diff options
| -rw-r--r-- | .gitattributes | 4 | ||||
| -rw-r--r-- | LICENSE.txt | 11 | ||||
| -rw-r--r-- | README.md | 2 | ||||
| -rw-r--r-- | old/54237-0.txt | 8406 | ||||
| -rw-r--r-- | old/54237-0.zip | bin | 159761 -> 0 bytes | |||
| -rw-r--r-- | old/54237-h.zip | bin | 181708 -> 0 bytes | |||
| -rw-r--r-- | old/54237-h/54237-h.htm | 11762 | ||||
| -rw-r--r-- | old/54237-h/images/cover.jpg | bin | 10631 -> 0 bytes |
8 files changed, 17 insertions, 20168 deletions
diff --git a/.gitattributes b/.gitattributes new file mode 100644 index 0000000..d7b82bc --- /dev/null +++ b/.gitattributes @@ -0,0 +1,4 @@ +*.txt text eol=lf +*.htm text eol=lf +*.html text eol=lf +*.md text eol=lf diff --git a/LICENSE.txt b/LICENSE.txt new file mode 100644 index 0000000..6312041 --- /dev/null +++ b/LICENSE.txt @@ -0,0 +1,11 @@ +This eBook, including all associated images, markup, improvements, +metadata, and any other content or labor, has been confirmed to be +in the PUBLIC DOMAIN IN THE UNITED STATES. + +Procedures for determining public domain status are described in +the "Copyright How-To" at https://www.gutenberg.org. + +No investigation has been made concerning possible copyrights in +jurisdictions other than the United States. Anyone seeking to utilize +this eBook outside of the United States should confirm copyright +status under the laws that apply to them. diff --git a/README.md b/README.md new file mode 100644 index 0000000..a146aff --- /dev/null +++ b/README.md @@ -0,0 +1,2 @@ +Project Gutenberg (https://www.gutenberg.org) public repository for +eBook #54237 (https://www.gutenberg.org/ebooks/54237) diff --git a/old/54237-0.txt b/old/54237-0.txt deleted file mode 100644 index 6fc035c..0000000 --- a/old/54237-0.txt +++ /dev/null @@ -1,8406 +0,0 @@ -The Project Gutenberg EBook of Prästgården, by K. G. Ossian-Nilsson - -This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with -almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or -re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included -with this eBook or online at www.gutenberg.org/license - - -Title: Prästgården - En Julhistoria - -Author: K. G. Ossian-Nilsson - -Release Date: February 26, 2017 [EBook #54237] - -Language: Swedish - -Character set encoding: UTF-8 - -*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK PRÄSTGÅRDEN *** - - - - -Produced by ronnie sahlberg and the Online Distributed -Proofreading Team at http://www.pgdp.net (This file was -produced from images generously made available by The -Internet Archive) - - - - - - - - - - - K. G. OSSIAN-NILSSON - - PRÄSTGÅRDEN - EN JULHISTORIA - - TREDJE UPPLAGAN - - - - - PRÄSTGÅRDEN - EN JULHISTORIA - - AV - K. G. OSSIAN-NILSSON - - TREDJE UPPLAGAN - - STOCKHOLM - ALBERT BONNIERS FÖRLAG - - _Copyright. Albert Bonnier 1911._ - - STOCKHOLM - ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1911 - - - - -_Till Far och Mor_ - - - - -I. - - -Genom trädgårdsfönstren silade en blek glimt av decembersolen. Utanför -reste sig en blågrå molnskiva, vars svängda kant skimrade som en stålägg; -men i de låga prästgårdsrummen gled strimman maktlös genom tidig skymning. - -I matsalen stodo fyra dörrar öppna. Till folkstugan, varifrån köksstöket -trängde in, och där Bolla, hjälphustrun, redan en stund viskat och vinkat -åt mamsell Mina. Till salsförstun, varifrån tuppen och bandhunden ibland -läto höra sig, och där Mats, kusken, ömsom gjorde miner åt Bolla och -tafatta tecken åt mamsellen. Vidare till Minas kammare och hela raden -rum ända till gula salen, där den spröda klangen av ett åldrigt piano -och en tunn, men mjuk och ren sopran tonade. Samt till ämbetsrummet, -nedanför vars höga, nötta tröskel Mina höll på att vira halsbindeln och -knyta prästkragen på pappa kyrkoherden -- vilket faster Jeanette, som för -alltid avsagt sig, kallade att hänga bjällran på katten. - -Det var en krånglig uppgift, isynnerhet i julskymningen. Den lille -kyrkoherden stampade med foten i det maskstungna golvet. - --- Sjutton hakar, sade han i ett strävt staccato, som han behållit från -lägertiden, -- blir du då aldrig färdig, sjåpagås? - --- Seså, seså, lugnade dottern med blid, kantig röst, medan hennes ord -stundom följdes av ett vanemässigt snörpande, -- pappa får väl ge sig -till tåls, tills jag hinner --! - --- Hinner, ja, ja, ja, förivrade sig den lille gubben med en vingsning på -halsen och en stampning för vart ord, -- hinner -- hinner -- du med din -senfärdighet! Hinner -- du är ett syndakors på jorden! - -Mina sänkte undergivet hakan. Vinklarna om den ej längre unga munnen -djupnade. Blicken stod stel av ihärdighet. Händerna brådskade för att få -bukt med kragen. Allt medan snörpandet fick ersätta svar och förmaningar. - -Under tiden ställde sig kyrkoherden att kisa i det gula, pappersklistrade -bjälktaket, trumma med tåhättorna mot golvtiljorna, knäppa med fingrarna, -muttra och gnola för sig själv. - --- Syndakors -- vad _är_ det för ett sakramenskat flån? _Vem_ är det, som -ställer upp dörrarna? - --- Ja, ja, mumlade Mina saktmodigt, -- snopp, snopp, om jag åtminstone -fått tända -- - --- Eld på huset, nästan röt den lille prästen. - --- Eller åtminstone fått stänga, skyndade Mina att tillägga, -- så att -tjänstfolket, snopp, snopp, sluppe höra pappa svära i själva julveckan, -snopp, snopp! - --- Jag skulle baresta fråga, hördes kusken lågmäld från förstudörren. - --- Mamsell, mamsell, väste Bolla från folkstugan. - --- Sjutton hakar, trätte kyrkoherden utan att ta blicken från taket, -- -vem är det, som eldar för fåglarna? Stäng dörrarna i herrans namn! - -De två dörrarna gledo ljudlöst igen. Mamsell Mina gjorde en rörelse som -för att tillskjuta sin egen kammardörr. - --- Låt vara, låt vara, ropade prästfar ivrigt, -- vill du missunna mig -höra mamma sjunga? - --- Pappa lär inte höra stort, så som pappa tar till vägs, snopp, snopp! -Och mamma lär inte kunna sjunga, snopp, på det viset! - -Kyrkoherden vart med ens alldeles lugn. Rynkorna i hans slätrakade, -åldrade läskarlsansikte glättades. Den långa näsan, svagt buktad på -mitten, pekade orörlig mot taket. Det gulblonda, ännu ogrånade håret -smetade, snedkammat à la Walter Scott, högtidligt fram över panna och -tinningar. Han bevarade sin stillhet under en hel minut, vilken hans -dotter begagnade att knyta fast kragen nummer tre -- de två exemplaren -lågo redan tillskrynklade i pinnsoffan. - -Sången klingade tydlig in i tystnaden. - --- I ro--o--sens doft, i näkterga--lens gömma, där fri--den bor -emä-ä-ä-ällan bä-ä-ärg och dal, sjöng sopranen. Koloraturen pärlade på -de högre lägena, och ackompanjemanget blomstrade yppigt på de gamla -tangenterna. - -Organen var inte i sin första ungdom, men klang ännu frisk. Det -operamässiga föredraget värmdes av en vek och odlad känsla, som måste -gripa känslig publik. - -Det blossade på Minas magrade kinder; snörpandet hade upphört. Den lille -prästen hade fått fuktighet i ögonvrårna, och hans smått hesa stämma -gnolade lågmält med. - --- Seså, pappa, viskade Mina sakta. Hon kastade en granskande blick på -sitt värk. Så ville hon smyga sin väg till folkstugan. - -Kyrkoherden utförde en soldatmässig vändning på klacken. - --- Mina, kallade han halvhögt. - -Mina kom genast tillbaka. - -Hennes far lutade sig långsamt fram och kysste henne på pannan. Hans -beniga knog snuddade en sekund smeksamt vid hennes kind. - -Men liksom om han ångrat sig, gjorde han så vänster sväng och satte -foten hårt i, när han marsjerade in på sin ämbetskammare. - -Mina torkade förvirrad av pannan med förklädssnibben. Hon var inte -bortskämd med smekningar och hade hunnit den ålder, då en kvinna blir -skygg till och med för fader och broder. - -Hon böjde sig ner över kaktuskrukorna på ribbrädet och kastade också -en blick uppåt himmelen. Där hade den blå molnskivan vuxit till en -skrämmande höjd. Skogsranden därunder låg alldeles svart. - --- Det blir snö, mumlade hon, -- pappa får ta kareten och -vargskinnstulubben. - -Därmed skyndade hon ut i folkstugan, och nu syntes det, att hon haltade. -Lytet var tydligt, fast hon vid sakta gång och i andras närvaro mödade -sig att dölja det. - -I folkstugan hade hon så när stupat över Bolla, som var sysselsatt med -att snatta kaffebröd ur järnugnen -- raka vägen ur ugnen i kjolsäcken, -medan kryddvärmen strömmade ut i stugan och möttes med deglukten från -köket. - -Mamsellen sade ingenting, ändrade knappt ett veck i sitt blida, tåliga -ansikte, och Bolla reste sig med stort lugn. Hennes breda, grova kinder -svettades endast av ugnsvärme och julbrådska. Hon öppnade gapet och -tandraderna kring ett av sina ljudlösa skratt och frågade i nästa -andedrag: - --- Spiskammarnyckeln, vet mamsellen, var på lag den kan ha kommit hän? -Faster Jeanette -- - --- Faster Jeanette? - -Mamsell Mina rodnade djupt. Pupillerna irrade villrådiga, som om de i -tomma luften jagat den förkomna tingesten. - --- Snopp, snörpte hon, -- snopp, snopp, det hände väl, när pappa ropade -mig in, och nu minns jag inte, var jag kan ha -- - -Bolla fläckte åter upp munnen kring alla de vita tänderna. - --- Faster är i stärset,[1] sade hon och såg ut att ännu ha åtskilligt -otalt med ugnen. - -Mina haltade ut i köket. Därute klappade degen, rakan skrapade i -ugnsgapet, alla händer hade bråttom, och träskorna rörde sig som pändlar, -med täta knäppar, på tegelsättningen. - -Huggedrängen hade fäjat stenugnen och stack just brödspaden fullastad dit -in. Framför bakborden, där det rök av mjöldamm, moltego pigorna, ältade -och formade, så de knappt nändes blinka, högtidliga och vitklädda, med -uppkavlade ärmar, pudrade armar och vita huvudkläden. - -Långa led av degkakor lågo fulljästa och mjöliga och väntade spaden. -Den grövre degen började ösas ur trågen, hälldes upp för att omknådas, -delas, formas, mjölas och få omjäsa. Rättnu var det bara kavringen kvar, -svart som torvmull, doftande som ljunghonung. - -Faster Jeanette fanns ej häller här. Men vid ett hörnbord kavlade -Marie-Louise klenätdeg. Hon stod klädd som en av pigorna, i huvudduk och -köksförkläde, armbågarna blottade och de fasta, vackra armarna svävande -fram och åter över bordskivan. Ena handen strödde mjöl, den andra -trissade ut kakorna. - -Minas blick följde bekymrad den yngre systerns rörelser. Där var fart och -eftertanke i allt vad Marie-Louise tog sig för. Aldrig skulle hon förlagt -spiskammarnyckeln och behövt försinka de andras sysslor. Så ung hon var, -följde där respekt med henne; hennes sporre uträttade halva arbetet. -Pigorna vågade varken söla eller slamsa. Huggedrängen ville nog gärna -nojsat med töserna, men höll sig i skinnet i närvaro av unga mamsellen. -Så snart Marie-Louise flugit ut i brygghuset, passade han på att rama in -livet på Malena och daska Karna i stussen -- han struntade i, om gamlan -såg på eller inte. - -Brygghusugnens dån och hönsens och ankornas dödskackel -- slakten pågick -just därute -- dränkte alla svagare ljud. Men Malena och Karna härinne -viskade sina nödrop, ty i nästa nu stod Marie-Louise i sin vrå, och -flickorna skulle sjunkit genom golvet, om hon råkat överraska dem. - -Mamsell Mina knep samman ögonen och riste på huvudet, hon led av att -höra kacklet. Men i detsamma spärrade hon blicken åter på vid gavel -- -brygghusdörren gick, och faster Jeanette kom in i köket. - -Faster -- änka efter en bror till kyrkoherden -- var bred och karlavulen, -mörkröd i ansiktet, hade stubb på hakan, grå mustasjer, en stämma som en -signalkornett och ögon runda och svarta som blykulor. - -Bror Josef, volontären i Kristianstad, kallade henne aldrig annat än -majorn. Men hennes axlar buro, utan att svikta, hela hushållet, och den -vita bindmössan satte skräck i andra än Josef. - -Måhända hade Bolla hört dörren gå, ty hon stod redan på folkstutröskeln. -Huvudklädet hade kasat ner på halsen, så att man ibland såg den platta -nacken, som ringades av tunna, blonda flätor. Hon hade falska, vattengrå -ögon, som alltid dolskt vinklade uppifrån eller nerifrån, men också -alltid logo mot någon -- när hon skrattade, lät det som en väsning. - -Hon spärrade munnen på vid gavel mot huggedrängen, men slöt den igen, -när hon upptäckte husets härskarinna. Mot henne log hon aldrig, och hon -vände sig inte häller nu rakt fram till faster Jeanette. - --- Är unga mamsellen här, sporde hon och kliade sig halvt förläget i ena -armhålan, -- jag trodde annars mamsellen satt i vävbänken. - --- Väven är lyckligen nerskuren, svarade Marie-Louise utan att se upp -från sitt arbete. - --- Jag har själv synat den, smattrade rösten i brygghusdörren, -- före -jul lär ingenting bli vävt. - -Faster flåsade till och torkade sitt upphettade ansikte med förklädet. - -Mina flyttade olycklig undan ögonen; bland alla dessa flitiga tycktes hon -ensam utan gagn. I tankarna grävde hennes fingrar oroligt i den vida, -djupa kjortelsäcken. - -Plötsligt blev hon häftigt varm, pannan fuktades; ur stånd att se någon i -ögonen, lät hon blicken fly ut genom fönstret. - -Där ute varsnade hon kusken, som, bestövlad och krokig i knäna, gick på -trappan och eldade sig en åkarbrasa. Hästarna, halvt dolda av kuren, -krökte på halsarna och frustade; ångan stod dem ur näsborrarna likt -vita strutar, och hovarna stampade i broläggningen. Karo kröp villrådig -omkring framför sin koja och gnydde i kapp med länkarna. Katten travade -längs stenfoten, medan ett par hönor ängsligt flaxade och trippade -framför honom. Men upp över allégaveln åkte det tunga blå molnet, och -luften skumnade redan. - -Gudilov, att Mats haft vett spänna för kareten! - -Pratet omkring henne pinade Mina i öronen. Bolla och faster hade -fått pratkvarnen i gång och malde nu lika ivrigt bägge. Vad de sade, -uppfattade Mina ej. Hon bara önskade, att någon av dem snart ville ge sig -ut i brygghuset. - --- Spiskammarnyckeln, ja, det var så sant, upprepade en onaturligt len -stämma, -- var på lag kan mamsellen ha lagt --? - -Svetten på pannan kändes alldeles kall; Mina stod och längtade sig långa -vägar från köket. Hon kände, att faster stirrade på henne. Att ljuga var -en svår synd, isynnerhet så nära en högtid, men om ändå Vår Herre ville …! - --- Sjåpagås, genljöd det i hennes öra, -- sjåpagås, som -- - --- Bara är till ogagn, ifyllde gamla mamsellen i tankarna, -- »sjåpagås, -syndakors --»! - -Hon spratt till, lystrande som en uppskrämd häst. Det var inget genljud. -Någon ropade henne värkligen, pappa -- - --- Var håller du hus, hördes kyrkoherdens röst, -- syndakors, var håller -du hus? Pälsen -- varför är inte pälsen tillreds? Tänker du hindra mig -att resa, människa? - --- Å gudskelov, tänkte mamsell Mina. Det liknade en löst förtrollning -- -nej, en bönhörelse. - -I en blink hade hon handen ur kjolen, räckte med sänkt blick den bastanta -nyckeln åt faster Jeanette och haltade, döv för utrop och skratt, pappas -snubbor med lätt hjärta tillmötes. - -Vad betydde alla sjåpagås och syndakors mot de svarta, muntra kulögonen -och Bollas falska väsning? - -Men pappa var i dag ej lätt att göra till lags. Knappt hade Mina -försvunnit i dörren till ämbetsrummet, förrän samma dörr än en gång for -upp och kyrkoherden begärde få veta, var Nanna huserade. - -Den smått hesa lilla rösten skar in genom pratet och munterheten i köket. -Allt kom i uppståndelse. Vem hade nu, nu i julstöket, tid att tänka på -Nanna? Hade kyrkoherden glömt, att det i morgon var både en söndag och en -födelsedag? - -Den lille prästen stampade i golvet, som alltid, när han var ur lynne. -Han ville se Nanna genast, genast! - -Alla ropade i munnen på varandra. Var fanns Nanna? Var fanns den -obegripliga ungen? Vem hade tid att leta efter Nanna? Var skulle man få -tag i henne? Var, var? Osynlig som hon mästadels varit på sista tiden! - -Det gick ett sting genom samtliga samveten. Nanna fick i all denna -brådska ströva omkring utan tillsyn. Omöjligt att hålla reda på, var hon -vistades och vändes: än fanns hon här, än där, än ingenstans särskilt och -det sista väl mäst. - -Faster glunkade om, att lille prästen gick och sörjde; sörjde pastor -Håkansson, som varit så helig på ljusa dan, och som knackat på pigornas -fönster om nätterna. Lille prästen lugnade sig väl inte, förrän -domkapitlet skickade honom ett nytt exemplar ur samlingen. - -Men det var inte bara det. Gubben hade hörts så där knarrig egentligen -sedan sista postdagen. Han hade i en fart ryckt till sig väskan, bläddrat -igenom sin packe och sedan snäst åt postiljonen -- som om kronans betjänt -kunnat hjälpa, att kyrkoherden väntade brev från sönerna. - -Där stod han nu, hade redan krupit i pälsen och blåst upp sig till sin -tredubbla vidd. Det glimtade humoristiskt över gamla fasters ögonkulor: -sannerligen liknade han inte en arg igelkott med alla taggarna spärrade! - -En underlig tid att fara på besök, lördagsmiddagen, -predikoberedelsetiden! Och till katolska grevinnan på köpet! - -Emällertid fick man väl söka ta reda på Nanna. Lille prästen frågade -ju efter Nanna varannan halvtimme nu för tiden -- stackars barnet för -rästen! - -Faster och Bolla gåvo sig att leta, bägge två; letade i gästrum, -brygghus, torvhus, skrubbar och handkamrar -- vad hjälphustrun så -hittade, inte hittade hon Nanna. Nanna hade ånyo begett sig till -ingenstans. - -Kyrkoherden stampade; han hade en hel predikan på läpparna, men måste -vänta med den till dagen efter. Han fick inte låta uppehålla sig längre. -Det blåa molnet gled fram som ett ofantligt lock av järnbläck: rättnu -kunde luften bli skum som i en gryta, och resvägen i dag var ändå -halvannan mil. - -Men i matsalen, i förstugan, på stentrappan, ja, på fotsteget och i kuren -fortsatte han att snäsa och muttra. - -Nanna var en Springfält, yrhätta, odåga, en fara för sitt hem! Nanna -kunde hitta på att göra dem husvilla, leka med fosforstickor i torvhuset -eller förkyla sig på gården eller bryta benen av sig på logen eller -- - --- Adjö, lille präst, ropade nu fasters mässingsstämma. -- Adjö, och -predika för hedningskan i stället! - --- Adjö, adjö, instämde Mina och Marie-Louise och lilla mamma; även -kyrkoherdefrun hade, trots alla varningar, kommit ut på trappan. Hon stod -där, liten, blond och fin, med sin rena profil och sina alltid tårade, -havblåa ögon -- långt mera flicklik än någon av döttrarna. Hon ryste i -vinterdraget som ett ensamt löv. - -Pappa viftade så där halvnådigt med renhudshandsken, men då han upptäckte -sin hustru, lyste han upp. Han lutade sig fram över fotsacken; det såg -ut, som om han velat säga någonting vackert och ömt. - -Men faster dränkte första stavelsen i ett nytt adjö, som liknade ett -kommando, och stirrade så barskt på Mats kusk, att denne liksom till -försvar slog klatsj med piskan. Hästarna stegrade till och togo sats. -Kareten vaggade, likt ett äldre fruntimmer, långsamt åstad mällan -lindarna i utförsbacken. Nu försvann åkdonet i vägkröken. - -Faster hade redan lagt sin sjal om axlarna på lilla mamma och kört henne -in i förstugan och matsalen. - --- Jag skall lära henne, hotade majorn med överdriven barskhet, så att -husets fru log ett tårfyllt leende. -- Står hon inte och ryser i kylan -dagen före sin födelsedag! Akta sig att fresta försynen, hör hon, lillan! - -Lillan försvann, alltjämt leende, gnidande sina späda händer, i Nannas -rum på väg mot gula salen. - -Faster Jeanette vände sig långsamt mot Marie-Louise. Hon skrattade sitt -gälla, världsvisa skratt. - --- Gud nåde Nanna, när lille prästen kommer tillbaks, om inte -födelsedagen kan tjäna som åskledare eller hon har lämplig nödlögn till -hands! Apropå, har någon sett efter i gula salen? Kanske sitter hon -rentav där -- bland de andra blåstrumporna! - - - - -II. - - -Nanna hade inte anat det ringaste. Hon låg uppe på vinden och rotade i -gamla luntor, låg på en ullsäck och hade svept en sjal om axlarna. - -På golvet stod en handlykta, vars ena söndriga glas var vänt ifrån -pappershögarna -- så undvek Nanna eldfara och överträdde inte förbudet; -ty en lykta var någonting helt annat än ett ljus. - -Mina brukade för rästen bränna ljus halva nätterna, Nanna visste det -mycket väl. I jämförelse med Mina, som ställde sin rankiga stake mitt -ibland alla brevbuntarna, kunde Nanna känna sig så gott som oskyldig. - -Men därför var det ju inte nödvändigt att skvallra om allting för pappa, -som varje kväll måste ha reda på, var hon hållit hus under dagen. Pappa -trodde, hon brukade sitta i torvhuset, dit hon alltså varje dag måste gå -en tur för att kunna säga, att hon varit där. - -Det inbragte ibland en luggning i flätan eller en örfil av tre fingrar -- -de två voro böjda av en kramp -- vilket egentligen förvandlade örfilen -till en klapp. Men gärna vad som hälst, bara hon slapp bekänna sanningen! - -Här uppe fanns en hel del läsning, som inte fick rum nere på hyllorna -- -originalupplagan av _Then swänska Argus, Siebenhundert Anecdota_ från -mitten av sjuttonhundratalet, en _Milton_ med kopparstick från 1751, ett -tjog _dissertationes_ från Lund och Upsala och en mängd andra rariteter. - -Här uppe slumrade böcker från farfars tid, förskräckliga böcker, som inte -tolererades nere i bokkammaren, hur tolerant pappa annars var. Farfar -hade varit präst, men samtidigt rabulist. Om honom talades aldrig annat -än i dunkla ordalag -- och hans böcker passade inte för prästdöttrar. - -Nanna hade med fjortonåringens bävan slagit ner på de farligaste. De -farligaste och de svåraste, det var hennes två specialiteter. - -Uppslagen framför sig hade hon en bok, som hon hört pappa fördöma för -bröderna. Hon visste, att Gustav läst den nere i Lund; Josef hade genast -frågat, om den fanns på svenska, och endast Daniel hade haft karaktär att -motstå frestelsen. - -Boken hette _Candide_ -- Candide av Voltaire. Nannas späda kinder -blossade åt den tredjedel hon förstod; de blossade lika mycket av -vetgirighet som av någonting annat, blossade av en underlig, sugande -vetgirighet, som brände genom kropp och själ. Endast hjärtat förblev -kallt, förstockat emot pappa och de förebråelser hon hörde susa i draget -under de tjocka spindelvävarna. - -Pappa bar för övrigt själv skulden. Det var han, som drivit henne in på -de mörksens stigar, där hon nu varje dag vandrade. - -Pappa hade en dag vänt upp och ner på huset för att få tag i Ὁ Ευθύφρων -τοῦ Πλάτωνος. - -Det var en bengul gammal svinrygg, som brukade vila sig intill så många -andra bengula gamla svinryggar. Någonting omoraliskt fanns inte i den, -ty ingen av bröderna så mycket som tittade åt den under ferierna. När -pappa plockade fram den, var det mäst för att skriva någonting på -försättspapperet eller titelbladet -- såvida där ännu fanns plats över -att skriva på. - -En dag ville pappa ha tag i den. Han letade genom alla hyllorna -- ja, -till och med bakom och under dem --; Nanna kunde ännu höra stötarna av -käppen och gubbens flåsningar i det bolmande dammet. Men borta var och -förblev Eutyfron. - -Pappa letade på skrivbordet, bredvid och under det och i lådorna. Han -nästan dansade i sin otålighet, men Eutyfron stod inte till att upptäcka. - -Nanna satt hela tiden på syster Minas kammare och lyddes och höll andan. -Dörren stod på glänt, och hon bara inbillade sig, att hon läste, men -svinryggen knakade under hennes fingrars grepp. - -Hennes första tanke hade varit att komma springande med boken och till -tack eller straff ta emot pappas hårdhänta smekning. Men gubben hördes -allvarsamt vred, halvt utom sig, och hans vrede förlamade henne. - -Hon förstod, att det skulle vankas mer än bannor, kanske risaga -- som -hon ej var fullt viss att ha vuxit ifrån. Hon förstod ej strax, vad ont -hon gjort, men när stort folk råkat ur lynne, kallade de det oskyldigaste -en synd. Och pappa hade fått leta alldeles för länge. - -Nanna hörde Mina betitlas sjåpagås och syndakors och höll på att -skynda fram och röja sig. Men i detsamma smattrade fasters stämma, och -brottslingen förlorade modet. Fasters ögon tittade rakt igenom en, och -sedan de tittat, skrattade de ut en. Fasters ögon påminte om honom, vars -bok låg uppslagen på ullsäcken framför henne. - -Nanna hade känt, att hon gjorde orätt, som teg. Hon hade hoppats, att -någon skulle kommit in i Minas rum och upptäckt henne. Hon hade berett -sig på ett par örfilar, som hon skulle tagit emot utan att gråta. - -Men ingen hade kommit; ingen tog henne i förhör; ingen föll ens på den -tanken, att lilla Nanna kunde bry sig om grekiska böcker. Pappa låddes -inte veta, att hon under ferierna läst för bror Daniel. Pappa och de -andra hade skrattat, därför att hon bara var flicka och alltså varken -skulle till gymnasiet i Lund eller till det i Kristianstad. Ingen visade -någon tro till, att en flicka kunde lära sig grekiska. - -Fasters runda ögon skulle skrattat högre än alla de andra. Det var -fasters skull, att Nanna bet tänderna samman och teg. Grekiska: tycker -någon det? Som om inte franska vore gott nog åt en flicka! - -Av Eutyfron begrep hon visserligen bara vartannat ord -- och meningarna -begrep hon inte alls; de voro så krångliga. Men med Xenofon redde hon sig -utmärkt, där var hon nästan lika styv som bröderna, och i Odysséen hade -hon skanderat hela tre sånger -- pappa skulle bara veta! - -Sedan det blivit tyst i huset, hade Nanna först ämnat ställa boken -tillbaka i luckan. Men så kom hon att tänka på värkan av upptäckten -- -nytt larm och nytt förhör och ny ängslan. Misstankarna skulle till sist -falla på henne. Det var klokast att vänta några dagar -- tills boken var -glömd och liksom av en händelse stod, där den hittills -- ja, kanske hela -tiden -- stått. - -Nanna hade gömt Eutyfron bland luntorna på vinden. Av dagarna blevo -veckor, av veckorna månader, men ju närmare det led mot jul och mammas -födelsedag, dess knarrigare lät pappa. Nanna hårdnade till av ständigt -gnat; nu varken vågade eller värdigades hon sätta boken tillbaka. Den -fick så gärna bli liggande, där den låg. - -Men hyllorna därnere fingo stå alldeles i fred; hon tordes knappt titta -åt dem. Måste hon genom rummet, smög hon förbi i ängslad hast utan att -ens vända på huvudet. I förbifarten kände hon bokluckan som ett svart, -rannsakande öga; hjärtat klappade, och hon visste ej rätt, var hon skulle -göra av händerna. - -Hade ej alla haft så bråttom till julen, skulle de undrat över -förändringen; Nanna var sig inte lik. Hon rodnade och bleknade för minsta -tilltal. Det var förbi med alla snusförnuftiga infall och omdömen. De -skiftande bruna ögonen -- ett arv efter farfar, sades det -- det enda -vackra på den fjortonåriga fölungen, skyggade till och med för mammas -milda blick. Den lillgamla tösen med det slätkammade håret, den blänkande -pannan, den vassa näsan och äggtoppiga hakan smög som en främling genom -rummen i sitt hem och var halva dagarna försvunnen, ingen visste vart. - -Nanna läste inte längre Platon, han låg glömd eller gömd -- gömd som ett -samvetsagg -- under en dammig hög predikningar. Nanna läste i stället -Voltaire. Den ena synden drog den andra med sig. - -Nanna kunde ej påstå, att den boken gjorde henne lycklig. Den liknade -en virvlande häxdans, i vilken hennes inbillning dansade med. Boken -införde henne i en sällsam värld, där människorna buro elaka, förvridna -ansikten. Det talades där ofta om solen och södern, men allt där liknade -mera ett vinterland. Alla ord voro som snö, alla blommor som isblommor. -Allt syntes hårt och ovänligt. Människor, som ena stunden togos i famn, -stuckos i nästa ögonblick med sablar. Alla förde vassa ord på tungan, men -allra värst var det med dem, som höllo varandra kära … - -Nanna förstod ej varför, men kinderna glödde ibland, hjärtat bultade, de -bruna råögonen stirrade vida och blinda mot den skumma loftsdagern. - -Varje söndag efter mässan föresatte hon sig att ställa Platon på hans -plats och undvika skräpvinden. Hade någon enda bara haft tid, hade pappa -haft annat än bannor för henne någon enda gång de råkades, skulle isen -varit bruten --! - -Till julen fördubblades också ämbetsgöromålen, ökades utgifter och -bekymmer, och i år stod något viktigt på inne i Lund. Nanna begrep -alltsammans, bröderna hade skvallrat för henne i somras. Ja, hon begrep, -varför pappa var knarrig och jäktad -- men något inom henne hade börjat -växa i kapp med henne själv, något ömtåligt och oförklarligt … alltså -bevarade hon sin kalla, skyddande skorpa. Hon var snart inte längre -husets barnunge, på nyåret skulle hon börja läsa sig fram, och sedan -var hon en särskild person. Hon studerade de andra som sig själv -- och -misstänkte dessutom, att Bolla bevakade henne. - -På vinden var lugnt och fredat; det förbjudna där uppe sög och tvingade. -Nanna måste dit upp, hon måste, och i ett ensamt ögonblick gick det i -susande fart uppför stegen. Den gamla lyktan hade hon stående däruppe, -och i folkstugan nallade hon ljus och fosforstickor. - -Nanna låg på ullsäcken med en sjal över skuldrorna. Framför henne -upprullades historien om den enfaldiga Cunégonde och den oskuldsfulle -Candide, vilken förövade så många fula brott. Pococuranté talade illa -om allt och alla: han påminte litet om klockaren -- och den hederlige -Pangloss började få pappas ansikte: hon kunde helt enkelt inte hjälpa det. - -Fjortonåringens mörka ögon vidgades och klippte mot dunklet. Runt -henne och boken slog lyktskenet en bävande trollring. Desto svartare -djupnade mörkret därutanför. Vrårnas skuggor nådde varandra med långa -fingrar högt uppe i taket, och under själva åsen vaggade tjocka, gråa -spindelvävsvingar i den uppåtdallrande värmen. Ibland kilade en råtta -trippande över golvet. Och då och då prasslade en dragfläkt i halmen vid -stegluckan. - -Utanför ljusrunden var allting ensamt och öde, ett hem, som hon nu endast -till hälvten tillhörde. Och ljusrunden själv var en magisk cirkel, varmed -en häxa höll henne trollbunden. Ljusrunden liknade ett fönster, varigenom -Nanna stirrade in i det ondas värld. - - * * * * * - -Från gården hördes ett kackel, som om räven gjort julbesök bland hönsen. -Så blev det tyst igen, och Nanna kunde tydligt uppfatta klampet av skor -och träskor på tegel- och stengolven i kök och brygghus. Så skällde Karo -avskedsskall. En vagn rullade på gården -- det var pappa, som for på -uppvaktning till katolska grevinnan. - -I samma ögonblick uppfångade Nanna knäpparna av träskor mot stegpinnarna. -Hastigt blåste hon ut lyktljuset och tryckte kinden orörlig mot bokhögen. - -Så låg hon stilla och väntade, beredd på upptäckt, men med en svag -förhoppning, att lyktskenet ej hunnit förråda henne. - -Hur spänt hon lyssnade, överdövades alla ljud av örpulsen. Inga steg -knäppte längre, och hon trodde sig redan ha hört miste. Hon kände god -lust att resa sig och tända igen, då -- tyst, rasslade inte loftsstegen? -Om någon lyft den undan, såsom stundom hände, så vore stackars Nanna -fångad. - -I detsamma ropade en karlröst -- eller var det fasters stämma -- på -Bolla. Det klack till i flickhjärtat, nu knarrade bestämt pinnarna. Någon -klev försiktigt uppför och kom närmre. En skugga reste sig långsamt ur -vindsluckan. En flåsning, som liknade ett väsande skratt, nådde Nannas -öron. - -Det var Bolla. Nu gällde det hålla sig alldeles stilla. - -Bolla tog ett aktsamt steg upp på golvet, skuddade av sig träskorna och -stod nu i den smått knastrande halmen med händerna i sidorna och halsen -litet framlutad, medan hon ideligen fnissade som åt ett lyckat spratt. - -Nedanför stegen smattrade rättnu fasters mässingsorgan: - --- Är Bolla däruppe? - -Nanna vågade knappast andas. Även hjälphustrun höll sig tyst, strök -endast ett par tag med den klumpiga bara armen över det breda ansiktet. -Hon vände på huvudet än åt ett håll, än åt ett annat, som en höna på en -sophög, och tycktes på en gång lyssna och späja. - -Så fortsatte Bolla på sockorna ett stycke framåt och satte sig med en -duns i halmen. Hon måste ha hört faster Jeanette avlägsna sig, ty hon -blev åter djärvare. Hon mumlade halvhögt för sig själv, stack händerna i -kjolsäckarna och begynte knapra på en skorpa. Knapret lät så avlägset och -entonigt, att det lika gärna kunde kommit från en råtta. - -I nästa nu blandades knapret med ett sakta skrammel av nycklar eller -mynt. Bolla reste sig upp och trevade om sig i halmen. Hon mumlade igen -någonting otydligt och fortsatte sitt sökande längs takskägget. Hon halvt -klev, halvt kröp, hasade sig framåt på tre ben och kom allt närmre Nanna -och bokhögen. - -Flickan skalv i varje lem, när hon kände kjortelfläkten snudda sig. Nu -svängde kjolen igen, kvinnan vred sig åt annat håll, då -- råkade hon -trampa Nanna på foten. Trampet kom så plötsligt och tyngde så hårt, att -fjortonåringen halvviskade ett aj. - -Ett skutt och ett skrik blev Bollas svar. - --- Ack, Harre Jesses, ropade hon förfärad. - -Nanna hämtade sig hastigt. - --- Tyst, Bolla, tyst, viskade hon, -- tyst, det är jag, Nanna -- - --- Är någon däruppe, hördes en stämma nerifrån. - --- Tyst, tyst, bad flickan som för sitt liv. - -Hon behövde inte envisas; hjälphustrun hade redan sansat sig och insett, -vad som för henne var det klokaste. - -Någon därnere hade satt foten på stegen. - --- Jag tyckte justament det liksom skrek till däruppe, undrade Malena -ängsligt. - --- Kattrakande, svarade en röst, som lät lik Ola huggedrängs, -- det -var välan kisse Måns, kan jag tro. Han fänas med råttorna på loftet, -förstås. Ih, seså, inte ska en skrika för en köss, inte --? - --- Skäms han inte, Ola, ska han också fänas? - -Glammet därnere slutade plötsligt. Det sprang och det smällde i dörrar. -Sedan blev allt tyst. - --- Men hy då, som Nanna kan skrämmas, förebrådde Bolla en smula strävt. --- Jag fick sådan hjärtedunk, så förtjust[2] blev jag. Har hon en -fosforsticka, så tänn lyktan -- inte sitter hon här ensammen i mörke? - -Nanna hade hastigt strukit eld. Nu fumlade hon tafatt med lyktglaset. -Bolla tog beslutsamt stickan från henne och hjälpte henne. - --- Akta halmen och papéren, men la voss få fyr på pråsen,[3] pratade -torpkvinnan. -- Jestanes, vad beställer tösen häroppe mos allena? Det -skulle bara körkeharren veta. Sitter och läser ve ljus på ljusan da? - -Nanna hängde huvudet och lät ordströmmen gå hän över sig. - --- Körkeharren och alla, som vi ha sökt och rummesterat genom hela hused, -och så sitter hon här i persiljestass -- som faster säjer -- och skrämmer -en ifrån vettet, när -- när en letar efter råttefällan. Nu blir det till -att bekänna, för det är allri värt te gå och stöka i halmen och bögerna -med ljus på ljusan da! - --- Det -- det är inte något ljus, stammade Nanna och kände sig åter som -en omyndig liten byxtös. -- Det är en lykta. - --- Vad är detta för böger, frågade Bolla, som lagt sig på knä och nyfiket -rotade i pappershögarna. En dammsky reste sig kring varje svart nagel, -och de röda fingertopparna försvunno alldeles. -- Är den bogen på latin? - -Därmed räckte hon ut handen efter Candide, som Nanna, glömsk av Bollas -brist på lärdom, hastigt ryckte ifrån henne och gömde bakom sin rygg. - -Bolla smilade med alla de falska ögonrynkorna, som i lyktskenet blevo så -djupa och tydliga. De små ögonen spelade lystet i kattgrönt. - --- Hihihi, det är nån av volentärens böger, fnittrade hon. -- Jag hittade -händelsevis en gång ett häfte -- händelsevis -- när jag dammade. Det var -fullt av nakna fruentimmer och -- ih nej då, att hon inte skäms ögonen ur -sig, lilla troll! - -Nanna rodnade, delvis i harmen att bli kallad liten. Hon visste sig lång -nog för sin ålder. Men hon begrep och begrep inte förebråelsen. Hon -visste ingenting om volontärens -- bror Josefs -- häften. Vad hon begrep, -var, att hon burit sig enfaldigt åt. Men någonting, som inte bara var -samvetet, hindrade henne att inlåta sig på förklaringar för hjälphustrun. - -Bolla fnissade och förvred sina grova drag i undran och förnöjelse. - --- Måtro, en begynner tidigt bland herrskaperna! - -Och hon tillade inställsamt, med en girig överblick av bokhögen: - --- Ja, inte ska jag vara den, som löber med sladder -- om hon inte själv -är en sladdermaska! Håll hon bara täfft med vad hon såg -- att hon såg -mej häroppe i kväll, så -- tiger hon, så tiger väl jag osse! Hö, förstår -hon -- så var det med ded! - -Nanna tittade hastigt och stort upp på henne. Flickan fattade ej -_varför_, endast _att_ den andra gick smygvägar, och att de båda i en -hast blivit medbrottslingar. - -Den unga fantasien arbetade och sammanfogade. Det breda, klumpiga -ansiktet, som blossade och bleknade i det ostadiga skenet, liknade ett -annat hon nyss läst om. Bolla, det var amman i Candide. - -Och när Nanna utan att nicka god mening i alla fall i tysthet jakade -till förslaget, visste hon, att hon ingått pakt med det onda. Det onda, -som stigit upp ur en ond bok och fått kropp inom den stulna lyktans -trollring. - - - - -III. - - -Nanna vaknade mitt i natten vid att en vagn rullade på gården. Bullret -dämpades av snön, som börjat falla på kvällen; sedan måtte det ha frusit: -hjulvarven stönade med korta små skrik. - -Det var pappa -- pappa, som kom hem från katolska grevinnan. Pappa for -dit en gång om året och mästadels vid juletid. - -Då vagnen stannat framför trappan, hördes lågmälda röster tala -- men -var det bara pappa, pappa och Mats kusk? Ännu sedan vagnen rullat mot -stallet, fortforo de att samspråka. - -Nu smällde steg i stentrappan, den tunga ekdörren öppnades -- det var -visst faster Jeanette, som viskade i förstugan. - -Nanna hade sin kammare alldeles intill. Nu hörde hon bestämt bror Daniel -småprata: det tydliga, grammatikaliska uttalet, och bror Gustav: den -muntra, häftiga stämman, avbruten av små skratt och fnysningar. Bröderna -hade kommit hem från Lund -- hurra! - -Nanna hade all möda att hålla sig tyst, hon kvävde sin glädje i täcket, -rullade runt som i höet om sommaren och kände sig sprängfylld av okynne. -Hurra -- brödernas steg knarrade i trätrappan till vindsrummen! - -I en blink var allting glömt -- Candide, Platon, den mörka vinden, Bolla. -Bortsopat, drömt. Bröderna voro _nu_ de enda människorna i världen, -framtiden idel jul och gamman. Och Nanna somnade om, djupt, lugnt, med -ett leende om den fylliga flickmunnen. - -Härnäst hon väcktes, var det av brådskan i huset -- hade hon försovit -sig? Första tanken gällde bröderna, och hon kom pilsnabbt ur sängen. -Sedan mindes hon, att det var söndag och första gudstjänst i -prästgårdskyrkan. Då gällde det skynda för att hinna råka nykomlingarna -och få några ord med dem före den långa gudstjänsten. - -Så kom hon ihåg, ja, först nu kom hon ihåg, att det var mammas -födelsedag. Hon hade så när glömt det alldeles, så fjärran från dem alla -hade hon levat under dessa veckor. - -I en huj gick det att bli tvättad och kammad. Sedan bums in till syster -Mina för att hjälpas med ryggknapparna och sedan --. Men syster Mina var -mot vanan uppstigen, i kläderna, ute. Hennes påklädning måtte ha skett -hastigt; det rådde en förskräcklig oordning i det lilla sovrummet. - -Men komma ut halvklädd med alla knapparna lösa i ryggen? Och bli -utskrattad av Gustav och skolmästrad av Daniel? Om hon skulle be -Marie-Louise -- ack, Marie-Louise och faster voro ju de tidigaste och -sysselsattaste i huset. - -Ingen annan råd än att gå till mamma -- även med fara att råka ut för -pappa och få sig ett välment, men hårdhänt nyp i kinden. Ja, springa -till mamma och gratulera henne med en kyss! Om hon skulle säga det på -franska, vad? »Je vous félicite, chère maman, de votre jour d’honneur et -vous souhaite --» Mamma, som själv lärt henne franska, mamma skulle bli -så glad! - -Ut i förstugan, i två språng över tegelgolvet -- en muntert -förväntansfull sidoblick åt den smala loftstrappan -- så dansande in i -matsalen, där Marie-Louise, som dukat frukostbordet, just försvann i -folkstudörren. - -Sakta snett över golvet, en knackning och så in i sängkammaren. Pappa, -fullt klädd, sysslade makligt vid skrivbordet. Lilla mamma, däremot nyss -uppstigen, syntes ha förfärligt bråttom. - --- Mamma! - -Hela gratulationen försvann i kyssen, men mamma förstod ändå. Hon lade -sina bara, smala armar om sin flicka och drog henne sakta intill sig. -Ack, varför fick Nanna inte oftare komma så? Varför fick hon inte förtro -sig, som när hon var riktigt liten och bröderna varit stygga? - -Stackars mamma såg inte värst glad ut, hon var trött och klen som -mästadels om mornarna, hade visst hälst försovit en timma eller två av -sin födelsedag. - -Pappa syntes desto piggare. Han lade just samman konceptet till sin -predikan och småmyste, godmodigt-ironiskt, åt den myckna smeksamheten. Så -försjönk han i tankar, stod orörlig och tittade ut genom fönstret, medan -fingrarna trummade en revelj på skrivbordsskivan. De senaste veckornas -hetsiga spänning hade försvunnit, han trampade inte längre på nålar varje -minut. Nu tycktes han alldeles för trygg, nästan kall, brydde sig alls -inte om att muntra upp stackars mamma. - -Nanna kände sig besviken, ja, intill tårar. Hon hade väntat sig allt så -annorlunda. - --- Har inte --? - -Hon tvekade bara en sekund. Sedan måste det fram. - --- Har inte Gustav eller Daniel varit inne och gratul--? - -Det blev förfärligt tyst. Nanna begrep genast, att hon sagt någonting -dumt. - -Mamma tycktes först ingenting ha hört. Men så spärrade hon upp mun och -ögon och stirrade från den ena till den andra, medan hon tryckte handen -mot hjärtat. - -Mammas hjärta var ju inte starkt. Det var därför alla brukade skona henne --- därför husmodern gick omkring som en främmande i sitt eget hus. - -Pappa hade inte behövt ta tillvägs; Nanna såg sitt straff målat i mammas -bleka ansikte. Det låg blåa skuggor under ögonen -- mamma fick inte bli -dålig på själva födelsedagen. - -Pappa svängde helt om på klacken, så det sang efter det. När han blev -ond, fick han tillbaka fasonerna från tiden han var fältpräst. -- Pappa -sökte behärska sig för mammas skull; han talade så lugnt han förmådde, -men det sprutade gnistor ur de gråa ögonen. - --- Ser man på, sade han, -- sjusoverskan har hunnit bli halvsövd så här -dags? Står och pratar med drömmarna i ögonen -- he? Orden lika lösa på -tungan som knapparna i ryggen? - -Nanna hade förstått. Det var inte alls nödvändigt att blinka och klippa -med ögonlocken; det behövdes så litet, för att hon skulle förstå. Hennes -blick hade blivit så stor och kall, att pappas tog till flykten för den --- pappa hade redan svängt sig tillbaka igen mot fönstret. - -Besynnerligt, att hon skulle känna en sådan lättnad över pappas nödlögn! -Ty en nödlögn var inte bara att förneka sanningen, men också att villa -bort den. - -Hon fann sig till och med så pass, att hon orkade fram med sitt ärende. -Medan mamma hjälpte henne, kände Nanna en djup skamsenhet stiga upp i -sig. Det hettade i tinningarna och stack som med nålar i hårfästet. Hon -skämdes, och för första gången skämdes hon för, att hon varit uppriktig. - -Hon rörde sig som en främling i sina föräldrars kammare. Med drömmande -steg kom hon bort till dörren. Pappa kallade henne buttert tillbaka. - --- Nanna, sporde han; han tycktes ännu missnöjd; -- var höll du hus i går -middags? - -Allt blodet delade sig i två hälvter, av vilka den ena rann som bly ner -i fötterna, den andra steg som eld upp i kinderna och hjärnan. Skulle nu -hela sanningen prässas fram: Eutyfron, Voltaire, lyktan --? - -I samma nu vände mamma sina fuktiga, blåa ögonytor emot henne. Det var -som att se in i himmelen själv; Nanna var nära att brista i gråt. - -Men så kom hon ihåg pappas blinkning och hårdnade till. - --- I går middags, upprepade hon och svarade med någonting, varav hon -innerst plågades, i rösten och blicken; -- jag -- var -- ingenstans. - -Hennes förlägenhet måtte sett löjlig ut, ty pappa tog den från skämtsamma -sidan. - --- Ingenstans, upprepade han med ett vasst smålöje, -- var på lag kan det -landet ligga? Vaba, Springfält? - -Och han spände likt en liten korpral de egentligen milda grå ögonen -hårt i henne, medan han fortsatte: - --- Ingenstans, det är väl det landet, där fosforstickorna växer och små -flickor grädda pannkakor i torvhuset, vaba? Eller nere hos torparungarna -eller hos drängarna i lagårn och deras enfaldiga spökhistorier, vafalles? - -Den lille kyrkoherden hade kommit ända fram till henne. Nu nöp han henne -med vänlig barskhet i örat, medan hans hårda knog unnade andra kinden ett -försök till smekning. - --- Du understår dig inte att leka med elden, slöt han, nu åter vid gott -lynne, -- marsj i väg, bortbyting, och låt mamma få klä sig i fred! - -Därmed halvt föste han Nanna ur kammaren. Hon kom ut i matsalen, tafatt -stretande med de långa, röda flickhänderna. - -Bortbyting -- det var just så hon förekom sig. På månader eller veckor -hade det vuxit upp en helt ny värld omkring henne. Och en ny själ började -titta upp i henne i stället för den forna. -- -- -- - -Till kyrkan vandrade hela familjen i sällskap, så när som mormor och -faster Jeanette, vilken stannade hemma för middagens skull. Det blev en -hel liten skara, hela fem personer: pappa, mamma, Mina, Marie-Louise och -Nanna. - -Bröderna syntes det ingenting av. Just som Nanna tänkt kila uppför -vindstrappan till gästrummen, kom det frukostbud, så det hade inte blivit -tid att förvissa sig. - -Det Nanna hört om natten, kunde det varit en dröm, ett varsel? Kanske de -inte ens ämnade sig hem före jul, så bråttom som de skrivit, att de hade -det med studierna? Och ändå -- nej, Nanna lät inte längre föra sig bakom -ljuset! - -Det var ont om folk i kyrkan. Prästherrskapet och deras tjänare behövdes -mer än väl för att fylla opp i bänkarna. Längst nere sutto Mats kusk, Ola -huggedräng och Malena stupiga, vilkens stela, trohjärtade själsspeglar -då och då blinkade och tårades som i blåst. Annars var det bara -prästgårdstorparna och hjonen från fattighuset, som hade tid med kyrkan -söndagen före jul och dagen före julafton. - -Mitt i gången vände sig pappa till mamma och viskade något åt henne. -Nanna uppfångade endast ordet sakristian. Men då hennes mor ryckte -till och sträckte fram huvudet till skyndsammare gång, lystrade alla i -sällskapet, gripna av en aning, som redan förrådde halva sanningen. - -Med kyrkoherden i spetsen skred prästherrskapet förbi altarringen och in -genom den lilla sidodörren till sakristian. - -Nanna, ännu ute i kyrkan, hörde ett anskri, och då hon trädde in i det -lilla brunmöblerade rummet, som mormor brukade kalla klädlogen, såg hon -sin mor falla i armarna på Marie-Louise och Mina, vilken sviktade på sitt -halta ben. - -Men yngsta dottern nästan översåg mammas svimning, när hon fick syn på -bröderna, som, nyss så ståtligt uppställda, hastigt skyndade till. - -Det första Nanna varsnade av dem, var mössorna, de vackra, vita mössorna, -som nyss blivit brukliga, och som de buro såsom tecken på sin seger. -Det var väl just studentmössorna, som så häftigt rört och fröjdat -modershjärtat. Överraskningen hade varit henne för stark. - -Så hemlighetsfullt hade allt bedrivits, att ingen utom pappa väntat -sönernas examen förrän till maj och inte ens pappa, väntansknarrig, som -han varit, erfarit utgången före lördagsnatten. Inte ens om hemkomsten -hade han vetat någonting bestämt förrän på återfärden från grevinnan. -Halvvägs från Herrevall hade han hunnits av Lundaskjutsen och -- i sin -iver att överraska födelsebarnet -- låtit de nya studenterna flytta över -i kareten. - -Sådan var han nu en gång. Även nu kämpade förtjusningen över, att han -lyckats, med oron över mammas befinnande. - -Mamma hade fått vatten och börjat hämta sig. Medan alla förklarade och -berättade i munnen på varandra, betraktade hon sönerna med en oändligt -öm, ännu matt blick. - -Och sönerna böjde sig ner över henne, där hon satt bakåtlutad i -länstolen, för att låta henne med bleka, fina fingrar smekande stryka -över deras kinder och huvudbonader, bäggedera ett ögonblick lika vita. -Men genom det brokiga korfönstret sköto nu en gul och en röd strimma och -hjälpte mössorna att härma sommaren, vars alltför tidiga fjärilar de voro. - -Ur Gustavs ögonfrans droppade stora tårar, och han kysste sin mors -fingerspetsar med en dyrkan, som liknade andakt. Daniel, karaktären, höll -sig så stram han förmådde; hans lugngrå blick vattnades bara i smyg. Det -var en syn som en tavla. De unga studenterna hade ett uttryck, som om ett -hälgon välsignat dem. - -Alla hade nu nödtorftigt lugnat sig. Först nu fick någon öga för den -främmande studenten. Han hade blygsamt stannat bakom kamraterna, men hans -små pigga pepparögon syntes fulla av deltagande. - -Vid sidan om prästsönerna tog han sig obetydlig ut. Deras medelhöga, -smärta gestalter, mörka huvuden och regelbundna ansikten med de mörkblå -eller mörkgrå ögonen och den raka, mot spetsen svagt böjda näsan läto -föräldra- och systerblickar glänsa så mycket stoltare, när de betraktat -den småväxte, linhårige, något finnige unge mannen med hans små, -rörelsefuktade pepparkorn. - -Men isynnerhet Daniel tycktes hysa stor aktning för kamraten, som, -förstås, hälsades hjärtligt välkommen som gäst över julen. Det blev ingen -tid för vidlyftig presentation. Gudstjänsten hade uppskjutits en hel -kvart, det gick ej an att låta kyrkfolket vänta längre. - -Under orgelspelet satt Nanna och undrade, om de andra inom sig voro -lika förströdda som hon. En hel rad söndagar hade gudstjänsterna liknat -rannsakningar, under vilka hennes unga brottslighet kämpat med behovet av -frid och förtroende. - -Hon hade stundom kommit till kyrkan med en sällsam kyla för allt vad till -gudstjänsten hörde. Underliga tankar, undfångna i trollringen på vinden, -hade arbetat och trotsat inom henne. Hon hade vandrat uppför gången halvt -skuldmedveten, och blott småningom hade orden från predikstolen tinat och -upplöst henne i en torrögd gråt, som lovade bättring. - -I dag kändes allt så annorlunda. Uppträdet med pappa på morgonen och -överraskningen i sakristian hade närmat och nedflyttat predikaren och -hans predikan. Ingendera menade kanske så allvarligt eller strängt. När -hon tänkte på sina illgärningar, föreföllo de inte längre så svarta. -Smygvägar kunde ej medföra så svår skuld för en halvvuxen, när nödlögner --- osanningar mera för ros än för nöds skull -- voro tillåtna för de -vuxna. - -Lättad för mycket, som tyngt, fylldes hon nu i stället av den nya, stora -händelsen. Glädjen över bröderna spelade med i orgelbruset och lät det -klinga helt världsligt. Hon instämde i salmsången med det naturliga -behovet att sjunga, därför att hon var glad. Orden omtolkades eller -följde med på köpet. De betydde inte längre julväntan och lutherdom; de -uttryckte en fjortonårig flickas känslor inför brödernas nya, glada, -segerpräglade ansikten. - -Och i all högtidlig och tacksam glädje lekte en självsvåldig nyfikenhet -på den främmande studenten -- lekte likt en ostyrig lärk- eller -juldanston under de låga, vita lutherska bykyrkvalven. - -Länge hade under sången blicken fladdrat kring den nya medelpunkten, -innan främlingen gengäldade hennes ögonkast. Sedan skedde det oftare, men -nu vågade hon ej längre lyfta blicken, så länge han såg. - -De pepparbruna ögonen stucko; de liksom petade upp en, blottade en för en -själv. Oron, som nyss somnat in, vaknade upp på nytt. Ett enda ord sjöng -en i örat, så ofta man tittade in i dem. Och det var säkert endast emedan -den bruna spegeln mötte henne samtidigt, som Nanna spratt upp och fick -sådan hjärtklappning vid dessa ord i dagens högmässotäxt, vilka pappa -just föreläste från predikstolen. - -»Om jag vittnar om mig själv, så är mitt vittnesbörd icke sant. En annan -är, som vittnar om mig, och jag vet, att det vittnesbörd är sant, som -han vittnar om mig. I haven sänt till Johannes, och han har vittnat för -sanningen.» - -Nanna sänkte huvudet och kände blygseln bränna i kinderna, kvälja i -strupen och sippra från pannan. Det var, som om det droppat smält vax på -kinderna, varje gång hon träffades av ordet sanning. - - - - -IV. - - -Brödernas hemkomst hade löst en förtrollning och bundit en ny. Nanna -bokstavligen trampade studenterna på hälarna. Var de gingo eller stodo, -hängde två vattenbruna ögon vid deras höglärda ansikten. Vad de så talade -om, sögo två utstående öron in varje ord, som utgick ur deras munnar. - -Nanna glömde allting annat, trösklarna, som hon ständigt snubblade över, -och sina röda fingrar, som annars balanserade hennes slingriga gång. Hade -händerna hängt lösa, skulle hon tappat dem, liksom hon tappat minnet och -lokalsinnet. Fölungen hade i sin beundran för unghästarna förgätit sig -själv och sitt eget. - -Det som mäst väckt hennes nyfikenhet, var, förstås, främlingen. Varje -gång han talade, öppnade hon munnen, liksom hon ej hört tillräckligt med -öronen. Varje gång han log -- det skedde inte så ofta -- log hon efter. -Det kändes, som om en annans leende stramade i hennes ansikte. - -Intrycket, att han var ful, lämnade henne aldrig. Hon tänkte på det -nästan beständigt. Men hans fulhet plågade henne inte; den hörde liksom -med i den dragning, han övade på henne. - -Alla hans miner levde på ett alldeles särskilt sätt. Alla hans ord voro -nödvändiga; man ville inte förlora ett enda av dem. Nanna fick för sig, -att allt vad Vilhelm sagt, var fullkomligt sant. Hans ord invärkade -alltid på bröderna, isynnerhet på Gustav. Och ändå kom han henne ofta att -tänka på Candide och den underliga världen i boken. Inte bara så, att en -blick från honom kunde ge en plötslig stöt åt samvetet. Men så, att hans -meningar gåvo boken rätt. - -Detta nya var i alla fall en stor glädje. Men det fick henne nästan att -glömma, att det var födelsedag och stundade till julafton. - -Dörrarna stodo, högtiden till ära, öppna mällan alla rummen. Överallt -förnams doften av granris och nyskurade golv. I gula salen knäppte -plocktoner från den gamla flygeln. Och i matsalen skramlade Marie-Louise -med silver- och tennsaker, som hon plockade ur skänken till middagen. -Det var lilljulafton, dagen före den riktiga. Det var den i Skåne så -kallade Dopparedagen, och det skulle doppas i gryta i folkstugan. Och -därute rådde brådska, ty kyrkoherden måste om någon timme i fläng till -annexkyrkan i Toftarp. - -Nu hade han i samspråk med studenterna stannat framför en hylla i -bokkammaren. Och Nanna, som ledsagat dem även dit, märkte för sent luckan -i bokraden. Det gav ett hugg i henne; hon liksom ryggade invärtes och -ville förlora jämvikten, när hon hörde boken nämnas. - -Pappa hade på gyckel eller av inträsse frågat sönerna, om någon av dem -lockat hans Platon till lärdomsstaden. De skakade på huvudena och den -yngste skrattade. - --- Den döddansaren, svarade Gustav med munter öppenhet, -- och jag -ha alltid hört till olika nation. Och sedan i torsdags är jag civis -lundensis. - -Daniel svarade ej utan självkänsla. - --- Lund är mera filosofiskt, än du tror. Men fråga flickebarnet! Hon är -kanske styvare hellen än du, Gustav! - -Hela bokkammaren tycktes ha vänt sig om för att betrakta Nanna. Pappa, -bröderna, bokluckan, biskopsporträttet snettemot, allt och alla stirrade -de på henne. Men ihärdigast stirrade han, den främmande, som bröderna -kallade Vilhelm. - -Pappa syntes i förstone förbluffad. Han spände sin blick så hård han -förmådde; pannan veckades, läpparna ryckte. Men så slog han bort saken -med skämt. Han satte inte sönernas pedagogik vidare högt och trodde inte -på Nannas grekiska. - --- Sätt inte bortbytingen myror i huvudet, sade han, -- hon är inte van -att beundras av så många herrar. Springfält är sin egen lekkamrat och -träffas säkrast i torvhuset. Dit går hon och håller andakt några timmar -varje dag. Senast i går middags letade hela huset förgäves hennes spår. - --- Annars, fortsatte pappa med en förebrående blick på sin dotter, -- -hade Springfält fått följa med till grevinnan på Herrevall. Skulle inte -behövt ångra det, sa’ grevinnan till mig i går aftse. Jaha, katoliken -frågar mig efter Springfält vartenda år. Men ingen gång är det möjligt få -Springfält från torvhuset. Blir väl en likadan sjåpagås som -- - -Kyrkoherden avbröt sig och fortfor, vänd till den främmande: - --- Grevinnan sörjer än sin egen lilla stumpa. Enda barnet! Och när hon så -är änka och till åren, blir det ensamt på den stora herregården -- - -Mera hörde Nanna inte; hon stod inte ut med allvaret i pepparögonen. Hon -glömde helt och hållet sin värdighet och sprang plötsligt sin väg ur -rummet. - -I matsalen uppfångades hon av Marie-Louise, som trots brådskan tog -henne i famn och kysste henne på bägge kinderna i ett oförklarligt -ömhetsutbrott. Systern var väl yr i mössan av vinet, sedan hon som de -andra nyss druckit mammas skål. - -Nu pärlade födelsedagsbarnets stämma, och genom Minas kammare och det -långa blå rummet flyktade Nanna in i gula salen. - -I den höga, gula kakelugnen brann en ständig bokvedsbrasa; salen var -svår att hålla uppvärmd. Den hade fönster åt tre håll och liknade en -lykta, påstod gamla mormor, som oftast tronade på empiresjäslongen. Genom -de många fönstren lyste det mjölkblått från snölandskapet, med vilket -brasskenet förde en ständig, fladdrande strid -- och på flygeln voro två -vaxljus tända. - -På sjäslongen satt gamla mormor. Med hjälp av kuddarna höll hon sig ännu -ganska rak i ryggen. Hon hade hunnit närmre de nittio, änkeprostinnan, -men kom ännu ihåg, att hon var en född Narwenhielm, och att det ansågs en -mesallians, når hon gifte sig med salig prosten på tredje Gustavs tid. - -Mormor tröttnade aldrig att berätta om den tiden. Hennes kusiner -baronerna hade varit utom sig för skandalen lika mycket som för rivalen. - --- Vad skall du med den där ennuyanta svartrocken, retades de och drevo -skälmstycken med gummorna i prostens egen kyrka. Men när vackra cousine -endurerade i sin folie och encouragerade ce prêtre-là, à la bonne heure, -larifarondon -- baronerna slogo samman sporrarna och flyttade sig och -sin amour till huvudstaden. Man kunde väl inte duellera med en svartrock -häller! - -Gamla mormor log ett tyst och tandlöst, men ännu elakt löje. Hon var så -liten, så liten, gamla mormor, och mindre vart hon år från år. - --- Hon dör aldrig, brukade pappa-kyrkoherden säga, -- hon försvinner. - -Hon var späd som en flicka, med sluttande skuldror och smal om livet, med -händer som en frökens och fötter som en barnunges. Hon var torr och brun -kring ögonen och vit i det tunna håret; men till högtiderna ville hon -vara sminkad och pudrad som i unga dar. Och rak i ryggen höll hon sig. - -När hon inte sov på sin kammare, vistades hon i gula salen, vars -lyktfason, trots allt, tilltalade henne. - -Vid hennes sida tycktes mamma nästan den bräckligaste av de två -- mamma -med sin ständiga blekhet och sina myosotisblå ögon, i vilka det ständigt -samm tårar. -- - -Nu spelade mamma och sjöng: egentligen var det inte bra för hennes -hjärta, men ingen nändes förmena vare sig henne eller sig dessa -högtidsstunder. Mamma sjöng. Brasan susade som en bokskog om sommaren, -men genom suset pärlade tonerna likt fågeldrillar. - -Nanna neg för mormor och kysste på hand, gick sedan på tå snett över -salen och satte sig på en taburett. För så ungt folk var det förbjudet -att breda sig i länstolar eller på sjäslonger. - -Avlägset som i en dröm hördes herrarnas samspråk; det tomma pastorsrummet -låg mällan salen och bokkammaren. Nanna undrade med oro, vad de -egentligen kunde språka om. Slutligen tystnade de; det var, som om hela -huset lyssnat till mammas musik och Nannas oroliga tankar. - -Nu kommo herrarna till synes i dörren. Varsamt och tätt efter varandra, -nästan i klunga, klevo de in i salen. Stumma och vördnadsfulla hälsade de -gamla mormor, blevo sedan stående i en halvkrets med händerna på ryggen -och blicken ömsom på den musicerande och på Nanna. - -Det såg ut, som om de allesammans haft något att säga henne och blott för -musikens skull uppskjutit det tills sedan. Pappa visade ett par alldeles -nya ögon; det låg någonting kallt förundrat och iakttagande i dem, som om -han tittat på en viltfrämmande och vuxen flicka. - -Hon försökte uthärda blicken, men utan att hon kunde hjälpa det, började -ögonlocken klippa och pupillerna irra. De skyggade, som om någon sökt -genomborra dem med nålar. Ögonhålornas muskler slappnade. Det kändes, -som hela själen flutit isär och blivit brosk och gelé. - -Nanna rodnade häftigt och måste titta ner; hon tyckte sig doppa huvudet -i en skål hett vatten. Hon kände sig djupt, djupt olycklig -- märkligt -nog, inte endast för pappas, men mäst för den främmandes skull. Det var -tydligt, att upptäckten var gjord eller rättnu måste komma. - -Det ringde i hennes öron som efter en örfil. Hon hörde knappast musiken -för detta envisa ringande. Hon började svälja som i illamående, och -värkligen kände hon sig helt besynnerlig i hela kroppen. Bara hon inte -rättnu föll ner av taburetten! - -Ringandet fortfor; det lät som bjällror -- vilket det kanske också -var! Nu hörde hon det tydligare, och det var -- det var värkligen -slädbjällror, som närmade sig; pappa hade på tå smugit sig bort till ett -av gårdsfönstren. - -En bjällersläde, som svängt in i lindallén, pinglade nu uppför backen. -Hästarna hade fått fart, så det bar i trav uppför. - -Där gled släden mällan fönstren och den röda ladugaveln. En pälsmössa -skymtade, någon vinkade med sin handske. Nu avbröt sig mamma mitt i en -takt. Herrarna sorlade till; det kom julfrämmande! - -Bror Josef, hurra, det var Josef från Kristianstad, hurra, nu först blev -det jul, riktig jul! - -Nanna hade sprungit upp och redan förgätit sitt illamående. Över -Gustavs och Daniels ansikten hade flugit ett hastigt skimmer; pappas -stränga uppsyn mildrades; mamma liksom spratt upp från pianostolen; och -själva mormor, som hållit på att nicka in, vaknade till med ett av sina -gustavianska smålöjen. - -Josef, se, Josef, det var nu julen och bjällerklangen i person! - -Som en vindstöt brusade det genom alla rummen ända ut i farstun. Alla -måste ju ta emot och välkomna den käre Josef. - -Det var ett tjatter, ett hojt och prat ute på trappstenarna, och värst -av alla hojtade naturligtvis Josef själv. Han hade redan svingat sig ur -racken, vars präktiga slädnät täckte de bägge fuxarna ända fram till -bogträna; bogträna åter smyckades med höga bjällerbågar. - -Volontären stod i pälsmössa och päls, älghudshandskar och blankstövlar -och fäktade och nojsade mitt i den lilla skaran. Hans vackra, regelbundna -ansikte strålade av sitt vanliga övermod, som blott var stojigare än -vanligt. Om det nu var sprit eller någonting annat, han syntes spänd en -tonart gällare. - -Desto snabbare erövrade han; han hade ett utrop, ett nyp och en smekning -åt var och en; på alla värkade han som en dosis livskraft, och han spratt -av liv. Från det röda i hans örsnibbar eller på hans nyrakade kinder och -till knycken på hans nacke, svinget i hans arm och svängen på hans klack -syntes han liv, liv. - -Själve pappa, som haft så mycket bekymmer för sin äldste, var besegrad. -Mamma föreföll föryngrad, där hon, skär som en ungmö, stod och beundrade -sin vackre gosse. Nanna iakttog, att mustasjerna blivit längre och -svartare se’n sist, och att han lagt sig till med ett pipskägg, som -härmade kung Oscars.[4] - -Gustav gav genast äldste bror stora famnen. Daniel nöjdes med ett -handslag, medan i hans blick beundran stred med ett vemod, som -ibland liknade fruktan. Inte ens faster Jeanette hade motstått -frestelsen; »majorn» skymtade bred och nyter bakom de andra, men -sökte rädda skenet med en min, som om Josef varit en ännu ohängd -landsvägsrövare. - -Josef pratade så käckt och skrattade så gott, hans ompälsade person var -så vackert staffage mot bakgrunden: den blå snömarken, den gula himlen, -de vitulliga lindarna och taken och de rykande hästarna, som då och då -otåligt riste på sina bjällror, att ingen kom sig för med att gå in, -förrän mamma började hacka tänder. - -Då låddes kyrkoherden bli ond -- han låddes det ofta, när han vart -skamsen --, snurrade runt på klacken och föste med rynkade bryn och -ordlös barskhet hela tutten mot trappdörren. Men mamma hade med nöd -hunnit över tröskeln, när ett frustande och gällt skratt från Josef -lockade allesamman att vända på huvudena. - -Nanna hade stundom i undran lagt märke till, att fårskinnspälsen över -baksläden synts röra på sig, och skyllt på en vind, som inte blåste, ty -vädret var frysstilla. Nu hade täckets rörelser blivit häftigare, det -vältrade fram och åter, så att till sist halmen blottades och rättnu ett -brett, blårött ansikte såg dagen. - --- Tusan i det, frustade volontären, -- hade jag inte så när glömt -- - -Josefs raka, militäriska gestalt vek sig för munterhet -- en munterhet -så häftig, att den föreföll tvungen. Det var kanske ett försök att få -åskådarna med sig; ännu stodo de bara och gapade med ögon och munnar. - -Man kände Josef, hade nästan väntat sig någonting dylikt -- upptåget -skulle varit oskyldigt, om bara inte kavlen funnits. Det låg en människa -i racken, ett bylte av halm och kläder, bundet till händer och fötter och -med en kavle i munnen. Vitorna blänkte glasiga som på en fångad braxen. - -Josef höll sig i sidorna och skrattade. - --- Tusan, hade jag inte glömt bagaget, frustade han. - -Kyrkoherden, som stått tveksam, såg nu kappsläden närma sig nere -från stallet; den påminte honom om dagens hälgd och den förestående -gudstjänsten. I det lilla ansiktet drog det samman till oväder, -tvärrynkan vid näsroten djupnade, och de åldersbleka läpparna skälvde. - --- Lös människan, galning, ropade han så häftigt, att volontären genast -vände helt om. Uttrycket i sonens ansikte hann endast skifta en gång. -Vackre Josef hade på en sekund blivit en annan -- huvudet, som sköt ner i -axlarna och pälsen, syntes mindre, flinet sammanrörde dragen i en suddig -oreda, ögonen hade något plirande självfördjupat, och ena örat stack -spetsigt upp mällan skinnmössan och -kragen. - --- Lös -- stackaren, upprepade gubben med en snabb, darrande handrörelse. - --- Bevars, pappa, bevars, svarade Josef med ett retligt skratt, som -liknade gnäggning; han reste litet på huvudet och vädjade till de andra, --- det är ju bara Ekdahl, vet jag -- - -Kappsläden hade nu pinglat upp jäms med racken, och Mats kusk, som -bestått en förvånad blick på den främmande släden, gav sig att syssla med -sina hästar och låddes ingenting se. - -Kyrkoherden var utom sig. - --- Ma--ats, stönade han med ögonen på skaft i hålorna och rösten hes och -kluven av ansträngning, -- lös --! Och se till, att inte gäskivarns -hästar blir förkylda --! - -Josef kastade högdraget med huvudet. - --- Pappa misstar sig, ett sådant spann har ingen gäskivare i Skåne. Det -är grosshandlare Müllers hästar i Kristianstad -- - -Mina kom just ut på trappan med middagsbud. Hon höll, när hon upptäckte -äldste bror, liksom avvärjande handen framför sig. Men Josef, som fann -avbrottet välkommet som en förevändning att slippa lyda order, stod i ett -språng vid hennes sida, lyfte systern från trappstenarna, svängde henne -in i förstugan och virvlade om med henne i matrummet, tills andan svek -Mina även till nödrop. - -Nu jublade åter ungdomen. Bror Josef var i alla fall rolig, och pappa -lämnades ensam att utdela befallningar och snäsor på den kalla trappan. - -Mina, som vacklat hän till en stol, satt flämtande och förskrämd, -tilltufsad i håret och vimmelkantig under det. Men Josef, som raskt -hunnit få av sig mössa och päls, lutade nu bockande och åtbördande över -sin mor, som, insvept i sin silkessjal, leende såg upp till honom. Han -liknade nästan en balkavaljer, och den lilla prästfrun rodnade som en -flicka, medan han ideligen galant kysste hennes smala spelfingrar. - -Marie-Louise, som han hälsat redan på trappan, avväpnade med en blick -ur sina klara, starka ögon alla försök att nypa henne i veka livet eller -kyssa henne på kinderna. Hon mottog sin brors beundran, som överraskad -följde henne, med samma värdighet, som om han varit en främmande herre. - -Så bjöd han plötsligt sin mor armen och skred med fjädrande löjtnantssteg -mot den öppna folkstudörrens sorl och glam. De andra hade fått försprång. -Men Mina, som nu hämtat sig, fast läpparna darrade av närvositet, sköt -sakta stolen ifrån sig och blev den sista i tåget. - -Därute hade prästfar redan slagit sig ner till sin middag; han åt -brådskande och utan att be om ursäkt, men hade återvunnit sitt goda -lynne. Så snart han upptäckt, vem »bagaget» egentligen var, hade han gjort -en ironisk välkomstbugning, snurrat om på klacken och marsjerat inomhus. - -»Bagaget», som under ideligt bugande följt honom i hälarna, stod ännu -obeslutsam innanför folkstudörren. Munterheten omkring honom var allmän -och blev blott högljuddare, när Josef tog ledningen. Då och då fnissade -»bagaget» själv. - -Ekdahl syntes särdeles väl beskyddad mot vinterkylan. Utomkring -ytterrocken och mössan hade man svept en tjock yllesjal, vari han så -kröp in, att ansiktet halvt försvann och egentligen endast en bred, -läderfärgad mun och tre, fyra gula betar stucko fram. - --- Kors, utbrast volontären med ett kort, försmädligt skratt, medan han, -skenbart förbluffad, häjdade sig innanför tröskeln, -- står Ekdahl där -ännu? - -Kyrkoherden vände sig om till hälvten och avbröt tuggningen för en minut. - --- Är det ett sätt, förebrådde han, -- att forsla en medmänniska, en före -detta prästman --? - -Han tystnade tvärt vid en blick på klädbyltet och svängde sig hastigt -tillrätta över tallriken. Ekdahls oändligt dumma uppsyn var som alltid -oemotståndlig. Alla i folkstugan skrattade eller fnittrade öppet eller -förstulet; själva prästfrun log, så att tårarna runno, och husfadern -hade all möda att harska sig till en smula värdighet. Lyckligtvis måste -han just störta upp och i pälsen; det var hög tid att komma i väg till -annexet. - -Han omfamnade sin hustru; sedan vände han sig till Josef. - --- Tag av honom -- det där, mera tecknade än talade han, -- och se till, -att han -- att stackaren får mat! - -Därmed gjorde kyrkoherden sin soldatsväng och tågade genom matsalen mot -förstugan. Hans hustru ledsagade honom halvvägs. - -Nu höjde sig stämningen ytterligare. Josef gjorde sig ingen brådska -med Ekdahl; han hade andra godvänner att påhälsa. Först fick han ett -stadigt grepp om Bolla, ur vars vidöppna gap en belåten jamning väste. -Sedan han satt henne i sängbolstrarna, så de tjocka benen stretade upp -ur kjortlarna, släppte han henne för att göra jakt på Malena. Men Malena -sökte skydd bakom Ola huggedräng, som genom att bli sittande i sin stol -envis bredde sig i hans väg. - -Malena viade road och rädd, Bolla och Karna skreko av fröjd, ungherrarna -gnuggade händerna och skrattade, Marie-Louise och Mina vände skrattlystna -och förlägna bort ansiktena, medan Josef själv sökte tränga huggedrängen -åt sidan. - -Ola lät inte rubba sig, när han inte hade lust att låta rubba sig. Josef -fick nöjas med att rubba det dukade långbordet, vars svarta doppgryta -riste, så att flottet skvalpade. - -Faster Jeanette, som just återkom från ett besök i spiskammaren, höjde -sin varnande stämma, men Josefs iver tycktes endast växa. Det låg ingen -ond vilja bakom Olas motstånd. Han kände bäst sina skäl att försvara -Malena, men försvaret tog han godmodigt som en lek. Det var också en -lek för den bredryggade bonddrängen att väga den smidige, men spenslige -herrskapsmilitären. Olas envishet liknade en duktig gråstens, och Josefs -liknade en stadsherres på tjugofem vintrar, som saknar nödig hävstång. - -Josefs skratt skar obehagligt gällt genom de andras. Blickarna, han sände -drängen, blänkte som knivblad. Övergången till slag och svordomar tycktes -inte vara långt borta. - --- Josef! - -Det var en tunn, behaglig röst -- ett tonfall som en smekning; och -volontären lystrade ögonblickligen. Ledigt och med en skälmaktig åtbörd -av försakelse vände han sig från drängen till klädbyltet vid dörren. - --- Fryser Ekdahl ännu? - -Munterheten, som under tvekampen börjat låta dämpad och tvungen, skallade -upp igen. Järnugnen brusade som en fors, och talg- och vaxljusen på -det långa, omålade matbordet speglades i de immiga rutorna som gula -töckensolar. - -Ekdahl själv satte upp ett dumt och oförstående ansikte. Nanna, som -nyfiket betraktat honom nästan hela tiden, misstänkte ibland, att -dumheten var låtsad. Hon hade följt hans minspel under uppträdet och fann -det slöa uttrycket strax efteråt mäst likna en förklädnad, som skulle -passa samman med sjalen, långrocken och halmstråna, vilka alltjämt hängde -och svängde i veck och rynkor. Hon misstänkte Ekdahl för en filur. - --- Seså, Ekdahl -- nej, behåll rocken och mössan på -- sitt ner! Nej, -här vid ugnen, vet jag -- här hos madam Bolla -- Ekdahl, couche! - -Ekdahl lät göra med sig allt vad herr volontären behagade. Han bockade -till varje befallning och utförde den bokstavligt. Framför honom ställdes -en tallrik, rågad med heta och drypande brödskivor och korvbitar. En -gaffel sattes i hans ena hand, en sked i den andra. - -Ekdahl frös inte längre, hade överhuvud aldrig frusit, därtill eldad -alltför varm med herr volontärens konfonium. Och inomhus, i ytterrock, -mössa och sjal, inklämd mällan den heta ugnen och den bastanta Bolla, -frös han ännu mindre. - -Ingen i det glada sällskapet tycktes heller ömka honom, denne sällsamme -resenär, detta underliga bagage. Själva mamma log åt hans enfaldiga -grimaser, log åt svettdropparna, som, glittrande i ljuset, trillade ner i -tallriken, log åt sin vackre Josef och hans putslustiga upptåg. - -Skålen för födelsebarnet, som än en gång dracks och i skummigt julöl, -löste alla tungor och skrattmuskler. Tjänare och husbondfolk blandade -sina röster i glammet, liksom deras skuggor flöto samman på väggar och i -tak. Alla vågade snart ett nojs med galne Ekdahl, vars gula ansikte nu -blivit rött och nästan svullet, och vars hornhinnor blänkte av hans inre -förnöjelse. - -Ekdahl syntes hysa en sann ärelystnad som driftkuku. Hans djurläten -avbröto Daniel, som prisade fasters grynkorv, och Gustav, som berättade -färska studentanekdoter. Ekdahls grimaser sögo till sig allas -uppmärksamhet. Snart skonade honom häller ingen. Faster fyllde med -humoristiskt allvar gång på gång tallriken åt honom, och Marie-Louise -skötte ölkannan. - --- Och nu, förordnade Josef, blinkande åt laget, -- nu skall pastor -Ekdahl berätta oss, huruledes han en julsöndag for från Kristianstad till -Gulleröds prästgård i Skåne! - -»Pastorn» svarade ej genast. Hela hans varelse tycktes upplöst i en -häftig och ofrivillig fnissning. Han var sin egen driftkuku. Det -var numer hans enda yrke, hans valuta för gästfriheten åt ett av -prästgårdarnas gemensamma nådehjon. - - - - -V. - - -Kyrkoherden kom julaftonsmorgonen i ilmarsj intågande i gula salen. Han -märkte knappt, att han avbröt en tvist, så uppfylld var han av nyheterna, -han hade att meddela. - --- Mamma, ropade han, ännu ute i blå rummet, -- mamma, domkapitlet har -äntligen svarat, och så var posten naturligtvis försenad. -- Marie-Louise -ställer om rummet. Människan kan vara här med postsläden när som hälst. -Ja, så var det en nyhet till, men -- det kan gärna vara så länge! Det -skall bli en överraskning. - -Kyrkoherden hade smak för överraskningar, och vid juletid riktigt -frossade han i dem. Mina, vars tåliga drag han just dröjde vid, fäste sig -mindre än de andra vid gubbens antydningar; hon kände pappa. - --- Och du, sjåpagås, sade han med sin invanda barskhet, -- får hjälpa med -brasan! Men akta elden! -- Apropå, var ha vi Josef, den galningen, och -var är den tosingen Ekdahl? Bäst ha dem tjudrade, när pastorn kommer! -Känner du något till honom, Daniel? Ska vara nästan en pojke, men är han -annars stadgad, Olander? Glömde jag säga namnet? Han heter Erik Olander. - -Daniels svar blev ett otydligt mummel; varken han eller de andra visade -någon meddelsamhet. Ansiktena buro idel främmande uttryck, syntes -förskräckta eller upphetsade -- eller också överdrev brasskenet, som -målade med sin oroliga pänsel, ivern i minerna och glittret i blickarna. - --- Vad -- vad står egentligen på, undrade kyrkoherden, -- ni se så -echaufferade ut allesamman? - -Den gamle följde förvånad riktningen av alla dessa sneglande pupiller. En -köldring hade bildat sig kring Vilhelm, den främmande studenten. Det såg -ut till, att man plötsligt upptäckt ett nytt ansikte hos julegästen. - -Kyrkoherden förmådde i sin förbluffelse blott upprepa frågan. - --- Vad står egentligen på? - -Innan någon hann svara, hade gubben häftigt vänt sig åt sidan. En -hornsignal smattrade någonstädes nerifrån allén. Men den gamles -uppmärksamhet hade fångats av vad han upptäckt genom gårdsfönstret. - --- Kors i herrans namn, har man sett på maken! - -Utropet kunde gällt scenen innanför lika väl som den utanför fönstren, -vilken emällertid var sällsam nog. Hela sällskapet flyttade på -klackarna; själva gamla mormor sträckte på sig i sitt hörn av sjäslongen, -varifrån blott otydliga fönsterskuggor nådde hennes blick. - -Än en gång smattrade hornet. Kyrkoherden hoppade till. - --- Bevare mig, förfasades han, -- och just nu kommer posten. Ola måtte -väl vara tillreds, om pastorn är med! Vilhelm, Gustav, spring och säg -till -- och försök i en fart få dem skilda åt! - -Gustav skyndade på dörren, och Vilhelm följde sakta efter. Mina och -Marie-Louise voro redan borta. - --- Så den stackaren låter hantera sig, ömkade pappa. - --- En tosing, den Ekdahl, instämde mamma, som gärna såg skulden på andra -axlar än Josefs. - --- Ekdahl har alltid varit ett kreatur, förklarade kyrkoherden med en -sidoblick på den främmande studenten, -- söp och var för rästen närapå -socialist, så han måste avsättas från ämbetet. - --- Klatsj, klatsj, skrattade gubben med ett försök att höja stämningen, --- nog får den hästen löpa! - -Men Vilhelm, till vilken den gamle vände sig, hade snarare mulnat än -klarnat. Det tycktes, som om varken uppträdet eller kommentarerna -behagade honom. - --- Där kommer Ola, den drulen, redan, jämrade prästfar, -- och har fått -pastorn och hans saker med sig. Att inte Gustav kunde hunnit fram! En -sådan skandal, en sådan skandal! Vad skall adjunkten tänka? Vem svarar -för, att han inte skvallrar för kapitlet? Vi bli en visa i stiftet, en -visa i stiftet --! - -Kyrkoherden såg sig bekymrad omkring; han hade egentligen endast två, -högst tre åhörare, alla kvinnliga; den manlige visade sig nästan ohövligt -ouppmärksam. Och där kom värkligen den nye adjunkten, en lång, smärt ung -man, vars ansikte doldes av kappkragen. - -Det första hans ögon mötte, när han skred upp på gården, var Ekdahl, som -barhuvad, men med grimma i mun och piska på rygg, galopperade gårdsplanen -runt, kringsnärtad och tillhojtad av körsvännen, kyrkoherdens äldste son. -De bägge yngre syntes inte till; de tycktes blivit villrådiga på vägen. - --- En sådan skandal, upprepade kyrkoherden, men svängde hastigt helt om -för att bli herre över skrattmusklerna, innan han skulle hinna ut till -adjunkten. Mamma följde tyst i hans hälar. - -Mormor, Vilhelm och Nanna stannade kvar. - --- Snälla kandidaten, hördes genom prasslet av brasan änkeprostinnans -torra gumröst. - -Vilhelm, som tankspridd stått och stirrat in i den röda tegelgaveln -mittöver, vände sig genast om. En böjning på det fina gamla huvudet -kallade honom till sjäslongen. Gumman vinkade honom helt nära, lade -handen på hans arm och halvviskade småleende: - --- Snälla kandidaten, disputera aldrig i religion med denna generationen! -Till sådant har man visst nutilldags inte edukation tillräckligt. - -Hon hostade fram ett slugt litet skratt och fortsatte, medan hon av och -till lätt klappade honom på armen: - --- På min tid, snälla kandidaten, på min tid var det à la mode att heta -en esprit fort. Då var allt à la mode française, ni förstår. Nu är det -tvärtom; man är bigott à l’anglaise, alldeles som man är allting annat i -den barbariska engelska stilen. On ne se raille plus, on se fâche tout -rouge de toute bagatelle de dogme -- voilà la mode anglaise! Snälla -kandidaten, ni förstår kanske inte franska? - --- Jag förstår mycket väl, fru prostinna, svarade Vilhelm med det -vackraste småleende, Nanna ännu sett på hans fula ansikte. -- Men det var -inte häller min mening att komma in på religionen. - --- Alla vägar, log den gamla, -- föra nu för tiden till kyrkan, kunde man -säga. Och alla resonemang sluta som teologi. Apropå, den där Almqvist -- -som man skandaliserade sig över nyss -- var det inte en giftmördare? - --- Det, det, stammade studenten och såg högst olycklig ut, -- det blev -aldrig bevisat. Men att han var en kättare, det -- - --- En esprit fort, jag förstår, sade änkeprostinnan vänligt och böjde ett -par gånger på sin tunna lilla hals, -- jag förstår! Snälla kandidaten, -för att duga till _esprit fort_ måste man värkligen vara -- _ett -starkt huvud_, ni förstår. Och nutiden tar allting så seriöst, så »en -sansculotte». Det kommer av edukationen, kanhända också av extraktionen, -förmodar jag. Poeterna på min tid voro värkliga grandseigneurer eller -tillhörde åtminstone hovcirkeln, ni förstår. En av de bättre hette -Oxenstierna och var greve och riksråd. På den tiden kunde man skriva med -grace och galanteri. Ah, epigrammer, oden, pièces fugitives --! Vad sägs -om en sådan strof? - -Hon släppte hans arm och halvslöt blicken, medan den tandlösa munnen -läspade fram: - - »Omkring den vackra Celamé - vad dyrbar gördel ser jag sluten? - Är han av Psykes händer knuten - till bindel åt dess älskare? - Är han det skärp, som Iris målar, - när från sin höjd för jordens syn - hon bryter middagssolens strålar - mot imman av den ljusblå skyn?» - -Gumman smilade belåtet. De halvsläckta ögonen vidgades; hon såg nästan ut -att ha väntat en applåd. - --- Fru prostinna, sade Vilhelm med ett tvunget leende, som för den gamla -obarmhärtigt röjde både hans edukation och hans extraktion, -- varje tid -söker sin sanning -- - --- Och har sin fetisj, replikerade den gamla. Studenten böjde sig med -tafatt allvar över handen, prostinnan räckte honom. - --- Snälla kandidaten, sade hon en smula uppifrån, i det hon drog undan -handen, -- vill ni inte i stället göra mig den tjänsten att räcka mig -er arm? Jag längtar till min alkov. Ni har alldeles tröttat ut mig, ni -pedantiska dispytmakare där! -- -- - -Sanning! Alltid samma stränga, underliga ord! Det ringde Nanna i öronen, -ännu sedan Vilhelm gått upp till sig och hon själv kommit ut på trappan -för att titta på, när Ola satte upp kärvarna. Det tycktes genljuda i -sparvkvittret och färga solskenet. Det tycktes hota överallt likt skuggan -av ett ansikte, som ej rådde med ens en oskyldig liten nödlögn. - -En man som Vilhelm hade hon ännu aldrig sett. I går hade han lagt sig -ut för Ekdahl, när bror Josef brusade upp. Ekdahl hade blivit oredig av -drickandet och börjat prata historier om grosshandlare Müller, som han -kallade procentare, och om hans dotter, som han kallade »villigheten». -När han fått en tår för mycket -- och varför måste Josef slå upp så -mycket vin på lilljulafton? -- var Ekdahl en helt annan Ekdahl, än den -hon dittills sett. - -Det var Vilhelm, som räddade honom från stryk, och Vilhelm, som fick -krängt av honom ytterrocken. - -Och i dag, när mamma deklamerade sin älsklingsskald, Malmström, och -bröderna disputerade emot och en höll på rabulisten Strandberg, en annan -på Böttiger och Josef -- innan han försvann -- röstade på Braun, erkände -Vilhelm -- men de tvingade honom också till det --, att hans störste -hette Almqvist! Almqvist, den där förfärlige, som skulle vara ännu -förfärligare än Voltaire! - -Vilhelm både skrämde Nanna och drog henne till sig på djupet av hennes -håg. Hon fruktade honom, men så, som hon fruktade en stämma i sitt -innersta. Han plågade och lockade henne, ungefär som söndagarna gjort det -för några veckor sedan. Varje blick och varje ord av honom betydde så -mycket. Till och med hans skämt syntes hans allvar. Han tycktes ur stånd -att ljuga, att neka till det som var sant --. - -Nannas ögon blevo heta och skygga. Hon sprang hastigt nerför trappan och -sneddade gården till köksingången. Fötterna gledo och smögo, fast just nu -ingen gav akt på henne: den nye pastorns ankomst hade gett alla fullt -upp att skaffa. - -Loftsstegen knarrade; rappa fötter togo den i få, långa, ängsliga språng. -Ivriga fjät tassade i halmen. Flitiga händer vände i pappersbuntarna. En -lykta tändes. Kinder blossade, ögon lyste. - -Nej -- hon fick inte tag i den försvunna boken. Hon rörde upp dammet över -alla de gamla luntorna, men både Voltaire och Platon voro sin kos. En hel -del annat visst också, högen föreföll ansenligt lägre. - -Någon hade snokat rätt på gömstället, fört bort böckerna, lagt tjuvgodset -utom räckhåll, just då hon allvarligt beslutat sig för att återställa det! - -Nanna kom genast att tänka på Bolla; ingen utom Bolla hade ju sett henne -däruppe. Flickan kände gråten i strupen; det kändes, som om hon plötsligt -förlorat någonting vida dyrbarare än både boken och till och med pappas -förtroende. Hur -- hur skulle hon hädanefter kunna se Vilhelm i ansiktet? --- -- Men hitupp, hitupp skulle hon aldrig mera våga sig! - -Hon kom snavande och glattande nerför stegen. Redan nere, såg hon sig -skyggt tillbaka efter tomten, -- som hon ju visste inte fanns. Men det -tycktes henne, som om hon just nu måste upptäcka ett elakt gammalt -ansikte, som tittade ner ur vindsluckan, medan någon hånande ropade -någonting efter henne. Det var julafton -- undervärksdagen -- då inte ens -Voltaire skyddade för skrock. - -Julafton -- Nanna kunde genom den halvöppna köksförstun se gården full -av sparvar, som höllo till i de nyuppsatta havrenekarna eller under gräl -och jubel flögo av och an i kapp med skuggorna på snön. Men sparvarna -och alltsammans, gården och julaftonen, skymdes av en dimma eller av -ett omätligt avstånd. Från förstutröskeln späjade ett par fjortonåriga, -brännande ögon med en plågad och främmande blick. Så blev förstugan tom. - -I köket stod Bolla i samspråk med Karna. Nanna bligade som en levande -fråga, men hjälphustrun låddes ingenting förstå. Inte häller ville Karna -nånsin gå in, fast Nanna tveksam rickade på låsvredet, som om hon väntade. - -Nu hördes faster Jeanette i folkstugan, och Nanna tvekade mällan att -smyga samma väg tillbaka eller förbi fastern bege sig till gula salen; -tvekan tyngde som en trötthet i vristerna. - --- Karna, kallade en röst från folkstugan, och Nanna blev ensam med sin -medbrottsling. - --- Bolla, stammade hon utan att våga se henne fullt i ansiktet, -- vet -Bolla, vart bo--boken tagit vägen? - --- Boken? Ih, hocken bok menar hon, gräbba? - -Det blev så tyst i köket, att Nanna i ren skrämsel tittade upp och mötte -Bollas spotska grimas. - --- Tror kanske tösen, att jag har tatt hennesas latinböger, må tro? - -Bolla blottade tandköttet i sitt tysta flatgrin och slog ifrån sig med -bägge händerna. - --- Volontärens böger, ack, vad skulle jag med sådana? Nä, gu fri mig! - -Hon skubbade sig på sina träskor närmre brygghusdörren. Blicken, som -kisade uppifrån, fasthöll liten Nanna vid hennes plats, samtidigt den -upplyste henne om hennes vanmakt. - --- Bolla, stannade flickan, röd av förtvivlan och förbittring, -- jag -talar om alltsammans! - -Och högre, nästan med en helt liten flickas okynnesröst, upprepade hon: - --- Jag talar om alltsammans, jag talar om alltsammans! - -Bolla tassade som en furie fram emot henne, lyfte sin grova näve med alla -de svarta naglarna och väste: - --- Passa sig för vad hon gör, unge! Får körkeharren så mycket som ett nys -om, vad hon tar sig till på loftet om kvällarna -- - -Bolla smög hastigt på dörren -- just lagom att undvika faster, som -kastade en nyfiken blick ut i köket. - --- Vad gör Nanna härute alldeles ensam, undrade majoren och fixerade -henne misstänksamt. -- Talade Nanna för sig själv? - --- Ja, svarade flickan dröjande och tittade upp under lugg. Hon kände -det, som om hon lastade all Bollas elakhet på sitt eget samvete. - --- Vänta --, faster fattade henne i axeln, just då hon tänkte glida -förbi, -- har Nanna sett till en tjugofyraskilling, som låg här i -fönsterkarmen för en minut se’n? - -Golvet vacklade under flickan, men i förtvivlan samlade hon sig, såg -faster stinnt i ögonen och skakade på huvudet. - --- Nej, jag kommer ute från gården, halvskrek hon, -- jag har inte varit -i folkstugan på hela dagen. - -Ljudlöst slank hon genom folkstugan -- på matsalströskeln grep något -efter henne som en andehand: så ryste det utefter ryggraden. - -Det var inte ens säkert, att Bolla tagit bort böckerna. Vad skulle hon -egentligen haft för gagn av dem? Också faster Jeanette hade sina vägar, -där man minst anade henne. Och hon hade tittat så underligt på Nanna den -sista tiden. - -Var detta värkligen julafton? - -I matsalen kivade Mina och Marie-Louise om den nye pastorn, medan Mina -klädde granarna och Marie-Louise dukade kaffebordet. (Middagen blev det -ju i dag ingen reda med: var och en fick tömma sin risgrynstallrik i -folkstugan.) - --- Han har något så äkta prästerligt i sin fysionomi, påstod Mina, -- -riktigt värdigt och prästerligt, snopp, snopp, så ung han är. - --- Prästerligt, fnyste Marie-Louise och skramlade med sina skedar, -- -jämföra den pojkvaskern med en präst! - --- Är man allaredan på tapeten, undrade en spydig stämma. Den var lika -ljus som bror Gustavs och skalv av skratt. - -Nanna ville sjunka genom golvet, så blygdes hon på systrarnas vägnar. -Mäst på Marie-Louises, ty den ljuslagde och långskranglige pastorn såg -värkligen bra ungdomlig ut med sina röda kinder, blåa ögon och sin ljusa -tupé. - -Men när Marie-Louise satte upp en blick som en förolämpad ängel och -frågade pastorn, om man inte fick lov att tala om sina kusiner på -julafton, då måste Nanna le -- ett leende, som inte var muntert, bara -skadeglatt. Det var något inom henne, som gladdes att höra Marie-Louise -narras. Det fanns ju helt enkelt inga kusiner. - - - - -VI. - - -Nanna kände sig lycklig och beklämd, befriad och bunden -- vid sidan om -sig vid bordet hade hon Vilhelm. Han hade återvunnit sitt goda lynne, -skämtade på sitt hjärtliga, gladlynt allvarliga sätt och såg till, att -det aldrig fattades henne bullar, rån eller mandelkransar. - -Så ofta han tittade åt henne, sänkte hon hakan och rodnade; så ovärdig -tyckte hon sig att sitta, där hon satt. Men så stark var hennes tillit -och vördnad, att varje vänlighet från honom höjde henne i hennes egen -aktning och hon nästan försonade sig med sig själv. - -Hon vågade till och med tyst kritisera pastor Olander, som satt mitt emot -och försökte uppfånga Vilhelms lustigheter som bollar för att lekset -kasta dem tillbaka till skämtaren. Hon fann, att pastorn, i sin strävan -att förefalla prästerlig, i stället värkade viktig. Han drog ut på vissa -stavelser, sökte få sin mjuka tenor att strävna och blandade in en -myckenhet latin i sitt tal. Annars hade han ljust, knollrigt hår, goda, -blåa ögon och nästan lika hög panna som bror Daniel. - -Nanna fann det löjligt, att hon, varje gång pastorn talade, hörde ett -högröstat bräkande svara ute från fårhuset. Men det blev mer än löjligt --- det lät ibland, som om räven huserat bland fåren. - -Flickan spratt till vid att över fasters huvud upptäcka Bollas breda -kinder. De lättskrämda skogsögonen rundade sig i oro, när hjälphustrun -fumlade med högtidsförklädet och tycktes avvakta, att all uppmärksamhet -skulle samla sig kring hennes person. - -Nanna hörde i början ej, vad hon talade om, hörde endast så mycket -tydligare bräkandet från gården. - --- Om utifall att, härmade bror Josef och fick bröderna med sig i sin -munterhet. Ingen av dem hade egentligen någon svaghet för Bolla. - -Men nu hörde fler än Nanna larmet ute från fårhuset. - --- Håller di på att bryta sig in, frågade kyrkoherden otåligt. - -Volontären reste sig till hälvten. - --- Jag skall på stunden hämta mina pistoler -- - -Men mamma tecknade åt sonen, ivrigt och förskräckt. Nu yttrade sig faster -Jeanette. Det var som signaltrumpeten, som befaller ordning. - --- Två saker kan man göra, sade hon och strök samman några smulor på -duken, -- antingen släppa Karo på byket eller också hysa dem, där man kan -ha uppsikt med dem -- - --- På logen, föreslog mamma välmenande. - --- Ja, och sätta eld i halmen och göra oss husvilla, protesterade -pappa, men ångrade strax sin häftighet och smekte blidkande sin hustrus -fina hand. Pastor Olander uppfångade belåtet hans förälskade blick och -jämförde inträsserad modern med döttrarna. - --- Nå, blir det Karo, sporde faster och gjorde sig i ordning att stiga -upp. - -Kyrkoherden trummade på bordsskivan och rynkade sina blonda bryn. Man -såg, att eldsskräcken kämpade med hans goda hjärta. - --- Hur många är -- är -- hm -- de där stråtrövarna? - --- Ack, svarade Bolla och slog ifrån sig, -- det är väl en hel snes -- -ja, en åtta stycken är di säkert, sju eller åtta, utom di tre små, som -konorna har i linda. - --- Herregud, är det barn med, är det barn, ömkade prästfrun och lade -bevekande sin hand på sin makes. - --- Na, avgjorde denne i kommandoton, -- det är Vår Frälsares födelsedag i -dag. Frälsaren själv nöjdes med ett stall, men -- nej, då hyser jag dem -hällre i folkstun -- - --- Folkstuan, skrek Bolla förfärad, ty hon och hela hennes hus firade -julaftonen därute. - --- Folkstugan, upprepade faster harmset. -- Är lille prästen -- klok, -höll hon på att tillägga, men ändrade sig av hänsyn till köksskvallret, --- är kyrkoherden på det klara med, hur _många_ han då egentligen samlar -i huset i kväll? - --- Åtminstone ett par tusen, inberäknat ohyran, försäkrade Josef. - --- Sakramenskat alloh di håller med fåren, knotade kyrkoherden och -reste sig till hälvten själv, -- gå och få in dem, någon -- jag menar -hedningarna -- och någon annan tar reda på fårhuset --! - -Volontärens ansikte påminte i sin orörlighet om sfinxens vid Seinen. Han -sände under lugg en sneglande blick laget runt. - --- Det tycker jag, Ekdahl borde göra, inföll han påfallande allvarsam. - -Kyrkoherden spetsade öron och satte blicken i sonen. - --- Ekdahl, var håller den självspillingen hus? Seså, är det något nytt -upptåg, din speleman? Ja, se militärer förbli då pojkar, så länge de leva. - --- Var är den stackars Ekdahl, sporde mamma, som även hon greps av -aningar. - --- Det hörs nog på fåren, fnös Gustav. Han tordes inte skratta högt; han -märkte ovädret hänga i luften. - --- Och så vågar du, Josef, tog pappa i med sin bistraste stämma och ett -ögonkast åt den nye pastorn, -- så vågar du hantera en före detta, låt -vara, avsigkommen gammal prästman? - --- Herregud, svarade Josef och liknade med sin tjusarmin en ungdomlig -medalj-Napoleon[5], -- jag tycker Ekdahl borde vara belåten att någon -gång se en hjord omkring sig. - -Pappa vände bort huvudet. Men i nästa nu övergick hans återhållna löje -i ett lågmält skratt, i vilket bordssällskapet -- ja, själva mormor -- -instämde. Kyrkoherden hade alltid överhövan beundrat sin äldste; Josef -var hans stora förhoppning; men av sin beundran hade han hittills mäst -skördat bekymmer och skälmstycken. - -Galne Ekdahl inhämtades i triumf och visade sig vara ingen annan än -själva julbocken. Utklädningen väckte allmänt jubel. Nanna glömde allting -annat och ropade hurra. - -Från huvud till fot -- blott med en öppning för ögon och näsa -- -var julbocken insvept i skinn, getskinn, vilket förklarade fårens -förskräckelse. Och kring den avigvända pälsen dinglade runt midja -och hals läckert lackade julpaket. Vilhelm skrattade som ett barn åt -vispen, som hängde och svingade över ryggkorset, och i den halvöppna -folkstudörren koxade inte bara Bolla och Malena, men också ett par -småväxta, svartögda, gulhyade tattarkvinnor. - -De senare höllo på att fördela nyfikenheten, men Mina, som höll fast -vid ritualen, hade redan tänt granarna och vinkade beställsamt åt -korgbärerskorna i dörrgläntan. Nanna, en sekund frestad av sagofolket -därute, insöp med runda näsborrar den ljuvliga lackdoften. - -Vilken stund på året gick väl upp emot julklappsstunden? Stunden efter -det betraktelsen var läst, bönen sagd och salmen sjungen? Stunden, då -doften av smält vax blandade sig med lukten av brända granbarr till en -rökelse, som invigde högtidernas högtid? Stunden, då pappa med många -ceremonier bryggde punsjbålen efter ett recept, om vars ingredienser han -låddes mycket hemlighetsfull? Medan faster Jeanette satte fram skålar -av vinteräpplen, studenthavre, brända mandlar och sköra pepparnötter, -innan den riktiga maten fått överfylla magen? Stunden, då rysningar av -förväntan behagligt febrade i närverna och alla ögon, till och med de -gamlas, fingo ett uttryck, som om nästa minut skulle uppfylla deras -käraste önskan? - -Vem skildrar stunden? Vem, som upplevat den, finner ej varje skildring -matt? - -Pappa förstod med värklig grymhet förlänga denna väntan. Hans märkliga -senfärdighet med bålen förargade alla, som kände hans vanliga -rastlöshet. Han plågade därmed alla lika, ty givarnas spänning var ej -stort ringare än mottagarnas. - -Kyrkoherden utbredde sig, medan han med silversleven öste upp i glasen, -över det fördärvliga bruket att julaftonen lägga långhalm på golvet, en -sed, som han själv aldrig hyllat. - --- Min olycklige ämbetsbroder, kyrkoherde Palm i Hägersta, berättade han -med en fryntlig nick åt den nye pastorn, -- blev ruinerad, för det han -sålunda frestade försynen. Hade en liten slarva till dotter, som, bevars, -skulle hjälpa till med att tända granen. Vad händer? Ett ljus faller -i golvet, halmen fattar eld, och om några minuter stod alltsammans: -rummet, huset, gården i ljusan låga. Inte en pinal försäkrad, förstås. -Är inte sådant uppenbar synd mot Vår Herre? Sedan kan man gå och jämra -sig hela sitt återstående liv och slåss med självförvållad fattigdom som -stackars Palmen. Sakramenskat oskick! Minns, som det var i går, hur han -kommer till mig mitt i natten, hela familjen halvnaken i lånta pälsar och -sjalar, och ber om tak över huvudet! Julnatten till på köpet! Tänk er, -barn, i själva julnatten! - -Prästfar var så borta i sina minnen, att han inte längre anade -otåligheten omkring sig. »Palmens historia» hade Nanna hört så ofta -upprepad, att hon kunde den utantill. Hon satt bara och väntade på -tillämpningen. - --- Det säger jag dig, Springfält, låddes han brusa upp, medan han -skämtsamt lyfte punsjsleven som ett vapen, -- det säger jag dig, -bortbyting, hände något sådant hos mig, så att du tuttade på -- - -Hotet och åtbörden kände hon också till, men i kväll skänkte hon dem en -helt annan betydelse än någonsin förr. Nu liknade det allvar. Pappas röst -lät så förfärlig, att flickan måste kasta en skygg blick mot folkstugan, -där Bollas röst förnams över sigenarnas dova mummel. - --- Det säger jag dig, röt kyrkoherden och svängde sleven, så ett stänk -varm punsj träffade faster i ansiktet, -- jag gjorde dig arvlös -- - --- Jag jagade dig ur mitt hus, förbättrade han, men erinrande sig den nya -motsägelsen, tillfogade han ytterligare, överröstande majorens protester: - --- Jag sloge dig sönder och samman, din slyna! - -Kyrkoherden hade så levat sig in i den förfärliga möjligheten, att den -redan tog sig ut som halv värklighet. Hans ställning bredvid det fästliga -punsjbordet var skräckinjagande för friskare samveten än Nannas. Och -den blick, som ljungade ur de blida, grå ögonen, antydde ett hat, så -fruktansvärt, att han varit ur stånd att hysa det, om han stått inför -den fullbordade gärningen. - -Nanna kände sig starkt uppskakad. Hon fick blåa ringar kring ögonen och -samma förebud till illamående som en gång dagen förut. Av en dunkel -instinkt slöt hon sig som skyddssökande intill Vilhelm -- hennes -förskrämdhet var så tydlig, att pappa föll ur rollen och brast i skratt. - --- Låt oss då kasta en blick på hednavärlden, sade kyrkoherden gladlynt, --- och sedan -- - -Men en hel kör av gensägelser höjde sig. Otåligheten lät inte avspisa sig -längre. Kyrkoherden överröstades. - -Men vem gitter simma i floden av andras julklappar? Vem beskriver, vad -alla i kväll unnat och skänkt varandra? Vem pappas gåva till mamma eller -Nannas små påhitt åt bröderna? Vem skildrar det lysande guldtrycket -på pastor Olanders poesiböcker, mamsell Minas blossande hänryckning -eller mamsell Marie-Louises nådiga överraskning? Vem Nannas fröjd över -bror Josefs guldfemma, vilken föräldrarna ville lagt till den övriga -skatten i sparbössan, men som äldste bror med en bestämd gest stoppade i -lillsysters kjortelsäck? - -Men i glansen från Josefs paket fördunklades allting annat. Måhända hade -fårens högljuddhet endast varit uttryck för deras beundran; och i salen -beundrade snart både ögon och munnar. Ekdahl, som, sedan han fått av sig -pälsen, satt i allsköns välmåga och titulerades pastor, smågnäggade efter -varje kostbarhet, som om han plockat upp den på resan till Gulleröd. Och -kyrkoherdens leende var sötsurt, när han undrade, var militären nu för -tiden fick pängar ifrån. På hans tid ägde den aldrig några. - -Vackrast av allt var en tunn och lång guldkedja att vira om halsen, ty -den liknade rinnande solsken och tände en ny, ännu vackrare låga vid -sidan om grenljusen. Josef höll ett litet tal, innan han egenhändigt lade -den om mammas hals -- det blev en mängd varv, så lång var den. - -Prästfrun rodnade som en flicka, när hennes äldste stod böjd över henne. -Lyckans tårar hängde i ögonfransarna. Vad kan vara ljuvare för en mor än -veta sig älskad av sina kära och se de kära älskande omkring sig? Det -stod också en gloria denna hälgafton kring lilla svaga mamma -- så många -kraftiga ättlingars mor. - -I varje ögonkast barnen sände henne, såg hon, att de dyrkade sin mor. I -kväll hyste de yngre en avund, som liknade svartsjuka, till äldste bror, -som ensam haft något reputerligt att komma med. - --- Ni bägge ha skänkt era studentmössor, tröstade kyrkoherden och lyfte -sitt punsjglas. - --- Och jag, utropade Josef med teatraliskt patos, men ett slags vildhet i -ögonen, -- jag vill en gång presentera mig med en generalshatt. - -Så överdrivet det Bragelöftet klingade, fanns det ingen, som ej -tilltrodde Josef vad som hälst. - -Så full av upptåg och dessemällan ruvande inbunden han dessa dagar varit, -hoppades alla någonting stort av honom. Han syntes laddad med en kraft, -som för tillfället splittrades på ovärdiga småsaker. Men det krävdes -blott, att den kraften samlades, så skulle han erövra vilket mål han än -satte sig. - -Hittills hade han fladdrat mällan de mäst olika mål och yrken; hade som -länsmansbiträde aspirerat på både kronofogdeuniform och ministertaburett, -som skogselev drömt sig i hovjägmästaregala och hade vid tjugufem års -ålder ej hunnit längre än till officersvolontär i Kristianstad. - -Men alla bekymmer, han vållat -- det trodde alla fullt och fast -- -hade berott på denna överströmmande kraft. Själva resultatlösheten -hade varit ett den kraftmedvetnes kungliga slöseri. Skulderna, som -betäckts med pappas växlar, hade åsamkats på nöjen, som blott anstodo -en galenpanna till officer. På en enda spelnatt hade strukit ett halvt -års kyrkoherdelön. Att pappa alltid hade klabb med affärer, berodde -till största delen på volontären. På en enda vecka hade han förlovat sig -och slagit upp med tre Kristianstadsflickor, och jämt hade han någon att -hänga sig i hälarna. - -Han var så vacker, Josef, där han rörde sig i sin välsydda, civila dräkt, -inskuren som en geting i midjan, kragen i långa, uppstående, glänsande -snibbar, halsduken bländande vit, västen i ett modärnt, blommigt mönster -över det höga bröstet, benkläderna åtsittande som trikåer och stramade -av stropparna under skorna, samt håret i tupé. Systrarna funno det helt -naturligt, att han vann de skönas beundran, och bröderna, som för hans -skull ofta fått vara styvbarn, böjde sig omedvetet för äldste brors -företräden. - -Pappa fann, att Josef påminte om general Cavaignac, vars porträtt stått -utställt i en bokhandel i Ystad. Mamma fann ingen annan jämförelse än -med salig kungen[6]. Med sitt utseende borde han kunna göra vad parti -han önskade, och de gamla hoppades också i hemlighet, att en förståndig -hustru snart skulle bringa honom nödig stadga. - -Men ännu kom sig ingen för med en antydan. Denna hälgen var det något -ovanligt med Josef. Hans upptåg voro handgripligare, och hans oro var -större än annars. Själve pappa inskränkte sig försiktigt till defensiven, -och de andra funno det klokast hålla sig i periferien kring medelpunkten -Josef. - --- Det må jag då säga, erkände faster Jeanette, som, sedan hon beundrat -den vackra, tunna silkessjal, som var hennes egen julklapp, satt och -vägde guldkedjan i handen, -- vackrare smycke såg jag sällan. Lång som en -garnering, och så får den rum i gropen i ens hand! - -Alla beundrade och måste beundra. Njutningen var just att känna, hur -liten och på samma gång tung guldbollen blev, att rulla och rassla med -den, så det klingade som trolsk och spröd musik, att veckla ut ormen i -hela dess längd, så att man måste resa sig, för att den inte skulle släpa -på golvet, och sedan lägga den om sin hals och prova, hur många varv det -blev på så många olika halsar. - -Alla måste beundra -- Malena och Bolla och själva pappa. Det blev mycket -skratt, när gubben försökte få den om halsen och tappade alltsammans -innanför västen. Den kedjan var nästan tillräckligt att lysa upp hela -julkvällen med. - -Den kedjan liknade en liten sol: den kunde både lysa och draga moln. - -Men det kom senare -- när den ångande drycken upplöst fasters sirliga -högtidsordning. Faster fick ärenden till köket och måste dela på -uppsikten. Mamma var för mild för att inge respekt, och gamla mormor -nickade redan. Hon ämnade ej invänta julmåltiden. - -Josef hade fått en skymt av en av sigenerskorna -- ett gult ansikte -och en svart blick: dem måste han se på närmre håll. I folkstugan blev -ett sorl, som överröstade pastorns gälla tenor, där han i matsalen -samspråkade med mamsell Mina. Bollas stämma jamade och gol; dessemällan -hördes sigenarnas sträva strupljud och sigenerskornas hesa och läspande -röster. Därutifrån höjde sig ett kutter, ett skratt och skriande, så -pratet i salen tynade och pappa måste dit ut ett slag och hälsa på sina -främmande gäster. - -En god stund stannade han i samtal med hövdingen, som visade sig vara -en berest och språkkunnig man, vars hår och skägg blott kunde haft en -kristligare ans -- menade kyrkoherden. Lägerlukten blev dock prästfars -militärnäsa för stark. Han kom tillbaka med smått rynkade bryn och -skakande på huvudet. - -Han hade sett efter, att ingenting fattades i välfägnaden: till och med -punsj hade han låtit bära dit ut. Och Bolla berättade flinande, att -fruntimren rökte pipa. - -Alla förundrade sig över dessa underliga, långväga halvvildar, men -pappa, som började skaffa sig en florshuva, föredrog en dikt om -vandringsfolket av Béranger. Det var en eldig och munter dikt, och den -fick ackompanjemang av en guitarr från folkstugan. Kastanjetter smällde. -Någon dansade därute. - -Studenterna hade blivit nyfikna. Punsjen hade stigit dem åt huvudet; till -och med Vilhelm var röd i ansiktet. De avvaktade knappt slutet på dikten -för att smyga sig bort till dörrgläntan, och Nanna och Marie-Louise -följde dem fnittrande. - -Gustav retades med Nanna genom att sätta armarna i sidorna -- men genom -fönstren i armvecken fängslades hon av synen lika mycket som bröderna. - -Det var ett underligt spel av skuggor i den halvljusa folkstugan. En -underlig tavla av vilda och mörka ansikten, en underlig lukt, en underlig -stämning. Men underligast var den lilla hednakvinnans dans. - -Det var ingen dans som ibland kristna människor. Därtill hade hon först -och främst för litet på sig. Ingen kunde strax säga, hur mycket eller -hur litet -- så hjälpte ljus och skugga att kläda och avkläda. Men när -barm och armar stundom blänkte fram, eller när även en flik av magen -blottades, gick det en skälvning genom åskådarna. Nanna undrade, att den -lilla kvinnan varken frös eller blygdes. - -I handen höll danserskan en liten trumma, vilken rasslade som en -pänningtallrik, och medan hon skakade den över sitt huvud, neg hon och -sträckte på sig och buktade på överkroppen med de bara, bruna brösten, -som en orm eller ål. - -Hon varken valsade eller polkade; fötterna gingo ej i hastig takt; de -rörde sig stundom knappt synbart -- när de rörde sig, gledo de utmed -tiljorna, som om de lurade eller svävade -- som om hon velat smyga sig -över eller undan en fiende. - -Därtill kom musiken. - -Han, som spelade, var en svartskäggig och svarthårig liten man, vars -ögonvitor liknade knivblad. Själv påminte han om Rinaldo Rinaldini, om -vilken Nanna läst en bok med just detta ansikte på titelbladet. - -Melodien var ej att bli klok på. Där var ett surr i guitarren som av en -bisvärm eller av en vind i skogen. Men där fanns en melodi, fast den -irrade och flög och gömde sig och försvann. Den gjorde en inte glad eller -rörd till tårar, som mammas musik i gula salen. Den plågade och gjorde -orolig, ty man fick aldrig fatt den riktigt -- även melodien tycktes -ständigt på flykt eller jakt. - -Nu ökades takten. Melodien och dansen fingo hast. Dansrörelserna blevo -häftigare. Kvinnan slängde bakut med överkroppen, som tänkte hon bryta -ryggen i fallet. Hon vaggade på höfterna, som hon suttit i en repgunga. -Hon var smidig som en snok, snabb som en svala. Hon och musiken blevo -till ett, till en synbar, hörbar oro -- till en sträng, som dallrade i -ens eget huvud, ens eget hjärta; den lilla kvinnan liksom lockade en med -i sin takt, i sina toner. - -Nanna hade smugit fram mällan bröderna. När hon kastade blicken bakom -sig, kunde hon titta upp i deras ansikten. Aldrig förr hade hon sett -dem sådana, upphettade, stelögda, fasthållna av den galna hednakvinnan. -Gustav och Vilhelm -- till och med Daniel … - -Pappa och de andra anade visst ingenting. Han hade upprepade gånger -kallat på dem inifrån salen. - -Nu kom faster i köksdörren. - -Hon kom lagom att se sigenerskans oanständiga dans, ty att detta var -oanständigt, förstod Nanna av instinkt. Så uppförde sig varken Karna -eller Malena. Ja, Bolla, som förut flinat och gapat, vände sig bort och -blängde argt på sin man, den lille skräddaren, som hela kvällen suttit -orörlig vid ugnen och hutat åt barnen. - -Faster flåsade till, ögonen stodo spända och kulrunda, mustasjerna reste -sig, men hon förmådde ej få ett ord fram -- så överraskad syntes hon. - -Då slutade dansen. Sigenerskan kastade sig raklång -- det såg åtminstone -ut, som om hon velat kasta sig raklång på golvet. Nu föll hon i stället -i famnen på Josef, som tagit ett språng, så att han kom bakom henne … -Josef hade fått för mycket punsj. Nu gav han sig till att kyssa den bruna -varelsen. - -Detta blev för mycket för faster Jeanette. - -Det blev också de andra för mycket. Marie-Louise försvann, Daniel vände -sig bort. Rinaldo reste sig från bänken, och de mörkhyllta främlingarna -började snörvla någonting på sin rotvälska. Folkstugan var full av sorl -och rörelse. Men sigenerskan låg stilla i Josefs armar och lät kyssa sig -… på munnen, på brösten, på armarna … Nanna förstod ej, varför, men det -kändes, som om kyssarna träffat henne själv. Det kändes så angenämt, -liksom domnande … - -Det var en skandal utan like. På själva julafton, i själva prästgården, -av prästens egen son! Faster fäktade med armarna utan att få ljud. - -Jo nu, efter en lång, hes flåsning, nu kom det klang i trumpetrösten. - --- Jag ville bara fråga, skrek hon, så det skallade långt in i salen, -- -jag ville bara fråga, vart mammas guldkedja tagit vägen? - -Själva Josef lystrade och släppte hednakvinnan. - --- Guldkedjan, frågade han, -- ja, vem har guldkedjan? - -Det blev ett ropande: - --- Jag lämnade den till -- och jag lämnade den till -- - -Och sedan en tystnad, varunder oroliga och skamsna blickar frågade och -svarade. - -Alla kände sig lika skyldiga, alla hade haft kedjan i hand, ingen visste -längre, var den befann sig. - -Faster liknade en rannsakningsdomare. Hon stod över tröskeln mällan -folkstugan och matsalen och sågs och hördes från bägge rummen. - -I salen visste man ännu nätt och jämt, vad det var fråga om. Men därute -samlades misstankarna om sigenarbandet. Josef, vars hetta bytt föremål, -grep danserskan i skuldrorna och slungade henne handlöst mot flocken av -stamfränder. - --- Tjuvkona, ropade han, -- hade jag så visst fått låta pistolerna tala ---! - -Han var gråblek, där han stod, en smula böjd, och en darrning, bakslaget -efter ruset, skakade honom -- Josef tog allting så häftigt denna julen. -Den lille hövdingen hade förstått beskyllningen och insett faran -- han -såg ut att frukta det värsta, där han ivrigt steg fram mot tröskeln. - --- Jak och mine folker -- - --- Håll mun, röt Josef och gjorde en hotande åtbörd. - -Men hövdingen tog blott ett steg närmare faster, kom liksom att stå -under hennes beskydd -- majoren vädrade misstänksamt. - --- Jak och mine folker, sade Rinaldo på sitt sträva, brutna mål, -- är -inge tjyver, vi icke hava sett kedja, icke hava kedja i vår egendom, -ingen hava sett kedja -- aldrik, o nej, i Jesu Kristi namn -- - -Faster fnös av förakt och kastade stränga blickar omkring sig, utan att -direkt synas bry sig om främlingen. - --- Är här ej nog hädat i kväll? Aldrig i min tid såg jag maken till -julafton. Ej nog, att man skall tåla den babyloniska skökan härinne med -all hennes -- stank och vederstygglighet -- nu skall man också frukta, -att hon fått förbund med hustjuvar -- - -Kyrkoherden hade skrämts upp av hennes ord, men utan att rätt förstå. I -matsalen hade underhållningen pågått glad och julelik, ända tills man -började ropa efter kedjan. Men var det alltså ytterligare någonting -annat? Vad försiggick ute i folkstugan? Prästfar kom, morskt trippande, -bort till dörren. På allas ansikten lästes ettdera häpnad och -förskräckelse eller skuldmedvetande. - -Nanna, som hittills beundrat sin skäggige Rinaldo, sänkte huvudet mot -bröstet. Hon förmådde ej uthärda fasters blick, som stadigt var riktad -mot henne. - --- Jag tror, stammade flickan utan att se upp, -- att jag lämnade den -till Bolla -- eller att Bolla tog den ifrån mig -- - -Bolla rörde inte en muskel i sitt grova ansikte. - --- Passa sig, för vad hon säger, sade hon saktmodigt, -- en ska inte -skylla folk för mer, än en kan ta i sig igen. Och andra har också ögon, -ska jag säga lilla mamsellen -- - -Det klack till i Nanna. Hon förstod dubbelmeningen och tittade sig -förvirrad omkring. Men i intet av de nyfikna ansiktena omkring henne -fanns det hjälp. - -Nanna blossade och svalde. - --- Jag -- jag är inte alldeles säker, medgav hon försagt och kände sig -växa nerför under Vilhelms förvånade sidoblick. - --- Har Nanna den kanske själv, sporde faster och betraktade henne med den -min, flickan blivit så van vid under de sista veckorna. - -Nanna såg upp med en fullständigt slö uppsyn. Illamåendet tycktes komma -tillbaka. Det satt någonting tjockt i svalget, en tröghet förlamade hela -kroppen, tungan och hjärnan tego båda. Allt var ett virrvarr för henne. - -Man började gå i dörrarna. Karna strök tätt förbi med ett fång tallrikar -på armen; flickan kände fläkten av kjolen, eller kanske var det draget -från köket. Först nu märkte hon, att det luktade illa i folkstugan. - --- Kom in, sade faster dovt, och Nanna lydde utan att veta, vart hon -gick, eller vad som förehades omkring henne. - --- Så julafton det är, hörde hon faster säga med en skälvning i rösten, -medan alla andra tego, -- så har jag någonting att fråga Nanna om -- som -inte kan uppskjutas. _Så_ som julaftonen blivit hälgad i folkstugan, kan -det också göra detsamma -- - -Faster fnös; man kunde _höra_, hur hon riste i hela kroppen. - -Ingen annan sade ett ord eller hävde en suck. I hela världen talade -endast faster Jeanette. - --- Det är onödigt, att tjänarna höra på -- stäng dörren, Marie-Louise! -Jo, nu vill jag -- nu vilja pappa och mamma ha sanningsenligt svar på tre -frågor! I vems hand såg Nanna guldkedjan, när Nanna sist såg den? Svara -nu! - -Nanna stod som ett livlöst ting. Mekanismen hade stannat. Ej ett ord kom -över tandgården. - --- Vem har tagit bort tjugofyraskillingen, som jag egenhändigt lagt ifrån -mig i folkstufönstret i morse? - -Nanna gjorde en ansträngning för att svara, men proppen i halsen häjdade -varje stavelse, som ville arbeta sig fram. - --- Nanna kan alltså inte eller vill inte svara! Vore jag pappa, toge -jag till riset, lille präst! Åh prat, joller -- gärna på en babylonisk -julafton -- åh, att jag skulle få uppleva detta! Svara, unge, eller gör -jag det själv. - -Nannas öron fylldes av ett bedövande smatter. Men det var med nöd hon -fattade täxten, orden. - --- _Vill_ slynan inte svara! Nå, kan Nanna säga mig, vem, som stjäl ljus -i spiskammaren -- eller vem, som tagit bort en grekisk bok från pappas -bokhyllor? - -Nu såg Nanna upp. Såg upp som en drunknande, ty det susade i hennes öron. -Hon såg allt med plötslig och ovan tydlighet: det långa matbordet, nyss -avröjt, klätt med en vacker vit drällsduk i konstfulla mönster; de vita -tallrikarna med blåa landskap i mitten, brödkorgarna, silvergafflarna, -saltkaren, senapsskålarna. - -Nanna såg folkstudörren, såg på låshandtaget, att någon därute gläntade -och lyssnade. Hon såg den släckta lilla granen med dess brokiga -pappersskrud och små, halvskrumpna matäpplen under ljusen på grenarna. -Hon såg ansiktena omkring sig: Josefs bistra, obevekliga, nu liknade han -sannerligen en general; pappas tveksamma, överraskade, med de blonda, -rynkade brynen; mammas bleka, tårögda -- Nanna skulle velat brista i -gråt, om hon kunnat för det där i svalget --; Gustavs medlidsamma, -Daniels stränga, Vilhelms -- Vilhelm såg på henne, som man ser på hund -eller katt. Vilhelm trodde, Vilhelm tvivlade, Vilhelm -- borta vid ugnen -stod galne Ekdahl och fnissade. - -Nu hörde hon pappa säga i sin barska kommandoton: - --- Seså, låt oss nu inte fördärva aptiten för Springfälts skull! Efter -hälgen få vi väl tala med -- - -Nu såg eller hörde Nanna ingenting mer. Alltsammans slocknade, och hon -kände sig falla, tills -- tills hon ej häller kände någonting mer. - - - - -VII. - - -Nanna drömde, att hon i sällskap med Candide -- som ej var någon annan -än Vilhelm -- red ut i världen på hästar, som förvandlade sig till -kvastkäppar. - -Ritten bar upp i luften. Snöiga marker flögo fram nerunder dem, spetsiga -kyrkspiror stucko efter dem. På ett kyrktak satt en man och läste i -Platon, och så var det också Vilhelm, medan gestalten vid hennes sida -blev till Bolla, med vilken hon var sammanbunden medelst en guldkedja. - -Bolla liknade en häxa, vilket hon också var -- Nanna förvånade sig över, -att hon inte vetat det hela tiden. Bolla grep Nanna i håret och frågade: -Märket, har du märket? Håret förlängdes onaturligt, innan det bröts av, -varvid Nanna såg marken djupt under sig, svindlade och föll. I detsamma -vaknade hon. - -Hon låg i sin säng, men kände sig mör och tung i kroppen, som om hon -värkligen fallit. Lemmarna tycktes ha lossnat från varandra, och det -stack och kliade i huden. - -Det var mörkt ute på gården, tyst i huset, tyst så när som på ett -otydligt tassande av mjuka skor. I dörrspringan till Minas rum lyste det. -Hon förstod, att systern måste vara uppe. - -Mina hade alltså inte lagt sig än -- hon hörde inte till de morgontidiga. -Hon gick uppe och hade tänt, utan att pappa visste av det eller låddes om -det. Pappa, som annars var så ängslig och sparsam om lyset. - -»Snopp, snopp», snörpte det, medan det halta trampet ideligen tassade. -Mina gick och stökade med sina brev och levde i gamla minnen; lyfte och -synade varenda papperslapp, hon ägde kvar från förlovningstiden med -Eugène, kantorns son, som for till Amerika och blev borta. Nanna hade -ofta hört Mina berätta om honom, men hade själv intet minne -- hon var -för liten på den tiden. - -Men nu grep henne hennes egen smärta, hennes eget smärtsamma minne. -Minnet av _hans_ ansikte, Vilhelms ansikte. Tårarna droppade heta utför -kinderna och vätte kudden, som redan förut kändes fuktig -- kanske sedan -i går kväll. - -Det ena efter det andra mindes hon: inte ens mamma hade kommit in och -sagt god natt. Ingen frågade efter henne. Pappa kallade henne med rätta -för bortbytingen. Pappa -- vad var det, som skulle ske efter hälgen? - -Inte visste hon så säkert, att Bolla behållit kedjan. Det var bara en -instinkt, kanske en orättvis beskyllning. Kanske Nanna tappat den, kanske -någon därinne redan funnit den på golvet. - -Hade Bolla skvallrat, eller hade faster själv tagit reda på hennes -vindsläsning? Hur mycket visste faster? Alltsammans kanske -- fasters -ögon sågo ju rakt igenom en. - -Vad visste de nu alla, vad trodde de? Vad trodde -- trodde Vilhelm? - -Hans öppna, vassa blick -- hur skulle hon hädanefter kunna möta hans -blick? Var skulle hon gömma sig? - -Nanna borrade huvudet i kudden i en lång, kvävande snyftning, reste sig -sedan plötsligt i bädden, vilket gick lättare, än hon föreställt sig. - -Hon kom att titta ut. Gården låg i mörker, blått mörker eller blått ljus --- blå av snö, som liksom speglade en osynlig himmelsljusning. Snart -skulle det kanske dagas. Snart skulle det bli tid att fara till Toftarp i -ottesången. - -Tänkte man lämna Nanna hemma eller tvinga henne fara med? Men Vilhelm --- se Vilhelm i ansiktet? Nej, nej -- det kunde hon inte, kunde hon -- -aldrig mera! - -Hällre -- hällre stiga upp i förväg och gömma sig undan, tills de hade -rest. Gömma sig till exämpel på vinden? Nej, hu då! - -Men i bädden fanns ingen ro och ingen trevnad -- örngått och lakan -kändes fuktiga och klibbiga av tårar. Och det var kanske hög tid att -komma upp, om man ville vara tidigare än de andra. - -Rysande av köld och ångest gled hon ur den höga bädden. Det gick -ovanligt fort att komma i kläderna. Annars brukade hon sitta en kvart på -sängkanten med strumporna i handen. Och annars brukade hon först av allt -tvätta sig. - -I dag var det för kallt; hon huttrade mällan vart plagg. Och så sömnlös -hon varit, så ovaken kände hon sig. Ögonen ville inte riktigt upp, snön -på gården var det enda hon såg genom kammarens skumrask. - -Nu gällde det bara bli varm, varm, varm. Åh, hon blev visst aldrig varm i -dag! - -Hon drog på sig dubbla ylleunderkjolar, men frös alltjämt. Ovanpå -klänningen drog hon en tjock ylletröja. Och ändå hade rummet fått en -brasa i går eftermiddag. - -Till sist smög hon ut i förstun och hämtade in pälsen och skinnmössan och -bottforerna. De kunde behövas rättnu, om hon tänkte gömma sig undan. - -Det smällde i en dörr, någon tycktes röra sig uppe på gästrummen. Det -var kanske bäst att ge sig av med detsamma. Hastigt trädde hon sig i -pälsärmarna. Men hur skulle hon komma någon vart osedd? - -Gick hon genom salen, kunde hon ettdera stöta på pappa eller pigorna -- -om de längre lågo i folkstugan? Men förstudörrens bommar, det visste hon, -voro för tunga för hennes armar. - -Gick hon genom bokkammaren, skulle pastorn höra henne: han hade sitt rum -nästintill. Och hur kunde hon för rästen våga sig genom bokkammaren? Men -det gällde slippa ut i blå rummet, där det fanns en mindre och lättöppnad -dörr, som ledde till trädgården. - -Till blå rummet kunde man komma även genom Minas kammare. Och Mina var så -upptagen med sitt, att man kanske kunde smyga sig igenom och förbi, utan -att hon märkte någonting. - -Nanna öppnade försiktigt; låset hann inte ens gnissla. Hon gläntade på -dörren och kikade in. - -Mina syntes värkligen upptagen. Hon stod i sin peignoir framför sin gula, -bukiga byrå. Håret låg i en fläta neråt ryggen, vilket tog sig underligt -flickungt ut, tyckte Nanna, mot den vissna hyn. - -En av lådorna var utdragen och byråskivan alldeles fullastad med -brevbuntar, pappaskar, skrin och nipper. Och ägarinnan stod djupt lutad -över lådan och letade efter mera. - -Mina var blind och döv i sin iver. Det flimrande ljuset i kopparstaken -tycktes inte förslå, så närsynt hade hon blivit. »Snopp, snopp», sade -det, »snopp, snopp». Då och då, i ivern, ömsade hon fot, märkte ej, att -hon haltade, -- stod och haltade, hela tiden på samma fläck. - -Nanna rörde sig inte ur dörrgläntan. Ett svagt drag kom den känsliga -ljuslågan att vaja. Systern anade ingenting om hennes närvaro; hon -fortsatte att leta och vända i pappershögarna. - -I sin iver flyttade hon samma bunt väl tio gånger upp ur lådan och ner -igen. Men fladdret i ljuslågan störde henne. Utan att se upp eller söka -efter orsaken grep hon ut med handen, ämnade väl flytta ljuset närmare -- -just som Nanna råkade hosta till. - -Mina, som trott sig allena, spratt till i förskräckelse. Den utsträckta -handen gjorde en svepande rörelse och slog till staken, som föll omkull -mot gardinen. I nästa nu slingrade en eldorm längs trådarna mot taket. - -Nanna hade förfärad tagit ett steg baklänges, så att hon doldes av -dörren. Själv såg hon ej längre Mina, men märkte, att rummet fylldes med -rök, vars skyar belystes av eldskenet. - -Då tappade Nanna sista rästen av besinning. Hon anade och överdrev -sin egen andel i olyckan. Hon mindes pappas eldsvådeskräck och hans -förfärliga hotelse i går. Hon kände det, som om tak och väggar störtat -samman över henne, och som om pappa och Josef och faster och Vilhelm och -alla de andra jagat henne husvill ut i världen. - -Röken satt i näsborrarna, gnistor fladdrade framför ögonen, öronen susade --- men i stället att falla omkull som i går kväll, slog hon med en skräll -igen dörren, flög genom sitt rum mot förstugan, hörde Minas kantiga röst -ropa på hjälp, kom ut på tegelgolvet, försökte sig fåfängt på de tunga -låsarna, störtade ånyo in i rummet, ryckte upp fönsterhasparna, klättrade -i skinnkappa och bottforer upp i karmen och hasade utför muren, medan -rappningen drösslade ner på snön. - -Av ordningsinstinkt sköt hon igen fönstret, utifrån tycktes det åter -tillstängt. - -Men nu gav Karo varningsskall, så det ekade i gårdens alla vrår. Nanna -satte i språng, bottforerna plöjde genom snön … skaren krasade, och ett -yr av fint, vitt dugg sprutade upp ur det blåa omkring henne. - -Redan rusade hon utför backen, förbi längor och häckar, genom den gamla -allén, så välkänd, men så ny i julnattens blåa mörker. - -Hon sprang … Hon ökade farten, hon hade fullt med ekon i öronen, och i -nästa minut kunde hon få se den syn, hon fruktade … Fladdret av lågorna -på snön, rägnet av gnistorna, som speglades i snökornen, röken, som -räckte sina långa armar från den brinnande prästgårdens halmtak. - - - - -VIII. - - -Pastor Olanders kammare låg mällan gula salen, bokkammaren och blå -rummet. Från blå rummet till mamsell Minas rum ledde en dörr, som under -hennes nattvandringar oftast stod på glänt. - -Pastorn hade hittills varken lagt märke till vandringarna eller -grannskapet. Han var nykommen och ung och hans sömn sund och djup. Ovanpå -fisken, gröten och klenäten drömde han häller inga hjältedrömmar. - -Då skar ett kantigt, liksom sprucket nödrop genom julnatten. Så tungsövd -pastorn var, spratt han upp och stirrade omkring sig. Ett fränt os nådde -näsborrarna. Han reste sig till hälvten. Så ropade det igen -- som han -tyckte, tätt intill, kanske i nästa rum. - -Hade ej oset varit, skulle han gett sig till tåls. Det finns många olika -sätt att sova och uttrycka sina känslor under sömnen. Någon i närheten -plågades kanske av en blodig dröm. - -Men brandoset väckte honom fullständigt -- han mindes farbrors -förskräckelse i går för all vårdslöshet med eld. - -Pastorn var icke trögtänkt. I en blink stod han i tofflorna, flyttade -kommoden åt sidan, ryckte upp tapetdörren, som ledde till blå rummet -- -lyckligtvis låg haken på inåt hans egen kammare -- och tittade ut i det -stora tomma rummet. - -Men därborta, till vänster, stod en dörr på glänt -- och det var därifrån -röken kom. Pastorn kände ej längre någon tvekan. Han störtade snett genom -blå rummet och burdus in till den halvgamla mamsellen. - -Från hans sida var det ingen tid till pryderi, och Mamsell Mina hade för -ögonblicket ej plats för flera tankar än elden och pappa kyrkoherden. - -Nu begynte en vild krigsdans i bara skjortan; mamsellen hann ej ens täppa -till ögonen för de stundom oundvikligt blottade manliga behagen. Pastorn -flög, så den korta skjortan flaxade -- flög, som om han haft vingar, över -den gula byrån, från vars skiva brevbuntarna spriddes över golvet, -- -därifrån till fönsterborden och från borden till byrån. Han hade senor -och vighet som en cirkusartist, höll sig upprätt och på fötter, när de -rankiga småborden vacklade, och undvek att snava, när han tog språnget -till den blanka, glatta skivan. Han slet och slog omkring sig, flåsade -och hoppade, ryckte och rev -- mamsell Mina stod, som om hon beskådat en -signor Trampolini, med mun och ögon lika vidöppna. - -Ett kras och en duns -- där låg gardinstången i golvet. Ett behjärtat -tramp, tramp med bara fötter -- där gnistrade trasorna av trådgardinen. -Medan en kolsvart brandkil, vilken ännu smått glödde i kanterna, prydde -papperet längs takbjälken. - -Faran var överstånden, och i det nu mörka rummet mer anades än varsnades -tillbudets följder. Pastorn hade svett skjortärmarna och kände en smula -sveda i fingrar och tår, det var allt. Och pappersbuntar och askflarn -lågo strödda över tiljorna i behaglig blandning, medan luften var tjock -av brandrök och singlande flagor. - -Mamsell Minas första åtgärd blev dock varken att tända ljus eller att -släppa ut röken. Hon försvann med ett, tyckte pastorn, i djupa mörkret. -Någon hördes gå på loftet ovanför, men härinne hade allt blivit tyst. - -Pastor Olander, som, ännu bländad, ej fullt litade på sina ögon, vågade, -orörlig på sin plats, en lågmäld fråga, hur det stod till. Han började -frukta, att mamsellen råkat ut för en svimning eller ett kvävningsanfall. - -Då hörde han, ur någon vrå i mörkret, en viskning eller hällre väsning, -full av ängslan och iver: - --- Gå sin väg, pastorn, gå, gå, gå sin väg, snopp, snopp, -- människa, -hör han inte, gå sin väg! - -Pastor Olander kom ej genast att tänka på sin lätta påklädnad. Han -fylldes för tillfället av helt andra tankar. Hans ungdomliga självkänsla -hade sannerligen väntat sig helt andra ord -- till tack för hans bragd, -och i häpnaden kom han sig ej för med att lyda. - -Mina, som krupit samman bakom sin orörda bädd -- hon visste själv knappt -varför, fullt påklädd som hon ju för sin del var -- höll på att förgås -i sin otålighet. Hon hade hört steg i matsalen, och de par sekunderna -pastorn stått obeslutsam, blevo för hennes fantasi till många minuter. - -Nu vågade hon ej längre förnya maningen, knappt ens snörpa -- var hon -rädd för att _se_, så var hon ändå ängsligare för att _höras_, och när -som hälst kunde --. Bevare mig, snopp, snopp, nu knackade någon hårt på -dörren åt matsalen! - -Pastorn spratt till. Hans närmaste instinkt var brådstörtad flykt. I sin -tvekande ställning liknade han en överraskad inbrottstjuv. - -Knackningen upprepades. Nu talade en ungdomligt manlig stämma -- vilkens -av studenterna, förmådde Olander ej uppfatta. - --- Öppna! Här tränger ut rök i matsalen, och någon ropade på hjälp nyss. -Var det hos dig, Mina? Öppna! - -Olander höll andan och avvaktade, vad mamsellen skulle svara. Men hon -förblev tyst. - -Han ångrade, att han ej genast skyndat tillbaka till sitt rum. Dörren -till blå rummet hade han för att undvika drag slagit igen före -släckningen. - -Nu vågade han ej öppna den: låset måste dock gnissla. Han tordes varken -röra sig eller viska någonting till henne. Det gamla huset var oerhört -lytt. Han inbillade sig stundom kunna höra den tredje personens andedräkt -tvärs genom dörren. - -Han förstod också, varför gamla mamsellen teg. Det var ej blott för hans -skull och i hans närvaro. Hon var ängslig för upptäckten av olyckans hela -vidd. Och när han mindes farbror i går aftse, fattade han hennes ängslan. - -Det gjorde honom ont om henne. Det ohärdade studenthjärtat veknade bakom -den unga prästvärdigheten. Något måste här göras -- sägas! - -Än en gång -- tredje gången -- knackade det, nu snarlikt en bultning, så -dörren skakade. - --- Snopp, snopp, kom det helt tyst från mamsellen, men det var hennes -enda svarsyttring. - -Härnäst kunde dörren braka in, och _nu_ var det för sent att bege sig på -återtåg. - -Olander hostade till, dels av röken, dels som värkan av sin dumdristiga -idé. Men han tvekade inte längre. - --- Svara, Mina, svara, kom det utifrån: rösten hördes nästan som inne i -rummet; i ivern slog den över i falsetten. - --- Svara, eller spränger jag dörren! - -Då svarade den unge pastorn, och i hans stämma skalv det av svårbehärskat -pojkokynne. - --- Ja, ursäkta mig, kandidaten, det var bara jag -- jag, som råkade -stjälpa ett ljus -- så att några brev brändes upp. Det var ingenting -farligt, men så här om natten -- överdriver man lätt. Jag borde inte -ropat. - -Det blev en kort tystnad, varunder tre personer samtidigt drogo andan. - --- Vem -- vem är det, kom det sedan med djup förvåning utifrån. - --- Det är jag -- pastor Olander, svarade den unge prästen, skakande av -munterhet. - --- Pastor Olander, hm, svarade det, -- jaså, är det pastorn? Är detta -pastorns rum? Jag trodde det låg åt gårdssidan, Marie-Louise sa’ --. - --- Jag skall genast öppna fönstren, avbröt Olander förbryllad över de -osannolikheter, i vilka han invecklat sig. Studenterna tycktes gudilov -ännu inte hunnit bli fullt hemvana. - -Och ivrig att slippa vidare förhör, skyndade den unge prästmannen till -ett fönster, med vars haspar han tillställde alldeles onödigt mycket -väsen. - --- God natt då, pastorn, dröjde inkvisitorn på det, -- men det var då -underligt -- underligt, att --! Det är för rästen snart tid att stiga upp -till ottan. - -Olander drog en lättnadssuck vid att höra stegen avlägsna sig. I rummet -vågade han ej stanna en sekund längre. Han iddes ej invänta ett ord eller -en viskning från gömstället, även om mamsellen värkligen haft något att -säga honom. - -I en blink slank han ut i blå rummet. Tapetdörren knäppte, haspen lades -på, kommoden sköts för. Han var åter i säkerhet -- för tillfället. Den, -som nu haft tid och ro att krypa till kojs, somna in från alltsammans! - -Pastorn tände vaxstapeln och såg på sin rova. Nej, det var gott och väl -väckdags. Rättnu kunde Malena komma och knacka på dörren -- Malena gick -nog rätt. - -Det hade redan börjat bli liv ute på gården. Röster språkade, en häst -leddes förbi fönstren. Brunnssvingeln gnydde, och kättingen rasslade, när -spannen skvalpande lyftes över brunnskaret. - -Samtidigt hördes tunga, hackiga steg i loftstiljorna. Pastorn trodde sig -urskilja skratt och enstaka ord, blandade med gäspningar. Studenterna -höllo på att morna sig. Kanske pratade de som bäst om honom och hans -nödrop -- skämtade med hans ovanligt ljusa röst. Den hade han fått höra -av redan i skolan. - -Medan pastor Olander tvättade och klädde sig, kom han att grubbla över, -vilken väg han egentligen måste taga för att komma till förstugan och -matsalen. Genom blå rummet slapp man förstås ner i trädgården, men det -blev ju alltid en omväg, utom det att nöjet att kliva i obanad snö syntes -ganska måttligt. Det fanns alltså ingen annan väg än genom bokkammaren -och lilla Nannas rum. - -Stackars liten hade haft en ledsam julafton, blivit sjuk, förd hungrig -till sängs. Nu sov hon säkerligen gott efter allt utståndet -- pastorn -lovade sig att gå tyst genom hennes rum. Vart i alla fall den där -guldkedjan kunde tagit vägen? - -Barnasorger, tänkte pastor Olander och smålog vist emot handspegeln, -medan han prövade hakstubben -- såsom han benämnde ett par tre tätt -avklippta fjun på det gosselena skinnet. - -Leendet förändrades. Han till och med rodnade. - --- Besynnerligt, tänkte han, -- hur hastigt vi glömma, hur tätt intill -barndomen vi dövna till för barnakänslorna! - -Och den tysta julmorgonen gav honom en bild, som han beslöt att en gång -använda i en predikan -- såvida han kunde lämpa den samman med någon -täxt. - --- I ungdomen, filosoferade han, -- äro vi som starka, nybyggda hus, i -vilka varje rum är åtskilt från de andra, varje våning från den andra. I -det ena höras ej det andras tankar, och en dörr avklipper minnet. -- Men -när vi åldras, blir det lytt i oss som i gamla hus. Vi växa samman med -alla våra kamrar i det närmaste och fjärmaste förflutna. Allt förnimma -och förstå vi, som om vi just nu upplevde det. Röster höras, som blivit -oss långt avlägsna. Bud och järtecken knäppa och mumla. Ty vår tillvaros -väggar ha vuxit samman och samtidigt försvagats av ålder: de släppa -igenom minsta ljud och äro fulla av förstörelsens och det nya livets -makter. -- Till vilka Herren give, att vi lyssna, medan tid är! - -Tillfreds även med bönesucken, överraskades pastorn angenämt av Malenas -frukostbud. För att spara yngsta dottern från att bli störd ännu en gång -och onödigt, beslöt han genast följa med stupigan. - --- Lillmamsellen sover väl sött ännu, frågade han vänligt och lade -huvudet prästerligt på sned. - --- Nää då, svarade Malena sävligt, -- Springfält är redan oppe -och ställer till tosafora nåenstans. Men hon kommer väl fram till -otteskjussen, var hon elles kan hållas. - -I matsalen sutto kyrkoherden och de tre studenterna. Faster Jeanette -och Marie-Louise sades ännu ha bestyr med sin klädsel. Att dessa två -försenade sig, hände endast en gång om året och fick sålunda tålas, mente -kyrkoherden. - -Därmed slog han brännvin i de ynkligt små glasen. En del slog han -utanför, ty pråsarna lyste illa, och söndagsbrillorna speglade. - -Pastorn kände genast på smaken, att hälvten var vatten -- punsjbålen på -julaftonen var nog prästgårdens värsta utsvävning: starkvaror tycktes där -inte mycket i bruk. Han förstod det av gubbens sätt att grina illa och -tåras, sedan han halvtömt den stackars snapsen. - -Gubben befann sig för rästen vid retligt lynne. - --- Faster Jeanette, upplyste han förtroligt, medan han stack en bit -spickesill på gaffeln, -- ägnar sig egentligen åt mamma. Stackaren har -sovit illa, tål ej vid nattvak och grubblade för rästen över sin kedja -- -inbillar sig, att vi varit för stränga mot Nanna -- - --- För stränga mot Nanna, återtog den gamle och slängde med gaffeln, -- -för stränga mot en slyna, som inte vet, vad hon håller i händerna! Nej, -om jag haft en skötesynd, så är det för stor klemighet. Det har en viss -person haft gott -- eller ont -- av. Nå, han ligger väl och drar sig vid -det här laget? - --- Josef följer inte med i ottan, bekräftade Daniel utan att tveka om -antydningens adräss. Daniel var tystlåten och tankspridd och kastade -förstulet späjande blickar på pastor Olander. - --- Sakramenskade kedja, fortfor gubben, malande över sina tankar, -- -eländig flitterflärd och krimskrams och stadbostass -- till frestelse för -obefästade sinnen och -- apropå, har någon av er andra fått en blund i -ögonen i natt? - --- Tackar, svarade pastorn skyndsamt, -- jag har sovit gott hela -- - -Nu satte han en brödbit i vrångstrupen och måste bultas i ryggen av -den föga vänskaplige Vilhelm. Även Vilhelm var denna morgon dyster och -inbunden. - --- Mamma och jag, muttrade kyrkoherden utan att ägna sin adjunkt någon -uppmärksamhet, -- ha inte fått ro för allt tisslet och tasslet i -folkstun. Och stackars Karna och Malena, som fått sova i köket -- ja, Ola -lär ha fått flytta upp till dem från drängkammaren för deras spökrädslas -skull --! - --- Nu ha sigenarna i alla fall gett sig av, hörde jag, meddelade Gustav, -som dittills halvsovit, och klippte alltjämt sömnigt med ögonen. - --- Nå, Gud vare lov, suckade kyrkoherden, -- då ha de väl tagit -trätofröet med sig -- - --- Var inte för säker på det, pappa, inföll Daniel allvarligt. Han såg -inte upp från duken, när han sade det. - --- Prat, sakramenskat prat, tog prästfar till vägs, -- jag vill inte veta -av obevisade misstankar. Det är sjåpagåsen med sin evinnerliga aversion -mot stackars Bolla! Vad rår människan för, att hon är fattig -- och kan -uträtta någonting, när andra bara löpa som femte hjul under vagnen? -Och mannen är en riktigt skicklig skräddarmäster -- sydde om min gamla -kaftanett i fjor, väl så bra som sprätthökarna i Ystad. Vad angår Nanna, -skall jag ta henne i sträng upptuktelse -- så snart vi ha tredje dag jul! -Se’n må kedjan för mig ryka åt häcklefjäll -- - -Den lille gubben reste sig som en fjäder och torkade sig om munnen med -stor häftighet. Pastorn misstog sig kanske inte, när han tyckte sig höra -ett »sjutton hakar», som torkades bort på halva vägen. Samtidigt syntes -den gamle ångra sitt opassande julottelynne. - --- Har inte mamsell Mina rört på sig än, Malena, frågade han, då pigan -kom in med nytt kaffe. Han lät redan blidare; kaffe var hans favoritdryck. - --- Mamsellen har låst in sig, svarade Malena, och pastorn sänkte blicken -skyggt för Daniel. - --- Låst in sig, brusade gubben åter upp, -- vad menar sjåpagås med det? - --- Hon -- hon sa, att hon mådde illa, stammade Malena, förskräckt över -husbondens bistra min, -- och -- och -- och såsom att hon inte följde -med till Toftarp. - --- Inte följde med, inte gitte opp på kyrkoårets största högtidsdag, -grälade kyrkoherden, -- då har mamsellen varit uppe och stökat i natt -igen. Bränner ljus, så att -- och så tror hon, jag inte vet om det! -Apropå, jag trodde då hedningarna tänt eld på prästgården i natt -- känns -det inte ännu som brandrök? Malena har förstås luftat härinne, men hur är -det i folkstugan? Hm, jag måste ut och se? - --- I folkstuan, började Malena och riste på huvudet. - --- Luktar det någonting annat, ifyllde Gustav och skrattade själv ensam. - --- Då _var_ det hos sjåpagåsen, ropade kyrkoherden och vände sig hastigt -mot den andra dörren. - --- Var det inte pastorn, som --, undrade Daniel, i hopp att avvända -vreden från sin syster. - -Pastor Olander befann sig i den fälla, han grävt åt sig. Inte häller han -hade hjärta att låta en annan byta plats med honom själv. - --- Jooo, medgav han och rodnade som en gymnasist, -- det vill säga, -farbror får ha överseende för denna gången -- det var några papper, som --- som uppbrändes -- - -Pastorn sökte rädda sig ur nödlögnen genom att ge den en tvetydig form. - -Hans äldre ämbetsbroder borrade blicken i honom och såg onådig ut. - --- Såå, bror har inte trampat ut barnskorna så pass, att bror kan bränna -sina kärleksbrev på ljusan dag --? - -Olander rodnade djupare än någonsin åt denna oväntade beskyllning. - --- Det var inte -- hm -- det var -- - -Olander förstummades. Kyrkoherden hade upphört att mönstra honom. -Mittemot sig fann han i stället Vilhelms kallt prövande blick. Pastorn -fann klokast att tiga och lida. - -Kaffet dracks under betryckt tystnad, vari skallret av bjällrorna tydligt -hördes in, när hästarna, väntande, riste på kransarna. - --- I Guds namn, suckade kyrkoherden, varpå han med kommandoröst tillade: - --- Säg ifrån till fruntimren, Malena, att täcksläden väntar. Vi andra få -dela småkälkarna emällan oss. - -Påpälsning och uppsittning togo sin rundliga tid. Pastor Olander -uppfattade det som ett tydligt tecken till onåd, att han måste nöjas med -en plats i släden nummer två, medan Vilhelm anmodades till släden nummer -ett. Kyrkoherden själv satte sig vid Vilhelms sida, medan Daniel tronade -bakpå som körsven. - -Omsider döko prästfrun och faster Jeanette in i suffletten; Marie-Louise -steg upp på frambocken, hos Mats kusk. Täcksläden skulle, för att ej -jäktas, få köra sist. - -Karo gnydde vänskapligt. Yrvakna sparvar flögo av och an kring -hästhuvudena, och det blåa snöskimret speglades i alla de ringande -bjällrorna. Mällan rasslet och frustandet och knaket i seltygen dallrade -den fjärran klangen av en kyrkklocka. - -Så bar det i väg, i mak utför allébacken, varsamt i svängen, där prästfar -själv en gång kört omkull i forna dar, -- och sedan i pinglande trav, -släde efter släde. Först på allmänna vägen hade Ola kommit och räckt -beckblossen. - -Vägen slingrade mällan knottriga, kortstammiga pilträd, snöiga på -vindsidan, men med skuggsvarta silhuetter i det ännu täta mörkret. - -Kyrkoherden sträckte sin fackla försiktigt ett gott stycke utanför -släden. Vilhelm kunde vid förströdda sidoblickar se glansen löpa i vägens -medfåror och hoppande tända en rodnad i snöbarken på träd efter träd. - -Men varken Vilhelm eller prästfar var i lynne för naturåskådning. -Vilhelm satt i envist kretsande grubbel på gårkvällens upplevelser, och -han trodde sig av sin värds blick förstå, att också denne hade något -i faggorna. Den gamles misshumör var måhända ej tillfälligt, i alla -händelser kunde det kanske kräva ännu en urladdning. - --- Min unge vän, begynte kyrkoherden helt burdus -- det tycktes, att han -vaknat till beslut vid ett plötsligt knaster i blossveden --, jag hörde -av mamma om en dispyt i religionen på själva julafton --? - -Vilhelm stramade till, men hans ord läto djärvare, än hans sinnesstämning -denna morgon i värkligheten var. - --- Daniel intygar säkert, sade han, -- att jag ej gav anledning, men -att han och de andra funno dagen synnerligen lämplig just för religiösa -meningsbyten -- - --- Intyga, upprepade Daniel, -- vad vill bror jag skall --? - --- Visserligen, visser-li-gen, avbröt kyrkoherden och flyttade sig -otåligt i sätet, -- men ens åsikter i religionen kunna vara sådana, -att de bäst varit outsagda och minst av allt passade på Vår Frälsares -födelsedag. - -Vilhelms röst lät vemodig, nästan ångerfull. - --- Jag vet ej, hur det kom sig, sade han, -- jag är, som farbror möjligen -lagt märke till, i allmänhet tystlåten och språkar så sällan godvilligt -om mina samvetsangelägenheter, att jag knappast förstår det öde, som -förföljer mig. Denna fatalitet har hänt mig ett par gånger förr. - --- Vilken fatalitet, sporde kyrkoherden barskt. - --- Att jag råkat såra med mina åsikter, svarade Vilhelm saktmodigt. - --- Bror menar, att det hela skedde med oförakt, var ett studentikost -raljeri? Tar käre bror alltså sina förhastade ord tillbaka? - --- Farbror förstår mig orätt, föll den främmande studenten genast in, -- -jag uttrycker mig också helt tafatt. Jag är ej van talare -- som prästman -vore jag komplett odug-- - --- Tänker bror då inte studera till präst? - -Den gamles ton var märkbart kyligare. - --- Nej, svarade Vilhelm utan tvekan, -- visserligen känner jag stundom -en drift till förkunnelse, men bävar samtidigt tillbaka. Jag är ännu så -oviss om mig själv, om alla, om allt. Bäste farbror, jag ger farbror min -försäkran, att jag i går ej avsåg att störa julfriden eller röja något av -det, som är min ensak -- - --- Vilket? I religionen är ingenting någons ensak! - -Kyrkoherdens ord klingade med stor bestämdhet. - --- Jag fattar det inte själv, fortsatte studenten sin tanketråd utan att -låta sig uppägga eller skrämma, -- förstår det inte. Jag har strävat att -leva rättskaffens, att visa flit i mina studier, att låta andra behålla -sin tro. Men runt omkring mig möter jag idel spörjande och undrande: -vars andas barn är du? Månne du inte är en kättare? Månne du vågar visa -oss dina tankar? Visa dem, eller dö! Det förefaller, att man kan se -utanpå mig, vad jag i min privatess menar. - -Nu föll Daniel in, där han satt på hundsfotten: - --- Härnäst vill bror kanske ha sagt, att vi i prästgården spionera på -bror? - --- Jag talar ej om avsikter, svarade Vilhelm och vände sig om med en -vänlig blick, -- och vad jag sagt, gäller den värkan jag gör på alla och -envar, samt och synnerligen. Inte sant, bror Daniel, ingen kan säga, att -jag ouppfordrad opponerade? - --- Ouppfordrad, invände Daniel och höll ögonen på hästarna, -- nej, -emedan ingen kunde ana, att ditt val skulle träffa en sådan personage -- - --- Man uppfordrade mig emällertid, vidhöll Vilhelm, -- ja, om bror -förlåter en så uppriktig definition, man nästan tvang mig att ge till -pris min favoritauktor. Vad skulle jag göra: tiga eller ljuga eller, -slutligen, såsom jag gjorde, bekänna sanningen? - --- Tiga, svarade Daniel med mörk rättframhet. - --- Man hade kallat mig ohövlig -- och för rästen ingen ro lämnat mig för -frågor. Ty det som är inom en, skall äntligen i dagen! - --- Bror är en hemlighetsmakare, förkunnade Daniel utan att flytta blicken -från hästarna, -- det är det, som man ser utanpå bror. - --- Jag vill ej råda någon att ljuga, minst i en hälg, medgav prästfar -en smula blidare, -- men man kan ock bli till en Don Quijote med sitt -sannsvärmeri. - --- Jag vill relatera episoden, om farbror tillåter. Julaftonsmorgonen -kalfatrades vitterheten i gula salen. Många meningar uttalades. Nästan -var och en nämnde sin särskilda favorit. Jag ensam teg. Men när man -ihärdigt insisterade att få veta även min, måste jag nämna honom, -- ja, -just honom, som blivit mitt och mångens ljus bland den svenska ungdomen. -Min auktor hette Jonas Almqvist. - -Kyrkoherden gjorde med blosset en rörelse, som förskräckte honom själv, -så oförsiktig var den. - --- Olycklig bror och beklagansvärd, utbrast han allvarligt, -- om han -utvalt ett sådant irrsken åt sin ungdoms väg! Då har en lyktgubbe fått -ersätta livsens eviga ljus. Nej, nej, käre bror, jag tänker bättre om -bror än så. Jag fattar alltsammans som ett julnarri med oss lantbor. Bror -är uppfödd i en sjö- och stapelstad och har kunnat erfara ett och annat, -som stör de obefästades enfald. Men ingalunda -- nej, ingalunda vill -jag föreställa mig, att en ung man, ett lovande ungt snille, som varit -så snällt i sina studier, och som mina söner så flitigt berömt, att -bror skulle vara -- att bror på fullt allvar -- skulle vilja bekänna sig -försvuren åt djävulen och hans väsende! Nej, nej, käre lille bror, låtom -detta vara detta, raljeri raljeri, och parlons d’autre chose! - -Vilhelm svarade ej, men lät undslippa sig en suck av lättnad. - --- Varför också fördärva vår Frälsares ljuvliga morgon, fortfor -kyrkoherden i plötsligt munter ton och höjde på bröstet, -- himlavalvet -klarnar! Molnens ulliga hjordar, som Homeros skulle säga, draga till sina -fållor, och silverspikarna i himlataket gnistra. Man blir poet på gamla -dar -- än är det natt mera än morgon. Vid juletid dröjer det länge med -dagningen -- ack, ja! - -Det sista tonfallet gick i moll. - --- Ack ja, ja, återtog den gamle och lutade ytterligare på facklan, -- ni -unga, ni unga, som dragen in i en farlig värld, en farlig tid! Djävulen -går omkring som ett ry-- - --- Se där, inföll Vilhelm med tvungen lättblodighet, -- var det inte en -hare -- i kröken där borta? - -Daniel skrattade torrt. - --- En hare, hm, anmärkte gubben buttert, när jag talar om läjon -- - --- Jag tänkte, urskuldade sig Vilhelm trött, -- att farbror ville vi -skulle tala om annat? - --- Ja ja -- visst var det en hare. Så den krabaten skuttar! Syns nästan -inte mot den gråa snön! Liknar en skuttande driva -- inte sant? Haha! -Ingen rädder här, sa’ länsman, när han sprang för haren! Vår kyrka har -många sådana räddhågade länsmän. - --- Är det en biväg därborta, sporde Vilhelm, -- jag tycker mig höra -bjällerklang? - --- Käraste bror, log kyrkoherden med en underton av hån, -- det tycker -jag bror kunde hört hela tiden. Vi ha haft ett ideligt pingel både före -och efter oss. Men bivägsbjällrorna klinga förstås inträssantast i brors -nygiriga öron. - -En ordtystnad inträdde, varunder hela natten tycktes upplöst i -bjällerklang. - --- För rästen, gentog gubben, -- ringer det samman i Vallinge. Bror kan -ha hört klangen därifrån. -- Men apropå, vad kan bror egentligen ha -funnit så -- upplysande hos den där Almqvist? - --- Farbror yrkade likväl, påminte Vilhelm lågmält, -- att vi lämnade --! - -Kyrkoherden vände sig med ungdomlig rapphet i sätet. - --- Jag tror, bror sitter och gör mig reprocher, sade han. -- Jag vill -säga bror, att efter ämnet nu kommit på tal, är bäst tala ur skägget en -gång för alla, så jag kommer fullt på det klara med brors åsikter. - --- Välan, erkände Vilhelm i en ton, som om han, bildligt, tvådde sina -händer, -- för mig har Almqvist blivit en vägvisare till sanningen. - --- Sanningen, hoppade gubben till, -- hur _kan_ bror mena eller ens säga ---? Vad var det för sanning en efterlyst rymling kunnat visa vägen till? - --- Den enda sanning, svarade Vilhelm enkelt, -- som någon kan komma med: -_sin egen_ -- sin egen sanningsenlighet, uppriktighet, barnslighet. Vi -unga veta så litet om världen -- - --- Nå, äntligen, haha. Så bror erkänner det? - --- Vi få höra det ofta nog, men vår vetgirighet är icke ringare för det. - --- _Vartill_ äga vi den Heliga Skrift, frågade den gamle med myndighet. - --- Vi åstundade, fortsatte Vilhelm med ungdomens retsamma -självupptagenhet, -- att någon av de äldre uppläte sitt hjärta för oss, -inte endast sin mun. Men det gör ingen av de äldre -- därtill äro de för -kloka! - --- Ja, haha, instämde kyrkoherden sarkastiskt. - --- Blott den, som förblivit ett barn, fortfor Vilhelm efter en tystnad, --- ett barn, som ingen aga gjort durkdrivet eller försiktigt, blott en -sådan förråder oss, vad _vi_ vilja veta. En sådan man är för oss en bok, -förmer än alla på biblioteket. Vi skåda rakt igenom honom med allt hans -innehåll. Varje tanke ligger klar för oss. Varje god och dålig lust. I -hans djup som i en andelig spegel lära vi känna vårt eget ansikte och -världens och livets i och med vårt. - --- Men, invände gubben, mot sin vilja slagen, -- inte talar en vettig -människa om allt det hon vet? Allt det onda hon vet till exämpel, om -sig själv eller andra, inte sätter hon sådant i bok? Och allt fult och -oanständigt, inte hör det hemma i poesien? Hm, i min ungdom hettes det, -att det poetiska, det sköna, det snillrika, det dygdiga och ingenting -annat -- vore ämnen för skaldens sång. En man, som förplumpar sig med -fula ord och anspelningar -- ja, är han ett barn, som bror säger, så är -han ett bra odygdigt, ouppfostrat barn. Han är ett enfant terrible! - --- Ett enfant terrible, nåväl, upptog Vilhelm, -- men voro icke alla -profeter och apostlar enfants terribles? Sjöngo de ej ut just med det, -som människorna förbjudit att ens viska om? Plumpade de inte ut med -sanningen, där tidens alla sediga dygdemönster sutto och höllo god min -med de ljugare och skrymtare? - --- Skada, skada, suckade kyrkoherden vemodigt och mönstrade den främmande -med en lång blick. Därefter snäste han i sin kommandoton: - --- Vart vill bror så komma med sitt förrymda enfant terrible? - --- Almqvist, förklarade Vilhelm med rörelse i stämman, -- må ha varit en -syndare, men han förteg ej eller förskönade synden. Han läste i den Guds -bibel han bar i sin själ, och vad han förstått, förkunnade han. Med allt -brusade han ut som tidens stora förskräckliga barn. - --- En förkastad människa var han, replikerade den gamle häftigt, -- en -stackare, som förslösat sina pund! Han övergav Guds ledning för att i -högfärd följa sina egna drifter och hugskott. Han var ett irrsken, och -den förste det vilseledde, var han själv. Vad blev det av honom? Vart -tog han vägen med sin sanning utan Gud? En spegel, säger bror -- ja, -sannerligen, han är en spegel för den naturliga människan -- och hans -slut visar, hur en människa slutar, som förlorat sin barnatro! - -Vilhelm smålog, men med en bitterhet, som ej var utan sin fanatism. - --- Olika meningar mötas stundom i samma ord, sade han. -- På sitt slut -övergav Almqvist barnatron, förförd av världens klokskap, och föll. Men -andra förförde honom. Fattigdom och förföljelse förförde honom, och det -är sagt: ve över dem, som förarga ett barn! - -Åter blev ett uppehåll, varunder blott bjällklangen och hästarnas -frustande hördes. Därefter talade kyrkoherden, nu med blidare stämma. - --- Bror uttolkar Skriften nästan som en viss potentat. Fast bror annars -lägger sina ord som en hel karl. Ack, vilket predikoämne går icke -förlorat -- jag vill icke säga förtappat, jag litar på Guds nåd -- men -förlorat i kära bror! Jag kunde förtälja bror om min egen stackars far, -som förvillades av gudlösa skrifter, av Voltaire och Rousseau och deras -gelikar, och till slut råkade i händerna på galningar, som predikade alla -människors jämlikhet och -- - -Vilhelm hade ett vasst ord på tungan, men häjdade sig i tide -- den gamle -talade ju om sin far. - -Kyrkoherdens salvelse vek vid detta minne för ett äktare tonfall. - --- Kära bror har hört talas om bondeupproret i Skytts härad? När -skörden slog fel och bönderna svälte, gjorde de förtvivlade och gudlösa -människorna uppror -- uppror mot överheten, som ville panta för skatten --- och min egen far -- tog de brottsligas parti -- ställde sig i spetsen -och -- och dog i fängelse som statsförbrytare -- allt för några fattiga -och okunniga tokars skull -- - -Vilhelm vågade ej störa den gamles stämning genom ett inkast. Han anade, -vad sonen till en upprorsmakare måst lida i sin ungdom, och förstod, att -sonen blivit idyllens och icke stormens man. Studenten satt och tänkte på -sin egen pappa, fredlig, tillbakadragen och liknöjd för allt utom yrket, -och undrade över tillvarons ständiga kretslopp. Var här ingenting att -säga, så var det så mycket mera att grubbla över. - -Under pausen hade slädarna hunnit ut på öppen väg; pilarna skymde ej -längre, och natten tycktes en ton ljusare. Stjärnorna blixtrade stora och -så nära, att man kunde ta dem för gnistor från facklorna. - -Här skulle utsikten varit fri över slätten, men mörkret hängde ännu likt -ogenomtränglig dimma omkring avstånden. Endast de närmare grannskapen -avslöjade sig. Mörka föremål stucko av mot den gråvita snömattan. Och -- -liksom hade stjärnorna sänkt sig till jordiska banor eller speglats av i -snön -- från bivägarna glimtade likt rader av glidande stjärnor blossen -kring julslädarna. - -I bakgrunden växte en skog upp ur synfältet. - -Vilhelm hade suttit och malt över en ofrånkomlig tanke -- den gamle hade -till sist fått honom i stridslynne. Studentens röst liknade ett leende, -när han undrade: - --- Tror inte farbror, att själva bibeln kan bli farlig för de -obefästade? »Bättre, att Paulus varit bränder,» sade biskop Brask, »än av -var man känder!» Också i bibeln kan man läsa om en statsförbrytare, som -dog för några fattiga och okunniga to-- - --- Lille bror, avbröt kyrkoherden med oväntad blidhet, -- låt det nu vara -bra! Chacun a son goût, men en sådan liknelse är en hädelse. - -Det hördes en hostning från hundsfotten. - --- Låt oss fortsätta att tala om morgonen, rådde Daniel med sin trygga, -allvarliga stämma. - --- Ja, låt oss det! Där kommer också en julkälke -- pass på: den frestar -att hinna skälet före oss. Daniel, ge brunten ett rapp! - -Det var åter tyst; kapplöpningens spänning hade gripit de tre -trätobröderna. Tävlingslusten är en lidelse, gemensam för alla slags -människor, denna gången var också enigheten självfallen. Blosset fräste -i vinden, snön yrde och frös fast på fotsacken. Skogens svarta skugga -närmade sig. - --- Bror talte så vackert om barn, sade kyrkoherden rörd, han var ännu -gripen av minnet av sin far, -- kan bror säga mig, mina ögon bländas -nämligen av elden: är det ett barn eller en vuxen kvinna, som stövlar i -väg där framför oss, tätt under skogen? - --- En halvvuxen, avgjorde Vilhelm efter en kort tvekan, -- en halvvuxen -flicka, tycker jag. - --- Såå? Tidigt ute, stackars liten! Kunde lätt råka ut för stråtrövare så -här dags! I förra månaden blev en sjuttonåring malträterad och strypt -just i brynet där borta. Här stryker utländskt, avdankat krigsfolk -omkring och tigger i trakterna. - --- Apropå halvvuxna, fortfor kyrkoherden, -- ingen kom ihåg Nanna i -morse. Jag förmodar hon sov, när vi for åstad. Det hade vi kunnat få reda -på hos pastorn, som passerade hennes rum. Vore inte den sakramenskade -bondsläden, skulle jag stanna och fråga honom. - --- Jag tänker vi hinna först, tröstade Daniel och smällde hästarna på -länden med tömmarna. Han var helt gripen av tävlingsfebern och förstod ej -oron under faderns nyfikenhet. - --- Det var mig en ihärdig liten fänta, sade kyrkoherden och höll facklan -ett stycke bakom sig för att bättre kunna se framåt. - --- Bråttom har hon, instämde Vilhelm och stirrade i kapp med den gamle. --- Det tycks vara hennes mening att hinna före oss allesamman. - --- Hon har inte långt till brynet, bekräftade Daniel, -- hon är för -rästen inte så liten. Är det inte en yngling? En pojke i stövlar -- att -skumrasket skall vara så segt! - --- Det klarnar sent vid juletid, anmärkte gubben och tillade högstämt och -med en blick mot stjärnorna: Ljuset föddes i det tätaste mörkret! Det -enda ljuset, världens ljus, käre lille bror! - --- Kan också vara bottforer, inföll Vilhelm utan blasfemisk avsikt. Hans -uppmärksamhet var helt samlad kring det rörliga föremålet på snövägen. -- -Hon pulsar tungt i drivorna. - --- Vad år det ni se på, avbröt den gamle kort; hans ögon hade tröttnat -och även inträsset. -- Jag urskiljer ingenting. Se opp, Daniel, så vi -inte stöta samman med bondekipaget! Se opp där, gott folk! - -Körsvännen i den korsande släden, en mager småbonde i kraghätta, -bälterock och bälgvantar, hälsade sin präst med en nick och en rörelse -med snärten, medan han betänksamt drog in tömmarna. - -Prästgårdssläden hann som den hänsynslösaste främst, men det främmande -fordonet gled omedelbart in i luckan, som bildat sig framför de båda -övriga slädarna. - -Kyrkoherden svor en prästed mällan tänderna, men vågade ej visa sin -misslynthet alltför öppet. Sådant kunde invärka både på stämningen i -julottan och, ho vet, kanske också på tiondet. - -Daniel uttalade mera oförbehållsamt sin åsikt om allmogens takt. - --- Om det inte vore så skumt, utbrast Vilhelm plötsligt, -- skulle jag -nästan varit säker om, att flickan där borta vore mamsell Nanna. - --- Nanna, var, vem, frågade prästfar med ny iver. - --- Prat, Nanna, invände Daniel, men tonen sjönk på sista stavelsen. - --- Nu försvann hon på skogsvägen, iakttog Vilhelm, -- men rättnu lära vi -köra upp henne. - --- Nanna, gentog den gamle, -- sjutton hakar, vad skulle Springfält här -ute och göra --? Då min sann, skall hon få höra av -- - --- Såvida hon inte dök raka vägen in i skogen, fortfor Vilhelm. - --- Så, muttrade den gamle, -- har hon blivit folkskygg? - --- Tänk, om det värkligen _var_ Nanna, gick Daniel in på antagandet, -- -om hon kilat i förväg för att överraska oss vid kyrkan? - -Denna förklaring föreföll den gamle långt ifrån otrolig. Själv älskade -han överraskningar, och barnen bråddes på honom. Emällertid måste det ju -göras någon invändning. - --- Omöjligt, försäkrade han med satiriskt allvar, -- visst kallas -mamsellen för Springfält, men gör också skäl för namnet sjusoverska! -Och för att hinna så långt före oss, måste hon haft ett par timmars -försprång. Till Toftarp är det en god mil.[7] - -Prästfar tittade tillbaka över axeln. Förbittringen glimtade i ögonen. -Den främmande släden, i vilken sågos fyra trygga och ombonade -slättboansikten, skymde för de efterföljande. Av många skäl ångrade han -nu, att han ej tagit pastorn med i sätet i stället för rabulisten. - --- Olander hade kunnat upplysa oss, upprepade han undergivet. -- Olanders -kammare ligger så, att Nannas rum är hans genomgångsrum. - --- Så menade också jag, inföll Daniel, -- ända tills i morse, då pastorn -råkat få eld i sina papper. När jag vid nödropen kom ner från loftet och -lyddes efter vid Minas rum, hörde jag, att pastorn flyttat dit i stället -för Mina -- - --- Vad för slag, frågade pappa strängt, -- har pastorn bytt rum med Mina? -Vem har stiftat en så bakvänd ordning? Pastorsrummet stod ju och väntade, -och jag gav ju själv Marie-Louise tillsägelse -- - -Kyrkoherden svängde i förtreten facklan på det hotfullaste. - --- Akta min syn, pappa, bad Daniel med sin allvarliga bas, av vilken -ingen anade hans smålöje, -- emällertid var dörren riglad med slå, och -det var pastor Olander, som svarade. - --- Prat, dig har ett spöke svarat, log kyrkoherden, -- du var lika sömnig -som Gustav, den sovtuten, -- inte vill du inbilla mig, att Olander hälsat -på din äldsta syster i julnatten? -- Nå, här hinna vi ju skogen, men var -ha ni gömt Nanna? - -Kyrkoherden skämtade nu »på fullt allvar». Daniels och Vilhelms påståenden -förbryllade honom i lika mån, och han började tro, att han hela morgonen -genomgående varit utsatt för drift. Men vänta, han skulle veta hämna sig! - -Skogsvägen var åter skummare än fria landsvägen, även om morgonen börjat -ljusna, och även om facklorna lyste till de åkandes nödtorft. Det var -omöjligt att få någon inblick i skogen på sidorna. Snön, som snabbt -gulnade eller rodnade under eldskenet, låg så tjock på ruskorna och -mällan stammarna, att allt där bakom gömdes som bakom murar. Fönstren -och gapen i murarna liknade svarta, tomma ögonhålor. Och i glindret av -snökristallerna där runt omkring var det ej lätt att uppfånga glittret i -blicken på en blyg liten bondflicka, som kanske krupit samman bakom någon -ek eller gran i utkanten av blyghet inför de passerande herrskapsslädarna. - --- De ha en liten tös i Rönnåsen, vill jag minnas, upplyste kyrkoherden -småleende, -- och det går stig till torpet från vägen här strax intill. - --- Jag vill inte insistera, att det var Nanna, medgav Vilhelm dröjande, --- det är ju ännu bra skumt; men så liten var flickan nu inte. - --- Tosaforer, avgjorde kyrkoherden överlägset, -- vad skulle ungen mol -allena härute på juldagsmorgonen? För det där uppträdet, kantänka, i går -aftse? - --- Ett barn i övergångsåldern, menade Vilhelm, -- är ofta en gåta både -för andra och för sig självt. - --- Nå, det bör ju bror veta, som är en sådan barnavän, pikade -fackelbäraren. - -Vilhelm svarade ej. Han satt till det yttre oberörd, men följde liksom på -lek glimtarna på varje gren och tuva och lutade sig stundom tillbaka och -granskade spåren på dikesrenen. - --- Nanna går alldeles för ensam därhemma, det är min tro, ansåg Daniel. - --- Hon är förklemad av kvinnfolken. Pass upp där, jag hör bjällror till -vänster, men vi köra väl på? Kör för säkerhets skull till höger. Bönderna -handskas så vårdslöst med elden. Vad var det för någonting? - --- En ekorre, tror jag, svarade Daniel likgiltigt, medan Vilhelm spratt -till och liksom hävde sig åt sidan. - --- Seså, nu ha vi bara kvarten igen, gäspade kyrkoherden. -- Men têten -fick vi behålla! - -Nedanför, i den sluttande korsvägen, glindrade en dubbel rad av facklor, -som vackert belyste skogssidorna och hela raden låga kälkslädar. Några -av bönderna, som hade goda ögon, nickade på långt håll åt prästfar eller -ströko till och med av sig mössan eller kyrkhatten. De flästa nöjdes att -nicka, och snärten och tömmarna voro ursäkt nog. Slättbon slösade aldrig -med vördnadsbetygelser. - -Ännu några minuter, så pinglade slädkaravanen ut ur skogen och fram till -den lilla kyrkan, vit med sitt svarta skiffertak och sin tornhatt i -barock under det snöiga korset. Strax utanför grindarna låg ett översnöat -stenröse kring en förfallen vägvisare. Dit slungade prästfar rästen av -sin fackla. Omisskännlig var hans lättnad att ha blivit av med den. - -Föredömet följdes av släde efter släde. I en lång, glindrande ringelrad -körde de fram, fällde sina bloss och fortsatte runt stenhögen. Det blev -ett ganska vackert bål, som med ens skaffade dager i julnatten. Dess -mörker hade för rästen redan grånat till halvljus, och vintertiden blir -det ju stundom ej ljusare ens mot middag. - -Ett efter ett körde fordonen bort till gårdar och hus i grannskapet. -Kyrkbyn var inte stor, men med god sämja rymde uthusen samtliga de -främmande åkdonen och dragarna. Överallt var man uppe och i rörelse. -Bandhundar hälsade. Tuppar golo. På mer än ett ställe bjöds på en sup -eller två, innan främmandefolket slapp i väg till ottan. - -Den lilla kyrkan fylldes med svartklätt folk. En del fick nöja sig med -vapenhuset. Men för varje nytt lag, som kom in, blev det ljusare och -ljusare under valven. I de långa, bruna pulpeterna voro hål grävda med -jämna mällanrum. Där nerstuckos de medhavda vaxljusen eller talgpråsarna, -vilka man stillatigande tände vid grannens. På altaret och predikstolen -brunno hela rader med klara lågor, vilkas dofter milt blandades med -vällukten från det granrisade tegelgolvet. - -Prästfrun satt i sin stol med faster och Marie-Louise. På karlsidan -mitt emot sågos Daniel, Gustav och Vilhelm. Hela kyrkan var fylld med -andäktigt folk, svartklätt, svartklutat, icke alla läskunniga, men alla -med salmböcker bredvid ljusen. Endast en bänk stod tom, igenlåst, trots -det även gångarna började packas till trängsel. Det var främsta bänken å -ömse sidor, med förgyllning på dörrarna och förgyllning på de glorrika -vapensköldarna därovan. Det var patronessans, katolska änkegrevinnans -bänk. - -På nummertavlan blänkte salmtalen, och den gamle klockaren, vithårig -och högröd i sitt runda, stränga, kraftiga ansikte, syntes redo vid den -lilla pulten i koret mittemot predikstolen. Han hade en jättelik salmbok -framför sig, och orgeln satt i hans strupe. - -Kyrkoherdens hand gläntade i sakristidörren. Den hade gläntat där en -god stund redan. Man anade hans huvud i samspråk med pastor Olander i -sakristian. Och så länge varade det samtalet, att bönderna började -sticka huvudena samman och viska. - -Nu uppstämde klockaren, snart, men ojämt följd av församlingen, den -vackra julhymnen _Var hälsad, sköna morgonstund_. - - - - -IX. - - -På prästgårdstrappans uråldriga gravstenar väntade Mina och Josef, när -kyrkslädarna körde upp; Josef i anfalls-, Mina i försvarsställning; det -såg ut, som om de nyss haft ett nappatag. - --- Välkomna hem, hälsade Mina, -- nej, låt bli mig, Josef, snopp, snopp! -Låt bli, säger jag, med dina tosaforer, snopp, snopp! Ja, bevars, -frukosten är färdig att bäras in -- jag hoppas ni är hungriga -- - -Daniel och Gustav hade kappats om äran att få hjälpa mamma, men Josef -förekom. Han svängde redan den lätta bördan genom luften och ställde -henne ifrån sig först inne i matsalen. - -Marie-Louise vägrade att ta mot hjälp. Till sist snuddade hon i alla fall -Vilhelms hand och trippade ner i snön. - --- Pastorn stannade i Toftarp, pustade kyrkoherden i pälsen, som gav -honom hans tredubbla omfång. -- Olander övertog högmässan däruppe, men -Anders Svens bjöd på frukost, så jag ska bara ha en bit skorpa till -kaffet, innan jag ger mig av till min egen mässa. Apropå, Springfält -sover väl så här dags? Pastorn påstod, hon var uppstigen, när han kom -igenom i morse -- men Olander pratade så många saker, så hälvten hängde -inte ihop. - -Mina gned händerna med orolig uppsyn. - --- Var kan Nanna vara? Vi trodde, hon följt med till Toftarp. - --- Inte med skjutsen åtminstone, betygade gubben och såg vimmelkantig ut. - --- Vi skymtade värkligen någonting, som liknade Nanna, försökte Daniel -skämta, -- däruppe vid herregårdsskogen. - --- Mycket för hennes skull vi rastade hos Anders Svens, puttrade den -gamle, vars oro inte längre lät dölja sig. - --- Aha, Nanna på tapeten, nickade Josef, som med händerna i sidorna kom -ut på trappan, -- där ser du, jag hade rätt, sötaste Mina? - -Han närmade sig henne med en humoristiskt hotfull min. - --- Aj, låt mig vara, snopp, snopp, värjde sig mamsellen med rynkor i -pannan och gnistor i ögonen. -- Där är ingen, som fäster sig vid Josefs -dumma prat. - --- Sötaste Mina, gycklade Josef och förberedde ett nytt närmande, -- -skulle man fästa sig vid ditt, finge vi varken gås eller krås. Minns du, -när du bad för dem vid slakten, sötaste: »kan ni inte låta dem vara -- ni -hör ju, att di inte vill?» - --- Det har jag aldrig sagt, snopp, snopp! Låt bli mig! Det är bara dina -galna påhitt! Låt bli sådana konster, usj, låt bli! - --- Låt henne vara, befallde kyrkoherden otåligt, -- du hör ju, att _den_ -gåsen inte vill! Sakramenskat kiv och split -- seså, för sjutton hakar -- -tala i stället om, var du gjort av ditt offer -- Nanna, menar jag? För -det är förstås Josef, som varit framme igen. - -Josef ryckte på axlarna och gick med en spefull grimas inomhus. - --- Nå, envisades pappa och följde honom i hälarna, under vägen skalande -av sig pälsen. -- Nå, min gunstig junker, du slipper inte så lätt! Var -har du egentligen gjort av flickan? - -Josef klippte en smula misstänksamt med ögonlocken och frågade: - --- Vilken flicka? - --- Nanna, förstås, din spefågel? - --- Jaså, Nanna, svarade volontären lugnad, -- ja, hur ska jag veta det? -Ni såg henne ju uppåt skogen? Hade hon inte sällskap med sig? - --- Sällskap? Står du och driver med din pappa? Seså, giv akt och rapport, -din bängel! - --- På befallning, kapten, genmälte Josef med ett rungande ställningssteg -och reglementsenlig honnör. Han såg sin far stinnt och allvarligt i -ansiktet, medan han i tjänsteton rapporterade: - --- Herr kapten, om bemälde desertör, rekryten n:o 6, Nanna Springfält -i Gulleröds kompani, första halvtroppen, vet jag alldeles intet att -förmäla. Såg henne senast i går aftse, då hon vägrade redovisa ett -anförtrott klenodium, varefter hon före tapto sjukanmäld uppsökte sitt -logement. I dag vid reveljen saknades hon jämte ett kompani irreguliära, -vilka, kvarlämnande sin ohyra, men medtagande en del lägerpersedlar, i -dag tidigt deserterat lägret. Rapport enligt befallning, kapten! - --- Skälm, morskade sig före detta militärprästen och sökte tillbakahålla -ett leende, -- och med den rapporten vill du jag ska nöjas? Marsj, -spetsbov, och gräv fram ditt offer ur något av dina gömställen! I år -ligger hon väl åtminstone inte i fasters byrålåda som i förfjor. Står hon -kanske utsvulten ute i fårhuset? - --- Jag riskerar, sade Josef, som fortfarande stod kvar i sin -honnörsställning, -- gärna både arrest och arkebusering, om jag kan visas -veta något om bemälde desertör! - -Mina, vars ansikte denna morgon var blekare och känsligare än vanligt, -kämpade med sin harm och rörelse för att få fram orden. - --- Nyss, klagade hon, -- nyss, snopp, påstod Josef, att sigenarna dragit -åstad med henne -- - --- Sakramenskat struntprat, brusade kyrkoherden upp och stampade i -golvet, -- låt oss få tag i Ekdahl! Ekdahl skall nog föra oss på spår, -din galning! Nej, halt, slyngel, honom ska vi få rätt på dig förutan. Du -tänker, förstås, sätta i honom någonting först? - --- Sätta i sig kan han själv, försäkrade volontären. -- Han sitter, där -han suttit hela morgonen, vid matbordet i folkstugan. Bolla och han ha -blivit de såtaste komsamser -- riktigt två själar, som funnit varandra! -Är spiskammaren tom, så är det deras gemensamma förtjänst. - --- Bevare mig, smattrade fasters röst, -- då får jag ut och se efter. Ja, -se, man _kan_ inte vara _ifrån_ en enda timma på året. -- Men det säger -jag dig, lille präst, akta lilla mamma! - -Kyrkoherden tittade sig hastigt omkring. Men mamma hade längesedan -försvunnit in på sängkammaren. Hon var trött och hade knappast uppfattat -mycket av samtalet. - --- Få in Ekdahl! - -Ekdahl kom instigande, fryntlig och mätt och med någonting prästerligt -i hållningen, som erinrade om forna glansdar. Av kyrkoherden hade han -begåvats med en gammal kaftanett och en ren halsduk och såg nu rätt -vårdad ut. De par dagarnas vällevnad hade redan ökat på hullet. - -Vid åsynen av volontären gjorde han en pajasgrimas och fnissade. - --- Nej, jag kan ingenting upplysa, förekom han frågan, -- för, se, jag -var inte närvarande, när det skedde. - -En komisk blinkning åt Josef fulländade frasen. - --- Närvarande, förvånades kyrkoherden, -- stå inte och spela kasper för -vettigt folk, titulus Ekdahl! - --- Jag var inte närvarande, när hedningarna flyttade, för se, då höll jag -vakt utanför jungfruburen -- - --- Sakramenskat snack, avbröt kyrkoherden i samma ögonblick Ekdahl i väl -spelad skrämsel sjönk ihop under en blick från volontären. -- Såg Ekdahl -inte, om Nanna var med i följet? - --- Nanna? Nej, men se, jag skicka’ Ola huggedräng att hjälpa dom me’ -hästen. -- Nu började Ekdahl utan anledning att fnittra. - --- Få hit Ola huggedräng. - -Ola huggedräng hade inte sett till Nanna, när han vattnade hästen åt -sigenarna. Han var för rästen svår att få ord ur, stod endast och tuggade -på någonting om Malena. - --- Nu ha vi ingen tid med Malena, slog husbonden förtretad ifrån sig. -- -Nu gäller det viktigare ting, det gäller -- - -Den gamle strök sig häftigt över det glesa, blonda håret, varpå han -marsjerade några slag fram och åter över golvet, kämpande för att -återvinna fattningen. - --- Alle man, befallde han och stannade, medan orden kommo stötvis ur -strupen, -- alle man ut och leta efter flickan! Varenda vrå i huset -genomsökes! Rota i vedbon, på loftet, i gästrummen! Gräv efter henne i -trädgården, i parken, i -- i dammen! Sök över allt, på vägar och stigar! -Hos torparna! Hos klockarens! I kyrkan -- på -- på kyrkogården! Flickan -skall finnas nånstäns i världen -- vi måtte väl skola finna henne -nånstäns! - -Därmed tågade den gamle in på sitt rum, varifrån han i nästa sekund kom -tillbaka, vankade med händerna på ryggen runt den tomma matsalen, nappade -en skorpa från bordet, stoppade i munnen, slog upp kaffe -- glömde dricka -och kom ut i förstun, där han pustande hjälpte sig i ytterkläderna och -försvann utför trappan. - -Det ringde samman i den vita kyrkan, som skymtade nedanför prästgården på -andra sidan ån. -- - -Emällertid bedrevs letandet redan med all kraft. Nitet var dock ej -lika oegennyttigt på alla håll. Josef nöjdes med att hjälpa Malena, -vilket höll på att orsaka slagsmål med Ola; huggedrängen syntes av -någon anledning vara ur gängorna. Bolla letade med största ivern i -spiskammaren, vars samtliga hyllor ända upp under taket hon ansåg Nanna -kunde ha utvalt till gömställen. - -Bolla syntes till och med svartsjuk på de andras ansträngningar. Så -vart hon först alldeles utom sig av raseri, då Ola kom nerklivande från -skräpvinden med en liten påse koppar- och silverpängar, han just stött på -uppe i halmen. - -Att detta var tjuvgods, som Nanna ställt undan, var ju en klar sak -- -men Bolla ville haft äran av upptäckten. Nu överlämnade Ola egenhändigt -fyndet, varav faster Jeanette blev nästan lika gripen som hjälphustrun. -Den senare störtade huvudstupa hem till torpet och vart ej sedd i -prästgården förrän efter helgen. - -Faster gjorde upptäckt på upptäckt. Spiskammaren var duktigt skattad, vem -som nu behövt vägkosten: Nanna eller sigenarna eller Ekdahl. Och i nästa -stund måste Mina förtro sig och bekänna sitt missöde. - -Allt detta vållade letandet efter en okynnig flickunge. - -Studenterna togo saken minst lika grundligt. Men de voro på förhand -övertygade om sammanhanget, otroligt som det föreföll dem. - -De letade, där ingen annan kommit på den tanken att leta, nämligen i -flickans egen kammare. - -Malena, som städat och bäddat upp, tycktes ej erinrat sig fönsterkarmen, -vari syntes ett märke av en sula, tillhörande Nannas bottfor. - -Daniel upptäckte, att ena dubbelfönstret stod avhaspat. Och Vilhelm, vid -en blick nedåt muren, att bitar av den gula murlimningen fallit av och -prickade snön. - -De tre studenterna betraktade varandra med bekräftande häpnad. Nu stod -det för dem som en given sak, att det var Nanna de skymtat framför sig på -vägen i skogsbrynet. - -När kyrkoherden vände tillbaka från kyrkan, gällde hans första fråga -Nanna. Den ställdes i den morskaste ton; det lät, som om Springfält -kunnat bereda sig på en fruktansvärd straffdom; i själva värket skalv -ångesten igenom. - -Daniel tog pappa avsides och berättade om de funna spåren och om sina -misstankar. - --- Rymt, ropade den gamle och förde händerna mot sitt bleka, stelnade -ansikte. -- Jag anade det, jag hade börjat ana det. Ack, mitt barn! - --- Säg ingenting, pappa, mumlade Gustav ängsligt, -- här kommer stackars -mamma. - --- Mamma? - -Gubben stramade upp sig med en övermänsklig ansträngning. - --- Hur -- hur står det till, käraste? - --- Tack, svarade prästfrun och smålog, -- jag har tagit mig en liten lur, -som har gjort mig så gott -- - --- Nå, Gud vare lov för det, Gud vare lov för det, stammade prästfar och -smekte hennes bleka händer, i det han betraktade henne med en blick, som -om han skolat bereda en livdömd till det sista ögonblicket. - --- Ni andra, stackare, ömkade mamma och såg sig kärleksfullt om i -kretsen, -- ha inte fått en blund. Ni se riktigt angripna ut, tycker jag. -Vet ni vad, nu gå ni och slumra allesamman efter middagen. - --- Jag tänker, vi måste en tur över till Anders Svens i Toftarp, invände -Gustav och sökte åstadkomma ett småleende. - --- Till Anders Svens, undrade mamma och tittade forskande från den ene -till den andre. - -En plötslig oro flackade över hennes drag. Hon höll sig för hjärtat, -medan hon synbart bleknade. - --- Nå, och Nanna -- var _fann_ ni Nanna? - --- Nanna, upprepade kyrkoherden och borrade sin blick i Vilhelms, -- -Nanna? Jo, kan du tänka dig, det är riktigt underligt! Så den Springfält -kan hitta på! Blev bevars stött på oss i går aftse och ville inte följa -med skjutsen, utan gick till fots. Nu kommer bud från Anders Svens, att -hon hunnit fram nästan en minut efter det vi rest därifrån -- hade råkat -vilse, stackars skrået, och nu -- - --- Och nu? - --- Nu sover hon ut efter strapatserna. - -Kyrkoherdens röst darrade som inför gråten. Så morskade han åter upp sig. - --- Men vänta mig, Springfält, vänta mig! I kväll ska vi talas vid hos -mäster Erik! - --- Mäster Erik, bönföll mamma förskräckt, -- nej, aga henne inte, aga -henne inte! - --- Eller också, fortsatte den gamle hotfullt och stirrade fortfarande på -den främmande studenten, -- ska hon till straff och varning få stanna -över en tid hos Anders Svens. Kanske kosthållet kan späka -- - --- Stackars min Nanna, suckade modern, men sänkte undergivet sitt fina -huvud. - -Hon var lugnad och anade ingenting. - -Kyrkoherden svängde runt på klacken. - --- Och nu, brummade han så barskt han förmådde, -- nu gesvint -- en god -middag -- vi äro allesamman hungriga som vargar! - -Vilhelm instämde med överdriven iver i den första nödlögn, han funnit -ursäktlig. Han hade länge nog blickat in i en gammal mans ögon med deras -mödosamt behärskade plåga. - - - - -X. - - -Vid brynet av herregårdsskogen stego studenterna ur skjutsen, medan -Marie-Louise fortsatte fram till Toftarps kyrka. Marie-Louise hade farit -med för att höra efter hos Anders Svens och i värsta fall bringa bud från -herrarna med hem. - -Efter kort sökande upptäckte Gustav spåret efter bottforerna, som satt -djupa märken i skarsnön. Det hade sig i början ej häller svårt att följa -detta spår, som ensamt plöjt sig genom djupa skogen, korsat endast av -har- eller rådjursspår. - -Men om en stund mörknade luften så betydligt, att det blev nödvändigt -att söka sig ut till banad väg. Späjarna togo nattlogi hos Anders Svens, -medan Marie-Louise återvände till prästgården. - -Marie-Louise hade hos Anders Svens mött idel förvånade och nekande svar. -Var det också likt något: löpa bort från själva prästegåren för att söka -tillflykt i en vanlig bondfyrkant? - -Natten kom med blidväder och starkt tö, vilket fortsatte på morgonen. -Studenterna voro tidigt på fötter och avböjde alla välmenande -kvarbjudningar, som kunde vålla uppskov. - -Vädret var disigt och väglaget slask. På skogsvägen rådde skymning, och -det var med tvekan spårletarna bröto sig in i det ännu skummare mörkret -mällan snåren. - -Ute på vägen hade de mötande slädarnas medar redan skurit igenom och -kring hästspillningen frättes bara, svarta fläckar. Inne i skogen höll -sig snön envisare, fast den även där begynte täras. - -Värre blev det, när solen stack igenom dimman. I stället för dunklet kom -nu den lika farlige fienden töet. Det blev en av de skånska vinterdagar, -som likna vår, och vilkas hetta smälter drivor på några timmar. - -Talgoxarnas kvitter under grankvistarna började blandas med det -klangfulla droppet av vatten, som snart gjort skaren pipig som svamp -eller pimsten och bräcklig för minsta vidröring. - -Gamla spår töade bort, isynnerhet på öppna ställen och över -gråstensbotten. I stället skapade solen en mängd nya, och det var ofta -ingen lätt sak att skilja en fördjupning efter mänsklig fotbeklädnad från -en efter tättrampande djurfötter eller från en urgröpning genom solens -invärkan. - -De tre studenterna gingo nedlutade som botanister, men väderleksomslaget -fördröjde allt spanande: långa stycken släppte spåret alldeles mark. - -De nådde en gångstig, där det tycktes ha blandat sig med flera andra. -Det var lätt att förstå, varför flickan -- om det nu värkligen var -Nannas vandring de följt -- vikit in på stigen. I början hade hennes -folkskygghet fördjupat henne i stiglösa skogen. Men då snöpromenaden -börjat trötta henne, hade stigen inbjudit till bekvämare framkomst. - -Detta var i dag dubbelt fatalt. Ty på stigen var snön så gott som -alldeles borta. Det blev till att följa den förra utan att bekymra sig om -fotavtrycken, följa den, så länge inga sådana visade sig på sidorna om -den; -- Gustav kände för rästen nu igen sig: detta var gångstigen, som -ledde till Rönnåsen, torpet de talat om på ottefärden. - -Snart sågo de också den blåa röken ur den lilla sneda skorstenen, och -mällan grenarna skymtade den vänliga, mörkröda stugan. - -Men innan de hunnit närmare, gjordes de uppmärksamma på ett spår, som -åt vänster nästan vinkelrätt tog av ner mot en sänka. De tvistade om -meningen med denna utvikning -- sänkan var i dag fylld med vatten; en -liten rännil tycktes flyta fram därnere: skulle skare eller isskorpa ännu -i går ha slagit brygga över den? - -För visshetens skull beslöto de först höra sig för i torpet. Stugan låg -så fryntlig med stia och täppa på en avrödd plats i skogen. - -Moran kom själv och öppnade -- en gammal gumma i hornbrillor, som skymtat -i fönstret innanför blomkrukorna. Hon lyste upp, då hon kände igen -prästherrarna. - --- Om prästatösen vaed här, upprepade gumman, i det hon enträget, men -förgäves bad dem stiga på. -- Jo, ded va en sag, ded. Nanna kallas hon -visst, hör jag, och hon kom hid i går och velle köba mälk och brö. -Ih nä bevares, sa ja. Ente ska en köba ded en kan fåu oköbanes. Och -körkeharrens doter måtte väl va go för en bid brö och sul mä, om ded ska -va rejält. Så jag bö na ing, för hon va hondans sölten, men så velle hon -äntelien betala för si och kom stickanes me’en gullpäng, di kallar -- -ja, jag har då allri sitt sån för. Men ded kan väl harrarna tänkja -- -vorre ded likt nåed ded -- åu prästens, vår egen prästadoter -- ork[8] -nej! Var hon to väjen? Ih nä gonn jag ded ved! Ih, är hon ente hömma te -körkeharrens? Nä du min goe tid, had ä’ nu ditta för nåed? Sicke nåed -snack! Ih vorless har nu ded kommed si? Hade ja barra hatt min doterdoter -hömma, så skulle hon äntelien fått visa harrarna i skauen -- säl är jag -holians stelbenter -- och Marna kommer ente tebages frå Onslunna för i -maren, och Kristensa är på harregåren och ska sälja värken, och -- - -Gumman var omöjlig att tysta. Hon följde dem ett stycke till vägs i -skogen, men det funna sidospåret ville ej häller mor Dortha tro på. - --- Tösen -- Nanna velle kanse toa[9] sej, sade hon, -- hon så holians -nytoader ud. - -Och mor Dortha log, ej olikt en sprucken bjällra, och visade sina glesa -tandstumpar, när de skildes från henne. De kunde höra henne ropa sina råd -och förmaningar, långt sedan hon försvunnit bakom det våta kvistnätet. - -Det blev att leta på egen hand och utan ledning av fotspår. Snömattan, -även i djupa skogen, liknade nu en utsliten trasa med en oändlighet små -och stora hål. Kring varje träd, stubbe, sten, backe hade snön smält. -Vattnet porlade och silade i rännilar och strimmor. Stenarna lyste i -solen som polerat stål, och utför varje svart kvist och brun knopp -dallrade flinka, bristande pärlor. Det var en musik som av millioner -sparvar, ett dropp-dropp, ett kvitt-kvitt som en förvårsdag i mars. Det -var intet väder för annandag jul. - -Späjarna rastade på ett stort rullstensblock ej långt från skogsbrynet. -De höllo därifrån utkik till kyrkvägen och kunde lita på att ej tappa -bort väderstrecken. Faster Jeanette hade rundligt sörjt för matsäck. Hos -Anders Svens hade de fått stövlarna smorda med talg, men i alla fall -redan hunnit få strumporna blötta. Gustav, vars hälsa var ömtålig, hade -börjat hosta. - -Stämningen på stenblocket var tryckt. - --- Vad skall stackars mamma säga, undrade Gustav med en sorgsen skakning -på det fina huvudet. - --- Nanna står i Guds beskydd, svarade Daniel allvarligt, -- hans djupa -bas och långlagda ansikte passade väl med de religiösa orden. - --- Men om vi nu inte finna henne, klagade brodern, -- eller om vi finna -henne sjuk, halvdöd? - -Daniel stirrade tankfull mot vägen, medan han med god matlust fortfor att -mumsa. - --- Nanna följde säkerligen någon plan, tröstade han, -- hon tog ju pängar -med sig. Hon har läst mycket för sina år och inte orkat smälta, vad hon -läst. Ho vet, om hon inte tänkt härma Robinson Crusoe? Vad menar du, -Vilhelm? - --- Jag tror som du, svarade kamraten, -- men jag tror också, att Robinson -behövde sin ö och sin ensamhet. - --- Alltid filosof? - -Daniel drog på mun, så att ett par långa, torra veck djupnade längs -vardera gipan. - --- Ett barn, som snart inte längre skall vara barn, är ingen så enkel och -lätthanterlig varelse, som vi stora inbilla oss, menade Vilhelm en smula -retligt. - -Bröderna betraktade honom stumma. Sedan ett par dagar kände de inte rätt -igen kamraten. - --- Hm, undrade Daniel och sökte få bukt med sina mungipor. Maten hade -återskänkt honom tillförsikt och lynne. - --- Vi ha för nyss varit barn, fortsatte Vilhelm i en ton, som om han -förebrått sig någonting, -- därför förstå vi inte barn. Och att vara enda -barnet i ett hus, fullt av vuxna, det är en tortyr. - -Nu fattade Gustav eld. Det hade han lätt för, och däri bråddes han på -pappa. - --- Du menar, att det är vi, vi i prästgården, som tvungit Nanna att rymma? - --- I går, inföll Daniel buttert, -- ansåg han, att det var vi, som -tvungit honom att blamera sig med sina åsikter i religionen. - -Gustav skrattade gällt, och Daniel instämde lågmäldare, liksom tvekande. - --- Du är allt en lustig kurre, du, Vilhelm, förmodade Gustav mällan -tvänne hostningar, -- men utan stort jugement, tycks det. Vem anade i -gymnasiet, att du så snart skulle börja reformera världen? - -Vilhelm svarade ej. Han syntes en smula blekare, men annars lugn. - --- Och rättnu, fortfor Gustav stridslystet, medan han ryste till i -vinterfukten, -- rättnu kommer det väl att heta, att det är vi, som -fördärvat julferien för dig? Vi, som enleverat herr stadsbon ut på sådana -här slaskiga skogsexkursioner? - -Vilhelm ryckte på axlarna. - --- Jag tycker, vi borde handla i stället för att gräla, sade han en smula -kallt. - -Gustav ville svarat skarpt, men Daniel, som redan börjat frukta följderna -av den inledda trätan, häjdade honom. - --- Tyst, varnade han, -- jag hör vagnshjul! Tänk, om det vore sigenarna? - -Gustav lyddes ett ögonblick. - --- Det hörs, att du glömt bort landet för stan, förebrådde han, -- -kan du inte skilja rasslet av en fjäderlös skralta från mullret av -herrskapshjul? Hallå, där ha vi dem! - -De tre studenterna stirrade, åter eniga, om ej försonade, alla i samma -riktning. Genom skogsöppningen, som bildat sig kring en låg rullstensås, -skönjdes vägen och stänket kring de första paren hovar. Nu plaskade och -frustade ett par välfödda vagnshästar förbi, tätt följda av ännu ett par, -efter vilka rullade en gammaldags, vapenprydd droska. Betsel och seltyg -hade silverbeslag. På vagnskorgen kunde i avstånd stänket från ävjan -knappt skiljas från glittret av silverspikarna. Och på bocken sutto kusk -och betjänt i livré med silvergaloner. - -Hela synen med dess skimmer, brus och frustande varade en minut. Så -försvann den bakom skogens svarta och silvrade sidokuliss, och bullret -händog i det oförtrutna kullret och kvittret av vatten. - --- Där åkte katolska grevinnan, sade Daniel med en egendomlig tonvikt på -katolska. - --- A votre garde, rådde Gustav med en sidoblick, -- Vilhelm kunde stöta -sig på din bristande tolerans. - --- Ja, muttrade Daniel med ett plötsligt skärande tonfall, -- fritänkarna -ha skäl att fördra eller till och med föredra katolicismen: där ha de -religionens karikatyr, dess mani, och vilken bättre bundsförvant kunna -nihilisterna begära? - -Där var i Daniels yttrande ett satiriskt patos, som lovade en blivande -ypperlig apologet. - -Gustavs löje slutade i ett häftigt hostanfall. - --- Om vi nu skulle övergå från katolicismen alla tre, smålog Vilhelm och -hoppade ner på marken. De andra följde, men samtalet och även sämjan hade -fått sin knäck. - -De tågade tysta skogsvägen fram till kyrkan; därefter, förbi den -tegeltäckta kyrkvallen och de sista småhusen i byn, vidare utåt -landsvägen, tills de efter en halvtimme stannade utanför gästgivargården. - --- Här höra vi efter, sade Daniel, -- du behöver dessutom någonting för -din hosta, Gustav! - -Krogrummet var tomt och öde. Krögaren låg i ugnsbänken och läste en -halvmånadsgammal tidning. Han blev glad att få någon att förpläga och -utspörja om nyheter. - --- God dagen, välkomnade den rödpussige värden, i det han sträckte -tröjärmarna i vädret och gäspade. Han syntes lika trygg, som om de -inträdda varit just de han väntat. -- Jaså, harrarna är ute och går på -våra vägar? Hur kan det stå till i prästagåren? Hur mår prosten? Och -prostinnan? Och gamla änkeprostinnan? Och mamsell Mina --? - -Gästgivaren namngav gårdens samtliga invånare och räknade sig synbarligen -särskilt till godo att ha upphöjt kyrkoherdens rang med en grad. - --- Jag kan väl tro, att harrarna behöver nånting i detta bösa vädret? Ja, -se, bara en kommer på krogen, så sätter det min sju till att rägna! Se -bara! - -Studenterna fingo var sin romtoddy och blevo sittande i hopp, att rägnbyn -skulle gå över. Annandag jul liknade mer och mer en vårdag eller försenad -höstdag. - --- Och kandidaterna, som blivit studenter till julen -- jag hörde det av -Anders Svens ryktare i hin dan. Nä gonn, i dag var det. Minnet slår mig -på felet iblann. Studenter, ja, ja men -- det tar vi en skål på! - -Gästgivaren hade av idel välvilja blandat sig själv en ännu rödare toddy -än de andras. Men om mamsell Nannas vägar och vandringar kunde han ej -lämna besked. - --- En kommer så nödigt[10] över tröskeln nu för tiden, förklarade han och -vaggade ovant omkring på sina trinda ben. -- Och nån guldpäng, nej! Nej, -min sju -- här kan studentkandidaterna själva se min kassa! - -Därmed tömde han en bastant segelgarnspung mitt på bordet. Där lågo nu -alla slags koppar- och silvermynt, riksdalrar och skillingar alltifrån -Karl XIV:s första år och till innevarande sextiotal, men intet guldmynt. - --- Ih guld har di väl bara i Amerika? Det var så sant, här står -nånting nytt i avisen. Ja, ja, inte så splinter! Men ändån! Klockarens -Eusjén kommer hem, står här, och han har fått bå medalj och pensjon av -regeringen i Vashington. Då är väl mamsellen glad? - --- Vad säger Truedsson, förvånades Gustav. -- Den nyheten vet ingen om i -hela prästgården. Och klockaren har ingenting nämnt! - --- Se här själva i Snäll-Posten! Klockaren -- ih, den pingson[11], den -går där och muckar för sig säl och säger aldrig ett knyst. Det tar vi en -skål på! - -Studenterna togo sig både en och två skålar. Gustav kände sig så upplivad -av spriten och nyheten, att han efter en halvtimma glömt bort deras -ärende. Vilhelm och även Daniel påminte gång på gång om, att vädret höll -på att klarna. Dagen var kort, det gällde att begagna den innan mörke. - --- Ih, lilla mamsellen kommer nock tillrätta, tröstade krögaren, -- hon -har vatt ute och julat lite hos bekantingar. Kanse hon nu rätt till pass -sitter hemma och mojar sig. Det tar vi en skål på! - --- Skål, klingade Gustav förtjust, -- Truedsson är en förståndig karl. -Vill ni som jag, gossar, så far vi hem i kväll med Anders Svens’ hästar? - -Daniel brummade någonting för sig själv och syntes ovillig, gjorde till -och med ansatser att bryta upp. - -Men brodern fick ånyo ett av sina hostanfall, varför en ny toddy lagades. - --- Det är min sju tids nock att ta skjussen i morn bitti, tyckte -gästgivaren fryntligt, -- för rästen så har jag hästar jag med. Skål, det -tar vi en skål på! - -Vilhelm reste sig. - --- Det är solsken, sade han, -- jag går väl ut och ser mig om ett slag -- -om inte ni andra har lust! - --- Haha, skrattade Gustav, -- det kan du förnöja dig med. Mycket plaisir -i skogsplasket, medan Nanna sitter hemma i prästgården och skrattar åt -oss! - --- Haha, gnäggade Truedsson, -- det tar vi en skål på! - -Vilhelm gick mot dörren. Daniel gjorde min av att vilja följa honom, men -satte sig igen. - --- Jag måste väl ta vara på min bror, undskyllde han sig. - -Vilhelm kom ensam ut på trappan. Med spriten i hjärnan kände han sig -på en gång olustig och förhoppningsfull. Det låg någonting i, vad -gästgivaren förmodat, och leta efter Nanna var, när allt kom omkring, -föga mening med. När pängarna tagit slut, vände hon väl näsan hemåt. - -Men krogsittandet var lika meningslöst. Det ständiga pimplandet i hans -samtid pinade Vilhelm. Redan på gymnasistbänken började det för att -naturligtvis öka på vid akademien. I lärda och vittra kretsar söps det -lika friskt som hos de ständigt halvfulla bönderna. Gulleröds prästgård -var som en ö i översvämningen, men även där söps det, endast att det söps -måttligare. Det stod ett ständigt ångande spritmoln över allt Sverges -land. - -Vandringen gjorde Vilhelm gott. Allt som spriten fördunstade, återkom -handlingskraften och försvann sorglösheten. Lilla Nanna var ingen vanlig -liten flicka, det hade han genast sett på henne, ja, redan den gången i -sakristian. Hon liksom hela hennes familj hade ett spelande temperament, -var mäktig både det onda och det goda. Hade hon råkat på avvägar, vore -det fåfängt att vänta henne tillbaka med detsamma. Hade hon rymt i bävan -eller vredesmod, vände hon ej så snart stegen till underkastelse eller -aga. - -Han kom att tänka på ett rådjur, de skrämt upp i förmiddags -- det hade -haft hennes oroliga, känsliga, oberäkneliga ögon. Det hade sett på honom --- ja, så att det gjorde ont i hjärtat. Det var väl därför han blossat -upp och blivit retlig mot kamraterna. - -Såg det inte rentav ut, som om Nanna fattat en särskild tillgivenhet för -just honom, främlingen? Bestämt hade han anat det först på julaftonen, på -kvällen, under förhöret. Han hade förstått det, när han sett på henne -- -så där strängt och kallt, som han alltsedan ångrat, att han gjort. Då var -det, som om någonting brustit sönder innanför de mjuka rådjursögonen. - -Vilhelm hade så småningom ökat takten. Han befann sig i stark marsj, då -landsvägen på nytt försvann i skog. Liksom av instinkt vek han av på en -vattensjuk stig, som sakta höjde sig mot torrare mark. - -Våta grenar slogo honom i ansiktet eller piskade honom om benen. -Granruskorna drösslade ett helt rägn ner över honom: ibland tillrade det -en iskall droppe neråt ryggraden. Det skvätte i skodonen för vart steg, -strumpsulorna kändes lungvåta. Men hans kläders tillstånd bekymrade honom -ej längre. Han vandrade i en feber, som kunde han i varje ögonblick vänta -sig få se den sökta eller ett spår av henne. - -Stilla! Värkligen! Var _där_ inte ett avtryck som av en kort, men bred -skosula -- en bottfor? Och där, vad nu -- en bandstump -- visst ett -strumpeband! Tänk, om hon nyss befunnit sig i närheten? Hm, bandet -färgade ifrån sig, hade visst länge legat i vatten. - -Han gav sig till att ropa hennes namn, först sakta, så högre -- till sist -skrek han av sina lungors hela kraft. Men ingenting svarade honom -- om -ej en viskning, som väl var ett eko eller pulsen i hans öra eller --? - -Han stoppade bandstumpen på sig, medan han ivrigt letade på marken för -att finna ut, vart spåret ledde. - -Men vilken riktning han slog in på, tycktes det lika förgäves. Allt var -utplånat av snö och vatten, rägn och tö. Och enda vittnet -- om det nu -var något vittne om den saknade -- var ett enstaka, djuptryckt fotmärke -och ett vattendränkt och urfällt litet strumpeband. - -Skymningen föll redan. Solen hade gått i nya moln. - -När han hunnit tillbaka till gästgivargården, var det nermörkt. Vid -det han gick förbi på väg mot Anders Svens, tyckte han sig höra röster -innanför det upplysta krogfönstret. En stämma -- det var en sluddrig och -ungdomlig tenor, tycktes det -- skrek över de andra: - --- Det tar vi en skål på! - - - - -XI. - - -Mamsell Mina hade hoppats att kunna dölja olyckan för pappa. Hon hade -tagit tysthetslöfte av faster. Och faster hade först stirrat på henne -med sina svarta, utstående, humoristiska glober, men sedan utan vidare -moralkakor givit löftet. Redan tredjedag jul skulle Ola huggedräng få -gripa sig an med tapetseringen -- det fanns ännu en del skarvar på -skräpvinden. - -Nannas rymning blev åtminstone till någon nytta: pappa var inte i lynne -att besöka gula salen. Mamma gick det, som vanligt, lätt att föra bakom -ljuset. Och lyckligtvis voro nu också bröderna borta, så att det ännu -inte hunnit bli prat om pastor Olanders tokiga påhitt. - -Marie-Louise, som under tysthetslöfte fått veta allt, fann pastorns -enfald makalös. Att inte ha vett att gå, sedan man gjort sin skyldighet, -bevisade ett klent ingenium. Marie-Louise syntes mera förbittrad på -pastorn, än hon ville låtsa om. Mina betraktade henne förlägen -- hon -hade ej trott sin kloka syster om att vara så långsint. - -Trots allt dyrkade Mina pastorn. Vad som kunnat hända, om han ej kommit -till hjälp, fasade hon för att tänka. Och till och med hans kvarblivande -och hans nödlögn hade gjort gagn: det hade givit uppskov med upptäckten. - -Upptäckten skedde i alla fall och helt händelsevis. När kyrkoherden -skulle till kyrkes annandagen och Mina ej genast stod tillhands med -halsduken, marsjerade han i sin retlighet själv in och hämtade henne. - --- Har också du rymt din kos, sjåpagås, frågade han, men gjorde -förbluffad och förstummad halt innanför tröskeln. - -Mina, som erinrat sig sin försummelse och för halsduken glömde allt -annat, ville skynda fram till sitt söndagsgöra -- en blick från pappa -häjdade och förstenade henne. Den ena förseelsen hade bragt den andra i -dagen. Pappa hade sett och förstått alltsammans. - --- Förlåt mig, pappa, bad hon och knäppte händerna som till bordsbön, -- -förlåt mig, jag är så ledsen -- - --- Det gläder mig, sade kyrkoherden och suckade, -- jag är också ledsen, -men jag ser inte, att det förbättrar mina döttrars hörsamhet mot sin far? - --- Ack, pappa, stammade mamsellen, -- jag skulle, snopp -- ett drag, -snopp, snopp -- några brev -- - --- Ja, gäckades prästfar, som började se hennes förvirring från dess -komiska sida, -- det behövs ofta bara ett drag och några brev för att -både en prästgård och ett mamsellhjärta ska stå i ljusan låga. Det var -alltså du, syndakors! Stackars Olander råkade illa ut, tog det i onödan -på sig. Eller -- vad har du för smussel med Olander? Var det från honom -draget kom, kanske, sjåpagås, svara! - --- Bevare mig, pappa, slog mamsellen förfärad ifrån sig med bägge -händerna, -- jag tror, det var Nanna, som -- - --- Nanna, vet du något extra om Nanna? Var det hon, eller var det du, som -tände på? Ut med språket, eller för sjutton hakar --! - -Gubben stampade i golvet. - --- Bevare mig, pappa, draget kom, snopp, snopp, och pastorn kom, snopp, -och -- - -Det gick runt i huvudet på gamla mamsellen. Pappa måste le mitt i -förargelsen. - --- Hade jag inte döpt dig till sjåpagås förut, sade han barskt, -- skulle -jag göra det nu! Akta dig bara att vålla Eugène svartsjuka, när vi nu ha -honom här om ett par dar --! - -Om kyrkoherden velat straffa brandstifterskan, kunde han inte gjort det -eftertryckligare än med de sista par orden. De värkade inte genast, -Mina tog dem för ett skämt. Men medan hon hjälpte sin far med halsduk -och krage, plockade hon så småningom sanningen ur honom -- hela den så -kallade överraskning, han tillämnat henne, och som han ej velat ut med, -strax han fått brevet, på julaftonsmorgonen. - -Först när gubben moraliserat ut och kommit i väg, träffade henne nyheten -med samlad kraft. Mina sjönk ner på en stol, och just för det hon inte -grät eller kunde gråta, kände hon det desto starkare. Hennes stämning -blev inte lättare, därför att hon fann sig otacksam och oresonlig. - -Breven från Eugène hade ju varit hennes näring och livsinnehåll i tio -långa år. De flästa härrörde från första året; sedan hade de duggat -glesare och glesare, tills det varit fullständig torka i fem års tid. - -De fem åren hade gjort mamsell Mina gammal. När Eugène reste, hade hon -varit mer än ung: hon hade varit vacker, sett bäst ut av alla döttrarna, -ja, av flickorna i sju kyrksocknar, erkände klockaren, hennes presumtive -svärfar. Det ville också något till att knipa ett sådant hjärta som -Eugènes, den rustibussen, och få honom att bortse från ett lyte. - -Men Minas fägring hade varit hennes ungdom, hennes klara och rena färger: -den friska hyn, den djupa glansen på ögon och hår och det skygga och -rörande, som kanske just lytet skänkte hennes uttryck och sätt att vara. -Mina hade åldrats tidigt, tidigare än de flästa. Nu var ungdomen förbi --- sedan fem år förbi -- och behaget som borttrollat. Hon såg ibland tio -år äldre ut, än hon var. Mina fann sig på överblivna kartan och upphörde -snart att sörja över det. Hennes sorg hade för övrigt aldrig varit -stormande -- redan första året efter Eugènes avresa eller flykt liknade -den mera vemod eller saknad. Den fyllde ögonen med tårar, men hjärtat med -ljuvhet. Den fann tröst i breven och i poesien och mammas musik. - -Andra sörjde så mycket mera. Pappa hade för Eugènes skull blivit ovän -med sin klockare, som sedan aldrig kom och aldrig eller sällan nämndes -i prästgården. Ja, pappas gnat på henne själv berodde djupast på hans -besvikenhet. Han brusade en gång öppet ut med sin mening. Hon hade bort -hålla efter sin fästman, leda, varna, reformera honom, den galenpannan -- -han samman med Josef, det var just maken till broka -- måhända hade en -resa, som liknat en rymning, då kunnat undvikas. - -Vad skulle hon svara -- så alldeles utan gadd och maktbegär, så stilla -och tålig, som hon alltid varit? Och hur skulle hon kunnat reformera -- -så onyttig, så skröplig och senfärdig hon visste sig och varje dag fick -höra, att hon var? - -Någon stark lyckolängtan hade hon aldrig burits eller lidit av. Lytet, -som hon ådragit sig under lek i barndomen -- någon lekkamrat hade råkat -knuffa henne omkull -- hade liksom tappat ur henne den friska livslust, -som jäste i bröderna. Kanske också hon ensam ärvt sin mammas blida, -stillsamma lynne. Mina hade alltid gått omkring som åskådarinna utan att -just ha känt det eller saknat andras starkare begär. Och så länge hon var -ung, såg det ut, som om just hennes stillsamhet, hennes fina, vemodiga -leende, hennes förmåga att lyssna och spegla drog de rörligaste nära -henne. - -Fem år! Under de åren hade hon tänkt på Eugène som på en död, saknat -honom på ett tåligt, ljuvligt sätt, som ingenting åstundade, minst den -dödes uppståndelse i detta livet. Hans brev voro en roman, där hon såg -speglat ett livsöde, som liksom av en händelse var hennes eget. - -Det var en vacker, stillsam, blid roman med blekta, främmande blommor -prässade mällan bladen och drömlika ansikten skymtande, men aldrig -fullt och jordiskt tydliga. Det hela liknade ett poem av Böttiger eller -Malmström, ett minneskväde med sirliga vändningar och mällan raderna en -smärta, som ej upprörde, blott vederkvickte efter dagens gråa enahanda. -Det var som mammas musik, som en romans »i rosens doft och näktergalens -gömma» och utan närmare värklighet. - -Och nu steg det plötsligt en levande person ut ur romansen eller romanen. -Ett porträtt, som hon betraktat, kanske också kysst, nästan varje natt -under alla dessa åren, visade sig med ens vara en värklig människa, en -karl -- som hennes jungfrulighet alltså hyst i sin kammare och vid sitt -hjärta! - -Mamsell Mina kände sig mer skamsen och förskräckt än glad. Bittert -begråta människorna förlusten av sina kära, men se dem återvända ur -graven i deras nya, antagliga gestalt skulle de ej vilja. För Mina -var Eugène nu endast en gengångare, en vålnad. Men hon tänkte inte så -mycket på fästmannens möjliga förvandlingar som på hennes egna, så -påtagliga. Den Mina, som -- sjutton år gammal -- tog avsked av henne -på daguerreotypin, och den Mina, hon hälsade i spegeln, voro varandra -alltför olika för att antagas för samma person. Den ena hade Eugène -fästat sig till sitt hjärtas mö; den andra skulle han väl knappast vilja -se åt. - -Vad kunde han nu ha att säga henne, vad hon honom, sedan allt det -vackraste redan blivit sagt? Varför nöjde han sig inte som hon med det -minne, som åren gjort så vackert? Vad ville han henne? Inte kunde de -fundera på att gifta sig, sedan de inte längre voro unga? - -Gifta sig -- det kröp i huden vid blotta tanken! En känsla av skam, -förnedring, förlöjligande grep henne. Inte nog att bära andras gyckel -med detta sena menage, hur skulle hon te sig inför honom, inför sig själv --- med sina vissnade behag, sina gammalungmövanor, sin stela höft, sin -onyttighet och senfärdighet? - -Bara det att inte längre få stöka i de gamla breven nattetid -- ty hur -skulle hon sedan kunna och vilja röra dem? Bara att se dem förlora doft -och glans -- ty hjältens uppståndelse var som ett onödigt tilläggskapitel -till en färdig roman, som en banal fortsättning på en romans, vars -skönhet just berodde på aningen, oändlighetsdallringen. Ja, _bara_ att -förlora, att profanera detta, som varit hennes minne och hennes hälgedom: -var inte detta hennes livs första värkliga olycka? Vad skulle det sedan -bli av henne? - -Skulle hon kanske hädanefter leva för hans tapperhetsmedalj? - -Mamsell Mina grubblade, med händerna i skötet; hon visste ej, om i timmar -eller minuter, men hon visste, att hon varken på timmar eller dagar -skulle finna en utväg ur sitt grubbel. - -Det var också så sövande tyst i huset denna förmiddag. Mamma sov, faster -hölls i köket och pappa i kyrkan. Studenterna strövade långt borta i -Herrevalls skogar, och Josef, plågoanden, var ute på en slädtur, gud vet -vart -- det var god tid till söndagsbetraktelser. - -Då förekom det Mina helt plötsligt, att det vaknat liv inne i blå -rummet. Ej stojande eller ens glammande och pratsamt liv. Men allt hördes -så tydligt genom den tunna, sprickiga dörren -- det var ett samspråk -med låga och långa viskningar, korta små fnitter och -- bevares -- det -föreföll, som om någon också kysstes därinne. - -Mamsell Minas första ingivelse var att rycka upp dörren och överraska -de syndiga på bar gärning. Så mild och överseende hon eljest var -- -överseende till och med mot Bollas snatteri -- med anständigheten i -prästgården var hon sträng. Hon fördrog ingen kurtis i sin omgivning, och -så långt respekten sträckte sig, hindrade hon allt kyssande, som ej ett -äktenskap eller en förlovning gjort giltigt. - -Men för närvarande fanns det i hela prästgården ej ett enda förlovat par. - -Mina ryckte emällertid ej upp dörren. Hon blev sittande, där hon satt, -med händerna knäppta i knät, överkroppen något framåtlutad, huvudet en -smula på sned, och lyssnade -- lyssnade spänt. - -Hon hade känt igen Josefs röst, den vettvillingen -- som så föga gjorde -skäl för sitt namn. Och hon anade också, vem den andra var. - -Det var alltså henne slädfärden gällt, vackra Elna på Änggården, den -galna flickan, vars fägring gjort själva fadern yr i huvudet, så att -han -- en enkel hemmansbonde -- givit dottern pensionsuppfostran i -Schweiz och en utstyrsel vida över hans tillgångar, tills han nu satt i -inteckningar över öronen. - -Det hade i flera år varit bra mällan dem båda, Josef och Elna -- båda -papporna hade, den ene med längtan, den andre med oro, väntat, att det -skulle smälla en dag. För den fåfänge bonden var den vackre volontären -ett ståtligt parti, för pappa kyrkoherden Elna en mesallians och därtill -ännu en felslagen förhoppning till alla de andra. - -Märkligt nog, besinnade mamsell Mina i det ögonblicket intet av -allt detta. Hon gjorde ej ett tecken för att ingripa vare sig till -sedlighetens eller ekonomiens fromma. Hon misstänkte med fog, att Josefs -avsikter kanske ej ens voro ärliga. Men hon visste, att Josef, långt -ifrån att ta reson, tvärtom kanske skulle bli brutal. Och ångesten för -plågoanden -- Minas plågoande sedan barndomen -- var kanske huvudgrunden -till hennes ovärksamhet. - -Hon kunde emällertid ha tillkallat faster Jeanette eller mamma, och hon -gjorde intetdera. - -Som hon satt och lyddes till kuttret därinne, hörde darrningen i -rösterna, när ett halvhögt ord av misstag slapp över de försiktiga -läpparna, hörde de heta, ofrivilliga flåsningarna, det svaga ljudet -av kyssar, prasslet av kramningar, knarret i möbler och tiljor, -sympatiknäpparna i de gamla väggarna -- då var det, som om en helt annan -känsla än den sedliga harmen fått makten med de blida, vissnade dragen. - -Munnens avspända båge slappnade än mer, giporna sjönko darrande neråt, -varje fåra och rynka i det halvgamla ansiktet fick skärpa och djup. -Ansiktet blev till ett dokument, vari ett ungdomslivs försakelsehistoria -stod skriven. Ett liv, som måhända först i detta ögonblick blev sig -medvetet. En försakelse, som först nu anade, vad den offrat. - -Ögonens långa torka fick vatten. Tår efter tår tillrade utför i små -naturliga rännor. Huvudet böjdes sakta ner över de hopknäppta händerna. - -Men mamsell Mina skulle blivit röd av iver och harm, om hon ens själv -kunnat beskylla sig för att gråta av avund mot den lyckliga vackra Elna. - - - - -XII. - - -Bröderna -- Gustav och Daniel -- kommo hem på tredjedagen, lagom till -middag och duktigt hungriga, men utan vare sig Nanna eller Vilhelm. De -hade lånt hästar och släde av Anders Svens -- ty på natten hade det både -frusit och fallit tjockt med snö -- och fingo skrubbor av pappa, för det -de lämnat flickan och Vilhelm i sticket. - -De blevo först överraskade och nedslagna, ty de hade väntat, att Nanna -självmant kommit tillbaka. Denna förmodan hade de från den förståndige -gästgivaren i Toftarp. - -Pappa fnös av otålighet och förargelse, han kunde tydligt se på dem, hur -de tillbragt gårkvällen. - -Sedan tog Gustav humör och förklarade, att vem som hälst utom han -- ja, -bror Josef till exämpel -- kunde få skvalpa i snöslask på jakt efter -flickslynor: han, Gustav, hade skaffat sig en hosta på halsen. - -Varpå han, mycket riktigt, började hosta -- ganska naturtroget, ansåg -Josef -- och vart inskickad att få sig en äggtoddy, efter middagen, nota -bene. - -Daniel syntes förlägen. Hans mångåriga rykte som karaktären i familjen -hade fått en knäck, även i hans eget medvetande. - -Men då också han bekräftade, att Vilhelm varit stursk och envis och velat -veta allting bättre än sina kamrater, fann pappa det förklarligt, att -sönerna lämnat åt sitt eget värde och sin egen vård och värdering detta i -grunden kanske fördärvliga umgänge. - --- Det inträffade blir er emällertid en varning för framtiden, sade -kyrkoherden, -- att med större jugement välja era sällskaper. - -Gustav blev trotsig och upprorisk, bara den egenkäre Vilhelm nämndes. - --- Vem hade också kunnat ana gynnarens kaliber, halvgrälade han, -- lömsk -och inbunden som krämarprinsen var? Jag höll honom för en beskedlig och -obetydlig liten puttefnasker, som det kunde vara nöjsamt få visa omkring -i prästgården. I stället avslöjar han sig som en rabulist av värsta sort -och en tyrann och toppridare, som varken skonade ung eller gammal. Daniel -berättade mig om hans dispyt med pappa juldagsmorgonen -- - --- Synd om ynglingen, är annars ej utan gry, klagade gubben och strök sig -över nacken. -- Apropå, var lämnade ni honom? Tog han skjuts till sitt -hem direkt från Toftarp? - --- Bevare mig, utropade Gustav försmädligt, -- han ville, han ämnade -- - -Hur det var, stockade sig den tillämnade meningen, och Daniel måste fylla -i. - --- Han ämnade fortsätta att leta på egen hand. - -Prästfar gav fritt lopp åt sin ogillande munterhet. Daniels tysta smil -var minst så smittande som Gustavs ljusa skratt. - -Men så avbröt sig gubben, löjet gled över till sin motpol. Bekymret på -pannan kom tillbaka, i blicken fick det en tillsats av något annat. - --- Men då gör han sig ju större omak för er syster än ni själva, anmärkte -han, -- ja, än någon av oss, som sitta här i godan ro omkring fyllda fat, -medan Nanna -- kanske fryser och svälter! - --- Henne går det nog ingen nöd på, menade Gustav sorglöst. Hans organ lät -i dag ibland ovant skrovlig. - --- Vet du alltså någonting mera om henne då, sporde den gamle med ett -häftigt kast på huvudet. Det syntes, hur spänningen pinade bakom det -morska ansiktets muskler. - --- Vet --, drog Gustav på det. - --- Ut med språket, för sjutton hakar! - -Kyrkoherden sprang upp, så att pinnstolen for baklänges och omkull på -golvet. - -Den frimodige Gustav kröp samman; han fann, att han började göra en -löjlig figur. - --- Inte annat, än vad vi nyss berättat, sade han. - -Han förteg visligen det spår, Vilhelm ensam påstått sig ha funnit på -kvällen, men som ingen av bröderna tillmätt någon betydelse. Till den -grad hade både späjandet och sällskapet tråkat ut dem. - --- Då må jag säga, mullrade prästfar, harmsen och besviken, där han, -sedan han fått stolen på fötter, hetsad och tankspridd satt och rullade -brödkulor, -- att efter detta synes mig Vilhelm långt mindre blamabel än -mina klemiga och kallsinniga söner. - -Det blev så stilla omkring bordet, att ej ens knivarna rörde sig på -tallrikarna. Tystnaden värkade som ett varsel, ty i nästa minut gick en -ängel, livslevande, genom rummet. Mamma, som tagit sig en förmiddagslur, -kom först nu ut till middagen. - -Hennes blick gled runt bordet och vidgade sig, när hon räknade de många -tomma stolarna. - --- Var är Nanna, frågade hon och såg storögd på Gustav. - -Denne liksom letade i luften efter svaret, pupillerna irrade runt och -undveko modern. Det var inte så lätt att narras mitt upp i ansiktet på -lilla mamma. - -Pappa kom honom till hjälp. - --- Nanna, svarade prästfar, så lugnt han förmådde, -- Nanna stannade, som -jag tillsagt, uppe hos Anders Svens. - --- Du är väl ändå för sträng, förebrådde mamma, -- vi ha varit för -stränga mot vår flicka. Vad i all världen skall hon göra hos Anders Svens? - --- Lära sig göra nytta, fabulerade pappa, -- här i huset springer hon -vind för våg och bara hittar på hyss. Nå, lilla mamma, skall du inte -välkomna dina söner? De vilja inte förskjutas för en galen flickunges -skull. - -Prästfrun hade tankfull betraktat sin make. Hon förvånades över, hur -gammal han i dag såg ut. Det hade kommit någonting grått i det blonda -håret, munnen läspade för tandluckornas skull, och själv hade han sjunkit -ihop och blivit mindre. Först i dag lade hon märke till, att han börjat -åldras på allvar. - -För att inte bedröva honom sade hon ingenting, men flyttade blicken över -på sönerna. Hon kysste dem lätt på pannan, i det hon gick förbi till sin -plats. - --- Förlåt oss, mamma, att vi börjat, urskuldade den gamle, som knappast -rört en bit, -- vi hungrade som vargar. - -Faster, som suttit tyst hela tiden, gav husfadern en manande knuff, och -det var rörande att se, hur ivrig han blev att göra skäl för sig. - --- Var är er kontubernal, undrade prästfrun med en ny forskande blick på -Gustav, som satt stum och bara åt och svettades. - --- Han har rest sin kos, svarade sonen mödosamt och petade ivrigt omkring -i sin tallrik. - --- Ha ni blivit osams, fortsatte modern sitt förhör utan att släppa -Gustav ur sikte. Han var hennes andra ögonsten, om Josef var den första. --- Var det för den där olycksaliga rymlingen Almqvist? - --- Ja, svarade sonen, olyckligare än i någon examen. - --- Sådana äro nu en gång människorna, tröstade pappa i predikoton, -- som -unga äro de dårar, och som gamla bli de -- - --- Narrar, ifyllde faster Jeanette och skänkte i av julölet. - --- Till narri, rättade gubben snäsigt och fortfor utan att låtsa om -Gustavs fnitter, -- apropå, var är Ekdahl? - --- Jag skickade honom bort i ett ärende, brummade Josef, som alldeles -tappat lusten att skämta. Volontären satt nästan ännu mera böjd och -fåmält än de andra. - --- Till fårhuset, fiskade gubben alldeles förgäves. Han tillade genast, -liksom om han fruktade tystnaden: -- Mormor sover förstås, som vanligt! -Gumman sover allt oftare och oftare, allt längre och längre. Till sist -somnar hon bort en vacker dag. Ja, ja, hon dör inte, hon försvinner -- -som en pust, en rök. Vad äro vi alla annat? Och pastor Olander är på -begravning, och Mina ruvar på sin kammare! Skål, Marie-Louise, du är -snart -- vår sista! - -Tårarna trängde kyrkoherden, trots all behärskning, ut i ögonen. -Lyckligtvis tycktes mamma just då ouppmärksam och försjunken i sitt eget -bordsgöra. - -Middagen tog äntligen slut. Det var den längsta måltid någon av -deltagarna kunde minnas ha varit med om, och den hade räckt en knapp -halvtimma. Uppbrottet skedde nästan i oordning. Var och en syntes -angelägen att komma för sig och till sitt. - -Mamma gick in för att språka med Mina. Hon förstod, att hennes äldsta -bar på något, som tyngde. Allt sedan Nannas oförklarliga bortresa kände -husets moder stundom någonting, som liknade självförebråelser. Pianot -hade kanske, när ett kom till allt, berövat hennes barn en del av vad dem -tillkom. - -Gustav och Daniel flögo upp på sin kammare med samma odygdiga hast som i -pojkåren. För övrigt voro de väl den dag i dag knappt annat än pojkar. -Marie-Louise försvann till sina sysslor. Josef sneglade tveksamt åt -pappa, men vankade, när han såg faster närma sig gubben, långsamt ut till -förstutrappan. - -Kyrkoherden kände plötsligt fasters klapp på sin skuldra. - --- Lille präst, inledde hon. - --- Ja, vad är det om, snäste den gamle, som fruktade någon ny giftighet -till alla de andra, majoren låtit honom smälta i sin dag. - --- Seså, bits inte, gamle nummerhäst, förmanade hon, sköt fram ögonkloten -och höjde överlägset på mustasjläppen. -- Stå stilla en sekund, om annars -görligt, och lägg märke till ett förnuftigt ord! - -Prästfar gjorde en av sina gamla soldatvändningar. - --- Nåväl, major, sporde han med ett försök att låta godmodig. Han anade -just nu allra tydligast värdet av fasters kloka, kalla förstånd. - --- Lille präst, sade hon, -- jag djärvs inte persvadera dig att sitta -ner, medan vi språkas vid. Skall förstås kurbettera under mina gamla -änkeögon. Men min kroppshydda trivs inte med att sväva i luften som en -ballong. Jag sätter mig. - --- Jag är idel öra, försäkrade kyrkoherden, satte tummarna i rockslagen -och såg på förhand bister ut. - --- Det är om Nanna, sade hon, och gubben gjorde värkligen genast en halv -volt med överkroppen. - --- Nå, påminte han i nästa sekund, stirrade otåligt i taket och trummade -i golvet med fotbladen. - -Men faster Jeanette tog saken med ro. Hon mönstrade husets herre från -topp till tå, skakade på sitt mössprydda huvud och anmärkte slutligen: - --- Jag beklagar stackars Mina! - --- Syndakorset, stönade gubben, som om han just nu varit under den -åsyftades behandling. - --- Nej, det är hon, som har sitt kors, rättade faster lugnt och sökte -genom hypnotisk fixering binda hans blick vid sin person. Naturligtvis -förgäves. -- Lille prästen inbillar sig, att ingen har närver mer än han -själv. Men om han inte håller hovarna i styr, så --! - -Majoren dängde sin bastanta hushållerskehand hotande mot sitt knä. - --- Så, morskade sig kyrkoherden, medan ådrorna svällde under -Walter-Scott-luggen. - --- Så får han inte veta någonting. - -Prästfar svarade ej, men höll sig orörlig under en hel minut. - --- Bolla berättar mig, meddelade faster sävligt, liksom om hon njutit av -den lille prästens ostyriga ansiktsspel, -- att Nanna brukade ligga och -läsa uppe på vinden och ha ljus tänt mitt på dagen. - --- Sjutton hakar, spratt kyrkoherden upp, -- kanske hon ligger där ännu? - --- Bevare mig, korsade sig faster, -- Ola har forskat så väl, att han -fått annat med i dagen --. Men det är min hemlighet. - --- Sakramenskade flickunge, fräste prästen, som fortfarande hade tankarna -på ljusläsningen. - --- Nå, hon gör ju inte om det, tröstade faster. - --- Nej, det vill jag hoppas, hotade prästfar, glömsk av allt utom den -eldfara han lupit. -- Så Bolla har äntligen hunnit kläcka det ur sig? Men -vad har här varit för tillsyn med ungen? - --- Det var just dithän jag ville komma, sade faster. - --- Vems är felet, snäste den gamle. - --- Vårt förstås, erkände hon lugnt, -- vi alla ha vår part i ansvaret. -Vi ha inte haft ögon med Nanna tillräckligt. Bolla berättade mig det där -alldeles nyss. Men för att säga som sant är, så har jag länge haft mina -misstankar. Nanna har gått smygvägar. - --- Har Springfält, brusade prästen ånyo upp. För varje gång tycktes detta -meddelande vara honom lika nytt. - --- Åh, _det_ ha vi gjort allesamman, sade majoren kallt. -- Här i huset -som i alla andra hus ljuges och gömmes det både i parti och minut. Nå, de -stora få svara för sig själva. Jag lägger mig inte i ert smussel. Själv -har jag nog av mitt. - --- Vad smusslar majoren med, om jag törs fråga, undrade han halvt otålig, -halvt road. - --- Det angår dig inte, lille präst -- men nu var det om Nanna vi skulle -tala. Jag kom att tänka på det här, innan jag talt med Bolla. Jag bytte -om lakan i hennes säng i dag -- - --- Bytte hon inte till jul, vet jag, muttrade gubben, -- sakramenskat -slöseri! - --- Var resonlig, vi slippa kanske byta oftare! - -Fasters grymhet tycktes henne enkel rättvisa gentemot den gamles småsinne. - --- Varför skall du plåga mig, brast det med ens ur honom. Det övergivna, -uttröttade i hans ton fick själva majoren att vekna. -- Skaffa henne -tillbaka, vet jag, jag begär ju ingenting annat! Varför skulle hon sky -sina egna köttsliga föräldrar? - --- Hennes köttsliga föräldrar brydde sig helt enkelt inte om henne då. -Eller, tillade hon med ett stänk av medlidande, -- hennes förstånd räckte -inte till att förstå, hur mycket de, trots alls, brydde sig om henne. -Just nu är hon dessutom som mäst sensibel. Just nu behövde hon ett helt -hav av ömhet. Lilla mamma, bevars, skall ju och måste ju skonas. Men -månne hon farit illa av att se om sin flickas lilla lekamen? Och ni andra -med era nödlögner och överraskningar hade väl inte mod att tala om för -flickungen, att hon håller på att bli kvinna! - --- Vad för slag? - --- Kvinna, upprepade faster försmädligt, -- har lille prästen aldrig -hört det ordet förr? En flicka blir, om hon får leva, förr eller senare -kvinna! För rästen skall jag inte bravera. Modet svek mig själv flera -gånger, då jag föresatt mig att tala ut. Man måste visst ha övning för -att duga i krig, inte sant -- och jag har ju aldrig haft eget barn. - -Faster Jeanette blev ett ögonblick elegisk, vilket borde tett sig -skrattretande för en opartisk åskådare. Hon saknade lilla Nanna på sitt -eget sätt. - --- Menar du, att --, sporde kyrkoherden med en fulländande blick, i släkt -med den, som de flästa män bestå så ömtåliga ämnen. - --- Just det menar jag, genmälte faster ungefär lika tydligt, men utan -någon skämtsam glimt. - -Den gamle prästen stod en stund förlorad i tankar. Så ryckte han sig -förtretad lös. - --- Nonsens, bröt han ut och svängde runt på klacken, -- komma med sådant -pladder till en man! Varför göra ni kvinnor inte er plikt? I stället för -att -- driva mitt barn -- ifrån mig --? - -Och han vandrade, en smula framlutad, mot sin kammardörr. - -Faster, som kände hans förebråelse djupare, än hon låddes om, försvann -med högburet huvud i folkstudörren, samtidigt som Josef sakta trädde in -ifrån förstun. - --- Pappa! - --- Vafalls, ryckte fadern till och strök sig hastigt över ögonen. Han -vände sig halvt om och mönstrade med morsk uppsyn sin äldste son. - --- Det var något viktigt jag hade att tala med pappa om --! - --- Pängar, fnös pappa med förbittrad enärgi. - -Något i tonen retade Josef. Han stramade upp sig och såg sin far i ögonen. - --- Pappa skall inte tro, att jag är alldeles hjälplös, för det -- min -egen far kanske saknar hjärta. - --- Såå, muttrade gubben inträsserad, -- vad har munsjör då för okända -gullgruvor? - -Vackre Josef kastade stolt med huvudet. Blekheten i hans ansikte hade -försvunnit, de högblå ögonen blänkte stål. Han stack teatraliskt handen i -barmen och antog en bredbent aktörsställning. - --- Närhälst det konvenerar mig, sade han vårdslöst, -- har jag hela -Kristianstad till mitt förfogande. - -Kyrkoherden gjorde en ny halvvändning, så att han kom att stå mitt emot -sonen. Han behöll händerna på ryggen och frynte gäckande, men kunde ej -hindra blicken att uttrycka hans faderliga beundran. - -Josef var värkligen en vacker karl. Just nu liknade han mer än någonsin -Cavaignac eller rättare hans porträtt. Och själva övermodet tillhörde, -som andra militära dygder, den gamles kära ungdomsminnen. - -Dock, här rörde det sig om fakta, ej om stämningar. - --- Vem är hela Kristianstad, om jag törs spörja? - --- Vilken grosshandlardotter som hälst, skröt volontären med en frikostig -armrörelse. - --- Par exemple, inföll gubben dubbeltydigt. - --- Grosshandlare Müllers arvtagerska, kom svaret utan betänkande. - --- Nåväl, avgjorde fadern med illa dold belåtenhet och lagade sig att -förändra front, -- konvenerar hon dig, så nog konvenerar hon mig. Här har -du min välsignelse in blanco! - -Josef häjdade honom med en vink. - --- Saken skulle vara enkel, om -- - --- Hon inte vore så ful, hånade pappa. - --- Misstag. Hon är en skönhet. - --- Eller inte vore så dum? - --- Hon är en förståndig flicka. - --- Eller grosshandlaren inte hade kontoret på fickan? - --- Pappa känner honom ju -- - --- Asj, i våra dar spela grosshandlarna bank varannan -- - --- Müller har stenhus för flera hundratusen, har en brigg och tre -skonare i Åhus och pängar som -- - --- Eller inte vore så snål --, envisades den gamle. - --- Misstag, men -- - --- Ut med språket då, munsjör, och stå inte och ömsa fot, röt -kyrkoherden, vars tålamod sviktade. - --- Om jag får tala till punkt, parerade Josef saktmodigt. -- Rent ut: -pappa vet, att jag är engagerad på annat håll -- - --- Som aktör? - --- Pappa! - --- Vafalle? - --- Pappa låts enfaldig, men Elna Åkesdotter på Änggården -- - --- Vafalle? - --- Elna, som pappa vet -- - --- Vafalle? - -Nu brast även volontärens tålamod. - --- Kort och gott, pappa: jag och Elna ämna eklatera på nyårsafton -- - --- Såå, hånade fadern, -- och vad ämna ni sedan gifta er på? - --- Det är just det, det nu blir frågan om, sade Josef och krönte förläget. - --- Vem tänker munsjör fråga? - --- Käre pappa -- volontären närmade sig med smidiga löjtnantssteg, -- jag -behövde i alla fall nu på nyåret en sextusen riksdaler -- - --- Banco, frågade kyrkoherden skämtsamt. - --- Nej, bara sextusen riksdaler. - --- Fägnar mig att höra. Jag själv behövde ungefär lika mycket. - --- Men pappa måste -- pappa måste låna mig dem! - --- Jag, pojke, är du alldeles rasande? - -Sonen nalkades bevekande ännu ett par steg. - --- Pappa har säkert så mycket liggande i kyrkokassan, och om ett par -månader kunde jag -- - --- Pojke, vill du göra mig till försnillare? - --- Asj, låna -- är det försnilla? Man lägger en lapp med påskrift, att -- - --- Pojke, vill du lära mig, hur man försnillar? Vem har lärt dig det -själv? - --- Pappa, det är hedersskuld! Jag -- jag måste helt enkelt ha dem! Annars ---! - --- Annars? - -Josef lyfte med en lidelsefull åtbörd handen mot sin panna. - --- Akta dig, pojke! - -Fadern, som röd i huvudet och stel i ögonen betraktade sin nyss så -beundrade telning, kippade med läpparna, som om han letade efter ett ord -eller en sats, nog kraftiga att göra intryck på den förirrade. Men ur -den flämtande strupen hann ej en stavelse, innan lätta steg i närheten -förstummade honom. De hördes ännu i den lilla korridoren till Minas rum. - --- Gå, sade den gamle hest, -- mamma kommer! - -Josef vände sig dröjande om och spanketerade, strykande sina mustasjer, -mot förstudörren. - -Prästfrun trädde nyfiken och rundögd in i matsalen. Hon måste ha -uppfångat något av det högröstade samtalet. - --- Vad stod då på härinne, frågade hon med en darrning i rösten. - -Kyrkoherden övade sig ett par gånger med konststycket att le i denna -stund och sinnesstämning. När det äntligen lyckades, vände han sitt röda -ansikte mot hustrun och skakade humoristiskt-otåligt på huvudet. - --- Åh, det var bara Josef, sade han, -- Josef igen! Nu har han skickat -Ekdahl för katten i våld! Till sist få vi väl spika fast prästspektaklet -i folkstugan. Nu löper han med kärleksbrev från Josef till det där -stycket -- hm -- vackra Elna på Änggården, vet jag! - -Prästfar gjorde helt om för att dölja sin återvändande sinnesrörelse. Men -mitt i sitt sinnesuppror kände han ett slags moralisk tillfredsställelse -att ha funnit på ett svar, som bara till hälvten var en nödlögn. - - - - -XIII. - - -Mamma hade följt efter honom på ämbetsrummet, som, enligt tidens -spartanska sed, samtidigt var sängkammare. Hon hade ett litet krypin, -stort som en garderob, för sin räkning längst innanför, men drog sig ej -nu tillbaka dit. Hon satte sig i stället med korslagda armar att betrakta -pappa. - -Kyrkoherden hade slagit sig ner framför sina längder, läste, som han -brukade, halvhögt ett namn eller siffertal i sänder, jämförde och skrev. -Men han kände den tårögda blicken i sin rygg, avbröt sig retligt, läskade -i en fart, slog bullersamt samman böckerna och marsjerade ur rummet. Han -härdade ej ut i dag att vara på tumanhand med sin hustru. - -I matsalen stod han en stund stilla och tvekade, rev sig förtretad i -huvudet, trippade så vidare till Minas rum: måste ju se efter, hur Ola -redde sig med reparationen. - -Ej häller där stannade han längre än en minut. Ola var nästan färdig, och -Minas snörpande irriterade. Sedan han utan anledning eller sammanhang -mumlat sitt »sjåpagås, sakramenskade syndakors», fortsatte han sin -irrfärd, genom blå rummet, som stod tomt med alla familjeporträtten, och -ut i gula salen, där den eviga brasan brann och gamla mormor nickat in -framför knyppeldynan. - --- Håhåjaja, suckade han i viskton för att ej väcka henne och steg utan -knackning in på pastorns rum -- en vana han tagit sig på grund av de -föregående hjälpprästernas ofta lastbara egenheter. - -Olander satt i nattrock och bolmade på långpipa. Hans blondduniga ansikte -passade till dräkten ungefär som en rädisa till en yllesjal. Men hans -hållning saknade ej värdighet, när han reste sig och hälsade farbror -välkommen. - --- Bror skriver redan på sin nyårspredikan, anmärkte kyrkoherden i -sorgset tillfredsställd ton. - --- Nej, det var bara -- - -Olander försökte i hast smussla undan konceptarket, som väckt hans -förmans uppmärksamhet. Men denne förekom honom. Snabb som en hök slog -den gamle ner på papperet och närmade det misstänksamt till de starka, -obeväpnade ögonen, som i alla fall börjat bli närsynta. - ---»I ungdomen,» läste han för sig själv, -- »äro vi som starka, nybyggda -hus, i vilka varje rum är åtskilt från de andra, varje våning från den -andra.» Hm hm, vad är det här för nonsens? - -Pastorn, som med spänning följt hans minspel, liksom knäcktes av vid -utropet. Han kröp ihop, så att han själv såg ännu mindre ut, nattrocken -ännu större än nyss. - --- Hm hm hm, mumlade gubben och fortsatte läsningen, ofta avbruten av sin -kritik. - ---»I det ena rummet höras ej det andras tankar, och en dörr avklipper -minnet.» -- Vad sitter bror och plitar samman för dumheter? »Men när -vi åldras, blir det lytt i oss som i gamla hus.» Vad för slag? »Vi växa -samman med alla våra kamrar i det närmaste och fjärmaste förflutna. Allt -i dem förnimma och förstå vi, som om vi just nu upplevde det. Röster -höras, som blivit oss långt avlägsna. Bud och järtecken knäppa och -mumla. Ty vår tillvaros väggar ha vuxit samman och samtidigt försvagats -av ålder: de släppa igenom minsta ljud och äro fulla av förstörelsens -och det nya livets makter.» Hm, hm, hm! »Till vilka Herren give, att vi -lyssna, medan tid är.» Hm, slutet inte så galet, inte så galet! - -Kyrkoherden syntes helt tankfull. - -»Till vilka Herren give, att vi lyssna, medan tid är,» upprepade han och -rev sig med en på en gång blidkad och plågad uppsyn i nacken. Så rätade -han häftigt upp sig. - --- Hm, hm, är här ännu mer? Också på andra sidan? »Besynnerligt, hur -hastigt vi glömma, ja, hur tätt intill barndomen vi dövna till för -barnakänslorna!» Är det här brors egen hus- och livsfilosofi? Smakar -nästan titulus Vilhelm! Nonsens! Det sista passar ju inte med det -föregående! - --- Det sista är själva inledningen, stammade pastorn, som blott långsamt -började växa i nattrocken igen. -- Det är, att jag så må säga, proëmium -eller argumentum -- - -Kyrkoherden tittade vasst upp. - --- Anledningen, vill bror säga! Skall det vara en hänsyft --? - -Han avbröt sig hastigt. - --- Ämnade bror sätta det här i en predikan? - --- Jag hade i alla händelser, förklarade Olander med hjärtat i -halsgropen, -- tänkt be farbror recensera mitt koncept. - --- Kyrkolagen ålägger oss, sade hans förman barskt, -- att predika -Guds ord rent och klart -- utan mänskliga griller och påfund. Lägg det -där i skräpkorgen! Eller hm -- i ett bordstal någon gång, till exämpel -i all underdånighet hos vår nådiga grevinna! Brors filosofi och mina -namnsdagsvärser, dem spara vi bäst till fruntimren och kättarna -- - --- Asj, seså, tröstade han och skakade nattrocken vid axlarna, när han -såg den unge mannens förvirring, -- det blir nog karl av käre bror! Alla -ha vi fått passera linien -- och det är inte alla, som få sin skopa i -enrum. Apropå, där passerar just en man, som -- - -Gubben trippade fram och knackade på fönstret, utanför vilket en lunsigt -framvaggande gestalt blivit synlig. När vandraren vid knackningen vände -det breda, kindskäggiga ansiktet åt sidan, såg pastorn, att det var -Ekdahl. Kyrkoherden vinkade befallande, varpå Ekdahl lunsade förbi -fönstret. - --- Där ha vi en man, fortfor den gamle, -- eller rättare en stackare, ett -novissimum exemplum, ett varnagel för ungdomar, som ej låta råda sig. -Ty minns det, käre bror, den som ej lyder goda råd, får lyda trummor -av kalvskinn. Mången lovande yngling kom på villospår, därför att han -envisades att gå sina egna vägar. Och mången fader får bittert ångra, att -han ej i tide brukade färlan. Håhåja, där ha vi Ekdahl! - -Ekdahl gjorde, i det han inträdde, en överdrivet vördnadsfull bugning och -gömde blicken i ett smil, som närmade sig fångrin. Men vid kyrkoherdens -förargade åtbörd rätade han en smula upp sig och sökte lägga sitt -gråpussiga ansikte i prästerliga veck. - --- Herr kyrkoherden behagade knacka på fönstret? - --- Ja, jag vill veta, vad ärende titulus haft att uträtta för volontären? - --- Herr volontären skickade mig till Änggården, smilade Ekdahl -inställsamt. -- Vackra Elna och volontären ska ju -- - --- Titulus ska taga sin tunga i akt, avbröt prästfar, -- tungan är -människans skorpiongadd, och liksom hos skorpionen dräper gadden ofta -henne själv. Pastor Ekdahl borde veta det. - -Ekdahl vände sig åt sidan; huvudet sjönk ner mällan axlarna, och kroppen -skakades av undertryckt fnitter. - --- Se bara, bror Olander, står inte människan och fnittrar som en -barnunge? Gärna för mig, fortfor den gamle med en föraktfull sidoblick, --- men biskop Aurelius förlät honom aldrig. - --- Det -- det är ett naturfel, meddelade Ekdahl mällan två anfall, -- men -det -- det blev min olycka. Biskopen trodde jag fnissade åt honom och -hindrade mig alltsedan att få -- pa -- pastorat -- - --- Tag sin tunga i akt, titulus, rådde kyrkoherden, -- biskopen fick -snart andra skäl. Det viktigaste var tituli lösmynthet i lärofrågor. -Titulus ville förstå Skriften bättre än hela kyrkomötet, och --. Men nu -ha vi ingen tid med titulus. Titulus har väl fått brev tillbaka -- få hit -det! - -Ekdahl bugade och räckte fram handen. - --- Två stycken? Ett till volontären -- »Till min general», jo, jag tackar, -sakramenskade flicksnärta! Och ett till -- till mamma? Vad för slag? Är -det också från Elna? - --- Korrespondenten är mig obekant, smilade Ekdahl, -- en liten parvel -lämnade mig det strax nedanför allén. - --- En parvel? Hm! Stilen fruntimmersstil! Inte sant, bror? Kan inte på -stund erinra mig, men -- nog har jag förr sett den pikturen! Hm! En -parvel? Vems var han? Vad hette han? Hur såg han ut? Hur var han klädd? -Sjutton hakar! Står inte människan och fnissar mig rakt upp i synen? - --- Det -- det är ett naturf -- fel, fnissade den olycklige. - -Men prästfars bekymmer krävde sin urladdning. Han stampade i golvet och -fäktade med armarna. - --- Ut, spektakel, skrek han gällt, -- ut, driftkuku, flinebytta, -fördetting, ut --! - -Kyrkoherdens förbittring var så häftig, att han, ännu sedan Ekdahl -försvunnit, utförde en ilmarsj runt pastorsrummet, och när han stannade, -skakade han de båda breven över sitt huvud. - --- Och ett sådant sakramenskat spektakel, sade han, -- skall man ge kost -och logi, bara för det ens odåga till son håller sig med hovnarr. Och så -är det till på köpet meningen, jag skall agera postiljon -- postillon -d’amour! Hahaha! - -Den gamle skrattade i vredesmod, och hans skratt ringde den unge pastorn -i öronen med samma envishet som skrällen av den islagna dörren. Olander -stod och liksom magrade i sin nattrock. Han kom sig ej på länge för -med att sätta sig. Det var första gången han sett sin förman i detta -våldsamma lynne. - -Kyrkoherden hade genom bokkammaren och Nannas rum marsjerat in i -matsalen, där han råkade Ekdahl i samspråk med Josef. Det vill säga: -Ekdahl hade utan framgång försökt urskulda sig, och volontären uttryckte -just sitt misshag och sina tvivel genom att örfila upp Ekdahl. - -Utan att avbryta exekutionen eller bevärdiga någon av stallbröderna med -ett ord slängde den gamle Änggårdsbrevet på matbordet och fortsatte raka -vägen in till mamma. - -Mamma hade lagt sig på tvåmanssängen och betraktade med ett djupt -grubblande uttryck tapetblommorna mällan sparrlakanen. Vid pappas inträde -tittade hon åt sidan och spärrade blicken rund, som hon plägade. - --- Vad har hänt, frågade hon. - -Prästfar hade kommit infarande i sitt livligaste tempo. Han var ännu för -upprörd att få fram mer än det enda ordet _brev_, varpå han räckte sin -hustru den till henne adrässerade biljetten. - -Hon granskade förundrad utanskriften. - --- Jag känner inte stilen, undrade hon och reste sig till sittande -ställning, -- men jag tycker mig bestämt ha sett den någonstädes. - -Hon lossade oblaten, varmed det sammanvikta, okuverterade papperet var -förseglat, och vecklade upp skrivelsen. - -Prästfar betraktade henne i ett slags butter spänning, som tilltog, då -han märkte hennes ögon börja irra och hennes kinder få sin blåaktiga -blekhet. - --- Vad står på, frågade han i samma ton som hon nyss. - -I stället för svar gav hon honom en lång, fuktig, smärtsam blick och föll -så avsvimmad baklänges mot kuddarna. - -Kyrkoherden skyndade fram, men förskräcktes ytterligare, då han kände -hennes kalla, slappa hand i sin, och ropade överljutt: - --- Hjälp -- hitåt -- mamma! - -Han hade mekaniskt lyft upp papperet från golvet och läst och igen låtit -det falla. Och medan rummet fylldes av de förskrämda familjemedlemmarna, -såg man pater familias vandra upp och ner i kammaren och vrida händerna -och hörde honom klaga: - --- Ack, mamma, mamma! Ack, mina barn, mina barn, likt Jakob lägga ni mig -med grå hår i graven! Hur har jag förtjänt detta, förtjänt detta? Ack, -mina barn, mina villfarande barn, mina -- barn! Ack, mamma, mamma! - -Ingen förstod ett ord, ty ingen visste, hur detta kommit sig, eller -varför mamma nu låg där stel och inte ville låta kalla sig tillbaka ur -vanmakten. - -Josef förstod minst. Han hade först av alla skyndat till, och mällan det -han gned mammas tinningar, händer och fötter, upprepade han för sig själv -den glada nyhet han läst på det tillskrynklade pappersbladet. - --- Nanna, stod där ju, -- är i gott förvar och mår väl, men stannar tills -vidare borta från sitt hem. - -Efter Josef läste de andra i tur och ordning. - --- Där finns ingen underskrift, sade faster och fnös av ovilja. -- Så var -då ett manfolk, lille präst! - --- Ack, mina barn, mina barn, jämrade den lille kyrkoherden och vred -händerna. - - - - -XIV. - - -Nanna lydde endast sin tillfälliga förskräckelse, när hon hasade sig ut -genom sitt fönster och tog till fötterna utför allébacken. - -Från början hade hon ju endast ämnat gömma sig undan pappa och Vilhelm -och de andra, om de skulle vilja ha henne med i ottesången. Och där hon -nu sprang, hade hon minst av allt tänkt sig en flykt från hemmet. - -Hon ville endast lägga avstånd mällan sig och det brinnande rummet. -Hon ville undkomma elden och medansvaret för att den uppstått. Hon -föreställde sig, att hon när som hälst skulle få se lågorna färga snön, -och fantiserade med en isning efter ryggen om skrämseln och skriken, när -alla plötsligt vaknade i prästgården. - -Själv var hon endast till hälvten vaken. De sista veckorna hade hon gått -i en sömngångardvala, som julaftonens upplevelser blott fyllt med ännu -mer förvirrade drömbilder. Nu var det tidigt på julmorgonen, och omkring -henne låg mörka natten. - -Hon tänkte på pappas vrede och Vilhelms förakt, och fasan gav foten en -oanad fart. - -Det, som först häjdade henne, var omtanken om dem, hon lämnat efter sig, -tanken på faran, de nu alla lupo … och hon stannade villrådig. - -Instinkterna vägde varandra. Skulle hon ej skynda tillbaka och väcka -mamma och pappa? Skulle hon ej hjälpa till att släcka, rädda? - -Medan hon tvekade, hade hon blicken fästad på boningslängan, som skymtade -mällan de snöiga vägpilarna och aplarna i trädgården. - -Hon hade tårarna i strupen: skulle då allt detta förgås? Hemmet, där hon -lekt och läst och haft alla sina glada och bittra stunder? Kanske skulle -alltsammans skyllas på henne? Kanske _hade_ hon också gjort alltsammans! -Hon var ibland så oviss om, vad eller hur mycket ont hon egentligen -gjort. Vilket straff väntade henne inte, vilket straff! Pappa skulle -- - -Ännu syntes inga eldtecken. Prästgården låg kvar på sin gamla plats. -Fönstren stodo mörka, även Minas fönster. Men nu -- nu tändes det i -fönstret ovanför. Elden hade hunnit genom taket. Och nu slog röken ut, -belyst därovanifrån, och snön skimrade röd. Svingelbrunnen gnisslade. Det -hördes buller och sorl av människor. Det kom någon … det kom folk uppe i -allén. - -Då vände sig Nanna till flykt. Hon vågade inte möta sina föräldrar och -syskon. Hon sprang … sprang så snabbt de tunga bottforerna tilläto. - -Hur tjockt hon var påpaltad, gick det i alla fall lätt att springa. -Vägsnön var frusen, och det knarrade och visslade så lustigt kring -stegen. Pilarna skyndade förbi som vita, tjockhuvade spöken. De voro -oändligt många, och de skrämde och jagade på. - -Och språngtakten gjorde henne gott. Springfält brukade pappa kalla henne, -och i dag gick det som av sig självt. De långa benen togo riktiga skutt, -de långa armarna plöjde som vingar, draget ven och värmde om näsa och -öron. Farten jagade frusenheten ur lederna, spridde blodet och skingrade -dvalan. - -När hon äntligen stannade, låg prästgården långt borta, gömd bakom -snöträd och snöbackar. Och förskräckelsen hade blivit till en dov, -övergiven oro. - -Om nu prästgården brann ner, så var hon utan hem. Först så småningom -började hon göra sig reda för, vad det betydde. Utan hem, det var -detsamma som utan matbord, när man blev hungrig, utan bädd, när det blev -natt, och utan tak, när det blev kallt eller snöade. Ja, och det var att -vara utan föräldrar och syskon och andra, som brydde sig om en, när man -var sjuk eller ledsen. - -Men hemlös på det sista sättet hade hon ju varit länge. Ingen hade brytt -sig om liten Nanna, om ej för att bevaka henne, misstro henne, ge henne -snäsor och skrubbor. Ingen hade förstått henne -- det var visst för långt -årsavstånd mällan henne och syskonen. Att gå ibland dem var som att gå -ibland främmande människor. - -Kanske det bästa vore att bli alldeles borta. Så slapp hon undan bannor -och örfilar, och Vilhelm slapp göra illa med sin stränga blick. Om hon -blev alldeles borta, skulle de kanske börja sakna henne; själva pappa -skulle fälla en tår, och Vilhelm skulle få samvetskval. - -Det var så ljuvt mitt i det sorgliga att tänka sig saknaden efter en. - -Var hon hemlös, så var det väl likadant med de andra nu för rästen. -Dock, _de_ finge väl snart en ny prästgård att bo i. Pappa fick väl fara -med hela familjen i lånta kläder till kyrkoherde Franzén i Onslunda -- -alldeles som kyrkoherde Palm en annan julnatt för många år sedan till -honom själv. - -Nanna kom ihåg, att hon hade en moster i Lund, en ogift gammal moster. -Dit kunde hon ju gå eller kanske få åka med någon, när det skrek för högt -i kakestan, som pappa brukade säga. För tillfället lockade mostern inte. -Hon bodde så trångt för den, som var van vid över tjoget prästgårdsrum. -Och i Lund skulle ju Nanna bli tvungen råka bröderna, kanske bli hämtad -hem med skjuts till förhör och moralkakor och allt det där. - -I detsamma kom hon att tänka på sigenarna. Knappt hade tanken dykt upp, -förrän den slök henne med hull och hår. - -Vara sigenare måste vara ett fritt och härligt liv. Åka land och rike -omkring och få se många bygder och många slags människor. Bo i tält om -sommaren och koka kaffe i skogen, som var så roligt, och om vintern -hysas på logarna i allt det sköna höet eller bjudas in på julaftonen i -någon gästfri prästfamilj. Spå i händerna och trolla guld och gå klädd -i brokiga kläder och med håret ner över ryggen och dansa danser, som -ej liknade de vanliga. Vara fri och sin egen och slippa skrubbor, för -det man lånte böcker, och fara över havet och komma till södern, där -det fanns druvor och apelsiner och marmorslott, som alla lågo i ruiner, -så att vem som hälst kunde få bo i dem. Det var som i sagorna -- som i -Rinaldo Rinaldini eller Schillers Rövare. - -Ja, tänk, att bli en fri och modig och beundrad rövarflicka! - -Hon erinrade sig fröken Cunégonde, som på liknande sätt blivit hemlös och -liksom Nanna farit långa vägar från föräldrahemmet. Skrämd såg hon sig -tillbaka -- sigenarna, det var dock ett annat och mildare folkslag än -bulgarerna. Dessutom tycktes sigenarna ha begivit sig åt annat håll, när -branden förjagade dem. Det var kanske inte så lätt att få tag i dem, men -de förföljde henne inte. Nanna var ensam på hela den långa, mörka vägen. - -Ty ännu var det mörkt. Pilarna skuggade också, bara snön lyste, men inte -mycket just. Vägen hade en matt glans nästan som av silver i mörker, och -stammarna räckte sig likt vita armar, vilka slutade i knutna händer och -långa, stretande klor. I fjärran ringde en kyrkklocka -- eller kanske det -var bjällror? Tänk, om Mats fått spänna för och pappa börjat sätta efter -henne? - -Hon kände sig redan hungrig, men vandringen gjorde henne annars gott. -Stundtals glömde hon både olyckan och sin flykt. Aldrig förr hade hon -erfarit ett sådant välbehag, en sådan lättnad av att bara gå, gå. Och -kläderna värmde så skönt. - -Nu släppte pilraderna. Framför henne låg öppna landet. Hon kunde se det -tindra av ljus än här, än där. Kanske från stugfönster, där man klädde -sig till ottan. Kanske från slädbloss, som så långsamt flyttade sig, att -man kunde tro dem stå stilla över marken. - -Det var egentligen bara roligt att vara ute så här, på äventyr! När -hon räknade efter, hade hon hunnit mer än halvvägs till Toftarp. Om -hon skulle gå ända fram till kyrkan och från något gömställe se -julotteslädarna glida vägen fram -- det var bland det roligaste på hela -året; det blev så vackert med de många sprutande blossen. - -Roligast av allt vore att få se pappa och Vilhelm och bröderna åka förbi, -utan att de hade en aning. Men det var ju sant: inte kunde pappa predika -i dag, medan prästgården brann, eller sedan den brunnit. Det blev förstås -mässfall. - -Men nu bjällade det bestämt någonstans bakom henne. Alldeles från -hemhållet? - -Hon lutade sig mot marken, som hon lärt av drängarna, och hörde det nu -alldeles tydligt. Det knastrade i marken, det susade i snön. De färdades -fram någonstans i pilallén, och här var öppna, skyddslösa vägen. Inte ett -pilträd att gömma sig bakom. Inte ett stenröse eller en gärdesgård. Bara -bred, öppen väg och översnöade, kanske vattenfyllda diken. - -Tänk, om det var prästgårdsslädar … pappa … bröderna … Nanna tog igen -till att springa, vilket nu kändes ganska tröttsamt. Hon hade sprungit -eller halvsprungit över en timme på fastande mage. Men nu hörde hon -tydligt bakom sig klangen av bjällror. - -Springfält såg sig ej tillbaka. Hon vågade ej offra en minut. Hon sprang, -tills hon flåsade och den torra vinterluften riktigt stack i strupen. - -Bjällrorna hördes allt tydligare. Hon förnam ett dovt buller som av hovar -eller av medarnas smällar mot ojämnheterna i den frusna snön. - -Nu steg herregårdsskogen svart framför henne … - -Här korsade hon en smal byväg, varifrån en kälksläde sågs skynda fram -långt nerifrån. På sidorna glimtade det som snabba och korta gnistor --- det var julotteblossen, de första hon var viss om att ha sett denna -julmorgon. - -Bakom henne ringde bjällerkransarna, dunkade stålet. - -Nu var hon allvarsamt trött. Benen ville inte flytta sig mer än fot för -fot. Det kändes som att gå i stället för springa. Någon häjdade foten, -när den ville fram. I strupen och bröstet brände det sårigt som efter ett -rivjärn. Men så kunde hon också riktigt lukta skogen, så nära nalkades -den. - -Ropade någon? Nej, hon bara tyckte så. Men de måste kunna se och känna -igen henne nu. Vore det inte så mörkt, skulle hon kunna känna igen dem -också, om hon vände sig om. Men det vågade hon inte för allt i världen. - -Hon hade ingen sekund att förlora, om hon ville komma undan. Och komma -undan var nu hela hennes trängtan och traktan. - -Hon tyckte, att det redan ljusnade bakom henne, och att fackelskenet -glimmade på snön runt omkring. Hon hörde Brunte frusta -- tyckte sig -känna igen, att det var Brunte. Hovarna hamrade som på hennes örhinnor. -Rättnu skulle löddret drypa henne i nacken och pappas stämma skulle -kommendera: - --- Halt och helt om, vanartiga Springfält! - -Men nu var hon i behåll på skogsvägen, klev över diket och in mällan -granarna för att pusta ut och se slädarna passera. - -De hade längre igen, än hon föreställt sig, när hon sprang, och när de nu -värkligen nalkades, blev hon rädd och tog till benen inåt skogen. - -I början sprang hon i sicksack. Hur det var, så drog brynet och äggade -nyfikenheten. I en uthuggning bländades hon plötsligt av alla blossen. -Det var som att stå inne i en glaskula, tyckte hon, men bestämt mötte -hennes blick Vilhelms. - -Då rusade hon in i mörkret, så att det knakade i rötter och ruskor. Här -var stiglös, översnöad mark och en natt, djupare än den därute, och här -gick det endast steg för steg framåt. - -Det var trångt mällan granarna. Från varje gren, hon satte i vaggning, -prasslade det av snökorn; hela moln av snö kommo nedrusande bakom henne -eller över henne. Torrt som grus hördes det, men det svalkade vått och -skönt om de heta kinderna. Strunt i, att det ibland smälte ner över nakna -ryggen. - -Alla backar och stenar buro snöhättor; allt syntes så underligt levande. -Här och där glimmade det som ett ögonkast; men det var väl speglingen -från stjärnorna. Ty molnen hade sopats undan, himmelen var klar. - -Blotta snön var det vackraste man kunde se. Snön och stjärnorna -tillsammans. Som oräkneliga snökorn dalade de däruppifrån mot jordens -oändliga marker. Ibland kunde man tydligt se dem falla -- när en -stjärnflinga hunnit före och under de andra. Då skulle man önska sig -något -- Nanna visste bara inte vad hon skulle önska sig. - -Och på snön vandrade millioner små gniststjärnor som en vacker, glimmande -vintergata mällan mörka granar, enar och ekar. De liknade en här av -lysande myror. De vandrade framför Nanna som vägvisare -- hon visste ej -själv varthän. - -Men hon var hungrig, åh, så glupande hungrig! - -Så kom hon fram till skogsstigen och därifrån till Rönnåsen. I kjolsäcken -hade hon hittat bror Josefs guldfemma. Hon blev glad, när hon fann den; -nu hade hon ju respängar och kanske också till lösen, om hon skulle råka -sigenarna och få lust att lösa sig in i bandet. - -I Rönnåsen var moran nätt och jämt oppe. Men Nanna blev genast igenkänd -och rikligen bespisad. Hon kände sig egentligen själaförnöjd, när gumman -inte ville ha hennes skatt, och den gamlas prat lyddes hon inte på. - -Mycket fick ej häller Rönnåsgumman ur henne, och när Nanna mätt, men -orolig vandrade vidare, passade flickan på att trampa ett villospår ner -till Rönnbäcken. Så skulle ingen förföljare kunna veta, var hon gått -fram, och så gjorde folk i äventyrsböckerna. - -Moran hade frågat efter så många ting. Det hade varit svårt nog att -inte förprata sig. Och i värmen och vilan började Nanna känna sig helt -besynnerlig. Svetten rann, tyckte hon, över hela kroppen och ända ner i -skorna. Hon blev helt ängslig och måste bryta upp. - -Hon begrep, att hon gjort illa genom att olovandes bege sig hemifrån. Hon -tyckte sig ha förövat otaliga andra dåliga gärningar och började frukta, -att straffet väntade henne. - -I skogen ruvade hemliga och hemska varelser. Bolla hade berättat om -varulven och nattrammen och bäckahästen och kyrkogrimmen. Bolla eller -hennes föräldrar hade mött och sett dem allesamman och varit illa däran. -Faster Jeanette hade skrattat och förklarat alltihop vara osanning. I -vanliga fall trodde Nanna ej en stavelse av Bollas prat. Härute i ensamma -skogen blev det stundom hårresande trovärdigt. - -Men var Nanna rädd för trolltyg, så fruktade hon ännu mera människorna. -Hon hade blivit skygg för att se någon i ansiktet. De tusentals myror -hon nu kände krypa i huden, det var Guds straffdon, som höll på att -fullbordas -- hon skulle bli sjuk och dö härute -- men en ny ångest och -en ny skam avhöllo henne från banade vägar och bebodda platser. - -Hon hade läst i böcker om päst och spetälska och undrade, om ej de -mötande måste kunna se på henne, att hon straffats med någon hemsk -sjukdom. - -Hon kom ut ur skogen och förbi gästgivargården, det var med nöd hon -vågade sig förbi, ty det var nu ljusan dag, och ottan måste rättnu vara -till ända. Det klack till i henne, när hon tänkte på kyrkfolket, och så -snart vägen igen kröp in i skog, följde hon föredömet. Ja, hon tog av på -en gångstig och stod en stund obeslutsam bakom några granar -- hungern -plågade henne i dag oftare och värre än någonsin förr. Hungern -- den -hörde väl till sjukdomen. - -Vid det hon så stod, förnam hon rullandet av hjul och skallet av en stor -hund och var strax ånyo på språng. Hunden satte bestämt efter henne, hans -tunga flåsningar väste än här, än där. Det hördes, som om han prasslade -i buskarna bakom henne. Ju snabbare hon sprang, desto närmare flåsade -han. Nu nafsade han efter henne, han högg efter vaderna, hon skrek till -och stannade förtvivlad -- i detsamma var han försvunnen. Kanske det -inte varit någon värklig hund, kanske det varit trolltyg -- hon saknade -sitt ena strumpeband. Kanske det också varit inbillning alltsammans och -strumpebandet fastnat på taggar eller barr. - -Hon vandrade och vandrade tills på andra sidan middag. Ömsom i skog, -ömsom på väg. Flera gånger lockade hungern henne fram till gårdarna, -men hundarna och fruktan för forskande frågor och blickar tvungo henne -ständigt vidare och förbi. - -Hon rörde sig framåt som en maskin. Känslo- och viljelös flyttade hon sig -på okänd stråt. Hon var förskräckligt trött, men tänkte inte på vila, -tänkte inte alls. Det föreföll henne, som om hon varit fördömd att gå, -gå, gå, tills hon domnade, tills hon stupade i snön. - -Uppe i en vägkrök stod en milsten. På avstånd liknade den nästan en stol, -och som vägen var öde och tyst, drog den ensamma stolen oemotståndligt en -uttröttad liten Springfält till sig. - -Nanna mindes ännu länge, hur det lisade att få luta sig där, om också -bara för en stund. I kvällningen ämnade hon knacka på vid någon stuga -och köpa mat. Men ännu var det bara middag, en något disig julmiddag, -som lovade tö. Alla synlinier, skogar, pilvallar, vägdiken lågo ritade -i blått, och lågt kring den bleka himlen vandrade solen, ledsagad av -otaliga smältande glimtar från backar och renar. - -Det fattades bara en lärka, för att man kunnat inbilla sig, att det -rättnu skulle bli vår. - -Nanna stirrade sig omkring med matta, liknöjda blickar. Hon var förbi. -Där hon satt, fruktade hon att ej mera kunna resa sig. Hon var illa sjuk, -dödssjuk, trodde hon. Livet förrann, svettades långsamt ut ur kroppen på -henne. - -Hon mattades med varje minut, ögonlocken ville sjunka ihop -- hon var -sömnig, sömnig, dödssömnig. Hon satt visst och höll på att nicka in på -milstenen … - -Plötsligt skrämdes hon i vädret av ett hårt hundskall. En stor S:t -Bernhardshund stod framför henne, och hon spärrade upp ett par vida, -sömndruckna ögon, som sågo mindre, än de uttryckte. - -Men bakom hunden, på vägen, hade stannat en åbäklig, gammaldags -heltäckare, ur vars fönster en gammal dam nyfiket tittade ut. - -När Nanna fått slummern en smula ur ögonen, såg hon av fyrspannet, -livréerna och vapnet, att det måste vara katolska grevinnan på Herrevall. - -Flickan tyckte, att hon utfrågades, och att hon lydigt svarade. Men vad, -visste hon inte fullt klart -- det vet man ju aldrig i en dröm, och att -hon bara drömde, trodde hon ännu länge. - -Var det också likt värkligheten att plötsligt lyftas upp från en -översnöad milsten till ett sammetsmjukt, parfymerat täckvagnssäte, medan -fyra hästar vaggade en vidare i drömlandet och två smala, vita händer -svepte filtar över en? - - - - -XV. - - -Nanna drömde fortfarande om himmelriket. Hon hade blivit avklädd och -tvättad med ljumt vatten över hela kroppen av en kammarjungfru i -grevinnans egen närvaro och nyklädd från topp till tå med en främmande -jämnårig flickas kläder och ompälsad placerad i en länstol vid ett stort -bord med en brasa bakom sig och den härligaste måltid framför sig. - -Men det var ju ingen dröm. Nanna måtte nypa sig i benet hur hårt som -hälst, så blev hon inte vaknare. Och allting var för tydligt och för -sammanhängande för att likna en dröm. - -Bakom sin stol hade hon en betjänt i livré, stel som en bildstod, utom då -han räckte ut armen efter ett fat, en tallrik eller en karaff. - -Till höger vid bordet smilade ett vänligt gubbhuvud; så litet, ack, så -litet var det huvudet, att hon knappast sett något så litet huvud. Och -fullt med små fina streck och veck hade det kring sina stickande ögon och -sina tunna läppar. - -En svart sammetskalott hade gubben på hjässan, hans tinning- och nackhår -lyste alldeles vitt, och han var klädd i en lång rock, som nådde från -huvud till fot och knäpptes med en oändlig massa knappar ända upp i -halsen. Nanna förstod, att det var en katolsk präst, och hon förundrade -sig, att han inte bar dolk och såg elak ut, vilket hon läst i böcker, att -de katolska prästerna gjorde. - -Men den tyste gamle prästen glömdes alldeles för grevinnan, som satt mitt -emot honom och vid bordets och Nannas vänstra sida. Även grevinnan var så -olik fjortonåringens föreställningar som gärna möjligt. - -Nanna hade föreställt sig katolska grevinnan såsom en lång och mager, -blek och hålögd gammal kvinna, med ett ständigt allvar över det gula -ansiktet och en förtärande glöd i de djupa ögonen. - -I stället hade »Ers högvälborenhet», som prästen och betjänten kallade -henne, en frisk och ganska hög färg, en smula högre på näsan, som var -lång, böjd och kraftig. Den röda ansiktsfärgen syntes så mycket rödare -mot det glesa, vita håret, som var benat och i nacken slutade med en -lustig liten knopp, genomstucken av en silverkam med grevekrona. - -Den satta, buttiga gamla gestalten, som var livlig och rörlig, var klädd -i en fotsid, lös klänning av svart sammet med vida, hängande ärmar. -Klänningen var olik alla, som Nanna dittills sett. Den hade varken -garneringar eller plisseringar, ej ett broderi, ej en synlig knapp. Den -hölls ej upp av krinolin -- såsom mammas och fasters och systrarnas -klänningar vid högtidliga tillfällen. Den föll alldeles fritt och släpade -en smula. Enda prydnaden var en bred spetskrage, som omgav den bara, -knubbiga halsen och räckte ner över skuldrorna. - -Sådan hon var, enkel och osmyckad, utan armband och guldkedja, och med -sitt kraftfulla, muntra ansikte kring de spelande, svarta ögonen, tycktes -hon sin unga gäst på en gång oanad och välbekant. - -Grevinnan var, i allt utom dräkten, mer lik en kär gammal släkting än det -hemlighetsfulla, katolska spöke, som Nanna så länge fruktat. Värkligheten -påminte om faster Jeanette. När värdinnan skrattade, ekade det nästan av -fasters klingande mässingsstämma. - -Och grevinnan skrattade i kväll, så ofta hon inte pratade. Det var hon -ensam, som höll målron vid makt. Den gamle prästen endast smilade fint -med små fryntliga rundblickar. Betjänten rörde inte en muskel. Och Nanna -fann ej ett ord för idel häpenhet och matlust. - --- Skänk i mer av rödvinet, Christophe -- så ja, men späd upp med vatten! -Mer legymer! Hahaha, ser ni, pater, en sådan välsignad aptit la petite -Nanon håller sig med! Mon dieu, que c’est amusant que ça! En voyant la -petite manger je deviens rêveuse -- malgré moi je pense aux temps passés. -Je souhaiterais que monsieur le comte vivrait et verrait -- mais enfin, -de son ciel il la voit et la bénit, n’est-ce pas, mon père? Encore un peu -du rôti, Christophe -- hahaha, ser ni, pater, ser ni, vi tina till sist -upp vår lilla snödriva! - --- Non, merci, madame la comtesse, rien de plus, svarade Nanna skyggt, -mera av instinktiv finkänslighet än av stolthet över sin kunskap. - -Grevinnan gjorde en rörelse med ögonbrynen och log mot henne. - --- Mais en vérité, vous avez appris français, ma petite, et très bien, -ça me semble, vous n’avez point d’accent! N’est-ce pas, mon père? -Maintenant notre café dans le petit salon, Christophe -- et du lait pour -mademoiselle! - -Lilla salongen med gyllenläder och sirliga, krönta möbler i guld och -blått syntes Nanna vackrare, än något hon sett. Från väggarna strålade -röd- och vitsminkade skönheter och pudrade eller pansrade stormän i -gyllene, ovala, rosetthängda ramar. Brokiga kinesiska vaser, fyllda med -blodbok, stodo på låga, förgyllda små bord. I hörnet ruvade en gammal -spinett, stum, orörd kanske sedan decennier. - -Från sin plats vid den susande cheminén lät Nanna förlägen blicken vila -sig från all härligheten ute på den snöiga parken, som spökade fram ur -den tidiga vinterkvällen. - -En blandning av lycka och blygsel fyllde henne. Varigenom hon förtjänt -allt detta, begrep hon ej -- ty detta liknade belöning i stället -för straffdom. Hon kände, att hennes värdinna slösade sin godhet på -en ovärdig. Grevinnan visste ju ingenting om hennes äventyr, hennes -förseelser. Skyggheten gömde allt sådant bakom de stumma flickläpparna, -men även om Nanna blivit tillfrågad, uppmanad att skrifta sig, skulle -kanske ej ett ord förrått någonting. Vad hon förtegat för far och mor, -hur skulle hon kunnat röja det för en främmande? - -Nu ställde grevinnan kaffekoppen på det lilla åttkantiga bordet, högt -som en pall, vilket på trissor rullats fram till hennes fötter, och -gav en vink åt betjänten. Hennes högvälborenhet hade försjunkit i en -tankspriddhet, som bjärt efterträdde pratsamheten vid middagsbordet. - -Patern fattade tystnaden som en antydan. Han steg upp ur sitt bekväma -hörn och bugade sig för sitt förnäma biktbarn. Till svar böjde hon -huvudet inför honom, medan han gjorde ett korstecken över henne. Därefter -vandrade han långsamt ut ur salongen. - -Nanna och katolska grevinnan voro ensamma. Flickan ville, i tanke att -hennes högvälborenhet önskade vila, följa efter patern, men grevinnan -vinkade henne i stället närmare. - --- Mon enfant, sade hon vänligt, -- je veux te parler de quelque chose -d’importance. - -Nanna vidgade sina runda ögon och satte sig på en pall vid hennes fötter. - -Och medan grevinnan höll hennes hand och tankfull lät blicken vila i -mörkret därutanför, började hon tala till sin lilla gäst i en ton och med -en förtrolighet, som ännu ingen begagnat mot Nanna. - -Flickan svalde och skiftade färg, så underligt föreföll henne hennes -läge. Så nytt syntes henne det sagda, så sällsamt fann hon det, att en -främling skulle säga henne allt detta. Det var idel ohörda ting -- inga -böcker, ingen människa hade yppat något av detta för henne. Ting så -ofattliga och ändå så naturliga -- förklarande mycket av det, som utgjort -de gångna veckornas gåta. Ting, som lugnade och varnade på samma gång. - -Hon sänkte huvudet. Hon erfor än en gång den känsla av blossande skam, -hon erfarit nyss ute i badrummet. Det kändes som att klä av sig än en -gång och inför obekanta ögon. - -Men tröst var att ej längre tro sig spetälsk, att veta sig sund och sitt -tillstånd naturligt, att få en blick in i sin egen själ, på samma gång -man lärde förstå sin egen kropp. - -Och så skönt och gott det kändes att höra den kraftiga stämman, som för -Nannas skull gjorde sig len och utan begriplig orsak stundom tycktes -fylld med tårar, tala goda, varma ord till en främmande, ensam liten -flicka, liksom om hon ej längre vore en främling. - -Till sist tvang själva stämman så uppmärksamheten till sig, att Nanna -nästan upphörde att lyssna till meningen för att endast fånga klangen -- -tonen av sökande, smekande ömhet. - -Katolska grevinnan satt alltjämt med Nannas hand i sin och tittade ut i -natten. Hon varken strök eller klappade handen, endast höll om den med -ett lugnt, moderligt grepp. Över parken jagade tunga vintermoln, medan -ett sorl av lösta droppar susade från de snöfläckiga, allt svartare -häckarna och träden. Det töade. Och i samma tonart som droppet, allt -blidare och lågmäldare talade rösten, hemligt upprörd, tycktes det, -smältande än i glädje, än i sorg. - -Annorlunda kunde ingen släkting tala. Annorlunda kunde ingen mor upplysa -sitt barn om dess egen framtid och om livets hemlighet. - -Det tycktes, som om den talande allt mer talade sig ut ur sig själv och -sin omgivning. Hennes ord ryckte henne själv med sig. Hennes stämning -blev till en inbillning, inbillningen till värklighet. - -Ett par gånger nämnde grevinnan sin skyddsling vid namn, men ena gången -missade hon sig och kallade Nanna för Antoinette. - -Och vid det namnet böjde sig hennes högvälborenhet ner över henne, kysste -hennes panna och drog henne intill sig. - --- Säg, ma petite, vill du alltid stanna kvar hos mig, säg? - -Grevinnans röst lät så upprörd, så sliten av ett slags förtvivlan, -flickan ej förstod, att Nanna ej nändes säga mot. - --- Oui, madame la comtesse, svarade hon lågmält. - --- Och vara min egen lilla dotter, ma chère petite? - --- Oui, madame la comtesse! - --- Och ej längre heta Nanon, men Antoinette, Antoinette ma chérie? - --- Oui, ma -- dame la com -- tesse! - -Nanna kunde i sin förlägenhet och rörelse ej svara annat. Hon kände -fläkten av det bedjande gamla ansiktet tätt över sig. - --- Säg maman, viskade grevinnan och höll andan. - --- Maman, svarade Nanna med huvudet mot hennes bröst, men tårarna runno -utför flickans kinder. Det var Nannas tårar blandade med grevinnans. Och -den lilla prästdottern kände det, som om hennes avlockade »maman» varit -en dålig, en mycket dålig handling. - - - - -XVI. - - -Livet på Herrevall liknade en vacker saga. Den gamla gården var en -sagobok, full av plansjer, lika brokiga som de där hemma i bokkammaren -över Wilhelm Tell eller Sancta Genoveva. - -Grevinnan liknade en vänlig fé, vars godhet var utan gräns, och som -aldrig kände trötthet. Lika lätt på foten som en liten flicka strövade -hon omkring överallt med Nanna vid handen eller tätt efter sig. Och var -hon gick fram, lyste plansjerna i guld och underbara färger. - -På spinetten i lilla salongen hade en gång kungliga fingrar spelat. -Det stod ännu som ett skimmer av puder och en doft av torkade rosor -omkring den; i de nötta tangenterna tyckte sig Nanna se märkena, där -prinsessornas korppännor knäppt fram muntra eller vemodiga menuetter och -gavotter. Det blev strax en vacker tavla av blå eller rosig atlas, av -vitt silke och gyllene tränser, som skimrade i solen. Det blev till ett -kvitter av prat och skratt, som susade ut genom fönstren och dog bort -mällan trädgårdens höga, klippta häckar. - -Mot salskaminens järngaller hade en biltog storman värmt sina våta och -frusna fötter. Hans sprängda holsteinare hade legat rosslande framför -trappan, och ur stallet hade hans värd valt ut sin bästa ridhäst -till ersättning, medan flyktingen, med sitt mörka ansikte skuggat av -allongeperuken och den blottade värjan över knät, vilat ut mällan tvänne -dödsritter. - -I ett av rummen -- man visste ej mera vilket -- hade en höglärd och -högättad man intagit sin bröllopsmåltid med en lågättad bonddotter -- -innan ödet drev honom vida vägar, från land till land, till en grav i en -fjärran stad. - -I de gamla murarna, som här och var voro äldre än slottet, kunde man ännu -hitta ingrodda kanonkulor -- minnen och märken av strider i forna dar. -Och ändå var Herrevall varken ett av de största eller ett av de äldsta -gamla herreslotten -- Nanna hade föreställt sig motsatsen, men måste ju, -om än med häpnad, sätta tro till den goda féns utsago. - -Där Herrevall nu låg, hade fordom rest sig en långt mäktigare borg med -torn och vallar och gravar och med en krigsbesättning så manstark, att -skaran räckt från porten ända till Ystads By. Då hade borgens herre fört -krig mot själva rikets konung. - -Ja, så gamla voro slott och bygd, att en slottsherre på 700-talet -skickats som sändebud till Karl, frankernas store konung, sedan käjsare … - -I varje vrå av de gamla tomterna kunde man hitta minnen av dåd och -överdåd. Vid en vink av den goda féns hand tillreddes kostbara, -gammaldags gästabud. Gemaken behängdes med dyrbara, vävda bilder, golven -täcktes med kransar och ruskor. Springbrunnar sprutade röda och gyllene -vinstrålar i sol- eller måneglans. Facklor sprakade längs alléerna i -ändlösa rader. Styckeskott skrällde, solar och rakethjul svängde och -susade och överstrålade stjärnorna. Och medan herrar i sammet och damer -i silke trådde sirliga danser, spelade en konsert av flöjter, oboer, -klarinetter, trumpeter och pukor, så att genljudet hann ända till lägena, -där Sundets fiskare och strandrövare vaknade upp och lyssnade. - -Nanna lyssnade själv. Hon glömde nästan, att fästen var avblåst för flere -hundra år sedan. - -I en åker hade man funnit en avbruten värja -- man hade av vapnet på -ytterknappen gissat sig till ägaren. Det var en hög herre, som för ett -brott fråndömts adelskapet och livet -- men om honom och hans öde rådde -grevinnan alla förståndiga att hällre tiga än illa tala. - -Under golvstenarna i Toftarps kyrka vilade den olycklige riddarens -huvudskalle. Och i koret ovanför förvarades ett betsel, som tillhört en -häst, vars snabbhet en gång räddat landets konung, sedan ägaren självmant -kastat sig ur sadeln och låtit sitt liv i fiendelederna. - -I boksalen förvarades böcker, så gamla och vördiga, att de buro hål efter -kedjorna, med vilka de varit fängslade vid muren. Där stodo luntor i rad -under rad, hylla vid hylla, så att Nanna aldrig trott världen äga så -många. - --- Här existerade ett bibliotek, sade grevinnan med stolthet, -- innan -det fanns en skriven bok i hela staden Stockholm. - -Gamla kartor funnos där, som visade världen mycket mindre och underbarare -än nu -- fylld med drakar, som simmade på havet eller flögo omkring i -luften, och bebodd av folkslag, så underligt skapade, att varken museum -eller naturhistoria förvarar deras likar. - -Glaskupor funnos där med sällsamma vätskor i -- ännu såg det ut, som -om trollmannens gullklimp legat kvarglömd på deras botten. Pärgament -förvarades där med konstigt hoptrasslade cirklar och långa latinska eller -grekiska namn och formler -- i deras spindelnät kämpade kanske ännu den -ande, som trollmannen sökt behärska i livstiden. - -Här fanns lärdom, som fordom hetat häxeri, och vidskepelse, som fordom -hetat lärdom. Och här fanns lärd och krånglig villfarelse, som en gång -fram i tiden kanhända skulle heta sanning. - -Här bevarades namnen på landsförrädare, som stigit till rikedom och -anseende, därför att de svikit sitt fosterland och troget hållit sig -till erövraren. Här höljdes med skam och begabbelse, med dödsdom och -landsflykt minnet av sådana, som för sin trohets och ståndaktighets skull -råkat vilse bland underliga medmänniskor. - -Och djupt under gemak och kök och visthus och källrar gömdes fängelserna --- besynnerliga, trehörniga stenkamrar, så byggda, att ett framflyttat -järngaller kunde göra dem snävare och snävare kring fången. Till sist -måste han stå upprätt i själva fönstergluggen. Kamrarna voro låga och -mörka. Man måste böja huvudet i dörrvalven. Fukten rann i svarta strimmor -längs de kalla murarna. Stundom hängde gluggen, som också var dörr, högt -uppe över fångens huvud … I ett källarhörn låg en stor hög järnskrot, -sällsamma redskap med taggar och tänger, ringar och trådar, trissor och -häktor -- men om dem visste grevinnan intet besked, hon gick dem förbi, -så hastigt hon kunde. - -Slottet var en outtömlig bilderbok, grevinnan tröttnade aldrig att vända -i de brokiga tavlorna, Nanna aldrig att beundra, njuta deras skönhet -eller ryslighet. Ett barns njutning är ofta blandad med rysningar; och -intet stegrar så den unga glädjen som de kalla kårarna inför det hemska -eller spännande. - -Nanna igenkände i bilderboken, märkligt nog, samma värld, som Candide -öppnat för henne på prästgårdsvinden. Men det som i Candides sällskap -isat och modfällt henne, det värmde och lyfte henne här. - -Candides blommor voro isblommor eller pappersrosor. Här fingo rosorna sin -färg och sin doft, och de växte i sagans underskog. Den goda fén strålade -god och mild mitt ibland dem, och där Gullerödsklockaren hånskrattat, -lyfte hon sina händer till ett välsignande korstecken och brusade -orgelackorden högtidligt från det gamla slottskapellet. - -Vackrare än alla tavlor var i alla fall bilden av Antoinette, sådan -Nanna redan i hundra olika belysningar såg och kände henne. I slottets -alla härligheter hade Antoinette en gång haft del; Nanna förstod, att -de för grevinnan blevo så mycket härligare vid glansen av de vackra -svarta barnaögon, som en gång tindrat emot dem. Hon förstod, att »Toni» -nu på något sätt var uppstånden, och att, där grevinnan och hennes gäst -vandrade genom salar och gångar, de tu hade en tredje osynlig emällan -sig. Och Nanna älskade redan den osynliga som en syster, bad för henne i -sitt hjärta, gnolade sakta med i den sällsamma täxten till orgelmusiken. - -Nanna lopp, utan att veta det, en allvarlig fara att bli papist. Här var -det sovande slottet, och blott en irrande och ridderlig Candide kunde -ännu rädda henne. - - - - -XVII. - - -»Petit oiseau, som trippade vid min sida liksom -- liksom Antoinette i -dag! Hon var knappa tretton, när hennes pappa dog -- Bayard, pauvre, jag -lät genast skjuta hästen, som kastat honom av. Det var kanske en synd --- miserere me -- jag rådde inte mig själv, jag hade varit i stånd att -misshandla djuret för olyckans skull. Jag tålte inte se Bayard, men minns -ännu skriet, när --. - -»Vad pratar jag om, Toni, vad pratar jag om? Du såg ju aldrig vare sig -greven eller Bayard. Mais de son ciel il te voit et te bénit, Toni! - -»Petit oiseau, hon hade sitt ponnyspann och sin ridhäst -- alltsammans -lät jag skaffa ur världen, jag minns inte längre på vad sätt. Det var -kanske grymt, men sorgen gjorde mig grym -- miserere me, priez pour moi, -mon père! - -»Petit oiseau, hon sprang i park och salar, sprang med små fågelsteg --- hon var ej stark, liknade en sjuk liten fågel, men läkarna spådde -henne i alla fall ett långt liv. Jag hade varit i stånd att väga deras -medikamenter i guld den tiden -- och än i dag, ack, ännu mera i dag, Toni! - -»Hennes far avgudade henne, bar henne på armarna, liksom han bar mig -- -i allt, som rörde henne, tog han del, som om också han varit hennes mor. -Och alltid ville han se mig speglad i henne. ’Se, _så_ brukade din mor -sitta och drömma, när hon ännu var fröken,’ sade han. ’Och _så_ flitigt -satt också hon vid sin båge en gång, och _så_ snäll var också hon i sin -Numa Pompilius.’ - -»Ack, greven var ett mönster som make -- skulle du få höra annat, mon -enfant, så tro det inte, men erinra dig, vad jag berättat dig! Han var -ett mönster, och när han ofta predikade: ’Likna din mamma, tag efter -henne i allt, i allt,’ så kunde jag varit frestad att säga: ’Imitez votre -père, mon enfant, likna i stället din far i kärlek och uppmärksamhet!’ - -»Men Antoinette trivdes ej riktigt i vårt klimat, pauvre petite -- hon -var klen, men så vacker: ack, du skulle sett henne, ni skulle känt -varandra -- fast kanske ni i alla fall inte känt varandra då! Hon -vistades mäst i Nizza -- i Nizza sommar och vinter, utom den sommaren -pappa föll -- föll ifrån. - -»Jag sjuknade, och du -- Antoinette, menade jag, imiterade mig -- -också hon blev sjuk, hårt sjuk. Hon dog -- ack, att hon tagit mig med -sig i graven! Är det synd att tänka så -- priez pour moi, mon père! -Ack, läkarna, de skälmarna, jag hade varit i stånd att låta hänga dem -allesamman -- om det varit i de gamla, galna, förnuftiga tiderna! - -»Antoinette, varför skall man mötas för att skiljas? Varför skall man -födas för att dö? Antoinette -- hon hade ett manér att sitta och se -på mig ibland, som om hon tänkte: ’Chère maman, maintenant je vais -m’envoler! Nu flyger jag från dig, mamma! Petit oiseau, petit fripon! - -»Ack, Antoinette, varför kan du inte alltid stanna här hos mig? Varför -skall du behöva tänka på alla de andra? Varför skall du ha en pappa -och en mamma? Varför skall du ibland sitta och betrakta mig, som om du -tänkte: ’Chère maman, maintenant je vais m’envoler!’ - -»Antoinette, säg -- jag _är_ ju din chère maman? Riktigt! N’est-ce pas? - -»Ack, Nanon, förlåt mig -- priez pour moi, mon père!» - - - - -XVIII. - - -Varför Vilhelm, sedan kamraterna förlorat hoppet, fortsatt sin spaning, -stod ej rätt klart ens för honom själv. Han såg, att Gustav och Daniel -ondgjordes över hans nit, och förstod, att hans välmening näppeligen -genast skulle skörda tack av alla i prästgården. Om han värkligen -återfann den försvunna, skulle hennes bröder finna sig trädda för nära. - -Tvivelaktigt var också, om han beredde Nanna någon glädje med att -återföra henne. Hon misstrivdes i hemmet. Hon hade frivilligt begett sig -hemifrån, vände kanske ej frivilligt tillbaka. Ty att sigenarna kunde ha -ett finger med i spelet, fann han föga troligt. - -Men kom han igen med oförrättat ärende, skulle han mötas av all den köld -och allt det hån, hans förrådda åsikter uppkallat mot honom. Finge han -slutligen en jobspost att bära till prästgården, vore det knappt lönt att -ens bege sig dit. - -I alla fall strövade och spanade han. Han hade upptagit det spår, han -trott sig ha upptäckt, hittills dock utan framgång. Uppe före solen, -unnade han sig ej rast, förrän natten låg oigenomtränglig. Han logerade i -bondgården, men måste nödga betalningen på sitt värdfolk. - -Kan människosjälen överhuvud förklaras, så sammansatt varje känsla och -varje beslut i grunden är? Vilhelm fann det underligt, men det tycktes -honom, att vad han gjorde, berodde endast av själviska grunder. Han kände -det, som om hans inre lugn hängde på, att han åter visste prästdottern i -säkerhet. Hans samvete skulle ej bli tillfreds, innan han fört Nanna till -hennes anhöriga i Gulleröd. Hans ögon skulle inte sluta sig i drömfri -sömn, så länge de innerst buro bilden av gamle kyrkoherdens kvalfyllda -blick. - -Ibland lämnade honom också dessa skäl likgiltig. Någonting annat, än -mera själviskt bevekte honom, jagade honom utför vägar och stigar, genom -skogar och kärr och skärpte hans uppmärksamhet, tills den liknade en -gammal jägares. - -Ibland liksom brände det till i bröstet, och han skulle velat skänka -vad som hälst, själva sitt studentbrev, tyckte han, blott för att få -en skymt av den tafatta, långbenta flickungen med de bedjande, oroliga -rådjursögonen. - -På annandagens töväder kom en nattfrost och därefter ett nytt, ymnigt -snöfall, som alldeles täckte, vad som tilläventyrs kunde ha funnits av -gamla spår. - -Så gingo tre korta vinterdagar. Att Nanna under hela denna tid, kanske -dag och natt, kunde ha tältat i skog och mark, var högst otroligt. Hon -måste i så fall förfrusit, så mycket mer som hon kanske också hungrat. -Men även det otroliga måste prövas -- vid äventyr, att det till sist -kunde befinnas vara värklighet. - -Levde hon, måste hon nu förråda sig genom nya spår och genom påhälsningar -i grannarnas gårdar och stugor. Så täta blevo Vilhelms besök och så -ivriga hans förhör, att den tröga befolkningen började få inträsse och de -yngre drängarna självmant biträdde vid spaningen. Under vintern hade ju -bönderna gott om tiden. - -Fortfarande intet spår -- ej ett fotsteg, ej en trasa, ej en skymt. - -Nyårsaftonen strax efter frukosten -- Vilhelm stod just i begrepp att -bege sig ut, och moran packade matsäcken -- trädde länsmannen med två -fjärdingsmän in till Anders Svens. - -Moran hajade till en smula, men far i huset förblev lugnt sittande med -benen uppdragna i kakelugnsbänken och långpipan i munnen. - --- God dag i stuan, hälsade kommissarien, som ville visa sig gemytlig. - --- Go da, svarade Anders med en nick, men utan att ta pipan ur mun eller -lyfta på mösskärmen. - --- Ja, det är den här historien om kyrkoherdens Nanna, förklarade länsman -i sin spruckna falsett, som han fåfängt sökte få att låta »gemen». - -Vilhelm bleknade. - --- Har kyrkoherden anhållit hos kommissarien --, frågade han och darrade -på målet. - --- Ja, jag ska låta anställa skallgång, upplyste länsman och granskade -misstänksamt studenten. -- Vet han något, så ut med det! - --- Visste han något, svarade mor Anders Svens i Vilhelms ställe, -- så -stod han välan inte här i stuan nu! - --- I kan låta honom själv tala för sig, skrålade länsman för full hals, --- och I, Anders Svens kan gärna lätta på huan för konglig majestät och -kronan. - -Anders Svens log brett, men flyttade varken på mössa eller pipa. - --- Jag snackar allri mä länsman, svarade han tryggt, -- strajs etter ja -har edet.[12] - -Moran slog upp ett skallande skratt, och i själva fjärdingsmännen -kluckade det av munterhet. Men kommissarien mulnade till. - --- När jag frågar, sade han strävt, -- skon[13] I svara. Det är så -förordnat och påbjudet. Och nu skon I lämna man och hund till skallgång. -I bler väl mjukare, tillade han lägre, -- äss[14] ja kommer en gång och -pantar för skatten. - --- _Äss_ I kommer, svarade Anders och strök en fosforsticka mot byxbenet. --- Men äss I vill söka flickan, kan I söka’na utanför mina dörrpäla. - --- Jag talar med den där, röt konungens illa sedde sändeman och pekade på -Vilhelm. -- Har I sett den efterlysta? - --- I hennes hem, svarade Vilhelm, -- som gäst över julen i Gulleröds -prästgård. Sedan har jag inte sett till henne, men sökt har jag i dagarna -fyra och snart fem. - --- Ja -- så, mån tro det, undrade länsmannen sävligt, -- en sån herreman -har osse sökt -- mäst oppåt herregåren, kan tänka? - -Vilhelm svarade ej. Länsman tog hans tystnad för medgivande. - --- Bondvägarna har han väl inte extemerat, men där är det skallet ska -gå, triumferade kommissarien och vände sig mot dörren. -- Vi komma igen, -Anders. Marsj, gubbar! - -Vilhelm lyddes ej till bondfolkets glam och speglosor, sedan kronofolket -avtroppat. Han grundade över den nya tråd, kommissarien i sin välvishet -räckt honom. - -Samtidigt greps han av häftig oro. Nu befalldes ju man ur huse. Kronan -anställde jakt. En kedja knöts, som måste fånga det skyggaste villebråd. -Och för drevet med dess jägare och stövare måste stackars Nanna till sist -jagas upp och fram. Men vilken jakt! Och vilket hemfölje för en skygg och -späd ung flicka? - -Han kände, att han _nu_ kunnat hjälpa att gömma henne, försvara henne -mot hela socknen, mot föräldrarna, kronan, alla. Bröstet bultade. Ögonen -lyste. - -Vilhelm tog avsked och skyndade ut. - -Herregårdshållet hade han hittills lämnat outforskat. Det hade synts -honom för tättbebott. Ingen kunde väl falla på den tanken att gömma sig -mitt i en by! - -Men _om_ hon nu ej fanns i byn -- om hon gömt sig på själva slottet! - -Det var det orimligaste -- som kanske var det troligaste! - -Han kom att tänka på de antydningar om grevinnan, som sipprat fram -i prästgården. Hennes avstängdhet, främmande religion, änkestånd, -barnlöshet. - -Han mindes spannet, som passerat späjarna på skogsvägen. Ho anade, vad -som kanske just den stunden -- eller tidigare eller senare -- gömdes i -den vapenprydda gamla droskkuren? - -Med en iver, som om vissheten med ens dagats för honom och det gällt -förekomma ett mord, skyndade Vilhelm än en gång förbi den lilla -kyrkogårdsmurens översnöade taktegel. Nu bar kosan åt motsatt håll. - -Det tog en halvtimmes vandring på drivkantade skogsvägar, innan han fick -slottet i sikte. När han passerade herregårdsbyn, förstod han det lönlösa -i att söka flyktingen där. Dessa stugor av ohuggen gråsten med sina små -skumma fönster, spräckta rutor och söndriga halm- eller tegeltak lockade -ingen bortskämd liten prästdotter. - -Men där, en kvart senare, där lyste det fram, kalkvitt med svart -skiffertak och vita skorstenar, i en uthuggning i skogen, Herrevalls -slott. - -Ovan häckarna varsnades ej stort mer än övervåningen och mällan dem -en trädgårdsdörr och nedervåningens två höga mittfönster. Byggnaden -var på avstånd ej vidare imponerande, såg nästan ut att ha varit ämnad -till änkesäte eller eremitage -- så försvann den mällan de väldiga, nu -vitmenade skogskulisserna. - -På andra sidan vägen såg blicken genom en rad uthuggningar i skogsmurarna -en avlägsen, solspeglande isrand. Även där bortom skog. Hela insjön låg -tydligen inom godsets råmärken. - -En del av dessa skogsområden hade Vilhelm redan genomströvat. Andra voro -nytt land. Här fanns gott om utrymme för en folkskygg flicksnärta. - -Men mittöver, åt andra hållet, reste sig det vita slottet. Nedervåningens -mittfönster betraktade späjaren likt två stora, bevakande, sugande -ögon. Vart han spanade, lockades till sist blicken mot dessa fönster. -De tycktes vilja honom något; de visste och väntade och på samma gång -fruktade och önskade honom i sin närhet. - -Vilhelm mindes nu tydligt, att farbror kyrkoherden en gång i Nannas -närvaro berättat om änkegrevinnans åstundan att få råka hans yngsta -dotter. - -Studenten vandrade vidare likt en sömngångare; efter tio minuter stod -han i gapet på herrgårdsallén. Tveksam svängde han in mällan dessa -rader av kalkade stenar, nu halvgömda i snön, och mällan de avlövade, -snöspräckliga almarna. Dragen efter snöre, stängdes uppkörsallén vid sin -övre ända av en byggnadsprofil, kanske förvaltarbostaden. - -Vandraren hann genom trädens stränga, nu taklösa arkad och förbi -flygelbyggnaden och stannade tvehågse på en gårdsplan, fylld med -översnöade rabatter och begränsad av tre, fyra boställs- och -ekonomibyggnader, alla vitkalkade och förenade med en mur, bakom vilken -skogsparken sträckte fingrarna av sitt vinterskelätt. - -Allt vilade vitt och dött, men i nästa ögonblick, medan han ännu -tvekade, kom en täcksläde bjällerklingande upp ur portvalvet mittemot -huvudbyggnaden. - -Släden stannade nedanför trappan, utan att någon gjorde min av att öppna -vapendörren. En betjänt sneddade i sakta mak planen och knäppte gående -sina handskar. I släden fanns alltså ingen, den väntade ännu på sina -åkande -- någon i slottet skulle fara ut. - -Vilhelm förstod, att han med en smula tålamod snart skulle få sin -nyfikenhet stillad. Fanns flickan på herregården, var det klart nog, -att hon skulle med på åkturen. Hästarnas yviga nät, deras rika ståt med -bjällror och rödvita silkestofsar gällde kanske enkom en liten övermaga -passagerare. - -Fem vänteminuter ökade främlingens djärvhet. Han låddes varken om kuskens -trägna klatsjande eller om betjäntens tillrop och handvinkar. Han ämnade -inte låta jaga bort sig, innan han fått visshet. Han måste råka Nanna, -innan drevet spänt sin jägarkedja också kring herregården. Måste vädja -till hennes egen fria vilja, innan våldet grep in med hårda nävar. - -All skygghet, alla hänsyn hade fördunstat, när han satt foten på översta -trappsteget och, snuddad av silkessnärten, av all kraft bultade på med -portklappen. - -I samma ögonblick slogos dörrarna upp. Ett äldre, undersätsigt, rödlätt, -ompälsat fruntimmer blev synligt och tätt bakom henne, mällan två -betjänter, Nanna. - -Nanna -- och hur förvandlad! Det blyga råkidet hade fått ett stadigt, -nästan hårt uttryck i blicken. Ansiktsfärgen var sund och hög, huvudet -hölls rakare på sin smala nacke, gången hade fått en mjukare svikt, som -berättade om nyförvärvad känsla av sin värdighet. I det oregelbundna -skolflickansiktet fanns redan något, som lovade kvinna och -- skönhet. - -Fruntimret, damen -- som han förstod måste vara grevinnan -- hade -spörjande mönstrat honom; och Vilhelm hade med en djup bugning och hatten -i handen samlat sig till ett tilltal. Nu skred Nanna över tröskeln. Nu -såg hon honom. Sista steget spratt till och blev kortare. Hon hade känt -igen honom. - -Han mötte hennes blick -- men på en gång undvikande och stolt, tycktes -den ej vilja veta av honom. Hon knappt skiftade färg, och hon sänkte ej -pannan. Han bedrog sig ej: i den bruna, djupnade blicken bodde ett agg, -en stelnad smärta, en förhårdning likt trots eller hämdkänsla. - --- Nanna, sade han bevekande. - -Grevinnan gav en vink åt betjänterna. - --- Quel est cet homme-là, frågade hon, omskrivande en befallning. - -Vilhelm fattade sig raskt. - -Han hade kastat en hastig blick på sina kläder och trodde sig förstå -misstaget. Hans klädsel hade farit illa under dessa strövdagar i skog och -mark i alla väder och väglag. Med ränseln på ryggen, det grova, åtspända -läderbältet, byxorna nerstoppade i stövelskaften och den vida slokhatten -på nacken, liknade han mera en stråtrövare eller långväga, vandrande -gesäll än en liber studiosus -- om nu det sista betydde något inför en -grevinna. - --- Madame la comtesse, började han och begagnade till självförsvar de -förnämas tungomål, -- je vous demande mille pardons. Mais le père et la -mère de cette jeune fille -- - --- Ah la la, avbröt grevinnan otåligt, nästan förbittrat, som om han -vidrört en sårbar punkt i hennes stämning, -- nous allons nous promener -ensemble dans les bois -- après le retour peut-être -- - -Hennes högvälborenhet nickade en uppmaning åt Nanna och skred skyndsamt -utför trappstegen, medan flickan ilade förbi henne. - --- Prenez garde, madame la comtesse, ropade han med smärtsam iver, -- que -la jeune fille ne soit vue par les gendarmes -- - -Det var ovisst, huruvida de grevliga öronen uppfattat hans varning; Nanna -hade väl ej ens uppfångat den. Hennes högvälborenhet steg hastigt in i -kuren, där flickan försvunnit före henne. En betjänt sprang upp bakpå. De -två andra motade studenten utför trappan. - -En klatsj som en pistolknall, ett ryck i bjällrorna, och slädstassen gled -bort med nätet svävande likt en sky och tofsarna gungande likt små röda -och vita lågor. Det hela liknade så nära som möjligt en flykt för en -fiende. - -Med en sällsam sveda i bröstet och en hettande rodnad på kinderna -avlägsnade sig Vilhelm från slottsgården. Han kände sig som en slagen -fältherre, han hade med skymf blivit jagad från valplatsen. - -Hans strövtåg hade visserligen krönts med upptäckten, och hans oro för -Nannas räkning borde vara förbi. På slottet gick det ingen nöd på henne --- så mycket hade han sett -- och grevinnan skulle veta skydda henne till -och med för kronobetjäningen. För Vilhelm återstod endast uppgiften att -underrätta prästgården; även där skulle snart oron vara över. Ett par -timmars förargelse endast -- sedan skulle farbror kyrkoherden egentligen -känna sig smickrad av äran; han skulle kanske låta bero, tills hennes -högvälborenhet självmant skickade tillbaka sin fånge. - -Intet av detta förslog som tröst åt den unge studenten. Ännu ville det -ej klarna i hans aningars dunkel, men starkare än förut kände han, -att hans ihärdighet haft annan botten än de andras. Minnet av den -undvikande blicken sved och brände som ett sår. En fjortonårings tystnad -förödmjukade djupare än grevinnans högdragenhet och betjänternas -näsvisheter. - -Han kände det som en sjukdom, växlande mällan mattighet och oro. Under -den svidande och frätande plågan sög ett slags hunger, som ej var i släkt -med magens. Den hade i all sin otillfredsställdhet stundom någonting -angenämt, ljuvt, som mitt under svedan svalkade och berusade. - -Vilhelm förströdde väntans timmar i slottets nära omnäjd. Han samtidigt -pinades och njöt av sin väntan. Han kom sig knappt för med att räkna -timmarna; men de syntes honom ömsom långa och korta, ömsom gråa och -rosiga. - -Varifrån hans glädje rörde, visste han väl ej själv, ej häller, hur han -fick lusten att sjunga. Det hade aldrig varit bevänt med hans röst och -inte häller med hans sånglust, även om hans barndom infallit i Otto -Lindblads decennium. Men i de tysta skogarna, där grevinnans bjällror -annars endast tävlade med talgoxen och nötskrikan, skulle man nu kunnat -höra en ung, blekhyad student med små pepparbruna ögon gnola melodierna -till _Hulda Rosa_ och _Till skogs en liten fågel flög_ och bägge med -oförmodat uttryck. - -Kort före skymningen, äntligen, kom täcksläden pinglande. Vilhelm iakttog -den från sitt gömställe med brinnande blick och stark hjärtklappning. -Modet svek honom att följa efter och äventyra ett nytt avskedande på -själva trappan. - -Den plan, han hyste, var, när allt kom omkring, ännu djärvare. - -På omvägar smög han sig in i trädgården, och från en berså, hög som ett -torn, bespäjade han manbyggnaden. Han hade lagt märke till, att gångarna -närmast slottet voro skottade, och därav slutit, att de användes som -vinterpromenad. Och kanhända -- stod trädgårdsdörren rentav origlad. - -Några spända minuter förflöto under ovisshet. Att fingra på en riglad -bakdörr kunde ha sin fara med sig i dessa tider. Såg man därtill ut -som en landsvägsriddare, kunde man lätt bli mottagen som en sådan; och -på de stora godsen sutto kulorna löst i betjänternas terzeroler och -ryttarpistoler. - -Studenten hade beslutit våga försöket, då han häjdade den framsträckta -foten. Om slottshörnet hade dykt upp en manlig gestalt -- vid närmare -påseende en gänglig gubbe i fotsid rock och med en lågkullig hatt, vars -sidobrätten nästan hade formen av pärgamentrullar. - -Det var patern, och han trippade, följande den skottade gången, raka -vägen mot trädgårdsdörren, vilken han öppnade och strax efter drog igen -om sig. Vilhelm var ögonblickligen ute ur bersån, i ett par språng -framme vid dörren och i hälarna på patern. - -Den gamle hann ej ens titta sig tillbaka, innan en okänd ung man stod -tätt bakom honom i den lilla förstugan. Och bägge kommo nästan samtidigt -in i riddarsalen. - -En brasa susade i den väldiga gamla cheminén. Skenet fladdrade över -svartnade porträtt och halvrostade gamla harnesk, medan röda glimtar -tändes och slocknade i silvret på det dukade middagsbordet. - -Patern hämtade sig snart från sin förvåning. Hennes högvälborenhet var -en person, full av nycker, och den sällsamt klädde unge mannen med de -bleka dragen och de vassa ögonen kunde mycket väl vara en improviserad -middagsgäst. - -Den gamle anlade sitt fryntligaste leende, men medan han gnuggade sina -magra, frusna fingrar framför brasan, höll han för alla fall ett vaksamt -öga på silverservisen. - -Vilhelm, som fann tystnaden tryckande och fåfängt sökt efter en -ursäktande inledning, beslöt gå rakt på saken och genast värva en -bundsförvant. - --- La jeune fille ici, brådskade han sluddrigt och med sitt komiska -studentuttal, -- a un pauvre père qui la pleure -- - -Med detta meddelande avstannade konversationen. Ty under det han talade, -inträdde grevinnan och hennes skyddsling. - -Den förra studsade och såg sig om efter hjälp. Nanna smålog för sig -själv, men det var honom omöjligt att utrannsaka, vad som doldes i det -leendet. - --- Madame la comtesse, började Vilhelm förlägen. - --- Que faites-vous ici? Qui vous a laissé entrer? - -Katolska grevinnan hörde ej till de hjärtnupna fruntimren; hon fann sig -snabbt. En så erfaren gammal dam genomskådade genast både Vilhelm och -hans ofarlighet; kanske också hans stämning, ty hon gick honom hotande -inpå livet. - --- Que voulez-vous de nous? - --- Ack, Nanna, utbrast Vilhelm, som förlorat behärskningen både över -sig själv och det främmande tungomålet, -- i fyra dar har jag letat i -skogarna. Pappa är förbi av sorg, och för mamma har man måst finna på en -nödlögn. - -Grevinnans ögon irrade oroligt. Hon liknade en kycklinghöna framför den -jagande rövaren; hennes satta, sammetsklädda gestalt bredde sig, som om -hon med sin kropp velat täcka sin skyddsling. Ce monsieur tycktes ej så -lätt avspisad. - --- Monsieur, en errant dans les bois, smålog hon en smula tvunget, -- -vous avez commis une erreur! Och, tillade hon, medan ivern stred med det -uppdykande medlidandet, -- jag har låtit underrätta madame, att Nanna -befinner sig väl. Elle m’a faite une visite et se trouve bien ici. Lämna -oss i ro några veckor -- en månad -- några dagar -- och jag skall själv -- - -Det högvälborna ansiktet speglade hennes sinnesrörelse. De svarta ögonen -djupnade och brunkantades, näsan förlängdes, mungiporna drogos ned. Hon -lutade insmickrande på huvudet, samtidigt hon sänkte händerna och knäppte -dem. - --- Jag har lärt mig hålla så gruvligt mycket av henne -- min -- ma petite -Antoinette! - -Och för att helt beveka honom vände hon sig till Nanna. - --- Prie ce monsieur, prie-le qu’il te laisse ici quelques jours! - -Det hade varit en synvilla, att Nanna fått en tår i ögonvrån. Hon syntes -fullständigt oberörd. Hon bad inte, varken för sig själv eller för någon -annan. Hon betraktade oavvänt studenten, men mera nyfiket än medlidsamt. - -Hjärtat vred sig i bröstet på honom, tyckte han. - -Han tittade nedslagen på parkettgolvet. Blott ännu en gång kastade han en -blick på henne. - --- Jag har ingen rätt att tvinga någon, sade han, -- men vi hålla ju så -mycket av Nanna, allesamman -- - --- En effet? Réellement? - -Det var ett misstag, att någon yttrat de orden. Men de lågo i luften, -tyckte Vilhelm, de susade kring alla munnar; hela rummet tycktes småle -och fråga: - --- En effet? Réellement? - -Vilhelm kände sig kränkt av otacksamheten, sårad av tvivlet, och han var -förlägen över sin förlägenhet. Han anade, att han förrått sig -- visste -samtidigt ej, vad han haft att förråda -- och han varken vågade eller -värdigades titta upp. - -Det var tyst en sekund, så tyst, att man kunde höra den gamle prästen -gnida händerna framför spiseln. - -Så skrattade grevinnan, grymt, överlägset, nyfiket. - --- Mauvais sujet que vous-êtes, log hon, -- et mauvais acteur! Ni förmår -inte dölja ert hjärta, monsieur -- varken för helt gamla kvinnor eller -för helt unga! - -Och hon upprepade, som om hon njöt av tanken: - --- Ni pour les trop agées, ni pour les trop jeunes! - -Vilhelm svarade ej, förmådde ej svara; önskade blott, att han -aldrig begagnat bakdörrar. För dem, som vid födelsen bestämts för -huvudingångarna, blev den första bakdörren gärna till en fälla. - -Han var infångad, genomskådad, utskrattad. - --- Je ne vous comprend pas, stammade han snubblande över konsonanterna, -och han förmådde ej se upp. - -Än en gång skrattade grevinnan, och skadeglädjen riktigt klirrade i det -skrattet. - --- Madame la comtesse est servie, ljöd i detsamma hovmästarens släpiga -röst. - -Vilhelm vände sig stum mot trädgårdsdörren; bakom sig hörde han som i -drömmen katolska grevinnan håna honom: - --- Men monsieur, vill ni inte hålla till godo? La petite Nanon skulle bli -så glad! - -Han var ej säker, men tyckte, att han hört ett litet skratt också från -henne -- också från Nanna. Han greps av ett raseri, stövlarna fumlade mot -paneler och dörrtrösklar; ena dörren smällde han igen, den andra blev -olåst; snön knarrade under hans ojämna, hackiga steg. - -Hans förbittring vände sig efter den första minuten mot honom själv. Han -förbannade sin tunga sinnesart, sin brist på smidighet och umgängsamhet. -Ur stånd att hålla god min i elakt spel, ur stånd att vända ett tvetydigt -läge till sin förmån, var han egentligen illa utrustad för en värld som -denna. Han kallade sig trång, lillgammal och förmäten; han sade sig -- -som ofta förut -- att hans världskännedom ej förslog att bedöma världen -och dess lagar. Han fann sin stolthet vara tölperi och sin sanningskärlek -sekterism. Bakom ärligheten låg i alla fall endast ofördragsamhet; bakom -troheten mot en föresats blott en ovig, tung egoism. - -Men det skulle överstigit hans krafter att nu sitta till bords med en -gammal dam, en gammal präst och en fjortonårig flickslänga, vilken han -för en vecka sedan behandlat ömsom som onkel och som rannsakningsdomare. - -Med en smärtsam suck steg han över tröskeln till sin kammare hos Anders -Svens. - - - - -XIX. - - -Nyårsdagen kom Vilhelm bittida i kläderna. Han gav sig knappt ro att få -sin kappsäck packad, innan han gjorde upp, sade farväl och skyndade på -dörren. I hans farväl gömdes en biton, som fick moran att lyfta huvudet -och bliga stort. - --- Ih nä, gräbban är väl då allri tillrättakommen, frågade hon och följde -honom med ögonen. - -Han varken svarade eller vände sig om, vilket efter all visad vänlighet -förekom mor Anders Svens underligt och fyllde hennes huvud med allahanda -plågsamma gissningar och griller. - -Vilhelm ville för allt i världen uppskjuta mötet med kyrkoherden. Han -kände, att han behövde samla sig innan dess, och förstod, att farbror -skulle höra inom i bondgården före mässan. - -Moran och kyrkoherden fingo även mångt och mycket att språka om, när de -fem minuter senare träffades. - -Vilhelm hade egentligen tänkt tillryggalägga Gullerödsvägen till fots --- till middagen var det tids nog med att råka farbror -- men fötterna -buro honom, trots vilja och föresats, mot helt annat håll. Han kunde ej -neka sig den trösten att få skicka manbyggnaden på Herrevall en sista -avskedsblick. - -Första vägbiten var full med torpfolk, som vandrade till kyrkes, fattigt, -arbetsknotigt folk, men både männen och framför allt kvinnorna stassade -i svart till hälgdags. Svensken har i alla tider och nästan alla klasser -hållit mera på kläderna än på möblerna. I den gråstensgråa statbyn -vimlade det av svartklädda kvinnfolk och lillgamla barnungar, kånkande på -tunga spänneböcker. - -Närmre slottet lågo vägen och trakten öde. Skogen stod orörlig och -högtidlig i sin svartvita nyårsdräkt. En hare skuttade över vägen. -En råbock brynte hornen mot en knastig ek. Nötskrikan ven brokig och -vintertyst mällan snåren. - -Hur länge den unge studenten stått och stirrat på det vita slottet, -visste han ej så noga. Men han bröt upp i en obefogad ängslan, att någon -kunnat igenkänna honom från fönstren. - -I sakta mak kom han förbi herrgårdsallén och gjorde just en krok utåt -vägen för att undvika att skrämma en liten ekorre, som satt i grenvecket -på en vinterärgig bok -- då han upptäckte Nanna uppkliven på en stätta -över stengärdsgården och fången i betraktelser över samma lilla djur. - -Hans första trumpna tanke hade varit att gå förbi. Men så hörde hon hans -steg; deras ögon möttes, och Nanna lyste upp och smålog. - -Det var omöjligt att stå emot det leendet. Det berättade eller tycktes -berätta så mycket, och fast man nyss fyllt sina nitton, är man ej -alldeles läderhjärtad. Vilhelm kände, att det ryckte i smilbanden. - --- Mademoiselle är förstås ute olovandes, frågade han med ett par elaka -gnistor i blicken. - --- Ja, svarade hon käckt, -- jag smög mig ut genom trädgårdsdörren. -Madame la comtesse sov ännu -- och -- det är så roligt! - --- Vilket? Att smyga sin väg olovandes -- utan avsked och tack, undrade -han, medan det ordentligt kittlade i strupen. -- Det är en grym vana. Man -kan göra andra stora bekymmer med den -- i Gulleröd till exämpel sitta nu -alla i ängslan och sorg. - --- Värkligen, sporde hon och sköt fram huvudet på ett så täckt sätt, att -han urskuldade hennes ord. -- Har man värkligen saknat stackars lilla -Nanna? - -I flickstrupen skalv någonting, som inte var skratt. - --- Alla ha vi saknat lilla -- Nanna, försäkrade studenten och skämdes, -att han svalde inför en barnunge. De fem skiljoåren betydde ju så gott -som tio -- de utgjorde barriären mällan två olika åldrar. - -Nanna hoppade ner på landsvägen. - --- Jag hade ämnat mig till kyrkan, berättade hon allvarsam. -- Går du med? - --- Längre än så, smålog han, ty han såg, att hon stod i skinnkappa och -bottforer. Just sådan hon gick och stod, då hon rymde förra gången, -tänkte han. - -Hon nickade och tittade neråt vägen, åt Toftarp till -- och han tolkade -nicken; den betydde: hem -- hem till Gulleröd! - --- Ska vi inte ge oss åstad nu, frågade hon utan att se på honom. - --- Inte åt det hållet, bestämde han med en hastig ingivelse. Han mindes, -att han sett länsman vid kyrkgrindarna; det var inte fullt säkert, att -kommissarien skulle ha försyn ens för gudstjänsttiden. - --- Det har du rätt i, medgav hon och gjorde sig så listig och -hemlighetsfull, -- när grevinnan saknar mig, skickar hon nog Christophe -ner emot kyrkan. Vart ska vi gå? - -De gingo för enkelhetens skull till en början åt motsatt håll. Varken -Nanna eller Vilhelm hade en aning om vägarna och väderstrecken. Men just -_detta_, tyckte Vilhelm, liksom _det_, att de nu _bägge två_ voro ute -olovandes, skänkte ett gudomligt behag åt den friska nyårsmorgonen. - -Eller kanske var det _det_, att hon helt oförberett börjat dua honom. -Detta lilla »du» petade på farbroderligheten och lät honom i tysthet lägga -märke till, att han nätt och jämt var huvudet högre än hon. - -Tungorna hade i alla fall i början svårt att komma i gång. De båda -ungdomarna kände sig så högtidliga, som om de värkligen ginge till kyrkes -samman. - --- Jag tror, det är bäst vi hoppa över gärdesgården, sade Nanna efter -en stunds vandring, -- om grevinnan låter söka efter mig, hitta de oss -lättare på vägen än i skogen. - -Detta fann Vilhelm vara riktigt tänkt: vägen kunde för rästen lika lätt -leda dem vilse som okända skogen. Han redde sig att hjälpa henne över -- -men där stod hon redan, i ett språng på andra sidan, trots bottforer och -allt: han hade bara att följa efter. Han föreföll sig klumpig och gammal. -Avståndet dem emällan var större, än han ibland höll på att förgäta, att -det var. Han överraskade sig än en gång med att finna sig löjlig, som -behandlade en byxtös som en vuxen flicka. - -I skogen dröp emällertid stelheten av. Att prassla i snöiga boklöv, -piskas av granruskor och halvsnava över försåtliga kryprötter är inte -för högtidligt folk -- knappt ens för vuxet. Det dröjde ej länge, innan -Vilhelm lagt bort sin färska studentvärdighet. Han blev åter gymnasisten, -ömsom vig och trumlig på foten; han flängde och for, hoppade och kröp och -måste stundom visa sig på styva linan för en näpen liten mamsell av sina -bekanta. - -Nanna glömde lika snart -- eller ännu tidigare -- sin blyghet. Hon -pratade och skrattade som med en obetydligt äldre skolkamrat, frågade, -motsade och bytte små förtroenden; kanske till och med koketterade smått, -så långt bottforerna och mössan tilläto. - --- Grevinnan är allt en rysligt gentil person, utbrast hon, rätt som -det var, med en bekymmerslös släng på den lilla flätan i ryggen. -- Hon -lovade mig en guldkedja och ett guldkors till minne av sig, innan jag -skulle hem igen. - -Det klack till i Vilhelm. Så obesvärat hon redan kunde jollra om sin -kedja -- och hur förhöll det sig egentligen med den andra? - -Nanna märkte varken hans allvar eller hans bemödande att förjaga det. Hon -strövade och pratade lika muntert och sorglöst, som hade hon förgätit -både vad hon lämnade, och vad hon närmade sig. Vem kunde missunna henne -att få prata på? - --- Det var förskräckligt gentilt, försäkrade hon ivrigt, -- den hade -hängt om halsen på hennes egen dotter -- hon hette fröken Antoinette och -dog, när hon var vid min ålder! Kan du tänka dig: jag fyller femton till -sommaren och har inte gått fram ännu. Är det inte orättvist! Och du kan -tänka dig, hur det måste kosta på att skiljas från henne -- kedjan, jag -menar -- - --- Fick du den nya kedjan med dig, frågade han sakta. - --- Hahaha, skrattade hon och tittade förvånad upp till honom, -- den -springer jag ju ifrån nu, vet jag! Jag får nog aldrig någon kedja, -tillade hon lägre, men slog åter in i sin övermodiga, nästan stojande -ton. -- Strunt i kedjan för rästen! Jag _kunde_ inte vara längre borta -från mamma. Det var för rästen när madame la comtesse började tala om -Antoinette, som jag kände, att jag saknade min egen riktiga mamma. Fast -nog -- nog brydde grevinnan sig bra mycket mer om mig, än mamma gör --! - --- Ma petite, ma petite, så du pratar, förebrådde Vilhelm muntert. - --- Jag håller så förfärligt mycket av min mamma, knyckte Nanna på nacken, --- men det är vi så många om. Alla måste ju hålla av mamma: alla syskonen -avguda henne, och alla måste hon hålla av tillbaka. Men när man måste -hålla av många på en gång, så måste man ju dela på kärleken -- det blir -inte så mycket åt varje, och det blir -- nästan ingenting åt den minsta! - --- Vad säger du, lilla Nanna, tillrättavisade Vilhelm och förvånades på -en gång över naiviteten och gammalklokheten i resonemanget. -- Vad säger -du? Den yngsta brukar ju vara gunstlingen före alla de andra. - --- Hos oss är det inte så, pratade hon utan vidare beklagande i -tonfallet, -- hos oss står äldste bror, Josef, volontären i Kristianstad, -högst i gunst. Och det är ju inte underligt, så stor och klok och -- -_vacker_, som han är. Alla kvinnor bli galna i honom -- jaha, allesamman, -jag med! Jag kommer aldrig att gifta mig med någon, som inte är lika -vacker och ser ut som Rinaldo och har lika vackra mustasjer som Josef -- -hahaha, tror du väl! Pytt -- jag kan också skämta, förfärligt, må du tro! -Det är inte ett sant ord i mig -- jag är mycket ond, ska du veta, ond, -som alla människor! Det är bara du, som är så förfärligt god och rättvis -och sträng och aldrig narras! Men nu var det om syskonen. Jo, Josef står -högst i gunst, för Mina, som är ännu äldre, räknas ju inte, och sedan är -det tripp, trapp, trull! - --- Men grevinnan hade bara en, hon, -- och jag sprang bort ifrån henne. -Riktigt styggt gjort av mig -- tänk, om jag skulle vända om igen till -Herrevall? Vad skulle du säga -- och tycka, Vilhelm? För rästen, _är_ -det riktigt sant, att någon -- att pappa och mamma och -- någon -- -saknat mig i Gulleröd? - --- Riktigt, riktigt sant, bedyrade Vilhelm och kände sig varm om hjärtat. --- Både pappa och mamma och -- någon saknade Nanna alldeles förskräckligt. - -Hon sökte förgäves få tag i hans blick, men han gick och stirrade mot -trädtopparna. Kanske tänkte han på, att hans strövtåg och herregårdsbesök -redan förrått mera än nog. Då vände hon sig och sprang före honom som en -ännu mindre barnunge, än hon i värkligheten var. - --- Det gladde mig så mycket, försäkrade Nanna och hoppade jämfota över en -stubbe med påföljd, att hon stupade på näsan i en driva. - --- Slog du dig, slog du dig, oroades han och störtade fram för att hjälpa -upp henne. - --- Pytt, skrattade hon och gled ur hans grepp och upp på fötter igen. -- -Hahaha, tag fast mig, om du kan! Fånga mig, jag är som drivan och smälter -mällan dina händer! Jag är som ekorren och är hundra gånger rappare än du! - -Hon dansade framför och retades med honom i all sin hurtiga -yrhättefriskhet. Herregårdslivet måste ha gjort henne gott -- så käck och -sprudlande hade han aldrig sett den skygga Nanna förr. - --- Tror du? - -Och så lekte de tafatt en stund mällan de grönbelagda bokstammarna. -Leken lopp ifrån stam till stam, försåt till försåt, och de väl gömda -skogsnymferna härmade deras skratt och stoj. - --- Detta är roligt, är det inte, frågade Nanna med ett tindrande -fyrvärkeri i blicken och en blossande sol över hela ansiktet. - --- Om, jublade han, yr som en skolpojke och grep för hundrade gången -efter henne, men snavade, rullade runt i snön och kravlade upp, lik en -halvsmält snögubbe. Först skrattade hon ut honom; sedan närmade hon sig -försiktigt och sporde deltagande, men beredd till flykt: - --- Du gjorde dig väl inte illa, Vilhelm? - -Han var strax på benen och jakten på nytt i gång. Det var ett ras och -en lek, ett jubel och ett eko, som om de varit tio i stället för två. -Bägge voro som förbytta; som lösgivna fångar, fjärilar, sluppna ur -människopuppan, barn, som smittats av varandras och av skogens friskhet. - -Ingen av dem tycktes kunna tröttna, ingen ville ge tappt, bägge återfunno -sig och glömde sig i lek. Aldrig hade hon trott Vilhelm kunna vara så -skojig. Aldrig hade han anat, att det var så roligt att leka tafatt med -en flickunge. - --- Nu är jag hungrig, bekände hon plötsligt och stannade, men kastade sig -i alla fall åt sidan för hans lömska anfall. -- Pax, jag är hungrig! Du -har väl mat med dig? - -Han dukade upp på en stubbe; han blev nu lika ivrig med maten som med -leken; han lade för henne, valde ut godbitar och pratade i henne det han -själv tyckte bäst om. Hon åt med strykande matlust, utan krus och utan -undsenlighet för sin värd. Han fick förse sig, bäst han gitte. - --- Det är rysligt gott med kavring och sötost, mumlade hon och flåsade av -iver och hunger. -- Sådant fick jag aldrig hos grevinnan. Du kan aldrig -tro, vad hon var söt, grevinnan, jag menar -- hon visste inte, hur väl -hon ville unna mig. Ena dagen fick vi rådjur med karamällpudding, andra -dagen -- och kan du tänka dig, fast hon hade en stor, svart flygel, ville -hon jämt, att jag skulle spela på hennes spinett, för det hade Antoinette -brukat göra. Men när jag spelade, så bara grät hon, vet du, och kysste -mig och påstod, att jag var vacker. Inte är jag vacker? Inte tycker -_någon_ annan människa, att _jag_ är vacker? - --- _Någon_ tycker säkert, trodde Vilhelm försiktigt och tittade bort över -hennes huvud. För sig själv tänkte han, att hon värkligen _var_ vacker, -och att han, märkligt nog, inte sett det förrän i dag eller rättare i går. - --- Men vi få inte sitta och frysa efter svettningen, varnade han och -sprang på fötter. Han kände sig hela nitton år yngre, tänkte han med ett -skratt åt ingenting. Nu struntade han i både sant och rätt och Almqvist -och ortodoxi -- detta var livet självt utan speglar och hieroglyfer. Det -fanns, när allt kom omkring, någonting, som var större än sanningen. - -Äntligen var måltiden över, och Nanna hjälpte honom packa in överlevorna. -Men när han fann, att hon hade bättre handlag än han med sådant, lät han -henne ensam packa. Han var just nu en fri indian à la Skinnstrumpa, och -Nanna var hans lilla squaw. - -Som om hon gissat hans tankar föreslog hon, ivrigt, men hopplöst vädjande: - --- Tänk, om vi skulle leka sigenare -- hela dagen! - --- Jag undrar, var vi nu finnas någonstans, undrade han undvikande och -tittade sig omkring. -- Vi ha sprungit här i flere timmar, och jag hör -inga kyrkklockor. Min gamla rova har stannat. - --- Tänk, jag har inte häller hört någonting. Det var så roligt, detta! - -Hon klappade i händerna. - --- Så mycket har jag inte skrattat på länge -- kors, vad det gör gott att -få skratta! Vi ha skrattat _så_, att vi inte hört klockorna! Åh, kan vi -inte stanna ute hela dagen, bad hon och smålog honom insmickrande rakt in -i ansiktet. - --- Gärna, höll han på att säga: hans karaktär hade börjat vackla här ute -i skogen. Men i detsamma studsade han och höll andan. - --- Vad är det? Vad var det, som skrämde dig? - --- Kom, sade han, -- jag tror vi få gå åt det här hållet. Växer inte -mossan åt norr? Men kom, kom! - -Hon tittade sig omkring som spökrädd. - --- Är det hundarna du är rädd för? Kors, det finns inte en hund, som inte -_jag_ kan få spak. Jag bara lockar: ici, ici -- eller psst -- fui -- -couche, Cendrillon, couche, allez! - -Hon skrattade uppsluppet, stärkt som hon blivit av maten och den friska -rörelsen. - --- Uff, jag höll alldeles på att tappa bort fötterna i slottet, -småpratade hon, -- överallt måste man åka! Men vad var _det_? - --- Hitåt, Nanna, manade han allvarsam, -- gudilov att vi ha vinden mot -oss och inte från oss! Men det är bäst vi hålla oss riktigt tysta en -stund. - -Hennes sorglöshet dämpades så småningom av hans allvar. - --- Men vad _är_ det? Vem jagar i herregårdsskogen? - -Skallet av hundar och rösterna av människor fördes allt tydligare med -vinden. Nyckfullt nog, tycktes de än komma från ena hållet, än från ett -annat. - --- Det klokaste vi kunna göra, rådde Vilhelm, -- är att hålla oss -stilla, där vi stå. Stilla som två rådjur -- ja, just som två rådjur, -Nanna! Drevet är i alla fall i en halvrundel omkring oss. Här är gudilov -lä. Vi synas ej från det hållet, där skymma granarna -- och åt det andra -ha vi den rotfallna eken. Kom, stilla -- stilla här bakom! - --- Vad _är_ det, säg, Vilhelm, viskade hon med stora, uppspärrade ögon. -De tittade upp på honom allvarliga, nästan gamla. - -Hon hade tydligen ingen aning om allt det väsen, som gjordes för yngsta -barnets skull. - --- Det är bara skallgången, svarade han milt, med ett halvt leende. Han -såg, att hon haft en ny fråga på sina läppar. Nu teg hon och kröp ihop -vid hans sida. - -Allt närmare ekade skallet och drevropen. - -Hon kom ännu mera upptill honom och stod nu så nära, att de snuddade -varandra. - -Han såg på henne ännu en enda gång. Då upptäckte han, hur blek hon -blivit; all den friska färgen hade vikit från kinderna; hon hade ett -lillgammalt drag kring munnen. - -Han lade beskyddande sin arm om hennes liv, och hon tryckte sig sakta -intill honom. - -Så förblevo de stående, orörliga, andlösa, med vida, spanande pupiller -och spända örhinnor, men utan annan iakttagare än de höga, tysta, snöiga -träden, en och annan fågel och ett och annat uppskrämt skogsdjur. - -Det var ännu tveksamt, om drevet närmade sig, eller om det höll på att -passera. - --- Var ej rädd, viskade han, -- om de komma, skall jag nog -- - -Han tystnade, ty hon klämde hans arm hårt, hårt. - -Stundtals hördes nu inga rop, blott ett viskande prassel i lövmattan -och ett allt avlägsnare skall. Människojakten höll på att förlora sig i -fjärran. - -Han kunde ej hjälpa det; han måste lugnande stryka ett tag över hennes -kind. Han hade erfarit hennes oro som sin, och smekningen skänkte lättnad -åt hans egen spänning. - -Han kände hennes blick och måste se henne i ansiktet. Han skyggade -och ville undvika, men ögonen släppte honom ej. När han igen mötte -dem, fångades han av deras obeskrivliga uttryck -- en tacksamhet, så -rörande, att den gjorde honom betryckt, en hängivenhet, en mjuk värme i -de underliga rådjursögonen, sådan han ej anat den i fjortonåringens -- -flickungens -- i Nannas makt och mogenhet. - -Hon stod och mumlade något för sig själv, medan hon betraktade honom, -men hans uppmärksamhet bands ännu på annat håll. Då nådde honom äntligen -dessa halvviskade ord: - --- Säg, att du saknade mig -- en liten smula, Vilhelm? - --- Ja, viskade han tillbaka som i tankarna. - -I nästa sekund drogs hans nacke häftigt neråt, mot hans mun prässade sig -ett par späda, mjuka läppar, medan en doft steg emot honom på en gång av -skog, hälsa och halvutsprucken kvinnlighet. - -Han överrumplades fullständigt. All de sista dagarnas trånad grep honom, -med all sin nittonåriga, lössläppta vildhet besvarade han kyssen och -höljde i ekstas hela hennes rosiga lilla ansikte med sina smekningar. - -Sedan och utan att se på henne, tog han hennes arm och började leta sig -tillrätta i vinterskogen -- nu skrämde den honom, han skrämde sig själv; -de måste komma någon vart före eftermiddag. - --- Vilhelm, sade Nanna, i det hon med skygg, halvkvävd röst häjdade -honom, -- jag har någonting, någonting ledsamt att säga dig! - - - - -XX. - - -Medan mamma låg sanslös, begick lille prästen sin största dumhet på -senare tider -- ansåg faster Jeanette. Han skickade Mats kusk med ridande -bud till kommissarien att ordna om skallgång efter den försvunna flickan. -Han trodde nu fullt och fast, att sigenarna varit framme. - -Faster måtte avråda och varna, hur mycket hon ville -- Karna for ifrån -disk och tork ut i stallet: gubben upphörde ej att stampa och domdera, -förrän Bruntes hovar sprätte i prästgårdssnön. - -När mamma kom till sig igen, var hon så klen, att hon måste bäddas mällan -lakan. Det var en sorglig syn, kyrkoherden brast i tårar vid hennes -bädd, och Josef och Daniel fingo locka honom ut ur rummet, för att ej -sjuklingens tillstånd skulle förvärras av hans sorg. - -Kyrkoherden var alldeles utom sig. För honom som för alla i huset betydde -mamma livet -- ju spädare hon var och med åren blivit, desto kostbarare -och omistligare. Så ängsligt gubben vetat skydda henne för sorger och -upprörda scener, hade olyckan till sist varit slugare. Hon hade läst en -oskyldig -- men i sitt sammanhang obarmhärtig -- brevlapp, och vips, som -en utblommad ros vid första fläkt, nu fällde hon sina bleka blad. - -Knappt hade Mats ridit till länsman, förrän Ola måste i sporrsträck till -provinsialläkaren -- ordningen var bakvänd, tyckte faster, men det var ju -så mycket annat nu efter juldagarna. - -Lik en skott-träffad soldat marsjerade före detta fältprästen vacklande -genom sina rum. I salen satt änkeprostinnan. Även till henne hade -nyheterna hunnit -- tack vare mamsell Mina, som aldrig var i stånd att -tiga. - -Den gamla rätade upp sig, så gott hon förmådde, när svärsonen kom -infarande. - --- Seså, seså, läspade hon med sina infallna käkar, -- filosofi och -religion, lille Lars Fredrik! Bästa medicinen blir att få Nanna tillbaka --- Nanna själv lär vara kurerad nu! - --- Ja, Nanna, Nanna -- men mamma, mamma, nästan snyftade kyrkoherden. - --- Hör nu, attendez un peu, mon cher, lugnade änkeprostinnan, -- var -inte den lilla inviterad till nådig grevinnan på -- vad heter det nu -- -Vallherr -- Herrevall? - -Gubben studsade, men slog ifrån sig i nästa nu. - --- Omöjligt, klagade han, -- omöjligt! Hon har svultit eller frusit -ihjäl -- det är alltsammans! - --- Men det stod ju i biljätten, hörde jag, att lilla fölungen mådde väl, -n’est-ce pas? Jag har länge förstått, att Nanna behövde någon variation. - --- På Herrevall? Omöjligt! Det har packet -- sigenarna funnit på. - --- Il n’y a pas d’impossible dans ce monde, förklarade den gamla. -- Hur -skulle det vara, om du skickade någon -- någon -- Josef till exämpel -- -att fråga -- - --- Josef? Varför just Josef! Varför den galningen? Sitter svärmor och -driver med mig? - -Gumman kippade som en fisk; det såg ut, som om käken fallit ned, vilket -ibland hände. Kyrkoherden redde sig att lyfta den i läge. - --- Nej, nej -- pas du tout, log den gamla; hon hade helt enkelt -förstummats av sin inre förnöjelse. - --- Jag tänkte bara, skalkades änkeprostinnan, född Narwenhielm, -- att -Josef, som så väl konverserar damer, kanske bäst kunnat både konversera -nådig grevinnan och -- -- konservera henne -- - -Kyrkoherden stirrade en stund på denna bedagade skönhet, som på gravens -rand satt och kuckade över ekivåker. Varpå han förtretad svängde runt på -klacken och marsjerade in för att ge pastor Olander en uppsträckning -- -den gamle visste ännu inte så noga, för vad. Kuraget hade i alla fall -återvänt, åtminstone för en stund. - -När han senare en dag beskärmade sig över infallet för faster, gav hon -änkeprostinnan alldeles rätt. - --- Skicka ett hövligt brev till Herrevall och hör efter! - --- Det passar sig inte, svarade gubben, -- det är emot all konvenans. -Hela er fantasi är orimlig -- och dessutom: det passar sig inte, vad -skulle hennes högvälborenhet säga? Seså, bråka nu inte med mig längre! -Marsj! - -Faster Jeanette sköt hotande fram sina tunga ögonkulor; hon höll på att -morska sig vid hans kommando. Men det gjorde henne ont om Lars Fredrik, -och för rästen var det inte rådligt för henne att stanna borta länge från -folkstugan. All drygsel i huset syntes försvunnen med Nanna -- i trots -att det nu fanns tre munnar mindre att mätta: Josef vistades sin mästa -tid på Änggården, eller var det nu kunde vara. - -Bolla skyllde åtgången på råttorna. Men hur råttorna orkade springa bort -även med kökskärl och småslantar, förblev majoren en gåta. -- - -Det var tunga dagar, och somliga kunde valt bättre visittid än den dystra -nyårsaftonen. Mamma låg i sitt melankoliska ruvande, elegisk och blek som -en solnedgång om vintern. Pappa irrade omkring mällan sina längder, som -han dukat upp i matsalen, och pastor Olander, som på sista tiden börjat -misstrivas på sin kammare. - --- Olander, skallade kyrkoherdens stämma, varje gång det kom sockenbor, -än för en lysning, än för en kyrktagning, än för ett barndop, vilka -det riktigt rägnade med vid nyårstid. Men Olander höll hällre till hos -sönerna på gästrummen eller hos gud vet vem i köket än i sitt eget -oroliga näste. - -Gubben satt just och grymtade för sig själv över, att han haft frid i -hela fem minuter, då det på nytt dunkade och skrapade ute i förstugan. - --- Seså, muttrade han halvhögt med pännan mällan tänderna och sandhornet -över det skrivna, -- nu börjar det sakramenskade rännet igen! Stäng -dörren, för sjutton hakar! - -Lågmäldare mumlade han en långt mindre prästerlig ed. - --- Nå, högg han pännan i bläckhornet och frågade utan att lyfta -ögonlocken, -- vad är namnet, och vad ärendet? Ut med språket, och dunka -lagom! - --- Well, colonel, kom det i djupaste bas, -- jag skall göra mitt bästa! - -Kyrkoherden tittade vid den utländska brytningen hastigt upp. - -Framför honom stod en reslig, ja, ståtlig man i uniform av främmande -snitt och kulör. Han föreföll att vara mällan trettio och fyrtio år --- ibland till och med äldre. På det breda bröstet blänkte en hel rad -medaljer. Kepin, som han just stuckit under armen, blottade en sirlig -och yvig tupé samt ett kraftigt, ärrigt, kopparfärgat ansikte med ett -par muntra, bruna ögon, en något skamfilad näsa och panna samt ett -sjömansmässigt bockskägg -- överläpp och kinder voro slätrakade och -pryddes endast av ett par långa, röda skråmor. - -Tyvärr stördes det imponerande intrycket av träbenet -- det var från den -vackert polerade trästumpen dunkandet kommit. - --- Känner doktorn inte igen mig? - -Gubben, som krupit samman över sin pänna, forskande och undrande, skakade -sakta på huvudet. - --- Jag kan inte påminna mig haft äran -- - -Den främmande krigsmannen ingav honom i alla händelser en ängslan att -förplumpa sig mot en okänd storhet. - --- Well, old man, smålog invaliden och slog ut med ena handen, -- kalla -in miss Mina, and she will remember --! - --- Mina? Kors i alla dar, det är väl aldrig Eugène? - --- Quite so, that’s the point and the name, skrattade krigsmannen och -räckte med en hjärtlig åtbörd fram bägge bastanta nävarna. - -Gubben nöjde sig med den ena, åt vilken han påfallande varsamt förtrodde -sin spensliga skrivarhand. Och han fick ingen anledning att ångra sin -försiktighet. - --- Sjutton hakar, knotade han med en grimas, -- vad ni så tar er till i -Amerika, så behöver ni väl inte amputera fingrarna på fredligt folk i -Europa? Ja, nå, så detta är Eugène -- med medaljer, jo, jag tackar, jag --- och hm -- hm -- ja, välkommen till Sverge, skulle jag säga! Men det -har väl pappa klockaren redan sagt? - -Hälsningen lät ej översvallande, snarare tvärtom. Träbenet hade långt -ifrån förbättrat kyrkoherdens förut upplösta sinnesstämning. - --- Hem, hem, skulle svärfar säga, brusade brumbasen uppsluppet ut, -- -svärfar kan inte tro, vad det ordet ’hem’ klingar i främlingens öron! Hur -mår min sweetheart? - -Gubben, som stått och överenskommit med sig själv, att ’Sverge’ var ett -alldeles tillräckligt närbeläget ställe, utan att man därför behövde -välkomna all världen till sitt ’hem’, hajade till vid det engelska -slutordet. Han var ej tillräckligt stark i Albions och Onkelns tungomål -för att förstå ordets betydelse. - --- ’Svithat’, upprepade han hjälplöst och riste på nacken. - --- Min fäst -- fästmö, heter det ju, ja visst, oh yes, förtydligade -amerikanen på sin brutna svenska. - --- Har bror Eugène glömt bort sitt modersmål, sporde kyrkoherden -knarrigt. Han visste för ögonblicket ej annat sätt att bemöta -närgångenheter sådana som fästmö, svärfar och ’svithat’. - --- Ack, jag kom hem i går kväll, förklarade brusbasen med muntert -hjärtlig betoning, -- och de sista fem åren har jag blott seldom råkat -svenskar. Jag har varit i kriget, ser svärfar -- - --- Kriget, upptog den gamle för att parera det med varje minut -förhatligare ordet svärfar, -- ja, där gick det hett till, kan jag se. -Såna kannibaler, såna kannibaler människodårarna kunna vara, jämrade han --- hela hans soldatsvärmeri var för stunden bortblåst. -- Se, som de rett -till brors ben! Är det inte besvärligt att halta omkring så där? - --- Besvärligt, log Eugène en smula tvunget, -- åhja, så där in the -beginning -- i förstningen, ville jag translatera det. - --- Och vad slogs man så stort om, ömkade den gamle och lutade -examinatoriskt på överkroppen, -- vad vann mänskligheten på alla -hiskligheterna, på alla avskjutna armar och ben? - --- Damn it, skrattade Eugène, -- spörj the negroes! Och spörj John -Ericsson, vår store landsman! - -Kyrkoherden gjorde en ofrivillig bugning för namnet, som han sett -berömmas både i Posttidningen och i Väktaren, och ville för stunden lämna -ämnet. - --- Men för rästen, inföll emällertid Eugène, -- fick jag det inte -bortskjutet. Vi klättrade på indianmanér in i ett fientligt fort, och jag -rev upp foten på en rostig spik -- that’s all, you know! - -Kyrkoherden vankade orolig fram och åter och krafsade sig hela tiden i -nacken. Detta sista meddelande nästan rågade hans motvilja. En människa, -som på grund av simpelt slarv, således ej i slagfältets kanondunder och -granateld, blivit av med en viktig kroppslem, kom här och titulerade -hans dotter fästmö och honom själv svärfar. Konsekvensen vore väl, att -människan tänkte bli svärson i prästgården, gifta sig med Mina och stulta -för altaret till allmän begabbelse med ett polerat träben och en höfthalt -käresta. - -Så hade nu inte prästfar föreställt sig det eventuella menaget. Amerika -brukade kunna garva oxläder, hette det, och när nu vettvillingen vände -hem, hade han väntat sig honom stadgad, men frisk och färdig -- en -polerad svärson, men ingalunda med ett polerat träben. - -_Vad_ skulle stackars Mina, den gåsen, säga om det här? Föll väl i -vanmakt, det sakramenskade sjåpet? Uff, en sådan nyårsafton! - -Kyrkoherdens missnöje var så tydligt, att det gjorde honom själv -förlägen. Eugène kunde ej underlåta att lägga märke till kylan i -mottagandet. Men vettvillingen tycktes obotlig, spotsk och likanöjd som i -forna dar. Rätt som det var, bröt han tystnaden med ett: - --- Great Scott, så den vördiga baracken hållit sig! Quite as in the times -of yore! Well, kan man så få se på den gamla girlen? - -Kyrkoherden höll på att tumla baklänges inför detta uppträdande. Hans -värsta antaganden om yankeelandet besannade sig. Han stod värkligen -fullständigt mållös. - -Men hans plågas mått denna nyårsafton var ännu icke rågat. Varken -han själv eller den objudna gästen hade hört bjällrorna, men i detta -ögonblick stampade och tisslade det i förstun, och in trädde -- gubbens -ögon vidgades -- Josef och hans tillämnade, pensionsdamen, vackra Elna -från Änggården. - -Amerikanen hade kastat en blick bakom sig och genast sprungit upp från -stolen -- han var rörlig nog, trots trästumpen. Nu skyndade han fram emot -Josef. - --- God dag på dig, old boy, brummade han fryntligt, -- hur går det, och -hur behavar du dig nu för tiden? By Jove and general Grant -- där har du -fått en girl, som är first class! Up to the standard of it -- tip top! -What’s her name and country, old fellow? - -Uppträdet var värt att måla. Kyrkoherden stirrade, stirrade på alla tre -med fullständig sinnesfrånvaro. Josef, som vid första tilltalet anlagt en -förbindlig min, kallnade synbart inför det okända ansiktet och mulnade, -när talet föll på Elna. Elna åter, en blond, högväxt, vacker flicka, vars -manér och krinolinklänning gjorde hennes uppfostran all heder, mönstrade -med kall överlägsenhet den närgångne. - --- Great Scott, han är lika glömsk som doktorn, känner inte igen Eugène. - -Krigsmannens förebråelse klang mera road än stött. - --- Eugène! - -Volontärens uppsyn undergick en hastig förvandling. - --- Eugène, utbrast han käckt, -- är det du, gamle skojare? Välkommen hem! -Nytt från kriget? Åh, jag ser! - -Blicken, som snuddat träbenet, låddes nu endast ha upptäckt medaljerna. - --- Slut, slut, ja visst, skrattade Eugène och skakade hand, som om han -varit en hälsningsmaskin. -- Sherman har tagit Savannah -- det stora är -slut, bara smågruffet återstår! - --- Hade nästan tänkt fara och hjälpa er med smågruffet, skämtade Josef -med en sidoblick åt fadern för att iakttaga värkan av sin hotelse. - -Den gamle gjorde mycket riktigt en förskräckt rörelse med handen. - --- Krig, sade han varnande, -- är en hisklig tillställning! Att med -berått mod mörda sina medmänniskor -- tycker du det vore skapligt? - --- Var det ämnet för pappas predikningar som fältpräst en gång i tiden? - --- Din spekulant! - -Gubben klådde sig bakom örat. Hela världen hade på några veckor antagit -ett förändrat utseende. Han förstod varken längre råda andra eller reda -sig själv -- han var hjälplös på både off- och defensiven. - --- Oh yes, än hålla de sig inkapslade på fort Sumter, rebellerna, you -know, log Eugène uppmuntrande, -- än smäller väl ett och annat skott i U. -S. A. Men jag har fått nog. Girlen, tillade han i lägre ton, -- är det en -sweetheart, får man gratulera? - --- Beror på, vädjade Josef med en halv blick på den gamle, -- Eugène, här -ser du den hårdhjärtade fadern, här det olyckligt älskande paret! Det här -lilla papperet kunde klara alltsamman -- - -Josef vecklade obesvärat upp en växelblankett och räckte kyrkoherden. - --- Svärfar har redan bläckat ner det, skämtade han, -- sätt nu pappa -några streck inunder, så lysa vi till bröllop i morgon dag! - -Kyrkoherden hade blivit alldeles stel i drag och hållning. Han höll -papperet framför sig, som om det varit en vanartig pojke. Josef vågade -allt, trotsade allt, skändade allt -- älsklingssonen blygdes ej att i en -främlings närvaro -- - --- Går såna sedlar mycket i svang i Kristianstad, sporde den gamle med en -plötslig beläggning på stämbanden. - --- Alla officerare, sade Josef flott, -- rida på växlar -- - --- Då blir det väl snart det enda de ha att rida på, snärtade gubben. - -Därpå vände han sig i ett anfall av galghumor till den -hemkomna »svärsonen». - --- Vad skulle käre bror göra, sporde han med överdrivet allvar, -- om -bror ombads att skriva på den här? - --- Jag? Oh no, not I -- inte jag, inte jag, slog Eugène ifrån sig och -betraktade papperet, som om det varit en granat. - --- Ena borgensmannen är överintecknad, ruinerad, tillade gubben, liksom -den upplysningen varit ett bevekande argument. - --- Haha, good joke! Haha, ruinerad -- no, not I! Inte jag! - --- _Bör_ jag alltså skriva på, frågade den gamle med ett slags triumf -mitt i harmen och sorgen. - -Sex ögon vädjade till den överrumplade krigsmannen. Att åtspörja den -forne rustibussen, galningen, slösaren i växelaffärer tycktes värkligen -»a good joke». - -Eugène befann sig i knipa. Han hade aldrig förut tänkt sig in i ett -liknande läge. Hans förflutna i det gamla landet, ännu i färskt minne hos -hans värdfolk och blivande släktingar, vägde på ena sidan. Och på samma -sida hade han sin gamle vän Josef, vilken han, såsom äldre i lasten, -undervisat och understött i månget upptåg och galet streck. Ja, på samma -sida såg han en damned nice girl, en ren läckerbit, mum-mum, med ett ord: -kanske upptågskamratens hela kärlekslycka! - -Å andra sidan motvägde för tillfället endast hans hårdvunna erfarenhet -och mogna förnuft. - --- Damn it, pustade han och steg upp, ivrigt struttande fram och åter -mällan dörren och sin stol. Vid det han gjorde en häftig helomvändning, -kom han att i det mörka hörnet mot trädgårdssidan möta ett inkoxande, -storögt, ängsligt gammalt mamsellansikte. - -Han kände genast igen Mina och glömde nu allting annat. Med utsträckta -händer haltade han fram mot mamsellen, som förfärad och snörpande tog -till flykten in på sitt rum, vars nyckel hon vred i lås. - -Eugène syntes ej det ringaste nedslagen. Han vände och stultade tillbaka -med stor iver. - --- Kände inte igen mig, poor old girl, fröjdades han rörd, -- kände inte -igen mig! Men jag -- jag mindes henne, jag mindes henne som i går -- ack, -hon var alldeles oförändrad, alldeles oförändrad! Dear little Minnie, -gamla ängeln, rara flickan! -- Hm, hm! -- - -Amerikanen hämtade sig med ens och betraktade förlägen de tre vittnena. -Nu kom han också ihåg sin dilemma. - --- För att vara upright, sir, och säga rent ut: skriv inte, old man, -skriv inte -- sådana papper är djävulens lockbete! - --- Eugène, skrek volontären utom sig, -- har du blivit en kruka? - --- Kruka, upprepade amerikanen, -- vad är det? Do not remember! - -Och liksom tillfälligtvis snuddade han alla de dinglande hederstecknen. -Men då han varseblev uppstigande tårar i den vackra ladyns ögon, slog han -bekymrad ner blicken och strök med handen över pannan. Det såg ut, som om -han först nu påmint sig den rymliga innebörden i det svenska ordet kruka. - --- Well, suckade han, -- jag vill ingen människas fördärv -- utom -rebellernas, förstås -- och jag vill inte doktorns. - -Volontären ryckte föraktfullt på axlarna och närmade sig förtroligt sin -far. - --- Nå, pappa skriver förstås, sade han med sin käckaste tjusarmin. - --- Nej, svarade gubben utan ett ögonblicks betänkande. -- Då försloge -varken min lön eller min livstid! - --- Låna mig då kontanterna i kassan, bad han lågmält. -- Åh, _det_ måtte -pappa väl åtminstone kunna? Bara till mars? - --- Kassan, hoppade Eugène till utan att veta, varom frågan var. -- -Javisst, låna honom ur kassan, old man! Låna honom så mycket kontanter -som hälst. Dem vet man, att man har, you know -- dem har man, som sagt, -på bordet -- lika nära som bowiekniven, you know. Kontant, det är jubel -och klang, men papper, det slutar med pang! - -Eugène gnäggade förnöjt, som om nu hela frågan blivit ordnad och det på -det mäst tillfredsställande sätt i världen. - --- Du säger det, Eugène, inföll Josef med en rullande teaterblick, medan -han än en gång försökte sig à la Cavaignac, -- det _kan_ sluta med pang, -det här! Seså, pappa, _näns_ du neka din äldste, din käraste son? Du -skriver, inte sant? Förr nekade du mig aldrig något, inte ens när jag -- - --- Kastade dig på golvet och sparkade och skrek, när du inte genast fick, -vad du ville! - -Kyrkoherdens ansikte var lika stelt som nyss, blott blekare, och -munnen darrade efter de bittra orden. Han satt framför sina böcker -i domareställning -- men det var ovisst, vem han i denna stund dömde -strängast. - -Josefs uppsyn prövade alla sina metamorfoser; på ett par minuter framlade -han en provkarta på det stumma spelets alla medel och uttryck, som bort -kunna beveka den mäst hårdhjärtade teaterpappa. - -Men fadern förblev stum och orörlig. Ej ett ord kom längre över hans -läppar, han endast riste på huvudet. - --- Ge honom kontanter, ivrade Eugène godhjärtat och blinkade blidkande -mot den vackra girlen, -- ge honom kassan, colonel! - -Klockarsonen hade i Amerika glömt allt, vad han måhända vetat om det -svenska prästerskapets kassor. En kassa var en kassa, och över den -förfogade naturligtvis innehavaren. - --- Galningar, utbröt gubben äntligen och ryckte stolen baklänges, -- ni -veta inte, vad ni be mig om! - --- Räcker hundra dollars, sporde unionssoldaten och drog fram en åldrig -plånbok, men ingen hörde på honom. Mällan far och son växlades blickar, -som liknade projektiler. - --- Jag kan inte, suckade kyrkoherden och reste sig med en bestämd åtbörd -för att gå inom ett slag till mamma. - --- Nåväl, skrek volontären och gjorde en förtvivlad gest mot huvudet, -- -pappa ser mig -- kanske -- aldrig mer! Mitt blod kommer över -- - --- Great Scott, avbröt Eugène med ett torrt skratt, -- har _du_ blivit en -kruka, Josef? Man kan höra, att du aldrig mött skjutvapen i värre krig än -det här, old boy! - -Det ögonkast, varmed krigsmannen mätte fredsvolontären, var -oemotståndligt. Josef gjorde helt om och skyndade utan hälsning på -dörren. Elna följde honom -- man såg bakifrån på hennes skuldror, att hon -grät. - -Eugène gjorde än ett försök att beveka den hårdhjärtade fadern till de -olyckligas förmån. - --- Men kassan då, bad han i sin oskuld, -- låna honom kassan! Kontanter -är -- - -Kyrkoherden lyddes ej till hans ord. Han hade igen böjd och bruten -sjunkit ner framför sina längder. - --- Ett svagt hjärta, sade han, -- hela huset har vilat på ett stackars -svagt hjärta! Ack, mina barn, mina arma barn! - - - - -XXI. - - --- Nu vet du alltsammans, sade Nanna lättad, -- allt, både om Eutyfron -och Candide och Bolla och allt. Nu vet du allting om mig, Vilhelm. Bryr -du dig ännu om mig ett litet grand -- bara ett litet grand? Säg! - -Hon hade vigt klättrat uppför branten -- backen blev genomskuren av -järnvägen några år senare, och då försvann också torpstugan på krönet. - -Nu stod flickan och andades ut, kanske lika mycket efter berättelsen och -sinnesrörelsen som efter klättringen. Vilhelm, som i backen kommit ett -gott stycke efter, hann just upp henne. Han betraktade småleende de täta, -vita moln, som hennes andedräkt spred i den frostiga luften. Allting var -klart och snörent och gnistrande vackert i dag, tyckte han. - -Så tog han hennes röda lilla hand och tryckte mällan båda sina. - --- Tack, sade han. Det var ej direkt svar, och mera fick han inte fram, -men rästen förklarade hela hans fria, glada ansikte. - -De hade stannat framför den översnöade lilla täppan, omgiven av ett näpet -litet staket och smånätt indelad i rutor genom nu svartnade buxboms- och -ligusterhäckar. Ytterdörren till torpet bestod, som vanligt i Skåne, av -tvänne lämmar, en övre och en nedre. Den övre hängde öppen, och i luckan -klättrade fyra barnaarmar och gapade två otvättade och snoriga ansikten. - --- Här bor Bolla, sade Nanna i samma ton, som hon skulle presenterat -sagohäxans koja. Hon kastade en längtande blick på den gula, vitramade -gamla prästgården, som, halvskyld av träden, låg några stenkast längre -ner. Från kyrkan, vars svarta spira stack upp sitt guldkors därbakom, -klämtade de första slagen till tecken, att nyårsmässan var slut. - --- Är mor hemma, frågade Nanna. - --- Moer, kom det efter något dröjsmål, -- är i prästagåren och hjälper -till. - --- Vilhelm, jag _vågar_ inte fråga, hur det står till hemma! -- Var är -far? - --- Far är på Ängagåren och syr klär. - --- På nyårsdagen? - -Den djärvaste och äldste svarade efter en stund: - --- D’ä för en ska ha lycka i arbejet. - -Nanna vände sig förlägen till Vilhelm. - --- Du Vilhelm, jag _vet_ ingenting, jag bara _tror_. Men Bolla är som en -skata -- om man tittar efter i en skaterede, _är_ det någonting orätt? - -Hon såg på honom med en blyg, bedjande rådjursblick, när han inte genast -svarade. Så ryckte hon med ens till och blev röd och förskräckt. - --- Tror du mig, Vilhelm? Säg, tror du? - --- Du frågar, log han och öppnade sina omutliga speglar mot henne. Nu -liknade de djup med klart, gulbrunt bäckvatten på vårvintern. -- Mer än -någon människa i världen, Nanna lill! - -Hon skickade honom ett strålande, ej så litet självmedvetet ögonkast, -medan hon avhaspade nederlämmen och steg in i mörkret innanför. - -Och Vilhelm påminte mer än något annat om en tålig och trogen ung -skiltvakt, där han en dryg halvtimma vandrade på post utanför häxans kula -och väntade på prinsässan. - - - - -XXII. - - -Mina kände sig både överraskad och icke överraskad. Situationen hade -inträtt så plötsligt, att hon först långt efteråt hann förklara den för -sig. Men å andra sidan insåg hon, att om hon någonsin skulle kommit till -tals med honom, måste det som nu ha skett genom överraskning. - -Det hade helt enkelt gått så till, att Mina lyssnat vid nyckelhålet -i dörren till matsalen. Sedan hon tagit till flykten för främlingens -oväntade uppenbarelse och tilltal, sedan hon låst in sig och flämtat ut -sin skrämsel, hade den väckta nyfikenheten tagit ut sin rätt. Alla husets -viktigare tilldragelser övervakades sedan länge av Mina vid ett eller -annat nyckelhål. - -Hon hörde och förstod emällertid blott en bråkdel av vad som försiggick -ute i salen. Denne främling, vars uttal lät så obegripligt, vad kunde -han vilja dem? Varför såg pappa så knarrig ut? Hade människan kommit med -obehagliga nyheter? Kanske från Amerika, vars språk hon tyckte sig känna -igen från Eugènes brev? Hade mannen bud från Eugène, från hans döds- -eller sjukläger eller --? - -Visst låg fästmannen begraven i hennes hjärta som en begråten -romanhjälte. Visst liknade den döda kärleken i sitt pyntade hjärtegemak -en docka i sitt skåp, näpen och blott i ett svagt skimmer av vemod -erinrande om det unga väsen, som förr en gång lekt med dockor. Men nu -tycktes det i alla fall, som om någon andats värme över den stela drömmen --- som om en hand störande gripit in i dockskåpets pyntade ro. - -Nyfikenheten stegrades till en spänning, som närmade sig ångest. Mina -måste upp och lyssna. Och när det högröstade uppträdet därute upplöstes -i tystnad, vågade hon en titt ut i salen. Hon upptäckte ingen där -- -bordet stod orört, betäckt med sina ark och längder, sådant pappa nyss -lämnat det. Hon tänkte sig i en fart snedda golvet för att utfråga någon -ute i folkstugan och hade hunnit halvvägs, när hon bakom sig varseblev -främlingen. - -Det klack till i henne, och hon vacklade på sin halta fot. Ej för allt i -världen ville hon … Hon gav sig ej tid att titta närmre på hans person, -vände endast helt om och ville skynda in till sitt. - -Hur brådstörtad flykten var, kom mamsellen för sent. Främlingen, som -dykt upp i hörnet bakom den breda skänken, stod redan vid sidan om -hennes ingång, och när hon, likt en skrämd fågel, strök dit in, hann hon -ej få dörren igen efter sig. Mannen var henne för snabb, i en huj kom -han efter, in i den trånga korridoren. Mina inbillade sig känna hans -andedräkt om sina öron, liksom hon nyss skrämts upp av hans bullrande -röst. - -Halvt svimningsfärdig -- hon gick ju i negligé -- sjönk hon ner i sin -soffa, medan -- karlen utan krus tog plats vid hennes sida. - -Det var en förfärlig människa -- skulle hon ropa på hjälp? - -Där bullrade redan hans stämma -- förskräckligt grov och skrovlig och -ociviliserad mot pappas och brödernas. Vad han resonerade, var rena -obegripligheterna. - --- Minnie darling, sade han och ökade sin oerhörda djärvhet med att gripa -efter hennes hand. Vilken hon emällertid med ett ryck fick undan och väl -gömd under sin peignoir. Jesses, måtte blott ingen komma och få se dem -båda i soffan! - --- Minnie darling, är det så lang syne? Great Scott, ten years, ten long -years! - -Han föreföll upprörd själv; det språk, han nu talade, var väl ren -engelska: för Mina var det i denna stund arabiska. Hon kände den -dödligaste ångest, det var något i hans tonfall hon fruktade, men kraften -svek henne även till ett nödrop. - --- Minnie, du har forgotten, quitely forgotten, poor girl! Jag är inte -häller längre the old scoundrel! Han ligger i graven, han är död, quite -dead -- bataljer och allvarsamma saker ha fått död på den eländige -damnade skojaren! - -Mina tittade förfärad upp. - -Vad var det han talade om? Om Eugènes död -- och i ordalag, som om han -skämtade med henne och hennes sorg? Ty var Eugène död, måste hon ju sörja -honom, det bjöd vanlig utvärtes anständighet, varmed Mina var nogare än -någon annan. - -Vad ville människan egentligen inne i hennes rum? Förolämpa henne genom -sin närvaro -- och därjämte genom sitt ogudaktiga ordande om för henne -heliga ting? - -Hade Eugène dött i en batalj? - -Nyfikenheten tog till sist överhand över alla andra känslor. Hon -tittade upp på främlingen, först skyggt, liksom kringgående, sedan -tillrättavisande och slutligen forskande. - --- Vet min herre -- har min herre något bud från Eugène? - --- Från Eugène, log han, men lät blicken flyga ut i rummet i stället för -att vila på henne. Det gömdes i hans leende någonting resignerat, som om -han ångrat eller sörjt någonting. - --- Eugène, drog han på det, medan hon oavvänt stirrade ömsom på hans -hakskägg, ömsom på de breda, röda ärren. - --- Den gamle Eugène, upprepade han, -- är quite dead. Alla hans gamla -funs och upptåger äro glömda och begravna. Bataljer och allvarsamma saker -ha slätat dem ur hågkomst och minne och skottat igen graven över dem. I -faktorierna och Californien lämnade han en hel del. Vid _Bulls run_ och -_Manassas_ lämnade han också en hel del, och vid _Gettysburg_ blev han -liggande på platsen. - --- O, stönade mamsell Mina utan att dock flytta ögonen från den -främmandes ansikte. -- Han fick -- han fick väl åtminstone kristlig -begravning? - -Hon förstod fortfarande endast delvis hans dialekt och knappt ens delvis -hans mening. Men hon förstod av uniformen, att den främmande berättade -om ett krig, vari också Eugène tagit del, och där han slutligen måste ha -stupat. - --- Oh yes, svarade den utländske krigsmannen och skrattade åter helt -ogudaktigt. -- O yes, på lazarettet läste de en hel del -- - --- O, stönade mamsellen igen och kände tårarna springa ut i ögonen. Det -grämde henne på något dunkelt sätt, att hon ej fått vara med och bevittna -åtminstone den högtidliga akten. - --- Så att, fortsatte krigsmannen ur den plötsliga, skymmande dimman, -- -så att, när han stod upp igen, var han en helt ny människa -- oh yes, -quite another fellow, you know! - -Mamsell Minas tårar torkade i en handvändning. Vad pratade han om -nu igen? Satt han alltjämt där och drev gäck med henne? Vem var han -egentligen, denne grobian, som utan presentation smugit sig in i hennes -kammare? - --- Är -- är Eugène då inte -- inte alls död, sporde hon uppbragt. - --- Dead? Oh no, I don’t see just that! Do you? - -Han skrattade för sig själv och tittade rakt ut i rummet. Med sin djärva, -men godlynta blick tycktes han betrakta varje möbel, varje sak för sig -- -utan skygghet, utan försyn, som om alltsammans hört honom till. Hon kände -sin växande harm kämpa med blygseln. - -Plötsligt vände han huvudet rätt emot henne. Han hade ett leende över -sitt barska och härjade ansikte, som om hon varit en helt liten flicka, -som nyss ridit ranka på hans knä. - -Han räckte fram bägge de grova händerna, av vilka den ena fått ett finger -stympat. - --- Minnie, darling, känner you inte igen mig? - -Känner igen? - -Mina spärrade blick och mun på vid gavel, ungefär som mot en -inbrottstjuv eller rånmördare och betraktade honom utan att se stort -någonting alls. - -Men hans leende höll fast. Det var omöjligt att släppa det utan att ha -kommit underfund med, vad det betydde. Och detta leende talade för rästen -ett språk, som hade en länge förgäten gammal visas klang. Det berättade -om forna tider och fröjder, om ljuva stunder, som varit begravna, men -väntade sin uppståndelse. - -Krigsmannen var henne främmande, likgiltig, ja, fientlig -- men hans -leende syntes kärt och välbekant; en främlings gåtfullt bekanta leende ur -hårda, brynta och brustna drag. - --- Eugène, sade hon liksom för sig själv, medan hon rodnade över sin -närgångna granskning, -- var vistas han nu? - -I samma ögonblick hon sagt orden, gav hon till ett högt rop och gömde -ansiktet i händerna. Hon hade äntligen känt igen honom. Och nu föreföll -hon sig så gränslöst olycklig. - -Värnlöst olycklig. Vart skulle hon fly? Var gömma sig? Han hade ju redan -sett allt, jämfört henne med bilden från unga dar, ömkat och -- hon ville -sjunkit genom golvet av skam. - -Hon rådde inte längre med sig själv. Hon satt där alldeles hjälplös, höll -händerna för sitt röda gamla mamsellansikte och märkte knappast armen, -som lade sig om hennes liv. När hon märkte den, var det redan för sent: -mot den armen stretade ett svagt fruntimmer förgäves. - -Hon försökte i alla fall, hon vred och krökte sig i blygsel och -förtvivlan, och under denna brottning stötte hon knät mot någonting hårt. - -Hon snyftade till: ej av smärta, snarare -- ja, av en oförklarlig känsla, -som närmast liknade glädje, och utan motstånd sjönk nu pannan mot hans -breda, skuggande bröst. Först nu lyddes hon i fullt medvetande till -smekorden, förstod hon fullt den ovana dialekten och kände hon den långa, -långa spänningen vika. - -Han hade ju träben, den käre, gamle -- hennes fästman, Eugène … - - - - -XXIII. - - -Kyrkoherden stod, nyss hemkommen från Toftarp, och stirrade genom -matsalens gårdsfönster ut i snön. De sista dagarnas svårmod satt ännu -oupptinat kvar i det åldrade ansiktet, men han trummade en marsj på -fönsterbordet. Doktorn hade nyss rest och endast anbefallt lugn. - -Undre läppen täckte den övre, och den långa, raka näsan krökte sig något, -två säkra tecken, att modet höll på att återvända. - -Malena gick från och till mällan folkstun och salen, sysselsatt med att -duka middagsbordet. Marie-Louise syntes inte till, hon brukade ju annars -ha överinseendet. - -Från Minas kammare hördes kuttret av det omförlovade paret -- det var -det underligaste fästepar kyrkoherden skådat. Deras maskopi, som de väl -kallade kärlek, var den gamle en gåta. Hon halt och han halt -- åtskilda -i tio år, döda för varandra i fem, nu hux-flux återförenade. Det kunde -man kalla en akt i kärlekens gudomliga komedi. - -Allt som oftast kunde man höra Eugène viska: - --- Nu tar jag en liten puss igen, Minnie! - -Eugènes viskningar gingo i bas och nådde till varenda vrå i de -angränsande rummen. Nog måste Olander ha trevligt -- var pojkvaskern -egentligen höll hus nu efter gudstjänsten igen? Det hade varit pastorns -tur i Gullerödskyrkan i dag. - -Gubben misstrivdes rent ut med Olander -- just därför att alla andra -klemade eller nojsade med honom. Bara Marie-Louise höll honom stången och -sig själv på sin kant -- men Marie-Louise var en ruters flicka och pappas -egen tös. - -Bevare mig, prästfar hade börjat försona sig med Minas nycker och choser --- med andra ord försonat sig med tanken på en halt måg. Mina var inte -längre ung; Olander var ju ingen förhoppning, och bättre något än -ingenting alls. - -Eugène hade lupit hornen av sig och benet på köpet -- visst folk måste -bli invalider för att överhuvud kunna hålla sig stilla. Yankeeknekten -hade visat sig minnesgod -- trohet är alltid ett vackert drag -- -och föreföll sparsam, till och med snål. Den amerikanska pensionen, -fyrahundra dollars årligen, var ju ingen förmögenhet, men borde räcka som -grundplåt åt bägge, om gunstig herrn tog sig något för: gamla militärer -hade inte svårt att få resärvgöra. - -Gubbens trumpenhet var mäst rätthaveri, som säkerligen till sist skulle -ge med sig. Det värsta var väl -- när allt kom omkring -- att mista Mina. -Han kände ibland med sig, att han hållit henne för strängt -- och andra -för milt, tillade han i tankarna med en suck. - -Den galningen Josef hade farit sina färde i går aftse -- med klatsj och -bjällerklang och Ekdahl i halmen. Så det blev väl ingenting av med vare -sig pistoler eller andra kaprioler -- varmed gubben menade vackra Elna -- -för den här gången. Och »general Cavaignac» hade denna julen tröttat ut -honom så pass, att det snart kvittade honom, vart komedianten tog vägen. - -Amerika -- nå, lycklig resa! Välkommen tillbaka halt och med pension om -tio år, så kanske vi kunde talas vid! - --- Var du lugn, lille präst, hade faster Jeanette tröstat, -- volontären -får snart egna kassanycklar. Om fjorton dar stavar du på ett par -guldkantade kort -- sanna mina ord, Lars Fredrik! - -Majoren, ja! En välgärning att hysa åtminstone _en_ något så när helklok -människa under sitt tak! Där var ingen oredlighet, inget maskopi, inga -choser med henne, inget hams och hyss och smussel bak andras ryggar. Där -var någonting karlavulet, med ett ord, hos den kvinnan, vilket liksom -symboliserades av hennes nätta små mustasjer. Skada, att hon bara höll -sig _för_ mycket på sin kant, inom köksreviret -- barnen kunde haft gott -av att upptuktas av en _sådan_ moder! - -Mamma, mamma! Det var öde och tyst och tomt i prästgården nu. Ingen musik -i gula salen. Ingen, som sjöng I _rosensdoft_ eller _Klara stjärna_ eller -_Stilla skuggor_ om kvällarna! Håhå, ålderdomen -- ålderdomen är idel -besvär och vedermöda, -- mager skörd av fager sådd! - --- Nu tar jag en liten puss igen, darling! - -Vem skulle i alla fall trott det? Mina, som bara för ett par dar sedan -drömt sig Eugène som en riktig buse! I dag var det annat, överallt hängde -hon träbenet i hälarna. Det såg värkligen ut, som om just träbenet fått -henne att foga sig -- hon kysstes visserligen endast bakom tillstängda -dörrar, men kysstes gjorde hon i alla fall. Varium ac mutabile semper -femina! Nå, så länge det gick ärbart till, så --! - -Vad i alla dar? Var det inte Olander och Marie-Louise, som kastade -snöboll ute på gården? Pastorn hade väl nätt och jämt fått av sig kappan -och kragen, och hon, att hon inte skämdes inför allt tjänstfolket! - -Kyrkoherden knackade på fönstret, han knackade en gång till och hårdare, -han trummade en ordentlig revelj -- samma resultat! Ingen lade märke -till honom. De två tosingarna därute hade varken ögon eller öron för -någon annan. Och det var för ingen del Olander, som syntes ivrigast. -Marie-Louise tycktes den anfallande. Hon riktigt haglade som ett helt -fältbatteri, och fienden blev ej svaret skyldig. - -Nu gick hon honom ordentligt in på livet, gick till storms som mot en -fästning, tvålade in honom på två stegs avstånd, »syltade» kallades det -visst på pojkslangen. Men det var för otäckt att se på -- så stodo de ju -nästan och smektes! Det dugde inte längre, nu måste han -- - -Halvvägs mot dörren häjdades kyrkoherden av en knackning. När han -öppnade, stod det en betjänt därute i katolska grevinnans livré. Brev? - --- Ja, jag har på uttrycklig nådig befallning nästan ridit ryggen av -hästen, förklarade betjänten, -- och skulle ödmjukligen anhålla om svar -tillbaka. - --- Vad står på? - -Kyrkoherden slet upp det högförnäma kuvertet -- med grevliga sigillet --. -Men var det inte just den handstilen, som --? - -Prästfar läste högt tre gånger, innan han riktigt begrep. - -»Käre kyrkoherde! - -Jag vore tacksam få svart på vitt, huruvida lilla Nanna välbehållen -anlänt till prästgården. -- Med tusen ursäkter och försäkran om min -oföränderliga estime och reconnaissance. - -Eder ödmjukaste tjänarinna --» - -Jo, där stod namnet, och det var samma piktur som på den mystiska -brevlappen. Detta var en gåta -- nej, ett nytt slag till alla de andra. -Trots allt, och fast han ej velat erkänna det, hade han börjat hoppas, -att Nanna firade en ferie olovandes uppe på Herrevall. Gamla mormor, den -enda riktigt gamla, hade antytt det, och han hade begynt tro, att så -gamla väggar spådde sant. Herrevall hade varit sista förhoppningen. Men -nu hade alltså Nanna, den tokan, rymt även därifrån! - -Gubben hann ej få fram ett redigt ord, innan folkstudörren rycktes upp -och faster lät höra sin stämmas gällaste smatter. Hon var så echaufferad, -tycktes det, att hon glömde både den sjuka på ämbetsrummet och den -främmande betjänten innanför matsalsdörren. - --- Ssj, ssj, väste kyrkoherden, -- var är nu hin lös igen? - -Han förlorade sin egen behärskning i samma stund han velat påminna en -annan om hennes. - -Faster var den här gången för ivrig att låta eller kunna kuva sig. - --- Hustjuven, ropade hon och stod där blossande röd och uppsvälld, -- nu -ha vi äntligen fått hustjuven fast! - -Hennes röst värkade sannerligen som en signaltrumpet. Nyfikna ansikten -tittade in genom alla dörrar. Mina och Eugène sämjdes gott i den trånga -lilla korridordörren. Gustav och Daniel, som känt på sig och sina -ungdomliga magar, att det skulle budas till middag, gledo in och förbi -mällan betjänten och förstudörren. - -Och i folkstugan rörde någon vid fasters arm. När majoren i hast vände -sig åt sidan, uppgav hon ett rop och höll på att sätta en rova i -fönsterkarmen. Där stod ju Nanna -- - -Nanna, som man var van att se henne vintertiden -- i mössa, kappa, -bottforer. Och nu hade hon famnen full med krimskrams, var lastad nästan -som en julbock. - -Alla i rummet voro ögon och frågetecken. Ingen fick fram ett ljud. - --- Var det, var det --, stammade kyrkoherden och skakade på sig som för -att undkomma en ond dröm, -- var det hon, som -- nä? - --- Bevare mig, det var Bolla, sade faster, men kände, att hon vacklade i -tron, när hon mönstrade allt kramet, som avlastades i hennes famn. - --- Men _hon_ där stod i alla fall i maskopi --, framstötte den gamle i -sin domareton, glömsk av allting annat. - -Faster höll för första gången i sitt liv på att tappa koncepterna -- hon -höll åtminstone på att tappa tjuvgodset och kanske också bindmössan. Så -underligt stridde här sken och värklighet. - -Vilhelm steg fram. I det han gjorde sin reverence för farbror, såg han -honom trohjärtat i ögonen och drog Nanna över tröskeln. - --- Se där, förvånades gubben, det var all den hälsning han just nu rådde -med. - --- Oskyldig som ett lamm, förklarade Vilhelm med oväntad vekhet. Den -ovana fukten över pepparkornen klädde honom. - --- Så kom då, mina lamm, utbrast kyrkoherden lätt bevekt och bredde ut -armarna, -- visst ha mamma och jag haft våra sömnlösa nätter, men -- kom -du, Springfält, och du Fritänkare eller Frispråkare, kom i alla fall, Gud -välsigne, Gud välsigne --! - -Och medan pappa ömsom tryckte dem båda intill sig och förde dem ifrån sig -för att få se på dem genom tåreslöjan, upprepade han gång på gång endast: -Gud välsigne, Gud välsigne -- - -Ingen mer än den spjuvern Gustav upptäckte, hur onödigt nära varandra -rymlingarna slöto sig i pappas famn. Men Gustav var på en gång för -skamsen på egna vägnar och för gripen på deras för att reflektera över -sin iakttagelse. - -Faster stod alltjämt och plockade i kramet -- nyårsgåvorna, som hon -kallade det. Hon ville inte förråda sin stämning genom att titta upp. - --- En vittjad skatrede riktigt, muttrade hon och gav sig själv svaret på -frågan. -- Där ha vi böckerna, och där ha vi det och där det, och där ha -vi mammas kedja! - --- Nej, nej, undrade det från alla håll. - --- Jag skall genast, -- erinrade sig kyrkoherden betjänten, -- nej -- nej --- hennes högvälborenhet värdes ursäkta! Jag kan inte -- kan inte hålla i -en pänna i dag. Men ni ser ju, att Nanna och -- och -- - -Pappa snyftade till och svängde sig om mot fönstret. - --- Men bevare mig, kan då ingen lära Marie-Louise och den sakramenskade -Olander? Aj, vad nu? - -Pang! En av rutorna visade en präktig, strålande stjärna efter en -vårdslös snöboll. - --- Sjutton hakar! - -Den gamle Adam stampade i golvet. - --- Lille präst, lille präst, lugnade majoren, -- inte så eldsprutande -genast! Tilltänkt och blivande fästefolk måtte väl ha lov att avkyla sig -med litet snö! - --- Vad för slag? - -Faster spände ut sina roliga, runda spjuverögon. - --- Jag sa’ det ju, jag sa’, att också jag hade mitt lilla smussel. - -Kyrkoherden liknade en man, som förlorar sitt sista fotfäste. - --- Sjutton hakar, kom det utan styrka. - --- Säg ’Gud välsigne’, lille präst, rådde majoren och smekte en smula -hårdhänt lilla Nanna, som på sin vandring från famn till famn omsider -hunnit även hennes. -- Säg ’Gud välsigne’, det klär en präst, och vi ha -nog med _en_ krigsman i huset! - -Daniel hade hunnit förbereda mamma, och i detta ögonblick smög lilla -Nanna med sitt guldnystan hårt slutet i handen över tröskeln till -sjukkammaren. - -Kyrkoherden, som försiktigtvis flyttat sig ur draget, stod ännu och -muttrade för sig själv. - --- Här får Ola huggedräng ett vackert göra -- om han skall reparera efter -alla mina döttrar -- - -Det hade blivit så tyst bland de andra i salen, som om de lyddes för att -höra ett ljus flämta. - -Även pappa teg äntligen; först svepte han den samlade flocken i en enda -halvskum blick. - --- Nå, tack och lov -- och Gud välsigne, mumlade han, hes av rörelse, -- -Gud välsigne -- det svaga hjärtat! Som ändå har -- burit -- hela huset! - -Han sänkte huvudet i händerna som till bön. - --- Nanna, tonade en öm och melodisk röst inne från den sjukas rum -- -tonade mitt emällan sång och viskning. - - - - -FOTNOTER - - -[1] Köket. - -[2] Förskräckt. - -[3] Danken. - -[4] Oscar I. - -[5] Napoleon III. - -[6] Oscar I. - -[7] Gammal svensk mil. - -[8] Ack. - -[9] Tvätta. - -[10] Svårt, sällan. - -[11] Piggsvin = igelkott. - -[12] Edet = ätit. - -[13] Skon = skolen. - -[14] Om. - - - - - -End of the Project Gutenberg EBook of Prästgården, by K. G. Ossian-Nilsson - -*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK PRÄSTGÅRDEN *** - -***** This file should be named 54237-0.txt or 54237-0.zip ***** -This and all associated files of various formats will be found in: - http://www.gutenberg.org/5/4/2/3/54237/ - -Produced by ronnie sahlberg and the Online Distributed -Proofreading Team at http://www.pgdp.net (This file was -produced from images generously made available by The -Internet Archive) - - -Updated editions will replace the previous one--the old editions -will be renamed. - -Creating the works from public domain print editions means that no -one owns a United States copyright in these works, so the Foundation -(and you!) can copy and distribute it in the United States without -permission and without paying copyright royalties. Special rules, -set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to -copying and distributing Project Gutenberg-tm electronic works to -protect the PROJECT GUTENBERG-tm concept and trademark. Project -Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you -charge for the eBooks, unless you receive specific permission. If you -do not charge anything for copies of this eBook, complying with the -rules is very easy. You may use this eBook for nearly any purpose -such as creation of derivative works, reports, performances and -research. They may be modified and printed and given away--you may do -practically ANYTHING with public domain eBooks. Redistribution is -subject to the trademark license, especially commercial -redistribution. - - - -*** START: FULL LICENSE *** - -THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE -PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK - -To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free -distribution of electronic works, by using or distributing this work -(or any other work associated in any way with the phrase "Project -Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full Project -Gutenberg-tm License (available with this file or online at -http://gutenberg.org/license). - - -Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg-tm -electronic works - -1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm -electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to -and accept all the terms of this license and intellectual property -(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all -the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy -all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your possession. -If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project -Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound by the -terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or -entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8. - -1.B. "Project Gutenberg" is a registered trademark. It may only be -used on or associated in any way with an electronic work by people who -agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few -things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works -even without complying with the full terms of this agreement. See -paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project -Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this agreement -and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm electronic -works. See paragraph 1.E below. - -1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the Foundation" -or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project -Gutenberg-tm electronic works. Nearly all the individual works in the -collection are in the public domain in the United States. If an -individual work is in the public domain in the United States and you are -located in the United States, we do not claim a right to prevent you from -copying, distributing, performing, displaying or creating derivative -works based on the work as long as all references to Project Gutenberg -are removed. Of course, we hope that you will support the Project -Gutenberg-tm mission of promoting free access to electronic works by -freely sharing Project Gutenberg-tm works in compliance with the terms of -this agreement for keeping the Project Gutenberg-tm name associated with -the work. You can easily comply with the terms of this agreement by -keeping this work in the same format with its attached full Project -Gutenberg-tm License when you share it without charge with others. - -1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern -what you can do with this work. Copyright laws in most countries are in -a constant state of change. If you are outside the United States, check -the laws of your country in addition to the terms of this agreement -before downloading, copying, displaying, performing, distributing or -creating derivative works based on this work or any other Project -Gutenberg-tm work. The Foundation makes no representations concerning -the copyright status of any work in any country outside the United -States. - -1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg: - -1.E.1. The following sentence, with active links to, or other immediate -access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear prominently -whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work on which the -phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the phrase "Project -Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, performed, viewed, -copied or distributed: - -This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with -almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or -re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included -with this eBook or online at www.gutenberg.org/license - -1.E.2. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is derived -from the public domain (does not contain a notice indicating that it is -posted with permission of the copyright holder), the work can be copied -and distributed to anyone in the United States without paying any fees -or charges. If you are redistributing or providing access to a work -with the phrase "Project Gutenberg" associated with or appearing on the -work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1 -through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the -Project Gutenberg-tm trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or -1.E.9. - -1.E.3. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted -with the permission of the copyright holder, your use and distribution -must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional -terms imposed by the copyright holder. Additional terms will be linked -to the Project Gutenberg-tm License for all works posted with the -permission of the copyright holder found at the beginning of this work. - -1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm -License terms from this work, or any files containing a part of this -work or any other work associated with Project Gutenberg-tm. - -1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this -electronic work, or any part of this electronic work, without -prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with -active links or immediate access to the full terms of the Project -Gutenberg-tm License. - -1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary, -compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any -word processing or hypertext form. However, if you provide access to or -distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format other than -"Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official version -posted on the official Project Gutenberg-tm web site (www.gutenberg.org), -you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a -copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon -request, of the work in its original "Plain Vanilla ASCII" or other -form. Any alternate format must include the full Project Gutenberg-tm -License as specified in paragraph 1.E.1. - -1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying, -performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works -unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9. - -1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing -access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works provided -that - -- You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from - the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method - you already use to calculate your applicable taxes. The fee is - owed to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he - has agreed to donate royalties under this paragraph to the - Project Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments - must be paid within 60 days following each date on which you - prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax - returns. Royalty payments should be clearly marked as such and - sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the - address specified in Section 4, "Information about donations to - the Project Gutenberg Literary Archive Foundation." - -- You provide a full refund of any money paid by a user who notifies - you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he - does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm - License. You must require such a user to return or - destroy all copies of the works possessed in a physical medium - and discontinue all use of and all access to other copies of - Project Gutenberg-tm works. - -- You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any - money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the - electronic work is discovered and reported to you within 90 days - of receipt of the work. - -- You comply with all other terms of this agreement for free - distribution of Project Gutenberg-tm works. - -1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg-tm -electronic work or group of works on different terms than are set -forth in this agreement, you must obtain permission in writing from -both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and Michael -Hart, the owner of the Project Gutenberg-tm trademark. Contact the -Foundation as set forth in Section 3 below. - -1.F. - -1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable -effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread -public domain works in creating the Project Gutenberg-tm -collection. Despite these efforts, Project Gutenberg-tm electronic -works, and the medium on which they may be stored, may contain -"Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or -corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual -property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a -computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by -your equipment. - -1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right -of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project -Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project -Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project -Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all -liability to you for damages, costs and expenses, including legal -fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT -LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE -PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE -TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE -LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR -INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH -DAMAGE. - -1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a -defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can -receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a -written explanation to the person you received the work from. If you -received the work on a physical medium, you must return the medium with -your written explanation. The person or entity that provided you with -the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a -refund. If you received the work electronically, the person or entity -providing it to you may choose to give you a second opportunity to -receive the work electronically in lieu of a refund. If the second copy -is also defective, you may demand a refund in writing without further -opportunities to fix the problem. - -1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth -in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS' WITH NO OTHER -WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO -WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE. - -1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied -warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages. -If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the -law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be -interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by -the applicable state law. The invalidity or unenforceability of any -provision of this agreement shall not void the remaining provisions. - -1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the -trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone -providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in accordance -with this agreement, and any volunteers associated with the production, -promotion and distribution of Project Gutenberg-tm electronic works, -harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees, -that arise directly or indirectly from any of the following which you do -or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg-tm -work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any -Project Gutenberg-tm work, and (c) any Defect you cause. - - -Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg-tm - -Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of -electronic works in formats readable by the widest variety of computers -including obsolete, old, middle-aged and new computers. It exists -because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from -people in all walks of life. - -Volunteers and financial support to provide volunteers with the -assistance they need, are critical to reaching Project Gutenberg-tm's -goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will -remain freely available for generations to come. In 2001, the Project -Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure -and permanent future for Project Gutenberg-tm and future generations. -To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation -and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4 -and the Foundation web page at http://www.pglaf.org. - - -Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary Archive -Foundation - -The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit -501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the -state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal -Revenue Service. The Foundation's EIN or federal tax identification -number is 64-6221541. Its 501(c)(3) letter is posted at -http://pglaf.org/fundraising. Contributions to the Project Gutenberg -Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent -permitted by U.S. federal laws and your state's laws. - -The Foundation's principal office is located at 4557 Melan Dr. S. -Fairbanks, AK, 99712., but its volunteers and employees are scattered -throughout numerous locations. Its business office is located at -809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887, email -business@pglaf.org. Email contact links and up to date contact -information can be found at the Foundation's web site and official -page at http://pglaf.org - -For additional contact information: - Dr. Gregory B. Newby - Chief Executive and Director - gbnewby@pglaf.org - - -Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg -Literary Archive Foundation - -Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide -spread public support and donations to carry out its mission of -increasing the number of public domain and licensed works that can be -freely distributed in machine readable form accessible by the widest -array of equipment including outdated equipment. Many small donations -($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt -status with the IRS. - -The Foundation is committed to complying with the laws regulating -charities and charitable donations in all 50 states of the United -States. Compliance requirements are not uniform and it takes a -considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up -with these requirements. We do not solicit donations in locations -where we have not received written confirmation of compliance. To -SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any -particular state visit http://pglaf.org - -While we cannot and do not solicit contributions from states where we -have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition -against accepting unsolicited donations from donors in such states who -approach us with offers to donate. - -International donations are gratefully accepted, but we cannot make -any statements concerning tax treatment of donations received from -outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff. - -Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation -methods and addresses. Donations are accepted in a number of other -ways including checks, online payments and credit card donations. -To donate, please visit: http://pglaf.org/donate - - -Section 5. General Information About Project Gutenberg-tm electronic -works. - -Professor Michael S. Hart is the originator of the Project Gutenberg-tm -concept of a library of electronic works that could be freely shared -with anyone. For thirty years, he produced and distributed Project -Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of volunteer support. - - -Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed -editions, all of which are confirmed as Public Domain in the U.S. -unless a copyright notice is included. Thus, we do not necessarily -keep eBooks in compliance with any particular paper edition. - - -Most people start at our Web site which has the main PG search facility: - - http://www.gutenberg.org - -This Web site includes information about Project Gutenberg-tm, -including how to make donations to the Project Gutenberg Literary -Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to -subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks. diff --git a/old/54237-0.zip b/old/54237-0.zip Binary files differdeleted file mode 100644 index e31cd3f..0000000 --- a/old/54237-0.zip +++ /dev/null diff --git a/old/54237-h.zip b/old/54237-h.zip Binary files differdeleted file mode 100644 index 00e9cdf..0000000 --- a/old/54237-h.zip +++ /dev/null diff --git a/old/54237-h/54237-h.htm b/old/54237-h/54237-h.htm deleted file mode 100644 index ef2102c..0000000 --- a/old/54237-h/54237-h.htm +++ /dev/null @@ -1,11762 +0,0 @@ -<!DOCTYPE html PUBLIC "-//W3C//DTD XHTML 1.0 Strict//EN" - "http://www.w3.org/TR/xhtml1/DTD/xhtml1-strict.dtd"> -<html xmlns="http://www.w3.org/1999/xhtml" xml:lang="en" lang="en"> - <head> - <meta http-equiv="Content-Type" content="text/html;charset=utf-8" /> - <meta http-equiv="Content-Style-Type" content="text/css" /> - <title> - The Project Gutenberg eBook of Prästgården, en julhistoria, by K. G. Ossian-Nilsson. - </title> - - <link rel="coverpage" href="images/cover.jpg" /> - -<style type="text/css"> - -a { - text-decoration: none; -} - -body { - margin-left: 10%; - margin-right: 10%; -} - -h1,h2 { - text-align: center; - clear: both; -} - -hr { - margin-top: 2em; - margin-bottom: 2em; - clear: both; -} - -hr.tb { - width: 45%; - margin-left: 27.5%; - margin-right: 27.5%; -} - -hr.chap { - width: 65%; - margin-left: 17.5%; - margin-right: 17.5%; -} - -p { - margin-top: 0.5em; - text-align: justify; - margin-bottom: 0.5em; - text-indent: 1em; -} - -.center { - text-align: center; - text-indent: 0em; -} - -.footnotes { - margin-top: 1em; - border: dashed 1px; -} - -.footnote { - margin-left: 10%; - margin-right: 10%; - font-size: 0.9em; -} - -.footnote .label { - position: absolute; - right: 84%; - text-align: right; -} - -.fnanchor { - vertical-align: super; - font-size: .8em; - text-decoration: none; -} - -.gesperrt { - letter-spacing: 0.2em; - margin-right: -0.2em; -} - -.larger { - font-size: 150%; -} - -.pagenum { - position: absolute; - right: 4%; - font-size: smaller; - text-align: right; - font-style: normal; -} - -.poetry-container { - text-align: center; - margin: 1em; -} - -.poetry { - display: inline-block; - text-align: left; -} - -.poetry .verse { - text-indent: -3em; - padding-left: 3em; -} - -.smaller { - font-size: 80%; -} - -.titlepage { - text-align: center; - margin-top: 3em; - text-indent: 0em; -} - -@media handheld { - -.poetry { - display: block; - margin-left: 1.5em; -} - -.gesperrt { - font-style: italic; - margin-right: 0; - letter-spacing: 0; -} -} - </style> - </head> -<body> - - -<pre> - -The Project Gutenberg EBook of Prästgården, by K. G. Ossian-Nilsson - -This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with -almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or -re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included -with this eBook or online at www.gutenberg.org/license - - -Title: Prästgården - En Julhistoria - -Author: K. G. Ossian-Nilsson - -Release Date: February 26, 2017 [EBook #54237] - -Language: Swedish - -Character set encoding: UTF-8 - -*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK PRÄSTGÅRDEN *** - - - - -Produced by ronnie sahlberg and the Online Distributed -Proofreading Team at http://www.pgdp.net (This file was -produced from images generously made available by The -Internet Archive) - - - - - - -</pre> - - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_1" id="Page_1">[1]</a></span></p> - -<p class="center larger">K. G. OSSIAN-NILSSON</p> - -<h1>PRÄSTGÅRDEN<br /> -<span class="smaller">EN JULHISTORIA</span></h1> - -<p class="titlepage">TREDJE UPPLAGAN</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_2" id="Page_2">[2]</a></span></p> - -<hr class="chap" /> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_3" id="Page_3">[3]</a></span></p> - -<p class="titlepage larger">PRÄSTGÅRDEN<br /> -<span class="smaller">EN JULHISTORIA</span></p> - -<p class="titlepage"><span class="smaller">AV</span><br /> -K. G. OSSIAN-NILSSON</p> - -<p class="titlepage">TREDJE UPPLAGAN</p> - -<p class="titlepage">STOCKHOLM<br /> -<span class="smaller">ALBERT BONNIERS FÖRLAG</span></p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_4" id="Page_4">[4]</a></span></p> - -<p class="titlepage smaller"><i>Copyright. Albert Bonnier 1911.</i></p> - -<p class="titlepage">STOCKHOLM<br /> -<span class="smaller">ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1911</span></p> - -<hr class="chap" /> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_5" id="Page_5">[5]</a></span></p> - -<p class="center larger"><i>Till Far och Mor</i></p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_6" id="Page_6">[6]</a></span></p> - -<hr class="chap" /> - -<p><span class="pagenum"><br /><a name="Page_7" id="Page_7">[7]</a></span></p> - -<h2 id="I">I.</h2> - -<p>Genom trädgårdsfönstren silade en blek -glimt av decembersolen. Utanför reste sig en -blågrå molnskiva, vars svängda kant skimrade -som en stålägg; men i de låga prästgårdsrummen -gled strimman maktlös genom tidig skymning.</p> - -<p>I matsalen stodo fyra dörrar öppna. Till -folkstugan, varifrån köksstöket trängde in, och -där Bolla, hjälphustrun, redan en stund viskat -och vinkat åt mamsell Mina. Till salsförstun, -varifrån tuppen och bandhunden ibland läto -höra sig, och där Mats, kusken, ömsom gjorde -miner åt Bolla och tafatta tecken åt mamsellen. -Vidare till Minas kammare och hela raden rum -ända till gula salen, där den spröda klangen -av ett åldrigt piano och en tunn, men mjuk och -ren sopran tonade. Samt till ämbetsrummet, -nedanför vars höga, nötta tröskel Mina höll -på att vira halsbindeln och knyta prästkragen -på pappa kyrkoherden — vilket faster Jeanette, -som för alltid avsagt sig, kallade att hänga -bjällran på katten.</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_8" id="Page_8">[8]</a></span></p> - -<p>Det var en krånglig uppgift, isynnerhet i -julskymningen. Den lille kyrkoherden stampade -med foten i det maskstungna golvet.</p> - -<p>— Sjutton hakar, sade han i ett strävt -staccato, som han behållit från lägertiden, — -blir du då aldrig färdig, sjåpagås?</p> - -<p>— Seså, seså, lugnade dottern med blid, -kantig röst, medan hennes ord stundom följdes -av ett vanemässigt snörpande, — pappa får -väl ge sig till tåls, tills jag hinner —!</p> - -<p>— Hinner, ja, ja, ja, förivrade sig den lille -gubben med en vingsning på halsen och en -stampning för vart ord, — hinner — hinner — -du med din senfärdighet! Hinner — du är -ett syndakors på jorden!</p> - -<p>Mina sänkte undergivet hakan. Vinklarna -om den ej längre unga munnen djupnade. -Blicken stod stel av ihärdighet. Händerna brådskade -för att få bukt med kragen. Allt medan -snörpandet fick ersätta svar och förmaningar.</p> - -<p>Under tiden ställde sig kyrkoherden att -kisa i det gula, pappersklistrade bjälktaket, -trumma med tåhättorna mot golvtiljorna, -knäppa med fingrarna, muttra och gnola för -sig själv.</p> - -<p>— Syndakors — vad <em class="gesperrt">är</em> det för ett sakramenskat -flån? <em class="gesperrt">Vem</em> är det, som ställer upp -dörrarna?</p> - -<p>— Ja, ja, mumlade Mina saktmodigt, — -snopp, snopp, om jag åtminstone fått tända —</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_9" id="Page_9">[9]</a></span></p> - -<p>— Eld på huset, nästan röt den lille -prästen.</p> - -<p>— Eller åtminstone fått stänga, skyndade -Mina att tillägga, — så att tjänstfolket, snopp, -snopp, sluppe höra pappa svära i själva julveckan, -snopp, snopp!</p> - -<p>— Jag skulle baresta fråga, hördes kusken -lågmäld från förstudörren.</p> - -<p>— Mamsell, mamsell, väste Bolla från folkstugan.</p> - -<p>— Sjutton hakar, trätte kyrkoherden utan -att ta blicken från taket, — vem är det, som -eldar för fåglarna? Stäng dörrarna i herrans -namn!</p> - -<p>De två dörrarna gledo ljudlöst igen. -Mamsell Mina gjorde en rörelse som för att -tillskjuta sin egen kammardörr.</p> - -<p>— Låt vara, låt vara, ropade prästfar -ivrigt, — vill du missunna mig höra mamma -sjunga?</p> - -<p>— Pappa lär inte höra stort, så som -pappa tar till vägs, snopp, snopp! Och mamma -lär inte kunna sjunga, snopp, på det viset!</p> - -<p>Kyrkoherden vart med ens alldeles lugn. -Rynkorna i hans slätrakade, åldrade läskarlsansikte -glättades. Den långa näsan, svagt -buktad på mitten, pekade orörlig mot taket. -Det gulblonda, ännu ogrånade håret smetade, -snedkammat à la Walter Scott, högtidligt fram -över panna och tinningar. Han bevarade sin<span class="pagenum"><a name="Page_10" id="Page_10">[10]</a></span> -stillhet under en hel minut, vilken hans dotter -begagnade att knyta fast kragen nummer tre — -de två exemplaren lågo redan tillskrynklade i -pinnsoffan.</p> - -<p>Sången klingade tydlig in i tystnaden.</p> - -<p>— I ro—o—sens doft, i näkterga—lens -gömma, där fri—den bor emä-ä-ä-ällan bä-ä-ärg -och dal, sjöng sopranen. Koloraturen pärlade -på de högre lägena, och ackompanjemanget -blomstrade yppigt på de gamla tangenterna.</p> - -<p>Organen var inte i sin första ungdom, men -klang ännu frisk. Det operamässiga föredraget -värmdes av en vek och odlad känsla, som måste -gripa känslig publik.</p> - -<p>Det blossade på Minas magrade kinder; -snörpandet hade upphört. Den lille prästen -hade fått fuktighet i ögonvrårna, och hans smått -hesa stämma gnolade lågmält med.</p> - -<p>— Seså, pappa, viskade Mina sakta. Hon -kastade en granskande blick på sitt värk. Så -ville hon smyga sin väg till folkstugan.</p> - -<p>Kyrkoherden utförde en soldatmässig vändning -på klacken.</p> - -<p>— Mina, kallade han halvhögt.</p> - -<p>Mina kom genast tillbaka.</p> - -<p>Hennes far lutade sig långsamt fram och -kysste henne på pannan. Hans beniga knog -snuddade en sekund smeksamt vid hennes kind.</p> - -<p>Men liksom om han ångrat sig, gjorde han<span class="pagenum"><a name="Page_11" id="Page_11">[11]</a></span> -så vänster sväng och satte foten hårt i, när -han marsjerade in på sin ämbetskammare.</p> - -<p>Mina torkade förvirrad av pannan med förklädssnibben. -Hon var inte bortskämd med -smekningar och hade hunnit den ålder, då en -kvinna blir skygg till och med för fader och -broder.</p> - -<p>Hon böjde sig ner över kaktuskrukorna -på ribbrädet och kastade också en blick uppåt -himmelen. Där hade den blå molnskivan vuxit -till en skrämmande höjd. Skogsranden därunder -låg alldeles svart.</p> - -<p>— Det blir snö, mumlade hon, — pappa -får ta kareten och vargskinnstulubben.</p> - -<p>Därmed skyndade hon ut i folkstugan, och -nu syntes det, att hon haltade. Lytet var tydligt, -fast hon vid sakta gång och i andras närvaro -mödade sig att dölja det.</p> - -<p>I folkstugan hade hon så när stupat över -Bolla, som var sysselsatt med att snatta kaffebröd -ur järnugnen — raka vägen ur ugnen -i kjolsäcken, medan kryddvärmen strömmade -ut i stugan och möttes med deglukten från -köket.</p> - -<p>Mamsellen sade ingenting, ändrade knappt -ett veck i sitt blida, tåliga ansikte, och Bolla -reste sig med stort lugn. Hennes breda, grova -kinder svettades endast av ugnsvärme och julbrådska. -Hon öppnade gapet och tandraderna<span class="pagenum"><a name="Page_12" id="Page_12">[12]</a></span> -kring ett av sina ljudlösa skratt och frågade i -nästa andedrag:</p> - -<p>— Spiskammarnyckeln, vet mamsellen, var -på lag den kan ha kommit hän? Faster Jeanette -—</p> - -<p>— Faster Jeanette?</p> - -<p>Mamsell Mina rodnade djupt. Pupillerna -irrade villrådiga, som om de i tomma luften -jagat den förkomna tingesten.</p> - -<p>— Snopp, snörpte hon, — snopp, snopp, -det hände väl, när pappa ropade mig in, och -nu minns jag inte, var jag kan ha —</p> - -<p>Bolla fläckte åter upp munnen kring alla -de vita tänderna.</p> - -<p>— Faster är i stärset,<a name="FNanchor_1" id="FNanchor_1"></a><a href="#Footnote_1" class="fnanchor">[1]</a> sade hon och såg -ut att ännu ha åtskilligt otalt med ugnen.</p> - -<p>Mina haltade ut i köket. Därute klappade -degen, rakan skrapade i ugnsgapet, alla händer -hade bråttom, och träskorna rörde sig som -pändlar, med täta knäppar, på tegelsättningen.</p> - -<p>Huggedrängen hade fäjat stenugnen och -stack just brödspaden fullastad dit in. Framför -bakborden, där det rök av mjöldamm, moltego -pigorna, ältade och formade, så de knappt -nändes blinka, högtidliga och vitklädda, med -uppkavlade ärmar, pudrade armar och vita -huvudkläden.</p> - -<p>Långa led av degkakor lågo fulljästa och -mjöliga och väntade spaden. Den grövre degen<span class="pagenum"><a name="Page_13" id="Page_13">[13]</a></span> -började ösas ur trågen, hälldes upp för att -omknådas, delas, formas, mjölas och få omjäsa. -Rättnu var det bara kavringen kvar, svart -som torvmull, doftande som ljunghonung.</p> - -<p>Faster Jeanette fanns ej häller här. Men -vid ett hörnbord kavlade Marie-Louise klenätdeg. -Hon stod klädd som en av pigorna, i -huvudduk och köksförkläde, armbågarna blottade -och de fasta, vackra armarna svävande -fram och åter över bordskivan. Ena handen -strödde mjöl, den andra trissade ut kakorna.</p> - -<p>Minas blick följde bekymrad den yngre -systerns rörelser. Där var fart och eftertanke -i allt vad Marie-Louise tog sig för. Aldrig -skulle hon förlagt spiskammarnyckeln och behövt -försinka de andras sysslor. Så ung hon -var, följde där respekt med henne; hennes -sporre uträttade halva arbetet. Pigorna vågade -varken söla eller slamsa. Huggedrängen ville -nog gärna nojsat med töserna, men höll sig -i skinnet i närvaro av unga mamsellen. Så -snart Marie-Louise flugit ut i brygghuset, -passade han på att rama in livet på Malena och -daska Karna i stussen — han struntade i, om -gamlan såg på eller inte.</p> - -<p>Brygghusugnens dån och hönsens och ankornas -dödskackel — slakten pågick just därute -— dränkte alla svagare ljud. Men Malena och -Karna härinne viskade sina nödrop, ty i nästa -nu stod Marie-Louise i sin vrå, och flickorna<span class="pagenum"><a name="Page_14" id="Page_14">[14]</a></span> -skulle sjunkit genom golvet, om hon råkat överraska -dem.</p> - -<p>Mamsell Mina knep samman ögonen och -riste på huvudet, hon led av att höra kacklet. -Men i detsamma spärrade hon blicken åter på -vid gavel — brygghusdörren gick, och faster -Jeanette kom in i köket.</p> - -<p>Faster — änka efter en bror till kyrkoherden -— var bred och karlavulen, mörkröd -i ansiktet, hade stubb på hakan, grå mustasjer, -en stämma som en signalkornett och ögon -runda och svarta som blykulor.</p> - -<p>Bror Josef, volontären i Kristianstad, kallade -henne aldrig annat än majorn. Men hennes -axlar buro, utan att svikta, hela hushållet, och -den vita bindmössan satte skräck i andra än -Josef.</p> - -<p>Måhända hade Bolla hört dörren gå, ty -hon stod redan på folkstutröskeln. Huvudklädet -hade kasat ner på halsen, så att man -ibland såg den platta nacken, som ringades -av tunna, blonda flätor. Hon hade falska, -vattengrå ögon, som alltid dolskt vinklade uppifrån -eller nerifrån, men också alltid logo mot -någon — när hon skrattade, lät det som en -väsning.</p> - -<p>Hon spärrade munnen på vid gavel mot -huggedrängen, men slöt den igen, när hon upptäckte -husets härskarinna. Mot henne log<span class="pagenum"><a name="Page_15" id="Page_15">[15]</a></span> -hon aldrig, och hon vände sig inte häller nu -rakt fram till faster Jeanette.</p> - -<p>— Är unga mamsellen här, sporde hon och -kliade sig halvt förläget i ena armhålan, — jag -trodde annars mamsellen satt i vävbänken.</p> - -<p>— Väven är lyckligen nerskuren, svarade -Marie-Louise utan att se upp från sitt arbete.</p> - -<p>— Jag har själv synat den, smattrade -rösten i brygghusdörren, — före jul lär ingenting -bli vävt.</p> - -<p>Faster flåsade till och torkade sitt upphettade -ansikte med förklädet.</p> - -<p>Mina flyttade olycklig undan ögonen; bland -alla dessa flitiga tycktes hon ensam utan gagn. -I tankarna grävde hennes fingrar oroligt i den -vida, djupa kjortelsäcken.</p> - -<p>Plötsligt blev hon häftigt varm, pannan -fuktades; ur stånd att se någon i ögonen, lät -hon blicken fly ut genom fönstret.</p> - -<p>Där ute varsnade hon kusken, som, bestövlad -och krokig i knäna, gick på trappan -och eldade sig en åkarbrasa. Hästarna, halvt -dolda av kuren, krökte på halsarna och frustade; -ångan stod dem ur näsborrarna likt vita -strutar, och hovarna stampade i broläggningen. -Karo kröp villrådig omkring framför sin koja -och gnydde i kapp med länkarna. Katten -travade längs stenfoten, medan ett par hönor -ängsligt flaxade och trippade framför honom.<span class="pagenum"><a name="Page_16" id="Page_16">[16]</a></span> -Men upp över allégaveln åkte det tunga blå -molnet, och luften skumnade redan.</p> - -<p>Gudilov, att Mats haft vett spänna för -kareten!</p> - -<p>Pratet omkring henne pinade Mina i -öronen. Bolla och faster hade fått pratkvarnen -i gång och malde nu lika ivrigt bägge. Vad -de sade, uppfattade Mina ej. Hon bara önskade, -att någon av dem snart ville ge sig ut i brygghuset.</p> - -<p>— Spiskammarnyckeln, ja, det var så sant, -upprepade en onaturligt len stämma, — var på -lag kan mamsellen ha lagt —?</p> - -<p>Svetten på pannan kändes alldeles kall; -Mina stod och längtade sig långa vägar från -köket. Hon kände, att faster stirrade på henne. -Att ljuga var en svår synd, isynnerhet så nära -en högtid, men om ändå Vår Herre ville …!</p> - -<p>— Sjåpagås, genljöd det i hennes öra, — -sjåpagås, som —</p> - -<p>— Bara är till ogagn, ifyllde gamla mamsellen -i tankarna, — »sjåpagås, syndakors —»!</p> - -<p>Hon spratt till, lystrande som en uppskrämd -häst. Det var inget genljud. Någon -ropade henne värkligen, pappa —</p> - -<p>— Var håller du hus, hördes kyrkoherdens -röst, — syndakors, var håller du hus? Pälsen -— varför är inte pälsen tillreds? Tänker du -hindra mig att resa, människa?</p> - -<p>— Å gudskelov, tänkte mamsell Mina. Det<span class="pagenum"><a name="Page_17" id="Page_17">[17]</a></span> -liknade en löst förtrollning — nej, en bönhörelse.</p> - -<p>I en blink hade hon handen ur kjolen, -räckte med sänkt blick den bastanta nyckeln -åt faster Jeanette och haltade, döv för utrop -och skratt, pappas snubbor med lätt hjärta tillmötes.</p> - -<p>Vad betydde alla sjåpagås och syndakors -mot de svarta, muntra kulögonen och Bollas -falska väsning?</p> - -<p>Men pappa var i dag ej lätt att göra till -lags. Knappt hade Mina försvunnit i dörren -till ämbetsrummet, förrän samma dörr än en -gång for upp och kyrkoherden begärde få veta, -var Nanna huserade.</p> - -<p>Den smått hesa lilla rösten skar in genom -pratet och munterheten i köket. Allt kom i -uppståndelse. Vem hade nu, nu i julstöket, tid -att tänka på Nanna? Hade kyrkoherden glömt, -att det i morgon var både en söndag och en -födelsedag?</p> - -<p>Den lille prästen stampade i golvet, som -alltid, när han var ur lynne. Han ville se -Nanna genast, genast!</p> - -<p>Alla ropade i munnen på varandra. Var -fanns Nanna? Var fanns den obegripliga ungen? -Vem hade tid att leta efter Nanna? Var skulle -man få tag i henne? Var, var? Osynlig som -hon mästadels varit på sista tiden!</p> - -<p>Det gick ett sting genom samtliga samveten.<span class="pagenum"><a name="Page_18" id="Page_18">[18]</a></span> -Nanna fick i all denna brådska ströva -omkring utan tillsyn. Omöjligt att hålla reda -på, var hon vistades och vändes: än fanns hon -här, än där, än ingenstans särskilt och det sista -väl mäst.</p> - -<p>Faster glunkade om, att lille prästen gick -och sörjde; sörjde pastor Håkansson, som varit -så helig på ljusa dan, och som knackat på -pigornas fönster om nätterna. Lille prästen -lugnade sig väl inte, förrän domkapitlet skickade -honom ett nytt exemplar ur samlingen.</p> - -<p>Men det var inte bara det. Gubben hade -hörts så där knarrig egentligen sedan sista postdagen. -Han hade i en fart ryckt till sig väskan, -bläddrat igenom sin packe och sedan snäst åt -postiljonen — som om kronans betjänt kunnat -hjälpa, att kyrkoherden väntade brev från -sönerna.</p> - -<p>Där stod han nu, hade redan krupit i pälsen -och blåst upp sig till sin tredubbla vidd. Det -glimtade humoristiskt över gamla fasters ögonkulor: -sannerligen liknade han inte en arg igelkott -med alla taggarna spärrade!</p> - -<p>En underlig tid att fara på besök, lördagsmiddagen, -predikoberedelsetiden! Och till katolska -grevinnan på köpet!</p> - -<p>Emällertid fick man väl söka ta reda på -Nanna. Lille prästen frågade ju efter Nanna -varannan halvtimme nu för tiden — stackars -barnet för rästen!</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_19" id="Page_19">[19]</a></span></p> - -<p>Faster och Bolla gåvo sig att leta, bägge -två; letade i gästrum, brygghus, torvhus, -skrubbar och handkamrar — vad hjälphustrun -så hittade, inte hittade hon Nanna. Nanna -hade ånyo begett sig till ingenstans.</p> - -<p>Kyrkoherden stampade; han hade en hel -predikan på läpparna, men måste vänta med den -till dagen efter. Han fick inte låta uppehålla sig -längre. Det blåa molnet gled fram som ett -ofantligt lock av järnbläck: rättnu kunde luften -bli skum som i en gryta, och resvägen i dag -var ändå halvannan mil.</p> - -<p>Men i matsalen, i förstugan, på stentrappan, -ja, på fotsteget och i kuren fortsatte -han att snäsa och muttra.</p> - -<p>Nanna var en Springfält, yrhätta, odåga, -en fara för sitt hem! Nanna kunde hitta på att -göra dem husvilla, leka med fosforstickor i -torvhuset eller förkyla sig på gården eller bryta -benen av sig på logen eller —</p> - -<p>— Adjö, lille präst, ropade nu fasters -mässingsstämma. — Adjö, och predika för -hedningskan i stället!</p> - -<p>— Adjö, adjö, instämde Mina och Marie-Louise -och lilla mamma; även kyrkoherdefrun -hade, trots alla varningar, kommit ut på -trappan. Hon stod där, liten, blond och fin, -med sin rena profil och sina alltid tårade, havblåa -ögon — långt mera flicklik än någon av<span class="pagenum"><a name="Page_20" id="Page_20">[20]</a></span> -döttrarna. Hon ryste i vinterdraget som ett -ensamt löv.</p> - -<p>Pappa viftade så där halvnådigt med renhudshandsken, -men då han upptäckte sin -hustru, lyste han upp. Han lutade sig fram -över fotsacken; det såg ut, som om han velat -säga någonting vackert och ömt.</p> - -<p>Men faster dränkte första stavelsen i ett -nytt adjö, som liknade ett kommando, och -stirrade så barskt på Mats kusk, att denne -liksom till försvar slog klatsj med piskan. Hästarna -stegrade till och togo sats. Kareten -vaggade, likt ett äldre fruntimmer, långsamt -åstad mällan lindarna i utförsbacken. Nu försvann -åkdonet i vägkröken.</p> - -<p>Faster hade redan lagt sin sjal om axlarna -på lilla mamma och kört henne in i förstugan -och matsalen.</p> - -<p>— Jag skall lära henne, hotade majorn -med överdriven barskhet, så att husets fru log -ett tårfyllt leende. — Står hon inte och ryser i -kylan dagen före sin födelsedag! Akta sig att -fresta försynen, hör hon, lillan!</p> - -<p>Lillan försvann, alltjämt leende, gnidande -sina späda händer, i Nannas rum på väg mot -gula salen.</p> - -<p>Faster Jeanette vände sig långsamt mot -Marie-Louise. Hon skrattade sitt gälla, världsvisa -skratt.</p> - -<p>— Gud nåde Nanna, när lille prästen<span class="pagenum"><a name="Page_21" id="Page_21">[21]</a></span> -kommer tillbaks, om inte födelsedagen kan -tjäna som åskledare eller hon har lämplig nödlögn -till hands! Apropå, har någon sett efter -i gula salen? Kanske sitter hon rentav där — -bland de andra blåstrumporna!</p> - -<hr class="chap" /> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_22" id="Page_22">[22]</a></span></p> - -<h2 id="II">II.</h2> - -<p>Nanna hade inte anat det ringaste. Hon låg -uppe på vinden och rotade i gamla luntor, låg -på en ullsäck och hade svept en sjal om axlarna.</p> - -<p>På golvet stod en handlykta, vars ena -söndriga glas var vänt ifrån pappershögarna -— så undvek Nanna eldfara och överträdde -inte förbudet; ty en lykta var någonting helt -annat än ett ljus.</p> - -<p>Mina brukade för rästen bränna ljus halva -nätterna, Nanna visste det mycket väl. I jämförelse -med Mina, som ställde sin rankiga stake -mitt ibland alla brevbuntarna, kunde Nanna -känna sig så gott som oskyldig.</p> - -<p>Men därför var det ju inte nödvändigt att -skvallra om allting för pappa, som varje kväll -måste ha reda på, var hon hållit hus under -dagen. Pappa trodde, hon brukade sitta i torvhuset, -dit hon alltså varje dag måste gå en tur -för att kunna säga, att hon varit där.</p> - -<p>Det inbragte ibland en luggning i flätan -eller en örfil av tre fingrar — de två voro -böjda av en kramp — vilket egentligen förvandlade<span class="pagenum"><a name="Page_23" id="Page_23">[23]</a></span> -örfilen till en klapp. Men gärna vad -som hälst, bara hon slapp bekänna sanningen!</p> - -<p>Här uppe fanns en hel del läsning, som -inte fick rum nere på hyllorna — originalupplagan -av <em class="gesperrt">Then swänska Argus, Siebenhundert -Anecdota</em> från mitten av sjuttonhundratalet, -en <em class="gesperrt">Milton</em> med kopparstick från -1751, ett tjog <em class="gesperrt">dissertationes</em> från Lund -och Upsala och en mängd andra rariteter.</p> - -<p>Här uppe slumrade böcker från farfars tid, -förskräckliga böcker, som inte tolererades nere -i bokkammaren, hur tolerant pappa annars var. -Farfar hade varit präst, men samtidigt rabulist. -Om honom talades aldrig annat än i dunkla -ordalag — och hans böcker passade inte för -prästdöttrar.</p> - -<p>Nanna hade med fjortonåringens bävan -slagit ner på de farligaste. De farligaste och -de svåraste, det var hennes två specialiteter.</p> - -<p>Uppslagen framför sig hade hon en bok, -som hon hört pappa fördöma för bröderna. -Hon visste, att Gustav läst den nere i Lund; -Josef hade genast frågat, om den fanns på -svenska, och endast Daniel hade haft karaktär -att motstå frestelsen.</p> - -<p>Boken hette <em class="gesperrt">Candide</em> — Candide av -Voltaire. Nannas späda kinder blossade åt den -tredjedel hon förstod; de blossade lika mycket -av vetgirighet som av någonting annat, blossade -av en underlig, sugande vetgirighet, som brände<span class="pagenum"><a name="Page_24" id="Page_24">[24]</a></span> -genom kropp och själ. Endast hjärtat förblev -kallt, förstockat emot pappa och de förebråelser -hon hörde susa i draget under de tjocka -spindelvävarna.</p> - -<p>Pappa bar för övrigt själv skulden. Det -var han, som drivit henne in på de mörksens -stigar, där hon nu varje dag vandrade.</p> - -<p>Pappa hade en dag vänt upp och ner på -huset för att få tag i Ὁ Ευθύφρων τοῦ Πλάτωνος.</p> - -<p>Det var en bengul gammal svinrygg, -som brukade vila sig intill så många andra -bengula gamla svinryggar. Någonting omoraliskt -fanns inte i den, ty ingen av bröderna -så mycket som tittade åt den under ferierna. -När pappa plockade fram den, var det mäst -för att skriva någonting på försättspapperet -eller titelbladet — såvida där ännu fanns plats -över att skriva på.</p> - -<p>En dag ville pappa ha tag i den. Han -letade genom alla hyllorna — ja, till och med -bakom och under dem —; Nanna kunde ännu -höra stötarna av käppen och gubbens flåsningar -i det bolmande dammet. Men borta var och -förblev Eutyfron.</p> - -<p>Pappa letade på skrivbordet, bredvid och -under det och i lådorna. Han nästan dansade -i sin otålighet, men Eutyfron stod inte till -att upptäcka.</p> - -<p>Nanna satt hela tiden på syster Minas -kammare och lyddes och höll andan. Dörren<span class="pagenum"><a name="Page_25" id="Page_25">[25]</a></span> -stod på glänt, och hon bara inbillade sig, att -hon läste, men svinryggen knakade under -hennes fingrars grepp.</p> - -<p>Hennes första tanke hade varit att komma -springande med boken och till tack eller straff -ta emot pappas hårdhänta smekning. Men -gubben hördes allvarsamt vred, halvt utom sig, -och hans vrede förlamade henne.</p> - -<p>Hon förstod, att det skulle vankas mer -än bannor, kanske risaga — som hon ej var -fullt viss att ha vuxit ifrån. Hon förstod ej -strax, vad ont hon gjort, men när stort folk -råkat ur lynne, kallade de det oskyldigaste en -synd. Och pappa hade fått leta alldeles för länge.</p> - -<p>Nanna hörde Mina betitlas sjåpagås och -syndakors och höll på att skynda fram och -röja sig. Men i detsamma smattrade fasters -stämma, och brottslingen förlorade modet. -Fasters ögon tittade rakt igenom en, och sedan -de tittat, skrattade de ut en. Fasters ögon påminte -om honom, vars bok låg uppslagen på -ullsäcken framför henne.</p> - -<p>Nanna hade känt, att hon gjorde orätt, -som teg. Hon hade hoppats, att någon skulle -kommit in i Minas rum och upptäckt henne. -Hon hade berett sig på ett par örfilar, som -hon skulle tagit emot utan att gråta.</p> - -<p>Men ingen hade kommit; ingen tog henne -i förhör; ingen föll ens på den tanken, att -lilla Nanna kunde bry sig om grekiska böcker.<span class="pagenum"><a name="Page_26" id="Page_26">[26]</a></span> -Pappa låddes inte veta, att hon under ferierna -läst för bror Daniel. Pappa och de andra hade -skrattat, därför att hon bara var flicka och -alltså varken skulle till gymnasiet i Lund eller -till det i Kristianstad. Ingen visade någon tro -till, att en flicka kunde lära sig grekiska.</p> - -<p>Fasters runda ögon skulle skrattat högre -än alla de andra. Det var fasters skull, att -Nanna bet tänderna samman och teg. Grekiska: -tycker någon det? Som om inte franska -vore gott nog åt en flicka!</p> - -<p>Av Eutyfron begrep hon visserligen bara -vartannat ord — och meningarna begrep hon -inte alls; de voro så krångliga. Men med -Xenofon redde hon sig utmärkt, där var hon -nästan lika styv som bröderna, och i Odysséen -hade hon skanderat hela tre sånger — -pappa skulle bara veta!</p> - -<p>Sedan det blivit tyst i huset, hade Nanna -först ämnat ställa boken tillbaka i luckan. Men -så kom hon att tänka på värkan av upptäckten — -nytt larm och nytt förhör och ny ängslan. -Misstankarna skulle till sist falla på henne. Det -var klokast att vänta några dagar — tills boken -var glömd och liksom av en händelse stod, där -den hittills — ja, kanske hela tiden — stått.</p> - -<p>Nanna hade gömt Eutyfron bland luntorna -på vinden. Av dagarna blevo veckor, av -veckorna månader, men ju närmare det led mot -jul och mammas födelsedag, dess knarrigare lät<span class="pagenum"><a name="Page_27" id="Page_27">[27]</a></span> -pappa. Nanna hårdnade till av ständigt gnat; -nu varken vågade eller värdigades hon sätta -boken tillbaka. Den fick så gärna bli liggande, -där den låg.</p> - -<p>Men hyllorna därnere fingo stå alldeles i -fred; hon tordes knappt titta åt dem. Måste -hon genom rummet, smög hon förbi i ängslad -hast utan att ens vända på huvudet. I förbifarten -kände hon bokluckan som ett svart, rannsakande -öga; hjärtat klappade, och hon visste -ej rätt, var hon skulle göra av händerna.</p> - -<p>Hade ej alla haft så bråttom till julen, -skulle de undrat över förändringen; Nanna var -sig inte lik. Hon rodnade och bleknade för -minsta tilltal. Det var förbi med alla snusförnuftiga -infall och omdömen. De skiftande -bruna ögonen — ett arv efter farfar, sades -det — det enda vackra på den fjortonåriga -fölungen, skyggade till och med för mammas -milda blick. Den lillgamla tösen med det slätkammade -håret, den blänkande pannan, den -vassa näsan och äggtoppiga hakan smög som -en främling genom rummen i sitt hem och var -halva dagarna försvunnen, ingen visste vart.</p> - -<p>Nanna läste inte längre Platon, han låg -glömd eller gömd — gömd som ett samvetsagg -— under en dammig hög predikningar. -Nanna läste i stället Voltaire. Den ena synden -drog den andra med sig.</p> - -<p>Nanna kunde ej påstå, att den boken gjorde<span class="pagenum"><a name="Page_28" id="Page_28">[28]</a></span> -henne lycklig. Den liknade en virvlande häxdans, -i vilken hennes inbillning dansade med. -Boken införde henne i en sällsam värld, där -människorna buro elaka, förvridna ansikten. -Det talades där ofta om solen och södern, men -allt där liknade mera ett vinterland. Alla ord -voro som snö, alla blommor som isblommor. -Allt syntes hårt och ovänligt. Människor, som -ena stunden togos i famn, stuckos i nästa ögonblick -med sablar. Alla förde vassa ord på -tungan, men allra värst var det med dem, som -höllo varandra kära …</p> - -<p>Nanna förstod ej varför, men kinderna -glödde ibland, hjärtat bultade, de bruna råögonen -stirrade vida och blinda mot den -skumma loftsdagern.</p> - -<p>Varje söndag efter mässan föresatte hon -sig att ställa Platon på hans plats och undvika -skräpvinden. Hade någon enda bara haft tid, -hade pappa haft annat än bannor för henne -någon enda gång de råkades, skulle isen varit -bruten —!</p> - -<p>Till julen fördubblades också ämbetsgöromålen, -ökades utgifter och bekymmer, och i år -stod något viktigt på inne i Lund. Nanna begrep -alltsammans, bröderna hade skvallrat för -henne i somras. Ja, hon begrep, varför pappa -var knarrig och jäktad — men något inom -henne hade börjat växa i kapp med henne själv, -något ömtåligt och oförklarligt … alltså bevarade<span class="pagenum"><a name="Page_29" id="Page_29">[29]</a></span> -hon sin kalla, skyddande skorpa. Hon -var snart inte längre husets barnunge, på nyåret -skulle hon börja läsa sig fram, och sedan -var hon en särskild person. Hon studerade -de andra som sig själv — och misstänkte dessutom, -att Bolla bevakade henne.</p> - -<p>På vinden var lugnt och fredat; det förbjudna -där uppe sög och tvingade. Nanna -måste dit upp, hon måste, och i ett ensamt -ögonblick gick det i susande fart uppför stegen. -Den gamla lyktan hade hon stående däruppe, och -i folkstugan nallade hon ljus och fosforstickor.</p> - -<p>Nanna låg på ullsäcken med en sjal över -skuldrorna. Framför henne upprullades historien -om den enfaldiga Cunégonde och den -oskuldsfulle Candide, vilken förövade så många -fula brott. Pococuranté talade illa om allt och -alla: han påminte litet om klockaren — och -den hederlige Pangloss började få pappas -ansikte: hon kunde helt enkelt inte hjälpa det.</p> - -<p>Fjortonåringens mörka ögon vidgades och -klippte mot dunklet. Runt henne och boken -slog lyktskenet en bävande trollring. Desto -svartare djupnade mörkret därutanför. Vrårnas -skuggor nådde varandra med långa fingrar högt -uppe i taket, och under själva åsen vaggade -tjocka, gråa spindelvävsvingar i den uppåtdallrande -värmen. Ibland kilade en råtta trippande -över golvet. Och då och då prasslade -en dragfläkt i halmen vid stegluckan.</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_30" id="Page_30">[30]</a></span></p> - -<p>Utanför ljusrunden var allting ensamt och -öde, ett hem, som hon nu endast till hälvten -tillhörde. Och ljusrunden själv var en magisk -cirkel, varmed en häxa höll henne trollbunden. -Ljusrunden liknade ett fönster, varigenom -Nanna stirrade in i det ondas värld.</p> - -<hr class="tb" /> - -<p>Från gården hördes ett kackel, som om -räven gjort julbesök bland hönsen. Så blev -det tyst igen, och Nanna kunde tydligt uppfatta -klampet av skor och träskor på tegel- -och stengolven i kök och brygghus. Så -skällde Karo avskedsskall. En vagn rullade på -gården — det var pappa, som for på uppvaktning -till katolska grevinnan.</p> - -<p>I samma ögonblick uppfångade Nanna -knäpparna av träskor mot stegpinnarna. Hastigt -blåste hon ut lyktljuset och tryckte kinden -orörlig mot bokhögen.</p> - -<p>Så låg hon stilla och väntade, beredd på -upptäckt, men med en svag förhoppning, att -lyktskenet ej hunnit förråda henne.</p> - -<p>Hur spänt hon lyssnade, överdövades alla -ljud av örpulsen. Inga steg knäppte längre, -och hon trodde sig redan ha hört miste. Hon -kände god lust att resa sig och tända igen, -då — tyst, rasslade inte loftsstegen? Om någon -lyft den undan, såsom stundom hände, så vore -stackars Nanna fångad.</p> - -<p>I detsamma ropade en karlröst — eller<span class="pagenum"><a name="Page_31" id="Page_31">[31]</a></span> -var det fasters stämma — på Bolla. Det -klack till i flickhjärtat, nu knarrade bestämt -pinnarna. Någon klev försiktigt uppför och -kom närmre. En skugga reste sig långsamt -ur vindsluckan. En flåsning, som liknade ett -väsande skratt, nådde Nannas öron.</p> - -<p>Det var Bolla. Nu gällde det hålla sig -alldeles stilla.</p> - -<p>Bolla tog ett aktsamt steg upp på golvet, -skuddade av sig träskorna och stod nu i den -smått knastrande halmen med händerna i -sidorna och halsen litet framlutad, medan hon -ideligen fnissade som åt ett lyckat spratt.</p> - -<p>Nedanför stegen smattrade rättnu fasters -mässingsorgan:</p> - -<p>— Är Bolla däruppe?</p> - -<p>Nanna vågade knappast andas. Även hjälphustrun -höll sig tyst, strök endast ett par tag -med den klumpiga bara armen över det breda -ansiktet. Hon vände på huvudet än åt ett håll, -än åt ett annat, som en höna på en sophög, -och tycktes på en gång lyssna och späja.</p> - -<p>Så fortsatte Bolla på sockorna ett stycke -framåt och satte sig med en duns i halmen. -Hon måste ha hört faster Jeanette avlägsna sig, -ty hon blev åter djärvare. Hon mumlade halvhögt -för sig själv, stack händerna i kjolsäckarna -och begynte knapra på en skorpa. Knapret -lät så avlägset och entonigt, att det lika gärna -kunde kommit från en råtta.</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_32" id="Page_32">[32]</a></span></p> - -<p>I nästa nu blandades knapret med ett sakta -skrammel av nycklar eller mynt. Bolla reste -sig upp och trevade om sig i halmen. Hon -mumlade igen någonting otydligt och fortsatte -sitt sökande längs takskägget. Hon halvt klev, -halvt kröp, hasade sig framåt på tre ben och -kom allt närmre Nanna och bokhögen.</p> - -<p>Flickan skalv i varje lem, när hon kände -kjortelfläkten snudda sig. Nu svängde kjolen -igen, kvinnan vred sig åt annat håll, då — -råkade hon trampa Nanna på foten. Trampet -kom så plötsligt och tyngde så hårt, att fjortonåringen -halvviskade ett aj.</p> - -<p>Ett skutt och ett skrik blev Bollas svar.</p> - -<p>— Ack, Harre Jesses, ropade hon förfärad.</p> - -<p>Nanna hämtade sig hastigt.</p> - -<p>— Tyst, Bolla, tyst, viskade hon, — tyst, -det är jag, Nanna —</p> - -<p>— Är någon däruppe, hördes en stämma -nerifrån.</p> - -<p>— Tyst, tyst, bad flickan som för sitt liv.</p> - -<p>Hon behövde inte envisas; hjälphustrun -hade redan sansat sig och insett, vad som för -henne var det klokaste.</p> - -<p>Någon därnere hade satt foten på stegen.</p> - -<p>— Jag tyckte justament det liksom skrek -till däruppe, undrade Malena ängsligt.</p> - -<p>— Kattrakande, svarade en röst, som lät -lik Ola huggedrängs, — det var välan kisse<span class="pagenum"><a name="Page_33" id="Page_33">[33]</a></span> -Måns, kan jag tro. Han fänas med råttorna -på loftet, förstås. Ih, seså, inte ska en skrika -för en köss, inte —?</p> - -<p>— Skäms han inte, Ola, ska han också -fänas?</p> - -<p>Glammet därnere slutade plötsligt. Det -sprang och det smällde i dörrar. Sedan blev -allt tyst.</p> - -<p>— Men hy då, som Nanna kan skrämmas, -förebrådde Bolla en smula strävt. — Jag fick -sådan hjärtedunk, så förtjust<a name="FNanchor_2" id="FNanchor_2"></a><a href="#Footnote_2" class="fnanchor">[2]</a> blev jag. Har -hon en fosforsticka, så tänn lyktan — inte sitter -hon här ensammen i mörke?</p> - -<p>Nanna hade hastigt strukit eld. Nu fumlade -hon tafatt med lyktglaset. Bolla tog beslutsamt -stickan från henne och hjälpte henne.</p> - -<p>— Akta halmen och papéren, men la voss -få fyr på pråsen,<a name="FNanchor_3" id="FNanchor_3"></a><a href="#Footnote_3" class="fnanchor">[3]</a> pratade torpkvinnan. — Jestanes, -vad beställer tösen häroppe mos allena? -Det skulle bara körkeharren veta. Sitter och -läser ve ljus på ljusan da?</p> - -<p>Nanna hängde huvudet och lät ordströmmen -gå hän över sig.</p> - -<p>— Körkeharren och alla, som vi ha sökt -och rummesterat genom hela hused, och så -sitter hon här i persiljestass — som faster säjer -— och skrämmer en ifrån vettet, när — när en -letar efter råttefällan. Nu blir det till att<span class="pagenum"><a name="Page_34" id="Page_34">[34]</a></span> -bekänna, för det är allri värt te gå och stöka i -halmen och bögerna med ljus på ljusan da!</p> - -<p>— Det — det är inte något ljus, stammade -Nanna och kände sig åter som en -omyndig liten byxtös. — Det är en lykta.</p> - -<p>— Vad är detta för böger, frågade Bolla, -som lagt sig på knä och nyfiket rotade i -pappershögarna. En dammsky reste sig kring -varje svart nagel, och de röda fingertopparna -försvunno alldeles. — Är den bogen på latin?</p> - -<p>Därmed räckte hon ut handen efter Candide, -som Nanna, glömsk av Bollas brist på -lärdom, hastigt ryckte ifrån henne och gömde -bakom sin rygg.</p> - -<p>Bolla smilade med alla de falska ögonrynkorna, -som i lyktskenet blevo så djupa och -tydliga. De små ögonen spelade lystet i kattgrönt.</p> - -<p>— Hihihi, det är nån av volentärens böger, -fnittrade hon. — Jag hittade händelsevis en -gång ett häfte — händelsevis — när jag dammade. -Det var fullt av nakna fruentimmer och -— ih nej då, att hon inte skäms ögonen ur sig, -lilla troll!</p> - -<p>Nanna rodnade, delvis i harmen att bli -kallad liten. Hon visste sig lång nog för sin -ålder. Men hon begrep och begrep inte förebråelsen. -Hon visste ingenting om volontärens -— bror Josefs — häften. Vad hon begrep, -var, att hon burit sig enfaldigt åt. Men någonting,<span class="pagenum"><a name="Page_35" id="Page_35">[35]</a></span> -som inte bara var samvetet, hindrade -henne att inlåta sig på förklaringar för hjälphustrun.</p> - -<p>Bolla fnissade och förvred sina grova drag -i undran och förnöjelse.</p> - -<p>— Måtro, en begynner tidigt bland herrskaperna!</p> - -<p>Och hon tillade inställsamt, med en girig -överblick av bokhögen:</p> - -<p>— Ja, inte ska jag vara den, som löber -med sladder — om hon inte själv är en sladdermaska! -Håll hon bara täfft med vad hon såg -— att hon såg mej häroppe i kväll, så — tiger -hon, så tiger väl jag osse! Hö, förstår hon -— så var det med ded!</p> - -<p>Nanna tittade hastigt och stort upp på -henne. Flickan fattade ej <em class="gesperrt">varför</em>, endast <em class="gesperrt">att</em> -den andra gick smygvägar, och att de båda -i en hast blivit medbrottslingar.</p> - -<p>Den unga fantasien arbetade och sammanfogade. -Det breda, klumpiga ansiktet, som -blossade och bleknade i det ostadiga skenet, -liknade ett annat hon nyss läst om. Bolla, -det var amman i Candide.</p> - -<p>Och när Nanna utan att nicka god mening -i alla fall i tysthet jakade till förslaget, visste -hon, att hon ingått pakt med det onda. Det -onda, som stigit upp ur en ond bok och fått -kropp inom den stulna lyktans trollring.</p> - -<hr class="chap" /> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_36" id="Page_36">[36]</a></span></p> - -<h2 id="III">III.</h2> - -<p>Nanna vaknade mitt i natten vid att en -vagn rullade på gården. Bullret dämpades av -snön, som börjat falla på kvällen; sedan måtte -det ha frusit: hjulvarven stönade med korta -små skrik.</p> - -<p>Det var pappa — pappa, som kom hem -från katolska grevinnan. Pappa for dit en -gång om året och mästadels vid juletid.</p> - -<p>Då vagnen stannat framför trappan, hördes -lågmälda röster tala — men var det bara pappa, -pappa och Mats kusk? Ännu sedan vagnen -rullat mot stallet, fortforo de att samspråka.</p> - -<p>Nu smällde steg i stentrappan, den tunga -ekdörren öppnades — det var visst faster Jeanette, -som viskade i förstugan.</p> - -<p>Nanna hade sin kammare alldeles intill. -Nu hörde hon bestämt bror Daniel småprata: -det tydliga, grammatikaliska uttalet, och bror -Gustav: den muntra, häftiga stämman, avbruten -av små skratt och fnysningar. Bröderna -hade kommit hem från Lund — hurra!</p> - -<p>Nanna hade all möda att hålla sig tyst, hon<span class="pagenum"><a name="Page_37" id="Page_37">[37]</a></span> -kvävde sin glädje i täcket, rullade runt som -i höet om sommaren och kände sig sprängfylld -av okynne. Hurra — brödernas steg knarrade -i trätrappan till vindsrummen!</p> - -<p>I en blink var allting glömt — Candide, -Platon, den mörka vinden, Bolla. Bortsopat, -drömt. Bröderna voro <em class="gesperrt">nu</em> de enda människorna -i världen, framtiden idel jul och -gamman. Och Nanna somnade om, djupt, lugnt, -med ett leende om den fylliga flickmunnen.</p> - -<p>Härnäst hon väcktes, var det av brådskan -i huset — hade hon försovit sig? Första -tanken gällde bröderna, och hon kom pilsnabbt -ur sängen. Sedan mindes hon, att det var -söndag och första gudstjänst i prästgårdskyrkan. -Då gällde det skynda för att hinna -råka nykomlingarna och få några ord med dem -före den långa gudstjänsten.</p> - -<p>Så kom hon ihåg, ja, först nu kom hon -ihåg, att det var mammas födelsedag. Hon -hade så när glömt det alldeles, så fjärran från -dem alla hade hon levat under dessa veckor.</p> - -<p>I en huj gick det att bli tvättad och -kammad. Sedan bums in till syster Mina för -att hjälpas med ryggknapparna och sedan —. -Men syster Mina var mot vanan uppstigen, i -kläderna, ute. Hennes påklädning måtte ha -skett hastigt; det rådde en förskräcklig oordning -i det lilla sovrummet.</p> - -<p>Men komma ut halvklädd med alla knapparna<span class="pagenum"><a name="Page_38" id="Page_38">[38]</a></span> -lösa i ryggen? Och bli utskrattad av -Gustav och skolmästrad av Daniel? Om hon -skulle be Marie-Louise — ack, Marie-Louise -och faster voro ju de tidigaste och sysselsattaste -i huset.</p> - -<p>Ingen annan råd än att gå till mamma -— även med fara att råka ut för pappa och -få sig ett välment, men hårdhänt nyp i kinden. -Ja, springa till mamma och gratulera henne -med en kyss! Om hon skulle säga det på -franska, vad? »Je vous félicite, chère maman, -de votre jour d’honneur et vous souhaite —» -Mamma, som själv lärt henne franska, mamma -skulle bli så glad!</p> - -<p>Ut i förstugan, i två språng över tegelgolvet — en -muntert förväntansfull sidoblick -åt den smala loftstrappan — så dansande in -i matsalen, där Marie-Louise, som dukat frukostbordet, -just försvann i folkstudörren.</p> - -<p>Sakta snett över golvet, en knackning och -så in i sängkammaren. Pappa, fullt klädd, sysslade -makligt vid skrivbordet. Lilla mamma, -däremot nyss uppstigen, syntes ha förfärligt -bråttom.</p> - -<p>— Mamma!</p> - -<p>Hela gratulationen försvann i kyssen, men -mamma förstod ändå. Hon lade sina bara, -smala armar om sin flicka och drog henne -sakta intill sig. Ack, varför fick Nanna inte oftare -komma så? Varför fick hon inte förtro sig,<span class="pagenum"><a name="Page_39" id="Page_39">[39]</a></span> -som när hon var riktigt liten och bröderna -varit stygga?</p> - -<p>Stackars mamma såg inte värst glad ut, hon -var trött och klen som mästadels om mornarna, -hade visst hälst försovit en timma eller två -av sin födelsedag.</p> - -<p>Pappa syntes desto piggare. Han lade -just samman konceptet till sin predikan och -småmyste, godmodigt-ironiskt, åt den myckna -smeksamheten. Så försjönk han i tankar, stod -orörlig och tittade ut genom fönstret, medan -fingrarna trummade en revelj på skrivbordsskivan. -De senaste veckornas hetsiga spänning -hade försvunnit, han trampade inte längre -på nålar varje minut. Nu tycktes han alldeles -för trygg, nästan kall, brydde sig alls inte om att -muntra upp stackars mamma.</p> - -<p>Nanna kände sig besviken, ja, intill tårar. -Hon hade väntat sig allt så annorlunda.</p> - -<p>— Har inte —?</p> - -<p>Hon tvekade bara en sekund. Sedan måste -det fram.</p> - -<p>— Har inte Gustav eller Daniel varit inne -och gratul—?</p> - -<p>Det blev förfärligt tyst. Nanna begrep -genast, att hon sagt någonting dumt.</p> - -<p>Mamma tycktes först ingenting ha hört. -Men så spärrade hon upp mun och ögon och -stirrade från den ena till den andra, medan -hon tryckte handen mot hjärtat.</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_40" id="Page_40">[40]</a></span></p> - -<p>Mammas hjärta var ju inte starkt. Det var -därför alla brukade skona henne — därför husmodern -gick omkring som en främmande i sitt -eget hus.</p> - -<p>Pappa hade inte behövt ta tillvägs; Nanna -såg sitt straff målat i mammas bleka ansikte. -Det låg blåa skuggor under ögonen — mamma -fick inte bli dålig på själva födelsedagen.</p> - -<p>Pappa svängde helt om på klacken, så det -sang efter det. När han blev ond, fick han -tillbaka fasonerna från tiden han var fältpräst. -— Pappa sökte behärska sig för mammas skull; -han talade så lugnt han förmådde, men det -sprutade gnistor ur de gråa ögonen.</p> - -<p>— Ser man på, sade han, — sjusoverskan -har hunnit bli halvsövd så här dags? Står och -pratar med drömmarna i ögonen — he? Orden -lika lösa på tungan som knapparna i ryggen?</p> - -<p>Nanna hade förstått. Det var inte alls -nödvändigt att blinka och klippa med ögonlocken; -det behövdes så litet, för att hon skulle -förstå. Hennes blick hade blivit så stor och -kall, att pappas tog till flykten för den — pappa -hade redan svängt sig tillbaka igen mot fönstret.</p> - -<p>Besynnerligt, att hon skulle känna en sådan -lättnad över pappas nödlögn! Ty en nödlögn -var inte bara att förneka sanningen, men också -att villa bort den.</p> - -<p>Hon fann sig till och med så pass, att -hon orkade fram med sitt ärende. Medan<span class="pagenum"><a name="Page_41" id="Page_41">[41]</a></span> -mamma hjälpte henne, kände Nanna en djup -skamsenhet stiga upp i sig. Det hettade i tinningarna -och stack som med nålar i hårfästet. -Hon skämdes, och för första gången skämdes -hon för, att hon varit uppriktig.</p> - -<p>Hon rörde sig som en främling i sina föräldrars -kammare. Med drömmande steg kom -hon bort till dörren. Pappa kallade henne -buttert tillbaka.</p> - -<p>— Nanna, sporde han; han tycktes ännu -missnöjd; — var höll du hus i går middags?</p> - -<p>Allt blodet delade sig i två hälvter, av -vilka den ena rann som bly ner i fötterna, den -andra steg som eld upp i kinderna och hjärnan. -Skulle nu hela sanningen prässas fram: Eutyfron, -Voltaire, lyktan —?</p> - -<p>I samma nu vände mamma sina fuktiga, -blåa ögonytor emot henne. Det var som att -se in i himmelen själv; Nanna var nära att -brista i gråt.</p> - -<p>Men så kom hon ihåg pappas blinkning -och hårdnade till.</p> - -<p>— I går middags, upprepade hon och svarade -med någonting, varav hon innerst plågades, -i rösten och blicken; — jag — var — ingenstans.</p> - -<p>Hennes förlägenhet måtte sett löjlig ut, -ty pappa tog den från skämtsamma sidan.</p> - -<p>— Ingenstans, upprepade han med ett -vasst smålöje, — var på lag kan det landet -ligga? Vaba, Springfält?</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_42" id="Page_42">[42]</a></span></p> - -<p>Och han spände likt en liten korpral de -egentligen milda grå ögonen hårt i henne, -medan han fortsatte:</p> - -<p>— Ingenstans, det är väl det landet, där -fosforstickorna växer och små flickor grädda -pannkakor i torvhuset, vaba? Eller nere hos -torparungarna eller hos drängarna i lagårn och -deras enfaldiga spökhistorier, vafalles?</p> - -<p>Den lille kyrkoherden hade kommit ända -fram till henne. Nu nöp han henne med vänlig -barskhet i örat, medan hans hårda knog unnade -andra kinden ett försök till smekning.</p> - -<p>— Du understår dig inte att leka med -elden, slöt han, nu åter vid gott lynne, — -marsj i väg, bortbyting, och låt mamma få klä -sig i fred!</p> - -<p>Därmed halvt föste han Nanna ur kammaren. -Hon kom ut i matsalen, tafatt stretande -med de långa, röda flickhänderna.</p> - -<p>Bortbyting — det var just så hon förekom -sig. På månader eller veckor hade det vuxit -upp en helt ny värld omkring henne. Och en -ny själ började titta upp i henne i stället för -den forna. — — —</p> - -<p>Till kyrkan vandrade hela familjen i sällskap, -så när som mormor och faster Jeanette, vilken -stannade hemma för middagens skull. Det blev -en hel liten skara, hela fem personer: pappa, -mamma, Mina, Marie-Louise och Nanna.</p> - -<p>Bröderna syntes det ingenting av. Just<span class="pagenum"><a name="Page_43" id="Page_43">[43]</a></span> -som Nanna tänkt kila uppför vindstrappan till -gästrummen, kom det frukostbud, så det hade -inte blivit tid att förvissa sig.</p> - -<p>Det Nanna hört om natten, kunde det -varit en dröm, ett varsel? Kanske de inte ens -ämnade sig hem före jul, så bråttom som de -skrivit, att de hade det med studierna? Och -ändå — nej, Nanna lät inte längre föra sig -bakom ljuset!</p> - -<p>Det var ont om folk i kyrkan. Prästherrskapet -och deras tjänare behövdes mer än väl -för att fylla opp i bänkarna. Längst nere sutto -Mats kusk, Ola huggedräng och Malena stupiga, -vilkens stela, trohjärtade själsspeglar då och -då blinkade och tårades som i blåst. Annars -var det bara prästgårdstorparna och hjonen -från fattighuset, som hade tid med kyrkan söndagen -före jul och dagen före julafton.</p> - -<p>Mitt i gången vände sig pappa till mamma -och viskade något åt henne. Nanna uppfångade -endast ordet sakristian. Men då -hennes mor ryckte till och sträckte fram -huvudet till skyndsammare gång, lystrade alla -i sällskapet, gripna av en aning, som redan -förrådde halva sanningen.</p> - -<p>Med kyrkoherden i spetsen skred prästherrskapet -förbi altarringen och in genom den -lilla sidodörren till sakristian.</p> - -<p>Nanna, ännu ute i kyrkan, hörde ett anskri, -och då hon trädde in i det lilla brunmöblerade<span class="pagenum"><a name="Page_44" id="Page_44">[44]</a></span> -rummet, som mormor brukade kalla klädlogen, -såg hon sin mor falla i armarna på Marie-Louise -och Mina, vilken sviktade på sitt halta -ben.</p> - -<p>Men yngsta dottern nästan översåg -mammas svimning, när hon fick syn på bröderna, -som, nyss så ståtligt uppställda, hastigt -skyndade till.</p> - -<p>Det första Nanna varsnade av dem, var -mössorna, de vackra, vita mössorna, som nyss -blivit brukliga, och som de buro såsom tecken -på sin seger. Det var väl just studentmössorna, -som så häftigt rört och fröjdat -modershjärtat. Överraskningen hade varit -henne för stark.</p> - -<p>Så hemlighetsfullt hade allt bedrivits, att -ingen utom pappa väntat sönernas examen -förrän till maj och inte ens pappa, väntansknarrig, -som han varit, erfarit utgången före -lördagsnatten. Inte ens om hemkomsten hade -han vetat någonting bestämt förrän på återfärden -från grevinnan. Halvvägs från Herrevall -hade han hunnits av Lundaskjutsen och — i -sin iver att överraska födelsebarnet — låtit de -nya studenterna flytta över i kareten.</p> - -<p>Sådan var han nu en gång. Även nu -kämpade förtjusningen över, att han lyckats, -med oron över mammas befinnande.</p> - -<p>Mamma hade fått vatten och börjat hämta -sig. Medan alla förklarade och berättade i<span class="pagenum"><a name="Page_45" id="Page_45">[45]</a></span> -munnen på varandra, betraktade hon sönerna -med en oändligt öm, ännu matt blick.</p> - -<p>Och sönerna böjde sig ner över henne, -där hon satt bakåtlutad i länstolen, för att låta -henne med bleka, fina fingrar smekande stryka -över deras kinder och huvudbonader, bäggedera -ett ögonblick lika vita. Men genom det brokiga -korfönstret sköto nu en gul och en röd -strimma och hjälpte mössorna att härma sommaren, -vars alltför tidiga fjärilar de voro.</p> - -<p>Ur Gustavs ögonfrans droppade stora -tårar, och han kysste sin mors fingerspetsar -med en dyrkan, som liknade andakt. Daniel, -karaktären, höll sig så stram han förmådde; -hans lugngrå blick vattnades bara i smyg. Det -var en syn som en tavla. De unga studenterna -hade ett uttryck, som om ett hälgon välsignat -dem.</p> - -<p>Alla hade nu nödtorftigt lugnat sig. Först -nu fick någon öga för den främmande studenten. -Han hade blygsamt stannat bakom -kamraterna, men hans små pigga pepparögon -syntes fulla av deltagande.</p> - -<p>Vid sidan om prästsönerna tog han sig -obetydlig ut. Deras medelhöga, smärta gestalter, -mörka huvuden och regelbundna ansikten -med de mörkblå eller mörkgrå ögonen -och den raka, mot spetsen svagt böjda näsan -läto föräldra- och systerblickar glänsa så mycket -stoltare, när de betraktat den småväxte, linhårige,<span class="pagenum"><a name="Page_46" id="Page_46">[46]</a></span> -något finnige unge mannen med hans -små, rörelsefuktade pepparkorn.</p> - -<p>Men isynnerhet Daniel tycktes hysa stor -aktning för kamraten, som, förstås, hälsades -hjärtligt välkommen som gäst över julen. Det -blev ingen tid för vidlyftig presentation. Gudstjänsten -hade uppskjutits en hel kvart, det gick -ej an att låta kyrkfolket vänta längre.</p> - -<p>Under orgelspelet satt Nanna och undrade, -om de andra inom sig voro lika förströdda -som hon. En hel rad söndagar hade gudstjänsterna -liknat rannsakningar, under vilka -hennes unga brottslighet kämpat med behovet -av frid och förtroende.</p> - -<p>Hon hade stundom kommit till kyrkan med -en sällsam kyla för allt vad till gudstjänsten -hörde. Underliga tankar, undfångna i trollringen -på vinden, hade arbetat och trotsat inom -henne. Hon hade vandrat uppför gången halvt -skuldmedveten, och blott småningom hade -orden från predikstolen tinat och upplöst henne -i en torrögd gråt, som lovade bättring.</p> - -<p>I dag kändes allt så annorlunda. Uppträdet -med pappa på morgonen och överraskningen -i sakristian hade närmat och nedflyttat -predikaren och hans predikan. Ingendera -menade kanske så allvarligt eller strängt. När -hon tänkte på sina illgärningar, föreföllo de -inte längre så svarta. Smygvägar kunde ej -medföra så svår skuld för en halvvuxen, när<span class="pagenum"><a name="Page_47" id="Page_47">[47]</a></span> -nödlögner — osanningar mera för ros än för -nöds skull — voro tillåtna för de vuxna.</p> - -<p>Lättad för mycket, som tyngt, fylldes hon -nu i stället av den nya, stora händelsen. -Glädjen över bröderna spelade med i orgelbruset -och lät det klinga helt världsligt. Hon -instämde i salmsången med det naturliga behovet -att sjunga, därför att hon var glad. Orden -omtolkades eller följde med på köpet. De betydde -inte längre julväntan och lutherdom; de -uttryckte en fjortonårig flickas känslor inför -brödernas nya, glada, segerpräglade ansikten.</p> - -<p>Och i all högtidlig och tacksam glädje -lekte en självsvåldig nyfikenhet på den främmande -studenten — lekte likt en ostyrig lärk- eller -juldanston under de låga, vita lutherska -bykyrkvalven.</p> - -<p>Länge hade under sången blicken fladdrat -kring den nya medelpunkten, innan främlingen -gengäldade hennes ögonkast. Sedan skedde -det oftare, men nu vågade hon ej längre lyfta -blicken, så länge han såg.</p> - -<p>De pepparbruna ögonen stucko; de liksom -petade upp en, blottade en för en själv. Oron, -som nyss somnat in, vaknade upp på nytt. Ett -enda ord sjöng en i örat, så ofta man tittade -in i dem. Och det var säkert endast emedan -den bruna spegeln mötte henne samtidigt, som -Nanna spratt upp och fick sådan hjärtklappning<span class="pagenum"><a name="Page_48" id="Page_48">[48]</a></span> -vid dessa ord i dagens högmässotäxt, -vilka pappa just föreläste från predikstolen.</p> - -<p>»Om jag vittnar om mig själv, så är mitt -vittnesbörd icke sant. En annan är, som -vittnar om mig, och jag vet, att det vittnesbörd -är sant, som han vittnar om mig. I -haven sänt till Johannes, och han har vittnat -för sanningen.»</p> - -<p>Nanna sänkte huvudet och kände blygseln -bränna i kinderna, kvälja i strupen och sippra -från pannan. Det var, som om det droppat -smält vax på kinderna, varje gång hon träffades -av ordet sanning.</p> - -<hr class="chap" /> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_49" id="Page_49">[49]</a></span></p> - -<h2 id="IV">IV.</h2> - -<p>Brödernas hemkomst hade löst en förtrollning -och bundit en ny. Nanna bokstavligen -trampade studenterna på hälarna. Var de -gingo eller stodo, hängde två vattenbruna ögon -vid deras höglärda ansikten. Vad de så talade -om, sögo två utstående öron in varje ord, som -utgick ur deras munnar.</p> - -<p>Nanna glömde allting annat, trösklarna, -som hon ständigt snubblade över, och sina röda -fingrar, som annars balanserade hennes slingriga -gång. Hade händerna hängt lösa, skulle -hon tappat dem, liksom hon tappat minnet och -lokalsinnet. Fölungen hade i sin beundran för -unghästarna förgätit sig själv och sitt eget.</p> - -<p>Det som mäst väckt hennes nyfikenhet, var, -förstås, främlingen. Varje gång han talade, öppnade -hon munnen, liksom hon ej hört tillräckligt -med öronen. Varje gång han log — det -skedde inte så ofta — log hon efter. Det -kändes, som om en annans leende stramade i -hennes ansikte.</p> - -<p>Intrycket, att han var ful, lämnade henne<span class="pagenum"><a name="Page_50" id="Page_50">[50]</a></span> -aldrig. Hon tänkte på det nästan beständigt. -Men hans fulhet plågade henne inte; den hörde -liksom med i den dragning, han övade på -henne.</p> - -<p>Alla hans miner levde på ett alldeles särskilt -sätt. Alla hans ord voro nödvändiga; man -ville inte förlora ett enda av dem. Nanna fick -för sig, att allt vad Vilhelm sagt, var fullkomligt -sant. Hans ord invärkade alltid på bröderna, -isynnerhet på Gustav. Och ändå kom -han henne ofta att tänka på Candide och den -underliga världen i boken. Inte bara så, att -en blick från honom kunde ge en plötslig stöt -åt samvetet. Men så, att hans meningar gåvo -boken rätt.</p> - -<p>Detta nya var i alla fall en stor glädje. -Men det fick henne nästan att glömma, att -det var födelsedag och stundade till julafton.</p> - -<p>Dörrarna stodo, högtiden till ära, öppna -mällan alla rummen. Överallt förnams doften -av granris och nyskurade golv. I gula salen -knäppte plocktoner från den gamla flygeln. -Och i matsalen skramlade Marie-Louise med -silver- och tennsaker, som hon plockade ur -skänken till middagen. Det var lilljulafton, -dagen före den riktiga. Det var den i Skåne -så kallade Dopparedagen, och det skulle doppas -i gryta i folkstugan. Och därute rådde brådska, -ty kyrkoherden måste om någon timme i fläng -till annexkyrkan i Toftarp.</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_51" id="Page_51">[51]</a></span></p> - -<p>Nu hade han i samspråk med studenterna -stannat framför en hylla i bokkammaren. Och -Nanna, som ledsagat dem även dit, märkte för -sent luckan i bokraden. Det gav ett hugg i -henne; hon liksom ryggade invärtes och ville -förlora jämvikten, när hon hörde boken nämnas.</p> - -<p>Pappa hade på gyckel eller av inträsse -frågat sönerna, om någon av dem lockat hans -Platon till lärdomsstaden. De skakade på -huvudena och den yngste skrattade.</p> - -<p>— Den döddansaren, svarade Gustav med -munter öppenhet, — och jag ha alltid hört till -olika nation. Och sedan i torsdags är jag civis -lundensis.</p> - -<p>Daniel svarade ej utan självkänsla.</p> - -<p>— Lund är mera filosofiskt, än du tror. -Men fråga flickebarnet! Hon är kanske styvare -hellen än du, Gustav!</p> - -<p>Hela bokkammaren tycktes ha vänt sig om -för att betrakta Nanna. Pappa, bröderna, bokluckan, -biskopsporträttet snettemot, allt och -alla stirrade de på henne. Men ihärdigast stirrade -han, den främmande, som bröderna kallade -Vilhelm.</p> - -<p>Pappa syntes i förstone förbluffad. Han -spände sin blick så hård han förmådde; pannan -veckades, läpparna ryckte. Men så slog han -bort saken med skämt. Han satte inte sönernas -pedagogik vidare högt och trodde inte på -Nannas grekiska.</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_52" id="Page_52">[52]</a></span></p> - -<p>— Sätt inte bortbytingen myror i huvudet, -sade han, — hon är inte van att beundras av -så många herrar. Springfält är sin egen lekkamrat -och träffas säkrast i torvhuset. Dit går -hon och håller andakt några timmar varje dag. -Senast i går middags letade hela huset förgäves -hennes spår.</p> - -<p>— Annars, fortsatte pappa med en förebrående -blick på sin dotter, — hade Springfält -fått följa med till grevinnan på Herrevall. -Skulle inte behövt ångra det, sa’ grevinnan -till mig i går aftse. Jaha, katoliken frågar mig -efter Springfält vartenda år. Men ingen gång -är det möjligt få Springfält från torvhuset. Blir -väl en likadan sjåpagås som —</p> - -<p>Kyrkoherden avbröt sig och fortfor, vänd -till den främmande:</p> - -<p>— Grevinnan sörjer än sin egen lilla -stumpa. Enda barnet! Och när hon så är -änka och till åren, blir det ensamt på den stora -herregården —</p> - -<p>Mera hörde Nanna inte; hon stod inte ut -med allvaret i pepparögonen. Hon glömde helt -och hållet sin värdighet och sprang plötsligt sin -väg ur rummet.</p> - -<p>I matsalen uppfångades hon av Marie-Louise, -som trots brådskan tog henne i famn -och kysste henne på bägge kinderna i ett oförklarligt -ömhetsutbrott. Systern var väl yr i<span class="pagenum"><a name="Page_53" id="Page_53">[53]</a></span> -mössan av vinet, sedan hon som de andra nyss -druckit mammas skål.</p> - -<p>Nu pärlade födelsedagsbarnets stämma, -och genom Minas kammare och det långa blå -rummet flyktade Nanna in i gula salen.</p> - -<p>I den höga, gula kakelugnen brann en -ständig bokvedsbrasa; salen var svår att hålla -uppvärmd. Den hade fönster åt tre håll och -liknade en lykta, påstod gamla mormor, som -oftast tronade på empiresjäslongen. Genom de -många fönstren lyste det mjölkblått från snölandskapet, -med vilket brasskenet förde en -ständig, fladdrande strid — och på flygeln voro -två vaxljus tända.</p> - -<p>På sjäslongen satt gamla mormor. Med -hjälp av kuddarna höll hon sig ännu ganska -rak i ryggen. Hon hade hunnit närmre de nittio, -änkeprostinnan, men kom ännu ihåg, att hon var -en född Narwenhielm, och att det ansågs en -mesallians, når hon gifte sig med salig prosten -på tredje Gustavs tid.</p> - -<p>Mormor tröttnade aldrig att berätta om -den tiden. Hennes kusiner baronerna hade -varit utom sig för skandalen lika mycket som -för rivalen.</p> - -<p>— Vad skall du med den där ennuyanta -svartrocken, retades de och drevo skälmstycken -med gummorna i prostens egen kyrka. Men -när vackra cousine endurerade i sin folie och -encouragerade ce prêtre-là, à la bonne heure,<span class="pagenum"><a name="Page_54" id="Page_54">[54]</a></span> -larifarondon — baronerna slogo samman sporrarna -och flyttade sig och sin amour till huvudstaden. -Man kunde väl inte duellera med en -svartrock häller!</p> - -<p>Gamla mormor log ett tyst och tandlöst, -men ännu elakt löje. Hon var så liten, så liten, -gamla mormor, och mindre vart hon år -från år.</p> - -<p>— Hon dör aldrig, brukade pappa-kyrkoherden -säga, — hon försvinner.</p> - -<p>Hon var späd som en flicka, med sluttande -skuldror och smal om livet, med händer som -en frökens och fötter som en barnunges. Hon -var torr och brun kring ögonen och vit i det -tunna håret; men till högtiderna ville hon vara -sminkad och pudrad som i unga dar. Och -rak i ryggen höll hon sig.</p> - -<p>När hon inte sov på sin kammare, vistades -hon i gula salen, vars lyktfason, trots allt, tilltalade -henne.</p> - -<p>Vid hennes sida tycktes mamma nästan den -bräckligaste av de två — mamma med sin ständiga -blekhet och sina myosotisblå ögon, i vilka -det ständigt samm tårar. —</p> - -<p>Nu spelade mamma och sjöng: egentligen -var det inte bra för hennes hjärta, men ingen -nändes förmena vare sig henne eller sig dessa -högtidsstunder. Mamma sjöng. Brasan susade -som en bokskog om sommaren, men genom -suset pärlade tonerna likt fågeldrillar.</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_55" id="Page_55">[55]</a></span></p> - -<p>Nanna neg för mormor och kysste på hand, -gick sedan på tå snett över salen och satte sig -på en taburett. För så ungt folk var det förbjudet -att breda sig i länstolar eller på sjäslonger.</p> - -<p>Avlägset som i en dröm hördes herrarnas -samspråk; det tomma pastorsrummet låg -mällan salen och bokkammaren. Nanna undrade -med oro, vad de egentligen kunde språka -om. Slutligen tystnade de; det var, som om -hela huset lyssnat till mammas musik och -Nannas oroliga tankar.</p> - -<p>Nu kommo herrarna till synes i dörren. -Varsamt och tätt efter varandra, nästan i klunga, -klevo de in i salen. Stumma och vördnadsfulla -hälsade de gamla mormor, blevo sedan -stående i en halvkrets med händerna på ryggen -och blicken ömsom på den musicerande och -på Nanna.</p> - -<p>Det såg ut, som om de allesammans haft -något att säga henne och blott för musikens -skull uppskjutit det tills sedan. Pappa visade -ett par alldeles nya ögon; det låg någonting -kallt förundrat och iakttagande i dem, som om -han tittat på en viltfrämmande och vuxen flicka.</p> - -<p>Hon försökte uthärda blicken, men utan -att hon kunde hjälpa det, började ögonlocken -klippa och pupillerna irra. De skyggade, som -om någon sökt genomborra dem med nålar. -Ögonhålornas muskler slappnade. Det kändes,<span class="pagenum"><a name="Page_56" id="Page_56">[56]</a></span> -som hela själen flutit isär och blivit brosk och -gelé.</p> - -<p>Nanna rodnade häftigt och måste titta ner; -hon tyckte sig doppa huvudet i en skål hett -vatten. Hon kände sig djupt, djupt olycklig — -märkligt nog, inte endast för pappas, men mäst -för den främmandes skull. Det var tydligt, att -upptäckten var gjord eller rättnu måste komma.</p> - -<p>Det ringde i hennes öron som efter en -örfil. Hon hörde knappast musiken för detta -envisa ringande. Hon började svälja som i -illamående, och värkligen kände hon sig helt -besynnerlig i hela kroppen. Bara hon inte -rättnu föll ner av taburetten!</p> - -<p>Ringandet fortfor; det lät som bjällror — -vilket det kanske också var! Nu hörde hon -det tydligare, och det var — det var värkligen -slädbjällror, som närmade sig; pappa hade på -tå smugit sig bort till ett av gårdsfönstren.</p> - -<p>En bjällersläde, som svängt in i lindallén, -pinglade nu uppför backen. Hästarna hade -fått fart, så det bar i trav uppför.</p> - -<p>Där gled släden mällan fönstren och den -röda ladugaveln. En pälsmössa skymtade, -någon vinkade med sin handske. Nu avbröt -sig mamma mitt i en takt. Herrarna sorlade -till; det kom julfrämmande!</p> - -<p>Bror Josef, hurra, det var Josef från -Kristianstad, hurra, nu först blev det jul, -riktig jul!</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_57" id="Page_57">[57]</a></span></p> - -<p>Nanna hade sprungit upp och redan förgätit -sitt illamående. Över Gustavs och Daniels -ansikten hade flugit ett hastigt skimmer; pappas -stränga uppsyn mildrades; mamma liksom -spratt upp från pianostolen; och själva mormor, -som hållit på att nicka in, vaknade till med -ett av sina gustavianska smålöjen.</p> - -<p>Josef, se, Josef, det var nu julen och -bjällerklangen i person!</p> - -<p>Som en vindstöt brusade det genom alla -rummen ända ut i farstun. Alla måste ju ta -emot och välkomna den käre Josef.</p> - -<p>Det var ett tjatter, ett hojt och prat ute -på trappstenarna, och värst av alla hojtade -naturligtvis Josef själv. Han hade redan svingat -sig ur racken, vars präktiga slädnät täckte de -bägge fuxarna ända fram till bogträna; bogträna -åter smyckades med höga bjällerbågar.</p> - -<p>Volontären stod i pälsmössa och päls, älghudshandskar -och blankstövlar och fäktade och -nojsade mitt i den lilla skaran. Hans vackra, -regelbundna ansikte strålade av sitt vanliga -övermod, som blott var stojigare än vanligt. -Om det nu var sprit eller någonting annat, han -syntes spänd en tonart gällare.</p> - -<p>Desto snabbare erövrade han; han hade -ett utrop, ett nyp och en smekning åt var och -en; på alla värkade han som en dosis livskraft, -och han spratt av liv. Från det röda -i hans örsnibbar eller på hans nyrakade kinder<span class="pagenum"><a name="Page_58" id="Page_58">[58]</a></span> -och till knycken på hans nacke, svinget i hans -arm och svängen på hans klack syntes han -liv, liv.</p> - -<p>Själve pappa, som haft så mycket bekymmer -för sin äldste, var besegrad. Mamma -föreföll föryngrad, där hon, skär som en ungmö, -stod och beundrade sin vackre gosse. -Nanna iakttog, att mustasjerna blivit längre och -svartare se’n sist, och att han lagt sig till med -ett pipskägg, som härmade kung Oscars.<a name="FNanchor_4" id="FNanchor_4"></a><a href="#Footnote_4" class="fnanchor">[4]</a></p> - -<p>Gustav gav genast äldste bror stora -famnen. Daniel nöjdes med ett handslag, -medan i hans blick beundran stred med ett -vemod, som ibland liknade fruktan. Inte ens -faster Jeanette hade motstått frestelsen; »majorn» -skymtade bred och nyter bakom de andra, -men sökte rädda skenet med en min, som om -Josef varit en ännu ohängd landsvägsrövare.</p> - -<p>Josef pratade så käckt och skrattade så -gott, hans ompälsade person var så vackert -staffage mot bakgrunden: den blå snömarken, -den gula himlen, de vitulliga lindarna och taken -och de rykande hästarna, som då och då otåligt -riste på sina bjällror, att ingen kom sig -för med att gå in, förrän mamma började hacka -tänder.</p> - -<p>Då låddes kyrkoherden bli ond — han -låddes det ofta, när han vart skamsen —, snurrade -runt på klacken och föste med rynkade<span class="pagenum"><a name="Page_59" id="Page_59">[59]</a></span> -bryn och ordlös barskhet hela tutten mot trappdörren. -Men mamma hade med nöd hunnit -över tröskeln, när ett frustande och gällt skratt -från Josef lockade allesamman att vända på -huvudena.</p> - -<p>Nanna hade stundom i undran lagt märke -till, att fårskinnspälsen över baksläden synts -röra på sig, och skyllt på en vind, som inte -blåste, ty vädret var frysstilla. Nu hade täckets -rörelser blivit häftigare, det vältrade fram och -åter, så att till sist halmen blottades och rättnu -ett brett, blårött ansikte såg dagen.</p> - -<p>— Tusan i det, frustade volontären, — -hade jag inte så när glömt —</p> - -<p>Josefs raka, militäriska gestalt vek sig för -munterhet — en munterhet så häftig, att den -föreföll tvungen. Det var kanske ett försök att -få åskådarna med sig; ännu stodo de bara -och gapade med ögon och munnar.</p> - -<p>Man kände Josef, hade nästan väntat sig -någonting dylikt — upptåget skulle varit oskyldigt, -om bara inte kavlen funnits. Det låg en -människa i racken, ett bylte av halm och kläder, -bundet till händer och fötter och med en kavle -i munnen. Vitorna blänkte glasiga som på en -fångad braxen.</p> - -<p>Josef höll sig i sidorna och skrattade.</p> - -<p>— Tusan, hade jag inte glömt bagaget, -frustade han.</p> - -<p>Kyrkoherden, som stått tveksam, såg nu<span class="pagenum"><a name="Page_60" id="Page_60">[60]</a></span> -kappsläden närma sig nere från stallet; den -påminte honom om dagens hälgd och den förestående -gudstjänsten. I det lilla ansiktet drog -det samman till oväder, tvärrynkan vid näsroten -djupnade, och de åldersbleka läpparna -skälvde.</p> - -<p>— Lös människan, galning, ropade han så -häftigt, att volontären genast vände helt om. -Uttrycket i sonens ansikte hann endast skifta -en gång. Vackre Josef hade på en sekund -blivit en annan — huvudet, som sköt ner i -axlarna och pälsen, syntes mindre, flinet -sammanrörde dragen i en suddig oreda, ögonen -hade något plirande självfördjupat, och ena -örat stack spetsigt upp mällan skinnmössan -och -kragen.</p> - -<p>— Lös — stackaren, upprepade gubben -med en snabb, darrande handrörelse.</p> - -<p>— Bevars, pappa, bevars, svarade Josef -med ett retligt skratt, som liknade gnäggning; -han reste litet på huvudet och vädjade till de -andra, — det är ju bara Ekdahl, vet jag —</p> - -<p>Kappsläden hade nu pinglat upp jäms med -racken, och Mats kusk, som bestått en förvånad -blick på den främmande släden, gav sig att -syssla med sina hästar och låddes ingenting -se.</p> - -<p>Kyrkoherden var utom sig.</p> - -<p>— Ma—ats, stönade han med ögonen på -skaft i hålorna och rösten hes och kluven av<span class="pagenum"><a name="Page_61" id="Page_61">[61]</a></span> -ansträngning, — lös —! Och se till, att inte -gäskivarns hästar blir förkylda —!</p> - -<p>Josef kastade högdraget med huvudet.</p> - -<p>— Pappa misstar sig, ett sådant spann har -ingen gäskivare i Skåne. Det är grosshandlare -Müllers hästar i Kristianstad —</p> - -<p>Mina kom just ut på trappan med middagsbud. -Hon höll, när hon upptäckte äldste bror, -liksom avvärjande handen framför sig. Men -Josef, som fann avbrottet välkommet som en -förevändning att slippa lyda order, stod i ett -språng vid hennes sida, lyfte systern från trappstenarna, -svängde henne in i förstugan och -virvlade om med henne i matrummet, tills -andan svek Mina även till nödrop.</p> - -<p>Nu jublade åter ungdomen. Bror Josef -var i alla fall rolig, och pappa lämnades ensam -att utdela befallningar och snäsor på den kalla -trappan.</p> - -<p>Mina, som vacklat hän till en stol, satt -flämtande och förskrämd, tilltufsad i håret och -vimmelkantig under det. Men Josef, som raskt -hunnit få av sig mössa och päls, lutade nu bockande -och åtbördande över sin mor, som, insvept -i sin silkessjal, leende såg upp till honom. -Han liknade nästan en balkavaljer, och den -lilla prästfrun rodnade som en flicka, medan -han ideligen galant kysste hennes smala spelfingrar.</p> - -<p>Marie-Louise, som han hälsat redan på<span class="pagenum"><a name="Page_62" id="Page_62">[62]</a></span> -trappan, avväpnade med en blick ur sina klara, -starka ögon alla försök att nypa henne i veka -livet eller kyssa henne på kinderna. Hon mottog -sin brors beundran, som överraskad följde -henne, med samma värdighet, som om han varit -en främmande herre.</p> - -<p>Så bjöd han plötsligt sin mor armen och -skred med fjädrande löjtnantssteg mot den -öppna folkstudörrens sorl och glam. De andra -hade fått försprång. Men Mina, som nu hämtat -sig, fast läpparna darrade av närvositet, sköt -sakta stolen ifrån sig och blev den sista i tåget.</p> - -<p>Därute hade prästfar redan slagit sig ner -till sin middag; han åt brådskande och utan att -be om ursäkt, men hade återvunnit sitt goda -lynne. Så snart han upptäckt, vem »bagaget» -egentligen var, hade han gjort en ironisk välkomstbugning, -snurrat om på klacken och marsjerat -inomhus.</p> - -<p>»Bagaget», som under ideligt bugande följt -honom i hälarna, stod ännu obeslutsam innanför -folkstudörren. Munterheten omkring honom -var allmän och blev blott högljuddare, när -Josef tog ledningen. Då och då fnissade -»bagaget» själv.</p> - -<p>Ekdahl syntes särdeles väl beskyddad mot -vinterkylan. Utomkring ytterrocken och mössan -hade man svept en tjock yllesjal, vari han så -kröp in, att ansiktet halvt försvann och egentligen<span class="pagenum"><a name="Page_63" id="Page_63">[63]</a></span> -endast en bred, läderfärgad mun och tre, -fyra gula betar stucko fram.</p> - -<p>— Kors, utbrast volontären med ett kort, -försmädligt skratt, medan han, skenbart förbluffad, -häjdade sig innanför tröskeln, — står -Ekdahl där ännu?</p> - -<p>Kyrkoherden vände sig om till hälvten och -avbröt tuggningen för en minut.</p> - -<p>— Är det ett sätt, förebrådde han, — att -forsla en medmänniska, en före detta prästman -—?</p> - -<p>Han tystnade tvärt vid en blick på klädbyltet -och svängde sig hastigt tillrätta över -tallriken. Ekdahls oändligt dumma uppsyn var -som alltid oemotståndlig. Alla i folkstugan -skrattade eller fnittrade öppet eller förstulet; -själva prästfrun log, så att tårarna runno, och -husfadern hade all möda att harska sig till en -smula värdighet. Lyckligtvis måste han just -störta upp och i pälsen; det var hög tid att -komma i väg till annexet.</p> - -<p>Han omfamnade sin hustru; sedan vände -han sig till Josef.</p> - -<p>— Tag av honom — det där, mera tecknade -än talade han, — och se till, att han — -att stackaren får mat!</p> - -<p>Därmed gjorde kyrkoherden sin soldatsväng -och tågade genom matsalen mot förstugan. -Hans hustru ledsagade honom halvvägs.</p> - -<p>Nu höjde sig stämningen ytterligare. Josef<span class="pagenum"><a name="Page_64" id="Page_64">[64]</a></span> -gjorde sig ingen brådska med Ekdahl; han hade -andra godvänner att påhälsa. Först fick han -ett stadigt grepp om Bolla, ur vars vidöppna -gap en belåten jamning väste. Sedan han satt -henne i sängbolstrarna, så de tjocka benen -stretade upp ur kjortlarna, släppte han henne -för att göra jakt på Malena. Men Malena sökte -skydd bakom Ola huggedräng, som genom att -bli sittande i sin stol envis bredde sig i hans -väg.</p> - -<p>Malena viade road och rädd, Bolla och -Karna skreko av fröjd, ungherrarna gnuggade -händerna och skrattade, Marie-Louise och Mina -vände skrattlystna och förlägna bort ansiktena, -medan Josef själv sökte tränga huggedrängen -åt sidan.</p> - -<p>Ola lät inte rubba sig, när han inte hade -lust att låta rubba sig. Josef fick nöjas med -att rubba det dukade långbordet, vars svarta -doppgryta riste, så att flottet skvalpade.</p> - -<p>Faster Jeanette, som just återkom från ett -besök i spiskammaren, höjde sin varnande -stämma, men Josefs iver tycktes endast växa. -Det låg ingen ond vilja bakom Olas motstånd. -Han kände bäst sina skäl att försvara Malena, -men försvaret tog han godmodigt som en lek. -Det var också en lek för den bredryggade -bonddrängen att väga den smidige, men spenslige -herrskapsmilitären. Olas envishet liknade -en duktig gråstens, och Josefs liknade en stadsherres<span class="pagenum"><a name="Page_65" id="Page_65">[65]</a></span> -på tjugofem vintrar, som saknar nödig -hävstång.</p> - -<p>Josefs skratt skar obehagligt gällt genom -de andras. Blickarna, han sände drängen, -blänkte som knivblad. Övergången till slag -och svordomar tycktes inte vara långt borta.</p> - -<p>— Josef!</p> - -<p>Det var en tunn, behaglig röst — ett tonfall -som en smekning; och volontären lystrade -ögonblickligen. Ledigt och med en skälmaktig -åtbörd av försakelse vände han sig från drängen -till klädbyltet vid dörren.</p> - -<p>— Fryser Ekdahl ännu?</p> - -<p>Munterheten, som under tvekampen börjat -låta dämpad och tvungen, skallade upp igen. -Järnugnen brusade som en fors, och talg- och -vaxljusen på det långa, omålade matbordet -speglades i de immiga rutorna som gula töckensolar.</p> - -<p>Ekdahl själv satte upp ett dumt och oförstående -ansikte. Nanna, som nyfiket betraktat -honom nästan hela tiden, misstänkte ibland, -att dumheten var låtsad. Hon hade följt hans -minspel under uppträdet och fann det slöa uttrycket -strax efteråt mäst likna en förklädnad, -som skulle passa samman med sjalen, långrocken -och halmstråna, vilka alltjämt hängde -och svängde i veck och rynkor. Hon misstänkte -Ekdahl för en filur.</p> - -<p>— Seså, Ekdahl — nej, behåll rocken och<span class="pagenum"><a name="Page_66" id="Page_66">[66]</a></span> -mössan på — sitt ner! Nej, här vid ugnen, -vet jag — här hos madam Bolla — Ekdahl, -couche!</p> - -<p>Ekdahl lät göra med sig allt vad herr volontären -behagade. Han bockade till varje befallning -och utförde den bokstavligt. Framför -honom ställdes en tallrik, rågad med heta och -drypande brödskivor och korvbitar. En gaffel -sattes i hans ena hand, en sked i den andra.</p> - -<p>Ekdahl frös inte längre, hade överhuvud -aldrig frusit, därtill eldad alltför varm med herr -volontärens konfonium. Och inomhus, i ytterrock, -mössa och sjal, inklämd mällan den heta -ugnen och den bastanta Bolla, frös han ännu -mindre.</p> - -<p>Ingen i det glada sällskapet tycktes heller -ömka honom, denne sällsamme resenär, detta -underliga bagage. Själva mamma log åt hans -enfaldiga grimaser, log åt svettdropparna, som, -glittrande i ljuset, trillade ner i tallriken, log -åt sin vackre Josef och hans putslustiga upptåg.</p> - -<p>Skålen för födelsebarnet, som än en gång -dracks och i skummigt julöl, löste alla tungor -och skrattmuskler. Tjänare och husbondfolk -blandade sina röster i glammet, liksom deras -skuggor flöto samman på väggar och i tak. Alla -vågade snart ett nojs med galne Ekdahl, vars -gula ansikte nu blivit rött och nästan svullet, -och vars hornhinnor blänkte av hans inre förnöjelse.</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_67" id="Page_67">[67]</a></span></p> - -<p>Ekdahl syntes hysa en sann ärelystnad som -driftkuku. Hans djurläten avbröto Daniel, som -prisade fasters grynkorv, och Gustav, som berättade -färska studentanekdoter. Ekdahls grimaser -sögo till sig allas uppmärksamhet. Snart -skonade honom häller ingen. Faster fyllde -med humoristiskt allvar gång på gång tallriken -åt honom, och Marie-Louise skötte ölkannan.</p> - -<p>— Och nu, förordnade Josef, blinkande åt -laget, — nu skall pastor Ekdahl berätta oss, -huruledes han en julsöndag for från Kristianstad -till Gulleröds prästgård i Skåne!</p> - -<p>»Pastorn» svarade ej genast. Hela hans -varelse tycktes upplöst i en häftig och ofrivillig -fnissning. Han var sin egen driftkuku. Det -var numer hans enda yrke, hans valuta för -gästfriheten åt ett av prästgårdarnas gemensamma -nådehjon.</p> - -<hr class="chap" /> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_68" id="Page_68">[68]</a></span></p> - -<h2 id="V">V.</h2> - -<p>Kyrkoherden kom julaftonsmorgonen i ilmarsj -intågande i gula salen. Han märkte -knappt, att han avbröt en tvist, så uppfylld var -han av nyheterna, han hade att meddela.</p> - -<p>— Mamma, ropade han, ännu ute i blå -rummet, — mamma, domkapitlet har äntligen -svarat, och så var posten naturligtvis försenad. -— Marie-Louise ställer om rummet. Människan -kan vara här med postsläden när som hälst. Ja, -så var det en nyhet till, men — det kan gärna -vara så länge! Det skall bli en överraskning.</p> - -<p>Kyrkoherden hade smak för överraskningar, -och vid juletid riktigt frossade han i -dem. Mina, vars tåliga drag han just dröjde vid, -fäste sig mindre än de andra vid gubbens antydningar; -hon kände pappa.</p> - -<p>— Och du, sjåpagås, sade han med sin -invanda barskhet, — får hjälpa med brasan! -Men akta elden! — Apropå, var ha vi Josef, -den galningen, och var är den tosingen Ekdahl? -Bäst ha dem tjudrade, när pastorn kommer! -Känner du något till honom, Daniel? Ska vara<span class="pagenum"><a name="Page_69" id="Page_69">[69]</a></span> -nästan en pojke, men är han annars stadgad, -Olander? Glömde jag säga namnet? Han -heter Erik Olander.</p> - -<p>Daniels svar blev ett otydligt mummel; -varken han eller de andra visade någon meddelsamhet. -Ansiktena buro idel främmande -uttryck, syntes förskräckta eller upphetsade — -eller också överdrev brasskenet, som målade -med sin oroliga pänsel, ivern i minerna och -glittret i blickarna.</p> - -<p>— Vad — vad står egentligen på, undrade -kyrkoherden, — ni se så echaufferade ut allesamman?</p> - -<p>Den gamle följde förvånad riktningen av -alla dessa sneglande pupiller. En köldring hade -bildat sig kring Vilhelm, den främmande studenten. -Det såg ut till, att man plötsligt upptäckt -ett nytt ansikte hos julegästen.</p> - -<p>Kyrkoherden förmådde i sin förbluffelse -blott upprepa frågan.</p> - -<p>— Vad står egentligen på?</p> - -<p>Innan någon hann svara, hade gubben -häftigt vänt sig åt sidan. En hornsignal smattrade -någonstädes nerifrån allén. Men den -gamles uppmärksamhet hade fångats av vad -han upptäckt genom gårdsfönstret.</p> - -<p>— Kors i herrans namn, har man sett på -maken!</p> - -<p>Utropet kunde gällt scenen innanför lika -väl som den utanför fönstren, vilken emällertid<span class="pagenum"><a name="Page_70" id="Page_70">[70]</a></span> -var sällsam nog. Hela sällskapet flyttade på -klackarna; själva gamla mormor sträckte på sig -i sitt hörn av sjäslongen, varifrån blott otydliga -fönsterskuggor nådde hennes blick.</p> - -<p>Än en gång smattrade hornet. Kyrkoherden -hoppade till.</p> - -<p>— Bevare mig, förfasades han, — och just -nu kommer posten. Ola måtte väl vara tillreds, -om pastorn är med! Vilhelm, Gustav, -spring och säg till — och försök i en fart få -dem skilda åt!</p> - -<p>Gustav skyndade på dörren, och Vilhelm -följde sakta efter. Mina och Marie-Louise voro -redan borta.</p> - -<p>— Så den stackaren låter hantera sig, -ömkade pappa.</p> - -<p>— En tosing, den Ekdahl, instämde mamma, -som gärna såg skulden på andra axlar än Josefs.</p> - -<p>— Ekdahl har alltid varit ett kreatur, förklarade -kyrkoherden med en sidoblick på den -främmande studenten, — söp och var för rästen -närapå socialist, så han måste avsättas från -ämbetet.</p> - -<p>— Klatsj, klatsj, skrattade gubben med ett -försök att höja stämningen, — nog får den -hästen löpa!</p> - -<p>Men Vilhelm, till vilken den gamle vände -sig, hade snarare mulnat än klarnat. Det -tycktes, som om varken uppträdet eller kommentarerna -behagade honom.</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_71" id="Page_71">[71]</a></span></p> - -<p>— Där kommer Ola, den drulen, redan, -jämrade prästfar, — och har fått pastorn och -hans saker med sig. Att inte Gustav kunde -hunnit fram! En sådan skandal, en sådan -skandal! Vad skall adjunkten tänka? Vem -svarar för, att han inte skvallrar för kapitlet? -Vi bli en visa i stiftet, en visa i stiftet —!</p> - -<p>Kyrkoherden såg sig bekymrad omkring; -han hade egentligen endast två, högst tre -åhörare, alla kvinnliga; den manlige visade -sig nästan ohövligt ouppmärksam. Och där -kom värkligen den nye adjunkten, en lång, -smärt ung man, vars ansikte doldes av kappkragen.</p> - -<p>Det första hans ögon mötte, när han skred -upp på gården, var Ekdahl, som barhuvad, men -med grimma i mun och piska på rygg, galopperade -gårdsplanen runt, kringsnärtad och -tillhojtad av körsvännen, kyrkoherdens äldste -son. De bägge yngre syntes inte till; de -tycktes blivit villrådiga på vägen.</p> - -<p>— En sådan skandal, upprepade kyrkoherden, -men svängde hastigt helt om för att bli -herre över skrattmusklerna, innan han skulle -hinna ut till adjunkten. Mamma följde tyst -i hans hälar.</p> - -<p>Mormor, Vilhelm och Nanna stannade -kvar.</p> - -<p>— Snälla kandidaten, hördes genom prasslet -av brasan änkeprostinnans torra gumröst.</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_72" id="Page_72">[72]</a></span></p> - -<p>Vilhelm, som tankspridd stått och stirrat in -i den röda tegelgaveln mittöver, vände sig genast -om. En böjning på det fina gamla huvudet -kallade honom till sjäslongen. Gumman vinkade -honom helt nära, lade handen på hans -arm och halvviskade småleende:</p> - -<p>— Snälla kandidaten, disputera aldrig i -religion med denna generationen! Till sådant -har man visst nutilldags inte edukation tillräckligt.</p> - -<p>Hon hostade fram ett slugt litet skratt och -fortsatte, medan hon av och till lätt klappade -honom på armen:</p> - -<p>— På min tid, snälla kandidaten, på min -tid var det à la mode att heta en esprit fort. -Då var allt à la mode française, ni förstår. -Nu är det tvärtom; man är bigott à l’anglaise, -alldeles som man är allting annat i den barbariska -engelska stilen. On ne se raille plus, -on se fâche tout rouge de toute bagatelle de -dogme — voilà la mode anglaise! Snälla kandidaten, -ni förstår kanske inte franska?</p> - -<p>— Jag förstår mycket väl, fru prostinna, -svarade Vilhelm med det vackraste småleende, -Nanna ännu sett på hans fula ansikte. — -Men det var inte häller min mening att komma -in på religionen.</p> - -<p>— Alla vägar, log den gamla, — föra nu -för tiden till kyrkan, kunde man säga. Och -alla resonemang sluta som teologi. Apropå,<span class="pagenum"><a name="Page_73" id="Page_73">[73]</a></span> -den där Almqvist — som man skandaliserade -sig över nyss — var det inte en giftmördare?</p> - -<p>— Det, det, stammade studenten och såg -högst olycklig ut, — det blev aldrig bevisat. -Men att han var en kättare, det —</p> - -<p>— En esprit fort, jag förstår, sade änkeprostinnan -vänligt och böjde ett par gånger på -sin tunna lilla hals, — jag förstår! Snälla kandidaten, -för att duga till <em class="gesperrt">esprit fort</em> måste -man värkligen vara — <em class="gesperrt">ett starkt huvud</em>, -ni förstår. Och nutiden tar allting så seriöst, -så »en sansculotte». Det kommer av edukationen, -kanhända också av extraktionen, förmodar -jag. Poeterna på min tid voro värkliga -grandseigneurer eller tillhörde åtminstone hovcirkeln, -ni förstår. En av de bättre hette Oxenstierna -och var greve och riksråd. På den tiden -kunde man skriva med grace och galanteri. -Ah, epigrammer, oden, pièces fugitives —! -Vad sägs om en sådan strof?</p> - -<p>Hon släppte hans arm och halvslöt blicken, -medan den tandlösa munnen läspade fram:</p> - -<div class="poetry-container"> -<div class="poetry"> -<div class="verse">»Omkring den vackra Celamé</div> -<div class="verse">vad dyrbar gördel ser jag sluten?</div> -<div class="verse">Är han av Psykes händer knuten</div> -<div class="verse">till bindel åt dess älskare?</div> -<div class="verse">Är han det skärp, som Iris målar,</div> -<div class="verse">när från sin höjd för jordens syn</div> -<div class="verse">hon bryter middagssolens strålar</div> -<div class="verse">mot imman av den ljusblå skyn?»</div> -</div> -</div> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_74" id="Page_74">[74]</a></span></p> - -<p>Gumman smilade belåtet. De halvsläckta -ögonen vidgades; hon såg nästan ut att ha -väntat en applåd.</p> - -<p>— Fru prostinna, sade Vilhelm med ett -tvunget leende, som för den gamla obarmhärtigt -röjde både hans edukation och hans extraktion, -— varje tid söker sin sanning —</p> - -<p>— Och har sin fetisj, replikerade den -gamla. Studenten böjde sig med tafatt allvar -över handen, prostinnan räckte honom.</p> - -<p>— Snälla kandidaten, sade hon en smula -uppifrån, i det hon drog undan handen, — vill -ni inte i stället göra mig den tjänsten att räcka -mig er arm? Jag längtar till min alkov. Ni -har alldeles tröttat ut mig, ni pedantiska dispytmakare -där! — —</p> - -<p>Sanning! Alltid samma stränga, underliga -ord! Det ringde Nanna i öronen, ännu sedan -Vilhelm gått upp till sig och hon själv kommit -ut på trappan för att titta på, när Ola satte upp -kärvarna. Det tycktes genljuda i sparvkvittret -och färga solskenet. Det tycktes hota överallt -likt skuggan av ett ansikte, som ej rådde med -ens en oskyldig liten nödlögn.</p> - -<p>En man som Vilhelm hade hon ännu aldrig -sett. I går hade han lagt sig ut för Ekdahl, -när bror Josef brusade upp. Ekdahl hade -blivit oredig av drickandet och börjat prata -historier om grosshandlare Müller, som han -kallade procentare, och om hans dotter, som<span class="pagenum"><a name="Page_75" id="Page_75">[75]</a></span> -han kallade »villigheten». När han fått en tår -för mycket — och varför måste Josef slå upp -så mycket vin på lilljulafton? — var Ekdahl en -helt annan Ekdahl, än den hon dittills sett.</p> - -<p>Det var Vilhelm, som räddade honom -från stryk, och Vilhelm, som fick krängt av -honom ytterrocken.</p> - -<p>Och i dag, när mamma deklamerade sin -älsklingsskald, Malmström, och bröderna disputerade -emot och en höll på rabulisten Strandberg, -en annan på Böttiger och Josef — innan -han försvann — röstade på Braun, erkände -Vilhelm — men de tvingade honom också till -det —, att hans störste hette Almqvist! Almqvist, -den där förfärlige, som skulle vara ännu -förfärligare än Voltaire!</p> - -<p>Vilhelm både skrämde Nanna och drog -henne till sig på djupet av hennes håg. Hon -fruktade honom, men så, som hon fruktade -en stämma i sitt innersta. Han plågade och -lockade henne, ungefär som söndagarna gjort -det för några veckor sedan. Varje blick och -varje ord av honom betydde så mycket. Till och -med hans skämt syntes hans allvar. Han tycktes -ur stånd att ljuga, att neka till det som var -sant —.</p> - -<p>Nannas ögon blevo heta och skygga. Hon -sprang hastigt nerför trappan och sneddade -gården till köksingången. Fötterna gledo och -smögo, fast just nu ingen gav akt på henne:<span class="pagenum"><a name="Page_76" id="Page_76">[76]</a></span> -den nye pastorns ankomst hade gett alla fullt -upp att skaffa.</p> - -<p>Loftsstegen knarrade; rappa fötter togo -den i få, långa, ängsliga språng. Ivriga fjät -tassade i halmen. Flitiga händer vände i -pappersbuntarna. En lykta tändes. Kinder -blossade, ögon lyste.</p> - -<p>Nej — hon fick inte tag i den försvunna -boken. Hon rörde upp dammet över alla de -gamla luntorna, men både Voltaire och Platon -voro sin kos. En hel del annat visst också, -högen föreföll ansenligt lägre.</p> - -<p>Någon hade snokat rätt på gömstället, fört -bort böckerna, lagt tjuvgodset utom räckhåll, -just då hon allvarligt beslutat sig för att återställa -det!</p> - -<p>Nanna kom genast att tänka på Bolla; -ingen utom Bolla hade ju sett henne däruppe. -Flickan kände gråten i strupen; det kändes, -som om hon plötsligt förlorat någonting vida -dyrbarare än både boken och till och med -pappas förtroende. Hur — hur skulle hon -hädanefter kunna se Vilhelm i ansiktet? — — -Men hitupp, hitupp skulle hon aldrig mera våga -sig!</p> - -<p>Hon kom snavande och glattande nerför -stegen. Redan nere, såg hon sig skyggt tillbaka -efter tomten, — som hon ju visste inte -fanns. Men det tycktes henne, som om hon just -nu måste upptäcka ett elakt gammalt ansikte,<span class="pagenum"><a name="Page_77" id="Page_77">[77]</a></span> -som tittade ner ur vindsluckan, medan någon -hånande ropade någonting efter henne. Det -var julafton — undervärksdagen — då inte ens -Voltaire skyddade för skrock.</p> - -<p>Julafton — Nanna kunde genom den halvöppna -köksförstun se gården full av sparvar, -som höllo till i de nyuppsatta havrenekarna -eller under gräl och jubel flögo av och an i -kapp med skuggorna på snön. Men sparvarna -och alltsammans, gården och julaftonen, skymdes -av en dimma eller av ett omätligt avstånd. -Från förstutröskeln späjade ett par fjortonåriga, -brännande ögon med en plågad och främmande -blick. Så blev förstugan tom.</p> - -<p>I köket stod Bolla i samspråk med Karna. -Nanna bligade som en levande fråga, men hjälphustrun -låddes ingenting förstå. Inte häller -ville Karna nånsin gå in, fast Nanna tveksam -rickade på låsvredet, som om hon väntade.</p> - -<p>Nu hördes faster Jeanette i folkstugan, -och Nanna tvekade mällan att smyga samma -väg tillbaka eller förbi fastern bege sig till -gula salen; tvekan tyngde som en trötthet i -vristerna.</p> - -<p>— Karna, kallade en röst från folkstugan, -och Nanna blev ensam med sin medbrottsling.</p> - -<p>— Bolla, stammade hon utan att våga se -henne fullt i ansiktet, — vet Bolla, vart bo—boken -tagit vägen?</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_78" id="Page_78">[78]</a></span></p> - -<p>— Boken? Ih, hocken bok menar hon, -gräbba?</p> - -<p>Det blev så tyst i köket, att Nanna i ren -skrämsel tittade upp och mötte Bollas spotska -grimas.</p> - -<p>— Tror kanske tösen, att jag har tatt -hennesas latinböger, må tro?</p> - -<p>Bolla blottade tandköttet i sitt tysta flatgrin -och slog ifrån sig med bägge händerna.</p> - -<p>— Volontärens böger, ack, vad skulle jag -med sådana? Nä, gu fri mig!</p> - -<p>Hon skubbade sig på sina träskor närmre -brygghusdörren. Blicken, som kisade uppifrån, -fasthöll liten Nanna vid hennes plats, -samtidigt den upplyste henne om hennes vanmakt.</p> - -<p>— Bolla, stannade flickan, röd av förtvivlan -och förbittring, — jag talar om alltsammans!</p> - -<p>Och högre, nästan med en helt liten flickas -okynnesröst, upprepade hon:</p> - -<p>— Jag talar om alltsammans, jag talar om -alltsammans!</p> - -<p>Bolla tassade som en furie fram emot -henne, lyfte sin grova näve med alla de svarta -naglarna och väste:</p> - -<p>— Passa sig för vad hon gör, unge! Får -körkeharren så mycket som ett nys om, vad -hon tar sig till på loftet om kvällarna —</p> - -<p>Bolla smög hastigt på dörren — just lagom<span class="pagenum"><a name="Page_79" id="Page_79">[79]</a></span> -att undvika faster, som kastade en nyfiken blick -ut i köket.</p> - -<p>— Vad gör Nanna härute alldeles ensam, -undrade majoren och fixerade henne misstänksamt. -— Talade Nanna för sig själv?</p> - -<p>— Ja, svarade flickan dröjande och tittade -upp under lugg. Hon kände det, som om hon -lastade all Bollas elakhet på sitt eget samvete.</p> - -<p>— Vänta —, faster fattade henne i axeln, -just då hon tänkte glida förbi, — har Nanna -sett till en tjugofyraskilling, som låg här i -fönsterkarmen för en minut se’n?</p> - -<p>Golvet vacklade under flickan, men i förtvivlan -samlade hon sig, såg faster stinnt i -ögonen och skakade på huvudet.</p> - -<p>— Nej, jag kommer ute från gården, halvskrek -hon, — jag har inte varit i folkstugan på -hela dagen.</p> - -<p>Ljudlöst slank hon genom folkstugan — på -matsalströskeln grep något efter henne som -en andehand: så ryste det utefter ryggraden.</p> - -<p>Det var inte ens säkert, att Bolla tagit bort -böckerna. Vad skulle hon egentligen haft för -gagn av dem? Också faster Jeanette hade sina -vägar, där man minst anade henne. Och hon -hade tittat så underligt på Nanna den sista -tiden.</p> - -<p>Var detta värkligen julafton?</p> - -<p>I matsalen kivade Mina och Marie-Louise -om den nye pastorn, medan Mina klädde granarna<span class="pagenum"><a name="Page_80" id="Page_80">[80]</a></span> -och Marie-Louise dukade kaffebordet. -(Middagen blev det ju i dag ingen reda med: -var och en fick tömma sin risgrynstallrik i -folkstugan.)</p> - -<p>— Han har något så äkta prästerligt i sin -fysionomi, påstod Mina, — riktigt värdigt och -prästerligt, snopp, snopp, så ung han är.</p> - -<p>— Prästerligt, fnyste Marie-Louise och -skramlade med sina skedar, — jämföra den -pojkvaskern med en präst!</p> - -<p>— Är man allaredan på tapeten, undrade -en spydig stämma. Den var lika ljus som -bror Gustavs och skalv av skratt.</p> - -<p>Nanna ville sjunka genom golvet, så -blygdes hon på systrarnas vägnar. Mäst på -Marie-Louises, ty den ljuslagde och långskranglige -pastorn såg värkligen bra ungdomlig ut -med sina röda kinder, blåa ögon och sin ljusa -tupé.</p> - -<p>Men när Marie-Louise satte upp en blick -som en förolämpad ängel och frågade pastorn, -om man inte fick lov att tala om sina kusiner -på julafton, då måste Nanna le — ett leende, -som inte var muntert, bara skadeglatt. Det -var något inom henne, som gladdes att höra -Marie-Louise narras. Det fanns ju helt enkelt -inga kusiner.</p> - -<hr class="chap" /> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_81" id="Page_81">[81]</a></span></p> - -<h2 id="VI">VI.</h2> - -<p>Nanna kände sig lycklig och beklämd, befriad -och bunden — vid sidan om sig vid bordet -hade hon Vilhelm. Han hade återvunnit sitt -goda lynne, skämtade på sitt hjärtliga, gladlynt -allvarliga sätt och såg till, att det aldrig fattades -henne bullar, rån eller mandelkransar.</p> - -<p>Så ofta han tittade åt henne, sänkte hon -hakan och rodnade; så ovärdig tyckte hon sig -att sitta, där hon satt. Men så stark var hennes -tillit och vördnad, att varje vänlighet från honom -höjde henne i hennes egen aktning och -hon nästan försonade sig med sig själv.</p> - -<p>Hon vågade till och med tyst kritisera -pastor Olander, som satt mitt emot och försökte -uppfånga Vilhelms lustigheter som bollar -för att lekset kasta dem tillbaka till skämtaren. -Hon fann, att pastorn, i sin strävan att förefalla -prästerlig, i stället värkade viktig. Han -drog ut på vissa stavelser, sökte få sin mjuka -tenor att strävna och blandade in en myckenhet -latin i sitt tal. Annars hade han ljust, knollrigt<span class="pagenum"><a name="Page_82" id="Page_82">[82]</a></span> -hår, goda, blåa ögon och nästan lika hög -panna som bror Daniel.</p> - -<p>Nanna fann det löjligt, att hon, varje gång -pastorn talade, hörde ett högröstat bräkande -svara ute från fårhuset. Men det blev mer än -löjligt — det lät ibland, som om räven huserat -bland fåren.</p> - -<p>Flickan spratt till vid att över fasters huvud -upptäcka Bollas breda kinder. De lättskrämda -skogsögonen rundade sig i oro, när hjälphustrun -fumlade med högtidsförklädet och -tycktes avvakta, att all uppmärksamhet skulle -samla sig kring hennes person.</p> - -<p>Nanna hörde i början ej, vad hon talade -om, hörde endast så mycket tydligare bräkandet -från gården.</p> - -<p>— Om utifall att, härmade bror Josef och -fick bröderna med sig i sin munterhet. Ingen -av dem hade egentligen någon svaghet för -Bolla.</p> - -<p>Men nu hörde fler än Nanna larmet ute -från fårhuset.</p> - -<p>— Håller di på att bryta sig in, frågade -kyrkoherden otåligt.</p> - -<p>Volontären reste sig till hälvten.</p> - -<p>— Jag skall på stunden hämta mina -pistoler —</p> - -<p>Men mamma tecknade åt sonen, ivrigt och -förskräckt. Nu yttrade sig faster Jeanette. Det -var som signaltrumpeten, som befaller ordning.</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_83" id="Page_83">[83]</a></span></p> - -<p>— Två saker kan man göra, sade hon och -strök samman några smulor på duken, — antingen -släppa Karo på byket eller också hysa -dem, där man kan ha uppsikt med dem —</p> - -<p>— På logen, föreslog mamma välmenande.</p> - -<p>— Ja, och sätta eld i halmen och göra oss -husvilla, protesterade pappa, men ångrade strax -sin häftighet och smekte blidkande sin hustrus -fina hand. Pastor Olander uppfångade belåtet -hans förälskade blick och jämförde inträsserad -modern med döttrarna.</p> - -<p>— Nå, blir det Karo, sporde faster och -gjorde sig i ordning att stiga upp.</p> - -<p>Kyrkoherden trummade på bordsskivan och -rynkade sina blonda bryn. Man såg, att eldsskräcken -kämpade med hans goda hjärta.</p> - -<p>— Hur många är — är — hm — de där -stråtrövarna?</p> - -<p>— Ack, svarade Bolla och slog ifrån sig, -— det är väl en hel snes — ja, en åtta stycken -är di säkert, sju eller åtta, utom di tre små, -som konorna har i linda.</p> - -<p>— Herregud, är det barn med, är det barn, -ömkade prästfrun och lade bevekande sin hand -på sin makes.</p> - -<p>— Na, avgjorde denne i kommandoton, — -det är Vår Frälsares födelsedag i dag. Frälsaren -själv nöjdes med ett stall, men — nej, då hyser -jag dem hällre i folkstun —</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_84" id="Page_84">[84]</a></span></p> - -<p>— Folkstuan, skrek Bolla förfärad, ty hon -och hela hennes hus firade julaftonen därute.</p> - -<p>— Folkstugan, upprepade faster harmset. -— Är lille prästen — klok, höll hon på att tillägga, -men ändrade sig av hänsyn till köksskvallret, — -är kyrkoherden på det klara med, hur <em class="gesperrt">många</em> -han då egentligen samlar i huset i kväll?</p> - -<p>— Åtminstone ett par tusen, inberäknat -ohyran, försäkrade Josef.</p> - -<p>— Sakramenskat alloh di håller med fåren, -knotade kyrkoherden och reste sig till hälvten -själv, — gå och få in dem, någon — jag menar -hedningarna — och någon annan tar reda på -fårhuset —!</p> - -<p>Volontärens ansikte påminte i sin orörlighet -om sfinxens vid Seinen. Han sände -under lugg en sneglande blick laget runt.</p> - -<p>— Det tycker jag, Ekdahl borde göra, inföll -han påfallande allvarsam.</p> - -<p>Kyrkoherden spetsade öron och satte -blicken i sonen.</p> - -<p>— Ekdahl, var håller den självspillingen -hus? Seså, är det något nytt upptåg, din speleman? -Ja, se militärer förbli då pojkar, så -länge de leva.</p> - -<p>— Var är den stackars Ekdahl, sporde -mamma, som även hon greps av aningar.</p> - -<p>— Det hörs nog på fåren, fnös Gustav. -Han tordes inte skratta högt; han märkte -ovädret hänga i luften.</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_85" id="Page_85">[85]</a></span></p> - -<p>— Och så vågar du, Josef, tog pappa i -med sin bistraste stämma och ett ögonkast åt -den nye pastorn, — så vågar du hantera en -före detta, låt vara, avsigkommen gammal prästman?</p> - -<p>— Herregud, svarade Josef och liknade -med sin tjusarmin en ungdomlig medalj-Napoleon<a name="FNanchor_5" id="FNanchor_5"></a><a href="#Footnote_5" class="fnanchor">[5]</a>, -— jag tycker Ekdahl borde vara -belåten att någon gång se en hjord omkring sig.</p> - -<p>Pappa vände bort huvudet. Men i nästa -nu övergick hans återhållna löje i ett lågmält -skratt, i vilket bordssällskapet — ja, själva mormor -— instämde. Kyrkoherden hade alltid -överhövan beundrat sin äldste; Josef var hans -stora förhoppning; men av sin beundran hade -han hittills mäst skördat bekymmer och skälmstycken.</p> - -<p>Galne Ekdahl inhämtades i triumf och -visade sig vara ingen annan än själva julbocken. -Utklädningen väckte allmänt jubel. Nanna -glömde allting annat och ropade hurra.</p> - -<p>Från huvud till fot — blott med en öppning -för ögon och näsa — var julbocken insvept -i skinn, getskinn, vilket förklarade fårens förskräckelse. -Och kring den avigvända pälsen -dinglade runt midja och hals läckert lackade -julpaket. Vilhelm skrattade som ett barn åt -vispen, som hängde och svingade över ryggkorset, -och i den halvöppna folkstudörren<span class="pagenum"><a name="Page_86" id="Page_86">[86]</a></span> -koxade inte bara Bolla och Malena, men också -ett par småväxta, svartögda, gulhyade tattarkvinnor.</p> - -<p>De senare höllo på att fördela nyfikenheten, -men Mina, som höll fast vid ritualen, -hade redan tänt granarna och vinkade beställsamt -åt korgbärerskorna i dörrgläntan. Nanna, -en sekund frestad av sagofolket därute, insöp -med runda näsborrar den ljuvliga lackdoften.</p> - -<p>Vilken stund på året gick väl upp emot -julklappsstunden? Stunden efter det betraktelsen -var läst, bönen sagd och salmen sjungen? -Stunden, då doften av smält vax blandade sig -med lukten av brända granbarr till en rökelse, -som invigde högtidernas högtid? Stunden, då -pappa med många ceremonier bryggde punsjbålen -efter ett recept, om vars ingredienser han -låddes mycket hemlighetsfull? Medan faster -Jeanette satte fram skålar av vinteräpplen, studenthavre, -brända mandlar och sköra pepparnötter, -innan den riktiga maten fått överfylla -magen? Stunden, då rysningar av förväntan -behagligt febrade i närverna och alla ögon, till -och med de gamlas, fingo ett uttryck, som om -nästa minut skulle uppfylla deras käraste -önskan?</p> - -<p>Vem skildrar stunden? Vem, som upplevat -den, finner ej varje skildring matt?</p> - -<p>Pappa förstod med värklig grymhet förlänga -denna väntan. Hans märkliga senfärdighet<span class="pagenum"><a name="Page_87" id="Page_87">[87]</a></span> -med bålen förargade alla, som kände -hans vanliga rastlöshet. Han plågade därmed -alla lika, ty givarnas spänning var ej stort -ringare än mottagarnas.</p> - -<p>Kyrkoherden utbredde sig, medan han med -silversleven öste upp i glasen, över det fördärvliga -bruket att julaftonen lägga långhalm -på golvet, en sed, som han själv aldrig hyllat.</p> - -<p>— Min olycklige ämbetsbroder, kyrkoherde -Palm i Hägersta, berättade han med en fryntlig -nick åt den nye pastorn, — blev ruinerad, för -det han sålunda frestade försynen. Hade en liten -slarva till dotter, som, bevars, skulle hjälpa till -med att tända granen. Vad händer? Ett ljus -faller i golvet, halmen fattar eld, och om några -minuter stod alltsammans: rummet, huset, -gården i ljusan låga. Inte en pinal försäkrad, -förstås. Är inte sådant uppenbar synd mot Vår -Herre? Sedan kan man gå och jämra sig hela -sitt återstående liv och slåss med självförvållad -fattigdom som stackars Palmen. Sakramenskat -oskick! Minns, som det var i går, hur han -kommer till mig mitt i natten, hela familjen -halvnaken i lånta pälsar och sjalar, och ber om -tak över huvudet! Julnatten till på köpet! -Tänk er, barn, i själva julnatten!</p> - -<p>Prästfar var så borta i sina minnen, att han -inte längre anade otåligheten omkring sig. -»Palmens historia» hade Nanna hört så ofta<span class="pagenum"><a name="Page_88" id="Page_88">[88]</a></span> -upprepad, att hon kunde den utantill. Hon -satt bara och väntade på tillämpningen.</p> - -<p>— Det säger jag dig, Springfält, låddes han -brusa upp, medan han skämtsamt lyfte punsjsleven -som ett vapen, — det säger jag dig, -bortbyting, hände något sådant hos mig, så -att du tuttade på —</p> - -<p>Hotet och åtbörden kände hon också till, -men i kväll skänkte hon dem en helt annan -betydelse än någonsin förr. Nu liknade det -allvar. Pappas röst lät så förfärlig, att flickan -måste kasta en skygg blick mot folkstugan, där -Bollas röst förnams över sigenarnas dova -mummel.</p> - -<p>— Det säger jag dig, röt kyrkoherden och -svängde sleven, så ett stänk varm punsj träffade -faster i ansiktet, — jag gjorde dig arvlös —</p> - -<p>— Jag jagade dig ur mitt hus, förbättrade -han, men erinrande sig den nya motsägelsen, -tillfogade han ytterligare, överröstande majorens -protester:</p> - -<p>— Jag sloge dig sönder och samman, din -slyna!</p> - -<p>Kyrkoherden hade så levat sig in i den -förfärliga möjligheten, att den redan tog sig -ut som halv värklighet. Hans ställning bredvid -det fästliga punsjbordet var skräckinjagande för -friskare samveten än Nannas. Och den blick, -som ljungade ur de blida, grå ögonen, antydde -ett hat, så fruktansvärt, att han varit ur stånd<span class="pagenum"><a name="Page_89" id="Page_89">[89]</a></span> -att hysa det, om han stått inför den fullbordade -gärningen.</p> - -<p>Nanna kände sig starkt uppskakad. Hon -fick blåa ringar kring ögonen och samma förebud -till illamående som en gång dagen förut. -Av en dunkel instinkt slöt hon sig som skyddssökande -intill Vilhelm — hennes förskrämdhet -var så tydlig, att pappa föll ur rollen och brast -i skratt.</p> - -<p>— Låt oss då kasta en blick på hednavärlden, -sade kyrkoherden gladlynt, — och -sedan —</p> - -<p>Men en hel kör av gensägelser höjde sig. -Otåligheten lät inte avspisa sig längre. Kyrkoherden -överröstades.</p> - -<p>Men vem gitter simma i floden av andras -julklappar? Vem beskriver, vad alla i kväll -unnat och skänkt varandra? Vem pappas gåva -till mamma eller Nannas små påhitt åt bröderna? -Vem skildrar det lysande guldtrycket -på pastor Olanders poesiböcker, mamsell Minas -blossande hänryckning eller mamsell Marie-Louises -nådiga överraskning? Vem Nannas -fröjd över bror Josefs guldfemma, vilken föräldrarna -ville lagt till den övriga skatten i sparbössan, -men som äldste bror med en bestämd -gest stoppade i lillsysters kjortelsäck?</p> - -<p>Men i glansen från Josefs paket fördunklades -allting annat. Måhända hade fårens högljuddhet -endast varit uttryck för deras beundran;<span class="pagenum"><a name="Page_90" id="Page_90">[90]</a></span> -och i salen beundrade snart både ögon -och munnar. Ekdahl, som, sedan han fått av -sig pälsen, satt i allsköns välmåga och titulerades -pastor, smågnäggade efter varje kostbarhet, -som om han plockat upp den på resan -till Gulleröd. Och kyrkoherdens leende var -sötsurt, när han undrade, var militären nu för -tiden fick pängar ifrån. På hans tid ägde den -aldrig några.</p> - -<p>Vackrast av allt var en tunn och lång guldkedja -att vira om halsen, ty den liknade rinnande -solsken och tände en ny, ännu vackrare -låga vid sidan om grenljusen. Josef höll ett -litet tal, innan han egenhändigt lade den om -mammas hals — det blev en mängd varv, så -lång var den.</p> - -<p>Prästfrun rodnade som en flicka, när -hennes äldste stod böjd över henne. Lyckans -tårar hängde i ögonfransarna. Vad kan vara -ljuvare för en mor än veta sig älskad av sina -kära och se de kära älskande omkring sig? -Det stod också en gloria denna hälgafton kring -lilla svaga mamma — så många kraftiga ättlingars -mor.</p> - -<p>I varje ögonkast barnen sände henne, såg -hon, att de dyrkade sin mor. I kväll hyste -de yngre en avund, som liknade svartsjuka, -till äldste bror, som ensam haft något reputerligt -att komma med.</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_91" id="Page_91">[91]</a></span></p> - -<p>— Ni bägge ha skänkt era studentmössor, -tröstade kyrkoherden och lyfte sitt punsjglas.</p> - -<p>— Och jag, utropade Josef med teatraliskt -patos, men ett slags vildhet i ögonen, — jag vill -en gång presentera mig med en generalshatt.</p> - -<p>Så överdrivet det Bragelöftet klingade, -fanns det ingen, som ej tilltrodde Josef vad -som hälst.</p> - -<p>Så full av upptåg och dessemällan ruvande -inbunden han dessa dagar varit, hoppades alla -någonting stort av honom. Han syntes laddad -med en kraft, som för tillfället splittrades på -ovärdiga småsaker. Men det krävdes blott, att -den kraften samlades, så skulle han erövra -vilket mål han än satte sig.</p> - -<p>Hittills hade han fladdrat mällan de mäst -olika mål och yrken; hade som länsmansbiträde -aspirerat på både kronofogdeuniform och ministertaburett, -som skogselev drömt sig i hovjägmästaregala -och hade vid tjugufem års ålder -ej hunnit längre än till officersvolontär i Kristianstad.</p> - -<p>Men alla bekymmer, han vållat — det -trodde alla fullt och fast — hade berott på -denna överströmmande kraft. Själva resultatlösheten -hade varit ett den kraftmedvetnes kungliga -slöseri. Skulderna, som betäckts med -pappas växlar, hade åsamkats på nöjen, som -blott anstodo en galenpanna till officer. På -en enda spelnatt hade strukit ett halvt års<span class="pagenum"><a name="Page_92" id="Page_92">[92]</a></span> -kyrkoherdelön. Att pappa alltid hade klabb -med affärer, berodde till största delen på volontären. -På en enda vecka hade han förlovat -sig och slagit upp med tre Kristianstadsflickor, -och jämt hade han någon att hänga sig i -hälarna.</p> - -<p>Han var så vacker, Josef, där han rörde sig -i sin välsydda, civila dräkt, inskuren som en -geting i midjan, kragen i långa, uppstående, -glänsande snibbar, halsduken bländande vit, -västen i ett modärnt, blommigt mönster över -det höga bröstet, benkläderna åtsittande som -trikåer och stramade av stropparna under -skorna, samt håret i tupé. Systrarna funno det -helt naturligt, att han vann de skönas beundran, -och bröderna, som för hans skull ofta fått vara -styvbarn, böjde sig omedvetet för äldste brors -företräden.</p> - -<p>Pappa fann, att Josef påminte om general -Cavaignac, vars porträtt stått utställt i en bokhandel -i Ystad. Mamma fann ingen annan jämförelse -än med salig kungen<a name="FNanchor_6" id="FNanchor_6"></a><a href="#Footnote_6" class="fnanchor">[6]</a>. Med sitt utseende -borde han kunna göra vad parti han önskade, -och de gamla hoppades också i hemlighet, att -en förståndig hustru snart skulle bringa honom -nödig stadga.</p> - -<p>Men ännu kom sig ingen för med en antydan. -Denna hälgen var det något ovanligt -med Josef. Hans upptåg voro handgripligare,<span class="pagenum"><a name="Page_93" id="Page_93">[93]</a></span> -och hans oro var större än annars. Själve pappa -inskränkte sig försiktigt till defensiven, och de -andra funno det klokast hålla sig i periferien -kring medelpunkten Josef.</p> - -<p>— Det må jag då säga, erkände faster -Jeanette, som, sedan hon beundrat den vackra, -tunna silkessjal, som var hennes egen julklapp, -satt och vägde guldkedjan i handen, — vackrare -smycke såg jag sällan. Lång som en garnering, -och så får den rum i gropen i ens hand!</p> - -<p>Alla beundrade och måste beundra. Njutningen -var just att känna, hur liten och på -samma gång tung guldbollen blev, att rulla -och rassla med den, så det klingade som trolsk -och spröd musik, att veckla ut ormen i hela -dess längd, så att man måste resa sig, för att -den inte skulle släpa på golvet, och sedan lägga -den om sin hals och prova, hur många varv -det blev på så många olika halsar.</p> - -<p>Alla måste beundra — Malena och Bolla -och själva pappa. Det blev mycket skratt, när -gubben försökte få den om halsen och tappade -alltsammans innanför västen. Den kedjan var -nästan tillräckligt att lysa upp hela julkvällen -med.</p> - -<p>Den kedjan liknade en liten sol: den -kunde både lysa och draga moln.</p> - -<p>Men det kom senare — när den ångande -drycken upplöst fasters sirliga högtidsordning. -Faster fick ärenden till köket och måste dela på<span class="pagenum"><a name="Page_94" id="Page_94">[94]</a></span> -uppsikten. Mamma var för mild för att inge -respekt, och gamla mormor nickade redan. -Hon ämnade ej invänta julmåltiden.</p> - -<p>Josef hade fått en skymt av en av sigenerskorna -— ett gult ansikte och en svart -blick: dem måste han se på närmre håll. I -folkstugan blev ett sorl, som överröstade -pastorns gälla tenor, där han i matsalen samspråkade -med mamsell Mina. Bollas stämma -jamade och gol; dessemällan hördes sigenarnas -sträva strupljud och sigenerskornas hesa och -läspande röster. Därutifrån höjde sig ett kutter, -ett skratt och skriande, så pratet i salen tynade -och pappa måste dit ut ett slag och hälsa på -sina främmande gäster.</p> - -<p>En god stund stannade han i samtal med -hövdingen, som visade sig vara en berest och -språkkunnig man, vars hår och skägg blott -kunde haft en kristligare ans — menade kyrkoherden. -Lägerlukten blev dock prästfars militärnäsa -för stark. Han kom tillbaka med smått -rynkade bryn och skakande på huvudet.</p> - -<p>Han hade sett efter, att ingenting fattades -i välfägnaden: till och med punsj hade han -låtit bära dit ut. Och Bolla berättade flinande, -att fruntimren rökte pipa.</p> - -<p>Alla förundrade sig över dessa underliga, -långväga halvvildar, men pappa, som började -skaffa sig en florshuva, föredrog en dikt om -vandringsfolket av Béranger. Det var en eldig<span class="pagenum"><a name="Page_95" id="Page_95">[95]</a></span> -och munter dikt, och den fick ackompanjemang -av en guitarr från folkstugan. Kastanjetter -smällde. Någon dansade därute.</p> - -<p>Studenterna hade blivit nyfikna. Punsjen -hade stigit dem åt huvudet; till och med Vilhelm -var röd i ansiktet. De avvaktade knappt -slutet på dikten för att smyga sig bort till -dörrgläntan, och Nanna och Marie-Louise följde -dem fnittrande.</p> - -<p>Gustav retades med Nanna genom att sätta -armarna i sidorna — men genom fönstren i -armvecken fängslades hon av synen lika mycket -som bröderna.</p> - -<p>Det var ett underligt spel av skuggor i -den halvljusa folkstugan. En underlig tavla -av vilda och mörka ansikten, en underlig lukt, -en underlig stämning. Men underligast var den -lilla hednakvinnans dans.</p> - -<p>Det var ingen dans som ibland kristna -människor. Därtill hade hon först och främst -för litet på sig. Ingen kunde strax säga, hur -mycket eller hur litet — så hjälpte ljus och -skugga att kläda och avkläda. Men när barm -och armar stundom blänkte fram, eller när även -en flik av magen blottades, gick det en skälvning -genom åskådarna. Nanna undrade, att -den lilla kvinnan varken frös eller blygdes.</p> - -<p>I handen höll danserskan en liten trumma, -vilken rasslade som en pänningtallrik, och -medan hon skakade den över sitt huvud, neg<span class="pagenum"><a name="Page_96" id="Page_96">[96]</a></span> -hon och sträckte på sig och buktade på överkroppen -med de bara, bruna brösten, som en -orm eller ål.</p> - -<p>Hon varken valsade eller polkade; fötterna -gingo ej i hastig takt; de rörde sig stundom -knappt synbart — när de rörde sig, gledo de -utmed tiljorna, som om de lurade eller svävade -— som om hon velat smyga sig över eller -undan en fiende.</p> - -<p>Därtill kom musiken.</p> - -<p>Han, som spelade, var en svartskäggig och -svarthårig liten man, vars ögonvitor liknade -knivblad. Själv påminte han om Rinaldo Rinaldini, -om vilken Nanna läst en bok med just -detta ansikte på titelbladet.</p> - -<p>Melodien var ej att bli klok på. Där var -ett surr i guitarren som av en bisvärm eller -av en vind i skogen. Men där fanns en -melodi, fast den irrade och flög och gömde -sig och försvann. Den gjorde en inte glad eller -rörd till tårar, som mammas musik i gula salen. -Den plågade och gjorde orolig, ty man fick -aldrig fatt den riktigt — även melodien tycktes -ständigt på flykt eller jakt.</p> - -<p>Nu ökades takten. Melodien och dansen -fingo hast. Dansrörelserna blevo häftigare. -Kvinnan slängde bakut med överkroppen, som -tänkte hon bryta ryggen i fallet. Hon vaggade -på höfterna, som hon suttit i en repgunga. -Hon var smidig som en snok, snabb som en<span class="pagenum"><a name="Page_97" id="Page_97">[97]</a></span> -svala. Hon och musiken blevo till ett, till en -synbar, hörbar oro — till en sträng, som dallrade -i ens eget huvud, ens eget hjärta; den -lilla kvinnan liksom lockade en med i sin takt, -i sina toner.</p> - -<p>Nanna hade smugit fram mällan bröderna. -När hon kastade blicken bakom sig, kunde hon -titta upp i deras ansikten. Aldrig förr hade hon -sett dem sådana, upphettade, stelögda, fasthållna -av den galna hednakvinnan. Gustav och -Vilhelm — till och med Daniel …</p> - -<p>Pappa och de andra anade visst ingenting. -Han hade upprepade gånger kallat på -dem inifrån salen.</p> - -<p>Nu kom faster i köksdörren.</p> - -<p>Hon kom lagom att se sigenerskans oanständiga -dans, ty att detta var oanständigt, förstod -Nanna av instinkt. Så uppförde sig varken -Karna eller Malena. Ja, Bolla, som förut flinat -och gapat, vände sig bort och blängde argt på -sin man, den lille skräddaren, som hela kvällen -suttit orörlig vid ugnen och hutat åt barnen.</p> - -<p>Faster flåsade till, ögonen stodo spända -och kulrunda, mustasjerna reste sig, men hon -förmådde ej få ett ord fram — så överraskad -syntes hon.</p> - -<p>Då slutade dansen. Sigenerskan kastade -sig raklång — det såg åtminstone ut, som om -hon velat kasta sig raklång på golvet. Nu föll -hon i stället i famnen på Josef, som tagit ett<span class="pagenum"><a name="Page_98" id="Page_98">[98]</a></span> -språng, så att han kom bakom henne … Josef -hade fått för mycket punsj. Nu gav han sig -till att kyssa den bruna varelsen.</p> - -<p>Detta blev för mycket för faster Jeanette.</p> - -<p>Det blev också de andra för mycket. Marie-Louise -försvann, Daniel vände sig bort. Rinaldo -reste sig från bänken, och de mörkhyllta -främlingarna började snörvla någonting -på sin rotvälska. Folkstugan var full av sorl och -rörelse. Men sigenerskan låg stilla i Josefs -armar och lät kyssa sig … på munnen, på -brösten, på armarna … Nanna förstod ej, varför, -men det kändes, som om kyssarna träffat -henne själv. Det kändes så angenämt, liksom -domnande …</p> - -<p>Det var en skandal utan like. På själva -julafton, i själva prästgården, av prästens egen -son! Faster fäktade med armarna utan att få -ljud.</p> - -<p>Jo nu, efter en lång, hes flåsning, nu kom -det klang i trumpetrösten.</p> - -<p>— Jag ville bara fråga, skrek hon, så det -skallade långt in i salen, — jag ville bara fråga, -vart mammas guldkedja tagit vägen?</p> - -<p>Själva Josef lystrade och släppte hednakvinnan.</p> - -<p>— Guldkedjan, frågade han, — ja, vem har -guldkedjan?</p> - -<p>Det blev ett ropande:</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_99" id="Page_99">[99]</a></span></p> - -<p>— Jag lämnade den till — och jag lämnade -den till —</p> - -<p>Och sedan en tystnad, varunder oroliga -och skamsna blickar frågade och svarade.</p> - -<p>Alla kände sig lika skyldiga, alla hade haft -kedjan i hand, ingen visste längre, var den -befann sig.</p> - -<p>Faster liknade en rannsakningsdomare. -Hon stod över tröskeln mällan folkstugan och -matsalen och sågs och hördes från bägge -rummen.</p> - -<p>I salen visste man ännu nätt och jämt, vad -det var fråga om. Men därute samlades misstankarna -om sigenarbandet. Josef, vars hetta -bytt föremål, grep danserskan i skuldrorna och -slungade henne handlöst mot flocken av stamfränder.</p> - -<p>— Tjuvkona, ropade han, — hade jag så -visst fått låta pistolerna tala —!</p> - -<p>Han var gråblek, där han stod, en smula -böjd, och en darrning, bakslaget efter ruset, -skakade honom — Josef tog allting så häftigt -denna julen. Den lille hövdingen hade förstått -beskyllningen och insett faran — han -såg ut att frukta det värsta, där han ivrigt -steg fram mot tröskeln.</p> - -<p>— Jak och mine folker —</p> - -<p>— Håll mun, röt Josef och gjorde en -hotande åtbörd.</p> - -<p>Men hövdingen tog blott ett steg närmare<span class="pagenum"><a name="Page_100" id="Page_100">[100]</a></span> -faster, kom liksom att stå under hennes beskydd -— majoren vädrade misstänksamt.</p> - -<p>— Jak och mine folker, sade Rinaldo på -sitt sträva, brutna mål, — är inge tjyver, vi -icke hava sett kedja, icke hava kedja i vår -egendom, ingen hava sett kedja — aldrik, o -nej, i Jesu Kristi namn —</p> - -<p>Faster fnös av förakt och kastade stränga -blickar omkring sig, utan att direkt synas bry -sig om främlingen.</p> - -<p>— Är här ej nog hädat i kväll? Aldrig -i min tid såg jag maken till julafton. Ej nog, -att man skall tåla den babyloniska skökan härinne -med all hennes — stank och vederstygglighet -— nu skall man också frukta, att hon -fått förbund med hustjuvar —</p> - -<p>Kyrkoherden hade skrämts upp av hennes -ord, men utan att rätt förstå. I matsalen hade -underhållningen pågått glad och julelik, ända -tills man började ropa efter kedjan. Men var -det alltså ytterligare någonting annat? Vad försiggick -ute i folkstugan? Prästfar kom, morskt -trippande, bort till dörren. På allas ansikten -lästes ettdera häpnad och förskräckelse eller -skuldmedvetande.</p> - -<p>Nanna, som hittills beundrat sin skäggige -Rinaldo, sänkte huvudet mot bröstet. Hon förmådde -ej uthärda fasters blick, som stadigt var -riktad mot henne.</p> - -<p>— Jag tror, stammade flickan utan att se<span class="pagenum"><a name="Page_101" id="Page_101">[101]</a></span> -upp, — att jag lämnade den till Bolla — eller -att Bolla tog den ifrån mig —</p> - -<p>Bolla rörde inte en muskel i sitt grova -ansikte.</p> - -<p>— Passa sig, för vad hon säger, sade hon -saktmodigt, — en ska inte skylla folk för mer, -än en kan ta i sig igen. Och andra har också -ögon, ska jag säga lilla mamsellen —</p> - -<p>Det klack till i Nanna. Hon förstod -dubbelmeningen och tittade sig förvirrad omkring. -Men i intet av de nyfikna ansiktena -omkring henne fanns det hjälp.</p> - -<p>Nanna blossade och svalde.</p> - -<p>— Jag — jag är inte alldeles säker, medgav -hon försagt och kände sig växa nerför -under Vilhelms förvånade sidoblick.</p> - -<p>— Har Nanna den kanske själv, sporde -faster och betraktade henne med den min, -flickan blivit så van vid under de sista veckorna.</p> - -<p>Nanna såg upp med en fullständigt slö -uppsyn. Illamåendet tycktes komma tillbaka. -Det satt någonting tjockt i svalget, en tröghet -förlamade hela kroppen, tungan och hjärnan -tego båda. Allt var ett virrvarr för henne.</p> - -<p>Man började gå i dörrarna. Karna strök -tätt förbi med ett fång tallrikar på armen; -flickan kände fläkten av kjolen, eller kanske -var det draget från köket. Först nu märkte -hon, att det luktade illa i folkstugan.</p> - -<p>— Kom in, sade faster dovt, och Nanna<span class="pagenum"><a name="Page_102" id="Page_102">[102]</a></span> -lydde utan att veta, vart hon gick, eller vad -som förehades omkring henne.</p> - -<p>— Så julafton det är, hörde hon faster -säga med en skälvning i rösten, medan alla -andra tego, — så har jag någonting att fråga -Nanna om — som inte kan uppskjutas. <em class="gesperrt">Så</em> -som julaftonen blivit hälgad i folkstugan, kan -det också göra detsamma —</p> - -<p>Faster fnös; man kunde <em class="gesperrt">höra</em>, hur hon -riste i hela kroppen.</p> - -<p>Ingen annan sade ett ord eller hävde en -suck. I hela världen talade endast faster Jeanette.</p> - -<p>— Det är onödigt, att tjänarna höra på -— stäng dörren, Marie-Louise! Jo, nu vill jag -— nu vilja pappa och mamma ha sanningsenligt -svar på tre frågor! I vems hand såg -Nanna guldkedjan, när Nanna sist såg den? -Svara nu!</p> - -<p>Nanna stod som ett livlöst ting. Mekanismen -hade stannat. Ej ett ord kom över -tandgården.</p> - -<p>— Vem har tagit bort tjugofyraskillingen, -som jag egenhändigt lagt ifrån mig i folkstufönstret -i morse?</p> - -<p>Nanna gjorde en ansträngning för att svara, -men proppen i halsen häjdade varje stavelse, -som ville arbeta sig fram.</p> - -<p>— Nanna kan alltså inte eller vill inte -svara! Vore jag pappa, toge jag till riset,<span class="pagenum"><a name="Page_103" id="Page_103">[103]</a></span> -lille präst! Åh prat, joller — gärna på en -babylonisk julafton — åh, att jag skulle få -uppleva detta! Svara, unge, eller gör jag det -själv.</p> - -<p>Nannas öron fylldes av ett bedövande -smatter. Men det var med nöd hon fattade -täxten, orden.</p> - -<p>— <em class="gesperrt">Vill</em> slynan inte svara! Nå, kan Nanna -säga mig, vem, som stjäl ljus i spiskammaren -— eller vem, som tagit bort en grekisk bok -från pappas bokhyllor?</p> - -<p>Nu såg Nanna upp. Såg upp som en drunknande, -ty det susade i hennes öron. Hon såg -allt med plötslig och ovan tydlighet: det långa -matbordet, nyss avröjt, klätt med en vacker vit -drällsduk i konstfulla mönster; de vita tallrikarna -med blåa landskap i mitten, brödkorgarna, -silvergafflarna, saltkaren, senapsskålarna.</p> - -<p>Nanna såg folkstudörren, såg på låshandtaget, -att någon därute gläntade och lyssnade. -Hon såg den släckta lilla granen med dess brokiga -pappersskrud och små, halvskrumpna matäpplen -under ljusen på grenarna. Hon såg -ansiktena omkring sig: Josefs bistra, obevekliga, -nu liknade han sannerligen en general; -pappas tveksamma, överraskade, med de -blonda, rynkade brynen; mammas bleka, tårögda -— Nanna skulle velat brista i gråt, om -hon kunnat för det där i svalget —; Gustavs<span class="pagenum"><a name="Page_104" id="Page_104">[104]</a></span> -medlidsamma, Daniels stränga, Vilhelms — Vilhelm -såg på henne, som man ser på hund eller -katt. Vilhelm trodde, Vilhelm tvivlade, Vilhelm -— borta vid ugnen stod galne Ekdahl -och fnissade.</p> - -<p>Nu hörde hon pappa säga i sin barska -kommandoton:</p> - -<p>— Seså, låt oss nu inte fördärva aptiten -för Springfälts skull! Efter hälgen få vi väl tala -med —</p> - -<p>Nu såg eller hörde Nanna ingenting mer. -Alltsammans slocknade, och hon kände sig falla, -tills — tills hon ej häller kände någonting mer.</p> - -<hr class="chap" /> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_105" id="Page_105">[105]</a></span></p> - -<h2 id="VII">VII.</h2> - -<p>Nanna drömde, att hon i sällskap med -Candide — som ej var någon annan än Vilhelm -— red ut i världen på hästar, som förvandlade -sig till kvastkäppar.</p> - -<p>Ritten bar upp i luften. Snöiga marker -flögo fram nerunder dem, spetsiga kyrkspiror -stucko efter dem. På ett kyrktak satt en man -och läste i Platon, och så var det också Vilhelm, -medan gestalten vid hennes sida blev -till Bolla, med vilken hon var sammanbunden -medelst en guldkedja.</p> - -<p>Bolla liknade en häxa, vilket hon också -var — Nanna förvånade sig över, att hon inte -vetat det hela tiden. Bolla grep Nanna i håret -och frågade: Märket, har du märket? Håret -förlängdes onaturligt, innan det bröts av, varvid -Nanna såg marken djupt under sig, svindlade -och föll. I detsamma vaknade hon.</p> - -<p>Hon låg i sin säng, men kände sig mör -och tung i kroppen, som om hon värkligen -fallit. Lemmarna tycktes ha lossnat från varandra, -och det stack och kliade i huden.</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_106" id="Page_106">[106]</a></span></p> - -<p>Det var mörkt ute på gården, tyst i huset, -tyst så när som på ett otydligt tassande av -mjuka skor. I dörrspringan till Minas rum -lyste det. Hon förstod, att systern måste vara -uppe.</p> - -<p>Mina hade alltså inte lagt sig än — hon -hörde inte till de morgontidiga. Hon gick -uppe och hade tänt, utan att pappa visste av -det eller låddes om det. Pappa, som annars -var så ängslig och sparsam om lyset.</p> - -<p>»Snopp, snopp», snörpte det, medan det -halta trampet ideligen tassade. Mina gick och -stökade med sina brev och levde i gamla minnen; -lyfte och synade varenda papperslapp, hon -ägde kvar från förlovningstiden med Eugène, -kantorns son, som for till Amerika och blev -borta. Nanna hade ofta hört Mina berätta om -honom, men hade själv intet minne — hon -var för liten på den tiden.</p> - -<p>Men nu grep henne hennes egen smärta, -hennes eget smärtsamma minne. Minnet av -<em class="gesperrt">hans</em> ansikte, Vilhelms ansikte. Tårarna droppade -heta utför kinderna och vätte kudden, -som redan förut kändes fuktig — kanske sedan -i går kväll.</p> - -<p>Det ena efter det andra mindes hon: inte -ens mamma hade kommit in och sagt god natt. -Ingen frågade efter henne. Pappa kallade -henne med rätta för bortbytingen. Pappa — -vad var det, som skulle ske efter hälgen?</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_107" id="Page_107">[107]</a></span></p> - -<p>Inte visste hon så säkert, att Bolla behållit -kedjan. Det var bara en instinkt, kanske en -orättvis beskyllning. Kanske Nanna tappat den, -kanske någon därinne redan funnit den på -golvet.</p> - -<p>Hade Bolla skvallrat, eller hade faster själv -tagit reda på hennes vindsläsning? Hur mycket -visste faster? Alltsammans kanske — fasters -ögon sågo ju rakt igenom en.</p> - -<p>Vad visste de nu alla, vad trodde de? Vad -trodde — trodde Vilhelm?</p> - -<p>Hans öppna, vassa blick — hur skulle hon -hädanefter kunna möta hans blick? Var skulle -hon gömma sig?</p> - -<p>Nanna borrade huvudet i kudden i en lång, -kvävande snyftning, reste sig sedan plötsligt i -bädden, vilket gick lättare, än hon föreställt sig.</p> - -<p>Hon kom att titta ut. Gården låg i mörker, -blått mörker eller blått ljus — blå av snö, som -liksom speglade en osynlig himmelsljusning. -Snart skulle det kanske dagas. Snart skulle -det bli tid att fara till Toftarp i ottesången.</p> - -<p>Tänkte man lämna Nanna hemma eller -tvinga henne fara med? Men Vilhelm — se -Vilhelm i ansiktet? Nej, nej — det kunde hon -inte, kunde hon — aldrig mera!</p> - -<p>Hällre — hällre stiga upp i förväg och -gömma sig undan, tills de hade rest. Gömma -sig till exämpel på vinden? Nej, hu då!</p> - -<p>Men i bädden fanns ingen ro och ingen<span class="pagenum"><a name="Page_108" id="Page_108">[108]</a></span> -trevnad — örngått och lakan kändes fuktiga -och klibbiga av tårar. Och det var kanske -hög tid att komma upp, om man ville vara -tidigare än de andra.</p> - -<p>Rysande av köld och ångest gled hon ur -den höga bädden. Det gick ovanligt fort att -komma i kläderna. Annars brukade hon sitta -en kvart på sängkanten med strumporna i -handen. Och annars brukade hon först av allt -tvätta sig.</p> - -<p>I dag var det för kallt; hon huttrade mällan -vart plagg. Och så sömnlös hon varit, så -ovaken kände hon sig. Ögonen ville inte riktigt -upp, snön på gården var det enda hon -såg genom kammarens skumrask.</p> - -<p>Nu gällde det bara bli varm, varm, varm. -Åh, hon blev visst aldrig varm i dag!</p> - -<p>Hon drog på sig dubbla ylleunderkjolar, -men frös alltjämt. Ovanpå klänningen drog -hon en tjock ylletröja. Och ändå hade rummet -fått en brasa i går eftermiddag.</p> - -<p>Till sist smög hon ut i förstun och hämtade -in pälsen och skinnmössan och bottforerna. -De kunde behövas rättnu, om hon tänkte -gömma sig undan.</p> - -<p>Det smällde i en dörr, någon tycktes röra -sig uppe på gästrummen. Det var kanske bäst -att ge sig av med detsamma. Hastigt trädde -hon sig i pälsärmarna. Men hur skulle hon -komma någon vart osedd?</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_109" id="Page_109">[109]</a></span></p> - -<p>Gick hon genom salen, kunde hon ettdera -stöta på pappa eller pigorna — om de längre -lågo i folkstugan? Men förstudörrens bommar, -det visste hon, voro för tunga för hennes armar.</p> - -<p>Gick hon genom bokkammaren, skulle -pastorn höra henne: han hade sitt rum nästintill. -Och hur kunde hon för rästen våga sig -genom bokkammaren? Men det gällde slippa -ut i blå rummet, där det fanns en mindre och -lättöppnad dörr, som ledde till trädgården.</p> - -<p>Till blå rummet kunde man komma även -genom Minas kammare. Och Mina var så upptagen -med sitt, att man kanske kunde smyga -sig igenom och förbi, utan att hon märkte -någonting.</p> - -<p>Nanna öppnade försiktigt; låset hann inte -ens gnissla. Hon gläntade på dörren och -kikade in.</p> - -<p>Mina syntes värkligen upptagen. Hon stod -i sin peignoir framför sin gula, bukiga byrå. -Håret låg i en fläta neråt ryggen, vilket tog -sig underligt flickungt ut, tyckte Nanna, mot -den vissna hyn.</p> - -<p>En av lådorna var utdragen och byråskivan -alldeles fullastad med brevbuntar, pappaskar, -skrin och nipper. Och ägarinnan stod -djupt lutad över lådan och letade efter mera.</p> - -<p>Mina var blind och döv i sin iver. Det -flimrande ljuset i kopparstaken tycktes inte förslå, -så närsynt hade hon blivit. »Snopp, snopp»,<span class="pagenum"><a name="Page_110" id="Page_110">[110]</a></span> -sade det, »snopp, snopp». Då och då, i ivern, -ömsade hon fot, märkte ej, att hon haltade, — -stod och haltade, hela tiden på samma fläck.</p> - -<p>Nanna rörde sig inte ur dörrgläntan. Ett -svagt drag kom den känsliga ljuslågan att vaja. -Systern anade ingenting om hennes närvaro; -hon fortsatte att leta och vända i pappershögarna.</p> - -<p>I sin iver flyttade hon samma bunt väl tio -gånger upp ur lådan och ner igen. Men fladdret -i ljuslågan störde henne. Utan att se upp eller -söka efter orsaken grep hon ut med handen, -ämnade väl flytta ljuset närmare — just som -Nanna råkade hosta till.</p> - -<p>Mina, som trott sig allena, spratt till i förskräckelse. -Den utsträckta handen gjorde en -svepande rörelse och slog till staken, som föll -omkull mot gardinen. I nästa nu slingrade -en eldorm längs trådarna mot taket.</p> - -<p>Nanna hade förfärad tagit ett steg baklänges, -så att hon doldes av dörren. Själv -såg hon ej längre Mina, men märkte, att rummet -fylldes med rök, vars skyar belystes av eldskenet.</p> - -<p>Då tappade Nanna sista rästen av besinning. -Hon anade och överdrev sin egen andel -i olyckan. Hon mindes pappas eldsvådeskräck -och hans förfärliga hotelse i går. Hon kände -det, som om tak och väggar störtat samman -över henne, och som om pappa och Josef och<span class="pagenum"><a name="Page_111" id="Page_111">[111]</a></span> -faster och Vilhelm och alla de andra jagat henne -husvill ut i världen.</p> - -<p>Röken satt i näsborrarna, gnistor fladdrade -framför ögonen, öronen susade — men i stället -att falla omkull som i går kväll, slog hon med -en skräll igen dörren, flög genom sitt rum -mot förstugan, hörde Minas kantiga röst ropa -på hjälp, kom ut på tegelgolvet, försökte sig -fåfängt på de tunga låsarna, störtade ånyo in -i rummet, ryckte upp fönsterhasparna, klättrade -i skinnkappa och bottforer upp i karmen och -hasade utför muren, medan rappningen drösslade -ner på snön.</p> - -<p>Av ordningsinstinkt sköt hon igen fönstret, -utifrån tycktes det åter tillstängt.</p> - -<p>Men nu gav Karo varningsskall, så det -ekade i gårdens alla vrår. Nanna satte i -språng, bottforerna plöjde genom snön … -skaren krasade, och ett yr av fint, vitt dugg -sprutade upp ur det blåa omkring henne.</p> - -<p>Redan rusade hon utför backen, förbi -längor och häckar, genom den gamla allén, så -välkänd, men så ny i julnattens blåa mörker.</p> - -<p>Hon sprang … Hon ökade farten, hon -hade fullt med ekon i öronen, och i nästa -minut kunde hon få se den syn, hon fruktade … -Fladdret av lågorna på snön, rägnet av gnistorna, -som speglades i snökornen, röken, som -räckte sina långa armar från den brinnande -prästgårdens halmtak.</p> - -<hr class="chap" /> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_112" id="Page_112">[112]</a></span></p> - -<h2 id="VIII">VIII.</h2> - -<p>Pastor Olanders kammare låg mällan gula -salen, bokkammaren och blå rummet. Från -blå rummet till mamsell Minas rum ledde en -dörr, som under hennes nattvandringar oftast -stod på glänt.</p> - -<p>Pastorn hade hittills varken lagt märke -till vandringarna eller grannskapet. Han var -nykommen och ung och hans sömn sund och -djup. Ovanpå fisken, gröten och klenäten -drömde han häller inga hjältedrömmar.</p> - -<p>Då skar ett kantigt, liksom sprucket nödrop -genom julnatten. Så tungsövd pastorn var, -spratt han upp och stirrade omkring sig. Ett -fränt os nådde näsborrarna. Han reste sig till -hälvten. Så ropade det igen — som han tyckte, -tätt intill, kanske i nästa rum.</p> - -<p>Hade ej oset varit, skulle han gett sig till -tåls. Det finns många olika sätt att sova och -uttrycka sina känslor under sömnen. Någon -i närheten plågades kanske av en blodig dröm.</p> - -<p>Men brandoset väckte honom fullständigt<span class="pagenum"><a name="Page_113" id="Page_113">[113]</a></span> -— han mindes farbrors förskräckelse i går för -all vårdslöshet med eld.</p> - -<p>Pastorn var icke trögtänkt. I en blink stod -han i tofflorna, flyttade kommoden åt sidan, -ryckte upp tapetdörren, som ledde till blå -rummet — lyckligtvis låg haken på inåt hans -egen kammare — och tittade ut i det stora -tomma rummet.</p> - -<p>Men därborta, till vänster, stod en dörr -på glänt — och det var därifrån röken kom. -Pastorn kände ej längre någon tvekan. Han -störtade snett genom blå rummet och burdus -in till den halvgamla mamsellen.</p> - -<p>Från hans sida var det ingen tid till pryderi, -och Mamsell Mina hade för ögonblicket ej plats -för flera tankar än elden och pappa kyrkoherden.</p> - -<p>Nu begynte en vild krigsdans i bara -skjortan; mamsellen hann ej ens täppa till -ögonen för de stundom oundvikligt blottade -manliga behagen. Pastorn flög, så den korta -skjortan flaxade — flög, som om han haft -vingar, över den gula byrån, från vars skiva -brevbuntarna spriddes över golvet, — därifrån -till fönsterborden och från borden till byrån. -Han hade senor och vighet som en cirkusartist, -höll sig upprätt och på fötter, när de rankiga -småborden vacklade, och undvek att snava, när -han tog språnget till den blanka, glatta skivan. -Han slet och slog omkring sig, flåsade och<span class="pagenum"><a name="Page_114" id="Page_114">[114]</a></span> -hoppade, ryckte och rev — mamsell Mina stod, -som om hon beskådat en signor Trampolini, -med mun och ögon lika vidöppna.</p> - -<p>Ett kras och en duns — där låg gardinstången -i golvet. Ett behjärtat tramp, tramp -med bara fötter — där gnistrade trasorna av -trådgardinen. Medan en kolsvart brandkil, -vilken ännu smått glödde i kanterna, prydde -papperet längs takbjälken.</p> - -<p>Faran var överstånden, och i det nu mörka -rummet mer anades än varsnades tillbudets -följder. Pastorn hade svett skjortärmarna och -kände en smula sveda i fingrar och tår, det -var allt. Och pappersbuntar och askflarn lågo -strödda över tiljorna i behaglig blandning, -medan luften var tjock av brandrök och singlande -flagor.</p> - -<p>Mamsell Minas första åtgärd blev dock -varken att tända ljus eller att släppa ut röken. -Hon försvann med ett, tyckte pastorn, i djupa -mörkret. Någon hördes gå på loftet ovanför, -men härinne hade allt blivit tyst.</p> - -<p>Pastor Olander, som, ännu bländad, ej fullt -litade på sina ögon, vågade, orörlig på sin -plats, en lågmäld fråga, hur det stod till. Han -började frukta, att mamsellen råkat ut för en -svimning eller ett kvävningsanfall.</p> - -<p>Då hörde han, ur någon vrå i mörkret, -en viskning eller hällre väsning, full av ängslan -och iver:</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_115" id="Page_115">[115]</a></span></p> - -<p>— Gå sin väg, pastorn, gå, gå, gå sin väg, -snopp, snopp, — människa, hör han inte, gå -sin väg!</p> - -<p>Pastor Olander kom ej genast att tänka -på sin lätta påklädnad. Han fylldes för tillfället -av helt andra tankar. Hans ungdomliga -självkänsla hade sannerligen väntat sig helt -andra ord — till tack för hans bragd, och i -häpnaden kom han sig ej för med att lyda.</p> - -<p>Mina, som krupit samman bakom sin -orörda bädd — hon visste själv knappt varför, -fullt påklädd som hon ju för sin del var — höll -på att förgås i sin otålighet. Hon hade hört -steg i matsalen, och de par sekunderna pastorn -stått obeslutsam, blevo för hennes fantasi till -många minuter.</p> - -<p>Nu vågade hon ej längre förnya maningen, -knappt ens snörpa — var hon rädd för att <em class="gesperrt">se</em>, -så var hon ändå ängsligare för att <em class="gesperrt">höras</em>, -och när som hälst kunde —. Bevare mig, -snopp, snopp, nu knackade någon hårt på -dörren åt matsalen!</p> - -<p>Pastorn spratt till. Hans närmaste instinkt -var brådstörtad flykt. I sin tvekande ställning -liknade han en överraskad inbrottstjuv.</p> - -<p>Knackningen upprepades. Nu talade en -ungdomligt manlig stämma — vilkens av studenterna, -förmådde Olander ej uppfatta.</p> - -<p>— Öppna! Här tränger ut rök i matsalen,<span class="pagenum"><a name="Page_116" id="Page_116">[116]</a></span> -och någon ropade på hjälp nyss. Var det hos -dig, Mina? Öppna!</p> - -<p>Olander höll andan och avvaktade, vad -mamsellen skulle svara. Men hon förblev tyst.</p> - -<p>Han ångrade, att han ej genast skyndat -tillbaka till sitt rum. Dörren till blå rummet -hade han för att undvika drag slagit igen före -släckningen.</p> - -<p>Nu vågade han ej öppna den: låset måste -dock gnissla. Han tordes varken röra sig eller -viska någonting till henne. Det gamla huset -var oerhört lytt. Han inbillade sig stundom -kunna höra den tredje personens andedräkt -tvärs genom dörren.</p> - -<p>Han förstod också, varför gamla mamsellen -teg. Det var ej blott för hans skull och i -hans närvaro. Hon var ängslig för upptäckten -av olyckans hela vidd. Och när han mindes -farbror i går aftse, fattade han hennes ängslan.</p> - -<p>Det gjorde honom ont om henne. Det -ohärdade studenthjärtat veknade bakom den -unga prästvärdigheten. Något måste här göras -— sägas!</p> - -<p>Än en gång — tredje gången — knackade -det, nu snarlikt en bultning, så dörren skakade.</p> - -<p>— Snopp, snopp, kom det helt tyst från -mamsellen, men det var hennes enda svarsyttring.</p> - -<p>Härnäst kunde dörren braka in, och <em class="gesperrt">nu</em> -var det för sent att bege sig på återtåg.</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_117" id="Page_117">[117]</a></span></p> - -<p>Olander hostade till, dels av röken, dels -som värkan av sin dumdristiga idé. Men han -tvekade inte längre.</p> - -<p>— Svara, Mina, svara, kom det utifrån: -rösten hördes nästan som inne i rummet; i -ivern slog den över i falsetten.</p> - -<p>— Svara, eller spränger jag dörren!</p> - -<p>Då svarade den unge pastorn, och i hans -stämma skalv det av svårbehärskat pojkokynne.</p> - -<p>— Ja, ursäkta mig, kandidaten, det var -bara jag — jag, som råkade stjälpa ett ljus -— så att några brev brändes upp. Det var -ingenting farligt, men så här om natten — -överdriver man lätt. Jag borde inte ropat.</p> - -<p>Det blev en kort tystnad, varunder tre -personer samtidigt drogo andan.</p> - -<p>— Vem — vem är det, kom det sedan -med djup förvåning utifrån.</p> - -<p>— Det är jag — pastor Olander, svarade -den unge prästen, skakande av munterhet.</p> - -<p>— Pastor Olander, hm, svarade det, — -jaså, är det pastorn? Är detta pastorns rum? -Jag trodde det låg åt gårdssidan, Marie-Louise -sa’ —.</p> - -<p>— Jag skall genast öppna fönstren, avbröt -Olander förbryllad över de osannolikheter, i -vilka han invecklat sig. Studenterna tycktes -gudilov ännu inte hunnit bli fullt hemvana.</p> - -<p>Och ivrig att slippa vidare förhör, skyndade<span class="pagenum"><a name="Page_118" id="Page_118">[118]</a></span> -den unge prästmannen till ett fönster, med vars -haspar han tillställde alldeles onödigt mycket -väsen.</p> - -<p>— God natt då, pastorn, dröjde inkvisitorn -på det, — men det var då underligt — underligt, -att —! Det är för rästen snart tid att stiga -upp till ottan.</p> - -<p>Olander drog en lättnadssuck vid att höra -stegen avlägsna sig. I rummet vågade han -ej stanna en sekund längre. Han iddes ej invänta -ett ord eller en viskning från gömstället, -även om mamsellen värkligen haft något att -säga honom.</p> - -<p>I en blink slank han ut i blå rummet. -Tapetdörren knäppte, haspen lades på, kommoden -sköts för. Han var åter i säkerhet — -för tillfället. Den, som nu haft tid och ro att -krypa till kojs, somna in från alltsammans!</p> - -<p>Pastorn tände vaxstapeln och såg på sin -rova. Nej, det var gott och väl väckdags. -Rättnu kunde Malena komma och knacka på -dörren — Malena gick nog rätt.</p> - -<p>Det hade redan börjat bli liv ute på gården. -Röster språkade, en häst leddes förbi fönstren. -Brunnssvingeln gnydde, och kättingen rasslade, -när spannen skvalpande lyftes över brunnskaret.</p> - -<p>Samtidigt hördes tunga, hackiga steg i -loftstiljorna. Pastorn trodde sig urskilja skratt -och enstaka ord, blandade med gäspningar. -Studenterna höllo på att morna sig. Kanske<span class="pagenum"><a name="Page_119" id="Page_119">[119]</a></span> -pratade de som bäst om honom och hans nödrop -— skämtade med hans ovanligt ljusa röst. -Den hade han fått höra av redan i skolan.</p> - -<p>Medan pastor Olander tvättade och klädde -sig, kom han att grubbla över, vilken väg han -egentligen måste taga för att komma till förstugan -och matsalen. Genom blå rummet slapp -man förstås ner i trädgården, men det blev -ju alltid en omväg, utom det att nöjet att kliva -i obanad snö syntes ganska måttligt. Det fanns -alltså ingen annan väg än genom bokkammaren -och lilla Nannas rum.</p> - -<p>Stackars liten hade haft en ledsam julafton, -blivit sjuk, förd hungrig till sängs. Nu sov -hon säkerligen gott efter allt utståndet — -pastorn lovade sig att gå tyst genom hennes -rum. Vart i alla fall den där guldkedjan kunde -tagit vägen?</p> - -<p>Barnasorger, tänkte pastor Olander och -smålog vist emot handspegeln, medan han -prövade hakstubben — såsom han benämnde -ett par tre tätt avklippta fjun på det gosselena -skinnet.</p> - -<p>Leendet förändrades. Han till och med -rodnade.</p> - -<p>— Besynnerligt, tänkte han, — hur hastigt -vi glömma, hur tätt intill barndomen vi dövna -till för barnakänslorna!</p> - -<p>Och den tysta julmorgonen gav honom -en bild, som han beslöt att en gång använda<span class="pagenum"><a name="Page_120" id="Page_120">[120]</a></span> -i en predikan — såvida han kunde lämpa den -samman med någon täxt.</p> - -<p>— I ungdomen, filosoferade han, — äro -vi som starka, nybyggda hus, i vilka varje rum -är åtskilt från de andra, varje våning från den -andra. I det ena höras ej det andras tankar, -och en dörr avklipper minnet. — Men när vi -åldras, blir det lytt i oss som i gamla hus. Vi -växa samman med alla våra kamrar i det närmaste -och fjärmaste förflutna. Allt förnimma -och förstå vi, som om vi just nu upplevde det. -Röster höras, som blivit oss långt avlägsna. -Bud och järtecken knäppa och mumla. Ty vår -tillvaros väggar ha vuxit samman och samtidigt -försvagats av ålder: de släppa igenom minsta -ljud och äro fulla av förstörelsens och det nya -livets makter. — Till vilka Herren give, att vi -lyssna, medan tid är!</p> - -<p>Tillfreds även med bönesucken, överraskades -pastorn angenämt av Malenas frukostbud. -För att spara yngsta dottern från att bli -störd ännu en gång och onödigt, beslöt han -genast följa med stupigan.</p> - -<p>— Lillmamsellen sover väl sött ännu, frågade -han vänligt och lade huvudet prästerligt -på sned.</p> - -<p>— Nää då, svarade Malena sävligt, — -Springfält är redan oppe och ställer till tosafora -nåenstans. Men hon kommer väl fram till -otteskjussen, var hon elles kan hållas.</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_121" id="Page_121">[121]</a></span></p> - -<p>I matsalen sutto kyrkoherden och de tre -studenterna. Faster Jeanette och Marie-Louise -sades ännu ha bestyr med sin klädsel. Att dessa -två försenade sig, hände endast en gång om -året och fick sålunda tålas, mente kyrkoherden.</p> - -<p>Därmed slog han brännvin i de ynkligt små -glasen. En del slog han utanför, ty pråsarna -lyste illa, och söndagsbrillorna speglade.</p> - -<p>Pastorn kände genast på smaken, att -hälvten var vatten — punsjbålen på julaftonen -var nog prästgårdens värsta utsvävning: starkvaror -tycktes där inte mycket i bruk. Han förstod -det av gubbens sätt att grina illa och tåras, -sedan han halvtömt den stackars snapsen.</p> - -<p>Gubben befann sig för rästen vid retligt -lynne.</p> - -<p>— Faster Jeanette, upplyste han förtroligt, -medan han stack en bit spickesill på gaffeln, -— ägnar sig egentligen åt mamma. Stackaren -har sovit illa, tål ej vid nattvak och grubblade -för rästen över sin kedja — inbillar sig, att vi -varit för stränga mot Nanna —</p> - -<p>— För stränga mot Nanna, återtog den -gamle och slängde med gaffeln, — för stränga -mot en slyna, som inte vet, vad hon håller i -händerna! Nej, om jag haft en skötesynd, så -är det för stor klemighet. Det har en viss -person haft gott — eller ont — av. Nå, han -ligger väl och drar sig vid det här laget?</p> - -<p>— Josef följer inte med i ottan, bekräftade<span class="pagenum"><a name="Page_122" id="Page_122">[122]</a></span> -Daniel utan att tveka om antydningens adräss. -Daniel var tystlåten och tankspridd och kastade -förstulet späjande blickar på pastor Olander.</p> - -<p>— Sakramenskade kedja, fortfor gubben, -malande över sina tankar, — eländig flitterflärd -och krimskrams och stadbostass — till -frestelse för obefästade sinnen och — apropå, -har någon av er andra fått en blund i ögonen -i natt?</p> - -<p>— Tackar, svarade pastorn skyndsamt, — -jag har sovit gott hela —</p> - -<p>Nu satte han en brödbit i vrångstrupen -och måste bultas i ryggen av den föga vänskaplige -Vilhelm. Även Vilhelm var denna -morgon dyster och inbunden.</p> - -<p>— Mamma och jag, muttrade kyrkoherden -utan att ägna sin adjunkt någon uppmärksamhet, -— ha inte fått ro för allt tisslet och tasslet -i folkstun. Och stackars Karna och Malena, -som fått sova i köket — ja, Ola lär ha fått -flytta upp till dem från drängkammaren för -deras spökrädslas skull —!</p> - -<p>— Nu ha sigenarna i alla fall gett sig av, -hörde jag, meddelade Gustav, som dittills halvsovit, -och klippte alltjämt sömnigt med ögonen.</p> - -<p>— Nå, Gud vare lov, suckade kyrkoherden, -— då ha de väl tagit trätofröet med sig —</p> - -<p>— Var inte för säker på det, pappa, inföll -Daniel allvarligt. Han såg inte upp från duken, -när han sade det.</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_123" id="Page_123">[123]</a></span></p> - -<p>— Prat, sakramenskat prat, tog prästfar till -vägs, — jag vill inte veta av obevisade misstankar. -Det är sjåpagåsen med sin evinnerliga -aversion mot stackars Bolla! Vad rår människan -för, att hon är fattig — och kan uträtta -någonting, när andra bara löpa som femte -hjul under vagnen? Och mannen är en riktigt -skicklig skräddarmäster — sydde om min gamla -kaftanett i fjor, väl så bra som sprätthökarna -i Ystad. Vad angår Nanna, skall jag ta henne -i sträng upptuktelse — så snart vi ha tredje -dag jul! Se’n må kedjan för mig ryka åt -häcklefjäll —</p> - -<p>Den lille gubben reste sig som en fjäder -och torkade sig om munnen med stor häftighet. -Pastorn misstog sig kanske inte, när -han tyckte sig höra ett »sjutton hakar», som -torkades bort på halva vägen. Samtidigt syntes -den gamle ångra sitt opassande julottelynne.</p> - -<p>— Har inte mamsell Mina rört på sig än, -Malena, frågade han, då pigan kom in med -nytt kaffe. Han lät redan blidare; kaffe var -hans favoritdryck.</p> - -<p>— Mamsellen har låst in sig, svarade Malena, -och pastorn sänkte blicken skyggt för -Daniel.</p> - -<p>— Låst in sig, brusade gubben åter upp, -— vad menar sjåpagås med det?</p> - -<p>— Hon — hon sa, att hon mådde illa, -stammade Malena, förskräckt över husbondens<span class="pagenum"><a name="Page_124" id="Page_124">[124]</a></span> -bistra min, — och — och — och såsom att hon -inte följde med till Toftarp.</p> - -<p>— Inte följde med, inte gitte opp på kyrkoårets -största högtidsdag, grälade kyrkoherden, -— då har mamsellen varit uppe och stökat i -natt igen. Bränner ljus, så att — och så tror -hon, jag inte vet om det! Apropå, jag trodde -då hedningarna tänt eld på prästgården i natt -— känns det inte ännu som brandrök? Malena -har förstås luftat härinne, men hur är det i -folkstugan? Hm, jag måste ut och se?</p> - -<p>— I folkstuan, började Malena och riste -på huvudet.</p> - -<p>— Luktar det någonting annat, ifyllde -Gustav och skrattade själv ensam.</p> - -<p>— Då <em class="gesperrt">var</em> det hos sjåpagåsen, ropade -kyrkoherden och vände sig hastigt mot den -andra dörren.</p> - -<p>— Var det inte pastorn, som —, undrade -Daniel, i hopp att avvända vreden från sin -syster.</p> - -<p>Pastor Olander befann sig i den fälla, han -grävt åt sig. Inte häller han hade hjärta att -låta en annan byta plats med honom själv.</p> - -<p>— Jooo, medgav han och rodnade som en -gymnasist, — det vill säga, farbror får ha överseende -för denna gången — det var några -papper, som — som uppbrändes —</p> - -<p>Pastorn sökte rädda sig ur nödlögnen -genom att ge den en tvetydig form.</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_125" id="Page_125">[125]</a></span></p> - -<p>Hans äldre ämbetsbroder borrade blicken -i honom och såg onådig ut.</p> - -<p>— Såå, bror har inte trampat ut barnskorna -så pass, att bror kan bränna sina kärleksbrev -på ljusan dag —?</p> - -<p>Olander rodnade djupare än någonsin åt -denna oväntade beskyllning.</p> - -<p>— Det var inte — hm — det var —</p> - -<p>Olander förstummades. Kyrkoherden hade -upphört att mönstra honom. Mittemot sig fann -han i stället Vilhelms kallt prövande blick. -Pastorn fann klokast att tiga och lida.</p> - -<p>Kaffet dracks under betryckt tystnad, vari -skallret av bjällrorna tydligt hördes in, när -hästarna, väntande, riste på kransarna.</p> - -<p>— I Guds namn, suckade kyrkoherden, -varpå han med kommandoröst tillade:</p> - -<p>— Säg ifrån till fruntimren, Malena, att -täcksläden väntar. Vi andra få dela småkälkarna -emällan oss.</p> - -<p>Påpälsning och uppsittning togo sin rundliga -tid. Pastor Olander uppfattade det som -ett tydligt tecken till onåd, att han måste nöjas -med en plats i släden nummer två, medan Vilhelm -anmodades till släden nummer ett. Kyrkoherden -själv satte sig vid Vilhelms sida, medan -Daniel tronade bakpå som körsven.</p> - -<p>Omsider döko prästfrun och faster Jeanette -in i suffletten; Marie-Louise steg upp på<span class="pagenum"><a name="Page_126" id="Page_126">[126]</a></span> -frambocken, hos Mats kusk. Täcksläden skulle, -för att ej jäktas, få köra sist.</p> - -<p>Karo gnydde vänskapligt. Yrvakna sparvar -flögo av och an kring hästhuvudena, och det -blåa snöskimret speglades i alla de ringande -bjällrorna. Mällan rasslet och frustandet och -knaket i seltygen dallrade den fjärran klangen -av en kyrkklocka.</p> - -<p>Så bar det i väg, i mak utför allébacken, -varsamt i svängen, där prästfar själv en gång -kört omkull i forna dar, — och sedan i pinglande -trav, släde efter släde. Först på allmänna -vägen hade Ola kommit och räckt beckblossen.</p> - -<p>Vägen slingrade mällan knottriga, kortstammiga -pilträd, snöiga på vindsidan, men -med skuggsvarta silhuetter i det ännu täta -mörkret.</p> - -<p>Kyrkoherden sträckte sin fackla försiktigt -ett gott stycke utanför släden. Vilhelm kunde -vid förströdda sidoblickar se glansen löpa i -vägens medfåror och hoppande tända en rodnad -i snöbarken på träd efter träd.</p> - -<p>Men varken Vilhelm eller prästfar var i -lynne för naturåskådning. Vilhelm satt i envist -kretsande grubbel på gårkvällens upplevelser, -och han trodde sig av sin värds blick förstå, -att också denne hade något i faggorna. Den -gamles misshumör var måhända ej tillfälligt, i<span class="pagenum"><a name="Page_127" id="Page_127">[127]</a></span> -alla händelser kunde det kanske kräva ännu -en urladdning.</p> - -<p>— Min unge vän, begynte kyrkoherden helt -burdus — det tycktes, att han vaknat till beslut -vid ett plötsligt knaster i blossveden —, jag -hörde av mamma om en dispyt i religionen på -själva julafton —?</p> - -<p>Vilhelm stramade till, men hans ord läto -djärvare, än hans sinnesstämning denna morgon -i värkligheten var.</p> - -<p>— Daniel intygar säkert, sade han, — att -jag ej gav anledning, men att han och de andra -funno dagen synnerligen lämplig just för religiösa -meningsbyten —</p> - -<p>— Intyga, upprepade Daniel, — vad vill -bror jag skall —?</p> - -<p>— Visserligen, visser-li-gen, avbröt kyrkoherden -och flyttade sig otåligt i sätet, — men -ens åsikter i religionen kunna vara sådana, att -de bäst varit outsagda och minst av allt passade -på Vår Frälsares födelsedag.</p> - -<p>Vilhelms röst lät vemodig, nästan ångerfull.</p> - -<p>— Jag vet ej, hur det kom sig, sade han, -— jag är, som farbror möjligen lagt märke till, -i allmänhet tystlåten och språkar så sällan godvilligt -om mina samvetsangelägenheter, att jag -knappast förstår det öde, som förföljer mig. -Denna fatalitet har hänt mig ett par gånger -förr.</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_128" id="Page_128">[128]</a></span></p> - -<p>— Vilken fatalitet, sporde kyrkoherden -barskt.</p> - -<p>— Att jag råkat såra med mina åsikter, -svarade Vilhelm saktmodigt.</p> - -<p>— Bror menar, att det hela skedde med -oförakt, var ett studentikost raljeri? Tar käre -bror alltså sina förhastade ord tillbaka?</p> - -<p>— Farbror förstår mig orätt, föll den främmande -studenten genast in, — jag uttrycker -mig också helt tafatt. Jag är ej van talare — -som prästman vore jag komplett odug—</p> - -<p>— Tänker bror då inte studera till präst?</p> - -<p>Den gamles ton var märkbart kyligare.</p> - -<p>— Nej, svarade Vilhelm utan tvekan, — -visserligen känner jag stundom en drift till förkunnelse, -men bävar samtidigt tillbaka. Jag är -ännu så oviss om mig själv, om alla, om allt. -Bäste farbror, jag ger farbror min försäkran, -att jag i går ej avsåg att störa julfriden eller -röja något av det, som är min ensak —</p> - -<p>— Vilket? I religionen är ingenting -någons ensak!</p> - -<p>Kyrkoherdens ord klingade med stor bestämdhet.</p> - -<p>— Jag fattar det inte själv, fortsatte studenten -sin tanketråd utan att låta sig uppägga -eller skrämma, — förstår det inte. Jag har -strävat att leva rättskaffens, att visa flit i mina -studier, att låta andra behålla sin tro. Men -runt omkring mig möter jag idel spörjande<span class="pagenum"><a name="Page_129" id="Page_129">[129]</a></span> -och undrande: vars andas barn är du? Månne -du inte är en kättare? Månne du vågar visa -oss dina tankar? Visa dem, eller dö! Det -förefaller, att man kan se utanpå mig, vad jag -i min privatess menar.</p> - -<p>Nu föll Daniel in, där han satt på hundsfotten:</p> - -<p>— Härnäst vill bror kanske ha sagt, att vi -i prästgården spionera på bror?</p> - -<p>— Jag talar ej om avsikter, svarade Vilhelm -och vände sig om med en vänlig blick, -— och vad jag sagt, gäller den värkan jag -gör på alla och envar, samt och synnerligen. -Inte sant, bror Daniel, ingen kan säga, att jag -ouppfordrad opponerade?</p> - -<p>— Ouppfordrad, invände Daniel och höll -ögonen på hästarna, — nej, emedan ingen -kunde ana, att ditt val skulle träffa en sådan -personage —</p> - -<p>— Man uppfordrade mig emällertid, vidhöll -Vilhelm, — ja, om bror förlåter en så uppriktig -definition, man nästan tvang mig att ge -till pris min favoritauktor. Vad skulle jag göra: -tiga eller ljuga eller, slutligen, såsom jag gjorde, -bekänna sanningen?</p> - -<p>— Tiga, svarade Daniel med mörk rättframhet.</p> - -<p>— Man hade kallat mig ohövlig — och för -rästen ingen ro lämnat mig för frågor. Ty det -som är inom en, skall äntligen i dagen!</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_130" id="Page_130">[130]</a></span></p> - -<p>— Bror är en hemlighetsmakare, förkunnade -Daniel utan att flytta blicken från hästarna, -— det är det, som man ser utanpå bror.</p> - -<p>— Jag vill ej råda någon att ljuga, minst -i en hälg, medgav prästfar en smula blidare, — -men man kan ock bli till en Don Quijote med -sitt sannsvärmeri.</p> - -<p>— Jag vill relatera episoden, om farbror -tillåter. Julaftonsmorgonen kalfatrades vitterheten -i gula salen. Många meningar uttalades. -Nästan var och en nämnde sin särskilda favorit. -Jag ensam teg. Men när man ihärdigt insisterade -att få veta även min, måste jag nämna -honom, — ja, just honom, som blivit mitt och -mångens ljus bland den svenska ungdomen. -Min auktor hette Jonas Almqvist.</p> - -<p>Kyrkoherden gjorde med blosset en rörelse, -som förskräckte honom själv, så oförsiktig -var den.</p> - -<p>— Olycklig bror och beklagansvärd, utbrast -han allvarligt, — om han utvalt ett sådant irrsken -åt sin ungdoms väg! Då har en lyktgubbe -fått ersätta livsens eviga ljus. Nej, nej, käre -bror, jag tänker bättre om bror än så. Jag fattar -alltsammans som ett julnarri med oss lantbor. -Bror är uppfödd i en sjö- och stapelstad och har -kunnat erfara ett och annat, som stör de obefästades -enfald. Men ingalunda — nej, ingalunda -vill jag föreställa mig, att en ung man, -ett lovande ungt snille, som varit så snällt i sina<span class="pagenum"><a name="Page_131" id="Page_131">[131]</a></span> -studier, och som mina söner så flitigt berömt, -att bror skulle vara — att bror på fullt allvar -— skulle vilja bekänna sig försvuren åt djävulen -och hans väsende! Nej, nej, käre lille bror, -låtom detta vara detta, raljeri raljeri, och parlons -d’autre chose!</p> - -<p>Vilhelm svarade ej, men lät undslippa sig -en suck av lättnad.</p> - -<p>— Varför också fördärva vår Frälsares -ljuvliga morgon, fortfor kyrkoherden i plötsligt -munter ton och höjde på bröstet, — himlavalvet -klarnar! Molnens ulliga hjordar, som -Homeros skulle säga, draga till sina fållor, och -silverspikarna i himlataket gnistra. Man blir -poet på gamla dar — än är det natt mera än -morgon. Vid juletid dröjer det länge med dagningen -— ack, ja!</p> - -<p>Det sista tonfallet gick i moll.</p> - -<p>— Ack ja, ja, återtog den gamle och -lutade ytterligare på facklan, — ni unga, ni -unga, som dragen in i en farlig värld, en -farlig tid! Djävulen går omkring som ett -ry—</p> - -<p>— Se där, inföll Vilhelm med tvungen lättblodighet, -— var det inte en hare — i kröken -där borta?</p> - -<p>Daniel skrattade torrt.</p> - -<p>— En hare, hm, anmärkte gubben buttert, -när jag talar om läjon —</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_132" id="Page_132">[132]</a></span></p> - -<p>— Jag tänkte, urskuldade sig Vilhelm trött, -— att farbror ville vi skulle tala om annat?</p> - -<p>— Ja ja — visst var det en hare. Så den -krabaten skuttar! Syns nästan inte mot den -gråa snön! Liknar en skuttande driva — inte -sant? Haha! Ingen rädder här, sa’ länsman, -när han sprang för haren! Vår kyrka har -många sådana räddhågade länsmän.</p> - -<p>— Är det en biväg därborta, sporde Vilhelm, -— jag tycker mig höra bjällerklang?</p> - -<p>— Käraste bror, log kyrkoherden med en -underton av hån, — det tycker jag bror kunde -hört hela tiden. Vi ha haft ett ideligt pingel -både före och efter oss. Men bivägsbjällrorna -klinga förstås inträssantast i brors nygiriga -öron.</p> - -<p>En ordtystnad inträdde, varunder hela -natten tycktes upplöst i bjällerklang.</p> - -<p>— För rästen, gentog gubben, — ringer -det samman i Vallinge. Bror kan ha hört -klangen därifrån. — Men apropå, vad kan bror -egentligen ha funnit så — upplysande hos den -där Almqvist?</p> - -<p>— Farbror yrkade likväl, påminte Vilhelm -lågmält, — att vi lämnade —!</p> - -<p>Kyrkoherden vände sig med ungdomlig -rapphet i sätet.</p> - -<p>— Jag tror, bror sitter och gör mig reprocher, -sade han. — Jag vill säga bror, att -efter ämnet nu kommit på tal, är bäst tala ur<span class="pagenum"><a name="Page_133" id="Page_133">[133]</a></span> -skägget en gång för alla, så jag kommer fullt -på det klara med brors åsikter.</p> - -<p>— Välan, erkände Vilhelm i en ton, som -om han, bildligt, tvådde sina händer, — för mig -har Almqvist blivit en vägvisare till sanningen.</p> - -<p>— Sanningen, hoppade gubben till, — hur -<em class="gesperrt">kan</em> bror mena eller ens säga —? Vad var -det för sanning en efterlyst rymling kunnat visa -vägen till?</p> - -<p>— Den enda sanning, svarade Vilhelm -enkelt, — som någon kan komma med: <em class="gesperrt">sin -egen</em> — sin egen sanningsenlighet, uppriktighet, -barnslighet. Vi unga veta så litet om -världen —</p> - -<p>— Nå, äntligen, haha. Så bror erkänner -det?</p> - -<p>— Vi få höra det ofta nog, men vår vetgirighet -är icke ringare för det.</p> - -<p>— <em class="gesperrt">Vartill</em> äga vi den Heliga Skrift, frågade -den gamle med myndighet.</p> - -<p>— Vi åstundade, fortsatte Vilhelm med -ungdomens retsamma självupptagenhet, — att -någon av de äldre uppläte sitt hjärta för oss, -inte endast sin mun. Men det gör ingen av de -äldre — därtill äro de för kloka!</p> - -<p>— Ja, haha, instämde kyrkoherden sarkastiskt.</p> - -<p>— Blott den, som förblivit ett barn, fortfor -Vilhelm efter en tystnad, — ett barn, som -ingen aga gjort durkdrivet eller försiktigt, blott<span class="pagenum"><a name="Page_134" id="Page_134">[134]</a></span> -en sådan förråder oss, vad <em class="gesperrt">vi</em> vilja veta. En -sådan man är för oss en bok, förmer än alla -på biblioteket. Vi skåda rakt igenom honom -med allt hans innehåll. Varje tanke ligger klar -för oss. Varje god och dålig lust. I hans -djup som i en andelig spegel lära vi känna -vårt eget ansikte och världens och livets i och -med vårt.</p> - -<p>— Men, invände gubben, mot sin vilja -slagen, — inte talar en vettig människa om -allt det hon vet? Allt det onda hon vet till -exämpel, om sig själv eller andra, inte sätter -hon sådant i bok? Och allt fult och oanständigt, -inte hör det hemma i poesien? Hm, i -min ungdom hettes det, att det poetiska, det -sköna, det snillrika, det dygdiga och ingenting -annat — vore ämnen för skaldens sång. En -man, som förplumpar sig med fula ord och -anspelningar — ja, är han ett barn, som bror -säger, så är han ett bra odygdigt, ouppfostrat -barn. Han är ett enfant terrible!</p> - -<p>— Ett enfant terrible, nåväl, upptog Vilhelm, -— men voro icke alla profeter och -apostlar enfants terribles? Sjöngo de ej ut just -med det, som människorna förbjudit att ens viska -om? Plumpade de inte ut med sanningen, där -tidens alla sediga dygdemönster sutto och höllo -god min med de ljugare och skrymtare?</p> - -<p>— Skada, skada, suckade kyrkoherden vemodigt -och mönstrade den främmande med en<span class="pagenum"><a name="Page_135" id="Page_135">[135]</a></span> -lång blick. Därefter snäste han i sin kommandoton:</p> - -<p>— Vart vill bror så komma med sitt förrymda -enfant terrible?</p> - -<p>— Almqvist, förklarade Vilhelm med rörelse -i stämman, — må ha varit en syndare, men han -förteg ej eller förskönade synden. Han läste -i den Guds bibel han bar i sin själ, och vad -han förstått, förkunnade han. Med allt brusade -han ut som tidens stora förskräckliga barn.</p> - -<p>— En förkastad människa var han, replikerade -den gamle häftigt, — en stackare, som -förslösat sina pund! Han övergav Guds ledning -för att i högfärd följa sina egna drifter och -hugskott. Han var ett irrsken, och den förste -det vilseledde, var han själv. Vad blev det av -honom? Vart tog han vägen med sin sanning -utan Gud? En spegel, säger bror — ja, sannerligen, -han är en spegel för den naturliga människan -— och hans slut visar, hur en människa -slutar, som förlorat sin barnatro!</p> - -<p>Vilhelm smålog, men med en bitterhet, som -ej var utan sin fanatism.</p> - -<p>— Olika meningar mötas stundom i samma -ord, sade han. — På sitt slut övergav Almqvist -barnatron, förförd av världens klokskap, -och föll. Men andra förförde honom. Fattigdom -och förföljelse förförde honom, och det -är sagt: ve över dem, som förarga ett barn!</p> - -<p>Åter blev ett uppehåll, varunder blott bjällklangen<span class="pagenum"><a name="Page_136" id="Page_136">[136]</a></span> -och hästarnas frustande hördes. Därefter -talade kyrkoherden, nu med blidare -stämma.</p> - -<p>— Bror uttolkar Skriften nästan som en -viss potentat. Fast bror annars lägger sina -ord som en hel karl. Ack, vilket predikoämne -går icke förlorat — jag vill icke säga förtappat, -jag litar på Guds nåd — men förlorat -i kära bror! Jag kunde förtälja bror om min -egen stackars far, som förvillades av gudlösa -skrifter, av Voltaire och Rousseau och deras -gelikar, och till slut råkade i händerna på galningar, -som predikade alla människors jämlikhet -och —</p> - -<p>Vilhelm hade ett vasst ord på tungan, men -häjdade sig i tide — den gamle talade ju om -sin far.</p> - -<p>Kyrkoherdens salvelse vek vid detta minne -för ett äktare tonfall.</p> - -<p>— Kära bror har hört talas om bondeupproret -i Skytts härad? När skörden slog -fel och bönderna svälte, gjorde de förtvivlade -och gudlösa människorna uppror — uppror -mot överheten, som ville panta för skatten — -och min egen far — tog de brottsligas parti -— ställde sig i spetsen och — och dog i -fängelse som statsförbrytare — allt för några -fattiga och okunniga tokars skull —</p> - -<p>Vilhelm vågade ej störa den gamles stämning -genom ett inkast. Han anade, vad sonen<span class="pagenum"><a name="Page_137" id="Page_137">[137]</a></span> -till en upprorsmakare måst lida i sin ungdom, -och förstod, att sonen blivit idyllens och icke -stormens man. Studenten satt och tänkte på -sin egen pappa, fredlig, tillbakadragen och liknöjd -för allt utom yrket, och undrade över -tillvarons ständiga kretslopp. Var här ingenting -att säga, så var det så mycket mera att -grubbla över.</p> - -<p>Under pausen hade slädarna hunnit ut på -öppen väg; pilarna skymde ej längre, och -natten tycktes en ton ljusare. Stjärnorna blixtrade -stora och så nära, att man kunde ta dem -för gnistor från facklorna.</p> - -<p>Här skulle utsikten varit fri över slätten, -men mörkret hängde ännu likt ogenomtränglig -dimma omkring avstånden. Endast de närmare -grannskapen avslöjade sig. Mörka föremål -stucko av mot den gråvita snömattan. Och -— liksom hade stjärnorna sänkt sig till jordiska -banor eller speglats av i snön — från bivägarna -glimtade likt rader av glidande stjärnor blossen -kring julslädarna.</p> - -<p>I bakgrunden växte en skog upp ur synfältet.</p> - -<p>Vilhelm hade suttit och malt över en ofrånkomlig -tanke — den gamle hade till sist fått -honom i stridslynne. Studentens röst liknade -ett leende, när han undrade:</p> - -<p>— Tror inte farbror, att själva bibeln kan -bli farlig för de obefästade? »Bättre, att Paulus<span class="pagenum"><a name="Page_138" id="Page_138">[138]</a></span> -varit bränder,» sade biskop Brask, »än av var -man känder!» Också i bibeln kan man läsa -om en statsförbrytare, som dog för några fattiga -och okunniga to—</p> - -<p>— Lille bror, avbröt kyrkoherden med -oväntad blidhet, — låt det nu vara bra! Chacun -a son goût, men en sådan liknelse är en hädelse.</p> - -<p>Det hördes en hostning från hundsfotten.</p> - -<p>— Låt oss fortsätta att tala om morgonen, -rådde Daniel med sin trygga, allvarliga stämma.</p> - -<p>— Ja, låt oss det! Där kommer också en -julkälke — pass på: den frestar att hinna -skälet före oss. Daniel, ge brunten ett rapp!</p> - -<p>Det var åter tyst; kapplöpningens spänning -hade gripit de tre trätobröderna. Tävlingslusten -är en lidelse, gemensam för alla slags -människor, denna gången var också enigheten -självfallen. Blosset fräste i vinden, snön yrde -och frös fast på fotsacken. Skogens svarta -skugga närmade sig.</p> - -<p>— Bror talte så vackert om barn, sade -kyrkoherden rörd, han var ännu gripen av -minnet av sin far, — kan bror säga mig, mina -ögon bländas nämligen av elden: är det ett -barn eller en vuxen kvinna, som stövlar i väg -där framför oss, tätt under skogen?</p> - -<p>— En halvvuxen, avgjorde Vilhelm efter en -kort tvekan, — en halvvuxen flicka, tycker jag.</p> - -<p>— Såå? Tidigt ute, stackars liten! Kunde -lätt råka ut för stråtrövare så här dags! I förra<span class="pagenum"><a name="Page_139" id="Page_139">[139]</a></span> -månaden blev en sjuttonåring malträterad och -strypt just i brynet där borta. Här stryker utländskt, -avdankat krigsfolk omkring och tigger -i trakterna.</p> - -<p>— Apropå halvvuxna, fortfor kyrkoherden, -— ingen kom ihåg Nanna i morse. Jag förmodar -hon sov, när vi for åstad. Det hade vi kunnat -få reda på hos pastorn, som passerade hennes -rum. Vore inte den sakramenskade bondsläden, -skulle jag stanna och fråga honom.</p> - -<p>— Jag tänker vi hinna först, tröstade -Daniel och smällde hästarna på länden med -tömmarna. Han var helt gripen av tävlingsfebern -och förstod ej oron under faderns nyfikenhet.</p> - -<p>— Det var mig en ihärdig liten fänta, sade -kyrkoherden och höll facklan ett stycke bakom -sig för att bättre kunna se framåt.</p> - -<p>— Bråttom har hon, instämde Vilhelm och -stirrade i kapp med den gamle. — Det tycks -vara hennes mening att hinna före oss allesamman.</p> - -<p>— Hon har inte långt till brynet, bekräftade -Daniel, — hon är för rästen inte så liten. -Är det inte en yngling? En pojke i stövlar — -att skumrasket skall vara så segt!</p> - -<p>— Det klarnar sent vid juletid, anmärkte -gubben och tillade högstämt och med en blick -mot stjärnorna: Ljuset föddes i det tätaste<span class="pagenum"><a name="Page_140" id="Page_140">[140]</a></span> -mörkret! Det enda ljuset, världens ljus, käre -lille bror!</p> - -<p>— Kan också vara bottforer, inföll Vilhelm -utan blasfemisk avsikt. Hans uppmärksamhet -var helt samlad kring det rörliga föremålet på -snövägen. — Hon pulsar tungt i drivorna.</p> - -<p>— Vad år det ni se på, avbröt den gamle -kort; hans ögon hade tröttnat och även inträsset. -— Jag urskiljer ingenting. Se opp, -Daniel, så vi inte stöta samman med bondekipaget! -Se opp där, gott folk!</p> - -<p>Körsvännen i den korsande släden, en -mager småbonde i kraghätta, bälterock och -bälgvantar, hälsade sin präst med en nick och -en rörelse med snärten, medan han betänksamt -drog in tömmarna.</p> - -<p>Prästgårdssläden hann som den hänsynslösaste -främst, men det främmande fordonet -gled omedelbart in i luckan, som bildat sig -framför de båda övriga slädarna.</p> - -<p>Kyrkoherden svor en prästed mällan tänderna, -men vågade ej visa sin misslynthet alltför -öppet. Sådant kunde invärka både på stämningen -i julottan och, ho vet, kanske också -på tiondet.</p> - -<p>Daniel uttalade mera oförbehållsamt sin -åsikt om allmogens takt.</p> - -<p>— Om det inte vore så skumt, utbrast Vilhelm -plötsligt, — skulle jag nästan varit säker -om, att flickan där borta vore mamsell Nanna.</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_141" id="Page_141">[141]</a></span></p> - -<p>— Nanna, var, vem, frågade prästfar med -ny iver.</p> - -<p>— Prat, Nanna, invände Daniel, men tonen -sjönk på sista stavelsen.</p> - -<p>— Nu försvann hon på skogsvägen, iakttog -Vilhelm, — men rättnu lära vi köra upp henne.</p> - -<p>— Nanna, gentog den gamle, — sjutton -hakar, vad skulle Springfält här ute och göra -—? Då min sann, skall hon få höra av —</p> - -<p>— Såvida hon inte dök raka vägen in i -skogen, fortfor Vilhelm.</p> - -<p>— Så, muttrade den gamle, — har hon -blivit folkskygg?</p> - -<p>— Tänk, om det värkligen <em class="gesperrt">var</em> Nanna, -gick Daniel in på antagandet, — om hon kilat -i förväg för att överraska oss vid kyrkan?</p> - -<p>Denna förklaring föreföll den gamle långt -ifrån otrolig. Själv älskade han överraskningar, -och barnen bråddes på honom. Emällertid -måste det ju göras någon invändning.</p> - -<p>— Omöjligt, försäkrade han med satiriskt -allvar, — visst kallas mamsellen för Springfält, -men gör också skäl för namnet sjusoverska! -Och för att hinna så långt före oss, måste hon -haft ett par timmars försprång. Till Toftarp -är det en god mil.<a name="FNanchor_7" id="FNanchor_7"></a><a href="#Footnote_7" class="fnanchor">[7]</a></p> - -<p>Prästfar tittade tillbaka över axeln. Förbittringen -glimtade i ögonen. Den främmande -släden, i vilken sågos fyra trygga och ombonade<span class="pagenum"><a name="Page_142" id="Page_142">[142]</a></span> -slättboansikten, skymde för de efterföljande. -Av många skäl ångrade han nu, att -han ej tagit pastorn med i sätet i stället för -rabulisten.</p> - -<p>— Olander hade kunnat upplysa oss, upprepade -han undergivet. — Olanders kammare -ligger så, att Nannas rum är hans genomgångsrum.</p> - -<p>— Så menade också jag, inföll Daniel, — -ända tills i morse, då pastorn råkat få eld i -sina papper. När jag vid nödropen kom ner -från loftet och lyddes efter vid Minas rum, hörde -jag, att pastorn flyttat dit i stället för Mina —</p> - -<p>— Vad för slag, frågade pappa strängt, -— har pastorn bytt rum med Mina? Vem har -stiftat en så bakvänd ordning? Pastorsrummet -stod ju och väntade, och jag gav ju själv Marie-Louise -tillsägelse —</p> - -<p>Kyrkoherden svängde i förtreten facklan på -det hotfullaste.</p> - -<p>— Akta min syn, pappa, bad Daniel med -sin allvarliga bas, av vilken ingen anade hans -smålöje, — emällertid var dörren riglad med -slå, och det var pastor Olander, som svarade.</p> - -<p>— Prat, dig har ett spöke svarat, log -kyrkoherden, — du var lika sömnig som Gustav, -den sovtuten, — inte vill du inbilla mig, att -Olander hälsat på din äldsta syster i julnatten? -— Nå, här hinna vi ju skogen, men var ha ni -gömt Nanna?</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_143" id="Page_143">[143]</a></span></p> - -<p>Kyrkoherden skämtade nu »på fullt allvar». -Daniels och Vilhelms påståenden förbryllade -honom i lika mån, och han började tro, att han -hela morgonen genomgående varit utsatt för -drift. Men vänta, han skulle veta hämna sig!</p> - -<p>Skogsvägen var åter skummare än fria -landsvägen, även om morgonen börjat ljusna, -och även om facklorna lyste till de åkandes nödtorft. -Det var omöjligt att få någon inblick i -skogen på sidorna. Snön, som snabbt gulnade -eller rodnade under eldskenet, låg så tjock på -ruskorna och mällan stammarna, att allt där -bakom gömdes som bakom murar. Fönstren -och gapen i murarna liknade svarta, tomma -ögonhålor. Och i glindret av snökristallerna -där runt omkring var det ej lätt att uppfånga -glittret i blicken på en blyg liten bondflicka, -som kanske krupit samman bakom någon ek -eller gran i utkanten av blyghet inför de passerande -herrskapsslädarna.</p> - -<p>— De ha en liten tös i Rönnåsen, vill jag -minnas, upplyste kyrkoherden småleende, — -och det går stig till torpet från vägen här strax -intill.</p> - -<p>— Jag vill inte insistera, att det var Nanna, -medgav Vilhelm dröjande, — det är ju ännu -bra skumt; men så liten var flickan nu inte.</p> - -<p>— Tosaforer, avgjorde kyrkoherden överlägset, -— vad skulle ungen mol allena härute<span class="pagenum"><a name="Page_144" id="Page_144">[144]</a></span> -på juldagsmorgonen? För det där uppträdet, -kantänka, i går aftse?</p> - -<p>— Ett barn i övergångsåldern, menade Vilhelm, -— är ofta en gåta både för andra och -för sig självt.</p> - -<p>— Nå, det bör ju bror veta, som är en -sådan barnavän, pikade fackelbäraren.</p> - -<p>Vilhelm svarade ej. Han satt till det yttre -oberörd, men följde liksom på lek glimtarna -på varje gren och tuva och lutade sig stundom -tillbaka och granskade spåren på dikesrenen.</p> - -<p>— Nanna går alldeles för ensam därhemma, -det är min tro, ansåg Daniel.</p> - -<p>— Hon är förklemad av kvinnfolken. Pass -upp där, jag hör bjällror till vänster, men vi -köra väl på? Kör för säkerhets skull till höger. -Bönderna handskas så vårdslöst med elden. -Vad var det för någonting?</p> - -<p>— En ekorre, tror jag, svarade Daniel likgiltigt, -medan Vilhelm spratt till och liksom -hävde sig åt sidan.</p> - -<p>— Seså, nu ha vi bara kvarten igen, -gäspade kyrkoherden. — Men têten fick vi behålla!</p> - -<p>Nedanför, i den sluttande korsvägen, -glindrade en dubbel rad av facklor, som vackert -belyste skogssidorna och hela raden låga kälkslädar. -Några av bönderna, som hade goda -ögon, nickade på långt håll åt prästfar eller -ströko till och med av sig mössan eller kyrkhatten.<span class="pagenum"><a name="Page_145" id="Page_145">[145]</a></span> -De flästa nöjdes att nicka, och snärten -och tömmarna voro ursäkt nog. Slättbon -slösade aldrig med vördnadsbetygelser.</p> - -<p>Ännu några minuter, så pinglade slädkaravanen -ut ur skogen och fram till den lilla -kyrkan, vit med sitt svarta skiffertak och sin -tornhatt i barock under det snöiga korset. -Strax utanför grindarna låg ett översnöat stenröse -kring en förfallen vägvisare. Dit slungade -prästfar rästen av sin fackla. Omisskännlig var -hans lättnad att ha blivit av med den.</p> - -<p>Föredömet följdes av släde efter släde. I -en lång, glindrande ringelrad körde de fram, -fällde sina bloss och fortsatte runt stenhögen. -Det blev ett ganska vackert bål, som med ens -skaffade dager i julnatten. Dess mörker hade -för rästen redan grånat till halvljus, och vintertiden -blir det ju stundom ej ljusare ens mot -middag.</p> - -<p>Ett efter ett körde fordonen bort till gårdar -och hus i grannskapet. Kyrkbyn var inte stor, -men med god sämja rymde uthusen samtliga -de främmande åkdonen och dragarna. Överallt -var man uppe och i rörelse. Bandhundar -hälsade. Tuppar golo. På mer än ett ställe -bjöds på en sup eller två, innan främmandefolket -slapp i väg till ottan.</p> - -<p>Den lilla kyrkan fylldes med svartklätt folk. -En del fick nöja sig med vapenhuset. Men -för varje nytt lag, som kom in, blev det ljusare<span class="pagenum"><a name="Page_146" id="Page_146">[146]</a></span> -och ljusare under valven. I de långa, bruna -pulpeterna voro hål grävda med jämna mällanrum. -Där nerstuckos de medhavda vaxljusen -eller talgpråsarna, vilka man stillatigande tände -vid grannens. På altaret och predikstolen -brunno hela rader med klara lågor, vilkas dofter -milt blandades med vällukten från det granrisade -tegelgolvet.</p> - -<p>Prästfrun satt i sin stol med faster och -Marie-Louise. På karlsidan mitt emot sågos -Daniel, Gustav och Vilhelm. Hela kyrkan var -fylld med andäktigt folk, svartklätt, svartklutat, -icke alla läskunniga, men alla med salmböcker -bredvid ljusen. Endast en bänk stod tom, igenlåst, -trots det även gångarna började packas till -trängsel. Det var främsta bänken å ömse -sidor, med förgyllning på dörrarna och förgyllning -på de glorrika vapensköldarna därovan. -Det var patronessans, katolska änkegrevinnans -bänk.</p> - -<p>På nummertavlan blänkte salmtalen, och -den gamle klockaren, vithårig och högröd i -sitt runda, stränga, kraftiga ansikte, syntes redo -vid den lilla pulten i koret mittemot predikstolen. -Han hade en jättelik salmbok framför -sig, och orgeln satt i hans strupe.</p> - -<p>Kyrkoherdens hand gläntade i sakristidörren. -Den hade gläntat där en god stund -redan. Man anade hans huvud i samspråk med -pastor Olander i sakristian. Och så länge<span class="pagenum"><a name="Page_147" id="Page_147">[147]</a></span> -varade det samtalet, att bönderna började sticka -huvudena samman och viska.</p> - -<p>Nu uppstämde klockaren, snart, men ojämt -följd av församlingen, den vackra julhymnen -<em class="gesperrt">Var hälsad, sköna morgonstund</em>.</p> - -<hr class="chap" /> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_148" id="Page_148">[148]</a></span></p> - -<h2 id="IX">IX.</h2> - -<p>På prästgårdstrappans uråldriga gravstenar -väntade Mina och Josef, när kyrkslädarna körde -upp; Josef i anfalls-, Mina i försvarsställning; -det såg ut, som om de nyss haft ett nappatag.</p> - -<p>— Välkomna hem, hälsade Mina, — nej, -låt bli mig, Josef, snopp, snopp! Låt bli, säger -jag, med dina tosaforer, snopp, snopp! Ja, -bevars, frukosten är färdig att bäras in — jag -hoppas ni är hungriga —</p> - -<p>Daniel och Gustav hade kappats om äran -att få hjälpa mamma, men Josef förekom. Han -svängde redan den lätta bördan genom luften -och ställde henne ifrån sig först inne i matsalen.</p> - -<p>Marie-Louise vägrade att ta mot hjälp. -Till sist snuddade hon i alla fall Vilhelms hand -och trippade ner i snön.</p> - -<p>— Pastorn stannade i Toftarp, pustade -kyrkoherden i pälsen, som gav honom hans -tredubbla omfång. — Olander övertog högmässan -däruppe, men Anders Svens bjöd på -frukost, så jag ska bara ha en bit skorpa till<span class="pagenum"><a name="Page_149" id="Page_149">[149]</a></span> -kaffet, innan jag ger mig av till min egen mässa. -Apropå, Springfält sover väl så här dags? -Pastorn påstod, hon var uppstigen, när han -kom igenom i morse — men Olander pratade -så många saker, så hälvten hängde inte ihop.</p> - -<p>Mina gned händerna med orolig uppsyn.</p> - -<p>— Var kan Nanna vara? Vi trodde, hon -följt med till Toftarp.</p> - -<p>— Inte med skjutsen åtminstone, betygade -gubben och såg vimmelkantig ut.</p> - -<p>— Vi skymtade värkligen någonting, som -liknade Nanna, försökte Daniel skämta, — däruppe -vid herregårdsskogen.</p> - -<p>— Mycket för hennes skull vi rastade hos -Anders Svens, puttrade den gamle, vars oro -inte längre lät dölja sig.</p> - -<p>— Aha, Nanna på tapeten, nickade Josef, -som med händerna i sidorna kom ut på -trappan, — där ser du, jag hade rätt, sötaste -Mina?</p> - -<p>Han närmade sig henne med en humoristiskt -hotfull min.</p> - -<p>— Aj, låt mig vara, snopp, snopp, värjde -sig mamsellen med rynkor i pannan och gnistor -i ögonen. — Där är ingen, som fäster sig vid -Josefs dumma prat.</p> - -<p>— Sötaste Mina, gycklade Josef och förberedde -ett nytt närmande, — skulle man -fästa sig vid ditt, finge vi varken gås eller -krås. Minns du, när du bad för dem vid slakten,<span class="pagenum"><a name="Page_150" id="Page_150">[150]</a></span> -sötaste: »kan ni inte låta dem vara — -ni hör ju, att di inte vill?»</p> - -<p>— Det har jag aldrig sagt, snopp, snopp! -Låt bli mig! Det är bara dina galna påhitt! -Låt bli sådana konster, usj, låt bli!</p> - -<p>— Låt henne vara, befallde kyrkoherden -otåligt, — du hör ju, att <em class="gesperrt">den</em> gåsen inte vill! -Sakramenskat kiv och split — seså, för sjutton -hakar — tala i stället om, var du gjort av ditt -offer — Nanna, menar jag? För det är förstås -Josef, som varit framme igen.</p> - -<p>Josef ryckte på axlarna och gick med en -spefull grimas inomhus.</p> - -<p>— Nå, envisades pappa och följde honom -i hälarna, under vägen skalande av sig pälsen. -— Nå, min gunstig junker, du slipper inte så -lätt! Var har du egentligen gjort av flickan?</p> - -<p>Josef klippte en smula misstänksamt med -ögonlocken och frågade:</p> - -<p>— Vilken flicka?</p> - -<p>— Nanna, förstås, din spefågel?</p> - -<p>— Jaså, Nanna, svarade volontären lugnad, -— ja, hur ska jag veta det? Ni såg henne -ju uppåt skogen? Hade hon inte sällskap med -sig?</p> - -<p>— Sällskap? Står du och driver med din -pappa? Seså, giv akt och rapport, din bängel!</p> - -<p>— På befallning, kapten, genmälte Josef -med ett rungande ställningssteg och reglementsenlig -honnör. Han såg sin far stinnt och<span class="pagenum"><a name="Page_151" id="Page_151">[151]</a></span> -allvarligt i ansiktet, medan han i tjänsteton -rapporterade:</p> - -<p>— Herr kapten, om bemälde desertör, rekryten -n:o 6, Nanna Springfält i Gulleröds -kompani, första halvtroppen, vet jag alldeles -intet att förmäla. Såg henne senast i går aftse, -då hon vägrade redovisa ett anförtrott klenodium, -varefter hon före tapto sjukanmäld uppsökte -sitt logement. I dag vid reveljen saknades -hon jämte ett kompani irreguliära, vilka, -kvarlämnande sin ohyra, men medtagande en -del lägerpersedlar, i dag tidigt deserterat lägret. -Rapport enligt befallning, kapten!</p> - -<p>— Skälm, morskade sig före detta militärprästen -och sökte tillbakahålla ett leende, — -och med den rapporten vill du jag ska nöjas? -Marsj, spetsbov, och gräv fram ditt offer ur -något av dina gömställen! I år ligger hon väl -åtminstone inte i fasters byrålåda som i förfjor. -Står hon kanske utsvulten ute i fårhuset?</p> - -<p>— Jag riskerar, sade Josef, som fortfarande -stod kvar i sin honnörsställning, — gärna både -arrest och arkebusering, om jag kan visas veta -något om bemälde desertör!</p> - -<p>Mina, vars ansikte denna morgon var -blekare och känsligare än vanligt, kämpade med -sin harm och rörelse för att få fram orden.</p> - -<p>— Nyss, klagade hon, — nyss, snopp, påstod<span class="pagenum"><a name="Page_152" id="Page_152">[152]</a></span> -Josef, att sigenarna dragit åstad med -henne —</p> - -<p>— Sakramenskat struntprat, brusade kyrkoherden -upp och stampade i golvet, — låt oss -få tag i Ekdahl! Ekdahl skall nog föra oss -på spår, din galning! Nej, halt, slyngel, honom -ska vi få rätt på dig förutan. Du tänker, förstås, -sätta i honom någonting först?</p> - -<p>— Sätta i sig kan han själv, försäkrade -volontären. — Han sitter, där han suttit hela -morgonen, vid matbordet i folkstugan. Bolla -och han ha blivit de såtaste komsamser — -riktigt två själar, som funnit varandra! Är -spiskammaren tom, så är det deras gemensamma -förtjänst.</p> - -<p>— Bevare mig, smattrade fasters röst, — -då får jag ut och se efter. Ja, se, man <em class="gesperrt">kan</em> -inte vara <em class="gesperrt">ifrån</em> en enda timma på året. — -Men det säger jag dig, lille präst, akta lilla -mamma!</p> - -<p>Kyrkoherden tittade sig hastigt omkring. -Men mamma hade längesedan försvunnit in på -sängkammaren. Hon var trött och hade knappast -uppfattat mycket av samtalet.</p> - -<p>— Få in Ekdahl!</p> - -<p>Ekdahl kom instigande, fryntlig och mätt -och med någonting prästerligt i hållningen, som -erinrade om forna glansdar. Av kyrkoherden -hade han begåvats med en gammal kaftanett -och en ren halsduk och såg nu rätt vårdad ut.<span class="pagenum"><a name="Page_153" id="Page_153">[153]</a></span> -De par dagarnas vällevnad hade redan ökat -på hullet.</p> - -<p>Vid åsynen av volontären gjorde han en -pajasgrimas och fnissade.</p> - -<p>— Nej, jag kan ingenting upplysa, förekom -han frågan, — för, se, jag var inte närvarande, -när det skedde.</p> - -<p>En komisk blinkning åt Josef fulländade -frasen.</p> - -<p>— Närvarande, förvånades kyrkoherden, -— stå inte och spela kasper för vettigt folk, -titulus Ekdahl!</p> - -<p>— Jag var inte närvarande, när hedningarna -flyttade, för se, då höll jag vakt utanför -jungfruburen —</p> - -<p>— Sakramenskat snack, avbröt kyrkoherden -i samma ögonblick Ekdahl i väl spelad -skrämsel sjönk ihop under en blick från volontären. -— Såg Ekdahl inte, om Nanna var med -i följet?</p> - -<p>— Nanna? Nej, men se, jag skicka’ Ola -huggedräng att hjälpa dom me’ hästen. — Nu -började Ekdahl utan anledning att fnittra.</p> - -<p>— Få hit Ola huggedräng.</p> - -<p>Ola huggedräng hade inte sett till Nanna, -när han vattnade hästen åt sigenarna. Han -var för rästen svår att få ord ur, stod endast -och tuggade på någonting om Malena.</p> - -<p>— Nu ha vi ingen tid med Malena, slog<span class="pagenum"><a name="Page_154" id="Page_154">[154]</a></span> -husbonden förtretad ifrån sig. — Nu gäller det -viktigare ting, det gäller —</p> - -<p>Den gamle strök sig häftigt över det glesa, -blonda håret, varpå han marsjerade några slag -fram och åter över golvet, kämpande för att -återvinna fattningen.</p> - -<p>— Alle man, befallde han och stannade, medan -orden kommo stötvis ur strupen, — alle man -ut och leta efter flickan! Varenda vrå i huset -genomsökes! Rota i vedbon, på loftet, i gästrummen! -Gräv efter henne i trädgården, i -parken, i — i dammen! Sök över allt, på vägar -och stigar! Hos torparna! Hos klockarens! -I kyrkan — på — på kyrkogården! Flickan -skall finnas nånstäns i världen — vi måtte väl -skola finna henne nånstäns!</p> - -<p>Därmed tågade den gamle in på sitt rum, -varifrån han i nästa sekund kom tillbaka, vankade -med händerna på ryggen runt den tomma -matsalen, nappade en skorpa från bordet, -stoppade i munnen, slog upp kaffe — glömde -dricka och kom ut i förstun, där han pustande -hjälpte sig i ytterkläderna och försvann utför -trappan.</p> - -<p>Det ringde samman i den vita kyrkan, som -skymtade nedanför prästgården på andra sidan -ån. —</p> - -<p>Emällertid bedrevs letandet redan med all -kraft. Nitet var dock ej lika oegennyttigt på alla -håll. Josef nöjdes med att hjälpa Malena, vilket<span class="pagenum"><a name="Page_155" id="Page_155">[155]</a></span> -höll på att orsaka slagsmål med Ola; huggedrängen -syntes av någon anledning vara ur -gängorna. Bolla letade med största ivern i spiskammaren, -vars samtliga hyllor ända upp under -taket hon ansåg Nanna kunde ha utvalt till -gömställen.</p> - -<p>Bolla syntes till och med svartsjuk på de -andras ansträngningar. Så vart hon först alldeles -utom sig av raseri, då Ola kom nerklivande -från skräpvinden med en liten påse -koppar- och silverpängar, han just stött på uppe -i halmen.</p> - -<p>Att detta var tjuvgods, som Nanna ställt -undan, var ju en klar sak — men Bolla ville -haft äran av upptäckten. Nu överlämnade Ola -egenhändigt fyndet, varav faster Jeanette blev -nästan lika gripen som hjälphustrun. Den -senare störtade huvudstupa hem till torpet och -vart ej sedd i prästgården förrän efter helgen.</p> - -<p>Faster gjorde upptäckt på upptäckt. Spiskammaren -var duktigt skattad, vem som nu -behövt vägkosten: Nanna eller sigenarna eller -Ekdahl. Och i nästa stund måste Mina förtro -sig och bekänna sitt missöde.</p> - -<p>Allt detta vållade letandet efter en okynnig -flickunge.</p> - -<p>Studenterna togo saken minst lika grundligt. -Men de voro på förhand övertygade om -sammanhanget, otroligt som det föreföll dem.</p> - -<p>De letade, där ingen annan kommit på den<span class="pagenum"><a name="Page_156" id="Page_156">[156]</a></span> -tanken att leta, nämligen i flickans egen -kammare.</p> - -<p>Malena, som städat och bäddat upp, tycktes -ej erinrat sig fönsterkarmen, vari syntes ett -märke av en sula, tillhörande Nannas bottfor.</p> - -<p>Daniel upptäckte, att ena dubbelfönstret -stod avhaspat. Och Vilhelm, vid en blick nedåt -muren, att bitar av den gula murlimningen fallit -av och prickade snön.</p> - -<p>De tre studenterna betraktade varandra -med bekräftande häpnad. Nu stod det för dem -som en given sak, att det var Nanna de skymtat -framför sig på vägen i skogsbrynet.</p> - -<p>När kyrkoherden vände tillbaka från -kyrkan, gällde hans första fråga Nanna. Den -ställdes i den morskaste ton; det lät, som om -Springfält kunnat bereda sig på en fruktansvärd -straffdom; i själva värket skalv ångesten -igenom.</p> - -<p>Daniel tog pappa avsides och berättade -om de funna spåren och om sina misstankar.</p> - -<p>— Rymt, ropade den gamle och förde händerna -mot sitt bleka, stelnade ansikte. — Jag -anade det, jag hade börjat ana det. Ack, mitt -barn!</p> - -<p>— Säg ingenting, pappa, mumlade Gustav -ängsligt, — här kommer stackars mamma.</p> - -<p>— Mamma?</p> - -<p>Gubben stramade upp sig med en övermänsklig -ansträngning.</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_157" id="Page_157">[157]</a></span></p> - -<p>— Hur — hur står det till, käraste?</p> - -<p>— Tack, svarade prästfrun och smålog, — -jag har tagit mig en liten lur, som har gjort -mig så gott —</p> - -<p>— Nå, Gud vare lov för det, Gud vare -lov för det, stammade prästfar och smekte -hennes bleka händer, i det han betraktade -henne med en blick, som om han skolat bereda -en livdömd till det sista ögonblicket.</p> - -<p>— Ni andra, stackare, ömkade mamma och -såg sig kärleksfullt om i kretsen, — ha inte -fått en blund. Ni se riktigt angripna ut, tycker -jag. Vet ni vad, nu gå ni och slumra allesamman -efter middagen.</p> - -<p>— Jag tänker, vi måste en tur över till -Anders Svens i Toftarp, invände Gustav och -sökte åstadkomma ett småleende.</p> - -<p>— Till Anders Svens, undrade mamma och -tittade forskande från den ene till den andre.</p> - -<p>En plötslig oro flackade över hennes drag. -Hon höll sig för hjärtat, medan hon synbart -bleknade.</p> - -<p>— Nå, och Nanna — var <em class="gesperrt">fann</em> ni Nanna?</p> - -<p>— Nanna, upprepade kyrkoherden och borrade -sin blick i Vilhelms, — Nanna? Jo, kan -du tänka dig, det är riktigt underligt! Så den -Springfält kan hitta på! Blev bevars stött på -oss i går aftse och ville inte följa med skjutsen, -utan gick till fots. Nu kommer bud från -Anders Svens, att hon hunnit fram nästan en<span class="pagenum"><a name="Page_158" id="Page_158">[158]</a></span> -minut efter det vi rest därifrån — hade råkat -vilse, stackars skrået, och nu —</p> - -<p>— Och nu?</p> - -<p>— Nu sover hon ut efter strapatserna.</p> - -<p>Kyrkoherdens röst darrade som inför gråten. -Så morskade han åter upp sig.</p> - -<p>— Men vänta mig, Springfält, vänta mig! -I kväll ska vi talas vid hos mäster Erik!</p> - -<p>— Mäster Erik, bönföll mamma förskräckt, -— nej, aga henne inte, aga henne inte!</p> - -<p>— Eller också, fortsatte den gamle hotfullt -och stirrade fortfarande på den främmande -studenten, — ska hon till straff och varning få -stanna över en tid hos Anders Svens. Kanske -kosthållet kan späka —</p> - -<p>— Stackars min Nanna, suckade modern, -men sänkte undergivet sitt fina huvud.</p> - -<p>Hon var lugnad och anade ingenting.</p> - -<p>Kyrkoherden svängde runt på klacken.</p> - -<p>— Och nu, brummade han så barskt han -förmådde, — nu gesvint — en god middag — -vi äro allesamman hungriga som vargar!</p> - -<p>Vilhelm instämde med överdriven iver i -den första nödlögn, han funnit ursäktlig. Han -hade länge nog blickat in i en gammal mans -ögon med deras mödosamt behärskade plåga.</p> - -<hr class="chap" /> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_159" id="Page_159">[159]</a></span></p> - -<h2 id="X">X.</h2> - -<p>Vid brynet av herregårdsskogen stego studenterna -ur skjutsen, medan Marie-Louise fortsatte -fram till Toftarps kyrka. Marie-Louise -hade farit med för att höra efter hos Anders -Svens och i värsta fall bringa bud från herrarna -med hem.</p> - -<p>Efter kort sökande upptäckte Gustav spåret -efter bottforerna, som satt djupa märken i skarsnön. -Det hade sig i början ej häller svårt -att följa detta spår, som ensamt plöjt sig genom -djupa skogen, korsat endast av har- eller rådjursspår.</p> - -<p>Men om en stund mörknade luften så betydligt, -att det blev nödvändigt att söka sig ut -till banad väg. Späjarna togo nattlogi hos Anders -Svens, medan Marie-Louise återvände till -prästgården.</p> - -<p>Marie-Louise hade hos Anders Svens mött -idel förvånade och nekande svar. Var det också -likt något: löpa bort från själva prästegåren -för att söka tillflykt i en vanlig bondfyrkant?</p> - -<p>Natten kom med blidväder och starkt tö,<span class="pagenum"><a name="Page_160" id="Page_160">[160]</a></span> -vilket fortsatte på morgonen. Studenterna voro -tidigt på fötter och avböjde alla välmenande -kvarbjudningar, som kunde vålla uppskov.</p> - -<p>Vädret var disigt och väglaget slask. På -skogsvägen rådde skymning, och det var med -tvekan spårletarna bröto sig in i det ännu skummare -mörkret mällan snåren.</p> - -<p>Ute på vägen hade de mötande slädarnas -medar redan skurit igenom och kring hästspillningen -frättes bara, svarta fläckar. Inne i skogen -höll sig snön envisare, fast den även där -begynte täras.</p> - -<p>Värre blev det, när solen stack igenom -dimman. I stället för dunklet kom nu den lika -farlige fienden töet. Det blev en av de skånska -vinterdagar, som likna vår, och vilkas hetta -smälter drivor på några timmar.</p> - -<p>Talgoxarnas kvitter under grankvistarna -började blandas med det klangfulla droppet av -vatten, som snart gjort skaren pipig som svamp -eller pimsten och bräcklig för minsta vidröring.</p> - -<p>Gamla spår töade bort, isynnerhet på -öppna ställen och över gråstensbotten. I stället -skapade solen en mängd nya, och det var ofta -ingen lätt sak att skilja en fördjupning efter -mänsklig fotbeklädnad från en efter tättrampande -djurfötter eller från en urgröpning genom -solens invärkan.</p> - -<p>De tre studenterna gingo nedlutade som -botanister, men väderleksomslaget fördröjde<span class="pagenum"><a name="Page_161" id="Page_161">[161]</a></span> -allt spanande: långa stycken släppte spåret alldeles -mark.</p> - -<p>De nådde en gångstig, där det tycktes ha -blandat sig med flera andra. Det var lätt att -förstå, varför flickan — om det nu värkligen -var Nannas vandring de följt — vikit in på stigen. -I början hade hennes folkskygghet fördjupat -henne i stiglösa skogen. Men då snöpromenaden -börjat trötta henne, hade stigen inbjudit till -bekvämare framkomst.</p> - -<p>Detta var i dag dubbelt fatalt. Ty på stigen -var snön så gott som alldeles borta. Det blev -till att följa den förra utan att bekymra sig om -fotavtrycken, följa den, så länge inga sådana -visade sig på sidorna om den; — Gustav kände -för rästen nu igen sig: detta var gångstigen, -som ledde till Rönnåsen, torpet de talat om -på ottefärden.</p> - -<p>Snart sågo de också den blåa röken ur den -lilla sneda skorstenen, och mällan grenarna -skymtade den vänliga, mörkröda stugan.</p> - -<p>Men innan de hunnit närmare, gjordes de -uppmärksamma på ett spår, som åt vänster -nästan vinkelrätt tog av ner mot en sänka. -De tvistade om meningen med denna utvikning -— sänkan var i dag fylld med vatten; -en liten rännil tycktes flyta fram därnere: skulle -skare eller isskorpa ännu i går ha slagit brygga -över den?</p> - -<p>För visshetens skull beslöto de först höra<span class="pagenum"><a name="Page_162" id="Page_162">[162]</a></span> -sig för i torpet. Stugan låg så fryntlig med -stia och täppa på en avrödd plats i skogen.</p> - -<p>Moran kom själv och öppnade — en gammal -gumma i hornbrillor, som skymtat i fönstret -innanför blomkrukorna. Hon lyste upp, då -hon kände igen prästherrarna.</p> - -<p>— Om prästatösen vaed här, upprepade -gumman, i det hon enträget, men förgäves bad -dem stiga på. — Jo, ded va en sag, ded. Nanna -kallas hon visst, hör jag, och hon kom hid i -går och velle köba mälk och brö. Ih nä bevares, -sa ja. Ente ska en köba ded en kan -fåu oköbanes. Och körkeharrens doter måtte -väl va go för en bid brö och sul mä, om ded -ska va rejält. Så jag bö na ing, för hon va -hondans sölten, men så velle hon äntelien betala -för si och kom stickanes me’en gullpäng, -di kallar — ja, jag har då allri sitt sån för. -Men ded kan väl harrarna tänkja — vorre ded -likt nåed ded — åu prästens, vår egen prästadoter -— ork<a name="FNanchor_8" id="FNanchor_8"></a><a href="#Footnote_8" class="fnanchor">[8]</a> nej! Var hon to väjen? Ih nä -gonn jag ded ved! Ih, är hon ente hömma te -körkeharrens? Nä du min goe tid, had ä’ nu -ditta för nåed? Sicke nåed snack! Ih vorless -har nu ded kommed si? Hade ja barra hatt -min doterdoter hömma, så skulle hon äntelien -fått visa harrarna i skauen — säl är jag holians -stelbenter — och Marna kommer ente tebages -frå Onslunna för i maren, och Kristensa är på -harregåren och ska sälja värken, och —</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_163" id="Page_163">[163]</a></span></p> - -<p>Gumman var omöjlig att tysta. Hon följde -dem ett stycke till vägs i skogen, men det funna -sidospåret ville ej häller mor Dortha tro på.</p> - -<p>— Tösen — Nanna velle kanse toa<a name="FNanchor_9" id="FNanchor_9"></a><a href="#Footnote_9" class="fnanchor">[9]</a> sej, -sade hon, — hon så holians nytoader ud.</p> - -<p>Och mor Dortha log, ej olikt en sprucken -bjällra, och visade sina glesa tandstumpar, när -de skildes från henne. De kunde höra henne -ropa sina råd och förmaningar, långt sedan hon -försvunnit bakom det våta kvistnätet.</p> - -<p>Det blev att leta på egen hand och utan -ledning av fotspår. Snömattan, även i djupa -skogen, liknade nu en utsliten trasa med en -oändlighet små och stora hål. Kring varje träd, -stubbe, sten, backe hade snön smält. Vattnet -porlade och silade i rännilar och strimmor. -Stenarna lyste i solen som polerat stål, och -utför varje svart kvist och brun knopp dallrade -flinka, bristande pärlor. Det var en musik som -av millioner sparvar, ett dropp-dropp, ett kvitt-kvitt -som en förvårsdag i mars. Det var intet -väder för annandag jul.</p> - -<p>Späjarna rastade på ett stort rullstensblock -ej långt från skogsbrynet. De höllo därifrån -utkik till kyrkvägen och kunde lita på att ej -tappa bort väderstrecken. Faster Jeanette hade -rundligt sörjt för matsäck. Hos Anders Svens -hade de fått stövlarna smorda med talg, men -i alla fall redan hunnit få strumporna blötta.<span class="pagenum"><a name="Page_164" id="Page_164">[164]</a></span> -Gustav, vars hälsa var ömtålig, hade börjat -hosta.</p> - -<p>Stämningen på stenblocket var tryckt.</p> - -<p>— Vad skall stackars mamma säga, undrade -Gustav med en sorgsen skakning på det -fina huvudet.</p> - -<p>— Nanna står i Guds beskydd, svarade -Daniel allvarligt, — hans djupa bas och långlagda -ansikte passade väl med de religiösa -orden.</p> - -<p>— Men om vi nu inte finna henne, klagade -brodern, — eller om vi finna henne sjuk, halvdöd?</p> - -<p>Daniel stirrade tankfull mot vägen, medan -han med god matlust fortfor att mumsa.</p> - -<p>— Nanna följde säkerligen någon plan, tröstade -han, — hon tog ju pängar med sig. Hon -har läst mycket för sina år och inte orkat smälta, -vad hon läst. Ho vet, om hon inte tänkt härma -Robinson Crusoe? Vad menar du, Vilhelm?</p> - -<p>— Jag tror som du, svarade kamraten, — -men jag tror också, att Robinson behövde sin -ö och sin ensamhet.</p> - -<p>— Alltid filosof?</p> - -<p>Daniel drog på mun, så att ett par långa, -torra veck djupnade längs vardera gipan.</p> - -<p>— Ett barn, som snart inte längre skall -vara barn, är ingen så enkel och lätthanterlig -varelse, som vi stora inbilla oss, menade Vilhelm -en smula retligt.</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_165" id="Page_165">[165]</a></span></p> - -<p>Bröderna betraktade honom stumma. Sedan -ett par dagar kände de inte rätt igen kamraten.</p> - -<p>— Hm, undrade Daniel och sökte få bukt -med sina mungipor. Maten hade återskänkt -honom tillförsikt och lynne.</p> - -<p>— Vi ha för nyss varit barn, fortsatte Vilhelm -i en ton, som om han förebrått sig någonting, -— därför förstå vi inte barn. Och att vara -enda barnet i ett hus, fullt av vuxna, det är -en tortyr.</p> - -<p>Nu fattade Gustav eld. Det hade han lätt -för, och däri bråddes han på pappa.</p> - -<p>— Du menar, att det är vi, vi i prästgården, -som tvungit Nanna att rymma?</p> - -<p>— I går, inföll Daniel buttert, — ansåg han, -att det var vi, som tvungit honom att blamera -sig med sina åsikter i religionen.</p> - -<p>Gustav skrattade gällt, och Daniel instämde -lågmäldare, liksom tvekande.</p> - -<p>— Du är allt en lustig kurre, du, Vilhelm, -förmodade Gustav mällan tvänne hostningar, — -men utan stort jugement, tycks det. Vem anade -i gymnasiet, att du så snart skulle börja reformera -världen?</p> - -<p>Vilhelm svarade ej. Han syntes en smula -blekare, men annars lugn.</p> - -<p>— Och rättnu, fortfor Gustav stridslystet, -medan han ryste till i vinterfukten, — rättnu -kommer det väl att heta, att det är vi, som<span class="pagenum"><a name="Page_166" id="Page_166">[166]</a></span> -fördärvat julferien för dig? Vi, som enleverat -herr stadsbon ut på sådana här slaskiga skogsexkursioner?</p> - -<p>Vilhelm ryckte på axlarna.</p> - -<p>— Jag tycker, vi borde handla i stället för -att gräla, sade han en smula kallt.</p> - -<p>Gustav ville svarat skarpt, men Daniel, -som redan börjat frukta följderna av den inledda -trätan, häjdade honom.</p> - -<p>— Tyst, varnade han, — jag hör vagnshjul! -Tänk, om det vore sigenarna?</p> - -<p>Gustav lyddes ett ögonblick.</p> - -<p>— Det hörs, att du glömt bort landet för -stan, förebrådde han, — kan du inte skilja rasslet -av en fjäderlös skralta från mullret av herrskapshjul? -Hallå, där ha vi dem!</p> - -<p>De tre studenterna stirrade, åter eniga, -om ej försonade, alla i samma riktning. Genom -skogsöppningen, som bildat sig kring en låg -rullstensås, skönjdes vägen och stänket kring -de första paren hovar. Nu plaskade och frustade -ett par välfödda vagnshästar förbi, tätt -följda av ännu ett par, efter vilka rullade en -gammaldags, vapenprydd droska. Betsel och -seltyg hade silverbeslag. På vagnskorgen -kunde i avstånd stänket från ävjan knappt -skiljas från glittret av silverspikarna. Och på -bocken sutto kusk och betjänt i livré med silvergaloner.</p> - -<p>Hela synen med dess skimmer, brus och<span class="pagenum"><a name="Page_167" id="Page_167">[167]</a></span> -frustande varade en minut. Så försvann den -bakom skogens svarta och silvrade sidokuliss, -och bullret händog i det oförtrutna kullret och -kvittret av vatten.</p> - -<p>— Där åkte katolska grevinnan, sade -Daniel med en egendomlig tonvikt på katolska.</p> - -<p>— A votre garde, rådde Gustav med en -sidoblick, — Vilhelm kunde stöta sig på din -bristande tolerans.</p> - -<p>— Ja, muttrade Daniel med ett plötsligt -skärande tonfall, — fritänkarna ha skäl att fördra -eller till och med föredra katolicismen: där -ha de religionens karikatyr, dess mani, och -vilken bättre bundsförvant kunna nihilisterna -begära?</p> - -<p>Där var i Daniels yttrande ett satiriskt -patos, som lovade en blivande ypperlig -apologet.</p> - -<p>Gustavs löje slutade i ett häftigt hostanfall.</p> - -<p>— Om vi nu skulle övergå från katolicismen -alla tre, smålog Vilhelm och hoppade -ner på marken. De andra följde, men samtalet -och även sämjan hade fått sin knäck.</p> - -<p>De tågade tysta skogsvägen fram till kyrkan; -därefter, förbi den tegeltäckta kyrkvallen -och de sista småhusen i byn, vidare utåt landsvägen, -tills de efter en halvtimme stannade -utanför gästgivargården.</p> - -<p>— Här höra vi efter, sade Daniel, — du behöver -dessutom någonting för din hosta, Gustav!</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_168" id="Page_168">[168]</a></span></p> - -<p>Krogrummet var tomt och öde. Krögaren -låg i ugnsbänken och läste en halvmånadsgammal -tidning. Han blev glad att få någon -att förpläga och utspörja om nyheter.</p> - -<p>— God dagen, välkomnade den rödpussige -värden, i det han sträckte tröjärmarna -i vädret och gäspade. Han syntes lika -trygg, som om de inträdda varit just de han -väntat. — Jaså, harrarna är ute och går på -våra vägar? Hur kan det stå till i prästagåren? -Hur mår prosten? Och prostinnan? Och -gamla änkeprostinnan? Och mamsell Mina —?</p> - -<p>Gästgivaren namngav gårdens samtliga invånare -och räknade sig synbarligen särskilt till -godo att ha upphöjt kyrkoherdens rang med -en grad.</p> - -<p>— Jag kan väl tro, att harrarna behöver -nånting i detta bösa vädret? Ja, se, bara en -kommer på krogen, så sätter det min sju till att -rägna! Se bara!</p> - -<p>Studenterna fingo var sin romtoddy och -blevo sittande i hopp, att rägnbyn skulle gå -över. Annandag jul liknade mer och mer en -vårdag eller försenad höstdag.</p> - -<p>— Och kandidaterna, som blivit studenter -till julen — jag hörde det av Anders Svens -ryktare i hin dan. Nä gonn, i dag var det. -Minnet slår mig på felet iblann. Studenter, ja, -ja men — det tar vi en skål på!</p> - -<p>Gästgivaren hade av idel välvilja blandat<span class="pagenum"><a name="Page_169" id="Page_169">[169]</a></span> -sig själv en ännu rödare toddy än de andras. -Men om mamsell Nannas vägar och vandringar -kunde han ej lämna besked.</p> - -<p>— En kommer så nödigt<a name="FNanchor_10" id="FNanchor_10"></a><a href="#Footnote_10" class="fnanchor">[10]</a> över tröskeln nu -för tiden, förklarade han och vaggade ovant -omkring på sina trinda ben. — Och nån guldpäng, -nej! Nej, min sju — här kan studentkandidaterna -själva se min kassa!</p> - -<p>Därmed tömde han en bastant segelgarnspung -mitt på bordet. Där lågo nu alla slags -koppar- och silvermynt, riksdalrar och skillingar -alltifrån Karl XIV:s första år och till -innevarande sextiotal, men intet guldmynt.</p> - -<p>— Ih guld har di väl bara i Amerika? Det -var så sant, här står nånting nytt i avisen. Ja, -ja, inte så splinter! Men ändån! Klockarens -Eusjén kommer hem, står här, och han har -fått bå medalj och pensjon av regeringen i Vashington. -Då är väl mamsellen glad?</p> - -<p>— Vad säger Truedsson, förvånades Gustav. -— Den nyheten vet ingen om i hela prästgården. -Och klockaren har ingenting nämnt!</p> - -<p>— Se här själva i Snäll-Posten! Klockaren -— ih, den pingson<a name="FNanchor_11" id="FNanchor_11"></a><a href="#Footnote_11" class="fnanchor">[11]</a>, den går där och muckar -för sig säl och säger aldrig ett knyst. Det tar -vi en skål på!</p> - -<p>Studenterna togo sig både en och två -skålar. Gustav kände sig så upplivad av spriten -och nyheten, att han efter en halvtimma glömt -bort deras ärende. Vilhelm och även Daniel<span class="pagenum"><a name="Page_170" id="Page_170">[170]</a></span> -påminte gång på gång om, att vädret höll på -att klarna. Dagen var kort, det gällde att begagna -den innan mörke.</p> - -<p>— Ih, lilla mamsellen kommer nock tillrätta, -tröstade krögaren, — hon har vatt ute och -julat lite hos bekantingar. Kanse hon nu rätt -till pass sitter hemma och mojar sig. Det tar -vi en skål på!</p> - -<p>— Skål, klingade Gustav förtjust, — -Truedsson är en förståndig karl. Vill ni som -jag, gossar, så far vi hem i kväll med Anders -Svens’ hästar?</p> - -<p>Daniel brummade någonting för sig själv -och syntes ovillig, gjorde till och med ansatser -att bryta upp.</p> - -<p>Men brodern fick ånyo ett av sina hostanfall, -varför en ny toddy lagades.</p> - -<p>— Det är min sju tids nock att ta skjussen -i morn bitti, tyckte gästgivaren fryntligt, — för -rästen så har jag hästar jag med. Skål, det tar -vi en skål på!</p> - -<p>Vilhelm reste sig.</p> - -<p>— Det är solsken, sade han, — jag går väl ut -och ser mig om ett slag — om inte ni andra -har lust!</p> - -<p>— Haha, skrattade Gustav, — det kan du -förnöja dig med. Mycket plaisir i skogsplasket, -medan Nanna sitter hemma i prästgården och -skrattar åt oss!</p> - -<p>— Haha, gnäggade Truedsson, — det tar -vi en skål på!</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_171" id="Page_171">[171]</a></span></p> - -<p>Vilhelm gick mot dörren. Daniel gjorde -min av att vilja följa honom, men satte sig igen.</p> - -<p>— Jag måste väl ta vara på min bror, undskyllde -han sig.</p> - -<p>Vilhelm kom ensam ut på trappan. Med -spriten i hjärnan kände han sig på en gång -olustig och förhoppningsfull. Det låg någonting -i, vad gästgivaren förmodat, och leta efter -Nanna var, när allt kom omkring, föga mening -med. När pängarna tagit slut, vände hon väl -näsan hemåt.</p> - -<p>Men krogsittandet var lika meningslöst. -Det ständiga pimplandet i hans samtid pinade -Vilhelm. Redan på gymnasistbänken började -det för att naturligtvis öka på vid akademien. -I lärda och vittra kretsar söps det lika friskt -som hos de ständigt halvfulla bönderna. Gulleröds -prästgård var som en ö i översvämningen, -men även där söps det, endast att det söps -måttligare. Det stod ett ständigt ångande spritmoln -över allt Sverges land.</p> - -<p>Vandringen gjorde Vilhelm gott. Allt som -spriten fördunstade, återkom handlingskraften -och försvann sorglösheten. Lilla Nanna var -ingen vanlig liten flicka, det hade han genast -sett på henne, ja, redan den gången i sakristian. -Hon liksom hela hennes familj hade ett spelande -temperament, var mäktig både det onda -och det goda. Hade hon råkat på avvägar, vore -det fåfängt att vänta henne tillbaka med detsamma.<span class="pagenum"><a name="Page_172" id="Page_172">[172]</a></span> -Hade hon rymt i bävan eller vredesmod, -vände hon ej så snart stegen till underkastelse -eller aga.</p> - -<p>Han kom att tänka på ett rådjur, de skrämt -upp i förmiddags — det hade haft hennes oroliga, -känsliga, oberäkneliga ögon. Det hade -sett på honom — ja, så att det gjorde ont i -hjärtat. Det var väl därför han blossat upp -och blivit retlig mot kamraterna.</p> - -<p>Såg det inte rentav ut, som om Nanna -fattat en särskild tillgivenhet för just honom, -främlingen? Bestämt hade han anat det först -på julaftonen, på kvällen, under förhöret. Han -hade förstått det, när han sett på henne — så -där strängt och kallt, som han alltsedan ångrat, -att han gjort. Då var det, som om någonting -brustit sönder innanför de mjuka rådjursögonen.</p> - -<p>Vilhelm hade så småningom ökat takten. -Han befann sig i stark marsj, då landsvägen -på nytt försvann i skog. Liksom av instinkt -vek han av på en vattensjuk stig, som sakta -höjde sig mot torrare mark.</p> - -<p>Våta grenar slogo honom i ansiktet eller -piskade honom om benen. Granruskorna drösslade -ett helt rägn ner över honom: ibland tillrade -det en iskall droppe neråt ryggraden. Det -skvätte i skodonen för vart steg, strumpsulorna -kändes lungvåta. Men hans kläders tillstånd -bekymrade honom ej längre. Han vandrade i -en feber, som kunde han i varje ögonblick vänta -sig få se den sökta eller ett spår av henne.</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_173" id="Page_173">[173]</a></span></p> - -<p>Stilla! Värkligen! Var <em class="gesperrt">där</em> inte ett avtryck -som av en kort, men bred skosula — en -bottfor? Och där, vad nu — en bandstump — -visst ett strumpeband! Tänk, om hon nyss befunnit -sig i närheten? Hm, bandet färgade -ifrån sig, hade visst länge legat i vatten.</p> - -<p>Han gav sig till att ropa hennes namn, -först sakta, så högre — till sist skrek han av -sina lungors hela kraft. Men ingenting svarade -honom — om ej en viskning, som väl var ett -eko eller pulsen i hans öra eller —?</p> - -<p>Han stoppade bandstumpen på sig, medan -han ivrigt letade på marken för att finna ut, vart -spåret ledde.</p> - -<p>Men vilken riktning han slog in på, tycktes -det lika förgäves. Allt var utplånat av snö och -vatten, rägn och tö. Och enda vittnet — om -det nu var något vittne om den saknade — -var ett enstaka, djuptryckt fotmärke och ett -vattendränkt och urfällt litet strumpeband.</p> - -<p>Skymningen föll redan. Solen hade gått i -nya moln.</p> - -<p>När han hunnit tillbaka till gästgivargården, -var det nermörkt. Vid det han gick förbi på -väg mot Anders Svens, tyckte han sig höra -röster innanför det upplysta krogfönstret. En -stämma — det var en sluddrig och ungdomlig -tenor, tycktes det — skrek över de andra:</p> - -<p>— Det tar vi en skål på!</p> - -<hr class="chap" /> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_174" id="Page_174">[174]</a></span></p> - -<h2 id="XI">XI.</h2> - -<p>Mamsell Mina hade hoppats att kunna dölja -olyckan för pappa. Hon hade tagit tysthetslöfte -av faster. Och faster hade först stirrat -på henne med sina svarta, utstående, humoristiska -glober, men sedan utan vidare moralkakor -givit löftet. Redan tredjedag jul skulle -Ola huggedräng få gripa sig an med tapetseringen -— det fanns ännu en del skarvar på -skräpvinden.</p> - -<p>Nannas rymning blev åtminstone till någon -nytta: pappa var inte i lynne att besöka gula -salen. Mamma gick det, som vanligt, lätt att -föra bakom ljuset. Och lyckligtvis voro nu -också bröderna borta, så att det ännu inte hunnit -bli prat om pastor Olanders tokiga påhitt.</p> - -<p>Marie-Louise, som under tysthetslöfte fått -veta allt, fann pastorns enfald makalös. Att -inte ha vett att gå, sedan man gjort sin skyldighet, -bevisade ett klent ingenium. Marie-Louise -syntes mera förbittrad på pastorn, än hon ville -låtsa om. Mina betraktade henne förlägen —<span class="pagenum"><a name="Page_175" id="Page_175">[175]</a></span> -hon hade ej trott sin kloka syster om att vara -så långsint.</p> - -<p>Trots allt dyrkade Mina pastorn. Vad som -kunnat hända, om han ej kommit till hjälp, -fasade hon för att tänka. Och till och med -hans kvarblivande och hans nödlögn hade gjort -gagn: det hade givit uppskov med upptäckten.</p> - -<p>Upptäckten skedde i alla fall och helt händelsevis. -När kyrkoherden skulle till kyrkes -annandagen och Mina ej genast stod tillhands -med halsduken, marsjerade han i sin retlighet -själv in och hämtade henne.</p> - -<p>— Har också du rymt din kos, sjåpagås, -frågade han, men gjorde förbluffad och förstummad -halt innanför tröskeln.</p> - -<p>Mina, som erinrat sig sin försummelse och -för halsduken glömde allt annat, ville skynda -fram till sitt söndagsgöra — en blick från pappa -häjdade och förstenade henne. Den ena förseelsen -hade bragt den andra i dagen. Pappa -hade sett och förstått alltsammans.</p> - -<p>— Förlåt mig, pappa, bad hon och knäppte -händerna som till bordsbön, — förlåt mig, jag -är så ledsen —</p> - -<p>— Det gläder mig, sade kyrkoherden och -suckade, — jag är också ledsen, men jag ser -inte, att det förbättrar mina döttrars hörsamhet -mot sin far?</p> - -<p>— Ack, pappa, stammade mamsellen, —<span class="pagenum"><a name="Page_176" id="Page_176">[176]</a></span> -jag skulle, snopp — ett drag, snopp, snopp — -några brev —</p> - -<p>— Ja, gäckades prästfar, som började se -hennes förvirring från dess komiska sida, — -det behövs ofta bara ett drag och några brev -för att både en prästgård och ett mamsellhjärta -ska stå i ljusan låga. Det var alltså du, syndakors! -Stackars Olander råkade illa ut, tog det -i onödan på sig. Eller — vad har du för smussel -med Olander? Var det från honom draget kom, -kanske, sjåpagås, svara!</p> - -<p>— Bevare mig, pappa, slog mamsellen förfärad -ifrån sig med bägge händerna, — jag tror, -det var Nanna, som —</p> - -<p>— Nanna, vet du något extra om Nanna? -Var det hon, eller var det du, som tände på? -Ut med språket, eller för sjutton hakar —!</p> - -<p>Gubben stampade i golvet.</p> - -<p>— Bevare mig, pappa, draget kom, snopp, -snopp, och pastorn kom, snopp, och —</p> - -<p>Det gick runt i huvudet på gamla mamsellen. -Pappa måste le mitt i förargelsen.</p> - -<p>— Hade jag inte döpt dig till sjåpagås -förut, sade han barskt, — skulle jag göra det -nu! Akta dig bara att vålla Eugène svartsjuka, -när vi nu ha honom här om ett par dar —!</p> - -<p>Om kyrkoherden velat straffa brandstifterskan, -kunde han inte gjort det eftertryckligare -än med de sista par orden. De värkade inte -genast, Mina tog dem för ett skämt. Men medan<span class="pagenum"><a name="Page_177" id="Page_177">[177]</a></span> -hon hjälpte sin far med halsduk och krage, -plockade hon så småningom sanningen ur -honom — hela den så kallade överraskning, han -tillämnat henne, och som han ej velat ut med, -strax han fått brevet, på julaftonsmorgonen.</p> - -<p>Först när gubben moraliserat ut och kommit -i väg, träffade henne nyheten med samlad -kraft. Mina sjönk ner på en stol, och just för -det hon inte grät eller kunde gråta, kände hon -det desto starkare. Hennes stämning blev inte -lättare, därför att hon fann sig otacksam och -oresonlig.</p> - -<p>Breven från Eugène hade ju varit hennes -näring och livsinnehåll i tio långa år. De flästa -härrörde från första året; sedan hade de duggat -glesare och glesare, tills det varit fullständig -torka i fem års tid.</p> - -<p>De fem åren hade gjort mamsell Mina -gammal. När Eugène reste, hade hon varit -mer än ung: hon hade varit vacker, sett bäst -ut av alla döttrarna, ja, av flickorna i sju kyrksocknar, -erkände klockaren, hennes presumtive -svärfar. Det ville också något till att knipa ett -sådant hjärta som Eugènes, den rustibussen, -och få honom att bortse från ett lyte.</p> - -<p>Men Minas fägring hade varit hennes ungdom, -hennes klara och rena färger: den friska -hyn, den djupa glansen på ögon och hår och -det skygga och rörande, som kanske just lytet -skänkte hennes uttryck och sätt att vara. Mina<span class="pagenum"><a name="Page_178" id="Page_178">[178]</a></span> -hade åldrats tidigt, tidigare än de flästa. Nu -var ungdomen förbi — sedan fem år förbi — -och behaget som borttrollat. Hon såg ibland -tio år äldre ut, än hon var. Mina fann sig på -överblivna kartan och upphörde snart att sörja -över det. Hennes sorg hade för övrigt aldrig -varit stormande — redan första året efter Eugènes -avresa eller flykt liknade den mera vemod -eller saknad. Den fyllde ögonen med -tårar, men hjärtat med ljuvhet. Den fann tröst -i breven och i poesien och mammas musik.</p> - -<p>Andra sörjde så mycket mera. Pappa -hade för Eugènes skull blivit ovän med sin -klockare, som sedan aldrig kom och aldrig eller -sällan nämndes i prästgården. Ja, pappas gnat -på henne själv berodde djupast på hans besvikenhet. -Han brusade en gång öppet ut med sin -mening. Hon hade bort hålla efter sin fästman, -leda, varna, reformera honom, den galenpannan -— han samman med Josef, det var just maken -till broka — måhända hade en resa, som liknat -en rymning, då kunnat undvikas.</p> - -<p>Vad skulle hon svara — så alldeles utan -gadd och maktbegär, så stilla och tålig, som -hon alltid varit? Och hur skulle hon kunnat -reformera — så onyttig, så skröplig och senfärdig -hon visste sig och varje dag fick höra, -att hon var?</p> - -<p>Någon stark lyckolängtan hade hon aldrig -burits eller lidit av. Lytet, som hon ådragit<span class="pagenum"><a name="Page_179" id="Page_179">[179]</a></span> -sig under lek i barndomen — någon lekkamrat -hade råkat knuffa henne omkull — hade liksom -tappat ur henne den friska livslust, som jäste -i bröderna. Kanske också hon ensam ärvt sin -mammas blida, stillsamma lynne. Mina hade -alltid gått omkring som åskådarinna utan att -just ha känt det eller saknat andras starkare -begär. Och så länge hon var ung, såg det ut, -som om just hennes stillsamhet, hennes fina, -vemodiga leende, hennes förmåga att lyssna -och spegla drog de rörligaste nära henne.</p> - -<p>Fem år! Under de åren hade hon tänkt -på Eugène som på en död, saknat honom på -ett tåligt, ljuvligt sätt, som ingenting åstundade, -minst den dödes uppståndelse i detta livet. -Hans brev voro en roman, där hon såg speglat -ett livsöde, som liksom av en händelse var -hennes eget.</p> - -<p>Det var en vacker, stillsam, blid roman -med blekta, främmande blommor prässade mällan -bladen och drömlika ansikten skymtande, -men aldrig fullt och jordiskt tydliga. Det hela -liknade ett poem av Böttiger eller Malmström, -ett minneskväde med sirliga vändningar och -mällan raderna en smärta, som ej upprörde, -blott vederkvickte efter dagens gråa enahanda. -Det var som mammas musik, som en romans -»i rosens doft och näktergalens gömma» och -utan närmare värklighet.</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_180" id="Page_180">[180]</a></span></p> - -<p>Och nu steg det plötsligt en levande person -ut ur romansen eller romanen. Ett porträtt, -som hon betraktat, kanske också kysst, nästan -varje natt under alla dessa åren, visade sig -med ens vara en värklig människa, en karl — -som hennes jungfrulighet alltså hyst i sin kammare -och vid sitt hjärta!</p> - -<p>Mamsell Mina kände sig mer skamsen och -förskräckt än glad. Bittert begråta människorna -förlusten av sina kära, men se dem återvända -ur graven i deras nya, antagliga gestalt skulle -de ej vilja. För Mina var Eugène nu endast -en gengångare, en vålnad. Men hon tänkte -inte så mycket på fästmannens möjliga förvandlingar -som på hennes egna, så påtagliga. Den -Mina, som — sjutton år gammal — tog avsked -av henne på daguerreotypin, och den Mina, -hon hälsade i spegeln, voro varandra alltför -olika för att antagas för samma person. Den -ena hade Eugène fästat sig till sitt hjärtas mö; -den andra skulle han väl knappast vilja se åt.</p> - -<p>Vad kunde han nu ha att säga henne, vad -hon honom, sedan allt det vackraste redan blivit -sagt? Varför nöjde han sig inte som hon med -det minne, som åren gjort så vackert? Vad ville -han henne? Inte kunde de fundera på att -gifta sig, sedan de inte längre voro unga?</p> - -<p>Gifta sig — det kröp i huden vid blotta -tanken! En känsla av skam, förnedring, förlöjligande -grep henne. Inte nog att bära andras<span class="pagenum"><a name="Page_181" id="Page_181">[181]</a></span> -gyckel med detta sena menage, hur skulle hon -te sig inför honom, inför sig själv — med sina -vissnade behag, sina gammalungmövanor, sin -stela höft, sin onyttighet och senfärdighet?</p> - -<p>Bara det att inte längre få stöka i de gamla -breven nattetid — ty hur skulle hon sedan kunna -och vilja röra dem? Bara att se dem förlora -doft och glans — ty hjältens uppståndelse var -som ett onödigt tilläggskapitel till en färdig -roman, som en banal fortsättning på en romans, -vars skönhet just berodde på aningen, oändlighetsdallringen. -Ja, <em class="gesperrt">bara</em> att förlora, att profanera -detta, som varit hennes minne och hennes -hälgedom: var inte detta hennes livs första -värkliga olycka? Vad skulle det sedan bli av -henne?</p> - -<p>Skulle hon kanske hädanefter leva för hans -tapperhetsmedalj?</p> - -<p>Mamsell Mina grubblade, med händerna -i skötet; hon visste ej, om i timmar eller minuter, -men hon visste, att hon varken på timmar -eller dagar skulle finna en utväg ur sitt -grubbel.</p> - -<p>Det var också så sövande tyst i huset denna -förmiddag. Mamma sov, faster hölls i köket -och pappa i kyrkan. Studenterna strövade långt -borta i Herrevalls skogar, och Josef, plågoanden, -var ute på en slädtur, gud vet vart — det var -god tid till söndagsbetraktelser.</p> - -<p>Då förekom det Mina helt plötsligt, att<span class="pagenum"><a name="Page_182" id="Page_182">[182]</a></span> -det vaknat liv inne i blå rummet. Ej stojande -eller ens glammande och pratsamt liv. Men -allt hördes så tydligt genom den tunna, sprickiga -dörren — det var ett samspråk med låga -och långa viskningar, korta små fnitter och — -bevares — det föreföll, som om någon också -kysstes därinne.</p> - -<p>Mamsell Minas första ingivelse var att -rycka upp dörren och överraska de syndiga på -bar gärning. Så mild och överseende hon eljest -var — överseende till och med mot Bollas snatteri -— med anständigheten i prästgården var -hon sträng. Hon fördrog ingen kurtis i sin -omgivning, och så långt respekten sträckte sig, -hindrade hon allt kyssande, som ej ett äktenskap -eller en förlovning gjort giltigt.</p> - -<p>Men för närvarande fanns det i hela prästgården -ej ett enda förlovat par.</p> - -<p>Mina ryckte emällertid ej upp dörren. Hon -blev sittande, där hon satt, med händerna -knäppta i knät, överkroppen något framåtlutad, -huvudet en smula på sned, och lyssnade — -lyssnade spänt.</p> - -<p>Hon hade känt igen Josefs röst, den vettvillingen -— som så föga gjorde skäl för sitt -namn. Och hon anade också, vem den andra -var.</p> - -<p>Det var alltså henne slädfärden gällt, vackra -Elna på Änggården, den galna flickan, vars fägring -gjort själva fadern yr i huvudet, så att<span class="pagenum"><a name="Page_183" id="Page_183">[183]</a></span> -han — en enkel hemmansbonde — givit dottern -pensionsuppfostran i Schweiz och en utstyrsel -vida över hans tillgångar, tills han nu satt i -inteckningar över öronen.</p> - -<p>Det hade i flera år varit bra mällan dem -båda, Josef och Elna — båda papporna hade, -den ene med längtan, den andre med oro, väntat, -att det skulle smälla en dag. För den fåfänge -bonden var den vackre volontären ett -ståtligt parti, för pappa kyrkoherden Elna en -mesallians och därtill ännu en felslagen förhoppning -till alla de andra.</p> - -<p>Märkligt nog, besinnade mamsell Mina i -det ögonblicket intet av allt detta. Hon gjorde -ej ett tecken för att ingripa vare sig till sedlighetens -eller ekonomiens fromma. Hon misstänkte -med fog, att Josefs avsikter kanske ej -ens voro ärliga. Men hon visste, att Josef, -långt ifrån att ta reson, tvärtom kanske skulle -bli brutal. Och ångesten för plågoanden — -Minas plågoande sedan barndomen — var -kanske huvudgrunden till hennes ovärksamhet.</p> - -<p>Hon kunde emällertid ha tillkallat faster -Jeanette eller mamma, och hon gjorde intetdera.</p> - -<p>Som hon satt och lyddes till kuttret därinne, -hörde darrningen i rösterna, när ett halvhögt -ord av misstag slapp över de försiktiga -läpparna, hörde de heta, ofrivilliga flåsningarna, -det svaga ljudet av kyssar, prasslet av kramningar, -knarret i möbler och tiljor, sympatiknäpparna<span class="pagenum"><a name="Page_184" id="Page_184">[184]</a></span> -i de gamla väggarna — då var -det, som om en helt annan känsla än den sedliga -harmen fått makten med de blida, vissnade -dragen.</p> - -<p>Munnens avspända båge slappnade än mer, -giporna sjönko darrande neråt, varje fåra och -rynka i det halvgamla ansiktet fick skärpa och -djup. Ansiktet blev till ett dokument, vari ett -ungdomslivs försakelsehistoria stod skriven. -Ett liv, som måhända först i detta ögonblick -blev sig medvetet. En försakelse, som först -nu anade, vad den offrat.</p> - -<p>Ögonens långa torka fick vatten. Tår efter -tår tillrade utför i små naturliga rännor. Huvudet -böjdes sakta ner över de hopknäppta händerna.</p> - -<p>Men mamsell Mina skulle blivit röd av -iver och harm, om hon ens själv kunnat beskylla -sig för att gråta av avund mot den lyckliga -vackra Elna.</p> - -<hr class="chap" /> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_185" id="Page_185">[185]</a></span></p> - -<h2 id="XII">XII.</h2> - -<p>Bröderna — Gustav och Daniel — kommo -hem på tredjedagen, lagom till middag och -duktigt hungriga, men utan vare sig Nanna -eller Vilhelm. De hade lånt hästar och släde -av Anders Svens — ty på natten hade det både -frusit och fallit tjockt med snö — och fingo -skrubbor av pappa, för det de lämnat flickan -och Vilhelm i sticket.</p> - -<p>De blevo först överraskade och nedslagna, -ty de hade väntat, att Nanna självmant kommit -tillbaka. Denna förmodan hade de från den -förståndige gästgivaren i Toftarp.</p> - -<p>Pappa fnös av otålighet och förargelse, han -kunde tydligt se på dem, hur de tillbragt gårkvällen.</p> - -<p>Sedan tog Gustav humör och förklarade, -att vem som hälst utom han — ja, bror Josef till -exämpel — kunde få skvalpa i snöslask på jakt -efter flickslynor: han, Gustav, hade skaffat sig -en hosta på halsen.</p> - -<p>Varpå han, mycket riktigt, började hosta -— ganska naturtroget, ansåg Josef — och vart<span class="pagenum"><a name="Page_186" id="Page_186">[186]</a></span> -inskickad att få sig en äggtoddy, efter middagen, -nota bene.</p> - -<p>Daniel syntes förlägen. Hans mångåriga -rykte som karaktären i familjen hade fått en -knäck, även i hans eget medvetande.</p> - -<p>Men då också han bekräftade, att Vilhelm -varit stursk och envis och velat veta allting -bättre än sina kamrater, fann pappa det förklarligt, -att sönerna lämnat åt sitt eget värde -och sin egen vård och värdering detta i grunden -kanske fördärvliga umgänge.</p> - -<p>— Det inträffade blir er emällertid en varning -för framtiden, sade kyrkoherden, — att -med större jugement välja era sällskaper.</p> - -<p>Gustav blev trotsig och upprorisk, bara -den egenkäre Vilhelm nämndes.</p> - -<p>— Vem hade också kunnat ana gynnarens -kaliber, halvgrälade han, — lömsk och inbunden -som krämarprinsen var? Jag höll honom för -en beskedlig och obetydlig liten puttefnasker, -som det kunde vara nöjsamt få visa omkring -i prästgården. I stället avslöjar han sig som -en rabulist av värsta sort och en tyrann och -toppridare, som varken skonade ung eller gammal. -Daniel berättade mig om hans dispyt med -pappa juldagsmorgonen —</p> - -<p>— Synd om ynglingen, är annars ej utan -gry, klagade gubben och strök sig över nacken. -— Apropå, var lämnade ni honom? Tog han -skjuts till sitt hem direkt från Toftarp?</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_187" id="Page_187">[187]</a></span></p> - -<p>— Bevare mig, utropade Gustav försmädligt, -— han ville, han ämnade —</p> - -<p>Hur det var, stockade sig den tillämnade -meningen, och Daniel måste fylla i.</p> - -<p>— Han ämnade fortsätta att leta på egen -hand.</p> - -<p>Prästfar gav fritt lopp åt sin ogillande munterhet. -Daniels tysta smil var minst så smittande -som Gustavs ljusa skratt.</p> - -<p>Men så avbröt sig gubben, löjet gled över -till sin motpol. Bekymret på pannan kom tillbaka, -i blicken fick det en tillsats av något -annat.</p> - -<p>— Men då gör han sig ju större omak för -er syster än ni själva, anmärkte han, — ja, än -någon av oss, som sitta här i godan ro omkring -fyllda fat, medan Nanna — kanske fryser -och svälter!</p> - -<p>— Henne går det nog ingen nöd på, menade -Gustav sorglöst. Hans organ lät i dag -ibland ovant skrovlig.</p> - -<p>— Vet du alltså någonting mera om henne -då, sporde den gamle med ett häftigt kast på -huvudet. Det syntes, hur spänningen pinade -bakom det morska ansiktets muskler.</p> - -<p>— Vet —, drog Gustav på det.</p> - -<p>— Ut med språket, för sjutton hakar!</p> - -<p>Kyrkoherden sprang upp, så att pinnstolen -for baklänges och omkull på golvet.</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_188" id="Page_188">[188]</a></span></p> - -<p>Den frimodige Gustav kröp samman; han -fann, att han började göra en löjlig figur.</p> - -<p>— Inte annat, än vad vi nyss berättat, sade -han.</p> - -<p>Han förteg visligen det spår, Vilhelm ensam -påstått sig ha funnit på kvällen, men som -ingen av bröderna tillmätt någon betydelse. Till -den grad hade både späjandet och sällskapet -tråkat ut dem.</p> - -<p>— Då må jag säga, mullrade prästfar, -harmsen och besviken, där han, sedan han -fått stolen på fötter, hetsad och tankspridd -satt och rullade brödkulor, — att efter detta -synes mig Vilhelm långt mindre blamabel än -mina klemiga och kallsinniga söner.</p> - -<p>Det blev så stilla omkring bordet, att ej -ens knivarna rörde sig på tallrikarna. Tystnaden -värkade som ett varsel, ty i nästa minut -gick en ängel, livslevande, genom rummet. -Mamma, som tagit sig en förmiddagslur, kom -först nu ut till middagen.</p> - -<p>Hennes blick gled runt bordet och vidgade -sig, när hon räknade de många tomma stolarna.</p> - -<p>— Var är Nanna, frågade hon och såg storögd -på Gustav.</p> - -<p>Denne liksom letade i luften efter svaret, -pupillerna irrade runt och undveko modern. -Det var inte så lätt att narras mitt upp i ansiktet -på lilla mamma.</p> - -<p>Pappa kom honom till hjälp.</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_189" id="Page_189">[189]</a></span></p> - -<p>— Nanna, svarade prästfar, så lugnt han -förmådde, — Nanna stannade, som jag tillsagt, -uppe hos Anders Svens.</p> - -<p>— Du är väl ändå för sträng, förebrådde -mamma, — vi ha varit för stränga mot vår flicka. -Vad i all världen skall hon göra hos Anders -Svens?</p> - -<p>— Lära sig göra nytta, fabulerade pappa, -— här i huset springer hon vind för våg och -bara hittar på hyss. Nå, lilla mamma, skall du -inte välkomna dina söner? De vilja inte förskjutas -för en galen flickunges skull.</p> - -<p>Prästfrun hade tankfull betraktat sin make. -Hon förvånades över, hur gammal han i dag såg -ut. Det hade kommit någonting grått i det blonda -håret, munnen läspade för tandluckornas skull, -och själv hade han sjunkit ihop och blivit -mindre. Först i dag lade hon märke till, att -han börjat åldras på allvar.</p> - -<p>För att inte bedröva honom sade hon -ingenting, men flyttade blicken över på sönerna. -Hon kysste dem lätt på pannan, i det hon gick -förbi till sin plats.</p> - -<p>— Förlåt oss, mamma, att vi börjat, urskuldade -den gamle, som knappast rört en bit, — -vi hungrade som vargar.</p> - -<p>Faster, som suttit tyst hela tiden, gav husfadern -en manande knuff, och det var rörande -att se, hur ivrig han blev att göra skäl för sig.</p> - -<p>— Var är er kontubernal, undrade prästfrun<span class="pagenum"><a name="Page_190" id="Page_190">[190]</a></span> -med en ny forskande blick på Gustav, som -satt stum och bara åt och svettades.</p> - -<p>— Han har rest sin kos, svarade sonen -mödosamt och petade ivrigt omkring i sin -tallrik.</p> - -<p>— Ha ni blivit osams, fortsatte modern sitt -förhör utan att släppa Gustav ur sikte. Han -var hennes andra ögonsten, om Josef var den -första. — Var det för den där olycksaliga rymlingen -Almqvist?</p> - -<p>— Ja, svarade sonen, olyckligare än i någon -examen.</p> - -<p>— Sådana äro nu en gång människorna, -tröstade pappa i predikoton, — som unga äro -de dårar, och som gamla bli de —</p> - -<p>— Narrar, ifyllde faster Jeanette och -skänkte i av julölet.</p> - -<p>— Till narri, rättade gubben snäsigt och -fortfor utan att låtsa om Gustavs fnitter, — -apropå, var är Ekdahl?</p> - -<p>— Jag skickade honom bort i ett ärende, -brummade Josef, som alldeles tappat lusten att -skämta. Volontären satt nästan ännu mera böjd -och fåmält än de andra.</p> - -<p>— Till fårhuset, fiskade gubben alldeles -förgäves. Han tillade genast, liksom om han -fruktade tystnaden: — Mormor sover förstås, -som vanligt! Gumman sover allt oftare och -oftare, allt längre och längre. Till sist somnar -hon bort en vacker dag. Ja, ja, hon dör inte,<span class="pagenum"><a name="Page_191" id="Page_191">[191]</a></span> -hon försvinner — som en pust, en rök. Vad -äro vi alla annat? Och pastor Olander är på -begravning, och Mina ruvar på sin kammare! -Skål, Marie-Louise, du är snart — vår sista!</p> - -<p>Tårarna trängde kyrkoherden, trots all behärskning, -ut i ögonen. Lyckligtvis tycktes -mamma just då ouppmärksam och försjunken -i sitt eget bordsgöra.</p> - -<p>Middagen tog äntligen slut. Det var den -längsta måltid någon av deltagarna kunde minnas -ha varit med om, och den hade räckt en -knapp halvtimma. Uppbrottet skedde nästan -i oordning. Var och en syntes angelägen att -komma för sig och till sitt.</p> - -<p>Mamma gick in för att språka med Mina. -Hon förstod, att hennes äldsta bar på något, -som tyngde. Allt sedan Nannas oförklarliga -bortresa kände husets moder stundom någonting, -som liknade självförebråelser. Pianot hade -kanske, när ett kom till allt, berövat hennes -barn en del av vad dem tillkom.</p> - -<p>Gustav och Daniel flögo upp på sin kammare -med samma odygdiga hast som i pojkåren. -För övrigt voro de väl den dag i dag -knappt annat än pojkar. Marie-Louise försvann -till sina sysslor. Josef sneglade tveksamt åt -pappa, men vankade, när han såg faster närma -sig gubben, långsamt ut till förstutrappan.</p> - -<p>Kyrkoherden kände plötsligt fasters klapp -på sin skuldra.</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_192" id="Page_192">[192]</a></span></p> - -<p>— Lille präst, inledde hon.</p> - -<p>— Ja, vad är det om, snäste den gamle, -som fruktade någon ny giftighet till alla de -andra, majoren låtit honom smälta i sin dag.</p> - -<p>— Seså, bits inte, gamle nummerhäst, förmanade -hon, sköt fram ögonkloten och höjde -överlägset på mustasjläppen. — Stå stilla en -sekund, om annars görligt, och lägg märke till -ett förnuftigt ord!</p> - -<p>Prästfar gjorde en av sina gamla soldatvändningar.</p> - -<p>— Nåväl, major, sporde han med ett försök -att låta godmodig. Han anade just nu allra -tydligast värdet av fasters kloka, kalla förstånd.</p> - -<p>— Lille präst, sade hon, — jag djärvs inte -persvadera dig att sitta ner, medan vi språkas -vid. Skall förstås kurbettera under mina gamla -änkeögon. Men min kroppshydda trivs inte -med att sväva i luften som en ballong. Jag -sätter mig.</p> - -<p>— Jag är idel öra, försäkrade kyrkoherden, -satte tummarna i rockslagen och såg på förhand -bister ut.</p> - -<p>— Det är om Nanna, sade hon, och gubben -gjorde värkligen genast en halv volt med -överkroppen.</p> - -<p>— Nå, påminte han i nästa sekund, stirrade -otåligt i taket och trummade i golvet med -fotbladen.</p> - -<p>Men faster Jeanette tog saken med ro. Hon<span class="pagenum"><a name="Page_193" id="Page_193">[193]</a></span> -mönstrade husets herre från topp till tå, skakade -på sitt mössprydda huvud och anmärkte -slutligen:</p> - -<p>— Jag beklagar stackars Mina!</p> - -<p>— Syndakorset, stönade gubben, som om -han just nu varit under den åsyftades behandling.</p> - -<p>— Nej, det är hon, som har sitt kors, -rättade faster lugnt och sökte genom hypnotisk -fixering binda hans blick vid sin person. Naturligtvis -förgäves. — Lille prästen inbillar sig, -att ingen har närver mer än han själv. Men -om han inte håller hovarna i styr, så —!</p> - -<p>Majoren dängde sin bastanta hushållerskehand -hotande mot sitt knä.</p> - -<p>— Så, morskade sig kyrkoherden, medan -ådrorna svällde under Walter-Scott-luggen.</p> - -<p>— Så får han inte veta någonting.</p> - -<p>Prästfar svarade ej, men höll sig orörlig -under en hel minut.</p> - -<p>— Bolla berättar mig, meddelade faster -sävligt, liksom om hon njutit av den lille -prästens ostyriga ansiktsspel, — att Nanna -brukade ligga och läsa uppe på vinden och ha -ljus tänt mitt på dagen.</p> - -<p>— Sjutton hakar, spratt kyrkoherden upp, -— kanske hon ligger där ännu?</p> - -<p>— Bevare mig, korsade sig faster, — Ola -har forskat så väl, att han fått annat med i -dagen —. Men det är min hemlighet.</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_194" id="Page_194">[194]</a></span></p> - -<p>— Sakramenskade flickunge, fräste prästen, -som fortfarande hade tankarna på ljusläsningen.</p> - -<p>— Nå, hon gör ju inte om det, tröstade -faster.</p> - -<p>— Nej, det vill jag hoppas, hotade prästfar, -glömsk av allt utom den eldfara han lupit. -— Så Bolla har äntligen hunnit kläcka det ur -sig? Men vad har här varit för tillsyn med -ungen?</p> - -<p>— Det var just dithän jag ville komma, -sade faster.</p> - -<p>— Vems är felet, snäste den gamle.</p> - -<p>— Vårt förstås, erkände hon lugnt, — vi -alla ha vår part i ansvaret. Vi ha inte haft -ögon med Nanna tillräckligt. Bolla berättade -mig det där alldeles nyss. Men för att säga -som sant är, så har jag länge haft mina misstankar. -Nanna har gått smygvägar.</p> - -<p>— Har Springfält, brusade prästen ånyo -upp. För varje gång tycktes detta meddelande -vara honom lika nytt.</p> - -<p>— Åh, <em class="gesperrt">det</em> ha vi gjort allesamman, sade -majoren kallt. — Här i huset som i alla andra -hus ljuges och gömmes det både i parti och -minut. Nå, de stora få svara för sig själva. -Jag lägger mig inte i ert smussel. Själv har -jag nog av mitt.</p> - -<p>— Vad smusslar majoren med, om jag törs -fråga, undrade han halvt otålig, halvt road.</p> - -<p>— Det angår dig inte, lille präst — men<span class="pagenum"><a name="Page_195" id="Page_195">[195]</a></span> -nu var det om Nanna vi skulle tala. Jag kom -att tänka på det här, innan jag talt med Bolla. -Jag bytte om lakan i hennes säng i dag —</p> - -<p>— Bytte hon inte till jul, vet jag, muttrade -gubben, — sakramenskat slöseri!</p> - -<p>— Var resonlig, vi slippa kanske byta -oftare!</p> - -<p>Fasters grymhet tycktes henne enkel rättvisa -gentemot den gamles småsinne.</p> - -<p>— Varför skall du plåga mig, brast det med -ens ur honom. Det övergivna, uttröttade i hans -ton fick själva majoren att vekna. — Skaffa -henne tillbaka, vet jag, jag begär ju ingenting -annat! Varför skulle hon sky sina egna -köttsliga föräldrar?</p> - -<p>— Hennes köttsliga föräldrar brydde sig -helt enkelt inte om henne då. Eller, tillade hon -med ett stänk av medlidande, — hennes förstånd -räckte inte till att förstå, hur mycket -de, trots alls, brydde sig om henne. Just nu -är hon dessutom som mäst sensibel. Just nu -behövde hon ett helt hav av ömhet. Lilla -mamma, bevars, skall ju och måste ju skonas. -Men månne hon farit illa av att se om sin -flickas lilla lekamen? Och ni andra med era -nödlögner och överraskningar hade väl inte -mod att tala om för flickungen, att hon håller -på att bli kvinna!</p> - -<p>— Vad för slag?</p> - -<p>— Kvinna, upprepade faster försmädligt, —<span class="pagenum"><a name="Page_196" id="Page_196">[196]</a></span> -har lille prästen aldrig hört det ordet förr? -En flicka blir, om hon får leva, förr eller senare -kvinna! För rästen skall jag inte bravera. -Modet svek mig själv flera gånger, då jag föresatt -mig att tala ut. Man måste visst ha övning -för att duga i krig, inte sant — och jag har -ju aldrig haft eget barn.</p> - -<p>Faster Jeanette blev ett ögonblick elegisk, -vilket borde tett sig skrattretande för en opartisk -åskådare. Hon saknade lilla Nanna på -sitt eget sätt.</p> - -<p>— Menar du, att —, sporde kyrkoherden -med en fulländande blick, i släkt med den, som -de flästa män bestå så ömtåliga ämnen.</p> - -<p>— Just det menar jag, genmälte faster -ungefär lika tydligt, men utan någon skämtsam -glimt.</p> - -<p>Den gamle prästen stod en stund förlorad -i tankar. Så ryckte han sig förtretad lös.</p> - -<p>— Nonsens, bröt han ut och svängde runt -på klacken, — komma med sådant pladder till -en man! Varför göra ni kvinnor inte er plikt? -I stället för att — driva mitt barn — ifrån -mig —?</p> - -<p>Och han vandrade, en smula framlutad, -mot sin kammardörr.</p> - -<p>Faster, som kände hans förebråelse djupare, -än hon låddes om, försvann med högburet -huvud i folkstudörren, samtidigt som -Josef sakta trädde in ifrån förstun.</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_197" id="Page_197">[197]</a></span></p> - -<p>— Pappa!</p> - -<p>— Vafalls, ryckte fadern till och strök sig -hastigt över ögonen. Han vände sig halvt om -och mönstrade med morsk uppsyn sin äldste -son.</p> - -<p>— Det var något viktigt jag hade att tala -med pappa om —!</p> - -<p>— Pängar, fnös pappa med förbittrad -enärgi.</p> - -<p>Något i tonen retade Josef. Han stramade -upp sig och såg sin far i ögonen.</p> - -<p>— Pappa skall inte tro, att jag är alldeles -hjälplös, för det — min egen far kanske saknar -hjärta.</p> - -<p>— Såå, muttrade gubben inträsserad, — -vad har munsjör då för okända gullgruvor?</p> - -<p>Vackre Josef kastade stolt med huvudet. -Blekheten i hans ansikte hade försvunnit, de -högblå ögonen blänkte stål. Han stack teatraliskt -handen i barmen och antog en bredbent -aktörsställning.</p> - -<p>— Närhälst det konvenerar mig, sade han -vårdslöst, — har jag hela Kristianstad till mitt -förfogande.</p> - -<p>Kyrkoherden gjorde en ny halvvändning, -så att han kom att stå mitt emot sonen. Han -behöll händerna på ryggen och frynte gäckande, -men kunde ej hindra blicken att uttrycka hans -faderliga beundran.</p> - -<p>Josef var värkligen en vacker karl. Just<span class="pagenum"><a name="Page_198" id="Page_198">[198]</a></span> -nu liknade han mer än någonsin Cavaignac -eller rättare hans porträtt. Och själva övermodet -tillhörde, som andra militära dygder, -den gamles kära ungdomsminnen.</p> - -<p>Dock, här rörde det sig om fakta, ej om -stämningar.</p> - -<p>— Vem är hela Kristianstad, om jag törs -spörja?</p> - -<p>— Vilken grosshandlardotter som hälst, -skröt volontären med en frikostig armrörelse.</p> - -<p>— Par exemple, inföll gubben dubbeltydigt.</p> - -<p>— Grosshandlare Müllers arvtagerska, kom -svaret utan betänkande.</p> - -<p>— Nåväl, avgjorde fadern med illa dold -belåtenhet och lagade sig att förändra front, -— konvenerar hon dig, så nog konvenerar hon -mig. Här har du min välsignelse in blanco!</p> - -<p>Josef häjdade honom med en vink.</p> - -<p>— Saken skulle vara enkel, om —</p> - -<p>— Hon inte vore så ful, hånade pappa.</p> - -<p>— Misstag. Hon är en skönhet.</p> - -<p>— Eller inte vore så dum?</p> - -<p>— Hon är en förståndig flicka.</p> - -<p>— Eller grosshandlaren inte hade kontoret -på fickan?</p> - -<p>— Pappa känner honom ju —</p> - -<p>— Asj, i våra dar spela grosshandlarna -bank varannan —</p> - -<p>— Müller har stenhus för flera hundratusen,<span class="pagenum"><a name="Page_199" id="Page_199">[199]</a></span> -har en brigg och tre skonare i Åhus -och pängar som —</p> - -<p>— Eller inte vore så snål —, envisades -den gamle.</p> - -<p>— Misstag, men —</p> - -<p>— Ut med språket då, munsjör, och stå inte -och ömsa fot, röt kyrkoherden, vars tålamod -sviktade.</p> - -<p>— Om jag får tala till punkt, parerade -Josef saktmodigt. — Rent ut: pappa vet, att jag -är engagerad på annat håll —</p> - -<p>— Som aktör?</p> - -<p>— Pappa!</p> - -<p>— Vafalle?</p> - -<p>— Pappa låts enfaldig, men Elna Åkesdotter -på Änggården —</p> - -<p>— Vafalle?</p> - -<p>— Elna, som pappa vet —</p> - -<p>— Vafalle?</p> - -<p>Nu brast även volontärens tålamod.</p> - -<p>— Kort och gott, pappa: jag och Elna -ämna eklatera på nyårsafton —</p> - -<p>— Såå, hånade fadern, — och vad ämna -ni sedan gifta er på?</p> - -<p>— Det är just det, det nu blir frågan om, -sade Josef och krönte förläget.</p> - -<p>— Vem tänker munsjör fråga?</p> - -<p>— Käre pappa — volontären närmade sig -med smidiga löjtnantssteg, — jag behövde i -alla fall nu på nyåret en sextusen riksdaler —</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_200" id="Page_200">[200]</a></span></p> - -<p>— Banco, frågade kyrkoherden skämtsamt.</p> - -<p>— Nej, bara sextusen riksdaler.</p> - -<p>— Fägnar mig att höra. Jag själv behövde -ungefär lika mycket.</p> - -<p>— Men pappa måste — pappa måste låna -mig dem!</p> - -<p>— Jag, pojke, är du alldeles rasande?</p> - -<p>Sonen nalkades bevekande ännu ett par -steg.</p> - -<p>— Pappa har säkert så mycket liggande -i kyrkokassan, och om ett par månader kunde -jag —</p> - -<p>— Pojke, vill du göra mig till försnillare?</p> - -<p>— Asj, låna — är det försnilla? Man lägger -en lapp med påskrift, att —</p> - -<p>— Pojke, vill du lära mig, hur man försnillar? -Vem har lärt dig det själv?</p> - -<p>— Pappa, det är hedersskuld! Jag — jag -måste helt enkelt ha dem! Annars —!</p> - -<p>— Annars?</p> - -<p>Josef lyfte med en lidelsefull åtbörd handen -mot sin panna.</p> - -<p>— Akta dig, pojke!</p> - -<p>Fadern, som röd i huvudet och stel i ögonen -betraktade sin nyss så beundrade telning, -kippade med läpparna, som om han letade efter -ett ord eller en sats, nog kraftiga att göra -intryck på den förirrade. Men ur den flämtande -strupen hann ej en stavelse, innan lätta<span class="pagenum"><a name="Page_201" id="Page_201">[201]</a></span> -steg i närheten förstummade honom. De hördes -ännu i den lilla korridoren till Minas rum.</p> - -<p>— Gå, sade den gamle hest, — mamma -kommer!</p> - -<p>Josef vände sig dröjande om och spanketerade, -strykande sina mustasjer, mot förstudörren.</p> - -<p>Prästfrun trädde nyfiken och rundögd in -i matsalen. Hon måste ha uppfångat något av -det högröstade samtalet.</p> - -<p>— Vad stod då på härinne, frågade hon -med en darrning i rösten.</p> - -<p>Kyrkoherden övade sig ett par gånger med -konststycket att le i denna stund och sinnesstämning. -När det äntligen lyckades, vände -han sitt röda ansikte mot hustrun och skakade -humoristiskt-otåligt på huvudet.</p> - -<p>— Åh, det var bara Josef, sade han, — -Josef igen! Nu har han skickat Ekdahl för -katten i våld! Till sist få vi väl spika fast -prästspektaklet i folkstugan. Nu löper han med -kärleksbrev från Josef till det där stycket — -hm — vackra Elna på Änggården, vet jag!</p> - -<p>Prästfar gjorde helt om för att dölja sin -återvändande sinnesrörelse. Men mitt i sitt -sinnesuppror kände han ett slags moralisk tillfredsställelse -att ha funnit på ett svar, som bara -till hälvten var en nödlögn.</p> - -<hr class="chap" /> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_202" id="Page_202">[202]</a></span></p> - -<h2 id="XIII">XIII.</h2> - -<p>Mamma hade följt efter honom på ämbetsrummet, -som, enligt tidens spartanska sed, -samtidigt var sängkammare. Hon hade ett -litet krypin, stort som en garderob, för sin -räkning längst innanför, men drog sig ej nu -tillbaka dit. Hon satte sig i stället med korslagda -armar att betrakta pappa.</p> - -<p>Kyrkoherden hade slagit sig ner framför -sina längder, läste, som han brukade, halvhögt -ett namn eller siffertal i sänder, jämförde och -skrev. Men han kände den tårögda blicken i -sin rygg, avbröt sig retligt, läskade i en fart, -slog bullersamt samman böckerna och marsjerade -ur rummet. Han härdade ej ut i dag -att vara på tumanhand med sin hustru.</p> - -<p>I matsalen stod han en stund stilla och -tvekade, rev sig förtretad i huvudet, trippade -så vidare till Minas rum: måste ju se efter, hur -Ola redde sig med reparationen.</p> - -<p>Ej häller där stannade han längre än en -minut. Ola var nästan färdig, och Minas snörpande -irriterade. Sedan han utan anledning<span class="pagenum"><a name="Page_203" id="Page_203">[203]</a></span> -eller sammanhang mumlat sitt »sjåpagås, sakramenskade -syndakors», fortsatte han sin irrfärd, -genom blå rummet, som stod tomt med alla -familjeporträtten, och ut i gula salen, där den -eviga brasan brann och gamla mormor nickat -in framför knyppeldynan.</p> - -<p>— Håhåjaja, suckade han i viskton för att -ej väcka henne och steg utan knackning in på -pastorns rum — en vana han tagit sig på grund -av de föregående hjälpprästernas ofta lastbara -egenheter.</p> - -<p>Olander satt i nattrock och bolmade på -långpipa. Hans blondduniga ansikte passade -till dräkten ungefär som en rädisa till en yllesjal. -Men hans hållning saknade ej värdighet, -när han reste sig och hälsade farbror välkommen.</p> - -<p>— Bror skriver redan på sin nyårspredikan, -anmärkte kyrkoherden i sorgset tillfredsställd -ton.</p> - -<p>— Nej, det var bara —</p> - -<p>Olander försökte i hast smussla undan -konceptarket, som väckt hans förmans uppmärksamhet. -Men denne förekom honom. -Snabb som en hök slog den gamle ner på -papperet och närmade det misstänksamt till de -starka, obeväpnade ögonen, som i alla fall -börjat bli närsynta.</p> - -<p>—»I ungdomen,» läste han för sig själv, -—»äro vi som starka, nybyggda hus, i vilka<span class="pagenum"><a name="Page_204" id="Page_204">[204]</a></span> -varje rum är åtskilt från de andra, varje våning -från den andra.» Hm hm, vad är det här för -nonsens?</p> - -<p>Pastorn, som med spänning följt hans minspel, -liksom knäcktes av vid utropet. Han kröp -ihop, så att han själv såg ännu mindre ut, -nattrocken ännu större än nyss.</p> - -<p>— Hm hm hm, mumlade gubben och fortsatte -läsningen, ofta avbruten av sin kritik.</p> - -<p>—»I det ena rummet höras ej det andras -tankar, och en dörr avklipper minnet.» — Vad -sitter bror och plitar samman för dumheter? -»Men när vi åldras, blir det lytt i oss som i -gamla hus.» Vad för slag? »Vi växa samman -med alla våra kamrar i det närmaste och fjärmaste -förflutna. Allt i dem förnimma och förstå -vi, som om vi just nu upplevde det. Röster -höras, som blivit oss långt avlägsna. Bud och -järtecken knäppa och mumla. Ty vår tillvaros -väggar ha vuxit samman och samtidigt försvagats -av ålder: de släppa igenom minsta ljud -och äro fulla av förstörelsens och det nya livets -makter.» Hm, hm, hm! »Till vilka Herren give, -att vi lyssna, medan tid är.» Hm, slutet inte -så galet, inte så galet!</p> - -<p>Kyrkoherden syntes helt tankfull.</p> - -<p>»Till vilka Herren give, att vi lyssna, medan -tid är,» upprepade han och rev sig med en på -en gång blidkad och plågad uppsyn i nacken. -Så rätade han häftigt upp sig.</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_205" id="Page_205">[205]</a></span></p> - -<p>— Hm, hm, är här ännu mer? Också på -andra sidan? »Besynnerligt, hur hastigt vi -glömma, ja, hur tätt intill barndomen vi dövna -till för barnakänslorna!» Är det här brors egen -hus- och livsfilosofi? Smakar nästan titulus -Vilhelm! Nonsens! Det sista passar ju inte -med det föregående!</p> - -<p>— Det sista är själva inledningen, stammade -pastorn, som blott långsamt började växa -i nattrocken igen. — Det är, att jag så må säga, -proëmium eller argumentum —</p> - -<p>Kyrkoherden tittade vasst upp.</p> - -<p>— Anledningen, vill bror säga! Skall det -vara en hänsyft —?</p> - -<p>Han avbröt sig hastigt.</p> - -<p>— Ämnade bror sätta det här i en predikan?</p> - -<p>— Jag hade i alla händelser, förklarade -Olander med hjärtat i halsgropen, — tänkt be -farbror recensera mitt koncept.</p> - -<p>— Kyrkolagen ålägger oss, sade hans förman -barskt, — att predika Guds ord rent och -klart — utan mänskliga griller och påfund. -Lägg det där i skräpkorgen! Eller hm — i ett -bordstal någon gång, till exämpel i all underdånighet -hos vår nådiga grevinna! Brors filosofi -och mina namnsdagsvärser, dem spara vi bäst -till fruntimren och kättarna —</p> - -<p>— Asj, seså, tröstade han och skakade nattrocken -vid axlarna, när han såg den unge mannens<span class="pagenum"><a name="Page_206" id="Page_206">[206]</a></span> -förvirring, — det blir nog karl av käre -bror! Alla ha vi fått passera linien — och -det är inte alla, som få sin skopa i enrum. -Apropå, där passerar just en man, som —</p> - -<p>Gubben trippade fram och knackade på -fönstret, utanför vilket en lunsigt framvaggande -gestalt blivit synlig. När vandraren vid knackningen -vände det breda, kindskäggiga ansiktet -åt sidan, såg pastorn, att det var Ekdahl. Kyrkoherden -vinkade befallande, varpå Ekdahl lunsade -förbi fönstret.</p> - -<p>— Där ha vi en man, fortfor den gamle, -— eller rättare en stackare, ett novissimum -exemplum, ett varnagel för ungdomar, som ej -låta råda sig. Ty minns det, käre bror, den som -ej lyder goda råd, får lyda trummor av kalvskinn. -Mången lovande yngling kom på villospår, därför -att han envisades att gå sina egna vägar. -Och mången fader får bittert ångra, att han -ej i tide brukade färlan. Håhåja, där ha vi -Ekdahl!</p> - -<p>Ekdahl gjorde, i det han inträdde, en överdrivet -vördnadsfull bugning och gömde blicken -i ett smil, som närmade sig fångrin. Men vid -kyrkoherdens förargade åtbörd rätade han en -smula upp sig och sökte lägga sitt gråpussiga -ansikte i prästerliga veck.</p> - -<p>— Herr kyrkoherden behagade knacka på -fönstret?</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_207" id="Page_207">[207]</a></span></p> - -<p>— Ja, jag vill veta, vad ärende titulus haft -att uträtta för volontären?</p> - -<p>— Herr volontären skickade mig till Änggården, -smilade Ekdahl inställsamt. — Vackra -Elna och volontären ska ju —</p> - -<p>— Titulus ska taga sin tunga i akt, avbröt -prästfar, — tungan är människans skorpiongadd, -och liksom hos skorpionen dräper gadden -ofta henne själv. Pastor Ekdahl borde veta det.</p> - -<p>Ekdahl vände sig åt sidan; huvudet sjönk -ner mällan axlarna, och kroppen skakades av -undertryckt fnitter.</p> - -<p>— Se bara, bror Olander, står inte människan -och fnittrar som en barnunge? Gärna -för mig, fortfor den gamle med en föraktfull -sidoblick, — men biskop Aurelius förlät honom -aldrig.</p> - -<p>— Det — det är ett naturfel, meddelade -Ekdahl mällan två anfall, — men det — det -blev min olycka. Biskopen trodde jag fnissade -åt honom och hindrade mig alltsedan att få -— pa — pastorat —</p> - -<p>— Tag sin tunga i akt, titulus, rådde -kyrkoherden, — biskopen fick snart andra skäl. -Det viktigaste var tituli lösmynthet i lärofrågor. -Titulus ville förstå Skriften bättre än -hela kyrkomötet, och —. Men nu ha vi ingen -tid med titulus. Titulus har väl fått brev tillbaka -— få hit det!</p> - -<p>Ekdahl bugade och räckte fram handen.</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_208" id="Page_208">[208]</a></span></p> - -<p>— Två stycken? Ett till volontären — »Till -min general», jo, jag tackar, sakramenskade -flicksnärta! Och ett till — till mamma? Vad -för slag? Är det också från Elna?</p> - -<p>— Korrespondenten är mig obekant, smilade -Ekdahl, — en liten parvel lämnade mig -det strax nedanför allén.</p> - -<p>— En parvel? Hm! Stilen fruntimmersstil! -Inte sant, bror? Kan inte på stund erinra -mig, men — nog har jag förr sett den -pikturen! Hm! En parvel? Vems var han? -Vad hette han? Hur såg han ut? Hur var -han klädd? Sjutton hakar! Står inte människan -och fnissar mig rakt upp i synen?</p> - -<p>— Det — det är ett naturf — fel, fnissade -den olycklige.</p> - -<p>Men prästfars bekymmer krävde sin urladdning. -Han stampade i golvet och fäktade -med armarna.</p> - -<p>— Ut, spektakel, skrek han gällt, — ut, -driftkuku, flinebytta, fördetting, ut —!</p> - -<p>Kyrkoherdens förbittring var så häftig, att -han, ännu sedan Ekdahl försvunnit, utförde en -ilmarsj runt pastorsrummet, och när han stannade, -skakade han de båda breven över sitt -huvud.</p> - -<p>— Och ett sådant sakramenskat spektakel, -sade han, — skall man ge kost och logi, bara -för det ens odåga till son håller sig med hovnarr. -Och så är det till på köpet meningen,<span class="pagenum"><a name="Page_209" id="Page_209">[209]</a></span> -jag skall agera postiljon — postillon d’amour! -Hahaha!</p> - -<p>Den gamle skrattade i vredesmod, och hans -skratt ringde den unge pastorn i öronen med -samma envishet som skrällen av den islagna -dörren. Olander stod och liksom magrade i -sin nattrock. Han kom sig ej på länge för -med att sätta sig. Det var första gången han -sett sin förman i detta våldsamma lynne.</p> - -<p>Kyrkoherden hade genom bokkammaren -och Nannas rum marsjerat in i matsalen, där -han råkade Ekdahl i samspråk med Josef. Det -vill säga: Ekdahl hade utan framgång försökt -urskulda sig, och volontären uttryckte just sitt -misshag och sina tvivel genom att örfila upp -Ekdahl.</p> - -<p>Utan att avbryta exekutionen eller bevärdiga -någon av stallbröderna med ett ord slängde -den gamle Änggårdsbrevet på matbordet och -fortsatte raka vägen in till mamma.</p> - -<p>Mamma hade lagt sig på tvåmanssängen -och betraktade med ett djupt grubblande uttryck -tapetblommorna mällan sparrlakanen. -Vid pappas inträde tittade hon åt sidan och -spärrade blicken rund, som hon plägade.</p> - -<p>— Vad har hänt, frågade hon.</p> - -<p>Prästfar hade kommit infarande i sitt livligaste -tempo. Han var ännu för upprörd att -få fram mer än det enda ordet <em class="gesperrt">brev</em>, varpå<span class="pagenum"><a name="Page_210" id="Page_210">[210]</a></span> -han räckte sin hustru den till henne adrässerade -biljetten.</p> - -<p>Hon granskade förundrad utanskriften.</p> - -<p>— Jag känner inte stilen, undrade hon och -reste sig till sittande ställning, — men jag tycker -mig bestämt ha sett den någonstädes.</p> - -<p>Hon lossade oblaten, varmed det sammanvikta, -okuverterade papperet var förseglat, och -vecklade upp skrivelsen.</p> - -<p>Prästfar betraktade henne i ett slags butter -spänning, som tilltog, då han märkte hennes -ögon börja irra och hennes kinder få sin blåaktiga -blekhet.</p> - -<p>— Vad står på, frågade han i samma ton -som hon nyss.</p> - -<p>I stället för svar gav hon honom en lång, -fuktig, smärtsam blick och föll så avsvimmad -baklänges mot kuddarna.</p> - -<p>Kyrkoherden skyndade fram, men förskräcktes -ytterligare, då han kände hennes kalla, -slappa hand i sin, och ropade överljutt:</p> - -<p>— Hjälp — hitåt — mamma!</p> - -<p>Han hade mekaniskt lyft upp papperet från -golvet och läst och igen låtit det falla. Och -medan rummet fylldes av de förskrämda familjemedlemmarna, -såg man pater familias -vandra upp och ner i kammaren och vrida händerna -och hörde honom klaga:</p> - -<p>— Ack, mamma, mamma! Ack, mina barn, -mina barn, likt Jakob lägga ni mig med grå<span class="pagenum"><a name="Page_211" id="Page_211">[211]</a></span> -hår i graven! Hur har jag förtjänt detta, förtjänt -detta? Ack, mina barn, mina villfarande -barn, mina — barn! Ack, mamma, mamma!</p> - -<p>Ingen förstod ett ord, ty ingen visste, hur -detta kommit sig, eller varför mamma nu låg -där stel och inte ville låta kalla sig tillbaka -ur vanmakten.</p> - -<p>Josef förstod minst. Han hade först av -alla skyndat till, och mällan det han gned mammas -tinningar, händer och fötter, upprepade -han för sig själv den glada nyhet han läst på -det tillskrynklade pappersbladet.</p> - -<p>— Nanna, stod där ju, — är i gott förvar -och mår väl, men stannar tills vidare borta -från sitt hem.</p> - -<p>Efter Josef läste de andra i tur och ordning.</p> - -<p>— Där finns ingen underskrift, sade faster -och fnös av ovilja. — Så var då ett manfolk, -lille präst!</p> - -<p>— Ack, mina barn, mina barn, jämrade den -lille kyrkoherden och vred händerna.</p> - -<hr class="chap" /> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_212" id="Page_212">[212]</a></span></p> - -<h2 id="XIV">XIV.</h2> - -<p>Nanna lydde endast sin tillfälliga förskräckelse, -när hon hasade sig ut genom sitt fönster -och tog till fötterna utför allébacken.</p> - -<p>Från början hade hon ju endast ämnat -gömma sig undan pappa och Vilhelm och de -andra, om de skulle vilja ha henne med i ottesången. -Och där hon nu sprang, hade hon -minst av allt tänkt sig en flykt från hemmet.</p> - -<p>Hon ville endast lägga avstånd mällan sig -och det brinnande rummet. Hon ville undkomma -elden och medansvaret för att den uppstått. -Hon föreställde sig, att hon när som -hälst skulle få se lågorna färga snön, och fantiserade -med en isning efter ryggen om skrämseln -och skriken, när alla plötsligt vaknade i -prästgården.</p> - -<p>Själv var hon endast till hälvten vaken. -De sista veckorna hade hon gått i en sömngångardvala, -som julaftonens upplevelser blott -fyllt med ännu mer förvirrade drömbilder. Nu -var det tidigt på julmorgonen, och omkring -henne låg mörka natten.</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_213" id="Page_213">[213]</a></span></p> - -<p>Hon tänkte på pappas vrede och Vilhelms -förakt, och fasan gav foten en oanad fart.</p> - -<p>Det, som först häjdade henne, var omtanken -om dem, hon lämnat efter sig, tanken -på faran, de nu alla lupo … och hon stannade -villrådig.</p> - -<p>Instinkterna vägde varandra. Skulle hon ej -skynda tillbaka och väcka mamma och pappa? -Skulle hon ej hjälpa till att släcka, rädda?</p> - -<p>Medan hon tvekade, hade hon blicken fästad -på boningslängan, som skymtade mällan -de snöiga vägpilarna och aplarna i trädgården.</p> - -<p>Hon hade tårarna i strupen: skulle då allt -detta förgås? Hemmet, där hon lekt och läst -och haft alla sina glada och bittra stunder? -Kanske skulle alltsammans skyllas på henne? -Kanske <em class="gesperrt">hade</em> hon också gjort alltsammans! -Hon var ibland så oviss om, vad eller hur -mycket ont hon egentligen gjort. Vilket straff -väntade henne inte, vilket straff! Pappa -skulle —</p> - -<p>Ännu syntes inga eldtecken. Prästgården -låg kvar på sin gamla plats. Fönstren stodo -mörka, även Minas fönster. Men nu — nu tändes -det i fönstret ovanför. Elden hade hunnit -genom taket. Och nu slog röken ut, belyst -därovanifrån, och snön skimrade röd. Svingelbrunnen -gnisslade. Det hördes buller och sorl -av människor. Det kom någon … det kom -folk uppe i allén.</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_214" id="Page_214">[214]</a></span></p> - -<p>Då vände sig Nanna till flykt. Hon vågade -inte möta sina föräldrar och syskon. Hon -sprang … sprang så snabbt de tunga bottforerna -tilläto.</p> - -<p>Hur tjockt hon var påpaltad, gick det i -alla fall lätt att springa. Vägsnön var frusen, -och det knarrade och visslade så lustigt kring -stegen. Pilarna skyndade förbi som vita, tjockhuvade -spöken. De voro oändligt många, och -de skrämde och jagade på.</p> - -<p>Och språngtakten gjorde henne gott. -Springfält brukade pappa kalla henne, och i -dag gick det som av sig självt. De långa benen -togo riktiga skutt, de långa armarna plöjde -som vingar, draget ven och värmde om näsa -och öron. Farten jagade frusenheten ur lederna, -spridde blodet och skingrade dvalan.</p> - -<p>När hon äntligen stannade, låg prästgården -långt borta, gömd bakom snöträd och snöbackar. -Och förskräckelsen hade blivit till en -dov, övergiven oro.</p> - -<p>Om nu prästgården brann ner, så var hon -utan hem. Först så småningom började hon -göra sig reda för, vad det betydde. Utan hem, -det var detsamma som utan matbord, när man -blev hungrig, utan bädd, när det blev natt, -och utan tak, när det blev kallt eller snöade. -Ja, och det var att vara utan föräldrar och -syskon och andra, som brydde sig om en, när -man var sjuk eller ledsen.</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_215" id="Page_215">[215]</a></span></p> - -<p>Men hemlös på det sista sättet hade hon -ju varit länge. Ingen hade brytt sig om liten -Nanna, om ej för att bevaka henne, misstro -henne, ge henne snäsor och skrubbor. Ingen -hade förstått henne — det var visst för långt -årsavstånd mällan henne och syskonen. Att -gå ibland dem var som att gå ibland främmande -människor.</p> - -<p>Kanske det bästa vore att bli alldeles borta. -Så slapp hon undan bannor och örfilar, och -Vilhelm slapp göra illa med sin stränga blick. -Om hon blev alldeles borta, skulle de kanske -börja sakna henne; själva pappa skulle fälla -en tår, och Vilhelm skulle få samvetskval.</p> - -<p>Det var så ljuvt mitt i det sorgliga att tänka -sig saknaden efter en.</p> - -<p>Var hon hemlös, så var det väl likadant -med de andra nu för rästen. Dock, <em class="gesperrt">de</em> finge -väl snart en ny prästgård att bo i. Pappa fick -väl fara med hela familjen i lånta kläder till -kyrkoherde Franzén i Onslunda — alldeles som -kyrkoherde Palm en annan julnatt för många -år sedan till honom själv.</p> - -<p>Nanna kom ihåg, att hon hade en moster -i Lund, en ogift gammal moster. Dit kunde -hon ju gå eller kanske få åka med någon, när -det skrek för högt i kakestan, som pappa brukade -säga. För tillfället lockade mostern inte. -Hon bodde så trångt för den, som var van vid -över tjoget prästgårdsrum. Och i Lund skulle<span class="pagenum"><a name="Page_216" id="Page_216">[216]</a></span> -ju Nanna bli tvungen råka bröderna, kanske -bli hämtad hem med skjuts till förhör och -moralkakor och allt det där.</p> - -<p>I detsamma kom hon att tänka på sigenarna. -Knappt hade tanken dykt upp, förrän -den slök henne med hull och hår.</p> - -<p>Vara sigenare måste vara ett fritt och härligt -liv. Åka land och rike omkring och få se -många bygder och många slags människor. Bo -i tält om sommaren och koka kaffe i skogen, -som var så roligt, och om vintern hysas på -logarna i allt det sköna höet eller bjudas in -på julaftonen i någon gästfri prästfamilj. Spå -i händerna och trolla guld och gå klädd i brokiga -kläder och med håret ner över ryggen -och dansa danser, som ej liknade de vanliga. -Vara fri och sin egen och slippa skrubbor, -för det man lånte böcker, och fara över havet -och komma till södern, där det fanns druvor -och apelsiner och marmorslott, som alla lågo -i ruiner, så att vem som hälst kunde få bo i -dem. Det var som i sagorna — som i Rinaldo -Rinaldini eller Schillers Rövare.</p> - -<p>Ja, tänk, att bli en fri och modig och beundrad -rövarflicka!</p> - -<p>Hon erinrade sig fröken Cunégonde, som -på liknande sätt blivit hemlös och liksom Nanna -farit långa vägar från föräldrahemmet. Skrämd -såg hon sig tillbaka — sigenarna, det var dock -ett annat och mildare folkslag än bulgarerna.<span class="pagenum"><a name="Page_217" id="Page_217">[217]</a></span> -Dessutom tycktes sigenarna ha begivit sig åt -annat håll, när branden förjagade dem. Det var -kanske inte så lätt att få tag i dem, men de -förföljde henne inte. Nanna var ensam på hela -den långa, mörka vägen.</p> - -<p>Ty ännu var det mörkt. Pilarna skuggade -också, bara snön lyste, men inte mycket just. -Vägen hade en matt glans nästan som av silver -i mörker, och stammarna räckte sig likt vita -armar, vilka slutade i knutna händer och långa, -stretande klor. I fjärran ringde en kyrkklocka -— eller kanske det var bjällror? Tänk, om -Mats fått spänna för och pappa börjat sätta -efter henne?</p> - -<p>Hon kände sig redan hungrig, men vandringen -gjorde henne annars gott. Stundtals -glömde hon både olyckan och sin flykt. Aldrig -förr hade hon erfarit ett sådant välbehag, en -sådan lättnad av att bara gå, gå. Och kläderna -värmde så skönt.</p> - -<p>Nu släppte pilraderna. Framför henne låg -öppna landet. Hon kunde se det tindra av -ljus än här, än där. Kanske från stugfönster, -där man klädde sig till ottan. Kanske från -slädbloss, som så långsamt flyttade sig, att man -kunde tro dem stå stilla över marken.</p> - -<p>Det var egentligen bara roligt att vara ute -så här, på äventyr! När hon räknade efter, -hade hon hunnit mer än halvvägs till Toftarp. -Om hon skulle gå ända fram till kyrkan och från<span class="pagenum"><a name="Page_218" id="Page_218">[218]</a></span> -något gömställe se julotteslädarna glida vägen -fram — det var bland det roligaste på hela -året; det blev så vackert med de många sprutande -blossen.</p> - -<p>Roligast av allt vore att få se pappa och -Vilhelm och bröderna åka förbi, utan att de -hade en aning. Men det var ju sant: inte -kunde pappa predika i dag, medan prästgården -brann, eller sedan den brunnit. Det blev förstås -mässfall.</p> - -<p>Men nu bjällade det bestämt någonstans -bakom henne. Alldeles från hemhållet?</p> - -<p>Hon lutade sig mot marken, som hon lärt -av drängarna, och hörde det nu alldeles tydligt. -Det knastrade i marken, det susade i snön. -De färdades fram någonstans i pilallén, och här -var öppna, skyddslösa vägen. Inte ett pilträd att -gömma sig bakom. Inte ett stenröse eller en -gärdesgård. Bara bred, öppen väg och översnöade, -kanske vattenfyllda diken.</p> - -<p>Tänk, om det var prästgårdsslädar … -pappa … bröderna … Nanna tog igen till att -springa, vilket nu kändes ganska tröttsamt. Hon -hade sprungit eller halvsprungit över en timme -på fastande mage. Men nu hörde hon tydligt -bakom sig klangen av bjällror.</p> - -<p>Springfält såg sig ej tillbaka. Hon vågade -ej offra en minut. Hon sprang, tills hon flåsade -och den torra vinterluften riktigt stack i -strupen.</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_219" id="Page_219">[219]</a></span></p> - -<p>Bjällrorna hördes allt tydligare. Hon förnam -ett dovt buller som av hovar eller av -medarnas smällar mot ojämnheterna i den -frusna snön.</p> - -<p>Nu steg herregårdsskogen svart framför -henne …</p> - -<p>Här korsade hon en smal byväg, varifrån -en kälksläde sågs skynda fram långt nerifrån. -På sidorna glimtade det som snabba och korta -gnistor — det var julotteblossen, de första hon -var viss om att ha sett denna julmorgon.</p> - -<p>Bakom henne ringde bjällerkransarna, -dunkade stålet.</p> - -<p>Nu var hon allvarsamt trött. Benen ville -inte flytta sig mer än fot för fot. Det kändes -som att gå i stället för springa. Någon häjdade -foten, när den ville fram. I strupen och bröstet -brände det sårigt som efter ett rivjärn. Men -så kunde hon också riktigt lukta skogen, så nära -nalkades den.</p> - -<p>Ropade någon? Nej, hon bara tyckte så. -Men de måste kunna se och känna igen henne -nu. Vore det inte så mörkt, skulle hon kunna -känna igen dem också, om hon vände sig om. -Men det vågade hon inte för allt i världen.</p> - -<p>Hon hade ingen sekund att förlora, om hon -ville komma undan. Och komma undan var nu -hela hennes trängtan och traktan.</p> - -<p>Hon tyckte, att det redan ljusnade bakom -henne, och att fackelskenet glimmade på snön<span class="pagenum"><a name="Page_220" id="Page_220">[220]</a></span> -runt omkring. Hon hörde Brunte frusta — -tyckte sig känna igen, att det var Brunte. -Hovarna hamrade som på hennes örhinnor. -Rättnu skulle löddret drypa henne i nacken -och pappas stämma skulle kommendera:</p> - -<p>— Halt och helt om, vanartiga Springfält!</p> - -<p>Men nu var hon i behåll på skogsvägen, -klev över diket och in mällan granarna för att -pusta ut och se slädarna passera.</p> - -<p>De hade längre igen, än hon föreställt sig, -när hon sprang, och när de nu värkligen nalkades, -blev hon rädd och tog till benen inåt skogen.</p> - -<p>I början sprang hon i sicksack. Hur det -var, så drog brynet och äggade nyfikenheten. -I en uthuggning bländades hon plötsligt av -alla blossen. Det var som att stå inne i en -glaskula, tyckte hon, men bestämt mötte hennes -blick Vilhelms.</p> - -<p>Då rusade hon in i mörkret, så att det -knakade i rötter och ruskor. Här var stiglös, -översnöad mark och en natt, djupare än den -därute, och här gick det endast steg för steg -framåt.</p> - -<p>Det var trångt mällan granarna. Från varje -gren, hon satte i vaggning, prasslade det av -snökorn; hela moln av snö kommo nedrusande -bakom henne eller över henne. Torrt som -grus hördes det, men det svalkade vått och -skönt om de heta kinderna. Strunt i, att det -ibland smälte ner över nakna ryggen.</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_221" id="Page_221">[221]</a></span></p> - -<p>Alla backar och stenar buro snöhättor; allt -syntes så underligt levande. Här och där -glimmade det som ett ögonkast; men det var -väl speglingen från stjärnorna. Ty molnen hade -sopats undan, himmelen var klar.</p> - -<p>Blotta snön var det vackraste man kunde -se. Snön och stjärnorna tillsammans. Som -oräkneliga snökorn dalade de däruppifrån mot -jordens oändliga marker. Ibland kunde man -tydligt se dem falla — när en stjärnflinga hunnit -före och under de andra. Då skulle man önska -sig något — Nanna visste bara inte vad hon -skulle önska sig.</p> - -<p>Och på snön vandrade millioner små gniststjärnor -som en vacker, glimmande vintergata -mällan mörka granar, enar och ekar. De liknade -en här av lysande myror. De vandrade -framför Nanna som vägvisare — hon visste ej -själv varthän.</p> - -<p>Men hon var hungrig, åh, så glupande -hungrig!</p> - -<p>Så kom hon fram till skogsstigen och därifrån -till Rönnåsen. I kjolsäcken hade hon -hittat bror Josefs guldfemma. Hon blev glad, -när hon fann den; nu hade hon ju respängar -och kanske också till lösen, om hon skulle råka -sigenarna och få lust att lösa sig in i bandet.</p> - -<p>I Rönnåsen var moran nätt och jämt oppe. -Men Nanna blev genast igenkänd och rikligen -bespisad. Hon kände sig egentligen själaförnöjd,<span class="pagenum"><a name="Page_222" id="Page_222">[222]</a></span> -när gumman inte ville ha hennes skatt, -och den gamlas prat lyddes hon inte på.</p> - -<p>Mycket fick ej häller Rönnåsgumman ur -henne, och när Nanna mätt, men orolig vandrade -vidare, passade flickan på att trampa ett -villospår ner till Rönnbäcken. Så skulle ingen -förföljare kunna veta, var hon gått fram, och -så gjorde folk i äventyrsböckerna.</p> - -<p>Moran hade frågat efter så många ting. -Det hade varit svårt nog att inte förprata sig. -Och i värmen och vilan började Nanna känna -sig helt besynnerlig. Svetten rann, tyckte hon, -över hela kroppen och ända ner i skorna. Hon -blev helt ängslig och måste bryta upp.</p> - -<p>Hon begrep, att hon gjort illa genom att -olovandes bege sig hemifrån. Hon tyckte sig -ha förövat otaliga andra dåliga gärningar och -började frukta, att straffet väntade henne.</p> - -<p>I skogen ruvade hemliga och hemska -varelser. Bolla hade berättat om varulven och -nattrammen och bäckahästen och kyrkogrimmen. -Bolla eller hennes föräldrar hade mött -och sett dem allesamman och varit illa däran. -Faster Jeanette hade skrattat och förklarat alltihop -vara osanning. I vanliga fall trodde Nanna -ej en stavelse av Bollas prat. Härute i ensamma -skogen blev det stundom hårresande -trovärdigt.</p> - -<p>Men var Nanna rädd för trolltyg, så fruktade -hon ännu mera människorna. Hon hade<span class="pagenum"><a name="Page_223" id="Page_223">[223]</a></span> -blivit skygg för att se någon i ansiktet. De -tusentals myror hon nu kände krypa i huden, -det var Guds straffdon, som höll på att fullbordas -— hon skulle bli sjuk och dö härute — -men en ny ångest och en ny skam avhöllo henne -från banade vägar och bebodda platser.</p> - -<p>Hon hade läst i böcker om päst och -spetälska och undrade, om ej de mötande måste -kunna se på henne, att hon straffats med någon -hemsk sjukdom.</p> - -<p>Hon kom ut ur skogen och förbi gästgivargården, -det var med nöd hon vågade sig -förbi, ty det var nu ljusan dag, och ottan måste -rättnu vara till ända. Det klack till i henne, när -hon tänkte på kyrkfolket, och så snart vägen -igen kröp in i skog, följde hon föredömet. Ja, -hon tog av på en gångstig och stod en stund -obeslutsam bakom några granar — hungern -plågade henne i dag oftare och värre än någonsin -förr. Hungern — den hörde väl till sjukdomen.</p> - -<p>Vid det hon så stod, förnam hon rullandet -av hjul och skallet av en stor hund och var -strax ånyo på språng. Hunden satte bestämt -efter henne, hans tunga flåsningar väste än -här, än där. Det hördes, som om han prasslade -i buskarna bakom henne. Ju snabbare hon -sprang, desto närmare flåsade han. Nu nafsade -han efter henne, han högg efter vaderna, hon -skrek till och stannade förtvivlad — i detsamma<span class="pagenum"><a name="Page_224" id="Page_224">[224]</a></span> -var han försvunnen. Kanske det inte -varit någon värklig hund, kanske det varit trolltyg -— hon saknade sitt ena strumpeband. -Kanske det också varit inbillning alltsammans -och strumpebandet fastnat på taggar eller barr.</p> - -<p>Hon vandrade och vandrade tills på andra -sidan middag. Ömsom i skog, ömsom på väg. -Flera gånger lockade hungern henne fram till -gårdarna, men hundarna och fruktan för forskande -frågor och blickar tvungo henne ständigt -vidare och förbi.</p> - -<p>Hon rörde sig framåt som en maskin. -Känslo- och viljelös flyttade hon sig på okänd -stråt. Hon var förskräckligt trött, men tänkte -inte på vila, tänkte inte alls. Det föreföll henne, -som om hon varit fördömd att gå, gå, gå, tills -hon domnade, tills hon stupade i snön.</p> - -<p>Uppe i en vägkrök stod en milsten. På -avstånd liknade den nästan en stol, och som -vägen var öde och tyst, drog den ensamma -stolen oemotståndligt en uttröttad liten Springfält -till sig.</p> - -<p>Nanna mindes ännu länge, hur det lisade -att få luta sig där, om också bara för en stund. -I kvällningen ämnade hon knacka på vid någon -stuga och köpa mat. Men ännu var det bara -middag, en något disig julmiddag, som lovade -tö. Alla synlinier, skogar, pilvallar, vägdiken -lågo ritade i blått, och lågt kring den bleka<span class="pagenum"><a name="Page_225" id="Page_225">[225]</a></span> -himlen vandrade solen, ledsagad av otaliga -smältande glimtar från backar och renar.</p> - -<p>Det fattades bara en lärka, för att man -kunnat inbilla sig, att det rättnu skulle bli vår.</p> - -<p>Nanna stirrade sig omkring med matta, -liknöjda blickar. Hon var förbi. Där hon satt, -fruktade hon att ej mera kunna resa sig. Hon -var illa sjuk, dödssjuk, trodde hon. Livet förrann, -svettades långsamt ut ur kroppen på -henne.</p> - -<p>Hon mattades med varje minut, ögonlocken -ville sjunka ihop — hon var sömnig, sömnig, -dödssömnig. Hon satt visst och höll på att -nicka in på milstenen …</p> - -<p>Plötsligt skrämdes hon i vädret av ett hårt -hundskall. En stor S:t Bernhardshund stod -framför henne, och hon spärrade upp ett par -vida, sömndruckna ögon, som sågo mindre, än -de uttryckte.</p> - -<p>Men bakom hunden, på vägen, hade stannat -en åbäklig, gammaldags heltäckare, ur vars -fönster en gammal dam nyfiket tittade ut.</p> - -<p>När Nanna fått slummern en smula ur ögonen, -såg hon av fyrspannet, livréerna och vapnet, -att det måste vara katolska grevinnan på -Herrevall.</p> - -<p>Flickan tyckte, att hon utfrågades, och att -hon lydigt svarade. Men vad, visste hon inte -fullt klart — det vet man ju aldrig i en dröm,<span class="pagenum"><a name="Page_226" id="Page_226">[226]</a></span> -och att hon bara drömde, trodde hon ännu -länge.</p> - -<p>Var det också likt värkligheten att plötsligt -lyftas upp från en översnöad milsten till ett -sammetsmjukt, parfymerat täckvagnssäte, medan -fyra hästar vaggade en vidare i drömlandet -och två smala, vita händer svepte filtar över en?</p> - -<hr class="chap" /> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_227" id="Page_227">[227]</a></span></p> - -<h2 id="XV">XV.</h2> - -<p>Nanna drömde fortfarande om himmelriket. -Hon hade blivit avklädd och tvättad med ljumt -vatten över hela kroppen av en kammarjungfru -i grevinnans egen närvaro och nyklädd från topp -till tå med en främmande jämnårig flickas kläder -och ompälsad placerad i en länstol vid ett stort -bord med en brasa bakom sig och den härligaste -måltid framför sig.</p> - -<p>Men det var ju ingen dröm. Nanna måtte -nypa sig i benet hur hårt som hälst, så blev -hon inte vaknare. Och allting var för tydligt -och för sammanhängande för att likna en dröm.</p> - -<p>Bakom sin stol hade hon en betjänt i livré, -stel som en bildstod, utom då han räckte ut -armen efter ett fat, en tallrik eller en karaff.</p> - -<p>Till höger vid bordet smilade ett vänligt -gubbhuvud; så litet, ack, så litet var det huvudet, -att hon knappast sett något så litet huvud. -Och fullt med små fina streck och veck hade -det kring sina stickande ögon och sina tunna -läppar.</p> - -<p>En svart sammetskalott hade gubben på<span class="pagenum"><a name="Page_228" id="Page_228">[228]</a></span> -hjässan, hans tinning- och nackhår lyste alldeles -vitt, och han var klädd i en lång rock, som -nådde från huvud till fot och knäpptes med en -oändlig massa knappar ända upp i halsen. -Nanna förstod, att det var en katolsk präst, -och hon förundrade sig, att han inte bar dolk -och såg elak ut, vilket hon läst i böcker, att de -katolska prästerna gjorde.</p> - -<p>Men den tyste gamle prästen glömdes alldeles -för grevinnan, som satt mitt emot honom -och vid bordets och Nannas vänstra sida. Även -grevinnan var så olik fjortonåringens föreställningar -som gärna möjligt.</p> - -<p>Nanna hade föreställt sig katolska grevinnan -såsom en lång och mager, blek och hålögd -gammal kvinna, med ett ständigt allvar över -det gula ansiktet och en förtärande glöd i de -djupa ögonen.</p> - -<p>I stället hade »Ers högvälborenhet», som -prästen och betjänten kallade henne, en frisk -och ganska hög färg, en smula högre på näsan, -som var lång, böjd och kraftig. Den röda ansiktsfärgen -syntes så mycket rödare mot det glesa, -vita håret, som var benat och i nacken slutade -med en lustig liten knopp, genomstucken av en -silverkam med grevekrona.</p> - -<p>Den satta, buttiga gamla gestalten, som var -livlig och rörlig, var klädd i en fotsid, lös klänning -av svart sammet med vida, hängande -ärmar. Klänningen var olik alla, som Nanna<span class="pagenum"><a name="Page_229" id="Page_229">[229]</a></span> -dittills sett. Den hade varken garneringar eller -plisseringar, ej ett broderi, ej en synlig knapp. -Den hölls ej upp av krinolin — såsom mammas -och fasters och systrarnas klänningar vid högtidliga -tillfällen. Den föll alldeles fritt och släpade -en smula. Enda prydnaden var en bred -spetskrage, som omgav den bara, knubbiga halsen -och räckte ner över skuldrorna.</p> - -<p>Sådan hon var, enkel och osmyckad, utan -armband och guldkedja, och med sitt kraftfulla, -muntra ansikte kring de spelande, svarta ögonen, -tycktes hon sin unga gäst på en gång -oanad och välbekant.</p> - -<p>Grevinnan var, i allt utom dräkten, mer -lik en kär gammal släkting än det hemlighetsfulla, -katolska spöke, som Nanna så länge fruktat. -Värkligheten påminte om faster Jeanette. -När värdinnan skrattade, ekade det nästan av -fasters klingande mässingsstämma.</p> - -<p>Och grevinnan skrattade i kväll, så ofta -hon inte pratade. Det var hon ensam, som -höll målron vid makt. Den gamle prästen -endast smilade fint med små fryntliga rundblickar. -Betjänten rörde inte en muskel. Och -Nanna fann ej ett ord för idel häpenhet och -matlust.</p> - -<p>— Skänk i mer av rödvinet, Christophe — -så ja, men späd upp med vatten! Mer legymer! -Hahaha, ser ni, pater, en sådan välsignad aptit -la petite Nanon håller sig med! Mon dieu, que<span class="pagenum"><a name="Page_230" id="Page_230">[230]</a></span> -c’est amusant que ça! En voyant la petite -manger je deviens rêveuse — malgré moi je -pense aux temps passés. Je souhaiterais que -monsieur le comte vivrait et verrait — mais enfin, -de son ciel il la voit et la bénit, n’est-ce -pas, mon père? Encore un peu du rôti, Christophe -— hahaha, ser ni, pater, ser ni, vi tina -till sist upp vår lilla snödriva!</p> - -<p>— Non, merci, madame la comtesse, rien -de plus, svarade Nanna skyggt, mera av instinktiv -finkänslighet än av stolthet över sin kunskap.</p> - -<p>Grevinnan gjorde en rörelse med ögonbrynen -och log mot henne.</p> - -<p>— Mais en vérité, vous avez appris français, -ma petite, et très bien, ça me semble, vous -n’avez point d’accent! N’est-ce pas, mon -père? Maintenant notre café dans le petit -salon, Christophe — et du lait pour mademoiselle!</p> - -<p>Lilla salongen med gyllenläder och sirliga, -krönta möbler i guld och blått syntes Nanna -vackrare, än något hon sett. Från väggarna -strålade röd- och vitsminkade skönheter och -pudrade eller pansrade stormän i gyllene, ovala, -rosetthängda ramar. Brokiga kinesiska vaser, -fyllda med blodbok, stodo på låga, förgyllda -små bord. I hörnet ruvade en gammal spinett, -stum, orörd kanske sedan decennier.</p> - -<p>Från sin plats vid den susande cheminén -lät Nanna förlägen blicken vila sig från all<span class="pagenum"><a name="Page_231" id="Page_231">[231]</a></span> -härligheten ute på den snöiga parken, som -spökade fram ur den tidiga vinterkvällen.</p> - -<p>En blandning av lycka och blygsel fyllde -henne. Varigenom hon förtjänt allt detta, begrep -hon ej — ty detta liknade belöning i stället -för straffdom. Hon kände, att hennes värdinna -slösade sin godhet på en ovärdig. Grevinnan -visste ju ingenting om hennes äventyr, hennes -förseelser. Skyggheten gömde allt sådant -bakom de stumma flickläpparna, men även om -Nanna blivit tillfrågad, uppmanad att skrifta -sig, skulle kanske ej ett ord förrått någonting. -Vad hon förtegat för far och mor, hur skulle -hon kunnat röja det för en främmande?</p> - -<p>Nu ställde grevinnan kaffekoppen på det -lilla åttkantiga bordet, högt som en pall, vilket -på trissor rullats fram till hennes fötter, och -gav en vink åt betjänten. Hennes högvälborenhet -hade försjunkit i en tankspriddhet, som -bjärt efterträdde pratsamheten vid middagsbordet.</p> - -<p>Patern fattade tystnaden som en antydan. -Han steg upp ur sitt bekväma hörn och bugade -sig för sitt förnäma biktbarn. Till svar böjde -hon huvudet inför honom, medan han gjorde -ett korstecken över henne. Därefter vandrade -han långsamt ut ur salongen.</p> - -<p>Nanna och katolska grevinnan voro ensamma. -Flickan ville, i tanke att hennes högvälborenhet<span class="pagenum"><a name="Page_232" id="Page_232">[232]</a></span> -önskade vila, följa efter patern, -men grevinnan vinkade henne i stället närmare.</p> - -<p>— Mon enfant, sade hon vänligt, — je veux -te parler de quelque chose d’importance.</p> - -<p>Nanna vidgade sina runda ögon och satte -sig på en pall vid hennes fötter.</p> - -<p>Och medan grevinnan höll hennes hand -och tankfull lät blicken vila i mörkret därutanför, -började hon tala till sin lilla gäst i en ton -och med en förtrolighet, som ännu ingen begagnat -mot Nanna.</p> - -<p>Flickan svalde och skiftade färg, så underligt -föreföll henne hennes läge. Så nytt syntes -henne det sagda, så sällsamt fann hon det, att en -främling skulle säga henne allt detta. Det var -idel ohörda ting — inga böcker, ingen människa -hade yppat något av detta för henne. Ting så -ofattliga och ändå så naturliga — förklarande -mycket av det, som utgjort de gångna veckornas -gåta. Ting, som lugnade och varnade på -samma gång.</p> - -<p>Hon sänkte huvudet. Hon erfor än en -gång den känsla av blossande skam, hon erfarit -nyss ute i badrummet. Det kändes som -att klä av sig än en gång och inför obekanta -ögon.</p> - -<p>Men tröst var att ej längre tro sig spetälsk, -att veta sig sund och sitt tillstånd naturligt, -att få en blick in i sin egen själ, på samma -gång man lärde förstå sin egen kropp.</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_233" id="Page_233">[233]</a></span></p> - -<p>Och så skönt och gott det kändes att höra -den kraftiga stämman, som för Nannas skull -gjorde sig len och utan begriplig orsak stundom -tycktes fylld med tårar, tala goda, varma ord -till en främmande, ensam liten flicka, liksom -om hon ej längre vore en främling.</p> - -<p>Till sist tvang själva stämman så uppmärksamheten -till sig, att Nanna nästan upphörde -att lyssna till meningen för att endast fånga -klangen — tonen av sökande, smekande ömhet.</p> - -<p>Katolska grevinnan satt alltjämt med Nannas -hand i sin och tittade ut i natten. Hon -varken strök eller klappade handen, endast höll -om den med ett lugnt, moderligt grepp. Över -parken jagade tunga vintermoln, medan ett sorl -av lösta droppar susade från de snöfläckiga, -allt svartare häckarna och träden. Det töade. -Och i samma tonart som droppet, allt blidare -och lågmäldare talade rösten, hemligt upprörd, -tycktes det, smältande än i glädje, än i sorg.</p> - -<p>Annorlunda kunde ingen släkting tala. -Annorlunda kunde ingen mor upplysa sitt barn -om dess egen framtid och om livets hemlighet.</p> - -<p>Det tycktes, som om den talande allt mer -talade sig ut ur sig själv och sin omgivning. -Hennes ord ryckte henne själv med sig. Hennes -stämning blev till en inbillning, inbillningen -till värklighet.</p> - -<p>Ett par gånger nämnde grevinnan sin<span class="pagenum"><a name="Page_234" id="Page_234">[234]</a></span> -skyddsling vid namn, men ena gången missade -hon sig och kallade Nanna för Antoinette.</p> - -<p>Och vid det namnet böjde sig hennes högvälborenhet -ner över henne, kysste hennes -panna och drog henne intill sig.</p> - -<p>— Säg, ma petite, vill du alltid stanna kvar -hos mig, säg?</p> - -<p>Grevinnans röst lät så upprörd, så sliten -av ett slags förtvivlan, flickan ej förstod, att -Nanna ej nändes säga mot.</p> - -<p>— Oui, madame la comtesse, svarade hon -lågmält.</p> - -<p>— Och vara min egen lilla dotter, ma chère -petite?</p> - -<p>— Oui, madame la comtesse!</p> - -<p>— Och ej längre heta Nanon, men Antoinette, -Antoinette ma chérie?</p> - -<p>— Oui, ma — dame la com — tesse!</p> - -<p>Nanna kunde i sin förlägenhet och rörelse -ej svara annat. Hon kände fläkten av det bedjande -gamla ansiktet tätt över sig.</p> - -<p>— Säg maman, viskade grevinnan och höll -andan.</p> - -<p>— Maman, svarade Nanna med huvudet -mot hennes bröst, men tårarna runno utför -flickans kinder. Det var Nannas tårar blandade -med grevinnans. Och den lilla prästdottern -kände det, som om hennes avlockade »maman» -varit en dålig, en mycket dålig handling.</p> - -<hr class="chap" /> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_235" id="Page_235">[235]</a></span></p> - -<h2 id="XVI">XVI.</h2> - -<p>Livet på Herrevall liknade en vacker saga. -Den gamla gården var en sagobok, full av -plansjer, lika brokiga som de där hemma i bokkammaren -över Wilhelm Tell eller Sancta -Genoveva.</p> - -<p>Grevinnan liknade en vänlig fé, vars godhet -var utan gräns, och som aldrig kände trötthet. -Lika lätt på foten som en liten flicka strövade -hon omkring överallt med Nanna vid handen -eller tätt efter sig. Och var hon gick fram, -lyste plansjerna i guld och underbara färger.</p> - -<p>På spinetten i lilla salongen hade en gång -kungliga fingrar spelat. Det stod ännu som -ett skimmer av puder och en doft av torkade -rosor omkring den; i de nötta tangenterna -tyckte sig Nanna se märkena, där prinsessornas -korppännor knäppt fram muntra eller vemodiga -menuetter och gavotter. Det blev strax -en vacker tavla av blå eller rosig atlas, av vitt -silke och gyllene tränser, som skimrade i -solen. Det blev till ett kvitter av prat och -skratt, som susade ut genom fönstren och dog -bort mällan trädgårdens höga, klippta häckar.</p> - -<p>Mot salskaminens järngaller hade en biltog<span class="pagenum"><a name="Page_236" id="Page_236">[236]</a></span> -storman värmt sina våta och frusna fötter. Hans -sprängda holsteinare hade legat rosslande framför -trappan, och ur stallet hade hans värd valt -ut sin bästa ridhäst till ersättning, medan flyktingen, -med sitt mörka ansikte skuggat av -allongeperuken och den blottade värjan över -knät, vilat ut mällan tvänne dödsritter.</p> - -<p>I ett av rummen — man visste ej mera -vilket — hade en höglärd och högättad man -intagit sin bröllopsmåltid med en lågättad bonddotter -— innan ödet drev honom vida vägar, -från land till land, till en grav i en fjärran stad.</p> - -<p>I de gamla murarna, som här och var voro -äldre än slottet, kunde man ännu hitta ingrodda -kanonkulor — minnen och märken av -strider i forna dar. Och ändå var Herrevall -varken ett av de största eller ett av de äldsta -gamla herreslotten — Nanna hade föreställt sig -motsatsen, men måste ju, om än med häpnad, -sätta tro till den goda féns utsago.</p> - -<p>Där Herrevall nu låg, hade fordom rest -sig en långt mäktigare borg med torn och vallar -och gravar och med en krigsbesättning så manstark, -att skaran räckt från porten ända till -Ystads By. Då hade borgens herre fört krig -mot själva rikets konung.</p> - -<p>Ja, så gamla voro slott och bygd, att en -slottsherre på 700-talet skickats som sändebud -till Karl, frankernas store konung, sedan käjsare -…</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_237" id="Page_237">[237]</a></span></p> - -<p>I varje vrå av de gamla tomterna kunde -man hitta minnen av dåd och överdåd. Vid en -vink av den goda féns hand tillreddes kostbara, -gammaldags gästabud. Gemaken behängdes -med dyrbara, vävda bilder, golven täcktes med -kransar och ruskor. Springbrunnar sprutade -röda och gyllene vinstrålar i sol- eller måneglans. -Facklor sprakade längs alléerna i ändlösa -rader. Styckeskott skrällde, solar och -rakethjul svängde och susade och överstrålade -stjärnorna. Och medan herrar i sammet och -damer i silke trådde sirliga danser, spelade en -konsert av flöjter, oboer, klarinetter, trumpeter -och pukor, så att genljudet hann ända till lägena, -där Sundets fiskare och strandrövare vaknade -upp och lyssnade.</p> - -<p>Nanna lyssnade själv. Hon glömde nästan, -att fästen var avblåst för flere hundra år sedan.</p> - -<p>I en åker hade man funnit en avbruten -värja — man hade av vapnet på ytterknappen -gissat sig till ägaren. Det var en hög herre, som -för ett brott fråndömts adelskapet och livet — -men om honom och hans öde rådde grevinnan -alla förståndiga att hällre tiga än illa tala.</p> - -<p>Under golvstenarna i Toftarps kyrka vilade -den olycklige riddarens huvudskalle. Och i koret -ovanför förvarades ett betsel, som tillhört en -häst, vars snabbhet en gång räddat landets -konung, sedan ägaren självmant kastat sig ur -sadeln och låtit sitt liv i fiendelederna.</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_238" id="Page_238">[238]</a></span></p> - -<p>I boksalen förvarades böcker, så gamla -och vördiga, att de buro hål efter kedjorna, -med vilka de varit fängslade vid muren. Där -stodo luntor i rad under rad, hylla vid hylla, -så att Nanna aldrig trott världen äga så många.</p> - -<p>— Här existerade ett bibliotek, sade grevinnan -med stolthet, — innan det fanns en -skriven bok i hela staden Stockholm.</p> - -<p>Gamla kartor funnos där, som visade världen -mycket mindre och underbarare än nu — -fylld med drakar, som simmade på havet eller -flögo omkring i luften, och bebodd av folkslag, -så underligt skapade, att varken museum eller -naturhistoria förvarar deras likar.</p> - -<p>Glaskupor funnos där med sällsamma vätskor -i — ännu såg det ut, som om trollmannens -gullklimp legat kvarglömd på deras botten. -Pärgament förvarades där med konstigt hoptrasslade -cirklar och långa latinska eller grekiska -namn och formler — i deras spindelnät -kämpade kanske ännu den ande, som trollmannen -sökt behärska i livstiden.</p> - -<p>Här fanns lärdom, som fordom hetat -häxeri, och vidskepelse, som fordom hetat lärdom. -Och här fanns lärd och krånglig villfarelse, -som en gång fram i tiden kanhända -skulle heta sanning.</p> - -<p>Här bevarades namnen på landsförrädare, -som stigit till rikedom och anseende, därför -att de svikit sitt fosterland och troget hållit<span class="pagenum"><a name="Page_239" id="Page_239">[239]</a></span> -sig till erövraren. Här höljdes med skam och -begabbelse, med dödsdom och landsflykt minnet -av sådana, som för sin trohets och ståndaktighets -skull råkat vilse bland underliga medmänniskor.</p> - -<p>Och djupt under gemak och kök och visthus -och källrar gömdes fängelserna — besynnerliga, -trehörniga stenkamrar, så byggda, att ett -framflyttat järngaller kunde göra dem snävare -och snävare kring fången. Till sist måste han -stå upprätt i själva fönstergluggen. Kamrarna -voro låga och mörka. Man måste böja huvudet -i dörrvalven. Fukten rann i svarta strimmor -längs de kalla murarna. Stundom hängde gluggen, -som också var dörr, högt uppe över fångens -huvud … I ett källarhörn låg en stor hög järnskrot, -sällsamma redskap med taggar och tänger, -ringar och trådar, trissor och häktor — -men om dem visste grevinnan intet besked, -hon gick dem förbi, så hastigt hon kunde.</p> - -<p>Slottet var en outtömlig bilderbok, grevinnan -tröttnade aldrig att vända i de brokiga -tavlorna, Nanna aldrig att beundra, njuta deras -skönhet eller ryslighet. Ett barns njutning är -ofta blandad med rysningar; och intet stegrar -så den unga glädjen som de kalla kårarna inför -det hemska eller spännande.</p> - -<p>Nanna igenkände i bilderboken, märkligt -nog, samma värld, som Candide öppnat för -henne på prästgårdsvinden. Men det som i<span class="pagenum"><a name="Page_240" id="Page_240">[240]</a></span> -Candides sällskap isat och modfällt henne, det -värmde och lyfte henne här.</p> - -<p>Candides blommor voro isblommor eller -pappersrosor. Här fingo rosorna sin färg och -sin doft, och de växte i sagans underskog. Den -goda fén strålade god och mild mitt ibland -dem, och där Gullerödsklockaren hånskrattat, -lyfte hon sina händer till ett välsignande korstecken -och brusade orgelackorden högtidligt -från det gamla slottskapellet.</p> - -<p>Vackrare än alla tavlor var i alla fall bilden -av Antoinette, sådan Nanna redan i hundra -olika belysningar såg och kände henne. I -slottets alla härligheter hade Antoinette en -gång haft del; Nanna förstod, att de för grevinnan -blevo så mycket härligare vid glansen -av de vackra svarta barnaögon, som en gång -tindrat emot dem. Hon förstod, att »Toni» nu -på något sätt var uppstånden, och att, där grevinnan -och hennes gäst vandrade genom salar -och gångar, de tu hade en tredje osynlig emällan -sig. Och Nanna älskade redan den osynliga -som en syster, bad för henne i sitt hjärta, gnolade -sakta med i den sällsamma täxten till -orgelmusiken.</p> - -<p>Nanna lopp, utan att veta det, en allvarlig -fara att bli papist. Här var det sovande slottet, -och blott en irrande och ridderlig Candide -kunde ännu rädda henne.</p> - -<hr class="chap" /> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_241" id="Page_241">[241]</a></span></p> - -<h2 id="XVII">XVII.</h2> - -<p>»Petit oiseau, som trippade vid min sida -liksom — liksom Antoinette i dag! Hon var -knappa tretton, när hennes pappa dog — -Bayard, pauvre, jag lät genast skjuta hästen, -som kastat honom av. Det var kanske en synd -— miserere me — jag rådde inte mig själv, -jag hade varit i stånd att misshandla djuret -för olyckans skull. Jag tålte inte se Bayard, -men minns ännu skriet, när —.</p> - -<p>»Vad pratar jag om, Toni, vad pratar jag -om? Du såg ju aldrig vare sig greven eller -Bayard. Mais de son ciel il te voit et te bénit, -Toni!</p> - -<p>»Petit oiseau, hon hade sitt ponnyspann -och sin ridhäst — alltsammans lät jag skaffa -ur världen, jag minns inte längre på vad sätt. -Det var kanske grymt, men sorgen gjorde mig -grym — miserere me, priez pour moi, mon -père!</p> - -<p>»Petit oiseau, hon sprang i park och salar, -sprang med små fågelsteg — hon var ej stark, -liknade en sjuk liten fågel, men läkarna spådde<span class="pagenum"><a name="Page_242" id="Page_242">[242]</a></span> -henne i alla fall ett långt liv. Jag hade varit -i stånd att väga deras medikamenter i guld -den tiden — och än i dag, ack, ännu mera i -dag, Toni!</p> - -<p>»Hennes far avgudade henne, bar henne -på armarna, liksom han bar mig — i allt, som -rörde henne, tog han del, som om också han -varit hennes mor. Och alltid ville han se mig -speglad i henne. ’Se, <em class="gesperrt">så</em> brukade din mor -sitta och drömma, när hon ännu var fröken,’ -sade han. ’Och <em class="gesperrt">så</em> flitigt satt också hon vid -sin båge en gång, och <em class="gesperrt">så</em> snäll var också hon -i sin Numa Pompilius.’</p> - -<p>»Ack, greven var ett mönster som make — -skulle du få höra annat, mon enfant, så tro det -inte, men erinra dig, vad jag berättat dig! Han -var ett mönster, och när han ofta predikade: -’Likna din mamma, tag efter henne i allt, i -allt,’ så kunde jag varit frestad att säga: ’Imitez -votre père, mon enfant, likna i stället din -far i kärlek och uppmärksamhet!’</p> - -<p>»Men Antoinette trivdes ej riktigt i vårt -klimat, pauvre petite — hon var klen, men så -vacker: ack, du skulle sett henne, ni skulle -känt varandra — fast kanske ni i alla fall inte -känt varandra då! Hon vistades mäst i Nizza -— i Nizza sommar och vinter, utom den sommaren -pappa föll — föll ifrån.</p> - -<p>»Jag sjuknade, och du — Antoinette, menade -jag, imiterade mig — också hon blev sjuk,<span class="pagenum"><a name="Page_243" id="Page_243">[243]</a></span> -hårt sjuk. Hon dog — ack, att hon tagit mig -med sig i graven! Är det synd att tänka så -— priez pour moi, mon père! Ack, läkarna, -de skälmarna, jag hade varit i stånd att låta -hänga dem allesamman — om det varit i de -gamla, galna, förnuftiga tiderna!</p> - -<p>»Antoinette, varför skall man mötas för att -skiljas? Varför skall man födas för att dö? -Antoinette — hon hade ett manér att sitta och -se på mig ibland, som om hon tänkte: ’Chère -maman, maintenant je vais m’envoler! Nu -flyger jag från dig, mamma! Petit oiseau, -petit fripon!</p> - -<p>»Ack, Antoinette, varför kan du inte alltid -stanna här hos mig? Varför skall du behöva -tänka på alla de andra? Varför skall du ha -en pappa och en mamma? Varför skall du -ibland sitta och betrakta mig, som om du -tänkte: ’Chère maman, maintenant je vais -m’envoler!’</p> - -<p>»Antoinette, säg — jag <em class="gesperrt">är</em> ju din chère -maman? Riktigt! N’est-ce pas?</p> - -<p>»Ack, Nanon, förlåt mig — priez pour moi, -mon père!»</p> - -<hr class="chap" /> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_244" id="Page_244">[244]</a></span></p> - -<h2 id="XVIII">XVIII.</h2> - -<p>Varför Vilhelm, sedan kamraterna förlorat -hoppet, fortsatt sin spaning, stod ej rätt klart -ens för honom själv. Han såg, att Gustav och -Daniel ondgjordes över hans nit, och förstod, -att hans välmening näppeligen genast skulle -skörda tack av alla i prästgården. Om han -värkligen återfann den försvunna, skulle hennes -bröder finna sig trädda för nära.</p> - -<p>Tvivelaktigt var också, om han beredde -Nanna någon glädje med att återföra henne. -Hon misstrivdes i hemmet. Hon hade frivilligt -begett sig hemifrån, vände kanske ej frivilligt -tillbaka. Ty att sigenarna kunde ha ett finger -med i spelet, fann han föga troligt.</p> - -<p>Men kom han igen med oförrättat ärende, -skulle han mötas av all den köld och allt det -hån, hans förrådda åsikter uppkallat mot -honom. Finge han slutligen en jobspost att -bära till prästgården, vore det knappt lönt att -ens bege sig dit.</p> - -<p>I alla fall strövade och spanade han. Han -hade upptagit det spår, han trott sig ha upptäckt,<span class="pagenum"><a name="Page_245" id="Page_245">[245]</a></span> -hittills dock utan framgång. Uppe före -solen, unnade han sig ej rast, förrän natten låg -oigenomtränglig. Han logerade i bondgården, -men måste nödga betalningen på sitt värdfolk.</p> - -<p>Kan människosjälen överhuvud förklaras, -så sammansatt varje känsla och varje beslut i -grunden är? Vilhelm fann det underligt, men -det tycktes honom, att vad han gjorde, berodde -endast av själviska grunder. Han kände det, -som om hans inre lugn hängde på, att han åter -visste prästdottern i säkerhet. Hans samvete -skulle ej bli tillfreds, innan han fört Nanna till -hennes anhöriga i Gulleröd. Hans ögon skulle -inte sluta sig i drömfri sömn, så länge de innerst -buro bilden av gamle kyrkoherdens kvalfyllda -blick.</p> - -<p>Ibland lämnade honom också dessa skäl -likgiltig. Någonting annat, än mera själviskt -bevekte honom, jagade honom utför vägar och -stigar, genom skogar och kärr och skärpte hans -uppmärksamhet, tills den liknade en gammal -jägares.</p> - -<p>Ibland liksom brände det till i bröstet, och -han skulle velat skänka vad som hälst, själva -sitt studentbrev, tyckte han, blott för att få -en skymt av den tafatta, långbenta flickungen -med de bedjande, oroliga rådjursögonen.</p> - -<p>På annandagens töväder kom en nattfrost -och därefter ett nytt, ymnigt snöfall, som alldeles<span class="pagenum"><a name="Page_246" id="Page_246">[246]</a></span> -täckte, vad som tilläventyrs kunde ha -funnits av gamla spår.</p> - -<p>Så gingo tre korta vinterdagar. Att Nanna -under hela denna tid, kanske dag och natt, -kunde ha tältat i skog och mark, var högst -otroligt. Hon måste i så fall förfrusit, så mycket -mer som hon kanske också hungrat. Men även -det otroliga måste prövas — vid äventyr, att -det till sist kunde befinnas vara värklighet.</p> - -<p>Levde hon, måste hon nu förråda sig genom -nya spår och genom påhälsningar i grannarnas -gårdar och stugor. Så täta blevo Vilhelms -besök och så ivriga hans förhör, att den -tröga befolkningen började få inträsse och de -yngre drängarna självmant biträdde vid spaningen. -Under vintern hade ju bönderna gott -om tiden.</p> - -<p>Fortfarande intet spår — ej ett fotsteg, ej -en trasa, ej en skymt.</p> - -<p>Nyårsaftonen strax efter frukosten — Vilhelm -stod just i begrepp att bege sig ut, och -moran packade matsäcken — trädde länsmannen -med två fjärdingsmän in till Anders Svens.</p> - -<p>Moran hajade till en smula, men far i huset -förblev lugnt sittande med benen uppdragna i -kakelugnsbänken och långpipan i munnen.</p> - -<p>— God dag i stuan, hälsade kommissarien, -som ville visa sig gemytlig.</p> - -<p>— Go da, svarade Anders med en nick,<span class="pagenum"><a name="Page_247" id="Page_247">[247]</a></span> -men utan att ta pipan ur mun eller lyfta på -mösskärmen.</p> - -<p>— Ja, det är den här historien om kyrkoherdens -Nanna, förklarade länsman i sin -spruckna falsett, som han fåfängt sökte få att -låta »gemen».</p> - -<p>Vilhelm bleknade.</p> - -<p>— Har kyrkoherden anhållit hos kommissarien -—, frågade han och darrade på målet.</p> - -<p>— Ja, jag ska låta anställa skallgång, upplyste -länsman och granskade misstänksamt studenten. -— Vet han något, så ut med det!</p> - -<p>— Visste han något, svarade mor Anders -Svens i Vilhelms ställe, — så stod han välan -inte här i stuan nu!</p> - -<p>— I kan låta honom själv tala för sig, skrålade -länsman för full hals, — och I, Anders -Svens kan gärna lätta på huan för konglig majestät -och kronan.</p> - -<p>Anders Svens log brett, men flyttade varken -på mössa eller pipa.</p> - -<p>— Jag snackar allri mä länsman, svarade -han tryggt, — strajs etter ja har edet.<a name="FNanchor_12" id="FNanchor_12"></a><a href="#Footnote_12" class="fnanchor">[12]</a></p> - -<p>Moran slog upp ett skallande skratt, och -i själva fjärdingsmännen kluckade det av munterhet. -Men kommissarien mulnade till.</p> - -<p>— När jag frågar, sade han strävt, — skon<a name="FNanchor_13" id="FNanchor_13"></a><a href="#Footnote_13" class="fnanchor">[13]</a> -I svara. Det är så förordnat och påbjudet. -Och nu skon I lämna man och hund till skallgång.<span class="pagenum"><a name="Page_248" id="Page_248">[248]</a></span> -I bler väl mjukare, tillade han lägre, -— äss<a name="FNanchor_14" id="FNanchor_14"></a><a href="#Footnote_14" class="fnanchor">[14]</a> ja kommer en gång och pantar för -skatten.</p> - -<p>— <em class="gesperrt">Äss</em> I kommer, svarade Anders och -strök en fosforsticka mot byxbenet. — Men -äss I vill söka flickan, kan I söka’na utanför -mina dörrpäla.</p> - -<p>— Jag talar med den där, röt konungens -illa sedde sändeman och pekade på Vilhelm. -— Har I sett den efterlysta?</p> - -<p>— I hennes hem, svarade Vilhelm, — som -gäst över julen i Gulleröds prästgård. Sedan -har jag inte sett till henne, men sökt har jag -i dagarna fyra och snart fem.</p> - -<p>— Ja — så, mån tro det, undrade länsmannen -sävligt, — en sån herreman har osse -sökt — mäst oppåt herregåren, kan tänka?</p> - -<p>Vilhelm svarade ej. Länsman tog hans -tystnad för medgivande.</p> - -<p>— Bondvägarna har han väl inte extemerat, -men där är det skallet ska gå, triumferade -kommissarien och vände sig mot dörren. — -Vi komma igen, Anders. Marsj, gubbar!</p> - -<p>Vilhelm lyddes ej till bondfolkets glam och -speglosor, sedan kronofolket avtroppat. Han -grundade över den nya tråd, kommissarien i -sin välvishet räckt honom.</p> - -<p>Samtidigt greps han av häftig oro. Nu -befalldes ju man ur huse. Kronan anställde<span class="pagenum"><a name="Page_249" id="Page_249">[249]</a></span> -jakt. En kedja knöts, som måste fånga det -skyggaste villebråd. Och för drevet med dess -jägare och stövare måste stackars Nanna till -sist jagas upp och fram. Men vilken jakt! Och -vilket hemfölje för en skygg och späd ung -flicka?</p> - -<p>Han kände, att han <em class="gesperrt">nu</em> kunnat hjälpa att -gömma henne, försvara henne mot hela socknen, -mot föräldrarna, kronan, alla. Bröstet -bultade. Ögonen lyste.</p> - -<p>Vilhelm tog avsked och skyndade ut.</p> - -<p>Herregårdshållet hade han hittills lämnat -outforskat. Det hade synts honom för tättbebott. -Ingen kunde väl falla på den tanken -att gömma sig mitt i en by!</p> - -<p>Men <em class="gesperrt">om</em> hon nu ej fanns i byn — om -hon gömt sig på själva slottet!</p> - -<p>Det var det orimligaste — som kanske -var det troligaste!</p> - -<p>Han kom att tänka på de antydningar om -grevinnan, som sipprat fram i prästgården. -Hennes avstängdhet, främmande religion, änkestånd, -barnlöshet.</p> - -<p>Han mindes spannet, som passerat späjarna -på skogsvägen. Ho anade, vad som kanske -just den stunden — eller tidigare eller senare -— gömdes i den vapenprydda gamla droskkuren?</p> - -<p>Med en iver, som om vissheten med ens -dagats för honom och det gällt förekomma ett<span class="pagenum"><a name="Page_250" id="Page_250">[250]</a></span> -mord, skyndade Vilhelm än en gång förbi den -lilla kyrkogårdsmurens översnöade taktegel. -Nu bar kosan åt motsatt håll.</p> - -<p>Det tog en halvtimmes vandring på drivkantade -skogsvägar, innan han fick slottet i -sikte. När han passerade herregårdsbyn, förstod -han det lönlösa i att söka flyktingen där. -Dessa stugor av ohuggen gråsten med sina -små skumma fönster, spräckta rutor och söndriga -halm- eller tegeltak lockade ingen bortskämd -liten prästdotter.</p> - -<p>Men där, en kvart senare, där lyste det -fram, kalkvitt med svart skiffertak och vita -skorstenar, i en uthuggning i skogen, Herrevalls -slott.</p> - -<p>Ovan häckarna varsnades ej stort mer än -övervåningen och mällan dem en trädgårdsdörr -och nedervåningens två höga mittfönster. Byggnaden -var på avstånd ej vidare imponerande, -såg nästan ut att ha varit ämnad till änkesäte -eller eremitage — så försvann den mällan de -väldiga, nu vitmenade skogskulisserna.</p> - -<p>På andra sidan vägen såg blicken genom -en rad uthuggningar i skogsmurarna en avlägsen, -solspeglande isrand. Även där bortom -skog. Hela insjön låg tydligen inom godsets -råmärken.</p> - -<p>En del av dessa skogsområden hade Vilhelm -redan genomströvat. Andra voro nytt<span class="pagenum"><a name="Page_251" id="Page_251">[251]</a></span> -land. Här fanns gott om utrymme för en folkskygg -flicksnärta.</p> - -<p>Men mittöver, åt andra hållet, reste sig det -vita slottet. Nedervåningens mittfönster betraktade -späjaren likt två stora, bevakande, sugande -ögon. Vart han spanade, lockades till sist -blicken mot dessa fönster. De tycktes vilja -honom något; de visste och väntade och på -samma gång fruktade och önskade honom i -sin närhet.</p> - -<p>Vilhelm mindes nu tydligt, att farbror -kyrkoherden en gång i Nannas närvaro berättat -om änkegrevinnans åstundan att få råka hans -yngsta dotter.</p> - -<p>Studenten vandrade vidare likt en sömngångare; -efter tio minuter stod han i gapet -på herrgårdsallén. Tveksam svängde han in -mällan dessa rader av kalkade stenar, nu halvgömda -i snön, och mällan de avlövade, -snöspräckliga almarna. Dragen efter snöre, -stängdes uppkörsallén vid sin övre ända av -en byggnadsprofil, kanske förvaltarbostaden.</p> - -<p>Vandraren hann genom trädens stränga, -nu taklösa arkad och förbi flygelbyggnaden och -stannade tvehågse på en gårdsplan, fylld med -översnöade rabatter och begränsad av tre, fyra -boställs- och ekonomibyggnader, alla vitkalkade -och förenade med en mur, bakom vilken skogsparken -sträckte fingrarna av sitt vinterskelätt.</p> - -<p>Allt vilade vitt och dött, men i nästa ögonblick,<span class="pagenum"><a name="Page_252" id="Page_252">[252]</a></span> -medan han ännu tvekade, kom en täcksläde -bjällerklingande upp ur portvalvet mittemot -huvudbyggnaden.</p> - -<p>Släden stannade nedanför trappan, utan att -någon gjorde min av att öppna vapendörren. -En betjänt sneddade i sakta mak planen och -knäppte gående sina handskar. I släden fanns -alltså ingen, den väntade ännu på sina åkande -— någon i slottet skulle fara ut.</p> - -<p>Vilhelm förstod, att han med en smula -tålamod snart skulle få sin nyfikenhet stillad. -Fanns flickan på herregården, var det klart -nog, att hon skulle med på åkturen. Hästarnas -yviga nät, deras rika ståt med bjällror och rödvita -silkestofsar gällde kanske enkom en liten -övermaga passagerare.</p> - -<p>Fem vänteminuter ökade främlingens djärvhet. -Han låddes varken om kuskens trägna -klatsjande eller om betjäntens tillrop och handvinkar. -Han ämnade inte låta jaga bort sig, -innan han fått visshet. Han måste råka Nanna, -innan drevet spänt sin jägarkedja också kring -herregården. Måste vädja till hennes egen fria -vilja, innan våldet grep in med hårda nävar.</p> - -<p>All skygghet, alla hänsyn hade fördunstat, -när han satt foten på översta trappsteget och, -snuddad av silkessnärten, av all kraft bultade -på med portklappen.</p> - -<p>I samma ögonblick slogos dörrarna upp. -Ett äldre, undersätsigt, rödlätt, ompälsat fruntimmer<span class="pagenum"><a name="Page_253" id="Page_253">[253]</a></span> -blev synligt och tätt bakom henne, -mällan två betjänter, Nanna.</p> - -<p>Nanna — och hur förvandlad! Det blyga -råkidet hade fått ett stadigt, nästan hårt uttryck -i blicken. Ansiktsfärgen var sund och -hög, huvudet hölls rakare på sin smala nacke, -gången hade fått en mjukare svikt, som berättade -om nyförvärvad känsla av sin värdighet. -I det oregelbundna skolflickansiktet fanns redan -något, som lovade kvinna och — skönhet.</p> - -<p>Fruntimret, damen — som han förstod -måste vara grevinnan — hade spörjande -mönstrat honom; och Vilhelm hade med en -djup bugning och hatten i handen samlat sig -till ett tilltal. Nu skred Nanna över tröskeln. -Nu såg hon honom. Sista steget spratt till och -blev kortare. Hon hade känt igen honom.</p> - -<p>Han mötte hennes blick — men på en -gång undvikande och stolt, tycktes den ej vilja -veta av honom. Hon knappt skiftade färg, och -hon sänkte ej pannan. Han bedrog sig ej: i -den bruna, djupnade blicken bodde ett agg, -en stelnad smärta, en förhårdning likt trots -eller hämdkänsla.</p> - -<p>— Nanna, sade han bevekande.</p> - -<p>Grevinnan gav en vink åt betjänterna.</p> - -<p>— Quel est cet homme-là, frågade hon, -omskrivande en befallning.</p> - -<p>Vilhelm fattade sig raskt.</p> - -<p>Han hade kastat en hastig blick på<span class="pagenum"><a name="Page_254" id="Page_254">[254]</a></span> -sina kläder och trodde sig förstå misstaget. -Hans klädsel hade farit illa under dessa strövdagar -i skog och mark i alla väder och väglag. -Med ränseln på ryggen, det grova, åtspända -läderbältet, byxorna nerstoppade i -stövelskaften och den vida slokhatten på nacken, -liknade han mera en stråtrövare eller långväga, -vandrande gesäll än en liber studiosus — om -nu det sista betydde något inför en grevinna.</p> - -<p>— Madame la comtesse, började han och -begagnade till självförsvar de förnämas tungomål, -— je vous demande mille pardons. Mais -le père et la mère de cette jeune fille —</p> - -<p>— Ah la la, avbröt grevinnan otåligt, nästan -förbittrat, som om han vidrört en sårbar punkt -i hennes stämning, — nous allons nous promener -ensemble dans les bois — après le retour -peut-être —</p> - -<p>Hennes högvälborenhet nickade en uppmaning -åt Nanna och skred skyndsamt utför -trappstegen, medan flickan ilade förbi henne.</p> - -<p>— Prenez garde, madame la comtesse, -ropade han med smärtsam iver, — que la jeune -fille ne soit vue par les gendarmes —</p> - -<p>Det var ovisst, huruvida de grevliga öronen -uppfattat hans varning; Nanna hade väl ej ens -uppfångat den. Hennes högvälborenhet steg -hastigt in i kuren, där flickan försvunnit före -henne. En betjänt sprang upp bakpå. De två -andra motade studenten utför trappan.</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_255" id="Page_255">[255]</a></span></p> - -<p>En klatsj som en pistolknall, ett ryck i -bjällrorna, och slädstassen gled bort med nätet -svävande likt en sky och tofsarna gungande -likt små röda och vita lågor. Det hela liknade -så nära som möjligt en flykt för en fiende.</p> - -<p>Med en sällsam sveda i bröstet och en -hettande rodnad på kinderna avlägsnade sig -Vilhelm från slottsgården. Han kände sig som -en slagen fältherre, han hade med skymf blivit -jagad från valplatsen.</p> - -<p>Hans strövtåg hade visserligen krönts med -upptäckten, och hans oro för Nannas räkning -borde vara förbi. På slottet gick det ingen nöd på -henne — så mycket hade han sett — och grevinnan -skulle veta skydda henne till och med för -kronobetjäningen. För Vilhelm återstod endast -uppgiften att underrätta prästgården; även där -skulle snart oron vara över. Ett par timmars -förargelse endast — sedan skulle farbror kyrkoherden -egentligen känna sig smickrad av äran; -han skulle kanske låta bero, tills hennes högvälborenhet -självmant skickade tillbaka sin fånge.</p> - -<p>Intet av detta förslog som tröst åt den -unge studenten. Ännu ville det ej klarna i -hans aningars dunkel, men starkare än förut -kände han, att hans ihärdighet haft annan botten -än de andras. Minnet av den undvikande -blicken sved och brände som ett sår. En fjortonårings -tystnad förödmjukade djupare än grevinnans<span class="pagenum"><a name="Page_256" id="Page_256">[256]</a></span> -högdragenhet och betjänternas näsvisheter.</p> - -<p>Han kände det som en sjukdom, växlande -mällan mattighet och oro. Under den svidande -och frätande plågan sög ett slags hunger, som -ej var i släkt med magens. Den hade i all sin -otillfredsställdhet stundom någonting angenämt, -ljuvt, som mitt under svedan svalkade och berusade.</p> - -<p>Vilhelm förströdde väntans timmar i slottets -nära omnäjd. Han samtidigt pinades och -njöt av sin väntan. Han kom sig knappt för -med att räkna timmarna; men de syntes honom -ömsom långa och korta, ömsom gråa och -rosiga.</p> - -<p>Varifrån hans glädje rörde, visste han väl -ej själv, ej häller, hur han fick lusten att sjunga. -Det hade aldrig varit bevänt med hans röst -och inte häller med hans sånglust, även om -hans barndom infallit i Otto Lindblads decennium. -Men i de tysta skogarna, där grevinnans -bjällror annars endast tävlade med talgoxen och -nötskrikan, skulle man nu kunnat höra en ung, -blekhyad student med små pepparbruna ögon -gnola melodierna till <em class="gesperrt">Hulda Rosa</em> och <em class="gesperrt">Till -skogs en liten fågel flög</em> och bägge -med oförmodat uttryck.</p> - -<p>Kort före skymningen, äntligen, kom täcksläden -pinglande. Vilhelm iakttog den från sitt -gömställe med brinnande blick och stark hjärtklappning.<span class="pagenum"><a name="Page_257" id="Page_257">[257]</a></span> -Modet svek honom att följa efter -och äventyra ett nytt avskedande på själva -trappan.</p> - -<p>Den plan, han hyste, var, när allt kom -omkring, ännu djärvare.</p> - -<p>På omvägar smög han sig in i trädgården, -och från en berså, hög som ett torn, bespäjade -han manbyggnaden. Han hade lagt märke till, -att gångarna närmast slottet voro skottade, och -därav slutit, att de användes som vinterpromenad. -Och kanhända — stod trädgårdsdörren -rentav origlad.</p> - -<p>Några spända minuter förflöto under ovisshet. -Att fingra på en riglad bakdörr kunde ha -sin fara med sig i dessa tider. Såg man därtill -ut som en landsvägsriddare, kunde man lätt -bli mottagen som en sådan; och på de stora -godsen sutto kulorna löst i betjänternas terzeroler -och ryttarpistoler.</p> - -<p>Studenten hade beslutit våga försöket, då -han häjdade den framsträckta foten. Om slottshörnet -hade dykt upp en manlig gestalt — -vid närmare påseende en gänglig gubbe i fotsid -rock och med en lågkullig hatt, vars sidobrätten -nästan hade formen av pärgamentrullar.</p> - -<p>Det var patern, och han trippade, följande -den skottade gången, raka vägen mot trädgårdsdörren, -vilken han öppnade och strax efter drog -igen om sig. Vilhelm var ögonblickligen ute<span class="pagenum"><a name="Page_258" id="Page_258">[258]</a></span> -ur bersån, i ett par språng framme vid dörren -och i hälarna på patern.</p> - -<p>Den gamle hann ej ens titta sig tillbaka, -innan en okänd ung man stod tätt bakom honom -i den lilla förstugan. Och bägge kommo nästan -samtidigt in i riddarsalen.</p> - -<p>En brasa susade i den väldiga gamla cheminén. -Skenet fladdrade över svartnade porträtt -och halvrostade gamla harnesk, medan -röda glimtar tändes och slocknade i silvret på -det dukade middagsbordet.</p> - -<p>Patern hämtade sig snart från sin förvåning. -Hennes högvälborenhet var en person, -full av nycker, och den sällsamt klädde unge -mannen med de bleka dragen och de vassa -ögonen kunde mycket väl vara en improviserad -middagsgäst.</p> - -<p>Den gamle anlade sitt fryntligaste leende, -men medan han gnuggade sina magra, frusna -fingrar framför brasan, höll han för alla fall ett -vaksamt öga på silverservisen.</p> - -<p>Vilhelm, som fann tystnaden tryckande och -fåfängt sökt efter en ursäktande inledning, beslöt -gå rakt på saken och genast värva en -bundsförvant.</p> - -<p>— La jeune fille ici, brådskade han sluddrigt -och med sitt komiska studentuttal, — a -un pauvre père qui la pleure —</p> - -<p>Med detta meddelande avstannade konversationen.<span class="pagenum"><a name="Page_259" id="Page_259">[259]</a></span> -Ty under det han talade, inträdde -grevinnan och hennes skyddsling.</p> - -<p>Den förra studsade och såg sig om efter -hjälp. Nanna smålog för sig själv, men det var -honom omöjligt att utrannsaka, vad som doldes -i det leendet.</p> - -<p>— Madame la comtesse, började Vilhelm -förlägen.</p> - -<p>— Que faites-vous ici? Qui vous a laissé -entrer?</p> - -<p>Katolska grevinnan hörde ej till de hjärtnupna -fruntimren; hon fann sig snabbt. En så -erfaren gammal dam genomskådade genast -både Vilhelm och hans ofarlighet; kanske också -hans stämning, ty hon gick honom hotande inpå -livet.</p> - -<p>— Que voulez-vous de nous?</p> - -<p>— Ack, Nanna, utbrast Vilhelm, som förlorat -behärskningen både över sig själv och -det främmande tungomålet, — i fyra dar har -jag letat i skogarna. Pappa är förbi av sorg, -och för mamma har man måst finna på en -nödlögn.</p> - -<p>Grevinnans ögon irrade oroligt. Hon liknade -en kycklinghöna framför den jagande rövaren; -hennes satta, sammetsklädda gestalt -bredde sig, som om hon med sin kropp velat -täcka sin skyddsling. Ce monsieur tycktes ej -så lätt avspisad.</p> - -<p>— Monsieur, en errant dans les bois, smålog<span class="pagenum"><a name="Page_260" id="Page_260">[260]</a></span> -hon en smula tvunget, — vous avez commis -une erreur! Och, tillade hon, medan ivern -stred med det uppdykande medlidandet, — jag -har låtit underrätta madame, att Nanna befinner -sig väl. Elle m’a faite une visite et se -trouve bien ici. Lämna oss i ro några veckor -— en månad — några dagar — och jag skall -själv —</p> - -<p>Det högvälborna ansiktet speglade hennes -sinnesrörelse. De svarta ögonen djupnade och -brunkantades, näsan förlängdes, mungiporna -drogos ned. Hon lutade insmickrande på huvudet, -samtidigt hon sänkte händerna och knäppte -dem.</p> - -<p>— Jag har lärt mig hålla så gruvligt mycket -av henne — min — ma petite Antoinette!</p> - -<p>Och för att helt beveka honom vände hon -sig till Nanna.</p> - -<p>— Prie ce monsieur, prie-le qu’il te laisse -ici quelques jours!</p> - -<p>Det hade varit en synvilla, att Nanna fått -en tår i ögonvrån. Hon syntes fullständigt oberörd. -Hon bad inte, varken för sig själv eller -för någon annan. Hon betraktade oavvänt studenten, -men mera nyfiket än medlidsamt.</p> - -<p>Hjärtat vred sig i bröstet på honom, tyckte -han.</p> - -<p>Han tittade nedslagen på parkettgolvet. -Blott ännu en gång kastade han en blick på -henne.</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_261" id="Page_261">[261]</a></span></p> - -<p>— Jag har ingen rätt att tvinga någon, -sade han, — men vi hålla ju så mycket av -Nanna, allesamman —</p> - -<p>— En effet? Réellement?</p> - -<p>Det var ett misstag, att någon yttrat de -orden. Men de lågo i luften, tyckte Vilhelm, -de susade kring alla munnar; hela rummet -tycktes småle och fråga:</p> - -<p>— En effet? Réellement?</p> - -<p>Vilhelm kände sig kränkt av otacksamheten, -sårad av tvivlet, och han var förlägen -över sin förlägenhet. Han anade, att han förrått -sig — visste samtidigt ej, vad han haft -att förråda — och han varken vågade eller -värdigades titta upp.</p> - -<p>Det var tyst en sekund, så tyst, att man -kunde höra den gamle prästen gnida händerna -framför spiseln.</p> - -<p>Så skrattade grevinnan, grymt, överlägset, -nyfiket.</p> - -<p>— Mauvais sujet que vous-êtes, log hon, -— et mauvais acteur! Ni förmår inte dölja ert -hjärta, monsieur — varken för helt gamla -kvinnor eller för helt unga!</p> - -<p>Och hon upprepade, som om hon njöt av -tanken:</p> - -<p>— Ni pour les trop agées, ni pour les trop -jeunes!</p> - -<p>Vilhelm svarade ej, förmådde ej svara; -önskade blott, att han aldrig begagnat bakdörrar.<span class="pagenum"><a name="Page_262" id="Page_262">[262]</a></span> -För dem, som vid födelsen bestämts -för huvudingångarna, blev den första bakdörren -gärna till en fälla.</p> - -<p>Han var infångad, genomskådad, utskrattad.</p> - -<p>— Je ne vous comprend pas, stammade -han snubblande över konsonanterna, och han -förmådde ej se upp.</p> - -<p>Än en gång skrattade grevinnan, och skadeglädjen -riktigt klirrade i det skrattet.</p> - -<p>— Madame la comtesse est servie, ljöd i -detsamma hovmästarens släpiga röst.</p> - -<p>Vilhelm vände sig stum mot trädgårdsdörren; -bakom sig hörde han som i drömmen -katolska grevinnan håna honom:</p> - -<p>— Men monsieur, vill ni inte hålla till -godo? La petite Nanon skulle bli så glad!</p> - -<p>Han var ej säker, men tyckte, att han hört -ett litet skratt också från henne — också från -Nanna. Han greps av ett raseri, stövlarna -fumlade mot paneler och dörrtrösklar; ena dörren -smällde han igen, den andra blev olåst; -snön knarrade under hans ojämna, hackiga steg.</p> - -<p>Hans förbittring vände sig efter den första -minuten mot honom själv. Han förbannade -sin tunga sinnesart, sin brist på smidighet och -umgängsamhet. Ur stånd att hålla god min i -elakt spel, ur stånd att vända ett tvetydigt läge -till sin förmån, var han egentligen illa utrustad -för en värld som denna. Han kallade sig trång,<span class="pagenum"><a name="Page_263" id="Page_263">[263]</a></span> -lillgammal och förmäten; han sade sig — som -ofta förut — att hans världskännedom ej förslog -att bedöma världen och dess lagar. Han -fann sin stolthet vara tölperi och sin sanningskärlek -sekterism. Bakom ärligheten låg i alla -fall endast ofördragsamhet; bakom troheten -mot en föresats blott en ovig, tung egoism.</p> - -<p>Men det skulle överstigit hans krafter att -nu sitta till bords med en gammal dam, en -gammal präst och en fjortonårig flickslänga, -vilken han för en vecka sedan behandlat ömsom -som onkel och som rannsakningsdomare.</p> - -<p>Med en smärtsam suck steg han över tröskeln -till sin kammare hos Anders Svens.</p> - -<hr class="chap" /> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_264" id="Page_264">[264]</a></span></p> - -<h2 id="XIX">XIX.</h2> - -<p>Nyårsdagen kom Vilhelm bittida i kläderna. -Han gav sig knappt ro att få sin kappsäck -packad, innan han gjorde upp, sade farväl -och skyndade på dörren. I hans farväl gömdes -en biton, som fick moran att lyfta huvudet -och bliga stort.</p> - -<p>— Ih nä, gräbban är väl då allri tillrättakommen, -frågade hon och följde honom med -ögonen.</p> - -<p>Han varken svarade eller vände sig om, -vilket efter all visad vänlighet förekom mor -Anders Svens underligt och fyllde hennes huvud -med allahanda plågsamma gissningar och -griller.</p> - -<p>Vilhelm ville för allt i världen uppskjuta -mötet med kyrkoherden. Han kände, att han -behövde samla sig innan dess, och förstod, att -farbror skulle höra inom i bondgården före -mässan.</p> - -<p>Moran och kyrkoherden fingo även mångt -och mycket att språka om, när de fem minuter -senare träffades.</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_265" id="Page_265">[265]</a></span></p> - -<p>Vilhelm hade egentligen tänkt tillryggalägga -Gullerödsvägen till fots — till middagen -var det tids nog med att råka farbror — men -fötterna buro honom, trots vilja och föresats, -mot helt annat håll. Han kunde ej neka sig -den trösten att få skicka manbyggnaden på -Herrevall en sista avskedsblick.</p> - -<p>Första vägbiten var full med torpfolk, som -vandrade till kyrkes, fattigt, arbetsknotigt folk, -men både männen och framför allt kvinnorna -stassade i svart till hälgdags. Svensken har i -alla tider och nästan alla klasser hållit mera -på kläderna än på möblerna. I den gråstensgråa -statbyn vimlade det av svartklädda kvinnfolk -och lillgamla barnungar, kånkande på tunga -spänneböcker.</p> - -<p>Närmre slottet lågo vägen och trakten -öde. Skogen stod orörlig och högtidlig i sin -svartvita nyårsdräkt. En hare skuttade över -vägen. En råbock brynte hornen mot en knastig -ek. Nötskrikan ven brokig och vintertyst -mällan snåren.</p> - -<p>Hur länge den unge studenten stått och -stirrat på det vita slottet, visste han ej så noga. -Men han bröt upp i en obefogad ängslan, att -någon kunnat igenkänna honom från fönstren.</p> - -<p>I sakta mak kom han förbi herrgårdsallén -och gjorde just en krok utåt vägen för att undvika -att skrämma en liten ekorre, som satt i -grenvecket på en vinterärgig bok — då han upptäckte<span class="pagenum"><a name="Page_266" id="Page_266">[266]</a></span> -Nanna uppkliven på en stätta över stengärdsgården -och fången i betraktelser över -samma lilla djur.</p> - -<p>Hans första trumpna tanke hade varit att -gå förbi. Men så hörde hon hans steg; deras -ögon möttes, och Nanna lyste upp och smålog.</p> - -<p>Det var omöjligt att stå emot det leendet. -Det berättade eller tycktes berätta så mycket, -och fast man nyss fyllt sina nitton, är man -ej alldeles läderhjärtad. Vilhelm kände, att det -ryckte i smilbanden.</p> - -<p>— Mademoiselle är förstås ute olovandes, -frågade han med ett par elaka gnistor i blicken.</p> - -<p>— Ja, svarade hon käckt, — jag smög mig -ut genom trädgårdsdörren. Madame la comtesse -sov ännu — och — det är så roligt!</p> - -<p>— Vilket? Att smyga sin väg olovandes -— utan avsked och tack, undrade han, medan -det ordentligt kittlade i strupen. — Det är en -grym vana. Man kan göra andra stora bekymmer -med den — i Gulleröd till exämpel sitta -nu alla i ängslan och sorg.</p> - -<p>— Värkligen, sporde hon och sköt fram -huvudet på ett så täckt sätt, att han urskuldade -hennes ord. — Har man värkligen saknat stackars -lilla Nanna?</p> - -<p>I flickstrupen skalv någonting, som inte -var skratt.</p> - -<p>— Alla ha vi saknat lilla — Nanna, försäkrade -studenten och skämdes, att han svalde<span class="pagenum"><a name="Page_267" id="Page_267">[267]</a></span> -inför en barnunge. De fem skiljoåren betydde -ju så gott som tio — de utgjorde barriären -mällan två olika åldrar.</p> - -<p>Nanna hoppade ner på landsvägen.</p> - -<p>— Jag hade ämnat mig till kyrkan, berättade -hon allvarsam. — Går du med?</p> - -<p>— Längre än så, smålog han, ty han såg, -att hon stod i skinnkappa och bottforer. Just -sådan hon gick och stod, då hon rymde förra -gången, tänkte han.</p> - -<p>Hon nickade och tittade neråt vägen, åt -Toftarp till — och han tolkade nicken; den -betydde: hem — hem till Gulleröd!</p> - -<p>— Ska vi inte ge oss åstad nu, frågade hon -utan att se på honom.</p> - -<p>— Inte åt det hållet, bestämde han med -en hastig ingivelse. Han mindes, att han sett -länsman vid kyrkgrindarna; det var inte fullt -säkert, att kommissarien skulle ha försyn ens -för gudstjänsttiden.</p> - -<p>— Det har du rätt i, medgav hon och -gjorde sig så listig och hemlighetsfull, — när -grevinnan saknar mig, skickar hon nog Christophe -ner emot kyrkan. Vart ska vi gå?</p> - -<p>De gingo för enkelhetens skull till en början -åt motsatt håll. Varken Nanna eller Vilhelm -hade en aning om vägarna och väderstrecken. -Men just <em class="gesperrt">detta</em>, tyckte Vilhelm, liksom -<em class="gesperrt">det</em>, att de nu <em class="gesperrt">bägge två</em> voro ute<span class="pagenum"><a name="Page_268" id="Page_268">[268]</a></span> -olovandes, skänkte ett gudomligt behag åt den -friska nyårsmorgonen.</p> - -<p>Eller kanske var det <em class="gesperrt">det</em>, att hon helt -oförberett börjat dua honom. Detta lilla »du» -petade på farbroderligheten och lät honom i -tysthet lägga märke till, att han nätt och jämt -var huvudet högre än hon.</p> - -<p>Tungorna hade i alla fall i början svårt att -komma i gång. De båda ungdomarna kände -sig så högtidliga, som om de värkligen ginge -till kyrkes samman.</p> - -<p>— Jag tror, det är bäst vi hoppa över -gärdesgården, sade Nanna efter en stunds vandring, -— om grevinnan låter söka efter mig, -hitta de oss lättare på vägen än i skogen.</p> - -<p>Detta fann Vilhelm vara riktigt tänkt: vägen -kunde för rästen lika lätt leda dem vilse -som okända skogen. Han redde sig att hjälpa -henne över — men där stod hon redan, i ett -språng på andra sidan, trots bottforer och allt: -han hade bara att följa efter. Han föreföll sig -klumpig och gammal. Avståndet dem emällan -var större, än han ibland höll på att förgäta, -att det var. Han överraskade sig än en gång -med att finna sig löjlig, som behandlade en -byxtös som en vuxen flicka.</p> - -<p>I skogen dröp emällertid stelheten av. Att -prassla i snöiga boklöv, piskas av granruskor -och halvsnava över försåtliga kryprötter är inte -för högtidligt folk — knappt ens för vuxet. Det<span class="pagenum"><a name="Page_269" id="Page_269">[269]</a></span> -dröjde ej länge, innan Vilhelm lagt bort sin -färska studentvärdighet. Han blev åter gymnasisten, -ömsom vig och trumlig på foten; han -flängde och for, hoppade och kröp och måste -stundom visa sig på styva linan för en näpen -liten mamsell av sina bekanta.</p> - -<p>Nanna glömde lika snart — eller ännu -tidigare — sin blyghet. Hon pratade och skrattade -som med en obetydligt äldre skolkamrat, -frågade, motsade och bytte små förtroenden; -kanske till och med koketterade smått, så långt -bottforerna och mössan tilläto.</p> - -<p>— Grevinnan är allt en rysligt gentil person, -utbrast hon, rätt som det var, med en bekymmerslös -släng på den lilla flätan i ryggen. -— Hon lovade mig en guldkedja och ett guldkors -till minne av sig, innan jag skulle hem -igen.</p> - -<p>Det klack till i Vilhelm. Så obesvärat hon -redan kunde jollra om sin kedja — och hur -förhöll det sig egentligen med den andra?</p> - -<p>Nanna märkte varken hans allvar eller hans -bemödande att förjaga det. Hon strövade och -pratade lika muntert och sorglöst, som hade -hon förgätit både vad hon lämnade, och vad hon -närmade sig. Vem kunde missunna henne att -få prata på?</p> - -<p>— Det var förskräckligt gentilt, försäkrade -hon ivrigt, — den hade hängt om halsen på -hennes egen dotter — hon hette fröken Antoinette<span class="pagenum"><a name="Page_270" id="Page_270">[270]</a></span> -och dog, när hon var vid min ålder! Kan -du tänka dig: jag fyller femton till sommaren -och har inte gått fram ännu. Är det inte orättvist! -Och du kan tänka dig, hur det måste -kosta på att skiljas från henne — kedjan, jag -menar —</p> - -<p>— Fick du den nya kedjan med dig, frågade -han sakta.</p> - -<p>— Hahaha, skrattade hon och tittade förvånad -upp till honom, — den springer jag ju -ifrån nu, vet jag! Jag får nog aldrig någon -kedja, tillade hon lägre, men slog åter in i -sin övermodiga, nästan stojande ton. — -Strunt i kedjan för rästen! Jag <em class="gesperrt">kunde</em> inte -vara längre borta från mamma. Det var för -rästen när madame la comtesse började tala -om Antoinette, som jag kände, att jag saknade -min egen riktiga mamma. Fast nog — nog -brydde grevinnan sig bra mycket mer om mig, -än mamma gör —!</p> - -<p>— Ma petite, ma petite, så du pratar, förebrådde -Vilhelm muntert.</p> - -<p>— Jag håller så förfärligt mycket av min -mamma, knyckte Nanna på nacken, — men det -är vi så många om. Alla måste ju hålla av -mamma: alla syskonen avguda henne, och alla -måste hon hålla av tillbaka. Men när man -måste hålla av många på en gång, så måste -man ju dela på kärleken — det blir inte så<span class="pagenum"><a name="Page_271" id="Page_271">[271]</a></span> -mycket åt varje, och det blir — nästan ingenting -åt den minsta!</p> - -<p>— Vad säger du, lilla Nanna, tillrättavisade -Vilhelm och förvånades på en gång över naiviteten -och gammalklokheten i resonemanget. — -Vad säger du? Den yngsta brukar ju vara -gunstlingen före alla de andra.</p> - -<p>— Hos oss är det inte så, pratade hon -utan vidare beklagande i tonfallet, — hos oss -står äldste bror, Josef, volontären i Kristianstad, -högst i gunst. Och det är ju inte underligt, -så stor och klok och — <em class="gesperrt">vacker</em>, som -han är. Alla kvinnor bli galna i honom — -jaha, allesamman, jag med! Jag kommer aldrig -att gifta mig med någon, som inte är lika vacker -och ser ut som Rinaldo och har lika vackra -mustasjer som Josef — hahaha, tror du väl! -Pytt — jag kan också skämta, förfärligt, må -du tro! Det är inte ett sant ord i mig — jag -är mycket ond, ska du veta, ond, som alla människor! -Det är bara du, som är så förfärligt -god och rättvis och sträng och aldrig narras! -Men nu var det om syskonen. Jo, Josef står -högst i gunst, för Mina, som är ännu äldre, -räknas ju inte, och sedan är det tripp, trapp, trull!</p> - -<p>— Men grevinnan hade bara en, hon, — och -jag sprang bort ifrån henne. Riktigt styggt -gjort av mig — tänk, om jag skulle vända -om igen till Herrevall? Vad skulle du säga -— och tycka, Vilhelm? För rästen, <em class="gesperrt">är</em> det<span class="pagenum"><a name="Page_272" id="Page_272">[272]</a></span> -riktigt sant, att någon — att pappa och mamma -och — någon — saknat mig i Gulleröd?</p> - -<p>— Riktigt, riktigt sant, bedyrade Vilhelm -och kände sig varm om hjärtat. — Både pappa -och mamma och — någon saknade Nanna alldeles -förskräckligt.</p> - -<p>Hon sökte förgäves få tag i hans blick, -men han gick och stirrade mot trädtopparna. -Kanske tänkte han på, att hans strövtåg och -herregårdsbesök redan förrått mera än nog. Då -vände hon sig och sprang före honom som en -ännu mindre barnunge, än hon i värkligheten var.</p> - -<p>— Det gladde mig så mycket, försäkrade -Nanna och hoppade jämfota över en stubbe -med påföljd, att hon stupade på näsan i en -driva.</p> - -<p>— Slog du dig, slog du dig, oroades han -och störtade fram för att hjälpa upp henne.</p> - -<p>— Pytt, skrattade hon och gled ur hans -grepp och upp på fötter igen. — Hahaha, tag -fast mig, om du kan! Fånga mig, jag är som -drivan och smälter mällan dina händer! Jag -är som ekorren och är hundra gånger rappare -än du!</p> - -<p>Hon dansade framför och retades med -honom i all sin hurtiga yrhättefriskhet. Herregårdslivet -måste ha gjort henne gott — så käck -och sprudlande hade han aldrig sett den skygga -Nanna förr.</p> - -<p>— Tror du?</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_273" id="Page_273">[273]</a></span></p> - -<p>Och så lekte de tafatt en stund mällan -de grönbelagda bokstammarna. Leken lopp -ifrån stam till stam, försåt till försåt, och de -väl gömda skogsnymferna härmade deras skratt -och stoj.</p> - -<p>— Detta är roligt, är det inte, frågade -Nanna med ett tindrande fyrvärkeri i blicken -och en blossande sol över hela ansiktet.</p> - -<p>— Om, jublade han, yr som en skolpojke -och grep för hundrade gången efter henne, -men snavade, rullade runt i snön och kravlade -upp, lik en halvsmält snögubbe. Först skrattade -hon ut honom; sedan närmade hon sig -försiktigt och sporde deltagande, men beredd -till flykt:</p> - -<p>— Du gjorde dig väl inte illa, Vilhelm?</p> - -<p>Han var strax på benen och jakten på nytt -i gång. Det var ett ras och en lek, ett jubel -och ett eko, som om de varit tio i stället för -två. Bägge voro som förbytta; som lösgivna -fångar, fjärilar, sluppna ur människopuppan, -barn, som smittats av varandras och av skogens -friskhet.</p> - -<p>Ingen av dem tycktes kunna tröttna, ingen -ville ge tappt, bägge återfunno sig och glömde -sig i lek. Aldrig hade hon trott Vilhelm kunna -vara så skojig. Aldrig hade han anat, att det -var så roligt att leka tafatt med en flickunge.</p> - -<p>— Nu är jag hungrig, bekände hon plötsligt -och stannade, men kastade sig i alla fall åt<span class="pagenum"><a name="Page_274" id="Page_274">[274]</a></span> -sidan för hans lömska anfall. — Pax, jag är -hungrig! Du har väl mat med dig?</p> - -<p>Han dukade upp på en stubbe; han blev -nu lika ivrig med maten som med leken; han -lade för henne, valde ut godbitar och pratade i -henne det han själv tyckte bäst om. Hon åt -med strykande matlust, utan krus och utan -undsenlighet för sin värd. Han fick förse sig, -bäst han gitte.</p> - -<p>— Det är rysligt gott med kavring och -sötost, mumlade hon och flåsade av iver och -hunger. — Sådant fick jag aldrig hos grevinnan. -Du kan aldrig tro, vad hon var söt, grevinnan, -jag menar — hon visste inte, hur väl -hon ville unna mig. Ena dagen fick vi rådjur -med karamällpudding, andra dagen — och kan -du tänka dig, fast hon hade en stor, svart -flygel, ville hon jämt, att jag skulle spela på -hennes spinett, för det hade Antoinette brukat -göra. Men när jag spelade, så bara grät hon, -vet du, och kysste mig och påstod, att jag -var vacker. Inte är jag vacker? Inte tycker -<em class="gesperrt">någon</em> annan människa, att <em class="gesperrt">jag</em> är vacker?</p> - -<p>— <em class="gesperrt">Någon</em> tycker säkert, trodde Vilhelm -försiktigt och tittade bort över hennes huvud. -För sig själv tänkte han, att hon värkligen <em class="gesperrt">var</em> -vacker, och att han, märkligt nog, inte sett det -förrän i dag eller rättare i går.</p> - -<p>— Men vi få inte sitta och frysa efter svettningen, -varnade han och sprang på fötter. Han<span class="pagenum"><a name="Page_275" id="Page_275">[275]</a></span> -kände sig hela nitton år yngre, tänkte han med -ett skratt åt ingenting. Nu struntade han i -både sant och rätt och Almqvist och ortodoxi -— detta var livet självt utan speglar och hieroglyfer. -Det fanns, när allt kom omkring, någonting, -som var större än sanningen.</p> - -<p>Äntligen var måltiden över, och Nanna -hjälpte honom packa in överlevorna. Men när -han fann, att hon hade bättre handlag än han -med sådant, lät han henne ensam packa. Han -var just nu en fri indian à la Skinnstrumpa, -och Nanna var hans lilla squaw.</p> - -<p>Som om hon gissat hans tankar föreslog -hon, ivrigt, men hopplöst vädjande:</p> - -<p>— Tänk, om vi skulle leka sigenare — hela -dagen!</p> - -<p>— Jag undrar, var vi nu finnas någonstans, -undrade han undvikande och tittade sig omkring. -— Vi ha sprungit här i flere timmar, -och jag hör inga kyrkklockor. Min gamla rova -har stannat.</p> - -<p>— Tänk, jag har inte häller hört någonting. -Det var så roligt, detta!</p> - -<p>Hon klappade i händerna.</p> - -<p>— Så mycket har jag inte skrattat på länge -— kors, vad det gör gott att få skratta! Vi ha -skrattat <em class="gesperrt">så</em>, att vi inte hört klockorna! Åh, -kan vi inte stanna ute hela dagen, bad hon och -smålog honom insmickrande rakt in i ansiktet.</p> - -<p>— Gärna, höll han på att säga: hans karaktär<span class="pagenum"><a name="Page_276" id="Page_276">[276]</a></span> -hade börjat vackla här ute i skogen. Men i -detsamma studsade han och höll andan.</p> - -<p>— Vad är det? Vad var det, som skrämde -dig?</p> - -<p>— Kom, sade han, — jag tror vi få gå åt -det här hållet. Växer inte mossan åt norr? -Men kom, kom!</p> - -<p>Hon tittade sig omkring som spökrädd.</p> - -<p>— Är det hundarna du är rädd för? Kors, -det finns inte en hund, som inte <em class="gesperrt">jag</em> kan få -spak. Jag bara lockar: ici, ici — eller psst — -fui — couche, Cendrillon, couche, allez!</p> - -<p>Hon skrattade uppsluppet, stärkt som hon -blivit av maten och den friska rörelsen.</p> - -<p>— Uff, jag höll alldeles på att tappa bort -fötterna i slottet, småpratade hon, — överallt -måste man åka! Men vad var <em class="gesperrt">det</em>?</p> - -<p>— Hitåt, Nanna, manade han allvarsam, — -gudilov att vi ha vinden mot oss och inte från -oss! Men det är bäst vi hålla oss riktigt tysta -en stund.</p> - -<p>Hennes sorglöshet dämpades så småningom -av hans allvar.</p> - -<p>— Men vad <em class="gesperrt">är</em> det? Vem jagar i herregårdsskogen?</p> - -<p>Skallet av hundar och rösterna av människor -fördes allt tydligare med vinden. Nyckfullt -nog, tycktes de än komma från ena hållet, -än från ett annat.</p> - -<p>— Det klokaste vi kunna göra, rådde Vilhelm,<span class="pagenum"><a name="Page_277" id="Page_277">[277]</a></span> -— är att hålla oss stilla, där vi stå. -Stilla som två rådjur — ja, just som två rådjur, -Nanna! Drevet är i alla fall i en halvrundel -omkring oss. Här är gudilov lä. Vi synas ej -från det hållet, där skymma granarna — och -åt det andra ha vi den rotfallna eken. Kom, -stilla — stilla här bakom!</p> - -<p>— Vad <em class="gesperrt">är</em> det, säg, Vilhelm, viskade hon -med stora, uppspärrade ögon. De tittade upp -på honom allvarliga, nästan gamla.</p> - -<p>Hon hade tydligen ingen aning om allt -det väsen, som gjordes för yngsta barnets skull.</p> - -<p>— Det är bara skallgången, svarade han -milt, med ett halvt leende. Han såg, att hon -haft en ny fråga på sina läppar. Nu teg hon -och kröp ihop vid hans sida.</p> - -<p>Allt närmare ekade skallet och drevropen.</p> - -<p>Hon kom ännu mera upptill honom och -stod nu så nära, att de snuddade varandra.</p> - -<p>Han såg på henne ännu en enda gång. -Då upptäckte han, hur blek hon blivit; all den -friska färgen hade vikit från kinderna; hon hade -ett lillgammalt drag kring munnen.</p> - -<p>Han lade beskyddande sin arm om hennes -liv, och hon tryckte sig sakta intill honom.</p> - -<p>Så förblevo de stående, orörliga, andlösa, -med vida, spanande pupiller och spända örhinnor, -men utan annan iakttagare än de höga, -tysta, snöiga träden, en och annan fågel och -ett och annat uppskrämt skogsdjur.</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_278" id="Page_278">[278]</a></span></p> - -<p>Det var ännu tveksamt, om drevet närmade -sig, eller om det höll på att passera.</p> - -<p>— Var ej rädd, viskade han, — om de -komma, skall jag nog —</p> - -<p>Han tystnade, ty hon klämde hans arm -hårt, hårt.</p> - -<p>Stundtals hördes nu inga rop, blott ett -viskande prassel i lövmattan och ett allt avlägsnare -skall. Människojakten höll på att förlora -sig i fjärran.</p> - -<p>Han kunde ej hjälpa det; han måste -lugnande stryka ett tag över hennes kind. Han -hade erfarit hennes oro som sin, och smekningen -skänkte lättnad åt hans egen spänning.</p> - -<p>Han kände hennes blick och måste se -henne i ansiktet. Han skyggade och ville undvika, -men ögonen släppte honom ej. När han -igen mötte dem, fångades han av deras obeskrivliga -uttryck — en tacksamhet, så rörande, -att den gjorde honom betryckt, en hängivenhet, -en mjuk värme i de underliga rådjursögonen, -sådan han ej anat den i fjortonåringens -— flickungens — i Nannas makt och mogenhet.</p> - -<p>Hon stod och mumlade något för sig själv, -medan hon betraktade honom, men hans uppmärksamhet -bands ännu på annat håll. Då -nådde honom äntligen dessa halvviskade ord:</p> - -<p>— Säg, att du saknade mig — en liten -smula, Vilhelm?</p> - -<p>— Ja, viskade han tillbaka som i tankarna.</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_279" id="Page_279">[279]</a></span></p> - -<p>I nästa sekund drogs hans nacke häftigt -neråt, mot hans mun prässade sig ett par späda, -mjuka läppar, medan en doft steg emot honom -på en gång av skog, hälsa och halvutsprucken -kvinnlighet.</p> - -<p>Han överrumplades fullständigt. All de -sista dagarnas trånad grep honom, med all sin -nittonåriga, lössläppta vildhet besvarade han -kyssen och höljde i ekstas hela hennes rosiga -lilla ansikte med sina smekningar.</p> - -<p>Sedan och utan att se på henne, tog han -hennes arm och började leta sig tillrätta i vinterskogen -— nu skrämde den honom, han skrämde -sig själv; de måste komma någon vart före -eftermiddag.</p> - -<p>— Vilhelm, sade Nanna, i det hon med -skygg, halvkvävd röst häjdade honom, — jag -har någonting, någonting ledsamt att säga dig!</p> - -<hr class="chap" /> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_280" id="Page_280">[280]</a></span></p> - -<h2 id="XX">XX.</h2> - -<p>Medan mamma låg sanslös, begick lille -prästen sin största dumhet på senare tider — -ansåg faster Jeanette. Han skickade Mats kusk -med ridande bud till kommissarien att ordna -om skallgång efter den försvunna flickan. Han -trodde nu fullt och fast, att sigenarna varit -framme.</p> - -<p>Faster måtte avråda och varna, hur mycket -hon ville — Karna for ifrån disk och tork ut i -stallet: gubben upphörde ej att stampa och -domdera, förrän Bruntes hovar sprätte i prästgårdssnön.</p> - -<p>När mamma kom till sig igen, var hon så -klen, att hon måste bäddas mällan lakan. Det -var en sorglig syn, kyrkoherden brast i tårar -vid hennes bädd, och Josef och Daniel fingo -locka honom ut ur rummet, för att ej sjuklingens -tillstånd skulle förvärras av hans sorg.</p> - -<p>Kyrkoherden var alldeles utom sig. För -honom som för alla i huset betydde mamma -livet — ju spädare hon var och med åren blivit, -desto kostbarare och omistligare. Så ängsligt<span class="pagenum"><a name="Page_281" id="Page_281">[281]</a></span> -gubben vetat skydda henne för sorger och upprörda -scener, hade olyckan till sist varit slugare. -Hon hade läst en oskyldig — men i sitt -sammanhang obarmhärtig — brevlapp, och vips, -som en utblommad ros vid första fläkt, nu -fällde hon sina bleka blad.</p> - -<p>Knappt hade Mats ridit till länsman, förrän -Ola måste i sporrsträck till provinsialläkaren -— ordningen var bakvänd, tyckte faster, men -det var ju så mycket annat nu efter juldagarna.</p> - -<p>Lik en skott-träffad soldat marsjerade före -detta fältprästen vacklande genom sina rum. I -salen satt änkeprostinnan. Även till henne hade -nyheterna hunnit — tack vare mamsell Mina, -som aldrig var i stånd att tiga.</p> - -<p>Den gamla rätade upp sig, så gott hon -förmådde, när svärsonen kom infarande.</p> - -<p>— Seså, seså, läspade hon med sina infallna -käkar, — filosofi och religion, lille Lars -Fredrik! Bästa medicinen blir att få Nanna tillbaka -— Nanna själv lär vara kurerad nu!</p> - -<p>— Ja, Nanna, Nanna — men mamma, -mamma, nästan snyftade kyrkoherden.</p> - -<p>— Hör nu, attendez un peu, mon cher, -lugnade änkeprostinnan, — var inte den lilla -inviterad till nådig grevinnan på — vad heter -det nu — Vallherr — Herrevall?</p> - -<p>Gubben studsade, men slog ifrån sig i -nästa nu.</p> - -<p>— Omöjligt, klagade han, — omöjligt! Hon<span class="pagenum"><a name="Page_282" id="Page_282">[282]</a></span> -har svultit eller frusit ihjäl — det är alltsammans!</p> - -<p>— Men det stod ju i biljätten, hörde jag, -att lilla fölungen mådde väl, n’est-ce pas? Jag -har länge förstått, att Nanna behövde någon -variation.</p> - -<p>— På Herrevall? Omöjligt! Det har -packet — sigenarna funnit på.</p> - -<p>— Il n’y a pas d’impossible dans ce -monde, förklarade den gamla. — Hur skulle -det vara, om du skickade någon — någon — -Josef till exämpel — att fråga —</p> - -<p>— Josef? Varför just Josef! Varför den -galningen? Sitter svärmor och driver med mig?</p> - -<p>Gumman kippade som en fisk; det såg ut, -som om käken fallit ned, vilket ibland hände. -Kyrkoherden redde sig att lyfta den i läge.</p> - -<p>— Nej, nej — pas du tout, log den gamla; -hon hade helt enkelt förstummats av sin inre -förnöjelse.</p> - -<p>— Jag tänkte bara, skalkades änkeprostinnan, -född Narwenhielm, — att Josef, som så -väl konverserar damer, kanske bäst kunnat -både konversera nådig grevinnan och — — -konservera henne —</p> - -<p>Kyrkoherden stirrade en stund på denna -bedagade skönhet, som på gravens rand satt -och kuckade över ekivåker. Varpå han förtretad -svängde runt på klacken och marsjerade -in för att ge pastor Olander en uppsträckning<span class="pagenum"><a name="Page_283" id="Page_283">[283]</a></span> -— den gamle visste ännu inte så noga, för vad. -Kuraget hade i alla fall återvänt, åtminstone -för en stund.</p> - -<p>När han senare en dag beskärmade sig -över infallet för faster, gav hon änkeprostinnan -alldeles rätt.</p> - -<p>— Skicka ett hövligt brev till Herrevall och -hör efter!</p> - -<p>— Det passar sig inte, svarade gubben, -— det är emot all konvenans. Hela er fantasi -är orimlig — och dessutom: det passar sig -inte, vad skulle hennes högvälborenhet säga? -Seså, bråka nu inte med mig längre! Marsj!</p> - -<p>Faster Jeanette sköt hotande fram sina -tunga ögonkulor; hon höll på att morska sig -vid hans kommando. Men det gjorde henne -ont om Lars Fredrik, och för rästen var det -inte rådligt för henne att stanna borta länge -från folkstugan. All drygsel i huset syntes försvunnen -med Nanna — i trots att det nu fanns -tre munnar mindre att mätta: Josef vistades -sin mästa tid på Änggården, eller var det nu -kunde vara.</p> - -<p>Bolla skyllde åtgången på råttorna. Men -hur råttorna orkade springa bort även med kökskärl -och småslantar, förblev majoren en gåta. —</p> - -<p>Det var tunga dagar, och somliga kunde -valt bättre visittid än den dystra nyårsaftonen. -Mamma låg i sitt melankoliska ruvande, elegisk -och blek som en solnedgång om vintern.<span class="pagenum"><a name="Page_284" id="Page_284">[284]</a></span> -Pappa irrade omkring mällan sina längder, som -han dukat upp i matsalen, och pastor Olander, -som på sista tiden börjat misstrivas på -sin kammare.</p> - -<p>— Olander, skallade kyrkoherdens stämma, -varje gång det kom sockenbor, än för en -lysning, än för en kyrktagning, än för ett barndop, -vilka det riktigt rägnade med vid nyårstid. -Men Olander höll hällre till hos sönerna -på gästrummen eller hos gud vet vem i köket -än i sitt eget oroliga näste.</p> - -<p>Gubben satt just och grymtade för sig själv -över, att han haft frid i hela fem minuter, då -det på nytt dunkade och skrapade ute i förstugan.</p> - -<p>— Seså, muttrade han halvhögt med pännan -mällan tänderna och sandhornet över det -skrivna, — nu börjar det sakramenskade rännet -igen! Stäng dörren, för sjutton hakar!</p> - -<p>Lågmäldare mumlade han en långt mindre -prästerlig ed.</p> - -<p>— Nå, högg han pännan i bläckhornet och -frågade utan att lyfta ögonlocken, — vad är -namnet, och vad ärendet? Ut med språket, -och dunka lagom!</p> - -<p>— Well, colonel, kom det i djupaste bas, -— jag skall göra mitt bästa!</p> - -<p>Kyrkoherden tittade vid den utländska brytningen -hastigt upp.</p> - -<p>Framför honom stod en reslig, ja, ståtlig<span class="pagenum"><a name="Page_285" id="Page_285">[285]</a></span> -man i uniform av främmande snitt och kulör. -Han föreföll att vara mällan trettio och fyrtio -år — ibland till och med äldre. På det breda -bröstet blänkte en hel rad medaljer. Kepin, -som han just stuckit under armen, blottade en -sirlig och yvig tupé samt ett kraftigt, ärrigt, -kopparfärgat ansikte med ett par muntra, bruna -ögon, en något skamfilad näsa och panna samt -ett sjömansmässigt bockskägg — överläpp och -kinder voro slätrakade och pryddes endast av -ett par långa, röda skråmor.</p> - -<p>Tyvärr stördes det imponerande intrycket -av träbenet — det var från den vackert polerade -trästumpen dunkandet kommit.</p> - -<p>— Känner doktorn inte igen mig?</p> - -<p>Gubben, som krupit samman över sin -pänna, forskande och undrande, skakade sakta -på huvudet.</p> - -<p>— Jag kan inte påminna mig haft äran —</p> - -<p>Den främmande krigsmannen ingav honom -i alla händelser en ängslan att förplumpa sig -mot en okänd storhet.</p> - -<p>— Well, old man, smålog invaliden och -slog ut med ena handen, — kalla in miss Mina, -and she will remember —!</p> - -<p>— Mina? Kors i alla dar, det är väl aldrig -Eugène?</p> - -<p>— Quite so, that’s the point and the name, -skrattade krigsmannen och räckte med en hjärtlig -åtbörd fram bägge bastanta nävarna.</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_286" id="Page_286">[286]</a></span></p> - -<p>Gubben nöjde sig med den ena, åt vilken -han påfallande varsamt förtrodde sin spensliga -skrivarhand. Och han fick ingen anledning att -ångra sin försiktighet.</p> - -<p>— Sjutton hakar, knotade han med en grimas, -— vad ni så tar er till i Amerika, så behöver -ni väl inte amputera fingrarna på fredligt -folk i Europa? Ja, nå, så detta är Eugène -— med medaljer, jo, jag tackar, jag — och -hm — hm — ja, välkommen till Sverge, skulle -jag säga! Men det har väl pappa klockaren -redan sagt?</p> - -<p>Hälsningen lät ej översvallande, snarare -tvärtom. Träbenet hade långt ifrån förbättrat -kyrkoherdens förut upplösta sinnesstämning.</p> - -<p>— Hem, hem, skulle svärfar säga, brusade -brumbasen uppsluppet ut, — svärfar kan inte -tro, vad det ordet ’hem’ klingar i främlingens -öron! Hur mår min sweetheart?</p> - -<p>Gubben, som stått och överenskommit med -sig själv, att ’Sverge’ var ett alldeles tillräckligt -närbeläget ställe, utan att man därför behövde -välkomna all världen till sitt ’hem’, hajade -till vid det engelska slutordet. Han var -ej tillräckligt stark i Albions och Onkelns tungomål -för att förstå ordets betydelse.</p> - -<p>— ’Svithat’, upprepade han hjälplöst och -riste på nacken.</p> - -<p>— Min fäst — fästmö, heter det ju, ja visst,<span class="pagenum"><a name="Page_287" id="Page_287">[287]</a></span> -oh yes, förtydligade amerikanen på sin brutna -svenska.</p> - -<p>— Har bror Eugène glömt bort sitt modersmål, -sporde kyrkoherden knarrigt. Han visste -för ögonblicket ej annat sätt att bemöta närgångenheter -sådana som fästmö, svärfar och -’svithat’.</p> - -<p>— Ack, jag kom hem i går kväll, förklarade -brusbasen med muntert hjärtlig betoning, -— och de sista fem åren har jag blott -seldom råkat svenskar. Jag har varit i kriget, -ser svärfar —</p> - -<p>— Kriget, upptog den gamle för att -parera det med varje minut förhatligare ordet -svärfar, — ja, där gick det hett till, kan jag -se. Såna kannibaler, såna kannibaler människodårarna -kunna vara, jämrade han — hela hans -soldatsvärmeri var för stunden bortblåst. — -Se, som de rett till brors ben! Är det inte besvärligt -att halta omkring så där?</p> - -<p>— Besvärligt, log Eugène en smula tvunget, -— åhja, så där in the beginning — i förstningen, -ville jag translatera det.</p> - -<p>— Och vad slogs man så stort om, ömkade -den gamle och lutade examinatoriskt på överkroppen, -— vad vann mänskligheten på alla -hiskligheterna, på alla avskjutna armar och -ben?</p> - -<p>— Damn it, skrattade Eugène, — spörj the<span class="pagenum"><a name="Page_288" id="Page_288">[288]</a></span> -negroes! Och spörj John Ericsson, vår store -landsman!</p> - -<p>Kyrkoherden gjorde en ofrivillig bugning -för namnet, som han sett berömmas både i -Posttidningen och i Väktaren, och ville för stunden -lämna ämnet.</p> - -<p>— Men för rästen, inföll emällertid Eugène, -— fick jag det inte bortskjutet. Vi klättrade -på indianmanér in i ett fientligt fort, och jag -rev upp foten på en rostig spik — that’s all, -you know!</p> - -<p>Kyrkoherden vankade orolig fram och åter -och krafsade sig hela tiden i nacken. Detta sista -meddelande nästan rågade hans motvilja. En -människa, som på grund av simpelt slarv, således -ej i slagfältets kanondunder och granateld, -blivit av med en viktig kroppslem, kom här -och titulerade hans dotter fästmö och honom -själv svärfar. Konsekvensen vore väl, att människan -tänkte bli svärson i prästgården, gifta -sig med Mina och stulta för altaret till allmän -begabbelse med ett polerat träben och en höfthalt -käresta.</p> - -<p>Så hade nu inte prästfar föreställt sig det -eventuella menaget. Amerika brukade kunna -garva oxläder, hette det, och när nu vettvillingen -vände hem, hade han väntat sig honom -stadgad, men frisk och färdig — en polerad -svärson, men ingalunda med ett polerat träben.</p> - -<p><em class="gesperrt">Vad</em> skulle stackars Mina, den gåsen,<span class="pagenum"><a name="Page_289" id="Page_289">[289]</a></span> -säga om det här? Föll väl i vanmakt, det -sakramenskade sjåpet? Uff, en sådan nyårsafton!</p> - -<p>Kyrkoherdens missnöje var så tydligt, att -det gjorde honom själv förlägen. Eugène kunde -ej underlåta att lägga märke till kylan i mottagandet. -Men vettvillingen tycktes obotlig, -spotsk och likanöjd som i forna dar. Rätt som -det var, bröt han tystnaden med ett:</p> - -<p>— Great Scott, så den vördiga baracken -hållit sig! Quite as in the times of yore! Well, -kan man så få se på den gamla girlen?</p> - -<p>Kyrkoherden höll på att tumla baklänges -inför detta uppträdande. Hans värsta antaganden -om yankeelandet besannade sig. Han -stod värkligen fullständigt mållös.</p> - -<p>Men hans plågas mått denna nyårsafton -var ännu icke rågat. Varken han själv eller -den objudna gästen hade hört bjällrorna, men -i detta ögonblick stampade och tisslade det i -förstun, och in trädde — gubbens ögon vidgades -— Josef och hans tillämnade, pensionsdamen, -vackra Elna från Änggården.</p> - -<p>Amerikanen hade kastat en blick bakom -sig och genast sprungit upp från stolen — -han var rörlig nog, trots trästumpen. Nu -skyndade han fram emot Josef.</p> - -<p>— God dag på dig, old boy, brummade -han fryntligt, — hur går det, och hur behavar -du dig nu för tiden? By Jove and general Grant<span class="pagenum"><a name="Page_290" id="Page_290">[290]</a></span> -— där har du fått en girl, som är first class! -Up to the standard of it — tip top! What’s -her name and country, old fellow?</p> - -<p>Uppträdet var värt att måla. Kyrkoherden -stirrade, stirrade på alla tre med fullständig -sinnesfrånvaro. Josef, som vid första tilltalet -anlagt en förbindlig min, kallnade synbart inför -det okända ansiktet och mulnade, när talet föll -på Elna. Elna åter, en blond, högväxt, vacker -flicka, vars manér och krinolinklänning gjorde -hennes uppfostran all heder, mönstrade med -kall överlägsenhet den närgångne.</p> - -<p>— Great Scott, han är lika glömsk som -doktorn, känner inte igen Eugène.</p> - -<p>Krigsmannens förebråelse klang mera road -än stött.</p> - -<p>— Eugène!</p> - -<p>Volontärens uppsyn undergick en hastig -förvandling.</p> - -<p>— Eugène, utbrast han käckt, — är det -du, gamle skojare? Välkommen hem! Nytt -från kriget? Åh, jag ser!</p> - -<p>Blicken, som snuddat träbenet, låddes nu -endast ha upptäckt medaljerna.</p> - -<p>— Slut, slut, ja visst, skrattade Eugène och -skakade hand, som om han varit en hälsningsmaskin. -— Sherman har tagit Savannah — det -stora är slut, bara smågruffet återstår!</p> - -<p>— Hade nästan tänkt fara och hjälpa er -med smågruffet, skämtade Josef med en sidoblick<span class="pagenum"><a name="Page_291" id="Page_291">[291]</a></span> -åt fadern för att iakttaga värkan av sin -hotelse.</p> - -<p>Den gamle gjorde mycket riktigt en förskräckt -rörelse med handen.</p> - -<p>— Krig, sade han varnande, — är en -hisklig tillställning! Att med berått mod mörda -sina medmänniskor — tycker du det vore -skapligt?</p> - -<p>— Var det ämnet för pappas predikningar -som fältpräst en gång i tiden?</p> - -<p>— Din spekulant!</p> - -<p>Gubben klådde sig bakom örat. Hela -världen hade på några veckor antagit ett förändrat -utseende. Han förstod varken längre -råda andra eller reda sig själv — han var hjälplös -på både off- och defensiven.</p> - -<p>— Oh yes, än hålla de sig inkapslade på -fort Sumter, rebellerna, you know, log Eugène -uppmuntrande, — än smäller väl ett och annat -skott i U. S. A. Men jag har fått nog. Girlen, -tillade han i lägre ton, — är det en sweetheart, -får man gratulera?</p> - -<p>— Beror på, vädjade Josef med en halv -blick på den gamle, — Eugène, här ser du den -hårdhjärtade fadern, här det olyckligt älskande -paret! Det här lilla papperet kunde klara alltsamman -—</p> - -<p>Josef vecklade obesvärat upp en växelblankett -och räckte kyrkoherden.</p> - -<p>— Svärfar har redan bläckat ner det, skämtade<span class="pagenum"><a name="Page_292" id="Page_292">[292]</a></span> -han, — sätt nu pappa några streck inunder, -så lysa vi till bröllop i morgon dag!</p> - -<p>Kyrkoherden hade blivit alldeles stel i drag -och hållning. Han höll papperet framför sig, -som om det varit en vanartig pojke. Josef -vågade allt, trotsade allt, skändade allt — älsklingssonen -blygdes ej att i en främlings närvaro -—</p> - -<p>— Går såna sedlar mycket i svang i Kristianstad, -sporde den gamle med en plötslig -beläggning på stämbanden.</p> - -<p>— Alla officerare, sade Josef flott, — rida -på växlar —</p> - -<p>— Då blir det väl snart det enda de ha -att rida på, snärtade gubben.</p> - -<p>Därpå vände han sig i ett anfall av galghumor -till den hemkomna »svärsonen».</p> - -<p>— Vad skulle käre bror göra, sporde han -med överdrivet allvar, — om bror ombads att -skriva på den här?</p> - -<p>— Jag? Oh no, not I — inte jag, inte -jag, slog Eugène ifrån sig och betraktade papperet, -som om det varit en granat.</p> - -<p>— Ena borgensmannen är överintecknad, -ruinerad, tillade gubben, liksom den upplysningen -varit ett bevekande argument.</p> - -<p>— Haha, good joke! Haha, ruinerad — -no, not I! Inte jag!</p> - -<p>— <em class="gesperrt">Bör</em> jag alltså skriva på, frågade den<span class="pagenum"><a name="Page_293" id="Page_293">[293]</a></span> -gamle med ett slags triumf mitt i harmen och -sorgen.</p> - -<p>Sex ögon vädjade till den överrumplade -krigsmannen. Att åtspörja den forne rustibussen, -galningen, slösaren i växelaffärer -tycktes värkligen »a good joke».</p> - -<p>Eugène befann sig i knipa. Han hade aldrig -förut tänkt sig in i ett liknande läge. Hans förflutna -i det gamla landet, ännu i färskt minne -hos hans värdfolk och blivande släktingar, vägde -på ena sidan. Och på samma sida hade han -sin gamle vän Josef, vilken han, såsom äldre -i lasten, undervisat och understött i månget -upptåg och galet streck. Ja, på samma sida -såg han en damned nice girl, en ren läckerbit, -mum-mum, med ett ord: kanske upptågskamratens -hela kärlekslycka!</p> - -<p>Å andra sidan motvägde för tillfället endast -hans hårdvunna erfarenhet och mogna förnuft.</p> - -<p>— Damn it, pustade han och steg upp, -ivrigt struttande fram och åter mällan dörren -och sin stol. Vid det han gjorde en häftig -helomvändning, kom han att i det mörka hörnet -mot trädgårdssidan möta ett inkoxande, storögt, -ängsligt gammalt mamsellansikte.</p> - -<p>Han kände genast igen Mina och glömde -nu allting annat. Med utsträckta händer haltade -han fram mot mamsellen, som förfärad -och snörpande tog till flykten in på sitt rum, -vars nyckel hon vred i lås.</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_294" id="Page_294">[294]</a></span></p> - -<p>Eugène syntes ej det ringaste nedslagen. -Han vände och stultade tillbaka med stor iver.</p> - -<p>— Kände inte igen mig, poor old girl, -fröjdades han rörd, — kände inte igen mig! -Men jag — jag mindes henne, jag mindes henne -som i går — ack, hon var alldeles oförändrad, -alldeles oförändrad! Dear little Minnie, gamla -ängeln, rara flickan! — Hm, hm! —</p> - -<p>Amerikanen hämtade sig med ens och -betraktade förlägen de tre vittnena. Nu kom -han också ihåg sin dilemma.</p> - -<p>— För att vara upright, sir, och säga rent -ut: skriv inte, old man, skriv inte — sådana -papper är djävulens lockbete!</p> - -<p>— Eugène, skrek volontären utom sig, — -har du blivit en kruka?</p> - -<p>— Kruka, upprepade amerikanen, — vad -är det? Do not remember!</p> - -<p>Och liksom tillfälligtvis snuddade han alla -de dinglande hederstecknen. Men då han -varseblev uppstigande tårar i den vackra ladyns -ögon, slog han bekymrad ner blicken och strök -med handen över pannan. Det såg ut, som -om han först nu påmint sig den rymliga innebörden -i det svenska ordet kruka.</p> - -<p>— Well, suckade han, — jag vill ingen människas -fördärv — utom rebellernas, förstås — -och jag vill inte doktorns.</p> - -<p>Volontären ryckte föraktfullt på axlarna -och närmade sig förtroligt sin far.</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_295" id="Page_295">[295]</a></span></p> - -<p>— Nå, pappa skriver förstås, sade han med -sin käckaste tjusarmin.</p> - -<p>— Nej, svarade gubben utan ett ögonblicks -betänkande. — Då försloge varken min -lön eller min livstid!</p> - -<p>— Låna mig då kontanterna i kassan, bad -han lågmält. — Åh, <em class="gesperrt">det</em> måtte pappa väl åtminstone -kunna? Bara till mars?</p> - -<p>— Kassan, hoppade Eugène till utan att -veta, varom frågan var. — Javisst, låna honom -ur kassan, old man! Låna honom så mycket -kontanter som hälst. Dem vet man, att man -har, you know — dem har man, som sagt, -på bordet — lika nära som bowiekniven, you -know. Kontant, det är jubel och klang, men -papper, det slutar med pang!</p> - -<p>Eugène gnäggade förnöjt, som om nu hela -frågan blivit ordnad och det på det mäst tillfredsställande -sätt i världen.</p> - -<p>— Du säger det, Eugène, inföll Josef med -en rullande teaterblick, medan han än en gång -försökte sig à la Cavaignac, — det <em class="gesperrt">kan</em> sluta -med pang, det här! Seså, pappa, <em class="gesperrt">näns</em> du -neka din äldste, din käraste son? Du skriver, -inte sant? Förr nekade du mig aldrig något, -inte ens när jag —</p> - -<p>— Kastade dig på golvet och sparkade och -skrek, när du inte genast fick, vad du ville!</p> - -<p>Kyrkoherdens ansikte var lika stelt som -nyss, blott blekare, och munnen darrade efter<span class="pagenum"><a name="Page_296" id="Page_296">[296]</a></span> -de bittra orden. Han satt framför sina böcker i -domareställning — men det var ovisst, vem -han i denna stund dömde strängast.</p> - -<p>Josefs uppsyn prövade alla sina metamorfoser; -på ett par minuter framlade han en -provkarta på det stumma spelets alla medel -och uttryck, som bort kunna beveka den mäst -hårdhjärtade teaterpappa.</p> - -<p>Men fadern förblev stum och orörlig. Ej ett -ord kom längre över hans läppar, han endast -riste på huvudet.</p> - -<p>— Ge honom kontanter, ivrade Eugène -godhjärtat och blinkade blidkande mot den -vackra girlen, — ge honom kassan, colonel!</p> - -<p>Klockarsonen hade i Amerika glömt allt, -vad han måhända vetat om det svenska prästerskapets -kassor. En kassa var en kassa, och -över den förfogade naturligtvis innehavaren.</p> - -<p>— Galningar, utbröt gubben äntligen och -ryckte stolen baklänges, — ni veta inte, vad -ni be mig om!</p> - -<p>— Räcker hundra dollars, sporde unionssoldaten -och drog fram en åldrig plånbok, men -ingen hörde på honom. Mällan far och son -växlades blickar, som liknade projektiler.</p> - -<p>— Jag kan inte, suckade kyrkoherden och -reste sig med en bestämd åtbörd för att gå -inom ett slag till mamma.</p> - -<p>— Nåväl, skrek volontären och gjorde en -förtvivlad gest mot huvudet, — pappa ser mig<span class="pagenum"><a name="Page_297" id="Page_297">[297]</a></span> -— kanske — aldrig mer! Mitt blod kommer -över —</p> - -<p>— Great Scott, avbröt Eugène med ett torrt -skratt, — har <em class="gesperrt">du</em> blivit en kruka, Josef? Man -kan höra, att du aldrig mött skjutvapen i värre -krig än det här, old boy!</p> - -<p>Det ögonkast, varmed krigsmannen mätte -fredsvolontären, var oemotståndligt. Josef -gjorde helt om och skyndade utan hälsning -på dörren. Elna följde honom — man såg -bakifrån på hennes skuldror, att hon grät.</p> - -<p>Eugène gjorde än ett försök att beveka -den hårdhjärtade fadern till de olyckligas förmån.</p> - -<p>— Men kassan då, bad han i sin oskuld, -— låna honom kassan! Kontanter är —</p> - -<p>Kyrkoherden lyddes ej till hans ord. Han -hade igen böjd och bruten sjunkit ner framför -sina längder.</p> - -<p>— Ett svagt hjärta, sade han, — hela huset -har vilat på ett stackars svagt hjärta! Ack, -mina barn, mina arma barn!</p> - -<hr class="chap" /> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_298" id="Page_298">[298]</a></span></p> - -<h2 id="XXI">XXI.</h2> - -<p>— Nu vet du alltsammans, sade Nanna -lättad, — allt, både om Eutyfron och Candide -och Bolla och allt. Nu vet du allting om mig, -Vilhelm. Bryr du dig ännu om mig ett litet -grand — bara ett litet grand? Säg!</p> - -<p>Hon hade vigt klättrat uppför branten -— backen blev genomskuren av järnvägen -några år senare, och då försvann också torpstugan -på krönet.</p> - -<p>Nu stod flickan och andades ut, kanske -lika mycket efter berättelsen och sinnesrörelsen -som efter klättringen. Vilhelm, som i backen -kommit ett gott stycke efter, hann just upp -henne. Han betraktade småleende de täta, -vita moln, som hennes andedräkt spred i den -frostiga luften. Allting var klart och snörent -och gnistrande vackert i dag, tyckte han.</p> - -<p>Så tog han hennes röda lilla hand och -tryckte mällan båda sina.</p> - -<p>— Tack, sade han. Det var ej direkt svar, -och mera fick han inte fram, men rästen förklarade -hela hans fria, glada ansikte.</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_299" id="Page_299">[299]</a></span></p> - -<p>De hade stannat framför den översnöade -lilla täppan, omgiven av ett näpet litet staket -och smånätt indelad i rutor genom nu svartnade -buxboms- och ligusterhäckar. Ytterdörren -till torpet bestod, som vanligt i Skåne, -av tvänne lämmar, en övre och en nedre. Den -övre hängde öppen, och i luckan klättrade fyra -barnaarmar och gapade två otvättade och -snoriga ansikten.</p> - -<p>— Här bor Bolla, sade Nanna i samma ton, -som hon skulle presenterat sagohäxans koja. -Hon kastade en längtande blick på den gula, -vitramade gamla prästgården, som, halvskyld -av träden, låg några stenkast längre ner. Från -kyrkan, vars svarta spira stack upp sitt guldkors -därbakom, klämtade de första slagen till -tecken, att nyårsmässan var slut.</p> - -<p>— Är mor hemma, frågade Nanna.</p> - -<p>— Moer, kom det efter något dröjsmål, — -är i prästagåren och hjälper till.</p> - -<p>— Vilhelm, jag <em class="gesperrt">vågar</em> inte fråga, hur det -står till hemma! — Var är far?</p> - -<p>— Far är på Ängagåren och syr klär.</p> - -<p>— På nyårsdagen?</p> - -<p>Den djärvaste och äldste svarade efter en -stund:</p> - -<p>— D’ä för en ska ha lycka i arbejet.</p> - -<p>Nanna vände sig förlägen till Vilhelm.</p> - -<p>— Du Vilhelm, jag <em class="gesperrt">vet</em> ingenting, jag bara -<em class="gesperrt">tror</em>. Men Bolla är som en skata — om man<span class="pagenum"><a name="Page_300" id="Page_300">[300]</a></span> -tittar efter i en skaterede, <em class="gesperrt">är</em> det någonting -orätt?</p> - -<p>Hon såg på honom med en blyg, bedjande -rådjursblick, när han inte genast svarade. Så -ryckte hon med ens till och blev röd och förskräckt.</p> - -<p>— Tror du mig, Vilhelm? Säg, tror du?</p> - -<p>— Du frågar, log han och öppnade sina -omutliga speglar mot henne. Nu liknade de -djup med klart, gulbrunt bäckvatten på vårvintern. -— Mer än någon människa i världen, -Nanna lill!</p> - -<p>Hon skickade honom ett strålande, ej så -litet självmedvetet ögonkast, medan hon avhaspade -nederlämmen och steg in i mörkret -innanför.</p> - -<p>Och Vilhelm påminte mer än något annat -om en tålig och trogen ung skiltvakt, där han -en dryg halvtimma vandrade på post utanför -häxans kula och väntade på prinsässan.</p> - -<hr class="chap" /> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_301" id="Page_301">[301]</a></span></p> - -<h2 id="XXII">XXII.</h2> - -<p>Mina kände sig både överraskad och icke -överraskad. Situationen hade inträtt så plötsligt, -att hon först långt efteråt hann förklara -den för sig. Men å andra sidan insåg hon, -att om hon någonsin skulle kommit till tals -med honom, måste det som nu ha skett genom -överraskning.</p> - -<p>Det hade helt enkelt gått så till, att Mina -lyssnat vid nyckelhålet i dörren till matsalen. -Sedan hon tagit till flykten för främlingens -oväntade uppenbarelse och tilltal, sedan hon -låst in sig och flämtat ut sin skrämsel, hade -den väckta nyfikenheten tagit ut sin rätt. Alla -husets viktigare tilldragelser övervakades sedan -länge av Mina vid ett eller annat nyckelhål.</p> - -<p>Hon hörde och förstod emällertid blott en -bråkdel av vad som försiggick ute i salen. -Denne främling, vars uttal lät så obegripligt, -vad kunde han vilja dem? Varför såg pappa -så knarrig ut? Hade människan kommit med -obehagliga nyheter? Kanske från Amerika, -vars språk hon tyckte sig känna igen från Eugènes<span class="pagenum"><a name="Page_302" id="Page_302">[302]</a></span> -brev? Hade mannen bud från Eugène, -från hans döds- eller sjukläger eller —?</p> - -<p>Visst låg fästmannen begraven i hennes -hjärta som en begråten romanhjälte. Visst liknade -den döda kärleken i sitt pyntade hjärtegemak -en docka i sitt skåp, näpen och blott i -ett svagt skimmer av vemod erinrande om det -unga väsen, som förr en gång lekt med dockor. -Men nu tycktes det i alla fall, som om någon -andats värme över den stela drömmen — som -om en hand störande gripit in i dockskåpets -pyntade ro.</p> - -<p>Nyfikenheten stegrades till en spänning, -som närmade sig ångest. Mina måste upp och -lyssna. Och när det högröstade uppträdet därute -upplöstes i tystnad, vågade hon en titt ut -i salen. Hon upptäckte ingen där — bordet -stod orört, betäckt med sina ark och längder, -sådant pappa nyss lämnat det. Hon tänkte -sig i en fart snedda golvet för att utfråga någon -ute i folkstugan och hade hunnit halvvägs, när -hon bakom sig varseblev främlingen.</p> - -<p>Det klack till i henne, och hon vacklade -på sin halta fot. Ej för allt i världen ville -hon … Hon gav sig ej tid att titta närmre -på hans person, vände endast helt om och -ville skynda in till sitt.</p> - -<p>Hur brådstörtad flykten var, kom mamsellen -för sent. Främlingen, som dykt upp i -hörnet bakom den breda skänken, stod redan<span class="pagenum"><a name="Page_303" id="Page_303">[303]</a></span> -vid sidan om hennes ingång, och när hon, likt -en skrämd fågel, strök dit in, hann hon ej få -dörren igen efter sig. Mannen var henne för -snabb, i en huj kom han efter, in i den trånga -korridoren. Mina inbillade sig känna hans -andedräkt om sina öron, liksom hon nyss -skrämts upp av hans bullrande röst.</p> - -<p>Halvt svimningsfärdig — hon gick ju i -negligé — sjönk hon ner i sin soffa, medan — -karlen utan krus tog plats vid hennes sida.</p> - -<p>Det var en förfärlig människa — skulle -hon ropa på hjälp?</p> - -<p>Där bullrade redan hans stämma — förskräckligt -grov och skrovlig och ociviliserad -mot pappas och brödernas. Vad han resonerade, -var rena obegripligheterna.</p> - -<p>— Minnie darling, sade han och ökade sin -oerhörda djärvhet med att gripa efter hennes -hand. Vilken hon emällertid med ett ryck fick -undan och väl gömd under sin peignoir. -Jesses, måtte blott ingen komma och få se -dem båda i soffan!</p> - -<p>— Minnie darling, är det så lang syne? -Great Scott, ten years, ten long years!</p> - -<p>Han föreföll upprörd själv; det språk, han -nu talade, var väl ren engelska: för Mina var det -i denna stund arabiska. Hon kände den dödligaste -ångest, det var något i hans tonfall hon -fruktade, men kraften svek henne även till ett -nödrop.</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_304" id="Page_304">[304]</a></span></p> - -<p>— Minnie, du har forgotten, quitely forgotten, -poor girl! Jag är inte häller längre -the old scoundrel! Han ligger i graven, han -är död, quite dead — bataljer och allvarsamma -saker ha fått död på den eländige damnade -skojaren!</p> - -<p>Mina tittade förfärad upp.</p> - -<p>Vad var det han talade om? Om Eugènes -död — och i ordalag, som om han skämtade -med henne och hennes sorg? Ty var Eugène -död, måste hon ju sörja honom, det bjöd vanlig -utvärtes anständighet, varmed Mina var -nogare än någon annan.</p> - -<p>Vad ville människan egentligen inne i hennes -rum? Förolämpa henne genom sin närvaro -— och därjämte genom sitt ogudaktiga -ordande om för henne heliga ting?</p> - -<p>Hade Eugène dött i en batalj?</p> - -<p>Nyfikenheten tog till sist överhand över -alla andra känslor. Hon tittade upp på främlingen, -först skyggt, liksom kringgående, sedan -tillrättavisande och slutligen forskande.</p> - -<p>— Vet min herre — har min herre något -bud från Eugène?</p> - -<p>— Från Eugène, log han, men lät blicken -flyga ut i rummet i stället för att vila på -henne. Det gömdes i hans leende någonting -resignerat, som om han ångrat eller sörjt någonting.</p> - -<p>— Eugène, drog han på det, medan hon<span class="pagenum"><a name="Page_305" id="Page_305">[305]</a></span> -oavvänt stirrade ömsom på hans hakskägg, -ömsom på de breda, röda ärren.</p> - -<p>— Den gamle Eugène, upprepade han, — -är quite dead. Alla hans gamla funs och -upptåger äro glömda och begravna. Bataljer -och allvarsamma saker ha slätat dem ur hågkomst -och minne och skottat igen graven över -dem. I faktorierna och Californien lämnade -han en hel del. Vid <em class="gesperrt">Bulls run</em> och <em class="gesperrt">Manassas</em> -lämnade han också en hel del, och -vid <em class="gesperrt">Gettysburg</em> blev han liggande på -platsen.</p> - -<p>— O, stönade mamsell Mina utan att dock -flytta ögonen från den främmandes ansikte. — -Han fick — han fick väl åtminstone kristlig -begravning?</p> - -<p>Hon förstod fortfarande endast delvis hans -dialekt och knappt ens delvis hans mening. -Men hon förstod av uniformen, att den främmande -berättade om ett krig, vari också Eugène -tagit del, och där han slutligen måste ha -stupat.</p> - -<p>— Oh yes, svarade den utländske krigsmannen -och skrattade åter helt ogudaktigt. — -O yes, på lazarettet läste de en hel del —</p> - -<p>— O, stönade mamsellen igen och kände -tårarna springa ut i ögonen. Det grämde henne -på något dunkelt sätt, att hon ej fått vara med -och bevittna åtminstone den högtidliga akten.</p> - -<p>— Så att, fortsatte krigsmannen ur den<span class="pagenum"><a name="Page_306" id="Page_306">[306]</a></span> -plötsliga, skymmande dimman, — så att, när -han stod upp igen, var han en helt ny människa -— oh yes, quite another fellow, you -know!</p> - -<p>Mamsell Minas tårar torkade i en handvändning. -Vad pratade han om nu igen? Satt -han alltjämt där och drev gäck med henne? -Vem var han egentligen, denne grobian, som -utan presentation smugit sig in i hennes -kammare?</p> - -<p>— Är — är Eugène då inte — inte alls -död, sporde hon uppbragt.</p> - -<p>— Dead? Oh no, I don’t see just that! -Do you?</p> - -<p>Han skrattade för sig själv och tittade rakt -ut i rummet. Med sin djärva, men godlynta -blick tycktes han betrakta varje möbel, varje -sak för sig — utan skygghet, utan försyn, som -om alltsammans hört honom till. Hon kände -sin växande harm kämpa med blygseln.</p> - -<p>Plötsligt vände han huvudet rätt emot -henne. Han hade ett leende över sitt barska -och härjade ansikte, som om hon varit en helt -liten flicka, som nyss ridit ranka på hans knä.</p> - -<p>Han räckte fram bägge de grova händerna, -av vilka den ena fått ett finger stympat.</p> - -<p>— Minnie, darling, känner you inte igen -mig?</p> - -<p>Känner igen?</p> - -<p>Mina spärrade blick och mun på vid gavel,<span class="pagenum"><a name="Page_307" id="Page_307">[307]</a></span> -ungefär som mot en inbrottstjuv eller rånmördare -och betraktade honom utan att se stort -någonting alls.</p> - -<p>Men hans leende höll fast. Det var omöjligt -att släppa det utan att ha kommit underfund -med, vad det betydde. Och detta leende -talade för rästen ett språk, som hade en länge -förgäten gammal visas klang. Det berättade om -forna tider och fröjder, om ljuva stunder, som -varit begravna, men väntade sin uppståndelse.</p> - -<p>Krigsmannen var henne främmande, likgiltig, -ja, fientlig — men hans leende syntes -kärt och välbekant; en främlings gåtfullt bekanta -leende ur hårda, brynta och brustna drag.</p> - -<p>— Eugène, sade hon liksom för sig själv, -medan hon rodnade över sin närgångna granskning, -— var vistas han nu?</p> - -<p>I samma ögonblick hon sagt orden, gav -hon till ett högt rop och gömde ansiktet i händerna. -Hon hade äntligen känt igen honom. -Och nu föreföll hon sig så gränslöst olycklig.</p> - -<p>Värnlöst olycklig. Vart skulle hon fly? -Var gömma sig? Han hade ju redan sett allt, -jämfört henne med bilden från unga dar, ömkat -och — hon ville sjunkit genom golvet av skam.</p> - -<p>Hon rådde inte längre med sig själv. Hon -satt där alldeles hjälplös, höll händerna för -sitt röda gamla mamsellansikte och märkte -knappast armen, som lade sig om hennes liv. -När hon märkte den, var det redan för sent:<span class="pagenum"><a name="Page_308" id="Page_308">[308]</a></span> -mot den armen stretade ett svagt fruntimmer -förgäves.</p> - -<p>Hon försökte i alla fall, hon vred och -krökte sig i blygsel och förtvivlan, och under -denna brottning stötte hon knät mot någonting -hårt.</p> - -<p>Hon snyftade till: ej av smärta, snarare -— ja, av en oförklarlig känsla, som närmast -liknade glädje, och utan motstånd sjönk nu -pannan mot hans breda, skuggande bröst. Först -nu lyddes hon i fullt medvetande till smekorden, -förstod hon fullt den ovana dialekten -och kände hon den långa, långa spänningen -vika.</p> - -<p>Han hade ju träben, den käre, gamle — -hennes fästman, Eugène …</p> - -<hr class="chap" /> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_309" id="Page_309">[309]</a></span></p> - -<h2 id="XXIII">XXIII.</h2> - -<p>Kyrkoherden stod, nyss hemkommen från -Toftarp, och stirrade genom matsalens gårdsfönster -ut i snön. De sista dagarnas svårmod -satt ännu oupptinat kvar i det åldrade ansiktet, -men han trummade en marsj på fönsterbordet. -Doktorn hade nyss rest och endast anbefallt -lugn.</p> - -<p>Undre läppen täckte den övre, och den -långa, raka näsan krökte sig något, två säkra -tecken, att modet höll på att återvända.</p> - -<p>Malena gick från och till mällan folkstun -och salen, sysselsatt med att duka middagsbordet. -Marie-Louise syntes inte till, hon brukade -ju annars ha överinseendet.</p> - -<p>Från Minas kammare hördes kuttret av -det omförlovade paret — det var det underligaste -fästepar kyrkoherden skådat. Deras -maskopi, som de väl kallade kärlek, var den -gamle en gåta. Hon halt och han halt — åtskilda -i tio år, döda för varandra i fem, nu -hux-flux återförenade. Det kunde man kalla -en akt i kärlekens gudomliga komedi.</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_310" id="Page_310">[310]</a></span></p> - -<p>Allt som oftast kunde man höra Eugène -viska:</p> - -<p>— Nu tar jag en liten puss igen, Minnie!</p> - -<p>Eugènes viskningar gingo i bas och nådde -till varenda vrå i de angränsande rummen. -Nog måste Olander ha trevligt — var pojkvaskern -egentligen höll hus nu efter gudstjänsten -igen? Det hade varit pastorns tur i -Gullerödskyrkan i dag.</p> - -<p>Gubben misstrivdes rent ut med Olander -— just därför att alla andra klemade eller nojsade -med honom. Bara Marie-Louise höll -honom stången och sig själv på sin kant — men -Marie-Louise var en ruters flicka och pappas -egen tös.</p> - -<p>Bevare mig, prästfar hade börjat försona -sig med Minas nycker och choser — med andra -ord försonat sig med tanken på en halt måg. -Mina var inte längre ung; Olander var ju ingen -förhoppning, och bättre något än ingenting -alls.</p> - -<p>Eugène hade lupit hornen av sig och benet -på köpet — visst folk måste bli invalider för -att överhuvud kunna hålla sig stilla. Yankeeknekten -hade visat sig minnesgod — trohet -är alltid ett vackert drag — och föreföll sparsam, -till och med snål. Den amerikanska pensionen, -fyrahundra dollars årligen, var ju ingen -förmögenhet, men borde räcka som grundplåt -åt bägge, om gunstig herrn tog sig något för:<span class="pagenum"><a name="Page_311" id="Page_311">[311]</a></span> -gamla militärer hade inte svårt att få resärvgöra.</p> - -<p>Gubbens trumpenhet var mäst rätthaveri, -som säkerligen till sist skulle ge med sig. Det -värsta var väl — när allt kom omkring — att -mista Mina. Han kände ibland med sig, att -han hållit henne för strängt — och andra för -milt, tillade han i tankarna med en suck.</p> - -<p>Den galningen Josef hade farit sina färde -i går aftse — med klatsj och bjällerklang och -Ekdahl i halmen. Så det blev väl ingenting -av med vare sig pistoler eller andra kaprioler -— varmed gubben menade vackra Elna — för -den här gången. Och »general Cavaignac» hade -denna julen tröttat ut honom så pass, att det -snart kvittade honom, vart komedianten tog -vägen.</p> - -<p>Amerika — nå, lycklig resa! Välkommen -tillbaka halt och med pension om tio år, så -kanske vi kunde talas vid!</p> - -<p>— Var du lugn, lille präst, hade faster -Jeanette tröstat, — volontären får snart egna -kassanycklar. Om fjorton dar stavar du på ett -par guldkantade kort — sanna mina ord, Lars -Fredrik!</p> - -<p>Majoren, ja! En välgärning att hysa åtminstone -<em class="gesperrt">en</em> något så när helklok människa -under sitt tak! Där var ingen oredlighet, inget -maskopi, inga choser med henne, inget hams -och hyss och smussel bak andras ryggar. Där<span class="pagenum"><a name="Page_312" id="Page_312">[312]</a></span> -var någonting karlavulet, med ett ord, hos den -kvinnan, vilket liksom symboliserades av hennes -nätta små mustasjer. Skada, att hon bara -höll sig <em class="gesperrt">för</em> mycket på sin kant, inom köksreviret -— barnen kunde haft gott av att upptuktas -av en <em class="gesperrt">sådan</em> moder!</p> - -<p>Mamma, mamma! Det var öde och tyst -och tomt i prästgården nu. Ingen musik i gula -salen. Ingen, som sjöng I <em class="gesperrt">rosensdoft</em> eller -<em class="gesperrt">Klara stjärna</em> eller <em class="gesperrt">Stilla skuggor</em> om -kvällarna! Håhå, ålderdomen — ålderdomen -är idel besvär och vedermöda, — mager skörd -av fager sådd!</p> - -<p>— Nu tar jag en liten puss igen, darling!</p> - -<p>Vem skulle i alla fall trott det? Mina, som -bara för ett par dar sedan drömt sig Eugène -som en riktig buse! I dag var det annat, överallt -hängde hon träbenet i hälarna. Det såg -värkligen ut, som om just träbenet fått henne -att foga sig — hon kysstes visserligen endast -bakom tillstängda dörrar, men kysstes gjorde -hon i alla fall. Varium ac mutabile semper -femina! Nå, så länge det gick ärbart till, -så —!</p> - -<p>Vad i alla dar? Var det inte Olander och -Marie-Louise, som kastade snöboll ute på gården? -Pastorn hade väl nätt och jämt fått av sig -kappan och kragen, och hon, att hon inte skämdes -inför allt tjänstfolket!</p> - -<p>Kyrkoherden knackade på fönstret, han<span class="pagenum"><a name="Page_313" id="Page_313">[313]</a></span> -knackade en gång till och hårdare, han trummade -en ordentlig revelj — samma resultat! -Ingen lade märke till honom. De två tosingarna -därute hade varken ögon eller öron för någon -annan. Och det var för ingen del Olander, -som syntes ivrigast. Marie-Louise tycktes den -anfallande. Hon riktigt haglade som ett helt -fältbatteri, och fienden blev ej svaret skyldig.</p> - -<p>Nu gick hon honom ordentligt in på livet, -gick till storms som mot en fästning, tvålade -in honom på två stegs avstånd, »syltade» kallades -det visst på pojkslangen. Men det var för -otäckt att se på — så stodo de ju nästan och -smektes! Det dugde inte längre, nu måste -han —</p> - -<p>Halvvägs mot dörren häjdades kyrkoherden -av en knackning. När han öppnade, stod det en -betjänt därute i katolska grevinnans livré. Brev?</p> - -<p>— Ja, jag har på uttrycklig nådig befallning -nästan ridit ryggen av hästen, förklarade -betjänten, — och skulle ödmjukligen anhålla -om svar tillbaka.</p> - -<p>— Vad står på?</p> - -<p>Kyrkoherden slet upp det högförnäma kuvertet -— med grevliga sigillet —. Men var det -inte just den handstilen, som —?</p> - -<p>Prästfar läste högt tre gånger, innan han -riktigt begrep.</p> - -<p>»Käre kyrkoherde!</p> - -<p>Jag vore tacksam få svart på vitt, huruvida<span class="pagenum"><a name="Page_314" id="Page_314">[314]</a></span> -lilla Nanna välbehållen anlänt till prästgården. -— Med tusen ursäkter och försäkran -om min oföränderliga estime och reconnaissance.</p> - -<p>Eder ödmjukaste tjänarinna —»</p> - -<p>Jo, där stod namnet, och det var samma -piktur som på den mystiska brevlappen. Detta -var en gåta — nej, ett nytt slag till alla de -andra. Trots allt, och fast han ej velat erkänna -det, hade han börjat hoppas, att Nanna -firade en ferie olovandes uppe på Herrevall. -Gamla mormor, den enda riktigt gamla, hade -antytt det, och han hade begynt tro, att så -gamla väggar spådde sant. Herrevall hade -varit sista förhoppningen. Men nu hade alltså -Nanna, den tokan, rymt även därifrån!</p> - -<p>Gubben hann ej få fram ett redigt ord, innan -folkstudörren rycktes upp och faster lät höra -sin stämmas gällaste smatter. Hon var så -echaufferad, tycktes det, att hon glömde både -den sjuka på ämbetsrummet och den främmande -betjänten innanför matsalsdörren.</p> - -<p>— Ssj, ssj, väste kyrkoherden, — var är -nu hin lös igen?</p> - -<p>Han förlorade sin egen behärskning i -samma stund han velat påminna en annan om -hennes.</p> - -<p>Faster var den här gången för ivrig att -låta eller kunna kuva sig.</p> - -<p>— Hustjuven, ropade hon och stod där<span class="pagenum"><a name="Page_315" id="Page_315">[315]</a></span> -blossande röd och uppsvälld, — nu ha vi äntligen -fått hustjuven fast!</p> - -<p>Hennes röst värkade sannerligen som en -signaltrumpet. Nyfikna ansikten tittade in genom -alla dörrar. Mina och Eugène sämjdes -gott i den trånga lilla korridordörren. Gustav -och Daniel, som känt på sig och sina ungdomliga -magar, att det skulle budas till middag, -gledo in och förbi mällan betjänten och förstudörren.</p> - -<p>Och i folkstugan rörde någon vid fasters -arm. När majoren i hast vände sig åt sidan, -uppgav hon ett rop och höll på att sätta en -rova i fönsterkarmen. Där stod ju Nanna —</p> - -<p>Nanna, som man var van att se henne -vintertiden — i mössa, kappa, bottforer. Och -nu hade hon famnen full med krimskrams, var -lastad nästan som en julbock.</p> - -<p>Alla i rummet voro ögon och frågetecken. -Ingen fick fram ett ljud.</p> - -<p>— Var det, var det —, stammade kyrkoherden -och skakade på sig som för att undkomma -en ond dröm, — var det hon, som -— nä?</p> - -<p>— Bevare mig, det var Bolla, sade faster, -men kände, att hon vacklade i tron, när hon -mönstrade allt kramet, som avlastades i hennes -famn.</p> - -<p>— Men <em class="gesperrt">hon</em> där stod i alla fall i maskopi<span class="pagenum"><a name="Page_316" id="Page_316">[316]</a></span> -—, framstötte den gamle i sin domareton, -glömsk av allting annat.</p> - -<p>Faster höll för första gången i sitt liv på -att tappa koncepterna — hon höll åtminstone -på att tappa tjuvgodset och kanske också bindmössan. -Så underligt stridde här sken och -värklighet.</p> - -<p>Vilhelm steg fram. I det han gjorde sin -reverence för farbror, såg han honom trohjärtat -i ögonen och drog Nanna över tröskeln.</p> - -<p>— Se där, förvånades gubben, det var all -den hälsning han just nu rådde med.</p> - -<p>— Oskyldig som ett lamm, förklarade Vilhelm -med oväntad vekhet. Den ovana fukten -över pepparkornen klädde honom.</p> - -<p>— Så kom då, mina lamm, utbrast kyrkoherden -lätt bevekt och bredde ut armarna, — -visst ha mamma och jag haft våra sömnlösa -nätter, men — kom du, Springfält, och du Fritänkare -eller Frispråkare, kom i alla fall, Gud -välsigne, Gud välsigne —!</p> - -<p>Och medan pappa ömsom tryckte dem -båda intill sig och förde dem ifrån sig för att -få se på dem genom tåreslöjan, upprepade han -gång på gång endast: Gud välsigne, Gud välsigne -—</p> - -<p>Ingen mer än den spjuvern Gustav upptäckte, -hur onödigt nära varandra rymlingarna -slöto sig i pappas famn. Men Gustav var på -en gång för skamsen på egna vägnar och för<span class="pagenum"><a name="Page_317" id="Page_317">[317]</a></span> -gripen på deras för att reflektera över sin iakttagelse.</p> - -<p>Faster stod alltjämt och plockade i kramet -— nyårsgåvorna, som hon kallade det. Hon -ville inte förråda sin stämning genom att -titta upp.</p> - -<p>— En vittjad skatrede riktigt, muttrade hon -och gav sig själv svaret på frågan. — Där ha -vi böckerna, och där ha vi det och där det, och -där ha vi mammas kedja!</p> - -<p>— Nej, nej, undrade det från alla håll.</p> - -<p>— Jag skall genast, — erinrade sig kyrkoherden -betjänten, — nej — nej — hennes högvälborenhet -värdes ursäkta! Jag kan inte — -kan inte hålla i en pänna i dag. Men ni ser -ju, att Nanna och — och —</p> - -<p>Pappa snyftade till och svängde sig om -mot fönstret.</p> - -<p>— Men bevare mig, kan då ingen lära -Marie-Louise och den sakramenskade Olander? -Aj, vad nu?</p> - -<p>Pang! En av rutorna visade en präktig, -strålande stjärna efter en vårdslös snöboll.</p> - -<p>— Sjutton hakar!</p> - -<p>Den gamle Adam stampade i golvet.</p> - -<p>— Lille präst, lille präst, lugnade majoren, -— inte så eldsprutande genast! Tilltänkt och -blivande fästefolk måtte väl ha lov att avkyla -sig med litet snö!</p> - -<p>— Vad för slag?</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_318" id="Page_318">[318]</a></span></p> - -<p>Faster spände ut sina roliga, runda spjuverögon.</p> - -<p>— Jag sa’ det ju, jag sa’, att också jag -hade mitt lilla smussel.</p> - -<p>Kyrkoherden liknade en man, som förlorar -sitt sista fotfäste.</p> - -<p>— Sjutton hakar, kom det utan styrka.</p> - -<p>— Säg ’Gud välsigne’, lille präst, rådde -majoren och smekte en smula hårdhänt lilla -Nanna, som på sin vandring från famn till famn -omsider hunnit även hennes. — Säg ’Gud välsigne’, -det klär en präst, och vi ha nog med -<em class="gesperrt">en</em> krigsman i huset!</p> - -<p>Daniel hade hunnit förbereda mamma, och -i detta ögonblick smög lilla Nanna med sitt -guldnystan hårt slutet i handen över tröskeln -till sjukkammaren.</p> - -<p>Kyrkoherden, som försiktigtvis flyttat sig -ur draget, stod ännu och muttrade för sig -själv.</p> - -<p>— Här får Ola huggedräng ett vackert -göra — om han skall reparera efter alla mina -döttrar —</p> - -<p>Det hade blivit så tyst bland de andra -i salen, som om de lyddes för att höra ett ljus -flämta.</p> - -<p>Även pappa teg äntligen; först svepte han -den samlade flocken i en enda halvskum blick.</p> - -<p>— Nå, tack och lov — och Gud välsigne, -mumlade han, hes av rörelse, — Gud välsigne<span class="pagenum"><a name="Page_319" id="Page_319">[319]</a></span> -— det svaga hjärtat! Som ändå har — burit -— hela huset!</p> - -<p>Han sänkte huvudet i händerna som till -bön.</p> - -<p>— Nanna, tonade en öm och melodisk röst -inne från den sjukas rum — tonade mitt emällan -sång och viskning.</p> - -<hr class="chap" /> - -<div class="footnotes"> - -<h2 id="FOTNOTER">FOTNOTER</h2> - -<div class="footnote"> - -<p><a name="Footnote_1" id="Footnote_1"></a><a href="#FNanchor_1"><span class="label">[1]</span></a> Köket.</p> - -</div> - -<div class="footnote"> - -<p><a name="Footnote_2" id="Footnote_2"></a><a href="#FNanchor_2"><span class="label">[2]</span></a> Förskräckt.</p> - -</div> - -<div class="footnote"> - -<p><a name="Footnote_3" id="Footnote_3"></a><a href="#FNanchor_3"><span class="label">[3]</span></a> Danken.</p> - -</div> - -<div class="footnote"> - -<p><a name="Footnote_4" id="Footnote_4"></a><a href="#FNanchor_4"><span class="label">[4]</span></a> Oscar I.</p> - -</div> - -<div class="footnote"> - -<p><a name="Footnote_5" id="Footnote_5"></a><a href="#FNanchor_5"><span class="label">[5]</span></a> Napoleon III.</p> - -</div> - -<div class="footnote"> - -<p><a name="Footnote_6" id="Footnote_6"></a><a href="#FNanchor_6"><span class="label">[6]</span></a> Oscar I.</p> - -</div> - -<div class="footnote"> - -<p><a name="Footnote_7" id="Footnote_7"></a><a href="#FNanchor_7"><span class="label">[7]</span></a> Gammal svensk mil.</p> - -</div> - -<div class="footnote"> - -<p><a name="Footnote_8" id="Footnote_8"></a><a href="#FNanchor_8"><span class="label">[8]</span></a> Ack.</p> - -</div> - -<div class="footnote"> - -<p><a name="Footnote_9" id="Footnote_9"></a><a href="#FNanchor_9"><span class="label">[9]</span></a> Tvätta.</p> - -</div> - -<div class="footnote"> - -<p><a name="Footnote_10" id="Footnote_10"></a><a href="#FNanchor_10"><span class="label">[10]</span></a> Svårt, sällan.</p> - -</div> - -<div class="footnote"> - -<p><a name="Footnote_11" id="Footnote_11"></a><a href="#FNanchor_11"><span class="label">[11]</span></a> Piggsvin = igelkott.</p> - -</div> - -<div class="footnote"> - -<p><a name="Footnote_12" id="Footnote_12"></a><a href="#FNanchor_12"><span class="label">[12]</span></a> Edet = ätit.</p> - -</div> - -<div class="footnote"> - -<p><a name="Footnote_13" id="Footnote_13"></a><a href="#FNanchor_13"><span class="label">[13]</span></a> Skon = skolen.</p> - -</div> - -<div class="footnote"> - -<p><a name="Footnote_14" id="Footnote_14"></a><a href="#FNanchor_14"><span class="label">[14]</span></a> Om.</p> - -</div> - -</div> - - - - - - - - -<pre> - - - - - -End of the Project Gutenberg EBook of Prästgården, by K. G. Ossian-Nilsson - -*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK PRÄSTGÅRDEN *** - -***** This file should be named 54237-h.htm or 54237-h.zip ***** -This and all associated files of various formats will be found in: - http://www.gutenberg.org/5/4/2/3/54237/ - -Produced by ronnie sahlberg and the Online Distributed -Proofreading Team at http://www.pgdp.net (This file was -produced from images generously made available by The -Internet Archive) - - -Updated editions will replace the previous one--the old editions -will be renamed. - -Creating the works from public domain print editions means that no -one owns a United States copyright in these works, so the Foundation -(and you!) can copy and distribute it in the United States without -permission and without paying copyright royalties. Special rules, -set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to -copying and distributing Project Gutenberg-tm electronic works to -protect the PROJECT GUTENBERG-tm concept and trademark. Project -Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you -charge for the eBooks, unless you receive specific permission. If you -do not charge anything for copies of this eBook, complying with the -rules is very easy. You may use this eBook for nearly any purpose -such as creation of derivative works, reports, performances and -research. They may be modified and printed and given away--you may do -practically ANYTHING with public domain eBooks. Redistribution is -subject to the trademark license, especially commercial -redistribution. - - - -*** START: FULL LICENSE *** - -THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE -PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK - -To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free -distribution of electronic works, by using or distributing this work -(or any other work associated in any way with the phrase "Project -Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full Project -Gutenberg-tm License (available with this file or online at -http://gutenberg.org/license). - - -Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg-tm -electronic works - -1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm -electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to -and accept all the terms of this license and intellectual property -(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all -the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy -all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your possession. -If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project -Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound by the -terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or -entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8. - -1.B. "Project Gutenberg" is a registered trademark. It may only be -used on or associated in any way with an electronic work by people who -agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few -things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works -even without complying with the full terms of this agreement. See -paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project -Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this agreement -and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm electronic -works. See paragraph 1.E below. - -1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the Foundation" -or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project -Gutenberg-tm electronic works. Nearly all the individual works in the -collection are in the public domain in the United States. If an -individual work is in the public domain in the United States and you are -located in the United States, we do not claim a right to prevent you from -copying, distributing, performing, displaying or creating derivative -works based on the work as long as all references to Project Gutenberg -are removed. Of course, we hope that you will support the Project -Gutenberg-tm mission of promoting free access to electronic works by -freely sharing Project Gutenberg-tm works in compliance with the terms of -this agreement for keeping the Project Gutenberg-tm name associated with -the work. You can easily comply with the terms of this agreement by -keeping this work in the same format with its attached full Project -Gutenberg-tm License when you share it without charge with others. - -1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern -what you can do with this work. Copyright laws in most countries are in -a constant state of change. If you are outside the United States, check -the laws of your country in addition to the terms of this agreement -before downloading, copying, displaying, performing, distributing or -creating derivative works based on this work or any other Project -Gutenberg-tm work. The Foundation makes no representations concerning -the copyright status of any work in any country outside the United -States. - -1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg: - -1.E.1. The following sentence, with active links to, or other immediate -access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear prominently -whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work on which the -phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the phrase "Project -Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, performed, viewed, -copied or distributed: - -This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with -almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or -re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included -with this eBook or online at www.gutenberg.org/license - -1.E.2. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is derived -from the public domain (does not contain a notice indicating that it is -posted with permission of the copyright holder), the work can be copied -and distributed to anyone in the United States without paying any fees -or charges. If you are redistributing or providing access to a work -with the phrase "Project Gutenberg" associated with or appearing on the -work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1 -through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the -Project Gutenberg-tm trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or -1.E.9. - -1.E.3. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted -with the permission of the copyright holder, your use and distribution -must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional -terms imposed by the copyright holder. Additional terms will be linked -to the Project Gutenberg-tm License for all works posted with the -permission of the copyright holder found at the beginning of this work. - -1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm -License terms from this work, or any files containing a part of this -work or any other work associated with Project Gutenberg-tm. - -1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this -electronic work, or any part of this electronic work, without -prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with -active links or immediate access to the full terms of the Project -Gutenberg-tm License. - -1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary, -compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any -word processing or hypertext form. However, if you provide access to or -distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format other than -"Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official version -posted on the official Project Gutenberg-tm web site (www.gutenberg.org), -you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a -copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon -request, of the work in its original "Plain Vanilla ASCII" or other -form. Any alternate format must include the full Project Gutenberg-tm -License as specified in paragraph 1.E.1. - -1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying, -performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works -unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9. - -1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing -access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works provided -that - -- You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from - the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method - you already use to calculate your applicable taxes. The fee is - owed to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he - has agreed to donate royalties under this paragraph to the - Project Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments - must be paid within 60 days following each date on which you - prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax - returns. Royalty payments should be clearly marked as such and - sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the - address specified in Section 4, "Information about donations to - the Project Gutenberg Literary Archive Foundation." - -- You provide a full refund of any money paid by a user who notifies - you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he - does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm - License. You must require such a user to return or - destroy all copies of the works possessed in a physical medium - and discontinue all use of and all access to other copies of - Project Gutenberg-tm works. - -- You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any - money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the - electronic work is discovered and reported to you within 90 days - of receipt of the work. - -- You comply with all other terms of this agreement for free - distribution of Project Gutenberg-tm works. - -1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg-tm -electronic work or group of works on different terms than are set -forth in this agreement, you must obtain permission in writing from -both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and Michael -Hart, the owner of the Project Gutenberg-tm trademark. Contact the -Foundation as set forth in Section 3 below. - -1.F. - -1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable -effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread -public domain works in creating the Project Gutenberg-tm -collection. Despite these efforts, Project Gutenberg-tm electronic -works, and the medium on which they may be stored, may contain -"Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or -corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual -property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a -computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by -your equipment. - -1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right -of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project -Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project -Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project -Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all -liability to you for damages, costs and expenses, including legal -fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT -LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE -PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE -TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE -LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR -INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH -DAMAGE. - -1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a -defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can -receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a -written explanation to the person you received the work from. If you -received the work on a physical medium, you must return the medium with -your written explanation. The person or entity that provided you with -the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a -refund. If you received the work electronically, the person or entity -providing it to you may choose to give you a second opportunity to -receive the work electronically in lieu of a refund. If the second copy -is also defective, you may demand a refund in writing without further -opportunities to fix the problem. - -1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth -in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS' WITH NO OTHER -WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO -WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE. - -1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied -warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages. -If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the -law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be -interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by -the applicable state law. The invalidity or unenforceability of any -provision of this agreement shall not void the remaining provisions. - -1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the -trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone -providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in accordance -with this agreement, and any volunteers associated with the production, -promotion and distribution of Project Gutenberg-tm electronic works, -harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees, -that arise directly or indirectly from any of the following which you do -or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg-tm -work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any -Project Gutenberg-tm work, and (c) any Defect you cause. - - -Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg-tm - -Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of -electronic works in formats readable by the widest variety of computers -including obsolete, old, middle-aged and new computers. It exists -because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from -people in all walks of life. - -Volunteers and financial support to provide volunteers with the -assistance they need, are critical to reaching Project Gutenberg-tm's -goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will -remain freely available for generations to come. In 2001, the Project -Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure -and permanent future for Project Gutenberg-tm and future generations. -To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation -and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4 -and the Foundation web page at http://www.pglaf.org. - - -Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary Archive -Foundation - -The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit -501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the -state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal -Revenue Service. The Foundation's EIN or federal tax identification -number is 64-6221541. Its 501(c)(3) letter is posted at -http://pglaf.org/fundraising. Contributions to the Project Gutenberg -Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent -permitted by U.S. federal laws and your state's laws. - -The Foundation's principal office is located at 4557 Melan Dr. S. -Fairbanks, AK, 99712., but its volunteers and employees are scattered -throughout numerous locations. Its business office is located at -809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887, email -business@pglaf.org. Email contact links and up to date contact -information can be found at the Foundation's web site and official -page at http://pglaf.org - -For additional contact information: - Dr. Gregory B. Newby - Chief Executive and Director - gbnewby@pglaf.org - - -Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg -Literary Archive Foundation - -Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide -spread public support and donations to carry out its mission of -increasing the number of public domain and licensed works that can be -freely distributed in machine readable form accessible by the widest -array of equipment including outdated equipment. Many small donations -($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt -status with the IRS. - -The Foundation is committed to complying with the laws regulating -charities and charitable donations in all 50 states of the United -States. Compliance requirements are not uniform and it takes a -considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up -with these requirements. We do not solicit donations in locations -where we have not received written confirmation of compliance. To -SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any -particular state visit http://pglaf.org - -While we cannot and do not solicit contributions from states where we -have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition -against accepting unsolicited donations from donors in such states who -approach us with offers to donate. - -International donations are gratefully accepted, but we cannot make -any statements concerning tax treatment of donations received from -outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff. - -Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation -methods and addresses. Donations are accepted in a number of other -ways including checks, online payments and credit card donations. -To donate, please visit: http://pglaf.org/donate - - -Section 5. General Information About Project Gutenberg-tm electronic -works. - -Professor Michael S. Hart is the originator of the Project Gutenberg-tm -concept of a library of electronic works that could be freely shared -with anyone. For thirty years, he produced and distributed Project -Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of volunteer support. - - -Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed -editions, all of which are confirmed as Public Domain in the U.S. -unless a copyright notice is included. Thus, we do not necessarily -keep eBooks in compliance with any particular paper edition. - - -Most people start at our Web site which has the main PG search facility: - - http://www.gutenberg.org - -This Web site includes information about Project Gutenberg-tm, -including how to make donations to the Project Gutenberg Literary -Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to -subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks. - - -</pre> - -</body> -</html> diff --git a/old/54237-h/images/cover.jpg b/old/54237-h/images/cover.jpg Binary files differdeleted file mode 100644 index d855cfb..0000000 --- a/old/54237-h/images/cover.jpg +++ /dev/null |
