diff options
Diffstat (limited to 'old/54935-0.txt')
| -rw-r--r-- | old/54935-0.txt | 4265 |
1 files changed, 0 insertions, 4265 deletions
diff --git a/old/54935-0.txt b/old/54935-0.txt deleted file mode 100644 index b4d0e48..0000000 --- a/old/54935-0.txt +++ /dev/null @@ -1,4265 +0,0 @@ -The Project Gutenberg EBook of Kryss och landkänning, by Albert Engström - -This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and most -other parts of the world at no cost and with almost no restrictions -whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms of -the Project Gutenberg License included with this eBook or online at -www.gutenberg.org. If you are not located in the United States, you'll have -to check the laws of the country where you are located before using this ebook. - - - -Title: Kryss och landkänning - -Author: Albert Engström - -Illustrator: Albert Engström - -Release Date: June 19, 2017 [EBook #54935] - -Language: Swedish - -Character set encoding: UTF-8 - -*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK KRYSS OCH LANDKÄNNING *** - - - - -Produced by Gun-Britt Carlsson, Eva Eriksson and the Online -Distributed Proofreading Team at http://www.pgdp.net - - - - - - - - - - - SAMLADE BERÄTTELSER - - AV - - ALBERT ENGSTRÖM - - KRYSS OCH LANDKÄNNING - - STOCKHOLM - ALBERT BONNIERS FÖRLAG - - - - - KRYSS OCH LANDKÄNNING - - AV - - ALBERT ENGSTRÖM - - STOCKHOLM - ALBERT BONNIERS FÖRLAG - - STOCKHOLM - ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1920 - - - - -Företal. - - -Detta är min sjunde bok, vilket bevisar att jag är en gammal skald och -alltså behöver plädera för mig själv med ett företal för att locka folk -längre in i boken. Som vanligt har det varit krångligt att uppfinna ett -lämpligt namn. Jag tror, att då akademiens ordlista någon gång i nästa -geologiska period blir färdig -- vilket kanske icke är absolut nödvändigt --- ja, nu tappar jag bort svenskan -- jag tror att de förslag till -boktitel, som passerat min hjärna, skulle fylla ett mycket större verk än -ordlistan. Emellertid måste jag ju kalla den här samlingen något för att -skilja den från de andra skaldernas valhänta försök i samma riktning. - -Jag tycker själv att namnet inte är så dumt. Jag har läst många dummare -böcker med om möjligt dummare titlar. Jag säger icke vilka jag menar, ty -i dessa trustens tider böra författarna hålla ihop, och jag måste redan -börja tänka på min nästa boks öde. - -Nu skulle jag kunna citera en vers av Martialis. Han talar om sina egna -verk, sina verser, och säger fräckt som jag, att i den här boken finnas -bra saker, medelmåttiga, och som övervägande flertal dåliga. Men så är -det väl med allt som skrives. Längtan efter att göra bra saker är dock -motorn till mitt arbete. I alla händelser vet jag att där icke finnes -något avsiktligt lumpet eller fult. Möjligen kan någon, som till allmänt -begapande sitter i den kyrkstock som heter samhället, bli chockerad -av vissa uttryck som kanhända hålla på att bli antikverade, ju mer -djävulsdyrkan värker bort hos vår uppfostrade och genom verklig bildning -förädlade allmänhet. Men så länge djävulsdyrkan existerar och lanceras av -folkets lärare, tillåter jag mig stundom kalla _Den Svarte_, som präster -vilja att får skola tro på, vid hans verkliga namn. Felet är således icke -mitt. Jag talar om brännvin, därför att det fortfarande användes av alla -samhällsklasser och med all säkerhet kommer att brukas ända till den -möjligen avlägsna tidpunkt, då den här planetens siste bebyggare ligger i -dödsryckningarna och längtar efter stimulans för att lättare halka över -det fasansfulla som man påstår ligga i döden. - -Och om jag talat om kärlek i dess enklaste och naivaste form, så har -jag gjort det bara därför att denna form alltid kommer att bli den mest -använda och lättast begripliga. Men möjligen har jag icke talat om kärlek. - -Tag nu emot boken, o, mänsklighet. Jag tror inte att du blir sämre, sedan -du läst den. - - Din gamle vän - _Albert Engström_. - - - - -Brandsyn. - - -Skeppar Söderberg stod på vedbacken och slog ihop en dörr till sitt nya -båthus. Det var prima spontade utskottsbräder från Lillängs såg, och -han svor över varje kvist, ty han var arg som ett bi. Men han måste -svära genom näsan, ty han hade munnen full av snus och trådspik, och -för var gång han drämde till med hammarn, blev det en brun ros omkring -spikhuvudet. - -Han gav sig djur och jäklar på att ingen karl i hela Södra Roslagen hade -mera skäl att vara ilsken, för nu var det fjärde gången på fjorton dar -som tjyvfiskare varit framme och vittjat hans abborrmjärdar. Och inte -nog med vittja, utan de hade ställt till och rivit sönder och bökat i -bragderna som utter eller gråsäl och inte som kristna människor. - -Han visste nog vem det var för resten. Det var den förbannade Karlsson -på Söderön som han gett på plytet en gång på Norrtälje marknad för tjugu -år sen. De hade blivit osams om två kappar potatis, och den osämjan hade -hållit i sig sedan dess. Det var ju visserligen inte mycket att bråka -om, men en skall väl hålla på sin rätt -- jädrar anagga -- och för -resten tog han underpris för björkveden och låg inne med alla styrmän på -båtarna bara för att klå åt sig -- den fasingen -- men nu skulle han bli -fast, om Söderberg också skulle ligga en månads tid och vakta på honom -varenda natt. Han skulle ta honom på bar gärning och han skulle sköta sig -försiktigt som på ett tjäderspel. Sen skulle länsman Granlund få göra -resten. - -Medan Söderberg som bäst närde och renodlade denna ilska, närmade sig ett -sällskap på tre personer under buller och bång. Men han hörde dem icke, -ty hammarslagen gåvo eko mot Utkiksberget, och han slog icke falskt, ty -vreden föder styrka särskilt, när nykterhet rår, och Söderberg var nykter -som vilken som helst av de spikar han vid detta tillfälle impregnerade -med Hellgrens tvåa. - -De tre voro häradsdomarna Johansson, Jansson i Norrby och Karlsson -på Söderön, antagonisten. De voro ute i vällovliga ärenden och gingo -brandsyn och voro fruktansvärt berusade. Ty de hade redan hemsökt alla -stugor i byn utom Söderbergs, vilken de ville ta som avslutning och -besegling på sitt viktiga värv, isynnerhet som Söderberg var känd för att -icke spara på kaskarna och de visste, att han hade hemma, därför att han -två veckor förut återkommit från Stockholm efter en lyckad vedaffär. Hade -Söderöarn varit nykter, hade han aldrig fallit på den vansinniga idén att -besöka sin vederdeloman, men nu simmade hans tankar i ett rosenrött hav. -Han var fullkomligt lycklig, ville alla människor väl och fordrade samma -nytestamentliga tänkesätt av andra. Dessutom var han i sin fulla rätt, -han skötte sin plikt och gick brandsyn -- jäklar anagga! - -De tre männen beskrevo underliga och absolut omatematiska kurvor på den -steniga bygatan, attraherades av gärdsgårdarna och repellerades igen, -togo omotiverade sned- och baksteg. Häradsdomaren sjöng en lantlig visa, -som skulle ha gjort hans befogenhet i en tingssal mer än tvivelaktig. -Den handlade om kärlek, och Norrtäljebrännvinet har en känd och erkänd -förmåga att leda avnämares tankar på denna i sig själv nödvändiga, -stundom himmelska, men ofta till låg drift urartade gudagåva till de -dödliga. - -Nu hörde Söderberg. Han upphörde att hamra och kisade i stum förväntan på -det upprymda klöverbladet, som, ju mer det närmade sig, sökte iakttaga -den värdighet ett hedersuppdrag kräver. - -Men så upptäckte han Karlsson på Söderön och hans hy förvandlades. Hans -tankar voro fjärran från begreppet brandsyn och han anade fanstyg, -särskilt som de ankommande voro tre, av vilka två kunde vara vittnen. -Man är aldrig säker i Roslagen. Och han hade icke kunnat tiga med sina -misstankar om Karlssons tjuvfiske. - --- Godagen, Söderberg! ropade häradsdomaren. D’ä brandsyn! - -Söderberg drog en lättnadens suck och hans hand knöt sig fastare om -hammarskaftet. Om möjligt fastare. - --- Godagen, Söderberg! ropade Karlsson och Jansson. - --- Goda, häradsdomare å du Jansson, men du Karlsson, dra så många mil ini -helsinge som dä finns hår på hästar i sju konungariken, å ge dej i väg -mä samma, annars ska ja göra ett hål i huvet på dej så stort, så en kan -lägga abborrmjärdar i’et, vet du va dä va? Ge dej i väg! - --- Ge mej i väg? sade Karlsson. Vi kommer å ämbetets kall å fördragande -vägnar, å vi ska göra anmärkning på dina stenrös te kakelugnar! -- -ilsknade han till. Här ska du få si vems ande du guppar mä! - -Men tanken på en kask flög som en ljuv smekning genom hans hjärna, och -han tillade: -- Å när ja kommer mä frid å kärlek å försoning för resten, -så -- Söderberg, hit mä näven å slå te! Vi har ätet opp två kappar -potatis hundra tusen gånger om bägge två -- dä ä därför som vi har så -vacker gröda -- hi hi -- bägge två, å -- -- -- - -Han gjorde ett par korssteg och vill omfamna Söderberg. Och Söderberg -tänkte: Kanske dä ä klokast å inte bråka nu! Men vakta ut’en ska ja. Å -sen ska han få si Moses anlete. - --- Ja, ätter som dä ä brandsyn så får du väl gå mä in då, men försoning å -komsamsation, dä dröjer vi mä! - -Brandsynen raglade in. Häradsdomaren rörde om med huvudet i en kakelugn -och drog det tillbaka med öronen fulla av sot och skägget fullt av aska. -Jansson och Karlsson tittade in i samma eldstad och konstaterade att allt -var i fullgott skick. - --- Å vi förmodar, att dä står te som dä ska på vind också? - --- Dä gör dä. Å nu bjur ja dej, häradsdomare, å Jansson på en sup. Kaffe -kan ni inte få, för käringen ä oppe i byn. Men Karlsson får allt lägga ut -brännvinsmjärdar, om han vill ha ett glas starkt i den här gården. - --- Åja, ja har pengar å köpa brännvin för själv, så va de anbelangar -- --- -- - --- Ja, dom pengarna förtjänar du på abborre, din hundra attan! Ut mä dej, -annars gör ja mej olyckli på dej! Ut! - -Karlsson blev vit i ansiktet, gav Söderberg en lång blick med mycket -i och gick ut på gården. De båda andra fingo sina obligatoriska två -nitnaglar. Rakade utför trappan och dinglade i väg med Karlsson. -Söderberg bet ihop tänderna och tittade olycksbådande efter sin gamle -fiende. - -Men när brandsynen hunnit utom grinden, vände Karlsson plötsligt och -sprang tillbaka. - --- Hör du, skeppare, ja vill säja ett ord! - --- Va faen ä dä du vill, din tjyvstryker? frågade Söderberg med låg röst. - --- Jo, viskade Karlsson och hånlog, ja ville bara si ätter om dä va hål -på mjärdarna, å dä va verkeligen hål på dom. Ajöss, Söderberg! - - - - -Fattigstugan. - - -Jag ser mig själv som en liten tolvåring pulsa landsvägen framåt genom -drivorna. Jättefurornas kronor gunga vita av yrsnö, mina kläder äro vita -och vita moln av snö virvla upp vid varje steg. Jag bär på en korg, som -skall till fattigstugan, och i den finns ett dussin ljus, ett dussin -julkusar, underligt formade bröd med hedniska linjemotiv, några korvar -och ett stycke färskt fläsk. Ty i morgon är det julafton. - -Vid Domberget stannar jag och stampar i marken, ty här är vägen ihålig -och härunder bo troll, som ha varit farliga förr i världen, men nu -kunna skrämmas med stampningen av en barnfot. Jag tänker mig deras håla -med röda sandväggar och tallrötter i taket, hopsnodda som ynglet i ett -snokbo. När jag stampar, faller sand i ögonen på jordfolket och de slicka -ögongloberna rena på varandra och åja sig. Det låter som när vesslor -gnissla i ett stenrös. - -Litet längre fram passerar jag Klädstenen, som ligger några steg inne i -skogen. Den är ett rullstensblock, och sedan generationer vika gummorna -av vägen där och ordna sin klädsel, innan de fortsätta till kyrkan. De -knyta de stora vita huvuddukarna ovanpå de svarta och fälla ner de vita -stärkta underkjolarna som för dammets eller snöns skull burits uppfästa. -Och en efter annan gå de bakom stenen och huka sig ned några ögonblick. -Ty kroppen är den helige andes tempel och man skall gå in i herrans hus -utan jordiska tankar eller behov. - -Nu glesnar skogen. Till vänster skymtar genom yrvädret Möcklaflons vita -yta och till höger sorlar en brun bäck, där smågäddor gå upp om vårarna -och där jag gått med mässingssnara. Men nu har snön slagit bro över den -här och där. Vid åbron stannar jag och tittar ned på den varmbrungula -bottnen. Vissen starr står och darrar i strömdraget. Om man hoppar upp -och ned på strandtuvorna, komma feta gröna kräftor baklänges ut ur -gyttjemoln och gå på sned en stund tills de besluta sig för att krypa in -i något mystiskt hål under motsatta strandens tuvor. Men nu måste jag gå -till fattigstugan! - -Genom yrsnön ser jag redan kyrkan, sockenstugan och fattigstugan, -tröstlösa, fula och fattiga alla tre. Mitt för kyrkogårdsgrindarna ligger -en väldig driva och från dess krön kan jag se in över gravarna, där jag -lekt med mina skolkamrater. Där finns bara två familjegravar. Inom ett -järnstaket ligger kammarjunkare Spaldencreutz, som sades vara Gustav IV -Adolfs bror, fast Gustav den tredje kanske inte var hans far. Underliga -äro herrans vägar! Och under en mossig sten ligger Maja Skragge, änkan -efter kaparkaptenen, som kom hem från Medelhavet med en järnkista full -med spanska dubloner och holländska bågskyttar och köpte fyra hemman -i socknen och reste ut igen och försvann. Men änkan fortsatte hans -regemente och piskade upp drängarna högst egenhändigt och körde sitt -fyrspann själv när hon åkte till kyrkan. - -[Illustration] - -Men utanför sydvästra hörnet av kyrkogården är självspillingarnas plats, -och där växer intet gräs, ty marken är förbannad. - -I sockenstugans övre våning bodde klockaren, som var fritänkare och -spelade gammal musik på ett gammalt piano med gula tangenter och -spinetton. - -Bredvid sockenstugan låg fattigstugan, rutten, sned och vind, två rum -nere, ett på vinden. - -Jag stampade av mig snön i den svarta förstugan. Från köket, det största -rummet, hördes ilskna röster, gamla, vresiga, knarrande gubbstämmor och -gumfalsetter. Vid mina stampningar förtonade grälet därinne som en döende -morrning, dörren öppnades och jag kände igen Regentas röst, som frågade: --- Ocken ä dä? _Regenta_ var stående namn på fattighusets värdinnor. - --- D’ä bara Albert, jag skulle lämna en korg hemifrån. - --- Kors i alla tier, ä Albet ute å går i tocket vär! Ja, si den frua, den -frua, ho tänker då förjämnan på di fattie. Stig in å värm sej, de yr ju -så d’ä rent okrestlit -- åj åj åj, å så tånger korgen ä! Ja, den frua, -den frua, en har la allri sitt maken! - -Jag klev över den alnshöga tröskeln och såg mig omkring. Det var inget -obekant folk, jag kände varje fattighjon. - -Nu sutto de där i sina fållbänkar, män och kvinnor om varandra och sågo -i den tilltagande skymningen ut som trasbylten. Elden smällde och pep i -några sura tallpinnar på härden och det sparsamma skenet fladdrade som på -måfå runt väggarna, kastande en ljusfläck här och en där, glänste till i -ett par brillor, kom en flintskalle att blänka. - -Där satt gubben Sjöstedt, nittiåringen, rak i ryggen som en soldat, oböjd -av ödet, hård som flinta, hemsk ännu att skåda, när sinnet rann på honom. -Han hade varit socknens rikaste bonde men processat bort gård och grund, -processat bort sitt sista öre. Nu satt han här längst upp vid fönstret -och stirrade framför sig med små stickande ögon. Han delade säng med -Gremsingen, en åttiåring som också varit bonde. Han led av andtäppa och -vi pojkar kunde härma hans pip och hostning på ett sätt som närmade sig -fulländning. - -[Illustration] - -Dessa båda bildade fattighusets aristokratiska element. - -Där satt Grejsen, före detta soldat, omstrålad av ett slags krigisk -gloria, ty han hade legat på kommendering i Skåne när Carl XV skulle -hjälpa dansken mot tysken. Han ljög så att små blå lågor flammade kring -hans enda framtand. Han hade vita mustascher, vit rättarkrans och -spännhalsduk, blå outslitliga kommissbyxor med skinn på knän och bak och -träskostövlar. Bredvid honom satt Håka, före detta mordbrännare, numera -kvastmakare. I fattighuset bodde han bara om vintrarna. Somrarna drog han -omkring i bygden, ty han hade vandrareblod. Han var känd i varenda socken -mellan Eksjö och Västervik. Man skulle aldrig lämna honom ensam i köken. -I hans korg hade jag en gång släppt in en levande ekorre. -- - -[Illustration] - -I nästa fållbänk sutto Kitta På Sne och Falka-Stava. Kitta hade tjänat -piga i bättre hus, men en sergeant hade gjort henne olycklig. Sonen -som blev sjöman hade skickat hem pengar i många år, men så småningom -upphörde sändningarna. Han var väl drunknad. Falka-Stava hade varit -regementshetär vid Smålands husarer. Nu var hon stendöv och använde sina -hoptiggda slantar till snus. Hon hade inte ett grått hårstrå, ögonen voro -svarta som kol, örnnäsa hade hon, som alltid var brun av snus, rynkig var -hon som ett gammalt äpple, och kring for hon som ett torrt skinn. - -I sängen mittemot satt Muffa-Lotta, som inte kunde tala rent. Hon kardade -ull åt bondhustrurna och sprang med skvaller. Hon var krokryggig så att -huvudet tycktes sitta mitt på bröstet och gnodde i ur och skur utefter -vägarna med sin ullkorg, fick en kaffeskvätt här och en där. Det var en -sport bland oss pojkar att kunna tala som Muffa-Lotta. - -[Illustration] - -Bredvid Muffa-Lotta satt Lama Johanna. Benen voro förtvinade och hon -måste ha hjälp med både det ena och det andra. Men sticka strumpor kunde -hon. Hennes fingrar rörde stickorna blixtsnabbt och ögonen hade hon med -sig. Hon hade en fix idé -- att ett kärleksförhållande existerade mellan -Falka-Stava och Håka. Det tjänade ingenting till att försöka ta henne ur -den tron. Hon kunde ligga vaken natt efter natt och stirra och lyssna i -mörkret, och när hon jagat upp sin fantasi tillräckligt väckte hon sin -sängkamrat och bad henne dra eld på en svavelsticka, ty det stod aldrig -rätt till. Och Muffa-Lotta for upp ur sömnen och bad på sitt kinesiska -språk Johanna dra ända in i Hälsingland. Och då vaknade kanske de andra. -Grejsen svor så taket kunde lyfta sig och Kitta På Sne skällde och -gnällde om nattfred och försäkrade att Falka-Stava låg som död under -samma fäll som hon -- det var bara svartsjuka -- hon skulle skäms och -veta hut gamla lama människan -- tänk om Johanna vore frisk och hade -samma sinnelag -- marskattorna voro som läsbarn emot henne, och en skulle -vända ut och in på henne och titta på själen -- håll dej still och sov -ditt skrälle! - -Och då teg Johanna. Hon våndades en stund och suckade och vred på så -mycket av kroppen hon kunde tills hon somnade av trötthet vid att lyssna -och stirra. Och snart hördes bara de sovandes stånkande, Gremsingens pip -i bröstet och en och annan snarkning. - -I den återstående sängen låg stortjuven Stolpe. Han sov mest nu på sina -lagrar. Han var över 70 år och 40 av dem hade han varit i fängelse. Det -var han som stal kyrksilvret i Håskulla kyrka med prästen Ekborns hjälp. -Prästen stod själv i sakristian och langade dyrgriparna ut genom fönstret -till Stolpe. Ekborn hängde sig i rannsakningshäktet, men Stolpe ville -leva och vittja flera kyrkor. Det lyckades också, men han blev alltid -fast, ty kyrkstöld hade ingen välsignelse med sig. Han var far till -en massa barn som alla hade samma tjuvsena och voro fruktade i många -kyrksocknar, ty de drogo sig ej för att ta till kniven om det gällde. - -Man må inte tro, att gubben Stolpe var orkeslös, fast han sov för det -mesta. Han var bara lat. - -Hans sängkamrat var Blinningen, Johan Petter, blindfödd och f. d. elev -vid blind- och dövstuminstitutet. Han representerade bildningen inom -fattigstugan, ty han var den ende som kunde läsa. På vinterkvällarna, då -hjonen trötta efter dagens strövtåg med tiggarpåsen sutto och dåsade i -mörkret -- ty ljus användes icke -- tog Johan Petter fram den enda bok -han ägde och läste med oändligt långsam sövande röst igenom den från -pärm till pärm. Han kunde den sedan många år utantill, men han satt -ändå och fingrade på de upphöjda typerna alldeles som på institutet, ty -det hörde till, han var lärd så. Boken var Den Blindes tidsförsonare, -Stockholm, tryckt hos L. J. Hjerta 1842. Johan Petter var litet larvig, -litet fjollig, eller hur man skall säga. Han var en fyrtiårs man, yngst -av hjonen. Lama Johanna påstod alldeles säkert att Regenta och han hade -sitt ihop, men hur det var med det vet inte jag. Säkert är emellertid -att Johan Petter var favoriten. Regenta var en frodig femtioårs människa -med tjocka läppar, små talgiga ögon och lätt grånat hår. Hon var despot -och styrde med järnspira. Hon hade många år bott tillsammans med -skinnskräddare Parath i Uddestorp, och när han dog -- han frös ihjäl -efter en vintermarknad i Ingatorp ute på Bruzaholmsskogen -- sökte hon -och fick den just lediga och framstående befattningen som Regenta i -fattigstugan. - -När hon var på dåligt humör och skulle liva upp sig med en kaffeskvätt -och gick fram för att elda i spisen, där vart hjon hade sin egen -kaffekokare stående, kunde den onde flyga i henne så att hon slängde alla -de andras kokare utåt golvet så sumpen yrde och skrek: -- Ja har ju sagt -att spisen ä min! - -»Spisen ä min, sa Regenta», var ett ordspråk i socknen. - -Vid sådana tillfällen blev det liv i luckan. Grejsen svor och gubben -Stolpe lovade att skära av morlösa (matstrupen) på Regenta. Muffa-Lotta -skällde på kinesiska och Falka-Stavas ögon lyste som onda stjärnor. Hon -ville bitas och rivas, men Regenta var stark och satte henne i sängen så -lumporna yrde. - -Regenta bodde i vindskammaren. Det var liksom förnämligare. Så när -hade jag glömt berätta att det andra rummet på nedre botten upptogs av -gubben Geiz, f. d. husar och tokig, fast hans galenskap som oftast var -av det mildare slaget. Han låg i sin säng höljd i trasor av de mest -vidunderliga slag och kulörer och lallade som ett barn, måste matas -som ett barn. Men när han fick sina anfall måste han bindas. Då sköt -han fradga ur den tandlösa käften och vrålade då och då fram rysliga -svordomar, minnen från korpralstiden och rekrytexercisen vid Ingelsta -skvadron. - -Ja, nu sutto de där i sina fållbänkar allesammans. Ur de svarta munnarna -stod andedräkten vit, ty det var kallt i rummet. Blåsten ven i ett par -trånga rutor. Den sura veden fräste och smällde. - --- Ja, ja få la tömma kôrgen då, Albet lelle, sade Regenta, för han sa la -ha en tebakers mä sej, när han går. - -Hon började plocka opp innehållet på fällbordet. - --- Åck åck åck, ja, den frua, den frua! Si va brö, va brö, å vörtbrö te -på köpet! å va kôrv å va fläsk -- ja, åck åck åck! -- å va ljus -- ho tar -sej rent å för när. - --- I kan la tänna på ett ljus då, när en har lyse, sade gubben Sjöstedt. - --- Ja vesst, vesst, Sjöstedt lelle, dä sa ja vesst dä. Ja sa bara gå opp -på kammarn ätter svagelstecker. Ja, si nu slipper den fattige å setta i -mörker. Si en törs inte lämna nåra stecker här nere, för si gubba ä så -ovålia så. - --- Hut, käring, brummade Stolpe. Men vindstrappan knarrade redan under -Regentas lispund. - -Stolpe reste sig stånkande ur sängen. - --- Ja, en sa la glo på gusslånet, då, ätter som dä likar sej te kalas. - --- Steck inte dit klorna förrän dä bler ljus, för då får du mek å leka -mä, varnade Grejsen. Nää du, Stolpafaen, Regenta sa räkna, innan du ger -dej opp i maten. Sett logn, sa ja! - -Regenta klev in. - --- Si ja feck lôven å ta rätt på ljusastaken också, si! Va ä I oppe -ätter, Stolpe? I har la inte vatt framme ve bordet? Si nu ble dä ljust -- -å s’ocke ljus, köpeljus ä dä, ja, en har då allri sitt maken, den frua, -den frua, ja säjer då dä! Har I vet å tacka nu, era stackare? Ja, ja får -la tacka då för mej å di andra. Gu ska löna hasskapet på den yttersta -dagen i evihet amen, skulle inte sånt hasskap få sitta på nådatronen i -hans rike, så kômmer la ingen in i saliheta, d’ä ljug dä! - --- Ja tack, söta snälla! Hälsa å tacka så möe! Ja tack, då! ljödo några -röster i korus. - -Men Blinningen tillade: -- Vell inte Albet ha ett guss ord mä säj på -vägen? - -Regenta for ut: -- Äsch, tösst mä dej, Johan Petter! Han vell läsa, -stackarn -- -- Men Albet får la gå nu, innan dä bler nermörkt. - --- Å, ja ä inte mörkrädd! Läs du, Johan Petter! - -Jag visste att Blinningen blev ledsen, om han inte fick läsa för varje -främmande som hade något ärende i fattigstugan. - --- Sir I dä, Regenta, atte han vell! triumferade Blinningen och grävde -fram sin bok bakom huvuddynan. Han började fingra på första sidan och -stavade i klagande tonfall: - - -Den blindes Tidsförsonare. - -Stockholm, tryckt hos L. J. Hjerta, 1842. Stormäktigsta Allranådigsta -Drottning! Detta första i Swerige werkställda försök att medelst tryckta -upphöjda bokstäfver bereda Blinda tillfälle att sjelfwa lära sig känna -och läsa sitt modersmål, nedlägges i underdånighet inför de Blindes och -Döfstummes höga Beskyddarinna. Det nådiga hägn och Moderliga beskydd, -hwarmed Eders Kongl. Majestät alltid täckts omfatta dessa wanlottade -med-christna, inger mig den ljufwa förhoppning, att denna lilla samling -af tänkespråk m. m., utgifwen till ljus och tröst på den Blindes -töckenhöljda bana, skall med nådigt wälbehag af Eders Kongl. Majestät -upptagas. Med djupaste undersåtlig wördnad, trohet och nit framhärdar -Allernådigsta Drottning, Eders Kongl. Majestäts Allerunderdånigste och -tropligtigste tjenare och undersåte O. E. Borg. Allm. Institutet för -Blinda och Döfstumma den 8 Now. 1842. ABCDEFGHIJK -- dä hörs bjällrer i -Ekeberga li, sade Blinningen plötsligt och lyssnade. - -Jag lyssnade också, men hörde ingenting. - --- LMNOPQ -- di kommer närmre, dä la nôen, sum sa te tôjet -- RSTUW -- - --- Va sa du setta å läsa upp alfabeten för? Dä vet du la, atte Albet ä -lärder på förut, sade Regenta. - --- Dä kan va, dä, invände Johan Petter, men när alfabeten _står_ här, så -sa en la läsa opp’et. Å seffrera å skiljeteckna mä. Men nu så kommer -dä redia guss ord: Tröste- och tänkespråk. Tålamod besegrar allt. Flit -bräcker mödans skal. Blott werksamhet är lif, och arbete är njutning. - -Nu hördes bjällrorna närma sig i rask takt. - --- Daglig öfning gifwer färdighet. Gör rätt, det är din plikt, gör godt, -det är din ära, fortsatte Johan Petter i sorglig näston. Där tro och -kärlek styrka gifwa, försakelse blir lätt för menskan. -- Di kommer hit, -åkara, sade Johan Petter. Nu tar di å ve grinna. - --- D’ä la nôen, som sa te klockarn, gissade Regenta och försökte se ut -genom fönstret, som nu stod svart i kvällningen. Nä, jesses, di kör rakt -på vårat, va kan dä va för främmat? - -Släden stannade utanför fattigstutrappan, tunga stövlar klampade på -bron och i förstugan, dörren rycktes upp och in kommer Johan i Havvik, -fjärdingskarlen. Han kom tydligen »i dragande kall å ämbetets vägnar», -ty han såg bister ut, en förkroppsligad bild av den hämnande rättvisan. -Gubbar och gummor stirrade oroligt på den mäktige. - --- Go kväll, sulle ja la sä, men dä egentelien mä Stolpen och Regenta ja -vell tala. Säj nu, Stolpe, har du son din, Kalle, den lömmelen, gömder -här nôenstans. Ljuj nu inte utan erkänn, för här sa i alla fall ble -unnersökning och rumsterning. Finns han här, så säj ifrå du mä Regenta, å -förvarra inte dett straff! - --- Nää, fjärsman lelle, ja har inte sitt te nån Kalle. Ä dä nôen aen sum -har sett te Kalle Stolpe? Nää, si dä! å faren sulle la va den närmasta. - --- Inte har ja sitt te pôjken, sade Stolpe och spottade framför -fjärdingskarlen. Han ä la gammal nock nu för te inte hänga far sin i -rockaskörta. Va har han gjort för nôe nu då? - -Jo han kum ut ifrå cellera i Jönseping som i förrgår, å han va inte väl -utkummen förrän han geck på kroa å skar en bromsare ve bana, å när di -sulle ta’an så skar han en två’l’tri te å smatt ut å kum unna. Å i natt -så har di brötet sej in hos handlingsman i Höreda å di tror att dä ä -pôjken din, för dä va nôen sum hadde sitt’an bortåt Hunnersta te. - -Gubben Stolpes ögon glindrade. - --- Ja ta’an den som kan, ho ho, men här finns han inte. - --- Men han brukar ju allti bo här när han ä ute på illt å jävelskap. Säj -nu opprecktit, um I har’an här! Jasså, I vell inte. Ja, då får vi la -bönna på å söka. - -Han öppnade dörren. -- Agust, binn marra ve broa å kum in, för här ska -ble rumsterning. Lås farstedöra å ta u nöckelen! - --- Nej, låt mej komma ut först, Johan, bad jag. - --- Köss, ä Albet här? Å ja sum inte så’an. Ja, dä bäst atte han går. -Ajöss, ajöss, å hälsa så gôtt! - -Jag tog min korg och gick. Yrvädret hade tilltagit, stormen ven i -kyrkogårdens kala aspar. Jag tänkte på min vän Kalle Stolpe, som varit så -hygglig mot mig, då vi voro skolkamrater. Han var ju äldre än jag, men -han var litet sen i skolan. Han låg inte åt vetenskapen. Vid det här -laget var han väl aderton år. Hur många tallbössor hade han inte gjort -åt mig, hur många enbågar hade han inte skurit för min räkning och hur -mycket rackartyg hade han inte lärt mig. Hur m -- -- - --- Va ä du för en? - -Ur dunklet bakom syrenhäcken vid kyrkogårdsmuren steg en lång figur fram. -Mitt hjärta stannade. Jag kände igen silhuetten genom snöyran. Det var -Kalle Stolpe. - --- Jasså, ä dä du, Albet! Ja så la, atte du kum ifrå fattistôva. Va ä dä -för en släe, sum står där? - --- D’ä fjärdingsman. - --- Jävlarrr -- då bler dä å ta på luffen igen -- jösses va ja ä trötter, -ja har gått i ett gångane sen i går môra. Å i kväll hade ja tänkt å smita -mej in, när Regenta hade gått opp på kammarn, å lagt mej på golvet eller -krôpet ôpp i spisen, men nu går dä inte förstås, för kärngera kan inte -hålla tjåken -- va sae fjärdingskarn? - --- Han sa att du hade skurit en bromsare -- -- - --- Jojo du, di va på mej som fluger på sirap, men ja tappade u dom lite -krösamos mä svallingen blank -- -- - --- Å så trodde di att dä ä du som har brutit dej in hos handlarn i Höreda --- - --- Hongri förstår du, gôsse, så dä rev å slet i buken, men ja skar bara å -ett schok amerikanskt fläsk -- - --- Di söker efter dej på vind -- - --- Ha ha, låt dom snoka -- å så har ja mä mej julklapp te gubbafasen, -en kagge matsnus! Å den ligger här i snön bakom syrenera -- du ä en bra -pôjk Albet å du skvallrar inte, men säj åt gubben att han har snus här i -snödriva, när du går i julotta i övermôra. Men nu får ja ge mej i väg. -Ligger sjön? - --- Ja, nog har di gått’en, men inte ä han säker -- - --- Ja måste över sjön innan dä bler svart i kväll, för annars hittar ja -inte dit ja vell. Håll tjåken, Albet, annars så vet du -- --! Ajöss mä -dej! Ja tar över åkern här å ner te sjön. Glöm inte kaggen! - -Och Kalle Stolpe försvann i natten och snöstormen. - -Sedan har ingen hört av honom. - - - - -Konstnärsliv. - -Ett julminne. - - --- Ja, tänk vad tiden går! Det är ju en sanning, som är upprepad till -banalitet, men man förstår inte riktigt innebörden av den, förrän man -passerat trettiotalet. Då bär det av utför, som om man halkade i en -trappa. Och vad åren förefalla onaturligt korta, om också dagarna synas -långa var och en för sig! - -Vi sitta i min ateljé. Skymningen faller på. Dyningen skvalpar sakta. -En Norrlandsbåt, som passerar längst ute vid horisonten, har redan tänt -lanternorna. - --- Tänk, att det redan lider mot jul! Det var ju nyss vår -- -- -- - --- Blir du sentimental? - -Min vän svarade inte. Jag fortsatte: -- Jag tycker att vi inte ha något -att beklaga oss över. Här sitta vi nu i ett varmt rum med både grogg och -cigarrer, litet grå i skägget visserligen, men friska och arbetsdugliga. -Skulle du vilja ha igen tiden för snart tjugu år sen? Nej, min gosse, det -vill du inte! - --- Ja, men minns du vårt gudomliga lättsinne? Det är åtminstone en -förlust att beklaga. Men svälten, den vill jag verkligen inte ha -tillbaka. Jag föredrar kaviar och järpe och vältempererat vin, ja, till -och med sill och potatis. Men jag blir alltid nedstämd mot jularna, kan -inte hjälpa det. Julen hotar som en mara och jag måste skruva upp mig för -att barnen icke skola märka något. När jag köper julklappar åt familjen, -är det som allt det gamla hemska skulle hota mig igen. Den, som svultit -som jag, glömmer det aldrig. Fy tusan! Skål! Jag minns en särskilt svår -jul, och det är minnet av den, som sitter i och sprider sig och smutsar -ner allt, ungefär som pariserblått på paletten. - --- Ja, vi svalt ju allesammans, åtminstone de flesta, men inte gåvo vi -oss för det. För min del tycker jag, att den där tiden är så gott som -utplånad ur minnet. Jag minns inga detaljer längre. Det är som något -förhistoriskt. Men kanske var du värre ute än vi andra. - --- Ja, jag skall gärna berätta det. Kanske verkar det som en befrielse. -Ja, herre gud, vad man har varit dum, ty det berodde på min dumhet -- -delvis åtminstone! - -Du minns, att jag förlovade mig redan i Uppsala. Flickan hade litet -pengar, fast det var, vid gud, inte orsaken. Du kan tänka dig, att -det blev uppståndelse i hennes familj -- gå och förlova sig med en -studentvalp, som inte ägde ett öre! Men hon stod på sig, och det -eklaterades, sedan släktingarna på underjordisk väg tagit reda på, att -jag åtminstone inte var någon Långholmskandidat. Du skulle sett med -vilken komiskt kylig reservation de behandlade mig. Och inte blev det -bättre, när jag helt plötsligt slungade böckerna för att bli målare. Nu -var jag naturligtvis spritt galen. - -Den närmaste tiden efteråt minns du själv. Du minns skolan vi arbetade -på, hur vi bytte ut studentmössorna mot slokhattar och levde på kaffe. -Nog var det underbart att magarna höllo stånd mot den dieten. Tobak -och kaffe och vid festliga tillfällen ett glas öl i något kafé vid en -bakgata, medan vi stormade himlen i vår fantasi och kalfatrade allt. -Ned med akademien och upp med oss själva! Och om nätterna sutto vi i -varandras kyffen och filosoferade och diskuterade tvärsigenom rökmolnen -tills solen stack in huvudet och födde oss en ny dag att filosofera bort. -Varifrån fingo vi pengar? Det är mig ännu en gåta. - --- Å, du minns väl, att vi målade kort till både påsk, pingst, -lövhyddohögtiden och jul. Kort för 25 öre stycket. - --- Ja, men när någon hade fått sälja för ett par kronor skulle ju allihop -leva på mecenaten. Nå, det var ju billigt på bolagskrogarna den tiden. -Kommer du ihåg dillköttet och svagdrickat och när vi bjödo fyra sjåare på -middag mot att de skulle sitta modell och du höll på att få stryk för att -du karikerade dem? Men det svåraste var att alltid laga så att jag hade -en tioöring över till porto var dag, ty vi skrevo till varandra dagligen, -fästmön och jag. Och färgen var dyr. Man gick och avlade milliondukar -i hjärnan och målade i tomma luften, ty man hade inte färg. Kommer du -ihåg, Olle, då jag hade köpt en heltub kadmium för fyra kronor? Han blev -formligen ursinnig och skrek: är du galen, människa, jag som inte ätit -sen i förrgår! Hit med tuben på ögonblicket! - -Han fick den och lyckades verkligen byta ut den mot en liten tub kromgult -hos färghandlaren och få över tre kronor tillbaka. Sen blev det fest på -dillkött och öl. Man övervakades faktiskt för att ej få förfalla till -excesser i fråga om färg och duk, då kotteriet var utan mynt. Kommer du -ihåg Otto, som brukade säga: -- Kom så gå vi hem till mig och röka middag! - -Men allt det där minns du nog. Nu kommer jag till ämnet. Jag hade hyrt -in mig långt ute på Kungsholmen hos en arbetarfamilj, som hade ett -kallrum, smalt som en sarkofag och kallt som en sådan. Det blev höst -med regn och rusk. Ingen ville köpa mina usla tavellappar, och med mina -blomsterkort och skämtkort hade jag redan tröttat ut pappershandlare och -cigarrbutiker. Om dagarna gingo jag och ett par kamrater och tecknade -gamla kåkar på Söder -- lyckades sälja en och annan teckning för en à -två kronor till antikvitetshandlare, i antikvariat eller till någon -oförsiktig samlare. Men pengarna duggade alltmera sällan. Glåmiga i synen -och rökande torrt i våra pipor släpade vi oss omkring i stan, och, när -kvällen kom, ströko vi utefter kajerna och beundrade lyktreflexerna. Det -blev klent med himlastormningen. Den uppträdde bara då magen någon gång -reagerade efter dillkött, ty då tillfälle yppade sig, åt man tills man -blev rusig. - -Du låg på landet då och hade det bra, du, lycklige ost! - -Våra överrockar hade naturligtvis gått all världens väg, våra skor -voro trasiga, och vi måste göra uppfinningar för att dölja de värsta -skavankerna i kläderna -- ty utan snygga kläder går det inte. Det är -som om förläggare och redaktörer skulle mer än andra dra sig för en -man, som inte är oklanderligt klädd. Vi försökte sälja karikatyrer till -tidningarna, men på den tiden gillades inga karikatyrer. -- Ordentliga -skola teckningarna vara, sade redaktören. Inte duger det här! Det är ju -bara överdrifter! Ser en människa ut så här, kanske? Gå på akademien och -lär er teckna, unge man, och kom tillbaka då ni blivit utlärd! Och ändå -visste vi, att våra teckningar voro bra. - -Efter sådana avslag brukade vi allvarligt överlägga om lämpligheten -att göra slut på en usel tillvaro. Vi gingo på Skeppsbron och tittade -ner i det smutsiga vattnet, vi beundrade revolvrar i bodfönstren, vi -fantiserade om cyankalium, som vår Uppsalakamrat, du vet, klarade sig med. - -Och på kvällarna kröp jag ned i min kalla bädd med skrikande mage och låg -och stirrade på brandmuren utanför fönstret tills jag domnade. - -En morgon, det var två dagar före jul, brydde jag mig ej om att stiga -upp. Jag hade inte ätit på två dar och var för övrigt undernärd sedan -längre tid. Min värdinna kom in framemot middagen och frågade hur jag -mådde. -- Jo, tackar bra, sade jag, men jag tänker ligga i dag, jag är -trött. - --- Men ska inte herrn äta då? Jag springer så gärna ned på magasinet och -hämtar lite kallskuret, om herrn ger mig pengar. - --- Nej, tack, jag är inte hungrig. - -Hon muttrade något och gick. - --- Men varför skrev du inte till din fästmö? Hon hade ju pengar. - --- Ja, det var det, som var det dumma. Jag hade inte med ett ord låtit -henne veta, hur det stod till, och inte kunde hon med egna ögon övertyga -sig om något rörande mig, ty konvenansen tillät, gudbevars, inte att -hon reste upp till Stockholm för att hälsa på mig. Ung och glad och -oerfaren som hon var, hade hon inte en tanke på annat elände än det, som -händelsevis kom henne under ögonen. Hon trodde naturligtvis, att jag var -livad och elegant som då vi förlovade oss. Jag skulle ju bli en stor -målare och världen måste leka för mig och le åt mig. - -Nå -- jag låg hela dagen. Tredje dagens svält är inte svår alls. Man bara -slöar till och känner sig trött. Jag somnade och vaknade och somnade -igen, omväxlande, tills det blev natt. Jag låg och stirrade på den -fördömda brandmuren, som upplystes av gatlyktan nedifrån djupet av gatan. -Jag låg och målade alfresco på den i tankarna, tills jag sjönk i dvala. - -Jag for upp i sängen, badande i svett. Pulsarna bultade i tinningarna. -Men vad var det? Brandmuren var ingen mur längre. Det var en väldig -tavla med ett landskap. En väg slingrade sig mellan gröna trän under -sommarmoln. - -Jag gnuggade mig i ögonen. Jo, jag var riktigt vaken, men jag hade feber. -Jag vet ju, tänkte jag, att det är en brandmur och ingen tavla. Alltså är -det här hungerhallucinationer, sade jag till mig själv. - -Nå, låt gå då för hungerhallucinationer! Gärna för mig! Men konstigt är -det, att jag inte kan tänka bort landskapet! Det vore väl själva tusan! - -Jag steg upp, men raglade som en drucken mot dörren med en väldig duns. -Det blev liv inne i rummet bredvid, där mitt värdfolk låg. Någon strök -eld på en tändsticka och jag hörde steg av nakna fötter närma sig. Min -värd gläntade på dörren. - --- Vad är det fråga om? sade han. - --- Jo, kom in, herr Lundgren, och säg om inte det där är ett landskap, en -tavla, svarade jag och pekade ut genom fönstret. - --- En tavla? Herrn yrar, herrn drömmer. Drick ett glas vatten och gå inte -och stollas på det här sättet, så en stackare inte får sova, när man har -arbetat hela dagen. Tavla! Va ä dä för galenskaper? - --- Ja, kanske det inte är någon tavla, då! Ja, ursäkta att jag störde, -jag har visst drömt. Godnatt! - -Lundgren gick småsvärjande och lade sig. - -Men visst var det en tavla! Herre gud, jag ser ju så tydligt -alltsammans, trädstammarna och lövverket mot luften! Jag måtte ha feber! - -Jag kröp till sängs och låg och försökte arbeta bort tavlan ur min -hjärna, tills allt blev ett kaotiskt virrvarr av färger och linjer. Jag -kände ingen hunger och jag funderade över detta egendomliga faktum tills -jag somnade igen. - -Jag vaknade långt fram på dagen vid att fru Lundgren tämligen omilt -skakade på mig. - -Jag for upp. Svetten rann i strömmar över hela min kropp. - --- Inte duger det här, sade hon. Herrn är sjuk. Och inte har herrn ätit -på över ett dygn. Ursäkta, hur är det, kanske herrn inte har några -pengar? Vi ha talat, Lundgren och jag, om den saken. - --- Jo vars, nog har jag pengar, men jag är bara trött. Kan jag inte få -sova i fred? Det var då själva -- --! - -Jag kände ett nervöst utbrott av vrede vara i antågande. - --- Ja, men nu har jag en kopp buljong här och en smörgås, och nu är det -bäst att herrn sätter i sig det som bjuds. - -Buljong! Jo, jag kände doften i näsborrarna, men den äcklade mig. - --- Ja, kanske det, snälla fru Lundgren, svarade jag för att låtsas -centera hennes vänlighet, samtidigt som ilskan hotade bryta fram. Men -lyckligtvis segrade det lilla förstånd, jag hade kvar. Jag bad henne -ställa koppen på en stol vid sängen, och hon gick. - -Med darrande händer förde jag koppen till munnen och jag sväljde ett -par klunkar. Men du vet hur det är, då man svultit allvarligt en längre -tid. Kroppen vägrar absolut. Jag lyckades ställa koppen ifrån mig utan -olyckshändelse, och så rusade jag upp. Efteråt hade jag all möda att åter -krypa i säng, och sen minns jag intet förrän följande morgon, då jag -vaknade vid buller i rummet utanför. - -Jag kände igen rösterna. Det var Olle och Otto och En tub avlägset, som -vi kallade honom. De voro mycket högljudda. - --- Sjuk, hörde jag Olles röst, han är inte sjuk, han är bara lite sugen, -men det ska vi snart ändra om. Det är ju julafton i dag, vet ja! Och här -finns mässing, ska lilla frun tro! - --- Jo, han ä sjuk, å ja har telegraferat efter hans fästmö. Hon -telegraferade i går kväll, men det va omöjligt att få liv i honom, å så -öppnade ja telegrammet, här ä dä för rexten, läs själv: -- Varför inget -brev. Svar omgående. Å ja telegraferade: -- Herrn sjuk, kom genast, dä va -ju riktigt? Ja bjöd honom buljong i går, men den kunde han inte få ner -- - --- Gunhild, ja, jag hade ju inte skrivit på två dar! Och det kom jag ihåg -först nu. Då måtte jag vara sjuk -- -- - --- Äsch, han kryar nog till sig, bara vi få hand om honom, hörde jag Olle -igen. - --- Men han sover än! - --- Det är väl inte värre än att vi kunna väcka honom. - -Och de tre stormade in. - --- Fy fan vad du ser ut! Alldeles som en sillmjölke i synen. Vi kunde -förstå, att det var något tokigt med dig, efter du varit osynlig så -länge. Men opp med dig nu! Tuben har fått julpengar och här ska festas. -Vi ha redan ätit frukost och äro pin livade. Vi blevo utkörda från -»Runan» för att Otto spelade munspel. Släng på dig paltorna med samma och -ligg inte och såsa så där! - --- Ja, men jag tror verkligen, att jag är sjuk. Jag har inte ätit sen jag -vet inte hur länge. Jag orkar inte gå opp. - --- Kan inte det här hjälpa dig på benen? frågade Olle och drog fram ett -stort papper ur fickan. Det är »Runans» matsedel, som jag högg innan vi -blevo utkörda. Hör på nu: Smörgåsbord 30 öre, utan vidare spisning 50 -öre. Nu har du levt så länge på utan vidare spisning, så du kan behöva -litet smörgåsbord. Buljong 25 öre, vitkål 30 öre, tänk på frikadellerna, -kabeljo 30 öre, tänk på supen till den. O. s. v.! Och tänk på ölet och -kaffet och konjaken och cigarrerna och mat igen, tre gånger om dan och -allting fritt. Och sen gå vi till Blanchs och höra på Stanék, och sen gå -vi hem till Tuben, för han ska köpa chianti, och -- -- - --- Jag får väl blåsa liv i den tusan, sade Otto och tog fram munspelet. -Han preludierade en stund, och så började han säsongens målarvisa. De -båda andra stämde i med full hals: - - »Jag är en liten flicka fin, - min pappa heter Gredelin, - han håller målarmagasin - och säljer färg med värdig min. - Jag i en målarkladd är kär, - min målare på modet är, - har vida byxor, sammetsrock, - men sjunger lika glad ändock: - Tarara-boom-de-ay» -- -- - -Det värkte i mitt huvud. Jag trodde att jag skulle svimma. Jag försökte -le, antagligen matt. - --- Nej, på dej biter ingenting, din dömåns, sade Olle. Hör ni, pojkar, -jag tror det är bäst att vi knalla sta och hämta en läkare! Det här duger -inte, han är ju vit i ansiktet som en kyrkvägg! - -I samma ögonblick hörde jag en välbekant röst ute från tamburen. - --- Pojkar, sade jag, ni få gå nu, för min fästmö kommer. Adjö med er, -kila på bara! - -Med ens kände jag mig så stark, att jag kunnat hoppa ur sängen. Det är -märkvärdigt med den där kärleken, eller hur? - -Och förbi de utgående trängde sig min fästmö, frisk och rödblommig av -vinterkylan. Tja, sådant förstår du! - --- -- -- - --- Jag?! Jag känner mig frisk som en nötkärna, men jag har varit litet -sjuk, antagligen förkylning, ljög jag. Nu är jag alldeles bra. - --- Men vågar du verkligen gå upp? Du har ju haft feber och yrat. Nå, kläd -på dig i så fall, så gå vi och äta frukost! Jag stiger ut så länge och -pratar med gumman. - -Egendomligt! Jag kände mig bara litet matt i knäna. Hunger kände jag -fortfarande ingen. Det måste vara nervositet och bli en fruktansvärd -reaktion efter, annars är det ett underverk, tänkte jag, medan jag klädde -mig. Jag sökte göra mig så elegant som möjligt, trots alla bristerna i -mina kläder. Nå, så var jag färdig. - -I tamburen sade min fästmö: -- Men du får inte gå ut utan överrock, det -vore ju vansinnigt, när du legat sjuk. - --- Jag begagnar aldrig överrock numera. - --- Men nu _måste_ du ta på den. - -Här måste sanningen fram. - --- Jag har ingen överrock. - --- _Har du ingen överrock?!!_ - -Den mest ohöljda förvåning avspeglade sig i min fästmös ansikte. - --- Nej! - --- Hör du! -- och hon öppnade nervöst tamburdörren. Ute i trappan tog hon -mig i båda händerna, såg mig i ögonen och frågade: - --- Har du lidit nöd? - --- Ja, mycket! - --- O, jag i min enfald och oerfarenhet, som aldrig tänkt en tanke ditåt! -Men varför har du inte skrivit något om detta? Det är orätt av dig. - --- Kanske, men man vill ju bevara skenet så länge som möjligt. Nu förstår -jag att det också berodde på enfald och oerfarenhet. - --- -- -- - --- Men nu gå vi till Rydberg och äta en riktigt stadig frukost, sade hon. - --- Nej, på Rydberg kan jag inte visa mig med de här kläderna. Jag vet -knappast om jag ens kan visa mig ute med dig! - --- -- -- - -Vi gingo till en mindre elegant lokal, och jag fick berätta. Jag -berättade ganska ohöljt. Nå, det var inte vidare livat, men det kändes -bra att ha det sagt. - -Och jag åt. Jag åt som man äter i ungdomens vår. Att jag inte blev -dödssjuk, är mig oförklarligt, men läkare ha sagt mig, att återseendets -glädje plus en sund natur _kan_ ha den effekten. - -Min fästmö måste resa med middagståget. Föräldrarna medgåvo ej permission -mer än mellan ett par tåg, och det var ju för resten julafton. - -Vid Centralen gav hon mig alla sina pengar, det var en hel del sedlar. -Jag skall alltid minnas uttrycket i hennes ögon, då tåget ångade ut från -stationen. - -O, du heliga lättsinne! Jag löste igen mina kläder och min överrock, -sökte upp kamraterna och bjöd dem på festmiddag. Det blev fröjd i hjärtan -och pokaler. Pengarna togo slut så när som på ett par kronor. - -När jag kommit hem sent på natten, kom reaktionen. Jag föll i gråt. Jag -tände icke genast ljus, utan satt på sängkanten och snyftade i mörkret. -Samtidigt infann sig också fysisk reaktion. Spänningen hade varit för -stark på båda områdena. - -Jag tände ljuset för att gå till sängs. På bordet låg ett brev. Jag bröt -det som i en dröm och läste. Det var från en gammal Uppsalakamrat, som -givit studierna på båten och blivit stor källarmästare. - -»Vill du dekorera mina matsalar och mitt kafé? Du får bara tusen kronor, -men du äter och bor naturligtvis fritt hos mig. Jag hade tänkt, att den -här beställningen skulle komma som julklapp.» - -Jag låg sjuk i en vecka. Min fästmö kom upp och skötte mig under tiden. -Året därpå gifte vi oss. Sen vet du resten. - -Men jularna ä till för ungarna och inte för sådana som jag. - -Det var nermörkt, jag stängde ateljén och vi gingo genom skogen upp mot -stugan, som strålade av ljus och värme. - - - - -Haröns omvändelse. - - -Då jag sist var på Harön frodades Nåden där i mer än tropisk -yppighet. Tre kolportörer hade fullt schå och höllo på att äta ut -kapellpredikanten, den de nedsvärtade vid kafferepen, så att han till -slut inte var värd mer än en rutten strömming, fast han egentligen var -så hygglig och renhjärtad som en präst kan vara. Vilket ju också är -ett betyg, om icke precis stora A. Till och med skeppar Karlsson var -omvänd och lipade som en sill vid bönemötena och om nätterna stånkade -han och vred sig under tyngden av sina synder, så att gumman till slut -måste låta honom ligga på kammarn för att få en blund. Ty någon måtta -skall det väl vara i alla fall. Och Antinus Söderberg, som nyss suttit -inne för slagsmål och våldsamt motstånd mot polis, hade blivit mjuk -som en binnikemask och hängde på frälsningsarmén så ofta skutan var i -stan. Kolportörerna blevo stinna som korvar och skeno av flott kring de -nådeförkunnande trutarna. - -Fruntimmerna klagade visserligen att intet blev gjort för Nådens skull. -Den inkräktade på fisket och jordbruket och ön tycktes vara till för -kolportörernas skull. Men riket ovanefter är ju i alla fall värt mera än -det jordiska och nog var det skönt att den eländiga supningen hade tagit -slut. Fast inte hade det skadat med lite mindre religion och lite mera -arbete. Men fruntimmerna äro nu en gång sådana, att de inte kunna få -Nåden i så hög grad som karlar. De ha ett slags praktiskt förstånd, som -säger dem, var det nödvändiga världsliga skall ta vid, när himmelriket -börjar inkräkta på ekonomien. Emellertid hade kolportörerna det bra på -alla vis och det var väl huvudsaken. - -Men när jag nu kom till Harön efter två års frånvaro, hörde jag redan -på långt avstånd ett handklavers glada toner. Handklaver hade varit -bannlysta av kolportörerna. Och när jag lagt till och beslagit segel -och gått i land och knogade uppför Mårdberget, ljöd redan tramp från en -dansbana. Och när jag kom fram dit, dansade gubbar och gummor och pojkar -och flickor »skojarn», en gammal skärgårdsdans, så att stickorna röko ur -plankorna. Det var som det skulle vara, tyckte jag. Och när jag hälsat -på samtliga, gick jag och satte mig hos skepparn på _Albrektina_, min -specielle vän. Han berättade följande, då vi senare på kvällen sutto i -hans trevliga stuga vid en kask: - --- Det hade gått så långt med relanjonen på Harön, att alla bara grät, -men kallpittörerna, de bara skrattade av salighet, så deras stora magar -hoppade. Och pengar hade de tiggt ihop, så de funderade på att köpa sig -jordlappar och bygga hus. Och jordbruket låg nere och det slarvades med -fisket och i kapellet blev det mässfall gång på gång. Men så kom det en -sådan där författare dit, en hygglig karl, som bara satt och skrev dagen -i ända. Han hade med sig konserver och lagade maten själv och kokade -kaffe och bjöd alla som kom. Men han låste aldrig in maten, utan den låg -i sina burkar i köket hur som helst. Och en morgon var alla burkarna -borta. Han blev förstås ledsen och undrade, att något kunde komma bort på -en ö, där alla hade Nåden. Men ett par dar efteråt försvann en fårkropp -för skräddarn på Norrudden. Och han gick till den här författarn, eller -vad en skall kalla honom, och frågade, om han inte ville ha igen sina -burkar. -- Visst vill jag det, sa han. Men det är väl omöjligt. -- Om -han vill kosta på en femma, så har han dom igen om ett par dar. De har -stulit från mej också, och jag, som inte har så gott om pengar, kunde -gärna få vara med i den där femman. -- Men hur skall det gå till? frågade -författarn. -- Vi går till båtsman Fånglina; han skaffar’et till rätta. --- Men hur skall han kunna göra det? -- Han har svartkonstbok, och den -slår aldrig fel. - -Då blev författarn förstås livad för saken, för han kunde få något -att skriva om, och han gick med till Fånglina. Och Fånglina sade som -sanningen var, att han inte kunde säga, vem som stulit konserverna och -fårkroppen, men han kunde sätta diarré eller utsot, som vi säger, på -den, som gjort det. Och hjälpte inte det skulle han kunna skaffa dom ont -i ögonen. Och så var det att ge akt på om någon på ön fick ovanligt med -utsot -- den var det. - -Men författarn ville nödvändigt se svartkonstboken. Det fick han inte, -för då skulle den förlora sin kraft, sade Fånglina. Fånglina fick sin -femma, och sen var det bara att vänta. - -Och de behövde inte vänta länge. För samma dag hade det varit -trettondagskalas hos vaktmästar Lundgren och där var alla tre -kallpittörerna. Och antingen de hade ätit för mycket eller fått något -galet i sig, så fick de alla tre en sån utsot, så de sprang på prevetet -som tokstollar, och det varade inte bara en dag, det varade en vecka, och -till slut så låg de i kojerna och kunde knappt säga mamma och som skelett -såg de ut. Och vaktmästar Lundgren måste ta ut doktare från Stockholm, -och det kostade grova pengar. - -Nu kunde förstås skräddaren på Norrudden inte hålla babblan, utan -överallt där han sydde, så talte han om alltihop om författarn och sig -själv och Fånglina och kallpittörerna. Så de blev skyllda för tjyveriet. -Och nu vet väl Engström, vad jag tror om det, men jag tycker, att det -är bättre att såna där latstövlar blir skyllda för tjyveri än att de -får stanna kvar på ön. Det sa jag också, och alla fruntimmerna var med -mig. För fruntimmerna hade så småningom begripit, att det skulle gå åt -helsike med både fisket och åkern, om inte dom där jäklarna kom bort. En -kan väl tro på gud utan kallpittörer. Det var Antinus Söderberg, den -fylltratten, som började rumstera med dom. Han trodde på Fånglina som på -vår herre, och det gör nog de flesta, utom jag, fast underligt ser det ut -att kunna peka så rätt efter bara en liten bok. Det första Antinus gjorde -var att be styrman på Östanåbåten att ta hem två liter, och när han fått -dem och livat opp sig så han fick humör, så gick han hem och klådde alla -tre kallpittörerna på eget bevåg -- det vill säga, han fördärvade dom -inte, men han gav dom på döpelseklumpen så de lovade att flytta med nästa -lägenhet. - -Nu var det förstås inte kallpittörerna, som hade stulit grejorna, utan -det var väl lumpsamlarn, som seglar omkring här i skärgården. Han är -tattare och hans pojkar är som ålar och käringen går och tigger. Men tur -var det för Harön, att kallpittörerna kom bort. För nu fiskas det och -jag vill se såna åkrar på en annan ö! Det kan ju hända att pojkarna tar -sej en liten sup för mycket, men arbetar gör dom, och det där förbannade -lipandet är det slut med. Nu tar ungdomen sej en dans när det passar -och en sup när det passar och det kan ju hända, att det går på sned för -en flicka då och då -- men det är väl som det skall vara. Vi har varit -likadana allihop från begynnelsen, och träffar jag någon kallpittör eller -komminister, som förmanar, så säger jag som vår frälsare: -- Den där utan -synd är, kaste första stenen! Huvudsaken är att det arbetas! Sen må det -komma olika regeringar och relanjoner och länsmänner, det spelar ingen -roll, huvudsaken är, att det görs nånting. När var och en sin syssla -sköter, så går oss väl, evad oss möter -- det är ett gammalt bra ord. Här -kommer dom med förbud nu för tiden. Dumheter! Komma till fullvuxet folk -med förbud! Jag gör vad jag vill, ursäkta, att jag säger det, men det gör -jag. Har jag inte seglat min skuta med förtjänst i tretti år, vafalls? -Och så kommer jag in på en krog i Stockholm och vill ha mat och nubben, -och de svarar, att jag får vänta så och så länge, fast källarmästarn inte -vill något hellre än sälja mat och sprit! Det är ju så dumt, så ett får -skulle stifta bättre lagar. Men det ändrar sig nog. Jag tror att det är -någon som stjäl -- för det hela beror väl på ekonomien. Eller kanske det -är många som stjäl. Inte vet jag, men konstigt ser det ut. Att det inte -är renhårigt med alla dessa förbuden, det kan ju en blind se. Eller vad -säger Engström? - --- Ja, vad skall jag säga? Först vill jag säga, att det var bra, att -ni fick bort kallpittörerna och att ni har börjat få litet trevligt på -ön igen. Och att det arbetas med fiske och i åkern. För resten tycker -jag att alla förbud äro dumma, då de gälla vuxet folk. Ty en karl gör -vad han vill trots alla förbud. Jag själv till exempel har skaffat mig -en hel apparat för brännvinsbränning för det fall att det skulle bli -spritförbud. Då kommer jag att sitta hela dagarna nere i min ateljé och -bränna under det jag skriver och gör teckningar eller målar. Jag tycker, -att det är ett göra för en karl. - --- Men låt ingen kallpittör komma in på ön, Engström, vad han gör, för -han anmäler på fläcken, om han inte får procent på tillverkningen! Kan -han bara hålla sej god vän med länsman och häradshövdingen, så kan han -bränna hur som helst. Det är mitt receft! Godnatt! Ska han gå redan? -Jaja, en behöver sova ibland. Men nu ska han inte tro, att jag tror -på Fånglina, men si, vi rospiggar är ett särskilt släkte, vi tål inte -dumheter och övergrepp, de kallar, om de nu kommer från kallpittörer -eller regering. Skriv om det, och hälsa från oss. Ja, godnatt, godnatt, -gå rätt ner över berget -- gå inte samma väg han kom, för där är -krångligt, när en går utför. Har han lykta? Jaså, elektris! Jo, jag -tackar, jag. Ja, adjö då, hälsa regeringen och säg, att det inte går på -det viset. Skål -- skål! - - - - -Min första jakt. - - -När man går i 6:2 och vaknar en strålande majmorgon vid att rummet är -fullt av sol och medvetandet att det är söndag plötsligt står klart i -ens hjärna, är denna verklighet i sin förtjusande nakenhet tillräcklig -att lika plötsligt göra gymnasisten till världens lyckligaste människa. -Och stå stjärnorna dessutom så gynnsamt, att det är pingstdag och man -således också har annandagen framför sig i samma skuggfria perspektiv, -så förlänga sig dessa fattiga fyrtioåtta timmar för fantasien till lika -många eoner av paradisisk tillvaro, utnyttjad på det mest raffinerade -sätt. - -Och medan man sträcker sig i sängen som en ung katt, ge sig tankarna -på strövtåg i en himmelsk basar av pojknöjen. Det är bara att välja. -De ligga utbredda på vårgröna brickor och äro rena guldet. De kosta -ingenting. Tag bara! - -Så var det också denna pingstmorgon, och jag och kamraten, som sträckte -sig i andra sängen, hade redan valt. - -I hörnet vid bokhyllan stod en gammal mynningsladdare, vars pipa var -fastbunden vid stocken med mässingstråd. Detta i alla hänseenden -fruktansvärda vapen hade vi kvällen förut fått låna av ölutköraren som -bodde i samma gård. Det skallrade olycksbådande då man skakade på det, men - - »ännu var pipan utan fel, och hanen - gav eld som fordomdags, det var nog av!» - -Av samma välgörare skulle vi också få låna hunden, som vaktade ölvagnen, -medan ägaren var inne i husen. Det var en smutsig, svart pudel, för -vilken skogen var lika full av hemligheter som för oss. - -Kruthorn, hagelpung och väska hade vi också lånat, men från annat håll. - -Och cigarretter hade vi, ty till skogens klyftor och snår nådde icke -lärarnas blickar. - -Att det icke var jaktsäsong svävade vi i naiv och lycklig okunnighet om. -Och att den skogspark, vi ämnade göra osäker, var fullkomligt blottad på -vilt och dessutom tillhörde staden och att allt skjutande där var strängt -förbjudet, ingick icke heller i vårt medvetande. Men vad gjorde det för -resten? Jag var den vilde jägaren, och vart hagel i pungen var en frikula -stöpt under besvärjelser. - --- Hjälp, Samiel, hjälp! skallade det hemskt i vargklyftan. - -Stolta skredo vi mitt på den vaknande gatan ut mot tullen. Pudeln var -arg och ville inte gå i band i djurisk okunnighet om sin upphöjelse -till stövare. De söndagsklädda människorna betraktade oss undrande och -oförstående. Eller kanske avundsjukt. Några folkskolepojkar kastade -glåpord efter oss. - --- Getter, gnetter, loppor å löss! - -Ty elementarskolans elever kallades getter. Folkskolans hette kalvar. - -Men vi hade nu inte tid att börja slagsmål. Vår uppgift var en helt -annan, om icke högre, så av större intresse för tillfället. - -Snart befunno vi oss i skogen. Vi bundo pudeln vid ett träd och laddade -med förenade krafter. Det tog tid, ty vi måste sammanjämka våra åsikter -om krutladdningens storlek, mängden av hagel och tidningspapper. Men -slutligen var dödens synrör i ordning, vi drogo lott om vem som skulle -skjuta först, släppte pudeln och väntade att ögonblickligen få höra drev. -Ty att hararna stodo tjockt som sill i skogen betvivlade vi icke ett -ögonblick. Det hade ölutköraren sagt. - -Men pudeln gnodde direkt hem, följande sin överlägsna instinkt. Och där -stodo vi långa i synen. Vi tände som ersättning våra cigarretter och -började smyga som de skinnstrumpor vi inbillade oss vara. Man skulle ju -kunna överraska en hare, om lyckan var god. - -Med rynkade ögonbryn och mördande blickar på varandra, då någon trampade -på en vissen gren, smögo vi på huk fram mellan stammarna. - --- Va i helvete ä ni för ena, som gå mä byssa här? skallade plötsligt en -grov röst. - -Vi stannade som förlamade. En karl närmade sig springande. Det var en -gammal man med grått skägg. En knölpåk höll han i sin håriga näve. - -Vi stammade något om harjakt. - --- Vet ni inte för det första att haren inte ä lovlig så här års, å för -dä andra att dä kostar femti kronor te lossa skott här, å för dä tredje -att här finns ingen hare, vet ni inte dä, pojkdrumlar? - -Men med ens fingo hans ögon ett vänligare uttryck, och rätt som det var -började han gapskratta. - --- Ta hit bössan, får ja si! Kors i jösse namn, är dä den där ni skulle -skjuta mä? Nä, håll i mej! Å laddad ä ho också! Nä, följ mä mej pojkar, -ska ja hjälpa er te kratsa ur skottet. Ni hade kunnat skjuta er alldeles -fördärvade. Va kan dä va för tokstollar som sätter såna här i händerna på -barn? Ja ä skogvaktarn, förstår ni, men ja ha vari barn själv, så ja vet -hur dä ä, ska ja säja. - -Färgen hade så småningom återvänt till våra kinder och vi följde den -vänlige gamlingen fast med betydligt nedslaget jägarmod. Hans stuga låg -alldeles bredvid. - --- Hemma hos mej ska ni få si på harar som kunde passa såna jägare som ni -ä. Har ni sett kaniner, va? - -En lysande idé flög igenom min kamrats hjärna. - --- Säljer skogvaktarn kaniner? frågade han. - --- Åja, det kunde väl inte vara så omöjligt. - --- Ä, låt oss köpa en då! - --- Ja, ja förstår dej, din lille klippare, du vill komma hem och inbilla -morsan, att du har skjutit hare, ä dä inte så? Ja, nog kan ni få köpa en -kanin alltid, dä går nog för sej, dä! Men först ska skottet ur den här -sprutan. - -Så gemytliga äro inte många skogvaktare efter infångandet av tjuvskyttar. -Gubben tog ut skottet, vilket han försäkrade vara tillräckligt att ta -livet av oss båda två, ty bössan hade ovillkorligen sprängts. Och sen -valde han ut en vacker vit kanin åt oss. - --- Ja ska väl hjälpa er mä den här, så han sir ut som en hare ska si -ut. Å fast dä ä pingstdan, så ska ja ta å skjuta’n å passa’n åt er, era -filurer. Sen kan ni slå i vem som helst att ni har varit på harjakt. - -Kaninen togs ut i skogen och sköts med gubbens bössa och hade snart -granris i magen som en riktig hare. Sedan fingo vi kaffe och skogvaktaren -fick 2 kronor, hela vår kassa, fast han bara ville ha 1:50. - --- Välkomna hit igen, pojkar, men utan bössa, förstår ni! Ajöss, ajöss! - -Min kamrat, som fått idén, fick bära väskan med kaninen, vars ben stucko -långt ut och förkunnade bragden för den avundsjuka mänskligheten. Jag -gick stolt bredvid med bössan. Och som unga gudar vandrade vi hemåt. - -I solbaddet utanför bryggeriet stod polisen Gustavsson med händerna på -ryggen. - --- Var har ni skjutit kaninen, pojkar? ropade han. - --- Kaninen, svarade vi föraktfullt. Det är hare som vi jagat. - --- Försök inte mä mej. Hararna ä inte vita så här sent på året. Dä tycker -ja ni borde veta, som går i skolan. Den där har ni skjutit mä silverkula -hos skogvaktare Svensson. Vore dä hare skulle ni ha fått följa mä te -kontoret. - -Vi tittade på varandra. Tänk så gubben hade skojat med oss! Låtit oss gå -som dumbommar genom hela gatan! - -Och hemma lyckades vi inte bättre. Vi voro stukade. - -Men dä var pingst och solen sken och vi hade ledigt. Andra äventyr -lockade. - - - - -Ett Uppsalaminne. - - Heil quam lustica res est plitis clappere Braccos, - Paltibus & Korwis cum fotis giwere sparcos. - Ej! Ej! Sconite nos, tum alta voce scricabunt, - Tittlos & magnos in Byxis reddi giwabunt, - Grewi illustres, vos, vos omnes Herri Barones, - Slippite nos Pylsos, nos Hundos nosque Cujones. - Cujete, liggite, cræcit’ abhinc jam dicimus illis, - Lydigi mox erunt, multum piscati catillis. - Ordini jam sequitur Pennum piscatio dira, - Dendimus hos Staclos in bordo stenckico svira: - Quando coeperimus, Pennes tum Glasa fyllabunt, - Rensent & stoppent (sc. Pipas) digitisque ljusa snytabunt - Talgbacumque rökent -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- - - Upsaliæ d. X. Oct. 1748. - - -Dessa föga djupsinniga, men som tidsmålning icke alldeles värdelösa -verser stå att läsa på insidan av pärmen till en gammal Virgilius, som -är i min ägo. På det solkiga titelbladet står bland en massa okynne med -samma handstil skrivet: _Vale Wimäraby P. M. Smolandus._ - -Stavningen »Wimäraby» saknar ej sitt intresse såsom påminnande om den -gamla sägnen, att de tattare och hästskojare, som grundlade Vimmerby, -lära ha börjat sin ansökan om stadsrättigheter hos konungen sålunda: -- -_Wi Märabytare_ etc. Efter dessa ord skulle staden ha fått sitt namn. Sit -venia parenthesi! - -Den bondestudent, som nedskrivit och kanske som djäkne författat de -naiva verserna, hette för resten Petrus Marksarius efter fadern Markus -och modern Sara, vilka långt nere i Vimmerby socken sparade åt sonen i -hopp att en gång få se honom som ordets väldige förkunnare i den kyrka, -där han undfått dopet. Men Petrus återsåg aldrig hembygden. Efter några -års mycket oteologiskt studentliv axlade han sin ränsel och begav sig -till Stockholm, där han tog hyra på en holländsk galeas och kvitterade -fäderneslandet för alltid. Hans öde är okänt. - -Om denne Petri Marksarii livsåskådning har symboliserats av hans verser, -vilket är mycket troligt, och hans lärdom av deras latin, vilket är -nästan lika troligt, vill jag gärna i inbillningen göra honom till en -av huvudtyperna i hans samtids studentliv, något av Fältskärns Åbotyp -Eudoxius Lejonfält eller ditåt, fast med säkerhet lättsinnigare, en -grovlemmad bonddräng, vars heta småländska blod kom pliten att sitta löst -vid sidan, som svor och domderade och drack mycket öl och dåligt vin på -de små krogarna i Uppsala, som ständigt var färdig till gruff med stadens -borgare, och vars klassiska vetande antagligen icke sträckte sig långt -utöver det redan under djäknetiden inhämtade _pix pons ibi, conjux tibi_! -Det grekiska paradigmat πούνχομαι, σπυθήσομαι, πεφίλλρακα, εδιλλερῴμην -(púnchomaj, spytésomaj, pefýllraka, edillerómen) låg väl ännu latent i -dåtida studenters hjärnor. - -Varför jag frammanat den småländske studentens skugga? - -Dess konturer äro så otydliga, att de påminna om det Stjernhjelmska -ὅναρ σκίας, en skuggdröm, men ur hans hexametrar slår oss det gamla -studentövermodet till mötes, det brutala och oresonliga uttrycket av -en livskraft, som helt enkelt är nödvändig för att motväga De Fyra -Fakulteternas tryck uppifrån. Petrus bör visserligen vara ett varnande -exempel, och tiden har mildrat studentikositetens former, men medelvägen -är den mest förgyllda av alla vägar. - -O Uppsala! Ligger du kvar på samma ställe än? Gruffas det på ditt torg? -Gås det gåsmarsch än som fordom, och genljuda de nattliga gränderna av -gälla polispipor, medan snabba studentklackar smälla i ökande takt under -lyckliga skyltflyttningars upptäckt? - - * * * * * - --- För det han av okynne släckt en lykta, pliktfälldes studeranden A. L. -J. Engström 15 kronor, hade det stått i tidningen. Sagde studerande hade -på vaktkontoret »uppträtt alltför bestämt», varför plikten översteg den -vanliga femman. Man förstod att stilisera protokoll på den tiden. - -Jag hade alltså blodat tanden och fått varning av inspektor. Den gamle -hedersmannens varning löd in extenso sålunda: -- Ja hör, att du har vatt -ute å släckt e lykte! Sir du, vi studenter ska arbeta i upplysningas -tjänst, å då passer dä inte å släcke lykter. Du har ju visserligen bara -släckt e lykte, å dä kan anses som förmildrande omständighet. På min tid -brukade vi släcke _alle_ lyktera. Vill du ha ett glas punsch? - -Om jag ville! Jag var färdig att falla den gamle mannen om halsen, och -jag lovade mig själv att aldrig begå någon lagstridig handling. Detta -löfte modererades emellertid snart så, att jag lovade att aldrig låta mig -ertappas, och det löftet höll jag obrottsligt. - -Nu vill jag berätta om allt det, som en mörk höstnatt med dimma och -duggregn utfördes på Luthagen av mig och några likasinnade. Hur mycken -muskelkraft och hur mycken omtanke har man icke slösat med! - -Min vän Birger och jag hade anmält oss till tentamen i latin för gubben -H. och drogo om kvällarna Tacitus, Persius och Horatii satirer för -varandra. Vi voro verkligen intresserade av vårt studium och voro ända -från skoltiden vana att meddela oss med varandra på latin. Ännu mera -förkovrade vi oss häruti på Filologiska föreningen, där jag påminner -mig, att man just då höll på att demonstrera Catullus på romarspråket. -Klassiska språk äro ett starkt föreningsband, och en kväll voro vi -församlade hos Birger en 7 à 8 latinare. Men man lever icke allenast av -latin, utan fram på kvällkulan började vi i mer eller mindre lyckade -Ciceronianska perioder dryfta matfrågan. En sexa på Gästis skulle inte -misskläda. Men då portmonnäerna undersöktes, kommo vi till det sorgliga -resultatet, att vi voro så panka som fattiga studenter kunna vara, och -det vill inte säga litet. - -Huru stort blev icke jublet, då jag blev räddaren. Jag hade från mitt hem -fått en stor kappsäck med smålandsmat, pressylta, korv, limpor och sill, -inlagd, härlig sill. Det hurra, som skakade det lilla rummet vid denna -upplysning, var något till uppriktigt menat. Som jag var klubbmästare -i Östgöta nation, kunde jag genom vaktmästaren skaffa ett par buteljer -punsch och en flaska Rehnbergs gamla sädes. Öl fick någon annan skaffa, -medan jag och en av sällskapet begåvo oss att hämta kappsäcken, nubben -och punschen. - -Det blev en härlig festmåltid. Min matsäcksmat, som skulle ha räckt en -månad, var snart ett vackert minne blott. Piporna tändes och punschen kom -fram. - -Efter några timmar voro vi i fullt arbete med att bygga upp ett hus mitt -på Sysslomansgatan. - -Ett plankupplag framför en nybyggnad utgjorde materialet. Vi sleto och -släpade i duggregnet. De få lyktorna lyste som sura ögon i dimman. -Ingen störde oss. Den polis, som hade sitt pass här, hade antagligen -funnit vädret ruskigt och tog sig en tupplur i sitt trevna tjäll, tills -tiden för avlösningen närmade sig. Fyra alnar högt reste sig snart vårt -byggnadsverk. Vi hade just börjat med taket, vilket vi på grund av -svårigheter med materialet gåvo den orientaliskt platta formen. - --- Pass opp, pojkar! - -Den kamrat, som skötte takläggningen, tog ett jättesprång från sin höjd, -under det samtidigt en förfärlig hädelse hördes från trottoaren under -honom. Vi kände igen rösten. Den tillhörde konstapeln n:r 9, den fruktade -n:r 9, vilken så till vida var en värdig representant för Lagen, att han -totalt saknade humor. - -Nu blandade sig ljudet av konstapelns gälla pipa med klapprandet av -våra flyende fötter. Gynnade av dimman hunno vi Birgers port, innan n:r -9 kunnat upptäcka vår tillflyktsort. Och snart förkunnade hastiga steg -annalkandet av flera konstaplar, vilkas öde det nu blev att med svett och -möda förstöra vårt arkitekturmästerverk. - -Vi förfriskade oss med ett glas punsch och en pipa. Därute tilltog -regnet. Vi började överlägga (med ganska riktig logik för övrigt): - --- Då konstaplarna ha knogat tillbaka med planket, gå de sin väg, sedan -n:r 9 fått huden full med ovett för att han genom att ej sköta sitt pass -skaffat dem extra besvär. Vidare är n:r 9 trött efter arbetet, och som -det icke gärna är antagligt, isynnerhet som vädret blir allt ruskigare -och klockan är över två, att någon gör något mera streck i trakten, -återvänder n:r 9 efter en stund till sin lya. Vad hindrar oss då att -återuppbygga templet? - -Sannolikhetsberäkningar tillhöra matematiken. Efter en stund befunno vi -oss åter på platsen för vårt dåd. - -Bakom plankhögen fanns ett väldigt tegelstensupplag. Och då vi snart -kommit överens om, att tegel som byggnadsmaterial är varaktigare än trä, -anlade vi en kinesisk mur tvärs över gatan. Det var ett lustigt arbete, -och fördelat på många händer går ett arbete undan. Genomvåta i regnet, -men varma av kroppsrörelsen byggde vi friskt på. Efter en timme hade vi -en två alnar hög barrikadmur färdig från husvägg till husvägg, och sedan -vi prydligt krenelerat den för att visa vårt estetiska intresse, hade vi -allt skäl att vara nöjda med vårt verk. - -Nu kunde det vara liggdags, tycker läsaren. Ja, vi tyckte det också, och -som flertalet av oss bodde i Fjärdingen, hade vi samma väg. Birger, som -bodde vid Sysslomansgatan, gjorde oss välvilligt sällskap. - -Men just då vi veko in på Järnbrogatan, ljöd ånyo n:r 9:s pipa. Från -universitetsbacken kom en konstapel i språngmarsch. - -Det psykologiska fenomenet, att brottslingen gärna besöker platsen för -sin ogärning, upprepades även här. Birger och jag ville nödvändigt gå -tillbaka, och detsamma ville nog de andra också, men vårt lyckliga öde -gjorde, att deras klokhet tog överhand, ty ju flera kockar, dess sämre -soppa. De gingo hem, och Birger och jag återvände ensamma. - -Men innan vi hunnit fram, överlade vi, och under denna överläggning kommo -vi till följande reflexion: -- Vi ha ingenting att göra vid vår kinesiska -mur. Nu äro konstaplarna sysselsatta med den, och under tiden kunna vi ju -ostört göra nytta på annat håll. Vad sägs t. ex. om grindarna här och -var i trakten? Möjligen skulle de göra sig lika förmånligt på något annat -ställe. - -Vi undersökte en grind vid Sysslomansgatan så nära vår mur, att vi hörde -bullret av konstaplarnas arbete. Grinden kunde avlyftas och vi knogade -följaktligen i väg framåt Skolgatan med den tunga pjäsen mellan oss. Men -var göra av den? - -Hevreka? Vaktmästarens förstuga i Fjellstedtska skolan står alltid öppen. -Vi visste det, ty där hade Karl Emil, hälsingen, bott. - -Om vi skulle proppa förstugan med grindar? En ny och icke alls dum -idé! Var det över huvud taget rätt att undandraga dem, som begagnade -förstugan, förmånen av den komfort en samling grindar verkligen erbjuder? - -Nequaquam, ingalunda! - -Det blev ett strävsamt arbete, men gynnade av sällspord tur lyckades vi -hopsamla fjorton grindar från skilda trakter av Luthagen. Med ytterlig -försiktighet instuvades de i den stackars vaktmästarens förstuga. De -placerades så, att dörrarna ej kunde öppnas. - -Vi torkade svetten ur pannan och beslöto oss för att gå hem. Natten -var i sanning väl använd. Att ostörd av polisen medhinna det vi gjort, -förutsatte för övrigt en viss änglavård, för vilken jag vid minnet av -denna natt känner mig tacksam. Men innan vi åtskildes, borde vi allt -släcka en lykta, föreslog Birger. - -Certe tu quidem, optime adolescens! - -Jag hoppade upp på närmaste lyktstolpe och jag började klättra. - -O, I alla avgrundens makter! - -Ur mörkret under ett träd hördes ett rytande, och under en hädelse så -gräslig, att blodet stockade sig i våra ungdomliga hjärtan, framtassade -n:r 9. - -Jag dråsade som skjuten nedför stolpen, och Birgers långa magra ben -sattes i en rörelse, som jag ej trott dem om. - -Kapplöpningen började. Svart som en vägg låg Skolgatan framför mig. -Birger var försvunnen, men bakom mig hörde jag snabba fötter och -flåsandet av förföljarens andedräkt. - -Gud vad jag sprang! Jag sökte befria mig från överrocken, men lyckligtvis -kom jag ihåg, att mitt namn stod i fodret. Vid kyrkogården vek jag av åt -höger. Regnet skvalade och smutsen stänkte om mig, men där borta låg den -räddande landsbygden. Säkert och obevekligt ljödo stegen bakom mig. Jag -började bli andfådd. Jag insåg, att jag inte skulle kunna hålla ut länge -till. - -Pang, en kullerbytta! Jag låg i ett dike och en kropp föll tungt över mig. - -Nu gällde det alltså att slåss. Jag höll honom om livet, och vi rullade -omkring i smörjan. Men -- du store Antonius! Han var ju smal om livet som -en sticka och sade aldrig ett ord, bara flåsade tungt. N:r 9 var tjock -som en tunna. Vem -- _gudar, är det du, Birger_?! - -Det var Birger. - -N:r 9 hade uppgett förföljandet, och vi voro räddade. Det dröjde en lång -stund, innan kamraten kunde tala. Men det var ju inte heller nödvändigt. - -Klockan var över fem, och vi trängtade till vila efter en väl använd -natt. Visserligen hade mycket ännu kunnat utföras, men vår äregirighet -var nästan tillfredsställd. Snart svävade fridens genier över våra -huvudgärdar. - -Efter den sena frukosten några timmar längre fram i tiden voro utvalda -medlemmar av Filologiska föreningen inbjudna att åskåda uppträdandet av -en liten avdelning poliskonstaplar, som med dystra miner sökte inpassa en -massa grindar i respektive gångjärn litet överallt på Luthagen. Det var -ett tungt och besvärligt arbete, men konstaplarna kunde också glädja sig -åt så stort deltagande och så mycken verklig förståelse hos åskådarna, -att arbetet borde ha känts lättare. - -N:r 9:s uppsyn var präglad av en hemsk beslutsamhet. Han såg ut, som om -han höll på att förtäras av en inre eld. - -Men han repade sig igen och blev ännu fruktansvärdare än förut. - -Käre läsare, tror du, att allt detta är skryt? Tror du, att jag yvs över -min ungdoms excesser? Och tror du, att jag fortfarande rekommenderar min -symboliske Petri Marksarii levnadsregel? - -Misstag! Men jag ångrar nästan ingenting. - - - - -En spökhistoria. - - -En gammal vit småländsk herrgård med brutet tegeltak. En stor rund -gårdsplan med en blomsterrabatt i mitten -- löjtnantshjärtan, pioner, -tusenskönor och reseda. En lång allé av åldriga almar, en fors som -brusar, midsommarnattsskymning, salong, grogg, familjesamkväm, -konversation. Majoren, pensionerad, tant Louise, majorens kusin, lektorn, -bror till majoren, löjtnant Claes, majorens brorson, Alice, Claes’ -fästmö. Jag själv, outsider. Majoren sitter i gungstolen och blossar på -en svart cigarr, löjtnanten och jag röka cigarretter, lektorn mediterar -och snurrar tummar i sin länstol, fästmöns ögon stirra som svarta -stjärnor ut i skymningen. Tant Louise talar till majoren. - --- Varför skall du alltid vara så brutal och cynisk, käre Jean-Ågust, -just då man berör allvarliga saker? Jag försäkrar dig -- och det kan -både kusin Amélie och bror Kasper intyga -- för att inte tala om -tjänstefolket, att pappa hade en vålnad. Precis en kvart innan han kom -hem var kväll skällde Tom och portklappen slog två gånger, och då sa -mamma alltid: -- Nu kan vi snart vänta pappa hem! Och om det inte hade -upprepats varenda gång pappa var borta! Men det var ofelbart -- -- - --- Hör du, Louise -- -- - --- Tyst, Jean-Ågust! Och man säger, att endast goda människor ha vålnad --- -- - --- Slidder, sladder! - --- Jaså, du menar att pappa inte var en go -- d -- mä -- nni -- ska, du --- -- - --- Kära Louise, visst var han en hedersmolekyl, men om du hade gift dej i -tid, så hade du inte behövt ha såna där vanföreställningar. Det där har -du hittat på, sen du blev på överblivna kartan -- giftermål är som en -purgering, förstår du -- ränsar magen, sa flickan -- ja, ursäkta, kära -kusin, men du är ju ingen duvunge längre -- - --- Men du tänker inte på vår lilla Alice -- -- - --- Äsch, moderna flickor! Va, Alice? - --- Jag tycker, att farbror Jean-Ågust inte ska vara stygg mot tant Louise! - --- Stygg -- hm, ja, kanhända, kära Louise, förlåt en gammal militär, men -nog är du alldeles förbannat -- hm -- ja, förlåt mig, kära kusin! Du -känner mig ju. - --- Ja, gunås, så visst -- du är ohjälplig -- men det var det jag ville -säga, att när pappa stod lik uppe på kammarn och vi satt allesammans och -sydde på våra sorgkläder en kväll, det var dagen innan han begravdes, -klockan var 11, tio minuter över 11, så ringde det från hans rum. Och -det är dagsens sanning, tro mig eller inte! Han hade en ringklocka på -skrivbordet och ringde på oss, jaha! Skratta inte, Jean-Ågust! Och då -var det mamsell Andersson, som var så modig och djärv och sprang opp med -ett ljus och såg på pappa, och då hade hakan fallit ner -- psalmboken -hade glidit åt sidan -- och högra armen låg inte som den hade gjort förut --- -- - --- Sa mamsell Andersson, ja! - --- Du är förskräcklig, Jean-Ågust! Vad säger Leopold om det? - --- Ja, sade lektorn och snurrade tummarna hastigare, det finns mycket -mellan himmel och jord -- -- - --- Det är vad det finns, Jean-Ågust, hör du vad Leopold säger? Men, du -tror ju inte på ett liv efter detta, Jean-Ågust! Vänta du, Jean-Ågust! -Du kanske får irra omkring bland tusen tillvarelseformer, bara för du -sitter och skämtar så här lättsinnigt i kväll -- inte för att jag önskar -dig det, Jean-Ågust, för du har ett hjärta av guld, men du är cynisk och -ekivok, fast du är vithårig och gammal och borde veta bättre -- -- - --- Kusin Louise, förlåt en gammal ungkarl, som borde ha gift sig med -dig! Fan anamma, skulle jag inte velat göra det, bara för att ta de här -grillerna ur dig! Nej, jag tror inte på ett liv efter detta, där jag inte -är säker på att få min rök och min grogg efter en god middag -- eller vad -säger artisten? - --- Ja, sade jag, jag föredrar verkligen det säkra framför det osäkra. Men -man vet ju inte, om man inte får grogg i ett annat liv också. Man vet ju -ingenting. - --- Ja, sade majoren -- det påminner mig om en gammal gravskrift, som -låter så här: - - Stoft jag är, fast jag härskade förr i det mäktiga Ninus. - Blott vad min gom mig gav och den älskogsskämtande tärnan - vet jag med visshet var mitt! Allt övrigt jag lämnat åt graven. - --- Men, Jean-Ågust, du glömmer, att Alice är ett barn! Du är ekivok! -Grumla inte hennes själ! - --- Alice är ett förlovat barn, sade majoren, eller hur, Claes? Och det är -skillnad på barn och förlovade barn, eller hur, Claes? - --- Ja, gudskelov, farbror, sade löjtnant Claes, och hans hand sökte -flickans i dunklet. - --- Det finns verkligen mycket mellan himmel och jord, sade lektorn, men -förlovade ungdomar syssla inte med mellanrummet -- -- - --- Bravo, Leopold, ropade majoren. En förläst filosof hittar också en -sentens! Förbannat bra sagt -- skriv opp’et, tryck’et! Skål! - --- Inte vet jag om tiden går framåt eller tillbaka, sade tant Louise, -men en sådan ton i konversationen, som ni gamla tillåta er i de ungas -närvaro, är minst sagt infam. Jag föreslår, att Alice går upp och lägger -sig. Hon kan vara trött för resten -- men tyst! Jag hör en vagn! - -Vi lyssnade. Ja visst! Ett åkdon hördes närma sig nere på vägen. - --- Vem kan det vara -- så här dags? sade tant Louise. Nu svänger det opp -i allén! - -Vi gingo fram till fönstret. Sommarnatten låg därute ljus och vacker. -Almarnas blad hängde orörliga. Syrenerna brunno dunkelt i sitt mystiska -lövverk, som kantade gårdsplanen. - -Hästtrampet närmade sig. - --- Märkvärdigt, sade majoren. Det låter som om de skulle köra opp i -allén, men jag ser inte ett smack. - -Vi stodo i fönstret med ögonen på skaft. Ljudet närmade sig. - -Om vi slutit ögonen, kunde vi ha svurit på, att ett åkdon, förspänt -med parhästar, kört upp genom allén, svängt förbi rabatten och stannat -framför trappan. Men vi hörde endast ljudet -- vi sågo ingenting. - --- De stannade här utanför trappan, sade tant Louise. Hon var liten -och nådde icke upp till vår point de vue. Gå ut och ta emot dem, du, -Jean-Ågust! Det kan väl inte vara några andra än Gyllenhööks -- fast de -kommer på en konstig tid! - -Majoren var vit i ansiktet. - --- Engström -- Claes -- vad faen är detta? Hör du inte, Leopold, de stå -här utanför, jag hör hästarna frusta och skrapa och ser ingenting -- ser -ni någonting? - -Leopold var också kritvit i ansiktet. »Det finns mycket mellan himmel och -jord!» - --- Claes! Claes! sade fästmön -- och i detsamma klatschade en piska, -sanden frasade och de mystiska gästerna reste. Vi hörde dem svänga ner i -allén och så småningom trava ned på vägen, ljudet av hovarna försvagades -och dog. - -Majoren liknade mera en gips än en människa. - --- Detta var den själva renrakade faen, sade han. Om jag hade supit ändå, -då hade jag kunnat förklara det, men ledsamt nog har jag inte supit. - --- Var det inte Gyllenhööks? frågade tant Louise. - --- Det var så faen heller -- men jag skall lägga bort och svära! Det var -ingen. Ingen, hör du, kusin! - --- Claes, Claes, sade fästmön, och hennes röst darrade. - --- Claes och herr Engström, sade majoren. Låt oss nu tänka logiskt! Vi ha -hört ett par hästar och en vagn, men vi ha ingenting sett -- det är vi -eniga om, vad? Drängarna krattade gårdsplanen i går kväll! Låt oss alltså -gå ut och se, om vi kunna upptäcka några hjulspår eller spår efter hovar. -Man måste gå till botten i såna här fall -- i stället för att stå och -darra, kusin Louise, så giv oss stora lyktan, för här skall undersökas, -jäklar i -- aj, nu svor jag igen! - --- Käre Jean-Ågust, ja, visst skall du få lyktan! Men vad är det med dig, -lilla älskade Alice? Svimmar du? - --- Alice!! viskade Claes. - --- Claes!! viskade Alice. - --- Hit med lyktan genast, gamla morrhoppa! dundrade majoren. Vi stå inför -en gåta -- kila på bara! - -Med majoren och lyktan i högsta hugg gingo Claes, jag och lektor Leopold -ut på gårdsplanen. - -Mitt framför trappan lågo två mäktiga högar hästspillning. - -Men inga hjulspår syntes. - -Gårdsplanen låg fin och nykrattad. - -Oskärad. - -Obeträdd. - -Vi stodo inför en gåta. - -Lektor Leopolds tummar roterade om varandra så fort, att de icke syntes. -Jag sade: -- Jag slutar att dricka grogg från och med nu! - -Men majoren: -- Förvärra inte en dålig sak -- just nu behöva vi en grogg. -Vi ha förtjänt både en och två. - -Claes sade: -- Begriper farbror det här? - --- Visst faen begriper jag! Det är ju min skyldighet som överordnad. Och -nu gå vi in och ta nattgroggen och förklara för kjoltygen, att någon åkt -fel -- va? -- en underlöjtnant får inte tänka -- hut, pojke! -- men detta -var det ruskigaste jag varit med om -- hon? Herre gud, de tusen gånger -jag varit förlovad har jag kysst ihjäl alla frågor -- -- - --- Jean-Ågust, vad var det? ropade tant Louise från trappan. - --- Äsch, det var bara det att vi behövde gå ut ett slag! Förstår du inte -det, gamla kusin? - --- Du kan då skrämma livet ur en människa! - --- Ja, ur två, om du vill! Och tre och många! En soldat skall vara -fruktansvärd. Och inte skrämmer du honom med sagor om nedfallna hakor -och ringningar av en karl som är död. Nehej, kära kusin Louise! Gå upp -och lägg dig, men sätt först fram groggvirke -- en Black and White, tre -soda och min lilla låda Henry Clay. Jag _tror_, att din farsgubbe var så -bra karl att han fick gå igen -- godnatt -- och att han ringde också! -Godnatt, må så gott! - -Vi fingo det vi ville. Men fortfarande står den där kvällens händelse som -en gåta för mig. - -Det enda faktiska vi hade att taga på var ju hästspillningen. Men -morgonen därpå hade drängarna krattat bort den. - -Så är det alltid. Då man får tag i något faktiskt, komma drängar och -kratta bort det. - -Är icke detta vackert och symboliskt tänkt och sagt? - - - - -Ett Londonminne. - - -När man ger ut en tidning, får man inte vara ensidig. Kanske skriver jag -för mycket om Roslagen och om bönder -- jag har en känsla av det. Men man -skriver ju helst om saker som man känner till. - -Det är rätt underligt med ens minnen för resten. Man kommer bättre ihåg -det som hände för 20 år sen än det som hände för 5 år sen. Åtminstone är -det så med mig. För att kunna skriva om gårdagens upplevelser måste jag -bli minst tio år äldre, men då ser jag händelserna och personerna nästan -kinematografiskt. - -Nu skall jag berätta något som varken rör Roslagen eller bönder. - -För många år sedan var jag i London. Genom en medlem av svenska -legationen blev jag bekant med en indisk prins, en son till maharadjan -av X. Han påstod sig vara lika gammal som jag och sysslade bland annat -med målning. Samtidigt fanns något i stan, som hette The great Indian -Exhibition -- i Earls Court. Där vävde indier, där fanns elefanter, där -sutto bruna män med sticklar och graverade vackra ornamenter i mässing, -och där fanns fakirer. Där fanns ormtjusare och trollkarlar, danserskor, -som rörde sina kroppar efter gamla ritualer och gjorde västerlänningar -tokiga. Där fanns humbug också, det skall gud veta. Emellertid kom jag en -dag till The Indian Exhibition med min indiske prins. Nu är att märka, -att jag talar dålig engelska, och det beror på en felaktig uppfostran. -Jag har sysselsatt mig mera med latin, grekiska och hebreiska än det -viktigaste språket, men i min skola fanns ingen lärare som verkligen -kunde engelska. Jag förstod detta snart nog och försökte så gott jag -kunde reparera systemets fel. Jag översatte en roman från engelska och -lärde mig på det så mycket att jag redde mig. - -Bon! Indiern och jag gingo till utställningen för att se på ormtjusarna. -Han försäkrade att deras kobras hade gifttänderna kvar och han ville -förklara några tricks, som jag hittills ansett humbugsmässiga. - -Vi placerade oss på första bänk och föreställningen började. Mitt på -scenen stod en korg med kobras. Vid ena kulissen voro några _mungos_ -fastkedjade, dessa underliga djur, som äro särskilt ägnade att slåss med -giftiga ormar. - -Två hinduer började blåsa flöjt, några kobras runno ur korgen och med -väl en halv meter över golvet höjda huvuden rörde de sig fascinerade av -musiken. Halsen sväller ut till en skiva. Det är de översta revbensparen, -som äro rörliga och som de spänna ut vid känsla av fara eller intresse. - -Musiken gick i moll och hinduerna rörde överkropparna rytmiskt medan -ormarna stödda på den hopringlade stjärten tycktes vagga i takt med -musiken. - -Emellertid flyttade sig en kobra allt närmare hörnet, där _mungos_ voro -placerade. Tydligen observerades detta icke av musikanterna. - -Och plötsligt gjorde kobran ett utfall, blixtsnabbt, en värjstöt mot en -mungo. - -Den fåtaliga publiken -- utom jag och indiern -- reste sig i samma -ögonblick och sökte utgången. Ty mungon hade varit på sin vakt och fattat -tag om kobrans över- och underkäk. Nu sleto de åt var sitt håll. Blodet -sprutade om kobran. Engelsmännen föredrogo att lämna lokalen, innan de -kämpande djuren hunno välta sig ned bland åskådarplatserna. - -De spelande indierna märkte ingenting, upptagna som de voro av de andra -kobras. - -Men då blev det liv i min kamrat. Som en orm rann han upp på scenen. I -nästa ögonblick hade han fattat kobran bakom huvudet och med en spark -lösgjort mungon från den. Så höjde han ormen och slungade den mot fonden, -en målning föreställande ett indiskt tempel. Det hade också blivit liv -i de spelande. Allt detta hände på så kort tid, att det är tråkigt -att beskriva det. Ormarna började rinna över scenen. Prinsen tog ett -jättehopp över alltihop och hamnade på sin bänk vid min sida. Den skadade -kobran rullade ihop sig och sträckte ut sig, och mungos i sitt hörn -väste. Ridån kom ner. - --- Är ni inte rädd? frågade prinsen. - -Jag hade vid gud inte tänkt på något annat än skådespelet. Jag hade inte -tänkt på någon rädsla utan bara följt med andlöst -- ha de verkligen -gifttänderna kvar? - --- Kanske -- kanske inte! Men observerade ni med vilken raffinerad -skicklighet mungon just i kobrans utfall tog hennes båda käftar mellan -sina bägge? Engelsmän kunna boxa -- all right -- men detta är Indien, -förstår ni -- -- - -Vi ämnade gå, då en av flöjtspelarna kom ned i salongen. Det blev -en serie hövlighetsåtgärder, bugningar och förklaringar. Och en man -skickades ut för att hämta en cab åt oss. - -Jag bodde verkligen på Cecil och förstörde pengar, och där bodde även -indiern. Han var tydligen mera anglicerad än han såg ut. Men då han på -Cecil möttes av ett dussin turbanklädda, mörkbruna män som efter allt att -döma varit oroliga för honom, ville jag gå för att inte mot min vilja -ställa till några diplomatiska förvecklingar. - -Men det gick inte alls. Han ville ha en whisky innan han gick in i sitt -nirvana. Och så satte vi oss vid en av barerna med några turbanmänniskor -bakom oss. Prinsen ville tala om kvinnor. - --- Ser ni, en man måste vara som en mungo, hugga till om både över- och -underkäken. - --- Beg your pardon, men hur gammal är ni egentligen? - --- 18 år -- jag är man! - -Han såg faktiskt ut som om han skulle vara 25 år. Och jag var inte stort -äldre. Men jag tyckte han yttrade sig om kvinnor något för överlägset. -Det sade jag också. - -Han frågade: -- Känner ni till The kāmasūtra of Vātsyāyana? - --- Nej! -- tråkigt nog inte alls. - --- Nå, den finns översatt på tyska, och ni läser ju tyska? - --- Jo -- -- -- - --- Det är vi indier, som förstå kvinnan -- men godnatt -- -- -- - -Han räckte mig handen och klev ned från sin barstol. Fyra turbanklädda -gökar bildade hans eftertrupp. - -Dagen efter var han försvunnen från Cecil med sitt sällskap. Jag frågade -efter honom och portiern kunde endast upplysa att han rest. - -Mitt närmaste arbete var att skaffa mig _Das Kāmasūtra des Vātsyāyana_. - -Jag har studerat den och finner att den innehåller många goda råd, då det -gäller kvinnor. Men begreppet _kvinnan_ ha indierna ännu icke lyckats -lista ut. - - - - -Luftens herrar. - -Exotisk novellett. - - -Havet låg absolut blankt. Men i fjärran blixtrade stundom något vitt. -Det måste vara dyningen på korallreven omkring Mariposaatollerna. Mycket -riktigt! Och längst därborta urskilde vi redan Oahaön, skön, grön och -cirkelrund, en mossig sten mitt i den blå oändligheten. - -Vattnet blev grundare. Solen stod nästan i zenit och monoplanets skugga -följde oss på havsbottnen klättrande över dess ojämnheter, än dykande ned -i en avgrund som i vol plané, än höjande sig som om den ville skära vår -vertikalkurs, ett havsvidunder, som jagade oss outtröttligt, övertygat om -att vi till slut måste ge oss och bli dess rov, när vi äntligen skulle -mötas i den krossade spegelytan -- - -Men det är ju inte Oahaön! Var voro de tre sandgrunden och viken som skar -in som ett knivhugg på västsidan, där jag hittade som i min ficka. - --- Det är ju inte Oahaön! vrålade jag. - --- Vem fan har sagt det? vrålade Kalle Cederström tillbaka. Vi ha kommit -ur kursen, men vi gå väl ner ändå, va? - -Jag nickade. - -Ön såg inbjudande ut, där den med sin bård av bländvit sand låg skyddad -innanför dubbla rader korallrev. - -Motorn tystnade. Luften susade om öronen. Havet närmade sig med -fruktansvärd fart. - --- Tycker du inte det är first class? frågade Kalle. - --- Jo, men det drar väl mycket! På mig verkar det mera som örsprång än -som vol plané. - -Vi voro nere, gjorde två smörgåsar strax innanför revet, två silverfåror -betecknade vår väg i den lugna kanalen, där en gammal dyning gick sakta -som av plikt eller vana -- pang, stopp! Som en albatross gled monoplanet -några meter framåt på sina vattenskidor och stannade. - -Kalle Cederström klappade motorn på dess stålländ: -- Det där gjorde du -bra ifrån dig! - --- Undrar om ön är bebodd, sade jag. I varje fall är ju stranden gjord -enkom för landstigning. - --- Jag ger fan i om den är bebodd eller inte, svarade Kalle. I alla -händelser blir den bebodd då vi komma i land. Och om du inte vill att vi -ska flyga mera, kan vi ju leka Robinson ett slag. Vi behöver ju inte vara -i Frisco förrän i morgon kväll. - -Han gjorde ett par handgrepp, gummihjulen sänkte sig under -vattenskidorna, motorn kom i gång och vi åkte lugnt och jämnt som på en -asfaltbana upp på stranden, där vi stannade under en jättelik mimosa. - --- Såg du ostronen vi åkte över? frågade Kalle, när vi slagit ihop -monoplanet. - --- Nej, vid Belsebub, svarade jag. Men i så fall behöver vi inte anlita -konserverna. Det är kanske bäst att spara på dem för det fall att!! Men -kan du äta än? Jag tycker det vore mera praktiskt att undersöka ön först -ett tag. Under tiden kan vi låta brännvinet svalna litet i bäcken, som du -hör här strax bredvid. - -Ty mitt skarpa öga hade vid nedslaget upptäckt en liten rännil, som -ystert hoppade utför bergsluttningen några steg från vår landningsplats. - --- Men, fortfor jag, vi kan ju ta en liten, liten, liten grogg innan vi -ger oss ut på rekognoscering. Vi ha en massa kolsyrepatroner kvar. - -Nåväl, vi bryggde vår minimala grogg med vatten ur bäcken. Det hade en -svag bismak av poliomyelitsulfat -- ön var alltså vulkanisk -- men detta -lilla obehag avhjälptes genom några volymenheter mera whisky. - -Behagfullt utsträckta på sanden togo vi omgivningarna i betraktande. -Ön hade tydligen varit en atoll, men genom ett vulkaniskt utbrott -förvandlats till en ö i vanlig populär mening. Och runt omkring höllo -korallerna på att bilda två atoller till, den ena innanför den andra. -Bakom oss stod urskogen som en grön vägg. Jätteträd omslingrade av lianer -reste sig på ett virrvarr av luftrötter, underbara orkidéer (ty orkidéer -äro alltid underbara) hällde ut sin rikedom av färg i grönskan och -agaver sprutade ut sina röda blommor som ur sår efter offerknivar huggna -rakt in i tropikens hjärta. - -Plötsligt krafsade det i sanden bredvid oss. En jättesköldpadda, på vars -sköld jag satt min grogg i tanke att det var en sten, började röra på sig -och ge sig i väg med glaset. Jag uppfattade ögonblickligen situationen -och högg bägaren, innan djuret hunnit utom räckhåll. - -Kalle Cederström sade: -- Jag har haft öga på den där hela tiden -- jag -bara väntade på att hon skulle smita utan att du märkte det. Jag minns -Texas’ präriesköldpaddor -- de var ännu jäkligare. De sprang bort med -våra groggar fortare än våra mustanger kunde löpa. Men ska vi inte äta -innan vi rekognoscerar? Jag är förfärligt sjuk -- jag tror att jag fått -vandrande njurar -- men det är väl att man har monoplan, så att man kan -hinna i fatt dom om dom smiter -- hör du, nu går vi ner och plockar oss -ett par dussin ostron -- jag tyckte dom såg ut som Flatstrands -- och så -dricker vi ur ett par av våra ballastflaskor -- vi böra åtminstone ha -ett tjog kvar av gula etiketten sen festen i Lhassa. Fy fan, mina njurar -vandrar nästan lika energiskt som Lop-Nor! Det får bli min gamle vän Sven -Hedins nästa uppgift att ta reda på dom -- om han kan få eskort, annars -reder han sej inte. - --- Det gör han inte -- men ditt förslag med champagnen och ostronen är -gott, och -- -- -- - -Ett infernaliskt ljud kom plötsligt luften att vibrera. Det lät som om -någon titan gnisslat med en titangriffel på en titangriffeltavla, eller -som om en jätteångvissla blivit vansinnig. - -Vi störtade upp som skjutna ur 75-millimeterskanoner. - -En absolut naken kvinna stod framför oss med renodlad fasa i sina drag -och skrek. Hon rörde sig icke från platsen. Hon stod som fastnaglad av -rädsla med vitt uppspärrade ögon och ur hennes pärlkantade rosengap kom -skriket -- Doggers bank i tjocka är som en andeviskning i filttofflor mot -hennes prestation. - -Vi togo av oss våra tropikhjälmar och nalkades naturbarnet. Vi insågo -att vi hade framför oss den primitiva människohonan, urskogens dotter, -kvinnan i första digniteten, oberörd av rösträttsintressen, den negativa -suffragetten, idealkvinnan med ett ord. - -Men då vi kommit på ungefär fem meters avstånd från henne, upphävde hon -ett om möjligt intensivare tjut än förut, gjorde helt om och dök in i -urskogen med en snabbhet som helt enkelt var fenomenal. - --- Kanske detta är kvinnan par preference, sade Kalle Cederström. Vi -följer henne! - -Och nu började det mest vildsinta jaktlopp jag någonsin varit med om. - -Jag har alltid beklagat de nakna kvinnor jag sett på tavlor. De ligga i -gräset eller röra sig i terrängen, finhyllta, rosenfärgade, sköra och -bräckliga, och målaren tycks ha glömt hur det var då han själv som barn -sprang barfota förföljd av granngårdstjuren. Barren stinga. Törnbuskar -(Rosa canina L.) stå i vägen, stenar skära in i fotsulorna -- och han -glömmer att dessa kvinnliga symboler för våren och sommaren, kärleken m. -m., som han brutalt klätt av hemma på ateljén, bara väcka medlidande. -Ty jag vet, hur det känns att gå naken i en skog, fylld av vassa saker, -myror, mygg, huggormar. Felet är att målaren målat dem otränade för -friluftsliv. Han har målat dem som de se ut i en säng, men inte bland -enar och pors och ilskna flygfän. - -Men denna kvinna var inte sådan. Hennes färg gick ihop med hennes miljö. -Hon var hårig och brun, och när hon sprang, rörde sig musklerna som delar -i en fulländad maskin. - --- Kanske är det en apa! stånkade jag under vår vilda framfart. Vi hade -henne ännu i sikte. Ibland grep hon om en lian och svingade sig över en -klyfta. Vi gjorde detsamma. I nästa ögonblick kröp hon under en trädrot, -vände sig om och visade två rader vita tänder mot oss, smällde ihop -käkarna (som jag kommer ihåg att min gamla städerska i Uppsala gjorde -utan tänder, då jag inte kunde betala veden), utstötte några gutturala -ljud (alla ljud av primitiva människor äro gutturala), rullade utför -branter, klättrade uppför berg, sprang genom kaktussnår, genom häckar av -Idios spinosus, vilken fruktansvärda buske med sina orangefärgade blommor -gav undervegetationen dess huvudsakliga karaktär. - -Men vi voro henne hack i häl. Jag var flera gånger nära att ge tappt, men -Kalle Cederström uppmuntrade mig ideligt med eggande tillrop. Han var -som en stålfjäder och hans energi smittade mig. - --- Tänk på groggen hur den skall smaka när vi komma tillbaka, rimmade han. - -Jag fördubblade mina ansträngningar. Svettpärlorna lågo som daggdroppar -efter oss på mimophelusbladen -- ännu hade vi flyktingen i sikte. Jag -trampade på en piskorm -- men innan han hann hugga, var jag tio meter -därifrån. Jag skall aldrig glömma något av detta. Detaljerna stå ännu -klara för mitt minne i de mest minutiösa enskildheter. - -Vi klättrade och sprungo utefter en liten flod som forsade och brusade. -Vi vunno på den primitiva kvinnan -- bruset blev starkare och snart kommo -vi till en öppen plats i urskogen där ett vattenfall på trettio meters -höjd kom ner från en skifferplatå alldeles som en ridå. - -Det stod som en glasvägg framför oss och vid dess fot rök skummet som -ånga. - -Kvinnan kunde inte komma längre. Hon sprang åt höger, sprang åt vänster, -men de höga klippväggarna på båda sidor uteslöto alla möjligheter till -flykt. Hon vände sig om, slog ihop käkarna mot oss som en ilsken hynda, -tog två, tre steg in i skumångan, dök rätt in i vattenfallet -- och -försvann. - -Badande i svett och kippande efter andan gapade vi på varandra. - --- Detta var själva fan, sade jag. Hon dök rätt in i vattenfallet! - --- Ja, sade Kalle, hon försvann i vattenfallet utan vidare spisning! - --- Vi äro på en märkvärdig ö, sade jag, men vi måste undersöka den! - -Vi undersökte fallet. Platåkanten, över vilken fallet kom, var rak som en -linjal. Vattnet flöt lugnt och stilla över branten i en bredd av fem à -sex meter och föll rakt ner som en ridå, som en silvervägg, som ideligen -ynglade av sig. Väggen var absolut blank däruppe. Längre ner fick den -karaktär av strålar och dog bland stenarna för att i döden kasta i höjden -pärlor av sig själv -- alldeles som det skall vara. - -Kalle Cederström sade: -- Den där vattenväggen kan inte vara vidare tjock --- den faller ju lugnt och lodrätt! - --- Du har rätt! Alltså, då det där kvinnodjuret kunde gå tvärs igenom -fallet, kunna vi det också -- revolvrarna klara! Låt oss försöka! - -Kalle Cederström tog fram sin browning, hoppade ut på en sten, vinkade en -hälsning, gjorde ett språng och var försvunnen. - -Jag hoppade efter. Vattnet slog mig i nacken som med spön -- och i -nästa ögonblick befann jag mig inne i en väldig grotta. Kalle stod och -balanserade på en svart sten och torkade vattnet ur ögonen. Vi voro våta -som torskar. - -Det brusade och susade omkring oss. Det var halvskumt därinne, men fallet -var som ett fönster, ett levande glas, genom vilket solen arbetade sig -in och gjorde färg åt oss. Och så småningom uppfattade vi färgerna. Ett -flytande orientaliskt draperi, en pärlvägg, en kalospinterokromatokrene. - -Grottan försvann i ett mörkgrönt dunkel inåt. Väggarna voro svarta med -mörkgröna, fuktdrypande lavar, men närmast fallet som sjöd i hålor i -skiffern växte vita ormbunkar med blad som fanet på fjädrar och på bladen -sutto vita sniglar med svarta tentakler. På väggarna kröpo gula spindlar -med svarta bakkroppar och håriga ben. Och ödlor med gula magar och svarta -ryggar och bara ett benpar kröpo omkring i varje skreva och fördjupning. - -Kalle Cederström tycktes njuta. Han tog fram en elektrisk lykta. - --- Framåt, inåt! sade han. Och träffar vi några förhistoriska djur, så -hålla vi våra browningar i ordning! Men vänta! Ser du kvartsådern här! -skrek han. Kvarts och skiffer tillsammans betyder guld, _guld_! Jag har -varit guldgrävare i Wyoming och känner till sånt här! - -Han lyste på en vit, metertjock kvartsgång i skifferväggen. - --- Guld, skrek jag. Guld, visst faen är det guld! Det passar ju lagom för -mej. Jag har ju tre växlar som förfaller nästa vecka. Ser du inte hur det -blänker? Visst är det guld! Vi delar, Kalle, låt oss vara kamrater som -hittills! En växel är på 500 goda riksdaleros, det är min vinräkning för -sista månaden, och den andra är på 250 för fyrverkeripjäser och praliner -åt mina barn. Tror du det finns tillräckligt med guld? - --- Skrik inte så förbannat, sade Kalle, det kanske är bara sedlar! Livet -har lärt mig att bli skeptisk. Tyst, skrik inte, upprepade han lugnt. Vad -var det jag sa? Det är bara sedlar, odugliga gamla papper från papuaernas -tid -- och falska för resten! Här ser du två närliggande med samma nummer -och påskrivna av Jakob Bagge -- detta måste vara humbug! Gamla svenska -femmor som inte blivit inlösta i tid -- men var ha vi urkvinnan? - -Jag hade med tanken syndetikontiskt häftad vid guldet alldeles glömt -kvinnan -- efter mäns sedvänja. - --- Ja, var ha vi kvinnan? Men att kvarts och skiffer ger sedlar, det är -en geologisk märkvärdighet -- - --- Tänk nu inte på dina växlar och låt inte guldets demon gripa om din -själ så där, sade Kalle. Vårt intresse är mera animaliskt och geologiskt -än pekuniärt. Om vi nu först skulle tänka på att utforska grottan -- fast -jag är hungrig som fan -- och försöka få tag i kvinnan, så kan ju du få -överta henne och sälja henne till Hagenbeck -- han betalar verkligen bra! -Jag minns i Texas -- men låt oss fortsätta längre in i grottan. Kanske -kvinnan är humbug av samma valör som guldet här! - -Grottan vidgade sig inåt. Det mörkblå dunklet skingrades endast -motvilligt av Kalles goda elektriska lykta. Ödlorna rasslade om våra -fötter. En art läderlappar med fosforescerande ögon snuddade i virvlande -flykt vid våra kinder, våra kläder. De utvecklade en frän lukt av -vitriol, då de tangerade oss. - --- Jag skulle vilja att Carlander vore med om det här, sade Kalle. Han -spårar en kvinna lika bra som han söker opp en älg. Hon måste emellertid -vara härinne. Håll pekfingret på trycket! Man vet aldrig! Det hela kan -vara humbug. Eller ett bakhåll! - -Vi gingo vidare i en klibbig ojämn terräng av skiffer. Taket var svart av -flädermöss som hängde i sina pekfingrar med huvudet nedåt. Det droppade -från stalaktiter av svart konsistens och vi stapplade över grönklibbiga -stalagmiter. I fördjupningarna mellan stalagmiterna låg en grönröd -soppa där små bruna djur rörde sig. De sågo ut som abborrögon och hade -hårliknande utväxter på sina abdomina. Det var tydligen en art palafoyter -kanske besläktade med megalopex eller myophylakterion -- - --- Men vad nu då? Rörde inte en stalaktit på sig? - -Kalle Cederström riktade ljuscirkeln mot taket. - --- Jo visst! men det rör sig i takt med min puls. Det är alltså en -synvilla. Skall du skriva om det här, då du kommer hem, så blir det för -långt både för dig och dina läsare. Jag är för resten trött på den här -expeditionen. Vi ger fan i urkvinnan, jag är hungrig, vi tar opp några -ostron och dricker vår gula etikett! Vad ska vi göra med henne för -resten? Hon hör inte till vår samhällsklass, gör sig inte i societeten --- inte ens på en bar -- och skulle bara vara till besvär i monoplanet. -Helt om! Det börjar bli monotont med ödlorna och flädermössen -- tycker -du inte att det luktar ipecacuanha just nu? - -Jag kände verkligen en doft, en avlägsen, av ipecacuanha och inbillade -mig redan ha ont i ögon och lungor. Jag var naturligtvis uppjagad, -nervös, trött, efter de sista minuternas jäktande. - --- Du har rätt, Kalle, sade jag. Vi vänder! - --- Kom ihåg att vi ska vara i Frisco i morgon kväll -- och den här hålan -är ingenting för oss, som skall hålla oss på ytan, över ytan! - -Vi vände. Vi började stappla över stalagmiter och halka på grönslemmiga -lavar, raglade, sprungo, stannade, sprungo igen. Kalles lykta började -mattas. Men just då hon slocknade upptäckte vi i fjärran ljusningen av -grottans fönster fallet, som skilde oss från solen och livet därute, -vårt monoplan, havet, allt. Vi höllo varandra i händerna och klevo på -försiktigt -- - -Men vad nu då? Där -- alldeles under fallet, behagfullt lutad mot ett -kvartsutsprång stod hon, urkvinnan, den primitiva, hon, vars tränade -hull tillåtit henne krypa genom törnsnår och rusa genom agavehäckar. Men -hon var icke naken längre. Hennes huvud kröntes av en ofantlig hatt med -hägerfjäder, en fjäderboa hängde behagsjukt över hennes vackra axlar och -hennes klänning var från Paquin, jag svär på det, ty den framhöll i sin -eleganta enkelhet just den primitiva honan hos henne. Och hon skrattade, -hennes vita tänder blixtrade mot den bruna hyn, och de rubinröda -läpparna. Hon gungade litet på vänstra benet, och det högra visade en -röd strumpa med en broderad svart alligator på, vars ögon voro smaragder. -Under vänstra örat hade hon ett födelsemärke, stort som en femöring, med -svart hår på, och från örsnibben hängde en tunn guldkedja med en turmalin -som vilade just på födelsemärket och såg ut som ett försök att blotta -hemligheter, mystik, för den som ville förstå. - -Hon skrek inte alls. Hon bara skrattade och saliven glänste på hennes -starka hörntänder. Hennes ögon liknade agater, slipade så att man skulle -tro att stenen var ett lugnt vatten att dyka ned i. Men då hade man -krossat skallen. - -Sådan var hon, och vi uppfattade alltsammans samtidigt. - -Jag gick höviskt fram, tog av min tropikhjälm och frågade på franska om -vi kunde vara henne till någon tjänst. Hon skakade på sitt vackra huvud -och håret dallrade långt efter det hon slutat med skakningen. Hon förstod -inte. Hon bara skrattade. Det klang och gav eko. Kalle blev förbannad. -Han gav henne en toreadorblick -- och jag tyckte mig se henne darra en -kvarts sekund -- och frågade på engelska, vad hon önskade. Hon skakade -återigen på huvudet. Hägerfjädern darrade -- och hennes ögonhår, långa -och mjuka, skälvde som om en bris gått igenom dem -- och så slog hon upp -ögonlocken och visade två agatbrunnar och skrattade -- kling -- klang -- -som med en ton av ebenholts på slipat glas -- ha -- ha -- en hel oktav. -Och hennes bröst skälvde litet och stannade -- ping pang -- och hon -stod så -- eller ställde sig så att vi skulle kunna se skälvningen mot -vattenfallets vackra vägg. - -Det var inte lönt att försöka med tyska. Hon bara skrattade. - -Vi försökte med alla språk vi luktat på, men hon stod bara och gungade -med det ena benet och såg på oss under halvslutna ögonlock och log -- -och en svart lock ringlade sig ned vid hennes öra och rörde sig som en -daggmask som söker sin maka en regnkväll på en åkerren -- och hon blåste -på den och skrattade, men den ville söka sig in i henne, i ögonen, i -munnen, längs kindernas mjuka linje ned i vecket under hakan, vecket, som -inte var ett veck utan en kurva av liv och kött, brunt hull, dunigt brunt -hull. - --- Nej, hör du Kalle, sade jag, nu går vi. Hon är omöjlig i språk -- vi -begriper henne inte. Jag skall försöka med teckenspråk ett slag! - -Och jag försökte mimiskt framställa ett förslag. Hon skulle följa oss ned -till vår lägerplats och tära något champagne. - -Jag lyckades efter allt att döma klargöra detta för henne, men jag hade -också fått använda all min överflödiga intelligens. - -Hon vägrade. Hon pekade på sin hatt. Den skulle naturligtvis ha förstörts -om hon följt oss genom fallet. Hon pekade på sin fjäderboa och på sin -klänning och skakade på huvudet. Och denna skakning beledsagade hon med -ett outgrundligt leende och ett skratt, ett klingande hånfullt vackert -genom flera oktaver. - --- Medge Kalle, att det här är det underbaraste numret vi träffat på! - --- Äsch, de ä sej lika allesammans! Men jag tycker att hon bor litet -konstigt. - --- Det tycker jag också! Men kvinnor ha intet sinne för komfort! Vi män -ha det i hög grad, och det är vårt raffinemang. Men nu ger vi oss i -väg! Ä vi våta som tuppar nu, så bli vi som dränkta kattor om ett par -sekunder! Adjöken, fröken! - -Vi bugade oss höviskt. Hon skrattade igen. Hennes ögon skiftade i färg -mellan stenkol och smaragd och det gröna giftet slängde ut snaror om -fötter och ben och bröst och halsar -- det var hemskt och vackert -- och -i samma ögonblick vi döko igenom fallet ljöd ett skrik, som påminde mig -om den gamla sagan om alrunan. - -Den som hör dess skrik, då hon dras ur jorden, måste dö i samma ögonblick. - -Men Kalle och jag äro ju moderna människor och vidskeplighet är fjärran -från oss. - --- Ja, jösses, fruntimmer! sade jag, då jag hoppande på stenarna tog mig -i land. - --- Fruntimmer, ja! sade Kalle Cederström tankfullt och tog ett språng -värdigt en panter, grep tag i en nedhängande gren av Caramæbis paracelsæ -och landade graciöst i en Baranjabuske, vars frömjöl färgade hans gula -kostym ännu gulare. - --- Det här var i alla fall en märkvärdig historia, sade Kalle. Jag tycker -att den nästan är oupplevad. Fast vi uppleva den nog var dag -- eller -åtminstone var vecka. Tänker du skriva om det här? - --- Ja! - -Vi letade oss ned till stranden igen. Vi gingo tillbaka i våra egna spår, -vilket inte var särdeles svårt, ty vi hade gått fram som mordänglar under -förföljandet av urkvinnan. Men vår färd var inte utan sitt intresse. -En flygande hund höll på att slå hjälmen av mig, och då Kalle vid -överhoppandet av en trädrot råkade hålla sig fast i en gren av _Triplaris -americana_, fick han rockärmen full av myror, som visade att de inte voro -att leka med. Deras bett förorsakade flera dagars inflammation och törst. -Själv fick jag ett par exemplar av _Atta cephalotes_ på mig och har först -då detta skrives kunnat hejda deras fruktansvärda fortplantningsförmåga. - -Då vi äntligen hunnit ned till stranden, lade vi oss som frimärken på den -för att vila litet efter allt det vi upplevat. Vi tvivlade till och med -på realiteten av det. Och vi ångrade att vi icke sökt upp de hannar av -honsläktet, som givetvis måste finnas på ön. De måste naturligtvis vara -folk med monokel och uppvikta byxor i en situation, och ludna fyrhänta, -svansprydda gentlemän i en annan. - -Men vi tillhöra icke det folk som funderar länge. Jag vecklade upp -byxorna och hämtade två dussin ostron, tog två cliquots ur monoplanets -kölsvin, oskärade en ask ryska cigaretter, väckte Kalle och firade med -honom en fest som vi sent skola glömma. - -Kalle Cederström skötte verkligen sin maskin som en ung gud. Vid midnatt -slogo vi ut vingarna på monoplanet och gåvo oss i väg, kurs ONO ¼ O. -Under himlens stora kupa med de brinnande stjärnorna slöade jag verkligen -till ett par gånger och somnade, ty motorbullret söver i längden. Men -Kalle ville icke väcka mig. Han purrade mig på allvar först då vi hade -Sandwichöarna låringsvis om babord, och då var solen redan uppe sedan ett -par timmar. Jag fick en kvarts pomril försatt med litet gin och vaknade -genast. Jag vill rekommendera denna blandning åt alla flygare. - -Fem timmar före den överenskomna tiden passerade vi över Frisco och -landade på aerokajen vid Alameda. Och på kvällen åto vi vår middag i The -Bohemian Club. - -Jag hade äran och nöjet att föras till bords av professor Cray Hinton, -han som konstaterat Dinotaurus’ faktiska existens under pliocenperioden. -Han ställde sig något skeptisk visavi min förmodan om urkvinnan. - --- Kan det inte ha varit en yngre upplaga av er stora landsmaninna -Ellen Key? frågade han. Ni förstår -- med vår tids kommunikationer och -våra sjömätningar, och så vidare, och så vidare -- tror ni verkligen -att något sådant är möjligt just nu? eller kan det inte ha varit något -teatersällskap som har firat sin semester därute -- och primadonnan --- he? Jaja, jaja, när man sysslar med förhistoriska saker, som jag, -stannar man alltid som tvivlande. Såg ni på hennes tänder, ja, jag menar -oxeltänder? Det är där frågan tillspetsar sig! - --- Nej, jag glömde verkligen -- -- -- - --- Ser ni, ser ni! Tag först ett avtryck av de två bortersta -oxeltändernas konstruktur och kom sedan till mig, så skola vi jämföra -den först med cocenhonans och sedan med andra postglaciala typer. Ni -säger, att hennes underkäk var kort, men det kan bero på slarv med -löständerna, vilket ju inte hindrar att ni kan ha rätt, ty vi ha funnit -defekta underkäkar i mycket gamla kulturlager. I Mähren till exempel -hittar man mycket få tänder, medan man i Vezèredalen i södra Frankrike -ideligen gör fynd av underkäkar med vackert plomberade visdomständer. -Men jag kommer från ämnet. Från ert till mitt. Efter allt att döma måste -er urkvinna på grund av de somatiska kännetecken ni framhållit, vara -släkt med Weddafolket på Ceylon eller också helt enkelt vara en liten -varietémamsell, född av fattiga föräldrar i Moabit i Berlin, förförd av -en semitisk barberare, slavhandlad (vitt) till Shanghai och sedan förd -till er exotiska ö för att få vila sig litet. - -Jag måste beundra och gilla professor Cray Hintons utläggning. Den hade -alla sken av sannolikhet. -- - -Kalle Cederström och jag skildes åt i Frisco. Han reste till Paris och -jag till Grisslehamn. Jag är här nu. - - - - -Sjöholm. - - -»Människan måste genomgå mycket, innan hon blir luttrad.» - -Detta visdomsord hörde jag redan då jag var sju år och jag har verkligen -haft anledning att konstatera faktum under de fyrtiotvå år jag tillbragt -här på jorden. - -Han som gav mig denna visdom med på vägen genom livet var en mycket -originell man. En bland de egendomligaste människor jag träffat. Jag -har mycket gott minne. Han hette Sjöholm och var en sjuttioårs gubbe -som genom att processa hade förlorat en rätt avsevärd förmögenhet. Jag -inackorderades hos honom eller rättare hos hans fru, en lång, torr, -gulblek människa som kunde laga mat och var styv i allt som den tidens -kvinnor satte ära i att kunna -- göra ost, väva, spinna, göra kalas och -dricka kaffe. - -Jag gick i skola. Jag bodde hos Sjöholm och hade kamrater som bodde -där också, rackarpojkar som lärde mig djävulstyg och sedan blevo -skeppsgossar, ty Oskarshamn låg i närheten. - -Gubben Sjöholm hade någon särskild faiblesse för mig. Om kvällarna satt -han och skrev inlagor till häradsrätten och bläddrade i lagboken och -svor för sig själv, och ibland kommo skäggiga människor som lutade sina -huvuden emot Sjöholms och talade hemska ord. Jag kunde trots min ungdom -skriva en vacker stil och fick skriva rent allt det dessa gubbar hittade -på. Jag vill inte precis säga att jag blev lagklok, men jag fick en -riktning. Jag lärde mig att lagen var till för att kringgås. - -På den tiden var det inte så noga med skolgången. Sjöholm var god vän med -folkskolläraren, en bigott lymmel, som jag har talat om förut. Jag fick -stundom skollov för att skriva åt Sjöholm. Tänk er en sjuåring som sitter -och skriver åt en gammal processmakare. - -Sjöholm söp. Han söp ohyggligt under det att hans fru gjorde ost och -spann och vävde. Då Sjöholm hade supit ett par dar, måste han vila sig. -Då låg han som ett kolly på en soffa, med öppen mun och en blå näsa som -jag beundrade. Jag tyckte redan då om färg. - -Då Sjöholm låg för ankar firade vi pojkar orgier. Jag som var yngst fick -i uppdrag att måla gubben. Han låg på sin soffa och var på andra sidan -och jag målade hans ansikte med sot och lingonsaft och krita. Han såg -verkligen hemsk ut. Men efter varje sådan målning var det klokast för oss -att ge oss ut i naturen. Ty fru Sjöholm, som kanske inte älskade sin man, -kände det ändå som en förolämpning att vi ändrade om gubbens utseende. - -En gång vaknade han då jag höll på att måla honom. Jag skall aldrig -glömma hans synpunkt på saken. Han sade: -- När du blir så gammal som -jag, kommer det alltid någon lymmel och skojar med din ålderdom. Kan du -då ta det lika lätt som jag, så är du min pojke. Tycker du nu att du har -burit dej fint åt? - -Jag grät. Gubben Sjöholm blev min man. - -Vi levde i rätt små förhållanden. Till varje kaffekopp fingo vi två små -sockerbitar och en veteskorpa. Jag var en klok pojke och gömde mina -sockerbitar och skorpor. - -På gården fanns en gammal badstuga och i den krossade jag mina -sockerbitar och mina skorpor och blandade dem; att äta denna blandning -var en njutning som var så storartad, att alla de njutningar jag -sedermera vid äldre år blivit delaktig av bli små och lumpna i jämförelse -med denna min ungdoms njutning. - -Mina kamrater upptäckte det gömställe där jag förvarade min strut med -socker och skorpor. De stulo mitt förråd. Sedan dess tror jag inte -på någon människa. Jag var nog lumpen att berätta om mina kamraters -bovstreck för farbror Sjöholm. Han bara skrattade och sade att jag inte -gömt min blandning nog säkert. Man får skylla sig själv. Ha ha! - -Jag förkovrade mig i skrivning och ju styvare jag blev, desto mera -exploaterade gubben Sjöholm min förmåga. Jag fick skriva fruktansvärt -långa inlagor. Jag skulle vilja läsa dem nu. Gubben kunde inte stava, men -jag kunde (efter C. J. L. Almquists rättstavningslära). - -Och en dag fick jag klart för mig att jag var en viktig faktor i gubben -Sjöholms liv. Han måste gå till Långemåla för att träffa en av sina -bondadvokater. Han ville ha mig med sig och jag fick lov av skolmästaren -och min far att följa med. - -Jag ser oss båda gå över bergen, berg med insprängd kvarts -- nu skulle -jag söka efter guld därnere. - -Plötsligt lägger sig gubben Sjöholm. Han lägger sig på rygg och stirrar -upp i rymden. - -Jag frågar: -- Vad är det med farbror? - --- Det är mitt gamla bråck -- det kommer alltid då jag blir arg. - -Vi voro mitt uppe i en fälla med hallon och blåbär. Jag kände mig ensam -och samtidigt ansvarig för gubben. Men min sjuåriga ungdom tvang mig att -föreslå: -- Ska ja inte gå tebaks te Jonstorpet å få hjälp? - --- Nä, gosse lille, men dä ä bäst att du går hem! - -Om det hade varit nu, år 1911, hade jag nog inte gått hem. Men sjuåringen -lämnade år 1876 den gamle mannen ensam i skogen. Sedan fick jag veta att -gubben Sjöholms bråck skulle ha kunnat botas, men då måste han ligga -på sjukhus, och där kunde han inte sköta sina processer. Bland mina -starkaste minnen står fortfarande kvar gubben Sjöholm, då vi tillsammans -gingo över det småländska landet och han plötsligt måste lägga sig på en -bergknalle med huvudet lägre än underlivet. - -Sjöholm är död sedan många år. Kanske finns det flera Sjöholmar, men -knappast någon så stark som han. Han förlorade alla sina processer. Han -var svensk. Skål för Sverige! - - - - -Begravningshatten. - - -När ogifte major Adamson vaknade morgonen den andra maj vid att solen -sken honom mitt i ansiktet, behövde han icke övertyga sig om sin -existens genom att nypa sig i skinnet, ty en våldsam huvudvärk och en -nästan olidlig törst satte honom genast in i förhållandena. Han tömde -vattenkaraffen och erinrade sig efter en stunds grubblande att han varit -på Hasselbacken och förtärt jästa och destillerade drycker i något -sällskap. Men vilket? - -Som vanligt började han genomgå sin bekantskapskrets i alfabetisk ordning -och hade just hunnit till det obekanta X, då jag enligt löfte från -föregående kväll ringde upp hans nummer för att väcka honom. Han svarade -med ett stilla kvidande. Kommandotonen var absolut borta. - -Så småningom lyckades han framviska en ytterst lakonisk men icke desto -mindre fullt tillfredsställande beskrivning på sitt tillstånd. - -Jag föreslog: -- Jag reser i dag med Vaxholmsbåten för att titta på mitt -sommarnöje och du följer med, ty du behöver luft. Frukost äter vi på -båten. Kläd på dig ögonblickligen. Du har bara tre kvarts timme på dig. -Kvid inte så där omanligt. Nu har jag väckt dig, som jag lovade. Jag -väntar dig vid båten. Adjö. - -En blek vålnad, en skugga av en smärtfylld dröm, skred Adamson verkligen -i sista ögonblicket över landgången. Sedan jag kondolerat honom och båten -vänt stäven utåt Fjäderholmarna, ledde jag ned honom i försalongen, och -inom en kvart började hans drag bli mänskliga, fast skakningen från -propellern stundom kom honom att lägga sitt ansikte i Laokoonveck. När -han fått litet koffein införlivat med sin organism, var han åter Wilhelm -Tell. Kanske ett par Hennessy också gjorde verkan. - -Han började tala. - --- Tror du att jag får flugan? - --- Det beror på dig själv. - --- Så svårt som i dag har jag aldrig känt det. - --- Det blir allt svårare med åren. - --- Nu behöver jag minst en vecka att reparera en sån här hippa -fullständigt. - --- Tag dem inte så ofta då. - --- Men det är farligt att sluta upp för hastigt. - --- Du menar alltså whiskygrogg? - --- Ja. - -Jag varnade honom, men var och en vet ju bäst var skon klämmer och hur -ens sjukdomar lämpligast botas. - -Då vi lade till vid min brygga, var Adamson åter major Adamson, stram -och militärisk. Han hade till och med klämt fast en monokel och börjat -mönstra de få kvinnliga passagerarna. - -Men i samma ögonblick vi skulle dyka ner i trappan till mellandäck kom en -vindstöt och förpassade hans hatt långt ut i fjärden. - --- Du kan nog få låna någon mössa av Jan Mattson, tröstade jag. Tills vi -komma till Skeppsbron igen i eftermiddag! - -Ångbåten gick, vid bryggan fanns ingen eka och snart var hatten -försvunnen bland de dansande småvågorna. - -Vi gingo upp till Jan Mattson, min värd. Nej, han hade ingen mössa. - --- Nå, men en hatt, då! Vad som helst. Majoren kan förkyla sin -flintskalle. - -Nej, Mattson hade ingenting i den vägen annat än den fruktansvärda ruin -av en hatt som han gick med för tillfället. - --- Något måste väl finnas i alla fall! Sök i något klädskåp eller på -vinden! Annars får du ta på dig en av gumman Mattsons schaletter! - --- Ja, nog ’ar jag en ’att på vinn men dä ä min begravnings’att, sade -Mattson efter något funderande. - --- Det gör fan detsamma, sade Adamson, ta hit’en, annars går jag och -förkyler mig! Men fort! - -Det var verkligen inte sommar riktigt än i luften. Under bergknallen -bakom hasselbuskarna låg en stor smutsig snödriva. - -Jan Mattson knogade upp på vinden och kom ner med en storm av det slag -våra farföräldrar använde. Den var hög som ett torn, lurvig som en pudel -och hade raka brätten. Men till all lycka satt den som gjuten på Adamsons -huvud. - --- Du kan ju ha den tills båten kommer, sen kan du nog få låna något av -kapten eller styrman. - -Adamson såg ut som en maskeradfigur och verkade helt makaber i -landskapet. Vi gingo upp till min stuga, öppnade och inspekterade. Allt -var i ordning, överdrag på möblerna, skåpen ordentligt stängda. - --- Fy fan, vad här ser trist och obebott ut. Det är som att gå i likrum. -Tror du att du har någon konjak kvar sen förra sommarn? - --- Det tror jag inte, men jag skall undersöka. - -Det enda jag fann var en flaska vermut. - --- Ro hit med den, sade Adamson. - -Jag letade reda på ett köksdricksglas och fyllde det. Adamson förde -glaset till sina läppar med ett uttryck av lycklig förväntan. - -Men knappt hade han tömt det till hälften, förrän han blev kritvit i -ansiktet och satte glaset ifrån sig. - --- Vad går åt dig? Var det inte vermut? För guds skull säg ifrån vad det -är med dig! - -Jag luktade i flaskan. Visst var det vermut. - --- Vad är det åt dig? Nog är det ordentlig vermut? - --- Det är vermut -- men jag dricker inte mer! - -Svettdropparna runno utför Adamsons panna och något som liknade vansinne -lyste i hans blick. - --- Jag visste att det skulle gå så, sade han. Nu är det slut med mig. Men -blir jag människa efter det här, så har jag åtminstone fått en läxa. När -kan vi komma till stan? - --- Nå, men så säg då fort, vad det är! Du kan göra en människa förtvivlad -på det där viset. Du är ju vit som kalk i ansiktet. - --- Det är härinne, sade Adamson och pekade på pannan. Det är flugan, -_flugan_, skrek han, som jag fått. _Flugan_ förstår du! Det surrar inne i -huvudet som i ett getingbo. Kan man inte få tag i en läkare någonstans? -Vet du något om delirium? Kommer det på en gång? Eller är det bara en -varning? Å -- det är slut med mig! Slut, slut! - --- Jag har hört sägas, att det skall vara bra med konjak när de första -anfallen komma -- men skulle du inte försöka att badda huvudet med vatten --- svimma inte, människa, vänta åtminstone tills jag kommer med vatten! - -Jag störtade ut och till pumpen. Inom några sekunder kom jag tillbaka med -en hink vatten. Adamson satt i en stol, en bild av förtvivlan och fasa. - --- Så ta av dig den där skorstenspipan! Du sitter bara och blir varm i -den. - -Jag lyfte av Adamson begravningshatten. - -En svärm av flugor störtade surrande ur den. - --- Va faen nu då? - -Vi gapade på varandra. - --- Det var verkligen flugan, min bror, sade jag. Det är gubben Jan -Mattsons vinterflugor som legat avdåsade i hatten och kvicknat till av -värmen från din flintskalle. Känner du fortfarande något surrande i -skallen? - --- Nej, det gör jag inte, svarade Adamson och strök svetten ur sin panna -under det färgen återvände i hans kinder, kanske inte så högröd som -förut, men nog frisk att verka levande. Men nu tycker jag att jag kan ha -förtjänat en grogg! - -Major Adamson fick mössa av kaptenen och grogg i röksalongen. - -Men hans glättighet under hemfärden tycktes mig väl nervös för att vara -fullt naturlig. - - - - -Att gillra bössor. - - -När förre skeppstimmermannen Petter Karlsson, som sköter om och tillser -häradshövding Ekebergs sommarvilla, en morgon vid tiden för fruktskörden -upptäckte, att det bästa röda-gyllenträdet föregående natt blivit -skattat i betänklig grad, blev han stört förbannad. Inte för att han -trodde, att någon skugga av misstanke skulle falla på honom, åtminstone -ingen av djupare valör, men det var desto förargligare, som han i sin -kort förut avgivna rapport till häradshövdingen framhållit just det -trädets underbara fruktsamhet i överdrivna ordalag och väl avfattade -sjömanstermer. - -Emellertid skulle stölden icke upprepas, det svor både han och Petter -Karlsson på. - -En sjöman av gamla stammen, särskilt en skeppstimmerman, är van att greja -tillsammans grunkor och pickla ihop prittlar, som det heter på hans -språk. Som ägare av en gammal mynningsladdare av fruktansvärd kaliber -och i besittning av erforderligt snille för dess uppgillring borde han -lätt kunna avstyra det förnyade plundringsförsök, som nog icke skulle -utebli, då det första lyckades så bra. Och då boven nästa gång var ute -på tjuvstigen skulle han få ett så ordentligt saltskott i vattengången -eller så högt som i hackbrädet, att han skulle lägga opp för så pass lång -stund att det skulle bli en smal sak att suga honom i maten och kölhala -honom ett slag, innan han befordrade honom till laga näpst; det svor både -han och Petter Karlsson på en gång till, om så skulle va. - -Den dagen höll Petter Karlsson till i sin snickarstuga en avsevärt lång -stund. Han spetsade träpinnar och gjorde hål i dem för tråden, och bra -och stark simpelkort hade han ett helt nystan av, och den löpte som om -den vore smord. En liten ställning för bössan gjorde han också, och den -skulle placeras i hörnet av matbodväggen och staketet, under slipstenshon. - -När käringen kom med matbud, släppte han inte in henne, för det vet man -väl hur det är med fruntimmer, och det skulle bara fattas, att det komme -ut, vad han höll på med. Då komme den fan inte igen förstås, resonerade -Karlsson med sig själv. - -I villaköket skulle han hålla vakt natt efter natt, om så skulle behövas, -för han skulle visa häradshövdingen, att han tjänade honom som en trogen -tjänare och inte tog så mycket som en kappe äpplen för egen del. Och för -att inte käringen skulle få reda på att han höll vakt, skulle han säga, -att han hade lovat Stenberg att hjälpa honom med skötarna ute i sjöbon -på Örskäret, men -- jädringen! -- -- -- Det skulle förstås komma ut -det med och befinnas vara en kolsvart lögn! Därför skulle han tala med -Stenberg, och Stenberg skulle säga åt sin käring, att han måste syssla -med bragderna ute på Örskäret, men i stället skulle han komma och hjälpa -Karlsson hålla vakt. Och om han bjöd på en liter nattbrännvin, så var -Stenberg inte omöjlig, det visste han. - -Detta räknade Petter Karlsson ut för sig själv i snickarstugan. Han -tyckte själv att det var så mycket listigare, som alla då skulle få veta, -att Karlsson inte var hemma, och detta faktum skulle väl om något locka -den tjyvstrykern, vem han än var, att försöka komma åt mer äpplen. - -På eftermiddagen gillrade Karlsson bössan med det största fullifanskap, -som någon kristen människa i hela Roslagen kunde vara mäktig, och det är -inte litet det. Det var för resten ingen lätt sak, ty alla möjligheter -måste beräknas. Tjyven kunde komma från minst två håll, men Karlsson -satte ner sina pinnar och slingrade sitt snöre mest så krångligt som -riggen på ett barkskepp, så att om inte tjyven kom farandes som en guds -ängel från himmelen, så måste han få sin laddning på rätt ställe. - -Och när allt detta var fullbordat, stövlade han i väg till Stenberg. - -Nej, för all del! Stenberg var inte ovillig, särskilt som natten med -sin liter vinkade i ett ljuvligt och av käringar ostört perspektiv. Och -gällde det förstås att ta en karl i hampan -- vilken som helst -- så var -han varken ledsen eller lemmalytt. Saken var avgjord. - -I skymningen meddelade Karlsson käringen sitt beslut att hjälpa Stenberg -med skötarna ute på Örskäret, fick ett par smörgåsar i kavajfickan och -gick ned i snickarstugan, där han hämtade den orörda av sina båda litrar -uppe på brädhögen, som låg på tork i taket, varefter han stegade av till -Stenberg, som varit färdig redan en lång stund. - -De båda gubbarna knallade i väg. - --- Varför tror du han kommer i kväll, när han kom i går? sade Stenberg. -Så helsinges dåraktig kan han väl inte va, om d’ä något till tjyv! - --- Låt’en komma eller inte komma, så är allt i ordning, både giller och -den här! svarade Karlsson och drog litern till hälften ur fickan. - --- Åja, vad dä anbelangar, så tog ja allt med lite, ja också, för -säkerhets skull, lugnade Stenberg. - --- Ja, dä må på guds makt bli hur dä vill. Men inte ska di få dä ordet på -min bak, att jag inte har bevakat anförtrott gods, vad dä vara må, dä ska -allt bli ljug dä. - -De voro framme vid trädgården och togo en stor omväg för att undgå -Karlssons snaror, dem han beskrev, och vilka Stenberg icke kunde annat än -gilla. - --- Vi har’n, Karlsson, vi har’n, som om han redan skulle sitta på -cellerna. Men dä enda som ä tråkit ä att vi ska behöva sitta i mörk -arrest själva. En sir ju inte dä en har för händer. - --- Å, nog hittar vi te brökvarn alltid, Stenberg, eller tror du inte dä? - -Och de gingo in i villaköket, vars dörr låg bara några steg från det -röda-gyllenträdet, letade sig i den redan djupa skymningen fram till ett -bord och placerade sina smörgåsar och litrar. - --- Nu gäller det att va tysta som möss, för dä här huset ä som utå papp, -viskade Karlsson. Å såna där tjyvar har örona på skaft. - --- Åja, om dä skvalpar lite iblann, så gör dä väl ingenting, skämtade -Stenberg. Å nu tar vi väl slaktsupen mä däsamma, så ä dä teminstingens -gjort. Skål, Karlsson! - --- Ja, skål på dej, Stenberg! Men nu ska vi ta dä här pöompö å spara på -dä fuktiga, för vi har kanske hela natten på oss. Men en bit ska vi ha, -för tuggningen hörs väl knappt. - -Snart hördes också bara tuggningen, avbruten av ett och annat ljud av -välmåga av det slag, med vilket kineserna pläga visa sig artiga mot sina -värdar. - -Så klunkades det försiktigt ibland och så viskades det om fiske och -sjöbragder och klunkades och tuggades. Timmarna gingo. - --- Dä va en jäkel som inte vill komma och stjäla, sade Stenberg. Han -kanske har blitt gudfruktig, den rackarn. - --- Å nej, han kommer nog bara vi ger oss te tåls. Å någe fel kan dä då -inte va mä varken krut eller knallhatt, å torrt som snus ä dä under -slipstenshon. Men ja blir rent lurig på den här vaktningen. När en inte -får sträcka på bena, så -- -- - --- Vi tar oss väl en oppväckare då, Karlsson. Skål på halvan! - --- Ja, skål på halvan, Stenberg! - -Mellan träden stod redan gryningen svag och blott som en aning om färg. - --- Men ja känner att ja måste ut och lätta på dä här, annars kan ja bli -sjuk, sade Karlsson rätt som det var. Dä går rakt inte längre, dä må -komma nåra tjyvar eller inte! - -Och han reste sig upp, men raglade några steg åt sidan. - --- Ta mej håle ä ja inte rent yr i huvet -- si när en sitter å inte rör -på sej, så blir en liksom yr. - --- Jojomänsan, d’ä så rätt så, gäspade Stenberg. Gå då, men gå tyst! - -Och Karlsson kryssade till dörren, for ut och nedför trappan, gjorde -några snedsteg på gården och -- - -Ett fruktansvärt skott dånade i nattens stillhet, ekade mot Onsberget på -andra sidan viken och liksom låg och rörde om i luften mellan stugorna -och sjöbodarna. - -Men även ett sakta kvidande hördes under det röda-gyllenträdet. Där -låg Karlsson, då Stenberg omsider tagit sig ut ur köket fram till -olycksstället. - --- Åj åj åj -- -- -- åj åj åj -- -- -- - --- Ä du skjuten, Karlsson? D’ä väl inte te döds? - --- Åj åj åj -- dä vet ja inte, men åj åj åj -- -- -- - --- Har dä tagit på rätt ställe, så ä dä väl inte så farlit. Men nu ska -ja hjälpa dej, Karlsson, som den barmhärtige samariten å få dej hem te -käringen, för nu kan ho va bra å ha -- men hoja inte så förbannat -- du -väcker ju opp hela byn -- lite salt ska väl en sjöman tåla -- siså, skrik -inte, hör va ja säjer! Nykter ä ja inte men nog ska ja kunna baxa hem dej --- res på dej nu, Karlsson, å skriker du ett skrik till så laddar ja om -och skjuter mä riktiga hagel -- ä du oppe nu din stackare, nej, känn inte -efter, för då kan du bli ändå räddare, utan kom nu så går vi. -- Tyst nu -bara! Ja, si d’ä va ja allti har sagt: Den som gräver en grop åt andra, -faller själv därutinnan, å en ogudaktig människa går på ändalykten illa. -Si du! Du kan ju gå, du går ju som den värste soldat! - -Mödosamt släpade båda gubbarna sig ned till landsvägen. - --- Va nu inte dåraktig, Karlsson, utan gå hem å lägg dej, så går ja å -plockar bort gillergrejerna å litrarna å låser å styr å ställer. Försök -å gå själv -- si du, dä går ju som de vore taljat. Ajöss mä dej å gå å -tvätta dej ve brunnen å tvätta dej i hundra vatten å hundra igen, dä -god tid te morron. Å så smörjer du på svinister för de hjälper emot -ryggskott, å då måtte dä väl hjälpa för detta mä. Ajöss mä dej, din -stackare! - -Det var inte så farligt med saltskottet. Det satt bara i ytan, men -byxorna voro totalt slut. Och Karlsson fick lägga sej på magen i kammaren -och käringen kunde rakt inte förstå vad som kommit åt honom. Men snäll -var hon och pysslade om honom så gott hon kunde, med god mat och sådant, -ty det är det enda som hjälper mot sjukdomar av alla slag, nota bene, om -en kan få ner maten. Och det kunde Karlsson. - -Till middagen gav hon honom en äppelkaka, som var så god att den rakt -smälte i munnen. - -Men efter första tuggan for en hemsk misstanke genom Karlssons hjärna. -Han frågade: - --- Var har du fått äpplena ifrån, Lotta? - --- Äsch! svarade Lotta. - - * * * * * - -Vem som utspritt historien trots alla försiktighetsmått? Det måtte vara -Stenbergs käring som anförtrott den åt gumman Sjölund och hon är byns -levande postkärra. Men Karlsson åt äppelkaka under hela tiden sjukdomen -varade. Lotta är särskilt styv med den rätten. - - - - -Xylografen. - - -En grönmålad fisksump kommer från Fygströmshållet och lägger till vid -Marvikens sjöbodar, rodd av en undersätsig, bortåt sextioårs man, som vi -nu be läsaren titta litet närmare på. Dock icke så nära, att han känner -sig observerad. - -Hans ansikte är kopparrött med något högre färg på näsa och kinder. -Hans kroknos prydes av ett par glasögon, och guldgula små mustascher -framhäva en manlighet, som i sig själv är alldeles påtaglig. Händerna -äro mörkbruna av sol och vind, samma krafter som förlänat ansiktet dess -höga kulör. Vi accentuera detta sakförhållande gentemot dem, som i sin -fåvitsko genast utan undersökning skulle vilja insinuera några backiska -beståndsdelar i hans hudpigment. Nej, goda läsare, denna intensivt -mörksköna patina fås endast genom en mångårig samlevnad med naturen -utomhus. - -På hans huvud sitter en panamahatt med ett cinnoberrött handsbrett -ylleband omkring. Denna hatt är fodrad med svart filt, dels för att hålla -sig kvar i alla väder, dels för värmens skull. Den knubbiga figuren -är iförd en kostym av kommisskläde, som fordom varit blått, men nu -antagit ålderdomens ærugo nobilis. Benkläderna äro de vidaste i Sverige. -På fötterna bär han stövlar med tumstjocka sulor och fruktansvärda -klackjärn. Härjämte två detaljer av vikt. Hans krage är nedvikt och -bär numret 19½ och i den svarta halsduksrosetten sitter en nål med -unionsflaggan i emalj. Det senare innebär intet ogillande av 1905, -men intet gillande heller -- inte ens likgiltighet. Det innebär en -indifferentism för absolut att fattas av vanliga dödliga. - -Vi se alltså mannen lägga två målmedvetna halvslag om en utskjutande -stockända i Israels sjöbodvägg. Så går han akterut, kastar draggen, -sträcker lagom och gör fast, sätter sig på sumpluckan och lägger ihop -sina metspön med pedantisk noggrannhet. Om vi sutte i båten skulle vi -kunna höra honom exekvera sin speciella musik, ett slags ytterst svaga, -men dock uppfattbara drillar och underbara löpningar uppe i falsetten, -lösryckta bitar ur operor, helst Wagnerska. Med dessa toner ackompanjerar -han alltid det han har för händer. - -Nu fattar han en liten håv med böjt enskaft, öppnar sumpluckan, griper -en fiskkasse med vänstra handen och börjar gräva i sumpen, fyller i -kassen allt under det han prövande beräknar dess växande tyngd och -sätter den slutligen under ideligt drillande ifrån sig på durken, tar -fram en nyckelknippa, utväljer den riktiga nyckeln bland ett tjog, låser -sumpluckan under de vidunderligaste löpningar, fattar kassen och den -oljerock han suttit på under rodden samt kliver i land för att i sakta -mak följa den slingrande gångstigen genom skogen upp mot Byholma. - -Där landsvägen tar vid kommer gamla Matts Jannes Johanna. Mannen lägger -ifrån sig kasse och oljerock, breder ut armarna och säger: kom! Med ett -blygt leende faller gumman till hans bröst -- en liten omfamning, och -mannen återtar sin vandring med kasse och oljerock. Vid Israels lagård -kommer den dövstumma Kristin. Samma manöver upprepas. På samma sätt -fortsätter han vägen med avmätta, betänksamma steg, ty livet behöver icke -vara någon steeplechase, om man icke själv gör det till en sådan. - -Men vid båtsman Koppars möter en nykommen sommargäst, en vräkig -grosshandlare från Stockholm, en sådan där som i det vackra -skärgårdslandskapet verkar fluga i kål. Han bryr sig ej om att närmare -skärskåda mannen med kassen, innan han stör hans lugn. Han fäster sig -uteslutande vid kassen och tänker på färska abborrar till middagen. - --- Hör nu, min gode man ... börjar han nedlåtande -- -- -- - --- Min herre, lita inte för mycket på den mannens godhet! blir svaret, -åtföljt av en blick ur ett par ögon, där grosshandlaren avläser så mycket -humor, satir och verklig överlägsenhet, att fortsättningen antingen -uteblir eller får en hövligare stilisering än början. - -Den vita hatten med det röda bandet fortsätter sin bana i landskapet -lugnt, obevekligt, enligt lagar, som förefalla astronomiska som en -planets. - --- Vad kostar abborrarna? ropas det ur en berså, där några -stockholmsfruar syssla med sitt elvakaffe. - -Den vita hatten fortsätter sin av evighet bestämda bana. - --- Hör ni inte? Stanna, får jag se på fisken! - -De kosmiska lagarna kullkastas icke så lätt. - -En medelålders stockholmsfru med band och spetsar på sin badortsklänning -och jättehatt med urr och burr och plymer vaggar efter den bortgående, -hinner honom och frågar: -- Hörde ni inte att jag frågade, vad fisken -kostar? - --- Min nådiga, den kostar ingenting. Vore ni ung och vacker, skulle ni -_få_ den, ja, till och med om ni bara vore ung, men nu -- omöjligt! - - * * * * * - -Vem är nu denne man? Efter gammaldags novellistiskt recept har jag sökt -hålla läsaren i spänning genom att förtiga hjältens namn intill det -ögonblick intrigen börjar på allvar. - -Men här finns ingen intrig -- och för att vidmakthålla den möjligen -befintliga spänningen, kommer jag att förtiga namnet allt framgent. - -Mannen är _Xylografen_. Han bor här i Grisslehamn och är ensam i sitt -slag. Mina vänner känna honom sedan många år. Jag tror för resten att -hela Sverige känner honom. Tänk efter! - -[Illustration] - -Ordet xylograf är för svårt för rospiggarna. De kalla honom också helst -_yxlografen_, _kilografen_ eller rätt och slätt _sylen_ och om arten och -innebörden av hans arbete veta de litet eller intet. Hans yrke är statt -i utdöende i vårt land -- sorgligt nog. Nya reproduktionsmetoder ha -uppstått och konsthantverket är på retur. Med denna uppsats har jag velat -rista en runa åt vårt lands och en av världens skickligaste xylografer. -Det ser kanske lite ruskigt ut att göra det under hans livstid, men jag -har hans tillåtelse. Det är ju ingen dödsruna över honom -- snarare -tvärtom, men litet vemod från vemodet över yrkets tillbakagång faller ju -alltid över utövaren. - -Torkom emellertid våra tårar och låtom oss åter ge oss in på -beskrivningen av Xylografens originella personlighet. Jag har sökt ge en -typisk bild av hans intågande i fiskläget efter ett av hans obligatoriska -abborrmeten, och läsaren bör redan förstå att han icke är en vanlig -jämnstruken medborgare. De teckningar, som illustrera denna uppsats, -avse att symbolisera det kontemplativa tillstånd, i vilket han vanligen -befinner sig. - -Han kom hit en vacker sommardag för elva år sen. Hans läkare hade -ordinerat honom havsluft för bröstet. Han kom -- och stannade här åtta -år utan att lämna platsen. En vacker dag blev jag ägare av en kutter. -Xylografen är seglare, sitter ogenerat ett dygn till rors, om man bara -breder smörgåsar åt honom och presenterar en sejdel lageröl då och då. -Jag frågade: -- Är du inte livad för en tripp till Stockholm via Furusund? - --- Gosse, jag har bott i Stockholm i fyrtiofem år, vad har jag där att -göra? - --- Ja, men mycket har förändrat sig sen du lämnade stan. Där finns -automobiler, skall du tro -- elektriska spårvagnar -- och underbara -drycker på barerna, och så har där växt upp nya stadsdelar -- -- -- - --- Nå, jag kan ju följa med. Men tror du inte att dom sitter på krogarna -och talar om detsamma som de gjorde den kväll jag reste därifrån? - --- Å, du skall se att Stockholm har gått framåt på åtta år! - -Vi reste. Xylografen satt till rors sexton timmar i sträck och vi lade -till vid Kastellholmen. Redan vid Furusund hade han konstaterat instängd -luft och vid Vaxholm fann han att luften var impregnerad med biffstekssås -och köksdofter. Jag kunde endast med svårighet förmå honom att inse att -jag var redare och chef på skutan. Han hade helst vänt. - -Jag hade telefonerat samman en hel hop skalder och konstnärer till -operaterrassen. Med trygga steg vandrade Xylografen uppför trapporna, -iklädd sin kommisskostym och stövlarna med de fruktansvärda klackjärnen. -Han mottogs med jubel av skalderna. Det blev en förbrödringsfest. Frid -och fröjd, som det skulle vara. - -Men då vi senare på natten tågade hem till kuttern, sade han plötsligt: --- Satt inte dom jäklarna och talade om samma sak de gjorde sista kvällen -jag var i stan för åtta år sen! Det där reder dom aldrig ut, förrän de -kommer på landet. - -Inte hade dryckerna blivit bättre heller. Stockholm är i tillbakagång. -Och automobilerna äro till bara för att det skall bli litet hastigare -omsättning på folk. Blev man överkörd av en droska förr i världen, fick -man på sin höjd en liten hjärnskakning, men nu dör man. Visserligen -har stan råd att låta folk dö mer än förr därför att folkmängden ökas -hastigare, men inte har du visat mig något nytt för det. Samma metoder -användas ju nu som för åtta år sen -- alkohol och kärlek -- nej, hör du, -jag tror vi dröjer! Var ha vi det nya, de nya metoderna, utvecklingen? -Vi, Xylografen, dröjer! - -Och vi seglade hem. Sen dess har Xylografen icke varit i Stockholm, och -det torde bli ganska krångligt att få honom dit. - -[Illustration] - -Från mitt sängkammarfönster kan jag studera Xylografens liv ganska -detaljerat. Varje morgon klockan sex stegar han i paradiskostym ut på -sin gård, som han till hälften täckt med decimetertjocka ekplankor från -ett vrak -- en amerikanare som drev på grund i hamnen. Där häller han en -hink vatten över sig, innan han iskrudar sig kommisskostymen, vars byxor -regelbundet sys av hushållerskan. Han gillar nämligen inga skräddare -för byxorna. De göra dem för trånga. Den med plankor betäckta delen av -gården kallar han Grevbron, och på den kan man mellan hans måltider -se honom promenera från solens uppgång allt intill nedergången. Sina -ekonomibyggnader har han försett med namnbräden från vrak. Det viktigaste -huset ståtar med namnet Ulrika, vedboden med Bastant och matboden med -Lina. Och ett friluftskök på Grevbron, skönt bemålat med alla sorters -matnyttiga djur och på taket försett med en gammal skeppsklocka, i vilken -han ringer till storms då det faller honom in, har till överskrift det -mystiska ordet »Här». - -[Illustration] - -Runt omkring är mat utlagd åt fåglarna. Där hänga talgljus åt talgoxarna -och frön åt de andra -- och i solen gassar sig katten Johansson, en -flykting från en tysk skonare, som förlist i trakten. Johansson är -traktens störste Don Juan -- åtminstone bland kattor, och Xylografen -pekar med stolthet på hans med varje vår allt trasigare öron. Det är -en gammal otäck skorvig och ilsken katt, och märkena i hans öron äro -ju bevis på att han fått stryk, men Xylografen håller på honom i hans -egenskap av ihärdig och oförfärad Frauenfresser. Rör inte vid Johansson! - -I tamburen står en stor plåtburk full med karameller, och traktens barn -ha rättighet att ta så mycket de vilja ur den. Om det är nyttigt för -deras magar, blir en senare fråga. Hemmet är ett museum. Där finns gamla -bondskåp, empirebyråar och tavlor! Tavlor först och främst, ty Xylografen -har varit kamrat med åttitalets viktigaste färgkonstnärer. - -Det är hans stora minne i livet, de månader han var i Paris! Då var C. L. -där, Pauli, Hagborg, Marin-Johansson, Gusten Lindberg. Xylografen minns -kartan över Paris från den tiden, och kan i minnet leta sig fram från -höjden av Montmartre till höjden av Montparnasse. Rör vid Paris -- och -historierna komma. När han tvang krokodilen i Jardin des Plantes gå i -bassängen eller när C. L. och Trägårdh köpte hästar i ett ridhus! Eller -när den store författaren Lejonsköld-Oxenstierna höll på att få en duell -på halsen på Operan -- och hundra minnen från den underbara stad som -heter Paris. - --- Paris! Nog är det en stad man kan leva i! Säg, gosse! - --- Accepteras! - -En vacker dag flög det i Xylografen, att han borde göra något. -Xylografien går inte längre, och man kan ju inte irra omkring på Grevbron -i oändlighet trots sol och allt. Han skaffade sig färg och duk och -började måla. Gamla minnen från principskolan på akademien -- åkademien, -säger han med lätt ironi -- började vakna. - -En vacker dag var han målare. Han tycker illa om mina breda penslar, -men han gillar japanska, spetsiga sådana. Han preparerar själv sin duk -och listar ut det av naturen han ser -- målar som hans kamrater från -åttitalet -- medan han samtidigt brister ut i entusiasm över de modernas -prestationer. Han läser litteratur av alla slag, gillar det modernaste, -men jag misstänker att han innerst håller mest på sin barndoms skalder. - -Som vi alla göra. - -När jag läste upp för honom den vers av Tegnér, som Strindberg anser vara -den skönaste svenska dito: - - »Där red Valfader så högväxt som stjärnströdd natt, - som ljuset enögd, på åttafotade springarn; - den vise korpen på milsbreda skuldran satt, - och allting visste den vingade tidningsbringarn.» - -så sade han: -- Ja, dom är egentligen småbarn allihop mot den. För resten -är vetenskap det enda som duger för oss gamla karlar! Rim och meter -hindrar ju tankegången. Men för övrigt har Strindberg rätt. De andra -skriver ju bara kupletter. - -Xylografen har läst all under det sista årtiondet utkommen modern -litteratur, men han har ett ankare fast och kvar i det gamla, sin ungdoms -ideal. - -En vacker dag blevo vi, han och jag bjudna att segla ner till Liljefors’ -Bullerö för att jaga hare. Vi seglade tillsammans med Zorn, som också -blivit jägare på samma sätt som Xylografen. - -Zorn överträffade betydligt Xylografen. Men den tystnad med vilken -Xylografen överträffade Zorn efter avdagatagandet av en hare, var -storartad. Zorn, lyckoynglingen, sköt fem, vill jag minnas. Xylografen -sköt en -- och han visste icke att man efter ett lyckat skott bör skrika -allstot. Han stod lugn som en staty efter skottet, och vi andra visste -inte var haren fanns. Vi sprungo åt det håll varifrån skottet hörts och -träffade på Xylografen just där han blivit posterad. - --- Där ligger han! sade Xylografen och pekade ner mot en dal under sina -fötter. - --- Nå, men varför kan du inte tala om det då? - --- Huvudsaken är att han är död, och det var väl meningen att han skulle -dö? Här kommer en hare. Jag upptäcker honom och lägger an och skjuter. -Jag träffar, haren dör, det är väl så förbannat enkelt. Det är väl -ingenting att skräna allstot om. - -Det var Xylografens första hare. - - * * * * * - -Jag vet verkligen inte, om jag lyckats giva läsaren en klar bild av -Xylografen. De teckningar jag gjort av honom äro emellertid mycket -allvarligt gjorda, och jag håller styvt på dem själv. Det absoluta lugn -som de symbolisera bör vara samma lugn han själv känner. Han har ju intet -att göra. Xylografien är död, och Xylografen själv har måst ägna sig åt -den s. k. peinturen för att kunna leva. Måtte det lyckas honom! - -Då han reste ut hit till Grisslehamn första gången, frågade skepparn på -båten, vart han skulle och vad han tänkte ägna sig åt i denna fjärran -bygd. - --- Jag skall till Grisslehamn och tänker fortfarande ägna mig åt -xylografi. - --- Xylografi? Vaffan ä dä för nånting? - --- Jo, det är ett slags träsnideri -- man skär gubbar och landskap och -vad som helst -- man skär ut det i trä och sedan trycker man det. - --- Trycker man det? - --- Ja, alla illustrationer kapten ser i tidningarna äro xylografi. - --- Hör nu, kan herrn leva på det? - --- Neej, men jag har årsunderstöd från Danviken. - -Xylografen slapp vidare frågor och betraktades antagligen som vansinnig -under återstoden av resan. - -Emellertid har Xylografen icke blivit vansinnig. Vi segla tillsammans -och avvakta varje år den dag i augusti, då vi med Zorn få segla ner till -Liljefors för att decimera antalet av hans harar. - -På en slät berghäll står Liljefors’ ateljé vänd åt öster. Skulle man -kunna se någon avund i Xylografens ögon, så är den ateljén orsaken. -Utifrån kommer hela Östersjön med färg och fågel, vågor och vind. Och -när vi segla ut från Sandhamn och runda den svarta ballongpricken, och -jag sätter rak sydväst kurs, då säger Xylografen: - --- Herre gud! Det finns folk som har det bra! - - - - -Broder Karlsson. - - -Broder Karlsson skulle komma, gick budkavlen! Den gick med käringpost -och snabbare än en skogseld, ty Karlsson var den styvaste kolportör, som -någonsin förkunnat i Roslagen. Och därtill var han den vackraste. - -Han var icke svartskäggig och långhårig som broder Lindsén och broder -Magnusson, icke flintskallig som Lundgren från Fosterlandsstiftelsen -eller enhänt som folksskollärare Apelquist. Nej, mine älsklige, han såg -ut som en guds ängel, direkt nedstigen från himmelen för att avlyfta den -förfärliga syndabörda, som nedtynger Väddö och Häverös skeppslags andliga -skuldror. Han var rödlätt som en dockpojke, han var blond och hans hår -var krulligt. Hans gula mustascher läto ana en lenhet, som icke var av -denna världen, och talet, som utgick från hans röda mun med dess vackra -löständer, var ljuvare än bröstsocker. Hans ögon sutto i skallen som ett -par blåklintar och voro lätt beslöjade. Då han sänkte de tunga ögonlocken -till hälften och fäste blicken på någon syster i Kristo, brann det en -glöd under de gula ögonhåren, som lovade många slags extas. Det enda man -kunde anmärka på hans yttre, var att näsan var litet röd, men han hade -kylt den under en predikofärd ut till öarna vintertiden. Så hade djävulen -sökt lägga hinder i hans väg som förkunnare, men han hade fått fy skam på -lång stång, ty aldrig hade någon färd varken förr eller senare varit så -välsignad. - -Broder Karlsson skulle komma på söndagen. På förmiddagen skulle han tala -hos skeppar Erikssons änka, ty hennes sal var den största i Storbyn. Och -på eftermiddagen skulle han tala i Södersunda, en halvmil sydligare. Och -efter allt att döma skulle det bli mässfall i kapellet, ty vem ville väl -höra komministern, när Karlsson lät nådens honung drypa i församlingen? - -På söndagsmorgonen var det liv på vägen, som förde till Storbyn. Det var -skjutsar och cyklister och gående, friska, halta, blinda och förtvinade, -som trängtade att höra och se. Och på ångbåtsbryggan blev det tjockt med -folk, ty Karlsson skulle komma med Runar. - -Nu syntes redan röken bakom Östernäs udde och de troende trängde sig fram -i första ledet för att hälsa förkunnaren. Och de ivrigaste voro änkorna, -ty Karlsson höll sig helst till änkor, luttrade som de voro i smärtans -bad och således med hjärtan som stodo på vid gavel redo att låta herren -tåga därin. - -Men bakom kommissionärens magasin låg ett litet sällskap Djävulens barn -i gräset och vanhelgade söndagsmorgonen med kortspel, och främst bland -dem var Kalle Söderberg, ångbåtskarl på Nordstjärnan, hemma på permission -och med vänstra armen i band, ty han hade fått två fingrar avklippta i -en kink på kättingen vid lossning i Örnsköldsvik. Han var en baddare -på alla slags kortspel från Durak och Sala Hybika till Bondtolva och -Tjuguett, ty han hade varit rallare i Norrland under den goda tiden, då -man tjänade pengar som gräs och drack champinjonvin som vatten. Nu lärde -han hemmapojkarna sina konster mot ersättning ur en korg Norrtäljeöl, -som stod bland hundkaksen i skuggan av den stora asken. Han vann förstås -och byxfickorna började redan svälla av kopparslantar, tioöringar och -tolvskillingar. - -Men när Runar tutade, kastade han korten och sade: -- Nej, pojkar, nu går -vi ner till bryggan å tittar på den där gyckelbocken, som alla ränner -galna efter. Jag som inte har sett’en måste slänga ett getöga på’n. Kopp -å butäll! - -Och Söderberg gurglade i sig sista slurken ur halvan, reste sig upp och -vaggade ner mot bryggan, grävande bland metallen i högra byxfickan. -Pojkarna följde honom. - -Ångbåten lade till. - -På fördäck stod broder Karlsson pionröd i ansiktet, ömsom torkande -svetten ur pannan och ömsom viftande åt sina trogna med näsduken. Solen -gassade i vindstillan. - --- Nåd och frid! ropade Karlsson. - --- Nåd och frid! svarade änkorna. - -Landgången lades ut och aposteln debarkerade. Han var klädd i -oklanderlig bonjour, vit halsduk och plommonstop. Efter att ha utbytt -en serie varma handtryckningar med sitt folk skred han med värdiga steg -genom massan, som vördnadsfullt gav plats. En genomträngande doft av -eau-de-cologne utströmmade från honom. - -Men uppkliven på en trave strömmingstunnor stod Kalle Söderberg med -ögonen på skaft och gapade, bara gapade. Ideligen gapade. - -Men så brast det löst: - --- Nej, gå nu förbi faen! Jäklar i min själ å flickan på min arm å tre -kroner i mitt svenska hjärta ä dä inte Smålands-Karlsson! Dä va mej ett -as te ha blivi fin! Schangdobel som den värste grosshandlare. Hör du, -Smålands-Karlsson!! Smålands-Karlsson!!! - -Kalle Söderberg hoppade ned från sin piedestal och närmade sig profeten, -som förvånad stirrade på den ankomne och blev ömsom vit, ömsom röd i -ansiktet. -- Jag känner verkligen inte igen -- -- måtte vara något -misstag -- -- - --- Misstag! Å hörru håll i dej, Karlsson! Ä du högfärdig, va? Känner -du inte igen Kalle Söderberg, Abiskolaget, va? Hos vilken jude har du -bytt dej till den där lumpen, du ä ju nattvardsklädd, din skojare! Men -åderkålång osar du än som en riktig rallare, fast här har du väl inte -svårt å komma åt brännvin, din skojare! - --- Mannen yrar! sade Karlsson och såg ut som ett lik i ansiktet. Låt oss -gå härifrån! - --- Mannen! Mannen, för dej! ropade Söderberg. Ä du så högfärdig, så du -inte vill kännas vid en gammal rallarekamrat, så får du stå ditt kast, -din hundra attan! Ge mej igen di tjugufem kronorna du lånte av mej, när -du fick katten från laget vid Björkliden! Å allt som du lurade ifrån mej -på tjugeett, din jäkla kortoxe! Nej, försök inte å smit, för då nystar -ja te dej så skjortan blir tom! Hör på här, Storbybor å Södersundabor -å allihop för resten! Känn så han stinker åderkålång; litern har han i -handväskan bredvid testamentet, ja känner faen grå! Han var den störste -åderkålångsmugglarn vid hela järnvägsbygget, när dä var spritförbud! -Minns du, när du fyllde hela laget mä dekokt på vademekum å snus, din -jäkla abetekare! - --- Mannen är galen! Kan inte någon taga hand om den stackars människan? -frågade Karlsson, under det kallsvetten strömmade utför kinderna. - --- Mannen! Galen för dej! Egentligen skulle du ha på plytet, å du vet att -ja har klått dej förut, men ja har fått fel på norra kardan, fast nog -kunde ja reda opp dej mä bara södra, om dä kniper, Jävelberg där! - --- Kan då ingen befria mig från den stackars mannen? klagade aposteln. I -hören ju, hur han yrar -- han är besatt av den onde -- -- ja, detta var -sannerligen ett oväntat mottagande i Storbyn! Men gud tillstädjer stundom -det onda, sina tjänare till prövning, på det att nåden dädanefter må -komma så mycket rikare -- -- - --- Siså, Söderberg, lugna dej! sade tullvaktmästare Norberg. - --- Ja, jag ska lugna mej, dä ska ja, men först -- -- - -Och vig som en katt tog Kalle Söderberg ett jättesprång och sparkade till -Karlssons handväska. Krasandet av krossat glas hördes, väskan flög ur -Karlssons hand, låset gick upp och innehållet låg öppet för allas ögon. -Mycket riktigt! Nya testamentet simmade i eau-de-cologne bland spillrorna -av en literbutelj. - -Kvinnorna gräto. Männen stodo villrådiga. - --- Jag tar er alla till vittne på övervåldet, kära bröder och systrar, -sade Karlsson, och hans ögon glödde hemskt. - --- Ja, jag har också ärende te länsman, din jäkla skojare! sade Söderberg. - -Mitt i alltsammans ljöd Runars skärande avgångssignal. - -Karlsson knäppte ihop sin drypande väska och gick med värdiga steg upp -mot bönelokalen, följd av sina änkor, medan manfolket intresserat slog -ring omkring Kalle Söderberg, som började berätta om Smålands-Karlsson, -och det ämnet var rikt nog. - -Karlsson var för altererad att tala hos änkan Eriksson. Efter en kopp -kaffe och en fem minuters bön för de få trogna, som följt med, satte han -sig i sin värdinnas bästa vagn och körde till Häverösunds järnvägsstation -utan att stanna vid Södersunda. Gud vet, om han någonsin kommer tillbaka. - -För de intresserade meddelas här receptet på Smålands-Karlssons omtyckta -vademekumnubbe, som på sin tid var mycket guterad av rallarna vid -Norrlandsbanan och var mer än fullgod ersättning för det förbjudna -brännvinet och konjaken: - -Utbred ett tumstjockt lager Hellgrens snus på en näsduk, passera -därigenom en flaska vademekum, och drycken är färdig. Den verkar -ögonblickligen. - - - - -En bokmal. - - -Jag var informator hos kyrkoherden i en socken i det mörkaste Småland -och vantrivdes, ty han hade inga böcker. D. v. s. han hade ju en liten -bokhylla, men i den fanns bara postillor, predikosamlingar och några -solkiga teologiska läroböcker från hans studenttid. - -Men ville jag ha lektyr kunde jag nog få låna av baron. - -Vem var baron? - -Jo, han var ett gammalt original, en bokmal som ägde en liten gård -en halv mil från prästgården. Lantbruket brydde han sig inte om -något vidare, fast han sades vara ett orakel i allt som hörde till -lanthushållning. Han hade gården utarrenderad till en bonde. Själv låg -han inne hela dagarna och bara läste. Han tyckte om att man kom och -hälsade på. Vi kunde ju gå dit någon eftermiddag och dricka toddy, sade -kyrkoherden och blåste ut ett stinkande moln Chandeloupe. - -Vad för slags böcker hade baron? - -Ja -- det visste inte kyrkoherden, men baronen hade ett stort rum, där -väggarna från golv till tak voro klädda med bokskåp, och de voro fyllda -med böcker i dyrbara band. - -Men då kanske han inte ville låna ut dem -- -- - -Åjo, på kyrkoherdens rekommendation skulle det nog låta sig göra. - -En eftermiddag kuskade vi alltså i väg till baronens gård. Vi körde upp -genom en allé av gamla vanskötta träd och höllo utanför corps de logiet, -en vitmålad, något ryggbruten byggnad i herrskapsstil. En pojke tog hand -om hästen och vi gingo uppför den nötta förstutrappan. I dörren möttes vi -av baronens hushållerska, som bad oss stiga in. Baronen skulle snart vara -färdig. - -Han ligger i sängen och läser hela dagarna ibland, viskade kyrkoherden, -när vi kommit in i vardagsrummet. - -Jag såg mig omkring. Det hela såg ej vidare förnämt ut. Ett nött -skrivbord av björk, ett runt bord mitt på golvet, en gammal skinnsoffa -och några stolar av olika åldrar och konstruktioner voro möblemanget. -Bläckhornet på skrivbordet var ett sådant där resdito i miniatyr av -den gamla sorten med fjäder att trycka på. Bredvid stod en sanddosa av -täljsten. - --- Han måtte inte skriva mycket, viskade jag till kyrkoherden. - --- Han bara läser, bara studerar, viskade denne tillbaka. Men tyst, nu -kommer han! - -Dörrarna till ett närgränsande rum slogos upp på vid gavel av den gamla -hushållerskan. Ah, därinne var ju biblioteket! Böcker från golv till tak. -Jag frossade redan i tankarna. - -Men nu närmade sig tunga steg ackompanjerade av stånkningar, och en -oformligt tjock gammal herre klev icke utan möda över den höga tröskeln. -Han var iklädd en grå nattrock med snören och tofsar. - --- Ursäkta, bästa bror, att jag lät vänta på mig, men jag måste ju göra -litet toalett -- detta är den nye informatorn kan jag förstå -- välkomna, -välkomna! Kandidaten dricker väl toddy? Eller har ungdomen vansläktats -sen min tid? - -Jo då, jag drack toddy. - --- Mycket klokt, mycket klokt och förutseende! Non scolæ sed vitæ -discimus, sade de gamla romarna. - -Baronen talade i näsan, ty han snusade. Näsan var överdrivet -aristokratisk för resten, en riktig rasnäsa, fast snuset gjort den litet -svampig. De vita mustascherna voro bruna mitt på av snus. Underläppen -hängde, som sig bör. - --- Toddyn kommer strax, återtog han. Nå, vad roar kandidaten sig med om -dagarna? Tunt om flickor är det i trakten -- det är som om könet skulle -dö ut. Annat var det på min tid. - --- Ack, kandidaten tänker visst inte på flickor, kära bror, sade -kyrkoherden. Han bara läser och läser. - --- Jaha ser kandidaten, bildning är något som ingen kan ta ifrån en. Vad -vore livet utan böcker! Nå, då har kandidaten en själsfrände i mig. Vad -har jag gjort under fyrtio långa år? Läst och studerat, studerat och -läst. Vad har en gammal ungkarl som jag annat än sina böcker? - --- Baronen måtte ha ett mycket stort bibliotek, sade jag. Får man se, -kanske? - --- Jag kan verkligen inte visa det i dag, det är ostädat därinne, allting -står huller om buller på hyllorna. Jag satt uppe långt in på natten och -fördjupade mig i de kära gamla och -- - -Baronen gick och stängde dörrarna till helgedomen. - --- och ett bibliotek är en kyrka, där skall vara putsat och i ordning, -när de troende gå in där. D. v. s. en viss ordning finns där ju, men den -är endast känd av mig själv, och en rubbning av en bok skulle kunna störa -mig för veckor i mina studier. Ni vet själv -- det kan se oordnat ut på -ett skrivbord, ett virrvarr av papper men den som arbetat där har sin -egen ordning, och en städerska skulle kunna göra oberäknelig skada genom -att lägga allt i en hög med en press ordentligt på. Men det där förstår -kandidaten själv! - --- Fullkomligt! - -Kyrkoherden talade: -- Kandidaten har verkligen kommit hit för att -framställa en bön till dig, bästa bror, och jag har åtagit mig att -framföra den, viss om att min rekommendation skulle gälla något. -Kandidaten som är mycket rädd om böcker, skulle vilja låna -- -- -- - --- Låna! Låna!! Av mig? Böcker?? Kommer aldrig på frågan! Nehej!! Jag -förstår verkligen inte hur -- -- -- va faen? Låna böcker -- -- -- - -Baronen betraktade oss båda med ett uttryck av fasa och indignation. Hans -ögonbryn rynkades hotfullt och underläppen hängde långt ner på hakan. -Han snusade frenetiskt. - --- Lugna dig, kära bror, sade kyrkoherden. Frågan är ju fri, naturligtvis -är den förfallen från och med nu. Aldrig trodde jag du skulle ta det så --- låt mig säga så -- så -- -- - --- Allvarligt, menar bror, snusade baronen. Ursäkta att jag blev litet -häftig. Jag menar inte så illa. Men jag har en princip, och den är att -aldrig låna ut en bok. Icke för att jag tror att kandidaten skulle -misshandla den på något sätt, men hur -- jag frågar hur kan en människa -som sätter värde på en bok låna ut den. Lånar man ut sin fästmö, -kandidaten? Lånar man ut sin hustru, bästa bror? Nå! En bok är för mig -ett heligt ting, så heligt att jag skulle anse mig begå en dödssynd, -förråda min bästa vän, om jag tilläte någon annan ens röra vid den. - --- Baronen har alldeles rätt, sade jag, och jag är ledsen att ha varit -obetänksam nog att -- -- - --- Tja, nu glömmer vi den här lilla tråkigheten! Förlåt min häftighet, -men kandidaten förstår mig och det gläder mig. Men här kommer toddyn. Får -det vara en cigarr? -- Nej, böcker, mina herrar, böcker -- men vi lämnar -ämnet. Herrarna förstår nog en gammal bokmal som mig! Nu brygger vi oss -en ebenholtstoddy -- låt mig slå i -- så där. Nej, mina herrar, böcker, -böcker, böcker, ömtåliga människosjälar i guldsnitt, brukade gubben -Ehrensvärd säga till min salig far. - -Vi drucko toddy. Böckerna nämndes icke mera. Men baronen talade lantbruk -med kyrkoherden ända till supén, under supén talade han om mat och -flickor med mig och efter supén övergick han till lantbruket. Jag hade -skäligen tråkigt och dränkte min desillusion i toddar. Tänk om det varit -spritförbud! - -Vi kuskade hem. Baronen återtog förmodligen sina avbrutna studier. - -Något år efteråt såg jag i en tidning att baronen dött. - -Jag skrev till kyrkoherden och frågade om det skulle bli auktion. I så -fall ville jag passa på och skaffa mig några böcker. - -Efter någon tid ingick följande svar: - -Bäste broder! - --- -- -- varvid det visade sig, att det stora biblioteket endast bestod -av bokryggar i guldsnitt, fastsatta på träställningar. Det var därför han -var så rädd att visa sina skatter. Han efterlämnade endast tre böcker: -_Adelskalendern_, _Gödsellära_ av Svanberg och _Husdjurens vanligaste -sjukdomar_, och på någon av dessa är du väl ej spekulant. - -Ja, han var ett stort original, frid över hans stoft! Hälsningar! - - - - -En kask på Harön. - - -Förra veckan red jag över fjärdarna till Harön. Solen sken, snön -gnistrade och på de barblåsta fläckarna var det som att rida över svarta -speglar, där broddarna slogo silverstjärnor. Hästen, som stått inne några -dagar, var yr och sträckte ut. Det var som på en kapplöpningsbana, bättre -och jämnare än någon annan. - -Vid Treskärssundet steg jag av för att låta hästen pusta och glädja honom -med en kaka bröd. Men han ville bara vidare, frustade och nafsade. Och -innan jag fått foten i styrbords stigbygel, var han inne i galoppen igen. - -Genom sundet såg jag havet gå öppet, mörkblått med skumtoppar. När jag -fått kumlet på Lågskär ens med tallen på Furuholmen, styrde jag två -streck åt babord, alldeles som under segling, och höll ned på gattet -mellan Orrskären, och om en kvart såg jag Harön framför mig lysande -som en hög snödriva med röda stänk här och där -- de små stugorna och -skolhuset och kapellet. Vid Ettöringen gjorde jag en lov för ett par -ruskor -- det kunde vara Mattsons lakryssjor -- men sen var vägen klar, -och om en stund red jag upp bredvid ångbåtsbryggan och höll utanför -Tulianders speceri- och diversehandel, öppnade och frågade: -- Får jag -komma in? Men jag är inte ensam! - --- Koss i Jössu namn, rider redaktörn! sade Tuliander. Visst får han -komma in, men vem har han med sej? Jag ser ingen. - --- Ser inte herr Tuliander hästen? - --- Ja, men han kan väl inte -- -- -- - --- När han är inne i barnkammaren hemma hos mig var dag och hälsar på min -pojke och är lika välkommen hos Kalle Andersson, så kan han väl få sin -brödkaka här inne också? - --- Ja, si det var då nymodigt, men om redaktörn ansvarar för honom -att han inte slår sönder det som finns, så var så god! För resten har -redaktörn bekanta här -- Mattson är just inne i bodkammarn. - --- Det är just honom jag söker. - -Och jag klev in med hästen. Tuliander tog fram sitt bästa knäckebröd och -om några sekunder var hästen favorit. - --- Ja, det får jag säga, att bråkigare kunder har jag haft -- som för -exempel när Tallskärspojkarna har kommit hit fulla, har de slagit sönder -för många riksdaler ibland, men den här är spik nykter, det ser jag -det! Mattson! ropade han. Det är främmat här! -- -- Jaså, han är ute i -lagret och tar reda på spik -- han håller på och bygger en eka -- han är -som barn i huset och går var han vill, tar inte så mycket som en nubb -eller en nypa snus -- men här kommer han! Mattson, ohoj! -- han har fått -främmat! - -Och Mattson klev ut genom bodkammardörren, krokig och grå och med ett -stort leende över det väderbitna ansiktet. Snuset rann som vanligt i -mungiporna och toppmössan satt på trekvart. De små fiskögonen glindrade. - --- Goddag, Mattson! Jag hör att han håller på att bygga en båt. Är det en -F-båt. - --- Godagen, reaktörn, godagen! Ska han börja mä politiken mä samma? -Han har gett sej te husar, kan jag förstå. Ja, förr i världen, när ja -seglade, då va ja en jävel i politiken, men nu ä ja för gammal, för en -blir gamlare för vart år, d’ä dumt uträknat, dä borde va tvärtom -- -nu ville ja komma te världen, men dä kanske behövdes andra mojänger -hos fruntimmerna då! Nä, ja bygger ingen F-båt, utan dä här ska bli en -Ö-båt å en V-båt på samma gång. Ö-båt, för att ja ska ha’n, när ja ror -ut te Marön å skjuter kniper å V-båt, när ja ror te Kvarnviken å hämtar -stubbve. Han har välan inte lagt bort å dricka kaffekask? Nänämänsan, -har en fått smaken på kask en gång, så sitter han i -- goodtemplarna å -blåbanditerna ä de värsta. Här ä spiken, Tuliander! Hur länge stannar -redaktörn? Jasså -- men en kask hinner vi mä -- då kan Tuliander räkna -spiken mens vi gör kalas, så hämtar ja’n sen. Dä va en bra häst, dä sir -ja, dä! Å svansen har han inte klippt -- någe styre ska di ha, å så för -flugerna förstås, naturen ska ha sin gång, sa skeppar Söderbom, söp -natten lång. Ja, ajöss nu, Tuliander -- den här hästen vänder välan på -tolvskillingen, för här inne finns inte plats för kryssning -- si, dä går -ju bra -- jaha, dä va dä, ja! - --- Ja, adjö, herr Tuliander, brödet betalar jag, då Mattson hämtar spiken! - -Och vi knogade uppför backen till Mattsons stuga. - --- Hästen tar vi in te kon, ho kan behöva lite karlsällskap, å så bidrar -han välan alltid mä lite gödning som betalning för gott logi -- ja tänker -på potatislandet, ja, å vi rospiggar har alltid varit om oss. - -Snart sutto vi bänkade i Mattsons trevliga stuga och väntade på -gummans kaffetillrustning. Solen sken in genom fönstret och myrten och -pelargonier kastade skugga på den vita bordduken. - --- Nå, hur trivs Mattson så nära kapellet? - --- Kapellet, ja! Dä har vi fått för våra synders skull. När di -tiggde ihop pengar te’et så sa di åt herrskaperna, att dä skulle bli -föreläsningslokal också, men fan har inte hört nåra föreläsningar. När -doktorn å direktören släppte te mark, så gjorde di’et på dä villkoret, -att dä skulle få komma ut folk, såna där lärda, ifrån stan å läsa, men -di tog inte skriftligt åv prästen å nu ä dä som en vanli kyrka, å nu ä -dä skräddarn som bestämmer vem som ska få föreläsa, om dä skulle komma -på frågan. För skräddarn hör te fårahuset, si! Å notarien som också -hade haft del i marken, frågade prästen efteråt, om han fick skaffa dit -en sån där astronom som kunde stjärnor å planeter, så skulle han hålla -föreläsning. Å då sa prästen: -- Jae, dä får han, om föreläsningen -överensstämmer mä mitt gudsbegrepp, sa han. -- Jasså, sa notarien, men -den astronomen ä också statens ämbetsman, sa han, å då måtte han väl duga -här också, sa han. Å han har gett ut stora böcker å föreläst i skoler å -kapell å dä har varit biskopar å hört på honom. -- Dä bryr ja mej inte -om, sa prästen, dä ska överensstämma mä mitt gudsbegrepp, sa han. -- -Har pastorn läst på astronomi? frågade notarien. -- Ja har läst i guds -ord om skapelsen, sa prästen, å dä står i alla tider. -- Men pastorn -får stå å prata va som helst utan att nån tar reda på va pastorn ska -säja? -- Dä får ja, för ja går ätter ordet, sa han. Då körde notarien -ut prästen å sa: -- vi ä lurade, sa han, men kom inte in på min gård -mer, för då får pastorn däng, sa han. Jo, dä ä ett skojarbyke, dä där! -Å faen tar dom te sist. Tänk, te å gå å lura folk, som va så hyggliga -så dom skänkte mark! Å nu kommer dä hit präster å fosterlandsstiftare -å kallpittörer å skomakare å predikar så elden står om truten på dom. -Ja, dä förstås, skomakarn får inte stå i predikstolen, utan får hålls i -dä lilla rummet breve salen. Han ä välan inte nog helig, kan jag tro. Å -kallpittörerna får inte gå inom altarringen; d’ä bara prästen som får. -Å olika ringningar ska di ha. Ja tänkte annars att dä skulle va liksom -ett fårahus å en herde, men när de nu ä flera herdar, så kunde dom väl -smälla lika högt. Å bagarn, som ä heli han me, han får inte predika alls -i kapellet. Men kanske gud har någe särskilt emot bagare -- inte vet -ja! Fy fasen! Hör du mor, raska på mä kaffet, dä här får vi allt ta en -dubbelkask på! - -Gamle, hederlige Mattson! Ja, jag menar inte för det vidgade -kaskperspektivets skull, utan för hans friska och sunda syn på lymlar av -alla slag. - -Genom de små gröna fönsterrutorna ser jag Hakfjärden vidga sig ända ut -mot Knuförarna och mellan dem ser jag det blå havet. Brisen går frisk -därute. Trutklippans fyrs röda tvärband ser ut som ett knivhugg i det blå -och vita. Och över isen krypa två slädar. Det är folk, som skall in till -staden med fisk. Jag känner igen Karlsons röda märr och den röda rackan -som skojar omkring spåret. - --- Nå, annars brukar dä inte gå så långsamt när dä ä frågan om kaffe, men -dä tar väl mera tid, när de ska bli starkare -- nää, ta bort kakerna å ta -hit flaskan, mor! Såvida inte redaktörn vill doppa, men dä har ja aldrig -sett förut. Annars ha vi mat, om dä exmeras, lake, fast han börjar på å -inte bli så bra nu, men han har ju bråttom, sa han. - --- Ja, jag är bara ute för att motionera hästen och mig själv och måste -vara hemma, innan telefonen stängs. - --- Ja, då schålar vi! Schål! Dä ä mums killebabba, dä mat för en -paschänt. Kommer han ihåg, när ekan drev ifrån honom ve Lejet? Då kunde -han ha fått sej en trevlig natt i skåren mä nordlig storm, om inte ja å -en som heter Mattson hade fått korn på’n! Han tittar på den där mörten -i fönstret -- den skulle ha blitt brudkrona åt doter min, men ho dog, -jaha, di dör härute mä! Men nu fyller vi på ett tag. Schål! Hör nu, säj, -ja läste i tidningen om den här F-båten -- dä va en student som hade -skrivet en sån där vers om att vi skulle fylla opp hela havet mä F-båtar. -Men dä blir väl lite för mycke. Di får väl åtminstingen hålla nåra -rännor klara för seglationen på Ryssland, för dä handlas ju mer å mer på -Ryssland, tror han inte ja följer mä politiken, va? Dä ska väl va rum -för segling, va? Ska han gå? Men en påfyllning tar vi välan ändå? Schål! -Schål! Nu när han har häst kan han välan ta å titta hit ibland. Inte -kan dä välan vara farligt mä kriget, vi hinner väl ta på oss lite rent -åtminstone, innan dä brakar sta? Å så ska di väl veta hut, när vi ha gift -oss med den hära Palona, eller va ho heter. Jaja, en vet ju aldrig i alla -fall -- ja, ja följer mä ner te Tuliander å hämtar spiken, tack ska han -ha, Engström -- ja, d’ä inte så noga mä käringen, ho sitter å lapar kaffe --- jasså, kom ut, mor, hästen vill hem. Ska dä va en snuverus, ja lägger -ve tand, mens han påtar i näsan, d’ä skillnaden på folk, dä här ä bara -Hellgrens tvåa, Ljunglövens ä för skarpt i halsen. Ja, då kastar vi loss. - -Jag tog avsked av gumman Mattson och vi hämtade hästen. - --- Dä ble ju inte mycke, men någe ble de ju allti! Tack för förningen! -sade Mattson efter inspektionen i lagården. - -Och så gingo vi utför backen till Tuliander. Jag betalade knäckebrödet -och Mattson sin spik. - --- Får det vara en rökcigarr, stark eller svag? frågade Tuliander. - --- Stark i så fall! sade Mattson. - --- Tack, jag skall inte röka, sade jag. - --- Här har Mattson en cigarr, men var snäll och tänd den ute! bad -Tuliander. - -Adjö, Harö! - -Och om några minuter var jag bara en prick i det vita för gubben Mattson, -som stod och såg efter mig nere på bryggan. - - - - -INNEHÅLL. - - - Brandsyn 7 - - Fattigstugan 12 - - Konstnärsliv 29 - - Haröns omvändelse 43 - - Min första jakt 50 - - Ett Uppsalaminne 56 - - En spökhistoria 66 - - Ett Londonminne 74 - - Luftens herrar 79 - - Sjöholm 97 - - Begravningshatten 102 - - Att gillra bössor 108 - - Xylografen 116 - - Broder Karlsson 130 - - En bokmal 137 - - En kask på Harön 143 - - - - - -End of Project Gutenberg's Kryss och landkänning, by Albert Engström - -*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK KRYSS OCH LANDKÄNNING *** - -***** This file should be named 54935-0.txt or 54935-0.zip ***** -This and all associated files of various formats will be found in: - http://www.gutenberg.org/5/4/9/3/54935/ - -Produced by Gun-Britt Carlsson, Eva Eriksson and the Online -Distributed Proofreading Team at http://www.pgdp.net - - -Updated editions will replace the previous one--the old editions will -be renamed. - -Creating the works from print editions not protected by U.S. copyright -law means that no one owns a United States copyright in these works, -so the Foundation (and you!) can copy and distribute it in the United -States without permission and without paying copyright -royalties. Special rules, set forth in the General Terms of Use part -of this license, apply to copying and distributing Project -Gutenberg-tm electronic works to protect the PROJECT GUTENBERG-tm -concept and trademark. Project Gutenberg is a registered trademark, -and may not be used if you charge for the eBooks, unless you receive -specific permission. If you do not charge anything for copies of this -eBook, complying with the rules is very easy. You may use this eBook -for nearly any purpose such as creation of derivative works, reports, -performances and research. They may be modified and printed and given -away--you may do practically ANYTHING in the United States with eBooks -not protected by U.S. copyright law. Redistribution is subject to the -trademark license, especially commercial redistribution. - -START: FULL LICENSE - -THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE -PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK - -To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free -distribution of electronic works, by using or distributing this work -(or any other work associated in any way with the phrase "Project -Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full -Project Gutenberg-tm License available with this file or online at -www.gutenberg.org/license. - -Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project -Gutenberg-tm electronic works - -1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm -electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to -and accept all the terms of this license and intellectual property -(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all -the terms of this agreement, you must cease using and return or -destroy all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your -possession. If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a -Project Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound -by the terms of this agreement, you may obtain a refund from the -person or entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph -1.E.8. - -1.B. "Project Gutenberg" is a registered trademark. It may only be -used on or associated in any way with an electronic work by people who -agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few -things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works -even without complying with the full terms of this agreement. See -paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project -Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this -agreement and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm -electronic works. See paragraph 1.E below. - -1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the -Foundation" or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection -of Project Gutenberg-tm electronic works. Nearly all the individual -works in the collection are in the public domain in the United -States. If an individual work is unprotected by copyright law in the -United States and you are located in the United States, we do not -claim a right to prevent you from copying, distributing, performing, -displaying or creating derivative works based on the work as long as -all references to Project Gutenberg are removed. Of course, we hope -that you will support the Project Gutenberg-tm mission of promoting -free access to electronic works by freely sharing Project Gutenberg-tm -works in compliance with the terms of this agreement for keeping the -Project Gutenberg-tm name associated with the work. You can easily -comply with the terms of this agreement by keeping this work in the -same format with its attached full Project Gutenberg-tm License when -you share it without charge with others. - -1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern -what you can do with this work. Copyright laws in most countries are -in a constant state of change. If you are outside the United States, -check the laws of your country in addition to the terms of this -agreement before downloading, copying, displaying, performing, -distributing or creating derivative works based on this work or any -other Project Gutenberg-tm work. The Foundation makes no -representations concerning the copyright status of any work in any -country outside the United States. - -1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg: - -1.E.1. The following sentence, with active links to, or other -immediate access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear -prominently whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work -on which the phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the -phrase "Project Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, -performed, viewed, copied or distributed: - - This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and - most other parts of the world at no cost and with almost no - restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it - under the terms of the Project Gutenberg License included with this - eBook or online at www.gutenberg.org. If you are not located in the - United States, you'll have to check the laws of the country where you - are located before using this ebook. - -1.E.2. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is -derived from texts not protected by U.S. copyright law (does not -contain a notice indicating that it is posted with permission of the -copyright holder), the work can be copied and distributed to anyone in -the United States without paying any fees or charges. If you are -redistributing or providing access to a work with the phrase "Project -Gutenberg" associated with or appearing on the work, you must comply -either with the requirements of paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 or -obtain permission for the use of the work and the Project Gutenberg-tm -trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or 1.E.9. - -1.E.3. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted -with the permission of the copyright holder, your use and distribution -must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any -additional terms imposed by the copyright holder. Additional terms -will be linked to the Project Gutenberg-tm License for all works -posted with the permission of the copyright holder found at the -beginning of this work. - -1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm -License terms from this work, or any files containing a part of this -work or any other work associated with Project Gutenberg-tm. - -1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this -electronic work, or any part of this electronic work, without -prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with -active links or immediate access to the full terms of the Project -Gutenberg-tm License. - -1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary, -compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including -any word processing or hypertext form. However, if you provide access -to or distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format -other than "Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official -version posted on the official Project Gutenberg-tm web site -(www.gutenberg.org), you must, at no additional cost, fee or expense -to the user, provide a copy, a means of exporting a copy, or a means -of obtaining a copy upon request, of the work in its original "Plain -Vanilla ASCII" or other form. Any alternate format must include the -full Project Gutenberg-tm License as specified in paragraph 1.E.1. - -1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying, -performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works -unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9. - -1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing -access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works -provided that - -* You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from - the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method - you already use to calculate your applicable taxes. The fee is owed - to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he has - agreed to donate royalties under this paragraph to the Project - Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments must be paid - within 60 days following each date on which you prepare (or are - legally required to prepare) your periodic tax returns. Royalty - payments should be clearly marked as such and sent to the Project - Gutenberg Literary Archive Foundation at the address specified in - Section 4, "Information about donations to the Project Gutenberg - Literary Archive Foundation." - -* You provide a full refund of any money paid by a user who notifies - you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he - does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm - License. You must require such a user to return or destroy all - copies of the works possessed in a physical medium and discontinue - all use of and all access to other copies of Project Gutenberg-tm - works. - -* You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of - any money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the - electronic work is discovered and reported to you within 90 days of - receipt of the work. - -* You comply with all other terms of this agreement for free - distribution of Project Gutenberg-tm works. - -1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project -Gutenberg-tm electronic work or group of works on different terms than -are set forth in this agreement, you must obtain permission in writing -from both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and The -Project Gutenberg Trademark LLC, the owner of the Project Gutenberg-tm -trademark. Contact the Foundation as set forth in Section 3 below. - -1.F. - -1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable -effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread -works not protected by U.S. copyright law in creating the Project -Gutenberg-tm collection. Despite these efforts, Project Gutenberg-tm -electronic works, and the medium on which they may be stored, may -contain "Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate -or corrupt data, transcription errors, a copyright or other -intellectual property infringement, a defective or damaged disk or -other medium, a computer virus, or computer codes that damage or -cannot be read by your equipment. - -1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right -of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project -Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project -Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project -Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all -liability to you for damages, costs and expenses, including legal -fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT -LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE -PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE -TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE -LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR -INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH -DAMAGE. - -1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a -defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can -receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a -written explanation to the person you received the work from. If you -received the work on a physical medium, you must return the medium -with your written explanation. The person or entity that provided you -with the defective work may elect to provide a replacement copy in -lieu of a refund. If you received the work electronically, the person -or entity providing it to you may choose to give you a second -opportunity to receive the work electronically in lieu of a refund. If -the second copy is also defective, you may demand a refund in writing -without further opportunities to fix the problem. - -1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth -in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS', WITH NO -OTHER WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT -LIMITED TO WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE. - -1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied -warranties or the exclusion or limitation of certain types of -damages. If any disclaimer or limitation set forth in this agreement -violates the law of the state applicable to this agreement, the -agreement shall be interpreted to make the maximum disclaimer or -limitation permitted by the applicable state law. The invalidity or -unenforceability of any provision of this agreement shall not void the -remaining provisions. - -1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the -trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone -providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in -accordance with this agreement, and any volunteers associated with the -production, promotion and distribution of Project Gutenberg-tm -electronic works, harmless from all liability, costs and expenses, -including legal fees, that arise directly or indirectly from any of -the following which you do or cause to occur: (a) distribution of this -or any Project Gutenberg-tm work, (b) alteration, modification, or -additions or deletions to any Project Gutenberg-tm work, and (c) any -Defect you cause. - -Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg-tm - -Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of -electronic works in formats readable by the widest variety of -computers including obsolete, old, middle-aged and new computers. It -exists because of the efforts of hundreds of volunteers and donations -from people in all walks of life. - -Volunteers and financial support to provide volunteers with the -assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg-tm's -goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will -remain freely available for generations to come. In 2001, the Project -Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure -and permanent future for Project Gutenberg-tm and future -generations. To learn more about the Project Gutenberg Literary -Archive Foundation and how your efforts and donations can help, see -Sections 3 and 4 and the Foundation information page at -www.gutenberg.org Section 3. Information about the Project Gutenberg -Literary Archive Foundation - -The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit -501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the -state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal -Revenue Service. The Foundation's EIN or federal tax identification -number is 64-6221541. Contributions to the Project Gutenberg Literary -Archive Foundation are tax deductible to the full extent permitted by -U.S. federal laws and your state's laws. - -The Foundation's principal office is in Fairbanks, Alaska, with the -mailing address: PO Box 750175, Fairbanks, AK 99775, but its -volunteers and employees are scattered throughout numerous -locations. Its business office is located at 809 North 1500 West, Salt -Lake City, UT 84116, (801) 596-1887. Email contact links and up to -date contact information can be found at the Foundation's web site and -official page at www.gutenberg.org/contact - -For additional contact information: - - Dr. Gregory B. Newby - Chief Executive and Director - gbnewby@pglaf.org - -Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg -Literary Archive Foundation - -Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide -spread public support and donations to carry out its mission of -increasing the number of public domain and licensed works that can be -freely distributed in machine readable form accessible by the widest -array of equipment including outdated equipment. Many small donations -($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt -status with the IRS. - -The Foundation is committed to complying with the laws regulating -charities and charitable donations in all 50 states of the United -States. Compliance requirements are not uniform and it takes a -considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up -with these requirements. We do not solicit donations in locations -where we have not received written confirmation of compliance. To SEND -DONATIONS or determine the status of compliance for any particular -state visit www.gutenberg.org/donate - -While we cannot and do not solicit contributions from states where we -have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition -against accepting unsolicited donations from donors in such states who -approach us with offers to donate. - -International donations are gratefully accepted, but we cannot make -any statements concerning tax treatment of donations received from -outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff. - -Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation -methods and addresses. Donations are accepted in a number of other -ways including checks, online payments and credit card donations. To -donate, please visit: www.gutenberg.org/donate - -Section 5. General Information About Project Gutenberg-tm electronic works. - -Professor Michael S. Hart was the originator of the Project -Gutenberg-tm concept of a library of electronic works that could be -freely shared with anyone. For forty years, he produced and -distributed Project Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of -volunteer support. - -Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed -editions, all of which are confirmed as not protected by copyright in -the U.S. unless a copyright notice is included. Thus, we do not -necessarily keep eBooks in compliance with any particular paper -edition. - -Most people start at our Web site which has the main PG search -facility: www.gutenberg.org - -This Web site includes information about Project Gutenberg-tm, -including how to make donations to the Project Gutenberg Literary -Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to -subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks. - |