1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
32
33
34
35
36
37
38
39
40
41
42
43
44
45
46
47
48
49
50
51
52
53
54
55
56
57
58
59
60
61
62
63
64
65
66
67
68
69
70
71
72
73
74
75
76
77
78
79
80
81
82
83
84
85
86
87
88
89
90
91
92
93
94
95
96
97
98
99
100
101
102
103
104
105
106
107
108
109
110
111
112
113
114
115
116
117
118
119
120
121
122
123
124
125
126
127
128
129
130
131
132
133
134
135
136
137
138
139
140
141
142
143
144
145
146
147
148
149
150
151
152
153
154
155
156
157
158
159
160
161
162
163
164
165
166
167
168
169
170
171
172
173
174
175
176
177
178
179
180
181
182
183
184
185
186
187
188
189
190
191
192
193
194
195
196
197
198
199
200
201
202
203
204
205
206
207
208
209
210
211
212
213
214
215
216
217
218
219
220
221
222
223
224
225
226
227
228
229
230
231
232
233
234
235
236
237
238
239
240
241
242
243
244
245
246
247
248
249
250
251
252
253
254
255
256
257
258
259
260
261
262
263
264
265
266
267
268
269
270
271
272
273
274
275
276
277
278
279
280
281
282
283
284
285
286
287
288
289
290
291
292
293
294
295
296
297
298
299
300
301
302
303
304
305
306
307
308
309
310
311
312
313
314
315
316
317
318
319
320
321
322
323
324
325
326
327
328
329
330
331
332
333
334
335
336
337
338
339
340
341
342
343
344
345
346
347
348
349
350
351
352
353
354
355
356
357
358
359
360
361
362
363
364
365
366
367
368
369
370
371
372
373
374
375
376
377
378
379
380
381
382
383
384
385
386
387
388
389
390
391
392
393
394
395
396
397
398
399
400
401
402
403
404
405
406
407
408
409
410
411
412
413
414
415
416
417
418
419
420
421
422
423
424
425
426
427
428
429
430
431
432
433
434
435
436
437
438
439
440
441
442
443
444
445
446
447
448
449
450
451
452
453
454
455
456
457
458
459
460
461
462
463
464
465
466
467
468
469
470
471
472
473
474
475
476
477
478
479
480
481
482
483
484
485
486
487
488
489
490
491
492
493
494
495
496
497
498
499
500
501
502
503
504
505
506
507
508
509
510
511
512
513
514
515
516
517
518
519
520
521
522
523
524
525
526
527
528
529
530
531
532
533
534
535
536
537
538
539
540
541
542
543
544
545
546
547
548
549
550
551
552
553
554
555
556
557
558
559
560
561
562
563
564
565
566
567
568
569
570
571
572
573
574
575
576
577
578
579
580
581
582
583
584
585
586
587
588
589
590
591
592
593
594
595
596
597
598
599
600
601
602
603
604
605
606
607
608
609
610
611
612
613
614
615
616
617
618
619
620
621
622
623
624
625
626
627
628
629
630
631
632
633
634
635
636
637
638
639
640
641
642
643
644
645
646
647
648
649
650
651
652
653
654
655
656
657
658
659
660
661
662
663
664
665
666
667
668
669
670
671
672
673
674
675
676
677
678
679
680
681
682
683
684
685
686
687
688
689
690
691
692
693
694
695
696
697
698
699
700
701
702
703
704
705
706
707
708
709
710
711
712
713
714
715
716
717
718
719
720
721
722
723
724
725
726
727
728
729
730
731
732
733
734
735
736
737
738
739
740
741
742
743
744
745
746
747
748
749
750
751
752
753
754
755
756
757
758
759
760
761
762
763
764
765
766
767
768
769
770
771
772
773
774
775
776
777
778
779
780
781
782
783
784
785
786
787
788
789
790
791
792
793
794
795
796
797
798
799
800
801
802
803
804
805
806
807
808
809
810
811
812
813
814
815
816
817
818
819
820
821
822
823
824
825
826
827
828
829
830
831
832
833
834
835
836
837
838
839
840
841
842
843
844
845
846
847
848
849
850
851
852
853
854
855
856
857
858
859
860
861
862
863
864
865
866
867
868
869
870
871
872
873
874
875
876
877
878
879
880
881
882
883
884
885
886
887
888
889
890
891
892
893
894
895
896
897
898
899
900
901
902
903
904
905
906
907
908
909
910
911
912
913
914
915
916
917
918
919
920
921
922
923
924
925
926
927
928
929
930
931
932
933
934
935
936
937
938
939
940
941
942
943
944
945
946
947
948
949
950
951
952
953
954
955
956
957
958
959
960
961
962
963
964
965
966
967
968
969
970
971
972
973
974
975
976
977
978
979
980
981
982
983
984
985
986
987
988
989
990
991
992
993
994
995
996
997
998
999
1000
1001
1002
1003
1004
1005
1006
1007
1008
1009
1010
1011
1012
1013
1014
1015
1016
1017
1018
1019
1020
1021
1022
1023
1024
1025
1026
1027
1028
1029
1030
1031
1032
1033
1034
1035
1036
1037
1038
1039
1040
1041
1042
1043
1044
1045
1046
1047
1048
1049
1050
1051
1052
1053
1054
1055
1056
1057
1058
1059
1060
1061
1062
1063
1064
1065
1066
1067
1068
1069
1070
1071
1072
1073
1074
1075
1076
1077
1078
1079
1080
1081
1082
1083
1084
1085
1086
1087
1088
1089
1090
1091
1092
1093
1094
1095
1096
1097
1098
1099
1100
1101
1102
1103
1104
1105
1106
1107
1108
1109
1110
1111
1112
1113
1114
1115
1116
1117
1118
1119
1120
1121
1122
1123
1124
1125
1126
1127
1128
1129
1130
1131
1132
1133
1134
1135
1136
1137
1138
1139
1140
1141
1142
1143
1144
1145
1146
1147
1148
1149
1150
1151
1152
1153
1154
1155
1156
1157
1158
1159
1160
1161
1162
1163
1164
1165
1166
1167
1168
1169
1170
1171
1172
1173
1174
1175
1176
1177
1178
1179
1180
1181
1182
1183
1184
1185
1186
1187
1188
1189
1190
1191
1192
1193
1194
1195
1196
1197
1198
1199
1200
1201
1202
1203
1204
1205
1206
1207
1208
1209
1210
1211
1212
1213
1214
1215
1216
1217
1218
1219
1220
1221
1222
1223
1224
1225
1226
1227
1228
1229
1230
1231
1232
1233
1234
1235
1236
1237
1238
1239
1240
1241
1242
1243
1244
1245
1246
1247
1248
1249
1250
1251
1252
1253
1254
1255
1256
1257
1258
1259
1260
1261
1262
1263
1264
1265
1266
1267
1268
1269
1270
1271
1272
1273
1274
1275
1276
1277
1278
1279
1280
1281
1282
1283
1284
1285
1286
1287
1288
1289
1290
1291
1292
1293
1294
1295
1296
1297
1298
1299
1300
1301
1302
1303
1304
1305
1306
1307
1308
1309
1310
1311
1312
1313
1314
1315
1316
1317
1318
1319
1320
1321
1322
1323
1324
1325
1326
1327
1328
1329
1330
1331
1332
1333
1334
1335
1336
1337
1338
1339
1340
1341
1342
1343
1344
1345
1346
1347
1348
1349
1350
1351
1352
1353
1354
1355
1356
1357
1358
1359
1360
1361
1362
1363
1364
1365
1366
1367
1368
1369
1370
1371
1372
1373
1374
1375
1376
1377
1378
1379
1380
1381
1382
1383
1384
1385
1386
1387
1388
1389
1390
1391
1392
1393
1394
1395
1396
1397
1398
1399
1400
1401
1402
1403
1404
1405
1406
1407
1408
1409
1410
1411
1412
1413
1414
1415
1416
1417
1418
1419
1420
1421
1422
1423
1424
1425
1426
1427
1428
1429
1430
1431
1432
1433
1434
1435
1436
1437
1438
1439
1440
1441
1442
1443
1444
1445
1446
1447
1448
1449
1450
1451
1452
1453
1454
1455
1456
1457
1458
1459
1460
1461
1462
1463
1464
1465
1466
1467
1468
1469
1470
1471
1472
1473
1474
1475
1476
1477
1478
1479
1480
1481
1482
1483
1484
1485
1486
1487
1488
1489
1490
1491
1492
1493
1494
1495
1496
1497
1498
1499
1500
1501
1502
1503
1504
1505
1506
1507
1508
1509
1510
1511
1512
1513
1514
1515
1516
1517
1518
1519
1520
1521
1522
1523
1524
1525
1526
1527
1528
1529
1530
1531
1532
1533
1534
1535
1536
1537
1538
1539
1540
1541
1542
1543
1544
1545
1546
1547
1548
1549
1550
1551
1552
1553
1554
1555
1556
1557
1558
1559
1560
1561
1562
1563
1564
1565
1566
1567
1568
1569
1570
1571
1572
1573
1574
1575
1576
1577
1578
1579
1580
1581
1582
1583
1584
1585
1586
1587
1588
1589
1590
1591
1592
1593
1594
1595
1596
1597
1598
1599
1600
1601
1602
1603
1604
1605
1606
1607
1608
1609
1610
1611
1612
1613
1614
1615
1616
1617
1618
1619
1620
1621
1622
1623
1624
1625
1626
1627
1628
1629
1630
1631
1632
1633
1634
1635
1636
1637
1638
1639
1640
1641
1642
1643
1644
1645
1646
1647
1648
1649
1650
1651
1652
1653
1654
1655
1656
1657
1658
1659
1660
1661
1662
1663
1664
1665
1666
1667
1668
1669
1670
1671
1672
1673
1674
1675
1676
1677
1678
1679
1680
1681
1682
1683
1684
1685
1686
1687
1688
1689
1690
1691
1692
1693
1694
1695
1696
1697
1698
1699
1700
1701
1702
1703
1704
1705
1706
1707
1708
1709
1710
1711
1712
1713
1714
1715
1716
1717
1718
1719
1720
1721
1722
1723
1724
1725
1726
1727
1728
1729
1730
1731
1732
1733
1734
1735
1736
1737
1738
1739
1740
1741
1742
1743
1744
1745
1746
1747
1748
1749
1750
1751
1752
1753
1754
1755
1756
1757
1758
1759
1760
1761
1762
1763
1764
1765
1766
1767
1768
1769
1770
1771
1772
1773
1774
1775
1776
1777
1778
1779
1780
1781
1782
1783
1784
1785
1786
1787
1788
1789
1790
1791
1792
1793
1794
1795
1796
1797
1798
1799
1800
1801
1802
1803
1804
1805
1806
1807
1808
1809
1810
1811
1812
1813
1814
1815
1816
1817
1818
1819
1820
1821
1822
1823
1824
1825
1826
1827
1828
1829
1830
1831
1832
1833
1834
1835
1836
1837
1838
1839
1840
1841
1842
1843
1844
1845
1846
1847
1848
1849
1850
1851
1852
1853
1854
1855
1856
1857
1858
1859
1860
1861
1862
1863
1864
1865
1866
1867
1868
1869
1870
1871
1872
1873
1874
1875
1876
1877
1878
1879
1880
1881
1882
1883
1884
1885
1886
1887
1888
1889
1890
1891
1892
1893
1894
1895
1896
1897
1898
1899
1900
1901
1902
1903
1904
1905
1906
1907
1908
1909
1910
1911
1912
1913
1914
1915
1916
1917
1918
1919
1920
1921
1922
1923
1924
1925
1926
1927
1928
1929
1930
1931
1932
1933
1934
1935
1936
1937
1938
1939
1940
1941
1942
1943
1944
1945
1946
1947
1948
1949
1950
1951
1952
1953
1954
1955
1956
1957
1958
1959
1960
1961
1962
1963
1964
1965
1966
1967
1968
1969
1970
1971
1972
1973
1974
1975
1976
1977
1978
1979
1980
1981
1982
1983
1984
1985
1986
1987
1988
1989
1990
1991
1992
1993
1994
1995
1996
1997
1998
1999
2000
2001
2002
2003
2004
2005
2006
2007
2008
2009
2010
2011
2012
2013
2014
2015
2016
2017
2018
2019
2020
2021
2022
2023
2024
2025
2026
2027
2028
2029
2030
2031
2032
2033
2034
2035
2036
2037
2038
2039
2040
2041
2042
2043
2044
2045
2046
2047
2048
2049
2050
2051
2052
2053
2054
2055
2056
2057
2058
2059
2060
2061
2062
2063
2064
2065
2066
2067
2068
2069
2070
2071
2072
2073
2074
2075
2076
2077
2078
2079
2080
2081
2082
2083
2084
2085
2086
2087
2088
2089
2090
2091
2092
2093
2094
2095
2096
2097
2098
2099
2100
2101
2102
2103
2104
2105
2106
2107
2108
2109
2110
2111
2112
2113
2114
2115
2116
2117
2118
2119
2120
2121
2122
2123
2124
2125
2126
2127
2128
2129
2130
2131
2132
2133
2134
2135
2136
2137
2138
2139
2140
2141
2142
2143
2144
2145
2146
2147
2148
2149
2150
2151
2152
2153
2154
2155
2156
2157
2158
2159
2160
2161
2162
2163
2164
2165
2166
2167
2168
2169
2170
2171
2172
2173
2174
2175
2176
2177
2178
2179
2180
2181
2182
2183
2184
2185
2186
2187
2188
2189
2190
2191
2192
2193
2194
2195
2196
2197
2198
2199
2200
2201
2202
2203
2204
2205
2206
2207
2208
2209
2210
2211
2212
2213
2214
2215
2216
2217
2218
2219
2220
2221
2222
2223
2224
2225
2226
2227
2228
2229
2230
2231
2232
2233
2234
2235
2236
2237
2238
2239
2240
2241
2242
2243
2244
2245
2246
2247
2248
2249
2250
2251
2252
2253
2254
2255
2256
2257
2258
2259
2260
2261
2262
2263
2264
2265
2266
2267
2268
2269
2270
2271
2272
2273
2274
2275
2276
2277
2278
2279
2280
2281
2282
2283
2284
2285
2286
2287
2288
2289
2290
2291
2292
2293
2294
2295
2296
2297
2298
2299
2300
2301
2302
2303
2304
2305
2306
2307
2308
2309
2310
2311
2312
2313
2314
2315
2316
2317
2318
2319
2320
2321
2322
2323
2324
2325
2326
2327
2328
2329
2330
2331
2332
2333
2334
2335
2336
2337
2338
2339
2340
2341
2342
2343
2344
2345
2346
2347
2348
2349
2350
2351
2352
2353
2354
2355
2356
2357
2358
2359
2360
2361
2362
2363
2364
2365
2366
2367
2368
2369
2370
2371
2372
2373
2374
2375
2376
2377
2378
2379
2380
2381
2382
2383
2384
2385
2386
2387
2388
2389
2390
2391
2392
2393
2394
2395
2396
2397
2398
2399
2400
2401
2402
2403
2404
2405
2406
2407
2408
2409
2410
2411
2412
2413
2414
2415
2416
2417
2418
2419
2420
2421
2422
2423
2424
2425
2426
2427
2428
2429
2430
2431
2432
2433
2434
2435
2436
2437
2438
2439
2440
2441
2442
2443
2444
2445
2446
2447
2448
2449
2450
2451
2452
2453
2454
2455
2456
2457
2458
2459
2460
2461
2462
2463
2464
2465
2466
2467
2468
2469
2470
2471
2472
2473
2474
2475
2476
2477
2478
2479
2480
2481
2482
2483
2484
2485
2486
2487
2488
2489
2490
2491
2492
2493
2494
2495
2496
2497
2498
2499
2500
2501
2502
2503
2504
2505
2506
2507
2508
2509
2510
2511
2512
2513
2514
2515
2516
2517
2518
2519
2520
2521
2522
2523
2524
2525
2526
2527
2528
2529
2530
2531
2532
2533
2534
2535
2536
2537
2538
2539
2540
2541
2542
2543
2544
2545
2546
2547
2548
2549
2550
2551
2552
2553
2554
2555
2556
2557
2558
2559
2560
2561
2562
2563
2564
2565
2566
2567
2568
2569
2570
2571
2572
2573
2574
2575
2576
2577
2578
2579
2580
2581
2582
2583
2584
2585
2586
2587
2588
2589
2590
2591
2592
2593
2594
2595
2596
2597
2598
2599
2600
2601
2602
2603
2604
2605
2606
2607
2608
2609
2610
2611
2612
2613
2614
2615
2616
2617
2618
2619
2620
2621
2622
2623
2624
2625
2626
2627
2628
2629
2630
2631
2632
2633
2634
2635
2636
2637
2638
2639
2640
2641
2642
2643
2644
2645
2646
2647
2648
2649
2650
2651
2652
2653
2654
2655
2656
2657
2658
2659
2660
2661
2662
2663
2664
2665
2666
2667
2668
2669
2670
2671
2672
2673
2674
2675
2676
2677
2678
2679
2680
2681
2682
2683
2684
2685
2686
2687
2688
2689
2690
2691
2692
2693
2694
2695
2696
2697
2698
2699
2700
2701
2702
2703
2704
2705
2706
2707
2708
2709
2710
2711
2712
2713
2714
2715
2716
2717
2718
2719
2720
2721
2722
2723
2724
2725
2726
2727
2728
2729
2730
2731
2732
2733
2734
2735
2736
2737
2738
2739
2740
2741
2742
2743
2744
2745
2746
2747
2748
2749
2750
2751
2752
2753
2754
2755
2756
2757
2758
2759
2760
2761
2762
2763
2764
2765
2766
2767
2768
2769
2770
2771
2772
2773
2774
2775
2776
2777
2778
2779
2780
2781
2782
2783
2784
2785
2786
2787
2788
2789
2790
2791
2792
2793
2794
2795
2796
2797
2798
2799
2800
2801
2802
2803
2804
2805
2806
2807
2808
2809
2810
2811
2812
2813
2814
2815
2816
2817
2818
2819
2820
2821
2822
2823
2824
2825
2826
2827
2828
2829
2830
2831
2832
2833
2834
2835
2836
2837
2838
2839
2840
2841
2842
2843
2844
2845
2846
2847
2848
2849
2850
2851
2852
2853
2854
2855
2856
2857
2858
2859
2860
2861
2862
2863
2864
2865
2866
2867
2868
2869
2870
2871
2872
2873
2874
2875
2876
2877
2878
2879
2880
2881
2882
2883
2884
2885
2886
2887
2888
2889
2890
2891
2892
2893
2894
2895
2896
2897
2898
2899
2900
2901
2902
2903
2904
2905
2906
2907
2908
2909
2910
2911
2912
2913
2914
2915
2916
2917
2918
2919
2920
2921
2922
2923
2924
2925
2926
2927
2928
2929
2930
2931
2932
2933
2934
2935
2936
2937
2938
2939
2940
2941
2942
2943
2944
2945
2946
2947
2948
2949
2950
2951
2952
2953
2954
2955
2956
2957
2958
2959
2960
2961
2962
2963
2964
2965
2966
2967
2968
2969
2970
2971
2972
2973
2974
2975
2976
2977
2978
2979
2980
2981
2982
2983
2984
2985
2986
2987
2988
2989
2990
2991
2992
2993
2994
2995
2996
2997
2998
2999
3000
3001
3002
3003
3004
3005
3006
3007
3008
3009
3010
3011
3012
3013
3014
3015
3016
3017
3018
3019
3020
3021
3022
3023
3024
3025
3026
3027
3028
3029
3030
3031
3032
3033
3034
3035
3036
3037
3038
3039
3040
3041
3042
3043
3044
3045
3046
3047
3048
3049
3050
3051
3052
3053
3054
3055
3056
3057
3058
3059
3060
3061
3062
3063
3064
3065
3066
3067
3068
3069
3070
3071
3072
3073
3074
3075
3076
3077
3078
3079
3080
3081
3082
3083
3084
3085
3086
3087
3088
3089
3090
3091
3092
3093
3094
3095
3096
3097
3098
3099
3100
3101
3102
3103
3104
3105
3106
3107
3108
3109
3110
3111
3112
3113
3114
3115
3116
3117
3118
3119
3120
3121
3122
3123
3124
3125
3126
3127
3128
3129
3130
3131
3132
3133
3134
3135
3136
3137
3138
3139
3140
3141
3142
3143
3144
3145
3146
3147
3148
3149
3150
3151
3152
3153
3154
3155
3156
3157
3158
3159
3160
3161
3162
3163
3164
3165
3166
3167
3168
3169
3170
3171
3172
3173
3174
3175
3176
3177
3178
3179
3180
3181
3182
3183
3184
3185
3186
3187
3188
3189
3190
3191
3192
3193
3194
3195
3196
3197
3198
3199
3200
3201
3202
3203
3204
3205
3206
3207
3208
3209
3210
3211
3212
3213
3214
3215
3216
3217
3218
3219
3220
3221
3222
3223
3224
3225
3226
3227
3228
3229
3230
3231
3232
3233
3234
3235
3236
3237
3238
3239
3240
3241
3242
3243
3244
3245
3246
3247
3248
3249
3250
3251
3252
3253
3254
3255
3256
3257
3258
3259
3260
3261
3262
3263
3264
3265
3266
3267
3268
3269
3270
3271
3272
3273
3274
3275
3276
3277
3278
3279
3280
3281
3282
3283
3284
3285
3286
3287
3288
3289
3290
3291
3292
3293
3294
3295
3296
3297
3298
3299
3300
3301
3302
3303
3304
3305
3306
3307
3308
3309
3310
3311
3312
3313
3314
3315
3316
3317
3318
3319
3320
3321
3322
3323
3324
3325
3326
3327
3328
3329
3330
3331
3332
3333
3334
3335
3336
3337
3338
3339
3340
3341
3342
3343
3344
3345
3346
3347
3348
3349
3350
3351
3352
3353
3354
3355
3356
3357
3358
3359
3360
3361
3362
3363
3364
3365
3366
3367
3368
3369
3370
3371
3372
3373
3374
3375
3376
3377
3378
3379
3380
3381
3382
3383
3384
3385
3386
3387
3388
3389
3390
3391
3392
3393
3394
3395
3396
3397
3398
3399
3400
3401
3402
3403
3404
3405
3406
3407
3408
3409
3410
3411
3412
3413
3414
3415
3416
3417
3418
3419
3420
3421
3422
3423
3424
3425
3426
3427
3428
3429
3430
3431
3432
3433
3434
3435
3436
3437
3438
3439
3440
3441
3442
3443
3444
3445
3446
3447
3448
3449
3450
3451
3452
3453
3454
3455
3456
3457
3458
3459
3460
3461
3462
3463
3464
3465
3466
3467
3468
3469
3470
3471
3472
3473
3474
3475
3476
3477
3478
3479
3480
3481
3482
3483
3484
3485
3486
3487
3488
3489
3490
3491
3492
3493
3494
3495
3496
3497
3498
3499
3500
3501
3502
3503
3504
3505
3506
3507
3508
3509
3510
3511
3512
3513
3514
3515
3516
3517
3518
3519
3520
3521
3522
3523
3524
3525
3526
3527
3528
3529
3530
3531
3532
3533
3534
3535
3536
3537
3538
3539
3540
3541
3542
3543
3544
3545
3546
3547
3548
3549
3550
3551
3552
3553
3554
3555
3556
3557
3558
3559
3560
3561
3562
3563
3564
3565
3566
3567
3568
3569
3570
3571
3572
3573
3574
3575
3576
3577
3578
3579
3580
3581
3582
3583
3584
3585
3586
3587
3588
3589
3590
3591
3592
3593
3594
3595
3596
3597
3598
3599
3600
3601
3602
3603
3604
3605
3606
3607
3608
3609
3610
3611
3612
3613
3614
3615
3616
3617
3618
3619
3620
3621
3622
3623
3624
3625
3626
3627
3628
3629
3630
3631
3632
3633
3634
3635
3636
3637
3638
3639
3640
3641
3642
3643
3644
3645
3646
3647
3648
3649
3650
3651
3652
3653
3654
3655
3656
3657
3658
3659
3660
3661
3662
3663
3664
3665
3666
3667
3668
3669
3670
3671
3672
3673
3674
3675
3676
3677
3678
3679
3680
3681
3682
3683
3684
3685
3686
3687
3688
3689
3690
3691
3692
3693
3694
3695
3696
3697
3698
3699
3700
3701
3702
3703
3704
3705
3706
3707
3708
3709
3710
3711
3712
3713
3714
3715
3716
3717
3718
3719
3720
3721
3722
3723
3724
3725
3726
3727
3728
3729
3730
3731
3732
3733
3734
3735
3736
3737
3738
3739
3740
3741
3742
3743
3744
3745
3746
3747
3748
3749
3750
3751
3752
3753
3754
3755
3756
3757
3758
3759
3760
3761
3762
3763
3764
3765
3766
3767
3768
3769
3770
3771
3772
3773
3774
3775
3776
3777
3778
3779
3780
3781
3782
3783
3784
3785
3786
3787
3788
3789
3790
3791
3792
3793
3794
3795
3796
3797
3798
3799
3800
3801
3802
3803
3804
3805
3806
3807
3808
3809
3810
3811
3812
3813
3814
3815
3816
3817
3818
3819
3820
3821
3822
3823
3824
3825
3826
3827
3828
3829
3830
3831
3832
3833
3834
3835
3836
3837
3838
3839
3840
3841
3842
3843
3844
3845
3846
3847
3848
3849
3850
3851
3852
3853
3854
3855
3856
3857
3858
3859
3860
3861
3862
3863
3864
3865
3866
3867
3868
3869
3870
3871
3872
3873
3874
3875
3876
3877
3878
3879
3880
3881
3882
3883
3884
3885
3886
3887
3888
3889
3890
3891
3892
3893
3894
3895
3896
3897
3898
3899
3900
3901
3902
3903
3904
3905
3906
3907
3908
3909
3910
3911
3912
3913
3914
3915
3916
3917
3918
3919
3920
3921
3922
3923
3924
3925
3926
3927
3928
3929
3930
3931
3932
3933
3934
3935
3936
3937
3938
3939
3940
3941
3942
3943
3944
3945
3946
3947
3948
3949
3950
3951
3952
3953
3954
3955
3956
3957
3958
3959
3960
3961
3962
3963
3964
3965
3966
3967
3968
3969
3970
3971
3972
3973
3974
3975
3976
3977
3978
3979
3980
3981
3982
3983
3984
3985
3986
3987
3988
3989
3990
3991
3992
3993
3994
3995
3996
3997
3998
3999
4000
4001
4002
4003
4004
4005
4006
4007
4008
4009
4010
4011
4012
4013
4014
4015
4016
4017
4018
4019
4020
4021
4022
4023
4024
4025
4026
4027
4028
4029
4030
4031
4032
4033
4034
4035
4036
4037
4038
4039
4040
4041
4042
4043
4044
4045
4046
4047
4048
4049
4050
4051
4052
4053
4054
4055
4056
4057
4058
4059
4060
4061
4062
4063
4064
4065
4066
4067
4068
4069
4070
4071
4072
4073
4074
4075
4076
4077
4078
4079
4080
4081
4082
4083
4084
4085
4086
4087
4088
4089
4090
4091
4092
4093
4094
4095
4096
4097
4098
4099
4100
4101
4102
4103
4104
4105
4106
4107
4108
4109
4110
4111
4112
4113
4114
4115
4116
4117
4118
4119
4120
4121
4122
4123
4124
4125
4126
4127
4128
4129
4130
4131
4132
4133
4134
4135
4136
4137
4138
4139
4140
4141
4142
4143
4144
4145
4146
4147
4148
4149
4150
4151
4152
4153
4154
4155
4156
4157
4158
4159
4160
4161
4162
4163
4164
4165
4166
4167
4168
4169
4170
4171
4172
4173
4174
4175
4176
4177
4178
4179
4180
4181
4182
4183
4184
4185
4186
4187
4188
4189
4190
4191
4192
4193
4194
4195
4196
4197
4198
4199
4200
4201
4202
4203
4204
4205
4206
4207
4208
4209
4210
4211
4212
4213
4214
4215
4216
4217
4218
4219
4220
4221
4222
4223
4224
4225
4226
4227
4228
4229
4230
4231
4232
4233
4234
4235
4236
4237
4238
4239
4240
4241
4242
4243
4244
4245
4246
4247
4248
4249
4250
4251
4252
4253
4254
4255
4256
4257
4258
4259
4260
4261
4262
4263
4264
4265
4266
4267
4268
4269
4270
4271
4272
4273
4274
4275
4276
4277
4278
4279
4280
4281
4282
4283
4284
4285
4286
4287
4288
4289
4290
4291
4292
4293
4294
4295
4296
4297
4298
4299
4300
4301
4302
4303
4304
4305
4306
4307
4308
4309
4310
4311
4312
4313
4314
4315
4316
4317
4318
4319
4320
4321
4322
4323
4324
4325
4326
4327
4328
4329
4330
4331
4332
4333
4334
4335
4336
4337
4338
4339
4340
4341
4342
4343
4344
4345
4346
4347
4348
4349
4350
4351
4352
4353
4354
4355
4356
4357
4358
4359
4360
4361
4362
4363
4364
4365
4366
4367
4368
4369
4370
4371
4372
4373
4374
4375
4376
4377
4378
4379
4380
4381
4382
4383
4384
4385
4386
4387
4388
4389
4390
4391
4392
4393
4394
4395
4396
4397
4398
4399
4400
4401
4402
4403
4404
4405
4406
4407
4408
4409
4410
4411
4412
4413
4414
4415
4416
4417
4418
4419
4420
4421
4422
4423
4424
4425
4426
4427
4428
4429
4430
4431
4432
4433
4434
4435
4436
4437
4438
4439
4440
4441
4442
4443
4444
4445
4446
4447
4448
4449
4450
4451
4452
4453
4454
4455
4456
4457
4458
4459
4460
4461
4462
4463
4464
4465
4466
4467
4468
4469
4470
4471
4472
4473
4474
4475
4476
4477
4478
4479
4480
4481
4482
4483
4484
4485
4486
4487
4488
4489
4490
4491
4492
4493
4494
4495
4496
4497
4498
4499
4500
4501
4502
4503
4504
4505
4506
4507
4508
4509
4510
4511
4512
4513
4514
4515
4516
4517
4518
4519
4520
4521
4522
4523
4524
4525
4526
4527
4528
4529
4530
4531
4532
4533
4534
4535
4536
4537
4538
4539
4540
4541
4542
4543
4544
4545
4546
4547
4548
4549
4550
4551
4552
4553
4554
4555
4556
4557
4558
4559
4560
4561
4562
4563
4564
4565
4566
4567
4568
4569
4570
4571
4572
4573
4574
4575
4576
4577
4578
4579
4580
4581
4582
4583
4584
4585
4586
4587
4588
4589
4590
4591
4592
4593
4594
4595
4596
4597
4598
4599
4600
4601
4602
4603
4604
4605
4606
4607
4608
4609
4610
4611
4612
4613
4614
4615
4616
4617
4618
4619
4620
4621
4622
4623
4624
4625
4626
4627
4628
4629
4630
4631
4632
4633
4634
4635
4636
4637
4638
4639
4640
4641
4642
4643
4644
4645
4646
4647
4648
4649
4650
4651
4652
4653
4654
4655
4656
4657
4658
4659
4660
4661
4662
4663
4664
4665
4666
4667
4668
4669
4670
4671
4672
4673
4674
4675
4676
4677
4678
4679
4680
4681
4682
4683
4684
4685
4686
4687
4688
4689
4690
4691
4692
4693
4694
4695
4696
4697
4698
4699
4700
4701
4702
4703
4704
4705
4706
4707
4708
4709
4710
4711
4712
4713
4714
4715
4716
4717
4718
4719
4720
4721
4722
4723
4724
4725
4726
4727
4728
4729
4730
4731
4732
4733
4734
4735
4736
4737
4738
4739
4740
4741
4742
4743
4744
4745
4746
4747
4748
4749
4750
4751
4752
4753
4754
4755
4756
4757
4758
4759
4760
4761
4762
4763
4764
4765
4766
4767
4768
4769
4770
4771
4772
4773
4774
4775
4776
4777
4778
4779
4780
4781
4782
4783
4784
4785
4786
4787
4788
4789
4790
4791
4792
4793
4794
4795
4796
4797
4798
4799
4800
4801
4802
4803
4804
4805
4806
4807
4808
4809
4810
4811
4812
4813
4814
4815
4816
4817
4818
4819
4820
4821
4822
4823
4824
4825
4826
4827
4828
4829
4830
4831
4832
4833
4834
4835
4836
4837
4838
4839
4840
4841
4842
4843
4844
4845
4846
4847
4848
4849
4850
4851
4852
4853
4854
4855
4856
4857
4858
4859
4860
4861
4862
4863
4864
4865
4866
4867
4868
4869
4870
4871
4872
4873
4874
4875
4876
4877
4878
4879
4880
4881
4882
4883
4884
4885
4886
4887
4888
4889
4890
4891
4892
4893
4894
4895
4896
4897
4898
4899
4900
4901
4902
4903
4904
4905
4906
4907
4908
4909
4910
4911
4912
4913
4914
4915
4916
4917
4918
4919
4920
4921
4922
4923
4924
4925
4926
4927
4928
4929
4930
4931
4932
4933
4934
4935
4936
4937
4938
4939
4940
4941
4942
4943
4944
4945
4946
4947
4948
4949
4950
4951
4952
4953
4954
4955
4956
4957
4958
4959
4960
4961
4962
4963
4964
4965
4966
4967
4968
4969
4970
4971
4972
4973
4974
4975
4976
4977
4978
4979
4980
4981
4982
4983
4984
4985
4986
4987
4988
4989
4990
4991
4992
4993
4994
4995
4996
4997
4998
4999
5000
5001
5002
5003
5004
5005
5006
5007
5008
5009
5010
5011
5012
5013
5014
5015
5016
5017
5018
5019
5020
5021
5022
5023
5024
5025
5026
5027
5028
5029
5030
5031
5032
5033
5034
5035
5036
5037
5038
5039
5040
5041
5042
5043
5044
5045
5046
5047
5048
5049
5050
5051
5052
5053
5054
5055
5056
5057
5058
5059
5060
5061
5062
5063
5064
5065
5066
5067
5068
5069
5070
5071
5072
5073
5074
5075
5076
5077
5078
5079
5080
5081
5082
5083
5084
5085
5086
5087
5088
5089
5090
5091
5092
5093
5094
5095
5096
5097
5098
5099
5100
5101
5102
5103
5104
5105
5106
5107
5108
5109
5110
5111
5112
5113
5114
5115
5116
5117
5118
5119
5120
5121
5122
5123
5124
5125
5126
5127
5128
5129
5130
5131
5132
5133
5134
5135
5136
5137
5138
5139
5140
5141
5142
5143
5144
5145
5146
5147
5148
5149
5150
5151
5152
5153
5154
5155
5156
5157
5158
5159
5160
5161
5162
5163
5164
5165
5166
5167
5168
5169
5170
5171
5172
5173
5174
5175
5176
5177
5178
5179
5180
5181
5182
5183
5184
5185
5186
5187
5188
5189
5190
5191
5192
5193
5194
5195
5196
5197
5198
5199
5200
5201
5202
5203
5204
5205
5206
5207
5208
5209
5210
5211
5212
5213
5214
5215
5216
5217
5218
5219
5220
5221
5222
5223
5224
5225
5226
5227
5228
5229
5230
5231
5232
5233
5234
5235
5236
5237
5238
5239
5240
5241
5242
5243
5244
5245
5246
5247
5248
5249
5250
5251
5252
5253
5254
5255
5256
5257
5258
5259
5260
5261
5262
5263
5264
5265
5266
5267
5268
5269
5270
5271
5272
5273
5274
5275
5276
5277
5278
5279
5280
5281
5282
5283
5284
5285
5286
5287
5288
5289
5290
5291
5292
5293
5294
5295
5296
5297
5298
5299
5300
5301
5302
5303
5304
5305
5306
5307
5308
5309
5310
5311
5312
5313
5314
5315
5316
5317
5318
5319
5320
5321
5322
5323
5324
5325
5326
5327
5328
5329
5330
5331
5332
5333
5334
5335
5336
5337
5338
5339
5340
5341
5342
5343
5344
5345
5346
5347
5348
5349
5350
5351
5352
5353
5354
5355
5356
5357
5358
5359
5360
5361
5362
5363
5364
5365
5366
5367
5368
5369
5370
5371
5372
5373
5374
5375
5376
5377
5378
5379
5380
5381
5382
5383
5384
5385
5386
5387
5388
5389
5390
5391
5392
5393
5394
5395
5396
5397
5398
5399
5400
5401
5402
5403
5404
5405
5406
5407
5408
5409
5410
5411
5412
5413
5414
5415
5416
5417
5418
5419
5420
5421
5422
5423
5424
5425
5426
5427
5428
5429
5430
5431
5432
5433
5434
5435
5436
5437
5438
5439
5440
5441
5442
5443
5444
5445
5446
5447
5448
5449
5450
5451
5452
5453
5454
5455
5456
5457
5458
5459
5460
5461
5462
5463
5464
5465
5466
5467
5468
5469
5470
5471
5472
5473
5474
5475
5476
5477
5478
5479
5480
5481
5482
5483
5484
5485
5486
5487
5488
5489
5490
5491
5492
5493
5494
5495
5496
5497
5498
5499
5500
5501
5502
5503
5504
5505
5506
5507
5508
5509
5510
5511
5512
5513
5514
5515
5516
5517
5518
5519
5520
5521
5522
5523
5524
5525
5526
5527
5528
5529
5530
5531
5532
5533
5534
5535
5536
5537
5538
5539
5540
5541
5542
5543
5544
5545
5546
5547
5548
5549
5550
5551
5552
5553
5554
5555
5556
5557
5558
5559
5560
5561
5562
5563
5564
5565
5566
5567
5568
5569
5570
5571
5572
5573
5574
5575
5576
5577
5578
5579
5580
5581
5582
5583
5584
5585
5586
5587
5588
5589
5590
5591
5592
5593
5594
5595
5596
5597
5598
5599
5600
5601
5602
5603
5604
5605
5606
5607
5608
5609
5610
5611
5612
5613
5614
5615
5616
5617
5618
5619
5620
5621
5622
5623
5624
5625
5626
5627
5628
5629
5630
5631
5632
5633
5634
5635
5636
5637
5638
5639
5640
5641
5642
5643
5644
5645
5646
5647
5648
5649
5650
5651
5652
5653
5654
5655
5656
5657
5658
5659
5660
5661
5662
5663
5664
5665
5666
5667
5668
5669
5670
5671
5672
5673
5674
5675
5676
5677
5678
5679
5680
5681
5682
5683
5684
5685
5686
5687
5688
5689
5690
5691
5692
5693
5694
5695
5696
5697
5698
5699
5700
5701
5702
5703
5704
5705
5706
5707
5708
5709
5710
5711
5712
5713
5714
5715
5716
5717
5718
5719
5720
5721
5722
5723
5724
5725
5726
5727
5728
5729
5730
5731
5732
5733
5734
5735
5736
5737
5738
5739
5740
5741
5742
5743
5744
5745
5746
5747
5748
5749
5750
5751
5752
5753
5754
5755
5756
5757
5758
5759
5760
5761
5762
5763
5764
5765
5766
5767
5768
5769
5770
5771
5772
5773
5774
5775
5776
5777
5778
5779
5780
5781
5782
5783
5784
5785
5786
5787
5788
5789
5790
5791
5792
5793
5794
5795
5796
5797
5798
5799
5800
5801
5802
5803
5804
5805
5806
5807
5808
5809
5810
5811
5812
5813
5814
5815
5816
5817
5818
5819
5820
5821
5822
5823
5824
5825
5826
5827
5828
5829
5830
5831
5832
5833
5834
5835
5836
5837
5838
5839
5840
5841
5842
5843
5844
5845
5846
5847
5848
5849
5850
5851
5852
5853
5854
5855
5856
5857
5858
5859
5860
5861
5862
5863
5864
5865
5866
5867
5868
5869
5870
5871
5872
5873
5874
5875
5876
5877
5878
5879
5880
5881
5882
5883
5884
5885
5886
5887
5888
5889
5890
5891
5892
5893
5894
5895
5896
5897
5898
5899
5900
5901
5902
5903
5904
5905
5906
5907
5908
5909
5910
5911
5912
5913
5914
5915
5916
5917
5918
5919
5920
5921
5922
5923
5924
5925
5926
5927
5928
5929
5930
5931
5932
5933
5934
5935
5936
5937
5938
5939
5940
5941
5942
5943
5944
5945
5946
5947
5948
5949
5950
5951
5952
5953
5954
5955
5956
5957
5958
5959
5960
5961
5962
5963
5964
5965
5966
5967
5968
5969
5970
5971
5972
5973
5974
5975
5976
5977
5978
5979
5980
5981
5982
5983
5984
5985
5986
5987
5988
5989
5990
5991
5992
5993
5994
5995
5996
5997
5998
5999
6000
6001
6002
6003
6004
6005
6006
6007
6008
6009
6010
6011
6012
6013
6014
6015
6016
6017
6018
6019
6020
6021
6022
6023
6024
6025
6026
6027
6028
6029
6030
6031
6032
6033
6034
6035
6036
6037
6038
6039
6040
6041
6042
6043
6044
6045
6046
6047
6048
6049
6050
6051
6052
6053
6054
6055
6056
6057
6058
6059
6060
6061
6062
6063
6064
6065
6066
6067
6068
6069
6070
6071
6072
6073
6074
6075
6076
6077
6078
6079
6080
6081
6082
6083
6084
6085
6086
6087
6088
6089
6090
6091
6092
6093
6094
6095
6096
6097
6098
6099
6100
6101
6102
6103
6104
6105
6106
6107
6108
6109
6110
6111
6112
6113
6114
6115
6116
6117
6118
6119
6120
6121
6122
6123
6124
6125
6126
6127
6128
6129
6130
6131
6132
6133
6134
6135
6136
6137
6138
6139
6140
6141
6142
6143
6144
6145
6146
6147
6148
6149
6150
6151
6152
6153
6154
6155
6156
6157
6158
6159
6160
6161
6162
6163
6164
6165
6166
6167
6168
6169
6170
6171
6172
6173
6174
6175
6176
6177
6178
6179
6180
6181
6182
6183
6184
6185
6186
6187
6188
6189
6190
6191
6192
6193
6194
6195
6196
6197
6198
6199
6200
6201
6202
6203
6204
6205
6206
6207
6208
6209
6210
6211
6212
6213
6214
6215
6216
6217
6218
6219
6220
6221
6222
6223
6224
6225
6226
6227
6228
6229
6230
6231
6232
6233
6234
6235
6236
6237
6238
6239
6240
6241
6242
6243
6244
6245
6246
6247
6248
6249
6250
6251
6252
6253
6254
6255
6256
6257
6258
6259
6260
6261
6262
6263
6264
6265
6266
6267
6268
6269
6270
6271
6272
6273
6274
6275
6276
6277
6278
6279
6280
6281
6282
6283
6284
6285
6286
6287
6288
6289
6290
6291
6292
6293
6294
6295
6296
6297
6298
6299
6300
6301
6302
6303
6304
6305
6306
6307
6308
6309
6310
6311
6312
6313
6314
6315
6316
6317
6318
6319
6320
6321
6322
6323
6324
6325
6326
6327
6328
6329
6330
6331
6332
6333
6334
6335
6336
6337
6338
6339
6340
6341
6342
6343
6344
6345
6346
6347
6348
6349
6350
6351
6352
6353
6354
6355
6356
6357
6358
6359
6360
6361
6362
6363
6364
6365
6366
6367
6368
6369
6370
6371
6372
6373
6374
6375
6376
6377
6378
6379
6380
6381
6382
6383
6384
6385
6386
6387
6388
6389
6390
6391
6392
6393
6394
6395
6396
6397
6398
6399
6400
6401
6402
6403
6404
6405
6406
6407
6408
6409
6410
6411
6412
6413
6414
6415
6416
6417
6418
6419
6420
6421
6422
6423
6424
6425
6426
6427
6428
6429
6430
6431
6432
6433
6434
6435
6436
6437
6438
6439
6440
6441
6442
6443
6444
6445
6446
6447
6448
6449
6450
6451
6452
6453
6454
6455
6456
6457
6458
6459
6460
6461
6462
6463
6464
6465
6466
6467
6468
6469
6470
6471
6472
6473
6474
6475
6476
6477
6478
6479
6480
6481
6482
6483
6484
6485
6486
6487
6488
6489
6490
6491
6492
6493
6494
6495
6496
6497
6498
6499
6500
6501
6502
6503
6504
6505
6506
6507
6508
6509
6510
6511
6512
6513
6514
6515
6516
6517
6518
6519
6520
6521
6522
6523
6524
6525
6526
6527
6528
6529
6530
6531
6532
6533
6534
6535
6536
6537
6538
6539
6540
6541
6542
6543
6544
6545
6546
6547
6548
6549
6550
6551
6552
6553
6554
6555
6556
6557
6558
6559
6560
6561
6562
6563
6564
6565
6566
6567
6568
6569
6570
6571
6572
6573
6574
6575
6576
6577
6578
6579
6580
6581
6582
6583
6584
6585
6586
6587
6588
6589
6590
6591
6592
6593
6594
6595
6596
6597
6598
6599
6600
6601
6602
6603
6604
6605
6606
6607
6608
6609
6610
6611
6612
6613
6614
6615
6616
6617
6618
6619
6620
6621
6622
6623
6624
6625
6626
6627
6628
6629
6630
6631
6632
6633
6634
6635
6636
6637
6638
6639
6640
6641
6642
6643
6644
6645
6646
6647
6648
6649
6650
6651
6652
6653
6654
6655
6656
6657
6658
6659
6660
6661
6662
6663
6664
6665
6666
6667
6668
6669
6670
6671
6672
6673
6674
6675
6676
6677
6678
6679
6680
6681
6682
6683
6684
6685
6686
6687
6688
6689
6690
6691
6692
6693
6694
6695
6696
6697
6698
6699
6700
6701
6702
6703
6704
6705
6706
6707
6708
6709
6710
6711
6712
6713
6714
6715
6716
6717
6718
6719
6720
6721
6722
6723
6724
6725
6726
6727
6728
6729
6730
6731
6732
6733
6734
6735
6736
6737
6738
6739
6740
6741
6742
6743
6744
6745
6746
6747
6748
6749
6750
6751
6752
6753
6754
6755
6756
6757
6758
6759
6760
6761
6762
6763
6764
6765
6766
6767
6768
6769
6770
6771
6772
6773
6774
6775
6776
6777
6778
6779
6780
6781
6782
6783
6784
6785
6786
6787
6788
6789
6790
6791
6792
6793
6794
6795
6796
6797
6798
6799
6800
6801
6802
6803
6804
6805
6806
6807
6808
6809
6810
6811
6812
6813
6814
6815
6816
6817
6818
6819
6820
6821
6822
6823
6824
6825
6826
6827
6828
6829
6830
6831
6832
6833
6834
6835
6836
6837
6838
6839
6840
6841
6842
6843
6844
6845
6846
6847
6848
6849
6850
6851
6852
6853
6854
6855
6856
6857
6858
6859
6860
6861
6862
6863
6864
6865
6866
6867
6868
6869
6870
6871
6872
6873
6874
6875
6876
6877
6878
6879
6880
6881
6882
6883
6884
6885
6886
6887
6888
6889
6890
6891
6892
6893
6894
6895
6896
6897
6898
6899
6900
6901
6902
6903
6904
6905
6906
6907
6908
6909
6910
6911
6912
6913
6914
6915
6916
6917
6918
6919
6920
6921
6922
6923
6924
6925
6926
6927
6928
6929
6930
6931
6932
6933
6934
6935
6936
6937
6938
6939
6940
6941
6942
6943
6944
6945
6946
6947
6948
6949
6950
6951
6952
6953
6954
6955
6956
6957
6958
6959
6960
6961
6962
6963
6964
6965
6966
6967
6968
6969
6970
6971
6972
6973
6974
6975
6976
6977
6978
6979
6980
6981
6982
6983
6984
6985
6986
6987
6988
6989
6990
6991
6992
6993
6994
6995
6996
6997
6998
6999
7000
7001
7002
7003
7004
7005
7006
7007
7008
7009
7010
7011
7012
7013
7014
7015
7016
7017
7018
7019
7020
7021
7022
7023
7024
7025
7026
7027
7028
7029
7030
7031
7032
7033
7034
7035
7036
7037
7038
7039
7040
7041
7042
7043
7044
7045
7046
7047
7048
7049
7050
7051
7052
7053
7054
7055
7056
7057
7058
7059
7060
7061
7062
7063
7064
7065
7066
7067
7068
7069
7070
7071
7072
7073
7074
7075
7076
7077
7078
7079
7080
7081
7082
7083
7084
7085
7086
7087
7088
7089
7090
7091
7092
7093
7094
7095
7096
7097
7098
7099
7100
7101
7102
7103
7104
7105
7106
7107
7108
7109
7110
7111
7112
7113
7114
7115
7116
7117
7118
7119
7120
7121
7122
7123
7124
7125
7126
7127
7128
7129
7130
7131
7132
7133
7134
7135
7136
7137
7138
7139
7140
7141
7142
7143
7144
7145
7146
7147
7148
7149
7150
7151
7152
7153
7154
7155
7156
7157
7158
7159
7160
7161
7162
7163
7164
7165
7166
7167
7168
7169
7170
7171
7172
7173
7174
7175
7176
7177
7178
7179
7180
7181
7182
7183
7184
7185
7186
7187
7188
7189
7190
7191
7192
7193
7194
7195
7196
7197
7198
7199
7200
7201
7202
7203
7204
7205
7206
7207
7208
7209
7210
7211
7212
7213
7214
7215
7216
7217
7218
7219
7220
7221
7222
7223
7224
7225
7226
7227
7228
7229
7230
7231
7232
7233
7234
7235
7236
7237
7238
7239
7240
7241
7242
7243
7244
7245
7246
7247
7248
7249
7250
7251
7252
7253
7254
7255
7256
7257
7258
7259
7260
7261
7262
7263
7264
7265
7266
7267
7268
7269
7270
7271
7272
7273
7274
7275
7276
7277
7278
7279
7280
7281
7282
7283
7284
7285
7286
7287
7288
7289
7290
7291
7292
7293
7294
7295
7296
7297
7298
7299
7300
7301
7302
7303
7304
7305
7306
7307
7308
7309
7310
7311
7312
7313
7314
7315
7316
7317
7318
7319
7320
7321
7322
7323
7324
7325
7326
7327
7328
7329
7330
7331
7332
7333
7334
7335
7336
7337
7338
7339
7340
7341
7342
7343
7344
7345
7346
7347
7348
7349
7350
7351
7352
7353
7354
7355
7356
7357
7358
7359
7360
7361
7362
7363
7364
7365
7366
7367
7368
7369
7370
7371
7372
7373
7374
7375
7376
7377
7378
7379
7380
7381
7382
7383
7384
7385
7386
7387
7388
7389
7390
7391
7392
7393
7394
7395
7396
7397
7398
7399
7400
7401
7402
7403
7404
7405
7406
7407
7408
7409
7410
7411
7412
7413
7414
7415
7416
7417
7418
7419
7420
7421
7422
7423
7424
7425
7426
7427
7428
7429
7430
7431
7432
7433
7434
7435
7436
7437
7438
7439
7440
7441
7442
7443
7444
7445
7446
7447
7448
7449
7450
7451
7452
7453
7454
7455
7456
7457
7458
7459
7460
7461
7462
7463
7464
7465
7466
7467
7468
7469
7470
7471
7472
7473
7474
7475
7476
7477
7478
7479
7480
7481
7482
7483
7484
7485
7486
7487
7488
7489
7490
7491
7492
7493
7494
7495
7496
7497
7498
7499
7500
7501
7502
7503
7504
7505
7506
7507
7508
7509
7510
7511
7512
7513
7514
7515
7516
7517
7518
7519
7520
7521
7522
7523
7524
7525
7526
7527
7528
7529
7530
7531
7532
7533
7534
7535
7536
7537
7538
7539
7540
7541
7542
7543
7544
7545
7546
7547
7548
7549
7550
7551
7552
7553
7554
7555
7556
7557
7558
7559
7560
7561
7562
7563
7564
7565
7566
7567
7568
7569
7570
7571
7572
7573
7574
7575
7576
7577
7578
7579
7580
7581
7582
7583
7584
7585
7586
7587
7588
7589
7590
7591
7592
7593
7594
7595
7596
7597
7598
7599
7600
7601
7602
7603
7604
7605
7606
7607
7608
7609
7610
7611
7612
7613
7614
7615
7616
7617
7618
7619
7620
7621
7622
7623
7624
7625
7626
7627
7628
7629
7630
7631
7632
7633
7634
7635
7636
7637
7638
7639
7640
7641
7642
7643
7644
7645
7646
7647
7648
7649
7650
7651
7652
7653
7654
7655
7656
7657
7658
7659
7660
7661
7662
7663
7664
7665
7666
7667
7668
7669
7670
7671
7672
7673
7674
7675
7676
7677
7678
7679
7680
7681
7682
7683
7684
7685
7686
7687
7688
7689
7690
7691
7692
7693
7694
7695
7696
7697
7698
7699
7700
7701
7702
7703
7704
7705
7706
7707
7708
7709
7710
7711
7712
7713
7714
7715
7716
7717
7718
7719
7720
7721
7722
7723
7724
7725
7726
7727
7728
7729
7730
7731
7732
7733
7734
7735
7736
7737
7738
7739
7740
7741
7742
7743
7744
7745
7746
7747
7748
7749
7750
7751
7752
7753
7754
7755
7756
7757
7758
7759
7760
7761
7762
7763
7764
7765
7766
7767
7768
7769
7770
7771
7772
7773
7774
7775
7776
7777
7778
7779
7780
7781
7782
7783
7784
7785
7786
7787
7788
7789
7790
7791
7792
7793
7794
7795
7796
7797
7798
7799
7800
7801
7802
7803
7804
7805
7806
7807
7808
7809
7810
7811
7812
7813
7814
7815
7816
7817
7818
7819
7820
7821
7822
7823
7824
7825
7826
7827
7828
7829
7830
7831
7832
7833
7834
7835
7836
7837
7838
7839
7840
7841
7842
7843
7844
7845
7846
7847
7848
7849
7850
7851
7852
7853
7854
7855
7856
7857
7858
7859
7860
7861
7862
7863
7864
7865
7866
7867
7868
7869
7870
7871
7872
7873
7874
7875
7876
7877
7878
7879
7880
7881
7882
7883
7884
7885
7886
7887
7888
7889
7890
7891
7892
7893
7894
7895
7896
7897
7898
7899
7900
7901
7902
7903
7904
7905
7906
7907
7908
7909
7910
7911
7912
7913
7914
7915
7916
7917
7918
7919
7920
7921
7922
7923
7924
7925
7926
7927
7928
7929
7930
7931
7932
7933
7934
7935
7936
7937
7938
7939
7940
7941
7942
7943
7944
7945
7946
7947
7948
7949
7950
7951
7952
7953
7954
7955
7956
7957
7958
7959
7960
7961
7962
7963
7964
7965
7966
7967
7968
7969
7970
7971
7972
7973
7974
7975
7976
7977
7978
7979
7980
7981
7982
7983
7984
7985
7986
7987
7988
7989
7990
7991
7992
7993
7994
7995
7996
7997
7998
7999
8000
8001
8002
8003
8004
8005
8006
8007
8008
8009
8010
8011
8012
8013
8014
8015
8016
8017
8018
8019
8020
8021
8022
8023
8024
8025
8026
8027
8028
8029
8030
8031
8032
8033
8034
8035
8036
8037
8038
8039
8040
8041
8042
8043
8044
8045
8046
8047
8048
8049
8050
8051
8052
8053
8054
8055
8056
8057
8058
8059
8060
8061
8062
8063
8064
8065
8066
8067
8068
8069
8070
8071
8072
8073
8074
8075
8076
8077
8078
8079
8080
8081
8082
8083
8084
8085
8086
8087
8088
8089
8090
8091
8092
8093
8094
8095
8096
8097
8098
8099
8100
8101
8102
8103
8104
8105
8106
8107
8108
8109
8110
8111
8112
8113
8114
8115
8116
8117
8118
8119
8120
8121
8122
8123
8124
8125
8126
8127
8128
8129
8130
8131
8132
8133
8134
8135
8136
8137
8138
8139
8140
8141
8142
8143
8144
8145
8146
8147
8148
8149
8150
8151
8152
8153
8154
8155
8156
8157
8158
8159
8160
8161
8162
8163
8164
8165
8166
8167
8168
8169
8170
8171
8172
8173
8174
8175
8176
8177
8178
8179
8180
8181
8182
8183
8184
8185
8186
8187
8188
8189
8190
8191
8192
8193
8194
8195
8196
8197
8198
8199
8200
8201
8202
8203
8204
8205
8206
8207
8208
8209
8210
8211
8212
8213
8214
8215
8216
8217
8218
8219
8220
8221
8222
8223
8224
8225
8226
8227
8228
8229
8230
8231
8232
8233
8234
8235
8236
8237
8238
8239
8240
8241
8242
8243
8244
8245
8246
8247
8248
8249
8250
8251
8252
8253
8254
8255
8256
8257
8258
8259
8260
8261
8262
8263
8264
8265
8266
8267
8268
8269
8270
8271
8272
8273
8274
8275
8276
8277
8278
8279
8280
8281
8282
8283
8284
8285
8286
8287
8288
8289
8290
8291
8292
8293
8294
8295
8296
8297
8298
8299
8300
8301
8302
8303
8304
8305
8306
8307
8308
8309
8310
8311
8312
8313
8314
8315
8316
8317
8318
8319
8320
8321
8322
8323
8324
8325
8326
8327
8328
8329
8330
8331
8332
8333
8334
8335
8336
8337
8338
8339
8340
8341
8342
8343
8344
8345
8346
8347
8348
8349
8350
8351
8352
8353
8354
8355
8356
8357
8358
8359
8360
8361
8362
8363
8364
8365
8366
8367
8368
8369
8370
8371
8372
8373
8374
8375
8376
8377
8378
8379
8380
8381
8382
8383
8384
8385
8386
8387
8388
8389
8390
8391
8392
8393
8394
8395
8396
8397
8398
8399
8400
8401
8402
8403
8404
8405
8406
8407
8408
8409
8410
8411
8412
8413
8414
8415
8416
8417
8418
8419
8420
8421
8422
8423
8424
8425
8426
8427
8428
8429
8430
8431
8432
8433
8434
8435
8436
8437
8438
8439
8440
8441
8442
8443
8444
8445
8446
8447
8448
8449
8450
8451
8452
8453
8454
8455
8456
8457
8458
8459
8460
8461
8462
8463
8464
8465
8466
8467
8468
8469
8470
8471
8472
8473
8474
8475
8476
8477
8478
8479
8480
8481
8482
8483
8484
8485
8486
8487
8488
8489
8490
8491
8492
8493
8494
8495
8496
8497
8498
8499
8500
8501
8502
8503
8504
8505
8506
8507
8508
8509
8510
8511
8512
8513
8514
8515
8516
8517
8518
8519
8520
8521
8522
8523
8524
8525
8526
8527
8528
8529
8530
8531
8532
8533
8534
8535
8536
8537
8538
8539
8540
8541
8542
8543
8544
8545
8546
8547
8548
8549
8550
8551
8552
8553
8554
8555
8556
8557
8558
8559
8560
8561
8562
8563
8564
8565
8566
8567
8568
8569
8570
8571
8572
8573
8574
8575
8576
8577
8578
8579
8580
8581
8582
8583
8584
8585
8586
8587
8588
8589
8590
8591
8592
8593
8594
8595
8596
8597
8598
8599
8600
8601
8602
8603
8604
8605
8606
8607
8608
8609
8610
8611
8612
8613
8614
8615
8616
8617
8618
8619
8620
8621
8622
8623
8624
8625
8626
8627
8628
8629
8630
8631
8632
8633
8634
8635
8636
8637
8638
8639
8640
8641
8642
8643
8644
8645
8646
8647
8648
8649
8650
8651
8652
8653
8654
8655
8656
8657
8658
8659
8660
8661
8662
8663
8664
8665
8666
8667
8668
8669
8670
8671
8672
8673
8674
8675
8676
8677
8678
8679
8680
8681
8682
8683
8684
8685
8686
8687
8688
8689
8690
8691
8692
8693
8694
8695
8696
8697
8698
8699
8700
8701
8702
8703
8704
8705
8706
8707
8708
8709
8710
8711
8712
8713
8714
8715
8716
8717
8718
8719
8720
8721
8722
8723
8724
8725
8726
8727
8728
8729
8730
8731
8732
8733
8734
8735
8736
8737
8738
8739
8740
8741
8742
8743
8744
8745
8746
8747
8748
8749
8750
8751
8752
8753
8754
8755
8756
8757
8758
8759
8760
8761
8762
8763
8764
8765
8766
8767
8768
8769
8770
8771
8772
8773
8774
8775
8776
8777
8778
8779
8780
8781
8782
8783
8784
8785
8786
8787
8788
8789
8790
8791
8792
8793
8794
8795
8796
8797
8798
8799
8800
8801
8802
8803
8804
8805
8806
8807
8808
8809
8810
8811
8812
8813
8814
8815
8816
8817
8818
8819
8820
8821
8822
8823
8824
8825
8826
8827
8828
8829
8830
8831
8832
8833
8834
8835
8836
8837
8838
8839
8840
8841
8842
8843
8844
8845
8846
8847
8848
8849
8850
8851
8852
8853
8854
8855
8856
8857
8858
8859
8860
8861
8862
8863
8864
8865
8866
8867
8868
8869
8870
8871
8872
8873
8874
8875
8876
8877
8878
8879
8880
8881
8882
8883
8884
8885
8886
8887
8888
8889
8890
8891
8892
8893
8894
8895
8896
8897
8898
8899
8900
8901
8902
8903
8904
8905
8906
8907
8908
8909
8910
8911
8912
8913
8914
8915
8916
8917
8918
8919
8920
8921
8922
8923
8924
8925
8926
8927
8928
8929
8930
8931
8932
8933
8934
8935
8936
8937
8938
8939
8940
8941
8942
8943
8944
8945
8946
8947
8948
8949
8950
8951
8952
8953
8954
8955
8956
8957
8958
8959
8960
8961
8962
8963
8964
8965
8966
8967
8968
8969
8970
8971
8972
8973
8974
8975
8976
8977
8978
8979
8980
8981
8982
8983
8984
8985
8986
8987
8988
8989
8990
8991
8992
8993
8994
8995
8996
8997
8998
8999
9000
9001
9002
9003
9004
9005
9006
9007
9008
9009
9010
9011
9012
9013
9014
9015
9016
9017
9018
9019
9020
9021
9022
9023
9024
9025
9026
9027
9028
9029
9030
9031
9032
9033
9034
9035
9036
9037
9038
9039
9040
9041
9042
9043
9044
9045
9046
9047
9048
9049
9050
9051
9052
9053
9054
9055
9056
9057
9058
9059
9060
9061
9062
9063
9064
9065
9066
9067
9068
9069
9070
9071
9072
9073
9074
9075
9076
9077
9078
9079
9080
9081
9082
9083
9084
9085
9086
9087
9088
9089
9090
9091
9092
9093
9094
9095
9096
9097
9098
9099
9100
9101
9102
9103
9104
9105
9106
9107
9108
9109
9110
9111
9112
9113
9114
9115
9116
9117
9118
9119
9120
9121
9122
9123
9124
9125
9126
9127
9128
9129
9130
9131
9132
9133
9134
9135
9136
9137
9138
9139
9140
9141
9142
9143
9144
9145
9146
9147
9148
9149
9150
9151
9152
9153
9154
9155
9156
9157
9158
9159
9160
9161
9162
9163
9164
9165
9166
9167
9168
9169
9170
9171
9172
9173
9174
9175
9176
9177
9178
9179
9180
9181
9182
9183
9184
9185
9186
9187
9188
9189
9190
9191
9192
9193
9194
9195
9196
9197
9198
9199
9200
9201
9202
9203
9204
9205
9206
9207
9208
9209
9210
9211
9212
9213
9214
9215
9216
9217
9218
9219
9220
9221
9222
9223
9224
9225
9226
9227
9228
9229
9230
9231
9232
9233
9234
9235
9236
9237
9238
9239
9240
9241
9242
9243
9244
9245
9246
9247
9248
9249
9250
9251
9252
9253
9254
9255
9256
9257
9258
9259
9260
9261
9262
9263
9264
9265
9266
9267
9268
9269
9270
9271
9272
9273
9274
9275
9276
9277
9278
9279
9280
9281
9282
9283
9284
9285
9286
9287
9288
9289
9290
9291
9292
9293
9294
9295
9296
9297
9298
9299
9300
9301
9302
9303
9304
9305
9306
9307
9308
9309
9310
9311
9312
9313
9314
9315
9316
9317
9318
9319
9320
9321
9322
9323
9324
9325
9326
9327
9328
9329
9330
9331
9332
9333
9334
9335
9336
9337
9338
9339
9340
9341
9342
9343
9344
9345
9346
9347
9348
9349
9350
9351
9352
9353
9354
9355
9356
9357
9358
9359
9360
9361
9362
9363
9364
9365
9366
9367
9368
9369
9370
9371
9372
9373
9374
9375
9376
9377
9378
9379
9380
9381
9382
9383
9384
9385
9386
9387
9388
9389
9390
9391
9392
9393
9394
9395
9396
9397
9398
9399
9400
9401
9402
9403
9404
9405
9406
9407
9408
9409
9410
9411
9412
9413
9414
9415
9416
9417
9418
9419
9420
9421
9422
9423
9424
9425
9426
9427
9428
9429
9430
9431
9432
9433
9434
9435
9436
9437
9438
9439
9440
9441
9442
9443
9444
9445
9446
9447
9448
9449
9450
9451
9452
9453
9454
9455
9456
9457
9458
9459
9460
9461
9462
9463
9464
9465
9466
9467
9468
9469
9470
9471
9472
9473
9474
9475
9476
9477
9478
9479
9480
9481
9482
9483
9484
9485
9486
9487
9488
9489
9490
9491
9492
9493
9494
9495
9496
9497
9498
9499
9500
9501
9502
9503
9504
9505
9506
9507
9508
9509
9510
9511
9512
9513
9514
9515
9516
9517
9518
9519
9520
9521
9522
9523
9524
9525
9526
9527
9528
9529
9530
9531
9532
9533
9534
9535
9536
9537
9538
9539
9540
9541
9542
9543
9544
9545
9546
9547
9548
9549
9550
9551
9552
9553
9554
9555
9556
9557
9558
9559
9560
9561
9562
9563
9564
9565
9566
9567
9568
9569
9570
9571
9572
9573
9574
9575
9576
9577
9578
9579
9580
9581
9582
9583
9584
9585
9586
9587
9588
9589
9590
9591
9592
9593
9594
9595
9596
9597
9598
9599
9600
9601
9602
9603
9604
9605
9606
9607
9608
9609
9610
9611
9612
9613
9614
9615
9616
9617
9618
9619
9620
9621
9622
9623
9624
9625
9626
9627
9628
9629
9630
9631
9632
9633
9634
9635
9636
9637
9638
9639
9640
9641
9642
9643
9644
9645
9646
9647
9648
9649
9650
9651
9652
9653
9654
9655
9656
9657
9658
9659
9660
9661
9662
9663
9664
9665
9666
9667
9668
9669
9670
9671
9672
9673
9674
9675
9676
9677
9678
9679
9680
9681
9682
9683
9684
9685
9686
9687
9688
9689
9690
9691
9692
9693
9694
9695
9696
9697
9698
9699
9700
9701
9702
9703
9704
9705
9706
9707
9708
9709
9710
9711
9712
9713
9714
9715
9716
9717
9718
9719
9720
9721
9722
9723
9724
9725
9726
9727
9728
9729
9730
9731
9732
9733
9734
9735
9736
9737
9738
9739
9740
9741
9742
9743
9744
9745
9746
9747
9748
9749
9750
9751
9752
9753
9754
9755
9756
9757
9758
9759
9760
9761
9762
9763
9764
9765
9766
9767
9768
9769
9770
9771
9772
9773
9774
9775
9776
9777
9778
9779
9780
9781
9782
9783
9784
9785
9786
9787
9788
9789
9790
9791
9792
9793
9794
9795
9796
9797
9798
9799
9800
9801
9802
9803
9804
9805
9806
9807
9808
9809
9810
9811
9812
9813
9814
9815
9816
9817
9818
9819
9820
9821
9822
9823
9824
9825
9826
9827
9828
9829
9830
9831
9832
9833
9834
9835
9836
9837
9838
9839
9840
9841
9842
9843
9844
9845
9846
9847
9848
9849
9850
9851
9852
9853
9854
9855
9856
9857
9858
9859
9860
9861
9862
9863
9864
9865
9866
9867
9868
9869
9870
9871
9872
9873
9874
9875
9876
9877
9878
9879
9880
9881
9882
9883
9884
9885
9886
9887
9888
9889
9890
9891
9892
9893
9894
9895
9896
9897
9898
9899
9900
9901
9902
9903
9904
9905
9906
9907
9908
9909
9910
9911
9912
9913
9914
9915
9916
9917
9918
9919
9920
9921
9922
9923
9924
9925
9926
9927
9928
9929
9930
9931
9932
9933
9934
9935
9936
9937
9938
9939
9940
9941
9942
9943
9944
9945
9946
9947
9948
9949
9950
9951
9952
9953
9954
9955
9956
9957
9958
9959
9960
9961
9962
9963
9964
9965
9966
9967
9968
9969
9970
9971
9972
9973
9974
9975
9976
9977
9978
9979
9980
9981
9982
9983
9984
9985
9986
9987
9988
9989
9990
9991
9992
9993
9994
9995
9996
9997
9998
9999
10000
10001
10002
10003
10004
10005
10006
10007
10008
10009
10010
10011
10012
10013
10014
10015
10016
10017
10018
10019
10020
10021
10022
10023
10024
10025
10026
10027
10028
10029
10030
10031
10032
10033
10034
10035
10036
10037
10038
10039
10040
10041
10042
10043
10044
10045
10046
10047
10048
10049
10050
10051
10052
10053
10054
10055
10056
10057
10058
10059
10060
10061
10062
10063
10064
10065
10066
10067
10068
10069
10070
10071
10072
10073
10074
10075
10076
10077
10078
10079
10080
10081
10082
10083
10084
10085
10086
10087
10088
10089
10090
10091
10092
10093
10094
10095
10096
10097
10098
10099
10100
10101
10102
10103
10104
10105
10106
10107
10108
10109
10110
10111
10112
10113
10114
10115
10116
10117
10118
10119
10120
10121
10122
10123
10124
10125
10126
10127
10128
10129
10130
10131
10132
10133
10134
10135
10136
10137
10138
10139
10140
10141
10142
10143
10144
10145
10146
10147
10148
10149
10150
10151
10152
10153
10154
10155
10156
10157
10158
10159
10160
10161
10162
10163
10164
10165
10166
10167
10168
10169
10170
10171
10172
10173
10174
10175
10176
10177
10178
10179
10180
10181
10182
10183
10184
10185
10186
10187
10188
10189
10190
10191
10192
10193
10194
10195
10196
10197
10198
10199
10200
10201
10202
10203
10204
10205
10206
10207
10208
10209
10210
10211
10212
10213
10214
10215
10216
10217
10218
10219
10220
10221
10222
10223
10224
10225
10226
10227
10228
10229
10230
10231
10232
10233
10234
10235
10236
10237
10238
10239
10240
10241
10242
10243
10244
10245
10246
10247
10248
10249
10250
10251
10252
10253
10254
10255
10256
10257
10258
10259
10260
10261
10262
10263
10264
10265
10266
10267
10268
10269
10270
10271
10272
10273
10274
10275
10276
10277
10278
10279
10280
10281
10282
10283
10284
10285
10286
10287
10288
10289
10290
10291
10292
10293
10294
10295
10296
10297
10298
10299
10300
10301
10302
10303
10304
10305
10306
10307
10308
10309
10310
10311
10312
10313
10314
10315
10316
10317
10318
10319
10320
10321
10322
10323
10324
10325
10326
10327
10328
10329
10330
10331
10332
10333
10334
10335
10336
10337
10338
10339
10340
10341
10342
10343
10344
10345
10346
10347
10348
10349
10350
10351
10352
10353
10354
10355
10356
10357
10358
10359
10360
10361
10362
10363
10364
10365
10366
10367
10368
10369
10370
10371
10372
10373
10374
10375
10376
10377
10378
10379
10380
10381
10382
10383
10384
10385
10386
10387
10388
10389
10390
10391
10392
10393
10394
10395
10396
10397
10398
10399
10400
10401
10402
10403
10404
10405
10406
10407
10408
10409
10410
10411
10412
10413
10414
10415
10416
10417
10418
10419
10420
10421
10422
10423
10424
10425
10426
10427
10428
10429
10430
10431
10432
10433
10434
10435
10436
10437
10438
10439
10440
10441
10442
10443
10444
10445
10446
10447
10448
10449
10450
10451
10452
10453
10454
10455
10456
10457
10458
10459
10460
10461
10462
10463
10464
10465
10466
10467
10468
10469
10470
10471
10472
10473
10474
10475
10476
10477
10478
10479
10480
10481
10482
10483
10484
10485
10486
10487
10488
10489
10490
10491
10492
10493
10494
10495
10496
10497
10498
10499
10500
10501
10502
10503
10504
10505
10506
10507
10508
10509
10510
10511
10512
10513
10514
10515
10516
10517
10518
10519
10520
10521
10522
10523
10524
10525
10526
10527
10528
10529
10530
10531
10532
10533
10534
10535
10536
10537
10538
10539
10540
10541
10542
10543
10544
10545
10546
10547
10548
10549
10550
10551
10552
10553
10554
10555
10556
10557
10558
10559
10560
10561
10562
10563
10564
10565
10566
10567
10568
10569
10570
10571
10572
10573
10574
10575
10576
10577
10578
10579
10580
10581
10582
10583
10584
10585
10586
10587
10588
10589
10590
10591
10592
10593
10594
10595
10596
10597
10598
10599
10600
10601
10602
10603
10604
10605
10606
10607
10608
10609
10610
10611
10612
10613
10614
10615
10616
10617
10618
10619
10620
10621
10622
10623
10624
10625
10626
10627
10628
10629
10630
10631
10632
10633
10634
10635
10636
10637
10638
10639
10640
10641
10642
10643
10644
10645
10646
10647
10648
10649
10650
10651
10652
10653
10654
10655
10656
10657
10658
10659
10660
10661
10662
10663
10664
10665
10666
10667
10668
10669
10670
10671
10672
10673
10674
10675
10676
10677
10678
10679
10680
10681
10682
10683
10684
10685
10686
10687
10688
10689
10690
10691
10692
10693
10694
10695
10696
10697
10698
10699
10700
10701
10702
10703
10704
10705
10706
10707
10708
10709
10710
10711
10712
10713
10714
10715
10716
10717
10718
10719
10720
10721
10722
10723
10724
10725
10726
10727
10728
10729
10730
10731
10732
10733
10734
10735
10736
10737
10738
10739
10740
10741
10742
10743
10744
10745
10746
10747
10748
10749
10750
10751
10752
10753
10754
10755
10756
10757
10758
10759
10760
10761
10762
10763
10764
10765
10766
10767
10768
10769
10770
10771
10772
10773
10774
10775
10776
10777
10778
10779
10780
10781
10782
10783
10784
10785
10786
10787
10788
10789
10790
10791
10792
10793
10794
10795
10796
10797
10798
10799
10800
10801
10802
10803
10804
10805
10806
10807
10808
10809
10810
10811
10812
10813
10814
10815
10816
10817
10818
10819
10820
10821
10822
10823
10824
10825
10826
10827
10828
10829
10830
10831
10832
10833
10834
10835
10836
10837
10838
10839
10840
10841
10842
10843
10844
10845
10846
10847
10848
10849
10850
10851
10852
10853
10854
10855
10856
10857
10858
10859
10860
10861
10862
10863
10864
10865
10866
10867
10868
10869
10870
10871
10872
10873
10874
10875
10876
10877
10878
10879
10880
10881
10882
10883
10884
10885
10886
10887
10888
10889
10890
10891
10892
10893
10894
10895
10896
10897
10898
10899
10900
10901
10902
10903
10904
10905
10906
10907
10908
10909
10910
10911
10912
10913
10914
10915
10916
10917
10918
10919
10920
10921
10922
10923
10924
10925
10926
10927
10928
10929
10930
10931
10932
10933
10934
10935
10936
10937
10938
10939
10940
10941
10942
10943
10944
10945
10946
10947
10948
10949
10950
10951
10952
10953
10954
10955
10956
10957
10958
10959
10960
10961
10962
10963
10964
10965
10966
10967
10968
10969
10970
10971
10972
10973
10974
10975
10976
10977
10978
10979
10980
10981
10982
10983
10984
10985
10986
10987
10988
10989
10990
10991
10992
10993
10994
10995
10996
10997
10998
10999
11000
11001
11002
11003
11004
11005
11006
11007
11008
11009
11010
11011
11012
11013
11014
11015
11016
11017
11018
11019
11020
11021
11022
11023
11024
11025
11026
11027
11028
11029
11030
11031
11032
11033
11034
11035
11036
11037
11038
11039
11040
11041
11042
11043
11044
11045
11046
11047
11048
11049
11050
11051
11052
11053
11054
11055
11056
11057
11058
11059
11060
11061
11062
11063
11064
11065
11066
11067
11068
11069
11070
11071
11072
11073
11074
11075
11076
11077
11078
11079
11080
11081
11082
11083
11084
11085
11086
11087
11088
11089
11090
11091
11092
11093
11094
11095
11096
11097
11098
11099
11100
11101
11102
11103
11104
11105
11106
11107
11108
11109
11110
11111
11112
11113
11114
11115
11116
11117
11118
11119
11120
11121
11122
11123
11124
11125
11126
11127
11128
11129
11130
11131
11132
11133
11134
11135
11136
11137
11138
11139
11140
11141
11142
11143
11144
11145
11146
11147
11148
11149
11150
11151
11152
11153
11154
11155
11156
11157
11158
11159
11160
11161
11162
11163
11164
11165
11166
11167
11168
11169
11170
11171
11172
11173
11174
11175
11176
11177
11178
11179
11180
11181
11182
11183
11184
11185
11186
11187
11188
11189
11190
11191
11192
11193
11194
11195
11196
11197
11198
11199
11200
11201
11202
11203
11204
11205
11206
11207
11208
11209
11210
11211
11212
11213
11214
11215
11216
11217
11218
11219
11220
11221
11222
11223
11224
11225
11226
11227
11228
11229
11230
11231
11232
11233
11234
11235
11236
11237
11238
11239
11240
11241
11242
11243
11244
11245
11246
11247
11248
11249
11250
11251
11252
11253
11254
11255
11256
11257
11258
11259
11260
11261
11262
11263
11264
11265
11266
11267
11268
11269
11270
11271
11272
11273
11274
11275
11276
11277
11278
11279
11280
11281
11282
11283
11284
11285
11286
11287
11288
11289
11290
11291
11292
11293
11294
11295
11296
11297
11298
11299
11300
11301
11302
11303
11304
11305
11306
11307
11308
11309
11310
11311
11312
11313
11314
11315
11316
11317
11318
11319
11320
11321
11322
11323
11324
11325
11326
11327
11328
11329
11330
11331
11332
11333
11334
11335
11336
11337
11338
11339
11340
11341
11342
|
<!DOCTYPE html PUBLIC "-//W3C//DTD XHTML 1.0 Strict//EN"
"http://www.w3.org/TR/xhtml1/DTD/xhtml1-strict.dtd">
<html xmlns="http://www.w3.org/1999/xhtml" xml:lang="en" lang="en">
<head>
<meta http-equiv="Content-Type" content="text/html;charset=UTF-8" />
<meta http-equiv="Content-Style-Type" content="text/css" />
<title>
The Project Gutenberg eBook of Prästgården, en julhistoria, by K. G. Ossian-Nilsson.
</title>
<link rel="coverpage" href="images/cover.jpg" />
<style type="text/css">
a {
text-decoration: none;
}
body {
margin-left: 10%;
margin-right: 10%;
}
h1,h2 {
text-align: center;
clear: both;
}
hr {
margin-top: 2em;
margin-bottom: 2em;
clear: both;
}
hr.tb {
width: 45%;
margin-left: 27.5%;
margin-right: 27.5%;
}
hr.chap {
width: 65%;
margin-left: 17.5%;
margin-right: 17.5%;
}
p {
margin-top: 0.5em;
text-align: justify;
margin-bottom: 0.5em;
text-indent: 1em;
}
.center {
text-align: center;
text-indent: 0em;
}
.footnotes {
margin-top: 1em;
border: dashed 1px;
}
.footnote {
margin-left: 10%;
margin-right: 10%;
font-size: 0.9em;
}
.footnote .label {
position: absolute;
right: 84%;
text-align: right;
}
.fnanchor {
vertical-align: super;
font-size: .8em;
text-decoration: none;
}
.gesperrt {
letter-spacing: 0.2em;
margin-right: -0.2em;
}
.larger {
font-size: 150%;
}
.pagenum {
position: absolute;
right: 4%;
font-size: smaller;
text-align: right;
font-style: normal;
}
.poetry-container {
text-align: center;
margin: 1em;
}
.poetry {
display: inline-block;
text-align: left;
}
.poetry .verse {
text-indent: -3em;
padding-left: 3em;
}
.smaller {
font-size: 80%;
}
.titlepage {
text-align: center;
margin-top: 3em;
text-indent: 0em;
}
@media handheld {
.poetry {
display: block;
margin-left: 1.5em;
}
.gesperrt {
font-style: italic;
margin-right: 0;
letter-spacing: 0;
}
}
</style>
</head>
<body>
<div>*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 54237 ***</div>
<p><span class="pagenum"><a name="Page_1" id="Page_1">[1]</a></span></p>
<p class="center larger">K. G. OSSIAN-NILSSON</p>
<h1>PRÄSTGÅRDEN<br />
<span class="smaller">EN JULHISTORIA</span></h1>
<p class="titlepage">TREDJE UPPLAGAN</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Page_2" id="Page_2">[2]</a></span></p>
<hr class="chap" />
<p><span class="pagenum"><a name="Page_3" id="Page_3">[3]</a></span></p>
<p class="titlepage larger">PRÄSTGÅRDEN<br />
<span class="smaller">EN JULHISTORIA</span></p>
<p class="titlepage"><span class="smaller">AV</span><br />
K. G. OSSIAN-NILSSON</p>
<p class="titlepage">TREDJE UPPLAGAN</p>
<p class="titlepage">STOCKHOLM<br />
<span class="smaller">ALBERT BONNIERS FÖRLAG</span></p>
<p><span class="pagenum"><a name="Page_4" id="Page_4">[4]</a></span></p>
<p class="titlepage smaller"><i>Copyright. Albert Bonnier 1911.</i></p>
<p class="titlepage">STOCKHOLM<br />
<span class="smaller">ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1911</span></p>
<hr class="chap" />
<p><span class="pagenum"><a name="Page_5" id="Page_5">[5]</a></span></p>
<p class="center larger"><i>Till Far och Mor</i></p>
<p><span class="pagenum"><a name="Page_6" id="Page_6">[6]</a></span></p>
<hr class="chap" />
<p><span class="pagenum"><br /><a name="Page_7" id="Page_7">[7]</a></span></p>
<h2 id="I">I.</h2>
<p>Genom trädgårdsfönstren silade en blek
glimt av decembersolen. Utanför reste sig en
blågrå molnskiva, vars svängda kant skimrade
som en stålägg; men i de låga prästgårdsrummen
gled strimman maktlös genom tidig skymning.</p>
<p>I matsalen stodo fyra dörrar öppna. Till
folkstugan, varifrån köksstöket trängde in, och
där Bolla, hjälphustrun, redan en stund viskat
och vinkat åt mamsell Mina. Till salsförstun,
varifrån tuppen och bandhunden ibland läto
höra sig, och där Mats, kusken, ömsom gjorde
miner åt Bolla och tafatta tecken åt mamsellen.
Vidare till Minas kammare och hela raden rum
ända till gula salen, där den spröda klangen
av ett åldrigt piano och en tunn, men mjuk och
ren sopran tonade. Samt till ämbetsrummet,
nedanför vars höga, nötta tröskel Mina höll
på att vira halsbindeln och knyta prästkragen
på pappa kyrkoherden — vilket faster Jeanette,
som för alltid avsagt sig, kallade att hänga
bjällran på katten.</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Page_8" id="Page_8">[8]</a></span></p>
<p>Det var en krånglig uppgift, isynnerhet i
julskymningen. Den lille kyrkoherden stampade
med foten i det maskstungna golvet.</p>
<p>— Sjutton hakar, sade han i ett strävt
staccato, som han behållit från lägertiden, —
blir du då aldrig färdig, sjåpagås?</p>
<p>— Seså, seså, lugnade dottern med blid,
kantig röst, medan hennes ord stundom följdes
av ett vanemässigt snörpande, — pappa får
väl ge sig till tåls, tills jag hinner —!</p>
<p>— Hinner, ja, ja, ja, förivrade sig den lille
gubben med en vingsning på halsen och en
stampning för vart ord, — hinner — hinner —
du med din senfärdighet! Hinner — du är
ett syndakors på jorden!</p>
<p>Mina sänkte undergivet hakan. Vinklarna
om den ej längre unga munnen djupnade.
Blicken stod stel av ihärdighet. Händerna brådskade
för att få bukt med kragen. Allt medan
snörpandet fick ersätta svar och förmaningar.</p>
<p>Under tiden ställde sig kyrkoherden att
kisa i det gula, pappersklistrade bjälktaket,
trumma med tåhättorna mot golvtiljorna,
knäppa med fingrarna, muttra och gnola för
sig själv.</p>
<p>— Syndakors — vad <em class="gesperrt">är</em> det för ett sakramenskat
flån? <em class="gesperrt">Vem</em> är det, som ställer upp
dörrarna?</p>
<p>— Ja, ja, mumlade Mina saktmodigt, —
snopp, snopp, om jag åtminstone fått tända —</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Page_9" id="Page_9">[9]</a></span></p>
<p>— Eld på huset, nästan röt den lille
prästen.</p>
<p>— Eller åtminstone fått stänga, skyndade
Mina att tillägga, — så att tjänstfolket, snopp,
snopp, sluppe höra pappa svära i själva julveckan,
snopp, snopp!</p>
<p>— Jag skulle baresta fråga, hördes kusken
lågmäld från förstudörren.</p>
<p>— Mamsell, mamsell, väste Bolla från folkstugan.</p>
<p>— Sjutton hakar, trätte kyrkoherden utan
att ta blicken från taket, — vem är det, som
eldar för fåglarna? Stäng dörrarna i herrans
namn!</p>
<p>De två dörrarna gledo ljudlöst igen.
Mamsell Mina gjorde en rörelse som för att
tillskjuta sin egen kammardörr.</p>
<p>— Låt vara, låt vara, ropade prästfar
ivrigt, — vill du missunna mig höra mamma
sjunga?</p>
<p>— Pappa lär inte höra stort, så som
pappa tar till vägs, snopp, snopp! Och mamma
lär inte kunna sjunga, snopp, på det viset!</p>
<p>Kyrkoherden vart med ens alldeles lugn.
Rynkorna i hans slätrakade, åldrade läskarlsansikte
glättades. Den långa näsan, svagt
buktad på mitten, pekade orörlig mot taket.
Det gulblonda, ännu ogrånade håret smetade,
snedkammat à la Walter Scott, högtidligt fram
över panna och tinningar. Han bevarade sin<span class="pagenum"><a name="Page_10" id="Page_10">[10]</a></span>
stillhet under en hel minut, vilken hans dotter
begagnade att knyta fast kragen nummer tre —
de två exemplaren lågo redan tillskrynklade i
pinnsoffan.</p>
<p>Sången klingade tydlig in i tystnaden.</p>
<p>— I ro—o—sens doft, i näkterga—lens
gömma, där fri—den bor emä-ä-ä-ällan bä-ä-ärg
och dal, sjöng sopranen. Koloraturen pärlade
på de högre lägena, och ackompanjemanget
blomstrade yppigt på de gamla tangenterna.</p>
<p>Organen var inte i sin första ungdom, men
klang ännu frisk. Det operamässiga föredraget
värmdes av en vek och odlad känsla, som måste
gripa känslig publik.</p>
<p>Det blossade på Minas magrade kinder;
snörpandet hade upphört. Den lille prästen
hade fått fuktighet i ögonvrårna, och hans smått
hesa stämma gnolade lågmält med.</p>
<p>— Seså, pappa, viskade Mina sakta. Hon
kastade en granskande blick på sitt värk. Så
ville hon smyga sin väg till folkstugan.</p>
<p>Kyrkoherden utförde en soldatmässig vändning
på klacken.</p>
<p>— Mina, kallade han halvhögt.</p>
<p>Mina kom genast tillbaka.</p>
<p>Hennes far lutade sig långsamt fram och
kysste henne på pannan. Hans beniga knog
snuddade en sekund smeksamt vid hennes kind.</p>
<p>Men liksom om han ångrat sig, gjorde han<span class="pagenum"><a name="Page_11" id="Page_11">[11]</a></span>
så vänster sväng och satte foten hårt i, när
han marsjerade in på sin ämbetskammare.</p>
<p>Mina torkade förvirrad av pannan med förklädssnibben.
Hon var inte bortskämd med
smekningar och hade hunnit den ålder, då en
kvinna blir skygg till och med för fader och
broder.</p>
<p>Hon böjde sig ner över kaktuskrukorna
på ribbrädet och kastade också en blick uppåt
himmelen. Där hade den blå molnskivan vuxit
till en skrämmande höjd. Skogsranden därunder
låg alldeles svart.</p>
<p>— Det blir snö, mumlade hon, — pappa
får ta kareten och vargskinnstulubben.</p>
<p>Därmed skyndade hon ut i folkstugan, och
nu syntes det, att hon haltade. Lytet var tydligt,
fast hon vid sakta gång och i andras närvaro
mödade sig att dölja det.</p>
<p>I folkstugan hade hon så när stupat över
Bolla, som var sysselsatt med att snatta kaffebröd
ur järnugnen — raka vägen ur ugnen
i kjolsäcken, medan kryddvärmen strömmade
ut i stugan och möttes med deglukten från
köket.</p>
<p>Mamsellen sade ingenting, ändrade knappt
ett veck i sitt blida, tåliga ansikte, och Bolla
reste sig med stort lugn. Hennes breda, grova
kinder svettades endast av ugnsvärme och julbrådska.
Hon öppnade gapet och tandraderna<span class="pagenum"><a name="Page_12" id="Page_12">[12]</a></span>
kring ett av sina ljudlösa skratt och frågade i
nästa andedrag:</p>
<p>— Spiskammarnyckeln, vet mamsellen, var
på lag den kan ha kommit hän? Faster Jeanette
—</p>
<p>— Faster Jeanette?</p>
<p>Mamsell Mina rodnade djupt. Pupillerna
irrade villrådiga, som om de i tomma luften
jagat den förkomna tingesten.</p>
<p>— Snopp, snörpte hon, — snopp, snopp,
det hände väl, när pappa ropade mig in, och
nu minns jag inte, var jag kan ha —</p>
<p>Bolla fläckte åter upp munnen kring alla
de vita tänderna.</p>
<p>— Faster är i stärset,<a name="FNanchor_1" id="FNanchor_1"></a><a href="#Footnote_1" class="fnanchor">[1]</a> sade hon och såg
ut att ännu ha åtskilligt otalt med ugnen.</p>
<p>Mina haltade ut i köket. Därute klappade
degen, rakan skrapade i ugnsgapet, alla händer
hade bråttom, och träskorna rörde sig som
pändlar, med täta knäppar, på tegelsättningen.</p>
<p>Huggedrängen hade fäjat stenugnen och
stack just brödspaden fullastad dit in. Framför
bakborden, där det rök av mjöldamm, moltego
pigorna, ältade och formade, så de knappt
nändes blinka, högtidliga och vitklädda, med
uppkavlade ärmar, pudrade armar och vita
huvudkläden.</p>
<p>Långa led av degkakor lågo fulljästa och
mjöliga och väntade spaden. Den grövre degen<span class="pagenum"><a name="Page_13" id="Page_13">[13]</a></span>
började ösas ur trågen, hälldes upp för att
omknådas, delas, formas, mjölas och få omjäsa.
Rättnu var det bara kavringen kvar, svart
som torvmull, doftande som ljunghonung.</p>
<p>Faster Jeanette fanns ej häller här. Men
vid ett hörnbord kavlade Marie-Louise klenätdeg.
Hon stod klädd som en av pigorna, i
huvudduk och köksförkläde, armbågarna blottade
och de fasta, vackra armarna svävande
fram och åter över bordskivan. Ena handen
strödde mjöl, den andra trissade ut kakorna.</p>
<p>Minas blick följde bekymrad den yngre
systerns rörelser. Där var fart och eftertanke
i allt vad Marie-Louise tog sig för. Aldrig
skulle hon förlagt spiskammarnyckeln och behövt
försinka de andras sysslor. Så ung hon
var, följde där respekt med henne; hennes
sporre uträttade halva arbetet. Pigorna vågade
varken söla eller slamsa. Huggedrängen ville
nog gärna nojsat med töserna, men höll sig
i skinnet i närvaro av unga mamsellen. Så
snart Marie-Louise flugit ut i brygghuset,
passade han på att rama in livet på Malena och
daska Karna i stussen — han struntade i, om
gamlan såg på eller inte.</p>
<p>Brygghusugnens dån och hönsens och ankornas
dödskackel — slakten pågick just därute
— dränkte alla svagare ljud. Men Malena och
Karna härinne viskade sina nödrop, ty i nästa
nu stod Marie-Louise i sin vrå, och flickorna<span class="pagenum"><a name="Page_14" id="Page_14">[14]</a></span>
skulle sjunkit genom golvet, om hon råkat överraska
dem.</p>
<p>Mamsell Mina knep samman ögonen och
riste på huvudet, hon led av att höra kacklet.
Men i detsamma spärrade hon blicken åter på
vid gavel — brygghusdörren gick, och faster
Jeanette kom in i köket.</p>
<p>Faster — änka efter en bror till kyrkoherden
— var bred och karlavulen, mörkröd
i ansiktet, hade stubb på hakan, grå mustasjer,
en stämma som en signalkornett och ögon
runda och svarta som blykulor.</p>
<p>Bror Josef, volontären i Kristianstad, kallade
henne aldrig annat än majorn. Men hennes
axlar buro, utan att svikta, hela hushållet, och
den vita bindmössan satte skräck i andra än
Josef.</p>
<p>Måhända hade Bolla hört dörren gå, ty
hon stod redan på folkstutröskeln. Huvudklädet
hade kasat ner på halsen, så att man
ibland såg den platta nacken, som ringades
av tunna, blonda flätor. Hon hade falska,
vattengrå ögon, som alltid dolskt vinklade uppifrån
eller nerifrån, men också alltid logo mot
någon — när hon skrattade, lät det som en
väsning.</p>
<p>Hon spärrade munnen på vid gavel mot
huggedrängen, men slöt den igen, när hon upptäckte
husets härskarinna. Mot henne log<span class="pagenum"><a name="Page_15" id="Page_15">[15]</a></span>
hon aldrig, och hon vände sig inte häller nu
rakt fram till faster Jeanette.</p>
<p>— Är unga mamsellen här, sporde hon och
kliade sig halvt förläget i ena armhålan, — jag
trodde annars mamsellen satt i vävbänken.</p>
<p>— Väven är lyckligen nerskuren, svarade
Marie-Louise utan att se upp från sitt arbete.</p>
<p>— Jag har själv synat den, smattrade
rösten i brygghusdörren, — före jul lär ingenting
bli vävt.</p>
<p>Faster flåsade till och torkade sitt upphettade
ansikte med förklädet.</p>
<p>Mina flyttade olycklig undan ögonen; bland
alla dessa flitiga tycktes hon ensam utan gagn.
I tankarna grävde hennes fingrar oroligt i den
vida, djupa kjortelsäcken.</p>
<p>Plötsligt blev hon häftigt varm, pannan
fuktades; ur stånd att se någon i ögonen, lät
hon blicken fly ut genom fönstret.</p>
<p>Där ute varsnade hon kusken, som, bestövlad
och krokig i knäna, gick på trappan
och eldade sig en åkarbrasa. Hästarna, halvt
dolda av kuren, krökte på halsarna och frustade;
ångan stod dem ur näsborrarna likt vita
strutar, och hovarna stampade i broläggningen.
Karo kröp villrådig omkring framför sin koja
och gnydde i kapp med länkarna. Katten
travade längs stenfoten, medan ett par hönor
ängsligt flaxade och trippade framför honom.<span class="pagenum"><a name="Page_16" id="Page_16">[16]</a></span>
Men upp över allégaveln åkte det tunga blå
molnet, och luften skumnade redan.</p>
<p>Gudilov, att Mats haft vett spänna för
kareten!</p>
<p>Pratet omkring henne pinade Mina i
öronen. Bolla och faster hade fått pratkvarnen
i gång och malde nu lika ivrigt bägge. Vad
de sade, uppfattade Mina ej. Hon bara önskade,
att någon av dem snart ville ge sig ut i brygghuset.</p>
<p>— Spiskammarnyckeln, ja, det var så sant,
upprepade en onaturligt len stämma, — var på
lag kan mamsellen ha lagt —?</p>
<p>Svetten på pannan kändes alldeles kall;
Mina stod och längtade sig långa vägar från
köket. Hon kände, att faster stirrade på henne.
Att ljuga var en svår synd, isynnerhet så nära
en högtid, men om ändå Vår Herre ville …!</p>
<p>— Sjåpagås, genljöd det i hennes öra, —
sjåpagås, som —</p>
<p>— Bara är till ogagn, ifyllde gamla mamsellen
i tankarna, — »sjåpagås, syndakors —»!</p>
<p>Hon spratt till, lystrande som en uppskrämd
häst. Det var inget genljud. Någon
ropade henne värkligen, pappa —</p>
<p>— Var håller du hus, hördes kyrkoherdens
röst, — syndakors, var håller du hus? Pälsen
— varför är inte pälsen tillreds? Tänker du
hindra mig att resa, människa?</p>
<p>— Å gudskelov, tänkte mamsell Mina. Det<span class="pagenum"><a name="Page_17" id="Page_17">[17]</a></span>
liknade en löst förtrollning — nej, en bönhörelse.</p>
<p>I en blink hade hon handen ur kjolen,
räckte med sänkt blick den bastanta nyckeln
åt faster Jeanette och haltade, döv för utrop
och skratt, pappas snubbor med lätt hjärta tillmötes.</p>
<p>Vad betydde alla sjåpagås och syndakors
mot de svarta, muntra kulögonen och Bollas
falska väsning?</p>
<p>Men pappa var i dag ej lätt att göra till
lags. Knappt hade Mina försvunnit i dörren
till ämbetsrummet, förrän samma dörr än en
gång for upp och kyrkoherden begärde få veta,
var Nanna huserade.</p>
<p>Den smått hesa lilla rösten skar in genom
pratet och munterheten i köket. Allt kom i
uppståndelse. Vem hade nu, nu i julstöket, tid
att tänka på Nanna? Hade kyrkoherden glömt,
att det i morgon var både en söndag och en
födelsedag?</p>
<p>Den lille prästen stampade i golvet, som
alltid, när han var ur lynne. Han ville se
Nanna genast, genast!</p>
<p>Alla ropade i munnen på varandra. Var
fanns Nanna? Var fanns den obegripliga ungen?
Vem hade tid att leta efter Nanna? Var skulle
man få tag i henne? Var, var? Osynlig som
hon mästadels varit på sista tiden!</p>
<p>Det gick ett sting genom samtliga samveten.<span class="pagenum"><a name="Page_18" id="Page_18">[18]</a></span>
Nanna fick i all denna brådska ströva
omkring utan tillsyn. Omöjligt att hålla reda
på, var hon vistades och vändes: än fanns hon
här, än där, än ingenstans särskilt och det sista
väl mäst.</p>
<p>Faster glunkade om, att lille prästen gick
och sörjde; sörjde pastor Håkansson, som varit
så helig på ljusa dan, och som knackat på
pigornas fönster om nätterna. Lille prästen
lugnade sig väl inte, förrän domkapitlet skickade
honom ett nytt exemplar ur samlingen.</p>
<p>Men det var inte bara det. Gubben hade
hörts så där knarrig egentligen sedan sista postdagen.
Han hade i en fart ryckt till sig väskan,
bläddrat igenom sin packe och sedan snäst åt
postiljonen — som om kronans betjänt kunnat
hjälpa, att kyrkoherden väntade brev från
sönerna.</p>
<p>Där stod han nu, hade redan krupit i pälsen
och blåst upp sig till sin tredubbla vidd. Det
glimtade humoristiskt över gamla fasters ögonkulor:
sannerligen liknade han inte en arg igelkott
med alla taggarna spärrade!</p>
<p>En underlig tid att fara på besök, lördagsmiddagen,
predikoberedelsetiden! Och till katolska
grevinnan på köpet!</p>
<p>Emällertid fick man väl söka ta reda på
Nanna. Lille prästen frågade ju efter Nanna
varannan halvtimme nu för tiden — stackars
barnet för rästen!</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Page_19" id="Page_19">[19]</a></span></p>
<p>Faster och Bolla gåvo sig att leta, bägge
två; letade i gästrum, brygghus, torvhus,
skrubbar och handkamrar — vad hjälphustrun
så hittade, inte hittade hon Nanna. Nanna
hade ånyo begett sig till ingenstans.</p>
<p>Kyrkoherden stampade; han hade en hel
predikan på läpparna, men måste vänta med den
till dagen efter. Han fick inte låta uppehålla sig
längre. Det blåa molnet gled fram som ett
ofantligt lock av järnbläck: rättnu kunde luften
bli skum som i en gryta, och resvägen i dag
var ändå halvannan mil.</p>
<p>Men i matsalen, i förstugan, på stentrappan,
ja, på fotsteget och i kuren fortsatte
han att snäsa och muttra.</p>
<p>Nanna var en Springfält, yrhätta, odåga,
en fara för sitt hem! Nanna kunde hitta på att
göra dem husvilla, leka med fosforstickor i
torvhuset eller förkyla sig på gården eller bryta
benen av sig på logen eller —</p>
<p>— Adjö, lille präst, ropade nu fasters
mässingsstämma. — Adjö, och predika för
hedningskan i stället!</p>
<p>— Adjö, adjö, instämde Mina och Marie-Louise
och lilla mamma; även kyrkoherdefrun
hade, trots alla varningar, kommit ut på
trappan. Hon stod där, liten, blond och fin,
med sin rena profil och sina alltid tårade, havblåa
ögon — långt mera flicklik än någon av<span class="pagenum"><a name="Page_20" id="Page_20">[20]</a></span>
döttrarna. Hon ryste i vinterdraget som ett
ensamt löv.</p>
<p>Pappa viftade så där halvnådigt med renhudshandsken,
men då han upptäckte sin
hustru, lyste han upp. Han lutade sig fram
över fotsacken; det såg ut, som om han velat
säga någonting vackert och ömt.</p>
<p>Men faster dränkte första stavelsen i ett
nytt adjö, som liknade ett kommando, och
stirrade så barskt på Mats kusk, att denne
liksom till försvar slog klatsj med piskan. Hästarna
stegrade till och togo sats. Kareten
vaggade, likt ett äldre fruntimmer, långsamt
åstad mällan lindarna i utförsbacken. Nu försvann
åkdonet i vägkröken.</p>
<p>Faster hade redan lagt sin sjal om axlarna
på lilla mamma och kört henne in i förstugan
och matsalen.</p>
<p>— Jag skall lära henne, hotade majorn
med överdriven barskhet, så att husets fru log
ett tårfyllt leende. — Står hon inte och ryser i
kylan dagen före sin födelsedag! Akta sig att
fresta försynen, hör hon, lillan!</p>
<p>Lillan försvann, alltjämt leende, gnidande
sina späda händer, i Nannas rum på väg mot
gula salen.</p>
<p>Faster Jeanette vände sig långsamt mot
Marie-Louise. Hon skrattade sitt gälla, världsvisa
skratt.</p>
<p>— Gud nåde Nanna, när lille prästen<span class="pagenum"><a name="Page_21" id="Page_21">[21]</a></span>
kommer tillbaks, om inte födelsedagen kan
tjäna som åskledare eller hon har lämplig nödlögn
till hands! Apropå, har någon sett efter
i gula salen? Kanske sitter hon rentav där —
bland de andra blåstrumporna!</p>
<hr class="chap" />
<p><span class="pagenum"><a name="Page_22" id="Page_22">[22]</a></span></p>
<h2 id="II">II.</h2>
<p>Nanna hade inte anat det ringaste. Hon låg
uppe på vinden och rotade i gamla luntor, låg
på en ullsäck och hade svept en sjal om axlarna.</p>
<p>På golvet stod en handlykta, vars ena
söndriga glas var vänt ifrån pappershögarna
— så undvek Nanna eldfara och överträdde
inte förbudet; ty en lykta var någonting helt
annat än ett ljus.</p>
<p>Mina brukade för rästen bränna ljus halva
nätterna, Nanna visste det mycket väl. I jämförelse
med Mina, som ställde sin rankiga stake
mitt ibland alla brevbuntarna, kunde Nanna
känna sig så gott som oskyldig.</p>
<p>Men därför var det ju inte nödvändigt att
skvallra om allting för pappa, som varje kväll
måste ha reda på, var hon hållit hus under
dagen. Pappa trodde, hon brukade sitta i torvhuset,
dit hon alltså varje dag måste gå en tur
för att kunna säga, att hon varit där.</p>
<p>Det inbragte ibland en luggning i flätan
eller en örfil av tre fingrar — de två voro
böjda av en kramp — vilket egentligen förvandlade<span class="pagenum"><a name="Page_23" id="Page_23">[23]</a></span>
örfilen till en klapp. Men gärna vad
som hälst, bara hon slapp bekänna sanningen!</p>
<p>Här uppe fanns en hel del läsning, som
inte fick rum nere på hyllorna — originalupplagan
av <em class="gesperrt">Then swänska Argus, Siebenhundert
Anecdota</em> från mitten av sjuttonhundratalet,
en <em class="gesperrt">Milton</em> med kopparstick från
1751, ett tjog <em class="gesperrt">dissertationes</em> från Lund
och Upsala och en mängd andra rariteter.</p>
<p>Här uppe slumrade böcker från farfars tid,
förskräckliga böcker, som inte tolererades nere
i bokkammaren, hur tolerant pappa annars var.
Farfar hade varit präst, men samtidigt rabulist.
Om honom talades aldrig annat än i dunkla
ordalag — och hans böcker passade inte för
prästdöttrar.</p>
<p>Nanna hade med fjortonåringens bävan
slagit ner på de farligaste. De farligaste och
de svåraste, det var hennes två specialiteter.</p>
<p>Uppslagen framför sig hade hon en bok,
som hon hört pappa fördöma för bröderna.
Hon visste, att Gustav läst den nere i Lund;
Josef hade genast frågat, om den fanns på
svenska, och endast Daniel hade haft karaktär
att motstå frestelsen.</p>
<p>Boken hette <em class="gesperrt">Candide</em> — Candide av
Voltaire. Nannas späda kinder blossade åt den
tredjedel hon förstod; de blossade lika mycket
av vetgirighet som av någonting annat, blossade
av en underlig, sugande vetgirighet, som brände<span class="pagenum"><a name="Page_24" id="Page_24">[24]</a></span>
genom kropp och själ. Endast hjärtat förblev
kallt, förstockat emot pappa och de förebråelser
hon hörde susa i draget under de tjocka
spindelvävarna.</p>
<p>Pappa bar för övrigt själv skulden. Det
var han, som drivit henne in på de mörksens
stigar, där hon nu varje dag vandrade.</p>
<p>Pappa hade en dag vänt upp och ner på
huset för att få tag i Ὁ Ευθύφρων τοῦ Πλάτωνος.</p>
<p>Det var en bengul gammal svinrygg,
som brukade vila sig intill så många andra
bengula gamla svinryggar. Någonting omoraliskt
fanns inte i den, ty ingen av bröderna
så mycket som tittade åt den under ferierna.
När pappa plockade fram den, var det mäst
för att skriva någonting på försättspapperet
eller titelbladet — såvida där ännu fanns plats
över att skriva på.</p>
<p>En dag ville pappa ha tag i den. Han
letade genom alla hyllorna — ja, till och med
bakom och under dem —; Nanna kunde ännu
höra stötarna av käppen och gubbens flåsningar
i det bolmande dammet. Men borta var och
förblev Eutyfron.</p>
<p>Pappa letade på skrivbordet, bredvid och
under det och i lådorna. Han nästan dansade
i sin otålighet, men Eutyfron stod inte till
att upptäcka.</p>
<p>Nanna satt hela tiden på syster Minas
kammare och lyddes och höll andan. Dörren<span class="pagenum"><a name="Page_25" id="Page_25">[25]</a></span>
stod på glänt, och hon bara inbillade sig, att
hon läste, men svinryggen knakade under
hennes fingrars grepp.</p>
<p>Hennes första tanke hade varit att komma
springande med boken och till tack eller straff
ta emot pappas hårdhänta smekning. Men
gubben hördes allvarsamt vred, halvt utom sig,
och hans vrede förlamade henne.</p>
<p>Hon förstod, att det skulle vankas mer
än bannor, kanske risaga — som hon ej var
fullt viss att ha vuxit ifrån. Hon förstod ej
strax, vad ont hon gjort, men när stort folk
råkat ur lynne, kallade de det oskyldigaste en
synd. Och pappa hade fått leta alldeles för länge.</p>
<p>Nanna hörde Mina betitlas sjåpagås och
syndakors och höll på att skynda fram och
röja sig. Men i detsamma smattrade fasters
stämma, och brottslingen förlorade modet.
Fasters ögon tittade rakt igenom en, och sedan
de tittat, skrattade de ut en. Fasters ögon påminte
om honom, vars bok låg uppslagen på
ullsäcken framför henne.</p>
<p>Nanna hade känt, att hon gjorde orätt,
som teg. Hon hade hoppats, att någon skulle
kommit in i Minas rum och upptäckt henne.
Hon hade berett sig på ett par örfilar, som
hon skulle tagit emot utan att gråta.</p>
<p>Men ingen hade kommit; ingen tog henne
i förhör; ingen föll ens på den tanken, att
lilla Nanna kunde bry sig om grekiska böcker.<span class="pagenum"><a name="Page_26" id="Page_26">[26]</a></span>
Pappa låddes inte veta, att hon under ferierna
läst för bror Daniel. Pappa och de andra hade
skrattat, därför att hon bara var flicka och
alltså varken skulle till gymnasiet i Lund eller
till det i Kristianstad. Ingen visade någon tro
till, att en flicka kunde lära sig grekiska.</p>
<p>Fasters runda ögon skulle skrattat högre
än alla de andra. Det var fasters skull, att
Nanna bet tänderna samman och teg. Grekiska:
tycker någon det? Som om inte franska
vore gott nog åt en flicka!</p>
<p>Av Eutyfron begrep hon visserligen bara
vartannat ord — och meningarna begrep hon
inte alls; de voro så krångliga. Men med
Xenofon redde hon sig utmärkt, där var hon
nästan lika styv som bröderna, och i Odysséen
hade hon skanderat hela tre sånger —
pappa skulle bara veta!</p>
<p>Sedan det blivit tyst i huset, hade Nanna
först ämnat ställa boken tillbaka i luckan. Men
så kom hon att tänka på värkan av upptäckten —
nytt larm och nytt förhör och ny ängslan.
Misstankarna skulle till sist falla på henne. Det
var klokast att vänta några dagar — tills boken
var glömd och liksom av en händelse stod, där
den hittills — ja, kanske hela tiden — stått.</p>
<p>Nanna hade gömt Eutyfron bland luntorna
på vinden. Av dagarna blevo veckor, av
veckorna månader, men ju närmare det led mot
jul och mammas födelsedag, dess knarrigare lät<span class="pagenum"><a name="Page_27" id="Page_27">[27]</a></span>
pappa. Nanna hårdnade till av ständigt gnat;
nu varken vågade eller värdigades hon sätta
boken tillbaka. Den fick så gärna bli liggande,
där den låg.</p>
<p>Men hyllorna därnere fingo stå alldeles i
fred; hon tordes knappt titta åt dem. Måste
hon genom rummet, smög hon förbi i ängslad
hast utan att ens vända på huvudet. I förbifarten
kände hon bokluckan som ett svart, rannsakande
öga; hjärtat klappade, och hon visste
ej rätt, var hon skulle göra av händerna.</p>
<p>Hade ej alla haft så bråttom till julen,
skulle de undrat över förändringen; Nanna var
sig inte lik. Hon rodnade och bleknade för
minsta tilltal. Det var förbi med alla snusförnuftiga
infall och omdömen. De skiftande
bruna ögonen — ett arv efter farfar, sades
det — det enda vackra på den fjortonåriga
fölungen, skyggade till och med för mammas
milda blick. Den lillgamla tösen med det slätkammade
håret, den blänkande pannan, den
vassa näsan och äggtoppiga hakan smög som
en främling genom rummen i sitt hem och var
halva dagarna försvunnen, ingen visste vart.</p>
<p>Nanna läste inte längre Platon, han låg
glömd eller gömd — gömd som ett samvetsagg
— under en dammig hög predikningar.
Nanna läste i stället Voltaire. Den ena synden
drog den andra med sig.</p>
<p>Nanna kunde ej påstå, att den boken gjorde<span class="pagenum"><a name="Page_28" id="Page_28">[28]</a></span>
henne lycklig. Den liknade en virvlande häxdans,
i vilken hennes inbillning dansade med.
Boken införde henne i en sällsam värld, där
människorna buro elaka, förvridna ansikten.
Det talades där ofta om solen och södern, men
allt där liknade mera ett vinterland. Alla ord
voro som snö, alla blommor som isblommor.
Allt syntes hårt och ovänligt. Människor, som
ena stunden togos i famn, stuckos i nästa ögonblick
med sablar. Alla förde vassa ord på
tungan, men allra värst var det med dem, som
höllo varandra kära …</p>
<p>Nanna förstod ej varför, men kinderna
glödde ibland, hjärtat bultade, de bruna råögonen
stirrade vida och blinda mot den
skumma loftsdagern.</p>
<p>Varje söndag efter mässan föresatte hon
sig att ställa Platon på hans plats och undvika
skräpvinden. Hade någon enda bara haft tid,
hade pappa haft annat än bannor för henne
någon enda gång de råkades, skulle isen varit
bruten —!</p>
<p>Till julen fördubblades också ämbetsgöromålen,
ökades utgifter och bekymmer, och i år
stod något viktigt på inne i Lund. Nanna begrep
alltsammans, bröderna hade skvallrat för
henne i somras. Ja, hon begrep, varför pappa
var knarrig och jäktad — men något inom
henne hade börjat växa i kapp med henne själv,
något ömtåligt och oförklarligt … alltså bevarade<span class="pagenum"><a name="Page_29" id="Page_29">[29]</a></span>
hon sin kalla, skyddande skorpa. Hon
var snart inte längre husets barnunge, på nyåret
skulle hon börja läsa sig fram, och sedan
var hon en särskild person. Hon studerade
de andra som sig själv — och misstänkte dessutom,
att Bolla bevakade henne.</p>
<p>På vinden var lugnt och fredat; det förbjudna
där uppe sög och tvingade. Nanna
måste dit upp, hon måste, och i ett ensamt
ögonblick gick det i susande fart uppför stegen.
Den gamla lyktan hade hon stående däruppe, och
i folkstugan nallade hon ljus och fosforstickor.</p>
<p>Nanna låg på ullsäcken med en sjal över
skuldrorna. Framför henne upprullades historien
om den enfaldiga Cunégonde och den
oskuldsfulle Candide, vilken förövade så många
fula brott. Pococuranté talade illa om allt och
alla: han påminte litet om klockaren — och
den hederlige Pangloss började få pappas
ansikte: hon kunde helt enkelt inte hjälpa det.</p>
<p>Fjortonåringens mörka ögon vidgades och
klippte mot dunklet. Runt henne och boken
slog lyktskenet en bävande trollring. Desto
svartare djupnade mörkret därutanför. Vrårnas
skuggor nådde varandra med långa fingrar högt
uppe i taket, och under själva åsen vaggade
tjocka, gråa spindelvävsvingar i den uppåtdallrande
värmen. Ibland kilade en råtta trippande
över golvet. Och då och då prasslade
en dragfläkt i halmen vid stegluckan.</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Page_30" id="Page_30">[30]</a></span></p>
<p>Utanför ljusrunden var allting ensamt och
öde, ett hem, som hon nu endast till hälvten
tillhörde. Och ljusrunden själv var en magisk
cirkel, varmed en häxa höll henne trollbunden.
Ljusrunden liknade ett fönster, varigenom
Nanna stirrade in i det ondas värld.</p>
<hr class="tb" />
<p>Från gården hördes ett kackel, som om
räven gjort julbesök bland hönsen. Så blev
det tyst igen, och Nanna kunde tydligt uppfatta
klampet av skor och träskor på tegel-
och stengolven i kök och brygghus. Så
skällde Karo avskedsskall. En vagn rullade på
gården — det var pappa, som for på uppvaktning
till katolska grevinnan.</p>
<p>I samma ögonblick uppfångade Nanna
knäpparna av träskor mot stegpinnarna. Hastigt
blåste hon ut lyktljuset och tryckte kinden
orörlig mot bokhögen.</p>
<p>Så låg hon stilla och väntade, beredd på
upptäckt, men med en svag förhoppning, att
lyktskenet ej hunnit förråda henne.</p>
<p>Hur spänt hon lyssnade, överdövades alla
ljud av örpulsen. Inga steg knäppte längre,
och hon trodde sig redan ha hört miste. Hon
kände god lust att resa sig och tända igen,
då — tyst, rasslade inte loftsstegen? Om någon
lyft den undan, såsom stundom hände, så vore
stackars Nanna fångad.</p>
<p>I detsamma ropade en karlröst — eller<span class="pagenum"><a name="Page_31" id="Page_31">[31]</a></span>
var det fasters stämma — på Bolla. Det
klack till i flickhjärtat, nu knarrade bestämt
pinnarna. Någon klev försiktigt uppför och
kom närmre. En skugga reste sig långsamt
ur vindsluckan. En flåsning, som liknade ett
väsande skratt, nådde Nannas öron.</p>
<p>Det var Bolla. Nu gällde det hålla sig
alldeles stilla.</p>
<p>Bolla tog ett aktsamt steg upp på golvet,
skuddade av sig träskorna och stod nu i den
smått knastrande halmen med händerna i
sidorna och halsen litet framlutad, medan hon
ideligen fnissade som åt ett lyckat spratt.</p>
<p>Nedanför stegen smattrade rättnu fasters
mässingsorgan:</p>
<p>— Är Bolla däruppe?</p>
<p>Nanna vågade knappast andas. Även hjälphustrun
höll sig tyst, strök endast ett par tag
med den klumpiga bara armen över det breda
ansiktet. Hon vände på huvudet än åt ett håll,
än åt ett annat, som en höna på en sophög,
och tycktes på en gång lyssna och späja.</p>
<p>Så fortsatte Bolla på sockorna ett stycke
framåt och satte sig med en duns i halmen.
Hon måste ha hört faster Jeanette avlägsna sig,
ty hon blev åter djärvare. Hon mumlade halvhögt
för sig själv, stack händerna i kjolsäckarna
och begynte knapra på en skorpa. Knapret
lät så avlägset och entonigt, att det lika gärna
kunde kommit från en råtta.</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Page_32" id="Page_32">[32]</a></span></p>
<p>I nästa nu blandades knapret med ett sakta
skrammel av nycklar eller mynt. Bolla reste
sig upp och trevade om sig i halmen. Hon
mumlade igen någonting otydligt och fortsatte
sitt sökande längs takskägget. Hon halvt klev,
halvt kröp, hasade sig framåt på tre ben och
kom allt närmre Nanna och bokhögen.</p>
<p>Flickan skalv i varje lem, när hon kände
kjortelfläkten snudda sig. Nu svängde kjolen
igen, kvinnan vred sig åt annat håll, då —
råkade hon trampa Nanna på foten. Trampet
kom så plötsligt och tyngde så hårt, att fjortonåringen
halvviskade ett aj.</p>
<p>Ett skutt och ett skrik blev Bollas svar.</p>
<p>— Ack, Harre Jesses, ropade hon förfärad.</p>
<p>Nanna hämtade sig hastigt.</p>
<p>— Tyst, Bolla, tyst, viskade hon, — tyst,
det är jag, Nanna —</p>
<p>— Är någon däruppe, hördes en stämma
nerifrån.</p>
<p>— Tyst, tyst, bad flickan som för sitt liv.</p>
<p>Hon behövde inte envisas; hjälphustrun
hade redan sansat sig och insett, vad som för
henne var det klokaste.</p>
<p>Någon därnere hade satt foten på stegen.</p>
<p>— Jag tyckte justament det liksom skrek
till däruppe, undrade Malena ängsligt.</p>
<p>— Kattrakande, svarade en röst, som lät
lik Ola huggedrängs, — det var välan kisse<span class="pagenum"><a name="Page_33" id="Page_33">[33]</a></span>
Måns, kan jag tro. Han fänas med råttorna
på loftet, förstås. Ih, seså, inte ska en skrika
för en köss, inte —?</p>
<p>— Skäms han inte, Ola, ska han också
fänas?</p>
<p>Glammet därnere slutade plötsligt. Det
sprang och det smällde i dörrar. Sedan blev
allt tyst.</p>
<p>— Men hy då, som Nanna kan skrämmas,
förebrådde Bolla en smula strävt. — Jag fick
sådan hjärtedunk, så förtjust<a name="FNanchor_2" id="FNanchor_2"></a><a href="#Footnote_2" class="fnanchor">[2]</a> blev jag. Har
hon en fosforsticka, så tänn lyktan — inte sitter
hon här ensammen i mörke?</p>
<p>Nanna hade hastigt strukit eld. Nu fumlade
hon tafatt med lyktglaset. Bolla tog beslutsamt
stickan från henne och hjälpte henne.</p>
<p>— Akta halmen och papéren, men la voss
få fyr på pråsen,<a name="FNanchor_3" id="FNanchor_3"></a><a href="#Footnote_3" class="fnanchor">[3]</a> pratade torpkvinnan. — Jestanes,
vad beställer tösen häroppe mos allena?
Det skulle bara körkeharren veta. Sitter och
läser ve ljus på ljusan da?</p>
<p>Nanna hängde huvudet och lät ordströmmen
gå hän över sig.</p>
<p>— Körkeharren och alla, som vi ha sökt
och rummesterat genom hela hused, och så
sitter hon här i persiljestass — som faster säjer
— och skrämmer en ifrån vettet, när — när en
letar efter råttefällan. Nu blir det till att<span class="pagenum"><a name="Page_34" id="Page_34">[34]</a></span>
bekänna, för det är allri värt te gå och stöka i
halmen och bögerna med ljus på ljusan da!</p>
<p>— Det — det är inte något ljus, stammade
Nanna och kände sig åter som en
omyndig liten byxtös. — Det är en lykta.</p>
<p>— Vad är detta för böger, frågade Bolla,
som lagt sig på knä och nyfiket rotade i
pappershögarna. En dammsky reste sig kring
varje svart nagel, och de röda fingertopparna
försvunno alldeles. — Är den bogen på latin?</p>
<p>Därmed räckte hon ut handen efter Candide,
som Nanna, glömsk av Bollas brist på
lärdom, hastigt ryckte ifrån henne och gömde
bakom sin rygg.</p>
<p>Bolla smilade med alla de falska ögonrynkorna,
som i lyktskenet blevo så djupa och
tydliga. De små ögonen spelade lystet i kattgrönt.</p>
<p>— Hihihi, det är nån av volentärens böger,
fnittrade hon. — Jag hittade händelsevis en
gång ett häfte — händelsevis — när jag dammade.
Det var fullt av nakna fruentimmer och
— ih nej då, att hon inte skäms ögonen ur sig,
lilla troll!</p>
<p>Nanna rodnade, delvis i harmen att bli
kallad liten. Hon visste sig lång nog för sin
ålder. Men hon begrep och begrep inte förebråelsen.
Hon visste ingenting om volontärens
— bror Josefs — häften. Vad hon begrep,
var, att hon burit sig enfaldigt åt. Men någonting,<span class="pagenum"><a name="Page_35" id="Page_35">[35]</a></span>
som inte bara var samvetet, hindrade
henne att inlåta sig på förklaringar för hjälphustrun.</p>
<p>Bolla fnissade och förvred sina grova drag
i undran och förnöjelse.</p>
<p>— Måtro, en begynner tidigt bland herrskaperna!</p>
<p>Och hon tillade inställsamt, med en girig
överblick av bokhögen:</p>
<p>— Ja, inte ska jag vara den, som löber
med sladder — om hon inte själv är en sladdermaska!
Håll hon bara täfft med vad hon såg
— att hon såg mej häroppe i kväll, så — tiger
hon, så tiger väl jag osse! Hö, förstår hon
— så var det med ded!</p>
<p>Nanna tittade hastigt och stort upp på
henne. Flickan fattade ej <em class="gesperrt">varför</em>, endast <em class="gesperrt">att</em>
den andra gick smygvägar, och att de båda
i en hast blivit medbrottslingar.</p>
<p>Den unga fantasien arbetade och sammanfogade.
Det breda, klumpiga ansiktet, som
blossade och bleknade i det ostadiga skenet,
liknade ett annat hon nyss läst om. Bolla,
det var amman i Candide.</p>
<p>Och när Nanna utan att nicka god mening
i alla fall i tysthet jakade till förslaget, visste
hon, att hon ingått pakt med det onda. Det
onda, som stigit upp ur en ond bok och fått
kropp inom den stulna lyktans trollring.</p>
<hr class="chap" />
<p><span class="pagenum"><a name="Page_36" id="Page_36">[36]</a></span></p>
<h2 id="III">III.</h2>
<p>Nanna vaknade mitt i natten vid att en
vagn rullade på gården. Bullret dämpades av
snön, som börjat falla på kvällen; sedan måtte
det ha frusit: hjulvarven stönade med korta
små skrik.</p>
<p>Det var pappa — pappa, som kom hem
från katolska grevinnan. Pappa for dit en
gång om året och mästadels vid juletid.</p>
<p>Då vagnen stannat framför trappan, hördes
lågmälda röster tala — men var det bara pappa,
pappa och Mats kusk? Ännu sedan vagnen
rullat mot stallet, fortforo de att samspråka.</p>
<p>Nu smällde steg i stentrappan, den tunga
ekdörren öppnades — det var visst faster Jeanette,
som viskade i förstugan.</p>
<p>Nanna hade sin kammare alldeles intill.
Nu hörde hon bestämt bror Daniel småprata:
det tydliga, grammatikaliska uttalet, och bror
Gustav: den muntra, häftiga stämman, avbruten
av små skratt och fnysningar. Bröderna
hade kommit hem från Lund — hurra!</p>
<p>Nanna hade all möda att hålla sig tyst, hon<span class="pagenum"><a name="Page_37" id="Page_37">[37]</a></span>
kvävde sin glädje i täcket, rullade runt som
i höet om sommaren och kände sig sprängfylld
av okynne. Hurra — brödernas steg knarrade
i trätrappan till vindsrummen!</p>
<p>I en blink var allting glömt — Candide,
Platon, den mörka vinden, Bolla. Bortsopat,
drömt. Bröderna voro <em class="gesperrt">nu</em> de enda människorna
i världen, framtiden idel jul och
gamman. Och Nanna somnade om, djupt, lugnt,
med ett leende om den fylliga flickmunnen.</p>
<p>Härnäst hon väcktes, var det av brådskan
i huset — hade hon försovit sig? Första
tanken gällde bröderna, och hon kom pilsnabbt
ur sängen. Sedan mindes hon, att det var
söndag och första gudstjänst i prästgårdskyrkan.
Då gällde det skynda för att hinna
råka nykomlingarna och få några ord med dem
före den långa gudstjänsten.</p>
<p>Så kom hon ihåg, ja, först nu kom hon
ihåg, att det var mammas födelsedag. Hon
hade så när glömt det alldeles, så fjärran från
dem alla hade hon levat under dessa veckor.</p>
<p>I en huj gick det att bli tvättad och
kammad. Sedan bums in till syster Mina för
att hjälpas med ryggknapparna och sedan —.
Men syster Mina var mot vanan uppstigen, i
kläderna, ute. Hennes påklädning måtte ha
skett hastigt; det rådde en förskräcklig oordning
i det lilla sovrummet.</p>
<p>Men komma ut halvklädd med alla knapparna<span class="pagenum"><a name="Page_38" id="Page_38">[38]</a></span>
lösa i ryggen? Och bli utskrattad av
Gustav och skolmästrad av Daniel? Om hon
skulle be Marie-Louise — ack, Marie-Louise
och faster voro ju de tidigaste och sysselsattaste
i huset.</p>
<p>Ingen annan råd än att gå till mamma
— även med fara att råka ut för pappa och
få sig ett välment, men hårdhänt nyp i kinden.
Ja, springa till mamma och gratulera henne
med en kyss! Om hon skulle säga det på
franska, vad? »Je vous félicite, chère maman,
de votre jour d’honneur et vous souhaite —»
Mamma, som själv lärt henne franska, mamma
skulle bli så glad!</p>
<p>Ut i förstugan, i två språng över tegelgolvet — en
muntert förväntansfull sidoblick
åt den smala loftstrappan — så dansande in
i matsalen, där Marie-Louise, som dukat frukostbordet,
just försvann i folkstudörren.</p>
<p>Sakta snett över golvet, en knackning och
så in i sängkammaren. Pappa, fullt klädd, sysslade
makligt vid skrivbordet. Lilla mamma,
däremot nyss uppstigen, syntes ha förfärligt
bråttom.</p>
<p>— Mamma!</p>
<p>Hela gratulationen försvann i kyssen, men
mamma förstod ändå. Hon lade sina bara,
smala armar om sin flicka och drog henne
sakta intill sig. Ack, varför fick Nanna inte oftare
komma så? Varför fick hon inte förtro sig,<span class="pagenum"><a name="Page_39" id="Page_39">[39]</a></span>
som när hon var riktigt liten och bröderna
varit stygga?</p>
<p>Stackars mamma såg inte värst glad ut, hon
var trött och klen som mästadels om mornarna,
hade visst hälst försovit en timma eller två
av sin födelsedag.</p>
<p>Pappa syntes desto piggare. Han lade
just samman konceptet till sin predikan och
småmyste, godmodigt-ironiskt, åt den myckna
smeksamheten. Så försjönk han i tankar, stod
orörlig och tittade ut genom fönstret, medan
fingrarna trummade en revelj på skrivbordsskivan.
De senaste veckornas hetsiga spänning
hade försvunnit, han trampade inte längre
på nålar varje minut. Nu tycktes han alldeles
för trygg, nästan kall, brydde sig alls inte om att
muntra upp stackars mamma.</p>
<p>Nanna kände sig besviken, ja, intill tårar.
Hon hade väntat sig allt så annorlunda.</p>
<p>— Har inte —?</p>
<p>Hon tvekade bara en sekund. Sedan måste
det fram.</p>
<p>— Har inte Gustav eller Daniel varit inne
och gratul—?</p>
<p>Det blev förfärligt tyst. Nanna begrep
genast, att hon sagt någonting dumt.</p>
<p>Mamma tycktes först ingenting ha hört.
Men så spärrade hon upp mun och ögon och
stirrade från den ena till den andra, medan
hon tryckte handen mot hjärtat.</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Page_40" id="Page_40">[40]</a></span></p>
<p>Mammas hjärta var ju inte starkt. Det var
därför alla brukade skona henne — därför husmodern
gick omkring som en främmande i sitt
eget hus.</p>
<p>Pappa hade inte behövt ta tillvägs; Nanna
såg sitt straff målat i mammas bleka ansikte.
Det låg blåa skuggor under ögonen — mamma
fick inte bli dålig på själva födelsedagen.</p>
<p>Pappa svängde helt om på klacken, så det
sang efter det. När han blev ond, fick han
tillbaka fasonerna från tiden han var fältpräst.
— Pappa sökte behärska sig för mammas skull;
han talade så lugnt han förmådde, men det
sprutade gnistor ur de gråa ögonen.</p>
<p>— Ser man på, sade han, — sjusoverskan
har hunnit bli halvsövd så här dags? Står och
pratar med drömmarna i ögonen — he? Orden
lika lösa på tungan som knapparna i ryggen?</p>
<p>Nanna hade förstått. Det var inte alls
nödvändigt att blinka och klippa med ögonlocken;
det behövdes så litet, för att hon skulle
förstå. Hennes blick hade blivit så stor och
kall, att pappas tog till flykten för den — pappa
hade redan svängt sig tillbaka igen mot fönstret.</p>
<p>Besynnerligt, att hon skulle känna en sådan
lättnad över pappas nödlögn! Ty en nödlögn
var inte bara att förneka sanningen, men också
att villa bort den.</p>
<p>Hon fann sig till och med så pass, att
hon orkade fram med sitt ärende. Medan<span class="pagenum"><a name="Page_41" id="Page_41">[41]</a></span>
mamma hjälpte henne, kände Nanna en djup
skamsenhet stiga upp i sig. Det hettade i tinningarna
och stack som med nålar i hårfästet.
Hon skämdes, och för första gången skämdes
hon för, att hon varit uppriktig.</p>
<p>Hon rörde sig som en främling i sina föräldrars
kammare. Med drömmande steg kom
hon bort till dörren. Pappa kallade henne
buttert tillbaka.</p>
<p>— Nanna, sporde han; han tycktes ännu
missnöjd; — var höll du hus i går middags?</p>
<p>Allt blodet delade sig i två hälvter, av
vilka den ena rann som bly ner i fötterna, den
andra steg som eld upp i kinderna och hjärnan.
Skulle nu hela sanningen prässas fram: Eutyfron,
Voltaire, lyktan —?</p>
<p>I samma nu vände mamma sina fuktiga,
blåa ögonytor emot henne. Det var som att
se in i himmelen själv; Nanna var nära att
brista i gråt.</p>
<p>Men så kom hon ihåg pappas blinkning
och hårdnade till.</p>
<p>— I går middags, upprepade hon och svarade
med någonting, varav hon innerst plågades,
i rösten och blicken; — jag — var — ingenstans.</p>
<p>Hennes förlägenhet måtte sett löjlig ut,
ty pappa tog den från skämtsamma sidan.</p>
<p>— Ingenstans, upprepade han med ett
vasst smålöje, — var på lag kan det landet
ligga? Vaba, Springfält?</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Page_42" id="Page_42">[42]</a></span></p>
<p>Och han spände likt en liten korpral de
egentligen milda grå ögonen hårt i henne,
medan han fortsatte:</p>
<p>— Ingenstans, det är väl det landet, där
fosforstickorna växer och små flickor grädda
pannkakor i torvhuset, vaba? Eller nere hos
torparungarna eller hos drängarna i lagårn och
deras enfaldiga spökhistorier, vafalles?</p>
<p>Den lille kyrkoherden hade kommit ända
fram till henne. Nu nöp han henne med vänlig
barskhet i örat, medan hans hårda knog unnade
andra kinden ett försök till smekning.</p>
<p>— Du understår dig inte att leka med
elden, slöt han, nu åter vid gott lynne, —
marsj i väg, bortbyting, och låt mamma få klä
sig i fred!</p>
<p>Därmed halvt föste han Nanna ur kammaren.
Hon kom ut i matsalen, tafatt stretande
med de långa, röda flickhänderna.</p>
<p>Bortbyting — det var just så hon förekom
sig. På månader eller veckor hade det vuxit
upp en helt ny värld omkring henne. Och en
ny själ började titta upp i henne i stället för
den forna. — — —</p>
<p>Till kyrkan vandrade hela familjen i sällskap,
så när som mormor och faster Jeanette, vilken
stannade hemma för middagens skull. Det blev
en hel liten skara, hela fem personer: pappa,
mamma, Mina, Marie-Louise och Nanna.</p>
<p>Bröderna syntes det ingenting av. Just<span class="pagenum"><a name="Page_43" id="Page_43">[43]</a></span>
som Nanna tänkt kila uppför vindstrappan till
gästrummen, kom det frukostbud, så det hade
inte blivit tid att förvissa sig.</p>
<p>Det Nanna hört om natten, kunde det
varit en dröm, ett varsel? Kanske de inte ens
ämnade sig hem före jul, så bråttom som de
skrivit, att de hade det med studierna? Och
ändå — nej, Nanna lät inte längre föra sig
bakom ljuset!</p>
<p>Det var ont om folk i kyrkan. Prästherrskapet
och deras tjänare behövdes mer än väl
för att fylla opp i bänkarna. Längst nere sutto
Mats kusk, Ola huggedräng och Malena stupiga,
vilkens stela, trohjärtade själsspeglar då och
då blinkade och tårades som i blåst. Annars
var det bara prästgårdstorparna och hjonen
från fattighuset, som hade tid med kyrkan söndagen
före jul och dagen före julafton.</p>
<p>Mitt i gången vände sig pappa till mamma
och viskade något åt henne. Nanna uppfångade
endast ordet sakristian. Men då
hennes mor ryckte till och sträckte fram
huvudet till skyndsammare gång, lystrade alla
i sällskapet, gripna av en aning, som redan
förrådde halva sanningen.</p>
<p>Med kyrkoherden i spetsen skred prästherrskapet
förbi altarringen och in genom den
lilla sidodörren till sakristian.</p>
<p>Nanna, ännu ute i kyrkan, hörde ett anskri,
och då hon trädde in i det lilla brunmöblerade<span class="pagenum"><a name="Page_44" id="Page_44">[44]</a></span>
rummet, som mormor brukade kalla klädlogen,
såg hon sin mor falla i armarna på Marie-Louise
och Mina, vilken sviktade på sitt halta
ben.</p>
<p>Men yngsta dottern nästan översåg
mammas svimning, när hon fick syn på bröderna,
som, nyss så ståtligt uppställda, hastigt
skyndade till.</p>
<p>Det första Nanna varsnade av dem, var
mössorna, de vackra, vita mössorna, som nyss
blivit brukliga, och som de buro såsom tecken
på sin seger. Det var väl just studentmössorna,
som så häftigt rört och fröjdat
modershjärtat. Överraskningen hade varit
henne för stark.</p>
<p>Så hemlighetsfullt hade allt bedrivits, att
ingen utom pappa väntat sönernas examen
förrän till maj och inte ens pappa, väntansknarrig,
som han varit, erfarit utgången före
lördagsnatten. Inte ens om hemkomsten hade
han vetat någonting bestämt förrän på återfärden
från grevinnan. Halvvägs från Herrevall
hade han hunnits av Lundaskjutsen och — i
sin iver att överraska födelsebarnet — låtit de
nya studenterna flytta över i kareten.</p>
<p>Sådan var han nu en gång. Även nu
kämpade förtjusningen över, att han lyckats,
med oron över mammas befinnande.</p>
<p>Mamma hade fått vatten och börjat hämta
sig. Medan alla förklarade och berättade i<span class="pagenum"><a name="Page_45" id="Page_45">[45]</a></span>
munnen på varandra, betraktade hon sönerna
med en oändligt öm, ännu matt blick.</p>
<p>Och sönerna böjde sig ner över henne,
där hon satt bakåtlutad i länstolen, för att låta
henne med bleka, fina fingrar smekande stryka
över deras kinder och huvudbonader, bäggedera
ett ögonblick lika vita. Men genom det brokiga
korfönstret sköto nu en gul och en röd
strimma och hjälpte mössorna att härma sommaren,
vars alltför tidiga fjärilar de voro.</p>
<p>Ur Gustavs ögonfrans droppade stora
tårar, och han kysste sin mors fingerspetsar
med en dyrkan, som liknade andakt. Daniel,
karaktären, höll sig så stram han förmådde;
hans lugngrå blick vattnades bara i smyg. Det
var en syn som en tavla. De unga studenterna
hade ett uttryck, som om ett hälgon välsignat
dem.</p>
<p>Alla hade nu nödtorftigt lugnat sig. Först
nu fick någon öga för den främmande studenten.
Han hade blygsamt stannat bakom
kamraterna, men hans små pigga pepparögon
syntes fulla av deltagande.</p>
<p>Vid sidan om prästsönerna tog han sig
obetydlig ut. Deras medelhöga, smärta gestalter,
mörka huvuden och regelbundna ansikten
med de mörkblå eller mörkgrå ögonen
och den raka, mot spetsen svagt böjda näsan
läto föräldra- och systerblickar glänsa så mycket
stoltare, när de betraktat den småväxte, linhårige,<span class="pagenum"><a name="Page_46" id="Page_46">[46]</a></span>
något finnige unge mannen med hans
små, rörelsefuktade pepparkorn.</p>
<p>Men isynnerhet Daniel tycktes hysa stor
aktning för kamraten, som, förstås, hälsades
hjärtligt välkommen som gäst över julen. Det
blev ingen tid för vidlyftig presentation. Gudstjänsten
hade uppskjutits en hel kvart, det gick
ej an att låta kyrkfolket vänta längre.</p>
<p>Under orgelspelet satt Nanna och undrade,
om de andra inom sig voro lika förströdda
som hon. En hel rad söndagar hade gudstjänsterna
liknat rannsakningar, under vilka
hennes unga brottslighet kämpat med behovet
av frid och förtroende.</p>
<p>Hon hade stundom kommit till kyrkan med
en sällsam kyla för allt vad till gudstjänsten
hörde. Underliga tankar, undfångna i trollringen
på vinden, hade arbetat och trotsat inom
henne. Hon hade vandrat uppför gången halvt
skuldmedveten, och blott småningom hade
orden från predikstolen tinat och upplöst henne
i en torrögd gråt, som lovade bättring.</p>
<p>I dag kändes allt så annorlunda. Uppträdet
med pappa på morgonen och överraskningen
i sakristian hade närmat och nedflyttat
predikaren och hans predikan. Ingendera
menade kanske så allvarligt eller strängt. När
hon tänkte på sina illgärningar, föreföllo de
inte längre så svarta. Smygvägar kunde ej
medföra så svår skuld för en halvvuxen, när<span class="pagenum"><a name="Page_47" id="Page_47">[47]</a></span>
nödlögner — osanningar mera för ros än för
nöds skull — voro tillåtna för de vuxna.</p>
<p>Lättad för mycket, som tyngt, fylldes hon
nu i stället av den nya, stora händelsen.
Glädjen över bröderna spelade med i orgelbruset
och lät det klinga helt världsligt. Hon
instämde i salmsången med det naturliga behovet
att sjunga, därför att hon var glad. Orden
omtolkades eller följde med på köpet. De betydde
inte längre julväntan och lutherdom; de
uttryckte en fjortonårig flickas känslor inför
brödernas nya, glada, segerpräglade ansikten.</p>
<p>Och i all högtidlig och tacksam glädje
lekte en självsvåldig nyfikenhet på den främmande
studenten — lekte likt en ostyrig lärk- eller
juldanston under de låga, vita lutherska
bykyrkvalven.</p>
<p>Länge hade under sången blicken fladdrat
kring den nya medelpunkten, innan främlingen
gengäldade hennes ögonkast. Sedan skedde
det oftare, men nu vågade hon ej längre lyfta
blicken, så länge han såg.</p>
<p>De pepparbruna ögonen stucko; de liksom
petade upp en, blottade en för en själv. Oron,
som nyss somnat in, vaknade upp på nytt. Ett
enda ord sjöng en i örat, så ofta man tittade
in i dem. Och det var säkert endast emedan
den bruna spegeln mötte henne samtidigt, som
Nanna spratt upp och fick sådan hjärtklappning<span class="pagenum"><a name="Page_48" id="Page_48">[48]</a></span>
vid dessa ord i dagens högmässotäxt,
vilka pappa just föreläste från predikstolen.</p>
<p>»Om jag vittnar om mig själv, så är mitt
vittnesbörd icke sant. En annan är, som
vittnar om mig, och jag vet, att det vittnesbörd
är sant, som han vittnar om mig. I
haven sänt till Johannes, och han har vittnat
för sanningen.»</p>
<p>Nanna sänkte huvudet och kände blygseln
bränna i kinderna, kvälja i strupen och sippra
från pannan. Det var, som om det droppat
smält vax på kinderna, varje gång hon träffades
av ordet sanning.</p>
<hr class="chap" />
<p><span class="pagenum"><a name="Page_49" id="Page_49">[49]</a></span></p>
<h2 id="IV">IV.</h2>
<p>Brödernas hemkomst hade löst en förtrollning
och bundit en ny. Nanna bokstavligen
trampade studenterna på hälarna. Var de
gingo eller stodo, hängde två vattenbruna ögon
vid deras höglärda ansikten. Vad de så talade
om, sögo två utstående öron in varje ord, som
utgick ur deras munnar.</p>
<p>Nanna glömde allting annat, trösklarna,
som hon ständigt snubblade över, och sina röda
fingrar, som annars balanserade hennes slingriga
gång. Hade händerna hängt lösa, skulle
hon tappat dem, liksom hon tappat minnet och
lokalsinnet. Fölungen hade i sin beundran för
unghästarna förgätit sig själv och sitt eget.</p>
<p>Det som mäst väckt hennes nyfikenhet, var,
förstås, främlingen. Varje gång han talade, öppnade
hon munnen, liksom hon ej hört tillräckligt
med öronen. Varje gång han log — det
skedde inte så ofta — log hon efter. Det
kändes, som om en annans leende stramade i
hennes ansikte.</p>
<p>Intrycket, att han var ful, lämnade henne<span class="pagenum"><a name="Page_50" id="Page_50">[50]</a></span>
aldrig. Hon tänkte på det nästan beständigt.
Men hans fulhet plågade henne inte; den hörde
liksom med i den dragning, han övade på
henne.</p>
<p>Alla hans miner levde på ett alldeles särskilt
sätt. Alla hans ord voro nödvändiga; man
ville inte förlora ett enda av dem. Nanna fick
för sig, att allt vad Vilhelm sagt, var fullkomligt
sant. Hans ord invärkade alltid på bröderna,
isynnerhet på Gustav. Och ändå kom
han henne ofta att tänka på Candide och den
underliga världen i boken. Inte bara så, att
en blick från honom kunde ge en plötslig stöt
åt samvetet. Men så, att hans meningar gåvo
boken rätt.</p>
<p>Detta nya var i alla fall en stor glädje.
Men det fick henne nästan att glömma, att
det var födelsedag och stundade till julafton.</p>
<p>Dörrarna stodo, högtiden till ära, öppna
mällan alla rummen. Överallt förnams doften
av granris och nyskurade golv. I gula salen
knäppte plocktoner från den gamla flygeln.
Och i matsalen skramlade Marie-Louise med
silver- och tennsaker, som hon plockade ur
skänken till middagen. Det var lilljulafton,
dagen före den riktiga. Det var den i Skåne
så kallade Dopparedagen, och det skulle doppas
i gryta i folkstugan. Och därute rådde brådska,
ty kyrkoherden måste om någon timme i fläng
till annexkyrkan i Toftarp.</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Page_51" id="Page_51">[51]</a></span></p>
<p>Nu hade han i samspråk med studenterna
stannat framför en hylla i bokkammaren. Och
Nanna, som ledsagat dem även dit, märkte för
sent luckan i bokraden. Det gav ett hugg i
henne; hon liksom ryggade invärtes och ville
förlora jämvikten, när hon hörde boken nämnas.</p>
<p>Pappa hade på gyckel eller av inträsse
frågat sönerna, om någon av dem lockat hans
Platon till lärdomsstaden. De skakade på
huvudena och den yngste skrattade.</p>
<p>— Den döddansaren, svarade Gustav med
munter öppenhet, — och jag ha alltid hört till
olika nation. Och sedan i torsdags är jag civis
lundensis.</p>
<p>Daniel svarade ej utan självkänsla.</p>
<p>— Lund är mera filosofiskt, än du tror.
Men fråga flickebarnet! Hon är kanske styvare
hellen än du, Gustav!</p>
<p>Hela bokkammaren tycktes ha vänt sig om
för att betrakta Nanna. Pappa, bröderna, bokluckan,
biskopsporträttet snettemot, allt och
alla stirrade de på henne. Men ihärdigast stirrade
han, den främmande, som bröderna kallade
Vilhelm.</p>
<p>Pappa syntes i förstone förbluffad. Han
spände sin blick så hård han förmådde; pannan
veckades, läpparna ryckte. Men så slog han
bort saken med skämt. Han satte inte sönernas
pedagogik vidare högt och trodde inte på
Nannas grekiska.</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Page_52" id="Page_52">[52]</a></span></p>
<p>— Sätt inte bortbytingen myror i huvudet,
sade han, — hon är inte van att beundras av
så många herrar. Springfält är sin egen lekkamrat
och träffas säkrast i torvhuset. Dit går
hon och håller andakt några timmar varje dag.
Senast i går middags letade hela huset förgäves
hennes spår.</p>
<p>— Annars, fortsatte pappa med en förebrående
blick på sin dotter, — hade Springfält
fått följa med till grevinnan på Herrevall.
Skulle inte behövt ångra det, sa’ grevinnan
till mig i går aftse. Jaha, katoliken frågar mig
efter Springfält vartenda år. Men ingen gång
är det möjligt få Springfält från torvhuset. Blir
väl en likadan sjåpagås som —</p>
<p>Kyrkoherden avbröt sig och fortfor, vänd
till den främmande:</p>
<p>— Grevinnan sörjer än sin egen lilla
stumpa. Enda barnet! Och när hon så är
änka och till åren, blir det ensamt på den stora
herregården —</p>
<p>Mera hörde Nanna inte; hon stod inte ut
med allvaret i pepparögonen. Hon glömde helt
och hållet sin värdighet och sprang plötsligt sin
väg ur rummet.</p>
<p>I matsalen uppfångades hon av Marie-Louise,
som trots brådskan tog henne i famn
och kysste henne på bägge kinderna i ett oförklarligt
ömhetsutbrott. Systern var väl yr i<span class="pagenum"><a name="Page_53" id="Page_53">[53]</a></span>
mössan av vinet, sedan hon som de andra nyss
druckit mammas skål.</p>
<p>Nu pärlade födelsedagsbarnets stämma,
och genom Minas kammare och det långa blå
rummet flyktade Nanna in i gula salen.</p>
<p>I den höga, gula kakelugnen brann en
ständig bokvedsbrasa; salen var svår att hålla
uppvärmd. Den hade fönster åt tre håll och
liknade en lykta, påstod gamla mormor, som
oftast tronade på empiresjäslongen. Genom de
många fönstren lyste det mjölkblått från snölandskapet,
med vilket brasskenet förde en
ständig, fladdrande strid — och på flygeln voro
två vaxljus tända.</p>
<p>På sjäslongen satt gamla mormor. Med
hjälp av kuddarna höll hon sig ännu ganska
rak i ryggen. Hon hade hunnit närmre de nittio,
änkeprostinnan, men kom ännu ihåg, att hon var
en född Narwenhielm, och att det ansågs en
mesallians, når hon gifte sig med salig prosten
på tredje Gustavs tid.</p>
<p>Mormor tröttnade aldrig att berätta om
den tiden. Hennes kusiner baronerna hade
varit utom sig för skandalen lika mycket som
för rivalen.</p>
<p>— Vad skall du med den där ennuyanta
svartrocken, retades de och drevo skälmstycken
med gummorna i prostens egen kyrka. Men
när vackra cousine endurerade i sin folie och
encouragerade ce prêtre-là, à la bonne heure,<span class="pagenum"><a name="Page_54" id="Page_54">[54]</a></span>
larifarondon — baronerna slogo samman sporrarna
och flyttade sig och sin amour till huvudstaden.
Man kunde väl inte duellera med en
svartrock häller!</p>
<p>Gamla mormor log ett tyst och tandlöst,
men ännu elakt löje. Hon var så liten, så liten,
gamla mormor, och mindre vart hon år
från år.</p>
<p>— Hon dör aldrig, brukade pappa-kyrkoherden
säga, — hon försvinner.</p>
<p>Hon var späd som en flicka, med sluttande
skuldror och smal om livet, med händer som
en frökens och fötter som en barnunges. Hon
var torr och brun kring ögonen och vit i det
tunna håret; men till högtiderna ville hon vara
sminkad och pudrad som i unga dar. Och
rak i ryggen höll hon sig.</p>
<p>När hon inte sov på sin kammare, vistades
hon i gula salen, vars lyktfason, trots allt, tilltalade
henne.</p>
<p>Vid hennes sida tycktes mamma nästan den
bräckligaste av de två — mamma med sin ständiga
blekhet och sina myosotisblå ögon, i vilka
det ständigt samm tårar. —</p>
<p>Nu spelade mamma och sjöng: egentligen
var det inte bra för hennes hjärta, men ingen
nändes förmena vare sig henne eller sig dessa
högtidsstunder. Mamma sjöng. Brasan susade
som en bokskog om sommaren, men genom
suset pärlade tonerna likt fågeldrillar.</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Page_55" id="Page_55">[55]</a></span></p>
<p>Nanna neg för mormor och kysste på hand,
gick sedan på tå snett över salen och satte sig
på en taburett. För så ungt folk var det förbjudet
att breda sig i länstolar eller på sjäslonger.</p>
<p>Avlägset som i en dröm hördes herrarnas
samspråk; det tomma pastorsrummet låg
mällan salen och bokkammaren. Nanna undrade
med oro, vad de egentligen kunde språka
om. Slutligen tystnade de; det var, som om
hela huset lyssnat till mammas musik och
Nannas oroliga tankar.</p>
<p>Nu kommo herrarna till synes i dörren.
Varsamt och tätt efter varandra, nästan i klunga,
klevo de in i salen. Stumma och vördnadsfulla
hälsade de gamla mormor, blevo sedan
stående i en halvkrets med händerna på ryggen
och blicken ömsom på den musicerande och
på Nanna.</p>
<p>Det såg ut, som om de allesammans haft
något att säga henne och blott för musikens
skull uppskjutit det tills sedan. Pappa visade
ett par alldeles nya ögon; det låg någonting
kallt förundrat och iakttagande i dem, som om
han tittat på en viltfrämmande och vuxen flicka.</p>
<p>Hon försökte uthärda blicken, men utan
att hon kunde hjälpa det, började ögonlocken
klippa och pupillerna irra. De skyggade, som
om någon sökt genomborra dem med nålar.
Ögonhålornas muskler slappnade. Det kändes,<span class="pagenum"><a name="Page_56" id="Page_56">[56]</a></span>
som hela själen flutit isär och blivit brosk och
gelé.</p>
<p>Nanna rodnade häftigt och måste titta ner;
hon tyckte sig doppa huvudet i en skål hett
vatten. Hon kände sig djupt, djupt olycklig —
märkligt nog, inte endast för pappas, men mäst
för den främmandes skull. Det var tydligt, att
upptäckten var gjord eller rättnu måste komma.</p>
<p>Det ringde i hennes öron som efter en
örfil. Hon hörde knappast musiken för detta
envisa ringande. Hon började svälja som i
illamående, och värkligen kände hon sig helt
besynnerlig i hela kroppen. Bara hon inte
rättnu föll ner av taburetten!</p>
<p>Ringandet fortfor; det lät som bjällror —
vilket det kanske också var! Nu hörde hon
det tydligare, och det var — det var värkligen
slädbjällror, som närmade sig; pappa hade på
tå smugit sig bort till ett av gårdsfönstren.</p>
<p>En bjällersläde, som svängt in i lindallén,
pinglade nu uppför backen. Hästarna hade
fått fart, så det bar i trav uppför.</p>
<p>Där gled släden mällan fönstren och den
röda ladugaveln. En pälsmössa skymtade,
någon vinkade med sin handske. Nu avbröt
sig mamma mitt i en takt. Herrarna sorlade
till; det kom julfrämmande!</p>
<p>Bror Josef, hurra, det var Josef från
Kristianstad, hurra, nu först blev det jul,
riktig jul!</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Page_57" id="Page_57">[57]</a></span></p>
<p>Nanna hade sprungit upp och redan förgätit
sitt illamående. Över Gustavs och Daniels
ansikten hade flugit ett hastigt skimmer; pappas
stränga uppsyn mildrades; mamma liksom
spratt upp från pianostolen; och själva mormor,
som hållit på att nicka in, vaknade till med
ett av sina gustavianska smålöjen.</p>
<p>Josef, se, Josef, det var nu julen och
bjällerklangen i person!</p>
<p>Som en vindstöt brusade det genom alla
rummen ända ut i farstun. Alla måste ju ta
emot och välkomna den käre Josef.</p>
<p>Det var ett tjatter, ett hojt och prat ute
på trappstenarna, och värst av alla hojtade
naturligtvis Josef själv. Han hade redan svingat
sig ur racken, vars präktiga slädnät täckte de
bägge fuxarna ända fram till bogträna; bogträna
åter smyckades med höga bjällerbågar.</p>
<p>Volontären stod i pälsmössa och päls, älghudshandskar
och blankstövlar och fäktade och
nojsade mitt i den lilla skaran. Hans vackra,
regelbundna ansikte strålade av sitt vanliga
övermod, som blott var stojigare än vanligt.
Om det nu var sprit eller någonting annat, han
syntes spänd en tonart gällare.</p>
<p>Desto snabbare erövrade han; han hade
ett utrop, ett nyp och en smekning åt var och
en; på alla värkade han som en dosis livskraft,
och han spratt av liv. Från det röda
i hans örsnibbar eller på hans nyrakade kinder<span class="pagenum"><a name="Page_58" id="Page_58">[58]</a></span>
och till knycken på hans nacke, svinget i hans
arm och svängen på hans klack syntes han
liv, liv.</p>
<p>Själve pappa, som haft så mycket bekymmer
för sin äldste, var besegrad. Mamma
föreföll föryngrad, där hon, skär som en ungmö,
stod och beundrade sin vackre gosse.
Nanna iakttog, att mustasjerna blivit längre och
svartare se’n sist, och att han lagt sig till med
ett pipskägg, som härmade kung Oscars.<a name="FNanchor_4" id="FNanchor_4"></a><a href="#Footnote_4" class="fnanchor">[4]</a></p>
<p>Gustav gav genast äldste bror stora
famnen. Daniel nöjdes med ett handslag,
medan i hans blick beundran stred med ett
vemod, som ibland liknade fruktan. Inte ens
faster Jeanette hade motstått frestelsen; »majorn»
skymtade bred och nyter bakom de andra,
men sökte rädda skenet med en min, som om
Josef varit en ännu ohängd landsvägsrövare.</p>
<p>Josef pratade så käckt och skrattade så
gott, hans ompälsade person var så vackert
staffage mot bakgrunden: den blå snömarken,
den gula himlen, de vitulliga lindarna och taken
och de rykande hästarna, som då och då otåligt
riste på sina bjällror, att ingen kom sig
för med att gå in, förrän mamma började hacka
tänder.</p>
<p>Då låddes kyrkoherden bli ond — han
låddes det ofta, när han vart skamsen —, snurrade
runt på klacken och föste med rynkade<span class="pagenum"><a name="Page_59" id="Page_59">[59]</a></span>
bryn och ordlös barskhet hela tutten mot trappdörren.
Men mamma hade med nöd hunnit
över tröskeln, när ett frustande och gällt skratt
från Josef lockade allesamman att vända på
huvudena.</p>
<p>Nanna hade stundom i undran lagt märke
till, att fårskinnspälsen över baksläden synts
röra på sig, och skyllt på en vind, som inte
blåste, ty vädret var frysstilla. Nu hade täckets
rörelser blivit häftigare, det vältrade fram och
åter, så att till sist halmen blottades och rättnu
ett brett, blårött ansikte såg dagen.</p>
<p>— Tusan i det, frustade volontären, —
hade jag inte så när glömt —</p>
<p>Josefs raka, militäriska gestalt vek sig för
munterhet — en munterhet så häftig, att den
föreföll tvungen. Det var kanske ett försök att
få åskådarna med sig; ännu stodo de bara
och gapade med ögon och munnar.</p>
<p>Man kände Josef, hade nästan väntat sig
någonting dylikt — upptåget skulle varit oskyldigt,
om bara inte kavlen funnits. Det låg en
människa i racken, ett bylte av halm och kläder,
bundet till händer och fötter och med en kavle
i munnen. Vitorna blänkte glasiga som på en
fångad braxen.</p>
<p>Josef höll sig i sidorna och skrattade.</p>
<p>— Tusan, hade jag inte glömt bagaget,
frustade han.</p>
<p>Kyrkoherden, som stått tveksam, såg nu<span class="pagenum"><a name="Page_60" id="Page_60">[60]</a></span>
kappsläden närma sig nere från stallet; den
påminte honom om dagens hälgd och den förestående
gudstjänsten. I det lilla ansiktet drog
det samman till oväder, tvärrynkan vid näsroten
djupnade, och de åldersbleka läpparna
skälvde.</p>
<p>— Lös människan, galning, ropade han så
häftigt, att volontären genast vände helt om.
Uttrycket i sonens ansikte hann endast skifta
en gång. Vackre Josef hade på en sekund
blivit en annan — huvudet, som sköt ner i
axlarna och pälsen, syntes mindre, flinet
sammanrörde dragen i en suddig oreda, ögonen
hade något plirande självfördjupat, och ena
örat stack spetsigt upp mällan skinnmössan
och -kragen.</p>
<p>— Lös — stackaren, upprepade gubben
med en snabb, darrande handrörelse.</p>
<p>— Bevars, pappa, bevars, svarade Josef
med ett retligt skratt, som liknade gnäggning;
han reste litet på huvudet och vädjade till de
andra, — det är ju bara Ekdahl, vet jag —</p>
<p>Kappsläden hade nu pinglat upp jäms med
racken, och Mats kusk, som bestått en förvånad
blick på den främmande släden, gav sig att
syssla med sina hästar och låddes ingenting
se.</p>
<p>Kyrkoherden var utom sig.</p>
<p>— Ma—ats, stönade han med ögonen på
skaft i hålorna och rösten hes och kluven av<span class="pagenum"><a name="Page_61" id="Page_61">[61]</a></span>
ansträngning, — lös —! Och se till, att inte
gäskivarns hästar blir förkylda —!</p>
<p>Josef kastade högdraget med huvudet.</p>
<p>— Pappa misstar sig, ett sådant spann har
ingen gäskivare i Skåne. Det är grosshandlare
Müllers hästar i Kristianstad —</p>
<p>Mina kom just ut på trappan med middagsbud.
Hon höll, när hon upptäckte äldste bror,
liksom avvärjande handen framför sig. Men
Josef, som fann avbrottet välkommet som en
förevändning att slippa lyda order, stod i ett
språng vid hennes sida, lyfte systern från trappstenarna,
svängde henne in i förstugan och
virvlade om med henne i matrummet, tills
andan svek Mina även till nödrop.</p>
<p>Nu jublade åter ungdomen. Bror Josef
var i alla fall rolig, och pappa lämnades ensam
att utdela befallningar och snäsor på den kalla
trappan.</p>
<p>Mina, som vacklat hän till en stol, satt
flämtande och förskrämd, tilltufsad i håret och
vimmelkantig under det. Men Josef, som raskt
hunnit få av sig mössa och päls, lutade nu bockande
och åtbördande över sin mor, som, insvept
i sin silkessjal, leende såg upp till honom.
Han liknade nästan en balkavaljer, och den
lilla prästfrun rodnade som en flicka, medan
han ideligen galant kysste hennes smala spelfingrar.</p>
<p>Marie-Louise, som han hälsat redan på<span class="pagenum"><a name="Page_62" id="Page_62">[62]</a></span>
trappan, avväpnade med en blick ur sina klara,
starka ögon alla försök att nypa henne i veka
livet eller kyssa henne på kinderna. Hon mottog
sin brors beundran, som överraskad följde
henne, med samma värdighet, som om han varit
en främmande herre.</p>
<p>Så bjöd han plötsligt sin mor armen och
skred med fjädrande löjtnantssteg mot den
öppna folkstudörrens sorl och glam. De andra
hade fått försprång. Men Mina, som nu hämtat
sig, fast läpparna darrade av närvositet, sköt
sakta stolen ifrån sig och blev den sista i tåget.</p>
<p>Därute hade prästfar redan slagit sig ner
till sin middag; han åt brådskande och utan att
be om ursäkt, men hade återvunnit sitt goda
lynne. Så snart han upptäckt, vem »bagaget»
egentligen var, hade han gjort en ironisk välkomstbugning,
snurrat om på klacken och marsjerat
inomhus.</p>
<p>»Bagaget», som under ideligt bugande följt
honom i hälarna, stod ännu obeslutsam innanför
folkstudörren. Munterheten omkring honom
var allmän och blev blott högljuddare, när
Josef tog ledningen. Då och då fnissade
»bagaget» själv.</p>
<p>Ekdahl syntes särdeles väl beskyddad mot
vinterkylan. Utomkring ytterrocken och mössan
hade man svept en tjock yllesjal, vari han så
kröp in, att ansiktet halvt försvann och egentligen<span class="pagenum"><a name="Page_63" id="Page_63">[63]</a></span>
endast en bred, läderfärgad mun och tre,
fyra gula betar stucko fram.</p>
<p>— Kors, utbrast volontären med ett kort,
försmädligt skratt, medan han, skenbart förbluffad,
häjdade sig innanför tröskeln, — står
Ekdahl där ännu?</p>
<p>Kyrkoherden vände sig om till hälvten och
avbröt tuggningen för en minut.</p>
<p>— Är det ett sätt, förebrådde han, — att
forsla en medmänniska, en före detta prästman
—?</p>
<p>Han tystnade tvärt vid en blick på klädbyltet
och svängde sig hastigt tillrätta över
tallriken. Ekdahls oändligt dumma uppsyn var
som alltid oemotståndlig. Alla i folkstugan
skrattade eller fnittrade öppet eller förstulet;
själva prästfrun log, så att tårarna runno, och
husfadern hade all möda att harska sig till en
smula värdighet. Lyckligtvis måste han just
störta upp och i pälsen; det var hög tid att
komma i väg till annexet.</p>
<p>Han omfamnade sin hustru; sedan vände
han sig till Josef.</p>
<p>— Tag av honom — det där, mera tecknade
än talade han, — och se till, att han —
att stackaren får mat!</p>
<p>Därmed gjorde kyrkoherden sin soldatsväng
och tågade genom matsalen mot förstugan.
Hans hustru ledsagade honom halvvägs.</p>
<p>Nu höjde sig stämningen ytterligare. Josef<span class="pagenum"><a name="Page_64" id="Page_64">[64]</a></span>
gjorde sig ingen brådska med Ekdahl; han hade
andra godvänner att påhälsa. Först fick han
ett stadigt grepp om Bolla, ur vars vidöppna
gap en belåten jamning väste. Sedan han satt
henne i sängbolstrarna, så de tjocka benen
stretade upp ur kjortlarna, släppte han henne
för att göra jakt på Malena. Men Malena sökte
skydd bakom Ola huggedräng, som genom att
bli sittande i sin stol envis bredde sig i hans
väg.</p>
<p>Malena viade road och rädd, Bolla och
Karna skreko av fröjd, ungherrarna gnuggade
händerna och skrattade, Marie-Louise och Mina
vände skrattlystna och förlägna bort ansiktena,
medan Josef själv sökte tränga huggedrängen
åt sidan.</p>
<p>Ola lät inte rubba sig, när han inte hade
lust att låta rubba sig. Josef fick nöjas med
att rubba det dukade långbordet, vars svarta
doppgryta riste, så att flottet skvalpade.</p>
<p>Faster Jeanette, som just återkom från ett
besök i spiskammaren, höjde sin varnande
stämma, men Josefs iver tycktes endast växa.
Det låg ingen ond vilja bakom Olas motstånd.
Han kände bäst sina skäl att försvara Malena,
men försvaret tog han godmodigt som en lek.
Det var också en lek för den bredryggade
bonddrängen att väga den smidige, men spenslige
herrskapsmilitären. Olas envishet liknade
en duktig gråstens, och Josefs liknade en stadsherres<span class="pagenum"><a name="Page_65" id="Page_65">[65]</a></span>
på tjugofem vintrar, som saknar nödig
hävstång.</p>
<p>Josefs skratt skar obehagligt gällt genom
de andras. Blickarna, han sände drängen,
blänkte som knivblad. Övergången till slag
och svordomar tycktes inte vara långt borta.</p>
<p>— Josef!</p>
<p>Det var en tunn, behaglig röst — ett tonfall
som en smekning; och volontären lystrade
ögonblickligen. Ledigt och med en skälmaktig
åtbörd av försakelse vände han sig från drängen
till klädbyltet vid dörren.</p>
<p>— Fryser Ekdahl ännu?</p>
<p>Munterheten, som under tvekampen börjat
låta dämpad och tvungen, skallade upp igen.
Järnugnen brusade som en fors, och talg- och
vaxljusen på det långa, omålade matbordet
speglades i de immiga rutorna som gula töckensolar.</p>
<p>Ekdahl själv satte upp ett dumt och oförstående
ansikte. Nanna, som nyfiket betraktat
honom nästan hela tiden, misstänkte ibland,
att dumheten var låtsad. Hon hade följt hans
minspel under uppträdet och fann det slöa uttrycket
strax efteråt mäst likna en förklädnad,
som skulle passa samman med sjalen, långrocken
och halmstråna, vilka alltjämt hängde
och svängde i veck och rynkor. Hon misstänkte
Ekdahl för en filur.</p>
<p>— Seså, Ekdahl — nej, behåll rocken och<span class="pagenum"><a name="Page_66" id="Page_66">[66]</a></span>
mössan på — sitt ner! Nej, här vid ugnen,
vet jag — här hos madam Bolla — Ekdahl,
couche!</p>
<p>Ekdahl lät göra med sig allt vad herr volontären
behagade. Han bockade till varje befallning
och utförde den bokstavligt. Framför
honom ställdes en tallrik, rågad med heta och
drypande brödskivor och korvbitar. En gaffel
sattes i hans ena hand, en sked i den andra.</p>
<p>Ekdahl frös inte längre, hade överhuvud
aldrig frusit, därtill eldad alltför varm med herr
volontärens konfonium. Och inomhus, i ytterrock,
mössa och sjal, inklämd mällan den heta
ugnen och den bastanta Bolla, frös han ännu
mindre.</p>
<p>Ingen i det glada sällskapet tycktes heller
ömka honom, denne sällsamme resenär, detta
underliga bagage. Själva mamma log åt hans
enfaldiga grimaser, log åt svettdropparna, som,
glittrande i ljuset, trillade ner i tallriken, log
åt sin vackre Josef och hans putslustiga upptåg.</p>
<p>Skålen för födelsebarnet, som än en gång
dracks och i skummigt julöl, löste alla tungor
och skrattmuskler. Tjänare och husbondfolk
blandade sina röster i glammet, liksom deras
skuggor flöto samman på väggar och i tak. Alla
vågade snart ett nojs med galne Ekdahl, vars
gula ansikte nu blivit rött och nästan svullet,
och vars hornhinnor blänkte av hans inre förnöjelse.</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Page_67" id="Page_67">[67]</a></span></p>
<p>Ekdahl syntes hysa en sann ärelystnad som
driftkuku. Hans djurläten avbröto Daniel, som
prisade fasters grynkorv, och Gustav, som berättade
färska studentanekdoter. Ekdahls grimaser
sögo till sig allas uppmärksamhet. Snart
skonade honom häller ingen. Faster fyllde
med humoristiskt allvar gång på gång tallriken
åt honom, och Marie-Louise skötte ölkannan.</p>
<p>— Och nu, förordnade Josef, blinkande åt
laget, — nu skall pastor Ekdahl berätta oss,
huruledes han en julsöndag for från Kristianstad
till Gulleröds prästgård i Skåne!</p>
<p>»Pastorn» svarade ej genast. Hela hans
varelse tycktes upplöst i en häftig och ofrivillig
fnissning. Han var sin egen driftkuku. Det
var numer hans enda yrke, hans valuta för
gästfriheten åt ett av prästgårdarnas gemensamma
nådehjon.</p>
<hr class="chap" />
<p><span class="pagenum"><a name="Page_68" id="Page_68">[68]</a></span></p>
<h2 id="V">V.</h2>
<p>Kyrkoherden kom julaftonsmorgonen i ilmarsj
intågande i gula salen. Han märkte
knappt, att han avbröt en tvist, så uppfylld var
han av nyheterna, han hade att meddela.</p>
<p>— Mamma, ropade han, ännu ute i blå
rummet, — mamma, domkapitlet har äntligen
svarat, och så var posten naturligtvis försenad.
— Marie-Louise ställer om rummet. Människan
kan vara här med postsläden när som hälst. Ja,
så var det en nyhet till, men — det kan gärna
vara så länge! Det skall bli en överraskning.</p>
<p>Kyrkoherden hade smak för överraskningar,
och vid juletid riktigt frossade han i
dem. Mina, vars tåliga drag han just dröjde vid,
fäste sig mindre än de andra vid gubbens antydningar;
hon kände pappa.</p>
<p>— Och du, sjåpagås, sade han med sin
invanda barskhet, — får hjälpa med brasan!
Men akta elden! — Apropå, var ha vi Josef,
den galningen, och var är den tosingen Ekdahl?
Bäst ha dem tjudrade, när pastorn kommer!
Känner du något till honom, Daniel? Ska vara<span class="pagenum"><a name="Page_69" id="Page_69">[69]</a></span>
nästan en pojke, men är han annars stadgad,
Olander? Glömde jag säga namnet? Han
heter Erik Olander.</p>
<p>Daniels svar blev ett otydligt mummel;
varken han eller de andra visade någon meddelsamhet.
Ansiktena buro idel främmande
uttryck, syntes förskräckta eller upphetsade —
eller också överdrev brasskenet, som målade
med sin oroliga pänsel, ivern i minerna och
glittret i blickarna.</p>
<p>— Vad — vad står egentligen på, undrade
kyrkoherden, — ni se så echaufferade ut allesamman?</p>
<p>Den gamle följde förvånad riktningen av
alla dessa sneglande pupiller. En köldring hade
bildat sig kring Vilhelm, den främmande studenten.
Det såg ut till, att man plötsligt upptäckt
ett nytt ansikte hos julegästen.</p>
<p>Kyrkoherden förmådde i sin förbluffelse
blott upprepa frågan.</p>
<p>— Vad står egentligen på?</p>
<p>Innan någon hann svara, hade gubben
häftigt vänt sig åt sidan. En hornsignal smattrade
någonstädes nerifrån allén. Men den
gamles uppmärksamhet hade fångats av vad
han upptäckt genom gårdsfönstret.</p>
<p>— Kors i herrans namn, har man sett på
maken!</p>
<p>Utropet kunde gällt scenen innanför lika
väl som den utanför fönstren, vilken emällertid<span class="pagenum"><a name="Page_70" id="Page_70">[70]</a></span>
var sällsam nog. Hela sällskapet flyttade på
klackarna; själva gamla mormor sträckte på sig
i sitt hörn av sjäslongen, varifrån blott otydliga
fönsterskuggor nådde hennes blick.</p>
<p>Än en gång smattrade hornet. Kyrkoherden
hoppade till.</p>
<p>— Bevare mig, förfasades han, — och just
nu kommer posten. Ola måtte väl vara tillreds,
om pastorn är med! Vilhelm, Gustav,
spring och säg till — och försök i en fart få
dem skilda åt!</p>
<p>Gustav skyndade på dörren, och Vilhelm
följde sakta efter. Mina och Marie-Louise voro
redan borta.</p>
<p>— Så den stackaren låter hantera sig,
ömkade pappa.</p>
<p>— En tosing, den Ekdahl, instämde mamma,
som gärna såg skulden på andra axlar än Josefs.</p>
<p>— Ekdahl har alltid varit ett kreatur, förklarade
kyrkoherden med en sidoblick på den
främmande studenten, — söp och var för rästen
närapå socialist, så han måste avsättas från
ämbetet.</p>
<p>— Klatsj, klatsj, skrattade gubben med ett
försök att höja stämningen, — nog får den
hästen löpa!</p>
<p>Men Vilhelm, till vilken den gamle vände
sig, hade snarare mulnat än klarnat. Det
tycktes, som om varken uppträdet eller kommentarerna
behagade honom.</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Page_71" id="Page_71">[71]</a></span></p>
<p>— Där kommer Ola, den drulen, redan,
jämrade prästfar, — och har fått pastorn och
hans saker med sig. Att inte Gustav kunde
hunnit fram! En sådan skandal, en sådan
skandal! Vad skall adjunkten tänka? Vem
svarar för, att han inte skvallrar för kapitlet?
Vi bli en visa i stiftet, en visa i stiftet —!</p>
<p>Kyrkoherden såg sig bekymrad omkring;
han hade egentligen endast två, högst tre
åhörare, alla kvinnliga; den manlige visade
sig nästan ohövligt ouppmärksam. Och där
kom värkligen den nye adjunkten, en lång,
smärt ung man, vars ansikte doldes av kappkragen.</p>
<p>Det första hans ögon mötte, när han skred
upp på gården, var Ekdahl, som barhuvad, men
med grimma i mun och piska på rygg, galopperade
gårdsplanen runt, kringsnärtad och
tillhojtad av körsvännen, kyrkoherdens äldste
son. De bägge yngre syntes inte till; de
tycktes blivit villrådiga på vägen.</p>
<p>— En sådan skandal, upprepade kyrkoherden,
men svängde hastigt helt om för att bli
herre över skrattmusklerna, innan han skulle
hinna ut till adjunkten. Mamma följde tyst
i hans hälar.</p>
<p>Mormor, Vilhelm och Nanna stannade
kvar.</p>
<p>— Snälla kandidaten, hördes genom prasslet
av brasan änkeprostinnans torra gumröst.</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Page_72" id="Page_72">[72]</a></span></p>
<p>Vilhelm, som tankspridd stått och stirrat in
i den röda tegelgaveln mittöver, vände sig genast
om. En böjning på det fina gamla huvudet
kallade honom till sjäslongen. Gumman vinkade
honom helt nära, lade handen på hans
arm och halvviskade småleende:</p>
<p>— Snälla kandidaten, disputera aldrig i
religion med denna generationen! Till sådant
har man visst nutilldags inte edukation tillräckligt.</p>
<p>Hon hostade fram ett slugt litet skratt och
fortsatte, medan hon av och till lätt klappade
honom på armen:</p>
<p>— På min tid, snälla kandidaten, på min
tid var det à la mode att heta en esprit fort.
Då var allt à la mode française, ni förstår.
Nu är det tvärtom; man är bigott à l’anglaise,
alldeles som man är allting annat i den barbariska
engelska stilen. On ne se raille plus,
on se fâche tout rouge de toute bagatelle de
dogme — voilà la mode anglaise! Snälla kandidaten,
ni förstår kanske inte franska?</p>
<p>— Jag förstår mycket väl, fru prostinna,
svarade Vilhelm med det vackraste småleende,
Nanna ännu sett på hans fula ansikte. —
Men det var inte häller min mening att komma
in på religionen.</p>
<p>— Alla vägar, log den gamla, — föra nu
för tiden till kyrkan, kunde man säga. Och
alla resonemang sluta som teologi. Apropå,<span class="pagenum"><a name="Page_73" id="Page_73">[73]</a></span>
den där Almqvist — som man skandaliserade
sig över nyss — var det inte en giftmördare?</p>
<p>— Det, det, stammade studenten och såg
högst olycklig ut, — det blev aldrig bevisat.
Men att han var en kättare, det —</p>
<p>— En esprit fort, jag förstår, sade änkeprostinnan
vänligt och böjde ett par gånger på
sin tunna lilla hals, — jag förstår! Snälla kandidaten,
för att duga till <em class="gesperrt">esprit fort</em> måste
man värkligen vara — <em class="gesperrt">ett starkt huvud</em>,
ni förstår. Och nutiden tar allting så seriöst,
så »en sansculotte». Det kommer av edukationen,
kanhända också av extraktionen, förmodar
jag. Poeterna på min tid voro värkliga
grandseigneurer eller tillhörde åtminstone hovcirkeln,
ni förstår. En av de bättre hette Oxenstierna
och var greve och riksråd. På den tiden
kunde man skriva med grace och galanteri.
Ah, epigrammer, oden, pièces fugitives —!
Vad sägs om en sådan strof?</p>
<p>Hon släppte hans arm och halvslöt blicken,
medan den tandlösa munnen läspade fram:</p>
<div class="poetry-container">
<div class="poetry">
<div class="verse">»Omkring den vackra Celamé</div>
<div class="verse">vad dyrbar gördel ser jag sluten?</div>
<div class="verse">Är han av Psykes händer knuten</div>
<div class="verse">till bindel åt dess älskare?</div>
<div class="verse">Är han det skärp, som Iris målar,</div>
<div class="verse">när från sin höjd för jordens syn</div>
<div class="verse">hon bryter middagssolens strålar</div>
<div class="verse">mot imman av den ljusblå skyn?»</div>
</div>
</div>
<p><span class="pagenum"><a name="Page_74" id="Page_74">[74]</a></span></p>
<p>Gumman smilade belåtet. De halvsläckta
ögonen vidgades; hon såg nästan ut att ha
väntat en applåd.</p>
<p>— Fru prostinna, sade Vilhelm med ett
tvunget leende, som för den gamla obarmhärtigt
röjde både hans edukation och hans extraktion,
— varje tid söker sin sanning —</p>
<p>— Och har sin fetisj, replikerade den
gamla. Studenten böjde sig med tafatt allvar
över handen, prostinnan räckte honom.</p>
<p>— Snälla kandidaten, sade hon en smula
uppifrån, i det hon drog undan handen, — vill
ni inte i stället göra mig den tjänsten att räcka
mig er arm? Jag längtar till min alkov. Ni
har alldeles tröttat ut mig, ni pedantiska dispytmakare
där! — —</p>
<p>Sanning! Alltid samma stränga, underliga
ord! Det ringde Nanna i öronen, ännu sedan
Vilhelm gått upp till sig och hon själv kommit
ut på trappan för att titta på, när Ola satte upp
kärvarna. Det tycktes genljuda i sparvkvittret
och färga solskenet. Det tycktes hota överallt
likt skuggan av ett ansikte, som ej rådde med
ens en oskyldig liten nödlögn.</p>
<p>En man som Vilhelm hade hon ännu aldrig
sett. I går hade han lagt sig ut för Ekdahl,
när bror Josef brusade upp. Ekdahl hade
blivit oredig av drickandet och börjat prata
historier om grosshandlare Müller, som han
kallade procentare, och om hans dotter, som<span class="pagenum"><a name="Page_75" id="Page_75">[75]</a></span>
han kallade »villigheten». När han fått en tår
för mycket — och varför måste Josef slå upp
så mycket vin på lilljulafton? — var Ekdahl en
helt annan Ekdahl, än den hon dittills sett.</p>
<p>Det var Vilhelm, som räddade honom
från stryk, och Vilhelm, som fick krängt av
honom ytterrocken.</p>
<p>Och i dag, när mamma deklamerade sin
älsklingsskald, Malmström, och bröderna disputerade
emot och en höll på rabulisten Strandberg,
en annan på Böttiger och Josef — innan
han försvann — röstade på Braun, erkände
Vilhelm — men de tvingade honom också till
det —, att hans störste hette Almqvist! Almqvist,
den där förfärlige, som skulle vara ännu
förfärligare än Voltaire!</p>
<p>Vilhelm både skrämde Nanna och drog
henne till sig på djupet av hennes håg. Hon
fruktade honom, men så, som hon fruktade
en stämma i sitt innersta. Han plågade och
lockade henne, ungefär som söndagarna gjort
det för några veckor sedan. Varje blick och
varje ord av honom betydde så mycket. Till och
med hans skämt syntes hans allvar. Han tycktes
ur stånd att ljuga, att neka till det som var
sant —.</p>
<p>Nannas ögon blevo heta och skygga. Hon
sprang hastigt nerför trappan och sneddade
gården till köksingången. Fötterna gledo och
smögo, fast just nu ingen gav akt på henne:<span class="pagenum"><a name="Page_76" id="Page_76">[76]</a></span>
den nye pastorns ankomst hade gett alla fullt
upp att skaffa.</p>
<p>Loftsstegen knarrade; rappa fötter togo
den i få, långa, ängsliga språng. Ivriga fjät
tassade i halmen. Flitiga händer vände i
pappersbuntarna. En lykta tändes. Kinder
blossade, ögon lyste.</p>
<p>Nej — hon fick inte tag i den försvunna
boken. Hon rörde upp dammet över alla de
gamla luntorna, men både Voltaire och Platon
voro sin kos. En hel del annat visst också,
högen föreföll ansenligt lägre.</p>
<p>Någon hade snokat rätt på gömstället, fört
bort böckerna, lagt tjuvgodset utom räckhåll,
just då hon allvarligt beslutat sig för att återställa
det!</p>
<p>Nanna kom genast att tänka på Bolla;
ingen utom Bolla hade ju sett henne däruppe.
Flickan kände gråten i strupen; det kändes,
som om hon plötsligt förlorat någonting vida
dyrbarare än både boken och till och med
pappas förtroende. Hur — hur skulle hon
hädanefter kunna se Vilhelm i ansiktet? — —
Men hitupp, hitupp skulle hon aldrig mera våga
sig!</p>
<p>Hon kom snavande och glattande nerför
stegen. Redan nere, såg hon sig skyggt tillbaka
efter tomten, — som hon ju visste inte
fanns. Men det tycktes henne, som om hon just
nu måste upptäcka ett elakt gammalt ansikte,<span class="pagenum"><a name="Page_77" id="Page_77">[77]</a></span>
som tittade ner ur vindsluckan, medan någon
hånande ropade någonting efter henne. Det
var julafton — undervärksdagen — då inte ens
Voltaire skyddade för skrock.</p>
<p>Julafton — Nanna kunde genom den halvöppna
köksförstun se gården full av sparvar,
som höllo till i de nyuppsatta havrenekarna
eller under gräl och jubel flögo av och an i
kapp med skuggorna på snön. Men sparvarna
och alltsammans, gården och julaftonen, skymdes
av en dimma eller av ett omätligt avstånd.
Från förstutröskeln späjade ett par fjortonåriga,
brännande ögon med en plågad och främmande
blick. Så blev förstugan tom.</p>
<p>I köket stod Bolla i samspråk med Karna.
Nanna bligade som en levande fråga, men hjälphustrun
låddes ingenting förstå. Inte häller
ville Karna nånsin gå in, fast Nanna tveksam
rickade på låsvredet, som om hon väntade.</p>
<p>Nu hördes faster Jeanette i folkstugan,
och Nanna tvekade mällan att smyga samma
väg tillbaka eller förbi fastern bege sig till
gula salen; tvekan tyngde som en trötthet i
vristerna.</p>
<p>— Karna, kallade en röst från folkstugan,
och Nanna blev ensam med sin medbrottsling.</p>
<p>— Bolla, stammade hon utan att våga se
henne fullt i ansiktet, — vet Bolla, vart bo—boken
tagit vägen?</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Page_78" id="Page_78">[78]</a></span></p>
<p>— Boken? Ih, hocken bok menar hon,
gräbba?</p>
<p>Det blev så tyst i köket, att Nanna i ren
skrämsel tittade upp och mötte Bollas spotska
grimas.</p>
<p>— Tror kanske tösen, att jag har tatt
hennesas latinböger, må tro?</p>
<p>Bolla blottade tandköttet i sitt tysta flatgrin
och slog ifrån sig med bägge händerna.</p>
<p>— Volontärens böger, ack, vad skulle jag
med sådana? Nä, gu fri mig!</p>
<p>Hon skubbade sig på sina träskor närmre
brygghusdörren. Blicken, som kisade uppifrån,
fasthöll liten Nanna vid hennes plats,
samtidigt den upplyste henne om hennes vanmakt.</p>
<p>— Bolla, stannade flickan, röd av förtvivlan
och förbittring, — jag talar om alltsammans!</p>
<p>Och högre, nästan med en helt liten flickas
okynnesröst, upprepade hon:</p>
<p>— Jag talar om alltsammans, jag talar om
alltsammans!</p>
<p>Bolla tassade som en furie fram emot
henne, lyfte sin grova näve med alla de svarta
naglarna och väste:</p>
<p>— Passa sig för vad hon gör, unge! Får
körkeharren så mycket som ett nys om, vad
hon tar sig till på loftet om kvällarna —</p>
<p>Bolla smög hastigt på dörren — just lagom<span class="pagenum"><a name="Page_79" id="Page_79">[79]</a></span>
att undvika faster, som kastade en nyfiken blick
ut i köket.</p>
<p>— Vad gör Nanna härute alldeles ensam,
undrade majoren och fixerade henne misstänksamt.
— Talade Nanna för sig själv?</p>
<p>— Ja, svarade flickan dröjande och tittade
upp under lugg. Hon kände det, som om hon
lastade all Bollas elakhet på sitt eget samvete.</p>
<p>— Vänta —, faster fattade henne i axeln,
just då hon tänkte glida förbi, — har Nanna
sett till en tjugofyraskilling, som låg här i
fönsterkarmen för en minut se’n?</p>
<p>Golvet vacklade under flickan, men i förtvivlan
samlade hon sig, såg faster stinnt i
ögonen och skakade på huvudet.</p>
<p>— Nej, jag kommer ute från gården, halvskrek
hon, — jag har inte varit i folkstugan på
hela dagen.</p>
<p>Ljudlöst slank hon genom folkstugan — på
matsalströskeln grep något efter henne som
en andehand: så ryste det utefter ryggraden.</p>
<p>Det var inte ens säkert, att Bolla tagit bort
böckerna. Vad skulle hon egentligen haft för
gagn av dem? Också faster Jeanette hade sina
vägar, där man minst anade henne. Och hon
hade tittat så underligt på Nanna den sista
tiden.</p>
<p>Var detta värkligen julafton?</p>
<p>I matsalen kivade Mina och Marie-Louise
om den nye pastorn, medan Mina klädde granarna<span class="pagenum"><a name="Page_80" id="Page_80">[80]</a></span>
och Marie-Louise dukade kaffebordet.
(Middagen blev det ju i dag ingen reda med:
var och en fick tömma sin risgrynstallrik i
folkstugan.)</p>
<p>— Han har något så äkta prästerligt i sin
fysionomi, påstod Mina, — riktigt värdigt och
prästerligt, snopp, snopp, så ung han är.</p>
<p>— Prästerligt, fnyste Marie-Louise och
skramlade med sina skedar, — jämföra den
pojkvaskern med en präst!</p>
<p>— Är man allaredan på tapeten, undrade
en spydig stämma. Den var lika ljus som
bror Gustavs och skalv av skratt.</p>
<p>Nanna ville sjunka genom golvet, så
blygdes hon på systrarnas vägnar. Mäst på
Marie-Louises, ty den ljuslagde och långskranglige
pastorn såg värkligen bra ungdomlig ut
med sina röda kinder, blåa ögon och sin ljusa
tupé.</p>
<p>Men när Marie-Louise satte upp en blick
som en förolämpad ängel och frågade pastorn,
om man inte fick lov att tala om sina kusiner
på julafton, då måste Nanna le — ett leende,
som inte var muntert, bara skadeglatt. Det
var något inom henne, som gladdes att höra
Marie-Louise narras. Det fanns ju helt enkelt
inga kusiner.</p>
<hr class="chap" />
<p><span class="pagenum"><a name="Page_81" id="Page_81">[81]</a></span></p>
<h2 id="VI">VI.</h2>
<p>Nanna kände sig lycklig och beklämd, befriad
och bunden — vid sidan om sig vid bordet
hade hon Vilhelm. Han hade återvunnit sitt
goda lynne, skämtade på sitt hjärtliga, gladlynt
allvarliga sätt och såg till, att det aldrig fattades
henne bullar, rån eller mandelkransar.</p>
<p>Så ofta han tittade åt henne, sänkte hon
hakan och rodnade; så ovärdig tyckte hon sig
att sitta, där hon satt. Men så stark var hennes
tillit och vördnad, att varje vänlighet från honom
höjde henne i hennes egen aktning och
hon nästan försonade sig med sig själv.</p>
<p>Hon vågade till och med tyst kritisera
pastor Olander, som satt mitt emot och försökte
uppfånga Vilhelms lustigheter som bollar
för att lekset kasta dem tillbaka till skämtaren.
Hon fann, att pastorn, i sin strävan att förefalla
prästerlig, i stället värkade viktig. Han
drog ut på vissa stavelser, sökte få sin mjuka
tenor att strävna och blandade in en myckenhet
latin i sitt tal. Annars hade han ljust, knollrigt<span class="pagenum"><a name="Page_82" id="Page_82">[82]</a></span>
hår, goda, blåa ögon och nästan lika hög
panna som bror Daniel.</p>
<p>Nanna fann det löjligt, att hon, varje gång
pastorn talade, hörde ett högröstat bräkande
svara ute från fårhuset. Men det blev mer än
löjligt — det lät ibland, som om räven huserat
bland fåren.</p>
<p>Flickan spratt till vid att över fasters huvud
upptäcka Bollas breda kinder. De lättskrämda
skogsögonen rundade sig i oro, när hjälphustrun
fumlade med högtidsförklädet och
tycktes avvakta, att all uppmärksamhet skulle
samla sig kring hennes person.</p>
<p>Nanna hörde i början ej, vad hon talade
om, hörde endast så mycket tydligare bräkandet
från gården.</p>
<p>— Om utifall att, härmade bror Josef och
fick bröderna med sig i sin munterhet. Ingen
av dem hade egentligen någon svaghet för
Bolla.</p>
<p>Men nu hörde fler än Nanna larmet ute
från fårhuset.</p>
<p>— Håller di på att bryta sig in, frågade
kyrkoherden otåligt.</p>
<p>Volontären reste sig till hälvten.</p>
<p>— Jag skall på stunden hämta mina
pistoler —</p>
<p>Men mamma tecknade åt sonen, ivrigt och
förskräckt. Nu yttrade sig faster Jeanette. Det
var som signaltrumpeten, som befaller ordning.</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Page_83" id="Page_83">[83]</a></span></p>
<p>— Två saker kan man göra, sade hon och
strök samman några smulor på duken, — antingen
släppa Karo på byket eller också hysa
dem, där man kan ha uppsikt med dem —</p>
<p>— På logen, föreslog mamma välmenande.</p>
<p>— Ja, och sätta eld i halmen och göra oss
husvilla, protesterade pappa, men ångrade strax
sin häftighet och smekte blidkande sin hustrus
fina hand. Pastor Olander uppfångade belåtet
hans förälskade blick och jämförde inträsserad
modern med döttrarna.</p>
<p>— Nå, blir det Karo, sporde faster och
gjorde sig i ordning att stiga upp.</p>
<p>Kyrkoherden trummade på bordsskivan och
rynkade sina blonda bryn. Man såg, att eldsskräcken
kämpade med hans goda hjärta.</p>
<p>— Hur många är — är — hm — de där
stråtrövarna?</p>
<p>— Ack, svarade Bolla och slog ifrån sig,
— det är väl en hel snes — ja, en åtta stycken
är di säkert, sju eller åtta, utom di tre små,
som konorna har i linda.</p>
<p>— Herregud, är det barn med, är det barn,
ömkade prästfrun och lade bevekande sin hand
på sin makes.</p>
<p>— Na, avgjorde denne i kommandoton, —
det är Vår Frälsares födelsedag i dag. Frälsaren
själv nöjdes med ett stall, men — nej, då hyser
jag dem hällre i folkstun —</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Page_84" id="Page_84">[84]</a></span></p>
<p>— Folkstuan, skrek Bolla förfärad, ty hon
och hela hennes hus firade julaftonen därute.</p>
<p>— Folkstugan, upprepade faster harmset.
— Är lille prästen — klok, höll hon på att tillägga,
men ändrade sig av hänsyn till köksskvallret, —
är kyrkoherden på det klara med, hur <em class="gesperrt">många</em>
han då egentligen samlar i huset i kväll?</p>
<p>— Åtminstone ett par tusen, inberäknat
ohyran, försäkrade Josef.</p>
<p>— Sakramenskat alloh di håller med fåren,
knotade kyrkoherden och reste sig till hälvten
själv, — gå och få in dem, någon — jag menar
hedningarna — och någon annan tar reda på
fårhuset —!</p>
<p>Volontärens ansikte påminte i sin orörlighet
om sfinxens vid Seinen. Han sände
under lugg en sneglande blick laget runt.</p>
<p>— Det tycker jag, Ekdahl borde göra, inföll
han påfallande allvarsam.</p>
<p>Kyrkoherden spetsade öron och satte
blicken i sonen.</p>
<p>— Ekdahl, var håller den självspillingen
hus? Seså, är det något nytt upptåg, din speleman?
Ja, se militärer förbli då pojkar, så
länge de leva.</p>
<p>— Var är den stackars Ekdahl, sporde
mamma, som även hon greps av aningar.</p>
<p>— Det hörs nog på fåren, fnös Gustav.
Han tordes inte skratta högt; han märkte
ovädret hänga i luften.</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Page_85" id="Page_85">[85]</a></span></p>
<p>— Och så vågar du, Josef, tog pappa i
med sin bistraste stämma och ett ögonkast åt
den nye pastorn, — så vågar du hantera en
före detta, låt vara, avsigkommen gammal prästman?</p>
<p>— Herregud, svarade Josef och liknade
med sin tjusarmin en ungdomlig medalj-Napoleon<a name="FNanchor_5" id="FNanchor_5"></a><a href="#Footnote_5" class="fnanchor">[5]</a>,
— jag tycker Ekdahl borde vara
belåten att någon gång se en hjord omkring sig.</p>
<p>Pappa vände bort huvudet. Men i nästa
nu övergick hans återhållna löje i ett lågmält
skratt, i vilket bordssällskapet — ja, själva mormor
— instämde. Kyrkoherden hade alltid
överhövan beundrat sin äldste; Josef var hans
stora förhoppning; men av sin beundran hade
han hittills mäst skördat bekymmer och skälmstycken.</p>
<p>Galne Ekdahl inhämtades i triumf och
visade sig vara ingen annan än själva julbocken.
Utklädningen väckte allmänt jubel. Nanna
glömde allting annat och ropade hurra.</p>
<p>Från huvud till fot — blott med en öppning
för ögon och näsa — var julbocken insvept
i skinn, getskinn, vilket förklarade fårens förskräckelse.
Och kring den avigvända pälsen
dinglade runt midja och hals läckert lackade
julpaket. Vilhelm skrattade som ett barn åt
vispen, som hängde och svingade över ryggkorset,
och i den halvöppna folkstudörren<span class="pagenum"><a name="Page_86" id="Page_86">[86]</a></span>
koxade inte bara Bolla och Malena, men också
ett par småväxta, svartögda, gulhyade tattarkvinnor.</p>
<p>De senare höllo på att fördela nyfikenheten,
men Mina, som höll fast vid ritualen,
hade redan tänt granarna och vinkade beställsamt
åt korgbärerskorna i dörrgläntan. Nanna,
en sekund frestad av sagofolket därute, insöp
med runda näsborrar den ljuvliga lackdoften.</p>
<p>Vilken stund på året gick väl upp emot
julklappsstunden? Stunden efter det betraktelsen
var läst, bönen sagd och salmen sjungen?
Stunden, då doften av smält vax blandade sig
med lukten av brända granbarr till en rökelse,
som invigde högtidernas högtid? Stunden, då
pappa med många ceremonier bryggde punsjbålen
efter ett recept, om vars ingredienser han
låddes mycket hemlighetsfull? Medan faster
Jeanette satte fram skålar av vinteräpplen, studenthavre,
brända mandlar och sköra pepparnötter,
innan den riktiga maten fått överfylla
magen? Stunden, då rysningar av förväntan
behagligt febrade i närverna och alla ögon, till
och med de gamlas, fingo ett uttryck, som om
nästa minut skulle uppfylla deras käraste
önskan?</p>
<p>Vem skildrar stunden? Vem, som upplevat
den, finner ej varje skildring matt?</p>
<p>Pappa förstod med värklig grymhet förlänga
denna väntan. Hans märkliga senfärdighet<span class="pagenum"><a name="Page_87" id="Page_87">[87]</a></span>
med bålen förargade alla, som kände
hans vanliga rastlöshet. Han plågade därmed
alla lika, ty givarnas spänning var ej stort
ringare än mottagarnas.</p>
<p>Kyrkoherden utbredde sig, medan han med
silversleven öste upp i glasen, över det fördärvliga
bruket att julaftonen lägga långhalm
på golvet, en sed, som han själv aldrig hyllat.</p>
<p>— Min olycklige ämbetsbroder, kyrkoherde
Palm i Hägersta, berättade han med en fryntlig
nick åt den nye pastorn, — blev ruinerad, för
det han sålunda frestade försynen. Hade en liten
slarva till dotter, som, bevars, skulle hjälpa till
med att tända granen. Vad händer? Ett ljus
faller i golvet, halmen fattar eld, och om några
minuter stod alltsammans: rummet, huset,
gården i ljusan låga. Inte en pinal försäkrad,
förstås. Är inte sådant uppenbar synd mot Vår
Herre? Sedan kan man gå och jämra sig hela
sitt återstående liv och slåss med självförvållad
fattigdom som stackars Palmen. Sakramenskat
oskick! Minns, som det var i går, hur han
kommer till mig mitt i natten, hela familjen
halvnaken i lånta pälsar och sjalar, och ber om
tak över huvudet! Julnatten till på köpet!
Tänk er, barn, i själva julnatten!</p>
<p>Prästfar var så borta i sina minnen, att han
inte längre anade otåligheten omkring sig.
»Palmens historia» hade Nanna hört så ofta<span class="pagenum"><a name="Page_88" id="Page_88">[88]</a></span>
upprepad, att hon kunde den utantill. Hon
satt bara och väntade på tillämpningen.</p>
<p>— Det säger jag dig, Springfält, låddes han
brusa upp, medan han skämtsamt lyfte punsjsleven
som ett vapen, — det säger jag dig,
bortbyting, hände något sådant hos mig, så
att du tuttade på —</p>
<p>Hotet och åtbörden kände hon också till,
men i kväll skänkte hon dem en helt annan
betydelse än någonsin förr. Nu liknade det
allvar. Pappas röst lät så förfärlig, att flickan
måste kasta en skygg blick mot folkstugan, där
Bollas röst förnams över sigenarnas dova
mummel.</p>
<p>— Det säger jag dig, röt kyrkoherden och
svängde sleven, så ett stänk varm punsj träffade
faster i ansiktet, — jag gjorde dig arvlös —</p>
<p>— Jag jagade dig ur mitt hus, förbättrade
han, men erinrande sig den nya motsägelsen,
tillfogade han ytterligare, överröstande majorens
protester:</p>
<p>— Jag sloge dig sönder och samman, din
slyna!</p>
<p>Kyrkoherden hade så levat sig in i den
förfärliga möjligheten, att den redan tog sig
ut som halv värklighet. Hans ställning bredvid
det fästliga punsjbordet var skräckinjagande för
friskare samveten än Nannas. Och den blick,
som ljungade ur de blida, grå ögonen, antydde
ett hat, så fruktansvärt, att han varit ur stånd<span class="pagenum"><a name="Page_89" id="Page_89">[89]</a></span>
att hysa det, om han stått inför den fullbordade
gärningen.</p>
<p>Nanna kände sig starkt uppskakad. Hon
fick blåa ringar kring ögonen och samma förebud
till illamående som en gång dagen förut.
Av en dunkel instinkt slöt hon sig som skyddssökande
intill Vilhelm — hennes förskrämdhet
var så tydlig, att pappa föll ur rollen och brast
i skratt.</p>
<p>— Låt oss då kasta en blick på hednavärlden,
sade kyrkoherden gladlynt, — och
sedan —</p>
<p>Men en hel kör av gensägelser höjde sig.
Otåligheten lät inte avspisa sig längre. Kyrkoherden
överröstades.</p>
<p>Men vem gitter simma i floden av andras
julklappar? Vem beskriver, vad alla i kväll
unnat och skänkt varandra? Vem pappas gåva
till mamma eller Nannas små påhitt åt bröderna?
Vem skildrar det lysande guldtrycket
på pastor Olanders poesiböcker, mamsell Minas
blossande hänryckning eller mamsell Marie-Louises
nådiga överraskning? Vem Nannas
fröjd över bror Josefs guldfemma, vilken föräldrarna
ville lagt till den övriga skatten i sparbössan,
men som äldste bror med en bestämd
gest stoppade i lillsysters kjortelsäck?</p>
<p>Men i glansen från Josefs paket fördunklades
allting annat. Måhända hade fårens högljuddhet
endast varit uttryck för deras beundran;<span class="pagenum"><a name="Page_90" id="Page_90">[90]</a></span>
och i salen beundrade snart både ögon
och munnar. Ekdahl, som, sedan han fått av
sig pälsen, satt i allsköns välmåga och titulerades
pastor, smågnäggade efter varje kostbarhet,
som om han plockat upp den på resan
till Gulleröd. Och kyrkoherdens leende var
sötsurt, när han undrade, var militären nu för
tiden fick pängar ifrån. På hans tid ägde den
aldrig några.</p>
<p>Vackrast av allt var en tunn och lång guldkedja
att vira om halsen, ty den liknade rinnande
solsken och tände en ny, ännu vackrare
låga vid sidan om grenljusen. Josef höll ett
litet tal, innan han egenhändigt lade den om
mammas hals — det blev en mängd varv, så
lång var den.</p>
<p>Prästfrun rodnade som en flicka, när
hennes äldste stod böjd över henne. Lyckans
tårar hängde i ögonfransarna. Vad kan vara
ljuvare för en mor än veta sig älskad av sina
kära och se de kära älskande omkring sig?
Det stod också en gloria denna hälgafton kring
lilla svaga mamma — så många kraftiga ättlingars
mor.</p>
<p>I varje ögonkast barnen sände henne, såg
hon, att de dyrkade sin mor. I kväll hyste
de yngre en avund, som liknade svartsjuka,
till äldste bror, som ensam haft något reputerligt
att komma med.</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Page_91" id="Page_91">[91]</a></span></p>
<p>— Ni bägge ha skänkt era studentmössor,
tröstade kyrkoherden och lyfte sitt punsjglas.</p>
<p>— Och jag, utropade Josef med teatraliskt
patos, men ett slags vildhet i ögonen, — jag vill
en gång presentera mig med en generalshatt.</p>
<p>Så överdrivet det Bragelöftet klingade,
fanns det ingen, som ej tilltrodde Josef vad
som hälst.</p>
<p>Så full av upptåg och dessemällan ruvande
inbunden han dessa dagar varit, hoppades alla
någonting stort av honom. Han syntes laddad
med en kraft, som för tillfället splittrades på
ovärdiga småsaker. Men det krävdes blott, att
den kraften samlades, så skulle han erövra
vilket mål han än satte sig.</p>
<p>Hittills hade han fladdrat mällan de mäst
olika mål och yrken; hade som länsmansbiträde
aspirerat på både kronofogdeuniform och ministertaburett,
som skogselev drömt sig i hovjägmästaregala
och hade vid tjugufem års ålder
ej hunnit längre än till officersvolontär i Kristianstad.</p>
<p>Men alla bekymmer, han vållat — det
trodde alla fullt och fast — hade berott på
denna överströmmande kraft. Själva resultatlösheten
hade varit ett den kraftmedvetnes kungliga
slöseri. Skulderna, som betäckts med
pappas växlar, hade åsamkats på nöjen, som
blott anstodo en galenpanna till officer. På
en enda spelnatt hade strukit ett halvt års<span class="pagenum"><a name="Page_92" id="Page_92">[92]</a></span>
kyrkoherdelön. Att pappa alltid hade klabb
med affärer, berodde till största delen på volontären.
På en enda vecka hade han förlovat
sig och slagit upp med tre Kristianstadsflickor,
och jämt hade han någon att hänga sig i
hälarna.</p>
<p>Han var så vacker, Josef, där han rörde sig
i sin välsydda, civila dräkt, inskuren som en
geting i midjan, kragen i långa, uppstående,
glänsande snibbar, halsduken bländande vit,
västen i ett modärnt, blommigt mönster över
det höga bröstet, benkläderna åtsittande som
trikåer och stramade av stropparna under
skorna, samt håret i tupé. Systrarna funno det
helt naturligt, att han vann de skönas beundran,
och bröderna, som för hans skull ofta fått vara
styvbarn, böjde sig omedvetet för äldste brors
företräden.</p>
<p>Pappa fann, att Josef påminte om general
Cavaignac, vars porträtt stått utställt i en bokhandel
i Ystad. Mamma fann ingen annan jämförelse
än med salig kungen<a name="FNanchor_6" id="FNanchor_6"></a><a href="#Footnote_6" class="fnanchor">[6]</a>. Med sitt utseende
borde han kunna göra vad parti han önskade,
och de gamla hoppades också i hemlighet, att
en förståndig hustru snart skulle bringa honom
nödig stadga.</p>
<p>Men ännu kom sig ingen för med en antydan.
Denna hälgen var det något ovanligt
med Josef. Hans upptåg voro handgripligare,<span class="pagenum"><a name="Page_93" id="Page_93">[93]</a></span>
och hans oro var större än annars. Själve pappa
inskränkte sig försiktigt till defensiven, och de
andra funno det klokast hålla sig i periferien
kring medelpunkten Josef.</p>
<p>— Det må jag då säga, erkände faster
Jeanette, som, sedan hon beundrat den vackra,
tunna silkessjal, som var hennes egen julklapp,
satt och vägde guldkedjan i handen, — vackrare
smycke såg jag sällan. Lång som en garnering,
och så får den rum i gropen i ens hand!</p>
<p>Alla beundrade och måste beundra. Njutningen
var just att känna, hur liten och på
samma gång tung guldbollen blev, att rulla
och rassla med den, så det klingade som trolsk
och spröd musik, att veckla ut ormen i hela
dess längd, så att man måste resa sig, för att
den inte skulle släpa på golvet, och sedan lägga
den om sin hals och prova, hur många varv
det blev på så många olika halsar.</p>
<p>Alla måste beundra — Malena och Bolla
och själva pappa. Det blev mycket skratt, när
gubben försökte få den om halsen och tappade
alltsammans innanför västen. Den kedjan var
nästan tillräckligt att lysa upp hela julkvällen
med.</p>
<p>Den kedjan liknade en liten sol: den
kunde både lysa och draga moln.</p>
<p>Men det kom senare — när den ångande
drycken upplöst fasters sirliga högtidsordning.
Faster fick ärenden till köket och måste dela på<span class="pagenum"><a name="Page_94" id="Page_94">[94]</a></span>
uppsikten. Mamma var för mild för att inge
respekt, och gamla mormor nickade redan.
Hon ämnade ej invänta julmåltiden.</p>
<p>Josef hade fått en skymt av en av sigenerskorna
— ett gult ansikte och en svart
blick: dem måste han se på närmre håll. I
folkstugan blev ett sorl, som överröstade
pastorns gälla tenor, där han i matsalen samspråkade
med mamsell Mina. Bollas stämma
jamade och gol; dessemällan hördes sigenarnas
sträva strupljud och sigenerskornas hesa och
läspande röster. Därutifrån höjde sig ett kutter,
ett skratt och skriande, så pratet i salen tynade
och pappa måste dit ut ett slag och hälsa på
sina främmande gäster.</p>
<p>En god stund stannade han i samtal med
hövdingen, som visade sig vara en berest och
språkkunnig man, vars hår och skägg blott
kunde haft en kristligare ans — menade kyrkoherden.
Lägerlukten blev dock prästfars militärnäsa
för stark. Han kom tillbaka med smått
rynkade bryn och skakande på huvudet.</p>
<p>Han hade sett efter, att ingenting fattades
i välfägnaden: till och med punsj hade han
låtit bära dit ut. Och Bolla berättade flinande,
att fruntimren rökte pipa.</p>
<p>Alla förundrade sig över dessa underliga,
långväga halvvildar, men pappa, som började
skaffa sig en florshuva, föredrog en dikt om
vandringsfolket av Béranger. Det var en eldig<span class="pagenum"><a name="Page_95" id="Page_95">[95]</a></span>
och munter dikt, och den fick ackompanjemang
av en guitarr från folkstugan. Kastanjetter
smällde. Någon dansade därute.</p>
<p>Studenterna hade blivit nyfikna. Punsjen
hade stigit dem åt huvudet; till och med Vilhelm
var röd i ansiktet. De avvaktade knappt
slutet på dikten för att smyga sig bort till
dörrgläntan, och Nanna och Marie-Louise följde
dem fnittrande.</p>
<p>Gustav retades med Nanna genom att sätta
armarna i sidorna — men genom fönstren i
armvecken fängslades hon av synen lika mycket
som bröderna.</p>
<p>Det var ett underligt spel av skuggor i
den halvljusa folkstugan. En underlig tavla
av vilda och mörka ansikten, en underlig lukt,
en underlig stämning. Men underligast var den
lilla hednakvinnans dans.</p>
<p>Det var ingen dans som ibland kristna
människor. Därtill hade hon först och främst
för litet på sig. Ingen kunde strax säga, hur
mycket eller hur litet — så hjälpte ljus och
skugga att kläda och avkläda. Men när barm
och armar stundom blänkte fram, eller när även
en flik av magen blottades, gick det en skälvning
genom åskådarna. Nanna undrade, att
den lilla kvinnan varken frös eller blygdes.</p>
<p>I handen höll danserskan en liten trumma,
vilken rasslade som en pänningtallrik, och
medan hon skakade den över sitt huvud, neg<span class="pagenum"><a name="Page_96" id="Page_96">[96]</a></span>
hon och sträckte på sig och buktade på överkroppen
med de bara, bruna brösten, som en
orm eller ål.</p>
<p>Hon varken valsade eller polkade; fötterna
gingo ej i hastig takt; de rörde sig stundom
knappt synbart — när de rörde sig, gledo de
utmed tiljorna, som om de lurade eller svävade
— som om hon velat smyga sig över eller
undan en fiende.</p>
<p>Därtill kom musiken.</p>
<p>Han, som spelade, var en svartskäggig och
svarthårig liten man, vars ögonvitor liknade
knivblad. Själv påminte han om Rinaldo Rinaldini,
om vilken Nanna läst en bok med just
detta ansikte på titelbladet.</p>
<p>Melodien var ej att bli klok på. Där var
ett surr i guitarren som av en bisvärm eller
av en vind i skogen. Men där fanns en
melodi, fast den irrade och flög och gömde
sig och försvann. Den gjorde en inte glad eller
rörd till tårar, som mammas musik i gula salen.
Den plågade och gjorde orolig, ty man fick
aldrig fatt den riktigt — även melodien tycktes
ständigt på flykt eller jakt.</p>
<p>Nu ökades takten. Melodien och dansen
fingo hast. Dansrörelserna blevo häftigare.
Kvinnan slängde bakut med överkroppen, som
tänkte hon bryta ryggen i fallet. Hon vaggade
på höfterna, som hon suttit i en repgunga.
Hon var smidig som en snok, snabb som en<span class="pagenum"><a name="Page_97" id="Page_97">[97]</a></span>
svala. Hon och musiken blevo till ett, till en
synbar, hörbar oro — till en sträng, som dallrade
i ens eget huvud, ens eget hjärta; den
lilla kvinnan liksom lockade en med i sin takt,
i sina toner.</p>
<p>Nanna hade smugit fram mällan bröderna.
När hon kastade blicken bakom sig, kunde hon
titta upp i deras ansikten. Aldrig förr hade hon
sett dem sådana, upphettade, stelögda, fasthållna
av den galna hednakvinnan. Gustav och
Vilhelm — till och med Daniel …</p>
<p>Pappa och de andra anade visst ingenting.
Han hade upprepade gånger kallat på
dem inifrån salen.</p>
<p>Nu kom faster i köksdörren.</p>
<p>Hon kom lagom att se sigenerskans oanständiga
dans, ty att detta var oanständigt, förstod
Nanna av instinkt. Så uppförde sig varken
Karna eller Malena. Ja, Bolla, som förut flinat
och gapat, vände sig bort och blängde argt på
sin man, den lille skräddaren, som hela kvällen
suttit orörlig vid ugnen och hutat åt barnen.</p>
<p>Faster flåsade till, ögonen stodo spända
och kulrunda, mustasjerna reste sig, men hon
förmådde ej få ett ord fram — så överraskad
syntes hon.</p>
<p>Då slutade dansen. Sigenerskan kastade
sig raklång — det såg åtminstone ut, som om
hon velat kasta sig raklång på golvet. Nu föll
hon i stället i famnen på Josef, som tagit ett<span class="pagenum"><a name="Page_98" id="Page_98">[98]</a></span>
språng, så att han kom bakom henne … Josef
hade fått för mycket punsj. Nu gav han sig
till att kyssa den bruna varelsen.</p>
<p>Detta blev för mycket för faster Jeanette.</p>
<p>Det blev också de andra för mycket. Marie-Louise
försvann, Daniel vände sig bort. Rinaldo
reste sig från bänken, och de mörkhyllta
främlingarna började snörvla någonting
på sin rotvälska. Folkstugan var full av sorl och
rörelse. Men sigenerskan låg stilla i Josefs
armar och lät kyssa sig … på munnen, på
brösten, på armarna … Nanna förstod ej, varför,
men det kändes, som om kyssarna träffat
henne själv. Det kändes så angenämt, liksom
domnande …</p>
<p>Det var en skandal utan like. På själva
julafton, i själva prästgården, av prästens egen
son! Faster fäktade med armarna utan att få
ljud.</p>
<p>Jo nu, efter en lång, hes flåsning, nu kom
det klang i trumpetrösten.</p>
<p>— Jag ville bara fråga, skrek hon, så det
skallade långt in i salen, — jag ville bara fråga,
vart mammas guldkedja tagit vägen?</p>
<p>Själva Josef lystrade och släppte hednakvinnan.</p>
<p>— Guldkedjan, frågade han, — ja, vem har
guldkedjan?</p>
<p>Det blev ett ropande:</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Page_99" id="Page_99">[99]</a></span></p>
<p>— Jag lämnade den till — och jag lämnade
den till —</p>
<p>Och sedan en tystnad, varunder oroliga
och skamsna blickar frågade och svarade.</p>
<p>Alla kände sig lika skyldiga, alla hade haft
kedjan i hand, ingen visste längre, var den
befann sig.</p>
<p>Faster liknade en rannsakningsdomare.
Hon stod över tröskeln mällan folkstugan och
matsalen och sågs och hördes från bägge
rummen.</p>
<p>I salen visste man ännu nätt och jämt, vad
det var fråga om. Men därute samlades misstankarna
om sigenarbandet. Josef, vars hetta
bytt föremål, grep danserskan i skuldrorna och
slungade henne handlöst mot flocken av stamfränder.</p>
<p>— Tjuvkona, ropade han, — hade jag så
visst fått låta pistolerna tala —!</p>
<p>Han var gråblek, där han stod, en smula
böjd, och en darrning, bakslaget efter ruset,
skakade honom — Josef tog allting så häftigt
denna julen. Den lille hövdingen hade förstått
beskyllningen och insett faran — han
såg ut att frukta det värsta, där han ivrigt
steg fram mot tröskeln.</p>
<p>— Jak och mine folker —</p>
<p>— Håll mun, röt Josef och gjorde en
hotande åtbörd.</p>
<p>Men hövdingen tog blott ett steg närmare<span class="pagenum"><a name="Page_100" id="Page_100">[100]</a></span>
faster, kom liksom att stå under hennes beskydd
— majoren vädrade misstänksamt.</p>
<p>— Jak och mine folker, sade Rinaldo på
sitt sträva, brutna mål, — är inge tjyver, vi
icke hava sett kedja, icke hava kedja i vår
egendom, ingen hava sett kedja — aldrik, o
nej, i Jesu Kristi namn —</p>
<p>Faster fnös av förakt och kastade stränga
blickar omkring sig, utan att direkt synas bry
sig om främlingen.</p>
<p>— Är här ej nog hädat i kväll? Aldrig
i min tid såg jag maken till julafton. Ej nog,
att man skall tåla den babyloniska skökan härinne
med all hennes — stank och vederstygglighet
— nu skall man också frukta, att hon
fått förbund med hustjuvar —</p>
<p>Kyrkoherden hade skrämts upp av hennes
ord, men utan att rätt förstå. I matsalen hade
underhållningen pågått glad och julelik, ända
tills man började ropa efter kedjan. Men var
det alltså ytterligare någonting annat? Vad försiggick
ute i folkstugan? Prästfar kom, morskt
trippande, bort till dörren. På allas ansikten
lästes ettdera häpnad och förskräckelse eller
skuldmedvetande.</p>
<p>Nanna, som hittills beundrat sin skäggige
Rinaldo, sänkte huvudet mot bröstet. Hon förmådde
ej uthärda fasters blick, som stadigt var
riktad mot henne.</p>
<p>— Jag tror, stammade flickan utan att se<span class="pagenum"><a name="Page_101" id="Page_101">[101]</a></span>
upp, — att jag lämnade den till Bolla — eller
att Bolla tog den ifrån mig —</p>
<p>Bolla rörde inte en muskel i sitt grova
ansikte.</p>
<p>— Passa sig, för vad hon säger, sade hon
saktmodigt, — en ska inte skylla folk för mer,
än en kan ta i sig igen. Och andra har också
ögon, ska jag säga lilla mamsellen —</p>
<p>Det klack till i Nanna. Hon förstod
dubbelmeningen och tittade sig förvirrad omkring.
Men i intet av de nyfikna ansiktena
omkring henne fanns det hjälp.</p>
<p>Nanna blossade och svalde.</p>
<p>— Jag — jag är inte alldeles säker, medgav
hon försagt och kände sig växa nerför
under Vilhelms förvånade sidoblick.</p>
<p>— Har Nanna den kanske själv, sporde
faster och betraktade henne med den min,
flickan blivit så van vid under de sista veckorna.</p>
<p>Nanna såg upp med en fullständigt slö
uppsyn. Illamåendet tycktes komma tillbaka.
Det satt någonting tjockt i svalget, en tröghet
förlamade hela kroppen, tungan och hjärnan
tego båda. Allt var ett virrvarr för henne.</p>
<p>Man började gå i dörrarna. Karna strök
tätt förbi med ett fång tallrikar på armen;
flickan kände fläkten av kjolen, eller kanske
var det draget från köket. Först nu märkte
hon, att det luktade illa i folkstugan.</p>
<p>— Kom in, sade faster dovt, och Nanna<span class="pagenum"><a name="Page_102" id="Page_102">[102]</a></span>
lydde utan att veta, vart hon gick, eller vad
som förehades omkring henne.</p>
<p>— Så julafton det är, hörde hon faster
säga med en skälvning i rösten, medan alla
andra tego, — så har jag någonting att fråga
Nanna om — som inte kan uppskjutas. <em class="gesperrt">Så</em>
som julaftonen blivit hälgad i folkstugan, kan
det också göra detsamma —</p>
<p>Faster fnös; man kunde <em class="gesperrt">höra</em>, hur hon
riste i hela kroppen.</p>
<p>Ingen annan sade ett ord eller hävde en
suck. I hela världen talade endast faster Jeanette.</p>
<p>— Det är onödigt, att tjänarna höra på
— stäng dörren, Marie-Louise! Jo, nu vill jag
— nu vilja pappa och mamma ha sanningsenligt
svar på tre frågor! I vems hand såg
Nanna guldkedjan, när Nanna sist såg den?
Svara nu!</p>
<p>Nanna stod som ett livlöst ting. Mekanismen
hade stannat. Ej ett ord kom över
tandgården.</p>
<p>— Vem har tagit bort tjugofyraskillingen,
som jag egenhändigt lagt ifrån mig i folkstufönstret
i morse?</p>
<p>Nanna gjorde en ansträngning för att svara,
men proppen i halsen häjdade varje stavelse,
som ville arbeta sig fram.</p>
<p>— Nanna kan alltså inte eller vill inte
svara! Vore jag pappa, toge jag till riset,<span class="pagenum"><a name="Page_103" id="Page_103">[103]</a></span>
lille präst! Åh prat, joller — gärna på en
babylonisk julafton — åh, att jag skulle få
uppleva detta! Svara, unge, eller gör jag det
själv.</p>
<p>Nannas öron fylldes av ett bedövande
smatter. Men det var med nöd hon fattade
täxten, orden.</p>
<p>— <em class="gesperrt">Vill</em> slynan inte svara! Nå, kan Nanna
säga mig, vem, som stjäl ljus i spiskammaren
— eller vem, som tagit bort en grekisk bok
från pappas bokhyllor?</p>
<p>Nu såg Nanna upp. Såg upp som en drunknande,
ty det susade i hennes öron. Hon såg
allt med plötslig och ovan tydlighet: det långa
matbordet, nyss avröjt, klätt med en vacker vit
drällsduk i konstfulla mönster; de vita tallrikarna
med blåa landskap i mitten, brödkorgarna,
silvergafflarna, saltkaren, senapsskålarna.</p>
<p>Nanna såg folkstudörren, såg på låshandtaget,
att någon därute gläntade och lyssnade.
Hon såg den släckta lilla granen med dess brokiga
pappersskrud och små, halvskrumpna matäpplen
under ljusen på grenarna. Hon såg
ansiktena omkring sig: Josefs bistra, obevekliga,
nu liknade han sannerligen en general;
pappas tveksamma, överraskade, med de
blonda, rynkade brynen; mammas bleka, tårögda
— Nanna skulle velat brista i gråt, om
hon kunnat för det där i svalget —; Gustavs<span class="pagenum"><a name="Page_104" id="Page_104">[104]</a></span>
medlidsamma, Daniels stränga, Vilhelms — Vilhelm
såg på henne, som man ser på hund eller
katt. Vilhelm trodde, Vilhelm tvivlade, Vilhelm
— borta vid ugnen stod galne Ekdahl
och fnissade.</p>
<p>Nu hörde hon pappa säga i sin barska
kommandoton:</p>
<p>— Seså, låt oss nu inte fördärva aptiten
för Springfälts skull! Efter hälgen få vi väl tala
med —</p>
<p>Nu såg eller hörde Nanna ingenting mer.
Alltsammans slocknade, och hon kände sig falla,
tills — tills hon ej häller kände någonting mer.</p>
<hr class="chap" />
<p><span class="pagenum"><a name="Page_105" id="Page_105">[105]</a></span></p>
<h2 id="VII">VII.</h2>
<p>Nanna drömde, att hon i sällskap med
Candide — som ej var någon annan än Vilhelm
— red ut i världen på hästar, som förvandlade
sig till kvastkäppar.</p>
<p>Ritten bar upp i luften. Snöiga marker
flögo fram nerunder dem, spetsiga kyrkspiror
stucko efter dem. På ett kyrktak satt en man
och läste i Platon, och så var det också Vilhelm,
medan gestalten vid hennes sida blev
till Bolla, med vilken hon var sammanbunden
medelst en guldkedja.</p>
<p>Bolla liknade en häxa, vilket hon också
var — Nanna förvånade sig över, att hon inte
vetat det hela tiden. Bolla grep Nanna i håret
och frågade: Märket, har du märket? Håret
förlängdes onaturligt, innan det bröts av, varvid
Nanna såg marken djupt under sig, svindlade
och föll. I detsamma vaknade hon.</p>
<p>Hon låg i sin säng, men kände sig mör
och tung i kroppen, som om hon värkligen
fallit. Lemmarna tycktes ha lossnat från varandra,
och det stack och kliade i huden.</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Page_106" id="Page_106">[106]</a></span></p>
<p>Det var mörkt ute på gården, tyst i huset,
tyst så när som på ett otydligt tassande av
mjuka skor. I dörrspringan till Minas rum
lyste det. Hon förstod, att systern måste vara
uppe.</p>
<p>Mina hade alltså inte lagt sig än — hon
hörde inte till de morgontidiga. Hon gick
uppe och hade tänt, utan att pappa visste av
det eller låddes om det. Pappa, som annars
var så ängslig och sparsam om lyset.</p>
<p>»Snopp, snopp», snörpte det, medan det
halta trampet ideligen tassade. Mina gick och
stökade med sina brev och levde i gamla minnen;
lyfte och synade varenda papperslapp, hon
ägde kvar från förlovningstiden med Eugène,
kantorns son, som for till Amerika och blev
borta. Nanna hade ofta hört Mina berätta om
honom, men hade själv intet minne — hon
var för liten på den tiden.</p>
<p>Men nu grep henne hennes egen smärta,
hennes eget smärtsamma minne. Minnet av
<em class="gesperrt">hans</em> ansikte, Vilhelms ansikte. Tårarna droppade
heta utför kinderna och vätte kudden,
som redan förut kändes fuktig — kanske sedan
i går kväll.</p>
<p>Det ena efter det andra mindes hon: inte
ens mamma hade kommit in och sagt god natt.
Ingen frågade efter henne. Pappa kallade
henne med rätta för bortbytingen. Pappa —
vad var det, som skulle ske efter hälgen?</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Page_107" id="Page_107">[107]</a></span></p>
<p>Inte visste hon så säkert, att Bolla behållit
kedjan. Det var bara en instinkt, kanske en
orättvis beskyllning. Kanske Nanna tappat den,
kanske någon därinne redan funnit den på
golvet.</p>
<p>Hade Bolla skvallrat, eller hade faster själv
tagit reda på hennes vindsläsning? Hur mycket
visste faster? Alltsammans kanske — fasters
ögon sågo ju rakt igenom en.</p>
<p>Vad visste de nu alla, vad trodde de? Vad
trodde — trodde Vilhelm?</p>
<p>Hans öppna, vassa blick — hur skulle hon
hädanefter kunna möta hans blick? Var skulle
hon gömma sig?</p>
<p>Nanna borrade huvudet i kudden i en lång,
kvävande snyftning, reste sig sedan plötsligt i
bädden, vilket gick lättare, än hon föreställt sig.</p>
<p>Hon kom att titta ut. Gården låg i mörker,
blått mörker eller blått ljus — blå av snö, som
liksom speglade en osynlig himmelsljusning.
Snart skulle det kanske dagas. Snart skulle
det bli tid att fara till Toftarp i ottesången.</p>
<p>Tänkte man lämna Nanna hemma eller
tvinga henne fara med? Men Vilhelm — se
Vilhelm i ansiktet? Nej, nej — det kunde hon
inte, kunde hon — aldrig mera!</p>
<p>Hällre — hällre stiga upp i förväg och
gömma sig undan, tills de hade rest. Gömma
sig till exämpel på vinden? Nej, hu då!</p>
<p>Men i bädden fanns ingen ro och ingen<span class="pagenum"><a name="Page_108" id="Page_108">[108]</a></span>
trevnad — örngått och lakan kändes fuktiga
och klibbiga av tårar. Och det var kanske
hög tid att komma upp, om man ville vara
tidigare än de andra.</p>
<p>Rysande av köld och ångest gled hon ur
den höga bädden. Det gick ovanligt fort att
komma i kläderna. Annars brukade hon sitta
en kvart på sängkanten med strumporna i
handen. Och annars brukade hon först av allt
tvätta sig.</p>
<p>I dag var det för kallt; hon huttrade mällan
vart plagg. Och så sömnlös hon varit, så
ovaken kände hon sig. Ögonen ville inte riktigt
upp, snön på gården var det enda hon
såg genom kammarens skumrask.</p>
<p>Nu gällde det bara bli varm, varm, varm.
Åh, hon blev visst aldrig varm i dag!</p>
<p>Hon drog på sig dubbla ylleunderkjolar,
men frös alltjämt. Ovanpå klänningen drog
hon en tjock ylletröja. Och ändå hade rummet
fått en brasa i går eftermiddag.</p>
<p>Till sist smög hon ut i förstun och hämtade
in pälsen och skinnmössan och bottforerna.
De kunde behövas rättnu, om hon tänkte
gömma sig undan.</p>
<p>Det smällde i en dörr, någon tycktes röra
sig uppe på gästrummen. Det var kanske bäst
att ge sig av med detsamma. Hastigt trädde
hon sig i pälsärmarna. Men hur skulle hon
komma någon vart osedd?</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Page_109" id="Page_109">[109]</a></span></p>
<p>Gick hon genom salen, kunde hon ettdera
stöta på pappa eller pigorna — om de längre
lågo i folkstugan? Men förstudörrens bommar,
det visste hon, voro för tunga för hennes armar.</p>
<p>Gick hon genom bokkammaren, skulle
pastorn höra henne: han hade sitt rum nästintill.
Och hur kunde hon för rästen våga sig
genom bokkammaren? Men det gällde slippa
ut i blå rummet, där det fanns en mindre och
lättöppnad dörr, som ledde till trädgården.</p>
<p>Till blå rummet kunde man komma även
genom Minas kammare. Och Mina var så upptagen
med sitt, att man kanske kunde smyga
sig igenom och förbi, utan att hon märkte
någonting.</p>
<p>Nanna öppnade försiktigt; låset hann inte
ens gnissla. Hon gläntade på dörren och
kikade in.</p>
<p>Mina syntes värkligen upptagen. Hon stod
i sin peignoir framför sin gula, bukiga byrå.
Håret låg i en fläta neråt ryggen, vilket tog
sig underligt flickungt ut, tyckte Nanna, mot
den vissna hyn.</p>
<p>En av lådorna var utdragen och byråskivan
alldeles fullastad med brevbuntar, pappaskar,
skrin och nipper. Och ägarinnan stod
djupt lutad över lådan och letade efter mera.</p>
<p>Mina var blind och döv i sin iver. Det
flimrande ljuset i kopparstaken tycktes inte förslå,
så närsynt hade hon blivit. »Snopp, snopp»,<span class="pagenum"><a name="Page_110" id="Page_110">[110]</a></span>
sade det, »snopp, snopp». Då och då, i ivern,
ömsade hon fot, märkte ej, att hon haltade, —
stod och haltade, hela tiden på samma fläck.</p>
<p>Nanna rörde sig inte ur dörrgläntan. Ett
svagt drag kom den känsliga ljuslågan att vaja.
Systern anade ingenting om hennes närvaro;
hon fortsatte att leta och vända i pappershögarna.</p>
<p>I sin iver flyttade hon samma bunt väl tio
gånger upp ur lådan och ner igen. Men fladdret
i ljuslågan störde henne. Utan att se upp eller
söka efter orsaken grep hon ut med handen,
ämnade väl flytta ljuset närmare — just som
Nanna råkade hosta till.</p>
<p>Mina, som trott sig allena, spratt till i förskräckelse.
Den utsträckta handen gjorde en
svepande rörelse och slog till staken, som föll
omkull mot gardinen. I nästa nu slingrade
en eldorm längs trådarna mot taket.</p>
<p>Nanna hade förfärad tagit ett steg baklänges,
så att hon doldes av dörren. Själv
såg hon ej längre Mina, men märkte, att rummet
fylldes med rök, vars skyar belystes av eldskenet.</p>
<p>Då tappade Nanna sista rästen av besinning.
Hon anade och överdrev sin egen andel
i olyckan. Hon mindes pappas eldsvådeskräck
och hans förfärliga hotelse i går. Hon kände
det, som om tak och väggar störtat samman
över henne, och som om pappa och Josef och<span class="pagenum"><a name="Page_111" id="Page_111">[111]</a></span>
faster och Vilhelm och alla de andra jagat henne
husvill ut i världen.</p>
<p>Röken satt i näsborrarna, gnistor fladdrade
framför ögonen, öronen susade — men i stället
att falla omkull som i går kväll, slog hon med
en skräll igen dörren, flög genom sitt rum
mot förstugan, hörde Minas kantiga röst ropa
på hjälp, kom ut på tegelgolvet, försökte sig
fåfängt på de tunga låsarna, störtade ånyo in
i rummet, ryckte upp fönsterhasparna, klättrade
i skinnkappa och bottforer upp i karmen och
hasade utför muren, medan rappningen drösslade
ner på snön.</p>
<p>Av ordningsinstinkt sköt hon igen fönstret,
utifrån tycktes det åter tillstängt.</p>
<p>Men nu gav Karo varningsskall, så det
ekade i gårdens alla vrår. Nanna satte i
språng, bottforerna plöjde genom snön …
skaren krasade, och ett yr av fint, vitt dugg
sprutade upp ur det blåa omkring henne.</p>
<p>Redan rusade hon utför backen, förbi
längor och häckar, genom den gamla allén, så
välkänd, men så ny i julnattens blåa mörker.</p>
<p>Hon sprang … Hon ökade farten, hon
hade fullt med ekon i öronen, och i nästa
minut kunde hon få se den syn, hon fruktade …
Fladdret av lågorna på snön, rägnet av gnistorna,
som speglades i snökornen, röken, som
räckte sina långa armar från den brinnande
prästgårdens halmtak.</p>
<hr class="chap" />
<p><span class="pagenum"><a name="Page_112" id="Page_112">[112]</a></span></p>
<h2 id="VIII">VIII.</h2>
<p>Pastor Olanders kammare låg mällan gula
salen, bokkammaren och blå rummet. Från
blå rummet till mamsell Minas rum ledde en
dörr, som under hennes nattvandringar oftast
stod på glänt.</p>
<p>Pastorn hade hittills varken lagt märke
till vandringarna eller grannskapet. Han var
nykommen och ung och hans sömn sund och
djup. Ovanpå fisken, gröten och klenäten
drömde han häller inga hjältedrömmar.</p>
<p>Då skar ett kantigt, liksom sprucket nödrop
genom julnatten. Så tungsövd pastorn var,
spratt han upp och stirrade omkring sig. Ett
fränt os nådde näsborrarna. Han reste sig till
hälvten. Så ropade det igen — som han tyckte,
tätt intill, kanske i nästa rum.</p>
<p>Hade ej oset varit, skulle han gett sig till
tåls. Det finns många olika sätt att sova och
uttrycka sina känslor under sömnen. Någon
i närheten plågades kanske av en blodig dröm.</p>
<p>Men brandoset väckte honom fullständigt<span class="pagenum"><a name="Page_113" id="Page_113">[113]</a></span>
— han mindes farbrors förskräckelse i går för
all vårdslöshet med eld.</p>
<p>Pastorn var icke trögtänkt. I en blink stod
han i tofflorna, flyttade kommoden åt sidan,
ryckte upp tapetdörren, som ledde till blå
rummet — lyckligtvis låg haken på inåt hans
egen kammare — och tittade ut i det stora
tomma rummet.</p>
<p>Men därborta, till vänster, stod en dörr
på glänt — och det var därifrån röken kom.
Pastorn kände ej längre någon tvekan. Han
störtade snett genom blå rummet och burdus
in till den halvgamla mamsellen.</p>
<p>Från hans sida var det ingen tid till pryderi,
och Mamsell Mina hade för ögonblicket ej plats
för flera tankar än elden och pappa kyrkoherden.</p>
<p>Nu begynte en vild krigsdans i bara
skjortan; mamsellen hann ej ens täppa till
ögonen för de stundom oundvikligt blottade
manliga behagen. Pastorn flög, så den korta
skjortan flaxade — flög, som om han haft
vingar, över den gula byrån, från vars skiva
brevbuntarna spriddes över golvet, — därifrån
till fönsterborden och från borden till byrån.
Han hade senor och vighet som en cirkusartist,
höll sig upprätt och på fötter, när de rankiga
småborden vacklade, och undvek att snava, när
han tog språnget till den blanka, glatta skivan.
Han slet och slog omkring sig, flåsade och<span class="pagenum"><a name="Page_114" id="Page_114">[114]</a></span>
hoppade, ryckte och rev — mamsell Mina stod,
som om hon beskådat en signor Trampolini,
med mun och ögon lika vidöppna.</p>
<p>Ett kras och en duns — där låg gardinstången
i golvet. Ett behjärtat tramp, tramp
med bara fötter — där gnistrade trasorna av
trådgardinen. Medan en kolsvart brandkil,
vilken ännu smått glödde i kanterna, prydde
papperet längs takbjälken.</p>
<p>Faran var överstånden, och i det nu mörka
rummet mer anades än varsnades tillbudets
följder. Pastorn hade svett skjortärmarna och
kände en smula sveda i fingrar och tår, det
var allt. Och pappersbuntar och askflarn lågo
strödda över tiljorna i behaglig blandning,
medan luften var tjock av brandrök och singlande
flagor.</p>
<p>Mamsell Minas första åtgärd blev dock
varken att tända ljus eller att släppa ut röken.
Hon försvann med ett, tyckte pastorn, i djupa
mörkret. Någon hördes gå på loftet ovanför,
men härinne hade allt blivit tyst.</p>
<p>Pastor Olander, som, ännu bländad, ej fullt
litade på sina ögon, vågade, orörlig på sin
plats, en lågmäld fråga, hur det stod till. Han
började frukta, att mamsellen råkat ut för en
svimning eller ett kvävningsanfall.</p>
<p>Då hörde han, ur någon vrå i mörkret,
en viskning eller hällre väsning, full av ängslan
och iver:</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Page_115" id="Page_115">[115]</a></span></p>
<p>— Gå sin väg, pastorn, gå, gå, gå sin väg,
snopp, snopp, — människa, hör han inte, gå
sin väg!</p>
<p>Pastor Olander kom ej genast att tänka
på sin lätta påklädnad. Han fylldes för tillfället
av helt andra tankar. Hans ungdomliga
självkänsla hade sannerligen väntat sig helt
andra ord — till tack för hans bragd, och i
häpnaden kom han sig ej för med att lyda.</p>
<p>Mina, som krupit samman bakom sin
orörda bädd — hon visste själv knappt varför,
fullt påklädd som hon ju för sin del var — höll
på att förgås i sin otålighet. Hon hade hört
steg i matsalen, och de par sekunderna pastorn
stått obeslutsam, blevo för hennes fantasi till
många minuter.</p>
<p>Nu vågade hon ej längre förnya maningen,
knappt ens snörpa — var hon rädd för att <em class="gesperrt">se</em>,
så var hon ändå ängsligare för att <em class="gesperrt">höras</em>,
och när som hälst kunde —. Bevare mig,
snopp, snopp, nu knackade någon hårt på
dörren åt matsalen!</p>
<p>Pastorn spratt till. Hans närmaste instinkt
var brådstörtad flykt. I sin tvekande ställning
liknade han en överraskad inbrottstjuv.</p>
<p>Knackningen upprepades. Nu talade en
ungdomligt manlig stämma — vilkens av studenterna,
förmådde Olander ej uppfatta.</p>
<p>— Öppna! Här tränger ut rök i matsalen,<span class="pagenum"><a name="Page_116" id="Page_116">[116]</a></span>
och någon ropade på hjälp nyss. Var det hos
dig, Mina? Öppna!</p>
<p>Olander höll andan och avvaktade, vad
mamsellen skulle svara. Men hon förblev tyst.</p>
<p>Han ångrade, att han ej genast skyndat
tillbaka till sitt rum. Dörren till blå rummet
hade han för att undvika drag slagit igen före
släckningen.</p>
<p>Nu vågade han ej öppna den: låset måste
dock gnissla. Han tordes varken röra sig eller
viska någonting till henne. Det gamla huset
var oerhört lytt. Han inbillade sig stundom
kunna höra den tredje personens andedräkt
tvärs genom dörren.</p>
<p>Han förstod också, varför gamla mamsellen
teg. Det var ej blott för hans skull och i
hans närvaro. Hon var ängslig för upptäckten
av olyckans hela vidd. Och när han mindes
farbror i går aftse, fattade han hennes ängslan.</p>
<p>Det gjorde honom ont om henne. Det
ohärdade studenthjärtat veknade bakom den
unga prästvärdigheten. Något måste här göras
— sägas!</p>
<p>Än en gång — tredje gången — knackade
det, nu snarlikt en bultning, så dörren skakade.</p>
<p>— Snopp, snopp, kom det helt tyst från
mamsellen, men det var hennes enda svarsyttring.</p>
<p>Härnäst kunde dörren braka in, och <em class="gesperrt">nu</em>
var det för sent att bege sig på återtåg.</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Page_117" id="Page_117">[117]</a></span></p>
<p>Olander hostade till, dels av röken, dels
som värkan av sin dumdristiga idé. Men han
tvekade inte längre.</p>
<p>— Svara, Mina, svara, kom det utifrån:
rösten hördes nästan som inne i rummet; i
ivern slog den över i falsetten.</p>
<p>— Svara, eller spränger jag dörren!</p>
<p>Då svarade den unge pastorn, och i hans
stämma skalv det av svårbehärskat pojkokynne.</p>
<p>— Ja, ursäkta mig, kandidaten, det var
bara jag — jag, som råkade stjälpa ett ljus
— så att några brev brändes upp. Det var
ingenting farligt, men så här om natten —
överdriver man lätt. Jag borde inte ropat.</p>
<p>Det blev en kort tystnad, varunder tre
personer samtidigt drogo andan.</p>
<p>— Vem — vem är det, kom det sedan
med djup förvåning utifrån.</p>
<p>— Det är jag — pastor Olander, svarade
den unge prästen, skakande av munterhet.</p>
<p>— Pastor Olander, hm, svarade det, —
jaså, är det pastorn? Är detta pastorns rum?
Jag trodde det låg åt gårdssidan, Marie-Louise
sa’ —.</p>
<p>— Jag skall genast öppna fönstren, avbröt
Olander förbryllad över de osannolikheter, i
vilka han invecklat sig. Studenterna tycktes
gudilov ännu inte hunnit bli fullt hemvana.</p>
<p>Och ivrig att slippa vidare förhör, skyndade<span class="pagenum"><a name="Page_118" id="Page_118">[118]</a></span>
den unge prästmannen till ett fönster, med vars
haspar han tillställde alldeles onödigt mycket
väsen.</p>
<p>— God natt då, pastorn, dröjde inkvisitorn
på det, — men det var då underligt — underligt,
att —! Det är för rästen snart tid att stiga
upp till ottan.</p>
<p>Olander drog en lättnadssuck vid att höra
stegen avlägsna sig. I rummet vågade han
ej stanna en sekund längre. Han iddes ej invänta
ett ord eller en viskning från gömstället,
även om mamsellen värkligen haft något att
säga honom.</p>
<p>I en blink slank han ut i blå rummet.
Tapetdörren knäppte, haspen lades på, kommoden
sköts för. Han var åter i säkerhet —
för tillfället. Den, som nu haft tid och ro att
krypa till kojs, somna in från alltsammans!</p>
<p>Pastorn tände vaxstapeln och såg på sin
rova. Nej, det var gott och väl väckdags.
Rättnu kunde Malena komma och knacka på
dörren — Malena gick nog rätt.</p>
<p>Det hade redan börjat bli liv ute på gården.
Röster språkade, en häst leddes förbi fönstren.
Brunnssvingeln gnydde, och kättingen rasslade,
när spannen skvalpande lyftes över brunnskaret.</p>
<p>Samtidigt hördes tunga, hackiga steg i
loftstiljorna. Pastorn trodde sig urskilja skratt
och enstaka ord, blandade med gäspningar.
Studenterna höllo på att morna sig. Kanske<span class="pagenum"><a name="Page_119" id="Page_119">[119]</a></span>
pratade de som bäst om honom och hans nödrop
— skämtade med hans ovanligt ljusa röst.
Den hade han fått höra av redan i skolan.</p>
<p>Medan pastor Olander tvättade och klädde
sig, kom han att grubbla över, vilken väg han
egentligen måste taga för att komma till förstugan
och matsalen. Genom blå rummet slapp
man förstås ner i trädgården, men det blev
ju alltid en omväg, utom det att nöjet att kliva
i obanad snö syntes ganska måttligt. Det fanns
alltså ingen annan väg än genom bokkammaren
och lilla Nannas rum.</p>
<p>Stackars liten hade haft en ledsam julafton,
blivit sjuk, förd hungrig till sängs. Nu sov
hon säkerligen gott efter allt utståndet —
pastorn lovade sig att gå tyst genom hennes
rum. Vart i alla fall den där guldkedjan kunde
tagit vägen?</p>
<p>Barnasorger, tänkte pastor Olander och
smålog vist emot handspegeln, medan han
prövade hakstubben — såsom han benämnde
ett par tre tätt avklippta fjun på det gosselena
skinnet.</p>
<p>Leendet förändrades. Han till och med
rodnade.</p>
<p>— Besynnerligt, tänkte han, — hur hastigt
vi glömma, hur tätt intill barndomen vi dövna
till för barnakänslorna!</p>
<p>Och den tysta julmorgonen gav honom
en bild, som han beslöt att en gång använda<span class="pagenum"><a name="Page_120" id="Page_120">[120]</a></span>
i en predikan — såvida han kunde lämpa den
samman med någon täxt.</p>
<p>— I ungdomen, filosoferade han, — äro
vi som starka, nybyggda hus, i vilka varje rum
är åtskilt från de andra, varje våning från den
andra. I det ena höras ej det andras tankar,
och en dörr avklipper minnet. — Men när vi
åldras, blir det lytt i oss som i gamla hus. Vi
växa samman med alla våra kamrar i det närmaste
och fjärmaste förflutna. Allt förnimma
och förstå vi, som om vi just nu upplevde det.
Röster höras, som blivit oss långt avlägsna.
Bud och järtecken knäppa och mumla. Ty vår
tillvaros väggar ha vuxit samman och samtidigt
försvagats av ålder: de släppa igenom minsta
ljud och äro fulla av förstörelsens och det nya
livets makter. — Till vilka Herren give, att vi
lyssna, medan tid är!</p>
<p>Tillfreds även med bönesucken, överraskades
pastorn angenämt av Malenas frukostbud.
För att spara yngsta dottern från att bli
störd ännu en gång och onödigt, beslöt han
genast följa med stupigan.</p>
<p>— Lillmamsellen sover väl sött ännu, frågade
han vänligt och lade huvudet prästerligt
på sned.</p>
<p>— Nää då, svarade Malena sävligt, —
Springfält är redan oppe och ställer till tosafora
nåenstans. Men hon kommer väl fram till
otteskjussen, var hon elles kan hållas.</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Page_121" id="Page_121">[121]</a></span></p>
<p>I matsalen sutto kyrkoherden och de tre
studenterna. Faster Jeanette och Marie-Louise
sades ännu ha bestyr med sin klädsel. Att dessa
två försenade sig, hände endast en gång om
året och fick sålunda tålas, mente kyrkoherden.</p>
<p>Därmed slog han brännvin i de ynkligt små
glasen. En del slog han utanför, ty pråsarna
lyste illa, och söndagsbrillorna speglade.</p>
<p>Pastorn kände genast på smaken, att
hälvten var vatten — punsjbålen på julaftonen
var nog prästgårdens värsta utsvävning: starkvaror
tycktes där inte mycket i bruk. Han förstod
det av gubbens sätt att grina illa och tåras,
sedan han halvtömt den stackars snapsen.</p>
<p>Gubben befann sig för rästen vid retligt
lynne.</p>
<p>— Faster Jeanette, upplyste han förtroligt,
medan han stack en bit spickesill på gaffeln,
— ägnar sig egentligen åt mamma. Stackaren
har sovit illa, tål ej vid nattvak och grubblade
för rästen över sin kedja — inbillar sig, att vi
varit för stränga mot Nanna —</p>
<p>— För stränga mot Nanna, återtog den
gamle och slängde med gaffeln, — för stränga
mot en slyna, som inte vet, vad hon håller i
händerna! Nej, om jag haft en skötesynd, så
är det för stor klemighet. Det har en viss
person haft gott — eller ont — av. Nå, han
ligger väl och drar sig vid det här laget?</p>
<p>— Josef följer inte med i ottan, bekräftade<span class="pagenum"><a name="Page_122" id="Page_122">[122]</a></span>
Daniel utan att tveka om antydningens adräss.
Daniel var tystlåten och tankspridd och kastade
förstulet späjande blickar på pastor Olander.</p>
<p>— Sakramenskade kedja, fortfor gubben,
malande över sina tankar, — eländig flitterflärd
och krimskrams och stadbostass — till
frestelse för obefästade sinnen och — apropå,
har någon av er andra fått en blund i ögonen
i natt?</p>
<p>— Tackar, svarade pastorn skyndsamt, —
jag har sovit gott hela —</p>
<p>Nu satte han en brödbit i vrångstrupen
och måste bultas i ryggen av den föga vänskaplige
Vilhelm. Även Vilhelm var denna
morgon dyster och inbunden.</p>
<p>— Mamma och jag, muttrade kyrkoherden
utan att ägna sin adjunkt någon uppmärksamhet,
— ha inte fått ro för allt tisslet och tasslet
i folkstun. Och stackars Karna och Malena,
som fått sova i köket — ja, Ola lär ha fått
flytta upp till dem från drängkammaren för
deras spökrädslas skull —!</p>
<p>— Nu ha sigenarna i alla fall gett sig av,
hörde jag, meddelade Gustav, som dittills halvsovit,
och klippte alltjämt sömnigt med ögonen.</p>
<p>— Nå, Gud vare lov, suckade kyrkoherden,
— då ha de väl tagit trätofröet med sig —</p>
<p>— Var inte för säker på det, pappa, inföll
Daniel allvarligt. Han såg inte upp från duken,
när han sade det.</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Page_123" id="Page_123">[123]</a></span></p>
<p>— Prat, sakramenskat prat, tog prästfar till
vägs, — jag vill inte veta av obevisade misstankar.
Det är sjåpagåsen med sin evinnerliga
aversion mot stackars Bolla! Vad rår människan
för, att hon är fattig — och kan uträtta
någonting, när andra bara löpa som femte
hjul under vagnen? Och mannen är en riktigt
skicklig skräddarmäster — sydde om min gamla
kaftanett i fjor, väl så bra som sprätthökarna
i Ystad. Vad angår Nanna, skall jag ta henne
i sträng upptuktelse — så snart vi ha tredje
dag jul! Se’n må kedjan för mig ryka åt
häcklefjäll —</p>
<p>Den lille gubben reste sig som en fjäder
och torkade sig om munnen med stor häftighet.
Pastorn misstog sig kanske inte, när
han tyckte sig höra ett »sjutton hakar», som
torkades bort på halva vägen. Samtidigt syntes
den gamle ångra sitt opassande julottelynne.</p>
<p>— Har inte mamsell Mina rört på sig än,
Malena, frågade han, då pigan kom in med
nytt kaffe. Han lät redan blidare; kaffe var
hans favoritdryck.</p>
<p>— Mamsellen har låst in sig, svarade Malena,
och pastorn sänkte blicken skyggt för
Daniel.</p>
<p>— Låst in sig, brusade gubben åter upp,
— vad menar sjåpagås med det?</p>
<p>— Hon — hon sa, att hon mådde illa,
stammade Malena, förskräckt över husbondens<span class="pagenum"><a name="Page_124" id="Page_124">[124]</a></span>
bistra min, — och — och — och såsom att hon
inte följde med till Toftarp.</p>
<p>— Inte följde med, inte gitte opp på kyrkoårets
största högtidsdag, grälade kyrkoherden,
— då har mamsellen varit uppe och stökat i
natt igen. Bränner ljus, så att — och så tror
hon, jag inte vet om det! Apropå, jag trodde
då hedningarna tänt eld på prästgården i natt
— känns det inte ännu som brandrök? Malena
har förstås luftat härinne, men hur är det i
folkstugan? Hm, jag måste ut och se?</p>
<p>— I folkstuan, började Malena och riste
på huvudet.</p>
<p>— Luktar det någonting annat, ifyllde
Gustav och skrattade själv ensam.</p>
<p>— Då <em class="gesperrt">var</em> det hos sjåpagåsen, ropade
kyrkoherden och vände sig hastigt mot den
andra dörren.</p>
<p>— Var det inte pastorn, som —, undrade
Daniel, i hopp att avvända vreden från sin
syster.</p>
<p>Pastor Olander befann sig i den fälla, han
grävt åt sig. Inte häller han hade hjärta att
låta en annan byta plats med honom själv.</p>
<p>— Jooo, medgav han och rodnade som en
gymnasist, — det vill säga, farbror får ha överseende
för denna gången — det var några
papper, som — som uppbrändes —</p>
<p>Pastorn sökte rädda sig ur nödlögnen
genom att ge den en tvetydig form.</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Page_125" id="Page_125">[125]</a></span></p>
<p>Hans äldre ämbetsbroder borrade blicken
i honom och såg onådig ut.</p>
<p>— Såå, bror har inte trampat ut barnskorna
så pass, att bror kan bränna sina kärleksbrev
på ljusan dag —?</p>
<p>Olander rodnade djupare än någonsin åt
denna oväntade beskyllning.</p>
<p>— Det var inte — hm — det var —</p>
<p>Olander förstummades. Kyrkoherden hade
upphört att mönstra honom. Mittemot sig fann
han i stället Vilhelms kallt prövande blick.
Pastorn fann klokast att tiga och lida.</p>
<p>Kaffet dracks under betryckt tystnad, vari
skallret av bjällrorna tydligt hördes in, när
hästarna, väntande, riste på kransarna.</p>
<p>— I Guds namn, suckade kyrkoherden,
varpå han med kommandoröst tillade:</p>
<p>— Säg ifrån till fruntimren, Malena, att
täcksläden väntar. Vi andra få dela småkälkarna
emällan oss.</p>
<p>Påpälsning och uppsittning togo sin rundliga
tid. Pastor Olander uppfattade det som
ett tydligt tecken till onåd, att han måste nöjas
med en plats i släden nummer två, medan Vilhelm
anmodades till släden nummer ett. Kyrkoherden
själv satte sig vid Vilhelms sida, medan
Daniel tronade bakpå som körsven.</p>
<p>Omsider döko prästfrun och faster Jeanette
in i suffletten; Marie-Louise steg upp på<span class="pagenum"><a name="Page_126" id="Page_126">[126]</a></span>
frambocken, hos Mats kusk. Täcksläden skulle,
för att ej jäktas, få köra sist.</p>
<p>Karo gnydde vänskapligt. Yrvakna sparvar
flögo av och an kring hästhuvudena, och det
blåa snöskimret speglades i alla de ringande
bjällrorna. Mällan rasslet och frustandet och
knaket i seltygen dallrade den fjärran klangen
av en kyrkklocka.</p>
<p>Så bar det i väg, i mak utför allébacken,
varsamt i svängen, där prästfar själv en gång
kört omkull i forna dar, — och sedan i pinglande
trav, släde efter släde. Först på allmänna
vägen hade Ola kommit och räckt beckblossen.</p>
<p>Vägen slingrade mällan knottriga, kortstammiga
pilträd, snöiga på vindsidan, men
med skuggsvarta silhuetter i det ännu täta
mörkret.</p>
<p>Kyrkoherden sträckte sin fackla försiktigt
ett gott stycke utanför släden. Vilhelm kunde
vid förströdda sidoblickar se glansen löpa i
vägens medfåror och hoppande tända en rodnad
i snöbarken på träd efter träd.</p>
<p>Men varken Vilhelm eller prästfar var i
lynne för naturåskådning. Vilhelm satt i envist
kretsande grubbel på gårkvällens upplevelser,
och han trodde sig av sin värds blick förstå,
att också denne hade något i faggorna. Den
gamles misshumör var måhända ej tillfälligt, i<span class="pagenum"><a name="Page_127" id="Page_127">[127]</a></span>
alla händelser kunde det kanske kräva ännu
en urladdning.</p>
<p>— Min unge vän, begynte kyrkoherden helt
burdus — det tycktes, att han vaknat till beslut
vid ett plötsligt knaster i blossveden —, jag
hörde av mamma om en dispyt i religionen på
själva julafton —?</p>
<p>Vilhelm stramade till, men hans ord läto
djärvare, än hans sinnesstämning denna morgon
i värkligheten var.</p>
<p>— Daniel intygar säkert, sade han, — att
jag ej gav anledning, men att han och de andra
funno dagen synnerligen lämplig just för religiösa
meningsbyten —</p>
<p>— Intyga, upprepade Daniel, — vad vill
bror jag skall —?</p>
<p>— Visserligen, visser-li-gen, avbröt kyrkoherden
och flyttade sig otåligt i sätet, — men
ens åsikter i religionen kunna vara sådana, att
de bäst varit outsagda och minst av allt passade
på Vår Frälsares födelsedag.</p>
<p>Vilhelms röst lät vemodig, nästan ångerfull.</p>
<p>— Jag vet ej, hur det kom sig, sade han,
— jag är, som farbror möjligen lagt märke till,
i allmänhet tystlåten och språkar så sällan godvilligt
om mina samvetsangelägenheter, att jag
knappast förstår det öde, som förföljer mig.
Denna fatalitet har hänt mig ett par gånger
förr.</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Page_128" id="Page_128">[128]</a></span></p>
<p>— Vilken fatalitet, sporde kyrkoherden
barskt.</p>
<p>— Att jag råkat såra med mina åsikter,
svarade Vilhelm saktmodigt.</p>
<p>— Bror menar, att det hela skedde med
oförakt, var ett studentikost raljeri? Tar käre
bror alltså sina förhastade ord tillbaka?</p>
<p>— Farbror förstår mig orätt, föll den främmande
studenten genast in, — jag uttrycker
mig också helt tafatt. Jag är ej van talare —
som prästman vore jag komplett odug—</p>
<p>— Tänker bror då inte studera till präst?</p>
<p>Den gamles ton var märkbart kyligare.</p>
<p>— Nej, svarade Vilhelm utan tvekan, —
visserligen känner jag stundom en drift till förkunnelse,
men bävar samtidigt tillbaka. Jag är
ännu så oviss om mig själv, om alla, om allt.
Bäste farbror, jag ger farbror min försäkran,
att jag i går ej avsåg att störa julfriden eller
röja något av det, som är min ensak —</p>
<p>— Vilket? I religionen är ingenting
någons ensak!</p>
<p>Kyrkoherdens ord klingade med stor bestämdhet.</p>
<p>— Jag fattar det inte själv, fortsatte studenten
sin tanketråd utan att låta sig uppägga
eller skrämma, — förstår det inte. Jag har
strävat att leva rättskaffens, att visa flit i mina
studier, att låta andra behålla sin tro. Men
runt omkring mig möter jag idel spörjande<span class="pagenum"><a name="Page_129" id="Page_129">[129]</a></span>
och undrande: vars andas barn är du? Månne
du inte är en kättare? Månne du vågar visa
oss dina tankar? Visa dem, eller dö! Det
förefaller, att man kan se utanpå mig, vad jag
i min privatess menar.</p>
<p>Nu föll Daniel in, där han satt på hundsfotten:</p>
<p>— Härnäst vill bror kanske ha sagt, att vi
i prästgården spionera på bror?</p>
<p>— Jag talar ej om avsikter, svarade Vilhelm
och vände sig om med en vänlig blick,
— och vad jag sagt, gäller den värkan jag
gör på alla och envar, samt och synnerligen.
Inte sant, bror Daniel, ingen kan säga, att jag
ouppfordrad opponerade?</p>
<p>— Ouppfordrad, invände Daniel och höll
ögonen på hästarna, — nej, emedan ingen
kunde ana, att ditt val skulle träffa en sådan
personage —</p>
<p>— Man uppfordrade mig emällertid, vidhöll
Vilhelm, — ja, om bror förlåter en så uppriktig
definition, man nästan tvang mig att ge
till pris min favoritauktor. Vad skulle jag göra:
tiga eller ljuga eller, slutligen, såsom jag gjorde,
bekänna sanningen?</p>
<p>— Tiga, svarade Daniel med mörk rättframhet.</p>
<p>— Man hade kallat mig ohövlig — och för
rästen ingen ro lämnat mig för frågor. Ty det
som är inom en, skall äntligen i dagen!</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Page_130" id="Page_130">[130]</a></span></p>
<p>— Bror är en hemlighetsmakare, förkunnade
Daniel utan att flytta blicken från hästarna,
— det är det, som man ser utanpå bror.</p>
<p>— Jag vill ej råda någon att ljuga, minst
i en hälg, medgav prästfar en smula blidare, —
men man kan ock bli till en Don Quijote med
sitt sannsvärmeri.</p>
<p>— Jag vill relatera episoden, om farbror
tillåter. Julaftonsmorgonen kalfatrades vitterheten
i gula salen. Många meningar uttalades.
Nästan var och en nämnde sin särskilda favorit.
Jag ensam teg. Men när man ihärdigt insisterade
att få veta även min, måste jag nämna
honom, — ja, just honom, som blivit mitt och
mångens ljus bland den svenska ungdomen.
Min auktor hette Jonas Almqvist.</p>
<p>Kyrkoherden gjorde med blosset en rörelse,
som förskräckte honom själv, så oförsiktig
var den.</p>
<p>— Olycklig bror och beklagansvärd, utbrast
han allvarligt, — om han utvalt ett sådant irrsken
åt sin ungdoms väg! Då har en lyktgubbe
fått ersätta livsens eviga ljus. Nej, nej, käre
bror, jag tänker bättre om bror än så. Jag fattar
alltsammans som ett julnarri med oss lantbor.
Bror är uppfödd i en sjö- och stapelstad och har
kunnat erfara ett och annat, som stör de obefästades
enfald. Men ingalunda — nej, ingalunda
vill jag föreställa mig, att en ung man,
ett lovande ungt snille, som varit så snällt i sina<span class="pagenum"><a name="Page_131" id="Page_131">[131]</a></span>
studier, och som mina söner så flitigt berömt,
att bror skulle vara — att bror på fullt allvar
— skulle vilja bekänna sig försvuren åt djävulen
och hans väsende! Nej, nej, käre lille bror,
låtom detta vara detta, raljeri raljeri, och parlons
d’autre chose!</p>
<p>Vilhelm svarade ej, men lät undslippa sig
en suck av lättnad.</p>
<p>— Varför också fördärva vår Frälsares
ljuvliga morgon, fortfor kyrkoherden i plötsligt
munter ton och höjde på bröstet, — himlavalvet
klarnar! Molnens ulliga hjordar, som
Homeros skulle säga, draga till sina fållor, och
silverspikarna i himlataket gnistra. Man blir
poet på gamla dar — än är det natt mera än
morgon. Vid juletid dröjer det länge med dagningen
— ack, ja!</p>
<p>Det sista tonfallet gick i moll.</p>
<p>— Ack ja, ja, återtog den gamle och
lutade ytterligare på facklan, — ni unga, ni
unga, som dragen in i en farlig värld, en
farlig tid! Djävulen går omkring som ett
ry—</p>
<p>— Se där, inföll Vilhelm med tvungen lättblodighet,
— var det inte en hare — i kröken
där borta?</p>
<p>Daniel skrattade torrt.</p>
<p>— En hare, hm, anmärkte gubben buttert,
när jag talar om läjon —</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Page_132" id="Page_132">[132]</a></span></p>
<p>— Jag tänkte, urskuldade sig Vilhelm trött,
— att farbror ville vi skulle tala om annat?</p>
<p>— Ja ja — visst var det en hare. Så den
krabaten skuttar! Syns nästan inte mot den
gråa snön! Liknar en skuttande driva — inte
sant? Haha! Ingen rädder här, sa’ länsman,
när han sprang för haren! Vår kyrka har
många sådana räddhågade länsmän.</p>
<p>— Är det en biväg därborta, sporde Vilhelm,
— jag tycker mig höra bjällerklang?</p>
<p>— Käraste bror, log kyrkoherden med en
underton av hån, — det tycker jag bror kunde
hört hela tiden. Vi ha haft ett ideligt pingel
både före och efter oss. Men bivägsbjällrorna
klinga förstås inträssantast i brors nygiriga
öron.</p>
<p>En ordtystnad inträdde, varunder hela
natten tycktes upplöst i bjällerklang.</p>
<p>— För rästen, gentog gubben, — ringer
det samman i Vallinge. Bror kan ha hört
klangen därifrån. — Men apropå, vad kan bror
egentligen ha funnit så — upplysande hos den
där Almqvist?</p>
<p>— Farbror yrkade likväl, påminte Vilhelm
lågmält, — att vi lämnade —!</p>
<p>Kyrkoherden vände sig med ungdomlig
rapphet i sätet.</p>
<p>— Jag tror, bror sitter och gör mig reprocher,
sade han. — Jag vill säga bror, att
efter ämnet nu kommit på tal, är bäst tala ur<span class="pagenum"><a name="Page_133" id="Page_133">[133]</a></span>
skägget en gång för alla, så jag kommer fullt
på det klara med brors åsikter.</p>
<p>— Välan, erkände Vilhelm i en ton, som
om han, bildligt, tvådde sina händer, — för mig
har Almqvist blivit en vägvisare till sanningen.</p>
<p>— Sanningen, hoppade gubben till, — hur
<em class="gesperrt">kan</em> bror mena eller ens säga —? Vad var
det för sanning en efterlyst rymling kunnat visa
vägen till?</p>
<p>— Den enda sanning, svarade Vilhelm
enkelt, — som någon kan komma med: <em class="gesperrt">sin
egen</em> — sin egen sanningsenlighet, uppriktighet,
barnslighet. Vi unga veta så litet om
världen —</p>
<p>— Nå, äntligen, haha. Så bror erkänner
det?</p>
<p>— Vi få höra det ofta nog, men vår vetgirighet
är icke ringare för det.</p>
<p>— <em class="gesperrt">Vartill</em> äga vi den Heliga Skrift, frågade
den gamle med myndighet.</p>
<p>— Vi åstundade, fortsatte Vilhelm med
ungdomens retsamma självupptagenhet, — att
någon av de äldre uppläte sitt hjärta för oss,
inte endast sin mun. Men det gör ingen av de
äldre — därtill äro de för kloka!</p>
<p>— Ja, haha, instämde kyrkoherden sarkastiskt.</p>
<p>— Blott den, som förblivit ett barn, fortfor
Vilhelm efter en tystnad, — ett barn, som
ingen aga gjort durkdrivet eller försiktigt, blott<span class="pagenum"><a name="Page_134" id="Page_134">[134]</a></span>
en sådan förråder oss, vad <em class="gesperrt">vi</em> vilja veta. En
sådan man är för oss en bok, förmer än alla
på biblioteket. Vi skåda rakt igenom honom
med allt hans innehåll. Varje tanke ligger klar
för oss. Varje god och dålig lust. I hans
djup som i en andelig spegel lära vi känna
vårt eget ansikte och världens och livets i och
med vårt.</p>
<p>— Men, invände gubben, mot sin vilja
slagen, — inte talar en vettig människa om
allt det hon vet? Allt det onda hon vet till
exämpel, om sig själv eller andra, inte sätter
hon sådant i bok? Och allt fult och oanständigt,
inte hör det hemma i poesien? Hm, i
min ungdom hettes det, att det poetiska, det
sköna, det snillrika, det dygdiga och ingenting
annat — vore ämnen för skaldens sång. En
man, som förplumpar sig med fula ord och
anspelningar — ja, är han ett barn, som bror
säger, så är han ett bra odygdigt, ouppfostrat
barn. Han är ett enfant terrible!</p>
<p>— Ett enfant terrible, nåväl, upptog Vilhelm,
— men voro icke alla profeter och
apostlar enfants terribles? Sjöngo de ej ut just
med det, som människorna förbjudit att ens viska
om? Plumpade de inte ut med sanningen, där
tidens alla sediga dygdemönster sutto och höllo
god min med de ljugare och skrymtare?</p>
<p>— Skada, skada, suckade kyrkoherden vemodigt
och mönstrade den främmande med en<span class="pagenum"><a name="Page_135" id="Page_135">[135]</a></span>
lång blick. Därefter snäste han i sin kommandoton:</p>
<p>— Vart vill bror så komma med sitt förrymda
enfant terrible?</p>
<p>— Almqvist, förklarade Vilhelm med rörelse
i stämman, — må ha varit en syndare, men han
förteg ej eller förskönade synden. Han läste
i den Guds bibel han bar i sin själ, och vad
han förstått, förkunnade han. Med allt brusade
han ut som tidens stora förskräckliga barn.</p>
<p>— En förkastad människa var han, replikerade
den gamle häftigt, — en stackare, som
förslösat sina pund! Han övergav Guds ledning
för att i högfärd följa sina egna drifter och
hugskott. Han var ett irrsken, och den förste
det vilseledde, var han själv. Vad blev det av
honom? Vart tog han vägen med sin sanning
utan Gud? En spegel, säger bror — ja, sannerligen,
han är en spegel för den naturliga människan
— och hans slut visar, hur en människa
slutar, som förlorat sin barnatro!</p>
<p>Vilhelm smålog, men med en bitterhet, som
ej var utan sin fanatism.</p>
<p>— Olika meningar mötas stundom i samma
ord, sade han. — På sitt slut övergav Almqvist
barnatron, förförd av världens klokskap,
och föll. Men andra förförde honom. Fattigdom
och förföljelse förförde honom, och det
är sagt: ve över dem, som förarga ett barn!</p>
<p>Åter blev ett uppehåll, varunder blott bjällklangen<span class="pagenum"><a name="Page_136" id="Page_136">[136]</a></span>
och hästarnas frustande hördes. Därefter
talade kyrkoherden, nu med blidare
stämma.</p>
<p>— Bror uttolkar Skriften nästan som en
viss potentat. Fast bror annars lägger sina
ord som en hel karl. Ack, vilket predikoämne
går icke förlorat — jag vill icke säga förtappat,
jag litar på Guds nåd — men förlorat
i kära bror! Jag kunde förtälja bror om min
egen stackars far, som förvillades av gudlösa
skrifter, av Voltaire och Rousseau och deras
gelikar, och till slut råkade i händerna på galningar,
som predikade alla människors jämlikhet
och —</p>
<p>Vilhelm hade ett vasst ord på tungan, men
häjdade sig i tide — den gamle talade ju om
sin far.</p>
<p>Kyrkoherdens salvelse vek vid detta minne
för ett äktare tonfall.</p>
<p>— Kära bror har hört talas om bondeupproret
i Skytts härad? När skörden slog
fel och bönderna svälte, gjorde de förtvivlade
och gudlösa människorna uppror — uppror
mot överheten, som ville panta för skatten —
och min egen far — tog de brottsligas parti
— ställde sig i spetsen och — och dog i
fängelse som statsförbrytare — allt för några
fattiga och okunniga tokars skull —</p>
<p>Vilhelm vågade ej störa den gamles stämning
genom ett inkast. Han anade, vad sonen<span class="pagenum"><a name="Page_137" id="Page_137">[137]</a></span>
till en upprorsmakare måst lida i sin ungdom,
och förstod, att sonen blivit idyllens och icke
stormens man. Studenten satt och tänkte på
sin egen pappa, fredlig, tillbakadragen och liknöjd
för allt utom yrket, och undrade över
tillvarons ständiga kretslopp. Var här ingenting
att säga, så var det så mycket mera att
grubbla över.</p>
<p>Under pausen hade slädarna hunnit ut på
öppen väg; pilarna skymde ej längre, och
natten tycktes en ton ljusare. Stjärnorna blixtrade
stora och så nära, att man kunde ta dem
för gnistor från facklorna.</p>
<p>Här skulle utsikten varit fri över slätten,
men mörkret hängde ännu likt ogenomtränglig
dimma omkring avstånden. Endast de närmare
grannskapen avslöjade sig. Mörka föremål
stucko av mot den gråvita snömattan. Och
— liksom hade stjärnorna sänkt sig till jordiska
banor eller speglats av i snön — från bivägarna
glimtade likt rader av glidande stjärnor blossen
kring julslädarna.</p>
<p>I bakgrunden växte en skog upp ur synfältet.</p>
<p>Vilhelm hade suttit och malt över en ofrånkomlig
tanke — den gamle hade till sist fått
honom i stridslynne. Studentens röst liknade
ett leende, när han undrade:</p>
<p>— Tror inte farbror, att själva bibeln kan
bli farlig för de obefästade? »Bättre, att Paulus<span class="pagenum"><a name="Page_138" id="Page_138">[138]</a></span>
varit bränder,» sade biskop Brask, »än av var
man känder!» Också i bibeln kan man läsa
om en statsförbrytare, som dog för några fattiga
och okunniga to—</p>
<p>— Lille bror, avbröt kyrkoherden med
oväntad blidhet, — låt det nu vara bra! Chacun
a son goût, men en sådan liknelse är en hädelse.</p>
<p>Det hördes en hostning från hundsfotten.</p>
<p>— Låt oss fortsätta att tala om morgonen,
rådde Daniel med sin trygga, allvarliga stämma.</p>
<p>— Ja, låt oss det! Där kommer också en
julkälke — pass på: den frestar att hinna
skälet före oss. Daniel, ge brunten ett rapp!</p>
<p>Det var åter tyst; kapplöpningens spänning
hade gripit de tre trätobröderna. Tävlingslusten
är en lidelse, gemensam för alla slags
människor, denna gången var också enigheten
självfallen. Blosset fräste i vinden, snön yrde
och frös fast på fotsacken. Skogens svarta
skugga närmade sig.</p>
<p>— Bror talte så vackert om barn, sade
kyrkoherden rörd, han var ännu gripen av
minnet av sin far, — kan bror säga mig, mina
ögon bländas nämligen av elden: är det ett
barn eller en vuxen kvinna, som stövlar i väg
där framför oss, tätt under skogen?</p>
<p>— En halvvuxen, avgjorde Vilhelm efter en
kort tvekan, — en halvvuxen flicka, tycker jag.</p>
<p>— Såå? Tidigt ute, stackars liten! Kunde
lätt råka ut för stråtrövare så här dags! I förra<span class="pagenum"><a name="Page_139" id="Page_139">[139]</a></span>
månaden blev en sjuttonåring malträterad och
strypt just i brynet där borta. Här stryker utländskt,
avdankat krigsfolk omkring och tigger
i trakterna.</p>
<p>— Apropå halvvuxna, fortfor kyrkoherden,
— ingen kom ihåg Nanna i morse. Jag förmodar
hon sov, när vi for åstad. Det hade vi kunnat
få reda på hos pastorn, som passerade hennes
rum. Vore inte den sakramenskade bondsläden,
skulle jag stanna och fråga honom.</p>
<p>— Jag tänker vi hinna först, tröstade
Daniel och smällde hästarna på länden med
tömmarna. Han var helt gripen av tävlingsfebern
och förstod ej oron under faderns nyfikenhet.</p>
<p>— Det var mig en ihärdig liten fänta, sade
kyrkoherden och höll facklan ett stycke bakom
sig för att bättre kunna se framåt.</p>
<p>— Bråttom har hon, instämde Vilhelm och
stirrade i kapp med den gamle. — Det tycks
vara hennes mening att hinna före oss allesamman.</p>
<p>— Hon har inte långt till brynet, bekräftade
Daniel, — hon är för rästen inte så liten.
Är det inte en yngling? En pojke i stövlar —
att skumrasket skall vara så segt!</p>
<p>— Det klarnar sent vid juletid, anmärkte
gubben och tillade högstämt och med en blick
mot stjärnorna: Ljuset föddes i det tätaste<span class="pagenum"><a name="Page_140" id="Page_140">[140]</a></span>
mörkret! Det enda ljuset, världens ljus, käre
lille bror!</p>
<p>— Kan också vara bottforer, inföll Vilhelm
utan blasfemisk avsikt. Hans uppmärksamhet
var helt samlad kring det rörliga föremålet på
snövägen. — Hon pulsar tungt i drivorna.</p>
<p>— Vad år det ni se på, avbröt den gamle
kort; hans ögon hade tröttnat och även inträsset.
— Jag urskiljer ingenting. Se opp,
Daniel, så vi inte stöta samman med bondekipaget!
Se opp där, gott folk!</p>
<p>Körsvännen i den korsande släden, en
mager småbonde i kraghätta, bälterock och
bälgvantar, hälsade sin präst med en nick och
en rörelse med snärten, medan han betänksamt
drog in tömmarna.</p>
<p>Prästgårdssläden hann som den hänsynslösaste
främst, men det främmande fordonet
gled omedelbart in i luckan, som bildat sig
framför de båda övriga slädarna.</p>
<p>Kyrkoherden svor en prästed mällan tänderna,
men vågade ej visa sin misslynthet alltför
öppet. Sådant kunde invärka både på stämningen
i julottan och, ho vet, kanske också
på tiondet.</p>
<p>Daniel uttalade mera oförbehållsamt sin
åsikt om allmogens takt.</p>
<p>— Om det inte vore så skumt, utbrast Vilhelm
plötsligt, — skulle jag nästan varit säker
om, att flickan där borta vore mamsell Nanna.</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Page_141" id="Page_141">[141]</a></span></p>
<p>— Nanna, var, vem, frågade prästfar med
ny iver.</p>
<p>— Prat, Nanna, invände Daniel, men tonen
sjönk på sista stavelsen.</p>
<p>— Nu försvann hon på skogsvägen, iakttog
Vilhelm, — men rättnu lära vi köra upp henne.</p>
<p>— Nanna, gentog den gamle, — sjutton
hakar, vad skulle Springfält här ute och göra
—? Då min sann, skall hon få höra av —</p>
<p>— Såvida hon inte dök raka vägen in i
skogen, fortfor Vilhelm.</p>
<p>— Så, muttrade den gamle, — har hon
blivit folkskygg?</p>
<p>— Tänk, om det värkligen <em class="gesperrt">var</em> Nanna,
gick Daniel in på antagandet, — om hon kilat
i förväg för att överraska oss vid kyrkan?</p>
<p>Denna förklaring föreföll den gamle långt
ifrån otrolig. Själv älskade han överraskningar,
och barnen bråddes på honom. Emällertid
måste det ju göras någon invändning.</p>
<p>— Omöjligt, försäkrade han med satiriskt
allvar, — visst kallas mamsellen för Springfält,
men gör också skäl för namnet sjusoverska!
Och för att hinna så långt före oss, måste hon
haft ett par timmars försprång. Till Toftarp
är det en god mil.<a name="FNanchor_7" id="FNanchor_7"></a><a href="#Footnote_7" class="fnanchor">[7]</a></p>
<p>Prästfar tittade tillbaka över axeln. Förbittringen
glimtade i ögonen. Den främmande
släden, i vilken sågos fyra trygga och ombonade<span class="pagenum"><a name="Page_142" id="Page_142">[142]</a></span>
slättboansikten, skymde för de efterföljande.
Av många skäl ångrade han nu, att
han ej tagit pastorn med i sätet i stället för
rabulisten.</p>
<p>— Olander hade kunnat upplysa oss, upprepade
han undergivet. — Olanders kammare
ligger så, att Nannas rum är hans genomgångsrum.</p>
<p>— Så menade också jag, inföll Daniel, —
ända tills i morse, då pastorn råkat få eld i
sina papper. När jag vid nödropen kom ner
från loftet och lyddes efter vid Minas rum, hörde
jag, att pastorn flyttat dit i stället för Mina —</p>
<p>— Vad för slag, frågade pappa strängt,
— har pastorn bytt rum med Mina? Vem har
stiftat en så bakvänd ordning? Pastorsrummet
stod ju och väntade, och jag gav ju själv Marie-Louise
tillsägelse —</p>
<p>Kyrkoherden svängde i förtreten facklan på
det hotfullaste.</p>
<p>— Akta min syn, pappa, bad Daniel med
sin allvarliga bas, av vilken ingen anade hans
smålöje, — emällertid var dörren riglad med
slå, och det var pastor Olander, som svarade.</p>
<p>— Prat, dig har ett spöke svarat, log
kyrkoherden, — du var lika sömnig som Gustav,
den sovtuten, — inte vill du inbilla mig, att
Olander hälsat på din äldsta syster i julnatten?
— Nå, här hinna vi ju skogen, men var ha ni
gömt Nanna?</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Page_143" id="Page_143">[143]</a></span></p>
<p>Kyrkoherden skämtade nu »på fullt allvar».
Daniels och Vilhelms påståenden förbryllade
honom i lika mån, och han började tro, att han
hela morgonen genomgående varit utsatt för
drift. Men vänta, han skulle veta hämna sig!</p>
<p>Skogsvägen var åter skummare än fria
landsvägen, även om morgonen börjat ljusna,
och även om facklorna lyste till de åkandes nödtorft.
Det var omöjligt att få någon inblick i
skogen på sidorna. Snön, som snabbt gulnade
eller rodnade under eldskenet, låg så tjock på
ruskorna och mällan stammarna, att allt där
bakom gömdes som bakom murar. Fönstren
och gapen i murarna liknade svarta, tomma
ögonhålor. Och i glindret av snökristallerna
där runt omkring var det ej lätt att uppfånga
glittret i blicken på en blyg liten bondflicka,
som kanske krupit samman bakom någon ek
eller gran i utkanten av blyghet inför de passerande
herrskapsslädarna.</p>
<p>— De ha en liten tös i Rönnåsen, vill jag
minnas, upplyste kyrkoherden småleende, —
och det går stig till torpet från vägen här strax
intill.</p>
<p>— Jag vill inte insistera, att det var Nanna,
medgav Vilhelm dröjande, — det är ju ännu
bra skumt; men så liten var flickan nu inte.</p>
<p>— Tosaforer, avgjorde kyrkoherden överlägset,
— vad skulle ungen mol allena härute<span class="pagenum"><a name="Page_144" id="Page_144">[144]</a></span>
på juldagsmorgonen? För det där uppträdet,
kantänka, i går aftse?</p>
<p>— Ett barn i övergångsåldern, menade Vilhelm,
— är ofta en gåta både för andra och
för sig självt.</p>
<p>— Nå, det bör ju bror veta, som är en
sådan barnavän, pikade fackelbäraren.</p>
<p>Vilhelm svarade ej. Han satt till det yttre
oberörd, men följde liksom på lek glimtarna
på varje gren och tuva och lutade sig stundom
tillbaka och granskade spåren på dikesrenen.</p>
<p>— Nanna går alldeles för ensam därhemma,
det är min tro, ansåg Daniel.</p>
<p>— Hon är förklemad av kvinnfolken. Pass
upp där, jag hör bjällror till vänster, men vi
köra väl på? Kör för säkerhets skull till höger.
Bönderna handskas så vårdslöst med elden.
Vad var det för någonting?</p>
<p>— En ekorre, tror jag, svarade Daniel likgiltigt,
medan Vilhelm spratt till och liksom
hävde sig åt sidan.</p>
<p>— Seså, nu ha vi bara kvarten igen,
gäspade kyrkoherden. — Men têten fick vi behålla!</p>
<p>Nedanför, i den sluttande korsvägen,
glindrade en dubbel rad av facklor, som vackert
belyste skogssidorna och hela raden låga kälkslädar.
Några av bönderna, som hade goda
ögon, nickade på långt håll åt prästfar eller
ströko till och med av sig mössan eller kyrkhatten.<span class="pagenum"><a name="Page_145" id="Page_145">[145]</a></span>
De flästa nöjdes att nicka, och snärten
och tömmarna voro ursäkt nog. Slättbon
slösade aldrig med vördnadsbetygelser.</p>
<p>Ännu några minuter, så pinglade slädkaravanen
ut ur skogen och fram till den lilla
kyrkan, vit med sitt svarta skiffertak och sin
tornhatt i barock under det snöiga korset.
Strax utanför grindarna låg ett översnöat stenröse
kring en förfallen vägvisare. Dit slungade
prästfar rästen av sin fackla. Omisskännlig var
hans lättnad att ha blivit av med den.</p>
<p>Föredömet följdes av släde efter släde. I
en lång, glindrande ringelrad körde de fram,
fällde sina bloss och fortsatte runt stenhögen.
Det blev ett ganska vackert bål, som med ens
skaffade dager i julnatten. Dess mörker hade
för rästen redan grånat till halvljus, och vintertiden
blir det ju stundom ej ljusare ens mot
middag.</p>
<p>Ett efter ett körde fordonen bort till gårdar
och hus i grannskapet. Kyrkbyn var inte stor,
men med god sämja rymde uthusen samtliga
de främmande åkdonen och dragarna. Överallt
var man uppe och i rörelse. Bandhundar
hälsade. Tuppar golo. På mer än ett ställe
bjöds på en sup eller två, innan främmandefolket
slapp i väg till ottan.</p>
<p>Den lilla kyrkan fylldes med svartklätt folk.
En del fick nöja sig med vapenhuset. Men
för varje nytt lag, som kom in, blev det ljusare<span class="pagenum"><a name="Page_146" id="Page_146">[146]</a></span>
och ljusare under valven. I de långa, bruna
pulpeterna voro hål grävda med jämna mällanrum.
Där nerstuckos de medhavda vaxljusen
eller talgpråsarna, vilka man stillatigande tände
vid grannens. På altaret och predikstolen
brunno hela rader med klara lågor, vilkas dofter
milt blandades med vällukten från det granrisade
tegelgolvet.</p>
<p>Prästfrun satt i sin stol med faster och
Marie-Louise. På karlsidan mitt emot sågos
Daniel, Gustav och Vilhelm. Hela kyrkan var
fylld med andäktigt folk, svartklätt, svartklutat,
icke alla läskunniga, men alla med salmböcker
bredvid ljusen. Endast en bänk stod tom, igenlåst,
trots det även gångarna började packas till
trängsel. Det var främsta bänken å ömse
sidor, med förgyllning på dörrarna och förgyllning
på de glorrika vapensköldarna därovan.
Det var patronessans, katolska änkegrevinnans
bänk.</p>
<p>På nummertavlan blänkte salmtalen, och
den gamle klockaren, vithårig och högröd i
sitt runda, stränga, kraftiga ansikte, syntes redo
vid den lilla pulten i koret mittemot predikstolen.
Han hade en jättelik salmbok framför
sig, och orgeln satt i hans strupe.</p>
<p>Kyrkoherdens hand gläntade i sakristidörren.
Den hade gläntat där en god stund
redan. Man anade hans huvud i samspråk med
pastor Olander i sakristian. Och så länge<span class="pagenum"><a name="Page_147" id="Page_147">[147]</a></span>
varade det samtalet, att bönderna började sticka
huvudena samman och viska.</p>
<p>Nu uppstämde klockaren, snart, men ojämt
följd av församlingen, den vackra julhymnen
<em class="gesperrt">Var hälsad, sköna morgonstund</em>.</p>
<hr class="chap" />
<p><span class="pagenum"><a name="Page_148" id="Page_148">[148]</a></span></p>
<h2 id="IX">IX.</h2>
<p>På prästgårdstrappans uråldriga gravstenar
väntade Mina och Josef, när kyrkslädarna körde
upp; Josef i anfalls-, Mina i försvarsställning;
det såg ut, som om de nyss haft ett nappatag.</p>
<p>— Välkomna hem, hälsade Mina, — nej,
låt bli mig, Josef, snopp, snopp! Låt bli, säger
jag, med dina tosaforer, snopp, snopp! Ja,
bevars, frukosten är färdig att bäras in — jag
hoppas ni är hungriga —</p>
<p>Daniel och Gustav hade kappats om äran
att få hjälpa mamma, men Josef förekom. Han
svängde redan den lätta bördan genom luften
och ställde henne ifrån sig först inne i matsalen.</p>
<p>Marie-Louise vägrade att ta mot hjälp.
Till sist snuddade hon i alla fall Vilhelms hand
och trippade ner i snön.</p>
<p>— Pastorn stannade i Toftarp, pustade
kyrkoherden i pälsen, som gav honom hans
tredubbla omfång. — Olander övertog högmässan
däruppe, men Anders Svens bjöd på
frukost, så jag ska bara ha en bit skorpa till<span class="pagenum"><a name="Page_149" id="Page_149">[149]</a></span>
kaffet, innan jag ger mig av till min egen mässa.
Apropå, Springfält sover väl så här dags?
Pastorn påstod, hon var uppstigen, när han
kom igenom i morse — men Olander pratade
så många saker, så hälvten hängde inte ihop.</p>
<p>Mina gned händerna med orolig uppsyn.</p>
<p>— Var kan Nanna vara? Vi trodde, hon
följt med till Toftarp.</p>
<p>— Inte med skjutsen åtminstone, betygade
gubben och såg vimmelkantig ut.</p>
<p>— Vi skymtade värkligen någonting, som
liknade Nanna, försökte Daniel skämta, — däruppe
vid herregårdsskogen.</p>
<p>— Mycket för hennes skull vi rastade hos
Anders Svens, puttrade den gamle, vars oro
inte längre lät dölja sig.</p>
<p>— Aha, Nanna på tapeten, nickade Josef,
som med händerna i sidorna kom ut på
trappan, — där ser du, jag hade rätt, sötaste
Mina?</p>
<p>Han närmade sig henne med en humoristiskt
hotfull min.</p>
<p>— Aj, låt mig vara, snopp, snopp, värjde
sig mamsellen med rynkor i pannan och gnistor
i ögonen. — Där är ingen, som fäster sig vid
Josefs dumma prat.</p>
<p>— Sötaste Mina, gycklade Josef och förberedde
ett nytt närmande, — skulle man
fästa sig vid ditt, finge vi varken gås eller
krås. Minns du, när du bad för dem vid slakten,<span class="pagenum"><a name="Page_150" id="Page_150">[150]</a></span>
sötaste: »kan ni inte låta dem vara —
ni hör ju, att di inte vill?»</p>
<p>— Det har jag aldrig sagt, snopp, snopp!
Låt bli mig! Det är bara dina galna påhitt!
Låt bli sådana konster, usj, låt bli!</p>
<p>— Låt henne vara, befallde kyrkoherden
otåligt, — du hör ju, att <em class="gesperrt">den</em> gåsen inte vill!
Sakramenskat kiv och split — seså, för sjutton
hakar — tala i stället om, var du gjort av ditt
offer — Nanna, menar jag? För det är förstås
Josef, som varit framme igen.</p>
<p>Josef ryckte på axlarna och gick med en
spefull grimas inomhus.</p>
<p>— Nå, envisades pappa och följde honom
i hälarna, under vägen skalande av sig pälsen.
— Nå, min gunstig junker, du slipper inte så
lätt! Var har du egentligen gjort av flickan?</p>
<p>Josef klippte en smula misstänksamt med
ögonlocken och frågade:</p>
<p>— Vilken flicka?</p>
<p>— Nanna, förstås, din spefågel?</p>
<p>— Jaså, Nanna, svarade volontären lugnad,
— ja, hur ska jag veta det? Ni såg henne
ju uppåt skogen? Hade hon inte sällskap med
sig?</p>
<p>— Sällskap? Står du och driver med din
pappa? Seså, giv akt och rapport, din bängel!</p>
<p>— På befallning, kapten, genmälte Josef
med ett rungande ställningssteg och reglementsenlig
honnör. Han såg sin far stinnt och<span class="pagenum"><a name="Page_151" id="Page_151">[151]</a></span>
allvarligt i ansiktet, medan han i tjänsteton
rapporterade:</p>
<p>— Herr kapten, om bemälde desertör, rekryten
n:o 6, Nanna Springfält i Gulleröds
kompani, första halvtroppen, vet jag alldeles
intet att förmäla. Såg henne senast i går aftse,
då hon vägrade redovisa ett anförtrott klenodium,
varefter hon före tapto sjukanmäld uppsökte
sitt logement. I dag vid reveljen saknades
hon jämte ett kompani irreguliära, vilka,
kvarlämnande sin ohyra, men medtagande en
del lägerpersedlar, i dag tidigt deserterat lägret.
Rapport enligt befallning, kapten!</p>
<p>— Skälm, morskade sig före detta militärprästen
och sökte tillbakahålla ett leende, —
och med den rapporten vill du jag ska nöjas?
Marsj, spetsbov, och gräv fram ditt offer ur
något av dina gömställen! I år ligger hon väl
åtminstone inte i fasters byrålåda som i förfjor.
Står hon kanske utsvulten ute i fårhuset?</p>
<p>— Jag riskerar, sade Josef, som fortfarande
stod kvar i sin honnörsställning, — gärna både
arrest och arkebusering, om jag kan visas veta
något om bemälde desertör!</p>
<p>Mina, vars ansikte denna morgon var
blekare och känsligare än vanligt, kämpade med
sin harm och rörelse för att få fram orden.</p>
<p>— Nyss, klagade hon, — nyss, snopp, påstod<span class="pagenum"><a name="Page_152" id="Page_152">[152]</a></span>
Josef, att sigenarna dragit åstad med
henne —</p>
<p>— Sakramenskat struntprat, brusade kyrkoherden
upp och stampade i golvet, — låt oss
få tag i Ekdahl! Ekdahl skall nog föra oss
på spår, din galning! Nej, halt, slyngel, honom
ska vi få rätt på dig förutan. Du tänker, förstås,
sätta i honom någonting först?</p>
<p>— Sätta i sig kan han själv, försäkrade
volontären. — Han sitter, där han suttit hela
morgonen, vid matbordet i folkstugan. Bolla
och han ha blivit de såtaste komsamser —
riktigt två själar, som funnit varandra! Är
spiskammaren tom, så är det deras gemensamma
förtjänst.</p>
<p>— Bevare mig, smattrade fasters röst, —
då får jag ut och se efter. Ja, se, man <em class="gesperrt">kan</em>
inte vara <em class="gesperrt">ifrån</em> en enda timma på året. —
Men det säger jag dig, lille präst, akta lilla
mamma!</p>
<p>Kyrkoherden tittade sig hastigt omkring.
Men mamma hade längesedan försvunnit in på
sängkammaren. Hon var trött och hade knappast
uppfattat mycket av samtalet.</p>
<p>— Få in Ekdahl!</p>
<p>Ekdahl kom instigande, fryntlig och mätt
och med någonting prästerligt i hållningen, som
erinrade om forna glansdar. Av kyrkoherden
hade han begåvats med en gammal kaftanett
och en ren halsduk och såg nu rätt vårdad ut.<span class="pagenum"><a name="Page_153" id="Page_153">[153]</a></span>
De par dagarnas vällevnad hade redan ökat
på hullet.</p>
<p>Vid åsynen av volontären gjorde han en
pajasgrimas och fnissade.</p>
<p>— Nej, jag kan ingenting upplysa, förekom
han frågan, — för, se, jag var inte närvarande,
när det skedde.</p>
<p>En komisk blinkning åt Josef fulländade
frasen.</p>
<p>— Närvarande, förvånades kyrkoherden,
— stå inte och spela kasper för vettigt folk,
titulus Ekdahl!</p>
<p>— Jag var inte närvarande, när hedningarna
flyttade, för se, då höll jag vakt utanför
jungfruburen —</p>
<p>— Sakramenskat snack, avbröt kyrkoherden
i samma ögonblick Ekdahl i väl spelad
skrämsel sjönk ihop under en blick från volontären.
— Såg Ekdahl inte, om Nanna var med
i följet?</p>
<p>— Nanna? Nej, men se, jag skicka’ Ola
huggedräng att hjälpa dom me’ hästen. — Nu
började Ekdahl utan anledning att fnittra.</p>
<p>— Få hit Ola huggedräng.</p>
<p>Ola huggedräng hade inte sett till Nanna,
när han vattnade hästen åt sigenarna. Han
var för rästen svår att få ord ur, stod endast
och tuggade på någonting om Malena.</p>
<p>— Nu ha vi ingen tid med Malena, slog<span class="pagenum"><a name="Page_154" id="Page_154">[154]</a></span>
husbonden förtretad ifrån sig. — Nu gäller det
viktigare ting, det gäller —</p>
<p>Den gamle strök sig häftigt över det glesa,
blonda håret, varpå han marsjerade några slag
fram och åter över golvet, kämpande för att
återvinna fattningen.</p>
<p>— Alle man, befallde han och stannade, medan
orden kommo stötvis ur strupen, — alle man
ut och leta efter flickan! Varenda vrå i huset
genomsökes! Rota i vedbon, på loftet, i gästrummen!
Gräv efter henne i trädgården, i
parken, i — i dammen! Sök över allt, på vägar
och stigar! Hos torparna! Hos klockarens!
I kyrkan — på — på kyrkogården! Flickan
skall finnas nånstäns i världen — vi måtte väl
skola finna henne nånstäns!</p>
<p>Därmed tågade den gamle in på sitt rum,
varifrån han i nästa sekund kom tillbaka, vankade
med händerna på ryggen runt den tomma
matsalen, nappade en skorpa från bordet,
stoppade i munnen, slog upp kaffe — glömde
dricka och kom ut i förstun, där han pustande
hjälpte sig i ytterkläderna och försvann utför
trappan.</p>
<p>Det ringde samman i den vita kyrkan, som
skymtade nedanför prästgården på andra sidan
ån. —</p>
<p>Emällertid bedrevs letandet redan med all
kraft. Nitet var dock ej lika oegennyttigt på alla
håll. Josef nöjdes med att hjälpa Malena, vilket<span class="pagenum"><a name="Page_155" id="Page_155">[155]</a></span>
höll på att orsaka slagsmål med Ola; huggedrängen
syntes av någon anledning vara ur
gängorna. Bolla letade med största ivern i spiskammaren,
vars samtliga hyllor ända upp under
taket hon ansåg Nanna kunde ha utvalt till
gömställen.</p>
<p>Bolla syntes till och med svartsjuk på de
andras ansträngningar. Så vart hon först alldeles
utom sig av raseri, då Ola kom nerklivande
från skräpvinden med en liten påse
koppar- och silverpängar, han just stött på uppe
i halmen.</p>
<p>Att detta var tjuvgods, som Nanna ställt
undan, var ju en klar sak — men Bolla ville
haft äran av upptäckten. Nu överlämnade Ola
egenhändigt fyndet, varav faster Jeanette blev
nästan lika gripen som hjälphustrun. Den
senare störtade huvudstupa hem till torpet och
vart ej sedd i prästgården förrän efter helgen.</p>
<p>Faster gjorde upptäckt på upptäckt. Spiskammaren
var duktigt skattad, vem som nu
behövt vägkosten: Nanna eller sigenarna eller
Ekdahl. Och i nästa stund måste Mina förtro
sig och bekänna sitt missöde.</p>
<p>Allt detta vållade letandet efter en okynnig
flickunge.</p>
<p>Studenterna togo saken minst lika grundligt.
Men de voro på förhand övertygade om
sammanhanget, otroligt som det föreföll dem.</p>
<p>De letade, där ingen annan kommit på den<span class="pagenum"><a name="Page_156" id="Page_156">[156]</a></span>
tanken att leta, nämligen i flickans egen
kammare.</p>
<p>Malena, som städat och bäddat upp, tycktes
ej erinrat sig fönsterkarmen, vari syntes ett
märke av en sula, tillhörande Nannas bottfor.</p>
<p>Daniel upptäckte, att ena dubbelfönstret
stod avhaspat. Och Vilhelm, vid en blick nedåt
muren, att bitar av den gula murlimningen fallit
av och prickade snön.</p>
<p>De tre studenterna betraktade varandra
med bekräftande häpnad. Nu stod det för dem
som en given sak, att det var Nanna de skymtat
framför sig på vägen i skogsbrynet.</p>
<p>När kyrkoherden vände tillbaka från
kyrkan, gällde hans första fråga Nanna. Den
ställdes i den morskaste ton; det lät, som om
Springfält kunnat bereda sig på en fruktansvärd
straffdom; i själva värket skalv ångesten
igenom.</p>
<p>Daniel tog pappa avsides och berättade
om de funna spåren och om sina misstankar.</p>
<p>— Rymt, ropade den gamle och förde händerna
mot sitt bleka, stelnade ansikte. — Jag
anade det, jag hade börjat ana det. Ack, mitt
barn!</p>
<p>— Säg ingenting, pappa, mumlade Gustav
ängsligt, — här kommer stackars mamma.</p>
<p>— Mamma?</p>
<p>Gubben stramade upp sig med en övermänsklig
ansträngning.</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Page_157" id="Page_157">[157]</a></span></p>
<p>— Hur — hur står det till, käraste?</p>
<p>— Tack, svarade prästfrun och smålog, —
jag har tagit mig en liten lur, som har gjort
mig så gott —</p>
<p>— Nå, Gud vare lov för det, Gud vare
lov för det, stammade prästfar och smekte
hennes bleka händer, i det han betraktade
henne med en blick, som om han skolat bereda
en livdömd till det sista ögonblicket.</p>
<p>— Ni andra, stackare, ömkade mamma och
såg sig kärleksfullt om i kretsen, — ha inte
fått en blund. Ni se riktigt angripna ut, tycker
jag. Vet ni vad, nu gå ni och slumra allesamman
efter middagen.</p>
<p>— Jag tänker, vi måste en tur över till
Anders Svens i Toftarp, invände Gustav och
sökte åstadkomma ett småleende.</p>
<p>— Till Anders Svens, undrade mamma och
tittade forskande från den ene till den andre.</p>
<p>En plötslig oro flackade över hennes drag.
Hon höll sig för hjärtat, medan hon synbart
bleknade.</p>
<p>— Nå, och Nanna — var <em class="gesperrt">fann</em> ni Nanna?</p>
<p>— Nanna, upprepade kyrkoherden och borrade
sin blick i Vilhelms, — Nanna? Jo, kan
du tänka dig, det är riktigt underligt! Så den
Springfält kan hitta på! Blev bevars stött på
oss i går aftse och ville inte följa med skjutsen,
utan gick till fots. Nu kommer bud från
Anders Svens, att hon hunnit fram nästan en<span class="pagenum"><a name="Page_158" id="Page_158">[158]</a></span>
minut efter det vi rest därifrån — hade råkat
vilse, stackars skrået, och nu —</p>
<p>— Och nu?</p>
<p>— Nu sover hon ut efter strapatserna.</p>
<p>Kyrkoherdens röst darrade som inför gråten.
Så morskade han åter upp sig.</p>
<p>— Men vänta mig, Springfält, vänta mig!
I kväll ska vi talas vid hos mäster Erik!</p>
<p>— Mäster Erik, bönföll mamma förskräckt,
— nej, aga henne inte, aga henne inte!</p>
<p>— Eller också, fortsatte den gamle hotfullt
och stirrade fortfarande på den främmande
studenten, — ska hon till straff och varning få
stanna över en tid hos Anders Svens. Kanske
kosthållet kan späka —</p>
<p>— Stackars min Nanna, suckade modern,
men sänkte undergivet sitt fina huvud.</p>
<p>Hon var lugnad och anade ingenting.</p>
<p>Kyrkoherden svängde runt på klacken.</p>
<p>— Och nu, brummade han så barskt han
förmådde, — nu gesvint — en god middag —
vi äro allesamman hungriga som vargar!</p>
<p>Vilhelm instämde med överdriven iver i
den första nödlögn, han funnit ursäktlig. Han
hade länge nog blickat in i en gammal mans
ögon med deras mödosamt behärskade plåga.</p>
<hr class="chap" />
<p><span class="pagenum"><a name="Page_159" id="Page_159">[159]</a></span></p>
<h2 id="X">X.</h2>
<p>Vid brynet av herregårdsskogen stego studenterna
ur skjutsen, medan Marie-Louise fortsatte
fram till Toftarps kyrka. Marie-Louise
hade farit med för att höra efter hos Anders
Svens och i värsta fall bringa bud från herrarna
med hem.</p>
<p>Efter kort sökande upptäckte Gustav spåret
efter bottforerna, som satt djupa märken i skarsnön.
Det hade sig i början ej häller svårt
att följa detta spår, som ensamt plöjt sig genom
djupa skogen, korsat endast av har- eller rådjursspår.</p>
<p>Men om en stund mörknade luften så betydligt,
att det blev nödvändigt att söka sig ut
till banad väg. Späjarna togo nattlogi hos Anders
Svens, medan Marie-Louise återvände till
prästgården.</p>
<p>Marie-Louise hade hos Anders Svens mött
idel förvånade och nekande svar. Var det också
likt något: löpa bort från själva prästegåren
för att söka tillflykt i en vanlig bondfyrkant?</p>
<p>Natten kom med blidväder och starkt tö,<span class="pagenum"><a name="Page_160" id="Page_160">[160]</a></span>
vilket fortsatte på morgonen. Studenterna voro
tidigt på fötter och avböjde alla välmenande
kvarbjudningar, som kunde vålla uppskov.</p>
<p>Vädret var disigt och väglaget slask. På
skogsvägen rådde skymning, och det var med
tvekan spårletarna bröto sig in i det ännu skummare
mörkret mällan snåren.</p>
<p>Ute på vägen hade de mötande slädarnas
medar redan skurit igenom och kring hästspillningen
frättes bara, svarta fläckar. Inne i skogen
höll sig snön envisare, fast den även där
begynte täras.</p>
<p>Värre blev det, när solen stack igenom
dimman. I stället för dunklet kom nu den lika
farlige fienden töet. Det blev en av de skånska
vinterdagar, som likna vår, och vilkas hetta
smälter drivor på några timmar.</p>
<p>Talgoxarnas kvitter under grankvistarna
började blandas med det klangfulla droppet av
vatten, som snart gjort skaren pipig som svamp
eller pimsten och bräcklig för minsta vidröring.</p>
<p>Gamla spår töade bort, isynnerhet på
öppna ställen och över gråstensbotten. I stället
skapade solen en mängd nya, och det var ofta
ingen lätt sak att skilja en fördjupning efter
mänsklig fotbeklädnad från en efter tättrampande
djurfötter eller från en urgröpning genom
solens invärkan.</p>
<p>De tre studenterna gingo nedlutade som
botanister, men väderleksomslaget fördröjde<span class="pagenum"><a name="Page_161" id="Page_161">[161]</a></span>
allt spanande: långa stycken släppte spåret alldeles
mark.</p>
<p>De nådde en gångstig, där det tycktes ha
blandat sig med flera andra. Det var lätt att
förstå, varför flickan — om det nu värkligen
var Nannas vandring de följt — vikit in på stigen.
I början hade hennes folkskygghet fördjupat
henne i stiglösa skogen. Men då snöpromenaden
börjat trötta henne, hade stigen inbjudit till
bekvämare framkomst.</p>
<p>Detta var i dag dubbelt fatalt. Ty på stigen
var snön så gott som alldeles borta. Det blev
till att följa den förra utan att bekymra sig om
fotavtrycken, följa den, så länge inga sådana
visade sig på sidorna om den; — Gustav kände
för rästen nu igen sig: detta var gångstigen,
som ledde till Rönnåsen, torpet de talat om
på ottefärden.</p>
<p>Snart sågo de också den blåa röken ur den
lilla sneda skorstenen, och mällan grenarna
skymtade den vänliga, mörkröda stugan.</p>
<p>Men innan de hunnit närmare, gjordes de
uppmärksamma på ett spår, som åt vänster
nästan vinkelrätt tog av ner mot en sänka.
De tvistade om meningen med denna utvikning
— sänkan var i dag fylld med vatten;
en liten rännil tycktes flyta fram därnere: skulle
skare eller isskorpa ännu i går ha slagit brygga
över den?</p>
<p>För visshetens skull beslöto de först höra<span class="pagenum"><a name="Page_162" id="Page_162">[162]</a></span>
sig för i torpet. Stugan låg så fryntlig med
stia och täppa på en avrödd plats i skogen.</p>
<p>Moran kom själv och öppnade — en gammal
gumma i hornbrillor, som skymtat i fönstret
innanför blomkrukorna. Hon lyste upp, då
hon kände igen prästherrarna.</p>
<p>— Om prästatösen vaed här, upprepade
gumman, i det hon enträget, men förgäves bad
dem stiga på. — Jo, ded va en sag, ded. Nanna
kallas hon visst, hör jag, och hon kom hid i
går och velle köba mälk och brö. Ih nä bevares,
sa ja. Ente ska en köba ded en kan
fåu oköbanes. Och körkeharrens doter måtte
väl va go för en bid brö och sul mä, om ded
ska va rejält. Så jag bö na ing, för hon va
hondans sölten, men så velle hon äntelien betala
för si och kom stickanes me’en gullpäng,
di kallar — ja, jag har då allri sitt sån för.
Men ded kan väl harrarna tänkja — vorre ded
likt nåed ded — åu prästens, vår egen prästadoter
— ork<a name="FNanchor_8" id="FNanchor_8"></a><a href="#Footnote_8" class="fnanchor">[8]</a> nej! Var hon to väjen? Ih nä
gonn jag ded ved! Ih, är hon ente hömma te
körkeharrens? Nä du min goe tid, had ä’ nu
ditta för nåed? Sicke nåed snack! Ih vorless
har nu ded kommed si? Hade ja barra hatt
min doterdoter hömma, så skulle hon äntelien
fått visa harrarna i skauen — säl är jag holians
stelbenter — och Marna kommer ente tebages
frå Onslunna för i maren, och Kristensa är på
harregåren och ska sälja värken, och —</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Page_163" id="Page_163">[163]</a></span></p>
<p>Gumman var omöjlig att tysta. Hon följde
dem ett stycke till vägs i skogen, men det funna
sidospåret ville ej häller mor Dortha tro på.</p>
<p>— Tösen — Nanna velle kanse toa<a name="FNanchor_9" id="FNanchor_9"></a><a href="#Footnote_9" class="fnanchor">[9]</a> sej,
sade hon, — hon så holians nytoader ud.</p>
<p>Och mor Dortha log, ej olikt en sprucken
bjällra, och visade sina glesa tandstumpar, när
de skildes från henne. De kunde höra henne
ropa sina råd och förmaningar, långt sedan hon
försvunnit bakom det våta kvistnätet.</p>
<p>Det blev att leta på egen hand och utan
ledning av fotspår. Snömattan, även i djupa
skogen, liknade nu en utsliten trasa med en
oändlighet små och stora hål. Kring varje träd,
stubbe, sten, backe hade snön smält. Vattnet
porlade och silade i rännilar och strimmor.
Stenarna lyste i solen som polerat stål, och
utför varje svart kvist och brun knopp dallrade
flinka, bristande pärlor. Det var en musik som
av millioner sparvar, ett dropp-dropp, ett kvitt-kvitt
som en förvårsdag i mars. Det var intet
väder för annandag jul.</p>
<p>Späjarna rastade på ett stort rullstensblock
ej långt från skogsbrynet. De höllo därifrån
utkik till kyrkvägen och kunde lita på att ej
tappa bort väderstrecken. Faster Jeanette hade
rundligt sörjt för matsäck. Hos Anders Svens
hade de fått stövlarna smorda med talg, men
i alla fall redan hunnit få strumporna blötta.<span class="pagenum"><a name="Page_164" id="Page_164">[164]</a></span>
Gustav, vars hälsa var ömtålig, hade börjat
hosta.</p>
<p>Stämningen på stenblocket var tryckt.</p>
<p>— Vad skall stackars mamma säga, undrade
Gustav med en sorgsen skakning på det
fina huvudet.</p>
<p>— Nanna står i Guds beskydd, svarade
Daniel allvarligt, — hans djupa bas och långlagda
ansikte passade väl med de religiösa
orden.</p>
<p>— Men om vi nu inte finna henne, klagade
brodern, — eller om vi finna henne sjuk, halvdöd?</p>
<p>Daniel stirrade tankfull mot vägen, medan
han med god matlust fortfor att mumsa.</p>
<p>— Nanna följde säkerligen någon plan, tröstade
han, — hon tog ju pängar med sig. Hon
har läst mycket för sina år och inte orkat smälta,
vad hon läst. Ho vet, om hon inte tänkt härma
Robinson Crusoe? Vad menar du, Vilhelm?</p>
<p>— Jag tror som du, svarade kamraten, —
men jag tror också, att Robinson behövde sin
ö och sin ensamhet.</p>
<p>— Alltid filosof?</p>
<p>Daniel drog på mun, så att ett par långa,
torra veck djupnade längs vardera gipan.</p>
<p>— Ett barn, som snart inte längre skall
vara barn, är ingen så enkel och lätthanterlig
varelse, som vi stora inbilla oss, menade Vilhelm
en smula retligt.</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Page_165" id="Page_165">[165]</a></span></p>
<p>Bröderna betraktade honom stumma. Sedan
ett par dagar kände de inte rätt igen kamraten.</p>
<p>— Hm, undrade Daniel och sökte få bukt
med sina mungipor. Maten hade återskänkt
honom tillförsikt och lynne.</p>
<p>— Vi ha för nyss varit barn, fortsatte Vilhelm
i en ton, som om han förebrått sig någonting,
— därför förstå vi inte barn. Och att vara
enda barnet i ett hus, fullt av vuxna, det är
en tortyr.</p>
<p>Nu fattade Gustav eld. Det hade han lätt
för, och däri bråddes han på pappa.</p>
<p>— Du menar, att det är vi, vi i prästgården,
som tvungit Nanna att rymma?</p>
<p>— I går, inföll Daniel buttert, — ansåg han,
att det var vi, som tvungit honom att blamera
sig med sina åsikter i religionen.</p>
<p>Gustav skrattade gällt, och Daniel instämde
lågmäldare, liksom tvekande.</p>
<p>— Du är allt en lustig kurre, du, Vilhelm,
förmodade Gustav mällan tvänne hostningar, —
men utan stort jugement, tycks det. Vem anade
i gymnasiet, att du så snart skulle börja reformera
världen?</p>
<p>Vilhelm svarade ej. Han syntes en smula
blekare, men annars lugn.</p>
<p>— Och rättnu, fortfor Gustav stridslystet,
medan han ryste till i vinterfukten, — rättnu
kommer det väl att heta, att det är vi, som<span class="pagenum"><a name="Page_166" id="Page_166">[166]</a></span>
fördärvat julferien för dig? Vi, som enleverat
herr stadsbon ut på sådana här slaskiga skogsexkursioner?</p>
<p>Vilhelm ryckte på axlarna.</p>
<p>— Jag tycker, vi borde handla i stället för
att gräla, sade han en smula kallt.</p>
<p>Gustav ville svarat skarpt, men Daniel,
som redan börjat frukta följderna av den inledda
trätan, häjdade honom.</p>
<p>— Tyst, varnade han, — jag hör vagnshjul!
Tänk, om det vore sigenarna?</p>
<p>Gustav lyddes ett ögonblick.</p>
<p>— Det hörs, att du glömt bort landet för
stan, förebrådde han, — kan du inte skilja rasslet
av en fjäderlös skralta från mullret av herrskapshjul?
Hallå, där ha vi dem!</p>
<p>De tre studenterna stirrade, åter eniga,
om ej försonade, alla i samma riktning. Genom
skogsöppningen, som bildat sig kring en låg
rullstensås, skönjdes vägen och stänket kring
de första paren hovar. Nu plaskade och frustade
ett par välfödda vagnshästar förbi, tätt
följda av ännu ett par, efter vilka rullade en
gammaldags, vapenprydd droska. Betsel och
seltyg hade silverbeslag. På vagnskorgen
kunde i avstånd stänket från ävjan knappt
skiljas från glittret av silverspikarna. Och på
bocken sutto kusk och betjänt i livré med silvergaloner.</p>
<p>Hela synen med dess skimmer, brus och<span class="pagenum"><a name="Page_167" id="Page_167">[167]</a></span>
frustande varade en minut. Så försvann den
bakom skogens svarta och silvrade sidokuliss,
och bullret händog i det oförtrutna kullret och
kvittret av vatten.</p>
<p>— Där åkte katolska grevinnan, sade
Daniel med en egendomlig tonvikt på katolska.</p>
<p>— A votre garde, rådde Gustav med en
sidoblick, — Vilhelm kunde stöta sig på din
bristande tolerans.</p>
<p>— Ja, muttrade Daniel med ett plötsligt
skärande tonfall, — fritänkarna ha skäl att fördra
eller till och med föredra katolicismen: där
ha de religionens karikatyr, dess mani, och
vilken bättre bundsförvant kunna nihilisterna
begära?</p>
<p>Där var i Daniels yttrande ett satiriskt
patos, som lovade en blivande ypperlig
apologet.</p>
<p>Gustavs löje slutade i ett häftigt hostanfall.</p>
<p>— Om vi nu skulle övergå från katolicismen
alla tre, smålog Vilhelm och hoppade
ner på marken. De andra följde, men samtalet
och även sämjan hade fått sin knäck.</p>
<p>De tågade tysta skogsvägen fram till kyrkan;
därefter, förbi den tegeltäckta kyrkvallen
och de sista småhusen i byn, vidare utåt landsvägen,
tills de efter en halvtimme stannade
utanför gästgivargården.</p>
<p>— Här höra vi efter, sade Daniel, — du behöver
dessutom någonting för din hosta, Gustav!</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Page_168" id="Page_168">[168]</a></span></p>
<p>Krogrummet var tomt och öde. Krögaren
låg i ugnsbänken och läste en halvmånadsgammal
tidning. Han blev glad att få någon
att förpläga och utspörja om nyheter.</p>
<p>— God dagen, välkomnade den rödpussige
värden, i det han sträckte tröjärmarna
i vädret och gäspade. Han syntes lika
trygg, som om de inträdda varit just de han
väntat. — Jaså, harrarna är ute och går på
våra vägar? Hur kan det stå till i prästagåren?
Hur mår prosten? Och prostinnan? Och
gamla änkeprostinnan? Och mamsell Mina —?</p>
<p>Gästgivaren namngav gårdens samtliga invånare
och räknade sig synbarligen särskilt till
godo att ha upphöjt kyrkoherdens rang med
en grad.</p>
<p>— Jag kan väl tro, att harrarna behöver
nånting i detta bösa vädret? Ja, se, bara en
kommer på krogen, så sätter det min sju till att
rägna! Se bara!</p>
<p>Studenterna fingo var sin romtoddy och
blevo sittande i hopp, att rägnbyn skulle gå
över. Annandag jul liknade mer och mer en
vårdag eller försenad höstdag.</p>
<p>— Och kandidaterna, som blivit studenter
till julen — jag hörde det av Anders Svens
ryktare i hin dan. Nä gonn, i dag var det.
Minnet slår mig på felet iblann. Studenter, ja,
ja men — det tar vi en skål på!</p>
<p>Gästgivaren hade av idel välvilja blandat<span class="pagenum"><a name="Page_169" id="Page_169">[169]</a></span>
sig själv en ännu rödare toddy än de andras.
Men om mamsell Nannas vägar och vandringar
kunde han ej lämna besked.</p>
<p>— En kommer så nödigt<a name="FNanchor_10" id="FNanchor_10"></a><a href="#Footnote_10" class="fnanchor">[10]</a> över tröskeln nu
för tiden, förklarade han och vaggade ovant
omkring på sina trinda ben. — Och nån guldpäng,
nej! Nej, min sju — här kan studentkandidaterna
själva se min kassa!</p>
<p>Därmed tömde han en bastant segelgarnspung
mitt på bordet. Där lågo nu alla slags
koppar- och silvermynt, riksdalrar och skillingar
alltifrån Karl XIV:s första år och till
innevarande sextiotal, men intet guldmynt.</p>
<p>— Ih guld har di väl bara i Amerika? Det
var så sant, här står nånting nytt i avisen. Ja,
ja, inte så splinter! Men ändån! Klockarens
Eusjén kommer hem, står här, och han har
fått bå medalj och pensjon av regeringen i Vashington.
Då är väl mamsellen glad?</p>
<p>— Vad säger Truedsson, förvånades Gustav.
— Den nyheten vet ingen om i hela prästgården.
Och klockaren har ingenting nämnt!</p>
<p>— Se här själva i Snäll-Posten! Klockaren
— ih, den pingson<a name="FNanchor_11" id="FNanchor_11"></a><a href="#Footnote_11" class="fnanchor">[11]</a>, den går där och muckar
för sig säl och säger aldrig ett knyst. Det tar
vi en skål på!</p>
<p>Studenterna togo sig både en och två
skålar. Gustav kände sig så upplivad av spriten
och nyheten, att han efter en halvtimma glömt
bort deras ärende. Vilhelm och även Daniel<span class="pagenum"><a name="Page_170" id="Page_170">[170]</a></span>
påminte gång på gång om, att vädret höll på
att klarna. Dagen var kort, det gällde att begagna
den innan mörke.</p>
<p>— Ih, lilla mamsellen kommer nock tillrätta,
tröstade krögaren, — hon har vatt ute och
julat lite hos bekantingar. Kanse hon nu rätt
till pass sitter hemma och mojar sig. Det tar
vi en skål på!</p>
<p>— Skål, klingade Gustav förtjust, —
Truedsson är en förståndig karl. Vill ni som
jag, gossar, så far vi hem i kväll med Anders
Svens’ hästar?</p>
<p>Daniel brummade någonting för sig själv
och syntes ovillig, gjorde till och med ansatser
att bryta upp.</p>
<p>Men brodern fick ånyo ett av sina hostanfall,
varför en ny toddy lagades.</p>
<p>— Det är min sju tids nock att ta skjussen
i morn bitti, tyckte gästgivaren fryntligt, — för
rästen så har jag hästar jag med. Skål, det tar
vi en skål på!</p>
<p>Vilhelm reste sig.</p>
<p>— Det är solsken, sade han, — jag går väl ut
och ser mig om ett slag — om inte ni andra
har lust!</p>
<p>— Haha, skrattade Gustav, — det kan du
förnöja dig med. Mycket plaisir i skogsplasket,
medan Nanna sitter hemma i prästgården och
skrattar åt oss!</p>
<p>— Haha, gnäggade Truedsson, — det tar
vi en skål på!</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Page_171" id="Page_171">[171]</a></span></p>
<p>Vilhelm gick mot dörren. Daniel gjorde
min av att vilja följa honom, men satte sig igen.</p>
<p>— Jag måste väl ta vara på min bror, undskyllde
han sig.</p>
<p>Vilhelm kom ensam ut på trappan. Med
spriten i hjärnan kände han sig på en gång
olustig och förhoppningsfull. Det låg någonting
i, vad gästgivaren förmodat, och leta efter
Nanna var, när allt kom omkring, föga mening
med. När pängarna tagit slut, vände hon väl
näsan hemåt.</p>
<p>Men krogsittandet var lika meningslöst.
Det ständiga pimplandet i hans samtid pinade
Vilhelm. Redan på gymnasistbänken började
det för att naturligtvis öka på vid akademien.
I lärda och vittra kretsar söps det lika friskt
som hos de ständigt halvfulla bönderna. Gulleröds
prästgård var som en ö i översvämningen,
men även där söps det, endast att det söps
måttligare. Det stod ett ständigt ångande spritmoln
över allt Sverges land.</p>
<p>Vandringen gjorde Vilhelm gott. Allt som
spriten fördunstade, återkom handlingskraften
och försvann sorglösheten. Lilla Nanna var
ingen vanlig liten flicka, det hade han genast
sett på henne, ja, redan den gången i sakristian.
Hon liksom hela hennes familj hade ett spelande
temperament, var mäktig både det onda
och det goda. Hade hon råkat på avvägar, vore
det fåfängt att vänta henne tillbaka med detsamma.<span class="pagenum"><a name="Page_172" id="Page_172">[172]</a></span>
Hade hon rymt i bävan eller vredesmod,
vände hon ej så snart stegen till underkastelse
eller aga.</p>
<p>Han kom att tänka på ett rådjur, de skrämt
upp i förmiddags — det hade haft hennes oroliga,
känsliga, oberäkneliga ögon. Det hade
sett på honom — ja, så att det gjorde ont i
hjärtat. Det var väl därför han blossat upp
och blivit retlig mot kamraterna.</p>
<p>Såg det inte rentav ut, som om Nanna
fattat en särskild tillgivenhet för just honom,
främlingen? Bestämt hade han anat det först
på julaftonen, på kvällen, under förhöret. Han
hade förstått det, när han sett på henne — så
där strängt och kallt, som han alltsedan ångrat,
att han gjort. Då var det, som om någonting
brustit sönder innanför de mjuka rådjursögonen.</p>
<p>Vilhelm hade så småningom ökat takten.
Han befann sig i stark marsj, då landsvägen
på nytt försvann i skog. Liksom av instinkt
vek han av på en vattensjuk stig, som sakta
höjde sig mot torrare mark.</p>
<p>Våta grenar slogo honom i ansiktet eller
piskade honom om benen. Granruskorna drösslade
ett helt rägn ner över honom: ibland tillrade
det en iskall droppe neråt ryggraden. Det
skvätte i skodonen för vart steg, strumpsulorna
kändes lungvåta. Men hans kläders tillstånd
bekymrade honom ej längre. Han vandrade i
en feber, som kunde han i varje ögonblick vänta
sig få se den sökta eller ett spår av henne.</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Page_173" id="Page_173">[173]</a></span></p>
<p>Stilla! Värkligen! Var <em class="gesperrt">där</em> inte ett avtryck
som av en kort, men bred skosula — en
bottfor? Och där, vad nu — en bandstump —
visst ett strumpeband! Tänk, om hon nyss befunnit
sig i närheten? Hm, bandet färgade
ifrån sig, hade visst länge legat i vatten.</p>
<p>Han gav sig till att ropa hennes namn,
först sakta, så högre — till sist skrek han av
sina lungors hela kraft. Men ingenting svarade
honom — om ej en viskning, som väl var ett
eko eller pulsen i hans öra eller —?</p>
<p>Han stoppade bandstumpen på sig, medan
han ivrigt letade på marken för att finna ut, vart
spåret ledde.</p>
<p>Men vilken riktning han slog in på, tycktes
det lika förgäves. Allt var utplånat av snö och
vatten, rägn och tö. Och enda vittnet — om
det nu var något vittne om den saknade —
var ett enstaka, djuptryckt fotmärke och ett
vattendränkt och urfällt litet strumpeband.</p>
<p>Skymningen föll redan. Solen hade gått i
nya moln.</p>
<p>När han hunnit tillbaka till gästgivargården,
var det nermörkt. Vid det han gick förbi på
väg mot Anders Svens, tyckte han sig höra
röster innanför det upplysta krogfönstret. En
stämma — det var en sluddrig och ungdomlig
tenor, tycktes det — skrek över de andra:</p>
<p>— Det tar vi en skål på!</p>
<hr class="chap" />
<p><span class="pagenum"><a name="Page_174" id="Page_174">[174]</a></span></p>
<h2 id="XI">XI.</h2>
<p>Mamsell Mina hade hoppats att kunna dölja
olyckan för pappa. Hon hade tagit tysthetslöfte
av faster. Och faster hade först stirrat
på henne med sina svarta, utstående, humoristiska
glober, men sedan utan vidare moralkakor
givit löftet. Redan tredjedag jul skulle
Ola huggedräng få gripa sig an med tapetseringen
— det fanns ännu en del skarvar på
skräpvinden.</p>
<p>Nannas rymning blev åtminstone till någon
nytta: pappa var inte i lynne att besöka gula
salen. Mamma gick det, som vanligt, lätt att
föra bakom ljuset. Och lyckligtvis voro nu
också bröderna borta, så att det ännu inte hunnit
bli prat om pastor Olanders tokiga påhitt.</p>
<p>Marie-Louise, som under tysthetslöfte fått
veta allt, fann pastorns enfald makalös. Att
inte ha vett att gå, sedan man gjort sin skyldighet,
bevisade ett klent ingenium. Marie-Louise
syntes mera förbittrad på pastorn, än hon ville
låtsa om. Mina betraktade henne förlägen —<span class="pagenum"><a name="Page_175" id="Page_175">[175]</a></span>
hon hade ej trott sin kloka syster om att vara
så långsint.</p>
<p>Trots allt dyrkade Mina pastorn. Vad som
kunnat hända, om han ej kommit till hjälp,
fasade hon för att tänka. Och till och med
hans kvarblivande och hans nödlögn hade gjort
gagn: det hade givit uppskov med upptäckten.</p>
<p>Upptäckten skedde i alla fall och helt händelsevis.
När kyrkoherden skulle till kyrkes
annandagen och Mina ej genast stod tillhands
med halsduken, marsjerade han i sin retlighet
själv in och hämtade henne.</p>
<p>— Har också du rymt din kos, sjåpagås,
frågade han, men gjorde förbluffad och förstummad
halt innanför tröskeln.</p>
<p>Mina, som erinrat sig sin försummelse och
för halsduken glömde allt annat, ville skynda
fram till sitt söndagsgöra — en blick från pappa
häjdade och förstenade henne. Den ena förseelsen
hade bragt den andra i dagen. Pappa
hade sett och förstått alltsammans.</p>
<p>— Förlåt mig, pappa, bad hon och knäppte
händerna som till bordsbön, — förlåt mig, jag
är så ledsen —</p>
<p>— Det gläder mig, sade kyrkoherden och
suckade, — jag är också ledsen, men jag ser
inte, att det förbättrar mina döttrars hörsamhet
mot sin far?</p>
<p>— Ack, pappa, stammade mamsellen, —<span class="pagenum"><a name="Page_176" id="Page_176">[176]</a></span>
jag skulle, snopp — ett drag, snopp, snopp —
några brev —</p>
<p>— Ja, gäckades prästfar, som började se
hennes förvirring från dess komiska sida, —
det behövs ofta bara ett drag och några brev
för att både en prästgård och ett mamsellhjärta
ska stå i ljusan låga. Det var alltså du, syndakors!
Stackars Olander råkade illa ut, tog det
i onödan på sig. Eller — vad har du för smussel
med Olander? Var det från honom draget kom,
kanske, sjåpagås, svara!</p>
<p>— Bevare mig, pappa, slog mamsellen förfärad
ifrån sig med bägge händerna, — jag tror,
det var Nanna, som —</p>
<p>— Nanna, vet du något extra om Nanna?
Var det hon, eller var det du, som tände på?
Ut med språket, eller för sjutton hakar —!</p>
<p>Gubben stampade i golvet.</p>
<p>— Bevare mig, pappa, draget kom, snopp,
snopp, och pastorn kom, snopp, och —</p>
<p>Det gick runt i huvudet på gamla mamsellen.
Pappa måste le mitt i förargelsen.</p>
<p>— Hade jag inte döpt dig till sjåpagås
förut, sade han barskt, — skulle jag göra det
nu! Akta dig bara att vålla Eugène svartsjuka,
när vi nu ha honom här om ett par dar —!</p>
<p>Om kyrkoherden velat straffa brandstifterskan,
kunde han inte gjort det eftertryckligare
än med de sista par orden. De värkade inte
genast, Mina tog dem för ett skämt. Men medan<span class="pagenum"><a name="Page_177" id="Page_177">[177]</a></span>
hon hjälpte sin far med halsduk och krage,
plockade hon så småningom sanningen ur
honom — hela den så kallade överraskning, han
tillämnat henne, och som han ej velat ut med,
strax han fått brevet, på julaftonsmorgonen.</p>
<p>Först när gubben moraliserat ut och kommit
i väg, träffade henne nyheten med samlad
kraft. Mina sjönk ner på en stol, och just för
det hon inte grät eller kunde gråta, kände hon
det desto starkare. Hennes stämning blev inte
lättare, därför att hon fann sig otacksam och
oresonlig.</p>
<p>Breven från Eugène hade ju varit hennes
näring och livsinnehåll i tio långa år. De flästa
härrörde från första året; sedan hade de duggat
glesare och glesare, tills det varit fullständig
torka i fem års tid.</p>
<p>De fem åren hade gjort mamsell Mina
gammal. När Eugène reste, hade hon varit
mer än ung: hon hade varit vacker, sett bäst
ut av alla döttrarna, ja, av flickorna i sju kyrksocknar,
erkände klockaren, hennes presumtive
svärfar. Det ville också något till att knipa ett
sådant hjärta som Eugènes, den rustibussen,
och få honom att bortse från ett lyte.</p>
<p>Men Minas fägring hade varit hennes ungdom,
hennes klara och rena färger: den friska
hyn, den djupa glansen på ögon och hår och
det skygga och rörande, som kanske just lytet
skänkte hennes uttryck och sätt att vara. Mina<span class="pagenum"><a name="Page_178" id="Page_178">[178]</a></span>
hade åldrats tidigt, tidigare än de flästa. Nu
var ungdomen förbi — sedan fem år förbi —
och behaget som borttrollat. Hon såg ibland
tio år äldre ut, än hon var. Mina fann sig på
överblivna kartan och upphörde snart att sörja
över det. Hennes sorg hade för övrigt aldrig
varit stormande — redan första året efter Eugènes
avresa eller flykt liknade den mera vemod
eller saknad. Den fyllde ögonen med
tårar, men hjärtat med ljuvhet. Den fann tröst
i breven och i poesien och mammas musik.</p>
<p>Andra sörjde så mycket mera. Pappa
hade för Eugènes skull blivit ovän med sin
klockare, som sedan aldrig kom och aldrig eller
sällan nämndes i prästgården. Ja, pappas gnat
på henne själv berodde djupast på hans besvikenhet.
Han brusade en gång öppet ut med sin
mening. Hon hade bort hålla efter sin fästman,
leda, varna, reformera honom, den galenpannan
— han samman med Josef, det var just maken
till broka — måhända hade en resa, som liknat
en rymning, då kunnat undvikas.</p>
<p>Vad skulle hon svara — så alldeles utan
gadd och maktbegär, så stilla och tålig, som
hon alltid varit? Och hur skulle hon kunnat
reformera — så onyttig, så skröplig och senfärdig
hon visste sig och varje dag fick höra,
att hon var?</p>
<p>Någon stark lyckolängtan hade hon aldrig
burits eller lidit av. Lytet, som hon ådragit<span class="pagenum"><a name="Page_179" id="Page_179">[179]</a></span>
sig under lek i barndomen — någon lekkamrat
hade råkat knuffa henne omkull — hade liksom
tappat ur henne den friska livslust, som jäste
i bröderna. Kanske också hon ensam ärvt sin
mammas blida, stillsamma lynne. Mina hade
alltid gått omkring som åskådarinna utan att
just ha känt det eller saknat andras starkare
begär. Och så länge hon var ung, såg det ut,
som om just hennes stillsamhet, hennes fina,
vemodiga leende, hennes förmåga att lyssna
och spegla drog de rörligaste nära henne.</p>
<p>Fem år! Under de åren hade hon tänkt
på Eugène som på en död, saknat honom på
ett tåligt, ljuvligt sätt, som ingenting åstundade,
minst den dödes uppståndelse i detta livet.
Hans brev voro en roman, där hon såg speglat
ett livsöde, som liksom av en händelse var
hennes eget.</p>
<p>Det var en vacker, stillsam, blid roman
med blekta, främmande blommor prässade mällan
bladen och drömlika ansikten skymtande,
men aldrig fullt och jordiskt tydliga. Det hela
liknade ett poem av Böttiger eller Malmström,
ett minneskväde med sirliga vändningar och
mällan raderna en smärta, som ej upprörde,
blott vederkvickte efter dagens gråa enahanda.
Det var som mammas musik, som en romans
»i rosens doft och näktergalens gömma» och
utan närmare värklighet.</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Page_180" id="Page_180">[180]</a></span></p>
<p>Och nu steg det plötsligt en levande person
ut ur romansen eller romanen. Ett porträtt,
som hon betraktat, kanske också kysst, nästan
varje natt under alla dessa åren, visade sig
med ens vara en värklig människa, en karl —
som hennes jungfrulighet alltså hyst i sin kammare
och vid sitt hjärta!</p>
<p>Mamsell Mina kände sig mer skamsen och
förskräckt än glad. Bittert begråta människorna
förlusten av sina kära, men se dem återvända
ur graven i deras nya, antagliga gestalt skulle
de ej vilja. För Mina var Eugène nu endast
en gengångare, en vålnad. Men hon tänkte
inte så mycket på fästmannens möjliga förvandlingar
som på hennes egna, så påtagliga. Den
Mina, som — sjutton år gammal — tog avsked
av henne på daguerreotypin, och den Mina,
hon hälsade i spegeln, voro varandra alltför
olika för att antagas för samma person. Den
ena hade Eugène fästat sig till sitt hjärtas mö;
den andra skulle han väl knappast vilja se åt.</p>
<p>Vad kunde han nu ha att säga henne, vad
hon honom, sedan allt det vackraste redan blivit
sagt? Varför nöjde han sig inte som hon med
det minne, som åren gjort så vackert? Vad ville
han henne? Inte kunde de fundera på att
gifta sig, sedan de inte längre voro unga?</p>
<p>Gifta sig — det kröp i huden vid blotta
tanken! En känsla av skam, förnedring, förlöjligande
grep henne. Inte nog att bära andras<span class="pagenum"><a name="Page_181" id="Page_181">[181]</a></span>
gyckel med detta sena menage, hur skulle hon
te sig inför honom, inför sig själv — med sina
vissnade behag, sina gammalungmövanor, sin
stela höft, sin onyttighet och senfärdighet?</p>
<p>Bara det att inte längre få stöka i de gamla
breven nattetid — ty hur skulle hon sedan kunna
och vilja röra dem? Bara att se dem förlora
doft och glans — ty hjältens uppståndelse var
som ett onödigt tilläggskapitel till en färdig
roman, som en banal fortsättning på en romans,
vars skönhet just berodde på aningen, oändlighetsdallringen.
Ja, <em class="gesperrt">bara</em> att förlora, att profanera
detta, som varit hennes minne och hennes
hälgedom: var inte detta hennes livs första
värkliga olycka? Vad skulle det sedan bli av
henne?</p>
<p>Skulle hon kanske hädanefter leva för hans
tapperhetsmedalj?</p>
<p>Mamsell Mina grubblade, med händerna
i skötet; hon visste ej, om i timmar eller minuter,
men hon visste, att hon varken på timmar
eller dagar skulle finna en utväg ur sitt
grubbel.</p>
<p>Det var också så sövande tyst i huset denna
förmiddag. Mamma sov, faster hölls i köket
och pappa i kyrkan. Studenterna strövade långt
borta i Herrevalls skogar, och Josef, plågoanden,
var ute på en slädtur, gud vet vart — det var
god tid till söndagsbetraktelser.</p>
<p>Då förekom det Mina helt plötsligt, att<span class="pagenum"><a name="Page_182" id="Page_182">[182]</a></span>
det vaknat liv inne i blå rummet. Ej stojande
eller ens glammande och pratsamt liv. Men
allt hördes så tydligt genom den tunna, sprickiga
dörren — det var ett samspråk med låga
och långa viskningar, korta små fnitter och —
bevares — det föreföll, som om någon också
kysstes därinne.</p>
<p>Mamsell Minas första ingivelse var att
rycka upp dörren och överraska de syndiga på
bar gärning. Så mild och överseende hon eljest
var — överseende till och med mot Bollas snatteri
— med anständigheten i prästgården var
hon sträng. Hon fördrog ingen kurtis i sin
omgivning, och så långt respekten sträckte sig,
hindrade hon allt kyssande, som ej ett äktenskap
eller en förlovning gjort giltigt.</p>
<p>Men för närvarande fanns det i hela prästgården
ej ett enda förlovat par.</p>
<p>Mina ryckte emällertid ej upp dörren. Hon
blev sittande, där hon satt, med händerna
knäppta i knät, överkroppen något framåtlutad,
huvudet en smula på sned, och lyssnade —
lyssnade spänt.</p>
<p>Hon hade känt igen Josefs röst, den vettvillingen
— som så föga gjorde skäl för sitt
namn. Och hon anade också, vem den andra
var.</p>
<p>Det var alltså henne slädfärden gällt, vackra
Elna på Änggården, den galna flickan, vars fägring
gjort själva fadern yr i huvudet, så att<span class="pagenum"><a name="Page_183" id="Page_183">[183]</a></span>
han — en enkel hemmansbonde — givit dottern
pensionsuppfostran i Schweiz och en utstyrsel
vida över hans tillgångar, tills han nu satt i
inteckningar över öronen.</p>
<p>Det hade i flera år varit bra mällan dem
båda, Josef och Elna — båda papporna hade,
den ene med längtan, den andre med oro, väntat,
att det skulle smälla en dag. För den fåfänge
bonden var den vackre volontären ett
ståtligt parti, för pappa kyrkoherden Elna en
mesallians och därtill ännu en felslagen förhoppning
till alla de andra.</p>
<p>Märkligt nog, besinnade mamsell Mina i
det ögonblicket intet av allt detta. Hon gjorde
ej ett tecken för att ingripa vare sig till sedlighetens
eller ekonomiens fromma. Hon misstänkte
med fog, att Josefs avsikter kanske ej
ens voro ärliga. Men hon visste, att Josef,
långt ifrån att ta reson, tvärtom kanske skulle
bli brutal. Och ångesten för plågoanden —
Minas plågoande sedan barndomen — var
kanske huvudgrunden till hennes ovärksamhet.</p>
<p>Hon kunde emällertid ha tillkallat faster
Jeanette eller mamma, och hon gjorde intetdera.</p>
<p>Som hon satt och lyddes till kuttret därinne,
hörde darrningen i rösterna, när ett halvhögt
ord av misstag slapp över de försiktiga
läpparna, hörde de heta, ofrivilliga flåsningarna,
det svaga ljudet av kyssar, prasslet av kramningar,
knarret i möbler och tiljor, sympatiknäpparna<span class="pagenum"><a name="Page_184" id="Page_184">[184]</a></span>
i de gamla väggarna — då var
det, som om en helt annan känsla än den sedliga
harmen fått makten med de blida, vissnade
dragen.</p>
<p>Munnens avspända båge slappnade än mer,
giporna sjönko darrande neråt, varje fåra och
rynka i det halvgamla ansiktet fick skärpa och
djup. Ansiktet blev till ett dokument, vari ett
ungdomslivs försakelsehistoria stod skriven.
Ett liv, som måhända först i detta ögonblick
blev sig medvetet. En försakelse, som först
nu anade, vad den offrat.</p>
<p>Ögonens långa torka fick vatten. Tår efter
tår tillrade utför i små naturliga rännor. Huvudet
böjdes sakta ner över de hopknäppta händerna.</p>
<p>Men mamsell Mina skulle blivit röd av
iver och harm, om hon ens själv kunnat beskylla
sig för att gråta av avund mot den lyckliga
vackra Elna.</p>
<hr class="chap" />
<p><span class="pagenum"><a name="Page_185" id="Page_185">[185]</a></span></p>
<h2 id="XII">XII.</h2>
<p>Bröderna — Gustav och Daniel — kommo
hem på tredjedagen, lagom till middag och
duktigt hungriga, men utan vare sig Nanna
eller Vilhelm. De hade lånt hästar och släde
av Anders Svens — ty på natten hade det både
frusit och fallit tjockt med snö — och fingo
skrubbor av pappa, för det de lämnat flickan
och Vilhelm i sticket.</p>
<p>De blevo först överraskade och nedslagna,
ty de hade väntat, att Nanna självmant kommit
tillbaka. Denna förmodan hade de från den
förståndige gästgivaren i Toftarp.</p>
<p>Pappa fnös av otålighet och förargelse, han
kunde tydligt se på dem, hur de tillbragt gårkvällen.</p>
<p>Sedan tog Gustav humör och förklarade,
att vem som hälst utom han — ja, bror Josef till
exämpel — kunde få skvalpa i snöslask på jakt
efter flickslynor: han, Gustav, hade skaffat sig
en hosta på halsen.</p>
<p>Varpå han, mycket riktigt, började hosta
— ganska naturtroget, ansåg Josef — och vart<span class="pagenum"><a name="Page_186" id="Page_186">[186]</a></span>
inskickad att få sig en äggtoddy, efter middagen,
nota bene.</p>
<p>Daniel syntes förlägen. Hans mångåriga
rykte som karaktären i familjen hade fått en
knäck, även i hans eget medvetande.</p>
<p>Men då också han bekräftade, att Vilhelm
varit stursk och envis och velat veta allting
bättre än sina kamrater, fann pappa det förklarligt,
att sönerna lämnat åt sitt eget värde
och sin egen vård och värdering detta i grunden
kanske fördärvliga umgänge.</p>
<p>— Det inträffade blir er emällertid en varning
för framtiden, sade kyrkoherden, — att
med större jugement välja era sällskaper.</p>
<p>Gustav blev trotsig och upprorisk, bara
den egenkäre Vilhelm nämndes.</p>
<p>— Vem hade också kunnat ana gynnarens
kaliber, halvgrälade han, — lömsk och inbunden
som krämarprinsen var? Jag höll honom för
en beskedlig och obetydlig liten puttefnasker,
som det kunde vara nöjsamt få visa omkring
i prästgården. I stället avslöjar han sig som
en rabulist av värsta sort och en tyrann och
toppridare, som varken skonade ung eller gammal.
Daniel berättade mig om hans dispyt med
pappa juldagsmorgonen —</p>
<p>— Synd om ynglingen, är annars ej utan
gry, klagade gubben och strök sig över nacken.
— Apropå, var lämnade ni honom? Tog han
skjuts till sitt hem direkt från Toftarp?</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Page_187" id="Page_187">[187]</a></span></p>
<p>— Bevare mig, utropade Gustav försmädligt,
— han ville, han ämnade —</p>
<p>Hur det var, stockade sig den tillämnade
meningen, och Daniel måste fylla i.</p>
<p>— Han ämnade fortsätta att leta på egen
hand.</p>
<p>Prästfar gav fritt lopp åt sin ogillande munterhet.
Daniels tysta smil var minst så smittande
som Gustavs ljusa skratt.</p>
<p>Men så avbröt sig gubben, löjet gled över
till sin motpol. Bekymret på pannan kom tillbaka,
i blicken fick det en tillsats av något
annat.</p>
<p>— Men då gör han sig ju större omak för
er syster än ni själva, anmärkte han, — ja, än
någon av oss, som sitta här i godan ro omkring
fyllda fat, medan Nanna — kanske fryser
och svälter!</p>
<p>— Henne går det nog ingen nöd på, menade
Gustav sorglöst. Hans organ lät i dag
ibland ovant skrovlig.</p>
<p>— Vet du alltså någonting mera om henne
då, sporde den gamle med ett häftigt kast på
huvudet. Det syntes, hur spänningen pinade
bakom det morska ansiktets muskler.</p>
<p>— Vet —, drog Gustav på det.</p>
<p>— Ut med språket, för sjutton hakar!</p>
<p>Kyrkoherden sprang upp, så att pinnstolen
for baklänges och omkull på golvet.</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Page_188" id="Page_188">[188]</a></span></p>
<p>Den frimodige Gustav kröp samman; han
fann, att han började göra en löjlig figur.</p>
<p>— Inte annat, än vad vi nyss berättat, sade
han.</p>
<p>Han förteg visligen det spår, Vilhelm ensam
påstått sig ha funnit på kvällen, men som
ingen av bröderna tillmätt någon betydelse. Till
den grad hade både späjandet och sällskapet
tråkat ut dem.</p>
<p>— Då må jag säga, mullrade prästfar,
harmsen och besviken, där han, sedan han
fått stolen på fötter, hetsad och tankspridd
satt och rullade brödkulor, — att efter detta
synes mig Vilhelm långt mindre blamabel än
mina klemiga och kallsinniga söner.</p>
<p>Det blev så stilla omkring bordet, att ej
ens knivarna rörde sig på tallrikarna. Tystnaden
värkade som ett varsel, ty i nästa minut
gick en ängel, livslevande, genom rummet.
Mamma, som tagit sig en förmiddagslur, kom
först nu ut till middagen.</p>
<p>Hennes blick gled runt bordet och vidgade
sig, när hon räknade de många tomma stolarna.</p>
<p>— Var är Nanna, frågade hon och såg storögd
på Gustav.</p>
<p>Denne liksom letade i luften efter svaret,
pupillerna irrade runt och undveko modern.
Det var inte så lätt att narras mitt upp i ansiktet
på lilla mamma.</p>
<p>Pappa kom honom till hjälp.</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Page_189" id="Page_189">[189]</a></span></p>
<p>— Nanna, svarade prästfar, så lugnt han
förmådde, — Nanna stannade, som jag tillsagt,
uppe hos Anders Svens.</p>
<p>— Du är väl ändå för sträng, förebrådde
mamma, — vi ha varit för stränga mot vår flicka.
Vad i all världen skall hon göra hos Anders
Svens?</p>
<p>— Lära sig göra nytta, fabulerade pappa,
— här i huset springer hon vind för våg och
bara hittar på hyss. Nå, lilla mamma, skall du
inte välkomna dina söner? De vilja inte förskjutas
för en galen flickunges skull.</p>
<p>Prästfrun hade tankfull betraktat sin make.
Hon förvånades över, hur gammal han i dag såg
ut. Det hade kommit någonting grått i det blonda
håret, munnen läspade för tandluckornas skull,
och själv hade han sjunkit ihop och blivit
mindre. Först i dag lade hon märke till, att
han börjat åldras på allvar.</p>
<p>För att inte bedröva honom sade hon
ingenting, men flyttade blicken över på sönerna.
Hon kysste dem lätt på pannan, i det hon gick
förbi till sin plats.</p>
<p>— Förlåt oss, mamma, att vi börjat, urskuldade
den gamle, som knappast rört en bit, —
vi hungrade som vargar.</p>
<p>Faster, som suttit tyst hela tiden, gav husfadern
en manande knuff, och det var rörande
att se, hur ivrig han blev att göra skäl för sig.</p>
<p>— Var är er kontubernal, undrade prästfrun<span class="pagenum"><a name="Page_190" id="Page_190">[190]</a></span>
med en ny forskande blick på Gustav, som
satt stum och bara åt och svettades.</p>
<p>— Han har rest sin kos, svarade sonen
mödosamt och petade ivrigt omkring i sin
tallrik.</p>
<p>— Ha ni blivit osams, fortsatte modern sitt
förhör utan att släppa Gustav ur sikte. Han
var hennes andra ögonsten, om Josef var den
första. — Var det för den där olycksaliga rymlingen
Almqvist?</p>
<p>— Ja, svarade sonen, olyckligare än i någon
examen.</p>
<p>— Sådana äro nu en gång människorna,
tröstade pappa i predikoton, — som unga äro
de dårar, och som gamla bli de —</p>
<p>— Narrar, ifyllde faster Jeanette och
skänkte i av julölet.</p>
<p>— Till narri, rättade gubben snäsigt och
fortfor utan att låtsa om Gustavs fnitter, —
apropå, var är Ekdahl?</p>
<p>— Jag skickade honom bort i ett ärende,
brummade Josef, som alldeles tappat lusten att
skämta. Volontären satt nästan ännu mera böjd
och fåmält än de andra.</p>
<p>— Till fårhuset, fiskade gubben alldeles
förgäves. Han tillade genast, liksom om han
fruktade tystnaden: — Mormor sover förstås,
som vanligt! Gumman sover allt oftare och
oftare, allt längre och längre. Till sist somnar
hon bort en vacker dag. Ja, ja, hon dör inte,<span class="pagenum"><a name="Page_191" id="Page_191">[191]</a></span>
hon försvinner — som en pust, en rök. Vad
äro vi alla annat? Och pastor Olander är på
begravning, och Mina ruvar på sin kammare!
Skål, Marie-Louise, du är snart — vår sista!</p>
<p>Tårarna trängde kyrkoherden, trots all behärskning,
ut i ögonen. Lyckligtvis tycktes
mamma just då ouppmärksam och försjunken
i sitt eget bordsgöra.</p>
<p>Middagen tog äntligen slut. Det var den
längsta måltid någon av deltagarna kunde minnas
ha varit med om, och den hade räckt en
knapp halvtimma. Uppbrottet skedde nästan
i oordning. Var och en syntes angelägen att
komma för sig och till sitt.</p>
<p>Mamma gick in för att språka med Mina.
Hon förstod, att hennes äldsta bar på något,
som tyngde. Allt sedan Nannas oförklarliga
bortresa kände husets moder stundom någonting,
som liknade självförebråelser. Pianot hade
kanske, när ett kom till allt, berövat hennes
barn en del av vad dem tillkom.</p>
<p>Gustav och Daniel flögo upp på sin kammare
med samma odygdiga hast som i pojkåren.
För övrigt voro de väl den dag i dag
knappt annat än pojkar. Marie-Louise försvann
till sina sysslor. Josef sneglade tveksamt åt
pappa, men vankade, när han såg faster närma
sig gubben, långsamt ut till förstutrappan.</p>
<p>Kyrkoherden kände plötsligt fasters klapp
på sin skuldra.</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Page_192" id="Page_192">[192]</a></span></p>
<p>— Lille präst, inledde hon.</p>
<p>— Ja, vad är det om, snäste den gamle,
som fruktade någon ny giftighet till alla de
andra, majoren låtit honom smälta i sin dag.</p>
<p>— Seså, bits inte, gamle nummerhäst, förmanade
hon, sköt fram ögonkloten och höjde
överlägset på mustasjläppen. — Stå stilla en
sekund, om annars görligt, och lägg märke till
ett förnuftigt ord!</p>
<p>Prästfar gjorde en av sina gamla soldatvändningar.</p>
<p>— Nåväl, major, sporde han med ett försök
att låta godmodig. Han anade just nu allra
tydligast värdet av fasters kloka, kalla förstånd.</p>
<p>— Lille präst, sade hon, — jag djärvs inte
persvadera dig att sitta ner, medan vi språkas
vid. Skall förstås kurbettera under mina gamla
änkeögon. Men min kroppshydda trivs inte
med att sväva i luften som en ballong. Jag
sätter mig.</p>
<p>— Jag är idel öra, försäkrade kyrkoherden,
satte tummarna i rockslagen och såg på förhand
bister ut.</p>
<p>— Det är om Nanna, sade hon, och gubben
gjorde värkligen genast en halv volt med
överkroppen.</p>
<p>— Nå, påminte han i nästa sekund, stirrade
otåligt i taket och trummade i golvet med
fotbladen.</p>
<p>Men faster Jeanette tog saken med ro. Hon<span class="pagenum"><a name="Page_193" id="Page_193">[193]</a></span>
mönstrade husets herre från topp till tå, skakade
på sitt mössprydda huvud och anmärkte
slutligen:</p>
<p>— Jag beklagar stackars Mina!</p>
<p>— Syndakorset, stönade gubben, som om
han just nu varit under den åsyftades behandling.</p>
<p>— Nej, det är hon, som har sitt kors,
rättade faster lugnt och sökte genom hypnotisk
fixering binda hans blick vid sin person. Naturligtvis
förgäves. — Lille prästen inbillar sig,
att ingen har närver mer än han själv. Men
om han inte håller hovarna i styr, så —!</p>
<p>Majoren dängde sin bastanta hushållerskehand
hotande mot sitt knä.</p>
<p>— Så, morskade sig kyrkoherden, medan
ådrorna svällde under Walter-Scott-luggen.</p>
<p>— Så får han inte veta någonting.</p>
<p>Prästfar svarade ej, men höll sig orörlig
under en hel minut.</p>
<p>— Bolla berättar mig, meddelade faster
sävligt, liksom om hon njutit av den lille
prästens ostyriga ansiktsspel, — att Nanna
brukade ligga och läsa uppe på vinden och ha
ljus tänt mitt på dagen.</p>
<p>— Sjutton hakar, spratt kyrkoherden upp,
— kanske hon ligger där ännu?</p>
<p>— Bevare mig, korsade sig faster, — Ola
har forskat så väl, att han fått annat med i
dagen —. Men det är min hemlighet.</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Page_194" id="Page_194">[194]</a></span></p>
<p>— Sakramenskade flickunge, fräste prästen,
som fortfarande hade tankarna på ljusläsningen.</p>
<p>— Nå, hon gör ju inte om det, tröstade
faster.</p>
<p>— Nej, det vill jag hoppas, hotade prästfar,
glömsk av allt utom den eldfara han lupit.
— Så Bolla har äntligen hunnit kläcka det ur
sig? Men vad har här varit för tillsyn med
ungen?</p>
<p>— Det var just dithän jag ville komma,
sade faster.</p>
<p>— Vems är felet, snäste den gamle.</p>
<p>— Vårt förstås, erkände hon lugnt, — vi
alla ha vår part i ansvaret. Vi ha inte haft
ögon med Nanna tillräckligt. Bolla berättade
mig det där alldeles nyss. Men för att säga
som sant är, så har jag länge haft mina misstankar.
Nanna har gått smygvägar.</p>
<p>— Har Springfält, brusade prästen ånyo
upp. För varje gång tycktes detta meddelande
vara honom lika nytt.</p>
<p>— Åh, <em class="gesperrt">det</em> ha vi gjort allesamman, sade
majoren kallt. — Här i huset som i alla andra
hus ljuges och gömmes det både i parti och
minut. Nå, de stora få svara för sig själva.
Jag lägger mig inte i ert smussel. Själv har
jag nog av mitt.</p>
<p>— Vad smusslar majoren med, om jag törs
fråga, undrade han halvt otålig, halvt road.</p>
<p>— Det angår dig inte, lille präst — men<span class="pagenum"><a name="Page_195" id="Page_195">[195]</a></span>
nu var det om Nanna vi skulle tala. Jag kom
att tänka på det här, innan jag talt med Bolla.
Jag bytte om lakan i hennes säng i dag —</p>
<p>— Bytte hon inte till jul, vet jag, muttrade
gubben, — sakramenskat slöseri!</p>
<p>— Var resonlig, vi slippa kanske byta
oftare!</p>
<p>Fasters grymhet tycktes henne enkel rättvisa
gentemot den gamles småsinne.</p>
<p>— Varför skall du plåga mig, brast det med
ens ur honom. Det övergivna, uttröttade i hans
ton fick själva majoren att vekna. — Skaffa
henne tillbaka, vet jag, jag begär ju ingenting
annat! Varför skulle hon sky sina egna
köttsliga föräldrar?</p>
<p>— Hennes köttsliga föräldrar brydde sig
helt enkelt inte om henne då. Eller, tillade hon
med ett stänk av medlidande, — hennes förstånd
räckte inte till att förstå, hur mycket
de, trots alls, brydde sig om henne. Just nu
är hon dessutom som mäst sensibel. Just nu
behövde hon ett helt hav av ömhet. Lilla
mamma, bevars, skall ju och måste ju skonas.
Men månne hon farit illa av att se om sin
flickas lilla lekamen? Och ni andra med era
nödlögner och överraskningar hade väl inte
mod att tala om för flickungen, att hon håller
på att bli kvinna!</p>
<p>— Vad för slag?</p>
<p>— Kvinna, upprepade faster försmädligt, —<span class="pagenum"><a name="Page_196" id="Page_196">[196]</a></span>
har lille prästen aldrig hört det ordet förr?
En flicka blir, om hon får leva, förr eller senare
kvinna! För rästen skall jag inte bravera.
Modet svek mig själv flera gånger, då jag föresatt
mig att tala ut. Man måste visst ha övning
för att duga i krig, inte sant — och jag har
ju aldrig haft eget barn.</p>
<p>Faster Jeanette blev ett ögonblick elegisk,
vilket borde tett sig skrattretande för en opartisk
åskådare. Hon saknade lilla Nanna på
sitt eget sätt.</p>
<p>— Menar du, att —, sporde kyrkoherden
med en fulländande blick, i släkt med den, som
de flästa män bestå så ömtåliga ämnen.</p>
<p>— Just det menar jag, genmälte faster
ungefär lika tydligt, men utan någon skämtsam
glimt.</p>
<p>Den gamle prästen stod en stund förlorad
i tankar. Så ryckte han sig förtretad lös.</p>
<p>— Nonsens, bröt han ut och svängde runt
på klacken, — komma med sådant pladder till
en man! Varför göra ni kvinnor inte er plikt?
I stället för att — driva mitt barn — ifrån
mig —?</p>
<p>Och han vandrade, en smula framlutad,
mot sin kammardörr.</p>
<p>Faster, som kände hans förebråelse djupare,
än hon låddes om, försvann med högburet
huvud i folkstudörren, samtidigt som
Josef sakta trädde in ifrån förstun.</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Page_197" id="Page_197">[197]</a></span></p>
<p>— Pappa!</p>
<p>— Vafalls, ryckte fadern till och strök sig
hastigt över ögonen. Han vände sig halvt om
och mönstrade med morsk uppsyn sin äldste
son.</p>
<p>— Det var något viktigt jag hade att tala
med pappa om —!</p>
<p>— Pängar, fnös pappa med förbittrad
enärgi.</p>
<p>Något i tonen retade Josef. Han stramade
upp sig och såg sin far i ögonen.</p>
<p>— Pappa skall inte tro, att jag är alldeles
hjälplös, för det — min egen far kanske saknar
hjärta.</p>
<p>— Såå, muttrade gubben inträsserad, —
vad har munsjör då för okända gullgruvor?</p>
<p>Vackre Josef kastade stolt med huvudet.
Blekheten i hans ansikte hade försvunnit, de
högblå ögonen blänkte stål. Han stack teatraliskt
handen i barmen och antog en bredbent
aktörsställning.</p>
<p>— Närhälst det konvenerar mig, sade han
vårdslöst, — har jag hela Kristianstad till mitt
förfogande.</p>
<p>Kyrkoherden gjorde en ny halvvändning,
så att han kom att stå mitt emot sonen. Han
behöll händerna på ryggen och frynte gäckande,
men kunde ej hindra blicken att uttrycka hans
faderliga beundran.</p>
<p>Josef var värkligen en vacker karl. Just<span class="pagenum"><a name="Page_198" id="Page_198">[198]</a></span>
nu liknade han mer än någonsin Cavaignac
eller rättare hans porträtt. Och själva övermodet
tillhörde, som andra militära dygder,
den gamles kära ungdomsminnen.</p>
<p>Dock, här rörde det sig om fakta, ej om
stämningar.</p>
<p>— Vem är hela Kristianstad, om jag törs
spörja?</p>
<p>— Vilken grosshandlardotter som hälst,
skröt volontären med en frikostig armrörelse.</p>
<p>— Par exemple, inföll gubben dubbeltydigt.</p>
<p>— Grosshandlare Müllers arvtagerska, kom
svaret utan betänkande.</p>
<p>— Nåväl, avgjorde fadern med illa dold
belåtenhet och lagade sig att förändra front,
— konvenerar hon dig, så nog konvenerar hon
mig. Här har du min välsignelse in blanco!</p>
<p>Josef häjdade honom med en vink.</p>
<p>— Saken skulle vara enkel, om —</p>
<p>— Hon inte vore så ful, hånade pappa.</p>
<p>— Misstag. Hon är en skönhet.</p>
<p>— Eller inte vore så dum?</p>
<p>— Hon är en förståndig flicka.</p>
<p>— Eller grosshandlaren inte hade kontoret
på fickan?</p>
<p>— Pappa känner honom ju —</p>
<p>— Asj, i våra dar spela grosshandlarna
bank varannan —</p>
<p>— Müller har stenhus för flera hundratusen,<span class="pagenum"><a name="Page_199" id="Page_199">[199]</a></span>
har en brigg och tre skonare i Åhus
och pängar som —</p>
<p>— Eller inte vore så snål —, envisades
den gamle.</p>
<p>— Misstag, men —</p>
<p>— Ut med språket då, munsjör, och stå inte
och ömsa fot, röt kyrkoherden, vars tålamod
sviktade.</p>
<p>— Om jag får tala till punkt, parerade
Josef saktmodigt. — Rent ut: pappa vet, att jag
är engagerad på annat håll —</p>
<p>— Som aktör?</p>
<p>— Pappa!</p>
<p>— Vafalle?</p>
<p>— Pappa låts enfaldig, men Elna Åkesdotter
på Änggården —</p>
<p>— Vafalle?</p>
<p>— Elna, som pappa vet —</p>
<p>— Vafalle?</p>
<p>Nu brast även volontärens tålamod.</p>
<p>— Kort och gott, pappa: jag och Elna
ämna eklatera på nyårsafton —</p>
<p>— Såå, hånade fadern, — och vad ämna
ni sedan gifta er på?</p>
<p>— Det är just det, det nu blir frågan om,
sade Josef och krönte förläget.</p>
<p>— Vem tänker munsjör fråga?</p>
<p>— Käre pappa — volontären närmade sig
med smidiga löjtnantssteg, — jag behövde i
alla fall nu på nyåret en sextusen riksdaler —</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Page_200" id="Page_200">[200]</a></span></p>
<p>— Banco, frågade kyrkoherden skämtsamt.</p>
<p>— Nej, bara sextusen riksdaler.</p>
<p>— Fägnar mig att höra. Jag själv behövde
ungefär lika mycket.</p>
<p>— Men pappa måste — pappa måste låna
mig dem!</p>
<p>— Jag, pojke, är du alldeles rasande?</p>
<p>Sonen nalkades bevekande ännu ett par
steg.</p>
<p>— Pappa har säkert så mycket liggande
i kyrkokassan, och om ett par månader kunde
jag —</p>
<p>— Pojke, vill du göra mig till försnillare?</p>
<p>— Asj, låna — är det försnilla? Man lägger
en lapp med påskrift, att —</p>
<p>— Pojke, vill du lära mig, hur man försnillar?
Vem har lärt dig det själv?</p>
<p>— Pappa, det är hedersskuld! Jag — jag
måste helt enkelt ha dem! Annars —!</p>
<p>— Annars?</p>
<p>Josef lyfte med en lidelsefull åtbörd handen
mot sin panna.</p>
<p>— Akta dig, pojke!</p>
<p>Fadern, som röd i huvudet och stel i ögonen
betraktade sin nyss så beundrade telning,
kippade med läpparna, som om han letade efter
ett ord eller en sats, nog kraftiga att göra
intryck på den förirrade. Men ur den flämtande
strupen hann ej en stavelse, innan lätta<span class="pagenum"><a name="Page_201" id="Page_201">[201]</a></span>
steg i närheten förstummade honom. De hördes
ännu i den lilla korridoren till Minas rum.</p>
<p>— Gå, sade den gamle hest, — mamma
kommer!</p>
<p>Josef vände sig dröjande om och spanketerade,
strykande sina mustasjer, mot förstudörren.</p>
<p>Prästfrun trädde nyfiken och rundögd in
i matsalen. Hon måste ha uppfångat något av
det högröstade samtalet.</p>
<p>— Vad stod då på härinne, frågade hon
med en darrning i rösten.</p>
<p>Kyrkoherden övade sig ett par gånger med
konststycket att le i denna stund och sinnesstämning.
När det äntligen lyckades, vände
han sitt röda ansikte mot hustrun och skakade
humoristiskt-otåligt på huvudet.</p>
<p>— Åh, det var bara Josef, sade han, —
Josef igen! Nu har han skickat Ekdahl för
katten i våld! Till sist få vi väl spika fast
prästspektaklet i folkstugan. Nu löper han med
kärleksbrev från Josef till det där stycket —
hm — vackra Elna på Änggården, vet jag!</p>
<p>Prästfar gjorde helt om för att dölja sin
återvändande sinnesrörelse. Men mitt i sitt
sinnesuppror kände han ett slags moralisk tillfredsställelse
att ha funnit på ett svar, som bara
till hälvten var en nödlögn.</p>
<hr class="chap" />
<p><span class="pagenum"><a name="Page_202" id="Page_202">[202]</a></span></p>
<h2 id="XIII">XIII.</h2>
<p>Mamma hade följt efter honom på ämbetsrummet,
som, enligt tidens spartanska sed,
samtidigt var sängkammare. Hon hade ett
litet krypin, stort som en garderob, för sin
räkning längst innanför, men drog sig ej nu
tillbaka dit. Hon satte sig i stället med korslagda
armar att betrakta pappa.</p>
<p>Kyrkoherden hade slagit sig ner framför
sina längder, läste, som han brukade, halvhögt
ett namn eller siffertal i sänder, jämförde och
skrev. Men han kände den tårögda blicken i
sin rygg, avbröt sig retligt, läskade i en fart,
slog bullersamt samman böckerna och marsjerade
ur rummet. Han härdade ej ut i dag
att vara på tumanhand med sin hustru.</p>
<p>I matsalen stod han en stund stilla och
tvekade, rev sig förtretad i huvudet, trippade
så vidare till Minas rum: måste ju se efter, hur
Ola redde sig med reparationen.</p>
<p>Ej häller där stannade han längre än en
minut. Ola var nästan färdig, och Minas snörpande
irriterade. Sedan han utan anledning<span class="pagenum"><a name="Page_203" id="Page_203">[203]</a></span>
eller sammanhang mumlat sitt »sjåpagås, sakramenskade
syndakors», fortsatte han sin irrfärd,
genom blå rummet, som stod tomt med alla
familjeporträtten, och ut i gula salen, där den
eviga brasan brann och gamla mormor nickat
in framför knyppeldynan.</p>
<p>— Håhåjaja, suckade han i viskton för att
ej väcka henne och steg utan knackning in på
pastorns rum — en vana han tagit sig på grund
av de föregående hjälpprästernas ofta lastbara
egenheter.</p>
<p>Olander satt i nattrock och bolmade på
långpipa. Hans blondduniga ansikte passade
till dräkten ungefär som en rädisa till en yllesjal.
Men hans hållning saknade ej värdighet,
när han reste sig och hälsade farbror välkommen.</p>
<p>— Bror skriver redan på sin nyårspredikan,
anmärkte kyrkoherden i sorgset tillfredsställd
ton.</p>
<p>— Nej, det var bara —</p>
<p>Olander försökte i hast smussla undan
konceptarket, som väckt hans förmans uppmärksamhet.
Men denne förekom honom.
Snabb som en hök slog den gamle ner på
papperet och närmade det misstänksamt till de
starka, obeväpnade ögonen, som i alla fall
börjat bli närsynta.</p>
<p>—»I ungdomen,» läste han för sig själv,
—»äro vi som starka, nybyggda hus, i vilka<span class="pagenum"><a name="Page_204" id="Page_204">[204]</a></span>
varje rum är åtskilt från de andra, varje våning
från den andra.» Hm hm, vad är det här för
nonsens?</p>
<p>Pastorn, som med spänning följt hans minspel,
liksom knäcktes av vid utropet. Han kröp
ihop, så att han själv såg ännu mindre ut,
nattrocken ännu större än nyss.</p>
<p>— Hm hm hm, mumlade gubben och fortsatte
läsningen, ofta avbruten av sin kritik.</p>
<p>—»I det ena rummet höras ej det andras
tankar, och en dörr avklipper minnet.» — Vad
sitter bror och plitar samman för dumheter?
»Men när vi åldras, blir det lytt i oss som i
gamla hus.» Vad för slag? »Vi växa samman
med alla våra kamrar i det närmaste och fjärmaste
förflutna. Allt i dem förnimma och förstå
vi, som om vi just nu upplevde det. Röster
höras, som blivit oss långt avlägsna. Bud och
järtecken knäppa och mumla. Ty vår tillvaros
väggar ha vuxit samman och samtidigt försvagats
av ålder: de släppa igenom minsta ljud
och äro fulla av förstörelsens och det nya livets
makter.» Hm, hm, hm! »Till vilka Herren give,
att vi lyssna, medan tid är.» Hm, slutet inte
så galet, inte så galet!</p>
<p>Kyrkoherden syntes helt tankfull.</p>
<p>»Till vilka Herren give, att vi lyssna, medan
tid är,» upprepade han och rev sig med en på
en gång blidkad och plågad uppsyn i nacken.
Så rätade han häftigt upp sig.</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Page_205" id="Page_205">[205]</a></span></p>
<p>— Hm, hm, är här ännu mer? Också på
andra sidan? »Besynnerligt, hur hastigt vi
glömma, ja, hur tätt intill barndomen vi dövna
till för barnakänslorna!» Är det här brors egen
hus- och livsfilosofi? Smakar nästan titulus
Vilhelm! Nonsens! Det sista passar ju inte
med det föregående!</p>
<p>— Det sista är själva inledningen, stammade
pastorn, som blott långsamt började växa
i nattrocken igen. — Det är, att jag så må säga,
proëmium eller argumentum —</p>
<p>Kyrkoherden tittade vasst upp.</p>
<p>— Anledningen, vill bror säga! Skall det
vara en hänsyft —?</p>
<p>Han avbröt sig hastigt.</p>
<p>— Ämnade bror sätta det här i en predikan?</p>
<p>— Jag hade i alla händelser, förklarade
Olander med hjärtat i halsgropen, — tänkt be
farbror recensera mitt koncept.</p>
<p>— Kyrkolagen ålägger oss, sade hans förman
barskt, — att predika Guds ord rent och
klart — utan mänskliga griller och påfund.
Lägg det där i skräpkorgen! Eller hm — i ett
bordstal någon gång, till exämpel i all underdånighet
hos vår nådiga grevinna! Brors filosofi
och mina namnsdagsvärser, dem spara vi bäst
till fruntimren och kättarna —</p>
<p>— Asj, seså, tröstade han och skakade nattrocken
vid axlarna, när han såg den unge mannens<span class="pagenum"><a name="Page_206" id="Page_206">[206]</a></span>
förvirring, — det blir nog karl av käre
bror! Alla ha vi fått passera linien — och
det är inte alla, som få sin skopa i enrum.
Apropå, där passerar just en man, som —</p>
<p>Gubben trippade fram och knackade på
fönstret, utanför vilket en lunsigt framvaggande
gestalt blivit synlig. När vandraren vid knackningen
vände det breda, kindskäggiga ansiktet
åt sidan, såg pastorn, att det var Ekdahl. Kyrkoherden
vinkade befallande, varpå Ekdahl lunsade
förbi fönstret.</p>
<p>— Där ha vi en man, fortfor den gamle,
— eller rättare en stackare, ett novissimum
exemplum, ett varnagel för ungdomar, som ej
låta råda sig. Ty minns det, käre bror, den som
ej lyder goda råd, får lyda trummor av kalvskinn.
Mången lovande yngling kom på villospår, därför
att han envisades att gå sina egna vägar.
Och mången fader får bittert ångra, att han
ej i tide brukade färlan. Håhåja, där ha vi
Ekdahl!</p>
<p>Ekdahl gjorde, i det han inträdde, en överdrivet
vördnadsfull bugning och gömde blicken
i ett smil, som närmade sig fångrin. Men vid
kyrkoherdens förargade åtbörd rätade han en
smula upp sig och sökte lägga sitt gråpussiga
ansikte i prästerliga veck.</p>
<p>— Herr kyrkoherden behagade knacka på
fönstret?</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Page_207" id="Page_207">[207]</a></span></p>
<p>— Ja, jag vill veta, vad ärende titulus haft
att uträtta för volontären?</p>
<p>— Herr volontären skickade mig till Änggården,
smilade Ekdahl inställsamt. — Vackra
Elna och volontären ska ju —</p>
<p>— Titulus ska taga sin tunga i akt, avbröt
prästfar, — tungan är människans skorpiongadd,
och liksom hos skorpionen dräper gadden
ofta henne själv. Pastor Ekdahl borde veta det.</p>
<p>Ekdahl vände sig åt sidan; huvudet sjönk
ner mällan axlarna, och kroppen skakades av
undertryckt fnitter.</p>
<p>— Se bara, bror Olander, står inte människan
och fnittrar som en barnunge? Gärna
för mig, fortfor den gamle med en föraktfull
sidoblick, — men biskop Aurelius förlät honom
aldrig.</p>
<p>— Det — det är ett naturfel, meddelade
Ekdahl mällan två anfall, — men det — det
blev min olycka. Biskopen trodde jag fnissade
åt honom och hindrade mig alltsedan att få
— pa — pastorat —</p>
<p>— Tag sin tunga i akt, titulus, rådde
kyrkoherden, — biskopen fick snart andra skäl.
Det viktigaste var tituli lösmynthet i lärofrågor.
Titulus ville förstå Skriften bättre än
hela kyrkomötet, och —. Men nu ha vi ingen
tid med titulus. Titulus har väl fått brev tillbaka
— få hit det!</p>
<p>Ekdahl bugade och räckte fram handen.</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Page_208" id="Page_208">[208]</a></span></p>
<p>— Två stycken? Ett till volontären — »Till
min general», jo, jag tackar, sakramenskade
flicksnärta! Och ett till — till mamma? Vad
för slag? Är det också från Elna?</p>
<p>— Korrespondenten är mig obekant, smilade
Ekdahl, — en liten parvel lämnade mig
det strax nedanför allén.</p>
<p>— En parvel? Hm! Stilen fruntimmersstil!
Inte sant, bror? Kan inte på stund erinra
mig, men — nog har jag förr sett den
pikturen! Hm! En parvel? Vems var han?
Vad hette han? Hur såg han ut? Hur var
han klädd? Sjutton hakar! Står inte människan
och fnissar mig rakt upp i synen?</p>
<p>— Det — det är ett naturf — fel, fnissade
den olycklige.</p>
<p>Men prästfars bekymmer krävde sin urladdning.
Han stampade i golvet och fäktade
med armarna.</p>
<p>— Ut, spektakel, skrek han gällt, — ut,
driftkuku, flinebytta, fördetting, ut —!</p>
<p>Kyrkoherdens förbittring var så häftig, att
han, ännu sedan Ekdahl försvunnit, utförde en
ilmarsj runt pastorsrummet, och när han stannade,
skakade han de båda breven över sitt
huvud.</p>
<p>— Och ett sådant sakramenskat spektakel,
sade han, — skall man ge kost och logi, bara
för det ens odåga till son håller sig med hovnarr.
Och så är det till på köpet meningen,<span class="pagenum"><a name="Page_209" id="Page_209">[209]</a></span>
jag skall agera postiljon — postillon d’amour!
Hahaha!</p>
<p>Den gamle skrattade i vredesmod, och hans
skratt ringde den unge pastorn i öronen med
samma envishet som skrällen av den islagna
dörren. Olander stod och liksom magrade i
sin nattrock. Han kom sig ej på länge för
med att sätta sig. Det var första gången han
sett sin förman i detta våldsamma lynne.</p>
<p>Kyrkoherden hade genom bokkammaren
och Nannas rum marsjerat in i matsalen, där
han råkade Ekdahl i samspråk med Josef. Det
vill säga: Ekdahl hade utan framgång försökt
urskulda sig, och volontären uttryckte just sitt
misshag och sina tvivel genom att örfila upp
Ekdahl.</p>
<p>Utan att avbryta exekutionen eller bevärdiga
någon av stallbröderna med ett ord slängde
den gamle Änggårdsbrevet på matbordet och
fortsatte raka vägen in till mamma.</p>
<p>Mamma hade lagt sig på tvåmanssängen
och betraktade med ett djupt grubblande uttryck
tapetblommorna mällan sparrlakanen.
Vid pappas inträde tittade hon åt sidan och
spärrade blicken rund, som hon plägade.</p>
<p>— Vad har hänt, frågade hon.</p>
<p>Prästfar hade kommit infarande i sitt livligaste
tempo. Han var ännu för upprörd att
få fram mer än det enda ordet <em class="gesperrt">brev</em>, varpå<span class="pagenum"><a name="Page_210" id="Page_210">[210]</a></span>
han räckte sin hustru den till henne adrässerade
biljetten.</p>
<p>Hon granskade förundrad utanskriften.</p>
<p>— Jag känner inte stilen, undrade hon och
reste sig till sittande ställning, — men jag tycker
mig bestämt ha sett den någonstädes.</p>
<p>Hon lossade oblaten, varmed det sammanvikta,
okuverterade papperet var förseglat, och
vecklade upp skrivelsen.</p>
<p>Prästfar betraktade henne i ett slags butter
spänning, som tilltog, då han märkte hennes
ögon börja irra och hennes kinder få sin blåaktiga
blekhet.</p>
<p>— Vad står på, frågade han i samma ton
som hon nyss.</p>
<p>I stället för svar gav hon honom en lång,
fuktig, smärtsam blick och föll så avsvimmad
baklänges mot kuddarna.</p>
<p>Kyrkoherden skyndade fram, men förskräcktes
ytterligare, då han kände hennes kalla,
slappa hand i sin, och ropade överljutt:</p>
<p>— Hjälp — hitåt — mamma!</p>
<p>Han hade mekaniskt lyft upp papperet från
golvet och läst och igen låtit det falla. Och
medan rummet fylldes av de förskrämda familjemedlemmarna,
såg man pater familias
vandra upp och ner i kammaren och vrida händerna
och hörde honom klaga:</p>
<p>— Ack, mamma, mamma! Ack, mina barn,
mina barn, likt Jakob lägga ni mig med grå<span class="pagenum"><a name="Page_211" id="Page_211">[211]</a></span>
hår i graven! Hur har jag förtjänt detta, förtjänt
detta? Ack, mina barn, mina villfarande
barn, mina — barn! Ack, mamma, mamma!</p>
<p>Ingen förstod ett ord, ty ingen visste, hur
detta kommit sig, eller varför mamma nu låg
där stel och inte ville låta kalla sig tillbaka
ur vanmakten.</p>
<p>Josef förstod minst. Han hade först av
alla skyndat till, och mällan det han gned mammas
tinningar, händer och fötter, upprepade
han för sig själv den glada nyhet han läst på
det tillskrynklade pappersbladet.</p>
<p>— Nanna, stod där ju, — är i gott förvar
och mår väl, men stannar tills vidare borta
från sitt hem.</p>
<p>Efter Josef läste de andra i tur och ordning.</p>
<p>— Där finns ingen underskrift, sade faster
och fnös av ovilja. — Så var då ett manfolk,
lille präst!</p>
<p>— Ack, mina barn, mina barn, jämrade den
lille kyrkoherden och vred händerna.</p>
<hr class="chap" />
<p><span class="pagenum"><a name="Page_212" id="Page_212">[212]</a></span></p>
<h2 id="XIV">XIV.</h2>
<p>Nanna lydde endast sin tillfälliga förskräckelse,
när hon hasade sig ut genom sitt fönster
och tog till fötterna utför allébacken.</p>
<p>Från början hade hon ju endast ämnat
gömma sig undan pappa och Vilhelm och de
andra, om de skulle vilja ha henne med i ottesången.
Och där hon nu sprang, hade hon
minst av allt tänkt sig en flykt från hemmet.</p>
<p>Hon ville endast lägga avstånd mällan sig
och det brinnande rummet. Hon ville undkomma
elden och medansvaret för att den uppstått.
Hon föreställde sig, att hon när som
hälst skulle få se lågorna färga snön, och fantiserade
med en isning efter ryggen om skrämseln
och skriken, när alla plötsligt vaknade i
prästgården.</p>
<p>Själv var hon endast till hälvten vaken.
De sista veckorna hade hon gått i en sömngångardvala,
som julaftonens upplevelser blott
fyllt med ännu mer förvirrade drömbilder. Nu
var det tidigt på julmorgonen, och omkring
henne låg mörka natten.</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Page_213" id="Page_213">[213]</a></span></p>
<p>Hon tänkte på pappas vrede och Vilhelms
förakt, och fasan gav foten en oanad fart.</p>
<p>Det, som först häjdade henne, var omtanken
om dem, hon lämnat efter sig, tanken
på faran, de nu alla lupo … och hon stannade
villrådig.</p>
<p>Instinkterna vägde varandra. Skulle hon ej
skynda tillbaka och väcka mamma och pappa?
Skulle hon ej hjälpa till att släcka, rädda?</p>
<p>Medan hon tvekade, hade hon blicken fästad
på boningslängan, som skymtade mällan
de snöiga vägpilarna och aplarna i trädgården.</p>
<p>Hon hade tårarna i strupen: skulle då allt
detta förgås? Hemmet, där hon lekt och läst
och haft alla sina glada och bittra stunder?
Kanske skulle alltsammans skyllas på henne?
Kanske <em class="gesperrt">hade</em> hon också gjort alltsammans!
Hon var ibland så oviss om, vad eller hur
mycket ont hon egentligen gjort. Vilket straff
väntade henne inte, vilket straff! Pappa
skulle —</p>
<p>Ännu syntes inga eldtecken. Prästgården
låg kvar på sin gamla plats. Fönstren stodo
mörka, även Minas fönster. Men nu — nu tändes
det i fönstret ovanför. Elden hade hunnit
genom taket. Och nu slog röken ut, belyst
därovanifrån, och snön skimrade röd. Svingelbrunnen
gnisslade. Det hördes buller och sorl
av människor. Det kom någon … det kom
folk uppe i allén.</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Page_214" id="Page_214">[214]</a></span></p>
<p>Då vände sig Nanna till flykt. Hon vågade
inte möta sina föräldrar och syskon. Hon
sprang … sprang så snabbt de tunga bottforerna
tilläto.</p>
<p>Hur tjockt hon var påpaltad, gick det i
alla fall lätt att springa. Vägsnön var frusen,
och det knarrade och visslade så lustigt kring
stegen. Pilarna skyndade förbi som vita, tjockhuvade
spöken. De voro oändligt många, och
de skrämde och jagade på.</p>
<p>Och språngtakten gjorde henne gott.
Springfält brukade pappa kalla henne, och i
dag gick det som av sig självt. De långa benen
togo riktiga skutt, de långa armarna plöjde
som vingar, draget ven och värmde om näsa
och öron. Farten jagade frusenheten ur lederna,
spridde blodet och skingrade dvalan.</p>
<p>När hon äntligen stannade, låg prästgården
långt borta, gömd bakom snöträd och snöbackar.
Och förskräckelsen hade blivit till en
dov, övergiven oro.</p>
<p>Om nu prästgården brann ner, så var hon
utan hem. Först så småningom började hon
göra sig reda för, vad det betydde. Utan hem,
det var detsamma som utan matbord, när man
blev hungrig, utan bädd, när det blev natt,
och utan tak, när det blev kallt eller snöade.
Ja, och det var att vara utan föräldrar och
syskon och andra, som brydde sig om en, när
man var sjuk eller ledsen.</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Page_215" id="Page_215">[215]</a></span></p>
<p>Men hemlös på det sista sättet hade hon
ju varit länge. Ingen hade brytt sig om liten
Nanna, om ej för att bevaka henne, misstro
henne, ge henne snäsor och skrubbor. Ingen
hade förstått henne — det var visst för långt
årsavstånd mällan henne och syskonen. Att
gå ibland dem var som att gå ibland främmande
människor.</p>
<p>Kanske det bästa vore att bli alldeles borta.
Så slapp hon undan bannor och örfilar, och
Vilhelm slapp göra illa med sin stränga blick.
Om hon blev alldeles borta, skulle de kanske
börja sakna henne; själva pappa skulle fälla
en tår, och Vilhelm skulle få samvetskval.</p>
<p>Det var så ljuvt mitt i det sorgliga att tänka
sig saknaden efter en.</p>
<p>Var hon hemlös, så var det väl likadant
med de andra nu för rästen. Dock, <em class="gesperrt">de</em> finge
väl snart en ny prästgård att bo i. Pappa fick
väl fara med hela familjen i lånta kläder till
kyrkoherde Franzén i Onslunda — alldeles som
kyrkoherde Palm en annan julnatt för många
år sedan till honom själv.</p>
<p>Nanna kom ihåg, att hon hade en moster
i Lund, en ogift gammal moster. Dit kunde
hon ju gå eller kanske få åka med någon, när
det skrek för högt i kakestan, som pappa brukade
säga. För tillfället lockade mostern inte.
Hon bodde så trångt för den, som var van vid
över tjoget prästgårdsrum. Och i Lund skulle<span class="pagenum"><a name="Page_216" id="Page_216">[216]</a></span>
ju Nanna bli tvungen råka bröderna, kanske
bli hämtad hem med skjuts till förhör och
moralkakor och allt det där.</p>
<p>I detsamma kom hon att tänka på sigenarna.
Knappt hade tanken dykt upp, förrän
den slök henne med hull och hår.</p>
<p>Vara sigenare måste vara ett fritt och härligt
liv. Åka land och rike omkring och få se
många bygder och många slags människor. Bo
i tält om sommaren och koka kaffe i skogen,
som var så roligt, och om vintern hysas på
logarna i allt det sköna höet eller bjudas in
på julaftonen i någon gästfri prästfamilj. Spå
i händerna och trolla guld och gå klädd i brokiga
kläder och med håret ner över ryggen
och dansa danser, som ej liknade de vanliga.
Vara fri och sin egen och slippa skrubbor,
för det man lånte böcker, och fara över havet
och komma till södern, där det fanns druvor
och apelsiner och marmorslott, som alla lågo
i ruiner, så att vem som hälst kunde få bo i
dem. Det var som i sagorna — som i Rinaldo
Rinaldini eller Schillers Rövare.</p>
<p>Ja, tänk, att bli en fri och modig och beundrad
rövarflicka!</p>
<p>Hon erinrade sig fröken Cunégonde, som
på liknande sätt blivit hemlös och liksom Nanna
farit långa vägar från föräldrahemmet. Skrämd
såg hon sig tillbaka — sigenarna, det var dock
ett annat och mildare folkslag än bulgarerna.<span class="pagenum"><a name="Page_217" id="Page_217">[217]</a></span>
Dessutom tycktes sigenarna ha begivit sig åt
annat håll, när branden förjagade dem. Det var
kanske inte så lätt att få tag i dem, men de
förföljde henne inte. Nanna var ensam på hela
den långa, mörka vägen.</p>
<p>Ty ännu var det mörkt. Pilarna skuggade
också, bara snön lyste, men inte mycket just.
Vägen hade en matt glans nästan som av silver
i mörker, och stammarna räckte sig likt vita
armar, vilka slutade i knutna händer och långa,
stretande klor. I fjärran ringde en kyrkklocka
— eller kanske det var bjällror? Tänk, om
Mats fått spänna för och pappa börjat sätta
efter henne?</p>
<p>Hon kände sig redan hungrig, men vandringen
gjorde henne annars gott. Stundtals
glömde hon både olyckan och sin flykt. Aldrig
förr hade hon erfarit ett sådant välbehag, en
sådan lättnad av att bara gå, gå. Och kläderna
värmde så skönt.</p>
<p>Nu släppte pilraderna. Framför henne låg
öppna landet. Hon kunde se det tindra av
ljus än här, än där. Kanske från stugfönster,
där man klädde sig till ottan. Kanske från
slädbloss, som så långsamt flyttade sig, att man
kunde tro dem stå stilla över marken.</p>
<p>Det var egentligen bara roligt att vara ute
så här, på äventyr! När hon räknade efter,
hade hon hunnit mer än halvvägs till Toftarp.
Om hon skulle gå ända fram till kyrkan och från<span class="pagenum"><a name="Page_218" id="Page_218">[218]</a></span>
något gömställe se julotteslädarna glida vägen
fram — det var bland det roligaste på hela
året; det blev så vackert med de många sprutande
blossen.</p>
<p>Roligast av allt vore att få se pappa och
Vilhelm och bröderna åka förbi, utan att de
hade en aning. Men det var ju sant: inte
kunde pappa predika i dag, medan prästgården
brann, eller sedan den brunnit. Det blev förstås
mässfall.</p>
<p>Men nu bjällade det bestämt någonstans
bakom henne. Alldeles från hemhållet?</p>
<p>Hon lutade sig mot marken, som hon lärt
av drängarna, och hörde det nu alldeles tydligt.
Det knastrade i marken, det susade i snön.
De färdades fram någonstans i pilallén, och här
var öppna, skyddslösa vägen. Inte ett pilträd att
gömma sig bakom. Inte ett stenröse eller en
gärdesgård. Bara bred, öppen väg och översnöade,
kanske vattenfyllda diken.</p>
<p>Tänk, om det var prästgårdsslädar …
pappa … bröderna … Nanna tog igen till att
springa, vilket nu kändes ganska tröttsamt. Hon
hade sprungit eller halvsprungit över en timme
på fastande mage. Men nu hörde hon tydligt
bakom sig klangen av bjällror.</p>
<p>Springfält såg sig ej tillbaka. Hon vågade
ej offra en minut. Hon sprang, tills hon flåsade
och den torra vinterluften riktigt stack i
strupen.</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Page_219" id="Page_219">[219]</a></span></p>
<p>Bjällrorna hördes allt tydligare. Hon förnam
ett dovt buller som av hovar eller av
medarnas smällar mot ojämnheterna i den
frusna snön.</p>
<p>Nu steg herregårdsskogen svart framför
henne …</p>
<p>Här korsade hon en smal byväg, varifrån
en kälksläde sågs skynda fram långt nerifrån.
På sidorna glimtade det som snabba och korta
gnistor — det var julotteblossen, de första hon
var viss om att ha sett denna julmorgon.</p>
<p>Bakom henne ringde bjällerkransarna,
dunkade stålet.</p>
<p>Nu var hon allvarsamt trött. Benen ville
inte flytta sig mer än fot för fot. Det kändes
som att gå i stället för springa. Någon häjdade
foten, när den ville fram. I strupen och bröstet
brände det sårigt som efter ett rivjärn. Men
så kunde hon också riktigt lukta skogen, så nära
nalkades den.</p>
<p>Ropade någon? Nej, hon bara tyckte så.
Men de måste kunna se och känna igen henne
nu. Vore det inte så mörkt, skulle hon kunna
känna igen dem också, om hon vände sig om.
Men det vågade hon inte för allt i världen.</p>
<p>Hon hade ingen sekund att förlora, om hon
ville komma undan. Och komma undan var nu
hela hennes trängtan och traktan.</p>
<p>Hon tyckte, att det redan ljusnade bakom
henne, och att fackelskenet glimmade på snön<span class="pagenum"><a name="Page_220" id="Page_220">[220]</a></span>
runt omkring. Hon hörde Brunte frusta —
tyckte sig känna igen, att det var Brunte.
Hovarna hamrade som på hennes örhinnor.
Rättnu skulle löddret drypa henne i nacken
och pappas stämma skulle kommendera:</p>
<p>— Halt och helt om, vanartiga Springfält!</p>
<p>Men nu var hon i behåll på skogsvägen,
klev över diket och in mällan granarna för att
pusta ut och se slädarna passera.</p>
<p>De hade längre igen, än hon föreställt sig,
när hon sprang, och när de nu värkligen nalkades,
blev hon rädd och tog till benen inåt skogen.</p>
<p>I början sprang hon i sicksack. Hur det
var, så drog brynet och äggade nyfikenheten.
I en uthuggning bländades hon plötsligt av
alla blossen. Det var som att stå inne i en
glaskula, tyckte hon, men bestämt mötte hennes
blick Vilhelms.</p>
<p>Då rusade hon in i mörkret, så att det
knakade i rötter och ruskor. Här var stiglös,
översnöad mark och en natt, djupare än den
därute, och här gick det endast steg för steg
framåt.</p>
<p>Det var trångt mällan granarna. Från varje
gren, hon satte i vaggning, prasslade det av
snökorn; hela moln av snö kommo nedrusande
bakom henne eller över henne. Torrt som
grus hördes det, men det svalkade vått och
skönt om de heta kinderna. Strunt i, att det
ibland smälte ner över nakna ryggen.</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Page_221" id="Page_221">[221]</a></span></p>
<p>Alla backar och stenar buro snöhättor; allt
syntes så underligt levande. Här och där
glimmade det som ett ögonkast; men det var
väl speglingen från stjärnorna. Ty molnen hade
sopats undan, himmelen var klar.</p>
<p>Blotta snön var det vackraste man kunde
se. Snön och stjärnorna tillsammans. Som
oräkneliga snökorn dalade de däruppifrån mot
jordens oändliga marker. Ibland kunde man
tydligt se dem falla — när en stjärnflinga hunnit
före och under de andra. Då skulle man önska
sig något — Nanna visste bara inte vad hon
skulle önska sig.</p>
<p>Och på snön vandrade millioner små gniststjärnor
som en vacker, glimmande vintergata
mällan mörka granar, enar och ekar. De liknade
en här av lysande myror. De vandrade
framför Nanna som vägvisare — hon visste ej
själv varthän.</p>
<p>Men hon var hungrig, åh, så glupande
hungrig!</p>
<p>Så kom hon fram till skogsstigen och därifrån
till Rönnåsen. I kjolsäcken hade hon
hittat bror Josefs guldfemma. Hon blev glad,
när hon fann den; nu hade hon ju respängar
och kanske också till lösen, om hon skulle råka
sigenarna och få lust att lösa sig in i bandet.</p>
<p>I Rönnåsen var moran nätt och jämt oppe.
Men Nanna blev genast igenkänd och rikligen
bespisad. Hon kände sig egentligen själaförnöjd,<span class="pagenum"><a name="Page_222" id="Page_222">[222]</a></span>
när gumman inte ville ha hennes skatt,
och den gamlas prat lyddes hon inte på.</p>
<p>Mycket fick ej häller Rönnåsgumman ur
henne, och när Nanna mätt, men orolig vandrade
vidare, passade flickan på att trampa ett
villospår ner till Rönnbäcken. Så skulle ingen
förföljare kunna veta, var hon gått fram, och
så gjorde folk i äventyrsböckerna.</p>
<p>Moran hade frågat efter så många ting.
Det hade varit svårt nog att inte förprata sig.
Och i värmen och vilan började Nanna känna
sig helt besynnerlig. Svetten rann, tyckte hon,
över hela kroppen och ända ner i skorna. Hon
blev helt ängslig och måste bryta upp.</p>
<p>Hon begrep, att hon gjort illa genom att
olovandes bege sig hemifrån. Hon tyckte sig
ha förövat otaliga andra dåliga gärningar och
började frukta, att straffet väntade henne.</p>
<p>I skogen ruvade hemliga och hemska
varelser. Bolla hade berättat om varulven och
nattrammen och bäckahästen och kyrkogrimmen.
Bolla eller hennes föräldrar hade mött
och sett dem allesamman och varit illa däran.
Faster Jeanette hade skrattat och förklarat alltihop
vara osanning. I vanliga fall trodde Nanna
ej en stavelse av Bollas prat. Härute i ensamma
skogen blev det stundom hårresande
trovärdigt.</p>
<p>Men var Nanna rädd för trolltyg, så fruktade
hon ännu mera människorna. Hon hade<span class="pagenum"><a name="Page_223" id="Page_223">[223]</a></span>
blivit skygg för att se någon i ansiktet. De
tusentals myror hon nu kände krypa i huden,
det var Guds straffdon, som höll på att fullbordas
— hon skulle bli sjuk och dö härute —
men en ny ångest och en ny skam avhöllo henne
från banade vägar och bebodda platser.</p>
<p>Hon hade läst i böcker om päst och
spetälska och undrade, om ej de mötande måste
kunna se på henne, att hon straffats med någon
hemsk sjukdom.</p>
<p>Hon kom ut ur skogen och förbi gästgivargården,
det var med nöd hon vågade sig
förbi, ty det var nu ljusan dag, och ottan måste
rättnu vara till ända. Det klack till i henne, när
hon tänkte på kyrkfolket, och så snart vägen
igen kröp in i skog, följde hon föredömet. Ja,
hon tog av på en gångstig och stod en stund
obeslutsam bakom några granar — hungern
plågade henne i dag oftare och värre än någonsin
förr. Hungern — den hörde väl till sjukdomen.</p>
<p>Vid det hon så stod, förnam hon rullandet
av hjul och skallet av en stor hund och var
strax ånyo på språng. Hunden satte bestämt
efter henne, hans tunga flåsningar väste än
här, än där. Det hördes, som om han prasslade
i buskarna bakom henne. Ju snabbare hon
sprang, desto närmare flåsade han. Nu nafsade
han efter henne, han högg efter vaderna, hon
skrek till och stannade förtvivlad — i detsamma<span class="pagenum"><a name="Page_224" id="Page_224">[224]</a></span>
var han försvunnen. Kanske det inte
varit någon värklig hund, kanske det varit trolltyg
— hon saknade sitt ena strumpeband.
Kanske det också varit inbillning alltsammans
och strumpebandet fastnat på taggar eller barr.</p>
<p>Hon vandrade och vandrade tills på andra
sidan middag. Ömsom i skog, ömsom på väg.
Flera gånger lockade hungern henne fram till
gårdarna, men hundarna och fruktan för forskande
frågor och blickar tvungo henne ständigt
vidare och förbi.</p>
<p>Hon rörde sig framåt som en maskin.
Känslo- och viljelös flyttade hon sig på okänd
stråt. Hon var förskräckligt trött, men tänkte
inte på vila, tänkte inte alls. Det föreföll henne,
som om hon varit fördömd att gå, gå, gå, tills
hon domnade, tills hon stupade i snön.</p>
<p>Uppe i en vägkrök stod en milsten. På
avstånd liknade den nästan en stol, och som
vägen var öde och tyst, drog den ensamma
stolen oemotståndligt en uttröttad liten Springfält
till sig.</p>
<p>Nanna mindes ännu länge, hur det lisade
att få luta sig där, om också bara för en stund.
I kvällningen ämnade hon knacka på vid någon
stuga och köpa mat. Men ännu var det bara
middag, en något disig julmiddag, som lovade
tö. Alla synlinier, skogar, pilvallar, vägdiken
lågo ritade i blått, och lågt kring den bleka<span class="pagenum"><a name="Page_225" id="Page_225">[225]</a></span>
himlen vandrade solen, ledsagad av otaliga
smältande glimtar från backar och renar.</p>
<p>Det fattades bara en lärka, för att man
kunnat inbilla sig, att det rättnu skulle bli vår.</p>
<p>Nanna stirrade sig omkring med matta,
liknöjda blickar. Hon var förbi. Där hon satt,
fruktade hon att ej mera kunna resa sig. Hon
var illa sjuk, dödssjuk, trodde hon. Livet förrann,
svettades långsamt ut ur kroppen på
henne.</p>
<p>Hon mattades med varje minut, ögonlocken
ville sjunka ihop — hon var sömnig, sömnig,
dödssömnig. Hon satt visst och höll på att
nicka in på milstenen …</p>
<p>Plötsligt skrämdes hon i vädret av ett hårt
hundskall. En stor S:t Bernhardshund stod
framför henne, och hon spärrade upp ett par
vida, sömndruckna ögon, som sågo mindre, än
de uttryckte.</p>
<p>Men bakom hunden, på vägen, hade stannat
en åbäklig, gammaldags heltäckare, ur vars
fönster en gammal dam nyfiket tittade ut.</p>
<p>När Nanna fått slummern en smula ur ögonen,
såg hon av fyrspannet, livréerna och vapnet,
att det måste vara katolska grevinnan på
Herrevall.</p>
<p>Flickan tyckte, att hon utfrågades, och att
hon lydigt svarade. Men vad, visste hon inte
fullt klart — det vet man ju aldrig i en dröm,<span class="pagenum"><a name="Page_226" id="Page_226">[226]</a></span>
och att hon bara drömde, trodde hon ännu
länge.</p>
<p>Var det också likt värkligheten att plötsligt
lyftas upp från en översnöad milsten till ett
sammetsmjukt, parfymerat täckvagnssäte, medan
fyra hästar vaggade en vidare i drömlandet
och två smala, vita händer svepte filtar över en?</p>
<hr class="chap" />
<p><span class="pagenum"><a name="Page_227" id="Page_227">[227]</a></span></p>
<h2 id="XV">XV.</h2>
<p>Nanna drömde fortfarande om himmelriket.
Hon hade blivit avklädd och tvättad med ljumt
vatten över hela kroppen av en kammarjungfru
i grevinnans egen närvaro och nyklädd från topp
till tå med en främmande jämnårig flickas kläder
och ompälsad placerad i en länstol vid ett stort
bord med en brasa bakom sig och den härligaste
måltid framför sig.</p>
<p>Men det var ju ingen dröm. Nanna måtte
nypa sig i benet hur hårt som hälst, så blev
hon inte vaknare. Och allting var för tydligt
och för sammanhängande för att likna en dröm.</p>
<p>Bakom sin stol hade hon en betjänt i livré,
stel som en bildstod, utom då han räckte ut
armen efter ett fat, en tallrik eller en karaff.</p>
<p>Till höger vid bordet smilade ett vänligt
gubbhuvud; så litet, ack, så litet var det huvudet,
att hon knappast sett något så litet huvud.
Och fullt med små fina streck och veck hade
det kring sina stickande ögon och sina tunna
läppar.</p>
<p>En svart sammetskalott hade gubben på<span class="pagenum"><a name="Page_228" id="Page_228">[228]</a></span>
hjässan, hans tinning- och nackhår lyste alldeles
vitt, och han var klädd i en lång rock, som
nådde från huvud till fot och knäpptes med en
oändlig massa knappar ända upp i halsen.
Nanna förstod, att det var en katolsk präst,
och hon förundrade sig, att han inte bar dolk
och såg elak ut, vilket hon läst i böcker, att de
katolska prästerna gjorde.</p>
<p>Men den tyste gamle prästen glömdes alldeles
för grevinnan, som satt mitt emot honom
och vid bordets och Nannas vänstra sida. Även
grevinnan var så olik fjortonåringens föreställningar
som gärna möjligt.</p>
<p>Nanna hade föreställt sig katolska grevinnan
såsom en lång och mager, blek och hålögd
gammal kvinna, med ett ständigt allvar över
det gula ansiktet och en förtärande glöd i de
djupa ögonen.</p>
<p>I stället hade »Ers högvälborenhet», som
prästen och betjänten kallade henne, en frisk
och ganska hög färg, en smula högre på näsan,
som var lång, böjd och kraftig. Den röda ansiktsfärgen
syntes så mycket rödare mot det glesa,
vita håret, som var benat och i nacken slutade
med en lustig liten knopp, genomstucken av en
silverkam med grevekrona.</p>
<p>Den satta, buttiga gamla gestalten, som var
livlig och rörlig, var klädd i en fotsid, lös klänning
av svart sammet med vida, hängande
ärmar. Klänningen var olik alla, som Nanna<span class="pagenum"><a name="Page_229" id="Page_229">[229]</a></span>
dittills sett. Den hade varken garneringar eller
plisseringar, ej ett broderi, ej en synlig knapp.
Den hölls ej upp av krinolin — såsom mammas
och fasters och systrarnas klänningar vid högtidliga
tillfällen. Den föll alldeles fritt och släpade
en smula. Enda prydnaden var en bred
spetskrage, som omgav den bara, knubbiga halsen
och räckte ner över skuldrorna.</p>
<p>Sådan hon var, enkel och osmyckad, utan
armband och guldkedja, och med sitt kraftfulla,
muntra ansikte kring de spelande, svarta ögonen,
tycktes hon sin unga gäst på en gång
oanad och välbekant.</p>
<p>Grevinnan var, i allt utom dräkten, mer
lik en kär gammal släkting än det hemlighetsfulla,
katolska spöke, som Nanna så länge fruktat.
Värkligheten påminte om faster Jeanette.
När värdinnan skrattade, ekade det nästan av
fasters klingande mässingsstämma.</p>
<p>Och grevinnan skrattade i kväll, så ofta
hon inte pratade. Det var hon ensam, som
höll målron vid makt. Den gamle prästen
endast smilade fint med små fryntliga rundblickar.
Betjänten rörde inte en muskel. Och
Nanna fann ej ett ord för idel häpenhet och
matlust.</p>
<p>— Skänk i mer av rödvinet, Christophe —
så ja, men späd upp med vatten! Mer legymer!
Hahaha, ser ni, pater, en sådan välsignad aptit
la petite Nanon håller sig med! Mon dieu, que<span class="pagenum"><a name="Page_230" id="Page_230">[230]</a></span>
c’est amusant que ça! En voyant la petite
manger je deviens rêveuse — malgré moi je
pense aux temps passés. Je souhaiterais que
monsieur le comte vivrait et verrait — mais enfin,
de son ciel il la voit et la bénit, n’est-ce
pas, mon père? Encore un peu du rôti, Christophe
— hahaha, ser ni, pater, ser ni, vi tina
till sist upp vår lilla snödriva!</p>
<p>— Non, merci, madame la comtesse, rien
de plus, svarade Nanna skyggt, mera av instinktiv
finkänslighet än av stolthet över sin kunskap.</p>
<p>Grevinnan gjorde en rörelse med ögonbrynen
och log mot henne.</p>
<p>— Mais en vérité, vous avez appris français,
ma petite, et très bien, ça me semble, vous
n’avez point d’accent! N’est-ce pas, mon
père? Maintenant notre café dans le petit
salon, Christophe — et du lait pour mademoiselle!</p>
<p>Lilla salongen med gyllenläder och sirliga,
krönta möbler i guld och blått syntes Nanna
vackrare, än något hon sett. Från väggarna
strålade röd- och vitsminkade skönheter och
pudrade eller pansrade stormän i gyllene, ovala,
rosetthängda ramar. Brokiga kinesiska vaser,
fyllda med blodbok, stodo på låga, förgyllda
små bord. I hörnet ruvade en gammal spinett,
stum, orörd kanske sedan decennier.</p>
<p>Från sin plats vid den susande cheminén
lät Nanna förlägen blicken vila sig från all<span class="pagenum"><a name="Page_231" id="Page_231">[231]</a></span>
härligheten ute på den snöiga parken, som
spökade fram ur den tidiga vinterkvällen.</p>
<p>En blandning av lycka och blygsel fyllde
henne. Varigenom hon förtjänt allt detta, begrep
hon ej — ty detta liknade belöning i stället
för straffdom. Hon kände, att hennes värdinna
slösade sin godhet på en ovärdig. Grevinnan
visste ju ingenting om hennes äventyr, hennes
förseelser. Skyggheten gömde allt sådant
bakom de stumma flickläpparna, men även om
Nanna blivit tillfrågad, uppmanad att skrifta
sig, skulle kanske ej ett ord förrått någonting.
Vad hon förtegat för far och mor, hur skulle
hon kunnat röja det för en främmande?</p>
<p>Nu ställde grevinnan kaffekoppen på det
lilla åttkantiga bordet, högt som en pall, vilket
på trissor rullats fram till hennes fötter, och
gav en vink åt betjänten. Hennes högvälborenhet
hade försjunkit i en tankspriddhet, som
bjärt efterträdde pratsamheten vid middagsbordet.</p>
<p>Patern fattade tystnaden som en antydan.
Han steg upp ur sitt bekväma hörn och bugade
sig för sitt förnäma biktbarn. Till svar böjde
hon huvudet inför honom, medan han gjorde
ett korstecken över henne. Därefter vandrade
han långsamt ut ur salongen.</p>
<p>Nanna och katolska grevinnan voro ensamma.
Flickan ville, i tanke att hennes högvälborenhet<span class="pagenum"><a name="Page_232" id="Page_232">[232]</a></span>
önskade vila, följa efter patern,
men grevinnan vinkade henne i stället närmare.</p>
<p>— Mon enfant, sade hon vänligt, — je veux
te parler de quelque chose d’importance.</p>
<p>Nanna vidgade sina runda ögon och satte
sig på en pall vid hennes fötter.</p>
<p>Och medan grevinnan höll hennes hand
och tankfull lät blicken vila i mörkret därutanför,
började hon tala till sin lilla gäst i en ton
och med en förtrolighet, som ännu ingen begagnat
mot Nanna.</p>
<p>Flickan svalde och skiftade färg, så underligt
föreföll henne hennes läge. Så nytt syntes
henne det sagda, så sällsamt fann hon det, att en
främling skulle säga henne allt detta. Det var
idel ohörda ting — inga böcker, ingen människa
hade yppat något av detta för henne. Ting så
ofattliga och ändå så naturliga — förklarande
mycket av det, som utgjort de gångna veckornas
gåta. Ting, som lugnade och varnade på
samma gång.</p>
<p>Hon sänkte huvudet. Hon erfor än en
gång den känsla av blossande skam, hon erfarit
nyss ute i badrummet. Det kändes som
att klä av sig än en gång och inför obekanta
ögon.</p>
<p>Men tröst var att ej längre tro sig spetälsk,
att veta sig sund och sitt tillstånd naturligt,
att få en blick in i sin egen själ, på samma
gång man lärde förstå sin egen kropp.</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Page_233" id="Page_233">[233]</a></span></p>
<p>Och så skönt och gott det kändes att höra
den kraftiga stämman, som för Nannas skull
gjorde sig len och utan begriplig orsak stundom
tycktes fylld med tårar, tala goda, varma ord
till en främmande, ensam liten flicka, liksom
om hon ej längre vore en främling.</p>
<p>Till sist tvang själva stämman så uppmärksamheten
till sig, att Nanna nästan upphörde
att lyssna till meningen för att endast fånga
klangen — tonen av sökande, smekande ömhet.</p>
<p>Katolska grevinnan satt alltjämt med Nannas
hand i sin och tittade ut i natten. Hon
varken strök eller klappade handen, endast höll
om den med ett lugnt, moderligt grepp. Över
parken jagade tunga vintermoln, medan ett sorl
av lösta droppar susade från de snöfläckiga,
allt svartare häckarna och träden. Det töade.
Och i samma tonart som droppet, allt blidare
och lågmäldare talade rösten, hemligt upprörd,
tycktes det, smältande än i glädje, än i sorg.</p>
<p>Annorlunda kunde ingen släkting tala.
Annorlunda kunde ingen mor upplysa sitt barn
om dess egen framtid och om livets hemlighet.</p>
<p>Det tycktes, som om den talande allt mer
talade sig ut ur sig själv och sin omgivning.
Hennes ord ryckte henne själv med sig. Hennes
stämning blev till en inbillning, inbillningen
till värklighet.</p>
<p>Ett par gånger nämnde grevinnan sin<span class="pagenum"><a name="Page_234" id="Page_234">[234]</a></span>
skyddsling vid namn, men ena gången missade
hon sig och kallade Nanna för Antoinette.</p>
<p>Och vid det namnet böjde sig hennes högvälborenhet
ner över henne, kysste hennes
panna och drog henne intill sig.</p>
<p>— Säg, ma petite, vill du alltid stanna kvar
hos mig, säg?</p>
<p>Grevinnans röst lät så upprörd, så sliten
av ett slags förtvivlan, flickan ej förstod, att
Nanna ej nändes säga mot.</p>
<p>— Oui, madame la comtesse, svarade hon
lågmält.</p>
<p>— Och vara min egen lilla dotter, ma chère
petite?</p>
<p>— Oui, madame la comtesse!</p>
<p>— Och ej längre heta Nanon, men Antoinette,
Antoinette ma chérie?</p>
<p>— Oui, ma — dame la com — tesse!</p>
<p>Nanna kunde i sin förlägenhet och rörelse
ej svara annat. Hon kände fläkten av det bedjande
gamla ansiktet tätt över sig.</p>
<p>— Säg maman, viskade grevinnan och höll
andan.</p>
<p>— Maman, svarade Nanna med huvudet
mot hennes bröst, men tårarna runno utför
flickans kinder. Det var Nannas tårar blandade
med grevinnans. Och den lilla prästdottern
kände det, som om hennes avlockade »maman»
varit en dålig, en mycket dålig handling.</p>
<hr class="chap" />
<p><span class="pagenum"><a name="Page_235" id="Page_235">[235]</a></span></p>
<h2 id="XVI">XVI.</h2>
<p>Livet på Herrevall liknade en vacker saga.
Den gamla gården var en sagobok, full av
plansjer, lika brokiga som de där hemma i bokkammaren
över Wilhelm Tell eller Sancta
Genoveva.</p>
<p>Grevinnan liknade en vänlig fé, vars godhet
var utan gräns, och som aldrig kände trötthet.
Lika lätt på foten som en liten flicka strövade
hon omkring överallt med Nanna vid handen
eller tätt efter sig. Och var hon gick fram,
lyste plansjerna i guld och underbara färger.</p>
<p>På spinetten i lilla salongen hade en gång
kungliga fingrar spelat. Det stod ännu som
ett skimmer av puder och en doft av torkade
rosor omkring den; i de nötta tangenterna
tyckte sig Nanna se märkena, där prinsessornas
korppännor knäppt fram muntra eller vemodiga
menuetter och gavotter. Det blev strax
en vacker tavla av blå eller rosig atlas, av vitt
silke och gyllene tränser, som skimrade i
solen. Det blev till ett kvitter av prat och
skratt, som susade ut genom fönstren och dog
bort mällan trädgårdens höga, klippta häckar.</p>
<p>Mot salskaminens järngaller hade en biltog<span class="pagenum"><a name="Page_236" id="Page_236">[236]</a></span>
storman värmt sina våta och frusna fötter. Hans
sprängda holsteinare hade legat rosslande framför
trappan, och ur stallet hade hans värd valt
ut sin bästa ridhäst till ersättning, medan flyktingen,
med sitt mörka ansikte skuggat av
allongeperuken och den blottade värjan över
knät, vilat ut mällan tvänne dödsritter.</p>
<p>I ett av rummen — man visste ej mera
vilket — hade en höglärd och högättad man
intagit sin bröllopsmåltid med en lågättad bonddotter
— innan ödet drev honom vida vägar,
från land till land, till en grav i en fjärran stad.</p>
<p>I de gamla murarna, som här och var voro
äldre än slottet, kunde man ännu hitta ingrodda
kanonkulor — minnen och märken av
strider i forna dar. Och ändå var Herrevall
varken ett av de största eller ett av de äldsta
gamla herreslotten — Nanna hade föreställt sig
motsatsen, men måste ju, om än med häpnad,
sätta tro till den goda féns utsago.</p>
<p>Där Herrevall nu låg, hade fordom rest
sig en långt mäktigare borg med torn och vallar
och gravar och med en krigsbesättning så manstark,
att skaran räckt från porten ända till
Ystads By. Då hade borgens herre fört krig
mot själva rikets konung.</p>
<p>Ja, så gamla voro slott och bygd, att en
slottsherre på 700-talet skickats som sändebud
till Karl, frankernas store konung, sedan käjsare
…</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Page_237" id="Page_237">[237]</a></span></p>
<p>I varje vrå av de gamla tomterna kunde
man hitta minnen av dåd och överdåd. Vid en
vink av den goda féns hand tillreddes kostbara,
gammaldags gästabud. Gemaken behängdes
med dyrbara, vävda bilder, golven täcktes med
kransar och ruskor. Springbrunnar sprutade
röda och gyllene vinstrålar i sol- eller måneglans.
Facklor sprakade längs alléerna i ändlösa
rader. Styckeskott skrällde, solar och
rakethjul svängde och susade och överstrålade
stjärnorna. Och medan herrar i sammet och
damer i silke trådde sirliga danser, spelade en
konsert av flöjter, oboer, klarinetter, trumpeter
och pukor, så att genljudet hann ända till lägena,
där Sundets fiskare och strandrövare vaknade
upp och lyssnade.</p>
<p>Nanna lyssnade själv. Hon glömde nästan,
att fästen var avblåst för flere hundra år sedan.</p>
<p>I en åker hade man funnit en avbruten
värja — man hade av vapnet på ytterknappen
gissat sig till ägaren. Det var en hög herre, som
för ett brott fråndömts adelskapet och livet —
men om honom och hans öde rådde grevinnan
alla förståndiga att hällre tiga än illa tala.</p>
<p>Under golvstenarna i Toftarps kyrka vilade
den olycklige riddarens huvudskalle. Och i koret
ovanför förvarades ett betsel, som tillhört en
häst, vars snabbhet en gång räddat landets
konung, sedan ägaren självmant kastat sig ur
sadeln och låtit sitt liv i fiendelederna.</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Page_238" id="Page_238">[238]</a></span></p>
<p>I boksalen förvarades böcker, så gamla
och vördiga, att de buro hål efter kedjorna,
med vilka de varit fängslade vid muren. Där
stodo luntor i rad under rad, hylla vid hylla,
så att Nanna aldrig trott världen äga så många.</p>
<p>— Här existerade ett bibliotek, sade grevinnan
med stolthet, — innan det fanns en
skriven bok i hela staden Stockholm.</p>
<p>Gamla kartor funnos där, som visade världen
mycket mindre och underbarare än nu —
fylld med drakar, som simmade på havet eller
flögo omkring i luften, och bebodd av folkslag,
så underligt skapade, att varken museum eller
naturhistoria förvarar deras likar.</p>
<p>Glaskupor funnos där med sällsamma vätskor
i — ännu såg det ut, som om trollmannens
gullklimp legat kvarglömd på deras botten.
Pärgament förvarades där med konstigt hoptrasslade
cirklar och långa latinska eller grekiska
namn och formler — i deras spindelnät
kämpade kanske ännu den ande, som trollmannen
sökt behärska i livstiden.</p>
<p>Här fanns lärdom, som fordom hetat
häxeri, och vidskepelse, som fordom hetat lärdom.
Och här fanns lärd och krånglig villfarelse,
som en gång fram i tiden kanhända
skulle heta sanning.</p>
<p>Här bevarades namnen på landsförrädare,
som stigit till rikedom och anseende, därför
att de svikit sitt fosterland och troget hållit<span class="pagenum"><a name="Page_239" id="Page_239">[239]</a></span>
sig till erövraren. Här höljdes med skam och
begabbelse, med dödsdom och landsflykt minnet
av sådana, som för sin trohets och ståndaktighets
skull råkat vilse bland underliga medmänniskor.</p>
<p>Och djupt under gemak och kök och visthus
och källrar gömdes fängelserna — besynnerliga,
trehörniga stenkamrar, så byggda, att ett
framflyttat järngaller kunde göra dem snävare
och snävare kring fången. Till sist måste han
stå upprätt i själva fönstergluggen. Kamrarna
voro låga och mörka. Man måste böja huvudet
i dörrvalven. Fukten rann i svarta strimmor
längs de kalla murarna. Stundom hängde gluggen,
som också var dörr, högt uppe över fångens
huvud … I ett källarhörn låg en stor hög järnskrot,
sällsamma redskap med taggar och tänger,
ringar och trådar, trissor och häktor —
men om dem visste grevinnan intet besked,
hon gick dem förbi, så hastigt hon kunde.</p>
<p>Slottet var en outtömlig bilderbok, grevinnan
tröttnade aldrig att vända i de brokiga
tavlorna, Nanna aldrig att beundra, njuta deras
skönhet eller ryslighet. Ett barns njutning är
ofta blandad med rysningar; och intet stegrar
så den unga glädjen som de kalla kårarna inför
det hemska eller spännande.</p>
<p>Nanna igenkände i bilderboken, märkligt
nog, samma värld, som Candide öppnat för
henne på prästgårdsvinden. Men det som i<span class="pagenum"><a name="Page_240" id="Page_240">[240]</a></span>
Candides sällskap isat och modfällt henne, det
värmde och lyfte henne här.</p>
<p>Candides blommor voro isblommor eller
pappersrosor. Här fingo rosorna sin färg och
sin doft, och de växte i sagans underskog. Den
goda fén strålade god och mild mitt ibland
dem, och där Gullerödsklockaren hånskrattat,
lyfte hon sina händer till ett välsignande korstecken
och brusade orgelackorden högtidligt
från det gamla slottskapellet.</p>
<p>Vackrare än alla tavlor var i alla fall bilden
av Antoinette, sådan Nanna redan i hundra
olika belysningar såg och kände henne. I
slottets alla härligheter hade Antoinette en
gång haft del; Nanna förstod, att de för grevinnan
blevo så mycket härligare vid glansen
av de vackra svarta barnaögon, som en gång
tindrat emot dem. Hon förstod, att »Toni» nu
på något sätt var uppstånden, och att, där grevinnan
och hennes gäst vandrade genom salar
och gångar, de tu hade en tredje osynlig emällan
sig. Och Nanna älskade redan den osynliga
som en syster, bad för henne i sitt hjärta, gnolade
sakta med i den sällsamma täxten till
orgelmusiken.</p>
<p>Nanna lopp, utan att veta det, en allvarlig
fara att bli papist. Här var det sovande slottet,
och blott en irrande och ridderlig Candide
kunde ännu rädda henne.</p>
<hr class="chap" />
<p><span class="pagenum"><a name="Page_241" id="Page_241">[241]</a></span></p>
<h2 id="XVII">XVII.</h2>
<p>»Petit oiseau, som trippade vid min sida
liksom — liksom Antoinette i dag! Hon var
knappa tretton, när hennes pappa dog —
Bayard, pauvre, jag lät genast skjuta hästen,
som kastat honom av. Det var kanske en synd
— miserere me — jag rådde inte mig själv,
jag hade varit i stånd att misshandla djuret
för olyckans skull. Jag tålte inte se Bayard,
men minns ännu skriet, när —.</p>
<p>»Vad pratar jag om, Toni, vad pratar jag
om? Du såg ju aldrig vare sig greven eller
Bayard. Mais de son ciel il te voit et te bénit,
Toni!</p>
<p>»Petit oiseau, hon hade sitt ponnyspann
och sin ridhäst — alltsammans lät jag skaffa
ur världen, jag minns inte längre på vad sätt.
Det var kanske grymt, men sorgen gjorde mig
grym — miserere me, priez pour moi, mon
père!</p>
<p>»Petit oiseau, hon sprang i park och salar,
sprang med små fågelsteg — hon var ej stark,
liknade en sjuk liten fågel, men läkarna spådde<span class="pagenum"><a name="Page_242" id="Page_242">[242]</a></span>
henne i alla fall ett långt liv. Jag hade varit
i stånd att väga deras medikamenter i guld
den tiden — och än i dag, ack, ännu mera i
dag, Toni!</p>
<p>»Hennes far avgudade henne, bar henne
på armarna, liksom han bar mig — i allt, som
rörde henne, tog han del, som om också han
varit hennes mor. Och alltid ville han se mig
speglad i henne. ’Se, <em class="gesperrt">så</em> brukade din mor
sitta och drömma, när hon ännu var fröken,’
sade han. ’Och <em class="gesperrt">så</em> flitigt satt också hon vid
sin båge en gång, och <em class="gesperrt">så</em> snäll var också hon
i sin Numa Pompilius.’</p>
<p>»Ack, greven var ett mönster som make —
skulle du få höra annat, mon enfant, så tro det
inte, men erinra dig, vad jag berättat dig! Han
var ett mönster, och när han ofta predikade:
’Likna din mamma, tag efter henne i allt, i
allt,’ så kunde jag varit frestad att säga: ’Imitez
votre père, mon enfant, likna i stället din
far i kärlek och uppmärksamhet!’</p>
<p>»Men Antoinette trivdes ej riktigt i vårt
klimat, pauvre petite — hon var klen, men så
vacker: ack, du skulle sett henne, ni skulle
känt varandra — fast kanske ni i alla fall inte
känt varandra då! Hon vistades mäst i Nizza
— i Nizza sommar och vinter, utom den sommaren
pappa föll — föll ifrån.</p>
<p>»Jag sjuknade, och du — Antoinette, menade
jag, imiterade mig — också hon blev sjuk,<span class="pagenum"><a name="Page_243" id="Page_243">[243]</a></span>
hårt sjuk. Hon dog — ack, att hon tagit mig
med sig i graven! Är det synd att tänka så
— priez pour moi, mon père! Ack, läkarna,
de skälmarna, jag hade varit i stånd att låta
hänga dem allesamman — om det varit i de
gamla, galna, förnuftiga tiderna!</p>
<p>»Antoinette, varför skall man mötas för att
skiljas? Varför skall man födas för att dö?
Antoinette — hon hade ett manér att sitta och
se på mig ibland, som om hon tänkte: ’Chère
maman, maintenant je vais m’envoler! Nu
flyger jag från dig, mamma! Petit oiseau,
petit fripon!</p>
<p>»Ack, Antoinette, varför kan du inte alltid
stanna här hos mig? Varför skall du behöva
tänka på alla de andra? Varför skall du ha
en pappa och en mamma? Varför skall du
ibland sitta och betrakta mig, som om du
tänkte: ’Chère maman, maintenant je vais
m’envoler!’</p>
<p>»Antoinette, säg — jag <em class="gesperrt">är</em> ju din chère
maman? Riktigt! N’est-ce pas?</p>
<p>»Ack, Nanon, förlåt mig — priez pour moi,
mon père!»</p>
<hr class="chap" />
<p><span class="pagenum"><a name="Page_244" id="Page_244">[244]</a></span></p>
<h2 id="XVIII">XVIII.</h2>
<p>Varför Vilhelm, sedan kamraterna förlorat
hoppet, fortsatt sin spaning, stod ej rätt klart
ens för honom själv. Han såg, att Gustav och
Daniel ondgjordes över hans nit, och förstod,
att hans välmening näppeligen genast skulle
skörda tack av alla i prästgården. Om han
värkligen återfann den försvunna, skulle hennes
bröder finna sig trädda för nära.</p>
<p>Tvivelaktigt var också, om han beredde
Nanna någon glädje med att återföra henne.
Hon misstrivdes i hemmet. Hon hade frivilligt
begett sig hemifrån, vände kanske ej frivilligt
tillbaka. Ty att sigenarna kunde ha ett finger
med i spelet, fann han föga troligt.</p>
<p>Men kom han igen med oförrättat ärende,
skulle han mötas av all den köld och allt det
hån, hans förrådda åsikter uppkallat mot
honom. Finge han slutligen en jobspost att
bära till prästgården, vore det knappt lönt att
ens bege sig dit.</p>
<p>I alla fall strövade och spanade han. Han
hade upptagit det spår, han trott sig ha upptäckt,<span class="pagenum"><a name="Page_245" id="Page_245">[245]</a></span>
hittills dock utan framgång. Uppe före
solen, unnade han sig ej rast, förrän natten låg
oigenomtränglig. Han logerade i bondgården,
men måste nödga betalningen på sitt värdfolk.</p>
<p>Kan människosjälen överhuvud förklaras,
så sammansatt varje känsla och varje beslut i
grunden är? Vilhelm fann det underligt, men
det tycktes honom, att vad han gjorde, berodde
endast av själviska grunder. Han kände det,
som om hans inre lugn hängde på, att han åter
visste prästdottern i säkerhet. Hans samvete
skulle ej bli tillfreds, innan han fört Nanna till
hennes anhöriga i Gulleröd. Hans ögon skulle
inte sluta sig i drömfri sömn, så länge de innerst
buro bilden av gamle kyrkoherdens kvalfyllda
blick.</p>
<p>Ibland lämnade honom också dessa skäl
likgiltig. Någonting annat, än mera själviskt
bevekte honom, jagade honom utför vägar och
stigar, genom skogar och kärr och skärpte hans
uppmärksamhet, tills den liknade en gammal
jägares.</p>
<p>Ibland liksom brände det till i bröstet, och
han skulle velat skänka vad som hälst, själva
sitt studentbrev, tyckte han, blott för att få
en skymt av den tafatta, långbenta flickungen
med de bedjande, oroliga rådjursögonen.</p>
<p>På annandagens töväder kom en nattfrost
och därefter ett nytt, ymnigt snöfall, som alldeles<span class="pagenum"><a name="Page_246" id="Page_246">[246]</a></span>
täckte, vad som tilläventyrs kunde ha
funnits av gamla spår.</p>
<p>Så gingo tre korta vinterdagar. Att Nanna
under hela denna tid, kanske dag och natt,
kunde ha tältat i skog och mark, var högst
otroligt. Hon måste i så fall förfrusit, så mycket
mer som hon kanske också hungrat. Men även
det otroliga måste prövas — vid äventyr, att
det till sist kunde befinnas vara värklighet.</p>
<p>Levde hon, måste hon nu förråda sig genom
nya spår och genom påhälsningar i grannarnas
gårdar och stugor. Så täta blevo Vilhelms
besök och så ivriga hans förhör, att den
tröga befolkningen började få inträsse och de
yngre drängarna självmant biträdde vid spaningen.
Under vintern hade ju bönderna gott
om tiden.</p>
<p>Fortfarande intet spår — ej ett fotsteg, ej
en trasa, ej en skymt.</p>
<p>Nyårsaftonen strax efter frukosten — Vilhelm
stod just i begrepp att bege sig ut, och
moran packade matsäcken — trädde länsmannen
med två fjärdingsmän in till Anders Svens.</p>
<p>Moran hajade till en smula, men far i huset
förblev lugnt sittande med benen uppdragna i
kakelugnsbänken och långpipan i munnen.</p>
<p>— God dag i stuan, hälsade kommissarien,
som ville visa sig gemytlig.</p>
<p>— Go da, svarade Anders med en nick,<span class="pagenum"><a name="Page_247" id="Page_247">[247]</a></span>
men utan att ta pipan ur mun eller lyfta på
mösskärmen.</p>
<p>— Ja, det är den här historien om kyrkoherdens
Nanna, förklarade länsman i sin
spruckna falsett, som han fåfängt sökte få att
låta »gemen».</p>
<p>Vilhelm bleknade.</p>
<p>— Har kyrkoherden anhållit hos kommissarien
—, frågade han och darrade på målet.</p>
<p>— Ja, jag ska låta anställa skallgång, upplyste
länsman och granskade misstänksamt studenten.
— Vet han något, så ut med det!</p>
<p>— Visste han något, svarade mor Anders
Svens i Vilhelms ställe, — så stod han välan
inte här i stuan nu!</p>
<p>— I kan låta honom själv tala för sig, skrålade
länsman för full hals, — och I, Anders
Svens kan gärna lätta på huan för konglig majestät
och kronan.</p>
<p>Anders Svens log brett, men flyttade varken
på mössa eller pipa.</p>
<p>— Jag snackar allri mä länsman, svarade
han tryggt, — strajs etter ja har edet.<a name="FNanchor_12" id="FNanchor_12"></a><a href="#Footnote_12" class="fnanchor">[12]</a></p>
<p>Moran slog upp ett skallande skratt, och
i själva fjärdingsmännen kluckade det av munterhet.
Men kommissarien mulnade till.</p>
<p>— När jag frågar, sade han strävt, — skon<a name="FNanchor_13" id="FNanchor_13"></a><a href="#Footnote_13" class="fnanchor">[13]</a>
I svara. Det är så förordnat och påbjudet.
Och nu skon I lämna man och hund till skallgång.<span class="pagenum"><a name="Page_248" id="Page_248">[248]</a></span>
I bler väl mjukare, tillade han lägre,
— äss<a name="FNanchor_14" id="FNanchor_14"></a><a href="#Footnote_14" class="fnanchor">[14]</a> ja kommer en gång och pantar för
skatten.</p>
<p>— <em class="gesperrt">Äss</em> I kommer, svarade Anders och
strök en fosforsticka mot byxbenet. — Men
äss I vill söka flickan, kan I söka’na utanför
mina dörrpäla.</p>
<p>— Jag talar med den där, röt konungens
illa sedde sändeman och pekade på Vilhelm.
— Har I sett den efterlysta?</p>
<p>— I hennes hem, svarade Vilhelm, — som
gäst över julen i Gulleröds prästgård. Sedan
har jag inte sett till henne, men sökt har jag
i dagarna fyra och snart fem.</p>
<p>— Ja — så, mån tro det, undrade länsmannen
sävligt, — en sån herreman har osse
sökt — mäst oppåt herregåren, kan tänka?</p>
<p>Vilhelm svarade ej. Länsman tog hans
tystnad för medgivande.</p>
<p>— Bondvägarna har han väl inte extemerat,
men där är det skallet ska gå, triumferade
kommissarien och vände sig mot dörren. —
Vi komma igen, Anders. Marsj, gubbar!</p>
<p>Vilhelm lyddes ej till bondfolkets glam och
speglosor, sedan kronofolket avtroppat. Han
grundade över den nya tråd, kommissarien i
sin välvishet räckt honom.</p>
<p>Samtidigt greps han av häftig oro. Nu
befalldes ju man ur huse. Kronan anställde<span class="pagenum"><a name="Page_249" id="Page_249">[249]</a></span>
jakt. En kedja knöts, som måste fånga det
skyggaste villebråd. Och för drevet med dess
jägare och stövare måste stackars Nanna till
sist jagas upp och fram. Men vilken jakt! Och
vilket hemfölje för en skygg och späd ung
flicka?</p>
<p>Han kände, att han <em class="gesperrt">nu</em> kunnat hjälpa att
gömma henne, försvara henne mot hela socknen,
mot föräldrarna, kronan, alla. Bröstet
bultade. Ögonen lyste.</p>
<p>Vilhelm tog avsked och skyndade ut.</p>
<p>Herregårdshållet hade han hittills lämnat
outforskat. Det hade synts honom för tättbebott.
Ingen kunde väl falla på den tanken
att gömma sig mitt i en by!</p>
<p>Men <em class="gesperrt">om</em> hon nu ej fanns i byn — om
hon gömt sig på själva slottet!</p>
<p>Det var det orimligaste — som kanske
var det troligaste!</p>
<p>Han kom att tänka på de antydningar om
grevinnan, som sipprat fram i prästgården.
Hennes avstängdhet, främmande religion, änkestånd,
barnlöshet.</p>
<p>Han mindes spannet, som passerat späjarna
på skogsvägen. Ho anade, vad som kanske
just den stunden — eller tidigare eller senare
— gömdes i den vapenprydda gamla droskkuren?</p>
<p>Med en iver, som om vissheten med ens
dagats för honom och det gällt förekomma ett<span class="pagenum"><a name="Page_250" id="Page_250">[250]</a></span>
mord, skyndade Vilhelm än en gång förbi den
lilla kyrkogårdsmurens översnöade taktegel.
Nu bar kosan åt motsatt håll.</p>
<p>Det tog en halvtimmes vandring på drivkantade
skogsvägar, innan han fick slottet i
sikte. När han passerade herregårdsbyn, förstod
han det lönlösa i att söka flyktingen där.
Dessa stugor av ohuggen gråsten med sina
små skumma fönster, spräckta rutor och söndriga
halm- eller tegeltak lockade ingen bortskämd
liten prästdotter.</p>
<p>Men där, en kvart senare, där lyste det
fram, kalkvitt med svart skiffertak och vita
skorstenar, i en uthuggning i skogen, Herrevalls
slott.</p>
<p>Ovan häckarna varsnades ej stort mer än
övervåningen och mällan dem en trädgårdsdörr
och nedervåningens två höga mittfönster. Byggnaden
var på avstånd ej vidare imponerande,
såg nästan ut att ha varit ämnad till änkesäte
eller eremitage — så försvann den mällan de
väldiga, nu vitmenade skogskulisserna.</p>
<p>På andra sidan vägen såg blicken genom
en rad uthuggningar i skogsmurarna en avlägsen,
solspeglande isrand. Även där bortom
skog. Hela insjön låg tydligen inom godsets
råmärken.</p>
<p>En del av dessa skogsområden hade Vilhelm
redan genomströvat. Andra voro nytt<span class="pagenum"><a name="Page_251" id="Page_251">[251]</a></span>
land. Här fanns gott om utrymme för en folkskygg
flicksnärta.</p>
<p>Men mittöver, åt andra hållet, reste sig det
vita slottet. Nedervåningens mittfönster betraktade
späjaren likt två stora, bevakande, sugande
ögon. Vart han spanade, lockades till sist
blicken mot dessa fönster. De tycktes vilja
honom något; de visste och väntade och på
samma gång fruktade och önskade honom i
sin närhet.</p>
<p>Vilhelm mindes nu tydligt, att farbror
kyrkoherden en gång i Nannas närvaro berättat
om änkegrevinnans åstundan att få råka hans
yngsta dotter.</p>
<p>Studenten vandrade vidare likt en sömngångare;
efter tio minuter stod han i gapet
på herrgårdsallén. Tveksam svängde han in
mällan dessa rader av kalkade stenar, nu halvgömda
i snön, och mällan de avlövade,
snöspräckliga almarna. Dragen efter snöre,
stängdes uppkörsallén vid sin övre ända av
en byggnadsprofil, kanske förvaltarbostaden.</p>
<p>Vandraren hann genom trädens stränga,
nu taklösa arkad och förbi flygelbyggnaden och
stannade tvehågse på en gårdsplan, fylld med
översnöade rabatter och begränsad av tre, fyra
boställs- och ekonomibyggnader, alla vitkalkade
och förenade med en mur, bakom vilken skogsparken
sträckte fingrarna av sitt vinterskelätt.</p>
<p>Allt vilade vitt och dött, men i nästa ögonblick,<span class="pagenum"><a name="Page_252" id="Page_252">[252]</a></span>
medan han ännu tvekade, kom en täcksläde
bjällerklingande upp ur portvalvet mittemot
huvudbyggnaden.</p>
<p>Släden stannade nedanför trappan, utan att
någon gjorde min av att öppna vapendörren.
En betjänt sneddade i sakta mak planen och
knäppte gående sina handskar. I släden fanns
alltså ingen, den väntade ännu på sina åkande
— någon i slottet skulle fara ut.</p>
<p>Vilhelm förstod, att han med en smula
tålamod snart skulle få sin nyfikenhet stillad.
Fanns flickan på herregården, var det klart
nog, att hon skulle med på åkturen. Hästarnas
yviga nät, deras rika ståt med bjällror och rödvita
silkestofsar gällde kanske enkom en liten
övermaga passagerare.</p>
<p>Fem vänteminuter ökade främlingens djärvhet.
Han låddes varken om kuskens trägna
klatsjande eller om betjäntens tillrop och handvinkar.
Han ämnade inte låta jaga bort sig,
innan han fått visshet. Han måste råka Nanna,
innan drevet spänt sin jägarkedja också kring
herregården. Måste vädja till hennes egen fria
vilja, innan våldet grep in med hårda nävar.</p>
<p>All skygghet, alla hänsyn hade fördunstat,
när han satt foten på översta trappsteget och,
snuddad av silkessnärten, av all kraft bultade
på med portklappen.</p>
<p>I samma ögonblick slogos dörrarna upp.
Ett äldre, undersätsigt, rödlätt, ompälsat fruntimmer<span class="pagenum"><a name="Page_253" id="Page_253">[253]</a></span>
blev synligt och tätt bakom henne,
mällan två betjänter, Nanna.</p>
<p>Nanna — och hur förvandlad! Det blyga
råkidet hade fått ett stadigt, nästan hårt uttryck
i blicken. Ansiktsfärgen var sund och
hög, huvudet hölls rakare på sin smala nacke,
gången hade fått en mjukare svikt, som berättade
om nyförvärvad känsla av sin värdighet.
I det oregelbundna skolflickansiktet fanns redan
något, som lovade kvinna och — skönhet.</p>
<p>Fruntimret, damen — som han förstod
måste vara grevinnan — hade spörjande
mönstrat honom; och Vilhelm hade med en
djup bugning och hatten i handen samlat sig
till ett tilltal. Nu skred Nanna över tröskeln.
Nu såg hon honom. Sista steget spratt till och
blev kortare. Hon hade känt igen honom.</p>
<p>Han mötte hennes blick — men på en
gång undvikande och stolt, tycktes den ej vilja
veta av honom. Hon knappt skiftade färg, och
hon sänkte ej pannan. Han bedrog sig ej: i
den bruna, djupnade blicken bodde ett agg,
en stelnad smärta, en förhårdning likt trots
eller hämdkänsla.</p>
<p>— Nanna, sade han bevekande.</p>
<p>Grevinnan gav en vink åt betjänterna.</p>
<p>— Quel est cet homme-là, frågade hon,
omskrivande en befallning.</p>
<p>Vilhelm fattade sig raskt.</p>
<p>Han hade kastat en hastig blick på<span class="pagenum"><a name="Page_254" id="Page_254">[254]</a></span>
sina kläder och trodde sig förstå misstaget.
Hans klädsel hade farit illa under dessa strövdagar
i skog och mark i alla väder och väglag.
Med ränseln på ryggen, det grova, åtspända
läderbältet, byxorna nerstoppade i
stövelskaften och den vida slokhatten på nacken,
liknade han mera en stråtrövare eller långväga,
vandrande gesäll än en liber studiosus — om
nu det sista betydde något inför en grevinna.</p>
<p>— Madame la comtesse, började han och
begagnade till självförsvar de förnämas tungomål,
— je vous demande mille pardons. Mais
le père et la mère de cette jeune fille —</p>
<p>— Ah la la, avbröt grevinnan otåligt, nästan
förbittrat, som om han vidrört en sårbar punkt
i hennes stämning, — nous allons nous promener
ensemble dans les bois — après le retour
peut-être —</p>
<p>Hennes högvälborenhet nickade en uppmaning
åt Nanna och skred skyndsamt utför
trappstegen, medan flickan ilade förbi henne.</p>
<p>— Prenez garde, madame la comtesse,
ropade han med smärtsam iver, — que la jeune
fille ne soit vue par les gendarmes —</p>
<p>Det var ovisst, huruvida de grevliga öronen
uppfattat hans varning; Nanna hade väl ej ens
uppfångat den. Hennes högvälborenhet steg
hastigt in i kuren, där flickan försvunnit före
henne. En betjänt sprang upp bakpå. De två
andra motade studenten utför trappan.</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Page_255" id="Page_255">[255]</a></span></p>
<p>En klatsj som en pistolknall, ett ryck i
bjällrorna, och slädstassen gled bort med nätet
svävande likt en sky och tofsarna gungande
likt små röda och vita lågor. Det hela liknade
så nära som möjligt en flykt för en fiende.</p>
<p>Med en sällsam sveda i bröstet och en
hettande rodnad på kinderna avlägsnade sig
Vilhelm från slottsgården. Han kände sig som
en slagen fältherre, han hade med skymf blivit
jagad från valplatsen.</p>
<p>Hans strövtåg hade visserligen krönts med
upptäckten, och hans oro för Nannas räkning
borde vara förbi. På slottet gick det ingen nöd på
henne — så mycket hade han sett — och grevinnan
skulle veta skydda henne till och med för
kronobetjäningen. För Vilhelm återstod endast
uppgiften att underrätta prästgården; även där
skulle snart oron vara över. Ett par timmars
förargelse endast — sedan skulle farbror kyrkoherden
egentligen känna sig smickrad av äran;
han skulle kanske låta bero, tills hennes högvälborenhet
självmant skickade tillbaka sin fånge.</p>
<p>Intet av detta förslog som tröst åt den
unge studenten. Ännu ville det ej klarna i
hans aningars dunkel, men starkare än förut
kände han, att hans ihärdighet haft annan botten
än de andras. Minnet av den undvikande
blicken sved och brände som ett sår. En fjortonårings
tystnad förödmjukade djupare än grevinnans<span class="pagenum"><a name="Page_256" id="Page_256">[256]</a></span>
högdragenhet och betjänternas näsvisheter.</p>
<p>Han kände det som en sjukdom, växlande
mällan mattighet och oro. Under den svidande
och frätande plågan sög ett slags hunger, som
ej var i släkt med magens. Den hade i all sin
otillfredsställdhet stundom någonting angenämt,
ljuvt, som mitt under svedan svalkade och berusade.</p>
<p>Vilhelm förströdde väntans timmar i slottets
nära omnäjd. Han samtidigt pinades och
njöt av sin väntan. Han kom sig knappt för
med att räkna timmarna; men de syntes honom
ömsom långa och korta, ömsom gråa och
rosiga.</p>
<p>Varifrån hans glädje rörde, visste han väl
ej själv, ej häller, hur han fick lusten att sjunga.
Det hade aldrig varit bevänt med hans röst
och inte häller med hans sånglust, även om
hans barndom infallit i Otto Lindblads decennium.
Men i de tysta skogarna, där grevinnans
bjällror annars endast tävlade med talgoxen och
nötskrikan, skulle man nu kunnat höra en ung,
blekhyad student med små pepparbruna ögon
gnola melodierna till <em class="gesperrt">Hulda Rosa</em> och <em class="gesperrt">Till
skogs en liten fågel flög</em> och bägge
med oförmodat uttryck.</p>
<p>Kort före skymningen, äntligen, kom täcksläden
pinglande. Vilhelm iakttog den från sitt
gömställe med brinnande blick och stark hjärtklappning.<span class="pagenum"><a name="Page_257" id="Page_257">[257]</a></span>
Modet svek honom att följa efter
och äventyra ett nytt avskedande på själva
trappan.</p>
<p>Den plan, han hyste, var, när allt kom
omkring, ännu djärvare.</p>
<p>På omvägar smög han sig in i trädgården,
och från en berså, hög som ett torn, bespäjade
han manbyggnaden. Han hade lagt märke till,
att gångarna närmast slottet voro skottade, och
därav slutit, att de användes som vinterpromenad.
Och kanhända — stod trädgårdsdörren
rentav origlad.</p>
<p>Några spända minuter förflöto under ovisshet.
Att fingra på en riglad bakdörr kunde ha
sin fara med sig i dessa tider. Såg man därtill
ut som en landsvägsriddare, kunde man lätt
bli mottagen som en sådan; och på de stora
godsen sutto kulorna löst i betjänternas terzeroler
och ryttarpistoler.</p>
<p>Studenten hade beslutit våga försöket, då
han häjdade den framsträckta foten. Om slottshörnet
hade dykt upp en manlig gestalt —
vid närmare påseende en gänglig gubbe i fotsid
rock och med en lågkullig hatt, vars sidobrätten
nästan hade formen av pärgamentrullar.</p>
<p>Det var patern, och han trippade, följande
den skottade gången, raka vägen mot trädgårdsdörren,
vilken han öppnade och strax efter drog
igen om sig. Vilhelm var ögonblickligen ute<span class="pagenum"><a name="Page_258" id="Page_258">[258]</a></span>
ur bersån, i ett par språng framme vid dörren
och i hälarna på patern.</p>
<p>Den gamle hann ej ens titta sig tillbaka,
innan en okänd ung man stod tätt bakom honom
i den lilla förstugan. Och bägge kommo nästan
samtidigt in i riddarsalen.</p>
<p>En brasa susade i den väldiga gamla cheminén.
Skenet fladdrade över svartnade porträtt
och halvrostade gamla harnesk, medan
röda glimtar tändes och slocknade i silvret på
det dukade middagsbordet.</p>
<p>Patern hämtade sig snart från sin förvåning.
Hennes högvälborenhet var en person,
full av nycker, och den sällsamt klädde unge
mannen med de bleka dragen och de vassa
ögonen kunde mycket väl vara en improviserad
middagsgäst.</p>
<p>Den gamle anlade sitt fryntligaste leende,
men medan han gnuggade sina magra, frusna
fingrar framför brasan, höll han för alla fall ett
vaksamt öga på silverservisen.</p>
<p>Vilhelm, som fann tystnaden tryckande och
fåfängt sökt efter en ursäktande inledning, beslöt
gå rakt på saken och genast värva en
bundsförvant.</p>
<p>— La jeune fille ici, brådskade han sluddrigt
och med sitt komiska studentuttal, — a
un pauvre père qui la pleure —</p>
<p>Med detta meddelande avstannade konversationen.<span class="pagenum"><a name="Page_259" id="Page_259">[259]</a></span>
Ty under det han talade, inträdde
grevinnan och hennes skyddsling.</p>
<p>Den förra studsade och såg sig om efter
hjälp. Nanna smålog för sig själv, men det var
honom omöjligt att utrannsaka, vad som doldes
i det leendet.</p>
<p>— Madame la comtesse, började Vilhelm
förlägen.</p>
<p>— Que faites-vous ici? Qui vous a laissé
entrer?</p>
<p>Katolska grevinnan hörde ej till de hjärtnupna
fruntimren; hon fann sig snabbt. En så
erfaren gammal dam genomskådade genast
både Vilhelm och hans ofarlighet; kanske också
hans stämning, ty hon gick honom hotande inpå
livet.</p>
<p>— Que voulez-vous de nous?</p>
<p>— Ack, Nanna, utbrast Vilhelm, som förlorat
behärskningen både över sig själv och
det främmande tungomålet, — i fyra dar har
jag letat i skogarna. Pappa är förbi av sorg,
och för mamma har man måst finna på en
nödlögn.</p>
<p>Grevinnans ögon irrade oroligt. Hon liknade
en kycklinghöna framför den jagande rövaren;
hennes satta, sammetsklädda gestalt
bredde sig, som om hon med sin kropp velat
täcka sin skyddsling. Ce monsieur tycktes ej
så lätt avspisad.</p>
<p>— Monsieur, en errant dans les bois, smålog<span class="pagenum"><a name="Page_260" id="Page_260">[260]</a></span>
hon en smula tvunget, — vous avez commis
une erreur! Och, tillade hon, medan ivern
stred med det uppdykande medlidandet, — jag
har låtit underrätta madame, att Nanna befinner
sig väl. Elle m’a faite une visite et se
trouve bien ici. Lämna oss i ro några veckor
— en månad — några dagar — och jag skall
själv —</p>
<p>Det högvälborna ansiktet speglade hennes
sinnesrörelse. De svarta ögonen djupnade och
brunkantades, näsan förlängdes, mungiporna
drogos ned. Hon lutade insmickrande på huvudet,
samtidigt hon sänkte händerna och knäppte
dem.</p>
<p>— Jag har lärt mig hålla så gruvligt mycket
av henne — min — ma petite Antoinette!</p>
<p>Och för att helt beveka honom vände hon
sig till Nanna.</p>
<p>— Prie ce monsieur, prie-le qu’il te laisse
ici quelques jours!</p>
<p>Det hade varit en synvilla, att Nanna fått
en tår i ögonvrån. Hon syntes fullständigt oberörd.
Hon bad inte, varken för sig själv eller
för någon annan. Hon betraktade oavvänt studenten,
men mera nyfiket än medlidsamt.</p>
<p>Hjärtat vred sig i bröstet på honom, tyckte
han.</p>
<p>Han tittade nedslagen på parkettgolvet.
Blott ännu en gång kastade han en blick på
henne.</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Page_261" id="Page_261">[261]</a></span></p>
<p>— Jag har ingen rätt att tvinga någon,
sade han, — men vi hålla ju så mycket av
Nanna, allesamman —</p>
<p>— En effet? Réellement?</p>
<p>Det var ett misstag, att någon yttrat de
orden. Men de lågo i luften, tyckte Vilhelm,
de susade kring alla munnar; hela rummet
tycktes småle och fråga:</p>
<p>— En effet? Réellement?</p>
<p>Vilhelm kände sig kränkt av otacksamheten,
sårad av tvivlet, och han var förlägen
över sin förlägenhet. Han anade, att han förrått
sig — visste samtidigt ej, vad han haft
att förråda — och han varken vågade eller
värdigades titta upp.</p>
<p>Det var tyst en sekund, så tyst, att man
kunde höra den gamle prästen gnida händerna
framför spiseln.</p>
<p>Så skrattade grevinnan, grymt, överlägset,
nyfiket.</p>
<p>— Mauvais sujet que vous-êtes, log hon,
— et mauvais acteur! Ni förmår inte dölja ert
hjärta, monsieur — varken för helt gamla
kvinnor eller för helt unga!</p>
<p>Och hon upprepade, som om hon njöt av
tanken:</p>
<p>— Ni pour les trop agées, ni pour les trop
jeunes!</p>
<p>Vilhelm svarade ej, förmådde ej svara;
önskade blott, att han aldrig begagnat bakdörrar.<span class="pagenum"><a name="Page_262" id="Page_262">[262]</a></span>
För dem, som vid födelsen bestämts
för huvudingångarna, blev den första bakdörren
gärna till en fälla.</p>
<p>Han var infångad, genomskådad, utskrattad.</p>
<p>— Je ne vous comprend pas, stammade
han snubblande över konsonanterna, och han
förmådde ej se upp.</p>
<p>Än en gång skrattade grevinnan, och skadeglädjen
riktigt klirrade i det skrattet.</p>
<p>— Madame la comtesse est servie, ljöd i
detsamma hovmästarens släpiga röst.</p>
<p>Vilhelm vände sig stum mot trädgårdsdörren;
bakom sig hörde han som i drömmen
katolska grevinnan håna honom:</p>
<p>— Men monsieur, vill ni inte hålla till
godo? La petite Nanon skulle bli så glad!</p>
<p>Han var ej säker, men tyckte, att han hört
ett litet skratt också från henne — också från
Nanna. Han greps av ett raseri, stövlarna
fumlade mot paneler och dörrtrösklar; ena dörren
smällde han igen, den andra blev olåst;
snön knarrade under hans ojämna, hackiga steg.</p>
<p>Hans förbittring vände sig efter den första
minuten mot honom själv. Han förbannade
sin tunga sinnesart, sin brist på smidighet och
umgängsamhet. Ur stånd att hålla god min i
elakt spel, ur stånd att vända ett tvetydigt läge
till sin förmån, var han egentligen illa utrustad
för en värld som denna. Han kallade sig trång,<span class="pagenum"><a name="Page_263" id="Page_263">[263]</a></span>
lillgammal och förmäten; han sade sig — som
ofta förut — att hans världskännedom ej förslog
att bedöma världen och dess lagar. Han
fann sin stolthet vara tölperi och sin sanningskärlek
sekterism. Bakom ärligheten låg i alla
fall endast ofördragsamhet; bakom troheten
mot en föresats blott en ovig, tung egoism.</p>
<p>Men det skulle överstigit hans krafter att
nu sitta till bords med en gammal dam, en
gammal präst och en fjortonårig flickslänga,
vilken han för en vecka sedan behandlat ömsom
som onkel och som rannsakningsdomare.</p>
<p>Med en smärtsam suck steg han över tröskeln
till sin kammare hos Anders Svens.</p>
<hr class="chap" />
<p><span class="pagenum"><a name="Page_264" id="Page_264">[264]</a></span></p>
<h2 id="XIX">XIX.</h2>
<p>Nyårsdagen kom Vilhelm bittida i kläderna.
Han gav sig knappt ro att få sin kappsäck
packad, innan han gjorde upp, sade farväl
och skyndade på dörren. I hans farväl gömdes
en biton, som fick moran att lyfta huvudet
och bliga stort.</p>
<p>— Ih nä, gräbban är väl då allri tillrättakommen,
frågade hon och följde honom med
ögonen.</p>
<p>Han varken svarade eller vände sig om,
vilket efter all visad vänlighet förekom mor
Anders Svens underligt och fyllde hennes huvud
med allahanda plågsamma gissningar och
griller.</p>
<p>Vilhelm ville för allt i världen uppskjuta
mötet med kyrkoherden. Han kände, att han
behövde samla sig innan dess, och förstod, att
farbror skulle höra inom i bondgården före
mässan.</p>
<p>Moran och kyrkoherden fingo även mångt
och mycket att språka om, när de fem minuter
senare träffades.</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Page_265" id="Page_265">[265]</a></span></p>
<p>Vilhelm hade egentligen tänkt tillryggalägga
Gullerödsvägen till fots — till middagen
var det tids nog med att råka farbror — men
fötterna buro honom, trots vilja och föresats,
mot helt annat håll. Han kunde ej neka sig
den trösten att få skicka manbyggnaden på
Herrevall en sista avskedsblick.</p>
<p>Första vägbiten var full med torpfolk, som
vandrade till kyrkes, fattigt, arbetsknotigt folk,
men både männen och framför allt kvinnorna
stassade i svart till hälgdags. Svensken har i
alla tider och nästan alla klasser hållit mera
på kläderna än på möblerna. I den gråstensgråa
statbyn vimlade det av svartklädda kvinnfolk
och lillgamla barnungar, kånkande på tunga
spänneböcker.</p>
<p>Närmre slottet lågo vägen och trakten
öde. Skogen stod orörlig och högtidlig i sin
svartvita nyårsdräkt. En hare skuttade över
vägen. En råbock brynte hornen mot en knastig
ek. Nötskrikan ven brokig och vintertyst
mällan snåren.</p>
<p>Hur länge den unge studenten stått och
stirrat på det vita slottet, visste han ej så noga.
Men han bröt upp i en obefogad ängslan, att
någon kunnat igenkänna honom från fönstren.</p>
<p>I sakta mak kom han förbi herrgårdsallén
och gjorde just en krok utåt vägen för att undvika
att skrämma en liten ekorre, som satt i
grenvecket på en vinterärgig bok — då han upptäckte<span class="pagenum"><a name="Page_266" id="Page_266">[266]</a></span>
Nanna uppkliven på en stätta över stengärdsgården
och fången i betraktelser över
samma lilla djur.</p>
<p>Hans första trumpna tanke hade varit att
gå förbi. Men så hörde hon hans steg; deras
ögon möttes, och Nanna lyste upp och smålog.</p>
<p>Det var omöjligt att stå emot det leendet.
Det berättade eller tycktes berätta så mycket,
och fast man nyss fyllt sina nitton, är man
ej alldeles läderhjärtad. Vilhelm kände, att det
ryckte i smilbanden.</p>
<p>— Mademoiselle är förstås ute olovandes,
frågade han med ett par elaka gnistor i blicken.</p>
<p>— Ja, svarade hon käckt, — jag smög mig
ut genom trädgårdsdörren. Madame la comtesse
sov ännu — och — det är så roligt!</p>
<p>— Vilket? Att smyga sin väg olovandes
— utan avsked och tack, undrade han, medan
det ordentligt kittlade i strupen. — Det är en
grym vana. Man kan göra andra stora bekymmer
med den — i Gulleröd till exämpel sitta
nu alla i ängslan och sorg.</p>
<p>— Värkligen, sporde hon och sköt fram
huvudet på ett så täckt sätt, att han urskuldade
hennes ord. — Har man värkligen saknat stackars
lilla Nanna?</p>
<p>I flickstrupen skalv någonting, som inte
var skratt.</p>
<p>— Alla ha vi saknat lilla — Nanna, försäkrade
studenten och skämdes, att han svalde<span class="pagenum"><a name="Page_267" id="Page_267">[267]</a></span>
inför en barnunge. De fem skiljoåren betydde
ju så gott som tio — de utgjorde barriären
mällan två olika åldrar.</p>
<p>Nanna hoppade ner på landsvägen.</p>
<p>— Jag hade ämnat mig till kyrkan, berättade
hon allvarsam. — Går du med?</p>
<p>— Längre än så, smålog han, ty han såg,
att hon stod i skinnkappa och bottforer. Just
sådan hon gick och stod, då hon rymde förra
gången, tänkte han.</p>
<p>Hon nickade och tittade neråt vägen, åt
Toftarp till — och han tolkade nicken; den
betydde: hem — hem till Gulleröd!</p>
<p>— Ska vi inte ge oss åstad nu, frågade hon
utan att se på honom.</p>
<p>— Inte åt det hållet, bestämde han med
en hastig ingivelse. Han mindes, att han sett
länsman vid kyrkgrindarna; det var inte fullt
säkert, att kommissarien skulle ha försyn ens
för gudstjänsttiden.</p>
<p>— Det har du rätt i, medgav hon och
gjorde sig så listig och hemlighetsfull, — när
grevinnan saknar mig, skickar hon nog Christophe
ner emot kyrkan. Vart ska vi gå?</p>
<p>De gingo för enkelhetens skull till en början
åt motsatt håll. Varken Nanna eller Vilhelm
hade en aning om vägarna och väderstrecken.
Men just <em class="gesperrt">detta</em>, tyckte Vilhelm, liksom
<em class="gesperrt">det</em>, att de nu <em class="gesperrt">bägge två</em> voro ute<span class="pagenum"><a name="Page_268" id="Page_268">[268]</a></span>
olovandes, skänkte ett gudomligt behag åt den
friska nyårsmorgonen.</p>
<p>Eller kanske var det <em class="gesperrt">det</em>, att hon helt
oförberett börjat dua honom. Detta lilla »du»
petade på farbroderligheten och lät honom i
tysthet lägga märke till, att han nätt och jämt
var huvudet högre än hon.</p>
<p>Tungorna hade i alla fall i början svårt att
komma i gång. De båda ungdomarna kände
sig så högtidliga, som om de värkligen ginge
till kyrkes samman.</p>
<p>— Jag tror, det är bäst vi hoppa över
gärdesgården, sade Nanna efter en stunds vandring,
— om grevinnan låter söka efter mig,
hitta de oss lättare på vägen än i skogen.</p>
<p>Detta fann Vilhelm vara riktigt tänkt: vägen
kunde för rästen lika lätt leda dem vilse
som okända skogen. Han redde sig att hjälpa
henne över — men där stod hon redan, i ett
språng på andra sidan, trots bottforer och allt:
han hade bara att följa efter. Han föreföll sig
klumpig och gammal. Avståndet dem emällan
var större, än han ibland höll på att förgäta,
att det var. Han överraskade sig än en gång
med att finna sig löjlig, som behandlade en
byxtös som en vuxen flicka.</p>
<p>I skogen dröp emällertid stelheten av. Att
prassla i snöiga boklöv, piskas av granruskor
och halvsnava över försåtliga kryprötter är inte
för högtidligt folk — knappt ens för vuxet. Det<span class="pagenum"><a name="Page_269" id="Page_269">[269]</a></span>
dröjde ej länge, innan Vilhelm lagt bort sin
färska studentvärdighet. Han blev åter gymnasisten,
ömsom vig och trumlig på foten; han
flängde och for, hoppade och kröp och måste
stundom visa sig på styva linan för en näpen
liten mamsell av sina bekanta.</p>
<p>Nanna glömde lika snart — eller ännu
tidigare — sin blyghet. Hon pratade och skrattade
som med en obetydligt äldre skolkamrat,
frågade, motsade och bytte små förtroenden;
kanske till och med koketterade smått, så långt
bottforerna och mössan tilläto.</p>
<p>— Grevinnan är allt en rysligt gentil person,
utbrast hon, rätt som det var, med en bekymmerslös
släng på den lilla flätan i ryggen.
— Hon lovade mig en guldkedja och ett guldkors
till minne av sig, innan jag skulle hem
igen.</p>
<p>Det klack till i Vilhelm. Så obesvärat hon
redan kunde jollra om sin kedja — och hur
förhöll det sig egentligen med den andra?</p>
<p>Nanna märkte varken hans allvar eller hans
bemödande att förjaga det. Hon strövade och
pratade lika muntert och sorglöst, som hade
hon förgätit både vad hon lämnade, och vad hon
närmade sig. Vem kunde missunna henne att
få prata på?</p>
<p>— Det var förskräckligt gentilt, försäkrade
hon ivrigt, — den hade hängt om halsen på
hennes egen dotter — hon hette fröken Antoinette<span class="pagenum"><a name="Page_270" id="Page_270">[270]</a></span>
och dog, när hon var vid min ålder! Kan
du tänka dig: jag fyller femton till sommaren
och har inte gått fram ännu. Är det inte orättvist!
Och du kan tänka dig, hur det måste
kosta på att skiljas från henne — kedjan, jag
menar —</p>
<p>— Fick du den nya kedjan med dig, frågade
han sakta.</p>
<p>— Hahaha, skrattade hon och tittade förvånad
upp till honom, — den springer jag ju
ifrån nu, vet jag! Jag får nog aldrig någon
kedja, tillade hon lägre, men slog åter in i
sin övermodiga, nästan stojande ton. —
Strunt i kedjan för rästen! Jag <em class="gesperrt">kunde</em> inte
vara längre borta från mamma. Det var för
rästen när madame la comtesse började tala
om Antoinette, som jag kände, att jag saknade
min egen riktiga mamma. Fast nog — nog
brydde grevinnan sig bra mycket mer om mig,
än mamma gör —!</p>
<p>— Ma petite, ma petite, så du pratar, förebrådde
Vilhelm muntert.</p>
<p>— Jag håller så förfärligt mycket av min
mamma, knyckte Nanna på nacken, — men det
är vi så många om. Alla måste ju hålla av
mamma: alla syskonen avguda henne, och alla
måste hon hålla av tillbaka. Men när man
måste hålla av många på en gång, så måste
man ju dela på kärleken — det blir inte så<span class="pagenum"><a name="Page_271" id="Page_271">[271]</a></span>
mycket åt varje, och det blir — nästan ingenting
åt den minsta!</p>
<p>— Vad säger du, lilla Nanna, tillrättavisade
Vilhelm och förvånades på en gång över naiviteten
och gammalklokheten i resonemanget. —
Vad säger du? Den yngsta brukar ju vara
gunstlingen före alla de andra.</p>
<p>— Hos oss är det inte så, pratade hon
utan vidare beklagande i tonfallet, — hos oss
står äldste bror, Josef, volontären i Kristianstad,
högst i gunst. Och det är ju inte underligt,
så stor och klok och — <em class="gesperrt">vacker</em>, som
han är. Alla kvinnor bli galna i honom —
jaha, allesamman, jag med! Jag kommer aldrig
att gifta mig med någon, som inte är lika vacker
och ser ut som Rinaldo och har lika vackra
mustasjer som Josef — hahaha, tror du väl!
Pytt — jag kan också skämta, förfärligt, må
du tro! Det är inte ett sant ord i mig — jag
är mycket ond, ska du veta, ond, som alla människor!
Det är bara du, som är så förfärligt
god och rättvis och sträng och aldrig narras!
Men nu var det om syskonen. Jo, Josef står
högst i gunst, för Mina, som är ännu äldre,
räknas ju inte, och sedan är det tripp, trapp, trull!</p>
<p>— Men grevinnan hade bara en, hon, — och
jag sprang bort ifrån henne. Riktigt styggt
gjort av mig — tänk, om jag skulle vända
om igen till Herrevall? Vad skulle du säga
— och tycka, Vilhelm? För rästen, <em class="gesperrt">är</em> det<span class="pagenum"><a name="Page_272" id="Page_272">[272]</a></span>
riktigt sant, att någon — att pappa och mamma
och — någon — saknat mig i Gulleröd?</p>
<p>— Riktigt, riktigt sant, bedyrade Vilhelm
och kände sig varm om hjärtat. — Både pappa
och mamma och — någon saknade Nanna alldeles
förskräckligt.</p>
<p>Hon sökte förgäves få tag i hans blick,
men han gick och stirrade mot trädtopparna.
Kanske tänkte han på, att hans strövtåg och
herregårdsbesök redan förrått mera än nog. Då
vände hon sig och sprang före honom som en
ännu mindre barnunge, än hon i värkligheten var.</p>
<p>— Det gladde mig så mycket, försäkrade
Nanna och hoppade jämfota över en stubbe
med påföljd, att hon stupade på näsan i en
driva.</p>
<p>— Slog du dig, slog du dig, oroades han
och störtade fram för att hjälpa upp henne.</p>
<p>— Pytt, skrattade hon och gled ur hans
grepp och upp på fötter igen. — Hahaha, tag
fast mig, om du kan! Fånga mig, jag är som
drivan och smälter mällan dina händer! Jag
är som ekorren och är hundra gånger rappare
än du!</p>
<p>Hon dansade framför och retades med
honom i all sin hurtiga yrhättefriskhet. Herregårdslivet
måste ha gjort henne gott — så käck
och sprudlande hade han aldrig sett den skygga
Nanna förr.</p>
<p>— Tror du?</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Page_273" id="Page_273">[273]</a></span></p>
<p>Och så lekte de tafatt en stund mällan
de grönbelagda bokstammarna. Leken lopp
ifrån stam till stam, försåt till försåt, och de
väl gömda skogsnymferna härmade deras skratt
och stoj.</p>
<p>— Detta är roligt, är det inte, frågade
Nanna med ett tindrande fyrvärkeri i blicken
och en blossande sol över hela ansiktet.</p>
<p>— Om, jublade han, yr som en skolpojke
och grep för hundrade gången efter henne,
men snavade, rullade runt i snön och kravlade
upp, lik en halvsmält snögubbe. Först skrattade
hon ut honom; sedan närmade hon sig
försiktigt och sporde deltagande, men beredd
till flykt:</p>
<p>— Du gjorde dig väl inte illa, Vilhelm?</p>
<p>Han var strax på benen och jakten på nytt
i gång. Det var ett ras och en lek, ett jubel
och ett eko, som om de varit tio i stället för
två. Bägge voro som förbytta; som lösgivna
fångar, fjärilar, sluppna ur människopuppan,
barn, som smittats av varandras och av skogens
friskhet.</p>
<p>Ingen av dem tycktes kunna tröttna, ingen
ville ge tappt, bägge återfunno sig och glömde
sig i lek. Aldrig hade hon trott Vilhelm kunna
vara så skojig. Aldrig hade han anat, att det
var så roligt att leka tafatt med en flickunge.</p>
<p>— Nu är jag hungrig, bekände hon plötsligt
och stannade, men kastade sig i alla fall åt<span class="pagenum"><a name="Page_274" id="Page_274">[274]</a></span>
sidan för hans lömska anfall. — Pax, jag är
hungrig! Du har väl mat med dig?</p>
<p>Han dukade upp på en stubbe; han blev
nu lika ivrig med maten som med leken; han
lade för henne, valde ut godbitar och pratade i
henne det han själv tyckte bäst om. Hon åt
med strykande matlust, utan krus och utan
undsenlighet för sin värd. Han fick förse sig,
bäst han gitte.</p>
<p>— Det är rysligt gott med kavring och
sötost, mumlade hon och flåsade av iver och
hunger. — Sådant fick jag aldrig hos grevinnan.
Du kan aldrig tro, vad hon var söt, grevinnan,
jag menar — hon visste inte, hur väl
hon ville unna mig. Ena dagen fick vi rådjur
med karamällpudding, andra dagen — och kan
du tänka dig, fast hon hade en stor, svart
flygel, ville hon jämt, att jag skulle spela på
hennes spinett, för det hade Antoinette brukat
göra. Men när jag spelade, så bara grät hon,
vet du, och kysste mig och påstod, att jag
var vacker. Inte är jag vacker? Inte tycker
<em class="gesperrt">någon</em> annan människa, att <em class="gesperrt">jag</em> är vacker?</p>
<p>— <em class="gesperrt">Någon</em> tycker säkert, trodde Vilhelm
försiktigt och tittade bort över hennes huvud.
För sig själv tänkte han, att hon värkligen <em class="gesperrt">var</em>
vacker, och att han, märkligt nog, inte sett det
förrän i dag eller rättare i går.</p>
<p>— Men vi få inte sitta och frysa efter svettningen,
varnade han och sprang på fötter. Han<span class="pagenum"><a name="Page_275" id="Page_275">[275]</a></span>
kände sig hela nitton år yngre, tänkte han med
ett skratt åt ingenting. Nu struntade han i
både sant och rätt och Almqvist och ortodoxi
— detta var livet självt utan speglar och hieroglyfer.
Det fanns, när allt kom omkring, någonting,
som var större än sanningen.</p>
<p>Äntligen var måltiden över, och Nanna
hjälpte honom packa in överlevorna. Men när
han fann, att hon hade bättre handlag än han
med sådant, lät han henne ensam packa. Han
var just nu en fri indian à la Skinnstrumpa,
och Nanna var hans lilla squaw.</p>
<p>Som om hon gissat hans tankar föreslog
hon, ivrigt, men hopplöst vädjande:</p>
<p>— Tänk, om vi skulle leka sigenare — hela
dagen!</p>
<p>— Jag undrar, var vi nu finnas någonstans,
undrade han undvikande och tittade sig omkring.
— Vi ha sprungit här i flere timmar,
och jag hör inga kyrkklockor. Min gamla rova
har stannat.</p>
<p>— Tänk, jag har inte häller hört någonting.
Det var så roligt, detta!</p>
<p>Hon klappade i händerna.</p>
<p>— Så mycket har jag inte skrattat på länge
— kors, vad det gör gott att få skratta! Vi ha
skrattat <em class="gesperrt">så</em>, att vi inte hört klockorna! Åh,
kan vi inte stanna ute hela dagen, bad hon och
smålog honom insmickrande rakt in i ansiktet.</p>
<p>— Gärna, höll han på att säga: hans karaktär<span class="pagenum"><a name="Page_276" id="Page_276">[276]</a></span>
hade börjat vackla här ute i skogen. Men i
detsamma studsade han och höll andan.</p>
<p>— Vad är det? Vad var det, som skrämde
dig?</p>
<p>— Kom, sade han, — jag tror vi få gå åt
det här hållet. Växer inte mossan åt norr?
Men kom, kom!</p>
<p>Hon tittade sig omkring som spökrädd.</p>
<p>— Är det hundarna du är rädd för? Kors,
det finns inte en hund, som inte <em class="gesperrt">jag</em> kan få
spak. Jag bara lockar: ici, ici — eller psst —
fui — couche, Cendrillon, couche, allez!</p>
<p>Hon skrattade uppsluppet, stärkt som hon
blivit av maten och den friska rörelsen.</p>
<p>— Uff, jag höll alldeles på att tappa bort
fötterna i slottet, småpratade hon, — överallt
måste man åka! Men vad var <em class="gesperrt">det</em>?</p>
<p>— Hitåt, Nanna, manade han allvarsam, —
gudilov att vi ha vinden mot oss och inte från
oss! Men det är bäst vi hålla oss riktigt tysta
en stund.</p>
<p>Hennes sorglöshet dämpades så småningom
av hans allvar.</p>
<p>— Men vad <em class="gesperrt">är</em> det? Vem jagar i herregårdsskogen?</p>
<p>Skallet av hundar och rösterna av människor
fördes allt tydligare med vinden. Nyckfullt
nog, tycktes de än komma från ena hållet,
än från ett annat.</p>
<p>— Det klokaste vi kunna göra, rådde Vilhelm,<span class="pagenum"><a name="Page_277" id="Page_277">[277]</a></span>
— är att hålla oss stilla, där vi stå.
Stilla som två rådjur — ja, just som två rådjur,
Nanna! Drevet är i alla fall i en halvrundel
omkring oss. Här är gudilov lä. Vi synas ej
från det hållet, där skymma granarna — och
åt det andra ha vi den rotfallna eken. Kom,
stilla — stilla här bakom!</p>
<p>— Vad <em class="gesperrt">är</em> det, säg, Vilhelm, viskade hon
med stora, uppspärrade ögon. De tittade upp
på honom allvarliga, nästan gamla.</p>
<p>Hon hade tydligen ingen aning om allt
det väsen, som gjordes för yngsta barnets skull.</p>
<p>— Det är bara skallgången, svarade han
milt, med ett halvt leende. Han såg, att hon
haft en ny fråga på sina läppar. Nu teg hon
och kröp ihop vid hans sida.</p>
<p>Allt närmare ekade skallet och drevropen.</p>
<p>Hon kom ännu mera upptill honom och
stod nu så nära, att de snuddade varandra.</p>
<p>Han såg på henne ännu en enda gång.
Då upptäckte han, hur blek hon blivit; all den
friska färgen hade vikit från kinderna; hon hade
ett lillgammalt drag kring munnen.</p>
<p>Han lade beskyddande sin arm om hennes
liv, och hon tryckte sig sakta intill honom.</p>
<p>Så förblevo de stående, orörliga, andlösa,
med vida, spanande pupiller och spända örhinnor,
men utan annan iakttagare än de höga,
tysta, snöiga träden, en och annan fågel och
ett och annat uppskrämt skogsdjur.</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Page_278" id="Page_278">[278]</a></span></p>
<p>Det var ännu tveksamt, om drevet närmade
sig, eller om det höll på att passera.</p>
<p>— Var ej rädd, viskade han, — om de
komma, skall jag nog —</p>
<p>Han tystnade, ty hon klämde hans arm
hårt, hårt.</p>
<p>Stundtals hördes nu inga rop, blott ett
viskande prassel i lövmattan och ett allt avlägsnare
skall. Människojakten höll på att förlora
sig i fjärran.</p>
<p>Han kunde ej hjälpa det; han måste
lugnande stryka ett tag över hennes kind. Han
hade erfarit hennes oro som sin, och smekningen
skänkte lättnad åt hans egen spänning.</p>
<p>Han kände hennes blick och måste se
henne i ansiktet. Han skyggade och ville undvika,
men ögonen släppte honom ej. När han
igen mötte dem, fångades han av deras obeskrivliga
uttryck — en tacksamhet, så rörande,
att den gjorde honom betryckt, en hängivenhet,
en mjuk värme i de underliga rådjursögonen,
sådan han ej anat den i fjortonåringens
— flickungens — i Nannas makt och mogenhet.</p>
<p>Hon stod och mumlade något för sig själv,
medan hon betraktade honom, men hans uppmärksamhet
bands ännu på annat håll. Då
nådde honom äntligen dessa halvviskade ord:</p>
<p>— Säg, att du saknade mig — en liten
smula, Vilhelm?</p>
<p>— Ja, viskade han tillbaka som i tankarna.</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Page_279" id="Page_279">[279]</a></span></p>
<p>I nästa sekund drogs hans nacke häftigt
neråt, mot hans mun prässade sig ett par späda,
mjuka läppar, medan en doft steg emot honom
på en gång av skog, hälsa och halvutsprucken
kvinnlighet.</p>
<p>Han överrumplades fullständigt. All de
sista dagarnas trånad grep honom, med all sin
nittonåriga, lössläppta vildhet besvarade han
kyssen och höljde i ekstas hela hennes rosiga
lilla ansikte med sina smekningar.</p>
<p>Sedan och utan att se på henne, tog han
hennes arm och började leta sig tillrätta i vinterskogen
— nu skrämde den honom, han skrämde
sig själv; de måste komma någon vart före
eftermiddag.</p>
<p>— Vilhelm, sade Nanna, i det hon med
skygg, halvkvävd röst häjdade honom, — jag
har någonting, någonting ledsamt att säga dig!</p>
<hr class="chap" />
<p><span class="pagenum"><a name="Page_280" id="Page_280">[280]</a></span></p>
<h2 id="XX">XX.</h2>
<p>Medan mamma låg sanslös, begick lille
prästen sin största dumhet på senare tider —
ansåg faster Jeanette. Han skickade Mats kusk
med ridande bud till kommissarien att ordna
om skallgång efter den försvunna flickan. Han
trodde nu fullt och fast, att sigenarna varit
framme.</p>
<p>Faster måtte avråda och varna, hur mycket
hon ville — Karna for ifrån disk och tork ut i
stallet: gubben upphörde ej att stampa och
domdera, förrän Bruntes hovar sprätte i prästgårdssnön.</p>
<p>När mamma kom till sig igen, var hon så
klen, att hon måste bäddas mällan lakan. Det
var en sorglig syn, kyrkoherden brast i tårar
vid hennes bädd, och Josef och Daniel fingo
locka honom ut ur rummet, för att ej sjuklingens
tillstånd skulle förvärras av hans sorg.</p>
<p>Kyrkoherden var alldeles utom sig. För
honom som för alla i huset betydde mamma
livet — ju spädare hon var och med åren blivit,
desto kostbarare och omistligare. Så ängsligt<span class="pagenum"><a name="Page_281" id="Page_281">[281]</a></span>
gubben vetat skydda henne för sorger och upprörda
scener, hade olyckan till sist varit slugare.
Hon hade läst en oskyldig — men i sitt
sammanhang obarmhärtig — brevlapp, och vips,
som en utblommad ros vid första fläkt, nu
fällde hon sina bleka blad.</p>
<p>Knappt hade Mats ridit till länsman, förrän
Ola måste i sporrsträck till provinsialläkaren
— ordningen var bakvänd, tyckte faster, men
det var ju så mycket annat nu efter juldagarna.</p>
<p>Lik en skott-träffad soldat marsjerade före
detta fältprästen vacklande genom sina rum. I
salen satt änkeprostinnan. Även till henne hade
nyheterna hunnit — tack vare mamsell Mina,
som aldrig var i stånd att tiga.</p>
<p>Den gamla rätade upp sig, så gott hon
förmådde, när svärsonen kom infarande.</p>
<p>— Seså, seså, läspade hon med sina infallna
käkar, — filosofi och religion, lille Lars
Fredrik! Bästa medicinen blir att få Nanna tillbaka
— Nanna själv lär vara kurerad nu!</p>
<p>— Ja, Nanna, Nanna — men mamma,
mamma, nästan snyftade kyrkoherden.</p>
<p>— Hör nu, attendez un peu, mon cher,
lugnade änkeprostinnan, — var inte den lilla
inviterad till nådig grevinnan på — vad heter
det nu — Vallherr — Herrevall?</p>
<p>Gubben studsade, men slog ifrån sig i
nästa nu.</p>
<p>— Omöjligt, klagade han, — omöjligt! Hon<span class="pagenum"><a name="Page_282" id="Page_282">[282]</a></span>
har svultit eller frusit ihjäl — det är alltsammans!</p>
<p>— Men det stod ju i biljätten, hörde jag,
att lilla fölungen mådde väl, n’est-ce pas? Jag
har länge förstått, att Nanna behövde någon
variation.</p>
<p>— På Herrevall? Omöjligt! Det har
packet — sigenarna funnit på.</p>
<p>— Il n’y a pas d’impossible dans ce
monde, förklarade den gamla. — Hur skulle
det vara, om du skickade någon — någon —
Josef till exämpel — att fråga —</p>
<p>— Josef? Varför just Josef! Varför den
galningen? Sitter svärmor och driver med mig?</p>
<p>Gumman kippade som en fisk; det såg ut,
som om käken fallit ned, vilket ibland hände.
Kyrkoherden redde sig att lyfta den i läge.</p>
<p>— Nej, nej — pas du tout, log den gamla;
hon hade helt enkelt förstummats av sin inre
förnöjelse.</p>
<p>— Jag tänkte bara, skalkades änkeprostinnan,
född Narwenhielm, — att Josef, som så
väl konverserar damer, kanske bäst kunnat
både konversera nådig grevinnan och — —
konservera henne —</p>
<p>Kyrkoherden stirrade en stund på denna
bedagade skönhet, som på gravens rand satt
och kuckade över ekivåker. Varpå han förtretad
svängde runt på klacken och marsjerade
in för att ge pastor Olander en uppsträckning<span class="pagenum"><a name="Page_283" id="Page_283">[283]</a></span>
— den gamle visste ännu inte så noga, för vad.
Kuraget hade i alla fall återvänt, åtminstone
för en stund.</p>
<p>När han senare en dag beskärmade sig
över infallet för faster, gav hon änkeprostinnan
alldeles rätt.</p>
<p>— Skicka ett hövligt brev till Herrevall och
hör efter!</p>
<p>— Det passar sig inte, svarade gubben,
— det är emot all konvenans. Hela er fantasi
är orimlig — och dessutom: det passar sig
inte, vad skulle hennes högvälborenhet säga?
Seså, bråka nu inte med mig längre! Marsj!</p>
<p>Faster Jeanette sköt hotande fram sina
tunga ögonkulor; hon höll på att morska sig
vid hans kommando. Men det gjorde henne
ont om Lars Fredrik, och för rästen var det
inte rådligt för henne att stanna borta länge
från folkstugan. All drygsel i huset syntes försvunnen
med Nanna — i trots att det nu fanns
tre munnar mindre att mätta: Josef vistades
sin mästa tid på Änggården, eller var det nu
kunde vara.</p>
<p>Bolla skyllde åtgången på råttorna. Men
hur råttorna orkade springa bort även med kökskärl
och småslantar, förblev majoren en gåta. —</p>
<p>Det var tunga dagar, och somliga kunde
valt bättre visittid än den dystra nyårsaftonen.
Mamma låg i sitt melankoliska ruvande, elegisk
och blek som en solnedgång om vintern.<span class="pagenum"><a name="Page_284" id="Page_284">[284]</a></span>
Pappa irrade omkring mällan sina längder, som
han dukat upp i matsalen, och pastor Olander,
som på sista tiden börjat misstrivas på
sin kammare.</p>
<p>— Olander, skallade kyrkoherdens stämma,
varje gång det kom sockenbor, än för en
lysning, än för en kyrktagning, än för ett barndop,
vilka det riktigt rägnade med vid nyårstid.
Men Olander höll hällre till hos sönerna
på gästrummen eller hos gud vet vem i köket
än i sitt eget oroliga näste.</p>
<p>Gubben satt just och grymtade för sig själv
över, att han haft frid i hela fem minuter, då
det på nytt dunkade och skrapade ute i förstugan.</p>
<p>— Seså, muttrade han halvhögt med pännan
mällan tänderna och sandhornet över det
skrivna, — nu börjar det sakramenskade rännet
igen! Stäng dörren, för sjutton hakar!</p>
<p>Lågmäldare mumlade han en långt mindre
prästerlig ed.</p>
<p>— Nå, högg han pännan i bläckhornet och
frågade utan att lyfta ögonlocken, — vad är
namnet, och vad ärendet? Ut med språket,
och dunka lagom!</p>
<p>— Well, colonel, kom det i djupaste bas,
— jag skall göra mitt bästa!</p>
<p>Kyrkoherden tittade vid den utländska brytningen
hastigt upp.</p>
<p>Framför honom stod en reslig, ja, ståtlig<span class="pagenum"><a name="Page_285" id="Page_285">[285]</a></span>
man i uniform av främmande snitt och kulör.
Han föreföll att vara mällan trettio och fyrtio
år — ibland till och med äldre. På det breda
bröstet blänkte en hel rad medaljer. Kepin,
som han just stuckit under armen, blottade en
sirlig och yvig tupé samt ett kraftigt, ärrigt,
kopparfärgat ansikte med ett par muntra, bruna
ögon, en något skamfilad näsa och panna samt
ett sjömansmässigt bockskägg — överläpp och
kinder voro slätrakade och pryddes endast av
ett par långa, röda skråmor.</p>
<p>Tyvärr stördes det imponerande intrycket
av träbenet — det var från den vackert polerade
trästumpen dunkandet kommit.</p>
<p>— Känner doktorn inte igen mig?</p>
<p>Gubben, som krupit samman över sin
pänna, forskande och undrande, skakade sakta
på huvudet.</p>
<p>— Jag kan inte påminna mig haft äran —</p>
<p>Den främmande krigsmannen ingav honom
i alla händelser en ängslan att förplumpa sig
mot en okänd storhet.</p>
<p>— Well, old man, smålog invaliden och
slog ut med ena handen, — kalla in miss Mina,
and she will remember —!</p>
<p>— Mina? Kors i alla dar, det är väl aldrig
Eugène?</p>
<p>— Quite so, that’s the point and the name,
skrattade krigsmannen och räckte med en hjärtlig
åtbörd fram bägge bastanta nävarna.</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Page_286" id="Page_286">[286]</a></span></p>
<p>Gubben nöjde sig med den ena, åt vilken
han påfallande varsamt förtrodde sin spensliga
skrivarhand. Och han fick ingen anledning att
ångra sin försiktighet.</p>
<p>— Sjutton hakar, knotade han med en grimas,
— vad ni så tar er till i Amerika, så behöver
ni väl inte amputera fingrarna på fredligt
folk i Europa? Ja, nå, så detta är Eugène
— med medaljer, jo, jag tackar, jag — och
hm — hm — ja, välkommen till Sverge, skulle
jag säga! Men det har väl pappa klockaren
redan sagt?</p>
<p>Hälsningen lät ej översvallande, snarare
tvärtom. Träbenet hade långt ifrån förbättrat
kyrkoherdens förut upplösta sinnesstämning.</p>
<p>— Hem, hem, skulle svärfar säga, brusade
brumbasen uppsluppet ut, — svärfar kan inte
tro, vad det ordet ’hem’ klingar i främlingens
öron! Hur mår min sweetheart?</p>
<p>Gubben, som stått och överenskommit med
sig själv, att ’Sverge’ var ett alldeles tillräckligt
närbeläget ställe, utan att man därför behövde
välkomna all världen till sitt ’hem’, hajade
till vid det engelska slutordet. Han var
ej tillräckligt stark i Albions och Onkelns tungomål
för att förstå ordets betydelse.</p>
<p>— ’Svithat’, upprepade han hjälplöst och
riste på nacken.</p>
<p>— Min fäst — fästmö, heter det ju, ja visst,<span class="pagenum"><a name="Page_287" id="Page_287">[287]</a></span>
oh yes, förtydligade amerikanen på sin brutna
svenska.</p>
<p>— Har bror Eugène glömt bort sitt modersmål,
sporde kyrkoherden knarrigt. Han visste
för ögonblicket ej annat sätt att bemöta närgångenheter
sådana som fästmö, svärfar och
’svithat’.</p>
<p>— Ack, jag kom hem i går kväll, förklarade
brusbasen med muntert hjärtlig betoning,
— och de sista fem åren har jag blott
seldom råkat svenskar. Jag har varit i kriget,
ser svärfar —</p>
<p>— Kriget, upptog den gamle för att
parera det med varje minut förhatligare ordet
svärfar, — ja, där gick det hett till, kan jag
se. Såna kannibaler, såna kannibaler människodårarna
kunna vara, jämrade han — hela hans
soldatsvärmeri var för stunden bortblåst. —
Se, som de rett till brors ben! Är det inte besvärligt
att halta omkring så där?</p>
<p>— Besvärligt, log Eugène en smula tvunget,
— åhja, så där in the beginning — i förstningen,
ville jag translatera det.</p>
<p>— Och vad slogs man så stort om, ömkade
den gamle och lutade examinatoriskt på överkroppen,
— vad vann mänskligheten på alla
hiskligheterna, på alla avskjutna armar och
ben?</p>
<p>— Damn it, skrattade Eugène, — spörj the<span class="pagenum"><a name="Page_288" id="Page_288">[288]</a></span>
negroes! Och spörj John Ericsson, vår store
landsman!</p>
<p>Kyrkoherden gjorde en ofrivillig bugning
för namnet, som han sett berömmas både i
Posttidningen och i Väktaren, och ville för stunden
lämna ämnet.</p>
<p>— Men för rästen, inföll emällertid Eugène,
— fick jag det inte bortskjutet. Vi klättrade
på indianmanér in i ett fientligt fort, och jag
rev upp foten på en rostig spik — that’s all,
you know!</p>
<p>Kyrkoherden vankade orolig fram och åter
och krafsade sig hela tiden i nacken. Detta sista
meddelande nästan rågade hans motvilja. En
människa, som på grund av simpelt slarv, således
ej i slagfältets kanondunder och granateld,
blivit av med en viktig kroppslem, kom här
och titulerade hans dotter fästmö och honom
själv svärfar. Konsekvensen vore väl, att människan
tänkte bli svärson i prästgården, gifta
sig med Mina och stulta för altaret till allmän
begabbelse med ett polerat träben och en höfthalt
käresta.</p>
<p>Så hade nu inte prästfar föreställt sig det
eventuella menaget. Amerika brukade kunna
garva oxläder, hette det, och när nu vettvillingen
vände hem, hade han väntat sig honom
stadgad, men frisk och färdig — en polerad
svärson, men ingalunda med ett polerat träben.</p>
<p><em class="gesperrt">Vad</em> skulle stackars Mina, den gåsen,<span class="pagenum"><a name="Page_289" id="Page_289">[289]</a></span>
säga om det här? Föll väl i vanmakt, det
sakramenskade sjåpet? Uff, en sådan nyårsafton!</p>
<p>Kyrkoherdens missnöje var så tydligt, att
det gjorde honom själv förlägen. Eugène kunde
ej underlåta att lägga märke till kylan i mottagandet.
Men vettvillingen tycktes obotlig,
spotsk och likanöjd som i forna dar. Rätt som
det var, bröt han tystnaden med ett:</p>
<p>— Great Scott, så den vördiga baracken
hållit sig! Quite as in the times of yore! Well,
kan man så få se på den gamla girlen?</p>
<p>Kyrkoherden höll på att tumla baklänges
inför detta uppträdande. Hans värsta antaganden
om yankeelandet besannade sig. Han
stod värkligen fullständigt mållös.</p>
<p>Men hans plågas mått denna nyårsafton
var ännu icke rågat. Varken han själv eller
den objudna gästen hade hört bjällrorna, men
i detta ögonblick stampade och tisslade det i
förstun, och in trädde — gubbens ögon vidgades
— Josef och hans tillämnade, pensionsdamen,
vackra Elna från Änggården.</p>
<p>Amerikanen hade kastat en blick bakom
sig och genast sprungit upp från stolen —
han var rörlig nog, trots trästumpen. Nu
skyndade han fram emot Josef.</p>
<p>— God dag på dig, old boy, brummade
han fryntligt, — hur går det, och hur behavar
du dig nu för tiden? By Jove and general Grant<span class="pagenum"><a name="Page_290" id="Page_290">[290]</a></span>
— där har du fått en girl, som är first class!
Up to the standard of it — tip top! What’s
her name and country, old fellow?</p>
<p>Uppträdet var värt att måla. Kyrkoherden
stirrade, stirrade på alla tre med fullständig
sinnesfrånvaro. Josef, som vid första tilltalet
anlagt en förbindlig min, kallnade synbart inför
det okända ansiktet och mulnade, när talet föll
på Elna. Elna åter, en blond, högväxt, vacker
flicka, vars manér och krinolinklänning gjorde
hennes uppfostran all heder, mönstrade med
kall överlägsenhet den närgångne.</p>
<p>— Great Scott, han är lika glömsk som
doktorn, känner inte igen Eugène.</p>
<p>Krigsmannens förebråelse klang mera road
än stött.</p>
<p>— Eugène!</p>
<p>Volontärens uppsyn undergick en hastig
förvandling.</p>
<p>— Eugène, utbrast han käckt, — är det
du, gamle skojare? Välkommen hem! Nytt
från kriget? Åh, jag ser!</p>
<p>Blicken, som snuddat träbenet, låddes nu
endast ha upptäckt medaljerna.</p>
<p>— Slut, slut, ja visst, skrattade Eugène och
skakade hand, som om han varit en hälsningsmaskin.
— Sherman har tagit Savannah — det
stora är slut, bara smågruffet återstår!</p>
<p>— Hade nästan tänkt fara och hjälpa er
med smågruffet, skämtade Josef med en sidoblick<span class="pagenum"><a name="Page_291" id="Page_291">[291]</a></span>
åt fadern för att iakttaga värkan av sin
hotelse.</p>
<p>Den gamle gjorde mycket riktigt en förskräckt
rörelse med handen.</p>
<p>— Krig, sade han varnande, — är en
hisklig tillställning! Att med berått mod mörda
sina medmänniskor — tycker du det vore
skapligt?</p>
<p>— Var det ämnet för pappas predikningar
som fältpräst en gång i tiden?</p>
<p>— Din spekulant!</p>
<p>Gubben klådde sig bakom örat. Hela
världen hade på några veckor antagit ett förändrat
utseende. Han förstod varken längre
råda andra eller reda sig själv — han var hjälplös
på både off- och defensiven.</p>
<p>— Oh yes, än hålla de sig inkapslade på
fort Sumter, rebellerna, you know, log Eugène
uppmuntrande, — än smäller väl ett och annat
skott i U. S. A. Men jag har fått nog. Girlen,
tillade han i lägre ton, — är det en sweetheart,
får man gratulera?</p>
<p>— Beror på, vädjade Josef med en halv
blick på den gamle, — Eugène, här ser du den
hårdhjärtade fadern, här det olyckligt älskande
paret! Det här lilla papperet kunde klara alltsamman
—</p>
<p>Josef vecklade obesvärat upp en växelblankett
och räckte kyrkoherden.</p>
<p>— Svärfar har redan bläckat ner det, skämtade<span class="pagenum"><a name="Page_292" id="Page_292">[292]</a></span>
han, — sätt nu pappa några streck inunder,
så lysa vi till bröllop i morgon dag!</p>
<p>Kyrkoherden hade blivit alldeles stel i drag
och hållning. Han höll papperet framför sig,
som om det varit en vanartig pojke. Josef
vågade allt, trotsade allt, skändade allt — älsklingssonen
blygdes ej att i en främlings närvaro
—</p>
<p>— Går såna sedlar mycket i svang i Kristianstad,
sporde den gamle med en plötslig
beläggning på stämbanden.</p>
<p>— Alla officerare, sade Josef flott, — rida
på växlar —</p>
<p>— Då blir det väl snart det enda de ha
att rida på, snärtade gubben.</p>
<p>Därpå vände han sig i ett anfall av galghumor
till den hemkomna »svärsonen».</p>
<p>— Vad skulle käre bror göra, sporde han
med överdrivet allvar, — om bror ombads att
skriva på den här?</p>
<p>— Jag? Oh no, not I — inte jag, inte
jag, slog Eugène ifrån sig och betraktade papperet,
som om det varit en granat.</p>
<p>— Ena borgensmannen är överintecknad,
ruinerad, tillade gubben, liksom den upplysningen
varit ett bevekande argument.</p>
<p>— Haha, good joke! Haha, ruinerad —
no, not I! Inte jag!</p>
<p>— <em class="gesperrt">Bör</em> jag alltså skriva på, frågade den<span class="pagenum"><a name="Page_293" id="Page_293">[293]</a></span>
gamle med ett slags triumf mitt i harmen och
sorgen.</p>
<p>Sex ögon vädjade till den överrumplade
krigsmannen. Att åtspörja den forne rustibussen,
galningen, slösaren i växelaffärer
tycktes värkligen »a good joke».</p>
<p>Eugène befann sig i knipa. Han hade aldrig
förut tänkt sig in i ett liknande läge. Hans förflutna
i det gamla landet, ännu i färskt minne
hos hans värdfolk och blivande släktingar, vägde
på ena sidan. Och på samma sida hade han
sin gamle vän Josef, vilken han, såsom äldre
i lasten, undervisat och understött i månget
upptåg och galet streck. Ja, på samma sida
såg han en damned nice girl, en ren läckerbit,
mum-mum, med ett ord: kanske upptågskamratens
hela kärlekslycka!</p>
<p>Å andra sidan motvägde för tillfället endast
hans hårdvunna erfarenhet och mogna förnuft.</p>
<p>— Damn it, pustade han och steg upp,
ivrigt struttande fram och åter mällan dörren
och sin stol. Vid det han gjorde en häftig
helomvändning, kom han att i det mörka hörnet
mot trädgårdssidan möta ett inkoxande, storögt,
ängsligt gammalt mamsellansikte.</p>
<p>Han kände genast igen Mina och glömde
nu allting annat. Med utsträckta händer haltade
han fram mot mamsellen, som förfärad
och snörpande tog till flykten in på sitt rum,
vars nyckel hon vred i lås.</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Page_294" id="Page_294">[294]</a></span></p>
<p>Eugène syntes ej det ringaste nedslagen.
Han vände och stultade tillbaka med stor iver.</p>
<p>— Kände inte igen mig, poor old girl,
fröjdades han rörd, — kände inte igen mig!
Men jag — jag mindes henne, jag mindes henne
som i går — ack, hon var alldeles oförändrad,
alldeles oförändrad! Dear little Minnie, gamla
ängeln, rara flickan! — Hm, hm! —</p>
<p>Amerikanen hämtade sig med ens och
betraktade förlägen de tre vittnena. Nu kom
han också ihåg sin dilemma.</p>
<p>— För att vara upright, sir, och säga rent
ut: skriv inte, old man, skriv inte — sådana
papper är djävulens lockbete!</p>
<p>— Eugène, skrek volontären utom sig, —
har du blivit en kruka?</p>
<p>— Kruka, upprepade amerikanen, — vad
är det? Do not remember!</p>
<p>Och liksom tillfälligtvis snuddade han alla
de dinglande hederstecknen. Men då han
varseblev uppstigande tårar i den vackra ladyns
ögon, slog han bekymrad ner blicken och strök
med handen över pannan. Det såg ut, som
om han först nu påmint sig den rymliga innebörden
i det svenska ordet kruka.</p>
<p>— Well, suckade han, — jag vill ingen människas
fördärv — utom rebellernas, förstås —
och jag vill inte doktorns.</p>
<p>Volontären ryckte föraktfullt på axlarna
och närmade sig förtroligt sin far.</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Page_295" id="Page_295">[295]</a></span></p>
<p>— Nå, pappa skriver förstås, sade han med
sin käckaste tjusarmin.</p>
<p>— Nej, svarade gubben utan ett ögonblicks
betänkande. — Då försloge varken min
lön eller min livstid!</p>
<p>— Låna mig då kontanterna i kassan, bad
han lågmält. — Åh, <em class="gesperrt">det</em> måtte pappa väl åtminstone
kunna? Bara till mars?</p>
<p>— Kassan, hoppade Eugène till utan att
veta, varom frågan var. — Javisst, låna honom
ur kassan, old man! Låna honom så mycket
kontanter som hälst. Dem vet man, att man
har, you know — dem har man, som sagt,
på bordet — lika nära som bowiekniven, you
know. Kontant, det är jubel och klang, men
papper, det slutar med pang!</p>
<p>Eugène gnäggade förnöjt, som om nu hela
frågan blivit ordnad och det på det mäst tillfredsställande
sätt i världen.</p>
<p>— Du säger det, Eugène, inföll Josef med
en rullande teaterblick, medan han än en gång
försökte sig à la Cavaignac, — det <em class="gesperrt">kan</em> sluta
med pang, det här! Seså, pappa, <em class="gesperrt">näns</em> du
neka din äldste, din käraste son? Du skriver,
inte sant? Förr nekade du mig aldrig något,
inte ens när jag —</p>
<p>— Kastade dig på golvet och sparkade och
skrek, när du inte genast fick, vad du ville!</p>
<p>Kyrkoherdens ansikte var lika stelt som
nyss, blott blekare, och munnen darrade efter<span class="pagenum"><a name="Page_296" id="Page_296">[296]</a></span>
de bittra orden. Han satt framför sina böcker i
domareställning — men det var ovisst, vem
han i denna stund dömde strängast.</p>
<p>Josefs uppsyn prövade alla sina metamorfoser;
på ett par minuter framlade han en
provkarta på det stumma spelets alla medel
och uttryck, som bort kunna beveka den mäst
hårdhjärtade teaterpappa.</p>
<p>Men fadern förblev stum och orörlig. Ej ett
ord kom längre över hans läppar, han endast
riste på huvudet.</p>
<p>— Ge honom kontanter, ivrade Eugène
godhjärtat och blinkade blidkande mot den
vackra girlen, — ge honom kassan, colonel!</p>
<p>Klockarsonen hade i Amerika glömt allt,
vad han måhända vetat om det svenska prästerskapets
kassor. En kassa var en kassa, och
över den förfogade naturligtvis innehavaren.</p>
<p>— Galningar, utbröt gubben äntligen och
ryckte stolen baklänges, — ni veta inte, vad
ni be mig om!</p>
<p>— Räcker hundra dollars, sporde unionssoldaten
och drog fram en åldrig plånbok, men
ingen hörde på honom. Mällan far och son
växlades blickar, som liknade projektiler.</p>
<p>— Jag kan inte, suckade kyrkoherden och
reste sig med en bestämd åtbörd för att gå
inom ett slag till mamma.</p>
<p>— Nåväl, skrek volontären och gjorde en
förtvivlad gest mot huvudet, — pappa ser mig<span class="pagenum"><a name="Page_297" id="Page_297">[297]</a></span>
— kanske — aldrig mer! Mitt blod kommer
över —</p>
<p>— Great Scott, avbröt Eugène med ett torrt
skratt, — har <em class="gesperrt">du</em> blivit en kruka, Josef? Man
kan höra, att du aldrig mött skjutvapen i värre
krig än det här, old boy!</p>
<p>Det ögonkast, varmed krigsmannen mätte
fredsvolontären, var oemotståndligt. Josef
gjorde helt om och skyndade utan hälsning
på dörren. Elna följde honom — man såg
bakifrån på hennes skuldror, att hon grät.</p>
<p>Eugène gjorde än ett försök att beveka
den hårdhjärtade fadern till de olyckligas förmån.</p>
<p>— Men kassan då, bad han i sin oskuld,
— låna honom kassan! Kontanter är —</p>
<p>Kyrkoherden lyddes ej till hans ord. Han
hade igen böjd och bruten sjunkit ner framför
sina längder.</p>
<p>— Ett svagt hjärta, sade han, — hela huset
har vilat på ett stackars svagt hjärta! Ack,
mina barn, mina arma barn!</p>
<hr class="chap" />
<p><span class="pagenum"><a name="Page_298" id="Page_298">[298]</a></span></p>
<h2 id="XXI">XXI.</h2>
<p>— Nu vet du alltsammans, sade Nanna
lättad, — allt, både om Eutyfron och Candide
och Bolla och allt. Nu vet du allting om mig,
Vilhelm. Bryr du dig ännu om mig ett litet
grand — bara ett litet grand? Säg!</p>
<p>Hon hade vigt klättrat uppför branten
— backen blev genomskuren av järnvägen
några år senare, och då försvann också torpstugan
på krönet.</p>
<p>Nu stod flickan och andades ut, kanske
lika mycket efter berättelsen och sinnesrörelsen
som efter klättringen. Vilhelm, som i backen
kommit ett gott stycke efter, hann just upp
henne. Han betraktade småleende de täta,
vita moln, som hennes andedräkt spred i den
frostiga luften. Allting var klart och snörent
och gnistrande vackert i dag, tyckte han.</p>
<p>Så tog han hennes röda lilla hand och
tryckte mällan båda sina.</p>
<p>— Tack, sade han. Det var ej direkt svar,
och mera fick han inte fram, men rästen förklarade
hela hans fria, glada ansikte.</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Page_299" id="Page_299">[299]</a></span></p>
<p>De hade stannat framför den översnöade
lilla täppan, omgiven av ett näpet litet staket
och smånätt indelad i rutor genom nu svartnade
buxboms- och ligusterhäckar. Ytterdörren
till torpet bestod, som vanligt i Skåne,
av tvänne lämmar, en övre och en nedre. Den
övre hängde öppen, och i luckan klättrade fyra
barnaarmar och gapade två otvättade och
snoriga ansikten.</p>
<p>— Här bor Bolla, sade Nanna i samma ton,
som hon skulle presenterat sagohäxans koja.
Hon kastade en längtande blick på den gula,
vitramade gamla prästgården, som, halvskyld
av träden, låg några stenkast längre ner. Från
kyrkan, vars svarta spira stack upp sitt guldkors
därbakom, klämtade de första slagen till
tecken, att nyårsmässan var slut.</p>
<p>— Är mor hemma, frågade Nanna.</p>
<p>— Moer, kom det efter något dröjsmål, —
är i prästagåren och hjälper till.</p>
<p>— Vilhelm, jag <em class="gesperrt">vågar</em> inte fråga, hur det
står till hemma! — Var är far?</p>
<p>— Far är på Ängagåren och syr klär.</p>
<p>— På nyårsdagen?</p>
<p>Den djärvaste och äldste svarade efter en
stund:</p>
<p>— D’ä för en ska ha lycka i arbejet.</p>
<p>Nanna vände sig förlägen till Vilhelm.</p>
<p>— Du Vilhelm, jag <em class="gesperrt">vet</em> ingenting, jag bara
<em class="gesperrt">tror</em>. Men Bolla är som en skata — om man<span class="pagenum"><a name="Page_300" id="Page_300">[300]</a></span>
tittar efter i en skaterede, <em class="gesperrt">är</em> det någonting
orätt?</p>
<p>Hon såg på honom med en blyg, bedjande
rådjursblick, när han inte genast svarade. Så
ryckte hon med ens till och blev röd och förskräckt.</p>
<p>— Tror du mig, Vilhelm? Säg, tror du?</p>
<p>— Du frågar, log han och öppnade sina
omutliga speglar mot henne. Nu liknade de
djup med klart, gulbrunt bäckvatten på vårvintern.
— Mer än någon människa i världen,
Nanna lill!</p>
<p>Hon skickade honom ett strålande, ej så
litet självmedvetet ögonkast, medan hon avhaspade
nederlämmen och steg in i mörkret
innanför.</p>
<p>Och Vilhelm påminte mer än något annat
om en tålig och trogen ung skiltvakt, där han
en dryg halvtimma vandrade på post utanför
häxans kula och väntade på prinsässan.</p>
<hr class="chap" />
<p><span class="pagenum"><a name="Page_301" id="Page_301">[301]</a></span></p>
<h2 id="XXII">XXII.</h2>
<p>Mina kände sig både överraskad och icke
överraskad. Situationen hade inträtt så plötsligt,
att hon först långt efteråt hann förklara
den för sig. Men å andra sidan insåg hon,
att om hon någonsin skulle kommit till tals
med honom, måste det som nu ha skett genom
överraskning.</p>
<p>Det hade helt enkelt gått så till, att Mina
lyssnat vid nyckelhålet i dörren till matsalen.
Sedan hon tagit till flykten för främlingens
oväntade uppenbarelse och tilltal, sedan hon
låst in sig och flämtat ut sin skrämsel, hade
den väckta nyfikenheten tagit ut sin rätt. Alla
husets viktigare tilldragelser övervakades sedan
länge av Mina vid ett eller annat nyckelhål.</p>
<p>Hon hörde och förstod emällertid blott en
bråkdel av vad som försiggick ute i salen.
Denne främling, vars uttal lät så obegripligt,
vad kunde han vilja dem? Varför såg pappa
så knarrig ut? Hade människan kommit med
obehagliga nyheter? Kanske från Amerika,
vars språk hon tyckte sig känna igen från Eugènes<span class="pagenum"><a name="Page_302" id="Page_302">[302]</a></span>
brev? Hade mannen bud från Eugène,
från hans döds- eller sjukläger eller —?</p>
<p>Visst låg fästmannen begraven i hennes
hjärta som en begråten romanhjälte. Visst liknade
den döda kärleken i sitt pyntade hjärtegemak
en docka i sitt skåp, näpen och blott i
ett svagt skimmer av vemod erinrande om det
unga väsen, som förr en gång lekt med dockor.
Men nu tycktes det i alla fall, som om någon
andats värme över den stela drömmen — som
om en hand störande gripit in i dockskåpets
pyntade ro.</p>
<p>Nyfikenheten stegrades till en spänning,
som närmade sig ångest. Mina måste upp och
lyssna. Och när det högröstade uppträdet därute
upplöstes i tystnad, vågade hon en titt ut
i salen. Hon upptäckte ingen där — bordet
stod orört, betäckt med sina ark och längder,
sådant pappa nyss lämnat det. Hon tänkte
sig i en fart snedda golvet för att utfråga någon
ute i folkstugan och hade hunnit halvvägs, när
hon bakom sig varseblev främlingen.</p>
<p>Det klack till i henne, och hon vacklade
på sin halta fot. Ej för allt i världen ville
hon … Hon gav sig ej tid att titta närmre
på hans person, vände endast helt om och
ville skynda in till sitt.</p>
<p>Hur brådstörtad flykten var, kom mamsellen
för sent. Främlingen, som dykt upp i
hörnet bakom den breda skänken, stod redan<span class="pagenum"><a name="Page_303" id="Page_303">[303]</a></span>
vid sidan om hennes ingång, och när hon, likt
en skrämd fågel, strök dit in, hann hon ej få
dörren igen efter sig. Mannen var henne för
snabb, i en huj kom han efter, in i den trånga
korridoren. Mina inbillade sig känna hans
andedräkt om sina öron, liksom hon nyss
skrämts upp av hans bullrande röst.</p>
<p>Halvt svimningsfärdig — hon gick ju i
negligé — sjönk hon ner i sin soffa, medan —
karlen utan krus tog plats vid hennes sida.</p>
<p>Det var en förfärlig människa — skulle
hon ropa på hjälp?</p>
<p>Där bullrade redan hans stämma — förskräckligt
grov och skrovlig och ociviliserad
mot pappas och brödernas. Vad han resonerade,
var rena obegripligheterna.</p>
<p>— Minnie darling, sade han och ökade sin
oerhörda djärvhet med att gripa efter hennes
hand. Vilken hon emällertid med ett ryck fick
undan och väl gömd under sin peignoir.
Jesses, måtte blott ingen komma och få se
dem båda i soffan!</p>
<p>— Minnie darling, är det så lang syne?
Great Scott, ten years, ten long years!</p>
<p>Han föreföll upprörd själv; det språk, han
nu talade, var väl ren engelska: för Mina var det
i denna stund arabiska. Hon kände den dödligaste
ångest, det var något i hans tonfall hon
fruktade, men kraften svek henne även till ett
nödrop.</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Page_304" id="Page_304">[304]</a></span></p>
<p>— Minnie, du har forgotten, quitely forgotten,
poor girl! Jag är inte häller längre
the old scoundrel! Han ligger i graven, han
är död, quite dead — bataljer och allvarsamma
saker ha fått död på den eländige damnade
skojaren!</p>
<p>Mina tittade förfärad upp.</p>
<p>Vad var det han talade om? Om Eugènes
död — och i ordalag, som om han skämtade
med henne och hennes sorg? Ty var Eugène
död, måste hon ju sörja honom, det bjöd vanlig
utvärtes anständighet, varmed Mina var
nogare än någon annan.</p>
<p>Vad ville människan egentligen inne i hennes
rum? Förolämpa henne genom sin närvaro
— och därjämte genom sitt ogudaktiga
ordande om för henne heliga ting?</p>
<p>Hade Eugène dött i en batalj?</p>
<p>Nyfikenheten tog till sist överhand över
alla andra känslor. Hon tittade upp på främlingen,
först skyggt, liksom kringgående, sedan
tillrättavisande och slutligen forskande.</p>
<p>— Vet min herre — har min herre något
bud från Eugène?</p>
<p>— Från Eugène, log han, men lät blicken
flyga ut i rummet i stället för att vila på
henne. Det gömdes i hans leende någonting
resignerat, som om han ångrat eller sörjt någonting.</p>
<p>— Eugène, drog han på det, medan hon<span class="pagenum"><a name="Page_305" id="Page_305">[305]</a></span>
oavvänt stirrade ömsom på hans hakskägg,
ömsom på de breda, röda ärren.</p>
<p>— Den gamle Eugène, upprepade han, —
är quite dead. Alla hans gamla funs och
upptåger äro glömda och begravna. Bataljer
och allvarsamma saker ha slätat dem ur hågkomst
och minne och skottat igen graven över
dem. I faktorierna och Californien lämnade
han en hel del. Vid <em class="gesperrt">Bulls run</em> och <em class="gesperrt">Manassas</em>
lämnade han också en hel del, och
vid <em class="gesperrt">Gettysburg</em> blev han liggande på
platsen.</p>
<p>— O, stönade mamsell Mina utan att dock
flytta ögonen från den främmandes ansikte. —
Han fick — han fick väl åtminstone kristlig
begravning?</p>
<p>Hon förstod fortfarande endast delvis hans
dialekt och knappt ens delvis hans mening.
Men hon förstod av uniformen, att den främmande
berättade om ett krig, vari också Eugène
tagit del, och där han slutligen måste ha
stupat.</p>
<p>— Oh yes, svarade den utländske krigsmannen
och skrattade åter helt ogudaktigt. —
O yes, på lazarettet läste de en hel del —</p>
<p>— O, stönade mamsellen igen och kände
tårarna springa ut i ögonen. Det grämde henne
på något dunkelt sätt, att hon ej fått vara med
och bevittna åtminstone den högtidliga akten.</p>
<p>— Så att, fortsatte krigsmannen ur den<span class="pagenum"><a name="Page_306" id="Page_306">[306]</a></span>
plötsliga, skymmande dimman, — så att, när
han stod upp igen, var han en helt ny människa
— oh yes, quite another fellow, you
know!</p>
<p>Mamsell Minas tårar torkade i en handvändning.
Vad pratade han om nu igen? Satt
han alltjämt där och drev gäck med henne?
Vem var han egentligen, denne grobian, som
utan presentation smugit sig in i hennes
kammare?</p>
<p>— Är — är Eugène då inte — inte alls
död, sporde hon uppbragt.</p>
<p>— Dead? Oh no, I don’t see just that!
Do you?</p>
<p>Han skrattade för sig själv och tittade rakt
ut i rummet. Med sin djärva, men godlynta
blick tycktes han betrakta varje möbel, varje
sak för sig — utan skygghet, utan försyn, som
om alltsammans hört honom till. Hon kände
sin växande harm kämpa med blygseln.</p>
<p>Plötsligt vände han huvudet rätt emot
henne. Han hade ett leende över sitt barska
och härjade ansikte, som om hon varit en helt
liten flicka, som nyss ridit ranka på hans knä.</p>
<p>Han räckte fram bägge de grova händerna,
av vilka den ena fått ett finger stympat.</p>
<p>— Minnie, darling, känner you inte igen
mig?</p>
<p>Känner igen?</p>
<p>Mina spärrade blick och mun på vid gavel,<span class="pagenum"><a name="Page_307" id="Page_307">[307]</a></span>
ungefär som mot en inbrottstjuv eller rånmördare
och betraktade honom utan att se stort
någonting alls.</p>
<p>Men hans leende höll fast. Det var omöjligt
att släppa det utan att ha kommit underfund
med, vad det betydde. Och detta leende
talade för rästen ett språk, som hade en länge
förgäten gammal visas klang. Det berättade om
forna tider och fröjder, om ljuva stunder, som
varit begravna, men väntade sin uppståndelse.</p>
<p>Krigsmannen var henne främmande, likgiltig,
ja, fientlig — men hans leende syntes
kärt och välbekant; en främlings gåtfullt bekanta
leende ur hårda, brynta och brustna drag.</p>
<p>— Eugène, sade hon liksom för sig själv,
medan hon rodnade över sin närgångna granskning,
— var vistas han nu?</p>
<p>I samma ögonblick hon sagt orden, gav
hon till ett högt rop och gömde ansiktet i händerna.
Hon hade äntligen känt igen honom.
Och nu föreföll hon sig så gränslöst olycklig.</p>
<p>Värnlöst olycklig. Vart skulle hon fly?
Var gömma sig? Han hade ju redan sett allt,
jämfört henne med bilden från unga dar, ömkat
och — hon ville sjunkit genom golvet av skam.</p>
<p>Hon rådde inte längre med sig själv. Hon
satt där alldeles hjälplös, höll händerna för
sitt röda gamla mamsellansikte och märkte
knappast armen, som lade sig om hennes liv.
När hon märkte den, var det redan för sent:<span class="pagenum"><a name="Page_308" id="Page_308">[308]</a></span>
mot den armen stretade ett svagt fruntimmer
förgäves.</p>
<p>Hon försökte i alla fall, hon vred och
krökte sig i blygsel och förtvivlan, och under
denna brottning stötte hon knät mot någonting
hårt.</p>
<p>Hon snyftade till: ej av smärta, snarare
— ja, av en oförklarlig känsla, som närmast
liknade glädje, och utan motstånd sjönk nu
pannan mot hans breda, skuggande bröst. Först
nu lyddes hon i fullt medvetande till smekorden,
förstod hon fullt den ovana dialekten
och kände hon den långa, långa spänningen
vika.</p>
<p>Han hade ju träben, den käre, gamle —
hennes fästman, Eugène …</p>
<hr class="chap" />
<p><span class="pagenum"><a name="Page_309" id="Page_309">[309]</a></span></p>
<h2 id="XXIII">XXIII.</h2>
<p>Kyrkoherden stod, nyss hemkommen från
Toftarp, och stirrade genom matsalens gårdsfönster
ut i snön. De sista dagarnas svårmod
satt ännu oupptinat kvar i det åldrade ansiktet,
men han trummade en marsj på fönsterbordet.
Doktorn hade nyss rest och endast anbefallt
lugn.</p>
<p>Undre läppen täckte den övre, och den
långa, raka näsan krökte sig något, två säkra
tecken, att modet höll på att återvända.</p>
<p>Malena gick från och till mällan folkstun
och salen, sysselsatt med att duka middagsbordet.
Marie-Louise syntes inte till, hon brukade
ju annars ha överinseendet.</p>
<p>Från Minas kammare hördes kuttret av
det omförlovade paret — det var det underligaste
fästepar kyrkoherden skådat. Deras
maskopi, som de väl kallade kärlek, var den
gamle en gåta. Hon halt och han halt — åtskilda
i tio år, döda för varandra i fem, nu
hux-flux återförenade. Det kunde man kalla
en akt i kärlekens gudomliga komedi.</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Page_310" id="Page_310">[310]</a></span></p>
<p>Allt som oftast kunde man höra Eugène
viska:</p>
<p>— Nu tar jag en liten puss igen, Minnie!</p>
<p>Eugènes viskningar gingo i bas och nådde
till varenda vrå i de angränsande rummen.
Nog måste Olander ha trevligt — var pojkvaskern
egentligen höll hus nu efter gudstjänsten
igen? Det hade varit pastorns tur i
Gullerödskyrkan i dag.</p>
<p>Gubben misstrivdes rent ut med Olander
— just därför att alla andra klemade eller nojsade
med honom. Bara Marie-Louise höll
honom stången och sig själv på sin kant — men
Marie-Louise var en ruters flicka och pappas
egen tös.</p>
<p>Bevare mig, prästfar hade börjat försona
sig med Minas nycker och choser — med andra
ord försonat sig med tanken på en halt måg.
Mina var inte längre ung; Olander var ju ingen
förhoppning, och bättre något än ingenting
alls.</p>
<p>Eugène hade lupit hornen av sig och benet
på köpet — visst folk måste bli invalider för
att överhuvud kunna hålla sig stilla. Yankeeknekten
hade visat sig minnesgod — trohet
är alltid ett vackert drag — och föreföll sparsam,
till och med snål. Den amerikanska pensionen,
fyrahundra dollars årligen, var ju ingen
förmögenhet, men borde räcka som grundplåt
åt bägge, om gunstig herrn tog sig något för:<span class="pagenum"><a name="Page_311" id="Page_311">[311]</a></span>
gamla militärer hade inte svårt att få resärvgöra.</p>
<p>Gubbens trumpenhet var mäst rätthaveri,
som säkerligen till sist skulle ge med sig. Det
värsta var väl — när allt kom omkring — att
mista Mina. Han kände ibland med sig, att
han hållit henne för strängt — och andra för
milt, tillade han i tankarna med en suck.</p>
<p>Den galningen Josef hade farit sina färde
i går aftse — med klatsj och bjällerklang och
Ekdahl i halmen. Så det blev väl ingenting
av med vare sig pistoler eller andra kaprioler
— varmed gubben menade vackra Elna — för
den här gången. Och »general Cavaignac» hade
denna julen tröttat ut honom så pass, att det
snart kvittade honom, vart komedianten tog
vägen.</p>
<p>Amerika — nå, lycklig resa! Välkommen
tillbaka halt och med pension om tio år, så
kanske vi kunde talas vid!</p>
<p>— Var du lugn, lille präst, hade faster
Jeanette tröstat, — volontären får snart egna
kassanycklar. Om fjorton dar stavar du på ett
par guldkantade kort — sanna mina ord, Lars
Fredrik!</p>
<p>Majoren, ja! En välgärning att hysa åtminstone
<em class="gesperrt">en</em> något så när helklok människa
under sitt tak! Där var ingen oredlighet, inget
maskopi, inga choser med henne, inget hams
och hyss och smussel bak andras ryggar. Där<span class="pagenum"><a name="Page_312" id="Page_312">[312]</a></span>
var någonting karlavulet, med ett ord, hos den
kvinnan, vilket liksom symboliserades av hennes
nätta små mustasjer. Skada, att hon bara
höll sig <em class="gesperrt">för</em> mycket på sin kant, inom köksreviret
— barnen kunde haft gott av att upptuktas
av en <em class="gesperrt">sådan</em> moder!</p>
<p>Mamma, mamma! Det var öde och tyst
och tomt i prästgården nu. Ingen musik i gula
salen. Ingen, som sjöng I <em class="gesperrt">rosensdoft</em> eller
<em class="gesperrt">Klara stjärna</em> eller <em class="gesperrt">Stilla skuggor</em> om
kvällarna! Håhå, ålderdomen — ålderdomen
är idel besvär och vedermöda, — mager skörd
av fager sådd!</p>
<p>— Nu tar jag en liten puss igen, darling!</p>
<p>Vem skulle i alla fall trott det? Mina, som
bara för ett par dar sedan drömt sig Eugène
som en riktig buse! I dag var det annat, överallt
hängde hon träbenet i hälarna. Det såg
värkligen ut, som om just träbenet fått henne
att foga sig — hon kysstes visserligen endast
bakom tillstängda dörrar, men kysstes gjorde
hon i alla fall. Varium ac mutabile semper
femina! Nå, så länge det gick ärbart till,
så —!</p>
<p>Vad i alla dar? Var det inte Olander och
Marie-Louise, som kastade snöboll ute på gården?
Pastorn hade väl nätt och jämt fått av sig
kappan och kragen, och hon, att hon inte skämdes
inför allt tjänstfolket!</p>
<p>Kyrkoherden knackade på fönstret, han<span class="pagenum"><a name="Page_313" id="Page_313">[313]</a></span>
knackade en gång till och hårdare, han trummade
en ordentlig revelj — samma resultat!
Ingen lade märke till honom. De två tosingarna
därute hade varken ögon eller öron för någon
annan. Och det var för ingen del Olander,
som syntes ivrigast. Marie-Louise tycktes den
anfallande. Hon riktigt haglade som ett helt
fältbatteri, och fienden blev ej svaret skyldig.</p>
<p>Nu gick hon honom ordentligt in på livet,
gick till storms som mot en fästning, tvålade
in honom på två stegs avstånd, »syltade» kallades
det visst på pojkslangen. Men det var för
otäckt att se på — så stodo de ju nästan och
smektes! Det dugde inte längre, nu måste
han —</p>
<p>Halvvägs mot dörren häjdades kyrkoherden
av en knackning. När han öppnade, stod det en
betjänt därute i katolska grevinnans livré. Brev?</p>
<p>— Ja, jag har på uttrycklig nådig befallning
nästan ridit ryggen av hästen, förklarade
betjänten, — och skulle ödmjukligen anhålla
om svar tillbaka.</p>
<p>— Vad står på?</p>
<p>Kyrkoherden slet upp det högförnäma kuvertet
— med grevliga sigillet —. Men var det
inte just den handstilen, som —?</p>
<p>Prästfar läste högt tre gånger, innan han
riktigt begrep.</p>
<p>»Käre kyrkoherde!</p>
<p>Jag vore tacksam få svart på vitt, huruvida<span class="pagenum"><a name="Page_314" id="Page_314">[314]</a></span>
lilla Nanna välbehållen anlänt till prästgården.
— Med tusen ursäkter och försäkran
om min oföränderliga estime och reconnaissance.</p>
<p>Eder ödmjukaste tjänarinna —»</p>
<p>Jo, där stod namnet, och det var samma
piktur som på den mystiska brevlappen. Detta
var en gåta — nej, ett nytt slag till alla de
andra. Trots allt, och fast han ej velat erkänna
det, hade han börjat hoppas, att Nanna
firade en ferie olovandes uppe på Herrevall.
Gamla mormor, den enda riktigt gamla, hade
antytt det, och han hade begynt tro, att så
gamla väggar spådde sant. Herrevall hade
varit sista förhoppningen. Men nu hade alltså
Nanna, den tokan, rymt även därifrån!</p>
<p>Gubben hann ej få fram ett redigt ord, innan
folkstudörren rycktes upp och faster lät höra
sin stämmas gällaste smatter. Hon var så
echaufferad, tycktes det, att hon glömde både
den sjuka på ämbetsrummet och den främmande
betjänten innanför matsalsdörren.</p>
<p>— Ssj, ssj, väste kyrkoherden, — var är
nu hin lös igen?</p>
<p>Han förlorade sin egen behärskning i
samma stund han velat påminna en annan om
hennes.</p>
<p>Faster var den här gången för ivrig att
låta eller kunna kuva sig.</p>
<p>— Hustjuven, ropade hon och stod där<span class="pagenum"><a name="Page_315" id="Page_315">[315]</a></span>
blossande röd och uppsvälld, — nu ha vi äntligen
fått hustjuven fast!</p>
<p>Hennes röst värkade sannerligen som en
signaltrumpet. Nyfikna ansikten tittade in genom
alla dörrar. Mina och Eugène sämjdes
gott i den trånga lilla korridordörren. Gustav
och Daniel, som känt på sig och sina ungdomliga
magar, att det skulle budas till middag,
gledo in och förbi mällan betjänten och förstudörren.</p>
<p>Och i folkstugan rörde någon vid fasters
arm. När majoren i hast vände sig åt sidan,
uppgav hon ett rop och höll på att sätta en
rova i fönsterkarmen. Där stod ju Nanna —</p>
<p>Nanna, som man var van att se henne
vintertiden — i mössa, kappa, bottforer. Och
nu hade hon famnen full med krimskrams, var
lastad nästan som en julbock.</p>
<p>Alla i rummet voro ögon och frågetecken.
Ingen fick fram ett ljud.</p>
<p>— Var det, var det —, stammade kyrkoherden
och skakade på sig som för att undkomma
en ond dröm, — var det hon, som
— nä?</p>
<p>— Bevare mig, det var Bolla, sade faster,
men kände, att hon vacklade i tron, när hon
mönstrade allt kramet, som avlastades i hennes
famn.</p>
<p>— Men <em class="gesperrt">hon</em> där stod i alla fall i maskopi<span class="pagenum"><a name="Page_316" id="Page_316">[316]</a></span>
—, framstötte den gamle i sin domareton,
glömsk av allting annat.</p>
<p>Faster höll för första gången i sitt liv på
att tappa koncepterna — hon höll åtminstone
på att tappa tjuvgodset och kanske också bindmössan.
Så underligt stridde här sken och
värklighet.</p>
<p>Vilhelm steg fram. I det han gjorde sin
reverence för farbror, såg han honom trohjärtat
i ögonen och drog Nanna över tröskeln.</p>
<p>— Se där, förvånades gubben, det var all
den hälsning han just nu rådde med.</p>
<p>— Oskyldig som ett lamm, förklarade Vilhelm
med oväntad vekhet. Den ovana fukten
över pepparkornen klädde honom.</p>
<p>— Så kom då, mina lamm, utbrast kyrkoherden
lätt bevekt och bredde ut armarna, —
visst ha mamma och jag haft våra sömnlösa
nätter, men — kom du, Springfält, och du Fritänkare
eller Frispråkare, kom i alla fall, Gud
välsigne, Gud välsigne —!</p>
<p>Och medan pappa ömsom tryckte dem
båda intill sig och förde dem ifrån sig för att
få se på dem genom tåreslöjan, upprepade han
gång på gång endast: Gud välsigne, Gud välsigne
—</p>
<p>Ingen mer än den spjuvern Gustav upptäckte,
hur onödigt nära varandra rymlingarna
slöto sig i pappas famn. Men Gustav var på
en gång för skamsen på egna vägnar och för<span class="pagenum"><a name="Page_317" id="Page_317">[317]</a></span>
gripen på deras för att reflektera över sin iakttagelse.</p>
<p>Faster stod alltjämt och plockade i kramet
— nyårsgåvorna, som hon kallade det. Hon
ville inte förråda sin stämning genom att
titta upp.</p>
<p>— En vittjad skatrede riktigt, muttrade hon
och gav sig själv svaret på frågan. — Där ha
vi böckerna, och där ha vi det och där det, och
där ha vi mammas kedja!</p>
<p>— Nej, nej, undrade det från alla håll.</p>
<p>— Jag skall genast, — erinrade sig kyrkoherden
betjänten, — nej — nej — hennes högvälborenhet
värdes ursäkta! Jag kan inte —
kan inte hålla i en pänna i dag. Men ni ser
ju, att Nanna och — och —</p>
<p>Pappa snyftade till och svängde sig om
mot fönstret.</p>
<p>— Men bevare mig, kan då ingen lära
Marie-Louise och den sakramenskade Olander?
Aj, vad nu?</p>
<p>Pang! En av rutorna visade en präktig,
strålande stjärna efter en vårdslös snöboll.</p>
<p>— Sjutton hakar!</p>
<p>Den gamle Adam stampade i golvet.</p>
<p>— Lille präst, lille präst, lugnade majoren,
— inte så eldsprutande genast! Tilltänkt och
blivande fästefolk måtte väl ha lov att avkyla
sig med litet snö!</p>
<p>— Vad för slag?</p>
<p><span class="pagenum"><a name="Page_318" id="Page_318">[318]</a></span></p>
<p>Faster spände ut sina roliga, runda spjuverögon.</p>
<p>— Jag sa’ det ju, jag sa’, att också jag
hade mitt lilla smussel.</p>
<p>Kyrkoherden liknade en man, som förlorar
sitt sista fotfäste.</p>
<p>— Sjutton hakar, kom det utan styrka.</p>
<p>— Säg ’Gud välsigne’, lille präst, rådde
majoren och smekte en smula hårdhänt lilla
Nanna, som på sin vandring från famn till famn
omsider hunnit även hennes. — Säg ’Gud välsigne’,
det klär en präst, och vi ha nog med
<em class="gesperrt">en</em> krigsman i huset!</p>
<p>Daniel hade hunnit förbereda mamma, och
i detta ögonblick smög lilla Nanna med sitt
guldnystan hårt slutet i handen över tröskeln
till sjukkammaren.</p>
<p>Kyrkoherden, som försiktigtvis flyttat sig
ur draget, stod ännu och muttrade för sig
själv.</p>
<p>— Här får Ola huggedräng ett vackert
göra — om han skall reparera efter alla mina
döttrar —</p>
<p>Det hade blivit så tyst bland de andra
i salen, som om de lyddes för att höra ett ljus
flämta.</p>
<p>Även pappa teg äntligen; först svepte han
den samlade flocken i en enda halvskum blick.</p>
<p>— Nå, tack och lov — och Gud välsigne,
mumlade han, hes av rörelse, — Gud välsigne<span class="pagenum"><a name="Page_319" id="Page_319">[319]</a></span>
— det svaga hjärtat! Som ändå har — burit
— hela huset!</p>
<p>Han sänkte huvudet i händerna som till
bön.</p>
<p>— Nanna, tonade en öm och melodisk röst
inne från den sjukas rum — tonade mitt emällan
sång och viskning.</p>
<hr class="chap" />
<div class="footnotes">
<h2 id="FOTNOTER">FOTNOTER</h2>
<div class="footnote">
<p><a name="Footnote_1" id="Footnote_1"></a><a href="#FNanchor_1"><span class="label">[1]</span></a> Köket.</p>
</div>
<div class="footnote">
<p><a name="Footnote_2" id="Footnote_2"></a><a href="#FNanchor_2"><span class="label">[2]</span></a> Förskräckt.</p>
</div>
<div class="footnote">
<p><a name="Footnote_3" id="Footnote_3"></a><a href="#FNanchor_3"><span class="label">[3]</span></a> Danken.</p>
</div>
<div class="footnote">
<p><a name="Footnote_4" id="Footnote_4"></a><a href="#FNanchor_4"><span class="label">[4]</span></a> Oscar I.</p>
</div>
<div class="footnote">
<p><a name="Footnote_5" id="Footnote_5"></a><a href="#FNanchor_5"><span class="label">[5]</span></a> Napoleon III.</p>
</div>
<div class="footnote">
<p><a name="Footnote_6" id="Footnote_6"></a><a href="#FNanchor_6"><span class="label">[6]</span></a> Oscar I.</p>
</div>
<div class="footnote">
<p><a name="Footnote_7" id="Footnote_7"></a><a href="#FNanchor_7"><span class="label">[7]</span></a> Gammal svensk mil.</p>
</div>
<div class="footnote">
<p><a name="Footnote_8" id="Footnote_8"></a><a href="#FNanchor_8"><span class="label">[8]</span></a> Ack.</p>
</div>
<div class="footnote">
<p><a name="Footnote_9" id="Footnote_9"></a><a href="#FNanchor_9"><span class="label">[9]</span></a> Tvätta.</p>
</div>
<div class="footnote">
<p><a name="Footnote_10" id="Footnote_10"></a><a href="#FNanchor_10"><span class="label">[10]</span></a> Svårt, sällan.</p>
</div>
<div class="footnote">
<p><a name="Footnote_11" id="Footnote_11"></a><a href="#FNanchor_11"><span class="label">[11]</span></a> Piggsvin = igelkott.</p>
</div>
<div class="footnote">
<p><a name="Footnote_12" id="Footnote_12"></a><a href="#FNanchor_12"><span class="label">[12]</span></a> Edet = ätit.</p>
</div>
<div class="footnote">
<p><a name="Footnote_13" id="Footnote_13"></a><a href="#FNanchor_13"><span class="label">[13]</span></a> Skon = skolen.</p>
</div>
<div class="footnote">
<p><a name="Footnote_14" id="Footnote_14"></a><a href="#FNanchor_14"><span class="label">[14]</span></a> Om.</p>
</div>
</div>
<div>*** END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 54237 ***</div>
</body>
</html>
|
