1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
32
33
34
35
36
37
38
39
40
41
42
43
44
45
46
47
48
49
50
51
52
53
54
55
56
57
58
59
60
61
62
63
64
65
66
67
68
69
70
71
72
73
74
75
76
77
78
79
80
81
82
83
84
85
86
87
88
89
90
91
92
93
94
95
96
97
98
99
100
101
102
103
104
105
106
107
108
109
110
111
112
113
114
115
116
117
118
119
120
121
122
123
124
125
126
127
128
129
130
131
132
133
134
135
136
137
138
139
140
141
142
143
144
145
146
147
148
149
150
151
152
153
154
155
156
157
158
159
160
161
162
163
164
165
166
167
168
169
170
171
172
173
174
175
176
177
178
179
180
181
182
183
184
185
186
187
188
189
190
191
192
193
194
195
196
197
198
199
200
201
202
203
204
205
206
207
208
209
210
211
212
213
214
215
216
217
218
219
220
221
222
223
224
225
226
227
228
229
230
231
232
233
234
235
236
237
238
239
240
241
242
243
244
245
246
247
248
249
250
251
252
253
254
255
256
257
258
259
260
261
262
263
264
265
266
267
268
269
270
271
272
273
274
275
276
277
278
279
280
281
282
283
284
285
286
287
288
289
290
291
292
293
294
295
296
297
298
299
300
301
302
303
304
305
306
307
308
309
310
311
312
313
314
315
316
317
318
319
320
321
322
323
324
325
326
327
328
329
330
331
332
333
334
335
336
337
338
339
340
341
342
343
344
345
346
347
348
349
350
351
352
353
354
355
356
357
358
359
360
361
362
363
364
365
366
367
368
369
370
371
372
373
374
375
376
377
378
379
380
381
382
383
384
385
386
387
388
389
390
391
392
393
394
395
396
397
398
399
400
401
402
403
404
405
406
407
408
409
410
411
412
413
414
415
416
417
418
419
420
421
422
423
424
425
426
427
428
429
430
431
432
433
434
435
436
437
438
439
440
441
442
443
444
445
446
447
448
449
450
451
452
453
454
455
456
457
458
459
460
461
462
463
464
465
466
467
468
469
470
471
472
473
474
475
476
477
478
479
480
481
482
483
484
485
486
487
488
489
490
491
492
493
494
495
496
497
498
499
500
501
502
503
504
505
506
507
508
509
510
511
512
513
514
515
516
517
518
519
520
521
522
523
524
525
526
527
528
529
530
531
532
533
534
535
536
537
538
539
540
541
542
543
544
545
546
547
548
549
550
551
552
553
554
555
556
557
558
559
560
561
562
563
564
565
566
567
568
569
570
571
572
573
574
575
576
577
578
579
580
581
582
583
584
585
586
587
588
589
590
591
592
593
594
595
596
597
598
599
600
601
602
603
604
605
606
607
608
609
610
611
612
613
614
615
616
617
618
619
620
621
622
623
624
625
626
627
628
629
630
631
632
633
634
635
636
637
638
639
640
641
642
643
644
645
646
647
648
649
650
651
652
653
654
655
656
657
658
659
660
661
662
663
664
665
666
667
668
669
670
671
672
673
674
675
676
677
678
679
680
681
682
683
684
685
686
687
688
689
690
691
692
693
694
695
696
697
698
699
700
701
702
703
704
705
706
707
708
709
710
711
712
713
714
715
716
717
718
719
720
721
722
723
724
725
726
727
728
729
730
731
732
733
734
735
736
737
738
739
740
741
742
743
744
745
746
747
748
749
750
751
752
753
754
755
756
757
758
759
760
761
762
763
764
765
766
767
768
769
770
771
772
773
774
775
776
777
778
779
780
781
782
783
784
785
786
787
788
789
790
791
792
793
794
795
796
797
798
799
800
801
802
803
804
805
806
807
808
809
810
811
812
813
814
815
816
817
818
819
820
821
822
823
824
825
826
827
828
829
830
831
832
833
834
835
836
837
838
839
840
841
842
843
844
845
846
847
848
849
850
851
852
853
854
855
856
857
858
859
860
861
862
863
864
865
866
867
868
869
870
871
872
873
874
875
876
877
878
879
880
881
882
883
884
885
886
887
888
889
890
891
892
893
894
895
896
897
898
899
900
901
902
903
904
905
906
907
908
909
910
911
912
913
914
915
916
917
918
919
920
921
922
923
924
925
926
927
928
929
930
931
932
933
934
935
936
937
938
939
940
941
942
943
944
945
946
947
948
949
950
951
952
953
954
955
956
957
958
959
960
961
962
963
964
965
966
967
968
969
970
971
972
973
974
975
976
977
978
979
980
981
982
983
984
985
986
987
988
989
990
991
992
993
994
995
996
997
998
999
1000
1001
1002
1003
1004
1005
1006
1007
1008
1009
1010
1011
1012
1013
1014
1015
1016
1017
1018
1019
1020
1021
1022
1023
1024
1025
1026
1027
1028
1029
1030
1031
1032
1033
1034
1035
1036
1037
1038
1039
1040
1041
1042
1043
1044
1045
1046
1047
1048
1049
1050
1051
1052
1053
1054
1055
1056
1057
1058
1059
1060
1061
1062
1063
1064
1065
1066
1067
1068
1069
1070
1071
1072
1073
1074
1075
1076
1077
1078
1079
1080
1081
1082
1083
1084
1085
1086
1087
1088
1089
1090
1091
1092
1093
1094
1095
1096
1097
1098
1099
1100
1101
1102
1103
1104
1105
1106
1107
1108
1109
1110
1111
1112
1113
1114
1115
1116
1117
1118
1119
1120
1121
1122
1123
1124
1125
1126
1127
1128
1129
1130
1131
1132
1133
1134
1135
1136
1137
1138
1139
1140
1141
1142
1143
1144
1145
1146
1147
1148
1149
1150
1151
1152
1153
1154
1155
1156
1157
1158
1159
1160
1161
1162
1163
1164
1165
1166
1167
1168
1169
1170
1171
1172
1173
1174
1175
1176
1177
1178
1179
1180
1181
1182
1183
1184
1185
1186
1187
1188
1189
1190
1191
1192
1193
1194
1195
1196
1197
1198
1199
1200
1201
1202
1203
1204
1205
1206
1207
1208
1209
1210
1211
1212
1213
1214
1215
1216
1217
1218
1219
1220
1221
1222
1223
1224
1225
1226
1227
1228
1229
1230
1231
1232
1233
1234
1235
1236
1237
1238
1239
1240
1241
1242
1243
1244
1245
1246
1247
1248
1249
1250
1251
1252
1253
1254
1255
1256
1257
1258
1259
1260
1261
1262
1263
1264
1265
1266
1267
1268
1269
1270
1271
1272
1273
1274
1275
1276
1277
1278
1279
1280
1281
1282
1283
1284
1285
1286
1287
1288
1289
1290
1291
1292
1293
1294
1295
1296
1297
1298
1299
1300
1301
1302
1303
1304
1305
1306
1307
1308
1309
1310
1311
1312
1313
1314
1315
1316
1317
1318
1319
1320
1321
1322
1323
1324
1325
1326
1327
1328
1329
1330
1331
1332
1333
1334
1335
1336
1337
1338
1339
1340
1341
1342
1343
1344
1345
1346
1347
1348
1349
1350
1351
1352
1353
1354
1355
1356
1357
1358
1359
1360
1361
1362
1363
1364
1365
1366
1367
1368
1369
1370
1371
1372
1373
1374
1375
1376
1377
1378
1379
1380
1381
1382
1383
1384
1385
1386
1387
1388
1389
1390
1391
1392
1393
1394
1395
1396
1397
1398
1399
1400
1401
1402
1403
1404
1405
1406
1407
1408
1409
1410
1411
1412
1413
1414
1415
1416
1417
1418
1419
1420
1421
1422
1423
1424
1425
1426
1427
1428
1429
1430
1431
1432
1433
1434
1435
1436
1437
1438
1439
1440
1441
1442
1443
1444
1445
1446
1447
1448
1449
1450
1451
1452
1453
1454
1455
1456
1457
1458
1459
1460
1461
1462
1463
1464
1465
1466
1467
1468
1469
1470
1471
1472
1473
1474
1475
1476
1477
1478
1479
1480
1481
1482
1483
1484
1485
1486
1487
1488
1489
1490
1491
1492
1493
1494
1495
1496
1497
1498
1499
1500
1501
1502
1503
1504
1505
1506
1507
1508
1509
1510
1511
1512
1513
1514
1515
1516
1517
1518
1519
1520
1521
1522
1523
1524
1525
1526
1527
1528
1529
1530
1531
1532
1533
1534
1535
1536
1537
1538
1539
1540
1541
1542
1543
1544
1545
1546
1547
1548
1549
1550
1551
1552
1553
1554
1555
1556
1557
1558
1559
1560
1561
1562
1563
1564
1565
1566
1567
1568
1569
1570
1571
1572
1573
1574
1575
1576
1577
1578
1579
1580
1581
1582
1583
1584
1585
1586
1587
1588
1589
1590
1591
1592
1593
1594
1595
1596
1597
1598
1599
1600
1601
1602
1603
1604
1605
1606
1607
1608
1609
1610
1611
1612
1613
1614
1615
1616
1617
1618
1619
1620
1621
1622
1623
1624
1625
1626
1627
1628
1629
1630
1631
1632
1633
1634
1635
1636
1637
1638
1639
1640
1641
1642
1643
1644
1645
1646
1647
1648
1649
1650
1651
1652
1653
1654
1655
1656
1657
1658
1659
1660
1661
1662
1663
1664
1665
1666
1667
1668
1669
1670
1671
1672
1673
1674
1675
1676
1677
1678
1679
1680
1681
1682
1683
1684
1685
1686
1687
1688
1689
1690
1691
1692
1693
1694
1695
1696
1697
1698
1699
1700
1701
1702
1703
1704
1705
1706
1707
1708
1709
1710
1711
1712
1713
1714
1715
1716
1717
1718
1719
1720
1721
1722
1723
1724
1725
1726
1727
1728
1729
1730
1731
1732
1733
1734
1735
1736
1737
1738
1739
1740
1741
1742
1743
1744
1745
1746
1747
1748
1749
1750
1751
1752
1753
1754
1755
1756
1757
1758
1759
1760
1761
1762
1763
1764
1765
1766
1767
1768
1769
1770
1771
1772
1773
1774
1775
1776
1777
1778
1779
1780
1781
1782
1783
1784
1785
1786
1787
1788
1789
1790
1791
1792
1793
1794
1795
1796
1797
1798
1799
1800
1801
1802
1803
1804
1805
1806
1807
1808
1809
1810
1811
1812
1813
1814
1815
1816
1817
1818
1819
1820
1821
1822
1823
1824
1825
1826
1827
1828
1829
1830
1831
1832
1833
1834
1835
1836
1837
1838
1839
1840
1841
1842
1843
1844
1845
1846
1847
1848
1849
1850
1851
1852
1853
1854
1855
1856
1857
1858
1859
1860
1861
1862
1863
1864
1865
1866
1867
1868
1869
1870
1871
1872
1873
1874
1875
1876
1877
1878
1879
1880
1881
1882
1883
1884
1885
1886
1887
1888
1889
1890
1891
1892
1893
1894
1895
1896
1897
1898
1899
1900
1901
1902
1903
1904
1905
1906
1907
1908
1909
1910
1911
1912
1913
1914
1915
1916
1917
1918
1919
1920
1921
1922
1923
1924
1925
1926
1927
1928
1929
1930
1931
1932
1933
1934
1935
1936
1937
1938
1939
1940
1941
1942
1943
1944
1945
1946
1947
1948
1949
1950
1951
1952
1953
1954
1955
1956
1957
1958
1959
1960
1961
1962
1963
1964
1965
1966
1967
1968
1969
1970
1971
1972
1973
1974
1975
1976
1977
1978
1979
1980
1981
1982
1983
1984
1985
1986
1987
1988
1989
1990
1991
1992
1993
1994
1995
1996
1997
1998
1999
2000
2001
2002
2003
2004
2005
2006
2007
2008
2009
2010
2011
2012
2013
2014
2015
2016
2017
2018
2019
2020
2021
2022
2023
2024
2025
2026
2027
2028
2029
2030
2031
2032
2033
2034
2035
2036
2037
2038
2039
2040
2041
2042
2043
2044
2045
2046
2047
2048
2049
2050
2051
2052
2053
2054
2055
2056
2057
2058
2059
2060
2061
2062
2063
2064
2065
2066
2067
2068
2069
2070
2071
2072
2073
2074
2075
2076
2077
2078
2079
2080
2081
2082
2083
2084
2085
2086
2087
2088
2089
2090
2091
2092
2093
2094
2095
2096
2097
2098
2099
2100
2101
2102
2103
2104
2105
2106
2107
2108
2109
2110
2111
2112
2113
2114
2115
2116
2117
2118
2119
2120
2121
2122
2123
2124
2125
2126
2127
2128
2129
2130
2131
2132
2133
2134
2135
2136
2137
2138
2139
2140
2141
2142
2143
2144
2145
2146
2147
2148
2149
2150
2151
2152
2153
2154
2155
2156
2157
2158
2159
2160
2161
2162
2163
2164
2165
2166
2167
2168
2169
2170
2171
2172
2173
2174
2175
2176
2177
2178
2179
2180
2181
2182
2183
2184
2185
2186
2187
2188
2189
2190
2191
2192
2193
2194
2195
2196
2197
2198
2199
2200
2201
2202
2203
2204
2205
2206
2207
2208
2209
2210
2211
2212
2213
2214
2215
2216
2217
2218
2219
2220
2221
2222
2223
2224
2225
2226
2227
2228
2229
2230
2231
2232
2233
2234
2235
2236
2237
2238
2239
2240
2241
2242
2243
2244
2245
2246
2247
2248
2249
2250
2251
2252
2253
2254
2255
2256
2257
2258
2259
2260
2261
2262
2263
2264
2265
2266
2267
2268
2269
2270
2271
2272
2273
2274
2275
2276
2277
2278
2279
2280
2281
2282
2283
2284
2285
2286
2287
2288
2289
2290
2291
2292
2293
2294
2295
2296
2297
2298
2299
2300
2301
2302
2303
2304
2305
2306
2307
2308
2309
2310
2311
2312
2313
2314
2315
2316
2317
2318
2319
2320
2321
2322
2323
2324
2325
2326
2327
2328
2329
2330
2331
2332
2333
2334
2335
2336
2337
2338
2339
2340
2341
2342
2343
2344
2345
2346
2347
2348
2349
2350
2351
2352
2353
2354
2355
2356
2357
2358
2359
2360
2361
2362
2363
2364
2365
2366
2367
2368
2369
2370
2371
2372
2373
2374
2375
2376
2377
2378
2379
2380
2381
2382
2383
2384
2385
2386
2387
2388
2389
2390
2391
2392
2393
2394
2395
2396
2397
2398
2399
2400
2401
2402
2403
2404
2405
2406
2407
2408
2409
2410
2411
2412
2413
2414
2415
2416
2417
2418
2419
2420
2421
2422
2423
2424
2425
2426
2427
2428
2429
2430
2431
2432
2433
2434
2435
2436
2437
2438
2439
2440
2441
2442
2443
2444
2445
2446
2447
2448
2449
2450
2451
2452
2453
2454
2455
2456
2457
2458
2459
2460
2461
2462
2463
2464
2465
2466
2467
2468
2469
2470
2471
2472
2473
2474
2475
2476
2477
2478
2479
2480
2481
2482
2483
2484
2485
2486
2487
2488
2489
2490
2491
2492
2493
2494
2495
2496
2497
2498
2499
2500
2501
2502
2503
2504
2505
2506
2507
2508
2509
2510
2511
2512
2513
2514
2515
2516
2517
2518
2519
2520
2521
2522
2523
2524
2525
2526
2527
2528
2529
2530
2531
2532
2533
2534
2535
2536
2537
2538
2539
2540
2541
2542
2543
2544
2545
2546
2547
2548
2549
2550
2551
2552
2553
2554
2555
2556
2557
2558
2559
2560
2561
2562
2563
2564
2565
2566
2567
2568
2569
2570
2571
2572
2573
2574
2575
2576
2577
2578
2579
2580
2581
2582
2583
2584
2585
2586
2587
2588
2589
2590
2591
2592
2593
2594
2595
2596
2597
2598
2599
2600
2601
2602
2603
2604
2605
2606
2607
2608
2609
2610
2611
2612
2613
2614
2615
2616
2617
2618
2619
2620
2621
2622
2623
2624
2625
2626
2627
2628
2629
2630
2631
2632
2633
2634
2635
2636
2637
2638
2639
2640
2641
2642
2643
2644
2645
2646
2647
2648
2649
2650
2651
2652
2653
2654
2655
2656
2657
2658
2659
2660
2661
2662
2663
2664
2665
2666
2667
2668
2669
2670
2671
2672
2673
2674
2675
2676
2677
2678
2679
2680
2681
2682
2683
2684
2685
2686
2687
2688
2689
2690
2691
2692
2693
2694
2695
2696
2697
2698
2699
2700
2701
2702
2703
2704
2705
2706
2707
2708
2709
2710
2711
2712
2713
2714
2715
2716
2717
2718
2719
2720
2721
2722
2723
2724
2725
2726
2727
2728
2729
2730
2731
2732
2733
2734
2735
2736
2737
2738
2739
2740
2741
2742
2743
2744
2745
2746
2747
2748
2749
2750
2751
2752
2753
2754
2755
2756
2757
2758
2759
2760
2761
2762
2763
2764
2765
2766
2767
2768
2769
2770
2771
2772
2773
2774
2775
2776
2777
2778
2779
2780
2781
2782
2783
2784
2785
2786
2787
2788
2789
2790
2791
2792
2793
2794
2795
2796
2797
2798
2799
2800
2801
2802
2803
2804
2805
2806
2807
2808
2809
2810
2811
2812
2813
2814
2815
2816
2817
2818
2819
2820
2821
2822
2823
2824
2825
2826
2827
2828
2829
2830
2831
2832
2833
2834
2835
2836
2837
2838
2839
2840
2841
2842
2843
2844
2845
2846
2847
2848
2849
2850
2851
2852
2853
2854
2855
2856
2857
2858
2859
2860
2861
2862
2863
2864
2865
2866
2867
2868
2869
2870
2871
2872
2873
2874
2875
2876
2877
2878
2879
2880
2881
2882
2883
2884
2885
2886
2887
2888
2889
2890
2891
2892
2893
2894
2895
2896
2897
2898
2899
2900
2901
2902
2903
2904
2905
2906
2907
2908
2909
2910
2911
2912
2913
2914
2915
2916
2917
2918
2919
2920
2921
2922
2923
2924
2925
2926
2927
2928
2929
2930
2931
2932
2933
2934
2935
2936
2937
2938
2939
2940
2941
2942
2943
2944
2945
2946
2947
2948
2949
2950
2951
2952
2953
2954
2955
2956
2957
2958
2959
2960
2961
2962
2963
2964
2965
2966
2967
2968
2969
2970
2971
2972
2973
2974
2975
2976
2977
2978
2979
2980
2981
2982
2983
2984
2985
2986
2987
2988
2989
2990
2991
2992
2993
2994
2995
2996
2997
2998
2999
3000
3001
3002
3003
3004
3005
3006
3007
3008
3009
3010
3011
3012
3013
3014
3015
3016
3017
3018
3019
3020
3021
3022
3023
3024
3025
3026
3027
3028
3029
3030
3031
3032
3033
3034
3035
3036
3037
3038
3039
3040
3041
3042
3043
3044
3045
3046
3047
3048
3049
3050
3051
3052
3053
3054
3055
3056
3057
3058
3059
3060
3061
3062
3063
3064
3065
3066
3067
3068
3069
3070
3071
3072
3073
3074
3075
3076
3077
3078
3079
3080
3081
3082
3083
3084
3085
3086
3087
3088
3089
3090
3091
3092
3093
3094
3095
3096
3097
3098
3099
3100
3101
3102
3103
3104
3105
3106
3107
3108
3109
3110
3111
3112
3113
3114
3115
3116
3117
3118
3119
3120
3121
3122
3123
3124
3125
3126
3127
3128
3129
3130
3131
3132
3133
3134
3135
3136
3137
3138
3139
3140
3141
3142
3143
3144
3145
3146
3147
3148
3149
3150
3151
3152
3153
3154
3155
3156
3157
3158
3159
3160
3161
3162
3163
3164
3165
3166
3167
3168
3169
3170
3171
3172
3173
3174
3175
3176
3177
3178
3179
3180
3181
3182
3183
3184
3185
3186
3187
3188
3189
3190
3191
3192
3193
3194
3195
3196
3197
3198
3199
3200
3201
3202
3203
3204
3205
3206
3207
3208
3209
3210
3211
3212
3213
3214
3215
3216
3217
3218
3219
3220
3221
3222
3223
3224
3225
3226
3227
3228
3229
3230
3231
3232
3233
3234
3235
3236
3237
3238
3239
3240
3241
3242
3243
3244
3245
3246
3247
3248
3249
3250
3251
3252
3253
3254
3255
3256
3257
3258
3259
3260
3261
3262
3263
3264
3265
3266
3267
3268
3269
3270
3271
3272
3273
3274
3275
3276
3277
3278
3279
3280
3281
3282
3283
3284
3285
3286
3287
3288
3289
3290
3291
3292
3293
3294
3295
3296
3297
3298
3299
3300
3301
3302
3303
3304
3305
3306
3307
3308
3309
3310
3311
3312
3313
3314
3315
3316
3317
3318
3319
3320
3321
3322
3323
3324
3325
3326
3327
3328
3329
3330
3331
3332
3333
3334
3335
3336
3337
3338
3339
3340
3341
3342
3343
3344
3345
3346
3347
3348
3349
3350
3351
3352
3353
3354
3355
3356
3357
3358
3359
3360
3361
3362
3363
3364
3365
3366
3367
3368
3369
3370
3371
3372
3373
3374
3375
3376
3377
3378
3379
3380
3381
3382
3383
3384
3385
3386
3387
3388
3389
3390
3391
3392
3393
3394
3395
3396
3397
3398
3399
3400
3401
3402
3403
3404
3405
3406
3407
3408
3409
3410
3411
3412
3413
3414
3415
3416
3417
3418
3419
3420
3421
3422
3423
3424
3425
3426
3427
3428
3429
3430
3431
3432
3433
3434
3435
3436
3437
3438
3439
3440
3441
3442
3443
3444
3445
3446
3447
3448
3449
3450
3451
3452
3453
3454
3455
3456
3457
3458
3459
3460
3461
3462
3463
3464
3465
3466
3467
3468
3469
3470
3471
3472
3473
3474
3475
3476
3477
3478
3479
3480
3481
3482
3483
3484
3485
3486
3487
3488
3489
3490
3491
3492
3493
3494
3495
3496
3497
3498
3499
3500
3501
3502
3503
3504
3505
3506
3507
3508
3509
3510
3511
3512
3513
3514
3515
3516
3517
3518
3519
3520
3521
3522
3523
3524
3525
3526
3527
3528
3529
3530
3531
3532
3533
3534
3535
3536
3537
3538
3539
3540
3541
3542
3543
3544
3545
3546
3547
3548
3549
3550
3551
3552
3553
3554
3555
3556
3557
3558
3559
3560
3561
3562
3563
3564
3565
3566
3567
3568
3569
3570
3571
3572
3573
3574
3575
3576
3577
3578
3579
3580
3581
3582
3583
3584
3585
3586
3587
3588
3589
3590
3591
3592
3593
3594
3595
3596
3597
3598
3599
3600
3601
3602
3603
3604
3605
3606
3607
3608
3609
3610
3611
3612
3613
3614
3615
3616
3617
3618
3619
3620
3621
3622
3623
3624
3625
3626
3627
3628
3629
3630
3631
3632
3633
3634
3635
3636
3637
3638
3639
3640
3641
3642
3643
3644
3645
3646
3647
3648
3649
3650
3651
3652
3653
3654
3655
3656
3657
3658
3659
3660
3661
3662
3663
3664
3665
3666
3667
3668
3669
3670
3671
3672
3673
3674
3675
3676
3677
3678
3679
3680
3681
3682
3683
3684
3685
3686
3687
3688
3689
3690
3691
3692
3693
3694
3695
3696
3697
3698
3699
3700
3701
3702
3703
3704
3705
3706
3707
3708
3709
3710
3711
3712
3713
3714
3715
3716
3717
3718
3719
3720
3721
3722
3723
3724
3725
3726
3727
3728
3729
3730
3731
3732
3733
3734
3735
3736
3737
3738
3739
3740
3741
3742
3743
3744
3745
3746
3747
3748
3749
3750
3751
3752
3753
3754
3755
3756
3757
3758
3759
3760
3761
3762
3763
3764
3765
3766
3767
3768
3769
3770
3771
3772
3773
3774
3775
3776
3777
3778
3779
3780
3781
3782
3783
3784
3785
3786
3787
3788
3789
3790
3791
3792
3793
3794
3795
3796
3797
3798
3799
3800
3801
3802
3803
3804
3805
3806
3807
3808
3809
3810
3811
3812
3813
3814
3815
3816
3817
3818
3819
3820
3821
3822
3823
3824
3825
3826
3827
3828
3829
3830
3831
3832
3833
3834
3835
3836
3837
3838
3839
3840
3841
3842
3843
3844
3845
3846
3847
3848
3849
3850
3851
3852
3853
3854
3855
3856
3857
3858
3859
3860
3861
3862
3863
3864
3865
3866
3867
3868
3869
3870
3871
3872
3873
3874
3875
3876
3877
3878
3879
3880
3881
3882
3883
3884
3885
3886
3887
3888
3889
3890
3891
3892
3893
3894
3895
3896
3897
3898
3899
3900
3901
3902
3903
3904
3905
3906
3907
3908
3909
3910
3911
3912
3913
3914
3915
3916
3917
3918
3919
3920
3921
3922
3923
3924
3925
3926
3927
3928
3929
3930
3931
3932
3933
3934
3935
3936
3937
3938
3939
3940
3941
3942
3943
3944
3945
3946
3947
3948
3949
3950
3951
3952
3953
3954
3955
3956
3957
3958
3959
3960
3961
3962
3963
3964
3965
3966
3967
3968
3969
3970
3971
3972
3973
3974
3975
3976
3977
3978
3979
3980
3981
3982
3983
3984
3985
3986
3987
3988
3989
3990
3991
3992
3993
3994
3995
3996
3997
3998
3999
4000
4001
4002
4003
4004
4005
4006
4007
4008
4009
4010
4011
4012
4013
4014
4015
4016
4017
4018
4019
4020
4021
4022
4023
4024
4025
4026
4027
4028
4029
4030
4031
4032
4033
4034
4035
4036
4037
4038
4039
4040
4041
4042
4043
4044
4045
4046
4047
4048
4049
4050
4051
4052
4053
4054
4055
4056
4057
4058
4059
4060
4061
4062
4063
4064
4065
4066
4067
4068
4069
4070
4071
4072
4073
4074
4075
4076
4077
4078
4079
4080
4081
4082
4083
4084
4085
4086
4087
4088
4089
4090
4091
4092
4093
4094
4095
4096
4097
4098
4099
4100
4101
4102
4103
4104
4105
4106
4107
4108
4109
4110
4111
4112
4113
4114
4115
4116
4117
4118
4119
4120
4121
4122
4123
4124
4125
4126
4127
4128
4129
4130
4131
4132
4133
4134
4135
4136
4137
4138
4139
4140
4141
4142
4143
4144
4145
4146
4147
4148
4149
4150
4151
4152
4153
4154
4155
4156
4157
4158
4159
4160
4161
4162
4163
4164
4165
4166
4167
4168
4169
4170
4171
4172
4173
4174
4175
4176
4177
4178
4179
4180
4181
4182
4183
4184
4185
4186
4187
4188
4189
4190
4191
4192
4193
4194
4195
4196
4197
4198
4199
4200
4201
4202
4203
4204
4205
4206
4207
4208
4209
4210
4211
4212
4213
4214
4215
4216
4217
4218
4219
4220
4221
4222
4223
4224
4225
4226
4227
4228
4229
4230
4231
4232
4233
4234
4235
4236
4237
4238
4239
4240
4241
4242
4243
4244
4245
4246
4247
4248
4249
4250
4251
4252
4253
4254
4255
4256
4257
4258
4259
4260
4261
4262
4263
4264
4265
4266
4267
4268
4269
4270
4271
4272
4273
4274
4275
4276
4277
4278
4279
4280
4281
4282
4283
4284
4285
4286
4287
4288
4289
4290
4291
4292
4293
4294
4295
4296
4297
4298
4299
4300
4301
4302
4303
4304
4305
4306
4307
4308
4309
4310
4311
4312
4313
4314
4315
4316
4317
4318
4319
4320
4321
4322
4323
4324
4325
4326
4327
4328
4329
4330
4331
4332
4333
4334
4335
4336
4337
4338
4339
4340
4341
4342
4343
4344
4345
4346
4347
4348
4349
4350
4351
4352
4353
4354
4355
4356
4357
4358
4359
4360
4361
4362
4363
4364
4365
4366
4367
4368
4369
4370
4371
4372
4373
4374
4375
4376
4377
4378
4379
4380
4381
4382
4383
4384
4385
4386
4387
4388
4389
4390
4391
4392
4393
4394
4395
4396
4397
4398
4399
4400
4401
4402
4403
4404
4405
4406
4407
4408
4409
4410
4411
4412
4413
4414
4415
4416
4417
4418
4419
4420
4421
4422
4423
4424
4425
4426
4427
4428
4429
4430
4431
4432
4433
4434
4435
4436
4437
4438
4439
4440
4441
4442
4443
4444
4445
4446
4447
4448
4449
4450
4451
4452
4453
4454
4455
4456
4457
4458
4459
4460
4461
4462
4463
4464
4465
4466
4467
4468
4469
4470
4471
4472
4473
4474
4475
4476
4477
4478
4479
4480
4481
4482
4483
4484
4485
4486
4487
4488
4489
4490
4491
4492
4493
4494
4495
4496
4497
4498
4499
4500
4501
4502
4503
4504
4505
4506
4507
4508
4509
4510
4511
4512
4513
4514
4515
4516
4517
4518
4519
4520
4521
4522
4523
4524
4525
4526
4527
4528
4529
4530
4531
4532
4533
4534
4535
4536
4537
4538
4539
4540
4541
4542
4543
4544
4545
4546
4547
4548
4549
4550
4551
4552
4553
4554
4555
4556
4557
4558
4559
4560
4561
4562
4563
4564
4565
4566
4567
4568
4569
4570
4571
4572
4573
4574
4575
4576
4577
4578
4579
4580
4581
4582
4583
4584
4585
4586
4587
4588
4589
4590
4591
4592
4593
4594
4595
4596
4597
4598
4599
4600
4601
4602
4603
4604
4605
4606
4607
4608
4609
4610
4611
4612
4613
4614
4615
4616
4617
4618
4619
4620
4621
4622
4623
4624
4625
4626
4627
4628
4629
4630
4631
4632
4633
4634
4635
4636
4637
4638
4639
4640
4641
4642
4643
4644
4645
4646
4647
4648
4649
4650
4651
4652
4653
4654
4655
4656
4657
4658
4659
4660
4661
4662
4663
4664
4665
4666
4667
4668
4669
4670
4671
4672
4673
4674
4675
4676
4677
4678
4679
4680
4681
4682
4683
4684
4685
4686
4687
4688
4689
4690
4691
4692
4693
4694
4695
4696
4697
4698
4699
4700
4701
4702
4703
4704
4705
4706
4707
4708
4709
4710
4711
4712
4713
4714
4715
4716
4717
4718
4719
4720
4721
4722
4723
4724
4725
4726
4727
4728
4729
4730
4731
4732
4733
4734
4735
4736
4737
4738
4739
4740
4741
4742
4743
4744
4745
4746
4747
4748
4749
4750
4751
4752
4753
4754
4755
4756
4757
4758
4759
4760
4761
4762
4763
4764
4765
4766
4767
4768
4769
4770
4771
4772
4773
4774
4775
4776
4777
4778
4779
4780
4781
4782
4783
4784
4785
4786
4787
4788
4789
4790
4791
4792
4793
4794
4795
4796
4797
4798
4799
4800
4801
4802
4803
4804
4805
4806
4807
4808
4809
4810
4811
4812
4813
4814
4815
4816
4817
4818
4819
4820
4821
4822
4823
4824
4825
4826
4827
4828
4829
4830
4831
4832
4833
4834
4835
4836
4837
4838
4839
4840
4841
4842
4843
4844
4845
4846
4847
4848
4849
4850
4851
4852
4853
4854
4855
4856
4857
4858
4859
4860
4861
4862
4863
4864
4865
4866
4867
4868
4869
4870
4871
4872
4873
4874
4875
4876
4877
4878
4879
4880
4881
4882
4883
4884
4885
4886
4887
4888
4889
4890
4891
4892
4893
4894
4895
4896
4897
4898
4899
4900
4901
4902
4903
4904
4905
4906
4907
4908
4909
4910
4911
4912
4913
4914
4915
4916
4917
4918
4919
4920
4921
4922
4923
4924
4925
4926
4927
4928
4929
4930
4931
4932
4933
4934
4935
4936
4937
4938
4939
4940
4941
4942
4943
4944
4945
4946
4947
4948
4949
4950
4951
4952
4953
4954
4955
4956
4957
4958
4959
4960
4961
4962
4963
4964
4965
4966
4967
4968
4969
4970
4971
4972
4973
4974
4975
4976
4977
4978
4979
4980
4981
4982
4983
4984
4985
4986
4987
4988
4989
4990
4991
4992
4993
4994
4995
4996
4997
4998
4999
5000
5001
5002
5003
5004
5005
5006
5007
5008
5009
5010
5011
5012
5013
5014
5015
5016
5017
5018
5019
5020
5021
5022
5023
5024
5025
5026
5027
5028
5029
5030
5031
5032
5033
5034
5035
5036
5037
5038
5039
5040
5041
5042
5043
5044
5045
5046
5047
5048
5049
5050
5051
5052
5053
5054
5055
5056
5057
5058
5059
5060
5061
5062
5063
5064
5065
5066
5067
5068
5069
5070
5071
5072
5073
5074
5075
5076
5077
5078
5079
5080
5081
5082
5083
5084
5085
5086
5087
5088
5089
5090
5091
5092
5093
5094
5095
5096
5097
5098
5099
5100
5101
5102
5103
5104
5105
5106
5107
5108
5109
5110
5111
5112
5113
5114
5115
5116
5117
5118
5119
5120
5121
5122
5123
5124
5125
5126
5127
5128
5129
5130
5131
5132
5133
5134
5135
5136
5137
5138
5139
5140
5141
5142
5143
5144
5145
5146
5147
5148
5149
5150
5151
5152
5153
5154
5155
5156
5157
5158
5159
5160
5161
5162
5163
5164
5165
5166
5167
5168
5169
5170
5171
5172
5173
5174
5175
5176
5177
5178
5179
5180
5181
5182
5183
5184
5185
5186
5187
5188
5189
5190
5191
5192
5193
5194
5195
5196
5197
5198
5199
5200
5201
5202
5203
5204
5205
5206
5207
5208
5209
5210
5211
5212
5213
5214
5215
5216
5217
5218
5219
5220
5221
5222
5223
5224
5225
5226
5227
5228
5229
5230
5231
5232
5233
5234
5235
5236
5237
5238
5239
5240
5241
5242
5243
5244
5245
5246
5247
5248
5249
5250
5251
5252
5253
5254
5255
5256
5257
5258
5259
5260
5261
5262
5263
5264
5265
5266
5267
5268
5269
5270
5271
5272
5273
5274
5275
5276
5277
5278
5279
5280
5281
5282
5283
5284
5285
5286
5287
5288
5289
5290
5291
5292
5293
5294
5295
5296
5297
5298
5299
5300
5301
5302
5303
5304
5305
5306
5307
5308
5309
5310
5311
5312
5313
5314
5315
5316
5317
5318
5319
5320
5321
5322
5323
5324
5325
5326
5327
5328
5329
5330
5331
5332
5333
5334
5335
5336
5337
5338
5339
5340
5341
5342
5343
5344
5345
5346
5347
5348
5349
5350
5351
5352
5353
5354
5355
5356
5357
5358
5359
5360
5361
5362
5363
5364
5365
5366
5367
5368
5369
5370
5371
5372
5373
5374
5375
5376
5377
5378
5379
5380
5381
5382
5383
5384
5385
5386
5387
5388
5389
5390
5391
5392
5393
5394
5395
5396
5397
5398
5399
5400
5401
5402
5403
5404
5405
5406
5407
5408
5409
5410
5411
5412
5413
5414
5415
5416
5417
5418
5419
5420
5421
5422
5423
5424
5425
5426
5427
5428
5429
5430
5431
5432
5433
5434
5435
5436
5437
5438
5439
5440
5441
5442
5443
5444
5445
5446
5447
5448
5449
5450
5451
5452
5453
5454
5455
5456
5457
5458
5459
5460
5461
5462
5463
5464
5465
5466
5467
5468
5469
5470
5471
5472
5473
5474
5475
5476
5477
5478
5479
5480
5481
5482
5483
5484
5485
5486
5487
5488
5489
5490
5491
5492
5493
5494
5495
5496
5497
5498
5499
5500
5501
5502
5503
5504
5505
5506
5507
5508
5509
5510
5511
5512
5513
5514
5515
5516
5517
5518
5519
5520
5521
5522
5523
5524
5525
5526
5527
5528
5529
5530
5531
5532
5533
5534
5535
5536
5537
5538
5539
5540
5541
5542
5543
5544
5545
5546
5547
5548
5549
5550
5551
5552
5553
5554
5555
5556
5557
5558
5559
5560
5561
5562
5563
5564
5565
5566
5567
5568
5569
5570
5571
5572
5573
5574
5575
5576
5577
5578
5579
5580
5581
5582
5583
5584
5585
5586
5587
5588
5589
5590
5591
5592
5593
5594
5595
5596
5597
5598
5599
5600
5601
5602
5603
5604
5605
5606
5607
5608
5609
5610
5611
5612
5613
5614
5615
5616
5617
5618
5619
5620
5621
5622
5623
5624
5625
5626
5627
5628
5629
5630
5631
5632
5633
5634
5635
5636
5637
5638
5639
5640
5641
5642
5643
5644
5645
5646
5647
5648
5649
5650
5651
5652
5653
5654
5655
5656
5657
5658
5659
5660
5661
5662
5663
5664
5665
5666
5667
5668
5669
5670
5671
5672
5673
5674
5675
5676
5677
5678
5679
5680
5681
5682
5683
5684
5685
5686
5687
5688
5689
5690
5691
5692
5693
5694
5695
5696
5697
5698
5699
5700
5701
5702
5703
5704
5705
5706
5707
5708
5709
5710
5711
5712
5713
5714
5715
5716
5717
5718
5719
5720
5721
5722
5723
5724
5725
5726
5727
5728
5729
5730
5731
5732
5733
5734
5735
5736
5737
5738
5739
5740
5741
5742
5743
5744
5745
5746
5747
5748
5749
5750
5751
5752
5753
5754
5755
5756
5757
5758
5759
5760
5761
5762
5763
5764
5765
5766
5767
5768
5769
5770
5771
5772
5773
5774
5775
5776
5777
5778
5779
5780
5781
5782
5783
5784
5785
5786
5787
5788
5789
5790
5791
5792
5793
5794
5795
5796
5797
5798
5799
5800
5801
5802
5803
5804
5805
5806
5807
5808
5809
5810
5811
5812
5813
5814
5815
5816
5817
5818
5819
5820
5821
5822
5823
5824
5825
5826
5827
5828
5829
5830
5831
5832
5833
5834
5835
5836
5837
5838
5839
5840
5841
5842
5843
5844
5845
5846
5847
5848
5849
5850
5851
5852
5853
5854
5855
5856
5857
5858
5859
5860
5861
5862
5863
5864
5865
5866
5867
5868
5869
5870
5871
5872
5873
5874
5875
5876
5877
5878
5879
5880
5881
5882
5883
5884
5885
5886
5887
5888
5889
5890
5891
5892
5893
5894
5895
5896
5897
5898
5899
5900
5901
5902
5903
5904
5905
5906
5907
5908
5909
5910
5911
5912
5913
5914
5915
5916
5917
5918
5919
5920
5921
5922
5923
5924
5925
5926
5927
5928
5929
5930
5931
5932
5933
5934
5935
5936
5937
5938
5939
5940
5941
5942
5943
5944
5945
5946
5947
5948
5949
5950
5951
5952
5953
5954
5955
5956
5957
5958
5959
5960
5961
5962
5963
5964
5965
5966
5967
5968
5969
5970
5971
5972
5973
5974
5975
5976
5977
5978
5979
5980
5981
5982
5983
5984
5985
5986
5987
5988
5989
5990
5991
5992
5993
5994
5995
5996
5997
5998
5999
6000
6001
6002
6003
6004
6005
6006
6007
6008
6009
6010
6011
6012
6013
6014
6015
6016
6017
6018
6019
6020
6021
6022
6023
6024
6025
6026
6027
6028
6029
6030
6031
6032
6033
6034
6035
6036
6037
6038
6039
6040
6041
6042
6043
6044
6045
6046
6047
6048
6049
6050
6051
6052
6053
6054
6055
6056
6057
6058
6059
6060
6061
6062
6063
6064
6065
6066
6067
6068
6069
6070
6071
6072
6073
6074
6075
6076
6077
6078
6079
6080
6081
6082
6083
6084
6085
6086
6087
6088
6089
6090
6091
6092
6093
6094
6095
6096
6097
6098
6099
6100
6101
6102
6103
6104
6105
6106
6107
6108
6109
6110
6111
6112
6113
6114
6115
6116
6117
6118
6119
6120
6121
6122
6123
6124
6125
6126
6127
6128
6129
6130
6131
6132
6133
6134
6135
6136
6137
6138
6139
6140
6141
6142
6143
6144
6145
6146
6147
6148
6149
6150
6151
6152
6153
6154
6155
6156
6157
6158
6159
6160
6161
6162
6163
6164
6165
6166
6167
6168
6169
6170
6171
6172
6173
6174
6175
6176
6177
6178
6179
6180
6181
6182
6183
6184
6185
6186
6187
6188
6189
6190
6191
6192
6193
6194
6195
6196
6197
6198
6199
6200
6201
6202
6203
6204
6205
6206
6207
6208
6209
6210
6211
6212
6213
6214
6215
6216
6217
6218
6219
6220
6221
6222
6223
6224
6225
6226
6227
6228
6229
6230
6231
6232
6233
6234
6235
6236
6237
6238
6239
6240
6241
6242
6243
6244
6245
6246
6247
6248
6249
6250
6251
6252
6253
6254
6255
6256
6257
6258
6259
6260
6261
6262
6263
6264
6265
6266
6267
6268
6269
6270
6271
6272
6273
6274
6275
6276
6277
6278
6279
6280
6281
6282
6283
6284
6285
6286
6287
6288
6289
6290
6291
6292
6293
6294
6295
6296
6297
6298
6299
6300
6301
6302
6303
6304
6305
6306
6307
6308
6309
6310
6311
6312
6313
6314
6315
6316
6317
6318
6319
6320
6321
6322
6323
6324
6325
6326
6327
6328
6329
6330
6331
6332
6333
6334
6335
6336
6337
6338
6339
6340
6341
6342
6343
6344
6345
6346
6347
6348
6349
6350
6351
6352
6353
6354
6355
6356
6357
6358
6359
6360
6361
6362
6363
6364
6365
6366
6367
6368
6369
6370
6371
6372
6373
6374
6375
6376
6377
6378
6379
6380
6381
6382
6383
6384
6385
6386
6387
6388
6389
6390
6391
6392
6393
6394
6395
6396
6397
6398
6399
6400
6401
6402
6403
6404
6405
6406
6407
6408
6409
6410
6411
6412
6413
6414
6415
6416
6417
6418
6419
6420
6421
6422
6423
6424
6425
6426
6427
6428
6429
6430
6431
6432
6433
6434
6435
6436
6437
6438
6439
6440
6441
6442
6443
6444
6445
6446
6447
6448
6449
6450
6451
6452
6453
6454
6455
6456
6457
6458
6459
6460
6461
6462
6463
6464
6465
6466
6467
6468
6469
6470
6471
6472
6473
6474
6475
6476
6477
6478
6479
6480
6481
6482
6483
6484
6485
6486
6487
6488
6489
6490
6491
6492
6493
6494
6495
6496
6497
6498
6499
6500
6501
6502
6503
6504
6505
6506
6507
6508
6509
6510
6511
6512
6513
6514
6515
6516
6517
6518
6519
6520
6521
6522
6523
6524
6525
6526
6527
6528
6529
6530
6531
6532
6533
6534
6535
6536
6537
6538
6539
6540
6541
6542
6543
6544
6545
6546
6547
6548
6549
6550
6551
6552
6553
6554
6555
6556
6557
6558
6559
6560
6561
6562
6563
6564
6565
6566
6567
6568
6569
6570
6571
6572
6573
6574
6575
6576
6577
6578
6579
6580
6581
6582
6583
6584
6585
6586
6587
6588
6589
6590
6591
6592
6593
6594
6595
6596
6597
6598
6599
6600
6601
6602
6603
6604
6605
6606
6607
6608
6609
6610
6611
6612
6613
6614
6615
6616
6617
6618
6619
6620
6621
6622
6623
6624
6625
6626
6627
6628
6629
6630
6631
6632
6633
6634
6635
6636
6637
6638
6639
6640
6641
6642
6643
6644
6645
6646
6647
6648
6649
6650
6651
6652
6653
6654
6655
6656
6657
6658
6659
6660
6661
6662
6663
6664
6665
6666
6667
6668
6669
6670
6671
6672
6673
6674
6675
6676
6677
6678
6679
6680
6681
6682
6683
6684
6685
6686
6687
6688
6689
6690
6691
6692
6693
6694
6695
6696
6697
6698
6699
6700
6701
6702
6703
6704
6705
6706
6707
6708
6709
6710
6711
6712
6713
6714
6715
6716
6717
6718
6719
6720
6721
6722
6723
6724
6725
6726
6727
6728
6729
6730
6731
6732
6733
6734
6735
6736
6737
6738
6739
6740
6741
6742
6743
6744
6745
6746
6747
6748
6749
6750
6751
6752
6753
6754
6755
6756
6757
6758
6759
6760
6761
6762
6763
6764
6765
6766
6767
6768
6769
6770
6771
6772
6773
6774
6775
6776
6777
6778
6779
6780
6781
6782
6783
6784
6785
6786
6787
6788
6789
6790
6791
6792
6793
6794
6795
6796
6797
6798
6799
6800
6801
6802
6803
6804
6805
6806
6807
6808
6809
6810
6811
6812
6813
6814
6815
6816
6817
6818
6819
6820
6821
6822
6823
6824
6825
6826
6827
6828
6829
6830
6831
6832
6833
6834
6835
6836
6837
6838
6839
6840
6841
6842
6843
6844
6845
6846
6847
6848
6849
6850
6851
6852
6853
6854
6855
6856
6857
6858
6859
6860
6861
6862
6863
6864
6865
6866
6867
6868
6869
6870
6871
6872
6873
6874
6875
6876
6877
6878
6879
6880
6881
6882
6883
6884
6885
6886
6887
6888
6889
6890
6891
6892
6893
6894
6895
6896
6897
6898
6899
6900
6901
6902
6903
6904
6905
6906
6907
6908
6909
6910
6911
6912
6913
6914
6915
6916
6917
6918
6919
6920
6921
6922
6923
6924
6925
6926
6927
6928
6929
6930
6931
6932
6933
6934
6935
6936
6937
6938
6939
6940
6941
6942
6943
6944
6945
6946
6947
6948
6949
6950
6951
6952
6953
6954
6955
6956
6957
6958
6959
6960
6961
6962
6963
6964
6965
6966
6967
6968
6969
6970
6971
6972
6973
6974
6975
6976
6977
6978
6979
6980
6981
6982
6983
6984
6985
6986
6987
6988
6989
6990
6991
6992
6993
6994
6995
6996
6997
6998
6999
7000
7001
7002
7003
7004
7005
7006
7007
7008
7009
7010
7011
7012
7013
7014
7015
7016
7017
7018
7019
7020
7021
7022
7023
7024
7025
7026
7027
7028
7029
7030
7031
7032
7033
7034
7035
7036
7037
7038
7039
7040
7041
7042
7043
7044
7045
7046
7047
7048
7049
7050
7051
7052
7053
7054
7055
7056
7057
7058
7059
7060
7061
7062
7063
7064
7065
7066
7067
7068
7069
7070
7071
7072
7073
7074
7075
7076
7077
7078
7079
7080
7081
7082
7083
7084
7085
7086
7087
7088
7089
7090
7091
7092
7093
7094
7095
7096
7097
7098
7099
7100
7101
7102
7103
7104
7105
7106
7107
7108
7109
7110
7111
7112
7113
7114
7115
7116
7117
7118
7119
7120
7121
7122
7123
7124
7125
7126
7127
7128
7129
7130
7131
7132
7133
7134
7135
7136
7137
7138
7139
7140
7141
7142
7143
7144
7145
7146
7147
7148
7149
7150
7151
7152
7153
7154
7155
7156
7157
7158
7159
7160
7161
7162
7163
7164
7165
7166
7167
7168
7169
7170
7171
7172
7173
7174
7175
7176
7177
7178
7179
7180
7181
7182
7183
7184
7185
7186
7187
7188
7189
7190
7191
7192
7193
7194
7195
7196
7197
7198
7199
7200
7201
7202
7203
7204
7205
7206
7207
7208
7209
7210
7211
7212
7213
7214
7215
7216
7217
7218
7219
7220
7221
7222
7223
7224
7225
7226
7227
7228
7229
7230
7231
7232
7233
7234
7235
7236
7237
7238
7239
7240
7241
7242
7243
7244
7245
7246
7247
7248
7249
7250
7251
7252
7253
7254
7255
7256
7257
7258
7259
7260
7261
7262
7263
7264
7265
7266
7267
7268
7269
7270
7271
7272
7273
7274
7275
7276
7277
7278
7279
7280
7281
7282
7283
7284
7285
7286
7287
7288
7289
7290
7291
7292
7293
7294
7295
7296
7297
7298
7299
7300
7301
7302
7303
7304
7305
7306
7307
7308
7309
7310
7311
7312
7313
7314
7315
7316
7317
7318
7319
7320
7321
7322
7323
7324
7325
7326
7327
7328
7329
7330
7331
7332
7333
7334
7335
7336
7337
7338
7339
7340
7341
7342
7343
7344
7345
7346
7347
7348
7349
7350
7351
7352
7353
7354
7355
7356
7357
7358
7359
7360
7361
7362
7363
7364
7365
7366
7367
7368
7369
7370
7371
7372
7373
7374
7375
7376
7377
7378
7379
7380
7381
7382
7383
7384
7385
7386
7387
7388
7389
7390
7391
7392
7393
7394
7395
7396
7397
7398
7399
7400
7401
7402
7403
7404
7405
7406
7407
7408
7409
7410
7411
7412
7413
7414
7415
7416
7417
7418
7419
7420
7421
7422
7423
7424
7425
7426
7427
7428
7429
7430
7431
7432
7433
7434
7435
7436
7437
7438
7439
7440
7441
7442
7443
7444
7445
7446
7447
7448
7449
7450
7451
7452
7453
7454
7455
7456
7457
7458
7459
7460
7461
7462
7463
7464
7465
7466
7467
7468
7469
7470
7471
7472
7473
7474
7475
7476
7477
7478
7479
7480
7481
7482
7483
7484
7485
7486
7487
7488
7489
7490
7491
7492
7493
7494
7495
7496
7497
7498
7499
7500
7501
7502
7503
7504
7505
7506
7507
7508
7509
7510
7511
7512
7513
7514
7515
7516
7517
7518
7519
7520
7521
7522
7523
7524
7525
7526
7527
7528
7529
7530
7531
7532
7533
7534
7535
7536
7537
7538
7539
7540
7541
7542
7543
7544
7545
7546
7547
7548
7549
7550
7551
7552
7553
7554
7555
7556
7557
7558
7559
7560
7561
7562
7563
7564
7565
7566
7567
7568
7569
7570
7571
7572
7573
7574
7575
7576
7577
7578
7579
7580
7581
7582
7583
7584
7585
7586
7587
7588
7589
7590
7591
7592
7593
7594
7595
7596
7597
7598
7599
7600
7601
7602
7603
7604
7605
7606
7607
7608
7609
7610
7611
7612
7613
7614
7615
7616
7617
7618
7619
7620
7621
7622
7623
7624
7625
7626
7627
7628
7629
7630
7631
7632
7633
7634
7635
7636
7637
7638
7639
7640
7641
7642
7643
7644
7645
7646
7647
7648
7649
7650
7651
7652
7653
7654
7655
7656
7657
7658
7659
7660
7661
7662
7663
7664
7665
7666
7667
7668
7669
7670
7671
7672
7673
7674
7675
7676
7677
7678
7679
7680
7681
7682
7683
7684
7685
7686
7687
7688
7689
7690
7691
7692
7693
7694
7695
7696
7697
7698
7699
7700
7701
7702
7703
7704
7705
7706
7707
7708
7709
7710
7711
7712
7713
7714
7715
7716
7717
7718
7719
7720
7721
7722
7723
7724
7725
7726
7727
7728
7729
7730
7731
7732
7733
7734
7735
7736
7737
7738
7739
7740
7741
7742
7743
7744
7745
7746
7747
7748
7749
7750
7751
7752
7753
7754
7755
7756
7757
7758
7759
7760
7761
7762
7763
7764
7765
7766
7767
7768
7769
7770
7771
7772
7773
7774
7775
7776
7777
7778
7779
7780
7781
7782
7783
7784
7785
7786
7787
7788
7789
7790
7791
7792
7793
7794
7795
7796
7797
7798
7799
7800
7801
7802
7803
7804
7805
7806
7807
7808
7809
7810
7811
7812
7813
7814
7815
7816
7817
7818
7819
7820
7821
7822
7823
7824
7825
7826
7827
7828
7829
7830
7831
7832
7833
7834
7835
7836
7837
7838
7839
7840
7841
7842
7843
7844
7845
7846
7847
7848
7849
7850
7851
7852
7853
7854
7855
7856
7857
7858
7859
7860
7861
7862
7863
7864
7865
7866
7867
7868
7869
7870
7871
7872
7873
7874
7875
7876
7877
7878
7879
7880
7881
7882
7883
7884
7885
7886
7887
7888
7889
7890
7891
7892
7893
7894
7895
7896
7897
7898
7899
7900
7901
7902
7903
7904
7905
7906
7907
7908
7909
7910
7911
7912
7913
7914
7915
7916
7917
7918
7919
7920
7921
7922
7923
7924
7925
7926
7927
7928
7929
7930
7931
7932
7933
7934
7935
7936
7937
7938
7939
7940
7941
7942
7943
7944
7945
7946
7947
7948
7949
7950
7951
7952
7953
7954
7955
7956
7957
7958
7959
7960
7961
7962
7963
7964
7965
7966
7967
7968
7969
7970
7971
7972
7973
7974
7975
7976
7977
7978
7979
7980
7981
7982
7983
7984
7985
7986
7987
7988
7989
7990
7991
7992
7993
7994
7995
7996
7997
7998
7999
8000
8001
8002
8003
8004
8005
8006
8007
8008
8009
8010
8011
8012
8013
8014
8015
8016
8017
8018
8019
8020
8021
8022
8023
8024
8025
8026
8027
8028
8029
8030
8031
8032
8033
8034
8035
8036
8037
8038
8039
8040
8041
8042
8043
8044
8045
8046
8047
8048
8049
8050
8051
8052
8053
8054
8055
8056
8057
8058
8059
8060
8061
8062
8063
8064
8065
8066
8067
8068
8069
8070
8071
8072
8073
8074
8075
8076
8077
8078
8079
8080
8081
8082
8083
8084
8085
8086
8087
8088
8089
8090
8091
8092
8093
8094
8095
8096
8097
8098
8099
8100
8101
8102
8103
8104
8105
8106
8107
8108
8109
8110
8111
8112
8113
8114
8115
8116
8117
8118
8119
8120
8121
8122
8123
8124
8125
8126
8127
8128
8129
8130
8131
8132
8133
8134
8135
8136
8137
8138
8139
8140
8141
8142
8143
8144
8145
8146
8147
8148
8149
8150
8151
8152
8153
8154
8155
8156
8157
8158
8159
8160
8161
8162
8163
8164
8165
8166
8167
8168
8169
8170
8171
8172
8173
8174
8175
8176
8177
8178
8179
8180
8181
8182
8183
8184
8185
8186
8187
8188
8189
8190
8191
8192
8193
8194
8195
8196
8197
8198
8199
8200
8201
8202
8203
8204
8205
8206
8207
8208
8209
8210
8211
8212
8213
8214
8215
8216
8217
8218
8219
8220
8221
8222
8223
8224
8225
8226
8227
8228
8229
8230
8231
8232
8233
8234
8235
8236
8237
8238
8239
8240
8241
8242
8243
8244
8245
8246
8247
8248
8249
8250
8251
8252
8253
8254
8255
8256
8257
8258
8259
8260
8261
8262
8263
8264
8265
8266
8267
8268
8269
8270
8271
8272
8273
8274
8275
8276
8277
8278
8279
8280
8281
8282
8283
8284
8285
8286
8287
8288
8289
8290
8291
8292
8293
8294
8295
8296
8297
8298
8299
8300
8301
8302
8303
8304
8305
8306
8307
8308
8309
8310
8311
8312
8313
8314
8315
8316
8317
8318
8319
8320
8321
8322
8323
8324
8325
8326
8327
|
<!DOCTYPE html PUBLIC "-//W3C//DTD XHTML 1.0 Strict//EN"
"http://www.w3.org/TR/xhtml1/DTD/xhtml1-strict.dtd">
<html xmlns="http://www.w3.org/1999/xhtml">
<head>
<meta http-equiv="Content-Type" content="text/html; charset=UTF-8" />
<title>The Project Gutenberg eBook of Kloka Maja och andra berättelser, by Frans Hedberg</title>
<link rel="coverpage" href="images/cover.jpg" />
<style type="text/css">
a {
text-decoration: none;
}
body {
margin-left: 10%;
margin-right: 10%;
}
h1,h2,h3,h4 {
text-align: center;
clear: both;
}
hr {
margin-top: 2em;
margin-bottom: 2em;
clear: both;
width: 65%;
margin-left: 17.5%;
margin-right: 17.5%;
}
p {
margin-top: 0.5em;
text-align: justify;
margin-bottom: 0.5em;
text-indent: 1em;
}
.figcenter {
margin: auto;
text-align: center;
margin-top: 3em;
}
.gesperrt {
letter-spacing: 0.2em;
margin-right: -0.2em;
font-style: normal;
}
.larger {
font-size: 150%;
}
.pagenum {
position: absolute;
right: 4%;
font-size: smaller;
text-align: right;
font-style: normal;
}
.right {
text-align: right;
}
.smaller {
font-size: 75%;
}
.titlepage {
text-align: center;
margin-top: 3em;
text-indent: 0em;
}
.tp {
margin: auto;
max-width: 40em;
text-align: center;
margin-top: 3em;
}
@media handheld {
img {
max-width: 100%;
width: auto;
height: auto;
}
.gesperrt {
font-style: italic;
margin-right: 0;
letter-spacing: 0;
}
}
hr.full { width: 100%;
margin-top: 3em;
margin-bottom: 0em;
margin-left: auto;
margin-right: auto;
height: 4px;
border-width: 4px 0 0 0; /* remove all borders except the top one */
border-style: solid;
border-color: #000000;
clear: both; }
</style>
</head>
<body>
<div>*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 56757 ***</div>
<h1>The Project Gutenberg eBook, Kloka Maja och andra berättelser, by Frans
Hedberg</h1>
<p> </p>
<p> </p>
<table border="0" style="background-color: #ccccff;margin: 0 auto;" cellpadding="10">
<tr>
<td valign="top">
Note:
</td>
<td>
Images of the original pages are available through
Internet Archive. See
<a href="https://books.google.com/books?id=YtJQb_zh7m4C">
https://books.google.com/books?id=YtJQb_zh7m4C</a>
</td>
</tr>
</table>
<p> </p>
<hr class="full" />
<p> </p>
<p> </p>
<p> </p>
<p><span class="pagenum"><a name="Sid_1" id="Sid_1">[1]</a></span></p>
<div class="tp">
<p class="right larger"><i>FRANS HEDBERG</i></p>
<h1 class="titlepage">KLOKA MAJA<br />
<span class="smaller"><span class="smaller">OCH</span><br />
ANDRA BERÄTTELSER</span></h1>
<div class="figcenter" style="width: 150px;">
<img src="images/ab.jpg" width="150" height="100" alt="A B 1837" />
</div>
<p class="titlepage">STOCKHOLM<br />
<span class="smaller">ALBERT BONNIERS FÖRLAG</span></p>
</div>
<p><span class="pagenum"><a name="Sid_2" id="Sid_2">[2]</a></span></p>
<p class="titlepage">STOCKHOLM 1908<br />
<span class="smaller">A.-B. FAHLCRANTZ’ BOKTRYCKERI</span></p>
<hr />
<p><span class="pagenum"><a name="Sid_3" id="Sid_3">[3]</a></span></p>
<h2>KLOKA MAJA.<br />
<span class="smaller">EN SKÄRGÅRDSHISTORIA.</span></h2>
<h3>1.</h3>
<p>Kloka Maja var hela den kvinnliga befolkningens
oumbärliga hjälpreda och orakel. Deras förtroende till
henne var lika obegränsadt som karlarnas hat var brinnande,
och det vill säga mycket. Ty deras hat var så
mycket intensivare, som de icke vågade gifva luft däråt
och det är ju en gammal erfarenhet att knytnäfven aldrig
knipes ihop hårdare än när den knytes i byxfickan. Och
karlarnas hat kom egentligen därutaf att hon tog reda på
allting. Det var mycket bra, tyckte de, när hon skaffade
rätt på bortkommet gods, men när det gällde bortspelade
penningar eller på stadsfärderna bortkomna äkta män —
ja, då var det så lagom roligt. Men på samma gång
fruktade de henne också, ty det var en trosartikel hos
dem att hon kunde slå ut ett öga, eller kasta torrvärk i
en hand eller fot, utan att någon annan doktor än hon
själf kunde bota skadan, när den en gång var skedd.</p>
<p>För öfrigt retade det dem ofantligt, att de inte kunde
få henne »på socknen», som det hette. Ty hade hon väl
blifvit fattighjon och kommit att skickas mellan gårdarna
på ön, så hade de kunnat hunsa henne så mycket de ville.
Men se, att blifva fattighjon, »det kunde då aldrig hända
henne,» menade kloka Maja. Inte så länge hon hade två
händer som kunde röra sig och ett par djupliggande grå
ögon, som kunde läsa tvärt igenom en människa. Inte
så länge hon orkade binda skötar och abborrnät om vintern
och plocka bär om sommaren och hösten.</p>
<p>Därför höll hon sig envist kvar i sin lilla sneda backstuga
på södersidan af ön, där den stod med <span class="pagenum"><a name="Sid_4" id="Sid_4">[4]</a></span>ryggen mot
en berghäll och tittade ut öfver den långsträckta viken,
som skar in från den stora fjärden där ute och hade en
liten trädbeväxt holme till vågbrytare midt framför stugan.
Hon betalade punktligt sex kronor om året i tomtören till
en af bönderna i Ofvanby, som led mycken smälek af
sina grannar för att han inte satte upp summan till tolf
eller åtminstone tio, eller också helt rätt och slätt afhyste
»trollet».</p>
<p>»Nej, låt bli det!» svarade alltid Vesterman, när de
rörde på den strängen; »det kunde bli dyrare än en kan
tro. Då tar jag hellre di sex och låter fem vara jämnt
för rexten.»</p>
<p>Kloka Maja var en liten, krokryggig och skinntorr
gumma på sina modiga sju och sexti, och vidare vacker
var hon just inte att se på. Det enda som ännu var bra
på henne, voro de stålgrå ögonen, fast de nu lågo djupt
inne i ett helt korsande nät af bruna rynkor och öfverskuggades
af ett par buskiga ögonbryn, som ännu voro
nästan svarta, fastän hårtestarna kring det framåtlutande
gamla hufvudet voro nästan krithvita. Kinder och haka
voro infallna och håliga, munnen hopknipen och tandlös,
och öfver den hängde en lång, litet böjd näsa, hvars tämligen
rödlätta spets tycktes hafva en afgjord fallenhet att
göra en påhälsning hos den spetsiga hakan. Och likväl
gick det en sägen på ön att kloka Maja hade varit en
lång, vacker jänta — ja, rent af en af de vackraste i hela
den trakten af skärgården. Det fanns ännu en gammal
åttioåring kvar borta i Nederbyn som påstod sig minnas
när hon var den mest firade på alla lördagsdanserna; men
som gubben tidtals var alldeles slö och nästan halffjoskig,
så var det ingen som egentligen trodde honom. De som
mindes henne från hennes medelålder, påstodo att hon
var som folket var mest, och fast det fanns många gamla
gummor på ön, kunde likväl ingen af dem påminna sig
att Maja nånsin varit vacker.</p>
<p>Men se klok, det var hon, och Gud tröste den syndare,
som fick något obytt med henne. Den fick allt se
sig om hur det gick både med höbärgningen och höstsådden,
och ruttnade inte potatisen för honom, så var det
då mera lycka än konst. För att nu inte alls tal<span class="pagenum"><a name="Sid_5" id="Sid_5">[5]</a></span>a om de
väntade kalfvarna eller de nyfödda lammen. Men något
troll eller någon ogudaktig varelse var inte kloka Maja,
det kunde ingen säga. Fanns det någon möjlighet att
komma fram, så var hon i kyrkan hvarenda söndag, och
prästen hade ingen varmare och uppmärksammare åhörarinna
än henne. Det var nog prästen också som hon mest
hade att tacka för att hon fick vara i fred, om hon också
gick och samlade litet vindfällen till vinterbränsle åt sig
från böndernas skogslotter, där de annars fingo ligga och
multna utan gagn.</p>
<p>»Hon är en ärbar och god kristen,» brukade pastorn
säga, »och inte är det något ondt i, att hon <em class="gesperrt">vet</em> litet mera
än ni andra. Hade ni haft ögonen och tankarna med er
lika bra som hon, så visste ni kanske lika mycket med!»</p>
<p>Två lefvande väsen hade kloka Maja omkring sig i
sin gamla stuga. Det ena var en stor, grå katt, som
hette Olle, det andra en gammal svart höna, som kändes
vid namnet Lotta, och som enligt kloka Majas bestämda
beslut fick lefva så länge hon själf ville. Katten var också
till åren, men han gjorde nytta för sig ännu och höll
en sträng räfst med råttorna, hvilka sökte sig in till
Majas stuga när det om hösten började blifva tomt på
åkrarna.</p>
<p>Många tyckte nog det var orätt af Maja att hålla sig
husdjur, när hon själf hade så knappt att lefva af, och en
gång hade Anders Jonsson i Österäng, en af de tätaste
bönderna på ön, som minst af alla kunde tåla gumman,
slängt åt henne:</p>
<p>»Tocken där fattiglapp tycker jag kunde ha nog åf
te’ skaffa födan åt sig själf och inte ha tocke’ där matfrat
när sig i stuga’!»</p>
<p>»Har jag tiggt någe’ åf er åt kräkena då?» frågade
kloka Maja.</p>
<p>»Ne-ej och inte vore det lönt heller,» svarade Anders
Jonsson; »men nog tycker <em class="gesperrt">jag</em> ...»</p>
<p>»Inte för det angår mig hvad ni tycker,» snäste Maja
af honom, »men någe’ lif ska en väl ha om sig och di
här hvarken skvallrar eller stjäl någe’!»</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Sid_6" id="Sid_6">[6]</a></span></p>
<p>»Ne-ej, men di hjälper er fäll te’ trolla, kan jag
tänka?»</p>
<p>»Det kunne hitta på och hända, det,» svarade Maja
och spände sina gråa ögon i honom, hvarpå hon vek af
till sin stuga, där Olle kom emot henne med svansen i
vädret, medan Lotta gick och sprätte med benen uppe i
spånbacken.</p>
<p>»Håken tro’na,» mumlade Anders Jonsson för sig själf
och tog ut stegen, som om han känt en kall kåre öfver
ryggen.</p>
<p>Kloka Maja satt utanför stugknuten i eftermiddagssolen,
när Fiskar-Olles pojke kom stickande genvägen tvärs
öfver backen. Maja rensade blåbär, som hon skulle skicka
till staden, och Olle låg bredvid henne på dörrtröskeln
och kisade lättjefullt i solen, medan Lotta lagt sig på sidan
i spånhögen och sträckte benen ifrån sig samt sprattlade
med ena vingen då och då.</p>
<p>Pojken stannade på vederbörligt afstånd, stoppade
först fingrarna i munnen och såg på katten, drog sedan
bort dem igen och ropade litet tveksamt:</p>
<p>»Mor Maja!»</p>
<p>»Ja, hvad ä’ det? Hvad vill du?» frågade gumman
och tittade upp med handen för ögonen.</p>
<p>»Jo det är bå’ från Österäng, att I ska komma te’
dom i röaste rappe’!»</p>
<p>»Ä’ det nån åf korna som ä’ sjuka nu igen då?»</p>
<p>»Ne-ej! Det ä’ Lena! Ho’ har dumpi’ ikull ute på
gälet!»</p>
<p>»Hvad säger du, pojke?»</p>
<p>»Och di har köri’ hem’ena i skrinda! Och mor Jonsson
ba’ att ni skulle ta’ stöpgryta me’ er!»</p>
<p>»Jaså, ja det ä’ bra! Ge’ dig åf och säg för’na att
jag kommer. Här har du en näfve blåbär!»</p>
<p>Pojken tog bären och satte af utför backen, som om
han hade haft eld efter sig.</p>
<p>Gamla Maja steg upp, hällde försiktigt tillbaka blåbärena
i korgen, vek ihop handduken och gick in i
stugan, mumlande för sig själf:</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Sid_7" id="Sid_7">[7]</a></span></p>
<p>»Jo jo men! Den sjukan har jag vänta’ länge, jag!
Få nu se, om en kan bota’na!»</p>
<p>En stund därefter hade hon slagit ett huckle om hufvudet
på sig, tog en grå påse i ena handen, stödde sig
på en lång hasselkäpp, som hon bar i den andra, och
gick utför backen med raskare steg än man kunde tro
henne om, när man såg hennes böjda rygg och hennes
vickande gamla hufvud.</p>
<h3>2.</h3>
<p>Se här hvad som hade händt!</p>
<p>Lina på Österäng, enda dottern i huset, hade helt
plötsligt blifvit sjuk ute på åkern, där hon gått i solbaddet
hela förmiddagen tillika med tjänstflickorna på gården och
bundit kärfvar vid rågskörden. Hon hade varit munter
och glad som vanligt, där hon gick efter Magnus, som
var den raskaste af karlarna och hvars lie med hvinande
skär mejade den gula, mer än manshöga rågen i mycket
vidare halfcirklar än alla de andras.</p>
<p>Det hade varit svalt och daggvått på morgonen, men
nu baddade solen hett från molnfri himmel, och inte en
fläkt rörde sig öfver det vida gärdet, som låg ett godt
stycke från sjön, omkransadt af löf- och barrskog. Men
sådant var man van vid under de heta skördedagarna i
augusti, och Lina var minsann inte den som plägade gifva
sig i första taget, det visste man också.</p>
<p>Så mycket större blef därför förvåningen hos karlarna
och förskräckelsen hos kvinnorna, när den raska flickan,
bäst som hon gick där lutad för att samla ihop rågen,
reste sig upp alldeles kapprak, gaf till ett gällt skrik,
slog omkring sig i luften med bägge armarna och föll
handlöst framstupa ner bland den hvassa rågstubben, som
stack sönder hennes ansikte, så att blodet sipprade fram
i pannan och på kinderna.</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Sid_8" id="Sid_8">[8]</a></span></p>
<p>»Hvad i Herrans namn kommer det åt jänta’?» ropade
Fiskar-Olle, som var med i dagsverket för sin stuga nere
på udden och som just stannat i slaget för att lägga en
ny snusportion innanför läppen. »Jag tror rakt åf att hon
fick dåndimpen me’ samma!»</p>
<p>Magnus vände på hufvudet, kastade lien ifrån sig
och var framme hos henne med ett häftigt språng. Han
kastade sig ner bredvid den fallna och försökte resa henne
upp; men när han väl fått upp hufvudet på henne, föll
det ner mot bröstet igen alldeles som på en död.</p>
<p>»Lina! Hvad i Jesse namn ä’ det me’ dej!» ropade
han förskräckt och försökte resa upp henne på nytt; men
när det inte lyckades, blef han alldeles ifrån sig och ropade,
utan att bry sig om att han hördes af de andra:</p>
<p>»Kära, söta Lina, du kan fäll begripa att jag bara
spetakla med dej! Titta bara opp ett endaste litet tag,
så en kan få si att lifhanken sitter i dej!»</p>
<p>»Släpp’ena, Magnus!» ropade Karin, den äldsta af
pigorna, halfhögt och pekade bakom sig utåt den mejade
delen af fältet. »Där kommer Jonsson, och får han si att
du håller i’na, så Gu’ trösta dej!»</p>
<p>»Det angår mej inte! Skaff’ litet vatten te’ badda’na
me’. Jesses ni, tänk om ho’ har fått solsticke’!»</p>
<p>»Hvad ä’ det med Lina?» frågade nu Anders Jonsson
myndigt, i det han närmade sig med stora steg. »Hvad
har du me’na te’ göra?»</p>
<p>»Ho’ föll rak lång i backen, bäst som ho’ gick och
kärfva’!» ropade Karin.</p>
<p>»Och gaf te’ ett elemenskade allo!» bifogade Fiskar-Olle.</p>
<p>»Hå ja, det ä’ fäll inte någe’ farligt!» menade fadern
lugnt. »Ho’ har fäll förtaje sej lite’, och det går fäll öfver,
när ho’ får hvila sej en smula. Släpp’ena du, Magnus,
tocke där sköter kvinnfolka om likare än du.»</p>
<p>»Inte ska ho’ fäll ligga här midt i solbadde’ heller!»
svarade Magnus, tog ett kraftigt tag om ryggen och benen
på henne, lyfte henne upp så lätt som om hon varit en
vante och bar henne halfspringande bort till en liten löfdunge,
som skar in i åkern på ena sidan.</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Sid_9" id="Sid_9">[9]</a></span></p>
<p>»Det va’ en huggare te’ orka!» utbrast Fiskar-Olle
beundrande. »Det ville jag då inte åta’ mej te’ göra på
rak arm!»</p>
<p>Anders Jonsson teg först och ref sig bakom örat,
medan han såg mörk ut som ett åskmoln, och ropade
sedan åt pigorna:</p>
<p>»Nå, stå inte där och gapa utan ge’ er åf efter och
titta om’ena!»</p>
<p>De skyndade sig framåt skogsdungen så fort de kunde,
och Anders Jonsson mumlade för sig själf, i det han långsamt
masade efter med räfsan öfver axeln:</p>
<p>»Den där Magnus, den ska jag fäll själf sköta om
som han ä’ sjuk te’!»</p>
<p>Strax innan han kom fram till dungen, mötte han
den unge drängen, som varm och pustande var på återvägen,
och i förbifarten snäste han till åt honom:</p>
<p>»Ta’ du opp lien igen och slå råg! Det ä’ du stadd
för och inte för te’ kånka på kvinnfolk!»</p>
<p>Magnus svarade inte ett ord; han bara såg på husbonden
med trotsig, nästan gäckande blick, och när denne
väl gått förbi, vände han på hufvudet och spottade efter
honom.</p>
<p>Blixtsnabbt vände Anders Jonsson sig om.</p>
<p>»Spottar du efter mig, din fan?» skrek han alldeles
eldröd af förargelse.</p>
<p>»Får en inte spotta nu heller?» frågade Magnus kallt
och fortsatte sin gång. »Det vore fäll lagom underligt,
om en skulle spotta torrt här, där en inte fått i sej ett
gudslån se’n i måros!»</p>
<p>»Ja, vänta mej du te’ Mikaeli!» mumlade Anders
Jonsson och gick vidare framåt skogsdungen, där pigorna
som bäst voro sysselsatta omkring Lina, som de halfvägs
klädt af för att skaffa henne luft.</p>
<p>»Kom inte hit!» skrek Karin. »Vi håller ju på och
tar åf’ena kläderna!»</p>
<p>»Hur ä’ det fatt me’na nu då?» frågade fadern och
stannade.</p>
<p>»Hå kors, ho’ vet inte te’ sej ett fen, det fattiga
lifvet!» <span class="pagenum"><a name="Sid_10" id="Sid_10">[10]</a></span>skrek Karin som förut.</p>
<p>»Tocke’ förbaskade elände!» svor Anders Jonsson till
och slängde räfsan ifrån sig, så att några pinnar röko af.</p>
<p>»Det ska just hända mig tocke här, och det när en har
som brådast med rågen!»</p>
<p>»Det vore fäll bäst te’ låta Anna springa hem och
säga te’ att di kommer hit med skrinda’, så en får forsla
hem’ena!» ropade Karin, som höll på att badda Linas hufvud,
hals och bröst, med vatten ur en kopparflaska.</p>
<p>»Asch nej, inte behöfs det tocke amberad!» svarade
fadern. »Ho’ kvicknar fäll ve’ igen, när ho’ får ligga och
ta’ igen sig en stund.»</p>
<p>Därmed gick han tillbaka till skörden med den trasiga
räfsan på axeln.</p>
<p>»Den där frågar då hvarken efter hustru eller barn,
bara han ä’ god te’ få in rågen!» sade Karin harmset till
de andra flickorna, medan de ansträngde sig att få lif i
Lina igen.</p>
<p>Slutligen lyckades det; men när hon väl vaknade upp
igen, kände hon sig så matt och eländig att skrindan måste
skickas efter, hvarpå hon bäddades ned i den och fördes
hem till den förskräckta modern, som var af en helt annan
natur än den hårdhjärtade och skördeifrige Anders Jonsson.
Och när mor Lovisa väl fått dottern i säng, var
det första hon gjorde att få tag i Fiskar-Olles pojke och
skicka honom midt öfver ön efter kloka Maja i Gäddviken,
säga henne hur det var fatt och be henne för all del inte
glömma bort att taga »stöppannan» med sig.</p>
<h3>3.</h3>
<p>Skördefolket hade ännu inte kommit hem, när kloka
Maja klef in i köket på Österäng, där mor Lovisa var
ensam och stod vid spisen, där hon nyss satt på potatisgrytan
till kvällsvarden.</p>
<p>»Nå, kära Maja,» ropade hon glad och skyndade emot
henne halfvägs til<span class="pagenum"><a name="Sid_11" id="Sid_11">[11]</a></span>l dörren, »det var då för innerligt väl
att ni var hemmave’!»</p>
<p>»Ja, det kan ni tacka blåbära för!» sade Maja pustande
och slog sig ner på en stol nära dörren samt frågade,
sedan hon pustat ut litet: »Hur ä’ det me’na nu då?»</p>
<p>»Hå, kära hjärtandes! Men kom nu först fram te’
bole och få er en tår varmt. Kaffepanna’ har vänta’ på
er bå’ länge och väl,» trugade mor Lovisa och släpade
och drog i gumman, som gjorde det sedvanliga motståndet
för anständighetens skull, fast hon inte mer än någon
annan skärgårdsgumma ville försaka kaffetåren. »Hur de
ä’ me’na, frågar ni? Ja Jesses vet, men nog sir ho’ fasligt
eländiger ut, och inte ett skapande ol får en ur’na,
och het ä’ ho’ om hufve’ som en bakugn dan före julafton!»</p>
<p>»Kan ni inte veta någe’, som en kan rätta sej efter?»
frågade Maja försiktigt och tömde ut koppens halfva innehåll
på fatet.</p>
<p>»Det ä’ fäll ni som ä’ kloker och inte jag, kan jag
tänka!» svarade mor Lovisa, som inte heller var så dum
af sig.</p>
<p>»Hå ja, det behöfver ni inte säja mej,» svarade Maja
långsamt och blåste emellanåt på kaffet, »men tocke tar
nu allti’ sin tid, och därför tänkte jag att ni ville hjälpa
te’; men ä’ det så att ni inte har nå’n brådska, så inte
gör det mej någe’. Allti’ får jag veta hvad jag vill.»</p>
<p>Och nu drack kloka Maja sitt kaffe långsamt och betänksamt,
som om det varit det enda hon brydde sig om
i hela världen.</p>
<p>Det behöfdes inte heller mer för att få mor Lovisas
munläder i gång, och det gick åt inte mindre än tre koppar
kaffe, innan hon hunnit dela med sig alltsammans.</p>
<p>När därför kloka Maja efter en styf halftimme kom
in i farstukammarn, där Lina låg nedbäddad på en pärlfärgad
pinnsoffa, visste hon mer än väl hvad hon skulle
tänka om det där »solsticke», som flickan råkat ut för
borta på åkern. Medan hon hörde på moderns svada där
ute, lade hon ihop med hennes tal några ord, som hon
uppsnappat borta i Öfverbyn, där hon för ett par dar sedan
varit och botat en sjuk kalf, som förätit sig på fuktig
klöfver och där pigorna talat om en dans på Jan Olss<span class="pagenum"><a name="Sid_12" id="Sid_12">[12]</a></span>ons
loge — och nu hade hon tämligen klart för sig hur
landet låg!</p>
<p>Det var kväfvande hett inne i kammaren, och det
första Maja gjorde var att hon slog upp ena fönstret och
lät den friska luften ute från fjärden spela in i rummet
och sedan flyga ut igen, förande med sig några surrande
spyflugor. När det var gjordt, gick hon fram till soffan,
böjde sig ner öfver den feberheta flickan, strök med sin
knotiga svala hand öfver hennes brännheta panna och
hviskade helt sakta i örat på henne:</p>
<p>»Inte ska du tro, kära Lina, att Magnus frågar efter
Ida i Marbottna. Bättre vett har han fäll än så!»</p>
<p>Lina, som låg nerbäddad med det tjocka täcket uppdraget
ända till hakan och som inte ens öppnade på ena
ögat, när gumman kom in, kastade hastigt af sig täcket
och reste sig häftigt upp till hälften i bädden, så att linnet
föll ned från axlarna och lämnade hals, barm och armar
bara, såg på henne ett ögonblick med vidöppna ögon, fick
sedan tag i bägge hennes händer, kramade dem hårdt i
sina och stammade:</p>
<p>»Hvad ... hvad ä’ det ni säjer och hur ... hur vet
ni att ... att ...»</p>
<p>»Hå kors, jag vet mycket, jag,» svarade Maja småslugt,
»och jag såg nog i kaffesumpen hemma, hvad det
va’ som hände på Jan Olssons loge i lördas.»</p>
<p>»Såg ni?» frågade Lina allt mera häpen. »Såg ni att
Magnus ...»</p>
<p>»Att han dansa halfva natten me’ Ida, ja! Men hva’för
gjorde han’et, tror du? Jo, för han visste att skräddarn,
som drog handklavere’, va betalt åf far din att hålla
ögona på er — och så för att du dansa’ me’ den där
målarn ifrån stan.»</p>
<p>»Ja, det va’ för att han la’ sej ut för Ida. Inte ville
jag vara sämre än nå’n ann’.»</p>
<p>»Inte blef du fäll bättre för det heller, flicka. Och
nu i dag, när du gick och band efter honom, så slängde
han fäll ur sej någe’, kan jag tänka?»</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Sid_13" id="Sid_13">[13]</a></span></p>
<p>»Ja, han sa’ att Ida i Marbottna va’ mycke’ smalare
om lifve’ än jag. Och så att ho’ va’ lätt som en fjäder
te’ dansa me’.»</p>
<p>»Och det tyckte du va’ tungt te’ höra på fastande
mage? Jojo — jojo! Tocke’ ä’ det med denna här ungdomen.
Mycke’ ell i kroppen och lite’ vett i knoppen!
Det ä’ så, det ja!»</p>
<p>»Men hur kan ni veta ...?»</p>
<p>»Tror du inte jag me’ har vari’ ung, flicka? Jo, lita
på det, du — och lika hvit och rund och mjuk om halsen
som du. Fast det ä’ länge se’n — men mins’et gör jag
nog i alla fall. Och jag hade fäll en gosse, jag me’ i
min tid — och lika tokiga va’ vi som ni ä’ nu. Men
väl vure om ni blef mindre utsatta för elände än hvad
vi blef.»</p>
<p>»Fick ni inte hvarann’ då?» frågade Lina och drog
upp täcket om bröst och hals, men behöll sin sittande
ställning.</p>
<p>»Nej, då hade jag fäll inte sutti’ här som kloka Maja!»
svarade gumman och torkade med afvig hand bort en klar
droppe, som från ögat sökte sig ner på nässpetsen.
»Tocken klokskap får en betala för här i väla, och det
mer än den är värd ändå.»</p>
<p>»Va’ han fattiger han me’ då, som Magnus?» frågade
Lina.</p>
<p>»Nej, kära barn,» svarade gumman, »det va’ rakt
tvärs om med oss två. Han var hemmason, han, och
fadern hade groft me’ pengar — det va’ jag som var
fattig och hade ingenting. Men han ville ha mej ändå,
han — fast det gick inte så lätt då som det går nu, inte.
Då hade föräldrarna mer te’ säja, och sönerna fick vara
kus den tiden. Men det ä’ som det ä’ med det — nu
ska vi tala om dej! Tycker du riktigt om Magnus, riktigt
så där så du vill vara me’n i både ur och skur, om
det så ska vara?»</p>
<p>»Ja, nog vill jag det,» svarade Lina och såg på henne
trohjärtadt och bestämdt.</p>
<p>»Och det ä’ inte bara tocket där dansflams emellan
er, inte?»</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Sid_14" id="Sid_14">[14]</a></span></p>
<p>»Nej, teminstingen inte för min del.»</p>
<p>»Är du inte säker på hur det ä’ för hans då?»</p>
<p>»Jo, nog trodde jag jag kunne vara det förut, allti’.
Men efter det där schaset med Ida vet jag rakt inte hva’
jag ska tro.»</p>
<p>»Å, tok! Det va’ fäll bara litet afundsjuka för att
du dansa’ me’ målarn. Han ville ge’ dej så godt igen,
kan du begripa.»</p>
<p>»Ja, men det va’ han som börja!» fortfor Lina envist.</p>
<p>»Det va’ för skräddareländets skull, kära du. Men
i alla fall ska jag fäll ta’n i förhör, jag ... så <em class="gesperrt">det</em> blir
nog bra. Värre blir det fäll te’ få bukt på far din.
Du får allt lof te’ bli’ ordentligt skral, innan han ger
me sej.»</p>
<p>»Ja, men nu känner jag mig riktigt bra, se’n jag fick
tala me’ er,» sade Lina och gjorde min af att stiga upp.</p>
<p>»Stoppa du te’baks fötterna igen,» uppmanade Maja
kärft, »för här kommer du allt te’ bli liggandes nåra dar
te’. Vi får allt lof te’ sätta skrämbusen i Anders Jonsson,
om jag känner’n rätt.»</p>
<p>»Ska jag ligga?» frågade Lina förskräckt; »och tänker
ni inbilla far ...?»</p>
<p>»Att du ä’ riktigt sjuk, ja! Det ä’ nog det enda som
stöttar. Men hör du, Lina, nu ska du först säja mej en
sak på samvete: det ä’ fäll inte någe’ annat imellan dej
och Magnus, än ni kan svara för hos bå’ Gud och människer?»</p>
<p>»Hvad menar ni?» frågade Lina och blef som en
drypande blod i ansiktet och ända ner på halsen.</p>
<p>»Hå, du vet nog hva’ jag menar! För si, ä’ det så,
då vill jag inte ha me’t å göra, utan då får ni hjälpa er
själfva, och då får fäll Anders Jonsson ge’ me’ sej i alla
fall, för att inte skammen ska’ komma öfver er.»</p>
<p>»Hur kan ni tro någe’ tocke om Magnus och mej?»
frågade Lina, och var nu lika blek som hon nyss varit röd.</p>
<p>»Hå kors, jag vet fäll hur’dana pojkarna ä’ och jäntorna
me’ för den deln!» svarade Maja lugnt. »Det behöfs
bara att den ena vinkar te’, så slinker den andra
me’.»</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Sid_15" id="Sid_15">[15]</a></span></p>
<p>»Sådan ä’ inte Magnus och inte jag heller!» svarade
Lina och såg på henne med ren och öppen blick. »Och
det vet jag, att hade han gifve’ mej en tocken vink, så
hade det allt vuri’ slut oss imellan för länge se’n!»</p>
<p>»Ja, så mycke’ likare då,» återtog Maja med belåten
ton; »och då ska jag fäll försöka reda härfvan åt er.»</p>
<p>»Och kan ni det, Maja, så kom ihåg att jag glömmer
det aldri’!» sade Lina med fuktiga ögon och tryckte hennes
händer i sina.</p>
<p>»Det blir fäll allti’ bra me’ det! Men kryp nu ner
igen och si riktigt eländig ut. När far din kommer, så
voja dej så mycke’ du orkar och låss som du inte känner
igen’en. Och ingen ann’ heller, hör du det?»</p>
<p>»Ja, men mor hon tar fäll ve’ sej illa, om ...»</p>
<p>»Jag ska säga’na ett ol i förtroende.»</p>
<p>»Och Magnus — tänk om han ...»</p>
<p>»Aja, lite’ kan han fäll pinas för Idas skull, eller
hva’ tycker du själf?»</p>
<p>»Ja, det förståss, men ...»</p>
<p>»Jag ska fäll hviskan i öra’ då att det inte ä’ så
värst farligt. Nu hör jag skördefolke’ komma hem för te’
få sig aftonvard. Skapa dej nu så sjuk som du kan, och
ställ dej riktigt yr i hufve’ och skratta inte när jag kommer
och stöper öfver dej, det säjer ja dig te’. Och får jag lof
te’ ge’ dej någe’ elakt te’ ta’ in, så svälj och grina bara
— för di tror nog att det kommer te’ göra dej godt.»</p>
<p>Och med de orden gick Maja ut ur kammaren och
in i köket, och hon såg mycket hemlighetsfull och bekymrad
ut, när hon kom dit ut, där Anders Jonsson och
drängarna intagit sina platser vid det stora bordet, medan
mor Lovisa och pigorna sutto vid spisen och afvaktade
den stund, då skapelsens herrar hade hunnit stilla sin
hunger.</p>
<h3>4.</h3>
<p><span class="pagenum"><a name="Sid_16" id="Sid_16">[16]</a></span></p>
<p>När Maja kom ut från Linas kammare, kastade husbonden
en arg blick på henne från bordet framme vid
fönstret, där han satt med drängarna och Fiskar-Olle och
hade framför sig en väldig portion af den salta strömmingen,
som fick en duktig klick smör att simma i, sedan
detta blifvit uppsmält af den varma potatisen.</p>
<p>Maja var klok nog att inte låtsa om blicken, utan
gick fram till spisen, där mor Lovisa satt, sade helt sakta
några ord i öronen på henne och tog sedan sin lilla stöppanna
och satte den på elden bredvid grötgrytan. När
det var gjordt, började hon gräfva i kjolsäcken efter några
blybitar och annat smått, som hon helt långsamt och betänksamt
lade ner i grytan, den ena efter den andra.</p>
<p>Karlarna sneglade på henne med nyfikna och undersamma
blickar och pigorna drogo sig åt sidan, trots sin
stora nyfikenhet, så att det blef ett vördnadsfullt afstånd
mellan dem och henne. Den enda som satt lugnt kvar
på sin plats var mor Lovisa, som efter de framhviskade
orden utbytte en hastig blick af hemligt förstånd med
Maja, där hon stod lutad öfver spishärden.</p>
<p>»Du skällde förut öfver att du hvarken fick vått eller
torrt,» sade Anders Jonsson snäsigt till Magnus, som hade
ögonen spända på Maja och hvad hon sysslade med; »hvarför
äter du inte nu då? Hon kan nog trolla, kärngen där
borta, utan att du glor på’na.»</p>
<p>»En måtte fäll få ha ögona hvar en vill,» svarade
Magnus och tog sig på måfå en strömming. »Eller ska
di kumderas me’, likasom armarna?»</p>
<p>Anders Jonsson svarade ingenting, men han högg en
stor potatis midt itu med knifven och vände på hufvudet
åt hustrun, framkastande med samma snäsiga ton:</p>
<p>»Hva’ säjer hon om jänta’ där inne nu då? Ska en
kanske ha’na liggande länge nu midt i bråaste tiden?»</p>
<p>»En får fäll si, när hon har stöpt öfver’na,» svarade
mor Lovisa lugnt och började att med en stor träslef <span class="pagenum"><a name="Sid_17" id="Sid_17">[17]</a></span>ösa
upp gröten i stenfatet.</p>
<p>»Har ho’ inte hunni’ me’ det än då?» frågade mannen
lika snäsigt som förut.</p>
<p>»Jag skulle fäll först höra hur det va’ me’na!» svarade
Maja lugnt som förut och vände sig sedan till mor Lovisa:
»Vill ni ta’ med er en spilkum vatten och komma me’ in,
så ska vi si hur det är fatt.»</p>
<p>Därpå tog Maja pannan af elden, och mor Lovisa
följde med henne med en spilkum vatten.</p>
<p>Karlarna fortsatte att äta under tystnad, sedan Karin
satt fram grötfatet på bordet. Fiskar-Olle försökte att få
i gång ett samtal om rågen och utsikten att få något för
den fram på hösten, men det gick inte annat än med enstafviga
ord, och när de slutat äta, stego de upp, knäppte
ihop händerna och bockade sig långsamt för bordet, sade
sedan tack åt husbonden och gingo sin väg, den ena
efter den andra.</p>
<p>Anders Jonsson själf gick in i kammaren på andra
sidan och stoppade sin pipsnugga.</p>
<p>När pigorna blifvit ensamma i köket, halfhviskade
Karin till de andra:</p>
<p>»Det va’ inte mycke’ som Magnus fick i sej, inte.
Han ä’ allt illa tokig i Lina, stackare.»</p>
<p>»Hm! det vet jag visst!» sade den yngsta af flickorna,
en ljushårig jänta på sjutton, aderton år, »får han inte
henne, så måtte det fäll finnas andra som sir lika så golika
ut.»</p>
<p>Nu kom mor Lovisa ut från Lina med pannan i
handen och efter henne Maja med spilkummen.</p>
<p>»Har far gått ut?» frågade hon flickorna.</p>
<p>»Nej, han ä’ inne i kammarn,» svarade Karin.</p>
<p>»Då ä’ det fäll bäst vi går in till’en me’samma, eller
hur, Maja?»</p>
<p>»Kanske det. Men kom ihåg nu hva’ jag sa’: det
sir illa ut, om Jonsson inte ger me’ sej.»</p>
<p>»Men från vette’ blir hon fäll ändå inte?» frågade
modern och satte pannan ifrån sig i spisen.</p>
<p>»Ja, det kan en aldrig veta. Och det ä’ så godt te’
bereda’n på det värsta, så blir det så myck<span class="pagenum"><a name="Sid_18" id="Sid_18">[18]</a></span>e’ bättre se’n,
om det går åf för mindre.»</p>
<p>Det tyckte mor Lovisa var klokt taladt, och så tog
hon då Gud i hågen och steg in i kammaren, och kloka
Maja seglade efter i hennes kölvatten, med spilkummen, i
hvilken det smälta och hastigt afkylda blyet låg på bottnen
i underliga snirklar och kroklinjer, som sågo ut som
stelnade maskar.</p>
<p>När de kommo in, stod Anders Jonsson borta vid sin
gamla gulmålade klaffbyrå, där han hastigt sköt igen en
låda och vände sig om som om han blifvit obehagligt
öfverraskad. Han sög ett duktigt bloss ur pipan, bolmade
ut med röken och frågade med barsk ton:</p>
<p>»Hvad ä’ det frågan om? Hvad ska ni här inne
med det där tråtyge te’ göra?»</p>
<p>»Jag tänkte du ville fäll höra hur det ä’ med flickan
våran ändå,» svarade mor Lovisa, som inte var så lättskrämd
af sig.</p>
<p>»Står det te’ läsa i skåln där, det då?» fortfor mannen
och försökte se tviflande ut, men kunde inte låta bli att
kasta en halft förargad, halft skygg blick på Maja, som
gick fram och ställde spilkummen på bordet borta vid
fönstret.</p>
<p>»Det kan allt hända, det!» sade hon i detsamma och
spände ögonen i honom. »Om Jonsson vill komma hit nu,
så kan han själf få si.»</p>
<p>»Jag ger håken både henne och hennes trollkonster!»
mumlade han och ville gifva sig af ut.</p>
<p>Men nu var det hustrun som ställde sig i vägen för
honom, i det hon helt kärft yttrade:</p>
<p>»Du borde fäll kunna bära dej åt som folk, när det
gäller det enda barnet vi har. Och har nu Maja en gång
gjort sig omak och kummi’ hit, så ska du fäll också höra
på hvad hon har te’ säja. Och det säjer jag ifrån, att
vill du inte det, så far jag te’ stan och tar flicka’ me’
mej och frågar doktorn, och då får hon ligga kvar där
te’s hon blir frisk igen, och tycker du att det blir billigare
...»</p>
<p>Men se kostnaden, det var just att taga Anders Jonsson
på h<span class="pagenum"><a name="Sid_19" id="Sid_19">[19]</a></span>ans ömmaste sida, hvarför han också helt fogligt
vände om på halfva vägen, makade sig med långsamma
steg fram till fönstret och sade så pass vänligt att det
inte alldeles såg ut som om han ville bitas:</p>
<p>»Nå ja, jag får fäll höra på hur det ä’ fatt då. Men
när det ä’ midt i bråaste andtiden, så kan ni fäll inte
undra på om en blir sint öfver eländet.»</p>
<p>»Nenej, men si pröfninga’ kommer inte precist när
en har skuradt och i ordning,» utbrast Maja långsamt.
»Ho’ passar allt på när ho’ kan komma illa te’, för annars
skulle vi fäll inte ta oss så värst åf’ena. Men titta nu,
ska Anders Jonsson få si. Sir han den där runda blyklumpen,
som det går ut alldeles som stålringar ifrån,
och sir han hur en åf de där stålringarna sitter fast ve’
en annan liten klump, som sir ut som ett hjärta?»</p>
<p>»Jaa, så sir det ut!» svarade Anders Jonsson och
stirrade i spilkummen. »Men hvad ä’ det det ska betyda
då?»</p>
<p>»Jo, det betyder att flicka’ har fått solsticke’ och att
det står åt både bröste’ och hufve’ på’na!» svarade Maja
med bestämd ton.</p>
<p>»Inte sir jag någe’ hufve’, inte!» återtog Anders Jonsson
och stirrade envist i vattnet.</p>
<p>»Jaså, hvad ä’ det där då, som ligger strax breve’
hjärtklumpen? Och som hänger ihop ve’ den med de
där krokiga trådarna? Ä’ det inte ett hufve’, det?»</p>
<p>»Det tycker jag en blind borde kunna si!» inföll mor
Lovisa afgörande.</p>
<p>»Jaså — jaja — si den fäste jag mej inte ve’!» medgaf
Anders Jonsson.</p>
<p>»Ja si, en får lof te’ vara lite’ van ve’t ska jag
säja,» återtog Maja med aldrig svikande säkerhet och
skvalpade litet på spilkummen, så att de lösa bitarna
ändrade plats och bildade nya figurer på bottnen. »Men
nu ska vi titta på lite’ annat me’.»</p>
<p>»Står det hvad en ska bota’na me’ också?» frågade
Anders Jonsson, som det tycktes allt mer och mer intresserad.</p>
<p>»Det kommer se’n, det!» svarade Maja och kastade
en hastig blick på Lovisa, som nickade helt omärkligt,<span class="pagenum"><a name="Sid_20" id="Sid_20">[20]</a></span>
liksom till tecken af godt samförstånd. Därpå återtog
hon helt långsamt, som om hon haft svårt att läsa sig
till hvad hon ville veta: »Sir Jonsson den där raka biten,
som ligger på ena sida’ och har liksom en hufve’knopp
me’ en hatt på?»</p>
<p>»Jaa, nog sir jag den!» svarade Jonsson och tittade
åt motsatta hållet. »Ä’ de’ meklamente, det då?»</p>
<p>»Det kunde allt hitta på och hända, det,» fortfor Maja,
»och om jag inte sir alldeles för tokigt, så ä’ det inte mer
och inte mindre än en karl, som ligger te’ huse’!»</p>
<p>»Hå kors i alla tider! Ge’ mej si!» ropade mor
Lovisa lifligt och böjde sig fram öfver spilkummen.</p>
<p>»Ja, ser I inte där, mor Lovisa, att han vänder hufvet
rakt åt hjärteklumpen där bortnas?»</p>
<p>»Ja, ta’ mej dalern gör han inte ock!» ropade Lovisa
allt mer och mer intresserad af hvad hon trodde sig se.</p>
<p>»Syns det om han har någe’ ock?» frågade Anders
Jonsson med spefull ton. »För annars är det fäll inte
värdt att han omakar sej!»</p>
<p>»Åja, utan ä’ han inte,» svarade Maja; »och om det
ock skulle så vara, så gjorde det fäll ingenting, när han
kommer te’ rikaste bond’ på hela ön.»</p>
<p>Anders Jonsson var lika litet som någon annan dödlig
okänslig för smicker, och han kunde inte låta bli att
stryka sig om hakan med själfförnöjd min; men som han
började ana satans list, återtog han genast med betydligt
kärfvare ton än förut:</p>
<p>»Prata nu inte tocke’, utan tala hellre om hvad en
ska göra för te’ få jäntan på bena igen.»</p>
<p>»Det ä’ just det vi ska titta efter nu!» sade Maja
försiktigt och kastade en hastig blick på mor Lovisa, som
fortfarande stod försjunken i betraktande af spilkummen.</p>
<p>»Ni kan ju göra det då, medan jag går ut och ser
efter att di har skött om hästarna ordentligt,» svarade
Jonsson och gick sin väg med ovanlig brådska, som om
han varit rädd för att någon skulle vilja hindra honom.</p>
<p>»Tänk om han ger sig åf in te’ flickan,» hviskade
mor Lovisa hastigt och tog ett par steg för att skynda<span class="pagenum"><a name="Sid_21" id="Sid_21">[21]</a></span>
efter honom.</p>
<p>»Bry er inte om det, ni,» svarade Maja med ett slugt
blinkande, »jag har sagt’ena hur hon ska bete sej.»</p>
<h3>5.</h3>
<p>När Anders Jonsson kom ut på gården och just skulle
snedda af öfver till stallet, såg han en mörk skugga
komma emot sig från prånget mellan stallbyggnaden och
vagnsskjulet. Det klack till smått i honom, när han kände
igen Magnus, ty han visste ju med sig själf att han icke
varit särdeles vänlig emot honom under dagens lopp;
men han lät ingenting märka, utan sade endast helt kort,
i det han tänkte gå förbi honom:</p>
<p>»Har du sitt efter hästarna ordentligt och gifvit dom
foder te’ natten?»</p>
<p>»Ja, jag tänker fäll det,» svarade Magnus kort, och
när han såg husbonden göra min af att gå förbi, fortfor
han med bestämd ton: »Men nu ä’ det så att jag ville
tala me’ Jonsson ett par ord.»</p>
<p>»Jaså! Hvad är det frågan om då?» svarade Jonsson
och stannade, men såg till att det var tämligen stort
afstånd mellan honom och drängen.</p>
<p>»Jo, jag skulle villa ha mitt betyg i mårron,» svarade
Magnus kort som förut.</p>
<p>»Betyg?» frågade Jonsson tämligen förbluffad. »Hvad
ska du med det te’ göra?»</p>
<p>»Skaffa mej en ann’ tjänst, förståss,» svarade Magnus.</p>
<p>»Jag tycker du skulle fäll först höra, om jag vill ha
dej kvar!»</p>
<p>»Det har jag fäll hört tillräckligt att ni inte vill —
och om ni också skulle vilja, så vill inte jag!»</p>
<p>»Hvart tänker du ta’ vägen då?»</p>
<p>»Jag har talt me’ Söderman på Marbottna. Hos honom
får jag hundraåtti och två par sjöstöflar och potatisland,
så det tänker jag allt att jag kommer te’ ta’. Laga
därför att jag får betyge’ i mårron bitti’, för Fi<span class="pagenum"><a name="Sid_22" id="Sid_22">[22]</a></span>skar-Olle
ska dit och jag vill skicka’t me’ honom.»</p>
<p>Och därmed gick Magnus sin väg neråt gården, där
drängstugan var belägen, och Jonsson såg mycket fundersam
ut, när han långsamt knogade sig af in i stallet.</p>
<p>Det var två saker som förargade honom mer än han
kanske ville tillstå för sig själf. Den första var att drängen
sade upp själf, i stället för att Jonsson fick göra det,
och det andra var att han tänkte sig till Söderman på
Marbottna, Anders Jonssons gamle rival både om makten
och rikedomen i socknen.</p>
<p>Nu stod han där inne i stallet framför Bläsens spilta
och tyckte att det var retsamt att han skulle bli af med
den bästa drängen han hade; ty det var Magnus ovillkorligen,
om han också var tämligen stursk af sig. Men det
visste Anders Jonsson mer än väl att de kunde vara, om
de också inte dugde till något, och kanske värst då —
och så stark och så nykter och ordentlig hade han inte
haft någon dräng på länge.</p>
<p>Det var bara det där förargliga att jäntan ... men
när allt kom omkring var det kanske inte så farligt med
kärleken — det var kanske bara litet dansflams och ingenting
vidare.</p>
<p>Om han skulle gå in och se hur det var med henne
och så kanske få höra litet med detsamma, hur landet låg?</p>
<p>Ja, sagdt och gjordt. Anders Jonsson höll nog af
dottern på sitt vis, fast han just inte kelade med henne;
men det var nu inte hans vana med någonting här i
världen, kanske med undantag af hästarna, ty dem var
han öm om så att det förslog.</p>
<p>När han därför sett om dem att de hade hvad de
behöfde och klappat stallgumsen, hvilken trofast stod i
spiltan bredvid Bläsen, som han emellanåt knuffade på
länden för att han skulle spilla litet timotej åt honom, så
gick han beslutsamt öfver gården in i byggningen och
steg sakta — det vill säga så sakta som han kunde —
in i Linas kammare.</p>
<p>Det var skumt där inne, men inte alldeles mörkt,
eftersom fönstret l<span class="pagenum"><a name="Sid_23" id="Sid_23">[23]</a></span>åg åt väster och gården som vanligt låg
tämligen naket uppe på höjden, och Anders Jonsson, som
redan var van vid skymningen därutifrån, kunde mycket
väl urskilja dottern där hon låg med täcket uppdraget tätt
omkring sig och ögonen stirrande rätt ut i rummet. Ovan
vid att hafva någon sjuk omkring sig — ty man var i
allmänhet frisk på Österäng — stod han ett ögonblick
litet tveksam strax innanför dörren, men slutligen bestämde
han sig för att gå fram och hade just föresatt
sig att vara så tyst som möjligt, då han plötsligt stötte
mot en af stolarna, som med ett häftigt rakande knuffades
ett stycke ut på golfvet.</p>
<p>»Hvad ä’ det?» ropade Lina med skrämd röst och
gjorde en hastig rörelse under täcket. »Ä’ det någen
där?»</p>
<p>»Bli inte rädd, kära barn,» sade fadern så mildt och
beskedligt han kunde, »det ä’ bara jag!»</p>
<p>»Ä’ det Fiskar-Olle?» pustade Lina häftigt. »Gå er
väg! Hvad har ni här te’ göra? Husch hvad det luktar
strömming åf er! Gå er väg, säjer jag!»</p>
<p>Hon drog upp armarna öfver täcket och slog vildt åt
honom med bägge händer, medan hon kastade sig fram
och tillbaka i sängen.</p>
<p>»Jesses, flicka!» ropade nu Anders Jonsson, rädd på
fullt allvar. »Känner du inte igen far din? Står det så
åt hufve’ på dej, stackare?»</p>
<p>Och nu tog han fatt i den framsparkade stolen och
satte sig ner vid sängfötterna, sedan han först stoppat
pipsnuggan i fickan.</p>
<p>»Hufve’ ja! Oj, oj, oj!» jämrade sig Lina och klämde
om hufvudet med bägge händer. »Det värker och spänner
och är så hett, så hett! Men inte ä’ ni far, inte! Nej
då! Han håller bara väsen, han, när han kommer ... han
ä’ inte så där tyst, han inte ... för honom kan en gärna
både få vara sjuk och lägga sej och dö — hva’ bryr han
sej om det? Bara han får in rågen, så!»</p>
<p>Anders Jonsson var inte särdeles veksinnad af sig,
men det slog honom att hans eget barn inte tänkte bättre
om honom än så. Han försökte att tala, men det satt
som en stopp i halsen på honom och han kunde inte få
fram ett ord. Men han pustade i stället, och han kände<span class="pagenum"><a name="Sid_24" id="Sid_24">[24]</a></span>
att svetten bröt fram i pannan på honom, där han satt.</p>
<p>»Jag ville önska jag vore dö’,» fortfor Lina och jämrade
sig sakta, »för jag ä’ ändå bara i vägen för både
den ena och den andra. Vore jag borta, så kunde Magnus
tjäna kvar — för en så golik karl får far ändå inte
på långa vägar — och vore jag unnan, så behöfde han
inte ge’ sig åf te’ Marbottna, där di vill pracka på’n Ida
och få’n te’ måg i huse’, för det di vet att han kan
sköta hela gåln, nu sedan Söderman har blifvi’ sjukliger
åf sej.»</p>
<p>»Hvad säjer du, flicka?» ropade Anders Jonsson, som
nu fick mål i munnen. »Ä’ det <em class="gesperrt">det</em>, som ligger bakom?»</p>
<p>»Husch då, ligger det nå’n bakom?» ropade Lina och
gjorde en häftig rörelse för att sätta sig upp, hvarpå hon
med förskräckta ögon stirrade åt väggen bakom sängen.
»Ha ut otyget! Säg åt mor att hon kommer in — hon
ä’ den enda som håller åf mej — mor, mor, mor! Hör
ni, jag vill att mor ska komma in!»</p>
<p>»Ja, jag ska säja åt’ena!» svarade Anders Jonsson
alldeles handfallen och steg upp. Men så satte han sig
igen, lade sin stora, valkiga hand på dotterns, som hon
hade kastat fram uppe på täcket, och sade med mera
mildt uttryck i rösten än Lina någonsin förut hört utaf
honom:</p>
<p>»Känner du inte igen mej, om du tittar noga på mej
ändå?»</p>
<p>Det kändes svårt för Lina att fortfara som hon börjat,
men kloka Maja hade ju sagt att hon skulle hålla i sig,
och på henne trodde hon som på berg. Hon fortsatte
därför att stirra åt väggen och slängde sig oroligt som
förut, ropande:</p>
<p>»Mor ska komma in, mor ska komma in! Det bränner
och värker, så jag kan hvarken höra eller si. Mor!
Mor!»</p>
<p>Dörren öppnades i detsamma och mor Lovisa kom
in, följd hack i häl af Maja, som bar en kopp med något
rykande innehåll, med hvilket hon gick fram till sängen.</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Sid_25" id="Sid_25">[25]</a></span></p>
<p>»Kors, ä’ du här, far?» frågade mor Lovisa och såg
förvånad på Anders Jonssons spaka och allvarliga ansikte,
»jag trodde du var ute hos hästarna.»</p>
<p>»Ho’ känner inte igen mej, flickungen,» hviskade
mannen och gick ut med långsamma och dröjande steg.</p>
<p>När dörren stängts efter honom, reste sig Lina hastigt
i sängen och hviskade till modern och kloka Maja, som
lutade sig öfver henne:</p>
<p>»Det var för väl att ni kom! Jag tyckte så synd
om far — och det säger jag er, att i mårron går jag opp
igen! Det får gå hur det vill, men skapa mej tokig, det
vill jag inte vidare.»</p>
<p>»Det kan fäll hända att det inte behöfs heller,» svarade
kloka Maja, »för om jag inte såg galet, så ha allt
meklamente’ gjort nytta på’n me’samma.»</p>
<h3>6.</h3>
<p>När mor Lovisa efter en styf halftimme kom tillbaka
in i kammaren, satt Anders Jonsson vid bordet med pipsnuggan
i munnen och såg mäkta fundersam ut, där han
hade bläckhornet framför sig och ett ark papper utbredt
på bordet. I ena handen höll han en träpinne, vid hvilken
en gammal rostig stålpenna var fastbunden med fordom
hvit tråd, som nu hade blifvit svartbrokig af bläcket, och
den andra var långsamt och stadigt sysselsatt med att
krafsa bakom vänstra örat, som om den myndige husbonden
där sökt råd för någon kinkig kasus, den han
hade svårt för att reda.</p>
<p>Mor Lovisa såg på honom med på en gång småslug
och undrande blick, men hon sade ingenting, tog sin
stickstrumpa, som låg på byrån vid dörren, och satte sig
sedan på andra sidan bordet midt framför sin själfrådige
herre och man.</p>
<p>När de suttit tysta en god stund, tog Anders Jonsson
bort vänstra h<span class="pagenum"><a name="Sid_26" id="Sid_26">[26]</a></span>anden från hårtestarna bakom örat och
sade, sedan han med några ansträngande drag fått eld
igen på pipan, som hållit på att slockna under hans djupa
funderingar:</p>
<p>»Hur ä’ det me’na nu då?»</p>
<p>»Menar du flickan?» frågade Lovisa utan att titta
upp från strumphälen, som hon just höll på att taga ihop.</p>
<p>»Jaa, hvem skull’ jag annars mena?»</p>
<p>»Åjo, ho’ ska fäll låtsas vara liksom lite’ kryare se’n
ho’ fick in.»</p>
<p>»Hvad va’ det för djäfvelstyg som kärngen smorde
i’na då?»</p>
<p>»Det talte ho’ minsann inte om; men någe’ varmt va’
det, och illa smakte det, sa’ Lina.»</p>
<p>»Har ho’ gått nu?»</p>
<p>»Ocken menar du?»</p>
<p>»Kors, kärngkratta’ vet jag!»</p>
<p>»Ja, ho’ gick hemåt för en stund se’n.»</p>
<p>»Det va’ då väl, det. Ha tocke där trolltyg i huset
under natta, det skulle jag inte villa.»</p>
<p>Så blef en lång stunds tystnad igen, under hvilken
Lovisa stickade och Anders Jonsson stack ner pennan i
bläckhornet och började skrapa på papperet med den rostiga
pennan.</p>
<p>»Har du någe’ bläck i flaska? Det här ä’ då som
det vure beck i’t.»</p>
<p>»En kan ju slå i ett par droppar vatten — för flaska’
den va’ då tom i våras, den.»</p>
<p>Och därmed tog mor Lovisa bläckhornet och gick ut
i köket med det. När hon efter ett par ögonblick kom in
igen, satt Anders kvar och stirrade på papperet, och vänstra
handen hade återtagit sin gamla plats bakom örat.</p>
<p>»Hvad ä’ det du ska skrifva för slag?» frågade mor
Lovisa och satte bläckhornet framför honom.</p>
<p>»Det ä’ Magnusses betyg,» svarade Anders Jonsson
kärft och körde ner stickan i bläckhornet för att röra om
det utspädda bläcket.</p>
<p>»Jaså, du låter’n gå te’ Mikaeli?»</p>
<p>»Jag tänkte låta’n gå, det vet du ... men nu ä’ det
han som sagt opp sej! Han lär ska <span class="pagenum"><a name="Sid_27" id="Sid_27">[27]</a></span>te’ Söderman på
Marbottna, sa’ han.»</p>
<p>»Nåja, ajöss me’n då! Folk finns det allti’ te’ få!»
sade Lovisa med föraktlig ton och tittade med detsamma
på sned på mannen, som drog stickan ur bläckhornet och
med förargad ton utbrast:</p>
<p>»Ja, det ä’ lätt te’ säja för dej, du som inte har någe’
me’ dom te’ göra!»</p>
<p>»Nå kors, du ville ju själf bli åf me’n, tyckte jag!»
återtog Lovisa med en ny snedblick.</p>
<p>»Ja, på sätt och vis,» återtog Anders Jonsson i samma
ton som förut; »för en stursk karribel ä’ han — och
så det där med jäntan — men bra ä’ han annars, förståss,
och si att Söderman ska få’n, det är <em class="gesperrt">det</em> som retar mej,
begriper du.»</p>
<p>»Nå, så får du fäll tala me’n att han stannar kvar,
då. Och om du ökar på lön åt’en ...»</p>
<p>»Kan du tänka dej att han får hundraåtti hos Söderman
— det ä’ ju rakt okristligt! Och två par sjöstöflar
och potatisland! Kan en tänka sig tocke’?»</p>
<p>»Ja det kunne fäll du orka me’ också, om du ville!»
sade mor Lovisa lugnt.</p>
<p>»Bå’ det och mer till!» svarade Anders Jonsson tvärsäkert.
»Och inte behöfde jag fäll komma på kneken för
det. Och så låg jänta där inne och dyfla om att Söderman
ska lämna gåln ifrån sig och att di vill ha’n te’
måg, för att han skulle öfverta, alltihop.»</p>
<p>»Ja, en duktig karl ä’ allt Magnus, det ska då ingen
kunna förneka,» menade mor Lovisa, »så jag undrar inte
på att di vill komma åt’en.»</p>
<p>»Nä-ej! Och det ä’ just det som förargar mej.»</p>
<p>»Om du skulle tala me’n lite,» framkastade mor Lovisa
som på försök, »det vure kanske inte så ogalet.»</p>
<p>»Nä-ej si, ber’n det gör jag då rakt inte!» svarade
Anders Jonsson och doppade ner pennan för att börja
skrifva, men så fick han med sig en stor kluns af det
tjocka bläcket, och så föll den midt på papperet som en
stor plump och då kastade han pennan ifrån sig utan att
tänka på att han nyss rört omkring med bakändan, och
nu gjorde den ett långt, svart streck på papperet. Det<span class="pagenum"><a name="Sid_28" id="Sid_28">[28]</a></span>
var som förgjordt alltsammans.</p>
<p>»Jag tycker du kunne ta’ och sofva på saken,» sade
Lovisa och hade svårt att låta bli att skratta åt mannens
förargade min och bläckiga fingrar, »allti’ hinner du skrifva
det där i morron bitti’.»</p>
<p>»Ja, det kan du då ha rätt i!» medgaf Anders, som
inte begärde bättre än att få uppskjuta saken. Han steg
upp och fick ny tobak i pipan, tände på den och började
kläda af sig. Lovisa hade ännu litet att stöka med, så
att hon gick ut och in mellan kammaren och köket; och
när hon slutat sina göromål för dagen, kom hon in för att
säga godnatt och underrätta Anders om att hon låtit bädda
åt sig inne hos Lina för att kunna se om henne under
natten.</p>
<p>»Så godt kan det vara!» sade Anders Jonsson, och
just när hustrun tog i dörrlåset för att gå ut, ropade han,
som om han just nu kommit att tänka på en sak:</p>
<p>»Hör du Lovisa, du!»</p>
<p>»Ja, hvad vill du?»</p>
<p>»Du kunne allt höra dej för lite’ me’ Magnus i morron
bitti’, om det ä’ abslut att han ska te’ Söderman.»</p>
<p>»Jaa, tror du det går ann?» frågade mor Lovisa och
log inom sig själf åt att det hon väntat på hela kvällen
ändtligen kom i sista stunden.</p>
<p>»Du kan ju allti’ låtsa som det bara kom från dig
själf och som jag inte visste åf’et.»</p>
<p>»Åja, det förståss, det kan jag fäll,» svarade mor
Lovisa och gick.</p>
<p>När hon gått ut, vände Anders Jonsson sig åt väggen
och tyckte att han burit sig riktigt finurligt åt. På det
sättet kunde hustrun kanske ställa saken till rätta, och så
var han ju ändå obestridt herre i huset.</p>
<p>Och den glada öfvertygelsen somnade han på.</p>
<p>Medan detta försiggick inne i kammaren, hade kloka
Maja knallat sig af hem med sin påse på armen, och till
den hade nu kommit en liten korg, i hvilken mor Lovisa
stoppat ner litet smått ur visthusboden, som Maja tyckte
var godt att bära på, just därför att det kändes litet tungt.
Det hade mörknat på duktigt, innan hon gick, men gamla<span class="pagenum"><a name="Sid_29" id="Sid_29">[29]</a></span>
Maja var inte rädd för mörkret, och vägen kände hon till,
så det var nog ingen nöd för henne att komma hem.</p>
<p>När hon kommit en bra nog bit från uthusen på
Österäng och skulle taga af genvägen, som gick öfver
skogen hem till hennes stuga, hörde hon steg af en
gående, och det dröjde inte lång stund förrän en mörk
skugga kom emot henne från en trädgrupp, som stod just
vid vägskälet. Maja saktade stegen litet och tittade skarpt
framför sig; hon var nästan lika skarpsynt i mörkret som
hennes gamla Olle där hemma, och hon såg snart att det
var Magnus, som kom emot henne.</p>
<p>»Kunne fäll tro det också,» mumlade hon för sig själf;
»inte kan den fäll sofva, kantänka.»</p>
<p>»Go’ kväller, mor Maja! Ni ä’ fäll på hemvägen, kan
jag tänka!» hördes nu Magnus’ röst alldeles invid henne.</p>
<p>»Jo men ä’ jag så!» svarade Maja lugnt. »Och om
jag inte sir galet och hör galet me’, så är det Magnus.»</p>
<p>»Det ä’ nog riktigt, det.»</p>
<p>»Ä’ du ute och styr så här i mörkre’, du?»</p>
<p>»Ja, jag visste att ni tänkte er hem, och efter som
det ä’ mörkt, så fundera jag om jag inte skulle slå sällskap
med er på hemvägen.»</p>
<p>»Hå, jag kan nog gå ensam, jag — och du kan
fäll få bättre följe än te’ gå me’ en gammal käring, kära
gosse.»</p>
<p>»Ja, men si det ä’ så att jag ville språka litet
med er.»</p>
<p>»Det kan så vara!»</p>
<p>»Ni kan gärna låta mej få bära korgen åt er, så
stö’r ni er bättre på käppen.»</p>
<p>»Ja, tack för det!»</p>
<p>Och så gingo de tysta några ögonblick uppåt skogsstigen,
och Maja tyckte det var skönt att få någon att
bära åt sig och att det väl kunde vara värdt en liten
belöning.</p>
<p>»Du vill fäll veta hur det står te’ med Lina, kan jag
tänka?» f<span class="pagenum"><a name="Sid_30" id="Sid_30">[30]</a></span>rågade hon därför efter en stund.</p>
<p>»Jo Jesses, det vill jag visst, det!» svarade Magnus
ifrigt. »Hur ä’ de me’na, mor Maja?»</p>
<p>»Hå, det ä’ allt lite’ skralt, förståss — men någe’
farligt ä’ det inte.»</p>
<p>»Nå, Gud ske lof för det då! Jag blef riktigt illa
ve’, när hon damp i förmiddas.»</p>
<p>»Och ändå va’ det fäll du som prata dåndimpen
på’na.»</p>
<p>»Ja, jag vet inte hvad som kom åt mej — men si,
när ho’ dansa med den där målarn ...»</p>
<p>»Det var för att du dansa me’ Ida, kan du då fäll
begripa.»</p>
<p>»Ä’ ni säker på att det bara va’ för det?»</p>
<p>»Jag ä’ bara säker på en sak,» svarade kloka Maja
med en viss skärpa, som dock var uppblandad med en
stor portion godmodighet, »och det ä’ att ni ä’ lika tokiga
bägge två, ni som de andra unga. Men hör nu, Magnus,
säj mej en sak: ä’ det sant som di säjer att du ska te’
Söderman te’ hösten?»</p>
<p>»Ja, hvad vill ni jag ska göra? Inte kan jag gå
här och bli hunsad utåf Anders Jonsson, och så en vacker
dag si att han gifter bort Lina med en som har någe’!
Då ä’ det fäll mycket bättre att jag ger mej åf och lagar
att jag själf får någe’, för när jag inte kan få Lina, så
gör det mig ackurat detsamma hvem jag tar, om det så
vure ett ändå värre troll än Ida Söderman.»</p>
<p>»Nu talar du som du har förstånde’ te’! Men jag
tänker det ä’ allt gåln du friar te’ och inte Ida Söderman.
Och frågan ä’ om inte det står te’ på samma sätt
med ditt tycke för Lina me’.»</p>
<p>»Nej, mor Maja, det kan ni lita på, att om hon så
vure Fiskar-Olles dotter, så tyckte jag om’ena lika mycket
för det. Men si hvad Ida anbelangar så inte tog jag
henne om inte ho’ hade någe’, inte. Lina det ä’ en annan
sak, det. Det ä’ flicka som inte finns maken te’ i hela
skärgåln.»</p>
<p>»Och så ä’ Österäng allt en bra mycke’ styfvare gål
än Marbott<span class="pagenum"><a name="Sid_31" id="Sid_31">[31]</a></span>na? Hvasa?»</p>
<p>Och nu stannade kloka Maja litet andfådd uppe på
backkrönet, där det var glest med träd och där hon kunde
se Magnus rätt i synen med sina skarpa små ögon.</p>
<p>»Hå ja,» svarade Magnus och såg på henne tillbaka,
»det vet jag fäll nog, men det frågar jag inte efter, om
jag bara får Lina. Men hur det än blir nu, så har jag
sagt opp i kväll, och te’ hösten flyttar jag — han ska ge’
mej mitt betyg i morron bitti’, Anders Jonsson.»</p>
<p>»Jaså, har du sagt opp i kväll? Jaha, det var inte
så dumt, det. Men vill du lyda mitt råd, så fjäska inte
sta’ med betyge’ i morron bitti’, utan lugna dej en dag
te’ — allti’ hinner du ge’ dej åf te’ Söderman.»</p>
<p>»Hvad ska det tjäna te’ och dra’ ut på tiden?»</p>
<p>»Det kan du aldrig veta. Gör nu som jag säger och
låts’ inte om någe’ i morron. Jag kommer te’ Österäng
på förmidda’n, och då får vi fäll si hvad det kan bli åf.»</p>
<p>»Och det ä’ säkert att det inte ä’ nå’n fara med
Lina?»</p>
<p>»Ånej, ho’ kommer sig nog — bara du låter bli och
dansa med Ida Söderman. Men hör du, Magnus, har du
inte nå’n släkting oppe på fastlande’, tycker jag mej ha
hört?»</p>
<p>»Joo, nog har jag en faster oppe i Ryd, men henne
har jag inte hört åf se’n jag var pojke. Ho’ ville ha mej
dit och tjäna då, men när jag inte hade nå’n lust, så blef
ho’ arg på mej, och se’n har jag inte hört någe’ åf’ena.»</p>
<p>»Hur ä’ det, ho’ ä’ ju gift med en bonde där bortnas?»</p>
<p>»Ja, och di har en gål som ska vara hyfven, har jag
hört.»</p>
<p>»Har di nåra barn — vet du det?»</p>
<p>»Ja, di har en son som har fari’ te’ sjöss och som
lär ska vara i Amerika, har jag hört.»</p>
<p>»Jaså, ja — det va’ bra, det!»</p>
<p>»Hva’ för det då?»</p>
<p>»Kors, det ä’ ju allti’ bra te’ ha släktingar, vet jag.
Men si där har jag ju min gamla stuga — och där kommer
Olle emot mej med rumpa’ i vädre’. Ja si, när en
har sällskap, så blir vägen kort, heter det. Go’ kväll,
Olle lilla! Ja, ajöss med dej då, Magnus. Gå nu hem<span class="pagenum"><a name="Sid_32" id="Sid_32">[32]</a></span>
och lägg dej och bry dej inte om någe’ betyg i morron,
inte. Jag ska ta’ och lägga ut kortena för dej, när jag
kommer in — och i morron ska du få höra hur det
låter.»</p>
<p>Därmed stultade kloka Maja upp emot sin stuga med
Olle före sig, och Magnus stod kvar och tittade efter
henne, innan han gaf sig af hemåt vid betydligt bättre
kurage än förut.</p>
<h3>7.</h3>
<p>När några dagar hade gått, var allting sig likt igen
på Österäng — åtminstone till det yttre. Rågen var inne
utan att ha fått regn på sig, Lina var uppe igen sedan
morgonen efter kloka Majas samtal med Magnus, och
denne hade inte vidare talat om betyget.</p>
<p>Men Anders Jonsson själf gick fortfarande omkring
och såg mäkta fundersam ut. Kloka Maja hade, när hon
fick sin betalning, och den som var hederlig ändå, råkat
fälla några ord om den där fastern uppe i Ryd och om
sonen som farit till Amerika och som sedan inte hörts af
— och sedan Anders Jonsson ett par kvällar därefter haft
en lång öfverläggning med mor Lovisa, öfverraskades
folket af att han morgonen därpå gaf sig af på ångbåten
in till staden.</p>
<p>Anders Jonsson for annars så sällan som möjligt dit,
och i synnerhet var det fallet under sommarmånaderna.
På hösten däremot, när hafren och potatisen och fårköttet
skulle säljas, då var han ju så illa tvungen, och då hände
det allt att han var litet tung i hufvudet, när han kom
hem — man träffade ju så många bekanta på ångbåten
och så kunde man ju få gå och kursa ett par dagar inne
i staden — och något skulle man ju göra på mellanstunderna,
förstås.</p>
<p>Det kunde aldrig hända honom mera att han kom
redlös h<span class="pagenum"><a name="Sid_33" id="Sid_33">[33]</a></span>em — han som så många andra; det hade händt
honom en gång, och då hade han till på köpet tappat
hundra kronor, så den läxan glömde han inte så lätt. De
där hundra kronorna hade han fått äta upp åtskilliga
gånger, ty mor Lovisa var just inte den som glömde
någonting, hur bra och hygglig hustru hon annars var
— och det värsta var att hennes herre och man totalt
glömt bort att köpa hem garnet till bolstervaret, som
skulle väfvas, och de utlofvade ylleschalarna både åt
henne och Lina.</p>
<p>Så den stadsfärden glömde Anders Jonsson minsann
inte så lätt.</p>
<p>Det märkvärdiga med den här färden var det, att han
dröjde borta i två dar och att mor Lovisa inte visade sig
ett spår orolig för det. Hon gick där lugn och flitig som
vanligt, och pigorna märkte att hon hade ett och annat
att hviska om till Lina emellanåt, och denna såg också
belåtnare ut än hon varit på mången god dag.</p>
<p>Magnus syntes inte mycket till hemmavid, ty mellan
rågskörden och hvetet, som snart också var fallfärdigt,
hade man annat att syssla med. Det låg en stor holme
ute i fjärden, och där hade man en duktig höskörd att
taga vara på. Det kom senare än det andra gräset, därför
att man först lät kräkena beta af holmen på våren,
innan man släppte ut dem på hemkanterna, och nu voro
drängarna där hela dagarna och hade mat med sig, och
när de kommo hem om kvällarna i stora kreatursfärjan,
voro de uttröttade och lade sig tvärt att sofva. Flickorna,
som voro med för att räfsa, hade inte heller lust att sitta
uppe särdeles länge, och därför märkte ingen af dem att
Lina och Magnus hade sina små pratstunder borta i
björkhagen de två kvällarna som Anders Jonsson var i
staden.</p>
<p>På tredje dagen var han hemma igen, nykter som
en spik och nyter som en brudgum, dagen efter bröllopet.
Som det var en god fjärdingsväg till närmaste ångbåtsbrygga,
tog mor Lovisa nya vagnen med fjädersätet och
for själf å stad för att hämta honom. Lovisa körde själf,
ty de hade kommit öfverens om att det första sammanträffandet
skulle vara utan vittnen, och på landsvägen
fanns det ingen som lyssnade.</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Sid_34" id="Sid_34">[34]</a></span></p>
<p>»Nå far?» frågade Lovisa nyfiket, sedan de fått med
sig alla sakerna och gamla Brunte väl kommit uppför
backen från ångbåtsbryggan: »va’ det som kloka Maja sa’
att hon såg’et i kaffekoppen?»</p>
<p>»Ja, håken i det trolle’, ho’ har allt reda på sej,»
svarade Anders Jonsson och smackade åt Brunte, »och det
mer än jag trodde’na om. Det har allt sin regala riktighet
både me’ fastern och hemmane’!»</p>
<p>»Säg det! Nå, va’ du där och titta på gåln?»</p>
<p>»Jo, du ä’ så säker! Jag träffte Jan Karlsson i stan
och slog i honom att jag ville si mej om och köpa någe’
hemman oppe på fastlande’, och han visste en som var
däroppifrån och som ville sälja — och så for vi dit.»</p>
<p>»Nå, nå! Va’ du inne hos dom?»</p>
<p>»Lit’ på det du, Lovisa. Och jag titta’ mej omkring,
ska du tro, både i stuga’ och på ägerna. Si, jag gjorde
mej ärende me’ te’ hälsa ifrån Magnus, efter som jag i
alla fall va’ ditåt, och gumma’ blef så te’ sej öfver att
hanses husbonne kom te’ dom, så ho’ visste rakt åf inte
hur bra ho’ ville.»</p>
<p>»Nå, talte di om son sin någe’?»</p>
<p>»Ja då, gubben svor öfver’n och gumma’ snyfta och
grät, och di sa’ bägge två att di inte har hört åf’en på åtta
år, så di tror båda två att han ä’ dö’. Och gumma’ sa’
te’ slut att det var då väl att ho’ har brorson sin i lifve’
och att det ä’ en ordentlig pojke, så att inte gåln behöfver
gå te’ oskylda.»</p>
<p>»Sa’ ho’ ock? Kors, kära far, då ä’ det ju inte så
tokigt me’ Magnus ändå!»</p>
<p>»Nej, tacka för det! Och si därför så har jag tänkt
tala ve’n nu, när jag kommer hem, och fundera me’n om
han inte vill stanna i tjänsten, så får en fäll si se’n hvad
det kan bli åf.»</p>
<p>»Och du låss fäll inte om att du varit borta i Ryd?»</p>
<p>»Så gal’n ä’ jag fäll inte! Men hur ä’ det me’ jänta?
Har ho’ kryat te’ sej riktigt?»</p>
<p>»Ja vars, nu ä’ det ingen fara me’na. Men hör du,
far, hvar ska du nu säga att du<span class="pagenum"><a name="Sid_35" id="Sid_35">[35]</a></span> har vuri’, när du har
vuri’ så länge hemifrån?»</p>
<p>»Jo, jag har tänkt ut att jag har furi’ opp te’ Norrtälje
för te’ höra mej för om hafreleverans te’ hösten.
Det är en af handelsmännerna där, sir du, som köper
opp för dragonerna, och han lär ta’ åt sej allt hvad han
kan få.»</p>
<p>Mor Lovisa kunde inte annat än beundra sin gubbes
fintlighet, och så kommo de hem i det bästa lynne, och
Anders Jonsson nickade vänligare åt tjänstfolket än han
gjort på mången god dag.</p>
<p>Sedan han tagit af sig stadskläderna och fått på sig
sin gamla vanliga arbetsdräkt, gick han neråt viken, där
färjan brukade lägga till, och när den en stund efteråt
kom fullastad med hö borta ifrån holmen, ropade han åt
Magnus, som stod i fören med en åra, färdig att taga törn
emot bryggan:</p>
<p>»Har ni redan fått åf gräse’ där borta, pojkar?»</p>
<p>»Jaa, det här ä’ sista dufningen, det,» svarade Magnus.</p>
<p>»Det va’ raskt gjordt åf er. Då kan ni gärna låta’t
ligga här te’s i morron, för någe’ regn blir det nog inte
i natt, och ni kan behöfva ta’ er en liten firafton.»</p>
<p>Drängarna sågo på honom med förvånade ögon, och
Fiskar-Olle var den mest förbluffade af alla. Men när de
väl kommit upp, blef det ännu värre.</p>
<p>»Gå opp med er nu te’ mor,» sade Anders Jonsson,
»så får ni er en kopp kaffe.»</p>
<p>Och medan de andra gingo uppåt, fortsatte han till
Magnus, som lade fast trossen ännu ett slag:</p>
<p>»Se’n kan du komma in i kammaren te’ mej, Magnus,
så får vi språka om betyge’.»</p>
<h3>8.</h3>
<p><span class="pagenum"><a name="Sid_36" id="Sid_36">[36]</a></span></p>
<p>När Magnus efter en god halftimme kom in i kammaren,
satt Anders Jonsson vid bordet med pipsnuggan i
munnen och ett pappersark och stora plånboken framför
sig på bordet.</p>
<p>Plånboken låg öppen och en tjock sedelbunt låg instucken
i den ena af fickorna, men sedlarna tycktes vara
vårdslöst inlagda, så att de stucko fram tämligen synbart,
och Magnus kunde se att de voro både blå och gröna
och grå.</p>
<p>»Kom fram och sätt dig, Magnus, så får vi talas ve’,»
började Anders Jonsson och pekade på en stol vid andra
sidan af bordet.</p>
<p>»Ja tack, men nog kan jag stå allti’!» svarade Magnus.</p>
<p>»Sätt dej nu, vet ja’, du kan fäll vara trött efter
dagsgörat.»</p>
<p>»Hå ja, det förståss, nog känns det både i armarna
och bena!» sade Magnus, klef långsamt fram och satte
sig på yttersta stolskanten, inom sig undrande hvad det
skulle bli utaf.</p>
<p>»Hur ä’ det nu då? Ska du prompt ha det där
betyge’?»</p>
<p>»Ja’ ska fäll det, kan jag tro.»</p>
<p>»Det lär nog inte vara så värst fett där borta på
Marbottna, tänker jag.»</p>
<p>»Nej det kan fäll hända; men en ä’ då inte så värst
bortskämder.»</p>
<p>»Å, inte har du fäll svulti’ här, det jag kan veta!»
svarade Anders Jonsson och höll på att bli sint, fast han
sökte hejda sig så godt han kunde.</p>
<p>»Det ä’ fäll inte bara maten en lefver åf!» svarade
Magnus och tittade ner på golfvet.</p>
<p>»Åja, ovett kan du få annerstans me’.»</p>
<p>»Det vet jag me’; men det ä’ inte bara <em class="gesperrt">det</em> som det
hänger på.»</p>
<p>»Nu ska jag säga dej hur jag funderat på saken.
Du får samm<span class="pagenum"><a name="Sid_37" id="Sid_37">[37]</a></span>a lön hos mej som di har bjudi’ dej där bortnas
och sjöstöflarna och potatislande’, och så lägger jag
te’ en kavaj och ett par böxer ...»</p>
<p>»Ja tack, men det ä’ inte lön det kommer an på.
Utan det ä’ allt bäst jag får betyge’ utskrifvet ändå. Det
ä’ allt på det vise’ att jag vill härifrån, för si jag står
inte ut me’t längre.»</p>
<p>»Hvad ä’ det du inte står ut me’?»</p>
<p>»Ja, det kan vara detsamma, det!» svarade Magnus
och steg upp för att gå. »Jag kan ju få betyge’ i morron.»</p>
<p>»Men nu ä’ det jag som vill veta hvad det ä’ du
inte står ut me’!» sade Anders Jonsson häftigt, steg upp
och tog ett par långa steg förbi drängen bort emot dörren,
»och du kommer inte ut ur kammaren förrän du sagt mej
hvad det ä’!»</p>
<p>»Vill jag komma ut, så nog kommer jag fäll!» svarade
Magnus och såg så säker ut att husbonden inte
kunde undgå att tro honom på hans ord. »Men jag kan
ju gärna säga’t för den del’n, så kan inte Jonsson säga
att jag går och humlar me’ någe’. Jag tycker om Lina,
och efter som jag ä’ för fattig och för simpel för’na
så vill jag härifrån, det är hela saken, och nu vet husbond’
det.»</p>
<p>»Och nu tänker du sätta dej på tvären, för du tror
du ska kunna tvinga mej te’ ge’ mej på de’ vise’?»</p>
<p>»Nej, nog vet jag att ni aldrig går in på te’ ge’ mej
flickan — men det är därför som jag vill härifrån. Det
kunne nog vara den som stannte och ställde te’ elände för
er, men si tocken vill jag inte vara, och inte Lina heller.
Och si därför ä’ det bäst att ni låter mej gå.»</p>
<p>»Men si nu ä’ jag jämt opp lika enveten som du,
och nu vill jag ha dej kvar, för sir du att folk ä’ sturska,
det tycker jag inte illa om, när di duger te’ någe’ för
resten, och det gör du — det kan jag gärna säja dej midt
i syna. Och det ä’ visst bra, det, att du tycker om Lina,
men det ä’ därför inte sagdt att hon tycker om dej.»</p>
<p>»Hå, hvad den saken anbelangar ...»</p>
<p>»Jaså, ä’ du så tvärsäker på det? Nå, då ä’ det fäll
bäst att vi hör åt me’na själf!»</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Sid_38" id="Sid_38">[38]</a></span></p>
<p>Därmed öppnade Anders Jonsson dörren till köket och
ropade utåt med dundrande röst:</p>
<p>»Lina! Ä’ du där ute, så kom in te’ mej ett tag!»</p>
<p>Det klack till i Lina, där hon stod vid köksbordet
bredvid modern, men denna klappade henne på axeln
och hviskade hastigt:</p>
<p>»Ge’ dej åf bara, flicka! Du ska få si att nu blir
det slag i saka!»</p>
<p>Och med hjärtat i halsgropen skyndade Lina sig in.
När hon fick se Magnus där inne, blef hon som en drypande
blod i ansiktet, och hon tyckte riktigt att andedräkten
stockade sig inom henne.</p>
<p>»Hör du Lina, du,» sade Anders Jonsson och tog tag
i henne, förde henne fram och ställde henne rätt emot
Magnus, »Magnus här påstår att du tycker om’en, ä’ det
sanning, det?»</p>
<p>»Ja, far!» svarade Lina sakta, men utan ringaste
tvekan.</p>
<p>»Å i helsike heller! Hur understår du dej ...»</p>
<p>»Ja, far, ni må säga hvad ni vill, men så är det
ändå, och jag kan inte hjälpa’t!»</p>
<p>»Nå, efter det ä’ på det vise’, så säj åt den envetingen
att han blir kvar då, för jag lär inte rå på’n.»</p>
<p>»Herre min skapare, far ... har jag blifvi’ rakt tokig,
eller ä’ det er mening att ... att ... att Magnus och jag ...»</p>
<p>»Jag vill inte att Magnus ska flytta, säjer jag dej,
och efter det ä’ som det ä’, så får fäll du försöka hålla’n
kvar, när inte jag kan få bukt på’n.»</p>
<p>Nu förstod Lina hur det var fatt, och så slog hon
först armarna om halsen på fadern och kysste honom och
sedan gjorde hon samma process med Magnus, som i sin
ordning lyfte henne upp ett bra stycke från golfvet och
dröjde en god stund med att släppa ner henne igen. Men
när hon sedan väl kom på fötter på nytt, vände hon sitt
glädjestrålande ansikte mot fadern och sade med en segervisshet
som riktigt gjorde Anders Jonsson så varm om
hjärtat som han någonsin kunde bli här i lifvet:</p>
<p>»Vet ni, far, nu tror jag allt att Magnus inte bryr
sej om Marbottna längre.»</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Sid_39" id="Sid_39">[39]</a></span></p>
<p>Det väckte stor förvåning på ön, när det blef bekant
att Anders Jonsson på Österäng tog en simpel dräng till
måg; men Österängsfar själf gick omkring och såg småslug
ut, och ju mer han lärde känna Magnus som annat
än dräng, desto mer tyckte han om honom, och han började
på fullt allvar tänka på att själf tillika med mor Lovisa
sätta sig ner på en af utgårdarna och låta de unga
öfvertaga gården.</p>
<p>Men det märkvärdigaste af allt var att kloka Maja
tycktes riktigt hafva vunnit hans gunst, henne som han
varit så rasande på. Litet emellanåt måste hon komma
till Österäng och lägga ut kortena och spå i kaffesumpen
för honom och Lovisa. Och när det aldrig låg någon
karl till huset vid en viss gård uppe i Ryd, så blef
Anders Jonsson allt mera nyter och glad, och kloka
Maja fick mer än en blank riksdaler med sig i kjolsäcken,
när hon knogade af hem till Olle och Lotta.</p>
<p>Så kom julen och under den blef det trolofning på
Österäng och ett hejdundrande kalas. Prästen själf var
med, och där växlades ringar mellan Magnus och Lina
riktigt efter handboken, för att det skulle vara så mycket
säkrare. Klockaren var också med naturligtvis, och som
han var postmästare tillika, så hade han med sig ett bref
till Magnus, ett tjockt bref med tämligen svårtydd utanskrift.
Den lycklige fästmannen läste det tillsammans med
fästmön inne i hennes kammare, och när de kommo ut,
föreslog prästen deras skål i ett vackert och med lämpliga
bibelspråk späckadt tal.</p>
<p>Skålen dracks, och det klingades med de trolofvade.
Kloka Maja var också med, och under det hon klingade
med fästmön, tog Anders Jonsson sin blifvande måg litet
åt sidan och frågade:</p>
<p>»Hvad va’ det för bref du fick, Magnus?»</p>
<p>»Det va’ ifrån faster min,» svarade Magnus, »di ha
fått hem son sin ifrån Amerika, och gumkräke’ ä’ så gla’,
så gla’. Hon skrifver att han stannar hemma nu och
öfvertar gåln.»</p>
<p>Anders Jonsson tappade glaset i golfvet. Men just
nu klingade prä<span class="pagenum"><a name="Sid_40" id="Sid_40">[40]</a></span>sten med sitt och föreslog en skål för de
ärade makarna på Österäng, som voro nog goda föräldrar
att gifva sin dotter åt den hon tyckte om, om han också
inte hade värdsliga ägodelar ... och hvad skulle Anders
Jonsson göra?</p>
<p>Han måste dricka och tacka till — men det var inte
någon särdeles vänlig blick som han i detsamma slängde
af bort till kloka Maja.</p>
<hr />
<p><span class="pagenum"><a name="Sid_41" id="Sid_41">[41]</a></span></p>
<h2>”FASTLÄNNINGEN”.</h2>
<h3>1.</h3>
<p>Skärlöga hette ön och låg sina styfva tre mil utanför
närmaste fastlandsudde och hade omkring sig sin egen
skärgård af små, nakna kobbar, blandade med en och
annan liten holme, där det växte några alar och rönnar
och där ett saftigt gräs spirade upp ibland stenarna. Ön
var inte stor, men hade god jord inne på läsidan åt söder
och präktigt fiskvatten rundt omkring på de stora fjärdarna
och i de trånga sunden mellan holmarna. Åt norr
och öster skyddades åkerlapparna af höga bergknallar,
som åt sjösidan stupade brant ner i vattnet; men åt söder
och väster voro stränderna långsluttande och låga, och
täta vassar lockade gäddorna in emot land, där de stodo
och gassade sig i solskenet, allt för lata att bry sig om
löjstimmen, som hoppade och lekte innanför vasskanten,
och endast rörande på sig när en mört eller sarf kom
svängande in på deras område, eller när abborrarna glupade
allt för snålt efter de silfverglänsande löjorna och
det nästan såg ut som om de för skam skull velat vara
med om jakten.</p>
<p>Tidigt om våren sjöngo alfåglarna hela fjärden rundt,
och stora kullar af dykänder häckade på kobbarna, där
äfven en och annan ejder och några par skrakar slagit
sig ned. Men på själfva ön var det orrlek i de tidiga
vårmorgnarna, och äfven midt på sommaren kunde man
få höra en eller par ensamma skvaltorrar, som sutto och
knäppte i de höga tallarna och granarna på norra sidan,
där dessa vuxit höga i skydd af berget. Skaror af snöskator
och starar skvattrade i askarna omkring stugan, och
hur liten än ön var, så fanns det ändå morkulla, som<span class="pagenum"><a name="Sid_42" id="Sid_42">[42]</a></span>
sträckte ifrån ett litet kärr rätt inne i skogen rätt
öfver åkerglintorna och stugtaket, med en sväng utåt
kobbarna, och sedan tillbaka igen samma väg.</p>
<p>Det fanns bara en stuga på hela ön; men den var
tämligen stor och väl bibehållen, med ett stort rum och
kök på nedra botten och två vindsrum, som inte kunde
eldas, och till hvilka man klättrade upp på en mycket
brant trappa, som nästan förr kunde kallas en stege eller
kanske ändå snarare en fallrepstrappa, sådan som den
finns om skeppsbord. Men den som byggt stugan och
som nu också ägde den, hade varit skeppare i unga dagar,
och därför ville han ha något som påminde om skutan,
sedan han för länge sedan satt sig i ro på landbacken.
Han hade valt den så liten och så sjöombrusad som möjligt,
den ö, där han ville sätta sig ner, och där trifdes
han också utmärkt, den gamle Österberg, med hustru och
dotter, och om man hade bjudit honom ett helt säteri
borta på fastlandet, så skulle han inte velat byta »på villkor»,
som han själf brukade säga. Den lilla jordlappen han
hade gaf honom korn, hafre och potatis till husbehof, och
en liten trädgårdstäppa hade mor Österberg själf tagit upp,
där det växte kålrötter, persilja och dill och där det ändå
fanns plats öfver till litet ringblommor och balsaminer och
en liten buske med åbrodd, som var gummans förtjusning.
En stor fläderbuske växte utmed ena stugväggen, och det
var nästan som att ha en läkare i huset, ifall man blef
krasslig, menade gumman, som sedan gammalt kurerade
både sig själf och man och barn med fläderte, ty det
hjälpte för alla åkommor.</p>
<p>Ett stenkast ifrån stugan låg sjöviken med sin båtbrygga
och sin sjöbod, sina gistor för fisknät och strömmingsskötar,
och vid bryggan lågo stora notökan, fisksumpen
och skötbåten sida vid sida i broderlig sämja, som
endast stördes något litet när sydosten låg in i viken
och de började gnida sig emot hvarandra, uppgifvande då
och då några knarrande läten, som likväl voro mera gemytliga
än egentligen uttryck för något starkare missnöje.
Längre uppåt land lågo ladugårdshusen och logen rödmålade
och litet snedvridna, därför att terrängen där var<span class="pagenum"><a name="Sid_43" id="Sid_43">[43]</a></span>
tämligen sluttande och jordmånen lös; men stodo gjorde
de ändå och gåfvo godt skydd åt de två korna, den enda
gamla hästen, en stutkalf och fem, sex får, hvilka utgjorde
hela kreatursbesättningen på Skärlöga. Lägger man till
de nu nämnda inbyggarna fem stycken hönor utan tupp,
en gammal svart katt, en hundvalp och en tam skata,
som hade slagit ner sig ur boet som unge och skadat ena
vingen på sig, men nu, sedan hon fått den lagad igen,
inte brytt sig om att flyga bort, så har man därmed räknat
upp Österbergs hela hushåll där ute på ön. Han hade
nog haft en dräng också, men den hade på vårsidan gifvit
sig af till Skeppsholmen och blifvit matros, sedan hans företrädare
året förut tagit hyra på en skonare och dennes företrädare
åter fått det infallet att försöka sin lycka i Amerika.</p>
<p>»Di ä’ rakt som di hade fått kvicksilfver i kroppen på
sig, skärgårdspojka!» hade då Österberg sagt, i det han valkat
bussen åt ena sidan; »så nu tror jag rakt åf att en får ta
och städsla sig en fastlänning för te få behålla’n kvar!»</p>
<p>»Jesses nej då, far! Hvad tänker du på? Ska du
ta hit en estlänning nu också!» ropade då gumman, som
hörde litet illa. »Di ä’ ju så’na vilda ena, så!»</p>
<p>»Fastlänning, sa’ jag!» ropade Österberg tillbaka och
höjde rösten. »Di brukar då inte vara så värst kvicka
te’ röra på sig, har jag hört folk säga.»</p>
<p>»Ja, men di ä’ inte sjövana!» återtog gumman och
skakade på hufvudet. »Och hur ska det då bära te’ med
fisket för dig, far?»</p>
<p>»Hå, han får fäll vänja sig,» svarade Österberg lugnt,
»så har jag fått gjort och di andra med!»</p>
<p>»Och så lär di ska vara så envetna, och inte vill di
äta strömming!»</p>
<p>»Blir di hungriga, så går nog det me’, tänker jag,»
menade Österberg trankilt som vanligt: »och när jag nu
far te’ stan med siken, så tänkte jag få fast i någon som
kunde passa.»</p>
<p>»Ja, men ta inte nå’n ung spoling, det säjer jag dej,
far!» förmanade gumman. »Kom ihåg att Edla ä’ på sjuttonde
åre’!»</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Sid_44" id="Sid_44">[44]</a></span></p>
<p>»Nå kors ja, det vet jag fäll! Men inte kan jag fäll
för det ta en gammal en, som inte nå’ orkar. Så mycket
guss ol har du väl präntat i’na, så inte det är någe’ farligt,
vet jag!»</p>
<p>»Ja, det är ju det jag säger, att en får fara varligt!»
återtog gumman.</p>
<p>Edla hörde på, men låtsade inte om något, där hon
satt och vindade upp garnet för nätbindningen till vintern.
Men i sitt sinne log hon åt gummans bekymmer och
kanske också en smula åt farsgubbens säkerhet; fast nog
tyckte hon att det skulle vara en underlig en, som skulle
komma henne att tänka på »tocke där skräp», som hon
plägade kalla kärlek och giftasfunderingar, när hon på
kyrkfärderna till Blidön träffade de andra unga flickorna
från öarna rundt omkring. Ingen af de förra drängarna
hade hon brytt sig om, fastän de nog gjort sina försök att
vara artiga på sitt vis, och de voro ju ändå raska och
duktiga skärgårdspojkar alla tre — skulle det nu komma
en ifrån fastlandet och knipa bort hennes hittills orörda
hjärta, så vore det väl märkvärdigt, tyckte hon. Emellertid
kunde hon inte låta bli att fundera på hur han skulle
komma att se ut, den där fastlänningen, som hennes far
tänkte försöka att få fast i där inne i stan, dit hon för
resten bra gärna hade velat följa med; men det visste hon
var inte värdt att tala om, i synnerhet nu, när förtjänsten
på fisket hade varit klenare än vanligt under sommaren
och förhösten. Hon skulle så gärna själf velat köpa den
där yllekoftan, som fadern hade lofvat henne nu i två
vintrar och som han den här gången bestämdt skulle ta
med sig hem, så vida han nämligen kunde få någorlunda
mänskligt betalt för fisken och några tunnor potatis och
hafre, som han kunde undvara och tänkte ta med sig.</p>
<p>När Österberg därför på eftermiddagen hade lastat
skötbåten för att gifva sig af till Blidön för att gå därifrån
med ångbåten nästa morgon, så gjorde Edla ett sista
försök att öfvertala modern om att hon skulle få följa med,
åtminstone till ångbåten.</p>
<p>»Jag tror aldrig far kan redan sig ensam, vet I mor!»
sade hon, i det hon försi<span class="pagenum"><a name="Sid_45" id="Sid_45">[45]</a></span>ktigt hörde sig för. »Han behöfde
allt få någon med sig ifall vind’ mojnar och han
får ta te årorna mot kvällningen.»</p>
<p>»Han tänker lägga te ve Kråkholmen, för Janson ska
te stan, han också,» upplyste modern lugnt, »så det behöfver
du inte vara lessen för, kära barn!»</p>
<p>»Ja si, jag tänkte annars att jag kunne ha följt me’
te ångbåten!»</p>
<p>»Tycker du det? Hur skulle du kunna ta dig hem
se’n om vind’ håller i sig? Kanske bli borta hela da’n
i morron och låta mej vara ensam med kritterna? Nej,
tack ska du ha!»</p>
<p>»Kors, di går ju ute än, vet jag!» menade Edla,
smått förargad öfver att det tog emot öfverallt.</p>
<p>»Ja, därför behöfver väl du inte vara ute hela da’n!»
fnurrade gumman till och lyfte af kaffepannan, för att
Österberg skulle få något varmt i sig innan han gaf sig af.</p>
<p>»Se dig nu för i stan, kära far, så di inte stjäl pengarna
åf dig. Och förkyl dig inte!» skrek gumman nere
vid bryggan, just som båten lade ut.</p>
<p>»Och glöm inte yllekoftan, far!» ropade Edla och
viftade med förklädet.</p>
<p>»Ajös med er!» ropade Österberg tillbaka, i det han
skotade an seglet och lade styråran till rätta akter ut;
»det ä’ så godt ni gör i ordning vindskammarn öfver
köke’, ifall jag har en dräng me’ mej, när jag kommer
te’baks!»</p>
<p>»Hvad i alla tider tänker han på?» muttrade gumman,
som hörde illa efter vanligheten; »ska han ta en
säng me’ sej? Fållbänken måtte väl duga den som förut,
tänker jag!»</p>
<p>»Han sa att det kan hända, han har en dräng med
sig, när han kommer te’baks!» förklarade Edla.</p>
<p>»Åhå, det måtte väl inte vara den tjugufjärde än
heller!» menade gumman, »och en ska väl ha tid på sej
te göra i ordning, innan en tar främmande folk i huset.
Ropa det åt far du, Edla!»</p>
<p>»Asch nej, han ä’ för långt borta! Ser I inte att
han kvista åf ut på fjärden nu, mor?» svarade Edla och
såg med en halfkväfd suck efter fadern, som styrde ut
på det stora vattnet utanför ön.</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Sid_46" id="Sid_46">[46]</a></span></p>
<h3>2.</h3>
<p>Inne i staden var det fullt hus på kommissionskontoren,
där de tjänstsökande stodo i långa rader och det
till och med ända ut på gatan. De flesta af dessa voro
landsbor, som ville in till staden, det härliga paradiset,
som de drömt om ända sedan de läst sig fram hos prästen,
och dit de längtade med hela sin naiva tro på, att där
skulle de riktigt skära guld med täljknifvar och få ett
arbete så ofantligt mycket lättare än det, som de trälat
med ute på åkern och i skogarna. Man såg ibland dessa
väntande skaror ynglingar, som knappt hunnit öfver pojkåldern;
unga flickor med friska, öppna och ofördärfvade
ansikten, omgifna af den på landsbygden ännu inte föraktade
schaletten; kraftiga, starka karlar mellan tjugu och
trettio år; men också många bleka, utmärglade figurer af
båda könen, på hvilka stattorparlifvets halfva svält satt
sin sorgliga prägel. Och alla stodo de där väntande och
fulla af förhoppningar, stodo där dag från dag, till dess
slutligen den stora stadens hungriga gap uppslukade dem
för att med dem befolka fattigbarackerna eller fängelserna,
så vida de inte, visa af skadan, vände tillbaka igen dit
därifrån de kommit, men vände tillbaka med tomma fickor
och krossade förhoppningar.</p>
<p>De första dagarna hade de öfvermodigt och stolt visat
tillbaka alla anbud att få komma ut på landet igen; nu
hade de tjänstfolkssökandes leder glesnat och nu voro de
färdiga att taga hvilken lön som helst, om de bara sluppe
vända om hem igen och kanske få försöka att tigga sig
kvar på en plats, som de hittills föraktat. Men ut på en
liten ö långt borta i hafsbandet, långt bort från all ära
och redlighet, som det heter, dit ville ingen, och Österberg
gick från kontor till kontor utan att kunna få tag i någon
som han kunde eller ville fästa i sin tjänst.</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Sid_47" id="Sid_47">[47]</a></span></p>
<p>När han först talade med dem som han tyckte sågo
lämpliga ut, läto de villiga nog, ty han var väl klädd
och såg »tät» och ordentlig och hederlig ut; men när de
fingo höra hvart det skulle bära af, så betackade de
sig alla.</p>
<p>»Så gärna kan en då gå i sjön med en gång,» svarade
en af dem, en ung karl, som påstod att han inte
smakat en bit mat på två dar: »för då vore det åtminstone
slut me’ samma!»</p>
<p>»Ja, förr än jag ger mig åf dit ut bland strömmingarna,
så svälter jag te’s di ser dagern igenom mig!»
förklarade en annan, satte händerna i de trasiga kavajfickorna
och vände Österberg ryggen.</p>
<p>Han började tro, att han skulle få fara hem utan
dräng.</p>
<p>Men en dag, när han gått från det ena kontoret till
det andra, kom han slutligen långt upp på Söder, där det
också fanns ett sådant och där det var ovanligt litet folk,
tyckte han. Han gick in och frågade den gamla frun,
som satt innanför en disk, om hon hade några tjänstsökande,
som ville utåt landet.</p>
<p>»Ut till landet?» frågade frun och tittade upp på honom
öfver glasögonen, medan hon höll kvar sitt bläckiga
finger på bladet af en stor bok, som hon satt och skref i,
»dit vill ju ingen kristen själ numera, ska jag säga herrn!
Nej, om herrn vill komma igen efter flyttningen, då kan
det så vara!»</p>
<p>»Jaså, finns det ingen här, som vill utåt skärgården?»
frågade Österberg och såg sig omkring på de innevarande.</p>
<p>»Herrn kan ju fråga dem själf!» svarade frun och
fortsatte att skrifva.</p>
<p>»Ä’ det långt bort?» frågade en undersätsig karl
med rödt hår och en hel mängd fräknar i ansiktet, i det han
steg fram från dörren, där han stod och stödde sig mot
dörrposten; »och hva’ ä’ det en har te göra?»</p>
<p>»Det är en tie mil norr ut!» svarade Österberg, »och
göromålen nu te vintern det ä’ te vara med om fisket för
det mesta.»</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Sid_48" id="Sid_48">[48]</a></span></p>
<p>»Hur långt ä’ det te fastlandet då?» frågade karlen
och mönstrade Österberg från hufvud till fötter.</p>
<p>»Det ä’ bara en tre mil ut te sjös!» svarade denne
lugnt och såg på karlen tillbaka.</p>
<p>»Jaså, bara tre mil?» återtog karlen hånfullt, vände
sig sedan till de andra, spottade föraktligt ut åt golfvet
och utbrast: »Fy fan! då stjäl jag hellre och kommer på
Långholmen, för det ä’ åtminstone nära stan, om en vill
försöka te rymma.»</p>
<p>Och med de orden återtog han sin plats vid dörren,
under det de andra uppstämde en skallande skrattsalfva,
som ändå inte föreföll särdeles glad, om den också var
bullrande.</p>
<p>»Ja, gör det då!» svarade Österberg lika lugnt som
alltid, i det han vände sig om för att gå, sedan han först
hälsat på frun och frågat om han skulle betala något.</p>
<p>»Nej, inte för det här!» svarade hon; »men vill herrn
skrifva opp sig och höra hit sen, så kostar det en och femti!»</p>
<p>Men det tyckte inte Österberg var lönt, och därför
gick han sin väg, och när han passerade karlen nere vid
dörren, gjorde denne ställningssteg för honom, som om
han varit en gardist på post, och ropade efter honom ut
i porten:</p>
<p>»Ajös, farbror lille! Hälsa strömmingarna så mycket!»</p>
<p>»Di ä’ ljusgröna, di där!» mumlade Österberg, smått
förargad för sig själf och steg ut på gatan. Det var tämligen
sent på eftermiddagen och började skymma på, och
han tänkte just taga ut stegen för att komma till sitt logi
uppe i Bollhusgränden innan det blef alldeles mörkt, då
han plötsligen hörde en lågmäld, tvekande stämma alldeles
bakom sig:</p>
<p>»Ursäkta att jag frågar; men herrn skulle väl inte
behöfva någon dräng?»</p>
<p>Österberg vände sig om litet häpen; han hade inte
sett någon därutanför, när han steg ut genom porten, men
nu såg han bakom sig i skymningen en lång, mager och
torftigt klädd karl, som lyfte på en skärmlös mössa och
såg på honom med ett par insjunkna, hungriga ögon.</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Sid_49" id="Sid_49">[49]</a></span></p>
<p>»Jo, det kunne väl hitta på och hända det!» svarade
han tämligen tvekande, ty karlen såg just icke vidare
treflig ut vid första ögonkastet. »Jag var just inne på
kontore’ för te höra mej om.»</p>
<p>»Ja, jag tyckte jag hörde di skratta åt herrn,» återtog
karlen. »Jag var ute i farstun, ska jag säga. In var
det inte värdt te gå, för inga betyg har jag och inte har
jag någe’ te betala me’ heller.»</p>
<p>»Jaså, inte det!» svarade Österberg betänksamt; »det
va’ ledsamt, det!»</p>
<p>»Åja, inte ä’ det så roligt, just!» fortfor karlen med
trött ton.</p>
<p>»Hvarför har han inga betyg då?» frågade Österberg,
sedan han funderat en stund.</p>
<p>»För att jag inte haft nå’n tjänst!» svarade karlen
som förut. »För resten kan herrn gärna säga du te mej,
för det ä’ jag van ve’ se’n gammalt.»</p>
<p>»Och inte ä’ jag just van ve te skällas för herre,»
upplyste honom Österberg buttert, »utan annars så heter
jag Österberg och ä’ skärgårdsfiskare för resten.»</p>
<p>»Och bor väl långt ifrån stan då?» återtog karlen
med lifligare ton, i det han sakta följde efter Österberg,
som börjat aflägsna sig från porten.</p>
<p>»Håja, det ä’ allt en bit!» fortfor Österberg och såg
på honom från sidan, sedan nu gaslyktorna börjat tändas.
Han märkte då att karlen såg bra och hygglig ut, fast
ansiktet var magert och utsvultet och kläderna fläckiga
och nötta. Han såg ut att vara bortåt trettio år, så vida
inte det att han slitit ondt gjorde att han såg äldre ut,
och kroppen var reslig och starkt byggd, fastän han nu
gick litet lutad, om det var för att han var trött eller för
att han skulle höras bättre utaf Österberg, som var betydligt
mindre än han.</p>
<p>»Jaså, så han har inte haft nå’n tjänst förut, inte?»
frågade Österberg, sedan han betraktat honom först.
»Hvad har han då gjort?»</p>
<p>»Jag har suttit inne som försvarslös!» svarade karlen
och såg på honom som om han väntat att den andre
skulle gå sin väg med detsamma.</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Sid_50" id="Sid_50">[50]</a></span></p>
<p>Men Österberg gick inte fortare för det. Det låg
någonting i den unge karlens ton, tyckte han, som slog
honom både med en viss ängslan, men ändå mera med en
stigande nyfikenhet, som höll på att besegra den gamle
skärgårdsbons medfödda misstänksamhet mot allt som har
något gemensamt med staden.</p>
<p>»Det va’ just inte nå’n rekomdation, det!» yttrade
slutligen Österberg, sedan han funderat en stund.</p>
<p>»Nej, inte har jag fått nå’n tjänst på’n hittills, inte,»
svarade karlen, »och inte får jag väl någon nu heller, ser
jag!» tillade han efter en paus och vände sig halft om
för att gå.</p>
<p>»Det kan en väl inte så noga veta just!» svarade
Österberg och hejdade honom. »Men inte kan vi väl stå
och språka om det på gatan, precis. Finns här inte någe’
ställe, där en kunde gå in och få sig en kopp kaffe,
mån’ tro?»</p>
<p>»Här midt emot ä’ ett!» svarade karlen och visade
på en af de otaliga kaféskyltarna. »Och Gud vet om di
inte har mat också!» tillade han med en half suck, som
lät ovanligt tung, tyckte Österberg.</p>
<p>»Kom me’ in, så ska vi väl höra efter!» sade han
bara, gick midt öfver gatan och steg in på kaféet, följd i
hack och häl utaf karlen, som tycktes ha brådtom att
komma dit in.</p>
<p>Det var folktomt där inne, och sedan Österberg hört
sig före med värdinnan om där fanns något att äta och
hon svarat att där fanns bara smörgåsar och kaffe eller
choklad, så beställde han några mjuka smörgåsar med ost
och salt kött och två stora koppar kaffe. Det lyste till i
ögonen på karlen när han hörde beställningen, och de
satte sig ner i ett hörn så långt borta från disken som
möjligt.</p>
<p>»Hvad ä’ namne’,» frågade Österberg sin granne midt
öfver bordet, medan de väntade på förtäringen.</p>
<p>»Jag heter Pålson!» svarade karlen entonigt och
såg oafbrutet åt den lilla dörren bakom disken, genom
hvilken värdinnan nyss försvunnit.</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Sid_51" id="Sid_51">[51]</a></span></p>
<p>»Ä’ Pålson stockholmare kan jag tro?» fortfor Österberg
vidare, i det han betraktade honom allt uppmärksammare.</p>
<p>»Nej, jag ä’ oppe ifrån landet, men di säger att jag
ska vara födder i Stockholm!» svarade karlen, hvars bleka
ansikte ljusnade vid åsynen af smörgåsarna, som i detsamma
buros fram.</p>
<p>»Nå, men hur har Pålson kommi’ så här illa ut, då?»</p>
<p>»Hå, det ä’ en lång historia, som jag helst vill tiga
med så länge!» svarade karlen och såg på smörgåsarna
med begärliga ögon, men ville ändå inte taga någon först,
fastän Österberg sköt fram tallriken ändå närmare.</p>
<p>»Ja tack, men ska inte herr Österberg själf ...!»</p>
<p>»Nej, jag håller mej te kaffeskvätten, jag. Jag ä’
just inte så värst hungrig, ska jag säga.»</p>
<p>»Den som det kunde påstå!» utbrast karlen. »Men
jag har inte fått någe’ i mej se’n i går morse, jag!»</p>
<p>»Jesses, människa! Hvad säger ni?» utbrast Österberg
förskräckt. »Har ni inte ätit någe’ se’n i går? Sätt
i er di här då, så ska jag säga te om fler ... men kanske
att en sup skulle ...»</p>
<p>»Nej, tack!» svarade karlen med munnen full. »Inte
har di någe’ här, och inte vill jag ha någe’ heller. Jag
förtär aldrig någe’ starkt — numera.»</p>
<p>Han tillade det sista ordet efter ett ögonblicks tystnad
och med en ton, som kom Österberg att studsa, något så
bittert och så dystert låg uti den.</p>
<p>»Har Pålson gjort det förut, då?» frågade han efter
en stund, sedan han sett den ena smörgåsen efter den
andra försvinna från tallriken.</p>
<p>»Det kan nog hända, det!» svarade denne och tycktes
vilja fortsätta, men tvärtystnade i detsamma, när värdinnan
satte fram kaffet. När det var drucket, lutade han sig
tillbaka i stolen med ett uttryck af belåtenhet öfver hela
sin varelse och sade, i det han sträckte fram sin hand midt
öfver bordet, åt Österberg:</p>
<p>»Ja, nu får jag tacka herr Österberg så mycket! Nu
behöfver jag inte svälta ihjäl i natt, och inte i morron
heller, om det också inte skulle bli något vidare allvar
med den här tjänsten, och litet schåargöra kan man<span class="pagenum"><a name="Sid_52" id="Sid_52">[52]</a></span> alltid
få sig här och där fast det varit tunt om’et i den
här veckan.»</p>
<p>»Ingenting att tacka för!» svarade Österberg mera af
gammal vana än med någon allvarligare mening. »Men
har inte Pålson någon människa alls, som kan rekomdera
sig, ifall jag nu skulle ...?»</p>
<p>»Nej, ingen ann’ än befälhafvaren på Rindön, där jag
varit som försvarslös!» svarade Pålson i samma trötta ton
som förut.</p>
<p>»Ja, inte kan jag ta och söka opp den! Men om jag
nu skulle ta Pålson me mig på försök — hur ä’ det, ä’
han någe sjövan åf sig, må tro?»</p>
<p>»Nog har jag rott passbåten mellan Vaxholm och fästningen
allti’!» svarade Pålson, utan att Österberg så noga
kunde veta om han sade det på gyckel eller om det var
hans allvar.</p>
<p>»Nå ja, det ä’ då inte just så värst krångligt,» menade
Österberg och klådde sig bakom örat; »men nu
mente jag om Pålson har varit me’ om vinternot och annat
skärgårdsfiske!»</p>
<p>»Nej, det har jag inte; men det är väl inte värre te
lära sej det än te lära sej svälta, kan jag tro.»</p>
<p>De orden slogo Österberg, för han tyckte att de vittnade
godt om karlens villighet att göra nytta för sig.
Han smuttade långsamt på innehållet i kaffekoppen och
tittade då och då på sin gäst midt öfver bordet. Hvar
gång han satte ifrån sig koppen, öppnade han munnen som
om han velat fråga någonting, men så blef det bara ett
»hm!» som kom fram, och så tog han det vanliga rådet
bakom örat igen. När detta fortgått en stund, lutade
Pålson sig litet framåt emot Österberg och sade, i det
ett nästan omärkligt leende spelade omkring mungiporna,
som nu inte längre voro så neddragna som förut:</p>
<p>»Det är bestämdt någonting, som herr Österberg vill
fråga mig om, är det int’ det?»</p>
<p>»Kalla mig Österberg, för jag ä’ inte nå’n herre, har
jag sagt!» svarade Österberg än<span class="pagenum"><a name="Sid_53" id="Sid_53">[53]</a></span>nu buttrare än förut.</p>
<p>»Nå, hvad ä’ det Österberg vill veta då?» frågade
nu Pålson och lutade sig på nytt tillbaka mot stolsryggen.</p>
<p>Det gled en ljusning af tillfredsställelse öfver skärgårdsbons
väderbitna ansikte, när han hörde den enkla,
rättframma benämningen, den enda han var van vid och
den enda han godkände, och sedan han tagit sig en ny
bit tobak och valkat den några gånger i munnen, svarade
han slutligen långdraget och liksom tvekande:</p>
<p>»Hå, det är just ingenting så värst viktigt med det
... men si, jag ville gärna höra om Pålson bara har vari’
försvarslös eller om han annars har ... har tagi’ någe’
eller — hm! — ja Pålson begriper fäll hvad jag menar?»</p>
<p>Och den hederlige Österberg var mycket förlägen och
såg riktigt olycklig ut, när han nu tittade på Pålson öfver
kaffekoppen, som han i sitt bryderi hade lyft upp till
munnen, fastän den var tom.</p>
<p>»Nej, jag har hvarken stuli’ någe’ eller tagi’ lifve’ åf
någon!» svarade Pålson och såg honom öppet och trovärdigt
i ansiktet.</p>
<p>»Nå, det var då bra, det!» utbrast Österberg med
tillfredsställd ton. »Då kan Pålson ta’ och komma hem
till mig i morgon bitti’, så får vi språkas ve’ lite närmare.»</p>
<p>Han nämnde adressen, men när han hade gjort det,
så var det som om han kom att tänka på något, som inte
förut fallit honom in, och med samma tvekande ton som
han förut begagnat frågade han nu utan att se på mannen
midt för sig:</p>
<p>»Hvar bor Pålson själf nå’nstans då?»</p>
<p>»Å, det är litet här och litet där, det!» svarade
Pålson långsamt. »I går natt låg jag på en pråm nere
i Stadsgården, och i natt vet jag inte så noga hvar det
kan bli.»</p>
<p>Österberg såg på honom med vidt uppspärrade ögon.
Hemlös, husvill — det var något så oerhördt, tyckte han,
att det skar till i hjärtat på honom, och hur noga han
annars var om slantarna, tog han nu upp sin stora skinnpung
med mässingslåset ur fickan och sade, i det han
stack två fingrar uti den:</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Sid_54" id="Sid_54">[54]</a></span></p>
<p>»Kan Pålson skaffa sig något natthärbärge då, om jag
ger honom ett par riksdaler?»</p>
<p>»Hå kors,» svarade Pålson, i det han steg upp och
nästan bockade sig för Österberg, där han satt, »jag behöfver
bara en, och då kan jag få mig en ordentlig kvällsvard
med, för ovanlighetens skull.»</p>
<p>»Ja, kom till mig då klockan åtta i morgon bitti’, så
får vi se hvad vi kan komma sams om!» återtog Österberg
och räckte honom kronan. Sedan betalte han förtäringen
och gick ut på gatan igen, följd af Pålson, som
strax utanför dörren sade god natt åt honom och med
långa steg skyndade bort längre uppåt Söder. Och medan
Österberg långsamt och full af funderingar styrde sina
steg ned åt staden, undrade han för sig själf, om han
skulle våga städsla den där stackaren till dräng, han
som hade varit försvarslös och inte kunde visa några
betyg. Försiktigheten sade nej, men människokärleken
hade blifvit väckt, och den ville inte gifva med sig, och
på det sättet låg Österberg vaken en god del af natten
och tänkte och tänkte — och se det brukade då aldrig
hända honom hemma på Skärlöga.</p>
<h3>3.</h3>
<p>Tre dagar senare, så där fram på eftermiddagssidan,
stod gumman Österberg nere på bryggan med ylleschalen
lindad om hufvudet och ryggen, för att se efter om gubben
inte syntes till borta vid udden utåt fjärden. Det
blåste frisk nordväst, så att medvind hade han då ifrån
Blidösund, där ångbåten lade till, och därför tyckte gumman
nu att man kunde vänta honom när som helst. Men
när han inte syntes till på en kvart och det började
kännas svalt om ryggen, trots ylleschalen, så gick gumman
upp igen till stugan och steg småhuttrande in i köket,
där Edla stod vid spiseln och skötte om kaffepannan, så
att det skulle vara riktigt klart och varmt till dess far
kom hem. Edla var glad till sinnes, för dagen förut ha<span class="pagenum"><a name="Sid_55" id="Sid_55">[55]</a></span>de
en af grannarna på ön, som låg långt bort, varit i land,
när han kom hemseglande från staden, och talt om att
det var bra pris på fisken och potatisen, så nu väntade
hon med säkerhet att den utlofvade yllekoftan skulle
vara med.</p>
<p>»Det var fasligt hvad han sölar; jag tycker han
borde vara här för länge se’n!» knotade gumman, i det
hon kom fram och värmde sig vid spiseln. »Och kallt blåser
det, så det är skam åt’et. I kväll tror jag allt att
vi släpper in fårena med, du Edla.»</p>
<p>»Ja, kanske det, mor! Ska jag kanske gå och locka
in dom me’ samma?»</p>
<p>»Ånej, vi ska väl si om inte far kommer först, kära
barn. Fårena ställer sig nog ve’ grind och bäar’ om di
vill in!»</p>
<p>»Om han nu har nå’n karl me’ sej, mor,» frågade
Edla, »ska vi då lägga’n oppe på vindskammarn me’
samma, eller ska vi bädda åt’en i köke’ i natt, i fall han
ä’ frusen efter resan?»</p>
<p>»Åhå, han måtte väl inte gå och ta folk i olaga ti’
heller, far din!» återtog gumman, som alltid höll på ordning
i det fallet som i alla andra.</p>
<p>»Ja, men det ä’ bara åtta dar te’ Mikaeli, så det
gjorde väl ingenting!» menade Edla, talande alldeles invid
moderns öra.</p>
<p>»Du pratar som du har begreppe’ te, flicka! Men
det var rent omänskligt hvad far dröjer. Det måtte väl
aldrig ha händt’en någe, i den där odrägliga stan, heller?»</p>
<p>»Hå, kära mor, hvad skulle det ha händt’en?» frågade
Edla lugnt. »Far ä’ väl så gammal så han kan
frakta sig själf, tänker jag!»</p>
<p>»Akta sig, säger du, ja. Men det ä’ godt te’ akta
sig, där, i ett tocke människobråte! Tänk om di har stulit
pengarna åf’en — då ä’ det allt abslut med bomullsgarne’
som jag skulle ha te väfven, och kaffet och sockre’
med, som han skulle köpa hem!»</p>
<p>»Ja, och min yllekofta se’n!» tänkte Edla med en
kall kåre öfver ryggen. Men ho<span class="pagenum"><a name="Sid_56" id="Sid_56">[56]</a></span>n ville inte säga något,
för att inte modern skulle blifva ännu mera ängslig,
utan försökte i stället krya upp henne med ett säkert
och gladt:</p>
<p>»Å, inte har di stuli’ några pengar åf honom, inte!
Far vet nog hvad han gör han!»</p>
<p>»Jo, du ä’ så säker, tösen min!» hördes nu Österbergs
röst från den öppna dörren, och innan gumman och
Edla hunno vända sig om borta vid spiseln, stod han midt
i rummet med slokhatten nedtryckt i pannan och ett stort
paket under hvardera armen och ropade till hustrun och
dottern: »Go’ kväll på dig, mor — go’ kväll, Edla! Har
ni nu någe’ varmt kaffe te ge oss, så vore det bra, för
han blåser en hund där ute på fjär’n, ska jag säga.»</p>
<p>Därmed lade han ifrån sig packningen på bordet och
gaf dem båda ett kraftigt och varmt handslag; några andra
smekningar brukades inte på Skärlöga.</p>
<p>»Nå, kära far, det var då väl att du ä’ hemma, och
hur ha det gått för dig i stan?» frågade gumman. »Var
det någe’ pris på fisken, och hur var det med potatisen?»</p>
<p>»Det var inte så tokigt,» svarade Österberg lugnt;
»jag fick fyra och femtio tunnan du, mor — och hafren
fick jag tie för, och siken gaf fiskköparn mig tre riksdaler
punde’ för, du!»</p>
<p>»Och du glömde väl inte bomullsgarne’?»</p>
<p>»Tycker du det! När glömde jag någe’ sist?»</p>
<p>»Och yllekoftan?» tänkte Edla fråga, men hon vågade
inte, i fall ... och därför frågade hon i stället: »Nå, far,
och nya drängen? Har I fått tag i någon tocken?»</p>
<p>»Det ä’ inte så utan det!» svarade Österberg och såg
litet underlig ut. »Han kommer väl strax, han skulle bara
lägga fast skötbåten och ta ner segle’. Se där har vi’n
ju, vet jag!»</p>
<p>Med de orden vände sig Österberg mot dörren, som
med detsamma öppnades af Pålson. Gumman, som inte
hört riktigt hvad mannen sagt, gjorde detsamma och såg
på den inträdande med den mest oförställda förvåning,
vände sig sedan till mannen och sade med missnöjd ton:</p>
<p>»Jaså, kors! Har du tagit främmat me dig hem, far?»</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Sid_57" id="Sid_57">[57]</a></span></p>
<p>»Det är nya drängen vå’n!» ropade Österberg henne
i örat. »Du ska väl säga’n välkommen, kära mor!»</p>
<p>»Jag får väl det då!» mumlade gumman, gick därpå
fram till den nykomne, som ännu stod kvar nere vid dörren,
räckte fram handen och yttrade vänligt nog, fast litet
kort: »Ja, välkommen då, kära ... Hvad heter han, du
far?»</p>
<p>»Pålson heter han!» svarade Österberg.</p>
<p>»Jaså! Välkommen då, kära Pålson!» och sedan hon
sett på honom noga en stund, tillfogade hon: »Och nu får
han väl laga att han trifs så godt han kan!»</p>
<p>»Tack för det, mor Österberg!» svarade Pålson och
tryckte den framräckta handen.</p>
<p>»Stig fram nu te bole, så ska vi väl få oss en kopp
kaffe!» sade Österberg och tog af sig kavajen, under hvilken
han hade en sticktröja. »Det här ä’ Edla, dotter våran,
som Pålson får laga att han kommer sams me, fast
hon plär då inte vara svår åf sig just.»</p>
<p>Edla hade under det föregående stått tyst och sett
på den nykomne, som hon tyckte såg inbunden och skygg
ut; att han var fasligt blek och utmagrad såg hon också,
och hon kunde inte låta bli att tänka för sig själf: »hvar
har far fått tag i den där humlestörn, den sir då inte ut
te’ bli mycket rolig att ha i huset!»</p>
<p>Men emellertid gjorde hon våld på sig så godt hon
kunde, gick fram till honom hon också och räckte honom
handen med ett »välkommen», som just inte lät så särdeles
vänligt och som från hans sida besvarades med ett
entonigt »tack», i det han knappt rörde vid hennes fingrar.
Därpå satte han sig vid bordet på stolen midt emot Österberg,
medan gumman satte sig emellan dem och Edla
ställde fram kaffepannan, och sedan det var gjordt, tog
hon en gammal schal från dragkistan borta i vrån midt
emot spiseln och slog den om hufvudet på sig.</p>
<p>»Ska inte du ha dig en kopp, du också, Edla?» frågade
fadern och såg på henne litet förvånad.</p>
<p>»Jag ska gå sta’ och släppa in fårkräkena först!»
svarade Edla litet snäft, hvarpå hon öppnade dörren och
gick ut.</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Sid_58" id="Sid_58">[58]</a></span></p>
<p>»La’ Pålson fast båten ordentligt ock?» frågade Österberg,
sedan de druckit sitt kaffe. »Det ligger på bra där
nere, ska jag säga!»</p>
<p>»Jag ska’ väl allt ge mig åf ner och titta på’n en
gång till!» svarade Pålson, i det han steg upp från bordet
och tackade med framräckt hand. »Det finns väl någe’
rep till nere i sjöbo’n?»</p>
<p>»Tross heter det!» upplyste Österberg kort och sträckte
fötterna ifrån sig.</p>
<p>»Jaså, jag ska komma ihåg det!» svarade Pålson och
gick ut lika sakta och stilla som han kommit in.</p>
<p>»Hvar i alla tider har du fått tag i den där långskanken?»
frågade gumman och slängde af bort åt spiseln.
»Den sir då inte ut att orka göra nå’n nytta för sig just!»</p>
<p>»Det vet du så lite’, mor!» svarade Österberg lugnt.
»En ska inte skåda hund’ efter hårena, heter det. Får
han bara litet kött på bena, så tar det sig nog, tänker jag.»</p>
<p>»Har han tjänt i skärgården förut då?» fortfor gumman
och kom fram till bordet igen.</p>
<p>»Nej, det har han just inte,» återtog Österberg dröjande,
»men han ä’ villig och lär sig fäll snart te’ sköta
göromålena. Och hvarför jag tog’en, det va’ då mest för
att han höll på te’ svälta ihjäl där inne i stan, stackarn.
Och så för det fanns just inte några som ville på att ge’
sig åf hit ut, ska jag säga dig.»</p>
<p>»Ne-nej, di har’et väl fetare inne i stan, kan jag
tänka!»</p>
<p>»Fetare? Hörde du inte att den där höll på te’ svälta
ihjäl?»</p>
<p>»Jesses då, hvad säjer du, far? Kan en tänka sig
någe’ tocke? I stan, där di lär ha tockna grofva löner,
säger di!»</p>
<p>»Somliga, ja!» svarade Österberg filosofiskt. »Men
somliga ha inte någe’ alls. Och sir du, mor, di bara flatskratta
åt mig, när jag sa, att vi bodde tre mil ut te’
sjöss; men den här, han va’ glad åt det, han, och jag
tror att om det hade varit sex mil, så hade han blifvi’
ändå gladare!»</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Sid_59" id="Sid_59">[59]</a></span></p>
<p>»Å Gu’ bevara mej, far! Tänk om han gjort någe
illa och det va’ därför som han ville bort ifrån’et?»</p>
<p>»Nej, du ska vara lugn, Greta! Någe’ illa har han
inte gjort, det ansvarar jag för. Men det ä’ så godt jag
säjer dig alltihop med en gång. Han har seta’ inne som
försvarslös och har inga betyg; men det ska du inte låtsa
om för någon människa, för sir du, nu ä’ det jag som
ger’n försvar, och kan vi göra karl åf’en och ha nytta
åf’en på samma gång, så tycker jag att det ä’ en go’ gärning,
eller hvad säger du?»</p>
<p>»Ja, det förstås, det, bara vi inte får ångra oss,» sade
gumman betänksamt, »för det finns ju så mycket elände
och så många elaka människor. Och tänk bara, vi som
sitter här rakt ensamma — han kan ju ta’ och sätta eld
på stuga’ en vacker dag!»</p>
<p>»Så dum ä’ han fäll inte, när han har husrum själf
i’na!» menade Österberg. »Och jag ä’ säker på, att du
hade gjort som jag, om du skulle ha stadt dig en piga
och råkat på en, som vuri’ lika illa ute.»</p>
<p>»Ja, det ä’ en annan sak med kvinnfolka, di ä’ allti’
mer te’ lita på!»</p>
<p>»Undrar det, jag? Di har fäll allt sina skamfilningar,
di med, om en tittar väl efter! Men nu ska du lofva
mig, mor, att hålla mun på dig och låta det här vara oss
imellan! Hör du det?»</p>
<p>»Får väl det då!» sade gumman sedan hon funderat
en stund. »Men nog ä’ det bäst att du läser unnan pengarna
nå’nstans, och nog ska jag ha ögona me’ mig, det
kan han glä’ sig åt! Och då ä’ det väl inte lönt att jag
säjer någe’ åt Edla heller!»</p>
<p>»Nej, tycker du det! Om hon skulle bli sint på’n
nå’n gång, så skulle hon bara gläfsa ur sig — du vet
hur di unga ä’ lösa i truten — och det skulle jag inte
villa på villkor. Men nu ska du vara riktigt vänlig emot’en,
för, sir du, jag lofte att jag inte skulle säga någe’ om det
där som har vuri’, och fick han nu hum om att jag ramlat
ur mig hela historien, så skulle det besvära’n, kan du
förstå. Och det vet en fäll, att har en en tocken där
black om bene’, så lär en sig aldrig gå som folk, sir du
mor.»</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Sid_60" id="Sid_60">[60]</a></span></p>
<p>»Ne-nej, det ä’ nog så, det. Och inte ska jag säga
ett ol; men ha ögona me’ mig, det ska jag så mycket
mer!»</p>
<p>»Ja, det ä’ inte någe’ ondt i det, bara du lagar som
så, att han inte varsnar någe’!»</p>
<p>»Aja, så gammal ä’ jag, så jag vet hur jag ställer
med det!»</p>
<p>I detsamma öppnades dörren, och Edla kom in storskrattande
och ropade till fadern, medan hon kastade af
sig schalen och gick fram till spiseln för att slå i en kopp
kaffe åt sig:</p>
<p>»Jo, det måtte vara en rar sjöman I har skaffat er,
far!»</p>
<p>»Hur så då?» frågade Österberg och rynkade ögonbrynen.</p>
<p>»Jo, när han skulle binda skötbåten, så löste han den
i ställe’, och så bar det åf ut me’n från bryggan, och
nu sitter han där och kafvar i blåsten och kan inte komma
i land.»</p>
<p>»Jag får väl ut och hjälpa’n, jag då!» svarade Österberg
och drog på sig kavajen. »Han ä’ borta från fastlande’,
ska du veta!»</p>
<p>»Asch då, far, att I våla er te ta en tocken!» fortsatte
Edla föraktligt.</p>
<p>»Ja, säj det!» utbrast fadern förargad. »Och så fick
jag lof att klä opp’en te, så nu fick du ingen yllekofta
den här gången heller!»</p>
<p>Och därmed gick Österberg ut, och Edla höll på att
tappa koppen af förvåning och grämelse på samma gång.</p>
<p>»Jaså!» ropade hon nästan gråtfärdig åt modern. »För
en tocken där usel fastlännings skull ska jag inte ha någe
te ta på mig i vinter heller. Ja, vänta mig, han!»</p>
<p>»Tyst, flicka!» varnade modern allvarligt. »Du har
både ylleschal och yllelif, så det ä’ ingen fara med dig!
Pålson, stackarn, höll på och svälta ihjäl han, säger far!
Tänk dig bara, hur det skulle smaka!»</p>
<p>»Ja, rår jag för det, jag? Och ska han komma hit
och gå här och inte duga te någe och <span class="pagenum"><a name="Sid_61" id="Sid_61">[61]</a></span>ta maten ur mun
på mig, som ä’ doter i huset? Men si, det tål jag inte,
och inte tål jag honom heller! Kom han inte och skulle
göra sig te och hjälpa mig med fårena först, tror I mor,
men då tog gumsen å puffa te’n så han höll på te stå på
hufve’, och det va rätt åt’en!»</p>
<p>»Jaså, den där elemenskade gumsen, den ska vi då
ta och slakta te jul, det kan han vara lugn för! Och du
ä’ bara så go och ä’ höflig mot Pålson, det säger jag dig,
för annars så ...»</p>
<p>»Åja, mig tar I väl inte å slaktar heller, tänker jag!»
svarade Edla näsvist. »Och i den saken gör jag allt som
jag vill. För det säger jag er, mor, jag kommer allri te
tåla’n!»</p>
<p>»Ä’ det nya drängen du talar om,» frågade nu Österberg
som i detsamma kom in igen, »så vill jag bara säga
dig ...»</p>
<p>»Nu ä’ han väl ända ute på fjärn kan jag tänka!»
afbröt Edla, som i sin förargelse glömde den vanliga försiktigheten
gent emot fadern.</p>
<p>»Nej du, i land ä’ han, och själf hjälpte han sig som
en bra karl!» sade Österberg skarpt, i det han gick rätt
fram till dottern och spände ögonen i henne. »Och du ä’
bara så go, och tar ske’n i vackra näfven och visar dig
hygglig mot karlen, annars ska jag lära dig att det ä’ jag
som ä’ kustus i stuga’, så mycket du vet det! Och nu
ger du dig åf opp i vindskammarn och bäddar åt’en, för
karlen ä’ trött och behöfver hvila sig ordentligt!»</p>
<p>Edla såg på faderns min och hörde på den sträfva
rösten, att det inte var värdt att komma med några invändningar
vidare, och därför gick hon helt tyst och stillfärdigt
åstad och gjorde hvad hon skulle. Men det sjöd
och jäste inom henne, och medan hon skakade om sängkläderna
där uppe, föresatte hon sig att hon aldrig skulle
visa den där »utbölingen» en vänlig min, och kom han
och ville göra sig till och hjälpa henne med några sysslor,
så skulle hon minsann snäsa af honom så att han aldrig
skulle komma igen.</p>
<h3>4.</h3>
<p><span class="pagenum"><a name="Sid_62" id="Sid_62">[62]</a></span></p>
<p>Men det var det märkvärdiga med Pålson, att han
kom aldrig. Hela hösten och en bra bit af vintern gick,
och han gjorde inte den minsta min af att vilja hjälpa
Edla med hennes sysslor. Han skötte sina egna, lugnt
och stilla och metodiskt som ett urverk, och Österberg såg
med stigande tillfredsställelse, att han skötte dem bättre
och jämnare för hvar dag som gick. Gamle Grålle hade
aldrig blifvit så omsorgsfullt ompysslad och skött förr, och
det riktigt sken om hans gråbruna fäll, där han stod i
spiltan och mådde godt med sitt friska hö och en och
annan liten hafreportion emellanåt, och själfva gumsen
hade Pålson blifvit god vän med, genom att sticka åt
honom en tapp hö då och då, till omväxling med det
torra löfvet som annars bestods som hvardagsmat, nere i
fårhuset.</p>
<p>När nu vinternoten slog till och Österberg behöfde
kuska af isvägen till stan med sin lilla strömmingsåka, så
gnodde Grålle i väg med en fart, så att hans husbonde
kom lika fort in till torgs som Ljusteröborna och fick därigenom
lika bra betalt som de för sin vara. Och lika
raskt, om inte raskare ändå kilade han af tillbaka, ty nu
visste han ju att vänliga ord och ett godt foder väntade
honom, när han kom hem, i stället för att han inte förut
varit säker för både glåpord och sparkar, när husbonden
väl hunnit vända ryggen till. Och inte nog med det, utan
som det fanns litet gammal skog på ön och Österberg gått
och funderat på att göra ett litet vinterhygge, för att sedan
fram på sommaren ha en skutlast ved att föra in till
staden, så blef Pålson af god nytta äfven där vid lag, ty
när det inte fanns annat att göra, så slängde han yxan
på axeln och gick bortåt norra sidan af ön, där han högg
raska tag, så att spånorna yrde om honom. Och vid noten
bar han sig visserligen litet bakvändt åt i början, men
han lärde sig snart både att handtera de isiga tögorna
jämnt och att med stången föra ner noten under isen, utan
att trassla in sig i maskorna och slita sönder dem. Det
enda han var tafatt med, så var det med seglingen; men<span class="pagenum"><a name="Sid_63" id="Sid_63">[63]</a></span>
nu sedan isen lagt sig rundt omkring, så var det ju inte
fråga om någon sådan, och till sommaren skulle han nog
lära sig att handtera både åran och skotet, det hade han
satt sig i sinnet på.</p>
<p>För mor Greta gjorde han sig nyttig på många sätt.
Han bar upp vatten till ladugården åt korna, han täljde
nystpinnar och späntade torrvedsstickor till spiseln, och aldrig
fattades det att elda med, något som hon förut nästan
alltid fått gräla sig till med de förra drängarna.</p>
<p>Och var det en stol som gick sönder eller ett bord
som haltade eller en väfspole som skulle lagas, så kunde
han det med. Och när han en vacker dag hade balkat
af ett särskildt bås åt hönsen inne i ladugården och försett
det med spjälor från golf till tak och en särskild liten
grind in till båset, i hvilket han slagit upp nya vaglar
för hönsen att sitta på — då hade han helt och hållet
eröfrat gumman, som från den stunden inte visste hur hon
skulle bära sig åt för att få det riktigt bra åt honom. Hon
hade till och med slagit fram åt gubben sin, om han inte
skulle försöka att komma öfver någon gammal kamin inne
i stan för godt pris, så att man kunde elda upp vindskammaren
litet varmare än hvad spiselmuren kunde åstadkomma,
fastän den var varm nog och Pålson förklarade
att den värmde alldeles tillräckligt.</p>
<p>Österberg tyckte nog det var bra att Gretas första
motvilja hade lagt sig i fråga om drängen, men så långt
som till en kamin ville han ändå inte gå; den kunde ju
komma att kosta ända bortåt en femton, tjugu riksdaler!
Och så kunde den bli eldfarlig, se’n! Nej, det fick då
vara, och han funderade starkt på att skaffa honom en lång,
stickad yllehalsduk i stället, för sådana hade han sett i en
garnbod vid Slussen, och de voro inte på långt när så
dyra. Det enda han inte tyckte så bra om hos sin nya
dräng, var att han själf ovillkorligen måste ge sig af in
till stan hvar gång det blef fångst på noten, ty dit ville
Pålson inte på några villkor. Det var också det enda han
nekade för att göra, och som Österberg nog också tyckte
att »själf är bästa dräng», i synnerhet i det fallet, så
störde det inte så särdeles mycket det goda förhållandet<span class="pagenum"><a name="Sid_64" id="Sid_64">[64]</a></span>
mellan husbonden och tjänaren. Men på Edla knappast
såg han en gång och aldrig oftare än han direkt behöfde,
och när han måste säga något åt henne, så blef det snarare
ett ord för litet än för mycket. Detta tyckte hon var
mycket bra i början, för hon hade ju föresatt sig att hon
inte skulle tåla honom; men hur det var, så började det
förarga henne i längden. Mycket hade hon ju inte varit
ute och borta från den lilla ön, men så mycket i alla fall
att hon visste att hon såg ut som folk och att andra
»gossar» varit angelägna nog att språka med henne borta
på kyrkobacken på Blidön eller få en dans med henne,
när ungdomen om sommarkvällarna plägade samlas på
någon af öarna.</p>
<p>»Men den här, det var då en riktig drönare!» tänkte
hon ibland för sig själf. »Och tyst ä’ han som en fisk!
Men det vore väl underligt, om en ändå inte skulle få’n
te tänja på munlädre’, om en skulle vilja göra sig besvär!
inte för jag bryr mig om’en ett dugg, men nog ä’ det
söcknigt emellanåt att bara se’n sitta och moltiga borta
ve bole om kvällarna.»</p>
<p>Det var inte utan att Edla började göra sina små
försök att få den tystlåtne och slutne drängen att deltaga
i samtalet, när de sutto inne alla fyra om kvällarna, hvar
och en vid sitt göromål, under det att den kådiga granveden
smattrade och smällde borta i spiseln. Slug som alla kvinnor,
de må nu vara fiskardöttrar eller furstebarn, aktade
hon sig likväl noga att vända sig direkt till honom med
ett yttrande eller en fråga. Hon pratade i stället med
fadern, som satt och band på sin not borta vid bordet,
medan mor Greta satt vid spiseln och spann sitt ullgarn
och Pålson vid andra bordsänden höll på med att slöjda
några yxskaft eller tälja några räfsepinnar till den kommande
sommaren. Och för det mesta vände hon då talet
på stadsfärderna eller fisket, frågade om fadern träffat den
eller den af grannarna eller om han hade hört något af
Leonard — så hette den siste drängen — och hvart han
hade tagit vägen.</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Sid_65" id="Sid_65">[65]</a></span></p>
<p>»Han är väl i stan, kan jag tänka!» sade hon en
kväll, när hon satt bredvid fadern och vindade upp garn
till notbindningen. »Och det undrar jag då inte på att
en ung, frisk karl hellre ä’ där än sätter sig här och blir
infrusen borta i skärgården!»</p>
<p>Hon menade inte alls hvad hon sade, men kastade i
alla fall en hastig blick bort på drängen, för att se hur
han skulle ta det. Men han låtsade om ingenting, han
bara täljde den ena räfsepinnen efter den andra.</p>
<p>»Jaså, du tror det ska vara så rasande bra i stan,
du?» frågade Österberg.</p>
<p>»Ja för en karl, sa’ jag!» fortfor Edla och tillade i
föraktfull ton: »Så vida han inte ä’ en dö’dansare, som
många ä’ väl det!»</p>
<p>»Ä’ det bättre att di ä’ som andra vildar då?» fortsatte
Österberg, som nog förstod hvart hon syftade. »Så’na
tycker jag inte det fallerar på, hvarken här eller där!»</p>
<p>»Håja, det kan väl finnas något midt emellan,» envisades
Edla och vindade på fortare än förut. »För lagom
ä’ väl bäst, tänker jag. Och di som skapar sig allra beskedligast,
kan nog vara di värsta för rexten!»</p>
<p>»Har du träffat på några tockna, du då?» frågade
fadern och stannade midt i en maska, med notkolfven i
ena handen och garnet i den andra.</p>
<p>»Det kan väl hitta på och hända, det!» svarade Edla
med en ny blick på föremålet för sin ovilja. »Men inte
ä’ jag den som låter lura mig åf att folk gör sig te inte.
I det tystaste vattne’ går di stridigaste fiskarna, heter det.»</p>
<p>»Di kan allt gå där det ä’ strömt med!» sade nu
Pålson långsamt och utan att se upp från hvad han hade
för händer.</p>
<p>»Ja, det ä’ bättre det, så vet en hvar en har dom!»
svarade Edla utan att se på honom, men inom sig triumferande
öfver att hon fått honom att svara.</p>
<p>»Nu tyckte du riktigt att du slog hufvu’ på spiken!»
utlät sig Österberg och tittade på henne med ena ögat.</p>
<p>»Hvad sa’ du, far?» frågade mor Greta och satte
handen framför örat. »Menar du att det är slut på siken?
Jaja, det lär det allt vara för i år! Bara strömmingen
går te något så när, så.»</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Sid_66" id="Sid_66">[66]</a></span></p>
<p>»Du tänker då aldri’ på annat än mat, kära mor!»
ropade Österberg med höjd röst. »Men nu talte jag om
att slå hufvu’t på spiken!»</p>
<p>»Jaja, men det ä’ i alla fall sådan man lefver åf!»
återtog gumman, som nu hörde hvad han svarade.</p>
<p>»Jo, det är sanning, det,» instämde Pålson med ett
uttryck af öfvertygelse, som gjorde att Edla såg på honom
på nytt. Hon kände ett oemotståndligt begär att
motsäga honom, och därför svarade hon med en viss
skärpa i tonen:</p>
<p>»Åja, men inte är den väl alltihop heller? Det kan
väl allt behöfvas någe’ mer här i världen.»</p>
<p>»Det kan den säga, som aldrig har svultit!» återtog
Pålson och såg på henne med ett hastigt ögonkast.</p>
<p>»Svälta behöfver en väl inte, om en bara vill göra
någe’. Men di som ä’ lata har allti’ något te skylla på
förstås!» fortfor Edla i samma ton som förut.</p>
<p>Gubben Österberg hade suttit och skrufvat på sig
medan de där replikerna växlades, och det syntes på hans
rynkade panna och hängande underläpp att han var missnöjd
både med dotterns ord och med tonen, i hvilken de
sades. Men när han med en hastig snedblick på Pålson
såg att denne satt lugn som vanligt, så ville han inte
heller säga något åt flickan, ty inom sig tyckte han nog
mera om att hon var snäf emot honom, än om det skulle
varit tvärt om, och för resten visste han ju af erfarenhet
att Edla hade sitt hufvud för sig, som man säger.</p>
<p>Men när kvällsvardsgröten var äten och Pålson sagt
god natt och gått upp och lagt sig, kunde han inte låta
bli att säga till henne, när hon också tog god natt och
skulle gå in i kammaren, där hon plägade ligga:</p>
<p>»Hvad har du emot Pålson, efter du jämt ska hugga
på’n?»</p>
<p>»Jag?» frågade Edla och såg på fadern med sin mest
oskyldiga min. »Har jag sagt någe’ åt honom, jag?»</p>
<p>»Ja, jag undrar hvem det annars skulle ha vuri’
åt, jag?»</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Sid_67" id="Sid_67">[67]</a></span></p>
<p>»Kors, kära far, jag mente bara för allmänheten, jag
— och inte måtte han väl vara så dum, så han tar åt
sig, när han inte behöfver.»</p>
<p>Och därmed gick Edla in och lade sig, sedan hon
helt obesväradt sagt god natt åt både far och mor.</p>
<p>»Kan du säga, Greta, hvad det ä’ som går åt jäntan?»
frågade Österberg, sedan han blifvit ensam med sin
gumma ute i köket, där de gamlas säng stod.</p>
<p>»Hvad menar du med det?» frågade mor Greta förvånad.
»Inte har jag sett att det är någe’ åt henne!»</p>
<p>»Kors, hon är ju rent åf hatisk på den där fattiga
Pålson, vet jag!»</p>
<p>»Å, det inbillar du dig bara, far! Hvarför skulle
hon vara det? En kan väl knappt önska sej en bättre
dräng, tycker jag. Nej vet du, far, jag ska säja dej hvad
det ä’: hon går och ä’ sint för att hon inte fick den där
yllekoftan, som du lofte’na. Och hon tycker det ä’ snopet
att du klädde opp Pålson och inte gaf henne någe’.»</p>
<p>»Ja, men han hade knappt en tråd på kroppen, han,
då hon har allt hva’ hon behöfver!»</p>
<p>»Ja det förstås, utom yllekofta, för si en tocken behöfver
hon så fasligt väl, det försäkrar jag dig.»</p>
<p>»Jag får fäll skaff’na en då, när jag far te stan
nästa gång — och det blir ju passligt att ge’na te julklapp!»</p>
<p>»Gör det du, far, så blir hon nog nyter igen!»</p>
<p>Och på det beslutet somnade de båda gamla snart
nog, men Edla låg länge vaken inne i kammaren och
tänkte på de där orden, som drängen hade sagt om svälten,
och hon tyckte nog för sig själf att hon varit stygg emot
honom, när hon talte om lättjan; men inte kunde hon
hjälpa, att hon rakt inte kunde tåla honom.</p>
<h3>5.</h3>
<p><span class="pagenum"><a name="Sid_68" id="Sid_68">[68]</a></span></p>
<p>Så kom julen och med den yllekoftan. Fisket hade
gått till duktiga tag i början af december, då ett kort
blidväder afbrutit den förut så envisa kylan, som börjat
redan i första dagarna af november. Österberg hade riktigt
slagit på stort den gången: mor Greta hade fått en
ny kaffepanna, Edla sin yllekofta och ett par sådana där
ljusstakar, som se ut som silfver men äro af glas och
som man alltid blir så förvånad öfver att taga uti, därför
att de äro så ovanligt lätta, då de i öfrigt se så gedigna
ut. Pålson hade heller inte blifvit utan; han hade fått en
ny sydväst och en skinnväst, och själf hade Österberg
skaffat sig en ny tobakspung utaf sämskskinn med röda
kanter och ett par hängslen att begagna om söndagarna,
när det blef fråga om kyrkfärd, något som icke försummades
under julen, vare sig det var öppet vatten eller
körbara isar.</p>
<p>Äfven den här julen hade man kommit öfverens om
att fara till Blidö kyrka i julottan, och Edla hade inte
släppt fadern förr än hon fått lof att följa med, hur mycket
än gumman satte sig emot det.</p>
<p>»Det kan ju bli någe’ väder åf, när ni ska hem,»
menade gumman Greta, »och då sitter jag bara här och
ä’ orolig. Karlarna, di kan allti’ frakta sej, men en
tocken där en som du ...»</p>
<p>»Hå kors, jag ä’ väl inte åf socker heller, så att jag
smälter, ifall det blir ruskväder!» svarade Edla.</p>
<p>»Nej, nog har du varit mer peppar på sista tiden!»
svarade modern, och sedan talade hon inte vidare om
saken.</p>
<p>Det var lagom kallt och strålande vackert månsken
om juldagsmorgonen så där vid fyratiden, när Österberg,
Edla och Pålson gåfvo sig af ifrån Skärlöga och togo den
vanliga vintervägen öfver några små holmar, till dess de
slutligen kommo ut på den stora fjärden, som skilde
Skärlöga-skärgården ifrån Blidön. Grålle trafvade på friska
tag, ty det var nu öfver åtta dagar sedan han varit på
sin sista resa in till staden, och han hade haft go<span class="pagenum"><a name="Sid_69" id="Sid_69">[69]</a></span>d tid
att hvila upp sig och äta sig riktigt trind sedan dess.
Mor Greta hade letat rätt på så mycket skinnfällar och
mattor och schalar som funnos i huset, och Edla satt
varmt och godt inpälsad framme i åkan bredvid fadern,
som körde, medan Pålson krupit upp bakuti, där han äfven
satt varmt nog, om han också fick lof att hänga benen
utanför, därför att strömmingsåkan var så liten. Himlen
var alldeles molnfri, och de vanliga morgonstjärnorna tindrade
hvasst och klart, trots månskenet, och endast nere
i nordost låg ett mörkgrått molnlager med ulliga kanter,
på hvilka den mot väster lutande månen, som ännu inte
uppnått sitt fylle, kastade några matta ljusreflexer. Strax
ofvanför det gråa molnet lyste Björnvaktarens stora stjärna,
och ett stycke högre upp svängde Karlavagnen fimmerstången
ner åt horisonten, och längst borta i söder blixtrade
Sirius med blåhvit glans, som återspeglade sig i den
blanka isen ute på fjärden, där vägen var utstakad med
några mariga granruskor med långa mellanrum.</p>
<p>»Bara inte det där har snö med sig, så går det fäll
an!» sade Österberg, i det han med piskan pekade på
molnlagret i nordost. »Det sir mej ut för lite’ åf hvarje.»</p>
<p>»Åja, men inte blir det väl nå’n snö åf i dag?» frågade
Edla och tittade litet osäkert på fadern, som om hon
ville att han skulle öfverbevisa henne om den saken.
»Det ä’ ju så kallt så det knäpper i isen!»</p>
<p>»Jaja, men det kan båda tö, det också,» svarade fadern,
»och tockna där molngubbar plär inte vara te leka
med, så här års. Vore det inte så snöpligt, så vore det
kanske säkrast te vänd’ om hem igen!»</p>
<p>»Hå, det måtte väl aldrig komma på frågan!» utbrast
Edla, som var angelägen om att få visa sin nya kofta.</p>
<p>»Ja, hvad tror Pålson om’et?» frågade Österberg och
vände på hufvudet, medan han höll inne Grålle ett
ögonblick.</p>
<p>»Å, nog tänker jag vi tar oss fram!» svarade denne
lugnt. »Och efter som vi nu ä’ på väg en half mil,
så ...»</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Sid_70" id="Sid_70">[70]</a></span></p>
<p>»Ja, nog går det te komma dit, men si hem,» sade
Österberg tveksamt, »det blir kanske kitsligare!»</p>
<p>»Kors, kära far! Blir det väder åf, så kan vi väl få
hus hos Jansons på Blidön, vet jag. Di har ju nya stugan,
med flere rum än di behöfver, för nu lär di väl inte ha
några stockholmare ute!»</p>
<p>»Nå och mor då?» frågade fadern, i det han gaf
Grålle ett piskrapp, som denne enligt gammal vana besvarade
med att kasta svansen öfver tömmarna. »Ska
hon sitta ensammen hon och vara orolig för oss, tycker
du?»</p>
<p>»Hon vet ju att vi har känningar där!» återtog Edla
lugnt. »Och nog begriper hon väl att vi inte ger oss ut,
om det blir någe’ väder.»</p>
<p>»Och om Österberg vill, så kan jag ju ge mej åf hem
me’ samma det ä’ slut i körkan, så att hon inte behöfver
vara ensam!» föreslog Pålson.</p>
<p>»Hur ska vi då komma hem, om Pålson ger sig af
med hästen?» frågade Österberg litet kärft och vände åter
igen på hufvudet.</p>
<p>»Nej, jag tänkte ta och gå, jag!» svarade denne lugnt
som alltid.</p>
<p>»Gå hem öfver isen?» utbrast Edla häftigt och strök
undan schalen från sitt väl ombonade ansikte för att se på
honom. »Det ska en allt vara skärgårdsvan ve för te
kunna!»</p>
<p>»Åja, jag har nog gått längre vägar än så — och
tyngre med!» svarade Pålson.</p>
<p>»Jaja, men det har fäll ändå vuri’ vägar som Pålson
har känt te?» inföll Österberg.</p>
<p>»Det ä’ inte så säkert, det?» fortfor denne, »och
nog skulle jag väl ta mej hem på den här, om det skulle
behöfvas.»</p>
<p>»Ånej, det ä’ inte sagdt att det blir nå’n snö förr’n
i måron, och då kan han gärna få dråsa ner, om han vill.
Jag ska bara opp te Jansons, när det ä’ slut i körkan,
så klockan ve tolftiden kan vi allt vara på väg hem igen.»</p>
<p>»Nej si det ä’ då alldeles för tidigt, far!» sade Edla
med missnöjd ton. »När en inte kommer öfver te dom<span class="pagenum"><a name="Sid_71" id="Sid_71">[71]</a></span>
mer än en gång om åre’, så ska en väl inte flyga åf ut
me’samma heller!»</p>
<p>»Ja, vi får si hurdant vädret blir!» svarade fadern
i bestämd och afgörande ton och manade på Grålle, som
under samtalet passat på och pustat litet och nu satte af
igen med förnyad fart. Helst hade han nog sprungit rakt
fram, men det var råkar och sprickor i isen, så att han
måste göra den ena kroken efter den andra, och hvar
gång det svängde, frustade han till och skakade på hufvudet,
så att frostnålarna yrde om honom, och sedan han
i svängen saktat farten en smula, vände han på hufvudet
och tittade på husbonden, som om han velat säga: springer
jag inte bra, gamle far du?</p>
<p>Mellan sex och sju var man framme vid östra sidan
af Blidön, och sedan tog det inte mera än en knapp halftimme
att komma midt öfver den långa och smala ön till
Blidösund, där den lilla vackra kyrkan ligger på en udde
och blickar rakt öfver sundet hän till Yxlan, hvars inbyggare
hon också kallar till sig, när de högt stämda
klockorna sända sitt manande »Kom hit, kom hit!» öfver
land och vatten. Nu lyste det så grant från de hvälfda
fönstren ut öfver snön på backen och den spegelblanka
isen nedanför den, och folk samlades från alla håll, åkande
och gående, allt efter råd och lägenhet, eller allt efter
som de hade längre och kortare väg. Orgelns toner strömmade
redan ut genom den öppna kyrkdörren, och tyst,
långsamt och med dröjande steg gick menigheten in i den
upplysta men kalla kyrkan, sedan man först utbytt handslag
och oftast stumma, men ibland halfhögt yttrade hälsningar
ute på kyrkbacken, där gamla bekanta råkades
och där många af dem inte sett hvarandra sedan julen
förut.</p>
<p>När julottan var slut, här, som i allmänhet på platser
där afstånden äro stora, hopslagen med högmässan och
därför tagande en ganska rundlig tid, hade molnväggen i
nordväst stigit allt högre upp, och häftiga stötar af en bitande
vind började stundtals aflösa den förra orörligheten
i luften, som dock ännu var klar i väster och söder. Kyrkfolket
strömmade ut i täta flockar, och de äldre männen
samlades så småningom nere i sockenstugan, där präst<span class="pagenum"><a name="Sid_72" id="Sid_72">[72]</a></span>en
hade något kommunalt ärende att tala med dem om, och
under tiden spridde sig de unga i olika grupper och
sökte skydd för den kalla blåsten, dels i klockargården,
dels i stugorna hos bekanta här och där. Kaffepannorna
stodo på elden öfverallt, och på mer än ett ställe fanns
också en julglögg att värma sig med. Det skulle bli dans
på kvällen i en af de större gårdarna, en half fjärdingsväg
från kyrkan, och Edlas flickbekanta ifrade för att hon
skulle förmå fadern att stanna kvar hos Jansons öfver
natten, så att hon skulle kunna få vara med om dansen,
eftersom hon nu ändtligen kommit öfver en gång i tiden.
Edla ville nog själf också gärna stanna, men hon visste
hur det var med fadern, att han inte gärna blefve hemifrån
så länge, så hon trodde nog inte att det skulle gå.
Emellertid lofvade hon att försöka, och det gjorde hon
också, när den tillfälliga sockenstämman var slut och när
fadern i sällskap med Janson kom gående ner till gården,
där Grålle hade fått kvarter och där Edla nyss blifvit
trakterad med en kopp kaffe.</p>
<p>Janson höll redan på att öfvertala Österberg att stanna,
men denne ville inte. Inte för att han hade något emot
det annars, men om det blef oväder, så skulle mor bli
orolig, och det stod hon aldrig ut med, klen som hon var
emellanåt. Och så kunde det ju hända att det kunde
hålla i Annandagen med, och då vore det bäst att vara
hemma.</p>
<p>»Ja, men det ska bli dans i kväll borta ve Södergål’n,
far,» sade Edla i inställsam ton, »och det skulle allt
vara bra tråkigt att inte få vara med om den.»</p>
<p>»Ä’ du så fasligt angelägen, så får fäll du stanna då,»
svarade Österberg, »och så får fäll Pålson åka efter dig
Tredjedan, ifall inte han har lust te bli kvar, han med!»</p>
<p>»Nej tack!» svarade denne, som nyss varit och sett
efter hästen. »Jag vill allt helst hem, om det så ska
vara.»</p>
<p>»Ja, men nog sjutton kunne du stanna med, Österberg!»
sade nu Janson, som också varit skeppare i sin
dar och var gammal, god vän med gubben på Skärlöga.
»En sir ju aldrig till dig, så långt åre’ ä’! Och jul<span class="pagenum"><a name="Sid_73" id="Sid_73">[73]</a></span> ä’
jul vet jag; nog håle lugnar Greta sig, hon vet ju att du
ä’ en rejel karl vet jag!»</p>
<p>»Jaha, det förstås det ... men sir du ...»</p>
<p>»Å, stanna nu, far!» bad Edla bevekande. »Det ä’
ju inte så ofta en kan få någe’ roligt!»</p>
<p>»Det har då tösen rätt i. Och plats har vi för er
och för drängen eran me’! Du ska veta, Österberg, att
jag har byggt på stuga’, så nu har hon två våningar och
’varanda’ me’ du ... och du ska väl si på’na, vet jag! Och
mor sa då att det va stört inte lönt att jag kom hem utan
dig — för då fick jag ingen julsup, sa hon — och det
vore då för eländigt, tycker jag, och det vill du väl inte
ha på ditt samvete, Österberg?»</p>
<p>Nej det ville inte Österberg heller, ty hur nykter han
än annars var, så nog unnade han både sig själf och andra
en liten knaber under julen. Han stod därför rådvill
och ref sig betänksamt bakom örat, då Pålson helt oväntadt
rörde vid armbågen på honom och sade lugnt som
alltid:</p>
<p>»Inte ska Österberg hindra doter sin te få dansa!
Jag ger mig nog åf hemåt jag och lagar att mor Greta
håller sig lugn!»</p>
<p>Edla såg på honom för första gången med en tacksam
blick, men det tycktes han inte lägga märke till. Österberg
däremot vände sig tvärt till honom och tappade alldeles
bort sin vanliga betänksamhet, när han svarade:</p>
<p>»Tänker Pålson ta och gå hem den långa vägen då!
Hur i helsike skulle det gå te?»</p>
<p>»Nej, jag kan få åka med Måskobbarn och se’n ä’
det ju bara en half mil öfver te Skärlöga,» återtog Pålson.</p>
<p>»Ja, men om det blir oväder åf då?»</p>
<p>»Det blir inte förr än te natta, om det blir!» inföll
Janson och tittade uppåt luften. »Och då ä’ han ju längese’n
hemmave!»</p>
<p>»Men du ska veta, karlen ä’ ju fastlänning, och han
hittar ingenstans i skärgården!» sade Österberg halfhögt,
i det han drog Janson med sig åt sidan. »Och inte kan
jag fäll försvara —»</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Sid_74" id="Sid_74">[74]</a></span></p>
<p>»Nå så hittar Måskobbarn då! Den tar sig fram,
om det så vuri på rama Ålands haf! Låt’en du ge sej
åf, så kan vi få ha litet jul te’hopa! Du kunne gärna ha
tagi’ Greta med dig me’, så hade det vuri’ så mycket roligare!»</p>
<p>Österberg funderade både länge och väl, innan han
kunde besluta sig. Men slutligen gjorde Pålson slag i
saken genom att helt bestämdt förklara, att han gaf sig
af i alla fall, och var det så att Österberg inte kom sig
för med att stanna, så kunde de ju alltid taga upp honom
på vägen.</p>
<p>»För här stannar <em class="gesperrt">jag</em> inte på villkor!» utlät sig
drängen. »Dansa kan jag inte och supa vill jag inte, och
hva’ ska jag då här te göra? Ajös därför, Österberg!
Nu går jag och tar reda på Måskobbarn och så ge vi oss
åf så fort vi kan.»</p>
<p>Därmed lyfte han på skinnmössan, som han fått låna
till färden af Österberg, och gick med långsamma steg
uppåt kyrkbacken, där åtskilliga mera långväga kyrkgäster
höllo på att spänna för sina slädar för att gifva sig af,
antingen hem eller på julkalas till bekanta.</p>
<p>»Det va’ en underlig en, det där!» sade Janson och
tittade förvånad efter den bortgående. »Hvar har du fått
tag i den nå’nstans?»</p>
<p>»I stan!» svarade Österberg lakoniskt. Han var missnöjd
med hela tillställningen, men inte ville han heller
visa sig för angelägen om att fara, för han ville inte stöta
sig med Janson, som ofta hade bistått honom i tillfälliga
knipor, hvilka kunna inträffa i skärgården lika bra som
på fastlandet eller i staden. Och för öfrigt, en half mils
promenad öfver fast och säker is, det var ju ingenting att
tala om — hade karlen bara varit skärgårdsbo och van
vid sådana vägar. Men å andra sidan var han ju stark
och duktig nu, sedan han fått äta upp sig ute hos dem,
och nykter var han med, så någon fara kunde det ju inte
vara — och så var det så rasande bra att mor inte behöfvde
vara orolig. Och hur det var, så leddes Grålle fram
och spändes för, och efter en styf kvarts timme körde
Janson förut och Österberg kom efter med Edla och det
gick med rykande fart ner till Jansons, där julbord<span class="pagenum"><a name="Sid_75" id="Sid_75">[75]</a></span>et redan
stod dukadt med allt hvad godt och fett och starkt som
huset kunde förmå, och det var sannerligen inte så litet!</p>
<p>Och nu fick Edla riktigt tillfälle att visa sin nya yllekofta
i all dess glans, och flickorna voro inte litet afundsjuka
på henne för den. Och de utaf dem, som varit i
kyrkan, ville ovillkorligen veta hurudan nya drängen var,
och hvad det kunde vara åt honom. För under gudstjänsten
hade han suttit nedlutad i bänken med hufvudet
emot händerna, och när prästen hade talt så vackert om
det lilla Jesusbarnet, som inte hade annat än en fattig
krubba till vagga, så hade han rest upp hufvudet och sett
på prästen och haft stora tårar i ögonen. Så nog måtte
det vara en underlig kurre, tyckte flickorna. Och hade
Edla lagt märke till hur bra han såg ut? För det fanns
ingen af de andra drängarna som var så mörklagd och
hade sådana märkvärdiga ögon, när han tittade upp.</p>
<p>»Han tittar aldrig på folk, så det har jag då inte
varsnat!» sade Edla skrattande. »För resten tror jag
aldrig jag sett honom riktigt ren och kammad förr än nu
te julen! Men nog ä’ han underlig, alltid, och jag har
aldrig kunnat me’n, det ä’ hvad jag vet!»</p>
<p>Det var en riktigt styf juldans, som nu blef af fram
på kvällen i Jansons tillökade byggning, där till och med
själfva »varandan», som utgjorde hans stolthet, var upplyst
med en stor fotogenlampa, som hängde i taket. Och
det var många »gossar» både från de stora och de små
öarna som lade sig ut för Edla och som kommo fram och
ströko på foten, sedan de först stått och funderat en god
halftimme nere vid dörren, om de skulle våga sig fram
till den vackraste flickan i hela juldansen. Under tiden
sutto gubbarna inne i Jansons egen kammare omkring
toddybordet och språkade och fyllde på i glasen, till dess
det började gå rundt om i hufvudet på dem, som inte
voro vana vid en så storaktig traktering. Bland dem var
Österberg en, och han var kanske den försiktigaste utaf
allesammans, ty han kunde inte låta bli att tänka på
Greta, som satt där hemma, och på drängen, som hade
gifvit sig af hemåt, för att hon inte skulle behöfva vara
ensam. Det var inte utan att han skämdes litet smått<span class="pagenum"><a name="Sid_76" id="Sid_76">[76]</a></span>
för att han låtit öfvertala sig att stanna kvar och litet
emellanåt gick han till fönstret för att titta på vädret.
Men så började de andra tala om skatterna och nya väghållningslagen,
och fast det egentligen inte vidkom Österberg,
som bodde så långt ut till sjös, kunde han ändå
inte låta bli att höra på och att också deltaga i samtalet
och på det sättet glömde han sig kvar där inne ett par
timmar och drack ett halft glas mer än han skulle velat.
När han nu kom ihåg sig och skulle ut för att se hur
det stod till med väderleken, mötte han mor Janson i farstun,
när hon kom ut från det öppna köket, där det fräste
och stekte och osade julmat i långa banor.</p>
<p>»Hvart ska Österberg ta vägen som längst?» frågade hon
fryntligt, i det hon motade honom med kaffepannan i hand.</p>
<p>»Å jag ska bara sta’ och titta om Grålle ett tag!»
svarade Österberg.</p>
<p>»Lå bli det,» svarade mor Janson, »för jag ska
säga, det ä’ ett hundväder där ute, så Gud sej förbarma!»</p>
<p>»Hvad säger mor Janson?» ropade Österberg, sköt
henne tämligen ovårdigt åt sidan och skulle öppna dörren,
som gick utåt. Men det var inte det lättaste, och när
han väl fått upp den på halfspänn, kom en vindstöt farande
med en hel snödrifva, som slog honom midt i ansiktet,
och dörren flög igen med en fart, som satte Österbergs
näsa i fara.</p>
<p>Ovädret hade brutit ut med en styrka, som endast
den kan föreställa sig, hvilken en gång i sitt lif varit ute
för en snöstorm på slättmark eller på den isbelagda sjön.
Det hven och yrde och pep och smällde i tak och skorstenar,
som om alla nattens och mörksens furier varit lössläppta
på en gång, och trots sin lugna skärgårdsnatur
kunde Österberg inte återhålla en känsla af isande förskräckelse,
som kom honom att utropa:</p>
<p>»Jäklar anacka! Att jag skulle låta öfvertala mig te
stanna! Tänk om Pålson ä’ ute i det här, han som inte
hittar någe’!»</p>
<p>»Å kors! klockan ä’ ju nie på kväll’n,» svarade mor
Janson lugnt, <span class="pagenum"><a name="Sid_77" id="Sid_77">[77]</a></span>»och han ä’ nog hemma för länge se’n!»</p>
<p>»Jaja, en får väl hoppas på det!» svarade Österberg
efter ett ögonblicks funderande. »Men jag kan undra när
det började, jag!»</p>
<p>»Det ä’ inte lång stund se’n!» svarade mor Janson
och sköt in honom igen i kammaren till gubbarna, i det
hon visligen förteg att snöyran hade börjat redan vid
sextiden.</p>
<h3>6.</h3>
<p>Måskobbarn och Pålson hade gifvit sig af från Blidön
så fort som den förre hade hunnit få i sig en bit julfägnad
nere hos en af bönderna på östra sidan af ön. Högtiden
till ära hade julfödan uppspädts med åtskilligt af det
starka slaget, och när de vid fyratiden satte sig upp i
åkan, var hästens och åkdonets ägare så pass rörd af all
välfägnaden, att han trugade tömmarna på Pålson och föredrog
att själf, med det tunga hufvudet på kamratens axel,
taga sig en af talrika nickningar afbruten sömn. Pålson,
som endast tagit sig litet mat, var däremot nykter och
vaken, och när de väl kommit ner på isen, kände han
igen vägen som de färdats dit och som närmare stranden
var utprickad med granruskor, hvilka dock hastigt upphörde,
när man kommit ut en half fjärdingsväg. Men
sedan fick man följa spåren af dem som åkt förut, och
som isen var blank och klar, såg man tydligen märkena
efter hästhofvarna och de matta ränderna efter medarna,
som i slingrande bukter krökte sig framåt, än kringgående
en råk eller ett strömdrag, än åter sträckande sig i rak
linje utåt den omätliga ytan. Pålson körde friskt undan,
och hästen själf tycktes ha brådtom att komma i väg, ty
piskan behöfde inte användas, tvärt om fick Pålson lof att
hålla styft i tömmarna för att det inte skulle gå allt för
fort i början, så att inte hästen tröttade ut sig i förtid
och så att man kunde se vägen, hvilket blef svårare och
svårare allt efter som mörkret föll på. Måskobbarn tittade
upp ibland med ett halft öga, mumlade några otydliga ord<span class="pagenum"><a name="Sid_78" id="Sid_78">[78]</a></span>
och försjönk snart i samma ljufva slummer som förut.</p>
<p>»Olson skulle inte sofva!» sade slutligen Pålson och
knuffade honom i sidan med armbågen. »Det ä’ inte bra
i kylan och så kan jag ju köra vilse, jag som inte ä’ så
värst van vid vägen!»</p>
<p>»Hvad sa’?» mumlade den sofvande och försökte resa
upp hufvudet, som föll ned igen lika tungt som förut.</p>
<p>»Olson skulle inte sofva, säger jag!» ropade Pålson i
örat på honom. »Det är inte bra i kylan!»</p>
<p>»Kylan har slagi’ sej!» mumlade Måskobbarn lika
orörlig som förut.</p>
<p>»Ja, men jag vet inte om jag kör rätt!»</p>
<p>»Rätt i nordost, ja!»</p>
<p>»Nå, det får väl gå på Guds försyn!» tänkte Pålson
och körde på så att han hade vinden rätt i ansiktet. Han
hade ju hört att den var nordost på förmiddagen, och han
antog att den inte hade ändrat sig se’n dess. Men om
den inte hade ändrat sig, så hade den i stället blifvit så
mycket häftigare och svepte nu fram med sina hvassa isnålar
i följe, isnålar som beto sig in i skinnet och lämnade
svidande märken efter sig. Och för hvarje vindstöt
som kom, så tjöt det och gnisslade utefter isfältet, och
när stormen riktigt satte i, måste man hålla ihop munnen,
för att den inte skulle klippa af andedräkten eller förvandla
den till is, innan den hann komma ner ifrån läpparna
till lungorna.</p>
<p>Och ändå tyckte Pålson att han befann sig bättre
här ute än där borta på ön, där julljusen glimmade i stugfönstren
och där glädjen stod högt i tak äfven hos backstugusittaren.
Hade han bara inte haft den druckne Måskobbarn
bredvid sig, skulle han mått riktigt skönt, fast
kylan, ökad af vinden, bet riktigt vildt i skinnet och kom
hans händer att stelna, trots vantarna som han hade på
sig. När han väl hunnit till Måskobben och fått lämna
af den snarkande och nickande kamraten, tyckte han att
det skulle bli riktigt jul att få leta sig hem till stugan
där borta på Skärlöga, där gumman nu satt och väntade
på att de alla skulle komma och alltid skulle bli glad
öfver att det kom någon. Och så att få röra på sig och<span class="pagenum"><a name="Sid_79" id="Sid_79">[79]</a></span>
att få vara riktigt ensam där ute på isen, med den milslånga
vägen öfver till ön — inte ha någon som gick och
tittade på en och lurade efter något i hastigheten fälldt
ord, som kunde förråda ...</p>
<p>Här kastade hästen till och ryckte åkan åt sidan, så
att den sofvande Måskobbarn höll på att taga öfverbalans
och falla ur. Därpå tvärstannade han med bägge frambenen
hårdt spända i isen och darrade i hela kroppen,
medan andedräkten i breda imstrålar frustade ut ur näsborrarna
på honom, och sedan började han stryka baklänges
så mycket han orkade, trots det att Pålson i första
häpenheten ville mana på honom att fortsätta framåt.</p>
<p>»Ä’ vi hemma?» frågade Måskobbarn halfvaken i det
han försökte återfå jämvikten. »Eller hvad i helsike ...»</p>
<p>»Nej, vi höll på att komma ner i en råk,» svarade
Pålson med kort andedräkt, »och hade inte hästen vari’
så ...»</p>
<p>»Låt’en därför sköta sig själf!» mumlade husbonden.
»Jag har sofvi’ många gånger, jag, och han har gått hem
ändå. Pålle ä’ en kloker karl, ska jag säga!»</p>
<p>»Jag märker det!» svarade Pålson, i det han släppte
efter tömmarna, och i uppmuntrande ton fortsatte han, i
det han böjde sig framåt och klappade hästen på länden.
»Gå du, Pålle, du hittar allt vägen bättre än jag!»</p>
<p>Pålle svarade med ett gnäggande, tog sedan försiktigt
några steg framåt, gjorde därpå en lång lof och började
sedan springa rätt emot vinden med starkare fart än förut,
utan att bry sig om yrsnön, som nu började att falla här
ute tidigare än där borta på ön, där julgillet redan var i
full gång. Men om man tror att den föll lodrätt, den täta,
hvassa snön, så bedrar man sig. Nej, den svepte fram
vågrätt öfver isen, höjde, sänkte, vände sig om, som om
den velat fly för sin egen vildhet, och kom tillbaka ännu
vildare än förut. Mörkret, som förut varit svart, blef nu
blygrått, emellanåt genomskuret som af elektriska gnistor,
och blandade med de hvassa nålarna kommo stora, våta,
tunga flingor, som fröso till isklumpar, när de väl nått
något föremål att haka sig fast vid. Inom några ögonblick
körde de framstrykande massorna ihop sig på isen<span class="pagenum"><a name="Sid_80" id="Sid_80">[80]</a></span>
här och där till lösa drifvor, som flyttade plats med de
tjutande vindstötarna, packade ihop sig framför medarna
och tycktes vilja hejda den lätta åkan på hennes guppande
färd ned och upp för de rörliga hindren. När stormen
riktigt tog i, så hejdade den till och med hästens
fart, han nästan tvangs att stanna för det våldsamma anloppet,
och när det gaf efter, tog han i med förnyad kraft,
medan isnålarna smälte i värmen af hans rykande hud,
som därigenom ångade ännu mera. Och hur kölden skar
igenom kläderna och isade de i släden fängslade lemmarna!
Den sofvandes tyngd hvilade allt mera tryckande mot
Pålsons stelnade axel och arm, han försökte på nytt att
ruska honom vaken, rädd för att han skulle sitta och frysa
ihjäl under det dubbla inflytandet af ruset och kölden.
Men det var förgäfves; endast några stönande ljud hördes,
och kamraten tycktes bli allt tyngre och tyngre. På en
gång hördes ett starkt gnisslande ljud, den ena meden
lyfte sig högre än den andra, just på den sidan där Pålson
satt, och innan han hann kasta sig utåt för att väga upp
den, låg åkan omkullslagen och de båda åkande ramlade
ur, Pålson öfver den sofvande Måskobbarn, medan Pålle
helt lugnt stannade och vände på hufvudet, liksom för att
se efter hvad det var, som hade händt.</p>
<p>»Hvad i hälskotta nu?» ropade Olson med redigare
röst än förut, i det han tumlade om i snön som en hösäck.
»Hvad ä’ det?»</p>
<p>»Det var åkan som stjälpte!» svarade Pålson lugnt, i
det han försökte komma på benen igen, glad öfver att den
andre hade blifvit väckt på ett mera afgörande sätt än
han själf kunnat hitta på.</p>
<p>»Stjälpte hon?» svarade Måskobbarn och lyckades
efter många ansträngningar sätta sig upprätt i snön.
»Hur fan kör du då, din bulvan? Jag ligger ju i en
grop, vet jag!»</p>
<p>»Och det här ä’ bestämdt en bergknalle!» ropade
Pålson, som ville taga ett steg åt sidan men råkade
på en hal upphöjning, som gjorde att han ramlade nedåt
igen.</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Sid_81" id="Sid_81">[81]</a></span></p>
<p>»Och inte blåser det heller så djäkligt mera!» utbrast
Olson och mornade till sig allt mera. »Vi måtte ha fått
lä utaf någonting!»</p>
<p>»Vi ä’ i land!» ropade Pålson på nytt, sedan han
vid nedhalkandet fått tag i en enbuske, som han stack
sig på.</p>
<p>»Ä’ vi i land?» skrek Olson och gned sig i ögonen,
försökande att se sig omkring. »Ja, så förbanna mig
tror jag inte ... Vänta litet — ser inte Pålson te någon
lada ett stycke uppåt?»</p>
<p>»Jo, jag tycker att det ä’ någe som skymtar där
borta till vänster!»</p>
<p>»Då ska en få si att vi ä’ hemma!» fortfor Måskobbarn,
och fick genast till svar från gamla Pålle ett godt
gnäggande, som tycktes bekräfta hans utsago. »Ja, då
sätter vi oss opp igen, och se’n ä’ det bara en liten bit
öfver backen här, så ä’ vi ve stugan.»</p>
<p>»Ja, det var allt mer lycka än konst det!» sade
Pålson och hjälpte honom upp i släden. »Men nu kan
väl Olson reda sig hemåt ensam, för jag ger mig allt åf
te Skärlöga, jag, och det med en gång!»</p>
<p>»Var inte galen, karl!» skrek Olson och fick tag i
honom i armen. »Stanna öfver hos oss te’s i morgon bitti,
när det blir dager.»</p>
<p>»Nej, jag lofte Österberg att jag skulle ge mig hem
te gumman, som sitter ensam, och nu ä’ det ju bara en
mil kvar.»</p>
<p>»Ja, men Pålson kommer aldrig fram! På andra
sidan ligger det på ändå hvassare, för där kommer det
från hela stora sjön, ska han veta. Kom te minstingen
in ett tag och värm opp sig, innan han ger sig åf!»</p>
<p>»Åja, det kan jag då göra, för jag ä’ allt duktigt stelfrusen,
känner jag. Men jag ger mig åf igen om en kvart,
för nu håller jag mig nog varm, när jag får röra på mig
ordentligt.»</p>
<p>Och det hjälpte inte att mor Olson, när de väl kommo
fram till den varma stugan, föreställde Pålson att det vore
att fresta vår Herre, om en människa gåfve sig ut i ett
sådant väder. Han svarade helt lugnt:</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Sid_82" id="Sid_82">[82]</a></span></p>
<p>»Det är inte vår Herre jag vill fresta! Jag vill bara
fresta på att hålla ord!»</p>
<p>Och därmed gaf han sig ut på nytt i natten och den
hvinande stormen.</p>
<h3>7.</h3>
<p>Redan strax fram på kvällen hade mor Greta börjat
bli orolig öfver att det tilltagande ovädret skulle hindra
kyrkfolket att komma hem. Hon hade, när hon var ute
och såg om kreaturen, haft svårt nog att reda sig på den
lilla biten mellan ladugården och stugan, och när hon
väl uppnått den och skulle in igen igenom förstudörren,
som gick utåt, så ville den på inga villkor låta öppna sig
och när hon väl fått upp den och kommit halfvägs in,
slog den igen om henne med en fart och en styrka, som
kastade gumman tvärs in genom den öppnade köksdörren
och gaf henne en hel liten snödrifva till följeslagare på
vägen.</p>
<p>»Det var då en välsignad storm te regera,» muttrade
gumman för sig själf, »den är ju alldeles rasvill! Det va
då väl att den hygglige Pålson bar in så mycke ved, så
en kan hålla varmt här inne och ha kaffepannan i ordning
te’s di kommer! För nu tänker jag väl ändå att di
snart ska vara här!»</p>
<p>Men när gumman närmade sig spisen för att maka
upp bränderna riktigt nära hvarann och lägga på ny ved,
tyckte blåsten, som inte kunde komma åt henne mera
hvarken genom dörren eller fönstret, att han skulle försöka
spela henne ett spratt genom skorstenen, och det
gjorde han också reelt, i det han kastade sig hufvudstupa
ned genom rökgången och slungade ett par näfvar yrsnö
ner på elden, så att det sprakade och fräste om den,
medan aska och sot yrde omkring näsan på gumman, och
kastade sig rätt i pälsen på katten, som satt på spiselkanten
och värmde sig om ryggen, medan han vände de
halfslutna ögonen utåt stugan, där de envist fäste s<span class="pagenum"><a name="Sid_83" id="Sid_83">[83]</a></span>ig vid
den mörka vrån mellan fållbänken och dragkistan; en vrå
i hvilken missan tagit mer än en råtta i sin dar, och från
hvilken hon nu tydligen väntade något raspande, som
kunde lifva upp henne i det dåliga vädret.</p>
<p>»Jaså, nu ska en väl inte få ha eld på spisen heller,»
muttrade gumman bekymrad och förargad på samma gång.
»Men si, förr än jag släcker den, förr ...»</p>
<p>Hon hann inte tala ut, förrän stormen afbröt henne
med ett långdraget tjut uppe i skorstenen, och en ny
salfva af snö och sot yrde omkring så vildt, att till och
med katten tog ett långt skutt från spisen och direkt upp
i fållbänken, där han började på att putsa sig på ryggen
och om tassarna, med hvilka han betänksamt strök sig om
nosen och ibland stannade på halfva vägen, medan han
spände öronen utåt dörren och tycktes liksom vänta på
att någon skulle komma. Sedan mor Greta nödtorftigt
pysslat om kaffepannan, tog hon sin gamla postilla och
satte sig borta vid bordet, där fotogenlampan brann, tog
rätt på sina glasögon och började läsa juldagens evangelium.
Men det ville inte gå så bra, det drog ifrån fönstret,
så att lampan flammade till och rök emellanåt, och hur
lomhörd än gumman var, hörde hon ändå vindstötarna där
ute och hur isbarken gnisslade och sprakade mot fönsterrutorna
så att det lät som om någon illvillig strykare
stått där ute och kastat näftals med sand och småsten
mot stugan. Gumman blef allt ängsligare där hon satt
och huru mycket hon än längtade efter att mannen och
dottern skulle komma hem, så började hon ändå smått hoppas
på att de hade stannat kvar borta på Blidön, där
hon ju visste att de hade Jansons att vara hos. Men så
visste hon ju också hur mån Österberg var om henne och
hus och hem! Skulle han väl ge sig ro att stanna, när
han visste att hon var ensam hemma, och hade han kanske
gett sig af ensam och satt nu och körde vilse i ovädret
och snöstormen där ute på den ändlösa isen, där man inte
kunde se handen för sig? Ensam? Nej, ensam var han
nog inte; nog hade Pålson följt med, det var hon då säker
på, och när de var två ... ja, men Pålson, han hittade ju
inte, han hade aldrig farit den vägen förr, annat <span class="pagenum"><a name="Sid_84" id="Sid_84">[84]</a></span>än i båt
och det var någonting helt annat. Hon visste nog, gumman
Greta, hur annorlunda det ter sig när sjön går fri
och när uddar och kobbar spegla sig i vattnet, än när de
ligga inbäddade i snö och när isen gör fastland utaf fjärdarna
och slår brygga öfver sunden. Och hur hon tänkte
och tänkte, så blef hon allt oroligare. Hon kunde hvarken
läsa eller sitta längre — hon måste upp och gå, gå rastlöst
fram och tillbaka — så där ja, nu kokade kaffepannan
öfver, och det körde bort den andra oron för ett ögonblick.
Hon skyndade till spisen och lyfte af den litet —
om hon skulle smaka några droppar? Det var visserligen
bara sumpen hon kokade på ännu, ty inte ville hon lägga
på något kaffe, innan far och Edla komme; men det hade
väl ändå något till kaffesmak, tyckte hon, och så försökte
hon med en half kopp, som hon just skulle föra till munnen,
då en ny vindstöt, häftigare än de andra, körde rätt
ner genom skorstenen, så att eldgnistor och kol flögo
långt ut på golfvet och köksdörren flög upp med en smäll,
så att det dånade i motsatta väggen. Hon mera kastade
än satte koppen ifrån sig och skyndade fram till dörren,
i tanke att de voro hemma och att den yttre dörren slagit
upp och att det var det som hade framkallat luftdraget.
Men det var ingen, och sedan hon gjort ett fåfängt försök
att öppna dörren utåt, kom hon igen, stängde köksdörren
och började gå af och an igen, ständigt tänkande
samma tröstlösa tanke:</p>
<p>»Herre min skapare! Tänk om di har fari’ vilse!»</p>
<p>Och hon var nästan gråtfärdig; men så kom hon att
kasta ögonen på katten, och då blef hon lugnare igen.
Han satt ju helt rak där uppe i fållbänken och tvättade
sig om nosen och öronen med tassen. Han putsade sig
med stora ansträngningar i brickan med den hvita fläcken,
i det han slog ryggen i krum och sträckte hufvudet bakåt;
det var alldeles tydligt att han väntade främmande.</p>
<p>»Tror du att di kommer snart, misse?» frågade gumman,
i det hon strök katten öfver ryggen. »Tror du att
di ä’ på hemvägen, efter du gör dig så finer?»</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Sid_85" id="Sid_85">[85]</a></span></p>
<p>»Ja-am!» svarade kisse och steg upp, i det han besvarade
smekningen genom att stryka hufvudet mot gummans
arm och trampa med fötterna i det mjuka täcket.</p>
<p>»Ja si, då lägger jag min själ på kaffe, för dig tror
jag på, misse! Du har allt reda på dig, du, det har jag
sett en gång förut!»</p>
<p>Och gumman lade på litet kaffe, och så länge hon
höll på med det, så hoppades hon det bästa. Men ingen
kom, kaffet kokade länge sedan och hennes ängslan ökades
allt mera, och ändå värre blef den när hon fick se
att katten hade slagit sig i krum ofvanpå täcket och somnat
från alltsammans.</p>
<p>Således skulle ingen komma; men hvarför kommo de
inte? Hade de verkligen farit vilse, eller hade de kanske
ändå stannat kvar borta på Blidön, i stället för att ge
sig ut i det fasliga vädret? Jo, visst hade de det. Det
var ju alldeles solklart att Jansons inte hade släppt dem
ifrån sig — och att i morgon, när snöstormen hade lagt
sig, så skulle de komma hem igen välbehållna och raska.
Att hon inte kommit sig för att tänka på det förut. Och
visst var det söcknigt att sitta ensam på juldagen och att
inte få duka fram den rara julmaten som var öfver sedan
i går — men den kunde ju också ätas på Annandagen,
för inte brydde hon sig om något, när hon var ensam.
Det var så mycket roligare att tänka på att de hade det
bra där borta, att Edla fick visa sin nya yllekofta och att
Österberg fick prata med Blidögubbarna, som han inte
träffat på så länge! Och uppkryad af den tanken, fick
gumman på nytt fatt i postillan och satte sig att läsa;
men nu ställde hon lampan på dragkistan och drog fram
en stol dit, så att hon hade ljuset bakom sig och värmen
från spisen midt emot. Och hur hon satt och läste och
tänkte och tittade, än på kaffepannan och än på den sofvande
katten, så slumrade hon själf till, utan att hon visste
af det.</p>
<p>Hon väcktes af en häftig duns, for yrvaken upp ur
stolen och såg sig förvirrad omkring. Spiselden hade nästan
falnat ner, lampan stod och smårökte, i brist på olja,
och postillan hade ramlat ner på golfvet — var det dunsen
af den, som hade väckt henne? Hon kände sig stel<span class="pagenum"><a name="Sid_86" id="Sid_86">[86]</a></span>
i alla leder och hade svårt att komma upp från stolen,
och medan hon så småningom mornade sig, började dalkarlsklockan
i vrån att surra och snarka och slutligen slå.
Hon räknade — den slog tio långsamma, litet skrällande
slag, som om själfva slagskifvan varit spräckt, sen surrade
den igen och knäppte till och så var det slut. Tio slog
hon! Då hade hon ju sofvit i flera timmar — ja, då var
det ingen fara med hvarken gubben eller dottern, tänkte
mor Greta, för annars hade hon inte kunnat sofva så länge,
det hade varit en omöjlighet rakt! Men i detsamma var
gumman nära att uppge ett rop af förvåning — hvad var
det åt katten? Han var uppe ur fållbänken och satt ända
borta vid dörren med hufvudet mot dörröppningen och han
vände på det än åt ena sidan än åt den andra, och så
tittade han på mor Greta och så vände han det åt dörren
igen, i det han jamade gång på gång. Kunde det vara
någon där ute? Var det kanske en råtta i farstun, eller
... gumman lyssnade och lyssnade, men lomhörd som hon
var, kunde hon inte urskilja något ljud. Men nu blef katten
alldeles för märkvärdig! Han sträckte sig ut så lång
han var och började krafsa med bägge tassarna på dörren,
som om han velat rifva sönder den, och så tittade
han på gumman och så krafsade han igen.</p>
<p>»Det står aldrig rätt te!» mumlade gumman för sig
själf. »Tänk om det ä’ någe på tok nere i fähuset —
eller om dörren te fårkätten har blåsi’ opp, och fårkräkena
fryser ihjäl för oss! Jag får rakt åf lof te försöka komma
ut och se efter!»</p>
<p>Och gumman lindade en schal om hufvudet och axlarna
på sig, tände på den gamla lyktan, som stod på
spiselmuren, och gaf sig af ut i farstun företrädd af katten,
som nu satte svansen i vädret och såg så nyter ut,
som om han haft en hel råttkoloni i kikarn. Det tycktes
vara ett ögonblickligt stillestånd mellan stormilarna där
ute, och när gumman svept förklädet om lyktan för att
inte blåsten skulle släcka den, fick hon upp klinkan och
skulle skjuta upp dörren. Men det var lättare sagdt än
gjordt, och först efter många ansträngningar lyckades det
henne att få upp den så pass mycket att hon kunde tränga<span class="pagenum"><a name="Sid_87" id="Sid_87">[87]</a></span>
sig ut. Katten hade redan tagit ett språng ut i snön,
som samlat sig i en stor drifva där utanför, och när gumman
väl kom ut, sjönk hon tvärt ner i den ända till knäna.
Dörren slog genast igen om henne, men hon vadade modigt
framåt, fastän den kalla blåsten, som nu tog i igen,
rent af ville taga andedräkten från henne. När hon kommit
några famnar utanför stugan på vägen åt ladugården,
fick hon se katten, som med hufvudet nere i snön gräfde
med bägge tassarna, som om han velat leta upp en skatt,
och med nästa steg hon tog, stötte gumman emot något
föremål som var tätare än snön och som inte gaf med sig
liksom den. Hon lyste ner med lyktan, och i gropen, som
katten krafsat upp, såg hon någonting som liknade ...
Hon lyste ner igen och skrek till:</p>
<p>»Jesses i himmelen! Det ä’ ju en människa vet jag!»</p>
<p>Hon ställde lyktan ifrån sig och började hjälpa katten
att gräfva undan snön, och allt eftersom hon lyckades få
bort den ifrån hans ansikte, som låg där under det hvita
täcket, så kände hon igen fastlänningen. Ja, det var Pålson
— så långt hade han kommit, men där hade det också
varit slut med hans krafter. Och nu var det kanske alldeles
slut med honom också, tänkte mor Greta; ty hvem
kunde veta hur länge han hade legat där i den kalla bädden
och om inte det hvita täcket hade kväft honom eller
han frusit ihjäl där han låg. Men beslutsam som mor
Greta hade lärt sig att blifva under ett långt och mödosamt
lif, fick hon snart bort snön helt och hållet från hans
hufvud och bröst, och hon kände att han var varm ännu,
för det nästan ångade af snön som var närmast kroppen,
och med uppbjudande af sina sista krafter, stärkta som de
voro af medvetandet om den fara, som hotade hans lif,
släpade hon honom med sig fram till dörren, skyndade in
i stugan efter konjaksbuteljen, slog i af dess innehåll i en
kopp och skyndade ut igen för att försöka hälla i honom
några droppar af den i sådana ögonblick kraftigt verkande
drycken. Hon lyfte upp hans hufvud i sitt knä och försökte
få in koppkanten mellan de hårdt sammanbitna tänderna.
Hon hade inte tid att se efter om det lyckades,
utan hällde på ändå. Jo, han måtte ändå fått i sig något<span class="pagenum"><a name="Sid_88" id="Sid_88">[88]</a></span>
af den bruna vätskan, ty han frustade till, ryckte häftigt
på hufvudet, och munnen öppnades konvulsiviskt. Det var
litet kvar i koppen, och mor Greta hällde på. Nu såg
hon tydligt att han sväljde, och ett ögonblick därefter
skakade han på sig ånyo och öppnade ögonen till hälften.</p>
<p>»Hör Pålson hvad jag säger och kan han resa sig
opp?» frågade mor Greta i örat på honom.</p>
<p>Inte något svar. Hufvudet föll kraftlöst tillbaka igen
och munnen var sluten liksom nyss förut.</p>
<p>»Hur i Herrans namn ska jag bära mig åt att få in
karlkräket?» mumlade gumman för sig själf. »Och inte
får jag upp dörren för den myckna snön. Jo, vänta litet,
står det inte en skofvel i farstun?» Och ut igen efter
lyktan pulsade gumman i den djupa snön, och så in i farstun
efter skofveln, och när hon kom ut med den, började
hon med raska tag skotta undan snödrifvorna, för att kunna
öppna dörren helt och hållet; men i brådskan tänkte hon
inte så noga på hvart hon slängde det bortskottade, så
att när ingången väl var fri, hade hon nära på skottat
igen om Pålson på nytt. Och om det var detta som
värmde upp honom, eller om det var konjaken som kom
blodet att röra sig i ådrorna på honom, det visste hvarken
gumman eller han, men när hon kastat ifrån sig skofveln
och kom tillbaka där han låg, gjorde han själfmant ett
försök att resa på hufvudet och såg på henne med öppna
ögon, fastän förvirrade och matta.</p>
<p>»Kan Pålson försöka resa sig opp nu, om jag tar i
och hjälper så godt jag kan?» frågade hon, i det hon lutade
sig ner och tog tag i hans armar.</p>
<p>»Ä’ ... ä’ ... jag hemma?» frågade Pålson och gjorde
en kraftansträngning att resa sig upp, men föll tillbaka i
snön. »Hur har jag kommi’ hem?»</p>
<p>»Ja, fråga inte mej!» svarade gumman och reste upp
honom på nytt. »Det vore väl jag som skulle fråga det.
Men ta i nu, så inte Pålson ligger här och fryser ihjäl ...
så där ja! det går ju, vet jag. Ja, försök inte stå på
bena, utan kryp. Jag drar så mycket jag orkar ... så
där ja!»</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Sid_89" id="Sid_89">[89]</a></span></p>
<p>Och efter många och långa ansträngningar hade gumman
honom slutligen inne i farstun och kunde stänga igen
dörren om dem alla tre, ty katten hade också skyndat sig
in och satt nu uppkrupen i spiseln och försökte så godt
han kunde att få snön ur pälsen på sig. Därifrån såg
han nu med vidöppna ögon hur gumman Greta fick Pålson,
halft dragen och halft krypande efter sig in i stugan,
där hon drog af honom de våta ytterplaggen och, glömsk
af alla betänkligheter i afseende på kön, äfven de andra
och hur hon, försiktig och van att behandla sådana som
varit ute i kyla och oväder, noga aktade sig för att få
honom nära spiseln, innan hon först gnidit och frotterat
honom varm, något som Pålson, svag och halft vanmäktig
som han var, gjorde fåfänga försök att motsätta sig.</p>
<p>»Det vet jag visst!» utbrast gumman i det hon gned
och bultade honom. »Jag är ju så gammal så jag kan
vara mor åt’en, och nog måtte jag väl veta hur en karl
ser ut! Men säg mig nu, Pålson, om han har så mycket
reda på sig, hvar ä’ di andra?»</p>
<p>»Di ä’ kvar på Blidön», svarade Pålson knappt hörbart,
i det han kraftlös och matt öfverlämnade sig åt hennes
omsorger.</p>
<p>»Nå, Gud vare tack och lof för det då!» suckade
gumman med hjärtat fullt af glädje och tacksamhet. »Men
hur i alla tider har Pålson burit sig åt att komma ut för
det här eländet då?»</p>
<p>»Jag ville inte vara kvar, och inte ville jag att mor
skulle sitta här ensammen och vara orolig,» svarade Pålson,
och se’n sade han ingenting mera den kvällen, och
inte visste han heller det ringaste till sig om hur han
kommit dit, när han annandagsmorgonen vaknade i fållbänken
och såg gumman Greta sitta sofvande i en stol
borta vid spiseln, medan katten satt bredvid honom själf
på täcket och spann.</p>
<h3>8.</h3>
<p><span class="pagenum"><a name="Sid_90" id="Sid_90">[90]</a></span></p>
<p>När gumman Greta vaknade, var fållbänken tom. I
första ögonblicket mindes hon ingenting af hvad som föregått
kvällen förut; men sedan hon väl hunnit sansa sig
och börjat titta sig omkring utan att se till Pålson, började
hon tro att hon drömt hela den ruskiga historien om
den i snön hittade drängen och hela det därpå följande
bestyret att få lif i honom igen. Hon kände sig ruskig
och frusen, och utan att vidare fundera på om hon drömt
eller varit vaken, började hon tända eld i spiseln, och därefter
satte hon helt maskinmässigt kaffepannan på elden.
När det var gjordt, skulle hon titta ut genom fönstret,
men det var på yttersidan öfverdraget med en tjock fäll
af snö, så att det var omöjligt att se någonting. Hon kastade
då schalen på sig och gick ut för att öppna farstudörren
och se ut på gården. Den gick upp så ledigt som
om ingen snödrifva funnits till, och när hon tittade ut, såg
hon till sin stora förvåning att snön var undanskottad från
farstutrappan och en nedgång uppskottad till ladugården
och grinden. Snöstormen hade upphört, och luften låg
klar och kall öfver det mjuka, hvita snötäcket, som jämnade
och inhöljde allt. En svärm domherrar, som kommit
med yrvädret, hoppade och kvittrade och spisade julkost i
den stora rönnen, som stod utmed ladugårdsgafveln, och
katten, som följde med henne ut, kastade längtande blickar
upp i trädet, där de rödbröstade fåglarna lyste så
granna i morgondagern bredvid de rödgula bären.</p>
<p>»Jag måtte inte ha drömt ändå,» tänkte gumman för
sig själf, i det hon med välbehag betraktade de hvitskimrande
breda gångarna. »För de här di har inte gjort sig
själfva, di. Det ä’ då en rapper karl, som har hunni’
med det här allare’n, och det fast han va’ halfdö i natt
som var.»</p>
<p>Och hon såg sig om åt alla håll för att få sikte på
drängen, men han syntes inte till någonstans. Då ropade
gumman med sin gälla, något darrande stämma:</p>
<p>»Ä’ Pålson där? På-ål-son!»</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Sid_91" id="Sid_91">[91]</a></span></p>
<p>»Här ä’ jag!» hördes det som en svag återklang borta
från ladugården.</p>
<p>»Ska inte Pålson komma in då och få sig en tår
kaffe?» ropade gumman på nytt, sedan hon med handen
för örat mödosamt uppfattat svaret. »Det kan han behöfva,
tycker jag!»</p>
<p>»Kommer strax!» svarades det på nytt, men det hörde
gumman inte alls, och orolig öfver att hon ingenting förnam,
drog hon schalen tätare om sig och gaf sig af ner
till ladugården, där dörren stod på glänt och snön endast
var undanskottad på ena sidan, som om någon tröttnat
midt under arbetet. När hon kom in, såg hon vid den
gråa dagern där inne att korna stodo och mumsade på
sitt hö och att hönsen redan käbblade om sitt korn, men
Pålson kunde hon först inte upptäcka. Slutligen fick hon
likväl sikte på honom, där han satt på en klisäck borta i
mörkaste vrån bredvid väggen till fårkätten, satt med utsträckta
ben och skofveln i hand, lutande ryggen mot väggen
och blek som ett lik. Det klack till i gumman och
hon skyndade fram till honom så fort hon förmådde.</p>
<p>»Hur i Herrans namn ä’ det fatt, kära Pålson?» frågade
hon, i det hon böjde sig ned emot honom.</p>
<p>»Hå, jag blef bara lite trött utaf skottningen!» svarade
han långsamt och försökte resa sig upp.</p>
<p>»Hvad skulle han sta’ med det då för? Det kunne
väl ha vuri’ te längre fram på da’n!»</p>
<p>»Hur skulle mor då ha kommi’ te lagåln?»</p>
<p>»Hå, jag hade väl fått frakta mig så godt jag kunna’!
Men ta i mig nu och försök på te stiga opp, så Pålson
får komma in i värmen igen!»</p>
<p>Och med gummans tillhjälp kom han verkligen på
fötter, men hade hon inte fått så stadigt tag om honom
som hon fick, så hade han bestämdt ramlat omkull igen.</p>
<p>»Jag ä’ bara litet yr i hufv’et,» sade han och torkade
sig med afviga handen i pannan, där kallsvetten
bröt fram, »men det går väl öfver, när jag fått litet i mig.»</p>
<p>Och långsamt gick det att komma in, men slutligen
hade gumman fått honom med sig in i stugan och ned
på stolen vid bordet, på hvilket hon nu satte fram kaffekopparna
och konjaksflaskan.</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Sid_92" id="Sid_92">[92]</a></span></p>
<p>»Pålson skulle ta sig en droppe åf det där starka,
det skulle bestämdt göra honom godt!» menade mor Greta
och satte fram ett glas.</p>
<p>»Nej tack,» pustade Pålson mödosamt, »det ä’ allt
bäst att jag går opp på kammarn och hvilar mig.»</p>
<p>»Hvad ska han på kammarn och göra? Lägg sig
här, vet jag, så kan jag si om honom, i fall det ä’ någe’
han behöfver.»</p>
<p>»Det ä’ ingenting jag behöfver, annat än hvila mig,
och får jag bara det, så ska jag nog vara i ordning te
eftermidda’n igen.»</p>
<p>»Ja, men en kopp kaffe ska då Pålson ha i sig — se
här, drick den nu, medan jag går opp och sir om hur det
ä’ där oppe. Det ä’ väl så kallt, tänker jag, så Pålson
inte kan vara där.»</p>
<p>»Det ä’ inte så kallt som det va’ i går ute på isen!»
svarade Pålson på sitt vanliga långsamma sätt, »och här
inne ä’ det för varmt.»</p>
<p>»Hvad ä’ det med näfven?» frågade gumman, som
såg att han hade en klut om vänstra handen, »har Pålson
gjort illa sej?»</p>
<p>»Ånej, fingrarna ä’ bara litet vissna på mig,» svarade
Pålson; »men jag har snö om nu, så det ger sig väl.»</p>
<p>»Jesses då — han har väl inte kylt näfven på sig
heller? Får jag si!»</p>
<p>»Ånej, det ä’ ingen nö’ med den! Ja’ ska ta med mig
en skål snö dit opp, så har jag te lägga om en. För det
ä’ då bra med kyla, att en kan ta’ boten där en tagi’
soten! Ja, tack nu för kaffet, mor, nu går jag opp och
lägger mej, och bry er inte om mig nu, så ä’ jag nog
kry igen i eftermiddag, när Österberg kommer hem.»</p>
<p>Därmed gick han ut, och gumman hörde honom långsamt
stöfla upp för den branta trappan till kammaren där
uppe på vinden, där hon sedan hörde honom stöka omkring
med osäkra steg, till dess det blef alldeles tyst.
Men när det hade gått en halftimme eller så, kunde gumman
ej styra sin oro, utan tog af sig skorna, drog på sig
ett par yllestrumpor till och tassade af uppför trappan för
att se hur det var med honom. Men när hon kom in i
rummet och fram till sängen, såg hon att han sof, och<span class="pagenum"><a name="Sid_93" id="Sid_93">[93]</a></span> så
gick hon tillbaka ned igen lika tyst som hon kommit.</p>
<p>Fram på middagen klädde hon på sig så mycket
varmt hon kunde och gaf sig af ut för att se, om inte
mannen och dottern skulle komma. Hon gick ned till
notbron, vadande i den djupa snön och tittade ut åt fjärden.
Det blåste ännu tämligen hvasst, och den lösa snön
yrde upp ifrån marken på vägen dit, men där nere, där
det var lä af den höga udden utåt sjön, såg hon underliga
gropar i snön, gropar som yrsnön inte hunnit fylla,
och emellan dem långa fåror, som om något stort djur
tumlat där ömsom och ömsom släpat sig fram i nyckfulla
krokar, så tumlat omkull igen och lämnat märken efter
sig nästan i ringar. Medan hon undrade öfver detta, och
det slutligen flög i henne att det kunde vara spåren efter
Pålson och hans vandring i den bitande snöstormen, hörde
hon ett muntert gnäggande, och när hon tittade upp och
utåt viken, såg hon Grålle, som i rask fart kom springande,
så att snön yrde om honom där ute på isen, och
vid en krok som han gjorde såg hon också att både
Österberg och Edla voro med.</p>
<p>»Nå, Gud vare tack och lof att di ä’ hemma!» utbrast
gumman och viftade med schalhörnet allt hvad hon
förmådde; »kan man nu bara få Pålson på benen med,
så ska det väl ändå bli likt jul, fast det ä’ på sista beslute’.»</p>
<p>Snart körde åkan upp på stranden bredvid bron, och
det första Österberg sade, när han stannade midt för hustrun
där nere, var:</p>
<p>»Ä’ Pålson hemma, du Greta?»</p>
<p>»Ja då, nog ä’ han hemma, käraste du ... men hur
han har kummi’ hem, det ...»</p>
<p>»Ja, det får vi språka om se’n!» ropade Österberg
och drog ett djupt andedrag af tillfredsställelse; »jaså, så
han ä’ hemma! Den förbaskade envetingen, som skulle
ge sig åf i ett så’nt väder!»</p>
<p>»Det var ju för mors skull!» sade nu Edla med ovanligt
blid stämma, i det hon tittade fram ur sina schalar,
öfver hvilka hon hade svept hästtäcket för att skydda sig
för blåsten.</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Sid_94" id="Sid_94">[94]</a></span></p>
<p>»Ja, jag vet väl det! Men sätt dig opp nu, Greta,
och stå inte här och förkyl dig.» Och därmed tog Österberg
gumman sin om lifvet, lyfte upp henne i åkan och
ställde sig själf på medarna, och så bar det af uppför
backen i rykande fart.</p>
<p>»Nu kan jag si att Pålson ä’ hemma!» utropade han,
i det han tittade på de breda gångarna; »och har han
orka’ med den här snöskottningen redan, så ä’ det väl
ingen fara med honom, tänker jag. In med er nu, så får
jag sköta om Grålle och ge’n litet te bästa, och se’n ska
vi väl si hur det ä’ med fastlänningen, som kunde ta sig
fram i skärgåln på en tocken dag som i går.»</p>
<p>När Österberg kom in efter en god kvart — för det
tog tid både att torka Grålle och ge honom en god portion
gröpe och hafre och fylla hela krubban med hö —
så hade mor Greta redan talat om nattens äfventyr för
Edla, och nu fick hon tala om det igen för gubben sin,
och det gjorde hon så gärna, för ju mera hon tänkte på
det, desto styfvare tyckte hon det var, att drängen kunnat
leta sig hem ensam, och att han gjorde det för hennes
skull, det gjorde inte bedriften sämre i hennes ögon.</p>
<p>»Ja, jag ska då aldrig säga att han ä’ någon dålmåns!»
utropade Edla, som var förargad på Blidöpojkarna
därför att de tagit sig för mycket till bästa och blifvit
bråkiga fram på natten; det var till och med en, som
kört in henne i en vrå i farstun och prompt velat kyssa
henne, och det fast han luktat brännvin så man kunnat
storkna; — nå, han hade då också fått sig en sittopp, så
han nära på blifvit nykter på kuppen; men det hindrade
inte att Edla var lika förargad — och när hon nu tänkte
på Pålson, som i stället gifvit sig af hem och vågat lifvet
för att modern inte skulle behöfva vara orolig ...</p>
<p>»Nej, tockna går inte sådana vägar, di!» sade Österberg,
»och hur han burit sig åt att komma från Måskobben
och hit, det begriper jag då inte på villkor!»</p>
<p>När Österberg sedan kom upp till Pålson, låg denne
i brinnande feber och trodde att det var Måskobbarn som
ville hindra honom att bege sig af hem; han slog vildt
omkring sig med bägge händerna, och när kluten vid<span class="pagenum"><a name="Sid_95" id="Sid_95">[95]</a></span> den
häftiga rörelsen flög af och Österberg kastade en blick på
drängens vänstra hand, blef han förskräckt öfver att se
de gulhvita, skrynkliga fingrarna, och sedan han förgäfves
väntat på att bli igenkänd af den yrande, gick han sakta
ut igen och kom ner i stugan till Greta och Edla, som
skyndade emot honom och nästan med en mun frågade
hur det var där uppe.</p>
<p>»Å, det är skralt nog, det!» svarade Österberg betänksamt
och ref sig bakom örat; »och ä’ det som jag
tror, så får jag allt spänna för Grålle i morgon igen och
ge mig af me’n till Norrtälje.»</p>
<p>»Nej kors då! Vi måtte väl kunna sköta om’en
själfva, vet jag! Ta ut’en nu i kylan, det vore ju te ta
lifvet åf’en me’ samma.»</p>
<p>»Ja, kära far, det går rakt inte an!» instämde Edla
ifrigt; »jag ska nog pyssla om’en, jag — och mor med.»</p>
<p>»Det ä’ nog bra, det,» menade Österberg; »men, sir
ni, han har frusi’ bort vänstra näfven på sig och det lär
ni inte kunna reda er med! Ja si, aldrig hade jag då
fari’ te Blidön, om jag hade kunnat tänka mig att hela
juldansen skulle sluta me’ lasarette’!»</p>
<h3>9.</h3>
<p>Och det blef onekligen slutet, och när Pålson kom
hem igen i början af februari, så hade han två fingrar
borta på vänstra handen, men för öfrigt var han kry och
rask och inte stort blekare än vanligt. Österberg var
efter honom dit, sedan han blifvit utskrifven, och när de
kommo hem till Skärlöga om dagen, så tog mor Greta
emot Pålson som om han varit hennes köttslige son, och
Edla räckte honom bägge händerna och såg på honom
med tårar i ögonen och frågade så riktigt vänligt och
hjärtligt hur det stod till och om han hade haft det mycket
svårt där borta.</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Sid_96" id="Sid_96">[96]</a></span></p>
<p>»Å nej, inte så värst!» svarade Pålson lugnt; »se’n
di väl knipsat åf fingrarna, gick det väl för sig.»</p>
<p>»Stackars Pålson!» ömkade sig gumman Greta och
klappade honom så vänligt på högra axeln; »hur ska han
nu kunna reda sig?»</p>
<p>»Å, så länge han har tummen och pekfingre’ kvar,
så är det ingen nö’!» utbrast Österberg, som ville ge
samtalet en gladare vändning; »Holmberg på Yxlan miste
hela vänstra näfven han, men han reder sig med den
högra och mun, och likare skräddare får di titta efter.»</p>
<p>»Jojo, men se grofsysslorna,» menade Greta; »di ä’
värre, di.»</p>
<p>»En får väl öfva opp sig,» sade Pålson lugnt. »Och
blir jag för skral ve noten, så får väl Österberg se sej
om efter en ann’ te vår’n.»</p>
<p>»Det värsta ä’ att om Pålson ska te och gifta sig, så
har han ingenstans te sätta ringen,» fortfor Österberg,
som ovillkorligen ville vända saken i skämt.</p>
<p>»Nå, den måtte väl kunna sitta lika bra på pekfingre’,»
inföll Edla, som också ville säga något muntrande, för att
icke behöfva börja storgråta, som hon kände stor lust till
när hon såg på den stackars fastlänningen, där han stod
med vänstra handen i kavajfickan.</p>
<p>»Nog blir det bra med det,» återtog mor Greta;
»men Pålson ska aldrig tala om att vi skulle ta oss en
ann’ karl. Eller hur du, gubben?»</p>
<p>»Nej, så vida han inte har gifve’ sig håle på att han
prompt inte vill bli kvar,» svarade Österberg; »annars
tänkte jag väl att vi skulle få behålla’n te döddagar.
Och nu har jag ett förslag att göra Pålson, och det får
han inte säga nej te, för då blir vi inte go’a vänner
längre.»</p>
<p>»Hvad skulle det vara då?» frågade denne och såg
förvånad ut.</p>
<p>»Jo, det skulle bara vara det, att från och me’ i dag
så ä’ inte Pålson våran dräng, inte ... utan vi fiska på
hälften hvar och hjälper hvarann så godt vi kan. Och så
betalar jag Pålson för hvad han gör åt mej, och så betalar
Pålson hvad han äter hos oss, och husrumme’ det<span class="pagenum"><a name="Sid_97" id="Sid_97">[97]</a></span>
delar vi. Tycker Pålson att det kan gå ihop, så ä’ det
sagdt och gjordt me’ samma, och Greta tycker nog som
jag, det ä’ jag då tvärsäker på.»</p>
<p>»Ja, kära gubben min, det gör jag visst det.»</p>
<p>»Nej, det är för mycke’, Österberg! Det kan jag
inte ta emot.»</p>
<p>»Hvarför det då? Tror Pålson att jag vill gå med
hans två fingrar på mitt samvete och inte försöka ge’n
nå’n ersättning? Nej, se någe’ för någe’ och inte för
inte, det ä’ våran praktik det, här ute i skärgården.»</p>
<p>»Ja, men Österberg känner mig ju inte och —»</p>
<p>»Känner jag inte Pålson? Jo så anfäkta mina strömmingskötar
gör jag inte det! Och ta nu hit högra näfven,
så slår vi te, för jag tycker om Pålson och det gör Greta
med, och nu vill vi ha det på det vise’, så här ä’ det
inte värdt te krångla.»</p>
<p>»Ja, men ...» invände Pålson och såg bort åt spiseln,
där Edla stod; »det finns väl en te, som ska ha sitt ord
med i lage’, när det ä’ frågan om te skänka bort halfva
förtjänsten.»</p>
<p>»Menar Pålson mig, så inte ä’ väl jag så påstridig,
så jag ha någe’ mot’et, när far och mor vill,» svarade
Edla, och såg på honom med fuktiga blickar. »Jag har
nog min trasa me’ i byken, jag också! För hade jag inte
prompt villa dansa borta hos Jansons ...»</p>
<p>»Så hade vi kanske frusi’ fingrarna åf oss alla tre,»
inföll Österberg, medan han »krånglade» i kaffet, som
gumman hade satt fram. »Så du har då i alla fall ingenting
te säga, Edla. Men hur är det nu med näfven,
Pålson! Ska jag sitta här och vänta på’n längre, eller
hur ä’ det.»</p>
<p>»Nej, här är den! Och tack och tack och heder ska
Österberg ha! Och mor Greta och Edla med. Fast Gud
i himlen ska veta att det är för mycket för en tocken
som jag; men det vet jag, att otack ska ni inte ha för’et.
Men ett villkor gör jag, Österberg, och det, det är abslut.»</p>
<p>»Hvad ä’ det då?»</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Sid_98" id="Sid_98">[98]</a></span></p>
<p>»Österberg får fara te stan med fisken, för dit sätter
jag aldrig min fot.»</p>
<p>»Kör för det då! Det vill säga, så länge jag orkar,
men se’n får allt Pålson kuska dit själf.»</p>
<p>På det svarade Pålson ingenting; men nu var öfverenskommelsen
gjord, och som vårfisket blef gifvande, hade de
båda kompanjonerna en liten vacker sparpenning hoplagd,
när sommaren kom. Och tiden gick sin jämna gång där
ute i hafsbandet, och Pålson var tyst och stilla och lugn
som förut, men hur än gumman och i synnerhet Edla försökte
på omvägar få ur honom, hvarför han var så rädd
för staden, så sade han aldrig ett ord om sitt förflutna lif.</p>
<p>Så blef det sommar, och en vacker dag kom en segelkutter
och lade till vid den lilla bryggan nere vid notboden.
Det hade blåst friskt om dagen och något hade
gått sönder på riggen, så att den rike grosshandlaren,
som var ombord, hade sökt nödhamn inne vid Skärlöga,
för att reparera, innan han gaf sig vidare af utåt sjön,
med Åland till mål för sin fisketur. Han hade varit där
förut, och Österberg kände väl igen honom, där han stod
nere på bron och lade ner nät i ökan, medan Pålson var
inne i båthuset efter årorna.</p>
<p>»Nej, se grosshandlarn ä’ ute och styr!» sade Österberg,
i det han lyfte på sydvästen; »hvart ska det nu
bära af som längst?»</p>
<p>»Jag skall öfver till Åland,» svarade denne och reste
sig upp borta i aktern, där ett par andra herrar sutto
med ett par ölmuggar bredvid sig; »men han blåser en
half därute, och fockfallet har fått någon skavank. Österberg
har väl ingenting emot att jag ligger här ett par
timmar och reparerar?»</p>
<p>»Nej vars! Ä’ det någon bisträckning som grosshandlarn
behöfver, så —»</p>
<p>»Tack, jag tror nog vi hjälper oss själfva! Nå, hur
är det med fisket annars nu för tiden?»</p>
<p>»Det har varit skralt de sista dagarna. Men nu ska
vi just ut och fresta, om inte abborrarna ha någe’ te säga
nu, se’n de’ har blifvi’ lågvatten.»</p>
<p>Just i detsamma kom Pålson ut med årorna och skulle
ner till båten, men på vägen kastade<span class="pagenum"><a name="Sid_99" id="Sid_99">[99]</a></span> han en tillfällig
blick nedåt kuttern och ryckte till, tittade ännu en gång
och kastade sedan hufvudet åt andra sidan, medan på
samma gång ett utrop hördes från en af de öldrickande
herrarna akter ut. Österberg märkte ingenting, sysselsatt
som han var med att lägga ner det sista nätet i ökan,
och Pålson hade redan stigit ner i den för att lägga
årorna i ordning, då Edla syntes uppe i backen och ropade
ner till fadern att kaffet var i ordning, om de ville
ha en kopp innan de gåfvo sig af. Både Österberg och
Pålson gingo därpå upp till stugan, men Edla, som skulle
hämta en stäfva som låg och flöt nere emellan båthuset
och bron, gick vidare ner och föll just på knä där för att
ta upp den, då hon, dold af båthuset, hörde följande samtal
nere på kuttern:</p>
<p>»Hvarför ropade du till, när du såg den där långa
karlen?» frågade grosshandlaren.</p>
<p>»Jo, jag tyckte jag kände igen honom,» svarade den
ene af hans kamrater, »ja, det var bestämdt han.»</p>
<p>»Hvilken?» frågade de andra två.</p>
<p>»Den rackarn, som höll på att slå ihjäl bror min här
om året uppe i Västmanland,» svarade den tillfrågade.</p>
<p>»Hvarför det då?» frågade de andra.</p>
<p>»Å, det är en lång historia,» svarade den tredje,
»men jag ska försöka tala om den så kort som möjligt.
Se bror min var bruksinspektor där nere och var en djäkla
fruntimmerskarl, han som undertecknad. Nu fanns det en
mycket vacker flicka där nere bland smedsdöttrarna, och
hon hade en fästman, förstås; det ha de allihop, och så
kom bror min i vägen för honom, begriper ni, och när
smeden skulle till och gifta sig, så höll han på att få
både hustru och barn på en gång — men det tyckte han
inte om — ha-ha-ha!»</p>
<p>»Ha-ha-ha!» skrattade de andra två i korus.</p>
<p>»Och följden däraf var att när han fick veta att bror
min gått i vägen för honom, så slog han honom i skallen
helt sonika.»</p>
<p>»Ställde sig i försåt för honom, naturligtvis?»</p>
<p>»Nej, fan heller! Gick direkte in på kontoret och
dängde till honom med en yxhammare, i bägge bok<span class="pagenum"><a name="Sid_100" id="Sid_100">[100]</a></span>hållarnas
närvaro. Så att rädd var han inte, det vore synd
att säga. Nå, bror min stöp som en säck, karlen tog
länsman hand om, men som bror min hade hårdare skalle
än vanligt, så kom han sig, och sme’n fick två års straffarbete
för sitt välförhållande, och flickan gifte sig med en
annan, som bror min gaf ett par hundra kronor — där
har ni historien.»</p>
<p>»Och du är säker på att den där smeden —»</p>
<p>»Är den där långa karlen, ja! Men hur fan han har
kommit hit ut i hafsbandet, det kan jag inte begripa. I
alla fall tror jag det vore skäl i att varsko fiskargubben.»</p>
<p>»Å, hvad ska det tjäna till? Ju mindre man lägger
sig i andras affärer, desto bättre. Kom nu ner i kabyssen,
så tar vi oss en toddy, och se’n lagar vi fallet, så
vi får komma ut igen.»</p>
<p>Det blef alldeles tyst där nere, och Edla steg upp
med stäfvan i hand, blek och uppskakad, men med ögonen
lysande af en ovanlig eld. Hon gick så tyst hon
kunde öfver bron, och väl kommen på gångstigen skyndade
hon upp till stugan, där hon vid själfva knuten
mötte Pålson på väg ner. Han ville gå förbi henne, mörk
och allvarlig som vanligt, men då hejdade hon honom,
lade sin hand på hans arm och sade hastigt och hämtande
djupt efter andan:</p>
<p>»Det var bra gjordt, Pålson! Så ska en karl bära
sig åt!»</p>
<p>»Hvad ... hvad menar Edla?» frågade Pålson och
såg på henne med förvånad blick.</p>
<p>Då vände hon sig om och såg neråt kuttern, som
låg och vaggade smått för dyningen utifrån fjärden, fattade
hastigt Pålsons vänstra hand och klappade sakta de
stympade fingrarna och skyndade förbi honom om stugknuten
just i detsamma som Österberg kom gående med
långa steg och sydvästen på hufvudet, stärkt som han
var af välfägnaden där inne.</p>
<p>»Få nu se, om vi får någe,» sade han, i det han
gick före Pålson ner till ökan.</p>
<p>»Ja, nu börjar jag tro, att utan blir det inte!» svarade
denne i så ovanligt glad ton, a<span class="pagenum"><a name="Sid_101" id="Sid_101">[101]</a></span>tt Österberg fick lof
att vända sig om och se på honom. Men då var han
lika allvarsam som alltid, och utan att säga ett ord vidare
satte de ut.</p>
<p>När de kommo tillbaka från nätläggningen, var kuttern
långt ute på fjärden, och Edla stod nere på bron
och väntade på dem och hälsade från grosshandlarn. Österberg,
som fick höra, att mor Greta låg och rensade kåltäppan
på andra sidan ladugården, gick dit för att se, om
han inte kunde hjälpa henne, och Pålson och Edla blefvo
ensamma nere på notbron.</p>
<p>Pålson skulle just till att lägga upp årorna, när Edla
tycktes fatta ett raskt beslut och sade, i det hon lätt hoppade
ner i båten:</p>
<p>»Har inte Pålson lust att ro mig ut ett litet tag?»</p>
<p>Han såg på henne förvånad, men sedan han betänkt
sig en stund, satte han sig till rätta på midttoften, medan
Edla slog sig ner akter ut, och därpå tog han ett par
långa årtag, i det han frågade:</p>
<p>»Ska vi ro ut på fjär’n?»</p>
<p>»Ånej, jag tycker vi kan hålla opp i sunde’!» svarade
Edla.</p>
<p>Och så rodde han ut mellan de speglande uddarna,
som här på läsidan kastade långdragna reflexer ner i det
klara vattnet. Och först var det alldeles tyst i båten,
men så kom där en fråga, framsagd med darrande röst,
och därpå ett svar, först lågmäldt och tvekande, sedan allt
bestämdare och med allt mera stadig stämma, som likväl
ibland dallrade af sorgliga minnen, länge söfda i tystnad,
men nu vaknade med förnyad styrka. Och inom kort
hvilade årorna och båten fick drifva som den ville, men
som vinden låg inåt från fjärden, så vaggade den sakta
inåt bron; det var som han visste att han skulle föra
dem hem.</p>
<p>När gamle Österberg och mor Greta hade rensat sig
trötta och skulle jämka sig hem till kvällsvarden, sågo de
till sin stora häpnad, huru Edla och Pålson kommo i sakta
mak gående upp mot stugan med armarna om hvarandras
lif. Gumman tvärstannade och knuffade gubben i sidan
gång på gång, i det hon ropade:</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Sid_102" id="Sid_102">[102]</a></span></p>
<p>»Nej, sir du, far du, sir du!»</p>
<p>»Ja visst tusingen sir jag!» svarade Österberg med
ett bredt, förnöjsamt grin öfver hela sitt hederliga ansikte
och därpå ropade han helt skämtsamt emot de kommande:</p>
<p>»Hvad i helsike ä’ det med fastlänningen, du Edla!»</p>
<p>»Ja, inte vet jag,» svarade Edla, röd som en ros,
»men så mycke’ vet jag, att nog ä’ han nu fast, allti’!»</p>
<p>»Ja, men han har ju inga betyg!» ropade Österberg,
som ville skämta i det längsta.</p>
<p>»Gu’ vet om inte Edla går i god för mig!» inföll
Pålson och hade aldrig, sedan han till Skärlöga kom, sett
så glad ut som nu.</p>
<hr />
<p><span class="pagenum"><a name="Sid_103" id="Sid_103">[103]</a></span></p>
<h2>EN PRÄKTIG GUMMA.</h2>
<h3>1.</h3>
<p>Gamla kvinnor ha i allmänhet ett dåligt rykte om
sig. Man har ända från hedenhös ansett dem vara nyfikna,
grälsjuka, obehagliga på alla sätt, och ordstäfven
bevara ännu för den nyare tiden den gamla världens sätt
att se och bedöma dem, i det de till exempel tala om
»käringen mot strömmen» eller om »klippt skall det vara,
sade gumman, låg i ån», och ännu flera sådana bevis på
deras förhärskande egenskaper. Det finns ännu i våra
dagar ett ordspråk, som bevisar att den manliga styrkan
icke bäfvade tillbaka för mera än två saker, hvilka väl
ansågos för höjden af obehag; det heter nämligen: »så
vidt det inte regnar täljknifvar och gamla käringar, så
vill jag utföra det eller det ...» Och ännu finns det representanter
af det manliga könet som inte gärna företaga
sig någon viktig sak, om den som de mötte först utanför
sin port när de gingo ut, var en gammal gumma.
De anse då, att hela deras affär ovillkorligen måste
vara tillspillogifven.</p>
<p>Medgifvas måste också, att det finns gamla gummor
som äro ingenting mindre än behagliga, både att se på
och att råka ut för. De likna allt för mycket dessa »jordens
bubblor», som Shakspeare framställer i första scenen
af sin Macbeth, och under denna skepnad uppträda de
merendels som städerskor, vakthustrur, tvätterskor, portvaktarfruar,
och mera sådant; samt inom den finare världen
under namn och form af tanter, dessa ungdomens och
hjärteromanernas oförsonliga plågoris, som tyckas hafva
erhållit del af den eviges gudomliga egenskaper: allvetenhet
och allestädes närvaro. Men jag för min del tror att
till och med tanterna blifvit orättvist bedömda, eller <span class="pagenum"><a name="Sid_104" id="Sid_104">[104]</a></span>att
åtminstone icke de unga brytt sig om att söka utforska
bevekelsegrunderna till deras ofta nog ganska förargliga
uppträdande. Om man till exempel skulle söka dem mera
uti den omedvetna harmen öfver ett förfeladt lif, än i det
medvetna begäret att ställa till förargelse, skulle då inte
många fenomen inom samhällslifvet få sin ganska naturliga
förklaring? Men det är med gamla gummor som med
gamla åkarhästar, — utan jämförelse för öfrigt, — för dem
finns ingen rättvisa på jorden.</p>
<p>Och likväl, hvem har inte, — om man noga rannsakar
sitt minnes dunkla gömmor, — hvem har inte någon gång
under sitt lif träffat på en gammal kvinna, som varit en
lefvande teckning till den vackraste text af alla: en glad,
god och älskvärd ålderdom? Hvem har inte antingen som
barn smekts af en silfverlockig gummas mjuka och darrande
händer, eller som yngling uppmuntrats af det fina
bifallslöjet kring hennes sjunkna läppar, omkring hvilka
godheten och det fina vettet ställt sina gratier på vakt;
eller som man tröstats af den på grafvens brädd stående,
lutande gamla, hvilken sett alla sina kära gå före sig ner
i det tysta, och dock har ett smålöje och ett ord af tröst
kvar för den sorg som liknar ett barns vid sidan af hennes
stora sorg, hvars resultat är en ensam ålderdom? Ty det
är det märkvärdiga med gamla kvinnor, att likasom de
söka sina likar i elakhet, om de äro elaka; likaså äro de
svåra att uppnå i godhet, finkänslighet och behag, när
deras lifsuppgift går därpå ut. Öfverträffas kunna de aldrig
af den finaste gubbe i världen, huru älskvärdt denne
ock må uppträda i motsats till det yngre manliga släktet.</p>
<p>Huru mången skrattar icke tanklöst nog åt en sådan
gammal kvinnas oskyldiga egenheter, utan att betänka att
det fordras icke så liten själfförnekelse för att kunna vara
tålig och god emot ett bullrande och själfkärt släkte, som
växer upp till lifvets alla skatter och njutningar, medan
man själf går nedåt till försakelse och glömska. Det är
mycket lätt, medan man själf står midt i det varma solljuset
på lifvets middagshöjd, att skratta åt den, som med
huttrande omsorg drar pälsen om sig nere i dalarna, där
skuggan redan faller tung och fuktig, och därvid icke bryr<span class="pagenum"><a name="Sid_105" id="Sid_105">[105]</a></span>
sig om hur den ser ut eller hur den beter sig; men det
är mycket mera svårt att själf åldras med behag, och bära
de ungas öfvermod med jämnmått och tålighet. Ty de
unga äro ett grymt släkte; om de visste huru många hvassa
pilar de med sitt klingande löje måtta mot de gamlas
skrynkliga hud, så skulle de skratta litet mindre och vara
litet mindre stränga, när skrattet föder bitterhet hos henne,
som är föremålet därför.</p>
<p>Men det finns ett annat slag af gamla kvinnor, som
hafva fyllt sin bestämmelse som makar och mödrar, och
som, sedan maken lämnat dem för grafvens ro, och barnen
flugit ut ur boet för att själfva med eget arbete bygga
sig nya nästen, sitta ensamma på gamla dagar och njuta
af en lugn hvila efter den trägna mödan, skapande omkring
sig en ljus och blid eftersommar, fastän vintern redan
borde vara inne. De äro lefnadsglada, älskliga väsen,
dessa gummor, hvilka bära mormodersnamnet som en hedersprydnad,
äfven om barnbarnen äro långt borta, och
som ofta nog ännu äro så rika på oanvänd ömhet och kärlek,
att de gärna omhulda helt och hållet oskylda, endast
af behof att skydda och hjälpa. Mången gång äro de originella
nog, dessa präktiga gummor, och det finnes hos dem
komiska drag åt hvilka man drager på munnen, på samma
gång man har en tår i ögat åt deras hjärtas godhet, hvilken
bryter sig fram på tusen sätt, fastän den ofta nog
delar allt mänskligts öde, att falla med sina gåfvor på
otacksamma och oädla skyddslingar. Det är en sådan
gammal präktig gumma, den jag en gång, i ett viktigt
skede af mitt lif, träffade på min väg, som jag här vill
söka skildra. Hon har länge sedan utbytt sitt trefliga och
fridfulla hem här på jorden mot det ännu fridfullare under
torfvan på kyrkogården; men om, som jag tror, hennes
vänliga ande ännu blickar ned till dem som hon i lifvet
omfattade med så mycken godhet och välvilja, så skall
hon visst icke harmas öfver att jag här söker måla hennes
bild, med alla dess dagrar och skuggor. Dagrarna voro
många och skuggorna få, endast så många och så djupa
som var nödvändigt för att gifva kroppslighet åt gestalten,
och i själfva dessa lätta skuggor lyste ändå alltid<span class="pagenum"><a name="Sid_106" id="Sid_106">[106]</a></span>
hennes hjärtas godhet igenom, så som ljusfärgen alltid
skiner igenom klarskuggan på en god målning. Några
mörka slagskuggor funnos där icke, därtill var hennes
sinne ännu i ålderns senaste dagar allt för ungdomligt
och hennes själ för ädel. Men — läsaren må själf döma,
sedan bilden blifvit framställd; blir teckningen icke klar,
så är det sannerligen ej den präktiga gummans fel!</p>
<h3>2.</h3>
<p>Hon var född mot slutet af förra århundradet, några
år före utbrottet af den första franska revolutionen, i
Stralsund, af svenska föräldrar. Själfva året 1800 gifte
hon sig med en svensk sjökapten, och nu åtföljde hon
sin man på flera af hans färder till spanska och medelhafshamnarna,
samt var äfven en gång med honom
öfver till Brasilien. Hon var således en berest gumma,
och det hörde man nog också på hennes samtal. Snart
blef likväl det lilla hemmet fullt af skrikande och lekande
små, och då var det slut med den unga sjökaptensfruns
långresor. Hon var nu hemma och skötte om huset, medan
mannen ute på det stormande hafvet arbetade för
att skaffa bröd åt de sina. Det lyckades honom också,
ty han var en driftig, och kunnig sjöman; men dess värre
var han icke lika stark som han var arbetsam, och följden
däraf blef att han i förtid arbetade ut sig. Efter knappa
tio års äktenskap lades han ned på sjuksängen, och
därifrån uppsteg han icke mera. Efter några veckors
tärande plågor hade världen en rask sjöman mindre, och
en sörjande änka och moder, samt fem faderlösa små mera.
Det var ett lyckligt och godt äktenskap som på detta
sätt upplöstes af döden; men den unga änkan fick
sannerligen icke hejdlöst öfverlämna sig åt sin djupa sorg,
ty de fem små munnarna ville ha bröd, och den döde
maken hade icke hunnit lämna något efter sig. Me<span class="pagenum"><a name="Sid_107" id="Sid_107">[107]</a></span>n beslutsam
och rask som hon var, förtviflade hon icke om
sin och de sinas bärgning, hon lärde sig på kort tid
barnmorskeyrket, och på detta sätt kunde hon snart nog
sörja för sina barns uppfostran och framkomst i världen.
Af barnen voro fyra gossar och en flicka, som likväl helt
ung följde sin fader på vägen till det stilla hemmet. De
fyra gossarna växte däremot upp och frodades i det anspråkslösa
hem som moderns rastlösa arbete så småningom
lyckades att skapa åt dem. Det var ett gammaldags
godt och ärbart hem, utan grannlåt, men med kärlek
och allvar på samma gång; det var dessutom också ett
gladt hem, ty gumman älskade glädje omkring sig, och
förstod den i våra dagar nästan bortglömda konsten att
vara gudfruktig utan att vara ofördragsam, och varm
kristen utan att se gudsnådlig ut. Hennes praktik utvidgades
mer och mer, och snart rådde ett visst välstånd
i det lilla boet, där sönerna växte upp till arbetssamma
och dugliga män. Den äldsta af dem blef snart en
allmänt värderad och afhållen tjänsteman i ett af stadens
ämbetsverk; den därnäst flög snart ur boet och begaf
sig af till Amerika, där han inom några år som skicklig
handtverkare förvärfvade sig en oberoende ställning. De
två andra sönerna dogo ännu i skolåldern, och den pröfvade
modern sväljde sina tårar, skötte otröttad sitt välsignelserika
men mödosamma kall, och gladdes åt de
två barn som hon ännu fick behålla.</p>
<p>På det sättet gingo många år, och hennes äldste son,
hennes älsklingsbarn, var redan en stadgad man och nu
var det han som, när gumman började tröttna, erbjöd
henne ett hem, i hvilket han, tack vare sina goda inkomster,
kunde omgifva henne med en glädje och en bekvämlighet,
som hon hittills icke varit van vid. Han var
en glad och älsklig människa, denne hennes son, och han
älskade att omgifva sig med en krets af liktänkande vänner,
artister och idkare af sångens glada konst, och i
denna krets var nu hans gamla mor under många år en
afhållen, värderad och outtröttlig väninna. Hon slutade
med sin praktik, och lefde nu det sorgfriaste lif hon kunde
önska sig; men ingen lycka är varaktig här på jorde<span class="pagenum"><a name="Sid_108" id="Sid_108">[108]</a></span>n,
och hon väntades af den svåraste af alla sina pröfningar,
den att få följa sin äldste och mest älskade son till grafven.
Den yngre var bofast på andra sidan Oceanen, han
hade där skaffat sig hustru och barn, och han kunde icke
komma tillbaka för att vara ett stöd för sin nära sextioåriga
moder. Han erbjöd henne i stället ett hem hos sig,
men gumman ville icke lämna den jord, som gömde stoftet
af alla hennes kära, hon ville dö i Sverige, sade hon, ty
hon var för gammal att byta om seder och tänkesätt.
Den vänkrets, som hennes son vetat att samla omkring sig,
hyllade den gamla med vördnad och tacksamhet, och som
sonen lämnat efter sig en jämförelsevis icke obetydlig förmögenhet,
kunde gumman lefva bekymmerfria dagar,
hvilka hon hoppades icke skulle blifva så många. Himlen
hade dock annorlunda beslutit; hon fick lefva till öfver
åttio års ålder, och det var under de sista tjugu åren
af hennes lif som jag i henne lärde känna den präktiga
gumma, som jag nu vill söka beskrifva.</p>
<h3>3.</h3>
<p>Gumman Granke, så hette hon, bebodde, då jag lärde
känna henne, första våningen af ett litet tvåvånings stenhus
vid en af gatorna nära Mosebacke. Hennes våning
bestod af tre små, men mycket trefliga rum utåt gatan,
ett kök och tvenne smärre rum inåt gården, allt detta väl
instängdt inom en tung järndörr vid slutet af en lång
trappa neråt gården. Gumman bodde således alldeles för
sig själf, och de tvenne små rummen åt gården hyrde hon
ut åt modern och mormodern till en af hennes aflidne
sons vänner. Hela hennes hushåll bestod af henne själf,
en tjänstflicka och en ung flicka, som var inackorderad hos
henne, och för hvilken hon på sina gamla dagar i mera
än ett afseende var en verklig mor. Den unga flickan
hade en fästman, lika fattig som hon själf, och för dessa
båda unga, hvilkas förbindelse icke sågs med så särde<span class="pagenum"><a name="Sid_109" id="Sid_109">[109]</a></span>les
blida ögon af flickans släkt, blef den präktiga gumman i
sitt hjärtas godhet en skyddande försyn.</p>
<p>Gumman Granke var vid den tidpunkt, då jag gjorde
hennes bekantskap, en liten kry och fryntlig gumma på
några och sextio år, med ett gladt och godmodigt ansikte,
i hvilket tydliga spår af mycken skönhet skymtade emellan
skrynklorna. Ett par klara, blå ögon blickade trohjärtadt
och vänligt fram under tämligen buskiga ögonbryn och
det gråsprängda håret vågade sig behagligt öfver en hög
och ren panna under den hvita, nystärkta mössa, som
gumman ständigt begagnade. Hon var alltid mycket fint
och nätt klädd, utan att därför vilja effektera någon ungdomlighet,
eller låta påskina något öfverflöd; men hon
hade den lofliga och berömvärda åsikten, att »man kan
väl försöka att se ut som folk, fast man är gammal!»</p>
<p>Gumman såg gärna folk hos sig, och var ganska ofta
borta. Helst trifdes hon i sällskap med glada och hyggliga
karlar, ty »Gud bevars ifrån gamla käringar,» brukade
hon säga, »dem har jag nog utaf, när jag händelsevis
tittar mig i spegeln.» Hon skydde därför icke på
något sätt sitt eget kön; men hon hade heller icke någon
särdeles misskund med dess svagheter, ehuru hon alltid
höll sin räfst med dem på ett hälft humoristiskt sätt,
som förtog bitterheten af mången skarp och träffande anmärkning.</p>
<p>Gummans tjänstflicka hade varit hos henne i flera år,
och var på sitt sätt nästan lika originell som gumman själf.
Hon var en ful, groflemmad och klumpig figur på några
och tjugu år, såg mycket illa, skrattade mycket högt, och
åtlydde namnet Augusta. För öfrigt mycket säflig och
långsam, ärlig och god som guld, och älskande sin gamla
matmor som en verklig mor, hvilket likväl icke hindrade
henne att ibland rätt grundligt förarga den gamla. Väl
tio gånger i veckan brukade gumman säga: »Ja, ska
inte den där Augusta få flytta till hösten, så vore det väl
märkvärdigt!» — men när hösten kom, så blef det ändå
aldrig något af. Men saken var den att de båda kompletterade
hvarandra, utan att egentligen någondera visste
af det, eller ville erkänna det för sig själf. Gumma<span class="pagenum"><a name="Sid_110" id="Sid_110">[110]</a></span>n var
själfva rörligheten, Augusta var det personifierade lugnet;
gumman var häftig, Augusta flegmatisk; gumman såg bra,
Augusta illa; och när gumman ibland snodde omkring och
var ond, så skrattade Augusta med full hals, hvilket gjorde
att gumman hejdade sig i farten och blef vid godt lynne
igen, sedan hon fått gifva sin lilla hetta luft i ett: »Husch då,
så hon gafflar! passar det sig att gaffla så där, tycker du?»</p>
<p>»Ja, ha ha ha!» fortsatte Augusta, »frun ä’ så rolig
så!»</p>
<p>»Du ä’ visst rolig du!» småputtrade gumman, och
snodde af in i sitt inre rum, medan Augusta, ungefär lika
tyst och lika lätt på foten som en elefant, begaf sig af ut
i köket.</p>
<p>Som gammal sjömanshustru hade gumman Granke
tvenne vanor, som hon aldrig lade bort: hon vaknade alltid
klockan fyra hvarje morgon, och det första hon gjorde när
hon kommit upp, var att hon tittade ut genom fönstret för
att se efter hvad det var för vind för dagen. Hon hade
nämligen Optiska telegrafhusets vindflöjel midt framför
sig, och den försummade hon aldrig att rådfråga vid
viktiga tillfällen, liksom hon heller aldrig underlät att
jämföra sina klockors gång med tidkulans fällande på
navigationsskolans tak. När gumman vaknade klockan
fyra, uppstod merendels följande samtal mellan henne
och den yrvakna Augusta, som under den mörka årstiden
alltid måste tända på en stryksticka för att se hvad
klockan var:</p>
<p>»Kors i alla tider!» mumlade gumman för sig själf, i
det hon vaknade; »nu ä’ klockan bestämdt sju ... och den
Augusta, som inte vaknar! Augusta!»</p>
<p>»Hu...um!» svarade Augusta halfsofvande.</p>
<p>»Augusta då, vill du genast vakna och se efter hvad
klockan är!»</p>
<p>»Hm!» sade nu Augusta betydligt kortare, hvilket bevisade
att hon var vid dåligt lynne öfver att blifva väckt;
»hon är väl fyra, kan jag tro!»</p>
<p>»Vill du genast se efter!»</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Sid_111" id="Sid_111">[111]</a></span></p>
<p>»Jaha!» ratsch, och så tände hon på en stryksticka,
»ja, hvad sa jag, hon är strax fyra ... om frun hade lugnat
sig en stund till, så hade hon slagit ute i salen.»</p>
<p>»Hm, det var märkvärdigt att klockan inte är mera,
jag trodde bestämdt att hon skulle vara sju eller
half åtta.»</p>
<p>»Ha, ha, ha, ja si frun ä’ då alltid så rolig, så!»
skrattade nu Augusta med full hals, hvilket bevisade, att
hon var riktigt vaken.</p>
<p>»Vill du vara tyst, gapmaja! Begriper du inte, att
du väcker mamsell därute? Tänd på ljuset nu åt mig
och gå sedan och lägg dig igen, jag ska läsa litet, jag,
för nu kan jag i alla fall inte sofva längre.»</p>
<p>Och därmed lade gumman sig att läsa, och Augusta
somnade genast som ett godt barn. När nu klockan led
fram mot sex blef gumman litet sömnig igen, lade bort
boken och blåste ut ljuset samt slumrade snart in.</p>
<p>Men morgonsömnen är en skälm, och dagen började
redan blicka in i gummans kammare, då hon hastigt väcktes
af något buller från gatan. Hon satte sig häftigt upp
och lyssnade, då Augustas jämna snarkningar nådde hennes
öra, och nu var det med sin starkaste stämma som
gumman ropade:</p>
<p>»Augusta! Kors i Herrans namn, där ligger hon och
sofver ännu och jag hör att mamsell är oppe därinne!
Det är då riktigt skam! Vill du genast skynda dig opp
och laga att du får på kaffepannan! Ja se, bara för att
jag nu händelsevis slumrade till litet, så ...»</p>
<p>»Kors klockan är ju inte åtta än,» svarade Augusta
lugnt som alltid, i det hon började kläda sig.</p>
<p>»Jaså, hon skulle kanske vara det, och du ligger som
en annan latmaja och drar dig! Det fattades bara att hon
skulle vara <em class="gesperrt">slagen</em> åtta till på köpet.»</p>
<p>»Ha, ha, ha!» skrattade Augusta, »frun ä’ så rolig
så!»</p>
<p>»Vill du genast ge dig af ut i köket, annars skall jag
bli så lagom rolig, ska du få se!»</p>
<p>»Jaja, bara jag får på mig litet, så ska jag nog gå,»
menade Augusta.</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Sid_112" id="Sid_112">[112]</a></span></p>
<p>»Ja, skjuts tänker jag inte bestå dig!» puttrade
gumman.</p>
<p>»Ha, ha, ha ...»</p>
<p>»Vill du tiga, du låter ju som en brandvakt.»</p>
<p>»Ha, ha, ha, så rolig frun ä’!» skrattade Augusta utan
att genera sig, i det hon begaf sig af ut i köket.</p>
<p>»En faslig människa att sofva länge, och så hon
skrattar sen! Ja, vänta mig, i vår ska jag väl göra mig
af med henne. Jag kan undra hvad det är för vind i dag?
Syd-sydväst! Hm, hm, det var då också en faslig sunnan,
som aldrig tar slut. Jaså, han drar sig litet mer åt väster
ser jag, nå, då kommer han kanske på norr fram på dagen,
så man kan få litet klarare väder!»</p>
<p>Efter en liten stund såg den unga flickan, som bodde
i rummet utanför gumman, huru denna, klädd i en liten
kort underkjol och med nattmössan ännu kvar på hufvudet,
fnurrade af igenom hennes rum för att skynda på Augusta
med kaffet.</p>
<p>»Kors, kära barn, ä’ hon redan oppe?» brukade då
gumman säga, »och den där välsignade Augusta har försofvit
sig igen.»</p>
<p>»Bästa tant, det är ju ingen tid förliden.»</p>
<p>»Å, jag tycker en kopp kaffe kunde minsann behöfvas,
jag! Jag undrar hvad hon gör nu!» och så bar
det af ut i salen, där gumman bultade på dörren utåt förstugan:
»tap, tap, tap!» tre raska och tämligen hårda slag,
dem Augusta aldrig låtsade höra, hvarken första eller
andra gången. Sedan bultningen var gjord, snodde gumman
återigen af in i sitt rum, sedan hon i förbigående hört
efter hur den unga flickan mådde, och hvad hon hade för
åsikter om väderleken för dagen.</p>
<p>Detta upprepades hvarje morgon; men alltid med
några nya variationer, som gjorde att det icke blef enformigt.
Längre fram på förmiddagen gick gumman ut i
staden, antingen för att handla upp till sitt lilla hushåll,
eller också på auktioner, hvilka hon varit van att öfvervara
i många år. Saken var nämligen den, att gumman
förut varit medintressent i en klädmäkleriaffär, som föreståtts
af en medelålders mamsell, hvilken förut, under
sonens lifstid, varit i huset hos henne. Nu på<span class="pagenum"><a name="Sid_113" id="Sid_113">[113]</a></span> gamla dagar
hade hon visserligen upphört med medintressentskapet,
men hon intresserade sig fortfarande för auktionerna. Det
egna med den annars alltid så glada och fryntliga gumman
var dock att hon vid hemkomsten från dessa förmiddagsvisiter
å Stadsauktionskammaren alltid var vid
dåligt lynne, hvilket dock snart gick öfver i hemmet,
och aldrig hindrade henne från att, drifven af vanans
makt, göra om de förargliga visiterna. Gick gumman
däremot ut på eftermiddagarna, så var hon alltid
vid godt lynne, när hon kom hem igen. Det var endast
när hon skulle taga på sig för att gå, som hon då hade
en liten öfvergående förargelse, och det var därför
att Augusta alltid ville bylta på henne så många öfverplagg
som möjligt, för att hon inte skulle förkyla sig.</p>
<p>»Du måtte tro, att jag är nittio år, du!» brukade då
gumman säga; »hm, jag ska väl inte se ut som ett trasbylte
heller när jag kommer till folk!»</p>
<p>»Jaha, men si frun får inte förkyla sig! Tycker frun
det?» menade Augusta; »ta åtminstone en schal till
inunder, om frun inte vill ha pälsfodret.»</p>
<p>»Ah, du ä’ tokig! Vill du låta bli och komma med
den där otäcka schalen! Jaha, kunde jag inte tro det, att
hon skulle skrynkla till kragen för mig! Nu måtte jag se
ut som ett åkerspöke om halsen!»</p>
<p>»Ha, ha, ha!» skrattade Augusta med full hals, »så
rolig frun ä’!»</p>
<p>»Vill du hålla mun på dig? Se efter att mössbanden
komma in under väderhufvan, hör du det ... det blåser ute,
och jag har inte lust att komma och flagga som en annan
galeas! De finns nog de som flagga ändå, utan att jag
behöfver vara tokig!»</p>
<p>»Ha, ha, ha!»</p>
<p>»Seså, gaffla inte nu, utan kom och stäng järndörren,
det är bättre.»</p>
<p>»Ska jag inte komma och hämta frun?»</p>
<p>»Hämta mig? Nej, jag tackar, jag kan nog gå själf,
det behöfs inga hämtningar! Du måtte riktigt tro, att jag
ä’ barn på nytt, du.»</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Sid_114" id="Sid_114">[114]</a></span></p>
<p>»Nej, men si, om det hände frun någonting, så skulle
jag bli så ledsen, så ... för si, när man ä’ gammal som
frun, så ...»</p>
<p>»Det vet jag visst! Jag ä’ inte så lastgammal, att
jag inte kan sköta mig själf! Hjälp mig på med galoscherna
nu, och stå inte där och titta i kors på ljuset
så att tårarna kommer i ögonen på dig! Adjö, adjö, och
akta att ingen tar bort dig och mamsell, medan jag ä’
borta!»</p>
<p>»Ha, ha, ha!» skrattade Augusta på nytt, »så rolig
frun ä’! Mig lär min själ ingen vilja ha ... och vill di ta
mamsell, det ska vi då bli två om!»</p>
<p>Och ännu långt efter sedan gumman kommit ut på
gatan, skrattade Augusta åt hennes sista afsked, och tyckte
att frun var så rasande rolig, hvilket likväl icke hindrade
henne att, om gumman händelsevis dröjde en kvart öfver
den vanliga tiden, med den största oro springa till fönstret
ett par gånger i minuten för att i reflexionsspegeln se efter
om hon inte kom.</p>
<h3>4.</h3>
<p>Bland andra den präktiga gummans meriter var äfven
den att hon utöfvade en efter sina tillgångar ganska
storartad välgörenhet; men icke den braskande välgörenhet
som äflas att göra väsen af sig, utan denna tysta och
stilla, som nästan älskar att dölja sig, liksom beginge den
ett fel. Det fanns i den fattiga Katarinatrakten en mängd
utblottade familjer, som hon alltid såg om och plockade till
mat och penningar så ofta hon kunde; men hon gaf högst
ogärna sådana tiggare, som kommo och ringde på hennes
dörr. Augusta var i det afseendet mycket hjärtnupnare
än gumman själf, och när det ringde vid järndörren och
någon fattig stackare uppenbarade sig, kom hon alltid in
till gumman med andan i halsgropen, och ropade med sin
gälla röst:</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Sid_115" id="Sid_115">[115]</a></span></p>
<p>»Frun!»</p>
<p>»Nå hvad är det nu då? Är elden lös, efter du
kommer så där flygande?»</p>
<p>»Nej, men ser frun, det står en fattig stackare där
nere och tigger. Han frågar om frun har några strumpor
att ge honom?»</p>
<p>»Nyttjar jag karlstrumpor, jag?»</p>
<p>»Ha ha ha ...»</p>
<p>»Gaffla inte nu igen! Hvad är det för en?»</p>
<p>»Det är en äldre karl; han säger att han har hustru
och barn hemma, och ingenting att ge dem att äta,
säger han.»</p>
<p>»Det är vanliga visan, det ... jag kan undra hvar
han bor, jag?»</p>
<p>»Jo, han sa att de bor i en vedbod borta vid Hammarby
tull.»</p>
<p>»Jaså, ja, du kan ge honom en bit bröd och litet
utaf det där buljongsköttet, som var öfver se’n i går, och
så kan du fråga honom efter husnummern, och säga honom
med detsamma att han inte får gå och tigga vid dörrarna,
och att det inte är värdt att han kommer igen, hör du det!»</p>
<p>»Jaha, frun. Ska jag fråga honom efter husnummern?»</p>
<p>»Ja, jag sa ju det! Aldrig minns du längre än näsan
är lång! Skynda dig nu!»</p>
<p>Och när Augusta väl var ute, satte gumman sig vid
reflexionsspegeln för att se efter hur tiggaren såg ut;
när hon sedan fick veta husnummern, brukade hon nästan
alltid säga liksom för sig själf:</p>
<p>»Å, den där såg minsann inte så eländig ut, det ä’
väl en sådan där, som inte ids arbeta, kan jag tänka. Det
är aldrig värdt att tro sådana där mer än jämnt.»</p>
<p>Därpå höll hon en lång föreläsning för Augusta om
hur nödvändigt det var att akta dörrarna för sådana där,
och att hon icke fick ge dem något, när hon icke själf
vore hemma, och mera sådant. Den som icke kände den
präktiga gumman, kunde tro att hon var den obarmhärtigaste
människa i världen; men framåt skymningen skulle
gumman gå bort till någon bekant, och hon gick då och
stoppade och snodde både länge och väl i köket och skaffer<span class="pagenum"><a name="Sid_116" id="Sid_116">[116]</a></span>iet
och uppe på vinden i några djupa byrålådor, och när
Augusta med sin vanliga naivetet sporde henne, hvart hon
skulle taga vägen, och hvad hon letade efter, så snäste
hon alltid af henne med ett:</p>
<p>»Det rör dig inte! Får jag kanske icke sticka näsan
utom porten utan att be dig om lof? Ta in min kappa
nu och gamla hatten, det är inte värdt att ta den nya,
när man går så här i skymningen. Jag ska bara springa
ner till Södermalmstorg litet.»</p>
<p>Efter en stund bar det af med gumman, och hon
hade då alltid under kappan ett litet knyte eller en korg,
som hon omsorgsfullt dolde för de hemmavarandes blickar,
nästan som om hon gjort något ondt.</p>
<p>»Nu gick frun bestämdt bort till di där vid Hammarby
tull,» sade Augusta till den unga flickan; »det ska ingen
få veta’t, förstås; men jag såg att hon stack ner bröd och
kött i korgen, jag. Ha ha ha, hvad hon är rolig ändå,
frun! Hon tror att en inte begriper.» Och därmed gick
Augusta ut i köket, förtjust öfver gummans rolighet och
sin egen klyftighet.</p>
<p>Sådana scener upprepades merendels ett par gånger
i veckan, och i synnerhet emot jularna, blefvo de allt tätare.
Men för hvarje gång som gumman kom hem ifrån
en sådan exkursion, var hon allvarligare och tystare än
vanligt. Ibland hade hon floret nerfälldt för att man icke
skulle se att hon hade gråtit, och nästan alltid stängde
hon in sig i sitt rum en halftimme eller så omkring,
sedan hon kommit hem. När den halftimmen var förliden,
kom hon åter ut, och nu satte hon sig i den unga flickans
rum och lät Augusta laga i ordning tebordet, och medan
teet dracks, kunde hon ofta nog för sin unga hyresgäst
omtala hvilka scener hon varit vittne till.</p>
<p>Sedan detta var förbi, började gumman lägga sin vanliga
patiens, och under tiden brukade hon, isynnerhet
om hon var vid riktigt godt lynne, och det var hon nästan
alltid, berätta åtskilliga händelser från sitt förflutna lif,
isynnerhet om något under samtalet yttradt namn eller
något händelsevis fälldt ord erinrade henne om det förflutna.
Gummans minne var nämligen rikt späckadt af<span class="pagenum"><a name="Sid_117" id="Sid_117">[117]</a></span>
händelser från hennes ungdom och från den praktik, som
hon under loppet af så många år utöfvat inom en mängd
ganska betydande familjer i hufvudstaden. Hon rådfrågades
ännu ofta vid mera invecklade fall till och med af
hennes yngre yrkessystrar, som, fastän de hade bättre
undervisning att tillgå, likväl gärna togo sin tillflykt till
den gamlas bepröfvade erfarenhet. Det var mycket intressant
att höra gumman omtala sina observationer från de
många olika hus inom hvilka hon utöfvat sitt kall.</p>
<p>»Se jag skall säga,» brukade gumman då ofta yttra,
i det hon nästan mekaniskt blandade de många kortlekarne
till patiensen, »har man i mitt yrke ögonen öppna, så
kan man allt få reda på åtskilligt, som just inte yppas i
hvardagslag. Vid de tillfällen då vi äro af nöden i ett
hus, glömmer man i allmänhet bort att taga på sig söndagsminen,
och det som för världen kan se både grant
och ståtligt ut med besked, det är så lagom präktigt, skall
jag säga. Om jag hade haft tid att teckna upp alla underliga
händelser och öden som jag varit vittne till under min
trettiåriga praktik, så skulle det kunna göras en ganska
märkvärdig roman utaf det, och inte skulle den bli oläst
af brist på omväxling, det vill jag gå i god för!»</p>
<p>Som i allmänhet alla gamla, kunde gumman mycket
lätt glömma saker, som tilldragit sig under den närmaste
tiden, då hon däremot alldeles klart och tydligt kom ihåg
sådant som passerat för trettio à fyrtio år sedan. De stora
händelserna från århundradets början mindes hon särdeles
väl. Sveaborgs fall, Gustaf Adolfs afsättning, Karl Augusts
död, Fersens mord, Karl Johans hitkomst, och föreningen
med Norge; allt detta mindes gumman som om
det hade varit i går. Änkedrottning Josefinas hitkomst
1823 som Sveriges och Norges kronprinsessa, tyckte hon
hade händt för ett par år sedan, och hon kunde mycket
väl draga sig till minnes sådana saker som Dramatiska
teaterns brand, och den stora branden på Blasieholmen,
då Skeppsholmsbron och kyrkan äfven fattade eld och förstördes.</p>
<p>Fick man henne att tala om dessa och snarlika händelse<span class="pagenum"><a name="Sid_118" id="Sid_118">[118]</a></span>r,
då var gumman i hög grad både intresserad
och intressant. Hon började då alltid med något minne
från sitt eget lif som på något sätt sammanfogades med
det större minne om hvilket hon talade, och det var med
ögonen riktade på en och samma fläck och skakande på
sitt åldriga hufvud, som hon berättade hvad hon upplefvat.</p>
<p>»Jag minns så klart och tydligt när Dramatiskan brann
... min yngsta gosse låg just sjuk och jag satt och grät
vid sängen, för han var mycket illa däran utaf samma
bröståkomma, som tog bort honom ett par år därefter —
då jag hörde det första klämtslaget från Katarina kyrka.
Vi bodde den tiden på Katarina östra kyrkogata, där naturligtvis
alla skeppare skulle bo, för att komma åt att se
strömmen från sina fönster, och jag sprang ifrån gossens
säng och fram till fönstret, och aldrig glömmer jag den
synen jag då såg. Hela strömmen, staden, slottet och
Skeppsholmen voro upplysta som af den grannaste illumination,
och lågorna stodo högt ut öfver de fyra tornspetsarna
på huset. Gossen min vaknade utaf skenet från
branden och blef så förskräckt, så jag trodde han skulle
få slag ... och jag måste ta och bära honom till fönstret
för att han skulle bli säker på att det inte var huset bredvid,
som han trodde, för han yrade allt litet, ska jag säga.
Och Gud vet om inte den förskräckelsen gjorde honom
godt, för dagen därpå var han bättre och inom några dagar
var han uppe ur sängen igen. Ja, det var en faslig
eld, och så många stackare som blefvo innebrända se’n.
Och flera hade blifvit det, om inte Lars Hjortsberg, Gud
signe honom, hade varit så lugn, så att publiken inte trodde
att det var någon fara på färde. Ja, se Lars Hjortsberg,
det var en aktör det! Jag glömmer honom aldrig i Grefvarna
Klingsberg, och i Bildhuggaren eller Ondsinta hustrun
sedan! Det var alldeles omöjligt att låta bli och
skratta åt honom, hur ledsen man än var. Och min äldste
son började redan då att, så ofta han kunde, gå på
spektaklet och ville alltid ha mig med sig förstås, och som
det var det enda nöje vi hade råd att kosta på oss, så
begagnade vi oss också af det så mycket som möjligt!
Jag hörde Jenny Lind, jag, när hon debuterade som Agatha<span class="pagenum"><a name="Sid_119" id="Sid_119">[119]</a></span>
i Friskytten, och den kvällen går aldrig ur mitt minne.
Jag kommer också mycket väl ihåg när lärftskrämarna
hvisslade ut Dahlqvist, och när han sedan kom igen och
spelade i ’Trettio år af en spelares lefnad’ ... den rocken
som han hade på sig som Varner, när denne kommer som
tiggare i sista akten, den hade jag skaffat honom från
klädståndet ... se, han umgicks med son min, han också,
liksom en hel mängd af de andra aktörerna, och han var
min själ inte så tragisk då, som han var på teatern inte.
Och Hyckert se’n! Två dar innan han sköt sig, var han
på middag hos son min, och var så glad som om han
tänkt få lefva tills han blifvit hundra år!»</p>
<p>På detta sätt kunde gumman hela timmarna sitta och
berätta om hvad som händt under hennes förflutna dagar.
Jag kom ibland i sällskap med den unga flickans fästman
dit upp, och blef snart vän med den gamla, ty merendels
var det jag ensam, som hörde på gummans berättelser;
de unga tu hade troligen en hel mängd mycket intressantare
saker att tala om och tänka på, där de sutto hviskande
och förtjusta i ett soffhörn, medan gumman och
jag höllo oss till stolarna omkring det lilla tebordet. Den
gamla, präktiga gumman var likväl inte på minsta vis
missnöjd öfver deras fåordighet och tankspriddhet när det
gällde vår konversation, tvärtom.</p>
<p>»Hvad skulle det vara för kärlek,» plägade hon ofta
säga, när fästmannen helt förlägen ursäktade sig med att
han inte hört någon fråga som gumman ställt till honom;
»hvad skulle det vara för sorts kärlek, om ett par unga
förlofvade skulle ha ro att sitta och höra på hvad en
gammal gumma pratar? Kuttra ni, vi prata nog, vi. Ni
ska inte tro att jag ä’ så rasande gammal af mig, att jag
helt och hållet glömt bort hur det var, när jag var ung.»</p>
<h3>5.</h3>
<p><span class="pagenum"><a name="Sid_120" id="Sid_120">[120]</a></span></p>
<p>En afton när gumman Granke yttrade sig ungefär på
det sättet, tog jag mig friheten att fråga:</p>
<p>»Nå, men säg mig, hur var det när fru Granke var
ung?»</p>
<p>»Hå kors, det var mycket olika mot nu för tiden det,
utom i ett fall.»</p>
<p>»Hvilket då?»</p>
<p>»Jo just i det fallet som vi nyss talade om. ’En
ung mans väg till ena pigo’ var då ungefär den samma
som den är nu i dag, och troligen har den väl varit sig
lik i alla tider.»</p>
<p>»Kommer fru Granke ihåg hur frun blef bekant med
sin salig man?»</p>
<p>»Om jag kommer ihåg det? Herre min Gud, tror
herrn att en kvinna glömmer sådant, om hon också blef
aldrig så många hundra år? Den som tror det, den känner
oss illa. Vi kunna glömma mycket, vi också, liksom
karlarna; men aldrig glömma vi något som har sammanhang
med honom som vi fästat oss vid, sak samma om
han blifvit vår make eller inte. Jag minns nog när Granke
lefde, jag ... när vi sutto och talade om det förflutna,
de få stunder jag fick ha honom hemma! Hur jag mindes
hvarenda liten omständighet vid vårt första sammanträffande,
hvart ord som fälldes — och han satt och hörde på
han, och mindes ingenting! Men det är så med karlarna,
de ha så mycket annat och viktigare att tänka på, så man
får inte undra på det, och ingen förståndig hustru får
stöta sig på det; vi kvinnor, vi känna ingenting viktigare
än vår kärlek, vi! Men nu pratar jag igen ... hvad var
det som herrn frågade mig om?»</p>
<p>»Jo, om fru Granke mindes hur frun blef bekant
med sin man?»</p>
<p>»Ja nog minns jag det, det är som det skulle varit i
går, fast det är öfver femtio år se’n, ja, det är det visst det!
Och nog kan jag tala om den historien, om ni har lust
att höra på den ... ja, gör er inte till, ni, mitt förlofvade
herrskap, och försök inte att inbilla mig att ni hör på ...<span class="pagenum"><a name="Sid_121" id="Sid_121">[121]</a></span>
innan jag sagt tio ord så ä’ ni ute och flyger uppåt
väggarna igen!»</p>
<p>»Nej, nu kan tant vara säker om att vi ska höra
på,» försäkrade den unga flickan, i det hon gjorde fåfänga
ansträngningar för att draga sin hand ur fästmannens, som
däremot inte visade den allra ringaste goda vilja att å
sin sida släppa hennes.</p>
<p>»Jo jag tycker jag ser det,» menade gumman, i det
hon godmodigt och leende blinkade åt mig, »men det är
detsamma. Jag vet att jag har alltid <em class="gesperrt">ett</em> par öron åtminstone,
som höra på hvad jag har att förkunna.»</p>
<p>»Och det med största uppmärksamhet, det kan jag
försäkra frun!»</p>
<p>»Ja det tror jag nog, men var så god och inte sätt
in det i någon pjäs, det anhåller jag om, för jag vill inte
vara något spektakel för publiken.»</p>
<p>»Tycker frun det!»</p>
<p>»Ja, jag tror aldrig de här författarna mer än jämt.
Men, skämt åsido, jag ä’ väl inte så rädd heller som det
låter. Se nu var det så att min mor dog, när jag var
helt ung, och att jag skötte hushållet för min far, som
var handskmakare i Stralsund, och vi bodde i ett litet hus
helt nära hamnen. Den som har varit i Stralsund, vet
att det går en gata ifrån gamla rådhuset och neråt hamnen,
och den gatan slutar med ett stort och mycket underligt
hus, under hvilket en bred hvalfgång leder ner till
sjön och bron där fartygen lägga till. På ena sidan
utaf det huset är en spännbåge öfver till ett annat hus,
och under den spännbågen mynnar den gatan ut, som vi
bodde på. Nu ä’ det vanligt i sjöstäder, att när man bor
neråt hamnarna, så får man ofta nog höra af att sjöfolket
har tagit ut litet på hyran, och att det vill ta sin skada
igen för tvånget ute på sjön. Jag var därför inte ovan
vid att höra bullersamma uppträden utanför vår port eller
i grannskapet; men en kväll i oktober månad 98 tror jag
det var ... jaha, 98 var det ... var det alldeles rasande.
Utanför vår port stod just en gammal oljelykta, just ett
tocke där vargöga, som det ännu finns här uppåt söder,<span class="pagenum"><a name="Sid_122" id="Sid_122">[122]</a></span>
men som lyste om möjligt ännu sämre än våra göra, och
som min far var borta på en klubb dit han ibland brukade
gå om kvällarna, hade jag inte brytt mig om att tända
ljus, utan satt vid fönstret och stickade på en strumpa
vid skenet af lyktan. Vår enda piga, en fet och trind
bondjänta från Rügen, var ute i köket och lagade till kvällsvarden
åt min far; ty den åt han aldrig ute, utan kom
alltid hem på slaget åtta, så säkert att man utan tvekan
kunde ställa sitt ur efter honom. Jag var så van att höra
de säkra slagen af hans järnskodda käpp emot stenarna
långt nere på gatan, så att jag då hade god tid att tända
ljus och göra i ordning vårt lilla kvällsbord, innan han
hunnit inom porten. Nå, bäst som jag sitter i mina tankar
... Gud vet för resten hvad jag tänkte på, troligen
på ingenting egentligen, som ungdomen brukade då liksom
nu, får jag höra ett förfärligt väsen på gatan ner åt hamnen.
Skrik och svordomar på något främmande språk
hördes om hvarandra. Därpå hördes ett buller af springande,
en person som sprang förut, och en hel hop förföljare
efteråt; jag tyckte att de närmade sig gatan där vi
bodde, och mycket riktigt, inom ett ögonblick ser jag en
person komma springande barhufvad förbi fönstret; men
just som han kom midt för, stupade han mot en uppstående
sten och föll rak lång emot gatan. Jag skrek till
af förskräckelse, och ämnade just skynda ut för att hjälpa
honom, i fall han slagit sig illa, då jag i hast ser ett
halft tjog druckna sjömän komma fram i full fart och
kasta sig öfver den fallne. Det var ett rysligt ögonblick,
som jag aldrig glömmer! Men också förgäter jag aldrig
hur den fallne mannen reste sig upp, stark som en björn
och skakade af sig de anfallande som om de varit små
hundvalpar omkring ett lejon. Jag stod där med klappande
hjärta, och alldeles andlös såg jag hur den ena
efter den andra af de anfallande kastades tillbaka med
blödande pannor från den barhufvade mannen, som tycktes
få fördubblad styrka vid hvarje anfall. Men många
hundar bli harens död, säger ordspråket, och jag såg
tydligt att den stackars mannen skulle duka under för
öfvermakten, då jag i detsamma till min stora för<span class="pagenum"><a name="Sid_123" id="Sid_123">[123]</a></span>våning
och förskräckelse får se min gamle fars järnskodda, långa
spanska rör börja bearbeta de anfallandes ryggar och det
med sådant eftertryck att de inom ett par sekunder togo
till flykten, troligen också skrämda af brandvakternas
skramla, som nu hördes på långt håll nerifrån hamnen.
I detta ögonblick försvann all min rädsla för tanken att
min far skulle råka i olycka, och jag rusade ut på gatan
sådan jag gick och stod, följd i hack och häl af Gertrud,
eller Trudchen, som hon kallades i hvardagslag, som
skrek som om knifven suttit i henne. När jag kom ut,
såg jag min far fatta tag i den unge mannen, som nu,
sedan angriparna voro borta, var nära att falla omkull
af ansträngning och blodförlust; ty han blödde starkt af
ett slag i hufvudet och ett öfver vänstra ögat.</p>
<p>»Tag honom under andra armen du, Marie,» sade min
far kort och bestämdt — han var alltid sådan; »och låt
oss föra honom in!»</p>
<p>»Ach jemine, ach jemine,» skrek Trudchen på sin breda
plattyska, »di har schlagen honom dedt!»</p>
<p>»Håll munnen på dig,» sade min far, »och låt oss laga
att vi få honom in i rummet, innan nattvakten kommer.»</p>
<p>Och med förenade krafter förde vi nu den nästan helt
och hållet vanmäktige mannen in i rummet, där min far
och Trudchen satte honom i min fars gamla länstol, medan
jag sprang ut i köket efter vatten och ättika, för att
tvätta och förbinda hans sår.</p>
<p>När jag kom tillbaka in var ljuset tändt, och min far
stod med armen om den unge mannens axlar för att hålla
honom uppe i sittande ställning i stolen. Jag steg fram
för att börja torka blodet ur den slagnes ansikte, men jag
darrade, så att jag knappt kunde hålla skålen med vattnet
och ättikan, och Gud vet om jag inte tappat alltsammans
såvida inte min far tämligen sträft ropat till mig:</p>
<p>»Stå nu inte där och darra på manschetterna, utan tvätta
först såret i hufvudet, som blöder värst; det andra är bara
en liten rispa! Men hvad är det då åt dig, kära barn?
Jag har aldrig sett dig bära dig så bakvändt åt.»</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Sid_124" id="Sid_124">[124]</a></span></p>
<p>Och jag tror nog att gubben hade rätt, ty inte vet
jag om det var åsynen af blodet och det gapande såret
i hufvudet eller om det var minnet af den ohyggliga synen
nyss utanför fönstret, då alla störtade sig öfver honom,
eller om det var en förkänsla af att jag här såg framför
mig den ende man, som jag skulle fatta tycke för i hela
mitt lif; men aldrig i all min dar har jag varit så förvirrad
som jag nu var. Och när jag så hade fått blödningen
från såret i hufvudet att stanna, och skulle börja
att tvätta blodet från hans ansikte, som blekt och med
slutna ögon hvilade mot länstolens höga rygg, så darrade
min hand som om jag hade haft en frostattack. Min far,
som under tiden gått till ett väggskåp i sitt lilla arbetsrum,
hade därutur tagit fram en långhalsig butelj med
millefoliumbrännvin, den enda medicin som fanns i huset,
och den enda som han nånsin begagnade, och kom nu
fram till den unge mannen med ett fylldt glas af det i
hans tanke ovärderliga medikamentet.</p>
<p>»Hur är det med dig, flicka?» ropade han, när han fick
se hur min hand darrade, »jag tror, Gud förlåte mig, att
du är färdig att dåna bara för en smula blod?»</p>
<p>»Ånej, kära fatter,» svarade jag; jag hade alltid varit
van att kalla honom så, ty fast min far var svensk född
så var min mor pomerinkare, och vi talade därför en sorts
underlig tysk-svenska i huset; »men jag är rädd för att
den stackars gossen här får sätta lifvet till, han är ju
alldeles likblek och ger inte minsta tecken till lif ifrån sig.»</p>
<p>»Ja en annan gång låter han bli att ge sig i slagsmål,»
svarade min far buttert; »galna kattor få rifvet skinn,
det är så vanligt det! Vore i alla fall synd på pojken, för
han ser hygglig ut. Tycker du inte så med, Miken?»</p>
<p>»Jo, fatter lilla, vore det inte bäst att skicka Trudchen
efter stadsfysikern?»</p>
<p>»Vet jag visst! Hvad kan han göra som inte millefoliebrännvinet
uträttar lika bra? Hm, tycks vara ett bättre
mans barn, den här. Hör på, min gosse, gapa litet nu, så
ska du få se på annat slag.»</p>
<p>Men i detsamma som min far förde glaset till munnen
på den unge mannen, utstötte<span class="pagenum"><a name="Sid_125" id="Sid_125">[125]</a></span> han en djup suck, gjorde
en våldsam rörelse med handen och slog ut glasets innehåll
öfver min fars väst, i det han med stora, förvirrade
ögon såg sig omkring och utropade på den klaraste och
tydligaste svenska:</p>
<p>»Hvar är jag? Akta er, edra skurkar! Om ni vore
ännu tio till, så ska jag visa er att en svensk sjöman inte
viker för sådant där byke! Där har du, och du, och du ...»
och nu började han slå omkring sig som en galning, till
dess han slutligen helt utmattad sjönk ner i stolen igen,
och på nytt, men nu med mycket saktare röst frågade:</p>
<p>»Hvar är jag?»</p>
<p>»Jo, du ä’ hos mig, handskmakare Bohm,» svarade min
far, »och här ser du Marie, dotter min! Men sitt still nu,
för här behöfver du inte slåss, min gosse. Och när jag
fått slå i ett glas till utaf medikamentet, så slå inte ut
det för mig, ty därtill är det både för dyrt och för godt.»</p>
<p>Och medan min far stultade af in till sitt hörnskåp
igen, skyndade jag mig att binda för såret öfver vänstra
ögat med en stor bindel som täckte icke allenast såret,
utan äfven själfva ögat. Han tycktes nu vara redig, och
jag glömde inte på mången Herrans dag den blick han
kastade på mig, innan jag täckte öfver ögat; ja, jag kan
se den ännu när jag vill.</p>
<p>»Tack!» sade han helt tyst, i det han lutade hufvudet
tillbaka mot stolsryggen. »Jag hade en liten syster som
hette Marie. Om hon hade lefvat, så hade hon varit lika
stor och vacker som ni.»</p>
<p>Ingen hade nånsin förut sagt att jag var vacker, och
inte visste jag heller af det själf. Det var ondt om speglar
i min fars hus, och inte hade jag mycket tid att spegla
mig på heller. Jag visste inte hvarför jag rodnade, men
jag kände att jag gjorde det, och sedan var det mången
både ond och glad stund som de orden återkommo i mitt
minne. Ty ni ska veta, det gick inte så lätt att bli den
fattige sjömannens hustru, som ni tror. Men jag skall väl
inte gå händelserna i förväg. Min far kom tillbaka med
sitt medikament, som han trots alla protester hällde i den
unge sjömannen, och efter en god stund hämtade han verkligen
så mycket krafter, att han kunde omtala för oss hur
han kommit i gräl med de främmande sjömännen. Det<span class="pagenum"><a name="Sid_126" id="Sid_126">[126]</a></span>
hade som vanligt varit för en småsaks skull; han var
jungman på ett i hamnen liggande svenskt skepp, och
skulle gå upp i staden, då de rusiga sjömännen kommo
omkring honom och ville att han skulle taga af sig hatten
för dem, därför att de tillhörde en fransk korvett och han
bara en simpel handelsskuta. Den unge svensken, som
var kort om hufvudet, svarade med att slå hatten af den
näsvisaste af de franska matroserna, och inom kort var
slagsmålet i full gång.</p>
<p>»Det öfriga känner ni,» sade sjömannen, »och hade inte
ni och er dotter varit, så hade de väl slagit ihjäl mig, kan
jag tro! Men nu får jag lof att gå, för annars håller väl
kapten ett fasligt väsen, när jag kommer ombord igen.»</p>
<p>»Du kan gärna stanna kvar här i natt,» menade min
far; »det går inte an att gå ut i den fuktiga luften med
de där skråmorna.»</p>
<p>»Och så kunna de stå och lura på er därnere vid hamnen,»
tillade jag utan att våga se på honom.</p>
<p>»Ah, det har ingen fara!» svarade den unge mannen,
i det han steg upp ur stolen, »skråmorna ä’ ingenting
med ... jag är bara litet yr i hufvudet af dem — och de
ha längesedan glömt att de varit i krakel med mig, så
druckna som de voro. Därför ännu en gång, tack för
hjälpen och låt mig nu gå ombord.»</p>
<p>»Ja, men låt oss höra af dig i morgon!» sade min
far i det han skakade hans hand; »du ä’ ju vår landsman,
och det ska roa oss att veta att du inte får några efterslängar
utaf det här kalaset. Ta och lys honom ut genom
porten du, Marie!»</p>
<p>Jag tog ljuset och gick före honom ut genom dörren;
utkommen i farstun måste jag sätta handen för ljuset för
att det inte skulle blåsa ut, och jag kände då huru en
hand lades på min arm och en sakta och upprörd stämma
hviskade i mitt öra: »Tack, Marie, den här kvällen glömmer
jag aldrig!»</p>
<p>Ögonblicket därefter hörde jag hans raska och fasta
steg ute på gatan, och de försvunno allt mer och mer,
under det att jag försökte att stänga igen porten, men
hindrad dels af ljuset som jag inte ville släppa, d<span class="pagenum"><a name="Sid_127" id="Sid_127">[127]</a></span>els af
darrningen i mina händer, som inte ville öfverge mig,
dröjde jag så länge, att min far slutligen öppnade dörren
och ropade:</p>
<p>»Nå, Marie, hvad gör du så länge? Har sjömannen
tagit dig?»</p>
<p>Jag svarade ingenting utan skyndade mig in, och den
natten var den första sömnlösa jag någonsin haft.</p>
<h3>6.</h3>
<p>»Man kan väl tänka sig,» fortsatte gumman; »den oro
och otålighet, med hvilka åtminstone jag den följande
dagen afvaktade vidare underrättelser om den slagne sjömannen.
Min far var alltid tyst och sluten, så att af
honom hörde jag ingenting, och klockan 6 på kvällen tog
han som vanligt, sedan han slutat sitt dagsarbete, hatt
och käpp och begaf sig af ut. På min fråga hvart han
skulle gå, såg han först på mig mycket förvånad, sedan
svarade han helt lakoniskt som vanligt: ’till klubben’,
och så vandrade han sina färde.</p>
<p>När jag blef ensam tilltog min oro så att jag slutligen
inte visste mig något råd för att få den stillad.
Jag lade bort mitt arbete, och gick fram och tillbaka i
rummet, ifrigt funderande om jag inte skulle våga att ta
Trudchen med mig och gå neråt hamnen, för att skaffa
mig underrättelser om den slagne. Detta var minsann inte
någon småsak för en flicka i min ställning, och jag visste
mycket väl, att om jag hade blifvit sedd af någon utaf
grannarna, så skulle det ha varit slut med mitt rykte för
alltid. Nu för tiden skulle en sådan sak till och med i
en småstad anses för ganska naturlig; men så var det
sannerligen inte då. Alla de moderna idéerna om kvinnans
likställighet, och sån’t där, som de nu skrifva tidningarna
fulla om, kände man den tiden inte till; för en ung flicka
fanns det inte mer än ett yrke, synålens, och inte mer än
en plikt: att niga och säga ja, när föräldrarna väl hade<span class="pagenum"><a name="Sid_128" id="Sid_128">[128]</a></span>
utsett en man åt henne, sak samma om hon tyckte om
honom eller inte, eller om han var ung eller gammal. I
synnerhet var det fallet med en fattig borgarflicka sådan
som jag, och våra mödrar uppfostrade oss från första stunden
i de begreppen, så att när stunden kom, gjorde man
sällan några invändningar. Det var också inte utan att
min far mer än en gång låtit påskina, att han nu ansåg
mig tillräckligt gammal för att, också jag, gå all världens
gång, och att en välbehållen änkling om ett par och fyrti
år, en mässingsslagare på samma gata som vi själfva, hade
kastat sina något skelande ögon på mig. Mannen hette
Kortz, hade eget hus och stor verkstad, samt bara tre
barn från sitt förra gifte, af hvilka dock två voro pojkar
och en förskräckelse för hela stadsdelen, hvars portluckor
och fönsterrutor aldrig fingo vara i fred för dem. Min far
hade visserligen inte uttryckligen talat om mässingsslagarens
frieri; men ofta nog, då han kom hem från klubben,
hade han låtit ord undfalla sig om, hurusom han mycket
väl skulle kunna reda sig ensam med Trudchen, fastän
hon visserligen var litet dum och långsam; men att, om
det inte var så rasande roligt i och för sig själf, så fick
man i alla fall trösta sig, när man hade sitt barn väl försörjdt,
och så vidare. Allt detta rann mig nu i hågen,
när jag gick oroligt af och an, och om den hederlige
mässingsslagaren, hvars gulgråa hår till följd af hans yrke
oftast stötte i grönt, förut redan förefallit mig afskyvärd
med sina skelande ögon och sitt plumpa skratt, så blef han
ännu värre i jämförelse med den unge sjömannen, hvars
tacksamma blick och bleka anlete förföljde mig hvar jag
gick och stod. Trots min medfödda blyghet och förskräckelse,
hade jag också redan fattat mitt beslut att gå ut i
köket och säga till Trudchen att följa med mig, det fick
nu för resten gå hur det ville, då jag i hast hörde tunga
steg utanför på gatan, någon öppnade porten, och efter
något trefvande omkring på dörren, slutade med att bulta
på den. Med klappande hjärta skyndade jag att öppna,
och en gammal matros steg tvekande in i rummet, medan
han strök af mössan med ena handen, och stack fram en
hopviken papperslapp i den andra, i det han valkade <span class="pagenum"><a name="Sid_129" id="Sid_129">[129]</a></span>en
duktig buss fram och tillbaka, därpå vände sig och spottade
mot dörren, hvarpå han mycket betänksamt vände sig om
igen och frågade:</p>
<p>»Kan just undra om jag seglat riktig kurs, jag? Är
det här som handskmakar Bohm bor?»</p>
<p>»Ja, hvad vill ni honom?»</p>
<p>»Jo si, det är inte så utan att jag inte skulle liksom
vilja lämna åf det här, ifall han kan ta emot’et.»</p>
<p>»Min far är inte hemma nu för tillfället,» svarade jag,
i det jag utsträckte handen efter papperet; »men kanske
att jag ...»</p>
<p>»Å hoj!» afbröt han mig hastigt, i det han skärskådade
mig från topp till tå, med ett par kloka grå ögon
under buskiga svarta ögonbryn; »jaså, det är dottern, det!
Kunde förstå det på tacklingen och riggen ... se, pojken
ligger för ankar, si ... skamfilad öfver hela skrofvet,
ska jag säga!»</p>
<p>»Hvem menar ni?» stammade jag.</p>
<p>»Kors, jungman vet jag! Han blef skamfilad i går
afton utaf några fransoskanaljer; kom ombord sen och såg
ut som hin håle i synen; kånka honom till sjukhuset i
middags, för han fick feber i faggorna ... försökte, både
kapten och jag, att få i honom en grogg, men det bar sig
inte. Bad, när vi kånka dit’en, att jag skulle gå te handskmakar
Bohm och lämna den här lappen, för det var han
och hans dotter, som frälst lifhanken på’n, kantänka. Men
hur ä’ det lilla mamselln? Hin kölhala mig, tror jag inte
hon blir blek i syna som ett nytt läsegel!»</p>
<p>Jag var visserligen ingen sjåpig eller förklemad flicka,
det skall Gud veta; men förskräckelsen från kvällen förut
satt ännu i mig, och när jag nu hörde att den stackars
gossen var förd till sjukhuset, så ansåg jag det liktydigt
med att han var död; ty sjukhuset hade i alla tider utgjort
min förskräckelse. Därför kände jag att jag bleknade
och att mina ben inte ville bära mig, och jag tyckte
jag var färdig att sjunka till golfvet, då jag hastigt kände
ett par starka armar som fattade om mig och satte mig
på en stol, under det att en röst, som sökte göra sig så
mild och mjuk som möjligt, hviskade i mitt öra:</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Sid_130" id="Sid_130">[130]</a></span></p>
<p>»Seså, mamsell lilla, ta nu inte så illa vid sig ...
pojken mönstrar väl inte af bums heller, för att han fått
sig ett par skråmor. Men si, sanningen ä’ att doktorn
sa, att han får ligga i lugnvatten ett par veckor, innan
han kan sätta alla lapparna till igen och ge sig ut på
seglats.»</p>
<p>»Tror ni inte att det är något farligt?» frågade jag, i
det jag sökte sansa mig så godt jag kunde.</p>
<p>»Nej vasserra, jag känner hans skalle, jag ... det ä’
jag som gjort’en till sjöman, ska jag säga lilla mamselln!
Det ska inte vara några fransosnäfvar, som spräcker skallmejan
på den pojken, inte! Men si, det värsta är att
kapten är segelfärdig och skutan klar, och att vi tänker
ge oss af i morgon om vinden håller sig, och då vete
tusan hvem en ska få som tittar om honom därborta på
sjukhuset.»</p>
<p>Och under det den gamle, ärlige matrosen sade detta,
valkade han bussen med förnyad fart, och tittade på sned
på mig, med ett på samma gång enfaldigt och skälmskt
uttryck i sina gråa ögon. Men jag var för mycket upptagen
af tankarna på den unge sjömannen, för att rätt besinna
hur jag blottade mitt inre för budbäraren, då jag
hastigt utropade:</p>
<p>»Sörj inte för det, det ska nog vi göra; min far
och jag; ty,» tillade jag litet saktare, »han är ju vår landsman,
och ...»</p>
<p>»Nå ja, då är det ingen nöd,» sade matrosen i det
han skakade min hand med en trohjärtenhet, som gjorde
att han kramade den nästan blå; »då ä’ jag lugn för min
jungman. Rasande duktig pojke, ska lilla mamselln tro,
kvick som en katt i tackel och tåg, och läser navigation
som en hel karl; den blir nog snart skeppare på egen
skuta, och då kan han gifta sig, och ta lilla frun med på
resan, och har han då mig vid rodret, så kan di vara lugna
bägge två! Men ajös nu, här står jag och pratar ... ska gå
ner till sjukhuset och titta om’en litet, innan jag går ombord.»</p>
<p>»Vill ni låta mig följa med er till sjukhuset?» frågade
jag hastigt.</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Sid_131" id="Sid_131">[131]</a></span></p>
<p>»Nej, hör nu lilla mamselln,» återtog matrosen betänksamt,
i det han valkade sin buss mycket ifrigt; »det tror
jag väl inte går an ändå. För si, i kväll vet han väl ändå
inte mycket till sig. Doktorn sa att febern skulle smälla
till värre mot afton; utan ta hon breflappen så länge, lilla
mamsell, och låt mig hälsa’n från henne, ifall han begriper
så mycket svenska ... och så i morgon bitti när jag tittar
om’en igen, så kan jag komma in och tala om hur det ä’
fatt me’n.»</p>
<p>Jag tog emot papperet, tackade den redlige matrosen,
som ånyo kramade min hand nästan värre än förut, hvarpå
han aflägsnade sig med en vänskapsfull nick och snart med
vaggande gång passerade förbi fönstret, gaf mig ännu en
nick som om han velat säga: »var lugn, mamsell lilla,»
och aflägsnade sig neråt gatan.</p>
<p>Jag stod kvar vid fönstret med det hopvikta papperet
i handen, och försänkt i så djupa tankar att jag inte märkte
huru tiden gick, förrän jag hörde min fars käpp slå emot
gatstenarna, och såg honom passera förbi fönstret i sällskap
med mässingsslagaren, hvilken dock tog afsked vid
porten och vände om åt samma håll från hvilket de kommit.
Jag spratt till, utvecklade det lilla papperet, läste
vid skenet af gatlyktan de tvenne orden: »Tack, Marie»,
skrifvet af en darrande hand, och hade knappast hunnit
stoppa det kära papperet i barmen, förrän min far inträdde
i rummet.</p>
<p>»Hvad nu, flicka, sitter du i mörkret?» sporde min
far, i det han satte ifrån sig hatt och käpp på den vanliga
stolen vid dörren; »hvad vill det säga?»</p>
<p>»Kära fatter!» ropade jag, i det jag skyndade emot
honom; »här har varit bud ifrån den där sjömannen, som
blef så illa slagen i går.»</p>
<p>»Jaså, och därför sitter du i mörkret?» upprepade
han kärft; »hvad har det ena med det andra att göra?»</p>
<p>»Ingenting, kära fatter lilla, men jag blef så ledsen.»</p>
<p>»Tänd på ljus nu först, så får jag höra det andra sedan.»</p>
<p>Sedan ljuset var tändt och luckorna skrufvade, satte
min far sig i sin länstol, gaf mig tecken att draga
min stol närmare intill hans och frågade:</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Sid_132" id="Sid_132">[132]</a></span></p>
<p>»Hvad var det för bud?»</p>
<p>»Det var en gammal matros från samma fartyg som
han själf.»</p>
<p>»Nå, hur är det med honom?»</p>
<p>»Illa, fatter! Han har feber och ligger på sjukhuset.»</p>
<p>»Såå? Måtte ha fått duktigt med smörj då! Jaså,
på sjukhuset ... ja, där lär han väl inte må för väl, känner
jag stadsfysikern rätt.»</p>
<p>»Och det värsta är att i morgon seglar kaptenen sin
väg, så att han får ligga där ensam och öfvergifven, stackars
gosse.»</p>
<p>»Du ä’ fasligt ömsint om den där junkern!» sade
min far och såg på mig med en djup rynka mellan ögonbrynen.</p>
<p>»Han är ju vår landsman, fatter lilla! Och tänk bara
om han har far och mor i lifvet, hvad de ska vara oroliga
för honom.»</p>
<p>»Jaja, det är då sant, det. Men det är så vanligt
för de gamla det, när ungarna flugit ut. Ska väl gå
och titta om honom i morgon, får jag se hur det står
till. Om gumman min lefde, så kunde vi flytta hit honom
från sjukhuset, för där får han väl både svälta och allt.»</p>
<p>»Ja, men fatter lilla,» menade jag och försökte att
vara mycket lugn, fast hjärtat klappade så hårdt, att jag
knappt kunde tala; »nog kan Trudchen se efter honom,
ifall du vill.»</p>
<p>»Den,» sade min far, i det han tände sin pipa, som
jag stoppat och räckt honom; »det ville jag just se, hur
det fåret skulle bära sig åt med den saken!»</p>
<p>»Nå, men så kunde väl jag åtaga mig att sköta om
honom,» sade jag tvekande, i det jag såg ned på min
sömnad, som jag fattat tag uti; »du har själf sagt att jag
är en bra sköterska, fatter ... minns du det, när du själf
var sjuk i fjol?»</p>
<p>»Ja, men det passar inte att en ung slinka som du
blir sjuksköterska åt en tocken där pojkvasker!»</p>
<p>»Passar det inte? När skulle det kunna anses opassande
att öfva barmhärtighet emot de lidande?» frågade
jag litet jesuitiskt, jag medger det gärna; men jag kunde
inte annat, »låt flytta honom hit hem, fatter lilla, d<span class="pagenum"><a name="Sid_133" id="Sid_133">[133]</a></span>et vore
ju stor synd om han skulle få ligga och dö utaf vanskötsel
på sjukhuset.»</p>
<p>»Hm, visst vore det synd,» sade min far, i det han
såg på mig med pröfvande blick; »men jag tycker du ä’
bra angelägen att få honom hit? Du måtte väl inte ha
förgapat dig i pojken, när du förband honom i går afton?
Men det säger jag dig, Miken, har du sådana funderingar
så lurar du dig, för jag tar inte någon fattiglapp till
måg, det vet du, och Kortz har mitt ord, det vet du också.»</p>
<p>»Tror du då, fatter lilla, att man blir kär i en människa,
som man knappast sett i fem minuter?» frågade jag
och tvang mig att skratta, ehuru det skar till i hjärtat
på mig som med en hvass knif, när jag hörde mässingsslagarens
namn nämnas; »det vore väl ändå allt för
galet. Och vore han inte sjuk, den stackars gossen, så
kan du vara säker på att jag inte det minsta skulle bry
mig om honom.»</p>
<p>»Nå, det kan jag väl också tro,» menade min far
lugnad, i det han drog stora moln ur sin pipa; »och i
morgon ska jag gå ner till kapten och fråga hur dan pojken
är, och är han hygglig, så ska jag säga åt stadsfysikern
att han får flyttas hit, så få vi se om det kan bli
människa af honom igen. Men sätt nu fram kvällsvarden,
min flicka. Jag är hungrig, ska du veta!»</p>
<p>Den natten sof jag heller inte mycket, men jag vet
inte rätt om det var af oro öfver den unge sjömannens tillstånd
eller af glädje öfver att få sköta honom.»</p>
<h3>7.</h3>
<p>»Ni tycker väl, ni unga,» fortsatte gumman, »att jag
är en bra stor toka, som sitter här och talar om mina ungdomsdårskaper
för er; men jag ska säga er, att när man
blir så gammal som jag är, så värmer det upp hjärtat att få
i minnet lefva om igen sin vårsprickningstid; den är ändå
den rikaste man har. Och man skall ha bl<span class="pagenum"><a name="Sid_134" id="Sid_134">[134]</a></span>ifvit mycket
förstockad och mycket förtorkad i själen för att inte glädjas
åt att få påminna sig den på nytt.</p>
<p>Men hur det nu var, så fick min far goda underrättelser
från kaptenen och dåliga från sjukhuset, och det
gjorde att inom två dagar var den unge sjömannen transporterad
hem till oss, och bäddades ner i ett litet rum
innanför dagligrummet, där jag brukade sitta, — och nu,
mina unga vänner, börjades en bra skön tid för mig, ska
ni tro. Jag hade alltid varit ensam och utan några jämnåriga
vänner, och min far hade aldrig varit särdeles ömsint
eller meddelsam emot mig. Nu fick jag någon att vårda,
att vara allt för, och jag kan inte beskrifva för er huru
jag allt mera fästade mig vid min skyddsling, så kan jag
gärna kalla honom, ty han var hjälplös som ett litet barn,
och jag tyckte nästan att jag var mera en mor än en
syster för honom. Ty fransosernas knifvar hade tagit
djupare än man först trodde, och det höll på att bli hjärninflammation
utaf, så att många veckor gingo förbi, innan
han ens kände igen mig, annat än under korta mellanstunder,
och min far som tyckte att det inte kunde vara
någon fara för mig att på detta sätt vara ensam med en
sjuk, öfverlämnade slutligen den sjukes vård helt och
hållet åt mig.</p>
<p>Och ändå missräknade gubben sig, ty hans sjukdom
och hjälplösa belägenhet var just det, som främst af allt
banade honom vägen till mitt hjärta. Jag hade som ung
flicka ett eget, något tungsint lynne, och hvad helt säkert
inte ett helt år af dans och fröjd och lustbarheter skulle
ha utverkat, det gjorde nu och mycket säkrare några
veckor vid en sjuksäng. Men det är så många som gå
förlofvade från en bullrande bal, där de lärt känna hvarandra
knapphändigt nog under det halfrusiga intrycket af
en hvirflande vals, att det kan inte skada om en och annan
går förlofvad från utöfvandet af ett sjuksköterskekall: det
säkra är att nog kommer den unga flickan från det sistnämnda
sammanträffandet med mindre farliga illusioner,
än oftast nog från det första. Nå, efter en lång och envis
kamp emellan lif och död, segrade dock den unge sjömannens
friska och kraftiga natur, och inom kort kunde <span class="pagenum"><a name="Sid_135" id="Sid_135">[135]</a></span>han
stappla omkring därute i det största rummet stödd på min
arm; men nu var det jag som höll på att bli sjuk i stället.
Jag måste också verkligen hålla mig vid sängen ett par
dagar, under hvilka Trudchen i stället fick se efter både
honom och mig, medan min far dolde sin oro för mig genom
att gå och smågräla emellan mitt rum och den unge
sjömannens, om att han hade fått lasarett i huset, och att
en annan gång kunde unga sjömansglopar vara litet mindre
korta om hufvudet, så kunde en ärlig borgare slippa ifrån
sådant där elände.</p>
<p>När jag kom upp igen, fingo vi båda unga klart för
oss, hur det stod till med våra hjärtan, och många ord
behöfdes inte för att oss emellan afsluta det förbund, som,
Gud vare lof, ingenting annat än döden kunde upplösa.
Fråga de båda unga där, så får ni väl höra om kärleken
vid sådana tillfällen har för vana att vara mångordig af
sig. Ju djupare och sannare han är, desto mindre har han
att säga, tänker jag. För oss var en handtryckning, en
blick, och en hastigt och under stor fruktan å min sida
utbytt kyss mer än nog, och sedan försökte vi att vara
så lugna och likgiltiga som möjligt emot hvarandra i min
fars närvaro. Det blef en ganska lång konvalescens, under
hvilken min fästman, ty så kallade jag honom i mina
drömmar och vid våra korta ensamma stunder, skaffade
sig böcker att läsa för att fullkomna sig i sitt yrke. På
det sättet gick på nytt en lycklig månad; men då var
han helt och hållet återställd, och nu måste det bli slut
på den lyckliga tiden. Hans kapten hade skrifvit till honom
med en kustjakt ifrån Lübeck, att han där väntade
på honom för att sedan fortsätta färden till England och
vidare neråt Spanska sjön, och att han måste skynda sig,
så vida kaptenen inte skulle blifva tvungen att inmönstra
en annan i hans ställe. När det brefvet kom var min far
inte hemma, och vi unga hade nu en lång öfverläggning
om hur vi skulle bete oss, för att min far inte skulle
tvinga mig att gifta mig med mässingsslagaren.</p>
<p>»Jag går till honom, innan jag far,» sade Gustaf, i
det han drog mig intill sig, »och säger honom,<span class="pagenum"><a name="Sid_136" id="Sid_136">[136]</a></span> att om han
understår sig att se på dig medan jag är borta, så slår
jag ihjäl honom.»</p>
<p>»Men, käre Gustaf,» bad jag, i det jag försökte lugna
honom, »det är väl ändå inte rätta sättet. Litar du inte
på mig, att jag aldrig gifter mig med någon annan
än dig?»</p>
<p>»Jo, det gör jag visst, Marie lilla; men din far skall
nog försöka tvinga dig, när jag är borta. Han räknar på
att mässingsslagaren har egen gård, och jag ingenting
annat än ett par friska armar och god vilja att bli en
duktig skeppare med tiden. Och det ska jag också bli,
och det inom två år, det kan du lita på!»</p>
<p>»Nå, låt oss då säga min far det,» föreslog jag, »för
jag kan i alla fall inte samtycka till någon hemlig förlofning
utan hans vetskap, det skulle han aldrig förlåta oss,
och då blef den sista villan värre än den första.»</p>
<p>»Jag har också inte tänkt, att vi skulle dölja det för
honom, utan säga rent ifrån, och det har jag föresatt mig
att göra redan i kväll. Men först ville jag ha saken på
det klara med dig, Marie lilla, för har du inte tålamod att
vänta på mig, så lär det väl inte vara värdt att tala vid
far din om saken. Ser du, jag har en gammal farbror
öfver i Strömstad i Sverige, och han skaffar mig nog en
skuta att föra, om jag bara visar att jag duger till det.
Det har han lofvat, och fast han är duktigt snål och inte
velat ge mig något till min uppfostran, så håller han nog
ord ändå, när jag kommer och visar, att jag är fix och
färdig — det har ingen fara. Vill du därför bli min, utan
att bli förskräckt för att vi kanske få dragas med fattigdom
och bekymmer i början, så ska nog allt gå bra.»</p>
<p>Att jag svarade ja, var naturligt; ty hvilken aderton
års flicka tänker på fattigdom och bekymmer, när hennes
utvalde ser henne så trofast in i ögat som min Gustaf
gjorde, och när hennes hand hvilar i den älskades så lugn
och trygg som fallet nu var med min hand? Åtminstone
var det inte så den tiden att man såg mera på möblemanget
än på hjärteglädjen, mera på de årliga inkomsterna
än på friden och lyckan i hemmet, och är kärleken
utaf den äkta sorten, så tänker jag väl det är detsamma
ännu i dag. Eller hur, mitt unga herrskap?»</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Sid_137" id="Sid_137">[137]</a></span></p>
<p>»Nog tror jag det är fallet med de unga,» svarade
den lycklige fästmannen; »men se, det är alltid de gamla
som ha sina betänkligheter, naturligtvis. För dem går
lifvets goda öfver allting, och de kunna aldrig tänka sig
någon sällhet utan en full kassakista och ett väl försedt
bo! De besinna inte, att just mödan att tillkämpa sig
allt detta, är för det unga sinnet ett behof och en glädje.»</p>
<p>»Åja, det där låter mycket bra,» återtog gumman,
om man bara har allvar med det! Men de gamla kunna
nog vara att ursäkta, de också; ty de ha sett mera af
lifvet än de unga. Jag tyckte nog, jag också, att min
gamle far var orättvis och hård; men jag såg många gånger
se’n, att hade vår kärlek inte varit af det slaget, som
fördrager allting, så nog kunde vi haft våra ganska bekymmersamma
dagar, både under de första och senaste
åren af vårt äktenskap. Men det tänkte vi minsann inte
på den kvällen som nu var fråga om, utan bäst som vi
sutto där och kuttrade om vår kärlek och våra förhoppningar,
så väcktes vi upp ur våra lyckliga drömmar af
min far, som oss ovetande kommit in, och som nu med
ingenting mindre än blid ton utropade:</p>
<p>»Hvad vill det här säga? Jo, det kan man kalla en
riktig god tack för att man visar sig mänsklig mot sådana
som behöfva ens hjälp! Skulle jag kunna få lof att
veta hvad meningen är med den här saken, ifall det inte
anses för näsvist af mig som far, att understå mig fråga
ungherrskapet?»</p>
<p>»Snälla fatter ...,» försökte jag stamma, men afbröts
genast af min far.</p>
<p>»Tyst du!» ropade han allt mera förtörnad, »du borde
skämmas att bära dig åt på det sättet! Är du en anständig
flicka du, som i din fars frånvaro sitter där och håller
kurtis med den första unga glop du får tag uti? Du
borde skämmas ögonen ur dig, det borde du, och jag
borde köra dig på porten, det borde jag!»</p>
<p>»Nej, hör nu, bästa farbror ...,» tog nu Gustaf till
ordet.</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Sid_138" id="Sid_138">[138]</a></span></p>
<p>»Fan ä’ din farbror och inte jag, från denna dag!»
röt min far, som den kvällen varit något längre än vanligt
på klubben och därför var mera högröstad än han
brukade vara. »Ge dig af bara, din eländige förrädare!
Jag vill inte ha något vidare med dig att göra, hör
du det!»</p>
<p>Nu började jag att gråta — det är ju vårt vanliga
vapen, det, när vi inte veta, hur vi ska bete oss. Men
Gustaf han var minsann inte rädd, han fattade min hand
och bad mig vara lugn, och sade, att när min fars första
vrede väl hade lagt sig, så skulle han nog inse, att ingen
hederlig far eller mor behöfde anse sin dotter förnedrad
för att hon hölle af en ärlig gosse, om han också icke
hade något. Han kan väl skaffa sig, menade Gustaf, och
det skulle han också göra, om han bara fick min fars
löfte att inte tvinga mig till att gifta mig med någon
annan.</p>
<p>»Det angår dig inte,» menade min far; »hon är min
dotter, och hon gör hvad jag vill, så mycket ni vet det,
båda två.»</p>
<p>Men Gustaf lät ändå inte skrämma sig; han började
att tala om hur naturligt det skulle vara, att han fästade
sig vid mig, som kom honom till hjälp den där aftonen,
då han höll på att bli ihjälslagen; vidare om hur mycken
vänlighet min far visat honom, och om det löfte, hans gamla
farbror i Strömstad gifvit honom, om att skaffa honom ett
fartyg, jämte flera andra, skickligt framförda anspelningar
på framtiden, som gjorde att gubben fatters inkast blefvo
allt färre och färre, och hans uppsyn allt mildare och mildare.
När så jag kom till på slutet och påminde honom
om huru han ofta berättat att han och min mor hade ingenting,
när de gifte sig, och huru det visat sig att det
ändå gått bra, därför att de hållit af hvarandra, så veknade
han upp helt och hållet, och sedan han funderat på
saken en stund, tog han till vår stora förvåning till orda
ungefär så här:</p>
<p>»Ja, nog kan ni prata för skålen, det hör jag, och
det är ingen konst. Men nu vill jag ha mitt ord med i
laget också, och det låter så här: Du ger dig genast af
härifrån, pojke, för jag vill inte ha något tocket<span class="pagenum"><a name="Sid_139" id="Sid_139">[139]</a></span> här maskopi
omkring mig. Och ni får hvarken skrifva till hvarann
eller träffas, förrän du skaffat dig skuta och rätt att
föra henne, och då få vi se hvad det kan bli af. Gör du
ett enda försök att träffa dotter min före den tiden, så är
det slut med hela aftalet. Hör du det!»</p>
<p>»Ja,» svarade Gustaf, »och jag begär ingenting bättre!
I morgon bittida seglar jag för att söka opp min kapten,
så att farbror behöfver inte vara rädd för att jag inte
skall hålla mitt ord. Men jag vill ha farbrors löfte på att
vänta i två år, ty så lång tid behöfver jag för att läsa
mig till kapten. Och när den tiden är förbi, då kommer
jag med Guds makt hit till Stralsund på eget däck och
då begär jag min brud af farbror, och så hissa vi segel
och styra af till mitt hem.»</p>
<p>Min far blef återigen mörk i hågen vid dessa ord,
och jag fruktade för att Gustaf skulle ha fördärfvat alltsammans
för oss, genom sin oförsiktighet att yttra dem;
men hvad min far också tänkte, så sade han likväl ingenting,
utan det öfriga af kvällen förflöt mera lugnt och fridfullt
än man kunnat vänta. När vi skildes åt, skakade
min far och Gustaf hand med hvarandra, och sedan vände
min far sig bort, i det han på sitt vanliga korta sätt sade
till mig:</p>
<p>»Du skall väl lysa honom ut, du Marie, så att han
inte stupar omkull därute i mörkret.»</p>
<p>Och på det sättet fingo vi utan vittnen taga afsked
af hvarandra; men att det inte var tid hvarken till långa
eder eller försäkringar, det kan ni lätt tänka er. Ett
famntag, en trofast kyss, ett par upprepade handtryckningar
och ett framhviskadt: »Mod bara, med Guds hjälp
se vi hvarandra åter.» Och snart hörde jag på nytt de
raska stegen ljuda nedåt gatan. Jag sväljde tårarna och
gick in, där jag emottogs af min far, som stod midt på
golfvet med armarna i kors, på följande sätt:</p>
<p>»Hur tusan kan man fästa sig vid en tocken där flyttfågel.
Tacka vill jag min vän mässingsslagaren, den vet
man hvar man har, och han flyttar min själ inte längre
än mellan hemmet och klubben. Det förstås, att han är
inte så fin och så ung som den där sjöfågeln, me<span class="pagenum"><a name="Sid_140" id="Sid_140">[140]</a></span>n så har
han egen gård i stället och burskap, och ...»</p>
<p>»Och grönt hår och ett par elaka pojkar!» bifogade
jag litet retligt, ty jag tyckte att min far var bra grym,
som nu kunde tala om sådant.</p>
<p>»Ja, det förstås, ni kvinnor ä’ er alltid lika, ni må
vara unga eller gamla!» brummade min far och gick in
till sig.</p>
<p>Och glad var jag att få vara ensam med min första
egentliga sorg, fast den inte var djupare än att hoppet
visade mig ett leende framtidslif mellan tårarna. Och när
natten var förbi, smög jag mig ut och ner till hamnen.
Det blåste frisk vind inifrån land, och Gustaf vinkade gladt
och lifligt åt mig från den lilla kustfararens reling, medan
fartyget hastigt begaf sig af utåt bukten, där Östersjön
fräste och glittrade, så att det snart stod som en tät mur
af skum mellan mig och min bortilande fästman, som jag
kanske aldrig mera skulle återse.</p>
<h3>8.</h3>
<p>Ett par kvällar därefter sutto vi åter vid det lilla tebordet,
och gumman skulle just på min begäran fortsätta
sin berättelse, när Augusta i full fart kom in ifrån köket.</p>
<p>»Frun!»</p>
<p>»Ja, hvad ä’ det nu då!»</p>
<p>»Amerikanska prästen är här med bref ifrån fruns son!»</p>
<p>»Jaså, nå bed honom stiga in då, han skall väl inte
stå i farstun och predika heller!»</p>
<p>»Ha ha ha!»</p>
<p>»Gaffla inte nu, utan tänd på ljusena i salen och bed
honom stiga in. Och nu får ni ursäkta mig, mitt unga
herrskap, att jag går dit ut på en stund, ty fast inte
brevbäraren är utaf det allra behagligaste slaget, så är likväl
brefvet ifrån min son mig alltid kärkommet nog för att
komma mig att glömma det.»</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Sid_141" id="Sid_141">[141]</a></span></p>
<p>Under tiden hade Augusta tändt ljusen, och nu inträdde
prästen, en liten rödblommig, mörklagd karl med
ett jovialiskt, fastän något tillgjordt utseende, talande den
vanliga amerikaniserade svenska, som man hör af dem,
hvilka en längre tid vistats i Förenta staterna, och som
den tiden, då ännu just inga emigranter plägade återkomma
därifrån, var något tämligen nytt. Samtalet blef
dock denna gång helt kort, ity att mannen samma afton
skulle hålla ett missionsföredrag i Betelkapellet, och därför
icke hade tid att försöka om sitt så ofta misslyckade
värf, att göra gumman till läserska. Ty att det var detta
den lille jovialiske herrn ville, det kunde man tydligt höra
och se, ehuru gumman var honom för slug och för ärlig
i sin gammaldagstro. Efter en stund tog han således afsked
med några salvelsefulla ord, sedan han passat på att
kasta en blick in i det inre rummet, där vi sutto och där
grabüschkorten på det lilla bordet fingo en ljungande blick,
som fortplantade sig på oss, syndiga varelser därinne,
hvilka hjälpte gumman att framhärda i världens förvillelse.</p>
<p>»I kväll slapp jag för bra godt pris,» sade gumman
medan hon satte på sig glasögonen och tog plats vid bordet,
»jag kunde aldrig tro att det skulle gå af för så
hyggligt.»</p>
<p>»Han fick se oss och korten,» sade den unga flickans
fästman, »och då kunde han väl inte uthärda längre.»</p>
<p>»Kors ja,» menade gumman på sitt vanliga godmodiga
sätt; »karlen är mycket bra och mycket beskedlig; men
nog kunde han låta bli att försöka omvända mig, tycker
jag. Det borde han väl se, att det inte lönar sig, för den
smak kärlet har fått, behåller det i de flesta fall, isynnerhet
när det har kommit till min ålder. Men jag förstår
mycket väl hur det är; min sonhustru, som jag för
resten aldrig har sett, lär vara mycket gudlig utaf sig,
och dessutom mycket mån om sig, och hon tänker väl att
jag ska lämna litet mera efter mig, om jag för ett gudligare
lefverne.»</p>
<p>»Skulle det verkligen kunna vara skälet?» frågade
den unga f<span class="pagenum"><a name="Sid_142" id="Sid_142">[142]</a></span>lickan förundrad.</p>
<p>»Ja, det är inte alls omöjligt; men det kunde hon
bedra sig på, det har jag sett exempel på förut en gång,»
svarade gumman, »jag glömmer aldrig grosshandlar Blocks,
jag, de gjorde på samma sätt, och narrade fruns gamla
mor, assessorskan Gradin, att bli läserska, därför att de
var rädda för att hon skulle lefva upp sina penningar, för
hon var en glad gumma, som gärna såg folk och främmande
omkring sig. Men den gången lurade de sig, för
prästen narrade gumman att testamentera allt hvad hon
hade till evangeliska fosterlandsstiftelsen, så de blefvo ändå
utan, de snålvargarna! Jag glömmer aldrig, jag, hur snäst
grosshandlaren såg ut, när gumman var död, och evangeliska
stiftelsen tog både huset och penningarna.»</p>
<p>»Nå men klandrade inte grosshandlaren testamentet?»
frågade jag.</p>
<p>»Jo det tror jag visst han gjorde; men när de heliga
få fatt i något som klingar, så släppa de det inte så lätt,
och stiftelsen behöll vackert hvad den hade fått, den. Nu
var det grosshandlarfrun också som var mest mån om sig
och om himmelriket; mannen brukade sedan ofta säga när
det taltes om saken: Det var rasande dumt att gumman
skulle bli läserska, ty nu gick man miste både om hennes
förmögenhet och hennes goda middagar. Dem hade man
då alltid en gång i veckan annars, så lång vintern var!»
Men se så, låt oss nu dricka vårt te, nu tänker jag väl
att det har dragit tillräckligt, och så ska jag väl göra
slut på min gamla ungdomshistoria, som troligen har tröttat
er lika mycket som den uppfriskat mig.»</p>
<p>Vi försäkrade alla och på fullt allvar att så inte
var förhållandet, och efter en stund började gumman:</p>
<p>»Den första tiden efter Gustafs afresa gick jag alldeles
som i en dvala. Jag uträttade mina sysslor som
förut, jag åt och drack och talade, men det var så maskinmässigt
som man gärna kan tänka sig af en lefvande
människa. Min far var vid dåligt lynne hela tiden, och
menade oupphörligt att den unge sjömannen hade förhäxat
mig, ty jag var inte mera det ringaste lik hans glada
Marie, påstod han, och det tror jag nog att han hade rätt i.
Vidare sade han mig en kväll, omkring en vecka efter
Gustafs afresa, på sitt vanliga barska och buttra sät<span class="pagenum"><a name="Sid_143" id="Sid_143">[143]</a></span>t:</p>
<p>»Hör du Miken, du, jag ska säga dig en sak så god
som två! Om du inte blir folk igen och det i rappet, så
ta mig raggen skickar inte jag efter mässingsslagaren, och
ställer till förlofning på fläcken. Och jag vill väl se, om
jag inte ska få bukt med en näsvis och obstinat flickslinka,
som till på köpet är min egen dotter!»</p>
<p>Och det hotet hjälpte! Jag försökte på fullt allvar
att bli mig lik igen som jag var förut, och det människan
vill på fullt allvar, det kan hon också. Inom kort var
jag åter till utseendet densamma som förut, fast jag i
själfva verket var mycket förändrad; men det gömde jag
för mig själf, och nu var det bara om kvällarna när jag
blef ensam i min lilla kammare, som jag drömde och
suckade; men då tog jag också skadan igen, ska ni tro.</p>
<p>På det sättet gick nu något öfver ett år, utan någon
annan omväxling i mitt stilla lif, än att min far då och då
öfverfölls af en oemotståndlig lust att få mässingsslagaren
till måg, och vid sådana perioder plågade mig med alla
möjliga uppmaningar att inte bry mig om att tänka på
den där sjöfågeln, som längesedan, efter hvad min far påstod,
hade glömt mig för en annan flicka.</p>
<p>»Sådana där gökar byta om flickor som en annan
byter om strumpor,» brukade då min far säga; »hur kan
du tänka dig att han skulle vara beständig? Om han
hade känt dig i åratal, det kunde så vara ... som mässingsslagaren
till exempel; men en tocken där flygfiskkärlek
som kommer som ett skott, därför att den ena får ett hål
i hufvudet, och den andra står och plaskar på det med
vatten och ättika, den vill jag inte höra talas om! Har
du hört ett ord af honom sedan han for, hvasa?»</p>
<p>»Ja, men fatter lilla,» svarade jag då, »det var ju du
själf som förbjöd honom att skrifva till mig? Minns du
inte det?»</p>
<p>»Nå, om jag förbjöd honom sjutton gånger,» skrek
min far förargad, »ska han bry sig om det, han då? Är
han en så’n förbaskad meser, så han inte vågar skrifva
till flickan för det att fadern förbjudit det, så måtte det
bli en snygg man du får!»</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Sid_144" id="Sid_144">[144]</a></span></p>
<p>»Ja, men fatter lilla, jag håller af honom ännu mera
för att han lyder dig, det bevisar bäst hur redliga hans
afsikter äro.»</p>
<p>»Redliga hit och redliga dit! Han är en stackare,
säger jag, och han har längesen glömt dig, det kan du slå
dig i backen på. Jag minns nog jag, hur det var när jag
gick och friade till mor din, flicka; jag var minsann inte
den som brydde mig om ...»</p>
<p>»Hvad brydde du dig inte om, fatter?» frågade jag
litet försåtligt, »säg mig det?»</p>
<p>»Det rör dig inte, flicka!» svarade gubben buttert, ty
han märkte nu att han hade förplumpat sig, och därför
tog han genast hatt och käpp och gick bort till klubben,
där han troligen för sin vän mässingsslagaren beklagade
sig öfver sin envisa dotter.</p>
<p>En bra tid efter detta lilla uppträde med min far,
kom verkligen ett bref ifrån Gustaf, det var dateradt från
Göteborg, där han läste navigation, och där han snart
skulle undergå examen. Full af glädje som jag var, och
ihågkommande min fars ord, visade jag honom brefvet;
men nu blef det en storm och ett väsen som jag knappt
ännu kan tänka på utan förskräckelse, fast det är så många
år se’n. Nu var min Gustaf den största bedragare och
förledare man kunde tänka sig, och nu hade han inte uppfyllt
sitt löfte, och därför behöfde heller inte min far uppfylla
sitt. Det bästa jag hade att göra var således att ta
skeden i vackra hand och genast växla ringar med mässingsslagaren,
ty annars skulle min far stänga sin dörr
för mig, och jag finge taga vägen hvart jag behagade.
Jag påminde honom om hvad han själf sagt en tid förut,
jag besvor honom att ha tålamod ännu ett halft år eller
så, och jag lofvade honom att om då inte Gustaf hörts af
med eget fartyg, så skulle jag lyda honom och bli mässingsslagarens
hustru. Jag var så säker på min Gustafs
ord, att jag gärna tyckt mig kunna våga ett sådant medgifvande,
för att köpa mig litet frid och ro för ögonblicket,
men det var nära att jag hade bittert fått ångra den fegheten,
ty något annat var det inte i alla fall. När de
två åren voro gångna, hördes verkligen inte min fästman
af, och nu ville min far ovillkorligen att jag skulle uppfylla<span class="pagenum"><a name="Sid_145" id="Sid_145">[145]</a></span>
mitt löfte och växla ring med mässingsslagaren, som
på senare tiden börjat göra täta visiter i huset, och därigenom
blifvit mer odräglig än nånsin. Jag grät, bad
och besvor min far att gifva sig tålamod och mig tid, men
han var envis som en olycka, och slutligen hade jag i min
förtviflan intet annat råd än att vända mig till mässingsslagaren
själf, för att bedja honom om uppskof och för att
säga honom att jag aldrig kunde tycka om honom.</p>
<p>Ni ska tro, mitt unga herrskap, att det kostade min
stolthet en svår strid, innan jag kunde bekväma mig till
att tala med honom om detta. Men tanken på hans gröna
hår och de täta klubbvisiterna ingaf mig mod, och därför,
när han kom på besök en dag, och min far på ett ögonblick
lämnade oss ensamma, — han brukade gärna göra
det numera, och jag var då alltid tyst som muren, —
passade jag på tillfälle och började att med darrande röst
och nedslagna ögon framföra mitt ärende. Jag väntade mig
naturligtvis ett groft och hånande svar på min begäran,
men till min stora förvåning makade den fule mässingsslagaren
sig närmare intill mig och sade med ett uttryck
af på en gång häpnad och välvilja, som jag aldrig
glömmer:</p>
<p>»Hvad i alla tider säger hon, mamsell Miken lilla?
Tycker hon om en annan? Det har farsgubben vackert
hållit tyst med, den krubbitaren! Se, det förstår väl
mamsell Miken att inte ä’ det värdt att jag kommer och
talar om kärlek och tocke där, så som jag ser ut och vid
mina år; men si saken ä’ den, att jag behöfver mig en
bra husmor och en duktig styfmor åt mina pojkar, som
inte hin håle kan ta reda på; och jag har alltid tyckt att
lilla mamsell Miken var så stilla och beskedlig och förståndig
flicka, så; men inte vill jag lägga mig mellan
barken och trädet, inte; Gud bevara mig, kära barn! Men
hvarför har hon inte kunnat klämma fram med det förr,
så hade jag inte behöft gå här som ett spektakel?»</p>
<p>»Ack, bästa herr Kortz,» suckade jag, »jag har inte
vågat det för pappa, annars hade jag längesen anförtrott
mig åt er. Min far hade lofvat att vänta i tvenne år på
den som jag håller af, och som nu de två åren gått <span class="pagenum"><a name="Sid_146" id="Sid_146">[146]</a></span>till
ända för ett par veckor sedan ...»</p>
<p>»Så vill han pracka henne på mig med hågen upptagen
af en annan?» afbröt mässingsslagaren, och knöt handen
åt dörren till min fars rum; »men vänta han mig, min
kära mäster Bohm, det ska han min själ inte ha gjort för
inte, det lofvar jag! Satt han inte ännu i går afton borta
på klubben och ville inbilla mig att hon, mamsell Miken,
tyckte om mig riktigt på skarpen, fast hon var för blyg
att sjunga ut med det, och jag, gamla toker, jag tog’et
åt mig, jag och satt där och hörde på, som ett godt barn!
Men vänta han mig ...»</p>
<p>»För allt i världen, herr Kortz,» bad jag så bevekande
jag kunde, och fattade hans grofva, men ärliga händer i
mina, »tala inte hårdt med min far, det är ju af omsorg
för min framtid som han vill att jag skall bli er hustru!
Jag vet att det är utaf ömhet för mig — om den också
är missriktad.»</p>
<p>»Jaha, det är så, det! Men han kunde väl ha litet
omsorg om min framtid också, den krabaten! I alla fall
så heder och tack, mamsell Miken, för att ni var en redbar
och ärlig flicka; för inte förstår jag mycket filesofi
och hvad det heter, men så mässingsslagare jag ä’ så nog
begriper jag hvad det skulle svida i hennes lilla hjärtekammare
att se mig sitta här och gapa på henne som en
klockarkatt. Var nu lugn för det, mamsell Miken, jag
skall aldrig se på henne mer, det lofvar jag; men kommer
hon i någon nöd och något bekymmer, så ska hon alltid
ha en vän i mässingsslagar Kortz, det kan hon lita på!»</p>
<p>Och därmed kramade den hederlige mannen min hand
så vänfast och så hårdt, att jag trodde han skulle klämma
sönder den, och jag gjorde afbön i mitt hjärta för all den
afsky jag känt för honom. Under det nära halfva år som
Gustaf ännu dröjde borta, var han för mig en verklig vän,
som hjälpte mig att utstå många bittra stunder, förorsakade
af min fars förebråelser och nästan beständiga missnöje.
Men om något frieri blef det aldrig mera fråga. Han hade
så småningom börjat visa min far, att han ansåg mig alldeles
för ung och oförståndig, och några dagar innan
Gustaf kom till Stralsund, gifte han sig med en skomakar<span class="pagenum"><a name="Sid_147" id="Sid_147">[147]</a></span>eänka
som var ett duktigt och rifvande fruntimmer,
och som verkligen visade sig kunna hålla ordning både
på man och barn.</p>
<p>Bröllopsdagen var min far vid ett fasligt humör, och
tålde ingen, allraminst mig. De enda ord han sade mig
den dagen, var om aftonen när jag tog god natt af honom,
och de voro inte så särdeles vänliga af sig:</p>
<p>»Sitt där nu och vänta på din sjöfågel, tills du blir
en gammal nucka! Det är rätt åt dig!»</p>
<h3>9.</h3>
<p>»Och samma låt var det öfver allt,» fortsatte gumman
efter en paus på några ögonblick; »så att, hade jag varit
det minsta misstrogen af mig, nog hade Gustaf fått se sig
om efter sin fästmö, när han kommit tillbaka till Stralsund.
Men jag lät dem prata bäst de ville, ty jag kände inom
mig att endast döden kunde hindra honom att infria sitt
löfte. Den tiden var det inte så lätt som nu, då det finns
telegrafer och järnvägar, att få underrättelser ifrån främmande
land, och ofta kunde det dröja både veckor och
månader innan bref från Sverige förmådde leta sig fram
öfver till Pommern. Jag väntade oupphörligt underrättelser
om att någon olycka inträffat, och för hvarje gång
vinden tjöt och hvisslade uti den trånga gata där vi bodde,
ryste jag djupt i mitt hjärta, och tänkte: kanske är det
just den stormilen som bäddar din kärastes graf i de vilda
vågorna därute. Men det är sjömanshustruns vanliga sätt
att tänka så, och man vänjer sig så småningom vid den
tanken också, liksom man vänjer sig vid allt här i världen.</p>
<p>Men en vacker morgon, när jag stod ute i köket och
gjorde i ordning frukosten åt min far — det var tämligen
sent på våren 1800, och jag hade nu nästan uppgifvit allt
hopp om att få återse min fästman — kände jag mig
hastigt omfattad af ett par starka och vänliga armar, jag
hörde en välbekant röst ropa mitt namn, och innan jag<span class="pagenum"><a name="Sid_148" id="Sid_148">[148]</a></span>
visste ordet af, låg jag nästan utan sans i min fästmans
famn och Gud vet om jag inte både grät och skrattade
och dånade på en gång. Så mycket minns jag med säkerhet
att det blef den gladaste dag i mitt lif, ty sedan jag
kommit till mig igen, skyndade vi hand i hand in till min
far som gjorde stora ögon först, och inte visste riktigt
hvad min han skulle visa den återkomne. Men sedan
Gustaf väl hunnit förklara sig och göra reda för sin ställning,
hvarvid den omständigheten att han nu kom seglande
som skeppare på egen skuta, en vacker Göteborgsbrigg,
icke så litet bidrog att omstämma min far till hans fördel,
så blef gubben allt blidare och blidare, och dagen slutade
med att vi nere i kajutan på Gustafs fartyg drucko ett
glas äkta gammalt portvin till ära för lysningen, som blef
bestämd att uttagas veckan därpå.</p>
<p>Och nu, mina kära unga vänner,» fortsatte gumman
med strålande ögon, hon hade nästan blifvit vacker igen i
återskenet af sina lyckliga ungdomsminnen, »nu är min
historia snart slut. Det är så vanligt det, att motgångarna
och svårigheterna ge goda tillfällen till skildringar, men
inte så lyckan och medgången. Det är väl med det, som
jag hörde en af målarna, som var bekant med min son,
säga, när det talades om taflor, — det var alltid otacksamt,
påstod han, att måla utaf idel solljus och klar himmel;
det blef inga slagskuggor, sade han, och därför ingen effekt
i taflan. Hvad mig beträffar så hade jag nu bara ett
enda bekymmer, det att kunna öfverge min far på gamla
dagar; men finns det något tillfälle i lifvet då man utan
knot följer skriftens bud att öfvergifva fader och moder
och vara när sin make, så nog är det i de första, molnfria
solskensdagarna af en lycklig kärlek. Och min var
en sådan, och Gud ske tack och lof, den blef också alltid
en sådan. Både min Gustaf och jag hade i grunden ett
gladt lynne, och vi lade aldrig på sinnet de bekymmer
som äro stoftets arfvedel; tvärtom skulle kanske mången
mammons träl kunnat kalla oss lättsinniga och tanklösa;
men det voro vi likväl inte. Vi förtröstade på Gud utan
att vara skenheliga, och vi hade ju hvarandra. Själfva
min gamla sträfva fatter smittades af vår unga glädje, <span class="pagenum"><a name="Sid_149" id="Sid_149">[149]</a></span>och
en vacker dag var det han själf som bragte på tapeten
talet om mitt bröllop, och att jag som nygift hustru skulle
följa min man på hans första resa till spanska sjön och
Medelhafvet.</p>
<p>»Jag reder mig nog,» menade gubben, »jag har ju
Trudchen, vet jag, som visserligen är dum som en stock,
men det är jag nu van vid; för resten så har jag klubben
och mässingsslagaren, som jag nu blifvit vän med igen,
så nog reder jag mig. För öfrigt så blir det för trångt
för er att bo här hos mig som gifta, och jag tänker fästman
din har väl ingenting emot att få rå om dig ensam
den första tiden. Och så slipper jag se och höra ert kärlekssnack,
och det skall just bli en härlig sak, skall
jag säga!»</p>
<p>Min far försökte se mycket butter ut, när han sade
detta med sin vanliga kärfva ton; men det tycktes ibland
som det låg en dimma öfver hans ögon, och han hade alltid
mycket brådtom att vända sig bort, för att ingen skulle
märka den. Men som vi alla äro egoister, och de unga i
synnerhet, så gåfvo vi inte mycket akt på detta, hvarken
Gustaf eller jag, utan nöjde oss med att vi voro lyckliga.</p>
<p>Åtta dagar före midsommar stod vårt bröllop, och vi
vigdes i kyrkan, där jag hade blifvit döpt och gått och
läst. Det var en riktig högtidsdag, må ni tro, mitt unga
herrskap! Alla handelsfartygen nere i hamnen flaggade,
och min Gustafs brigg var den grannaste af dem allesammans.
Min far var vid ett riktigt strålande lynne; det
smickrade honom synbarligen att det var sådan ståt för
hans dotter, och när vi kommo tillbaka från Guds hus, tog
han mig i famn och sade, denna gång med tårar i ögonen,
som han <em class="gesperrt">inte</em> försökte dölja:</p>
<p>»Gud välsigne dig, kära barn! Nu är du väl riktigt
lycklig och nöjd och glad? Och nu tänker du väl inte
längre på att jag ville ge dig åt mässingsslagaren, se, jag
mente väl jag. Men ser du, nu sedan jag sett att Gustaf
är en bra karl och en duktig karl, nu tycker jag att det
är bäst som det är.»</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Sid_150" id="Sid_150">[150]</a></span></p>
<p>»Om du bara kunde följa med oss, fatter,» hviskade
jag i hans öra, »att lämna dig ensam nu, är det enda
som grumlar min lycka.»</p>
<p>»Jo, jag skulle just ta mig fint ut på sjön!» sade
min far kärft, i det han tittade åt andra sidan; »nej kära
Miken, landtkrabba har jag varit och landtkrabba ämnar
jag bli; jag vill ha fast mark under fötterna, annars ger
jag det tusan.»</p>
<p>Min far hade bjudit tillsammans alla sina vänner för
att fira bröllopet, och Gustaf hade också bjudit några af
sjökaptenerna i hamnen, och det var den dagen en ståtlig
middag och en ljudelig fröjd i mitt gamla hem, som jag
nu skulle lämna. Jag glömmer aldrig när kvällen kom,
och brudparets skål föreslogs af en gammal Gottlandskapten,
och när vi sedan i den vackra och ljumma sommarnatten
gingo i procession ner till min mans fartyg, på
hvilket besättningen stod uppställd vid landgången och
emottog oss med ljudliga hurrarop. Och sedan min fars
sista omfamning och gästernas välönskningar och skämtsamma
anspelningar, — dem jag egentligen kommit ihåg
sedan, ty då var jag för upprörd och lycklig på en gång
för att höra eller förstå dem.</p>
<p>Åtta dagar därefter stödde jag mig lycklig och glad
mot min mans arm vid styrhjulet på briggen Fortuna —
så hette hans första fartyg — och såg med barnakärlekens
tårar i ögonen huru min fädernestad allt mera sjönk
vid den töckniga horisonten, medan Fortuna för fulla segel
och god vind satte af utåt den stora, landlösa Östersjön;
jag skyndade in i kajutan för att inte folket skulle bli
vittne till min svaghet, och när Gustaf efter ett par ögonblick
kom efter mig dit, flög jag, ännu gråtande, i hans
famn, mer än nånsin kännande att han nu var mitt allt
i hela världen. En varm kyss och några vänliga ord
tröstade mig snart, och den friska vinden och det nya uti
att vara ute på hafvet, gjorde äfven sitt till. Inom kort
var jag glad igen, och jag kunde inte annat. Ty att vara
en ung, älskad och god sjömans hustru, att få med honom
tillbringa sin smekmånad ute på det gungande hafvet, fri
från allt det skvaller, allt det småsinne och alla de viljans
inskränkningar som medfölja de mänskliga samhällena på<span class="pagenum"><a name="Sid_151" id="Sid_151">[151]</a></span>
land och i stad; vet ni, mitt unga herrskap, det är kanske
det mest behagliga lif man kan få njuta af här i världen.
Ingen kung är så oinskränkt härskare i sitt rike, som
sjömannen på sitt däck, och en ung sjömanshustru är den
mest fjäsade drottning man kan tänka sig. De grofva,
väderbitna matroserna hysa för henne en nästan beundrande
vördnad, och när man så dag från dag får gå och
spegla sig i dessa ärliga och trofasta blickar, så måste
äfven den mest fordrande människa bli både vacker och
god och tacksam vid att se sig så afhållen och älskad.</p>
<p>»Och det härliga hafvet sedan!» utropade gumman,
och hennes gamla ögon blixtrade, och hela hennes väsen
förändrades. »Ibland kokande som en gryta, ibland spegelklart
och lugnt som en skifva af glas eller metall; ibland
ändlöst som tanken, ibland kransadt af blånande stränder,
konturer af öar och land som dyka upp liksom drömmar
och försvinna som de. Och så de mötande fartygen från
jordens alla länder; några glada rop genom den klara
dallrande luften, en fladdrande flagga på mast, och så ur
sikte igen, olika öden till mötes; den ena i hamnen, den
andra i djupet; men alltid samma storhet och samma
himmel öfver ens hufvud.</p>
<p>Och att vid solnedgången stå vid relingen hand i
hand, och låta blickarna följa hvarandra bort till det glödande
klotet af guld, som så stilla och majestätiskt rinner
ner i hafvet, hvilket tyckes brinna i hvarenda liten droppe;
att sedan se de strålande stjärnorna tända sig öfver ens
hufvud, återspeglande sig så tydligt i det klara vattnet,
att man slutligen tycker sig sväfva emellan tvenne himlar
till dess plötsligt en lekande fisk spritter upp bredvid fartygets
sida och med ett slag af sin stjärt grumlar hela
det lysande himlahvalfvet därnere, och man märker att
man bäres af ett element lika oroligt som nyckfullt. Är
det väl underligt om man vid tjugu år under sådana förhållanden
tycker sig vara så lycklig att man fruktar detta
öfvermått af fröjd nästan lika djupt som en fara, och att
man utan att kunna dikta en rad, känner hela sitt lif vara
en dikt, så full af poesi och glädje, att man tycker sig af
en enda stund hafva nog för ett helt återstående lif? Nej<span class="pagenum"><a name="Sid_152" id="Sid_152">[152]</a></span>,
det är till och med inte underligt att minnet däraf gör en
gammal, hopsjunken gumma till en sådan toka, att hon
sitter och svärmar därom inför de unga, som inte kunna
följa hennes svärmeri, därför att de inte kunde tänka sig
att hon en gång varit ung som de!»</p>
<p>Gumman lutade sig tillbaka i sin stol, när hon på
detta sätt slutade sin berättelse, och minnets återsken öfver
hennes åldriga anlete tycktes utplåna skrynklorna och
jämna dragen, så att hon, där hon satt i det klara lampskenet,
såg ung och leende ut som en tjugu års flicka.
Man behöfde icke mycket fantasi för att så kunna tänka
sig henne, lika litet som man behöfver något öfvermått
däraf för att en klar septemberafton, då den nedgående
solen sprider sitt guld öfver färgskiftande skogar och
ängar, kunna drömma sig tillbaka i själfva vårsprickningens
timmar, då färgerna äro lika lifliga som på hösten.</p>
<p>Och det blef en stund alldeles tyst i den lilla kretsen
omkring gummans tebord. De båda förlofvade sutto
med hvarandras händer fast omslutna, och blickade in i
hvarandras ögon, där de för tillfället hade hela den värld,
som kunde intressera dem; jag såg å min sida oafvändt
på den gamla, som mot sin vana nu alldeles tycktes hafva
glömt att någon annan än hon fanns i rummet. Efter en
stund förändrades uttrycket i den gamlas anlete, hennes
läppar darrade och jag hörde henne sakta hviska den kristliga
sorgens härliga trösteord: »Herren gaf och Herren
tog, välsignadt vare Herrans namn.» Ett par tårar rullade
sakta ner utför hennes fårade kinder, och efter några ögonblick
steg hon stilla upp och gick in till sig utan att säga
ett ord. Hon stängde emot vanan icke helt och hållet till
dörren, och då det var alldeles tyst därinne, blef jag orolig
för gumman, och tänkte att hon blifvit så häftigt upprörd,
att hon möjligen funnit sig illamående. Jag öppnade sakta
dörren och såg då den gamla stå vid sin byrå, försjunken
i betraktande af ett föremål, som alltid stod där öfverhöljdt
af en glaskupa och därofvanpå ett tjockt flor, som var
alldeles ogenomskådligt. Nu var floret aflyftadt, och jag
såg gumman stå i stilla bön framför en gipsmask, tagen
på dödsbädden af hennes äldste son, faderns afbild. Gu<span class="pagenum"><a name="Sid_153" id="Sid_153">[153]</a></span>mman
höll gudstjänst med sina minnen.</p>
<p>När den unga flickan gifte sig med sin fattige fästman,
var det den präktiga gumman som på allt sätt uppmuntrade
dem, när släkten å sin sida gjorde allt för att
de skulle bli modlösa. Mången nyttig sak i det unga
boet ledde sitt ursprung från gumman, som hade den sällsynta
förmågan att alltid veta hvad som bäst behöfdes,
och att aldrig gifva så att gåfvan blef någon börda. På
bröllopskvällen var det den präktiga gumman som följde
de nygifta till deras hem, och hennes enkla, men varmhjärtade
välsignelse fingo de med sig dit in, och den
blef en verklig sådan, den bar frukt i blomstrande barn,
i ett förnöjsamt, aldrig öfverdådigt välstånd, och i en
äktenskaplig lycka utan några moln.</p>
<p>Någon tid därefter träffade jag den präktiga gumman
hos de nygifta, där hon naturligtvis alltid var en gärna
sedd gäst. Hon beklagade sig då, vid ett tillfälle när
den unga frun var ute i köket, att hon nu var så ensam
igen.</p>
<p>»Jag hade vant mig vid henne där,» sade hon i det
hon visade åt dörren där den unga frun gått ut; »och det
är alltid litet långsamt nu att vara ensam på nytt. Men
jag har i stället tagit min gamla kompanjon mamsell
Thorson till mig, och hon är nog snäll, fast det förstås
att hon retar mig ibland med att hon flaggar så rasande
när hon ska klä sig. Och då gafflar Augusta — så nog
har jag lifligt omkring mig, alltid!»</p>
<p>»Ja, men det är ju bra, att fru Granke har något att
skratta åt, och att retas åt också,» menade jag, »det är
hälsosamt, påstås det.»</p>
<p>»Jaja, det kan väl hända, det! Men till hösten får
jag hit min sonhustru och sondotter från Amerika. De
ska stanna öfver vintern; fast son min han kommer bara
på en liten titt, han, och så måste han resa igen. Jag
riktigt gläder mig åt att få se mitt barnbarn; det är
första gången det händer mig, skall jag säga, så man får
väl inte undra på om jag känner mig litet nyfiken. Det
enda som gör mig litet rädd, så är det att de där amerikanskorna
ska vara så koketta och bortskämda, sägs det;<span class="pagenum"><a name="Sid_154" id="Sid_154">[154]</a></span>
men de få väl ta seden där de komma, de som andra.»</p>
<p>Någon tid efter sedan de väntade släktingarna från
andra sidan oceanen hade kommit, träffade jag den präktiga
gumman på nytt. Hon såg då allvarligare ut än
vanligt, och på min fråga hur hon tyckte om sina kära
anförvanter, blef svaret tämligen kärft, att det var både
si och så. Flickan var visserligen bortskämd och elak
emellanåt, men det gick väl för sig, menade den gamla;
det var egentligen sonhustrun som inte fick nåd för hennes
ögon. Nu vet man att sonhustrur och svärmödrar i
allmänhet ha svårt att komma öfverens, äfven när afstånden
i språk och vanor inte äro en hundradel så stora
som fallet var här; sällan kan sonhustrun ens på något
så när sätt förverkliga det ideal af kvinna som hvarje älskande
mor tänker sig för sin son, och lika litet kan man
begära att svärmodern med alla sina små egenheter och
anspråk kan finna nåd inför sonhustruns ögon. Det var
således icke långt ifrån att schismer uppstodo, och sonen
och mannen var så till vida lycklig att han reste tillbaka
till Newyork igen, annars hade han väl emellanåt kommit
till korta som mellanpart i striden.</p>
<p>Jag vill inte påstå att den präktiga gumman var utan
sin orsak till den misstämning som ibland rådde i hennes
hem den vintern; men man måste också besinna att hvilken
gammal präktig gumma som helst kunnat bli satt ur
jämvikt genom att bli så öfvervakad som hon blef af
den försiktiga och måna svärdottern.</p>
<p>»Gud förlåte mig!» brukade gumman ibland säga, när
hon tyckte att det gick för långt med noggrannheten, »tror
jag att hon tänker börja räkna sockerbitarna i skålen i
rappet, och brödbitarna i korgen. Se’n kommer väl turen
till kaffebönorna!»</p>
<p>»Ha ha ha, så rolig frun ä’!» skrattade Augusta på
sitt vanliga sätt; »bönorna ä’ ju malda, vet jag!»</p>
<p>»Nå så räknar hon väl smulorna då!» snäste gumman
allt mera förargad. »Nog måtte det väl i Herrans namn
bli litet öfver åt dem när jag dör en gång, så att de inte
behöfver vara ängsliga för det.»</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Sid_155" id="Sid_155">[155]</a></span></p>
<p>Längre fram på vintern började den unga missen, som
var en ganska vacker flicka för öfrigt, troligen finna det
mer än lofligt enformigt i Sverige, och därför roade hon
sig med att sätta i gång en liten »intrig i fönstren» med
en ung herre som bodde midt emot. Modern kom slutligen
underfund med den lilla intrigen, det blef ett fasligt
väsen, och gummans hemtrefnad blef förstörd för en
längre tid.</p>
<p>»Herre Gud, om det blefve vår snart ändå!» suckade
gumman ibland och tittade utåt vindflöjeln, som ännu alltjämt
roade sig med att visa nordliga vindar; »i sommar
ska jag då bestämdt hyra mig sommarnöje utåt skärgården
för att få andas ut litet!»</p>
<p>Och slutligen blef det verkligen vår, och de långväga
gästerna reste tillbaka till landet i väster. Gumman
hade nog haft mycket ledsamheter af dem, men det hindrade
inte att hon grät rätt bittert, när de skildes åt för
alltid. Ty alla släktingarnas böner att hon skulle följa
med dem öfver hafvet, voro förgäfves.</p>
<p>»Jag har en graf här borta på Katarina kyrkogård,»
svarade då gumman, »och den lämnar jag inte. Där vänta
man och barn på mig; tycker ni att jag skulle vilja lämna
dem för att följa de lefvande bort till ett land där jag
inga grafvar har att vårda! Gud bevara mig! Res ni;
här passar ni lika illa som jag skulle passa därborta, och
därför är det bäst att hvar och en är hemma hos sig.»</p>
<p>Och så blef det också. De långväga släktingarna
kommo aldrig mera tillbaka, och den präktiga gumman
gick ännu i några år sin ensamma men glada och kärleksfulla
vandring mellan sitt lilla hem, sina många vänner,
och den ensliga grafven på kyrkogården.</p>
<p>I det unga parets hem såg jag henne mer än en gång
under årens lopp. På sistone åldrades hon hastigt och
mycket; anletet blef infallet, ögonen förlorade sin glans,
minnet svek henne ofta nog, och man såg att det stundade
till skörd. Hennes lynne blef mera ojämnt än förut, och
hennes gamla kompanjon, som ända till slutet pysslade
om gumman, omtalade att de ensamma stunderna framför
gipsmasken blefvo allt flera och flera. Det var inför den
älskade sonens stelnade drag som gumman invigde sig å<span class="pagenum"><a name="Sid_156" id="Sid_156">[156]</a></span>t
döden.</p>
<p>I många år hade jag, i sällskap med det unga paret,
plägat besöka gumman på nyårsdagen; hon tillhörde nämligen
den gamla tiden, och såg gärna att man på denna
dag kom att önska henne nyår, samt hade då alltid en
liten enkel fest tillreds åt sina gamla vänner.</p>
<p>Den sista nyårsdagen, vi besökte henne, låg hon till
sängs. Hon kände icke igen oss mera. Vi stannade ett
ögonblick vid sängen, väntande att hon kanske skulle
vakna upp till minne igen af det närvarande; men denna
väntan var fåfäng. Efter några ögonblick hviskade hon:
»Gustaf ... nu gå vi hem till fatter ... gossarna äro med.
Äro de med alla? Detlof också? Ja, kom, kom!»</p>
<p>Hon lefde ännu, men endast i det förflutna. Vi gingo,
ty här behöfdes ingen nyårsönskan, det sågo vi mer än
väl. Om några dagar hade också den präktiga gummans
rätta nyår inträdt, och vi voro några få, men sörjande
vänner, som följde stoftet till den stilla grafven där uppe
ibland bergen.</p>
<hr />
<p><span class="pagenum"><a name="Sid_157" id="Sid_157">[157]</a></span></p>
<h2>VILLOVÄGAR.<br />
<span class="smaller">EN HISTORIA FRÅN YTTERSKÄREN.</span></h2>
<h3>1.</h3>
<p>Hafvet låg askgrått och tungt utanför Svartskärens
fyrplats, och lika askgrå och tung låg novemberhimlen
utbredd öfver vattnet och de här och där uppstickande
kobbarna, hvilkas toppar i den disiga morgonen höjde
sig som jättelika hufvuden af några på djupet lurande
vidunder.</p>
<p>Det hade blåst storm dagarna förut, och fastän vattenytan
nu var lugn, kom dyningen svallande upp emot och
öfver klipporna och sjönk tillbaka igen med ett tungt
stönande ljud, som liknade en långdragen suck af någon,
som plågades utaf dystra minnen. Af och till hördes på
afstånd råmandet af en gråsäl, som halat sig upp på
någon af de halft öfverspolade klipporna i sydost, där de
farliga grundbrotten lågo och det gälla skriket af någon
förbiflygande mås skar igenom den djupa tystnaden mellan
de pustande andedragen ifrån hafvet.</p>
<p>Morgonröken från de i bergskrefvorna halft gömda
stugorna hade svårt att kunna höja sig i den tunga
luften; den kröp i stället långsamt utefter takåsarna och
när den kom till gafvelröstet, kastade den sig ned mot
marken, för att sedan ett stycke längre bort stiga sakta
upp i töcknet och disan, som den gjorde ännu tätare och
mörkare. Det gamla fyrtornet kunde knappast skönjas
annat än som ett grått spöke, där det stod ytterst på udden
och som en gammal trofast utpost var redo att taga emot
de upprepade utbrotten af vinterstormarnas raseri och att
låta svepa in sig i den täta kapprock, som hölls färdig af
sjötjockan, innan vintern kom och lade hafvet i bojor och
för några månader eller veckor befriade den gamle kämpen
från hans trägna vakthållning.</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Sid_158" id="Sid_158">[158]</a></span></p>
<p>Det låg i denna novembermorgonens dystra halfdager
en tröstlös ödslighet utbredd öfver bergknallen på hvilken
fyren var rest. Icke ett träd, knappast en krypande
buske gjorde ett afbrott från klyftornas enformiga linjer;
endast några grågröna tufvor af den härdiga och förnöjsamma
strandhafren, hvars torra ax stodo och gungade
sakta i luftdraget ute från sjön, visade att det fanns någon
växtlighet på ön.</p>
<p>Såg man närmare efter, funnos likväl utanför fyrmästarens
bostad, på den lilla platsen mellan bergväggen
och själfva stugan, några magra krusbärsbuskar och mellan
dem en uppkastad jordlist med lämningar af några sommarblommor.
Några stenkast därifrån stod fyrvaktarens stuga,
och vid dess gafvel raspade en liten stormvriden rönn
sina nakna grenar emot väggen och tycktes denna morgon
utgöra en välkommen afledare för röken från skorstenen,
hvilken utefter de knotiga grenarna letade sig ner till
marken, för att sedan smyga sig upp öfver bergklinten
och på den vägen komma ut till töcknet öfver vattnet.</p>
<p>Framför spisen i det af elden klart upplysta köket
uti fyrvaktaren Jonsons stuga stod hans hustru och passade
på kaffepannan, som puttrade öfver elden. Hon var
en reslig, groflemmad kvinna på några och femtio, med
ett blekt och aftärdt ansikte och något ytterligt tungsint
utbredt öfver de ännu vackra dragen. Litet emellan vände
hon sig åt fönstret och kastade en lång, spejande blick
ut i den grå morgongryningen; men för hvarje gång
vände hon sig tillbaka mot spisen igen, under det en
halfkväfd suck bröt fram öfver de fast slutna läpparna,
omkring hvilka ett bittert drag af halft bekymrad oro
hvilade.</p>
<p>Slutligen hördes långsamma, trötta och något släpande
steg på berghällen utanför dörren, därpå några
skrapningar och stampningar som om någon velat befria
sina fötter från smuts eller väta, och därpå hördes ett
kraftigt tag i dörrklinkan, och fyrvaktaren inträdde i stugan.</p>
<p>Han var lång som hustrun och ryggen var böjd.
Under den af fukten nästan drypande sydvästen, som han<span class="pagenum"><a name="Sid_159" id="Sid_159">[159]</a></span>
strök af sig, föll håret i gråa, raka testar ner öfver en
hög och bred panna och ett par godmodiga, gråblå ögon
under de buskiga ögonbrynen. Det magra ansiktet omgafs
af ett gråsprängdt skepparskägg, som var längst under
hakan, men lämnade de knotiga kinderna och den envist
hopknipna munnen bara, fastän äfven omkring dem en
gråbrun skäggstubb stack upp och visade att rakknifven
inte särdeles ofta var i gång på det väderbitna ansiktet.</p>
<p>Väl inkommen, gick han fram halfvägs från dörren,
sträckte ut handen med något stort, mörkt föremål uti
och sade med entonig röst:</p>
<p>»Se här, Stina, har du en till! Di flyttar nu, och
i natt var det fyra som dängde sig i!»</p>
<p>Hustrun vände sig om vid spisen, kastade en hastig
blick på det framräckta föremålet och sade sedan med
en egendomlig skiftning i stämman:</p>
<p>»Stackare dom!»</p>
<p>»Hå kors, säg inte det!» återtog mannen, i det han
slängde fågeln, en stor grågås, bort i hörnet invid spisen.
»Di ä’ inte så dumma te’ koka soppa på, har du själf
sagt!»</p>
<p>»Nej, det förstås — men när en tänker på hur di
flyger och flyger och vill unnan vintern och kacklar så
gladt oppe i luften och en hör di raska vingslagena när
hela floget går öfver — och så, bäst som di flyger ...»</p>
<p>»Så får di sikte på fyrn, ja — och så ä’ di nyfikna
på ljuset och så — klaffs! så ligger di där nere ve’ murfoten!
Men hvem kan hjälpa det — och hvem vet hvad
det ä’ för någe’ di har kommit undan?»</p>
<p>»Ja, ja, det ä’ så det! Men när en själf har en
fågel, som ä’ ute och flyger ...»</p>
<p>»Jaså, du tänker på pojken nu igen? Inte ä’ det
nån fara med honom, kära Stina! Men slå nu upp kaffet,
för det ser ut som tjockan skulle tätna te’ och då får en
lof te’ sätta mistlurn i gång.»</p>
<p>»Tror du inte att hon kommer te’ lätta på?» frågade
hustrun i det hon lyfte af kaffepannan och satte den på
en stentallrik på bordet framme vid fönstret.</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Sid_160" id="Sid_160">[160]</a></span></p>
<p>»Det kan fäll hända, om vind’ friskar i! Men det
sir inte så ut. Ska du inte ha dig en skvätt me’ nu
då, Stina,» sade mannen, i det han slog sig ned vid
bordet.</p>
<p>»Jag tog mig en tår för en stund se’n!» svarade
hustrun i det hon gick tillbaka till spisen, böjde sig ner
och tog upp den ditkastade fågeln, som hon noga betraktade
med tungsinta blickar.</p>
<p>»Låt kräke’ ligga och bry dig inte om’en så länge!»
uppmanade mannen, i det han började blåsa på kaffet,
som han slagit ut på fatet. »Jag ska plockan sen jag,
under middagsrasten!»</p>
<p>Hustrun tycktes inte höra hvad han sade. Hon satte
sig ned på spiselhällen och tog upp fågeln i knäet.</p>
<p>»Det ä’ en ungfågel, det här med!» sade hon efter
en stund och bredde tankfull ut den ena vingen öfver
sitt randiga förkläde. »Jag kan undra om föräldrarna
va’ med?»</p>
<p>»Det va’ di fäll!» sade mannen och såg på henne.
»Men di kom undan — för di andra tre va’ ungfåglar
di också, hörde jag fyrmästarn sa’!»</p>
<p>»Tänk om di miste dom allihop!» sade hustrun efter
en stunds tystnad.</p>
<p>»Å i hälskotta heller!» svarade mannen med en ton
som skulle vara glad. »Di har så många, så. Di lägger
ju två kullar om året, säger fyrmästarn.»</p>
<p>»Ja, men tänk om di här va’ di sista!» återtog hustrun
på nytt, liksom om hon envist fullföljde en dyster
tankegång, som hon ändå inte ville eller kunde släppa.</p>
<p>»Du talar ju rakt åf, som di vore människor och inte
oskäliga kritter!» sade mannen i förebrående ton. »En
ska inte blanda ihop tocke, för ser du, Stina, det ä’
ogudaktigt, säger prästen!»</p>
<p>»Det kan han säga, han som inte har mist några!»
svarade hustrun och smekte nästan omedvetet den döda
fågelns gråhvita bröst.</p>
<p>»Du ska inte vara otacksam mot vår Herre, Stina!»
sade mannen, i det han satte ifrån sig koppen på bordet
och långsamt uppstigande gick bort till henne där hon
satt nedhukad vid spisen. »Vi ha ju ändå våran Ol<span class="pagenum"><a name="Sid_161" id="Sid_161">[161]</a></span>of
kvar! Och så länge få vi fäll vara nöjda!»</p>
<p>»Ja, ä’ du så säker på att vi har honom kvar
också?» frågade hon och såg med ångestfull blick upp i
mannens väderbitna ansikte.</p>
<p>»Visst sjuttingen är jag det!» svarade han och försökte
ändå samma glada ton som nyss. »Det var ju rakt
omöjligt att pojkspolingen kunde komma tebaks ifrån
skonarn, så som det blåste i förgår, när han rodde Österman
ombord. Jag tänker han fått följa me’n bort te’
Furusund, eller kanske rakt åf opp te’ stan, och då kan
vi fäll inte höra något ifrån’en ännu på några dar!»</p>
<p>»Ja ser du, Anders! Det är just det som jag ä’
rädder för!» hviskade hustrun.</p>
<p>»Ocke då?»</p>
<p>»Att han har fått följa med opp te’ stan!»</p>
<p>»Hå kors! Där äter di fäll inte opp’en, kan jag tro!»</p>
<p>»Ja, men tänk på att han ä’ med Österman!»</p>
<p>»Nå än sen då? Österman måtte fäll kunna lotsa
pojken där lika bra som han kan lotsa en seglare härute.»</p>
<p>»Men det finns nog sken där också, som di kan förvilla
sig på! Du minns fäll hur det gick med Gustaf!»</p>
<p>»Ja, gunås! Men det va’ annat krut i honom än det
ä’ i Olof! Hade inte han vari’ så enveten efter kvinnfolk
— annat ä’ det med den här — han tittar ju inte
åt dem en gång.»</p>
<p>»Hur kan du veta det? Här ute finns det ju inga
att titta på!»</p>
<p>»Jaså, än fyrmästarns Lotta då?»</p>
<p>»Det ä’ en annan sak, det! Hon ä’ en hygglig och
bra flicka, hon — och det ä’ inte tockna som jag ä’
rädd för att han ska råka ihop me’!»</p>
<p>»Di andra ä’ nog inte så farliga di heller, när det
ä’ fråga om en fattig pojke som Olof! Hade han någe’
te’ spendera på, då kunde det så vara. Och för resten
så sa’ jag te’ Österman, när pojken kom till honom som
lotslärling, att om någe’ tocke’ här skulle hända, så
skulle håle ta’ sin Österman, om pojken tog skada af
någe’, och Österman lofte mig ...»</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Sid_162" id="Sid_162">[162]</a></span></p>
<p>»Hå ja, nog kan Österman lofva alltid, men när han
inte själf vet hvad han gör ...»</p>
<p>»Nej, hör du Stina, du sätter rakt skrämbobban i
mig me’ te’ slut! Men det lofvar jag dig, att ä’ han
inte hemma tes i morgon, så ber jag fyrmästarn om
pärmisjon och följer me’ finska ångbåten opp, när han
kommer förbi här på kvälln!»</p>
<p>»Lofvar du mig det?» ropade hon ifrigt, i det hon
steg upp och lade sin hand på hans. »Lofvar du mig
det riktigt säkert?»</p>
<p>»Har jag nånstin narra’ dig förr, Stina?»</p>
<p>»Nej, det har du inte, Anders! Och du får inte
undra på att jag ä’ orolig — för det ä’ inte det värsta,
att en mister dom så här!»</p>
<p>Hon satte sig ned igen och lade handen på det
mjuka fågelbröstet, medan hon tankfull stirrade ut genom
fönstret.</p>
<p>»För resten kan det ju mycket väl hända, att vi ha’
honom här redan i dag, för det kommer ju en båt i
kväll, som går österut, vet jag! Så nu ska du vara
lugn, Stina! Och har du inte annat te’ göra, så kan
du gärna plocka fjädern af den där, så kan vi få kalas
på’n, när Olle kommer hem!»</p>
<p>Därmed gick fyrvaktaren ut till sitt arbete igen.
Glasen skulle putsas uppe i lanterninen, och olja skulle
fyllas på, till dess mörkret kom och fyren på nytt skulle
kasta sitt ljus ut öfver vågorna — detta ljus, som vägleder
seglaren på hafvet, på samma gång som det förvillar
seglarna i luften.</p>
<h3>2.</h3>
<p><span class="pagenum"><a name="Sid_163" id="Sid_163">[163]</a></span></p>
<p>Fyrvaktarhustrun kände sig efter mannens bortgång
fortfarande underlig till mods. Hon hade nog tillräckligt
att sköta om, och man må icke tro, att hon satt där kvar
med den döda fågeln i knät; men hon kunde icke besluta
sig för att plocka honom. Det hände ju ofta nog
under höstarna att flyttfåglarna råkade i olycka för fyrtornets
lockande ljus, och de förolyckade grågässen och
gräsänderna voro ju mycket välkomna förstärkningar för
de enkla skafferierna på ön, där fyrbiträden och lotsar
för det mesta lefde på fisk året om; — men i dag var
det icke med gladt hjärta som mor Jonson tänkte börja
det annars så välkomna bestyret.</p>
<p>Ingen kan väl någonsin med rätt och skäl beskylla
vår skärgårdsbefolkning för sentimentalitet. Det hårda
lifvet och de friska vindarna därute blåsa bort alla möjligheter
till sådana stämningar som kunna behärska stadsbon
inom sina trånga stenmurar, slättbon med den tunga,
ändlösa, enformiga och stillastående vågytan utanför sina
fönster, eller bergsbon med de blånande vidderna öfver
och inpå sig. Men det finns <em class="gesperrt">en</em> känsla som är gemensam
för dem som bebo staden, slätten, bergstrakterna
eller hafsstranden och det är i moderskänslan, där den
finnes utvecklad till denna halft instinktlika, halft omedvetna
oro, som aldrig hvilar och aldrig kan stillas.</p>
<p>Och fyrvaktarhustrun hade skäl för sin oro. Två
söner hade hon redan mistat; den äldste hade hafvet tagit
ifrån henne — den näst äldste människorna och världen,
och honom var det som hon sörjde djupast och bittrast.
Den äldste hade dött under uppfyllandet af sin plikt —
en störtsjö hade slukat honom, just när han skulle lägga
till med sin båt vid ett i nöd stadt fartyg under en rasande
storm — det var bittert, men det hade likväl tröst
bredvid bitterheten. Han hade fallit på valplatsen som en
tapper soldat — bragden var visserligen glömd i det stora
allmänna — men minnet af den lefver kvar därute bland
klipporna och skären och när barnen på det närbelägna
fastlandet kommo in på kyrkogården där han låg under
en enkel kulle, så stannade de, sågo på hvarandra med<span class="pagenum"><a name="Sid_164" id="Sid_164">[164]</a></span>
stora ögon och hviskade: »Där ligger han, som gick förlorad,
när han skulle lotsa!» Det var hans minne.</p>
<p>Den andra i ordningen hade ingen graf ännu — det
var moderns outplånliga sorg att han var lefvande begrafven
i fängelset. Till sjöss hade han gått, ett vildt lif
hade han fört — från dryckeslagen och de lättfärdiga
kvinnornas sällskap hade han halkat allt djupare ned i
förvillelserna, och det hade slutat med ett mord. Ett öfverlagdt
mord, för att få medel till fortsatta utsväfningar och
ett mord under så försvårande omständigheter att dödsstraffet
tycktes oundvikligt. Men den kungliga nåden kom
emellan, och straffet blef tjuguårigt fängelse. Tjuguårigt
fängelse vid några och tjugu års ålder — var det inte
bittrare än döden!</p>
<p>Och nu — den yngste! Nu skulle kanske också
han slukas af den stora stadens Moloch — nu skulle
kanske också han bländas af det lysande eländet därinne
och slå sig till döds emot det lockande ljusomhöljet liksom
den stackars fågeln, som nyss hvilat i hennes knä! Nej!
Så fick det icke gå — hon skulle rädda honom, hon
skulle ...</p>
<p>Här tvärstannade hon rådvill i sina tankar.</p>
<p>Hvad skulle hon väl kunna uträtta, hon, bondkvinnan,
själf obekant med staden och alla dess smygvägar? Och
gjorde hon honom icke orätt? Var han inte en frisk,
ofördärfvad, präktig pojke; var han inte uppfostrad i
gudsfruktan och oskuld, härdad af vindar och vågor, ren,
öppen och ärlig som den luft han varit van att inandas
ända från sin barndom?</p>
<p>Jo, men just därför — — just därför!</p>
<p>Om det bara inte varit Österman som han kommit
att fara med — Österman, hvars lärling han blifvit!
Österman var den bästa lotsen af alla därute på ön —
men han var också den vildaste! En hjälte utan fruktan
och tadel, när storm och fara kallade honom ut i strid
mot elementerna — en glad och alltid hjälpvillig kamrat,
när något brast eller fattades, var han som en lössläppt
vilde när det rådde lugn ute på sjön och när det vid
helgerna reddes fest i de enkla stugorna. Och inom stade<span class="pagenum"><a name="Sid_165" id="Sid_165">[165]</a></span>n
— hur lefde han inte där? Var det inte i friskt
minne ännu ute på ön, när han skulle gifta sig med en
flicka ifrån Sandhamn, och när han skaffade sig fyra
dagars permission för att fara in till staden och göra
uppköp för bröllopet, hvilket skulle stå hos fyrmästaren,
som var farbror till flickan?</p>
<p>Och de fyra dagarna gingo — och fyra till och
ingen Österman kom! Och ändtligen på nionde dagen,
när bud hade gått med förbifarande ångbåtar in till staden,
när fästmön redan farit hem igen och när fyrmästaren
var ursinnig och svor på, att lotsstyrelsen skulle
afsätta honom, så kom han utseglande med en åländsk
fisksump, steg i land drucken som en kaja, utan kavaj
och med sönderrifvet ansikte, hade supit upp alla penningarna
som han skulle köpa bröllopstraktering för,
hade ytterligare kommit i slagsmål och öfverfallit polisen,
hade fått låna sig penningar att betala plikten med
och kom nu hem nästan blott och bar — skrek om att
han gaf flickan så många som flögo och åkte och vände,
när han fått veta att hon förut varit förlofvad med en
målargesäll, ställde till slagsmål på ön med de andra
lotsarna, och sedan, när det på eftermidnatten blåste
upp en stickande nordvästlig storm, kastade han sig,
drucken som han var, ner i lotsbåten och gaf sig af ut
till en brigg som höll på att af strömmen sättas ner på
grundbrotten och förde in den i smult vatten bakom
ön, fastän själfva mästerlotsen påstod att det var så
omöjligt som att ta’ ner månen.</p>
<p>Sådana där bragder hade Österman gjort många, och
det kunde inte förnekas att han var en rådig och duktig
karl, en lots som få och en målrohållare som ingen. Och
emellan sina vilda stunder kunde han vara from och foglig
och godmodig som ett barn.</p>
<p>Han hade också ett stort, rundt barnansikte, som
omgafs af ett småkrusigt hår, och ögonen sågo glada och
trohjärtade ut, fast det blänkte till i dem emellanåt, och
det berodde på hur stark den blänkningen var, om han
skulle släppa gäcken lös eller om bärsärkalynnet skulle
få makt med honom.</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Sid_166" id="Sid_166">[166]</a></span></p>
<p>Och med en sådan ledsagare var det nu som hennes
Olof skulle göra sin första bekantskap med staden — så
vida han inte gått förlorad med båten när han lämnat
Österman ombord på skonarn.</p>
<p>Men det hade han nog inte. Jonson och de andra
karlarna hade ju varit ute och letat efter båten — om
den kantrat, skulle den ju flutit i land vid någon af öarna
eller borta vid fastlandet. Å nej, hennes Olof var nog i
lifvet, men hurudan skulle hon återse honom?</p>
<p>Maskinmässigt hade hon utfört sina innesysslor medan
hon rufvat på alla dessa tankar, men nu väcktes hon ur
dem, genom att dörren rycktes upp och en ung flicka inträdde
i stugan.</p>
<p>Det var fyrvaktarens Lotta. En tämligen lång, inte
särdeles vacker, men frisk och blomstrande flicka på
aderton, tjugu år, med öppen blick och hurtigt utseende,
mer mörk än ljus och med stora, välvilliga ögon samt en
växt som hvarken vanställdes af puffärmar eller getingslif.</p>
<p>»God dag, mor Stina,» hälsade hon vänligt, i det hon
gick fram till bordet; »jag fick lof att in och höra hur
det är med er! Ni sitter väl aldrig och är orolig för
Olof heller?»</p>
<p>»Jo, kära barn! Det ä’ nog inte så utan, det!» svarade
mor Jonson. »Men jag hoppas fäll, att det ä’ i
onödan!»</p>
<p>»Ja, nog är det så! Nog har han kommi’ opp på
skonarn me’, det säger då både far och gamla lotsålderman.
Så ni ska inte vara rädd för att han har blifvi’
kvar därute, inte!»</p>
<p>»Hå nej, kära barn! Det är inte heller precis <em class="gesperrt">det</em>,
som jag är rädder för!»</p>
<p>»Ni tror väl aldrig att han har fått följa med skonarn
utåt sjön heller — för han va ju på ingående, säger de!»</p>
<p>»Ja, nog va’ han så. Men ser du, kära Lotta, det är
just det jag ä’ rädd för, att han fått lof att följa me’
opp till stan!»</p>
<p>»Hvad vore det för farligt? Då kommer han nog
ut med finska b<span class="pagenum"><a name="Sid_167" id="Sid_167">[167]</a></span>åten i morron kväll! Och dessutom ä’
inte eran Olof en sådan gosse, att man behöfver vara rädd
för honom, om han också skulle vara i stan!»</p>
<p>»Säger du det, kära Lotta?»</p>
<p>»Ja, det säger jag, och det tror jag då så säkert, så!»</p>
<p>»Gu’ signa dig för det! Jag vill nog tro’t, jag också,
för jag känner ju min gosse — men si, frestelserna ä’
många och en kan aldrig veta — och vore det bara någon
annan än Österman som ...»</p>
<p>»Tror ni också att Österman ä’ en sån eländig karl
som di säger här allmänt?» frågade flickan och såg på
fyrvaktarhustrun med forskande blick.</p>
<p>»Ja, en kan fäll inte tro annat än hvad en sir!»
svarade Stina. »Jag vet nog att han är duktig och rejäl,
så länge han ä’ redig, men si, får han aldrig så litet i
hufvut — — då —»</p>
<p>»Han hade nog inte så lite’ i hufvudet när han gaf
sig åf ut och lotsade in briggen!» svarade Lotta harmset,
i det hon såg ut genom fönstret.</p>
<p>»Nej, men hur va’ det när han skamferade fästmön
och lät henne sitta där då?»</p>
<p>»Hon var fäll inte bättre värd, tänker jag!» svarade
Lotta i samma ton som förut. »Far säger själf nu, att han
inte undrar på’t, för hon lär ha lagt sig ut för både
målargesälln och ett par därute på Sandhamn, har vi fått
höra!»</p>
<p>»Nej kors, hva’ säger du? Va’ hon tocken?»</p>
<p>»Hå ja, så Österman hade nog rätt, han! Fast han
hade kunna’ görat på annat vis, förstås — det vet jag
me’. Men så svår som di målar ut’en ä’ han då visst
inte — och när alla spottar på en sten, så ä’ det väl
inte att undra på om han blir våt!»</p>
<p>»Det låter som du skulle tycka synd om Österman,
kära Lotta?» framkastade mor Jonson och såg på henne
med nyfiken blick. »Det vänta’ jag mig inte åf en sådan
flicka som du!»</p>
<p>»Det ä’ väl inte mer än rätt att inte göra folk sämre
än di ä’,» svarade Lotta med lifligare färg på kinderna
än förut, »och hade han bara någon som såg efter sig
och brydde sig om’en, så kunde han väl bli’ bättre, han
med, tänker jag!»</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Sid_168" id="Sid_168">[168]</a></span></p>
<p>»Akta dig för såna tankar du, Lotta!» sade mor Jonson
varnande. »Du vore inte den första flicka som hängt opp
sig på det repet!»</p>
<p>»Hå kors! En behöfver väl inte vara hängfärdig
för att en vill si någe’ godt hos den som alla anka’ på!
Och inte tar eran Olof nån skada åf, att han ä’ med
Österman i stan, inte! Ni har honom nog här igen i
morgon kväll tänker jag — och en kan inte veta hvad
den färden har vari’ bra för!»</p>
<p>Därmed aflägsnade sig Lotta, och nu fick mor Jonson
annat att fundera på. Det var inte utan att både Jonson
och hon tänkt sig fyrmästarens Lotta som en blifvande
sonhustru — och skulle hon nu — —»</p>
<p>»Ja se,» sade hon för sig själf, »den där Österman!
Det ä’ då ett elände med den — hvar en än gör åf
honom! Tror hon att hon skulle kunna vända om den?
Jo, tack vackert! Den tunnan släpper inte smaken så
lätt, den!»</p>
<p>Och därmed började hon att plocka den döda fågeln.</p>
<h3>3.</h3>
<p>Dagen därpå, när det började lida åt sextiden på
kvällen och fyren redan varit tänd i flera timmar, satt
fyrmästaren Holm inne i kammaren i sin byggnad, som
var större än de andra, och drack en romtoddy med lotsålderman
Lund, medan både två blossade på sina pipsnuggor
och som vanligt talade om väder och vind.</p>
<p>Fyrmästaren var en liten, mörklagd karl med häftigt
och koleriskt temperament, och den gamla lotsåldermannen
däremot var det personifierade lugnet, hvilket
icke hindrade att de kommo mycket bra öfverens, utom
när de kommo in på politiken, i hvilken fyrmästaren var
lika röd som den gamla lotsen var stockkonservativ som
en äkta gammal ämbetsman i statens tjänst.</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Sid_169" id="Sid_169">[169]</a></span></p>
<p>Men nu var det inte fråga om hvarken rösträtt eller
tullar — det var helt enkelt fråga om Österman och fyrvaktarens
Olof.</p>
<p>»Inte för att jag begriper hvarför de allarmera sig
så fasligt, Jonson och käringen hans!» ropade nu fyrmästaren
för minst tionde gången, i det att han lyfte
på toddyglaset och stötte det i bordet, hvilket ville säga
så mycket som: skål! »För det ä’ ju klart att hade han
blifvit kvar därute, så skulle de väl ha’ fått fatt i båtskrollan
åtminstone någonstans i närheten.»</p>
<p>»Di tror nog heller inte att han ä’ borta på det viset!»
sade lotsåldermannen lugnt. »Och hade han kommi’ i, så
hade nog Österman fiskat opp’en. Det har jag redan
predikat för dom ända sen i går! Nej, ser du, mäster
det ä’ allt annat di ä’ rädda för!»</p>
<p>»Ja, det ä’ väl för stan, kan jag tro!»</p>
<p>»Jaja, det med! Men di ä’ väl mest rädda för Österman,
tänker jag! Di tror väl att han ska gå och supa
med pojken och att di ska komma i någe krakel med
polisen. Eller också ä’ di rädda för, att det ska gå med
honom som med den andra —»</p>
<p>»Åhå! Den var ju en riktig vettvilling, vet jag!
Och den här är ju en hygglig och stadig pojke, inte annat
än jag har sett!»</p>
<p>»En vet aldrig hur pass stadiga di ä’ förr än di har
varit ute för en kuling,» återtog den gamla lotsen, »liksom
en aldrig vet hvad en unglots duger te’, förr än han sitt
döden i ögena! Och hvad Österman duger te’ men inte
ä’ det te’ gå som långlots åt unga pojkar, som ska ut och
segla på egen hand!»</p>
<p>»Nenej, det kan väl så vara det! Men inte är det
väl ändå så farligt med Österman, som ni alla skriker
till heller! Det va’ nu det där spektaklet i fjol, för att
han satt inne därför att han kom i kolifej med polisen —
och att han inte ville bli’ vid flickan — ja, si det
undra jag då inte på, så brorsdotter min hon ä’!»</p>
<p>»Jag tycker bra om Österman som lots, men en vilde
ä’ han, och spakar han sig inte, så får han allt gå där,
innan han kan vänta på nån befordran. Hade inte det
där stockholmsspektakle’ kommi emellan, så hade ha<span class="pagenum"><a name="Sid_170" id="Sid_170">[170]</a></span>n väl
allt varit mästerlots länge sen — men si lotschefen var
så arg, så han ville rakt köra bort’en med en gång!»</p>
<p>»Håhå! Det fick väl inte gå utan dom och rannsakning
ändå, tänker jag! Nog ä’ di styfva af sig, ämbetsmännerna,
men ser du, den allmänna meningen —»</p>
<p>»Nej, hör du, bror Holm! Är det meningen att vi
ska gräla igen! Annars tror jag det är klokast att vi
håller oss ifrån poletiken! Och vill du som jag, så bryter
vi opp nu och går opp te utkiken för att si hur det har
blifvit med vädret på kvällsidan! Det såg ut som det
tänkte lätta på, och ä’ det så, ska vi ha månljus framåt
åttatiden.»</p>
<p>»Ja, men jag tycker vi skulle brygga oss en half
till, jag! Vädret är ju lugnt, så i natt får ni nog vara i
fred, och om jag talar med Lotta, så har hon nog varmt
vatten kvar på spisen.»</p>
<p>»Låt henne spara det du, till finska båten har kommit,
för jag känner på mig att vi ha’ Österman och pojken
med på’n, när han väl är här!»</p>
<p>»Ja du sa’ något, du, bror Lund! Då kan Österman
komma in och få sig en skvätt med!»</p>
<p>»Om han ä’ sådan att han behöfver något mera, ja!»</p>
<p>»Tror du att? — Ja, ja, man kan då inte precis gå
i god för att — — men nog har han lofva’ att det inte
skulle hända mer — —»</p>
<p>»Har han lofva’ dig det?» frågade lotsåldermannen
förvånad och stod kvar vid dörren med sydvästen i handen.</p>
<p>»Hå, om inte just mig, så kan han väl ha’ lofvat
någon annan!» svarade fyrmästaren med en slug blinkning
på ena ögat, just när de gingo förbi köksdörren.</p>
<p>Gamla lotsåldermannen nickade tyst och gick förut
ut på gården.</p>
<p>Tjockan hade verkligen lättat på, och fyren kastade
nu sitt klara ljus vidt ut öfver sjön, som låg stilla och
orörlig och knappast kunde skiljas ifrån rymden, som ännu
var molndiger och grå, utom längre bort i öster, där månen
just höll på att gå upp, halfäten och röd och kastade en
aflång, lätt vattrad reflex ned i den stillastående sjön.
Längre åt norr syntes en klarare rand, med några matt<span class="pagenum"><a name="Sid_171" id="Sid_171">[171]</a></span>
blinkande stjärnor, och när de båda männens ögon hunnit
vänja sig vid det sparsamma ljuset, sågo de uppe vid utkiken,
dit de styrde sina steg, en kvinnlig gestalt som
stödde sig emot gransträfvorna vid trappan och, med hufvudet
vändt åt väster, stirrade ut öfver stugornas tak
åt den stora fjärden, som sträckte sig inåt fastlandet.</p>
<p>»Står ni här, mor Stina!» sade lotsåldermannen, sedan
han betraktat henne några ögonblick under tystnad. »Jag
tänker ni se efter finska båten som ska komma i kväll.»</p>
<p>»Ja nog gör jag så, lotsålderman!» sade mor Jonson
med en suck. »Jag har ingen ro te’ hålla mig inne!
Jonson sitter nere ve’ båtbryggan och väntar med båten,
ifall han skulle få höra honom blåsa!»</p>
<p>»Nog blåser han, det kan ni lita på, mor Stina!»
tog nu fyrmästaren till orda. »I rappet har ni pojken eran
frisk och sund hemma igen.»</p>
<p>»Jag ska gå opp och titta om jag inte kan se topplyktan
öfver Mörkekobben!» sade lotsåldermannen och gick
med raska steg uppför den vingliga trappan, »för den här
tiden ä’ det just han brukar komma, så vida det inte har
varit tjocka inåt skärgården.»</p>
<p>»Klif inte miste, bror Lund!» varnade fyrmästaren, i
det han gick närmare intill trappan och tittade uppåt.</p>
<p>»Åhå, di här stegena känner jag till, så jag kan
sofva och gå dom!» svarade den gamla lotsen, i det han
med fasta steg gick upp på den lilla plattformen. Han
stannade där ett ögonblick med handen öfver ögonen och
blickade utåt.</p>
<p>»Ser du något åf’en?» frågade fyrmästaren.</p>
<p>»Nej inte än! Men nu hör jag i stället — hör ni
inte också? Det är flog oppe i luften — vänta, hör ni
inte hur det hviner?»</p>
<p>»Ja, det är fåglarna som flytta nu hvar eviga kväll!
Hör ni, mor Stina — nu skrika de — det är grågäss
igen — schy, schy! Hur vingarna susa och ändå ä’ de så
högt uppe — det är omöjligt att se en skymt af dem.
Nu är’ de midt öfver oss — — få nu se hur det går
med fönsterna i kväll!»</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Sid_172" id="Sid_172">[172]</a></span></p>
<p>»Jesses då! Det måtte fäll ingen slå ihjäl sig igen,»
ropade den lyssnande kvinnan nästan med ett ångestskri.
»De måtte fäll flyga förbi!»</p>
<p>»Är ni så rädd för att få en stek till, mor Stina?»
frågade fyrmästaren och vände sig framåt fyren, bredvid
hvilken nu det starka kacklandet hördes.</p>
<p>Fyrvaktarhustrun ämnade svara, men i detsamma
syntes i det starka ljuset från fyren de flyttande grågässens
långsträckta triangel strax på sidan om det gamla tornets
lanternin. Den gamle föraren i spetsen tycktes tveka ett
ögonblick, det var som om de luften klyfvande fåglarna
stannat på spända vingar, bländande af ljuset, det såg
nästan ut som om triangelns långsträckta ben brutits af
en uppstående oro; men då hördes på en gång den ledande
fågelns skarpa varningsrop; man såg i ljusskenet
huru den långa halsen böjde sig tillbaka, vändande den
öppnade näbben åt de tvekande — därpå höjdes ett långt
uthållande skri från hela den vingade skaran, och med
susande vingslag styrde den förbi det lockande ljuset och
försvann som en skugga i det nattliga mörkret öfver
hafvet.</p>
<p>»Nå Gud ske lof!» utropade den ångestfullt väntande
kvinnan och andades ut med en djup suck. »Di flög’
förbi!»</p>
<p>»Jo jo! Det syntes att den där förarn var en gammal
och van gubbe, som inte lät lura sig,» hördes lotsens röst
uppe från plattformen, »så den här gången fick du allt
lukta efter steken, bror Holm!»</p>
<p>»Hå ja, det kommer väl fler efter!» mumlade fyrmästaren
och fortsatte sedan, i det han vände sig till
fyrvaktarhustrun:</p>
<p>»Men hvarför ni, mor Stina, tackade Gud så vackert,
det har jag litet svårt att begripa!»</p>
<p>»Jag tänkte på andra som ä’ ute och far,» svarade
hon sakta, »och som också kan komma på villovägar!»</p>
<p>»Jaså, på det viset!» svarade fyrmästaren. »Jaja, det
finns mycket som blänker och lockar här i världen!»</p>
<p>Det blef nu en lång stunds tystnad, och alla tre spände
sina öron för att höra om en ny flyttfågelsgrupp sk<span class="pagenum"><a name="Sid_173" id="Sid_173">[173]</a></span>ulle
nalkas. Men ingenting störde tystnaden, förrän den gamle
lotsen däruppe med djup röst varskodde de andra två, i
det han ropade:</p>
<p>»Nu ser jag topplyktan rätt öfver kobben! Om tjugu
minuter skall vi ha’ honom här!»</p>
<h3>4.</h3>
<p>Några minuter därefter voro de nere vid båtbryggan,
där Jonson satt väntande i båten, färdig att taga till årorna
vid första signal. Flere af lotsarna voro redan där nere
och några af fyrpersonalens barnungar stodo där nyfikna
och undrande med fingrarna i munnen. Ett par af kvinnorna
hade äfven kommit ner, och bland dem var också
Lotta, som när hon fick se fyrvaktarhustrun genast gick
fram till henne, stack sin arm under hennes och hviskade:</p>
<p>»Nu ska ni ge er till tåls, mor Stina! Jag ä’ säker
på att Österman kommer och har honom med sig!»</p>
<p>»Gu’ signa dig för de ordena, kära barn! Men tänk
om han inte stannar!»</p>
<p>»Visst stannar han, det ska ni få se!»</p>
<p>Hon hade knappt hunnit tala ut, förrän ånghvisslans
djupa ton på långt afstånd hördes skära igenom den ännu
stiltjetunga luften.</p>
<p>»Hör ni! Hvad sa’ jag?» ropade Lotta och tryckte
sig tätt intill den darrande modern, som med knäppta
händer stod och stirrade ut i mörkret.</p>
<p>»Vill Jonson ha’ hjälp med en åra!» ropade en af
lotsarna till den i båten sittande fyrvaktaren.</p>
<p>»Nej tack, det behöfs inte!» svarade denne med kort,
afbruten stämma, och då en af de unga ändå ville hjälpa
honom, var han nära att hoppa i sjön, ty båten var redan
ute och dref för starka årslag utåt fjärden.</p>
<p>Sedan den unga lotsens halft uttalade svordom förklingat,
blef det tyst som i en graf där nere på bryggan,
och man hörde nu på afstånd tydligt propellerns taktmässiga
dunkande samt såg skenet af topplyktan och den<span class="pagenum"><a name="Sid_174" id="Sid_174">[174]</a></span>
röda lyktan blänka igenom töcknet, som tycktes hafva
följt med ångaren från den inre skärgården och nu syntes
draga sig utåt hafvet.</p>
<p>Om några ögonblick hördes dunkandet i långsammare
takt, och om ännu några ögonblick till upphörde det
alldeles.</p>
<p>»Nu stoppa’ han!» hördes lotsåldermannens djupa
stämma. »Då kan ni vara lugn för att di ä’ med, mor
Stina!»</p>
<p>I detsamma stack ångarens för fram bakom den utspringande
bergudden och syntes långt ute på sjön som
en mörk, oformlig massa, från hvilken försalongens upplysta
rundfönster skeno som de eldröda ögonen på något
vidunder och kastade långa strimmor i vattnet. Långsamt
seglade de brinnande ögonen framåt, nu stannade de helt
och hållet, man hörde det aflägsna bullret af någon som
tungt hoppade ner på toften af en båt, därpå hördes ett
längre mera uthålligt skrapande, så ett kommandorop, som
gaf eko emot klipporna öfver de på båtbryggan ståendes
hufvuden, därpå började de brinnande ögonen röra sig
igen, först sakta och liksom tvekande, sedan med allt
raskare fart till dess hela det mörka vidundret efter några
ögonblick försvann bakom den främre klippudden och med
full maskin styrde sin kurs österut mot det af några få
matta månstrimmor sparsamt upplysta hafvet.</p>
<p>»Jag hörde bara en som hoppa’ ner!» hviskade fyrvaktarhustrun
med tröstlös ton, i det hon fortfarande stirrade
utåt sjön.</p>
<p>»Säg inte det, mor Stina!» inföll lotsåldermannen
uppmuntrande. »För mina öron lät det då som två —
eller hvad säger ni, pojkar?»</p>
<p>»Ja då, nog va’ det flera än en!» hördes det från
dem alla. Därpå blef det tyst igen och nu började aflägsna
årslag skönjas därute ifrån fjorden. De ljödo långsamt
och dröjande — det lät nästan som de stannade af
emellanåt och som om de roende varit upptagna af någon
öfverläggning. Sedan ökades takten igen, och det lät nu
som om starkare armar förde årorna, än de som rodde
dem förut.</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Sid_175" id="Sid_175">[175]</a></span></p>
<p>Snart blef en svart punkt synlig därute, den växte
långsamt, men ännu kunde man icke urskilja några bestämda
konturer. Slutligen framträdde dock de mörka
linjerna af årorna och det såg ut som om en stor svart
spindel på långa ben närmade sig stranden.</p>
<p>»Kan ni se hur många som ä’ i båten?» frågade
Stina med darrande röst och vände sig till en af de yngre
lotsarna, som stod längst ute på bryggan med handen
öfver ögonen och riktade den sjövana blicken utåt.</p>
<p>»Två sir jag tydligt, en som ror och en som sitter
akterut. Men den som sitter i aktern sir ut som han
hade någe bylte som han höll i.»</p>
<p>»Nej,» ropade en af kamraterna bredvid honom, »tre
ä’ di! Det där som du tycker va’ ett bylte, det ä’ en
som ligger.»</p>
<p>»Jesses i himmelen!» ropade Stina häftigt. »Di har
honom med sig död!»</p>
<p>»Nej då, dö’ ä’ han inte! För nu reste han på hufvet!»
ropade lotsen.</p>
<p>Båten närmade sig nu allt mera.</p>
<p>»Det är Österman som ror,» utropade fyrmästaren,
»det hörs på årtagena!»</p>
<p>»Jonson, Jonson!» ropade Stina utom sig och skyndade
så långt fram på bryggan, att Lotta måste hålla
henne tillbaka, för att hon inte skulle falla i sjön. »Har
du Olof med dig?»</p>
<p>»Ja, Gud ske lof!» hördes Jonsons djupa röst ute från
sjön.</p>
<p>»Nå ser ni det, mor Stina!» ropade Lotta, i det hon
slog armarna om fyrvaktarhustrun. »Ser ni det, att det
var jag som hade rätt!»</p>
<p>»Men, hvarför svarte han inte själf?» frågade nu
Stina med nyvaknad oro.</p>
<p>»Ni ropade ju på Jonson,» inföll fyrmästaren helt
muntert och gladt, »och pojken skulle väl inte ta’ ordet
ur munnen på far sin heller!»</p>
<p>De yngre lotsarna skrattade åt fyrmästarens påhittiga
svar, men fyrvaktarhustrun fa<span class="pagenum"><a name="Sid_176" id="Sid_176">[176]</a></span>ttades nu af en ny ängslan.
Var sonen sjuk eller — — det uppstod en mörk, bitter
misstanke i hennes själ — hvarför svarade han inte? Låg
han kanske redlös i båten — hade den stora stadens förbannelse,
det djuriska ruset, följt honom dit ut och var
det den vilde Österman — som — —</p>
<p>Hon hann inte tänka den förfärliga tanken till slut,
ty nu slängdes årorna med ett raskt tag upp i båten, och
ett dussin händer sträcktes ut för att hindra den att törna
emot bryggan.</p>
<p>»Så där, väl rodt var det!» ropade Österman från
toften där han satt. »Och ä’ ni nu styfva i armarna, pojkar,
så kom ner i båten och hjälp mig att ...»</p>
<p>»Hvad är det med honom? Hvad är det?» ropade
modern och skyndade fram.</p>
<p>»Jaså, är ni här, mor Stina? Men lugna er, se inte
så illa vild ut — det ä’ inte någe farligt! Han har bara
lite’ ondt i ena bene’!»</p>
<p>Hon hörde honom inte, hon skyndade ner i båten,
förbi Österman och fram till mannen, som satt med armen
om sonens lif och höll honom tryckt intill sig, medan
denne med utsträckt ben låg hvilande på toften och höll
hufvudet mot faderns bröst. När hon kom fram till dem
kastade hon sig ner på båtbottnen, slog armarna om sonens
hufvud och frågade hviskande:</p>
<p>»Hvad är det, Olof! På hvad sätt har du gjort dig
illa?»</p>
<p>»Jag fick benet emellan båten och skonarn,» svarade
sonen sakta och mödosamt, »och di sa’ på lasarettet att
knäskålen ä’ krossad på mig!»</p>
<p>»På lasarettet! Har du varit på lasarettet?»</p>
<p>»Ja, mor! Och det va’ Österman som skjutsa mig
dit. Och hade inte han varit, så låg jag väl nu på sjöbotten,
för ni ska veta att jag föll i, när vi skulle gå
ombord!»</p>
<p>»Ä’ ni klara nu, pojkar, så får vi hem’en med detsamma!»
ropade Österman som under tiden gjort fast
båten. »Men ta’ i’n försiktigt, för di har gipsat bene’
på’n, och får det någon skamfilning, så blir han krokig i
knät, om han också aldrig tar i så mycket som en svagdricksputell!»</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Sid_177" id="Sid_177">[177]</a></span></p>
<p>Och inom ett ögonblick hade fyra par starka armar
lyftat upp den unga lotslärlingen från toften, där han låg,
och sedan gick tåget i sakta mak upp till fyrvaktarens
stuga, där de lade ner honom på soffan inne i kammaren,
medan Stina skyndade sig att bädda åt honom i den
gamla sängen och Österman och fadern hjälptes åt att
kläda af honom.</p>
<p>När de fått honom till sängs och Österman, mindre
bullersamt än vanligt, önskade honom god natt och lofvade
att höra om honom på morgonen, höll Olof kvar
hans hand och sade med tårar i ögonen:</p>
<p>»Aldrig glömmer jag hur snäll Österman har varit
emot mig! Aldrig i lifvet!»</p>
<p>»Ah seså!» svarade Österman och försökte se skämtsam
ut. »Det var fäll inte för mycke’, när det va’ för
min skull du råka ut för’et! Men du ska ha’ tack för
en annan sak, du Olle; för aldrig har jag kommi’ så nykter
ifrån stan förr, som i kväll!»</p>
<p>Stina kände sig djupt skamsen öfver sina misstankar
och ville säga något, men han skyndade sig hastigt ut,
utan att vilja höra på hvarken ursäkter eller tacksägelser.
När han kom utanför dörren väntade honom likväl en
bättre belöning. Där stod fyrmästarens Lotta, och när hon
fick se honom, gick hon fram emot honom och sade innerligt,
i det hon räckte fram sin tämligen stora, trofasta
hand:</p>
<p>»Tack, Österman! Tack för det här!»</p>
<p>»Va’ det alltihop det?» frågade Österman och såg
på henne på en gång bedjande och trotsigt.</p>
<p>Då log hon plötsligt öfver hela ansiktet, tog tvekande
ännu ett steg, men hejdade sig hastigt, vände bort hufvudet
och sökte sakta rycka lös sin hand, i det hon hviskade:</p>
<p>»Det kan väl bli mera en ann’ gång!»</p>
<p>»En ann’ gång ä’ en skälm!» ropade Österman och
slog armarna om henne innan hon hann draga sig undan.</p>
<p>Och sedan dröjde det en stund innan Lotta sprang
in till sin far, och när hon kom in var hon röd som e<span class="pagenum"><a name="Sid_178" id="Sid_178">[178]</a></span>n
drypande blod. Men när Österman om en stund kom in
för att få sig en toddy, låtsade båda som om de inte sett
hvarann förr än nu.</p>
<h3>5.</h3>
<p>Det var nära jul innan Olof blef så bra i sitt knä,
att han kunde stödja på benet. Och den första tiden han
gick uppe måste han begagna käpp, och då han själf var
af ett tungt lynne, trodde han naturligtvis, att han aldrig
skulle få lägga bort den.</p>
<p>»Det hade varit rätt så godt om jag blifvit kvar!»
sade han en kväll till modern, som satt inne hos honom
i kammaren, medan fadern var på vakt uppe vid fyren,
»för ska jag nu bli krympling, så får jag väl inte ta’
lotsexamen, och hvad ska jag då ta’ mig te’.»</p>
<p>»Så får du inte tala, gosse!» sade modern. »Alltid
blir det fäll nå’n råd. Du kan ju bli fyrvaktare efter far,
och det ä’ ju också ett bröd, som en kan lefva på! Och
du som ä’ ung och kan läsa, du kan nog komma längre
än far din och rakt åf bli’ fyrmästare med tiden! Och
kan du få Lotta te’ hustru — —»</p>
<p>»Lotta!» upprepade han med en mörk blick, i det
han otåligt slog sig på det skadade knät. »Henne får
jag aldrig, mor, så mycket vet jag, sedan den där olyckliga
färden till stan! Henne tycker Österman om, och
hon tycker allt om honom med, tänker jag. Och fast
det ä’ en bra flicka, så har jag inte hjärta te’ missunna
honom.»</p>
<p>»Hvad säger du, gosse? Tycker Österman om henne
— och tror du att hon — — men si, det kan då fäll
rakt inte vara möjligt. När hon har te’ välja emellan
en tocken rustare som Österman och en så ordentlig
pojke som du.»</p>
<p>»Det är nog inte ordentligheten som det kommer
mest an på där<span class="pagenum"><a name="Sid_179" id="Sid_179">[179]</a></span> ve’lag!» återtog han långsamt och tillade
sedan, i det han med sväfvande blick såg bort ifrån modern
och på det lilla hörnskåpet i rödt och blått, som
hängde på väggen. »Och hvad det anbelangar, så gör
ni Österman orätt, mor — för han ä’ mycket bättre än
jag — och hade inte han varit ...»</p>
<p>»Ja, det ä’ nog bra det, att han fiska opp dig ur
sjön och hjälpte dig till lasarettet — men det var ju
ändå för hans skull som du fick bene’ mellan båten och
fartyget i den där välsignade stormen om kvälln —»</p>
<p>Olof steg upp och gick haltande några steg öfver
golfvet stödjande sig mot käppen. Han pustade tungt
och strök sig med handen gång på gång öfver pannan,
som om svetten brutit fram; därpå tycktes han fatta
ett beslut, haltade fram till modern och lade sin hand
på hennes arm, frampressande med möda, som om det
bränt honom på läpparna:</p>
<p>»Det va’ inte för hans skull, mor — det va’ inte
mellan båten och fartyget som jag fick knät mitt förstördt!»</p>
<p>»Hvad i herrans namn säger du, gosse?» stammade
modern, i det hon halfvägs reste sig upp från stolen
där hon satt.</p>
<p>»Sitt stilla, mor,» bad han sakta och tryckte henne
tillbaka ner i stolen, »och si inte på mig, så ska jag tala
om för er alltihop, som det va’ från början te’ slut. Det
va’ jag som bar mig oförsiktigt åt när vi la’ till ve skonarn,
och som gjorde att båten sjönk och att jag själf kom i
vattnet. Och det var Österman som kastade sig i och
höll opp mig, till di fick kasta ut en ända från skonarn
och fick upp oss båda två, fast det blåste så, att han fick
brassa back för att inte gå ifrån oss. Och sen fick han
lof att länsa unnan för stormen, så att det gick för full
fart ända förbi Furusund, och skepparn ville inte stanna
och släppa oss opp utan talte med oss att vi skulle följa
med opp till Vaxholm — men när vi kom dit, så låg jag
och sof och Österman stod vid roret, och eftersom vind
höll i sig, så gick han opp på strömmen med en gång.
Och när ankaret gått, så gaf kapten oss både pengar och
traktering, och Österman ville att vi tvärt skulle gå ombord
på en ålandsslup som var på utgående — men det<span class="pagenum"><a name="Sid_180" id="Sid_180">[180]</a></span>
ville inte jag. Jag tyckte det, att hade jag nu en gång
kommit till stan, så ville jag också se mig omkring, medan
jag va’ där. Och när Österman sa’ att vi promt skulle
ge oss åf, så blef jag arg och svarte att det angick honom
inte, för jag tyckte jag va’ så mycket karl, så jag
kunde sköta mig själf.»</p>
<p>»Och oss tänkte du inte på, som satt hemma och
va’ oroliga!» sade modern förebrående.</p>
<p>»Jo, visst tänkte jag på er; men så tyckte jag det
också, att när ni inte såg te’ båten och ni visste att det
blåste vind inåt, så kunde ni fäll begripa, att jag hade
följt med! Och så när vi kommo i land borta ve’ Skeppsbron,
så träffa Österman på ett par lotsar från Husarö,
som han kände te’, och medan han pratade med dem,
så passa’ jag på och gaf mig åf ut på egen hand —
och ni ska inte tro, mor, att det var i någon ond mening,
utan jag tyckte bara det, att så gammal var
jag, så att jag inte behöfde gå och ledas i band som en
hundvalp.»</p>
<p>»Och så kom du ut på villovägar?» frågade modern
och väntade med bäfvande hjärta på svaret.</p>
<p>»Nej, det gjorde jag inte medsamma, inte! Utan
jag gick och såg på stan och de granna husena och gatorna,
men så hur det var, så tyckte jag, att jag behöfde
mig lite mat, och pengar hade jag ju och så gick jag in
på en källare eller någe’ tocke där på en lång, krokig
gata borta i själfva stan, där det bodde en hel mängd
med segelsömmare — och därinne träffade jag på några
sjömän, som gaf sig i språk med mig, och di bjöd på konjak
och öl, och så fick jag förstås lof att bjuda dom igen
och på det viset blef det i flera omgångar, och när jag
kände att jag börja’ bli yr i hufve, så ville jag stiga opp
och gå min väg — men då satte di te’ och skratta åt
mig, och somliga skällde på mig och kallade mig morsgris
och bondjanne, och då blef jag sint och ville smörja
opp dom, men så blef vi goda vänner igen, och sen
minns jag icke mycket åf alltihop — utom det, att först
va’ vi inne på någe ställe där di spelte med långa käppar
på ett stort, fyrkantigt bord, där det låg några <span class="pagenum"><a name="Sid_181" id="Sid_181">[181]</a></span>bollar,
och sen va’ vi oppe på ett ställe, där de bjöd på punsch
och där det va’ fruntimmer som passa opp, och en af
dom — hon var för resten lik fyrmästarns Lotta, fast
hon va’ rödhårig — kom och satte sig i knä på mig — och
då blef en af di andra arg, och så tog vi ihop och slogs
och sen minns jag bara, att jag tyckte di vräkte mig utför
en trappa och att jag slog knäet i stengatan, så att det
skar i hela kroppen, och sen visste jag inte åf någe mera!»</p>
<p>»Det var samma kväll, som ungfågeln slog ihjäl
sig!» mumlade modern mellan tänderna.</p>
<p>»Hvad säger ni, mor?»</p>
<p>»Ingenting — jag tänkte på — — nå, när du kom
te’ dig igen?»</p>
<p>»Ja, det va’ morron därpå det, och då låg jag på
lasarette’, och knät och hela benet var så styft och ondt,
så jag kunde inte röra det en smul. Och det var en
ung doktor, som gjorde morronronden, och när jag frågte
hur jag kommi’ dit, så sa’ han, att det va’ en lång, ljushårig
karl som fört mig dit och han hade fått tag i mig
på ett poliskontor, sa’ han — och då skämdes jag som en
hund, och när Österman kom dit fram på middan, så
tordes jag knappt se honom i synen — — för jag begrep
på beskrifningen att det var han som hade fraktat
mig dit!»</p>
<p>»Aldrig kunde jag tro att <em class="gesperrt">han</em> skulle kunna vara
så bra! Men så där ä’ det! En gör allt människor orätt
ibland och det värre ändå!»</p>
<p>»Och vet ni hvad han sa’, mor, när jag inte kunde
se’n i ögonen?»</p>
<p>»Nej, hvad sa’ han?»</p>
<p>»’Jag undrar inte på att du skäms,’ sa’ han, ’men
inte ska du skämmas för mig, inte, utan för dig själf!
För sir du, jag har nog smakt på den där ekluten, jag
med, och det har sin nytta med sig det också! För sir
du, har en inte varit ute för storm, så vet en inte hva’
taljan duger te’, om hon låter sträcka på sig eller inte!’»</p>
<p>»Men hur fick han ut dig från lasarettet?»</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Sid_182" id="Sid_182">[182]</a></span></p>
<p>»Jo, det va’ den där unga doktorn som hjälpte oss,
för när Österman talte om hur vi kommi hemifrån och
att ni satt här och inte visste om vi va’ lefvande eller
döda, så tyckte han det var rätt så godt att skrifva ut
mej me’samma — för om jag bara höll mig still, så att
gipsen inte blef skamfilad, så skulle det nog läkas ihop,
sa’ han! Och han sa’ att haltningen skulle nog gå bort
i längden, sa’ han — bara jag akta’ mig för stadstrapporna
— och dom ska jag nog akta mig för hädanefter!»</p>
<p>»Ja, nu kommer du nog ihåg’et — — men hur
tror du det blir när haltningen ä’ borta?»</p>
<p>»Jag glömmer det aldrig, mor — det kan ni lita på!
Men säg nu ingenting om det här, hvarken åt far eller
nå’n annan, för jag lofte Österman, att jag skulle tiga
me’t! Men si åt er, mor, ville jag säga’t — för jag tyckte
att jag aldrig skulle kunna si på er igen riktigt, innan
det var sagdt.»</p>
<p>»Gud ske lof att du tyckte det, Olof!» sade modern
glad, i det hon tog sonens händer mellan sina. »Då kan
’en ju hoppas på att du tar dig till vara! Men säg mig
nu en sak: tycker du inte om Lotta ändå, och kan du
bära det, att Österman får’na?»</p>
<p>»Visst blir det litet tungt, men honom unnar jag en
sådan hustru som Lotta. Och när hon i alla fall inte
tyckte om mig, så ...»</p>
<p>Det hördes steg utanför, och om ett ögonblick
märktes ett kraftigt tag i klinkan. Både modern och sonen
vände sig åt dörren till; den öppnades, och in
trädde Lotta i stugan och efter henne Österman. Innan
mor Stina hann säga sitt »Guds fred» och bedja dem
stiga fram, tog Österman till orda:</p>
<p>»Här kommer fästfolk!» ropade han muntert. »Och
nu ä’ vi här, för te’ bjuda på bröllop te’ juldan!»</p>
<p>Olof sträckte tigande fram sin hand, och mor Stina
steg upp och gick fram till Lotta, som såg skinande
glad ut.</p>
<p>»Hå kors, har ni nu kommit sams om’et?» frågade
hon, bara för att säga något.</p>
<p>»Sams ha’ vi varit länge!» svarade Lotta och såg på
Österman med en trohjärtad bl<span class="pagenum"><a name="Sid_183" id="Sid_183">[183]</a></span>ick.</p>
<p>»Det var bara farsgubben som va’ lite genstörtig!»
ropade Österman. »Men när han såg att jag kom nykter
hem från stan sist, och att jag varit nykter ända se’n, så
gaf han me’ sig te’ slut.»</p>
<p>Medan Olof tog Lotta i hand och önskade henne
lycka, gick mor Stina fram till Österman, fattade med sina
båda valkiga händer om hans väderbitna näfve och sade så
sakta, att endast han hörde det, det enda ordet »tack!»</p>
<p>Då förstod lotsen att Olof hade talat om alltsammans
för modern, men han låtsade ingenting om, utan ropade
helt muntert, i det han slog armen kring lifvet på fästmön
sin:</p>
<p>»Och om inte alla märken slå fel, så blir det vinter
te’ jul, så vi kan få fyrn släckt och få åka på isen
te’ körkan! Och du ska vara med, Olle, om du också
haltar en smula! Och raka vägen ska det gå både bort
och hem, och nog ska både du och jag, Lotta — och
du med, Olof — hålla rätt kurs och akta oss för villovägar!»</p>
<p>»Gu’ gifve det!» tillade mor Stina med sammanknäppta
händer.</p>
<p> </p>
<p> </p>
<hr class="full" />
</div>
</div>
<div>*** END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 56757 ***</div>
</body>
</html>
|
