Sentinels relocatedHEADmain

1 files changed, 3849 insertions, 0 deletions

diff --git a/57622-0.txt b/57622-0.txt
new file mode 100644
index 0000000..400dd5b
--- /dev/null
+++ b/57622-0.txt
@@ -0,0 +1,3849 @@
+*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 57622 ***
+
+
+
+
+
+
+
+
+
+
+
+
+                           FRÅN VARGTIDER OCH
+                              VALLPOJKSÅR
+
+
+                      EN SAMLING MINNEN FRÅN FORNA
+                          DAGARS ÖSTRA NYLAND
+
+
+                                   AF
+                            JOSEFINA BENGTS
+
+
+                            HELSINGFORS 1915
+                   SÖDERSTRÖM & C:o FÖRLAGSAKTIEBOLAG
+
+
+                            HELSINGFORS 1915
+                   FRENCKELLSKA TRYCKERI-AKTIEBOLAGET
+
+
+
+
+
+
+Ur minnesgoda åldringars hågkomster har jag samlat dessa spridda drag
+från en förgången tid. De synas mig kunna fördjupa vår kunskap om
+förhållanden, tänkesätt och personligheter i de östnyländska
+svenskbygderna i förflutna dagar. Snart gå de gamla med sina rika
+minnesskatter bort ur tiden. Jag har velat från glömskan rädda något af
+det de förtäljt i min hemstuga under stilla vinterkvällar, och med ett
+tack till de gamla sänder jag deras berättelser ut till nya tiders barn.
+
+Pernå i november 1915.
+
+                                                                 J. B.
+
+
+
+
+                               INNEHÅLL:
+
+
+
+                                   I.
+                                                  Sid.
+                  Från vargtider och vallpojksår     3
+                  Hågkomster från brännantiden:
+                    I. I loflig tid                 16
+                    II. I den olofliga              25
+                  "Durkmarsch"                      39
+                  Hållkarlar                        47
+
+                                  II.
+                  Kläder och kvinnoflit             59
+
+                                  III.
+                  Prosten                           73
+                  Professorn                        87
+                  Österbottningen                   99
+                  Kaffe                            108
+                  Religiösa                        113
+                  En vink från andra sidan         120
+                  En oskiftad vägstump             124
+
+
+
+
+                                   I.
+
+
+                    Från vargtider och vallpojksår.
+
+Förr skulle det vara vallpojkar för kreaturen, så visst som de skulle ha
+mat och dricka.
+
+En riktig pojke skulle äfven vara vallpojke; det måste han, för att han
+skulle ha aktning och anseende bland kamrater, och den, som inte varit
+vallpojke, blef ej häller någon riktig karl af, tyckte vi pojkar.
+
+Inte aktades den pojke stort af kamrater, som inte tordes ge sig ut i
+vallskog. Ju tidigare en liten parfvel vågade ge sig ut, desto större
+heder tillvann han sig i kamraternas krets.
+
+"Hvad vet du, som inte har gått vall" är ett gammalt ordspråk, som
+lefver än.
+
+Man må ha varit hur liten och obetydlig som hälst; så snart man fick
+vallstädsel, så växte kuraget och karl var man att taga till och med
+femton vargar i nacken. Alla andra arbeten i gården syntes oss så
+obetydliga i bredd med det, att skydda och vakta gårdens kreatur för
+vargen.
+
+Ty det var för vargarnas skull, som vallpojkarna fanns till.
+
+Jag var bara åtta år, när jag började min vallgång. Jag hade varit
+abcboksbarn om vintern, och när det var öfverståndet, kände jag mig så
+pass karl, att jag frågade mor, om jag skulle få skaffa mig vallställe
+till sommarn. Utan betänkan gaf mor mig sitt samtycke -- där var ju
+munnar hemma tillräckligt ändå -- och jag lyckades skaffa mig ett af de
+bättre vallställena, när jag så där tidigt på vintern tog städsel. Det
+var nämligen inte så många gårdar ännu, som hade skaffat sig vallhjon.
+
+Husbonden såg visst lite fundersam ut, när jag kom och bjöd ut mig. Han
+mente, att jag var alltför ung och liten för en så stor kreaturstropp,
+som deras. Men när jag kaverade mig för att inte vara rädd, hur mycket
+jag gått i skogen och plockat bär med mor och hur bra jag hittade där,
+och hur många vargar jag redan sett, så tyckte han väl, att en säkrare
+karl än jag fanns det då rakt inte, och han sade, att jag skulle få
+försöka. Jag fick af honom en mark i städselpengar, och jag kände mig
+nästan som familjens försörjare, när jag gaf den marken åt mor. Till lön
+skulle jag få den vanliga vallpojkslönen, en kappe råg för hvarje
+mjölkko och en half kappe för hvar kviga, kalf och oxe; ett par linbyxor
+till sommarn att gå i skogen med, och en halfyllemundering till hösten,
+strumpor, vantar och ett par förskodda stöflar. Till Johannedagen fick
+man en ost och ett jästbröd och frihet från vallgången. Man fick då vara
+hemma eller hvar man annars hade lust att hålla hälg -- alldeles som nu,
+när skolbarnen ha kejsarlof. Det var i alla fall en nätt inkomst öfver
+sommarn. Till Allhelgon var tjänstetiden slut, och då for man hem igen
+för att under vintern öfva sig i katekesen till läsförhöret. I sju år
+studerade jag religion för Gabril-fabru om vintern och gick vall om
+sommarn, och jag drog mig bra fram på det viset, till dess jag vid
+sexton år gick och läste. Detsamma gjorde äfven mina fyra bröder, den
+ena efter den andra, och det var en stor lättnad för mor, som var änka
+med sju barn och en ko och en gris och gamla mormor, som fick tre kappar
+råg i kvartalet från kommunen.
+
+Inte var det bara vi fattigmansbarn, som var vallpojkar till
+professionen. Där det i bondens hem fanns egna barn i vallpojksåren, så
+visst gick de vall. Det var bara när det inte fanns af egna tillgångar,
+som man städslade därifrån det fanns stugan full. Många storväxta och
+humörliga flickbarn gick äfven vall. Men vi pojkar ansåg det liksom lite
+vanhederligt att ha dem med, och ibland var det både si och så med modet
+och kuraget hos vallflickorna, då vargen hängde oss i hälarna. Då måste
+vi pojkar alltid fram till hjälp.
+
+Jag minns Lönnrosens Emma, som en gång, då vargen kom, stod och åt. Hon
+skulle skrika, men kunde inte. Hon stod där hon stannat med munnen opp,
+men ej ett ljud kom öfver hennes hvita läppar. Jag törs ej rätt säga,
+hur det hade gått med henne och kräken, ifall ej vi andra varit med.
+
+Lustigt var det därute i skog och mark från våren till hösten, och med
+en brödkant och en surmjölksflaska i påsen och på fötterna ett par
+kängor, som kvinnfolket kasserat, funno vi vallifvet öfver all måtta
+härligt. På försommarn, då odjuren inte ännu voro så svåra och
+närgångna, hade vi tid för skoj och lefverne i skogsbackarna. Vi gjorde
+granna käppar och goda vallhorn och visplar och kvastar, då kuddorna
+hejdade sig i marschen och togo sin middagslur. Och så slogs vi smått
+emellanåt och emellanåt gjorde vi visor till skällornas toner, som vi
+sedan trallade hvar och en efter sin skälla, när kuddorna vaknat och
+marschen satte sig i gång och det drog sig till kväll.
+
+Värsta bråket hade vi alltid om våren med följeskalfvarna, som inte
+förstod att hålla sig ihop med de andra kräken, utan ville dänga och
+löpa hvar som hälst för sig själfva. Men fram till Johanne fick man dem
+ändå så exercerade, att de förstod skällan och begrep att följa
+skällkuddan. Men så hade man också bråkat med dem med både hemliga och
+uppenbara konster. Ty vi kunde trolla och kunde konster, så små vi än
+voro, för att skydda oss för vargen och skaffa oss kreaturslycka på allt
+sätt, och det var konster, som vi voro fullärda i från första början. De
+satt oss liksom i blodet. "Och akta dig för vargen" var det man fick
+lära sig näst Fader vår och Gud som hafver barnen kär. Den förmaningen
+fick man jämt till påminnelse, när man skulle bege sig ut någonstädes.
+Och nog var det så, att vargskräcken ändå satt i oss där djupt innanför
+och skaffade oss hjärtklappning så ofta. Men en pojke blygs att visa
+sånt där. Han skulle rakt ha skämt ut sig för det, och för resten, hvad
+gjorde han för nytta i skogen, en sådan?
+
+Förr i tiden, så sade min mor, skulle alla byns vallhjon vara i rörelse
+tidigt på morgonen Tiburtiusdagen eller sommarmässdagen den fjortonde
+april. Det var vallpojkarnas dag. Då gällde det att skaffa byn vallycka.
+Vallhjonen gjorde dagen förut sina horn i ordning, och så tidigt på
+morgonen, att solen just rann opp, gick de med sina horn upp på ett bärg
+eller en annan höjd och låtade in sommar och vallycka. Den som hann med
+första låten, den fick lyckan. I en lång tid var vallhjonen i Skinnarby
+alltid de första att låta, men sen tog åter andra öfverhanden, sade
+gamle Peter mobru, som gått vall i all sin tid och ingenting annat blef
+än vallpojke, så länge han orkade något. Lyckan blef ibland si och
+ibland så, men grant lät det, när flere byars vallhorn ljöd på samma
+gång och från olika håll i den tidiga, klara vårmorgonen. Vann man inte
+lyckan, så var det i alla fall en fröjd att låta med och att ha ett godt
+horn, ty hornet var liksom vallhjonets verktyg, tyckte mobru. Och det
+hade han rätt i, för en vallpojke utan horn eller med ett dåligt var en
+skam för yrket.
+
+Vi gjorde uppfinningar och förbättrade våra vallhorn på mångahanda sätt
+för att få dem att låta bra. Kalle Pilman lät till och med en gång en
+kringfarande bleckslagare göra sig ett vallhorn af bleckplåt. Men vi
+andra kasserade det, för låten kom så pipande och ynklig därur. De horn,
+som vi själfva gjorde af långa barkremsor eller med kimbar, se, det var
+basuner, som kunde skrämma ilt i magen åt en vargrackare! Det sägs, att
+vargen kan få ilt i magen af att han blir hastigt rädd, och sant är det,
+för Heikus Hinku låg en gång under en kullfallen gärdsgård, då en varg
+kom och hoppade öfver precis där han låg. Hinku skrek till, och vargen
+blef så rädd -- -- att Hinku fick gå tvätta sig i bäcken. Så nog är det
+sant, det där!
+
+Men på sensommarn och höstsidan blef det annat af. Då blef odjuren så
+stygga och gemena och närgångna, och vi måste ha ögon och öron öppna och
+låta och lylla så att vi voro hesa i halsen och svullna i munnen. Och
+gud sig förbarme, när vargen någon gång kom åt att rifva och lägga ned
+en ko eller en kalf ur troppen trots allt vårt vaktande! Det var sorg
+och bedröfvelse utan måtta öfver det som ryckts bort -- om det så bara
+var en kalf -- det var skrämsel och ångest för det onda, som ständigt
+hängde oss i hälen och jag tror, att folks barn inte numera är så rädda
+för den onde själf, som vi vallbarn då var för vargen en bra lång tid
+efter en sådan händelse. Det var ett hårdt prof för karavåligheten, när
+den ludne kom så ful och gripig i hufvudet och lurade i bysket.
+
+Jag kommer ihåg, huru Blommens Gusta, som då var första resans pojke --
+vi andra voro redan kaptener -- bjöd en brödbit åt vargen, som han förut
+inte sett på så nära håll. Han lockade och kallade; -- Jecko se, Jecko
+se, ty han trodde, att det var grannas hund, som satt och lurade bak
+buskarna. Men så tog vi andra hornen och tutade till rätt så godt som i
+öronen på vargen. Jag tänker det gjorde honom godt!
+
+Förr, då vargen kunde tala, lär han ha sagt:
+
+   Sölipipon, sölipipon, syster min!
+   Bockahorni, bockahorni, broder menn!
+   Langhorni kör me opp i skojin.
+
+Märkvärdigt var det, hvad han kunde löpa för hornlåtarna! Men så var det
+också ett låtande och ett hejande dagen lång i skogen.
+
+Senare på hösten i slutet af augusti, då dagarna blef korta, vågade man
+inte rusta oss ut i skogen mer. Då fick vi vakta kreaturen på ängarna om
+dagen och köra hem dem till natten. Då måste äfven hästarna vallas, så
+länge de gick ute på bete om natten, i all synnerhet om det fanns sto
+med föl. Det hörde inte till vallpojkarnas göromål att vakta hästarna,
+utan karlarna skötte det. När jag som fullvuxen tjänade som dräng, låg
+jag igen ute på ängarna och vaktade för vargar, och rätt roligt vore det
+att ha räkning på hur många nätter jag sysslade därmed. Så har min
+barndom och min ungdom varit en jämn kamp mot vargen. Jag tjänade fyra
+år å rad på samma ställe, och alla år låg vi hösten igenom ute på
+ängarna och vaktade våra hästar för vargen. Vi var fyra karlar och
+turade om två och två i gången. Ena natten låg husbonden och en pojke,
+andra natten jag och en annan. Inte blef det mycket sofva den tiden. Man
+låg i höet i ladan, men om det inte fanns lada på ängen, så byggde man
+en riskoja. Hästarna höll sig för det mesta i närheten af ladan, och kom
+en varg på ängen, så hade man dem allihop i laddörren att söka hjälp.
+
+Jag kom sedan till ett annat ställe, där vi hade en häst som redde sig
+själf med vargen och äfven vaktade sina kamrater. Det var en mörkbrun,
+argsint vallack, som hette Brunte. Så arg var den, att där i stallet
+måste fällas en bom för bakbenen, då den var ställd i spiltan, och ute
+på fältet var där ingen annan, som vågade närma sig den än husbonden
+ensam. En sommar hade Brunte bland sina kamrater ett sto med ett litet
+föl, och en dag närmade där sig en varg till fölet. Men Brunte fördref
+vargen från ängen, följde efter den öfver gärdsgården, ty för Brunte
+fanns inga gärdsgårdar, när han ville. Han jagade vargen i skummande
+ilska genom hela byn, så att den inte hade tid att vika af åt höger
+eller vänster och hoppa öfver ett gärde, utan måste lägga af rakt fram
+till andra ändan af byn och sedan in i skogen. Då vände Brunte åter till
+ängen. Det var bara ¤en¤ varg, men hur han skulle redt sig med flere
+hade varit rätt roligt att se.
+
+På sommarn och under den tidiga hösten kommo de inte häller i så stora
+troppar som på senhösten och under vintern. Hur ofta stod vi inte under
+kalla, klara vinteraftnar och hörde deras hemska tjut ifrån närmaste
+skogsbacke. Och när hästarna vattnades på kvällarna, stegrade de sig och
+fnyste, när de kom ut ur stallet och smög sig därefter i rädsla tätt
+intill hvarandra. De vädrade vargar, och gick man ut följande dag, om
+snö låg på marken, såg man deras spår, där de krafsat kring uthusen
+snokande efter byte. Där det fanns hund i gården, där var de mer
+närgångna än annars, ty hunden lockade dem. Sällan dog en hund sotdöden.
+Redan i unga år blef den borthuggen af vargarna -- de mindre hundarna
+åtminstone. Vi hade den tiden våra förstudörrar i två halfvor, en öfre
+och en nedre, och för att hunden skulle slippa ut och in när han ville,
+lämnades den öfre halfvan öppen om natten. En natt hörde vi ett stort
+oväsen från förstugan, och då vi skyndade ut med pärtor för att se, hvad
+som stod på, såg vi bara bakbenen af en stor varg, som ilade bort i
+mörkret med vår hund som byte.
+
+Det var ett aktande och ett tillseende jämt. Ej ens i hemknutarna gick
+fåren i fred för vargen, ja, till och med klinkan på dörren till
+fårföuset skulle till nätterna vara väl pålagd med pinnar öfver och
+under; annars slog vargen af den med tassen. Och gluggen skulle vara
+ordentligt tillstoppad, ty det hände i en gård, att vargen en natt gick
+in i fårföuset genom gluggen och bet ihjäl alla fåren. Gluggen hade af
+glömska blifvit lämnad öppen om aftonen.
+
+Det är visst, att vargen fick lida förfärande hungerskval, när den
+ibland på veckotal vintertid ej lyckades skaffa sig byte. Men han tog
+till nödbröd, han, liksom människorna i knappa tider, och jag har sett
+hvad en varg kunnat köra i sig i brist på bättre kost.
+
+Arstu Hannis for en vinterdag till en liten skogsäng efter en häck hö.
+Då han var färdig att köra hem, brast tugun i skacklarna. Han tog loss
+den söndriga vidjelänken och kastade den ifrån sig vid vägkanten och
+band med repet skacklarna vid släden och körde vidare.
+
+Han märkte, att en varg följde hans spår på afstånd, och när han såg att
+det bara var en, var han inte häller rädd, utan hojtade några gånger och
+skrek för att skrämma den.
+
+Följande dag sköt en som var jägare till professionen helt oförhappandes
+en gammal varg på samma skogsäng, och när han flådde den, så fann han en
+söndrig slädtugu i hans mage. Nöden har ingen lag hvarken för människor
+eller djur, och hungern gör en inte kräsen, och när vargstackarn plågad
+af en lång fastetids ohyggliga hunger kom öfver videtugun och med sitt
+fina väderkorn kände doften af Hannis fingrar, som nyss förut handterat
+tugun, så strök den med. Den smakade ändå något fågel.
+
+En gång vid Andersmässtiden släppte vi ett årsgammalt föl ut att dricka,
+och då det var midt på ljusa dagen, lät vi det bli ute en stund och
+springa. Men ej längre än till ribacken hann det, så stod vargen där och
+ref det i sidan. Då det kom springande undan vargen till stallbacken,
+hängde inälfvorna långt ut genom såret i sidan, och vi måste döda fölet.
+
+Skrifvars Stafva, som blef änka i tyfusåren, hade sju snygga mjölkkor.
+En dag i tröskantiden behöfdes vallpojken hemma och korna kördes ensamma
+på en äng. Där bröt de sönder ledet och for allesamman ett stycke in i
+skogen. Då vallpojken på kvällen gick för att taga hem dem och ej fann
+dem på ängen, gick han längs stigen in i skogen, och där fann han dem
+liggande döda alla sju, ihjälrifna av vargar.
+
+En gång gick det rätt roligt till vid svinslakten om hösten hos
+Engelsmans Hinku. Svinet var redan dödt och nerdraget till bäcken, där
+det skulle rakas och skållas, och medan vattnet varmnade i grytan, gick
+slaktarn och hans biträden in i stugan för att taga stickansupen, som
+brukligt var. Och de gjorde det någorlunda grundligt. När de styrkta och
+nöjda återvände till bäcken, var svinet borta. Vargarna hade under tiden
+kommit dit, lockade af lukten och forslat galten vidare från bäcken till
+skogen och där hållit kalas. Endast några ömkliga kvarlefvor hittades.
+Då svor gubbarna och menade:
+
+-- Jäklar anamma och anfäkta! En god byssa sku vara bra att ha nu!
+
+Men hvem hade den tiden sådana? Flintlåsbyssorna, som man skulle ladda
+om för hvart skott, gjorde ej stor marknad i varghopen. Om man då haft
+sådana byssor som det finns nu, som man kan rada ut skott på skott med,
+som går genom väggar, då skulle man många gånger ha skördat vargpälsar.
+Visst bjöd vi ju till så godt vi kunde att utrota odjuren med allehanda
+konster. Men skjutdonen, som man bäst skulle kommit åt dem med, de var
+dåliga.
+
+Vi ställde ibland till skallgång öfver en större skogsmark, där vargar
+grasserade, och genom skrik och oväsen jagades odjuren bort till andra
+trakter. Men så kunde de kort därpå ställa till skallgång äfven i den
+andra nejden; man dref då vargen längre fram -- eller tillbaka till oss
+igen. Vi gräfde varggropar i skogarna, och många af odjuren fångade vi i
+dem. Den, som var en någorlunda säker skytt, brukade äfven lura på
+vargen. Man lade ut lockbete; en stekt höna eller katt, inom skotthåll
+från en ri- eller badstuglugg. Där satt man och lurade, tills vargen,
+som lockades af doften från steken, kom för att söka. Då siktade man
+genom gluggen och gaf fyr. Men om det inte lyckades träffa vid första
+skottet, så inte stod vargen kvar där och väntade, att man skulle hinna
+ladda om på nytt, och inte kom den sedan på långa tider till det stället
+för att söka en stekt höna.
+
+Och så sköt vi vargar med gris. En levande och pigg gris stoppades i en
+gles säck, häst spändes för en långsläde, en halmkärve bands i ett rep
+att släpa efter, och så satte vi oss fyra karlar på släden. En satt
+frampå och körde, den andra satt i midten med grisen. De andra två satt
+med laddade gevär bak på släden och passade på. När vi då körde fram
+längs en skogsväg, klämde han, som satt med grisen, då och då helt sakta
+om den, så att den jämt pep och skrek -- alla vet ju, som handskats med
+grisar, hur de kunna pipa, om man petar hur litet som hälst om dem.
+
+Grisens skrik och lukten från halmkärven, som ett par, tre dagar förut
+skulle legat i griskättan, för att få den rätta lukten, lockade
+vargarna, som trodde, att skriket kom från det släpande halmbyltet. Var
+de mycket hungriga och närgångna, började de förfölja halmkärfven och
+blefvo skjutna från släden.
+
+Jag och tre andra män skulle en gång köra med gris längs Kuggom malm,
+där alltid vargar grasserade.
+
+Det var en klar vinterafton vid Kyndelsmässan med månsken och skarp
+köld, och sådana aftnar skulle man passa på, ty då var det så ljust, att
+man såg skjuta, och när det var kallt, var odjuren närgångna och lystna
+efter byte. Folk hade hört dem tjuta där flere nätter å rad, och ett
+tjut hade svarat det andra, och det lät så hemskt detta tjut, så att det
+isades i kroppen på en.
+
+Vi rustade oss med alla grejor. Grisen svepte vi in i en skinnfäll för
+köldens skull. Men när vi kom upp till Svarfvarbacken och såg nedåt
+längs vägen, var där lefvande fullt af vargar, så långt vi i den
+månljusa natten kunde se.
+
+Gå dit då med ett par flintlås!
+
+Vi hade så säkert blifvit vargstek den aftonen både vi själfva och
+hästen och grisen. Vi vände kvicka tag om och körde hemåt och försökte
+hålla grisen tyst.
+
+Jag säger bara det, att skulle vi haft sådana don med oss den gången,
+som de nu ha när de gå ut på harskytte i skogarna, så jäklar anamma,
+hvad vi skulle gjort för en marknad då!
+
+Den vägen från Svarfvarbacken och till Bombergsbacken längs hela
+Kuggmalmen var då också känd som vargarnas värsta tillhåll, och det var
+inte en och inte två gånger jag och mången annan i kvatilåren där sprang
+som för lifvet.
+
+Det var inte bara vargskräcken, som satte fart under fötterna på oss.
+Där spökade också mycket längs hela malmen af allt som händt där både i
+krigs- och fredstider, och det var en fasans väg för mången, ty det
+fanns ju ingen större skräck än vargar och spöken.
+
+Nu är det fullt af skolor, och barntropparna läser ur boken om hur
+vargen är inrättad och de löpa af och an i fred och ro utan en aning om
+någon annan ofärd än skenande hästar och automobiler.
+
+Ja, se det skulle då ha varit en syn att se en sådan där bil komma
+råmande, när en vargtropp satt vid skogskanten och tjöt! Men nu ser man
+inte vargar mer.
+
+Det blir i vinter precis tjuguåtta år sen jag såg den sista vargen på
+Tallmoss-malmen, och skulle nu någon människa se en varg i skogen i våra
+trakter, så skulle det in i tidningsbladet. Så förunderligt skulle det
+synas människorna.
+
+Det sägs, att älg och varg inte kunna förlikas med hvarandra. Det ser ut
+att vara så, ty när älgen kom till våra skogar, så försvann vargen, och
+vi förlorade inte på bytet. Det kom äfven nya och bättre vapen och
+hjälpte till att få bukt på besten. Och nu ligger kreaturen ute i ängar
+och skogsmarker både natt och dag utan vallpojkar, och intet odjur gör
+dem något för när, och pojkarna får inte se en varg, förrän de går i
+folkhögskolan och reser in till hufvudstaden och ser på Högholmens
+vargar i buren.
+
+
+                     Hågkomster från brännantiden.
+
+
+                                   I.
+                             I loflig tid.
+
+Då Lars Henrik Backas från sitt fönster såg den gamla badstugan med
+kojan som väl var tre gånger så gammal som han själf, rifvas ned och
+sågas sönder till ved, kommo väl minnena från fordom vällande som en
+stark flod öfver den gamle, efter han satt hela kvällen och hade sin
+lust i att förtälja om det, som han hade haft för sig där.
+
+-- Ni må tro, att den bastun och jag har upplefvat ett och annat
+tillsammans. Inom hennes väggar har jag sysslat med sådant, som för
+längesedan fallit i glömska. Där har jag på ett sätt som den tiden var
+lofligt och godt skaffat medel till lifvets nödtorft och bärgning för
+mig och mitt hus. Det, som jag gjorde olofligen, det skedde ej innanför
+väggarna där. Det är en annan historia.
+
+Nu är bastun rifven. Själf är jag fallfärdig och kan hvilken dag som
+hälst rifvas, jag med, och då är där ingen ibland eder, som vet något om
+den tiden, då brännvinspannan var bondens lika väl som prästens och
+herrgårdsherrns inkomstkälla.
+
+I den tiden var det ej så lätt till penninginkomster som nu, när man får
+pengar för rakt allting och köpare komma in i stugan och frågar: Har ni
+det, och har ni det?
+
+Då kostade ett lass god kastved en eller två mark. En stock -- den
+tiden, då kvartersmännen ännu ej hunnit regera i folks skogar, fanns det
+stockar som höll att ta i -- kostade ej mycket. Skogen var alls ingen
+inkomst för oss. Den stod där endast till vårt husbehof. Torghandel
+fanns det ingen. For man till stan med en bytta smör, så fick man
+springa ut och in i alla gårdar och bjuda ut den och lyckades någongång
+få förtio penni för marken, men ibland inte mer än tjugufem och trettio.
+För ett godt kokräk, nyburet, betalades förti mark, och det skulle vara
+af de bästa hästarna, som den tiden skulle kosta åttio och etthundra
+mark. Säd och hvad annat jorden afkastade var lika så litet värd. Sådan
+var tiden.
+
+Brännvinsbränningen var då den enda och säkra inkomsten för den som
+brukade jorden, ty bränd till brännvin kunde en tunna råg gifva i
+afkastning ända till sjuttio och åttio mark ibland, beroende på
+brännvinsprisen.
+
+Brännandet gaf visserligen möda och arbete och många vakannätter åt både
+män och kvinnor, och det fordrades konst och påpasslighet att sköta om
+brännvinspannan och ännu större påpasslighet, försiktighet och djärfhet,
+då brännanlofvet var slut, och vi for med våra grejor och don till
+skogarna för att där bränna olofvandes.
+
+Men inkomsten kändes väl i börsen, ty fastän det den tiden inte behöfdes
+så mycket pengar som nu, så behöfdes det ändå något för lifvets
+uppehälle och nödtorft. De fullvuxna sönerna och döttrarna i bondehemmen
+fick bränna åt sig hvar sin bränning och försälja den och ha inkomsten
+däraf till sina egna behof. Såld som ren råg eller mjöl hade den
+rågtunna de fått ej inbringat dem ens hälften af det, som den gaf i
+brännvin.
+
+I nyrågstiden började mältandet och räckte ända till sena hösten. Hela
+årsförrådet af brännvinsmalt skulle då mältas färdigt, medan ännu inte
+vinterkylan inträdt, och tills brännanlofvet kom. Det var en särskild
+konst redan med mältningen. Det var inte precis detsamma som med ölmalt,
+ty kornen skulle vara mindre utgrodda. Ej långa groddspiggar utan bara
+just i munnen. Då man städslade en piga, var första frågan den, om hon
+kunde mälta och bränna. Kunde hon det, var hon mera eftersökt och kunde
+räkna på större lön än en, som inte kunde sköta hvarken maltlafven eller
+brännvinspannan.
+
+I min barndom fick man bränna både höst och vår, en månad om hösten och
+två om våren.
+
+Men det började knappas in på lofvet allt mer och mer, och då jag blef
+vuxen, hade vi brännanlof endast om våren, först under två månader,
+sedan bara sex veckor. Och så fick vi bränna ett visst antal kannor på
+mantalet -- tjugusexkanns panna på sjättedels mantal. Det sörjde nog
+kronomakten för, att mantal och panna stämde.
+
+Och när så brännanlofvet kom den första mars klockan tolf på natten, var
+alla grejor iordningställda och allting så klart, att man strax kunde
+börja. Blandningen eller blandet, som det riktigt heter, tillreddes
+redan ett dygn förut, så att den var färdigt jäst till den utsatta
+timmen.
+
+Blandet var alltid det viktigaste att tillreda, ty på det berodde hela
+bränningen. Ett oriktigt eller slarfvigt tillredt bland, kunde göra en
+hel bränning misslyckad. De stora blandankaren, däri man kunde blanda en
+hel tunna malt till en bränning, täcktes öfver med lock och enkom därför
+väfda mattor, polt, för att hålla värmen inne under jäsningen.
+
+Det finmalda maltet och hafremjöl lades först i blandankaret, kokande
+vatten lades till, och detta klappades en lång stund. Det täcktes öfver
+och fick stå till aftonen. Då aftog man täckelset, slog i kallt vatten,
+vek upp skjortärmen och stack ner hela armen i blandet. Det skulle vara
+så lagom afkylt, att det hvarken kändes bränna eller kyla i armen. Det
+var termometern.
+
+När detta var gjordt, lades uppgärden i, som stod färdig bredvid i
+skjulan och jäste, och då ropades:
+
+   Hå, hå, hå, hej!
+   Håhoj, håhoj!
+   Kannan af kappen och smakanmån till.
+   Håhoj!
+
+Däraf fick blandet god jäskraft. Teg man då man slog i jästen, kunde det
+bli dålig jäsning och ledsamheter af. Sedan täcktes allt väl in igen med
+lock och polt och fällar, och det fick stå och jäsa ett dygn. Själf fick
+man också hvila detta dygn för att sedan orka, då pannan ställdes i
+gång. Jag brukade lägga mig ofvanpå blandankaret, ty där var alltid
+varmt och godt.
+
+När då dygnet var fullt, aftog man åter täckelset, och nu östes
+brännvinspannan full, hatten och pipen degades fast, eld tändes under,
+och medan blandningen började koka, måste man hela tiden stå och sodda i
+pannan med ett krokigt trä, som vi kallade sodden, för att blandet ej
+skulle bli vidbrändt. Det var också alla köpare rädda för. Det första de
+gjorde, när man kom på Helsingfors torg med brännvinslasset, var att
+hälla en skvätt brännvin i ena näfven, och gnida båda näfvarna mot
+hvarandra, och så under näsan. Det kändes bäst så. Var det vidbränt så
+fick man tio och femton kopek -- det var ännu kopekräkning den tiden --
+eller förtio och sextio penni mindre för kannan.
+
+På en och en half eller högst två timmar hade man första pannan färdig.
+Man hällde det i sikutunnan, slog hatten af, krafsade ur tjockan och
+ställde på en ny panna med bland och fortfor så tills blandankaret var
+tomt.
+
+Då skurades pannan ren och man klarade sikuna. I pannbottnen lades en
+näfve kumminraisk, som alltid blef öfver, då salukummin sållades, några
+björkkol och en brödbit. När då pannan med denna blandning åter kokade,
+kom först ett mycket starkt brännvin, som vi kallade fördropparna. Af
+detta tog vi till husbehofsmedicin och hällde i flaskor med björkknopp
+eller ringelblommor i för magsjukdomar, kamfer för verk och svullnad och
+vrickade leder, aloe för andra små sår och kummin, pomerans och anis för
+vårt nöjes skull och till högtidsbruk.
+
+Hade man vid tillredningen af blandet termometern i armen, så skulle man
+vid klarandet ha den i ögonen.
+
+När brännvinet började rinna klart ur pannan, tog man däraf och hällde
+sakta i ett glas och såg på pärlorna, som steg på ytan, om det var lagom
+starkt. Var det för starkt, hade man tillreds klart källvatten för att
+späda ut det med. Så van blef man till slut med detta graderande, att
+det sällan slog fel. När köparn kom och stack sin graderare i tunnan,
+höll det nästan alltid sex grader, som var det riktiga.
+
+Två pannor sikur blef det af en tunnsblandning och däraf blef vid
+klarandet aderton och nitton och någongång -- men då skulle det riktigt
+lyckas väl -- tjugu kannor klart.
+
+På det sättet gick det undan för undan med blanda, bränna och klara, så
+länge brännanlofvet varade.
+
+Men då låg det spänning i luften, när lofvet var slut och klockan
+nalkades tolf på natten och många pannor ännu stod och rann.
+
+Fiskalerna eller snokare, som vi kallade dem, kunde visserligen ej hinna
+öfver allt på detta klockslag, fastän de voro många. Men man visste
+häller ej, hvar de först kunde slå ner. De kom, som höken på hönan, och
+därför fick vi vara på pass hvar och en i sin brännkoja.
+
+Byns pojkar red ut om aftonen och satt på hästryggen spejande från någon
+högt belägen plats. Syntes eller hördes något misstänkt närma sig byn --
+och det märktes bra i den ljusa vårnatten -- så förstod de, att det var
+fiskaler och snokare i farten. De red i sträck tillbaka till byn, och vi
+hörde af hästarnas tramp och klapp, att det var brådska på färde.
+
+Vi släckte genast elden under pannan, låste dörren, tog ur nyckeln och
+lät allt vara tyst och mörkt och stilla, tills de for i väg åt annat
+håll. Då öppnade vi bränneriet igen och lät pannan rinna slut till
+följande dag.
+
+Men då var det stopp.
+
+Då kom länsmannen och lade sigill på brännvinspannorna, om de voro
+inmurade; eljes förde han dem i socknens lånemagasin eller tog han dem
+hem till sig, och då fick vi lefva på förtjänsten -- tills nästa lof
+kom. Det var öfverhetens mening, fast vi och öfverheten hade olika
+meningar i den där saken.
+
+Länsman hade en gång försummat sig -- eller om han hade glömt -- att
+komma hem till mig och försegla min panna, som var inmurad. Den stod
+utan kronans märke i ett par veckor.
+
+Så kom fiskalen i snokarärenden och såg detta. Han trodde, att jag hade
+brutit sigillet och bränt, ehuru jag sade, att länsmannen varit glömsk.
+Han kom ej åt att göra beslag på den inmurade pannan, fastän han hade
+god lust till det, då han ej hittade några andra grejor rundtomkring,
+som skulle vittnat om bränning.
+
+Men flink till att fundera ut jäkelstyg, som han alltid var, bad han mig
+hämta hatten och pipen, som jag hade i boden, för att få se hur de
+passade, sade han.
+
+Jag anade intet oråd den gången, ty jag var ju skuldfri i detta. Jag
+hämtade hatten och pipen och gaf dem åt honom.
+
+-- Nu har jag gjort beslag på det här, sade han. Du har brutit kronans
+sigill, och nu kommer du att få plikta bara tider blir.
+
+Så for han nöjd bort och jag stod handfallen kvar och började fundera ut
+hvad i helsike jag skulle ta mig till för att komma ur det där.
+
+Dagen därpå kom länsmannen och skulle försegla pannan.
+
+-- De ä försent nu, sade jag. Hatten och pipen tog fiskaln i beslag i
+går.
+
+-- Han måste hämta dem tillbaka. Eller kanske du har något ärende till
+stan, så kan du på samma gång gå till fiskaln och ta dina don tillbaka.
+Här har du skriftligt på det, sade han och ritade något på ett papper,
+som jag fick. Och så förseglade han pannan.
+
+Jag for till stan dagen därpå och gick upp till fiskaln, innan han
+skulle hinna vidtaga någon åtgärd i saken, och när jag lämnade fram mitt
+papper och fordrade att återfå hatt och pip, fräste han något åt mig,
+som jag inte förstod och svor åt en piga att lämna fram mina don.
+
+                   *       *       *       *       *
+
+Men inte var det bara med brännandet, som det var funderingar och
+bestyr, ty om man än hade boden full med ankaren, så var man inte rikare
+för det, om man inte fick varan såld.
+
+Den bonde, som var i knappa omständigheter, måste sälja efterhand som
+han brände, och den, som inte hade att bränna af egen råg for, just
+förrän lofvet började, till någon herrgård och köpte en tunna råg att
+börja med. När denna tunna var bränd och afyttrad, blef af vinsten så
+mycket, att han kunde köpa två tunnor och fortsätta.
+
+Den, som brände af egen råg, stod sig bättre. Han var inte tvungen att
+sälja brännvinet under den billigaste tiden, utan hade råd att vänta
+tills priset steg på sommarn och hösten. Det var så litet, som gick åt
+här hemma; något mindre ankare då och då när man for till stan. Men när
+man satte på ett hundrafemtikannslass och for till Helsingfors och fick
+en rubel och en rubel och tio kopek för kannan -- det är det högsta
+pris, som jag har fått för mitt brännvin -- så slog det sig till pengar.
+
+Jag for alltid en gång med sista slädföret om våren till Helsingfors och
+andra gången på försommarn strax efter potatissättningen. Tredje gången
+for jag innan hötiden började, och då skaffade jag både till
+städslanpengar och för antidsbehof.
+
+Tredje resan var alltid den bästa. Då var brännvinet dyrast. Men man
+skulle också förstå att svänga sig.
+
+Ofta när jag kom till torget i Helsingfors och såg, att där fanns god
+tillgång på varan och att den skulle komma att bli billig den dagen, så
+låg jag öfver en dag eller ett par och sålde sedan vid lägligare
+tillfälle. Var det god tillgång på brännvin, och det hade dålig åtgång
+på torget, for man med hela lasset till Skatudden till Stearinskan. Hon
+var en rysk kaptenska, som höll många krogar och köpte ända till tio
+lass i gången och kinkade ej häller med priset alltför mycket och
+betalade alltid ackurat. Hon var liksom ett kommerseråd på Skatudden den
+tiden.
+
+Det som sedan blef öfver, när Helsingforsresorna voro undangjorda,
+såldes här och där på lämpliga ställen. Hade det god åtgång och förrådet
+tog slut, rustade man i hast till en ny bränning -- i lönndom förstås --
+och drog så fram lifvet mellan brännvinspannor och fiskaler, mellan lof
+och förbud.
+
+
+                                  II.
+                            I den olofliga.
+
+Vi tyckte, att brännantiden, den lofliga, var alltför kort. Man fick
+raska på med brännandet, som om det gällt lifvet, när man på dessa
+veckor skulle hinna tillverka så mycket, att inkomsten däraf skulle
+förslå för årets många behof.
+
+Vi kunde ej förstå, att det skulle vara mera synd att bränna brännvin
+utan lof och mindre -- ja, alls ingen -- att göra det med lof och
+tillstånd.
+
+Hufvudsaken vid lönnbrännandet var, att man kunde klara sig, när det
+ställde sig knepigt någon gång. Och det gjorde det ofta, när bara
+snokarn var i farten.
+
+Skötte man ej med påpasslighet om sitt förehafvande då, så kunde det
+lätt bli både beslag och plikt på köpet.
+
+Den lagliga och lofliga brännvinspannan stod med kronans sigill på
+truten hemma i kojan eller var den ordentligt inlåst i sockenmagasinet,
+tills hennes förlossningstimme slog. Men kopparslagarn i stan gjorde åt
+oss andra pannor, som det inte var så nogräknadt med om mått och mantal
+stämde. Och så sökte vi ut åt oss en bra plats i skogen vid en god källa
+med klart vatten, och där byggde vi af flata stenar en eldstad för
+pannan och af ris en koja kring eldstaden.
+
+Där, vid dessa kojor, tillbragte vi många spännande dagar och nätter.
+Där blandade och brände vi lika mycket och ofta mera än hemma under den
+lofliga brännantiden.
+
+Men ögon och öron det skulle man ha' både fram och bak.
+
+Det fanns här och där angifvare, som af fiskaln fick tjugu mark, om han
+kunde visa honom vägen till ett skogsbränneri. Utan en sådan lots hade
+det varit lönlöst för fiskaln att begifva sig ut i de stora, djupa
+skogarna i ödemarkerna, där annars endast varg och björn huserade.
+
+Men så fick dessa angifvare också vara rädda om sig och akta skinnet
+hvarhelst de kom i lag med folk. I vår grannby fanns en karl, som
+ständigt sysslade med angifvelser och förtjänade bra, men som också fick
+springa duktigt, om han mötte någon. Inte skrämde vi honom alltid. Han
+sprang väl till sist bara af gammal vana, sedan han först några gånger
+här och hvar fått ett ärligt kok stryk. Sedan anade han väl, att han
+hade en fiende i hvar mötande människa, och så sprang han. Och för att
+han alltid sprang så behändigt, kallades han Skutten. Något annat namn
+visste vi ej af att han ägde. Till och med Skutton, hustrun hans, lär
+häpnat, när hon lät viga sig vid Skutten och prästen vid vigseln nämnde
+hans rätta namn. Som Skutten hade hon känt honom som ungkarl och som
+Skutten tog hon honom till sin äkta man. Annars var det hans riktiga
+yrke att stjäla.
+
+En gång, då Skutten var ute i skogarna och sökte, kom han öfver en
+brännvinspanna, och då han inte såg något folk i närheten, gjorde han på
+eget bevåg beslag, ty det tyckte han sig ha rätt till. Han tog hatten
+och pannan och ämnade föra dem till fiskaln och få en god belöning.
+
+På hemvägen mötte han skomakar Sjöberg, som i sin tur tyckte, att han
+hade rätt att lägga beslag på Skutten och brännvinspannan. Sjöberg
+började springa efter Skutten genom bysk och moras.
+
+Men Sjöberg var tungfotad och Skutten var flink af gammal vana.
+
+Då Sjöberg såg, att Skutten kom allt längre undan, började han ropa:
+
+-- Spring emot, spring emot! Slå den jäfveln me' yxen i hufvu'!
+
+Skutten som trodde, att han hade någon emot sig, kastade hatt och panna
+ifrån sig och tog en annan gir genom skogen för att komma undan Sjöberg
+och hans sällskap. Sjöberg, som visste hvem pannan tillhörde, förde den
+till dess rätta plats igen i skogen.
+
+Det var på allt sätt svårare och större besvär med att bränna i skogen
+än hemma i kojan. Veden vågade vi ej hugga vid brännanplatsen, utan bra
+långt därifrån, och sedan måste vi bära den till bränneriet, för att
+yxhuggen ej skulle förråda oss. Alla bomärken, som vi hade på kärl och
+säckar, måste skrapas och sprättas bort, så att fiskaln ej genom dem
+skulle komma åt ägaren, om han än lyckades få tag i blandet och pannan.
+Visste han, hvems bränneriet var, fick man plikta utan vidare. Undkom
+man själf och fick lämna grejorna i sticket, var det bara dessa och
+själfva brygden, som gick förlorad -- hvilket var skada nog för en
+fattig bonde. Min trettiosexkannspanna kostade etthundra mark och en
+tunnsblandning var värd minst sextio. Gaf man sig själf hade man
+dessutom plikten, som första gången var etthundra mark, andra gången
+etthundrafemtio och tredje gången trehundra mark. För bara bland utan
+rinnande panna pliktade man sextio mark.
+
+Under alla de år jag brände i lönndom i skogarna, från det jag blef så
+pass karl att jag kunde taga en brännvinspanna på mitt ansvar, ända till
+dess vi alldeles slutade att bränna såväl hemma som i skogen, lyckades
+jag klara mig och sköta mitt yrke så, att ingen snokare fick tag i
+hvarken mig eller grejorna, fast det många gånger hängde på ett hår.
+
+Jag var alltid själf i skogen. Det hade varit ett stort vågspel att
+lämna kvinnfolket med slikt. De var mera lättskrämda och lämnade ofta
+allt vind för våg och sprang i onödan.
+
+Som till exempel när grannas Edla var ensam med sitt bränneri i
+Ängeskärret. Edla hon var dum och stod och skura pannan så att skramlet
+hördes långa vägar. Var det också klokt att ta slikt för sig? Fiskaln
+for just fram längs vägen. Han hörde skramlet, gissade strax hvad det
+var, ty de var som jakthundar på folk den tiden, och kom ner till
+Ängeskärret och lade beslag på hela inrättningen. Edla fick kramp i
+skrämseln och miste målet, och doktorn hade arbete med henne länge och
+väl efteråt. Och plikta blef det dessutom.
+
+Men det fanns också kvinnor, som utan förskräckelse bökade och brände i
+skogen hösten igenom i egna brännerier och sådana, som för betalning
+brände åt andra, än här och än där, hvar det behöfdes.
+
+En soldatänka, Lejonsgumman, gjorde just ej annat än legbrände både i
+loflig och oloflig tid, och Väpplingskan likaså, och däraf hade de sitt
+uppehälle. Det var deras yrke så visst som en skräddares eller
+skomakares, och de skötte det med flit och omsorg. Kom de fast för
+snokarn, var där ingen, som fick reda med dem för hvems räkning de
+brände. Det var deras yrkes heder, att de på något sätt kunde klara sig
+undan öfverheten och befallningshafvanden. De teg så envist som muren,
+och blef de förda inför rätta, så teg de fortfarande. Dömdes de till
+plikt, hade de intet att betala med utan gick och satte sig på vatten
+och bröd och var sedan färdiga att börja på nytt.
+
+En gång, när fiskaln kom öfver Lejons Lena i skogen och ingen råd fick
+med henne, då hon var både mållös och fotfallen, lyfte han henne i
+kärran och tog henne med sig till byn.
+
+Han bar in henne i stugan hos gästgifvarns och lade henne på en bänk.
+Där låg hon tyst och stilla.
+
+Fiskaln förhörde folket i stugan, om de kände henne och visste hvem hon
+var.
+
+Naturligtvis kände ju ingen Lejons Lena, när hon var i följe med
+fiskaln.
+
+Han började åter anfäkta Lena. Hon tyckte väl till slut, att han måste
+få ett svar och sade:
+
+-- Jag ä en sköka från höjden!
+
+Så var det täppt igen.
+
+Det blef vatten och bröd för Lena den gången också, men det var hon ju
+van vid, och det blef den sista. Nästa gång fiskaln åter kom öfver henne
+i skogen och hon stod lam och mållös, visste han, att det var lönlöst
+att bråka med henne. Han sade:
+
+-- Stå nu där du står!
+
+Så hällde han ner blandet, tog bort hatt och pipa, men Lena lät han bli
+i fred. Hon brände sedan i långa tider riktigt så där i lugn och ro.
+
+Jag brände i bolag med Kalle farbror en lång tid och allt gick bra. Men
+så kom vi en dag underfund med att vi hade att vänta främmande.
+
+Vi skaffade genast undan våra brännandon, och det blef brådt. Vi hade
+häst med oss, så plockade vi på lasset alltsamman, både blandankar,
+panna, gryta och sikubytta, ja, till och med tegelstenar, som vi hade
+murat under pannan, och förde hela vår fabrik från Linsveden till
+Vattukärret, och just då vi for med sista lasset -- det började då redan
+skymma -- hörde vi, att snokarn svor och grasserade. Men den gången fick
+han äta där fatet stått.
+
+En annan gång lönnbrände jag på baksidan om hemåkern, ett stycke inne i
+skogen. Jag hade min piga Eva med mig som hjälp, och vi hade just ställt
+upp vårt bränneri och hade alltsamman i full gång, och allt såg vackert
+och lofvande ut.
+
+Jag lämnade för en stund Eva ensam att sköta om pannan, medan jag själf
+som hastigast gick hem ett tag gint öfver åkern.
+
+När jag kom hem på gården, såg jag fiskaln och två af hans handtlangare
+komma åkande på landsvägen. Jag anade oråd. Nu har Skutten eller någon
+annan leding varit i farten, tänkte jag, och spejade efter dem.
+
+Ackurat! Där vek han af med sitt följe vid åkerhörnet längs en smal
+skogsväg, som vi brukade köra till skogen med.
+
+Nu var det så, att från gården, där jag stod, hade jag närmare till Eva
+och pannan gint öfver åkern än fiskaln, som måste köra om åkerhörnet och
+försumma sig med ett par grindar.
+
+Då sprang jag, ty den tiden hade jag förlek i benen.
+
+När jag kom fram till Eva, sade jag till henne bara två ord:
+
+-- Spring nu.
+
+Mera han jag inte. Men Eva förstod, och fast hon annars inte just var
+ferm och förlig, så for hon den gången med lekattsprång.
+
+Jag slog hatten af pannan -- och det fortare än jag nu talar om det --
+tömde ut den, tog så hatten i den ena handen och pannan i den andra och
+sprang. Pipen måste jag lämna.
+
+I detsamma hörde jag ett brak i gärdesgården ett stycke bakom mig, och
+jag hörde en röst som ropade:
+
+-- Si, hur tusan han far!
+
+Något annat hörde jag ej, och ingen fick häller fast mig. Jag sprang som
+med eld under fötterna och med eld i händerna. Pannan stod kokande på
+elden, då jag fick den i näfvarna. I vanliga fall kunde man ju inte
+lyfta en kokande brännvinspanna med bara händerna utan något skydd. Men
+den gången gick det utan blink och jämk. Hvem kunde klaga öfver några
+brännblåsor i händerna, om man lyckligen undkom snoken.
+
+Ett bland, som jag hade tillredt till följande dag, stjälpte han ut,
+karet högg han sönder och pipen tog han bort med sig. Det var fångsten.
+Så körde hela sällskapet upp till Nygrannas.
+
+Men jag lämnade inte min brännvinspipa så hjälplöst i fiskalns våld. Jag
+gick efter honom till Nygrannas.
+
+Jag såg hans häst stå bunden vid stalldörren. Han hade själf gått in i
+stugan; kanske i något kort ärende, tänkte jag och fick brådt.
+
+Jag kröp in genom stallgluggen, kom ut genom dörren, där hästen stod,
+och gick fram till den liksom för att i välmening se efter den --
+fiskaln kunde ju från stugufönstret hålla öga på hästen. Jag jämkade
+betsel och selar, låtsade slå af något hösmol från kärrsätet och tog med
+detsamma min pipa från kärran.
+
+Så gick jag långsamt och liksom utan något slags bestyr in genom
+stalldörren igen och så ut genom gluggen och ned längs åkerrenen.
+
+Nu kände jag mig nästan som i saligheten. Jag kom helskinnad undan utan
+plikt och hade alla mina grejor i behåll. Endast blandet hade gått i
+raisk. Men för mindre lycka än så, får man tacka gud.
+
+Också en annan gång lyckades vi lura fiskaln på ett riktigt finurligt
+sätt. Jag var då ännu bara i vallpojksåren, men jag minns det väl i alla
+fall, ty jag var med.
+
+Vi hade bränt i skogen och hämtat en dranktunna hem om natten och fört
+den i bastun, där den lämnades att stå kvar på långsläden. Den skulle
+senare på dagen gifvas åt kräken.
+
+Min far och äldsta bror for tidigt på morgonen till stan med ved, och
+vid Djupängsmalmen mötte de fiskaln med två poliser. Far begrep strax
+hvad det betydde. Han tänkte på dranktunnan i bastun och funderade ett
+ögonblick på att spänna hästen från lasset och rida förbi fiskaln samt
+skynda hem förut och rädda dranktunnan.
+
+Men han insåg, att fiskaln då strax hade förstått hur det hängde ihop
+med hans brådska och satt efter honom, hvarför han tänkte:
+
+-- De få reda sig i guds namn. Jag kan inte göra något åt det nu.
+
+Och det gick som far tänkt.
+
+Vi bodde i första ändan af byn och fiskaln vek in till oss först. Han
+gick raka tag in i bastun, och då han kom ut igen, såg vi, hur han sken
+af glädje. Men han hade inte tid att ställa upp något vidare med
+dranktunnan då, ty det gällde att sno öfver byn i en handvändning.
+Annars kunde väl ett och annat bli undanskaffadt, som hade varit bra att
+komma öfver.
+
+Han satte sig i släden och for med god fart längs tåget upp till
+granngårdarna.
+
+Men då var vi framme och var kvicka som löjor i vattnet, min mor och
+moster, drängen Heikki och jag. Alla hjälptes vi åt och drog dranktunnan
+på en långsläde till dynghopen, bakom ladugårdsgluggen. Vi smällde väl
+till sprundet på tunnan, Heikki och jag gräfde en djup grop i dynghopen
+och så sänkte vi tunnan ned i gropen samt täckte väl öfver med gödseln
+och så bort med kvinnfolket och långsläden. Mor försvann i något bra
+gömställe, och moster tog en svart bässe ur fårkätten, bar den in i
+stugan och började klippa den. Hur fort vi kunde göra allt det där, kan
+jag ej säga. Det var nästan som om vi hade trollat undan det.
+
+Snart hade vi också fiskaln och poliserna tillbaka för att lägga beslag
+på dranken. Jag stod bakom ladugårdsknuten och såg, när fiskaln gick in
+i bastun, och jag var så glad, att glädjen liksom ryckte i ben och armar
+på mig, och jag måste skratta, men bara i tysthet.
+
+Fiskaln kom snart ut igen och vi såg på allt, att nu skulle vi få oss.
+
+Han gick till Heikki, som ännu stod och bökade i dynghopen, och frågade
+strängt, hvar han gjort af dranktunnan. Heikki såg oskyldigt och
+förvånadt på fiskaln:
+
+-- Håkon tunna?
+
+-- Dranktunnan, som var i bastun för en stund sedan. Säg genast hvar ni
+gömt den, annars ska fan ta er, jäfla bondskojare!
+
+-- Där ha inte varit någon dranktunna i den bastun, sedan brännanlofven
+blef slut i våras, sade Heikki. Ha fiskaln sitt där någon tunna, så ä
+jag illa rädd för att de ä den ondis konster som ä me.
+
+Fiskaln hoppade af ilska.
+
+-- Hvarför står du här och bökar i dynghopen? Du har väl gömt tunnan
+där?
+
+-- Hej, jo! Kvinnfolket pinast i går om afton, att de va så omöjligt ti
+få ut göningen undan kräken, när hopen hade växt så hög utanför. Och som
+ja tyckt synd om kvinnfolket, så tog jag grepen och gick hit för att
+breda ut den, sade Heikki med en trovärdig min.
+
+En af poliserna, som vi kallade rödhufvu-Bergström, stod på själfva
+tunnan, medan fiskaln och Heikki talades vid. Han stack med en käpp här
+och där i dynghopen, men kom inte till all lycka att träffa tunnan. Och
+som de väl inte hade lust att lägga om hela dynghopen för att få klart
+för sig, om tunnan fanns där eller ej, fick de lämna Heikki i fred med
+sitt arbete.
+
+Rödhufvu-Bergström snodde i alla uthus och sökte, men i boden slapp han
+ej in. Den var låst och nyckeln urtagen. Fiskaln, som svängde sig midt
+på backen, gissade, att där fanns något inne. Han gick in i stugan. Där
+hittade han bara moster, som satt ensam i stugan midt på golfvet med den
+svarta bässen i famnen.
+
+Nu försökte han pressa moster om dranktunnan och bodnyckeln.
+
+-- Inga vet jag å dranktunnor och inga å bodnycklar, sade moster.
+
+-- Hvar ä husbonden och värdinnan?
+
+-- Di for i mårist till stan och kommer int hem förrän sent i afton.
+
+-- Kan du säga mig, hvar dranktunnan ä gömd? Visa mig genast hvar den
+finns, eller får du af den här!
+
+Han stod framför moster och bässen med en kosackpiska i handen och för
+hvartannat ord han sade, slog han med piskan i golfvet och på
+stöfvelskaftet.
+
+Moster, som alltid var lipig och hade lätt för att gråta när som hälst,
+hon grät nu så, att tårarna trillade som ärter ur en kastmaskin ner på
+bässen och sade mellan snoppningarna:
+
+-- Jag har ju sagt fiskaln, att ja ingenting vet.
+
+-- Hvem är du då? frågade fiskaln.
+
+-- Ja ä bara en ogift kvinna. Värdinnan och husbond ä borta och ha
+beställt mej hit för att klippa fåren och se efter huset, medan de ä
+borta. Ja vet hvarken å bodnycklar eller dranktunnor. Och ä de så, att
+fiskaln vill slå en oskyldig kvinna med ett värnlöst kräk i famn, som
+ännu till ä ihopbundet med en framfot och en bakfot, så får det bli på
+fiskalns samvete.
+
+Och moster grät än värre, och bässen, som kände sig upprörd och rädd för
+kosackpiskans smällar mot stöfvelskaften, bräkte så att det skrällde i
+stugan.
+
+-- Sku han vara lös och ledig och stå bakom dig, sku du väl snart få dig
+en känning i knävecken, tänkte jag, där jag stod i förstugan och
+lyssnade och emellanåt tittade ett tag i dörrspringan.
+
+När fiskaln såg, att han ingen reda fick med moster, slog han piskan i
+golfvet och skrek till:
+
+-- Jäfla käringfan!
+
+Så gick han ut och ropade på rödhufvu-Bergström och den andra polisen,
+och så svor han och anammade oss i både gula och gröna djäflars våld,
+och så for han.
+
+Men när vi såg, att han väl var utom både synhåll och hörhåll, kom vi
+alla tillhanda igen, både mor och Heikki, jag och moster med bässen.
+Moster grät ännu en efterskvätt, fastän faran var öfver, och förtäljde
+för oss, huru fiskalen hade strängerat henne. Heikki talte om sitt
+förhör på dynghopen, och jag matade bässen med brödkanter och skrattade
+nu högt åt alltihop. Dranktunnan gräfde vi fram, då far och Janne kom
+hem från stan.
+
+                   *       *       *       *       *
+
+Så kom förbudet att vi ej skulle få bränna mer. Det var nästan som en
+jordbäfning. Vi frågade oss själfva och hvarandra, hvar vi hädanefter
+skulle taga våra pengar ifrån.
+
+Prästen sade, att de skulle tagas från ladugården.
+
+Vi småskrattade och såg på hvarandra.
+
+Smöret kostade ju hela tjugufem penni marken!
+
+Vi funderade så, att det liksom tjocknade för ögon, öron, förnuft och
+alla sinnen.
+
+Men vi fortfor att bränna.
+
+Jag brände ännu sex år efter det lofvet var slut. Försäljningskommersen
+fick man då också bestyra om i lönndom.
+
+Men strängare blef bevakningen och beslagen tätare. Stadsfiskaln, som ej
+ensam hann öfverallt, måste få hjälp. Det blef fiskaler i byarna. Några
+af de mera ansedda bönderna blef utnämnda, och guvernören kom själf ut
+och tillsade dem att öfvervaka bygden. Dessa våra egna väktare voro ej
+så hatade, som stadsfiskalen. De skötte sin tjänst på ett mänskligare
+sätt än han. Han blef, efter det förbudet kom, allt vildare och värre
+mot bönderna.
+
+En gång, då han var ute på spaning och tog in på gästgifveriet till
+natten, samlades byns alla pojkar utanför gästgifvarstugan om aftonen
+och sköt med löst krut för att skrämma kanaljen. Han kröp under sängen i
+rädsla.
+
+Efter detta fick vi kosacker. De kvarterades in här och där i byarna
+några stycken tillsamman, för att rida ut till fiskalens hjälp, när han
+bådade upp dem.
+
+Men ¤då¤ kunde vi bränna i trygghet och ro. Kosackerna blef våra vänner
+och varskodde oss alltid på förhand, när de skulle ut, och för det gaf
+vi dem ett halfkvarter då och då.
+
+                   *       *       *       *       *
+
+Småningom gaf vi efter. Dock inte för förbud och öfvervakningar, utan
+för den nya tiden, som bröt in.
+
+-- Skulle du önska den gamla tiden tillbaka, far? sporde vi den gamle.
+
+-- Det vore en fåfäng önskan, sade han. Allt är bra som man vant sig
+vid. Jag vill ej rosa den ena tiden och kasta skugga på den andra. Jag
+var van vid den tid som gått och tyckte då, att den var god; nu är jag
+van vid den som är, och tycker, att den är god också -- kanske bättre.
+
+Då hade vi fiskaler, länsmän och kosacker att öfvervaka vår näring, och
+det var våld, skadegörelser och böter som följde med dem.
+
+Nu öfvervakar oss landtbrukssällskap och allehanda konsulenter, och det
+är upplysning och undervisning som följer med dem. Är det ej skillnad?
+
+Någon kan kanske mena, att vi den tiden söp mera än nu. Kanske gjorde vi
+det.
+
+Det fanns män som söp och män som kunde låta bli, hyggligt folk och
+slarfvar -- alldeles som det är med människorna nu -- fastän de ¤då¤
+plaskade i brännvin upp till armbågen. Den karl som låg redlös i skogen
+bredvid brännvinspannan eller på lasset vid en Helsingforsresa, gick
+snart från gård och grund.
+
+Då var det vårt dagliga bröd och måste vändas i pengar.
+
+Nu är det som äpplet i paradiset, och på den frukten äro ju människorna
+af ålder begifna.
+
+Hvad tiden har förändrats!
+
+Då hade vi brännvin att föra till stan.
+
+Nu få vi trängas och knuffas om hvarandra i stadens brännvinsbodar för
+att få en skvätt till jul och påsk och någon enda gång däremellan och
+betala den dyrt. Och allt dyrare blir den, så man till sist endast kan
+ha råd att smörja litet däraf med en fjäder på läpparna.
+
+Och snart är den väl endast ett minne blott.
+
+
+                             "Durkmarsch."
+
+Soldat har jag inte varit utan i all min tid bonde och hållit rotsoldat
+till landets försvar. Men ändå har jag rätt hårdt fått tjäna kronan så
+mången gång den tiden, då vi jämt och samt fick ligga i durkmarsch.
+
+Höst och vår, då Kymmenetrupperna bröt upp och färdades mellan Kymmene
+och Parola, fick vi vara beredda på utkommendering.
+
+Skallfogden rök som ett yrväder kring byarna och dref ut. Jag var
+adertonårs pojke, då vi en gång midt i brådaste rågsådden i augusti,
+blef utdrifna från våra byar med trehundra hästar. Och fast rågen skulle
+i jorden och vårsäden väntade lien, så fick ingen tredskan komma ifråga.
+Kronan skulle ha sitt.
+
+Och när kronan skulle ha sitt, måste vi alla vara som siffror, precis.
+
+Vi rustade oss i god tid på eftermiddagen, ty klockan fem skulle vi vara
+samlade på torget i Lovisa för att uppropas, granskas och få
+nummerbandet om armen på oss.
+
+Natten tillbragte vi hopkrupna i kärran, som vi hade spänt hästarna
+ifrån, och när solen rann opp, kom ryssarna och bad oss spänna för
+vagnarna. Vi fick köra trossen. Ryssens egna hästar spändes för
+kanonerna.
+
+För den vagn jag körde spändes fyra hästar. Nyman fick ställa sina två
+vid tisteln och jag och Skrifvars Hinku ställde våra vid förspannet.
+Nyman fick stå på tistelstången under hela vägen och köra sina hästar.
+Jag och Hinku fick gå bredvid spannet och köra våra. Men påpassliga, det
+skulle vi vara och hålla oss på lagom afstånd från den vagn, som körde
+framför, ty om något hade fallerat, så hade vi stött ihop och krossat
+oss själfva och våra hästar till snus.
+
+Hade vi själfva fått råda om våra hästar och sköta vår sak som kuskar,
+så hade färden väl ej varit hälften så svår och mödosam. Men så snart
+något var i olag -- och det kunde det ofta bli, när främmande och ovana
+hästar sattes för samma spann, kom ryssar som myror kring hästar och
+vagn och regerade på ett sätt, som våra hästar inte voro vana vid, och
+det blef mången gång ej hjälpa utan stjälpa.
+
+När vi kom till kalkbruksbacken i Erlandsböle, stannade en af vagnarna.
+Hästarna orkade ej få den uppför högsta knycken, och det ropades, att vi
+alla skulle stanna.
+
+Vi stannade alle man och gick dit för att se.
+
+När vi kom fram till mankemanget, såg vi skallfogden och en sergeant stå
+och spänna borst midt emot hvarandra och bad turvis hvarandra att slå
+först.
+
+Men ingen slog. De bara hötte åt hvarandra och svor på svenska och
+ryska.
+
+-- Inte kommer vagnen ur en fläck med det här, sade Nyman, och så gick
+vi och undersökte spannet, och vi såg genast, hvar felet låg. Hästarna
+var orätt förspända af karlar, som var första resan med i durkmarsch.
+
+Vi tog i så många vi var och drog lasset uppför backen, och där spände
+vi om hästarna.
+
+Skallfogden och sergeanten hade slutat sitt och kom fram till oss, och
+som skallfogden var i slagsmålstagen, men inte tordes på sergeanten, så
+rappade han Mattas Ville, som rådde om en af hästarna, en örfil och
+skrek:
+
+-- Hur har ni förspänt, edra djäflar? Ni ä som ni sku va oppfödda i en
+tunna och matade genom sprundet!
+
+Sedan gick färden bra en stund utan rop och örfilar, ända till dess vi
+kom till Skyttarbrinken vid Illby.
+
+Men så blef det ett helvetes hospodi igen.
+
+Kungens Isak från Hommanby körde framför oss och hade en vagn pålassad
+med gevär, ränslar och andra paschnilikor, så att den liknade ett litet
+hus och var förspänd med tre hästar.
+
+Spannet var så inrättadt, att den häst, som gick i midten, skulle ensam
+hålla emot hela det stora trehästarslasset i utförsbackarna, ty de båda
+andra hästarna var förspända en på hvardera sidan med draglinor och
+kunde bara hjälpa till att dra lasset framåt, men ej att hålla emot. Och
+det må man begripa, att det är omöjligt för en häst att i en så stor
+utförsbacke, som Skyttarbrinken, klara sig med ett sådant tungt
+babelstorn.
+
+Vi såg, att det började gå åt skogen med Isaks vagn.
+
+-- Ptro nu, Isak! ropade vi.
+
+Isak höll in hästen, så att den satt på bakdelen som en hund. Den
+tycktes förstå faran lika väl som vi och Isak.
+
+-- Ptro nu, Isak! sade vi igen, för annars går det dåligt för dig.
+
+Där vägen krökte i den värsta branten, där gick vagnen rakt, och då den
+gått så långt, att båda vänstra hjulen kom i landsvägsdiket började den
+luta.
+
+-- Ptro, ptro, Brunte -- -- schå, schå, sade Isak.
+
+Men vi såg, att det ej hjälpte med "ptro" eller "schå" mera.
+
+Vi, som körde efter, stannade i god tid våra hästar för att undvika en
+sammanstötning.
+
+Just i detsamma föll vagnen med ett stort brak mot en gärdsgård, som
+gick i kras.
+
+Båda axlarna på vagnen hade brustit. Den tiden hade ryssarna ännu
+träaxlar under sina trossvagnar.
+
+Vi hörde ropet åter skalla längs hela linjen, att alla skulle stanna.
+Men den gången lät vi ryssarna själfva lyfta vagnfan på fötter igen, då
+vi såg, att hästarna var utan fara. Där kom trossens smed och snickare,
+och då de alla tillsamman bråkat, bultat och reparerat vidpass en timme,
+började babelstornet åter resa sig ur landsvägsdiket, och ryssar var där
+som myror i en stack rundtomkring vagnen. Jag såg väl ett dussin, som i
+ifvern att hjälpa till, kraflat sig opp på vagnstaket och satt där och
+hospoda sig och trodde, att de där var till nytta vid vagnens
+upplyftande.
+
+När vi utan vidare motigheter kom till Borgå malm, gick solen ner, och
+då vi körde in i stan, stod kanonerna redan frånspända på torget. Där
+fick äfven vi spänna ur trossen.
+
+Vi fick af öfversten våra kvittenser och rastade en stund, så mycket att
+våra hästar fick äta sig mätta och pusta ut. Så red vi hem genom natten,
+och då solen ånyo rann upp, var vi åter i Lovisa, där vi skingrades hvar
+och en till sitt.
+
+Utan sömn hade vi då varit i jämn rörelse i två dygn. Jag blundade ett
+par gånger vid hemkomsten på hästryggen, men det var svårt att hållas
+där, om man lät ögonen falla ihop. Och inte blef det häller tid att
+kasta sig i sängen, när man kom hem. Där låg rågåkern och väntade på att
+bli myllad, och följande dag i solgången skulle vi ut på vargskall.
+Vargen hade lagt ner två kor och en kalf för Teir-gufar.
+
+Vid en durkmarsch hade vi fått så stora lass, att hästarna ej orkade
+uppför backarna. Vi tyckte redan vid pålassningen i Lovisa, att de såg
+oroväckande stora ut, och vi makade af något, men ryssarna, som var
+tjogtals kring hvarje lass, rågade på för oss igen.
+
+Fram på eftermiddagen var vi i Forsby, och det sved oss i hjärtat, när
+vi såg på våra tröttkörda hästar.
+
+Vi rådslog med hvarandra, på hvilket sätt vi skulle kunna reda ut
+oriktigheten.
+
+Vi frågade länsman, som den gången var med, huru mycket vi var tvungna
+att taga i ett lass.
+
+-- Jag kommer inte så noga ihåg, sade han för att slingra sig undan, ty
+det var hans sak att se till, att allt gick rätt tillväga.
+
+Det är bäst, att befallningsman tar fram sina papper om de finns med och
+ser efter, annars kör vi ej ett steg längre, sade vi.
+
+Han måste göra det, och då kom det fram, att vi behöfde taga i ett lass
+för en häst endast trettiotre pund.
+
+Där var handelsbod i Forsby, och vi skickade ett par prikaschikar dit
+för att låna en våg.
+
+Jag kommer ej mera så säkert ihåg de andras lass, men i mitt hade jag
+etthundra och fem pund.
+
+Jag tog de trettiotre därifrån enligt lag och ordning. Resten lossade
+jag af och lät bli liggande.
+
+Detta förargade ryssarna -- ej soldaterna, men befälet. Jag minns ännu,
+hur en öfverste svor och hoppade branitsa framför mig, så att han nära
+på miste målet. Men saken stod ej att ändra. Vi hade rätten på vår sida,
+och länsman stod med lagen i fickan.
+
+Deras kvarblifna paschnilikor bekymrade vi oss ej om. De måste skaffa
+mera hästar från Forsby och Malmgård, för att få dem med.
+
+En annan gång äfvenledes midt i antiden -- vi skulle ändå bärga kornet
+samma dag -- kom utdrifning till durkmarsch. En trupp om sex tusen man
+skulle med pick och pack föras från Lovisa till Pyttis.
+
+Som vanligt skulle vi femtiden på eftermiddagen vara i stan för
+uppropet, och jag var där, som vanligt utrustad med en duktig matsäck
+och tobak. Och när allt var klart för natten och vi bara väntade på
+morgon och uppbrott, gick jag ut och in i ryssarnas tält och sa; Drasti,
+brat, och hvad jag annat kunde somt på ryska, somt på finska och somt på
+svenska och somt hjälpte jag till med händerna. Och bra förstod de mig,
+och ännu till så bjöd jag dem tobak. Jag låg en stund i det ena tältet
+och en stund i det andra.
+
+Litet öfver midnatt kom en ryss, som såg ut som något slags öfverman, ut
+ur ett tält, knäppte bandet af armen på mig och haraschåade något på
+ryska, samt visade bortåt -- långt -- långt --. Jag trodde mig förstå
+och for hem. Man går väl inte och tjänar kronan i onödan, när kornaxen
+därhemma brister i nacken, tänkte jag.
+
+Men kvinnfolket därhemma blef ledsna och sade, att jag rymt undan
+durkmarschen, när jag kom hem så där hufvudstupa, och att jag skulle
+komma i vidlyftigheter -- kanske på fästning -- och att man inte skall
+stjäla sig undan sådant, som lag och öfverhet påbjudit.
+
+De envisades hela morgonen med, att jag skulle fara tillbaka, och då jag
+inte hade så särdeles långt in till stan, spände jag hästen för kärran
+och var i uppbrottstiden åter där för att se åt, om kronan behöfde min
+tjänst. Men ingen frågade efter mig och ingen bjöd mig något lass, ty
+där var den gången tillräckligt hästar uppbådade. Jag for hem igen och
+bärgade kornet.
+
+Under femtiofem års krig fick vi ständigt vara ute i durkmarsch. Jag var
+då ännu för ung att följa med, hvarför jag fick sköta om hemarbetet med
+kvinnfolket och reparera hästdonen mellan marschturerna.
+
+En dag kom skallfogden in med Hardén, som i krigsåren var satt till
+biträde åt skallfogden, och sade åt mor, som var ensam hemma och hade
+bakning, att vi skulle ut till durkmarsch.
+
+Mor välsignade sig; de var ju inte hemkomna än från sista färden till
+Borgå.
+
+Skallfogden ålade henne, att hålla allt i ordning, till dess de skulle
+komma hem. Då skulle de genast ut igen. Trupperna väntades till staden
+ännu samma dag, sade han. Då var det en svår tid för oss, och då fick
+det egna arbetet stå stilla.
+
+När jag en gång vid hemkomsten från en mycket svår och mödosam
+durkmarsch knotade öfver dessa resor, sade min gamle farfar:
+
+-- Värre än så kan man få vara med om. Under förra ofredstiden vid
+åttioåtta års krig, kom jag som en fjorton års pojke med i en
+kronoskjuts. Det var i svenska tiden.
+
+Jag blef satt grensle på en kanon för att tillsamman med andra köra den.
+Vi kom till Kuskoski. Där stod en förpostfäktning, och kulorna sprättade
+oss om öronen. En officer kom springande emot oss och ropade:
+
+-- Hvarför har ni, edra sjutusandjäflar, satt ett barn på kanonen?
+
+Jag slängdes ned och springande följde jag efter kanonen för min bästa
+hästs skull, som jag var rädd för att mista och ville följa så långt
+mina krafter räckte.
+
+Jag och hästen kom dock friska och färdiga hem igen, och vi var båda med
+i många sådana skjutsar -- både när de hette kronoskjutsar och sedan,
+när de började kalla dem durkmarsch.
+
+
+                              Hållkarlar.
+
+Jag minns den tiden jag var hållkarl, men inte är det ett ljufligt
+minne.
+
+Inte för att man for så särskildt illa af att ligga i hålld. Där kunde
+ibland vara rätt roligt och nöjsamt i hållstugan, när vi ingenting annat
+hade att göra än röka, prata, draga fingerkrok och handkafle med
+hvarandra och sköta om hästarna, medan vi väntade skjutsar. Och vid
+resor och landsvägsfärder var vi vana.
+
+Men det var det, som gjorde hålld'n så ytterst förtretlig, att man så
+ofta fick elaka och oförskämda herremän att skjutsa, och de kunde
+handtera oss som skotrasor ibland. För resten var det inte bara vid
+hålld'n man hade känning af att herreman var herreman och bonde var
+bonde, som skulle förstå att veta hut och lyda, när en herreman
+befallde. Den som hade något ämbete att sköta, tyckte sig vara herre
+öfver oss och för alla, från guvernören ända ned till skallfogden och
+brofogden skulle vi bönder stå på tå.
+
+Vi hade en kronofogde, som var beryktad kring hela häradet för sin stora
+elakhet.
+
+En morgon satt vi några hållkarlar i stallskullsdörren och rökte.
+Kronofogden kom körande förbi på landsvägen, och om han såg oss, som
+satt och rökte, eller hvad det var, som flög i honom, vet jag ej, men
+han vek in genom grinden, körde fram till trappan och höll stilla där.
+Gästgifvarn kom ut för att se, hvad som var i fråga.
+
+-- Brukar hållkarlarna röka? frågade kronofogden.
+
+-- Inte som jag vet, men det kan väl hända, sade gästgifvarn.
+
+-- Om dom röker, så slå dom djäflarna mot mun, så att tändren flyger åt
+helvete! skrek kronofogden så att det hördes öfver hela backen.
+
+Något vidare ärende hade han ej. Han vände om och körde ut genom
+grinden.
+
+Ja, han var något till fanlik, den styggen. Och när en sådan var på
+långresa och skulle ha hållskjuts, så fick hållkarlen veta af att han
+fanns till -- och hästarna likaså.
+
+Någon enda af de resande var hygglig och bemötte oss hållkarlar som
+människor och aktade våra hästar som lefvande, kännande varelser. Men de
+var inte många. Mesta delen for fram, som om de haft betaldt för sin
+gemenhet, och när sådana kom till gästgifveriet, så skulle hästarna vara
+färdiga på minuten i rödaste rappet, och det skreks och ropades och
+smälldes i dörrar och flängdes i trappor och himmel och jord skulle stå
+på hufvudet. Och när en hållkarl kom i väg med en sådan, var det bara
+"vet hut" och "håll käften" och "kör på, din djäfvel".
+
+De, som var af den allra värsta ullen, lät inte hållkarlen ens åka med,
+utan när han hade förspändt, fick han själf taga foten på nacken och
+springa efter ett gästgifvarhåll, för att taga hästarna tillbaka och få
+betalningen.
+
+Den tiden voro människorna inte rädda för att åka. Det bar af ibland i
+sträck, ibland i sken och hur det annars passade för hästfötterna. Och
+inte var fråga om, att hållkarlen skulle få bestämma farten och köra som
+han ville. Han fick ingen vilja ha. Om den resande sade, att han skulle
+fram ett gästgifvarhåll på en kvarts eller tre kvarts timme, så fick han
+rätta sig därefter och försöka hinna. De som hade egna vagnar, hade
+äfven egna kuskar, och när hållkarlen hade spänt för hästarna och satt
+sig upp och tagit tömmarna, satte sig kusken bredvid och bestämde farten
+med piskan.
+
+Men när de vid landtdagen tänkte på hållkarlarna och där stiftade en lag
+som bestämde, att hållfarten skulle vara en mil i timmen, då fick vi
+något att rätta oss efter och hålla oss till, och vi kände oss tryggare
+på kuskbocken.
+
+Dock var det många af de resande, som inte kunde finna sig i den nya
+förordningen om timmen och milen, utan de fordrade att vi skulle gå på
+af gammal vana. Men vi satte oss emot, när vi hade lag och förordning om
+det. Och så uppstod det ofta strid och slagsmål på kuskbocken, om det
+var en sådan hållkarl, som kunde lita på sig och låta dem komma an. I
+annat fall fick han lyda den gamla parollen.
+
+Förnämligare resande hade för det mesta egna vagnar, och det var inte
+vagnar utan små hus och kyrkor, som gick på hjul och skulle dragas
+omkring på landsvägarna, somliga hade ännu därtill malmtackor i bottnen
+som barlast, för att inte karossen så lätt skulle lägga sig omkull i
+landsvägsdiket. Och när då fyra hästar spändes för ett sådant åbäke, så
+skulle där vara en karl på kuskbocken, som kunde handtera hästar och
+hålla i strängarna. Hästarna blef som tokiga, så snart de spändes för en
+sådan. De visste af gammal vana, att nu vankades rapp och nu skulle det
+skenas.
+
+Somliga af de dråpliga vagnarna hade stora gafflar af järn, som högg
+fast i vägen som bromsar, ifall hästarna i höga och branta backar ej
+skulle orkat upp, utan måste få pusta ut emellan. Vagnen hade då genom
+sin stora tyngd dragit hästarna baklänges nedför backen, om ej gafflarna
+stöttat emot.
+
+Nordberg fick en gång en sådan vagn att skjutsa, och den skjutsen höll
+på att bli hans dödsskjuts och kanske de resandes med, om det hade velat
+sig så illa.
+
+Där kom en dag till gästgifveriet en rysk herreman med fru och flere
+barn, kusk och betjänt och en hund. Han var på väg till Petersburg, och
+han hade egen vagn -- en stor jäkel -- och när han hade allt instufvadt
+i vagnen, var det precis som Noaks ark, bara där hade funnits en dufva
+med. Fyra goda hästar valdes ut ur hållstallet och spändes för, och
+Nordberg tog tömmarna och satte sig upp.
+
+Men medan allt detta försiggick därute, så hade kusken, som ryssen förde
+med sig, varit påpasslig och skaffat sig starkt inne i köket. Det
+märktes ingenting på honom ännu, då han satte sig upp bredvid Nordberg.
+Men kommen ett stycke på väg hade han med ens blifvit sprutfull och så
+elak, sade Nordberg, och utan uppehåll piskat på hästarna, så att de
+blef skrämda och alldeles som från vettet och lade af i sken backe upp
+och backe ned allt hvad de förmådde. Hvad jag hann se, så tyckte jag,
+att jag ett par gånger såg mötande människor, som flydde in i skogen,
+men skogar och människor och allting annat for vi förbi som i en dans,
+och ryssen svor på ryska och skakade piskan öfver hästarnas gumpar, och
+jag svor på svenska och försökte hålla säkra tömmar och ögonen på
+hästarna och styra rätt. Jag kunde inte lossa min hand så mycket, att
+jag fått rycka piskan af ryssfan bredvid. Jag har kört i min tid både
+före och efter den resan, sade Nordberg, i mörker och ljus, på släta
+vägar och på steniga och krokiga, i durkmarsch och hålld och haft en och
+annan sort bakom mig i kärran -- jag har skjutsat till och med negrer en
+gång från Pernå till Lovisa -- och aldrig känt mig rädd. Men den gången
+satt jag med hettan i håret och döden för ögonen och befallde min själ i
+vår herres hand.
+
+Det gick dock bra -- förunderligt nog. Jag kom oskadd med arken och
+ryssfamiljen till Forsby gästgifveri, där ryssen kröp ur vagnen och sade
+"hospodi" och "haraschå" och var så innerligt nöjd öfver den goda
+farten. Han visste ej, den stackarn, hur nära han hade varit sin sista
+stund.
+
+-- Nu fick Nordberg riktigt en Dimidoffskjuts, sade Malmberg, när
+Nordberg talade om sitt äfventyr.
+
+Där talades bland hållkarlarna ofta om Dimidoffskjutsar.
+
+Jag var ung, var första gången i hålld och hade ännu inte hunnit se och
+erfara något af den sortens lif. Jag hade ännu inte häller sett
+Dimidoff, hållkarlarnas syndastraff, som alltid krejade och reste -- gud
+vet hvarför. Hållkarlarna sade, att han, Dimidoff, en gång blef i strid
+med kejsarn eller kungen eller också var det någon annan mycket hög
+herre, och när Dimidoff blef stursk, så fick han det till straff, att
+resa i fem år eller kanske var det tio mellan Petersburg och Helsingfors
+utan uppehåll af och an, af och an. Om det var sant, vet jag ej, men det
+såg nästan så ut. Dimidoff reste af och an, och brådt hade han, full var
+han för det mesta, och framåt skulle han med fart.
+
+En dag stod jag på gästgifvargården, då jag såg ett sandmoln borta vid
+vägkröken. Det kom med fräsande fart, och jag trodde, att det var
+guvernörens förpost som kom.
+
+Jag sprang in och sade detta åt hållkarlarna.
+
+-- Det är Dimidoff, ropade de om hvarandra och sprang ut. Nu är fan lös
+igen! Nu ska Malmberg ut.
+
+Malmberg var en säker karl att hålla i tömmarna, och därför fick han
+alltid Dimidoff på sitt ansvar.
+
+-- Fyra af de bästa och starkaste hästarna ska vara färdiga på fem
+minuter, skrek gästgifvarn. Dimidoff hade egen vagn.
+
+Och klackjärnen smällde mot gårdens knapersten, söljor och betseltampar
+knäpptes af många par händer, och det var "ptroh" och det var "schå" och
+det var fläng och hej -- och så var det färdigt på fem minuter, som sagt
+var, och så kom Dimidoff ut.
+
+Han hade den gången som ressällskap med sig en annan herreman, men denne
+låg så godt som liflös på vagnsbottnen. Vagnen hade stjälpt fyra gånger
+på vägen mellan Fredrikshamn och Lovisa. Kanske var det af dessa dunsar
+han låg liflös därinne. Kanske var han därtill full. Det där hade vi
+inte tid att söka utgrunda.
+
+Malmberg satt på kuskbocken med fyra af de bästa och kvickaste hästarna
+förspända. De trampade och lyfte fötterna färdiga i hvarje ögonblick
+till språng.
+
+-- Kan du köra mig på en kvarts timme till Forsby? sporde Dimidoff.
+
+-- Jo, med guds hjälp, sade Malmberg.
+
+Det var dock en mils väg.
+
+Dimidoff satte sig upp i vagnen. Han smällde själf med piskan fyra
+duktiga rapp på hästarna -- ett på hvarje häst -- och det gjorde han med
+så säker hand, som då en prästgårdsfröken tapplar på pianotungor.
+
+Då gällde det för Malmberg att hålla rätt i tömmarna och tungan rakt i
+munnen i den krokiga nedförbacken från gästgifveriet.
+
+-- Den här färden slutar aldrig väl för Malmberg, sade vi andra och
+sprang upp på en liten bärgknall, där man hade utsikt nedåt byn och
+öfver vägen ett långt stycke.
+
+Men vagnen var på fötter och for fram som fan själf. Stenar och sand vid
+vägen yrde, och hästarnas hofvar klappade och manarna fladdrade, och
+efter några ögonblick var den försvunnen.
+
+-- Gud nåde Malmberg. De där Dimidoffskjutsarna bli nog en vacker dag
+hans död, om inte i dag, så en annan dag, sade Labb Agust.
+
+-- Ja, gud nåde alla hållkarlar och hästar, när Dimidoff är i farten,
+sade Lillbisin.
+
+Malmberg lär dock med guds hjälp, som han sade, ha fört Dimidoff på en
+kvart till Forsby, och var, när tider blef, tillbaka till kyrkbyn igen,
+och han öfverlefde Dimidoff.
+
+Ty vi sporde af andra resande efteråt, att Dimidoff hade dött, innan
+strafftiden gick ut för honom.
+
+Där kom en afton två resande garfvare från Åbo, och som det var sent,
+tog de in på gästgifveriet öfver natten. De såg inte nyktra ut, när de
+kom, och de hade haft konjak med sig och druckit toddy, och så blef de
+elaka mot husfolket fram på natten. De slog sönder möbler och husgeråd
+och allt hvad de kom öfver, och när gästgifvarn fordrade betaldt för de
+sönderslagna sakerna, så vägrade de bestämdt att betala och lofvade
+honom stryk, om han inte höll käften. Gästgifvarn blef tvungen att
+skaffa hjälp.
+
+Vi hade lagt oss i vanlig tid på aftonen i hållstugan. Ettiden på natten
+kom gästgifvarns tjänsteflicka och bultade på dörren och ropade:
+
+-- Alla hållkarlar ska komma in till hjälp. Gästgifvarn har så sagt, för
+att herrarna ä så tokiga och elaka och slå sönder allt hvad vi äger och
+har.
+
+Vi upp allesamman och färdiga i en handvändning. Vi klädde aldrig annat
+af oss till natten än jackan, ifall det skulle uppstå brådska med
+skjutsar och sådant där. Arstu Kalle tog ett vedträ i handen, och så
+gick vi.
+
+På trappan stod gästgifvarn och bad oss gå in i resanderummet för att se
+på förstörelsen och hålla garfvarherrarna i tygeln.
+
+Vi gick in fjorton man, alla unga, starka och inte valiga för ett par
+garfvare. Vi radade upp oss vid dörren.
+
+-- Hva ä ni för karlar? skrek den ena garfvarn, en vispelsticka till
+synandes.
+
+-- Vi ä hållkarlar, sade vi.
+
+-- Hva vill ni? Gå'in ut, -- dra'in åt helvete! skrek garfvarn och kom
+oss närmare och tog Arstu Kalle i armen och tänkte leda ut honom först.
+
+Vi hade roligt åt det, att han just träffade att taga i en sådan bit som
+Kalle, ty Kalle var stark som en björn.
+
+-- Nej, gästgifvarn har sagt, att vi sku komma in, och int går vi ut
+häller, förrän han befaller oss, sade Kalle och tog ett tag med sina
+stora händer om armen på garfvarn och klämde om helt sakta. Garfvarn
+kände, att det inte var något skoj af Kalle.
+
+Gästgifvarn kom in, och vi värderade de sönderslagna sakerna. Herrarna
+var ock villiga att betala och lofvade krypa till kojs. Följande morgon
+fick de häst för att resa vidare. Arstu Kalle förde dem, och de var
+fogliga under hela vägen, ty de mindes väl Kalles klämtag från det
+nattgamla.
+
+Nu är det annat.
+
+Nu för ångmaskiner och andra instrument fram dem som resa världen
+ikring, och hållkarlarna ha sluppit ifrån sitt, och det är förvisso en
+välsignad sak.
+
+
+
+
+                                  II.
+
+
+                         Kläder och kvinnoflit.
+
+I den tid, då intet stod att köpa, var kvinnorna hänvisade till sin egen
+skicklighet och konst att af råämnena ullen och linet förfärdiga kläder
+för det egna hemmets behof. Det var en nödvändighet för en husmoder i
+vår mormors och mormorsmors dagar att äga insikter och kunnighet i
+husslöjdens olika grenar, ty däruti låg hennes stora värde som kvinna.
+
+Utom tillverkningen för hemmets många olika behof måste en husmoder på
+samma gång kunna lära sina barn och unga pigor hemslöjdens vackra och
+nyttiga konst. Det fanns ej skolor eller kurser, i hvilka de unga
+kvinnorna kunde föröka sina kunskaper. Det var i hemmet husmodern skulle
+gifva dem undervisning i allt, från husslöjdens abc till dess yttersta
+knep och funder. Husmodern var här lärarinnan och föredömet. Ägde hon ej
+tillräcklig förmåga och skicklighet, kom hemmet inomhus snart på
+förfall.
+
+Det var så mycket och så många olika slag af klädesplagg, man under
+årets lopp behöfde, och allt skulle spinnas, väfvas och sys hemma.
+Tjänstefolket hade ej stora penninglöner, men de måste ha kläder, och
+dessa skulle tillverkas i hemmet. En piga fick två klänningar, tio alnar
+linlärft och lika mycket blaggarn, två skålpund ull, som hon under årets
+frivecka fick spinna för egen räkning, underkjol och förkläde samt en
+huvudduk. En dräng fick en sommarmundering och en af vadmal, ibland med
+päls, tre linneskjortor, en ullskjorta, strumpor och vantar. Lägger man
+så härtill hvad man och barn, hustrun själf och gammalfolket samt
+dessutom vallpojken behöfde och hvad som behöfdes till sängkläder,
+säckar, kängfoder, då skomakaren gjorde sitt vår- och höstarbete,
+hästtäcken, matpåsar för resor och utarbeten, vallpåsar m. m., då kan
+man något så nära förstå, att kvinnofingrar måste vara flitiga under
+vinterns kvällar.
+
+I hem med arbeten af alla dessa slag låg barnet redan i vaggan under en
+andlig inverkan af dem. Arbetet växte barnet omedvetet in i dess blod,
+och när det gått och sett och hört och känt tillräckligt länge, var det
+färdigt att själft taga i med ett och annat efter kraft och förmåga och
+sålunda under mors och ännu mera under en farmors eller mormors ledning
+förkofra sig allt mer. Vid åtta och nio år fick den lilla flickan redan
+sin egen spinnrock, och vid tretton eller fjorton år fick hon väfva sin
+första väf, vanligen mattor eller lärft som gick lätt att väfva. Och då
+hon förkofrat sig så i konsten, att hon spunnit, väft och sytt en
+skjorta, då hette det:
+
+-- Nu kan du gifta dig när som hälst.
+
+När den unga flickan blef fullvuxen, måste hon jämsides med de vanliga
+årligen återkommande slöjdgöromålen taga ihop med arbetet till
+brudutstyrseln, ty uti en rik, vacker och välgjord utstyrsel låg hennes
+heder och hemgift. Utom linnekläder, som hon skulle ha, -- ju mera dess
+bättre -- hörde till utrustningen äfven ett visst antal klänningar och
+ytterplagg, slädfäll och slädrya samt sängrya. Och då det gått så långt,
+att friare anmält sig och lysning och bröllop förestod, skulle hon med
+egen hand förfärdiga åt sin brudgum lysningskläder samt till bröllopet
+brudgumskläder. De senare var af finaste mörkblåa vadmal. Ännu finns
+mångenstädes i förvar på vindarna en farfars eller morfars
+brudgumssyrtut af hemspunnet fint och mjukt tyg, sådant man får leta
+efter bland både inhemsk och utländsk industrivara. Hvarken tid eller år
+har mäktat bleka denna färg eller slita dessa plagg. Likaså finnas här
+och där i behåll de fina, hvita underkjolarna, farmors eller mormors
+brudunderkjolar af hellinne med inväfda bårder och brudlakan med
+hålsömmar och näsdukar af spindelväfsfint garn. Och när man betraktar
+dessa arbeten af fingrar, som för längesedan stelnat i döden, så måste
+man skänka de bortgångna en tyst beundran för detta tålamodspröfvande
+arbete. Kanhända spann de in sin unga kärleks lycka fin och stark i
+tråden och slog in sin ljusa framtidstro och sitt hopp i väfven till
+dessa plagg, som skulle bäras af dem på deras största högtidsdag. De
+likna ett vackert ungdomsminne, och det är, som om något af de
+bortgågnas ande skulle stannat kvar i dem.
+
+Åt sina svärföräldrar, svågrar och svägerskor skulle den unga bruden på
+tredje lysningsdagen förära linnen, skjortor, näsdukar och strumpor,
+till bröllopet åt brudgummen den finaste skjorta med hålsöm på kragen
+och dessutom åt prästen en linnenäsduk och ett par hvita yllestrumpor.
+Hon fick ingalunda under sin blomstringstid sitta med händerna i kors,
+och som arf från föräldrahemmet medförde hon till sitt nya hem utom sin
+slöjdkunnighet en ny spinnrock, en härfvel samt klifta och häckla, och
+noga skärptes i hennes minne det gamla ordspråket:
+
+-- De spånor, som ligga kring stabban, äro snart uppbrända, om det inte
+täljes nya till.
+
+                   *       *       *       *       *
+
+Då nu slöjden eller klä'arbetet var en så viktig egenskap hos en gången
+tids kvinnor, och då man betänker, att de ingalunda alla var av naturen
+lika utrustade i skicklighet och goda anlag, utan en del hade ett godt
+handlag, andra ett dåligt, så kan man förstå, att de unga männen vid
+ingående af äktenskap såg sig väl före och granskade noga de unga
+kvinnornas förmåga i detta afseende, innan de gjorde sitt val.
+
+Ännu fortlefver många sägner om flickor, som varit ofalliga i slöjd men
+dock gärna önskat gifta sig och -- sin kvinnonatur trogna -- försökt
+bedraga sina friare beträffande sin skicklighet.
+
+Det berättas om en flicka, som, då hon mottog besök af sin friare, satte
+sig i väfstolen och lät skottspolen gå med hvinande fart, så att den
+flög ur hennes händer än ut på stugugolfvet, än genom det öppna fönstret
+ut på gården. Och som det är brukligt, att den som står i närheten skall
+taga upp skottspolen åt en väfverska, när spolen faller, så fick den
+unga mannen löpa af och an efter spolen. Då han uttalade sin förvåning
+över detta sätt att väfva, menade flickan:
+
+-- Detta är ingenting nu, men om du hade varit här i går, hade du fått
+se! Då gick det än värre.
+
+Den unga mannen tänkte, att det väl skulle bli besvärligt i längden, och
+han aktade sig för att återkomma.
+
+En annan sägen förtäljer om en friare, som, då hans brud skröt med sin
+stora duktighet i spånad, tog husets bodnyckel från stuguväggen och
+gömde den inuti blåntotten på flickans spinnrock, förrän han gick bort.
+Efter någon tid återkom han och frågade, om flickan spunnit mycket. Hon
+skröt som vanligt med hur många tottar hon spann om dagen. Då hon skulle
+framlägga traktering, beskärmade hon sig öfver den förkomna bodnyckeln
+sägande:
+
+-- Bodnyckeln har varit borta alltsedan du sist var här, och vi har sökt
+den överallt.
+
+Då steg han upp, gick till spinnrocken och tog fram ur blåntotten
+bodnyckeln. Nu förstod flickan, att hennes utsikter åt det hållet var
+förlorade.
+
+Äfven i några af de gamla folkvisorna finna vi, huru högt värde männen
+satt på kvinnornas slöjdkunnighet. I en visa, där bonden sjunger om sin
+kärlek till det egna hemmet, sjunger om sin glädje öfver att ej vara
+någon annans träl, utan får sträfva för sitt eget väl och vara sin egen
+herre, finna vi ett ställe, där han prisar sin hemgjorda, goda
+vadmalströja, och de händer, som har gjort den. Han sjunger:
+
+   "De kläder, hvari mången blänkt,
+   så föga värde röja.
+   Men mina egna får mig skänkt
+   min goda vadmalströja.
+   Den vadmalströjan varm och len,
+   är spunnen på min dotters ten;
+   min hustru hafver väft den sen.
+   Kär är mig denna tröja!"
+
+I en annan visa kallad "Toras visa," gifver modern, som förmanar sin
+dotter vid hennes inträde i giftermål, hur hon bör förhålla sig och rätt
+sköta sitt blifvande hem, denna förmaning:
+
+   "Du skall ej på mannen pocka
+   om du ser en gyckeldocka.
+   Kläd dig efter råd och stånd!
+   Det brokiga och randiga
+   är mycket oförståndigt.
+   Tre tråd't vadmal, hvitt och svart
+   blir ett tyg af bästa sort!"
+
+Men det var ej endast vid tillverkningen af garn och tyg, vid spånad och
+väfnad förstånd och skicklighet var nödvändiga för kvinnorna. Att skaffa
+sig material för tillverkningarna kräfde också insikter och framför allt
+arbete. Jordtegen skulle iordningställas om våren för att mottaga
+linfröet för en kommande skörd, och fåren skulle skötas för att lämna en
+god ullafkastning vid årets stora klippningar, långullen om hösten,
+jullidjeullen på vintern och vårullen på försommarn. Det gamla
+ordstäfvet, att kvinnan skulle taga ullen från bässens rygg och sätta
+den på karlens, vardt härvidlag en lefvande och bokstaflig sanning.
+
+Vid ullens bearbetning till garn behöfdes ej andra redskap än skrubbor
+och kardor, spinnrock och härfvel, då däremot linet erfordrade en större
+och vidlyftigare beredning. Men det var en glad tid, dessa
+kliftantalkornas tid, då unga och gamla kvinnor gick med sin klifta från
+gård till gård, så länge lin fanns i byn att klifta, och det var kalas,
+glädje och sång vid alla talkor. De inföll nästan alltid på senhösten
+strax efter marknaden. Nu var det så, att på marknaden i staden hade de
+af ungdomarna, som af naturen voro utrustade med sångröst och en smula
+gehör, lärt sig en hel hop nya visor och melodier, ty den, som på
+marknaderna sålde visor, sjöng äfven melodierna till dem, och den, som
+var kvick att fatta och lära sig, kom hem med en hel skatt af dem till
+glädje på kliftantalkorna, och där inöfvades visorna kväll efter kväll,
+till dess alla kunde sjunga med.
+
+Efter kliftandet vidtog häcklandet. En person drog hackorna af, en annan
+finklonen och den tredje stod med skakankäppen och formade blårna till
+tottar, och så var det färdigt att sättas på spinnrockskräcklan, och det
+blef sång och sagor vid aftonbrasa och spinnrockssurr. Härfknipporna
+växte allt större på stugans vägg, och de idoga kvinnornas rockar
+surrade allt trägnare ju närmare det led mot jul. Väfstolen hölls i jämn
+gång för julväfvarna, och först vid det egentliga julstökets inträde
+fördes spinnrockar och väfstol ut för att efter den stora hälgens
+firande åter tagas in vid tjugundagstiden.
+
+Då kom en tid af ideligt spinnande afbrutet endast vid någon apostladag,
+fettisdagen och andra sådana halfhälgdagar. På dessa dagar fick man ej
+spinna utan i stället förrätta något annat arbete. Spinnandet på dessa
+dagar var förbjudet därför att kvinnor som för brott satt i fängelse
+(spinnhus) där fick uträtta spinnsysslor, och spinnrocken därför
+betraktades som ett straffredskap -- så stor ära den annars hölls i af
+kvinnorna. Därför ställdes den undan på en apostladag. Man gick då
+hällre till byn, hvilket annars ej ofta kom i fråga, ty "Långer bysgång
+gjorde korter härfstång."
+
+Väfstolen kom i gång senare på vårvintern, då dagarna ljusnade och
+linhärfstängerna hängde i långa rader på blek vid soliga väggar eller
+låg utbredda på smältande drifvor.
+
+Jämsides med linet gick ullspånaden, och då den var ett viktigare
+arbete, anförtroddes den åt gammelmor eller någon annan äldre person i
+huset. Den mest ansvarsfulla af all spånad var vadmalsvarpen samt varpar
+till andra ylleväfnader. Det fanns gamla gummor, som lifnärde sig med
+sådan varpspånad och i utbyte därför fick matvaror och ved. De hade nått
+en stor färdighet i sin arbetskonst, och de arbetade som små maskiner.
+En gammal soldatänka, gammal-Hurton kallad -- mannen hette Hurtig och
+sades ha varit med "redan i det stora kriget länge förrän ryssen kom
+över" -- spann ensam vadmalsvarp till två byar. Vid rågtröskningen på
+hösten uppbar hon lönen för sitt arbete.
+
+Bomullsgarn fanns ej att köpa. Dock hade man den tiden ändå
+bomullsklänningar med linvarp och hemspunnet inslag af bomull, som man
+fick köpa. Det fanns enkom för bomull afsedda små kardor att karda dem
+med, och det blef ett godt och bastant bomullstyg, som höll en
+människolifslängd ut och helt olika de skira, lätta våra dagars kvinnor
+bära. Det talas om en kvinna, som började "kejka" tråden till en ny
+hvardagskjol åt sig, då det öfriga husfolket på morgonen gick till
+höängen. På aftonen, då höjerfolket vände åter, bar husmor den nya
+kjolen på sig.
+
+Först vid en senare tid, för ungefär sextio år sedan, kom det färdiga
+bomullsgarnet i bruk och kallades då allmänt engilstrådar. Men då det
+var mycket dyrt i början, användes det sparsamt. För något över trettio
+år sedan kom även det s. k. kamelgarnet i bruk och ersatte i någon mån
+ullgarnet till klänningar. Detta syntes de gamla mycket underbart. En
+gammal kvinna, som ännu aldrig burit andra kläder än de af lin och ull
+säges hafva utropat:
+
+-- Ska vi nu börja klä oss i kamelhår, som Johannes döparen!
+
+Färgningen af det spunna garnet utfördes för det mesta hemma, men också
+någon gång i staden hos yrkesfärgaren, där äfven vadmalstygerna mottogs
+till stampning, färgning och prässning. Vid färgningen hemma begagnade
+man sig af växtfärger både inhemska och utländska s. s. brunt af
+stenmossan och porsriset, olika slags gult af björk och allöf samt
+lökskal, grått af svinlingonris och björkbark, grönt af ljungen o. s. v.
+Af utländska färgämnen, som man fick köpa i handeln, begagnades kropp
+och kochenill till röda färger, bresilja till svarta; sandel, sumack,
+galläppel, cateku och orleana samt många fler till olika färgningsbehof.
+Blått kunde man erhålla af den utländska växten indigo. Men då
+färgningen därmed var förenad med vissa konster och omständigheter och
+färgämnet var dyrt att köpa, anlitades vid behof däraf yrkesfärgaren,
+som i sina stora kypar kunde framställa blått i alla nyanser från det
+djupaste svartblå till det klaraste "karleblå".
+
+Väfnadsredskapen bestod af väfstolen med alla sina många olika tillbehör
+och refträ, där varpen utrefvades. Vi anse att refträ är oundgängligen
+nödvändigt för uppsättandet af en väf. Dock finnes det ännu åldringar
+som säga sig minnas, huru kvinnorna i deras barndom redde sig utan detta
+trä. De hade fastspikade klykor här och där rundt kring stugans väggar,
+alla på en viss jämn höjd, och så sprang de fram och tillbaka
+rundtomkring stugan utrefvande varpen kring väggarna, där klykorna höll
+den upp. Skälet togs i båda ändarna, på samma sätt som vid begagnandet
+af refträ. I äldre tider användes i stället för våra bobinrullor, ett
+slags trän som kallades kajkor. Väfvarna samlades ej på varpen utan
+randningen skedde vid inslaget. Väfvarna var därför mycket breda, och de
+gamla väfskedar, som ännu finns kvar från fordom, passar ej i de små,
+moderna väfstolarna. Först i en senare tid, då redskapen mera utvecklat
+sig, kom bruket att randa en väf på varpen.
+
+Som vid allting annat man hade för händer, följde äfven skrock och
+vidskepelse med vid slöjdarbetet. Redan om våren, vid sädesärlans
+ankomst, tog man vara på om det var att vänta ett godt linår. Sågs ärlan
+första gången på gödselhögen, blef det dåligt, satt hon uppe på ett tak,
+blef det godt. Var den första fjäriln man såg gul, tydde det på godt
+lin, var den brokig, spåddes dåligt. Sädesmannen som sådde linet, skulle
+vid tillfället vara klädd i snöhvit skjorta, och påsen, som han tog
+linfröet ur, skulle vara bländande hvit. Hit hör äfven det bekanta
+fastlagsåkandet och golfsopningen. Kom en främmande person in, då en väf
+refvades, så ropade den som refvade: "stig långt och bredt!" Och den
+inkomne måste stiga med långa och breda steg öfver stugans golf, på det
+att väfven ej skulle tryta i längd eller bredd. Kom en främmande person
+in, just då man höll på att sluta en väf, betydde det, att den som kom
+in, snart skulle dö, kom någon in vid väfvens början, betydde det
+motsatsen. Väfven i stugan ansågs nästan som ett hälgadt ting. Skadade
+någon med berådt mod en väf, ansågs det som ett nidingsdåd.
+
+                   *       *       *       *       *
+
+Tiden förändras -- och vi med den. Industrialismen har fördrifvit
+handslöjden från våra hem. Hemslöjden har för de flesta upphört att vara
+den naturliga vägen för fyllandet af hemmets behof.
+
+Men på samma gång har den drifvit ut känslan af den rotfasthet i hemmet,
+som hemslöjden förmår skänka. Vi går omkring med främlingskänsla bland
+de saker, som ehuru betalda med våra egna pengar, likväl icke tillhör
+oss, emedan de ej framsprungit ur vår egen alstring. Vi äger ej denna
+själssamhörighet med hemmets allt, dess bohags, dess prydnads- och
+nyttighetssaker, som forntidens kvinna ägde, hon, som rörde sig bland
+saker framsprungna ur eget behof och alstrade med egna händer. Hon gick
+omkring med minnet af mödorna, pröfningarna och förhoppningarna under
+det de kom till, och de var därför smått heliga för hennes själ, ett
+lefvande helt med familjen och omedvetet bindande denna samman inom sig.
+
+
+
+
+                                  III.
+
+
+                                Prosten.
+
+Jag undrar, om vi i vår socken var syndigare eller hade mera illfunder i
+oss än människorna i de andra församlingarna rundtomkring, ty vi hade
+fått en så sträng prost.
+
+Ingen annan hade en sådan prost som vi.
+
+Om vi för vår utkomsts skull emellanåt tog oss till med ett och annat,
+som lag och öfverhet ogillade, så var det prosten som om söndagarna från
+predikstolen lät oss veta af det i tydliga ordalag. Från klockan tio på
+förmiddagen till långt in på eftermiddagen höll han oss som linstjälkar
+under broton och slog skäfvan ur oss för en vecka framåt.
+
+Och då fick vi veta och erfara, hvilka helvetesbränder vi med rätta var,
+att vi var i synd födde och lefde i synd och orättfärdighet hvar eviga
+dag, och att nådens dörr var säkert fastlåst för oss.
+
+I tålamod och ängslan fick vi sitta stilla och höra på till
+gudstjänstens slut, och på kvinnfolkssidan kom hjärtstyrkande- och
+hoffmansdroppflaskorna ofta fram. Sällan vågade vi sticka oss ut ur
+kyrkan under den långa predikan, ty där gick ett dån i hvalfven af den
+tunga kyrkdörren, om man än försökte att som en lekatt smyga sig igenom
+den. Och när prosten hörde detta, så förstod han, att någon listat sig
+ut, och det tyckte han illa om. Han höll ögonen stadigt på dörren, tills
+den olycklige kom in igen -- ¤om¤ han vågade sig in -- och då, ve honom!
+Det brakade från predikstolen yttermera död och fördömelse öfver den
+syndaren, som ej förmådde styra sin syndiga lekamen och sitta stilla i
+guds hus den enda nådedagen i veckan, som detta beskärdes honom.
+Helvetesportarna öppnades på vid gafvel för denne förtappade utlöpares
+själ, och hela församlingen dömdes redo att marschera ditin med den
+utlupne i spetsen.
+
+Si, den tiden var det gudstjänst.
+
+När vi ändtligen sent på eftermiddagen slapp ut ur kyrkan, var vi så
+uthungriga, att det svindlade oss i hufvudet och vi måste taga en sup,
+innan vi orkade börja förtära något af kyrkkosten ur våra matknyten. I
+en så vidsträckt socken som vår, var kyrkresan för mången en hel
+dagsresa, och det blef afton, innan man var hemma igen. Och så var då en
+nådedag tillända. Men sällan beskärdes oss ett ord om nåd och frid och
+evangelium af vår herde, utan helveteselden brann klar för oss, och
+straffet, det eviga, väntade, ifall någon af oss gick hädan under
+veckan. Gjorde man ej det, utan lefde till nästa nådedag och gick i
+kyrkan, så hade man samma dom och straff och fördömelse öfver sig igen.
+
+Tyckte man, att allt det där blef för svårt i längden och höll sig borta
+från kyrkan och gudstjänsten, så höll prosten noga reda på äfven den
+synden, och vid nästa läsförhör var straffpredikan klar för alla
+kyrkoföraktare och nattvardsglömske.
+
+Ja -- de där läsförhörsdagarna gå lika litet som kyrkdagarna ur minnet
+på den, som varit med.
+
+Läsförhörsdagen var nästan värre än kyrkodagen tyckte vi.
+
+I kyrkan satt man stilla i bänken och hörde på, när det dånade öfver
+våra hufvuden, och vi tog åt oss just så mycket vi ville och tyckte oss
+behöfva.
+
+Men på läsförhörsdagen hade vi allt evighetsstraff inpå lifvet med skam
+och hädelse och hårda ord för de gamla och svagsynta, som ofta i
+okunnighet och rädsla stapplade vid innanläsningen, och mången gång
+handgripliga tillrättavisningar för de unga. Det var ju visst ett slags
+välmening, det där, ty det var ju prostens innerliga önskan, att vi
+alla, både gamla och unga, skulle kunna flytande läsa innantill och lika
+flytande utantill både abcbok och katekes. Om vi annars begrep något af
+katekesens konstiga och dunkla stycken, var det inte så nogräknadt med.
+Hufvudsaken var innan- och utanläsning.
+
+Det fanns ju de som kunde allt detta. Som till exempel Eirs Anders, som
+satt hvarje söndag, ifall han var hemma från kyrkan, och läste först
+dagens evangelium och sedan for öfver både katekesen och hustaflan och
+abcboken -- jag tror, att Anders inte lämnade ens kuckubönen i slutet af
+abcboken oläst --. När han då höll på så där året om, var han så
+slängder i sin kristendom på läsandagen, så att om prosten hade bedt
+Anders läsa syndabekännelsen eller trons artiklar bakfram, så hade
+ingenting fallerat för Anders. Han hade kunnat svara prosten ur
+katekesen till och med i sömnen.
+
+-- Si, det är vackert af en så gammal man, sade prosten.
+
+Och det tyckte vi att var rätt sagt, och vi var stolta öfver Anders, som
+stod ibland oss som en ljusstake.
+
+Och då prosten såg, att det gick an att vara så lärd och vetande, så
+fordrade han, att vi alla skulle vara som Anders -- om vi hade lust och
+förmåga därtill eller ej. Inte hade vi lust, fast vi väl en och annan
+kunde haft förmågan. Vi var ju världens barn och vi tyckte, att världen
+var bra och att vi ingen orsak hade att vara onöjda med den.
+
+Det var världskärleken som band vår håg, sade prosten, och den förde oss
+mot fördömelsen, tyckte han.
+
+Men inte var det alltid bara världskärleken, som var mellanbalken.
+
+Det fanns också andra orsaker -- den tiden.
+
+Det fanns de, som från åtta till nio års ålder kom ut i tjänst hos andra
+och fick slita för brödet och sällan hade tid att taga en bok i handen,
+och ingen fanns, som brydde sig om att lära en sådan läsa -- isynnerhet
+som det intet tvångsmål var därmed den tiden. Så länge barnåren räckte,
+var det ingen sorg med den saken, men då skriftskoltiden kom, började
+hans lidandes historia. Då fordrade prosten, att den efterblifne
+stackarn skulle läsa lika rent och lägga ut katekesen och bibliska
+historien och hustaflan och allt det där lika väl som de, hvilka blifvit
+lärda ordentligt hemma af en läsklok farfar och farmor eller de, som
+gått i skola hos blind-Matti. Första året fick han sitta i latskolan hos
+klockarn och -- om lyckan var god -- kunde han vid tjugoett och tjugotvå
+år ha klarat sig ifrån det där. Och det växte skägg på hakan och han
+fick tjäna för mindre lön, bara för att han skulle underhållas flere
+veckor om året i skriftskolan. Inte var det för en sådan att tänka på
+giftermål. Han skulle ju gå fram först. Ingen kan påstå, att lifvet just
+var fägnesamt för honom, om man tänker på all den smälek han fick utstå
+för sin okunnighets skull. Men inte tänkte prosten på allt det där. Han
+fordrade bara i stor stränghet kunskaper af den, som inga kunskaper
+gifvits.
+
+Jag kommer ihåg en läsandag för hela mitt lif, huru prosten prässade oss
+alla, man efter man, kvinna efter kvinna, unga och gamla, seende och
+halfblinda. Några ynglingar blef i tur och ordning först luggade som
+stygga barnungar och sedan satta på skam under det stora fållbordet, där
+de fick sitta ihopkrupna till läsförhörets slut. Vi var så godt som
+förbi af ångest och räddhåga. Ingen slapp ut på hela guds långa dagen.
+Inte ens prosten själf gläntade på dörren ett enda tag, och jag kan ännu
+ej begripa, huru både vi och han kunde reda oss. Min broder, som från
+barndomen var sjuklig och slagrörd och var svag och dålig både till
+kropp och själ, hade ej på många år varit med på något läsförhör.
+Prosten fordrade nu, att han nödvändigt måste komma dit.
+
+-- Här står i kyrkboken ingenting om hans kristendom, mente prosten, och
+han kan ju när som hälst dö, tyckte han.
+
+-- Ja, det kan han visst vördig prosten, tyckte också jag, men det får
+väl bli vår herres sak att ta emot honom sådan han är och sådan han har
+gjort honom. Det är ju omöjligt att få hit en så svag och sjuk människa,
+och för resten, hvad ska det tjäna till?
+
+-- Alla här i läslaget känna ju honom, och orkar han ej sitta eller stå,
+så kan han ligga där på bänken, vidhöll prosten, och jag har, som
+herrans tjänare, rätt att fordra en undersökning af hans
+kristendomskunskap, mente han.
+
+Ännu så kan jag undra, hvar jag den gången fick makten ifrån att säga
+ett bestämdt nej till prosten, fast det var på själfva läsandagen, då
+alla man stod med darren i byxorna.
+
+Men för det fick jag mig en särskild examen. Jag knep ihop läpparna och
+tog emot.
+
+Ändå så förstår jag inte riktigt prosten däruti, att han var så sträng
+och fordrande af oss i fråga om innanläsning och utanläsning, men inte
+så särdeles nogräknad med förståndsfrågorna.
+
+Det tålde han då rakt inte, att någon visste mer, än han fordrade att
+man skulle veta, eller om någon fördristade sig till att tolka ut något
+ställe i skriften annorlunda än prosten hade tänkt sig det. Då var vi
+besatta af andligt högmod, sade han, och för det skulle vi äfven
+näpsas. Vi skulle precis hänga som på en besmansnagel med vår
+kristendomskunskap, och det fick inte vippa öfver på någondera sidan.
+Annars fick vi det hett för oss i båda fallen.
+
+Skolfars Fina glömde väl inte i all sin dag näpsten hon fick, då hon en
+läsandag fick utlägga om Zakeus i mullbärsträdet och huru och hvarför
+Zakeus kröp dit opp.
+
+Si, det var så, att Fina var dotter till skolmästarn blind Matti -- vi
+kallade honom vanligen skolfar -- och hon hade från tidiga barndomen
+hört Matti för bygdens bara utlägga om bibliska historien, och hon hade
+kanske kommit att tänka öfver ett och annat däruti mer än andra, och som
+hon hade ett ljust hufvud och en god talgåfva, så gick det läckert för
+henne, när hon kom fram för prosten.
+
+Men som deras funderingar om Zakeus och hvarför han grasserade i
+mullbärsträdet inte stämde in med hvarandra, blef de oense.
+
+Det vill säga, Fina sade väl ingenting, men hon smålog något.
+
+-- Hör du, sade prosten, om du har ett svin, så är det väl du, som skall
+sätta mathon för svinet och inte svinet för dig.
+
+Det fick vara med Zakeus som prosten ville, ty Fina hade ingen vidare
+lust att klarera den saken. Men det ryckte i munvinkeln och tårarna
+tillrade småningom fram, och när hon ändtligen slapp bort från bordet,
+brast hon i gråt i kakelugnsvrån.
+
+Två gånger om året fordrade han oss till nattvarden, om vi hade behof af
+det eller ej. Han satt själf på söndagsmorgnarna före gudstjänsten i
+sockenstugan bakom bordet med den stora kyrkboken uppslagen framför sig
+och en sträng uppsyn och skarpa blickar bakom glasögonen.
+
+Där gaf han dagens nattvardsgäster i tur och ordning, som de framkom
+till bordet, ett särskildt förberedande skriftermål, förrän han framför
+altaret i kyrkan lät dom och straff och död braka lös öfver dem.
+
+Det var inte bara för våra synder i allmänhet, dem, som enligt skriftens
+ord, hvarje människa bär inom sig, han bestraffade oss. Vi kunde inte
+begripa, hur i all världen han hade så noga reda på alla våra privata
+synder, dem, som vi tyckte, att präst och kyrka hade intet att skaffa
+med. Men reda hade han på all vår praktik, och straffas skulle vi för
+allt.
+
+I somliga fall blef man tvungen att fundera ut något råd.
+
+Vi sökte på kyrkbacken reda på någon karl, som stod i något så när godt
+anseende hos prosten, och honom sände vi in i sockenstugan för att
+skrifva upp oss andra storsyndare till nattvarden. Så slapp vi från
+saken med litet mindre ledsamheter, än om vi själfva klifvit fram till
+dombordet.
+
+Vi kom till sist underfund med, hvarifrån prosten tog all sin vetskap om
+våra göranden och låtanden.
+
+Det var en gudelig käring, Västerbergskan, som ifrån våra trakter sprang
+till prosten med skvaller om vårt lif och lefverne.
+
+Men när vi engång fick reda på postkäringen, så var den saken snart
+botad.
+
+Det var brukligt, att vi, som hade skog, i julhälgen körde ett lass ved
+åt byns handtverkare och alla gamla, orkeslösa gubbar och gummor, som
+således fick ved för vinterbehofvet. När då Västerbergskan på nyåret
+gick omkring och bjöd oss till vedtalko, så sade vi åt henne:
+
+-- Eftersom du är prostens postmästare, så är det väl han, som ska
+skaffa dig ved för besväret. Du kan väl ej göra honom en så god tjänst
+för intet. Af oss har du ingenting att vänta. Och därest du inte slutar
+opp med postföringen din, så ska du i vinter få frysa ihjäl i din stuga,
+dig till straff och andra prostens postkäringar till varnagel.
+
+Den vintern fick Västerbergskan bli utan ved, men därefter var det slut
+med postföringen från vårt håll, och vi fick vara i fred med våra
+privata synder.
+
+En vinter fick han det i sig, att han skulle lära gamla skärigubbar
+läsa, sådana som stod på kanten af grafven. Det fanns sådana därute i
+skäribandet -- och uppe i landet med, om man skall säga som sant är --
+som inte kände ett a engång, fast de hade mött det på landsvägen, och
+för deras eviga välfärds skull beslöt prosten att lära dem läsa med
+gevalt. Ty läskonsten, läskonsten, den var nyckeln till saligheten.
+
+Men tror någon det, att gubbarna var så fasligt angelägna att få den
+nyckeln?
+
+Han sände först bud omkring i skärgården, att de och de namngifna
+åldringarna skulle infinna sig i kyrkbyn, där de skulle få undervisning
+i läskonsten.
+
+Inte kom där någon och var angelägen om det.
+
+Han sände ett bud till och han sände flere, men där kom ingen.
+
+Då sände han skallfogden och brofogden med hästar och slädar ut till
+skärgården för att taga fast gubbarna och med våld hämta dem till
+kyrkbyn.
+
+Kronomakten lyckades verkligen infånga några tiotal af de uppbådade
+gamla och hämtade dem dit upp.
+
+Och där satt de i veckotal under vårvinterns solljusa dagar och lärde
+sig läsa ur abcboken. Klockarn och kyrkovaktmästarn lärde. Mat fick de
+gratis på gästgifveriet, på socknens bekostnad, hette det.
+
+Men socknen sade ifrån och mente, att det som prosten hade ställt till
+utan socknens hörande och tillstånd, det fick han äfven sköta om själf.
+
+Då fick skolan hemlof och det utan kronoskjuts. Men om gubbarna var redo
+för evigheten, kan man lämna osagt. Åtminstone fick de därefter vara
+fredade för all läskonst och ha sitt för sig och gå in till vår herre i
+evigheten sådana de voro, ty historien blef prosten rätt dyr, hörde man
+sedan från gästgifveriet.
+
+Jo, jo, gamla hästar skall man inte lära att bli gångare!
+
+En ung ogift kvinna, som en höst födde ett barn, kom från den yttersta
+skärgården vid våren och öppet vatten en söndag upp till kyrkbyn för att
+begå nattvarden, efter hvilken hon hade trått och längtat hela den långa
+vintern därute i den mest aflägsna kanten af socknen. Hon hade tagit
+sitt lilla barn med sig och lämnade det i vård hos klockringarhustrun.
+Själf gick hon på söndagsmorgonen till sockenstugan för att bli
+uppskriven som nattvardsgäst.
+
+På hösten strax efter syndafallet hade hon enligt sed och lag i
+sakristian efter gudstjänsten fått sin examen af prosten. En må tro han
+var inte mild mot sådana!
+
+Nu spädde han på ett tag till vid nattvardsuppskrifningen, när hon blyg
+och rädd och med sveda och ångest i hjärtat kom fram till bordet.
+
+Så med ens märkte han i sina papper och böcker, att hon hade årets
+kyrkoutskylder obetalade. Det var en mark och trettio penni, och dem
+fordrade prosten, att hon först skulle betala, förrän hon fick gå till
+vår herres nattvardsbord. Man måste aftvå sig alla skulder, sade
+prosten.
+
+Flickan stackare grät och sade, att hon haft det svårt under vintern och
+inte haft råd att betala sina utskylder, då hon haft knappt om arbete
+och barnet måste hafva sin vård och skötsel. Och nog visste hon, att det
+var orätt af henne att inte ha betalat sina utskylder till kyrkan. Men
+hon hade en så stark längtan efter att få begå nattvarden. Hon hade
+längtat därefter hela vintern, fastän kölden och den långa vägen hindrat
+henne att komma upp till kyrkbyn. Nu, då hon kunnat taga sitt barn med
+sig i båten, hade hon kommit och bad nu prosten om att få gå till
+nattvarden. Sina utskylder ville hon nog betala, så snart hon fick
+arbetsförtjänst.
+
+Men prosten sade nej till det. Sina utskylder skulle hon betala först,
+förrän hon kunde få gå fram till herrans bord.
+
+Flickan hade en nästan ny duk på hufvudet, ej af silke, ty därtill var
+hon för fattig. Det var en svart ylleduk, och hon gick med den till
+klockringarhustrun och bad, att hon skulle köpa duken.
+
+Hon förbarmade sig och köpte duken för en mark och trettio penni.
+Flickan förde pengarna åt prosten och blef uppskrifven som
+nattvardsgäst.
+
+I den hårda tiden under nödåren, då tyfuspesten regerade och ryckte bort
+folk som då man slår ned säden på åkern, dog smedens tre barn i tyfus
+tätt på hvarandra, och de skulle begrafvas alla tre på samma söndag.
+
+Då smeden, som själf legat sjuk en lång tid i tyfusen, skaffat kistor
+och svepning åt barnen, var han så barskrapad på allt. Och när han
+skulle betala prosten för jordfästning, graf och klockor, fattades honom
+aderton penni.
+
+Det var om morgonen före gudstjänsten och prosten bad honom gå ut på
+kyrkbacken och söka bland kyrkfolket någon, som kunde låna honom det som
+fattades.
+
+Smeden gick, men fann inga bekanta. Han gick åter till prosten och bad
+om anstånd med betalningen. Han ville nog genast betala, då han hunnit
+skaffa pengar, bara barnen nu skulle komma i jorden.
+
+Men prosten höll fast vid sitt och sade, att de tre kistorna skulle få
+stå kvar vid kyrkogårdsporten så länge, tills smeden hunnit skaffa dessa
+fattiga aderton penni.
+
+Då förbarmade sig kapellanen, som var ung och nyss inflyttad i
+församlingen, öfver smeden och följde hans barn till grafven och
+jordfäste dem, fastän aderton penni fattades i betalningen.
+
+Med prosten gick det aldrig att jämka ut något.
+
+Om lifvets härfva ibland trasslades till för en och annan af oss, så var
+det inte värdt att reda ut den. Det var inte värdt att försöka ens. Det
+gick inte att pocka och inte att lirka och inte att jämka med något. Vi
+fick vara nöjda och taga allt som det var -- om det än var tokigt och
+bakfram och lätt hade kunnat vändas på rättsidan igen.
+
+Som till exempel det där med Hökskan.
+
+Höken, som var en gammal soldat, hade blifvit mordisk och elak mot sin
+hustru, Fredrika. Och som folk den tiden gick till prästen med alla sina
+bekymmer och han skulle reda ut allt trassel i församlingen, så gick
+Hökskan till prosten och klagade sin nöd och sade hur svårt hon hade det
+vid mannens hårda beteende och önskade få boskillnad från Höken för att
+få lefva i fred.
+
+Men hon hade lika så godt kunnat gå med det där till hällebärget.
+
+Prosten menade att det var orätt gjordt af Hökskan att söka skilsmässa,
+då hon engång inför gud och hans kristliga församling lofvat Höken
+trohet i lust och nöd. Och när du har hoppat i tunnan, får du vara i
+tunnan, tyckte han.
+
+-- Han slår ihjäl mig till slut, vördig prosten, sade Hökskan. Är det då
+inte bättre, att jag går ifrån honom förut, än att han blir olycklig och
+kommer på fästning för min skull, efter vi nu ser, att vi inte passar
+ihop?
+
+-- Det är detsamma hvad slags död du får, bara du är beredd, sade
+prosten. Du skall vara som ett lamm, det till slaktning ledes, och som
+ett får, det stilla tiger för sin klippare.
+
+Och därmed fick Hökskan gå.
+
+Huru Höken sedan plågade henne nästan till döds, är en annan historia.
+
+Jag undrar, om han under adjunktstiden någonsin stuckit ett par strån i
+kors för något kvinnfolk, han som andra. Som prost var det säkert, att
+han inte kunde tåla dem, ty stod ett kvinnfolk framför honom i förhör
+eller annan examen, så knep han hälst ihop ögonen för att slippa åsynen
+af frestaren.
+
+Han hade ju visst en ung fogde, som skötte om arbetet på den stora
+prostgården. För världen var han bara prostens fogde, men världen såg
+nog, att fogden liknade prosten som en kopek den andra, så att hur det
+förhöll sig med den saken vet man inte så noga.
+
+Oss förmanade han att inte samla ägodelar i denna världen. Själf hade
+han genom stor snikenhet samlat så mycket, att släktingarna, som efter
+hans död kommo från östan och västan stred och processade om grejorna i
+många år efteråt. Fogden, som hade många års löner inne, hade fått bli
+utan sitt, om inte häradsrätten dömt ut hvad honom tillkom.
+
+Men vid hädanfärden höll vi ett dundrande kalas, och det togs ur hans
+eget kassaskrin, och församlingens äldste bar stoftet till grafven. Men
+tung var han som en sten att bära, sade gamle gästgifvarn från vår by,
+som var med och bar.
+
+-- Jag har under mitt långa lif burit många till grafven, sade han,
+somliga tunga och somliga lätta, men maken till börda som prosten har
+jag aldrig lyft. Det var som att sänka en kvarnsten i hafsens djup. Då
+kapellanen, som gick tätt efter kistan, slog med psalmboken i kiständan,
+kändes det som om det skulle lättat ett tag. -- -- Jo, jo, man kan väl
+förstå hvad det var som tyngde! Visst var han ju en storväxt karl,
+prosten, men när vi åtta karlar högg tag i'n, så borde det väl ha gått
+som en dans att få'n i jorden, skulle man tycka, ifall att det bara
+skulle ha varit stofthyddan som tyngde.
+
+Ja, han ligger där nu, vår herde, alldeles utanför kyrkdörren. Där syns
+hans grafsten till evärdeliga tider, och där ligga många andra med af
+hans hjord. De ligga där man i man och kant i kant, och ingen kan säga,
+hvem som är agnar och hvem som är hvete, hvem som är get och hvem som är
+får.
+
+
+                              Professorn.
+
+När folk klagar öfver hur ledsamt och otrefligt det är att vara sjuk och
+nödgas besöka doktorn, säger gamle Abrahamsson:
+
+-- Riktigt roligt har det väl aldrig i lifvet varit med den saken, men i
+alla fall är det nu bara en lek mot förr, när man sku' gå till
+professorn.
+
+Si, professorn -- han var inte så synnerligen god att gå till för en som
+var i sjukdomens nöd. -- Ty han var argsint och ursinnig och kunde surra
+som en bålgeting och svära för rakt ingenting, så att han nära på
+skrämde lifvet ur en frisk och ännu mer ur en sjuk, där lifvet bara satt
+så godt som i lillfingerändan, när man kom till'n.
+
+Blef man sjuk, så visst drog man ut så länge som möjligt var, innan man
+for till honom för att söka bot. Man försökte först allt annat på jorden
+som bota kunde, både koppkäringar med yxor och horn och ådersnäppare,
+och man slog harpa och frågade väder och vind och man offrade och man
+trollade i alla vädersträck och glödgade brännvin, så att lågan lyste
+himmelsblå och tog hett bastubad för att häfva det onda.
+
+Och mestadels hjälpte det där oss.
+
+Men syntes det någongång så, att allt sådant var fåfängt och att man
+intet annat hade för sig än döden eller professorn, så for man ändå
+först till professorn, innan man började kämpa med döden.
+
+Var man måttlig i tal och svar, gick det lättare att komma öfverens. Men
+om man bara ville utlägga lite vidlyftigare om huruledes man trodde, att
+krämpan hade uppstått, och hvar man trodde, att sjukdomen hade sitt
+upphof och hur den kändes i kroppen, så hann man bara börja. Man fick
+aldrig utlägga det där ordentligt, förrän det blef en ilska och ett
+spring af och an och ett svärjande, så att de andra sjukstackarna, som
+satt utanför och väntade, förskrämdes och darrade som asplöf, när deras
+tur kom.
+
+Jag höll mig allra hälst undan allt doktorerande den tiden, eller ock,
+som jag redan sade, försökte jag andra konster.
+
+Men engång blef jag så eländig i halssjukan, att intet annat hjälpte, än
+att fara till professorn. Fast nog satt det så hårdt åt, att jag ett par
+gånger svimmade, medan hästen spändes för, och det slog granna stjärnor
+för ögonen. Och när jag kom till stan och gick till professorn, visste
+jag just jämnt och nätt till mig. Så usel hade jag blifvit, starka
+människan.
+
+Som bäst var, kunde jag säga just ingenting, då halsen satt fast, och vi
+tycktes komma rätt bra öfverens. Han svor ju visst lite och smått, men
+det bekom mig inte stort.
+
+När han då var utsvuren, kom han och synade mig noga in i halsen.
+
+Så tog han fram don och tillbehör och sade:
+
+-- Vi ska' skära den fan!
+
+Men först ställde han dörren på glänt och sade till mig:
+
+-- Genast som jag skurit får ni springa ut på gården och spotta. Kom
+ihåg att ni inte spottar på mina mattor.
+
+Jag försökte i min svaghet minnas detta. När han hade pickat ett par hål
+i halsen på mig, for jag ut som en raket, och då jag harklat ur mig det
+värsta af halseländet, kom jag in igen och betalade.
+
+Men då var han i ilska och uppror på nytt.
+
+-- Var det er far som ni hade med er? skrek han.
+
+Han hade sett en karl sitta och vänta utanför dörren.
+
+-- Nej, inte kände jag honom, sade jag.
+
+-- Då ä' de' någon annan djäfvel igen! Kom in din fan! röt han.
+
+Jag slank ut och den andre stackarn in, och att det inte blef någon god
+mottagning för honom, det kunde jag höra, där jag stod och drog pälsen
+på mig.
+
+Det var första gången jag var hos professorn i mina egna angelägenheter.
+Sedan var jag där flere gånger i andras.
+
+Far min, som i all sin tid var frisk som en tjärstubbe och inte på
+fyrtiosju år legat i sängen för någon sjukdom, gick en dag om vintern i
+stockskogen och bröt axeln ur led. Det riktigt syntes ofvanpå väst och
+jacka, hvar felet satt, och vi såg, att intet annat halp, än att köra
+med honom till professorn.
+
+När jag kom in med far, stod professorn påklädd i mening att gå ut i
+stan, och det var en opasslig stund för oss. Ty när han var i den
+farten, fick man vara huru sjuk och dålig som hälst, utan att han gaf
+sig tid att se på en. Han gaf då jämnt jäkeln i alltsammans. Dit han
+hade ämnat sig, dit skulle han.
+
+-- Hva' fan har ni för fel? frågte han far som i förbifarten.
+
+-- Jag har axeln ur led, sade far. Det gick i dag i skogen.
+
+-- Nå, behöfde ni då komma hit med det där? Far hem igen gubbe, och lyft
+något tungt, så försvinner väl felet af sig själft, och kom ihåg, att ni
+inte springer hit till mig med allting, sade professorn.
+
+-- Inte har ¤jag¤ väl sprungit för ofta, tyckte far.
+
+-- Men i dag var det inte alls nödvändigt för er att komma hit, sade han
+och rök ner för trappan.
+
+Jag förde hem far igen lika god som jag fört honom dit.
+
+Men när far därhemma krånglat sig ur släden, gick han in i bastun och
+tog med båda sina händer ett säkert tag i kanten af mältanlafven och
+hängde där en stund, tills det sa' knäck i axeln.
+
+Den hade gått i sitt esse igen.
+
+Inte kan man säga, att professorn var så dum häller, ty det var en bra
+kur åt far -- och billig. Fast det såg gement ut i början, när han körde
+ut oss så burdus. Sku' far den gången bara ha pros'tera på behandling,
+så sku' professorn väl ha läst några hundratusen sakramentskade djäflar
+över honom och till sist ändå kört ut honom, för så brukade han göra med
+dem, som han tyckte sprang dit i onödan.
+
+Som till exempel Konsiln och Karl-Magnus.
+
+Konsiln hade fått en bulnad i vänsterögat och det värkte och var svullet
+så ögonlocket hängde ända ned över näsan, och alltsammans såg grömt ut
+och han var omöjligt karl till att handtera hästen eller taga sig fram
+ensam. Karl-Magnus for med som sjukhjälp och kusk.
+
+Professorn stod också nu resfärdig, när Konsiln och Karl-Magnus trädde
+in och började utlägga om ögat.
+
+De tog det lite för vidlyftigt, och så började gallan jäsa öfver i
+professorn.
+
+-- Behöfde ni, edra satans djäflar, komma hit med det här? Finns där
+inte i byn någon gammal förbannad trollkäring, som har kunnat bädda det
+här?
+
+-- Nej -- -- inte fanns det, tyckte de.
+
+-- Åhå, de' va' en dålig by, sade han.
+
+Så gick han fram till konsiln och ryckte till i öglocket.
+
+-- Sir ni inte att bölden just spricker? sade han.
+
+-- Nej, inte hade de sett.
+
+-- Ja, då har ni inte alls begagnat de ögon vår herre har gett er. Hvad
+väntar ni på? Går ni inte än?
+
+-- Nå, vi tänkte att om professorn sku' ha kunnat skrifva någon medicin.
+
+-- Ta', ta', edra satans djäflar, ta hela apteket. Nog kan jag skrifva,
+så att ni kan få det alltsammans, skrek professorn och hoppade som en
+gummiboll omkring i rummet.
+
+-- Patienterna fick ge sig i väg. Konsiln, som var förlofvad karl, fick
+lust att på hemvägen hälsa på sin flamma, fast han bara såg med det ena
+ögat.
+
+-- Karl-Magnus tyckte det var synd att neka honom det och styrde därför
+af till gården, där hon tjänade ladugårdsflicka.
+
+Men medan de sysslade med hästen, stötte Karl-Magnus af oförsiktighet
+emot det sjuka ögat. Bölden sprack, och ögat blef efter ett par dagar
+bra igen. Så det var en lika god kur som far mins -- och lika billig.
+
+En annan gång var han dock lite jäkligare mot en ensam karlstackare, som
+han såg komma gående öfver gården, just då han ämnat sig i väg ut.
+
+-- Då for den lede i honom -- annat kan man ju inte säga -- så att han
+inifrån sitt rum vred rigeln för dörren.
+
+Karlen kände på dörren och drog i den för att komma in. Men den satt
+fast.
+
+Därinnanför svor professorn:
+
+-- Ä' de' inte nog med att jag skall stå här och syna er både in- och
+utvärtes? Ska' jag ännu därtill, edra sjutusandjäflar, stå här och passa
+upp er i dörrarna, så att ni får stiga in! Vill du inte din djäfvel, få
+opp dörrar, så kan du stå där ute eller gå hem och lära dej först att
+öppna en dörr, innan du kommer hit. Dra på för fan!
+
+Karlen spände och drog utanför och undrade om dörrvirket hade svällt
+eller om det var något annat fanstyg med det. Professorn höll på med
+¤sitt¤ därinnanför.
+
+Han som drog förlorade tålamodet.
+
+-- Där må nu sitta den gråe själf och hålla i dörren, efter den sitter
+som fastbeckad. Men jag ids int' stå här och dra handkaflan med ¤honom¤.
+Nog förstår jag nu, hur det hänger ihop med den här saken, tänkte och
+gick fort bort.
+
+Si det var så, att det taltes om, att professorn var frimurare. Och en
+slik' en är det ej riktigt med. Jag vet ej, om det är sant, men det
+fanns historier om honom, som inte voro goda att höra.
+
+-- När jag en gång var där -- om det var med en skinka, som han
+beställt, eller om det var med ett lass ved, minns jag ej mera -- men
+det var tidigt på morgonen, och den gamla hushållsharpan hans var
+utgången, så att professorn kom själf ut i köket och gjorde klart med
+affären. Och då hade han bara skjortan på sig, och jag såg med mina egna
+ögon, att han hade några underliga grejor i ett band om halsen. Det såg
+ut som klubbor och murslefvar, och jag tänkte, när han snodde in igen:
+
+-- Det där ä' visst frimurargrejorna hans, men -- tvi, så'na don sku' då
+aldrig komma om min kristna hals!
+
+Och jag tänkte vidare, när jag gick ut igen, att om han ändå sku' ha det
+förståndet att kasta det där ifrån sig, så skulle kanske det onda vika
+ifrån honom. För han var ingen dålig karl i sig själf, professorn, om
+han inte hade gett sig i slang med frimurarsällskapet, för de' var det
+som hade fördärfvat honom. Det tror jag och många andra.
+
+Men å den andra sidan var det också för märkvärdigt med honom, att han
+hade all världens däjeliga blomster ikring sig både inne i rummen och
+utanför på gården om somrarna. Och det är inte vanligt att karlfolk
+sysslar med sådant; allraminst tyckte man, att professorns håg skulle
+stå till det. Men sådan var han.
+
+Girig och snål var han inte häller, fast det sku' då inte ha synts oss
+så underligt. Hans taxa var tio kopek, men han tog ofta, om det så
+passade sig, betalningen in natura -- en bytta smör, en äggost och
+sådant där -- det var han mycket glad öfver. Men många fattiga stackare,
+som det fanns så godt om den tiden, botade han ofta utan tiokopekar
+eller förningar. Så att den synden hade han ej på sig att han var snål.
+
+Han var förstås ogift och hade ett styggt, äldre fruntimmer, en änkefru
+med lång hvass näsa och ögon som pliggsylar, som skötte hushållet och
+emellanåt bistod professorn med att träta på folket som kom. När man kom
+in i köket och sku' höra sig för om professorn var hemma och tog emot --
+det var ingen viss mottagningstid, som nu, och intet tidningsblad att
+kungöra därom -- så fick man först lite snäsor där, att börja med, fast
+det var ett intet mot det, som sedan kom.
+
+En enda gång, som jag har hört om, lär dock Mattas Daniel ha satt
+likasom tappen i tunnan.
+
+Hans broder låg svårt sjuk -- hvad det var för fel på'n, kommer jag nu
+ej mera ihåg -- men dålig var han, och lifvet stod i fråga, och summan
+var den, att Daniel fick fara till professorn, för där var ingen annan i
+huset som tordes göra det, efter allt hvad som hörts om honom.
+
+När Daniel kom in i köket och frågade sig för om professorn var hemma,
+snäste änkefrun med pliggsylsögonen.
+
+-- Så springer di här också, och vet int' att professorn har främmande.
+
+-- Efter han har främmande, så är han hemma, sade Daniel och gick utan
+vidare krusningar in.
+
+Professorn hörde att någon kom in. Han tittade ett tag i dörren, men
+slog den igen, utan att bry sig om Daniel.
+
+Daniel väntade en liten stund, men så miste han tålamodet. Han steg in
+till professorn. Ty Daniel han var inte af den sorten som krusade för
+någon.
+
+-- Jag har sjukbud, sade han. Min broder är sjuk. Så och så är det med
+honom, sade han och utlade om sjukdomen.
+
+Professorn såg både surt och bäskt på Daniel, men i de främmandes
+närvaro bjöd han till att hirta sin syndiga natur och sade tvärt som när
+en klipper af en tråd:
+
+-- Hva' tror ni, att jag ska kunna göra åt de?
+
+-- De' ä' ¤jag¤ som frågar, sade Daniel.
+
+-- De' ä ¤jag¤ som ¤frågar¤, sade han en gång till, när han såg, att
+professorn spände ögonen i honom, jag har inte kommit hit för att lära
+professorn.
+
+Ett sådant ovanligt tal gjorde professorn nästan maktlös, och han kom
+sig ej för att säga hvarken godt eller ondt till Daniel på en god stund.
+
+Han satte sig tyst vid bordet och skref ett recept på flere slags böter
+från apoteket, och sen gaf han Daniel or'neringar om, hur den sjuke
+skulle skötas. Och en bra kur var det. Det dröjde inte många dagar,
+förrän den sjuke kom till hälsan igen.
+
+Jag tänker att om hvar och en sku' ha stått på sin kant emot'n, som
+Daniel gjorde, så sku' han väl sist ha vant sig af med sitt syndiga sätt
+mot folk. Men när vi var nöjda och tysta tog emot hvad vi fick, blef han
+så van vid det och tyckte väl, att det liksom hörde till saken, och när
+han dessutom hade den naturen, så var det väl intet att undra öfver.
+
+Men aldrig i mitt långa lif har jag haft så roligt som den gången, då
+professorn tänkte ge stryk åt Teir-gufars dräng, Nordberg. De' va'
+pengar värdt att se på.
+
+Vi låg i hålld'n, jag och Nordberg.
+
+Professorn kom från Helsingfors och hade två främmande fruntimmer med
+sig -- säkert några släktingar gissade vi -- och ville ha två hästar
+från gästgifveriet. Nordberg och jag var lediga. Jag fick professorn och
+Nordberg släktingarna, och så for vi i väg med dem. Nordberg körde
+förut.
+
+När vi kom ett stycke på väg, började professorn knota över, att vi
+körde för sakta och skrek åt Nordberg, att han skulle öka på farten.
+
+Nordberg, som aktade hästen som sin ögonsten och aldrig for oskonligt
+fram med den, tyckte, att när han körde med vanlig hållfart, så hade
+professorn ingenting att påstå. Han låtsade ej om tillropet.
+
+-- Vänta din sjutusan djäfvel! sade professorn.
+
+Så bad han mig hålla stilla och ropade åt Nordberg att också stanna.
+
+Vi stannade båda och undrade hvad han tänkte ta' sig till.
+
+Han kröp ut ur fällar och täcken, som jag hade gärdat omkring honom, tog
+piskan, som var hans egen, och steg i snön bredvid min släde fram till
+Nordbergs.
+
+-- Aha, nu börjar det, tänkte jag, nyfiken att få se på. Få si hur
+knäfveln Nordberg ska' reda sig.
+
+Nordberg steg också full af undran ner från kuskbocken.
+
+Professorn måttade åt honom med piskan.
+
+-- Jag ska' lära dig din fan att köra för sakta! Och så sku' han ge'n.
+
+Men Nordberg sprang vig som lekatten öfver till andra sidan af släden,
+och där stod han och skrattade.
+
+-- Huhuhuhuhu!
+
+Hän brukade skratta på det där sättet.
+
+Jag satt också och skrattade, och hvad fruntimren i Nordbergs släde
+gjorde, vet jag inte, men nog knyckte det i byltena ryckvis.
+
+Professorn blef ursinnig, när Nordberg sprang undan och skrattade. Hade
+han fått åt honom ett par rapp, så hade han väl fått det lättare sen,
+men hva' sku' Nordberg stå där och låta slå sig för ingenting, unga
+starka karlen. Hade han varit elaksinnad, så hade där kunnat bli ett
+häfvare slagsmål midt på landsvägen, för professorn var ingen vali'
+karl, han häller. Men Nordberg var alltid godsint och beskedlig och
+skrattade bara åt allting.
+
+Han sprang rundtomkring släden kuttrande som en orre i vårspel:
+
+-- Huhuhuhuhu:
+
+Professorn efter och svor och måttade, och så där höll de på en stund.
+
+Men när han inte fick det att ta', började han kanske skämmas, och så
+tröttnade han väl, för det kostade på'n så inpälsad som han var i
+restulubb och omband. Svetten rann af gubben, när han kröp in i min
+släde igen.
+
+-- Har du fått nog nu, tänkte jag.
+
+Visst var det förargligt för honom att ta för sig en sak och ingenting
+få uträttadt -- som det väl sku' ha varit för hvar och en uti dylikt
+fall.
+
+-- Vänta du, din djäfvel, bara vi komma fram till stan, sade han till
+Nordberg hjärtligt och innerligt.
+
+Men sen sade han ingenting på hela vägen. Inte ens om farten.
+
+I stan bad han oss komma in och få pengar.
+
+-- Gå du in och tag pengarna, sade Nordberg till mig, jag ser efter
+hästarna. Troligen ämnar han ännu försöka få åt mig ett rapp.
+
+Jag gick in och fick pengarna, och han såg rätt glad och nöjd ut, som om
+inga mankemang skulle ha varit mellan oss på resan.
+
+Men en rolig syn var det i alla fall, och jag kommer ännu ihåg Nordbergs
+skratt för hvar gång jag färdas längs vägen och kommer till det samma
+stället, och jag måste själf skratta, när jag far där förbi.
+
+Många doktorer ha vi haft sen dess, hvar och en efter sitt sinne, men
+ingen har vi haft, som har varit lik professorn. Och många nya och
+konstiga sjukdomar ha uppstått, som ingen förr hörde talas om. Till
+exempel lungsoten, den sa' professorn, att han inte mycket trodde på.
+Efter hvad han sa', så är den annorlunda beskaffad än hvad den nu
+utmålas.
+
+Fast nog ä' ju doktorerna grömma och råmodiga nu också. Till exempel när
+de gå med knifven på lefvande människor. Jag undrar hvad professorn
+skulle ha sagt om den metodiken.
+
+Men jag har tänkt ofta, att kanske det liksom hör till doktorsyrket att
+vara så humörlig och mordisk och skarphjärtad. Det är ju i grund och
+botten ändå bara välgärningar, som en doktor gör -- hur han än svärjer
+och hur han än skärer.
+
+
+                            Österbottningen.
+
+Vi hade förr i världen en trollkarl, som var vidtberömd och omtalad
+kring land och stad för sin stora allvetenhet och konst. Det var som om
+han skulle haft nyckeln till allt mellan himmel och jord.
+
+Han hette Holmström och var hemma i Österbotten, och österbottningarna
+hade namn om sig att kunna trolla mer än andra. Väl var det så, att vi
+kunde den konsten till husbehof lite hvar och en, när det behöfdes, men
+österbottningarna voro så skickliga i trollkonsten, att somliga hade den
+till sitt yrke och flyttade till andra trakter och lefde där på
+trolleri.
+
+Hvar de hade fått all den myckna konsten ifrån är inte godt att veta.
+
+Det sades, att Moses, som var en kunnig trollkarl, hade skrifvit upp
+alltsammans i en sjätte bok, som kallades svartkonstboken. Men munkar
+och präster tyckte, att det var onödigt att alla människor fick lära sig
+svartkonsterna, ock så tog de bort ur skriften den sjätte Moseboken. Den
+lär ändå ha funnits som lös här och där, och när då någon, som hade goda
+anlag och ett klyftigt hufvud, kom öfver den, så studerade han sig till
+trollkarl.
+
+Boken lär ha funnits äfven i Österbotten, och därför voro de däruppe i
+den landsändan så kunniga i trolldom som ingen annan i hela landet, inte
+ens finnarna häller. Och visst är det, att inte har det funnits förr
+eller senare här i trakten en sådan mästare i trollkonster som
+österbottningen.
+
+Han kunde skaffa stulet gods igen bara som på en vink. Med det var han
+snällare än en polishund nu för tiden. Och så kunde han straffa
+tjufvarna med detsamma.
+
+Hvad han därvid brukade för konster vet jag inte, men alla tjufvar var
+rädda för österbottningen, och när ryktet gick omkring, att den bestulne
+hade varit hos österbottningen för att få sitt tillbaka, så var det
+visst, att tjufvarna första passande natt förde grejorna dit, därifrån
+de tagit dem. Så i det fallet var österbottningen till stor nytta för
+trakten.
+
+Det var på en höstmarknad som en Strömforsbo i folkröran miste
+pengbörsen med tjugufem mark i och allt. Men så råkade han just i
+detsamma träffa på Holmström, som varit ner och köpt fisk af skäriborna,
+och talte om för honom olyckan med pengarna.
+
+-- Du får dem nog tillbaka, bara du väntar en stund, sade Holmström.
+
+Så gick de båda tillsammans några slag af och an och såg på marknaden,
+och sen gick de in till Bergströmskan och beställde kaffe och annat, och
+de satte sig vid fönstret, Strömforsbon och österbottningen.
+
+Men de behöfde inte länge sitta där, förrän tjufven kom med pengarna
+tillbaka.
+
+-- Ska vi straffa honom med något? frågade Holmström.
+
+För den som ville kunde han lägga obotliga sjukdomar till straff på
+tjufven.
+
+Men Strömforsbon ville inte det. Han var nöjd blott han fick sitt igen.
+Tjufven fick gå helbrägda därifrån, bara han betalade omkostnaden, som
+inte lär ha varit så dryg häller.
+
+En timmerman hade vid skeppsbygge på varfvet förlorat sin yxa, och han
+trodde, att någon hade stulit den af honom. Om aftonen gick han till
+Holmström och frågade råd.
+
+-- Jag kan inte säga det nu, sade Holmström, jag måste ha natten på mig.
+Men du får inte vara här i natt, utan kom hit i morgon i god tid, så
+skall jag säga dig, hvar yxan finns.
+
+Nu var karlen nyfiken att få se på hvad sätt Holmström tog reda på yxan,
+och hvilka konster han därvid brukade, och så gick han in i en lada där
+i närheten och väntade för att få se, hvad som skulle ske under natten.
+
+När klockan blef tolf, så kom österbottningen ut på trappan och ropade
+tre gånger:
+
+-- Kucku, kucku, kucku!
+
+Och kucku kom också flygande. Men det var ingen kuckutid på året, så man
+kan väl begripa, hvad det var för en fågel.
+
+Holmström frågade kucku hvar yxan fanns, och kucku sade:
+
+-- Under spånorna vid bygraget.
+
+Och så gick Holmström in och kucku flög sin väg.
+
+Men han, som låg i ladan, hörde alltsammans, och när han nu visste, hvar
+yxan fanns, så tyckte han, att det var onödigt att vänta till morgonen.
+Han gick ner till sitt båtbygge vid varfvet och sökte i spånorna, och
+där låg yxan under dem, som kucku sagt.
+
+Han kunde stämma blod med ögonen, och han gick på en nyslipad lies bett
+med bara fötterna, utan att få så mycket som en rispa under fotsulan.
+
+Och så var han skottfri. Bara han först fick taga i byssan med sina
+händer, så tog intet skott från den på honom. Där var ingen som riktigt
+trodde på det först. Men han lät dem försöka. Han tog ett tag i byssan,
+och så ställde han sig vid bodväggen och lät dem gå an med kulor och
+krut mot bröst och mage och sidor och annstans med, men intet hål fanns
+på hans kropp, och ingen visste, hvart kulorna tog vägen.
+
+Men själf kunde han skjuta ihjäl en annan människa till och med på
+hundra mils afstånd.
+
+En Lovisasjöman kom en gång upp i en stad i Österbotten, där båten
+lastade plankor.
+
+Lovisabon slog sig där på sjömänners sätt i slang med en flicka.
+
+Men när båten var färdig att segla bort, sade flickans fader, som också
+var en kunnig trollkarl, att om inte sjömannen inom år och dag skulle
+komma tillbaka och gifta sig med flickan, så skulle han, gubben, skjuta
+ihjäl honom på hvilken kant af jorden han än befann sig, och det skulle
+ske precis på dag och timme ett år därefter.
+
+När årsdagen kom, var sjömannen i Lovisa, och han var inte hågad för ett
+giftermål i Österbotten.
+
+Men när timmen nalkades, blef han orolig och gick till Holmström för att
+få hjälp. Och så tog Holmström ihop med saken.
+
+Han stjälpte en tom tunna ute på gården med bottnen upp, och sjömannen
+fick krypa in under tunnan och sitta stilla där, tills allt var öfver.
+Så hällde han ett par skopor vatten ofvanpå tunnbottnen, så att han fick
+där som en liten vattenspegel.
+
+Sist tog han ett gammalt gevär inifrån stugan och ställde sig på utkik
+vid vattenspegeln, ty det var däri han skulle se den andre, som var uppe
+i Österbotten och vid det laget rustade sig att skjuta på sjömannen.
+
+-- Syns han redan? frågade sjömannen inifrån tunnan, ty han blef orolig
+öfver hvilket slut allt det där skulle ta.
+
+-- Jo, nu syns han, sade Holmström. Han kommer nu ut på trappan och har
+ett gevär i handen. Men nu är det jag, som skjuter först.
+
+Och så sköt han ett skott i luften.
+
+-- Tog det? frågade sjömannen.
+
+-- Ja, kom fram ur tunnan nu bara. Han föll död ner på trappan, sade
+Holmström.
+
+Hans viktigaste göromål var dock att bota sjukdomar, och för det blef
+han mest anlitad och praktik hade han ofta mer än professorn själf.
+
+Han botade alla slags sjukdomar, om de sedan var komna ur vatten eller
+vind, och mångahanda botemedel kunde han använda, som ingen annan
+människa rätt kom underfund med. Man visste bara, att den ondes konster
+var det alltihop, och afgrundsfursten stod Holmström i förbund med för
+tid och evighet.
+
+Vissa svåra sjukdomar kunde han inte bota på annat sätt än genom att gå
+med den sjuke om natten in i en kyrka.
+
+Det var det sista och skarpaste han tog till, och inte hände det häller
+ofta, att en sjuk följde med österbottningen om natten in i kyrkan. Ty
+var nu en människa hur råmodig som hälst och utan all religion och utan
+all försynthet för de heliga tingen, så var det för honom inte något
+lätt steg att taga, det där. Mig skulle de inte ha fått till det, om jag
+så hade fått dragas med spetälskan i all min dag, för det var så
+rysvärda saker det taltes om från dessa nattliga kyrkfärder, att det
+liksom tillrade längs ryggraden och det gick rysningar genom märg och
+ben på en syndare, när man hörde talas därom. Jag har hört det af en
+man, som för sitt fattiga lif gjorde en sådan kyrkresa.
+
+Det var Aron från Påfvalsby. Han for med österbottningen så där sofdags
+från staden. Hvad annat Holmström tog med, visste ej den sjuke, men ett
+par breda pärtstickor lade han i fickan. På vägen syntes eller hördes ej
+något vidare märkvärdigt, än att skatorna ofta skrattade inne i skogen,
+och det var ju nattetid, då inga vanliga fåglar är i rörelse.
+
+När de kommit till kyrkbacken och bundit fast hästen, gaf Holmström den
+ena pärtstickan åt den sjuke och sade, att han skulle sticka fram den
+och inte räcka handen, om där kom någon, som ville hälsa på honom i
+kyrkan.
+
+-- Det här blir besynnerligt, tänkte Aron.
+
+Den andra pärtan tog Holmström själf i handen.
+
+-- Nu ska du komma ihåg, att du inte stiger öfver tröskeln med en fot i
+gången, utan skyndar dig att hoppa jämfota öfver, förmanade Holmström.
+
+När Holmström kom till dörren, så blåste han tre gånger i nyckelhålet,
+och dörren öppnades af sig själf.
+
+Holmström hoppade jämfota öfver tröskeln, Aron efter. Men som Aron hade
+hoppat öfver, så smällde dörren igen med en skräll, och Aron sade, att
+han tyckte att det liksom isades innanför västen, när han tänkte på hur
+nära han varit att bli benlös. Hade han inte hoppat jämfota öfver
+tröskeln, utan stigit med ett ben i gången, så hade säkert det andra
+benet blifvit som i räfsaxen, påstod han.
+
+När de sen gick upp längs stora gången, så såg Aron, att där var ett
+underligt sken uppe vid altaret och ett gny som af hästtramp långt
+borta. Aron kände sig underlig till mods och hade hälst velat vara
+hemma, men den som sig i leken ger, får leken tåla, tänkte han.
+
+Vid korsgången kom en gestalt emot dem med en stor, vid kappa ikring
+sig, och så hälsade han först på Holmström, men det var ingen hand han
+räckte fram utan en stor sax, -- eller om den mannen verkligen hade
+sådana händer.
+
+Holmström räckte fram pärtan, och det sade: klipps. Så skulle Aron
+hälsa, och det sade också: klipps i hans pärta.
+
+Nu sade Aron, att han blef rädd. Fötter och händer hade redan varit i
+fara. Få si om hufvudet skulle få sitt med. Men tiden medgaf ingen
+fundering öfver det där.
+
+Holmström och han med kappan -- Aron tordes ej se opp på honom, så han
+visste ej hur han såg ut -- gick längs gången upp mot altaret. Aron fick
+inte komma öfver korsgången.
+
+Där höll de båda en längre rådplägning om Arons krämpor, och till slut
+måste de väl fått klart därom, efter som Holmström kom ner längs gången
+igen till Aron, som stod där halft ihjälskrämd. Den andra syntes inte
+mera. Och så gick de mot dörren utan att se sig om.
+
+Vid dörren blåste Holmström åter tre gånger i nyckelhålet och åter
+hoppade de jämfota öfver, Holmström först, Aron efter.
+
+De satte sig upp i kärran och reste hemåt.
+
+Men vid hjulbacken där stannade hästen och gick inte ur en fläck, och en
+röst ropade ur skogen:
+
+-- Holmström!
+
+Holmström hoppade ner från kärran och gick in i skogen och talte där med
+någon igen, ty Aron hörde pratande röster. Efter en stund kom han
+tillbaka och steg upp i kärran, och då gick hästen.
+
+Skator skvattrade därinne i skogen, och allt som oftast flaxade de
+omkring hästen och kärran. Men Holmström låtsade ej om dem. Nattfåglar
+och trollfåglar hörde ihop med honom och hans yrke, fast för Aron lät
+det otäckt.
+
+När de kom till Sarflax, körde de in till ett torp. Holmström gick in i
+stugan och satte sig på bänken bakom bordet.
+
+-- Nu ä' vi säkra för i natt, sade han. Ty kom han att sitta bakom ett
+bord, så kände han sig liksom i trygghet för det, som ständigt hängde
+honom i rygg och hälar. Han lär alltid ha känt af att han hade den onde
+efter sig baktill.
+
+Efter en stund fortsatte de sin hemresa.
+
+Nästa söndag lät Aron bedja för sig i kyrkan, och efter en tid blef han
+frisk. Men om han blef bra af den nattliga kyrkresan eller af
+församlingens förböner kunde han ej så noga veta. Det sade han dock, att
+om han än skulle få all världens sjukdomsplåga öfver sig, så skulle han
+bära allt med tålamod och utan knot, men gå om natten i kyrkan med
+österbottningen en gång till -- det gjorde han ej.
+
+I en kyrka kunde Holmström ej gå in, fastän han försökte med alla
+konster som i sjätte Moseboken fanns, och det var Pyttis.
+
+-- Den som har låst den här dörren, har kunnat lite mera än jag, sade
+han och vände om med den sjuka och med oförrättadt ärende, och det är
+sant, ty hållkarlarna stod bakom kyrkmuren och såg hela förloppet.
+
+Nu finns det ingen, som gör efter allt det där. Men -- det finns ju
+ingen sjätte Mosebok häller.
+
+
+                                 Kaffe.
+
+Mycket af det som nu är vanligt och anses nästan som dagligt bröd för
+människan fick vi i min ungdom hushålla strängt med och bryta af i små
+bitar af bara sparsamhet.
+
+Som till exempel potatis. Vi fick på kalas äta runda potäter som ett
+slags bakelse efter den andra maten.
+
+Och kaffet sedan. Det var inte för hvar mans mun.
+
+Först och främst var det dyrt att köpa och tiden var penningknapp och
+det var därför svårt att få loss det. Men ännu en sak, som värre var.
+Karlarna hatade allt hvad kaffe hette, och det var inte godt för
+kvinnfolket att sätta pannan på för ofta. Kvinnfolksnaturen har åter
+älskat kaffet från urminnes tider, och det är väl ingen synd i det. Vår
+herre har ju skapat kaffebusken som alla andra gräs, örter och
+fruktbärande träd åt människorna till nytta, och ändå har den arma
+kaffebönan af karlfolk fått lida så mycket spott och spe. Och
+kaffepannorna, de stackarna, ha blifvit utsatta för hämnd. Ser man på en
+gammal kaffepanna, så är den så full med bulor på bröst och sidor af
+alla bultar den fått. Ty när karlarna var fulla, så skulle kaffepannan
+straffas för det att vi kvinnfolk tyckte om kaffe. Det var ju egentligen
+åt oss de ville, men de räknade ut, att agan vardt mera kännbar, om den
+drabbade pannan, och de räknade nog rätt.
+
+Jag var så gott som bara barnet -- aderton år -- när jag gifte mig med
+Karl Fredrik.
+
+Han var en bra man. Han skötte sitt, och jag har ingenting haft att
+klaga öfver honom. Och fast jag var så ung, när jag kom i huset, så
+förstod jag ändå att sköta om mitt, så att Karl Fredrik var nöjd. Men
+kaffe tålde han inte. Det var penningrajsk och tidsrajsk, tyckte han.
+
+Men jag tyckte om kaffe, och Maja, pigan min, tyckte också om det.
+
+Maja var en duktig piga. Hon skötte som en karl om brännvinspannan både
+hemma och i skogen, och aldrig hände det, att något arbete gick på tok
+för henne.
+
+Maja och jag höll bra ihop. Vi tyckte, att det skulle vara så innerligt
+roligt att få kaffe en gång om dagen -- mer kunde man ju aldrig begära.
+
+Men det skulle gå stjälandes för Karl Fredrik. Och det gick också, ty
+det är inte så svårt, som man tror, att sticka ögonen ur en karl.
+
+Det var den tiden på året, då Karl Fredrik och Jovan Erik, drängen, gick
+till famnvedskogen och var borta från morgon till kväll, som jag och
+Maja först kom på det.
+
+Vi hade kärnat om dagen och jag stod just och saltade smöret, då det kom
+som en uppenbarelse öfver mig.
+
+-- Maja, sade jag, i morgon, när karlarna gått till skogen, ska vi
+skynda oss med morgonsysslorna, så hinner du gå till stan och sälja smör
+och köpa hem kaffe och socker. Men tyst som mösset för karlarna, förstår
+du.
+
+Maja var som min högra hand, och när det skulle skaffas kaffe till
+huset, var hon färdig som soldaten.
+
+I gråningen hade vi sysslorna undangjorda. Så snyggade hon upp sig och
+löpte af som en rinnande olja.
+
+Innan middagen var hon tillbaka. Kommersen hade gått bra för henne och
+vi hade både bränt, kokat och druckit kaffe och satt nöjda och belåtna
+och spann, när Karl Fredrik och drängen mot aftonen kom hem.
+
+Jag märkte nog, att Jovan Erik, som var en klyftig karl, såg ett par
+gånger granskande på Maja, och han måtte väl ha tänkt hvad han tänkte,
+för vid kvällsvarden hörde jag honom säga sakta till Karl Fredrik:
+
+-- Undrar om int Maja i dag har varit till stan efter kaffe?
+
+-- Hur tror du så?
+
+-- Sir ja int, att hon ä så slät i hufvu och annars så städig också.
+
+Karl Fredrik tog nu äfven Maja i närmare betraktande, men sade intet.
+
+Men jag sade till Maja:
+
+-- I morgon skall du vara lika städig och kamma dig lika slät i hufvu
+som i dag, så begriper de rakt ingenting af det här.
+
+Och Maja kammade sig slät i håret alla dagar och gick lika oppsnyggad,
+om hon var till stan eller ej. Karlarna granskade henne om aftnarna och
+undrade, hvarför hon med ens blifvit så fåfäng, gamla människan. Jovan
+Erik misstänkte smått, att Maja gjorde sig till för honom, fast Maja i
+det afseendet var så oskyldig, som det barn som föddes i går.
+
+Men att Maja ofta gick till stan på kaffeköp, det kom de aldrig
+underfund med.
+
+Vi hade svårare att komma tillrätta med våra kaffeknep, när Karl Fredrik
+och Jovan Erik hade hemarbete. Kaffeköpet skötte Maja om på gammalt sätt
+vid passande tillfällen, men det var värre med kokandet.
+
+När brännanlofvet kom om våren, var det dock ingen nöd längre.
+
+Maja, som skötte om brännvinspannan, tog kaffedonen med sig i kojan och
+gömde dem där, ty det gick bra att koka kaffe under brännvinspannan.
+
+Men -- man var inte säker på, hvem som kunde titta in dit, just som
+pannan stod färdig.
+
+Maja var inte rådlös med den saken.
+
+Nu var det så, att vi hade en stor, arg oxe, men den var arg bara på
+karlar, och Maja lärde den att komma ner till kojan och få drank utanför
+dörren.
+
+När Maja rustade till kaffe i kojan och visste, att karlarna var i
+farten, sade hon mera liksom för sig själf än åt andra:
+
+-- Oxen väsnar så och vill ut. Jag går och släpper ut honom, så får han
+sin drank.
+
+Jag förstod, att det var Majas kaffesignal, och gick till kojan tillika
+med oxen. Och därinne drack vi kaffe och hade så innerligt roligt, och
+oxen stod förnöjd och drack sin drank utanför dörren. Men karlarna hölls
+på afstånd, ty såg oxen en karl, gaf han till ett illvrål, stack tungan
+ur munnen och sänkte hornen, och det gaf respekt.
+
+Karl Fredrik hade en dag besök af sin gamle vän skomakar Arvidson.
+
+De hade båda förut på dagen varit hos Hermans Hindrik, som de var släkt
+med och där blifvit läskade med en skvätt starkt, så att de var med
+känning och af guds helga gåfvor glade, och som de visste, att Maja just
+skulle till att klara af trettisexkannspannan ner i kojan, så ämnade de
+sig dit. -- Å, hvad där skulle bli skönt för två så gamla vänner, som
+inte träffats på så långa tider! Nu skulle de ha det som en bröllopsdag
+tillsammans! -- Men -- hva fanken nu då! Har int Maja ut oxen! -- Den
+jäkelns Maja sprang då alltid med sin oxe! Som int oxen sku ha hunnit
+med sitt sen!
+
+De gick båda ut på förstugutrappan, och Karl Fredrik ropade:
+
+-- Maja, Maja, för in oxen för vi ska båda ner till kojan i dag, jag och
+Arvidson!
+
+Men det var just det, som Maja satte stopp för. Hon hade spekulerat ut
+deras planer, och som hon hade äfven sin lilla privata panna färdig,
+ville hon hälst vara i fred då, och dessutom så tvinnade gubbarna annars
+också bara i vägen där. Hon ropade tillbaka:
+
+-- Oxen ska ut, när han känner på sig, att det blir den tiden, och får
+han int', så rycker han långband och klafve loss och kommer ut själf,
+och om int' husvärden och mästarn hålls inne nu, så kommer han att söka
+efter hjärteblodet på er båda, för han ä farlig i dag.
+
+-- Ska vi då vara rädda också? undrade Arvidson.
+
+-- Hvem vet, hva den djäfveln kan göra, sade Karl Fredrik, för int' sir
+han god ut.
+
+Oxen satte af med ett bölande och svansen i vädret ner till kojdörren
+till drankhon. Inne i kojan drack vi kaffe, jag och Maja, medan sikuna
+rann, och Maja förde för barmhärtighets skull ett halfkvarter af
+klarningen upp till stugan åt Karl Fredrik och skomakarn.
+
+Har man en god man, sticker man ett öga ur honom; har man en dålig,
+sticker man dem båda.
+
+
+                               Religiösa.
+
+Det var en gång några gubbar, som var goda vänner och trogna grannar och
+släkt med hvarandra.
+
+Och när det ibland ville sig så väl, att de efter en tid af arbete och
+bekymmer i sina värf kom tillhopa och fick en skvätt starkt, så blef de
+religiösa.
+
+Inte för det, att de var några frimurare och gudsföraktare annars
+häller. De fruktade Gud och ärade öfverheten; de gaf gudi hvad gudi
+tillhörde och kejsaren hvad kejsaren tillhörde, och de knogade i medgång
+och motgång för sitt bröd och åt det i sitt anletes svett. De kunde
+svälta utan knot, när åkern vid skördetiden stod frostbiten, och de
+kunde tacka Gud med hjärtat fullt af glädje, när säden rann strid och
+grann ur kärfvarna vid mickelsmässan om hösten. Men det satt liksom mera
+invärtes; de höll sin gudsfruktan för sig själfva, och de talte med sin
+gud i tysthet.
+
+Men som sagt, så snart de fick en skvätt -- och det behöfdes ingen stor
+skvätt häller -- så löstes deras tungors band, och det kom andakt och
+själastämning öfver gubbarna. De blef såsom öfversteprästerna och de
+skriftlärda i synagogorna och började utlägga, så att bibelspråk och
+psalmverser korsade hvarandra tvärs öfver bordet. Och hvar och en var
+religiös efter sin art och sitt sinnelag, och de hade hvar för sig
+utvalt en psalmboksvers, som var liksom ett rättesnöre och ett a och o
+för allt deras lefverne och ett valspråk i sorg och glädje, under
+arbetsdagar och högtidsstunder.
+
+Hermans Hindrik kände sig alltid andeligen fattig och blind, och han
+sade:
+
+   -- "Vårt förnuft förblindadt är.
+   Mörker all vår själ betäcker,
+   om din ande ej är när
+   som nytt ljus i själen väcker".
+
+Beins Kalle var af annan mening. Han sade:
+
+   -- "Låt mig som ett ljusets barn
+   se och undvika alla garn,
+   som satan för mig ställer.
+   Ja, låt mig aldrig glömma bort
+   att min lifstid är ganska kort
+   och likväl mycket gäller.
+   Ty bör mig
+   flitelig
+   nyttja dagen;
+   höra lagen
+   och mig lära
+   det som länder
+   mig till välfärd, dig till ära".
+
+Lassas Petter, som var en glad själ och alltid rik på godt humör, tyckte
+att världen var härlig i ny och nedan och en lustgård för människor att
+lefva i -- ja, riktigt som en kungsgård skänkt af vår herre, och som han
+i sin stämningsstund blef musikalisk, så sjöng han:
+
+   -- "I blomman af min ungdomsdagar
+   hvem är jag skyldig tacksamhet
+   om ej den gud, hvars milda lagar
+   mig styrka skänkt och munterhet
+   Som öppnat världens fält för mig,
+   där all hans godhet röjer sig."
+
+Men när tiden blef framliden och skvätten i ankaret tog slut och allt
+var utransakadt för den gången, steg Hardéns fabru upp och gaf signalen
+till skilsmässa och uppbrott:
+
+   -- "Vi gå hem hvar till sitt bo
+   af guds helga gåfvor glade.
+   Där finne vi vår själaro,
+   hvartill vi stor längtan hade."
+
+                   *       *       *       *       *
+
+Sipu Abram han blef också religiös, när han hade fått känningen, men han
+var religiös på annat sätt.
+
+Medan han ägde sjättedelshemmanet, då var han rätt ofta religiös -- hvar
+och hvarannan dag mest -- och brydde sig inte ett skapande grand om
+arbete och omsorg om hus och hem. Han gick i strumpfötterna och sjöng
+psalmer från morgon till kväll och ibland från kväll till morgon, och
+lät allt gå på guds försyn. Och när Lovisa, hustrun hans, försökte hålla
+efter honom, vann hon ej mycket därmed. Abram hade två säkra klippor att
+stöda sig på, och de ramlade aldrig i evighet, trodde han. Den tron satt
+fast som med nitnaglar i Abram, och han sade:
+
+   -- "All min sorg jag kastar,
+   som mitt hjärta lastar,
+   på min Jesu rygg."
+
+Det var hans ena klippa.
+
+Den andra var handelsman Goloschoff, som han förtröstade sig på, tills
+hemmanet gick på kansli för utskylderna, och Goloschoff tog sitt och
+Abram fick gå sin väg med Lovisa och två tomma händer. Barnungarna flög
+som fåglar ur boet och tog tjänst hos andra.
+
+Abram flyttade med Lovisa in i en liten stuga, som han kallade templet.
+Han arbetade här och där åt bönderna och blef en bra karl, när han
+minskade af litet på religiositeten och tog omsorgen en smula på sin
+egen rygg.
+
+Men engång i veckan skulle han vara religiös och ha sin själastämning.
+Det kunde inte hjälpas, ty det tyckte han sig behöfva och ha råd till.
+
+Han arbetade en lång rad af år hos häradsnämndeman, och när han gjorde
+upp ackordet med honom, så förbehöll han sig previlejan, att han hvar
+lördagskväll skulle få ett halft kvarter brännvin.
+
+Det fick han, och det drack han upp i ett tag, och när det hade gjort
+sin verkan, så blef Abram religiös alldeles med detsamma.
+
+Han gick hem till Lovisa i templet, och under vägen sjöng han sin
+aftonpsalm:
+
+   -- "Hvarmed skall jag dig lofva,
+   min gud och fader kär,
+   för all din stora gåfva
+   och omsorg om mitt väl."
+
+Abram kände sig så nöjd och lycklig, där han i aftonstunden trefvade sig
+hemåt längs den höstvåta vägen. Allt veckans slit och släp var glömt och
+han tyckte, att gud fader och hans helge and' hade stigit ned till honom
+i all hans skröplighet och uppfyllt honom med en paradisisk salighet --
+en försmak af det, som komma skulle hinsidan detta jordelif. Allt detta
+kunde han inte bära tigande. Han småpratade för sig själf, och så upphof
+han sin röst till en ny lofsång:
+
+   -- "Du dagligen mig spisar
+   och kläder nådelig.
+   Min själ stor nåd bevisar
+   och föder rikelig.
+   Ty skall ock nu min mun
+   ditt helga namn berömma
+   och ej ditt lof förglömma
+   i denna aftonstund."
+
+Men med den världsträlen Lovisa var det ett bekymmer, ty käringen var så
+beskaffad, att hon inte tålde, att Abram skulle lägga sig i hennes
+själsangelägenheter.
+
+Abram gaf dock inte efter.
+
+Han försökte med omvändelsen hvarje lördagsafton, och nu skulle han
+åter, om fakuln tog, ha käringen med in i vår herres glädje.
+
+Och så bad han i en ny sång om den högstes bistånd därvid:
+
+   -- "Min släkt och mina vänner,
+   o herre, tänk uppå.
+   Du allas tillstånd känner.
+   Låt väl i allt dem gå!"
+
+Och nu beslöt Abram, som så mången lördagsafton förut, att Lovisa
+¤skulle¤ omvändas.
+
+Lovisa satt i templet och åt sin aftonvard. Katten åt sin under bänken,
+och allt var frid och stillhet som sig bör en lördagsafton.
+
+Då hördes psalmsången af Abram, som var i annalkande, och Lovisa visste
+af gammalt, att han nu åter var i änglatagen och omvändelseifvern.
+
+Och när han sjungande steg öfver tröskeln till sitt tempel, gick han med
+ett par steg, ty templet var inte stort, fram till Lovisa, drog ullduken
+af hennes hufvud, luggade henne och sade:
+
+-- Bekänn din synd för Gud och för Abram!
+
+Men Lovisa bekände aldrig. Hon steg upp, tog ett säkert tag midt om
+Abram och bänkade honom i utdragssängen med en tung skinnfäll öfver sig,
+och så sade hon:
+
+-- Ligg stilla där nu, tills den mesta gudligheten går ur dig.
+
+-- Lovisa, Lovisa; du har alltid varit en världsträl och en stormodig
+varelse, och du förhärdar ditt hjärta till evinnerlig tid. Men inför vår
+herre är jag oskyldig till ditt fördärf. Jag tvår mina händer och sköter
+om min egen salighet.
+
+   -- "När jag skall hädan vandra
+   af denna jämmerdal,
+   tag bland de frälsta andra
+   mig i din fröjdesal,
+   att jag till evig tid
+   må där med änglatunga
+   dig pris och ära sjunga,
+   min gud och fader blid!"
+
+Lovisa lät honom sjunga psalmen till slut och förrätta sin aftonandakt
+ostörd, bara han höll sig under fallen.
+
+Sången tynade af, och där blef ett mummel som af en bön. Till sist kom
+därunderifrån som en kraftig trumpetstöt:
+
+-- Ty riket är ditt och makten och äran och härligheten ifrån evighet
+till evighet, amen!
+
+Lovisa läste sin aftonbön tyst för sig själf ur psalmboken. Katten hade
+hoppat upp på ugnen och satt där mätt och nöjd och spann och halfsof i
+värmen, och allt blef åter frid och stillhet.
+
+Lovisa makade ihop kolen i askan, drog klinkan på dörren och kröp bakom
+Abrams rygg.
+
+På söndagsmorgonen hade religionen och gudligheten gått Abram ur kropp
+och själ. Ett halfkvarter är ju inte så stor skvätt för en karl i bästa
+åren; och nu trodde han på Gud så som Lovisa och annat folk gjorde och
+arbetade träget hela veckan för sitt och Lovisas uppehälle -- till nästa
+lördagsafton.
+
+
+                       En vink från andra sidan.
+
+Det är underligt med människorna. Somliga lefva och regera hur som hälst
+och tycka bara, att det angår ingen. Och när de dö, så kan ju häller
+ingen precis säga, hur de ha det ställdt för sig i den andra världen.
+
+Men för den, som har ögon till att se och öron till att höra, är det
+någonting ändå vid den sista färden, som gör det klart för dem som efter
+bli, huruledes det riktigt är. Det är som en vink om något från den
+andra sidan, den okända, bara man förstår att tyda vinken.
+
+Nu vet ingen se sådant, för att ingen har tron på det. Människorna äro
+annorlunda nu. Och ingenting händer det sen häller.
+
+Men i min ungdom, då hände det alltid så märkvärdiga saker, och då kunde
+vi ibland få se liksom en flik af förlåten lyftas.
+
+Som till exempel, när kapten blef död och skulle begrafvas.
+
+Han var annorlunda än annat folk, kapten. Han var elak och hastig i
+sinnelaget och svor och regerade i sitt hus med egna och tjänare, men
+det var nu ingenting ovanligt med det, för han var gammal ostindiefarare
+och hade hela sitt lif seglat världen ikring och hade därför blifvit en
+sådan som slika bli därute i hedningalanden, och inte visste man så
+noga, hvad han där utomlands haft för sig häller.
+
+Folk påstod, att han till och med var frimurare, och det kan man inte
+alls hålla för en omöjlighet, för han hade i så långa tider hållit till
+i Sverige, där de säga, att frimurarne riktigt ska ha sitt viste, och
+hvem kunde veta hvad slags folk han där råkat ut för.
+
+Hans gamla mor grät och bad till gudomen hvar eviga dag för hans
+omvändelse. Men det såg hopplöst ut med kapten. Han hade sitt för sig.
+
+Så kom han engång hem från en långresa och sade till gamla mor sin:
+
+-- Nu, mor, ska jag komma hem för att dö, sade han.
+
+Var det icke underligt! Då var karlen frisk som en rofva och inte så
+gammal häller. -- Men si, han visste väl, att tiden var ute för honom,
+för det sägs ju, att de lofva sig, frimurarne, inom en viss tid med
+kropp och själ åt den onde, men hvad de själfva få i utbyte, det vet
+ingen människa.
+
+Gumman blef förskräckt öfver hans syndiga tal.
+
+-- Käre son, ingen vet väl på förhand när hans stund är kommen, står det
+i skriften, men om det är så, att du har aningar om att någon skall
+bort, så är det väl du, som skall täcka mina ögon och inte jag dina,
+sade hon.
+
+Men kapten höll fast vid sitt och påstod, att det var för honom det var
+slut.
+
+Och var det icke förunderligt! Det gick som han sagt. Ett par dagar
+därefter blef han sjuk och dog knall och fall.
+
+Och det vardt en rysvärd tid för oss, för alltifrån den stund han gaf
+upp andan och till dess att prästen vigt griften öfver honom, var det
+som om luften varit full af tecken och under.
+
+Bockos Lovisa, som var liksveperska i byn, sade, att det inte var kapten
+som hon lade i kistan, utan en annan ful varelse, en bortbyting, och hon
+riktigt skalf på målet, när hon talte om det där för oss andra. Si, han
+hade tagit sitt med kropp och själ, han, som skulle ta det, sade Lovisa,
+och allihopa var vi bäfvande för fasligheten i hvad Lovisa sett. Vi hade
+det riktigt svårt och kände oss hemska till mods så där mot aftnarna,
+medan kapten låg lik inne i mangellidret, och vi skulle gå där
+rundtomkring med sysslorna. Urby ropade hemskt från skogen flere nätter
+å rad, så ingen tordes gå ut, och det hade gjort så redan förrän kapten
+dog, sade Stafva, ladugårdspigan, och räfvar skväkte och hackspettar
+flög oss rätt mot ögonen, och det var ett himmelens elände, som jag inte
+glömmer i all min tid.
+
+Och när vi höll vakanstuga för kapten, innan han fördes bort, hände det
+något märkvärdigt.
+
+En ung dragon tog sig till att spektakla öfver vårt förehafvande, för
+han hade förstås inte riktigt tron på det, han häller. Men vet någon,
+hur det gick? Dragon, som var med oss hela tiden, skulle tolftiden på
+natten gå ut. Vi var just vid slutet af en psalm, vi andra, och
+kvinnfolket varnade och nekade honom. Han skulle kantänka vara karavålig
+och inte bry sig därom, utan gick bara, och när han kom in tillbaka,
+slog en eldslåga efter honom i dörren, innan han hann draga till den
+efter sig, och elden brände af hans kappskört jäms med baken.
+
+Då hvitnade han i synen och sen så ¤trodde¤ han, för han fick ju så
+tydligt se.
+
+Men när begrafningsdagen kom och vi skulle föra kapten i jorden,
+stannade vi med likföljet vid den stora backen, som brukligt var, för
+att vänta på motringningen.
+
+Vi väntade en stund, men det hördes ingenting. Vi väntade åter och vi
+bläkta med hattar och mössor och näsdukar opp mot klockstapeln, men inte
+en kläpp rördes.
+
+Vi trodde först, att klockringarna var försumliga. Ett par karlar från
+begrafningsföljet sprang opp i klockstapeln för att se hvad som
+fallerade. Men när de kom dit opp, stod ringarna och drog i stropparna
+så att ögonen stod ut ur hufvudet på dem och svetten rann.
+
+Men klockorna var som fastbundna af osynliga händer och rördes ej ur
+fläcken.
+
+Då började vi förstå.
+
+Vi fick föra kapten till grafven utan klockor, som en missdådare.
+
+Men sen, när kistan var sänkt i jorden -- den var tung som en sten
+också, den kistan, sade de som bar den -- och jordfästningen var läst
+öfver den döde, då lossnade klockor och kläppar, och vi fick ändå
+tillbakaringning.
+
+Vid begrafningsmiddagen var vi alla så bäfvande och uppskakade af
+händelsen med motringningen, att maten inte riktigt ville smaka oss,
+fast den var både god och riklig -- för kapten var ju ingen fattiglapp.
+Vi hade fått lyfta en flik af förlåten som täckte det stora okända, dit
+kapten hade gått in, och vi såg tydligt, hvem som var med vid
+begrafningen.
+
+
+                         En oskiftad vägstump.
+
+Janne och Kalle var rågrannar i skog och ägor.
+
+Janne hade ett lynne som eld. Det brann och sprakade, när argsinnet kom
+öfver honom -- och det kom ofta -- men när det hade sprakat ut, kom han
+likasom till sig igen. Då hade han glömt alltihop och var en gladlynt
+och godsint granne, dessutom rättvis i stort och smått.
+
+Men han använde en farväg, som gick genom Kalles skog. Vägen var af
+gammalt oskiftad, och Kalle tyckte sig ensam rå om den.
+
+Kalle var till sinnes som en ullkarda, gnatig och hvass och häcklade
+ofta fast här och hvar. Han var rättvis, han också, i stort och smått.
+Rätt skulle vara rätt, fast det så bara gällde en enriskvist, för tog en
+käring och snärde åt sig söndagsenris till stugugolfvet från en annan
+skogsbacke än Kalle hade gett lof till, så hotade han käringstackarn med
+tingsprocess, om hon ännu en gång snärde på förbjuden mark.
+
+Kalle tyckte, att det var onödigt, att Janne körde genom hans skog. Han
+kunde ju taga omvägen genom byn.
+
+Janne tyckte åter, att det bara var rättvist att han fick köra på den
+vägen. Hans förfäder hade begagnat den led efter led sedan urminnes
+tider, och längs den hade de färdats fram den sista färden till
+kyrkogården. Allt detsamma ämnade Janne också göra, när den vägen
+lämpade sig så bra för honom, sade han rent ut.
+
+De trätte om vägen i fyra långa år, när och hvar de träffades, men
+annars var de vänner och liktes bra.
+
+Om de möttes på den förbjudna vägen, så var det visst som amen i kyrkan,
+att Kalle sade till Janne:
+
+-- Hör du nu, de ä inte alls rätt gjordt af dig att köra på den här
+vägen. Kan du inte hålla dig på den andra?
+
+-- Hva fanken ska du prata om vägen, du! När har du sist lagt ut ett
+dagsverke på den? När har du sist kört ett sandlass till den?
+
+-- Nå, att du säger något sådant! Det fattas bara, att jag sku göra det
+med! Fylla sand på vägen och ploga den med, så att du ska komma bra
+fram!
+
+-- De sku väl vara din förbannade skyldighet, när du ä en sån jäkla
+ägare till den. Men ser du, jag fyller sand på den och jag plogar den om
+vintern -- annars sku int fan själf komma fram på den -- och så kör jag
+på den, när jag har lust, ser du.
+
+-- Du kör, säger du?
+
+-- Ja, ta me fan jag gör så!
+
+-- Men jag säger stopp, ska du få se.
+
+-- Du kan ju försöka.
+
+-- Ja, ser du, när vägen går genom min skog och när inte rätten har
+skiftat den oss emellan och fyllningen ska tas från min sandgrop på min
+mark, så ä de väl allt mitt, tycker jag, och när jag själf så litet
+begagnar den vägen, så tycker jag, att den gärna kunde få stå i fred för
+dig, när du har den andra vägen genom byn, som ä din lagliga väg.
+
+-- Hvarför i helvete kör du int mera på den då?
+
+-- Jag behöfver den ju så lite.
+
+-- Det rår jag inte för. Men jag behöfver och jag kör, om djäfveln tog.
+
+-- Vi ska se, hur länge du får. Det finns väl lag och rätt här i landet.
+Rätt ska vara rätt.
+
+                   *       *       *       *       *
+
+Janne fyllde sand på vägen från Kalles sandgrop. Han jämnade den slät
+som ett bord, och så körde han på den igen så att det hurrade i skogen,
+ty Janne hade goda hästar.
+
+-- Rätt ska vara rätt, tyckte Kalle, och så gärdade han ett led tvärs
+öfver vägen.
+
+Han tog endast halmband, ty han tyckte, att då Janne såg ledet, borde
+han vara så finkänslig och förstå, att Kalle menade; Stopp!
+
+Gummorna, som gick till blåbärsskogen, såg ledet midt öfver vägen, och
+som de kände till krakelet, korsade de sig och sade:
+
+-- Himmelens skapare! Hur trångt må de där båda ska få det i den andra
+världen, när de har det så där knappt redan i denna?
+
+Janne fick höra om gillret. Den är inte sen, som bud för.
+
+Han spände sitt snabbfotade sto Mariana för kärran och for till staden.
+
+När han såg ledet på vägen, gaf han Mariana lösa tyglar.
+
+-- Förbanne mej, har int Kalle sagt stopp nu! -- -- Hej, Mariana!
+
+Med ett brak var Janne öfver på andra sidan.
+
+Ledet låg krossadt.
+
+Men Kalle gärdade ett nytt. Nästa gång tog han starka videband.
+
+-- De borde fastna i, både hästen och karlen, tyckte han.
+
+Men när Janne kom, så hejade han till ett tag och var öfver igen och
+sände bud till Kalle, att ledet var för fan i våld och att Kalle fick gå
+dit och reparera det, om han ville.
+
+                   *       *       *       *       *
+
+De träffades en dag vid rån i Myrängen.
+
+De talte vänskapligt vid hvarandra om väderlek och årsväxt och annat
+sådant som rörde dem nära, och det tycktes, som om de två aldrig haft
+något ondt sig emellan.
+
+Så med ens kastade Kalle fram:
+
+-- Hur länge tänker du köra sönder mina led, som jag gärdar öfver vägen?
+
+-- Hvem fanken har bedt dig gärda?
+
+-- Får inte jag göra på min väg och i min skog hvad jag vill?
+
+-- Du får väl så, men låt bli att gorma, om jag får lust att göra hvad
+jag vill.
+
+-- Jag tänker snart igen gärda ett nytt led, och jag tycker, att du
+kunde låta det stå i fred.
+
+-- Ja, gärda du på bara, inte mig emot. Men när jag har ärende hitåt, så
+kör jag på vägen genom din skog, och så bygger jag den och reparerar
+den, när den blir dålig.
+
+-- Men nästa gång ska jag gärda så pass, att du ej kommer öfver.
+
+                   *       *       *       *       *
+
+Janne var på julkalas i skärgården i mellandagarna och kom hem på natten
+och hade ångan uppe.
+
+Han satte af med god fart in på den förbjudna vägen.
+
+Plötsligt tvärstannade Mariana.
+
+-- Hva fanken! Vågar du int sätta öfver nu? Har du int hunnit lära dig
+det redan? -- Hej!
+
+Janne trodde, att Kalle roat sig med gärdanarbete i julmellandagarna.
+
+Men Mariana gick inte.
+
+-- Hvad har han nu byggt för ett babelstorn, som int Mariana törs öfver?
+När har han hunnit med det?
+
+Och Janne steg ur släden för att se.
+
+Bron öfver den djupa kanalen var uppkastad.
+
+Janne blef ej förskräckt. Det brukade han inte. Men han svor, ty det
+brukade han till husbehof, och så vände han om och körde den vägen, som
+Kalle tyckte, att han egentligen borde köra.
+
+Han sade intet, men han satte in i tidningen ett stycke om nidingsdåd.
+
+Följande dag lät han bygga bron, och så körde han åter den vägen fram.
+
+Sjutton dagar före vårtinget sände Kalle nämndemannen att stämma Janne
+till tinget för körande på förbjuden väg.
+
+-- Si på fanken, sade Janne. Nu ska väl rätt bli rätt till slut.
+
+Och så sände han nämndemannen att stämma ett par gamla gubbar från byn
+som ressällskap med till tinget.
+
+Det blef process, och domarn rannsakade och nämnden pröfvade, och
+vittnena förklarade, att Jannes förfäder led efter led byggt och
+begagnat vägen, och ingen hade förmenat dem det.
+
+Kalle sade inför rätten att den ena af vittnena var jäfvig att vittna
+och aflägga ed, emedan han ej kunde sin katekes.
+
+Målet tog uppskof till hösttinget, och vittnet skulle därförinnan
+undergå prästförhör.
+
+Janne ålade vittnets hustru att lära gubben läsa utantill i katekesen de
+stycken, som handlade om ed och mened, och så skjutsade han gubben till
+prästgården, och prosten förhörde honom och godkände hans kunskaper.
+
+-- Satt int fan i gubben, som kunde, sade Janne.
+
+Och domare och nämnd granskade saken ånyo och fann rättvist, att då
+Jannes förfäder af ålder begagnat vägen och då vägen var till stor nytta
+för Janne, så borde något annat ej komma i fråga, än att Janne också
+fick begagna den. Och i betraktande af att det blef för drygt och
+betungande för Janne att ensam underhålla den långa vägsträckan, dömdes,
+att vägen skulle skiftas i tvänne lika stora lotter, så att Kalle också
+skulle få sin andel att sköta.
+
+Janne bjöd Kalle och sina vittnesmän på öl vid gästgifveriet.
+
+-- Nu har rätt blifvit rätt, sade han till Kalle, och nu ska vi inte
+tala om den där vägstumpen mer.
+
+-- Nej nu ska vi vara vänner i lif och död. Dör jag först, så kör du mig
+till grafven, dör du, så kör jag dig. Goda vänner ska köra hvarandra
+till grafven, efter landsens sed, och ingenting står nu mer emellan oss.
+Det hör ni, gubbar, sade Kalle till vittnena.
+
+Janne körde sedan den vägen i mörker och ljus utan något hinder från
+Kalles sida.
+
+-- Rätt ska vara rätt, sade Kalle.
+
+Och när Janne färdades fram där den sista färden till kyrkogården, satt
+Kalle fram på och körde.
+
+
+                               Pris: 3 mk
+
+
+
+
+                              Noteringar:
+
+
+Originalets grammatik, stavning och interpunktion har bibehållits. Ett
+antal uppenbarliga fel har rättats som följande (innan/efter):
+
+   [s. 24]:
+   ... eller blandet som, det riktigt heter, tillreddes redan ett
+       dygn ...
+   ... eller blandet, som det riktigt heter, tillreddes redan ett
+       dygn ...
+
+   [s. 47]:
+   ... fram till oss, och som skallfoden var i slagsmålstagen, men ...
+   ... fram till oss, och som skallfogden var i slagsmålstagen, men ...
+
+   [s. 48]:
+   ... for att undvika en sammanstötning. ...
+   ... för att undvika en sammanstötning. ...
+
+   [s. 66]:
+   ... vantar. Lägger man så härtill hvad man och barn, hutstrun ...
+   ... vantar. Lägger man så härtill hvad man och barn, hustrun ...
+
+   [s. 72]:
+   ... kom det färdiga bumullsgarnet i bruk och kallades då ...
+   ... kom det färdiga bomullsgarnet i bruk och kallades då ...
+
+   [s. 75]:
+   ... ör fyllandet af hemmets behof. ...
+   ... för fyllandet af hemmets behof. ...
+
+   [s. 75]:
+   ... fsmått heliga för hennes själ, ett lefvande helt med familjen ...
+   ... smått heliga för hennes själ, ett lefvande helt med familjen ...
+
+   [s. 86]:
+   ... omkring och bjöd oss till vedtalko, så sade vi åt henne; ...
+   ... omkring och bjöd oss till vedtalko, så sade vi åt henne: ...
+
+   [s. 98]:
+   ... nte säga -- så att han inifrån sitt rum vred rigeln för ...
+   ... inte säga -- så att han inifrån sitt rum vred rigeln för ...
+
+   [s. 98]:
+   ... Därinnanför svor professorn; ...
+   ... Därinnanför svor professorn: ...
+
+   [s. 127]:
+   ... till gamla mor sin; ...
+   ... till gamla mor sin: ...
+
+   [s. 130]:
+   ... och hacklade ofta fast här och hvar. Han var rättvis, ...
+   ... och häcklade ofta fast här och hvar. Han var rättvis, ...
+
+
+
+
+
+
+End of Project Gutenberg's Från vargtider och vallpojksår, by Josefina Bengts
+
+*** END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 57622 ***