path: root/54935-0.txt

*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 54935 ***

                           SAMLADE BERÄTTELSER

                                   AV

                             ALBERT ENGSTRÖM

                          KRYSS OCH LANDKÄNNING

                                STOCKHOLM
                         ALBERT BONNIERS FÖRLAG




                          KRYSS OCH LANDKÄNNING

                                   AV

                             ALBERT ENGSTRÖM

                                STOCKHOLM
                         ALBERT BONNIERS FÖRLAG

                                STOCKHOLM
                     ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1920




Företal.


Detta är min sjunde bok, vilket bevisar att jag är en gammal skald och
alltså behöver plädera för mig själv med ett företal för att locka folk
längre in i boken. Som vanligt har det varit krångligt att uppfinna ett
lämpligt namn. Jag tror, att då akademiens ordlista någon gång i nästa
geologiska period blir färdig -- vilket kanske icke är absolut nödvändigt
-- ja, nu tappar jag bort svenskan -- jag tror att de förslag till
boktitel, som passerat min hjärna, skulle fylla ett mycket större verk än
ordlistan. Emellertid måste jag ju kalla den här samlingen något för att
skilja den från de andra skaldernas valhänta försök i samma riktning.

Jag tycker själv att namnet inte är så dumt. Jag har läst många dummare
böcker med om möjligt dummare titlar. Jag säger icke vilka jag menar, ty
i dessa trustens tider böra författarna hålla ihop, och jag måste redan
börja tänka på min nästa boks öde.

Nu skulle jag kunna citera en vers av Martialis. Han talar om sina egna
verk, sina verser, och säger fräckt som jag, att i den här boken finnas
bra saker, medelmåttiga, och som övervägande flertal dåliga. Men så är
det väl med allt som skrives. Längtan efter att göra bra saker är dock
motorn till mitt arbete. I alla händelser vet jag att där icke finnes
något avsiktligt lumpet eller fult. Möjligen kan någon, som till allmänt
begapande sitter i den kyrkstock som heter samhället, bli chockerad
av vissa uttryck som kanhända hålla på att bli antikverade, ju mer
djävulsdyrkan värker bort hos vår uppfostrade och genom verklig bildning
förädlade allmänhet. Men så länge djävulsdyrkan existerar och lanceras av
folkets lärare, tillåter jag mig stundom kalla _Den Svarte_, som präster
vilja att får skola tro på, vid hans verkliga namn. Felet är således icke
mitt. Jag talar om brännvin, därför att det fortfarande användes av alla
samhällsklasser och med all säkerhet kommer att brukas ända till den
möjligen avlägsna tidpunkt, då den här planetens siste bebyggare ligger i
dödsryckningarna och längtar efter stimulans för att lättare halka över
det fasansfulla som man påstår ligga i döden.

Och om jag talat om kärlek i dess enklaste och naivaste form, så har
jag gjort det bara därför att denna form alltid kommer att bli den mest
använda och lättast begripliga. Men möjligen har jag icke talat om kärlek.

Tag nu emot boken, o, mänsklighet. Jag tror inte att du blir sämre, sedan
du läst den.

                                                        Din gamle vän
                                                       _Albert Engström_.




Brandsyn.


Skeppar Söderberg stod på vedbacken och slog ihop en dörr till sitt nya
båthus. Det var prima spontade utskottsbräder från Lillängs såg, och
han svor över varje kvist, ty han var arg som ett bi. Men han måste
svära genom näsan, ty han hade munnen full av snus och trådspik, och
för var gång han drämde till med hammarn, blev det en brun ros omkring
spikhuvudet.

Han gav sig djur och jäklar på att ingen karl i hela Södra Roslagen hade
mera skäl att vara ilsken, för nu var det fjärde gången på fjorton dar
som tjyvfiskare varit framme och vittjat hans abborrmjärdar. Och inte
nog med vittja, utan de hade ställt till och rivit sönder och bökat i
bragderna som utter eller gråsäl och inte som kristna människor.

Han visste nog vem det var för resten. Det var den förbannade Karlsson
på Söderön som han gett på plytet en gång på Norrtälje marknad för tjugu
år sen. De hade blivit osams om två kappar potatis, och den osämjan hade
hållit i sig sedan dess. Det var ju visserligen inte mycket att bråka
om, men en skall väl hålla på sin rätt -- jädrar anagga -- och för
resten tog han underpris för björkveden och låg inne med alla styrmän på
båtarna bara för att klå åt sig -- den fasingen -- men nu skulle han bli
fast, om Söderberg också skulle ligga en månads tid och vakta på honom
varenda natt. Han skulle ta honom på bar gärning och han skulle sköta sig
försiktigt som på ett tjäderspel. Sen skulle länsman Granlund få göra
resten.

Medan Söderberg som bäst närde och renodlade denna ilska, närmade sig ett
sällskap på tre personer under buller och bång. Men han hörde dem icke,
ty hammarslagen gåvo eko mot Utkiksberget, och han slog icke falskt, ty
vreden föder styrka särskilt, när nykterhet rår, och Söderberg var nykter
som vilken som helst av de spikar han vid detta tillfälle impregnerade
med Hellgrens tvåa.

De tre voro häradsdomarna Johansson, Jansson i Norrby och Karlsson
på Söderön, antagonisten. De voro ute i vällovliga ärenden och gingo
brandsyn och voro fruktansvärt berusade. Ty de hade redan hemsökt alla
stugor i byn utom Söderbergs, vilken de ville ta som avslutning och
besegling på sitt viktiga värv, isynnerhet som Söderberg var känd för att
icke spara på kaskarna och de visste, att han hade hemma, därför att han
två veckor förut återkommit från Stockholm efter en lyckad vedaffär. Hade
Söderöarn varit nykter, hade han aldrig fallit på den vansinniga idén att
besöka sin vederdeloman, men nu simmade hans tankar i ett rosenrött hav.
Han var fullkomligt lycklig, ville alla människor väl och fordrade samma
nytestamentliga tänkesätt av andra. Dessutom var han i sin fulla rätt,
han skötte sin plikt och gick brandsyn -- jäklar anagga!

De tre männen beskrevo underliga och absolut omatematiska kurvor på den
steniga bygatan, attraherades av gärdsgårdarna och repellerades igen,
togo omotiverade sned- och baksteg. Häradsdomaren sjöng en lantlig visa,
som skulle ha gjort hans befogenhet i en tingssal mer än tvivelaktig.
Den handlade om kärlek, och Norrtäljebrännvinet har en känd och erkänd
förmåga att leda avnämares tankar på denna i sig själv nödvändiga,
stundom himmelska, men ofta till låg drift urartade gudagåva till de
dödliga.

Nu hörde Söderberg. Han upphörde att hamra och kisade i stum förväntan på
det upprymda klöverbladet, som, ju mer det närmade sig, sökte iakttaga
den värdighet ett hedersuppdrag kräver.

Men så upptäckte han Karlsson på Söderön och hans hy förvandlades. Hans
tankar voro fjärran från begreppet brandsyn och han anade fanstyg,
särskilt som de ankommande voro tre, av vilka två kunde vara vittnen.
Man är aldrig säker i Roslagen. Och han hade icke kunnat tiga med sina
misstankar om Karlssons tjuvfiske.

-- Godagen, Söderberg! ropade häradsdomaren. D’ä brandsyn!

Söderberg drog en lättnadens suck och hans hand knöt sig fastare om
hammarskaftet. Om möjligt fastare.

-- Godagen, Söderberg! ropade Karlsson och Jansson.

-- Goda, häradsdomare å du Jansson, men du Karlsson, dra så många mil ini
helsinge som dä finns hår på hästar i sju konungariken, å ge dej i väg
mä samma, annars ska ja göra ett hål i huvet på dej så stort, så en kan
lägga abborrmjärdar i’et, vet du va dä va? Ge dej i väg!

-- Ge mej i väg? sade Karlsson. Vi kommer å ämbetets kall å fördragande
vägnar, å vi ska göra anmärkning på dina stenrös te kakelugnar! --
ilsknade han till. Här ska du få si vems ande du guppar mä!

Men tanken på en kask flög som en ljuv smekning genom hans hjärna, och
han tillade: -- Å när ja kommer mä frid å kärlek å försoning för resten,
så -- Söderberg, hit mä näven å slå te! Vi har ätet opp två kappar
potatis hundra tusen gånger om bägge två -- dä ä därför som vi har så
vacker gröda -- hi hi -- bägge två, å -- -- --

Han gjorde ett par korssteg och vill omfamna Söderberg. Och Söderberg
tänkte: Kanske dä ä klokast å inte bråka nu! Men vakta ut’en ska ja. Å
sen ska han få si Moses anlete.

-- Ja, ätter som dä ä brandsyn så får du väl gå mä in då, men försoning å
komsamsation, dä dröjer vi mä!

Brandsynen raglade in. Häradsdomaren rörde om med huvudet i en kakelugn
och drog det tillbaka med öronen fulla av sot och skägget fullt av aska.
Jansson och Karlsson tittade in i samma eldstad och konstaterade att allt
var i fullgott skick.

-- Å vi förmodar, att dä står te som dä ska på vind också?

-- Dä gör dä. Å nu bjur ja dej, häradsdomare, å Jansson på en sup. Kaffe
kan ni inte få, för käringen ä oppe i byn. Men Karlsson får allt lägga ut
brännvinsmjärdar, om han vill ha ett glas starkt i den här gården.

-- Åja, ja har pengar å köpa brännvin för själv, så va de anbelangar --
-- --

-- Ja, dom pengarna förtjänar du på abborre, din hundra attan! Ut mä dej,
annars gör ja mej olyckli på dej! Ut!

Karlsson blev vit i ansiktet, gav Söderberg en lång blick med mycket
i och gick ut på gården. De båda andra fingo sina obligatoriska två
nitnaglar. Rakade utför trappan och dinglade i väg med Karlsson.
Söderberg bet ihop tänderna och tittade olycksbådande efter sin gamle
fiende.

Men när brandsynen hunnit utom grinden, vände Karlsson plötsligt och
sprang tillbaka.

-- Hör du, skeppare, ja vill säja ett ord!

-- Va faen ä dä du vill, din tjyvstryker? frågade Söderberg med låg röst.

-- Jo, viskade Karlsson och hånlog, ja ville bara si ätter om dä va hål
på mjärdarna, å dä va verkeligen hål på dom. Ajöss, Söderberg!




Fattigstugan.


Jag ser mig själv som en liten tolvåring pulsa landsvägen framåt genom
drivorna. Jättefurornas kronor gunga vita av yrsnö, mina kläder äro vita
och vita moln av snö virvla upp vid varje steg. Jag bär på en korg, som
skall till fattigstugan, och i den finns ett dussin ljus, ett dussin
julkusar, underligt formade bröd med hedniska linjemotiv, några korvar
och ett stycke färskt fläsk. Ty i morgon är det julafton.

Vid Domberget stannar jag och stampar i marken, ty här är vägen ihålig
och härunder bo troll, som ha varit farliga förr i världen, men nu
kunna skrämmas med stampningen av en barnfot. Jag tänker mig deras håla
med röda sandväggar och tallrötter i taket, hopsnodda som ynglet i ett
snokbo. När jag stampar, faller sand i ögonen på jordfolket och de slicka
ögongloberna rena på varandra och åja sig. Det låter som när vesslor
gnissla i ett stenrös.

Litet längre fram passerar jag Klädstenen, som ligger några steg inne i
skogen. Den är ett rullstensblock, och sedan generationer vika gummorna
av vägen där och ordna sin klädsel, innan de fortsätta till kyrkan. De
knyta de stora vita huvuddukarna ovanpå de svarta och fälla ner de vita
stärkta underkjolarna som för dammets eller snöns skull burits uppfästa.
Och en efter annan gå de bakom stenen och huka sig ned några ögonblick.
Ty kroppen är den helige andes tempel och man skall gå in i herrans hus
utan jordiska tankar eller behov.

Nu glesnar skogen. Till vänster skymtar genom yrvädret Möcklaflons vita
yta och till höger sorlar en brun bäck, där smågäddor gå upp om vårarna
och där jag gått med mässingssnara. Men nu har snön slagit bro över den
här och där. Vid åbron stannar jag och tittar ned på den varmbrungula
bottnen. Vissen starr står och darrar i strömdraget. Om man hoppar upp
och ned på strandtuvorna, komma feta gröna kräftor baklänges ut ur
gyttjemoln och gå på sned en stund tills de besluta sig för att krypa in
i något mystiskt hål under motsatta strandens tuvor. Men nu måste jag gå
till fattigstugan!

Genom yrsnön ser jag redan kyrkan, sockenstugan och fattigstugan,
tröstlösa, fula och fattiga alla tre. Mitt för kyrkogårdsgrindarna ligger
en väldig driva och från dess krön kan jag se in över gravarna, där jag
lekt med mina skolkamrater. Där finns bara två familjegravar. Inom ett
järnstaket ligger kammarjunkare Spaldencreutz, som sades vara Gustav IV
Adolfs bror, fast Gustav den tredje kanske inte var hans far. Underliga
äro herrans vägar! Och under en mossig sten ligger Maja Skragge, änkan
efter kaparkaptenen, som kom hem från Medelhavet med en järnkista full
med spanska dubloner och holländska bågskyttar och köpte fyra hemman
i socknen och reste ut igen och försvann. Men änkan fortsatte hans
regemente och piskade upp drängarna högst egenhändigt och körde sitt
fyrspann själv när hon åkte till kyrkan.

[Illustration]

Men utanför sydvästra hörnet av kyrkogården är självspillingarnas plats,
och där växer intet gräs, ty marken är förbannad.

I sockenstugans övre våning bodde klockaren, som var fritänkare och
spelade gammal musik på ett gammalt piano med gula tangenter och
spinetton.

Bredvid sockenstugan låg fattigstugan, rutten, sned och vind, två rum
nere, ett på vinden.

Jag stampade av mig snön i den svarta förstugan. Från köket, det största
rummet, hördes ilskna röster, gamla, vresiga, knarrande gubbstämmor och
gumfalsetter. Vid mina stampningar förtonade grälet därinne som en döende
morrning, dörren öppnades och jag kände igen Regentas röst, som frågade:
-- Ocken ä dä? _Regenta_ var stående namn på fattighusets värdinnor.

-- D’ä bara Albert, jag skulle lämna en korg hemifrån.

-- Kors i alla tier, ä Albet ute å går i tocket vär! Ja, si den frua, den
frua, ho tänker då förjämnan på di fattie. Stig in å värm sej, de yr ju
så d’ä rent okrestlit -- åj åj åj, å så tånger korgen ä! Ja, den frua,
den frua, en har la allri sitt maken!

Jag klev över den alnshöga tröskeln och såg mig omkring. Det var inget
obekant folk, jag kände varje fattighjon.

Nu sutto de där i sina fållbänkar, män och kvinnor om varandra och sågo
i den tilltagande skymningen ut som trasbylten. Elden smällde och pep i
några sura tallpinnar på härden och det sparsamma skenet fladdrade som på
måfå runt väggarna, kastande en ljusfläck här och en där, glänste till i
ett par brillor, kom en flintskalle att blänka.

Där satt gubben Sjöstedt, nittiåringen, rak i ryggen som en soldat, oböjd
av ödet, hård som flinta, hemsk ännu att skåda, när sinnet rann på honom.
Han hade varit socknens rikaste bonde men processat bort gård och grund,
processat bort sitt sista öre. Nu satt han här längst upp vid fönstret
och stirrade framför sig med små stickande ögon. Han delade säng med
Gremsingen, en åttiåring som också varit bonde. Han led av andtäppa och
vi pojkar kunde härma hans pip och hostning på ett sätt som närmade sig
fulländning.

[Illustration]

Dessa båda bildade fattighusets aristokratiska element.

Där satt Grejsen, före detta soldat, omstrålad av ett slags krigisk
gloria, ty han hade legat på kommendering i Skåne när Carl XV skulle
hjälpa dansken mot tysken. Han ljög så att små blå lågor flammade kring
hans enda framtand. Han hade vita mustascher, vit rättarkrans och
spännhalsduk, blå outslitliga kommissbyxor med skinn på knän och bak och
träskostövlar. Bredvid honom satt Håka, före detta mordbrännare, numera
kvastmakare. I fattighuset bodde han bara om vintrarna. Somrarna drog han
omkring i bygden, ty han hade vandrareblod. Han var känd i varenda socken
mellan Eksjö och Västervik. Man skulle aldrig lämna honom ensam i köken.
I hans korg hade jag en gång släppt in en levande ekorre. --

[Illustration]

I nästa fållbänk sutto Kitta På Sne och Falka-Stava. Kitta hade tjänat
piga i bättre hus, men en sergeant hade gjort henne olycklig. Sonen
som blev sjöman hade skickat hem pengar i många år, men så småningom
upphörde sändningarna. Han var väl drunknad. Falka-Stava hade varit
regementshetär vid Smålands husarer. Nu var hon stendöv och använde sina
hoptiggda slantar till snus. Hon hade inte ett grått hårstrå, ögonen voro
svarta som kol, örnnäsa hade hon, som alltid var brun av snus, rynkig var
hon som ett gammalt äpple, och kring for hon som ett torrt skinn.

I sängen mittemot satt Muffa-Lotta, som inte kunde tala rent. Hon kardade
ull åt bondhustrurna och sprang med skvaller. Hon var krokryggig så att
huvudet tycktes sitta mitt på bröstet och gnodde i ur och skur utefter
vägarna med sin ullkorg, fick en kaffeskvätt här och en där. Det var en
sport bland oss pojkar att kunna tala som Muffa-Lotta.

[Illustration]

Bredvid Muffa-Lotta satt Lama Johanna. Benen voro förtvinade och hon
måste ha hjälp med både det ena och det andra. Men sticka strumpor kunde
hon. Hennes fingrar rörde stickorna blixtsnabbt och ögonen hade hon med
sig. Hon hade en fix idé -- att ett kärleksförhållande existerade mellan
Falka-Stava och Håka. Det tjänade ingenting till att försöka ta henne ur
den tron. Hon kunde ligga vaken natt efter natt och stirra och lyssna i
mörkret, och när hon jagat upp sin fantasi tillräckligt väckte hon sin
sängkamrat och bad henne dra eld på en svavelsticka, ty det stod aldrig
rätt till. Och Muffa-Lotta for upp ur sömnen och bad på sitt kinesiska
språk Johanna dra ända in i Hälsingland. Och då vaknade kanske de andra.
Grejsen svor så taket kunde lyfta sig och Kitta På Sne skällde och
gnällde om nattfred och försäkrade att Falka-Stava låg som död under
samma fäll som hon -- det var bara svartsjuka -- hon skulle skäms och
veta hut gamla lama människan -- tänk om Johanna vore frisk och hade
samma sinnelag -- marskattorna voro som läsbarn emot henne, och en skulle
vända ut och in på henne och titta på själen -- håll dej still och sov
ditt skrälle!

Och då teg Johanna. Hon våndades en stund och suckade och vred på så
mycket av kroppen hon kunde tills hon somnade av trötthet vid att lyssna
och stirra. Och snart hördes bara de sovandes stånkande, Gremsingens pip
i bröstet och en och annan snarkning.

I den återstående sängen låg stortjuven Stolpe. Han sov mest nu på sina
lagrar. Han var över 70 år och 40 av dem hade han varit i fängelse. Det
var han som stal kyrksilvret i Håskulla kyrka med prästen Ekborns hjälp.
Prästen stod själv i sakristian och langade dyrgriparna ut genom fönstret
till Stolpe. Ekborn hängde sig i rannsakningshäktet, men Stolpe ville
leva och vittja flera kyrkor. Det lyckades också, men han blev alltid
fast, ty kyrkstöld hade ingen välsignelse med sig. Han var far till
en massa barn som alla hade samma tjuvsena och voro fruktade i många
kyrksocknar, ty de drogo sig ej för att ta till kniven om det gällde.

Man må inte tro, att gubben Stolpe var orkeslös, fast han sov för det
mesta. Han var bara lat.

Hans sängkamrat var Blinningen, Johan Petter, blindfödd och f. d. elev
vid blind- och dövstuminstitutet. Han representerade bildningen inom
fattigstugan, ty han var den ende som kunde läsa. På vinterkvällarna, då
hjonen trötta efter dagens strövtåg med tiggarpåsen sutto och dåsade i
mörkret -- ty ljus användes icke -- tog Johan Petter fram den enda bok
han ägde och läste med oändligt långsam sövande röst igenom den från
pärm till pärm. Han kunde den sedan många år utantill, men han satt
ändå och fingrade på de upphöjda typerna alldeles som på institutet, ty
det hörde till, han var lärd så. Boken var Den Blindes tidsförsonare,
Stockholm, tryckt hos L. J. Hjerta 1842. Johan Petter var litet larvig,
litet fjollig, eller hur man skall säga. Han var en fyrtiårs man, yngst
av hjonen. Lama Johanna påstod alldeles säkert att Regenta och han hade
sitt ihop, men hur det var med det vet inte jag. Säkert är emellertid
att Johan Petter var favoriten. Regenta var en frodig femtioårs människa
med tjocka läppar, små talgiga ögon och lätt grånat hår. Hon var despot
och styrde med järnspira. Hon hade många år bott tillsammans med
skinnskräddare Parath i Uddestorp, och när han dog -- han frös ihjäl
efter en vintermarknad i Ingatorp ute på Bruzaholmsskogen -- sökte hon
och fick den just lediga och framstående befattningen som Regenta i
fattigstugan.

När hon var på dåligt humör och skulle liva upp sig med en kaffeskvätt
och gick fram för att elda i spisen, där vart hjon hade sin egen
kaffekokare stående, kunde den onde flyga i henne så att hon slängde alla
de andras kokare utåt golvet så sumpen yrde och skrek: -- Ja har ju sagt
att spisen ä min!

»Spisen ä min, sa Regenta», var ett ordspråk i socknen.

Vid sådana tillfällen blev det liv i luckan. Grejsen svor och gubben
Stolpe lovade att skära av morlösa (matstrupen) på Regenta. Muffa-Lotta
skällde på kinesiska och Falka-Stavas ögon lyste som onda stjärnor. Hon
ville bitas och rivas, men Regenta var stark och satte henne i sängen så
lumporna yrde.

Regenta bodde i vindskammaren. Det var liksom förnämligare. Så när
hade jag glömt berätta att det andra rummet på nedre botten upptogs av
gubben Geiz, f. d. husar och tokig, fast hans galenskap som oftast var
av det mildare slaget. Han låg i sin säng höljd i trasor av de mest
vidunderliga slag och kulörer och lallade som ett barn, måste matas
som ett barn. Men när han fick sina anfall måste han bindas. Då sköt
han fradga ur den tandlösa käften och vrålade då och då fram rysliga
svordomar, minnen från korpralstiden och rekrytexercisen vid Ingelsta
skvadron.

Ja, nu sutto de där i sina fållbänkar allesammans. Ur de svarta munnarna
stod andedräkten vit, ty det var kallt i rummet. Blåsten ven i ett par
trånga rutor. Den sura veden fräste och smällde.

-- Ja, ja få la tömma kôrgen då, Albet lelle, sade Regenta, för han sa la
ha en tebakers mä sej, när han går.

Hon började plocka opp innehållet på fällbordet.

-- Åck åck åck, ja, den frua, den frua! Si va brö, va brö, å vörtbrö te
på köpet! å va kôrv å va fläsk -- ja, åck åck åck! -- å va ljus -- ho tar
sej rent å för när.

-- I kan la tänna på ett ljus då, när en har lyse, sade gubben Sjöstedt.

-- Ja vesst, vesst, Sjöstedt lelle, dä sa ja vesst dä. Ja sa bara gå opp
på kammarn ätter svagelstecker. Ja, si nu slipper den fattige å setta i
mörker. Si en törs inte lämna nåra stecker här nere, för si gubba ä så
ovålia så.

-- Hut, käring, brummade Stolpe. Men vindstrappan knarrade redan under
Regentas lispund.

Stolpe reste sig stånkande ur sängen.

-- Ja, en sa la glo på gusslånet, då, ätter som dä likar sej te kalas.

-- Steck inte dit klorna förrän dä bler ljus, för då får du mek å leka
mä, varnade Grejsen. Nää du, Stolpafaen, Regenta sa räkna, innan du ger
dej opp i maten. Sett logn, sa ja!

Regenta klev in.

-- Si ja feck lôven å ta rätt på ljusastaken också, si! Va ä I oppe
ätter, Stolpe? I har la inte vatt framme ve bordet? Si nu ble dä ljust --
å s’ocke ljus, köpeljus ä dä, ja, en har då allri sitt maken, den frua,
den frua, ja säjer då dä! Har I vet å tacka nu, era stackare? Ja, ja får
la tacka då för mej å di andra. Gu ska löna hasskapet på den yttersta
dagen i evihet amen, skulle inte sånt hasskap få sitta på nådatronen i
hans rike, så kômmer la ingen in i saliheta, d’ä ljug dä!

-- Ja tack, söta snälla! Hälsa å tacka så möe! Ja tack, då! ljödo några
röster i korus.

Men Blinningen tillade: -- Vell inte Albet ha ett guss ord mä säj på
vägen?

Regenta for ut: -- Äsch, tösst mä dej, Johan Petter! Han vell läsa,
stackarn -- -- Men Albet får la gå nu, innan dä bler nermörkt.

-- Å, ja ä inte mörkrädd! Läs du, Johan Petter!

Jag visste att Blinningen blev ledsen, om han inte fick läsa för varje
främmande som hade något ärende i fattigstugan.

-- Sir I dä, Regenta, atte han vell! triumferade Blinningen och grävde
fram sin bok bakom huvuddynan. Han började fingra på första sidan och
stavade i klagande tonfall:


Den blindes Tidsförsonare.

Stockholm, tryckt hos L. J. Hjerta, 1842. Stormäktigsta Allranådigsta
Drottning! Detta första i Swerige werkställda försök att medelst tryckta
upphöjda bokstäfver bereda Blinda tillfälle att sjelfwa lära sig känna
och läsa sitt modersmål, nedlägges i underdånighet inför de Blindes och
Döfstummes höga Beskyddarinna. Det nådiga hägn och Moderliga beskydd,
hwarmed Eders Kongl. Majestät alltid täckts omfatta dessa wanlottade
med-christna, inger mig den ljufwa förhoppning, att denna lilla samling
af tänkespråk m. m., utgifwen till ljus och tröst på den Blindes
töckenhöljda bana, skall med nådigt wälbehag af Eders Kongl. Majestät
upptagas. Med djupaste undersåtlig wördnad, trohet och nit framhärdar
Allernådigsta Drottning, Eders Kongl. Majestäts Allerunderdånigste och
tropligtigste tjenare och undersåte O. E. Borg. Allm. Institutet för
Blinda och Döfstumma den 8 Now. 1842. ABCDEFGHIJK -- dä hörs bjällrer i
Ekeberga li, sade Blinningen plötsligt och lyssnade.

Jag lyssnade också, men hörde ingenting.

-- LMNOPQ -- di kommer närmre, dä la nôen, sum sa te tôjet -- RSTUW --

-- Va sa du setta å läsa upp alfabeten för? Dä vet du la, atte Albet ä
lärder på förut, sade Regenta.

-- Dä kan va, dä, invände Johan Petter, men när alfabeten _står_ här, så
sa en la läsa opp’et. Å seffrera å skiljeteckna mä. Men nu så kommer
dä redia guss ord: Tröste- och tänkespråk. Tålamod besegrar allt. Flit
bräcker mödans skal. Blott werksamhet är lif, och arbete är njutning.

Nu hördes bjällrorna närma sig i rask takt.

-- Daglig öfning gifwer färdighet. Gör rätt, det är din plikt, gör godt,
det är din ära, fortsatte Johan Petter i sorglig näston. Där tro och
kärlek styrka gifwa, försakelse blir lätt för menskan. -- Di kommer hit,
åkara, sade Johan Petter. Nu tar di å ve grinna.

-- D’ä la nôen, som sa te klockarn, gissade Regenta och försökte se ut
genom fönstret, som nu stod svart i kvällningen. Nä, jesses, di kör rakt
på vårat, va kan dä va för främmat?

Släden stannade utanför fattigstutrappan, tunga stövlar klampade på
bron och i förstugan, dörren rycktes upp och in kommer Johan i Havvik,
fjärdingskarlen. Han kom tydligen »i dragande kall å ämbetets vägnar»,
ty han såg bister ut, en förkroppsligad bild av den hämnande rättvisan.
Gubbar och gummor stirrade oroligt på den mäktige.

-- Go kväll, sulle ja la sä, men dä egentelien mä Stolpen och Regenta ja
vell tala. Säj nu, Stolpe, har du son din, Kalle, den lömmelen, gömder
här nôenstans. Ljuj nu inte utan erkänn, för här sa i alla fall ble
unnersökning och rumsterning. Finns han här, så säj ifrå du mä Regenta, å
förvarra inte dett straff!

-- Nää, fjärsman lelle, ja har inte sitt te nån Kalle. Ä dä nôen aen sum
har sett te Kalle Stolpe? Nää, si dä! å faren sulle la va den närmasta.

-- Inte har ja sitt te pôjken, sade Stolpe och spottade framför
fjärdingskarlen. Han ä la gammal nock nu för te inte hänga far sin i
rockaskörta. Va har han gjort för nôe nu då?

Jo han kum ut ifrå cellera i Jönseping som i förrgår, å han va inte väl
utkummen förrän han geck på kroa å skar en bromsare ve bana, å när di
sulle ta’an så skar han en två’l’tri te å smatt ut å kum unna. Å i natt
så har di brötet sej in hos handlingsman i Höreda å di tror att dä ä
pôjken din, för dä va nôen sum hadde sitt’an bortåt Hunnersta te.

Gubben Stolpes ögon glindrade.

-- Ja ta’an den som kan, ho ho, men här finns han inte.

-- Men han brukar ju allti bo här när han ä ute på illt å jävelskap. Säj
nu opprecktit, um I har’an här! Jasså, I vell inte. Ja, då får vi la
bönna på å söka.

Han öppnade dörren. -- Agust, binn marra ve broa å kum in, för här ska
ble rumsterning. Lås farstedöra å ta u nöckelen!

-- Nej, låt mej komma ut först, Johan, bad jag.

-- Köss, ä Albet här? Å ja sum inte så’an. Ja, dä bäst atte han går.
Ajöss, ajöss, å hälsa så gôtt!

Jag tog min korg och gick. Yrvädret hade tilltagit, stormen ven i
kyrkogårdens kala aspar. Jag tänkte på min vän Kalle Stolpe, som varit så
hygglig mot mig, då vi voro skolkamrater. Han var ju äldre än jag, men
han var litet sen i skolan. Han låg inte åt vetenskapen. Vid det här
laget var han väl aderton år. Hur många tallbössor hade han inte gjort
åt mig, hur många enbågar hade han inte skurit för min räkning och hur
mycket rackartyg hade han inte lärt mig. Hur m -- --

-- Va ä du för en?

Ur dunklet bakom syrenhäcken vid kyrkogårdsmuren steg en lång figur fram.
Mitt hjärta stannade. Jag kände igen silhuetten genom snöyran. Det var
Kalle Stolpe.

-- Jasså, ä dä du, Albet! Ja så la, atte du kum ifrå fattistôva. Va ä dä
för en släe, sum står där?

-- D’ä fjärdingsman.

-- Jävlarrr -- då bler dä å ta på luffen igen -- jösses va ja ä trötter,
ja har gått i ett gångane sen i går môra. Å i kväll hade ja tänkt å smita
mej in, när Regenta hade gått opp på kammarn, å lagt mej på golvet eller
krôpet ôpp i spisen, men nu går dä inte förstås, för kärngera kan inte
hålla tjåken -- va sae fjärdingskarn?

-- Han sa att du hade skurit en bromsare -- --

-- Jojo du, di va på mej som fluger på sirap, men ja tappade u dom lite
krösamos mä svallingen blank -- --

-- Å så trodde di att dä ä du som har brutit dej in hos handlarn i Höreda
--

-- Hongri förstår du, gôsse, så dä rev å slet i buken, men ja skar bara å
ett schok amerikanskt fläsk --

-- Di söker efter dej på vind --

-- Ha ha, låt dom snoka -- å så har ja mä mej julklapp te gubbafasen,
en kagge matsnus! Å den ligger här i snön bakom syrenera -- du ä en bra
pôjk Albet å du skvallrar inte, men säj åt gubben att han har snus här i
snödriva, när du går i julotta i övermôra. Men nu får ja ge mej i väg.
Ligger sjön?

-- Ja, nog har di gått’en, men inte ä han säker --

-- Ja måste över sjön innan dä bler svart i kväll, för annars hittar ja
inte dit ja vell. Håll tjåken, Albet, annars så vet du -- --! Ajöss mä
dej! Ja tar över åkern här å ner te sjön. Glöm inte kaggen!

Och Kalle Stolpe försvann i natten och snöstormen.

Sedan har ingen hört av honom.




Konstnärsliv.

Ett julminne.


-- Ja, tänk vad tiden går! Det är ju en sanning, som är upprepad till
banalitet, men man förstår inte riktigt innebörden av den, förrän man
passerat trettiotalet. Då bär det av utför, som om man halkade i en
trappa. Och vad åren förefalla onaturligt korta, om också dagarna synas
långa var och en för sig!

Vi sitta i min ateljé. Skymningen faller på. Dyningen skvalpar sakta.
En Norrlandsbåt, som passerar längst ute vid horisonten, har redan tänt
lanternorna.

-- Tänk, att det redan lider mot jul! Det var ju nyss vår -- -- --

-- Blir du sentimental?

Min vän svarade inte. Jag fortsatte: -- Jag tycker att vi inte ha något
att beklaga oss över. Här sitta vi nu i ett varmt rum med både grogg och
cigarrer, litet grå i skägget visserligen, men friska och arbetsdugliga.
Skulle du vilja ha igen tiden för snart tjugu år sen? Nej, min gosse, det
vill du inte!

-- Ja, men minns du vårt gudomliga lättsinne? Det är åtminstone en
förlust att beklaga. Men svälten, den vill jag verkligen inte ha
tillbaka. Jag föredrar kaviar och järpe och vältempererat vin, ja, till
och med sill och potatis. Men jag blir alltid nedstämd mot jularna, kan
inte hjälpa det. Julen hotar som en mara och jag måste skruva upp mig för
att barnen icke skola märka något. När jag köper julklappar åt familjen,
är det som allt det gamla hemska skulle hota mig igen. Den, som svultit
som jag, glömmer det aldrig. Fy tusan! Skål! Jag minns en särskilt svår
jul, och det är minnet av den, som sitter i och sprider sig och smutsar
ner allt, ungefär som pariserblått på paletten.

-- Ja, vi svalt ju allesammans, åtminstone de flesta, men inte gåvo vi
oss för det. För min del tycker jag, att den där tiden är så gott som
utplånad ur minnet. Jag minns inga detaljer längre. Det är som något
förhistoriskt. Men kanske var du värre ute än vi andra.

-- Ja, jag skall gärna berätta det. Kanske verkar det som en befrielse.
Ja, herre gud, vad man har varit dum, ty det berodde på min dumhet --
delvis åtminstone!

Du minns, att jag förlovade mig redan i Uppsala. Flickan hade litet
pengar, fast det var, vid gud, inte orsaken. Du kan tänka dig, att
det blev uppståndelse i hennes familj -- gå och förlova sig med en
studentvalp, som inte ägde ett öre! Men hon stod på sig, och det
eklaterades, sedan släktingarna på underjordisk väg tagit reda på, att
jag åtminstone inte var någon Långholmskandidat. Du skulle sett med
vilken komiskt kylig reservation de behandlade mig. Och inte blev det
bättre, när jag helt plötsligt slungade böckerna för att bli målare. Nu
var jag naturligtvis spritt galen.

Den närmaste tiden efteråt minns du själv. Du minns skolan vi arbetade
på, hur vi bytte ut studentmössorna mot slokhattar och levde på kaffe.
Nog var det underbart att magarna höllo stånd mot den dieten. Tobak
och kaffe och vid festliga tillfällen ett glas öl i något kafé vid en
bakgata, medan vi stormade himlen i vår fantasi och kalfatrade allt.
Ned med akademien och upp med oss själva! Och om nätterna sutto vi i
varandras kyffen och filosoferade och diskuterade tvärsigenom rökmolnen
tills solen stack in huvudet och födde oss en ny dag att filosofera bort.
Varifrån fingo vi pengar? Det är mig ännu en gåta.

-- Å, du minns väl, att vi målade kort till både påsk, pingst,
lövhyddohögtiden och jul. Kort för 25 öre stycket.

-- Ja, men när någon hade fått sälja för ett par kronor skulle ju allihop
leva på mecenaten. Nå, det var ju billigt på bolagskrogarna den tiden.
Kommer du ihåg dillköttet och svagdrickat och när vi bjödo fyra sjåare på
middag mot att de skulle sitta modell och du höll på att få stryk för att
du karikerade dem? Men det svåraste var att alltid laga så att jag hade
en tioöring över till porto var dag, ty vi skrevo till varandra dagligen,
fästmön och jag. Och färgen var dyr. Man gick och avlade milliondukar
i hjärnan och målade i tomma luften, ty man hade inte färg. Kommer du
ihåg, Olle, då jag hade köpt en heltub kadmium för fyra kronor? Han blev
formligen ursinnig och skrek: är du galen, människa, jag som inte ätit
sen i förrgår! Hit med tuben på ögonblicket!

Han fick den och lyckades verkligen byta ut den mot en liten tub kromgult
hos färghandlaren och få över tre kronor tillbaka. Sen blev det fest på
dillkött och öl. Man övervakades faktiskt för att ej få förfalla till
excesser i fråga om färg och duk, då kotteriet var utan mynt. Kommer du
ihåg Otto, som brukade säga: -- Kom så gå vi hem till mig och röka middag!

Men allt det där minns du nog. Nu kommer jag till ämnet. Jag hade hyrt
in mig långt ute på Kungsholmen hos en arbetarfamilj, som hade ett
kallrum, smalt som en sarkofag och kallt som en sådan. Det blev höst
med regn och rusk. Ingen ville köpa mina usla tavellappar, och med mina
blomsterkort och skämtkort hade jag redan tröttat ut pappershandlare och
cigarrbutiker. Om dagarna gingo jag och ett par kamrater och tecknade
gamla kåkar på Söder -- lyckades sälja en och annan teckning för en à
två kronor till antikvitetshandlare, i antikvariat eller till någon
oförsiktig samlare. Men pengarna duggade alltmera sällan. Glåmiga i synen
och rökande torrt i våra pipor släpade vi oss omkring i stan, och, när
kvällen kom, ströko vi utefter kajerna och beundrade lyktreflexerna. Det
blev klent med himlastormningen. Den uppträdde bara då magen någon gång
reagerade efter dillkött, ty då tillfälle yppade sig, åt man tills man
blev rusig.

Du låg på landet då och hade det bra, du, lycklige ost!

Våra överrockar hade naturligtvis gått all världens väg, våra skor
voro trasiga, och vi måste göra uppfinningar för att dölja de värsta
skavankerna i kläderna -- ty utan snygga kläder går det inte. Det är
som om förläggare och redaktörer skulle mer än andra dra sig för en
man, som inte är oklanderligt klädd. Vi försökte sälja karikatyrer till
tidningarna, men på den tiden gillades inga karikatyrer. -- Ordentliga
skola teckningarna vara, sade redaktören. Inte duger det här! Det är ju
bara överdrifter! Ser en människa ut så här, kanske? Gå på akademien och
lär er teckna, unge man, och kom tillbaka då ni blivit utlärd! Och ändå
visste vi, att våra teckningar voro bra.

Efter sådana avslag brukade vi allvarligt överlägga om lämpligheten
att göra slut på en usel tillvaro. Vi gingo på Skeppsbron och tittade
ner i det smutsiga vattnet, vi beundrade revolvrar i bodfönstren, vi
fantiserade om cyankalium, som vår Uppsalakamrat, du vet, klarade sig med.

Och på kvällarna kröp jag ned i min kalla bädd med skrikande mage och låg
och stirrade på brandmuren utanför fönstret tills jag domnade.

En morgon, det var två dagar före jul, brydde jag mig ej om att stiga
upp. Jag hade inte ätit på två dar och var för övrigt undernärd sedan
längre tid. Min värdinna kom in framemot middagen och frågade hur jag
mådde. -- Jo, tackar bra, sade jag, men jag tänker ligga i dag, jag är
trött.

-- Men ska inte herrn äta då? Jag springer så gärna ned på magasinet och
hämtar lite kallskuret, om herrn ger mig pengar.

-- Nej, tack, jag är inte hungrig.

Hon muttrade något och gick.

-- Men varför skrev du inte till din fästmö? Hon hade ju pengar.

-- Ja, det var det, som var det dumma. Jag hade inte med ett ord låtit
henne veta, hur det stod till, och inte kunde hon med egna ögon övertyga
sig om något rörande mig, ty konvenansen tillät, gudbevars, inte att
hon reste upp till Stockholm för att hälsa på mig. Ung och glad och
oerfaren som hon var, hade hon inte en tanke på annat elände än det, som
händelsevis kom henne under ögonen. Hon trodde naturligtvis, att jag var
livad och elegant som då vi förlovade oss. Jag skulle ju bli en stor
målare och världen måste leka för mig och le åt mig.

Nå -- jag låg hela dagen. Tredje dagens svält är inte svår alls. Man bara
slöar till och känner sig trött. Jag somnade och vaknade och somnade
igen, omväxlande, tills det blev natt. Jag låg och stirrade på den
fördömda brandmuren, som upplystes av gatlyktan nedifrån djupet av gatan.
Jag låg och målade alfresco på den i tankarna, tills jag sjönk i dvala.

Jag for upp i sängen, badande i svett. Pulsarna bultade i tinningarna.
Men vad var det? Brandmuren var ingen mur längre. Det var en väldig
tavla med ett landskap. En väg slingrade sig mellan gröna trän under
sommarmoln.

Jag gnuggade mig i ögonen. Jo, jag var riktigt vaken, men jag hade feber.
Jag vet ju, tänkte jag, att det är en brandmur och ingen tavla. Alltså är
det här hungerhallucinationer, sade jag till mig själv.

Nå, låt gå då för hungerhallucinationer! Gärna för mig! Men konstigt är
det, att jag inte kan tänka bort landskapet! Det vore väl själva tusan!

Jag steg upp, men raglade som en drucken mot dörren med en väldig duns.
Det blev liv inne i rummet bredvid, där mitt värdfolk låg. Någon strök
eld på en tändsticka och jag hörde steg av nakna fötter närma sig. Min
värd gläntade på dörren.

-- Vad är det fråga om? sade han.

-- Jo, kom in, herr Lundgren, och säg om inte det där är ett landskap, en
tavla, svarade jag och pekade ut genom fönstret.

-- En tavla? Herrn yrar, herrn drömmer. Drick ett glas vatten och gå inte
och stollas på det här sättet, så en stackare inte får sova, när man har
arbetat hela dagen. Tavla! Va ä dä för galenskaper?

-- Ja, kanske det inte är någon tavla, då! Ja, ursäkta att jag störde,
jag har visst drömt. Godnatt!

Lundgren gick småsvärjande och lade sig.

Men visst var det en tavla! Herre gud, jag ser ju så tydligt
alltsammans, trädstammarna och lövverket mot luften! Jag måtte ha feber!

Jag kröp till sängs och låg och försökte arbeta bort tavlan ur min
hjärna, tills allt blev ett kaotiskt virrvarr av färger och linjer. Jag
kände ingen hunger och jag funderade över detta egendomliga faktum tills
jag somnade igen.

Jag vaknade långt fram på dagen vid att fru Lundgren tämligen omilt
skakade på mig.

Jag for upp. Svetten rann i strömmar över hela min kropp.

-- Inte duger det här, sade hon. Herrn är sjuk. Och inte har herrn ätit
på över ett dygn. Ursäkta, hur är det, kanske herrn inte har några
pengar? Vi ha talat, Lundgren och jag, om den saken.

-- Jo vars, nog har jag pengar, men jag är bara trött. Kan jag inte få
sova i fred? Det var då själva -- --!

Jag kände ett nervöst utbrott av vrede vara i antågande.

-- Ja, men nu har jag en kopp buljong här och en smörgås, och nu är det
bäst att herrn sätter i sig det som bjuds.

Buljong! Jo, jag kände doften i näsborrarna, men den äcklade mig.

-- Ja, kanske det, snälla fru Lundgren, svarade jag för att låtsas
centera hennes vänlighet, samtidigt som ilskan hotade bryta fram. Men
lyckligtvis segrade det lilla förstånd, jag hade kvar. Jag bad henne
ställa koppen på en stol vid sängen, och hon gick.

Med darrande händer förde jag koppen till munnen och jag sväljde ett
par klunkar. Men du vet hur det är, då man svultit allvarligt en längre
tid. Kroppen vägrar absolut. Jag lyckades ställa koppen ifrån mig utan
olyckshändelse, och så rusade jag upp. Efteråt hade jag all möda att åter
krypa i säng, och sen minns jag intet förrän följande morgon, då jag
vaknade vid buller i rummet utanför.

Jag kände igen rösterna. Det var Olle och Otto och En tub avlägset, som
vi kallade honom. De voro mycket högljudda.

-- Sjuk, hörde jag Olles röst, han är inte sjuk, han är bara lite sugen,
men det ska vi snart ändra om. Det är ju julafton i dag, vet ja! Och här
finns mässing, ska lilla frun tro!

-- Jo, han ä sjuk, å ja har telegraferat efter hans fästmö. Hon
telegraferade i går kväll, men det va omöjligt att få liv i honom, å så
öppnade ja telegrammet, här ä dä för rexten, läs själv: -- Varför inget
brev. Svar omgående. Å ja telegraferade: -- Herrn sjuk, kom genast, dä va
ju riktigt? Ja bjöd honom buljong i går, men den kunde han inte få ner --

-- Gunhild, ja, jag hade ju inte skrivit på två dar! Och det kom jag ihåg
först nu. Då måtte jag vara sjuk -- --

-- Äsch, han kryar nog till sig, bara vi få hand om honom, hörde jag Olle
igen.

-- Men han sover än!

-- Det är väl inte värre än att vi kunna väcka honom.

Och de tre stormade in.

-- Fy fan vad du ser ut! Alldeles som en sillmjölke i synen. Vi kunde
förstå, att det var något tokigt med dig, efter du varit osynlig så
länge. Men opp med dig nu! Tuben har fått julpengar och här ska festas.
Vi ha redan ätit frukost och äro pin livade. Vi blevo utkörda från
»Runan» för att Otto spelade munspel. Släng på dig paltorna med samma och
ligg inte och såsa så där!

-- Ja, men jag tror verkligen, att jag är sjuk. Jag har inte ätit sen jag
vet inte hur länge. Jag orkar inte gå opp.

-- Kan inte det här hjälpa dig på benen? frågade Olle och drog fram ett
stort papper ur fickan. Det är »Runans» matsedel, som jag högg innan vi
blevo utkörda. Hör på nu: Smörgåsbord 30 öre, utan vidare spisning 50
öre. Nu har du levt så länge på utan vidare spisning, så du kan behöva
litet smörgåsbord. Buljong 25 öre, vitkål 30 öre, tänk på frikadellerna,
kabeljo 30 öre, tänk på supen till den. O. s. v.! Och tänk på ölet och
kaffet och konjaken och cigarrerna och mat igen, tre gånger om dan och
allting fritt. Och sen gå vi till Blanchs och höra på Stanék, och sen gå
vi hem till Tuben, för han ska köpa chianti, och -- --

-- Jag får väl blåsa liv i den tusan, sade Otto och tog fram munspelet.
Han preludierade en stund, och så började han säsongens målarvisa. De
båda andra stämde i med full hals:

    »Jag är en liten flicka fin,
    min pappa heter Gredelin,
    han håller målarmagasin
    och säljer färg med värdig min.
    Jag i en målarkladd är kär,
    min målare på modet är,
    har vida byxor, sammetsrock,
    men sjunger lika glad ändock:
    Tarara-boom-de-ay» -- --

Det värkte i mitt huvud. Jag trodde att jag skulle svimma. Jag försökte
le, antagligen matt.

-- Nej, på dej biter ingenting, din dömåns, sade Olle. Hör ni, pojkar,
jag tror det är bäst att vi knalla sta och hämta en läkare! Det här duger
inte, han är ju vit i ansiktet som en kyrkvägg!

I samma ögonblick hörde jag en välbekant röst ute från tamburen.

-- Pojkar, sade jag, ni få gå nu, för min fästmö kommer. Adjö med er,
kila på bara!

Med ens kände jag mig så stark, att jag kunnat hoppa ur sängen. Det är
märkvärdigt med den där kärleken, eller hur?

Och förbi de utgående trängde sig min fästmö, frisk och rödblommig av
vinterkylan. Tja, sådant förstår du!

-- -- --

-- Jag?! Jag känner mig frisk som en nötkärna, men jag har varit litet
sjuk, antagligen förkylning, ljög jag. Nu är jag alldeles bra.

-- Men vågar du verkligen gå upp? Du har ju haft feber och yrat. Nå, kläd
på dig i så fall, så gå vi och äta frukost! Jag stiger ut så länge och
pratar med gumman.

Egendomligt! Jag kände mig bara litet matt i knäna. Hunger kände jag
fortfarande ingen. Det måste vara nervositet och bli en fruktansvärd
reaktion efter, annars är det ett underverk, tänkte jag, medan jag klädde
mig. Jag sökte göra mig så elegant som möjligt, trots alla bristerna i
mina kläder. Nå, så var jag färdig.

I tamburen sade min fästmö: -- Men du får inte gå ut utan överrock, det
vore ju vansinnigt, när du legat sjuk.

-- Jag begagnar aldrig överrock numera.

-- Men nu _måste_ du ta på den.

Här måste sanningen fram.

-- Jag har ingen överrock.

-- _Har du ingen överrock?!!_

Den mest ohöljda förvåning avspeglade sig i min fästmös ansikte.

-- Nej!

-- Hör du! -- och hon öppnade nervöst tamburdörren. Ute i trappan tog hon
mig i båda händerna, såg mig i ögonen och frågade:

-- Har du lidit nöd?

-- Ja, mycket!

-- O, jag i min enfald och oerfarenhet, som aldrig tänkt en tanke ditåt!
Men varför har du inte skrivit något om detta? Det är orätt av dig.

-- Kanske, men man vill ju bevara skenet så länge som möjligt. Nu förstår
jag att det också berodde på enfald och oerfarenhet.

-- -- --

-- Men nu gå vi till Rydberg och äta en riktigt stadig frukost, sade hon.

-- Nej, på Rydberg kan jag inte visa mig med de här kläderna. Jag vet
knappast om jag ens kan visa mig ute med dig!

-- -- --

Vi gingo till en mindre elegant lokal, och jag fick berätta. Jag
berättade ganska ohöljt. Nå, det var inte vidare livat, men det kändes
bra att ha det sagt.

Och jag åt. Jag åt som man äter i ungdomens vår. Att jag inte blev
dödssjuk, är mig oförklarligt, men läkare ha sagt mig, att återseendets
glädje plus en sund natur _kan_ ha den effekten.

Min fästmö måste resa med middagståget. Föräldrarna medgåvo ej permission
mer än mellan ett par tåg, och det var ju för resten julafton.

Vid Centralen gav hon mig alla sina pengar, det var en hel del sedlar.
Jag skall alltid minnas uttrycket i hennes ögon, då tåget ångade ut från
stationen.

O, du heliga lättsinne! Jag löste igen mina kläder och min överrock,
sökte upp kamraterna och bjöd dem på festmiddag. Det blev fröjd i hjärtan
och pokaler. Pengarna togo slut så när som på ett par kronor.

När jag kommit hem sent på natten, kom reaktionen. Jag föll i gråt. Jag
tände icke genast ljus, utan satt på sängkanten och snyftade i mörkret.
Samtidigt infann sig också fysisk reaktion. Spänningen hade varit för
stark på båda områdena.

Jag tände ljuset för att gå till sängs. På bordet låg ett brev. Jag bröt
det som i en dröm och läste. Det var från en gammal Uppsalakamrat, som
givit studierna på båten och blivit stor källarmästare.

»Vill du dekorera mina matsalar och mitt kafé? Du får bara tusen kronor,
men du äter och bor naturligtvis fritt hos mig. Jag hade tänkt, att den
här beställningen skulle komma som julklapp.»

Jag låg sjuk i en vecka. Min fästmö kom upp och skötte mig under tiden.
Året därpå gifte vi oss. Sen vet du resten.

Men jularna ä till för ungarna och inte för sådana som jag.

Det var nermörkt, jag stängde ateljén och vi gingo genom skogen upp mot
stugan, som strålade av ljus och värme.




Haröns omvändelse.


Då jag sist var på Harön frodades Nåden där i mer än tropisk
yppighet. Tre kolportörer hade fullt schå och höllo på att äta ut
kapellpredikanten, den de nedsvärtade vid kafferepen, så att han till
slut inte var värd mer än en rutten strömming, fast han egentligen var
så hygglig och renhjärtad som en präst kan vara. Vilket ju också är
ett betyg, om icke precis stora A. Till och med skeppar Karlsson var
omvänd och lipade som en sill vid bönemötena och om nätterna stånkade
han och vred sig under tyngden av sina synder, så att gumman till slut
måste låta honom ligga på kammarn för att få en blund. Ty någon måtta
skall det väl vara i alla fall. Och Antinus Söderberg, som nyss suttit
inne för slagsmål och våldsamt motstånd mot polis, hade blivit mjuk
som en binnikemask och hängde på frälsningsarmén så ofta skutan var i
stan. Kolportörerna blevo stinna som korvar och skeno av flott kring de
nådeförkunnande trutarna.

Fruntimmerna klagade visserligen att intet blev gjort för Nådens skull.
Den inkräktade på fisket och jordbruket och ön tycktes vara till för
kolportörernas skull. Men riket ovanefter är ju i alla fall värt mera än
det jordiska och nog var det skönt att den eländiga supningen hade tagit
slut. Fast inte hade det skadat med lite mindre religion och lite mera
arbete. Men fruntimmerna äro nu en gång sådana, att de inte kunna få
Nåden i så hög grad som karlar. De ha ett slags praktiskt förstånd, som
säger dem, var det nödvändiga världsliga skall ta vid, när himmelriket
börjar inkräkta på ekonomien. Emellertid hade kolportörerna det bra på
alla vis och det var väl huvudsaken.

Men när jag nu kom till Harön efter två års frånvaro, hörde jag redan
på långt avstånd ett handklavers glada toner. Handklaver hade varit
bannlysta av kolportörerna. Och när jag lagt till och beslagit segel
och gått i land och knogade uppför Mårdberget, ljöd redan tramp från en
dansbana. Och när jag kom fram dit, dansade gubbar och gummor och pojkar
och flickor »skojarn», en gammal skärgårdsdans, så att stickorna röko ur
plankorna. Det var som det skulle vara, tyckte jag. Och när jag hälsat
på samtliga, gick jag och satte mig hos skepparn på _Albrektina_, min
specielle vän. Han berättade följande, då vi senare på kvällen sutto i
hans trevliga stuga vid en kask:

-- Det hade gått så långt med relanjonen på Harön, att alla bara grät,
men kallpittörerna, de bara skrattade av salighet, så deras stora magar
hoppade. Och pengar hade de tiggt ihop, så de funderade på att köpa sig
jordlappar och bygga hus. Och jordbruket låg nere och det slarvades med
fisket och i kapellet blev det mässfall gång på gång. Men så kom det en
sådan där författare dit, en hygglig karl, som bara satt och skrev dagen
i ända. Han hade med sig konserver och lagade maten själv och kokade
kaffe och bjöd alla som kom. Men han låste aldrig in maten, utan den låg
i sina burkar i köket hur som helst. Och en morgon var alla burkarna
borta. Han blev förstås ledsen och undrade, att något kunde komma bort på
en ö, där alla hade Nåden. Men ett par dar efteråt försvann en fårkropp
för skräddarn på Norrudden. Och han gick till den här författarn, eller
vad en skall kalla honom, och frågade, om han inte ville ha igen sina
burkar. -- Visst vill jag det, sa han. Men det är väl omöjligt. -- Om
han vill kosta på en femma, så har han dom igen om ett par dar. De har
stulit från mej också, och jag, som inte har så gott om pengar, kunde
gärna få vara med i den där femman. -- Men hur skall det gå till? frågade
författarn. -- Vi går till båtsman Fånglina; han skaffar’et till rätta.
-- Men hur skall han kunna göra det? -- Han har svartkonstbok, och den
slår aldrig fel.

Då blev författarn förstås livad för saken, för han kunde få något
att skriva om, och han gick med till Fånglina. Och Fånglina sade som
sanningen var, att han inte kunde säga, vem som stulit konserverna och
fårkroppen, men han kunde sätta diarré eller utsot, som vi säger, på
den, som gjort det. Och hjälpte inte det skulle han kunna skaffa dom ont
i ögonen. Och så var det att ge akt på om någon på ön fick ovanligt med
utsot -- den var det.

Men författarn ville nödvändigt se svartkonstboken. Det fick han inte,
för då skulle den förlora sin kraft, sade Fånglina. Fånglina fick sin
femma, och sen var det bara att vänta.

Och de behövde inte vänta länge. För samma dag hade det varit
trettondagskalas hos vaktmästar Lundgren och där var alla tre
kallpittörerna. Och antingen de hade ätit för mycket eller fått något
galet i sig, så fick de alla tre en sån utsot, så de sprang på prevetet
som tokstollar, och det varade inte bara en dag, det varade en vecka, och
till slut så låg de i kojerna och kunde knappt säga mamma och som skelett
såg de ut. Och vaktmästar Lundgren måste ta ut doktare från Stockholm,
och det kostade grova pengar.

Nu kunde förstås skräddaren på Norrudden inte hålla babblan, utan
överallt där han sydde, så talte han om alltihop om författarn och sig
själv och Fånglina och kallpittörerna. Så de blev skyllda för tjyveriet.
Och nu vet väl Engström, vad jag tror om det, men jag tycker, att det
är bättre att såna där latstövlar blir skyllda för tjyveri än att de
får stanna kvar på ön. Det sa jag också, och alla fruntimmerna var med
mig. För fruntimmerna hade så småningom begripit, att det skulle gå åt
helsike med både fisket och åkern, om inte dom där jäklarna kom bort. En
kan väl tro på gud utan kallpittörer. Det var Antinus Söderberg, den
fylltratten, som började rumstera med dom. Han trodde på Fånglina som på
vår herre, och det gör nog de flesta, utom jag, fast underligt ser det ut
att kunna peka så rätt efter bara en liten bok. Det första Antinus gjorde
var att be styrman på Östanåbåten att ta hem två liter, och när han fått
dem och livat opp sig så han fick humör, så gick han hem och klådde alla
tre kallpittörerna på eget bevåg -- det vill säga, han fördärvade dom
inte, men han gav dom på döpelseklumpen så de lovade att flytta med nästa
lägenhet.

Nu var det förstås inte kallpittörerna, som hade stulit grejorna, utan
det var väl lumpsamlarn, som seglar omkring här i skärgården. Han är
tattare och hans pojkar är som ålar och käringen går och tigger. Men tur
var det för Harön, att kallpittörerna kom bort. För nu fiskas det och
jag vill se såna åkrar på en annan ö! Det kan ju hända att pojkarna tar
sej en liten sup för mycket, men arbetar gör dom, och det där förbannade
lipandet är det slut med. Nu tar ungdomen sej en dans när det passar
och en sup när det passar och det kan ju hända, att det går på sned för
en flicka då och då -- men det är väl som det skall vara. Vi har varit
likadana allihop från begynnelsen, och träffar jag någon kallpittör eller
komminister, som förmanar, så säger jag som vår frälsare: -- Den där utan
synd är, kaste första stenen! Huvudsaken är att det arbetas! Sen må det
komma olika regeringar och relanjoner och länsmänner, det spelar ingen
roll, huvudsaken är, att det görs nånting. När var och en sin syssla
sköter, så går oss väl, evad oss möter -- det är ett gammalt bra ord. Här
kommer dom med förbud nu för tiden. Dumheter! Komma till fullvuxet folk
med förbud! Jag gör vad jag vill, ursäkta, att jag säger det, men det gör
jag. Har jag inte seglat min skuta med förtjänst i tretti år, vafalls?
Och så kommer jag in på en krog i Stockholm och vill ha mat och nubben,
och de svarar, att jag får vänta så och så länge, fast källarmästarn inte
vill något hellre än sälja mat och sprit! Det är ju så dumt, så ett får
skulle stifta bättre lagar. Men det ändrar sig nog. Jag tror att det är
någon som stjäl -- för det hela beror väl på ekonomien. Eller kanske det
är många som stjäl. Inte vet jag, men konstigt ser det ut. Att det inte
är renhårigt med alla dessa förbuden, det kan ju en blind se. Eller vad
säger Engström?

-- Ja, vad skall jag säga? Först vill jag säga, att det var bra, att
ni fick bort kallpittörerna och att ni har börjat få litet trevligt på
ön igen. Och att det arbetas med fiske och i åkern. För resten tycker
jag att alla förbud äro dumma, då de gälla vuxet folk. Ty en karl gör
vad han vill trots alla förbud. Jag själv till exempel har skaffat mig
en hel apparat för brännvinsbränning för det fall att det skulle bli
spritförbud. Då kommer jag att sitta hela dagarna nere i min ateljé och
bränna under det jag skriver och gör teckningar eller målar. Jag tycker,
att det är ett göra för en karl.

-- Men låt ingen kallpittör komma in på ön, Engström, vad han gör, för
han anmäler på fläcken, om han inte får procent på tillverkningen! Kan
han bara hålla sej god vän med länsman och häradshövdingen, så kan han
bränna hur som helst. Det är mitt receft! Godnatt! Ska han gå redan?
Jaja, en behöver sova ibland. Men nu ska han inte tro, att jag tror
på Fånglina, men si, vi rospiggar är ett särskilt släkte, vi tål inte
dumheter och övergrepp, de kallar, om de nu kommer från kallpittörer
eller regering. Skriv om det, och hälsa från oss. Ja, godnatt, godnatt,
gå rätt ner över berget -- gå inte samma väg han kom, för där är
krångligt, när en går utför. Har han lykta? Jaså, elektris! Jo, jag
tackar, jag. Ja, adjö då, hälsa regeringen och säg, att det inte går på
det viset. Skål -- skål!




Min första jakt.


När man går i 6:2 och vaknar en strålande majmorgon vid att rummet är
fullt av sol och medvetandet att det är söndag plötsligt står klart i
ens hjärna, är denna verklighet i sin förtjusande nakenhet tillräcklig
att lika plötsligt göra gymnasisten till världens lyckligaste människa.
Och stå stjärnorna dessutom så gynnsamt, att det är pingstdag och man
således också har annandagen framför sig i samma skuggfria perspektiv,
så förlänga sig dessa fattiga fyrtioåtta timmar för fantasien till lika
många eoner av paradisisk tillvaro, utnyttjad på det mest raffinerade
sätt.

Och medan man sträcker sig i sängen som en ung katt, ge sig tankarna
på strövtåg i en himmelsk basar av pojknöjen. Det är bara att välja.
De ligga utbredda på vårgröna brickor och äro rena guldet. De kosta
ingenting. Tag bara!

Så var det också denna pingstmorgon, och jag och kamraten, som sträckte
sig i andra sängen, hade redan valt.

I hörnet vid bokhyllan stod en gammal mynningsladdare, vars pipa var
fastbunden vid stocken med mässingstråd. Detta i alla hänseenden
fruktansvärda vapen hade vi kvällen förut fått låna av ölutköraren som
bodde i samma gård. Det skallrade olycksbådande då man skakade på det, men

    Ȋnnu var pipan utan fel, och hanen
    gav eld som fordomdags, det var nog av!»

Av samma välgörare skulle vi också få låna hunden, som vaktade ölvagnen,
medan ägaren var inne i husen. Det var en smutsig, svart pudel, för
vilken skogen var lika full av hemligheter som för oss.

Kruthorn, hagelpung och väska hade vi också lånat, men från annat håll.

Och cigarretter hade vi, ty till skogens klyftor och snår nådde icke
lärarnas blickar.

Att det icke var jaktsäsong svävade vi i naiv och lycklig okunnighet om.
Och att den skogspark, vi ämnade göra osäker, var fullkomligt blottad på
vilt och dessutom tillhörde staden och att allt skjutande där var strängt
förbjudet, ingick icke heller i vårt medvetande. Men vad gjorde det för
resten? Jag var den vilde jägaren, och vart hagel i pungen var en frikula
stöpt under besvärjelser.

-- Hjälp, Samiel, hjälp! skallade det hemskt i vargklyftan.

Stolta skredo vi mitt på den vaknande gatan ut mot tullen. Pudeln var
arg och ville inte gå i band i djurisk okunnighet om sin upphöjelse
till stövare. De söndagsklädda människorna betraktade oss undrande och
oförstående. Eller kanske avundsjukt. Några folkskolepojkar kastade
glåpord efter oss.

-- Getter, gnetter, loppor å löss!

Ty elementarskolans elever kallades getter. Folkskolans hette kalvar.

Men vi hade nu inte tid att börja slagsmål. Vår uppgift var en helt
annan, om icke högre, så av större intresse för tillfället.

Snart befunno vi oss i skogen. Vi bundo pudeln vid ett träd och laddade
med förenade krafter. Det tog tid, ty vi måste sammanjämka våra åsikter
om krutladdningens storlek, mängden av hagel och tidningspapper. Men
slutligen var dödens synrör i ordning, vi drogo lott om vem som skulle
skjuta först, släppte pudeln och väntade att ögonblickligen få höra drev.
Ty att hararna stodo tjockt som sill i skogen betvivlade vi icke ett
ögonblick. Det hade ölutköraren sagt.

Men pudeln gnodde direkt hem, följande sin överlägsna instinkt. Och där
stodo vi långa i synen. Vi tände som ersättning våra cigarretter och
började smyga som de skinnstrumpor vi inbillade oss vara. Man skulle ju
kunna överraska en hare, om lyckan var god.

Med rynkade ögonbryn och mördande blickar på varandra, då någon trampade
på en vissen gren, smögo vi på huk fram mellan stammarna.

-- Va i helvete ä ni för ena, som gå mä byssa här? skallade plötsligt en
grov röst.

Vi stannade som förlamade. En karl närmade sig springande. Det var en
gammal man med grått skägg. En knölpåk höll han i sin håriga näve.

Vi stammade något om harjakt.

-- Vet ni inte för det första att haren inte ä lovlig så här års, å för
dä andra att dä kostar femti kronor te lossa skott här, å för dä tredje
att här finns ingen hare, vet ni inte dä, pojkdrumlar?

Men med ens fingo hans ögon ett vänligare uttryck, och rätt som det var
började han gapskratta.

-- Ta hit bössan, får ja si! Kors i jösse namn, är dä den där ni skulle
skjuta mä? Nä, håll i mej! Å laddad ä ho också! Nä, följ mä mej pojkar,
ska ja hjälpa er te kratsa ur skottet. Ni hade kunnat skjuta er alldeles
fördärvade. Va kan dä va för tokstollar som sätter såna här i händerna på
barn? Ja ä skogvaktarn, förstår ni, men ja ha vari barn själv, så ja vet
hur dä ä, ska ja säja.

Färgen hade så småningom återvänt till våra kinder och vi följde den
vänlige gamlingen fast med betydligt nedslaget jägarmod. Hans stuga låg
alldeles bredvid.

-- Hemma hos mej ska ni få si på harar som kunde passa såna jägare som ni
ä. Har ni sett kaniner, va?

En lysande idé flög igenom min kamrats hjärna.

-- Säljer skogvaktarn kaniner? frågade han.

-- Åja, det kunde väl inte vara så omöjligt.

-- Ä, låt oss köpa en då!

-- Ja, ja förstår dej, din lille klippare, du vill komma hem och inbilla
morsan, att du har skjutit hare, ä dä inte så? Ja, nog kan ni få köpa en
kanin alltid, dä går nog för sej, dä! Men först ska skottet ur den här
sprutan.

Så gemytliga äro inte många skogvaktare efter infångandet av tjuvskyttar.
Gubben tog ut skottet, vilket han försäkrade vara tillräckligt att ta
livet av oss båda två, ty bössan hade ovillkorligen sprängts. Och sen
valde han ut en vacker vit kanin åt oss.

-- Ja ska väl hjälpa er mä den här, så han sir ut som en hare ska si
ut. Å fast dä ä pingstdan, så ska ja ta å skjuta’n å passa’n åt er, era
filurer. Sen kan ni slå i vem som helst att ni har varit på harjakt.

Kaninen togs ut i skogen och sköts med gubbens bössa och hade snart
granris i magen som en riktig hare. Sedan fingo vi kaffe och skogvaktaren
fick 2 kronor, hela vår kassa, fast han bara ville ha 1:50.

-- Välkomna hit igen, pojkar, men utan bössa, förstår ni! Ajöss, ajöss!

Min kamrat, som fått idén, fick bära väskan med kaninen, vars ben stucko
långt ut och förkunnade bragden för den avundsjuka mänskligheten. Jag
gick stolt bredvid med bössan. Och som unga gudar vandrade vi hemåt.

I solbaddet utanför bryggeriet stod polisen Gustavsson med händerna på
ryggen.

-- Var har ni skjutit kaninen, pojkar? ropade han.

-- Kaninen, svarade vi föraktfullt. Det är hare som vi jagat.

-- Försök inte mä mej. Hararna ä inte vita så här sent på året. Dä tycker
ja ni borde veta, som går i skolan. Den där har ni skjutit mä silverkula
hos skogvaktare Svensson. Vore dä hare skulle ni ha fått följa mä te
kontoret.

Vi tittade på varandra. Tänk så gubben hade skojat med oss! Låtit oss gå
som dumbommar genom hela gatan!

Och hemma lyckades vi inte bättre. Vi voro stukade.

Men dä var pingst och solen sken och vi hade ledigt. Andra äventyr
lockade.




Ett Uppsalaminne.

    Heil quam lustica res est plitis clappere Braccos,
    Paltibus & Korwis cum fotis giwere sparcos.
    Ej! Ej! Sconite nos, tum alta voce scricabunt,
    Tittlos & magnos in Byxis reddi giwabunt,
    Grewi illustres, vos, vos omnes Herri Barones,
    Slippite nos Pylsos, nos Hundos nosque Cujones.
    Cujete, liggite, cræcit’ abhinc jam dicimus illis,
    Lydigi mox erunt, multum piscati catillis.
    Ordini jam sequitur Pennum piscatio dira,
    Dendimus hos Staclos in bordo stenckico svira:
    Quando coeperimus, Pennes tum Glasa fyllabunt,
    Rensent & stoppent (sc. Pipas) digitisque ljusa snytabunt
    Talgbacumque rökent -- -- -- -- -- -- -- -- -- --

                                             Upsaliæ d. X. Oct. 1748.


Dessa föga djupsinniga, men som tidsmålning icke alldeles värdelösa
verser stå att läsa på insidan av pärmen till en gammal Virgilius, som
är i min ägo. På det solkiga titelbladet står bland en massa okynne med
samma handstil skrivet: _Vale Wimäraby P. M. Smolandus._

Stavningen »Wimäraby» saknar ej sitt intresse såsom påminnande om den
gamla sägnen, att de tattare och hästskojare, som grundlade Vimmerby,
lära ha börjat sin ansökan om stadsrättigheter hos konungen sålunda: --
_Wi Märabytare_ etc. Efter dessa ord skulle staden ha fått sitt namn. Sit
venia parenthesi!

Den bondestudent, som nedskrivit och kanske som djäkne författat de
naiva verserna, hette för resten Petrus Marksarius efter fadern Markus
och modern Sara, vilka långt nere i Vimmerby socken sparade åt sonen i
hopp att en gång få se honom som ordets väldige förkunnare i den kyrka,
där han undfått dopet. Men Petrus återsåg aldrig hembygden. Efter några
års mycket oteologiskt studentliv axlade han sin ränsel och begav sig
till Stockholm, där han tog hyra på en holländsk galeas och kvitterade
fäderneslandet för alltid. Hans öde är okänt.

Om denne Petri Marksarii livsåskådning har symboliserats av hans verser,
vilket är mycket troligt, och hans lärdom av deras latin, vilket är
nästan lika troligt, vill jag gärna i inbillningen göra honom till en
av huvudtyperna i hans samtids studentliv, något av Fältskärns Åbotyp
Eudoxius Lejonfält eller ditåt, fast med säkerhet lättsinnigare, en
grovlemmad bonddräng, vars heta småländska blod kom pliten att sitta löst
vid sidan, som svor och domderade och drack mycket öl och dåligt vin på
de små krogarna i Uppsala, som ständigt var färdig till gruff med stadens
borgare, och vars klassiska vetande antagligen icke sträckte sig långt
utöver det redan under djäknetiden inhämtade _pix pons ibi, conjux tibi_!
Det grekiska paradigmat πούνχομαι, σπυθήσομαι, πεφίλλρακα, εδιλλερῴμην
(púnchomaj, spytésomaj, pefýllraka, edillerómen) låg väl ännu latent i
dåtida studenters hjärnor.

Varför jag frammanat den småländske studentens skugga?

Dess konturer äro så otydliga, att de påminna om det Stjernhjelmska
ὅναρ σκίας, en skuggdröm, men ur hans hexametrar slår oss det gamla
studentövermodet till mötes, det brutala och oresonliga uttrycket av
en livskraft, som helt enkelt är nödvändig för att motväga De Fyra
Fakulteternas tryck uppifrån. Petrus bör visserligen vara ett varnande
exempel, och tiden har mildrat studentikositetens former, men medelvägen
är den mest förgyllda av alla vägar.

O Uppsala! Ligger du kvar på samma ställe än? Gruffas det på ditt torg?
Gås det gåsmarsch än som fordom, och genljuda de nattliga gränderna av
gälla polispipor, medan snabba studentklackar smälla i ökande takt under
lyckliga skyltflyttningars upptäckt?

       *       *       *       *       *

-- För det han av okynne släckt en lykta, pliktfälldes studeranden A. L.
J. Engström 15 kronor, hade det stått i tidningen. Sagde studerande hade
på vaktkontoret »uppträtt alltför bestämt», varför plikten översteg den
vanliga femman. Man förstod att stilisera protokoll på den tiden.

Jag hade alltså blodat tanden och fått varning av inspektor. Den gamle
hedersmannens varning löd in extenso sålunda: -- Ja hör, att du har vatt
ute å släckt e lykte! Sir du, vi studenter ska arbeta i upplysningas
tjänst, å då passer dä inte å släcke lykter. Du har ju visserligen bara
släckt e lykte, å dä kan anses som förmildrande omständighet. På min tid
brukade vi släcke _alle_ lyktera. Vill du ha ett glas punsch?

Om jag ville! Jag var färdig att falla den gamle mannen om halsen, och
jag lovade mig själv att aldrig begå någon lagstridig handling. Detta
löfte modererades emellertid snart så, att jag lovade att aldrig låta mig
ertappas, och det löftet höll jag obrottsligt.

Nu vill jag berätta om allt det, som en mörk höstnatt med dimma och
duggregn utfördes på Luthagen av mig och några likasinnade. Hur mycken
muskelkraft och hur mycken omtanke har man icke slösat med!

Min vän Birger och jag hade anmält oss till tentamen i latin för gubben
H. och drogo om kvällarna Tacitus, Persius och Horatii satirer för
varandra. Vi voro verkligen intresserade av vårt studium och voro ända
från skoltiden vana att meddela oss med varandra på latin. Ännu mera
förkovrade vi oss häruti på Filologiska föreningen, där jag påminner
mig, att man just då höll på att demonstrera Catullus på romarspråket.
Klassiska språk äro ett starkt föreningsband, och en kväll voro vi
församlade hos Birger en 7 à 8 latinare. Men man lever icke allenast av
latin, utan fram på kvällkulan började vi i mer eller mindre lyckade
Ciceronianska perioder dryfta matfrågan. En sexa på Gästis skulle inte
misskläda. Men då portmonnäerna undersöktes, kommo vi till det sorgliga
resultatet, att vi voro så panka som fattiga studenter kunna vara, och
det vill inte säga litet.

Huru stort blev icke jublet, då jag blev räddaren. Jag hade från mitt hem
fått en stor kappsäck med smålandsmat, pressylta, korv, limpor och sill,
inlagd, härlig sill. Det hurra, som skakade det lilla rummet vid denna
upplysning, var något till uppriktigt menat. Som jag var klubbmästare
i Östgöta nation, kunde jag genom vaktmästaren skaffa ett par buteljer
punsch och en flaska Rehnbergs gamla sädes. Öl fick någon annan skaffa,
medan jag och en av sällskapet begåvo oss att hämta kappsäcken, nubben
och punschen.

Det blev en härlig festmåltid. Min matsäcksmat, som skulle ha räckt en
månad, var snart ett vackert minne blott. Piporna tändes och punschen kom
fram.

Efter några timmar voro vi i fullt arbete med att bygga upp ett hus mitt
på Sysslomansgatan.

Ett plankupplag framför en nybyggnad utgjorde materialet. Vi sleto och
släpade i duggregnet. De få lyktorna lyste som sura ögon i dimman.
Ingen störde oss. Den polis, som hade sitt pass här, hade antagligen
funnit vädret ruskigt och tog sig en tupplur i sitt trevna tjäll, tills
tiden för avlösningen närmade sig. Fyra alnar högt reste sig snart vårt
byggnadsverk. Vi hade just börjat med taket, vilket vi på grund av
svårigheter med materialet gåvo den orientaliskt platta formen.

-- Pass opp, pojkar!

Den kamrat, som skötte takläggningen, tog ett jättesprång från sin höjd,
under det samtidigt en förfärlig hädelse hördes från trottoaren under
honom. Vi kände igen rösten. Den tillhörde konstapeln n:r 9, den fruktade
n:r 9, vilken så till vida var en värdig representant för Lagen, att han
totalt saknade humor.

Nu blandade sig ljudet av konstapelns gälla pipa med klapprandet av
våra flyende fötter. Gynnade av dimman hunno vi Birgers port, innan n:r
9 kunnat upptäcka vår tillflyktsort. Och snart förkunnade hastiga steg
annalkandet av flera konstaplar, vilkas öde det nu blev att med svett och
möda förstöra vårt arkitekturmästerverk.

Vi förfriskade oss med ett glas punsch och en pipa. Därute tilltog
regnet. Vi började överlägga (med ganska riktig logik för övrigt):

-- Då konstaplarna ha knogat tillbaka med planket, gå de sin väg, sedan
n:r 9 fått huden full med ovett för att han genom att ej sköta sitt pass
skaffat dem extra besvär. Vidare är n:r 9 trött efter arbetet, och som
det icke gärna är antagligt, isynnerhet som vädret blir allt ruskigare
och klockan är över två, att någon gör något mera streck i trakten,
återvänder n:r 9 efter en stund till sin lya. Vad hindrar oss då att
återuppbygga templet?

Sannolikhetsberäkningar tillhöra matematiken. Efter en stund befunno vi
oss åter på platsen för vårt dåd.

Bakom plankhögen fanns ett väldigt tegelstensupplag. Och då vi snart
kommit överens om, att tegel som byggnadsmaterial är varaktigare än trä,
anlade vi en kinesisk mur tvärs över gatan. Det var ett lustigt arbete,
och fördelat på många händer går ett arbete undan. Genomvåta i regnet,
men varma av kroppsrörelsen byggde vi friskt på. Efter en timme hade vi
en två alnar hög barrikadmur färdig från husvägg till husvägg, och sedan
vi prydligt krenelerat den för att visa vårt estetiska intresse, hade vi
allt skäl att vara nöjda med vårt verk.

Nu kunde det vara liggdags, tycker läsaren. Ja, vi tyckte det också, och
som flertalet av oss bodde i Fjärdingen, hade vi samma väg. Birger, som
bodde vid Sysslomansgatan, gjorde oss välvilligt sällskap.

Men just då vi veko in på Järnbrogatan, ljöd ånyo n:r 9:s pipa. Från
universitetsbacken kom en konstapel i språngmarsch.

Det psykologiska fenomenet, att brottslingen gärna besöker platsen för
sin ogärning, upprepades även här. Birger och jag ville nödvändigt gå
tillbaka, och detsamma ville nog de andra också, men vårt lyckliga öde
gjorde, att deras klokhet tog överhand, ty ju flera kockar, dess sämre
soppa. De gingo hem, och Birger och jag återvände ensamma.

Men innan vi hunnit fram, överlade vi, och under denna överläggning kommo
vi till följande reflexion: -- Vi ha ingenting att göra vid vår kinesiska
mur. Nu äro konstaplarna sysselsatta med den, och under tiden kunna vi ju
ostört göra nytta på annat håll. Vad sägs t. ex. om grindarna här och
var i trakten? Möjligen skulle de göra sig lika förmånligt på något annat
ställe.

Vi undersökte en grind vid Sysslomansgatan så nära vår mur, att vi hörde
bullret av konstaplarnas arbete. Grinden kunde avlyftas och vi knogade
följaktligen i väg framåt Skolgatan med den tunga pjäsen mellan oss. Men
var göra av den?

Hevreka? Vaktmästarens förstuga i Fjellstedtska skolan står alltid öppen.
Vi visste det, ty där hade Karl Emil, hälsingen, bott.

Om vi skulle proppa förstugan med grindar? En ny och icke alls dum
idé! Var det över huvud taget rätt att undandraga dem, som begagnade
förstugan, förmånen av den komfort en samling grindar verkligen erbjuder?

Nequaquam, ingalunda!

Det blev ett strävsamt arbete, men gynnade av sällspord tur lyckades vi
hopsamla fjorton grindar från skilda trakter av Luthagen. Med ytterlig
försiktighet instuvades de i den stackars vaktmästarens förstuga. De
placerades så, att dörrarna ej kunde öppnas.

Vi torkade svetten ur pannan och beslöto oss för att gå hem. Natten
var i sanning väl använd. Att ostörd av polisen medhinna det vi gjort,
förutsatte för övrigt en viss änglavård, för vilken jag vid minnet av
denna natt känner mig tacksam. Men innan vi åtskildes, borde vi allt
släcka en lykta, föreslog Birger.

Certe tu quidem, optime adolescens!

Jag hoppade upp på närmaste lyktstolpe och jag började klättra.

O, I alla avgrundens makter!

Ur mörkret under ett träd hördes ett rytande, och under en hädelse så
gräslig, att blodet stockade sig i våra ungdomliga hjärtan, framtassade
n:r 9.

Jag dråsade som skjuten nedför stolpen, och Birgers långa magra ben
sattes i en rörelse, som jag ej trott dem om.

Kapplöpningen började. Svart som en vägg låg Skolgatan framför mig.
Birger var försvunnen, men bakom mig hörde jag snabba fötter och
flåsandet av förföljarens andedräkt.

Gud vad jag sprang! Jag sökte befria mig från överrocken, men lyckligtvis
kom jag ihåg, att mitt namn stod i fodret. Vid kyrkogården vek jag av åt
höger. Regnet skvalade och smutsen stänkte om mig, men där borta låg den
räddande landsbygden. Säkert och obevekligt ljödo stegen bakom mig. Jag
började bli andfådd. Jag insåg, att jag inte skulle kunna hålla ut länge
till.

Pang, en kullerbytta! Jag låg i ett dike och en kropp föll tungt över mig.

Nu gällde det alltså att slåss. Jag höll honom om livet, och vi rullade
omkring i smörjan. Men -- du store Antonius! Han var ju smal om livet som
en sticka och sade aldrig ett ord, bara flåsade tungt. N:r 9 var tjock
som en tunna. Vem -- _gudar, är det du, Birger_?!

Det var Birger.

N:r 9 hade uppgett förföljandet, och vi voro räddade. Det dröjde en lång
stund, innan kamraten kunde tala. Men det var ju inte heller nödvändigt.

Klockan var över fem, och vi trängtade till vila efter en väl använd
natt. Visserligen hade mycket ännu kunnat utföras, men vår äregirighet
var nästan tillfredsställd. Snart svävade fridens genier över våra
huvudgärdar.

Efter den sena frukosten några timmar längre fram i tiden voro utvalda
medlemmar av Filologiska föreningen inbjudna att åskåda uppträdandet av
en liten avdelning poliskonstaplar, som med dystra miner sökte inpassa en
massa grindar i respektive gångjärn litet överallt på Luthagen. Det var
ett tungt och besvärligt arbete, men konstaplarna kunde också glädja sig
åt så stort deltagande och så mycken verklig förståelse hos åskådarna,
att arbetet borde ha känts lättare.

N:r 9:s uppsyn var präglad av en hemsk beslutsamhet. Han såg ut, som om
han höll på att förtäras av en inre eld.

Men han repade sig igen och blev ännu fruktansvärdare än förut.

Käre läsare, tror du, att allt detta är skryt? Tror du, att jag yvs över
min ungdoms excesser? Och tror du, att jag fortfarande rekommenderar min
symboliske Petri Marksarii levnadsregel?

Misstag! Men jag ångrar nästan ingenting.




En spökhistoria.


En gammal vit småländsk herrgård med brutet tegeltak. En stor rund
gårdsplan med en blomsterrabatt i mitten -- löjtnantshjärtan, pioner,
tusenskönor och reseda. En lång allé av åldriga almar, en fors som
brusar, midsommarnattsskymning, salong, grogg, familjesamkväm,
konversation. Majoren, pensionerad, tant Louise, majorens kusin, lektorn,
bror till majoren, löjtnant Claes, majorens brorson, Alice, Claes’
fästmö. Jag själv, outsider. Majoren sitter i gungstolen och blossar på
en svart cigarr, löjtnanten och jag röka cigarretter, lektorn mediterar
och snurrar tummar i sin länstol, fästmöns ögon stirra som svarta
stjärnor ut i skymningen. Tant Louise talar till majoren.

-- Varför skall du alltid vara så brutal och cynisk, käre Jean-Ågust,
just då man berör allvarliga saker? Jag försäkrar dig -- och det kan
både kusin Amélie och bror Kasper intyga -- för att inte tala om
tjänstefolket, att pappa hade en vålnad. Precis en kvart innan han kom
hem var kväll skällde Tom och portklappen slog två gånger, och då sa
mamma alltid: -- Nu kan vi snart vänta pappa hem! Och om det inte hade
upprepats varenda gång pappa var borta! Men det var ofelbart -- --

-- Hör du, Louise -- --

-- Tyst, Jean-Ågust! Och man säger, att endast goda människor ha vålnad
-- --

-- Slidder, sladder!

-- Jaså, du menar att pappa inte var en go -- d -- mä -- nni -- ska, du
-- --

-- Kära Louise, visst var han en hedersmolekyl, men om du hade gift dej i
tid, så hade du inte behövt ha såna där vanföreställningar. Det där har
du hittat på, sen du blev på överblivna kartan -- giftermål är som en
purgering, förstår du -- ränsar magen, sa flickan -- ja, ursäkta, kära
kusin, men du är ju ingen duvunge längre --

-- Men du tänker inte på vår lilla Alice -- --

-- Äsch, moderna flickor! Va, Alice?

-- Jag tycker, att farbror Jean-Ågust inte ska vara stygg mot tant Louise!

-- Stygg -- hm, ja, kanhända, kära Louise, förlåt en gammal militär, men
nog är du alldeles förbannat -- hm -- ja, förlåt mig, kära kusin! Du
känner mig ju.

-- Ja, gunås, så visst -- du är ohjälplig -- men det var det jag ville
säga, att när pappa stod lik uppe på kammarn och vi satt allesammans och
sydde på våra sorgkläder en kväll, det var dagen innan han begravdes,
klockan var 11, tio minuter över 11, så ringde det från hans rum. Och
det är dagsens sanning, tro mig eller inte! Han hade en ringklocka på
skrivbordet och ringde på oss, jaha! Skratta inte, Jean-Ågust! Och då
var det mamsell Andersson, som var så modig och djärv och sprang opp med
ett ljus och såg på pappa, och då hade hakan fallit ner -- psalmboken
hade glidit åt sidan -- och högra armen låg inte som den hade gjort förut
-- --

-- Sa mamsell Andersson, ja!

-- Du är förskräcklig, Jean-Ågust! Vad säger Leopold om det?

-- Ja, sade lektorn och snurrade tummarna hastigare, det finns mycket
mellan himmel och jord -- --

-- Det är vad det finns, Jean-Ågust, hör du vad Leopold säger? Men, du
tror ju inte på ett liv efter detta, Jean-Ågust! Vänta du, Jean-Ågust!
Du kanske får irra omkring bland tusen tillvarelseformer, bara för du
sitter och skämtar så här lättsinnigt i kväll -- inte för att jag önskar
dig det, Jean-Ågust, för du har ett hjärta av guld, men du är cynisk och
ekivok, fast du är vithårig och gammal och borde veta bättre -- --

-- Kusin Louise, förlåt en gammal ungkarl, som borde ha gift sig med
dig! Fan anamma, skulle jag inte velat göra det, bara för att ta de här
grillerna ur dig! Nej, jag tror inte på ett liv efter detta, där jag inte
är säker på att få min rök och min grogg efter en god middag -- eller vad
säger artisten?

-- Ja, sade jag, jag föredrar verkligen det säkra framför det osäkra. Men
man vet ju inte, om man inte får grogg i ett annat liv också. Man vet ju
ingenting.

-- Ja, sade majoren -- det påminner mig om en gammal gravskrift, som
låter så här:

    Stoft jag är, fast jag härskade förr i det mäktiga Ninus.
    Blott vad min gom mig gav och den älskogsskämtande tärnan
    vet jag med visshet var mitt! Allt övrigt jag lämnat åt graven.

-- Men, Jean-Ågust, du glömmer, att Alice är ett barn! Du är ekivok!
Grumla inte hennes själ!

-- Alice är ett förlovat barn, sade majoren, eller hur, Claes? Och det är
skillnad på barn och förlovade barn, eller hur, Claes?

-- Ja, gudskelov, farbror, sade löjtnant Claes, och hans hand sökte
flickans i dunklet.

-- Det finns verkligen mycket mellan himmel och jord, sade lektorn, men
förlovade ungdomar syssla inte med mellanrummet -- --

-- Bravo, Leopold, ropade majoren. En förläst filosof hittar också en
sentens! Förbannat bra sagt -- skriv opp’et, tryck’et! Skål!

-- Inte vet jag om tiden går framåt eller tillbaka, sade tant Louise,
men en sådan ton i konversationen, som ni gamla tillåta er i de ungas
närvaro, är minst sagt infam. Jag föreslår, att Alice går upp och lägger
sig. Hon kan vara trött för resten -- men tyst! Jag hör en vagn!

Vi lyssnade. Ja visst! Ett åkdon hördes närma sig nere på vägen.

-- Vem kan det vara -- så här dags? sade tant Louise. Nu svänger det opp
i allén!

Vi gingo fram till fönstret. Sommarnatten låg därute ljus och vacker.
Almarnas blad hängde orörliga. Syrenerna brunno dunkelt i sitt mystiska
lövverk, som kantade gårdsplanen.

Hästtrampet närmade sig.

-- Märkvärdigt, sade majoren. Det låter som om de skulle köra opp i
allén, men jag ser inte ett smack.

Vi stodo i fönstret med ögonen på skaft. Ljudet närmade sig.

Om vi slutit ögonen, kunde vi ha svurit på, att ett åkdon, förspänt
med parhästar, kört upp genom allén, svängt förbi rabatten och stannat
framför trappan. Men vi hörde endast ljudet -- vi sågo ingenting.

-- De stannade här utanför trappan, sade tant Louise. Hon var liten
och nådde icke upp till vår point de vue. Gå ut och ta emot dem, du,
Jean-Ågust! Det kan väl inte vara några andra än Gyllenhööks -- fast de
kommer på en konstig tid!

Majoren var vit i ansiktet.

-- Engström -- Claes -- vad faen är detta? Hör du inte, Leopold, de stå
här utanför, jag hör hästarna frusta och skrapa och ser ingenting -- ser
ni någonting?

Leopold var också kritvit i ansiktet. »Det finns mycket mellan himmel och
jord!»

-- Claes! Claes! sade fästmön -- och i detsamma klatschade en piska,
sanden frasade och de mystiska gästerna reste. Vi hörde dem svänga ner i
allén och så småningom trava ned på vägen, ljudet av hovarna försvagades
och dog.

Majoren liknade mera en gips än en människa.

-- Detta var den själva renrakade faen, sade han. Om jag hade supit ändå,
då hade jag kunnat förklara det, men ledsamt nog har jag inte supit.

-- Var det inte Gyllenhööks? frågade tant Louise.

-- Det var så faen heller -- men jag skall lägga bort och svära! Det var
ingen. Ingen, hör du, kusin!

-- Claes, Claes, sade fästmön, och hennes röst darrade.

-- Claes och herr Engström, sade majoren. Låt oss nu tänka logiskt! Vi ha
hört ett par hästar och en vagn, men vi ha ingenting sett -- det är vi
eniga om, vad? Drängarna krattade gårdsplanen i går kväll! Låt oss alltså
gå ut och se, om vi kunna upptäcka några hjulspår eller spår efter hovar.
Man måste gå till botten i såna här fall -- i stället för att stå och
darra, kusin Louise, så giv oss stora lyktan, för här skall undersökas,
jäklar i -- aj, nu svor jag igen!

-- Käre Jean-Ågust, ja, visst skall du få lyktan! Men vad är det med dig,
lilla älskade Alice? Svimmar du?

-- Alice!! viskade Claes.

-- Claes!! viskade Alice.

-- Hit med lyktan genast, gamla morrhoppa! dundrade majoren. Vi stå inför
en gåta -- kila på bara!

Med majoren och lyktan i högsta hugg gingo Claes, jag och lektor Leopold
ut på gårdsplanen.

Mitt framför trappan lågo två mäktiga högar hästspillning.

Men inga hjulspår syntes.

Gårdsplanen låg fin och nykrattad.

Oskärad.

Obeträdd.

Vi stodo inför en gåta.

Lektor Leopolds tummar roterade om varandra så fort, att de icke syntes.
Jag sade: -- Jag slutar att dricka grogg från och med nu!

Men majoren: -- Förvärra inte en dålig sak -- just nu behöva vi en grogg.
Vi ha förtjänt både en och två.

Claes sade: -- Begriper farbror det här?

-- Visst faen begriper jag! Det är ju min skyldighet som överordnad. Och
nu gå vi in och ta nattgroggen och förklara för kjoltygen, att någon åkt
fel -- va? -- en underlöjtnant får inte tänka -- hut, pojke! -- men detta
var det ruskigaste jag varit med om -- hon? Herre gud, de tusen gånger
jag varit förlovad har jag kysst ihjäl alla frågor -- --

-- Jean-Ågust, vad var det? ropade tant Louise från trappan.

-- Äsch, det var bara det att vi behövde gå ut ett slag! Förstår du inte
det, gamla kusin?

-- Du kan då skrämma livet ur en människa!

-- Ja, ur två, om du vill! Och tre och många! En soldat skall vara
fruktansvärd. Och inte skrämmer du honom med sagor om nedfallna hakor
och ringningar av en karl som är död. Nehej, kära kusin Louise! Gå upp
och lägg dig, men sätt först fram groggvirke -- en Black and White, tre
soda och min lilla låda Henry Clay. Jag _tror_, att din farsgubbe var så
bra karl att han fick gå igen -- godnatt -- och att han ringde också!
Godnatt, må så gott!

Vi fingo det vi ville. Men fortfarande står den där kvällens händelse som
en gåta för mig.

Det enda faktiska vi hade att taga på var ju hästspillningen. Men
morgonen därpå hade drängarna krattat bort den.

Så är det alltid. Då man får tag i något faktiskt, komma drängar och
kratta bort det.

Är icke detta vackert och symboliskt tänkt och sagt?




Ett Londonminne.


När man ger ut en tidning, får man inte vara ensidig. Kanske skriver jag
för mycket om Roslagen och om bönder -- jag har en känsla av det. Men man
skriver ju helst om saker som man känner till.

Det är rätt underligt med ens minnen för resten. Man kommer bättre ihåg
det som hände för 20 år sen än det som hände för 5 år sen. Åtminstone är
det så med mig. För att kunna skriva om gårdagens upplevelser måste jag
bli minst tio år äldre, men då ser jag händelserna och personerna nästan
kinematografiskt.

Nu skall jag berätta något som varken rör Roslagen eller bönder.

För många år sedan var jag i London. Genom en medlem av svenska
legationen blev jag bekant med en indisk prins, en son till maharadjan
av X. Han påstod sig vara lika gammal som jag och sysslade bland annat
med målning. Samtidigt fanns något i stan, som hette The great Indian
Exhibition -- i Earls Court. Där vävde indier, där fanns elefanter, där
sutto bruna män med sticklar och graverade vackra ornamenter i mässing,
och där fanns fakirer. Där fanns ormtjusare och trollkarlar, danserskor,
som rörde sina kroppar efter gamla ritualer och gjorde västerlänningar
tokiga. Där fanns humbug också, det skall gud veta. Emellertid kom jag en
dag till The Indian Exhibition med min indiske prins. Nu är att märka,
att jag talar dålig engelska, och det beror på en felaktig uppfostran.
Jag har sysselsatt mig mera med latin, grekiska och hebreiska än det
viktigaste språket, men i min skola fanns ingen lärare som verkligen
kunde engelska. Jag förstod detta snart nog och försökte så gott jag
kunde reparera systemets fel. Jag översatte en roman från engelska och
lärde mig på det så mycket att jag redde mig.

Bon! Indiern och jag gingo till utställningen för att se på ormtjusarna.
Han försäkrade att deras kobras hade gifttänderna kvar och han ville
förklara några tricks, som jag hittills ansett humbugsmässiga.

Vi placerade oss på första bänk och föreställningen började. Mitt på
scenen stod en korg med kobras. Vid ena kulissen voro några _mungos_
fastkedjade, dessa underliga djur, som äro särskilt ägnade att slåss med
giftiga ormar.

Två hinduer började blåsa flöjt, några kobras runno ur korgen och med
väl en halv meter över golvet höjda huvuden rörde de sig fascinerade av
musiken. Halsen sväller ut till en skiva. Det är de översta revbensparen,
som äro rörliga och som de spänna ut vid känsla av fara eller intresse.

Musiken gick i moll och hinduerna rörde överkropparna rytmiskt medan
ormarna stödda på den hopringlade stjärten tycktes vagga i takt med
musiken.

Emellertid flyttade sig en kobra allt närmare hörnet, där _mungos_ voro
placerade. Tydligen observerades detta icke av musikanterna.

Och plötsligt gjorde kobran ett utfall, blixtsnabbt, en värjstöt mot en
mungo.

Den fåtaliga publiken -- utom jag och indiern -- reste sig i samma
ögonblick och sökte utgången. Ty mungon hade varit på sin vakt och fattat
tag om kobrans över- och underkäk. Nu sleto de åt var sitt håll. Blodet
sprutade om kobran. Engelsmännen föredrogo att lämna lokalen, innan de
kämpande djuren hunno välta sig ned bland åskådarplatserna.

De spelande indierna märkte ingenting, upptagna som de voro av de andra
kobras.

Men då blev det liv i min kamrat. Som en orm rann han upp på scenen. I
nästa ögonblick hade han fattat kobran bakom huvudet och med en spark
lösgjort mungon från den. Så höjde han ormen och slungade den mot fonden,
en målning föreställande ett indiskt tempel. Det hade också blivit liv
i de spelande. Allt detta hände på så kort tid, att det är tråkigt
att beskriva det. Ormarna började rinna över scenen. Prinsen tog ett
jättehopp över alltihop och hamnade på sin bänk vid min sida. Den skadade
kobran rullade ihop sig och sträckte ut sig, och mungos i sitt hörn
väste. Ridån kom ner.

-- Är ni inte rädd? frågade prinsen.

Jag hade vid gud inte tänkt på något annat än skådespelet. Jag hade inte
tänkt på någon rädsla utan bara följt med andlöst -- ha de verkligen
gifttänderna kvar?

-- Kanske -- kanske inte! Men observerade ni med vilken raffinerad
skicklighet mungon just i kobrans utfall tog hennes båda käftar mellan
sina bägge? Engelsmän kunna boxa -- all right -- men detta är Indien,
förstår ni -- --

Vi ämnade gå, då en av flöjtspelarna kom ned i salongen. Det blev
en serie hövlighetsåtgärder, bugningar och förklaringar. Och en man
skickades ut för att hämta en cab åt oss.

Jag bodde verkligen på Cecil och förstörde pengar, och där bodde även
indiern. Han var tydligen mera anglicerad än han såg ut. Men då han på
Cecil möttes av ett dussin turbanklädda, mörkbruna män som efter allt att
döma varit oroliga för honom, ville jag gå för att inte mot min vilja
ställa till några diplomatiska förvecklingar.

Men det gick inte alls. Han ville ha en whisky innan han gick in i sitt
nirvana. Och så satte vi oss vid en av barerna med några turbanmänniskor
bakom oss. Prinsen ville tala om kvinnor.

-- Ser ni, en man måste vara som en mungo, hugga till om både över- och
underkäken.

-- Beg your pardon, men hur gammal är ni egentligen?

-- 18 år -- jag är man!

Han såg faktiskt ut som om han skulle vara 25 år. Och jag var inte stort
äldre. Men jag tyckte han yttrade sig om kvinnor något för överlägset.
Det sade jag också.

Han frågade: -- Känner ni till The kāmasūtra of Vātsyāyana?

-- Nej! -- tråkigt nog inte alls.

-- Nå, den finns översatt på tyska, och ni läser ju tyska?

-- Jo -- -- --

-- Det är vi indier, som förstå kvinnan -- men godnatt -- -- --

Han räckte mig handen och klev ned från sin barstol. Fyra turbanklädda
gökar bildade hans eftertrupp.

Dagen efter var han försvunnen från Cecil med sitt sällskap. Jag frågade
efter honom och portiern kunde endast upplysa att han rest.

Mitt närmaste arbete var att skaffa mig _Das Kāmasūtra des Vātsyāyana_.

Jag har studerat den och finner att den innehåller många goda råd, då det
gäller kvinnor. Men begreppet _kvinnan_ ha indierna ännu icke lyckats
lista ut.




Luftens herrar.

Exotisk novellett.


Havet låg absolut blankt. Men i fjärran blixtrade stundom något vitt.
Det måste vara dyningen på korallreven omkring Mariposaatollerna. Mycket
riktigt! Och längst därborta urskilde vi redan Oahaön, skön, grön och
cirkelrund, en mossig sten mitt i den blå oändligheten.

Vattnet blev grundare. Solen stod nästan i zenit och monoplanets skugga
följde oss på havsbottnen klättrande över dess ojämnheter, än dykande ned
i en avgrund som i vol plané, än höjande sig som om den ville skära vår
vertikalkurs, ett havsvidunder, som jagade oss outtröttligt, övertygat om
att vi till slut måste ge oss och bli dess rov, när vi äntligen skulle
mötas i den krossade spegelytan --

Men det är ju inte Oahaön! Var voro de tre sandgrunden och viken som skar
in som ett knivhugg på västsidan, där jag hittade som i min ficka.

-- Det är ju inte Oahaön! vrålade jag.

-- Vem fan har sagt det? vrålade Kalle Cederström tillbaka. Vi ha kommit
ur kursen, men vi gå väl ner ändå, va?

Jag nickade.

Ön såg inbjudande ut, där den med sin bård av bländvit sand låg skyddad
innanför dubbla rader korallrev.

Motorn tystnade. Luften susade om öronen. Havet närmade sig med
fruktansvärd fart.

-- Tycker du inte det är first class? frågade Kalle.

-- Jo, men det drar väl mycket! På mig verkar det mera som örsprång än
som vol plané.

Vi voro nere, gjorde två smörgåsar strax innanför revet, två silverfåror
betecknade vår väg i den lugna kanalen, där en gammal dyning gick sakta
som av plikt eller vana -- pang, stopp! Som en albatross gled monoplanet
några meter framåt på sina vattenskidor och stannade.

Kalle Cederström klappade motorn på dess stålländ: -- Det där gjorde du
bra ifrån dig!

-- Undrar om ön är bebodd, sade jag. I varje fall är ju stranden gjord
enkom för landstigning.

-- Jag ger fan i om den är bebodd eller inte, svarade Kalle. I alla
händelser blir den bebodd då vi komma i land. Och om du inte vill att vi
ska flyga mera, kan vi ju leka Robinson ett slag. Vi behöver ju inte vara
i Frisco förrän i morgon kväll.

Han gjorde ett par handgrepp, gummihjulen sänkte sig under
vattenskidorna, motorn kom i gång och vi åkte lugnt och jämnt som på en
asfaltbana upp på stranden, där vi stannade under en jättelik mimosa.

-- Såg du ostronen vi åkte över? frågade Kalle, när vi slagit ihop
monoplanet.

-- Nej, vid Belsebub, svarade jag. Men i så fall behöver vi inte anlita
konserverna. Det är kanske bäst att spara på dem för det fall att!! Men
kan du äta än? Jag tycker det vore mera praktiskt att undersöka ön först
ett tag. Under tiden kan vi låta brännvinet svalna litet i bäcken, som du
hör här strax bredvid.

Ty mitt skarpa öga hade vid nedslaget upptäckt en liten rännil, som
ystert hoppade utför bergsluttningen några steg från vår landningsplats.

-- Men, fortfor jag, vi kan ju ta en liten, liten, liten grogg innan vi
ger oss ut på rekognoscering. Vi ha en massa kolsyrepatroner kvar.

Nåväl, vi bryggde vår minimala grogg med vatten ur bäcken. Det hade en
svag bismak av poliomyelitsulfat -- ön var alltså vulkanisk -- men detta
lilla obehag avhjälptes genom några volymenheter mera whisky.

Behagfullt utsträckta på sanden togo vi omgivningarna i betraktande.
Ön hade tydligen varit en atoll, men genom ett vulkaniskt utbrott
förvandlats till en ö i vanlig populär mening. Och runt omkring höllo
korallerna på att bilda två atoller till, den ena innanför den andra.
Bakom oss stod urskogen som en grön vägg. Jätteträd omslingrade av lianer
reste sig på ett virrvarr av luftrötter, underbara orkidéer (ty orkidéer
äro alltid underbara) hällde ut sin rikedom av färg i grönskan och
agaver sprutade ut sina röda blommor som ur sår efter offerknivar huggna
rakt in i tropikens hjärta.

Plötsligt krafsade det i sanden bredvid oss. En jättesköldpadda, på vars
sköld jag satt min grogg i tanke att det var en sten, började röra på sig
och ge sig i väg med glaset. Jag uppfattade ögonblickligen situationen
och högg bägaren, innan djuret hunnit utom räckhåll.

Kalle Cederström sade: -- Jag har haft öga på den där hela tiden -- jag
bara väntade på att hon skulle smita utan att du märkte det. Jag minns
Texas’ präriesköldpaddor -- de var ännu jäkligare. De sprang bort med
våra groggar fortare än våra mustanger kunde löpa. Men ska vi inte äta
innan vi rekognoscerar? Jag är förfärligt sjuk -- jag tror att jag fått
vandrande njurar -- men det är väl att man har monoplan, så att man kan
hinna i fatt dom om dom smiter -- hör du, nu går vi ner och plockar oss
ett par dussin ostron -- jag tyckte dom såg ut som Flatstrands -- och så
dricker vi ur ett par av våra ballastflaskor -- vi böra åtminstone ha
ett tjog kvar av gula etiketten sen festen i Lhassa. Fy fan, mina njurar
vandrar nästan lika energiskt som Lop-Nor! Det får bli min gamle vän Sven
Hedins nästa uppgift att ta reda på dom -- om han kan få eskort, annars
reder han sej inte.

-- Det gör han inte -- men ditt förslag med champagnen och ostronen är
gott, och -- -- --

Ett infernaliskt ljud kom plötsligt luften att vibrera. Det lät som om
någon titan gnisslat med en titangriffel på en titangriffeltavla, eller
som om en jätteångvissla blivit vansinnig.

Vi störtade upp som skjutna ur 75-millimeterskanoner.

En absolut naken kvinna stod framför oss med renodlad fasa i sina drag
och skrek. Hon rörde sig icke från platsen. Hon stod som fastnaglad av
rädsla med vitt uppspärrade ögon och ur hennes pärlkantade rosengap kom
skriket -- Doggers bank i tjocka är som en andeviskning i filttofflor mot
hennes prestation.

Vi togo av oss våra tropikhjälmar och nalkades naturbarnet. Vi insågo
att vi hade framför oss den primitiva människohonan, urskogens dotter,
kvinnan i första digniteten, oberörd av rösträttsintressen, den negativa
suffragetten, idealkvinnan med ett ord.

Men då vi kommit på ungefär fem meters avstånd från henne, upphävde hon
ett om möjligt intensivare tjut än förut, gjorde helt om och dök in i
urskogen med en snabbhet som helt enkelt var fenomenal.

-- Kanske detta är kvinnan par preference, sade Kalle Cederström. Vi
följer henne!

Och nu började det mest vildsinta jaktlopp jag någonsin varit med om.

Jag har alltid beklagat de nakna kvinnor jag sett på tavlor. De ligga i
gräset eller röra sig i terrängen, finhyllta, rosenfärgade, sköra och
bräckliga, och målaren tycks ha glömt hur det var då han själv som barn
sprang barfota förföljd av granngårdstjuren. Barren stinga. Törnbuskar
(Rosa canina L.) stå i vägen, stenar skära in i fotsulorna -- och han
glömmer att dessa kvinnliga symboler för våren och sommaren, kärleken m.
m., som han brutalt klätt av hemma på ateljén, bara väcka medlidande.
Ty jag vet, hur det känns att gå naken i en skog, fylld av vassa saker,
myror, mygg, huggormar. Felet är att målaren målat dem otränade för
friluftsliv. Han har målat dem som de se ut i en säng, men inte bland
enar och pors och ilskna flygfän.

Men denna kvinna var inte sådan. Hennes färg gick ihop med hennes miljö.
Hon var hårig och brun, och när hon sprang, rörde sig musklerna som delar
i en fulländad maskin.

-- Kanske är det en apa! stånkade jag under vår vilda framfart. Vi hade
henne ännu i sikte. Ibland grep hon om en lian och svingade sig över en
klyfta. Vi gjorde detsamma. I nästa ögonblick kröp hon under en trädrot,
vände sig om och visade två rader vita tänder mot oss, smällde ihop
käkarna (som jag kommer ihåg att min gamla städerska i Uppsala gjorde
utan tänder, då jag inte kunde betala veden), utstötte några gutturala
ljud (alla ljud av primitiva människor äro gutturala), rullade utför
branter, klättrade uppför berg, sprang genom kaktussnår, genom häckar av
Idios spinosus, vilken fruktansvärda buske med sina orangefärgade blommor
gav undervegetationen dess huvudsakliga karaktär.

Men vi voro henne hack i häl. Jag var flera gånger nära att ge tappt, men
Kalle Cederström uppmuntrade mig ideligt med eggande tillrop. Han var
som en stålfjäder och hans energi smittade mig.

-- Tänk på groggen hur den skall smaka när vi komma tillbaka, rimmade han.

Jag fördubblade mina ansträngningar. Svettpärlorna lågo som daggdroppar
efter oss på mimophelusbladen -- ännu hade vi flyktingen i sikte. Jag
trampade på en piskorm -- men innan han hann hugga, var jag tio meter
därifrån. Jag skall aldrig glömma något av detta. Detaljerna stå ännu
klara för mitt minne i de mest minutiösa enskildheter.

Vi klättrade och sprungo utefter en liten flod som forsade och brusade.
Vi vunno på den primitiva kvinnan -- bruset blev starkare och snart kommo
vi till en öppen plats i urskogen där ett vattenfall på trettio meters
höjd kom ner från en skifferplatå alldeles som en ridå.

Det stod som en glasvägg framför oss och vid dess fot rök skummet som
ånga.

Kvinnan kunde inte komma längre. Hon sprang åt höger, sprang åt vänster,
men de höga klippväggarna på båda sidor uteslöto alla möjligheter till
flykt. Hon vände sig om, slog ihop käkarna mot oss som en ilsken hynda,
tog två, tre steg in i skumångan, dök rätt in i vattenfallet -- och
försvann.

Badande i svett och kippande efter andan gapade vi på varandra.

-- Detta var själva fan, sade jag. Hon dök rätt in i vattenfallet!

-- Ja, sade Kalle, hon försvann i vattenfallet utan vidare spisning!

-- Vi äro på en märkvärdig ö, sade jag, men vi måste undersöka den!

Vi undersökte fallet. Platåkanten, över vilken fallet kom, var rak som en
linjal. Vattnet flöt lugnt och stilla över branten i en bredd av fem à
sex meter och föll rakt ner som en ridå, som en silvervägg, som ideligen
ynglade av sig. Väggen var absolut blank däruppe. Längre ner fick den
karaktär av strålar och dog bland stenarna för att i döden kasta i höjden
pärlor av sig själv -- alldeles som det skall vara.

Kalle Cederström sade: -- Den där vattenväggen kan inte vara vidare tjock
-- den faller ju lugnt och lodrätt!

-- Du har rätt! Alltså, då det där kvinnodjuret kunde gå tvärs igenom
fallet, kunna vi det också -- revolvrarna klara! Låt oss försöka!

Kalle Cederström tog fram sin browning, hoppade ut på en sten, vinkade en
hälsning, gjorde ett språng och var försvunnen.

Jag hoppade efter. Vattnet slog mig i nacken som med spön -- och i
nästa ögonblick befann jag mig inne i en väldig grotta. Kalle stod och
balanserade på en svart sten och torkade vattnet ur ögonen. Vi voro våta
som torskar.

Det brusade och susade omkring oss. Det var halvskumt därinne, men fallet
var som ett fönster, ett levande glas, genom vilket solen arbetade sig
in och gjorde färg åt oss. Och så småningom uppfattade vi färgerna. Ett
flytande orientaliskt draperi, en pärlvägg, en kalospinterokromatokrene.

Grottan försvann i ett mörkgrönt dunkel inåt. Väggarna voro svarta med
mörkgröna, fuktdrypande lavar, men närmast fallet som sjöd i hålor i
skiffern växte vita ormbunkar med blad som fanet på fjädrar och på bladen
sutto vita sniglar med svarta tentakler. På väggarna kröpo gula spindlar
med svarta bakkroppar och håriga ben. Och ödlor med gula magar och svarta
ryggar och bara ett benpar kröpo omkring i varje skreva och fördjupning.

Kalle Cederström tycktes njuta. Han tog fram en elektrisk lykta.

-- Framåt, inåt! sade han. Och träffar vi några förhistoriska djur, så
hålla vi våra browningar i ordning! Men vänta! Ser du kvartsådern här!
skrek han. Kvarts och skiffer tillsammans betyder guld, _guld_! Jag har
varit guldgrävare i Wyoming och känner till sånt här!

Han lyste på en vit, metertjock kvartsgång i skifferväggen.

-- Guld, skrek jag. Guld, visst faen är det guld! Det passar ju lagom för
mej. Jag har ju tre växlar som förfaller nästa vecka. Ser du inte hur det
blänker? Visst är det guld! Vi delar, Kalle, låt oss vara kamrater som
hittills! En växel är på 500 goda riksdaleros, det är min vinräkning för
sista månaden, och den andra är på 250 för fyrverkeripjäser och praliner
åt mina barn. Tror du det finns tillräckligt med guld?

-- Skrik inte så förbannat, sade Kalle, det kanske är bara sedlar! Livet
har lärt mig att bli skeptisk. Tyst, skrik inte, upprepade han lugnt. Vad
var det jag sa? Det är bara sedlar, odugliga gamla papper från papuaernas
tid -- och falska för resten! Här ser du två närliggande med samma nummer
och påskrivna av Jakob Bagge -- detta måste vara humbug! Gamla svenska
femmor som inte blivit inlösta i tid -- men var ha vi urkvinnan?

Jag hade med tanken syndetikontiskt häftad vid guldet alldeles glömt
kvinnan -- efter mäns sedvänja.

-- Ja, var ha vi kvinnan? Men att kvarts och skiffer ger sedlar, det är
en geologisk märkvärdighet --

-- Tänk nu inte på dina växlar och låt inte guldets demon gripa om din
själ så där, sade Kalle. Vårt intresse är mera animaliskt och geologiskt
än pekuniärt. Om vi nu först skulle tänka på att utforska grottan -- fast
jag är hungrig som fan -- och försöka få tag i kvinnan, så kan ju du få
överta henne och sälja henne till Hagenbeck -- han betalar verkligen bra!
Jag minns i Texas -- men låt oss fortsätta längre in i grottan. Kanske
kvinnan är humbug av samma valör som guldet här!

Grottan vidgade sig inåt. Det mörkblå dunklet skingrades endast
motvilligt av Kalles goda elektriska lykta. Ödlorna rasslade om våra
fötter. En art läderlappar med fosforescerande ögon snuddade i virvlande
flykt vid våra kinder, våra kläder. De utvecklade en frän lukt av
vitriol, då de tangerade oss.

-- Jag skulle vilja att Carlander vore med om det här, sade Kalle. Han
spårar en kvinna lika bra som han söker opp en älg. Hon måste emellertid
vara härinne. Håll pekfingret på trycket! Man vet aldrig! Det hela kan
vara humbug. Eller ett bakhåll!

Vi gingo vidare i en klibbig ojämn terräng av skiffer. Taket var svart av
flädermöss som hängde i sina pekfingrar med huvudet nedåt. Det droppade
från stalaktiter av svart konsistens och vi stapplade över grönklibbiga
stalagmiter. I fördjupningarna mellan stalagmiterna låg en grönröd
soppa där små bruna djur rörde sig. De sågo ut som abborrögon och hade
hårliknande utväxter på sina abdomina. Det var tydligen en art palafoyter
kanske besläktade med megalopex eller myophylakterion --

-- Men vad nu då? Rörde inte en stalaktit på sig?

Kalle Cederström riktade ljuscirkeln mot taket.

-- Jo visst! men det rör sig i takt med min puls. Det är alltså en
synvilla. Skall du skriva om det här, då du kommer hem, så blir det för
långt både för dig och dina läsare. Jag är för resten trött på den här
expeditionen. Vi ger fan i urkvinnan, jag är hungrig, vi tar opp några
ostron och dricker vår gula etikett! Vad ska vi göra med henne för
resten? Hon hör inte till vår samhällsklass, gör sig inte i societeten
-- inte ens på en bar -- och skulle bara vara till besvär i monoplanet.
Helt om! Det börjar bli monotont med ödlorna och flädermössen -- tycker
du inte att det luktar ipecacuanha just nu?

Jag kände verkligen en doft, en avlägsen, av ipecacuanha och inbillade
mig redan ha ont i ögon och lungor. Jag var naturligtvis uppjagad,
nervös, trött, efter de sista minuternas jäktande.

-- Du har rätt, Kalle, sade jag. Vi vänder!

-- Kom ihåg att vi ska vara i Frisco i morgon kväll -- och den här hålan
är ingenting för oss, som skall hålla oss på ytan, över ytan!

Vi vände. Vi började stappla över stalagmiter och halka på grönslemmiga
lavar, raglade, sprungo, stannade, sprungo igen. Kalles lykta började
mattas. Men just då hon slocknade upptäckte vi i fjärran ljusningen av
grottans fönster fallet, som skilde oss från solen och livet därute,
vårt monoplan, havet, allt. Vi höllo varandra i händerna och klevo på
försiktigt --

Men vad nu då? Där -- alldeles under fallet, behagfullt lutad mot ett
kvartsutsprång stod hon, urkvinnan, den primitiva, hon, vars tränade
hull tillåtit henne krypa genom törnsnår och rusa genom agavehäckar. Men
hon var icke naken längre. Hennes huvud kröntes av en ofantlig hatt med
hägerfjäder, en fjäderboa hängde behagsjukt över hennes vackra axlar och
hennes klänning var från Paquin, jag svär på det, ty den framhöll i sin
eleganta enkelhet just den primitiva honan hos henne. Och hon skrattade,
hennes vita tänder blixtrade mot den bruna hyn, och de rubinröda
läpparna. Hon gungade litet på vänstra benet, och det högra visade en
röd strumpa med en broderad svart alligator på, vars ögon voro smaragder.
Under vänstra örat hade hon ett födelsemärke, stort som en femöring, med
svart hår på, och från örsnibben hängde en tunn guldkedja med en turmalin
som vilade just på födelsemärket och såg ut som ett försök att blotta
hemligheter, mystik, för den som ville förstå.

Hon skrek inte alls. Hon bara skrattade och saliven glänste på hennes
starka hörntänder. Hennes ögon liknade agater, slipade så att man skulle
tro att stenen var ett lugnt vatten att dyka ned i. Men då hade man
krossat skallen.

Sådan var hon, och vi uppfattade alltsammans samtidigt.

Jag gick höviskt fram, tog av min tropikhjälm och frågade på franska om
vi kunde vara henne till någon tjänst. Hon skakade på sitt vackra huvud
och håret dallrade långt efter det hon slutat med skakningen. Hon förstod
inte. Hon bara skrattade. Det klang och gav eko. Kalle blev förbannad.
Han gav henne en toreadorblick -- och jag tyckte mig se henne darra en
kvarts sekund -- och frågade på engelska, vad hon önskade. Hon skakade
återigen på huvudet. Hägerfjädern darrade -- och hennes ögonhår, långa
och mjuka, skälvde som om en bris gått igenom dem -- och så slog hon upp
ögonlocken och visade två agatbrunnar och skrattade -- kling -- klang --
som med en ton av ebenholts på slipat glas -- ha -- ha -- en hel oktav.
Och hennes bröst skälvde litet och stannade -- ping pang -- och hon
stod så -- eller ställde sig så att vi skulle kunna se skälvningen mot
vattenfallets vackra vägg.

Det var inte lönt att försöka med tyska. Hon bara skrattade.

Vi försökte med alla språk vi luktat på, men hon stod bara och gungade
med det ena benet och såg på oss under halvslutna ögonlock och log --
och en svart lock ringlade sig ned vid hennes öra och rörde sig som en
daggmask som söker sin maka en regnkväll på en åkerren -- och hon blåste
på den och skrattade, men den ville söka sig in i henne, i ögonen, i
munnen, längs kindernas mjuka linje ned i vecket under hakan, vecket, som
inte var ett veck utan en kurva av liv och kött, brunt hull, dunigt brunt
hull.

-- Nej, hör du Kalle, sade jag, nu går vi. Hon är omöjlig i språk -- vi
begriper henne inte. Jag skall försöka med teckenspråk ett slag!

Och jag försökte mimiskt framställa ett förslag. Hon skulle följa oss ned
till vår lägerplats och tära något champagne.

Jag lyckades efter allt att döma klargöra detta för henne, men jag hade
också fått använda all min överflödiga intelligens.

Hon vägrade. Hon pekade på sin hatt. Den skulle naturligtvis ha förstörts
om hon följt oss genom fallet. Hon pekade på sin fjäderboa och på sin
klänning och skakade på huvudet. Och denna skakning beledsagade hon med
ett outgrundligt leende och ett skratt, ett klingande hånfullt vackert
genom flera oktaver.

-- Medge Kalle, att det här är det underbaraste numret vi träffat på!

-- Äsch, de ä sej lika allesammans! Men jag tycker att hon bor litet
konstigt.

-- Det tycker jag också! Men kvinnor ha intet sinne för komfort! Vi män
ha det i hög grad, och det är vårt raffinemang. Men nu ger vi oss i
väg! Ä vi våta som tuppar nu, så bli vi som dränkta kattor om ett par
sekunder! Adjöken, fröken!

Vi bugade oss höviskt. Hon skrattade igen. Hennes ögon skiftade i färg
mellan stenkol och smaragd och det gröna giftet slängde ut snaror om
fötter och ben och bröst och halsar -- det var hemskt och vackert -- och
i samma ögonblick vi döko igenom fallet ljöd ett skrik, som påminde mig
om den gamla sagan om alrunan.

Den som hör dess skrik, då hon dras ur jorden, måste dö i samma ögonblick.

Men Kalle och jag äro ju moderna människor och vidskeplighet är fjärran
från oss.

-- Ja, jösses, fruntimmer! sade jag, då jag hoppande på stenarna tog mig
i land.

-- Fruntimmer, ja! sade Kalle Cederström tankfullt och tog ett språng
värdigt en panter, grep tag i en nedhängande gren av Caramæbis paracelsæ
och landade graciöst i en Baranjabuske, vars frömjöl färgade hans gula
kostym ännu gulare.

-- Det här var i alla fall en märkvärdig historia, sade Kalle. Jag tycker
att den nästan är oupplevad. Fast vi uppleva den nog var dag -- eller
åtminstone var vecka. Tänker du skriva om det här?

-- Ja!

Vi letade oss ned till stranden igen. Vi gingo tillbaka i våra egna spår,
vilket inte var särdeles svårt, ty vi hade gått fram som mordänglar under
förföljandet av urkvinnan. Men vår färd var inte utan sitt intresse.
En flygande hund höll på att slå hjälmen av mig, och då Kalle vid
överhoppandet av en trädrot råkade hålla sig fast i en gren av _Triplaris
americana_, fick han rockärmen full av myror, som visade att de inte voro
att leka med. Deras bett förorsakade flera dagars inflammation och törst.
Själv fick jag ett par exemplar av _Atta cephalotes_ på mig och har först
då detta skrives kunnat hejda deras fruktansvärda fortplantningsförmåga.

Då vi äntligen hunnit ned till stranden, lade vi oss som frimärken på den
för att vila litet efter allt det vi upplevat. Vi tvivlade till och med
på realiteten av det. Och vi ångrade att vi icke sökt upp de hannar av
honsläktet, som givetvis måste finnas på ön. De måste naturligtvis vara
folk med monokel och uppvikta byxor i en situation, och ludna fyrhänta,
svansprydda gentlemän i en annan.

Men vi tillhöra icke det folk som funderar länge. Jag vecklade upp
byxorna och hämtade två dussin ostron, tog två cliquots ur monoplanets
kölsvin, oskärade en ask ryska cigaretter, väckte Kalle och firade med
honom en fest som vi sent skola glömma.

Kalle Cederström skötte verkligen sin maskin som en ung gud. Vid midnatt
slogo vi ut vingarna på monoplanet och gåvo oss i väg, kurs ONO ¼ O.
Under himlens stora kupa med de brinnande stjärnorna slöade jag verkligen
till ett par gånger och somnade, ty motorbullret söver i längden. Men
Kalle ville icke väcka mig. Han purrade mig på allvar först då vi hade
Sandwichöarna låringsvis om babord, och då var solen redan uppe sedan ett
par timmar. Jag fick en kvarts pomril försatt med litet gin och vaknade
genast. Jag vill rekommendera denna blandning åt alla flygare.

Fem timmar före den överenskomna tiden passerade vi över Frisco och
landade på aerokajen vid Alameda. Och på kvällen åto vi vår middag i The
Bohemian Club.

Jag hade äran och nöjet att föras till bords av professor Cray Hinton,
han som konstaterat Dinotaurus’ faktiska existens under pliocenperioden.
Han ställde sig något skeptisk visavi min förmodan om urkvinnan.

-- Kan det inte ha varit en yngre upplaga av er stora landsmaninna
Ellen Key? frågade han. Ni förstår -- med vår tids kommunikationer och
våra sjömätningar, och så vidare, och så vidare -- tror ni verkligen
att något sådant är möjligt just nu? eller kan det inte ha varit något
teatersällskap som har firat sin semester därute -- och primadonnan
-- he? Jaja, jaja, när man sysslar med förhistoriska saker, som jag,
stannar man alltid som tvivlande. Såg ni på hennes tänder, ja, jag menar
oxeltänder? Det är där frågan tillspetsar sig!

-- Nej, jag glömde verkligen -- -- --

-- Ser ni, ser ni! Tag först ett avtryck av de två bortersta
oxeltändernas konstruktur och kom sedan till mig, så skola vi jämföra
den först med cocenhonans och sedan med andra postglaciala typer. Ni
säger, att hennes underkäk var kort, men det kan bero på slarv med
löständerna, vilket ju inte hindrar att ni kan ha rätt, ty vi ha funnit
defekta underkäkar i mycket gamla kulturlager. I Mähren till exempel
hittar man mycket få tänder, medan man i Vezèredalen i södra Frankrike
ideligen gör fynd av underkäkar med vackert plomberade visdomständer.
Men jag kommer från ämnet. Från ert till mitt. Efter allt att döma måste
er urkvinna på grund av de somatiska kännetecken ni framhållit, vara
släkt med Weddafolket på Ceylon eller också helt enkelt vara en liten
varietémamsell, född av fattiga föräldrar i Moabit i Berlin, förförd av
en semitisk barberare, slavhandlad (vitt) till Shanghai och sedan förd
till er exotiska ö för att få vila sig litet.

Jag måste beundra och gilla professor Cray Hintons utläggning. Den hade
alla sken av sannolikhet. --

Kalle Cederström och jag skildes åt i Frisco. Han reste till Paris och
jag till Grisslehamn. Jag är här nu.




Sjöholm.


»Människan måste genomgå mycket, innan hon blir luttrad.»

Detta visdomsord hörde jag redan då jag var sju år och jag har verkligen
haft anledning att konstatera faktum under de fyrtiotvå år jag tillbragt
här på jorden.

Han som gav mig denna visdom med på vägen genom livet var en mycket
originell man. En bland de egendomligaste människor jag träffat. Jag
har mycket gott minne. Han hette Sjöholm och var en sjuttioårs gubbe
som genom att processa hade förlorat en rätt avsevärd förmögenhet. Jag
inackorderades hos honom eller rättare hos hans fru, en lång, torr,
gulblek människa som kunde laga mat och var styv i allt som den tidens
kvinnor satte ära i att kunna -- göra ost, väva, spinna, göra kalas och
dricka kaffe.

Jag gick i skola. Jag bodde hos Sjöholm och hade kamrater som bodde
där också, rackarpojkar som lärde mig djävulstyg och sedan blevo
skeppsgossar, ty Oskarshamn låg i närheten.

Gubben Sjöholm hade någon särskild faiblesse för mig. Om kvällarna satt
han och skrev inlagor till häradsrätten och bläddrade i lagboken och
svor för sig själv, och ibland kommo skäggiga människor som lutade sina
huvuden emot Sjöholms och talade hemska ord. Jag kunde trots min ungdom
skriva en vacker stil och fick skriva rent allt det dessa gubbar hittade
på. Jag vill inte precis säga att jag blev lagklok, men jag fick en
riktning. Jag lärde mig att lagen var till för att kringgås.

På den tiden var det inte så noga med skolgången. Sjöholm var god vän med
folkskolläraren, en bigott lymmel, som jag har talat om förut. Jag fick
stundom skollov för att skriva åt Sjöholm. Tänk er en sjuåring som sitter
och skriver åt en gammal processmakare.

Sjöholm söp. Han söp ohyggligt under det att hans fru gjorde ost och
spann och vävde. Då Sjöholm hade supit ett par dar, måste han vila sig.
Då låg han som ett kolly på en soffa, med öppen mun och en blå näsa som
jag beundrade. Jag tyckte redan då om färg.

Då Sjöholm låg för ankar firade vi pojkar orgier. Jag som var yngst fick
i uppdrag att måla gubben. Han låg på sin soffa och var på andra sidan
och jag målade hans ansikte med sot och lingonsaft och krita. Han såg
verkligen hemsk ut. Men efter varje sådan målning var det klokast för oss
att ge oss ut i naturen. Ty fru Sjöholm, som kanske inte älskade sin man,
kände det ändå som en förolämpning att vi ändrade om gubbens utseende.

En gång vaknade han då jag höll på att måla honom. Jag skall aldrig
glömma hans synpunkt på saken. Han sade: -- När du blir så gammal som
jag, kommer det alltid någon lymmel och skojar med din ålderdom. Kan du
då ta det lika lätt som jag, så är du min pojke. Tycker du nu att du har
burit dej fint åt?

Jag grät. Gubben Sjöholm blev min man.

Vi levde i rätt små förhållanden. Till varje kaffekopp fingo vi två små
sockerbitar och en veteskorpa. Jag var en klok pojke och gömde mina
sockerbitar och skorpor.

På gården fanns en gammal badstuga och i den krossade jag mina
sockerbitar och mina skorpor och blandade dem; att äta denna blandning
var en njutning som var så storartad, att alla de njutningar jag
sedermera vid äldre år blivit delaktig av bli små och lumpna i jämförelse
med denna min ungdoms njutning.

Mina kamrater upptäckte det gömställe där jag förvarade min strut med
socker och skorpor. De stulo mitt förråd. Sedan dess tror jag inte
på någon människa. Jag var nog lumpen att berätta om mina kamraters
bovstreck för farbror Sjöholm. Han bara skrattade och sade att jag inte
gömt min blandning nog säkert. Man får skylla sig själv. Ha ha!

Jag förkovrade mig i skrivning och ju styvare jag blev, desto mera
exploaterade gubben Sjöholm min förmåga. Jag fick skriva fruktansvärt
långa inlagor. Jag skulle vilja läsa dem nu. Gubben kunde inte stava, men
jag kunde (efter C. J. L. Almquists rättstavningslära).

Och en dag fick jag klart för mig att jag var en viktig faktor i gubben
Sjöholms liv. Han måste gå till Långemåla för att träffa en av sina
bondadvokater. Han ville ha mig med sig och jag fick lov av skolmästaren
och min far att följa med.

Jag ser oss båda gå över bergen, berg med insprängd kvarts -- nu skulle
jag söka efter guld därnere.

Plötsligt lägger sig gubben Sjöholm. Han lägger sig på rygg och stirrar
upp i rymden.

Jag frågar: -- Vad är det med farbror?

-- Det är mitt gamla bråck -- det kommer alltid då jag blir arg.

Vi voro mitt uppe i en fälla med hallon och blåbär. Jag kände mig ensam
och samtidigt ansvarig för gubben. Men min sjuåriga ungdom tvang mig att
föreslå: -- Ska ja inte gå tebaks te Jonstorpet å få hjälp?

-- Nä, gosse lille, men dä ä bäst att du går hem!

Om det hade varit nu, år 1911, hade jag nog inte gått hem. Men sjuåringen
lämnade år 1876 den gamle mannen ensam i skogen. Sedan fick jag veta att
gubben Sjöholms bråck skulle ha kunnat botas, men då måste han ligga
på sjukhus, och där kunde han inte sköta sina processer. Bland mina
starkaste minnen står fortfarande kvar gubben Sjöholm, då vi tillsammans
gingo över det småländska landet och han plötsligt måste lägga sig på en
bergknalle med huvudet lägre än underlivet.

Sjöholm är död sedan många år. Kanske finns det flera Sjöholmar, men
knappast någon så stark som han. Han förlorade alla sina processer. Han
var svensk. Skål för Sverige!




Begravningshatten.


När ogifte major Adamson vaknade morgonen den andra maj vid att solen
sken honom mitt i ansiktet, behövde han icke övertyga sig om sin
existens genom att nypa sig i skinnet, ty en våldsam huvudvärk och en
nästan olidlig törst satte honom genast in i förhållandena. Han tömde
vattenkaraffen och erinrade sig efter en stunds grubblande att han varit
på Hasselbacken och förtärt jästa och destillerade drycker i något
sällskap. Men vilket?

Som vanligt började han genomgå sin bekantskapskrets i alfabetisk ordning
och hade just hunnit till det obekanta X, då jag enligt löfte från
föregående kväll ringde upp hans nummer för att väcka honom. Han svarade
med ett stilla kvidande. Kommandotonen var absolut borta.

Så småningom lyckades han framviska en ytterst lakonisk men icke desto
mindre fullt tillfredsställande beskrivning på sitt tillstånd.

Jag föreslog: -- Jag reser i dag med Vaxholmsbåten för att titta på mitt
sommarnöje och du följer med, ty du behöver luft. Frukost äter vi på
båten. Kläd på dig ögonblickligen. Du har bara tre kvarts timme på dig.
Kvid inte så där omanligt. Nu har jag väckt dig, som jag lovade. Jag
väntar dig vid båten. Adjö.

En blek vålnad, en skugga av en smärtfylld dröm, skred Adamson verkligen
i sista ögonblicket över landgången. Sedan jag kondolerat honom och båten
vänt stäven utåt Fjäderholmarna, ledde jag ned honom i försalongen, och
inom en kvart började hans drag bli mänskliga, fast skakningen från
propellern stundom kom honom att lägga sitt ansikte i Laokoonveck. När
han fått litet koffein införlivat med sin organism, var han åter Wilhelm
Tell. Kanske ett par Hennessy också gjorde verkan.

Han började tala.

-- Tror du att jag får flugan?

-- Det beror på dig själv.

-- Så svårt som i dag har jag aldrig känt det.

-- Det blir allt svårare med åren.

-- Nu behöver jag minst en vecka att reparera en sån här hippa
fullständigt.

-- Tag dem inte så ofta då.

-- Men det är farligt att sluta upp för hastigt.

-- Du menar alltså whiskygrogg?

-- Ja.

Jag varnade honom, men var och en vet ju bäst var skon klämmer och hur
ens sjukdomar lämpligast botas.

Då vi lade till vid min brygga, var Adamson åter major Adamson, stram
och militärisk. Han hade till och med klämt fast en monokel och börjat
mönstra de få kvinnliga passagerarna.

Men i samma ögonblick vi skulle dyka ner i trappan till mellandäck kom en
vindstöt och förpassade hans hatt långt ut i fjärden.

-- Du kan nog få låna någon mössa av Jan Mattson, tröstade jag. Tills vi
komma till Skeppsbron igen i eftermiddag!

Ångbåten gick, vid bryggan fanns ingen eka och snart var hatten
försvunnen bland de dansande småvågorna.

Vi gingo upp till Jan Mattson, min värd. Nej, han hade ingen mössa.

-- Nå, men en hatt, då! Vad som helst. Majoren kan förkyla sin
flintskalle.

Nej, Mattson hade ingenting i den vägen annat än den fruktansvärda ruin
av en hatt som han gick med för tillfället.

-- Något måste väl finnas i alla fall! Sök i något klädskåp eller på
vinden! Annars får du ta på dig en av gumman Mattsons schaletter!

-- Ja, nog ’ar jag en ’att på vinn men dä ä min begravnings’att, sade
Mattson efter något funderande.

-- Det gör fan detsamma, sade Adamson, ta hit’en, annars går jag och
förkyler mig! Men fort!

Det var verkligen inte sommar riktigt än i luften. Under bergknallen
bakom hasselbuskarna låg en stor smutsig snödriva.

Jan Mattson knogade upp på vinden och kom ner med en storm av det slag
våra farföräldrar använde. Den var hög som ett torn, lurvig som en pudel
och hade raka brätten. Men till all lycka satt den som gjuten på Adamsons
huvud.

-- Du kan ju ha den tills båten kommer, sen kan du nog få låna något av
kapten eller styrman.

Adamson såg ut som en maskeradfigur och verkade helt makaber i
landskapet. Vi gingo upp till min stuga, öppnade och inspekterade. Allt
var i ordning, överdrag på möblerna, skåpen ordentligt stängda.

-- Fy fan, vad här ser trist och obebott ut. Det är som att gå i likrum.
Tror du att du har någon konjak kvar sen förra sommarn?

-- Det tror jag inte, men jag skall undersöka.

Det enda jag fann var en flaska vermut.

-- Ro hit med den, sade Adamson.

Jag letade reda på ett köksdricksglas och fyllde det. Adamson förde
glaset till sina läppar med ett uttryck av lycklig förväntan.

Men knappt hade han tömt det till hälften, förrän han blev kritvit i
ansiktet och satte glaset ifrån sig.

-- Vad går åt dig? Var det inte vermut? För guds skull säg ifrån vad det
är med dig!

Jag luktade i flaskan. Visst var det vermut.

-- Vad är det åt dig? Nog är det ordentlig vermut?

-- Det är vermut -- men jag dricker inte mer!

Svettdropparna runno utför Adamsons panna och något som liknade vansinne
lyste i hans blick.

-- Jag visste att det skulle gå så, sade han. Nu är det slut med mig. Men
blir jag människa efter det här, så har jag åtminstone fått en läxa. När
kan vi komma till stan?

-- Nå, men så säg då fort, vad det är! Du kan göra en människa förtvivlad
på det där viset. Du är ju vit som kalk i ansiktet.

-- Det är härinne, sade Adamson och pekade på pannan. Det är flugan,
_flugan_, skrek han, som jag fått. _Flugan_ förstår du! Det surrar inne i
huvudet som i ett getingbo. Kan man inte få tag i en läkare någonstans?
Vet du något om delirium? Kommer det på en gång? Eller är det bara en
varning? Å -- det är slut med mig! Slut, slut!

-- Jag har hört sägas, att det skall vara bra med konjak när de första
anfallen komma -- men skulle du inte försöka att badda huvudet med vatten
-- svimma inte, människa, vänta åtminstone tills jag kommer med vatten!

Jag störtade ut och till pumpen. Inom några sekunder kom jag tillbaka med
en hink vatten. Adamson satt i en stol, en bild av förtvivlan och fasa.

-- Så ta av dig den där skorstenspipan! Du sitter bara och blir varm i
den.

Jag lyfte av Adamson begravningshatten.

En svärm av flugor störtade surrande ur den.

-- Va faen nu då?

Vi gapade på varandra.

-- Det var verkligen flugan, min bror, sade jag. Det är gubben Jan
Mattsons vinterflugor som legat avdåsade i hatten och kvicknat till av
värmen från din flintskalle. Känner du fortfarande något surrande i
skallen?

-- Nej, det gör jag inte, svarade Adamson och strök svetten ur sin panna
under det färgen återvände i hans kinder, kanske inte så högröd som
förut, men nog frisk att verka levande. Men nu tycker jag att jag kan ha
förtjänat en grogg!

Major Adamson fick mössa av kaptenen och grogg i röksalongen.

Men hans glättighet under hemfärden tycktes mig väl nervös för att vara
fullt naturlig.




Att gillra bössor.


När förre skeppstimmermannen Petter Karlsson, som sköter om och tillser
häradshövding Ekebergs sommarvilla, en morgon vid tiden för fruktskörden
upptäckte, att det bästa röda-gyllenträdet föregående natt blivit
skattat i betänklig grad, blev han stört förbannad. Inte för att han
trodde, att någon skugga av misstanke skulle falla på honom, åtminstone
ingen av djupare valör, men det var desto förargligare, som han i sin
kort förut avgivna rapport till häradshövdingen framhållit just det
trädets underbara fruktsamhet i överdrivna ordalag och väl avfattade
sjömanstermer.

Emellertid skulle stölden icke upprepas, det svor både han och Petter
Karlsson på.

En sjöman av gamla stammen, särskilt en skeppstimmerman, är van att greja
tillsammans grunkor och pickla ihop prittlar, som det heter på hans
språk. Som ägare av en gammal mynningsladdare av fruktansvärd kaliber
och i besittning av erforderligt snille för dess uppgillring borde han
lätt kunna avstyra det förnyade plundringsförsök, som nog icke skulle
utebli, då det första lyckades så bra. Och då boven nästa gång var ute
på tjuvstigen skulle han få ett så ordentligt saltskott i vattengången
eller så högt som i hackbrädet, att han skulle lägga opp för så pass lång
stund att det skulle bli en smal sak att suga honom i maten och kölhala
honom ett slag, innan han befordrade honom till laga näpst; det svor både
han och Petter Karlsson på en gång till, om så skulle va.

Den dagen höll Petter Karlsson till i sin snickarstuga en avsevärt lång
stund. Han spetsade träpinnar och gjorde hål i dem för tråden, och bra
och stark simpelkort hade han ett helt nystan av, och den löpte som om
den vore smord. En liten ställning för bössan gjorde han också, och den
skulle placeras i hörnet av matbodväggen och staketet, under slipstenshon.

När käringen kom med matbud, släppte han inte in henne, för det vet man
väl hur det är med fruntimmer, och det skulle bara fattas, att det komme
ut, vad han höll på med. Då komme den fan inte igen förstås, resonerade
Karlsson med sig själv.

I villaköket skulle han hålla vakt natt efter natt, om så skulle behövas,
för han skulle visa häradshövdingen, att han tjänade honom som en trogen
tjänare och inte tog så mycket som en kappe äpplen för egen del. Och för
att inte käringen skulle få reda på att han höll vakt, skulle han säga,
att han hade lovat Stenberg att hjälpa honom med skötarna ute i sjöbon
på Örskäret, men -- jädringen! -- -- -- Det skulle förstås komma ut
det med och befinnas vara en kolsvart lögn! Därför skulle han tala med
Stenberg, och Stenberg skulle säga åt sin käring, att han måste syssla
med bragderna ute på Örskäret, men i stället skulle han komma och hjälpa
Karlsson hålla vakt. Och om han bjöd på en liter nattbrännvin, så var
Stenberg inte omöjlig, det visste han.

Detta räknade Petter Karlsson ut för sig själv i snickarstugan. Han
tyckte själv att det var så mycket listigare, som alla då skulle få veta,
att Karlsson inte var hemma, och detta faktum skulle väl om något locka
den tjyvstrykern, vem han än var, att försöka komma åt mer äpplen.

På eftermiddagen gillrade Karlsson bössan med det största fullifanskap,
som någon kristen människa i hela Roslagen kunde vara mäktig, och det är
inte litet det. Det var för resten ingen lätt sak, ty alla möjligheter
måste beräknas. Tjyven kunde komma från minst två håll, men Karlsson
satte ner sina pinnar och slingrade sitt snöre mest så krångligt som
riggen på ett barkskepp, så att om inte tjyven kom farandes som en guds
ängel från himmelen, så måste han få sin laddning på rätt ställe.

Och när allt detta var fullbordat, stövlade han i väg till Stenberg.

Nej, för all del! Stenberg var inte ovillig, särskilt som natten med
sin liter vinkade i ett ljuvligt och av käringar ostört perspektiv. Och
gällde det förstås att ta en karl i hampan -- vilken som helst -- så var
han varken ledsen eller lemmalytt. Saken var avgjord.

I skymningen meddelade Karlsson käringen sitt beslut att hjälpa Stenberg
med skötarna ute på Örskäret, fick ett par smörgåsar i kavajfickan och
gick ned i snickarstugan, där han hämtade den orörda av sina båda litrar
uppe på brädhögen, som låg på tork i taket, varefter han stegade av till
Stenberg, som varit färdig redan en lång stund.

De båda gubbarna knallade i väg.

-- Varför tror du han kommer i kväll, när han kom i går? sade Stenberg.
Så helsinges dåraktig kan han väl inte va, om d’ä något till tjyv!

-- Låt’en komma eller inte komma, så är allt i ordning, både giller och
den här! svarade Karlsson och drog litern till hälften ur fickan.

-- Åja, vad dä anbelangar, så tog ja allt med lite, ja också, för
säkerhets skull, lugnade Stenberg.

-- Ja, dä må på guds makt bli hur dä vill. Men inte ska di få dä ordet på
min bak, att jag inte har bevakat anförtrott gods, vad dä vara må, dä ska
allt bli ljug dä.

De voro framme vid trädgården och togo en stor omväg för att undgå
Karlssons snaror, dem han beskrev, och vilka Stenberg icke kunde annat än
gilla.

-- Vi har’n, Karlsson, vi har’n, som om han redan skulle sitta på
cellerna. Men dä enda som ä tråkit ä att vi ska behöva sitta i mörk
arrest själva. En sir ju inte dä en har för händer.

-- Å, nog hittar vi te brökvarn alltid, Stenberg, eller tror du inte dä?

Och de gingo in i villaköket, vars dörr låg bara några steg från det
röda-gyllenträdet, letade sig i den redan djupa skymningen fram till ett
bord och placerade sina smörgåsar och litrar.

-- Nu gäller det att va tysta som möss, för dä här huset ä som utå papp,
viskade Karlsson. Å såna där tjyvar har örona på skaft.

-- Åja, om dä skvalpar lite iblann, så gör dä väl ingenting, skämtade
Stenberg. Å nu tar vi väl slaktsupen mä däsamma, så ä dä teminstingens
gjort. Skål, Karlsson!

-- Ja, skål på dej, Stenberg! Men nu ska vi ta dä här pöompö å spara på
dä fuktiga, för vi har kanske hela natten på oss. Men en bit ska vi ha,
för tuggningen hörs väl knappt.

Snart hördes också bara tuggningen, avbruten av ett och annat ljud av
välmåga av det slag, med vilket kineserna pläga visa sig artiga mot sina
värdar.

Så klunkades det försiktigt ibland och så viskades det om fiske och
sjöbragder och klunkades och tuggades. Timmarna gingo.

-- Dä va en jäkel som inte vill komma och stjäla, sade Stenberg. Han
kanske har blitt gudfruktig, den rackarn.

-- Å nej, han kommer nog bara vi ger oss te tåls. Å någe fel kan dä då
inte va mä varken krut eller knallhatt, å torrt som snus ä dä under
slipstenshon. Men ja blir rent lurig på den här vaktningen. När en inte
får sträcka på bena, så -- --

-- Vi tar oss väl en oppväckare då, Karlsson. Skål på halvan!

-- Ja, skål på halvan, Stenberg!

Mellan träden stod redan gryningen svag och blott som en aning om färg.

-- Men ja känner att ja måste ut och lätta på dä här, annars kan ja bli
sjuk, sade Karlsson rätt som det var. Dä går rakt inte längre, dä må
komma nåra tjyvar eller inte!

Och han reste sig upp, men raglade några steg åt sidan.

-- Ta mej håle ä ja inte rent yr i huvet -- si när en sitter å inte rör
på sej, så blir en liksom yr.

-- Jojomänsan, d’ä så rätt så, gäspade Stenberg. Gå då, men gå tyst!

Och Karlsson kryssade till dörren, for ut och nedför trappan, gjorde
några snedsteg på gården och --

Ett fruktansvärt skott dånade i nattens stillhet, ekade mot Onsberget på
andra sidan viken och liksom låg och rörde om i luften mellan stugorna
och sjöbodarna.

Men även ett sakta kvidande hördes under det röda-gyllenträdet. Där
låg Karlsson, då Stenberg omsider tagit sig ut ur köket fram till
olycksstället.

-- Åj åj åj -- -- -- åj åj åj -- -- --

-- Ä du skjuten, Karlsson? D’ä väl inte te döds?

-- Åj åj åj -- dä vet ja inte, men åj åj åj -- -- --

-- Har dä tagit på rätt ställe, så ä dä väl inte så farlit. Men nu ska
ja hjälpa dej, Karlsson, som den barmhärtige samariten å få dej hem te
käringen, för nu kan ho va bra å ha -- men hoja inte så förbannat -- du
väcker ju opp hela byn -- lite salt ska väl en sjöman tåla -- siså, skrik
inte, hör va ja säjer! Nykter ä ja inte men nog ska ja kunna baxa hem dej
-- res på dej nu, Karlsson, å skriker du ett skrik till så laddar ja om
och skjuter mä riktiga hagel -- ä du oppe nu din stackare, nej, känn inte
efter, för då kan du bli ändå räddare, utan kom nu så går vi. -- Tyst nu
bara! Ja, si d’ä va ja allti har sagt: Den som gräver en grop åt andra,
faller själv därutinnan, å en ogudaktig människa går på ändalykten illa.
Si du! Du kan ju gå, du går ju som den värste soldat!

Mödosamt släpade båda gubbarna sig ned till landsvägen.

-- Va nu inte dåraktig, Karlsson, utan gå hem å lägg dej, så går ja å
plockar bort gillergrejerna å litrarna å låser å styr å ställer. Försök
å gå själv -- si du, dä går ju som de vore taljat. Ajöss mä dej å gå å
tvätta dej ve brunnen å tvätta dej i hundra vatten å hundra igen, dä
god tid te morron. Å så smörjer du på svinister för de hjälper emot
ryggskott, å då måtte dä väl hjälpa för detta mä. Ajöss mä dej, din
stackare!

Det var inte så farligt med saltskottet. Det satt bara i ytan, men
byxorna voro totalt slut. Och Karlsson fick lägga sej på magen i kammaren
och käringen kunde rakt inte förstå vad som kommit åt honom. Men snäll
var hon och pysslade om honom så gott hon kunde, med god mat och sådant,
ty det är det enda som hjälper mot sjukdomar av alla slag, nota bene, om
en kan få ner maten. Och det kunde Karlsson.

Till middagen gav hon honom en äppelkaka, som var så god att den rakt
smälte i munnen.

Men efter första tuggan for en hemsk misstanke genom Karlssons hjärna.
Han frågade:

-- Var har du fått äpplena ifrån, Lotta?

-- Äsch! svarade Lotta.

       *       *       *       *       *

Vem som utspritt historien trots alla försiktighetsmått? Det måtte vara
Stenbergs käring som anförtrott den åt gumman Sjölund och hon är byns
levande postkärra. Men Karlsson åt äppelkaka under hela tiden sjukdomen
varade. Lotta är särskilt styv med den rätten.




Xylografen.


En grönmålad fisksump kommer från Fygströmshållet och lägger till vid
Marvikens sjöbodar, rodd av en undersätsig, bortåt sextioårs man, som vi
nu be läsaren titta litet närmare på. Dock icke så nära, att han känner
sig observerad.

Hans ansikte är kopparrött med något högre färg på näsa och kinder.
Hans kroknos prydes av ett par glasögon, och guldgula små mustascher
framhäva en manlighet, som i sig själv är alldeles påtaglig. Händerna
äro mörkbruna av sol och vind, samma krafter som förlänat ansiktet dess
höga kulör. Vi accentuera detta sakförhållande gentemot dem, som i sin
fåvitsko genast utan undersökning skulle vilja insinuera några backiska
beståndsdelar i hans hudpigment. Nej, goda läsare, denna intensivt
mörksköna patina fås endast genom en mångårig samlevnad med naturen
utomhus.

På hans huvud sitter en panamahatt med ett cinnoberrött handsbrett
ylleband omkring. Denna hatt är fodrad med svart filt, dels för att hålla
sig kvar i alla väder, dels för värmens skull. Den knubbiga figuren
är iförd en kostym av kommisskläde, som fordom varit blått, men nu
antagit ålderdomens ærugo nobilis. Benkläderna äro de vidaste i Sverige.
På fötterna bär han stövlar med tumstjocka sulor och fruktansvärda
klackjärn. Härjämte två detaljer av vikt. Hans krage är nedvikt och
bär numret 19½ och i den svarta halsduksrosetten sitter en nål med
unionsflaggan i emalj. Det senare innebär intet ogillande av 1905,
men intet gillande heller -- inte ens likgiltighet. Det innebär en
indifferentism för absolut att fattas av vanliga dödliga.

Vi se alltså mannen lägga två målmedvetna halvslag om en utskjutande
stockända i Israels sjöbodvägg. Så går han akterut, kastar draggen,
sträcker lagom och gör fast, sätter sig på sumpluckan och lägger ihop
sina metspön med pedantisk noggrannhet. Om vi sutte i båten skulle vi
kunna höra honom exekvera sin speciella musik, ett slags ytterst svaga,
men dock uppfattbara drillar och underbara löpningar uppe i falsetten,
lösryckta bitar ur operor, helst Wagnerska. Med dessa toner ackompanjerar
han alltid det han har för händer.

Nu fattar han en liten håv med böjt enskaft, öppnar sumpluckan, griper
en fiskkasse med vänstra handen och börjar gräva i sumpen, fyller i
kassen allt under det han prövande beräknar dess växande tyngd och
sätter den slutligen under ideligt drillande ifrån sig på durken, tar
fram en nyckelknippa, utväljer den riktiga nyckeln bland ett tjog, låser
sumpluckan under de vidunderligaste löpningar, fattar kassen och den
oljerock han suttit på under rodden samt kliver i land för att i sakta
mak följa den slingrande gångstigen genom skogen upp mot Byholma.

Där landsvägen tar vid kommer gamla Matts Jannes Johanna. Mannen lägger
ifrån sig kasse och oljerock, breder ut armarna och säger: kom! Med ett
blygt leende faller gumman till hans bröst -- en liten omfamning, och
mannen återtar sin vandring med kasse och oljerock. Vid Israels lagård
kommer den dövstumma Kristin. Samma manöver upprepas. På samma sätt
fortsätter han vägen med avmätta, betänksamma steg, ty livet behöver icke
vara någon steeplechase, om man icke själv gör det till en sådan.

Men vid båtsman Koppars möter en nykommen sommargäst, en vräkig
grosshandlare från Stockholm, en sådan där som i det vackra
skärgårdslandskapet verkar fluga i kål. Han bryr sig ej om att närmare
skärskåda mannen med kassen, innan han stör hans lugn. Han fäster sig
uteslutande vid kassen och tänker på färska abborrar till middagen.

-- Hör nu, min gode man ... börjar han nedlåtande -- -- --

-- Min herre, lita inte för mycket på den mannens godhet! blir svaret,
åtföljt av en blick ur ett par ögon, där grosshandlaren avläser så mycket
humor, satir och verklig överlägsenhet, att fortsättningen antingen
uteblir eller får en hövligare stilisering än början.

Den vita hatten med det röda bandet fortsätter sin bana i landskapet
lugnt, obevekligt, enligt lagar, som förefalla astronomiska som en
planets.

-- Vad kostar abborrarna? ropas det ur en berså, där några
stockholmsfruar syssla med sitt elvakaffe.

Den vita hatten fortsätter sin av evighet bestämda bana.

-- Hör ni inte? Stanna, får jag se på fisken!

De kosmiska lagarna kullkastas icke så lätt.

En medelålders stockholmsfru med band och spetsar på sin badortsklänning
och jättehatt med urr och burr och plymer vaggar efter den bortgående,
hinner honom och frågar: -- Hörde ni inte att jag frågade, vad fisken
kostar?

-- Min nådiga, den kostar ingenting. Vore ni ung och vacker, skulle ni
_få_ den, ja, till och med om ni bara vore ung, men nu -- omöjligt!

       *       *       *       *       *

Vem är nu denne man? Efter gammaldags novellistiskt recept har jag sökt
hålla läsaren i spänning genom att förtiga hjältens namn intill det
ögonblick intrigen börjar på allvar.

Men här finns ingen intrig -- och för att vidmakthålla den möjligen
befintliga spänningen, kommer jag att förtiga namnet allt framgent.

Mannen är _Xylografen_. Han bor här i Grisslehamn och är ensam i sitt
slag. Mina vänner känna honom sedan många år. Jag tror för resten att
hela Sverige känner honom. Tänk efter!

[Illustration]

Ordet xylograf är för svårt för rospiggarna. De kalla honom också helst
_yxlografen_, _kilografen_ eller rätt och slätt _sylen_ och om arten och
innebörden av hans arbete veta de litet eller intet. Hans yrke är statt
i utdöende i vårt land -- sorgligt nog. Nya reproduktionsmetoder ha
uppstått och konsthantverket är på retur. Med denna uppsats har jag velat
rista en runa åt vårt lands och en av världens skickligaste xylografer.
Det ser kanske lite ruskigt ut att göra det under hans livstid, men jag
har hans tillåtelse. Det är ju ingen dödsruna över honom -- snarare
tvärtom, men litet vemod från vemodet över yrkets tillbakagång faller ju
alltid över utövaren.

Torkom emellertid våra tårar och låtom oss åter ge oss in på
beskrivningen av Xylografens originella personlighet. Jag har sökt ge en
typisk bild av hans intågande i fiskläget efter ett av hans obligatoriska
abborrmeten, och läsaren bör redan förstå att han icke är en vanlig
jämnstruken medborgare. De teckningar, som illustrera denna uppsats,
avse att symbolisera det kontemplativa tillstånd, i vilket han vanligen
befinner sig.

Han kom hit en vacker sommardag för elva år sen. Hans läkare hade
ordinerat honom havsluft för bröstet. Han kom -- och stannade här åtta
år utan att lämna platsen. En vacker dag blev jag ägare av en kutter.
Xylografen är seglare, sitter ogenerat ett dygn till rors, om man bara
breder smörgåsar åt honom och presenterar en sejdel lageröl då och då.
Jag frågade: -- Är du inte livad för en tripp till Stockholm via Furusund?

-- Gosse, jag har bott i Stockholm i fyrtiofem år, vad har jag där att
göra?

-- Ja, men mycket har förändrat sig sen du lämnade stan. Där finns
automobiler, skall du tro -- elektriska spårvagnar -- och underbara
drycker på barerna, och så har där växt upp nya stadsdelar -- -- --

-- Nå, jag kan ju följa med. Men tror du inte att dom sitter på krogarna
och talar om detsamma som de gjorde den kväll jag reste därifrån?

-- Å, du skall se att Stockholm har gått framåt på åtta år!

Vi reste. Xylografen satt till rors sexton timmar i sträck och vi lade
till vid Kastellholmen. Redan vid Furusund hade han konstaterat instängd
luft och vid Vaxholm fann han att luften var impregnerad med biffstekssås
och köksdofter. Jag kunde endast med svårighet förmå honom att inse att
jag var redare och chef på skutan. Han hade helst vänt.

Jag hade telefonerat samman en hel hop skalder och konstnärer till
operaterrassen. Med trygga steg vandrade Xylografen uppför trapporna,
iklädd sin kommisskostym och stövlarna med de fruktansvärda klackjärnen.
Han mottogs med jubel av skalderna. Det blev en förbrödringsfest. Frid
och fröjd, som det skulle vara.

Men då vi senare på natten tågade hem till kuttern, sade han plötsligt:
-- Satt inte dom jäklarna och talade om samma sak de gjorde sista kvällen
jag var i stan för åtta år sen! Det där reder dom aldrig ut, förrän de
kommer på landet.

Inte hade dryckerna blivit bättre heller. Stockholm är i tillbakagång.
Och automobilerna äro till bara för att det skall bli litet hastigare
omsättning på folk. Blev man överkörd av en droska förr i världen, fick
man på sin höjd en liten hjärnskakning, men nu dör man. Visserligen
har stan råd att låta folk dö mer än förr därför att folkmängden ökas
hastigare, men inte har du visat mig något nytt för det. Samma metoder
användas ju nu som för åtta år sen -- alkohol och kärlek -- nej, hör du,
jag tror vi dröjer! Var ha vi det nya, de nya metoderna, utvecklingen?
Vi, Xylografen, dröjer!

Och vi seglade hem. Sen dess har Xylografen icke varit i Stockholm, och
det torde bli ganska krångligt att få honom dit.

[Illustration]

Från mitt sängkammarfönster kan jag studera Xylografens liv ganska
detaljerat. Varje morgon klockan sex stegar han i paradiskostym ut på
sin gård, som han till hälften täckt med decimetertjocka ekplankor från
ett vrak -- en amerikanare som drev på grund i hamnen. Där häller han en
hink vatten över sig, innan han iskrudar sig kommisskostymen, vars byxor
regelbundet sys av hushållerskan. Han gillar nämligen inga skräddare
för byxorna. De göra dem för trånga. Den med plankor betäckta delen av
gården kallar han Grevbron, och på den kan man mellan hans måltider
se honom promenera från solens uppgång allt intill nedergången. Sina
ekonomibyggnader har han försett med namnbräden från vrak. Det viktigaste
huset ståtar med namnet Ulrika, vedboden med Bastant och matboden med
Lina. Och ett friluftskök på Grevbron, skönt bemålat med alla sorters
matnyttiga djur och på taket försett med en gammal skeppsklocka, i vilken
han ringer till storms då det faller honom in, har till överskrift det
mystiska ordet »Här».

[Illustration]

Runt omkring är mat utlagd åt fåglarna. Där hänga talgljus åt talgoxarna
och frön åt de andra -- och i solen gassar sig katten Johansson, en
flykting från en tysk skonare, som förlist i trakten. Johansson är
traktens störste Don Juan -- åtminstone bland kattor, och Xylografen
pekar med stolthet på hans med varje vår allt trasigare öron. Det är
en gammal otäck skorvig och ilsken katt, och märkena i hans öron äro
ju bevis på att han fått stryk, men Xylografen håller på honom i hans
egenskap av ihärdig och oförfärad Frauenfresser. Rör inte vid Johansson!

I tamburen står en stor plåtburk full med karameller, och traktens barn
ha rättighet att ta så mycket de vilja ur den. Om det är nyttigt för
deras magar, blir en senare fråga. Hemmet är ett museum. Där finns gamla
bondskåp, empirebyråar och tavlor! Tavlor först och främst, ty Xylografen
har varit kamrat med åttitalets viktigaste färgkonstnärer.

Det är hans stora minne i livet, de månader han var i Paris! Då var C. L.
där, Pauli, Hagborg, Marin-Johansson, Gusten Lindberg. Xylografen minns
kartan över Paris från den tiden, och kan i minnet leta sig fram från
höjden av Montmartre till höjden av Montparnasse. Rör vid Paris -- och
historierna komma. När han tvang krokodilen i Jardin des Plantes gå i
bassängen eller när C. L. och Trägårdh köpte hästar i ett ridhus! Eller
när den store författaren Lejonsköld-Oxenstierna höll på att få en duell
på halsen på Operan -- och hundra minnen från den underbara stad som
heter Paris.

-- Paris! Nog är det en stad man kan leva i! Säg, gosse!

-- Accepteras!

En vacker dag flög det i Xylografen, att han borde göra något.
Xylografien går inte längre, och man kan ju inte irra omkring på Grevbron
i oändlighet trots sol och allt. Han skaffade sig färg och duk och
började måla. Gamla minnen från principskolan på akademien -- åkademien,
säger han med lätt ironi -- började vakna.

En vacker dag var han målare. Han tycker illa om mina breda penslar,
men han gillar japanska, spetsiga sådana. Han preparerar själv sin duk
och listar ut det av naturen han ser -- målar som hans kamrater från
åttitalet -- medan han samtidigt brister ut i entusiasm över de modernas
prestationer. Han läser litteratur av alla slag, gillar det modernaste,
men jag misstänker att han innerst håller mest på sin barndoms skalder.

Som vi alla göra.

När jag läste upp för honom den vers av Tegnér, som Strindberg anser vara
den skönaste svenska dito:

    »Där red Valfader så högväxt som stjärnströdd natt,
    som ljuset enögd, på åttafotade springarn;
    den vise korpen på milsbreda skuldran satt,
    och allting visste den vingade tidningsbringarn.»

så sade han: -- Ja, dom är egentligen småbarn allihop mot den. För resten
är vetenskap det enda som duger för oss gamla karlar! Rim och meter
hindrar ju tankegången. Men för övrigt har Strindberg rätt. De andra
skriver ju bara kupletter.

Xylografen har läst all under det sista årtiondet utkommen modern
litteratur, men han har ett ankare fast och kvar i det gamla, sin ungdoms
ideal.

En vacker dag blevo vi, han och jag bjudna att segla ner till Liljefors’
Bullerö för att jaga hare. Vi seglade tillsammans med Zorn, som också
blivit jägare på samma sätt som Xylografen.

Zorn överträffade betydligt Xylografen. Men den tystnad med vilken
Xylografen överträffade Zorn efter avdagatagandet av en hare, var
storartad. Zorn, lyckoynglingen, sköt fem, vill jag minnas. Xylografen
sköt en -- och han visste icke att man efter ett lyckat skott bör skrika
allstot. Han stod lugn som en staty efter skottet, och vi andra visste
inte var haren fanns. Vi sprungo åt det håll varifrån skottet hörts och
träffade på Xylografen just där han blivit posterad.

-- Där ligger han! sade Xylografen och pekade ner mot en dal under sina
fötter.

-- Nå, men varför kan du inte tala om det då?

-- Huvudsaken är att han är död, och det var väl meningen att han skulle
dö? Här kommer en hare. Jag upptäcker honom och lägger an och skjuter.
Jag träffar, haren dör, det är väl så förbannat enkelt. Det är väl
ingenting att skräna allstot om.

Det var Xylografens första hare.

       *       *       *       *       *

Jag vet verkligen inte, om jag lyckats giva läsaren en klar bild av
Xylografen. De teckningar jag gjort av honom äro emellertid mycket
allvarligt gjorda, och jag håller styvt på dem själv. Det absoluta lugn
som de symbolisera bör vara samma lugn han själv känner. Han har ju intet
att göra. Xylografien är död, och Xylografen själv har måst ägna sig åt
den s. k. peinturen för att kunna leva. Måtte det lyckas honom!

Då han reste ut hit till Grisslehamn första gången, frågade skepparn på
båten, vart han skulle och vad han tänkte ägna sig åt i denna fjärran
bygd.

-- Jag skall till Grisslehamn och tänker fortfarande ägna mig åt
xylografi.

-- Xylografi? Vaffan ä dä för nånting?

-- Jo, det är ett slags träsnideri -- man skär gubbar och landskap och
vad som helst -- man skär ut det i trä och sedan trycker man det.

-- Trycker man det?

-- Ja, alla illustrationer kapten ser i tidningarna äro xylografi.

-- Hör nu, kan herrn leva på det?

-- Neej, men jag har årsunderstöd från Danviken.

Xylografen slapp vidare frågor och betraktades antagligen som vansinnig
under återstoden av resan.

Emellertid har Xylografen icke blivit vansinnig. Vi segla tillsammans
och avvakta varje år den dag i augusti, då vi med Zorn få segla ner till
Liljefors för att decimera antalet av hans harar.

På en slät berghäll står Liljefors’ ateljé vänd åt öster. Skulle man
kunna se någon avund i Xylografens ögon, så är den ateljén orsaken.
Utifrån kommer hela Östersjön med färg och fågel, vågor och vind. Och
när vi segla ut från Sandhamn och runda den svarta ballongpricken, och
jag sätter rak sydväst kurs, då säger Xylografen:

-- Herre gud! Det finns folk som har det bra!




Broder Karlsson.


Broder Karlsson skulle komma, gick budkavlen! Den gick med käringpost
och snabbare än en skogseld, ty Karlsson var den styvaste kolportör, som
någonsin förkunnat i Roslagen. Och därtill var han den vackraste.

Han var icke svartskäggig och långhårig som broder Lindsén och broder
Magnusson, icke flintskallig som Lundgren från Fosterlandsstiftelsen
eller enhänt som folksskollärare Apelquist. Nej, mine älsklige, han såg
ut som en guds ängel, direkt nedstigen från himmelen för att avlyfta den
förfärliga syndabörda, som nedtynger Väddö och Häverös skeppslags andliga
skuldror. Han var rödlätt som en dockpojke, han var blond och hans hår
var krulligt. Hans gula mustascher läto ana en lenhet, som icke var av
denna världen, och talet, som utgick från hans röda mun med dess vackra
löständer, var ljuvare än bröstsocker. Hans ögon sutto i skallen som ett
par blåklintar och voro lätt beslöjade. Då han sänkte de tunga ögonlocken
till hälften och fäste blicken på någon syster i Kristo, brann det en
glöd under de gula ögonhåren, som lovade många slags extas. Det enda man
kunde anmärka på hans yttre, var att näsan var litet röd, men han hade
kylt den under en predikofärd ut till öarna vintertiden. Så hade djävulen
sökt lägga hinder i hans väg som förkunnare, men han hade fått fy skam på
lång stång, ty aldrig hade någon färd varken förr eller senare varit så
välsignad.

Broder Karlsson skulle komma på söndagen. På förmiddagen skulle han tala
hos skeppar Erikssons änka, ty hennes sal var den största i Storbyn. Och
på eftermiddagen skulle han tala i Södersunda, en halvmil sydligare. Och
efter allt att döma skulle det bli mässfall i kapellet, ty vem ville väl
höra komministern, när Karlsson lät nådens honung drypa i församlingen?

På söndagsmorgonen var det liv på vägen, som förde till Storbyn. Det var
skjutsar och cyklister och gående, friska, halta, blinda och förtvinade,
som trängtade att höra och se. Och på ångbåtsbryggan blev det tjockt med
folk, ty Karlsson skulle komma med Runar.

Nu syntes redan röken bakom Östernäs udde och de troende trängde sig fram
i första ledet för att hälsa förkunnaren. Och de ivrigaste voro änkorna,
ty Karlsson höll sig helst till änkor, luttrade som de voro i smärtans
bad och således med hjärtan som stodo på vid gavel redo att låta herren
tåga därin.

Men bakom kommissionärens magasin låg ett litet sällskap Djävulens barn
i gräset och vanhelgade söndagsmorgonen med kortspel, och främst bland
dem var Kalle Söderberg, ångbåtskarl på Nordstjärnan, hemma på permission
och med vänstra armen i band, ty han hade fått två fingrar avklippta i
en kink på kättingen vid lossning i Örnsköldsvik. Han var en baddare
på alla slags kortspel från Durak och Sala Hybika till Bondtolva och
Tjuguett, ty han hade varit rallare i Norrland under den goda tiden, då
man tjänade pengar som gräs och drack champinjonvin som vatten. Nu lärde
han hemmapojkarna sina konster mot ersättning ur en korg Norrtäljeöl,
som stod bland hundkaksen i skuggan av den stora asken. Han vann förstås
och byxfickorna började redan svälla av kopparslantar, tioöringar och
tolvskillingar.

Men när Runar tutade, kastade han korten och sade: -- Nej, pojkar, nu går
vi ner till bryggan å tittar på den där gyckelbocken, som alla ränner
galna efter. Jag som inte har sett’en måste slänga ett getöga på’n. Kopp
å butäll!

Och Söderberg gurglade i sig sista slurken ur halvan, reste sig upp och
vaggade ner mot bryggan, grävande bland metallen i högra byxfickan.
Pojkarna följde honom.

Ångbåten lade till.

På fördäck stod broder Karlsson pionröd i ansiktet, ömsom torkande
svetten ur pannan och ömsom viftande åt sina trogna med näsduken. Solen
gassade i vindstillan.

-- Nåd och frid! ropade Karlsson.

-- Nåd och frid! svarade änkorna.

Landgången lades ut och aposteln debarkerade. Han var klädd i
oklanderlig bonjour, vit halsduk och plommonstop. Efter att ha utbytt
en serie varma handtryckningar med sitt folk skred han med värdiga steg
genom massan, som vördnadsfullt gav plats. En genomträngande doft av
eau-de-cologne utströmmade från honom.

Men uppkliven på en trave strömmingstunnor stod Kalle Söderberg med
ögonen på skaft och gapade, bara gapade. Ideligen gapade.

Men så brast det löst:

-- Nej, gå nu förbi faen! Jäklar i min själ å flickan på min arm å tre
kroner i mitt svenska hjärta ä dä inte Smålands-Karlsson! Dä va mej ett
as te ha blivi fin! Schangdobel som den värste grosshandlare. Hör du,
Smålands-Karlsson!! Smålands-Karlsson!!!

Kalle Söderberg hoppade ned från sin piedestal och närmade sig profeten,
som förvånad stirrade på den ankomne och blev ömsom vit, ömsom röd i
ansiktet. -- Jag känner verkligen inte igen -- -- måtte vara något
misstag -- --

-- Misstag! Å hörru håll i dej, Karlsson! Ä du högfärdig, va? Känner
du inte igen Kalle Söderberg, Abiskolaget, va? Hos vilken jude har du
bytt dej till den där lumpen, du ä ju nattvardsklädd, din skojare! Men
åderkålång osar du än som en riktig rallare, fast här har du väl inte
svårt å komma åt brännvin, din skojare!

-- Mannen yrar! sade Karlsson och såg ut som ett lik i ansiktet. Låt oss
gå härifrån!

-- Mannen! Mannen, för dej! ropade Söderberg. Ä du så högfärdig, så du
inte vill kännas vid en gammal rallarekamrat, så får du stå ditt kast,
din hundra attan! Ge mej igen di tjugufem kronorna du lånte av mej, när
du fick katten från laget vid Björkliden! Å allt som du lurade ifrån mej
på tjugeett, din jäkla kortoxe! Nej, försök inte å smit, för då nystar
ja te dej så skjortan blir tom! Hör på här, Storbybor å Södersundabor
å allihop för resten! Känn så han stinker åderkålång; litern har han i
handväskan bredvid testamentet, ja känner faen grå! Han var den störste
åderkålångsmugglarn vid hela järnvägsbygget, när dä var spritförbud!
Minns du, när du fyllde hela laget mä dekokt på vademekum å snus, din
jäkla abetekare!

-- Mannen är galen! Kan inte någon taga hand om den stackars människan?
frågade Karlsson, under det kallsvetten strömmade utför kinderna.

-- Mannen! Galen för dej! Egentligen skulle du ha på plytet, å du vet att
ja har klått dej förut, men ja har fått fel på norra kardan, fast nog
kunde ja reda opp dej mä bara södra, om dä kniper, Jävelberg där!

-- Kan då ingen befria mig från den stackars mannen? klagade aposteln. I
hören ju, hur han yrar -- han är besatt av den onde -- -- ja, detta var
sannerligen ett oväntat mottagande i Storbyn! Men gud tillstädjer stundom
det onda, sina tjänare till prövning, på det att nåden dädanefter må
komma så mycket rikare -- --

-- Siså, Söderberg, lugna dej! sade tullvaktmästare Norberg.

-- Ja, jag ska lugna mej, dä ska ja, men först -- --

Och vig som en katt tog Kalle Söderberg ett jättesprång och sparkade till
Karlssons handväska. Krasandet av krossat glas hördes, väskan flög ur
Karlssons hand, låset gick upp och innehållet låg öppet för allas ögon.
Mycket riktigt! Nya testamentet simmade i eau-de-cologne bland spillrorna
av en literbutelj.

Kvinnorna gräto. Männen stodo villrådiga.

-- Jag tar er alla till vittne på övervåldet, kära bröder och systrar,
sade Karlsson, och hans ögon glödde hemskt.

-- Ja, jag har också ärende te länsman, din jäkla skojare! sade Söderberg.

Mitt i alltsammans ljöd Runars skärande avgångssignal.

Karlsson knäppte ihop sin drypande väska och gick med värdiga steg upp
mot bönelokalen, följd av sina änkor, medan manfolket intresserat slog
ring omkring Kalle Söderberg, som började berätta om Smålands-Karlsson,
och det ämnet var rikt nog.

Karlsson var för altererad att tala hos änkan Eriksson. Efter en kopp
kaffe och en fem minuters bön för de få trogna, som följt med, satte han
sig i sin värdinnas bästa vagn och körde till Häverösunds järnvägsstation
utan att stanna vid Södersunda. Gud vet, om han någonsin kommer tillbaka.

För de intresserade meddelas här receptet på Smålands-Karlssons omtyckta
vademekumnubbe, som på sin tid var mycket guterad av rallarna vid
Norrlandsbanan och var mer än fullgod ersättning för det förbjudna
brännvinet och konjaken:

Utbred ett tumstjockt lager Hellgrens snus på en näsduk, passera
därigenom en flaska vademekum, och drycken är färdig. Den verkar
ögonblickligen.




En bokmal.


Jag var informator hos kyrkoherden i en socken i det mörkaste Småland
och vantrivdes, ty han hade inga böcker. D. v. s. han hade ju en liten
bokhylla, men i den fanns bara postillor, predikosamlingar och några
solkiga teologiska läroböcker från hans studenttid.

Men ville jag ha lektyr kunde jag nog få låna av baron.

Vem var baron?

Jo, han var ett gammalt original, en bokmal som ägde en liten gård
en halv mil från prästgården. Lantbruket brydde han sig inte om
något vidare, fast han sades vara ett orakel i allt som hörde till
lanthushållning. Han hade gården utarrenderad till en bonde. Själv låg
han inne hela dagarna och bara läste. Han tyckte om att man kom och
hälsade på. Vi kunde ju gå dit någon eftermiddag och dricka toddy, sade
kyrkoherden och blåste ut ett stinkande moln Chandeloupe.

Vad för slags böcker hade baron?

Ja -- det visste inte kyrkoherden, men baronen hade ett stort rum, där
väggarna från golv till tak voro klädda med bokskåp, och de voro fyllda
med böcker i dyrbara band.

Men då kanske han inte ville låna ut dem -- --

Åjo, på kyrkoherdens rekommendation skulle det nog låta sig göra.

En eftermiddag kuskade vi alltså i väg till baronens gård. Vi körde upp
genom en allé av gamla vanskötta träd och höllo utanför corps de logiet,
en vitmålad, något ryggbruten byggnad i herrskapsstil. En pojke tog hand
om hästen och vi gingo uppför den nötta förstutrappan. I dörren möttes vi
av baronens hushållerska, som bad oss stiga in. Baronen skulle snart vara
färdig.

Han ligger i sängen och läser hela dagarna ibland, viskade kyrkoherden,
när vi kommit in i vardagsrummet.

Jag såg mig omkring. Det hela såg ej vidare förnämt ut. Ett nött
skrivbord av björk, ett runt bord mitt på golvet, en gammal skinnsoffa
och några stolar av olika åldrar och konstruktioner voro möblemanget.
Bläckhornet på skrivbordet var ett sådant där resdito i miniatyr av
den gamla sorten med fjäder att trycka på. Bredvid stod en sanddosa av
täljsten.

-- Han måtte inte skriva mycket, viskade jag till kyrkoherden.

-- Han bara läser, bara studerar, viskade denne tillbaka. Men tyst, nu
kommer han!

Dörrarna till ett närgränsande rum slogos upp på vid gavel av den gamla
hushållerskan. Ah, därinne var ju biblioteket! Böcker från golv till tak.
Jag frossade redan i tankarna.

Men nu närmade sig tunga steg ackompanjerade av stånkningar, och en
oformligt tjock gammal herre klev icke utan möda över den höga tröskeln.
Han var iklädd en grå nattrock med snören och tofsar.

-- Ursäkta, bästa bror, att jag lät vänta på mig, men jag måste ju göra
litet toalett -- detta är den nye informatorn kan jag förstå -- välkomna,
välkomna! Kandidaten dricker väl toddy? Eller har ungdomen vansläktats
sen min tid?

Jo då, jag drack toddy.

-- Mycket klokt, mycket klokt och förutseende! Non scolæ sed vitæ
discimus, sade de gamla romarna.

Baronen talade i näsan, ty han snusade. Näsan var överdrivet
aristokratisk för resten, en riktig rasnäsa, fast snuset gjort den litet
svampig. De vita mustascherna voro bruna mitt på av snus. Underläppen
hängde, som sig bör.

-- Toddyn kommer strax, återtog han. Nå, vad roar kandidaten sig med om
dagarna? Tunt om flickor är det i trakten -- det är som om könet skulle
dö ut. Annat var det på min tid.

-- Ack, kandidaten tänker visst inte på flickor, kära bror, sade
kyrkoherden. Han bara läser och läser.

-- Jaha ser kandidaten, bildning är något som ingen kan ta ifrån en. Vad
vore livet utan böcker! Nå, då har kandidaten en själsfrände i mig. Vad
har jag gjort under fyrtio långa år? Läst och studerat, studerat och
läst. Vad har en gammal ungkarl som jag annat än sina böcker?

-- Baronen måtte ha ett mycket stort bibliotek, sade jag. Får man se,
kanske?

-- Jag kan verkligen inte visa det i dag, det är ostädat därinne, allting
står huller om buller på hyllorna. Jag satt uppe långt in på natten och
fördjupade mig i de kära gamla och --

Baronen gick och stängde dörrarna till helgedomen.

-- och ett bibliotek är en kyrka, där skall vara putsat och i ordning,
när de troende gå in där. D. v. s. en viss ordning finns där ju, men den
är endast känd av mig själv, och en rubbning av en bok skulle kunna störa
mig för veckor i mina studier. Ni vet själv -- det kan se oordnat ut på
ett skrivbord, ett virrvarr av papper men den som arbetat där har sin
egen ordning, och en städerska skulle kunna göra oberäknelig skada genom
att lägga allt i en hög med en press ordentligt på. Men det där förstår
kandidaten själv!

-- Fullkomligt!

Kyrkoherden talade: -- Kandidaten har verkligen kommit hit för att
framställa en bön till dig, bästa bror, och jag har åtagit mig att
framföra den, viss om att min rekommendation skulle gälla något.
Kandidaten som är mycket rädd om böcker, skulle vilja låna -- -- --

-- Låna! Låna!! Av mig? Böcker?? Kommer aldrig på frågan! Nehej!! Jag
förstår verkligen inte hur -- -- -- va faen? Låna böcker -- -- --

Baronen betraktade oss båda med ett uttryck av fasa och indignation. Hans
ögonbryn rynkades hotfullt och underläppen hängde långt ner på hakan.
Han snusade frenetiskt.

-- Lugna dig, kära bror, sade kyrkoherden. Frågan är ju fri, naturligtvis
är den förfallen från och med nu. Aldrig trodde jag du skulle ta det så
-- låt mig säga så -- så -- --

-- Allvarligt, menar bror, snusade baronen. Ursäkta att jag blev litet
häftig. Jag menar inte så illa. Men jag har en princip, och den är att
aldrig låna ut en bok. Icke för att jag tror att kandidaten skulle
misshandla den på något sätt, men hur -- jag frågar hur kan en människa
som sätter värde på en bok låna ut den. Lånar man ut sin fästmö,
kandidaten? Lånar man ut sin hustru, bästa bror? Nå! En bok är för mig
ett heligt ting, så heligt att jag skulle anse mig begå en dödssynd,
förråda min bästa vän, om jag tilläte någon annan ens röra vid den.

-- Baronen har alldeles rätt, sade jag, och jag är ledsen att ha varit
obetänksam nog att -- --

-- Tja, nu glömmer vi den här lilla tråkigheten! Förlåt min häftighet,
men kandidaten förstår mig och det gläder mig. Men här kommer toddyn. Får
det vara en cigarr? -- Nej, böcker, mina herrar, böcker -- men vi lämnar
ämnet. Herrarna förstår nog en gammal bokmal som mig! Nu brygger vi oss
en ebenholtstoddy -- låt mig slå i -- så där. Nej, mina herrar, böcker,
böcker, böcker, ömtåliga människosjälar i guldsnitt, brukade gubben
Ehrensvärd säga till min salig far.

Vi drucko toddy. Böckerna nämndes icke mera. Men baronen talade lantbruk
med kyrkoherden ända till supén, under supén talade han om mat och
flickor med mig och efter supén övergick han till lantbruket. Jag hade
skäligen tråkigt och dränkte min desillusion i toddar. Tänk om det varit
spritförbud!

Vi kuskade hem. Baronen återtog förmodligen sina avbrutna studier.

Något år efteråt såg jag i en tidning att baronen dött.

Jag skrev till kyrkoherden och frågade om det skulle bli auktion. I så
fall ville jag passa på och skaffa mig några böcker.

Efter någon tid ingick följande svar:

Bäste broder!

-- -- -- varvid det visade sig, att det stora biblioteket endast bestod
av bokryggar i guldsnitt, fastsatta på träställningar. Det var därför han
var så rädd att visa sina skatter. Han efterlämnade endast tre böcker:
_Adelskalendern_, _Gödsellära_ av Svanberg och _Husdjurens vanligaste
sjukdomar_, och på någon av dessa är du väl ej spekulant.

Ja, han var ett stort original, frid över hans stoft! Hälsningar!




En kask på Harön.


Förra veckan red jag över fjärdarna till Harön. Solen sken, snön
gnistrade och på de barblåsta fläckarna var det som att rida över svarta
speglar, där broddarna slogo silverstjärnor. Hästen, som stått inne några
dagar, var yr och sträckte ut. Det var som på en kapplöpningsbana, bättre
och jämnare än någon annan.

Vid Treskärssundet steg jag av för att låta hästen pusta och glädja honom
med en kaka bröd. Men han ville bara vidare, frustade och nafsade. Och
innan jag fått foten i styrbords stigbygel, var han inne i galoppen igen.

Genom sundet såg jag havet gå öppet, mörkblått med skumtoppar. När jag
fått kumlet på Lågskär ens med tallen på Furuholmen, styrde jag två
streck åt babord, alldeles som under segling, och höll ned på gattet
mellan Orrskären, och om en kvart såg jag Harön framför mig lysande
som en hög snödriva med röda stänk här och där -- de små stugorna och
skolhuset och kapellet. Vid Ettöringen gjorde jag en lov för ett par
ruskor -- det kunde vara Mattsons lakryssjor -- men sen var vägen klar,
och om en stund red jag upp bredvid ångbåtsbryggan och höll utanför
Tulianders speceri- och diversehandel, öppnade och frågade: -- Får jag
komma in? Men jag är inte ensam!

-- Koss i Jössu namn, rider redaktörn! sade Tuliander. Visst får han
komma in, men vem har han med sej? Jag ser ingen.

-- Ser inte herr Tuliander hästen?

-- Ja, men han kan väl inte -- -- --

-- När han är inne i barnkammaren hemma hos mig var dag och hälsar på min
pojke och är lika välkommen hos Kalle Andersson, så kan han väl få sin
brödkaka här inne också?

-- Ja, si det var då nymodigt, men om redaktörn ansvarar för honom
att han inte slår sönder det som finns, så var så god! För resten har
redaktörn bekanta här -- Mattson är just inne i bodkammarn.

-- Det är just honom jag söker.

Och jag klev in med hästen. Tuliander tog fram sitt bästa knäckebröd och
om några sekunder var hästen favorit.

-- Ja, det får jag säga, att bråkigare kunder har jag haft -- som för
exempel när Tallskärspojkarna har kommit hit fulla, har de slagit sönder
för många riksdaler ibland, men den här är spik nykter, det ser jag
det! Mattson! ropade han. Det är främmat här! -- -- Jaså, han är ute i
lagret och tar reda på spik -- han håller på och bygger en eka -- han är
som barn i huset och går var han vill, tar inte så mycket som en nubb
eller en nypa snus -- men här kommer han! Mattson, ohoj! -- han har fått
främmat!

Och Mattson klev ut genom bodkammardörren, krokig och grå och med ett
stort leende över det väderbitna ansiktet. Snuset rann som vanligt i
mungiporna och toppmössan satt på trekvart. De små fiskögonen glindrade.

-- Goddag, Mattson! Jag hör att han håller på att bygga en båt. Är det en
F-båt.

-- Godagen, reaktörn, godagen! Ska han börja mä politiken mä samma?
Han har gett sej te husar, kan jag förstå. Ja, förr i världen, när ja
seglade, då va ja en jävel i politiken, men nu ä ja för gammal, för en
blir gamlare för vart år, d’ä dumt uträknat, dä borde va tvärtom --
nu ville ja komma te världen, men dä kanske behövdes andra mojänger
hos fruntimmerna då! Nä, ja bygger ingen F-båt, utan dä här ska bli en
Ö-båt å en V-båt på samma gång. Ö-båt, för att ja ska ha’n, när ja ror
ut te Marön å skjuter kniper å V-båt, när ja ror te Kvarnviken å hämtar
stubbve. Han har välan inte lagt bort å dricka kaffekask? Nänämänsan,
har en fått smaken på kask en gång, så sitter han i -- goodtemplarna å
blåbanditerna ä de värsta. Här ä spiken, Tuliander! Hur länge stannar
redaktörn? Jasså -- men en kask hinner vi mä -- då kan Tuliander räkna
spiken mens vi gör kalas, så hämtar ja’n sen. Dä va en bra häst, dä sir
ja, dä! Å svansen har han inte klippt -- någe styre ska di ha, å så för
flugerna förstås, naturen ska ha sin gång, sa skeppar Söderbom, söp
natten lång. Ja, ajöss nu, Tuliander -- den här hästen vänder välan på
tolvskillingen, för här inne finns inte plats för kryssning -- si, dä går
ju bra -- jaha, dä va dä, ja!

-- Ja, adjö, herr Tuliander, brödet betalar jag, då Mattson hämtar spiken!

Och vi knogade uppför backen till Mattsons stuga.

-- Hästen tar vi in te kon, ho kan behöva lite karlsällskap, å så bidrar
han välan alltid mä lite gödning som betalning för gott logi -- ja tänker
på potatislandet, ja, å vi rospiggar har alltid varit om oss.

Snart sutto vi bänkade i Mattsons trevliga stuga och väntade på
gummans kaffetillrustning. Solen sken in genom fönstret och myrten och
pelargonier kastade skugga på den vita bordduken.

-- Nå, hur trivs Mattson så nära kapellet?

-- Kapellet, ja! Dä har vi fått för våra synders skull. När di
tiggde ihop pengar te’et så sa di åt herrskaperna, att dä skulle bli
föreläsningslokal också, men fan har inte hört nåra föreläsningar. När
doktorn å direktören släppte te mark, så gjorde di’et på dä villkoret,
att dä skulle få komma ut folk, såna där lärda, ifrån stan å läsa, men
di tog inte skriftligt åv prästen å nu ä dä som en vanli kyrka, å nu ä
dä skräddarn som bestämmer vem som ska få föreläsa, om dä skulle komma
på frågan. För skräddarn hör te fårahuset, si! Å notarien som också
hade haft del i marken, frågade prästen efteråt, om han fick skaffa dit
en sån där astronom som kunde stjärnor å planeter, så skulle han hålla
föreläsning. Å då sa prästen: -- Jae, dä får han, om föreläsningen
överensstämmer mä mitt gudsbegrepp, sa han. -- Jasså, sa notarien, men
den astronomen ä också statens ämbetsman, sa han, å då måtte han väl duga
här också, sa han. Å han har gett ut stora böcker å föreläst i skoler å
kapell å dä har varit biskopar å hört på honom. -- Dä bryr ja mej inte
om, sa prästen, dä ska överensstämma mä mitt gudsbegrepp, sa han. --
Har pastorn läst på astronomi? frågade notarien. -- Ja har läst i guds
ord om skapelsen, sa prästen, å dä står i alla tider. -- Men pastorn
får stå å prata va som helst utan att nån tar reda på va pastorn ska
säja? -- Dä får ja, för ja går ätter ordet, sa han. Då körde notarien
ut prästen å sa: -- vi ä lurade, sa han, men kom inte in på min gård
mer, för då får pastorn däng, sa han. Jo, dä ä ett skojarbyke, dä där!
Å faen tar dom te sist. Tänk, te å gå å lura folk, som va så hyggliga
så dom skänkte mark! Å nu kommer dä hit präster å fosterlandsstiftare
å kallpittörer å skomakare å predikar så elden står om truten på dom.
Ja, dä förstås, skomakarn får inte stå i predikstolen, utan får hålls i
dä lilla rummet breve salen. Han ä välan inte nog helig, kan jag tro. Å
kallpittörerna får inte gå inom altarringen; d’ä bara prästen som får.
Å olika ringningar ska di ha. Ja tänkte annars att dä skulle va liksom
ett fårahus å en herde, men när de nu ä flera herdar, så kunde dom väl
smälla lika högt. Å bagarn, som ä heli han me, han får inte predika alls
i kapellet. Men kanske gud har någe särskilt emot bagare -- inte vet
ja! Fy fasen! Hör du mor, raska på mä kaffet, dä här får vi allt ta en
dubbelkask på!

Gamle, hederlige Mattson! Ja, jag menar inte för det vidgade
kaskperspektivets skull, utan för hans friska och sunda syn på lymlar av
alla slag.

Genom de små gröna fönsterrutorna ser jag Hakfjärden vidga sig ända ut
mot Knuförarna och mellan dem ser jag det blå havet. Brisen går frisk
därute. Trutklippans fyrs röda tvärband ser ut som ett knivhugg i det blå
och vita. Och över isen krypa två slädar. Det är folk, som skall in till
staden med fisk. Jag känner igen Karlsons röda märr och den röda rackan
som skojar omkring spåret.

-- Nå, annars brukar dä inte gå så långsamt när dä ä frågan om kaffe, men
dä tar väl mera tid, när de ska bli starkare -- nää, ta bort kakerna å ta
hit flaskan, mor! Såvida inte redaktörn vill doppa, men dä har ja aldrig
sett förut. Annars ha vi mat, om dä exmeras, lake, fast han börjar på å
inte bli så bra nu, men han har ju bråttom, sa han.

-- Ja, jag är bara ute för att motionera hästen och mig själv och måste
vara hemma, innan telefonen stängs.

-- Ja, då schålar vi! Schål! Dä ä mums killebabba, dä mat för en
paschänt. Kommer han ihåg, när ekan drev ifrån honom ve Lejet? Då kunde
han ha fått sej en trevlig natt i skåren mä nordlig storm, om inte ja å
en som heter Mattson hade fått korn på’n! Han tittar på den där mörten
i fönstret -- den skulle ha blitt brudkrona åt doter min, men ho dog,
jaha, di dör härute mä! Men nu fyller vi på ett tag. Schål! Hör nu, säj,
ja läste i tidningen om den här F-båten -- dä va en student som hade
skrivet en sån där vers om att vi skulle fylla opp hela havet mä F-båtar.
Men dä blir väl lite för mycke. Di får väl åtminstingen hålla nåra
rännor klara för seglationen på Ryssland, för dä handlas ju mer å mer på
Ryssland, tror han inte ja följer mä politiken, va? Dä ska väl va rum
för segling, va? Ska han gå? Men en påfyllning tar vi välan ändå? Schål!
Schål! Nu när han har häst kan han välan ta å titta hit ibland. Inte
kan dä välan vara farligt mä kriget, vi hinner väl ta på oss lite rent
åtminstone, innan dä brakar sta? Å så ska di väl veta hut, när vi ha gift
oss med den hära Palona, eller va ho heter. Jaja, en vet ju aldrig i alla
fall -- ja, ja följer mä ner te Tuliander å hämtar spiken, tack ska han
ha, Engström -- ja, d’ä inte så noga mä käringen, ho sitter å lapar kaffe
-- jasså, kom ut, mor, hästen vill hem. Ska dä va en snuverus, ja lägger
ve tand, mens han påtar i näsan, d’ä skillnaden på folk, dä här ä bara
Hellgrens tvåa, Ljunglövens ä för skarpt i halsen. Ja, då kastar vi loss.

Jag tog avsked av gumman Mattson och vi hämtade hästen.

-- Dä ble ju inte mycke, men någe ble de ju allti! Tack för förningen!
sade Mattson efter inspektionen i lagården.

Och så gingo vi utför backen till Tuliander. Jag betalade knäckebrödet
och Mattson sin spik.

-- Får det vara en rökcigarr, stark eller svag? frågade Tuliander.

-- Stark i så fall! sade Mattson.

-- Tack, jag skall inte röka, sade jag.

-- Här har Mattson en cigarr, men var snäll och tänd den ute! bad
Tuliander.

Adjö, Harö!

Och om några minuter var jag bara en prick i det vita för gubben Mattson,
som stod och såg efter mig nere på bryggan.




INNEHÅLL.


    Brandsyn                 7

    Fattigstugan            12

    Konstnärsliv            29

    Haröns omvändelse       43

    Min första jakt         50

    Ett Uppsalaminne        56

    En spökhistoria         66

    Ett Londonminne         74

    Luftens herrar          79

    Sjöholm                 97

    Begravningshatten      102

    Att gillra bössor      108

    Xylografen             116

    Broder Karlsson        130

    En bokmal              137

    En kask på Harön       143





End of Project Gutenberg's Kryss och landkänning, by Albert  Engström

*** END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 54935 ***