diff options
Diffstat (limited to '57622-8.txt')
| -rw-r--r-- | 57622-8.txt | 4234 |
1 files changed, 0 insertions, 4234 deletions
diff --git a/57622-8.txt b/57622-8.txt deleted file mode 100644 index 13e2bb9..0000000 --- a/57622-8.txt +++ /dev/null @@ -1,4234 +0,0 @@ -Project Gutenberg's Från vargtider och vallpojksår, by Josefina Bengts - -This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and -most other parts of the world at no cost and with almost no restrictions -whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms -of the Project Gutenberg License included with this eBook or online at -www.gutenberg.org. If you are not located in the United States, you'll -have to check the laws of the country where you are located before using -this ebook. - - - -Title: Från vargtider och vallpojksår - En samling minnen från forna dagars Östra Nyland - -Author: Josefina Bengts - -Release Date: August 1, 2018 [EBook #57622] - -Language: Swedish - -Character set encoding: ISO-8859-1 - -*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK FRÅN VARGTIDER OCH VALLPOJKSÅR *** - - - - -Produced by Matti Järvinen, Jens Sadowski, and the Online -Distributed Proofreading Team at http://www.pgdp.net - - - - - - - - - - FRÅN VARGTIDER OCH - VALLPOJKSÅR - - - EN SAMLING MINNEN FRÅN FORNA - DAGARS ÖSTRA NYLAND - - - AF - JOSEFINA BENGTS - - - HELSINGFORS 1915 - SÖDERSTRÖM & C:o FÖRLAGSAKTIEBOLAG - - - HELSINGFORS 1915 - FRENCKELLSKA TRYCKERI-AKTIEBOLAGET - - - - - - -Ur minnesgoda åldringars hågkomster har jag samlat dessa spridda drag -från en förgången tid. De synas mig kunna fördjupa vår kunskap om -förhållanden, tänkesätt och personligheter i de östnyländska -svenskbygderna i förflutna dagar. Snart gå de gamla med sina rika -minnesskatter bort ur tiden. Jag har velat från glömskan rädda något af -det de förtäljt i min hemstuga under stilla vinterkvällar, och med ett -tack till de gamla sänder jag deras berättelser ut till nya tiders barn. - -Pernå i november 1915. - - J. B. - - - - - INNEHÅLL: - - - - I. - Sid. - Från vargtider och vallpojksår 3 - Hågkomster från brännantiden: - I. I loflig tid 16 - II. I den olofliga 25 - "Durkmarsch" 39 - Hållkarlar 47 - - II. - Kläder och kvinnoflit 59 - - III. - Prosten 73 - Professorn 87 - Österbottningen 99 - Kaffe 108 - Religiösa 113 - En vink från andra sidan 120 - En oskiftad vägstump 124 - - - - - I. - - - Från vargtider och vallpojksår. - -Förr skulle det vara vallpojkar för kreaturen, så visst som de skulle ha -mat och dricka. - -En riktig pojke skulle äfven vara vallpojke; det måste han, för att han -skulle ha aktning och anseende bland kamrater, och den, som inte varit -vallpojke, blef ej häller någon riktig karl af, tyckte vi pojkar. - -Inte aktades den pojke stort af kamrater, som inte tordes ge sig ut i -vallskog. Ju tidigare en liten parfvel vågade ge sig ut, desto större -heder tillvann han sig i kamraternas krets. - -"Hvad vet du, som inte har gått vall" är ett gammalt ordspråk, som -lefver än. - -Man må ha varit hur liten och obetydlig som hälst; så snart man fick -vallstädsel, så växte kuraget och karl var man att taga till och med -femton vargar i nacken. Alla andra arbeten i gården syntes oss så -obetydliga i bredd med det, att skydda och vakta gårdens kreatur för -vargen. - -Ty det var för vargarnas skull, som vallpojkarna fanns till. - -Jag var bara åtta år, när jag började min vallgång. Jag hade varit -abcboksbarn om vintern, och när det var öfverståndet, kände jag mig så -pass karl, att jag frågade mor, om jag skulle få skaffa mig vallställe -till sommarn. Utan betänkan gaf mor mig sitt samtycke -- där var ju -munnar hemma tillräckligt ändå -- och jag lyckades skaffa mig ett af de -bättre vallställena, när jag så där tidigt på vintern tog städsel. Det -var nämligen inte så många gårdar ännu, som hade skaffat sig vallhjon. - -Husbonden såg visst lite fundersam ut, när jag kom och bjöd ut mig. Han -mente, att jag var alltför ung och liten för en så stor kreaturstropp, -som deras. Men när jag kaverade mig för att inte vara rädd, hur mycket -jag gått i skogen och plockat bär med mor och hur bra jag hittade där, -och hur många vargar jag redan sett, så tyckte han väl, att en säkrare -karl än jag fanns det då rakt inte, och han sade, att jag skulle få -försöka. Jag fick af honom en mark i städselpengar, och jag kände mig -nästan som familjens försörjare, när jag gaf den marken åt mor. Till lön -skulle jag få den vanliga vallpojkslönen, en kappe råg för hvarje -mjölkko och en half kappe för hvar kviga, kalf och oxe; ett par linbyxor -till sommarn att gå i skogen med, och en halfyllemundering till hösten, -strumpor, vantar och ett par förskodda stöflar. Till Johannedagen fick -man en ost och ett jästbröd och frihet från vallgången. Man fick då vara -hemma eller hvar man annars hade lust att hålla hälg -- alldeles som nu, -när skolbarnen ha kejsarlof. Det var i alla fall en nätt inkomst öfver -sommarn. Till Allhelgon var tjänstetiden slut, och då for man hem igen -för att under vintern öfva sig i katekesen till läsförhöret. I sju år -studerade jag religion för Gabril-fabru om vintern och gick vall om -sommarn, och jag drog mig bra fram på det viset, till dess jag vid -sexton år gick och läste. Detsamma gjorde äfven mina fyra bröder, den -ena efter den andra, och det var en stor lättnad för mor, som var änka -med sju barn och en ko och en gris och gamla mormor, som fick tre kappar -råg i kvartalet från kommunen. - -Inte var det bara vi fattigmansbarn, som var vallpojkar till -professionen. Där det i bondens hem fanns egna barn i vallpojksåren, så -visst gick de vall. Det var bara när det inte fanns af egna tillgångar, -som man städslade därifrån det fanns stugan full. Många storväxta och -humörliga flickbarn gick äfven vall. Men vi pojkar ansåg det liksom lite -vanhederligt att ha dem med, och ibland var det både si och så med modet -och kuraget hos vallflickorna, då vargen hängde oss i hälarna. Då måste -vi pojkar alltid fram till hjälp. - -Jag minns Lönnrosens Emma, som en gång, då vargen kom, stod och åt. Hon -skulle skrika, men kunde inte. Hon stod där hon stannat med munnen opp, -men ej ett ljud kom öfver hennes hvita läppar. Jag törs ej rätt säga, -hur det hade gått med henne och kräken, ifall ej vi andra varit med. - -Lustigt var det därute i skog och mark från våren till hösten, och med -en brödkant och en surmjölksflaska i påsen och på fötterna ett par -kängor, som kvinnfolket kasserat, funno vi vallifvet öfver all måtta -härligt. På försommarn, då odjuren inte ännu voro så svåra och -närgångna, hade vi tid för skoj och lefverne i skogsbackarna. Vi gjorde -granna käppar och goda vallhorn och visplar och kvastar, då kuddorna -hejdade sig i marschen och togo sin middagslur. Och så slogs vi smått -emellanåt och emellanåt gjorde vi visor till skällornas toner, som vi -sedan trallade hvar och en efter sin skälla, när kuddorna vaknat och -marschen satte sig i gång och det drog sig till kväll. - -Värsta bråket hade vi alltid om våren med följeskalfvarna, som inte -förstod att hålla sig ihop med de andra kräken, utan ville dänga och -löpa hvar som hälst för sig själfva. Men fram till Johanne fick man dem -ändå så exercerade, att de förstod skällan och begrep att följa -skällkuddan. Men så hade man också bråkat med dem med både hemliga och -uppenbara konster. Ty vi kunde trolla och kunde konster, så små vi än -voro, för att skydda oss för vargen och skaffa oss kreaturslycka på allt -sätt, och det var konster, som vi voro fullärda i från första början. De -satt oss liksom i blodet. "Och akta dig för vargen" var det man fick -lära sig näst Fader vår och Gud som hafver barnen kär. Den förmaningen -fick man jämt till påminnelse, när man skulle bege sig ut någonstädes. -Och nog var det så, att vargskräcken ändå satt i oss där djupt innanför -och skaffade oss hjärtklappning så ofta. Men en pojke blygs att visa -sånt där. Han skulle rakt ha skämt ut sig för det, och för resten, hvad -gjorde han för nytta i skogen, en sådan? - -Förr i tiden, så sade min mor, skulle alla byns vallhjon vara i rörelse -tidigt på morgonen Tiburtiusdagen eller sommarmässdagen den fjortonde -april. Det var vallpojkarnas dag. Då gällde det att skaffa byn vallycka. -Vallhjonen gjorde dagen förut sina horn i ordning, och så tidigt på -morgonen, att solen just rann opp, gick de med sina horn upp på ett bärg -eller en annan höjd och låtade in sommar och vallycka. Den som hann med -första låten, den fick lyckan. I en lång tid var vallhjonen i Skinnarby -alltid de första att låta, men sen tog åter andra öfverhanden, sade -gamle Peter mobru, som gått vall i all sin tid och ingenting annat blef -än vallpojke, så länge han orkade något. Lyckan blef ibland si och -ibland så, men grant lät det, när flere byars vallhorn ljöd på samma -gång och från olika håll i den tidiga, klara vårmorgonen. Vann man inte -lyckan, så var det i alla fall en fröjd att låta med och att ha ett godt -horn, ty hornet var liksom vallhjonets verktyg, tyckte mobru. Och det -hade han rätt i, för en vallpojke utan horn eller med ett dåligt var en -skam för yrket. - -Vi gjorde uppfinningar och förbättrade våra vallhorn på mångahanda sätt -för att få dem att låta bra. Kalle Pilman lät till och med en gång en -kringfarande bleckslagare göra sig ett vallhorn af bleckplåt. Men vi -andra kasserade det, för låten kom så pipande och ynklig därur. De horn, -som vi själfva gjorde af långa barkremsor eller med kimbar, se, det var -basuner, som kunde skrämma ilt i magen åt en vargrackare! Det sägs, att -vargen kan få ilt i magen af att han blir hastigt rädd, och sant är det, -för Heikus Hinku låg en gång under en kullfallen gärdsgård, då en varg -kom och hoppade öfver precis där han låg. Hinku skrek till, och vargen -blef så rädd -- -- att Hinku fick gå tvätta sig i bäcken. Så nog är det -sant, det där! - -Men på sensommarn och höstsidan blef det annat af. Då blef odjuren så -stygga och gemena och närgångna, och vi måste ha ögon och öron öppna och -låta och lylla så att vi voro hesa i halsen och svullna i munnen. Och -gud sig förbarme, när vargen någon gång kom åt att rifva och lägga ned -en ko eller en kalf ur troppen trots allt vårt vaktande! Det var sorg -och bedröfvelse utan måtta öfver det som ryckts bort -- om det så bara -var en kalf -- det var skrämsel och ångest för det onda, som ständigt -hängde oss i hälen och jag tror, att folks barn inte numera är så rädda -för den onde själf, som vi vallbarn då var för vargen en bra lång tid -efter en sådan händelse. Det var ett hårdt prof för karavåligheten, när -den ludne kom så ful och gripig i hufvudet och lurade i bysket. - -Jag kommer ihåg, huru Blommens Gusta, som då var första resans pojke -- -vi andra voro redan kaptener -- bjöd en brödbit åt vargen, som han förut -inte sett på så nära håll. Han lockade och kallade; -- Jecko se, Jecko -se, ty han trodde, att det var grannas hund, som satt och lurade bak -buskarna. Men så tog vi andra hornen och tutade till rätt så godt som i -öronen på vargen. Jag tänker det gjorde honom godt! - -Förr, då vargen kunde tala, lär han ha sagt: - - Sölipipon, sölipipon, syster min! - Bockahorni, bockahorni, broder menn! - Langhorni kör me opp i skojin. - -Märkvärdigt var det, hvad han kunde löpa för hornlåtarna! Men så var det -också ett låtande och ett hejande dagen lång i skogen. - -Senare på hösten i slutet af augusti, då dagarna blef korta, vågade man -inte rusta oss ut i skogen mer. Då fick vi vakta kreaturen på ängarna om -dagen och köra hem dem till natten. Då måste äfven hästarna vallas, så -länge de gick ute på bete om natten, i all synnerhet om det fanns sto -med föl. Det hörde inte till vallpojkarnas göromål att vakta hästarna, -utan karlarna skötte det. När jag som fullvuxen tjänade som dräng, låg -jag igen ute på ängarna och vaktade för vargar, och rätt roligt vore det -att ha räkning på hur många nätter jag sysslade därmed. Så har min -barndom och min ungdom varit en jämn kamp mot vargen. Jag tjänade fyra -år å rad på samma ställe, och alla år låg vi hösten igenom ute på -ängarna och vaktade våra hästar för vargen. Vi var fyra karlar och -turade om två och två i gången. Ena natten låg husbonden och en pojke, -andra natten jag och en annan. Inte blef det mycket sofva den tiden. Man -låg i höet i ladan, men om det inte fanns lada på ängen, så byggde man -en riskoja. Hästarna höll sig för det mesta i närheten af ladan, och kom -en varg på ängen, så hade man dem allihop i laddörren att söka hjälp. - -Jag kom sedan till ett annat ställe, där vi hade en häst som redde sig -själf med vargen och äfven vaktade sina kamrater. Det var en mörkbrun, -argsint vallack, som hette Brunte. Så arg var den, att där i stallet -måste fällas en bom för bakbenen, då den var ställd i spiltan, och ute -på fältet var där ingen annan, som vågade närma sig den än husbonden -ensam. En sommar hade Brunte bland sina kamrater ett sto med ett litet -föl, och en dag närmade där sig en varg till fölet. Men Brunte fördref -vargen från ängen, följde efter den öfver gärdsgården, ty för Brunte -fanns inga gärdsgårdar, när han ville. Han jagade vargen i skummande -ilska genom hela byn, så att den inte hade tid att vika af åt höger -eller vänster och hoppa öfver ett gärde, utan måste lägga af rakt fram -till andra ändan af byn och sedan in i skogen. Då vände Brunte åter till -ängen. Det var bara ¤en¤ varg, men hur han skulle redt sig med flere -hade varit rätt roligt att se. - -På sommarn och under den tidiga hösten kommo de inte häller i så stora -troppar som på senhösten och under vintern. Hur ofta stod vi inte under -kalla, klara vinteraftnar och hörde deras hemska tjut ifrån närmaste -skogsbacke. Och när hästarna vattnades på kvällarna, stegrade de sig och -fnyste, när de kom ut ur stallet och smög sig därefter i rädsla tätt -intill hvarandra. De vädrade vargar, och gick man ut följande dag, om -snö låg på marken, såg man deras spår, där de krafsat kring uthusen -snokande efter byte. Där det fanns hund i gården, där var de mer -närgångna än annars, ty hunden lockade dem. Sällan dog en hund sotdöden. -Redan i unga år blef den borthuggen af vargarna -- de mindre hundarna -åtminstone. Vi hade den tiden våra förstudörrar i två halfvor, en öfre -och en nedre, och för att hunden skulle slippa ut och in när han ville, -lämnades den öfre halfvan öppen om natten. En natt hörde vi ett stort -oväsen från förstugan, och då vi skyndade ut med pärtor för att se, hvad -som stod på, såg vi bara bakbenen af en stor varg, som ilade bort i -mörkret med vår hund som byte. - -Det var ett aktande och ett tillseende jämt. Ej ens i hemknutarna gick -fåren i fred för vargen, ja, till och med klinkan på dörren till -fårföuset skulle till nätterna vara väl pålagd med pinnar öfver och -under; annars slog vargen af den med tassen. Och gluggen skulle vara -ordentligt tillstoppad, ty det hände i en gård, att vargen en natt gick -in i fårföuset genom gluggen och bet ihjäl alla fåren. Gluggen hade af -glömska blifvit lämnad öppen om aftonen. - -Det är visst, att vargen fick lida förfärande hungerskval, när den -ibland på veckotal vintertid ej lyckades skaffa sig byte. Men han tog -till nödbröd, han, liksom människorna i knappa tider, och jag har sett -hvad en varg kunnat köra i sig i brist på bättre kost. - -Arstu Hannis for en vinterdag till en liten skogsäng efter en häck hö. -Då han var färdig att köra hem, brast tugun i skacklarna. Han tog loss -den söndriga vidjelänken och kastade den ifrån sig vid vägkanten och -band med repet skacklarna vid släden och körde vidare. - -Han märkte, att en varg följde hans spår på afstånd, och när han såg att -det bara var en, var han inte häller rädd, utan hojtade några gånger och -skrek för att skrämma den. - -Följande dag sköt en som var jägare till professionen helt oförhappandes -en gammal varg på samma skogsäng, och när han flådde den, så fann han en -söndrig slädtugu i hans mage. Nöden har ingen lag hvarken för människor -eller djur, och hungern gör en inte kräsen, och när vargstackarn plågad -af en lång fastetids ohyggliga hunger kom öfver videtugun och med sitt -fina väderkorn kände doften af Hannis fingrar, som nyss förut handterat -tugun, så strök den med. Den smakade ändå något fågel. - -En gång vid Andersmässtiden släppte vi ett årsgammalt föl ut att dricka, -och då det var midt på ljusa dagen, lät vi det bli ute en stund och -springa. Men ej längre än till ribacken hann det, så stod vargen där och -ref det i sidan. Då det kom springande undan vargen till stallbacken, -hängde inälfvorna långt ut genom såret i sidan, och vi måste döda fölet. - -Skrifvars Stafva, som blef änka i tyfusåren, hade sju snygga mjölkkor. -En dag i tröskantiden behöfdes vallpojken hemma och korna kördes ensamma -på en äng. Där bröt de sönder ledet och for allesamman ett stycke in i -skogen. Då vallpojken på kvällen gick för att taga hem dem och ej fann -dem på ängen, gick han längs stigen in i skogen, och där fann han dem -liggande döda alla sju, ihjälrifna av vargar. - -En gång gick det rätt roligt till vid svinslakten om hösten hos -Engelsmans Hinku. Svinet var redan dödt och nerdraget till bäcken, där -det skulle rakas och skållas, och medan vattnet varmnade i grytan, gick -slaktarn och hans biträden in i stugan för att taga stickansupen, som -brukligt var. Och de gjorde det någorlunda grundligt. När de styrkta och -nöjda återvände till bäcken, var svinet borta. Vargarna hade under tiden -kommit dit, lockade af lukten och forslat galten vidare från bäcken till -skogen och där hållit kalas. Endast några ömkliga kvarlefvor hittades. -Då svor gubbarna och menade: - --- Jäklar anamma och anfäkta! En god byssa sku vara bra att ha nu! - -Men hvem hade den tiden sådana? Flintlåsbyssorna, som man skulle ladda -om för hvart skott, gjorde ej stor marknad i varghopen. Om man då haft -sådana byssor som det finns nu, som man kan rada ut skott på skott med, -som går genom väggar, då skulle man många gånger ha skördat vargpälsar. -Visst bjöd vi ju till så godt vi kunde att utrota odjuren med allehanda -konster. Men skjutdonen, som man bäst skulle kommit åt dem med, de var -dåliga. - -Vi ställde ibland till skallgång öfver en större skogsmark, där vargar -grasserade, och genom skrik och oväsen jagades odjuren bort till andra -trakter. Men så kunde de kort därpå ställa till skallgång äfven i den -andra nejden; man dref då vargen längre fram -- eller tillbaka till oss -igen. Vi gräfde varggropar i skogarna, och många af odjuren fångade vi i -dem. Den, som var en någorlunda säker skytt, brukade äfven lura på -vargen. Man lade ut lockbete; en stekt höna eller katt, inom skotthåll -från en ri- eller badstuglugg. Där satt man och lurade, tills vargen, -som lockades af doften från steken, kom för att söka. Då siktade man -genom gluggen och gaf fyr. Men om det inte lyckades träffa vid första -skottet, så inte stod vargen kvar där och väntade, att man skulle hinna -ladda om på nytt, och inte kom den sedan på långa tider till det stället -för att söka en stekt höna. - -Och så sköt vi vargar med gris. En levande och pigg gris stoppades i en -gles säck, häst spändes för en långsläde, en halmkärve bands i ett rep -att släpa efter, och så satte vi oss fyra karlar på släden. En satt -frampå och körde, den andra satt i midten med grisen. De andra två satt -med laddade gevär bak på släden och passade på. När vi då körde fram -längs en skogsväg, klämde han, som satt med grisen, då och då helt sakta -om den, så att den jämt pep och skrek -- alla vet ju, som handskats med -grisar, hur de kunna pipa, om man petar hur litet som hälst om dem. - -Grisens skrik och lukten från halmkärven, som ett par, tre dagar förut -skulle legat i griskättan, för att få den rätta lukten, lockade -vargarna, som trodde, att skriket kom från det släpande halmbyltet. Var -de mycket hungriga och närgångna, började de förfölja halmkärfven och -blefvo skjutna från släden. - -Jag och tre andra män skulle en gång köra med gris längs Kuggom malm, -där alltid vargar grasserade. - -Det var en klar vinterafton vid Kyndelsmässan med månsken och skarp -köld, och sådana aftnar skulle man passa på, ty då var det så ljust, att -man såg skjuta, och när det var kallt, var odjuren närgångna och lystna -efter byte. Folk hade hört dem tjuta där flere nätter å rad, och ett -tjut hade svarat det andra, och det lät så hemskt detta tjut, så att det -isades i kroppen på en. - -Vi rustade oss med alla grejor. Grisen svepte vi in i en skinnfäll för -köldens skull. Men när vi kom upp till Svarfvarbacken och såg nedåt -längs vägen, var där lefvande fullt af vargar, så långt vi i den -månljusa natten kunde se. - -Gå dit då med ett par flintlås! - -Vi hade så säkert blifvit vargstek den aftonen både vi själfva och -hästen och grisen. Vi vände kvicka tag om och körde hemåt och försökte -hålla grisen tyst. - -Jag säger bara det, att skulle vi haft sådana don med oss den gången, -som de nu ha när de gå ut på harskytte i skogarna, så jäklar anamma, -hvad vi skulle gjort för en marknad då! - -Den vägen från Svarfvarbacken och till Bombergsbacken längs hela -Kuggmalmen var då också känd som vargarnas värsta tillhåll, och det var -inte en och inte två gånger jag och mången annan i kvatilåren där sprang -som för lifvet. - -Det var inte bara vargskräcken, som satte fart under fötterna på oss. -Där spökade också mycket längs hela malmen af allt som händt där både i -krigs- och fredstider, och det var en fasans väg för mången, ty det -fanns ju ingen större skräck än vargar och spöken. - -Nu är det fullt af skolor, och barntropparna läser ur boken om hur -vargen är inrättad och de löpa af och an i fred och ro utan en aning om -någon annan ofärd än skenande hästar och automobiler. - -Ja, se det skulle då ha varit en syn att se en sådan där bil komma -råmande, när en vargtropp satt vid skogskanten och tjöt! Men nu ser man -inte vargar mer. - -Det blir i vinter precis tjuguåtta år sen jag såg den sista vargen på -Tallmoss-malmen, och skulle nu någon människa se en varg i skogen i våra -trakter, så skulle det in i tidningsbladet. Så förunderligt skulle det -synas människorna. - -Det sägs, att älg och varg inte kunna förlikas med hvarandra. Det ser ut -att vara så, ty när älgen kom till våra skogar, så försvann vargen, och -vi förlorade inte på bytet. Det kom äfven nya och bättre vapen och -hjälpte till att få bukt på besten. Och nu ligger kreaturen ute i ängar -och skogsmarker både natt och dag utan vallpojkar, och intet odjur gör -dem något för när, och pojkarna får inte se en varg, förrän de går i -folkhögskolan och reser in till hufvudstaden och ser på Högholmens -vargar i buren. - - - Hågkomster från brännantiden. - - - I. - I loflig tid. - -Då Lars Henrik Backas från sitt fönster såg den gamla badstugan med -kojan som väl var tre gånger så gammal som han själf, rifvas ned och -sågas sönder till ved, kommo väl minnena från fordom vällande som en -stark flod öfver den gamle, efter han satt hela kvällen och hade sin -lust i att förtälja om det, som han hade haft för sig där. - --- Ni må tro, att den bastun och jag har upplefvat ett och annat -tillsammans. Inom hennes väggar har jag sysslat med sådant, som för -längesedan fallit i glömska. Där har jag på ett sätt som den tiden var -lofligt och godt skaffat medel till lifvets nödtorft och bärgning för -mig och mitt hus. Det, som jag gjorde olofligen, det skedde ej innanför -väggarna där. Det är en annan historia. - -Nu är bastun rifven. Själf är jag fallfärdig och kan hvilken dag som -hälst rifvas, jag med, och då är där ingen ibland eder, som vet något om -den tiden, då brännvinspannan var bondens lika väl som prästens och -herrgårdsherrns inkomstkälla. - -I den tiden var det ej så lätt till penninginkomster som nu, när man får -pengar för rakt allting och köpare komma in i stugan och frågar: Har ni -det, och har ni det? - -Då kostade ett lass god kastved en eller två mark. En stock -- den -tiden, då kvartersmännen ännu ej hunnit regera i folks skogar, fanns det -stockar som höll att ta i -- kostade ej mycket. Skogen var alls ingen -inkomst för oss. Den stod där endast till vårt husbehof. Torghandel -fanns det ingen. For man till stan med en bytta smör, så fick man -springa ut och in i alla gårdar och bjuda ut den och lyckades någongång -få förtio penni för marken, men ibland inte mer än tjugufem och trettio. -För ett godt kokräk, nyburet, betalades förti mark, och det skulle vara -af de bästa hästarna, som den tiden skulle kosta åttio och etthundra -mark. Säd och hvad annat jorden afkastade var lika så litet värd. Sådan -var tiden. - -Brännvinsbränningen var då den enda och säkra inkomsten för den som -brukade jorden, ty bränd till brännvin kunde en tunna råg gifva i -afkastning ända till sjuttio och åttio mark ibland, beroende på -brännvinsprisen. - -Brännandet gaf visserligen möda och arbete och många vakannätter åt både -män och kvinnor, och det fordrades konst och påpasslighet att sköta om -brännvinspannan och ännu större påpasslighet, försiktighet och djärfhet, -då brännanlofvet var slut, och vi for med våra grejor och don till -skogarna för att där bränna olofvandes. - -Men inkomsten kändes väl i börsen, ty fastän det den tiden inte behöfdes -så mycket pengar som nu, så behöfdes det ändå något för lifvets -uppehälle och nödtorft. De fullvuxna sönerna och döttrarna i bondehemmen -fick bränna åt sig hvar sin bränning och försälja den och ha inkomsten -däraf till sina egna behof. Såld som ren råg eller mjöl hade den -rågtunna de fått ej inbringat dem ens hälften af det, som den gaf i -brännvin. - -I nyrågstiden började mältandet och räckte ända till sena hösten. Hela -årsförrådet af brännvinsmalt skulle då mältas färdigt, medan ännu inte -vinterkylan inträdt, och tills brännanlofvet kom. Det var en särskild -konst redan med mältningen. Det var inte precis detsamma som med ölmalt, -ty kornen skulle vara mindre utgrodda. Ej långa groddspiggar utan bara -just i munnen. Då man städslade en piga, var första frågan den, om hon -kunde mälta och bränna. Kunde hon det, var hon mera eftersökt och kunde -räkna på större lön än en, som inte kunde sköta hvarken maltlafven eller -brännvinspannan. - -I min barndom fick man bränna både höst och vår, en månad om hösten och -två om våren. - -Men det började knappas in på lofvet allt mer och mer, och då jag blef -vuxen, hade vi brännanlof endast om våren, först under två månader, -sedan bara sex veckor. Och så fick vi bränna ett visst antal kannor på -mantalet -- tjugusexkanns panna på sjättedels mantal. Det sörjde nog -kronomakten för, att mantal och panna stämde. - -Och när så brännanlofvet kom den första mars klockan tolf på natten, var -alla grejor iordningställda och allting så klart, att man strax kunde -börja. Blandningen eller blandet, som det riktigt heter, tillreddes -redan ett dygn förut, så att den var färdigt jäst till den utsatta -timmen. - -Blandet var alltid det viktigaste att tillreda, ty på det berodde hela -bränningen. Ett oriktigt eller slarfvigt tillredt bland, kunde göra en -hel bränning misslyckad. De stora blandankaren, däri man kunde blanda en -hel tunna malt till en bränning, täcktes öfver med lock och enkom därför -väfda mattor, polt, för att hålla värmen inne under jäsningen. - -Det finmalda maltet och hafremjöl lades först i blandankaret, kokande -vatten lades till, och detta klappades en lång stund. Det täcktes öfver -och fick stå till aftonen. Då aftog man täckelset, slog i kallt vatten, -vek upp skjortärmen och stack ner hela armen i blandet. Det skulle vara -så lagom afkylt, att det hvarken kändes bränna eller kyla i armen. Det -var termometern. - -När detta var gjordt, lades uppgärden i, som stod färdig bredvid i -skjulan och jäste, och då ropades: - - Hå, hå, hå, hej! - Håhoj, håhoj! - Kannan af kappen och smakanmån till. - Håhoj! - -Däraf fick blandet god jäskraft. Teg man då man slog i jästen, kunde det -bli dålig jäsning och ledsamheter af. Sedan täcktes allt väl in igen med -lock och polt och fällar, och det fick stå och jäsa ett dygn. Själf fick -man också hvila detta dygn för att sedan orka, då pannan ställdes i -gång. Jag brukade lägga mig ofvanpå blandankaret, ty där var alltid -varmt och godt. - -När då dygnet var fullt, aftog man åter täckelset, och nu östes -brännvinspannan full, hatten och pipen degades fast, eld tändes under, -och medan blandningen började koka, måste man hela tiden stå och sodda i -pannan med ett krokigt trä, som vi kallade sodden, för att blandet ej -skulle bli vidbrändt. Det var också alla köpare rädda för. Det första de -gjorde, när man kom på Helsingfors torg med brännvinslasset, var att -hälla en skvätt brännvin i ena näfven, och gnida båda näfvarna mot -hvarandra, och så under näsan. Det kändes bäst så. Var det vidbränt så -fick man tio och femton kopek -- det var ännu kopekräkning den tiden -- -eller förtio och sextio penni mindre för kannan. - -På en och en half eller högst två timmar hade man första pannan färdig. -Man hällde det i sikutunnan, slog hatten af, krafsade ur tjockan och -ställde på en ny panna med bland och fortfor så tills blandankaret var -tomt. - -Då skurades pannan ren och man klarade sikuna. I pannbottnen lades en -näfve kumminraisk, som alltid blef öfver, då salukummin sållades, några -björkkol och en brödbit. När då pannan med denna blandning åter kokade, -kom först ett mycket starkt brännvin, som vi kallade fördropparna. Af -detta tog vi till husbehofsmedicin och hällde i flaskor med björkknopp -eller ringelblommor i för magsjukdomar, kamfer för verk och svullnad och -vrickade leder, aloe för andra små sår och kummin, pomerans och anis för -vårt nöjes skull och till högtidsbruk. - -Hade man vid tillredningen af blandet termometern i armen, så skulle man -vid klarandet ha den i ögonen. - -När brännvinet började rinna klart ur pannan, tog man däraf och hällde -sakta i ett glas och såg på pärlorna, som steg på ytan, om det var lagom -starkt. Var det för starkt, hade man tillreds klart källvatten för att -späda ut det med. Så van blef man till slut med detta graderande, att -det sällan slog fel. När köparn kom och stack sin graderare i tunnan, -höll det nästan alltid sex grader, som var det riktiga. - -Två pannor sikur blef det af en tunnsblandning och däraf blef vid -klarandet aderton och nitton och någongång -- men då skulle det riktigt -lyckas väl -- tjugu kannor klart. - -På det sättet gick det undan för undan med blanda, bränna och klara, så -länge brännanlofvet varade. - -Men då låg det spänning i luften, när lofvet var slut och klockan -nalkades tolf på natten och många pannor ännu stod och rann. - -Fiskalerna eller snokare, som vi kallade dem, kunde visserligen ej hinna -öfver allt på detta klockslag, fastän de voro många. Men man visste -häller ej, hvar de först kunde slå ner. De kom, som höken på hönan, och -därför fick vi vara på pass hvar och en i sin brännkoja. - -Byns pojkar red ut om aftonen och satt på hästryggen spejande från någon -högt belägen plats. Syntes eller hördes något misstänkt närma sig byn -- -och det märktes bra i den ljusa vårnatten -- så förstod de, att det var -fiskaler och snokare i farten. De red i sträck tillbaka till byn, och vi -hörde af hästarnas tramp och klapp, att det var brådska på färde. - -Vi släckte genast elden under pannan, låste dörren, tog ur nyckeln och -lät allt vara tyst och mörkt och stilla, tills de for i väg åt annat -håll. Då öppnade vi bränneriet igen och lät pannan rinna slut till -följande dag. - -Men då var det stopp. - -Då kom länsmannen och lade sigill på brännvinspannorna, om de voro -inmurade; eljes förde han dem i socknens lånemagasin eller tog han dem -hem till sig, och då fick vi lefva på förtjänsten -- tills nästa lof -kom. Det var öfverhetens mening, fast vi och öfverheten hade olika -meningar i den där saken. - -Länsman hade en gång försummat sig -- eller om han hade glömt -- att -komma hem till mig och försegla min panna, som var inmurad. Den stod -utan kronans märke i ett par veckor. - -Så kom fiskalen i snokarärenden och såg detta. Han trodde, att jag hade -brutit sigillet och bränt, ehuru jag sade, att länsmannen varit glömsk. -Han kom ej åt att göra beslag på den inmurade pannan, fastän han hade -god lust till det, då han ej hittade några andra grejor rundtomkring, -som skulle vittnat om bränning. - -Men flink till att fundera ut jäkelstyg, som han alltid var, bad han mig -hämta hatten och pipen, som jag hade i boden, för att få se hur de -passade, sade han. - -Jag anade intet oråd den gången, ty jag var ju skuldfri i detta. Jag -hämtade hatten och pipen och gaf dem åt honom. - --- Nu har jag gjort beslag på det här, sade han. Du har brutit kronans -sigill, och nu kommer du att få plikta bara tider blir. - -Så for han nöjd bort och jag stod handfallen kvar och började fundera ut -hvad i helsike jag skulle ta mig till för att komma ur det där. - -Dagen därpå kom länsmannen och skulle försegla pannan. - --- De ä försent nu, sade jag. Hatten och pipen tog fiskaln i beslag i -går. - --- Han måste hämta dem tillbaka. Eller kanske du har något ärende till -stan, så kan du på samma gång gå till fiskaln och ta dina don tillbaka. -Här har du skriftligt på det, sade han och ritade något på ett papper, -som jag fick. Och så förseglade han pannan. - -Jag for till stan dagen därpå och gick upp till fiskaln, innan han -skulle hinna vidtaga någon åtgärd i saken, och när jag lämnade fram mitt -papper och fordrade att återfå hatt och pip, fräste han något åt mig, -som jag inte förstod och svor åt en piga att lämna fram mina don. - - * * * * * - -Men inte var det bara med brännandet, som det var funderingar och -bestyr, ty om man än hade boden full med ankaren, så var man inte rikare -för det, om man inte fick varan såld. - -Den bonde, som var i knappa omständigheter, måste sälja efterhand som -han brände, och den, som inte hade att bränna af egen råg for, just -förrän lofvet började, till någon herrgård och köpte en tunna råg att -börja med. När denna tunna var bränd och afyttrad, blef af vinsten så -mycket, att han kunde köpa två tunnor och fortsätta. - -Den, som brände af egen råg, stod sig bättre. Han var inte tvungen att -sälja brännvinet under den billigaste tiden, utan hade råd att vänta -tills priset steg på sommarn och hösten. Det var så litet, som gick åt -här hemma; något mindre ankare då och då när man for till stan. Men när -man satte på ett hundrafemtikannslass och for till Helsingfors och fick -en rubel och en rubel och tio kopek för kannan -- det är det högsta -pris, som jag har fått för mitt brännvin -- så slog det sig till pengar. - -Jag for alltid en gång med sista slädföret om våren till Helsingfors och -andra gången på försommarn strax efter potatissättningen. Tredje gången -for jag innan hötiden började, och då skaffade jag både till -städslanpengar och för antidsbehof. - -Tredje resan var alltid den bästa. Då var brännvinet dyrast. Men man -skulle också förstå att svänga sig. - -Ofta när jag kom till torget i Helsingfors och såg, att där fanns god -tillgång på varan och att den skulle komma att bli billig den dagen, så -låg jag öfver en dag eller ett par och sålde sedan vid lägligare -tillfälle. Var det god tillgång på brännvin, och det hade dålig åtgång -på torget, for man med hela lasset till Skatudden till Stearinskan. Hon -var en rysk kaptenska, som höll många krogar och köpte ända till tio -lass i gången och kinkade ej häller med priset alltför mycket och -betalade alltid ackurat. Hon var liksom ett kommerseråd på Skatudden den -tiden. - -Det som sedan blef öfver, när Helsingforsresorna voro undangjorda, -såldes här och där på lämpliga ställen. Hade det god åtgång och förrådet -tog slut, rustade man i hast till en ny bränning -- i lönndom förstås -- -och drog så fram lifvet mellan brännvinspannor och fiskaler, mellan lof -och förbud. - - - II. - I den olofliga. - -Vi tyckte, att brännantiden, den lofliga, var alltför kort. Man fick -raska på med brännandet, som om det gällt lifvet, när man på dessa -veckor skulle hinna tillverka så mycket, att inkomsten däraf skulle -förslå för årets många behof. - -Vi kunde ej förstå, att det skulle vara mera synd att bränna brännvin -utan lof och mindre -- ja, alls ingen -- att göra det med lof och -tillstånd. - -Hufvudsaken vid lönnbrännandet var, att man kunde klara sig, när det -ställde sig knepigt någon gång. Och det gjorde det ofta, när bara -snokarn var i farten. - -Skötte man ej med påpasslighet om sitt förehafvande då, så kunde det -lätt bli både beslag och plikt på köpet. - -Den lagliga och lofliga brännvinspannan stod med kronans sigill på -truten hemma i kojan eller var den ordentligt inlåst i sockenmagasinet, -tills hennes förlossningstimme slog. Men kopparslagarn i stan gjorde åt -oss andra pannor, som det inte var så nogräknadt med om mått och mantal -stämde. Och så sökte vi ut åt oss en bra plats i skogen vid en god källa -med klart vatten, och där byggde vi af flata stenar en eldstad för -pannan och af ris en koja kring eldstaden. - -Där, vid dessa kojor, tillbragte vi många spännande dagar och nätter. -Där blandade och brände vi lika mycket och ofta mera än hemma under den -lofliga brännantiden. - -Men ögon och öron det skulle man ha' både fram och bak. - -Det fanns här och där angifvare, som af fiskaln fick tjugu mark, om han -kunde visa honom vägen till ett skogsbränneri. Utan en sådan lots hade -det varit lönlöst för fiskaln att begifva sig ut i de stora, djupa -skogarna i ödemarkerna, där annars endast varg och björn huserade. - -Men så fick dessa angifvare också vara rädda om sig och akta skinnet -hvarhelst de kom i lag med folk. I vår grannby fanns en karl, som -ständigt sysslade med angifvelser och förtjänade bra, men som också fick -springa duktigt, om han mötte någon. Inte skrämde vi honom alltid. Han -sprang väl till sist bara af gammal vana, sedan han först några gånger -här och hvar fått ett ärligt kok stryk. Sedan anade han väl, att han -hade en fiende i hvar mötande människa, och så sprang han. Och för att -han alltid sprang så behändigt, kallades han Skutten. Något annat namn -visste vi ej af att han ägde. Till och med Skutton, hustrun hans, lär -häpnat, när hon lät viga sig vid Skutten och prästen vid vigseln nämnde -hans rätta namn. Som Skutten hade hon känt honom som ungkarl och som -Skutten tog hon honom till sin äkta man. Annars var det hans riktiga -yrke att stjäla. - -En gång, då Skutten var ute i skogarna och sökte, kom han öfver en -brännvinspanna, och då han inte såg något folk i närheten, gjorde han på -eget bevåg beslag, ty det tyckte han sig ha rätt till. Han tog hatten -och pannan och ämnade föra dem till fiskaln och få en god belöning. - -På hemvägen mötte han skomakar Sjöberg, som i sin tur tyckte, att han -hade rätt att lägga beslag på Skutten och brännvinspannan. Sjöberg -började springa efter Skutten genom bysk och moras. - -Men Sjöberg var tungfotad och Skutten var flink af gammal vana. - -Då Sjöberg såg, att Skutten kom allt längre undan, började han ropa: - --- Spring emot, spring emot! Slå den jäfveln me' yxen i hufvu'! - -Skutten som trodde, att han hade någon emot sig, kastade hatt och panna -ifrån sig och tog en annan gir genom skogen för att komma undan Sjöberg -och hans sällskap. Sjöberg, som visste hvem pannan tillhörde, förde den -till dess rätta plats igen i skogen. - -Det var på allt sätt svårare och större besvär med att bränna i skogen -än hemma i kojan. Veden vågade vi ej hugga vid brännanplatsen, utan bra -långt därifrån, och sedan måste vi bära den till bränneriet, för att -yxhuggen ej skulle förråda oss. Alla bomärken, som vi hade på kärl och -säckar, måste skrapas och sprättas bort, så att fiskaln ej genom dem -skulle komma åt ägaren, om han än lyckades få tag i blandet och pannan. -Visste han, hvems bränneriet var, fick man plikta utan vidare. Undkom -man själf och fick lämna grejorna i sticket, var det bara dessa och -själfva brygden, som gick förlorad -- hvilket var skada nog för en -fattig bonde. Min trettiosexkannspanna kostade etthundra mark och en -tunnsblandning var värd minst sextio. Gaf man sig själf hade man -dessutom plikten, som första gången var etthundra mark, andra gången -etthundrafemtio och tredje gången trehundra mark. För bara bland utan -rinnande panna pliktade man sextio mark. - -Under alla de år jag brände i lönndom i skogarna, från det jag blef så -pass karl att jag kunde taga en brännvinspanna på mitt ansvar, ända till -dess vi alldeles slutade att bränna såväl hemma som i skogen, lyckades -jag klara mig och sköta mitt yrke så, att ingen snokare fick tag i -hvarken mig eller grejorna, fast det många gånger hängde på ett hår. - -Jag var alltid själf i skogen. Det hade varit ett stort vågspel att -lämna kvinnfolket med slikt. De var mera lättskrämda och lämnade ofta -allt vind för våg och sprang i onödan. - -Som till exempel när grannas Edla var ensam med sitt bränneri i -Ängeskärret. Edla hon var dum och stod och skura pannan så att skramlet -hördes långa vägar. Var det också klokt att ta slikt för sig? Fiskaln -for just fram längs vägen. Han hörde skramlet, gissade strax hvad det -var, ty de var som jakthundar på folk den tiden, och kom ner till -Ängeskärret och lade beslag på hela inrättningen. Edla fick kramp i -skrämseln och miste målet, och doktorn hade arbete med henne länge och -väl efteråt. Och plikta blef det dessutom. - -Men det fanns också kvinnor, som utan förskräckelse bökade och brände i -skogen hösten igenom i egna brännerier och sådana, som för betalning -brände åt andra, än här och än där, hvar det behöfdes. - -En soldatänka, Lejonsgumman, gjorde just ej annat än legbrände både i -loflig och oloflig tid, och Väpplingskan likaså, och däraf hade de sitt -uppehälle. Det var deras yrke så visst som en skräddares eller -skomakares, och de skötte det med flit och omsorg. Kom de fast för -snokarn, var där ingen, som fick reda med dem för hvems räkning de -brände. Det var deras yrkes heder, att de på något sätt kunde klara sig -undan öfverheten och befallningshafvanden. De teg så envist som muren, -och blef de förda inför rätta, så teg de fortfarande. Dömdes de till -plikt, hade de intet att betala med utan gick och satte sig på vatten -och bröd och var sedan färdiga att börja på nytt. - -En gång, när fiskaln kom öfver Lejons Lena i skogen och ingen råd fick -med henne, då hon var både mållös och fotfallen, lyfte han henne i -kärran och tog henne med sig till byn. - -Han bar in henne i stugan hos gästgifvarns och lade henne på en bänk. -Där låg hon tyst och stilla. - -Fiskaln förhörde folket i stugan, om de kände henne och visste hvem hon -var. - -Naturligtvis kände ju ingen Lejons Lena, när hon var i följe med -fiskaln. - -Han började åter anfäkta Lena. Hon tyckte väl till slut, att han måste -få ett svar och sade: - --- Jag ä en sköka från höjden! - -Så var det täppt igen. - -Det blef vatten och bröd för Lena den gången också, men det var hon ju -van vid, och det blef den sista. Nästa gång fiskaln åter kom öfver henne -i skogen och hon stod lam och mållös, visste han, att det var lönlöst -att bråka med henne. Han sade: - --- Stå nu där du står! - -Så hällde han ner blandet, tog bort hatt och pipa, men Lena lät han bli -i fred. Hon brände sedan i långa tider riktigt så där i lugn och ro. - -Jag brände i bolag med Kalle farbror en lång tid och allt gick bra. Men -så kom vi en dag underfund med att vi hade att vänta främmande. - -Vi skaffade genast undan våra brännandon, och det blef brådt. Vi hade -häst med oss, så plockade vi på lasset alltsamman, både blandankar, -panna, gryta och sikubytta, ja, till och med tegelstenar, som vi hade -murat under pannan, och förde hela vår fabrik från Linsveden till -Vattukärret, och just då vi for med sista lasset -- det började då redan -skymma -- hörde vi, att snokarn svor och grasserade. Men den gången fick -han äta där fatet stått. - -En annan gång lönnbrände jag på baksidan om hemåkern, ett stycke inne i -skogen. Jag hade min piga Eva med mig som hjälp, och vi hade just ställt -upp vårt bränneri och hade alltsamman i full gång, och allt såg vackert -och lofvande ut. - -Jag lämnade för en stund Eva ensam att sköta om pannan, medan jag själf -som hastigast gick hem ett tag gint öfver åkern. - -När jag kom hem på gården, såg jag fiskaln och två af hans handtlangare -komma åkande på landsvägen. Jag anade oråd. Nu har Skutten eller någon -annan leding varit i farten, tänkte jag, och spejade efter dem. - -Ackurat! Där vek han af med sitt följe vid åkerhörnet längs en smal -skogsväg, som vi brukade köra till skogen med. - -Nu var det så, att från gården, där jag stod, hade jag närmare till Eva -och pannan gint öfver åkern än fiskaln, som måste köra om åkerhörnet och -försumma sig med ett par grindar. - -Då sprang jag, ty den tiden hade jag förlek i benen. - -När jag kom fram till Eva, sade jag till henne bara två ord: - --- Spring nu. - -Mera han jag inte. Men Eva förstod, och fast hon annars inte just var -ferm och förlig, så for hon den gången med lekattsprång. - -Jag slog hatten af pannan -- och det fortare än jag nu talar om det -- -tömde ut den, tog så hatten i den ena handen och pannan i den andra och -sprang. Pipen måste jag lämna. - -I detsamma hörde jag ett brak i gärdesgården ett stycke bakom mig, och -jag hörde en röst som ropade: - --- Si, hur tusan han far! - -Något annat hörde jag ej, och ingen fick häller fast mig. Jag sprang som -med eld under fötterna och med eld i händerna. Pannan stod kokande på -elden, då jag fick den i näfvarna. I vanliga fall kunde man ju inte -lyfta en kokande brännvinspanna med bara händerna utan något skydd. Men -den gången gick det utan blink och jämk. Hvem kunde klaga öfver några -brännblåsor i händerna, om man lyckligen undkom snoken. - -Ett bland, som jag hade tillredt till följande dag, stjälpte han ut, -karet högg han sönder och pipen tog han bort med sig. Det var fångsten. -Så körde hela sällskapet upp till Nygrannas. - -Men jag lämnade inte min brännvinspipa så hjälplöst i fiskalns våld. Jag -gick efter honom till Nygrannas. - -Jag såg hans häst stå bunden vid stalldörren. Han hade själf gått in i -stugan; kanske i något kort ärende, tänkte jag och fick brådt. - -Jag kröp in genom stallgluggen, kom ut genom dörren, där hästen stod, -och gick fram till den liksom för att i välmening se efter den -- -fiskaln kunde ju från stugufönstret hålla öga på hästen. Jag jämkade -betsel och selar, låtsade slå af något hösmol från kärrsätet och tog med -detsamma min pipa från kärran. - -Så gick jag långsamt och liksom utan något slags bestyr in genom -stalldörren igen och så ut genom gluggen och ned längs åkerrenen. - -Nu kände jag mig nästan som i saligheten. Jag kom helskinnad undan utan -plikt och hade alla mina grejor i behåll. Endast blandet hade gått i -raisk. Men för mindre lycka än så, får man tacka gud. - -Också en annan gång lyckades vi lura fiskaln på ett riktigt finurligt -sätt. Jag var då ännu bara i vallpojksåren, men jag minns det väl i alla -fall, ty jag var med. - -Vi hade bränt i skogen och hämtat en dranktunna hem om natten och fört -den i bastun, där den lämnades att stå kvar på långsläden. Den skulle -senare på dagen gifvas åt kräken. - -Min far och äldsta bror for tidigt på morgonen till stan med ved, och -vid Djupängsmalmen mötte de fiskaln med två poliser. Far begrep strax -hvad det betydde. Han tänkte på dranktunnan i bastun och funderade ett -ögonblick på att spänna hästen från lasset och rida förbi fiskaln samt -skynda hem förut och rädda dranktunnan. - -Men han insåg, att fiskaln då strax hade förstått hur det hängde ihop -med hans brådska och satt efter honom, hvarför han tänkte: - --- De få reda sig i guds namn. Jag kan inte göra något åt det nu. - -Och det gick som far tänkt. - -Vi bodde i första ändan af byn och fiskaln vek in till oss först. Han -gick raka tag in i bastun, och då han kom ut igen, såg vi, hur han sken -af glädje. Men han hade inte tid att ställa upp något vidare med -dranktunnan då, ty det gällde att sno öfver byn i en handvändning. -Annars kunde väl ett och annat bli undanskaffadt, som hade varit bra att -komma öfver. - -Han satte sig i släden och for med god fart längs tåget upp till -granngårdarna. - -Men då var vi framme och var kvicka som löjor i vattnet, min mor och -moster, drängen Heikki och jag. Alla hjälptes vi åt och drog dranktunnan -på en långsläde till dynghopen, bakom ladugårdsgluggen. Vi smällde väl -till sprundet på tunnan, Heikki och jag gräfde en djup grop i dynghopen -och så sänkte vi tunnan ned i gropen samt täckte väl öfver med gödseln -och så bort med kvinnfolket och långsläden. Mor försvann i något bra -gömställe, och moster tog en svart bässe ur fårkätten, bar den in i -stugan och började klippa den. Hur fort vi kunde göra allt det där, kan -jag ej säga. Det var nästan som om vi hade trollat undan det. - -Snart hade vi också fiskaln och poliserna tillbaka för att lägga beslag -på dranken. Jag stod bakom ladugårdsknuten och såg, när fiskaln gick in -i bastun, och jag var så glad, att glädjen liksom ryckte i ben och armar -på mig, och jag måste skratta, men bara i tysthet. - -Fiskaln kom snart ut igen och vi såg på allt, att nu skulle vi få oss. - -Han gick till Heikki, som ännu stod och bökade i dynghopen, och frågade -strängt, hvar han gjort af dranktunnan. Heikki såg oskyldigt och -förvånadt på fiskaln: - --- Håkon tunna? - --- Dranktunnan, som var i bastun för en stund sedan. Säg genast hvar ni -gömt den, annars ska fan ta er, jäfla bondskojare! - --- Där ha inte varit någon dranktunna i den bastun, sedan brännanlofven -blef slut i våras, sade Heikki. Ha fiskaln sitt där någon tunna, så ä -jag illa rädd för att de ä den ondis konster som ä me. - -Fiskaln hoppade af ilska. - --- Hvarför står du här och bökar i dynghopen? Du har väl gömt tunnan -där? - --- Hej, jo! Kvinnfolket pinast i går om afton, att de va så omöjligt ti -få ut göningen undan kräken, när hopen hade växt så hög utanför. Och som -ja tyckt synd om kvinnfolket, så tog jag grepen och gick hit för att -breda ut den, sade Heikki med en trovärdig min. - -En af poliserna, som vi kallade rödhufvu-Bergström, stod på själfva -tunnan, medan fiskaln och Heikki talades vid. Han stack med en käpp här -och där i dynghopen, men kom inte till all lycka att träffa tunnan. Och -som de väl inte hade lust att lägga om hela dynghopen för att få klart -för sig, om tunnan fanns där eller ej, fick de lämna Heikki i fred med -sitt arbete. - -Rödhufvu-Bergström snodde i alla uthus och sökte, men i boden slapp han -ej in. Den var låst och nyckeln urtagen. Fiskaln, som svängde sig midt -på backen, gissade, att där fanns något inne. Han gick in i stugan. Där -hittade han bara moster, som satt ensam i stugan midt på golfvet med den -svarta bässen i famnen. - -Nu försökte han pressa moster om dranktunnan och bodnyckeln. - --- Inga vet jag å dranktunnor och inga å bodnycklar, sade moster. - --- Hvar ä husbonden och värdinnan? - --- Di for i mårist till stan och kommer int hem förrän sent i afton. - --- Kan du säga mig, hvar dranktunnan ä gömd? Visa mig genast hvar den -finns, eller får du af den här! - -Han stod framför moster och bässen med en kosackpiska i handen och för -hvartannat ord han sade, slog han med piskan i golfvet och på -stöfvelskaftet. - -Moster, som alltid var lipig och hade lätt för att gråta när som hälst, -hon grät nu så, att tårarna trillade som ärter ur en kastmaskin ner på -bässen och sade mellan snoppningarna: - --- Jag har ju sagt fiskaln, att ja ingenting vet. - --- Hvem är du då? frågade fiskaln. - --- Ja ä bara en ogift kvinna. Värdinnan och husbond ä borta och ha -beställt mej hit för att klippa fåren och se efter huset, medan de ä -borta. Ja vet hvarken å bodnycklar eller dranktunnor. Och ä de så, att -fiskaln vill slå en oskyldig kvinna med ett värnlöst kräk i famn, som -ännu till ä ihopbundet med en framfot och en bakfot, så får det bli på -fiskalns samvete. - -Och moster grät än värre, och bässen, som kände sig upprörd och rädd för -kosackpiskans smällar mot stöfvelskaften, bräkte så att det skrällde i -stugan. - --- Sku han vara lös och ledig och stå bakom dig, sku du väl snart få dig -en känning i knävecken, tänkte jag, där jag stod i förstugan och -lyssnade och emellanåt tittade ett tag i dörrspringan. - -När fiskaln såg, att han ingen reda fick med moster, slog han piskan i -golfvet och skrek till: - --- Jäfla käringfan! - -Så gick han ut och ropade på rödhufvu-Bergström och den andra polisen, -och så svor han och anammade oss i både gula och gröna djäflars våld, -och så for han. - -Men när vi såg, att han väl var utom både synhåll och hörhåll, kom vi -alla tillhanda igen, både mor och Heikki, jag och moster med bässen. -Moster grät ännu en efterskvätt, fastän faran var öfver, och förtäljde -för oss, huru fiskalen hade strängerat henne. Heikki talte om sitt -förhör på dynghopen, och jag matade bässen med brödkanter och skrattade -nu högt åt alltihop. Dranktunnan gräfde vi fram, då far och Janne kom -hem från stan. - - * * * * * - -Så kom förbudet att vi ej skulle få bränna mer. Det var nästan som en -jordbäfning. Vi frågade oss själfva och hvarandra, hvar vi hädanefter -skulle taga våra pengar ifrån. - -Prästen sade, att de skulle tagas från ladugården. - -Vi småskrattade och såg på hvarandra. - -Smöret kostade ju hela tjugufem penni marken! - -Vi funderade så, att det liksom tjocknade för ögon, öron, förnuft och -alla sinnen. - -Men vi fortfor att bränna. - -Jag brände ännu sex år efter det lofvet var slut. Försäljningskommersen -fick man då också bestyra om i lönndom. - -Men strängare blef bevakningen och beslagen tätare. Stadsfiskaln, som ej -ensam hann öfverallt, måste få hjälp. Det blef fiskaler i byarna. Några -af de mera ansedda bönderna blef utnämnda, och guvernören kom själf ut -och tillsade dem att öfvervaka bygden. Dessa våra egna väktare voro ej -så hatade, som stadsfiskalen. De skötte sin tjänst på ett mänskligare -sätt än han. Han blef, efter det förbudet kom, allt vildare och värre -mot bönderna. - -En gång, då han var ute på spaning och tog in på gästgifveriet till -natten, samlades byns alla pojkar utanför gästgifvarstugan om aftonen -och sköt med löst krut för att skrämma kanaljen. Han kröp under sängen i -rädsla. - -Efter detta fick vi kosacker. De kvarterades in här och där i byarna -några stycken tillsamman, för att rida ut till fiskalens hjälp, när han -bådade upp dem. - -Men ¤då¤ kunde vi bränna i trygghet och ro. Kosackerna blef våra vänner -och varskodde oss alltid på förhand, när de skulle ut, och för det gaf -vi dem ett halfkvarter då och då. - - * * * * * - -Småningom gaf vi efter. Dock inte för förbud och öfvervakningar, utan -för den nya tiden, som bröt in. - --- Skulle du önska den gamla tiden tillbaka, far? sporde vi den gamle. - --- Det vore en fåfäng önskan, sade han. Allt är bra som man vant sig -vid. Jag vill ej rosa den ena tiden och kasta skugga på den andra. Jag -var van vid den tid som gått och tyckte då, att den var god; nu är jag -van vid den som är, och tycker, att den är god också -- kanske bättre. - -Då hade vi fiskaler, länsmän och kosacker att öfvervaka vår näring, och -det var våld, skadegörelser och böter som följde med dem. - -Nu öfvervakar oss landtbrukssällskap och allehanda konsulenter, och det -är upplysning och undervisning som följer med dem. Är det ej skillnad? - -Någon kan kanske mena, att vi den tiden söp mera än nu. Kanske gjorde vi -det. - -Det fanns män som söp och män som kunde låta bli, hyggligt folk och -slarfvar -- alldeles som det är med människorna nu -- fastän de ¤då¤ -plaskade i brännvin upp till armbågen. Den karl som låg redlös i skogen -bredvid brännvinspannan eller på lasset vid en Helsingforsresa, gick -snart från gård och grund. - -Då var det vårt dagliga bröd och måste vändas i pengar. - -Nu är det som äpplet i paradiset, och på den frukten äro ju människorna -af ålder begifna. - -Hvad tiden har förändrats! - -Då hade vi brännvin att föra till stan. - -Nu få vi trängas och knuffas om hvarandra i stadens brännvinsbodar för -att få en skvätt till jul och påsk och någon enda gång däremellan och -betala den dyrt. Och allt dyrare blir den, så man till sist endast kan -ha råd att smörja litet däraf med en fjäder på läpparna. - -Och snart är den väl endast ett minne blott. - - - "Durkmarsch." - -Soldat har jag inte varit utan i all min tid bonde och hållit rotsoldat -till landets försvar. Men ändå har jag rätt hårdt fått tjäna kronan så -mången gång den tiden, då vi jämt och samt fick ligga i durkmarsch. - -Höst och vår, då Kymmenetrupperna bröt upp och färdades mellan Kymmene -och Parola, fick vi vara beredda på utkommendering. - -Skallfogden rök som ett yrväder kring byarna och dref ut. Jag var -adertonårs pojke, då vi en gång midt i brådaste rågsådden i augusti, -blef utdrifna från våra byar med trehundra hästar. Och fast rågen skulle -i jorden och vårsäden väntade lien, så fick ingen tredskan komma ifråga. -Kronan skulle ha sitt. - -Och när kronan skulle ha sitt, måste vi alla vara som siffror, precis. - -Vi rustade oss i god tid på eftermiddagen, ty klockan fem skulle vi vara -samlade på torget i Lovisa för att uppropas, granskas och få -nummerbandet om armen på oss. - -Natten tillbragte vi hopkrupna i kärran, som vi hade spänt hästarna -ifrån, och när solen rann opp, kom ryssarna och bad oss spänna för -vagnarna. Vi fick köra trossen. Ryssens egna hästar spändes för -kanonerna. - -För den vagn jag körde spändes fyra hästar. Nyman fick ställa sina två -vid tisteln och jag och Skrifvars Hinku ställde våra vid förspannet. -Nyman fick stå på tistelstången under hela vägen och köra sina hästar. -Jag och Hinku fick gå bredvid spannet och köra våra. Men påpassliga, det -skulle vi vara och hålla oss på lagom afstånd från den vagn, som körde -framför, ty om något hade fallerat, så hade vi stött ihop och krossat -oss själfva och våra hästar till snus. - -Hade vi själfva fått råda om våra hästar och sköta vår sak som kuskar, -så hade färden väl ej varit hälften så svår och mödosam. Men så snart -något var i olag -- och det kunde det ofta bli, när främmande och ovana -hästar sattes för samma spann, kom ryssar som myror kring hästar och -vagn och regerade på ett sätt, som våra hästar inte voro vana vid, och -det blef mången gång ej hjälpa utan stjälpa. - -När vi kom till kalkbruksbacken i Erlandsböle, stannade en af vagnarna. -Hästarna orkade ej få den uppför högsta knycken, och det ropades, att vi -alla skulle stanna. - -Vi stannade alle man och gick dit för att se. - -När vi kom fram till mankemanget, såg vi skallfogden och en sergeant stå -och spänna borst midt emot hvarandra och bad turvis hvarandra att slå -först. - -Men ingen slog. De bara hötte åt hvarandra och svor på svenska och -ryska. - --- Inte kommer vagnen ur en fläck med det här, sade Nyman, och så gick -vi och undersökte spannet, och vi såg genast, hvar felet låg. Hästarna -var orätt förspända af karlar, som var första resan med i durkmarsch. - -Vi tog i så många vi var och drog lasset uppför backen, och där spände -vi om hästarna. - -Skallfogden och sergeanten hade slutat sitt och kom fram till oss, och -som skallfogden var i slagsmålstagen, men inte tordes på sergeanten, så -rappade han Mattas Ville, som rådde om en af hästarna, en örfil och -skrek: - --- Hur har ni förspänt, edra djäflar? Ni ä som ni sku va oppfödda i en -tunna och matade genom sprundet! - -Sedan gick färden bra en stund utan rop och örfilar, ända till dess vi -kom till Skyttarbrinken vid Illby. - -Men så blef det ett helvetes hospodi igen. - -Kungens Isak från Hommanby körde framför oss och hade en vagn pålassad -med gevär, ränslar och andra paschnilikor, så att den liknade ett litet -hus och var förspänd med tre hästar. - -Spannet var så inrättadt, att den häst, som gick i midten, skulle ensam -hålla emot hela det stora trehästarslasset i utförsbackarna, ty de båda -andra hästarna var förspända en på hvardera sidan med draglinor och -kunde bara hjälpa till att dra lasset framåt, men ej att hålla emot. Och -det må man begripa, att det är omöjligt för en häst att i en så stor -utförsbacke, som Skyttarbrinken, klara sig med ett sådant tungt -babelstorn. - -Vi såg, att det började gå åt skogen med Isaks vagn. - --- Ptro nu, Isak! ropade vi. - -Isak höll in hästen, så att den satt på bakdelen som en hund. Den -tycktes förstå faran lika väl som vi och Isak. - --- Ptro nu, Isak! sade vi igen, för annars går det dåligt för dig. - -Där vägen krökte i den värsta branten, där gick vagnen rakt, och då den -gått så långt, att båda vänstra hjulen kom i landsvägsdiket började den -luta. - --- Ptro, ptro, Brunte -- -- schå, schå, sade Isak. - -Men vi såg, att det ej hjälpte med "ptro" eller "schå" mera. - -Vi, som körde efter, stannade i god tid våra hästar för att undvika en -sammanstötning. - -Just i detsamma föll vagnen med ett stort brak mot en gärdsgård, som -gick i kras. - -Båda axlarna på vagnen hade brustit. Den tiden hade ryssarna ännu -träaxlar under sina trossvagnar. - -Vi hörde ropet åter skalla längs hela linjen, att alla skulle stanna. -Men den gången lät vi ryssarna själfva lyfta vagnfan på fötter igen, då -vi såg, att hästarna var utan fara. Där kom trossens smed och snickare, -och då de alla tillsamman bråkat, bultat och reparerat vidpass en timme, -började babelstornet åter resa sig ur landsvägsdiket, och ryssar var där -som myror i en stack rundtomkring vagnen. Jag såg väl ett dussin, som i -ifvern att hjälpa till, kraflat sig opp på vagnstaket och satt där och -hospoda sig och trodde, att de där var till nytta vid vagnens -upplyftande. - -När vi utan vidare motigheter kom till Borgå malm, gick solen ner, och -då vi körde in i stan, stod kanonerna redan frånspända på torget. Där -fick äfven vi spänna ur trossen. - -Vi fick af öfversten våra kvittenser och rastade en stund, så mycket att -våra hästar fick äta sig mätta och pusta ut. Så red vi hem genom natten, -och då solen ånyo rann upp, var vi åter i Lovisa, där vi skingrades hvar -och en till sitt. - -Utan sömn hade vi då varit i jämn rörelse i två dygn. Jag blundade ett -par gånger vid hemkomsten på hästryggen, men det var svårt att hållas -där, om man lät ögonen falla ihop. Och inte blef det häller tid att -kasta sig i sängen, när man kom hem. Där låg rågåkern och väntade på att -bli myllad, och följande dag i solgången skulle vi ut på vargskall. -Vargen hade lagt ner två kor och en kalf för Teir-gufar. - -Vid en durkmarsch hade vi fått så stora lass, att hästarna ej orkade -uppför backarna. Vi tyckte redan vid pålassningen i Lovisa, att de såg -oroväckande stora ut, och vi makade af något, men ryssarna, som var -tjogtals kring hvarje lass, rågade på för oss igen. - -Fram på eftermiddagen var vi i Forsby, och det sved oss i hjärtat, när -vi såg på våra tröttkörda hästar. - -Vi rådslog med hvarandra, på hvilket sätt vi skulle kunna reda ut -oriktigheten. - -Vi frågade länsman, som den gången var med, huru mycket vi var tvungna -att taga i ett lass. - --- Jag kommer inte så noga ihåg, sade han för att slingra sig undan, ty -det var hans sak att se till, att allt gick rätt tillväga. - -Det är bäst, att befallningsman tar fram sina papper om de finns med och -ser efter, annars kör vi ej ett steg längre, sade vi. - -Han måste göra det, och då kom det fram, att vi behöfde taga i ett lass -för en häst endast trettiotre pund. - -Där var handelsbod i Forsby, och vi skickade ett par prikaschikar dit -för att låna en våg. - -Jag kommer ej mera så säkert ihåg de andras lass, men i mitt hade jag -etthundra och fem pund. - -Jag tog de trettiotre därifrån enligt lag och ordning. Resten lossade -jag af och lät bli liggande. - -Detta förargade ryssarna -- ej soldaterna, men befälet. Jag minns ännu, -hur en öfverste svor och hoppade branitsa framför mig, så att han nära -på miste målet. Men saken stod ej att ändra. Vi hade rätten på vår sida, -och länsman stod med lagen i fickan. - -Deras kvarblifna paschnilikor bekymrade vi oss ej om. De måste skaffa -mera hästar från Forsby och Malmgård, för att få dem med. - -En annan gång äfvenledes midt i antiden -- vi skulle ändå bärga kornet -samma dag -- kom utdrifning till durkmarsch. En trupp om sex tusen man -skulle med pick och pack föras från Lovisa till Pyttis. - -Som vanligt skulle vi femtiden på eftermiddagen vara i stan för -uppropet, och jag var där, som vanligt utrustad med en duktig matsäck -och tobak. Och när allt var klart för natten och vi bara väntade på -morgon och uppbrott, gick jag ut och in i ryssarnas tält och sa; Drasti, -brat, och hvad jag annat kunde somt på ryska, somt på finska och somt på -svenska och somt hjälpte jag till med händerna. Och bra förstod de mig, -och ännu till så bjöd jag dem tobak. Jag låg en stund i det ena tältet -och en stund i det andra. - -Litet öfver midnatt kom en ryss, som såg ut som något slags öfverman, ut -ur ett tält, knäppte bandet af armen på mig och haraschåade något på -ryska, samt visade bortåt -- långt -- långt --. Jag trodde mig förstå -och for hem. Man går väl inte och tjänar kronan i onödan, när kornaxen -därhemma brister i nacken, tänkte jag. - -Men kvinnfolket därhemma blef ledsna och sade, att jag rymt undan -durkmarschen, när jag kom hem så där hufvudstupa, och att jag skulle -komma i vidlyftigheter -- kanske på fästning -- och att man inte skall -stjäla sig undan sådant, som lag och öfverhet påbjudit. - -De envisades hela morgonen med, att jag skulle fara tillbaka, och då jag -inte hade så särdeles långt in till stan, spände jag hästen för kärran -och var i uppbrottstiden åter där för att se åt, om kronan behöfde min -tjänst. Men ingen frågade efter mig och ingen bjöd mig något lass, ty -där var den gången tillräckligt hästar uppbådade. Jag for hem igen och -bärgade kornet. - -Under femtiofem års krig fick vi ständigt vara ute i durkmarsch. Jag var -då ännu för ung att följa med, hvarför jag fick sköta om hemarbetet med -kvinnfolket och reparera hästdonen mellan marschturerna. - -En dag kom skallfogden in med Hardén, som i krigsåren var satt till -biträde åt skallfogden, och sade åt mor, som var ensam hemma och hade -bakning, att vi skulle ut till durkmarsch. - -Mor välsignade sig; de var ju inte hemkomna än från sista färden till -Borgå. - -Skallfogden ålade henne, att hålla allt i ordning, till dess de skulle -komma hem. Då skulle de genast ut igen. Trupperna väntades till staden -ännu samma dag, sade han. Då var det en svår tid för oss, och då fick -det egna arbetet stå stilla. - -När jag en gång vid hemkomsten från en mycket svår och mödosam -durkmarsch knotade öfver dessa resor, sade min gamle farfar: - --- Värre än så kan man få vara med om. Under förra ofredstiden vid -åttioåtta års krig, kom jag som en fjorton års pojke med i en -kronoskjuts. Det var i svenska tiden. - -Jag blef satt grensle på en kanon för att tillsamman med andra köra den. -Vi kom till Kuskoski. Där stod en förpostfäktning, och kulorna sprättade -oss om öronen. En officer kom springande emot oss och ropade: - --- Hvarför har ni, edra sjutusandjäflar, satt ett barn på kanonen? - -Jag slängdes ned och springande följde jag efter kanonen för min bästa -hästs skull, som jag var rädd för att mista och ville följa så långt -mina krafter räckte. - -Jag och hästen kom dock friska och färdiga hem igen, och vi var båda med -i många sådana skjutsar -- både när de hette kronoskjutsar och sedan, -när de började kalla dem durkmarsch. - - - Hållkarlar. - -Jag minns den tiden jag var hållkarl, men inte är det ett ljufligt -minne. - -Inte för att man for så särskildt illa af att ligga i hålld. Där kunde -ibland vara rätt roligt och nöjsamt i hållstugan, när vi ingenting annat -hade att göra än röka, prata, draga fingerkrok och handkafle med -hvarandra och sköta om hästarna, medan vi väntade skjutsar. Och vid -resor och landsvägsfärder var vi vana. - -Men det var det, som gjorde hålld'n så ytterst förtretlig, att man så -ofta fick elaka och oförskämda herremän att skjutsa, och de kunde -handtera oss som skotrasor ibland. För resten var det inte bara vid -hålld'n man hade känning af att herreman var herreman och bonde var -bonde, som skulle förstå att veta hut och lyda, när en herreman -befallde. Den som hade något ämbete att sköta, tyckte sig vara herre -öfver oss och för alla, från guvernören ända ned till skallfogden och -brofogden skulle vi bönder stå på tå. - -Vi hade en kronofogde, som var beryktad kring hela häradet för sin stora -elakhet. - -En morgon satt vi några hållkarlar i stallskullsdörren och rökte. -Kronofogden kom körande förbi på landsvägen, och om han såg oss, som -satt och rökte, eller hvad det var, som flög i honom, vet jag ej, men -han vek in genom grinden, körde fram till trappan och höll stilla där. -Gästgifvarn kom ut för att se, hvad som var i fråga. - --- Brukar hållkarlarna röka? frågade kronofogden. - --- Inte som jag vet, men det kan väl hända, sade gästgifvarn. - --- Om dom röker, så slå dom djäflarna mot mun, så att tändren flyger åt -helvete! skrek kronofogden så att det hördes öfver hela backen. - -Något vidare ärende hade han ej. Han vände om och körde ut genom -grinden. - -Ja, han var något till fanlik, den styggen. Och när en sådan var på -långresa och skulle ha hållskjuts, så fick hållkarlen veta af att han -fanns till -- och hästarna likaså. - -Någon enda af de resande var hygglig och bemötte oss hållkarlar som -människor och aktade våra hästar som lefvande, kännande varelser. Men de -var inte många. Mesta delen for fram, som om de haft betaldt för sin -gemenhet, och när sådana kom till gästgifveriet, så skulle hästarna vara -färdiga på minuten i rödaste rappet, och det skreks och ropades och -smälldes i dörrar och flängdes i trappor och himmel och jord skulle stå -på hufvudet. Och när en hållkarl kom i väg med en sådan, var det bara -"vet hut" och "håll käften" och "kör på, din djäfvel". - -De, som var af den allra värsta ullen, lät inte hållkarlen ens åka med, -utan när han hade förspändt, fick han själf taga foten på nacken och -springa efter ett gästgifvarhåll, för att taga hästarna tillbaka och få -betalningen. - -Den tiden voro människorna inte rädda för att åka. Det bar af ibland i -sträck, ibland i sken och hur det annars passade för hästfötterna. Och -inte var fråga om, att hållkarlen skulle få bestämma farten och köra som -han ville. Han fick ingen vilja ha. Om den resande sade, att han skulle -fram ett gästgifvarhåll på en kvarts eller tre kvarts timme, så fick han -rätta sig därefter och försöka hinna. De som hade egna vagnar, hade -äfven egna kuskar, och när hållkarlen hade spänt för hästarna och satt -sig upp och tagit tömmarna, satte sig kusken bredvid och bestämde farten -med piskan. - -Men när de vid landtdagen tänkte på hållkarlarna och där stiftade en lag -som bestämde, att hållfarten skulle vara en mil i timmen, då fick vi -något att rätta oss efter och hålla oss till, och vi kände oss tryggare -på kuskbocken. - -Dock var det många af de resande, som inte kunde finna sig i den nya -förordningen om timmen och milen, utan de fordrade att vi skulle gå på -af gammal vana. Men vi satte oss emot, när vi hade lag och förordning om -det. Och så uppstod det ofta strid och slagsmål på kuskbocken, om det -var en sådan hållkarl, som kunde lita på sig och låta dem komma an. I -annat fall fick han lyda den gamla parollen. - -Förnämligare resande hade för det mesta egna vagnar, och det var inte -vagnar utan små hus och kyrkor, som gick på hjul och skulle dragas -omkring på landsvägarna, somliga hade ännu därtill malmtackor i bottnen -som barlast, för att inte karossen så lätt skulle lägga sig omkull i -landsvägsdiket. Och när då fyra hästar spändes för ett sådant åbäke, så -skulle där vara en karl på kuskbocken, som kunde handtera hästar och -hålla i strängarna. Hästarna blef som tokiga, så snart de spändes för en -sådan. De visste af gammal vana, att nu vankades rapp och nu skulle det -skenas. - -Somliga af de dråpliga vagnarna hade stora gafflar af järn, som högg -fast i vägen som bromsar, ifall hästarna i höga och branta backar ej -skulle orkat upp, utan måste få pusta ut emellan. Vagnen hade då genom -sin stora tyngd dragit hästarna baklänges nedför backen, om ej gafflarna -stöttat emot. - -Nordberg fick en gång en sådan vagn att skjutsa, och den skjutsen höll -på att bli hans dödsskjuts och kanske de resandes med, om det hade velat -sig så illa. - -Där kom en dag till gästgifveriet en rysk herreman med fru och flere -barn, kusk och betjänt och en hund. Han var på väg till Petersburg, och -han hade egen vagn -- en stor jäkel -- och när han hade allt instufvadt -i vagnen, var det precis som Noaks ark, bara där hade funnits en dufva -med. Fyra goda hästar valdes ut ur hållstallet och spändes för, och -Nordberg tog tömmarna och satte sig upp. - -Men medan allt detta försiggick därute, så hade kusken, som ryssen förde -med sig, varit påpasslig och skaffat sig starkt inne i köket. Det -märktes ingenting på honom ännu, då han satte sig upp bredvid Nordberg. -Men kommen ett stycke på väg hade han med ens blifvit sprutfull och så -elak, sade Nordberg, och utan uppehåll piskat på hästarna, så att de -blef skrämda och alldeles som från vettet och lade af i sken backe upp -och backe ned allt hvad de förmådde. Hvad jag hann se, så tyckte jag, -att jag ett par gånger såg mötande människor, som flydde in i skogen, -men skogar och människor och allting annat for vi förbi som i en dans, -och ryssen svor på ryska och skakade piskan öfver hästarnas gumpar, och -jag svor på svenska och försökte hålla säkra tömmar och ögonen på -hästarna och styra rätt. Jag kunde inte lossa min hand så mycket, att -jag fått rycka piskan af ryssfan bredvid. Jag har kört i min tid både -före och efter den resan, sade Nordberg, i mörker och ljus, på släta -vägar och på steniga och krokiga, i durkmarsch och hålld och haft en och -annan sort bakom mig i kärran -- jag har skjutsat till och med negrer en -gång från Pernå till Lovisa -- och aldrig känt mig rädd. Men den gången -satt jag med hettan i håret och döden för ögonen och befallde min själ i -vår herres hand. - -Det gick dock bra -- förunderligt nog. Jag kom oskadd med arken och -ryssfamiljen till Forsby gästgifveri, där ryssen kröp ur vagnen och sade -"hospodi" och "haraschå" och var så innerligt nöjd öfver den goda -farten. Han visste ej, den stackarn, hur nära han hade varit sin sista -stund. - --- Nu fick Nordberg riktigt en Dimidoffskjuts, sade Malmberg, när -Nordberg talade om sitt äfventyr. - -Där talades bland hållkarlarna ofta om Dimidoffskjutsar. - -Jag var ung, var första gången i hålld och hade ännu inte hunnit se och -erfara något af den sortens lif. Jag hade ännu inte häller sett -Dimidoff, hållkarlarnas syndastraff, som alltid krejade och reste -- gud -vet hvarför. Hållkarlarna sade, att han, Dimidoff, en gång blef i strid -med kejsarn eller kungen eller också var det någon annan mycket hög -herre, och när Dimidoff blef stursk, så fick han det till straff, att -resa i fem år eller kanske var det tio mellan Petersburg och Helsingfors -utan uppehåll af och an, af och an. Om det var sant, vet jag ej, men det -såg nästan så ut. Dimidoff reste af och an, och brådt hade han, full var -han för det mesta, och framåt skulle han med fart. - -En dag stod jag på gästgifvargården, då jag såg ett sandmoln borta vid -vägkröken. Det kom med fräsande fart, och jag trodde, att det var -guvernörens förpost som kom. - -Jag sprang in och sade detta åt hållkarlarna. - --- Det är Dimidoff, ropade de om hvarandra och sprang ut. Nu är fan lös -igen! Nu ska Malmberg ut. - -Malmberg var en säker karl att hålla i tömmarna, och därför fick han -alltid Dimidoff på sitt ansvar. - --- Fyra af de bästa och starkaste hästarna ska vara färdiga på fem -minuter, skrek gästgifvarn. Dimidoff hade egen vagn. - -Och klackjärnen smällde mot gårdens knapersten, söljor och betseltampar -knäpptes af många par händer, och det var "ptroh" och det var "schå" och -det var fläng och hej -- och så var det färdigt på fem minuter, som sagt -var, och så kom Dimidoff ut. - -Han hade den gången som ressällskap med sig en annan herreman, men denne -låg så godt som liflös på vagnsbottnen. Vagnen hade stjälpt fyra gånger -på vägen mellan Fredrikshamn och Lovisa. Kanske var det af dessa dunsar -han låg liflös därinne. Kanske var han därtill full. Det där hade vi -inte tid att söka utgrunda. - -Malmberg satt på kuskbocken med fyra af de bästa och kvickaste hästarna -förspända. De trampade och lyfte fötterna färdiga i hvarje ögonblick -till språng. - --- Kan du köra mig på en kvarts timme till Forsby? sporde Dimidoff. - --- Jo, med guds hjälp, sade Malmberg. - -Det var dock en mils väg. - -Dimidoff satte sig upp i vagnen. Han smällde själf med piskan fyra -duktiga rapp på hästarna -- ett på hvarje häst -- och det gjorde han med -så säker hand, som då en prästgårdsfröken tapplar på pianotungor. - -Då gällde det för Malmberg att hålla rätt i tömmarna och tungan rakt i -munnen i den krokiga nedförbacken från gästgifveriet. - --- Den här färden slutar aldrig väl för Malmberg, sade vi andra och -sprang upp på en liten bärgknall, där man hade utsikt nedåt byn och -öfver vägen ett långt stycke. - -Men vagnen var på fötter och for fram som fan själf. Stenar och sand vid -vägen yrde, och hästarnas hofvar klappade och manarna fladdrade, och -efter några ögonblick var den försvunnen. - --- Gud nåde Malmberg. De där Dimidoffskjutsarna bli nog en vacker dag -hans död, om inte i dag, så en annan dag, sade Labb Agust. - --- Ja, gud nåde alla hållkarlar och hästar, när Dimidoff är i farten, -sade Lillbisin. - -Malmberg lär dock med guds hjälp, som han sade, ha fört Dimidoff på en -kvart till Forsby, och var, när tider blef, tillbaka till kyrkbyn igen, -och han öfverlefde Dimidoff. - -Ty vi sporde af andra resande efteråt, att Dimidoff hade dött, innan -strafftiden gick ut för honom. - -Där kom en afton två resande garfvare från Åbo, och som det var sent, -tog de in på gästgifveriet öfver natten. De såg inte nyktra ut, när de -kom, och de hade haft konjak med sig och druckit toddy, och så blef de -elaka mot husfolket fram på natten. De slog sönder möbler och husgeråd -och allt hvad de kom öfver, och när gästgifvarn fordrade betaldt för de -sönderslagna sakerna, så vägrade de bestämdt att betala och lofvade -honom stryk, om han inte höll käften. Gästgifvarn blef tvungen att -skaffa hjälp. - -Vi hade lagt oss i vanlig tid på aftonen i hållstugan. Ettiden på natten -kom gästgifvarns tjänsteflicka och bultade på dörren och ropade: - --- Alla hållkarlar ska komma in till hjälp. Gästgifvarn har så sagt, för -att herrarna ä så tokiga och elaka och slå sönder allt hvad vi äger och -har. - -Vi upp allesamman och färdiga i en handvändning. Vi klädde aldrig annat -af oss till natten än jackan, ifall det skulle uppstå brådska med -skjutsar och sådant där. Arstu Kalle tog ett vedträ i handen, och så -gick vi. - -På trappan stod gästgifvarn och bad oss gå in i resanderummet för att se -på förstörelsen och hålla garfvarherrarna i tygeln. - -Vi gick in fjorton man, alla unga, starka och inte valiga för ett par -garfvare. Vi radade upp oss vid dörren. - --- Hva ä ni för karlar? skrek den ena garfvarn, en vispelsticka till -synandes. - --- Vi ä hållkarlar, sade vi. - --- Hva vill ni? Gå'in ut, -- dra'in åt helvete! skrek garfvarn och kom -oss närmare och tog Arstu Kalle i armen och tänkte leda ut honom först. - -Vi hade roligt åt det, att han just träffade att taga i en sådan bit som -Kalle, ty Kalle var stark som en björn. - --- Nej, gästgifvarn har sagt, att vi sku komma in, och int går vi ut -häller, förrän han befaller oss, sade Kalle och tog ett tag med sina -stora händer om armen på garfvarn och klämde om helt sakta. Garfvarn -kände, att det inte var något skoj af Kalle. - -Gästgifvarn kom in, och vi värderade de sönderslagna sakerna. Herrarna -var ock villiga att betala och lofvade krypa till kojs. Följande morgon -fick de häst för att resa vidare. Arstu Kalle förde dem, och de var -fogliga under hela vägen, ty de mindes väl Kalles klämtag från det -nattgamla. - -Nu är det annat. - -Nu för ångmaskiner och andra instrument fram dem som resa världen -ikring, och hållkarlarna ha sluppit ifrån sitt, och det är förvisso en -välsignad sak. - - - - - II. - - - Kläder och kvinnoflit. - -I den tid, då intet stod att köpa, var kvinnorna hänvisade till sin egen -skicklighet och konst att af råämnena ullen och linet förfärdiga kläder -för det egna hemmets behof. Det var en nödvändighet för en husmoder i -vår mormors och mormorsmors dagar att äga insikter och kunnighet i -husslöjdens olika grenar, ty däruti låg hennes stora värde som kvinna. - -Utom tillverkningen för hemmets många olika behof måste en husmoder på -samma gång kunna lära sina barn och unga pigor hemslöjdens vackra och -nyttiga konst. Det fanns ej skolor eller kurser, i hvilka de unga -kvinnorna kunde föröka sina kunskaper. Det var i hemmet husmodern skulle -gifva dem undervisning i allt, från husslöjdens abc till dess yttersta -knep och funder. Husmodern var här lärarinnan och föredömet. Ägde hon ej -tillräcklig förmåga och skicklighet, kom hemmet inomhus snart på -förfall. - -Det var så mycket och så många olika slag af klädesplagg, man under -årets lopp behöfde, och allt skulle spinnas, väfvas och sys hemma. -Tjänstefolket hade ej stora penninglöner, men de måste ha kläder, och -dessa skulle tillverkas i hemmet. En piga fick två klänningar, tio alnar -linlärft och lika mycket blaggarn, två skålpund ull, som hon under årets -frivecka fick spinna för egen räkning, underkjol och förkläde samt en -huvudduk. En dräng fick en sommarmundering och en af vadmal, ibland med -päls, tre linneskjortor, en ullskjorta, strumpor och vantar. Lägger man -så härtill hvad man och barn, hustrun själf och gammalfolket samt -dessutom vallpojken behöfde och hvad som behöfdes till sängkläder, -säckar, kängfoder, då skomakaren gjorde sitt vår- och höstarbete, -hästtäcken, matpåsar för resor och utarbeten, vallpåsar m. m., då kan -man något så nära förstå, att kvinnofingrar måste vara flitiga under -vinterns kvällar. - -I hem med arbeten af alla dessa slag låg barnet redan i vaggan under en -andlig inverkan af dem. Arbetet växte barnet omedvetet in i dess blod, -och när det gått och sett och hört och känt tillräckligt länge, var det -färdigt att själft taga i med ett och annat efter kraft och förmåga och -sålunda under mors och ännu mera under en farmors eller mormors ledning -förkofra sig allt mer. Vid åtta och nio år fick den lilla flickan redan -sin egen spinnrock, och vid tretton eller fjorton år fick hon väfva sin -första väf, vanligen mattor eller lärft som gick lätt att väfva. Och då -hon förkofrat sig så i konsten, att hon spunnit, väft och sytt en -skjorta, då hette det: - --- Nu kan du gifta dig när som hälst. - -När den unga flickan blef fullvuxen, måste hon jämsides med de vanliga -årligen återkommande slöjdgöromålen taga ihop med arbetet till -brudutstyrseln, ty uti en rik, vacker och välgjord utstyrsel låg hennes -heder och hemgift. Utom linnekläder, som hon skulle ha, -- ju mera dess -bättre -- hörde till utrustningen äfven ett visst antal klänningar och -ytterplagg, slädfäll och slädrya samt sängrya. Och då det gått så långt, -att friare anmält sig och lysning och bröllop förestod, skulle hon med -egen hand förfärdiga åt sin brudgum lysningskläder samt till bröllopet -brudgumskläder. De senare var af finaste mörkblåa vadmal. Ännu finns -mångenstädes i förvar på vindarna en farfars eller morfars -brudgumssyrtut af hemspunnet fint och mjukt tyg, sådant man får leta -efter bland både inhemsk och utländsk industrivara. Hvarken tid eller år -har mäktat bleka denna färg eller slita dessa plagg. Likaså finnas här -och där i behåll de fina, hvita underkjolarna, farmors eller mormors -brudunderkjolar af hellinne med inväfda bårder och brudlakan med -hålsömmar och näsdukar af spindelväfsfint garn. Och när man betraktar -dessa arbeten af fingrar, som för längesedan stelnat i döden, så måste -man skänka de bortgångna en tyst beundran för detta tålamodspröfvande -arbete. Kanhända spann de in sin unga kärleks lycka fin och stark i -tråden och slog in sin ljusa framtidstro och sitt hopp i väfven till -dessa plagg, som skulle bäras af dem på deras största högtidsdag. De -likna ett vackert ungdomsminne, och det är, som om något af de -bortgågnas ande skulle stannat kvar i dem. - -Åt sina svärföräldrar, svågrar och svägerskor skulle den unga bruden på -tredje lysningsdagen förära linnen, skjortor, näsdukar och strumpor, -till bröllopet åt brudgummen den finaste skjorta med hålsöm på kragen -och dessutom åt prästen en linnenäsduk och ett par hvita yllestrumpor. -Hon fick ingalunda under sin blomstringstid sitta med händerna i kors, -och som arf från föräldrahemmet medförde hon till sitt nya hem utom sin -slöjdkunnighet en ny spinnrock, en härfvel samt klifta och häckla, och -noga skärptes i hennes minne det gamla ordspråket: - --- De spånor, som ligga kring stabban, äro snart uppbrända, om det inte -täljes nya till. - - * * * * * - -Då nu slöjden eller klä'arbetet var en så viktig egenskap hos en gången -tids kvinnor, och då man betänker, att de ingalunda alla var av naturen -lika utrustade i skicklighet och goda anlag, utan en del hade ett godt -handlag, andra ett dåligt, så kan man förstå, att de unga männen vid -ingående af äktenskap såg sig väl före och granskade noga de unga -kvinnornas förmåga i detta afseende, innan de gjorde sitt val. - -Ännu fortlefver många sägner om flickor, som varit ofalliga i slöjd men -dock gärna önskat gifta sig och -- sin kvinnonatur trogna -- försökt -bedraga sina friare beträffande sin skicklighet. - -Det berättas om en flicka, som, då hon mottog besök af sin friare, satte -sig i väfstolen och lät skottspolen gå med hvinande fart, så att den -flög ur hennes händer än ut på stugugolfvet, än genom det öppna fönstret -ut på gården. Och som det är brukligt, att den som står i närheten skall -taga upp skottspolen åt en väfverska, när spolen faller, så fick den -unga mannen löpa af och an efter spolen. Då han uttalade sin förvåning -över detta sätt att väfva, menade flickan: - --- Detta är ingenting nu, men om du hade varit här i går, hade du fått -se! Då gick det än värre. - -Den unga mannen tänkte, att det väl skulle bli besvärligt i längden, och -han aktade sig för att återkomma. - -En annan sägen förtäljer om en friare, som, då hans brud skröt med sin -stora duktighet i spånad, tog husets bodnyckel från stuguväggen och -gömde den inuti blåntotten på flickans spinnrock, förrän han gick bort. -Efter någon tid återkom han och frågade, om flickan spunnit mycket. Hon -skröt som vanligt med hur många tottar hon spann om dagen. Då hon skulle -framlägga traktering, beskärmade hon sig öfver den förkomna bodnyckeln -sägande: - --- Bodnyckeln har varit borta alltsedan du sist var här, och vi har sökt -den överallt. - -Då steg han upp, gick till spinnrocken och tog fram ur blåntotten -bodnyckeln. Nu förstod flickan, att hennes utsikter åt det hållet var -förlorade. - -Äfven i några af de gamla folkvisorna finna vi, huru högt värde männen -satt på kvinnornas slöjdkunnighet. I en visa, där bonden sjunger om sin -kärlek till det egna hemmet, sjunger om sin glädje öfver att ej vara -någon annans träl, utan får sträfva för sitt eget väl och vara sin egen -herre, finna vi ett ställe, där han prisar sin hemgjorda, goda -vadmalströja, och de händer, som har gjort den. Han sjunger: - - "De kläder, hvari mången blänkt, - så föga värde röja. - Men mina egna får mig skänkt - min goda vadmalströja. - Den vadmalströjan varm och len, - är spunnen på min dotters ten; - min hustru hafver väft den sen. - Kär är mig denna tröja!" - -I en annan visa kallad "Toras visa," gifver modern, som förmanar sin -dotter vid hennes inträde i giftermål, hur hon bör förhålla sig och rätt -sköta sitt blifvande hem, denna förmaning: - - "Du skall ej på mannen pocka - om du ser en gyckeldocka. - Kläd dig efter råd och stånd! - Det brokiga och randiga - är mycket oförståndigt. - Tre tråd't vadmal, hvitt och svart - blir ett tyg af bästa sort!" - -Men det var ej endast vid tillverkningen af garn och tyg, vid spånad och -väfnad förstånd och skicklighet var nödvändiga för kvinnorna. Att skaffa -sig material för tillverkningarna kräfde också insikter och framför allt -arbete. Jordtegen skulle iordningställas om våren för att mottaga -linfröet för en kommande skörd, och fåren skulle skötas för att lämna en -god ullafkastning vid årets stora klippningar, långullen om hösten, -jullidjeullen på vintern och vårullen på försommarn. Det gamla -ordstäfvet, att kvinnan skulle taga ullen från bässens rygg och sätta -den på karlens, vardt härvidlag en lefvande och bokstaflig sanning. - -Vid ullens bearbetning till garn behöfdes ej andra redskap än skrubbor -och kardor, spinnrock och härfvel, då däremot linet erfordrade en större -och vidlyftigare beredning. Men det var en glad tid, dessa -kliftantalkornas tid, då unga och gamla kvinnor gick med sin klifta från -gård till gård, så länge lin fanns i byn att klifta, och det var kalas, -glädje och sång vid alla talkor. De inföll nästan alltid på senhösten -strax efter marknaden. Nu var det så, att på marknaden i staden hade de -af ungdomarna, som af naturen voro utrustade med sångröst och en smula -gehör, lärt sig en hel hop nya visor och melodier, ty den, som på -marknaderna sålde visor, sjöng äfven melodierna till dem, och den, som -var kvick att fatta och lära sig, kom hem med en hel skatt af dem till -glädje på kliftantalkorna, och där inöfvades visorna kväll efter kväll, -till dess alla kunde sjunga med. - -Efter kliftandet vidtog häcklandet. En person drog hackorna af, en annan -finklonen och den tredje stod med skakankäppen och formade blårna till -tottar, och så var det färdigt att sättas på spinnrockskräcklan, och det -blef sång och sagor vid aftonbrasa och spinnrockssurr. Härfknipporna -växte allt större på stugans vägg, och de idoga kvinnornas rockar -surrade allt trägnare ju närmare det led mot jul. Väfstolen hölls i jämn -gång för julväfvarna, och först vid det egentliga julstökets inträde -fördes spinnrockar och väfstol ut för att efter den stora hälgens -firande åter tagas in vid tjugundagstiden. - -Då kom en tid af ideligt spinnande afbrutet endast vid någon apostladag, -fettisdagen och andra sådana halfhälgdagar. På dessa dagar fick man ej -spinna utan i stället förrätta något annat arbete. Spinnandet på dessa -dagar var förbjudet därför att kvinnor som för brott satt i fängelse -(spinnhus) där fick uträtta spinnsysslor, och spinnrocken därför -betraktades som ett straffredskap -- så stor ära den annars hölls i af -kvinnorna. Därför ställdes den undan på en apostladag. Man gick då -hällre till byn, hvilket annars ej ofta kom i fråga, ty "Långer bysgång -gjorde korter härfstång." - -Väfstolen kom i gång senare på vårvintern, då dagarna ljusnade och -linhärfstängerna hängde i långa rader på blek vid soliga väggar eller -låg utbredda på smältande drifvor. - -Jämsides med linet gick ullspånaden, och då den var ett viktigare -arbete, anförtroddes den åt gammelmor eller någon annan äldre person i -huset. Den mest ansvarsfulla af all spånad var vadmalsvarpen samt varpar -till andra ylleväfnader. Det fanns gamla gummor, som lifnärde sig med -sådan varpspånad och i utbyte därför fick matvaror och ved. De hade nått -en stor färdighet i sin arbetskonst, och de arbetade som små maskiner. -En gammal soldatänka, gammal-Hurton kallad -- mannen hette Hurtig och -sades ha varit med "redan i det stora kriget länge förrän ryssen kom -över" -- spann ensam vadmalsvarp till två byar. Vid rågtröskningen på -hösten uppbar hon lönen för sitt arbete. - -Bomullsgarn fanns ej att köpa. Dock hade man den tiden ändå -bomullsklänningar med linvarp och hemspunnet inslag af bomull, som man -fick köpa. Det fanns enkom för bomull afsedda små kardor att karda dem -med, och det blef ett godt och bastant bomullstyg, som höll en -människolifslängd ut och helt olika de skira, lätta våra dagars kvinnor -bära. Det talas om en kvinna, som började "kejka" tråden till en ny -hvardagskjol åt sig, då det öfriga husfolket på morgonen gick till -höängen. På aftonen, då höjerfolket vände åter, bar husmor den nya -kjolen på sig. - -Först vid en senare tid, för ungefär sextio år sedan, kom det färdiga -bomullsgarnet i bruk och kallades då allmänt engilstrådar. Men då det -var mycket dyrt i början, användes det sparsamt. För något över trettio -år sedan kom även det s. k. kamelgarnet i bruk och ersatte i någon mån -ullgarnet till klänningar. Detta syntes de gamla mycket underbart. En -gammal kvinna, som ännu aldrig burit andra kläder än de af lin och ull -säges hafva utropat: - --- Ska vi nu börja klä oss i kamelhår, som Johannes döparen! - -Färgningen af det spunna garnet utfördes för det mesta hemma, men också -någon gång i staden hos yrkesfärgaren, där äfven vadmalstygerna mottogs -till stampning, färgning och prässning. Vid färgningen hemma begagnade -man sig af växtfärger både inhemska och utländska s. s. brunt af -stenmossan och porsriset, olika slags gult af björk och allöf samt -lökskal, grått af svinlingonris och björkbark, grönt af ljungen o. s. v. -Af utländska färgämnen, som man fick köpa i handeln, begagnades kropp -och kochenill till röda färger, bresilja till svarta; sandel, sumack, -galläppel, cateku och orleana samt många fler till olika färgningsbehof. -Blått kunde man erhålla af den utländska växten indigo. Men då -färgningen därmed var förenad med vissa konster och omständigheter och -färgämnet var dyrt att köpa, anlitades vid behof däraf yrkesfärgaren, -som i sina stora kypar kunde framställa blått i alla nyanser från det -djupaste svartblå till det klaraste "karleblå". - -Väfnadsredskapen bestod af väfstolen med alla sina många olika tillbehör -och refträ, där varpen utrefvades. Vi anse att refträ är oundgängligen -nödvändigt för uppsättandet af en väf. Dock finnes det ännu åldringar -som säga sig minnas, huru kvinnorna i deras barndom redde sig utan detta -trä. De hade fastspikade klykor här och där rundt kring stugans väggar, -alla på en viss jämn höjd, och så sprang de fram och tillbaka -rundtomkring stugan utrefvande varpen kring väggarna, där klykorna höll -den upp. Skälet togs i båda ändarna, på samma sätt som vid begagnandet -af refträ. I äldre tider användes i stället för våra bobinrullor, ett -slags trän som kallades kajkor. Väfvarna samlades ej på varpen utan -randningen skedde vid inslaget. Väfvarna var därför mycket breda, och de -gamla väfskedar, som ännu finns kvar från fordom, passar ej i de små, -moderna väfstolarna. Först i en senare tid, då redskapen mera utvecklat -sig, kom bruket att randa en väf på varpen. - -Som vid allting annat man hade för händer, följde äfven skrock och -vidskepelse med vid slöjdarbetet. Redan om våren, vid sädesärlans -ankomst, tog man vara på om det var att vänta ett godt linår. Sågs ärlan -första gången på gödselhögen, blef det dåligt, satt hon uppe på ett tak, -blef det godt. Var den första fjäriln man såg gul, tydde det på godt -lin, var den brokig, spåddes dåligt. Sädesmannen som sådde linet, skulle -vid tillfället vara klädd i snöhvit skjorta, och påsen, som han tog -linfröet ur, skulle vara bländande hvit. Hit hör äfven det bekanta -fastlagsåkandet och golfsopningen. Kom en främmande person in, då en väf -refvades, så ropade den som refvade: "stig långt och bredt!" Och den -inkomne måste stiga med långa och breda steg öfver stugans golf, på det -att väfven ej skulle tryta i längd eller bredd. Kom en främmande person -in, just då man höll på att sluta en väf, betydde det, att den som kom -in, snart skulle dö, kom någon in vid väfvens början, betydde det -motsatsen. Väfven i stugan ansågs nästan som ett hälgadt ting. Skadade -någon med berådt mod en väf, ansågs det som ett nidingsdåd. - - * * * * * - -Tiden förändras -- och vi med den. Industrialismen har fördrifvit -handslöjden från våra hem. Hemslöjden har för de flesta upphört att vara -den naturliga vägen för fyllandet af hemmets behof. - -Men på samma gång har den drifvit ut känslan af den rotfasthet i hemmet, -som hemslöjden förmår skänka. Vi går omkring med främlingskänsla bland -de saker, som ehuru betalda med våra egna pengar, likväl icke tillhör -oss, emedan de ej framsprungit ur vår egen alstring. Vi äger ej denna -själssamhörighet med hemmets allt, dess bohags, dess prydnads- och -nyttighetssaker, som forntidens kvinna ägde, hon, som rörde sig bland -saker framsprungna ur eget behof och alstrade med egna händer. Hon gick -omkring med minnet af mödorna, pröfningarna och förhoppningarna under -det de kom till, och de var därför smått heliga för hennes själ, ett -lefvande helt med familjen och omedvetet bindande denna samman inom sig. - - - - - III. - - - Prosten. - -Jag undrar, om vi i vår socken var syndigare eller hade mera illfunder i -oss än människorna i de andra församlingarna rundtomkring, ty vi hade -fått en så sträng prost. - -Ingen annan hade en sådan prost som vi. - -Om vi för vår utkomsts skull emellanåt tog oss till med ett och annat, -som lag och öfverhet ogillade, så var det prosten som om söndagarna från -predikstolen lät oss veta af det i tydliga ordalag. Från klockan tio på -förmiddagen till långt in på eftermiddagen höll han oss som linstjälkar -under broton och slog skäfvan ur oss för en vecka framåt. - -Och då fick vi veta och erfara, hvilka helvetesbränder vi med rätta var, -att vi var i synd födde och lefde i synd och orättfärdighet hvar eviga -dag, och att nådens dörr var säkert fastlåst för oss. - -I tålamod och ängslan fick vi sitta stilla och höra på till -gudstjänstens slut, och på kvinnfolkssidan kom hjärtstyrkande- och -hoffmansdroppflaskorna ofta fram. Sällan vågade vi sticka oss ut ur -kyrkan under den långa predikan, ty där gick ett dån i hvalfven af den -tunga kyrkdörren, om man än försökte att som en lekatt smyga sig igenom -den. Och när prosten hörde detta, så förstod han, att någon listat sig -ut, och det tyckte han illa om. Han höll ögonen stadigt på dörren, tills -den olycklige kom in igen -- ¤om¤ han vågade sig in -- och då, ve honom! -Det brakade från predikstolen yttermera död och fördömelse öfver den -syndaren, som ej förmådde styra sin syndiga lekamen och sitta stilla i -guds hus den enda nådedagen i veckan, som detta beskärdes honom. -Helvetesportarna öppnades på vid gafvel för denne förtappade utlöpares -själ, och hela församlingen dömdes redo att marschera ditin med den -utlupne i spetsen. - -Si, den tiden var det gudstjänst. - -När vi ändtligen sent på eftermiddagen slapp ut ur kyrkan, var vi så -uthungriga, att det svindlade oss i hufvudet och vi måste taga en sup, -innan vi orkade börja förtära något af kyrkkosten ur våra matknyten. I -en så vidsträckt socken som vår, var kyrkresan för mången en hel -dagsresa, och det blef afton, innan man var hemma igen. Och så var då en -nådedag tillända. Men sällan beskärdes oss ett ord om nåd och frid och -evangelium af vår herde, utan helveteselden brann klar för oss, och -straffet, det eviga, väntade, ifall någon af oss gick hädan under -veckan. Gjorde man ej det, utan lefde till nästa nådedag och gick i -kyrkan, så hade man samma dom och straff och fördömelse öfver sig igen. - -Tyckte man, att allt det där blef för svårt i längden och höll sig borta -från kyrkan och gudstjänsten, så höll prosten noga reda på äfven den -synden, och vid nästa läsförhör var straffpredikan klar för alla -kyrkoföraktare och nattvardsglömske. - -Ja -- de där läsförhörsdagarna gå lika litet som kyrkdagarna ur minnet -på den, som varit med. - -Läsförhörsdagen var nästan värre än kyrkodagen tyckte vi. - -I kyrkan satt man stilla i bänken och hörde på, när det dånade öfver -våra hufvuden, och vi tog åt oss just så mycket vi ville och tyckte oss -behöfva. - -Men på läsförhörsdagen hade vi allt evighetsstraff inpå lifvet med skam -och hädelse och hårda ord för de gamla och svagsynta, som ofta i -okunnighet och rädsla stapplade vid innanläsningen, och mången gång -handgripliga tillrättavisningar för de unga. Det var ju visst ett slags -välmening, det där, ty det var ju prostens innerliga önskan, att vi -alla, både gamla och unga, skulle kunna flytande läsa innantill och lika -flytande utantill både abcbok och katekes. Om vi annars begrep något af -katekesens konstiga och dunkla stycken, var det inte så nogräknadt med. -Hufvudsaken var innan- och utanläsning. - -Det fanns ju de som kunde allt detta. Som till exempel Eirs Anders, som -satt hvarje söndag, ifall han var hemma från kyrkan, och läste först -dagens evangelium och sedan for öfver både katekesen och hustaflan och -abcboken -- jag tror, att Anders inte lämnade ens kuckubönen i slutet af -abcboken oläst --. När han då höll på så där året om, var han så -slängder i sin kristendom på läsandagen, så att om prosten hade bedt -Anders läsa syndabekännelsen eller trons artiklar bakfram, så hade -ingenting fallerat för Anders. Han hade kunnat svara prosten ur -katekesen till och med i sömnen. - --- Si, det är vackert af en så gammal man, sade prosten. - -Och det tyckte vi att var rätt sagt, och vi var stolta öfver Anders, som -stod ibland oss som en ljusstake. - -Och då prosten såg, att det gick an att vara så lärd och vetande, så -fordrade han, att vi alla skulle vara som Anders -- om vi hade lust och -förmåga därtill eller ej. Inte hade vi lust, fast vi väl en och annan -kunde haft förmågan. Vi var ju världens barn och vi tyckte, att världen -var bra och att vi ingen orsak hade att vara onöjda med den. - -Det var världskärleken som band vår håg, sade prosten, och den förde oss -mot fördömelsen, tyckte han. - -Men inte var det alltid bara världskärleken, som var mellanbalken. - -Det fanns också andra orsaker -- den tiden. - -Det fanns de, som från åtta till nio års ålder kom ut i tjänst hos andra -och fick slita för brödet och sällan hade tid att taga en bok i handen, -och ingen fanns, som brydde sig om att lära en sådan läsa -- isynnerhet -som det intet tvångsmål var därmed den tiden. Så länge barnåren räckte, -var det ingen sorg med den saken, men då skriftskoltiden kom, började -hans lidandes historia. Då fordrade prosten, att den efterblifne -stackarn skulle läsa lika rent och lägga ut katekesen och bibliska -historien och hustaflan och allt det där lika väl som de, hvilka blifvit -lärda ordentligt hemma af en läsklok farfar och farmor eller de, som -gått i skola hos blind-Matti. Första året fick han sitta i latskolan hos -klockarn och -- om lyckan var god -- kunde han vid tjugoett och tjugotvå -år ha klarat sig ifrån det där. Och det växte skägg på hakan och han -fick tjäna för mindre lön, bara för att han skulle underhållas flere -veckor om året i skriftskolan. Inte var det för en sådan att tänka på -giftermål. Han skulle ju gå fram först. Ingen kan påstå, att lifvet just -var fägnesamt för honom, om man tänker på all den smälek han fick utstå -för sin okunnighets skull. Men inte tänkte prosten på allt det där. Han -fordrade bara i stor stränghet kunskaper af den, som inga kunskaper -gifvits. - -Jag kommer ihåg en läsandag för hela mitt lif, huru prosten prässade oss -alla, man efter man, kvinna efter kvinna, unga och gamla, seende och -halfblinda. Några ynglingar blef i tur och ordning först luggade som -stygga barnungar och sedan satta på skam under det stora fållbordet, där -de fick sitta ihopkrupna till läsförhörets slut. Vi var så godt som -förbi af ångest och räddhåga. Ingen slapp ut på hela guds långa dagen. -Inte ens prosten själf gläntade på dörren ett enda tag, och jag kan ännu -ej begripa, huru både vi och han kunde reda oss. Min broder, som från -barndomen var sjuklig och slagrörd och var svag och dålig både till -kropp och själ, hade ej på många år varit med på något läsförhör. -Prosten fordrade nu, att han nödvändigt måste komma dit. - --- Här står i kyrkboken ingenting om hans kristendom, mente prosten, och -han kan ju när som hälst dö, tyckte han. - --- Ja, det kan han visst vördig prosten, tyckte också jag, men det får -väl bli vår herres sak att ta emot honom sådan han är och sådan han har -gjort honom. Det är ju omöjligt att få hit en så svag och sjuk människa, -och för resten, hvad ska det tjäna till? - --- Alla här i läslaget känna ju honom, och orkar han ej sitta eller stå, -så kan han ligga där på bänken, vidhöll prosten, och jag har, som -herrans tjänare, rätt att fordra en undersökning af hans -kristendomskunskap, mente han. - -Ännu så kan jag undra, hvar jag den gången fick makten ifrån att säga -ett bestämdt nej till prosten, fast det var på själfva läsandagen, då -alla man stod med darren i byxorna. - -Men för det fick jag mig en särskild examen. Jag knep ihop läpparna och -tog emot. - -Ändå så förstår jag inte riktigt prosten däruti, att han var så sträng -och fordrande af oss i fråga om innanläsning och utanläsning, men inte -så särdeles nogräknad med förståndsfrågorna. - -Det tålde han då rakt inte, att någon visste mer, än han fordrade att -man skulle veta, eller om någon fördristade sig till att tolka ut något -ställe i skriften annorlunda än prosten hade tänkt sig det. Då var vi -besatta af andligt högmod, sade han, och för det skulle vi äfven -näpsas. Vi skulle precis hänga som på en besmansnagel med vår -kristendomskunskap, och det fick inte vippa öfver på någondera sidan. -Annars fick vi det hett för oss i båda fallen. - -Skolfars Fina glömde väl inte i all sin dag näpsten hon fick, då hon en -läsandag fick utlägga om Zakeus i mullbärsträdet och huru och hvarför -Zakeus kröp dit opp. - -Si, det var så, att Fina var dotter till skolmästarn blind Matti -- vi -kallade honom vanligen skolfar -- och hon hade från tidiga barndomen -hört Matti för bygdens bara utlägga om bibliska historien, och hon hade -kanske kommit att tänka öfver ett och annat däruti mer än andra, och som -hon hade ett ljust hufvud och en god talgåfva, så gick det läckert för -henne, när hon kom fram för prosten. - -Men som deras funderingar om Zakeus och hvarför han grasserade i -mullbärsträdet inte stämde in med hvarandra, blef de oense. - -Det vill säga, Fina sade väl ingenting, men hon smålog något. - --- Hör du, sade prosten, om du har ett svin, så är det väl du, som skall -sätta mathon för svinet och inte svinet för dig. - -Det fick vara med Zakeus som prosten ville, ty Fina hade ingen vidare -lust att klarera den saken. Men det ryckte i munvinkeln och tårarna -tillrade småningom fram, och när hon ändtligen slapp bort från bordet, -brast hon i gråt i kakelugnsvrån. - -Två gånger om året fordrade han oss till nattvarden, om vi hade behof af -det eller ej. Han satt själf på söndagsmorgnarna före gudstjänsten i -sockenstugan bakom bordet med den stora kyrkboken uppslagen framför sig -och en sträng uppsyn och skarpa blickar bakom glasögonen. - -Där gaf han dagens nattvardsgäster i tur och ordning, som de framkom -till bordet, ett särskildt förberedande skriftermål, förrän han framför -altaret i kyrkan lät dom och straff och död braka lös öfver dem. - -Det var inte bara för våra synder i allmänhet, dem, som enligt skriftens -ord, hvarje människa bär inom sig, han bestraffade oss. Vi kunde inte -begripa, hur i all världen han hade så noga reda på alla våra privata -synder, dem, som vi tyckte, att präst och kyrka hade intet att skaffa -med. Men reda hade han på all vår praktik, och straffas skulle vi för -allt. - -I somliga fall blef man tvungen att fundera ut något råd. - -Vi sökte på kyrkbacken reda på någon karl, som stod i något så när godt -anseende hos prosten, och honom sände vi in i sockenstugan för att -skrifva upp oss andra storsyndare till nattvarden. Så slapp vi från -saken med litet mindre ledsamheter, än om vi själfva klifvit fram till -dombordet. - -Vi kom till sist underfund med, hvarifrån prosten tog all sin vetskap om -våra göranden och låtanden. - -Det var en gudelig käring, Västerbergskan, som ifrån våra trakter sprang -till prosten med skvaller om vårt lif och lefverne. - -Men när vi engång fick reda på postkäringen, så var den saken snart -botad. - -Det var brukligt, att vi, som hade skog, i julhälgen körde ett lass ved -åt byns handtverkare och alla gamla, orkeslösa gubbar och gummor, som -således fick ved för vinterbehofvet. När då Västerbergskan på nyåret -gick omkring och bjöd oss till vedtalko, så sade vi åt henne: - --- Eftersom du är prostens postmästare, så är det väl han, som ska -skaffa dig ved för besväret. Du kan väl ej göra honom en så god tjänst -för intet. Af oss har du ingenting att vänta. Och därest du inte slutar -opp med postföringen din, så ska du i vinter få frysa ihjäl i din stuga, -dig till straff och andra prostens postkäringar till varnagel. - -Den vintern fick Västerbergskan bli utan ved, men därefter var det slut -med postföringen från vårt håll, och vi fick vara i fred med våra -privata synder. - -En vinter fick han det i sig, att han skulle lära gamla skärigubbar -läsa, sådana som stod på kanten af grafven. Det fanns sådana därute i -skäribandet -- och uppe i landet med, om man skall säga som sant är -- -som inte kände ett a engång, fast de hade mött det på landsvägen, och -för deras eviga välfärds skull beslöt prosten att lära dem läsa med -gevalt. Ty läskonsten, läskonsten, den var nyckeln till saligheten. - -Men tror någon det, att gubbarna var så fasligt angelägna att få den -nyckeln? - -Han sände först bud omkring i skärgården, att de och de namngifna -åldringarna skulle infinna sig i kyrkbyn, där de skulle få undervisning -i läskonsten. - -Inte kom där någon och var angelägen om det. - -Han sände ett bud till och han sände flere, men där kom ingen. - -Då sände han skallfogden och brofogden med hästar och slädar ut till -skärgården för att taga fast gubbarna och med våld hämta dem till -kyrkbyn. - -Kronomakten lyckades verkligen infånga några tiotal af de uppbådade -gamla och hämtade dem dit upp. - -Och där satt de i veckotal under vårvinterns solljusa dagar och lärde -sig läsa ur abcboken. Klockarn och kyrkovaktmästarn lärde. Mat fick de -gratis på gästgifveriet, på socknens bekostnad, hette det. - -Men socknen sade ifrån och mente, att det som prosten hade ställt till -utan socknens hörande och tillstånd, det fick han äfven sköta om själf. - -Då fick skolan hemlof och det utan kronoskjuts. Men om gubbarna var redo -för evigheten, kan man lämna osagt. Åtminstone fick de därefter vara -fredade för all läskonst och ha sitt för sig och gå in till vår herre i -evigheten sådana de voro, ty historien blef prosten rätt dyr, hörde man -sedan från gästgifveriet. - -Jo, jo, gamla hästar skall man inte lära att bli gångare! - -En ung ogift kvinna, som en höst födde ett barn, kom från den yttersta -skärgården vid våren och öppet vatten en söndag upp till kyrkbyn för att -begå nattvarden, efter hvilken hon hade trått och längtat hela den långa -vintern därute i den mest aflägsna kanten af socknen. Hon hade tagit -sitt lilla barn med sig och lämnade det i vård hos klockringarhustrun. -Själf gick hon på söndagsmorgonen till sockenstugan för att bli -uppskriven som nattvardsgäst. - -På hösten strax efter syndafallet hade hon enligt sed och lag i -sakristian efter gudstjänsten fått sin examen af prosten. En må tro han -var inte mild mot sådana! - -Nu spädde han på ett tag till vid nattvardsuppskrifningen, när hon blyg -och rädd och med sveda och ångest i hjärtat kom fram till bordet. - -Så med ens märkte han i sina papper och böcker, att hon hade årets -kyrkoutskylder obetalade. Det var en mark och trettio penni, och dem -fordrade prosten, att hon först skulle betala, förrän hon fick gå till -vår herres nattvardsbord. Man måste aftvå sig alla skulder, sade -prosten. - -Flickan stackare grät och sade, att hon haft det svårt under vintern och -inte haft råd att betala sina utskylder, då hon haft knappt om arbete -och barnet måste hafva sin vård och skötsel. Och nog visste hon, att det -var orätt af henne att inte ha betalat sina utskylder till kyrkan. Men -hon hade en så stark längtan efter att få begå nattvarden. Hon hade -längtat därefter hela vintern, fastän kölden och den långa vägen hindrat -henne att komma upp till kyrkbyn. Nu, då hon kunnat taga sitt barn med -sig i båten, hade hon kommit och bad nu prosten om att få gå till -nattvarden. Sina utskylder ville hon nog betala, så snart hon fick -arbetsförtjänst. - -Men prosten sade nej till det. Sina utskylder skulle hon betala först, -förrän hon kunde få gå fram till herrans bord. - -Flickan hade en nästan ny duk på hufvudet, ej af silke, ty därtill var -hon för fattig. Det var en svart ylleduk, och hon gick med den till -klockringarhustrun och bad, att hon skulle köpa duken. - -Hon förbarmade sig och köpte duken för en mark och trettio penni. -Flickan förde pengarna åt prosten och blef uppskrifven som -nattvardsgäst. - -I den hårda tiden under nödåren, då tyfuspesten regerade och ryckte bort -folk som då man slår ned säden på åkern, dog smedens tre barn i tyfus -tätt på hvarandra, och de skulle begrafvas alla tre på samma söndag. - -Då smeden, som själf legat sjuk en lång tid i tyfusen, skaffat kistor -och svepning åt barnen, var han så barskrapad på allt. Och när han -skulle betala prosten för jordfästning, graf och klockor, fattades honom -aderton penni. - -Det var om morgonen före gudstjänsten och prosten bad honom gå ut på -kyrkbacken och söka bland kyrkfolket någon, som kunde låna honom det som -fattades. - -Smeden gick, men fann inga bekanta. Han gick åter till prosten och bad -om anstånd med betalningen. Han ville nog genast betala, då han hunnit -skaffa pengar, bara barnen nu skulle komma i jorden. - -Men prosten höll fast vid sitt och sade, att de tre kistorna skulle få -stå kvar vid kyrkogårdsporten så länge, tills smeden hunnit skaffa dessa -fattiga aderton penni. - -Då förbarmade sig kapellanen, som var ung och nyss inflyttad i -församlingen, öfver smeden och följde hans barn till grafven och -jordfäste dem, fastän aderton penni fattades i betalningen. - -Med prosten gick det aldrig att jämka ut något. - -Om lifvets härfva ibland trasslades till för en och annan af oss, så var -det inte värdt att reda ut den. Det var inte värdt att försöka ens. Det -gick inte att pocka och inte att lirka och inte att jämka med något. Vi -fick vara nöjda och taga allt som det var -- om det än var tokigt och -bakfram och lätt hade kunnat vändas på rättsidan igen. - -Som till exempel det där med Hökskan. - -Höken, som var en gammal soldat, hade blifvit mordisk och elak mot sin -hustru, Fredrika. Och som folk den tiden gick till prästen med alla sina -bekymmer och han skulle reda ut allt trassel i församlingen, så gick -Hökskan till prosten och klagade sin nöd och sade hur svårt hon hade det -vid mannens hårda beteende och önskade få boskillnad från Höken för att -få lefva i fred. - -Men hon hade lika så godt kunnat gå med det där till hällebärget. - -Prosten menade att det var orätt gjordt af Hökskan att söka skilsmässa, -då hon engång inför gud och hans kristliga församling lofvat Höken -trohet i lust och nöd. Och när du har hoppat i tunnan, får du vara i -tunnan, tyckte han. - --- Han slår ihjäl mig till slut, vördig prosten, sade Hökskan. Är det då -inte bättre, att jag går ifrån honom förut, än att han blir olycklig och -kommer på fästning för min skull, efter vi nu ser, att vi inte passar -ihop? - --- Det är detsamma hvad slags död du får, bara du är beredd, sade -prosten. Du skall vara som ett lamm, det till slaktning ledes, och som -ett får, det stilla tiger för sin klippare. - -Och därmed fick Hökskan gå. - -Huru Höken sedan plågade henne nästan till döds, är en annan historia. - -Jag undrar, om han under adjunktstiden någonsin stuckit ett par strån i -kors för något kvinnfolk, han som andra. Som prost var det säkert, att -han inte kunde tåla dem, ty stod ett kvinnfolk framför honom i förhör -eller annan examen, så knep han hälst ihop ögonen för att slippa åsynen -af frestaren. - -Han hade ju visst en ung fogde, som skötte om arbetet på den stora -prostgården. För världen var han bara prostens fogde, men världen såg -nog, att fogden liknade prosten som en kopek den andra, så att hur det -förhöll sig med den saken vet man inte så noga. - -Oss förmanade han att inte samla ägodelar i denna världen. Själf hade -han genom stor snikenhet samlat så mycket, att släktingarna, som efter -hans död kommo från östan och västan stred och processade om grejorna i -många år efteråt. Fogden, som hade många års löner inne, hade fått bli -utan sitt, om inte häradsrätten dömt ut hvad honom tillkom. - -Men vid hädanfärden höll vi ett dundrande kalas, och det togs ur hans -eget kassaskrin, och församlingens äldste bar stoftet till grafven. Men -tung var han som en sten att bära, sade gamle gästgifvarn från vår by, -som var med och bar. - --- Jag har under mitt långa lif burit många till grafven, sade han, -somliga tunga och somliga lätta, men maken till börda som prosten har -jag aldrig lyft. Det var som att sänka en kvarnsten i hafsens djup. Då -kapellanen, som gick tätt efter kistan, slog med psalmboken i kiständan, -kändes det som om det skulle lättat ett tag. -- -- Jo, jo, man kan väl -förstå hvad det var som tyngde! Visst var han ju en storväxt karl, -prosten, men när vi åtta karlar högg tag i'n, så borde det väl ha gått -som en dans att få'n i jorden, skulle man tycka, ifall att det bara -skulle ha varit stofthyddan som tyngde. - -Ja, han ligger där nu, vår herde, alldeles utanför kyrkdörren. Där syns -hans grafsten till evärdeliga tider, och där ligga många andra med af -hans hjord. De ligga där man i man och kant i kant, och ingen kan säga, -hvem som är agnar och hvem som är hvete, hvem som är get och hvem som är -får. - - - Professorn. - -När folk klagar öfver hur ledsamt och otrefligt det är att vara sjuk och -nödgas besöka doktorn, säger gamle Abrahamsson: - --- Riktigt roligt har det väl aldrig i lifvet varit med den saken, men i -alla fall är det nu bara en lek mot förr, när man sku' gå till -professorn. - -Si, professorn -- han var inte så synnerligen god att gå till för en som -var i sjukdomens nöd. -- Ty han var argsint och ursinnig och kunde surra -som en bålgeting och svära för rakt ingenting, så att han nära på -skrämde lifvet ur en frisk och ännu mer ur en sjuk, där lifvet bara satt -så godt som i lillfingerändan, när man kom till'n. - -Blef man sjuk, så visst drog man ut så länge som möjligt var, innan man -for till honom för att söka bot. Man försökte först allt annat på jorden -som bota kunde, både koppkäringar med yxor och horn och ådersnäppare, -och man slog harpa och frågade väder och vind och man offrade och man -trollade i alla vädersträck och glödgade brännvin, så att lågan lyste -himmelsblå och tog hett bastubad för att häfva det onda. - -Och mestadels hjälpte det där oss. - -Men syntes det någongång så, att allt sådant var fåfängt och att man -intet annat hade för sig än döden eller professorn, så for man ändå -först till professorn, innan man började kämpa med döden. - -Var man måttlig i tal och svar, gick det lättare att komma öfverens. Men -om man bara ville utlägga lite vidlyftigare om huruledes man trodde, att -krämpan hade uppstått, och hvar man trodde, att sjukdomen hade sitt -upphof och hur den kändes i kroppen, så hann man bara börja. Man fick -aldrig utlägga det där ordentligt, förrän det blef en ilska och ett -spring af och an och ett svärjande, så att de andra sjukstackarna, som -satt utanför och väntade, förskrämdes och darrade som asplöf, när deras -tur kom. - -Jag höll mig allra hälst undan allt doktorerande den tiden, eller ock, -som jag redan sade, försökte jag andra konster. - -Men engång blef jag så eländig i halssjukan, att intet annat hjälpte, än -att fara till professorn. Fast nog satt det så hårdt åt, att jag ett par -gånger svimmade, medan hästen spändes för, och det slog granna stjärnor -för ögonen. Och när jag kom till stan och gick till professorn, visste -jag just jämnt och nätt till mig. Så usel hade jag blifvit, starka -människan. - -Som bäst var, kunde jag säga just ingenting, då halsen satt fast, och vi -tycktes komma rätt bra öfverens. Han svor ju visst lite och smått, men -det bekom mig inte stort. - -När han då var utsvuren, kom han och synade mig noga in i halsen. - -Så tog han fram don och tillbehör och sade: - --- Vi ska' skära den fan! - -Men först ställde han dörren på glänt och sade till mig: - --- Genast som jag skurit får ni springa ut på gården och spotta. Kom -ihåg att ni inte spottar på mina mattor. - -Jag försökte i min svaghet minnas detta. När han hade pickat ett par hål -i halsen på mig, for jag ut som en raket, och då jag harklat ur mig det -värsta af halseländet, kom jag in igen och betalade. - -Men då var han i ilska och uppror på nytt. - --- Var det er far som ni hade med er? skrek han. - -Han hade sett en karl sitta och vänta utanför dörren. - --- Nej, inte kände jag honom, sade jag. - --- Då ä' de' någon annan djäfvel igen! Kom in din fan! röt han. - -Jag slank ut och den andre stackarn in, och att det inte blef någon god -mottagning för honom, det kunde jag höra, där jag stod och drog pälsen -på mig. - -Det var första gången jag var hos professorn i mina egna angelägenheter. -Sedan var jag där flere gånger i andras. - -Far min, som i all sin tid var frisk som en tjärstubbe och inte på -fyrtiosju år legat i sängen för någon sjukdom, gick en dag om vintern i -stockskogen och bröt axeln ur led. Det riktigt syntes ofvanpå väst och -jacka, hvar felet satt, och vi såg, att intet annat halp, än att köra -med honom till professorn. - -När jag kom in med far, stod professorn påklädd i mening att gå ut i -stan, och det var en opasslig stund för oss. Ty när han var i den -farten, fick man vara huru sjuk och dålig som hälst, utan att han gaf -sig tid att se på en. Han gaf då jämnt jäkeln i alltsammans. Dit han -hade ämnat sig, dit skulle han. - --- Hva' fan har ni för fel? frågte han far som i förbifarten. - --- Jag har axeln ur led, sade far. Det gick i dag i skogen. - --- Nå, behöfde ni då komma hit med det där? Far hem igen gubbe, och lyft -något tungt, så försvinner väl felet af sig själft, och kom ihåg, att ni -inte springer hit till mig med allting, sade professorn. - --- Inte har ¤jag¤ väl sprungit för ofta, tyckte far. - --- Men i dag var det inte alls nödvändigt för er att komma hit, sade han -och rök ner för trappan. - -Jag förde hem far igen lika god som jag fört honom dit. - -Men när far därhemma krånglat sig ur släden, gick han in i bastun och -tog med båda sina händer ett säkert tag i kanten af mältanlafven och -hängde där en stund, tills det sa' knäck i axeln. - -Den hade gått i sitt esse igen. - -Inte kan man säga, att professorn var så dum häller, ty det var en bra -kur åt far -- och billig. Fast det såg gement ut i början, när han körde -ut oss så burdus. Sku' far den gången bara ha pros'tera på behandling, -så sku' professorn väl ha läst några hundratusen sakramentskade djäflar -över honom och till sist ändå kört ut honom, för så brukade han göra med -dem, som han tyckte sprang dit i onödan. - -Som till exempel Konsiln och Karl-Magnus. - -Konsiln hade fått en bulnad i vänsterögat och det värkte och var svullet -så ögonlocket hängde ända ned över näsan, och alltsammans såg grömt ut -och han var omöjligt karl till att handtera hästen eller taga sig fram -ensam. Karl-Magnus for med som sjukhjälp och kusk. - -Professorn stod också nu resfärdig, när Konsiln och Karl-Magnus trädde -in och började utlägga om ögat. - -De tog det lite för vidlyftigt, och så började gallan jäsa öfver i -professorn. - --- Behöfde ni, edra satans djäflar, komma hit med det här? Finns där -inte i byn någon gammal förbannad trollkäring, som har kunnat bädda det -här? - --- Nej -- -- inte fanns det, tyckte de. - --- Åhå, de' va' en dålig by, sade han. - -Så gick han fram till konsiln och ryckte till i öglocket. - --- Sir ni inte att bölden just spricker? sade han. - --- Nej, inte hade de sett. - --- Ja, då har ni inte alls begagnat de ögon vår herre har gett er. Hvad -väntar ni på? Går ni inte än? - --- Nå, vi tänkte att om professorn sku' ha kunnat skrifva någon medicin. - --- Ta', ta', edra satans djäflar, ta hela apteket. Nog kan jag skrifva, -så att ni kan få det alltsammans, skrek professorn och hoppade som en -gummiboll omkring i rummet. - --- Patienterna fick ge sig i väg. Konsiln, som var förlofvad karl, fick -lust att på hemvägen hälsa på sin flamma, fast han bara såg med det ena -ögat. - --- Karl-Magnus tyckte det var synd att neka honom det och styrde därför -af till gården, där hon tjänade ladugårdsflicka. - -Men medan de sysslade med hästen, stötte Karl-Magnus af oförsiktighet -emot det sjuka ögat. Bölden sprack, och ögat blef efter ett par dagar -bra igen. Så det var en lika god kur som far mins -- och lika billig. - -En annan gång var han dock lite jäkligare mot en ensam karlstackare, som -han såg komma gående öfver gården, just då han ämnat sig i väg ut. - --- Då for den lede i honom -- annat kan man ju inte säga -- så att han -inifrån sitt rum vred rigeln för dörren. - -Karlen kände på dörren och drog i den för att komma in. Men den satt -fast. - -Därinnanför svor professorn: - --- Ä' de' inte nog med att jag skall stå här och syna er både in- och -utvärtes? Ska' jag ännu därtill, edra sjutusandjäflar, stå här och passa -upp er i dörrarna, så att ni får stiga in! Vill du inte din djäfvel, få -opp dörrar, så kan du stå där ute eller gå hem och lära dej först att -öppna en dörr, innan du kommer hit. Dra på för fan! - -Karlen spände och drog utanför och undrade om dörrvirket hade svällt -eller om det var något annat fanstyg med det. Professorn höll på med -¤sitt¤ därinnanför. - -Han som drog förlorade tålamodet. - --- Där må nu sitta den gråe själf och hålla i dörren, efter den sitter -som fastbeckad. Men jag ids int' stå här och dra handkaflan med ¤honom¤. -Nog förstår jag nu, hur det hänger ihop med den här saken, tänkte och -gick fort bort. - -Si det var så, att det taltes om, att professorn var frimurare. Och en -slik' en är det ej riktigt med. Jag vet ej, om det är sant, men det -fanns historier om honom, som inte voro goda att höra. - --- När jag en gång var där -- om det var med en skinka, som han -beställt, eller om det var med ett lass ved, minns jag ej mera -- men -det var tidigt på morgonen, och den gamla hushållsharpan hans var -utgången, så att professorn kom själf ut i köket och gjorde klart med -affären. Och då hade han bara skjortan på sig, och jag såg med mina egna -ögon, att han hade några underliga grejor i ett band om halsen. Det såg -ut som klubbor och murslefvar, och jag tänkte, när han snodde in igen: - --- Det där ä' visst frimurargrejorna hans, men -- tvi, så'na don sku' då -aldrig komma om min kristna hals! - -Och jag tänkte vidare, när jag gick ut igen, att om han ändå sku' ha det -förståndet att kasta det där ifrån sig, så skulle kanske det onda vika -ifrån honom. För han var ingen dålig karl i sig själf, professorn, om -han inte hade gett sig i slang med frimurarsällskapet, för de' var det -som hade fördärfvat honom. Det tror jag och många andra. - -Men å den andra sidan var det också för märkvärdigt med honom, att han -hade all världens däjeliga blomster ikring sig både inne i rummen och -utanför på gården om somrarna. Och det är inte vanligt att karlfolk -sysslar med sådant; allraminst tyckte man, att professorns håg skulle -stå till det. Men sådan var han. - -Girig och snål var han inte häller, fast det sku' då inte ha synts oss -så underligt. Hans taxa var tio kopek, men han tog ofta, om det så -passade sig, betalningen in natura -- en bytta smör, en äggost och -sådant där -- det var han mycket glad öfver. Men många fattiga stackare, -som det fanns så godt om den tiden, botade han ofta utan tiokopekar -eller förningar. Så att den synden hade han ej på sig att han var snål. - -Han var förstås ogift och hade ett styggt, äldre fruntimmer, en änkefru -med lång hvass näsa och ögon som pliggsylar, som skötte hushållet och -emellanåt bistod professorn med att träta på folket som kom. När man kom -in i köket och sku' höra sig för om professorn var hemma och tog emot -- -det var ingen viss mottagningstid, som nu, och intet tidningsblad att -kungöra därom -- så fick man först lite snäsor där, att börja med, fast -det var ett intet mot det, som sedan kom. - -En enda gång, som jag har hört om, lär dock Mattas Daniel ha satt -likasom tappen i tunnan. - -Hans broder låg svårt sjuk -- hvad det var för fel på'n, kommer jag nu -ej mera ihåg -- men dålig var han, och lifvet stod i fråga, och summan -var den, att Daniel fick fara till professorn, för där var ingen annan i -huset som tordes göra det, efter allt hvad som hörts om honom. - -När Daniel kom in i köket och frågade sig för om professorn var hemma, -snäste änkefrun med pliggsylsögonen. - --- Så springer di här också, och vet int' att professorn har främmande. - --- Efter han har främmande, så är han hemma, sade Daniel och gick utan -vidare krusningar in. - -Professorn hörde att någon kom in. Han tittade ett tag i dörren, men -slog den igen, utan att bry sig om Daniel. - -Daniel väntade en liten stund, men så miste han tålamodet. Han steg in -till professorn. Ty Daniel han var inte af den sorten som krusade för -någon. - --- Jag har sjukbud, sade han. Min broder är sjuk. Så och så är det med -honom, sade han och utlade om sjukdomen. - -Professorn såg både surt och bäskt på Daniel, men i de främmandes -närvaro bjöd han till att hirta sin syndiga natur och sade tvärt som när -en klipper af en tråd: - --- Hva' tror ni, att jag ska kunna göra åt de? - --- De' ä' ¤jag¤ som frågar, sade Daniel. - --- De' ä ¤jag¤ som ¤frågar¤, sade han en gång till, när han såg, att -professorn spände ögonen i honom, jag har inte kommit hit för att lära -professorn. - -Ett sådant ovanligt tal gjorde professorn nästan maktlös, och han kom -sig ej för att säga hvarken godt eller ondt till Daniel på en god stund. - -Han satte sig tyst vid bordet och skref ett recept på flere slags böter -från apoteket, och sen gaf han Daniel or'neringar om, hur den sjuke -skulle skötas. Och en bra kur var det. Det dröjde inte många dagar, -förrän den sjuke kom till hälsan igen. - -Jag tänker att om hvar och en sku' ha stått på sin kant emot'n, som -Daniel gjorde, så sku' han väl sist ha vant sig af med sitt syndiga sätt -mot folk. Men när vi var nöjda och tysta tog emot hvad vi fick, blef han -så van vid det och tyckte väl, att det liksom hörde till saken, och när -han dessutom hade den naturen, så var det väl intet att undra öfver. - -Men aldrig i mitt långa lif har jag haft så roligt som den gången, då -professorn tänkte ge stryk åt Teir-gufars dräng, Nordberg. De' va' -pengar värdt att se på. - -Vi låg i hålld'n, jag och Nordberg. - -Professorn kom från Helsingfors och hade två främmande fruntimmer med -sig -- säkert några släktingar gissade vi -- och ville ha två hästar -från gästgifveriet. Nordberg och jag var lediga. Jag fick professorn och -Nordberg släktingarna, och så for vi i väg med dem. Nordberg körde -förut. - -När vi kom ett stycke på väg, började professorn knota över, att vi -körde för sakta och skrek åt Nordberg, att han skulle öka på farten. - -Nordberg, som aktade hästen som sin ögonsten och aldrig for oskonligt -fram med den, tyckte, att när han körde med vanlig hållfart, så hade -professorn ingenting att påstå. Han låtsade ej om tillropet. - --- Vänta din sjutusan djäfvel! sade professorn. - -Så bad han mig hålla stilla och ropade åt Nordberg att också stanna. - -Vi stannade båda och undrade hvad han tänkte ta' sig till. - -Han kröp ut ur fällar och täcken, som jag hade gärdat omkring honom, tog -piskan, som var hans egen, och steg i snön bredvid min släde fram till -Nordbergs. - --- Aha, nu börjar det, tänkte jag, nyfiken att få se på. Få si hur -knäfveln Nordberg ska' reda sig. - -Nordberg steg också full af undran ner från kuskbocken. - -Professorn måttade åt honom med piskan. - --- Jag ska' lära dig din fan att köra för sakta! Och så sku' han ge'n. - -Men Nordberg sprang vig som lekatten öfver till andra sidan af släden, -och där stod han och skrattade. - --- Huhuhuhuhu! - -Hän brukade skratta på det där sättet. - -Jag satt också och skrattade, och hvad fruntimren i Nordbergs släde -gjorde, vet jag inte, men nog knyckte det i byltena ryckvis. - -Professorn blef ursinnig, när Nordberg sprang undan och skrattade. Hade -han fått åt honom ett par rapp, så hade han väl fått det lättare sen, -men hva' sku' Nordberg stå där och låta slå sig för ingenting, unga -starka karlen. Hade han varit elaksinnad, så hade där kunnat bli ett -häfvare slagsmål midt på landsvägen, för professorn var ingen vali' -karl, han häller. Men Nordberg var alltid godsint och beskedlig och -skrattade bara åt allting. - -Han sprang rundtomkring släden kuttrande som en orre i vårspel: - --- Huhuhuhuhu: - -Professorn efter och svor och måttade, och så där höll de på en stund. - -Men när han inte fick det att ta', började han kanske skämmas, och så -tröttnade han väl, för det kostade på'n så inpälsad som han var i -restulubb och omband. Svetten rann af gubben, när han kröp in i min -släde igen. - --- Har du fått nog nu, tänkte jag. - -Visst var det förargligt för honom att ta för sig en sak och ingenting -få uträttadt -- som det väl sku' ha varit för hvar och en uti dylikt -fall. - --- Vänta du, din djäfvel, bara vi komma fram till stan, sade han till -Nordberg hjärtligt och innerligt. - -Men sen sade han ingenting på hela vägen. Inte ens om farten. - -I stan bad han oss komma in och få pengar. - --- Gå du in och tag pengarna, sade Nordberg till mig, jag ser efter -hästarna. Troligen ämnar han ännu försöka få åt mig ett rapp. - -Jag gick in och fick pengarna, och han såg rätt glad och nöjd ut, som om -inga mankemang skulle ha varit mellan oss på resan. - -Men en rolig syn var det i alla fall, och jag kommer ännu ihåg Nordbergs -skratt för hvar gång jag färdas längs vägen och kommer till det samma -stället, och jag måste själf skratta, när jag far där förbi. - -Många doktorer ha vi haft sen dess, hvar och en efter sitt sinne, men -ingen har vi haft, som har varit lik professorn. Och många nya och -konstiga sjukdomar ha uppstått, som ingen förr hörde talas om. Till -exempel lungsoten, den sa' professorn, att han inte mycket trodde på. -Efter hvad han sa', så är den annorlunda beskaffad än hvad den nu -utmålas. - -Fast nog ä' ju doktorerna grömma och råmodiga nu också. Till exempel när -de gå med knifven på lefvande människor. Jag undrar hvad professorn -skulle ha sagt om den metodiken. - -Men jag har tänkt ofta, att kanske det liksom hör till doktorsyrket att -vara så humörlig och mordisk och skarphjärtad. Det är ju i grund och -botten ändå bara välgärningar, som en doktor gör -- hur han än svärjer -och hur han än skärer. - - - Österbottningen. - -Vi hade förr i världen en trollkarl, som var vidtberömd och omtalad -kring land och stad för sin stora allvetenhet och konst. Det var som om -han skulle haft nyckeln till allt mellan himmel och jord. - -Han hette Holmström och var hemma i Österbotten, och österbottningarna -hade namn om sig att kunna trolla mer än andra. Väl var det så, att vi -kunde den konsten till husbehof lite hvar och en, när det behöfdes, men -österbottningarna voro så skickliga i trollkonsten, att somliga hade den -till sitt yrke och flyttade till andra trakter och lefde där på -trolleri. - -Hvar de hade fått all den myckna konsten ifrån är inte godt att veta. - -Det sades, att Moses, som var en kunnig trollkarl, hade skrifvit upp -alltsammans i en sjätte bok, som kallades svartkonstboken. Men munkar -och präster tyckte, att det var onödigt att alla människor fick lära sig -svartkonsterna, ock så tog de bort ur skriften den sjätte Moseboken. Den -lär ändå ha funnits som lös här och där, och när då någon, som hade goda -anlag och ett klyftigt hufvud, kom öfver den, så studerade han sig till -trollkarl. - -Boken lär ha funnits äfven i Österbotten, och därför voro de däruppe i -den landsändan så kunniga i trolldom som ingen annan i hela landet, inte -ens finnarna häller. Och visst är det, att inte har det funnits förr -eller senare här i trakten en sådan mästare i trollkonster som -österbottningen. - -Han kunde skaffa stulet gods igen bara som på en vink. Med det var han -snällare än en polishund nu för tiden. Och så kunde han straffa -tjufvarna med detsamma. - -Hvad han därvid brukade för konster vet jag inte, men alla tjufvar var -rädda för österbottningen, och när ryktet gick omkring, att den bestulne -hade varit hos österbottningen för att få sitt tillbaka, så var det -visst, att tjufvarna första passande natt förde grejorna dit, därifrån -de tagit dem. Så i det fallet var österbottningen till stor nytta för -trakten. - -Det var på en höstmarknad som en Strömforsbo i folkröran miste -pengbörsen med tjugufem mark i och allt. Men så råkade han just i -detsamma träffa på Holmström, som varit ner och köpt fisk af skäriborna, -och talte om för honom olyckan med pengarna. - --- Du får dem nog tillbaka, bara du väntar en stund, sade Holmström. - -Så gick de båda tillsammans några slag af och an och såg på marknaden, -och sen gick de in till Bergströmskan och beställde kaffe och annat, och -de satte sig vid fönstret, Strömforsbon och österbottningen. - -Men de behöfde inte länge sitta där, förrän tjufven kom med pengarna -tillbaka. - --- Ska vi straffa honom med något? frågade Holmström. - -För den som ville kunde han lägga obotliga sjukdomar till straff på -tjufven. - -Men Strömforsbon ville inte det. Han var nöjd blott han fick sitt igen. -Tjufven fick gå helbrägda därifrån, bara han betalade omkostnaden, som -inte lär ha varit så dryg häller. - -En timmerman hade vid skeppsbygge på varfvet förlorat sin yxa, och han -trodde, att någon hade stulit den af honom. Om aftonen gick han till -Holmström och frågade råd. - --- Jag kan inte säga det nu, sade Holmström, jag måste ha natten på mig. -Men du får inte vara här i natt, utan kom hit i morgon i god tid, så -skall jag säga dig, hvar yxan finns. - -Nu var karlen nyfiken att få se på hvad sätt Holmström tog reda på yxan, -och hvilka konster han därvid brukade, och så gick han in i en lada där -i närheten och väntade för att få se, hvad som skulle ske under natten. - -När klockan blef tolf, så kom österbottningen ut på trappan och ropade -tre gånger: - --- Kucku, kucku, kucku! - -Och kucku kom också flygande. Men det var ingen kuckutid på året, så man -kan väl begripa, hvad det var för en fågel. - -Holmström frågade kucku hvar yxan fanns, och kucku sade: - --- Under spånorna vid bygraget. - -Och så gick Holmström in och kucku flög sin väg. - -Men han, som låg i ladan, hörde alltsammans, och när han nu visste, hvar -yxan fanns, så tyckte han, att det var onödigt att vänta till morgonen. -Han gick ner till sitt båtbygge vid varfvet och sökte i spånorna, och -där låg yxan under dem, som kucku sagt. - -Han kunde stämma blod med ögonen, och han gick på en nyslipad lies bett -med bara fötterna, utan att få så mycket som en rispa under fotsulan. - -Och så var han skottfri. Bara han först fick taga i byssan med sina -händer, så tog intet skott från den på honom. Där var ingen som riktigt -trodde på det först. Men han lät dem försöka. Han tog ett tag i byssan, -och så ställde han sig vid bodväggen och lät dem gå an med kulor och -krut mot bröst och mage och sidor och annstans med, men intet hål fanns -på hans kropp, och ingen visste, hvart kulorna tog vägen. - -Men själf kunde han skjuta ihjäl en annan människa till och med på -hundra mils afstånd. - -En Lovisasjöman kom en gång upp i en stad i Österbotten, där båten -lastade plankor. - -Lovisabon slog sig där på sjömänners sätt i slang med en flicka. - -Men när båten var färdig att segla bort, sade flickans fader, som också -var en kunnig trollkarl, att om inte sjömannen inom år och dag skulle -komma tillbaka och gifta sig med flickan, så skulle han, gubben, skjuta -ihjäl honom på hvilken kant af jorden han än befann sig, och det skulle -ske precis på dag och timme ett år därefter. - -När årsdagen kom, var sjömannen i Lovisa, och han var inte hågad för ett -giftermål i Österbotten. - -Men när timmen nalkades, blef han orolig och gick till Holmström för att -få hjälp. Och så tog Holmström ihop med saken. - -Han stjälpte en tom tunna ute på gården med bottnen upp, och sjömannen -fick krypa in under tunnan och sitta stilla där, tills allt var öfver. -Så hällde han ett par skopor vatten ofvanpå tunnbottnen, så att han fick -där som en liten vattenspegel. - -Sist tog han ett gammalt gevär inifrån stugan och ställde sig på utkik -vid vattenspegeln, ty det var däri han skulle se den andre, som var uppe -i Österbotten och vid det laget rustade sig att skjuta på sjömannen. - --- Syns han redan? frågade sjömannen inifrån tunnan, ty han blef orolig -öfver hvilket slut allt det där skulle ta. - --- Jo, nu syns han, sade Holmström. Han kommer nu ut på trappan och har -ett gevär i handen. Men nu är det jag, som skjuter först. - -Och så sköt han ett skott i luften. - --- Tog det? frågade sjömannen. - --- Ja, kom fram ur tunnan nu bara. Han föll död ner på trappan, sade -Holmström. - -Hans viktigaste göromål var dock att bota sjukdomar, och för det blef -han mest anlitad och praktik hade han ofta mer än professorn själf. - -Han botade alla slags sjukdomar, om de sedan var komna ur vatten eller -vind, och mångahanda botemedel kunde han använda, som ingen annan -människa rätt kom underfund med. Man visste bara, att den ondes konster -var det alltihop, och afgrundsfursten stod Holmström i förbund med för -tid och evighet. - -Vissa svåra sjukdomar kunde han inte bota på annat sätt än genom att gå -med den sjuke om natten in i en kyrka. - -Det var det sista och skarpaste han tog till, och inte hände det häller -ofta, att en sjuk följde med österbottningen om natten in i kyrkan. Ty -var nu en människa hur råmodig som hälst och utan all religion och utan -all försynthet för de heliga tingen, så var det för honom inte något -lätt steg att taga, det där. Mig skulle de inte ha fått till det, om jag -så hade fått dragas med spetälskan i all min dag, för det var så -rysvärda saker det taltes om från dessa nattliga kyrkfärder, att det -liksom tillrade längs ryggraden och det gick rysningar genom märg och -ben på en syndare, när man hörde talas därom. Jag har hört det af en -man, som för sitt fattiga lif gjorde en sådan kyrkresa. - -Det var Aron från Påfvalsby. Han for med österbottningen så där sofdags -från staden. Hvad annat Holmström tog med, visste ej den sjuke, men ett -par breda pärtstickor lade han i fickan. På vägen syntes eller hördes ej -något vidare märkvärdigt, än att skatorna ofta skrattade inne i skogen, -och det var ju nattetid, då inga vanliga fåglar är i rörelse. - -När de kommit till kyrkbacken och bundit fast hästen, gaf Holmström den -ena pärtstickan åt den sjuke och sade, att han skulle sticka fram den -och inte räcka handen, om där kom någon, som ville hälsa på honom i -kyrkan. - --- Det här blir besynnerligt, tänkte Aron. - -Den andra pärtan tog Holmström själf i handen. - --- Nu ska du komma ihåg, att du inte stiger öfver tröskeln med en fot i -gången, utan skyndar dig att hoppa jämfota öfver, förmanade Holmström. - -När Holmström kom till dörren, så blåste han tre gånger i nyckelhålet, -och dörren öppnades af sig själf. - -Holmström hoppade jämfota öfver tröskeln, Aron efter. Men som Aron hade -hoppat öfver, så smällde dörren igen med en skräll, och Aron sade, att -han tyckte att det liksom isades innanför västen, när han tänkte på hur -nära han varit att bli benlös. Hade han inte hoppat jämfota öfver -tröskeln, utan stigit med ett ben i gången, så hade säkert det andra -benet blifvit som i räfsaxen, påstod han. - -När de sen gick upp längs stora gången, så såg Aron, att där var ett -underligt sken uppe vid altaret och ett gny som af hästtramp långt -borta. Aron kände sig underlig till mods och hade hälst velat vara -hemma, men den som sig i leken ger, får leken tåla, tänkte han. - -Vid korsgången kom en gestalt emot dem med en stor, vid kappa ikring -sig, och så hälsade han först på Holmström, men det var ingen hand han -räckte fram utan en stor sax, -- eller om den mannen verkligen hade -sådana händer. - -Holmström räckte fram pärtan, och det sade: klipps. Så skulle Aron -hälsa, och det sade också: klipps i hans pärta. - -Nu sade Aron, att han blef rädd. Fötter och händer hade redan varit i -fara. Få si om hufvudet skulle få sitt med. Men tiden medgaf ingen -fundering öfver det där. - -Holmström och han med kappan -- Aron tordes ej se opp på honom, så han -visste ej hur han såg ut -- gick längs gången upp mot altaret. Aron fick -inte komma öfver korsgången. - -Där höll de båda en längre rådplägning om Arons krämpor, och till slut -måste de väl fått klart därom, efter som Holmström kom ner längs gången -igen till Aron, som stod där halft ihjälskrämd. Den andra syntes inte -mera. Och så gick de mot dörren utan att se sig om. - -Vid dörren blåste Holmström åter tre gånger i nyckelhålet och åter -hoppade de jämfota öfver, Holmström först, Aron efter. - -De satte sig upp i kärran och reste hemåt. - -Men vid hjulbacken där stannade hästen och gick inte ur en fläck, och en -röst ropade ur skogen: - --- Holmström! - -Holmström hoppade ner från kärran och gick in i skogen och talte där med -någon igen, ty Aron hörde pratande röster. Efter en stund kom han -tillbaka och steg upp i kärran, och då gick hästen. - -Skator skvattrade därinne i skogen, och allt som oftast flaxade de -omkring hästen och kärran. Men Holmström låtsade ej om dem. Nattfåglar -och trollfåglar hörde ihop med honom och hans yrke, fast för Aron lät -det otäckt. - -När de kom till Sarflax, körde de in till ett torp. Holmström gick in i -stugan och satte sig på bänken bakom bordet. - --- Nu ä' vi säkra för i natt, sade han. Ty kom han att sitta bakom ett -bord, så kände han sig liksom i trygghet för det, som ständigt hängde -honom i rygg och hälar. Han lär alltid ha känt af att han hade den onde -efter sig baktill. - -Efter en stund fortsatte de sin hemresa. - -Nästa söndag lät Aron bedja för sig i kyrkan, och efter en tid blef han -frisk. Men om han blef bra af den nattliga kyrkresan eller af -församlingens förböner kunde han ej så noga veta. Det sade han dock, att -om han än skulle få all världens sjukdomsplåga öfver sig, så skulle han -bära allt med tålamod och utan knot, men gå om natten i kyrkan med -österbottningen en gång till -- det gjorde han ej. - -I en kyrka kunde Holmström ej gå in, fastän han försökte med alla -konster som i sjätte Moseboken fanns, och det var Pyttis. - --- Den som har låst den här dörren, har kunnat lite mera än jag, sade -han och vände om med den sjuka och med oförrättadt ärende, och det är -sant, ty hållkarlarna stod bakom kyrkmuren och såg hela förloppet. - -Nu finns det ingen, som gör efter allt det där. Men -- det finns ju -ingen sjätte Mosebok häller. - - - Kaffe. - -Mycket af det som nu är vanligt och anses nästan som dagligt bröd för -människan fick vi i min ungdom hushålla strängt med och bryta af i små -bitar af bara sparsamhet. - -Som till exempel potatis. Vi fick på kalas äta runda potäter som ett -slags bakelse efter den andra maten. - -Och kaffet sedan. Det var inte för hvar mans mun. - -Först och främst var det dyrt att köpa och tiden var penningknapp och -det var därför svårt att få loss det. Men ännu en sak, som värre var. -Karlarna hatade allt hvad kaffe hette, och det var inte godt för -kvinnfolket att sätta pannan på för ofta. Kvinnfolksnaturen har åter -älskat kaffet från urminnes tider, och det är väl ingen synd i det. Vår -herre har ju skapat kaffebusken som alla andra gräs, örter och -fruktbärande träd åt människorna till nytta, och ändå har den arma -kaffebönan af karlfolk fått lida så mycket spott och spe. Och -kaffepannorna, de stackarna, ha blifvit utsatta för hämnd. Ser man på en -gammal kaffepanna, så är den så full med bulor på bröst och sidor af -alla bultar den fått. Ty när karlarna var fulla, så skulle kaffepannan -straffas för det att vi kvinnfolk tyckte om kaffe. Det var ju egentligen -åt oss de ville, men de räknade ut, att agan vardt mera kännbar, om den -drabbade pannan, och de räknade nog rätt. - -Jag var så gott som bara barnet -- aderton år -- när jag gifte mig med -Karl Fredrik. - -Han var en bra man. Han skötte sitt, och jag har ingenting haft att -klaga öfver honom. Och fast jag var så ung, när jag kom i huset, så -förstod jag ändå att sköta om mitt, så att Karl Fredrik var nöjd. Men -kaffe tålde han inte. Det var penningrajsk och tidsrajsk, tyckte han. - -Men jag tyckte om kaffe, och Maja, pigan min, tyckte också om det. - -Maja var en duktig piga. Hon skötte som en karl om brännvinspannan både -hemma och i skogen, och aldrig hände det, att något arbete gick på tok -för henne. - -Maja och jag höll bra ihop. Vi tyckte, att det skulle vara så innerligt -roligt att få kaffe en gång om dagen -- mer kunde man ju aldrig begära. - -Men det skulle gå stjälandes för Karl Fredrik. Och det gick också, ty -det är inte så svårt, som man tror, att sticka ögonen ur en karl. - -Det var den tiden på året, då Karl Fredrik och Jovan Erik, drängen, gick -till famnvedskogen och var borta från morgon till kväll, som jag och -Maja först kom på det. - -Vi hade kärnat om dagen och jag stod just och saltade smöret, då det kom -som en uppenbarelse öfver mig. - --- Maja, sade jag, i morgon, när karlarna gått till skogen, ska vi -skynda oss med morgonsysslorna, så hinner du gå till stan och sälja smör -och köpa hem kaffe och socker. Men tyst som mösset för karlarna, förstår -du. - -Maja var som min högra hand, och när det skulle skaffas kaffe till -huset, var hon färdig som soldaten. - -I gråningen hade vi sysslorna undangjorda. Så snyggade hon upp sig och -löpte af som en rinnande olja. - -Innan middagen var hon tillbaka. Kommersen hade gått bra för henne och -vi hade både bränt, kokat och druckit kaffe och satt nöjda och belåtna -och spann, när Karl Fredrik och drängen mot aftonen kom hem. - -Jag märkte nog, att Jovan Erik, som var en klyftig karl, såg ett par -gånger granskande på Maja, och han måtte väl ha tänkt hvad han tänkte, -för vid kvällsvarden hörde jag honom säga sakta till Karl Fredrik: - --- Undrar om int Maja i dag har varit till stan efter kaffe? - --- Hur tror du så? - --- Sir ja int, att hon ä så slät i hufvu och annars så städig också. - -Karl Fredrik tog nu äfven Maja i närmare betraktande, men sade intet. - -Men jag sade till Maja: - --- I morgon skall du vara lika städig och kamma dig lika slät i hufvu -som i dag, så begriper de rakt ingenting af det här. - -Och Maja kammade sig slät i håret alla dagar och gick lika oppsnyggad, -om hon var till stan eller ej. Karlarna granskade henne om aftnarna och -undrade, hvarför hon med ens blifvit så fåfäng, gamla människan. Jovan -Erik misstänkte smått, att Maja gjorde sig till för honom, fast Maja i -det afseendet var så oskyldig, som det barn som föddes i går. - -Men att Maja ofta gick till stan på kaffeköp, det kom de aldrig -underfund med. - -Vi hade svårare att komma tillrätta med våra kaffeknep, när Karl Fredrik -och Jovan Erik hade hemarbete. Kaffeköpet skötte Maja om på gammalt sätt -vid passande tillfällen, men det var värre med kokandet. - -När brännanlofvet kom om våren, var det dock ingen nöd längre. - -Maja, som skötte om brännvinspannan, tog kaffedonen med sig i kojan och -gömde dem där, ty det gick bra att koka kaffe under brännvinspannan. - -Men -- man var inte säker på, hvem som kunde titta in dit, just som -pannan stod färdig. - -Maja var inte rådlös med den saken. - -Nu var det så, att vi hade en stor, arg oxe, men den var arg bara på -karlar, och Maja lärde den att komma ner till kojan och få drank utanför -dörren. - -När Maja rustade till kaffe i kojan och visste, att karlarna var i -farten, sade hon mera liksom för sig själf än åt andra: - --- Oxen väsnar så och vill ut. Jag går och släpper ut honom, så får han -sin drank. - -Jag förstod, att det var Majas kaffesignal, och gick till kojan tillika -med oxen. Och därinne drack vi kaffe och hade så innerligt roligt, och -oxen stod förnöjd och drack sin drank utanför dörren. Men karlarna hölls -på afstånd, ty såg oxen en karl, gaf han till ett illvrål, stack tungan -ur munnen och sänkte hornen, och det gaf respekt. - -Karl Fredrik hade en dag besök af sin gamle vän skomakar Arvidson. - -De hade båda förut på dagen varit hos Hermans Hindrik, som de var släkt -med och där blifvit läskade med en skvätt starkt, så att de var med -känning och af guds helga gåfvor glade, och som de visste, att Maja just -skulle till att klara af trettisexkannspannan ner i kojan, så ämnade de -sig dit. -- Å, hvad där skulle bli skönt för två så gamla vänner, som -inte träffats på så långa tider! Nu skulle de ha det som en bröllopsdag -tillsammans! -- Men -- hva fanken nu då! Har int Maja ut oxen! -- Den -jäkelns Maja sprang då alltid med sin oxe! Som int oxen sku ha hunnit -med sitt sen! - -De gick båda ut på förstugutrappan, och Karl Fredrik ropade: - --- Maja, Maja, för in oxen för vi ska båda ner till kojan i dag, jag och -Arvidson! - -Men det var just det, som Maja satte stopp för. Hon hade spekulerat ut -deras planer, och som hon hade äfven sin lilla privata panna färdig, -ville hon hälst vara i fred då, och dessutom så tvinnade gubbarna annars -också bara i vägen där. Hon ropade tillbaka: - --- Oxen ska ut, när han känner på sig, att det blir den tiden, och får -han int', så rycker han långband och klafve loss och kommer ut själf, -och om int' husvärden och mästarn hålls inne nu, så kommer han att söka -efter hjärteblodet på er båda, för han ä farlig i dag. - --- Ska vi då vara rädda också? undrade Arvidson. - --- Hvem vet, hva den djäfveln kan göra, sade Karl Fredrik, för int' sir -han god ut. - -Oxen satte af med ett bölande och svansen i vädret ner till kojdörren -till drankhon. Inne i kojan drack vi kaffe, jag och Maja, medan sikuna -rann, och Maja förde för barmhärtighets skull ett halfkvarter af -klarningen upp till stugan åt Karl Fredrik och skomakarn. - -Har man en god man, sticker man ett öga ur honom; har man en dålig, -sticker man dem båda. - - - Religiösa. - -Det var en gång några gubbar, som var goda vänner och trogna grannar och -släkt med hvarandra. - -Och när det ibland ville sig så väl, att de efter en tid af arbete och -bekymmer i sina värf kom tillhopa och fick en skvätt starkt, så blef de -religiösa. - -Inte för det, att de var några frimurare och gudsföraktare annars -häller. De fruktade Gud och ärade öfverheten; de gaf gudi hvad gudi -tillhörde och kejsaren hvad kejsaren tillhörde, och de knogade i medgång -och motgång för sitt bröd och åt det i sitt anletes svett. De kunde -svälta utan knot, när åkern vid skördetiden stod frostbiten, och de -kunde tacka Gud med hjärtat fullt af glädje, när säden rann strid och -grann ur kärfvarna vid mickelsmässan om hösten. Men det satt liksom mera -invärtes; de höll sin gudsfruktan för sig själfva, och de talte med sin -gud i tysthet. - -Men som sagt, så snart de fick en skvätt -- och det behöfdes ingen stor -skvätt häller -- så löstes deras tungors band, och det kom andakt och -själastämning öfver gubbarna. De blef såsom öfversteprästerna och de -skriftlärda i synagogorna och började utlägga, så att bibelspråk och -psalmverser korsade hvarandra tvärs öfver bordet. Och hvar och en var -religiös efter sin art och sitt sinnelag, och de hade hvar för sig -utvalt en psalmboksvers, som var liksom ett rättesnöre och ett a och o -för allt deras lefverne och ett valspråk i sorg och glädje, under -arbetsdagar och högtidsstunder. - -Hermans Hindrik kände sig alltid andeligen fattig och blind, och han -sade: - - -- "Vårt förnuft förblindadt är. - Mörker all vår själ betäcker, - om din ande ej är när - som nytt ljus i själen väcker". - -Beins Kalle var af annan mening. Han sade: - - -- "Låt mig som ett ljusets barn - se och undvika alla garn, - som satan för mig ställer. - Ja, låt mig aldrig glömma bort - att min lifstid är ganska kort - och likväl mycket gäller. - Ty bör mig - flitelig - nyttja dagen; - höra lagen - och mig lära - det som länder - mig till välfärd, dig till ära". - -Lassas Petter, som var en glad själ och alltid rik på godt humör, tyckte -att världen var härlig i ny och nedan och en lustgård för människor att -lefva i -- ja, riktigt som en kungsgård skänkt af vår herre, och som han -i sin stämningsstund blef musikalisk, så sjöng han: - - -- "I blomman af min ungdomsdagar - hvem är jag skyldig tacksamhet - om ej den gud, hvars milda lagar - mig styrka skänkt och munterhet - Som öppnat världens fält för mig, - där all hans godhet röjer sig." - -Men när tiden blef framliden och skvätten i ankaret tog slut och allt -var utransakadt för den gången, steg Hardéns fabru upp och gaf signalen -till skilsmässa och uppbrott: - - -- "Vi gå hem hvar till sitt bo - af guds helga gåfvor glade. - Där finne vi vår själaro, - hvartill vi stor längtan hade." - - * * * * * - -Sipu Abram han blef också religiös, när han hade fått känningen, men han -var religiös på annat sätt. - -Medan han ägde sjättedelshemmanet, då var han rätt ofta religiös -- hvar -och hvarannan dag mest -- och brydde sig inte ett skapande grand om -arbete och omsorg om hus och hem. Han gick i strumpfötterna och sjöng -psalmer från morgon till kväll och ibland från kväll till morgon, och -lät allt gå på guds försyn. Och när Lovisa, hustrun hans, försökte hålla -efter honom, vann hon ej mycket därmed. Abram hade två säkra klippor att -stöda sig på, och de ramlade aldrig i evighet, trodde han. Den tron satt -fast som med nitnaglar i Abram, och han sade: - - -- "All min sorg jag kastar, - som mitt hjärta lastar, - på min Jesu rygg." - -Det var hans ena klippa. - -Den andra var handelsman Goloschoff, som han förtröstade sig på, tills -hemmanet gick på kansli för utskylderna, och Goloschoff tog sitt och -Abram fick gå sin väg med Lovisa och två tomma händer. Barnungarna flög -som fåglar ur boet och tog tjänst hos andra. - -Abram flyttade med Lovisa in i en liten stuga, som han kallade templet. -Han arbetade här och där åt bönderna och blef en bra karl, när han -minskade af litet på religiositeten och tog omsorgen en smula på sin -egen rygg. - -Men engång i veckan skulle han vara religiös och ha sin själastämning. -Det kunde inte hjälpas, ty det tyckte han sig behöfva och ha råd till. - -Han arbetade en lång rad af år hos häradsnämndeman, och när han gjorde -upp ackordet med honom, så förbehöll han sig previlejan, att han hvar -lördagskväll skulle få ett halft kvarter brännvin. - -Det fick han, och det drack han upp i ett tag, och när det hade gjort -sin verkan, så blef Abram religiös alldeles med detsamma. - -Han gick hem till Lovisa i templet, och under vägen sjöng han sin -aftonpsalm: - - -- "Hvarmed skall jag dig lofva, - min gud och fader kär, - för all din stora gåfva - och omsorg om mitt väl." - -Abram kände sig så nöjd och lycklig, där han i aftonstunden trefvade sig -hemåt längs den höstvåta vägen. Allt veckans slit och släp var glömt och -han tyckte, att gud fader och hans helge and' hade stigit ned till honom -i all hans skröplighet och uppfyllt honom med en paradisisk salighet -- -en försmak af det, som komma skulle hinsidan detta jordelif. Allt detta -kunde han inte bära tigande. Han småpratade för sig själf, och så upphof -han sin röst till en ny lofsång: - - -- "Du dagligen mig spisar - och kläder nådelig. - Min själ stor nåd bevisar - och föder rikelig. - Ty skall ock nu min mun - ditt helga namn berömma - och ej ditt lof förglömma - i denna aftonstund." - -Men med den världsträlen Lovisa var det ett bekymmer, ty käringen var så -beskaffad, att hon inte tålde, att Abram skulle lägga sig i hennes -själsangelägenheter. - -Abram gaf dock inte efter. - -Han försökte med omvändelsen hvarje lördagsafton, och nu skulle han -åter, om fakuln tog, ha käringen med in i vår herres glädje. - -Och så bad han i en ny sång om den högstes bistånd därvid: - - -- "Min släkt och mina vänner, - o herre, tänk uppå. - Du allas tillstånd känner. - Låt väl i allt dem gå!" - -Och nu beslöt Abram, som så mången lördagsafton förut, att Lovisa -¤skulle¤ omvändas. - -Lovisa satt i templet och åt sin aftonvard. Katten åt sin under bänken, -och allt var frid och stillhet som sig bör en lördagsafton. - -Då hördes psalmsången af Abram, som var i annalkande, och Lovisa visste -af gammalt, att han nu åter var i änglatagen och omvändelseifvern. - -Och när han sjungande steg öfver tröskeln till sitt tempel, gick han med -ett par steg, ty templet var inte stort, fram till Lovisa, drog ullduken -af hennes hufvud, luggade henne och sade: - --- Bekänn din synd för Gud och för Abram! - -Men Lovisa bekände aldrig. Hon steg upp, tog ett säkert tag midt om -Abram och bänkade honom i utdragssängen med en tung skinnfäll öfver sig, -och så sade hon: - --- Ligg stilla där nu, tills den mesta gudligheten går ur dig. - --- Lovisa, Lovisa; du har alltid varit en världsträl och en stormodig -varelse, och du förhärdar ditt hjärta till evinnerlig tid. Men inför vår -herre är jag oskyldig till ditt fördärf. Jag tvår mina händer och sköter -om min egen salighet. - - -- "När jag skall hädan vandra - af denna jämmerdal, - tag bland de frälsta andra - mig i din fröjdesal, - att jag till evig tid - må där med änglatunga - dig pris och ära sjunga, - min gud och fader blid!" - -Lovisa lät honom sjunga psalmen till slut och förrätta sin aftonandakt -ostörd, bara han höll sig under fallen. - -Sången tynade af, och där blef ett mummel som af en bön. Till sist kom -därunderifrån som en kraftig trumpetstöt: - --- Ty riket är ditt och makten och äran och härligheten ifrån evighet -till evighet, amen! - -Lovisa läste sin aftonbön tyst för sig själf ur psalmboken. Katten hade -hoppat upp på ugnen och satt där mätt och nöjd och spann och halfsof i -värmen, och allt blef åter frid och stillhet. - -Lovisa makade ihop kolen i askan, drog klinkan på dörren och kröp bakom -Abrams rygg. - -På söndagsmorgonen hade religionen och gudligheten gått Abram ur kropp -och själ. Ett halfkvarter är ju inte så stor skvätt för en karl i bästa -åren; och nu trodde han på Gud så som Lovisa och annat folk gjorde och -arbetade träget hela veckan för sitt och Lovisas uppehälle -- till nästa -lördagsafton. - - - En vink från andra sidan. - -Det är underligt med människorna. Somliga lefva och regera hur som hälst -och tycka bara, att det angår ingen. Och när de dö, så kan ju häller -ingen precis säga, hur de ha det ställdt för sig i den andra världen. - -Men för den, som har ögon till att se och öron till att höra, är det -någonting ändå vid den sista färden, som gör det klart för dem som efter -bli, huruledes det riktigt är. Det är som en vink om något från den -andra sidan, den okända, bara man förstår att tyda vinken. - -Nu vet ingen se sådant, för att ingen har tron på det. Människorna äro -annorlunda nu. Och ingenting händer det sen häller. - -Men i min ungdom, då hände det alltid så märkvärdiga saker, och då kunde -vi ibland få se liksom en flik af förlåten lyftas. - -Som till exempel, när kapten blef död och skulle begrafvas. - -Han var annorlunda än annat folk, kapten. Han var elak och hastig i -sinnelaget och svor och regerade i sitt hus med egna och tjänare, men -det var nu ingenting ovanligt med det, för han var gammal ostindiefarare -och hade hela sitt lif seglat världen ikring och hade därför blifvit en -sådan som slika bli därute i hedningalanden, och inte visste man så -noga, hvad han där utomlands haft för sig häller. - -Folk påstod, att han till och med var frimurare, och det kan man inte -alls hålla för en omöjlighet, för han hade i så långa tider hållit till -i Sverige, där de säga, att frimurarne riktigt ska ha sitt viste, och -hvem kunde veta hvad slags folk han där råkat ut för. - -Hans gamla mor grät och bad till gudomen hvar eviga dag för hans -omvändelse. Men det såg hopplöst ut med kapten. Han hade sitt för sig. - -Så kom han engång hem från en långresa och sade till gamla mor sin: - --- Nu, mor, ska jag komma hem för att dö, sade han. - -Var det icke underligt! Då var karlen frisk som en rofva och inte så -gammal häller. -- Men si, han visste väl, att tiden var ute för honom, -för det sägs ju, att de lofva sig, frimurarne, inom en viss tid med -kropp och själ åt den onde, men hvad de själfva få i utbyte, det vet -ingen människa. - -Gumman blef förskräckt öfver hans syndiga tal. - --- Käre son, ingen vet väl på förhand när hans stund är kommen, står det -i skriften, men om det är så, att du har aningar om att någon skall -bort, så är det väl du, som skall täcka mina ögon och inte jag dina, -sade hon. - -Men kapten höll fast vid sitt och påstod, att det var för honom det var -slut. - -Och var det icke förunderligt! Det gick som han sagt. Ett par dagar -därefter blef han sjuk och dog knall och fall. - -Och det vardt en rysvärd tid för oss, för alltifrån den stund han gaf -upp andan och till dess att prästen vigt griften öfver honom, var det -som om luften varit full af tecken och under. - -Bockos Lovisa, som var liksveperska i byn, sade, att det inte var kapten -som hon lade i kistan, utan en annan ful varelse, en bortbyting, och hon -riktigt skalf på målet, när hon talte om det där för oss andra. Si, han -hade tagit sitt med kropp och själ, han, som skulle ta det, sade Lovisa, -och allihopa var vi bäfvande för fasligheten i hvad Lovisa sett. Vi hade -det riktigt svårt och kände oss hemska till mods så där mot aftnarna, -medan kapten låg lik inne i mangellidret, och vi skulle gå där -rundtomkring med sysslorna. Urby ropade hemskt från skogen flere nätter -å rad, så ingen tordes gå ut, och det hade gjort så redan förrän kapten -dog, sade Stafva, ladugårdspigan, och räfvar skväkte och hackspettar -flög oss rätt mot ögonen, och det var ett himmelens elände, som jag inte -glömmer i all min tid. - -Och när vi höll vakanstuga för kapten, innan han fördes bort, hände det -något märkvärdigt. - -En ung dragon tog sig till att spektakla öfver vårt förehafvande, för -han hade förstås inte riktigt tron på det, han häller. Men vet någon, -hur det gick? Dragon, som var med oss hela tiden, skulle tolftiden på -natten gå ut. Vi var just vid slutet af en psalm, vi andra, och -kvinnfolket varnade och nekade honom. Han skulle kantänka vara karavålig -och inte bry sig därom, utan gick bara, och när han kom in tillbaka, -slog en eldslåga efter honom i dörren, innan han hann draga till den -efter sig, och elden brände af hans kappskört jäms med baken. - -Då hvitnade han i synen och sen så ¤trodde¤ han, för han fick ju så -tydligt se. - -Men när begrafningsdagen kom och vi skulle föra kapten i jorden, -stannade vi med likföljet vid den stora backen, som brukligt var, för -att vänta på motringningen. - -Vi väntade en stund, men det hördes ingenting. Vi väntade åter och vi -bläkta med hattar och mössor och näsdukar opp mot klockstapeln, men inte -en kläpp rördes. - -Vi trodde först, att klockringarna var försumliga. Ett par karlar från -begrafningsföljet sprang opp i klockstapeln för att se hvad som -fallerade. Men när de kom dit opp, stod ringarna och drog i stropparna -så att ögonen stod ut ur hufvudet på dem och svetten rann. - -Men klockorna var som fastbundna af osynliga händer och rördes ej ur -fläcken. - -Då började vi förstå. - -Vi fick föra kapten till grafven utan klockor, som en missdådare. - -Men sen, när kistan var sänkt i jorden -- den var tung som en sten -också, den kistan, sade de som bar den -- och jordfästningen var läst -öfver den döde, då lossnade klockor och kläppar, och vi fick ändå -tillbakaringning. - -Vid begrafningsmiddagen var vi alla så bäfvande och uppskakade af -händelsen med motringningen, att maten inte riktigt ville smaka oss, -fast den var både god och riklig -- för kapten var ju ingen fattiglapp. -Vi hade fått lyfta en flik af förlåten som täckte det stora okända, dit -kapten hade gått in, och vi såg tydligt, hvem som var med vid -begrafningen. - - - En oskiftad vägstump. - -Janne och Kalle var rågrannar i skog och ägor. - -Janne hade ett lynne som eld. Det brann och sprakade, när argsinnet kom -öfver honom -- och det kom ofta -- men när det hade sprakat ut, kom han -likasom till sig igen. Då hade han glömt alltihop och var en gladlynt -och godsint granne, dessutom rättvis i stort och smått. - -Men han använde en farväg, som gick genom Kalles skog. Vägen var af -gammalt oskiftad, och Kalle tyckte sig ensam rå om den. - -Kalle var till sinnes som en ullkarda, gnatig och hvass och häcklade -ofta fast här och hvar. Han var rättvis, han också, i stort och smått. -Rätt skulle vara rätt, fast det så bara gällde en enriskvist, för tog en -käring och snärde åt sig söndagsenris till stugugolfvet från en annan -skogsbacke än Kalle hade gett lof till, så hotade han käringstackarn med -tingsprocess, om hon ännu en gång snärde på förbjuden mark. - -Kalle tyckte, att det var onödigt, att Janne körde genom hans skog. Han -kunde ju taga omvägen genom byn. - -Janne tyckte åter, att det bara var rättvist att han fick köra på den -vägen. Hans förfäder hade begagnat den led efter led sedan urminnes -tider, och längs den hade de färdats fram den sista färden till -kyrkogården. Allt detsamma ämnade Janne också göra, när den vägen -lämpade sig så bra för honom, sade han rent ut. - -De trätte om vägen i fyra långa år, när och hvar de träffades, men -annars var de vänner och liktes bra. - -Om de möttes på den förbjudna vägen, så var det visst som amen i kyrkan, -att Kalle sade till Janne: - --- Hör du nu, de ä inte alls rätt gjordt af dig att köra på den här -vägen. Kan du inte hålla dig på den andra? - --- Hva fanken ska du prata om vägen, du! När har du sist lagt ut ett -dagsverke på den? När har du sist kört ett sandlass till den? - --- Nå, att du säger något sådant! Det fattas bara, att jag sku göra det -med! Fylla sand på vägen och ploga den med, så att du ska komma bra -fram! - --- De sku väl vara din förbannade skyldighet, när du ä en sån jäkla -ägare till den. Men ser du, jag fyller sand på den och jag plogar den om -vintern -- annars sku int fan själf komma fram på den -- och så kör jag -på den, när jag har lust, ser du. - --- Du kör, säger du? - --- Ja, ta me fan jag gör så! - --- Men jag säger stopp, ska du få se. - --- Du kan ju försöka. - --- Ja, ser du, när vägen går genom min skog och när inte rätten har -skiftat den oss emellan och fyllningen ska tas från min sandgrop på min -mark, så ä de väl allt mitt, tycker jag, och när jag själf så litet -begagnar den vägen, så tycker jag, att den gärna kunde få stå i fred för -dig, när du har den andra vägen genom byn, som ä din lagliga väg. - --- Hvarför i helvete kör du int mera på den då? - --- Jag behöfver den ju så lite. - --- Det rår jag inte för. Men jag behöfver och jag kör, om djäfveln tog. - --- Vi ska se, hur länge du får. Det finns väl lag och rätt här i landet. -Rätt ska vara rätt. - - * * * * * - -Janne fyllde sand på vägen från Kalles sandgrop. Han jämnade den slät -som ett bord, och så körde han på den igen så att det hurrade i skogen, -ty Janne hade goda hästar. - --- Rätt ska vara rätt, tyckte Kalle, och så gärdade han ett led tvärs -öfver vägen. - -Han tog endast halmband, ty han tyckte, att då Janne såg ledet, borde -han vara så finkänslig och förstå, att Kalle menade; Stopp! - -Gummorna, som gick till blåbärsskogen, såg ledet midt öfver vägen, och -som de kände till krakelet, korsade de sig och sade: - --- Himmelens skapare! Hur trångt må de där båda ska få det i den andra -världen, när de har det så där knappt redan i denna? - -Janne fick höra om gillret. Den är inte sen, som bud för. - -Han spände sitt snabbfotade sto Mariana för kärran och for till staden. - -När han såg ledet på vägen, gaf han Mariana lösa tyglar. - --- Förbanne mej, har int Kalle sagt stopp nu! -- -- Hej, Mariana! - -Med ett brak var Janne öfver på andra sidan. - -Ledet låg krossadt. - -Men Kalle gärdade ett nytt. Nästa gång tog han starka videband. - --- De borde fastna i, både hästen och karlen, tyckte han. - -Men när Janne kom, så hejade han till ett tag och var öfver igen och -sände bud till Kalle, att ledet var för fan i våld och att Kalle fick gå -dit och reparera det, om han ville. - - * * * * * - -De träffades en dag vid rån i Myrängen. - -De talte vänskapligt vid hvarandra om väderlek och årsväxt och annat -sådant som rörde dem nära, och det tycktes, som om de två aldrig haft -något ondt sig emellan. - -Så med ens kastade Kalle fram: - --- Hur länge tänker du köra sönder mina led, som jag gärdar öfver vägen? - --- Hvem fanken har bedt dig gärda? - --- Får inte jag göra på min väg och i min skog hvad jag vill? - --- Du får väl så, men låt bli att gorma, om jag får lust att göra hvad -jag vill. - --- Jag tänker snart igen gärda ett nytt led, och jag tycker, att du -kunde låta det stå i fred. - --- Ja, gärda du på bara, inte mig emot. Men när jag har ärende hitåt, så -kör jag på vägen genom din skog, och så bygger jag den och reparerar -den, när den blir dålig. - --- Men nästa gång ska jag gärda så pass, att du ej kommer öfver. - - * * * * * - -Janne var på julkalas i skärgården i mellandagarna och kom hem på natten -och hade ångan uppe. - -Han satte af med god fart in på den förbjudna vägen. - -Plötsligt tvärstannade Mariana. - --- Hva fanken! Vågar du int sätta öfver nu? Har du int hunnit lära dig -det redan? -- Hej! - -Janne trodde, att Kalle roat sig med gärdanarbete i julmellandagarna. - -Men Mariana gick inte. - --- Hvad har han nu byggt för ett babelstorn, som int Mariana törs öfver? -När har han hunnit med det? - -Och Janne steg ur släden för att se. - -Bron öfver den djupa kanalen var uppkastad. - -Janne blef ej förskräckt. Det brukade han inte. Men han svor, ty det -brukade han till husbehof, och så vände han om och körde den vägen, som -Kalle tyckte, att han egentligen borde köra. - -Han sade intet, men han satte in i tidningen ett stycke om nidingsdåd. - -Följande dag lät han bygga bron, och så körde han åter den vägen fram. - -Sjutton dagar före vårtinget sände Kalle nämndemannen att stämma Janne -till tinget för körande på förbjuden väg. - --- Si på fanken, sade Janne. Nu ska väl rätt bli rätt till slut. - -Och så sände han nämndemannen att stämma ett par gamla gubbar från byn -som ressällskap med till tinget. - -Det blef process, och domarn rannsakade och nämnden pröfvade, och -vittnena förklarade, att Jannes förfäder led efter led byggt och -begagnat vägen, och ingen hade förmenat dem det. - -Kalle sade inför rätten att den ena af vittnena var jäfvig att vittna -och aflägga ed, emedan han ej kunde sin katekes. - -Målet tog uppskof till hösttinget, och vittnet skulle därförinnan -undergå prästförhör. - -Janne ålade vittnets hustru att lära gubben läsa utantill i katekesen de -stycken, som handlade om ed och mened, och så skjutsade han gubben till -prästgården, och prosten förhörde honom och godkände hans kunskaper. - --- Satt int fan i gubben, som kunde, sade Janne. - -Och domare och nämnd granskade saken ånyo och fann rättvist, att då -Jannes förfäder af ålder begagnat vägen och då vägen var till stor nytta -för Janne, så borde något annat ej komma i fråga, än att Janne också -fick begagna den. Och i betraktande af att det blef för drygt och -betungande för Janne att ensam underhålla den långa vägsträckan, dömdes, -att vägen skulle skiftas i tvänne lika stora lotter, så att Kalle också -skulle få sin andel att sköta. - -Janne bjöd Kalle och sina vittnesmän på öl vid gästgifveriet. - --- Nu har rätt blifvit rätt, sade han till Kalle, och nu ska vi inte -tala om den där vägstumpen mer. - --- Nej nu ska vi vara vänner i lif och död. Dör jag först, så kör du mig -till grafven, dör du, så kör jag dig. Goda vänner ska köra hvarandra -till grafven, efter landsens sed, och ingenting står nu mer emellan oss. -Det hör ni, gubbar, sade Kalle till vittnena. - -Janne körde sedan den vägen i mörker och ljus utan något hinder från -Kalles sida. - --- Rätt ska vara rätt, sade Kalle. - -Och när Janne färdades fram där den sista färden till kyrkogården, satt -Kalle fram på och körde. - - - Pris: 3 mk - - - - - Noteringar: - - -Originalets grammatik, stavning och interpunktion har bibehållits. Ett -antal uppenbarliga fel har rättats som följande (innan/efter): - - [s. 24]: - ... eller blandet som, det riktigt heter, tillreddes redan ett - dygn ... - ... eller blandet, som det riktigt heter, tillreddes redan ett - dygn ... - - [s. 47]: - ... fram till oss, och som skallfoden var i slagsmålstagen, men ... - ... fram till oss, och som skallfogden var i slagsmålstagen, men ... - - [s. 48]: - ... for att undvika en sammanstötning. ... - ... för att undvika en sammanstötning. ... - - [s. 66]: - ... vantar. Lägger man så härtill hvad man och barn, hutstrun ... - ... vantar. Lägger man så härtill hvad man och barn, hustrun ... - - [s. 72]: - ... kom det färdiga bumullsgarnet i bruk och kallades då ... - ... kom det färdiga bomullsgarnet i bruk och kallades då ... - - [s. 75]: - ... ör fyllandet af hemmets behof. ... - ... för fyllandet af hemmets behof. ... - - [s. 75]: - ... fsmått heliga för hennes själ, ett lefvande helt med familjen ... - ... smått heliga för hennes själ, ett lefvande helt med familjen ... - - [s. 86]: - ... omkring och bjöd oss till vedtalko, så sade vi åt henne; ... - ... omkring och bjöd oss till vedtalko, så sade vi åt henne: ... - - [s. 98]: - ... nte säga -- så att han inifrån sitt rum vred rigeln för ... - ... inte säga -- så att han inifrån sitt rum vred rigeln för ... - - [s. 98]: - ... Därinnanför svor professorn; ... - ... Därinnanför svor professorn: ... - - [s. 127]: - ... till gamla mor sin; ... - ... till gamla mor sin: ... - - [s. 130]: - ... och hacklade ofta fast här och hvar. Han var rättvis, ... - ... och häcklade ofta fast här och hvar. Han var rättvis, ... - - - - - - -End of Project Gutenberg's Från vargtider och vallpojksår, by Josefina Bengts - -*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK FRÅN VARGTIDER OCH VALLPOJKSÅR *** - -***** This file should be named 57622-8.txt or 57622-8.zip ***** -This and all associated files of various formats will be found in: - http://www.gutenberg.org/5/7/6/2/57622/ - -Produced by Matti Järvinen, Jens Sadowski, and the Online -Distributed Proofreading Team at http://www.pgdp.net - - -Updated editions will replace the previous one--the old editions will -be renamed. - -Creating the works from print editions not protected by U.S. copyright -law means that no one owns a United States copyright in these works, -so the Foundation (and you!) can copy and distribute it in the United -States without permission and without paying copyright -royalties. Special rules, set forth in the General Terms of Use part -of this license, apply to copying and distributing Project -Gutenberg-tm electronic works to protect the PROJECT GUTENBERG-tm -concept and trademark. Project Gutenberg is a registered trademark, -and may not be used if you charge for the eBooks, unless you receive -specific permission. If you do not charge anything for copies of this -eBook, complying with the rules is very easy. You may use this eBook -for nearly any purpose such as creation of derivative works, reports, -performances and research. They may be modified and printed and given -away--you may do practically ANYTHING in the United States with eBooks -not protected by U.S. copyright law. Redistribution is subject to the -trademark license, especially commercial redistribution. - -START: FULL LICENSE - -THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE -PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK - -To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free -distribution of electronic works, by using or distributing this work -(or any other work associated in any way with the phrase "Project -Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full -Project Gutenberg-tm License available with this file or online at -www.gutenberg.org/license. - -Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project -Gutenberg-tm electronic works - -1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm -electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to -and accept all the terms of this license and intellectual property -(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all -the terms of this agreement, you must cease using and return or -destroy all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your -possession. If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a -Project Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound -by the terms of this agreement, you may obtain a refund from the -person or entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph -1.E.8. - -1.B. "Project Gutenberg" is a registered trademark. It may only be -used on or associated in any way with an electronic work by people who -agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few -things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works -even without complying with the full terms of this agreement. See -paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project -Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this -agreement and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm -electronic works. See paragraph 1.E below. - -1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the -Foundation" or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection -of Project Gutenberg-tm electronic works. Nearly all the individual -works in the collection are in the public domain in the United -States. If an individual work is unprotected by copyright law in the -United States and you are located in the United States, we do not -claim a right to prevent you from copying, distributing, performing, -displaying or creating derivative works based on the work as long as -all references to Project Gutenberg are removed. Of course, we hope -that you will support the Project Gutenberg-tm mission of promoting -free access to electronic works by freely sharing Project Gutenberg-tm -works in compliance with the terms of this agreement for keeping the -Project Gutenberg-tm name associated with the work. You can easily -comply with the terms of this agreement by keeping this work in the -same format with its attached full Project Gutenberg-tm License when -you share it without charge with others. - -1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern -what you can do with this work. Copyright laws in most countries are -in a constant state of change. If you are outside the United States, -check the laws of your country in addition to the terms of this -agreement before downloading, copying, displaying, performing, -distributing or creating derivative works based on this work or any -other Project Gutenberg-tm work. The Foundation makes no -representations concerning the copyright status of any work in any -country outside the United States. - -1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg: - -1.E.1. The following sentence, with active links to, or other -immediate access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear -prominently whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work -on which the phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the -phrase "Project Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, -performed, viewed, copied or distributed: - - This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and - most other parts of the world at no cost and with almost no - restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it - under the terms of the Project Gutenberg License included with this - eBook or online at www.gutenberg.org. If you are not located in the - United States, you'll have to check the laws of the country where you - are located before using this ebook. - -1.E.2. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is -derived from texts not protected by U.S. copyright law (does not -contain a notice indicating that it is posted with permission of the -copyright holder), the work can be copied and distributed to anyone in -the United States without paying any fees or charges. If you are -redistributing or providing access to a work with the phrase "Project -Gutenberg" associated with or appearing on the work, you must comply -either with the requirements of paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 or -obtain permission for the use of the work and the Project Gutenberg-tm -trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or 1.E.9. - -1.E.3. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted -with the permission of the copyright holder, your use and distribution -must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any -additional terms imposed by the copyright holder. Additional terms -will be linked to the Project Gutenberg-tm License for all works -posted with the permission of the copyright holder found at the -beginning of this work. - -1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm -License terms from this work, or any files containing a part of this -work or any other work associated with Project Gutenberg-tm. - -1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this -electronic work, or any part of this electronic work, without -prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with -active links or immediate access to the full terms of the Project -Gutenberg-tm License. - -1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary, -compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including -any word processing or hypertext form. However, if you provide access -to or distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format -other than "Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official -version posted on the official Project Gutenberg-tm web site -(www.gutenberg.org), you must, at no additional cost, fee or expense -to the user, provide a copy, a means of exporting a copy, or a means -of obtaining a copy upon request, of the work in its original "Plain -Vanilla ASCII" or other form. Any alternate format must include the -full Project Gutenberg-tm License as specified in paragraph 1.E.1. - -1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying, -performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works -unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9. - -1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing -access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works -provided that - -* You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from - the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method - you already use to calculate your applicable taxes. The fee is owed - to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he has - agreed to donate royalties under this paragraph to the Project - Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments must be paid - within 60 days following each date on which you prepare (or are - legally required to prepare) your periodic tax returns. Royalty - payments should be clearly marked as such and sent to the Project - Gutenberg Literary Archive Foundation at the address specified in - Section 4, "Information about donations to the Project Gutenberg - Literary Archive Foundation." - -* You provide a full refund of any money paid by a user who notifies - you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he - does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm - License. You must require such a user to return or destroy all - copies of the works possessed in a physical medium and discontinue - all use of and all access to other copies of Project Gutenberg-tm - works. - -* You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of - any money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the - electronic work is discovered and reported to you within 90 days of - receipt of the work. - -* You comply with all other terms of this agreement for free - distribution of Project Gutenberg-tm works. - -1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project -Gutenberg-tm electronic work or group of works on different terms than -are set forth in this agreement, you must obtain permission in writing -from both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and The -Project Gutenberg Trademark LLC, the owner of the Project Gutenberg-tm -trademark. Contact the Foundation as set forth in Section 3 below. - -1.F. - -1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable -effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread -works not protected by U.S. copyright law in creating the Project -Gutenberg-tm collection. Despite these efforts, Project Gutenberg-tm -electronic works, and the medium on which they may be stored, may -contain "Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate -or corrupt data, transcription errors, a copyright or other -intellectual property infringement, a defective or damaged disk or -other medium, a computer virus, or computer codes that damage or -cannot be read by your equipment. - -1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right -of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project -Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project -Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project -Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all -liability to you for damages, costs and expenses, including legal -fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT -LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE -PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE -TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE -LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR -INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH -DAMAGE. - -1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a -defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can -receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a -written explanation to the person you received the work from. If you -received the work on a physical medium, you must return the medium -with your written explanation. The person or entity that provided you -with the defective work may elect to provide a replacement copy in -lieu of a refund. If you received the work electronically, the person -or entity providing it to you may choose to give you a second -opportunity to receive the work electronically in lieu of a refund. If -the second copy is also defective, you may demand a refund in writing -without further opportunities to fix the problem. - -1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth -in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS', WITH NO -OTHER WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT -LIMITED TO WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE. - -1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied -warranties or the exclusion or limitation of certain types of -damages. If any disclaimer or limitation set forth in this agreement -violates the law of the state applicable to this agreement, the -agreement shall be interpreted to make the maximum disclaimer or -limitation permitted by the applicable state law. The invalidity or -unenforceability of any provision of this agreement shall not void the -remaining provisions. - -1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the -trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone -providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in -accordance with this agreement, and any volunteers associated with the -production, promotion and distribution of Project Gutenberg-tm -electronic works, harmless from all liability, costs and expenses, -including legal fees, that arise directly or indirectly from any of -the following which you do or cause to occur: (a) distribution of this -or any Project Gutenberg-tm work, (b) alteration, modification, or -additions or deletions to any Project Gutenberg-tm work, and (c) any -Defect you cause. - -Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg-tm - -Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of -electronic works in formats readable by the widest variety of -computers including obsolete, old, middle-aged and new computers. It -exists because of the efforts of hundreds of volunteers and donations -from people in all walks of life. - -Volunteers and financial support to provide volunteers with the -assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg-tm's -goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will -remain freely available for generations to come. In 2001, the Project -Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure -and permanent future for Project Gutenberg-tm and future -generations. To learn more about the Project Gutenberg Literary -Archive Foundation and how your efforts and donations can help, see -Sections 3 and 4 and the Foundation information page at -www.gutenberg.org Section 3. Information about the Project Gutenberg -Literary Archive Foundation - -The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit -501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the -state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal -Revenue Service. The Foundation's EIN or federal tax identification -number is 64-6221541. Contributions to the Project Gutenberg Literary -Archive Foundation are tax deductible to the full extent permitted by -U.S. federal laws and your state's laws. - -The Foundation's principal office is in Fairbanks, Alaska, with the -mailing address: PO Box 750175, Fairbanks, AK 99775, but its -volunteers and employees are scattered throughout numerous -locations. Its business office is located at 809 North 1500 West, Salt -Lake City, UT 84116, (801) 596-1887. Email contact links and up to -date contact information can be found at the Foundation's web site and -official page at www.gutenberg.org/contact - -For additional contact information: - - Dr. Gregory B. Newby - Chief Executive and Director - gbnewby@pglaf.org - -Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg -Literary Archive Foundation - -Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide -spread public support and donations to carry out its mission of -increasing the number of public domain and licensed works that can be -freely distributed in machine readable form accessible by the widest -array of equipment including outdated equipment. Many small donations -($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt -status with the IRS. - -The Foundation is committed to complying with the laws regulating -charities and charitable donations in all 50 states of the United -States. Compliance requirements are not uniform and it takes a -considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up -with these requirements. We do not solicit donations in locations -where we have not received written confirmation of compliance. To SEND -DONATIONS or determine the status of compliance for any particular -state visit www.gutenberg.org/donate - -While we cannot and do not solicit contributions from states where we -have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition -against accepting unsolicited donations from donors in such states who -approach us with offers to donate. - -International donations are gratefully accepted, but we cannot make -any statements concerning tax treatment of donations received from -outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff. - -Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation -methods and addresses. Donations are accepted in a number of other -ways including checks, online payments and credit card donations. To -donate, please visit: www.gutenberg.org/donate - -Section 5. General Information About Project Gutenberg-tm electronic works. - -Professor Michael S. Hart was the originator of the Project -Gutenberg-tm concept of a library of electronic works that could be -freely shared with anyone. For forty years, he produced and -distributed Project Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of -volunteer support. - -Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed -editions, all of which are confirmed as not protected by copyright in -the U.S. unless a copyright notice is included. Thus, we do not -necessarily keep eBooks in compliance with any particular paper -edition. - -Most people start at our Web site which has the main PG search -facility: www.gutenberg.org - -This Web site includes information about Project Gutenberg-tm, -including how to make donations to the Project Gutenberg Literary -Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to -subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks. - |