diff options
Diffstat (limited to 'old/56117-0.txt')
| -rw-r--r-- | old/56117-0.txt | 4713 |
1 files changed, 0 insertions, 4713 deletions
diff --git a/old/56117-0.txt b/old/56117-0.txt deleted file mode 100644 index ceda120..0000000 --- a/old/56117-0.txt +++ /dev/null @@ -1,4713 +0,0 @@ -The Project Gutenberg EBook of Genom mina guldbågade glasögon, by Albert Engstr - -This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with -almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or -re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included -with this eBook or online at www.gutenberg.org/license - - -Title: Genom mina guldbågade glasögon - -Author: Albert Engström - -Release Date: December 3, 2017 [EBook #56117] - -Language: Swedish - -Character set encoding: UTF-8 - -*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK GENOM MINA GULDBÅGADE GLASÖGON *** - - - - -Gun-Britt Carlsson, Eva Eriksson and the Online Distributed -Proofreading Team at http://www.pgdp.net - - - - - - - - - - - SAMLADE BERÄTTELSER - AV - ALBERT ENGSTRÖM - - GENOM MINA GULDBÅGADE - GLASÖGON - - [Illustration] - - STOCKHOLM - ALBERT BONNIERS FÖRLAG - - - - - GENOM MINA GULDBÅGADE - GLASÖGON - - AV - ALBERT ENGSTRÖM - - [Illustration] - - STOCKHOLM - ALBERT BONNIERS FÖRLAG - - STOCKHOLM - ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1920 - - - - -Företal. - - -Denna bok är den bästa i julmarknaden. Jag säger det på fullt allvar. - -Under det de andra författarna trots mina varningar fortfarande syssla -med fnoskiga försök att loda sina egna och tillfälliga förbindelsers s. -k. själsdjup och gräva i dumheter och snusk ända upp till pennspetsen, -bjuder jag på friska frukter från livets träd. Jag konstruerar ej -ihop konflikter och lämnar dem olösta. Mina lösa sig själva med litet -välvillig hjälp av författaren, förstås. - -Och en annan sak: Jag kan låta mina barn läsa boken. - -Som läsaren förstår av titeln använder jag numera glasögon. Jag bär dem -guldbågade för att ge den okunnige en liten antydning om min självaktning -och sociala ställning och — vilket är det viktigaste — för att bättre -kunna iaktta mänskligheten, där den traskar omkring på sitt lilla klot, -och nästa år ge den en om möjligt bättre bok. - -Vidare har jag köpt en islandshäst för att, en modern centaur, snabbare -kunna röra mig mellan olika kulturcentra. Det börjar redan växa ut vingar -på den, och när de bli färdiga, darren då, diktare! Och kräla i stoftet, -kritik! - - - - -Utter. - -[Illustration] - - -Roddar-Agust kom in i köket med en utter, som han sprungit fatt och -slagit ihjäl på isen. När handeln var uppgjord inbjöd jag honom att dela -min middag och han sade icke nej. Visserligen är abborrar ingenting att -bjuda en roslagsfiskare på, men han visste att en sup och en halv öl -skulle sätta bouquet på fattigkosten. - -När en rospigg äter en abborre, stoppar han in den hel i ena mungipan -och benar den inne i munnen under det han deltar i samtalet, varefter -skelettet, vitglänsande och befriat från varje spår av kött, kommer ut -ur andra gipan. Jag kunde icke underlåta att uttrycka min beundran över -Roddar-Agusts färdighet i denna sport. - -— Då skulle Engström si, hur uttern kan bena en fisk! - -Hans tankar gingo fortfarande i utterjaktens tecken. Vi hade vänt och -vridit på den lyckliga händelsen, tills detaljerna magrat nästan till -osynlighet. Men Roddar-Agust var många uttrars baneman. Nu ställde han -sig på vidare basis och började tala om andra uttrar. - -— Jo, han kan bena fisk, han! Ackurat som fisken skulle ha legat i -myrstack. Om ja har svuret nån gång, så va dä väl den gången ja kom på -fem uttrar på Harö Leje. Han vet att Lejet är slätt som en hand mä bara -en hög stora bumlingar mitt på. Ja skulle ut å ta opp skötarna en morron -å strök utmä sydudden å då fick ja si en hel massa benad fisk som låg -alldeles ve vattenbrynet. Ja stannade å funderade å rätt som de va fick -ja si först två uttrar, som liksom lekte me varandra oppe på berget, å så -kom två te å liksom körde bort di andra å så kom den femte. Han skulle -va liksom storgubbe för di andra, för di stank som ostmaskar omkring’en, -när han gav sej in i högen, fast dä hela skulle väl va som på lek. Å inga -byssa hade ja, min dåre! Men vind låg åt mej te, så ja tog ena åran, när -di liksom försvann ett tag, å smög mej opp, å dä va nära som på ett hår -att ja hade ränt ifatt två åv dom, men di slank in under bumlerna å där -låg di å visslade å fräste. Ingenting hade ja å stoppa te hålena mä å -ingenting kunde ja göra. Dä va då ja svor, Engström, undra på dä! Å då så -gnodde ja ner i båten å börja ro så han stog på ände å te sjöbon å hämta -byssa, men när ja kom tebaks, hade di gett sej i sjön, förstås, va dä -likt dä! Men två har ja skjutet där sen ätterpå, fyra har ja skjutet på -isen å fyra i vattnet — den här ä den första ja har slagit ihjäl. Tre -har ja taget i sax å en har ja skjutet oppi skogen ve Lindalsträsket. Ja -gick på spåret i snön, förstås. - -— Hur många uttrar har Agust tagit livet av egentligen? - -— Har Engström läst i Skreften om sanden i havet? Gör dä, Engström, så -får han en hum om minstingens en del utå dom ja har tage skinnet åv! Dä -finns inte så mycke herrskap i hela Östhammar som dom ja har klätt ut i -päls. - -— Hur många uttrar blir det, om Agust får en halva, då? - -— Ja, då får vi allt ta mä bå Öregrund å Tälje — tack ska han ha, -Engström, schål å tack, tack så mycke, dä här va goa meklamenter, sa -tjyven, drack ur körkvinet — men en utter sköt ja på ett riktigt -märkvärdigt sätt å dä ska han höra på noga, för ja har väl aldrig -hört tals om en utter som har blitt skjuten på så vis. Si dä va en -söndasmorron ja gick ut te Skaten å han hade ändå blåst ostlig så de va -ordentliga brott på var sjö som kom innanför Skathällen fast där var ju -lugnt i lä under Storkubben å solen hade just gått opp, så dä lyste grönt -igenom var sjö innan hon skummade sej å gick över — å tro mej eller -inte, så fick ja si i en sjö just när han toppade sej där grundet börjar, -två uttrar som lekte ini sjön. Ja d’ä sant som testamentet, varteviga -ord. Di precis lekte som ett par barn å stog rakt opp när sjön reste -sej å följde mä när han gick över, å så va di borta ett tag å så följde -di mä nästa sjö opp igen å välte över i brottet precis som om di slog -kullerbytta på lek som barnungar. Ja stog väl å titta på dä där en tie -minuter, men så tänkte ja: Ja kläpper väl te på Guss makt, å så kläppte -ja te på en just som han vände buken åt mej å stog rak som en knekt ini -sjön, å jädrar förbistra mej, kom han inte mä sjön oppi stenarna å dö va -han som ett lik. Å ja gnodde ut när sjön sög tebaks å högg’en i rompa å -tie riksdaler feck ja för skinnet å d’ä så sant som han sir mej levandes -här, Engström! - -— Men tyckte inte Agust att det var synd om dom? Just när de lekte i -sjöarna och solskenet? - -— Synn!! Om di där!! Han har väl sett hur en utter kan ställa te me en -strömmingssköt? Hade han skötar själv, Engström, skulle han inte tåla sej -själv för utter! Nej, tocka jäkla tjuvdjur ska döden dö, som Skreften -säger. — Men nu ska han ha tack för handel och vandel å näringar utå -alla di slag, Engström, ja ä rakt tvungen å gå å titta te ryssjerna ett -slag, å ska dä va, så ä ja inte så noga mä en gäddpinne eller en lake — -för här vet en då att en blir fägnad, tillade Agust med en menande, fast -förgäves inriktad blick på flaskan — Ja tack då å ajöss! - - * * * * * - -Själv har jag aldrig lyckats skjuta någon utter fast jag många -vintermornar väntat vid spår och gryt. - -Men sent en sommarkväll för några år sedan kom min seglingskamrat, -löjtnanten, in och berättade att han fångat en utter, d. v. s. han -trodde att det var en utter. Han hade kommit från havet i sin kanot och i -mörkningen hört ett konstigt läte och sett en mörk punkt röra sig utanför -Loskäret. Han tog bort akterrumsluckan och paddlade ifatt djuret, grep -det beslutsamt om nacken, slängde ner det i rummet och stängde, innan -han hunnit undersöka vad det var. Och nu ville han ha min hjälp att få -ut det, ty hur mycket han än vände och vred och skakade kanoten, hjälpte -det ej. Nå, vi buro in kanoten i löjtnantens kök och började om arbetet. -Vi borde naturligtvis ha gått och lagt oss helt lugnt i stället för att -ställa till oväsen. Nu föreföll det som vore kanoten tom, vilket jag -också misstänkte, men löjtnanten försäkrade att ett djur fanns därinne. - -Emellertid lyckades vi slutligen och ut sprang en tre à fyra månader -gammal utterunge, arg som ett bi, och det kan ingen undra över. Det var -litet svårt att infånga honom i det stora rummet, men då det väl lyckats, -lugnade han sig märkvärdigt hastigt och bet ej längre omkring sig. Och då -jag dagen därpå kom tillbaka hade han fått några strömmingar och föreföll -nästan tam. Redan samma kväll följde han oss på gården och landsvägen. - -Jag telefonerade till min kamrat L., om vilken det är bekant att han -hyser ett i bästa mening levande intresse för allt skapat, således även -för djur, och frågade om han ville ha en levande utter. Jo, det ville -han gärna. — Nå, alltså gå Kalle Andersson, löjtnanten, uttern och jag -ombord på Hellas, sticka i väg söderut, runda Landsort och ankra inom -närmaste framtid utanför ateljén. - -— Välkomna! - -Och vi seglade. En oförgätlig resa blev det och detta var icke minst -utterns förtjänst. Utom vår egen proviant medförde vi naturligtvis -skaffning åt vårt fosterbarn. Vi ansågo att några strömmingar och småålar -borde räcka till vår första ankarplats. Vi hade icke reda på att man, -om man vill tämja en utterunge, bör ge honom kokt mat. Det första han -gjorde ombord var att utvälja en _secessus_ eller _latrina_, som de gamla -så skönt uttryckte sig. Han valde salongen alldeles nedanför trappan -till sittrummet, och han behöll platsen med en halsstarrighet, som -överträffade Karl XII:tes. - -Han tycktes inse att han behandlades väl, lät sig tagas och smekas och -var nästan ständigt på rörlig fot. Han ville ligga mjukt och trivdes -endast på en av sofforna. Under nätterna höll han sig egendomligt nog -ganska lugn och fick i början ligga bakom min huvudkudde. Stundom hasade -han sig ned och lade sig bakom min rygg och jag sov, men uteslutande av -naivitet. Ty en utterunge är ej att leka med, något som vi snart skulle -få erfara. - -Vi hade gått in i kanalen mellan Stora och Lilla Möjan för att -proviantera åt uttern, ty vårt förråd av ål höll på att ta slut. Han hade -levt av ål några dagar och vi undrade litet över att hans tacksamhet icke -riktigt motsvarade vår välvilja. Han började nämligen morskna till och -högg efter oss då och då. Vi tänkte, att han möjligen fick för litet ål. - -I kanalen fingo vi ligga tre dygn för en orkanliknande storm och under -tiden gingo vi stundom i land. Uttern var alltid med och följde oss som -en hund. Han försökte aldrig gå i sjön utan tycktes till och med känna -motvilja för vatten. Han fick ål så mycket han orkade äta. Och sista -dagen i kanalen, då löjtnanten en gång gick ned i salongen för att locka -upp uttern till ett nytt ålmål på sittrumsdurken, gjorde han från till -synes vilande och hoprullad ställning ett blixtsnabbt utfall på nära en -meters längd och högg välgöraren i överläppen. Tvärtigenom. Och hade han -fått tag med underkäkens tänder också, hade löjtnanten fått vandra genom -återstoden av livet utan överläpp. - -Nu hade vi funnit vad det betydde att tro på en utterunge. Han förvisades -ögonblickligen till skansen, där han under återstoden av resan lyckades -förstöra ett reservsegel, åtminstone vad färgen beträffar. Vi hade -tydligen förvirrat hans begrepp med avseende på platsen för _secessus_. - -Emellertid ankrade vi en dag _post tot discrimina rerum_ utanför L:s -ateljé och uttern togs i land. Hans första omtanke sedan han orienterat -sig var att utse _secessus_ i det rum, han tills vidare skulle bebo. Vi -hade avlämnat reskamraten, och vår mission var fullbordad. - -I sitt nya hem fick han mera rationell kost och behandling än den vi i -vår okunnighet förmått ge honom. Han blev allt tamare och sällskapligare -och fortsatte naturligtvis med den fixa punkt han utsett vid sin -introduktion i familjen. - -En gång då den nye ägaren tagit honom med i båt och hunnit långt ut -på fjärden, började uttern bli orolig. Och plötsligt gled han över -relingen, simmade tillbaka, sprang uppför backen till corps de logiet och -fullföljde sin avsikt därinne just på den punkt, som hans samvetsgrannhet -förbjöd honom utbyta mot någon som helst annan på denna jorden. - -Man kan ju inte kalla honom _stubenrein_. Men det var en egenskap av -långt högre valör som tog sig uttryck. - -Nå, uttern fick cementbassäng och levande fisk ibland och andra för -en utter behagliga förmåner, tills han en dag fick det bästa av allt, -friheten. Han fördes till en ö långt ute i havsbandet och fick gå som han -behagade, kom fram till stugan och fick fisk, försvann och kom igen och -försvann slutligen för alltid. - - * * * * * - -En utter i frihet är bland det graciösaste, elegantaste, härligaste -man kan se. Tro inte att han blir våt inpå kroppen, fast det ser så -ut. Emellan det glänsande våta yttre av pälsen och huden stannar ett -skyddande luftlager, då han dyker. Då människan en gång har erövrat -vattnet som en utter och luften som en fågel, då skulle jag vilja samla -ihop knotorna och leka med. Vi skola komma därhän och längre. - - * * * * * - -Jag anförtrodde dessa tankar åt min vän Roddar-Agust en kväll vid en -toddy. - -— Ja, flyga mä maskiner, som di gör, dä kan så va, men ge sej i sjön -som en dåre, när en inte behöver, dä ä väl så galet så ja iss inte tänka -på’et. En kan nog dråsa i ändå, om en inte sir opp. Dä skulle va för -fiskets skull, menar Engström? Nää, så förbistra mej om di får mej te’et. -Men fiska mä tam utter dä går, Engström, å d’ä så sant som bibeln. När -ja va barn så fanns dä en gubbe på Gräsön, som hade två stycken, som han -hade fött opp sen di va så små som så här. Å vill han tro mej eller inte -så drog di hem fisk åt gubben så han ga faen i skötar å ryssjer å bara -satt å åt så han ble tjock som en grosshandlare å hade ändå över te å -sälja i Öregrund, saltad, förstås. - -— Ja, Agust, och till slut blev han så tjock, så han kom inte ut genom -dörren. - -— Kors tänk, har Engström reda på dä mä? Ja, den som läser i böcker, han -får då reda på allting. Men dä här ä dagande sanning, kanske inte att han -ble precis så tjock, men han tog aldri i en fiskebragd, å ut gick han -aldri, han hette ändå Mattson, Jan Mattson, å hans syster va gift i Harg -å hennes barn lever än. Å uttrarna låg i var sin hunnkoja å va precis -ackurat som gårdvarar, så dä va inte lönt å gå te gubben om nätterna, för -uttrar ä skarpbitna, fast di inte skäller. - -— Nå, men har Agust hört om jägarn som gick vilse på Lövstaskogen? - -— Naij! - -— Jo, han gick och gick och till slut blev det kväll och inte en matbit -hade han. Så kom han till en kolarkoja och där lade han sig med sin hund. -Och på morgonsidan blev han förstås hungrig och hunden var hungrig också. -Kan Agust gissa, vad han gjorde? - -— Naij! - -— Jo, han hittade kolarns kaffekokare i granrisbänken och gick ut och -hämtade vatten i ett kärr. Så gjorde han opp eld och högg svansen av -hunden och kokte hundsvanssoppa och åt och blev mätt. Men vad tror Agust -att hunden fick? - -— ?? - -— Jo, han fick bara benen, stackarn! Vad säger Agust om det? - -— Jo, jag tänker på gamla båtsman Fånglina. Han ljög så styggt, så -han fick heta Lögnens Fader, så länge han levde. Men hade han levt nu, -så hade han allt fått kalla Engström för pappa, å dä gör ja mä, rättså -gammal ja ä! Schål! - -[Illustration] - - - - -Israels jular. - - -Förra julen var en svår prövotid för gubben Israel. Han låg till sängs -hela helgen och blev smord i ansiktet med salvor av alla de slag och fick -inte så mycket som en kask en gång. Fruntimmerna gingo omkring i rummet -och glodde argt och fräste var gång han ville ha en klunk svagdricka. Det -var nätt och knappt att de höllo honom med matsnus. - -Men själv göra och själv ha. Han kunde väl ha varit karl för sin hatt, -om han varit kurant och frisk, men när en är sjuk så är en, om en också -själv är orsaken till eländet. - -Det var så, att — inte förra julen utan julen förut — Israel skulle -resa in till Östhammar för att köpa juldricka både åt sig själv och -andra. Det blev många kommissioner, brännvin åt den och konjak åt -den, och kryddor och socker och allehanda specerier. Hundra kronor -hade han med sig, för han är rik, snåljåpen, och största åket tog han -och båda unghästarna och så bar det i väg med bakvagnen fullastad med -drickeskaggar. Det var Matts Ers Johanna och Fredriksson och Pellas -Agust och Karlsson i Sörgårn som skulle ha juldricka. Och Jannes Petters -Johan, den fyllpoppan, skulle förstås ha konjaken. För att förbigå alla -andra med tystnad. - -Allt gick bra tills Israel hade satt in hästarna hos Sjöbloms och gick -ut för att få sig en matbit. På krogen träffade han skeppar Östman från -Gräsön, som just hade lagt upp i Gävle och hade med sig styrman Åman och -tre matroser, Väddöpojkar allihop. Israel är snål. Han bjuder aldrig -förrän han blir full, men då bjuder han också. Och när Östman hade -bjudit, så Israel blev full, sade Israel till om toddy. Om en stund kom -kortleken fram och de började lyfta, först om tolvskillingar och sen om -femtioöringar, vilket gick med växlande lycka, tills Israel plötsligt -påminde sig sina kommissioner. - -Sällskapet var livat och alla erbjödo sig att följa med till tappningen -för att hjälpa till att köpa svagdricka. - -— Svagdricka, tvi faen, sade Östman. Ska du ha bröllop, efter du smäller -på med så starka saker till jul? - -— Nä, ja ska ha blanning, sade Israel stucken i sitt innersta, där -snålheten satt som en lurande orm beredd att kämpa med stoltheten och -förlora. - -Sällskapet tågade till Sjöbloms, hämtade hästar och åk, och så bar det i -väg till tappningen. Där bjöd Östman på öl över lag. Så bjöd Israel på en -omgång. Sen bjöd styrman på en, och pojkarna salade till en. Så skulle -Israels kaggar fyllas — en tredjedel öl och två tredjedelar svagdricka. -Israel och Östman smakade av blandningen. - -— Tvi faen, sade Östman, d’ä för svagt, d’ä som modersmjölk! - -Israel hade kommit i herrskapstagen och kommenderade: — Mer öl, har jag -sagt! - -Det hälldes i mer öl. Israel och Östman och Åman och pojkarna smakade av. - -— Tvi faen, sade Israel, d’ä bara lanken. Mer öl, har jag sagt! Och de -hällde och provade och provade och hällde. Israel började bli dimmig. -Östman skrek och skroderade om segling och _ax_ i båtar och pojkarna togo -snedsteg och hymlade åt sig spillöl ur hinkarna, som stodo under kranarna. - -— Va ä klocka? frågade Israel och drog fram sitt fäderneärvda spindelur. - -— Dä va en lustig dinka, sade Östman. D’ä ju ett tornur. Ska vi -kastbyta. Jag har en kronometare som går som lagen och profeterna. - -— Ja ska ha imellan, ska ja! - -Israel såg fyra visare när han tittade på sin klocka. Han stirrade slött -på Östman och Åman, flinade till och sade: — hupp — hick! - -— Vi går till krogen igen, föreslog Östman. Där sitter nåra Gräsögubbar, -som jag ska bjuda på toddy, kom bara! Inte reser du hem i kväll, inte! -Kärngen träffar du väl när du vill och befaller. Sjåpa dej inte nu, -bondhyvel! Nu åker vi som herrskap till Sjöbloms — men betala ölet först -— — — - -Sen minns Israel inte mer. Han vaknade på landsvägen. Det var svart som -beck i början innan ögonen hunno vänja sig. Men då upptäckte han var -han befann sig. Han passerade just Norrsunda by, han kände igen deras -nya lagård. Men det var fan vad hästarna voro ljusa. Vad hade hänt? Han -trevade i fickorna. Pengarna voro borta, klockan hade han gudskelov, och -kaggarna — han trevade akteröver — jo där fanns kaggar. Men släden såg -så smal ut. Och huvudvärk hade han så det blixtrade, och trött var han. -Han gäspade. Hå-åj-åj-a-a-ah! - -Och så lurade han till igen, medan hästarna fortsatte sin lunk. -Bjällrorna pinglade och det kom snö. - -När Israel kom hem i dagningen, befanns det att han hade bytt bort -unghästarna mot ett par spattiga överåringar. Släden hade han bytt bort -mot ett åk som han inte skulle vilja visa på en skogsväg en gång, och -i stället för sin gamla silverrova hade han fått en dollarklocka av -järnbleck, som inte gick, hur mycket man än skakade på henne. - -Och i infickan hittade han en kvitterad räkning på lageröl från -tappningen. Han, som skulle köpa svagdricka! - -De andra kommissionerna voro inte uträttade. - -Då man har en käring, som spottar och fräser, vad heller som är, och en -dotter som blänger argt, och en måg som är ett fyllsvin och som man skall -vara en föresyn för — och så går och ställer till så här för sig, då är -man inte värd mycket i reda pengar. Och det fick gubben Israel veta och -äta upp det också. Han försökte borsta upp sig i början och visa att det -var han som stod för rusthållet och gjorde med sina pengar vad faen han -ville — ut, kjoltyg! — men kvinnfolket malde och malde och bevisade -vilket kräk han var. Han hade ju fått skänka bort alla kaggarna, för -ingen ville betala för annat än svagdricka, som ju var beställt — och -hästarna och släden och klockan — ja, när en är ett svin, så är en. Det -finns ingen hjälp för det. - -Gubben Israels sätt att sköta kommissioner hade det med sig, att han inte -fick resa efter dricka förra julen. Det fick drängen göra i stället. — - -Det hade smällt till och blivit kallt. Fjärdarna lågo och dagen före -julafton slipade Israel sina skridskor för att åka över till Medholmen -och hugga en julgran, som han sade. Men han hade helt andra uträkningar. -Han visste att han inte skulle få så mycket som en kask en gång under -hela helgen hemma utan att det skulle bli ett förskräckligt liv med -fruntimmerna, och mågen ville han inte supa med. Därför åkte han i väg -till Nedanby till häradsdomaren, som var hans kusin. - -Han kom inte hem på kvällen och inte på natten heller. Kvinnfolken voro -över sig givna. De trodde att han åkt ner sig i Kvarnåoset. - -Men vid tolvtiden dagen därpå kom han hem och släpade benen efter sig. -Han var blå i ansiktet och kunde inte tala för heshet. Han hade ramlat -omkull på isen och slagit skallen i och svimmat och legat som en död sill -hela natten i en vassbänk med näsan och halva ansiktet mot isen. - -— Om ja hade varit full, då hade dä varit begripligt å förklarligt, men -jag fick bara ett glas roselikör inne hos häradsdomarn, å dä kan väl -ingen bli full å. - -— Roselikör! sade dottern. Va dä likt dä! Ni stank ju brännvin som e -dranktunna, när ni kom hem! Å var har ni julgranen? Å va skulle ni i -Nedanby å göra? När ni sa dyrt å heligt, att ni skulle till Medholmen! Ni -ä just en — ja vill inte säja så fult ja menar! Så ni hör va ja säjer! - -— Stå inte å bjäbbas mä dä fyllesvinet, sade modern. Han kan gärna ha’et -som han har’et! Hå hå, ja ja! E stackars kvinna har nog å bära på. Vyssja -barn å sköta fyllehunnar, d’ä hennes lott ifrån vaggan till graven. Men -d’ä bra i alla fall, så länge en har den otäcken i fållbänken, om han -också ä sjuk. Då vet en teminstingen att han inte ä ute å super å gör å -mä pengar. Tänk om han hade legat å dött ute på isen! Tänk sån en skam i -hela byn! Men du hade teminstingen fått åka som herrskapslik te körgårn -ätter dina spattiga fyllemärrar, din otäcking! - -— Har ni grälat nog än? väste Israel. - -— Gräla! Ja säjer bara dä som rätt å sant ä! Tycker du att du har buret -dej åt som folk? Tycker du att dä ä nåt te likt te å komma hem som ett -djur? Oppbränd i fjäset å nära halvdö å såna där ska Guss änglar bära -sin hand över emot stenen så att di inte förgås i synden och lusten! -Du borde tänka på din dödliga själ och allt efter ovantill är liksom -hedningarna som göra dock av naturen det lagen innehåller! Du lever en -liten tid och I sen mig icke, står det i Skriften! Dä borde du tänka -på, för snart kan Herren komma liksom en ljungeld och liksom ett stort -väder med furstar och resenärer och varda liksom en av dem och i åthävor -funnen såsom en människa full med nåd och sanning, ödmjukande sig själv -och vart lydig intill döden, ja, intill livsens krona! Gräla, säjer du, -ock ock ock, du tror jag haver utvalt den bästa delen, såsom I brukaden -den, såsom I icke brukaden den, men många äro kallade och få äro utvalda. -Jag har väl fått bära dagens tunga och hetta, å va skulle lagårn ha -varit om ja inte hade gått där dagligen och stundligen som den trogne -örtagårdsmästaren, som känner sina får, men I kännen icke mig. Och jag -har gjort det med fröjd och icke med suckan, ty det som ovanefter är -haver sin tid, men du är likasom det förbannade fikonaträdet som bär sin -frukt i sin tid och förslösar sina ägodelar i främmande land bland bolare -och horkarlar och all slemhet låter ibland eder icke ens nämnde varda, -utan hellre tacksägelse! Ock ock ock, om du baraste kunne få dina ögon -öppnade för tacknämligheten ibland dem som utvalda äro ibland tusen sinom -tusen som tacka och lova, ty det första är förgånget, si jag haver kallat -dig, jag är min och du är din! Ock ock ock — — — - -— Du läser å går på som en kallpitör, väste gubben Israel. Ta hit -dricksmuggen, för kask får ja väl inte, fast ni sitter å lapar kaffe så -ni kan storkna. Men kommer ja opp ur den här sängen, så ska ja dansa en -vals mä er, så lever å lunger ska bli som mos i kroppen på er. - -Israel fick sin mugg, drack sitt sura dricka och dåsade av, ty han hade -feber. Vaknade och somnade igen. Det var en jul att fröjdas åt! - -Denna julen är gubben Israel kurant igen. Han går och funderar på -något sätt att lista sig in till Östhammar. Men han har inget giltigt -uppdrag, så det får väl vara. Han har resignerat och kanske insett att -det är klokast att stanna hemma och icke utsätta sig för en storstads -frestelser. Drängen sköter fortfarande om kommissionerna. Käringen -predikar och dottern ser sur ut. Mågen raglar in om kvällarna, stapplar -och bullrar i trappan, då han skall upp på kammarn, där han bor för sig -själv. Han får inte vara tillsammans med hustrun, ty hon är sur som ett -paradisäpple. Gubben Israel håller på att resignera. - -— Nå, skall inte Israel in till stan till julen? frågar jag i bygatan, -där vi mötas. - -— Nää, svarar Israel, hä blir ingenting å i år. - -— Varför inte dä då? - -— Jae, hä många skäl, hä! Ja ä för gammal, å så ä dä ett så syndigt liv -i stan, å så kostar dä pengar — å så ä dä di förbrännade fruntimmerna! -Engström ä ju gift själv, så han vet nog åv’et. - -— Ja, ja, men nog reser jag in till stan och tar en hippa, när jag -tycker det passar. Ska vi inte resa in tillsammans? Jag bjuder! - -— Hä hä hä, tycker nån dä! Ja — nä dä går inte, dä går inte alls dä. -För si dä ja super opp, dä finge ja äta opp hela året te nästa jul. Men -om Engström ville ta hem en liter åt mej så säjer ja inte nej, dä gör ja -inte. Men bevaran hemma hos sej själv, Engström, annars själ di’en. Ja -hade en liter i sjöbon, den stal drängen, en liter hade ja i stallet, den -stal drängen mä. En liter hade ja i birån, den stal kärngen, å en liter -hade ja i kakelugnen, den stal dottern. Men den enda litern som ja har -fått hatt i fre någe så när länge, den hällde ja opp i vattenkaraffinen -— di trodde dä va vatten, ända te dottern svalde ett drickesglas, så nu -ä dä förkylt som skepparn säjer! Hå hå, ja ja, va mänska får genomgå! -Men vänta han, Engström, tess han blir sjutti år! Då får han si att -fruntimmerna kan ta kål på honom. Di mal och di mal å kommer mä Guss ord -å evangelium å rässom dä ä så ä en dräng, när en skulle va hussbonne. -Ett kräk ä en, å ett kräk blir en å slåss tjänar ingenting te. Då kommer -di mä länsman å bibelspråk å paragrafer å fräser å jävlas och knävlas! -Giftermål å äktenskap, dä hör faen te, ursäkta ordet! - -— Ja, men Israel skulle ha tagit tömmarna från början! - -— Ja tog dom, Engström, men då släppte di efter å vart lena i mun å -fägnade som gårdvarar, å rässom dä var så hade di kapson på mej, för -ja var för släpphänt. Di rakt som sövde me å satte på munkorgen. En ä -ett kräk, Engström — ja, han ä ju gift själv — d’ä vackert väder i da -å vattnet har sjunkit, d’ä ett märkvärdigt väder i år, men dä ska ju -bero på kometen, tror han den ä farlig? Nä, kunne väl tro hä, hä bara -som luft, å varför skulle han slå ner just här i Roslagen, när dä finns -så många tyska å engelska å amerikanska land å slå ner på, å sjön, som -ä mycket större än land! D’ä bara dumheter! Å Portugal, som har blivit -bortskrämd från sitt land! Di sköt ju mä kanoner på honom, tänker nån -dä! Dä stog i Östhammars tidning att de skulle bli demonstration, när -Branting fyllde sjutti år. Men di bara hurrade å polisen tog några -stycken mördare, tänk vad di lever i Stockholm! Å d’ä väl inte stort -bätter i Östhammar! Nä, ja tackar Gud för att ja slipper resa te nån sta! - -— Israel har fått nog! Det ser jag det! Men den där litern tror jag vi -inte bryr oss om. Vill Israel ha en sup, så kom ner till mig! Så ska vi -dryfta äktenskapet och Östhammars tidning. Det är det enda en riktig -rospigg behöver för själen. Är Israel med på det? - -— Tack, Engström, men ja skulle väl satsa lite för kompaniskapet — fast -Engström ä ju rik — han behöver inte tänka på litern eller riksdalern. -Ja, ajöss — tack så mycke — ja si vänskapen ä bättre än äktenskapet — -ajöss — oändlig vänskap, sa Bjärka-Pelle. Tack å ajöss — vill han ha en -lake, när ja tar opp ryssjan, så tar ja inte mer än di gör i stan! Ajöss! - - - - -Kolportörerna. - - -När sjömannen August Vesterman efter fyra års resa mönstrat av i -Stockholm för att hälsa på mor sin på Harön, hade han några timmar på -sig innan Östanåbåten gick, varför han beslöt sig för att blöta några -riksdaler av hyran på källaren Svea. Av gammal vana tittade han in på -Sjöbergs plan för att se om några vedskutor från hemtrakten lågo där, och -mycket riktigt, där låg _Fridolf av Harö_ och hade just slutat lossa. -Johan Fredriksson var ombord och var icke ovillig att gå med ett slag på -krogen, men han måste byta om kläder först, för han tyckte stället var -onödigt fint. Mässingsstången hade passat honom bättre. - -Under vägen upp fick August veta ett och annat från Harön. Det hade -kommit två kolportörer dit och ställt till oreda. Pojkarna hängde läpp -och flickorna suckade. — Och jädrar anagga, det var inte så säkert, att -inte August höll på att få sig en styvfar. - -August baxnade. Hans mor, lotsänkan, var ganska tät och inte vidare -gammal heller. Nu hade en av kolportörerna nästlat sig in hos henne och -det pratades allmänt att det skulle sluta med giftermål. - -Detta hade gumman tigit om i sina brev — fast han hade nog märkt att hon -låtit mer gudsnådlig än förut på sista tiden. — Jädrar i det! tänkte -August, medan de båda stegade Götgatan framåt. - -Så slunko de in på Svea och skulle ha sig en bit i matsalen. Där var -tjockt med folk och från kaféet hördes redan stim och skratt. De började -äta, fingo ett par supar och skulle just sätta sig, då Johan Fredriksson -plötsligt spetsade öronen och gjorde tecken åt August. - -— Jädrar, här blir liv i luckan — jag tycker jag känner igen ett par -röster härute i kafét! - -Och Johan gick fram till kafédörren och kikade genom bokstäverna i det -mattslipade glaset. Han blev röd i ansiktet av iver. - -— August, hörru, härute har du styvfar din, kom och glutta här! D’ä den -där svartskäggiga som just håller fröken om livet. Och punsch dricker de, -å röda är de i fjäset! - -Mycket riktigt, där sutto två herrar i svarta bonjourer och nojsade med -uppasserskan och hade punsch i ishinken och en halv konjak på brickan. - -— Är dom där läsare? frågade August med skäl. - -— Jo, dä just kolportörerna hemifrån. Kom nu och säg om vi inte hade -tur! Och jag som ville gå på Stången! Här tror dom de är säkra för -Haröbor, förstås! - -August hade redan ett beslut i görningen — att först komma underfund -med gummans känslor för kolportören och sedan löpa till anfall med sitt -tunga artilleri. Han blev tankspridd och åt under tystnad. Så sade han: -— Hjälper du mig, Johan, om det skulle bli affär av? Då ska du få se på -en vals, som jädrar — — — Men nu går vi ut och får oss en toddy! - -— Dummer, tror du jag kan visa mig därute. Det vore ju rakt tokigt, för -mig känner de igen. Nej, vi smiter ut direkt, och när jag kommer hem, så -ska vi valsa ett tag med de jäklarna, om du vill vänta till dess. Jag -seglar i morron bitti och dom där dröjer nog inte så länge i stan. Så -träffas vi alla fyra därute. - -August kom i god tid till Östanåbåten. Ett par minuter innan den kastade -loss, vilka kommer ombord om inte kolportörerna! Det var riktig bondflax, -menade August. - -Ombord uppträdde de inte alls som på Svea. De talade salvelsefullt med -passagerarna och inom kort hade de några gummor omkring sig på fördäck -och improviserade ett litet föredrag med sång. - -August gnisslade och måste ner i försalongen för att få sig en -kaffehalva. Och där höll han sig hela tiden, ty han var rädd att ilskna -till och förgå sig i otid. - -På Harö brygga stego de båda gudsmännen av. August träffade ett par -bekanta och ville ha hjälp med sina grejor till gummans stuga. Då den -svarte hörde detta, bad han att få ställa sin väska på kärran, ty han -hade samma väg. - -— Bor herrn hos madam Vesterman? frågade August. - -— Ja, jag bor där, min unge vän! Skulle ni möjligen vara madam -Vestermans son? - -— Det stämmer, det! - -— Gud välsigne er ingång i föräldrahemmet! Där varder stor glädje, -synnerligen om modershjärtat får räkna sonen bland dem som tjäna Herran! - -August gnisslade invärtes, men lade band på sig. - -— Er mor är bland dem som hava Nåden i riklig måtto. Måtte icke hennes -hopp om sin älskade son komma på skam. - -— Nä, köss — — — August höll på att dänga till gudsmannen, men -hejdade sig, och hans beslut angående styvfadern in spe mognade hemskt -hastigt. - -På bergklinten under fyren låg gumman Vestermans vackra stuga, och när -skottkärran skramlade på hällen, hörde hon att det kom främmande och gick -ut att möta. - -— Nä, si Agust, kära hjärtandes — — — och pastorn i sällskap — — - -Gumman såg litet generad ut. - -— Välkommen då i stugan — ja, här är sig likt, och jag hoppas att du -ska trivas, fast nog är det förändringar invärtes, om en ska tala om det. - -— Har morsan ont i magen, eller va är det om? - -— Nej, min unge vän, min son, ville jag säga, det har försiggått en -stor förändring med madam Vesterman — Lovisa ville jag säga. Nu bor Gud -i hennes hus, och han skall välsigna det med salighet och frid nu och i -all framtid, amen! Men min son, min son, vänd om, vänd om och förkasta -icke Jesus. - -— Hör nu, får jag tala med morsan nu tvärt på skivan och i enrum? - -Madammen kastade en rådvill blick på pastorn, som genast högg in: — -Lovisa vill gärna ha mitt råd, vare sig det gäller världsliga eller -andliga ting. - -Men nu brast det löst inom August. - -— Dä va då djur och djävlar, förbannade skojare, ut med dej, annars ger -jag dej en så skjortan blir tom. Ut! Ut genast! Nå, så knalla dej i väg -— — - -Pastorn himlade sig: — Fader, förlåt honom, han yrar! - -Och gumman tjutande: — Agust, Agust, tänk på vad du säjer — — å, å, Gu -tröste mej! Komma hem som ett vilddjur — — - -— Ska den där skojarn eller jag ligga här i natt? Välj bara! Sjung ut, -morsan! - -Gumman åjade sig och betraktade pastorn. - -— Min goda Lovisa, han lugnar sig nog, ty Gud har stävjat svårare -sinnen än hans. Jag går, ty friden vill jag och icke striden. Jag kommer -tillbaka i morgon bittida. Nu går jag och vilar hos broder Sjöberg. -Guds frid, goda Lovisa, och Guds frid även åt dig, förvillade son av -fadershuset! - -Pastorn avlägsnade sig majestätiskt. - -Det var tur att han gick, ty August hade redan börjat niga och göra -luftsprång. - -— Är det sant, som dom säjer, att I skall gifta er med den där? Sjung ut -bara! - -— Å, kära Agust! - -— Ja, sjung ut och tvärt på skivan! - -— Sir du Agust — — - -— Ja eller nej! - -— Sir du Agust lille, d’ä så att — — - -— Ja eller nej! - -— Agust lille, hör på mej — — - -— Godnatt då, morsan, jag går väl ut och lägger mej i byn. Alltid finns -det något hål för mej. Ajöken, morsan! - -Och August gav sig av med långa steg. Nere i backen stannade han och -ropade: — I kistan ligger tyg till brudklänningen, ajöken! - - * * * * * - -August var borta i två dagar, och gumman var över sig given. - -Men tredje dagens morgon kom han tillbaka. Han kom och väckte gumman, var -lugn och fridfull och bad henne inte vara härsken. Han skulle visa henne -en lustighet. — Är pastorn hemma? frågade han. - -— Nej, d’ä förunderligt, men han har inte varit hemma på hela natten. - -— Kom med då, ska morsan få se! Så här gör vi med skojare på Harön. - -Gumman blev vit om nosen och traskade med. - -Från ladan i skogsbrynet hördes skratt och skrik. Ett dussin pojkar från -byn sutto i gräset med ölbuteljer omkring sig och betraktade följande -uppbyggliga tavla: - -På laduväggen ett stycke uppåt hängde pastorn, oskadad, men ledsen, ty -han var korsfäst på det sättet, att man i kläderna runt omkring kroppen -slagit in spikar. På marken under honom stod den andre kolportören med -armarna utsträckta, han också, men det berodde på att man skjutit en -gärdesgårdsstör in genom ena ärmen och ut genom den andra utmed ryggen. -Båda voro dessutom målade svarta med kimrök i ansiktena. - -Gumman dånade icke, ty skärgårdsfolket har starkare nerver än så. Men hon -vart förstummad. - -Och fram trädde Johan Fredriksson, besättningskarl på jakten _Fridolf -av Harö_, och höll en lustig rättegång med de båda syndarna, därvid det -uppdagades och erkändes, att de voro stora hycklare och världens barn och -att de förtjänat det ärliga kok stryk, som de fått under nattens lopp, -innan de försattes i det hjälplösa tillstånd, i vilket de nu befunno sig. - -Så befriades de ur samma tillstånd, varpå Johan kommenderade: — Spring -för livet! - -Och de löpte till skogs. - -När kvällsbåten lade till vid Harö brygga smögo två slokörade stackare -ombord för att antagligen icke återvända till ön i brådbrasket. - -Men den kvällen firades en fest i änkan Vestermans stuga. - -Det är underligt, vad fruntimmer kunna glömma lätt. - - - - -Nihal. - - -Trots mina vänners varningar hade jag åter givit mig ut på strövtåg -nedåt dockorna. Jag hade gjort det många gånger förut och aldrig blivit -antastad. Hur ofta hade jag inte hoppat på ett arbetartåg vid Fenchurch -street station och följt med ända till Blackwall under studier i -Londonslang och samspråk med typer av de mest skilda valörer. Men i dag -var det söndag och helgdagar skulle vara särskilt farliga. - -Jag steg av vid Millwall junction och letade mig fram till ingången av -East India Docks. Jag klev på. En jättelik bobby ställde sig i min väg. - -— Har ni något jobb här? frågade han. - -— Nej, men en bob (shilling), rimmade jag och fick passera. - -Men inne mellan de väldiga magasinen var det söndagsfrid och på de stora -ångarna syntes knappt ett liv. Bara en och annan sotig kuli eller ännu -sotigare neger hängde lättjefullt över sin reling och reagerade sömnigt -för den ovanliga anblicken av en främling på en fridag. Solen stekte -och luften glödde. Underbara dofter stego ur dammet och silade sig -ned genom den tjocka luften. Jag ångrade redan att jag icke i stället -satt och läste tidningar vid en drink i baren på Cecil. Och för övrigt -verkade denna tystnad mitt på dagen i det stora London hemsk som i en -trollskog. Ju mer jag greps av denna stämning, desto ohyggligare tycktes -den mig bli. Fantasier om lurande faror började dyka upp i hjärnan och -jag påskyndade ofrivilligt mina steg, som olycksbådande ekade mellan de -höga väggarna, vilka nu påminde mig om fängelsemurar. Och ingen människa -syntes till. Jag hade tänkt leta mig ut på East India Docks Road från -östra kajen, men där voro portarna stängda och ingen polis syntes till. -Jag måste alltså gå den rätt långa vägen tillbaka, tände min pipa och -vände. Samma dödstystnad. De matroser jag sett på båtarna voro också -försvunna. Men just som jag skulle vika om hörnet på det ofantliga västra -magasinet för att styra rätt på utgången, hörde jag springande steg efter -mig. - -— Hallo! - -Jag stannade. - -En individ, barfota, i trasiga byxor och med resterna av en skjorta, -genom vars hål man såg en röd och blå tatuering på bröstet, närmade sig -hastigt. - -— Ge mig litet tobak, sir! - -Jag svarade ingenting för att inte låta mitt tungomål förråda mig, men -tog fram tobakspungen och gav honom en hand full. - -— Var det ni, sir, som nyss sökte stewarden på _Bangkok_? - -— Nej! - -— Åjo, sir, det var det. Jag känner igen er. Han var ombord, sir, men -han är inte livad för saken just nu, förstår ni. För stor risk, förstår -ni, sir. Fin lukt, sir! Han har en näsa, som känner sådant. Å, ge mig ett -par shillings, sir. Jag säger inte ett ord. Tyst som om jag skulle ha -haft en kniv i ryggen sen förra sommaren, sir! - -Han skrattade obehagligt och såg på mig från sidan. - -— Å, ge mig ett par shillings, sir! - -— Ge er i väg, bara! - -Jag uttryckte mig inte precis så, utan med en lång serie uttryck, som -passade där i dockorna. - -— Aj aj, sir! Ha ha ha, inga hårda ord! Passar inte en främling! Men -ni kan gärna ge mig ett par shillings ändå, så skall jag visa er vägen -ut. Ska säga att det är ganska osäkert här i dockorna, och konstapeln -därborta står och sover som vanligt eller är inne hos vackra Madge på -Guldhjärtat och dricker öl. Nå, fram med pengarna, förbannade gröngöling. - -Han såg sig omkring och tog ett par steg tillbaka, drog åt svångremmen -och kavlade upp sina svarta skjortärmar. - -Jag tog blixtsnabbt upp min automobilpipa och blåste med den mellan -tänderna en lång signal, under det jag ställde mig i boxningsgarde. - -Mannen gjorde helt om och var om några sekunder försvunnen bakom norra -hörnet av magasinet. Tunga steg närmade sig. Det var konstapeln. - -— Vad står på? - -Jag förklarade situationen. - -— Jojo, man måste vara försiktig här. Har ni ingenting här att göra, kan -ni gärna undvika dockorna en annan söndag, sir! - -Han följde mig till utgången. - -— Nu bör ni gå upp till East India Docks Road. På den är ni säker, men -gå inte in på smågatorna! - -Jag tackade och gick. - -Det hade blivit om möjligt hetare. Den glödande luften brände i lungorna -och alla gatans och grändernas dunster tycktes darra i solskenet. Jag -släpade mig framåt som i en dröm. Jag kände mig fruktansvärt trött — men -vad nu då!! Högst underligt! Inte en människa på hela gatan så långt jag -kunde se. Dödstyst överallt. Visserligen söndag, men ändå — — — Jag -måste vila några minuter. Vid planteringen framför den lilla Allsaints -church stannade jag och satte mig på en bänk. Jag kände att jag måste -anstränga mig för att inte falla i sömn. - -Plötsligt hörde jag ljudet av korta, lätta steg. En liten pojke, som -lekte med ett tunnband, stannade framför mig och såg skrattande upp i -mitt ansikte. Det frapperade mig att han var ytterligt väl och prydligt -klädd, något ovanligt i denna del av London. Långa och gula lockar -inramade hans friska och rosiga kinder. På bandet omkring hans gula -sjömanshatt stod i guldbokstäver _Lethe_. - -— Ett konstigt namn på en båt, tänkte jag. - -— Kom och lek med mig! sade han. Kan ni ta fatt mig? - -— Nej, vet du, lille vän, jag är alldeles för trött. - -— Åjo, åjo, kom bara! Kan du inte ta fatt mig? - -— Kanske jag inte är så trött ändå, tänkte jag, och pojken såg så -bedjande ut. - -— Nå, spring då! - -Han sprang och jag följde honom. All trötthet var borta. Vi sprungo ett -varv runt kyrkan och så ut på gatan förbi Poplar station. Han sprang som -en hare. Jag förvånade mig att en så liten kunde lägga i väg med sådan -fart. Jag ansträngde mig emellertid och tycktes vinna på honom. Som en -pil satte han över gatan och in i en gränd, vek om hörn, sneddade över -nästa gränd och in genom en öppen dörr, den jag i hastigheten tyckte -vara en portgång. Innan jag hann betänka mig, stod jag inne i en liten -halvmörk kammare. Dörren slogs igen efter mig. Pojken var försvunnen. - -— Ha ha ha, äntligen har jag dig! Stig fram och sitt, gentleman! - -Då mina ögon hunnit vänja sig vid den svaga belysningen i kammaren, -upptäckte jag två personer, en gammal gumma, som satt och stickade eller -sydde på en pall i ett hörn, och en mörkhyad karl, som låg på en säng. -Det var gumman, som hade välkomnat mig med de mystiska orden. Hon var -klädd i en trasig kjol och en ännu trasigare kofta, som nödtorftigt dolde -en smutsig, mager barm. - -— Vad är meningen? frågade jag. Släpp ut mig genast! - -— I sinom tid, sir, i sinom tid ska vi kasta ut resterna, och mycket -blir det väl inte kvar, när Nihal har behandlat er en stund. Nihal! -Nihal! Stig upp och hälsa på gentlemannen här! - -Karlen i sängen gäspade och sträckte på sig. Så svängde han benen över -sängkanten. Nu såg jag att han var malaj, ehuru klädd i europeiska, -snygga sjömanskläder. - -— Salaam, Sahib! - -— Vad är meningen med det här? Öppna ögonblickligen, annars — — - -— Vad annars? - -Han steg upp och såg mig in i ögonen: — Känner ni inte igen er härinne? -Se er omkring noga. Leta i ert minne. Minns ni för 13 år sedan en natt -här, bara 10 minuters tid, men tillräckligt för mig att minnas! - -Han talade pidgin och jag måste anstränga mig för att förstå. - -Jag såg mig omkring i rummet och jag mindes. Mycket riktigt, där -fanns den svartnade blodstrålen på väggen över sängen! Och där fanns -drottningens porträtt med sina blodstänk! - -För 13 år sedan gick jag i dessa trakter en natt under beskydd av _mr -Moser late of Scotland Yard_, för att studera det London, som främlingar -vanligen ej få se. Här i den sängen hade Jack the Ripper skurit halsen av -ett av sina offer och blodet hade sprutat på väggen ända upp till taket. -Samma gumma satt där den gången också, och i sängen låg en karl, som drog -täcket över ansiktet, då vi stego in. — Var ogenerade, sade mr Moser, då -gumman visade tecken till förskräckelse. Det är ingen häktning den här -gången! Vi pratade med gumman väl en kvarts timme innan vi gingo ut på -nya äventyr. - -— Nå, minns ni nu? frågade malajen. - -— Jo, jag minns, men varför håller ni mig kvar och hotar mig? Det -besöket var väl oskyldigt, om något. Släpp ut mig genast, annars skjuter -jag! - -Han tog ett hopp som en tiger och grep om min handlove med en järnhand, -kände på mina fickor och skrattade. - -— Haha, utan revolver! Skjut ni lugnt på bara, medan jag lagar i ordning -grejorna. - -— Men vad har jag gjort er? Jag har ju inte ens sett ert ansikte förrän -nu! Tro för resten inte, att jag ger mig i första taget — — och jag -lutade mig ned och tog skyffeln ur kolboxen, som stod bredvid mig. - -Gumman kraxade fram ett skratt. - -— Gör i ordning grejorna, Nihal, innan gossen blir för ostyrig. - -Nihal drog fram en lång kris bakom kudden. — Lugn, gentleman! Den här -är bättre än ett dussin kolskyfflar, men först ska vi ordna med några -andra instrumenter. Ser ni, sir, de tio minuterna ni stod och gapade och -var nyfiken på den där blodfläcken, var tillräckliga för mig att göra den -största förlust en man kan göra. Medan ni stod och gapade och pratade -dumheter härinne, hann Joe Turnhull och Mike O’Breane smita undan med -hela rasket, och hade den åsnan Moser dragit bort täcket, så skulle han -ha fått se ett ansikte vitare än ert, ni kristne hund — men det gör -detsamma nu — — - -I detsamma kastade jag mig framåt och slog till med skyffeln — men i -nästa ögonblick gick hela rummet i vågor. Jag såg röda stjärnor dansa och -något kallt trängde in i min rygg, sakta — och så försvann alltsammans i -ett orangefärgat, iskallt moln, ur vilket något duggade på min hjärna. Så -hörde jag ett dån, som närmade sig. Det blev som åskdunder — - -— Och jag vaknade och satt i en säng. Svetten strömmade, hjärtat -dunkade. Var var jag? Allt var svart omkring mig. Sover jag? Är jag -vaken? Var finns tändstickor? Var är nattduksbordet? Där är en vägg, men -var är fönstret? Då hör jag dånet igen. Herre gud, jag är ju hemma! Det -har blåst upp till sydostlig storm, och isen bryter upp. - - - - -Halka. - - -Den våren jag bodde på Harön, var det lika halt som nu en hel vecka och -blåste storm till, så att människorna hade ganska svårt att reda sig både -på sjön och på land. Tullroddarns gumma, som skulle gå över Mörtviken på -kafferep, blåste i land på Granholmen en halvmil från Harön och måste -stanna över natten hos Johan Svensons. Nå, hon fick ju kaffe där också, -fast inte så gott och inte så mycket, men vi trodde alla att hon gått ner -sig, och ville gå ut och söka, vi som hade broddar, men tullroddarn som -var småsnål och rädd att få bjuda på kalas om vi kommo hem med käringen, -tyckte att det var rent av omänskligt att skicka ut folk mitt i natten i -sådant väder. Han sade att gumman klarade sig nog. När hon hade klarat -sig i sextio år, klarade hon nog resten med! Vad han menade, vet jag -inte, men vad gumman menade efteråt, sedan någon vänlig själ berättat -roddarns omtänksamhet om oss, det fick han veta, och det så det hördes -över hela fiskläget. Gumman hade för resten inte farit illa. När stormbyn -kom, satte hon sig och bara åkte i väg och hamnade som sagt nedanför -Johan Svensons. Men hade vind varit lite mer västlig, hade hon åkt till -havs, och det gick öppet utanför Sälgrynnan. - -Emellertid blev det auktion efter gamla Matts Anderson. Mycket folk kom -inte dit, ty väglaget var inte precis något auktionsväglag. Men jag -var där och ropade in diverse saker, bland annat det där gamla spanska -röret med guldring om, som alla ha sett hos mig. För att inte tala om -den stora kopparkitteln som jag fick för tolv kronor och som arvingarna -köpte igen sen och bara ville ge tio för, de rackarna, och gubbens gamla -sjöskumspipa med silverbeslag, som jag fick behålla, därför att hon -var ingen sjöpipa utan alldeles för stor. Gubben hade rökt den bara om -söndagarna och ändå var hon alldeles full med snus och annat elände, lika -mycket av varje, och det pep i henne som när en människa skall till och -dö. - -Hur det var blev jag kvar på auktionen lite längre än nödigt var, -emedan jag ville se hur slagsmålet skulle avlöpa. Skomakarn var där -också, förstås, med en liter i var ytterrocksficka, för frikostig är -han, stackarn, säga vad man vill. Och hur han bjöd och bjöd och söp -själv, blev det bråk inne i kammarn mellan honom och två matroser från -_Jupiter_. De hade mönstrat av i Malmö och kommit och överraskat far -sin, gubben Österberg för resten, Matts Österberg, som bodde alldeles -hemmavid. Länsman var där förstås inte, för han bodde en hel mil inåt -fastlandet och ingen kunde begära att han skulle ge sig ut i sådant -herrans väglag. Men utroparn, Jan Fredrik, och tullvaktmästare Sjöblom -och ett par till satte upp gossarna mot väggen och hotade med stämning -för störande av auktionsfriden och då lugnade de sig, fast matroserna -lovade att se hjärteblodet på skomakarn och skomakarn skrek om, vilka -vassa doningar och hårda saker han hade hemma i verkstan, och när de bet -på sulläder, så skulle de väl bita på sjöbusar också. Så det var ingen -bräcken på något håll, vad modet angår. Rätt som det var gingo matroserna -sin väg. Skomakarn stannade en bra stund men så lommade han av också. -Och en stund efteråt gick jag min väg, jag med, med spanska röret i ena -handen och sjöskumspipan i den andra. Kitteln kunde jag ju knappt ta med -fast jag hade nya och stöddiga spikskor, som man stod med om det så hade -blåst döda käringar i luften. - -En styv fjärdingsväg hade jag att gå. - -När jag kommit mitt på hopmarksskogen, fick jag plötsligt höra det värsta -nödrop jag i mitt liv hört. Jag kan inte likna det vid något bättre än -när fan skall till och ta en präst. Då låter det nog åt det hållet. - -Och jag sprang ditåt. Nästan nermörkt var det, men jag höll mig mitt i -ljusningen mellan granarna på båda sidor, och när jag äntligen kom fram, -urskilde jag i det djupa diket något svart som krälade. Och ur det svarta -kom det förskräckliga skriket. - -Det vore skamligt att skriva om det jag skrek nedåt diket, för då finge -jag väl onåd hos fruntimmer och läsare, men det verkade genast. Skriket -tystnade och tre karlar kravlade sig upp på landsvägen. - -— Ä dä Engström så hjälp mej för jössu namn, hördes skomakarns röst. - -— Va ä du för en jävel, som lägger dej i andras affärder, skreko de båda -andra som med en mun. Kom an bara, för här har du gossar, som inte ä -rädda för ett år på Långholmen! - -Jag vill inte heller berätta vad jag svarade, jag nästan skäms för det -själv. Men det hade den effekten, att de skulle till att rusa på mig. -Jag retirerade något och höll spanska röret färdigt, men jag hade inte -behövt det, ty båda satte sig i isgatan och det lät, som när man välter -ett par mjölsäckar från ett lass. De hade inga broddar och voro således -hjälplösa. De började läsa böner där de sutto, och det var böner, som -inte skulle ha passat i alla kyrkor, det. - -— Snälla söta Engström, för jössu namn följ mej hem, di håller på å -alldeles fördärva mig. - -— Gå på bara, skomakare, så går jag emellan er och de här gossarna! - -Emellertid hade de lyckats komma på fötter och sökte slå en försiktig -kana fram till mig under det de frikostigt lovade att hacka mig till korv. - -— Jag behövde bara peta till dem med käppen helt litet för att de skulle -kapsejsa igen och så höllo vi på ett par gånger, tills en slog skallen -i, så att jag trodde den spräcktes. Då lovade jag dem smörj, om de inte -höllo sig lugnare, och det tycktes hjälpa, fast de förespeglade mig en -ganska kort levnadsbana så snart det blev annat väglag. De stannade och -rådgjorde, och under tiden avlägsnade jag mig med den halfotade skomakarn -under armen. - -Han uttömde sig i tacksägelser. Han beklagade, att han inte kunde bjuda -på en klar, för litern hade gått sönder under slagsmålet, men om jag hade -några skor att halvsula, skulle han göra det alldeles gratis, för hade -jag inte kommit, så hade de gjort honom rakt olycklig. - -Jag följde skomakarn till hans stuga och såg till att han fick låst om -sig, och gick hem. - -Dagen därpå såg jag de båda matroserna och talade vid dem. De voro -hyggliga pojkar och bådo om ursäkt. — Men hade det varit någon annan, så -jädrar — — — - -Någon vecka efteråt hade jag verkligen ett par pjäxor, som behövde -halvsulas. Jag skickade dem till min vän skomakarn. - -Om två dagar infann han sig med dem och lämnade samtidigt en räkning på -5:75. Han tog mera än i Stockholm, den tusan! - -Men han kände sig säker, ty av spåren, som gingo ut från min förstubro, -såg jag att han nu var försedd med bastanta broddar. - -Tacksamheten reste vården, stod det på gamle kapten Österbloms gravsten. -Men det var tacksamhet för att han dog, ty han hade lurat redarna under -tretti långa år. - -På den breda vägen behövs inga broddar. Men skomakarns väg var en smal -och kullrig bygata. I februari. - - - - -Mars. - - -— O—i—åååjå—oo—åjåio—ki—ksch—ksch—pti—pti! - -Fröken Linnea sätter sig upp i sängen och lyssnar, som om hon ville suga -in mörkret genom öronen. Vad i herrans namn var det? Det lät som skriet -från en människa i dödsnöd. - -Men nu är det tyst. Vinden går över taket och väckarklockan pickar, men -detta gör tystnaden bara djupare. Fröken Linnea lägger sig igen. - -Hon är skaldinna, ty hon har haft två dikter i Idun. Hon är fyrtiotvå -år och har nyss läst Karin Michaëlis, men hennes blomsjäl uppreser sig -mot synpunkterna i _Den farlige Alder_. Hon har nämligen icke vaknat som -kvinna än och hon känner ungefär som hennes gamla fina ogifta tant nere -i Sörmland, som ryste, då någon sade byxor: — Om jag visste, att någon -visste, att jag har en mage, så skulle jag dö! - -Hon avskyr jupe-culotten, men beundrar suffragetterna på avstånd. Och -när hon läser att en kvinna blivit stadsfullmäktig, går det en kåre av -stolthet över hennes rygg. - -Fröken Linnea försöker somna. Hon ligger och tänker på en passus i Den -farlige Alder: — Om männen anade hur det ser ut inne i oss kvinnor, då -vi äro över fyrtio år, så skulle de fly oss såsom pesten eller slå ned -oss som gamla hundar — - -Hennes väninnor ha varit ursinniga på Karin Michaëlis och sagt, att -hon förrått könets hemlighet och prisgivit den åt männen — — Fröken -Linnea kan inte förstå — ty hennes eget inre är liljerent, och stoftet -på hennes Psykes vingar är orubbat — nu vill hon sova. Hon gäspar och -slukar små portioner av det doftande mörkret i alkoven. Hon — - -— Åjåjoå—OÅA—a—ksch—oi—oiiii—å—ksch—pti—sch! - -Fröken Linnea sätter sig förfärad upp igen. Vad är detta? Med darrande -hand tänder hon ljuset och lyssnar. Men hon hör bara slagen av sina egna -pulsar — dunk — dunk — varifrån kom detta förfärliga ljud? Är det -någon sjuk, kanske en döende, men var? - -— Oiiii—I—åaio—O—ksch—ksch—pti! - -Fröken Linnea hoppar ur sängen, tar ljuset och trippar ut i salongen. Hon -stannar och lyssnar igen. Tyst som i graven! Så öppnar hon matsalsdörren -och tittar ut försiktigt. Ingen där. Hon öppnar köksdörren. Ingen där -heller. Hennes bara fötter frysa på korkmattan. Men vad var det? Från -jungfrukammarn hörs ett fnitter — ki—ki—hi, hi—hi — har Selma -besök så här sent? Det var konstigt! Den stadgade fyrtioåriga Selma -från Småland. — Kanske det där ljudet kom från köket. Men nu blev där -plötsligt dödstyst. - -O, fröken Linnea, du känner icke livet och människorna! Och du känner -icke våren, den farliga våren, som hoppar omkring på bockfot och gör -lustiga språng i kapp med bäckar och ljumma vindkast. - -Fröken Linnea knackar på Selmas dörr. Intet svar. Hon knackar igen och -hör ett sömnigt: — Va ä dä? och knakandet i sängen, då Selma vrider sig -ur den. - -Selma kommer ut i köket, gäspande och gnuggande ögonen. - -— Har Selma hört de förfärliga nödropen nyss? Jag trodde att de kom -härifrån, och nu alldeles nyss hörde jag ljud från Selmas rum — men -Selma har ju sovit, ser jag — å såna ljud det var! Det var som om någon -skulle ha dött i plågor — har inte Selma hört? - -— Äsch, d’ä la portvaktarkattera, som ä oppsläppta på vind — — - -— Men varför skriker dom — det var bestämt inga kattor — det var -mänskliga skrik — jag blev förfärligt rädd — Selma ser att jag darrar -än! - -— Äsch, d’ä kattera — förstår inte fröken varför di skriker, gamla -människan! - -— Nej, ä dom sjuka eller — - -— Hi hi hi — dä va då dä stolligaste ja har hört i min da — förstår -ho inte att di ä liksom pilletranska — att hi hi hi, att di blir liksom -stollia nu i mars — di blir liksom kärleksfulla, om ja ska säja rent ut! -Det vet la var barnonge, å dä ingenting å göra åt. Di slåss å väser å -skriker som om en skulle hålla på å ändra dom, dä ä som dä _ska_ va, när -som att kärleken sätter åt dom på skarpen — - -— Egendomligt, mycke egendomligt — men jag tyckte att jag hörde något -ljud från Selmas rum nyss och jag tänkte — jag trodde — — - -— Ja har la talt i sömnen igen. Si, ja brukar göra dä, när som att ja ä -redit trött. Å ja har bå skurat å tvättat i da, så unnelit vore dä inte -— en stackare får då träla — fast inte klagar ja, fröken ä rent en -ängel, dä ä ho — — - -— Ja, god natt, Selma! Men usch så hemska ljud! Riktigt hjärtslitande. -Stackars djur! - -— Synn om kattrackara! Synn om dom, som får fälas å anbata sej som dom -vill! Tänk om e mänska skulle ge sej te å gnälla som ho hade tarmvre, när -dä där sätter åt na! Då komme allt polisen å sae ifrå! Gonatt nu, fröken! -Gå ho å lägg sej å va inte rädd för katter! Di lognar sej nog, när di ha -spottat å fräst nåra tag! - -Fröken Linnea trippade in och kröp till sängs. - -— Oiiåjåj—oOO—I—oi—ksch—pti—pti! - -Fröken Linnea blev inte rädd nu, men hon låg och stirrade ut i mörkret, -full av nya tankar. Kärleken — vad är kärleken? Den tanken var inte ny -hos henne. Hon hade grubblat över mysteriet. Hon hade diskuterat frågan -med sin tant i Sörmland, men utan resultat, ty den gamla fröken hade -mycket dunkla föreställningar om det andra könet. Hon föreställde sig -karlar som brutala, ludna orangutanger, ty så hade hennes gifta syster -sagt, och hon var olycklig och dog av sorg och hennes man var en major -med kolossalt skägg och bred som så här över axlarna och svor som en -stalldräng och drack — kan du tänka dig — han drack så att han vomerade -ibland! Och vid en sådan skulle en flicka av familj vara fästad ett helt -liv med oupplösliga band! — men Gud tog bort den änglasjälen — hå hå, -ja ja! - -Fröken Linnea tänkte på _Den farlige Alder_ igen: — Det borde stiftas en -klosterorden i stor och munter stil, för kvinnor mellan fyrtio och femtio -år. Ett slags asyl för övergångsårens offer. Ty i varje kvinnas liv komma -år, då hon är bäst betjänt med en frivillig inspärrning eller i alla fall -med en fullständig avspärrning från det andra könet. - -I de åren äro vi förryckta, men vi kämpa för att låta anse oss som kloka. - -Ingen har ännu någonsin högt uttalat den sanningen, att kvinnan med varje -år som går — som mot sommaren, då dagarna bli längre — blir mer och mer -kvinna. Hon förslappas _icke_ i det, som angår hennes kön, hon mognar -ännu långt in i vintern. - -— Är jag sådan också? tänkte fröken Linnea. Och hon återkallade i sitt -minne detaljerna i en situation för tjugufem år sedan. Det var hennes -enda upplevelse. En kadett som hon dansade med hade kysst henne bakom en -dörr och hon hade slitit sig lös och sprungit upp på sitt rum och gråtit, -gråtit! Han kom aldrig igen, men Gud vad hon längtade efter honom. Kanske -hade hon sprungit från livet den kvällen. Var fanns han nu? Han var -naturligtvis också major och en luden, brutal orangutang — men — Gud! -— ville han komma, komma nu, just nu — hon rodnade i mörkret och drog -täcket över sitt glödande ansikte — nej! nej! jo! jo! nej! jo! - -Plötsligt satt hon upprätt i sängen — — - -— OiioooO! Ooiåjåjåj—oå—ksch—kschkschpti—ksch! - -Fröken Linnea brast i gråt. Mörkret omkring henne pressade ihop hennes -bröst — å, så varmt det var — och i mörkret virvlade stjärnor, tätt -förbi hennes ögon — eller kanske var det innanför ögonen. Pulsarna -hamrade. Hon kröp under täcket igen, men i kudden hörde hon sitt hjärtas -hastiga slag och stjärnorna virvlade i ursinnig dans tills hon somnade. — - -Portvaktarns kattor hade givit henne nyckeln till livsgåtan. Hon var -väckt — _aufgeklärt_. — - -Dagen därpå gick hon upp till fruntimmernas tavelutställning för att -träffa Sappho, målarinnan, som var den största filosofen i Nya Freja. -Hon ville tala ut, vända ut och in på sin Psyke och få ett råd. Hon fick -tala. Hon talade länge, rösten skalv. - -— O, du lilla dumbom, sade Sappho, när fröken Linnea kom till sin enda -upplevelse — o, du lilla idiot! Livet är en konstnärsfest, en huggsexa, -och den som är för blyg att ta för sig, när man till och med bjuder -omkring smörgåsbrickan, han har inte kraft att armbåga sig fram till -varmrätten, och desserten går han säkert miste om — det är skada, ty -den är den bästa. Din ålder är verkligen farlig, för du har varit blyg. -Du borde gå i kloster och läsa postillor. Kör ut alla kattor — och kan -du inte det så lyssna noga och läs Casanovas memoarer till! O, du lilla -dumskalle! - -— Casanova? - -— Ja, du har två saker att välja på — kloster och postillor eller -kattmusik och Casanova! Lika tokigt båda delarna, men — ja — hör du, -säg, är det verkligen sanning, det du berättat. Är du verkligen så -_grön_? Driver du inte med mig? - -— Men, älskade vän, _hur_ kan du tro — — - -— Ja, läs då Casanova och låt saken utveckla sig — kom upp i Nya Freja -nästa sammanträde och berätta om något har hänt. Naturen är ibland inte -så grym som den ser ut. Den är ett ymnighetshorn, du lilla Danae, och -kanske ditt gullregn hänger i något moln. Du skall få låna min Casanova, -för det passar sig inte i detta idiotiska samhälle, att en dam köper den. -— - -Och nu ligger fröken Linnea, fyrtiotvå år gammal, skaldinna, aufgeklärt -och allting i sin säng till långt in på mornarna och läser _mémoires de -Jacques Casanova de Seingalt, écrits par lui-même_. Och väntar på undret. - -Oiiii—Ååijojojåi—åIå—O—kschksch—pti—pti! - - - - -Trutklippans fyr. - - -Ett vitt hav, en vitglödande luft, en sol som öser vitt ljus och vit -värme över en vit centerbordssnäcka, där jag sitter med min kamrat och -transpirerar. Hans ansikte är overkligt som färg. Jag ser honom som genom -mjölkglas. Svett pärlar på hans panna och kinder. Som om små stjärnor -skulle flyta över ansiktet. Hans linnerock går ihop med havet och luften. -Men under toften där han sitter är blå skugga och ur den blinka gröna -blixtar — apollinarisflaskornas solreflexer. Men apollinarisen hjälper -inte. Den kommer omedelbart ut genom porerna — och nyss ha vi badat — -inte det heller hjälpte. Dyningen gungar oss i oändligt långsam takt. -Ingen horisont — men vi ha en känsla av att glida någon vart. Kompassen -visar att stäven vill nordpå, men seglen hänga slappa och standerten är -död. Båten styr alltså — eller äro vi i någon ström? - -Plötsligt se vi något sällsamt. Det är som om vattenytan oändligt långt -borta skulle skäras av ett taggigt vidunder. Vi se endast taggarna -och ana en ofantligt lång rygg under. Men det är ju alldeles nära. -Horisonten är borta och det finns inga avstånd. Nu se vi. Det är ett stim -tumlare, vilkas svarta ryggfenor röra sig alldeles förbi oss och tyckas -välva sig runt som hjul. - -Jag reser mig upp för att se genom kikaren. Men innan jag hunnit resa -mig fullständigt, får jag en vision av ett skär med två stugor och en -del av en rund byggnad, någon jättepelare. Då jag rest mig fullständigt -är alltsammans borta. Jag böjer mig igen, mycket riktigt. Det är -Trutklippans fyr. I denna glödande luft och i denna belysning är havet -fullt av överraskningar och solstrålarnas spel följer lagar som ännu äro -outforskade. - -Jo, alldeles riktigt! Vi äro till och med ganska nära Trutklippan. Vi -tyckas glida med sydlig ström. Alltså ta vi i land där. Visserligen lär -det inte finnas någon hamn, men fyrvaktaren måste väl kunna dra opp sina -egna båtar och för resten har han nog ingenting emot en grogg och en -pratstund. Han ser nog sällan folk. - -Men denna värme är fruktansvärd! Det måste komma något ur den, åska eller -världens undergång, en glödande vilsekommen bit av en stjärna som närmar -sig. Vi ta årorna och ro — nå, nu ha vi ju fyren alldeles inpå oss. Som -en dröm ligger den på vattnet med färger som i en pärlemorsnäcka. En man -kommer ut ur en stuga. Han står som en blåvit skugga mot luften. Han ser -på oss genom en tub. - -Å herre gud så skönt! Det kommer en fläkt, en vindpust, och havsytan -vattras svagt. Ser du, vattnet verkar pansarskjorta, just samma teckning -i vattringen. Men denna aning om vind dör bort, flyger norröver och -försvinner som om någon skulle ha målat ett hårfint blått streck mitt i -allt det vita. - -Vi lägga till vid berget. Mannen med tuben kommer ned till stranden. Han -har stort rött skägg och små vattenblå ögon. - -— Herrarna stanna väl här över natten, säger han. Det blir väder av det -här, och den där lilla båten är ju ingenting att komma med i en riktig -storm. Om herrarna ror runt den här udden, så har vi slipen där. - -Vi rodde dit, togo ner seglen, gingo i land och snart hade vi med hjälp -av en fyrskuren talja dragit båten långt upp på land. - -Fyrvaktaren tryckte våra händer och önskade oss välkomna. - -— Jag skall säga herrarna, att det är rart att få besök på Trutklippan. -Det är jämnt åtta månader i dag, sen jag sist såg ett främmande ansikte. -Men nu hoppas jag herrarna håller till godo med så enkelt som jag har -det. Sprit har jag inte, för sådant är en fly vara, för att inte tala om -ölet, men fisk finns och dessutom har jag nog lite säckfågel — — - -— Säckfågel?? - -— Ja, ejdern är ju förbjuden så här års, men så här ute i havet är det -inte så noga. Här behöver man inte stoppa den i säck, när man går hem -från jakten. Och potatis finns och kaffe, förstås. - -— Kanske fyrmästaren tillåter att vi tar lite konfonium med i land? Kan -inte vi helt enkelt få bjuda på supé? Vi har brännvin och öl och whisky -och apollinaris och konserver i massa. Men kan vi möjligen också få var -sin koj för natten — annars reder vi oss nog i båten. - -Fyrvaktarens ansikte hade lyst upp vid uppräknandet av de på Trutklippan -sällsynta läckerheterna. - -— Jo, nog finns det kojplatser, alltid. Ja, var så goda och stig upp då! -Märkvärdigt att ungarna inte fått syn på oss än, annars brukar de nog ha -ögonen med sig. - -— Så — fyrmästarn är gift? - -— Ja, och har tio barn, det äldsta fjorton år — ja, barn är en Guds -gåva, förstås — — men det är många munnar som ska ha mat. Fast nog -räcker det alltid till här ute. Här är ju inte några frestelser till lyx -eller sådant, och inte blir det något uteliv för mej heller, ha, ha, jag -menar krogliv, förstås, som drar pengar. - -Vi lassade på oss en del av vår proviant och gingo upp i fyrvaktarens -stuga. Nu myllrade ungarna in och vi välkomnades av hustrun, en liten -tunn varelse, som såg ut att kunna blåsa bort när som helst. - -— Nu sätter du på kaffe först, sade fyrvaktaren, och sen på -kvällskvisten dukar du snyggt, för herrarna vill bjuda på supé. - -Så hårt tonfall hans röst fick, då han talade till hustrun! Jag såg på -honom från sidan. Det måtte vara hemskt att bo med en sådan man på en -klippa i havet. De små stickande ögonen under röda ögonhår talade sitt -tydliga språk, de väldiga rödludna kindknotorna, det okänsligt formade -örat, ur vilket en röd hårtofs stack ut, det röda skägget, i vilket gula -tänder lyste till ibland och den hårda pannan, mannens stämpel var skarp -och klar. Och den lilla hopkrympta människan vid hans sida med sina tio -ungar skulle väl också kunna berätta, om hon ville. - -Runt omkring oss stodo barnen och stirrade med vidöppna ögon och gapande -munnar. Vårt besök var en epok i deras liv. De två minsta började -plötsligt gråta. Situationen blev dem för överväldigande. - -— Ut med ungarna! sade fyrvaktaren. Jag tror du glömmer kaffet för -resten! Herrarna får ursäkta, att de inte har folkfasoner, men de ser ju -aldrig någon människa. - -Snart sutto vi vid kaffekasken och pratet var i full gång. Vi talade om -fiske och sjöfågeljakt, segling. Hustrun satt i rummet bredvid. Jag såg -henne genom den halvöppna dörren och observerade att hon ibland skrattade -till, ett kort, underligt, liksom dött skratt. - -— Skall inte frun dricka kaffe också? frågade jag. - -— Jo, om herrarna vill så — kom in, Charlotte! ropade fyrvaktaren. -Hon kom in och satte sig liten och försagd vid dörren. Vi fortsatte -samtalet och hon började skratta igen. Vid den minsta obetydlighet kom -det där skrattet och nu lade hon inte band på det. Då hon satt i andra -rummet var det undertryckt, tystare. Jag och min kamrat började undra, -om det stod riktigt rätt till i hennes hjärna, och som om hon gissat våra -tankar, sade hon plötsligt: - -— Herrarna undrar väl över att jag skrattar, men se det är så roligt att -höra människor tala. - -När mannen någon gång talade med henne, blev följden ett barn. - -Äldsta flickan kom in och hälsade från fyrbiträdet, som bad om ett samtal. - -— Han kan vänta! - -— Men kan vi inte be fyrbiträdet komma in och ta ett glas med? - -— Nej, det där folket kan man inte umgås med, och disciplinen, ser -herrarna, den är en viktig sak på en sådan här plats. - -— Ja, men jag tycker att man skulle känna sig böjd för att ty sig ihop, -då man är så få på ett så litet skär. - -— Duger inte! Nej, är man förman, skall man hålla disciplin! Vart skulle -det ta vägen annars! - -— Ja, men fyrmästarn tillåter väl att jag bjuder honom på ett glas nere -vid båten? - -— Det lägger jag mig inte i, men sådant där folk skall man hålla kort. - -Medan hustrun dukade till supén gingo min kamrat och jag ut och pratade -med fyrbiträdet, som stod försjunken i djupt begrundande av vår båt och -dess överklassgrejor, den smäckra wiren, den blänkande mässingen och -den vita manillan. Nej då, för all del! Han hade ingenting emot en -whiskygrogg. - -— Nå, jagar ni mycket säl här omkring? - -— Ja, nog har vi skjutit mycket förr, men nu när man är ensam, så — — -Fyrmästarn och jag jagar inte mer ihop och man måste vara två. Se, det -blev liksom ovänskap oss emellan efter den där historien med finnarna. - -Aha! Nu kom jag ihåg. Det hade till och med gått igenom pressen. Det hade -kommit finnar över på sälisen och de fingo en bra jakt runt Trutklippan, -medan fyrvaktaren hade otur. Så en dag bröt isen upp, på en gång, som ett -skott, för en nordlig orkan och finnarna kommo i livsfara. Fyrbiträdet -såg det och sprang upp och varskodde sin förman, men han vägrade hjälpa -till. — Va faen har de här att göra i vår sälis? - -— Men vi kan väl inte låta folk dö så här för våra ögon, när vi kan -hjälpa dom! - -Fyrbiträdet tog sig ut ensam till finnarna och räddade dem. Därav -fiendskapen. Det kom i finska tidningar och diskuterades några dar. Men -absolut klarhet blir det aldrig med saker och ting, som hända så där -långt ute i havet. - -— Behåll nu den här flaskan och tag en grogg när det blir för ensamt! - -— Å, herre gud, får jag hela flaskan? Jo, det får jag säga! Ja, tack och -tack igen! Ett sånt kalas bjuds man inte på alla dar. Ja, se det är då -skillnad på folk och folk. - -När vi kommo upp i fyrvaktarens stuga, var det dukat bara för tre. Vi -ville ha frun och barnen med — vi hade ju konserver för en månad -ombord. Nå — frun fick ju komma med om vi nödvändigt ville — och nog -fick vi bjuda barnen också, men de skulle äta i köket. Herrarna tar ifrån -sig för mycket! - -Ja, det blev fest på Trutklippan och frun skrattade sitt trista skratt så -länge hon var med. - -— Nå, jagar ni mycket säl här i vårisen? frågade min kamrat. - -Fyrmästaren sköt en pil ur de vattenblå, en hastig, med en misstanke på -spetsen. - -— Nu blir det inte mycket jagat, åtminstone inte i isen. Ja, det var -en tråkig historia med de där finnarna! Herrarna har väl läst den i -tidningarna, kan jag tro. Men vad skulle jag göra? Jag hade gikt i axeln -och hade bara varit till hinders. Det var inte så farligt som de skrek -om, när en man kunde rädda dem. Och för resten, vad har finnarna här -att göra, på svenska sidan, i vår sälis, jag frågar bara det. Bra var -det emellertid att de blev räddade, för det hade ju blivit prat och -skriverier, och de som inte förstår, vad som menas med sälis, de skriker -värst. Vad har en tidningsmurvel, som sitter i Åbo eller Stockholm, för -aning om sådana grejor? Och finnarna kan hålla sig hemma och gå till -bottnen där i stället för att komma och förstöra jakten för oss. Skål! - -Detta var ju en mycket tydligt formulerad moral och vi ansågo ämnet -utagerat. - -Fyrvaktarn groggade snällt och blev rätt öppenhjärtad. Han föreslog att -vi skulle segla till Utklipporna och jaga ejder och han visste, var gäss -häckade på svartkobben. Hade vi ätit gåsägg? Nå, då skulle herrarna få -känna på mat som stoppar. - -Men vi måste sova, ty i dagningen skulle vi fortsätta norrut, och det -dröjde inte länge förrän vi befunno oss på andra sidan. Jag drömde om en -liten människa, en pygmé, som skrattade och tiggde och bad att jag inte -skulle slå henne för att hon skrattade. - -När vi seglade, var Trutklippans hela befolkning nere vid slipen. Där -viftades och hustrun skrattade. - -Vi kryssade mot en svag nordlig bris. Havet låg blåklintblått i -solskenet. Och det tycktes mig som om jag hade lämnat ett av dessa många -privathelveten, av vilka jorden är så överfull. - - - - -Kvinnan. - - -— Ni pratar, sade den lille skalden. Ni pratar om kvinnor! Bon! Har ni -verkligen kvinnor i Stockholm? - -— Ja, sade jag, det förefaller nästan så, ty folkmängden ökas — det är -ju ett bevis, som inte haltar. - -Längst borta vid bordsändan satt prins Karageorgevitsch blek och trött. -Han log — om åt mig eller skalden vet jag inte. - -— Nå, sade skalden, om ni menar honor, kan ni ha rätt, men kvinnor, -det är ett annat djurslag. Har ni suffragetter? — naturligtvis ja! Dem -kallar jag inte kvinnor — men de som inte vilja ha rösträtt kallar jag -inte heller kvinnor — se på den där till exempel! - -En lång mörk dam gick igenom salen. Hennes ögonfransar tycktes vila på -hennes kinder. - -— Ni menar att hon skulle vara kvinna i er mening? - -— Se på mannen som följer henne! Det är en amerikan — mr Gould, ni vet -— se på honom och säg sen, om ni inte tror att hon är kvinna! Se på -hennes ögonlock! De vila på kinderna tungt som om hon aldrig skulle få -kraft att lyfta dem. Tror ni att han är orsaken? Nej! Tror ni att hon är -det! Ja! Tror ni att hon bryr sig om rösträtt? Tror ni att hon bryr sig -om kärlek? - -— Nå, sade jag, då är det väl pengar hon bryr sig om. Det skulle jag -kunna förstå. Är det inte mr Gould som har betalat hennes hatt, hennes -kostym för övrigt? - -— Nej — ja, det vet jag inte för resten, men jag känner henne — hon -går omkring i detta Paris och väntar på döden. Hon skulle vilja ha ett -barn, men det skulle deformera henne, och hon skulle behöva internera sig -en tid under havandeskapet — — — - -— Nå, men då ha vi kvinnor hemma i Sverige, kvinnor, som inte äro rädda -— — — - -— Ja, men var blir då kvinnan av — begreppet kvinna? Det blir ett hat, -en lagrad kärlek, som arbetar som vinet om sommarn. Le vin travaille. -L’amour travaille aussi — och när kärleken slutat arbeta, är kvinnan -kvar som en naturkraft som uppfyllt sitt ändamål — ett jäsande hat mot -mannen som deformerat henne! - -— Nå, men då är i alla händelser en plikt fylld, livets eget krav! Inte -sant? - -— Men vad har ni vunnit med det? Ingenting! Nästa kvinna! Alla kvinnor i -steeplechase! - -Den lille skalden talade sig varm. Det hade blivit tyst vid bordet och -alla hörde på vårt samtal. Jag kände mig som en av de björnar, som -småstadsborna i Sydfrankrike tro gå i sele framför våra droskor. - -— Säg mig, sade skalden, hurudana äro era blonda kvinnor? Kanske de -kunde skaffa mig en sensation? - -— Tja! Men tillåt mig undra om ni inte är en _snobb_! Hur gammal är ni? -Kanske jag är indiskret? - -— 21 år — det bör räcka! - -Plötsligt hördes från bordsändan prins Karageorgevitschs blyga röst: - -— Jag är jämnt dubbelt så gammal. - -Den lille skalden ignorerade prinsens replik absolut. Han rynkade sina -ögonbryn och sade: — mr Engström, ni har kallat mig _snobb_! - -— Monsieur, sade jag, jag frågade bara, _om_ ni var snobb — — — - -— Ett ögonblick, sade prins Karageorgevitsch, nu passerar mr Gould med -madame! - -Den långa svarta kvinnan närmade sig följd av mr Gould. Hon gick först -med ögonfransarna vilande på kinderna. Mr Gould gick efter, litet -stapplande i sina blanka skor och trevande i sin vita sidenväst. -Antagligen efter de amerikanska millionerna. - -— Detta var alltså vad ni menar med kvinna? frågade jag skalden. - -— Såg ni inte hennes ögon? replikerade han. - -— Nej, hon vågade inte visa dem. - -— Nå, där har ni kvinnan? Era blonda slå ut ögonen som solfjädrar, våra -mörka äro naturkrafter, som gömma sina ögon till ögonblicket då de -behövas. - -— Men vänta, sade prins Karageorgevitsch, nu gräla de därute i tamburen. -Låt oss gå! - -Vi gingo ut! Den svarta kvinnan hade lyftat sina ögonfransar och skrek åt -den så kallade mr Gould på äkta argot: — Qu’est-ce que t’affure sur ton -bobino? - -Det är uttytt: Hur mycke fick du på din klocka? - -Den lille skalden försvann i världsvimlet och prinsen och jag förvärvade -våra rockar. På gatan väntade automobilerna. Vi höggo en kupé och åkte -nedför avenyen, som om vi aldrig hade träffat några skalder i hela vårt -liv. - - - - -August Karlssons återkomst. - - - »New Orleans dato gör desamma. - - Eftersom jag träffade Gustaf Johanson på en salon han berättade - att ni har hälsan och mår bra jag skulle välan ha hört å mej för - långe sen men sjömanslifvet är opp och ner som den blåmålade - vågen iblann plenti monni och iblann sjåar en som den värste - tramp han berättade att du seglar in mycke flis mäd Elisabet ja - jakten var ju alldeles ny när jag ga mej iväg för åtta år sen han - berättade att syster min har varit dö i två år du har giftat om - dej så sorjen var välan inte så jupsinnig kan jag tro så är det - alltid med läsarebyke inte feck jag fälla en sorjens tår på Emmas - jupa graf men det kan repareras när jag kommer häm jag har tänkt - mönstra å i Hartlepol ock sedan kan du när som helst vänta en kär - vesit af din glada svåger August Karlsson du trodde välan hajarne - hade slukat mig för långe sen men haröpojkarna ä sega må du tro - nu kommer jag i alla fall häm för å ha ut min hälft i Elisabet - och si äfter hur du har sjött jobbet kom ihog att hälften ä - min ock allt som du har tjänt sen jag reste har du tjänt mäd - Elisabet det blir inte lite mässing du har bygt hus och hyr ut och - du har pängar utlånta fast du var fattig så lusen knappt trifdes - på dej när jag gaf mej iväg på sjön men här ska räjsas jag är för - rästen inte svår ock vara i lag med bara det är ärliga tag så har - du mej men annars så klämmer jag till på sjömansvis du förstår - jag raljerar fast du är guds barn men di kan också behöfva sej - ett godt skratt midt iblann alla krokodiltårarna när jag skrifver - så längtar jag häm så tårarna rinner harön finns välan kvar hon - var bra förankrad men folket är välan inte sej likt och många - är välan döda kan jag tro och mina fästmör har välan giftat sej - allihop men kanske jag kan finna mig en trogen sjömansbrud ändå - för den lilla tiden jag stannar hämma - - vänligen - - _August Karlsson_.» - - -Under läsningen hade skeppar Söderboms ansikte förlängts så att han såg -ut som en häst i synen. - -— Jaså, han lever, den oheringen! Och han vill komma hem och ta ut sin -hälft i skutan. - -Söderbom tänkte en ryslig svordom. Som läsare kunde han icke få fram den -mellan de slätrakade läpparna. - -Ja, det var ingenting att göra åt. Men här hade han i många år gått och -invaggat sig i den angenäma säkerheten att skutan var hans, sedan ett -rykte spritt sig att svågern drunknat i Marseille, men han hade väl -bara rymt. Och när hustrun dött fanns intet, som påminde om att Elisabet -någonsin tillhört någon annan än Söderbom. - -När gamle Karlsson köpte henne, kom Söderbom ombord som besättningskarl -och seglade henne ofta ensam med August, då gubben hade förhinder. Vid -sådana tillfällen fick Söderbom veta att han levde, ty August spelade -kapten ombord och galning i hamn. Och bättre blev det inte sedan Söderbom -lagt sig inne med skepparns dotter, Emma, en oförstådd fyrtioåring. Det -var en skandal som hela skeppslaget talade om, men det kunde ju inte -hjälpas. August stod emellertid inte ut med att dela kajuta med en som -skämt ut syster hans, och efter ett stormigt uppträde svor han att aldrig -sätta sin fot på skutan mera. Han tog hyra som matros och försvann. Kort -efteråt dog gubben Karlsson. Det fanns inte stort mer än skutan efter -honom, utom den lilla hemmansdelen, förstås, och i testamentet stod att -hälften skulle tillfalla sonen August och hälften dottern Emma, men -gubbens sista vilja var också att hon skulle göra paktum, ty han litade -väl inte riktigt på Söderbom. - -I elfte timmen blev det giftermål av. Emma dog i barnsäng sedan Söderbom -förmått henne att skriva testamente till hans förmån. Efter dessa -händelser, som kommo slag i slag, började Söderbom se sig om efter -någon, som kunde sköta stugan och hushållet. Hans blickar föllo på -Långskärsbondens dotter, som var enda barnet och en gång väl skulle ärva -hela Långskäret med dess goda ålfiske. Men Långskärsbondens voro läsare. -Alltså blev Söderbom också läsare. Efter ett års bön och sång stod han -äntligen vid målet. Han gifte sig med flickan, men även här var paktum -villkoret. Söderbom var visserligen redare och en skötsam karl, men — -ja, han kom i alla fall underifrån och det var han, som blev uppdragen, -inte tvärtom. - -Nu var det emellertid som det var! August Karlsson skulle komma hem och -utkräva sin arvedel och den var inte liten, ty skutan var värd pengar och -hemmansdelen hade stigit i värde. Allt hade gått Söderbom väl i händer, -han började bli smått tät — och nu skulle en — — det var så en kunde -bli tokig, när en tänkte sig in i det. Vad kunde inte August ställa till -med? Och var han lika vild och galen nu som då han reste kunde man vänta -sig vad som helst. - -Söderbom ropade på sin hustru: - -— Kristin! Kom in! - -Kristin syntes i köksdörren. - -— Jo, nu ska du få höra! Agust kommer hem. - -— Ocken Agust? - -— Förriga svåger min, vet ja. - -— Men han ä ju döer. - -— Ja, men så låter dä inte i dä här brevet. - -Söderbom läste upp skrivelsen. - -— Å han ska ta hälften utå vårat? - -— Just så. - -— Men d’ä ju rakt på tok. Dä blir ingenting å, säjer ja. - -— En lär välan ingenting kunna göra åt’et. Men dä blir ett djupt tag i -sparbössa. Å ä han likadan som förr så blir dä ett syndaliv här på gården. - -— Ska han bo här då? Nää, dä blir ljug, dä! Komma hem och göra oss -utfattia å bo här å dra in bå lus å annat som såna där sjöbusar har mä -sej! Nää, så — — — - -— Nu ville ja bara säja åt dej å förmana dej te lugn, för mä lämper -kommer en längst. Kanse kan en lirka mä’en så smått, så dä inte blir så -farlit som dä låter. Därför ska vi ta imot’en som en kär släkting, å -kan vi bli komsamser, så kan dä ju hända att ja kan få förvalta hanses -egendom som ja har gjort tess nu, å den har ju varit likasom att det -pundet, såsom icke grävdes ned i jorden — läste Söderbom. - -— Toki ä du, om du släpper ifrå dej ett öre, Söderbom! Kunne inte den -otäckingen vari drunkna, som han va! Komma här å ställa te elände, när -han inte har hört å sej på åtta år! Ä dä lagligt? Å ska du inte ha betalt -för att du har skött hanses del i skuta? Dä blir inte lite pengar mä di -lönerna di får nu! Å skulle du inte ha betalt för du har skött hanses del -i hemmanet — å fiskebragderna — å byggt — å — — åckåckåck, d’ä han -som blir skyldi te dej, dä blir dä, va inte toki, ge’en inte ett öre den -ledingen utan sätt opp räkning på allt besvär å omtanke å seglation — å -va ja har släpat å slitet — skulle ja ha gjort dä, om ja hade visst att -ja arbetade åt en sån där fylletratt — — — - -— D’ä hårt, dä ä dä, sade Söderbom, men om herren slår så helar -han också, å dä vi förlorar här nere utå dä jordiska, dä får vi igen -tusenfalt ovanefter. Men va nu inte påstridi, utan ta imot’en som en -broder, så kanse dä får bli ve dä gamla — ja styr å ställer åt’en, å han -seglar sin väg, för han trivs inte länge på land, å ingen vet va som kan -hända, för våra liv ligger i herrans hand. - -Söderbom suckade andäktigt vid den vackra tanken. - -Kristin mumlade något mellan tänderna och gick ut i köket. Men om ett -par ögonblick stack hon ut näsan: — Ger du’n ett öre, så ä du inte den -kar ja trodde du va. Jaja, d’ä ju du som styr å ställer, för du ä ju -teminstingen hälftenbrukare, å ja har inte nåt å säja än, så länge far -lever. Men kom ihåg paktumet! - -Varpå hon slog igen dörren. - -Söderbom skakade på huvudet. — Ja, si fruntimmer! Men jä — — — ja, en -kan bli toki för mindre! — - -Söderbom hade inga barn. Därför ägnade han sig uteslutande åt läseriet -och mammon. Det första hade han som dekoration och den senare utfyllde -hans liv fullkomligt. Den alstrade förhoppningar och byggde luftslott -eller rättare grosshandlarvillor. Jakten gav ju inte så mycket numera. -Åtminstone anade han slutet på de goda tiderna. Men en villa stod vid -hans vik, på hans mark, som var den vackraste på Harön — nu orkade inte -tankarna längre. — - -Söderbom var på väg till Stockholm med Elisabet och Kristin var ensam -hemma. Hon satt just i köket och drack kaffe hos grosshandlarn, som hyrde -sommarnöjet, då grosshandlarfrun kom in och rapporterade, att två fulla -karlar styrde uppåt Söderboms. - -Jo, nu var det färdigt! Det är naturligtvis Agust. Men vem kan han ha med -sig? Hon hastade hem. - -På gården stodo två välklädda män i blå kavajer och fladdrande halsdukar, -hattarna på tre kvart och lindrigt nyktra. Var sin kappsäck i hand. - -— Kan man få träffa Söderbom? frågade den ene. - -— Nää, Söderbom ä justsom på väg ifrån Stockholm mä jakten. Ä dä kanse -Agust? - -— Jojomänsan, dä stämmer, å här ha ja mä mej min skeppskamrat, ja ska -väl presentera namnet, Sjöblom heter han, Fredrik Sjöblom, Fighting Fred, -som vi döpte honom te i Frisco för han slog fyra postelinsklockstaplar -— hick — på käften en kväll nere vid dockorna, han blir liksom lite -galen, när han får si polis — ni har väl inte skaffat er nåra såna -gyckelbockar här på Harön, sen ja reste bort, för då svarar ja inte för -fö — höljderna, men vem har jag den schangdönobla hedrationen att tala -mä — här står ja å pratar — dä kan väl aldrig vara — va faen ska jag -säja — halvsvägerska — eller Söderbomskan, den nya, vill ja säja — -eller fru Söderbom — hick? - -— Jo, nog ä dä fru Söderbom, om dä ska vara så fint — ja, ja ska välan -hälsa då å säja välkommen. Kammarn däroppe står i ordning för Agust. Men -kamraten, si dä — dä går inte för sej — — — - -— Vaffaen nu då? Bet your life! Vi har seglat ihop i fyra år, å här ä dä -ja som bestämmer — — finns dä inte plats! Vi kan knyta oss i hörn om -de kniper — men dä behöver vi inte. Söderbom ä ju borta, å hanses plats -ä ledi — — hick — full, sa hon! Då skulle hon sett honom i går, å för -rexten ä ja lika full. Så dä skulle vara en pik åt mej, förstår ja. Go on -bara, hon, ja förstår ett gott skämt. Hörru Sjöblom, ta du Söderboms koj -— ja ska säja henne, att Sjöblom ä van å handskas mä fruntimmer utå alla -kulörer å sinnelag — di blir spaka som lammungar inom fem minuter, dä -proberat — - -Men nu gick det för långt. Nu rann Kristins gallblåsa över. - -— Gå eran väg bägge två, såna där sjöbusar behöver ja inte ge hus åt, -kan ha bå lus å annat, å vore Söderbom hemma, så stoge I inte här å va -oförskämda. Dä va Söderbom som sa att ja skulle ta imot Agust, å dä kunne -väl ha vart så, men när han ä full å kommer dragandes mä en likadan -fyllehunn, så säjer ja ifrån. Ge er i väg bara, busar, sjöbusar! skrek -Kristin. Å jejenamej, tocket folk! - -August Karlssons ögon uttryckte ett par sekunder den mest oförställda -förvåning. Sjöblom gapade mellan hickningarna. Han hade inte sagt ett ord -än, bara stått och flyttat kroppstyngden mellan klackar och tår. - -— Sa du sjöbusar, å lus sa du, jäkla käring. Egentligen skulle du ha -dej en torvel så särken bleve tom, men nu ä du fruntimmer, å därför får -dä vara. Hick! — Ja hick, sa ja, å hör sen! Kom ihåg att jag står på -egen mark, å kom ihåg att här ska bli rejs. In å koka kaffe, you damned -bloody bitch, här ä ja herre i huset, tess Söderbom och ja har klarat -vårt jobb! Ge dej i väg, sch! Busa inte hit och lusa inte hit en gång -te, för då vrider ja om kran på dej. Men dä ska va gott kaffe och inge -blask. Brännvin å konjak å rom ha vi själva, för kask bjuder ni väl inte -på, jäkla läsarbyke! Sch! Nå! Masa dej i väg å visar du sura miner så kom -ihåg att du ställer te ett litet helvete för Söderbom när han kommer hem. -Men dä har han väl för jämnan, kan ja tro. Rör på klövarna nu! Hick! - -Kristin hade redan dragit sig upp på trappan. Det fräste och sjöd inom -henne, men förståndet sade henne att hon gått för långt. Det var ingen -annan råd än att ta emot båda. Och klokheten bjöd att stämma ned tonen. - -— Ja, ja får väl bädda åt kamraten på golvet i kammarn då. Ja menar -inget illa, men när I kommer in i ett gudfruktit hus med svordomar å så -inte ä nyktra, så får I inte undra på’t — — - -— Så där ja, dä va andra toner i klaveret, så ska dä låta! Men nu ä ja -arg, å nu flyttar hon opp på kammarn själv, så länge Söderbom är borta. -Vi ligger här nere. När en får främmat, ska en va schangtil! Hon ska -ta emot oss som om vi vore ett par kolportörer, d’ä va hon ska. Å vad -nykterheten anbelangar, så angår dä inte dej, om ja ä full på egen mark. -Ä inte halva stugan min? Nå, vaffaen hostar du kabiljo om, då? Å vill du -inte ligga på kammarn, så kan du ligga i barnkammarn, för den ä ju också -tom — hick! Ha ha ha! Nu fick hon så hon teg! - -Kristin var redan inne. De båda stallbröderna följde henne och gingo in i -storstugan, där de vräkte sig i gungstol och långsoffa. - -— Jaha, du Sjöblom, så ska di tas. Men dä här ä allt nåt annat än te -ligga å kränga i en våt koj i en skans mä tjuge negrer å malajer å -dagos å kineser. Ska vi stanna här å bygga åt oss å gifta oss å bli -landkrabbor, sjung ut bara! Men i morn reser vi in te Norrtälje å sir på -stan. Där bor förstås bara bondkaniner, men vi ska visa dom hur dä går -te. Här ska faen bo tesammans mä käringen, när Söderbom ä borta. - -När Kristin kom in med kaffet, snarkade hennes gäster. Hon ruskade milt -på Karlsson, hon skakade på Sjöblom, men båda sovo den fulles och tröttes -oskuldssömn. - -— Tocka svin! Men d’ä väl bäst å bädda åt dom för å göra Söderbom te -viljes. - -Hon bäddade den äkta sängen åt Karlsson, men som Sjöblom redan intagit -långsoffan, var intet att göra åt honom. Hon lade en kudde och ett täcke -på en stol bredvid och gick ut för att relatera faktum för grosshandlarns -pigor. - -Då hon kom in igen vid 10-tiden, sovo de ännu. Karlsson snarkade med -gapande mun i gungstolen och Sjöblom kved i sömnen i sin obekväma -ställning på soffan. Men nu lyckades det äntligen att få liv i dem. - -— Ja, nu får I ursäkta att kaffet ä kallt, men I stog rakt inte te å -väcka. - -— Spelar inge piano, sade Karlsson, men nu ä vi hungriga. Du, Sjöblom, ä -vi inte hungriga? Va säjer du om en dragnagel å lite käkrunkning? Har ni -mat? Ni sitter väl inte på vatten å bröd heller! - -— Ja, si hade ja vetat å detta här — men nåra kalla strömmingar å smör -å brö finns ju allti. - -— Strömmingar, just dä ja! Ja har förbanne mej inte ätet strömming på -åtta år. Öl finns inte, förstås, har ni svagdricka? - -— Näe, men en slurk mjölk — — — - -— Stopp å belägg! Mjölk, nä dä får en sån helsinges barnsmak i mun -utå. Nåja, vi reder oss mä nubben, å kallt kaffe te dä, d’ä inte -kattlort. Å sen kojar vi. Purra oss i ottan, för vi ska in å si ätter va -Norrtäljeborna tål. Tvåan går tebaks i morn, den vi kom mä. Ja har ju -för rexten ingenting å göra här, när Söderbom ä borta, sade Karlsson och -gäspade. - -— Jo, ja ska väcka så ordentligt så! - -Karlsson grinade. - -— Ja, när hon vill bli åv mä oss, tacka faen för dä! Båten går klocka -10, så dä behövs ingen svinotta. - -Kristin dukade fram den frugala kvällsvarden, bäddade åt Sjöblom, tog -godnatt och försvann på kammarn. En lång stund lyssnade hon på hur -de slamrade med knivar och tallrikar, skålade och skrattade, men så -tystnade det äntligen och fridens ande hägnade åter Söderboms tjäll. - -Vid 9-tiden väckte Kristin sina gäster: — Nu ska ja tala om nyheter. -Söderbom telefonerade te handlarn för en stund sen, att han hade sport åv -styrman på Fyran att Agust var hitkommen. Han hade skullt gå te Östhammar -me fortischen å salt annars — å plank — men nu kommer han in hit i -förbifarten på ett dygn, så I får språkas ve. Han trodde han skulle kunna -va här te natten, om vind får stå som han står. I ska välan ha en bit te -frukost? - -— Nä tack, vi äter på båten, för där får vi bärsan — ä du inte rosti -i nubbröret, Sjöblom? ja, då kommer vi tebaks mä kvällsbåten. Dra å den -värsta smörjan å skorna, så reder vi oss själva. - -Efter fem minuter såg Kristin genom köksfönstret de båda blå ryggarna -försvinna bland björkarna i strandhagen. - -Vid midnatt kom Söderbom — men inte hade någon Karlsson kommit med -kvällsbåten. Det var ingenting att göra åt, utan Söderbom och Kristin -gingo till kojs i den av Karlsson vanhelgade dubbelsängen. Åter svävade -fridens ande över Söderboms hus. — - -Knack, knack, knack! Det trummades försiktigt på gårdsfönstret. Kristin -satte sig upp i sängen. - -— Söderbom, vakna, Söderbom, d’ä någen som vill in. D’ä välan Agust! - -Söderbom satte sig yrvaken upp. Det började dagas. Nu trummade det igen. -Söderbom klev ur sängen, gick fram till fönstret och öppnade det på -glänt. - -— Vem ä dä? - -— D’ä Agust å faen ä lös! Släpp in mej! - -August sluddrade något på målet. - -— Komma som en tokstolle mitt i natten! Ja, ja ska öppna! - -Och Söderbom fick på sig byxorna och öppnade förstudörren. - -August raglade in. - -— Va i herrans namn står dä på? Å varför kom du inte mä kvällsbåten, som -du hade sagt? - -— Faen ä lös, Söderbom! Har du nåra pengar? Mina å Sjöbloms ä slut. Ja -får lov å ge mej i väg på eviga momangen. Dom ä efter mej — - -— Hocka dom? - -— Bylingarna, förstås! Här ä inte tid te predikningar, utan fram me -kovan! Dom vet vilka vi ä, å vi kan ha länsman här när som helst. - -— Pengar! Ja, vi skulle ju göra opp våra affärder, men vem tror du har -pengar så här när som helst — — — - -— Hosta inte, bonne, utan ro hit mä va du har! Tror du inte ja förstår -att du har pengar, när du har haft frakt te Stockholm? Å nu ska du sätta -in dom på banken i Östhammar. Sjåpa dej inte, snåljåp, utan hit mä hela -fallerallan! Du ä skyldi mej nåra tusen, kom ihåg dä, bonne, å titta -på min norra karda å sej om där inte finns krafter! Opp mä sedelboken -bara! Sjöblom blev full, förstås, å bylingen tog honom, men ja tog’en -ifrån dom å klämde två bylingar i skallen mä var sin halv öl å så tog vi -på skubben. Vi drack toddy mä Andersson som har motorbåten å så va dä -styrman på Regina å maskinisten på Adonis, men här har ingen tid å reda -ut såna historier utan hit mä pengar bara! - -— Kom går vi in i köket! Har ni slaget polisen? Dä blir fästning, dä! - -— Ja, just därför, dumskalle! Hit mä fem hundra lock, å dä på fläcken! - -— Tror du ja bär så mycke pengar på mej? Men var ä han som du hade mä -dej? - -— Dom ligger å kattar nere i sundet, han å Andersson mä motorbåten, vi -fick tag i honom sen, å nu ska han hjälpa oss te Furusund å där ta vi -Stockholmsbåten. Men prata inte kaviar utan ro hit mä mässing — för di -har spaning på oss. - -— Men hur har ni — — — - -— Fråga inte, bonnjävel, utan hit mä kovan, annars tar ja fästning, tror -du att ja ä rädd, men efteråt blir dä rejs mä dej så dä passar precis! -Reta mej inte, för då honkar du smockan. Har ja inte rättighet å klå dej -i mitt eget hus, va? - -— Men ja har inte så mycket pengar, dä kan du välan begripa — hemma -inte! Jag har kanske 200 å dom ska du få, men ja ska ha kvitto å vittne -innan du får dom. - -— Tror du ja ä ohederli också? Supet har ja gjort å slagets, men skojat -nån har ja aldri gjort. Å här ska du ha för dä sista ordet — — — - -Pang! Och Söderbom stöp i spiselaskan för en välriktad smocka. - -— Vill du fram mä pengar nu, din skenhelia skojare? - -— Jae söte Agust — stanna här så ska ja gå in efter pengar — du väcker -ju Krestin. - -— Nä du, ja följer mä å sir efter att du inte smusslar undan nåra sedlar -— ja känner ullen, sa fan om prästerna. Du kommer undan billit den här -gången. - -— Ja herre gud — — slå mej inte bara — ja, ja ska — — — - -Och de stegade tillsammans in i storstugan. Söderbom öppnade byrån och -tog fram sin digra plånbok. - -— Ta hit boken — håll dej lugn, kärngfan, ja tänker inte göra dej te -änka — ge mej si — å — du har ju plenti — du sa 200 men här har ja -250 — 300 — ge mej si 375 — dom galoscherna passar mej! Egentligen -skulle du ha dej en torvel för du ljuger mä, fast du ä Guds barn, men -ja har inte tid — kvitto skickar ja ifrån första hamn — nu ger ja mej -i väg — å du ska få höra åv mej — å när länsman kommer i morn, så — -om du nämner ett ord, förstår du — ja ajöss mä dej å ajöss, Krestin å -tack för dä lilla som har varet — ja kommer tebaks när di har fått hinna -lugna sej — ajöss! - -Söderbom stängde suckande dörren efter svågern — men i nästa ögonblick -hördes steg och en dunkning. - -— Va ä dä? - -— Jo, Söderbom, kom ihåg att vi har inte gjort opp än — å gift om -dej så fort du kan! Dä va egentligen kappsäckarna ja ville ha, för dä -kan behövas en geting på sjön — men rör på klövarna, kappsäckarna har -käringen reda på. - -En halv minut efteråt kom Söderbom med kappsäckarna. - -— Ja ajöss nu för sista gången! Du gråter väl inte för ja far, -läsaremickel där! Tjo hej! - -Och August Karlsson lämnade springande sin och Söderboms gård. - - * * * * * - - Liverpool ombord på stimbåten King John. - -Härmed intygas att jag fått 375 kronor som afbetalning på skeppar -Söderbom på Harös skuld till mig, August Karlsson. - - Som ofvan - - _August Karlsson_. - - Sjelf närvarande vittne intygas: - - _Fredrik Sjöblom._ _Fergus O’Flanagan._ - -Vi klarade oss fint som fläsk till Malmö men nog feck Norrteljeborna veta -vems ande di guppade mäd och det dröger nog innan jag hälsar på i gamla -Sveden igän jag kommer när dä växer små blommer på bylingarnas graf hur -geck det sedan kom ihog att jag är inte dö utan lefver vid god hälsa -nästa gång jag kommer häm skall jag holla ordentlig räjs så spar på -slantarna vänligen - - _August Karlsson_. - -P. S. Jag gir faen i pängar, men nog skall du få betala. - - D. S. - - - - -Kåseri. - - -Vad beror det på, att folk förefaller flackare nu för tiden, blekare, -utan karaktär mot förr? Kanske för att jag lever kvar i det gamla, bland -min ungdoms herrar och bönder. - -Då för tiden fanns det verkligen klasskillnad. Nu leva vi i -nivelleringens tecken. Högst uppe i småländska höglandet, där -järnvägarna verkade nyskurna sår och där postdagarna verkade verser -ur Uppenbarelseboken levde gamla familjer på sina gods som de gjort i -århundraden. Där gick ingen kusk över gårdsplanen utan att hålla mössan -i hand. Där satte tjänarna en ära i att tjäna i generationer hos samma -herrskap. Där spunno husets adliga döttrar i kapp med pigorna, och den -stalldräng som bar sig illa åt föredrog att få smörj av husbonden framför -att bli avskedad. Ett avsked då för tiden var ett misstroendevotum som -satte fläck på vederbörande och hela hans släkt. - -Just den trakt, jag är uppfödd i, var full av original. Klasskillnaden -var skarp såväl mellan bönderna som mellan herrarna. Min egen släkt var -ju delvis av bondras och jag minns min stolthet över att åtskilliga voro -häradsdomare och nämndemän — dystert blickande gubbar med sävliga later -men med humor i vänstra ögonvrån. Deras åkrar voro välsköttast, deras -hästar skeno av välmåga och deras kläder voro hemvävda. Ty deras hustrur -skulle icke ha velat överleva nesan att se sina män klädda i dåliga -köpkläder. - -På den tiden funnos strängt taget inga avstånd. Man hade släktmöten då -och då och reste sina tio mil i kärra för att få umgås några dagar vid -bröllopstillfällen eller begravningar. Det var festdagar. Då flödade -brännvinet och det hembryggda ölet, glädjeskotten knallade och man -giljade inom släkten. Då nötte man salsgolven med hårda stövelsinkor i -polska och vals och lekar gjordes, som nu äro glömda. Körsbärskalas och -brännvinsorgier, ett litet slagsmål då det passade och robusta skämt med -motsatta könet förgyllde tillvaron. Jag minns ett bröllop nere i Pelarne -socken, då tvåhundra gäster en morgon saknade alla sina skor. Man hade -legat i syskonbädd i logarna och en dräng hade gömt alla skor och stövlar -under ett badstugolv. Nå — man fick gå en dag utan skor tills gömstället -upptäcktes, fast det inte var lätt att placera de tvåhundra paren. Men -drängen, som gjort brottet, vågade icke visa sig i bröllopsgården förrän -trakten återtagit sitt vanliga utseende. - -Men det var inte detta som jag egentligen ville tala om, fast det kanske -har sin betydelse som förutskickad anmärkning. - -Därnere i min hemtrakt bodde tre gamla gubbar, som voro vana att träffa -varandra för att spela kort. De hade inte nästgårdsväg till varandra, men -de hade landåer och små skarpsprungna smålandshästar. En var hovpredikant -— han drack alltså toddy och vin och brännvin. En annan var bergmästare -och var en stor man i Småland. Den tredje var kapten och hade varit med i -finska kriget. Han var jägare och fiskare och han brukade ro ut i Solgens -vackra sjö och bo på en ö där — ligga och sova på en häll som han gick -och stod. Han hade för resten varit god vän med Johan Ludvig Runeberg, -som var också han en väldig jägare. — Och så höll jag på att glömma en -annan, en fjärde, en gammal jämbörding, som också hade varit med i finska -kriget. Han satt hemma på sitt gods klädd i vadmalskläder och spelade -harpa, vackert och musikaliskt, och var för övrigt socknens ackuschör. -Jag minns en dag då vi unga — jag kom med på sladden — men jag var -glad att få leka med — vi voro på fotvandring och kommo till den gamle -harpspelarens och ackuschörens gods för att övernatta där. Vi fingo gå i -procession in i hans kammare, och han lade händerna på våra huvuden och -välsignade oss. Han var nitti år gammal — och hans gamla hustru satt -bredvid och konstaterade faktum, vit i huvudet och vacker i ögonen och -förvånande sig över den nya tiden som kom in i de gamla rummen med oss -unga. - -Alla dessa gubbar voro bortåt nitti år och brukade träffas sedan någon -generation för att spela kort. Då kom bergmästaren med sin gamla kupé -och hämtade hovpredikanten, för vilken denna lustresa till de gamla -kamraterna var en epok. Men hovpredikanten var rädd för att åka fort, -och bergmästaren satte full fart i backarna på gammalt småländskt maner. -Nu finns det en backe, väl en fjärdingsväg lång, från Boaryd upp åt -Eksjöhållet. Båda gubbarna sutto och pratade, och så småningom hade de -passerat backen. Då måste gubben hovpredikanten säga något och sade: -— Tack, kära bror, för att du inte körde så fort utför denna farliga -backen! Jag satt med andan i halsen hela tiden. Tack, kära bror! - -— Jonsson! sade bergmästarn, vänd och kör upp igen! - -— Ja, men kära bror, sade hovpredikanten. - -— Kör, sade bergmästarn. - -Och hela ekipaget begav sig i väg tillbaka till backens krön. - -— Vänd! sade bergmästarn, och full fart! - -Det bar av i karriär utför och hovpredikanten satt och kippade efter -andan och höll sig fast i krökarna. - -Och ändå hade han varit med vid Leipzig och i Norge. - -Dessa gubbar voro på väg till den gamle kaptenen, Runebergs vän, den -gamle jägaren, för att spela kort några dar. Deras kamrat harpspelaren -och ackuschören var icke med vid detta tillfälle, utan de hade som -uppgift att hämta fjärde man till kortspelet. Denne fjärde man var också -en gammal kurre. Han var länsman och hade varit fjärde man under ett -trettital år. Men han var naturligtvis underklass och behandlades som en -sådan. - -Alltnog — de hämtade länsmannen och så småningom nalkades de -kaptensbostället. Där blev full fart. Där blev supé och toddy och korten -kommo fram. Gumman skickades i säng och gubbarna fortsatte. Ångande -krukor med varmt vatten, god konjak och rom kommo på bordet. - -Gubbarna började bli osams — de började skrika och svära. Länsmannen var -den lugnaste. Och vid en paus i grälet vågade länsmannen komma fram med -ett förslag, däven av konjak som han var: — Hör nu, herr bergmästare. -Och ni andra ärade medspelare! Nu har vi spelat kort med varandra i jämnt -tretti år och nu tycker jag — hick — att vi kunde ta och lägga bort -titlarna! - -Det blev tystnad vid spelbordet, man tittade på varandra — och plötsligt -sade bergmästarn: — _Hut, allmoge_! - -Länsmannen sjönk ihop och fann att han framställt frågan om -titelbortläggningen något för tidigt, att det över huvud taget var dumt -att han föreslagit den. Då sade kaptenen: — Ja, då fortsätter vi spelet -som om ingenting hade hänt! Ä inte kommissarien med om det? - -— Jag ber tusen gånger om förlåtelse, om jag har varit oförskämd, sade -länsmannen och ilsknade till ett slag. Men jag menar, då herrarna har -sökt opp mej under tretti år, så betyder det väl någonting. Det betyder -att herrarna behöver mej! - -Då sade den gamle kaptenen: — När man spelar 1/10 öre behöver man ingen. -Har kommissarien vantrivts i vårt sällskap, så säj bara ifrån! - -Hovpredikanten sade: — Detta gräl har jag upplevat i minst tjugufem år, -men det har alltid rört sig om pengar och inte om brorskålar. Fatta nu -sitt glas, herr kommissarie, och krök armen om min egen arm. Låt oss vara -tillsammans och låt oss dricka. Jag dricker som själasörjare — — — - -— Lekamen och blod, föreslog kommissarien — - -— Du hör ju själv att han är oförskämd, sade bergmästarn. Här hämtar vi -kommissarien för att bereda kommissarien någon glädje och trevnad och -vinst på spelet, och så ger han sig opp ibland oss. _Hut, allmoge_! - -— Vem skulle ge? frågade kaptenen. - -— Den som frågar, sade hovpredikanten. — - -Detta resonemang berättade den gamle kaptenen för mig för många herrans -år sedan. De äro döda alla deltagarna i spelet. Och deras jaktmarker äro -öknar med stubbar och torr ljung. Deras tjädermarker med väldiga furor -uppe i Skurugata betyda ingenting längre. - -När jag var där sist och gick för mig själv på de gamla stigarna, kände -jag min ungdom leka som en gul fjäril framför mig. Jag dök in i skogen. -Stigen slingrade i ungskog som var lika gammal som jag. Jag såg på -stubbarna att folk hade varit där och stulit. Men under tjugufem år hade -där växt upp en ny skog, som tycktes säga till mig: — Hej, gamle gosse, -du ser att vi följa med. - -Stigen slingrade över fällor, genom ensnår, över bäckar som porlade och -sjöngo min barndoms visor — och plötsligt stod jag vid ett stalp. Vägen -tog slut — men en ung björk växte upp ur en dal — och nu tro ni mig -inte, men jag hoppade ut från berget och tog tag i björken och den vek -sig som förr i världen. Jag kom ner lugnt och behagligt i mossan just där -jag ville komma ner och där bäcken gick brun och mörk över och mellan -bruna stockar och grenar och stenar som legat där många hundra år. - -Jag hörde änder snattra en bit ifrån mig. Där hade varit en damm för -många hundra år sen, och brunvioletta stockar lågo och talade om mina -egna förfäders arbete under den s. k. medeltiden. Stockarna voro -skulpterade av bäcken och en jättefura låg ikullfallen tvärsöver dammen -och berättade om underbara saker. Jag tycker inte om att citera. Men jag -måste erinra mig Gustav Frödings vackra känsla — densamma som min, då -han säger: - - Här är stigen trängre, här är vildskog - här går sagans vallgång vild och lös, - här är stenen kastad av ett bergtroll - mot en kristmunk långt i hedenhös. - Här är Vargens gård av ris och stenrös, - här ljöd Vargens tjutröst gäll och dolsk, - här satt Ulva lilla, Vargens dotter, - ludenbarmad, vanvettsögd och trolsk. - -Jag minns inte för resten. Men jag ville påminna mig en vacker dikt av -Fröding — någon vers ur den — där han sade något åt samma håll som jag -menar. Jo — det är denna: - - — Här är det ödsligt och stilla, - här är det långt från det verkligas strand. - -Tänk efter! Den känslan ha vi haft, vi som tycka om att gå ensamma i -skogen och plötsligen komma till ett ställe, där vi stanna och säga till -oss själva — Detta måste vi måla! - -Vi mena alltså med Gustav Fröding: - - — Här är det ödsligt och stilla, - här är det långt från det verkligas strand. - -Men kanske jag börjar bli sentimental. Skulle det vara något fel? Nej, -jag tror det inte! - -Tänk er en dalgång med en bäck längst nere och en gammal damm och märken -efter en gammal kvarn — allt i skuggan under furor och med änder, som -äta i gyttjan. Och vinden som går över alltsammans. Och mossa som det -dryper av och smäckra björkar som stå liksom generade av att få växa i -sällskap med tallar — och ett vatten så kolsvart som — ja! - -Detta är min sentimentalitet. - -Jag märker att jag har kommit litet bort från mina gamla kortspelare. -Men det gör ju ingenting. Jag sitter här ensam en natt i Grisslehamn -och observerar att luften blir allt ljusare och allt mindre blå genom -fönstren. - -Och genom min hjärna susar som en vacker känsla Gustav Frödings: - - — Här är det ödsligt och stilla, - här är det långt från det verkligas strand. - -Ja — det blev verkligen ett kåseri. Men hurudant? - - - - -Söderbom. - - -När Söderbom hade fått några kaskar, kom han alltid i det vilda lynnet. -Han var en storväxt, bredaxlad karl och hade satt skräck i samhället -ända sedan han blev så gammal, att han dugde på sjön. Hans tempi voro -de vanliga. Först började han gråta så hela kroppen skakade, och så -länge han höll på med det, var han inte farlig. Då kunde man med lämpor -och goda ord få ut honom på vägen, men då var det också bäst att regla -dörrar och bomma igen fönster. När han då inte kunde komma in igen, -blev han ursinnig, slog ihop händer och klackar, neg och svor, rev ned -staket, sparkade på dörrarna och lovade utgjuta blod, tappa dom bleka -allesammans. Då även detta blev utan resultat, drog han kniv, gick -omkring halva natten och högg i dörrar och väggar så att kvinnor och barn -gräto och männen lovade sig själva och sina hustrur, att detta var sista -gången de varit i lag med Söderbom. - -Han hörde också till det slags folk, som klär av sig för att sätta -fasa i andra och det hade hänt några gånger, att han under gråt tagit -av sig alla plagg utom skorna för att bli litet ledigare, när det -stora slagsmålet skulle börja — ingen vågade sig på honom, ty han såg -verkligen fruktansvärd ut, där han valsade naken på vägen och högg med -kniven omkring sig. - -Så hade Söderbom hållit på i många år och rädslan för honom tilltog, men -som det oftast var han som bjöd, var det inte så lätt att undvika hans -sällskap, och kask får man inte alla dagar. - -Men så kom en ny präst till socknen, en ung man, och hans första göra -var naturligtvis att bekanta sig med sina sockenbor. Han såg hygglig ut, -kunde prata med både gummor och gubbar, och det riktigt förståndigt till -och med, fast han knappt hade början till skägg än och var liten till -växten. - -En söndagskväll var han inne hos lotsförman Karlson och drack kaffe. Och -rätt som det var, började ett kattrakande ute på vägen. Karlson tittade -ut genom fönstret. Mycket riktigt, det var Söderbom, som var i tagen igen. - -— Vem är Söderbom? frågade pastorn. - -— Jo, nu är det bäst vi reglar och bommar till, för annars kan det bli -blodsutgjutelse, sade Karlson. Söderbom har supit igen, och då drar han -alltid kniv och stark är han som en björn och ett riktigt vilddjur. Det -har han varit ända sen han var barn. - -— Det var otäckt, sade pastorn. Har han skurit någon? - -Karlson såg på sin hustru. - -— Nääj, det tror jag verkligen inte han har gjort. Kan du påminna dig, -om han har skurit någon? Neej, om jag tänker efter, så har han inte -det. Men han lever galen och hugger kniven i varenda dörr utefter hela -landsvägen, när det sinnet rinner på honom. - -— Nå, men har han slagit någon då? Han måtte väl ha gjort något våld -någon gång, eftersom han är så fruktad? - -— Neej, när jag tänker efter, så kan jag inte påminna mig något sådant, -men farligt ser det ut — hela byn låser in sig, när han är ute och är i -tagen. - -— Vad är ni för karlar i byn, som tål sådant där? Jag skall gå ut och -tala med honom. - -— Nej, för Guds skull, goda pastorn, gör inte det! Det kan bli en olycka! - -— Nu går jag ut emellertid, men ingen får följa med. - -— Ja, men pastorn — — — - -— Adjö på en stund! - -Pastorn gick ut. Det var nästan nermörkt och några steg bortåt vägen -valsade Söderbom som bäst och högg kniven gång på gång i handelsmans -magasinsvägg, allt under upphävande av fruktansvärda tjut och avgivande -av löften om blodtappning. - -Vad som hände mellan pastorn och Söderbom fick ingen veta. Men tjuten -tystnade, och om några minuter kom pastorn in igen. Söderboms stora -slidkniv bar han i handen. - -Karlson gjorde stora ögon. - -— Hur har pastorn burit sig åt med honom? Vi var rent hjärtängsliga. - -— Söderbom kommer aldrig att bråka mer, sade pastorn. Sådana som bara -köra kniven i väggarna och tala stora ord, äro de minst farliga. - -— Ursäkta, men pastorn har väl inte kunnat klå honom, pastorn som skam -till sägandes är så ung och småväxt? - -Pastorn log. - -— Något illa har jag inte gjort honom. Emellertid tror jag att Söderbom -är avsatt från sitt tyranniska regemente här i byn. Men nu måste jag gå. -Tack och adjö! - -— Men törs pastorn verkligen gå ensam? Söderbom — — - -— Jo, jag är inte rädd och behöver ingen hjälp. Adjö nu! - -Karlson och hans hustru gapade efter pastorn, då han gick, och gapade på -varandra. - -— Si, det var en präst, det! - -Dagen därpå cirkulerade ett rykte, att pastorn tagit kniven från -Söderbom. Andra dagen växte ryktet med lavinens hastighet. Pastorn hade -hållit på att slå armar och ben av Söderbom, som höll sig inne och -plåstrade om sina bulor. - -När söndagen kom, var socknen mangrant samlad i kyrkan. Men vad som -väckte största förvåningen var, att Söderbom var där också. Han var -kanske den andäktigaste, han bad och sjöng och lät sina ögon lita till -predikanten som till ett högre väsen. - -Och så fortgick det. Söderbom var och förblev som en omvänd hand och -kyrkan förblev packad varje söndag. När pastorn efter några år fick ett -större pastorat, sörjdes han uppriktigt av hela församlingen, icke minst -av Söderbom. - -Jag träffade kyrkoherden för något år sen och frågade, hur han burit sig -åt med Söderbom. - -— Å, det var ganska enkelt. Jag känner materialet i skärgården, och det -var ganska viktigt för mig att bli populär i socknen för att få meriter -till en bättre. Söderbom kunde ha kramat sönder mig om han velat och -förstått situationen, men jag satte allt på ett kort och förlitade mig -på riktigheten av det vanliga omdömet om sådana där skränare, som bara -höta, men aldrig slå till. Jag gick fram till honom, där han hoppade som -en stolle, och sade: — Låt bli det där, annars får du stryk! Tag hit -kniven! Genast, annars smäller det! - -Och karlen blev faktiskt rädd. Han darrade som ett asplöv och bad: — -Snälla söta, slå mej inte! — Du skall slippa stryk, om du lovar bättra -dig. Och får jag reda på att du burit dig dumt åt igen, går jag hit -och piskar upp dig. Gå i kyrkan om söndag; jag vill se på dig. Ingen -skall få veta om det här, så länge jag är i socknen. Jag är den nye -pastorn! Karlen var det beskedligaste kräk på jorden, det var bara hans -supkamrater som skämt bort honom och trott, att han var en förskräcklig -slagskämpe. Skål! - -Och vi skålade, ty vi voro på en stor middag med mycket champagne hos en -hovpredikant. - - - - -Hövlighet. - - -Vi kallas ju Nordens fransmän — gubbevars. Vad som menas med detta -har jag aldrig fått riktigt klart för mig. Det är väl med det som med -de flesta andra värden: När de bli utnötta, behöva de en omvärdering. -Men man menar väl, att vi äro lika artiga som fransmännen. Gott! Jag -har träffat många oartiga fransmän och ännu flera oartiga svenskar -gunåssåvisst. Och någon statistik finns nog inte i fråga om de olika -ländernas artighet. - -Emellertid duger det inte alltid att vara hövlig. Det måste ske med stor -urskillning. Låt mig berätta! - -Jag hade bott i Paris ett par månader och fått vanor som närmade sig -ett visst slags parisares, ty jag bodde i Quartier Latin. Jag kom så -småningom att bli stamkund på en bestämd krog, där kuskar och målare och -annat fattigt folk åt billigt men gott, raffinerat gott. Då värden på en -sådan krog ser att man blir daglig gäst, kommer han fram och trycker ens -hand, talar politik och slår sig ned ibland, dricker ett glas och bjuder -gärna på ett. Garçonen omhuldar en, talar politik och lancerar de sista -kvickheterna. Det verkar familjeliv eller åtminstone inackordering. - -Nu äro ju vi svenskar vana att lyfta på hatten i tid och otid. De flesta -av oss hälsa nästan hjärtligt på de tjänande bröderna, på restauranger, i -butiker, och detta passar bra i Paris och Stockholm. - -Men kom till London och gör det! - -Jag måste erkänna att jag egentligen aldrig har trivts i London förrän på -sista tiden. Jag hade tyckt mig observera att betjäningen på hotell och -restauranger gapade på mig. De vände sig om, de viskade, de fnittrade. -Jag fattade icke orsaken. Hotellportvakten slog upp munnen på vid gavel, -då jag passerade honom, och i rökrummet väckte minsta beställning -uppseende. Det blev pinsamt i längden, jag tittade mig i var spegel, om -jag möjligen var sotig på näsan — men det var jag aldrig. Jag var snyggt -klädd, elegant kan man säga. Jag drack de dyraste drycker, åt den bästa -mat och gav gentila drickspengar, dock ej överdrivet, ty sådant medför -ingen välsignelse. Men lika förbannat gapade man — nej, tacka vill jag -Paris — där är man som hemma. - -Emellertid kom jag åter till London för något år sen. Jag skulle bo på -ett mycket elegant hotell och kom dit en förmiddag i ressällskap med en -vän från Paris. Vi voro båda klädda i nya moderna kläder, köpta i Paris. -Det enda originella hos oss skulle möjligen ha varit att vi hade mjuka -hattar à la mode du Quartier — men jag har sett stadgade engelsmän också -gå i mjuka hattar. - -Nå — vi kommo till hotellet, där en gemensam vän till oss bodde sedan -flera år. Vi betalade vår chaufför, portvakten satte svängdörrarna i -rörelse, vi tackade med en kort hattlyftning, vi kommo in i vestibulen, -lyfte på hatten för tjänstemännen, av vilka vi skulle beställa rum — -har ni sett på fan — gapade inte alla, portvakt, portierer, kassörer -och gäster som uppehöllo sig i vestibulen! Vi fingo våra rum och frågade -efter vår vän, doktor L. Han var för tillfället icke hemma. Vi ajusterade -oss, rekvirerade en automobil och reste ut på en stund — följda av -employéernas förvånade och leende miner. Vi tyckte att vi kommit till en -bondhåla, en brackopolis. Nej — leve Paris! - -När vi efter ett par timmars promenad åter susade fram på asfalten till -hotellets entré, stod vår vän doktorn där, han också småleende och med -icke så litet ironi i vänstra ögat. - -— Hör ni, pojkar, innan vi gå in och få en drink, så hör och lyd ett -gott råd: Hälsa aldrig på någon betjäning! Rör aldrig vid hatten i ett -hotell, en restaurang, en butik! Ni har hållit på att förstöra mitt -anseende här. Då jag kom hem, sade en portier att ett par högst underliga -människor hade sökt mig. Var det kanske patienter? frågade jag. Var det -gentlemän? - -— Tja, kanske det var gentlemän, men de bockade gång på gång och lyfte -på hattarna ideligen — men det var kanske gentlemän ändå — - -Emellertid behålla vi bilen och resa nedåt stan till Burberry för att -snygga opp er. De där hattarna duga inte. Ni ska ha mössor — och det -duger inte att röka caporal så där — ni måste ha pipor. Och framför allt -— hälsa aldrig! - -När vi kommo tillbaka på kvällen för att kläda om oss och passerade -betjäningen hade vi redan skaffat oss den min, som anstår gentlemän. Alla -de mötande, kyparna i rökrummet, portiererna voro bara luft för oss — -och borta voro de ironiska småleendena. Man bockade till jorden och vi -låtsade som om vi ej observerade det. Men jag måste knyta handen i fickan -om min tobakspung för att ej vara hövlig av gammal vana. - -Kom ihåg det när ni skall resa till London och försök inse, att denna -uppsats icke är en humoresk! Varför skall man alltid skriva humoresker! - - - - -Haröliv. - - -När _Agathe_, åltysken från Stettin, kom och lade sig i Haröbukten, blev -det liv i land. Han kom visserligen så tidigt att ålen icke hunnit slå -till, så att någon kommers var det för tidigt att tänka på, men han hade -med sig en stor ankare akvavit, och hövligheten fordrade, att man rodde -ut och hälsade skepparn och pojkarna välkomna. Den ena matrosen var en -rackare för resten, var svår på flickorna och hade fått smörj åtskilliga -gånger särskilt framåt höstarna, då det inte var så lätt att se vem som -gav smockan i kvällsmörkret. Men på försommarn hade allt groll glömts och -för resten bjöd skepparn på kask och han var inte snål, det skall Gud -veta. Särskilt första kvällen fick man sin ordentliga hyra och cigarrer -till, fina tyska svarta jäklar så man blev jämt yr i skallen. - -Nu vet alla som lagt till vid Harö och varit där någon tid, att gubben -Isakson och hans måg Janson inte varit kuttrasju sedan gubben gjorde -paktum mellan dotter och måg och tvang honom att skriva på bara några -minuter före vigseln, då det inte var så gott att neka för skandalens -skull, fast nog hann Janson tala om för gubben vad han var för en -skojare. Gubben och mågen talade aldrig ett ord med varandra sedan — de -bara tittade som arga tjurar vid måltiderna, och nog kan man tycka att -mågen hade rätt att vara ilsken. Gubben kunde väl sagt ifrån i tid, så -hade det inte blivit äktenskap av, men efter tredje lysningen var det ju -inte så lätt och för resten hade flickan måst börja ta ut kjolarna, så -vad det beträffar var ju allt som det skulle. - -Allt det här visste ju skepparn på _Agathe_ om, och första kvällen i -Haröbukten visste han också att både Isakson och Janson kommo ombord — -i var sin båt förstås och på olika tid. Och då blev det alltid gräl, när -de fått en fyra, fem kaskar. Då talade gubben om för alla i kajutan att -mågen inte var värd så mycket som en strömmingsråk och mågen sade rent ut -att gubbjäveln skulle få på plytet när de rodde hem — ibland skulle han -se hjärtbloden på gubbfan. Men skepparn bara skrattade och sökte raljera -bort alltsammans med mera kask. Där satt gubben och mågen och söp och -morrade åt varandra. Gubben var för resten inte rädd för Janson, ty den -senare hade supit rätt friskt i sin tid och var väl inte så mycket att ta -i, men han kunde ju vara lömsk och ge gubben ett tjuvnyp bakifrån, om han -inte såg opp. - -Så kom förra sommarn. Vi seglade med kuttern till Harön, och när vi -svängde in i viken låg åltysken där redan. Det var sent på kvällen, men -vi uppfattade tydligt att man inte gått och lagt sig än ombord på Agathe. -Där skreks och sjöngs, och Ede, äldste matrosen, spelade handklaver på -backen. Vi sågo några skuggor röra sig på däck i något slags takt. Man -dansade bland rundhult och ändar på däcket. - -Just som vi fått kroken i bottnen bara några famnar från Agathe, hördes -en misstänkt plumsning och förvirrade skrik därifrån. Vi sågo en man -hoppa i en av de många ekorna som garnerade sidan. Vi sågo honom luta -sig över kanten och hala in ett bylte som hostade och spottade, och -någon skrek: — Lägg den jäken i ekan! Låt’en inte komma ombord igen! -— Ånej, va lugna ni, han kan inte, så gärna han vill! — Låt dä värsta -rinna å’en, å ro’n i lann! Ta å dra den jäken mä en ända ett slag! Ryka -på svärfar sin, tänk sån en jäkel — men gubben var säker, han gav’en en -ibland ögona så dä passa precis! - -Då förstodo vi. Janson hade börjat bruckla med gubben Isakson om gammal -ost och fått sig en kimboblängare, för gubben hade gamla sjötag och -Janson var ju bara långt oppifrån land. - -Någon rodde Janson i land. Liggande på bottnen av ekan sjöng han en -vild sång, som handlade om blod och kniv och gubbfan. Han improviserade -alltid, då han blev full. Det var inte vers, men det lät som något -gammalt hedniskt kväde, nog så ruskigt för resten. Karlen som rodde -vräkte Janson i land, där han blev liggande som en hög kläder. Han gav -ifrån sig en och annan ton i början — sen somnade han. - -Först mitt i natten rodde de andra gästerna från skutan. Vi väcktes av -knakandet i båtar och åror, när de gåvo sig i väg. Vi hörde dem bråka i -buskarna och småsjunga uppåt skogen. Janson sov som ett paket. - -Dagen efter skulle vi gå upp i byn och köpa färsk fisk. Vägen slingrade -sig genom hagar och skogsmark, och just som vi skulle gå ut på Mattsons -odling, skar ett skrän genom tystnaden, ett nödrop som kom oss att först -tvärstanna och sedan ana något hemskt. Och det tystnade ej. Någon skrek -för livet. Vi rusade i riktning mot den vrålande. Vid Mattsons lada rörde -sig något bakom en albuske. - -I gräset låg Janson på rygg och Isakson satt gränsle över honom. Janson -gjorde skamgreppet på gubben och gubben skrek som om kniven satt i honom. -Men gubben hade fått in vänstra tummen i näsan på Janson och vred till -tolv medan han med andra handen tryckte ned hans fria arm. Vad som gjorde -scenen särskilt pittoresk var att Isakson var alldeles naken så när som -på byxor och skor. Hans rock, väst och skjorta lågo i småbitar runt -omkring. - -Jag sprang fram, ryckte undan gubben och kastade mig över Janson. Men -i samma ögonblick fick denne ett bra vridtag om linningen på gubbens -kalsonger. Han vred tyget ett par gånger om sin handled. Jag försökte -rycka loss linningen, men taget var för gott. Jag bad en av mitt -sällskap att skära loss gubben ur taget. Kamraten tog upp sin kniv, -gjorde ett snitt och gubben reste sig upp. Jag lade mig över Janson och -höll hans armar. - -Men Janson hade fått se min kamrats kniv och började under tårar tigga -att få låna den. Han såg hemsk ut. Blodet rann i en jämn, tjock ström -ur näsborren, som just hade smekts av gubbens järntag. Hans händer voro -blodiga upp till armbågarna — det hela verkade slakt. Men värst såg -gubben ut. Han var blodig om hela sin nakna överkropp. - -— Gå nu hem, Isakson, så håller jag Janson under tiden. - -Janson fräste av ilska och småsjöng om kniven. - -— Ska ja gå hem igenom byn på dä här viset å bli som ett apspektakel för -hela byn? Ska ja dä, Engström? Vill han dä? frågade Isakson. - -— Tror Isakson att det är något nöje att ligga och hålla Janson? Tror ni -jag har tid med sådant här? Gå nu hem bara, Isakson! - -— Nä, han får inte gå hem, förrän jag har klätt å’en böxera mä. Har ja -klätt å’en oppte, så kan ja väl klä å’en nerte mä! gnisslade Janson. - -— Inte går ja hem så här som ja nu ä! försäkrade Isakson. Ja ska ha -Jansons kläder, annars går ja inte hem, nä så jäklar — å dä svor ja på! -Ja ska ha klära, ska ja! skrek han. Å va i hellskota har Engström mä dä -här å göra för resten?! - -— Ja, va faen har du mä dä här å göra, Engström?! grät Janson. Släpp opp -mej, annars! - -Ja, vad hade jag egentligen med saken att göra? Och en kamrat instämde: -— Låt dom här kurrarna göra opp saken sinsemellan! Vi kan ju stanna kvar -och se efter att de inte använda tjuvtag. Slåss ni, bönder! Men tar ni -fula tag, får ni smörj båda två! - -Nå — att spela skiljedomare i ett mellanhavande, som aldrig kunde göras -upp, var ju ingen framtid. Jag släppte Janson. - -De röko ihop igen och vi ställde oss på lagom avstånd, beredda att -ingripa om så skulle behövas. - -Striden gällde nu Jansons rock och väst, ty det skulle ju ha varit en -evig skam för byns rikaste bonde att gå hem naken som ett spektakel. - -Plötsligt fick Isakson ett bra tag i Jansons rockkrage. De ramlade -omkull båda och Janson kom under men framstupa. Isakson slet till och -alla ryggstyckena i Jansons rock, väst och skjorta följde med, sköra -som kläderna voro av svett och saltvatten. Vild av triumfen över denna -lyckade åverkan på fiendens garderob, tog Isakson ett nytt tag, innan -Janson hunnit resa sig. Denna gång fick han tag i byxlinningen — och i -nästa ögonblick höll han i sin hand hela Jansons byxbak. Mågen var nu -värre tilltygad — om jag så får uttrycka mig — än svärfadern. - -Då lyste det till ett fult grin i Jansons ansikte, som blivit kritvitt -mellan blodstrimmorna. Som en pil var han vid gärdesgården och ryckte -loss en väldig stör. Det låg mord i blicken — men nu kastade vi oss -emellan. Janson slet av sig resterna av rocken och skjortan, som hasat -ned över händerna, och han stod lika naken som svärfadern. Men vi höllo -de båda kämparna och förklarade striden avslutad. De ångade av svett och -akvavit. - -— Om ni nu inte håller er lugna, blir det stryk, sade vi, och det efter -noter. Såja, sååja, bråka inte — — nej, lugn, såja! Egentligen borde ni -ha smörj — men ni ska slippa — så hyggliga ä _vi_! Helt om, marsch! - -Det blev ett dystert tåg tillbaka ned till sjön. Men kämparna lugnade sig -och de insågo att skammen att gå nakna genom hela bygatan aldrig skulle -kunna överlevas. Nere vid stranden tvättade de sig och fingo var sin -långa oljerock, varefter vi följde dem till byn. - -Vi stannade utanför Isaksons stora byggning för att få tillbaka våra -oljerockar. - -Just som gubben dök in i förstun, kom jag ihåg, att vårt ärende från -början varit att köpa fisk. - -— Hör nu, Isakson, det var sant, kan vi få köpa lite färsk fisk, ropade -jag. - -Han vände sig om. - -— Ja, ja har just tagit opp abborrar för eget behov ur sumpen i da på -morron, så dä går väl an — skulle dä va möcke? - -— Ja, så där ett par kilo ungefär. - -— Men ja vet inte redit, va di tar för abborrn nu — d’ä ont ätter fisk, -ska ja säja. - -— Ja, i Grisslehamn tar dom 70 öre, förklarade jag. - -— Ja, men i Tälje tar di visst 80 — d’ä ont ätter fisk! - -Rackargubbe! - - - - -Medel mot äktenskap. - - -Vi frågade den gamle ungkarlen, varför han aldrig gift sig. - -— Gifta mej!? Jag!! Nä hör ni, försök inte! Höns kan man nog komma på -nära håll utan att gifta sig med dom. Tror ni att en erfaren man gifter -sej? Nej, var lugn ni, gubbar, sånt gör bara gröngölingar eller idioter. - -— Nå, men då de flesta gifta sig — vill du verkligen stämpla flertalet -som dumbommar eller gröna? - -— Precis! - -— Nå, men du har väl själv varit grön någon gång? - -— Om!! Jo, var så säkra. Jo vars, jag har också sprungit efter höns på -baler och gått i storm och åkt i landå med dom och bjudit dom på Operan -och burit mig åt som en galning. - -— Nå, men höll du aldrig på att fastna för någon? - -— Tja! Åjo, det kan allt hända det, men jag drog mig alltid ur spelet, -då det började osa katt och de började bli sentimentala. Jo, en gång -var det verkligen nära ögat, och det var den enda gång jag själv blivit -sentimental, men då räddades jag av en tillfällighet. Flax, bondtur, -kalla det vad ni vill! - -— Nå, men berätta då! - -— Ja, jag var ung, förstår ni, så där ung så jag färgade av mig, och -flickan var stilig och hur vi krånglade med promenader och baler och -banketter och fan vet vad, blev det klart oss emellan. Jag presenterades -i familjen och vi skulle förlova oss. Rika var dom med stenhus på Söder -och skulle ge supé, för flickan ville ju visa upp mig för släkt och -bekanta. Jag kom, elegant med frack utan ryggfoder och blankskinnsskor -och friserad som bara fan. Och jag kom lite tidigare än de andra för att -få prata med flickan och få mig ett glas punsch med svärfar, som var en -glad garçon. Nå, när vi suttit och kuttrat en stund, kom gubben och ville -ha ett glas med mig. Vi pratade och skojade och la bort titlarna och hur -det var, kom vi att tala om styrka och vighet. På den tiden var jag ingen -duvunge, kan jag försäkra, och livad var jag naturligtvis — tacka fan -för det, när man skall förlova sig — och hur vi krånglade och pratade, -ville gubben att jag skulle visa, att jag verkligen kunde slå en frivolt -— han trodde det inte riktigt, sa han. - -Begärde han intet krångligare av sin blivande måg, så var jag färdig när -som helst! Salen var stor och jag klämde till — — - -Men i samma ögonblick kommer svärmor ut från sängkammarn. Hon fick -klackarna rakt i snoken och spottade ut tre tänder på fläcken och -dånade som endast ett äldre fruntimmer kan göra. Jag rusade till -serveringsbordet för att få tag i vattenkaraffinen, men högg miste -i hastigheten och slog ut halva punschkaraffen över hennes nya -sidenklänning. - -Ni kan förstå att tonen oss emellan blev lite ansträngd — och på det -viset klarade jag mig ur äktenskapsfällan. Inte många svärmödrar står ut -med ett sådant behandlingssätt. Och det var inte löständer. Och flickan -förebrådde mig till på köpet att jag inte hade ett ord till ursäkt åt -gumman efteråt! Skulle jag kanske ha sagt: — Jag ber tusen gånger om -ursäkt! eller — Jag rådde inte för det! eller — Det var inte meningen, -snälla tant! Det hade blivit lika banalt alltihop. Supén inställdes och -svärmor inställde förlovningen. Och nu har ni fått lära er det kanske -osvikligaste medel som finns att undgå äktenskapet. - -Passa på när svärmor helt oskyldigt kommer in genom en dörr och kläm ut -tre tänder på henne med klackarna. Probatum est. - - - - -Tjuvpojkstreck. - - -På andra sidan bron, under vilken den mäktiga strömmen brusade, höjde -sig gatan och smalnade till en gränd, gropig och smutsig, och från den -gränden slingrade sig andra ännu gropigare och smutsigare gränder med -underliga kåkar, snedvridna, stöttade och liksom gapande med förvånade -portar över den nya tiden, som svärtade deras tak med stenkolsrök från -fabrikerna och föste in ett nytt släkte i de låga rummen. Men bakom -varje kåk låg en idyll, en gammal trädgård med gamla krusbärsbuskar och -äppelträd och geranium och tistlar och för övrigt en flora, som var -tropiskt yppig, gödd som den blivit av allt slask och smuts, som sedan -århundraden flutit ned från gator och gårdar. Ty trädgårdarna sluttade -brant mot älven. - -I en av dessa kåkar bodde fattigprästen, och med hans son lekte jag i -deras trädgård under försommarkvällarna. Vi voro klasskamrater och hade -sinne för samma pojkstreck. Vi gjorde jodkväve och lade ut åt traktens -pojkar, vi uppfunno krutet och våra tankar sträckte sig till och med så -långt som till nitroglycerin. - -Kanske inte läsaren vet, hur man gör jodkväve? Man köper jod på apoteket, -slår ammoniak över och låter massan halvtorka. Sedan gör man kulor av den -och lägger ut dem på lämpliga ställen. Då kulorna torkat, explodera de -vid minsta beröring med en ganska bra knall och ett slag, som gör ont i -fingrarna, men för resten är ofarligt, om man inte gör satsen för stor. - -Vår granngård var också en idyll, och i den bodde en gammal kapten med -sin hushållerska. Mitt på gården stod ett bord med marmorskiva i en liten -syrenberså och på bordet stod en underlig pjäs, en urtavla på svarvad -fot. Över siffran 12 lästes ordet MIDDAG och över sexan ordet TODDY. -Efter denna döda klocka levde kaptenen. - -Han var en sextiofem års man, förfärligt mager med lång, brun hals och -ett kalt huvud, stora, utstående öron, liten, blåaktig näsa och stripiga, -vita mustascher. Han syntes aldrig i trädgården, utom vid toddydags, då -han ensam njöt drycken och rökte sjöskumspipa. - -Men på andra tider var bersån livligt frekventerad, ty hushållerskan -drack kaffe där flera gånger om dagen med sina väninnor. - -Nu ägde jag och min vän ett salongsgevär. Kaptenens gård var rikare på -sorkar än vår egen, och vad var naturligare än att vi utnyttjade den -bättre jaktmarken, särskilt som vi lätt kunde skjuta genom springorna i -planket, som skilde de båda idyllerna åt. I ett hörn bakom syrenbersån -stod en väldig soplår, som alltid var öppen, och dit smögo de stora, -feta skeppsråttorna utmed väggarna från alla sina hål i det gamla, murkna -huset. - -En dag, mitt under brinnande kafferep, kunde min vän inte låta bli att -skjuta en råtta som, obekymrad om gummornas prat, tassade till sin -måltid. Men skottet hördes, och djurets dödsskri kom hushållerskans -hjärta att stanna av fasa. I detsamma kom kaptenen in från gatan. - -— Kan kapten tänka sig, att pastorns odåga till pojke sköt en råtta -alldeles nu genom planket! Tänk om det hade råkat mig, som satt ytterst! -Tänk bara, sån rackare till pojke — ska vara bättre mans barn! I polisen -skulle han, det skulle han! - -— Nå, så hade jag väl fått skaffa mej en ny hushållerska — såna växer -på trän! Pojkar ska skjuta och käringar ska skrämmas! - -Och kaptenens magra skepnad försvann i förstudörren. - -Min vän och jag klättrade upp till plankkrönet och ropade med -triumferande röster enstämmigt: — Skvallerbytta bing bång! och döko ner -igen. - -— Sån en gammal rackargubbe! sade hushållerskan. Och ni, era satans -pojkrackare, er ska jag nog få tag i! - -— Hon kallade honom rackargubbe, och oss skvallrade hon på, sade min -vän. Det ska hon få äta upp. - -Dagen därpå hände det. Det var söndag och en lämplig dag för utförande av -attentat. Torrt och varmt var det, och makterna voro oss gynnsamma. Vi -väntade tills gumman gått till kyrkan. - -Då smögo vi oss över planket, lade en stor hög krut under marmorbordet -och ledde därifrån en lagom tunn rand fram till och under planket. Så -satte vi oss i gräset och väntade. - -Mycket riktigt! På beräknad tid kom gumman tillbaka från kyrkan med en -likasinnad, och om en kort stund sutto båda vid sitt kaffe i soffan. - -Min vän tände på. En fräsning, ett väldigt rökmoln och ett ännu väldigare -skrik fyllde gården. - -Då röken blåst bort, låg hushållerskans gäst och sprattlade som en däckad -abborre under upphävande av ett bland de värsta tjut jag hört. - -Hastiga steg hördes och kaptenen kom ut. - -— Vad satan tjuter ni för, käringar? Har fan flugit i er i kyrkan? Men -här luktar krut!? - -— Å — å — goa kapten — det är den här prästpojken, som — — nu är -mitt tålamod slut — han höll rakt på att bränna opp oss. Tänk, det rök -till och vi var som mitt i en eldslåga. - -— Är ni skadade? Lever ni, eller är ni döda? - -— Nog lever vi, men oj, du min skapare — - -— Nå, då så! Pojkar ska skoja med käringar! Stör mig inte! - -Och han slog igen dörren mitt för näsan på skvallerbyttan. - -— Nej, nu är det nog! sade hon. Nu går jag in till pastorn. Här ska bli -rejs! - -Vi bleknade. - -— Skubba, du, sade jag till min kamrat. Jag stannar och säger, att far -din inte är hemma, när hon frågar. - -Han skubbade. Gumman kom. Jag stod där oskyldig i dörren. - -— Är pastorn hemma? - -— Nej, han gick ut alldeles nyss. - -— Har du varit med om det här? - -— Du!! Sa hon du?! - -— Åja, nog förstår jag att du har varit med, annars skulle du inte -vara här, när pastorn är borta. Och hans slyngel till pojke har förstås -sprungit sin väg. Men om inte pastorn vill hålla reda på sin pojklymmel -och dom odågor, som springer här och ställer till rackartyg, så ska ja -säja till kapten att han går in och ger er stryk! Och det efter noter -ändå. - -— Äsch, det har han inte krafter till! Han är för mager! sade jag och -spände ut mitt tunna bröst. - -— Å, nog kan han tukta en sån där snorgärs som dej. - -— Den! Som ser ut som en kattskalle på en kälkstake! - -Pojkar äro otacksamma. Jag kan inte hjälpa det, men så är det. - -— Ska vara bättre mans barn, men dom är som hamnbusar i truten! Men det -här ska kapten få veta. Det finns väl polis och rektor. Vänta, du bara! -Hon knöt näven mot mig och skyndade ut. - -Jag bleknade. Jag såg en ohygglig stut i perspektiv, relegation och -evärdlig nesa. Min vän kom fram och jag berättade det som hänt. Hon -hade kallat mig du! Det var oerhört av en sån där kaffekäring och -skvallerbytta. Det var nog dumt att jag sagt det där om kaptenen, men -när en blir arg så — - -Ja, han tyckte också att det var dumt, för kapten var en väldigt hygglig -gubbe. Men han kunde nog aldrig få veta, vad jag hette. - -— Ja, men om han frågar din far! - -— Äsch, inte tänker han på det! - -Men tydligen hade jag berört någon särskilt ömtålig sträng hos kaptenen, -ty efter första lektionen dagen därpå blev jag inkallad i lärarerummet. -Kaptenen befann sig också där. Rektorns min var hotande. - -— Du lär ha förolämpat herr kapten? - -— Nej, det har jag inte gjort. - -— Ljuger du också? - -— Nej. - -— Kanske herr kapten själv skulle vilja säga, vad gossen sagt, då han -tycks tredskas? - -Kaptenen blev pionröd. - -— Tja, egentligen har gossen inte sagt något till mig utan till min -hushållerska. - -— Nå, men vad har han sagt? - -— Hm — tja — det — — tja, det vet jag egentligen inte, men det är -oförskämt — tja — - -— Har du sagt något till herr kaptens hushållerska? - -— Jaa. - -— Vad har du sagt? Berätta ärligt och sanningsenligt! - -— Jo, jag sa att kaptenen inte kunde klå mig, för han såg ut som en -kattskalle på en kälkstake, men hushållerskan kallade honom gubbrackare -och det är väl mycket värre — — — - -Det ryckte i mungiporna på den gamle rektorn och det hördes fnitter från -de yngre lärarna. Kaptenen vågade jag inte se på. - -— Gå och anmäl dig för klassföreståndarn, få vi talas vid sen! Marsch! - -Jag gick med tungt hjärta tillbaka till klassrummet. — - -Stryk, anmärkning för oskick och B i seder vid terminens slut. - -Gamle, hygglige kapten! Gamle, hygglige rektor! - - - - -Fredrikson. - - »Nog har vi - mat, men vi - haver inget brännevin! - Finns här någon - handlingsman, som - haver ett glas öl?» - - -Sången lät hes ur sjöbodens mörker. Det var naturligtvis Fredrikson, som -var full igen. - -— Vem ä dä som går å smyger omkring knutarna? Kom hit, alle man, judar -å proselyter, greker och galiléer, bara ni har öl — ja ä sjuk i da, -dössjuk — jaså, ä dä Engström! — Godagen, inte illa ment, men si, den -där akviaviten som åltysken har, den borde förbjudas mä en särskild -paragraf — inte blir en så sjuk utå vanlit Öregrundsbrännvin. - -Jag kom barfota med uppkavlade byxor i vasskanten med min gäddsnara -och skulle just vika om Fredriksons sjöbod, då han hörde mina steg. -Det hade lyckats bra med fisket. En liten knippa smågäddor, utmärkta -frukoststekgäddor, dinglade vid min svångrem. - -— Va ska han mä såna där småglin te gädder, inte får en nå betalt för -dom, å för resten ä dä olaglit. - -— Jag säljer inte gäddorna, jag äter opp dom. Och för resten är det -tillåtet att snärja. - -— Ja ska låta bli å anmäla Engström, om han bjuder på en sup. - -— Tror Fredrikson, att jag går och bär brännvin på mig? - -— Nå, då kan ja bju på bå en å en halv, sämre kar ä ja inte! - -— Nej tack, Fredrikson, jag fortsätter runt udden, och sen blir det -lagom att steka fisken till frukost. Vad gör Fredrikson i sjöbon? Sitter -och nubbar, kan jag tro. - -— Nääj, Engström, utimillan mig och flaskan är likasom att ett stort -svalg befästat — nej, i da går dä inte — särskilt om ja inte får -sällskap. Tysken var för svår i går kväll. Här håller ja på mä nätena, -för vi ska lätta dom i morron, men ja ger näten faen, ja följer mä honom, -Engström, å sir på när han snärjer gädder, å litern tar ja mä mej ifall -torsten skulle komma på för häftit. - -— Nej, stanna här, Fredrikson, och gå inte med och skräm gäddorna. Adjö -nu! Sköt nätena, jag vill gå ensam! - -— Vill å vill! Ä inte dä här min egen strand? Går ja inte vart dä kan -falla mej in. Ja ska — — - -— Adjö nu! - -— Jaha! Jasså? Han exmerar inte å gå ihop mä Fredrikson, för Fredrikson -ä full, tror han, Engström, ja har varit i lag mä högre herrar än honom, -ska ja säja, mä disponenter å deriktörer å präster å fan å hans mor — — - -— Ja, stanna nu, Fredrikson! - -— Nej, nu ä ja mä, jädrar å slå alarm! Här har Engström pojken opp i -alla väder! Tror du ja väjer för nån åv kvinna född, nähäj, gosse — tror -du inte ja har skött folk, bå snobbar å rallare — stanna, Engström, får -ja säja honom en sak — han tror ja ä dragen, men ett lindebarn ä mycke -fullare än ja — tror han inte att ja har varit annat än fiskare, jo, dä -kan Engström ta gift på — — - -Fredrikson halvsprang vid min sida, ty jag påskyndade mina steg åt -landsvägen till. - -— å när ja va förman ve skogshygget ve Dannemora å hade två hundra man -— säjer å skriver två hundra man — å alla ville di åt mej — di ville -si mitt hjärteblo, å ja gick in i högen, inte så mycke som en spasserkäpp -hade ja — bara tomma knytnävarna å så frågade ja: Va vill I, folk? -frågade ja. Vi vill ha påökt, sa di. Dä ska I få, sa ja, kom an bara, -ett dussin i taget, inte fler, sa ja, men jämnt ett dussin, å di kom, -å jädrar anoda ble dä inte kattabalik åv, dä va väl tie minuter som ja -inte rörde marken mä föttera, men så gjorde ja värmlandskastet, som ja -lärde mej utå en beväringskamrat, å di stank omkring mej som ostmaskar -— vänta, Engström, ska han få si hur värmlandskastet ä — vänta, säjer -ja, dä kan va gott å kunna när en kommer i lag mä såna som bå mej å -Fredrikson — en tar i kragen på dä här viset — — - -— Låt bli det där, Fredrikson! Tar han i mej, så tar han i far sin! - -— Fara mej hit å dit! En tar så här å — — - -Nu voro vi ute på landsvägen och Fredriksons stuga lyste vit mellan -lönnarna bara några steg därifrån. - -— Å så — — - -— Fredrikson!!! ljöd det från lagårdsbacken. - -— Va i helsinge nu då? Ä käringen i faggerna? Ja, ursäkta, Engström, men -dä va inte illa ment. - -Mor Fredrikson öppnade grinden och sade: — Jasså? Ä dä på dä viset? - -— Va har du å säja te om, käring? sade Fredrikson. - -— Jo, först dä här! Och mor Fredrikson tog litern ur rockfickan på maken -och dängde den i stengärdesgården — å sen dä här — och hon tog ett fast -tag i rockkragen på Fredrikson, vred om, så han hickade — taget var värt -minst 2:50 — och sade: Han ä inte så farli som han låter, Engström. Dä -värsta återstår honom. - -Det var en målmedveten hand, som förde Fredrikson in i det trevna hemmet. - - - - -Johannas äktenskap. - - -Johanna Ågren var fyrtio år, då farsgubben dog. Han hade varit änkling -i många år och nu satt hon där ensam med en stuga, en sjöbod, sköteka, -skötar, ryssjor och laxnot. Det dugde ju inte. Strömmingsfisket kunde hon -nog greja med halta Lundin, som varit gubbens hjälpreda, men laxnoten -krävde armar och lantbruket gick då inte alls. Lundin förstod sig bara på -fiske och för resten började han bli för gammal och påstridig. Han trodde -visst att det var han och inte Johanna som fått ärva, men det skulle han -få si. — — - -Hittills hade Johanna lyckligt undgått kärlekens faror eller åtminstone -dess synliga följder. Pojkarna hade hon varit snäv mot och nu var hon då -alldeles ur spelet. Hon fick inte leka med längre, men det skulle hon -visa. — - -Och en dag tog hon båten till Tvärhandsholmen, stannade där två dygn -och alla undrade, om hon inte hade någon affär i görningen angåendes -försäljning av gården, men där beto de sig i tummen, ty när Johanna -kom tillbaka hade hon Vesterberg med sig, han Vesterberg, som var med -som besättningskarl på Jupiter, när den förlorade mellan Understen och -Svartklubben. Han kom i land på två vetemjölssäckar, som han bundit ihop, -och det var ändå på Viten norr om Gåssten. Knepig karl, Vesterberg. Det -var bara två, som bärgade sig av åtta mans besättning, och Vesterberg -hade väl inte klarat sig han heller, om han inte i sista ögonblicket, -just som skutan lade sig på sidan, kilat in i kaptenens hytt efter en -liter konjak, ty han fick gå omkring halvtannat dygn på skäret, sur som -en katt och utan en matbit, innan man tog honom med på Öregrundsbåten. - -Nu hade emellertid Johanna honom med sig. Folk grinade, när de sågo paret -stiga i land på bryggan. Lite full var han förstås, ty hon hade måst -fägna honom i försalongen, och med tanke på framtiden bar han sin randiga -nattsäck tung och knölig av avlånga manickar, som sågo ut som litrar. Men -välklädd var han — blå kavaj och styv hatt på nacken och jägerskjorta -med sidenhalsduk och näsan röd som vanligt och luggen som förut ner i -pannan. Medan Johanna ordnade med styrman tog Vesterberg några snedsteg -inåt bryggan och hälsade på pojkarna. De flinade och han flinade, och så -döko de in mellan magasinet och båthuset och Vesterberg fick upp en liter. - -— Va fasen, Vesterberg, har du inte mönstrat i år? - -— Ska bli bondkanin, förstår ni, jojomänsan. Fan ska va på sjön -längre, dåliga hyror och skäll jämt. Ska hjälpa Johanna med fisket och -dyngsprättningen och — tjofaderillan you know pojkar hick skål och hör -sen, va ger ni mej för det, dirty sons of a bitch you know. - -— Vesterberg!!! ljöd Johannas röst. - -— Vesterberg, va de ja! All right, ajöss på er, långholmare, träffas i -aftonsången, sa orgeltramparn te kyrkstöten. — - -Sådant var Vesterbergs intåg i fiskläget. Han hade ju lite svaghet för -spriten, men kvick och rolig var han och kunde spela handklaver och -fröjda vals, och på sjön var han bravo när han var nykter. Hur fisket -gick till hade han ju sett som skärgårdspojke, men lantbruket förstod han -sig sämre på än fan på psalmboken. Emellertid skulle Johanna nog klara -upp det där, ty hon hade skinn på näsan. — - -Sex månader efteråt lyste det för Johanna och Vesterberg. Hon var redan -i ordning och fixad och klar och kjolen blev allt kortare framtill, och -det är ju inte värt att gå till prästen förrän en är säker på saken. Och -nu skulle bröllopet stå och folk skulle bjudas. Man kom överens om att -bara bjuda de gifta, ty Johanna var ju gammal och det kostade för mycket -om alla pojkarna skulle med — ja, det förstås den fick en lov att bjuda, -_den_ och _den_ med, men skulle en bjuda alla så gick det åt för mycket -pengar och fisket hade slagit ut dåligt. - -Vesterberg var med på vad fan som helst. Han hade skött sig. Det var -bara på lördagskvällarna han tog sig ledigt och gick ner och tog reda -på pojkarna och bälgade en vals på bryggan åt ungdomen och fick sig en -slurk av någon vänlig putellägare. Han trivdes, och som ofta händer i -skärgården med gammalt sjöfolk, blev han amfibie, fiskade och plöjde om -vartannat. Han hade ju maten och allt vad en karl behöver. Vesterberg -var lycklig nära på. Ibland flög ju fasingen i honom, särskilt när han -fått ett par glas för mycket, och då dillade han om brassar och vakter -och stampdävertgajskänklingar och ville skicka Johanna till väders -genom skorstenen, men hon klarade regelbundet av bärsärkalynnet med en -blandning av smek och hot om kovans förlust, och Vesterberg lugnade sig -som förr i världen inför gubben och styret ombord. — Kommer väl min tid, -tänkte Vesterberg, och då ska du få si, vems ande du guppar mä! - -Men då brudparet lät bli att bjuda alla pojkarna, begicks en dumhet. Ty -Jannes Maris pojkar, som voro vildsinta och därtill besuttna, i det de -tillsammans ägde jakten _Halbrektina av Arön_, fattade ett sådant hat -till vederbörande, att de beslöto att hämnas. Från Östhammar skaffade de -sig en ankare starkt och i sällskap med de andra förbigångna smidde de -ränker i Halbrektinas kajuta under förtärande av kaffekaskar och öl. - -Då brudparet kommit hem från kyrkan och festen skulle börja — det var en -vårdag och isen hade nyss brutit upp och det artade sig till eftermiddag -och skymning — hade Halbrektinas redare i sällskap med sina likasinnade -druckit mod och hälsa ur ankaren till den grad, att de fattat posto vid -Johannas grind och kommit överens om att ingen av bröllopsgästerna skulle -få beträda gården utan att bli omkullslagen. - -Alltså ställde de sig i grindhålet och började. Nu äro rospiggar ett -släkte, som tåla mycket innan ilskan rinner till. Det hela uppfattades -som ett lyckat skämt och gamla och unga, flickor och gummor, läto slå sig -i mark, särskilt som det skedde under till det yttre vänliga åthävor. Men -så kom skeppar Sjögren, liten och fyrkantig och stark — och när Jannes -Maris Henning skulle lägga honom, så sa han: — Va i helskote tar du dej -te, gösse? och så fick han tag i maten på Henning och lyfte honom och -lade honom i så han sprattlade som en abborre kort innan han dör. Och så -var den ur leken. Och bror hans, Emil, rusade på Sjögren och fick sig en -torvel så han såg en hel regnbåge för ögonen — och så slutade skojet med -kullslagningen. - -Men pojkarna gav sig inte ändå. De togo sig slurkar ur de medhavda -flaskorna och drucko mod och kraft och började göra kalvhopp och slogo -ihop händerna och klackarna och gjorde värmlandskast och valsade ibland -krusbärsbuskarna och tjoade så det gav eko mot Örberget — och spunno nya -ränker. - -Det mörknade efter hand. Nu åto de där inne och drucko brännvin och öl -och lantvin och ingen tänker på oss längre. — När de börja bli söpna, så -går vi in som om ingenting hade hänt! - -Mitt emot förstun låg sängkammaren, brudgemaket. Jannes Maris Henning, yr -än efter ombordläggningen, smyger sig in i förstun, öppnar brudgemakets -dörr, går in, stänger, klär av sig och lägger sig i brudsängen. - -Och de andra pojkarna, klokt beräknande, att brudparets gästfrihet så -småningom skulle förkovras, gå in i stugan. Där var allt liv och leverne. -Vesterberg tog snedsteg och persvaderade gästerna med en liter konjak -i ena och en liter lantvin i andra näven och Johanna gick med magen i -vädret och serverade fruntimren. - -— Välkomna, pojkar! Stig in och ta för er! Skulle bjudit er, förstås, -men när I har vett att komma själva så! — Inge ont i det, här ä liv å -här ä lejan, här ä tjofaderillan, här ä tjofaderallan, sjung med flickor -och pojkar och käringar och gubbar: - - Här ä liv och här ä lejan, - här ä tjofaderillan, - här ä tjofaderallan! - -— — men var ä Johanna? - -— Hon ä där inne i brudkammarn mä Henning, sade Sörgårds-Kalle lömskt. - -— Va — fa — Henning! Nej, nu so go and —!! - -Vesterberg såg ut som ett stearinljus i ansiktet. - -Han rusar till brudgemakets dörr, söker öppna den, men den är stängd. - -— _Johanna!!!_ - -— Jädrars — å herre jösses — nä nu, nä nu sir ja rött, nu sir ja -mörkrött å blod å tarmar — — - -Och han höjer sin konjaksliter och slungar den mot dörrspegeln med all -den rospiggska kraft han är mäktig. Den krossas, blir skärvor och den -dyrbara drycken stänker över alla pojkarna i förstun. I fickorna har -han två liter för att kunna sköta serveringen förstklassigt. Och i -detsamma får han idén att gå ut efter en yxa för att komma in till de -brottsliga och hämnas. Men just som han skall försvinna ut i mörkret, -ser han Johanna komma in i salen från köket med kaffekokarn i högsta -hugg. Huvudyr sätter han ifrån sig båda litrarna utanför gemakets dörr, -störtar emot bruden, snavar över tröskeln och ramlar på ryggen av en av -de bänkade gummorna. - -Sörgårds-Kalle knackar förstulet på brudgemaksdörren och viskar. — Saken -ä klar! Henning öppnar. Kalle griper litrarna, de båda stänga om sig. -Kalle klär av sig och de gå till sängs med var sin liter bredvid sig. De -dricka långa klunkar och akta icke på bultningar. - -Nu ligger Jannes Maris Henning och Sörgårds-Kalle i brudsängen. De klunka -och sjunga och snörvla och snarka. Natten har gripit dem. De sova. Kalle -har sin ena leriga stövel kvar på sig och byxorna hänga ned på golvet. En -stövel med sinka och lera och allt på det vita, nytvättade brudlakanet. - -Vesterberg och Johanna ha uppfattat skandalen i hela dess vidd. Man kan -inte köra ut gästerna, man måste hålla god min. Och när gubbarna frampå -nattkröken på lantligt maner börja insinuera att det är tid för de -nygifta att dra sig tillbaka — gummorna fnittra, pojkarna gapskratta -— så säger Vesterberg, att d’ä inte bråttom. Han har varit och petat på -dörrlåset — men jädrar, damn it, det här ska de ha igen! - -Där inne sova Jannes Maris Henning och Sörgårds-Kalle kappsäckars lugna -sömn — medan Vesterberg går omkring och bjuder gästerna på nubben och -Johanna med magen i vädret och leverfläckar på de väderbitna kinderna -serverar tretåren med lantvin till. Natten lider och så småningom blir -skandalen bekant. Nöjda och glada tåga gästerna från gården. Varför -skulle hon ta den token Vesterberg? Dummer! Tokig! En sån där matros, som -inte har nåt å komma mä! Hon kunde väl ha varit ogift och hållit sig till -halta Lundin. — - -Vesterberg och Johanna fick lägga sig i köket. Vesterberg ville slå in -dörrspegeln till kammarn, men Johanna var klok och tänkte på ekonomien. -De drogo ut den gamla fållbänken vid spismuren och slocknade, ty -Vesterberg hade fått nog. Hans bröllopsdag hade tilländalupit. Någon -egentlig förlust var det ju inte, ty det jungfruliga hos Johanna var -ju ett minne, ett minne blott, som uppväckte stridiga känslor hos -Vesterberg. But go on — it plays no part! - -Dagen därpå, då Johanna försiktigt gick upp i sin understubb för att -kika in genom fönstret till de båda brottslingarna, var detta öppnat och -sängen var tom. Vesterberg hade nämligen stängt förstudörren för att se -hjärteblogen på pojkarna. Men han var för trött. - -Detta var historien om Johannas och Vesterbergs giftermål. Nu kommer -historien om Vesterbergs död, stackarn. - -Han var ju sjöman, hade seglat på djupvatten och hade blivit litet trött. -Jag såg hans händer. De voro som bark och det dröjde länge innan han fick -fason på dem. Och så söp han ju. Men han knogade också mellan suparna och -han var hygglig, ty han klådde egentligen aldrig Johanna. Det förstås — -ibland, då hon blev för jäklig, gav han henne en känga, men nästa dag var -han ute och tog upp ryssjorna med henne. En karl behöver liksom litet -frihet, litet ledighet ibland. Han tog sig den förstås, och då gick han -ner på bryggan och fröjdade med pojkarna. Det var hans rättighet. - -Men nu skall jag berätta, hur Vesterberg dog. Det var just strax efter -sen hans unge blev född. De hade alltså varit gifta bara tre månader. -Vesterberg knogade med vårbruket och tog sig en geting ibland, men det -var hans rättighet, och så kom ungen en dag. Gud vad han var kär i ungen! -Han satt och jollrade vid vaggan och sjöng engelska visor och blåste på -kam, och ungen var lik honom, så det var inge fel på det hållet, det sa -han själv. Men så kom den där förbannade åltysken. Det var för resten -den här _Trine_ från Rostock, och han hade smugglat akvavit med sig och -alla som köpte ål skulle ha sig en kask och Vesterberg var naturligtvis -med och sålde ål och drack kask. Säg mig nu för par exempel, varför inte -svenskarna själva kan göra ett bolag och köpa upp ål. Men tyskarna är -fulla i fan, de har som en bank ombord, fiskarna bara gå ombord med sin -ål och får betalt och får kask. Det där talte jag med Vesterberg om, men -han var kosmopolit och sa, att han hellre säljer till tysken, för av -någon svensk får han inte kask. Rospiggar ta hellre lite mindre pengar, -bara de få kask. - -Så var det en dag, en lördag, och Vesterberg hade sålt ål till tysken -och fått några kaskar. Och så hade sjömanstagen farit i honom. Han ville -ha mer kask och så ville han klä av sig och dyka ner i sumpen, där det -fanns ett par tusen kilo ål. Kaptenen, han hette Löpsche för resten, blev -förbannad och ville ha honom i land, men Vesterberg ville inte. Då tog de -och slog en ända under armarna på honom och firade ner honom i båten och -satte honom i land, tyskarna förstås! Men han hade fått sjömanstagen i -sig, och när han väl var kommen i land och båten hade rott tillbaka, så -skrek han att han ville ha mer kask, och rätt som det var, vräkte han sig -i sjön och började simma ut till tysken. Men med ett så sjönk han. Dom ut -med en båt och fick upp honom och han låg som en flundra och var blå i -ansiktet. Då kom Ville Janson, full och galen som han alltid var och sa, -att det enda som hjälpte var att gnida fotsulorna på honom. Och han rev -av stövlarna och gned och gned. Och det kom vatten ur honom — för många -riksdaler — och de slogo honom i ryggen och vände upp och ner på honom -och drog ut tungan, men det hjälpte inte. Och så kom Sörgårds-Kalle med -en flakvagn och la Vesterberg på den. Han var också full och han tittade -och sa att det är bäst att köra hem liket till Johanna, och så fick de -opp liket och Kalle satte sig tvärs över Vesterberg på hanses mage och -smackade och så bar det i väg. När han kom hem till Johanna blev det ju -tjut och lipande — men då sa jag som sanningen var: - -— Du kunde väl ha nöjt dej mä Lundin, så halt han var! Där sir du själv -nu! Ta en sån där vettvilling! Va förstog han sej på fiske å på skogen å -åkern? Där har du för du bar dej dumt åt! Å dä va väl rätt sagt — när -en har fiskbragder å skog å åker. Ja, si fruntimmer! Si fruntimmer! Nu -sitter ho där mä en sån där liten snorgärs te pojke, å innan han kan ta -hand om gårn, hinner ho, Johanna, å komma i körgårn två gånger om! Ä dä -likt, dä? Toka där! - -Det är gamle gubben Sjöberg som uttrycker sig och inte jag, fastän det -tycks så. - -Detta är historien om Johannas korta äktenskap med Vesterberg. Det var -nog så händelserikt. Johanna sålde gården och flyttade till Gräsö med -pojken. Nu har hon väl lekt värsta rommen av sig, för nu är hon femti år -— men si fruntimmer, si, di slutar aldrig — till och med när di får -vara kära gratis — dä kan fruntimmer vara, men en karl, han ä som han -ä, han blir likasom fången i fruntimmernas garn, å han får fortsätta å -fortsätta, ända tills han dör. - - - - -Kvinnans rösträtt. - - -Jag har hittills inte yttrat mig om rösträttskvinnornas kongress i -Stockholm. På goda grunder. Därför att jag vet att kaffe är stimulerande -— bland grönländare, som fara i kajak, har det åstadkommit den s. k. -kaffesvindeln — och kvinnor äro icke tillräkneliga efter några koppar -kaffe. Det finns ju andra tillfällen då kvinnor äro otillräkneliga — -själva kalla de tillståndet opasslighet. Sånt ha vi karlar inte ont av. -När en riksdagsman är opasslig beror det på en utskottsmiddag — en med -ansjovis och pilsner och genever tämligen lätt reparerad åkomma, och när -jag själv är opasslig, beror det på ett för forcerat arbete för höjandet -av vår kultur. - -Jag skulle inte ha vidrört denna ömtåliga fråga, om jag inte fått reda -på att mrs Catt hade minst tre klänningar, som endast kunde knäppas -i ryggen. De yngre suffragetterna hade flera. Mrs Shaw, prästinnan, -var till det yttre enkelt ekiperad. Men ni skulle ha sett det andra. -Valenciennes — söta ni! Jag säger inte mer. — Jag tänkte i min -oskuld, att ett mänskligt species, som icke kan ta på sig sin klänning -själv, borde inte vara värd rösträtt, men nu är jag av motsatt åsikt. -Det raffinemang de presterat är mer än tillräckligt för att komma oss -stackars karlar att medgiva allt. Ni får rösträtt. - -Men en kraft har ni glömt att ta med i räkningen, och det är _kärleken_. -När en kvinna med en viss kultur — honni soit qui mal y pense — börjar -märka att hennes segrar på erotikens område få allt längre mellanrum, -blir hon politica och glömmer att hennes grova artilleri — charmen, -ungdomen, det omedelbara, genom vilket hon kunde ha vunnit slaktningar, -redan är borta, försvunnet. Hon verkar som en feminin don Quixote med -väderkvarnar som fiender — det är vi, hennes vänner och gamla beundrare. -Det är hennes förgrämdhet, hennes nederlag, som kommer henne att söka en -ersättning för det som hon icke tagit vara på i ungdomen. - -De flesta kvinnliga agitatorer ha passerat annus climactericus. Men -glöden, saknaden, hatet finns kvar på bottnen av deras själar — och -de begära rösträtt. Naturligtvis få de rösträtt — gärna för mig — -men först skola de lära att knäppa sina klänningar i ryggen. De skola -till och med få rösträtt millioner år innan de hinna lära sig knäppa -klänningarna i ryggen. - -Efter de dagliga tidningarnas fotografier att döma, funnos monstruösa -hattar med på kongressen. De lära inte ha sett billiga ut. Om de voro med -i agitatoriskt syfte, är ju ingenting att klaga på — tvärtom. Men ville -ägarinnorna fånga mig med sina hattar och ge uttryck för den beundran de -nödvändigt måste känna inför min manlighet genom något slags huvudbonad, -så tror jag att de misstagit sig. Ty sådan agitation genomskådar jag. Jag -vill att den lilla suffragetten skall ägna sig uteslutande åt mig, och i -och med hon gör det, ger hon tusan i sin rösträtt. - -Jag tror faktiskt att man skulle kunna avskaffa hela suffragettrörelsen -med en praktisk, verkligt praktisk giftermålsbyrå. Eller med en massa -kraftiga sergeanter och poliskonstaplar, som kunde hänga på krokig arm i -någon minut, och som vore vana att se döden i ögonen. - -Jag skulle strängt taget inte ha skrivit detta, om jag inte kommit att -tänka på den »Männens förening för kvinnans rösträtt», som bildats i -Stockholm under suffragetternas allmänna jubel. När jag först såg notisen -om denna underbara Hermafroditiska idé trodde jag, att jordens undergång -var nära förestående. Men min nästa tanke vart fuktig av medlidande. Jag -tänkte mig dessa män, utpinade, utan portnyckel, med karbasen svävande -över sina flintskallar, jag tänkte mig dem, säger jag, pinade till detta -sista medgivande. Jag ser kvinnor med stora knävelborrar och ännu större -skäggfinnar, kortklippta och med guldglasögon och förskräckliga muskler -— detta är _ett_ slags suffragetter — eller också kvinnor med estetisk -kultur, andliga massöser, som hata begreppet _mas_ och vilja massera -ut mannen ur kvinnan — jag tänkte på dessa stackars män, »en liten -behjärtad skara», som det stod i tidningarna, »nog modig att ta första -steget till en männens förening för kvinnans rösträtt». - -Tänk, om de skulle ha vägrat i vändningen! Tänk, om de skulle ha -kommit hem och talat om att de icke vågade! Det hade blivit stryk och -sängkammarförbud. Nå — det sista hade de kanske kunnat överleva. - -Men de gingo glatt mot döden och bildade »männens förening för kvinnans -rösträtt». - -Jag tror vid Gud att folk är mer eller mindre klokt. - -Naturligtvis ska ni ha rösträtt, kära kvinnor och älskarinnor. Ni får den -av mig just nu vid ackompanjemanget av en liten ostlig dyning, som slår -vitt skum upp mot fönstret i ateljén, där jag sitter och tänker på er -alla. - -Men om ni får välja mellan en riktig karl och rösträtt, så tar ni karlen. -Även efter Den farlige Alders upphörande. Jag tror, att jag känner er -litet. - - - - -Monken och Kongen. - - -Detta är ett gammalt barndomsminne. Det fanns så många underliga figurer -i den undangömda trakt av Småland, där jag växte upp, att det bara -gäller att påminna sig dem för att kunna fylla bokhyllor. Då sjöngo -ännu timmerskogarna sin mäktiga sång mellan de djupa sjöarna och de -små bäckarna, där ensliga skvaltkvarnar malde. Det var långt mellan -människornas boningar och i de ensamma torpen kunde hända saker av den -våldsammaste tragik. Vackra saker också — men de synas ju mindre. - -När om marknadskvällarna bönderna kommo från staden liggande eller -sittande på sina tomma kärror, skrålande och slående krakarna med sina -tagelhurror, och man hörde dem långt bortifrån hände det att tjutet -plötsligt stannade av — med ett. Så var det tyst kanske en halvtimme, -men sedan började det i ett långsamt crescendo igen tills man förstod -att slagsmål hade börjat. Då var det dödsskrän och hojtningar och brak -av gärdesgårdsstörar, som knäcktes och extatiska rop uppe i falsetten — -man höll på att slåss utanför gamla Mallas stuga. Hon sålde svagdricka -— det var av det man blev vild och galen — och hon hade en dotter, en -storväxt en med väldig barm och väldiga armar och linhår, men ögonbryn -och ögon voro nästan svarta. Hon kunde ta en karl i kragen och kunde -dricka också som en karl. - -Men på kammaren ovanpå, dit man kom på en trasig trappa från förstugan, -bodde Monken. - -När jag var mycket liten, var jag rädd för Monken. Jag minns första -gången jag såg honom. Jag var ute på bärplockning och stötte plötsligt på -honom i en lingonfälla. Tänk er en åttioårs gubbe höljd i trasor, reslig -men böjd av ålder. Ansiktet en hökvålnad, likblekt och smutsigt och med -ondskefulla ögon. Hans ben darrade, då han, stödd på sin käpp, lutade sig -ned för att plocka en hand full bär. Jag stod som fastspikad av fasa, -ty han motsvarade något av mina föreställningar om spöken och fällan -var enslig och skogen stod hög runt omkring. Jag sade: — Goddag! eller -rättare: — Guda! ty jag talade småländska. Han reste sig med möda, vände -sitt hemska ansikte mot mig och sade — jag glömmer det aldrig: — Hundan -förgefta dej, jävla onge! - -Då löstes förtrollningen och jag sprang, sprang, sprang. — - -Men snart kom jag i skolan och mina kamrater berättade, att han inte alls -var farlig. Den kunde vem som helst gyckla med. Och när vi då ibland -från skolvägen upptäckte honom ätande bär, gingo vi alldeles inpå honom, -småparvlar med matkorg och griffeltavla och katekes, och räckte ut -tungan åt honom och skreko: — Monken, Monken! och han svarade alltid med -samma uttryck: — Hundan förgefta er, jävla onga! - -Och nu förstod jag, varför han tilltalade mig så vid vårt första -sammanträffande. - -Mina kamrater berättade: — Monken var bror till Kongen, och Kongen var -förskräckligt rik. Kongen ägde en stor gård, många, många mantal, bara -en fjärdingsväg från Mallas stuga. Men Monken var också rik, fast snål -— det var Kongen också, fast inte riktigt så mycket. Men Monken var -så förskräckligt snål, så han hade ett sillhuve, som hängde ned i ett -snöre från taket i kammarn och det sillhuvet sväljde han när han var -hungrig och så drog han opp’et igen. För resten plockade han bär. Och han -kallades Monken, därför att han bodde ensam på kammarn och ingen fick -komma in till honom, om man ville aldrig så gärna. Men Kongen kallades -Kongen, därför att han var så ohejdat rik. Och Kongen och Monken voro -osams. De hade inte träffats på många, många år. - -Nå, det där med sillhuvudet tyckte jag var intressantast av alltsammans. -Monken såg jag många gånger sedan. Han blev allt eländigare och -trasigare. Jag fick höra att han gick till handelsman och tiggde gamla -sillar, som ingen annan ville äta och som annars skulle kastas bort. Och -mögliga brödrester och skorpsmulor. Det var under vintern; på sommaren -levde han av bär, lingon, blåbär och odon. - -Emellertid blev det en kväll ett förfärligt liv i Mallas stuga. Några -rallare hade tagit in hos henne, och rätt som det var, ville de ha ner -Monken att supa med. Men Malla sökte hindra dem och dottern upplyste att -Monken hade fått sorg i dagarna, så det passade inte, hade hon sagt. Hans -svägerska, Kongens hustru, som var högst betydligt yngre än Kongen, hade -dött. Nu sa hon bara på skoj, förstås, att det inte passade, men hon -ville i alla fall att gubben skulle få vara i fred. - -Men det hjälpte inte. Rallarna klättrade uppför trappan och bankade på -dörren och skreko: — Monken, Monken! men ingen svarade. Då slogo de in -dörren, ty de voro betydligt dragna, och stormade in i kammarn. Där var -naturligtvis kolsvart, ty Monken använde aldrig ljus. - -— Ä du hemma, Monk? skreko de. Du ska komma ner å supa! Annars ska vi si -hjärteblon på dej å ta dia penga! - -Men där var dödstyst. - -— Opp mä dej, Malla, å ta ljus mä dej, för här står inte rätt te! - -Och gumman klättrade upp med en ljusbit. Då fingo rallarna se en syn, som -nästan kom dem att nyktra till, så rallare de voro. - -I sin fållbänk, utsträckt på sina äckliga trasor, låg Monken död med -ögonen vidöppna. Och hans gapande mun var fullstoppad med sedlar. Och -i händerna hade han sedlar, och silverslantar lågo här och där bland -paltorna. - -Och alldeles kall var han. - -Rallarna voro som kalkade i ansiktet. Men gumman Malla fick liv. - -Hon sa: — Om I nu tiger för er kristlia dö, pöjka, så kan vi bli rika -som troll! - -Och hon närmade sig sängen för att gripa sedlarna som stucko ut ur -Monkens mun. - -— Rör’an inte, kärngfaen! skreko rallarna. - -— Å, nu bits han inte, kräket! Ä I rädda? - -— Äss du rör gubben, så blir du lika dö som han, de svarar vi för! - -— I mor, rör’an inte! bad dottern. - -— Kräk ä I, d’ä va I ä, gamla karer, som inte tar dä som bjuss! -gnisslade gumman. Men nu går I ut å härifrån, så ja får hänga opp lakan -för fönstert å stänga, tess ja har fått bu te Kongen i möra bitti, för -d’ä väl hanses närmasta — ut mä er, byke! - -— Nää, du kärngfaen, nu lurar du oss inte! Nu går vi ner i stuva å en -går ätter fjärdingsman å så håller vi vakt tess dä bler utrett å skrevet, -för om en kan va lite söpen iblann, så nåra tjuva ä vi inte för dä! - -Och därvid blev det. - -Fjärdingsmannen och flera till kommo i ottan och där blev undersökt. -Mer än tjugutusen kronor hittades insydda i hans gamla paltor, och en -obetydlighet hade han lyckats äta upp, vilket visade sig vid obduktionen. -Han hade dött av kvävning. - -Varför hade han då försökt äta upp sina pengar? - -Kyrkvärdsmor i Ekarp, vilken var en välgumma och en klok kvinna, hade -reda på det och hon berättade det. Kongen skulle också ha kunnat ge -upplysning: - -Monken hade i sin ungdom varit kär i en flicka, och den hade brodern, -Kongen, narrat ifrån honom. Kongens äktenskap hade blivit barnlöst. Nu -var det Monkens uträkning att Kongen på grund av ålderdom skulle dö -före hustrun, som var åtminstone tjugufem år yngre än mannen. Då skulle -efterleverskan, hans barndoms älskade, få ärva allt det Monken ägde, -ty han hade själv som yngling ärvt och låtit arvet förkovras genom en -snålhet, som kanske inte kan kallas normal, men — ja, kärleken kan -ingen fördöma, ej heller något av dess uttryck. Och nu då den älskade -dött, ville Monken hellre äta upp pengarna än låta brodern, sin närmaste -arvinge, få dem. Och han var för snål att köpa en ask svavelstickor och -bränna upp dem. — - -Det konstaterades att han varit död i ett par tre dar, då man fann honom. -Tydligen hade han vid underrättelsen om dödsfallet släpat sig hem och där -ägnat sig åt sin senila förtvivlan, tills han, utmattad av hunger och -förvirrad i hjärnan och rädd att någon skulle få reda på något om honom -och hans, i halvt vansinne kommit på idén att svälja förmögenheten. - -Nu fick Kongen emellertid som närmaste anförvant alltsammans, men han -tålde inte vid glädjen däröver, utan dog kort efteråt. Malla dog också, -varför vet jag inte, ty gamla satkäringar dö ju aldrig — eller som vi -säga i Småland: — Dä bler käringapest en gång vart hundrade år, å då -dör bara en. — Och dottern? Ja, det vet jag inte. - -Men där nere vid den landsvägen hände mycket, som sedermera klarnat för -mig. Då var det gåtor, lockande genom sin farlighet och sin mystik. - -Nu håller ungskogen på att växa upp. Kanske börjas det igen, då den blir -mogen. - - - - -Jus patronatus. - - -Bolmande ur långpipan satt kyrkoherden i Åstads patronella pastorat, -Johannes Ostadius, på lördagskvällen i sitt ämbetsrum och slog vid -skenet av två osande talgljus i sin predikosamling för att bereda sig -för morgondagens gudstjänst. Han var en sextio års man, fetlagd med röd -nacke, storväxt och reputerlig. - -Mellan rökpustarna utstötte han små misslynta grymtningar, egentligen små -oskyldiga svordomar, ty han var icke i stånd att finna sin gamla predikan -för första söndagen i december, och det var just den han behövde nu. Det -var en särdeles utmärkt predikan, det kom han ihåg, och den hade aldrig -förfelat sin verkan. - -Om läsaren möjligen stöter sig på att kyrkoherden småsvor, bör han -betänka, att denna berättelse spelar A. D. 1840, och då var man icke -så noga med sådana bagateller. Bönderna förstodo endast den rejäla, -osminkade svenskan, och sådant läder skulle sådan smörja ha. Prästen var -då mera än nu församlingens verklige herde, han slog och helade, röt och -tröstade, tog sin middagssup och drack sin toddy ogenerat, och fåren -darrade som sig bör, då han förehöll dem deras ogudaktiga leverne, och -de togo av sig träskorna och mössan i förstugan, då de hade något att -andraga inför den myndige kyrkherren. - -Alltnog, kyrkoherden rev sin grånade huvudskalleplats och funderade, var -han kunde ha lagt undan den goda predikan, då det knackade på dörren, och -in trädde Lans, kusken hos hans patronus, f. d. ryttmästaren vid Smålands -husarer Hampus Gyllenhöök, innehavare av Enholma fideikommiss. - -Efter ett ställningssteg, som kom tjuvarna på talgljusen att falla ned -på mässingsmanschetterna, marscherade han fram till kyrkoherden och -avlämnade ett brev. - -Kyrkoherden bleknade. - -— Skulle det vara svar? - -— Nej, Gud bevare kyrkoherden! - -Och Lans gjorde dundrande helomvändning och marscherade ut. - -Varför bleknade kyrkoherden? frågar läsaren med all rätt. - -Tålamod, min gunstige läsare, tålamod! - -Kyrkoherden öppnade med bekymrad min det hopvikta och med munlack -förseglade postpappersarket och läste följande, skrivet med oövad stil -och i sneda rader: - - »Tjenste-Order. - - Middag i morgon söndag efter Guds Tjenstens slut. Lans hemtar - med Gula Trillan; Gästerna de vanliga. - - _Hampus Gyllenhöök._» - -Kyrkoherden suckade djupt upprepade gånger. Så lade han ifrån sig brevet -och tände den slocknade pipan. - -I detsamma stack hustrun in huvudet genom förmaksdörren och frågade: — -Vad ville Lans? För jag hörde att det var han. Det vanliga, kan jag tro? -Stackars Ostadius lille! - -— Ja, Maj-Lotta, det är just inga glädjebudskap man får just då man -håller på med predikan! Hå hå, ja ja! - -— Men, Ostadius lille, skulle du inte kunna försöka akta dig litet -bättre den här gången? Du kan ju låtsa att du dricker — — — - -— Hå! Gyllenhööken har ögonen med sig, han. Ja, detta är sannerligen ett -syndastraff. Men jag har ju honom att tacka för allt, och skulle jag neka -nu, skulle han bli ursinnig. Förra gången kom ju nämndemannens begravning -emellan, lovad vare Gud, och gången förut var det husförhöret. Nu passar -han på en söndag för att vara säker. Men ske Guds vilja! Lämna mig nu, -Maj-Lotta; jag måste försöka samla tankarna. - -Nu skola vi söka förklara sammanhanget i denna till synes dunkla historia. - -Ostadius var son till en inspektor på Enholma fideikommiss och hade -vuxit upp tillsammans med Hampus Gyllenhöök som dennes lekkamrat. Som -den unge Johannes hade gott läshuvud, beslöts det att han skulle få -studera. Han skulle naturligtvis bli präst och kom till en början i Eksjö -lärdomsskola. Genom understöd av Hampus’ far, gamle major Gyllenhöök, -och andra intresserade, sattes han i tillfälle att resa till Uppsala. På -mellanterminerna voro han och Hampus oskiljaktiga tills Johannes efter -åtskilliga års studier blev adjunkt i en avlägsen socken, då de förlorade -varandra ur sikte. - -Johannes Ostadius hade vid femtio års ålder icke avancerat längre än -till komminister i en liten eländig församling långt inåt skogsbygden -och levde i mer än torftiga omständigheter, då han en dag till sin -överraskning fick följande brev: - - »Gamle krubbitare! - - Som kyrkoherden i Åstads Patronats-Församling Lars Lindelius, - hvilken sal. Bror min, det Nötet, under sin Befogenhet som - Fideicommisarius tillsatte, ändteligen med Döden afgått, varder - Du härmedelst utnämnd till hans Efterträdare, jag har gjort mig - underrättad om Dina tryckta omständigheter, och som jag granneligen - vet, att en får icke många marker Talg ur en Träbåck, förmodar jag - att du antager Tillbudet, synnerligt som det är din Födelsesocken - och i mig skall du allt framgent hafva en Vän och Gynnare. Men jag - utfäster ett Villkor. Som min sal. Bror är jag ungkarl och vill - hafva Sällskap. Jag har blifvit gammal och fått Vanor. Du skall - vid anfordran icke vägra att besöka mig, för att deltaga i litet - Raffel, minst en gång i Veckan tillsammans med mina vänner - Häradshöfdingen von Ulrich och Bruks Patron Lindeman å Stora Rösjö. - Detta utfäster jag som ett oeftergifligt Villkor, för så vidt Du - vid Tillfället icke lider af Kåller, Qvarckan, Lutterstall, Piphas - eller annan giltig Opasslighet. - - Vänligen - - _Hampus Gyllenhöök_, - f. d. Ryttmästare vid Kongl. Smålands Husar R:te. - - P. S. Som Du nog vet, är Åstad ett af de fetaste Pastoraten i - Häradet. - - _D. S._» - - * * * * * - -Det blev en uppståndelse i den fattiga komministergården. Här vinkade -något helt annat än rågmjölsgröt och härsken sill. Men villkoret! - -Johannes Ostadius hade varit en föresyn för de församlingar han ägnat -sina tjänster. Han hade varit måttligheten själv och kortleken ansåg han -som en styggelse. I Uppsala hade han visserligen några gånger hoppat -över skaklarna, men hans långa askes som konsistorii skjutshäst och -uselt avlönad komminister hade så småningom dragit hans sinne från det -världsliga, mest kanske därför att det världsliga var för kostsamt. Nu -hade han emellertid blivit en verklig andans man, en sann och god herde -för hjorden och hans salvelse hade från att i början vara anlagd för -anständighetens skull blivit hans psykes egendom. - -Men nu kom Herren med belöningen för hans allvarliga nit, med den -rättfärdiges ärekrona i form av ett fett pastorat. Och han tänkte på -Psalmisten som liknar den rättfärdige vid ett träd, planterat vid -vattubäckar — _al_—_palgé_—_majim_, som sin frukt giver i sin tid -— _aschér pirjó jitthén beitthó_, och dess blad — vealéhu — vissna -icke — _lo_ — _jibból_ — och allt som han gör han framgång — _vekól -aschér_ — _jaaséh jazlíach_ — han kunde det utantill på hebreiska. - -Men villkoret! Var det inte att sälja sig åt världen och köttet? - -Men Herren skulle nog hjälpa honom även härutinnan. Och det trodde -Maj-Lotta också, ty nu skulle hon få råd att ha två pigor, om inte -fler. Och komminister Ostadius skrev ett ödmjukt brev till den forne -lekkamraten och accepterade tacksamt utnämningen. Inom kort hade han -domkapitlets fullmakt, då han ju var »kompetent och annars icke ovärdig». - -Han välkomnades av sin barndomsvän med en större middag. Ryttmästaren, -vilken han som sagt icke sett på mycket lång tid, åtminstone tjugufem -år, var en vithårig, rödbrusig, bullrande herre med duktig mage -och en konsumtionsförmåga som var otrolig. Hans båda stallbröder -häradshövdingen och brukspatronen vägrade icke heller i vändningen. -Kyrkoherden, som sedan studenttiden varit en S:t Antonius i fråga om -all Epikurism, försökte hålla igen vad honom själv beträffade, men här -stötte han på patrull. Varje skolkning observerades och måste försonas -med bottendrickning. När kortspelet skulle börja låg kyrkoherden som en -benhög, ty han var mager som en skrika, på en soffa i gårdskontoret och -var omöjlig att få liv i. Ombytet från skummjölken till chambertinen hade -varit för häftig. Då ruskningar och vattenöversköljningar inte hjälpte, -placerades liket i gula trillan och kördes hem. Det var ett tråkigt -minne, tyckte Ostadius. Han hade dagen efter kört till herrgården för -att förklara sitt uppträdande och be om ursäkt men ryttmästaren bara -skrattade och sade: — Det blir nog bättre, kära bror, bara du får äta -opp dej! - -Och kyrkoherden föresatte sig att gå till verket med ödmjukt sinne. I -början blev han regelbundet slagen av de tre jättarna, men så småningom -blev han mera motståndskraftig. Han lade ut och blev korpulent, -nacken rundade sig och rodnade som på de andra. Men dessa hade ett -par decenniers försprång och han insåg att han aldrig skulle kunna -uppnå deras grad av kapacitet. Något som han icke kunde övervinna var -kopparslagarna. Icke ens nu efter tio års allvarlig träning lämnade de -honom i ro. De hängde i under två eller tre dagar, och det är icke lätt -att spela kort när man har en hel smedja i skallen. Nu på sista tiden -hade ryttmästaren för övrigt fått ett slags _furia_ i fråga om middagar -och kille och kyrkoherden hann aldrig friskna till ordentligt mellan -drabbningarna. - -Detta var orsaken varför han suckade så djupt och allvarligt vid -läsningen av brevet som kusken lämnat honom. Ty han visste att det skulle -bli sjöslag och stallbröderna fordrade revansch. Man spelade visserligen -lågt, man spelade endast för äran, men den är ju också en mans dyrbaraste -egendom. - -Ja, middagen kunde icke undvikas. Kyrkoherden darrade verkligen för -den, ty han var övertygad om att man skulle försöka få honom under -bordet som hämnd för två gångers frånvaro, och det betydde några dagars -fruktansvärda koppardängare — — men se där fanns ju predikan! Han såg -noga efter, om alla bladen voro i behåll — jo, det ägde sin riktighet! -För resten skulle det bli ganska trevligt att få en kille igen, när han -tänkte efter. Vid hans ålder hade man rättighet att ha vanor, och en -oskyldig kille hos hans välgörare och vän — — — och, det var sant som -fanken, de skulle prova den nya bourgognen och det nya rhenska — det -var alltså en bemärkelsedag. Ja, Herren låter vinet växa till människans -vederkvickelse, efter den tunga arbetsdagen! Hå hå, ja ja! - -Nu kom Maj-Lotta och annonserade att kvällsvarden var färdig. Hon hade -dåliga nyheter att förkunna. Två av de bästa korna hade fått trumsjukan, -och lagårdsdrängen hade försökt med både terpentin och kalkvatten, men -utan resultat, så det såg riktigt illa ut. Detta sökte kyrkoherden så, -att han måste ta en liten sup konvaljebrännvin till raggmunkarna, hans -favoriträtt fortfarande trots tio år vid Egyptens köttgrytor. - -Efter maten läste han den vanliga tacksägelsen med något förströdd min, -ty hans tankar voro upptagna av trumsjukan, middagen och killen, men -detta var ju mänskligt och förlåtligt. Han som rannsakar hjärtan och -njurar kände ju sin tjänare. - -Och när han krupit ned i den pompösa tvåmanssängen av betsad björk med -_Immaculée conception_ i kopparstick ovanför huvudgärden och efter en -godnattklapp på Maj-Lottas feta skuldra lagt sig i sovställning, irrade -tankarna fortfarande mellan ladugården och ett festligt dukat bord med -två glas framför varje kuvert, ett med en rubinstjärna i sitt innandöme -och ett med en guldstjärna. Men så började hjärnan domna. Kransen och -Pottan och Hussu och Värdshuset och Blarren skymtade som flädermöss förbi -hans inre blick tills de försvunno i ett behagligt dunkel. - -Kyrkoherden Johannes Ostadius sov. - -— Det blev det sjöslag kyrkoherden hade väntat. Han hade ju visserligen -haft laga förfall de två gånger han uteblivit från killen, men orsakerna -förkastades som svepskäl. Ryttmästaren var vid helgdagshumör och till -steken lät han hämta upp en välkomma fylld med det hundraåriga ölet som -var hans stolthet. Det var tydligt att prästen skulle knäckas. Detta öl -tillsatt med socker, och tärt omväxlande med bourgogne och rhenskt borde -kunna slå en tjur till marken, men makterna voro denna dag gynnsamt -stämda mot Ostadius, oaktat tryckningarna kommo jämnt som ett snöfall i -stiltje. Häradshövdingen försäkrade att han söp som en hovpredikant och -brukspatronen ville ge honom biskops heder och värdighet. - -Ryttmästaren var riktigt à son aise. Han var eldröd i ansiktet, det -ångade av honom, han bullrade, svor och skrattade så att tårarna runno -och berättade historier som skulle ha kommit en sergeant att rodna. -Han ljög och skroderade och drack gästerna till, framför allt sin -själasörjare. Kyrkoherden förvånades över sig själv. Hjärnan var absolut -klar. Han kände bara en behaglig värme sprida sig från mellangärdet till -alla delar av kroppen, och ju mera middagen led mot sitt slut, desto mera -hoppades han av killen. Han skulle visa dem, han! Detta var första gången -han gått alldeles klar från bordet, han kände att han var mogen, att de -tio årens träning äntligen burit frukt. - -Det hade blivit en vana att kyrkoherden efter killemiddagarna framförde -sitt och de båda andras tack för maten till ryttmästaren. Förut hade -han alltid sluddrat på målet, men nu var han pampen, under det de andra -voro ganska mosiga. Men glada! Nu talade han som en Demostenes, tyckte -han själv, fast han hela tiden avbröts av ryttmästarens mer eller mindre -satiriska anmärkningar, då talet blev för blomstersirat. - -Inne i förmaket stod killebordet dukat med marker, toddyvirke och fyra -ljus. Det var ingen tid att försumma, utan spelat började. - -— Märkvärdigt så klar jag är i huvudet, tänkte kyrkoherden för sig -själv under givningen. Men plötsligt, som driven av en ingivelse från -underjordiska makter, utbrast han — och Gud skall veta att det var -ofrivilligt — i denna fruktansvärda hädelse: - -— Djävlarna i helvetet! - -Och han sade det med eftertryck, med ett blodigt allvar i rösten, som -kom givningen att avstanna. Med gapande munnar betraktade ryttmästaren, -häradshövdingen och brukspatronen hädaren. Det vart dödstyst och -slutligen sutto alla fyra och sågo på varandra med munnarna på vid gavel. - -— Nå, så kredense mina hjärterötter, sade ryttmästaren. Det där låter -som ren svenska! Men hör du, lille bror, är du sjuk, eller är du -misslynt, efter du låter din vrede gå ut över oss på det där sättet? -Du är väl missnöjd med vinerna, kan jag tro, och med maten, och med -sällskapet, vasa? - -Kyrkoherden tycktes samla sig med ansträngning. Han bryggde hastigt en -mörkbrun toddy, tömde den i ett drag och sade darrande på målet: — Jag -ber min högtärade bror tusen gånger om förlåtelse. Jag tyckte nyss, att -jag var så ovanligt klar i huvudet, men jag far vill, jag måtte ändå -ha fått för mycket till bästa tack vare min högtärade brors välvilliga -gästfrihet. Men jag hade under hela måltiden glömt en sorglig händelse, -som passerat i min ladugård, nämligen att mina två bästa kor fått -trumsjukan och väl näppeligen kunna räddas. Och plötsligen erinrade jag -mig olyckan — kan — hick! Jag vet att sådana uttryck som det som nyss -undslapp mig äro ovärdiga i en prästmans — mans — hick! mun, men jag -ber de närvarande ödmjukt om förlåtelse — åtelse. Jag kan icke göra mera -— och naturligtvis ångra det skedda — edda — hick! - -— Hör du, bror, sade ryttmästaren, skål! och svär så mycket du vill, -bara jag vet vad du svär över. Men det lovar jag dig, att om du börjar -din juldagspredikan med det du sa nyss, så ska du få mina två bästa kor, -vare sig dina dör eller inte! - -Kyrkoherden stirrade med beslöjade ögon på sin värd. Han tycktes söka -reda ut något i sin hjärna. Så sade han: — Stå — hår min ärade bror vid -det ordet? - -— En Gyllenhöök står alltid vid sitt ord! - -— Topp då! Tag hit handen, ärade bror, och slå av du, broder domare! -Given går! - -— Nej, nu är Ostadius mosig, sade häradshövdingen. Menar bror verkligen -— — — - -— Det var bestämt det där ölet, som blev orsaken till min förseelse. -Men jag ber de närvarande tusen gånger om förlåtelse — åtelse — hick! -Nej, jag tror jag lagar mig en toddy till, med min ärade brors benägna -tillåtelse — se — - -— Tänker du verkligen — — nå, du kommer nog på andra tankar, när du -nyktrar till! Given går! Ha ha ha, Ostadius är dyrbar, när han fått några -glas — han är obetalbar! Ha ha ha! - -— Jo, med kor går det. Skål! - -Den kvällen hade Ostadius otur i kille. Han förlorade två riksdaler -banko, men hans humör var likafullt utmärkt. - -Och han åkte hem upprätt i gula trillan, som en andans man ägnar och -anstår, fast de tre andra sökt skjuta honom i sank med mörkbruna heta och -söta toddar. Till slut måste de uppge försöket. — - -Juldagen var den enda helgdag Hampus Gyllenhöök gick i kyrkan. Han hade -redan glömt vadet. Men han spärrade upp ögonen, då kyrkoherde Ostadius -började sin predikan på följande sätt med djupt allvar och vibrerande -stämma: - -— Djävlarna i helvetet kunna icke förneka, att i denna välsignade -morgonstund etc. etc. - -Då kom ryttmästaren ihåg! - -Smålänningar äro ett särskilt släkte, men smålandspräster äro särskildast. - -Nästa vardag kom en av ryttmästarens drängar ledande hans två bästa kor -fram till prästgårdstrappan. - -En Gyllenhöök står alltid vid sitt ord, även om prästens kor bli friska -igen, vilket nu var fallet. - -Men efter nästa killemiddag satt kyrkoherde Ostadius icke upprätt i gula -trillan då han forslades hem. - -Någon hämnd skulle väl ryttmästaren utkräva. - - * * * * * - -Denna historia är sann. Jag hörde den i min barndom av Johannes -Ostadii efterträdare. Och han var glad över att jus patronatus då icke -tillämpades i så våldsam grad som under Hampus Gyllenhööks regemente. - -Ja, så gick det till i den gamla goda tiden! - - - - -Julotta. - - - Bleve du än så hård och härjad av stormar i livet - att allt ungt du mötte med köld och hånande skepsis, - veknade du väl ändå en sekund, när du mindes din barndoms - julfröjd, om också ringa den var, eller rik, eller om den - alls icke fanns, men då bör du minnas även din saknad. - När låg snön på din gård så vit som julaftonsmorgon? - Täckande mjukt och skyddande mer än kylande låg den - festligt, ett hyende lik, som bretts att trampas av änglar. - När stod din skog så allvarligt hög med mumlande furor, - som en fylking av grå och bistra nordiska kämpar, - dryftande ryktet att Balder igen har låtit sig födas - fjärran i Österland och dragit i härnad mot Odin? - Och när det sen blev kväll med gran och glitter och vaxljus, - lackdoft och ljuvlighet och vänliga röster och blickar, - mor var ängeln, och far var ej mer bestraffarn och hämnarn, - himlen sänkte sig ned med ljus och värme och blidhet, - vällukt, sång och musik — det var paradiset på jorden! - Minns du, hur stjärnorna sen, när du spanade ut genom rutan, - liknade ljus i en osynlig gran med rötter i jorden - och en topp som försvann i det mörkblå mörkret däruppe? - Stjärnorna lysa i kväll. Högtidligt nära de hänga, - som då jag än var ett barn, men jag känner ock hur högtidligt - fjärmare nu de te sig än då, ty vilsnare sväva - tankarna under kupoln och ödslig tycks mig den vita - vintergatan mera än förr, en driva av stjärnor, - hopyrd måhända en gång av en suck från den eviges läppar. - - Midnattens mystiska stund är ren förbi. Majestätiskt - vrider sig fästets mäktiga valv med mörker och stjärnor - över snöiga fält och isar och sovande byar. - Kanske ekar ett skott, när kölden biter i furan - inne i skogarnas natt, eller råma frysande sjöar. - Räven stannar och lyss, där han smyger i brynet, och haren - spejar förskräckt sig omkring, där han gräver i snön efter rågbrodd. - Furorna sucka tungt med sakta vajande kronor - eller knarra med kvidande ljud och ängslas i sömnen. - - Men bakom rutan med blommor av frost i det lutande torpet - tindrar ett flämtande ljus. Det tändes just när vi hunnit - stigen som bär mellan granarna in, till hälften igenyrd. - Ren står en strimma av rök ur det konstlöst murade fånget, - gnistor irra en kort sekund som hemlösa stjärnor, - tills de kyssas till döds av vita systrar på taket. - Inne i stugan är livet i gång och det rustas till resa. - Glöggpannan ångar ren på isiga kubbar av töre, - lågorna slicka med knallar och pip den tjäriga veden, - medan beskäftigt och vant ur sitt rosenbemålade väggskåp - hustrun tar kryddorna fram, kardemumma, kanel och rosiner, - pepparnejlikor, socker och allt för den ljuvliga drycken, - männens och gubbarnas fröjd och barnens och kvinnornas gamman, - ty det är sed och skick sen gammalt att innan till ottan - färden ställes man tär en smörgås med sylta och julkorv, - nedsköljd med brännvinsglögg, de gamlas nektar förvisso. - Gäspande sträcker sig torparen än i sin knarrande fållbänk - njutande tvåmansvärmen ännu, tills helglat och sävlig - undan han skjuter sin fäll och svänger de håriga benen - ut över fållbänkens kant och plirar mot elden på härden, - medan det immar ur näsa och mun i morgonens kyla. - Men under fälln i sin bänk i motsatta hörnet av stugan - barnen ha vaknat och sätta sig upp och peta i näsan, - linhårshuvun och blå och sömniga, undrande ögon. - - Stiga vi in, om du har fantasi? Det är jul, och vid julen - är du en omhuldad gäst, om från herrgård eller från landsväg. - Kanske doftar här ej av parfym. Det är mera reella - dunster som möta din nos, men längtar du efter lavendel, - finns den i dragkistan, torkad och strödd bland särkar och skjortor. - Döm ej, ty fattigmans mat är också fet under helgen! - Titta på korvarnas mängd, som hänger i taket, och vet att - skållingen låtit sitt liv, och frostiga paltar i boden - sia om kommande festliga bord med julglögg och dricka. - - Glöggen tändes, och snart ur den blommiga koppen du njuter - av den härliga dryck, som gudarna sparat åt vinterns, - isens och norrskenens land. Den sticker kanhända i näsan, - men den doftar av jul och ligger och värmer i kroppen, - tarmarnas ludd slätas ut, och ditt maskformiga bihang - om du än har det kvar, sig kröker i hisnande glädje. - Torparen dricker dig till och smackar och räcker åt hustrun, - vilken smuttar förnöjd med sin brygd och delar åt barnen. - - Nu gäller: Upp i en hast! och ungarna myllra ur sängen, - tvätta det svartaste av i trebensgrytan på spishälln, - gräla om västar och skor, men hustrun knäpper på lillbror - blångarnslivstycket hop, medan pilten gäspande kisar - in i brasan och vacklar ännu mellan sömnen och vakan. - Men från spiken vid dörrn tar torparen sotiga lyktan, - sen inom läppen han lagt en bänk av stärkande matsnus, - slår upp dörrn och in far en fläkt av den nattliga kylan. - Stjärnorna brinna som bloss, och det smäller och sjunger i knuten. - Torparen går till lidret och drar med seniga armar - släden vid skaklorna fram. Han öppnar dörren till fäjset - och stiger in till sin undrande häst. Men i båset bredvid har - kon i blinken sig rest. Vad kommer i natt väl åt husbond? - - Snabbt är selningen gjord och bjällrorna skallra i kransen. - Pålle skrapar i snön, det ryker ur frustande mule, - knakar i skaklor och gnisslar ibland under järnskodda medar. - Nu har natten fått liv. Det klingar av bjällror i fjärran. - Morgonbrisen tar i. Det rasslar, det faller ett stjärnstoft - sakta från furorna ned i ljuset från torparens fönster. - Nu är släden för dörrn, och de packa sig hustru och ungar, - Pålle tar mot en smekande snärt på länden och hugger - i som det gällde hans vanliga lass, fast timmen är ovan. - Nu har natten fått liv! Det stampar och bjällrar på vägen, - slädar glida i kapp och mellan furorna blixtrar - stundom ett rykande bloss. Det gäller att hinna till ottan. - - Barnsliga minne! Hur väldigt, hur högt, hur oantastligt - lyfte ej templet sin mur, och korset däruppe i höjden - sträckte till famntag mot stjärnor och moln sina gyllene armar, - ljuset sprutade ut ur rutiga fönster, och välljud - strömmade ned från klockornas par och välsignade nejden, - och det gjorde ej alls någonting att jag visste att Johan, - backstusittarn, ringarn, söp och svor, så det lyste - kring hans syndiga mun, då han blott med ett tramp av sin pjäxa - mäktade locka himmelsk musik ur svängande malmen. - Tonerna vällde först som en fors genom öppnade luckor, - tungt och mäktigt och sökande dock. Sen blevo de svanor - sträckande ut över hav av skog till längst bort i mörkret - döende sakta de segnade ner och blevo till skogssus. - Har du sett något ljus, som slår dig och tar dig och griper - fast om din själ som det ljus dig möter, då kyrkdörren öppnas - julottsmorgon och in du träder och tränges bland vadmal? - Talgljus ryka i hundradetal och du njuter av doften, - klockarn spelar så fint, som det gällde hans liv och befattning, - och när plötsligt församlingen står, krokryggiga gummor - darrande gubbar och flickor i blom och kraftiga drängar, - upp och tar i på en gång: Var hälsad! ville du kanske - sjunga, du med, men din röst är stockad i halsen av tårar! - Varför? Käraste du, du är barn, om ock gubbe till åren! - - Men mellan tjänsterna torparn går ut på vallen och söker - gamla bekanta och bjuder på snus, eller kanske han vankar - bort till stallarnas rad och sköter sin häst och kanhända - går han och tränger sig in i sockenstugan och njuter - värmen från spiseln och trängs med pojkar som brottas kring härden - tills det ringer igen och han går att höra predikan, - kanske somnar han in, men han somnar som en rättfärdig. - Han har rätten därtill! Jag ville skaka hans näve! - Se på hans händer och se hur valkarna ligga som vackra - kvitton på ärlig id. Du läser i nävarna hur han - strävar för torva och barn, men i ögonen läser du, hur han - längtar på bondemaner till henne som födde hans ungar. - Låt honom gärna sova en kvart! Jag är säker att änglar - sjungit honom i sömn, och jag känner hans kraft då han vaknar. - - Nu när predikan är slut och himlen gulnar i öster - lämnar jag torparn åt sig. Det stojas på vall och i stallar, - ljuder av bjällror och hästtramp och spring, och kanhända en gnäggning - vild och stark från en hingst går den stigande solen till möte. - - - - -INNEHÅLL. - - - Utter 7 - - Israels jular 17 - - Kolportörerna 27 - - Nihal 35 - - Halka 43 - - Mars 48 - - Trutklippans fyr 55 - - Kvinnan 64 - - August Karlssons återkomst 68 - - Kåseri 85 - - Söderbom 94 - - Hövlighet 99 - - Haröliv 103 - - Medel mot äktenskap 111 - - Tjuvpojkstreck 114 - - Fredrikson 121 - - Johannas äktenskap 125 - - Kvinnans rösträtt 136 - - Monken och Kongen 140 - - Jus patronatus 147 - - Julotta 160 - - - - - -End of the Project Gutenberg EBook of Genom mina guldbågade glasögon, by Albert Engström - -*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK GENOM MINA GULDBÅGADE GLASÖGON *** - -***** This file should be named 56117-0.txt or 56117-0.zip ***** -This and all associated files of various formats will be found in: - http://www.gutenberg.org/5/6/1/1/56117/ - -Gun-Britt Carlsson, Eva Eriksson and the Online Distributed -Proofreading Team at http://www.pgdp.net - - -Updated editions will replace the previous one--the old editions -will be renamed. - -Creating the works from public domain print editions means that no -one owns a United States copyright in these works, so the Foundation -(and you!) can copy and distribute it in the United States without -permission and without paying copyright royalties. Special rules, -set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to -copying and distributing Project Gutenberg-tm electronic works to -protect the PROJECT GUTENBERG-tm concept and trademark. Project -Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you -charge for the eBooks, unless you receive specific permission. If you -do not charge anything for copies of this eBook, complying with the -rules is very easy. You may use this eBook for nearly any purpose -such as creation of derivative works, reports, performances and -research. They may be modified and printed and given away--you may do -practically ANYTHING with public domain eBooks. Redistribution is -subject to the trademark license, especially commercial -redistribution. - - - -*** START: FULL LICENSE *** - -THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE -PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK - -To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free -distribution of electronic works, by using or distributing this work -(or any other work associated in any way with the phrase "Project -Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full Project -Gutenberg-tm License (available with this file or online at -http://gutenberg.org/license). - - -Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg-tm -electronic works - -1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm -electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to -and accept all the terms of this license and intellectual property -(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all -the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy -all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your possession. -If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project -Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound by the -terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or -entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8. - -1.B. "Project Gutenberg" is a registered trademark. It may only be -used on or associated in any way with an electronic work by people who -agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few -things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works -even without complying with the full terms of this agreement. See -paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project -Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this agreement -and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm electronic -works. See paragraph 1.E below. - -1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the Foundation" -or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project -Gutenberg-tm electronic works. Nearly all the individual works in the -collection are in the public domain in the United States. If an -individual work is in the public domain in the United States and you are -located in the United States, we do not claim a right to prevent you from -copying, distributing, performing, displaying or creating derivative -works based on the work as long as all references to Project Gutenberg -are removed. Of course, we hope that you will support the Project -Gutenberg-tm mission of promoting free access to electronic works by -freely sharing Project Gutenberg-tm works in compliance with the terms of -this agreement for keeping the Project Gutenberg-tm name associated with -the work. You can easily comply with the terms of this agreement by -keeping this work in the same format with its attached full Project -Gutenberg-tm License when you share it without charge with others. - -1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern -what you can do with this work. Copyright laws in most countries are in -a constant state of change. If you are outside the United States, check -the laws of your country in addition to the terms of this agreement -before downloading, copying, displaying, performing, distributing or -creating derivative works based on this work or any other Project -Gutenberg-tm work. The Foundation makes no representations concerning -the copyright status of any work in any country outside the United -States. - -1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg: - -1.E.1. The following sentence, with active links to, or other immediate -access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear prominently -whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work on which the -phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the phrase "Project -Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, performed, viewed, -copied or distributed: - -This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with -almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or -re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included -with this eBook or online at www.gutenberg.org/license - -1.E.2. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is derived -from the public domain (does not contain a notice indicating that it is -posted with permission of the copyright holder), the work can be copied -and distributed to anyone in the United States without paying any fees -or charges. If you are redistributing or providing access to a work -with the phrase "Project Gutenberg" associated with or appearing on the -work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1 -through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the -Project Gutenberg-tm trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or -1.E.9. - -1.E.3. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted -with the permission of the copyright holder, your use and distribution -must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional -terms imposed by the copyright holder. Additional terms will be linked -to the Project Gutenberg-tm License for all works posted with the -permission of the copyright holder found at the beginning of this work. - -1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm -License terms from this work, or any files containing a part of this -work or any other work associated with Project Gutenberg-tm. - -1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this -electronic work, or any part of this electronic work, without -prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with -active links or immediate access to the full terms of the Project -Gutenberg-tm License. - -1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary, -compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any -word processing or hypertext form. However, if you provide access to or -distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format other than -"Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official version -posted on the official Project Gutenberg-tm web site (www.gutenberg.org), -you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a -copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon -request, of the work in its original "Plain Vanilla ASCII" or other -form. Any alternate format must include the full Project Gutenberg-tm -License as specified in paragraph 1.E.1. - -1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying, -performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works -unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9. - -1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing -access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works provided -that - -- You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from - the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method - you already use to calculate your applicable taxes. The fee is - owed to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he - has agreed to donate royalties under this paragraph to the - Project Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments - must be paid within 60 days following each date on which you - prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax - returns. Royalty payments should be clearly marked as such and - sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the - address specified in Section 4, "Information about donations to - the Project Gutenberg Literary Archive Foundation." - -- You provide a full refund of any money paid by a user who notifies - you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he - does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm - License. You must require such a user to return or - destroy all copies of the works possessed in a physical medium - and discontinue all use of and all access to other copies of - Project Gutenberg-tm works. - -- You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any - money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the - electronic work is discovered and reported to you within 90 days - of receipt of the work. - -- You comply with all other terms of this agreement for free - distribution of Project Gutenberg-tm works. - -1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg-tm -electronic work or group of works on different terms than are set -forth in this agreement, you must obtain permission in writing from -both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and Michael -Hart, the owner of the Project Gutenberg-tm trademark. Contact the -Foundation as set forth in Section 3 below. - -1.F. - -1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable -effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread -public domain works in creating the Project Gutenberg-tm -collection. Despite these efforts, Project Gutenberg-tm electronic -works, and the medium on which they may be stored, may contain -"Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or -corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual -property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a -computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by -your equipment. - -1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right -of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project -Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project -Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project -Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all -liability to you for damages, costs and expenses, including legal -fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT -LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE -PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE -TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE -LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR -INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH -DAMAGE. - -1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a -defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can -receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a -written explanation to the person you received the work from. If you -received the work on a physical medium, you must return the medium with -your written explanation. The person or entity that provided you with -the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a -refund. If you received the work electronically, the person or entity -providing it to you may choose to give you a second opportunity to -receive the work electronically in lieu of a refund. If the second copy -is also defective, you may demand a refund in writing without further -opportunities to fix the problem. - -1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth -in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS' WITH NO OTHER -WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO -WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE. - -1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied -warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages. -If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the -law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be -interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by -the applicable state law. The invalidity or unenforceability of any -provision of this agreement shall not void the remaining provisions. - -1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the -trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone -providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in accordance -with this agreement, and any volunteers associated with the production, -promotion and distribution of Project Gutenberg-tm electronic works, -harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees, -that arise directly or indirectly from any of the following which you do -or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg-tm -work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any -Project Gutenberg-tm work, and (c) any Defect you cause. - - -Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg-tm - -Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of -electronic works in formats readable by the widest variety of computers -including obsolete, old, middle-aged and new computers. It exists -because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from -people in all walks of life. - -Volunteers and financial support to provide volunteers with the -assistance they need, are critical to reaching Project Gutenberg-tm's -goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will -remain freely available for generations to come. In 2001, the Project -Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure -and permanent future for Project Gutenberg-tm and future generations. -To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation -and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4 -and the Foundation web page at http://www.pglaf.org. - - -Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary Archive -Foundation - -The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit -501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the -state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal -Revenue Service. The Foundation's EIN or federal tax identification -number is 64-6221541. Its 501(c)(3) letter is posted at -http://pglaf.org/fundraising. Contributions to the Project Gutenberg -Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent -permitted by U.S. federal laws and your state's laws. - -The Foundation's principal office is located at 4557 Melan Dr. S. -Fairbanks, AK, 99712., but its volunteers and employees are scattered -throughout numerous locations. Its business office is located at -809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887, email -business@pglaf.org. Email contact links and up to date contact -information can be found at the Foundation's web site and official -page at http://pglaf.org - -For additional contact information: - Dr. Gregory B. Newby - Chief Executive and Director - gbnewby@pglaf.org - - -Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg -Literary Archive Foundation - -Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide -spread public support and donations to carry out its mission of -increasing the number of public domain and licensed works that can be -freely distributed in machine readable form accessible by the widest -array of equipment including outdated equipment. Many small donations -($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt -status with the IRS. - -The Foundation is committed to complying with the laws regulating -charities and charitable donations in all 50 states of the United -States. Compliance requirements are not uniform and it takes a -considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up -with these requirements. We do not solicit donations in locations -where we have not received written confirmation of compliance. To -SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any -particular state visit http://pglaf.org - -While we cannot and do not solicit contributions from states where we -have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition -against accepting unsolicited donations from donors in such states who -approach us with offers to donate. - -International donations are gratefully accepted, but we cannot make -any statements concerning tax treatment of donations received from -outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff. - -Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation -methods and addresses. Donations are accepted in a number of other -ways including checks, online payments and credit card donations. -To donate, please visit: http://pglaf.org/donate - - -Section 5. General Information About Project Gutenberg-tm electronic -works. - -Professor Michael S. Hart is the originator of the Project Gutenberg-tm -concept of a library of electronic works that could be freely shared -with anyone. For thirty years, he produced and distributed Project -Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of volunteer support. - - -Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed -editions, all of which are confirmed as Public Domain in the U.S. -unless a copyright notice is included. Thus, we do not necessarily -keep eBooks in compliance with any particular paper edition. - - -Most people start at our Web site which has the main PG search facility: - - http://www.gutenberg.org - -This Web site includes information about Project Gutenberg-tm, -including how to make donations to the Project Gutenberg Literary -Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to -subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks. |