad legat oafklädd, att begäret att der hvila
+nästan besegrade Thorstens hunger.
+
+Snart kom emellertid Bolla att inbjuda honom till det Finska badet,
+hvars imma har en egen kraft att upplefva och stärka efter mödor och
+besvärligheter. Efter denna förfriskning samlade sig samtliga männerna
+i pörtet. Thorsten bemärkte att de nu aflagt sina förra trasor, och att
+de voro ytterst snyggt och väl ehuru enkelt klädda. Det dröjde en stund
+innan äfven qvinnorna och barnen infunno sig: de kommo också i ganska
+prydliga och rika drägter.
+
+Så snart alla voro församlade, tände Bolla en pärta, (en furusticka,
+som tjenar till ljus). Med den nalkades hon gubben, som emellertid satt
+sig vid bordet och nedtagit en stor bok. Då hon lyste honom, började
+han läsa i den. Det var Finska bibeln. Alla lyssnade med innerlig
+andakt på hans föreläsning. Sedan han läst ett par kapitel, höll han
+bön, hvarunder han i synnerhet tackade Gud för hans beskärm under resan
+och för sin och de sinas lyckliga hemkomst. Det låg något så högtidligt
+men tillika så innerligt fromt och enkelt i den gamles bön och andakt,
+att Thorsten kände sina ögon fuktas och en känsla af helig vördnad
+genomträngde honom. Hans hjerta deltog innerligt i den gemensamma
+andakten.
+
+Efter denna lilla gudstjenst framsattes en måltid hvilken ingalunda
+behöft den krydda af hunger, som nu gjorde den så ypperlig, för att
+kunna behaga den finaste kännare af dessa okonstlade rätter, af hvilka
+nästan hvarje landsort äger någon utmärkt. Alla tycktes vara glada, och
+i Thorstens af naturen glädtiga själ uppgick en hel vår af förtjusning
+och obestämda förhoppningar. Han tänkte endast på det romantiska
+behaget att nu befinna sig bland fjellskogens gästfria innevånare, midt
+ibland taflorna af den gigantiska fjellnaturen. Han beslöt att helt och
+hållet öfverlemna sig åt de hänförande intrycken af dessas skönhet och
+storhet.
+
+Det var ungefär midnatt, då han kastade sig på den sköna bädden och
+inslumrade i de ljufvaste drömmar.
+
+
+3.
+
+Det var med en egen känsla, som Thorsten vaknade följande morgon. Ett
+klart solsken strålade genom det lilla fenstret på ett snöhvitt golf.
+Allt i hans boning var utmärkt af den noggrannaste snygghet. Der rådde
+en viss treflighet, som också meddelade sig åt ynglingens lynne. Han
+framtog ur väskan sina skrifdon för att anteckna och förvara de minnen
+han redan hade af sin besynnerliga färd. Ju mera romantiskt allt,
+som han sett, gestaltade sig för hans föreställning, desto gladare
+kände han sig, och desto mera försvunno de mindre behagliga utsigter,
+som han i sjelfva verket måste finna i sitt nya, genom delaktighet i
+en våldsamhet emot en kronans embetsmän föranledda förhållande till
+den Finska kolarfamiljen. Han tänkte icke mer på faran att blifva
+efterspanad och gripen, då han här tyckte sig böra kunna lefva i
+trygghet för hela verlden. Men hans fantasi fästade sig med välbehag
+vid den unga kolarflickans bild, som för honom föreföll så skön, som en
+sällsynt ros på ett snöfält. Han förstod icke huru en gestalt så ädel,
+som den unga Ingeborgs, kunde finnas här i ödemarken, men en känsla
+af tillfredsställelse att hafva funnit henne uppfyllde hans inre. Han
+beundrade det patriarkaliska i kolarnes seder, så snart de kommit undan
+från landsvägen, der de voro liksom förvildade.
+
+Då det led på morgonen, gick han ut. Han betraktade den vidsträckta
+mossen, som utbredde sig nedanför gårdshöjden. Lik en grön sjö
+af björnmossa utbredde sig den sanka trakten emellan de tvenne
+fjellmassorna, som på betydligt afstånd höjde sig på hvar sin sida.
+De afrundade klarblå fjellpyramiderna tycktes, såsom i fjelltrakter
+är vanligt, icke många mil aflägsna, ehuru dock ögat i ett sådant
+omdöme bedrog sig. Det var mer än en dagsresa till hvardera fjellet.
+Sedan Thorsten en stund njutit af den sköna ehuru kanske icke nog
+omvexlande utsigten, begaf han sig till pörtet, der han träffade
+gubben Ollikainen ensam. Det var snyggt äfven i pörtet. I öfre delen
+af denna byggnad, under taket, voro slädar och vinterredskap uppsatta.
+Spisen, byggd af gråsten, intog ett stort utrymme, och det syntes att
+den ej mycket ansågs bestämd att utsläppa röken, emedan taket och öfre
+delen af väggarna voro alldeles mörka af rök, medan den nedre delen
+af stuguväggen var renskurad och hvit. Äfven här rådde en utmärkt
+snygghet, så att Thorsten icke kunde begripa huru sammaa folk, som
+syntes så eländigt på sin resa vid Ångermanån, nu kunde röja så mycket
+välmåga och smak.
+
+Gubben helsade honom vänligt, i det han från det snöhvita hufvudet
+aftog sin röda yllemössa. "God morgon, Herr Thorsten!" sade han, ty
+detta sitt förnamn hade ynglingen tillkännagifvit. "Huru har han sofvit
+i natt, i vår gamla stuga? Våra prester bruka ligga der öfver natten,
+när de ibland resa uppåt kapellet."
+
+"Tack, fader Ollikainen!" svarade Thorsten: "Väntar ni någon af
+presterna hit upp snart? Jag tyckte det var frågan om att Bolla skulle
+läsa i år."
+
+Gubben såg med en småleende uppsyn på Thorsten. "Ja", sade han, "så är
+det väl tilltänkt. Men säg mig uppriktigt, Herr Thorsten, tänker han
+läsa till prest. Jag har tyckt mig märka, att han är så allvarsam och
+gudfruktig. Och dertill med förstår han sig just på oss, allgemene man.
+Svarfvargesäll är han alldeles intet. Jag har sett mycket folk i min
+dar, särdeles medan jag var ung, men icke har jag känt många, som äro
+så karlavulna för sina år, som han är, Herr Thorsten."
+
+"Ni har väl varit vidt omkring i edra dagar, ni, fader Ollikainen?"
+
+"Åh ja men!" sade gubben: "Min värsta resa var ändå när jag helsade på
+slägten i Finland. Min hustru var med mig, och Svägerskan följde oss
+öfver hit med sitt barn. Det var just nyss efter kriget. Gud bevara
+Svenskarna för sådana gäster, som då huserade i det arma Finland."
+
+"Ja väl!" svarade Thorsten och suckade vid erinringen af sina
+barndomsöden.
+
+"Men det är icke roligt för honom, Herr Thorsten, att höra sådana
+bedröfliga saker. Säg uppriktigt, har han brådtom till Norige, så får
+väl Bolla skjutsa honom till fjellvägen. Eljest kunde han dröja här
+några dagar och hålla tillgodo sådant vi ha; så kanske Anders kan få
+tid att följa honom."
+
+"Tack, fader Ollikainen! Jag skall säga er rent ut och uppriktigt, att
+någon Svarfvargesäll är jag väl icke, men en färd till Norige har jag
+intet emot. Likväl blir jag här tills det faller sig lägligt, efter jag
+hör att fader Ollikainen icke ser mig ogerna."
+
+Gubben räckte honom handen med ett uttryck af synbar förnöjelse och
+förde honom derpå till det enkla frukostbordet. Thorsten frågade efter
+det öfriga sällskapet, och fick den underrättelsen, att de hvar och en
+voro vid sin sysla.
+
+Gubben och Thorsten voro som bäst sysselsatta med sin måltid, då dörren
+öppnades och en liten skinnbeklädd gestalt inträdde, bugade sig flera
+gånger obeskrifligt ödmjukt samt begaf sig i krypande ställning till
+spisen, der han satte sig i askan. Ett par små, röda ögon framplirade
+med ett eget lömskt uttryck ur det kantiga ansigtet. Det låg något
+afskyvärdt i hela denna varelses uppförande och anblick, så att
+Thorsten erfor samma känsla, som vid betraktandet af ett ohyggligt djur.
+
+"God dag, Sjaggo!" sade gubben Ollikainen med en trumpen röst och
+skarpa blickar. "Huru mår du? Hvad nytt vet du att berätta? Äro
+gulfotarna nedstigna från fjellen? Har man spår på någon honingstasse,
+kanske med ungar till?"
+
+"Nå, hå! Fader Ollikainen!" inföll den fremmande under besynnerliga
+vridningar på läppar och ögon. "Här kommer väl en värre svartpels, än
+honingstassen. Presten kommer upp till kapellet och har en läsemästare
+med sig, som förstår vårt språk. Då får du sätta fram både renstek och
+ost, fader Ollikainen. Du får mycket främmande, som äter och dricker."
+
+"Det är godt, Sjaggo! Jag har länge väntat vår Pastor."
+
+"Hör, Fader Ollikainen", återtog den förre: "kanske det är läsemästaren
+du bar hos dig redan?"
+
+Han betraktade Thorsten med den största uppmärksamhet. "Eller har du
+varit neråt landet, fader Ollikainen? Jag har på hela månaden icke hört
+Bollas vallhorn i skogen! Och har du fört med dig den förnäma herrn hit
+upp? Fångar han flugor? Eller kommer han för att läsa gräs? Du skall
+veta, fader Ollikainen, att Länsman kommer visst hitåt att söka rätt på
+en kyrktjuf, som de säga har slagit en fogde der öster ut. Det lystes
+efter honom i Söndags, kära far! Och ett helt sällskap var det till på
+köpet med honom."
+
+Thorsten kände sitt blod stelna vid denna afskyvärda berättelse. Han
+fäste en besynnerlig blick på gubben och var nära att utbryta i ett
+harmfullt yttrande. Men gubben afbröt honom i det han steg upp och gick
+till dörren: "Är du ensam, Sjaggo?" frågade han.
+
+"Sjaggos hustru är med", svarade främlingen och makade sig hastigt, med
+åtbörder af fruktan och undergifvenhet, i sjelfva spisvrån. "Vi bege
+oss till Norige, der skall vara en stor hästsjuka. Vi kunna kanske der
+förtjena något."
+
+"Hör på, Sjaggo", återtog gubben: "hvad var det du mente med din
+berättelse om länsman och fogden? Säg ut, karl! Är det någon fara för
+våra köpstadsfolk? Hafva Tullherrarna borta vid Skansen märkt någon
+oråd?"
+
+"Hvad vet dumma Sjaggo, fader Ollikainen?" stammade den fula varelsen
+och antog den dummaste uppsyn i verlden, medan han med händerna ref
+omkring i askan.
+
+Gubben tog sin jernbeskodda staf i handen och gick närmare intill den
+darrande. "Sjung du ut, Sjaggo, det är mitt råd. Släpp du fram hvad du
+har på hjertat, och det snart."
+
+"Jo, jo, Fader Ollikainen! Här är ugglor i mossen. En efterlysning
+hörde vi, det är visst; och Tullherrarna röra på sig. De säga att
+presten har en läsemästare med sig; men Sjaggo tror, att det är en af
+Tullherrarna. En läsemästare har icke så runda kinder och så fyllig
+mage, det har Sjaggo ofta märkt. Men du kunde väl ge Sjaggo en sup,
+fader Ollikainen."
+
+I detta ögonblick öppnades åter dörren och ett nytt vidrigt ansigte
+tittade in. Sjaggo gaf ett tecken och nu inträdde en gestalt, honom lik
+i drägt och uppsyn. "Fader Ollikainen!" sade den nykomna: "Gif oss en
+sup, om du har. Jag vet nog att du har fört med dig bränvin från din
+resa nedåt landet. Det är icke värdt att du söker dölja det för oss.
+Och den främmande herrn, som du haft med dig, han har nu också något
+att ge åt oss, fattiga lappfolk."
+
+Thorsten kände sig uppfylld med afsky för dessa jemmerliga varelser,
+som alltså här representerade en folkstam, vid hvars lefnadssätt och
+utseende han var van att fästa ganska romantiska föreställningar. Men
+gubben Ollikainen, som bättre kände sina gäster, sade helt kort och
+tvärt: "Jag har intet bränvin åt er. Vill ni bli här och hvila er,
+så får ni gå till stallet. Der fins hö, och dit vill jag bära en bit
+mat åt er. Men föröfrigt råder jag er till att hålla er mun, så att
+här intet spörjas andra saker, än jag är nöjd med att veta att de äro
+kända."
+
+"Kära fader Ollikainen!" skrek den sistkomna: "Nog vet du att jag kan
+tiga; men visst har du ändå en tår bränvin qvar. Se efter i flaskan.
+Jag är så rysligt törstig att du det icke kan tro, och jag dör om jag
+icke får en sup. Hör du, granna herre, som har blifvit efterlyst med
+kyrksilfret, visst har du något godt att ge en stackars lappska? Jag
+skall tiga, det är förvisst, men det säger jag, jag måste ha en tår på
+tanden."
+
+Thorsten rusade häftigt upp. "Här hänger besynnerligt tillsammans med
+något, hvad det kan vara", sade han. "Säg ut, fader Ollikainen! Hvad
+menar ni? Hvad är det för kyrksilfver och efterlysningar de der odjuren
+skräna om? Vet ni om något sådant?"
+
+"Herr Thorsten!" yttrade gubben, i det han med genomträngande blickar
+betraktade ynglingen. "Jag har sett att ni har ett ärligt ansigte,
+derföre tror jag på er. Har ni märkt något ondt med mig och de mina, så
+säg ut. Annars, tro ni oss om det bäst, såsom vi tro er! Något är här å
+färde, och det vill jag taga reda uppå. Var ni emellertid trygg. Gamle
+Ollikainen känner väl till trakten, och ingen hund spårar honom, der
+han vill ha vägen igen efter sig. Och dermed väl nu, Herr Thorsten!"
+
+Han vände sig derpå till Lappmannen i spisen: "Upp med dig, Sjaggo! För
+ut din hustru! Jag tycker illa om hennes skrik; det låter som en räf i
+en skogsbacke, när han väntar ondt väder. Gå ut till stallet med henne.
+Anders kommer väl snart hem, och det vore mindre väl om han såg er
+härinne."
+
+"Åh! Anders är icke farlig!" skrek lappqvinnan: "Jag hörde både hans
+och Bollas röst, när de körde kreaturen bortåt Furuborgsmon. De komma
+nog intet hem före qvällen. Men tag fram flaskan, fader Ollikainen. Min
+hals är så torr, som ett utbrändt kol."
+
+"Sjaggo!" sade Ollikainen med en förfärlig blick på lappmannen. "Jag
+har en gång sagt: för ut din hustru! Tvinga mig icke att säga om det en
+gång till."
+
+Det låg uti den gamles röst och åtbörd något, som kräfde oemotståndlig
+lydnad, så att Sjaggo sprang opp, bugade sig ödmjukt flere gånger
+och derefter utan omsvep fattade qvinnan i pelskragen. Hon fortfor
+emellertid att tigga bränvin med hög, skrällande stämma, tills hennes
+man fört henne ut på gården. Just i det dörren stängdes efter dem,
+gjorde hon en åtbörd af raseri och lömsk ilska, som kom Thorsten att
+ovilkorligt rysa. Men gubben Ollikainen satte sig ned, så snart han
+blifvit ensam med honom, och såg ganska eftertänksam ut.
+
+"Herr Thorsten", tog han slutligen till orden: "här är någon fara å
+färde, det kan jag säga honom att jag ganska väl märker. Jag skulle
+nästan tro att den barske Länsmannen, som af Anders fick smällen för
+stjernan, lyst efter oss med några tillägg, som just icke låta på bästa
+sätt. Att ingen af oss är en kyrktjuf, det tror jag vi taga hvarandra
+genast fria för, ehuru vi icke känt hvarandra så många dagar. Det
+säkra är, att Herr Thorsten gör bäst att icke visa sig här så länge.
+Öfverlägg sjelf, om han vill blifva förd till Norige och derifrån vända
+om igen hem till sitt, eller om han vill låta föra sig med fångskjuts
+till ransakning uppåt Norrland. Tänk på den saken några dagar, och säg
+sedan huru han vill att det skall blifva. Den fördömda Sockenlappen
+skall jag väl på något sätt få att tiga. Här är för öfrigt ingenting
+att befara. Jag skall dessutom laga att Herr Thorsten får följa med
+några gossar af rätta sorten till Norige, som äro vana vid vägarna
+och just icke gerna lägga sig ombord med höga öfverheten. Visst har
+jag ibland tyckt att bussarna kunde låta vara sina krokvägar; men jag
+skall säga just som saken är, när man är ute på färdvägar, räknar man
+intet så noga. Man kan ju icke föra Guds ord med sig, utan måste lemna
+böckerna hemma. Derföre är det verkeligen skada på sådana raska karlar,
+som ständigt måste ligga ute hemifrån på förvärf. Mina båda gossar voro
+i några år med, och det var icke utan att de hade glömt både ett och
+annat, både af Cathechesen och sedolagen, när de kommo hem. Men så arta
+de sig nu ändå, Gud vare lof, rätt godt."
+
+Thorsten betänkte sig länge. Slutligen fann han, att det var för honom
+det klokaste att icke göra något bekant om sina äfventyr i Norrland.
+Han hade i sjelfva verket intet ondt gjort, han hade icke det ringaste
+att förebrå sig, men han insåg att han skulle inveckla sig i vidlyftiga
+ledsamheter, om han ville genom laglig undersökning låta bevisa sin
+oskuld. Den som väl vid en sådan undersökning icke gerna kunde undgå
+straff, var Anders för det slag han tilldelat Länsmannen. Att här låta
+gripa sig och låta sig föras till länets höfdingssäte, skulle varit
+att uppdaga kolarfolkets färd och kanske helt och hållet förstöra deras
+väl. Thorsten uppgjorde derföre den planen att begifva sig öfver till
+Norige och derifrån på något fartyg till Södra Sverige, der hans pass
+och documenter skulle freda honom, emedan ingen der kunde ana om att
+han varit i Norrland.
+
+Gubben gick emellertid ut för att ställa till rätta saken med de
+närgångna lapparna. Thorsten begaf sig ånyo in i gäststugan, för att
+arbeta på sina anteckningar. Han hörde stundom lappqvinnans skränande
+röst, men hans afsky hindrade honom att gå ut och höra efter hvad det
+blef af henne.
+
+Då det var midt på dagen, tog han sin bössa och beslöt göra en liten
+utvandring till det ena berget vid kärrets norra ända. Han vandrade
+emellan de höga, rakstammiga timmerfurarna åt det håll, der han tyckte
+sig böra finna berget; men snart kom han till en plan, som förmodligen
+fordom blifvit afsvedjad, men nu prunkade i den mångfärgade prakten
+af en stark vegetation. De vanliga gullgula och röda blommor, som
+pryda ängarna i Norden, voro här församlade i utomordentlig mängd.
+Hela planen sluttade mot en dal, genom hvilken en bäck slingrade sig.
+Thorsten begaf sig ned till den gräsbevexta stranden och öfverlemnade
+sig åt dessa ljufva drömmar, som en stilla åskådning af naturen väcker.
+Det ligger något så eget, något lefvande, något för menniskosjälen
+fattligt och till den talande uti hvarje föremål. En mossbeklädd tall,
+som, utan att akta huru hans grenar slingra sig om hvarandra och torka
+och falla af, lyftat sin evigt gröna topp emot molnen, tycktes med
+stolthet visa sin gestalt för en snöhvitstammig, skälfvande björk,
+hvars lätta qvistar och ljusgröna löf, behagligt lekte i vinden. Det
+var en bild af mannen och qvinnan. Emellan dem sorlade bäcken och
+hvarje flyende våg tycktes vilja bortföra de afspeglade bilderna af
+trädens rörelser på stranden.
+
+Thorsten hade icke länge setat der, förrän han hörde, som det tycktes
+ur ett fjerran, långt bort om skog och fjell, några toner som ordnade
+sig till en melodi och genomträngde honom med känslor af ett djupt
+vemod.
+
+    "Som man ett vallhorn hör
+    Fjerran i skog,
+    Genljudslikt minnet dör,
+    Aldrig hördt nog!"  (Atterbom.)
+
+I hans inre vaknade de bleka barndomsminnen. Han tänkte på sin moders
+dödssäng och den hemlighet, som hon der anförtrott honom, men hvaröfver
+glömskan kastat sin slöja. Det var under ett djupt bemödande att
+återkalla hvarje omständighet af den förflutna afskedsstunden från
+det stannade modershjertat, som en oförklarlig ångest begynte fatta
+honom. "Genljudslikt minnet dör!" suckade han smärtfullt och betäckte
+sitt ansigte, liksom för att icke störas af något yttre föremål under
+sin ansträngning att utreda sina erinringar. Tonerna, som han hörde
+ur skogen, blefvo klarare och den ljuft klagande melodien, en af dessa
+hemlighetsfulla folkmelodier, blef allt mera genomträngande. Men
+hastigt afbröts den på en gång. Det var som om det kännande hjerta, som
+framlockade tonerna, på en gång stannat, som det bröst, som utandades
+dem, i ett ögonblick brustit. En lång tystnad, en qvalfull, en fredlös,
+följde. Thorsten lyssnade efter de dödade tonerna med samma känsla, som
+hans själs öga sökte de slocknade minnena.
+
+I detsamma stod den vackra kolarflickan framför honom. Hon hade länge
+betraktat honom, hon hade märkt hans tårar, innan han blef henne varse.
+Men en egen behagfull skygghet, en naturlig grannlagenhet, räckte hon
+honom sin näfverskäppa med åkerbär, och drog sig derefter tillbaka.
+
+"Kom hit, Bolla", sade han, "kom och sätt dig här hos mig. Jag vill
+fråga dig om några saker."
+
+Flickan satte sig på en tufva midt emot honom och ur hennes ögon föll
+en besynnerlig blick på honom. Han betraktade henne några ögonblick med
+en viss förlägenhet. Han kände för den unga tystlåtna kolarflickan en
+blyghet, såsom hade han sett framfor sig ett högre väsende. Slutligen
+sträckte han ut sin hand och fattade hennes.
+
+"Du är tidigt ute om morgnarna, du, Bolla", begynte han: "Jag har icke
+sett dig förr i dag."
+
+Flickan såg på honom, med en öppen blick af någon förundran: "Vi
+måste se efter våra sysslor, Herr Thorsten, hvar och en af oss här i
+fjellskogen har mycket att göra. Vi ha varit länge borta på vår resa
+nedåt landet."
+
+"Och derföre gick du så tidigt ut?" återtog han. "Kunde du icke för i
+dag blifvit hemma, åtminstone för min skull? Eller kanske du icke det
+ringaste bryr dig om mig? Du tänker väl endast på dina getter och kor?"
+
+Ett ögonblick slog Bolla ned sina ögon och en flägt af en flygtig
+rodnad sväfvade öfver hennes hals och panna. "Min mor har sagt mig att
+man alltid och framför allt bör sköta sina sysslor", svarade hon.
+
+"Men säg mig uppriktigt, Bolla", frågade han åter: "finner du icke
+dina sysslor mången gång både svåra och, -- hur skall jag säga det?
+-- alltför dåliga för dig? Jag menar, tycker du icke ofta att du
+borde göra något bättre än valla dina getter och bära hem mjölk från
+skogsbetesmarkerna? Känner du icke, som du skulle blygas för så ringa
+göromål?"
+
+Bolla teg en stund. "Hvarföre skulle mina sysslor vara ringa och dåliga
+för mig? När jag sköter dem med gladt sinne och friskt mod, så vet jag
+icke hvarföre jag skulle blygas för dem."
+
+"Men finner du din hjertans fägnad i dina sysslor?" inföll han ånyo.
+"Tycker du icke någon gång, att du kunde göra något bättre än vara
+piga? Ville du icke gerna vara förnäm?"
+
+"Så har aldrig någon frågat mig, Herr Thorsten", svarade hon. "Hvarföre
+skulle _han_ just göra det? Skulle jag vilja bli förnäm? Intet blefve
+mor och slägten gladare för det? Jo, men jag tänker likväl, det vore
+allt väl, ty då blefve jag väl rik så att vi slapp kola åt bruket
+och kunde betala våra utskylder. Men Frun på Furuborg är mycket rik,
+hon, och ändå säga de att hon skall vara olycklig, så att hon gråter
+blod hvar söndagsförmiddag. Hon törs aldrig i Guds hus, oftare än om
+julottan. Jag ville icke vara som hon."
+
+"Är det då för din mors skull och för slägtens skull som du gör dina
+sysslor med förnöjelse?"
+
+"Ja visst. Jag begriper omöjligen hvarföre jag icke skulle göra mina
+sysslor med förnöjelse? Jag är redan så stark, att jag kan göra dem.
+Jag har gjort nytta i huset i fyra år."
+
+"Och för den lumpna nyttans skull lefver du? Känner du då ingen högre
+bestämmelse?"
+
+"Herr Thorsten", sade flickan och såg på honom med en allvarsam uppsyn:
+"Jag har läst något i Guds ord. Fast jag ännu icke gått till Skrift,
+har jag af min mor lärt min christendom."
+
+"Det är godt. Då vet du väl att du har en själ, som lefver för ett
+högre lif, att du har ett hjerta, som bör känna det som är heligt, att
+du bör veta sanningen och tro på evigheten? Säg mig, känner du, som
+är ett naturens barn, hvad dygden är? Hvilken är en qvinnas förnämsta
+dygd?"
+
+"Det vet jag, Herr Thorsten, ty det har Prosten en gång utredt i en
+predikan: en qvinnas förnämsta dygd är ödmjukheten. Jag ber också Gud,
+att jag måtte blifva rätt ödmjuk till sinnes."
+
+"Ödmjuk, ja! ödmjuk! Det måtte då väl icke vara så svårt att bli for en
+fattig flicka af ditt stånd. Det vore snarare ett underverk om du vore
+stolt."
+
+
+"Jag vet att inför vår Herre gäller icke rikedom och fattigdom",
+sade flickan: "Hvarföre skulle jag icke kunna blifva ett Guds barn i
+himmelen, fast jag är fattig här i verlden?"
+
+"Ack, du oskyldiga varelse!" utropade Thorsten: "om någon är ett Guds
+barn, så är det du."
+
+"Min far har likväl sagt, att vi hafva intet att berömma oss af inför
+Gud", återtog hon. "Men nog vet Herr Thorsten bättre än jag, hvad vi
+stackare menniskor böra göra för vårt eviga bästa."
+
+"Hör min flicka!" frågade Thorsten, i det han betraktade henne med
+förvånade ögonkast: "Är du af det folket, som kallas Läsare? Åtminstone
+tyckes du vara hemma i din bibel. Du har hemtat din vishet derifrån,
+eller huru? Men det skulle vara märkeligt att veta, om du har sinne för
+naturens skönheter. Säg mig, Bolla, har du sett många vackra ställen
+här i trakten? Eller för mig till det ställe, der du helst ville vara."
+
+Bolla såg ett ögonblick förvirrad ut. Slutligen sade hon: "Jag
+förstår visst icke Herr Thorsten rätt; men om han menar att jag skall
+visa honom, hvar jag helst ville vara, så är det hemma hos min mor.
+Eljest sitter jag gerna derborta på berget, der jag kan se öfver
+skogstopparna, och när det är klart se en skymt af vår gård här, och
+röken som stiger upp härifrån. När jag ser röken, så stiga upp och det
+är ren och ljus himmel, tänker jag alltid på Abels offer. Men nu äro
+alla offer redan afskaffade i det nya Testamentets tid. Nu offrar man
+endast sitt hjerta åt Gud."
+
+"Tänker du så, då du ser ditt hem här", sade Thorsten: "hvad tänker du
+då, när du ser det eviga hemmet deruppe, det blå himlahvalfvet?"
+
+"Jag tänker på det, att Han, som bor deruppe, i det himmelska hemmet,
+också är min Fader."
+
+"Hvar är då din fader? Hvad har du hört om din mors man?"
+
+"Han blef skjuten hemma i Finland, det har min mor berättat. Jag har
+ofta tänkt att det skulle vara mig en glädje att se honom: men säg
+mig, Herr Thorsten, som är lärd och vet mycket, är det syndigt att jag
+blir ängslig för den tanken? Jag är rädd för att tänka den. Tror Herr
+Thorsten att man skall känna igen hvarandra i det andra lifvet efter
+detta?"
+
+"Hvad skulle du säga, Bolla, om jag svarade dig: nej?"
+
+Bolla såg på honom med en besynnerlig häpenhet. Slutligen sade hon
+långsamt: "Väl vet jag att det står i Skriften, att det som varder
+såddt förgängligt, skall uppstå oförgängligt. Men det står icke utsatt,
+om vi skola der kunna se eller höra, såsom vi göre här. Men en vet jag
+som vi der skola känna och se och höra, det är vår Frälsare sjelf."
+
+"Du tyckes hafva tänkt på åtskilliga saker, äfven i andeligt
+hänseende", sade ynglingen: "men egentligen har jag just icke fått
+rätt på ditt hjerta, såsom jag tänkte på att söka det. Jag kan icke
+göra rätt klart för mig, om du äger känsla eller icke. Säg mig rätt
+uppriktigt, Bolla, har du någon fästman ännu? Eller har du tänkt på, om
+du ville hafva en?"
+
+"Jag har ju icke läst ännu, Herr Thorsten", svarade hon rodnande: "Det
+har han hört af Fader Ollikainen."
+
+"Nå, än när du har läst, en vacker dag, hvad tänker du då på?"
+
+"Jag tänker väl då, som nu, på allt godt som jag kan tänka, och söker
+att undfly det onda."
+
+"Min stackars flicka!" suckade Thorsten halfhögt för sig sjelf: "Det
+lär väl vara ett svalg ändå emellan våra själar. När jag ser din blick,
+läser jag mer i den, än din ande förmår fatta och ditt hjerta känna.
+Hvarföre skulle du icke vara född att tänka samma tankar, som jag?
+Hvarför skulle ditt hjerta icke kunna känna hvad mitt hjerta känner?
+Men mitt förstånd säger att det måste vara en villa, då jag vill läsa i
+ditt väsende ett återsken af mina känslor för det stora och sköna och
+eviga."
+
+Bolla såg ängslig på honom. Sedan han tystnat sade hon med tveksam och
+bäfvande röst: "Jag har icke förstått Herr Thorsten."
+
+"Derför vill jag tacka Gud -- kanhända!" utbrast han och stod upp.
+
+Lätt som en sädesärla hoppade också Bolla ifrån marken och stod bredvid
+honom. "Gå icke längre, Herr Thorsten", sade hon: "Låt oss nu gå hem.
+Herr Thorsten kunde eljest gå vilse i skogen."
+
+"Vilse!" upprepade Thorsten. "Ja, huruvida jag icke redan är mycket
+vilse, lemnar jag derhän."
+
+"Åh nej!" utropade hon muntert, "följ bara mig, jag skall nog visa
+rätta vägen!"
+
+
+
+
+4.
+
+
+Thorsten stod om aftonen och betraktade tankfull den ofantliga mossens
+gröna yta och den lilla gruppen af tallar, som höjde sig på densamma.
+En och annan mindre vattenfågel sväfvade med hastiga vingslag här och
+der öfver starrtufvorna. Det låg något så sällsamt sorgligt och ödsligt
+i den vidsträckta utsigten, att ynglingens hjerta uppfylldes af en egen
+ängslan, en nästan vild längtan tillbaka till sina studiers hemvist,
+det enda der han var hemma. Denna känsla var nästan en hemsjuka, sådan
+som ofta i de qvalmiga södra länderna fattar nordbon eller i stora
+städer den kraftige natursonen. Här var det omvändt en som längtade
+ifrån norden: det var en, som längtade ifrån naturen till konsten och
+lifvet bland mera omvexlande föremål. Thorsten kände ett behof att
+meddela sig, att rådgöra med en vän, som ägde samma bildning som han
+sjelf.
+
+Han hade fattat det beslutet att ju förr desto hellre begifva sig till
+Norige och skiljas ifrån den "besynnerliga Läsarflickan", som tycktes
+omöjligen kunna fatta hans känslor och åsigter. "Vi äro icke bestämde
+för hvarandra", sade han för sig sjelf. "Hon förstår mig icke, om jag
+säger henne min kärlek. Hon är ett oskyldigt naturens barn; men jag
+fruktar att hennes hjerta är tomt -- eller kanske är det icke ännu
+utbildadt. Det måste bo känsla i ett hjerta, som blickar ut genom
+sådane ögon, som den kolarflickans. Hvilket behag i hvarje hennes
+rörelse! Har på jorden ett älskvärdare ansigte funnits? -- Men hennes
+själ är så rysligt tom! Hon talar om Guds Ord! Ja, hon är icke utan en
+viss eftertanka. -- Men det är rysligt att så här gå igenom hela hennes
+innersta och utgissa det! Det är kanske icke heller rätt. Hvad angå mig
+hennes känslor? Jag måste bort härifrån, jag måste skiljas vid henne.
+Jag känner mig alltför svag för att icke kunna fatta en känsla för
+henne, som mitt bättre vetande ogillar."
+
+Han vandrade långsamt nedåt stranden af mossen. "Det är något
+besynnerligt jag känner för denna flicka", fortfor han att öfverlägga
+för sig sjelf. "Jag måste undersöka denna känsla. Är jag kär i henne?
+Kan jag svara mig sjelf ja, då jag förmår att så lungt bedömma min
+känsla? Det kan icke vara någon verklig passion, som brinner för henne
+i mitt innersta: jag skulle då känna att jag icke kunde lefva utan
+henne. Och dock är hennes sällskap mig kärt! -- Det är en villa! Hon
+har icke någon själ i sina ögon: hvad för högre tanke har väl någonsin
+genomstrålat hennes själ? Jag måste bort härifrån. Hon får icke följa
+mig. Hennes bild skall blifva mig ett kärt, romantiskt minne. Mer bör
+den icke vara. I morgon reser jag!"
+
+Han närmade sig en stor vassbuske. En bäck, endast synlig emellan
+tufvorna, då man kom längre fram, smög sig genom mossen och just
+bakom vassbusken. Thorsten hörde i det samma oförmodadt en halfhög
+sång, som framljöd ifrån vassen. Det var som sagan om Nymfen Syrinx i
+verkligheten föregått framför honom. Det var en Finsk runa, som rösten
+sjöng. Ynglingen nalkades för att se efter sångarn.
+
+I detsamma som Thorsten såg bakom vassen, blef han varse en båt, hvari
+en fiskare satt och, tvärt emot dessa tystlåtna varelsers vana, sjöng.
+Det var Anders, som hade uppstämt den besynnerliga sången. Dess ord
+lydde i ordagrann öfversättning från Finskan:
+
+    "Regnbågen skiner på afstånd
+    Ett långt moln i Nordvest.
+    I molnet är en vattendroppe,
+    I droppan är en vidsträckt insjö,
+    I insjön är en röd båt,
+    I båten äro tre män.
+    Hvem af dessa är med åror försedd?
+    Ilmarinen är med åror försedd.
+    Hvem håller i styret?
+    Sjelfve gamle Väinämöinen.[*]
+    Hvem är midt i båten?
+    Jesus är midt i båten.
+    Hvart gå mannerna?
+    Hvart begifven J er, kämpar?
+    Åt den hårda norden,
+    Ut i hafvets hårda svallning
+    I den måssbeklädda vågen,
+    Dit furarna stupa, med hufvudet förut."
+
+    [*] Finska gudomligheter. Väinämöinen var Gudarnes fader
+    och Ilmarinen vindens Gud.
+
+Dessa hedniska trollord, lärda från det ena slägtet till det andra,
+sjöngos på en genomträngande, enformig melodi; såsom oftast de
+Finska runorna sjungas. Thorsten visste icke hvad som sången åsyftade,
+men en egen känsla af nästan vidskeplig hemskhet intog honom. Han
+ämnade just ropa ett "god dag" till Anders, då denne, som märkt hans
+närvaro, vinkade åt honom och med ett finger på munnen antydde honom
+att tiga. Derefter sköt fiskarn med en lång stång sin farkost fram
+emellan tufvorna. Thorsten lyssnade ännu till hans ord och hörde
+följande slut af trollsången:
+
+    "Hafvets gumma, gräsbröst,
+    Kärrets ande, skum-mantel!
+    Kläd dig i lyckokläder,
+    Sätt dig i gåfvodrägter,
+    På dina gåfvotider,
+    På mina fångstdagar."
+
+Vid sångens slut försvann farkosten bakom den lilla tallgruppen på
+kärret. Sedan Thorsten länge stått der tankfull, hörde han en ljuf
+röst, det var den vackra kolarflickans, tätt bakom honom hviska hans
+namn. Han vände sig om, och hon bad honom stiga in i svenskstugan
+igen, emedan ett bud vore kommet ifrån Bruket och fader Ollikainen
+höll på att utforska hvad nytt som var å färde. Thorsten nickade och
+hon skyndade före honom uppåt gården. Det viga och behagfulla i hennes
+gång väckte åter hans förtjusning, då hon lätt tycktes sväfva från
+den ena stenen till den andra. Han trodde sig förut hafva bemärkt
+att gångens behag och rörelsens ädla ledighet var ett företräde, som
+endast tillhörde de högre stånden. Men hos denna kolarflicka var den
+mest okonstlade hållning och säkerhet förenad med en verklig skönhet i
+drag och vext. Besynnerliga, förvirrade föreställningar flögo igenom
+Thorstens själ. Han följde tigande sin ledsagerska tills de framkommit
+till stugan, då hon bad honom stiga in medan hon sjelf aflägsnade sig.
+
+I stugan satt en stark, groflemmad man med ett barskt ansigte och
+talade med gubben. Vid Thorstens inträde tycktes mannen ett ögonblick
+förvånad, men snart stod han upp och gick närmare. "Känner ni denna
+herrn, fader Ollikainen?" sade han: "En man just så beskrifven som
+han, med grön rock, har blifvit efterlyst. Han har slagit en Länsman
+i Ångermanland och är misstänkt för andra svåra saker. Hyser ni honom
+länge, fader Ollikainen?"
+
+Thorsten, för hvilken mannen föreföll som en Inspector eller något
+dylikt, svarade i kolargubbens ställe: "Jag är en resande naturforskare
+och har med Länsmannen i Ångermanland intet att göra. Mina pass äro i
+ordning, och dermed väl. Men jag märker att här lär vara något misstag
+begånget. Jag skulle just önska att få träffa vederbörande Auctoriteter
+här, för att få upprättelse för några förnärmande misstankar, som icke
+blott ni, men en usel Sockenlapp, tillåtit sig om mig."
+
+"Ah!" sade Inspectorn hånande: "Länsman blir intet svår att träffa.
+Han är för närvarande vid Furuborg, just upptagen vid ett extra ting
+om kolningen i Södra Soltorpsskogen. Det skulle icke vara otroligt att
+han och fjerdingsmannen kunde komma hit hvad det lider. Sjaggo kan nog
+visa dem vägen, han."
+
+"Menar herrn den usla lappen, som jag såg här i går?" frågade Thorsten:
+"sprider han ut lögner om mig?"
+
+"Jag vet icke det", sade Inspectoren i det han tog sin hatt: "Ingen kan
+se folk längre än till tänderna. Mig angår ingen annan än de, som höra
+under bruket, men jag har nu uträttat mitt ärende. Skickar ni då, fader
+Ollikainen edra båda söner till Furuborg, såsom sagdt. Farväl!"
+
+Han betraktade Thorsten ännu en gång med liflig uppmärksamhet, helsade
+honom derefter och skyndade bort. Thorsten kände sig högst orolig.
+
+Ollikainen tycktes vara ännu mer än vanligt tankfull. Likväl
+uppmuntrade han Thorsten med en glädtig uppsyn och sade: "Den arga
+Länsmannen har kokat en svår soppa åt oss; men var trygg, Herr
+Thorsten! Så länge jag och mina bussar hafva hufvudet uppe, skall intet
+farligt hända honom."
+
+"Det är ingen fara, som skrämmer mig", svarade Thorsten, "men
+ovissheten är något så obehagligt, att jag endast vill blifva af med
+den. Säg mig uppriktigt, fader Ollikainen, kan jag göra ett besök på
+bruket, för att höra efter huru det står till?"
+
+"Det går nog an att få veta det på närmare håll", yttrade gubben: "Vår
+Länsman kommer snart, kanske ännu i denna dag, hitåt trakten, och vi
+skola tala med honom sjelf. Men efter han har en annan rock med sig,
+Herr Thorsten, lägg af den der gröna tills vidare!"
+
+Med dessa ord aflägsnade sig gubben.
+
+Thorsten begrundade länge hans ord, och ansåg det rådligast att vara
+beredd till en skyndsam afresa. Han snörde derföre sin skjutväska med
+sina saker tillsammans och begaf sig sedan ut att njuta af traktens
+vildhet så länge han kunde. Han tog bössan under armen och gick till
+pörtet för att först fråga efter Bolla.
+
+Det var en stark rök, som rådde i öfre delen af pörtet. Vid elden, som
+brann på spisen midt på golfvet, sutto de båda gummorna, Bollas mor
+och Ollikainens hustru, sysselsatta med tillredelsen af en måltid. Det
+föreföll Thorsten, som han blifvit förflyttad flere sekler tillbaka
+till det tidehvarf, hvars seder målas i de gamla Isländska sagorna.
+De båda småvexta Finngummorna, som pysslade om en stor kittel på den
+enkla spisens mur, förekommo honom som ett par troll, hvilka beredde en
+underbar dryck. Stugan saknade fenster, så att röken utträngde genom
+det så kallade vindögat sedan den höljt hela den sällsamma taflan i ett
+lätt flor. Bolla syntes icke till, så att Thorsten, så snart han några
+ögonblick betraktat den sällsamma gruppen, drog sig tillbaka igen,
+men Bollas mor skyndade efter honom. Hon fattade honom, med en gummas
+närgångenhet, vid armen och förde honom ned till stranden af kärret.
+
+"Hör på, unga Herr Thorsten", sade hon: "Jag ser väl kanske litet mer
+än andra kunna se. Men var icke rädd för det. Gumman kan tiga, tro mig
+det. Han är mig länge bekant, han! Jag har sett honom förr, det måste
+vara säkert. Han har mycket olefvadt ännu. Den onda Länsman skall icke
+få honom!"
+
+"Tack för den goda spådomen, kära mor!" svarade han: "Men säg mig
+uppriktigt, om det verkligen är så, att ni sett mig förr? Eller hvad
+menar ni egentligen med sådana ord?"
+
+"Jo, jag menar som jag säger", återtog gumman. "Den onda Länsmannen kan
+aldrig få ett slut som är godt. Han letar ju efter menniskosjälar, just
+som tiggarn efter silfverpenningarna. Men jag vet icke hvad Anders
+har för knölar i hufvudet i dag. Se der kommer han tillbaka och ser
+alldeles ut, som om han ingen fisk hade till middagen. Se huru ifrigt
+han ror! Det vill något till att ro i kapp med en sådan karl, Herr
+Thorsten! Det gör hvarken Länsman eller Tullherrarna."
+
+"Hvarföre talar ni så mycket om Tullherrarna?" frågade Thorsten,
+på en gång helt strängt och allvarsamt seende på gumman: "Säg mig,
+uppriktigt, kära mor, har fader Ollikainen eller ni eller någon af era
+barn att göra med de herrarna? Finnas här lurendrejare?"
+
+"Jag vill just säga som sanningen är", sade gumman: "Nog kan Herr
+Thorsten veta, att bonden här vill sjelf begagna hvar enda jordlapp.
+Hvad skall Torparen då lefva af? Kolningen hinner icke att skaffa oss
+vårt nödvändigaste. Någon annan förtjenst bestås icke oss, gemene folk.
+Hvad skall man då göra? Gossarna våra få skäligt betaldt för hvar
+fora ifrån Norige, då de ha i ett och annat betett sig litet så der
+hurtigt; men så ha vi också på det sättet fått ihop så pass, att kronan
+hvart år fått ut sina utskylder af oss. Nog veta vi, att det icke kan
+blifva annorlunda så snart, ehuru det just icke är så väl, att kronan
+skall behöfva drifva oss på olagliga vägar för att få ut de fattiga
+styfrarna. Men man är ju tvungen att lefva. Hvad skole vi göra?"
+
+Anders kom i detsamma med båten. Han lade till bakom vassbusken och bar
+i land en stor packa med varor. Thorsten insåg nu, att här nyttjades en
+födkrok, hvilken i sjelfva verket var föga hedrande. Men spelet måste
+hållas ut till slutet. Han måste blifva här, tills han visste, huru det
+stod till med de faror, han fruktade.
+
+Utan att yttra ett ord eller göra en helsning, begaf sig Anders med
+sin börda uppåt gården. Han hade icke länge varit ur sigte, förrän
+några jagtrop hördes bortifrån skogen. Gumman lyssnade med uttryck af
+bestörtning på ropen. "Det är Länsman, som kommer!" utropade hon: "Gud
+hjelp oss!"
+
+Ett par bösseskott hördes ifrån skogsbrynet. "Jag sätter mig i båten!"
+sade Thorsten. "Der ser mig ingen, och om det skulle gälla, kan jag ro
+ut på bäcken. Der kan väl ingen följa mig, ty mossen ser just ut som
+den hängdyn vi foro öfver på hitvägen."
+
+"Det är godt!" hviskade gumman: "De veta icke, att vi ega en båt!
+Jag går väl upp och ser till hvad de företaga sig der hemma. Fader
+Ollikainen är dem nog för slug!"
+
+Medan gumman gick upp till gården, skyndade Thorsten att intaga båten
+och stöta den ut ifrån stranden. I skygd af några högre tufvor och
+buskar tyckte han sig tryggt kunna ro bortåt. Han litade helt och
+hållet på Ollikainen och kände sig lugn, oaktadt hans ställning väl
+kunde vara egnad att väcka farhågor.
+
+Det är en innerligt behaglig känsla att sakta flyta hän i en lätt båt
+öfver en klar vattenyta. Speglar sig himlen i den stilla vattenspegeln,
+så förefaller det, liksom sväfvade man på vingar i skyarna. Der
+Thorsten långsamt halkade fram vexte åtskilliga vilda örter vid
+stranden, och stora neckblad lågo utbredda öfver bäcken på flere
+ställen. Just vid den lilla gruppen af tallar, som skymde bort honom
+och båten från gården, lade han till, och satte sig att gifva akt uppå
+hvad som föreföll deruppe. Han hade icke länge stirrat uppåt backen,
+förrän han varseblef några främmande karlar, hvilka tycktes sysselsatta
+att språka med de små Finngummorna. De pekade åt flere håll, och det
+blef klart för Thorsten, att det var Länsmannen i orten i sällskap med
+åtskillig tullbetjening.
+
+Bland personerna på gården visade sig snart äfven ett par Lappar. Så
+mycket Thorsten kunde se, var det Sjaggo och hans hustru. Der rådde
+mycken oro bland de främmande personerna, tycktes det, och de sökte
+ganska ifrigt på alla sidor. Slutligen såg Thorsten att Sjaggo med
+ett par andra karlar nalkades stranden af mossen. Af den elake och
+förslagne Lappen, som väl måste vara bekant med trakten och dessutom,
+såsom en slags vilde, säkert hade mycken öfning att spåra upp villbråd
+och menniskor, trodde sig Thorsten hafva mycket att frukta. Men han
+beslöt att hålla sig stilla ute på mossen, der det väl icke var så lätt
+att nalkas honom, då han hade båten i sitt våld. Han hoppades också att
+icke blifva upptäckt bakom gruppen af tallar. Men deruti var han icke
+mycket säker. Den sluge Sjaggo saknade genast båten, och som han visste
+att Anders nyligen var hemkommen med densamma, dömde han att den ej
+kunde vara långt borta. Gubben Ollikainen visade sig emellertid snart
+derpå vid stranden. Efter ett långt samtal, hvarunder Sjaggo gjorde en
+mängd bugningar, aflägsnade sig allesammans.
+
+Thorsten började blifva allt mera dyster och nedslagen. Han var
+förföljd, som en missdådare och efterlyst, ehuru oskyldig. Det kränkte
+honom bittert; men han insåg nödvändigheten af att här undvika att
+spjerna emot udden.
+
+Bolla visade sig snart vid stranden. Hon såg utåt mossen under oroliga
+rörelser. Thorsten beslöt att visa sig bredvid tallgruppen, för att, i
+fall hon gaf tecken dertill, draga sig tillbaka eller ock nalkas. Då
+hon vinkade, rodde han skyndsamt till stranden.
+
+"Herr Thorsten!" sade hon: "Länsman är här med folk och den
+olycksfogeln Sjaggo lär nog, om möjligt, visa honom vägarna. Jag skall
+emellertid försöka att följa en annan väg. Fader Ollikainen sade mig,
+att jag skulle smyga mig hit ned, medan han trakterar dem litet i
+Svenskstugan." Sedan hon lyftat en näfverrensel i båten, sprang hon uti
+den och fattade ena åran. Thorsten tog den andra, och under flickans
+ledning halkade båten skyndsamt utåt vattenytan. Emellan de gröna och
+gullgula och ljusröda tufvorna, slingrade sig bäcken, såsom en klar
+väg, bortåt den fjerran skogen.
+
+
+
+
+5.
+
+
+Det led emot aftonen. Solen sänkte sig för att en kort stund dröja
+under horizonten. Skogstopparna förgylldes af aftonrodnaden, och några
+gällt skriande sjöfoglar drogo snabbt öfver den fuktiga mossen. De
+båda roende voro längesedan komna ur sigte från Ollikainens gård, så
+att de redan tillryggalagt största delen af vägen öfver mossen. Med
+ansträngning nådde de den andra skogbeklädda stranden, just då solen
+gick ned. Bäcken som de följt, slingrade sig allt bredare fram inåt
+skogen.
+
+"Vi måste hvila här", sade Bolla: "Strömmen har några forssar längre
+fram, som vi icke kunna fara utföre förr än det är full dager igen."
+
+Hon framtog i detsamma den medförda näfverränseln, som befanns
+innehålla ett litet matförråd. Thorsten frågade henne nu huru snart
+de kunde vara i Norige, och om hon ville visa honom vägen ända öfver
+gränsen.
+
+Hon sade att de endast behöfde tre eller fyra dagar för att komma öfver
+fjellet. Det var en genväg hon ville visa honom, eljest endast begagnad
+af smyghandlare, som förde sina varor förbi tullen vid en Svensk,
+numera raserad skans.
+
+Thorsten kastade sig tankfull under ett träd, med bössan nära till
+hands och sin skjutväska under hufvudet. Bolla slumrade på marken några
+steg derifrån.
+
+Det var en af dessa ljumma, sköna sommarnätter, som endast den högre
+norden eger så sköna. Det susade sakta, såsom andehviskningar, i
+träden, och ifrån kärret hördes då och då en sjöfogels ljud som
+upprepades af echo, eller qvittrade en liten talltrast i granskapet.
+Det var klart på himlahvalfvet utom i vester, der ett hvitt, skönt
+moln sakta höjde sig i sällsamma former på det högblå, med några få
+tindrande stjernor beströdda fästet. Men snart inslumrade Thorsten
+djupt.
+
+En obehaglig känsla genomfor honom då han väcktes. Bolla stod framför
+honom och sade hans namn, så att han genast befann sig vaken. Han kände
+sig kall och såg också att hela hennes gestalt var öfverströdd med
+något hvitt.
+
+"Min Gud! Är det snö?" utropade han bestört.
+
+"Ja", var hennes svar: "Det har varit en frostnatt. Många menniskors
+välstånd och bergning har frusit bort i natt."
+
+Thorsten sprang upp och såg sig sjelf beströdd med snö samt hela nejden
+höljd i en hemsk likduk. Träden buro hvita bördor på grenarna och
+marken var betäckt med halfqvarters djup snö. Solen stod redan öfver
+horizonten och dess strålar bröto sig skarpt emot den glindrande snön.
+"Det var således detta, som det sköna molnet medförde" sade Thorsten
+för sig sjelf: "Dess luftiga skönhet var verkligen olycksbringande,
+såsom så mången mensklig är det."
+
+Thorsten gick ned till stranden af mossen för att se efter båten. Det
+var ett sällsamt skådespel, som der visade sig för honom. Den vida
+planen var höljd med snö, men då solen bestrålade den vidsträckta ytan,
+tycktes den på något afstånd förvandla sig till ett omätligt, djupblått
+haf, som rörde sig i klara vågor, utan skum eller grummel, längst bort
+till horizonten, der en smal ljusstrimma skiljde det från himlen. De
+båda bergpyramiderna, som stodo vid hvar sin ända af mossen, tycktes
+rörliga. Deras förr runda former bröto sig nu i skarpa facetter, hvilka
+än sköto ut såsom hvassa kanter, än åter smälte in i berget tillbaka.
+Det underbaraste var, att de mörkblå fjellmassorna närmade sig
+hvarandra, än vidrörde hvarann med de utskjutande kanterna, än nickade
+till hvarandra med sina höga hjessor, men derefter ögonblickligt ryckte
+sig åtskils och hoppade tillbaka. Den lilla gruppen af tallar, som
+stod midt på mossen, hade skjutit upp, så att träden tycktes vara så
+höga, som jättelika palmer. Deras mörka stammar rörde sig äfven hastigt
+i blixtformiga vinklar mot de blå vågorna. Allt var så underbart, så
+förtrolladt, att dess åskådande ingaf en känsla af förskräckelse och
+häpnad på en gång.
+
+"Hvad betyder detta?" frågade Thorsten ifrigt.
+
+"Det är en hägring!" svarade Bolla. "Sådana får man se ibland i
+fjellen. Men det bebåder att snön snart går bort; och smälter den, så
+få vi svårt att komma utför forssarna och öfver fjellryggen. Vi måste
+väl derföre skynda."
+
+Under det Thorsten ännu beundrade den majestätiska synen, skimrade ett
+rödt sken ett ögonblick längst bort vid horizonten. Det dröjde en liten
+stund, och en skarp knall upprepades af genljudet rundtomkring.
+
+"Det var ett skott!" sade Bolla: "Jag hoppas att de icke jaga efter oss
+eller söka våra spår, medan snön ligger qvar."
+
+Med dessa ord lossade hon båten och sköt den åter ut i vattnet. Båda
+fortsatte skyndsamt sin färd. Bäcken som de hittills följt, hade nu
+vext till en bred ström, och krökte sig emellan en reslig furuskog på
+den ena sidan och några bergshöjder på den andra. Strömdraget bidrog
+äfven att påskynda båtens fart, så att alla föremål hastigt flögo förbi
+de bortilandes blickar. Då de stundom foro under de lutande tallarnas
+grenar eller en vindflägt rörde dem, nedrasade den snömassa, som om
+natten lagt sig på deras grenar. Mången gång blefvo de i båten höljda
+af ett sådant hastigt snöfall. Men det blef lika hastigt slut med snön,
+som den kommit. Innan middagen hade redan alltsammans smält för den
+starka solhettan och barrträden prålade i en uppfriskad grönska, medan
+deremot en och annan åkerteg, som synts vid strömbrädden, var färgad
+med en viss rodnad, ett visst rödaktigt skimmer, som hängde vid säden.
+
+"Frosten har brännt åkrarna!" sade Bolla och pekade på den olyksbådande
+purpurn.
+
+Strömmen som hittills flutit jemt men snabbt, började nu blifva
+oroligare. Här och der syntes hvirflar och skum i vattnet. Ofta sorlade
+vattnet omkring en stor sten. Än bröt det sig emot en klippa vid
+stranden. På några ställen flöto timmerstockar i strömfåran.
+
+Då de båda unga som bäst så skyndade med elfven och Thorsten
+öfverlemnade sig åt sina drömmar, sade Bolla hastigt: "Nu komma vi till
+forssen. För Guds skull, sitt då stadigt i båten och rör icke årorna.
+Låt mig, som farit här förr, få styra!"
+
+Hon satte sig i bakstammen med den ena åran, och bad Thorsten sätta sig
+midt i båten för att hålla jemvigten. Farten tilltog och Thorsten hörde
+ett dån, ett doft brusande, som kom dem allt närmare till mötes. Det
+var forssen, utför hvilken de skulle fara.
+
+"Se icke framåt!" sade Bolla. "Håll ögonen fast i båten, eller på
+himlen! Man kan eljest lätt hisna, om man icke är van vid forsfärder."
+
+Thorsten lydde henne icke. Han fäste sina blickar på hennes gestalt,
+der hon med säker blick betraktade alla föremål omkring sig och, med
+ett uttryck af mod och förtröstan i de behagliga anletsdragen, styrde
+den lätta farkosten. Brusandet tilltog med förfärlig skyndsamhet.
+Snart gick båten icke mera jemnt. Några ryckningar kändes. Det var
+liksom en slitning, ett knakande i båtens fogningar, då den blixtsnabbt
+bortrycktes af en hvirfvel och slungades hän ibland högt stänkande skum
+och rytande vattenmassor. Det svindlade för Thorstens ögon. I hans
+hufvud gick det omkring och han måste med båda händerna hålla sig fast
+i båtens kanter.
+
+Men det dröjde icke många ögonblick innan de hunnit utföre forssen,
+efter hvad Thorsten trodde; men nu tycktes strömmen på en gång vara
+slut. En mörk bergvägg stängde vägen för de framilande.
+
+"Vi krossas emot berget, som det nu ser ut för oss", yttrade Thorsten
+med en temligen lugn stämma, då han kastade ögonen omkring sig.
+
+"Åh nej, just här svänger sig forssen till höger", svarade hon. I
+detsamma gjorde båten en tvär vändning i en hvirflande göl. Thorsten
+var nära att förlora jemvigten men han höll sig dock fast vid
+båtkanterna. Spetsen af båten böjde sig derpå nedåt och Thorsten
+kände huru det nu gick utföre. Men han hann icke ens rätt besinna sin
+belägenhet, förrän en bränning stänkte honom full med fradga och båten,
+ilande förbi bränningen, flög ut på ett jemnare vatten.
+
+"Nu äro vi lyckligt nedkomna!" sade Bolla. "Här måste vi gå i land och
+lemna båten efter oss. Vår väg går emellan bergen dit vesterut."
+
+Nu styrde hon till lands, och sedan de båda väl fastbundit båten, för
+att hindra honom att flyta bort, begåfvo de sig inåt fjelltrakten till
+fots.
+
+Efter en liten måltid vid stranden, hvarunder Bolla underrättade
+Thorsten, att de innan aftonen borde hinna till en fjellstuga, som
+var byggd till härberge för resande, begynte de sin vandring inåt
+ödemarken. Nu blef naturen allt mera vild omkring dem. Ofantliga
+granitblock, på hvilka ingen vegetation kunde fästa sig, lågo
+kringströdda. Bergsklyftorna genom hvilka de måste klättra, hade skarpa
+kanter och voro genom den smältande snön slippriga, så att de båda
+vandrande ofta måste understödja hvarandra. Emellertid skyndade de
+oförtrutet framåt.
+
+Det hade redan lidit emot aftonen, då de hunno stranden af en bäck.
+Bolla blef bestört, då hon såg att det genom snöfallet ökade vattnet
+bortsköljt den spång, som var lagd deröfver. Det var en hel mils krok
+till ett annat öfvergångsställe. Hade Thorsten varit ensam och utan
+Bollas ledning kunnat hitta vägen, skulle han simmat öfver den några
+få alnar breda bäcken. Nu återstod den enda utvägen, den i Norrland
+vanliga, att fälla ett träd tvärt öfver bäcken. Men hur skulle man få
+omkull ett, då ingen yxa fanns? Thorsten fann dock på råd. Han utsökte
+en smal, reslig gran just invid stranden, samlade en rishög omkring
+stammen, sedan han afbarkat den nedtill, och antände riset. Inom kort
+upplågade en eld omkring trädet.
+
+Thorsten såg till att elden icke skulle sprida sig och då han trodde
+trädet tillräckligt koladt vid roten, böjde han det med en stark stör i
+den riktning dit han ville att det skulle falla. Med outsäglig glädje
+såg han sitt företag lyckas. Det kådiga trädet förbrändes allt mer och
+mer, så att slutligen spetsen sänkte sig öfver ån långt inpå andra
+stranden. Med ett par vidjor af mjuka tallrötter, bands stammen fast
+vid sin stubbe, sedan elden blifvit väl släckt. Thorsten gick sjelf
+först öfver på det svigtande trädet, under det han sökte att bibehålla
+jemvigten genom att hålla sig fast vid grenarna, som likväl här och der
+stodo i vägen. Sedan han lyckligt öfverkommit, fästade han trädtoppen
+på samma sätt som stammen, samt återvände att hemta flickan. De mest
+hinderliga grenarna bröt han af, för att bereda henne en lättare
+öfvergång.
+
+Han fattade sin skjutväska och bössa och flickan näfverränseln. Men
+nu märkte han att det skulle blifva omöjligt för båda att komma öfver
+på en gång, emedan trädet icke kunde bära dem. Han måste derföre låta
+Bolla gå ensam förut. Han stod qvar på stranden och följde med ängslig
+uppmärksamhet hvarje hennes steg. Dessa voro vigtiga, ty om hon halkade
+eller förlorade jemvigten, måste hon falla i strömmen, hvilken var
+lika häftig som djup. Man kunde jemföra denna spång med Muhamedanernas
+Sirât, den sju steg långa bryggan som leder till Paradiset och är smal
+som en sabelklinga, enligt deras Koran. Den Finska flickan hade redan
+tillryggalagt hälften af den svåra vandringen, då hon begynte vackla.
+Ränseln som hon bar i handen, hindrade henne att visa den vighet och
+säkerhet, som annars utmärkte hennes gång. Hon uppgaf ett rop af
+förskräckelse, då hon kände att hon höll på att falla, och släppte i
+detsamma ränseln; lyckligtvis återvann hon sjelf jemvigten, men hela
+matförrådet bortfördes blixtsnabbt af vågorna och försvann i djupet.
+
+Bolla stod ändtligen på andra stranden, och Thorsten skyndade efter
+henne dit. Hon beklagade förlusten af näfverränseln mest derföre, att
+deri lågo några papper eller bref, såsom hon kallade dem, som hennes
+mor befallt henne lemna honom, då de skildes åt. Men förlusten kunde
+icke mera hjelpas. Derföre fortsattes vandringen tills aftonen. Då
+hunno de till Skogsstugan, målet för denna dagens färd.
+
+I de obebodda fjelltrakterna funnos fordom flere så kallade
+fjellstugor, der de resande funno tak öfver hufvudet, foder åt sina
+hästar och ved att bereda sin måltid med. Nu hafva på de flesta
+ställen, der dessa stugor stodo, små gårdar bildat sig, der en
+nybyggare lefver och förser de resande med deras oumgängligaste behof.
+Den stuga, som Thorsten och Bolla hunno, låg vid lurendrejarnes väg,
+och var för de flesta andra obekant. Emellertid hade äfven der en
+nybyggare nedsatt sig, och lefde af det han kunde förtjena på de
+djerfva gäster, som besökte hans boning. Huset bestod af två rum, det
+ena ett rökigt pörte, det andra ett stall. På några få stegs afstånd
+stod äfven en liten lada, der nybyggaren från de kringliggande kärren
+insamlade sitt höförråd.
+
+Då Thorsten och Bolla nalkades, började ett par hundar att skälla.
+Genast rusade ett par karlar ut, för att se efter hvad som var å färde.
+Sedan de noga skådat omkring, och funnit att det endast var tvenne
+personer, som ankommo, lockade de hundarne tillbaka, för att låta de
+främmande inträda i stugan.
+
+Derinne såg det beynnerligt ut. På den af några grofva stenar snarare
+sammanvältade än uppmurade spiseln, brann en stockeld. Liksom i
+finnpörten i allmänhet, var öfre delen af rummet full af rök. Men på
+golfvet omkring elden, belysta af det dunkla skenet, lågo några i
+pelsar och täcken höljda gestalter med bistra, rödhåriga ansigten.
+Det var ett band smyghandlare, gissade Thorsten genast. Bland alla
+de ansigten, som betraktade de inträdande med en viss misstänksam
+uppmärksamhet, var det ett, som framför de andra var utmärkt. Det
+tillhörde en kort, tjock, i en randig nattrock klädd man, och var
+nästan dubbelt så bredt som långt; föröfrigt var det försedt med en
+krans af röda, krusiga hår, som ända till sjelfva hakspetsen infattade
+det. Hvad den karga naturen inspart på den trubbiga näsan, hade hon
+slösat på de fylliga läpparna. Ett par ögon, små som pepparkorn, men
+glimmande som eldgnistror, rörde sig med förundransvärd snabbhet under
+tvenne ögonbryn, hvilkas form och färg hade största likhet med tufvor
+af björnmossa. Sedan denne några ögonblick betraktat Thorsten och
+Bolla, bjöd han dem komma närmare för att njuta af brasan. "Här är godt
+rum nog för goda vänner", sade han: "och andra än goda vänner få icke
+titta in. Var välkommen, herre, och hon med, flicka! Jag tycker jag
+känner igen dig: är du icke Ollikainens Bolla?"
+
+"Jo, herr Apothekare!" svarade flickan. "Min far har skickat mig att
+följa denna herrn öfver fjellen. Eljest skulle jag säga att Länsmän med
+några Tullherrar just voro hemma hos oss i morgons. Gud vet, på hvilka
+vägar Sjaggo förer dem, ty han var med i sällskapet."
+
+"Sjaggo!" sade Apothekaren: "den råder jag att icke öppna sin mun om
+oss. För öfrigt vet jag att han visar dem åt Helsingland, ifall de
+skulle leta efter oss. Sjaggo är ju vår man."
+
+Vid dessa ord framtog Apothekaren en reskantin och dukade upp dess
+innehåll på det rankiga bordet, som stod i en vrå. Han bad derpå, med
+den norrländska frimodigheten, de nykomne gästerna hålla till godo.
+Thorsten måste tillstå att han efter en sådan färd som han gjort,
+ingalunda var frestad att afslå inbjudningen. Apothekaren visade sig
+ganska vänlig och språksam; men Thorsten kunde icke rätt med hans
+uppsyn och blickar. Äfven Bolla tycktes vara något skygg för honom.
+
+Sedan måltiden blifvit slutad, sade han: "Se så, goda vänner! Nu lägga
+vi oss här, så godt vi kunna. I morgon drager jag med mitt folk uppför
+strömmen. Denna gången är det en god affär vi hafva att göra. Bara
+Jamaica Rumm och Franska viner. Men vi måste tömma ännu ett glas med
+våra främmande. Skall det vara en sup, herre, eller en tår Jamaica?"
+
+Thorsten undanbad sig förgäfves. Han måste tömma ett glas, som den
+beställsamme Apothekaren islagit. Äfven Bolla slapp icke med mindre, än
+att hon smakade på drycken.
+
+"Nå, hurudan finner herrn min Rumm?" frågade Apothekarn.
+
+"För att vara uppriktig, har den en viss kryddsmak", svarade Thorsten.
+"Det måste varit något medicament i glaset kanhända. Men sjelfva varan
+tycktes eljest vara fin och god."
+
+"Ja, varan är äkta, det svarar jag för", sade Apothekaren med ett
+afskyvärdt hånlöje: "Får se om Tullbesökarne skola smörja sig med den
+kostbara drycken! Men nu blir jag sömnig! Låt oss gå till hvila!"
+
+Thorsten såg sig om efter en vrå, der han tänkte nedkasta sig på en
+halmkärfve, då dörren öppnades och ett Lappskt ansigte intittade, med
+ett förnöjdt grinlöje på de tunna läpparna.
+
+"Hå! Är det du, Sjaggo!" utbröt Apothekaren: "hvad har du att förkunna?"
+
+I detsamma föll Lappens blick på Thorsten. Han drog sig liksom bestört
+tillbaka ett ögonblick; men snart besinnade han sig och inträdde
+hel och hållen i stugan. Blott ett giftigt ögonkast häftade han på
+Thorsten, sedan låtsade han, som han alldeles icke bemärkt honom.
+
+Men Thorsten kände sig härvid ingalunda väl till mods. Han beslöt att
+i alla händelser icke tillbringa natten här ibland dessa skälmar. Det
+rann honom i sinnet att den lilla ladan, som låg bredvid gården erbjöd
+ett fredligare herbärge. Han sade det åt Bolla, och hon gick genast dit
+förut. Thorsten tackade Apothekaren artigt för hans gästfrihet, räckte
+honom enligt landets sed ett handslag och aflägsnade sig med sin bössa
+och skjutväska.
+
+I den lilla ladan, som hade en dörr vänd åt stugan och en glugg på
+den motsatta väggen, befann sig ett temligt höförråd, som tjente
+till en ganska beqväm bädd. Bolla yttrade sin fruktan för Sjaggos
+konster, och tillstängde derföre dörren ganska väl innanföre, samt
+lade sig på en höbundt nära densamma. Thorsten sökte sitt läger vid
+gluggen, som han ställde öppen. Han hade derifrån en utsigt öfver den
+vilda fjellnaturen, som här var förfärligt ödslig. Ingen enda åkerteg
+framskymtade i sommarnattens halfdunkel: endast nakna berghällar,
+emellan hvilka mörka skogsdungar uppsköto. En lång stund öfverlemnade
+han sig åt sina fantasier.
+
+Det var slutligen en besynnerlig känsla af matthet, som intog Thorsten.
+Han spratt flere gånger till ur en orolig och oredig slummer. Hastigt
+föll honom då den tanken in, att det måste varit någon sömndryck i
+Apothekarns sista jamaicaglas, ty den tyngd, han kände i sitt hufvud,
+var högst onaturlig. Han hade i sin skjutväska ett par flaskor,
+hvaraf den ena innehöll ett Caffe-extract, hvilket någon gång varit
+honom nyttigt, såsom medicin på resan. Äfven nu framtog han detsamma
+och intog något deraf. Det gjorde sin verkan, så att han kände sig
+fullkomligt vaken och styrkt. Han började då att öfverlägga,
+huru han skulle kunna belöna den goda kolarflickan, som varit hans
+vägvisare. Penningar hade han icke mycket att umbära. Men han tänkte
+på att skänka henne en guldring af temligt värde, som han ärft af sina
+föräldrar och nu burit allt ifrån sin ungdom.
+
+Hastigt hördes på dörren några ryckningar, liksom någon velat öppna
+den. Då den var väl tillstängd, begynte man våldsamt stöta på densamma.
+Thorsten skyndade dit. "Hvem är der?" frågade han med hög röst, i det
+han fattade sin bössa i handen. Det blef en tystnad öfver allt.
+
+Då böjde sig Thorsten ned för att se, så godt skymningen ville tillåta,
+om Bolla var vaken. Men hon slumrade djupt. Det förvånade honom att hon
+icke vaknat af bullret, och styrkte honom i tron på Apothekarens list
+med sömndrycken.
+
+Derefter upprepade han ännu högre: "hvem är det härutanföre, som vill
+in?"
+
+"Låt upp och släpp oss in på ögonblicket eljest slå vi sönder dörren!"
+svarade en förfärlig stämma, som Thorsten trodde sig igenkänna för
+Apothekarns.
+
+"Hvad viljen J här?" frågade Thorsten tillbaka: "Sägen det genast,
+eljest skjuter jag den första, som vågar titta in."
+
+Intet svar följde, och Thorsten hörde endast hviskningar utanföre.
+Men snart föllo några starka slag på dörren. Thorsten besinnade sig
+hastigt, ryckte upp laddstocken och kratsade haglen ur bössan, för att
+kunna, utan att spilla något menniskolif, ingifva sina angripare någon
+fruktan. Han tog derefter Bolla om lifvet och uppreste henne. Men hon
+var så matt, att hon icke rätt vaknade, utan genast sänkte sitt hufvud
+på hans axel.
+
+I detta ögonblick rycktes dörren upp, och Apothekaren visade sig i
+densamma, åtföljd af Lappen Sjaggo och tre eller fyra andra karlar.
+Thorsten satte genast mynningen af sin bössa emot hans ansigte och
+brände af skottet. Apothekaren störtade baklänges, och dörren blef
+af de andra åter tillslagen. Då skyndade Thorsten med den sanslösa
+flickan till gluggen. Han hoppade skyndsamt ut igenom den och fann
+att det var lågt till marken. Derföre drog han henne efter sig, och
+skyndade, undangömd af ladan, att gömma sig bakom några stora stenar
+i brynet af en skogsdunge, ett litet stycke derifrån. Der nedlade han
+flickan på marken och laddade sin bössa på nytt. Han hörde snart ånyo
+buller bort vid ladan, der dörren åter måtte blifvit öppnad. I detsamma
+framglimraade också der ett hastigt sken. Inom en kort stund ökades
+det, och Thorsten måste slutligen tro, att det fattat eld i höet.
+Emellertid kunde i alla fall eldsvådan icke blifva farlig, så att han i
+det afseendet var trygg. Hvad Apothekarens ansigte beträffade, trodde
+han att det icke förlorat derpå, att kanske ögonbrynen blifvit något
+förminskade genom det oväntade svedjandet och kindernas färg upphöjd af
+de svarta punkter, hvarmed de blifvit krutstänkta.
+
+Men det var ingen tid till muntra anmärkningar. Thorsten tog sin
+stackars följeslagerska i famnen och bar henne ett litet stycke längre
+in i skogen för att använda samma medel som han sjelf nyttjat till att
+väcka henne ur den farliga slummern. Äfven på henne gjorde drycken en
+skyndsam verkan. Hon slog upp ögonen med förskräckelse, och fann sitt
+hufvud lutadt emot hans bröst. På en gång flög en glödande purpurrodnad
+öfver hennes ljufva drag: det var första tecknet till hennes återvunna
+medvetande. Det andra var att hon gömde det rodnande ansigtet emot hans
+hjerta.
+
+Det var en djup rörelse, som i detsamma också genomträngde Thorstens
+innersta. Han kunde icke göra sig den rätt klar, men han böjde sig ned,
+upplyfte sakta hennes hufvud och kysste henne.
+
+"Stackars flicka!" sade han: "Vakna efter den förfärliga trolldrycken!
+För Guds skull! Faran är ännu icke förbi! Kanske börjas den först nu.
+Vi blifva förföljda."
+
+Bolla upprättade sig med mycken styrka, men den höga purpurn på
+hennes kinder försvann hastigt. Hon satte händerna några ögonblick
+för ansigtet och drog några tunga andedrag. Derefter såg hon upp och
+kastade uppmärksamma blickar omkring sig.
+
+"Var det en dvaldryck han gaf oss?" sade hon. "Ah! jag förstår! Och
+vi blefvo öfverfallne i ladan, såsom jag fruktade. Men huru hafva vi
+kommit hit?"
+
+Thorsten förklarade huru det hade tillgått.
+
+"Vi måste skynda oss undan!" sade hon. "Det har tagit eld i höet, men
+det är snart släckt! Sedan lära de väl förfölja oss. De hafva hundar
+med sig. Men jag känner vägen öfver fjellet."
+
+"Blott du står ut med att vandra längre, min goda flicka!" sade
+Thorsten bekymrad: "Du ser så matt ut. Jag kan i det matta skenet se,
+att du är blek."
+
+"Frukta icke!" svarade hon: "Jag har krafter nog, när det gäller att
+rädda -- rädda -- vårt lif."
+
+Hon räckte Thorsten handen, och nu skyndade de båda bort emellan
+klipporna, allt längre upp ibland bergen.
+
+
+
+
+6.
+
+
+Och oafbrutet gick vandringen framåt. De togo sig ingen rast eller
+hvila, förrän de hunnit långt bort ibland de ödsliga bergen, afsides
+från farvägen. Ingen menniskofot, om icke i urminnes tider en Lappmans,
+som här framdrifvit sin hjord, hade beträdt dessa hemska trakter. De
+vandrade hela natten, tills de första strålarna af morgonen begynte
+att färga de högsta fjelltopparnas snöfält med en rodnad, så skär
+som den eljest endast finnes i en yppig ros eller på en femtonårig
+flickas kind. Då förmådde Thorsten icke gå längre. Han sade att han
+oundvikligen behöfde hvila. Bolla förde honom till en bergskrefva,
+derifrån man kunde emellan klippornas springor se vidtomkring öfver
+de trakter de genomvandrat. Der satte de båda sig ner, och Thorsten
+framtog åter flaskan, som innehöll den sömnförjagande drycken. Båda
+drucko af densamma.
+
+Men på Bollas ansigte sväfvade ett uttryck af ängslan och bekymmer.
+Hennes blick var matt och skygg. Thorsten bemärkte det, och frågade
+henne om orsaken. Hon sade, att de hade ännu två dagars vandring att
+göra, innan de hunno någon ort inom Norige, men de befunno sig nu
+utan något matförråd. Dessutom yttrade hon åter den fruktan att de
+skulle blifva förföljda. "Vi skulle kanske kunna söka herberge hos en
+Nybyggare, som har sin fäbod en mil på sidan om vår väg; men vi skulle
+då komma en dag sednare, och det vore att lemna våra förföljare god tid
+att hinna oss."
+
+Thorsten betänkte sig. "Tror du då att de skola söka oss hos
+Nybyggaren? Eller skall han förråda oss till dem, om vi visa förtroende
+för honom?"
+
+"Göran Rutman är vän till vår Anders", svarade hon: "Han är den största
+räffängare i hela trakten, och Anders plär sälja hans räfskinn åt
+honom. Men jag tror icke att han kan tiga. Kunde vi undvika honom, vore
+det bäst. För öfrigt kan ingen veta om han nu är vid fäboden eller den
+står alldeles tom. Då hade vi vandrat den afvägen förgäfves."
+
+Båda suto tysta en lång stund. Det blef dager och solen uppgick öfver
+bergen. Hastigt lifvades Bollas drag af ett uttryck af bestörtning. Hon
+spände ögonen utåt dalen, som de genomvandrat, och visade slutligen
+äfven för Thorsten att något rörligt syntes bland dvärgbjörksbuskarna
+på långt håll.
+
+"Det är en hund!" sade hon: "Sjaggo är efter oss."
+
+"Jag skulle råda honom att icke komma allför nära", sade Thorsten och
+såg om sin bössa. "Kan du se, om det är den uslingen? Tror du att han
+kommer ensam?"
+
+"Ensam törs han väl icke", yttrade hon: "Han och hans hund äro
+vägvisare."
+
+"Åtminstone skall hans hund icke länge spåra oss, om han kommer en gång
+inom skotthåll", återtog Thorsten.
+
+Nu visade sig på afstånd flere personer, främst bland dem Lappen
+Sjaggo, som noga gaf akt på hunden. De nalkades allt mer och mer, och
+det syntes att de voro beväpnade med skjutgevär. "Det återstår oss att
+försöka undkomma öfver berget", sade Bolla. "Men de måste blifva oss
+varse, om vi försöka den utvägen."
+
+Thorsten fästade just sina harmfulla blickar på den springande
+Lappmannen, då denne gjorde ett långt hopp, på en gång fällde sin
+bössa, sträckte armarna uppåt och föll öfverända. Ett förfärfarligt
+skri följde kort derefter.
+
+
+"Nu äro vi kanske räddade!" utbrast Bolla. "Den elake Lappen har
+sprungit i en af Rutmans räfsaxar. Då de andra samla sig omkring honom,
+försöka vi att springa öfver bergskanten! Sjaggo har nog nu fått så
+mycket om benet, att han icke mera kan blifva oss farlig. De öfriga
+hitta visst icke."
+
+"Ja så", sade Thorsten: "Han har just kommit på ett ställe, som passade
+honom! Den tjocka Apothekaren, om han har plåster så väl som sömndryck,
+må nu hjelpa honom! Men jag ser icke till den skurkens fylliga ansigte.
+Han fick väl nog af mitt krutskott."
+
+Samtliga förföljarne samlade sig omkring den tjutande Lappmannen. Ett
+par nedböjde sig för att uppspänna räfsaxen och släppa honom ur sin
+klofva, medan ett par andra icke kunde hindra sig att skratta åt den
+stackarns ofärd.
+
+Detta ögonblick begagnade Bolla och Thorsten. De klättrade skyndsamt
+bergskrefvan uppföre, och hade redan hunnit bakom spetsen af berget
+utan att blifva bemärkta. Der mötte dem en vidsträckt lingonmosse.
+Här såg vegetationen alldeles förtorkad ut. Några få dvergbjörkar
+hade bruna löf och lingonriset var gråaktigt. "Här måtte den förra
+frostnatten varit förfärlig!" yttrade Thorsten.
+
+"Tvertom!" svarade flickan: "hit har frosten icke sträckt sig. Vi få
+nog erfara det vid mossen. Det är hettan emellan bergen, som förtorkat
+allt hvad som lefvande är."
+
+De skyndade utföre berget. Efter ett par timmars vandring hunno de
+till randen af mossen, som tycktes bestå af en tät småskog af lingon,
+endast en half aln hög, men så tät, att de vandrande måste liksom vada
+igenom densamma. Men det förfärligaste var, att samma ögonblick deras
+fötter vidrörde de närmaste örtstånden, höjde sig ett genomträngande
+gnäll ur lingonriset och ett grått moln uppsteg omkring dem. Detta
+bestod af otaliga svärmar myggor, som genast betäckte de annalkande
+störarne. Inom en handvändning voro bådas ansigten och händer betäckta
+med blodiga stygn. Förgäfves var att slå eller flägta på de hungriga
+flygkräken. De störtade sig på menniskornas hud och läto der till
+tusental döda sig; utan att de öfrigas anfall upphörde. Näsborrar,
+läppar och ögon blefvo isynnerhet stuckna.
+
+"Här är ingen annan utväg", sade Bolla: "Vi måste fram!"
+
+Med händerna för ansigtet och ögonen tillslutna, jagade af de
+infernaliska kräken, skyndade de båda framåt. Bolla fattade Thorstens
+hand och han måste helt och hållet öfverlemna sig åt hennes ledning.
+Lyckligtvis kommo de snart öfver kärret, som var höljdt liksom af en
+dimma af myggor. Men den oräkneliga svärmen stannade icke inom sitt
+förra område. Den utsträckte sig och följde de vandrande, liksom med
+en utgrening, hvilken bildades af en grå dimma af lefvande yrfän och
+hängde tillsammans med dimman öfver kärret. Länge måste de båda vandra
+innan svärmen af förföljarne så glesnade, att de kunde fritt se sig
+omkring.
+
+Slutligen var det middag och solen började att bränna dem.
+
+"Vi måste söka skygd under solhettan", sade Bolla: "Den tröttar oss mer
+än sjelfva gången. Föröfrigt, om också Sjaggo vore lös ifrån räfsaxen,
+få de icke hunden öfver myggkärret. Vi kunna derföre nu vara någorlunda
+trygga."
+
+Hon förde honom derefter till en höjd, der vinden fritt kunde
+tillflägta dem svalka, men en stor granithäll tillika erbjöd en
+vederqvickande skugga.
+
+"Låt oss hvila här ett par timmar", sade hon: "Vi hinna så mycket
+raskare undan i natt, då det blir mera svalt att gå."
+
+Thorsten nedkastade sig på marken. Hans ansigte, händer, hals och
+bröst voro betäckta med blåsor af de elaka myggbetten, som förorsakade
+en olidlig plåga; men hans trötthet var lika stor, så att han med en
+viss tillfredsställelse utsträckte sig på jorden. Ännu en annan plåga
+begynte likväl att låta känna sig: det var hungerns. Men Bolla hade
+sagt, att de ännu måste vandra två dagar, innan de hunno fram till
+Norige. Det såg mörkt ut huru det skulle vara möjligt att uthärda
+dermed. Emellertid utkräfde naturen sin rätt, och Thorsten insomnade
+från sina bekymmer.
+
+Han hade slumrat några timmar innan han vaknade. Då han slog upp
+ögonen, kände han sig lifvad och stärkt af sin sömn. De plågsamma
+myggbetten hade blifvit läkta och han kände sig muntrare. Det första
+han blef varse, var en näfverskäppa med bär, som stod bredvid hans
+hufvud. Han skyndade att resa sig upp för att se efter Bolla.
+
+
+Den goda flickan slumrade ett litet stycke ifrån honom, med förklädet
+utbredt öfver sitt ansigte. Han stod länge, lutad mot sin bössa, och
+betraktade den ljufva gestalten, gömd i sin enkla grofva drägt, liksom
+en skön blomma i sitt hårda blomfoder. Sällsamma känslor bestormade
+hans inre. Han kände, att i hans hjerta hade för henne en ömhet
+uppkommit, i hans själ hade för henne ett tycke uppstått, som voro
+mäktigare än hvad han kännt för någon annan qvinna. Men hans förnuft
+sade honom, att hennes själ icke var skapad för hans; han tyckte sig
+hafva ett medvetande deraf, att för honom och henne icke fanns en
+gemensam sällhet. Tanken på kärlek till henne uppfyllde honom med en
+underbar ängslan. Det var en strid i hans inre emellan hans känsla och
+hans förstånd. Men slutligen sade han för sig sjelf: "Du blir aldrig
+min, sköna flicka! Att med kärlek trycka dig till mitt hjerta vore
+att rycka dig bort i en afgrund af bittra erfarenheter, af oväntade
+försakelser i nya förhållanden. -- Och hvad du kände för mig, hvem vet
+det? Du skulle säkert icke sjelf kunna reda din känsla! Nej, jag vill
+icke tro, hvad min fantasi läser i ditt öga! Jag vill skiljas ifrån dig
+såsom en vän, en bror! Ditt minne --, hur kärt skall det icke blifva
+mig! Måtte mitt också blifva dig så!"
+
+Nu föll det honom in, att det var hårdt att störa hennes slummer, då
+hon kanske icke sofvit många ögonblick -- hon hade ju plockat bär under
+det han sof! Han beslöt att sätta sig och afvakta tills hon sjelf
+uppvaknade. Han ryckte sina ögon ifrån henne och återvände till sin
+förra hviloplats.
+
+Det dröjde icke länge innan han såg henne röra sig. Hon knäppte
+händerna tillsammans några ögonblick, han hörde en djup suck och derpå
+ryckte hon hastigt förklädet bort ifrån sitt ansigte. Hennes ögon mötte
+hans och hon rodnade. Hennes blickar slogos emot marken och hon stod
+upp.
+
+Han kände sitt hjerta klappa häftigare vid den hulda rodnaden på hennes
+kinder, men han bemannade sig och teg. Hon bjöd honom bärskeppan.
+
+"Vill du äta med, Bolla?" frågade han. "Annars vågar jag icke röra
+något enda bär."
+
+"Jag åt mig mätt under det jag plockade", försäkrade hon.
+
+"Jag tror det icke, goda flicka", invände han: "Utan du måste låta mig
+se det. Kom och sätt dig här och ät med mig, eljest smaka mig icke
+bären."
+
+Utan att vidare göra några invändningar, satte hon sig ned och förtärde
+något af den knappa måltiden. Hon yttrade derunder intet annat, än
+korta svar på hans frågor om vägen.
+
+Då vandringen åter begyntes, bad hon att få bära hans skjutväska. Han
+tillät det icke, och en vänlig strid derom uppkom, hvari han blef
+segrare.
+
+Vägen började nu att bli allt brantare uppåt. De nalkades sjelfva
+fjellryggen. Här blef det allt kallare, och de måste till och med
+vandra öfver ett snöfält. Skogen hade upphört i dessa höga trakter.
+Sjelfva dvergbjörken fanns icke mer. Endast några jemmerliga lafvar,
+de yttersta af den organiska naturens alster, hängde ännu fast vid
+klipporna. Ingen fogel syntes i den ödsliga rymden.
+
+För de båda trötta och hungriga vandrande, blef vägen allt tyngre och
+vandringen allt svårare. De uppmuntrade hvarandra likväl understundom
+med ett ord, ett leende. På kolarflickans ansigte hvilade nu en
+själfull blekhet. Det var ett nytt, oväntadt behag, som derigenom
+visade sig för Thorstens blickar. Han betraktade hennes uppsyn med
+en allt mera ökad beundran. Slutligen kände han, huru tvifvelsmålen
+om hennes upphöjda känslor, hennes själslyftning ville allt mera
+bortblekna ur hans eftertanka. Han blef då orolig, liksom hade
+han upptäckt en fiende ibland sina känslor i sitt eget bröst. Men
+då upplyfte han ögonen till himlen och sökte återvinna det fasta
+medvetandet af sin välbetänkta och grundade öfvertygelse.
+
+Med bekymrade hjertan fortsatte de emellertid sin vandring uppåt
+snöfjellen. De hade vandrat ett stycke uti en lång dal, lik en i
+urminnes tider urhålkad, och nu uttorkad strömfåra, då en besynnerlig
+sång hördes. Den kom längst bortifrån dalens början, som de redan
+lemnat bakom sig, så att Thorsten trodde att deras förföljare voro dem
+i spåren. Sången lydde:
+
+    "Jag, karl, skogsgångare,
+    Man, i ödemarken stampande,
+    Månne ej i mig finnes karl,
+    I gubbens son en man,
+    Detta ondas häfvare
+    Sångare af Lappens sång? --"
+
+De hade icke länge lyssnat på det underliga qvädet, som i klara ljud
+rullade längs klippdalen, förrän Bollas ansigte strålade af glädje och
+hon svarade i det hon höjde den behagliga rösten till samma Finska,
+gällt klingande melodi. Hon sjöng:
+
+    "Visst i den gamles son
+    Finnes en driftig man;
+    I skogshyddans gård
+    Finnes en snabb yngling.
+    Kom på lyckliga jagtvägar,
+    Skynda på gynnande fångstigar!
+    Renarnes pälsbeklädde man
+    Är fången i rödsvansfångarens jerngiller."
+
+"Det är väl Anders?" frågade Thorsten. "Jag känner igen hans röst."
+
+"Det är han", sade flickan. "Låt oss vänta honom. Han skall dela sitt
+förråd med oss, och följa oss."
+
+En besynnerlig, mörk känsla flög upp i Thorstens inre. "Kunde vi icke
+hitta ensamme?" utbrast han, och fattade hennes hand. Hon slog ned
+ögonen för hans strålande blick och teg, liksom hon öfverlagt något för
+sig sjelf.
+
+Slutligen sade hon, med en skygg rodnad, som gjöt ett eget, underbart
+behag öfver hennes drag. "Nog hoppas jag att hitta; men vi behöfve hans
+hjelp för att komma öfver vid den stora forssen, i fall han har tid att
+gå med. Eljest har han visst ärende till Göran Rutman."
+
+"Vi vilje då icke uppehålla honom, i fall han har brådtom", återtog
+Thorsten, i det han äfven kände sina kinder värmda af en sällsam rodnad.
+
+Snart hade emellertid Anders upphunnit dem. Han yttrade sin glädje
+deröfver att de lyckligt undkommit, och förklarade, att han skulle
+dikta en märklig visa om Sjaggo i räffängarns sax. Då han hörde olyckan
+med Bollas ränsel, erbjöd han genast sin i stället.
+
+Han sade dem derefter att hans ärende till Rutman var högst vigtigt,
+men att han ville möta Bolla vid stora forssen sedan hon följt Thorsten
+fram till den Norska gården.
+
+"Det gläder mig hjertligen", sade han, i det han fattade Thorstens
+hand, "att det gick som det gick. Vi hade väl annars, jag och min
+bror och några andra raska bussar, tagit Herr Thorsten lös igen
+med handkraft. Men det är bäst då man slipper att taga uti med
+hårdhandskarna."
+
+Thorsten tackade honom derefter för hans vänskap och lofvade att skicka
+honom en god bössa från Stockholm till vänskapstecken och åminnelse.
+Derefter begaf sig Anders öfver höjden söder ut, medan Thorsten och
+Bolla följde dalsträckningen emot snöfjellet i vester. Det blef allt
+ödsligare omkring dem. Snart hade all vegetation upphört, och allt
+vidsträcktare snöfläckar lågo qvar emellan klipporna. Slutligen
+befunno de sig vid den eviga snöns gräns. Det var besynnerligt att
+finna sig der just i den milda skymningsstunden af en sommarafton.
+Men deruppe var sommaraftonen icke mild. En stark köld rådde der
+och solstrålarna, som brötos i besynnerliga färgor mot snö- och
+isfläckarna, tycktes hafva förlorat sin värmande egenskap. Dessutom
+lägrade sig en tung, hvit dimma midt öfver den högsta spetsen, som
+Thorsten och Bolla skulle öfvervandra. "Den bådar oss ondt", sade
+flickan.
+
+Då de vandrande sågo de sista solstrålarna bryta sig emot de öfversta
+kanterna af dimman, medan den undre, vid berget hvilande delen allt
+mera blånade, hördes ett aflägset dån emellan bergen. "Det är uren, som
+åker", yttrade Bolla: "Gud hjelpe oss väl!"
+
+"Hvad menar du med uren, flicka?" frågade Thorsten.
+
+"Uren eller urvädret", svarade hon. "Vi få ett Herrans väder, men det är
+för sent att vända om. Följ bara noga mina steg, Herr Thorsten!"
+
+Det hemska dånet kom allt närmare. Ett dystert mörker utbredde sig,
+och snöflingor började att flyga omkring i luften. Slutligen frambröt
+orkanen med förfärlig våldsamhet. Snön yrde i allt tätare hvirflar, och
+det var knappt mera möjligt att öppna ögonen. Likväl gick den modiga
+kolarflickan framåt. Thorsten följde henne med största ansträngning.
+Ett par gånger tycktes det, som urvädret ville upphöra, men det hvilade
+sig endast, för att med desto större raseri börja ånyo. Då stormilarna
+till slut slungade hela massor af snö och isbark framför sig, blef det
+icke möjligt att framtränga längre. De båda vandrarne sökte skygd bakom
+en stor sten.
+
+Thorsten satte sig bredvid flickan, slog armen om hennes lif och hörde
+med en känsla af rysligt välbehag på de vilda elementernas dån. Det
+var majestätiskt att höra det åsklika dundret, som återskallade på
+alla sidor. Emot bergets sida, under deras fötter nalkades ett mörkt
+moln sällsamt afbrytande sin färg emot det ljusa snömolnet uppe på
+fjellspetsen.
+
+Då hördes ett häftigt genomträngande tjut lifsom af hundradetals de
+gräsligaste röster. "Min Gud! det är en skock vargar", utropade Bolla,
+full af ångest. "Låt oss hålla oss stilla!"
+
+Thorsten spände sin bössa och gjorde sig färdig att försvara sig till
+det yttersta, men det låg något så rysligt förstenande i de hungriga
+villdjurens läten, att det icke var honom möjligt att öfvervinna en
+rysning, som isande lopp honom genom märg och ben. Nu visade sig ett
+par glänsande punkter ett stycke framför honom i dunklet af snöyran.
+De tvenne lysande punkterne liknade ett par eldkol, men deras sken var
+grönaktigt, fosforiskt.
+
+"Det är en vargs ögon!" hviskade Bolla och den annars modiga flickan
+slöt sig nu krampaktigt intill Thorsten liksom för att söka skydd hos
+honom. Han upplyfte sitt gevär. Då visade sig flera glänsande punkter,
+beständigt två och två tillsammans, framför honom. Det förskräckliga
+tjutet ökades. Med krampaktig ångest lade Thorsten bössan till ögat,
+men hade likväl nog köld att väl rikta skottet just emellan tvenne
+punkter.
+
+Den skarpa knallen upprepades af echo. De öfriga villdjuren tycktes
+hafva blifvit skrämda då ett föll. I detsamma vidrörde också det mörka
+molnet bergets sida och en lång blixt hoppade i uddiga vinklar öfver
+snöfältet. Det var ett åskmoln, som urladdade sig i fjellen, just under
+de ängsliga resandes fötter. En syn mera majestätisk än den af ett
+sådant, sedt ofvanifrån, kan man knappast föreställa sig; det sköna i
+detta skådespel förtog, till och med i den farliga belägenhet, hvari
+Thorsten och flickan befunno sig, för några ögonblick, deras känslor
+af fasa. Äfven på villdjuren gjorde det mäktiga fenomenet intryck:
+de flydde nedåt dalarna, derifrån deras tjut hördes allt mattare och
+mattare.
+
+Säkert ett par timmar sutto de båda unga der, afvaktande urvädrets
+slut. Thorsten erfor en känsla af välbehag; hans själ kände sig högt
+lifvad till mod och beslutsamhet, då han slöt den sakta darrande
+flickan i sin arm. "Du behöfver värma dig, flicka!" sade han. "Tryck
+dig fastare till mitt hjerta."
+
+Men hon böjde sig sakta ifrån honom och ville göra sig lös ifrån hans
+omfamning. "Nu har uren rasat ut", yttrade hon: "Vi kunna fortsätta vår
+vandring."
+
+"Det är mig icke angenämt att gå härifrån", sade Thorsten tankfull.
+"För hvart steg som vi gå vidare, kommer den stunden närmare, då jag
+skall skiljas ifrån dig. Det gör mig ondt, flicka! Det blir en bitter
+stund. Vill du lofva mig att ej alldeles glömma mig, sedan jag är
+borta."
+
+Hon vände sitt ansigte emot honom och svarade blott med en blick. Och
+han kände ett par tårar bränna i sina ögon, då han tog en kyss från
+hennes läppar.
+
+Hon stod upp och såg sig omkring. "Stormen har fört snön med sig", sade
+hon, "så att vi kunna komma fram utan allt för stor svårighet. Inom ett
+par timmar hoppas jag äro vi vid den stora forssen."
+
+Thorsten följde henne, då hon nu tog vägen utför det snöklädda berget.
+
+Vandringen utföre berget gick långt lättare, än den gått uppföre. Och
+det var med en känsla nästan af barnslig glädje, som Thorsten helsade
+de första spåren af vegetation, som mötte på nedvägen. Den första
+dvergbjörken, som stod emellan ett par snödrifvor, den första granen
+tycktes honom nu skönare än de synts förut. Han gladde sig att åter se
+en lefvande natur.
+
+Solen var just uppgången då de ankommo till den stora forssen. Den var
+belägen emellan tvenne sjöar, af hvilka den ena, som låg betydligt
+högre än den andra, utför en brant klippvägg nedsände sin öfverflödiga
+vattenmassa. Midt i fallet, just öfverst der den framstörtande
+vattenmassan bröt sig, hade klippan bildat en liten plan, ombrusad af
+den skummande forssen. Denna punkt hade ingen menniskofot beträdt,
+berättade Bolla; en gång berättas en björn, som ville simma öfver
+vattnet ofvanför forssen, blifvit fattad af strömdraget och bortryckt
+med forssen. Men han hade blifvit förd på sjelfva den lilla planen.
+Der vågade han hvarken gifva sig utföre eller kunde han simma uppföre.
+Han stod der och röt förfärligt, till dess han upptäcktes af folk. Då
+samlade sig några skyttar från båda sidor om fjellet för att skjuta
+honom. När han skrapades af den första kulan, ruskade han på pelsen
+och röt ännu förfärligare. Men så snart han märkte att de flygande
+blynötterna kommo honom för nära på lifvet, greps han af förtviflan och
+störtade sig i forssen, som i ett ögonblick krossade och begrof honom.
+
+De båda vandrande stodo invid fallet, och Thorsten betraktade det med
+hänryckning. "Der går just riksgränsen", sade Bolla: "Så snart vi äre
+lyckligt öfverkomna, befinna vi oss på Norsk jord!"
+
+Riksgränsen, utgörande en bred gata, uthuggen i skogen, sträckte sig,
+såsom ett oändligt perspectiv på ömse sidor om den insjö, som gaf
+forssen sitt ursprung. Det var med en hemsk känsla, som Thorsten första
+gången gick att sätta sin fot utom fäderneslandet. Der låg en ökstock
+vid Svenska stranden, ofvanför forssen och i den satte sig Bolla och
+han. Med förenade krafter hade de snart hunnit till andra stranden.
+
+Icke särdeles långt ifrån gränsen låg ett Norskt hemman, hvarifrån
+Bolla sade att det icke blefve svårt att erhålla skjuts. Men innan
+de begåfvo sig dit, yttrade Thorsten sin önskan att närmare bese det
+märkvärdiga vattenfallet.
+
+Då man befinner sig på höjden ofvanför forssen, höres i dess dån
+doft och liksom aflägset. Det är först vid foten af den majestätiskt
+brusande vattenmassan, man får ett rätt begrepp om dess storhet. Man
+ser den förut lugna vattenytan på en gång afbruten och förvandlad i
+skum. Den förfärliga, kokande afgrunden tyckes böra i tusen spillror
+förkrossa hvarje varelse eller ting, som vill försöka den äfventyrliga
+färden utföre. Om en grof timmerstock kastas i strömmen, afbrytes den
+på flera ställen och somliga stycken spjelkas sönder, då den kommit
+utföre. Man berättar dock att en Lappgubbe, som somnat i sin båt under
+fiske i den öfre sjön, af strömdraget blifvit ryckt utför forssen och
+oskadd nedkommit till det lugna vattnet; och att en annan gång en ung
+flicka haft samma öde. Men ingen vill tro dessa sagor, så mycket mer,
+som knappt något år förbigår, utan att forssen erhållit sitt offer.
+Berget, utför hvilket vattenmassan störtar sig, är så brant, att
+det, på den ena sidan finnes ett stort mellanrum emellan vattnet och
+bergväggen, der ortens invånare inrättat ett laxfiske.
+
+Bolla förde Thorsten till den underbara grottan, hvars ena vägg bestod
+af skummande vatten. Der rådde en besynnerlig skymning, emedan dagern
+i en slags gulaktig färg bröt sig igenom den rörliga vattenkolonnen.
+Thorsten njöt det högtidliga intrycket af detta naturunder, med den
+lifligaste förtjusning. Flickan tycktes dela hans nöje, men det var
+endast i hans glänsande ögon hon hemtade sin njutning. Han märkte att
+hon endast fäst sin uppmärksamhet vid honom, och han fattade hennes
+hand. Han ville hviska ett vänligt ord till henne, men ehuru i grottan
+forssens dån hördes liksom qväfdt, åtminstone dämpadt, var det så
+djupt genomträngande, att ingen mensklig stämma derinne kunde göra sig
+förnimbar. Hon smålog vänligt, då hon såg honom röra läpparna och hon
+lade fingret på sin munn med en så älskvärd uppsyn, att han ovilkorligt
+tryckte henne intill sitt bröst. Han kände hennes hjerta klappa emot
+sitt, och afskedsstundens smärta genomflög hans själ. En tår smög sig i
+hans ögon och då han sakta tryckte en kyss på hennes läppar, nedrullade
+denna tår på hennes högt rodnande kind. Men då var det, som hade en ny
+känsla vaknat i hennes innersta, eller som på en gång hennes känsla
+velat gifva sig luft. Hon utbrast äfven i tårar, och med en blandning
+af blyghet och hänförelse, som underbart afspeglade sig i hela hennes
+väsende, besvarade hon hans omfamning och kyss; men hon hade efter ett
+par ögonblick återvunnit väldet öfver sig sjelf, och i det hon med
+smidigt behag slingarade sig ur hans arm, behöll hon hans hand i sin
+och ledde honom åter ut i dagen under Guds fria himmel.
+
+Thorsten fästade sina blickar med djup rörelse på henne, men han
+bemannade sig äfven, drog den ring, han ärft af modren, från sitt
+finger och tryckte den på hennes. "Behåll den som en åminnelse!",
+hviskade han.
+
+Hon tryckte ringen emot sitt hjerta och en blick tackade honom. Men hon
+förde honom nu skyndsamt uppför höjden tillbaka. Då de uppkommit dit,
+visade sig oförmodadt Anders på den andra stranden.
+
+"Farväl! Lycklig resa!" hviskade flickan vid denna syn, i det hon ännu
+en gång tryckte Thorstens hand och skyndade till den tunga ökstocken.
+
+"Farväl, flicka! Gud vare med dig!" svarade han och torkade tårarna ur
+sina ögon: "Om jag lefver, skall jag framdeles besöka dig!"
+
+Hon svarade intet, utan sköt allenast ut sin farkost. Med ett lätt
+hopp satt hon uti densamma och vinkade till honom sin afskedshelsning,
+hvarefter hon rodde utåt vattnet.
+
+Thorsten kände sitt bröst häfvas af stormiga känslor vid denna syn.
+"Var denna flickas själ lika skön, som hennes gestalt", tänkte han:
+"och var den väl skapad att göra mig lycklig? Hvarföre försköt jag min
+lycka, eller skall jag en dag återkomma för att söka den här i öknen?"
+
+Men hastigt märkte han att flickans årtag blefvo ojemna. Hon hade
+kommit strömdraget alltför nära: det fattade hennes farkost och svängde
+den ur riktningen. Då begynte hon med förtviflans krafter att ro emot
+strömmen. Thorsten och hennes frände, som stod på andra stranden,
+uppgåfvo rop af förskräckelse. Men med tomma händer förmådde de intet
+uträtta. Det dröjde också endast några ögonblick, innan flickan af
+den ökade farten till fallet märkte, att hennes räddningsförsök var
+förgäfves. Då lät hon på en gång årorna falla och kastade sig på knä
+i båten. Hon upplyfte armarna emot himlen, med en åtbörd af bön och
+undergifvenhet; derefter kysste hon ringen, som hon fått af Thorsten.
+Nu fattades båten af sjelfva forssen. Flickan satte båda händerna för
+ansigtet, och som en blixt försvann hon utför det svindlande djupet.
+
+Thorsten störtade sanslös till marken.
+
+
+
+
+7.
+
+
+Det var en skön, klar vinterafton i Stockholm. De argandska lyktorna
+på Drottninggatan bestrålade ett lysande hvimmel af equipager, hvilka
+i det ypperliga föret, under klingande bjellrors musik, halkade fram
+emellan mängden af fotgångare, som bildade en ström vid hvardera
+sidan af gatan. En stor del af de slädar som pryddes af eleganta
+damer, stannade utanför ett hus, der den rikt eclairerade första
+våningen antydde att det var en fête. Det sades till och med att någon
+af de kungliga skulle komma dit, så att en talrik folkmassa samlat
+sig utanföre. Damerna, som stego ur, blefvo i förbigående behörigen
+begapade; knuffningar utdeltes, speglosor slösades, eleganta herrar
+foro fram som skojare, tjufpojkar slogos, en bonde beskrattades,
+fruntimmer förföljdes och jungfrur skreko. Det blef ute på gatan
+bullersamt, så att det slutligen var med en glad känsla, man tog sin
+tillflygt till den eljest qvalmiga societén deruppe.
+
+Hvilken smak han har, den rika Lifmedicus Illerhjelm! Intet var
+spardt som kunde bidraga till ökad glans åt den praktfulla fêten. De
+skimrande ljuskronorna sväfvade öfver alla Stockholms märkvärdigheter
+i politiskt, litterärt och commercielt hänseende. Man såg der artiga
+excellenser och högfärdiga underlöjtnanter, vittra köpmän och okunniga
+lärda. Der fanns den vackra Grefvinnan, hvars ansigte varit värdt ett
+konungarike, om det blifvit fritt från den öfriga kroppen och hela
+själen. I full gala framsväfvade der den förtjusande fröken, med de
+oskattbara talangerna, hvilka aldrig förtjusat någon annan än henne
+sjelf. Den som i förbigående bugade sig för henne, var den Kongl.
+Secretern vid Posten, utom hvars snillrika infall och gudomliga sång
+ingen soupé kunde vara modern. Nu kom den glada Presidenten vid
+Finance-Collegium emot den trumpna Assessorn i de glada Konsternes
+Akademi. Der träffades den lilla blyga fröken med sidenfötterna och det
+jättelika Krigs-Rådet med trädbenet. Den qvicka köpmansfrun nickade
+åt den ordfattige Professorn, som rodnade då hon log. Herrarna sågo
+sig redan om efter spelborden och damerna, grupperade i alla fönster
+och soffor, suckade öfver värmen, medan ungherrarna trängdes midt
+på golfven, bugade sig här och der för en dam i flocken, och sågo
+hjertans belåtna ut, då de fingo hemta andan bredvid en dörrpost,
+eller ett fruntimmers stolskarm. Stockholms yppersta pianospelarinna
+blef ändtligen af den allmänna uppmärksamheten uppmanad att låta höra
+sig. Hennes bekanta anhöllo, att hon ville framträda. De obekanta
+spärrade upp ögonen helt och hållet och munnen så mycket artigheten
+tillät. Hon kunde icke emotstå den allmänna önskan och satte sig vid
+pianot. Några dumma vänner af Mozart smögo sig behändigt ut till
+spelborden, medan hennes snöhvita fingrar skenade öfver tangenterna. De
+brillantaste löpningar surrade fram igenom de häpna åskådarnes öron.
+Hon, stackars barn, drog ihop axlarna så att skulderbladen, beröfvade
+sin tyllbetäckning, gnedo hvarandra, och flög igenom så många skalor,
+att ögat icke hann blinka, innan örat måst inrymma alla de toner,
+som funnos på instrumentet. "Det var en skalhake!" yttrade sig med
+bestörtning en Brukspatron från landet.
+
+Fru Illerhjelm, såsom flicka den rikaste och skönaste som uppträdt på
+en bal i Stockholm, hade just i dag varit gift i tio år, och under
+denna tid offrat nästan alla sina behag åt den obevekliga tiden.
+Var det ett finkänsligt hjertas sakta tärande qval öfver det hemliga
+medvetandet att icke äga sin makes kärlek, eller var det endast det
+högre sällskapslifvets njutningar, som småningom förtärt hennes helsa?
+Hela verlden trodde åtminstone att hon kände inga andra sorger, än
+någon gång förargelsen att hafva blifvit manquerad i en dans eller
+nu ändtligen sett en yngre skönhet sväfva sig förbi till målet för
+allmän uppmärksamhet. Hennes man, som kanske kände att han åt hennes
+hjerta gett för litet, gaf så mycket mer åt hennes nycker och fåfänga.
+Det var derföre hans hus var stäldt på den mest lysande fot. Men midt
+ibland den slösande prakten, ibland de hvimlande gästerna, vandrade
+värden sjelf, med leende uppsyn och vänliga handtryckningar och artiga
+bugningar och hjertliga ord, dock tom, ödsligt tom i sitt innersta. Han
+var öfvermätt på allt detta glitter, som retar för ögonblicket, liksom
+österlänningens rusgifvande opium, men hämnas med en så mycket djupare
+förslappning. Det låg på Illerhjelms panna ett moln som aldrig vek
+bort, en dysterhet, liksom hade något förfärligt minne gömt sig i hans
+själ; och stundom då han trodde sig ensam och obemärkt flög ett uttryck
+af fasa öfver hans drag, liktom hade det förfärliga minnet vaknat och
+hånande blickat upp emot honom. I den stora verlden var han känd för
+den gladaste och artigaste sällskapsman; för sin hustru var han den
+mest välvilliga och eftergifvande make; af de sjuke var han älskad,
+såsom en rättskaffens outtröttlig och finkänslig läkare: men olycklig
+var han inom sig sjelf; och den som betraktade honom vid ett virabord,
+då han med ett spändt leende följde alla spelets omvexlingar, kunde
+icke undgå att märka, att det var något hemskt inom honom, som han
+genom sin uppmärksamhet på de lumpna korten sökte förjaga.
+
+Det gamla feta stenrika Commerce-Rådet, hans svärfar, anlände till
+fêten. Han blef emottagen med den uppmärksamhet och artighet, som hans
+rikedom och ålder kräfde. Hans måg skyndade emot honom, och förde honom
+i en soffa i förmaket, der han pustande tog sitt läger för aftonen.
+Hans dotter skyndade dit, omfamnade hans halfva kropp, ty mer räckte
+hon icke och kysste honom med dotterlig ömhet. "Tack, tack! Barn!" sade
+gubben. "Du har nu varit gift i hela tio åren och det med en doctor
+till på köpet, och ännu heter jag icke farfar! Hå, hå!"
+
+Den bleka damen rodnade flygtigt. "Pappa är så god emot oss!" sade hon:
+"Pappa är till och med ute så här sent och gläder oss med att komma
+hit! Jag tillstår att jag icke vågade vänta en så glad öfverraskning.
+Nu först är min bröllopsdag en glädjedag!" En hastig blick flög emot
+hennes man, som icke uthärdade detta ögonkast utan en lätt ryckning på
+anletsmusklerna.
+
+"Tack, tack! Barn!" återtog gubben: "Jag ser er så gerna glada! Jag
+blir ung på nytt när jag ser er! Minns du, Emma, huru du för tio år
+sedan krusade för giftermålet? Nu erkänner du ändå, att det var din
+lycka. Ser du, jag visste nog, att välja en hedersman till måg. Och
+du, min kära Thorsten! om du bara kunde laga, att jag fick heta farfar
+innan jag dör! Jag har alltid välsignat den stunden då du blef min
+måg och jag såg Emma lycklig genom dig! Men gå nu och dansa och spela
+och var glada, barn! Sätt hit ett virabord och laga att jag får ett
+trefligt parti, min kära Thorsten!"
+
+Gubben nickade med det halfnakna hufvudet och de båda makarna
+aflägsnade sig.
+
+Just då de gingo förbi ett kabinett, der ingen för ögonblicket befann
+sig, stannade de och sågo på hvarandra. Derefter inträdde de båda. Då
+fattade hon hans hand och sade, med ett mildt leende men tillika en
+glimmande tår i ögat: "Förlåt mig; men låt mig en gäng få säga dig
+några ord af hjertat, och säga dem i dag! Jag har i många år burit dem
+på tungan. Vill du aldrig glömma den Norrländska kolarflickan? Jag ser
+att du äfven nu beständigt tänker på benne, och jag har snart i tio år
+varit svartsjuk på hennes bild! Säg mig blott ett, Thorsten! Säg mig,
+har du varit upprigtig i din berättelse om henne?"
+
+Han fäste en lång, tankfull blick på henne. Slutligen svarade han: "Tro
+mig, min Emma! En sådan syn, som en Engels försvinnande i afgrunden, är
+nog för att beröfva en man hans lefnads lugn. När ännu i sjelfva vårt
+ömma förhållande till hvarandra den tanken kan insmyga sig, när den kan
+störa oss, då, då är den ett förfärligt bevis på dessa hemlighetsfulla
+känslors inflytande och makt, hvilka vi erfara utan att kunna hvarken
+undvika eller begripa dem. Jag fruktar att min berättelse, som likväl
+var ett bevis på mitt innerligaste förtroende, oroat dig för hela
+lifstiden; och då jag vet att ett sådant intryck aldrig i evighet
+utplånas, är det den tanken att hafva sårat dig, som fräter mig så
+länge jag lefver."
+
+"Nej", sade hon, "du misstar dig! Låt oss gifva hvarandra ett löfte
+på denna dag, som för oss är så helig, det löftet att icke mer plåga
+hvarandra med en så bitter ömtålighet och grannlagenhet, som hittills!
+Jag vill uppriktigt säga dig, att vårt lefnadssätt, den oupphörliga
+oro hvaruti vi lefva, är det verkliga onda, som skiljer våra hjertan
+och förstör vår lycka. Jag har sett att dessa sällskaper icke göra dig
+lycklig. Lofva mig att ett år, eller åtminstone några månader lefva för
+oss sjelfva! Låt oss resa till något utländskt bad, eller hvart helst i
+verlden, der vi kunna vara ensamme någon tid. Ack, om då våra hjertan
+icke känna sig lyckligare, vill jag tåligt vända om hit igen. Då vet
+jag att jorden icke äger någon sällhet."
+
+"Emma! Min hustru!" återtog han: "Jag är öfvertygad om din kärlek,
+och du bör vara det om min. Det dödsbleka Norrländska minnet är en så
+flyktig skugga, att det icke bör störa vårt lugn. Men det är i tanken,
+på min lefnads gåta, i den hemlighet, som min mor anförtrodde sin
+lättsinniga son, och som han så tanklöst förgätit, det är i den tanken
+jag ser min lefnads plågoande. Jag har lefvat nära fyrtio år, och det
+är mig icke möjligt att blifva fri den tanken. Jag känner mig alltid
+nära att svindla, då jag tänker tillbaka på denna dunkla gåta, och nu
+har jag tillryggalagt hela min lefnad i en oupphörlig strid, i ett
+evigt bemödande att aflägsna ett minne, som likväl oupphörligt tränger
+sig på mig. Det har blifvit en fix idé hos mig. Emellertid, min Emma!
+Ditt förslag är godt! Vi resa till Ems nästa sommar!"
+
+Han tryckte henne vänligt till sitt bröst. Hon såg på honom med en
+ännu sorgligare rörelse: "Ack! jag visste det förut!" suckade hon:
+"Det är likväl kolarflickan, som förjagar mig ur ditt hjerta. Ser du,
+jag visste att du skulle genast vid mitt förslag gå in på att resa! Du
+älskar mig icke, ty du gör allt hvad som af mig är ett infall, en nyck.
+Hvarför motsäger du mig aldrig? Måste icke mitt hjerta tröttna, då du
+oupphörligt ger efter för mina önskningar? Om du älskade mig, såsom du
+likväl sagt, skulle du icke fordra af mig åtminstone en försakelse?
+Skulle du icke gifva mig tillfälle att någon gång visa, huru gerna jag
+ville göra något för Dig?"
+
+"Jag vill säga dig, Emma", inföll han: "Det är en sanning, som
+du ej kanske rätt förstår, men den är dock en sanning. Det är
+en af rikedomens förbannelser, att den just beröfvar oss dessa
+tillfällen till qval och försakelser, hvilka besynnerligt nog utgöra
+menniskohjertats sällhet, och hvilka den rike förskaffar sig långt
+farligare och bittrare genom inbillningen än de äro i verkligheten."
+
+"Är det en förebråelse emot mig?" frågade hon med bitterhet: "Rår jag
+för det? Är det icke min fars glädje att öfverhopa oss med rikedom? Och
+hvarföre nekar du icke att emottaga hans gåfvor?"
+
+"Du missförstår mig, Emma", afbröt han: "hvad jag säger i allmänhet,
+gäller också för oss. Du bör icke förtyda min mening. Det är nu en gång
+vår lott. Vi böre emottaga den och använda den -- efter vi icke äge
+någon att lemna den åt --"
+
+Hon bleknade än mer: "Förlåt mig", sade hon: "låt oss icke reta vår
+smärta mera! Vi måste gå tillbaka till våra gäster! Tack emellertid för
+ditt löfte till sommarn!"
+
+De båda makarne tryckte hvarandras hand och lemnade kabinettet. I
+detsamma hördes ett skrik utanför huset. Pöbeln begynte väsnas mer än
+tillbörligt, så att några af herrarne sprungo ned, för att se efter
+hvad som var å färde. I det dörren öppnades, hördes några röster:
+"Släpp fram finngubben! Släpp fram finngubbens dotter!" Dessa ord hunno
+äfven Emmas öron. Hon fäste sina blickar på sin bleknande make; och
+han, betagen af en sällsam aning, gick ut i salongen. Hon följde honom
+sakta.
+
+Nu inträdde en gammal, illa klädd finngubbe, i hvars kala hufvud och
+förfallna drag Thorsten genast igenkände Ollikainen. "Det är den vackra
+dalkullan!" skreko några röster utanföre. Då inträdde en qvinna, i den
+enkla torftiga drägt, som tillhör allmogen; men med ett skönt ansigte.
+Det var Kolarflickan. Thorsten uppgaf ett skri, och betäckte sitt
+ansigte med båda händerna.
+
+"Det är han!" utropade den främmande qvinnan och trädde fram för
+att fatta Thorstens hand. Men med en häftighet, som var obegriplig,
+framstörtade Emma, kastade sig emellan dem, sköt hennes hand tillbaka
+i det hon omfamnade Thorsten och utropade: "Nej, nej! Gå bort,
+kolarflicka! Han är min -- min --!" Hennes hufvud sjönk vid dessa ord
+emot hans bröst, en förfärlig ryckning genomlopp hennes väsende, och
+med en våldsam suck flydde hennes medvetande.
+
+Ollikainen knäppte häpen sina händer tillsamman och begynte att
+berätta på Finska. Thorsten nedlade sin sanslösa hustru på en soffa
+och skyndade att meddela henne den läkarhjelp som var af nöden.
+Kolarflickan stod ensam midt på golfvet, sjelf bestört, omgifven af
+de häpna, sidenklädda damerna. Alla herrar aflägsnade sig genast till
+de andra rummen. Endast det gamla Commerse-Rådet stötte omkull sitt
+virabord och instörtade i salen, så fort hans kropp kunde sättas i
+rörelse.
+
+Det var icke förgäfves, som Thorsten använde åtskilliga medel för att
+återkalla henne till lifvet. Hennes sansning återkom och den ömtåliga
+gestalten slog upp sitt öga. Alla uttryckte sin glädje deröfver.
+
+Thorsten reste sig upp med häftighet. Hans blick mötte den arma
+kolarflickan. Han uppgaf åter ett rop af förskräckelse. Då begynte hon
+att darra. Med klar röst talade hon på sitt språk, hvilket ingen af de
+närvarande förstod. Men alla lyssnade med förvåning på den behagliga
+stämman.
+
+Äfven den gamle finngubben talade emellanåt. Thorsten såg upp,
+betraktade dem ömsom med uttryck af sorg, af bestörtning, plötsligt af
+en blixt af glädje, som dock hastigt afbröts af tårar. Han kastade sig
+på knä, kysste sin makas hand och läppar. Derefter störtade han emot
+kolarflickan, tryckte henne i allas åsyn till sitt bröst och kysste
+äfven henne. "Det var då hemligheten!" sade han. "Och jag var honom så
+nära! Hvarför upptäckte din mor det icke straxt?"
+
+"Ack!" svarade flickan: "Hon visste ju icke hvem det var, förrän hon
+fick se ringen!"
+
+"O min Gud!"
+
+Nu berättade gubben Ollikainen åter något på Finska. Thorsten gick fram
+till honom och tryckte hans hand. Derefter återgick han till flickan:
+"Du kom således lyckligt utföre", sade han: "Och ditt lif räddades, på
+det min lefnads gåta skulle upplösas! O min mor! -- Men hvarföre har
+jag icke förr fått veta det?"
+
+"Vi visste ju icke ditt namn!" sade flickan: "Vi ha nu kommit hit
+på ett rykte om att du hade blifvit en förnäm herre i Stockholm.
+Norrmännerna, som funno dig vid fallet och förde dig hem till sig,
+hade icke heller frågat efter ditt namn. Du reste ju också så hastigt
+derifrån."
+
+"Min Gud!" utbrast han: "Jag flydde med fasa från det förfärliga
+stället! Du kommer sent, men med Guds hjelp icke för sent, Bolla! Här
+ser du min hustru, som så när dödt af förskräckelse, när hon såg dig!
+Hon trodde att du var en vålnad!"
+
+Kolarflickan närmade sig med blyg vördnad den ädla Emma, fattade hennes
+hand och kysste den. Emma såg med frågande bestörtning på sin man.
+
+"Mitt herrskap!" sade Thorsten: "Jag måste säga er, att min mor på
+sin dödssäng upptäckte för mig, att min yngsta syster icke var död,
+såsom jag trott. Jag har grubblat på innehållet af den hemlighet hon
+förtrodde mig, tills den nu står klar för mitt medvetande. Denna
+fattiga flicka, mitt herrskap, är -- min syster!"
+
+
+
+
+
+
+
+
+End of the Project Gutenberg EBook of Kolarflickan eller En Wandring i
+Norrland, by G. H. Mellin
+
+*** END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 57993 ***