diff options
| -rw-r--r-- | .gitattributes | 4 | ||||
| -rw-r--r-- | LICENSE.txt | 11 | ||||
| -rw-r--r-- | README.md | 2 | ||||
| -rw-r--r-- | old/54200-8.txt | 14415 | ||||
| -rw-r--r-- | old/54200-8.zip | bin | 283930 -> 0 bytes |
5 files changed, 17 insertions, 14415 deletions
diff --git a/.gitattributes b/.gitattributes new file mode 100644 index 0000000..d7b82bc --- /dev/null +++ b/.gitattributes @@ -0,0 +1,4 @@ +*.txt text eol=lf +*.htm text eol=lf +*.html text eol=lf +*.md text eol=lf diff --git a/LICENSE.txt b/LICENSE.txt new file mode 100644 index 0000000..6312041 --- /dev/null +++ b/LICENSE.txt @@ -0,0 +1,11 @@ +This eBook, including all associated images, markup, improvements, +metadata, and any other content or labor, has been confirmed to be +in the PUBLIC DOMAIN IN THE UNITED STATES. + +Procedures for determining public domain status are described in +the "Copyright How-To" at https://www.gutenberg.org. + +No investigation has been made concerning possible copyrights in +jurisdictions other than the United States. Anyone seeking to utilize +this eBook outside of the United States should confirm copyright +status under the laws that apply to them. diff --git a/README.md b/README.md new file mode 100644 index 0000000..8be56fb --- /dev/null +++ b/README.md @@ -0,0 +1,2 @@ +Project Gutenberg (https://www.gutenberg.org) public repository for +eBook #54200 (https://www.gutenberg.org/ebooks/54200) diff --git a/old/54200-8.txt b/old/54200-8.txt deleted file mode 100644 index adadc80..0000000 --- a/old/54200-8.txt +++ /dev/null @@ -1,14415 +0,0 @@ -The Project Gutenberg EBook of Odysseia, by Homer - -This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with -almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or -re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included -with this eBook or online at www.gutenberg.org/license - - -Title: Odysseia - -Author: Homer - -Translator: Axel Gabriel Sjöström - -Release Date: February 19, 2017 [EBook #54200] - -Language: Swedish - -Character set encoding: ISO-8859-1 - -*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK ODYSSEIA *** - - - - -Produced by Jari Koivisto and Tapio Riikonen - - - - - - - - -ODYSSEIA - -Af - -Homeros - - -Öfversatt och i Disputationer utgifven af - -Axel Gabriel Sjöström - - - - - -Helsingfors, -Tryckt hos J. C. Frenckell & Son, -1835-1840. - - - - - - - Tis de ken allou akoisai; alis pantessin 'Omeros. - - _Theokritos_. - - - - -INNEHÅLL: - -Lecturo. - -Första Sången. - - v. 11-21. ODYSSEUS, mot hvilken POSEIDAON var högeligen - uppbraggt, qvarhölls på ön Ogygia, dit han - efter ett skeppsbrott anländt, af nymfen KALYPSO, - som förälskat sig i honom. - v. 22-62. Medan nu POSEIDAON gästade hos Aithioperna, - anhåller ATHENE, vid gudarnas rådplägning, - att ODYSSEUS måtte få återvända till sitt Ithaka, - som han så mycket saknar. - v. 63-305. Såsnart ZEUS dertill samtyckt, råder ATHENE, - att HERMES måtte ju förr desto hellre afsändas till - KALYPSO, med befallning att låta drotten resa hem. - Sjelf hastar hon till Ithaka och eggar, under - skepnaden af MENTES, de Taphiers Konung, - TELEMACHOS, att från palatset bortvisa sin - moders skamlösa friare, samt sjelf resa till - NESTOR och MENELAOS, för att söka underrättelse - om fadren. - v. 306-318. Härefter aflägsnar sig ATHENE. - v. 319-444. Sedan nu TELEMACHOS för de kalasande friarena - yttrat sin mening, och på EURYMACHOS' fråga: - med hvilken fremling han samtalt? gifvit till - svar, att det varit med MENTES, tillbringar han - natten bekymmerfull på sin kammare, i beråd att - följande dag verkställa gudinnans befallningar, - -Andra Sången. - - v. 1-79. Följande dag förkunnar TELEMACHOS, uti - folkförsamlingen, sin moders friare, att de - måste draga hädan. - v. 80-128. Derpå svarar ANTINOOS öfvermodigt. - v. 129-207. För TELEMACHOS, som derefter beklagar sig öfver - friarenas oförrätt, och allvarligen yrkar hvad - han yttrat, visa sig plötsligt tvenne örnar, - af hvilket järtecken HALITHERSES spår olycka åt - friarena; men EURYMACHOS skrattar åt spådomen, - och säger trotsigt att friarene alldeles icke - lemna huset, såframt icke PENELOPE antingen - af TELEMACHOS till sin fader ätersändes, eller ock - afgör med hvem af dem hon ärnar gifta sig. - v. 208-223. TELEMACHOS begär ett skepp för sin tillämnade resa. - v. 224-241. MENTOR förebrår _Ithakesierna_, att de ej ära - ODYSSEUS' minne. - v. 242-256. LEIOKRITOS far häftigt ut mot MENTOR. - v. 257-295. Sedan folkförsamlingen är upplöst, lofvar ATHENE, - under MENTORS skepnad, ett skepp ät TELEMACHOS, - och ber honom skaffa sig reskost. - v. 296-336. När derefter TELEMACHOS återvänder till de kalasande - friarena, mottages han med stickord. - v. 337-381. Bortgången från dessa, anmodar han EURYKLEIA, - att skaffa reskosten i ordning, och affordrar - henne en ed, att hon skall för hans moder dölja - den tilltänkta resan. - v. 382-434. Sedan Athene af Noemon fått ett skepp, ledsagar - hon, under MENTORS skepnad, till detsamma om - qvällen TELEMACHOS, och de afresa till Pylos, - utan PENELOPES vetskap. - -Tredje Sången. - - v. 1-68. Beledsagad af ATHENE, kommer TELEMACHOS - till _Pylos_, der NESTOR jemte sina söner håller på - som bäst att offra åt POSEIDAON; båda de resande - mottagas gästvänligen. - v. 69-101. Åt NESTOR, som sedan frågar, hvilka och hvadan de - fremmande äro, svarar TELEMACHOS, att han är - ODYSSEUS' son, samt reser för att höra tidender - om sin fader. - v. 102-198. Sedan NESTOR hållit ett låftal öfver ODYSSEUS, - berättar han huruledes _Hellenerne_, efter en - emellan AGAMEMNON och MENELAOS uppkommen oenighet, - på särskilda vägar, sökt sina hembygder, och att - han väl lyckligen hemkommit, men ej visste, hvad - som händt de andra, vidare än att PHILOKTETES och - IDOMENEUS likaledes funnit hemmet, och att den af - AIGISTHOS mördade AGAMEMNON blifvit hämnad af sin - son ORESTES. - v. 199-252. TELEMACHOS, uppmanad af NESTOR, att följa ORESTES' - exempel, anser sig ej kunna våga företaget, och - begär närmare underrättelser om AGAMEMNONS död. - v. 253-328. NESTOR gör honom till viljes, och råder honom att - resa till MENELAOS i Sparta. - v. 329-370. Mot aftonen ämna ATHENE och TELEMACHOS återvända - till galejan, men då NESTOR dertill nekar och bjuder - dem stanna qvar hos sig öfver natten, förebär gudinnan - en angelägen resa, och aflägsnar sig. - v. 371-394. NESTOR igenkänner henne. - v. 395-497. TELEMACHOS sofver med PEISISTRATOS; far dän följande - morgon, landvägen, i hans sällskap; hvilar öfver - natten i _Pherai_, och afreser tidigt vidare till - MENELAOS. - -Fjerde Sången. - - v. 1-67. TELEMACHOS och PEISISTRATOS mottagas gästfritt - af MENELAOS, hvilken som bäst firar sin sons - och sin dotters bröllop. - v. 68-154. Då MENELAOS råkat föra talet på ODYSSEUS, tränga - sig tårar fram ur TELEMACHOS' ögon. Emedan han - har svårt att dem dölja, misstänker MENELAOS - strax, hvem han är, och HELENA, som tillkommer, - påstår fremlingen vara fullkomligen lik ODYSSEUS. - v. 155-186. PEISISTRATOS säger, att hon alldeles icke misstager - sig, och vid ODYSSEUS minne och saknad utbrista - alla i gråt. - v. 187-264. PEISISTRATOS beder, att lykta gråten, på hvilken - HELENA, genom i bägrarna inkastade trollmedel, - gör fullkomligt slut, och berättar derjemte, - att hon igenkännt ODYSSEUS en gång vid tillfälle, - då han, såsom spejare, vågat sig in i _Troia_. - v. 265-289. MENELAOS omtalar händelsen vid trähästen. - v. 290-305. Derefter förfoga sig alla till sofrummen - v. 306-586. och följande dagen, ombedd af TELEMACHOS, att få - höra allt hvad MENELAOS visste om hans fader, - förtäljer denne, hvad PROTEUS i Egypten bebådat - om Hellenernes hemkomst, och om ODYSSEUS på - KALYPSOS ö, - v. 587-624. beder derjemte TELEMACHOS, att dröja qvar några - dagar, och erbjuder, på hans vägran, en gästskänk. - v. 625-674. Emellertid stämpla friarene försåt mot den - hemvändande TELEMACHOS. - v. 675-841. Deras plan upptäcker MEDON för PENELOPE, som - högeligen förskräckt beder ATHENE om hjelp, - och tröstas i en nattlig syn. - v. 842-847. Emellertid lägga sig friarene i försåt. - -Femte Sången. - - v. 1-20. Då ATHENE i gudarnas rådsförsamling klagar - öfver _Ithakesiernes_ otacksamhet mot ODYSSEUS, - öfver hans qvarhållande på KALYPSOS ö, och - det mot TELEMACHOS utställda försåtet, - v. 21-42. befaller ZEUS henne, att helbregda återföra - ODYSSEUS till hemlandet, och HERMES att resa till - KALYPSO, med tillsägelse om ODYSSEUS förlossning. - v. 43-115. HERMES förfogar sig alltså till _Ogygia_, mottages - af nymfen med välvilja, och berättar sitt uppdrag, - v. 110-144. hvarefter KALYPSO väl klagar öfver gudarnes - afundsjuka, men lofvar ändock att ej längre - qvarhålla ODYSSEUS. - v. 145-170. HERMES aflägsnar sig, och KALYPSO bjuder ODYSSEUS, - som sitter på hafsstranden, och täres af hemlängtan, - att bygga en farkost; sjelf lofvar hon alla resans - förnödenheter. - v. 171-224. Den kloke och varsame konungen affordrar henne - en ed, att hon ej hemligen skall stämpla hans ofärd; - hon aflägger eden, följer hem ODYSSEUS, och - framställer förgäfves resans faror. - v. 225-277. Dagen derpå börjar ODYSSEUS byggnadsarbetet, - hvilket han slutar på den fjerde, och afreser - den femte dagen. - v. 278-493. Efter sjutton dagars segling, då ön Scherias - berg ren synas, uppväcker den från _Aithioperna_ - hemvandande POSEIDAON en förskräcklig storm, ur - hvilken ODYSSEUS räddas af LEUKOTHEA, som skänker - honom sin hårbindel. ODYSSEUS öfvergifver - farkosten, ankommer simmande, nästan utan sansning - af trötthet, till land vid en flodmynning, och - tillbringar der natten, efter omständigheterna. - -Sjette Sången. - - v. 1-47. Med afsigt att åt ODYSSEUS bereda välvilligt - mottagande hos ALKINOOS, _Phaiekernes_ konung, - erinrar ATHENE, i en dröm, dess dotter, - NAUSIKAA, om klädtvätt. - v. 48-109. Sedan alltså, följande dagen, NAUSIKAA med sina - tärnor åkit till flodstranden, och kläderna - blifvit, i vanlig ordning, tvättade, roar hon sig, - medan de torrka, med bollspel. - v. 110-185. Men då bollen, genom ATHENES föranstaltande, - nedfallit i vattnet, och, vid tärnornas rop, - ODYSSEUS, uppväckt ur sömnen, af NAUSIKAA begär, - att hon må gifva honom kläder, och visa honom - vägen till staden --; - v. 186-250. så villfar hon drottens begäran, och sänder - honom en skrud. Sedan ODYSSEUS densamma påtagit, - smyckas han af ATHENE med utmärkt skönhet, samt - vederqvicker sig med mat och dryck. - v. 251-331. Derefter bjuder honom den hemvändande NAUSIKAA, - att åtfölja sin vagn, tills de hunnit ATHENES lund, - och att der qvarstanna, samt, såsnart hon kunde - synas länd till sin faders boningar, begifva sig - till desamma, och först helsa hennes moder. - -Sjunde Sången. - - v. 1-36. Efter NAUSIKAA begifver sig ODYSSEUS till - staden, och möter på vägen ATHENE förklädd, samt - beder henne att visa Sig kungaborgen. - v. 37-239. Dit beledsagad, och sedan han beundrat ALKINOOS' - Palats och parker, nalkas han, bönfallande, - drottningens knän, och undfägnas herrligen. Men - när öfrige gästerna bortgått, igenkänner ARETE de - kläder, ODYSSEUS bär, och spörjer, hvadan han - kommer, samt af hvem han dem erhållit, - v. 240-347. ODYSSEUS berättar korteligen sin resas mödor och - faror i hvarefter konungen lofvar honom skepp och - kamrater till hemfärd, erinrande honom att gå till - hvila, - -Åttonde Sången. - - v. 1-40. ALKlNOOS befaller utrusta ett skepp, och - hembeledsaga ODYSSEUS. - v. 41-93. För de till gästbud kallade drottar sjunger - emellertid DEMODOKOS om striden mellan ACHILLEUS - och ODYSSEUS, för hvilken tårarne frambrista. - v. 94-103. Så snart ALKINOOS märker hans ängslan, uppmanar - han de sina till kämpalekar, för att visa hvad - Phaiekerne gitta i sådant afseende uträtta, - v. 104-151. När dessa slutats, inbjuder LAODAMAS, kongens son, - ODYSSEUS, att äfven försöka sin lycka. - v. 152-234. Men då EURYALOS med otidighet bemöter hans - ursägt, uppträder ODYSSEUS till täflan, besegrar - Phaiekerna i diskoskastning, och utmanar dem, - LAODAMAS undantagen, till allt slags täfling, - v. 235-255. Dervid blifva alle tyste, och ALKINOOS säger, - att hans män endast förstå sig på kapplöpande, - segling, dans och sång. - v. 256-384. Derefter dansa någre utvalde ynglingar, medan - DEMODOKOS sjunger KYPRIS och ARES' kärlek. - v. 385-531. Sedan ODYSSEUS, af Phaiekerna med skänker - behedrad, badat sig, utbrister han i tårar vid - DEMODOKOS' sång, under måltiden, om _Troiska_ - hästen, och Troias förstöring. - v. 532-586. Då ALKINOOS detta märker, beder han ODYSSEUS säga, - hvem han är, hvar ifrån han kommit, och hvarföre - han utbrustit i tårar. - -Nionde Sången. - - v. 1-38. Sedan ODYSSEUS yppat sitt namn och fädernesland, - v. 39-61. omtalar han de vexlande öden och olyckor, för - hvilka han med de sina, under hemresan från Troia, - alltid varit utsatt. Till en början eröfrar han väl - staden _Ismaros_, men besegras sedan af Kikonerna. - v. 62-104. Derefter drifves han af en vid _Maleia_ uppkommen - storm till Lotophagerna. - v. 105-230. Från dem kommer han till Kykloperna, qvarlemnar de - öfriga följeslagarena på en nära belägen ö, och beger - sig åtföljd af endast tolf, till POLYPHEMOS. - v. 231-566. Denne uppslukar i tre mål sex af kamraterna, men - ODYSSEUS utsticker Kyklopens enda öga - och räddar sig med största lifsfara därifrån. - -Tionde Sången. - - v. 1-33. ODYSSEUS fortsätter berättelsen: hurusom han, - anländ till ön _Aiolia_, af AIOLOS mottog alla - vindarna, inneslutna i säck, med undantag af Vestan, - som borde bringa honom hem till Ithaka. - v. 34-76. Men då hans reskamrater, under förmodan att finna - dyrbarheter, öppnat säcken, drifves han af de - utsluppna vindarna tillbaka till Aiolia, och affärdas - onådigt af Väderguden. - v. 77-274. Dädan kommer han till _Laistrygonerna_, förlorar - hos dem elfva skepp, men flyktar med det återstående - till ön Aiaia, der KIRKE bor. - v. 275-347. ODYSSEUS, som af HERMES erhållit skyddsmedel mot - KIRKES förtrollningar, frestas af henne till älskog, - hvaråt han dock icke lemnar gehör, innan hon med - ed lofvat återgifva hans snöpligt förvandlade - kamrater mensklig skepnad. - v. 348-550. Efter ett årsvistelse på ön, begär han, och erhåller - af KIRKE tillstånd att afresa hemåt, men underrättas - derjemte, att han, enligt ödenas beslut, dessförinnan - måste besöka underjorden, och rådfråga TEIRESIAS. - v. 551-574. Medan de andre skynda till skeppet, nedfaller - ELPENOR från ett tak, och dör. - -Elfte Sången. - - v. 1-20. ODYSSEUS seglar med gynnande vind. Som han af KIRKE - undfått, till _Kimmerierne_ och _Okeanos_. - v. 21-50. Efter fullbordadt offer infinna sig de aflidnes - vålnader, hvilka ODYSSEUS dock vägrar att dricka - af bloden, förrän han rådfrågat TEIRESIAS. - v. 51-80. Först framträder nu vålnaden af ELPENOR, anhållande - om begrafning, - v. 81-89. sedan kommer ODYSSEUS' moder, ANTIKLEIA. - v. 90-150. Följer så samtalet med TEIRESIAS, - v. 151-223. och med besagde ANTIKLEIA. - v. 224-328. Enär hon sig aflägsnat, framträda flera heroïnor, den - ena efter den andra. - v. 329-383. (Härvid afbryter ODYSSEUS berättelsen, men fortsätter - strax åter, ombedd af ALKINOOS.) - v. 384-463. Vidare följer samtalet med AGAMEMNONS, - v. 464-539. och med ACHILLEUS' vålnad. - v. 540-566. Förgäfves tilltalar ODYSSEUS Telamoniern AIAS. - v. 567-625. Derefter får han skåda MINOS med flera. - v. 626-639. Men då stora skaror af vålnader nalkas, rädes han - att PERSEPHONEIA skall tillsända honom det Gorgeiska - hufvudet, hvarföre han återvänder till sitt skepp, - och afreser. - -Tolfte Sången - - v. 1-15. Sedan ODYSSEUS från Okeanos återkommit till - ön Aiaia, begrafver han ELPENOR. - v. 16-141. KIRKE berättar honom den förestående resans - farligheter, - v. 142-165. af hvilka han dock ej låter sig skrämmas, - utan lossar galejan, muntrar upp kamraterna, - v. 166-200. och undslipper först lyckligen SERENERNA, - v. 291-259. samt räddas derefter från SKYLLA och CHARYBDIS - med förlust likväl af sex kamrater. - v. 260-298. Förgäfves afråder han de öfriga att lägga till - vid Solens ö, - v. 294-323. samt söker åtminstone intala dem, att skona solens - boskapshjordar. - - v. 324-365. Icke destomindre slakta desse, på EURYLOCHOS' - inrådan, och plågade af hunger, några oxar, - medan ODYSSEUS sofver. - v. 366-390. Då nu ZEUS, bevekt af Solgudens böner, lofvat hämnas, - v. 391-399. fortfara kamraterne likväl att äta af det heliga köttet. - v. 400-453. Derpå anländer ODYSSEUS, efter en förskräcklig - storm och skeppsbrott, hvarvid alle kamraterne - drunkna, helt ensam, till ön Ogygia, der Kalypso bor. - -Trettonde Sången. - - v. 1-125. Ytterligare af _Phaiekerna_ med skänker - ihågkommen, tager ODYSSEUS mot qvällen farväl af - ALKINOOS och ARETE; stiger ombord å det för hans - räkning utrustade skeppet, öfverväldigas af en - stilla sömn och utsättes, efter hastigt fulländad - resa, på _Ithakas_ strand. - v. 126-187. POSEIDAON förvandlar till sten, icke långt från - _Scheria_, det återvändande skeppet; men Phaiekerne - blidka honom med ett offer. - v. 188-428. Omsider vaknar ODYSSEUS; och då han skrämd och rådvill - icke igenkänner fosterlandet, mötes han af gudinnan - ATHENE, som först, under skepnaden af en ung herde, - berättar honom, att denna ö är det djupt saknade - Ithaka; men sedermera, i qvinnogestalt upptäcker - hvem hon egentligen är; undangömmer i nymfernas - grotta hans dyrbarheter; lär honom sättet att döda - friarena, samt lofvar ändteligen återföra TELEMACHOS. - v. 429-440. Derefter, för att göra Odysseus desto meta - oigenkännelig, ombildar hon honom alldeles, - och höljer honom uti en tiggargubhes dåliga kläder. - -Fjortonde Sången. - - v. 1-79. Svinherden EUMAIOS mottager gästfritt sin, - under tiggareskepnad fördolda, husbonde, - v. 80-190. hvilken förgäfves söker öfvertala honom, som - klagar öfver friarenes oförrätter, och längtar - efter sin älskade husbonde, att denne nånsin mer - skall återkomma. - v. 191-359. Sedan ODYSSEUS hopdiktat en historie om sina - underbara öden, berättar han för EUMAIOS hvad han - derjemte erfarit om dess husbondes återkomst, - v. 360-408. samt söker öfvertyga den tvekande sålunda, att - han betingar sig belöning, ifall han talat sanning, - och underkastar sig döden, ifall han ljugit. - v. 409-456. EUMAIOS slaktar derefter ett gödsvin, offrar åt - gudarna, och bjuder ODYSSEUS till qvällsvard. - v. 457-522. Denne lägger sig derpå till hvila med de öfriga herdarna, - v. 523-533. men EUMAIOS vandrar af till svinstallen. - -Femtonde Sången. - - v. 1-129. Af gudinnan ATHENE erinras TELEMACHOS om - hemresa, undfägnas af MENELAOS och HELENA med - skänker, - v. 130-181. samt skiljes, under godtjärtecken, ifrån dem, - v. 182-188. Natten tillbringar han i _Pherai_ hos DIOKLES. - v. 189-299. Följande dag, utan att uppehålla sig med besök i - _Pylos_, tar han farväl af PEISISTRATOS, och går - ombord på sitt skepp. I detsamma infinner sig den - _Argeiske_ siarn THEOKLYMENOS, som begär, och - erhåller tillstånd att göra ressällskap, - v. 300-491. Emellertid berättar derhemma EUMAIOS sina - fordna öden för ODYSSEUS, - v. 492-545. TELEMACHOS landar vid en från staden aflägsen - kust på Ithaka, och affärdar THEOKLYMENOS till EURYMACHOS, - v. 516-536. Derefter resa de öfrige sjöledes till staden, - men TELEMACHOS vandrar af tillfots, för att uppsöka - EUMAIOS. - -Sextonde Sången. - - v. 1-56. TELEMACHOS mottages af EUMAIOS med mycken - glädje och välvilja, - v. 57-129. och samtalar med ODYSSEUS, i hvilken han likväl - ej igenkänner sin fader. - v. 130-153. Derefter beder han EUMAIOS gå till PENELOPE, - och berätta om sin hemkomst. - v. 154-171. När herden aflägsnat sig, synes PALLAS för - ODYSSEUS med befallning, att han, under EUMAIOS' - bortavaro, må upptäcka sig för TELEMACHOS. - v. 172-320. Detta sker; och far och son rådpläga, angående - friarnes nedgörande. - v. 321-405. Emellertid anlända TELEMACHOS' följeslagare till - staden; hvilket högeligen förvånar de försåtliga - friarena, som uppgöra andra planer för hans - mördande, motsagda likväl af AMPHINOMOS. - v. 406-447. PENELOPE förebrår friarena deras anslag - emot TELEMACHOS och tröstas af EURYMACHOS, - v. 448-481. EUMAIOS återkommer, utan att ännu igenkänna sin - konung och herre, ODYSSEUS. - -Sjuttonde Sången. - - v. 1-60. Följande morgon går TELEMACHOS till staden - samt helsar EURYKLEIA och sin moder, hvilken - gör löften åt gudarna. - v. 61-100. Derefter önska de falske friarne honom lyda till - sin återkomst, och han emottager THEOKLYMENOS - beledsagad af PEIRAIOS. - v. 101-253. Emellertid, och under det friarne gästa, ledsagas - ODYSSEUS till staden af EUMAIOS. - v. 254-327. Den trogne hunden ARGOS. - v. 328-504. Friarnes, isynnerhet ANTINOOS' skändliga uppförande - mot den förmente tiggaren. - v. 505-606. EUMAIOS återvänder till stallen. - -Adertonde Sången. - - v. 1-122. ODYSSEUS besegrar i knytnäfvestrid tiggaren - IROS, som öfverfallit honom med stickord. - v. 123-156. Han varnar AMPHINOMOS för öfvermod, och för - ODYSSEUS' hämd, ifall drotten återvänder. - v. 157-302. PENELOPE tilltalar sin son och sina friare, - hvilka, tjuste af hennes skönhet, tillsända - henne skänker. - v. 303-403. Emellertid skymfas ODYSSEUS af tärnan MELANTHO, - och af friarne, bland hvilka EURYMACHOS kastar - efter honom med sin fotpall. - v. 404-427. På TELEMACHOS' erinran, gå friarne till sängs. - -Nittonde Sången. - - v. 1-52. Sedan vapnen blifvit ur salen bortburna i ett - annat rum, stannar ODYSSEUS ensam qvar, ock bjuder - sin son gå till hvila. - v. 53-95. Återigen skymfad af tärnan MELANTHO, bannar han - henne strängeligen. - v. 96-360. PENELOPE samtalar med ODYSSEUS, - v. 361-475. hvilken i badet, igenkännes af EURYKLEJA. - v. 476-507. ODYSSEUS beder henne vara tyst med upptäckten. - v. 508-581. PENELOPE berättar sin dröm för Odysseus, med - tillkännagifvande, att hon ärnade till morgondagen - utsätta en täflingsstrid för friarena, samt äkta - den som kunde spänna ODYSSEUS' båge, och skjuta - med pilen genom ögat på tolf efter hvaran - uppställda yxar. - v. 582-604. Sedan ODYSSEUS gillat förslaget, går PENELOPE - bort till hvila. - -Tjugonde Sången, - - v. 1-21. ODYSSEUS, som hvilar i försalen, bemärker - tärnornas fräckhet. - v. 22-57. ATHENE tröstar honom. - v. 58-121. Om morgon bittida väckt af PENELOPE klagan, begär han, - och erhåller af ZEUS ett lyckosamt järtecken. - v. 122-161. Sedan TELEMACHOS tillspott EURYKLEIA, om hon väl - undfägnat fremlingen, begifver han sig till torgs, - hvaremot hon tillreder måltid åt friarena. - v. 162-240. Tillkomma EUMAIOS, MELANTHIOS och PHILOITIOS. - v. 241-246. Friarenes plan att dräpa TELEMACHOS tillintetgöres. - V. 247-320. Uppträdet med KTESIPPOS. - v. 321-372. Sedan AGELAOS sökt förmå TELEMACHOS att, till hans - fördel, inverka på sin moder, uppskrämmas friarene - genom olycksförebud, den THEOKLYMENOS förklarar. - v. 373-394. TELEMACHOS gäckas af friarena, men återhåller sin - harm, och afvaktar den snart inträffande hämden. - -Tjugondeförsta Sången. - - v. 1-95. PENELOPEIA föreslår samtliga friarne en täflingsstrid, - samt lofvar äkta den, som gitter spänna ODYSSEUS' båge, - och skjuta med pilen genom ögat på tolf efter hvaran - uppställda yxar. - v. 96-139. TELEMACHOS sjelf skulle, vid fjerde försöket, lyckats - att spänna bågen, om ej ODYSSEUS det förhindrat. - v. 140-244. Men då samtlige friarne ansträngt sig förgäfves, går - ODYSSEUS ut med EUMAIOS och koherden, upptäcker hvem - han är, anordnar om hvad som bör göras och utlofvar - belöning. - v. 245-269. Då nu äfven EURYMACHOS gjort ett fruktlöst försök, - föreslår Antinoos uppskof till morgondagen. - v. 270-310. ODYSSEUS' begäran, ätt äfven få pröfva sin lycka, - afslås högmodigt af samme ANTINOOS. - v. 311-430. Men genom PENELOPES och TELEMACHOS' bemedling, - öfverlemnas dock bågen åt ODYSSEUS; dörrarne stängas; - ODYSSEUS spänner sin båge och skjuter pilen genom ögat - på alla yxarna. - v. 431-434. Härefter rusta sig fader och son till friarnes nederlag. - -Tjugondeandra Sången. - - v. 1-41. Sedan ODYSSEUS för friarne röjt sig, och hotat - att hämnas lidna oförrätter, börjas nederlagen - och den första pilen träffar ANTINOOS. - v. 42-88. Derefter dödas EURYMACHOS. - v. 89-152. TELEMACHOS, som dödat AMPHINOMOS, afhemtar vapen - från ett annat rum, hvars dörr han ej väl låser; - MELANTHIOS passar alltså på tillfället, och bringar - äfven åt friarne vapen. - v. 153-200. Gripen af de trogna tjenarena, blir han hängd. - v. 201-240. ATHENE manar ODYSSEUS till modig strid. - v. 241-390. Nu nedgöras friarene alla; endast PHEMIOS och - MEDON skonas. - v. 391-456. ODYSSEUS bjuder att liken skola utbäras. - v. 457-477. Tärnornas och MELANTHIOS' straff. - v. 478-501. De redligt sinnades goda mottagning. - -Tjugondetredje Sången. - - v. 1-68. EURYKLEIA berättar för PENELOPE, att hennes make - hemkommit, och dödat friarena; hvilket hon icke tror. - v. 69-95. Omsider nedstiger hon dock i matsalen, och tager - plats midtemot ODYSSEUS, hvilken hon ej vågar tilltala. - v. 96-116. TELEMACHOS ogillar, men ODYSSEUS ursäktar sådant - förfarande --, - v. 117-151 samt befaller, att, till undvikande af otidigt - kringspridt rykte om friarnes nederlag, anställa - glada danser i palatset. - v. 152-230. Tvättad, omklädd och af Pallas förskönad, igengännes - ODYSSEUS ändtligen af sin gemål, - v. 231-343. med hvilken han samtalar om fordna och kommande tider. - v. 344-372. Följande dag vandrar han till sin fader, LAERTES. - -Tjugondefjerde Sången. - - v. 1-97. Till underjorden beledsagar HERMES friarenes skuggor, - som mötas, bland andra, af ACHILLEUS och AGAMEMNON. - v. 98-203. Uppå tillfrågan berättar AMPHIMEDON om det fruktlösa - frieriet till PENELOPE och det af ODYSSEUS utförda - nederlaget. - v. 204-411. Emellertid råkar ODYSSEUS sin fader, och öfvertygar - honom, genom säkra tecken, att han är den rätte sonen. - Den af glädje nästan sanslöse LAERTES vederqvickes - af Athene, och inbjudes till måltid. - v. 412-470. Fastän afrådde af MEDON och HALITHERSES, rusta sig - friarenes anförvandter till hämd. - v. 471-547. Men på ATHENE's inrådan göres ända på striden, - och formelig fred afslutas. - - - - -LECTURO. - - -Vergente ad finem anno 1818 adgrediebamur, Dissertationibus Academicis, -editionem in publicum dare Homericae _Odysseae_, Graece et Svethice, -notis instructam brevissimis, et quidem in forma quarta; continuabamus -opusculum, nobismet certe gratum, neque Commitionibus non acceptum, -interpositis nonnullis quoque aliis studiorum deliciis, usque ad annum -tristissimi incendii 1827, memori quem mente dolemus, omnia vastantis -et vorantis. Quiescebant dein amoense curae, donec _Odysseam_ nostram -de novo liceret adoriri. -- Refiugimus vero jam antea edita, formam -mutamus, Graecum mittimus certum et notulas. Prior metaphrasis -extendebatur ad Quartae Rhapsodiae versum 319; quae dein sequentur sunt -posterioris curae, quam utque in antecedentibus desiderari velemus. -Absolvetur Odysseae haec nova editio per Tomos Quatuor. - - - - -FÖRSTA SÅNGEN. - - - Sångmö, sjung mig den man, mångvandraren, hvilken så länge - Vankade, sen han Troia förstört, den heliga staden; - Många menniskors bygder besåg han och lynnen sig lärde, - Många smärtor jemväl utstod i sitt hjerta, på hafvet, - Äflande för sitt lif, och för reskamraternas hemkomst. 5 - Reskamraterna dock ej frälste den fiksame så ens; - Ty med sitt öfverdåd sig sjelfva beredde de döden, - Dårlige, hvilka Hyperion's sons, Eelios' oxar - Åto; men hemkomstdagen för dem ock derför han borttog. - Sångmö, sjung nu för oss, Zeus' dotter, något af detta! 10 - - Voro så alle de andre, som undgått bråda förderfvet, - Hemma nuren, sen kriget och sjön dem lyckats att undgå; - Men vår hjelte allena, i saknad af maka och hemkomst, - Höll den vördiga nymfen, gudinnors gudinna, Kalypso, - Giljande sig till gemål, än qvar i de håliga grottor. 15 - Men då nu, vid omvälfvande år, den tiden var inne, - Hvilken åt honom bestämmts af gudar, att lända tillbaka - Hem till Ithaka, der ej skulle han mödorna undgått, - Fast hos vännerna stadd; men gudar sig ömkade alle, - Utom Poseidaon, som var förskräckligen uppbragt 20 - Mot gudmaken Odysseus, förrän han hunne sin hemjord. - - Till Aithiopernas land var han faren, det fjerran belägna, - (Hän till de Aithiopeer, som tvedelt, ytterst bland menskor, - Bo, der Hyperion sjunker en del, en ann, der han uppgår.) - Att mottaga hos dem hekatomben af tjurer och gumsar. 25 - Der han till måltids satt, sig fägnande, medan de andre - Hade uti Zeus' salar. Olympierns, samlat sig alle. - Då begynte att orda de dödliges fader och gudars. - Ty i sälen han sig påminnte den bålde Aigisthos, - Som Agamemnonides, vidtfrejdad Orestes, ihjelslog. 30 - Honom mindes han nu, och ibland odödliga talte. - - Hm! hur de dödlige dock andraga mot gudarna klagmål: - Ty att det onda från oss här flyter, de yrka, men sjelfve, - Genom sitt öfverdåd de hafva, mot ödet, bekymmer. - Äktande så, mot ödet, Aigisthos äfven Atreidens 35 - Vigda gemål, och konungen sjelf, hemländande, dräpte, - Vetande brådt förderf; vi bebådade honom på förhand, - Sändande Hermeias, välspejande Argosdödarn, - Att ej konungen mörda, att ej hans maka begära. - Ty af Orestes hämd skall vederfaras Atreiden, 40 - När fullvuxen han blir och längtar till fädernelandet. - Ordade så Hermeias, men ej Aigisthos bevekte, - Fast han menade väl; nu allt han rikligen umgällt. - - Honom svarte derpå klarögda gudinnan Athene: - O, du, vår alles far, Kronides, af konungar ypperst, 45 - Denne, minsann, förtjente den död, han dukade under; - Må desslikes en annan förgås, ho, sådant bedrifver. - Men mitt hjerta lågar af sorg för den vise Odysseus, - Olycksmannen, som lider betryck, från vännerna fjerran, - På kringfluten en ö, der hafvets nafle befinnes; 50 - Skogbevuxen är ön; en gudinna i salarna vistas, - Dotter utaf allkunnige Atlas, som djupen i hafvet - Samtliga vet öfverallt, samt sjelf de höga kolonner - Uppbär, som från hvaran åtskilja jorden och himlen; - Dottren af denne hos sig qvarhåller den sörjande ömkling. 55 - Städs derjemte med söta och smilande orden hon smeker - Honom, att han må glömma sitt Ithaka; tvertom Odysseus, - Längtande få helst skåda den rök, som hvirflar åt höjden - I hans fäderneland, tillönskar sig döden. Ej nu ens - Böjs ditt sinne, Olympier, än? Har icke Odysseus, 60 - Vid Argeiernas skepp dig fägnat med gärden af offer - Fordom i Troers rymliga land? Hvi vredgas du så, Zeus? - - Henne till svar genmälte den molnhopskockande gud Zeus: - Dotter min, hvad för ett ord dig flydde ur tändernas stängsel? - Skulle väl jag ha nånsin förglömmt den ädle Odysseus, 65 - Hvilken i klokskap vinner de dödlige, vinner i offer - Till odödliga gudar, som bo i himmelens rymder? - Men nu Poseidaon, jordfamnarn, är städse beständigt - Vred för Kyklopens skull, som drotten beröfvade ögat, - För Polyphemos, den trottsige best, hvars kraft är den största 70 - Bland Kyklopernas flock. Hans mor är nymfen Thoosa, - Dotter till Phorkyn, kong i det ofruktbärande hafvet, - Med Poseidaon älskogförent i de håliga grottor. - Från den tiden Poseidaon, jordskakarn, ej dödar, - Men dock jagar omkring från fädernejorden Odysseus, 75 - Nu då välan, må vi här allsamtligen öfver hans hemkomst - Rådslå, huru den sker. Poseidaon ock sin förbittring - Låter fara; han icke förmår, då ej gudarne medge, - Mot odödliga alla sin tvist utföra allena. - - Honom svarte derpå klarögda gudinnan Athene: 80 - O, du vår alles far, Kronides, af konungar ypperst, - Om nu detta i sanning är kärt för de saliga gudar. - Att till sitt eget hem får lända den vise Odysseus, - Sändom då Hermeias, budbäraren, Argosdödarn, - Han till Ogygias ö, att han måtte så fort som är möjligt 85 - Vårt oryggliga råd skönlockiga nymfen förkunnas - Hemkomst åt tålsinnta Odysseus, att hem han må komma. - Jag deremot mig begifver till Ithaka, att jag må sonen - Mer anmana, och mod ingifva åt honom i sinnet, - Att han till rådslag kalle de hufvudfagre Achaier, 90 - Och förvise den friaretropp, som hittills beständigt - Slaktar hans får och jemväl fotsläpande hornade korna. - Vill ock sända till Sparta, och till sandmarkiga Pylos, - Att utforska, om något försports om fadrens igenkomst, - Samt sig ståteligt namn bland menskor derjemte förvärfva, 95 - - Talande så, vid föttren hon bandt de kostliga gyllne - Himmelska skor, som henne båd' utöfver hafvet och äfven - Den omätliga jord hänburo, i kapp med en vindflägt. - Tog sin väldiga lans, med vättjade kopparn beslagen, - Tung och kraftig och stor, med hvilken hon hjeltarnes leder 100 - Tuktar, på hvilka som helst hon är vred, högborna gudinnan. - Sedan i hastande fart nedsteg hon från himmelens klinter, - Stod så hos Ithakas folk, i farstun strax hos Odysseus, - På gårdströsklen, och hade i hand kastspjutet af koppar, - Tagande skepnad af Taphiers drott, gästfremlingen Mentes. 105 - Der anträffade hon de trottsiga friarne, hvilka - Utanför dörrarna nu förlustade sinnet med terning, - Sittande alla på hudar af nöt, dem sjelfve de slaktat. - Men herolder åt dem och oförtrutne betjenter, - Somlige blandade vatten med vin i kratererna samman, 110 - Somlige återigen med de pipiga svamparna borden - Tvagde, och ställde dem fram, samt delade rikliga köttet. - Henne af alla då först gudlike Telemachos märkte; - Ty bland friarne satt han, i innersta hjertat bekymrad, - Skådande fadren, den bålde, i tankarna, huru han, hemländ, 115 - Månde bland friarnes flock anställa 1 huset förskingring, - Äran behålla för sig, och om egna besittningar råda. - Tänkande så, bland friarne satt han, och märkte Athene, - Gick så i farstun ut, och förgrymmade sig i sitt sinne, - Att den fremmande stod vid dörrarna länge, och närmad, 120 - Högra handen han tryckte, och lansen af koppar emottog, - Och tllltalade henne, ooh sade bevingade orden: - - Hell dig, fremling, af oss vänskapligt du helsas; men sedan, - När du vid bordet är mätt, låt se, hvad dig göres behof af. - - Sade, och gick så fornt; ock följde nu Pallas Athene. 125 - Men då de inträdt båda uti det höga palatset, - sen förde han fram, och stälde mot långa kolonnen, - Inom det välombonade skrank, der äfven de andra - Lansar stodo i mängd, tålmodige drotten Odysseus'. - Henne han ledde till thronen, och bredde inunder en konstgjord 130 - Kostelig duk; var äfven en pall för fötterna anbraggt. - Sjelf bredevid sin pyntade stol han ställde, från alla - Friarne skild, att icke hans gäst, af stojet besvärad, - Måtte vid maten ledas, i lag med de trottsiga bjessar, - Och för att spörja jemväl om sin bortavarande fader. 135 - Men tvättvatten i skåln ihällde en tärna, och frambar - I den sköna och gyllne, uppå tvättfatet af silfver, - Vattnet, och dukade der bredevid det fejade bordet; - Ärbara skafferskan hemtade bröd, och satte för gästen, - Samt mång rätter dertill af allt hvad huset förmådde. 140 - Föreskärarn på fat upplade och hemtade allt slags - Kött, och ställde åt dem bredevid de gyllene bägrar: - Gick så en herold ofta också, ihällande vinet. - Trottsige friarne trädde nu in; och alle på stunden - Togo sig plats i ordenteligt skick på bänkar och stolar. 145 - Dem herolderne då tvättvatten på händerna hällde, - Medan i korgarna bröd tjenstflickorna rågade ömnigt. - Och till de färdiga rätter, som vankades, händren de räckte. - Gossar derjemte också vinbålarna rikligen fyllde. - Men lystmätet till dryck och till mat när ändtligen undfått 150 - Friareskaran, på annat begynte då hågen att leka, - Både på sång och på dans, som äro kalasernas smycken. - Lade nu derför herolden i Phemios' händer den granna - Cittran, och han bland friarne sjöng, allenast af nödtvång. - Således spelande stämde han upp, att herrligen sjunga. 155 - Men Telemachos talte då till klarögda Athene, - Hållande hufvudet nära, att ej de andre det hörde: - - Fremling, så kär, säg, vredgas du väl för orden jag säger? - Hågen leker för dessa på slikt, nå sånger och strängspel, - Lätt, förty de en ann mans gods onäppste förtära, 160 - Hvilkens hvitnade ben kanhända förmultna i regnet, - Vräkta i land, eller ock kringvältrar vågen i hafvet. - Såge de honom en dag till Ithaka återkommen, - Alle de önskade sig, att snabbare vara på föttren, - Än förmögnare vara på kläder och gull helt säkert. 165 - Nu i sitt olycksöde han dog; oss finns ej en enda - Tröst mer, fast ock någon af jordbeboende menskor - Sade, att han skall komma; hans hemkomstdag är förlorad. - Men du, välan mig detta förtälj, och noga berätta: - Ho,, hvarifrån är du? hvar är dig stad och föräldrar? 170 - På hvad skepp är du hit ankommen och huru ha sjömän - Dig till Ithaka bragt? hvad tro de sig vara för karlar? - Ty jag förmodar ej alls, att du hit, fotgångare, kommit. - Detta åt mig sannfärdigt berätta, att väl jag må veta, - Om du för första gången är här, eller redan min faders 175 - Gästvän; ty mång männer förut påhelsade vårt hus, - Andre också, förty umgängsam med menskor var denne. - - Honom talte då till klarögda gudinnan Athene: - Sannerlig skall dig detta jag högst noggrannligen säga; - Mentes, den insigtsfulle Anchialos' son jag mig skryter 180 - Vara, och konung derhos för de Taphiska roddarebussar. - Just på stunden jag nu anlände med skepp och kamrater, - Seglande öfver den mörknande sjön till fremmande menskor, - Efter koppar till Temesa; jern, det blanka, jag medhar. - Skepp mitt står nu derborta vid landet, fjerran från staden, 185 - Under det skogiga Neionberg, i hamnen vid Rheithros. - Men gästvänner från fädernas tid vi skryte oss vara, - Från urminnes, om ock du ginge och frågte den gamla - Drotten Laertes; om hvilken de säga att aldrig till staden - Mer han kommer, men ensam, af krämpor på landet besväras, 190 - Jemte en gammal gumma, som mat åt honom och dricka - Frambär städs, när tröttheten hårdt angripit hans fötter, - Mödsamt krälande kring på det välomansade vinberg. - Nu hitkom jag; förty man sade att far din är hemstadd - Ren, men gudarne honom ännu förhindra från hemkomst. 195 - Ty helt säkert ej dött på vår jord den ädle Odysseus, - Utan, lefvande än, qvarhålls han på villande hafvet, - Uppå en kringsköljd ö, af elaka männer och vilda - Hindrad, hvilka -- ho vet? -- ovilliga drotten behålla. - Men nu skall jag dig spå sannfärdligen, såsom i sinnet 200 - Mig odödlige lägga, och, såsom jag menar, det händer, - Fast jag ej spåman är, och ej säkert förstår mig på fåglar. - Allsej länge numera från älskade fädernejorden - Blir han borta, om ock jernfjettrar betvingade honom; - Ty månghittig är han, och tänker väl ut, hur han hemfar. 205 - Men du, välan, mig detta förtälj, och noga berätta, - Om du, så stor en karl, är son af sjelfste Odysseus: - Ty du är märkligen lik, till de vackra ögon och hufvut' - Honom; såhär med hvaran umgingos vi många gånger, - Förrn till Troia han seglade bort, dit äfven de andre 210 - Ypperste män från Argos på hålkade skeppena foro. - Sen har Odysseus aldrig jag sett, och mig han ej heller. - - Henne Telemachos nu, den förståndige, svarte, och sade: - Sannerlig, fremling, för dig högst noga jag ärnar berätta. - Mor min yrkar väl, att jag är hans; mellertid jag ej saken 215 - Känner; ty troligen ingen ännu sjelf vetat sin härkomst. - O, att jag vore likväl en son till någon af rika - Männer, dem ålderdomen vid egna besittningar träffat. - Nu deremot den som vardt osällast bland dödliga menskor, - Honom de kalla min far: det länder till svar på din fråga. 220 - - Honom talte då till klarögda gudinnan Athene: - Visst ej gudarne hafva din slägt namnlös för en framtid - Gjort; ty sådan en man framfödde dig Penelopeia. - Men du, välan, mig detta förtälj och noga berätta, - Hvad för gelag, hvad hop är dethär? hvad nödgar dig härtill? 225 - Festmål, eller ett bröllop? Förty det är väl ej bunklag. - Så storståtligen synas de mig, och utöfver höfvan - Gästa i huset; en man helt visst slikt skulle förtryta, - Såge han skamlösheten, och kloktänkt komme dem öfver. - - Henne Telemachos nu, den förståndige, svarte, och sade: 230 - Fremling, emedan om detta du mig tillspörjer och forskar, - Tör väl fordom vårt hus otadeligt varit och äfven - Rikt, sålänge ännu här hemma den mannen fördröjde. - Nu helt annat beslöts af Gudar, som stämpla oss ofärd, - Hvilka ha honom gjort mer hänförsvunnen än alla 235 - Menskor; ty vore han död, jag skulle så mycket ej grämas, - Om han i Troers land aflidit bland vapenkamrater, - Eller 1 vännernas händer, enär han kriget beslutit: - Skulle åtminstone då Achaierne honom en grafvård - Gjort, och sin son stor ära för kommande tider han vunnit. 240 - Nu på ett snöpligt sätt Harpyierna roffade honom; - Oomtald, hänsvunnen, han dog, men smärtor och jemmer - Lemnade mig; dock nu jag ej honom suckande sörjer - Endast; gudarne hafva mig gjort ock andra bekymmer. - Ty de ädlingar alla, som ega på öarna välde, 245 - Uppå Dulichion, Sama, och skogbevexta Zakynthos, - Äfven samtlige de, som på klippiga Ithaka herrska, - Desse för mor min fjesa, och bringa oss alla på kneken. - Hon afsäger sig ej det skändliga giftet, och gitter - Slut ej göra härpå; mellertid de, frossande slösa 250 - Gods mitt; snarligen äfven mig sjelf de skola föröda. - - Honom talade till, misstyckande, Pallas Athene: - Ack, visst hade du mycket behof af Odysseus, den fjerran - Stadde, som händer lade uppå de friare fräcka - Ty om han, hemländ nu, i farstudörren derborta 255 - Stode, försedd med hjelm och med sköld, samt lansarna tvenne, - Sådan ännu, som jag tillförene skådade honom, - Sig förnöjande hemma hos oss, och tömmande bägarn, - När han från Ilos, Mermeros' son, från Ephyra lände; - Ty jemväl dit reste på snabba galejan Odysseus, 260 - Det mandräpande gift der sökande, att han det måtte - Ha, för att kopparspetsade pilarna smörja; men han ej - Gaf, emedan han vördade grannt städs varande gudar; - Men dock fader min gaf; ty han högligen älskade honom: - Skulle nu slik uppträda bland friareskaran Odysseus, 265 - Alle de visst snardöde och olycksfriare vore. - Men i sanning ju detta beror af gudarnes allmakt, - Om, hemkommen igen, han hämnas skall eller icke, - Uti de egna salar, och dig jag bjuder betänka, - Huru du må ur salen sin kos de friare drifva. 270 - Vill du mig nu åhöra, och akt mig gifva på orden? - Sedan i morgon du kallat Achaiska drottarna samman, - Ordet förkunna dem alla, och gudarna vare dig vittnen. - Friarne bjud, att sprida sig hän, hvaren till sitt eget. - Mor din bjud, i fall nu dess hug ilfänas på gifte, 275 - Att till fadrens palats hon gånge, den mäktiges, åter. - Der de bröllopet sen tillställa, och ordna en hemgift, - Särdeles rik, som det höfves att följa den älskade dottren. - Men dig sjelf jag vill ge ett grundeligt råd, om du tar det. - Rusta med tjugu roddare ut den bästa galeja, 280 - Res så att efterspörja din far, som längesen bortfor; - Om bland dödliga någon berättar dig, eller du hörer - Sägn från Zeus, som mest åt menskorna tidender bringar. - Först då till Pylos res, och dig der hos Nestor befråga, - Till Menelaos dän, blondlockiga kongen i Sparta. 285 - Ty bland kopparklädda Achaierna sednast han hemkom. - Skulle du nu förnimma din faders lif och hans hemkomst, - Sannerlig, fast ock qvald, du ännu ett år må förbida. - Men om höra du får, att han dött och mera ej finnes, - Vändande sedan igen till älskade fädernejorden, 290 - Må du åt honom resa en vård, och begå hans begrafning - Rikligen, såsom det höfs, och din mor bortge åt en annan. - Men när detta du nu fullbordat hafver och verkställt, - Sedan bör du betänka uti ditt sinne och hjerta, - Huru i eget palats du friarna ändtligen månde 295 - Döda, med list, eller ock offentligt; du icke behöfver - Bära dig åt som ett barn, ty du är ej mer vid de åren. - Eller hörde du ej, hvad pris vann bålde Orestes - Inför menniskor alla, då fadermördarn han dräpit, - Den sveksinnte Aigisthos, som dräpte hans ryktbara fader? 300 - Älskade, du också (ty jag ser dig så stor och så vacker,) - Tapper var, att hos sednaste slägt man godt om dig säge. - Men jag redan begifver mig nu till snabba galejan, - Och till de mina, kanske för väntningen högligen ledsna. - Sörj för dig sjelf, och noga betänk de orden jag talat. 305 - Henne Telemachos nu, den förståndige, svarte, och sade: - Gästvän, sannerlig du välmenande detta har talat, - Liksom en far till sin son, och aldrig jag glömmer de orden. - Men dröj qvar nu likväl, änskönt du så brådskar med resan, - Att du må bada dig först, samt sen, förnöjande sinnet, 310 - Återgå med en skänk till galejan, gladlig i hjertat, - Kostlig, ooh vacker skänk, som städs skall vara dig skåpskatt, - Gifven af mig; så plär gästvännen gifva sin gästvän. - - Honom svarade sen klarögda gudinnan Athene: - Mig ej må du numer qvarhålla, som trängtar att resa. 315 - Men den skänk, ditt hjerta befaller dig åt mig förära, - Den må du ge, att jag hem får föra, då åter jag kommer, - Tagande ock en särdeles grann, som förtjenar dig motskänk. - - Hon, när detta hon talt, bortgick, klarögda Athene, - Och som en fågel åt himmelen flög, men honom i hjertat 320 - Lade hon styrka och mod, påminnande honom om fadren - Mera än nånsin förut; han, varsnande detta med tanken, - Häpnade mycket, förty han en gud det anade vara. - Genast till friarna nu sig begaf gudliknande mannen. - Qvad för dessa då just högröstige sångarn; med tystnad 325 - Sutto de alle, och hörde; han sjöng om Achaiernas bittra - Hemfärd, hvilken från Troia beredde dem Pallas Athene. - Men der i högan loft åhörde gudomliga sången - Drotten Ikarios' dotter, förståndiga Penelopeia. - Gick så utföre trappan, den höga, i egna palatset, 330 - Icke allena, tillika också två tärnor nu följde. - När hon till friarne sen nedstigit, den ädla bland qvinnor, - Stod hon invid dörrposten utaf välbyggda palatset, - Sänkande för sitt anlete ned den glänsande slöjan. - Men vid hvardera sidan der stod en beskedelig tärna. 335 - Gråtande sedan talte hon till den gudomliga sångarn: - - Phemios, visst mång andra de dödliges fröjder du känner, - Gudars och mennniskors verk, som sångarne herrligen qväda, - Något af dessa besjung, här sittande, men de med tystnad - Vinet dricke; du må upphöra med denna så sorgsna 340 - Sången, hvilken hos mig mitt hjerta i bröstet beständigt - Qväljer; ty mig mest träffat den oförglömliga smärtan. - Sådant hufvud jag saknar, och alltid minns jag min make, - Honom, hvars ära sig vida i Hellas spridt och i Argos. - - Henne Telemachos nu, den förståndige, svarte, och sade: 345 - Moder min, hvi misstycker du dock, att den älsklige sångarn - Roar oss, efter hjertats behag? Ju ej sångarne äro - Saker, men Zeus törhända ar saker, som sådant förunnar - Åt påhittiga män, som honom det täckes åt hvarje. - Denne förtycke man ej, att han sjunger de Danaers ofärd. 350 - Ty den visan menskorne mer än andra beprisa, - Hvilken uti åhörarnes krets af alla är nyast. - Derför ditt hjerta och sinne också uthärde att höra. - Ej är Odysseus den ende som hemkomstdagen förlorat; - Fingo sin bane ju ock mång andre männer, vid Troia. 355 - Utan gå till ditt rum, och sköt der ärender dina, - Väfstoln äfvensom sländan, och tjenarinnorna mana - Att till arbete gå; om saken må männerne vårda - Samtlige; mest dock jag. Ty min är makten i huset. - - Hon förvånad och stum till kammaren åter begaf sig; 360 - Ty sin sons förståndiga tal hon lade på hjertat. - Men när i högan loft hon hade med tärnorna stigit, - Sedan begret hon Odysseus, den älskade maken, tills ljuflig - Sömn på dess ögonlock nedsändes af Pallas Athene. - Friarne stojade qvar i de dunklande salarna hurtigt, 365 - Önskande samtlige få vid henne hvila i bädden. - Men Telemachos nu, den förståndige, började orda. - - Friare J till min mor, som egen en trottsande fräckhet; - Låtom oss gästande här förlusta oss, utan ett sådant - Stoj; ty herrligt ju är det minsann, att höra en ståtlig 370 - Sångare, som han är, med gudarne lik till sin stämma. - Tidigt på morgonstunden vi måga oss samla till rådslag - Alle, att jag rent ut får eder min mening förkunna, - Att ur salarna gå; tillställen er andra kalaser, - Frätande eget gods, omvexlande en med den andra. 375 - Om er detta likväl mer önskeligt synes och bättre - Vara, att utan straff en endes besittning förstöra, - Öden! men jag anropar de alltid varande gudar. - Om Zeus unnar en gång att lika må gäldas med lika, - Visst ohämnade skolen J då i palatset förstöras. 380 - - Talade så, och de alle med tändren i läpparna beto, - Öfver Telemachos undrande sig, att dristigt han ordat. - - Honom talte då till Antinoos, son af Eupeithes: - Gudarne sjelfve, minsann, dig undervisa, att vara - Så storordig i mun, och prata så särdeles dristigt. 385 - Måtto dig aldrig på Ithakas ö till konung Kronion - Göra, ehuru hon är, med födslen, ditt fädernerike. - - Honom Telemachos nu, den förståndige svarte, och sade: - Blir du, Antinoos ond kanhända för det jag nu säger? - Visst jag Ithaka ville, om Zeus det unnar, besitta. 390 - Eller menar du det bland menniskor vara ett lappri? - Sannerlig är det ej slemt, att herrska; ty kongars palats strax - Blir förmöget, de sjelfve också mer hedras än andre. - Men här finnas likväl de Achaiers kongar i sanning - Andre månge på Ithakas ö, så unge som gamle. 395 - Någon af dem det hafve, när bortdött ädle Odysseus. - Jag likväl i vårt hus skall herre vara, och herre - Öfver de slafvar, som fångat åt mig den ädle Odysseus. - - Honom Polybos' son, Eurymachos, svarte, och sade: - Detta, Telemachos, ligger helt visst i gudarnes händer 400 - Ho som på Ithakas ö skall vara Achaiernes konung; - Sjelf må likväl du besitta ditt gods och beherrska ditt husfolk. - Ej tör komma en man, som emot din vilja, med våldsmakt - Godset rycker dig från, så länge vår ö är befolkad. - Men, kärälsklige, dig jag vill tillspörja om gästen, 405 - Hvadan den mannen kom, och ifrån hvad land han sig skryter - Vara, och hvar hans fädernejord, hans stämma befinnes. - Bragte han tidender med om din hem anländande fader, - Eller kom han väl hit, för att egna ärender sköta? - Huru han hastigt ilade bort, och ej veta, hvem han var 410 - Fingo vi; dock han ej var till anletet lik med en usling. - - Honom Telemachos nu, den förståndige svarte, och sade: - Sannerlig, Eurymachos, är förlorad min faders igenkomst; - Derför jag litar ej mera på tidender, hvadan de komme, - Icke jag aktar heller de gudabeslut, som min moder 415 - Kallande siaren hit i vår sal, utforskar af honom. - Denne åt mig från Taphos är länd, en fäderne gästvän, - Mentes, den insigtsfulle Anchialos' son han sig skryter - Vara, och konung han är för de Taphiska roddarebussar. - - Så nu Telemachos; dock i sin själ han kände gudinnan. 420 - Men de som vändt sitt sinne till dansen och tjusande sången, - Än förlustade sig, af bidande aftonens påkomst. - Än de förlustade sig, då den mörka aftonen påkom. - Sen för att sofva en hvar sig ändtligen makade hemåt. - Och Telemachos dit, der på prydliga gården hans sofrum 425 - Högt var byggdt, på ett välkringskådeligt ställe, begaf sig - Sjelf till hvila också, omvälfvande mycket i sinnet. - Bar så för honom brinnande bloss den aktsama tärnan - Eurykleia, en dotter till Ops, sjelf son till Peisenor, - Henne med egna medel sig köpt tillförne Laertes; 430 - Tjugu oxar han gaf, och hon var då blomstrande flicka. - Likt med sin värda gemål i palatset han aktade henne, - Delande aldrig dess bädd, och sin makas vrede så undvek. - Hon medförde de brinnande bloss, hon älskade honom - Ock bland tärnorna mest, och fostrat honom som liten. 435 - Nu han öppnade dörrn till det välinrättade sofrum, - Satte på sängen sig sen, afklädande tröjan, den fina, - Hvilken han lade i händren utaf klokrådiga gumman. - Men då hon tröjan ihop väl vecklat och putsat behörigt, - Hängde hon henne på knaggen bredvid den pyntade sängen, 440 - Gick så utur sofrummet, och drog till dörren med silfver - Ringen, och sen med dess rem framsköt hon rigeln derjemte. - Der helnattligt han nu, omtäckt med de finaste fårskinn, - Välfde den färd i sitt sinne, som honom i Athene bebådat. - - - - -Andra Sången. - - - När sig nu viste den tidiga, rosenfingrade Eos, - Hastade upp från sin bädd den älskade son af Odysseus, - Sedan han klädt sig; och hängde det eggiga svärdet på axeln, - Bandt ock sköna sandaler inunder de fylliga föttren, - Och ur sitt sofrum gick, jemlik med en gud till att påse. 5 - Och så befallte han sen högljudda herolderna genast - Kalla till sammankomst hårfagra Achaierna alla. - Desse kallade alla, som ock församlades skyndsamt. - Men då de samlats redan, och hopförsamlade voro, - Sjelf han till samlingen gick, med kopparlansen i handen. 10 - Icke allena, ty två snabbfotade stöfvare följde. - Och ett gudomligt behag utgöt nu på honom Athene. - Häpnande såg det samtlige folk till den kommandes möte. - Satte sig ned på sin faders stol, och Geronterne veko. - Då begynte nu först friborne Aigyptios orda, 15 - Han som af ålderdomen var krökt, och visste så mycket. - Ock hans älskade son åtföljt gudmaken Odysseus - Till skönfåliga Ilion hän på de håldade skeppen, - Antiphos, kämpen; men honom ihjelslog vilde Kyklopen - Uti den håliga grottan, och redde sin yttersta qvällsvard. 20 - Ock tre andra han hade; bland friarne en af den dvaldes, - Eurynomos, men två städs blefvo vid fädernegodset. - Dock han, sorgsen och klagande, ej sin Antiphos glömde, - Men tårgjutande nu tog ordet, och började tala: - - Hören mig nu Ithakesier ock, hvad jag ämnar er säga! 25 - Aldrig skedde hos oss rådsamling ännu eller möte, - Alltsen den ädle Odysseus på hålkade skeppena bortfor. - Ho har oss nu församlat? och hvem påkom så behofvet, - Hvem bland de yngre män, eller dem som gamlare äro? - Monne han tidender hört om en hit antågande krigshär, 30 - Dem han oss sade bestämdt, då han förr dem skulle förnummit, - Eller monne han annan en folksak nämner och kungör? - Redlig synes han mig; allt godt han njute! åt honom - Zeus fullborde till lyckeligt slut, hvad han välfver i sinnet! - - Sade. Odysseus' älskade son järtecknet förnöjde, 35 - Och han ej mera länge der satt, men längtade tala. - Steg så i samlingens midt, och spiran i handen emottog - Af Peisenor, herolden, som visste de klokaste tankar. - Först derefter han vände sitt tal till den gamle och sade: - - Gamle, den man är ej fjerran, -- du sjelf det genast förnimmer. -- 40 - Just jag folket församlat, och mest påkommer mig ängslan. - Jag ej tidender hört om en hit antågande krigshär, - Dem jag er sade bestämdt, då jag förr dem skulle förnummit, - Icke heller jag annan en folksak nämner ooh kungör; - Utan min egen sak, som mig ofärd störtat i huset, 45 - Tvefaldt; dels har jag mist den ädlaste far, som bland eder - Samtliga förr var kong, och likt en fader så godsinnt. - Nu en vida större också, som snarligt alldeles - Hela mitt hus förstör, och i grund föröder min lifskost. - In på min mor, som ej vill, en skara af friare tränger, 50 - Söner till sådane män, som härstäds äro de högste. - Desse rädas att gå till Ikarios' hus, som är hennes - Fader, att sjelf sin dotter han må utstyra med brudskänk, - Gifva åt hvem han vill, som väl tacknämelig kommer. - Men nu i vårt hus städs qvardröjande dagar på dagar, 55 - Slaktande åt sig oxar ooh får och getterna feta, - Hålla de friska kalas, och dricka det glödande vinet - Skamlöst; mycket föröds mellertid, ty ej finnes en sådan - Man, som Odysseus var, ofärden att värja från huset. - Vi ej äro i stånd att värja, och äfven härefter 60 - Räddningslöse vi bli, och ej alls förstå oss på nödvärn. - Sannerlig slikt afvärjde jag visst, om jag egde förmåga. - Outhärdliga äro de saker som hända, och nesligt - Hela mitt hus förstörts; ock borde ni sjelfve förargas, - Borde blygas också för de här kringboende menskor, 65 - Hvilka bo häromkring; och frukten för gudarnes vrede; - Kanske, förgrymmade, än de näpsa så skamliga dater. - Både jag Zeus anropar, Olympiern, äfvensom Themis, - Hvilken männernes råd upplöser, och bringar att sitta; - Hejden er, vänner, och låten af hårda bekymret mig ensam 70 - Täras, såframt ej nånsin min far, den ädle Odysseus, - Har, fiendtelig, gjort fotbrynjta Achaierna illa, - Och J, gäldande det, fiendtlige, illa mig gören, - Eggande dessa; för mig långt bättre det vore i sanning, - Att J skullen förtära båd boskapshjordar och skåpskatt. 75 - Ja, om J allt uppåten, kanske snart följde betalning. - Ty vi skulle i staden med ord ombedja så länge, - Återfordrande vårt, tills allt oss gifvits tillbaka. - Nu obotliga smärtor J mig inkasten i själen. - - Så han talade vred, och till marken slängde sin spira, 80 - Gjutande tårar; det samtliga folk betogs då af miskund. - Tego så alle de andre dervid; ej vågade någon - Endaste gifva Telemachos svar i kränkande ordalag; - Men Antinoos honom allen' tilltalte och svarte: - - Hvad har du sagt, högpratig Telemachos, dristig i stormod, 85 - Skymfande oss! Du ville väl nog påstänka oss skamfläck. - Saker äro dig dock de Achaiiske friare icke, - Utan din mor, som mer än en ann förstår sig på ränker. - Ty nu redan ha tre år gått, snart vandrar det fjerde, - Sen den tid i Achaiernas bröst hon hjertat bedårar. 90 - Hopp hon åt hvar man skänker, och sig utlofvar åt alla, - Sändande tidender; dock helt annat dess sinne begrundar. - Så bland öfriga svek hon fejande stämplade äfven: - Sättande upp stor väf, hon i kammaren började väfva, - Fin, oändeligt lång, och till oss hon talte och sade: 95 - Svenner, som frien till mig, då den ädle Odysseus nu hängått, - Biden på bröllopet än, och brådsken ej, tills jag en likskrud - Färdig arbetat, -- att icke mitt garn må ödas förgäfves, -- - Åt friborne Laertes, tilldess, att honom omsider - Tager den långutsträckande döds förderfliga öde. 100 - Att ej i landet på mig Achaiinnorna måga förargas, - Om han förutan täckelse låge, som egde så mycket. - Så hon talte, hos oss manhaftige hjertat bevektes. - Visserlig väfde hon nu om dagen på väfven, den stora, - Men om nättren den rispade opp, då hon facklorna framsatt. 105 - Så hon i tre år svek oss med list, och bedrog de Achaier; - Men när fjerde året nu kom, och tiderna kommit, - Sade oss då bland tärnorna en, som grannligen visste, - Och vi träffade henne, som rispade herrliga väfven. - Så hon slutade den, fast alls ej villig, af nödtvång. 110 - Dig ge friarne detta till svar, att väl du må veta - Sjelf i din egen själ, och Achaierne alle må veta: - Skicka din moder hän, och befall att till make hon tager - Honom, som fadren befaller, och som ock henne behagar. - Men om hon lång tid än utledsnar Achaiernas söner, 115 - Välfvande sådant i sinnet, som rikligt förlänat Athene, - Fyndigt vett, och derhos förträffliga slöjdernas insigt, - Svek derjemte, som aldrig vi hört om en bland de fordna, - Som, skönflätiga, här tillförene bott i Achaia, - Tyro, och Alkmene, eller ock skönflätig Mykene: 120 - Ingen enda af dem de finter som Penelopeia - Visste; men denna likväl sig ej till fromma hon uttänkt. - Ty de skola din kost och ditt gods så länge förtära, - Som hon blifver vid detta beslut, det säkert en gud har - Henne i sinnet laggt. Sig sjelf stor ära måhända 125 - Gör hon, men dig helt säkert förlust af mången besittning. - Vi ej hem oss begifva, och annorstädes ej heller, - Innan hon gift sig med den af Achaierna, hvilken hon tycker. - - Honom Telemachos nu, den förståndige svarte och sade: - Ej, Antinoos, höfves, med våld utjaga ur huset 130 - - Henne som födt mig, och fostrat; må far min i fremmande länder - Dött eller lefva; mig blefve det svårt, att Ikarios gälda - Drygt, om sjelf jag min mor med berådt mod jagade hädan. - Ty af dess fader jag ondt får lida, och annat en gudom - Sänder, enär min mor de bistra Erinnyer beder, 135 - Gående bort ur huset, och hämd från menniskor skall mig - Drabba; och derföre jag ej nånsin det ordet bebådar. - Men om själen hos eder besitter den minsta försynthet, - Gån mig ur salarna hän, tillställen er andra kalaser, - Frätande eget gods, omvexlande en med den andra. 140 - Skulle et detta likväl mer önskeligt synas och bättre - Vara, att utan straff en endes besittning förstöra, - Öden! men jag anropar de alltid varande gudar. - Om Zeus unnar en gång att lika må gäldas med lika, - Visst ohämnade skolen J då i palatset förstöras. 145 - - Så Telemachos. Örnar ett par den dundrande gud Zeus - Honom sände att flyga från högsta toppen af berget. - Desse flögo nu båda en stund, så snabba som vinden, - Spännande vingarna ut, helt nära den ene den andra. - Men då de kommit till midten utaf mångpratiga rådet, 150 - Svängde de sig omkring, och slogo med väldiga vingar, - Sågo på allas hufvuden ned, och förkunnade ofärd. - Och då med klorna de kinderna slitit, och halsarna sönder, - Skyndade båda åt höger igenom husen och staden. - Öfver fåglarna häpnade alla, såsnart de dem varsnat, 155 - Samt i sin själ omvälfde, hvad nu väl komme att hända. - Men då talte bland dem Halitherses, den åldrige ädling, - Mastors son; ty allen' samtidiga menskor han vida - Vann, båd att fåglar känna, och gudaorakel förtälja. - Han välmenande ordade då bland dessa, och sade: 160 - - Hören mig nu, Ithakesier, ock, hvad jag ärnar er säga! - Men för friarne mest jag detta förkunnar och talar; - Ty dem välfves en stor olycka; ty icke Odysseus - Länge numer från vännerna är, men vistas helt nära - Någonstädes, och reder demhär förderfvet och döden 165 - Samtligen; men mång andra också olycka skall drabba, - Oss som på Ithaka bo, det välkringskådliga; derför - Grannt påtänken, hur vi dem hejde; sig sjelfve de äfven - - Hejda måga; ty det väl blifver dem snarligt det bästa. - Ty ej skall jag er spå, okunnig, men väl erfaren; 170 - Ty jag menar, att allt fullbordats äfven åt honom, - Såsom jag ordade då, när Argeierne hädan till Troia - Samtlige foro åstad, och med dem mångråde Odysseus. - Sade, att sen mång qval han lidit, och alla kamrater - Mistat, skull' på det tjugunde år han, af ingen igenkänd, 175 - Komma till hemmet igen; det allt fullbordadt nu varder. - - Honom Polybos' son, Eurymachos, svarte, och sade: - Gubbe, välan, du kan just prophetera för piltarna dina, - Vandrande hem, att ej dem olycka må framdeles drabba. - Vida bättre än du spår jag hvad detta beträffar. 180 - Fåglar, många till tal, visst solens strålar inunder - Vanka, ej alla likväl betydelsefulla. Odysseus - Dog långt borta; o, att du också din bane med honom - Undfått! icke du skulle då särdeles prata orakel, - Och ej egga Telemachos, nog dessutom förtretad, 185 - Bidande någon skänk åt ditt hus, i fall han den gåfve. - Men jag säger dig rent; ock skall fullbordadt det varda: - Om du den yngre man, du som vet båd gammalt och mycket, - Öfvertalar med listiga ord, och retar till vrede, - Honom sjelf till en början det blifver ganska förderfligt; 190 - Dock han, för desses skull, ej gitter det ringaste göra. - Men dig, gubbe, vi plikt pålägge, och den skall du gälda, - Harmsen i själen minsann, och tung dig varder förtreten. - Inför alla jag vill Telemachos gifva det rådet: - Bjude han mor sin vända igen till fädernehuset. 195 - Der de bröllopet sen tillställa, och ordna en hemgift, - Rikeligt stor, som höfs medfölja den älskade dottren. - Ty jag menar att förr Achaiernes söner ej afstå - Från nog ledt frieri; vi rädas allsicke för någon, - Ej för Telemachos, fastän han är storpratig, kantänka, 200 - Ej om oraklet vi heller oss bry, det du för oss, gubbe, - Sladdrar i vädret, och mera ännu åsamkar dig hätskhet. - Godset snöpligen än skall täras, och nånsin ej undfås - Vedergällning, så länge som hon för Achaierna skjuter - Bröllopet upp; men vi, afbidande dagar på dagar 205 - Här, för hennes behags skull, täfle, och icke till andra - Gå vi, hvilka det vore en hvar tillständigt att äkta. - - Honom Telemachos nu, den förståndige, svarte och sade: - O du Eurymachos; och J trottsige friare alle, - Detta ej mer jag beder er om, ej heller förmäler, 210 - Ty ren gudarne veta deraf och alle Achaier. - Men mig gifven en hurtig galeja och tjugu kamrater, - Hvilka resan med mig hitåt fullborda och ditåt. - Ty till Sparta jag nu vill fara och sandiga Pylos, - Der för att efterspörja min far, som längesen bortfor, 215 - Om bland dödliga någon berättar mig, eller jag hörer - Sägn från Zeus, som mest åt menskorna tidender bringar. - Skulle jag nu förnimma min faders lif och hans hemkomst, - Sannerlig, fast ock qvald, jag ännu ett år vill förbida. - Men om höra jag får, att han dött och mera ej finnes, 220 - Vändande sedan hem till den älskade fädernejorden, - Skall jag åt honom resa en vård, och begå hans begrafning - Rikligen, såsom det höfs, och min mor bortge åt en annan. - - När nu detta han talt, han satte sig ned, och då uppsteg - Mentor, en vapenbror till den tadelfrie Odysseus, 225 - Hvilken han uppdrog hela sitt hus, då han reste på skeppen, - Att hörsamma den gamla, och allt orubbadt bevara. - Han, välmenande, talade då bland dessa, och sade: - - Hören mig nu, Ithakesier, ock, hvad jag ärnar er säga! - Huld, välsinnad och vänlig numer ej vare en ende 230 - Skepterbärande kong, i sin själ han ej vete hvad rätt är, - Men städs vare han hård, och orättrådighet öfve. - Ty ej minnes ju någon numera den ädle Odysseus, - Bland det folk, som han styrde, och var så huld som en fader. - Men jag de trottsige friarne ej missunnar det minsta, 235 - Att de föröfva våldsama verk, af idelig vanart. - Ty de sätta sitt hufvud på spel, och våldsamt förtära - Drotten Odysseus' hus, och de tro ej att nånsin han kommer. - Nu jag är vred på det öfriga folk, hurledes J alle - Sitten så stume, och icke med ord ens agande hejden 240 - Friarne, få till tal mot er, som ären så många. - - Honom Euenors son, Leiokritos, svarte, och sade: - Mentor, du olycksbringande tok, hvad har du väl ordat, - Eggande dessa, att oss afspisa? det sannerlig svårt blir, - Att vid ett gästbud strida emot flertaliga männer. 245 - Ty om Odysseus sjelf, Ithakesiern, äfven igenländ, - Trottsiga friarne här i sitt hus kalasande funne, - Och i sitt sinne beslöte att dem ur salen förjaga - Sannerlig gladde sig ej hans maka, fast mycket hon trånar, - Åt den komma, men här just finge han snöpelig ända, 250 - Om med flera han stridde; du ej sakenligt har ordat. - Men nu, välan, kringspriden er folk, en hvar till sitt eget. - Honom nog Halitherses till resan skyndar och Mentor; - Vapenbröder ju äro de tu, sen gammalt, åt fadren. - Dock jag menar, att han, qvarsittande, tidender länge 255 - Bidar på Ithaka; ej fullbordar han nånsin den resan. - - Så han talte, och strax folksamlingen löste derjemte. - Och de till egna boningar nu kringspridde sig alle, - Men till Odysseus' hus sig friarne åter begåfvo. - - Gick så Telemachos dän afsides till stranden af hafvet, 260 - Tvättade händren uti grå böljan, och bad till Athene: - Hör mig, gudinna, o du, som i går påhelsade vårt hus, - Och som mig bjöd, med galejan, uppå det ruskiga hafvet, - Resa, att fråga mig före om länge dröjande fadrens - Hemkomst. Detta nu allt Achaierne söka förhala, 265 - Men dock friarne mest, högmodige utöfver höfvan. - - Så han bedjande talte. Athene nalkades honom, - Liknande Mentor såväl till gestalt, som äfven till stämma, - Och hon höjde sin röst, och sade bevingade orden: - - Ej i en framtid blir du, Telemachos, feg eller ovis. 270 - Ja, om i dig är gjutet din faders modiga sinne, - Är du sådan han var, att ord fullborda och handling, - Då blir sannerlig icke din färd olyktad och fruktlös. - Men om du ej till honom är son och Penelopeia, - Då jag ej tror, att du skall fullborda det som du ämnar. 275 - Ty få söner minsann sin fader lika befinnas; - Sämre de fleste äro, och få visst bättre än fadren. - Men då du framdeles ej skall fegsinnt vara och oklok, - Och dig ej heller Odysseus' förstånd så alldeles lemnat, - Eger du hopp, att en gång fullborda dessa bedrifter. 280 - Derföre lemna derhän nu friarnes tanke och rådslag, - Dårarnes, ty rättrådige ej, ej kloke de äro; - Icke veta de alls af den svarta Kereu och döden, - Som dem redan är nära, att alle på dagen förödas. - Dig ej länge skall dröja numer den färd, som du ämnar. 285 - Ty slik är jag i sanning åt dig en fäderne gästvän, - Som nog snabba galejan skall rusta, och sjelf med dig följa. - Men du till hemmet gå, och der bland friarna vistas, - Rusta dig vägkost sedan, och allt lägg varligt i kärlen, - Vinet i handtagskrukor, och korngryn, märgen hos männer, 290 - I tättslutande skinn; men jag bland folket kamrater - Skall, välvilliga, dig hopsamla. Galejor väl finnas - Månge på kringsköljd Ithakas ö, båd nya och gamla. - Henne, som ståtligast är, jag sjelf bland dessa dig utser. - Rustade, skyndsamt lägge vi ut på det villande hafvet. 295 - - Så nu Athenaie, Zeus' dotter, och länge ej mera - Dröjde Telemachos qvar, då gudinnans stämma han åhört; - Utan han gick att förfoga sig hem, i hjertat bedröfvad. - Fann så de trottsige friarnes hop i salarna åter, - Flående getter, och skållande svin derjemte på gården. 300 - Antinoos gick leende rakt till Telemachos' möte, - Hängde sig fast vid hans hand, och talade orden, och sade: - - Telemachos, högpratig, till mod okuflig, ett annat - Ondt må du ej anstämpla i sinnet med ord eller gerning, - Utan ät du bara och drick, som äfven tillförne. 305 - Detta dig allt helt visst de Achaier skola förskaffa, - Både galeja och önskliga män, att snarligt du kommer - Till gudskyddade Pylos, på sägn om herrliga fadren. - - Honom Telemachos nu, den förståndige, svarte och sade: - O Antinoos, icke mig höfs, att åt eder, så båla, 310 - Ge, ovillig, kalas, och i maklighet hålla mig munter. - Är det ej nog, att tillförne J ödden så många af mina - Herrliga gods, då ännu jag var barn, J giljande männer? - Nu, då jag redan är stor, och, hörande talet af andra, - Det uppfattar, och mig ren vexer modet i barmen, 315 - Fresta jag skall, att sända på er olyckliga Kerer, - Om jag till Pylos far, eller ock blir hemma i landet. - Ja, jag res, och den färd blir fruktlös ej, som jag omnämnt, - Res på beting; ty galeja ej jag, ej roddare eger - Sjelf; så eder i sanning det synts mer båtande vara. 320 - - Sade; och drog sin hand ur Antinoos' hand i detsamma - Lätt, och i huset de giljande män bestyrde om måltid. - Desse begabbade honom, och yttrade skymfliga orden; - Så nu mången ibland stortrottsiga svennerna sade: - - Sannerlig öfvertänker oss död Telemachos ifrigt; 325 - Antingen bringar han hjelpare hit från sandiga Pylos, - Eller från Sparta kanske; ty nu han äflas förskräcligt; - Eller till Ephyra ock han ärnar, det bördiga landet, - Resa, i mening att dän lifödande gift med sig hämta, - Kasta i blandningsskålen, och gå förgöra oss alla. 330 - - Annan åter ibland stortrottsiga friarne sade: - Ho kan veta, om icke han sjelf på det hålkade skeppet, - Långt från vännerna, dör, kringvankande, liksom Odysseus? - Så än mer derjemte för oss han ökte besväret. - Ty först delte vi ju hans samtliga skatter, och sedan 335 - Gåfve åt mor hans huset; och den som henne vill äkta. - - Talte; och han steg ned i sin fars högtakiga, vida - Sofrum, der båd koppar och guld förvarades högtals, - Kläder, i kistorna med, och i mängd välluktande olja. - Kärl med gammalt vin, välsmakeligt, äfven derinne 340 - Stodo, en omängd gudarnes dryck förborgande inom, - Ställde i rad mot väggen, i händelse drotten Odysseus - Hem anlände en gång, sen många strapaser han utstått. - Riglade dörrar, och tätt anpassade, funnos der äfven, - Dubbla, och hushålsqvinnan derinne båd nätter och dagar 345 - Dvaldes, som högst omhugsamt på allt tog grannligen vara, - Eurykleia, en dotter till Ops, sjelf son till Peisenor. - Henne Telemachos då tilltalade, kallad i kammarn: - Mor min, välan mig vin i handtagskrukorna påfyll, - Ljufligt, som är näst det välsmakligast, hvilket du gömmer, 350 - Väntande vår olycklige drott, om nånsin han kommer, - Ädle Odysseus, hem, undsluppen Kerer och döden. - Tolf må du fylla, och samtliga väl tilltäppa med locken. - Häll sen uti välsömmade skinn derjemte mig korngryn; - Tjugu mått må du taga utaf qvarnmalade godset. 355 - Sjelf du det ensam vete, och allt storståtligt bestyres. - Ty jag i afton ännu det skall afhämta, såsnart som - Modren stigit ditupp i sitt loft, ock tänker på hvila. - Ty jag till Sparta begifver mig hän, och till sandiga Pylos, - Frågande om min fars hemresa, derest jag förnimmer. 360 - - Sade. Och Eurykleia, den älskade fostrerskan, storgret, - Och, sig jemrande, talade hon bevingade orden: - - Hvi har, älskade barn, dig sådan tanke i sinnet - Kommit? och hvart vill du resa ditut kring vidaste verlden, - Du kärälsklige, ende? Ty långt från fädernelandet 365 - Ädle Odysseus ändat sitt lif bland fremmande menskor. - Desse, så snart som du res, upptänka dig sedan din ofärd, - Att du med list må dödas; och sen allt detta de dela. - Stanna du qvar, och sitt vid ditt gods; dig icke det anstår, - Att på den ödsliga sjön ondt lida, och irra omkring der. 370 - - Henne Telemachos nu, den förståndige, svarte, och sade: - Trösta dig, mor! Ej utan en gud är detta beslutet. - Men mig svär, att ej orda härom för egen min moder, - Förrn då den elfte dag eller tolfte redan är kommen, - Eller hon sjelf mig längtar att se, och hört att jag bortrest; 375 - Att hon ej gråtande må förderfva sitt anlet, det fagra. - - Talte; och gudarnes vigtiga ed den gamle nu afgaf. - Men såsnart som hon svurit, och eden lyktat behörigt, - Fyllde hon strax deruppå i handtagskrukorna vinet, - Hällde åt honom uti välsömmade skinnen ock korngryn. 380 - In i rummen Telemachos gick, och med friarne dvaldes. - - Annat begrundade då klarögda gudinnan, Athene. - Hon, Telemachos lik, öfverallt i staden omkringgick, - Och, vid hvarendaste man qvarstannande, talade ordet; - Bjöd dem om aftonen sig församla på snabba galejan. 385 - Nu hon af Phronios' herrliga son, Noemon, begärte - Snabba galejan, men han ock villig detta sig påtog. - - Ned gick solen, och stigarne ren förskuggades alla. - Och då drog hon i sjön den snabba galejan, och allsköns - Redskap lade deri, som toftade skepp med sig föra. 390 - Bragte så ytterst i hamnen; omkring de hurtige bussar - Mangrannt samlade sig; och en hvar uppmante gudinnan. - - Annat begrundade då klarögda gudinnan Athene, - Och till Odysseus' hus, den herrliges, ställde hon kosan. - Derstäds gjöt hon en ljufvelig sömn på giljareskaran, 395 - Dref dem rusiga kring, och bägrarna stötte ur händren. - Desse i sta'n hit och dit att sofva sig skyndade; länge - Mer de ej dröjde; på ögonens lock nedföll dem ju sömnen. - Men till Telemachos talade nu klarögda Athene, - Kallande honom ut ur de boningsbeqvämliga salar, 400 - Mentor lik, ej blott till gestalt, men äfven till stämma: - - O Telemachos, redan för dig fotbrynjte kamrater - Sitta vid årorna, bidande af din snarliga ankomst. - Låtom oss derföre gå, och ej mer uppskjuta vår resa. - - Talade så; och förut nu vandrade Pallas Athene 405 - Skyndsamt; sen han följde också gudinnan i spåren. - Men såsnart nu desse till sjön anländt och galejan, - Funno på stranden de ren skönlockiga resekamrater. - Dem Telemachos' heliga kraft tilltalade äfven: - - Kommen, vänner, och hit vägkosten låtom oss bringa! 410 - Allt är i salen tillreds, men mor min vet ej det minsta, - Ej tjenarinnornas hop; blott en om saken har kunskap. - - Talade så, och förde dem an; de följde tillika. - De nedburo då allt, och uti vältoftig galeja - Lade på sådant sätt, som Odysseus' son dem befallte. 415 - Steg nu Telemachos sedan ombord, och Athene förutgick, - Satte i skeppets akter sig ned, och nära till henne - Sig Telemachos satte, och bakstamstågen de löste, - Stigande äfven om bord, och togo på tofterna platser. - Sände så dem en gynnande flägt klarögda Athene, 420 - Friskaste zephyrosvind, som hvinte på hafvet, det dunkla. - Telemachos följsmännerna sen anmante, att hurtigt - Fatta i tågen tag; anmaningen äfven de lydde. - Masten af furu uti den hålkade mellantoften - Reste de upp att stå, och bundo med linorna honom, 425 - Spännande hvita seglen med välhopflätade remmar. - Blåste nu midt i seglet en kultje, och vågorna kringom - Kölen, de dunkla, dånade högt, och galejan hon framgick. - Der hon emellan böljorna lopp, fullbordande färden. - Sedan de tågen surrat på ilande, svarta galejan, 430 - Ställde de blandningsskålarna fram, vinfyllda till brädden, - Offer gjöto deraf odödliga gudar till ära, - Och bland alla förnämst för Zeus' klarögade dotter. - Hon allnattligt sin väg, och morgonen, lade till rygga. - - - - -Tredje Sången. - - - Helios skyndade nu, sen han lemnat det tjusande hafvet, - Till mångkopparne himmelen upp, att för gudarna skina, - Och för de dödliga menskor uppå fruktgifvande jorden. - Desse till Neleus' stad, det boningbeqvämliga Pylos, - Kommo, och der på stranden af sjön tillredde man offer, 5 - Tjurar, alldeles svarta åt jordomskakaren mörkhår; - Nio var bänkarnes tal, femhundrade man på hvarenda - Sutto, och nio tjurar ifrån hvarenda man tillskjöt. - Der inelfvorna åtos, och låren förbrändes åt guden, - Men de styrde gerad, och seglen på jemna galejan 10 - Hissande refvade hop, landsätter och gingo derur sen. - Gick så Telemachos nu ur galejan; Athene förutgick. - Orda begynte då först klarögda gudinnan Athene: - - Icke, Telemachos, görs dig behof af blygsel, det minsta; - Ty fördenskull på sjön du seglade; för att om fadren 15 - Höra, ehvar han gömmes i jord, hvad öde han funnit. - Men nu, välan, gå rakt hästtuktaren Nestor till möte; - Skole väl så förnimma, hvad råd han gömmer i bröstet. - Honom bör du också ombedja, att sanningen säga. - Dock han ej lögn skall tala; han är i allo förståndig. 20 - - Henne Telemachos nu, den förståndige, svarte och sade: - Mentor, hur kan jag väl gå, hur skickligen helsa på honom? - Icke är jag erfaren uti de dugliga ordlag, - Blygs derjemte, att, ung, utfråga den åldrige mannen. - - Honom talte då till klarögda gudinnan Athene: 25 - Annat, Telemachos, sjelf uttänka du skall i ditt sinne, - Annat en gudom gifver dig in; förty jag ej menar, - Att du mot gudarnes vilja är hvarken född eller fostrad. - - Talade så, och förut nu vandrade Pallas Athene - Skyndsamt; men han gudinnan derpå lätt följde i spåren. 30 - Desse till Pyliske männernes krets ankommo, och bänkar. - Derstäds Nestor med sönerna satt, och kamraterna rundtkring, - Redande måltid, stekte sig kött, och spettade annat. - När de nu fremmande sågo, så kommo de samtligen alle, - Och välkomnade dem med händren, och bjödo att sitta. 35 - Nestoriden Peisistratos först steg närmare till dem, - Fattade båda vid hand, och dem nödgade sitta till måltids - Invid hafvets sandiga kust, på mjukaste fårskinn, - Nära till brödren sin, Thrasymedes, och nära till fadren. - Gaf dem utaf inelfvorna stycken, och hällde så vinet 40 - I en gyllne pokal; tilltalte och helsade sedan - Pallas Athenaie, Zeus', aigisbärarens, dotter: - - Bed nu, o fremmande gäst till hafvets drott, Poseidaon! - Ty ni just till hans offergelag hit råkade komma. - Men då du gjutit af vinet, och bedt, som öfligt och rätt är, 45 - Gif åt honom bägaren ock, för att gjuta det ljufva - Vin; förty jag menar, att han odödliga äfven - Tillber; Gudarnes hjelp ju samtlige menskor behöfva. - Men han är yngre, med mig jemnårighet visst han besitter. - Derföre vill jag också först ge dig gyllene bägarn. 50 - - Sade; och lade i händren pokaln med ljufliga vinet; - Gladdes Athenaie åt förståndige mannen, och kloke, - Derför att han åt henne förut gaf gyllene bägarn. - Strax enträget hon bad till hafvets drott, Poseidaon: - - Hör, o Poseidaon, jordfamne, och värdes ej neka 55 - Att fullborda åt oss de saker, om hvilka vi bedje. - Nestor och Nestors söner nu först beskäre du ära, - Sedan också tacknämmelig lön åt öfriga alla, - För storståtelig festhekatomb, åt de Pylier unne! - Låt så Telemachos äfven och mig hemlända med utfördt 60 - Värf, för hvilket vi kommit på snabba galejan, den svarta! - - Så hon höjde sin bön, och derhos villfarade bönen. - Gaf åt Telemachos ock den ståtliga dubbelpokalen. - Sammalunda nu bad den älskade son af Odysseus. - Sedan de stekt det fetaste kött, och dragit från spetten, 65 - Skuro de hvar sig stycken, och höllo ett glänsande festmål. - Men till dryck och till mat när de samtligen mättat sin lystnad, - Strax begynte att orda Gereniske riddaren Nestor: - - Nu tillständigt det är, att allt utforska och fråga - Gästerna, hvilka de äro, enär sig mätta de ätit. 70 - Gäster, hvilka alltså? hvarifrån på de vattniga vägar - Seglen J? Monne i värf, eller ock kringirren J lättsinnt, - Likasom röfvare, hafvet omkring, som pläga att vanka, - Sättande lifvet på spel, och bringande skada åt andra? - - Honom Telemachos nu, den förståndige, svarte, och sade 75 - Dristig vorden, ty mod i hans bröst sjelf hade Athene - Laggt, att spörja han måtte den gamle om fadren, som bortrest - [Och att ett utmärkt namn bland menskorna fölle på honom]: - - O Nestor, Neleiades, du Achaiernes ära, - Hvadan vi äre, du spörjer, och jag skall säga dig äfven, 80 - Från Hyponeiska Ithaka hit ankomne vi äro, - Värfvet är eget och ej allmänneligt, som jag dig nämner. - Efter min fars vidtfrejdade namn jag kommer, att höra, - Den tålmodige, ädle Odysseus', hvilken man säger, - Kämpande fordom med dig, ha Troernes fäste förgrusat. 85 - Ty om alla de andra, som förde mot Troerna härnad, - Vete vi ju, hvar en hvar förgicks i bedröfvelig ofärd; - Men Kronion om honom fördolt ock sjelfva hans ofärd. - Ty hvar han dog, förvisso ej kan mig någon berätta: - Om han utaf fiendtliga män vardt mördad på landet, 90 - Om han på sjön, kanhända, uti hafsdrottningens vågor. - Derföre nu dig knäna jag nalkas, om nånsin du ville, - Anten med egna ögon du sett, hans bedröfliga ofärd, - Säga åt mig, eller om du derom försport af en annan, - Vankande; ty så beklagelig son framfödde hans moder. 95 - Hvarken af aktning för mig må du mildra ditt ord, eller ömkan, - Utan berätta mig allt, på hvad sätt det mötte din åsyn. - Gör det, jag ber, om nånsin min far, den käcke Odysseus, - Antingen ord eller verk fullbordade, hvilket han lofte, - Uti de Troers land, der J skador leden, Achaier. 100 - Mig nu detta förtälj, och säg mig idelig sanning! - - Honom svarade sen den Gereniske riddaren Nestor: - Älskade, efter du mig påminnt om den jemmer, i detta - Land vi härdade ut, modstore Achaiernes söner, - Dels allt det med galejorna på dimmdunkliga hafvet, 105 - Vankande efter ett rof, ehvart oss förde Achilleus, - Dels allt det vi omkring kong Priamos' fäste, det stora, - Kämpade; der ock sen de tappraste stupade alle: - Aias ligger, den krigiske der, der äfven Achilleus, - Der Patroklos också, uppvägande gudar i vishet; 110 - Der min älskade son, på engång båd kraftig och vankfri, - Antilochos, i löpande snabb mer än andra, och stridsgod. - Utom detta vi ock mångt annat ledo; och hvilken - Bland de dödliga menniskor allt väl kunde berätta? - Icke ens då, om du fem eller sex år dröjande härstäds 115 - Sporde, hvad allt för qval der ledo de ädle Achaier; - Förr till din fädernejord utledsen du vände tillbaka. - Åren nio vi redde dem ondt, omringande staden - Med all möjelig list; knappt lyktade detta Kronion. - Derstäds ingen i råd likställa sig nånsin med honom 120 - Ville, ty vida segrade städs den ädle Odysseus - Med all möjelig list, just far din, om du i sanning - Ättling af honom är; mig, skådande, fängslar beundran. - Ty visst skickeligt faller ditt tal; ej skulle man mena, - Att en man, som är ung, så skickeligt orda förmådde. 125 - Der nu hela den tiden ej jag, och den ädle Odysseus - Tveskiljs talte uti folksamlingen, eller i rådet, - Utan, städs en själ, med vett och förståndiga rådslag, - Tänkte vi, hur för Argeierna allt aflupe förträffligt. - Men då i grund vi förödt den höga Priamos-staden, 130 - Stigit på skeppen om bord, och en gud de Achaier förskingrat; - Då jemväl uttänkte i själn Zeus sorgelig hemfärd - Åt de Argeier, förty rättrådige ej, eller kloke - Samtlige voro; derför fick mången en snöpelig ända, - Genom förderflig harm hos Pallas, den väldiges dotter. 135 - Som uppväckte en tvist de båda Atreider emellan; - Sedan desse till samling Achaierna samtliga kallat - Dårligt, men ej som skickeligt var, mot sjunkande solen -- - Och nu kommo, betyngde af vin, Achaiernes söner -- - Ordet ordade de, hvarför krigsfolket de samlat. 140 - Visserlig då Menelaos befällte Achaierna alla - Minnas sin återfärd på hafvets yta, den vida; - Det mellertid ej behagade alls Agamemnon, som ville - Qvar krigsfolket behålla, och heliga offer förrätta, - Att försona Athenaies förskräckliga vrede: 145 - Dåre, som ej förstod, att icke hon skulle bevekas. - Ty ej ändrar sig strax städs varande gudarnes vrede. - Så med fiendtliga ord omvexlande, desse nu både - Stodo, och upp sig reste i hast fotbrynjte Achaier - Med förskräckeligt sorl, och de tveskiljs gillade rådet. 150 - Natten lågo vi, tänkande ut olyckor i själen, - Mot hvarandra, ty Zeus tillställde oss hårda förderfvet. - Men vid morgonens stund vi i sjön galejorna drogo, - Förde vårt gods om bord, och de skönomgördlade qvinnor. - Hälften utaf krigsfolket likväl qvarstannande dröjde 155 - Der hos Atreus' son, Agamemnon, herden för folket; - Hälften vi stego om bord, och reste; galejorna skyndsamt - Seglade; lugnat hade en gud omätliga hafvet. - Till ön Tenedos komne, vi redde åt gudarna offer, - Hastande hem; men ännu Zeus icke beslutit vår hemkomst. 160 - Hård, han väckta nu återigen den skadliga tvisten. - Somlige, vändande om tverodda galejorna, reste, - Alle Odysseus' män, den vise och fyndige drottens, - Åter att ställa sig in hos Atreus' son, Agamemnon. - Jag deremot med samtliga skepp, som hade mig åtföljt, 165 - Flydde, ty nog jag visste, att ondt tillställde oss guden. - Flydde så Tydeus' krigiske son, och kamraterna pådref. - Kom ock efter oss sent blondlockig drott, Menelaos, - Hvilken på Lesbos oss hann, påtänkande långa seglatsen, - Antingen ofvanom Chios, det klippiga, resa vi borde, 170 - Rakt på Psyrias ö, behållande henne till venster, - Eller nedanom Chios, förbi det blåsiga Mimas. - Bådo så guden låta oss se järtecken; han äfven - Viste, och bjöd oss midtöfver sjön gerad på Euboia - Segla, på det vi snarligast så undginge förderfvet. 175 - Blåste nu upp en susande vind, och galejorna skyndsamt - Lupo på fiskiga vägarna fram, och sen vid Geraistos - Togo de hamn om natten, och vi der bragte Poseidon - Offer af tjurars lår, då vi mätt det villande hafvet. - Fjerde dagen det var, då i Argos de jemna galejor 180 - Tydeus' sons, hästtuktarens, män, Diomedes', i hamnen - Bragte; men jag höll kosan på Pylos, och aldrig oss medvind - Stannade af, såsnart som en gång gud sändt den att blåsa. - Så okunnig, mitt älskade barn, jag kom, och ej känner, - Hvilka ibland de Achaier förgåtts, och hvilka som räddats. 185 - Men allt det jag, sittande här i salarna våra, - Hört, och som billigt är, skall du veta; dig döljer jag intet. - Väl Myrmidonerne, sägs det, de spjutinöfvade kommo, - Förde utaf storsinnte Achilleus' lysande ättlägg; - Väl Philoktetes också, den herrlige sonen till Poias. 190 - Förde så Idomeneus kamraterna alla till Kreta, - Hvilka ur kriget sluppit, och sjön bortröfvade ingen. - Sjelfve, i fjerran land, J hafven väl hört om Atreides, - Hur han kom, hur Aigisthos beredde bedröfvelig ofärd. - Men han sannerlig ock förskräckligen detta har umgällt. 195 - O, hur väl, att en son den mördade mannen sig efter - Lemnar! Ty han jemväl sin faders mördare näpste, - Den falsksinnte Aigisthos, som drap namnkunniga fadren. - Älskade, du också, (ty jag ser dig så stor och så vacker,) - Tapper var, att hos sednaste slägt man godt om dig säge. 200 - - Honom Telemachos nu, den förståndige, svarte, och sade: - O Nestor, Neleiades, du Achaiernes ära, - Visst han hämnades skarpt, och Achaierne skola åt honom - Bära ett vidsträckt låf, en sång för kommande slägten. - Måtte en likdan kraft mig gudarne hafva förlänat, 205 - Att jag de giljare näpste för jämmerfulla förfånget, - Hvilka, af öfvermod, anstämpla mig skändliga saker! - Men mig gudarne ej en sådan lycka beslutit, - Hvarken mig, eller far min, och nu allt måste man tåla. - - Honom svarade sen den Gereniske riddaren Nestor. 210 - Älskade, efter du mig påminnt om detta, och ordat: - Folket pratar, att giljare månge till tal, för din moders - Skull, anstämpla i salarna ondt, som dig ej behagar. - Säg mig, kufvas du nu frivillig, eller dig folken - Hata i landet så, hörsammande gudens orakel. 215 - Ho kan veta, om dem våldsverket han, kommande, hämnas, - Anten allena han är, eller ock samfälte Achaier. - Ty om hon ville älska dig så, klarögda Athene, - Såsom hon vårdade sig om den ärerika Odysseus, - Uti de Troers land, der vi smärtor ledo, Achaier; -- 220 - Ty ej nånsin jag sett så klarligen gudarne älska, - Såsom klarligen honom beskärmade Pallas Athene; - Om hon ville nu älska dig så, och vårda af hjertat, - Sannerlig äfven mången af dem bort bröllopet glömde. - - Honom Telemachos nu, den förståndige, svarte, och sade: 225 - Gamle man, jag tror att ditt tal fullbordas ej nånsin, - Ty för mycket du sagt; mig häpnad betager, och, icke - Denna förhoppning mig fylls, änskönt så gudarne ville. - - Honom talte då till klarögda gudinnan Athene: - Hvad för ord dig, Telemachos, flög ur tändernas stängsel! 230 - Lätt en gud, om han vill, från fjerran en dödelig räddar. - Ville jag visst minsann, fast efter många strapaser, - Lända till eget hus, och hemkomstdagen beskåda, - Hellre än dö vid min härd, på sätt som nu Agamemnon, - Genom Aigisthos' list är mördad, och genom sin makas. 235 - Men ej gudarne sjelfve engång den gemensama döden, - Ens från älskad man, förmå afvärja, enär den - Långutsträckade döds förderfliga öde en fattar. - - Henne Telemachos nu, den förståndige, svarte, och sade: - Mentor, talom ej mer om dethär, fast sorgsne vi äre; 240 - Ty ej mera för honom är sann hemkomsten, men redan - De odödlige död anstiftat, och lotten, den svarta. - Nu om en annan sak jag vill utforska och fråga - Nestor, ty mera än andra han lagar känner och klokskap. - Ty tre gånger han sägs ha männernes slägten beherrskat, 245 - Derföre ock odödelig han mig synes att påse. - - O Nestor, Neleiades, du säge mig sanning: - - Hur dog Atreus' son, vidtherrskande kong Agamemnon? - Hvar var då Menelaos? och hur anstämplade ofärd - Nu svekråde Aigisthos, som drap långt tapprare mannen? 250 - Var i Achaiska Argos han ej, men kanske hos andra - Menniskor irrade kring, och denne djerfdes att mörda? - - Honom svarade sen den Gereniske riddaren Nestor: - Nog skall jag detta, min son, sannfärdligen allt dig förtälja. - Visserlig sjelf ock gissar du lätt, hur saken sig tilldrog. 255 - Om han Aigisthos vid lif än hade i salarna träffat, - Atreus' son, då från Troia han kom, blondlock Menelaos; - Skulle man ej på den dödades stoft uppkastat en grafhög, - Utan hundarne honom förtärt och korparne säkert, - Liggande långt från Argos på fältet, och honom ej någon 260 - Af Achainnorna gråtit; så stor illgerning han uttänkt. - Ty derborta ju vi, utförande många bedrifter, - Dvaldes, och lugn i en vrå utaf hästnärande Argos, - Han Agamemnons gemål enträget smekte med orden. - Länge i början likväl afslog hon den skamliga gerning, 265 - Ädla Klytaimnestra; Hon egde ett redeligt hjertlag. - Var hos henne en sångare ock, som högligen ombad - Atreus' son, då till Troia han for, att bevaka gemålen. - Men när gudars beslut nu insnärjt henne, att kufvas, - Se, då förde han sångaren bort till ödslig en holme, 270 - Lemnande der, att varda ett rof och byte för korpar; - Henne, den viljande, viljande sen hem till sig han förde. - Mänga lår han brännde på gudarnes heliga altar, - Många smycken af gull förärade, äfvensom väfvar, - Sen storverket han lyktat, som aldrig i själen han hoppats. 275 - Så vi reste från Troia, och seglade båda tillsamman, - Sonen af Atreus och jag, välsinnade mot hvarandra. - Men då vi heliga Sunion nått, Athenarnes udde, - Phoibos Apollon der styrmannen för Menelaos - Med de lindriga pilarnas skott påkommande, dräpte, 280 - Medan rodret i händren han höll å snabba galejan, - Phrontis, Onetors son, mer skicklig än menniskors slägten, - Väl att styra galejan, enär som stormarne trängde. - Så qvarhölls han nu der, änskönt påskyndande resan, - För att jorda sin vän, och derhos begå hans begrafning. 285 - Men när denne också, påfarande hafvet, det dunkla, - Uppå de hålkade skepp, klippudden vid branta Maleiai, - Ilande nått, förskräcklig dess färd vidtdundraren Zeus då - Stämplade an, och den hvinande vinds stormande han nedgjöt, - Samt ofantliga, gräsliga svall, så höga som bergen, 290 - Der, åtskiljande skeppen, till Kreta han jagade några. - Der de Kydoner bodde, omkring Iardanos' flöden. - Finns så en viss glatt klippa och brant, som skjuter i saltsjön - Ytterst vid Gortyns fäste uti dimmdunstiga hafvet. - Sunnan der störtvågen mot vestliga udden, till Phaistos, 295 - Jagar, och liten en häll äfvärjer den väldiga vågen. - Någre de kommo nu dit, och knapt undgingo förderfvet - Männerne, men mot klipporna slogos af böljorna skeppen - Sönder; men fem likväl af svartframstamiga skeppen, - Vinden och vågen förande bort, händref till Aigyptos. 300 - Så nu han der, hopsamlande gull och rikelig lifskost, - Till villfremmande menniskor kom med galejorna sina. - Nidingsverk mellertid Aigisthos beredde der hemma, - Dräpande Atreus' son; af honom kufvades folket. - Sju år var han då konung uti månggyllne Mykene; 305 - Men på det åttonde kom, till hans ofärd, ädle Orestes - Från Athenai tillbaka, och nu farsmördaren dräpte, - Den svekråde Aigisthos, som dräpt hans ståtliga fader. - Visst, när denna han dräpt, han redde Argeierna grafmål, - För olidliga modren, och för modlöse Aigisthos. 310 - Kom så på samma dag Menelaos, väldig i härskri, - Förande gods ombord, så mycket galejorna buro. - Ock du, älskade, fjerran ej skild kringirra från hemmet, - Lemnande godset ditt, och männer i egna palatset, - Öfvermodige så, att de dig alltsamman ej månde, 315 - Delande, fräta, och du ha gjort din resa förgäfves. - Men jag till Menelaos dig nu befaller och bjuder - Fara; ty denne har nyss hemkommit från fjerran landen, - Från de menniskor, dän ej hoppades nånsin i sinnet - Komma tillbaka, eho en gång stormvindarne kastat 320 - Uppå så vidsträckt haf; dän sjelfvaste fåglarne icke - Lända på samme år; ty det är båd stort och förskräckligt. - Utan begif dig åstad med ditt skepp och kamraterna dina; - Om du vill färdas till lands, dig hästar och vagn i beredskap - Äro, och sönerne mine, som dig ledsagare blifva 325 - Till Lakedaimons borg, der han bor, blondlock Menelaos. - Honom sjelf ombedje du sen, att han sanning förkunnar; - Osannt skall han ej säga, förty han är ganska förståndig. - - Ordade så, men sol gick ned, och skymningen påkom. - Talade ock bland dem klarögda gudinnan Athene: 330 - - Gamle, i sanning med skäl allt detta du har oss bebådat; - Dock, välan; afskären nu tungorna, vinet bemängen, - Att vi Poseidaon och de öfriga gudar till ära - Offergjutande, vandre till sängs; ty tiden är inne. - Ty ren solen i dunkel har gått; ej heller det passar, 335 - Länge att sitta vid gudarnes fest, men vända till hemmet. - - Så nu dottren af Zeus, hvars röst ock samtlige lydde. - Men härolderne dem utgjöto på händerna vatten, - Gossar derjemte också vinbålarna rikligen fyllde - Delte åt alla, och gingo till hvar med bägrarna sedan; 340 - Tungorna lade i eld, uppstego och gjöto uppå dem. - Men då de offergjutit och druckit så mycket dem lyste, - Då gudsköne Telemachos strax och Pallas Athene, - Begge två begåfvo sig bort till hålkade skeppet. - Nestor likväl qvarhöll dem ännu, tilltalte och sade: 345 - - Zeus afvärje det väl, samt öfrige evige gudar, - Att ni skulle från mig hänvandra till snabba galejan, - Liksom ifrån en rocklös man eller alldeles uslig, - Hvilken ej mantlar har eller många fällar i huset, - Hvarken att sjelf mjukt sofva uppå, och ej gästerna heller. 350 - Men jag eger hos mig båd mantlar och ståtliga fällar. - Nej, allsicke det sker, att en son till drotten Odysseus - Sofver uppå skeppsdäck, så länge åtminstone Nestor - Lefver, och söner sen väl torde i salarna qvarbli, - Att undfägna hvar gäst, eho min boning besöker. 355 - - Honom talte då till klarögda gudinnan Athene: - Väl har detta du sagt, kärälsklige gubbe; att lyda - Höfves Telemachos äfven, förty det vida är bättre. - Derföre skall han också åtfölja dig nu, för att sofva - Hemma i salarna dina, men jag till svarta galejan 360 - Går, för att muntra kamraterna opp, och orda om allting; - Ty allena bland dem jag berömmer mig vara den älste. - Men de öfrige män medfölja, de yngre, af vänskap, - Till sin ålder en hvar storsinnte Telemachos like. - Der jag ärnar mig lägga på hålkade svarta galejan 365 - Nu; men i morgon bittid' jag till storsinnta Kaukoner - Reser, egande der en fordran, som icke är nylig, - Liten ej heller. Du honom, emedan till dig han är kommen, - Skicka med vagn och med son, samt gif åt honom de hästar, - Som dig snabbaste äro i lopp och bäste i styrka. 370 - - Talade så, och dän sig begaf klarögda Athene, - Lika ert örn, och häpnad betog de seende alla. - Häpnade äfven den gamle, enär han med ögonen såg det, - Tog Telemachos' hand, och talade ordet, och sade: - - Älskade, ej jag det tror, att du feg skall varda och kraftlös, 375 - Om dig, ännu så ung, ledsaga gudarne sjelfve. - Ty det en annan ej var af dem som bo i Olympen, - Utan dottren af Zeus, rofgiriga Tritogeneia, - Som bland Argeierna aktade högt din modige fader. - Men, o drottning, var mild, och förläna osa ståtelig ära, 380 - Först mig sjelf, och sönerna sen, och den värda gemålen! - Dig skall jag offra en qviga, som är bredpannad och ett års, - Otämd, aldrig ännu förd under oket af någon. - Henne jag offrar åt dig, sen gull kring hornen jag gjutit. - - Talade, bedjande, så, samt hördes af Pallas Athene. 385 - Tågade sedan förut den Gereniske riddaren Nestor - Framför söner och för svärsöner, till ståtliga huset. - Men då till kongens sköna palats ankommit de hade, - Satte sig samtlige ned i en rad på bänkar och stolar. - Dem, ankomna, i skåln utblandade sedan den gamle 390 - Drickesljufveligt vin, som nu på det elfte året - Skafferskan öppnade upp; och sprundet löste från krukan. - Deraf mängde den gamle pokalen, och högt till Athene, - Offergjutande, bad, Zeus', aigisbärarens, dotter, - - Men då de gjutit, och druckit, så mycket som sinnet dem lyste, 395 - Gingo de öfrige hem hvar och en; ty de längtade hvila, -- - Låt så bädda hos sig den Gereniske riddaren Nestor - Åt Telemachos, älskad son till ädle Odysseus - Uti en pyntad säng, i skygd af den dånande förgård; - Åt lansgode Peisistratos ock, krigskämparnes höfding, 400 - Hvilken i salarna än af hans söner allena var ungsven. - Sjelf deremot han sof i det inre af höga palatset. - Honom redde den bålda gemåln nattläger och sofbädd. - - När sig nu viste den tidiga, rosenfingrade Eos, - Hastade upp från sin bädd den Gereniske riddaren Nestor. 405 - Och utgången, han satte sig ned på de slipade stenar, - Hvilka han hade åt sig, framför de resliga portar, - Hvita, och glänsande hän, som af olja. På dessa tillförne - Neleus hade sin plats, uppvägande gudar i vishet. - Denne, af döden kufvad, nu ren gått bort till Aïdes. 410 - Nu Gereniern Nestor der satt, Achaiernes vårdman, - Spiran i hand; och omkring församlades sönerne mangrannt, - Komne utur sofrummen, Echephron, och Stratios, och - Perseus, och Aretos, och gudjemlik Thrasymedes. - Kom så derefter sjette till dem Peisistratos, hjelten. 415 - Der bredevid gud like Telemachos sitta de bödo. - Och den Gereniske riddaren Nestor började orda: - - Älskade barn, skyndsamligen nu fullborden min önskan, - Att bland gudarna först jag huld må göra Athene, - Som mig kom synbarlig till gudens herrliga festmål. 420 - En till fältet må gå, att dän med det snaraste qvigan - Kommer, drifven utaf koherden, som korna bevakar. - Till storsinnte Telemachos' skepp; det svarta, en annan - Gånge, att bringa kamraterna hit, blott två må han lemna; - En desslikes också gullgjutarn Laerkes befalle 425 - Komma, på det qvighornen omkring han gullet må gjuta, - Öfrige stannen J samtlige qvar, och sägen derinne - Tärnorna till, i de ståtliga rum, att de reda en måltid, - Bänkar, och ved jemväl, samt bringa oss klaraste vatten. - - Talade så, och de alle nu äflades; kom då från fältet 430 - Qvigan, kommo också från snabba och jemna galejan - Den storsinnte Telemachos' män; kom smeden derjemte, - Jernverktygen i hand, fulländningens medel för konsten, - Städet, och hammeren med, och den välarbetade eldtång, - Hvilka han till gullsmidet begagnade; kom så Athene, 435 - Att närvara vid offret; den åldrige riddaren Nestor - Gullet gaf, och derefter han kringgjöt hornen på qvigan, - Äflande, så att gudinnan skull' glädas åt skådade smycket. - Qvigan Stratios ledde vid hornen, och ädle Echephron; - Och tvättvatten åt dem, i blommiga fatet, Aretos 440 - Hämtande, kom ur kammarn, och kornmjöl hade i andra - Handen i korg; Thrasymedes bredvid, stridståndande hjelten, - Stod med en hvass slagtyxa, beredd, att qvigan ihjelslå. - Perseus höll blodkärlet; den åldrige riddaren Nestor - Började offret med vatten och mjöl, samt bad till Athene 445 - Träget, och kastade så pannhåret, som förstling i elden. - - Men då de lyktat sin bön, samt offermjölet omkringstrött, - Genast Nestors son, stormodig man, Thrasymedes, - Stående när, högg till; nacksenorna samtliga afskar - Yxan, och qvigans kraft upplöste; då skriade alla 450 - Båd svärdöttrar, och döttrer, och Nestors vördiga maka, - Eurydike, den älsta ibland kong Klymenos' döttrar. - Desse lyftande sedan ifrån bredvägiga jorden - Höllo; och qvigan drap Peisistratos, männernes höfding. - Rann så dess svarta blod, och lifvet lemnade benen, 455 - Men de styckade henne, och strax utskuro de låren, - Allt i ordenteligt skick, samt dessa med fettet betäckte, - Görande trehvarfs det, och derpå köttstycken de lade; - Brännde på spjelkved sedan den gamle, och glödande vinet - Pågjöt; svennerna höllo bredvid femuddar i händren. 460 - Men när låren mu brännts, och de offerinelfvorna smakat, - Skuro de resten i bitar, och kring stekspetten dem fäste, - Stekte, och höllo i händren en hvar hvassuddiga spetten. - Och Polykaste, den fagra, som var bland Neleiern Nestors - Döttrar yngst, mellertid gudlike Telemachos tvagde. 465 - Sedan hon tvagit honom, och smort frikostigt med olja, - Kastade han sig kappan omkring, den sköna, och tröjan, - Steg så utur badkaret, till skick odödliga, jemnlik. - Gick, och satte sig ned vid Nestor, männernes herde. - Sedan de stekt det fetaste kött, och dragit från spetten, 470 - Sittande spisade de; upp stego då ståtlige männer, - Och ifyllde åt dessa i gyllene bägrarna vinet. - Men till dryck och till mat när de samtligen mättat sin lystnad, - Strax begynte att orda Gereniske riddaren Nestor: - - Söner, välan, åt Telemachos nu skönhåriga hästar 475 - Leden för vagnen, och spannen uti, att han lyktar sin resa! - - Så han sade, och de hörsammade honom, och lydde, - Och skyndsamligen spännde för vagnen de ilande hästar. - Hushållsqvinnan deri nu brödet, soflet och vinet - Packade in, som plä zeusfostrade kongar förtära. 480 - Steg så Telemachos upp i den öfverpräktiga vagnsstoln, - Nestors son bredevid, Peisistratos, männernes höfding, - Äfven i vagnsstoln steg, och, fattade tömmen med händren, - Och på hästarna slog; och ej ovillige flögo - Desse, och lemnade Pyliers stad, den höga, bakom sig. 485 - De heldagligen skakte sitt ok, det bärande tvesids. - Ned gick solen, och vägarna ren omdunklades alla. - Och då till Pherai lände de an; der bodde Diokles, - Son till Orsilochos, hvilken var sjelf en son till Alpheios. - Natten sofvo de der; gästskänker för dem han ställde. 490 - - När sig nu viste den tidiga, rosenfingrade Eos, - Spännde de hästarne för, och stego i pyntade vagnen, - Genom porten de körde, och genom den dånande förgård. - Han på hästarna slog, och de ej ovillige flögo, - Kommo till hvetebärande fältet, och derstädes sedan 495 - Lyktade färden; så fort dem förde de ilande hästar. - Ned gick solen, och vägarne ren omdunklades alla. - - - - -Fjerde Sången. - - - Till Lakedaimon desse, det däldiga lände, och djupa, - Och inkörde nu hos Menelaos, den ärebekrönte. - Honom de funno ett bröllopsgelag med vännerna många - Firande hemma hos sig, åt sonen och ståtlige dottren. - Henne han sände åt sonen utaf härskingrarn Achilleus; 5 - (Ty i Troia han ren tillförene lofvat och samtyckt - Gifva, och gudarne nu fullbordade deras förmälning; - Henne så sände han nu med hästar och vagnar, att fara - Till Myrmidonernes prisade stad, der denne var konung.) - Men åt sin son från Sparta Alektors dotter han förde, 10 - Hvilken åt honom var född kärälskelig, båld Megapenthes, - Af slafvinnan; åt Helena mer ej gudarne lifsfrukt - Gåfvo, sedan hon födt tillförne den tjusande dottren - Hermione, med tycke utaf Aphrodite, den gyllne. - - Så spiste i det högtakiga, stora palatset 15 - Grannar, och vänner hos Menelaos, den ärebekrönte, - Fägnande sig; der qvädde för dem gudomlige sångarn, - Spelande cittra; och två luftspringare äfven i laget, - Stämmande an en sång, omkring sig svängde i midten. - - Men i palatsets portar de sjelfve, och hästarne båda, 20 - Hjelten Telemachos nu, samt Nestors lysande ättling, - Stodo, och först framträdande såg dem kong Eteoneus, - Hurtig tjenare hos Menelaos, den ärebekrönte; - Sprang att berätta i rummen derom för männernas herde, - Och sig ställande nära, han talade vingade orden: 25 - Fremlingar nu der stå, zeusfostrade drott, Menelaos, - Männer två, som likna till börd den store Kronion; - Säg då, skole vi dem urspänna de ilande hästar. - Eller färda dem af till en ann, som gerna dem mottar. - - Honom svarade, högligen vred, blondlock Menelaos: 30 - Ej enfaldig du var, Boetos' son, Eteoneus, - Förr, men åtminstone nu, som ett barn, enfaldigt du jollrar. - Sannerlig ha vi sjelfve förtärt gästskänkerna många - Bland villfremmande män, hit kommande; måtte ändock Zeus - Framdeles göra på jemren ett slut! de fremlingars hästar 35 - Urspänn, bringa dem sjelfva också hit in för att spisa. - - Sade; och denne ur saln uthastade, bjöd ock de andra - Hurtiga tjenarne strax att följa tillika med honom. - Hästarna de urspännde, som svettades oket inunder, - Men derefter de bundo dem fast vid hästliga krubbor, 40 - Kastade för dem spelt, som de mängde med gulaste kornet, - Samt mot insidsväggen, den strålande, lutade vagnen; - Förde så in dem sjelfva i herrliga huset; förvånte - Sågo de om sig uti zeusfostrade konungens boning. - Förty likasom solens glans det var, eller månens 45 - I högtakigt palats hos ärebekrönt Menelaos. - Men då de skådande kring med ögonen, nog sig förlustat, - Stego de in, att bada, uti välglattade karen. - När nu alltså dem tärnorna tvättat, och smort med essensen, - Kastat omkring en hvar en yllene mantel och lifrock, 50 - De sig satte på stolar invid Menelaos, Atreiden. - Men tvättvatten i skåln ihällde en tärna, och frambar - I den sköna och gyllne, uppå tvättfatet af silfver, - Vattnet, och dukade derbredevid det fejade bordet. - Ärbara skafferskan hämtade bröd, och satte för dessa, 55 - Samt mång rätter dertill, af allt hvad huset förmådde. - Föreskärarn på fat upplade, och hämtade allt slags - Kött, och ställde åt dem bredevid de gyllene bägrar. - Helsande båda, talte dem till blondlock Menelaos: - - Smaken på maten, och plägen er väl, J båda; men sedan, 60 - När ni er måltid gjort, vi skola er fråga, bland männer - Hvilka J ären; ty icke försvann er föräldrarnes stämma, - Utan J ättlingar ären utaf zeusfostrade kongar, - Skepterbärande män; de fege ej sådana aflat. - - Talade så; och lade för dem af oxen, den feta, 65 - Ryggstek, fattad med händren, som honom till ära de framlaggt. - Desse nu händerna räckte till redda och färdiga rätter. - Men till dryck och till mat, när de samtligen mättat sin lystnad, - Ställde Telemachos talet på stund till sonen af Nestor, - Hållande hufvudet när', att de andre ej skulle det höra: 70 - - Märk nu, o Nestors son, kärälsklige du för mitt hjerta, - Kopparns blixtrande glans öfverallt i de dånande rummen, - Gullets jemväl, bernstenens, och elfenbenets och silfrets! - Zeus', den Olympiskes, borg, måhända är innantill sådan. - Hur osageligt allt! mig skådande häpnaden fängslar. 75 - - Honom, talande så, förnam blondlock Menelaos, - Och tilltalade dem, och sade bevingade orden: - - Älskade söner, med Zeus bland dödliga täfle ej någon; - Ty odödlige ju hans boningar äro, och skatter; - Men bland dödliga någon med mig, eller icke, må täfla 80 - I besittningars mängd; visst är, sen mycket jag lidit, - Mycket irrat, jag förde dem hem på åttonde året. - Kypros, Phoinike, de Aigyptier, under min irrfärd, - Såg jag, Sidonier ock, och Erember, och Aithiopeer, - Libyen äfven, der lammena strax behornade födas. 85 - Ty tre gånger hvart endaste år der tackorna lamma. - Der ej egaren sjelf, ej heller hans herde är nånsin - Stadd i behof af ost och af kött, eller ljufliga mjölken, - Utan de städs, år ut, år in, der låta sig mjölka. - Medan jag härvid nu, hopsamlande mycken besittning, 90 - Irrade kring, mellertid mig brodren en annan ihjelslog - Lönligt och oförtänkt, i beråd med förderfliga makan. - Derför i sanning ej glad jag dessa besittningar eger. - Äfven af fädren J bordt det höra, ehvad de er månde - Heta; ty särdeles mycket jag led; och huset förstördes, 95 - Ganska beqvämt att bebo, inrymmande mycket och dyrbart. - Hade med tredjedelen deraf jag fått i palatset - Bo, och vore vid lif de män, som i rymliga Troia - Stupade då, långt borta ifrån hästnärande Argos! - Dock jag samtliga dessa i sanning beklagar och gråter, 100 - Sittande mången gång här hemma i salarna våra, - Fägnande stundom med sorg mitt sinne, och stundom jag åter - Hvilar; ty snarlig mättnaden är af förstelande sorgen. - Bland dem alla jag ingen ändock så gråter, fast ängslad, - Såsom en enda; han mig förbittrar sömnen och maten, 105 - När jag det minns: af Achaierna har ej någon så äflats, - Såsom Odysseus stred och äflades; detta nu honom - Sjelf till qval skull' lända, och mig till evärdelig smärta, - För hans skull, att så länge han dröjer; allsicke vi vete, - Om han är död eller lefvande. Nu begråter väl honom 110 - Både förståndiga Penelope, och gamle Laertes, - Jemte Telemachos, hvilken ett barn han lemnade hemma. - - Talte; och längtan att sörja sin far uppväckte hos honom. - Tårar ur ögat på marken han gjöt, då om fadren han hörde, - Och han för anletet höll den purpurne mantalen lyftad, 115 - Med två händren; och det snart varsnade nu Menelaos, - Och besinnade sedan uti sin själ och sitt hjerta, - Anten han honom skull' tillstädja att minnas sin fader, - Eller förut åtspörja, och tala om ett och om annat. - - Medan detta han välfde uti sin själ och sitt hjerta, 120 - Ut nu Helena från högtakiga, doftiga kammarn - Kom; gullsländade Artemis lik hon var till att påse. - Genast en konstgjord stol framställde åt henne Adraste, - Och Alkippe af lenasta ull medförde en matta; - Phylo en silfverkorg medförde, som gifvit åt henne 125 - Konung Polybos' maka, Alkandre, som bodde i Thebai, - Det Aigyptiska, der mång skatter i rummen förvaras. - Åt Menelaos sjelf han gaf två silfverne badkar, - Tio talenter i gull, och två trefötter derjemte. - Utomdess hans gemål gaf Helena skönaste skänker, 130 - Gyllene sländan hon gaf, och derhos långrundade korgen, - Silfverne; ytterst med gull utsirade voro dess kanter. - Tärnan Phylo den nu medförande, satte för henne, - Fylld med finaste garn till bräddarna, ofvanpå denna - Sländan låg, försedd med dunkelfärgade ullen. 135 - Hon sig satte på stoln, och en pall var inunder dess fötter. - Strax hon sporde med orden gemåln om ett och om annat: - - Vete vi väl, zeusfostrade drott, Menelaos, om dessa, - Hvilke bland män de berömma sig ha ankommit till vårt hus? - Ljuger jag nu, eller talar jag sannt? men mig hjertat befaller. 140 - Ty jag tror mig ej nånsin ha sett än någon så lika, - Hvarken man eller qvinna (mig skådande häpnad betager), - Såsom denne är lik stormodige konung Odysseus' - Son, Telemachos, hvilken, ett spädt barn, lemnade hemma - Denne man, då för mig, föraktliga kvinna, Achaier, 145 - J anländen till Troia, att väcka det vågsama kriget. - - Svarande, henne talade till blondlock Menelaos: - Maka, äfvenså jag nu tänker, såsom du likar; - Ty hans fötter de voro ja sådana, sådana händren, - Ögonens blickar, och hufvudet med, och håret derofvan. 150 - Och då jag nu derjemte, erinrande mig om Odysseus - Talte, hur många bekymmer, för min skull äflande, denne - Utstod, gjöt han ur ögonens lock den brännande tåren, - Och för anletet höll den purpurne mantelen lyftad. - - Honom igen genmälte Peisistratos, sonen af Nestor: 155 - O, zeusfostrade kong, Menelaos, kämparnes höfding, - Dennes son i sanning är han, som sjelf du förmäler; - Men grannlaga han är, och tungt det lägger på hjertat, - Att, hit nyligen länd, framlägga ett sladdrande mångprat, - Dig inför, af hvars röst, som af guds, vi alle förtjusas. 160 - Men mig skickade hit den Gereniske riddaren Nestor, - Att hans följeslagare bli; ty han ville dig skåda, - Att du skulle med råd eller dåd gå honom tillhanda. - Ty mångfaldiga qval har en son, hvars fader är borta, - Hemma i huset, enär ej andre beskyddare finnas: 165 - Så Telemachos nu; ty borta är denne, och ingen - Finns bland folket, som skull' afvärja från honom förderfvet. - - Svarande, honom talade till blondlock Menelaos: - Gudar, en särdeles kär mans son i sanning till mitt hus - Kommit, hvilken för mig mångfaldiga strider har utstått. 170 - Ock jag trodde mig få undfägna, för alla Argeier, - Honom, i fall hemkomsten åt oss på de snabba galejor - Utöfver sjön förunnte Olympiske dundrarn Kronion. - Äfven i Argos en stad jag byggt, och boningar inredt, - Bringande honom från Ithaka hit med skatter; och son sin, 175 - Samt det samtliga folk, sen en af de städer jag utrymmt, - Hvilka bo häromkring, och sjelf jag som konung beherrskar. - Ofta vi då hvarandra besökt; ej hade oss något - Åtskilt, fägnande vänligt hvarann, och förlustande städse, - Förrän då dödens moln, det svarta, beskuggade båda. 180 - Men så var det beskärdt; gud sjelf afundades detta, - Hvilken honom, den arma, betog hemkomsten allena. - - Talade så; och hos alla han väckte till sorgen begäret. - Gret nu Helena, hon den Argeiska, född af Kronion, - Gret så Telemachos ock, samt Atreus' son, Menelaos; 185 - Äfven ej Nestors son otårade ögonen hade, - Ty han i hjertat sitt vankfri Antilochos mindes, - Honom, som herrlig son till strålande Eos ihjelslog, - Honom han mindes, och talade så bevingade orden: - - Atreus' son, att mer än dödlige du är förståndig. 190 - Åldrige Nestor mig sade, enär vi tänkte uppå dig, - Hemma i salarna hans, och vexlade ord med hvarandra. - Hör mig fördenskull, om du det kan! Ty icke jag finner - Nöje, vid aftongelag att gråta; i morgon ju äfven - Tidiga Eos vi få; likväl misstycker jag icke, 195 - Att man gråter den menska, som dött, och lyktat sin bane. - Detta ju ock är endaste skänk åt eländiga menskor, - Att man klipper sitt hår, och torrkar från kinderna tåren. - Äfven för mig en broder har dött, allsicke den sämste - Bland Argeiernes män; du torde det veta; jag icke 200 - Mött, eller sett; det sägs, att Antilochos mera än andra - Varit, mera i löpande snabb, och väldig en kämpe, - - Svarande, honom talade till blondlock Menelaos: - Älskade, sådant du sagt, som det höfs förståndige mannen - Säga och göra, och den som äldre till årena vore; 205 - (Son af en sådan far, du fördenskull ordar förståndigt. - Sonen är väl lättkänd till en man, åt hvilken Kronion - Lycka beslöt, då han äktade sig, då till verlden han föddes. - Så han åt Nestor nu har alla dess dagar förunnat, - Att i egna salarna sjelf storståtligen åldras, 210 - Men att i lanskonst främst, och i vishet sönerne äro.) - Låtom oss derföre lykta den gråt, som nyligen uppstått. - Och qvällsvarden igen påtänka; man gjute på händren - Vatten; i morgon bittida ock för Telemachos finnas - Ord, och för mig, att säga hvarann vår gemensamma mening. 215 - - Sade; och Asphalion tvättvatten på händerna hällde, - Hurtig tjenare hos Menelaos, den ärebekrönte. - Desse nu händerna räckte till redda och färdiga rätter. - Men helt annat betänkte då Helena, född af Kronion - Strax en krydda hon kastade in i vinet, de drucko, 220 - Bot mot vrede och sorg, utplånande samtliga qvalen. - Ho som smakar deraf, sen hon är mängd i pokalen, - Ej den dagen gjuter en tår för kinderna neder, - Ej, om för honom dött hans egen mor eller fader, - Ej, om hans bror, eller älskade son de inför hans anlet 225 - Dräpte med svärdet, och han med ögonen skulle det skåda. - Sådana krydder dottren af Zeus, illfundiga, hade, - Starka, dem Thons gemål, Polydamna, Egyptiskan, gifvit - Henne; ty rikligen alstrer ju der fruktgifvande jorden - Krydder, somliga goda till blandning, och somliga slema. 230 - Läkare är der enhvar, mer skicklig än öfriga alla - Menskor, förty de leda ifrån Paieon sin härkomst. - Men då nu kryddan hon bragt, och befallt vin hälla i kärlen, - Åter med orden hon började på, och talte, och sade; - - Atreides, zeusfostrade drott, Menelaos, och desse 235 - Söner till modige män, (så ömsom åt en och åt annan - Zeus ger ondt, eller ock ger godt; ty allt ju han gitter.) - Nu välplägen er här och, medan i salen J sitten, - Fägnen er åt mitt tal; uppbyggeligt vill jag berätta. - Allt jag visserlig ej skall nämna, och icke formäla, 240 - Alla de bragders tal, tålsinnte Odysseus har utfört; - Men hur den väldige mannen bedref och vågade detta - Uti de Troers land, der J skador leden, Achaier. - Sen han tuktat sig sjelf med skändliga slag af ett gissel, - Liksom en slaf, han kring axlarna drog de lumpnaste trasor, 245 - Och i fiendtlige mäns bredgatade fäste sig insmög. - Döljande egen gestalt, antog han en tiggares skepnad, - Han, som ändock vid Achaiernes skepp allsicke var sådan. - Liknande denne, i Troernes stad insmög han; och ingen - Anade det. Fast sådan han var, jag kännde allena 250 - Honom igen, och besporde; med list min fråga han undvek. - Men när honom jag tvättat och smort med essens af oliven, - Samt klädt kläderna på, och med kraftiga eden bedyrat, - Att ej Odysseus förr jag skulle hos Troerna röja, - Innan till tälten sin kos och de snabba galejor han hunnit: 255 - Då förtäljde han mig ock alla Achaiernes planer. - Sen med det spetsiga svärd han dräpt bland Troerna mången, - Han till Argeierna kom, och många tidender medtog. - Andra Troinnorna då högt klagade alla, men mitt bröst - Gladdes; ty hjertat hos mig var redan benäget att vända 260 - Hem tillbaka; jag gret den olycksstund Aphrodite - Gaf, då hon bragte mig dit från älskade fädernejorden, - Lemnande dottren min, sofkammaren med, och gemåln med, - Hvilken ej brast det minsta i vett, ej heller i fägring. - - Svarande, talade henne då till blondlock Menelaos: 265 - Visserlig allt hvad du sagt, o qvinna, är sanningen enligt. - Redan finne och råd jag lärt mig känna hos många - Hjeltemän, jag äfven besökt åtskilliga länder; - Dock ej nånsin ännu jag maken med ögonen skådat, - Sådan Odysseus var, tålsinnige mannen, i tanksätt. 270 - Så den väldige ock utförde, och vågade detta, - Medan i bonad häst vi sutto, Argeiernes alle - Tappraste män, medbringande död åt de Troer, och ofärd. - Sedan lände du dit; dig mante förmodligen någon - Gudmakt, hvilken önskade ge åt Troerna ära, 275 - Och gudlike Deiphobos dig medföljde på vägen. - Vandrande kring tre gånger, du fingrade hålkade hästen, - Och uppnämnde vid namn de Danaers yppersta drottar, - Härmande rösten utaf Argeiernes samtliga makar. - Man Tydeides, och jag, och derhos den ädle Odysseus, 280 - Sittande midt bland de andra, vi hörde huru du ropte. - Nu vi båda, med hastadt beslut, ren hade i sinnet, - Anten att stiga utur, eller ock genmäla derinnan; - Men oss Odysseus höll, och förhindrade, fastän vi ville. - Voro Achaiernes söner nu alle de öfrige tyste, 285 - Utom Antiklos allena, som dig med orden besvara - Ville, men munnen hans fasttryckte Odysseus med starka - Händerna, utan att släppa, och räddade alla Achaier; - Höll så länge, tills dig aflägsnade Pallas Athene. - - Honom Telemachos nu, den förståndige, svarte och sade: 290 - O, zeusfostrade kong, Menelaos, kämparnes höfding, - Ve! och detta ej alls afvärjde det bittra förderfvet, - Ej, om han ock ett hjerta af jern inom sig besutit. - Men nu, välan, oss reden en bädd, att alle på stunden - Vi må vandra till sängs, och fägnas af ljufliga sömnen! 295 - - Talte; och Helena bjöd, den Argeiska, slafvinnorna genast - Reda i pelaregången en bädd, och ståtliga purpur - Täcken kasta derpå, utbreda tapeter på dessa, - Äfvensom yllene mantlar, att ofvanifrån sig betäcka. - Dessa gingo ur saln, och höllo i händerna facklan, 300 - Redde så bäddar; och ut härolden de fremmande följde. - Desse lade sig der att hvila i förstun af huset, - Både Telemachos, hjelten, och Nestors lysande ättling. - Men Atreides han sof i det inre af höga palatset, - Helena låg bredevid, långmantlad, den bästa af qvinnor. 305 - - När sig nu viste den tidiga, rosenfingrade Eos, - Hastade upp från sin bädd Menelaos, väldig i härskri, - Sedan han klädt sig; och hängde det eggiga svärdet på axeln, - Bandt ock sköna sandaler inunder de fylliga föttren, - Och ur sitt sofrum gick, jämlik med en gud till att påse, 310 - Tog vid Telemachos plats, och talade ordet, och sade: - - Hvad är för värf, som förde dig hit, o Telemachos, hjelte, - Till Lakedaimon, det helga, på hafvets rymliga ryggar? - Statens, säg, eller ditt? mig det sannfärdigt berätta! - - Honom Telemachos nu, den förståndige, svarte och sade: 315 - O, zeusfostrade kong, Menelaos, kämparnes höfding, - Hit jag är kommen, ifall om min far du tidender säger. - Huset mig fräts, och i grund de feta besittningar ödas, - Och af fiendtliga män uppfylls min boning; och städse - Slaktar mig får, och jemväl fotsläpande, hornade korna, 320 - Giljareskaran med skändeligt trots, som mor min belägrar. - Derföre nu dig knäna jag nalkas, om nånsin du ville, - Anten med egna ögon du sett hans bedröfliga ofärd, - Säga åt mig, eller om du derom försport af en annan, - Vankande; ty så beklagelig son framfödde hans moder. 325 - Hvarken af aktning för mig du mildra ditt ord, eller ömkan, - Utan berätta mig allt, på hvad sätt det mötte din åsyn. - Gör det, jag ber, om nånsin min far, den käcke Odysseus, - Antingen ord eller verk fullbordade, hvilket han lofte, - Uti de Troers land, der J skador leden, Achaier i 330 - Mig nu detta förtälj, och säg mig idelig sanning! - - Honom svarade, högligen vred blondlock Menelaos: - Gudar, sannerlig desse uti stormodige mannens - Hvilbädd önskade hvila, ehur feghjertade sjelfve. - Liksom då hinden uti det modiga lejonets skogslund, 335 - Sedan hon insöft der nyfödda och diende valpar, - Letar dungarna genom och gräsiga klyftorna alla - Bete, och lejonet sjelft mellertid sin kula beträder, - Och tillsänder båd yngel och mor en snöpelig ända: - Så skall Odysseus dem tillsända en snöpelig ända. 340 - Ja, må vid Zeus, vår far, och Athenaie, och Apollon, - Sådan ännu, som fordom uppå vältrefliga Lesbos, - Der han i split stod upp att brottas med Philomeleides, - Och slog modigt omkull, och alle Achaierne gladdes: - Måtte nu slik uppträda bland friareskaran Odysseus, 345 - Alle då visst snardöde och olycksfriare vore. - Det som du mig omspörjer och ber, visst icke jag ärnar - Säga med arga funder och list, ej heller bedraga, - Utan hvad mig förtäljt sannfärdige gubben i hafvet, - Icke af det ett endaste ord jag gömmer och döljer. 350 - - Mig, som längtade hem, än gudarne qvar i Aigyptos - Höllo, emedan åt dem jag ej bragt tacknämliga offer: - Vilja ju gudarne städs, att man deras befallningar minnes. - Vidare finnes en holme uti mångsqvalpiga hafvet, - Framför Aigyptos' ström, och honom de Pharos benämna, 355 - Så långt skild derifrån, som hålkade skeppet på dagen - Lägger till rygga, då hvinande vind påblåser från aktern; - Der finns ock väl lempelig hamn, dän de jemna galejor - Styra åt öppen sjö, sen friskt dricksvatten de hämtat. - Tjugu dagar mig gudarne der qvarhöllo, och aldrig 360 - Blåste på sjön vindfläktarne opp, som städse åt skeppen - Vägledsagare äro på hafvets ryggar, de breda. - Hade så all vägkosten förtärts, och männernes krafter, - Skulle ej någon af gudarna mig, medlidande, räddat, - Dottren till gubben i sjön, den väldige konungen Proteus, 365 - Eidothea, ty hos henne jag mest nu hjertat bevekte; - Hon mig mötte, som ensam och skild från kamraterna, kringsmög. - Ty städs vankande holmen omkring, de plägade fiska - Med metkrokar, då hungren för dem anfäktade magen. - Hon stod nära till mig, samt talade ordet, och sade: 370 - - Barnslig, o fremling, du är, eller korttänkt särdeles mycket, - Eller med flit försumlig, och gläds att täras af smärtan, - Ty ren länge på holmen du här qvarstannar, och ingen - Utväg finna förmår, och kamraternes hjerta förtvinar. - - Så hon talte; men jag genmälte, och svarade henne: 375 - Jag skall säga dig rent, ho du bland gudinnor må vara, - Att jag ej stannar med flit här qvar; kanhända jag brutit - Mot odödliga, hvilka bebo den rymliga himlen. - Men du, välan, mig säg, -- ty gudarne veta ju allting, -- - Ho mig ibland odödliga binder och hindrar på resan; 380 - Säg mig också, på det fiskiga haf hur jag länder till hemmet! - - Så jag talte; då svarade strax gudinnors gudinna: - Sannerlig, fremling, åt dig noggrannligen skall jag berätta. - Hit inträffar ur sjön odödlig en gubbe, Aigyptiern - Proteus, som sannfärdelig är, samt djupen i hafvet 385 - Alla samtliga vet, och är underdånig Poseidon. - Honom säga de vara min far, och hafva mig aflat. - Honom i fall om du kunde försåtligen fånga, i snaran, - Han förtäljde dig vägen minsann, och resans begränsning, - Samt hur på fiskiga sjön du lände tillbaka till hemmet. 390 - Ja, han förtäljde dig ock, zeusfostrade, om du det ville, - Allt hvad i salarna godt eller ondt tilldragit sig hafver, - Medan borta du var på den långa, besvärliga färden. - - Så hon talte; men jag genmälte, och svarade henne: - Sjelf berätta mig nu den åldrige gudomens tillhåll, 395 - Att han ej anande mig, eller vetande, smyger sig undan; - Ty svår är ju en gud, att kufvas af dödliga mannen. - - Så jag talte; då svarade strax gudinnors gudinna: - Sannerlig, fremling, åt dig noggrannligen skall jag berätta. - När som solen till himmelens midt uppstiga har hunnit, 400 - Då beger sig åstad sannfärdige gubben ur hafvet, - Under Zephyros' fläkt, omtäckt af dunklande dyning, - Och, utgången, han hvilar sig sen i hålkade grottan. - Och sjöhundarne kring, Halosydnas, den dejligas, söner - Mangrannt sofva, ur grumlade sjön sen upp de ha dykat, 405 - Flåsande vidrig en ånga utur mångdjupiga hafvet. - Dit ledsagande dig, såsnart som morgonen randas, - Jag inbäddar så varligt, men välj bland dina kamrater - Trenne, som äro de bäste uppå vältoftade skeppen. - Samtliga gubbens funder jag vill dig äfven förtälja. 410 - Nu sjöhundarna först han samtliga räknar, och mönstrar; - Men då dem alla han har uppå fem fingrar, och skådat, - Lägger i midten han sig, liksom fårherden bland fåren. - Och såsnart som J bara förmärkt, att gubben har somnat, - Läggen er grannliga vinn derefter om styrka och hjeltmod, 415 - Honom att der qvarhålla, fast fiken och bråd till att rymma. - Allting skall han fresta att bli, som finnes på jorden, - Krälande kräk, och vatten, och eld med flammande låga; - Hållen uti enträget, och klämmen mera och mera! - Men såsnart som han sjelf omsider dig spörjer med orden, 420 - Vorden sådan han var, då J sågen honom sig lägga, - Då må du ock upphöra med våld, och lossa den gamle - Hjälten, och spörja, af gudarna hvem dig svåra förföljer, - Samt om din återkomst, hur på flikiga hafvet du länder. - - Så hon talte, och dykade ned i det svallande hafvet. 425 - Men till galejorna jag, der de stodo på sandiga stranden, - Gick, och vid vandringen hjertat i mig mångfaldigt sig rörde. - Men såsnart som jag nu ankommit till sjön och galejan, - Redde vi qvällsvard till, och gudomliga natten oss påkom, - Och vi lade oss sedan vid hafvets bränning att hvila. 430 - När sig nu viste den tidiga, rosenfingrade Eos, - Då jag äfven till stranden utaf bredvägiga hafvet - Gick, sen jag gudarna bedt enträget, och trenne kamrater - Tog, på hvilka jag litade mest i hvarje förrättning. - Hon mellertid neddykat i hafvets rymliga sköte, 435 - Och medbringat ur sjön skälskinnena, fyra till antal, - Alla ännu nyflådda; och stämplade svek mot sin fader. - Lägerställen gräfde hon upp på stranden af hafvet, - Och satt bidande der; vi nalkades henne helt nära, - Och hon oss lade i rad, och täckte en hvar med ett skälskinn. 440 - Der bakhållet oss var förskräckligt; oss pinade svåra - En olidelig stank från de sjöuppammade skälar; - Ty ho skulle bredvid sjöhunden väl vilja sig lägga? - Dock hon frälste oss sjelf, och en ståtelig lindring oss påfann: - Hämtande, under näsan på hvar hon ambrosia lade, 445 - Doftande särdeles ljuft, och, förstörde så stanken af skälen. - Hela morgonstunden vi der tålmodigt förbidde, - Och sjöhundarne kommo ur sjön talrika, och sedan - Lade sig alle i rad vid hafvets bränning att hvila. - Middagstiden ur sjön kom gubben, och fann nu de feta 450 - Skälarna, gick sen fram till en hvar, och räknade alla, - Först han räknade oss bland skälarna, utan att ana - Alls i själen försåt; derefter sjelf han sig lade. - Strax högt skriande sprungo vi fram, och händerna rundtom - Slogo, och gubben glömde ej bort de listiga funder; 455 - Utan nu till en början han vardt tjockskäggigt ett lejon, - Sedan en drake, och panther, och sedan ett gräseligt vildsvin; - Vardt höglöfvadt ett träd; vardt ock klarrinnande vatten; - Men vi med oskrämdt sinne ändock fasthöllo den gamla. - När nu han ledsen vardt, erfaren i listiga funder, 460 - Då han spörjande talte mig till i följande ordlag: - - Ho har, o Atreus' son, bland gudar dig gifvit det rådet, - Att, i försåt, ovillig mig ta? hvad görs dig behof af? - - Så han talte; men jag genmälte, och svarade honom: - Gamle, du vet; hvad gör du mig så försåtelig fråga? 465 - Hur jag länge på ön qvarhålles, och icke en utväg - Alls utfinna förmår, ooh hjertat mig täres i bröstet. - Men du, välan, mig säg, -- ty gudarne veta ju allting -- - Ho mig ibland odödliga binder och hindrar på resan, - Säg mig också, hur på fiskiga sjön jag länder till hemmet! 470 - - Så jag talte; men han genmälte mig åter, och svarte: - Sannerlig hade du bordt åt Zeus och de öfriga gudar - Offra en festhekatomb, och sen afsegla, att fortast - Uppå det dunklande haf anlända till fädernelandet. - Ty ej är dig beskärdt, att vännerna skåda, och komma 475 - Hem till din fädernejord, eller till vältrefliga huset, - Förrn du återigen till himmelborna Aigyptos - Flodens vatten har rest, och heliga festhekatomber - Åt odödliga offrat, som bo i himmelen, vida. - Då först gudarne unna den väg, som du välfver i sinnet. 480 - - Så han talte; men mig vardt sönderkrossadt mitt hjerta, - Derför att åter han bjöd mig uppå dimmdunkliga hafvet - Hän till Aigyptos resa, den långa, besvärliga vägen. - Men jag honom ändock genmälte med orden, och svarte: - - Gamle, detta jag skall verkställa, såsom du bjuder; 485 - Men du, välan, derjemte förtälj, och noga berätta, - Om oskadde med skeppen Achaierne samtligen hemländt, - Hvilka vi lemnade, Nestor och jag, då vi foro från Troia, - Eller om någon förgåtts i bitter död på galejan, - Eller i vännernas händer, enär han kriget beslutit. 490 - - Så jag talte; men han genmälte mig åter, och svarte: - Atreus' son, hvi fråga mig det? allsicke det höfs dig, - Att utforska min tanke, och veta; ej heller jag menar, - Att orårig du länge förblir, när allt du förnummit, - Mången af dessa är död, och mången af dessa vid lifvet. 495 - Två härförare blott bland de kopparbeklädda Achaier - Svunno uppå hemfärden; du sjelf i kriget ju deltog: - En tör lefvande änn qvarhållas i rymliga hafvet. - Aias dukade under uppå långårade skeppen; - Honom först Poseidaon till höga Gyraiska bergen 500 - Bragte i säkert förvar, samt frälsade undan ur hafvet; - Och han döden väl flytt, så hatad han var af Athene, - Derest ett trotsande ord han ej yttrat och mäkta bestraffats: - Sade, mot gudars vilja, sig flytt hafssvalget, det djupa. - Honom Poseidaon sjelf hörde, då trotsigt han talte 505 - Och nu fattande strax treudden i väldiga händren, - Slog han Gyraiska klippan dermed, och styckade henne: - En bit stannade der, och den andra störte i hafvet; - Aias, som redan satt sig på den, vardt mäkta bestraffad, - Och kringfördes på svallande sjöns omätliga vågor. 510 - Så nu han omkom der, sen saltiga vattnet han druckit. - Dödsgudinnorna slapp mellertid din broder, och undgick - Uppå de hålkade skeppen, och frälstes af vördade Here, - Men som han just var nära att komma till höga Maleiai - Berget, påstunden då stormvinden röfvande förde 515 - Honom ut på den fiskiga sjön, och han suckade högljuddt, -- - Ändatill landets gräns, der i husen bodde Thyestes - Fordom, men då der bodde Thyestiades Aigisthos. - Och då nu dän sig tedde jemväl en lyckosam hemfärd, - Och då gudar för dem vändt vinden, och hemma de voro: 520 - Sannerlig glad han besteg det älskade fädernelandet, - Rörde vid fädrens jord, ooh kysste, och ymniga heta - Tårar gjöt, emedan förtjust han skådade hemmet. - Men nu ifrån vårdtornet en väktare varsnade honom, - Som svekråde Aigisthos beställt, ooh loft till betalning 525 - Tvenne talenter i gull; ett år ren hade han vaktat, -- - Att han ej smöge förbi, och röjde sin brusande styrka. - Denne med tidender skyndade hem till männernes herde, - Och Aigisthos påstund uttänkte bedrägliga ränker: - Tjugu de raskaste karlar utur folkhopen han valde, 530 - Ställande dem i försåt, och derhos bad reda en måltid. - Sjelf han reste, och bjöd Agamemnon, männernes herde, - Både med hästar och vagn, ovärdiga tankar i sinnet. - Honom, ej anande alls ofärden, han förde, och sedan - Dräpte uppå måltiden, som oxen man dräper vid krubban. 535 - Icke blef någon qvar af Atreides' bussar, som medföljt, - Ej af Aigisthos' heller; i salarna dödades alla. - - Så han talte; men mig vardt sönderkrossadt mitt hjerta, - Och jag satt der på sanden och gret, ej längre mig sinnet - Önskade lefva numer, och himmelens dager beskåda. 540 - Men då jag gråtit mig mätt, och lemnat åt högsta förtviflan, - Se, då talte mig till sannfärdige gubben i hafvet: - - Mera, o Atreus' son, gråt icke så faselig lång tid - Oupphörligt; dermed uträtta vi intet; du skyndsamt - Äfle, att åter en gång hemkomma till fädernejorden. 545 - Antingen träffar du honom vid lif, eller ock har Orestes - Dräpit redan, och du inträffar kanske till begrafning. - - Så han talte; men mig blef hjertat och modiga sinnet - Återigen, så ängslad jag var, uppfriskadt i bröstet, - Och jag höjde min röst, samt talte bevingade orden: 550 - - Nog om dessa jag vet; om den tredje mig äfven berätta, - Hvilken lefvande än qvarhålles på villande hafvet, - Eller död. Så ängslad jag är, vill om honom jag höra. - - Så jag talte; men han genmälte mig åter, och svarte: - Son till Laertes han är, som på Ithaka eger sin boning. 555 - Honom jag skådat på ön, utgjutande ymniga tåren, - Uti Kalypsos salar, gudinnans, som honom med nödtvång - Håller; och ej han kan hemkomma till fädernejorden; - Ty ej har han beårade skepp, ej heller kamrater, - Som ledsagade honom på hafvets ryggar, de breda. 560 - Dig är ej gudabeskärdt, zeusfostrade drott, Menelaos, - I hästnärande Argos att dö, och lykta din bane; - Men till Elysiska fältet, och jordens yttersta gränser - Gudarne sända dig hän, bort till blondlock Rhadamanthys. - Lifvet är icke så lätt för menskorne någorstädes: 565 - Ej sträng vinter der finns, ej snö nånsin en regnskur, - Men friskandande fläktar af Zephyrosvinden beständigt - Sänder Okeanos upp, att menskorna vederqvicka, - Efter du Helena äktat, och är svärson till Kronion. - - Så han talte, och dykade ned i det svallande hafvet. 570 - Jag deremot till galejorna nu med de väldiga bussar - Gick, och på vandringen hjertat i mig mångfaldigt sig rörde. - Men såsnart som jag var ankommen till sjön och galejan, - Redde vi qvällsvard till, och gudomliga natten oss påkom, - Och vi lade oss sedan vid hafvets bränning att hvila. 575 - När sig nu viste den tidiga, rosenfingrade Eos, - Först vi galejorna halade ut i gudomliga hafvet, - Reste så seglen och masterna upp på de jemna galejor; - Stego derjemte de sjelfve om bord, och sig satte på brädren. - Sittande der i en rad, grå hafvet med åren de slogo. 580 - Återigen till Aigyptos, den himmelborna, jag skeppen - Bragte, och offrade der utkorade festhekatomber. - Men då jag nu städs varande gudarnes vrede försonat, - Reste jag kong Agamemnon en vård, till evärdelig ära. - Detta gjordt, tillbaka jag for; mig unnade medvind 585 - Gudarne, hvilka mig snart hembragte till fädernelandet. - Men du, välan, nu stanna här qvar i salarna mina, - Tills att den elfte dag, eller också den tolfte är inne. - Då jag sänder dig ståtligt, och ger dig herrliga skänker, - Hästar, trenne till tal, välglattad en vagn, och derjemte 590 - Ger jag en vacker pokal, att derur du åt gudarna offer - Gjuter, och dagarna alla jemväl mig hyser i minnet. - - Honom Telemachos nu, den förståndige, svarte, och sade: - Mig ej, o Atreus' son, qvarhåll lång tid här numera, - Ty jag väl året ut hos dig högst gerna fördröjde, 595 - Sittande; mig ej längtan betoge till hem och föräldrar, - Ty jag högligen gläds, då ditt tal jag hörer, och dina - Ord, men redan mig nu misslynnte kamraterna äro - I förträffliga Pylos; du mig qvarhåller för länge. - Skänken som du mellertid mig gifver, han vare en skåpskatt. 600 - Hästarna för jag likväl ej till Ithaka, utan jag lemnar - Här dem åt dig till parad; ty du är kong i ett rymligt - Slättland, hvilket är rikligt förseddt med lotos och galgant, - Samt med hvete, och spelt, och sig vidt kring-spridande hvitkorn. - Men på Ithaka äng ej finns, eller rymliga ridfält: 605 - Dock getnärande, mer är hon kär mig än nånsin en hästort. - Ty ej någon af öarna är hästlemplig och änggod, - Som angränsa till sjön; och Ithaka mindre än alla. - - Talte; och smålog då Menelaos, väldig i härskri, - Smekte med handen honom, och talade ordet, och sade: 610 - - Du är af ädel blod, mitt barn, då sådant du talar; - Derföre byter jag ut dig detta; ty sådant jag gitter. - Och af de skänker, som ligga i mitt hus, gömda till skåpskatt, - Gifver jag den som af alla är aldravackrast och dyrast, - Gifver dig konstgjord blandningspokal; men silfverne är den 615 - Hel och hållen, med gull dess bräddar äro beslagna, - Sjelve Hephaistos' verk, mig gaf den Phaidimos, hjelten, - Rike Sidoniers konung, enär mig hyste hans boning, - Återvändande hit; dig vill jag denna förära. - - Så nu desse med sådane ord tilltalte hvarandra. 620 - [Kockarne trädde då in i gudomlige konungens salar. - Hämtade fåren, och bringade med manstärkande vinet; - Brödet åt dem derhos skönbindlade hustrurna buro. - Så nu med frukost desse i salarna hade bestyret.] - - Friarne nu mellertid der framför Odysseus' palatset 625 - Med kastskifvor förnöttte sin tid, med slungade jagtspjut, - På den fejade gård, der förr de hade sitt sjelfsvåld. - Men gudsköne Eurymachos satt, och Antinoos, båda - Ypperst bland friarnes tal, och förnämligast äfven i hjeltmod. - Trädde så nära intill Noemon, Phronios' ättling, 630 - Sporde Antinoos sedan med orden och talte, och sade: - - O Antinoos, vete vi väl i vår själ, eller icke - När Telemachos vänder igen från sandiga Pylos? - Mig galejan han tog, som mig sjelf nu göres af nöden, - Till vidrymliga Elis att fara, der jag har hästar, 635 - Ston, ett dussin till tal, och derhos ihärdiga mulor, - Än otamda; jag ville mig en hitbringa, och tämja. - - Talte; och desse i själn förvåntes; ty icke de trodde, - Att till Neleiska Pylos han rest, men vore der hemma - Antingen hos svinherden ännu, eller också hos fåren. 640 - - Honom Eupeithes' son, Antinoos, svarade sedan: - Sannerlig mig förtälj, när for han, och hvilka med honom, - Valda på Ithaka, ynglingar, följt, eller också hans egna - Drängar och slafvar? Monn tro slikt äfven han kunde bedrifva? - Och mig detta formäl uppriktigt, att väl jag känner. 645 - Tog han af dig, ovillig, med våld den svarta galejan, - Eller gaf du väl villig, då han ombad dig med orden? - - Honom Phronios' son, Noemon, svarte, och sade: - Sjelf frivillig jag gaf; hur skulle väl handlat en annan, - När som en sådan man, med sådana sorger i hjertat, 650 - Anhöll? Svårt det vore minsann, att gåfvan förvägra. - Ynglingar, hvilka näst oss fornämligast äro i landet - Följde; och jag, som befäl, om bord såg stiga med dessa - Mentor, eller en gud, och i allt han liknade honom. - Dock förvånar mig det: här såg jag gudomliga Mentor 655 - Hemma på morgonstunden i går; då for han till Pylos. - - Sedan detta var taldt, han till fadrens boningar bortgick, - Men hos båda det modiga sinnet harmades mäkta. - Friarne satte sig ned mangrannt, och slöto med spelen. - Bland dem talade då Antinoos, son af Eupeithes, 660 - Vredgad, med galla hans bröst, det kringomdunklade, häftigt - Fylldes, och ögonen två de liknade flammande eldbloss: - - Gudar, en vigtig bedrift har i sanning Telemachos utfört, - Den förmätne, sin färd; fullbordas vi trodde den aldrig. - Mot så mångas beslut en skägglös pojke nu bortrest, 665 - Halande skeppet, och väljande sig de bästa i landet; - Skall väl framdeles bli oss ofärd; måtte dock honom - Zeus all kraften beta, förrn han ofärden oss stämplat! - Men mig gifven ett ilande skepp och tjugu kamrater, - Att jag mot honom ställa försåt, och bevaka hans hemkomst 670 - Mellan Ithaka må, och det klippiga Samos, i sundet, - Att för sin faders skull sig sjelf han segle till ofärd. - - Så han talte; och alla berömde och manade honom. - Sen till Odysseus' hus, uppstigande, gingo de genast. - Länge ej heller var okunnig Penelopeia 675 - Om de ord, som friarne nu dolskt välfde i sinnet; - Medon, härolden, berättade allt, som planerna åhört - Utanför gården, och de hopväfde der innan sitt anslag; - Gick så i rummen, att slikt berätta för Penelopeia. - Honom på tröskeln så tilltalade Penelopeia: 680 - - Härold, hvarföre ha dig trottsige friarne hitsändt? - Monne att säga åt tärnorna till hos gudomlig Odysseus, - Att de sitt arbete sluta, och dem tillreda en måltid? - Måtte de, aldrig giljande här och kalasande nånsin, - Äta sin måltid nu för sista och yttersta gången! 685 - J, hopsamlade ofta, förtären den rikliga lifskost, - Allt den vise Telemachos' gods; ej heller af edra - Väder J hörden tillförne, enär än piltar J voren, - Huru Odysseus skickade sig mot edra föräldrar, - Hvarken han ondt tillfogade någon, ej heller han talte 690 - Ondt bland folket; som är gudomlige konungars plägsed: - Annan hatar han ju bland dödliga, annan han älskar. - Denne ett nidingsverk tillfogade aldrig en menska. - Men ert sinne uti full dag, och edra idrotter - Synas, och ingen tack välgärningar skörda hos eder. 695 - - Henne återigen tilltalte förståndige Medon: - Vore detta, o drottning, så visst, det svåraste onda; - Men en annan större ännu och svårare ofärd - Stämpla de giljare an; fullborde den aldrig Kronion! - Med det eggade svärd de ämna Telemachos dräpa, 700 - Återvändande hem; men han for, att höra om fadren, - Till gudomliga Pylos, och till Lakedaimon, det stolta. - - Talte; och der sig löste för henne båd knäna och hjertat, - Och hon af mållöshet var länge betagen; dess ögon - Fylldes med tårar då, och sig stockade klingande stämman. 705 - Sent omsider med ord genmälte hon honom, och sade: - - Härold, hvarföre reser min son? Han icke behöfde - På snabbfarande skepp uppstiga, som menskorna äro - Hästar i sjön, och fara de rymliga vattnen igenom: - Monne, att icke hans namn engång bland menskor må qvarbli? 710 - - Henne svarade sen förståndige Medon, och sade; - Icke jag vet, om en gud uppmanade, eller hans egen - Själ påyrkade färd till Pylos, att höra om fadrens - Återkomst till sitt hem, eller ock hvad öde han funnit. - - Sedan detta han talt, till Odysseus boning han bortgick. 715 - Strax hjertfrätande sorg kringvälfde sig henne, hon tordes - Mer ej sitta på stoln, då många i salarna voro; - Utan på trösklen utaf mångfejade kammarn hon nedsatt, - Ömkligt jemrande sig; men tärnorna qvidde kring henne - Alla, som voro i rummen tillstäds, båd unga och gamla. 720 - Suckande högt, bland dem så talade Penelopeia: - - Hören, väninnor, åt mig de Olympiske sorger ha gifvit, - Mer än åt andra, som blifvit med mig uppfödda och födda: - Först min tappra gemål, den lejonsinnta, jag miste, - Bland de Danaer prydd med allt slags hjeltebedrifter, 725 - Tapper, hvars ära sig vida i Hellas spred och i Argos. - Nu stormvindarne ha bortryckt mig den älskade sonen, - Rykteslös ur salarna hän; jag ej hört om hans resa. - Grymma, och ni ej heller en hvar det lade på hjertat, - Att mig väcka ur sängen, ehuru det säkert J vissten, 730 - När han begaf sig om bord på hålkade, svarta galejan. - Ty om jag vetat utaf, att han tänkte på sådan resa, - Sannerlig skulle han dröjt, fast aldrig för resan så ifrig, - Eller också mig hade han död i salarna lemnat. - Men en tjenare hit den åldrige Dolios kalle, 735 - Slafven, hvilken åt mig, hit kommande, skänkte min fader, - Och mig vårdar ännu trädymniga parken; att snarligt - Detta allt för Laertes han, sittande, måtte förtälja, - Derest denne uti sitt sinne väfde en utväg, - Att, utgående klaga för folken, hvilka nu äflas, 740 - Att utöda hans ätt, och derhos gudmaken Odysseus'. - - Eurykleia derå genmälte, den älskade amman: - Älskade fru, mig döda med obarmhertiga kopparn, - Eller i salen behåll; ej skall jag dig saken fördölja. - Detta visste jag allt, och jag gaf allt hvad han befallte, 745 - Bröd och ljufveligt vin, han af mig tog vigtiga eden, - Att ej säga dig förr, förrn tolfte dagen vor' kommen, - Eller du sjelf ock längtat att se, och hört att han bortrest, - Att du ej gråtande skulle förderfva ditt anlet', det fagra. - Nu begif dig i bad, rentvättade kläderna påtag, 750 - Och när i högan loft du sedan med tärnorna stigit, - Bed till Athenaie, Zeus', aigisbärarens, dotter; - Hon från sjelfvaste döden jemväl visst honom skall rädda. - Plåga ej heller den gamle, som är nog plågad; jag tror ej, - Att Arkeisios' ätt af saliga gudar alldeles 755 - Hatas; men än, tör hända, en man skall komma, som vårdar - Det högtakige hus, och i fjerran de bördiga fälten. - - Talte; och lindrade sorgen, och tog från ögonen sorgen. - Hon begaf sig i bad, rentvättade kläderna påtog, - Och så i högan loft uppsteg hon med tärnorna sina, 760 - Och kornmjölet lade i korg, och bad till Athene: - - Hör mig, du eviga mö, Zeus', aigisbärarens, dotter, - Derest i salarna nånsin åt dig mångråde Odysseus - Antingen oxens lår, eller lammets, de feta, har uppbrännt, - Nu erinra dig det, och mig älskade sonen bevara, 765 - Och drif friarne hän, högmodiga utöfver höfvan! - - Talte; och klagade högt, men bönen hörde gudinnan. - Friarne stojade nu i de dunklande salarna hurtigt; - Bland högmodiga svennerna så sig yttrade mången: - - Sannerlig bröllop åt oss mångfriade drottningen redan 770 - Reder, och vet ej alls, att död tillställes för sonen, - - Så man talte; de kände ej dock, hur saken förhöll sig. - Men Antinoos tog bland samtliga ordet, och sade: - - Älsklige, akten er grannt för öfverdådiga uttryck, - Alla i allmänhet, att dem ingen der inne berättar! 775 - Men nu välan, helt tyst uppstigande, låtom oss lykta - Saken, som ren oss alla jemväl i sinnet behagat! - - Talte; och valde sig ut sen tjugu de raskaste bussar, - Och de hastade ned till snabba galejan och stranden; - Men de halade först galejan till djupet af hafvet, 780 - Bragte så mast och segel om bord på svarta galejan, - Och inpassade årorna sen i läderne öglor, - Allt i behörigt skick; hvitglänsande seglen de spännde, - Vapen buro åt dem stormodige tjenare äfven, - Lade på öppen sjö sig för ankar, och stego om skeppsbord, 785 - Togo sig qvällsvard der, och bidade Hesperos' ankomst. - - Steg så i högan loft den förståndiga Penelopeia, - Låg der hungrig och törstig, förutan att äta och dricka, - Grubblande, om dess son, den ståtlige döden skull' undfly, - Eller han kufvad blefve af trottsiga friareskaran. 790 - Likasom lejonet ses sig ängsla i männernas skara, - Fruktande, när de ränna det kring med svekiga kretsen: - Grubblande henne likså påkom den sötaste sömnen, - Och baklutad hon sof, och lemmarne löste sig alla. - - Annat besinnade då klarögda gudinnan Athene, 795 - Gjorde en bild, som var till gestalten lika en qvinna, - Liknande Iphtime, storsinnte Ikarios' dotter; - Hon Eumelos hade till man, som bodde i Pherai. - Henne hon sände åstad på besök till Odysseus' palatset, - Om hon Penelopeia, den suckande, sörjande, kunde 800 - Hejda ifrån stormgråten, och från den tåriga sorgen. - In hon i kammaren gick bredevid dörrigelns dragremm, - Ställde sig ofvan dess hufvud, och talade orden, och sade: - - Sofver du Penelopeia, bedröfvad i innersta hjerta? - Icke dig alls tillstädja de sorglöst lefvande gudar 805 - Gråta, och ängsla dig så; ty ännu han vänder tillbaka, - Sonen din; allsicke är han för gudarna brottslig. - - Henne svarade sen den förståndiga Penelopeia, - Der hon ljufligt och sött inslumrat i drömmarnas portar: - - Hvi har du, syster min, hit ankommit? du aldrig tillförne 810 - Lände, ty mycket långt härifrån din boning du eger. - Och mig bjuder du nu upphöra med jemren och smärtor - Många, som sätta mig an i sinnet och äfven i själen. - Först min tappra gemål, den lejonsinnta, jag miste, - Bland de Danaer prydd med allt slags hjeltebedrifter, 815 - Tapper, hvars ära sig vida i Hellas spred och i Argos. - Nu min älskade son bortfor på de hålkade skeppen, - Barnslig, hvarken ännu väl kunnig i ord eller handling. - Derföre sörjer jag mera också för honom, än denna; - Honom darrar jag för, och rädes, att något han lider, 820 - Anten i deras land, dit han far, eller också på hafvet; - Ty fiendtlige män, mångtalige, stämpla mot honom, - Önskande dräpa, förrän han kommit till fädernejorden. - - Henne svarade då skuggbilden, och talte, och sade: - Fatta du mod, och frukta ej så förskräckligt i sinnet! 825 - Följer med honom ju slik väglederska, hvilken ock andre - Dödlige önskade sig vid sidan; ty allt ju förmår hon, - Pallas Athenaie; hon ömkar sig öfver din jemmer; - Nu hon sände mig hit, att dig allt detta förmäla. - - Henne derpå genmälte förståndiga Penelopeia: 830 - Om gudinna du är, och gudinnas röst du förnummit, - Nu, så välan, förtälj mig också om beklagliga mannen, - Om han lefver ännu, och skådar himmelens dager, - Eller redan har dött, och bor i Aidiska borgen. - - Henne svarade då skuggbilden, och talte och sade: 835 - Icke jag vill från början till slut om honom berätta, - Lefver han, eller är död: slemt vore, att sladdra i vädret. - - Talande så, hon invid dörrpostens rigel försvunnit - Hän bland vindarnes flägt; nu genast Ikarios' dotter - For ur sin sömn, och af glädje försmalt dess innersta hjerta, 840 - Derför att klarlig dröm påkommit i djupaste natten. - - Friarne gingo om bord, och på vattniga vägarna foro, - Stämplande hiskelig död åt Telemachos uti sitt sinne. - Finns nu stenig en ö midt ute i villande hafvet, - Mellan Ithakas kust, och mellan det klippiga Samos, 845 - Asteris nämnd, ej stor; skeppshamnar äro vid henne - Tvehålls; liggande der i försåt de Achaier nu bidde. - - - - -Femte Sången. - - - Morgonrodnaden upp från sin bädd, vid sköna Tithonos, - Steg, för att dagens ljus åt gudar och menniskor bringa. - Gudarne satte sig ned då till råds, och i kretsen af dessa - Den högtdundrande Zeus, hvars kraft är den största bland allas. - Dem nu Athenaie erinrande, talte om många 5 - Qval, som, hos nymfen, Odysseus led; och som smärtade henne: - - Fader Zeus, och J öfrige, sälle, everdlige gudar. - Huld, välsinnad, och vänlig numer ej vare en ende - Skepterbärande kong, i sin själ han ej vete hvad rätt är, - Men städs vare han hård, och orättrådighet öfve! 10 - Ty ej minnes ju någon numera den ädle Odysseus - Bland det folk, som han styrde, och var så huld som en fader. - Men han ligger på ön, uthärdande häftiga smärtor, - Uti salarna hos Kalypso, som honom med nödtvång - Håller, och han ej kan hemlända till fädernejorden; 15 - Ty ej har han beårade skepp, ej heller kamrater, - Som ledsagade honom på hafvets ryggar, de breda. - Nu de jäkta jemväl att mörda hans älskade ättling, - Återvändande hem; han for, att höra om fadren, - Till gudomliga Pylos, och till Lakedaimon, det stolta. 20 - - Henne till svar genmälte den molnhopskockande gud, Zeus: - Dotter min, hvad för ett ord dig flydde ur tändernas stängsel! - Eller har du ej sjelf uppgjort just detta beslutet, - Att hemkommande, dessa skall vedergälla Odysseus? - Telemachos affärde du hem försigtig; du kan det --, 25 - Att helbregda och väl han kommer till fädernejorden, - Och att friarne må på galejan vända tillbaka. - - Sade; och Hermeias tilltalte, den älskade sonen: - Hermeias! -- ty i annat också mig är du ett sändbud --, - Mitt oryggliga råd skönlockiga nymfen förkunna: 30 - Hemkomst åt tålsinnta Odysseus, att hem han må lända, - Hvarken med gudar i följe, ej heller med dödliga menskor; - Utan på mångfäst flotte, enär bekymmer han lidit, - Skall han den tjugonde dagen till kokiga Scheria komma, - Till Phaiekernes land, som gudabefryndade äro. 35 - Honom, liksom en gud, der skola de ära af hjertat, - Och på ett skepp affärda till älskade fädernejorden, - Gifvande koppar med, gull med, och kläder så rundligt, - Att ej nånsin i Troia så mycket kräktat Odysseus, - Om oskadad han kommit, och fått af bytet sin andel. 40 - Ty så är det hans lott, att vännerna skåda, och lända - Till högtakiga huset, och hem till fädernejorden. - - Talte; och lydde jemväl budbäraren Argosdräparn, - Bandt så derefter påstund vid föttren de kostliga, gyllne, - Himmelska skor, som honom båd utöfver hafvet, och äfven 45 - Den omätliga jord hänburo, i kapp med en vindflägt. - Tog så den staf, med hvilken han söfver de dödliges ögon, - Hvilkas han vill, och återigen de somnade väcker. - Denna i händerna, flög den väldige Argosdräparn, - Steg på Pieria opp, och sig sänkte i hafvet ur ethern. 50 - Svängde sig kring derefter på böljan, lik med en fiskmås, - Som i de stormiga vikar utaf fruktödsliga hafvet, - Jagande fiskar, stänker med skum tättfjädrade vingar: - På otaliga böljorna så framsväfvade Hermes; - Men då till ön omsider han lände, den fjerran belägna, 55 - Steg han ur dunkelfärgade sjön, och trädde på fasta - Landet, och kom mellertid till rymliga grottan, der nymfen, - Den skönlockiga, bodde; och henne han råkte derinne. - Väldig en brasa på härden nu brann, och doften i fjerran - Af lättspjelkiga cedern kring ön förspriddes, och thyon, 60 - Hvilka brunno; hon sjöng derinne med tjusande stämma, - Äflande vid väfstocken, och kastade gyllene spolen. - Vexte så ock en grönskande lund kring rymliga grottan, - Af svartpoppel, och al, och utaf väldoftigt cypressträd. - Derstäds hade sig byggt bredvingade fåglarne nästen, 65 - Ugglor, och falkar med, och derhos bredtungiga kråkor, - Sjöinbyggare, hvilka ha vård om hafvets idrotter. - Der sig sträckte jemväl omkring ihåliga grottan - Rankan i friskaste fägring, och var fullsirad med drufvor. - Fyra källor i rad ock flöto med klaraste vatten, 70 - Nära hvarandra, och vände sig sen båd hitåt och ditåt. - Gräsiga ängar omkring med selinonört och violer - Prunkade. Der jemväl odödlige, hade de ditländt, - Skådande, undran röjt, och i hjertat högligen fägnats. - Undrande stannade nu budbäraren, Argosdräparn. 75 - Men såsnart i sin själ alltsamman han hade beundrat, - Trädde han genast in i den rymliga grottan, och honom, - Skådad, kände Kalypso igen, den höga gudinnan; - Ty okända ju ej för hvarann odödlige gudar - Äro, ehuru också de hafva sin boning i fjerran. 80 - Men han derinne ej fann stormodige drotten Odysseus, - Utan på stranden satt han och gret, der äfven tillförne, - Slitande sönder sin själ med tårar, och suckar, och sorger, - Det fruktödsliga haf han betraktade, gjutande tårar. - Hermeias åtsporde Kalypso, den höga gudinnan, 85 - Sedan hon bjudit plats på den blanka och strålande stolen: - - Hvarföre, Hermeias, gullstafvige, är du mig kommen, - Vördnadsvärdig och kär? Tillförne du icke besökte. - Säg, hvad du tänker, ty mig fullborda mitt sinne befaller, - Om fullborda jag kan, och det är fullbordeligt äfven; 90 - Men träd närmare hit, att jag dig framlägger en gästskänk. - - Talade så, och derjemte ett bord framlyfte gudinnan, - Med Ambrosia fylldt, och mängde den rödaste nektar. - Men han drack nu, och åt, budbäraren, Argosdräparn. - Men då han spisat hade, och själn välplägat med maten, 95 - Då först svarande henne med ord, han talte, och sade: - - Spörjer du mig, som kom, gudinna, en gud? Men jag derför - Skall sannfärdligen allt dig säga, efter du bjuder. - Zeus befallte mig hit afresa, fast icke jag ville. - Skull' väl af eget skön man löpa så fasligt och gränslöst 100 - Vatten igenom; ej menniskors stad finns nära, ej offer - Bringa åt gudarne de, ej korade festhekatomber. - Men mellertid det ej höfs, Zeus', aigisbärarens, vilja - Hvarken att kränka en annan gud, ej heller förinta, - Säges nu vara hos dig den jemmerfullaste mannen 105 - Bland dem alla, som stridde omkring kong Priamos' fäste, - Nio år, och, då staden de ödt, på det tionde reste - Hemåt; men på sin färd de försyndade sig mot Athene, - Hvilken väckte mot dem oväder och väldiga vågor. - Då förgingos nu alle de öfrige modige bussar; 110 - Honom vinden likväl utförande bragte, och vågen. - Honom befaller han nu affärda det fortaste hädan; - Ty hans öde ej vardt, att dö här, fjerran från vänner, - Utan ännu är hans lott, att vännerna skåda, och lända - Till högtakiga huset, och hem till fädernejorden. 115 - - Talte; nu ryste dervid Kalypso, den höga gudinnan, - Och hon svarade strax, och sade bevingade orden: - - Grymme, o gudar, J ären, ock afundsame, förskräckligt, - Som missunnen gudinnorna det, att de sofva hos männer - Uppenbarligt, om någon sig valt kärälskelig sängvän. 120 - Så, när Orion valde den rosenfingrade Eos, - J missunnaden henne, J sorglöst lefvande gudar, - Tills på Ortygias o gullthronade Artemis, jungfrun, - Grep med de ljufliga pilarna an, och dödade honom. - Så, när också skönlockig Demeter sig med Iason, 125 - Vikande för sitt hjerta, i kärlek mängde och sambädd, - Uti en treplöjd linda; derom okunnig ej länge - Zeus var, hvilken med flammande blixt sköt honom, och dräpte. - Så missunnen J mig nu, gudar, en dödligs bekantskap, - Som jag frälste, enär skeppsköln han hade bestigit 130 - Ensam, när med sin flammande blixt den snabba galejan - Zeus, omsvängande, klöf i midten af hafvet, det dunkla. - [Då förgingos nu alle de öfrige, modige bussar; - Honom vinden likväl hitförande bragte, och vågen.] - Honom hyllade jag, och vårdade, honom jag lofte 135 - Att odödelig göra, och oföråldrad för evigt. - Men då det allsej höfs, Zeus', aigisbärarens, vilja - Hvarken att kränka en annan gud, ej heller förinta, - Drage han hän, om Zeus pådrifver honom och bjuder, - Till fruktödsliga hafvet; men jag afsänder ej honom, 140 - Ty jag ej har beårade skepp, ej heller kamrater, - Som ledsagade honom på hafvets rygger, de breda. - Men jag bevågen likväl vill råda, och intet fördölja, - Att väl vårdad han må hemkomma till fädernejorden. - - Henne talte då till budbäraren, Argosdräparn: 145 - Så affärda nu honom, och sök Zeus' vrede att undgå, - Att han ej, ond på dig, må framdeles falla besvärlig. - - Talte, och bort sig begaf den väldige Argosdräparn; - Men till Odysseus nu, stormodiga konungen, nymfen - Vandrade, sedan hon hade från Zeus förnummit ett budskap. 150 - Honom på stranden hon fann, der han satt, och ögonen aldrig - Voro från tårar torra, och lefnadens glädje förtvinte, - Medan han längtade hem, ty ej nymfen behagade mera. - Väl han om nätterna dock än plägade sofva af nödtvång - Hos den viljande, sjelf ovillig, i håliga grottan; 155 - Men om dagarna satt han uppå hafskusten och bergen; - Slitande sönder sin själ med tårar, och suckar, och sorger, - Och fruktödsliga hafvet betraktade, gjutande tårar. - Honom stående när tilltalte den höga gudinnan: - - Olycksalige, mer mig ej har dig jemra, ej heller 160 - Lifvet föröd, ty redan jag dig högst gerna vill släppa. - Men nu välan, långt virke dig skär, och foga med kopparn - Bred stockflotte, och bygg så uppå densamma ett fördäck, - Högt, att han före dig fram uppå dimmdunkliga hafvet. - Men jag bröd tillräckligt, och rödt vin, äfvensom vatten 165 - Bringar om bord, som ifrån dig må all hunger förjaga; - Kläder klär jag dig på, och skickar bakefter en medvind, - Att helbregda och väl du komme till fädernejorden, - Om slikt gudarne vilja, som bo i rymliga himlen, - Hvilka bättre än jag uttänka en sak, och besluta. 170 - - Talte; nu ryste dervid mångpröfvade, ädle Odysseus, - Och han svarade strax, och sade bevingade orden: - - Annat, gudinna, det är, som du ärnar men icke min bortfärd, - Du som bjuder mig resa på flotte utöfver hafvets - Svåra, förfärliga svalg, som icke de jemna galejor, 175 - De snabbgående, mäta, ehur Zeus hugnar med medvind. - Jag ej vågar, emot din vilja, bestiga en flotte, - Om dig, gudinna, ej täcks med vigtiga eden besvärja, - Att du åt mig ej stämplar en ann förskräckelig ofärd. - - Talte; och smålog då Kalypso, den höga gudinnan, 180 - Smekte med handen honom, och talade ordet, och sade; - - Sannerlig är du en skalk, och förstår dig på annat än narrprat; - Hurdana ord uttänkte du nu, och yttrade äfven! - Vete då jorden detta, och rymlige himmelen ofvan, - Och nedstörtande vattnet i Styx: en ed som den största 185 - Är, och förskräckligast med för saliga gudarna sjelfva, -- - Att jag mot dig ej stämplar en annan skadelig ofärd, - Utan jag vill det tänka och öfver lägga, som sjelf mig - Jag utgrundade då, när en likdan nöd på mig komme. - Ty mitt sinne det är rättvisligt, och hos mig ej heller 190 - Finnes i bröstet ett hjerta af jern, miskundelig är jag. - - Sedan detta hon talat, förut gick höga gudinnan - Skyndesamast, och han sen följde gudinnan i spåren, - Kom så till hålkade grottan gudinnan, och dödlige mannen; - Och han satte sig der på den stol, dän nyligen stigit 195 - Hermeias; bredevid allt slags anrättningar nymfen - Ställde, att äta och dricka, som dödlige männer förtära. - Sjelf hon satte sig ned midtemot den ädle Odysseus, - Och Ambrosia tärnorna ställde för henne, och nektar. - Desse nu händerna räckte till redda och färdiga rätter. 200 - Men när båda sig väl undfägnat med mat och med dricka, - Började orda bland dem Kalypso, den höga gudinnan: - - O zeusborne Laertiades, mångsluge Odysseus, - Således vill du nu hem till den älskade fädernejorden - Genast resa från mig? Farväl mellertid du då äfven! 205 - Men om du visste ändock i din själ hvad smärtor dig ödet - Att uthärda beskärt, förrn fädernejorden du nalkas, - Skulle du, stannande qvar hos mig, förbli i min boning, - Till odödelig gjord, fast längtande äfven att skåda - Egen gemål, som städse du saknar dagarna alla. 210 - Ty ej sämre än hon jag skryter förvisso mig vara, - Hvarken till kropp eller vext, emedan allsicke sig skickar, - Att de dödlige täfla med gudar, i kropp och i skepnad. - Svarande talade henne då till mångråde Odysseus: - - Höga gudinna, ej vredgas på mig; sjelf äfven jag inser 215 - Väl alltsamman, hur dig förståndiga Penelopeia - Ringare är i gestalt, och i vext, när henne man skådar; - Ty hon är dödlig, och du odödlig och oföråldrad. - Men mellertid jag vill, och hoppas, dagarna alla, - Lända till Ithaka än, samt hemkomstdagen beskåda. 220 - Skulle mig någon af gudarna dränka på hafvet, det dunkla, - Står jag mitt kast, ty i bröstet jag har smärtbärande hjerta; - Faselig mycket jag ren uthärdat, och mycket jag lidit - Både i krig och på våg; må komma, hvad vidare kommer! - - Ordade så; men sol gick ned, och skymningen påkom. 225 - Och framkomne de två i det inre af hålkade grottan - Delade vänskaps fröjd, och stannade en hos den andra. - Men då sig viste den tidiga, rosenfingrade Eos, - Genast uppå sig mantel och lifrock klädde Odysseus. - Nymfen klädde sig sjelf i en stor, hvitglänsande kappa, 230 - Fin och förtjusande; sen kring lifvet hon slingade gördeln, - Vacker och gullutsirad, och doket lade på hufvut, - Samt om Odysseus' färd, stormodige kongens, bestyrde. - Först en väldig yxa hon gaf, för händerna lempad, - Kopparne, tvesids eggad, uti densamma ett kostligt 235 - Skaft af olivträd satt, inpassadt väl i sitt öga. - Sedan äfven hon gaf välslipade bilan, och viste - Vägen till yttersta ön, der de resliga stammarna vexte, - Talln, den himmelshöga, invid svartpoppeln, och alen, - Länge vissna och torra, att lättare segla för honom. 240 - Men såsnart som hon vist, hvar de resliga stammarna vexte, - Åter hem sig begaf Kalypso, den höga gudinnan. - Men han virke sig fällde, och snart var arbetet färdigt. - Tjugu stammar han högg, och yxade, till dem med kopparn, - Slätade noggrannt alla, och bilade efter ett snöre. 245 - Nu med nafvare kom Kalypso, den höga gudinnan, - Och han borrade alla, och fogade tätt till hvarandra, - Sammanpassande så sin flotte med pluggar och krampor. - Liksom en man, välkunnig i byggnadskonsten, en botten - Plär urvälfva uppå lastdragare skutan, den breda, 250 - Likaså bred nu gjorde också sin flotte Odysseus. - Ställande ribborna upp, med tvärträd tätt han sen dessa - Fäste, och slutligt spikade på sidplankorna, långa. - Gjorde en mast jemväl, och en råstång, passlig för honom. - Vidare gjorde han ock ett roder, att styra sin flotte, 255 - Och omskansade den med mattor af flätade viden, - Värn mot vågen att bli, och rikligt skottade barlast. - Dukar emellertid Kalypso, den höga gudinnan, - Bragte till seglens görning, och han tillverkade dessa; - Brassar sedan, och linor och skot på flotten han fastbandt; 260 - Och i gudomliga sjön med stängerna honom han utskjöt. - Var nu den fjerde dagen, och allt fullbordat han hade. - Och på den femte från ön affärdade honom Kalypso, - Efter att ha först tvättat, och doftande kläderna påklädt. - Bar så gudinnan åt honom om bord en säck med det dunkla 265 - Vinet, och annan en stor med vatten, och dessutom vägkost - Uti en rensel, och lade dertill tillräckeligt sofvel, - Sände åt honom jemväl en kostlig och gynnande kultje. - Seglena glad utbredde för kultjen den ädle Odysseus; - Men konstmessigt gerad han styrde sin flotte med rodret, 270 - Sittande; ögonlocken en blund för honom ej påföll, - Medan han gaf på Pleiaderna akt, och den sena Bootes, - Samt Björninnan, som folket också plär Vagnen benämna, - Som der välfver sig kring, och stundligt bespejar Orion, - Hon den enda, som aldrig ännu i Okeanos badat. 275 - Henne nu honom befallte Kalypso, den höga gudinnan, - Medan han gjorde sin resa på sjön, städs hafva till venster. - Sjutton dagar han seglade fram, och gjorde sin sjöfärd, - Och på den adertonde sig riste de skuggiga bergen - Å Phaiekernes jord, der närmst till honom de voro; 280 - Och som en sköld de syntes uti dimdunkliga hafvet. - - Från Aithioperna lände nu jordomskakarn, och honom - Skådade fjerran ifrån de Solymers berg, ty han sågs der - Segla på sjön, och guden dessmer vardt vred i sitt hjerta; - Skakande hufvudet, så till eget sinne han talte: 285 - - Ve, ve! gudarne hafva nu annorledes beslutit - Om Odysseus, medan jag var hos de Aithiopeer. - Redan han nalkas Phaiekernes land, der ödet bestämde, - Att undkomma det yttersta mål af jemren, som stundar; - Men jag tror mig ännu nog drifva honom i ofärd. 290 - - Så han talte; och moln hopförde och skakade hafvet, - Med treudden i händerna tagen, och samtliga vindars - Stormar alla han jagade upp, och höljde med skyar - Jord och haf på en gång; från himmelen bredde sig natten: - Östan och Sunnan drabbade hop, och stormande Vestan, 295 - Samt klar blåsande Nord, och vältrade väldiga vågen. - Och nu löste sig upp för Odysseus knäna och hjertat, - Ängslad talte han till stormodiga sinnet, och sade: - - O mig, eländige, hvad skall af mig då ändtligen blifva? - Ty jag rädes, att allt sannfärdligen talte gudinnan, 300 - Att jag skulle på sjön, förrn fädernejorden jag hunnit, - Tömma qvalens mått; allt detta varder ju uppfylldt. - Se, med hvad moln nu himmelen vidt kringkransar Kronion, - Huru han upprört sjön, och huru samtlige vädrens - Byar tränga uppå; mig djupa förderfvet är säkert! 305 - Sälle de Danaer, tre-, fyrfaldigt, hvilka då dogo - Borta vid rymliga Troia, Atreiderna skänkande vänskap! - Så mig måtte beskärts att dö, och lykta min bane - Der den dagen, då mig de samtlige Troerne koppar - Lansar slungade på, och jag stred kring fallne Peleion! 310 - Då jag begrafning fått, och Achaierne prisat min ära; - Men nu var mig beskärdt, att tagas af ömkelig ändlykt. - - Talte; och honom slog den väldiga vågen från ofvan, - Rusande an förskräckligt, och svängde hans flotte i hvirfveln, - Och sjelf fjerran han damp från flotten derjemte, och rodret 315 - Slungade bort ur händren, och masten för honom itubröt - Den påkommande hiskliga storm af blandade vindar; - Seglet fjerran i sjön, och derhos råstången nu neddamp; - Sjelf han en lång stund hölls neddykad, och icke förmådde - Snarligen streta sig upp ur svallet af väldiga vågen, 320 - Ty så kläderne tyngde, som gett den höga Kalypso. - Ändtligen dykte han upp, och ur munnen spydde det bittra - Vattnet, som rikligen droppade ned från hufvut för honom. - Men han ej glömde likväl sin flotte, ehuru beängslad, - Utan gjorde i vattnet ett språng, och fattade honom, 325 - Och sig satte derpå, undvikande döden omsider. - Honom hit nu och dit svallvågen, den väldige, förde. - Likasom då, när den höstliga nordanvinden kring fälten - Tistelfjunena för, och de hålla sig tätt vid hvarandra; - Honom hit nu och dit ock vindarne förde på hafvet. 330 - Stundom Sunnanvinden åt Nordan kastade drotten, - Stundom att honom förfölja åt Vestan lemnade Östan. - Kadmos' dotter det såg, den skönfotknöliga Ino, - Leukothea, som var tillförne en ljudelig dödlig, - Men i böljornas djup gudomelig ära nu åtnjöt: 335 - Hade så miskund med Odysseus, den irrande, qvalde, - Och som en årta hon dykade upp ur hafvet, och uppflög, - Och sig satte uppå mångfästade flotten, och talte? - - Olycksalige, hvi är på dig jordskakarn Poseidon - Så förskräckligen vredgad, att han mång faror bereder? 340 - Icke förgör han dig dock, änskönt han särdeles äflas. - Utan gör du såhär, -- tafatt du ej synes mig vara: - Kläd af kläderna dina, och flotten åt vädren att föras - Lemna, och simma med händren, och sök upphinna de kuster, - Der Phaiekerne bo, der dig är ödet att räddas. 345 - Här ovanskliga bindelen tag, och knyt den inunder - Bröstet; då finns ej fruktan att plågas, ej heller att drunkna. - Men såsnart som du ock östranden med händerna vidrört, - Lös den ifrån dig igen, och slunga i hafvet, det dunkla, - Fjerran ifrån östranden, och sjelf vänd anletet bortåt! 350 - - Så nu gudinnan talte; och gaf hårbindeln åt honom, - Och sjelf återigen neddykte i svallande hafvet, - Lik med en årta, och henne den dunkla vågen betäckte. - Men der grubblande nu mångpröfvade, ädle Odysseus, - Ängslad talade till stormodiga sinnet, och sade; 355 - - Ve mig, måtte ej någon ibland odödliga stämpla - Annat svek, då nu hon mig flotten att lemna befaller! - Men jag för ingen del hörsammar; ty fjerran med ögat - Ren jag skådat det land, der hon sade sig finna en fristad. - Dock vill jag göra såhär, som syns mig vara det bästa: 360 - Medan i kramporna än mig bjelkarna sitta tillsamman, - Härstäds må jag förbli, och smärtorna tåligt fördraga; - Men såsnart som flotten för mig störtvågen förskingrat, - Simma jag skall; ty ej finnes till hands en säkrare utväg. - - Medan detta han välfde uti sin själ och sitt hjerta, 365 - Vräkte på honom en hiskelig våg jordskakarn Poseidon, - Gruflig, och olycksfull, brådstörtig, och kastade honom. - Liksom en stormande vind kringskingrar af torrkade agnar - Högen, och somliga hit försprider och somliga ditåt; - Så förspridde han ock de väldiga bjelkar; men hjelten 370 - Fattade tag i en stamm, framdrifvande den som en ridhäst. - Kläderna af sig han klädde, som gett den höga Kalypso, - Och på stunden bindelen knöt sig bröstet inunder - Och sig störte i sjön brådstupa, och händerna bredde, - Äflande simma; det varsnade ock jordskakaren genast, 375 - Och han rörde på hufvut, och så tilltalte sitt sinne: - - Efter många strapaser du der kringirre på hafvet, - Tills du mänga dig får med zeusuppfostrade menskor; - Men jag ändock ej tror, att du någonsin prisar din ofärd! - - Guden talte, och slog skönhåriga hästarnes anspann, 380 - Och så till Aigai kom, der hans herrliga boningar äro. - - Men nu Athenaie, Zeus' dotter, begrundade annat: - Sannerlig fjettrade hon de öfriga vindarnes vägar, - Och upphöra dem bjöd, och samtligen vandra till hvila; - Häftig Nordan hon väcktes, och krossade vägen för honom, 385 - Tills han mänga sig finge med roningkära Phaieker, - Den zeusborne Odysseus, och död undvikit och Kerer. - - Nätterna två, och dagarna två på den svällande vågen - Drefs han, och mången gång hans hjerta anade ofärd. - Men då nu tredje dag skönflätiga Eos beredde, 390 - Äfven då upphörde jemväl blåsvädret, och stormlös - Stiltje nu vardt, men han helt nära varsnade landet, - Blickande för sig skarpt, upplyftad af väldiga vågen. - Likasom önskvärdt syns för sönerna älskade fadrens - Lif, som i sjukdom ligger, och qväljs af häftiga plågor 395 - Tynande länge, och honom har ansatt skräcklig en gudom, - Men önskvärdigt ha honom från ofärd gudarne räddat: - Så önskvärdigt sig visade land och skog för Odysseus, - Hvilken nu samm enträgen, att träda med föttren på stranden, - Men då så långt han var, som man hörer en ropandes stämma, 400 - Då ock hörde han gnyet emot hafsklipporna redan. - Och den väldiga böljan hon röt torrlandet till möte, - Med förskräckelig bränning, och allt insveptes i hafsskum, - Ty der fanns ej en hamn, för skeppen värn, eller skyddsort, - Men utskjutande hällar der funnos, och klippor ock bankar. 405 - Och då löste sig upp för Odysseus knäna, och hjertat, - Ängslad talte han till stormodiga sinnet och sade: - - Ve mig, efter nu land oväntadt mig unnade skåda - Zeus, och jag svalget ren har genomsimmande lemnat, - Syns mig emellertid ur grumlade hafvet ej utgång. 410 - Utom spetsiga banker jag har, och böljan omkring mig - Döner, den plaskande, brandt sig reser i höjden en klippa, - Hafvet ett bråddjup är, och med fötterna båda jag icke - Gitter på bottnen hålla mig fast, och räddas ur ofärd; - Ty, om jag frestar att gå, kanhända mot klippiga kusten 415 - Rycker mig väldiga vågen, och går ansträngningen fruktlös. - Men om jag simmar ännu allt vidare, dit der jag funne - Nedåtsluttande stränder kanske, och hamnar i hafvet, - Räds jag, att mig då återigen bortröfvande stormen, - Fjerran ut på den fiskiga sjön, tungt suckande, förer, 420 - Eller en gud mot mig påhetsar ur hafvet den stora - Hajen, ty sådana många hon när, dånrik Amphitrite. - Vet ju, att uppbraggt är mot mig dånrik Poseidaon. - - Medan detta han välfde uti sin själ och sitt hjerta, - Honom väldig en våg bortförde till klippiga stranden. 425 - Der nu hans hud afslitits och ben derjemte förkrossats, - Hade ej laggt i hans själ klarögda gudinnan Athene, - Att han med händerna två, anrusande, fattade klippan, - Och sig suckande höll, tills väldiga vågen förbigått. - Så nu han undvek den; men vid återstudsningen honom 430 - Slog anrusande vågen, och långt bortstötte i hafvet. - Liksom uppå en polyp, enär han drages ur gömslet, - Vid sugrörena hålla sig fast småstenarna talrikt; - Så af klippan också från kraftiga händerna honom - Huden i stycken slets, och han höljdes af väldiga vågen. 435 - Och der skulle nu dött olycklig Odysseus i förtid. - Hade åt honom besinning ej gett klarögda Athene. - Dykande opp ur böljan, der hon framsprutar mot stranden, - Simmade han förbi, anblickande landet, om möjligt - Nedåtsluttande stränder han funne, och hamnar i hafvet. 440 - Men då han simmande kom till den skönframrinnande flodens - Mynning, tyckte han der just vara den yppersta platsen, - Fri för klippor och skär, och undan vinden en tillflygt; - Kände, hur floden böljade fram, och bad i sitt sinne: - - Hör mig, o konung, eho du än är; dig nalkas jag, mångbedd, 445 - Flyende bort ur sjön, Poseidaons hotelser undan - Af odödliga gudarna ock plär vinna försköning - Hvarje irrande man, som nalkas, likasom jag nu - Nalkas din bädd, ditt knä, sen många strapaser jag utstått. - Ja, miskunda dig, kong; bönfallande vet jag mig vara! 450 - - Sade; och strax han dämmde sin fart, och hejdade vågen, - Gjorde stiltje framför, och räddade drotten till flodens - Mynning; Odysseus' knän af matthet dignade båda, - Äfvensom kraftiga händren; hans mod var kufvadt af vattnet. - Hela hans hud var svullen, och hafvet frusade ymnigt 455 - Ur hans näsa och mun; men han andlös vorden och ljudlös - Låg vanmäktig; på honom var kommen en faselig trötthet. - Men då han andades åter, och lif sig samlat till hjertat, - Då ifrån sig också gudinnans bindel han löste, - Och den kastade hän i den hafåtrinnande floden. 460 - Väldiga vågen den bar med strömmen tillbaka, och Ino - Tog den i händerna strax, men nu, aflägsnad ur floden, - Den fruktgifvande jord han kysste, och hvilte i vassen; - Ängslig talte han till stormodiga sinnet, och sade: - - O, hur jag lider! af mig hvad skall dock ändtligen blifva? 465 - Om jag i floden här tillbringar den ängsliga natten, - Räds jag, att skadliga frosten i mängd och alstriga daggen - Kufva min själ, som af matthet ren är nära att digna; - Blåser derjemte på morgonen ock ur floden en kall pust. - Men om jag stege dit upp på kullen i skuggiga dungen, 470 - Och i de buskiga snar insomnade, om mig förskonte - Trötthet och frossa, och mig påkomme den ljufliga sömnen, - Rädes jag för vilddjuren ett rof och byte att varda. - - Honom, begrundande så, mellertid mer gagneligt syntes - Att sig i skogen bege, som han fann helt nära till vattnet, 475 - Uppå en kringsedd plats; och han smög två buskar inunder, - Vexta tillsamman, en vild oliv, och den andra en fruktbar. - Dessa igenom ej nånsin de fuktige vindarne blåste, - Icke den brännande soln med strålarna träffade dessa, - Regnet trängde ej fram; så tätt oliverne vuxit 480 - Vexelvis vid hvarandra, och dem nu smög sig Odysseus - Under, och strax sig redde med egna händer en rymlig - Bädd; ty af löf der fanns tillräckeligt ymniga hopar, - Hvad till läger behöfts åt tvenne män eller trenne, - Under den vintriga tid, om aldrig så bister han vore. 485 - Skådande dem, vardt glad mångpröfvade, ädle Odysseus, - Och sig i midten lade, och pågjöt hopar af löfven. - Likasom då man gömmer en brand i den dunkliga askan, - Fjermast på fältet, enär ej grannar finnas i nejden; - Räddande eldens frö, att han annorstädes ej tändes: 490 - Så sig Odysseus gömde i löfven, och honom Athene - Sömn på ögonen gjöt, att göra, det fortaste, ände - Uppå dess plågsama tröttnad, och ögonlocken betäckte. - - - - -Sjette Sången. - - - Sålunda sof han nu der, mångpröfvade, ädle Odysseus, - Utaf trötthet betagen och sömn; men gudinnan Athene - Hän till Phaiekiska männernes folk begaf sig och förste, - Hvilka tillförene bodde uti Hypereia, det vida, - Nära Kyklopiska män, högmodiga utöfver höfvan, 5 - Som dem plundrade stundligt, och voro större i krafter. - Flyttande, förde dem an gudsköne Nausithoos dädan, - Fjerran ifrån påhittiga män, och till Scheria bragte, - Och kring staden en mur uppreste och boningar byggde, - Gjorde åt gudarna tempel jemväl, och åkrarna delte. 10 - Men han, af Keren kufvad, då ren bortgått till Aïdes; - Nu var Alkinoos kong, som lärt sig af gudarna vishet. - Och till hans boning gick klarögda gudinnan Athene, - Redande hemkomst åt stormodige drotten Odysseus. - Gick så uti mångpyntade kammaren, hvarest en jungfru 15 - Låg i sin bädd, odödliga lik till vext och till skepnad, - Nausikaa, stormodige drotten Alkinoos dotter; - Och bredevid två tärnor, som fått af Chariterna fägring, - Hvar vid sin post; tillslutna de blänkande dörrarne voro. - Men nu till jungfruns bädd hon hastade, liksom en vindflägt, 20 - Stod vid dess hufvudgärd, samt talade ordet, och sade, - Liknande dottren utaf den skeppsnamnkunnige Dymas, - Som, jemnårig med henne, jemväl var älskad af hjertat; - Hennes skepelse tog klarögda Athene, och talte: - - Nausikaa, hvi födde dig så försummelig modren? 25 - Ligga minsann ovårdade än de prydliga kläder, - Och dig är bröllopet när, då du måste dig kläda i granna - Sjelf, och gifva åt dessa jemväl, som föra dig hädan. - Ty af kläderna plär till menskorna spridas ett vackert - Rykte, och fadren glädes dervid, och den vördade modren. 30 - Men låt oss gå för att tvätta, då morgonrodnaden randas, - Och jag vill följa dig åt, medhjelperska, att du må snarligt - Färdig bli; ty ej länge du mer en jungfru skall vara. - Redan fria dig till de ypperste alla i landet, - Bland Phaiekernes män, der sjelf du eger din hembygd. 35 - Men nu, välan, din herrliga far, ombed, att i morgon - Bittida dig mulåsnor och vagn utrusta, som bringar - Gördlarna alla i tvätt, och slöjor, och prydliga mantlar. - Detta är äfven för dig långt vackrare, än om du skulle - Vandra till fots; ty fjerran från stan tvättgroparne äro. 40 - - Talade så, och bort sig begaf klarögda Athene - Hän till Olympen, der gudarnes städs orubbliga boning - Vara sägs; han af vädren ej skakas, ej heller af regnet - Vätes, och snön ej heller sig närmar, men ständigt ett molnlöst - Solsken breder sig ut, hvit strålglans sväfvar deröfver. 45 - Salige gudarne der förlusta sig dagarna alla. - Dit klarögda gudinnan nu gick, sen hon ordat med jungfrun. - - Genast sig infann ock skönthronande Eos, och väckte - Upp skönslöjade jungfrun, som strax förvåntes åt drömmen. - Och hon begaf sig i rummen, att allt för föräldrarna säga, 50 - För sin älskade fader och mor. Dem fann hon derinne. - Satt så vid spiseln hon, med tjenande tärnor i sällskap, - Tvinnande purpurne tråd, men fadren i dörren hon mötte, - Hvilken då just ock ämnade gå till de frejdade kongars - Råd, ty de bolde Phaiekerne dit inkallade honom. 55 - Och helt nära hon stod, och talte till älskade fadren: - - Pappa, skulle du vilja åt mig utrusta en mulvagn, - Hög, välhjulig, att jag må föra de ståtliga kläder - Ned till floden att tvättas, som mig otvättade ligga? - Både dig sjelf det höfs, som vistas bland yppersta männer, 60 - Att rådpläga i råd, med snyggade kläder på kroppen; - Utomdess dig också fem söner i salarna finnas, - Tvenne af dem förmälde, och trenne blomstrande svenner. - Med nytvättade kläder hvar dag åstunda de alle - Träda i dansen, och mig allt sådant ligger på sinnet. 65 - - Sade; förty hon ej täcktes för fadren det ljufliga bröllop - Nu omnämna, men väl han förstod, och svarte med orden: - - Icke jag mulorna dig afundas, barn, eller annat; - Res! och tjenarne skola iordningställa en mulvagn, - Hög, välhjulig, som är med en korg erforderligt utstyrd. 70 - - Så han talte, och tjenarna gaf befallning; de lydde, - Och nu derute jemväl välhjuliga vagnen i ordning - Ställde, och hämtade mulorna fram, och spännde i redet. - Men en tärna ur saln utbar de prunkande kläder, - Och nedlade dem alla uti välglattade vagnen. 75 - Modren också inlade i korg tillräckelig vägkost, - Allslags, lade båd sofvel deri, och hällde i getsäck - Vin derjemte; -- och ren var flickan stigen i mulvagn. -- - Och sen gaf hon uti gullflaskan en flytande olja, - Att hon skulle sig smörja, med tjenande tärnor i sällskap. 80 - Konungadottren i hand tog piske och prydliga tömmar, - Och slog på, att de lupo; ett dön af mulorna hördes. - De i galopp sig sträckte, och tvätten förde och jungfrun, - icke allena; med henne nu följde tärnorna äfven. - Men då de hunnit fram till flodens herrliga flöde, 85 - Der sig år från år tvättgropar befunno, och kostligt - Vatten i mängd upprann, att smutsiga kläderna rena, - Derstäds desse ifrån mulvagnen mulorna spännde, - Och dem jagade bort, att invid den hvirflande floden - Äta det håningsljufliga gräs; men de sjelfve ur vagnen 90 - Tvätten med händerna togo, och förde i klaraste vatten, - Trampande den i groparna fort, i kapp med hvarandra. - Men då de tvättat nu, och smutsiga kläderna renat, - Bredde de ut dem i ordning invid sjöstranden, der hafvet - Mot torrlandet plägade mest småstenarna skölja. 95 - Sedan de badat sig sjelfva, och smort frikostigt med oljan, - Togo de samtligen åt sig ett mål vid stranden af floden, - Bidande tills att i solens sken sig torrkade klädren. - Men då med mat sig fägnat hon sjelf, och tärnorna äfven, - Samtlige kastade bindlarna bort, och lekte med bollen. 100 - Och hvitarmiga Nausikaa begynte att sjunga - Likasom pilglad Artemis går på berget, och vandrar - Nu omkring skyhöga Teygetos, nu Erymanthos, - Åt fargaltarna fägnande sig och de ilande hindar, - Och med henne i lag Zeus', Aigisförarens, döttrar, 105 - Landtliga nymferna, leka, och Leto glädes i sinnet; - Och bland alla hon högst båd hufvudet håller och pannan, - Och hon är lättligen kännd, men samtligen äro de sköna: - Så sig i tärnornas hop utmärkte den brudliga jungfrun. - - Men då hon var i beråd, att återvända till hemmet, 110 - Och ren mulorna spännt, hopvikande ståtliga klädren, - Annat besinnade då klarögda gudinnan Athene, - Huru Odysseus skull' vakna, och se skönögiga jungfrun, - Som till Phaiekiske männernas stad vägvisade honom. - Och nu prinsessan kastade bollen efter en tärna; 115 - Tärnan han träffade ej, men föll i den djupaste hvirfveln, - Och högt ropte de alla; då vaknade ädle Odysseus, - Satte sig upp, och välfde uti sin själ och sitt hjerta: - - Ve mig! till hvilka dödligas land är nu åter jag kommen? - Monne de trottsige, vilde, och ej rättrådige äro? 120 - Monn' gästvänlige hellre, och ha ett gudeligt sinne? - Så mig sväfvade kring jungfruliga stämman af unga - Nymfer, hvilka bebo de öfversta toppar af bergen, - Eller flodernas källor också, eller gräsiga ängar. - Kanske befinner jag mig i ljudliga menniskors grannskap? 125 - Men nu välan, sjelf vill jag försöka, och skåda omkring mig. - - Talade så; och ur snaret sig smög den ädle Odysseus, - Bröt sig ur täta skogen med väldiga handen en löfrik - Qvist, att skyla dermed den nakne mannens lekamen; - Gick bergfostrade lejonet lik, som litar på styrkan, 130 - Och framvandrar i regn och i storm, och ögonen båda - Brinna; men det till oxarna går, eller också till fåren, - Eller i vilda hjortarnas hjord; ty magen befaller, - Frestande småkräk med, att smyga i gärdade fållan: - Så nu Odysseus ock skönlockiga flickorna ville 135 - Nalkas, så naken han var; ty nöd var kommen på mannen. - Men förskräckelig syntes han dem, nedsmutsad af äfjan, - Och på den rymliga stranden de flyktade hitåt och ditåt; - Ensam Alkinoos' dotter blef qvar; ty henne Athene - Mod inlade i själn, och tog ur lemmarna rädslan. 140 - Hon sig dristade stå; då öfverlade Odysseus, - Anten han fatta dess knän, och be skönögiga jungfrun - Skulle, eller också med ljufliga orden på afstånd - Bedja, om vägen hon viste till sta'n, och kläder förlänte. - Honom, begrundande så, mer gagneligt syntes det vara, 145 - Henne med ljufliga ord, att blott ombedja på afstånd, - Att, om han fattade knäna, ej måtte förarga sig jungfrun. - Genast sade han då de ljufliga orden, och sluga: - - Drottning, jag fattar ditt knä, om gudinna du är, eller dödlig! - Om en gudinna du är, och bor i den rymliga himlen, 150 - Dig jag med Artemis sjelf, en dotter af store Kronion, - Både till skepnad, och storlek, och vext i det närmaste jemför; - Men om du är bland dödliga en, som bygga på jorden, - Trefaldt salige äro din far och vördade moder, - Trefaldt salige brödren jemväl, dem högligen sinnet 155 - Städse för din skull värmer sig upp af glädjeförtjusning, - Då när de skåda så fager en ros inträda i dansen. - Men i sitt hjerta ändock bland alla är saligast vida - Han som dig för till sitt hem, och kommit med rikaste brudskänk. - Ty jag i sanning med ögonen sett ej sådan en dödlig, 160 - Hvarken man, eller qvinna (mig, skådande, häpnad betager). - Fordom på Delos en gång, vid Apollons altar, en likdan - Ung palmtelning betraktade jag, som vexte åt höjden; -- - Ty dit kom jag också, och mig följde en rikelig krigshär - Uppå den färd, som skulle åt mig mång sorger bereda; -- 165 - Liksom enär jag telningen såg, jag i själen förvåntes - Länge; ty sådant träd ej någonsin vuxit ur jorden: - Så dig, qvinna, jag vördar, beundrar, och högligen rädes, - Röra vid knäna; och mig påkommer en tryckande ängslan. - Tjugunde dagen i går, undslapp jag det dunkliga hafvet; 170 - Vågen förde mig städs mellertid och de häftiga stormar - Från Ogygia ön; nu hit mig kastat en gudom, - Att här äfven ännu ondt lida; ty ej jag förmodar - Slut; men gudarne än mig mycket skola bereda. - Men varkunna dig, drottning; ty dig, sen mycket jag lidit, 175 - Först jag nalkas; af alla de öfriga menskorna ingen - Endaste känner jag alls, som staden besitta och landet. - Visa mig vägen till sta'n, och omkring mig kasta en trasa, - Om du, gående hit, medtagit för byken en bindduk. - Gifve dig derför gudarne allt, som i sinnet du välfver, 180 - Egen make, och eget palats må de unna, och herrlig - Samdrägt! Ädlare finnes ju ej, och bättre än detta, - Än då i huset bo samdrägtiga hop med hvarandra - Make och maka; förty ovännerna äro de hjertqval; - Vännerna äro de fröjd, men mest de sjelfve det märka. 185 - - Nu skönarmade Nausikaa genmälte, och sade: - Fremling, du liknar mig ej en dålig man, eller oklok; - Zeus, den Olympiske, sjelf utdelar åt menskorna lycka, - Både åt goda och onda, på sätt som han tycker, åt hvarje. - Detta jemväl han gifvit åt dig, och du måste det tåla. 190 - Nu då, emedan du hit till staden är kommen och landet, - Skall du ej lida på kläder en brist, ej heller på annat, - Sådant som höfves att får den mångbepröfvade fremling. - Staden jag visa dig vill, och säga dig namnet på folken: - Och Phaiekerne denna vår stad besitta och landet. 195 - Till stormodige drotten Alkinoos är jag en dotter, - Honom, af hvilken beror Phaiekernes styrka och mankraft. - - Sade; och gaf skönlockiga tärnorna denna befallning: - Stannen, J tärnor, påstund! Hvart springen J, skådande mannen? - Eller menen J väl, att han är af fiender någon? 200 - Icke det finns lifslefvande man, och aldrig skall finnas, - Som till Phaiekiske männernes land skull' våga att komma, - Förande med sig fejd; odödliga äro de käre. - Också vi bo afsides, uti mångsvalpiga hafvet, - Ytterst, af öfriga dödliga oss ej någon besöker. 205 - Men nu en osäll vandrare är den mannen, som kommit, - Hvilken vårda man bör; ty i Zeus' skydd äro de alle, - Arme och fremlingar ju, och en liten skänk är en kär skänk. - Derföre gifven åt fremlingen mat, J tärnor, och dricka, - Tvätten i floden också, der J finnen för vinden en tillflygt! 210 - - Sade; de stannade nu, och mante den ena den andra, - Och medförde Odysseus i lugnet, allt som dem manat - Nausikaa, stormodige drotten Alkinoos' dotter, - Och framlade åt honom till klädnad en kappa och lifrock, - Gåfvo derjemte uti gullflaskan en flytande olja, 215 - Och uppmanade honom att bada i rinnande floden; - Men då talade så bland tärnorna ädle Odysseus: - - Tärnor, stannen nu der afsides, att sjelf jag må salta - Äfjan tvätta från skuldrorna bort, och sedan med olja - Smörja, ty länge min kropp fått vara essenser förutan. 220 - Inför eder jag ej vill bada mig; ty jag mig naken - Blygs afkläda, uti skönlockiga flickornas åsyn. - - Talte; och de afsides nu gingo, och sade åt jungfrun. - Men han i floden tvättade bort, den ädle Odysseus, - Äfjan, som fastnat qvar på hans rygg, och de väldiga skuldror, 225 - Strök så från hufvudet skummet utaf fruktödsliga hafvet. - Men då han tvättat sig ren fullkomligt, och rikligen smörjat, - Samt klädt kläderna på, som gifvit brudliga jungfrun, - Honom Athenaie då gjorde, Olympierns dotter, - Ej blott större att se och stoltare; äfven från hufvut 230 - Sände hon krusigt hår, som liknade sjelft hyacinthen. - Likasom då konstskickelig man kringgjuter om silfret - Gull, som sjelfve Hephaistos har lärt och Pallas Athene - All upptänkelig konst, och han gör förtjusande arbet', - Så nedgjöt hon behag åt honom på hufvud och skuldror. 235 - Sen nedsatte han sig afsides på stranden af hafvet, - Strålande vidt af tusen behag; men jungfrun förvåntes. - Till skönlockiga flickorna då hon talte, och sade: - - Hören mig, J hvitarmiga flickor, att någon jag ordar! - Icke mot samtlige gudars beslut, som bo i Olympen, 240 - Denne mannen sig mängt med gudalika Phaieker. - Oansenlig han mig tillförene syntes i sanning; - Nu är han gudarna lik, som bo i den rymliga himlen. - O, att åt mig en sådan gemål utkorad ju vore, - Hade sitt hus härstädes, och här behagade stanna! 245 - Men, J flickor, åt fremlingen mat dock gifven och dricka! - - Sade; och henne de nu hörsammade gerna och lydde, - Och för Odysseus mat framsatte på stunden och dricka. - Sannerlig drack nu och åt mångpröfvade, ädle Odysseus - Ganska hurtigt; ty länge han ej påsmakat en matbit. 250 - - Men hvitarmiga Nausikaa helt annat betänkte, - Vicklade klädren ihop, och lade i prydelig mulvagn, - Spännde i redet sjelf starkhofviga mulorna, uppsteg, - Och uppmante Odysseus, och talade ordet, och sade: - - Gif dig på väg, o fremling, att vandra till staden; dig sedan 255 - Vill i min faders hus, den vises, jag föra, och menar - Att du blifver bekant med alla de bästa Phaieker. - Dock gör så framförallt: -- tafatt ej syns du mig vara, -- - Medan vi genom åkrarna gå och menskornas gärden, - Jemte tärnorna du mellertid, bak mulor och mulvagn 260 - Skyndesamligen gå; jag sjelf skall visa dig vägen. - Men såsnart som vi komme till sta'n, kring hvilken en reslig - Ringmur står, och en prydelig hamn tvesides om staden, - Dit ingången är smal; tverodde galejorna vägen - Stänga; ty alla de äro försedde hvarenda med skärmtak. 265 - Derstäds ha de ett torg med Poseidons tempel i midten, - Med ditsläpade stenar belaggdt, uppgräfna ur jorden; - Derstäds taga de vård om svarta galejornas redskap, - Segel och kabbeltåg, der ock tillyxa de åror. - Ty Phaiekerne vårda sig ej om båge och koger, 270 - Utan om åror och mast på galejor, och jemna galejor; - Stolte de fara med dessa det dunkliga hafvet utöfver. - Dessas bitande prat jag vill slippa, att framdeles ingen - Gyckle; ty särdeles finnas i hopen trottsige bjessar. - Och nu kunde väl så, oss mötande, säga en pyssling: 275 - Ho är väl han, som Nausikaa åtföljer, den sköne, - Ståtlige man? Hvar fann hon en sådan; säkert sin make? - Eller kanhända hon förer en irrande hän från galejan - Bland långboende män; ej finnas några i nejden; - Eller också mångönskelig gud till den bedjande kommit, 280 - Stigen från himmelen ned, som hon dagarna alla behåller? - Bättre det är, om hon sjelf har friat, och fått sig en make - Annorstädes ifrån, ty hon alla Phaieker föraktar - Här i vårt land, som gilja likväl, båd många och raska. - Sådant skola de säga, och slikt mig vore beskymfning; 285 - Ja, ond blefve jag ock på en annan, som detta beginge, - Hvilken, i trots af fader och mor, då än båda de lefva, - Ger sig med karlar i lag, förrn fästliga bröllopet hållits. - Fremling, akta du så på mitt tal, att du måtte med första - Vinna utaf min fader båd hänledsagning och hemkomst. 290 - Nära till vägen vi hafve Athenes herrliga dunge - Af svartpoppel, der finnes en äng, der väller en källa. - Der har jemväl min fader ett gods, och en blomstrande åker, - Jemt från staden så långt, som man hörer en ropandes stämma. - Der må du sätta dig ned, och bida så länge tilldess vi 295 - Hunnit komma till stan, och min faders boningar uppnått. - Men då du kan förmoda, att vi dess boningar uppnått, - Då begif dig åstad till Phaiekarnes fäste, och fråga - Efter min fars, Alkinoos', hus, stormodige kongens. - Lätt det kännes igen, om ock dig viste ett dibarn 300 - Vägen, ty alldeles ej uppbyggdes, liknande detta, - Andre Phaiekernes hus, ej lika Alkinoos boning, - Hjeltens; enär dig nu insluta palatset och gården, - Hasta ur saln skyndsamligen då, på det du må komma - Till min moder, som sitter vid spiseln, i skenet af elden, 305 - Tvinnande der sin purpurne tråd, ett under att påse, - Mot en pelare stödd, bak henne tärnorna sitta. - Nära till henne också min faders stol är placerad, - Der han sitter och dricker sitt vin, odödlig att påse. - Honom går du förbi, och fattar vår moder om knäna 310 - Sedan med händren dina, att hemkomstdagen du skåde - Skyndesamligast, glad, fast bodde du aldrig så fjerran. - Om hon emot dig är i sin själ vänskapligen sinnad, - Då har du hopp minsann, att vännerna skåda, och nalkas - Ditt vältrefliga hus, och älskade fädernejorden. 315 - - Sedan nu detta hon talt, med blänkande pisken hon pådref - Mulornas spann, som lemnade snart den strömmande floden; - Dessa dugtigt sprungo, och sträckte på benena dugtigt. - Men hon kuskade varligt, att med fotgångarne följde, - Tärnorna jemte Odysseus, och nyttjade pisken med klokhet. 320 - Ned gick solen, och de inkommo i herrliga lunden, - Vigd åt Athenaie; der satte sig ädle Odysseus, - Strax derefter han bad till dottren af store Kronion: - - Hör mig, du eviga mö, Zeus', aigisbärarens dotter, - Nu åtminstone hjelp mig, då aldrig tillförne du hjelpte 325 - Den skeppsbrutne, då mig kringdref dånrik Poseidaon! - Unna mig kär och förbarmad nå Phaiekernes bygder! - - Så han bedjande talte; nu hörde det Pallas Athene, - Dock hon ej visade sig för hans blick, ty hon hyste försynthet - För farbrodren Poseidaon, som vredgades häftigt 330 - På gudmaken Odysseus, tilldess han hunne sitt hemland. - - - - -Sjunde Sången. - - - Så nu han derstäds bud mångpröfvade, ädle Odysseus; - Men mulåsnornas kraft, till staden förde vår jungfru. - Och när kommen hon var till sin fars storståtliga salar, - Ute på gården stilla hon höll, och bröderne rundtom - Sällade sig, odödliga like, och sedan ur redet 5 - Mulorna de urspände, och byken buro i huset. - Sjelf hon i egen kammare gick, och elden åt henne - Tände en kammarfru, Apeiraiskan Eurymedusa, - Som från Apeira fört tverodde galejorne fordom. - Henne till hedersskänk åt Alkinoos hade de utvalt, 10 - Ty han var alles kong, och som gud åtlyddes af folket. - Men hvitarmiga Nausikaa hon i salarna ammat; - Hon upptände nu eld, och bestyrde derinne om qvällsvard. - Upp då Odysseus steg, för att vandra till sta'n, och Athene - Omgjöt tjockaste dunkel, ty väl hon mente Odysseus, 15 - Att ej, mötande, någon ibland storsinnta Phaieker - Måtte med orden skymfa, och, ho han vore, befråga. - Men då han just var nära, att träda i herrliga staden, - Honom till möte kom klarögda gudinnan Athene, - Lik en blomstrande mö, med sin vattenkruka i handen, 20 - Och der stod hon för honom; då frågade ädle Odysseus: - - Barn, säg, ville du visa mig väg till Alkinoos', drottens, - Boningar, hans, som här bland dessa menskor regerar? - Förty, mångbepröfvad en fremling, hit jag är kommen - Långt från ett fjerran land; derföre jag känner ej någon 25 - Endaste menska af dem, som staden besitta och landet. - - Honom svarade då klarögda gudinnan Athene: - Gerna jag vill dig, fremmande far, det hus, du mig omber, - Visa, ty konungen sjelf bor vankfri fader min nära. - Men gå tyst, som du går, och jag skall vandra framför dig, 30 - Icke på någon menniska se, ej någon befråga. - Förty desse ej stort fördraga fremmande menskor, - Och den som är långväga de ej, välkomnande, hylla, - Utan, förlitande sig på de snabba galejor och flinka, - Fara de öfver det väldiga svalg; jordskakarn det unnat: 35 - Flinka galejorne äro, som fågelvingen, som tanken. - - Talade så, och förut nu vandrade Pallas Athene - Skyndesamast, och han sen följde gudinnan i spåren. - Honom Phaiekerne icke, de skeppsnamnkunnige, märkte, - Kommande staden igenom bland dem; ty icke Athene 40 - Tillät det, skönlockiga, höga gudinnan, som kolsvart - Dunkel om honom gjöt, med vänliga tankar i sinnet. - Hamnar beundrade nu och jemna galejor Odysseus, - Äfvensom sjelfve hjeltarnes torg och murarna långa, - Höga, och välförsedda med pålverk; under att påse! 45 - Men då de anländt båda till konungens herrliga boning, - Började så sitt tal klarögda gudinnan Athene: - - Detta nu är, du fremmande far, det hus, du mig omber - Visa; du skall derstäds zeusfostrade konungar finna, - Sittande nu till bords; gå in du, och intet i själen 50 - Frukta, ty dristig en man är vida bättre i alla - Saker än mesen, ehuru också han kommit från fjerran. - Aldraförst du drottningen sjelf i salarna träffar, - Och hon är nämnd vid namn Arete, af samma föräldrar - Född, som födde Alkinoos ock, Phaiekernes konung. 55 - Var ju Poseidaon, jordskakarn, Nausithoos' fader - Först, och dess mor Periboia, af qvinnor i skönhet den bästa, - Yngsta dotter utaf stormodige kong Eurymedon, - Hvilken beherrskade fordom de öfverbåla Giganter. - Men han störte sig sjelf, och störte det trottsiga slägtet. 60 - Henne Poseidaon sen älskade, hvilken en fader - Åt storsinnte Nausithoos vardt, Phaiekernes konung, - Och Nausithoos blef Alkinoos' far och Rhexenors. - Honom Apollon sköt, den silfverbågige, sonlös, - Nyförmäld i palatset; en endaste dotter han aflat, 65 - Arete, som Alkinoos sig utvalde till maka, - Och högaktade henne, som ej högaktas på jorden - Någon bland qvinnor, som nu, med männer, en boning besitta. - Så högaktad drottningen är af hjertat, och ärad - Både af drotten Alkinoos sjelf, och de älskade barnen, 70 - Äfvensom folken; de henne, beskådande, likt en gudinna - Städs välkomna med ord, enär i staden hon vandrar. - Ty på ett ljust förstånd hon sjelf allsicke har mangel, - Ja, dem hon menar väl, för de männer tvister hon sliter. - Om hon emot dig är i sin själ vänskapligen sinnad, 75 - Då har du hopp helt visst, att vännerna skåda, och nalkas - Ditt högtakiga hus, och älskade fädernejorden, - - Sedan detta hon talt, bortgick klarögda Athene - Till fruktödsliga sjön, och lemnade Scherias ängder, - Och till Athenai kom, bredgatiga sta'n, och Marathon, 80 - Trädde så in hos Erechtheus i fasta palatset. Odysseus - Kom till Alkinoos' herrliga slott; och mycket hans hjerta - Välfde, medan han stod, förrn kopparne trösklen han nådde. - Förty likasom solens glans det var, eller månens - I högtakigt palats hos Alkinoos, modige drotten. 85 - Väggarne hitåt och ditåt af koppar hamrade voro, - Alltfrån trösklen till fönstret, omkring gick liten af blåstål. - Insids dörrar af gull tillstängde det fasta palatset, - Silfverne poster stodo uppå den kopparne trösklen, - Silfverne var dörrkransen der ofvan, och gyllene ringen. 90 - Gyllne å hvardera sidan och silfverne hundar der voro, - Hvilka Hephaistos sjelf med skickeligt sinne arbetat, - Att bevaka Alkinoos' hus, stormodige drottens, - Städs odödlige, städs oåldrade dagarna alla. - Stolar sig stödde mot väggen också härstädes och derstäds, 95 - Alltfrån trösklen till fönstret, och kastade voro derofvan - Mattor af finaste slag, skönväfda qvinnornas arbet. - Sittande derstäds plägade städs Phaiekernes förstar - Dricka och äta, förty Guds gåfvor för året de hade. - Gyllene gossar också på de vältillformade pallar 100 - Stodo, och brinnande facklor en hvar i händerna hade, - Lysande nätterna ut för samtliga gäster i huset. - Funnos derjemte jemväl i palatset femtio tärnor. - Någre af dessa mala på qvarn den äppliga skörden, - Somlige väfva vid stoln, och somlige tvinna sitt väfgarn, 105 - Sittande, lika med löfven uti högspensliga poppeln; - Flytande oljan sin kos från de täta väfvarna rinner. - Liksom af samtliga män Phaiekerne skickligast äro - Att framjaga på sjön den snabba galejan, så äfven - Qvinnorna sköta sin väf; för andra dem unnat Athene 110 - Att storståtliga slöjder förstå, och hittiga tankar. - - Utanför gården en park, helt nära till portarna finnes, - Stor, fyrhörnig, och rundt deromkring inrättadt ett stängsel. - Resliga träd derstädes och grönskande vexte i parken, - Päron och äppelträd, skönfruktiga, jemte granater, 115 - Grönskande friska olivträd med, och kostliga fikon. - Frukten af dem, år ut år in, ej nånsin förvissnar, - Tryter ej sommartid eller vinter, men Zephyros ständigt - Blåser, och somliga alstrar, och somliga bringar till mognad. - Päron på päron der fullmognar och äpple på äpple, 120 - Samt vindrufva uppå vindrufva, och fikon på fikon. - Der mångfruktig en åker också var åt kongen planterad; - Finns så för drufvorna der inrättad på slätten en torkplats, - Hvilken stekes af soln, och somliga drufvor de skörda, - Somliga trampa de ren, och framför vinkarterna äro, 125 - Fällande bort blombladen, och somlige börja att mogna. - Ordnade sängar invid det nedersta gärdet, af alla - Slag, planterade äro, och frodas från år till ett annat. - Källor välla der två, och den ena parken igenom - Rinner, i annan led gårdströsklen inunder den andra 130 - Går till palatset, och der stadsboerna taga sig vatten. - Så hos Alkinoos funnos de gudars herrliga håfvor. - - Der stod, undrande än mångpröfvade, ädle Odysseus - Men såsnart i sin själ alltsamman han hade beundrat, - Öfver trösklen han steg skyndsamligen in i palatset. 135 - Och der träffade han Phaiekernes förstar och drottar, - Hyllande alla med vin välspejande Argosdödarn; - Honom de hyllade sist, enär de tänkte på sängen. - Huset genom då gick mångpröfvade, ädle Odysseus, - Svept i dunkel, som sjelf kringjutit honom Athene, 140 - Tills Arete träffa han fått, och Alkinoos, kongen. - Men om Aretes knän nu händerna lade Odysseus. - Och då skingrades bort gudskickade dimman från honom, - Och de förstummades alle, när mannen i huset de sågo, - Häpnande vid dess blick, och Odysseus ordande bönföll; 145 - - Arete, du dotter utaf gudmaken Rhexenor, - Efter många strapaser, ditt knä och din make jag nalkas, - Äfvensom gästerna här, åt hvilka en lyckosam lefnad - Gudarne unne, och måtte en hvar antvarda åt barnen - Ära, som folket gifva förmår, och i salarna skatter! 150 - Men påskynden åt mig ledsagning, att komma till hemmet - Snart; ty länge, från vännerna skild, olyckor jag lidit! - - Så han sade, och satte sig ned i askan på spiseln, - Bredvid elden, och alle förstummade blefvo och tego. - Kong Echeneos då, den åldrige, talte omsider, 155 - Han som ibland Phaiekiska män var äldre än andra, - Utmärkt genom sitt tal, och kände båd gammalt och mycket; - Han välvillig och klok påbörjade orda, och sade: - - O Alkinoos, dig ej vackert det är, eller passar, - Att der borta i askan den fremmande sitter på spiseln! 160 - Desse, ett ord af dig afbidande, sitta och vänta. - Men du, välan, din gäst på den silfvernaglade stolen - Bjud uppsitta, och taga sig plats, och herolderna mana - Strax utblanda oss vinet, att åt blixtglade Kronion - Ock vi må gjuta, som städs de vördiga fremlingar följer; 165 - Skafferskan gifve utaf sitt förråd åt den fremmande qvällsvard! - - Men då Alkinoos' heliga kraft det talet försporde, - Tog han Odysseus' hand, den vise och fyndige drottens, - Lyfte från spiseln upp, och satte på blänkande stolen, - Sedan plats han begärt af Laodamas, manlige sonen, 170 - Som satt nära intill, och hvilken han älskade varmast. - Men tvättvatten i skåln ihällde en tärna, och frambar - I den sköna och gyllne, uppå tvättfatet af silfver - Vattnet, och dukade der, bredevid det fejade bordet. - Ärbara skafferskan hämtade bröd, och satte för gästen, 175 - Samt mång rätter dertill, af allt hvad huset förmådde. - Men han drack nu och åt mångpröfvade, ädle Odysseus, - Och Alkinoos då tilltalte herolden, och sade: - - Pontonoos, utblanda du vin i pokalen, och kringbjud - Åt enhvar i vår sal, att för blixtglade Kronion 180 - Ock vi må gjuta, som städs de vördiga fremlingar följer! - - Sade; och Pontonoos utmängde det ljufliga vinet, - Delte åt alla, och gick till enhvar med hägrarna sedan. - Men då de offergjutit och druckit så mycket dem lyste, - Då begynte bland dem Alkinoos orda, och sade: 185 - - Hören mig samtlige nu, Phaiekernes förstar och drottar, - Att jag må säga hvad hågen uti mitt hjerta befaller! - Sedan alle sig mättat, begifven er hem för att sofva; - Men i morgon vi hit inbjude af drottarna flera. - Gästen i salarna skole vi då gästpläga, och offra 190 - Gudarna herrliga offer, och sen jemväl på hans affärd - Tänka, att gästen måtte förutan möda och ängslan, - Under vår ledsagning, till älskade fädernejorden - Snarligen glad anlända, ehur långväga han än är, - Att han emellertid olycka ej lider och skada, 195 - Förrn han beträder sin egen jord; och der må han sedan - Lida hvad ödet beskärt, och de stränga gudinnor på sländan - Spunnit, då honom födde hans mor, och han lände till verlden. - Men om, ibland odödliga en, han från himlen är kommen, - Förehafva nu visst här gudarne något helt annat. 200 - Ty städs gudarne förr sig ögonskenligen viste, - När storståtelig festhekatomb vi offrade åt dem. - Och de gästa hos oss, och, der vi, der sitta de äfven. - Ja, om en vandringsman dem, ensam, kommer till möte, - Alldeles ej de sig dölja, förty vi äre dem nära, 205 - Liksom Kykloperne äro, och vilde Giganternes slägten. - - Honom svarade då mångråde Odysseus, och sade: - Alkinoos, tänk annat i själn; ty icke jag liknar - De odödliga gudar, som bo i rymliga himlen, - Hvarken till kropp eller vext, men endast dödlige menskor. 210 - Hvilka J veten mest bland samtliga menskor bekymmer - Bära, med dem jag ville mig ock jemföra i hjertqval. - Lidanden flera ännu jag kunde för eder berätta, - Hvilka jag utstått alla, igenom gudarnes sändning; - Men mig låten nu äta, ehuru mycket beängslad. 215 - Ty ej finns skamlösare ting, än den elaka buken - Varit och är, som bjuder, att honom minnas, med nödtvång, - Äfven den högligen kränkta, som har stor sorg i sitt hjerta, - Likasom jag också har sorg i mitt hjerta, men alltid - Mig han befaller likväl att äta och dricka, och bjuder 220 - Glömma alla de qval, jag lidit, och skaffa sig mättnad. - Men er lagen tillreds, att när dagsgryningen synen, - Hän ledsaga mig, arme, till älskade fädernejorden, - Änskönt mycket jag led; mig lifvet må lemna, när godsen - Skåda, och mitt högtakiga hus, med dess folk, mig förunnats. 225 - - Talade så; och de alle hans tal berömde, och bådo - Hemledsaga den fremmande man, ty rigtigt han ordat. - Men då de offer gjutit och druckit så mycket dem lyste, - Gingo de öfrige hem hvar och en; ty de längtade hvila, -- - Men han i salen stannade, qvar, den ädle Odysseus, 230 - Och bredevid gudsköne Alkinoos jemte Arete - Sutto, och tärnorna dukade af anrättningens redskap. - Och bland dessa till ordet då tog hvitarmig Arete, - Ty lifrocken hon kände och mantelen, skådande granna - Kläderna, hvilka hon sjelf tillverkat med tärnorna sina. 235 - Och tilltalande honom hon sade bevingade orden: - - Fremmande man, dig detta jag sjelf till en början må fråga: - Ho är du, och från hvem? Hvem har dig kläderna gifvit? - Sade du ej, att, på sjön kringirrande, hit du var anländ? - - Svarande talade henne då till mångråde Odysseus: 240 - Svårt, o drottning, det är, att vidt och bredt dig berätta - Qvalen, förty mig många ha sändt de himmelske gudar; - Dock det säga jag skall, som du mig omspörjer och frågar. - Långt härifrån en ö, Ogygia, ligger i hafvet; - Dottren af Atlas sjelf derstäds, svekfulla Kalypso, 245 - Den skönlockiga, bor, och båla gudinnan; hos henne - Hvarken af gudar besök, eller dödliga menniskor göres. - Men mig, olycksaliga, dit bortförde en gudmakt - Ensam, enär med flammande blixt mig snabba galejan - Zeus, omsvängande, klöf i midten af dunkliga hafvet. 250 - Der förgingos nu alle de öfrige modige bussar, - Men jag, fattande kölen utaf tverodda galejan, - Kringdrefs dagarna nio, i tionde mörkaste natten - Gudarne förde mig hän till Ogygias ö, der Kalypso, - Den skönlockiga, bor, och båla gudinnan, som mottog 255 - Kärvänskapligen mig, och älskade, närde, och lofte, - Att odödelig göra och oföråldrad för evigt: - Men hon uti mitt bröst ej någonsin hjertat bevekte. - Der jag med ens sju år qvardröjde, och kläderna städse, - Som Kalypso mig gett, odödliga, vätte med tårar. 260 - Men då nu mig annalkande kom det åttonde året, - Då hon jemväl anmante, och bjöd mig resa till hemmet, - Antingen Zeus sändt bud, eller hennes sinne förändrats, - Och hon sände mig af på en mångfast flotte, och gaf mig - Mat och ljufveligt vin, och mig klädde i ståtliga kläder, 265 - Skickade mig jemväl en kostlig och gynnande kultje. - Sjutton dagar jag seglade fram, och gjorde min sjöfärd, - Och på den adertonde sig viste de skuggiga bergen - Från Phaiekernes land, och, för mig då gladde sig hjertat, - Mig, osälla, ty än sambo jag skulle med mycken 270 - Jemmer, som väckte mot mig jordskakaren Poseidaon, - Som mig vindarna störte uppå, och vägarna stängde, - Och omätelig sjö i rörelse bragte; men böljan - Mig, den idkeligt suckande, ej tillstadde att färdas. - Flotten söndersplittrade sen stormvinden, men detta 275 - Svalg jag simmande for igenom, sålänge till edert - Land mig förde och bringade när båd blåsten och vattnet. - Här uppstigande dref mig med kraft mot landet en bölja, - Kastande till förskräcklig en ort och väldiga hällar. - Men då vek jag tillbaka, och samm tills ändtlig jag upphann 280 - Flodens bädd, der jag tyckte mig finna den yppersta platsen, - Fri från klippor och skär, och undan vinden en tillflygt. - Upp jag, flämtande, kröp derutur, och gudomliga natten - Påkom. Jag från floden, den himmelborne, ett stycke - Uppsteg, slumrade in bland buskarna, sedan omkring mig 285 - Löf jag hopat; en gud oändelig sömn på mig nedgjöt. - Der bland löfvena nu, bedröfvad i innersta hjerta, - Jag helnattligen sof, och morgonstunden, och middan; - Ned gick solen, och mig förlät den ljufliga sömnen. - Och då varsnade jag din dotters tärnor på stranden, 290 - Lekande sjelf bland dessa, hon var en gudarnas like. - Henne jag bad, och hon ej tog felt på en dråpelig tanke; - Såsom du knapt skull' tro, att en yngre, som möter en annan, - Nånsin gjort; ty de yngre ju städs småfjollige äro. - Hon tillräckeligt mat och glödande vin mig förärte, 295 - Lät mig bada i floden, och skänkte mig kläderna äfven. - Detta jag nu, så ängslad jag är, sannfärdigt berättat. - - Honom Alkinoos återigen genmälte, och sade: - Fremling, detta likväl tillbörligen icke betänkte - Dottren min, att hon dig med de tjenande tärnorna icke 300 - Sjelf ledsagade hit, då du först anropade henne. - - Honom svarade då mångråde Odysseus, och talte: - Drott, mig derföre ej på din dotter trät, som är vankfri; - Ty i sanning hon mig tillsade, att tärnorna följa, - Men jag ville det ej, af fruktan, och äfven försynthet. 305 - Att dig, skådande slikt, ej hjertat måtte förgrymmas; - Ty vi, menniskors slägt, här i verlden hetsige äre. - - Honom Alkinoos återigen genmälte, och sade: - Fremling, icke har jag ett sådant hjerta i bröstet, - Att det för intet sig harmar; i allt är lagom det bästa. 310 - Måtte, vid fadren Zeus, och Athenaie, och Apollon, - Sådan man, som du är, med likdana tankar, som jag har, - Taga min dotter åt sig till gemål, och heta min svärson, - Dröjande här; jag gåfve dig hus, jag gåfve dig egor, - Om sjelf dröja dig lyste; men dig, ovillig skall ingen 315 - Bland Phaiekerna hålla, ty det ej täcktes vår far Zeus. - Hemledsagning åt dig, tills morgon, att väl du det vete, - Sätter jag ut; men du mellertid, af sömnen besegrad, - Ligg; de i lugnet föra dig fram, tilldess du har uppnått - Fosterjord din, och hem, och hvad eljes kärt dig må vara, 320 - Vore det ock långt fjermare hän än ön Euboia; - Ty de säga, att hon är mest aflägsen, som henne - Sågo ibland vårt folk, enär blondlock Rhadamanthys - Hädan till Gaias son, på besök, de till Tityos förde. - Desse foro då dit, och lyktade, trötthet förutan, 325 - Färden på samma dag, och hem ankommo på samma. - Sjelf erfara du skall i din själ, hur mina galejor - Ståtlige äro, hur bussarne sjön uppkasta med åren. - - Talte; nu gladdes deråt mångpröfvade, ädle Odysseus; - Bedjande sen han sade, och yttrade ordet, och talte: 330 - - Måtte, o fader Zeus, dock allt Alkinoos hålla, - Hvad han lofvat! åt honom uppå fruktgifvande jorden - Ändlös ära det vore, och jag ankomme till hemmet. - - Så nu talade slikt mellertid de två med hvarandra, - Men hvitarmiga drottningen gaf åt tärnorna uppdrag, 335 - Bäddar att reda uti förgården, och purpurne granna - Mantlar lägga på dem, och mattor breda deröfver, - Samt ulltäcken derjemte också, för att svepa omkring sig. - Tärnorna gingo ur saln, och höllo en fackla i händren. - Men då den mjukaste säng skyndsamligen bäddat de hade, 340 - Trädde de fram till Odysseus, och manade honom med orden: - - Laga dig nu, o fremling, till sängs! ditt läger är färdigt. - Sade; och honom var högönskligt att vandra till hvila. - Så nu han sof derstäds mångpröfvade, ädle Odysseus - Uti en pyntad säng, i skygd af den dånande förgård 345 - Men Alkinoos sof i det inre af höga palatset, - Och hans bålda gemål nattläger beredde och sofbädd. - - - - -Åttonde Sången. - - - När sig nu viste den tidiga, rosenfingrade Eos - Hastade upp från sin bädd Alkinoos' heliga hjeltkraft, - Stadsförstöraren ock, zeusfostrade drotten Odysseus. - Förde så an dem alla Alkinoos' heliga hjeltkraft - Till Phaiekernes råd, som desse sig ordnat vid skeppen. 5 - Och ditkomna de satte sig ned på slipade stenar - Nära hvarandra; kring sta'n då vandrade Pallas Athene, - Tagande på sig gestalt af den vise Alkinoos' herold, - Redande hemfärd åt stormodiga drotten Odysseus. - Och vid hvarendaste man hon stannande talte, och sade; 10 - - Skynden er alle, välan, Phaiekernes förstar och drottar, - Bort till rådsförsamlingen nu, för att höra om gästen, - Hvilken nyligen ländt till vise Alkinoos' boning, - Irrande hafvet omkring, odödliga lik till gestalten. - - Talande så, hon väckte hos hvar dess hjerta och sinne. 15 - Och af samlade män uppfyllde sig snarligen rådets - Bänkar, och månge beundrande der anskådade drotten, - Vise Laertes' son; ty öfver honom Athene - Sjelf nedgjutit gudomligt bebag på hufvud och skuldror. - Honom större att skåda hon gjort, och stoltare äfven, 20 - Att kärkommen han så hos alla Phaiekerna blefve, - Ståtlig, och aktningsvärd, att han lyktade lyckligt de lekar - Alla, i hvilka Phaiekernes män skull' försöka Odysseus. - - Men då de samlats alle, och hopförsamlade voro, - Då begynte bland dem Alkinoos orda, och sade: 25 - - Hören nu, samtlige J Phaiekernes förstar och drottar, - Att jag säger er det, som hjertat i bröstet mig bjuder. - Fremlingen, -- icke jag vet, ho han är -- har kommit till mitt hus, - Irrande kring hos de östliga män, eller vestliga äfven; - Och på sin hemfärd manar, och ber, att säker den blefve. 30 - Låtom oss då, som vi gjort tillförne, bestyra om hemfärd. - Förty ingen ännu, eho som kom till min boning, - Härstäds jemrande länge har dröjt, i väntan på hemfärd. - Utan välan, nedhalom till hafs den svarta galejan, - En förstseglerska; två och femtio ynglingar måga 35 - Väljas i landet ut, som äro sen gammalt de bäste. - Sedan J årorna väl vid tofterna samtlige bundit, - Stigen i land, och derefter ett mål knapphändigt bereden, - Kommande till vårt hus; jag väl undfägnar er alla. - Detta mitt uppdrag är till svennerna; alle J andre 40 - Skepterbärande drottar derhos till min ståtliga boning - Kommen, på det vi i salarna må den fremmande pläga. - Säge mig ingen nej! ock kallen gudomliga sångarn - Demodokos; ty åt honom en gud gaf rikligen ljufva - Sången, ehvad hans sinne också uppmanar att sjunga. 45 - - Talande så, han vandrade främst; tillika med honom - Drottarne följde; herolden han gick till gudomliga sångarn. - Valde svennerne, två och femtio, hastade sedan, - Som han befallt, till stranden utaf fruktödsliga hafvet. - Men såsnart till galejan de väl framkommit och hafvet, 50 - Alle åt hafvets djup uthalade svarta galejan, - Och på den svarta galejan en mast uppreste och segel, - Samt anpassade årorna fast i läderne remmar, - Allt i ordenteligt skick, utspännande seglena hvita. - Henne ute på sjön för ankar de lade, och sedan 55 - Skyndade gå till vise Alkinoos' rymliga boning. - Pelaregångarne, gårdar och salarne fylldes med männer. - [Hopförsamlade, månge der voro båd' unge och gamle.] - Får, ett dussin, åt dessa nu lät Alkinoos slakta, - Två släpfotiga kor, hvittandiga galtarna åtta; 60 - Dessa de flådde, och skötte och redde en kostelig måltid - Nalkades äfven herolden, och bragte den kärliga sångarn, - Älskad af sångmön högt, som gett det goda och onda: - Ögonen hade hon tagit, och gett den ljufliga sången. - Honom Pontonoos bar den silfvernaglade stolen 65 - Uti gästernas midt, och stödde mot höga kolonnen. - Och på en spik upphängde herolden den ljudiga cittran - Ofvanom sångarens hufvud, och lärde med händren att henne - Fatta, och ställde bredvid brödkorgen och prydliga bordet, - Bägarn med vin bredevid, att dricka då sinnet befallte. 70 - Desse nu händerna räckte till redda och färdiga rätter. - Men till dryck och till mat när samtlige mättat sin lystnad, - Sångmön lifvade sångarn att qväda om männernas bragder, - Ur det qväde, hvars pris uppsteg då till himmelen vida, - Splitet emellan Laertiades och Peleides Achilleus; 75 - Huru de trätte en gång vid gudarnes rikliga festmål - Med förskräckliga ord; men männernes drott Agamemnon - Gladdes uti sin själ, att Achaiernes ädlingar trätte; - Ty det svaret han fått uttryckligt af Phoibos Apollon - Uti gudomliga Pytho, då han stentrösklen beträdde, 80 - Spörjande; ty då välfde sig ren olyckornas början, - Genom store Kronions råd, på Achaier och Troer. - - Detta nu just högröstige sångaren qvad; men Odysseus, - Fattande purpurne manteln, den stora, med väldiga händer, - Öfver hufvudet drog, och betäckte sitt dejliga anlet; 85 - Han för Phaiekerna blygdes att gjuta ur ögonen tårar. - Men såsnart den gudomlige sångaren slutade sjunga, - Strök han tårarna bort, och drog från hufvudet manteln, - Fattade dubbelpokalen i hand, och åt gudarna vingjöt. - Men då åter begynte, och honom Phaiekernes förstar 90 - Mante att sjunga, -- förty åt orden de gladde sig alla, -- - Täckande hufvudet åter, Odysseus började sucka. - Gjutande tårar, då undföll han dem samtligen alla, - Men Alkinoos ensam bemärkte och varsnade drotten, - Sittande nära bredvid; tungt suckande honom han hörde, 95 - Och sen ordade strax bland roningkära Phaieker: - - Hören nu, samtlige J Phaiekernes förstar och drottar, - Redan mättat vi ha med gemensama målet vårt sinne, - Samt med cittran, som är en väninna åt rikliga målet; - Nu må vi derföre gå, ock fresta på kämpaspelen 100 - Alla, att fremlingen här förtälje för vännerna äfven, - Kommen till hemmet igen, hur mycket vi andra besegre - Både i knytnäfsstrid, och i brottning, i hoppning och kapplopp. - - Talande så, främst gick han; de öfrige följde tillika, - Och på en spik upphängde herolden den ljudiga cittran, 105 - Tog Demodokos sedan i handen, och honom ur salen - Förde, och gick för sångarn den väg, på hvilken Phaiekers - Förstar vandrade hän, att kämpaspelen beundra. - Alle till torget de gingo, och gräselig skara dem följde, - Tusende; stodo så ynglingar upp båd många och raska. 110 - Steg så Acroneos, och Okyales, jemte Elatreus, - Nauteus och, Prymneus, Anchialos, jemte Eretmeus, - Ponteus ock, Proeus, Thoon, Anabesineos ock, - Och Amphialos med, Polyneos' son, Tektonidens, - Samt Euryalos med, lik Ares, menskoförödarn, 115 - Samt Naubolides med, till gestalt den bäste och kroppsskick - Bland Phaiekernes män, näst vankfri drott Laodamas. - Trenne söner utaf Alkinoos stego der äfven, - Halios, och Laodamas och gudlik drott Klytonéos. - Desse voro de första, som gjorde med föttren försöket 120 - Samt från skranket sitt lopp utsträckte, och alle tillika - Skyndsamt flögo på fältet åstad, att dammet sig välfde. - Bäst att springa bland dem var vankfri drott Klytonéos; - Likaså stort för mulorna är försprånget på lindan, - Likaså lopp han de andra förbi, som lemnades efter. 125 - Vidare gjordes försök med den kroppbetungande brottning; - Deri besegrade åter Euryalos alla de bästa; - Men i hoppande var Amphialos ypperst bland alla; - Med kastskifvan den ypperste var bland alla Elatreus, - Men Alkinoos' modige son, Laodamas, i näfstrid. 130 - Sen nu med kämpaspelen enhvar undfägnat sitt sinne, - Talade så Alkinoos' son, Laodamas, och sade: - - Vänner, välan, åtspörjom den fremmande, om han af kämpspel - Något känner och lärt; till gestalten han icke är ringa, - Hvarken till lår eller ben, eller båda händerna ofvan, 135 - Eller den seniga nacken, det breda bröstet; och ungdom - Saknar han ej; men af mång ofärd han blifvit förkrossad. - Ty jag yrkar, att slemare ting ej gifves, än hafvet, - Att förbrylla en man, fast vore han aldrig så tapper. - - Honom Euryalos återigen genmälte, och sade: 140 - O Laodamas, med rätt och med fog du ordade ordet. - Gå nu derföre sjelf, utmana och egga med tilltal. - - Men då Alkinoos' modige son nu detta förnummit, - Steg han, och trädde i midten, och talade så till Odysseus: - - Fremmande fader, välan, upp fresta du äfven på kämpspel, 145 - Om du eljes dig lärt; men du borde förstå dig på kämpspel. - Ty ej större beröm åt menniskan blef här i lifvet, - Än hvad med föttren hon gjort och med händerna, någonsin gifvet. - Derför välan nu, försök, och skingra ditt hjertas bekymmer! - Mer ej längre för dig hemfärden är fjerran, ty redan 150 - Är uthalad galejan, och redo kamraterne alle. - - Honom talte då till mångråde Odysseus, och svarte: - O Laodamas, hvarför, mig skymfande, bjuden J detta? - Sorger jag bär i min själ fastmera än någonsin kämpspel, - Jag som tillförene har strapaserat så mycket och lidit. 155 - Nu jag i eder krets här, efterlängtande hemfärd, - Sitter, och ropar konungen an, och samtliga folket. - - Honom svarte Euryalos då, och smädde i synen: - Nej, nej, dig jag ej liknar, o fremling, vid någon i kämpspel - Kunnig, sådana många ibland de dödliga finnas, 160 - Utan vid slik en man, som uppå mångtoftade skeppet - Dväljs, sjömännernas herre, deder köpslagare äro, - Om skeppsladdningen mon, och på handelsvarorna aktsam, - Samt den roffade vinst. Allsicke du liknar en kämpe. - - Bistert blickande svarte derpå mångråde Odysseus: 165 - Fremling, du talte ej bra; ohändiga mannen du liknar. - Aldrig gifver en gud det herrliga jemt åt oss alla - Menniskor; hvarken gestalt, eller vett, eller taleförmåga. - Till utseendet är den ene ringare vorden; - Men gud kröner gestalten med ord, och på honom de andre 170 - Glade fästa sin blick, och oförfärad han talar, - Med tacknämlig försyn, bland samlade männerna utmärkt; - Och då i staden han går, som en gud anskåda de honom. - Är dock åter en ann i gestalt odödliga jemlik, - Men för honom behag ej kringomslingar sig orden. 175 - Så fick du storståtlig gestalt; en gud dig ej gittat - Dana på annat sätt; vanvettig är du till sinnet. - Men mig hjertat du retade upp i djupet af bröstet, - Ordande mot allt skick. Jag ej är okunnig i kämpspel, - Som du säger; fastmer jag tror mig ibland de förnämsta 180 - Vara, så länge jag litade än på ungdom och handkraft. - Nu jag är fängslad af sorger och nöd, ty mycket jag lidit, - Pröfvande öden i männernes strid, och på skräckliga vågor. - Men mellertid, skönt mycket jag led, vill jag fresta på kämpspel: - Var ju ditt tal hjertbett, och du har mig, ordande, uppbragt. 185 - - Sade; och rusade fram med manteln, och fattade skifvan, - Större och tjockare mycket, och starkare icke så ringa, - Än den skifva, hvarmed Phaiekerne plägade kasta. - Svingande henne omkring, han sände ur väldige handen; - Stenen han hven, och dervid sig hukade neder mot jorden 190 - De långrodde Phaieker ock skeppnamnkunnige männer, - Vid stenkastet, men den flög öfver de öfriges märken, - Löpande lätt ur hans hand, och målet satte Athene, - Lik en man till gestalt, samt talade ordet, och sade: - - Fremling, den blinde jemväl urskiljde det märket isanning, 195 - Trefvande kring; allsicke är det hopblandadt i mängden, - Utan af samtliga främst; var derföre modig för striden: - Ingen Phaieker hinner dig upp, eller kastar förbi dig. - - Talte; nu fröjdade sig mångpröfvade, ädle Odysseus, - Glad, att en så välvillig kamrat i kampen han sporde. 200 - Och med lättare sinne han strax bland Phaiekerna talte: - - Gossar, hinnen nu denna; förty helt snarligt en annan - Tror jag mig slunga likaså långt, eller längre måhända! - Bland er andra enhvar, som hjertat befaller och modet, - Komme, och freste uppå, ty J han mig högligen retat, 205 - Anten i näfstrid, lopp eller brottande -- icke jag vägrar -- - Bland Phaiekerna alla, förutom Laodamas ensam. - Förty _han_ är min värd; ho ville med vännen väl strida? - Dårlig sannerlig är den mannen och äfven föraktlig, - Som till kämpaspelenas strid utmanar en gästvän, 210 - Stadd i fremmande land; han all sin lycka förintar. - Men bland de öfriga ingen jag vägrar, ej heller föraktar, - Utan i öppen fejd jag vill dem försöka och pröfva. - Ty så många som täflingar ges, är jag icke den sämste. - Sannerlig väl jag förstår skönglattade bågen handtera, 215 - Först jag träffade äfven min man, om jag sköte i hopen - Af fiendtliga män, fast aldrig så många kamrater - Stodo mig nära bredvid, och sköto på männen med båge. - Philoktetes allena uti bågskjutningen vann mig, - Borta i Troers land, då Achaierne skjöto med båge. 220 - Men bland andra jag tror mig vara den aldraförnämste, - Som nu dödlige äro, och äta sitt bröd här på jorden. - Dock med en forntids män jag önskade icke att täfla, - Ej med Herakles, och ej med Eurytos, Oichaliensern, - Hvilka med bågen stridde emot odödliga sjelfva. 225 - Derför den väldige Eurytos dog så plötsligt, och nådde - Ej hög ålder i huset; men honom Apollon förtörnad - Dräpte, ty guden han manade ut att täfla med båge. - Men med spjutet jag kastar så långt som ingen med pilen. - Endast om fötterna räds jag, att någon löper förbi mig 230 - Bland Phaiekernes män; ty förskräckligen illa jag medfors - Bland mång böljornas svall; lifsmedel ej heller på skeppet - Fanns tillräckeligt; derföre ock mig lemmarne löstes. - - Så han talte; och strax de vordo förstummade alle, - Men Alkinoos svarade ensam, och talte till drotten: 235 - - Fremling, emedan hos oss tacknämmeligt detta du ordar, - Och du i dagen vill lägga det hjeltemod, som dig följer. - Vredgad att dender mannen i striden dig vågade öppet - Håna: fördenskull skymfe bland dödliga ingen ditt hjeltmod, - Ho som uti sitt sinne förstår, att skickligen tala. 240 - Men nu välan, hör på hvad jag säger, att äfven för andra - Drottar du må det berätta, enär du i salarna dina - Spisar jemte den hulda gemåln och de älskliga barnen, - Dig erinrande då vår mandom, och hurdana dater - Zeus förunnar åt oss från fädernas tider beständigt. 245 - Ej utmärkte vi äro i näfstrid, eller i brottning, - Men med fötterna löpe vi kringt, storkaxar på skeppen. - Städs kärälskligt oss är festlaget, och cittran och dansen, - Ombytskläder derjemte, och varma bastur och bäddar. - Men nu välan, J Phaiekernes dansare, ypperste alle, 250 - Skutten, att fremlingen måtte för vännerna sina berätta, - Sedan han anländt hem, hur mycket J andra besegren - Både i dans och i sång, och, i sjöfart äfvensom kapplopp. - Men till Demodokos man haste, och ljudiga cittran - Bringe påstunden, som finnes uti vår boning förvarad! 255 - - Så gudlike Alkinoos nu; men herolden han uppsteg, - För att ur kongens palats medbringa den ljudiga cittran. - Och folkdomrarne, nio till tal utkorade, alle - Reste sig; de omsörjde att allt tillbörligen tillgick; - Jemnade nu dansplatsen, och vidgade prydliga kretsen. 260 - Kom så herolden jemväl, och hämtade ljudiga cittran - Åt Demodokos; strax han trädde i midten; de raske - Ynglinger ställde sig kring, välkunnige alle i danskonst; - Slogo den herrliga platsen med föttren; men drotten Odysseus - Skådade föttrens skiftande språng, och förvåntes i sinnet. 265 - - Men han knäppte på cittran, och började herrligen sjunga - Om Aphrodites, den skönkringgördlades älskog och Ares' - Hur i Hephaistos' rum tillförne de träffade möte - Hemligen; mycket han gaf, och skändade kongen Hephaistos' - Lägerställe och bädd; strax lände till honom som sändbud 270 - Helios, hvilken dem sett med hvarannan mängda i älskog. - Men Hephaistos såsnart hjertfrätande ordet han hörde - Gick han till smedjan gerad, omvälfvande ondt i sitt sinne; - Ställde så väldiga städet i stocken, och hamrade fjettrar - Oupplösliga, starka, att fast der måtte de stanna. 275 - Men såsnart nu försåtet han gjort, uppretad mot Ares; - Gick han uti sofkammaren in, der sängen var bäddad, - Och öfverallt omkring sängstolparna fästade fjettrar; - Många uti takbjelken också anbragtes från ofvan, - Fina som spindeltråd, dem ej någon kunde bemärka 280 - Bland lycksaliga gudarna ens; ty han gjort dem så listigt. - Men såsnart han sitt samtliga svek anbringat kring bädden, - Låtsade han sig till Lemnos bege, vältrefliga staden, - Hvilken för honom är på hela jorden den kärsta. - Stod så ej heller förgäfves på vakt gullhetslige Ares, 285 - När Hephaistos han såg, stormästaren, hemifrån vandra. - Men till Hephaistos palats, konstgudens, han genast begaf sig, - Tänd af kärleksbegär för den skönkringgördlade Kypris. - Hon från sin far helt nyss, stormäktige drotten Kronion, - Kommen, satte sig ned, men Ares trädde i rummet, 290 - Fattade hennes hand, och talade ordet, och sade: - - Kom, kärälskliga, kom; låt oss vandra i säng med hvarannan, - Ty Hephaistos ej mera är hemstadd, utan som bäst nu - Till vildröstige Sintiers ö, till Lemnos, han bortgår. - - Så han sade; men henne behageligt syntes att hvila, 295 - Och de stego i säng, och somnade; fjettrarne kringom, - De konstgjorde, sig slöto, som smidt mångvise Hephaistos: - Ej dem möjeligt var att röra en lem, eller lyfta. - Och då funno de nog, att de mer undslippa ej kunde. - Ryktbare tvesidshaltarn påstund sig närmade dessa, 300 - Ätervändande hem, förrn Lemnos' jord han beträdde. - Förty Helios stått ju på vakt, och saken förkunnat. - Men han kom till sin boning, betagen i innersta hjertat, - Stannade i förmaket, och greps af skräcklig vrede, - Och röt hiskeligt till, att han hörden af gudarna alla: 305 - - Fader Zeus, och J andre, evärdlige, salige gudar, - Hit, för att löjliga saker, och ej fördragliga skåda: - Huru till mig, som är halt, städs dottren af Zeus, Aphrodite, - Hyser i hjertat förakt, och älskar förödaren Ares, - Derför att han är fager och fotnätt; jag deremot är 310 - Född ofärdig; men skuld dertill mig icke är någon - Ann, än föräldrarne två; o måtte de barn ej aflat! - Men här skolen J se, hur de båda nu sofva i älskog, - Stigne uti mitt läger, och jag, slikt skådande, harmsnas. - Ej jag menar, att framdeles så de skola sig lägga. 315 - Änskönt aldrig så kära; de skola ej önska tillsamman - Sofva; ty listen och fjettrarna här qvarhålla dem begge, - Tills att fadren åt mig brudgåfvan tillfullo har godtgjort, - Som åt honom jag gaf för hans dotter, den äreförgätna, - Derför att skön hon visserlig är; men ej är hon fastsinnt. 320 - - Sade; och gudarne samlades alle till kopparpalatset. - Kom så Poseidaon, jordfamne, och kom så Hermeias, - Den mångnyttige, kom långskjutande drotten Apollon; - Men gudinnorna blefvo enhvar derhemma, af blygsel. - Allt godts gifvare, gudarne, nu qvarstodo på trösklen, 325 - Och osläckeligt skratt uppväcktes hos saliga gudar, - När de snarorna sågo, som ställt mångvise Hephaistos. - Och man talade så, anblickande närmaste grannen: - - Slem ting lyckas ej bra; den långsame hinner den snabba; - Så Hephaistos, så långsam han är, dock fångade Ares, 330 - Honom den snabbaste gud bland alla som bo i Olympen, - Änskönt halt, med försåt; och böter skall Ares betala. - - Så till hvarandra de ordade nu om detta och annat. - Drotten Apollon då, Zeus' son, tilltalade Hermes: - - Hermeias, Zeus' son, allt godts förlänare, sändbud, 335 - Ville du väl också, i väldiga fjättrarna fängslad, - Sofva i sängen bredvid den gyllene Aphrodite? - - Honom svarade sen budbäraren, Argosdräparn: - O, att det måtte så ske, långskjutande konung Apollon; - Skönt mig fängslade ock tre gånger så väldiga fjettrar, 340 - Och J gudar sågen derpå, och gudinnorna alla, - Skulle ändock jag sofva hos gyllene Aphrodite. - - Sade, och skratt uppväcktes ibland odödliga gudar. - Dock Poseidaon ej skratten betog, men Hephaistos han ombad, - Den konstkunnige idkligt, att lösa fjettrade Ares; 345 - Och tilltalande honom, han sade de vingade orden: - - Lösgif! Lofva jag vill, att denne, på sätt du befaller, - Bland odödliga gudar betalar dig allt som är billigt. - - Ryktbare tvesidshaltaren då tilltalade honom: - Ej, o Poseidaon, jordfamne, du detta mig ombed! 350 - Usel är borgen minsann, då för uslingar borgen är gifven. - Huru skulle jag någonsin dig bland gudarna binda, - Ginge nu Ares fri, undslippande skulden och fängslet? - - Honom Poseidaon, jordskakaren, svarte och sade: - I det fall, o Hephaistos, att Ares, vägrande skulden, 355 - Rymmer, och går sin kos, sjelf vill jag dig skulden betala. - - Ryktbare tvesidshaltarn igen så svarade honom; - Ej går en, eller höfs, att säga ett nej till din talan. - - Sagdt; och Hephaistos' kraft från fjettrarna gjorde dem fria. - Knappt ur sitt fängsel ännu, det väldiga, löste de voro, 360 - Förra de rusade opp, och han till Thrake begaf sig. - Men skrattkär Aphrodite till staden Paphos på Kypros - Lände, ty der hon hade en lund och ett doftande altar. - Der nu Chariterne tvådde, och smorde med heliga oljan - Henne, en sådan, som häftar uppå städs varande gudar; 365 - Klädde i tjusande kläderna sen, ett under att skåda. - - Sådant allt högröstige sångaren qvad; men Odysseus - Gladdes uti sin själ, åhörande, äfvensom andre - De långrodde Phaieker, och skeppnamnkunnige männer. - - Men Alkinoos bjöd Laodamas och Halios sedan, 370 - Att helt ensame dansa, ty ingen med dessa sig mätte, - När de i händren alltså den granna och purpurne bollen - Tagit, hvilken åt dem konstskicklige Polybos virkat, - Honom den ene slungade upp mot skuggiga molnen, - Böjd baklänges; från marken åt höjden svingad, den andre 375 - Lätt tog lyra, förrän han nalkades jorden med föttren. - Men då de pröfvat hvaran, att rakt upp kasta med bollen, - Sedan begynte de dansa uppå mångnärande jorden, - Vexlande ofta; de öfrige ynglingar klappade takten, - Stående kring i en krets, och ett skräckeligt väsende uppstod, 380 - Men till Alkinoos talade då den ädle Odysseus: - - Kong Alkinoos, du, utmärktast bland samtliga folken, - Visserlig skröt du derom, att dansarne vore de bäste. - Visserlig allt är sannt; mig skådande häpnad betager, - - Talade så; och sig gladde Alkinoos' heliga hjeltkraft, 385 - Och han ordade strax bland roningkära Phaieker: - - Hören mig, samtlige J Phaiekernes förstar och drottar; - Denne fremmande man mig synes ganska förståndig; - Derföre gifvom åt honom också gästskänk, som sig höfves! - Ty tolf äro uti vårt land storståtlige kongar, 390 - Hvilka som förstår regera, och sjelf jag den trettonde räknas. - Honom bringen enhvar rentvättad mantel och lifrock, - Samt derhos en talent utaf högskattade gullet. - Låtom oss mangrannt strax allt hämta, att, detta ihandom, - Glad i själen, vårt fremmande sig infinne till måltid! 395 - Men Euryalos bör med ord försona och skänker - Honom, emedan han ord, som icke sig egnade, talat. - - Så han sade; och alle der till biföllo och mante, - Och enhvar afsände, att skänkerna bringa, sin herold. - Men Euryalos nu genmälte, och svarade honom; 400 - - Kong Alkinoos, du utmärktast bland samtliga folken, - Ja, jag den fremmande skall försona, såsom du bjuder. - Detta svärd jag vill ge, allkopparne, hvarvid ett silfver - Fäste befinns, och hvars balja sig kringomslingar af nyskärdt - Elfenben; för honom utaf stort värde det blifver. 405 - - Sagdt; och han lade i händren det silfvernaglade svärdet, - Samt tilltalade honom, och sade de vingade orden: - - Hell dig, fremmande fader, ifall ett sårande uttryck - Fallit hafver, så måtte det strax bortföras af stormen! - Men dig gudarne unne, att skåda gemålen, och nalkas 410 - Hemmet, emedan, från vännerna skild, så länge du ängslas. - - Honom svarande talade till mångråde Odysseus: - Hell dig, älskade, ock! dig gudarne sällhet förunne! - Och må framdeles du ej någonsin komma att sakna - Detta svärd, som du gaf, sen mig du försonat med orden! 415 - - Sade; och hängde på axeln det silfvernaglade svärdet. - Ned gick solen, och nu anlände de herrliga skänker, - Som till Alkinoos' hus de bålde herolderne buro. - Sedan togo emot vankfrie Alkinoos' söner, - Och hos vördade modren de herrliga skänkerna lade. 420 - Främst bland samtliga gick Alkinoos' heliga hjeltkraft; - Men de kommo, och satte sig ned på stolarna höga, - Och till Arete talade då Alkinoos' hjeltkraft: - - Bär hit, maka, ett ståteligt skrin, det bästa af alla, - Och lägg äfven deri rentvättad mantel och lifrock. 425 - Värmen derjemte kopparn på eld, och kokan så vatten, - Att, då han badat, och sett de välförvarade skänker - Alla, som hit vankfrie Phaiekerne burit åt honom, - Drotten vid målet förnöjs, åhörande ljudet af sången. - Jag skall gifta också denhär konstgjorda pokalen, 430 - Gyllne, att han, vid minnet af mig, må dagarna alla - Offergjuta i salen åt Zeus, och de öfriga gudar. - - Sade; och Arete bland samtliga tärnorna talte, - Att med det snaraste ställa på eld den väldiga kitteln. - Men på flammande eld badkittelen äfven de ställde, 435 - Hällde vatten deri, och hämtade veden, och tände. - Elden om kittelns buk kringsmög sig, och vattnet blef uppvärmdt. - - Nu mellertid Arete åt fremlingen prunkande skrinet - Bar ur gemaket, och lade deri storståtliga skänker, - Klädebonad och gull, som honom Phaiekerne gifvit. 440 - Sjelf hon lade dertill en mantel och kostelig lifrock, - Och tilltalade drotten, och sade de vingade orden: - - Se nu om locket sjelf, och sno skyndsamligen remmen, - Att man på vägen dig icke bestjäl, enär du måhända - Sofver i ljuflig sömn vid färden på svarta galejan. 445 - - Men när detta nu hört mångpröfvade, ädle Odysseus, - Genast han passade locket, och fort den virkade remmen - Snodde, som honom lärt tillförene mäktiga Kirke. - Hushållstärnan jemväl strax manade honom att bada, - Och nedstiga i karet; han skådade glad i sitt sinne 450 - Varmt badvatten; ty ej han plägade sköte sig ofta, - Sedan Kalypsos hus, skönlockiga nymfens, han lemnat: - Derstäds, liksom en gud, fortfarande skötsel han hade. - Honom då tärnorna först rentvättat, och smörjat med oljor - Sedan, och mantelen skön kringkastat, och rocken derefter, 455 - Steg han utur badkaret, och till vindrickande männen - Gick. Men Nausikaa, som egde af gudarna fägring, - Stannade vid dörrposten uti starkbyggda palatset, - Och med ögonen skådade an, förvånad, Odysseus, - Samt tilltalade honom, och sade de vingade orden: 460 - - Hell dig, fremling; en gång då du vistas i fädernelandet, - Glöm ej mig; ty du mig har främst för lifvet att tacka. - - Henne svarande talte då till mångråde Odysseus: - Nausikaa, stormodige kong Alkinoos' dotter, - Unne nu det mig Zeus, högtdundrande maken åt Here, 465 - Att jag hem anländer, och hemkomstdagen beskådar! - Der ock skulle jag dig, som en gud, anropa med böner - Dagarna alla, förty mitt lif, o jungfru, du frelste. - - Sade; och satte sig ned på en stol vid Alkinoos, kongen. - Ren anrättningen delade desse, och blandade vinet. 470 - Närmre herolden då kom, medbringande älsklige sångarn, - Demodokos, högt ärad af folken, och honom han satte - Midt i gästernas krets, och ställde vid höga kolonnen. - Men till herolden talade nu mångråde Odysseus, - Sedan han skurit ur ryggen en bit -- och lemnat det mesta -- 475 - På hvittandiga galten, och rikliga istret var kringom: - - Tag nu köttet, herold, och gif, att han måtte det äta, - Åt Demodokos der! fast ängslad, jag honom vill fägna; - Ty hos jordiska menniskors släkt ja sångarne äro - Både af vördnad och tack delaktige städse, emedan 480 - Sångmön toner dem lärt, och sångarnes släkte hon älskar. - - Sade; herolden han bar och lade i händren på hjelten - Demodokos, som tog det emot, och i själen förnöjdes. - Desse nu händerne räckte till redda och färdiga rätter. - Men till dryck och till mat när samtlige mättat sin lystnad, 485 - Till Demodokos talade så mångråde Odysseus: - - Demodokos, dig prisar jag mest bland dödliga alla; - Sångmön lärde dig visst, Zeus' dotter, eller Apollon; - Ty oändelig sannt du sjunger Achaiernes öde, - Allt hvad Achaierne gjorde och äflades, allt hvad de ledo, 490 - Liksom du sjelf närvarit minsann, eller hört af en annan. - Men byt ämne likväl, och besjung den prydliga hästen, - Hvilken Epeios af trä hopfogade, jemte Athene, - Och så till borgen bragte försåteligt ädle Odysseus, - Fyllande upp med män, som Ilions fäste förstörde. 495 - Om mig detta du ock med sanningen enligt berättar, - Skall bland samtliga menniskor jag förtälja påstunden, - Huru bevågen en gud gudomliga sången dig gifvit. - - Sade; och manad af gud han begynte och öppnade sången, - Tagande vid derstäds, der uppå vältoftade skeppen 500 - Stigne, seglade bort, sen eld de i tältena kastat, - Alle Argeier; de andra då reden med bålde Odysseus - Sutto i samlade Troernes krets, omhöljde af hästen; - Förty Troerne den uppsläpat sjelfve på borgen. - Der stod hästen, och mångt de språkade hitåt och ditåt, 505 - Sittande rundtomkring; tre meningar voro i omlopp, - Anten att klyfva det hålkade trä med bitande kopparn, - Eller på bergets spets uppsläpa, och störta från stalpet, - Eller till gudars försoning det väldiga belätet lemna: - Såsom också var bestämdt, att sedan bringas i verket. 510 - Ty, att förgås, var ödet, såsnart som Ilion hyste - Väldiga hästen af trä, der alle de bäste Argeier - Sutto, beredande död och förderf åt Troiska männer. - Äfven sjöng han, hur staden Achaiernes söner förstörde, - Lemnande hålkade sveket, och hoptals krupne ur hästen; 515 - Sjöng, hur den höga staden föröddes af en och af annan, - Men att Odysseus till Deïphobos' hus sig begifvit, - Väldig som Ares sjelf, med gudlik drott Menelaos. - Sade, att, sedan han der uthärdat den hetaste striden, - Hade han segrat omsider, med hjelp af stolta Athene. 520 - - Detta nu sjöng högröstige sångaren, medan Odysseus - Smäktade; kinderna vättes af tårar, ur ögonen runna. - Liksom en qvinna begråter den älskade maken, hon famntar, - Hvilken framför sin stad och sitt folk har stupat i striden, - Värjande obarmhertiga dan från barn och hembygd; 525 - Och då sin man hon döende nu och sprattlande skådar, - Störtad på honom hon jemrar sig högt, men desse bakefter - Huggande på med spjuten såväl i rygg som i axlar, - Med sig släpa slafvinnan, att mödor lida och jemmer, - Och af den ömkansvärdaste sorg dess kinder förvissna: 530 - Likså Odysseus ock gjöt ömkliga tårar ur ögat. - Gråtande nu derstäds undföll han väl alla de andra, - Men Alkinoos ensam iakttog honom och märkte, - Sittande nära intill, samt hörde den suckande mannen, - Och då talte han strax bland roningkära Phaieker: 535 - - Hören mig samtlige J, Phaiekernes förstar och drottar, - Och Demodokos tyste jemväl sin klingande cittra; - Ty helt säkert alla till lags ej qväder han detta. - Från den stunden, vi spise, och herrlige sångarn begynte, - Från densamma hörde ej upp med jemmerlig klagan 540 - Fremlingen här; hans sinne har visst stor smärta betagit. - Derför han tystne, välan, att lika vi alle må fröjdas - Värdar ej mindre än gäst; ty så är det vackrare. - För vår aktade gäst allt detta ju äfven bestyrdes, - Hemledsagning och skänker, dem vi vänskapligen gifve. 545 - Är ju i broders ställe en gäst, en bedjande fremling - För hvar dödlig som har den ringaste känsla i hjertat. - Derföre må du ej nu omhölja med listiga tankar - Hvad jag dig än tillspörjer; det höfs dig bättre att tala. - Säg mig det namn, hvarvid dig kallade moder och fader, 550 - Samt de andre, som bo i er stad, som bo i dess grannskap. - Ty ej finnes bland menniskor en, som är alldeles namnlös, - Vare han slem eller god, såsnart han allenast är boren; - Utan föräldrarne ge åt enhvar, enär som de framfödt. - Säg mig tillika ditt fäderneland, din stad, och din folkstam, 555 - Att dig, på eget beråd, dit måtte galejorne bringa. - Förty hos Phaiekernes folk styrmänner ej äro, - Roder ej heller, och slikt, som finnes på andra galejor. - Utan männernes tanker och båg af sig sjelfve de känna, - Känna de samtlige menniskors städer derjemte och feta 560 - Åkrar, och hafvets svalg de öfverfara i blinken, - Kringomhöljde af töcken och moln; och aldrig den minsta - Fruktan de ha, att lida förlust, ej heller förlisa. - Men tillförne en gång min far det hörde jag säga, - Nausithoos, som förmälte, att mot oss vore Poseidon 565 - Vredgad, emedan åt alla vi äre behjelpsame följsmän. - Sade att guden en gång Phaiekernes bästa galeja, - När från en följfärd hon hem vänder på dunkliga hafvet. - Krossa skulle, och stan omhölja med väldig en klippa. - Ordade så den gamle, och det fullborde nu guden, 570 - Eller vare det ock ogjordt, om hans sinne så täckes. - Men du, välan, mig detta förtälj och noga berätta, - Hvar du irrat omkring, och till hvilka länder du kommit, - Säg om menskorna sjelfva, och välbefolkade städren, - Anten de hårde och vilde, och orättrådige varit, 575 - Eller också gästkäre, och haft ett gudeligt sinne. - Säg ock, hvarför du gråter, och jemrar dig innerst i själen, - När om Argeiers du hör, om Troers och Danaers öde. - Gudarne slikt förderf åt menniskorna gjort och beslutit, - Att för efterkommande ock må finnas en visa. 580 - Föll då kanhända för dig vid Ilion äfven en slägting, - Anten en tapper måg eller svärfar, hvilka bland alla, - Efter vår egen stämma och blod dock äro oss dyrast? - Eller kanske en tapper kamrat, välvilligt emot dig - Sinnad? Förty allsicke är sämre än sjelfvaste brodren - En kamrat att värdera, enär han visliga tänker. - - - - -Nionde Sången. - - - Honom svarande talte då till mångråde Odysseus: - Kong Alkinoos, du, utmärktast bland samtliga folken, - Vackert isanning det är, att få åhöra en sådan - Sångare, likasom denne, till rösten gudarna jemlik. - Ty jag yrkar, att ljufvare sak i verlden ej finnes, 5 - Än när glädje och fröjd sig samtliga landet bemästrar, - Medan gästerne lyssna i rummen till sångarens stämma, - Sittande man vid man, och bredvid stå bordena fulla - Både med bröd och kött, och ur blandningsskålen en munskänk - Vinet öser, och bjuder omkring och i bägrarna häller: 10 - Detta i sinnet mig synes det aldrayppersta vara. - Men nu lyster din håg, att om suckiga smärtorna mina - Fråga, på det jag, jemrande, må än sucka dessmera. - Hvad vill jag först, hvad sen, hvad vill jag ytterst berätta? - Ty de himmelske gudarne gett mig många bekymmer. 15 - Nu vill jag först er säga mitt namn, att detta J äfven - Veten, och jag framdels, undsluppen den grufliga dagen, - Vare åt er gästvän, skönt fjerran beboende husen. - Jag Laertiades är, Odysseus, bland menniskor ryktbar - För all tåliga fonder; till himmelen stigit min ära. 20 - Och jag på Ithaka bor, det välbeskådliga, hvarest - Neriton-berget finns, löfruskande, resligt, och många. - Öar i trakten bebos, helt nära den ena den andra, - Dulichion, och Same, och det skogbevexta Zakynthos. - Aldraöfverst hon sjelf, lågländt, är i hafvet belägen, 25 - Vesterut (särskilt de andre mot morgonrodnan och solen), - Klippig, likväl en god gossaflerska är hon, och icke - Vet jag en ljufvare ort, än hennes bygder att skåda. - Visst qvarhöll mig derborta Kalypso, den ädla gudinnan, - Giljande sig till gemål, i de hålkade grottorna länge; 30 - Liksom på samma sätt Kirke mig i salarna qvarhöll, - Giljande sig till gemål, den listiga, hemma på Aia, - Men dock alldeles ej mitt hjerta i bröstet de rörde: - Derföre ljufvare intet än fäderneland och föräldrar - Finns, änskönt en kostelig gård långt borta man äfven 35 - Egde uti ett fremmande land, från föräldrarna fjerran. - Dock mångsorgliga färden jag vill dig nu äfven berätta, - Hvilken mig Zeus påsände, då hän från Troia jag reste. - - Förde så vinden mig från Ilion till de Kikoners - Fäste, Ismaros, först, som jag ödde och dräpte dem sjelfva. 40 - Jagande hustrurna med ur staden och skatterna många, - Delte vi allt, så att ingen mig gick förlustig sin andel. - Då isanning att fly med ilande fötter oss alla - Manade jag, men de dårarna mig hörsammade icke. - Utan de drucko der vin, och slaktade bredevid stranden 45 - Många får, och derhos släpfotiga, hornade oxar. - De bortlupne Kikonerne nu mellertid de Kikoner - Ropte, som voro dem grannar, och tapprare äfven och flere, - Boende på fastlandet, och kunnige att från en hästvagn - Strida med minner, också fotkämpar, om så behöfdes. 50 - Månge de kommo, som blommor och blad utspricka om våren, - Tidige; då från Zeus ett bistert öde forbidde - Olycksaliga oss, mångfaldiga smärtor att utstå. - Stannande, striden de stridde invid de snabba galejor, - Och påskjöto hvaran med kopparspetsade lansar. 55 - Medan morgonen grydde, och heliga dagen sig ökte, - Höllo vi stånd, och försvarade oss, skönt flere de voro; - Men när Solen sig vände mot oxafspänningens timme, - Då Kikonerne drefvo på flygt oss, slagna Achaier. - Sex fotbrynjte kamrater ifrån hvarenda galeja 60 - Föllo; vi andre likväl vår död undgingo och ofärd. - - Dän vi seglade vidare fram med bedröfvade hjertan, - Glade ur hotande död, med förlust af kära kamrater. - Ej mig vidare dock tverodde galejorne foro, - Förrn tre gånger enhvar af de arma kamrater vi ropat, 65 - Hvilke på fältet stupat, utaf Kikonerna dräpte. - Men molnskockaren Zeus påsände galejorna nordvind, - Jemte en hisklig orkan, och med moln tillika betäckte - Både vatten och land; ned störte från himmelen natten. - Fram galejorne nu, brådstöstade, drefvos, och seglen 70 - Piskade vindens kraft i trenne bitar och fyra. - Seglen lade vi ned på galejorna, fruktande ofärd, - Och dem sjelfva emot fastlandet rodde i brådska. - Nätterna två och dagarna två der idkeligt ständigt - Lago vi, tärande själn med tröttnad och sorger tillika. 75 - Men då den tredje dan skönlockiga Eos beslutat, - Reste vi masterna upp, samt satte oss, hissande hvita - Seglen; och vinden styrde och rormän våra galejor. - Nu helbregda jemväl till fädernejorden jag kommit, - Men mig bölja och ström, då omkring Maleia jag vände, 80 - Gynnad af Boreas jagade hän, och dref från Kythere. - Sedan i dagarna nio mig förde förderfliga vindar - Öfver den fiskiga sjön; på den tionde dock vi bestego - Lotophagernes jord, som spisa den blommiga spisen. - Derstäds stego vi alla i land, och öste oss vatten. 85 - Strax kamraterne togo ett mål vid de snabba galejor. - Men såsnart vi oss mättat med mat och derjemte med dricka, - Jag kamraterna ock afsände, att gå och bespörja, -- - Väljande ut två man, och herolden jag gaf som den tredje -- - Hvilka de männer voro, som bröd förtärde i landet. 90 - Och bortgångne de strax anträffade de Lotophager, - Och Lotophagerne ej anstämplade våra kamrater - Ofärd, utan gåfvo dem alla att smaka på Lotos. - Ho som utaf den ljufliga Lotos månde förtära, - Ville ej återberätta, ej heller vända tillbaka, 95 - Utan de önskade der med Lotophagernes männer, - Spisande Lotos, städse förbli, och glömma sin hemfärd. - Dessa med våld jag förde till skeppen, ehuru de greto, - Och dem, släpande, bandt vid hålkade skeppenas tofter, - Men de tillförlitliga andra kamrater jag mante, 100 - Skyndesamast att stiga om bord på de snabba galejor, - Att ej någon skull äta af Lotos och glömma sin hemfärd. - Strax de stego om bord, och på tofterna satte sig neder, - Alle i rad, och den grumliga sjön med årorna slogo. - - Dän vi seglade vidare fram med bedröfvade hjertan, 105 - Och till Kyklopernes land, de öfvermodige, fräckes - Kommo, som, sig förlitande på odödliga gudar, - Hvarken plantera med händren en planta, och plöja ej heller, - Utan det allt osåddt, oplöjdt uppvexer hos dessa, - Hvete och korn också, tillika med rankor, som alstra 110 - Det stordrufviga vinet, utaf Zeus' skurar förökadt. - Ej rådplägande torg hos dem man finner, ej lagar, - Utan alla bebo högresliga bergens toppar, - Och der halkade kulor; enhvar är domare öfver - Egen hustru och barn, och de vårda sig ej om hvarandra. 115 - Obetydlig en ö der sträcker sig utanför hamnen, - I hvarken nära Kyklopernes land, och fjerran ej heller; - Skogig är hon; och derstäds otålige getterne födas - Vilde; förty, dem menniskospår bortskrämma ej nånsin, - Ej der heller omkring gå jägare, hvilka i skogen 120 - Lida strapaser många, besökande bergenas toppar; - Ej upptas hon utaf fårhjordar, och icke af plogland, - Utan hon är osådd, oplöjd i dagarna alla, - Öde på män, och närer de bräkande getter allenast. - Ty rödkindiga skepp dem ega Kykloperne inga; 125 - Ej skeppbyggande män der finnas, hvilka dem gjorde - De vältoftade skeppen, som skulle bestyra om allting, - Farande kring till menniskors städer, som männerne pläga, - Öfver sjön på galejorna, en besöka den andra, - Hvilka dem ock tillskapte af ön vältreflig en bostad. 130 - Ty hon ej är oländig, och gåfve väl frukter hvar årstid. - Ty der ängar man ser vid stranden af grumliga hafvet, - Fuktiga, mjuka, och rankorna der everdlige vore. - Lucker är der hvar vret, och i sinom tid man beständigt - Skure en rikelig gröda, förty högst fet är dess jordmon; 135 - Ock vällemplig dess hamn, så att kabel man icke behöfver, - Ej utkasta ett ankar, ej akterlinorna binda, - Men, anlöpande blott, qvarstanna sålänge de sjömans - Sinne manar dertill, och vindarne börja att blåsa. - Och i hufvut af hamnen det klaraste vatten sig gjuter, 140 - Källan inunder en häll; och omkring svartpopplarne vexa. - Der inseglade vi, och en gud oss visade vägen, - Under den mörkaste natt, och ej lyste det minsta för ögat; - Ty kring galejorna låg djupt dunkel, och månen ej heller - Lyste från himmelen ned; ty han var omslöjad af skyar. 145 - Då fanns ingen som gittade ön med ögonen varsna; - Icke de väldiga vågor, som välte mot kusten vi heller - Skådade, innan vid land sköntoftade skeppen sig lade. - Sen de nu laggt sig vid land, nedtogo vi samtliga seglen, - Och vid hafvets bränning jemväl utstego vi sjelfve. 150 - Sedan vi der utsofvit, vi bidde gudomliga Eos. - När sig nu viste den tidiga, rosenfingrade Eos, - Ströko vi ön omkring öfverallt, och beundrade henne. - Drefvo så nymferne upp, Zeus', aigisbärarens, döttrer, - De bergboende gettren, att kost kamraterne finge. 155 - Krokiga bågarna strax och derhos långskaftiga spjuten - Togo vi oss från skeppen, och sen, trefaldigt fördelte, - Sköto; och genast en gud oss gaf tillräckeligt vildbråd. - Mig åtföljde galejorna tolf, och på hvarje af dessa - Nio getter i lott utföllo; sjelf tog jag mig tio. 160 - - Så vi dagen igenom, intill nedgående solen, - Sittande njöto det rikliga kött och det ljufliga vinet. - Ty galejornas vin, det röda, var ej uppdrucket, - Utan der fanns ännu; ty enhvar vi på ankrarna rikligt - Tappade, då Kikonernas heliga fäste vi togo. 165 - Nu vi märkte Kyklopernas land helt nära intill oss, - Märkte röken, och rösten af dem och af fåren och gettren. - Men då sol gick ned och tillika mörkret oss påkom, - Samtliga lade vi oss, vid hafvets bränning, att hvila. - Men då sig viste den tidiga, rosenfingrade Eos, 170 - Då ock ställde jag till folksamling, och talte bland alla: - - Biden J öfrige här, mig tillförlitlige följsmän; - Men jag sjelf med mitt skepp och kamraterna mina vill hädan - Resa, och väl utforska demder, hvad menskor de äro: - Öfvermodige, vilde och orättrådige, eller 175 - Ock gästvänlige män, som ha ett gudeligt sinne. - - Sade; och steg så ombord, och befallte kamraterna äfven - Sjelfve stiga om bord, samt akterlinorna lösa. - Desse stego då strax, och på tofterna satte sig genast - Alle i rad, och grumliga sjön med årorna slogo. 180 - Men då till stället fram, det närabelägna, vi kommit, - På landtungan vi varsnade snart en kula, vid hafvet, - Hög och af lagrar beskuggad; och derstäds plägade många - Drifter, getter och får sig hvila; omkring var en fägård - Byggd, högreslig, af sten, nedgräfven i jorden, som grundval, 185 - Samt af väldiga furar, och högbelöfvade ekar. - Derstäds dvaldes en man, vidunderlig, hvilken helt ensam - Plägade valla sin hjord afsides, och icke till andra - Kom, men vistades fjerran, i laglösheter bevandrad. - Ty vidunderlig bjösse han var, och liknade icke 190 - En brödätande man, fastmera den skogiga toppen - Af ett reseligt fjell, när den synes allena bland andra. - Då jag de tillförlitliga andra kamrater befallte - Qvar vid galejan förbli, och derjemte galejan försvara. - Men utväljande tolf de bästa bland mina kamrater, 195 - Gick jag åstad, och förde en lägel med ljufliga, svarta - Vinet, som åt mig Maron, Euanthes' ättling, förärat, -- - Prest åt Apollon sjelf, som Ismaros värnande kringgår, -- - Derför att honom vi frelste tillika med barn och maka, - Vördande; presten bodde i skogiga lunden, som helgad 200 - Phoibos Apollon var. Han gaf mig herrliga skänker, - Sju talenter utaf det välarbetade gullet, - Gaf mig en bägare ock, helsilfverne; sedan han äfven - Fyllde i samtliga tolf tvehandtagskrukor det ljufva, - Outblandade vin, gudomlig en dryck; och ej någon 205 - Tjenare visste deraf, tjenarinna ej heller i huset, - Utan han sjelf, hans hulda gemål, och skafferskan ensam. - När man dricka skulle det håningljufliga, röda, - För hvar rågad bägare vin, af vatten han tjugu - Mått påfyllde; sig spred ur pokalen en ljufvelig ånga, 210 - Ja, gudomlig; att hålla sig dän, var sannerlig okärt. - Väldiga lägeln med slikt jag fyllde, och förde, och vägkost - Äfven i renseln; ty strax mig anade modiga sinnet, - Att anträffa en man, kringskansad med gräselig styrka, - Vildsinnt, hvarken om rätt väl kunnig, ej heller om lagar. 215 - Snart vi kommo till kulan, men ej derinne vi mannen - Funno, ty han nu bette sombäst sin hulliga boskap. - Komne i kulan, begapade vi det ena och andra: - Kölnorne tyngdes af ost, och fållorne ändatill trängsel - Fylldes af lam och af kid; instängde de samtlige voro, 220 - Skilde för sig; förstfödingar här, och de mellersta derstäds, - Och nyfödingar der; och af vassla stäfvorne flödde, - Bunkar och embar och kärl, i hvilka han plägade mjölka. - Då mig alla kamraterna först ombådo med orden, - Att af ostarna ta, och vända tillbaka; men sedan 225 - Att skyndsamligen kiden och lammen till snabba galejan - Drifva ur fållorna ut, och segla på saltiga vågen. - Men jag hörde dem icke, -- ehur visst bättre det varit -- - Fiken att skåda min man, om han mig gåfve en gästskänk: -- - Sedd af kamraterna, skulle han dem välkommen ej vara. -- 230 - Der nu tände vi eld, samt offrade; togo oss äfven - Ostar sjelfve, och åto, och bidade honom, derinne - Sittande, tills från vallen han kom, och en gräselig börda - Torrved bar, i beråd, att dervid äta sin qvällsvard. - Utanom kulan han slängde den in med hiskeligt buller, 235 - Och uppskrämde vi lupo ihast till skrymslet af kulan. - Men i rymliga grottan han dref de bulliga hjordar - Alla, han plägade mjölka; och lemnade hannarna ute, - Gumsar och bockar med, utanom den rymliga fållan. - Derpå lyftande högt dörrstenen, den väldiga, stora, 240 - Ställde han; vagnarne två och tjugu de hade ej honom, - Skönt fyrhjuliga, starka, förmått från marken röra. - Så ofantelig häll Kyklopen lade för dörren. - Sittande mjölkade sen han tackor och bräkande getter, - Allt i behörigt skick, och släppte till hvarje dess yngel. 245 - Hälften han genast lät af den hvita mjölken sig ysta, - Och uppsamlande denna i flätade korgar förvarte. - Men den andra hälften i stäfvor han gjöt, för att hafva - Dricka till maten, och kunna dervid förtära sin qvällsvard. - Och såsnart han i hast fulländat sitt mödsama arbet, 250 - Tände han strax upp eld, och varsnade oss, och besporde: - - Fremlingar, hvilka, halloh? hvarifrån på de vattniga vägar - Seglen J? monne i lagliga värf, eller drifven J bofsinnt, - Liksom röfvare, hafvet omkring, som pläga att drifva, - Sättande lifvet på spel, medbringande skador åt andra? 255 - - Så han sade; för oss deremot strax krossades hjertat, - Fruktande sjelft vidundret, men ock hans dundrande stämma. - Jag mellertid genmälte med orden, och svarade honom: - Vet, Achaier vi äre, och män som irra från Troia, - Med allfaldiga vindar uppå det gräsliga svalget, 260 - Längtande hem, men på fremmande väg och på fremmande stråter - Komne; ty Zeus förmodligen så det velat besluta. - Och Agamemnons folk vi berömme oss vara, Atreidens, - Hvilkens ära är visst nu, himlen inunder, den största; - Ty han en sådan stad förstörde, och ödde så många 265 - Harar; men nu deremot vi dig till knäna oss närme, - Bedjande, att du beskär en gästskänk, eller om eljes - Du en gåfva oss ger, som gästerne fordra med rätta. - Gudarna vörda, du starke; vi dig bönfallande nalkas. - Zeus bönfallandes hämnare är och fremlingars äfven, 270 - Gästbeskyddaren; han ledsagar den aktade fremling. - - Så jag sade; men han med förgrymmadt sinne mig svarte: - Fremling, en dåre är du, eller ock hitkommen från fjerran, - Du som bjuder mig gudarnas hämd undfly eller rädas. - Förty aigisbäraren Zeus ej Kykloperne akta, 275 - Eller de saliga gudar, ty vi långt starkare äre. - Ej af fruktan för Zeus' ovilja jag således skonar - Dig, eller dina kamrater, derest mig sinnet ej bjuder. - Men mig säg, hvar du lemnade qvar välgjorda, galejan, - Monn längst borta kanske, eller nära, på det jag må veta. 280 - - Frestande sade han så; men mig, mångkloka, bedrog ej; - Utan honom jag svarte igen med listiga orden: - - Skeppet krossade sönder för mig jordskakarn Poseidon, - Slungande mot hällbergen, till yttersta udden af edert - Land händrifvande; dit det vindarne jagat från hafvet; 285 - Men med dessa allena jag slapp ur svåra förderfvet. - - Så jag sade; han svarte mig ej, med förgrymmade sinnet. - Utan, rusande upp, på kamraterna lade han händer. - Och, annammande två, liksom hundvalpar, mot jorden - Slog, så att hjernan ur hufvudet rann, och fuktade jorden. 290 - Styckande dessa lem för lem, han redde sig qvällsvard, - Åt, bergfostrade lejonet lik, och lemnade icke - Kött, eller inkråm qvar, ej heller de mergiga benen. - Händren till Zeus mellertid vi öfrige gråtande höjde, - Skådande kiskliga verk, och förtviflan fängslade sinnet. 295 - Men då Kyklopen ändtligen fyllt ofantliga våmben, - Ätande menniskokött, och drickande mjölk, som var ospädd, - Lade han sig, så lång som han var, bland fåren i kulan. - Honom tänkte jag då, uti stormodiga sinnet, - Trädande nära, och dragande ut det eggiga svärdet, 300 - Gifva i bröstet ett styng, der hinnan om lefren sig sluter, - Tryckande till med handen; men annan tanke mig afhöll. - Ty der skulle ock vi omkommit i svåra förderfvet; - Ty vi hade ej kunnat ifrån högresliga dörren - Vältra med händerna bort den väldiga stenen, han ditlaggt. 305 - Suckande, så derstäds afbidde vi morgongudinnan. - När sig nu viste den tidiga, rosenfingrade Eos, - Då upptände han eld, och mjölkade stojande hjorden, - Allt i behörigt skick, och släppte till hvarje dess yngel. - Och såsnart han i hast fulländat sitt mödsama arbet, 310 - Tvenne han återigen annammande, redde sig frukost. - Och då han ätit, ur kulan han dref de hulliga hjordar, - Först borttagande lätt dörrstenen, den stora; men sedan - Lade han åter den före, som lade han locket på koger. - Så med mycket allarm Kyklopen de hulliga hjordar 315 - Dref till berget, och jag qvarlemnades, stämplande ofärd, - Om umgälla jag kunde, och ära mig gåfve Athene. - Detta beslut i min själ jag likade vara det bästa: - Bredevid fållan låg Kyklopens väldiga klubba, - Grön, af oliveträd, som han huggit åt sig, för att bäras 320 - Torrkad; och vi, åskådande den, jemförelse gjorde: - Sådan som masten är på det tjuguårade, svarta - Lastskepp, hvilket så bredt far öfver det villande svalget, - Sådan var den i längd, och sådan i tjocklek, att påse. - Nu en famn derutaf vidpass påstunden jag afhögg, 325 - Och åt kamraterna stycket jag gaf, och befallte att släta. - Desse gjorde det slätt; mellertid sjelf spetsen jag hvässte, - Tog den påstund, och härdade den i brännande elden. - Sedan allt var beställdt, jag i spillningen gömde den undan, - Som der i kulan låg öfverallt, rätt rundligen samlad. 330 - Men de öfriga bjöd jag, igenom lottning bestämma, - Ho sig skulle för drista, att, med mig lyftande pålen, - Vrida i ögat omkring, när ljuf kom sömnen på honom. - Föll så lotten på dem, jag sjelf helst önskade välja, - Fyra kamrater, men jag vardt räknad bland dessa som femte. 335 - Med skönhåriga driften från valln om qvällen han hemkom, - Och dref genast i rymliga kulan den hulliga boskap - Samtlig, ej lemnande qvar en utanom rymliga fållan, - Antingen anande ondt, eller gud så honom befallte. - Derpå lyftande upp dörrstenen, den stora, han ställde; 340 - Sittande mjölkade sen han tackor och bräkande getter, - Allt i behörigt skick, och släppte till hvarje dess yngel. - Och såsnart han i hast fulländat sitt mödsama arbet, - Tvenne han återigen annammande, redde sig qvällsvard. - Och då trädde jag fram, och vände mitt tal till Kyklopen, 345 - Hållande stånkan i hand, som med svarta vinet jag rågat: - - Här, du Kyklop, drick vin, sen menniskokött du har spisat, - Att du må veta, hur kostelig dryck ombord vår galeja - Gömde! Till offer åt dig jag bragte det, om du mig sände - Hem, medlidsam; men du odrägeligt alldeles rasar. 350 - Gryme, hur skulle väl dig ock framdels någon besöka - Ibland menniskor mång? ty orättrådigt du handlat. - - Sade; och han tog mot, drack ut, och var särdeles fryntlig, - Drickande ljufliga drycken, och bad mig om mera och mera: - - Gif mig ännu, kärvänlig, och säg mig namnet påstunden, 355 - Att jag dig gästskänk ger, åt hvilken du måtte förnöjas. - Ty åt Kykloperna alstrar också fruktgifvande jorden - Det rikdrufviga vin, som åt dem Zeus' skurar föröka; - Men dethär af ambrosia är och af nektar en smakbit. - - Sade; men återigen jag räckte det glödande vinet. 360 - Trenne gånger jag gaf, tre gånger, i dårskap, han utdrack. - Men såsnart nu vinet sig laggt Kyklopen om hjertat, - Då tilltalte jag honom med håningljufliga orden: - - Du mig frågar, Kyklop, det Frejdade namnet, och jag skall - Säga; men gif du åt mig gästskänken, såsom du lofte. 365 - _Ingen_; -- det är mitt namn; mig _Ingen_ plägade kalla - Både moder och fader, och andre kamraterne alle. - - Så jag sade; och han med förgrymmadt sinne mig svarte: - _Ingen_ jag sist vill sluka bland alla dess resekamrater, - Men de andra förut; och det skall vara din gästskänk. 370 - - Ordade så; Och lutande sig, damp baklängs, och sedan - Låg med den tjocka nacken påsned. Allkufvande sömnen - Honom genast betog, och vin utstörte ur strupen, - Jemte bitar af menniskokött, och han rapade vintung. - Och då stötte jag pålen inunder den ymniga askan, 375 - Tills glödhet han blefve, och alla kamrater med ord jag - Muntrade upp, att ej någon, förskräckt, skull' smyga sig undan. - Men då nästan nuredan olivträds-pålen i elden - Började tändas, så grön han än var -- och glödde förskräckligt, - Då jag förde den närmre ur elden; kamraterne rundtom 380 - Stodo; men mycket mod ingaf oss alla en gudom. - Desse vid ändan nu togo den hvassa olivträds-pålen, - Och instucko i ögat, och jag, mig resande, kringvred - Ofvanifrån; liksom då en man skeppsvirket med båren - Bårar, och nedfrån andre med remmen drifva omkring den, 385 - Fattande tag tvesids, men båren han löper beständigt. - Så tillgripande ock eldspetsade pålen, i ögat - Vredo vi; kring den glödgade nu utströmmade bloden. - Flamman svedde då allt, båd ögonlocket och brynet, - Medan stenen förbrann; ögrötterne fräste af elden. 390 - Liksom då mannen i smedjan den väldiga yxan och bilan, - Gräsligt fräsande, doppar uti det kyliga vattnet; - Härdande så; ty deraf undfår just jernet sin styrka: - Så kring olivträds-pålen jemväl nu fräste hans öga, - Och förskräckligt han röt, och klippan dönade rundtom. 395 - Fruktande lupo vi alle vår väg, men pålen Kyklopen - Ryckte ur ögat ut, nedsölad af ymniga bloden, - Hvilken han sen ursinnig från sig bortslängde med händren. - Men han ropade högt på Kykloperna alla, som bodde - Honom omkring i kulor uppå de vindiga höjder. 400 - Desse hörde hans skri, och kommo båd hädan och dädan, - Stannande kulan omkring, och sporde hvad honom betryckte: - - Hvad går åt dig, och hvi, Polyphemos, skrek du så fasligt, - Och sömnlösa oss gjorde, uti gudomliga natten? - Monne, emot din skön, en dödelig boskapen jagar? 405 - Monne dig sjelf man dräper med våld, eller också med arglist? - - Dem genmälte igen Polyphemos, den starke, ur grottan: - Vänner, _Ingen_ mig dräper, med våld ej, utan med arglist. - - Desse svarade då, och talade vingade orden: - Om dig ingen förnärmar med våld, som är ensam derinne, 410 - Är ju ej möjligt att fly från store Kronion en krämpa, - Utan gör du en bön till far din, kong Poseidaon! - - Så, bortgående ordade de; mig skrattade hjertat, - Att mitt namn dem bedrog, och det otillvitliga påhitt. - - Suckande sedan Kyklopen, och plågad af häftiga smärtor, 415 - Trefvande kring med händren, från dörrn bortskaffade stenen, - Och sig sjelf nedsatte i dörrn, med händerna sträckta, - Om han någon af oss, utgående, grepe bland fåren; - Så enfaldig han mig i sin själ förmenade vara. - Nu besinnade jag, på hvad sätt bäst göra sig läte, 420 - Och för kamraterna, och för mig sjelf en räddning ur döden - Finna jag kunde, och allt slags svek hopspann jag och anslag; - Ty det gällde mitt lif, och en stor olycka var nära. - Detta beslut likväl jag likade vara det bästa: - Vädurar funnos der, tätulliga, frodiga, feta, 425 - Vackra och stora, som buro den dunkelfärgade ullen. - Tyst jag fasade dem med böjliga vidjor tillsamman, - Uppå hvilka han sof, obäket, vrånge Kyklopen, - Tagande tre och tre; en man den mellerste förde, - De två öfriga gingo, kamraterna skyddande, tvesids. 430 - Trenne får utforslade hvarje man; hvaremot jag. -- - Ty en bagge der fanns, den bästa i samtliga hjorden, -- - Fattade tag i dess rygg, och inunder den ulliga buken - Utsträckt låg och med händren mig fast vid den dråpliga ullen - Snoende, oaflåteligt höll, tålmodig till sinnes. 435 - Så vi suckande der, afbidade morgongudinnan. - - När sig nu viste den tidiga, rosenfingrade Eos, - Då till betet också uthastade gumsar och bockar, - Men omjölkade tackor och getter i fållorna bräkte, - Ty dem jufren svällde af mjölk; och af hiskliga plågor 440 - Egaren qvald vidrörde nu samtlige gumsarnes ryggar - Hvilka der upprätt stodo; den narren anade icke, - Att vid ullige gumsarnes bröst fastbundne de voro - Sist bland boskapen vandrade nu min vädur åt dörren. - Tyngd af sin egen ull och af mig, som tänkte förståndigt. 445 - Trefvande honom talade till Polyphemos, den starke: - - Käraste vädur, hvarför mig ur kulan vandrar du efterst - Nu bland alla? ej fordom du gick den siste i hjorden, - Utan, den förste, du bette af gräsets spädaste blommor, - Stolt framvandrande; först ock kom du till strömmarnes flöden, 450 - Och först äflades du i att återvända till fållan, - Hvarje afton; men nu är du sist; helt säkert din herres - Öga du sörjer, som han, den nedrige mannen, mig utstack, - Jemte de slema kamrater, sen sinnet med vin han betvingat, - INGEN, om hvilken allsicke jag tror, att förderfvet han undgått. 455 - Tänkte du lika med mig, och hade du talförmåga, - För att säga, ehvart min kraft han smyger sig undan; - Sannerlig skulle den dödades hjerna båd hitåt och ditåt - Spritta i kulan omkring mot golfvet; tillika mitt hjerta - Lättadt blefve från qval, som mig gjort den pysslingen INGEN. 460 - - Talte; och gumsen ifrån sig han lät utvandra ur dörren. - Men då vi kommit ett stycke ifrån fägården och kulan, - Först från baggen jag löste mig sjelf, och kamraterna sedan. - Skyndsamt nu högbenta och hulliga fåren i hjorden, - På omvägarna många, vi jagade, tills vi galejan 465 - Hunno, och glade oss skådade an de käre kamrater, - Oss, som sluppit med lif; men de andra de suckande sörjde. - Dock jag ej tillät det, och vinkande alla förbjöd jag - Gråta, och bjöd derhos, att snart skönhåriga hjorden - Bringa i mängd på galejan, och plöja den saltiga vågen. 470 - Strax de stego ombord, och på tofterna satte sig neder, - Alle i rad, och den grumliga sjön med årorna slogo. - Men då så långt jag var, som man hörer en ropandes stämma, - Då tilitalte jag ock Kyklopen med följande stickord: - - Ej du skulle, Kyklop, vanmäktig en kämpes kamrater 475 - Äta i håliga grottan, med väldiga krafterna dina; - Utan de brottslige gerningar ock upphinna dig skulle, - Gryme, som utan försyn uppslukade gäster i eget - Hus; derföre dig straffade Zeus samt gudarne andre. - Så jag sade; än mera i själn han vredgades sedan, 480 - Och lösryckte en topp från väldiga berget, och slängde, - Och nedkastade den framför svartstäfviga skeppet, - Och helt litet det brast, att den träffade ändan af rodret. - Sjön uppbrusade nu mot den nederstörtande hällen, - Skeppet vräktes mot stranden påstund af den studsande vågen, 485 - Och störtsvallet från sjön, och tvangs att drifva åt landet. - Men jag, fattande tag med händren i väldiga stången, - Stötte från land oss ut, och bjöd kamraterna träget, - Ligga på årorna väl, att vi måtte oss rädda ur ofärd, - Vindande åt dem med hufvut, och de framlutade rodde. 490 - Men då vi ren två gånger så långt borthunnit på hafvet. - Då tilltalte jag ock Kyklopen; kamraterne rundtom - Hölle mig åter med smeksama ord, en efter den andra; - - Dårlige, hvarföre vill du väl reta den hiskliga mannen, - Hvilken i hafvet en sten nyss klungande, bragte galejan 495 - Åter till lands, och vi trodde oss der förlorade alla? - Finge han höra dig ordande än, eller höjande stämman, - Hufvut för oss han krossade visst och skeppet derjemte, - Kastande med mångkantig en sten; ty fjerran han slungar. - - Så de sade; men mitt stormodiga sinne rörde; 500 - Men med förgrymmadt sinne igen tilltalte jag honom: - - Skulle till dig, o Kyklop, bland dödliga menskor måhända - Någon ställa en fråga om ögats nesliga mistning, - Säg då, att dig blindgjort sjelf stadsförstörarn Odysseus, - Drotten Laertes' son, som på Ithaka boningar eger! 505 - - Så jag sade; och han mig, qvidande, svarte med orden: - Sannerlig, ack, inträffa på mig de spådomar gamla, - Här tillförene lefde en siare, tapper och väldig, - Telemos, Eurymos' son, som i siarekonsten var utmärkt, - Och i Kyklopernes land hög ålder, spående, nådde; 510 - Han allt detta mig sad' fullbordadt bli i en framtid, - Att af Odysseus' händer min syn jag skulle beröfvas. - Men städs väntade jag, att en man, storståtlig; och vacker - Skulle till mig anlända, beprydd med väldig förmåga; - Dock nu har mig en liten, en obetydlig, en kraftlös 515 - Endaste ögat beröfvat, sen först med vin han betvang mig. - Men kom hit, o Odysseus, att dig gästskänker jag gifver, - Samt påskyndar, att sjelf Jordskakaren unnar dig hemfärd. - Ty jag till honom är son, och min far han rosar sig vara; - Sjelf också, om han vill, mig botar han, icke en annan, 520 - Hvarken bland saliga gudar, ej heller bland dödliga menskor. - - Så han sade; men jag genmälte och svarade honom: - Måtte så visst jag anda och lif dig kunna beröfva, - Och affärda dig hän till Aïdes' boningar, mörka, -- - Som ej ens Jordskakaren sjelf skall bota ditt öga! 525 - - Så jag sade; och han derefter till kong Poseidaon - Bönen höjde, och sträckte mot stjerniga himmelen händren: - - Hör mig, Poseidaon, mörklockige, o jordfamne, - Om jag är verkligen din, och min far du rosar dig vara, - Må du ej hemkomst gifva åt stadsförstörarn Odysseus, 530 - [Drotten Laertes' son, som på Ithaka boningar eger]! - Men om hans öde det är, att vännerna skåda, och komma - Till vältrefliga huset, och älskade fädernejorden, - Sent han komme och slemt, sen alla kamrater han mistat, - På ett fremmande skepp, och ofärd finne i huset! 535 - - Så han bedjande sade, och honom hörde Poseidon. - Men upplyftande återigen långt tjockare klipphäll - Slängde han dän, och lade dertill oändelig handkraft. - Och nedkastade honom bakom svartstäfviga skeppet, - Och helt litet det brast, att han träffade ändan af rodret. 540 - Hafvet brusade högt för den nederstörtande hällen. - Framåt drefs nu galejan af vågen, och vräktes mot landet. - - Men då vi kommo till ön, der äfven de andre galejor, - De vältoftade, bidde, tillsamman, och alle kamrater - Sörjande sutto omkring, afbidande stundligt vår ankomst: 545 - Dit ankomne, vi halade upp vår galeja på sanden, - Ock vi stego utur på hafvets bränningar sjelfve. - Sedan Kyklopens får ur hålkade skeppet vi tagit. - Delte vi dem, att ingen mig gick beröfvad sin andel. - Men en vädur åt mig fotbrynjte kamraterne, ensam, 550 - Särskilt gåfvo, då fårena deltes; och honom på stranden - Åt svartmolniga Zeus Kronides, som alla beherrskar, - Offrande, brände jag låren; men han föraktade offret, - Samt utgrundade blott, på hvad sätt vältoftade alla - Skeppen skulle förödas, och mig tillgifne kamrater. 555 - Så vi dagen igenom, intill nedgående solen, - Sutto och njöto af rikliga köttet och ljufliga vinet. - Men då nu sol gick ned, och derhos oss skymningen påkom, - Då vi på hafvets strand oss samtlige lade att hvila. - - När sig viste den tidiga, rosenfingrade Eos, 560 - Då påmanande ock kamraterna gaf jag befallning, - Sjelfve att stiga ombord, samt akterlinorna lösa. - Strax de stego ombord, och på tofterna satte sig neder, - Alle i rad, och den grumliga sjön med årorna slogo - Dän vi seglade vidare fram, med bedröfvade hjertan, 565 - Glade ur hotande död, med förlust af kära kamrater. - - - - -Tionde Sången - - - Till den Aioliska ön ankommo vi nu; och der bodde - Aiolos, Hippotes' son, odödlige gudarnes älskling, - Uppå sin simmande ö; och kopparne muren kring henne - Okullstötelig stod; glatt reste sig berget mot höjden. - Voro åt honom också tolf barn i salarna borna, 5 - Döttrar, till antal, sex, och derhos sex blomstrande söner. - Der han döttrarna gifvit, att vara åt sönerna makar. - Desse hos älskad far, och hos vördsam moder beständigt - Spisa, och framför dem otaliga rätter man frambär. - Och det offerdoftande hus kringdönar af flöjten, 10 - Dagarna alla; om nättren enhvar hos blygsama makan - Sofver, på mattor sträckt och uti välpyntade sängen. - Så nu till deras stad vi och kostliga boningar kommo. - En hel månad han höll mig väl, och sporde om allting, - Både om Troia, Argeiernes skepp, och Achaiernes hemfärd; 15 - Och jag åt honom berättade allt, förhållandet enligt. - Men då af honom också jag resa begärte, och ombad - Mig affärda, han vägrade ej, och beredde mig hemfärd; - Gaf mig en lädersäck af nioårig en oxes - Hud, samt knöt deruti uppbrusande vindarnas vägar. 20 - Ty till vindarnes herre förordnat honom Kronion, - Både att stilla och väcka, ehvem som honom behagar. - Knöt på det hålkade skepp ock säcken med glänsande silfver - Snöre, att icke derur utblåste den ringaste fläkt ens; - Men medsände åt mig den gynnande Zephyros' vinden, 25 - Att hemföra galejor och folk; dock skulle han icke - Det fullborda; ty vi förgingos, i egen vår dårskap. - - Dygnen nio likväl vi seglade nätter och dagar, - Och på det tionde redan sig visade fädernejorden, - Vakteldständarne ock vi skådade nära på stranden. 30 - Men mig, tröttade, då påkom en ljufvelig slummer; - Ty skeppsrodret jag sjelf städs förde, och icke åt någon - Bland kamraterna gaf, att vi snarare hunne vårt hemland. - Nu mellertid med hvarandra kamraterna började språka, - Och förmente, att gull jag hem medförde och silfver, 35 - Skänker af Aiolos sjelf, stormodige Hippotes' ättling. - Och man ordade så, anblickande närmaste grannen: - Ack, hur denne ändock är älskad och ärad af alla - Menskor, till hvilkas stad eller land han nånsin må komma! - Så från Troia af bytet han bringar båd många och sköna 40 - Dyrbarheter; men vi, som samma vägar ha vandrat, - Återlände till hemmet enhvar med händerna toma. - Och nu detta åt honom har gett, af vänskap behagen, - Aiolos; låtom oss snarliga se, hvad vara det månde, - Samt hur mycket silfver och gull der finnes i säcken. 45 - Sagdt; och nu seger vann kamraternes skadliga rådslag; - Säcken de öppnade, ut sig störtade vindarne alle, - Och bortryckande förde då strax dem stormen åt hafvet, - Gråtande, fjerran ifrån vår fädernejord; hvaremot jag, - Vaknande, öfverlade i mitt otadliga sinne, 50 - Anten jag, störtad ur skeppet, mig skulle i hafvet förgöra, - Eller också tyst lida, och än bland lefvande dväljas. - Men jag dröjde, och led; omsvepande mig, på galejan - Låg jag, och skeppen fördes af vindens skadliga stormkraft - Till den Aioliska ön, och kamraterne suckade alle. 55 - - Der vi stego i land, och hämtade vatten; och genast - Togo kamraterne nu sig mat vid de snabba galejor. - Men såsnart vi med spis oss samtliga mättat och dricka, - Väljande ut en kamrat, att följa mig, jemte en herold, - Gick jag till Aiolos' ståtliga boning, och träffade honom, 60 - Sittande med sin maka tillbords och samtliga barnen. - Och inkomne i rummet, bredvid dörrposten på trösklen - Satte vi oss; i sin själ förvånades desse, och sporde: - - Hvi är du kommen, Odysseus? hvad elak gud har dig ansatt? - Vi åtminstone dig affärdade kärt, att du måtte 65 - Lända till hem och till hus, och om annorstädes dig lyster. - - Så de sade; men jag genmälte dem, sorgsen i hjertat: - Sleme kamrater gjort mitt förderf, och tillika en skadlig - Sömn; men hjelpen mig, vänner, förty hos eder är makten. - Så jag sade, och sökte dem röra med smekande orden. 70 - Men de förstummades alle, och fadren svarade endast: - - Drag skyndsamligast hän från vår ö, bland varelser slemast! - Ty ej är det min sed, att hemledsaga och följa - Någon dödelig man, som af saliga gudarna hatas. - Drag härifrån nu, emedan af gudarna hatad du hitkom! 75 - Så han talte, och mig, djupt suckande, sände ur huset. - - Dän vi seglade vidare fram, med bedröfvade hjertan. - Qvaldes så männernas sinnen utaf den mödsama rodden, - Följd af vårt dårliga dåd; ty ej mer ledsagning oss syntes. - Dock sex dygn mellertid vi färdades nätter och dagar, 80 - Och på det sjunde vi kommo till Lamos' resliga fäste, - Det Laistrygoniska Telepylos, der hjordarna herden, - Hemåtförande, manar, och hörs af den, som dem utför. - Derstäds kunde sig väl två löner förtjena en sömnlös: - Ena, med korna i vall; den andra med glänsande fåren; 85 - Ty helt nära hvaran gå nattens banor och dagens. - Der, då till prisade hamnen vi kommit, kring hvilken en tvärbrant - Klippa sig reser uti en sträckning från hvardera sidan, - Och framskjutande stränder, den ena den andra till möte, - Sticka vid mynningen ut, och trång ingången sig bildar: -- 90 - Der instyrde de nu tverodda galejorna alle. - Sedan bundos de fast i den skyddade hamnen, hvarannan - Nära; förty ej någonsin der uppsvallade vågen - Hvarken högt eller lågt, öfverallt var idelig stillhet. - Men jag ensam behöll utanom min svarta galeja, 95 - Der vid yttersta ändan, och fästade kabeln vid klippan. - Och sen, klättrande upp, jag på brantaste toppen mig ställde; - Dock der syntes ej spår af oxar, ej heller af menskor; - Köken vi sågo allenast, som hvirflade upp från marken. - Då affärdade jag kamrater, att gå och bespörja, 100 - Hvilka de männer vore, som äta sitt bröd der i landet, - Väljande ut två man, och derhos herolden, som tredje. - Och utstigne de gingo den glättade vägen, på hvilken - Kärrorne släpade bränsle till stan från de bergiga höjder. - Nära till staden de mötte en tärna, som hämtade vatten, 105 - Laistrygoniern Antiphates' manhaftiga dotter. - Hon nedsteg med detsamma uti skönrinnande källan - Artakia; derifrån man hämtade vatten till staden. - Men de trädde intill, tilltalade henne och sporde, - Hvem som var landets kong, och öfver hvilka han styrde. 110 - Hon anviste dem genast sin fars högtakiga boning. - Och då de kommit hade i ståtliga rummen, hans maka, - Liksom en bergstopp hög, de funno, och hisnade alle. - Men hon kallade strax från torget den stolta gemålen, - Antiphates, som stämplade dem bedröfvelig ofärd. 115 - Genast annammande en af kamraterna, redde han måltid; - De två öfrige flydde i hast, och kommo till skeppen. - Och då hof han i staden ett skri; och, hörande detta, - Kommo de starke Laistrygoner an båd hädan och dädan, - Tusendetals, ej liknande menniskor, utan giganter. 120 - Med ofantliga stenar från klipporna slungade desse - Neder; och strax ohyggeligt dån på galejorna uppstod, - Under männernas dråp, och medan galejorne bräcktes. - Spettande dessa som fisk, de buro till jemmerlig måltid. - Medan i hamnen nu dem, den bottenlösa, de dräpte, 125 - Jag mellertid mitt eggiga svärd utryckte ur baljan, - Och afkapade tågen uppå svartstäfviga skeppet, - Och strax drifvande på kamraterna mina, jag mante, - Ligga på årorna väl, att vi så undsluppe förderfvet. - Samtlige nu de rodde med kraft, af fruktan för ofärd. 130 - Gladligt flydde, åt sjöss, de öfverhängande klippor - Min galeja; de öfrige der dock alla förgingos. - - Dän vi seglade vidare fram, med bedröfvade hjertan, - Glade ur hotande död, med förlust, af käre kamrater, - Och till Aiaias ö anlände; der bodde på henne 135 - Den skönlockiga Kirke, en stolt och ljudlig gudinna, - Som åt Aietes var, allkunnige kungen, en syster. - De härstammade båda från menniskorlysande Solen, - Båda de hade Perse till mor, Okeanos' dotter. - Der med galejan vid stranden vi landade sedan i tysthet, 140 - I skepprymmande hamn, och en gud oss visade vägen. - Der utstigande då, två dagar och nätterna tvenne - Lågo vi, tärande hjertat med trötthet och sorger tillika. - Men då den tredje dan skönlockiga Eos beredde, - Då jag fattade ock kastspjutet och eggiga svärdet, 145 - Och skyndsamligon klättrade upp från skeppet, på utkik, - Om jag skådade menniskors verk, och stämma förnumme. - Sen jag kommit ditupp, jag mig ställde på stupiga toppen, - Och sig viste nu röken ifrån bredvägiga jorden, - Genom de täta buskar och träd, i palatset hos Kirke. 150 - Och jag begrundade sedan uti min själ och mitt sinne, - Att dit vandra och spörja, då svarta röken jag skådat. - Men besinnande mig mellertid mer gagneligt syntes, - Att först återvända till snabba galejan och stranden, - För att gifva kamraterna mat, och spejare sända. 155 - Men då nuren helt nära jag var tverodda galejan, - Öfver den ensame mannen sig ömkade någon bland gudar, - Som mig väldig en hjort, höghornad, på vägen tillmötes - Sände; till floden han gick från betesplatsen i skogen, - Ärnande dricka; ty honom betvang den brännande solen. 160 - Honom, då nedför berget han kom, jag i midten af ryggen - Stack, och mitt kopparne spjut ryggraden igenom sig trängde, - Och han i stoftet qvidande damp, och lifvet sin kos flög. - Sedan steg jag på hjorten, och kopparne spjutet ur såret - Utdrog, hvilket jag lät derstäds qvarligga, mot marken 165 - Lutadt, och mig hopsamlade sedan qvistar och vidjor; - Och då ett famnslångt rep, välsmidigt, derefter jag tvesids - Flätat, fötterna bandt jag för väldiga djuret tillsamman, - Bar det på nacken, och vandrade dän till svarta galejan, - Stödd mot lansen, förty omöjeligt var att på axeln 170 - Bära med ena handen; så stort var det väldiga vildbråd. - Och vid galejan jag slängde det ned, och mante med goda - Ord kamraterna alla, enhvar mig närmande särskilt: - - Vänner, vi skole ej förr, skönt ängslade, stiga ditneder - Till osynlige guden, än dagen och stunden är kommen! 175 - Medan vi derföre ha båd mat och dryck på galejan, - Låtom oss hålla tillgodo, och icke förtvina i hunger! - - Så jag sade; och strax mitt tal hörsammade alla, - Och utsmögo på stranden utaf fruktödsliga hafvet, - Samt begapade hjorten; så stort var det väldiga vildbråd. 180 - Men då de sett sig mätta, att skåda med ögonen hjorten, - Händerna tvättade de, och redde en kostelig måltid. - Så vi dagen igenom, intill nedgående solen, - Sittande njöto det rikliga kött och ljufliga vinet. - Men då nu sol gick ned; och derhos oss skymningen påkom, 185 - Då vi lade oss alla vid hafvets bränning att hvila. - Men då sig viste den tidiga, rosenfingrade Eos, - Då ock, ställande till folksamling, jag talte, bland alla: - - Hören, kamrater, mitt ord, änskönt olyckor J lidit! - Älskade, mer vi ej vete, hvar vester är eller öster, 190 - Ej, hvar menniskorlysande soln går jorden inunder, - Ej hvar hon uppgår; snart derföre oss låtom betänka, - Om det ännu gifs råd; jag menar att icke det gifves. - Ty jag såg, sen jag klättrat ditupp på stupiga toppen, - Ön, som i runden bekransas utaf omätliga hafvet. 195 - Lågländt än hon belägen, och rök från midten af henne, - Genom de täta buskar och träd, jag med ögonen märkte. - - Så jag talte; för dem strax sönderkrossades hjertat: - Laistrygeniern Antiphates' illgerning de mindes, - Och den starke Kyklop, fräcksinnade menniskoätarn. 200 - Alle snyftade högt, utgjutande ymniga tärer, - Men de hade likväl ej minsta båtnad af gråten. - Och fotbrynjte kamraterna nu jag samtliga tveskiljs - Täljde, och gaf dem hvardera sin anförare äfven; - Dessa förde jag an, gudsköne Eurylochos dessa. 205 - Lotterna skakte vi genast i kopparfogade hjelmen; - För storsinnte Eurylochos då uthoppade lotten; - Gick så åstad, och derhos de två och tjugu kamrater, - Gråtande, men oss andra de lemnade sörjande efter. - Kirkes boning de nu, den ståtliga, funno i skogen, 210 - Byggd af slipade stenar, uppå kringskådeligt ställe. - Henne der rundtomkring bergsvargar befunnos och lejon, - Dem sjelf spaka hon gjort, då hon in trollkrydder dem gifvit. - Icke på männerna nu de rusade heller, men alle - Reste sig upp, och viftade gladt med svansarna långa. 215 - Liksom hundarne kring sin herre, som kommer från middan, - Vifta, -- ty läckerheter åt dem medbringar han alltid: - Så kring dessa också starkkloige vargar och lejon - Viftade. Männerne skrämdes, såsnart odjuren de sågo. - Hos lockfagra gudinnan i dörrn qvarstannande alle, 220 - Hörde de der Kirke, som sjöng med tjusande stämma, - Väfvande väfven stor, ovanskelig, såsom gudinnors - Arbete plär förträffeligt, fint och dejeligt vara. - Då tog ordet bland dem Polites, kämparnes höfding, - Som bland kamraterna var mig mest värderad och älskad: 225 - - Vänner, der inne är en, som väfvande väfven, den stora, - Sjunger så vacker en visa, att genljud gifver palatset, - Dödelig, eller gudinna kanske; thy snarliga ropom! - - Så han sade; då ropade de, utkallande henne. - Och framträdande strax, de glänsande dörrar hon upplät, 230 - Och inkallade; alle, i dårskap, följde hvarannan; - Blott Eurylochos blef, förmodande svek derinunder. - Och införande dem hon satte på stolar och säten; - Korngryn, ost åt alla, och gullgul håning hon sedan - Mängde med Pramniskt vin, och i maten blandade slema 235 - Kryddar, att fädernejorden de alldeles skulle förgäta. - Men då hon gifvit hade, och de utdruckit, påstunden - Slående med sitt spö, hon uti svinstian dem stängde. - Och nu hade af svinen de kropp, och stämma och hufvud, - Äfvensom hår; men vettet var qvar än, liksom tillförne. 240 - Så nu, gråtande, in de samtliga stängdes; och Kirke - Kastade åt dem ollon, kastanier och frukter af hagtorn, - Spis, som af svinen städse, de markpåliggande, frätes. - - Nu Eurylochos skyndade strax till svarta galejan, - Bringande tidender fram om kamraternas ömkliga öde. 245 - Dock han gitte ej säga ett ord, skönt gerna han ville; - Så hans hjerta var såradt af gräsliga sorgen, hans ögon - Voro med tårar fyllde, och själen anade jemmer. - Men då vi samtlige honom förvånade hade befrågat; - Då förtäljde han oss de andre kamraternas ofärd: 250 - - Såsom du bjöd, vi vandrade dungen igenom, Odysseus; - Och vi funno i skogen ett slott, välsiradt och vackert, - Byggdt af slipade stenar, uppå kringskådeligt ställe. - Någon sjöng nu der gällt, och väfde på väfven, den stora, - Dödlig eller gudinna; de kallade henne och ropte. 255 - Och utträdande strax, hon glänsande dörrarna upplät, - Och inbjöd dem; och alle på en gång dårligen följde, - Blott jag stannade qvar, förmodande svek derinunder. - Samtlige desse försvunno tillika, och icke en ende - Visade sig, skönt länge jag satt der liksom på utkik. 260 - - Så han sade; men jag mitt silfvernaglade stridssvärd - Hängde på axeln, det stora och kopparne, äfvensom bågen. - Honom befallte jag strax att föra mig samma vägen, - Men han om båda knäna mig tog, och begynte att bedja, - Och, veklagande, talte mig till med vingade orden. 265 - - För mig ej dit, motvillig, o drott; men lemna mig härstäds, - Ty jag vet, att du sjelf ej kommer, ej heller du bringar - Af kamraterna en, men låtom oss genast med dessa - Flykta; kanhända ännu dock olycksdagen vi undfly. - - Så han sade; men jag genmälte, och svarade honom; 270 - Eurylochos, minsann, qvarstanna du bara på stället, - Ätande, drickande här vid hålkade svarta galejan, - Men jag vandrar åstad; mig är det ett tryckande nödtvång. - - Så jag talte, och vandrade hän från haf och galeja. - Men då nu, vandrande genom de heliga lunder, jag skulle 275 - Till Kirkes, mångtrollerskans, hus, det ståtliga, komma, - Der gullstafvige Hermes mig mötte, då redan jag nära - Mig till palatset befann; en yngling liknade guden, - Som fått nyligen skägg, hvars ålder af alla är skönast. - Och han tog mig i hand, samt talade ordet, och sade: 280 - - Hvart, olycklige, så på kullarna vandrar du ensam, - Ej med orten bekant? Kamraterne dine hos Kirke - Stängde äro, och bo nu som svin i reglade stior. - Kommer du hit, att dem rädda? Nåväl Jag icke förmodar, - Att du ens sjelf hemvänder, men stannar qvar med de andra. 285 - Dock ur förderfvet, välan, jag vill dig befria och rädda: - Här har du ståtelig krydda! Till Kirkes boningar dermed - Gå, och hon olycksdagen ifrån ditt hufvud skall värja! - Kirkes samtliga funder jag vill förtälja dig äfven: - Blandvin reder hon till, och kastar dig kryddor i drycken; 290 - Men hon ej så ens hexa dig kan, ty sådant förbjuder - Dråpliga kryddan, jag dig vill ge, och säga dig saken. - När nu dig Kirke slår med sitt ofantliga trollspö, - Ryck du emellertid det eggiga svärdet ur baljan, - Och anrusa emot Kirke, som ville du dräpa. 295 - Fruktande, skall hon dig då ombedja, att dela sitt läger. - Då bör du alldeles icke gudinnans läger förvägra, - Att hon kamraterna löse, och dig mottage bevågen, - Utan af henne begär, att hon svärjer de saliges stored: - Att hon ej dig anstämplar en annan skadelig ofärd, 300 - Att hon ej röfvar dig mandom och kraft, enär du dig afklädt. - - Sade; och kryddan åt mig antvardade Argosdräparn, - Hvilken från marken han tog, samt lärde mig känna dess lynne. - Svart till roten hon var, med mjölk jemförlig dess blomma: - Moly af gudar hon kallas, derhos uppgräfs hon ur jorden 305 - Svårt af dödliga män; dock gudarne gitta ju allting. - Hermeias derpå sig begaf till höga Olympen - Genom den skogiga ön; till Kirkes boningar sen jag - Gick, och vid gåendet hjertat i mig mångfaldigt sig rörde. - Hos lockfagra gudinnan i dörrn jag stannade sedan. 310 - Stående der, jag ropte; gudinnan hörde min stämma. - Och utträdande strax, de glänsande dörrar hon upplät, - Kallade på mig, och jag medföljde, bedröfvad i hjertat. - Nu hon förde mig in, och i silfvernaglade, granna, - Prydliga länstoln satte; en pall fanns föttren inunder. 315 - Blandvin redde hon sen, till att dricka, i gyllene bägarn, - Samt inkastade kryddan, med argt uppsåt i sitt sinne. - Sedan hon gifvit, och jag utdruckit, och hon mig ej hexat, - Hon med spöet mig slog, och talade ordet, och sade: - Gack nu uti svinstian, och sof med de andra kamrater! 320 - - Sade; och ryckande ut det eggiga svärdet ur baljan, - Störte jag mot Kirke, som ämnade henne jag dräpa. - Men, högt skriande, undan hon sprang, och mig fattade knäna, - Och högtömkelig talade så de vingade orden: - Ho? Hvarifrån är du? Hvar har du stad och föräldrar? 325 - Mig förvåning betager, att ej du af drycken förhexats, - Ty ej någon dödlig ännu uthärdat den drycken, - Ho den tärde, och släppte igenom tändernas stängsel; - Men du har i ditt bröst ett obetvingeligt sinne. - Säkert Odysseus du är, mångvandrarn, om hvilken mig alltid 330 - Sagt, att komma han skull, gullstafvige Argosdräparn, - Vändande hem från Troia, på snabba galejan, den svarta. - Men nu välan, stick svärdet i skidan, och låtom oss sedan - Stiga upp i min bädd, att så med hvarandra förenta - Genom älskog och bädd, inbördes vi varda förtrogne! 335 - - Så hon talte; men jag genmälte, och svarade henne: - O Kirke, hur kan du mig be, att vara dig vänsinnt? - Du, som förvandlat till svin, i salarna, mina kamrater, - Och mig sjelf när du har, nu listanstämplande, bjuder - I sängkammaren gå, och med dig sofbädden bestiga, 340 - Att du må röfva mig mandom och kraft, enär jag mig afklädt. - Nej, jag alldeles icke med dig vill stiga i bädden, - Om du ej värdes, gudinna, mig svälja de saliges stored, - Att du mig sjelf ej stämplar en annan skadelig ofärd. - - Så jag sade; och hon gaf eden strax, som jag fordrat. 345 - Men när svurit hon hade, och eden behörigen lyktat, - Då uppsteg jag uti Kirkes storståtliga sofbädd. - Vårdsama tärnorna här på bestyr i salarna voro, - Fyra till tal, som äro bestyrarinnor i huset, - Samtlige döttrar försann af källor och äfven af lundar, 350 - Samt af de heliga floder också, som rinna till hafvet. - En af dessa på stolarna lade de prydliga mantlar, - Purpurne, ofvanuppå, och inunder dukar hon lade; - Och den andra framför länstolarna silfverne borden - Uppslog, ställande der åt dessa gyllene korgar. 355 - Men den tredje i silfverpokaln hjertfägnande vinet - Mängde, det ljufva, och sen de gyllene bägrar fördelte. - Och den fjerde hon hämtade vattnet, och rikliga elden - Tände den väldiga kitteln inunder och vattnet det värmdes. - Men då nu vattnet kokte uti den blänkande kopparn, 360 - Hon mig i karet satte, och tvådde ur väldiga kitteln, - Blandande efter behag, båd hufvud och skuldror tillika, - Tills hon ur lemmarna hän kraftödande tröttheten borttog. - Men då hon mig rentvagit, och smort med essens af oliven, - Kastade hon mig kappan omkring, den granna, och tröjan, 365 - Och införde mig sen, och på silfvernaglade, vackra, - Prydliga länstoln satte, en pall fanns föttren inunder. - Och tvättvatten i skåln ihällde mig tärnan, och frambar - I den sköna och gyllne, uppå tvättfatet af silfver, - Vattnet, och dukade der bredevid det fejade bordet. 370 - Ärbara skafferskan hämtade bröd, och satte för gästen, - Samt mång rätter dertill, af allt hvad huset förmådde, - Och uppmante mig äta; men det ej lyste mitt sinne, - Utan i andra tankar jag satt; ondt anade sinnet. - När nu mig Kirke såg der sittande, utan att räcka 375 - Händren till maten, utaf förskräckelig smärta betagen, - Ställde hon sig helt nära, och talade vingade orden: - - Hvarför, Odysseus, sitter du så, som vore du mållös, - Frätande hjertat ditt, men mat eller dryck du ej vidrör? - Säkert ett nytt forsåt misstänker du; dock du ej alls bör 380 - Frukta; ty redan åt dig jag svurit de saliges stored. - - Så hon talte; men jag genmälte, och svarade henne: - Hvilken dödelig man, som rättvis kallas, o Kirke, - Skulle väl någonsin mat eller dryck förr gitta att smaka, - Förrn kamraterna frias, och han dem med ögonen skådar? 385 - Men om du verkligen gerna mig manar att dricka och äta, - Lös dem, att jag må med ögonen se högtkära kamrater - - Så jag sade; och nu Kirke ur salen begaf sig, - Hållande stafven i hand, och öppnade dörren till stian, - Och utjagade dem, som nioåriga gödsvin. 390 - Vände mot henne de stodo der nu, och hon dem emellan - Gående, smorde dem samtliga sen med annan en trollsaft. - Flöto så dem från lemmarna bort de håren, som nyligt - Alstrade skadliga saften, dem gifven af mäktiga Kirke, - Och strax voro de män, än yngre än fördömde varit, 395 - Såväl vackrare vida, och större jemväl till att påse. - Och de kände igen mig, och hängde mig alle vid händren. - Ljuflig smärta hos hvar uppvexte, och hela palatset - Dönade skräckligt, och sjelf sig ömkade äfven gudinnan. - Trädande nära till mig så talte gudinnors gudinna: 400 - - O zeusborne Laertiades, mångsluge Odysseus, - Gå nu åstad till snabba galejan och stranden af hafvet, - Och till en början först upphalen på landet galejan, - Bringen i grottorna sedan ert gods och samtliga redskap, - Kom sjelf genast igen, och medtag kära kamrater. 405 - - Så hon sade men mig hörsammade modiga sinnet, - Och jag gick nu åstad till snabba galejan och hafvet. - Sedan fann jag på snabba galejan de kära kamrater, - Ömkeligt jemrande sig, utgjutande ymniga tårar. - Likasom då när kalfvar i by de vallade korna, 410 - Hvilka till fägåln gå, såsnart de med gräs sig förplägat, - Samtlige hoppa tillmöte, och dem ej kättorne mera - Hålla tillbaka, men ramande högt de kring mödrarna sina - Hoppa: så desse också, när mig de med ögonen sågo, - Störte sig gråtande fram; så sinnet för samtliga syntes 415 - Vara, som hade de kommit till fädernelandet och egen - Stad på den klippiga ön, der de samtligen föddes och fostrats, - Och de talte till mig, veklagande, vingade orden: - - Vi vid din återkomst, zeusfostrade, äre så glade, - Liksom vi ländt till Ithaka, hem till fädernelandet; 420 - Men låt höra, förtälj de andre kamraternes ofärd! - - Så de talte; men jag genmälte i vänliga ordlag: - Nu till en början först upphalom på landet galejan, - Bringom i grottorna sedan vårt gods och samtliga redskap! - Skynden er sjelfve derjemte, att följa mig alle tillika, 425 - Samt kamraterna se i Kirkes heliga boning, - Huru de dricka och äta; förty fullt opp de nu hafva. - - Så jag sade; mitt tal hörsammade desse påstunden; - Eurylochos var den ende, som alla kamraterna qvarhöll. - Och tilltalande dem han sade de vingade orden: 430 - - Usle, hvart gå vi? hvarför slik ofärd fiken J efter, - Att till Kirkes boning begifva er? Säkert oss alla - Hon förvandlar till svin eller vargar, eller till lejon, - Att dess stora palats, med våld ock, vakta vi måtte. - Likså gjorde kyklopen, enär hans kula besökte 435 - Våre kamrater, och dem åtföljde den djerfve Odysseus; - Ty för hans öfverdåd ock de förlorade lifvet. - - Så han sade; men jag nu öfverlade i sinnet, - Att vid mitt nerfviga lår dra ut långspetsiga svärdet, - Och afhugga hans hufvud, och kasta det neder på marken, 440 - Skönt han mig ock var nära förvandt; men kamraterne alle - Hejdade mig med vänliga ord så hädan som dädan: - - O zeusborne, ifall du befaller, så låtom då honom - Här vid galejan förbli, och åt oss bevaka galejan; - Men ledsaga oss du till Kirkes heliga boning! 445 - - Ordande så, de vandrade upp från galejan och hafvet; - Men vid det hålkade skepp ej heller Eurylochos qvarblef, - Utan följde; förty han af häftiga hotelsen skrämdes. - Och mellertid nu de andra kamrater i salarna Kirke - Kärvänskapligen tvått, och smort med essens af oliven, 450 - Samt dem samtliga klädt i yllene mantel och lifrock, - Och de i salarna dessa, sig plägande, träffade alla. - När nu hvarandra de sett, och allt derjemte berättat, - Greto de, jemrande sig, och palatset dönade vida. - Då till mig framträdde gudinnors gudinna, och sade: 455 - - O zeusborne Laertiades, mångsluge Odysseus, - Väcken ej längre numera den eviga sorgen! Jag känner - Både de smärtor alla, J lidit på fiskiga hafvet, - Och hur fiendtlige män er oförrättat på landet. - Utan, välan nu spisen min mat, och dricken af vinet, 460 - Tills J återigen nytt mod erhållen i barmen, - Likasom när er fädernejord ni lemnade fordom, - Klippiga Ithaka; nu kraftlöse J blifvit och rädde, - Tänkande städse uppå kringirrandet, svåra; och aldrig - Sinnet i glädtighet är, emedan J lidit så mycket. 465 - - Så hon sade; men oss stormanliga sinnet bevektes, - Och der dagarna alla, till årets slut från dess början, - Sutto vi, njutande rundeligt kött, och kosteligt mustvin. - Men när året var fullt, och stunderna hade sig kringvändt, - Under de slocknande månar, och dagarne långe sig lyktat, 470 - Då, utkallande mig, högtkäre kamraterne sade: - - Underbare, engång åtminstone tänk på ditt hemland, - Om det är gudars beslut, att du räddas omsider, och nalkas - Ditt högtakiga hus, och den älskade fädernejorden. - - Så de sade; men mig manhaftige sinnet bevektes. 475 - Så der dagen igenom, intill nedgående solen, - Sutto vi, njutande rundeligt kött, och kosteligt mustvin. - Men då sol gick ned och tillika mörkret oss påkom, - Desse i dunklande salarna sig till hvila begåfvo. - Men jag lagade mig i den tjusande bädden till Kirke, 480 - Fattade knäna och bad, och gudinnan hörde min stämma; - Och tilltalande henne jag sade de vingade orden: - - O Kirke, fullborda du mig det löfte du gifvit, - Att affärda mig hem härifrån; ren trängtar mitt sinne, - Samt de andre kamraters, som städs mig hjertat bestorma, 485 - Och sig jemra omkring, enär du nånsin är afskiljs! - - Så jag sade; och strax genmälte gudinnors gudinna: - O zeusborne Laertiades, mångsluge Odysseus, - Längre ej mer i mitt hus ovillige skolen J dröja, - Men J måsten dock först en ann färd lykta, och resa 490 - Till Aïdes' palats och den skräckliga Persephoneias, - Att i derstädes befråga Thebanske Teiresias' vålnad, - Denne blinde profets, hvars vett orubbeligt varar. - Honom, äfven som död, gaf tankkraft Persephoneia, - Att han är ensam vis; likt vålnader vanka de andre. 495 - - Så hon talte; men mig vardt sönderkrossadt mitt hjerta, - Och der satt jag i sängen och gret, och icke mig sinnet - Önskade lefva numer, samt ljuset af solen beskåda. - Men då jag gråtit mig mätt, och kastat i bädden och vältrat, - Då jag henne också genmälande svarte med orden: 500 - - - O, Kirke, ho förer oss an den väg som du nämner? - Kom ju ej någon ännu på svarta galejan till Aïs. - - Så jag sade; men strax mig svarte gudinnors gudinna: - O zeusborne Laertiades, mångsluge Odysseus, - Om vägvisare ej dig vare det minsta bekymmer! 505 - Res du masten allenast och spänn ut seglen, de hvita, - Och sitt stilla, och Boreas' vind skall föra galejan. - Men då Okeanos redan med henne du öfver har farit, -- - Der som stranden är låg, och Persephoneia har lunder, - Med svartpopplarna höga, och fruktförödande viden, -- 510 - Sök der hamn med ditt skepp, på Okeanos' hvirfliga floddjup, - Och förfoga dig sjelf till Aïdes' ruskiga boning, - Der sig i Acheron kasta Pyriphlegethon, och den andre - Floden Kokytos, som sjelf är en gren af Stygiska vattnet: - Klippa, och sammanlopp af de två högtbrusande floder. 515 - Der du sedan, o drott, dig närmande, såsom jag bjuder, - Gräf dig en grop, så lång som en aln båd hitåt och ditåt, - Och utgjut kring gropen ett offer åt samtliga döda, - Först af håning med mjölk och sedan af ljufliga vinet, - Samt för det tredje af vatten, och påströ hvitaste korngryn, 520 - Ropande an enträget de dödas skröpliga hufvun, - Lofva, till Ithaka länd, en gallko, hvilken är ypperst, - Offra i salen, och fylla ditt bål med dyrbara håfvor. - Och åt Teiresias ensam du särskildt offre en helsvart - Vädur, hvilken är bäst bland eder samtliga boskap. 525 - När du med bön anropat de dödas prisade släkten, - Offra då gumsen derefter och tackan, den svarta, tillika, - Vändande dem mot Erebos, sjelf dig vändande frånskiljs, - Fikande flodens böljor att se; då skola sig månge - Vålnader snart infinna utaf hänsomnade döda. 530 - Sedermera du må kamraterna mana och bjuda, - Fåren, som ligga der dräpte med obarmhertiga kopparn, - Att af flående bränna, och höja till gudarna bönen, - Till den starke Aïdes och skräckliga Persephoneia. - Men sjelf, ryckande ut det eggiga svärdet ur baljan, 535 - Sitt du, och tillåt icke de dödas skröpliga hufvun - Bloden närmare komma, förrän du Teiresias frågat. - Då, o männernes förste, påstund skall nalkas profeten, - Som förtäljer dig grannt båd vägen och resans begränsning, - Huru på fiskiga sjön du återländer till hemmet. 540 - - Så hon talte; och strax gullthronade Eos sig infann. - Hon då klädde mig kläderna på, båd mantel och lifrock; - Nymfen klädde sig sjelf i en vid, hvitglänsande kappa, - Fin, förtjusande; sen kring lifvet hon slingade gördeln, - Skön och af ideligt gull; och lade så doket på hufvut 545 - Men jag vandrade rummen igenom, och mante med ljufva - Ord kamraterna alla, enhvar mig närmande särskildt: - - Sofvande, njuten ej längre numera den ljufliga sömnen, - Utan låtom oss gå! mig intalt mäktiga Kirke. - - Så jag sade; hos dem stormanliga sinnet bevektes. 550 - Det oaktadt jag dän oskadda ej vännerna förde: - Fanns ju en viss Elpenor, en pojke, ej särdeles hvarken - Modig i krig, ej heller uti sitt sinne bepröfvad. - Från kamraterna skiljd, I Kirkes heliga boning, - Vintung, denne sig laggt, af lystnad att hämta sig svalka. 555 - Men då buller och stoj af de väckta kamrater han hörde, - Plötsligen upp han sprang, och förgät i sinnet alldeles, - Att nedstiga igen på höga stegen, han uppgått; - Utan han damp hufvudstupa från taket, och nacken för honom - Knäcktes vid knotorna af, och själn nedsteg till Aïdes. 560 - Och när de öfrige kommo, jag talade ordet, och sade: - - Visst J trodden er nu till älskade fädernejorden - Fara; men annan färd åt oss förordnade Kirke, - Till Aïdes' palats och den skräckliga Persephoneias, - Att om ett gudsvar spörja Thebanske Teiresias' vålnad. 565 - - Så jag sade; för dem nu sönderkrossades hjertat, - Och der sutto de, jemrande sig, lösryckande håret. - Ingen fromma de hade likväl, skönt äfven de greto. - Men då till stranden af sjön, och till snabba galejan vi andre - Ängslade gingo vår väg, utgjutande ymniga tårar, 570 - Kirke, vandrande bort mellertid, vid svarta galejan - Bundit en gumse, och bundit derhos ock tackan, den svarta, - Smygande lätt sig dän; ho skulle en gud, mot dess vilja, - Skåda med ögonen nånsin, om hitåt gången, om ditåt? - - - - -Elfte Sången - - - Men såsnart som vi hade till sjön ankommit och skeppet, - Ut i gudomliga hafvet tillförst vi drogo galejan, - Reste så mast, och hissade segel på svarta galejan, - Togo fåren och förde dem med, samt stego derjemte - Ängslade sjelfve ombord, utgjutande ymniga tårar. 5 - Ilande tillika åt oss, bakom svartstäfviga skeppet - Gynnande, segelfyllande vind, en mäktig förbundsvän - Sjelf skönlockiga Kirke, en stolt och ljudlig gudinna. - Men såsnart på galejan vi bragt alltsamman i ordning, - Satte vi oss; hon fördes utaf styrmannen och vinden. 10 - Och på den öppna sjön heldagligen svällde dess segel. - Ned gick solen, och ren omdunklades vägarna alle, - Och till Okeanos' gräns, djuprinnande flodens, vi lände, - Der de Kimmeriske männernes stad är belägen, och hembygd, - Öfverhöljde af dunkel och moln; ty icke på dessa 15 - Nederskådar den skinande soln med strålarna nånsin, - Icke då när hon upp på den stjerniga himmelen tågar, - Icke då när från himlen hon ned mot jorden sig vänder, - Utan förderfvelig natt sig breder kring ömkliga menskor. - Dit framkomne, i land vi styrde galejan, och fåren 20 - Med oss togo, men sjelfve invid Okeanos' flöden - Gingo vi, tills vi funno den plats, som visat oss Kirke. - Offerdjurena der Perimedes och Eurylochos nu - Höllo, och jag utryckte det eggiga svärdet ur skidan, - Gräfde så gropen, lång som en aln båd hitåt och ditåt. 25 - Och kring honom vi gjöto ett offer åt samtliga döda, - Först af håning med mjölk, och sedan af ljufliga vinet, - Samt för det tredje af vatten, och strödde de hvitaste korngryn. - Ropande an enträget de dödas skröpliga hufvun, - Lofte jag, hem anländ, en gallko, hvilken är ypperst, 30 - Offra i salen och fylla mitt bål med dyrbara håfvor, - Och åt Teiresias ensam jag lofvade särskildt en helsvart - Vädur, hvilken är bäst bland all vår samtliga boskap. - Men då med bön omsider och löften de skaror af döda - Jag anropat, i fåren jag grep, och halsarna afskar 35 - Öfver gropen, och svart rann bloden; då nalkades genast - Vålnader upp ur Erebos' djup af somnade döda; - Brudar kommo och gossar, och mångbepröfvade gubbar, - Och små flickor derjemte, som ha ungsmärtesamt hjerta; - Månge också, som sårats af kopparne lansar der kommo, 40 - Kämpar, dräpte i fält, med blodbesudlade vapen. - Månge de vankade gropen omkring båd hädan och dädan, - Med förskräckeligt skri; men mig blek fruktan då påkom. - Jag kamraterna dock anmanande sedan befallte, - Fåren, som lågo der dräpte med obarmhertiga kopparn, 45 - Att aflående bränna, och höja till gudarna bönen, - Till den starke Aïdes och skräckliga Persephoneia. - Men sjelf ryckande ut det eggiga svärdet ur baljan, - Satt jag, och tillät icke de dödas skröpliga hufvun, - Bloden närmare komma, förrän jag Teiresias frågat. 50 - - Först sig vålnaden närmade nu af kamraten Elpenor, - Ty han begrafven ej var, bredvägiga jorden inunder, - Ty vi i Kirkes slott hans kropp qvarlemnade graflös, - Obegråten, emedan ett annat bekymmer oss trängde. - Skådande mannen, jag gret och ömkade uti mitt sinne, 55 - Och tilltalande honom, jag sade de vingade orden: - - Elpenor, hur kom du hitned till det nattliga dunkel? - Hann du väl förr till fots, än jag med svarta galejan? - - Så jag sade; men han, sig jemrande, svalte med orden: - O zeusborne Laertiades, mångsluge Odysseus, 60 - Ödets slema beslut mig skadat och ymniga vinet. - Ty jag i Kirkes slott mig lade, och hugsade icke - Att nedstiga igen på höga stegen, jag uppgått - Utan jag damp hufvudstupa från taket, och nacken derjemte - Knäcktes vid knotorna af, och själn nedsteg till Aïdes 65 - Nu anropar jag dig vid dessa som stannat der ofvan, - Vid din maka, och far, som dig fostrade då du var liten, - Vid Telemachos ock, som du lemnade ensam i rummen; - Ty jag vet ju, att du från Aïdes boningar faren, - Till Aiaia igen välbyggda galejan skall styra: -- 70 - Derstäds, beder jag då, o drott, att du måtte mig minnas, - Samt när du res derifrån ej mig ogråten och graflös - Lemna, att icke jag blir anledning till gudarnes vrede. - Utan bränn mig å bål med vapnen, hvilka jag eger, - Och uppkasta ett kummel vid stranden af grumliga hafvet, 75 - Öfver en stackars man, att kommande släkten det vete. - Detta åt mig fullborda, och fäst den åran i kumlet, - Som jag, lefvande, brukte, i lag med mina kamrater. - - Så han sade; men jag genmälte, och svarade honom: - Olycksalige, detta åt dig jag vill lykta och göra. 80 - - Vi med sorgliga ord omvexlande, båda så derstäds - Sutto; och ensids jag höll svärdet utöfver bloden, - Ensids ordade mångt skuggbilden af fordne kamraten. - - Vålnaden nalkades ock af min afsomnade moder, - Antikleia, som är storsinnte Autolykos' dotter 85 - Hvilken lefde ännu, då jag reste till heliga Troia. - Skådande henne, jag gret, och ömkade uti mitt sinne; - Men likväl, skönt mycket jag ängslades, icke jag tillät - Henne sig närma till bloden, förrän jag Teiresias frågat. - Kom så ändtligen an den Thebanske Teiresias vålnad, 90 - Med den gyllene spiran, och kännde igen mig, och sade: - - Olycksalige, hvi, förlåtande ljuset af solen, - Kom du, att skåda de döda, och glädjeberöfvade trakten? - Vik dock undan från gropen, och borttag eggiga svärdet, - Att jag må dricka af bloden, och dig sen sanningen säga. 95 - - Så han talte; jag vek, och det silfvernaglade svärdet - Gömde i skidan; såsnart af svarta bloden han druckit, - Talte mig till påstunden med ord otadelig spåman: - - Store Odysseus, du mig tillspörjer om gladelig hemkomst, - Men den skall dig en gud svår göra, ty ej jag menar 100 - För jordskakaren döljas, som groll har laggt i sitt sinne, - Vredgad, emedan hans älskade son du beröfvade ögat. - Än hemkomma ni torde likväl, skönt ondt J ock liden, - Om ditt sinne du vill, och kamraternas hålla i tygel, - När du ankrar en gång med den välbeställda galejan 105 - Vid Thrinakiska ön, undsluppen ur dunkliga hafvet, -- - Betande finnen J Eelios' hornboskap och feta - Får, den gudens, som allt åhörer och allting beskådar; -- - Oantastade dem om du lemnar, och tänker på hemkomst, - Torde ni lända till Ithaka än, skönt ondt J ock liden. 110 - Men om du dem antastar, jag då bebådar dig ofärd - För kamrater och skepp, och om sjelf undkomma du skulle, - Länder du ömkligt och sent, och har alla kamrater förlorat, - Hem på fremmande skepp, samt träffar skador i huset, - Öfvermodiga män, som egendomen förtära, 115 - Giljande efter din sköna gemål, och bjudande skänker; - Men ditkommen likväl du hämnas de samtliges våldsverk. - Och när du friareskaran i salarna dina omsider - Dräpit med svek, eller ock olönligt, med eggiga kopparn, - Sedan begif dig åstad, medtagande prydelig åra, 120 - Tills du kommer till sådana män, som icke af hafvet - Veta, och ej förtära sin mat med saltet beblandad. - Icke de heller veta utaf rödkindta galejor, - Icke af prydliga åror, som äro galejornas vingar. - Tydeligt tecken jag säger också, som icke dig undgår: 125 - Då när med dig hopträffad en ann vägfarande månde - Säga, att en kastskåfvel du bär på din väldiga axel, - Der må du ock nedsticka den prydliga åran i jorden, - Offrande herrliga offer derhos åt kong Poseidaon, - Vädur och tjur, och tillika jemväl en beskällare fargalt, 130 - Dän begifva dig hem, och heliga festhekatomber - Åt odödliga gudar, som bo i den rymliga himmeln, - Samtliga, offra i ordning; då skall dig ur hafvet en stilla - Död annalkas, en sådan, som lyktar dig lifvet omsider, - Mätt af behagelig ålder; och rundtkring skola dig folken 135 - Lycklige vara; nu säger jag dig sannfärdligen detta. - - Så han sade; men jag genmälte, och svarade honom: - O Teiresias, slikt väl gudarne sjelfve beslutit, - Men du, välan, mig detta förtälj och noga berätta: - Vålnaden skådar jag der af min hänafsomnade moder, 140 - Hvilken tigande sitter vid bloden, och icke sin egen - Son i anletet värdigas se, samt ej tilltala, - Säg mig, o drott, hur hon måtte likväl mig känna som sådan! - - Så jag sade; och han genmälte mig genast och svarte: - Lätt den saken säga jag vill dig och lägga i sinnet. 145 - Hvilken som helst du ibland afsomnades vålnader låter - Bloden närmare nalkas, han skall dig sanning förkunna; - Hvilken du det förvägrar, igen han vandrar tillbaka. - - Talande så, till Aïdes' palats Teiresias' vålnad, - Drottens, vandrade bort, enär gudorden han utsagt. 150 - Men jag stannade qvar enträget, tilldess att min moder - Kom, och drack af den dunkliga blod. Hon kände påstunden, - Och, veklagande, mig tilltalte med vingade orden: - - Älskade son, hur kom du hitned till det nattliga dunkel, - Lefvande? Svårt för de lefvande är, att detta beskåda. 155 - Finnas ju väldiga strömmar och hiskliga floder i midten, - Och Okeanos först, som ingen till fots än har farit - Öfver, om icke han egt en välarbetad galeja. - Kommer du nu väl hit, kringirrande vida från Troia - Med kamrater och skepp, lång tid? och har du ej varit 160 - Alls på Ithaka? har du ej sett din maka i rummen? - - Så hon talte; men jag genmälte, och svarade henne: - O min mor, mig nöden har fört hitned till Aïdes, - För att om gudsvar spörja Thebanske Teiresias' vålnad. - Ty jag icke har nalkats Achaia, och icke mitt eget 165 - Rike beträdt, men städs med bekymmer i hjertat jag irrat, - Från den stunden jag först Agamemnon följde, den ädle, - Till skonfåliga Ilions stad, att med Troerna strida. - Men du, välan, mig detta förtälj, och noga berätta: - Hvilket den långutsträckande döds missöde dig kufvat, 170 - Eller en långsam krämpa? Har pilglad Artemis kanske, - Sjelf angripande dig med de ljufliga pilarna dödat? - Säg mig också, om fader och son, dem jag lemnade hemma; - Finnes min värdighet än hos dem, eller har väl nuredan - Någon annan den tagit, och tro de ej mer att jag kommer? 175 - Säg mig derjemte min laga gemåls båd vilja och tanksätt, - Om hos sonen hon dröjer, och allt orubbligt bevarar, - Eller med henne sig redan förmält bland Achaier den bäste. - - Så jag sade; och strax genmälte den vördade modren: - Med ett fördragsamt sinne ännu i salarna dina 180 - Dröjer hon visserlig qvar, men jemmerfulle beständigt - Gå för den gråtande nättren sin kos, och dagarne äfven. - Ingen besitter ännu din värdighets ära; men ostörd - Eger Telemachos stamgodsen, gemensama festmål - Gästar han vid, som det egnar en lagförvaltare sköta; 185 - Ty af alla han bjuds; och din fader vistas på landet - Derstäds, kommer ej nånsin till stan, och hos honom ej bäddar - Finnas, ej prydliga fällar, ej heller sängar och mantlar, - Utan hon sofver om vintren, der tjenarne pläga, i huset, - I spisaskan, nära till elden, med trasor på kroppen. 190 - Men när sommaren kommer, och höstningens frodiga årstid, - Allestädes uppå det välomansade vinberg, - Utaf de löf som fallit, på marken redes hans sofbädd. - Ängslad ligger han der, med mycken sorg i sitt sinne, - Suckande öfver ditt öde, och tung är åldren för honom. 195 - Så afsomnade jag också, och lyktade lifvet; - Icke i salarna Artemis har, skottskicklig och pilglad, - Sjelf angripande mig med de ljufliga pilarna dräpit; - Icke är mig påkommen en krämpa, som vanligast plägar - Med förskräckeligt tvinande ta ur lemmarna lifvet; 200 - Utan saknan af dig, och bekymren för dig, min Odysseus, - Jemte din älskvärdhet mig ljufliga lifvet beröfvat - - Så hon sade; men jag, i min själ rådplägande, ville - Vålnaden famna utaf min hänafsomnade moder. - Jag tre gånger försökte, ty sinnet befallte mig famna, 205 - Och tre gånger ur händren, en skugga lik eller drömbild, - For hon, och mig djup smärta dessmer uppväcktes i hjertat, - Och tilltalande henne, jag sade de vingade orden: - - Mor, hvi stannar du icke, då dig omfamna jag önskar, - Att hos Aïdes jemväl, i älskade armarna, slutne, 210 - Begge vi vårt lystmäte må ha af förstelande sorgen? - Är du en skuggbild blott, som den väldiga Persephoneia - Skickat, att jag dessmera ännu må klaga och sucka? - - Så jag sade; påstund genmälte den vördade modren: - O du min son, olyckelig mer än öfrige männer, 215 - Persephoneia, dottren af Zeus, dig icke bedårar, - Utan sådan är menniskors sed, när döde de blifvit; - Ty ej af senorna kött och ben mer hållas tillsamman, - Utan den brännande eld med väldiga kraften betvingar - Detta, när själen en gång de hvita benen har lemnat, 220 - Och som en dröm bortflygande, själen sedan forsvinner. - Men skyndsamligen nu sök ljuset, och detta bemärk dig - Allt, att framdeles ock du må orda derom för din maka. - - Så vi vexlade ord med hvaran; mellertid nu matronor - Kommo, -- ty dem ditskickade väldiga Persephoneia, -- 225 - Hvilka de tappraste mäns gemåler voro och döttrar, - Och kring svarta bloden de sig församlade talrikt. - Men jag tänkte på råd, hur jag skulle hvarenda befråga. - Detta beslut i min själ jag likade vara det bästa: - Dragande ut långspetsiga svärdet, vid fylliga låret, 230 - Lät jag af svarta bloden ej samtliga dricka på en gång. - Utan efter hvaran framträdde de till mig, och hvarje - Sina sorger förtäljde; och jag utforskade alla. - - Tyro, den ädelborna, jag såg tillförst nu bland dessa, - Hvilken sade sig vara en till bålde Salmoneus, 235 - Sade sig vara gemål åt Kretheus, Aiolos' ättling. - Hon förälskade sig i gudomliga floden Enipeus, - Hvilken, den skönsta af floder, sin bölja välfver på jorden, - Och vid Enipeus' tjusande brädd hon vandrade ofta. - Under skepnad af denne en gång jordskakarn Poseidon 240 - Låg hos henne vid mynningen af den hvirfliga floden, - Och den purpurne vågen omkring dem, liksom en klippa, - Uppvälfd stod, samt dolde en gud och en dödelig qvinna. - Och jungfruliga gördeln han löste, och henne han söfde. - Men när kärliga värf fulländat hade Poseidon, 245 - Tog han Tyro i hand, och talade ordet, och sade: - - Fröjda dig, qvinna åt mötet! ty under det välfvande året - Ståtliga piltar du föder, ej är odödliges läger - Barnlöst; vårda nu dessa, och gif en rikelig näring. - Nu gack hem till din boning, var tyst, och knysta ej ordet; 250 - Men jag sjelf, må du veta, dig är jordskakarn Poseidon. - - Så han sade, och dykade ned i det svallande hafvet. - Vorden hafvande, Pelias hon framfödde och Neleus, - Hvilke åt mäktige Zeus två väldige tjenare blefvo - Båda, och Pelias i vidrymliga stan Iaolkos, 255 - Fårrik, hade sitt hem; den andre i sandiga Pylos. - Sönerna andra hon födde åt Kretheus, qvinnornas drottning, - Aison jemte Pheres, och derhos hästglad Amythaon. - - Efter henne jag såg Antiope, född af Asopos, - Som berömde sig ock, att uti Zeus' armar ha sofvit; 260 - Söner tvenne också hon födde, Amphion och Zethos, - Som uppbyggde tillförst sjuportiga Thebes befästning, - Och omtornade den; ty de ej otornadt förmådde - Det vidrymliga Thebe bebo, skönt väldige kämpar. - - Efter henne Alkmene jag såg, Amphitryons maka, 265 - Som blef Herakles' moder, den lejonsinnte och djerfves, - Sedan hon sofvit hade i Zeus', den mäktiges, armar; - Såg Megare, en dotter utaf storsinnade Kreion, - Som Amphitryons son, den i kraft okuflige, äktat. - - Äfven Oidipus' mor jag skådade, skön Epikaste, 270 - Hvilken, af oförstånd, föröfvade gräslig en gerning, - Äktande egen son; men denne, som mördat sin fader, - Henne tog; och gudarne strax verldskunnigt det gjorde. - Men han, lidande qval, i det mångbehagliga Thebe, - Efter gudarnes hårda beslut, var Kadmeiernes konung; 275 - Sjelf hon vandrade af till portfast, mäktig Aïdes, - Sedan en snara hon fästat omkring tvärbalken i taket, - Fattad af smärtan sin, samt lemnade qvalen åt honom, - Många till tal, som en mors Erinnyer bringa i verket. - - Och skön Chloris jag såg, som Neleus fordom till maka 280 - Tog för dess fägrings skull, sen tusende skänker han gifvit, - Yngsta dottren utaf kong Iasos' ättling, Amphion, - Hvilken uti Minyeiska Orchomenos kraftigt regerte - Förr, och i Pylos var kong; hon födde de herrliga söner, - Nestor och Chromios med, och bålde Periklymenos med. 285 - Födde så efter dem manhaftiga Pero, ett under, - Hvilken af grannarna alla till maka begärtes, men Neleus - Gaf allenast åt den, som Iphikles' hornade hjordar, - Och bredpannade, plundrande, dref från Phylake: vågsamt - Arbete! Dock på sig tog otadlige siaren ensam, 290 - Att dem drifva; en guds fiendtliga skickelse, gryma - Fjettrar förhindrade honom, och landtlige boskapsherdar. - Men då nu månader redan och dar fulländade voro, - Under det åter välfvande år, och stunderne kommo, - Då upplöste hans fjettrar också den starke Iphikles, 295 - Sen gudsvaren han gifvit; och så Zeus' vilja var verkställd. - - Äfven Leda jag skådade sen, Tyndareos' maka, - Som åt Tyndareos två stormodiga ättlingar födde, - Hästupptuktande Kastor, i näfstrid god Polydeukes. - Lefvande gömmas de både uti fruktgifvande jorden, 300 - Och dernedre ännu af Zeus åtnjutande ära, - Lefva de vexelvis hvarannan dag, och hvarannan - Äro de döde, och ha en ära, med gudarnes jemlik. - - Iphimedeia derefter, gemål åt drotten Aloeus, - Såg jag, som sade sig haft med Poseidon möte i älskog. 305 - Ock två söner hon födde, men de kortlifvade voro, - Otos, gudarna lik, och fjerranberömd Ephialtes, - Dem högresligast fostrade upp fruktgifvande jorden, - Samt mest sköna bland alla också i näst herrlig Orion. - Nioårige höllo i bredd de alnarna nio 310 - Redan, och nio famnar i längd uppvuxit de hade. - Mot odödliga gudarna ock de hotade väcka - Drabbningen af mångstormande krig på sjelfva Olympos; - Ossa de ämnade först på Olympos ställa, och derpå - Det löfruskande Pelion sen, för att himlen bestiga. 315 - Och det hade de gjort, om de kommit till manbarhets ålder, - Men dem sonen af Zeus och utaf skönlockiga Leto - Dödade begge, förrän dem tinningarna inunder - Skäggbrådd vexte, och kinden var täckt med blomsterligt mjölkhår. - - Phaidre äfven jag såg, samt Prokris, och skön Ariadne, 320 - Dottren till Minos, den vise, som fordom fördes af Theseus - Hän från Kreta till ängden utaf det helga Athenai. - Men han sin vilja ej fick; ty förut drap Artemis henne, - På Dionysos' ord, på det kringomböljade Dia. - - Maira och Klymene äfven jag såg, och dolsk Eriphyle, 325 - Som, för det aktade gull, förspillde sin älskade make. - - Samtliga gitter jag dock ej nämna, ej heller förmäla, - Alla de makar jag såg och döttrar till fordne heroer; - Ty förr svunne gudomlige natten, men tid till att sofva - Ren är, antingen här, eller ock jag till snabba galejan 330 - Går; men åt gudarna jag och åt er antvardar min hemfärd. - - Så han talte; och samtligen de förstummade tego, - Samt af förtjusning betogos uti de dunklande salar. - Men nu begynte bland dem hvitarmig Arete, och sade: - - O Phaieker, hur syns här mannen väl eder att vara, 335 - Både till storlek och vext, och det dugliga vettet derinnan? - Han är derjemte min gäst; men enhvar åtnjuter den hedern. - Thy affärden ej så påskyndande, skänkerna icke - Så för den fattiga minsken; ty eder i salarna månge - Skatter, igenom gudarnas nåd, förvarade ligga. 340 - - Talte så äfven bland dem den åldrige drott Echeneos, - Hvilken utaf Phaiekiska män månd vara den älste: - - Vänner, icke mot edert beråd, ej heller er mening - Ordar drottningen vis; derför hörsammen J alle! - Dock af Alkinoos, kongen, beror båd gerning och ord nu. 345 - - Honom Alkinoos återigen genmälte, och sade: - Detta ordet må vara på sätt som du yttrar, såframt jag - Lefver och herrskar ibland de roningkära Phaieker. - Men gästvännen ännu, skönt högligen längtande hemfärd, - Tills imorgon likväl qvardröje, sålänge åt honom 350 - Skänkerna alla jag bragt; ledsagningen männerne alle - Vårda, förnämligast jag, hvars makt här gäller i landet. - - Honom svarande talade till mångråde Odysseus: - Kong Alkinoos, du, utmärktast bland samtliga folken, - Om ett år till och med J bjöden mig härstädes dröja, 355 - Om ledsagning bestyrden, och gåfven mig herrliga skänker, - Sannerlig ville jag det, och mycket bättre det vore, - Att med fullare hand hemkomma till fädernejorden: - Så mer vördad jag vore och kär derjemte hos alla - Männer, hvilka mig såge till Ithaka återkommen. 360 - - Honom Alkinoos återigen genmälte, och sade: - När vi dig skådade an, o Odysseus, icke vi trodde - Dig en bedragare vara och smyger, hvilka så många - Närer den svarta jorden ibland mångskingrade menskor, - Stämplande lögner ihop, dän icke man skulle förmoda. 365 - Men hos dig finns prydnad i ord, finns redeligt hjertlag, - Och, en sångare lik, konstmessigt du har oss berättat - Alle Argeiernes öde, och ditt, och svåra bekymmer. - Men du, välan, mig detta förtälj och noga berätta, - Om ej några du såg af de ståtliga männer, som följde 370 - Dig till Ilion åt, och som der erhöllo sin bane. - Denna natt är så lång, osägligt, och ännu ej inne - Tid, att sofva i saln; förtälj mig märkliga saker! - Ja, jag skulle förbida till herrliga morgonen, blott du - Ville åt mig berätta i saln om dina bekymmer. 375 - - Honom svarande talade till mångråde Odysseus: - Kong Alkinoos, du, utmärktast bland samtliga folken, - Finns ju för samtal tid, finns tid derjemte för sömnen. - Men om du önskar att höra, så vill jag sannerlig icke - Dig förvägra, att än mer ömkansvärdiga saker 380 - Om kamraterna mina berätta, som sedan förgingos, - Som väl sluppo med lif ur Troernas suckiga härnad, - Men, för en skändelig qvinnas dåd, vid sin hemkomst dräptes. - - Ja, såsnart nu förskingrat den vördade Persephoneia - Samtliga vålnader hit och dit af de afliga qvinnor, 385 - Vålnaden nalkades mig af Atreus' son, Agamemnon, - Ängslad, och honom omkring de öfrige alle sig samlat, - Som i Aigisthos' hus nedjordes, och lyktade banen. - Kännde så denne mig strax, när svarta bloden han druckit, - Högt derjemte han gret, utgjutande ymniga tårar, 390 - Sträckande mot mig händerna fram, mig önskande räcka, - Men han ej egde numer orubbliga kraften och styrkan, - Sådan hon fanns tillförne uti hans smidiga lemmar. - Skådande drotten jag gret, och ömkade uti mitt sinne, - Samt tilltalade honom, och sade de vingade orden: 395 - - Ärefulle Atreides, o härarnes kong, Agamemnon, - Hvilket den långutsträckande döds misöde dig kufvat? - Monne Poseidaon dig kufvat har på galejan, - Väckande skadlige vindarnes olycksaliga blåster? - Eller fiendtlige män dig oförrättat på landet, 400 - Snappande oxarna bort, eller ock fårhjordarna vackra, - Eller kämpande ock om fästen, eller om qvinnor? - - Så jag sade; men han tilltalte mig genast, och svarte: - O zeusborne Laertiades, mångsluge Odysseus, - Icke Poseidaon mig har på galejorna kufvat, 405 - Väckande skadlige vindarnes olycksaliga blåster, - Icke fiendtlige män mig oförrättat på landet, - Utan Aigisthos mig, anstämplande döden och banen, - Drap, och min skändliga maka, sen in han kallat i huset, - Och undfägnat: så plär man slakta vid krubban en oxe. 410 - Så nu jag dogen jemmerlig död, och de andre kamrater - Slaktades immerfort, liksom hvittandige galtar - Slaktas plä vid den rike och stolt högmögenda mannens - Bröllop, eller också bunklag, eller rikliga festmål. - Redan du sjelf närvarit vid nederlaget af många 415 - Ensamt dödade män, eller ock i den kraftiga örlog; - Skådande detta, likväl du mest medömkat i sinnet, - Hur vi omkring vinbålen och matbelastade borden - Lågo i saln, på hvars golf öfverallt flöt bloden i strömmar. - Men mest jemmerlig hörde jag rösten af Priamos' dotter, 420 - Af Kassandra, som dräptes utaf Klytaimnestra, den lömska, - Bredevid mig; men jag, från marken, lyftande händren, - Döende grep i mitt svärd, och hon, den äreförgätna, - Sig aflägsnade, utan att mig, som gick till Aïdes, - Trycka med händren ögonen hop, och sluta mig munnen. 425 - Så ej grymare något och fräckare ges än en qvinna, - Som sig sådana dåd kan föreställa i sinnet, - Liksom denna jemväl uttänkte en skändelig gerning, - Stämplande mord åt sin laga gemål; isanning jag tänkte - Mig kärälskelig både för barnen och tjenarne alla 430 - Komma till hemmet; men hon, som var särdeles kunnig i nidverk, - Både sig sjelf behöljde med skam, och framdeles alla - Afliga qvinnor, jemväl den dygdesama ibland dem. - - Så han sade; men jag genmälte, och svarade honom: - Ve, vidtdundraren Zeus isanning stämman af Atreus 435 - Rätt förskräckligen hatar, förmedelst qvinliga funder - Längesedan; för Helenas skull vi stupade månge - Och dig, i fjerran stadd, svek stämplade an Klytaimnestra. - - Så jag sade; men han tilltalte mig genast och svarte: - Var derföre ej någonsin du blödsinnt mot din maka, 440 - Och upptäck ej för henne hvarenda sak, som du känner, - Utan somt må du säga, och somt må vara förborgadt. - Dock du mördas väl aldrig utaf din maka, Odysseus, - Ty förmycket vis och dertill vältänkt i sitt hjerta - Är Ikarios' dotter, förståndig Penelopeia. 445 - Henne vi lemnade ju som nygift maka derhemma, - När vi till härnaden foro; en son låg henne vid bröstet, - Späd, som sitter måhända nuredan i männernes räkning, - Lyckelig; honom skall se den återvändande fadren, - Han skall också omfamna sin far, som det höfves dem båda. 450 - Men min maka ej ens, att ögonen mätta med sonens - Anblick mig tillstadde; förut mig sjelf hon ihjelslog. - Dock jag vill säga dig annat, och göm det du i ditt sinne: - Hemligt, ej uppenbarligt till älskade fädernejorden - Styr din galeja; ty mera ej är att på qvinnorna lita. 455 - Men du, välan, mig detta förtälj och noga berätta: - Han J väl hört kanske om min son, att ännu han lefver, - Anten uti Orchomenos' stad, eller sandiga Pylos, - Eller hos Menelaos kanske, i rymliga Sparta? - Ty han väl icke på jorden är död, den ädle Orestes. 460 - - Så han sade; men jag genmälte, och svarade honom: - Atreus' son, hvi spörjer du mig om detta? ej vet jag - Om han är död, eller lefver, och dumt är prata i vädret. - - Så med slika bedröfliga ord omvexlande, begge - Stodo vi ängslade der, utgjutande ymniga tårar. 465 - Kom så vålnaden an af Peleus' ättling Achilleus, - Samt af Patrokleus ock, och Antilochos, ståtlige hjelten, - Samt af Aias, som var den bäste till skick och till skepnad - I Danaernes hop näst tadelfria Peleion. - Kännde så strax mig igen snabbfotad Achilleus' vålnad, 470 - Och veklagande talte mig till med vingade orden: - - O zeusborne Laertiades, mångsluge Odysseus, - Dristige, välfver du än långt svårare bragd i ditt sinne? - Hur har du vågat att komma till Aïs, hvarest de döde - Bo sanslöse, och hänafsomnade menniskors skuggor? 475 - - Så han sade; men jag genmälte, och svarade honom: - Peleus' ättling, Achilleus, den tappraste bland de Achaier, - För Teiresias' skull är jag kommen, ifall han en utväg - Sade, huru jag måtte till klippiga Ithaka lända. - Ty den Achaiiska jord jag ej nalkats, ej heller min egen 480 - Ännu beträdt, städs sorger jag haft; men du, o Achilleus, - Är mig den sällaste man bland alla, båd fordom och framdels; - Ty, som lefvande, förr dig ärade, lika med gudar, - Vi Argeier, men nu du mäktigt beherrskar de döda, - Vistande här; bekymra dig ej, att du föll, o Achilleus! 485 - - Så jag sade; men han tilltalte mig genast, och svarte: - Trösta mig icke för döden, du herrlige konung Odysseus! - Ty långt hellre jag ville, som landtman, tjena en annan, - Skönt vanlottad han vor, och stora gods ej besute, - Än afsomnade här och skaror af döda beherrska. 490 - Men du, välan, om min herrliga son, mig saken berätta, - Om, förkämpe, han följde till strids, eller också, om icke. - Säg mig, ifall du något har hört om Peleus, min fader, - Om han ibland Myrmidonernes folk än njuter sin ära, - Eller om honom de både i Hellas och Phthia förakta, 495 - Derför att ålderdom hans händer och fötter betager. - Ty jag ej mer hans hjelpare är, der solen månd stråla, - Sådan, som fordomtid, då uti det rymliga Troia, - Kämpande för Argeier, jag slog de tappraste männer. - Komme, ett ögonblick, jag sådan till fädernehuset, 500 - Skrämde min kraft helt visst, och de ovidrörlige händren - Många, som kränka min far, och utestänga från äran. - - Så han sade; men jag genmälte, och svarade honom: - Sannerlig intet jag hört om den ståtlige konungen Peleus; - Men om din älskade son deremot, Neoptolemos, sanning 505 - Vill jag i allo berätta, emedan du detta mig bjuder. - Förty honom jag sjelf på den hålkade, jemna galejan, - Bragte från Skyros' ö till välfotbrynjta Achaier. - Sannerlig då när vid Troias stad vi plägade rådslag, - Talte han alltid först, och tog ej miste om orden; 510 - Nestor, den gudalike, och jag medtäflade ensamt; - Men då vid Troias stad vi kämpade, alle Achaier, - Aldrig han bidde i männernas hop, ej heller i hvimlet, - Utan han störte förut, och hans mod gaf vika för ingen; - Och mång kämpe han dräpte uti det vilda tumultet. 515 - Alla jag visst ej kan omnämna, ej heller förmäla, - Dem han, stridande för Argeierna, dräpte i hären; - Men dock, huru han Telephos' son nedgjorde med kopparn, - Drotten Eurypylos, hur dess månge Keteiske kamrater - Blefvo, för qvinliga skänkernas skull, nedgjorde kring honom. 520 - Han var den skönste jag sett nästefter gudomlige Memnon. - Men då vi nederstego i hästen, som byggt oss Epeios, - Vi Argeiernes förstar, och jag fått ensam det uppdrag, - Både att öppna det fasta försåt, och att sluta igen det; - Då de Danaers andre beherrskare alle och kongar 525 - Torrkade tårar bort, och enhvar i lemmarna skälfde; - Endast honom jag såg med ögonen alldeles icke, - Hvarken blekna på fagraste hy, ej heller från kindren - Torrka tårarna bort; men han högst enträget mig ombad, - Att få stiga ur hästen, och fattade fästet af svärdet, 530 - Och sin kopparne lans, och välfde åt Troerna ofärd. - Men då vi hade förstört kong Priamos' väldiga fäste, - Han med byte ombord på galejan och kostelig prunkskänk - Steg helbregda, och var ej träffad af eggiga kopparn, - Ej i en närstrid sårad, ehuru sådant så ofta 535 - Händer i krig; ty hullerombuller huserar ju Ares. - - Så jag sade; och dän snabbfotad Achilleus vålnad - Vandrade af, med väldiga steg, till Asphodelos-ängen, - Glad, att jag sagt hans son utmärkt bland männerna vara. - - Öfrige vålnader alla utaf hänsomnade döda 540 - Stodo beängslade der, och talte om sina bekymmer; - Men dock vålnaden ensam utaf Telamoniern Aias, - Ett godt stycke från mig, blef stående, vredgad för segern, - Hvilken på honom jag vann, då med mig han stridde vid skeppen - Om Achilleiska vapnen; hans vördade moder dem utsatt: 545 - Troernes söner dömde i tvisten, och Pallas Athene. - Måtte i denna strid jag aldrig vunnit mig seger! - Ty, för de vapnens skull, jord sådant hufvud betäcker, - Aias'; som var förmer i gestalt, förmer i bedrifter, - Än de Danaers män, näst tadelfrie Peleion. 550 - Honom talte jag till med håningsljufliga orden: - - Aias, Telamoni son, den tadelfries, vill aldrig, - Icke som död engång, du mig vreden glömma, för dessa - Olycksvapen, som gudar bestämmt till Argeiernes skada? - Desse vållde din död, skyddstorn; och för dig vi Achaier, 555 - Liksom för Peleus' son, snabbfotade hjelten Achilleus, - Högligen ängslas, att du är död; och ingen är dertill - Säker, men Zeus lanskunnige Danaers samtliga krigshär - Hatade så förskräckligt, och dig pålade ditt öde. - Dock, kom närmre, o kong, att ett ord af mig och ett annat 560 - Höra, och hejda ditt mod, och styr manhaftiga sinnet! - - Sade; och han mig svarade ej; men till Erebos bortgick, - Till de öfriga skuggor utaf hänsomnade döda. - Likväl skulle han vred tilltalt mig, eller jag honom; - Men nu önskade sinnet uti mitt hjerta, att skåda 565 - Äfven de öfriga skuggor utaf hänsomnade döda. - - Då först Minos jag såg, Zeus' lysande ättling, som hade - Gyllene spira i hand, och skipade rätt åt de döda, - Sittande; de deremot om lagarna kongen besporde - Sittande, stående dels, vid Aïs' rymliga portar. 570 - - Efter honom jag såg Orion, den väldige, sedan, - Jagande vildbråd nära intill på Asphodelos-ängen, - Dem han samtliga sjelf nedgjort på de ödsliga bergen, - Med helkopparne klubban i hand, obrytelig alltid. - - Tityos äfven jag såg, en son till beprisade Gaia, 575 - Sträckt på marken; uppå tunnlandena nio han låg der, - Sutto också hvarsids två gamar, och frätte hans lefver, - Trängande nätet inunder; han ej afvärjde med händren. - Ty han Leto betvang, Zeus' prisade medsofvarinna, - När till Pytho hon gick igenom det vackra Panopeus. 580 - - Tantalos äfven; jag såg, uthärdande skräckliga plågor, - Stående midt i en göl, som nalkades honom till hakan. - Törstande stod han der, och kunde ej få sig att dricka. - Ty så ofta sig krökte den gamle, och önskade dricka, - Likaså ofta försvann insugade vattnet; och svarta 585 - Mullen vid fötterna syntes; en gudom vållade torrkan. - Ofvanifrån höglöfvade trän ock slöste med frukter, - Päron och äppelträn, skönfruktige, jemte granater, - Grönskande, friske olivträd med, och kostlige fikon; - Men då den gamle sig sträckte, att dem vidröra med händren, 590 - Vinden slungade dem allt upp till de skuggiga skyar. - - Sisyphos äfven jag såg, uthärdande väldiga plågor, - Lyftande en ofantelig sten med händerna begge. - Sannerlig, spjernande han med händer och fötter tillika - Stenen vältrade upp mot klinten; men just när han skulle 595 - Öfver toppen den kasta, då rullade blocket tillbaka; - Och den skändlige sten nedrullade åter till fältet. - Men, ansträngande sig, han välte den åter; och svetten - Dröp från alla hans lemmar, och damm kring hufvudet uppsteg. - - Efter honom jag skådade ock Herakles, den starke, 600 - Endast en skuggbild; sjelf han ibland odödliga gudar - Gläds vid gelagen, och eger den skönfotknöliga Hebe, - Dottren af mäktige Zeus och utaf gullskoiga Here. - Men kring honom var skrän af de döda, liksom af fåglar, - Skrämda upp öfverallt; sjelf liknande mörkaste natten, 605 - Höll han den blottade bågen i hand, och pilen vid strängen, - Skådande hiskligt omkring, och lik en skjutande städse. - Öfver bröstet på honom förskräckeligt hängde gehänget; - Gyllene var det, och der mångt underverk var arbetadt, - Björnar, och vildaste galtar och grymt anblickande lejon, 610 - Drabbningar, äfvensom strider, och mord derjemte, och mandråp. - Konstarbetande mer ej freste på annat ett konstverk, - Han som detta gehäng med konst fullbordade en gång. - Och han kände mig genast, såsnart han med ögonen skådat, - Och veklagande talte mig till de vingade orden: 615 - - O zeusborne Laertiades, mångsluge Odysseus, - Usle, isanning du lider jemväl så skräckeligt öde, - Som jag i solens sken uthärdade sjelf der på jorden. - Visserlig var jag en son till Zeus Kronion, men jemmer - Hade jag dock otalig; en vida ringare herre 620 - Tvangs jag lyda, och han pålade mig svåra bedrifter. - Ock han mig sände hitned, för att hunden hämta; han trodde - Icke för mig en annan bedrift, än svårare, finnas. - Hunden likväl jag förde, och hämtade upp fria Aïdes; - Ty klarögda Athene mig följde och sjelfve Hermeias. 625 - - Så han sade; och gick till Aïdes' boningar åter. - Men jag stannade qvar på min plats, i händelse någon - Skulle komma ännu af de drottar, som förr aflidit. - Och nu hade jag sett de forntidskämpar, jag ville, - Theseus, Peirithoos, beprisade gudarnes söner. 630 - Men mellertid otålige skaror af döda församlats - Med förskräckelig låt; och den bleka skrämseln betog mig, - Att det hiskliga hufvud utaf vidunderlig Gorgo - Skulle ur Aïs sändas af väldiga Persephoneia. - Strax derpå till galejan jag gick, och kamraterna mante 635 - Sjelfve stiga ombord, samt akterlinorna lösa. - Genast de stego ombord, och på tofterna satte sig neder. - Men på Okeanos-floden af vågen fördes galejan, - Först med rodd, och derefter utaf den grannaste medvind. - - - - -Tolfte Sången. - - - Men såsnart som galejan nu lemnat Okeanos-flodens - Vatten, och kommit till böljan utaf bredvägiga hafvet, - Samt till Aiaias ö, der den tidiga morgongudinnans - Boningar finnas och danser, och Solen hafver sin uppgång; - Dit ankomne vi halade upp vår galeja på sanden, 5 - Och vid hafvets bränning jemväl utstego vi sjelfve. - Sedan vi der utsofvit, vi bidde gudomliga Eos. - När sig nu viste den tidiga, rosenfingrade Eos, - Då affärdade jag till Kirkes boning kamrater, - Att afhämta derfrån Elpenors döda lekamen. 10 - Sedan vi huggit oss ved, der stranden sträckte sig ytterst, - Sorgsne vi skötte vårt lik, utgjutande ymniga tårar. - Men då den döde var bränd, och den dödes vapen tillika, - Redde vi honom ett kummel, och ställde derofvan en grafvård, - Fästande prydelig åra på öfversta toppen af kumlet. 15 - - Vi bestyrde nu så om ett och om annat; men Kirke - Undgick ej, att vi kommit ifrån Aïdes, och skyndsamt - Styrande ut sig hon kom; och tärnor buro med henne - Bröd, och rikeligt kött, och derhos det glödande rödvin. - Der i midten hon stod, nu talte gudinnors gudinna: 20 - - Djerfve, som lefvande hafven i Aïs boningar inträdt, - I tvedöde, då en gång blott dö öfrige menskor! - Men nu välan, förtären af maten och dricken af vinet - Här heldagligen; sen när morgonrodnaden tändes, - Seglen hädan; men jag vill visa er vägen, och allting 25 - Gifva vid handen, på det ni, af jemmerlig villa ej måtten - Hvarken till sjös eller lands vid lidna förluster beängslas. - - Så hon sade; men mig manhaftige sinnet bevektes. - Så vi då dagen igenom, intill nedgående solen, - Sutto, och njöto det rikliga kött, och det ljufliga vinet. 30 - Men när soln gått ned, och tillika mörker oss påkom, - Lade de andre sig sofva vid akterlinorna alle; - Men hon tog mig vid hand, och från reskamraterna afskiljs - Bragte, och satte sig hos mig, och utkunskapade allting. - Jag för henne berättade då alltsamman i ordning. 35 - Och sen talte mig till med orden mäktiga Kirke: - - Så är detta då allt fullbordadt; hör nu derjemte, - Hvad jag säger, en gud skall sjelf erinra dig äfven. - Till Seirenerna först du kommande varder, som alla - Menskor förtrolla, eho till deras boningar nalkas. 40 - Ho som af oförstånd dem nalkas, och hör de Seireners - Stämma, ej honom omkring små barnen, ej heller hans maka, - Skola sig ställa, enär han hemmet hunnit, och glädjas. - Men med ljufvelig röst Seirenerne honom förtrolla, - Sittande uti sin äng, och en stor benhög är omkring dem 45 - Af förmultnande män, för hvilka huden förtorrkar. - Utan res du förbi, och tryck i kamraternes öron - Håningsljufveligt vax, att ej någon måtte dem höra - Bland de öfriga; sjelf kan du höra, ifall dig så lyster. - Och dig till händer och fötter man binde på snabba galejan, 50 - Upprätt vid mastfoten, och derfrån fäste man tågen, - Att du till lust och fröjd Seirenernas stämma må höra. - Och om du skulle kamraterna be, samt mana att lösa, - Då må de binda dig fast med flere linor och flera. - Sedan kamraterne nu förbi Seirenerna farit, 55 - Sedermera jag kan ej bestämdt dig vidare säga, - Hvilken väg du må taga; derom dock sjelf i ditt sinne - Öfverväga; jag ordar för dig om vägarna båda. - - Ty här öfverhängande klippor du möter, mot hvilka - Ryter en väldig bölja ifrån blåögd Amphitrite. 60 - Och Irrklippor de pläga af saliga gudar benämnas. - Der ej fåglarne slippa förbi, ja, icke de rädda - Dufvor engång, som åt Zeus, allfadren, ambrosia föra, - Utan af dessa jemväl bortröfvar den glatta klippan; - Fadren sänder då alltid en ann, att talet må fyllas. 65 - Nalkades dit ett männernes skepp, undkom det ej nånsin, - Utan bad skeppens bräder och menskornas kroppar derjemte - Föras af hafvets vågor och skräcklige eldens orkaner. - Blott ett endaste skepp, hafseglande, kom derigenom, - Allomtalade Argo, då det hemfor från Aietes. 70 - Och nu hade det snart mot väldiga klipporna kastats, - Skulle ej Here hjelpt det förbi, ty kär var Iason. - - Der två klippor du har; till rymliga himlen den ena - Når med sin spetsiga topp; och hon är omgifven af dunkelt - Moln, som aldrig förskingras, och aldrig visar sig klarhet 75 - Kring klipptoppen, om sommaren ej, ej heller om hösten; - Ock ej stege ditupp en dödelig man, eller neder, - Egde han händer tjugu och fötter likaså många; - Ty så glatt är den klippan, som vore den rundtkringhuggen. - Och i midten af berget befinns dimmdunklig en grotta, 80 - Vänd mot vester, åt Erebos till, der J torde kanhända - Styra förbi med det hålkade skepp, du ädla Odysseus. - Och från det hålkade skepp ej skulle den raskaste man ens, - Om han med bågen sköte en pil, nå hålkade grottan. - Och derinne hon bor, den skräckeligt skällande Skylla; 85 - Sannerlig hennes röst likt den af en diende hundvalp - Låter; och sjelf är hon ledaste troll, ej skulle sig någon - Glädja vid hennes blick, skönt ock hon af gudarna möttes. - Fötterne hennes tolf, oformlige, äro till antal, - Och långsträckige halsarne sex; på hvarenda af dessa 90 - Sitter ett hiskeligt hufvud; deri treradige tänder, - Tjocke och täte, och fulle utaf fördystrande döden. - Ändatill midjan hon in har krupit i håliga grottan, - Och hon sträcker hufvuna fram ur sin rysliga afgrund, - Och der fiskar hon, städs kringsnokande klippan med glupskhet, 95 - Skälar, delfiner, och eljes om hon kan fånga ett större - Sjödjur, slika som när högdönande Amphitrite. - Der sjömännerne ej med sitt skepp oskadade nånsin - Kunna säga sig rest; med hvartenda hufvud hon tager, - Röfvande, bort en karl ifrån svartstäfviga skeppet. 100 - - Äfven en annan klippa du ser, som är lägre, Odysseus, - Nära den förra belägen; ja, väl dit nådde ditt bågskott. - Derstäds vexer ett fikoneträd, som är väldigt och bladrikt; - Der uppsuger den stolta Charybdis det dunkliga vattnet; - Ty tre gånger hon sprutar det ut, tre gånger hon suger 105 - Skräckligt; måtte du ej der vara, enär som hon suger; - Ty Jordskakaren sjelf ej kunde dig rädda från ofärd. - Utan håll dig helt nära till Skyllas klippa, och skyndsamt - Res med galejan förbi; långt mer det månde dig båta, - Att bland kamraterna sex, än att allesamman du saknar. 110 - - Så hon talte; men jag genmälte, och svarade henne: - Säg mig, välan, o gudinna, nu ock sannfärdligen detta, - Om jag ej kunde kanske undvika Charybdis, och äfven - Värja ifrån mig Skylla, enär hon vill dräpa de mina. - - Så jag talte; och strax mig svarte gudinnors gudinna: 115 - Djerfve, du nogsamt har dig om krigiska dater och mödor - Vårdat; skulle du för odödliga gudar ej vika? - Skylla ej dödelig är, odödelig är hon dig ofärd, - Omotståndelig är hon och vild, förskräcklig och hisklig; - Kraft här ej eger bestånd; bäst är för henne att bortfly. 120 - Ty om du der qvardröjer, och dig vid klippan beväpnar, - Räds jag, att återigen, hon dig, anrusande, uppnår - Med sex hufvuden alla, och dig sex karlar beröfvar. - Utan skynda förbi, och med bön anropa Krataiis, - Skyllas moder, som födt åt dödliga henne till ofärd; 125 - Sedan hejdar hon dottren, att framdeles ej pårusa. - - Till Thrinakias ö anländer du äfven, och Solens, - Många drifter gå der i bete, och fåren de feta; - Sju oxhjordar, och lika till tal af vackraste fåren, - Femtio i hvar hjord; men ej någonsin gifva de yngel, 130 - Och ej nånsin de dö; gudinnor äro herdinnor, - De skönflätiga nymferne två, Phaethusa, Lampetia, - Hvilka Neaira har födt åt Solens gud, Hyperion. - Sedan hon dem uppfostrat och födt, den vördade modren, - Till Thrinakias ö hon dem sände, att vistas i fjerran, 135 - Samt att vakta sin fars småboskap och hornade oxar. - Oantastade dem om du lemnar, och tänker på hemkomst, - Torde ni lända till Ithaka än, skönt ondt J ock liden; - Men om du dem antastar, jag då bebådar dig ofärd - För kamrater och skepp; och om sjelf undkomma du skulle, 140 - Länder du ömkligt och sent, och har alla kamrater förlorat. - - Så hon sade; och strax gullthronade Eos sig infann; - Och derefter till ön bortgick gudinnors gudinna; - Jag till galejan begaf mig, och mante kamraterna alla, - Sjelfve att stiga ombord, och akterlinorna lösa. 145 - Strax de stego ombord, och på tofterna satte sig neder, - Alle i rad, och den grumliga sjön med årorna slogo. - Sände tillika åt oss, bakom svartstäfviga skeppet, - Gynnande, segelfyllande vind, en mäktig förbundsvän, - Sjelf skönlockiga Kirke, en stolt och ljudlig gudinna. 150 - Strax, såsnart på galejan vi bragt alltsamman i ordning, - Satte vi oss; hon fördes utaf styrmannen och vinden; - Bland kamraterna talte jag då, beängslad i hjertat: - - Vänner, ej höfves, att en eller två allena förnimma - Gudspråk, hvilke mig sagt Kirke, gudinnors gudinna. 155 - Men jag vill nämna dem nu, att, vetande, anten vi måtte - Dö, eller ock undvika båd döden och ödesgudinnan. - Först hon manar alltså de undransvärda Seireners - Stämma att akta sig för, der hon ljuder på blommiga ängen; - Mig allena hon mante att höra på sången, men binden 160 - Mig med fjettrande band, att jag der qvarstannar på stället, - Upprätt vid mastfoten, och derfrån fäste man tågen; - Och ifall jag skulle er be, samt mana att lösa, - Då må ni binda mig fast med flera linor och flera. - - Detta förmälande, allt jag lät kamraterna veta; 165 - Lände då fort mellertid den välbeställda galejan - Till Seirenernes ö; ty hon fördes af gynnande medvind. - Strax upphörde derefter också blåsvädret, och stormlös - Stiltje nu vardt; och en gud insöfde böljorna alla. - Stigande upp, kamraterne refvade seglen på skeppet, 170 - Och nedkastade dem i det halkade skeppet, och satte - Sig vid årorna sedan, och rodde att vattnet det fräste. - Men jag ett duktigt stycke af vax med eggiga kopparn - Delte uti små bitar, och kramde med väldiga händren; - Och strax värmde sig vaxet, förty stor kraft så befallte, 175 - Äfvensom Solens stråle, den Hyperioniske drottens; - Sedan i ordning jag smorde i alle kamraternes öron. - Och de till händer och fötter mig bundo på snabba galejan, - Upprätt vid mastfoten, och derfrån fäste de tågen; - Satte sig sjelfve, och grumliga sjön med årorna slogo. 180 - Men då vi voro så långt, som man hörer en ropandes stämma, - Hurtigt roende, dem sjösnabba galejan ej undgick, - Der hon i nejden sig rörde, och gäll anstämde de sången: - Hit, mångprisade drott, Achaiernes ära, Odysseus, - Närma dig hit med galejan, att du må höra vår stämma! 185 - Ty här ej for än någon förbi med svarta galejan, - Innan ur våra munnar han hört sötljudiga stämman. - Men då han lemnar oss nöjd, ock vet han mera än fordom. - Ty vi vete ju allt, hvad invid det rymliga Troia, - Genom gudars beråd, uthärdat Argeier och Troer, 190 - Allt vi vete, som timat uppå mångnärande jorden. - - Så de sade; och höjde den vackraste stämma; mitt hjerta - Lyste höra derpå, och kamraterna bad jag mig lösa, - Vinkande åt dem med ögat, men de allvarligen rodde. - Strax uppreste sig då Perimedes och Eurylochos med, 195 - Och mig bundo i starkare band, och mera beträngde. - Men då vi farit dessa förbi, och ej vidare sedan - Hörde det minsta utaf Seirenernas sång eller stämma, - Då borttogo nu vaxet de mig tillgifne kamrater, - Hvilket jag dem i öronen smort, och mig löste ur banden. 200 - Men då Seirenernas ö vi lemnat, genast derefter - Såg jag en dunst, en hiskelig våg, och hörde ett buller; - Årorne foro sin kos ur de skrämde roddarnes händer, - Ock vardt dön öfverallt på strömmen, och icke ur stället - Rördes galejan, förty de med händren ej årorna förde. 205 - Själf jag på skeppet vandrade kring, och mante med goda - Ord kamraterna alla, en hvar mig närmande särskilt: - - Vänner, vi äre ju icke minsann ovane vid faror; - Denna fara ej är alls större, än då när Kyklopen - Oss med sin väldiga kraft instängde i hålkade grottan. 210 - Men ock dän, förmedelst mitt mod, mitt råd, och min klokhet, - Vi undkommo; jag menar vi än påminne oss detta. - Nu då, välan, som jag säger, vi måtte befoga oss alle. - Öfrige J hafsbränningen slån, den djupa, med edra - Åror, der J nu sitten på tofterna, kanske att Zeus oss 215 - Unnar att än undkomma, och räddas ur detta förderfvet; - Men dig, o styrman, så jag befaller, och detta i minnet - Haf, emedan om rodret på hålkade skeppet du, vårdar: - Utanom dunsten derborta och vågen måste du hålla - Skeppet, och styra mot klippan gerad, att utan din vetskap 220 - Det ej rusar emot, och du kastar oss alla i ofärd. - - Så jag sade; och strax hörsammade desse min talan. - Skylla likväl jag ej nämde, vår oundvikliga ofärd, - Att kamraterne icke, af skrämsel, skulle med rodden - Sluta, och samtlige sig i kajutan tränga tillsamman. 225 - Dock förglömde jag nu Kirkes bedröfliga uppdrag - Alldeles bort, som befallte mig ej påkläda beväpning; - Men jag uppå mig tog min kostbara rustning, och tvenne - Väldiga lansar i händren, och trädde på däcket af skeppets - Förstäf; väntande, först att derfrån skulle sig visa 230 - Skylla i berget, som bringade mig åt kamraterna ofärd. - Ingenstäds dock henne jag såg; men ögonen trötte - Blefvo, medan jag skådade an dimmdunkliga klippan. - Nu mellertid trångsundet vi, ängslade, foro igenom; - Ty härstädes var Skylla, och der vidundret Charybdis 235 - Skräckligt sugade in ur hafvet saltiga vattnet. - Men då hon spydde det ut, som en kittel i hetaste elden - Sjudande fräste hon öfver alldeles, och skummet i höjden - For, samt störtade ned på de båda klippornas spetsar. - Och då hon åter sugade in sjöns saltiga vatten, 240 - Syntes hon innantill oppsjudande; klippan omkring, det - Röt förskräckligt, och nedanifrån sig visade jorden, - Viste den svarta sanden; och dem grep bleka förfäran. - Henne vi blickade an mellertid, och fruktade ofärd. - Men då utur mitt hålkade skepp bortröfvade Skylla 245 - Sex kamrater, som voro de bästa till händer och krafter. - Skådande om kamraterna nu och snabba galejan, - Såg jag ofvanifrån de högt upplyftades fötter - Redan och händer, och mig påkallande ropade alle - Sista gången, vid namn ännu, med bekymrade hjertan. 250 - Liksom då fiskarn uppå bergudden med väldiga metspöt, - Kastande lockmat ut för att så småfiskarna narra, - Långt framslänger i hafvet ett horn af betande oxen, - Och sen drager den sprattlande fisken, och kastar på landet: - Så nu sprattlande desse jemväl upplyftes på klippan, 255 - Och hon vid mynningen slukte dem opp, allt medan de skreko, - Samtlige sträckande händren mot mig i den hiskliga striden. - Jemmerfullast var detta af allt, som med ögonen mina - Nånsin jag sett, skönt mycket jag qvalts, utspejande hafven. - - Men då vi klipporna sluppit och fasansvärda Charybdis, 260 - Äfvensom Skylla, derefter vi strax anlände till gudens - Herrliga ö; der gingo nu Eelios', Hyperions, - Många och feta får, och derhos bredpannade oxar. - Och långt ute på sjön, i svarta galejan jag redan - Bölandet hörde utaf de i fållor bevakade oxar, 265 - Hörde de bräkande får; och då rann mig genast i sinnet - Blinde siarens ord, Thebanske Teiresias', liksom - Kirkes uppå Aiaia, som mig erinrade träget, - Att ej den menskofröjdande Solns område mig närma. - Och då talte jag så till kamraterna, ängslad i hjertat: 270 - - Hören, kamrater, mitt tal, J som han olyckor bepröfvat, - Att jag må säga åt er Thebanske Teiresias' gudsvar, - Samt Kirkes på Aiaia, som mig erinrade träget, - Att ej den menskofröjdande Solns område mig närma. - Ty der sade hon oss förbida den skräckligste ofärd. 275 - Derföre ön förbi må ni styra den svarta galejan. - - Så jag talte; för dem då sönderkrossades hjertat, - Och Eurylochos svarade strax med kränkande orden: - - Grym, o Odysseus, du är, och din kraft stor; aldrig dig tröttna - Lemmarne; allt isanning åt dig af jern är tillsmiddt, 280 - Du som kamraterna dina, betagna af sömn och af trötthet, - Ej tillstädjer att stiga i land, der vi skulle oss åter - Uppå den kringomböljade ön tillreda ett festmål. - Utan du bjuder oss irra omkring i den flyktiga natten, - Fjerran drifna från ön, uppå dimmdunkliga hafvet. 285 - Dock de farliga vindar, galejornas skador, om nättren - Födas; och hur väl skulle man undfly svåra förderfvet, - Om helt plötsligen komme uppå ett hiskeligt väder, - Sunnan, eller också den stormande vestan, som pläga - Krossa galejorna mest, trots herrskande gudarnas vilja? 290 - Derföre mörka nattens befäl nu låtom oss lyda, - Och tillreda vårt mål på stranden, vid snabba galejan; - Men imorgon lägge vi ut på det rymliga hafvet. - - Så Eurylochos nu; det gillade alle kamrater. - Och då märkte jag väl, att en gud oss stämplade ofärd, 295 - Samt tilltalade honom, och sade de vingade orden: - - O Eurylochos, visst J tvingen mig nu, som är ensam; - Men välan, mig alle en dyr ed måtten J svärja, - Att, om vi anten en skara af får, eller äfven en oxhjord - Der anträffe, ej någon, med skadelig dristighet dräper 300 - Hvarken en endaste oxe, ej heller ett får; men beskedligt - Äten utaf den mat, odödliga Kirke oss skänkte. - - Så jag sade; och strax aflade de eden, jag fordrat. - Men såsnart som de svurit, och allt tillbörligen verkställt, - Bragte i hålkade hamnen vi in välgjorda galejan, 305 - Nära intill sött vatten, och alle kamrater ur skeppet - Stego, och sen de beredde åt sig välskickligt ett qvällsmål. - Men till dryck och till mat när de samtligen mättat sin lystnad, - Sig erinrande sedan de greto kamraterna kära, - Hvilka ur hålkade skeppet dem tog, och slukade Skylla; 310 - Och allt medan de greto, dem påkom ljufliga sömnen. - Men när en trepart var af natten, och stjernorne sjönko, - Då molnskockaren Zeus uppväckte ett stormande väder, - Jemte hisklig orkan; och med moln tillika betäckte - Både vatten och land; ned störte från himmelen natten. 315 - När sig nu viste den tidiga, rosenfingrade Eos, - Halande räddade vi vår galeja i hålkade grottan. - Derstäds nymfernas säten befunnos och herrliga dansplats. - Och då höll jag ett råd, samt talade ordet och sade: - - Vänner, besinnen, att mat på vår snabba galeja och dricka 320 - Finnes, och oxarna skonom, att ej oss händer en ofärd! - Ty en skräckelig guds båd oxarne äro och fåren, - Eelios', som allt åhörer och allting beskådar. - - Så jag sade; hos dem stormanliga sinnet bevektes. - Blåste så månaden all ohejdelig sunnan, och annan 325 - Vind ej viste sig alls, än idkelig östan och sunnan. - Desse, sålänge af maten de egde ännu och af vinet, - Sig från hjordarna höllo, bekymmersame om bergning; - Men då nu allt vårt reseförråd på galejan var uttömdt, - Ströfvande kring i sin nöd, begynte de fånga sig vildbråd, 330 - Fiskar och fåglar och allt, hvadhelst dem råkte i händren, - Med metkrokar, ty hungren för dem anfäktade magen. - Jag kring ön utvandrade då, att till gudarna höja - Böner, om någon ville mig väg anvisa till hemfärd. - Men då jag vandrande så, aflägsnat mig från de andra, 335 - Tvådde jag händren, och der som undan vinden var tillflygt, - Jag till samtliga gudarna bad, som bo i Olympen. - Desse mig gjöto uppå öglocken en ljufvelig slummer; - Och Eurylochos började nu ett skadeligt rådslag: - - Hören, kamrater, mitt tal, J som han olyckor bepröfvat! 340 - Skräcklig är sannerlig allt slags död för de menniskor, arma, - Fasligast är dock af hunger att dö, och lykta sin bane. - Drifvande derföre hit Solgudens yppersta boskap, - Offrom åt gudarna, hvilka bebo den rymliga himlen: - Och om vi komme till Ithaka sen, till fädernejorden, 345 - Strax åt Eelios, Hyperion, ett kosteligt tempel - Bygge vi, skänkande dit båd många och präktiga smycken. - Men om han vredgad det minsta för sin rakhornade boskap, - Vill förstöra vårt skepp, och de öfrige gudar det medge, - Önskar jag hellre att en gång dö, och slukas af vågen, 350 - Än att här på den ensliga ön i längden förtvina. - - Så Eurylochos nu; det gillade alle kamrater. - Och strax drifvande dit solgudens yppersta boskap, - Närfrån, ty ej fjerran ifrån svartstäfviga skeppet - Gingo de hornade oxar i vall, bredpannade, vackra. 355 - Dessa de ställde sig kring, och höjde till gudarna böner, - Ryckande spädaste blad från högbelöfvade eken, - Ty hvitt korn ej hade de på vältoftade skeppet. - Men såsnart som de hållit sin bön, och slaktat och afflått, - Lårena skuro de ut, och dessa med ister betäckte, 360 - Görande tvehvarfs det, och derpå råbitar de lade. - Ock de hade ej vin, för att gjuta på brinnande offret, - Utan de stänkte med vatten, och stekte det samtliga inkråm. - Men när låren förbrännts, och de offerinelfvorna smakat, - Skuro de resten i bitar, och kring stekspetten dem fäste. 365 - Och då for mig jemväl från ögonen ljufliga sömnen, - Och jag skyndade strax till snabba galejan och stranden. - Men då jag vandrande kom tverodda galejan helt nära, - Då mig mötte påstund den ljufliga ångan af offret, - Och veklagande ropte jag an odödliga gudar: 370 - - Fader Zeus, och J andre everdlige, salige gudar, - Sannerlig mig, till förderf, i den grymaste slumren J insöft; - Och kamraterne här anstämplat en faselig gerning! - - Snabb till Eelios, Hyperion, lände som sändbud - Långbeslöjade Lampetia, att de boskapen slaktat. 375 - Strax han ibland odödliga talade, vredgad i hjertat: - - Fader Zeus, och J andre everdlige, salige gudar, - Näpsen mig nu Laertiaden Odysseus' kamrater, - Dessa som dräpte mig fräckt de boskapshjordar, åt hvilka, - Vandrande upp på den stjerniga himmelen städs jag mig gladde, 380 - Och då till jorden från himlen igen jag vände min kosa. - Och om för hjordarna mig de ej vederbörligen gälda, - Skall jag till Aïs sjunka, och der bland vålnader skina. - - Men molnskockaren Zeus genmälte då honom, och sade: - Solgud, sannerlig må du ibland odödliga skina 385 - Äfvensom dödliga menskor, uppå fruktgifvande jorden! - Och den snabba galejan påstund med flammande blixten - Slår jag i tusende kras, i midten af dunkliga hafvet. - - Detta förnam jag utaf skönlockiga nymfen Kalypso, - Och hon sade sig hört det utaf budbärarn Hermeias. 390 - - Men då jag nu nedkommit till sjön och snabba galejan, - Gick jag från man till man, och bannade; dock vi ej kunde - Finna ett räddningsmedel, ty boskapen redan var slaktad. - Viste så gudarne strax derpå järtecken åt dessa: - Hudarne krällde omkring, och på spettena råmade köttet, 395 - Både det stekta och råa; det lät som en stämma af oxar. - Sedan i dagarna sex kärälsklige männerne mine - Åto af gudens yppersta oxar, hvilka de röfvat; - Men då nu Zeus Kronion den sjunde dagen oss sände, - Då afstannade vinden också, och den vilde orkanen; 400 - Strax då lade vi samtligen ut på det rymliga hafvet, - Masten vi hissade opp, och spännde de glänsande segel. - - Men då vi lemnat Thrinakiska ön, och icke ett enda - Land mer visade sig, blott himlen allena och hafvet, - Se, då ställde också en svartnande sky Kronion 405 - Öfver det hålkade skeppet, och sjön fördunklades under. - Lång tid lopp nu galejan ej mer; ty plötsligen påkom - Brusande vestan, som rasade fram med stora orkaner; - Mastens linor utaf stormvädret sletos i bitar - Båda, och masten damp baklänges, och redskapen samtlig 410 - Vräktes uti skeppsbottnen; och han med detsamma, i aktern, - Träffade styrmans hufvud, och krossade hufvudets alla - Ben i ett ögonblick; men likt en dykare denne - Störte från däck, och den manliga själen lemnade benen; - Zeus ock dundrade nu, och sände mot skeppet sin ljungeld. 415 - Och det surrades kring, anträffadt af Kronions ljungeld, - Fylldes af svafvelrök, kamraterne störte ur skeppet. - Likt sjökråkorna sen omkring den svarta galejan - Desse på vågorna fördes, och Zeus dem beröfvade hemkomst. - Men jag vandrade än på galejan, tilldess att en störtvåg 420 - Väggarna skilde från köln, som blottad fördes af böljan. - Han afbröt derjemte vid köln ock masten, och derpå - Låg anfästad en rem, förfärdigad utaf en oxhud. - Dermed sammanfogade jag båd kölen och masten, - Satte mig der, och fördes utaf förderfliga vindar. 425 - Då afstannade vestan också, och den vilde orkanen; - Men snart sunnan begynte, och förde mig sorger i sinnet, - Att jag ännu skull färdas engång Charybdis igenom. - Så helnattlig jag drefs, och tillika med stigande solen - Åter till Skyllas klippa och gryma Charybdis jag lände. 430 - Och hon sugade in ur hafvet saltiga vattnet; - Men jag reste mig opp mot väldiga fikoneträdet, - Och, som en nattlapp, fattade tag; dock kunde jag icke - Hvarken klättra ditupp, ej heller på föttren mig stödja. - Rötterne sträckte sig långt, högsväfvande grenarne voro, 435 - Långa och väldiga med, och beskuggade gryma Charybdis. - Oaflåteligt der jag höll mig, tilldess att hon skulle - Utspy masten och kölen igen; hur jag bidde omsider - Kommo de. Då när en man uppstiger från torget till måltid, - Dömmande tvister många emellan trätande svenner, 440 - Då först syntes de begge utur Charybdis tillbaka. - Och jag störte mig ned hufvudstupa med fötter och händer, - Och inplumpade der bredevid storväldiga träna; - Sedan sittande upp, jag rodde med händren igenom. - Skylla ej tilläts mer af gudars fader och menskors, 445 - Att mig skåda, jag eljes ej flytt det svåra förderfvet. - - Dädan i dagar nio jag fördes; den tionde natten - Bragte mig gudarne fram till Ogygia-ön, der Kalypso - Bor, den ljudliga sjelf, skönlockiga, stolta gudinnan, - Som mig hyllade, skötte. Hvarför dock sådant berätta? 450 - Ty jag berättade redan igår allt det i palatset - För dig sjelf och din bålda gemål; mig är det förhatligt, - Att hvad klarligen sades en gång, ånyo berätta. - - - - -Trettonde Sången, - - - Så han talte; och alla förstummade vordo och tego, - Och af förtjusning betogos uti de dunklande salar. - Men Alkinoos honom igen genmälte, och sade: - - Efter du kom, o Odysseus, hit till min kopparne boning, - Den högtakiga, utan att mer kringirra jag menar, 5 - Att du hinner ditt hem, skönt äfven du lidit så mycket. - Men jag detta befaller, och säger hvarenda bland eder, - Samtlige J som i salarna mina det glödande åltvin - Alltid plägaden dricka, och höra derjemte på sångarn: - Visserlig kläder uti välglattade kistan åt gästen 10 - Ligga, och det välpyntade gull, och alla de andra - Skänker, som bringades dit utaf Phaiekernes drottar; - Men dock gifvom dertill en stor trefot och en kittel - Alle man; när folket en gång församlas, vi åter - Gäldas; ty svårt det vore för en att gifva för intet. 15 - - Så Alkinoos sade; och dem behagade talet, - Och de begåfvo sig dän till sitt hem enhvar för att sofva. - När sig nu viste den tidiga, rosenfingrade Eos, - De manstärkande kopparen buro, och ilte till skeppen; - Allt förvarade väl Alkinoos' heliga hjeltkraft, 20 - Vandrande kring på galejan, inunder toften, att ingen - Måtte bland männerna hindras deraf, då de rodde med ifver. - Till Alkinoos sedan de gingo, och redde sig måltid. - - Offrade dem nu en oxe Alkinoos' heliga hjeltkraft, - Åt svartmolniga Zeus Kronides, som alla beherrskar. 25 - Sedan de låren brännt, de höllo en kostelig måltid, - Och förlustade sig; ock sjöng den gudomlige sångarn; - Demodokos, högt ärad af landets folk. Men Odysseus - Vände ofta sitt hufvud emot klarskinande solen, - Mon att hon ned skull gå, ty han högligen önskade hemfärd. 30 - Likasom då när en man till qvällsvards längtar, för hvilken - Oxarna släpa den fogade plog heldagligt på lindan, - Och kärkommet för honom sig nedsänkt ljuset af solen, - För att till qvällsvards vandra, och knät för den gående sviktar: - Så för Odysseus ljuset af soln välkommet sig sänkte. 35 - Och han talade strax bland roningkära Phaieker, - Men på Alkinoos mest häntydande, ordet han sade: - - Kong Alkinoos, du, utmärktast bland samtliga folken, - Faren väl! och i frid, vingjutande, låten mig resa! - Ty fullbordadt nuredan är allt, som mitt hjerta sig önskat, 40 - Hemledsagning och skänker, dem himmelske gudarne måtte - Lycksama göra; måtte jag ock otadlig min maka, - Återkommande, träffa derhemma, med vännerna friska! - Men J som här qvarblifven, o skänken glädje åt edra - Äkta makar och barn; och gudarne gifve er allsköns 45 - Trefnad, och ej medborgerligt ondt må någonsin yppas! - - Så han sade; och alle dermed instämde, och bådo - Fremlingen hem affärda, emedan så riktigt han ordat. - Och till herolden talade då Alkinoos' hjeltkraft: - - O Pontonoos, blanda i blandningsskålen, och dela 50 - Vin åt alla i saln, att vi bedje till fadren Kronion, - Samt sen hemledsage vår gäst till fädernejorden. - - Sade; och Pontonoos nu mängde det ljufliga vinet, - Samt utdelte åt alla tillmans; åt de saliga gudar, - Hvilka i rymliga himmelen bo af vinet de gjöto 55 - Samtlige från sin plats; uppstod så den ädle Odysseus, - Lemnade Arete i händerna dubbelpokalen, - Och tilltalade henne, och sade de vingade orden; - - Nu farväl mig, o drottning, för tiderna alla, tills åldern - Kommer, och döden omsider, som äro oss menskor beskärda! 60 - Jag begifver mig hem; lef gladelig här i palatset - Du mellertid med barn, och folk, och Alkinoos, kungen! - - Sade; och tröskelen öfver nu steg den ädle Odysseus. - Och med honom herolden då sände Alkinoos' hjeltkraft, - Att vägvisa till stranden af sjön, och snabba galejan; 65 - Arete medsände derhos af tärnorna sina - En, som förde med sig rentvättad mantel och lifrock; - Sände jemväl en annan, som bar tättslutande skrinet; - Bar så en annan också rödt vin åt drotten och resmat. - Men när omsider de nu nedkommit till sjön galejan, 70 - Genast togo emot, och förvarte de ståtlige följsmän - Detta allt på det hålkade skepp, båd drycken och maten. - Sedan bredde de ut åt Odysseus täcke och lakan, - I bakstammen på däck af hålkade skeppet; att roligt - Sofva han skull; sjelf steg han ombord, och lade sig sedan 75 - Stilla; men desse satte sig ned på tofterna alle, - Hvar på sin plats, och löste från borrade stenen sin landtross. - Då baklutade, sjön uppkastade desse med åran; - Och på hans ögonlock sig sänkte en ljufvelig slummer, - Kostelig, ouppväcklig och närmast lika med döden. 80 - Liksom på fältet man ser ett förspann väldiga hingstar, - Samtlige rusande fram på en gång, för slagen af pisken, - Med högt lyftade ben, och de lätt fullända sin bana: - Så sig höjde också bakstammen, och purpurne vågen - Fräste förskräckeligt opp uti mångbrusande hafvet. 85 - Säkert galejan och raskt lopp framåt; sjelfvaste höken, - Han som bland fåglar den snabbaste är, ej kappats med henne: - Så framlöpande lätt, hon hafvets böljor ituklöf, - Bärande mannen, som hyste med gudarna likdana rådslag, - Som tillförene haft otaliga qval i sitt sinne, 90 - Pröfvande männernes strider, och skräckliga vågor derjemte; - Nu helt stilla han sof, förgäten af allt hvad han lidit. - - När sig nu höjde den stjerna, den klaraste, hvilken förnämligst - Kommer bebådande ljuset af tidiga morgongudinnan, - Då också sig närmade ön hafseglande skeppet. 95 - - Finnes nu Phorkyns bukt derstädes den åldrige hafsguds, - Uppå Ithakas ö, med långt framskjutande branta - Två klippstränder, som sänka sig ned åt slutet af bukten. - Desse skydda emot svårstormande vindarnes storvåg - Utanifrån, och derinnan förutan trossar förtöfva 100 - De vältoftade skepp, då de kommit till målet af hamngång. - Men långlöfvadt olivträd står på hufvut af bukten, - Och der nära intill är en dunkel, förtjusande grotta, - Vattennymferna helgad, som plä najader benämnas. - Blandningsskålar af sten och handtagskrukor derinne 105 - Finnas, och dessutom der sig biena håning förvara; - Ock väfstolar af sten; långsträckige; nymfren på dessa - Purpurne mantlar väfva, ett underverk till att skåda. - Der städsrinnande vatten, och ett par portar befinnas; - En åt norden är vänd, der menniskor vandra igenom, 110 - Andra, åt sunnan, för gudarna är inrättad, och aldrig - Dödlige vandra der in, odödliges väg är der endast. - - Dit de styrde, förut välkunnige; skeppet derefter - Rusade upp mot landet; så mycket som hälften af hela, - Störtande, ty det drefs af så väldiga reddares händer. 115 - Ur vältoftade skeppet i land utstego de andre, - Och först buro de bort ur hålkade skeppet Odysseus, - Buro sjelfva lakanet med och prydliga täcket, - Lade så honom på sanden, ännu af sömnen bekufvad, - Sen utlyfte de skatterna ock, som de stolte Phaieker 120 - Den hemresande gifvit, på råd af höga Athene. - Och vid olivens rot nu lade de samtliga dessa - Utom vägen, att ingen ibland vägfarande menskor, - innan Odysseus vaknade upp, ditkommande stule. - - Sjelfve de åter begåfvo sig hem. Jordskakaren dock ej 125 - Glömde de hotelser bort, med hvilka han fordom Odysseus - Hotat hade; och så tillsporde han Zeus om dess mening: - - Fader Zeus, jag ej mera ibland odödliga gudar - Aktad varder, enär mig ej alls de dödlige akta, - De Phaieker, ehuru likväl af min stämma de äro. 130 - Ty att Odysseus skulle, sen lidanden många han utstått, - Hinna sitt hem jag trodde, och aldrig jag nekade honom - Hemkomst, sedan en gång du lofvat och vinkat ditt bifall. - Dock de den sofvande förde på sjön i snabba galejan, - Lade på Ithakas strand, och förärade rikliga skänker, 135 - Koppar och gull fulltopp, skönväfda kläder derjemte, - Många, som aldrig hade från Troia bringat Odysseus, - Skönt oskadad han kommit, och fått af bytet sin andel. - - Men molnskockaren Zeus genmälte då honom, och sade: - Ack, jordskakare, du vidherrskande, hvad har du yttrat? 140 - Gudarne alldeles ej missakta dig; skräckeligt vore, - Att missfirmelse kasta på den som är äldst och förnämligst. - Om bland dödliga någon, som trotsar på kraften och styrkan, - Icke dig ärar; så eger du städs ock framdeles hämden. - Derföre gör som du vill, och som önskeligt är för ditt sinne! 145 - - Honom derefter svarade nu jordskakarn Poseidon: - Strax, svartmolnige, hade jag gjort på sätt, som du ordar, - Men din vrede jag rädes beständigt, och söker att undfly. - Nu jag vill deremot Phaiekernes granna galeja, - När från färden hon vänder, uppå dimmdunkliga hafvet, 150 - Krossa, att ändtlig en gång de hejdas, och sluta med menskors - Hemledsagning, jemväl med ett stort berg staden jag omger. - - Men molnskockaren Zeus genmälte då honom, och sade: - Älsklige, så mitt sinne det syns mest lempeligt vara: - Att, när samtliga folket i stan annalkande skeppet 155 - Ren anskådar, till sten förvandla det, nära vid landet, - Snabba galejan lik; att samtlige menskorne måtte - Undra deröfver; jemväl med ett stort berg stan må du omge. - - Men såsnart nu detta förnam jordskakarn Poseidon, - Skyndade han till Scherias ö, der Phaiekerne äro. 160 - Bidde så der; sig närmade ock hafseglande skeppet, - Hurtigt jagadt, och nära intill Jordskakaren trädde, - Som det gjorde till sten, och derhos fastrotade nedtill, - Slående med flathanden; och bort han vandrade sedan. - - Ordade nu till hvarandra dervid bevingade orden 165 - De långrodde Phaieker, och skeppnamnkunnige männer. - Och man talade så, anblickande närmaste grannen: - - Ve mig! ho har fjettrat på sjön vår snabba galeja, - Som ren nalkades hemmet, och hel och hållen sig viste? - - Så de sade; med huru det skett, det visste ej någon, 170 - Och bland dessa Alkinoos då förmälte, och sade: - - Ack, isanning mig nu påkomma de spådomar gamla - Af min fader, som sade, att mot oss hyser Poseidon - Vrede, emedan åt alla vi äre behjelpsame följsmän; - Sade, att framdeles guden Phaiekernes granna galeja, 175 - När från färden hon vänder, uppå dimdunkliga hafvet, - Krossa skull, och jemväl med ett stort berg staden vår omge. - Ordade så den gamle; det allt fullbordadt ju varder. - Men välan, som jag säga er vill; hörsammom nu alle: - Afstån från ledsagning, enär af de dödliga någon 180 - Länder till staden vår, och låtom oss tjurar, ett dussin, - Offra Poseidaon, utvalda, om sig han förbarmar, - Och om han ej med ett gräseligt berg omgifver oss staden. - - - Så han sade; men desse förskräcktes, och tjurarna redde. - Sålunda nu anropade der jordskakarn Poseidon 185 - I Phaiekernes land de samtlige förstar och drottar, - Stående kring altaret. -- Då vaknade ädle Odysseus, - Der han sof i sitt fäderneland, fast det han ej kände, - Ren frånvarande länge; ty dunkel bredde gudinnan - Pallas Athenaie, Zeus' dotter, i mening att honom 190 - Alldeles okänd göra, och orda om ett och om annat; - Att han ej kändes igen af gemål, och vänner, och stadsbor, - Förrn de giljare allt förfång umgällt, i hans salar. - Derför i ombytt skick alltsamman sig viste för drotten, - De långsträckige vägar, och allinrymmande hamnar, 195 - Och tvärstupige bergen också, och grönskande träden. - Farande upp, han stod, och beskådade fädernejorden, - Sedan hof han en suck, och slog sig på låren med flata - Händren, och, jemrande sig så talade orden, och sade: - - Ve mig, till hvilka dödligas land är nu åter jag kommen? 200 - Monne de trottsige, vilde, och ej rättrådige äro? - Monn gästvänlige männer, och ha ett gudeligt sinne? - Hvarthän bringat jag nu de rikliga skatter, och hvarthän - Vandrar jag sjelf? O, hade jag dock hos Phaiekerna blifvit - Qvar! eller hade jag väl till en ann bland väldiga drottar 205 - Kommit, som mig gästfägnat, och haft bestyr om min hemfärd. - Nu jag begriper ej, hvar jag må lägga dem; icke dem härstäds - Lemnar jag heller, att ej de må bli ett byte åt andra. - Ack, rättrådige alldeles ej, och förståndige icke - Voro minsann de Phaiekiske mäns härförstar och drottar, 210 - Som mig bragte till fremmande land, skönt bringa de lofte - Till välskådliga Ithaka mig; men gjorde det icke. - Zeus, nödhjelparen, straffe dem, han som äfven de andra - Menniskor skådar, och näpser enhvar, eho sig förbrutit! - Men nu välan, jag skatterna vill anskåda och räkna; 215 - Om bortresande något på svarta galejan de föra. - - Ordande så, treföttren han nu ooh kittlarna granna - Räknade, gullet jemväl, och de väfda kostliga kläder. - Intet af detta han mist, men han saknade fädernejorden, - Smygande kring på stranden utaf mångbrusande hafvet, 220 - Sig beklagande mycket; då nalkades honom Athene, - Lik till gestalt ungmannen, en öfverherde för fåren, - Dejelig, sådan just som konungasönerne äro, - Och kring axlarna bar hon en mantel, dubbel och välgjord, - Sulor inunder de fylliga föttren, i händren ett kastspjut. 225 - Skådande henne sig gladde, och gick tillmötes Odysseus, - Och tilltalade henne, och sade de vingade orden: - - Käre, emedan jag dig anträffar först här i landet, - Hell dig, och måtte du ej i fiendtelig mening mig möta! - Utan rädda dethär, och rädda mig sjelf; ty till dig jag 230 - Beder, liksom till gud, och nalkas de älskliga knäna. - Derföre detta mig sannerlig säg, att väl jag må veta: - Hvad är detta för land, för folk, för menskor som bo här? - Monne det är välskådlig en ö, eller monne en klippstrand - Ligger vid hafvet belägen utaf välkokiga landet? 235 - Honom svarte derpå klarögda gudinnan Athene: - Dårlig, o fremling, du är, eller ock hitkommen från fjerran, - Efter om detta land du mig spörjer; så alldeles namnlöst - Icke det är mellertid; ty derom rätt månge nog veta, - Både af dem, som bo mot morgonrodnan och solen, 240 - Äfvensom dem derborta emot den dunkliga vestern. - Stenigt isanning det är, och derför bäst lempeligt icke, - Icke så särdeles magert, ej heller med rymliga slätter. - Ty osägelig der spannmålen, och vinet derjemte - Vexer, och regnet städs uthåller, och ymniga daggen. 245 - Väl getnärande är det, liksom konärande; allslags - Skogar finnas, och källor också från år till ett annat. - Fremling, alltså tör Ithakas namn ock kommit till Troia, - Hvilket ifrån den Achaiiska jord sägs ligga ifjerran. - - Talte; nu fägnade sig mångpröfvade, ädle Odysseus, 250 - Glad åt sin fädernejord, som nu för honom berättat - Pallas Athenaie, Zeus', aigisbärarens, dotter; - Och tilltalande henne, han sade de vingade orden: -- - Dock han ej sanningen sade; sitt tal han ställde på skrufvar, - Välfvande städse i bröstet ännu månglistiga tankar: -- 255 - - Visst jag om Ithaka äfven har hört på rymliga Kreta, - Bortom hafvet ifjerran; men nu ock sjelf jag har kommit - Med de skatter, du ser; och lemnande lika åt barnen - Flyr jag, emedan sonen af Idomeneus jag har dräpit, - Den snabbfotade Orsilochos, som på rymliga Kreta 260 - Städs påhittiga männerna vann med fötterna snabba. - Derför ville från mig han hela det Troiska bytet - Röfva, för hvars skull jag uthärdat bekymmer i själen, - Medan jag männernas krig och de skräckliga vågor försökte, - Derför att jag ej hans far villfarande tjente inunder, 265 - Uti de Troers land, men sjelf anförde kamrater. - Honom jag stack med min kopparne lans, då han vände från fältet - Åter, jemte kamrat mig lägrande näravid vägen, - Mörkaste natt på himmelen låg, och ingen bland menskor - Varsnade oss, och jag tog helt lönligen lifvet af honom. 270 - Men såsnart som honom jag dräpit med kopparen hvassa, - Vandrande af till galejan påstund, de stolta Phoiniker - Bad jag, och gaf derjemte åt dem af det rikliga bytet; - Manade dem, att mig bringa till Pylos, och sätta i land der, - Eller gudomliga Elis också, der Epeierne herrska. 275 - Men dem vindarnas kraft bortjagade dädan, isanning - Högst motvilliga; icke de mig alls ville bedraga. - Irrande dädanifrån, vi hit anlände om natten, - Och vi med njuggan nöd inrodde i hamnen, och ingen - Tänkte inland oss på mat, änskönt vi äta behöfde; 280 - Utan så som vi gått ur galejan, vi lade oss alla. - Då påkom mig tröttade man den ljufliga sömnen, - Och ur det hålkade skeppet de togo skatterna mina, - Samt nedlade dem der, som jag sjelf mig lägrat på sanden. - Till Sidonia sen, det boningbeqvämliga, desse 385 - Foro, men jag qvarlemnades här, bedröfvad i hjertat. - - Talte; och smålog nu klarögda gudinnan Athene, - Smekande honom med handen, och lik till gestalten, en vacker, - Högvext qvinna, och välförfaren i herrliga slöjder; - Och tilltalande honom, hon sade de vingade orden: 290 - - Smyger han vore och rätt illparig, som kunde dig vinna - I mångfaldiga svek, om en gud sjelf mötte dig äfven. - Du brokrådige, djerfve, på svek omättlige, skulle - Icke engång i ditt fäderneland från finter du afstå, - Samt från svekliga ord, som så hjertans kära dig äro? 295 - Dock, ej ordom numera härom, i klokskaper båda - Kunniga; efter du är bland samtliga menskor den bästa - Både i tal och i råd; men jag bland gudarna alla - Varder beprisad för klokskap och vett; nu icke du kände - Pallas Athenaie, Zeus' dotter, mig, som dig alltid 300 - Står i farorna alla vid sidan, och städse bevarar, - Mig, som gjorde dig älskad utaf Phaiekerna alla? - Men nu lände jag hit, för att dig hopspinna ett påhitt, - Och för att skatterna gömma, som dig de stolte Phaieker - Gåfvo, då hemåt du for, med min anstiftan och vilja; 305 - Samt, för att säga, hvad smärtor uti välbyggda palatset - Ödet beskärt dig att lida; men du fördrag dem af nödtvång! - Yppa ej heller för någon bland män, ej heller bland qvinnor - Alla, att du kom hem kringirrande, utan med tystnad - Lid otaliga qval, uthärdande männernas kränkning! 310 - - Henne svarade då mångråde Odysseus, och sade: - Svårt, o gudinna, att känna dig är, för en mötande dödlig, - Änskönt aldrig så klok, ty du antar skepnad af hvemhelst. - Det dock känner jag väl, att du var mig fordom bevågen, - Medan i Troias gebit vi stridde, Achaiernes söner. 315 - Men sen i grund vi förödt den höga Priamosstaden, - Stigit på skeppen ombord, och en gud de Achaier förskingrat, - Sedan jag icke dig sett, o dotter af Zeus, eller varsnat - Stiga ombord på mitt skepp, för att mig afvärja en ångest. - Utan, med hjertat förkrossadt uti mitt bröst jag beständigt 320 - Irrade kring, tills gudarne mig förlöste från ofärd; - Förrän uti de Phaiekiske männers bördiga bygder - Du mig stärkte med ord, och sjelf vägviste till staden. - Nu vid din far, knäfaller jag här; (ty jag tror mig allsicke - Till välskådliga Ithaka länd; fastmer i ett annat 325 - Land jag vankar omkring, och jag tror att begabbande endast - Du mig detta har sagt, i beråd att gäcka mitt sinne): - Säg mig, om verklig jag ländt till älskade fädernelandet? - - Honom svarte derpå klarögda gudinnan Athene: - Sådana tanksätt städse uti ditt hjerta du hyser; 330 - Derför kan jag också ej dig olyckliga lemna, - Efter du är saktmodig; och är skarpsinnt och förståndig. - Gerna en annan man, kringirrande, sedan han hemländt, - Önskade maka och barn få skåda i salarna sina; - Men dig icke är kärt att veta, ej heller att forska, 335 - Förrn din egen gemål du har utransakat, som vanskligt - Sitter i salarna der; och jemmerfulla beständigt - Nättren för henne och dagarne gå, allt medan hon gråter. - Dock jag ej tviflade nånsin derom, men väl i mitt sinne - Visste, att komma du skulle, sen alla kamrater du mistat. 340 - Men jag isanning icke med farbror min, Poseidaon, - Ville mig gifva i strid, som laggt sig galla i sinnet, - Vredgad, emedan hans älskade son du beröfvade ögat. - Men, att du måtte mig tro, jag Ithakas nejder vill visa. - Phorkyns bukt är stället, du ser, den åldrige hafsguds 345 - Här långlöfvadt olivträd står på hufvut af bukten; - [Och der nära intill är en dunkel, tjusande grotta, - Vattennymferna helgad, som plä najader benämnas.] - Detta en högvälfd grotta dig är, och rymlig; åt nymfren - Ofta du offrat der tacknämliga festhekatomber; 350 - Detta är Neriton-berget också, med skogar bekransadt. - - Sagdt; och gudinnan dunklet förspred, och nejden sig viste. - Och nu fägnade sig mångpröfvade, ädle Odysseus, - Glad åt sitt land, samt kysste dervid fruktgifvande jorden, - Och till nymferna genast han bad, upplyftamde händren: 355 - - Nymfer, najader, J döttrar af Zeus, ej nånsin jag mera - Trodde mig eder se; nu varen med brinnande böner - Helsade! Skänker också vi skole er gifva, som fordom, - Om välvillig mig dottren af Zeus, ströfvarinnan, förunnar - Att sjelf lefva, och skänker min son, den älskade, trefnad. 360 - - Honom svarte derpå klarögda gudinnan Athene: - Var du vid mod, och bekymra dig ej om detta i sinnet! - Utan skatterna nu i det inre af nymfernas grotta - Låtom oss lägga påstund, att de må dig säkert förvaras, - Sjelfve betänkom jemväl, hur allt tillställs på det bästa. 365 - - Ordade så nu gudinnan, och smög sig i dunkliga grottan. - Sökande skrymslen att finna i grottan, hvarjemte Odysseus - Närmare frambar allt, okufliga kopparn och gullet, - Vältillverkade klädren också, dem Phaiekerne gifvit. - Och det gömmde han grannt, men en sten för portarna lade 370 - Pallas Athenaie, Zeus' aigisbärarens, dotter. - - Sen de satte sig båda vid roten af helgat oliven, - Och uttänkte förderf åt den trotsige friareskaran. - Orda begynte då först klarögda gudinnan Athene: - - O zeusborne Laertiades, mångsluge Odysseus, 375 - Tänk, hur på friarnes flock, de skändliges, händer du lägger, - Hvilka dig tre år redan, uti palatset husera, - Friande till din höga gemål, frambärande brudskänk. - Men sig jemrande städs i sitt hjerta efter din hemkomst, - Hopp hon åt hvar man skänker, och sig utlofvar åt alla, 380 - Sändande tidender; dock helt annat dess sinne begrundar. - - Henne svarade då mångråde Odysseus, och sade: - Ack isanning jag skolat, som Atreus' son, Agamemnon, - Duka under för skändelig död, i egna palatset, - Hade du ej, o gudinna, mig allt sakenligt berättat. 385 - Men nu välan, väf hop ett förslag, hur jag dessa må näpsa. - Och stå sjelf du mig bi, ingifvande dristig förtröstan, - Likasom då när vi ödde de stråliga tinnar af Troia. - Om så ifrig du stode mig bi, klarögda gudinna, - Skulle emot trehundrade man jag sannerlig kämpa, 390 - Med dig, vördnadsvärda, då du välvillig mig hjelpte. - - Honom svarte derpå klarögda gudinnan Athene: - Gerna också jag hjelpa dig vill, och ej nånsin förgäta, - Då när vi äflas med detta engång; ock tror jag att mången - Både med hjerna och blod omätliga marken besölar, 395 - Bland de giljande männer, som nu uppäta ditt förråd. - Men välan, jag vill göra för samtliga menskor dig okännd; - Skrynkla vill jag ditt dejliga skinn kring de böjliga lemmar, - Öda på hufvudet ut blondhåret, och kring dig en trasa - Kasta, att när en menska dig ser, hon skrämms vid din anblick. 400 - Rinnande ögon också jag dig ger, skönt vackra de äro, - Att missfosterlig du för friarne alla må synas, - Och för din maka och son, som du lemnade qvar i palatset. - Till svinherden du hän sjelf aldraförst dig begifve, - Som dig en svinens vårdare är, och menar dig redligt, 405 - Och som älskar din son, och förståndiga Penelopeia. - Sittande finner du honom hos svinen, hvilka nu beta, - Nära till Korax-berget, bredvid Arethusa-källan, - Ätande ymniga ållonen der, och drickande dunkla - Vattnet, hvilka åt svin framalstra det rikliga fläsket. 410 - Der må du bida, och sittande allt utspörja af honom, - Medan till Sparta jag hän, det fagerqvinniga, reser, - För att Telemachos kalla, din älskade son, Odysseus. - Till Lakedaimons rymliga stad, och kong Menelaos - For han, att tidender skaffa om dig, ifall du änn lefde. 415 - - Henne svarade då mångråde Odysseus, och sade: - Hvarföre sad du åt honom det ej, då allt du ju visste? - Monn för att han också, kringirrande, smärtor skull lida, - På frukfödsliga sjön, då andre äta hans förråd? - - Honom svarte derpå klarögda gudinnan Athene: 420 - Ligge så särdeles han mellertid dig icke om hjertat! - Sjelf ledsagat jag honom, att han stort rykte sig vunne, - Ditländ; ringaste nöd på honom ej går, men han sitter - Lugn i Atreides' salar, och har fulltopp vid sin sida. - Visst åt honom försåt på svarta galejan de ungmän 425 - Stämpla mot lifvet, innan han ländt till fädernejorden; - Dock jag förmodar det ej, förrn jorden mången bevarar - Af de giljande männernas hop, som äta ditt förråd. - - Ordade så nu Athene, och honom rörde med trollstaf; - Skrynklade honom det dejliga skinn kring böjliga lemmar, 430 - Ödde på hufvudet ut blondhåret, och lade derefter - Gammal en gubbes skepnad uppå hans samtliga lemmar, - Gjorde hans ögon rinnande ock, skönt vackra de voro, - Kastade honom omkring en jemmerlig trasa och lifrock, - Slarfviga, smutsiga, sölade ned af slemaste kyfrök; 435 - Sedan af snabba hinden en hud påklädde hon honom, - Hårlös; skänkte derhos en käpp och en ömkelig våtsäck, - Slarfvig båd här och der; hoptvinnad var dervid en bärremm. - - Sedan de rådgjort så, åtskildes de; hon sig påstunden - Till Lakedaimon begaf, och till sonen af drotten Odysseus. 440 - - - - -Fjortonde Sången. - - - Men från hamnen han vandrade upp, på den steniga stigen, - Genom den skogiga trakten och kullarna, dit der Athene - Anvist honom den redlige herden, som bäst hans besittning - Skötte bland tjenarne alla, dem ädle Odysseus förvärfvat. - - Honom han fann, der han satt uti ingången till svingåln, 5 - Hvilken var uppbygd hög, uppå kringskådeligt ställe, - Grann, kringgåelig, stor; svinherden sjelf den åt svinen - Uppbyggt hade, då konungen var bortfaren från hemmet, - Utah drottningens hjelp, eller åldrige hjelten Laertes', - Af ditsläpade stenar, och omplanterat med hagtorn. 10 - Utanföre båd hitåt och dit ock ställde han pålar, - Tjocka och många till tal, kringskalande mergiga eken; - Inanom svingåln sedan jemväl tolf stior han gjorde, - Nära hvaran, sofläger för svinen, och uti hvarenda - Femtio markpåliggande svin inspärrade voro, 15 - Afliga suggor; men strax utanför fargaltarne sofvo, - Vida mindre till tal; ty dem uppätande ödde - Stolte friarnes skara, emedan herden åt dessa - Bland gödgaltarna städs afsände den bästa han egde: - Derföre voro de nu trehundrade sextio endast. 20 - Hundar också bredevid, likt vilddjur, sofvo beständigt, - Fyra, dem matade sjelf svinherden, männernas förste; - Nu han sombäst för föttren åt sig arbetade sålor, - Skärande till grannt läder af oxe, men alla de andra - Utgått redan hit eller dit; med de samlade svinen 25 - Trenne; den fjerde han nu affärdat hade till staden, - För att tvungen, ett svin åt trotsiga friarne föra, - Att de, slaktande, skulle med köttet mätta sin lystnad. - - Plötsligt varsnades då af de gläfsande hundar Odysseus; - Honom de, skällande, lupo emot; men Odysseus, af klokhet, 30 - Satte sig ned, och stafven dervid föll honom, ur handen. - Der vid sitt eget stängsel en slem olycka han lidit, - Men svinherden påstund sprang ut med ilande fötter - Genom dörren, och lädret dervid föll honom ur handen. - Bannande körde han hundarna sedan båd hitåt och ditåt 35 - Kastande stenar på stenar; och så tilltalte han kongen: - - Gamle, isanning sånär dig hundarne slitit i stycken, - Oförmodadt, och du mig öfverhopat med nesa. - Andra suckar och sorger likväl mig gudarne gifvit, - Ty för den ståtlige konungens skull här jemrande, ängslad, 40 - Sitter jag nu och åt andra till måltids fetaste gödsvin - Matar, men sjelf husbonden kanske förutan en matbit - Till vildfremmande menniskors land kringfärdas och städer, - Om han lefver ännu, samt skådar ljuset af solen. - Följ nu, och låtom till hybblet oss gå, du gamle, att mättad 45 - Till lystmäte, med mat och med vin, sjelf äfven du måtte - Säga mig hvadan du är, och hvilka bekymmer du utstått. - - Talte; och gick så förut till hybblet den redlige herden, - Förde derin, bad sitta, och qvistar i hopar förbredde, - Lade ofvanuppå sen skinnet af raggig en vildget, 50 - Der till en sofbädd, ludet och stort; och sig gladde Odysseus, - Att han emottogs så, samt talade ordet, och sade: - - Gästvän, gifve dig Zeus, och de öfrige gudarne alle - Det som du önskar dig helst, emedan du vänlig mig mottog! - - Svarande honom talte du till, svinherde Eumaios 55 - Gäst, mig höfves det ej, skönt komme en sämre än du är, - Gäst att förakta; uti Zeus' skydd dock äro de alle, - Gäster och tiggare ju; och en liten skänk är en kär skänk, - När han gifves af oss; ty slikt är slafvarnes öde, - Att de stundligen rädas, enär de beherrskas af unga 60 - Kongar; ty gudarne sannerlig hans hemresa förhindrat, - Som mig särdeles älskat, och skänkt mig egen besittning, - Liksom en välsinnt kong plär åt sin tjenare gifva: - Egen boning och gård, och derhos mångfriad en maka, - Efter han mycket äflats, och gud förkofrat hans arbet; 65 - Liksom det arbet förkofras också, vid hvilket jag dröjer. - Så mig konungen rikligt belönt, om här han föråldrats, - Men han försvann; o måtte i grund dock Helenas stämma - Svunnit, emedan hon knäna har löst för männerna många. - Förty denne jemväl, Agamemnons ära att hämnas 70 - Till skönfåliga Ilios for, att med Troerna strida. - - Sade; och genast knäppte igen liftröjan med bältet, - Och till stiorna gick, der hopar af grisar han instängt. - Dädan tvenne han tog, medbragte, och slaktade båda; - Skållade, sönderskar, och fästade sedan på spetten. 75 - Och då han stekt alltsamman, han lade det fram för Odysseus, - Varmt på spetten, och strödde derpå de hvitaste korngryn. - Håningljufliga vinet han blandade till i en stånka, - Satte sig sjelf midtemot, anmanande talte och sade: - - Ät nu, o fremling, sådant som tjenare ha till att bjuda, 80 - Grisstek bara; men friarne sig bespisa med gödsvin, - Tänkande hvarken på näpst i sin själ, ej heller förbarmning. - Ty ej hiskliga verk de salige gudarne älska, - Fromhet akta de blott, och menskornas dygdiga dater. - Ock fiendtlige män, våldsverkare, hvilka till andras 85 - Land ankommit, och hvilka af Zeus erhållit ett byte, - Sen de galejorna fyllt, enhvar förfoga sig hemåt, - Och en förskräckelig fruktan för näpst dem faller i sinnet; - Friarne veta väl något, de hört en stämma från guden, - Om min herres bedröfliga död, då icke de vilja 90 - Lagligen fria, ej heller till sitt hem vända; men makligt - De föröda hans gods i yppighet, utan försköning. - Ty så många som nätter och dagar gå från Kronion, - Icke de ett slaktkräk blott slakta, och tvenne ej heller; - Vinet dricka de upp, i yppighet tappadt ur kärlen. 95 - Ty osägliga voro hans gods; så stora har ingen - Bland heroerna alla, uppå det dunkliga fastland, - Eller på Ithaka här, ej tjugu männer tillhopa - Så osägelig rikedom ha; jag vill räkna den för dig. - Tolf kohjordar uppå fastlandet, och likaså många 100 - Hjordar af får, och hjordar af svin, och af vankande getter, - Valla hans egne vallaremän, och fremmande äfven. - Men härstädes i vall af vankande getterna elfva - Hjordar gå längst borta, och vaktas af ståtliga männer. - Städse för dagen hvarenda bland dem åt friarna bringar 105 - Af de fetaste bockarna en, som dråpligast synes. - Men jag svinena här som du ser bevakar och vaktar, - Och utväljande grannt, åt friarne skickar det bästa. - - Sade; den andre sitt kött åt ifrigt, och hurtigt af vinet, - Stillatigande, drack; och stämplade friarne ofärd. 110 - Men då han spisat hade, och mättat med maten sin lystnad, - Herden sin dryckespokal påfyllde, och räckte åt honom, - Bräddad med vin; han tog den emot, och gladdes i hjertat, - Samt tilltalade honom och sade de vingade orden: - - Käre, nåväl, ho köpte sig dig för skatterna sina, 115 - Ho så särdeles väldig och rik, som sjelf du berättar? - Och som du säger förgicks, då han kämpade för Agamemnon. - Detta mig säg, kanhända att jag ock kände en sådan. - Sannerlig Zeus det vet, och everdlige gudarne andre, - Om jag har sett, och berättar om honom; jag vida har kringrest. 120 - - Honom svarte derpå svinherden, männernes förste: - Gamle, ej någon irrande man, som förtäljde om honom, - Hitländ, blefve nu trodd af hans älskade son och hans maka. - Tanklöst plä kringirrande män, som hägnad behöfva, - Ljuga, och dem allsicke är kärt att sanningen orda. 125 - Om till Ithakas land hvemhelst, kringirrande kommer, - Till min drottning han går, och sladdrar bedrägliga saker. - Honom hon väl mottager, och hyllar, och spörjer om allting, - Och för den sörjande falla dervid ur ögonen tårar, - Såsom en qvinna det höfs, då dess man omkommit ifjerran. 130 - Snart väl kunde du, gamle, också hopsmida en saga, - Om man till klädnad gåfve åt dig en mantel och lifrock. - Dock för honom, jag tror, ha hundar och ilande fåglar - Ren bortstulit köttet från ben, dem anden förlåtit; - Eller ha fiskarne honom i sjön uppätit, och benen 135 - Ligga uppå fastlandet, behöljde af möljiga sanden. - Han sålunda förgåtts; och för kommande tider åt alla - Vännerna smärtor bereddes, och mest mig; aldrig en annan - Så mild herre jag finner, ehvart jag månde mig vända. - Ej ens då, om jag komme igen till min faders och moders 140 - Boningar, der jag föddes en gång, och mig fostrade desse. - Icke jag sörjer om dem så mycket numera, fast ängslad, - Att med egna ögon dem se i fädernelandet; - Men mig Odysseus' saknad betar, frånvarande drottens. - Honom, o fremmande man, skönt ej närvarande, nämna 145 - Vågar jag knapt; ty han älskade mig och vårdade kärligt; - Hjertbror kallar jag honom, ehvar ock fjerran han vistas. - - Honom talte nu till mångpröfvade, ädle Odysseus: - Älskade, efter du alldeles så förnekar, och säger, - Att han ej återvänder, och städs ditt sinne är tveksamt, 150 - Derföre tanklöst icke jag vill, men på ed dig berätta, - Att än Odysseus kommer; mig vare berättarelön dock - Strax, då han, anländ hit, till egna boningar nalkas: - Kläd du mig granna kläder uppå, en mantel och lifrock! - Änskönt mycket behöfvande, förr dock icke jag mottar. 155 - Ty som Aïdes' palats mig isanning den mannen förhatlig - Är, som för armoden viker, och sladdrar bedrägliga saker. - Vete nu först bland gudarna Zeus, och det gästliga bordet, - Jemte Odysseus' härd, den frejdades, hvilken jag nalkas; - Sannerlig detta dig allt fullbordas så, som jag säger. 160 - Detta löpande år skall hit anlända Odysseus; - Medan månaden släcks och medan han tändes ånyo, - Återvänder han hem, och näpser hvarenda, som härstäds - Nu missfirmar hans lysande son, och älskade maka. - - Svarande, honom talte du till, svinherde Eumaios: 165 - Gamle, ej denna berättarelön jag gäldar dig nånsin, - Ock ej Odysseus mer hemkommer; utan helt makligt - Drick du, och språkom om annat, och mig ej mera om detta - Påminn; sannerlig eljes också mig hjertat i bröstet - Ängslas, enär man nämner ett ord om min aktade herre. 170 - Lemnom nu derföre eden dervid; men måtte Odysseus - Återkomma, som jag det önskar, och Penelopeia, - Och gudsköne Telemachos med, och den gamle Laertes! - Evigt beklagar jag nu den sonen, född af Odysseus, - Telemachos, som gudarne fostrade, lik med en telning, 175 - Och som jag trodde, att han bland männerna sämre ej skulle - Bli än dess älskade far, till vett och till skapnad beundrad; - Men hans sansade vett af gudarna någon förvillat, - Eller af menskorna någon. Att utkunskapa om fadren, - Till förträffliga Pylos han for; men friarne bålde 180 - Mot den kommande stämpla forsåt, att ätten må ödas - Namnlös, här på Ithaka, ut af Arkeisios, drotten. - Men må vi honom lemna likväl, antingen han fångas, - Eller han flyr, och beskärmas med egen hand af Kronion. - Men du välan mig, gamle, förtälj om dina bekymmer, 185 - Och sannfärdigt berätta åt mig, att väl jag må veta: - Ho, hvarifrån är du? hvar är dig stad och föräldrar? - På hvad skepp är du hit ankommen? och huru ha sjömän - Dig till Ithaka bragt? hvad tro de sig vara för karlar? - Ty jag förmodar ej alls, att du hit, fotgängare, kommit. 190 - - Honom svarade då mångråde Odysseus, sade: - Sannerlig skall dig detta jag högst noggrannligen säga. - Hade för längre tider vi nu här mat åt oss båda, - Äfvensom ljufligt vin, att vi kunde i kojan härinne, - Stilla gästa tillhopa, och andre om arbetet skötte, 195 - Lätt då kunde det hända, att icke på helaste året - Sluta jag skulle, förtäljande allt mitt hjertas bekymmer, - Allt hvad lidit jag har, till följe af gudarnas vilja. - - Jag berömmer mig vara, till ätt, från rymliga Kreta, - Son till en far, som var rik; dessutom söner ock andre 200 - Månge i salarna hans båd födde och fostrade blefvo, - Äkta af äkta gemål; min mor var en frilla, af honom - Köpt, men lika mig vårdade dock med de öfriga barnen - Kastor, Hylakos' son, af hvars slägt jag berömmer mig vara, - Hvilken bland Kreterna förr, som en gud, varit ärad i landet, 205 - Både för rikdom, och lycka, och ärebekransade söner. - Honom emellertid bortförde dödens gudinnor - Till Aïdes' palats, och hans gods sig delte emellan - Öfvermodige söner, och kastade lott med hvarandra. - Alldeles litet de gåfvo åt mig, och skänkte en boning. 210 - Men jag tog en gemål, som var född af rika föräldrar, - Genom min egen förtjenst; ty en dåling icke jag varit, - Icke heller pultron, nu allt är redan förloradt; - Men jag menar likväl, att du skådande stubben, skall halmen - Känna igen, ty jag tryckes af faseligt mycket elände. 215 - Sannerlig gåfvo mig mod båd Ares och Pallas Athene, - Samt karlvulenhet äfven; enär jag valde till bakhåll - Modiga kämparna ut, anstämplande fienden ofård, - Alldrig mig nånsin anade död manhaftiga sinnet, - Men anrusande först bland alla, med spjutet jag dräpte 220 - Af fiendtliga männer enhvar, som i föttren ej uthöll. - Sådan i kriget jag var, men mig icke behagade landtbruk, - Ej hushållning, som skaffar åt ståtliga sönerna bergning; - Men mig voro galejorna städs, de beårade, kära. - Krigen också, välglattade lansarne, pilarne äfven, 225 - Skräckliga saker, som äro för öfriga menskor en fasa. - Dock mig voro de kära; en gud dem laggt mig i sinnet. - Ty en dödlig åt ett sig fägnar, en annan åt annat. - Innan Achaiernes söner i härnad drogo mot Troia, - Gångerna nio förde jag an snabbgående skeppen 230 - Mot vildfremmande män, och af allt mig rundligt beskärdes. - Hvad mig lyste, det valde jag ut, och mycket dessutom - Fick jag, och snart mitt hus förkofrades; äfven jag sedan - Myndig och vördnadsvärdig ibland de Kreter var aktad. - Men då nu denna förskräckliga färd vildtdundraren Zeus oss 235 - Stämplade an, som knäna för mången krigare upplöst, - Då ombado de mig och Idomeneus, ståtliga drotten, - Att på galejorna föra dem an till Ilios; neka - Möjligt ej var; ett kränkande prat bland folket betvang oss. - Der nu i årena nio vi stridde, Achaiernes söner, 240 - Och på det tionde Priamos' stad vi förstörde, och reste - Hem med galejorna åter, en gud nu Achaierna skilde. - Men allrådige Zeus mot mig arme stämplade ofärd; - Ty en endaste månad jag dröjde, och gladdes åt barnen, - Åt min laga gemål och besittningar alla, men sedan 245 - Till Aigyptos sinnet mig bjöd att göra en sjöfärd, - Sen jag galejorna rustat med makalösa kamrater. - Nio galejor jag rustade; snart var folket församladt. - Dagarna sex deruppå de mig kärälsklige följsmän - Gästade; sjelf jag lemnade fram mångtaliga slaktdjur, 250 - För att gudarna offra, och reda sig sjelfva en måltid. - Men på den sjunde vi stego ombord, och från rymliga Kreta - Seglade af med en kostlig och friskt uppblåsande nordan, - Lätt, som utför en ström, och ej var mig af skeppena nu än - Skadadt ett enda, men der välplägade alle och sunde 255 - Sutto vi, vinden förde och styrman våra galejor. - Femte dagen vi kommo till rikliga floden Aigyptos, - Och tverodda galejorna der jag lade för ankar. - Vidare sen jag befallte de mig tillgifna kamrater, - Att vid galejorna stanna, och sjelfve galejorna vakta; 260 - Spejare sände derjemte jag ock, att vandra på utkik. - Men de, nyttjande våld, hörsammande trottsiga sinnet, - Nu Aigyptiske mäns förträffliga åkrar påstunden - Sköflade, röfvade qvinnorna bort och barnena späda, - Och nedgjorde dem sjelfva, och snart kom ropet till staden. 265 - Men när skriket de hörde, med morgonrodnadens tändning - Ryckte de an; allt fältet blef fylldt med hästar och fotfolk, - Samt med kopparns glam; mellertid blixtglade Kronion - Slog en neselig flykt på kamraterna mina, och ingen - Vågade stanna till värn; öfverallt dem hotade ofärd. 270 - Då med eggiga kopparn de dödade många af våra, - Andra de lefvande togo, åt sig att arbeta af nödtvång. - Men mig följande tanke i sinnet sjelfve Kronion - Lade: -- (o måtte jag dock aflidit och lyktat min bane - Der i Aigyptos! förty ännu olycka mig påkom;) 275 - Strax från hufvudet lade jag bort välformade hjelmen, - Skölden från axlarna ock, samt kastade lansen ur handen; - Men jag gick derefter, att möta konungens hästar, - Fattade knäna, och kysste; han mig, varkunnande, frälste, - Lät mig stiga i vagnen, och förde mig gråtande med sig. 280 - Sannerlig rusade på mig nu rätt månge med spjuten, - Önskande döda mig; -- så förskräckeligt onde de voro; -- - Men han värjde dem af, och räddes att reta Kronion, - Gästbeskärmarn, som mest för de elaka gerningar vredgas. - Sju år dröjde jag qvar derstädes, och samlade många 285 - Skatter ibland de Aigyptiska män; ty sjelfve de gåfvo; - Men när mig annalkande kom det åttonde året, - En Phoinikier då anlände, bevandrad i finter, - Ertzskälm, hvilken åt menskorna gjort olyckor så många. - Han med sitt dåd mig besvek, och förde tilldess vi Phoinike 290 - Hunno, der boningar hans och besittningar voro belägne. - Der hos honom ett rundeligt år qvardröjde jag sedan. - Men då nu månader redan och dar fulländade voro - Under det åter välfvande år, och stunderne kommo, - På hafseglande skeppet åt Libya bragte mig mannen, 295 - Smidande lögner ihop, att jag skull ledsaga hans laddning, - Men för att bringa mig dit, och sig få osägelig lösen. - Honom på skeppet jag följde, änskönt misstänksam, af nödtvång. - Det lopp fram med en kostlig och frisktuppblåsande nordan, - Ofvanom Kreta gerad, dock Zeus anstämplade ofärd. 300 - Och då vi lemnat Kreta bakom, och icke ett enda - Land mer kisade sig, blott himlen allena och hafvet, - Se, då ställde också en svartnande sky oss Kronion - Öfver det hålkade skeppet, och sjön fördunklades under. - Nu Zeus dundrade högt, och skjöt med sin blixt på galejan, 305 - Och hon svängde sig hel, anträffad af blixt från Kronion, - Fylldes af svafvelrök; och ur skeppet störtade alla. - Likt sjökråkorna sedan omkring den svarta galejan - Desse på vågorna fördes, dem guden beröfvade hemkomst. - Men mig sjelfve Kronion, fast smärtor jag hade i själen, 310 - En ofantelig mast ifrån svartstäfviga skeppet - Lade i händerna, så att jag än undginge förderfvet. - Fattande tag deruti, jag drefs af de mördande vindar; - Dagar nio jag drefs; men i tionde natten, den mörka, - En stor vältande våg till Thesproternas kuster mig förde. 315 - Der mottog mig Thesproternes kong, höganige Pheidon, - Kärvänskapligt; förty hans son, nedkommen till stranden, - Mig, af trötthet kufvad och köld, till dess boningar förde, - Lyftande upp mig vid handen, tills fadrens boning han upphann; - Kring mig kläder han klädde också, båd mantel och lifrock. 320 - Der om Odysseus förnam jag; han sade sig nemligen honom - Väl undfägnat och hyst, då han reste till fädernejorden, - Och han visade mig de skatter, som samlat Odysseus, - Kopparn, gullet jemväl, samt mångarbetade jernet - Ja, till tionde led han skulle försörja en annan; 325 - Sådana skatter åt honom i konungens salar förvartes. - Denne till Dodone då sade han rest, för att höra - Från den högbelöfvade ek Zeus' eviga rådslag, - Huru han hem skull lända till Ithakas bördiga bygder, - Ren frånvarande länge, om uppenbart eller hemligt. 330 - Och inför mig han svor, vingjutande uti sin boning, - Att tillgifna kamrater man skaffat, och halat galejan, - Som ledsagade honom till älskade fädernejorden. - Mig dock han sände förut; ty Thesprotiske männers galeja - Dän till det hvetesrika Dulichion ärnade resa. 335 - Dit han befallte dem nu mig bringa till konung Akastos, - Kärligt, men dessa i själn behagade skadeligt rådslag, - Rörande mig, för att alldeles bli än mål för eländet. - Ty när fjerran från land hafseglande skeppet var kommet, - Träldomens dag de alle åt mig anstämplade genast; 340 - Klädde utaf mig kläderna först, lifrocken och manteln, - Kastade sedan omkring mig en jämmerlig trasa och lifrock, - Slarfviga, sådana sjelf jemväl du med ögonen skådar. - Till välskådliga Ithakas fält om qvällen de lände; - Och der bundo de fast mig uppå vältoftade skeppet, 345 - Med välvirade tåget; och sen utstego de sjelfve, - Och skyndsamligen gjorde sitt mål vid stranden af hafvet. - Men mig fjettrarne dock upplöstes af gudarna sjelfva - Lätt, och sedan jag hufvudet kringombundit med trasan, - Klättrande utför det fejade ror, jag lade mot hafvet 350 - Bröstet mitt, och derefter jag rodde med händerna båda, - Simmande; ganska snart var jag långt aflägsnad från dessa. - Klättrande upp vid en dunge uti mångblommiga skogen, - Der nedhukad jag låg; mellertid högtsuckande desse - Vandrade kring; och likväl dem syntes ej gagneligt vara, 355 - Längre att söka, och derför igen de gingo ombord på - Hålkade skeppet; och mig förborgade gudarne sjelfve - Lätt, och förde mig så ledsagande hit till den vise - Mannens hydda; förty än är mig ödet att lefva. - - Svarande, honom talte du till, svinherde Eumaios: 360 - Usle bland fremlingar, du mitt sinne har högligen upprört, - Detta förtäljande allt, hur mycket du lidit och irrat. - Men jag aktar ej sannt, inbilla ej heller du kan mig, - Hvad om Odysseus du sade; hvarför skall en man, som är sådan, - Vanskligt fara med lögn? Jag sjelf nogsamligt min konungs 365 - Hemfärd känner; att han var hatad af gudarna alla - Alldeles skräckligt; förty de bland Troer ej kufvade honom, - Eller i vännernes armar, enär han kriget beslutat. - Skulle åtminstone då gjort honom Achaierne grafvård, - Samt åt sin son stor ära för kommande tider han vunnit. 370 - Nu på ett snöpligt sätt Harpyierne roffade honom. - Men från menniskor skild, hos svinen jag vistas; till staden - Aldrig jag kommer, om ej förståndiga Penelopeia - Bjuder mig komma, enär ett budskap råkat att komma. - Då utfråga de mig enträget om ett och om annat, 375 - De som bekymrade äro för länge dröjande drotten, - De som i allsköns fröjd förtära besittningen strafflöst. - Men mig är det ej kärt, att efterforska och spörja, - Från den dag med sitt prat Aitoliske mannen bedrog mig, - Som, när han dräpit en annan, och irrade vida kring jorden, 380 - Kom till min hydda också; och jag undfägnade honom. - Denne på Kreta hos Idomeneus sig sade Odysseus - Sett; omlagande skepp, dem stormarne krossat för honom; - Sade, att komma han skulle till sommaren hem, eller hösten, - Förande skatter i mängd, med makalösa kamrater. 385 - Du mångsmärtige gamle, då hit dig bringat en gudom, - Icke med lögner du må mig smickra, ej heller bedåra; - Ty för sådant ej alls jag vill dig vörda och älska, - Utan af fruktan för gästlige Zeus, och af ömkan med dig ock. - - Honom svarade då mångråde Odysseus, och sade: 390 - Sannerlig högst misstroende sinne i bröstet du hyser, - Efter ej, svärjande ens, jag öfvertalt och förmått dig. - Men nu välan, uppgörom ett aftal, vare deruppe - Åt oss gudarne vittnen, som bo i höga Olympen: - Om din kung ännu hemvänder till boningen denna, 395 - Klär du mig kläder uppå; lifrock samt mantel, och låter - Till Dulichion fara; der önskeligt är för mitt hjerta; - Men om konungen din ej kommer, som jag nu bebådar, - Manande slafvarna, kasta mig utför klippan, den stora, - Så att en annan tiggare ock sig akte, att svika. 400 - - Honom svarade då den redlige herden, och sade: - Fremling, minsann, det skulle mig så till förtjenst som till ära - Lända bland menskorna, både nu strax och framdeles äfven, - Mig, som förde dig först till mitt tjell, och bevisade vänskap, - Men som dräpte dig sen, och beröfvade älskade lifvet; 405 - Med förtröstan jag då anropade säkert Kronion. - Dock nu är qvällsvardstid, och påstund kamraterne äro - Här, att ett kosteligt mål vi må oss i kojan bereda. - - Så nu talade slikt mellertid de två med hvarandra; - Vallande männerne kommo då strax, och svinena äfven; 410 - Och dem stängde de sedan i stiorna in, för att sofva; - Skräckeligt grymtande der bland de stängda svinena uppstod. - Men på kamraterna manade nu den redlige herden: - - Bringen det bästa af svinen, att jag det, åt gästen från fjerran - Slakta må, och vi sjelfve oss pläga, som redan så länge 415 - Utstå vedermödor för de hvittandiga svinen; - Och vårt besvär deremot ostraffade andre förtära. - - Sade; och spjelkte sig ved med obarmhertiga kopparn; - Men de bragte ditin ett svin, femårigt och välgöddt, - Och det ställde vid herden de sen; svinherden ej heller 420 - De odödliga glömde; förty urskiljning han hade, -- - Utan han signande kastade strån i elden från hufvut - Af hvittandiga svinet, och bad till gudarna alla, - Att mångvise Odysseus ändock hemkomme tillbaka. - Högg det med upplyft kubb, som han lemnat, då eken han spjelkte; 425 - Lifvet for; och de slaktade sedan, och skållade svinet, - Sönderskuro det strax; råbitar lade Eumaios, - Signande, från hvarendaste lem på det kostliga fläsket; - Äfven i elden han kastade allt, och beströdde med korngryn. - Nu det öfriga styckade de, samt fäste på spetten. 430 - Stekte jemväl omvårdsamt, och allt från spettena drogo; - Lade på borden det rikliga kött; svinherden då uppsteg, - För att dela åt hvar; ty billighet kände hans sinne; - I sju stycken han sen alltsamman skar och fördelte; - Ett åt Nymferna nu, och åt Hermes, sonen af Maias, 435 - Bedjande lade han fram, och de öfriga delte åt hvaren; - Drotten Odysseus sjelf han beärte med helaste ryggen. - Af hvittandiga svinet, och fägnade konungens sinne; - Honom talte då till mångråde Odysseus, och sade: - - Likaså högt, Eumaios, af fadren Zeus må du älskas, 440 - Liksom af mig, då du ärar med rundelig gåfva en sådan! - - Svarande honom talte du till, svinherde Eumaios: - Ät, förträfflige fremling, och håll till godo med detta, - Sådant det är! Gud gifver oss ett, och vägrar ett annat, - Såsom uti sitt sinne han vill; ty allt ju förmår han. 445 - - Sade; och offrade förstlingen åt städsvarande gudar. - Gjöt så det glödande vin, och i stadsförstörarn Odysseus' - Händer lade det sedan, som satt vid sin väldiga andel. - Bröd utdelte åt dem Mesaulios, hvilken Eumaios - Ensam sjelf förskaffat åt sig, då kongen var borta, 450 - Utan att drottningen dertill förskjöt, eller gamle Laertes; - Mannen med egna medel han hade af Taphier handlat. - Desse händerna räckte till redda och färdiga rätter; - Men lystmätet af dryck och af mat enär de nu undfått, - Brödet från dem Mesaulios tog, och de sjelfve att sofva, 455 - Mättade alle af mat och af kött, begåfvo sig skyndsamt. - Ledaste natt kom på, måndunkel; då regnade Zeus ock - Ständigt, och Zephyros blåste, den vattusigtige, våldsamt. - Talte nu bland dem Odysseus så, svinherden att pröfva, - Om, afklädande manteln, han gäfve den honom, om någon 460 - Annan han mante dertill, då han särdeles vårdade honom: - - Hören mig nu, Eumaios, och öfrige alle kamrater, - Skrytande vill jag säga ett ord; mig det rusande vinet - Manar, som drifver den visaste man ohöfviskt att sjunga, - Och att skratta befängdt, ja, till och med drifver att dansa, 465 - Och framkallar ett ord, som osagdt bättre dock varit. - Men då jag öppnat på munnen en gång, vill jag saken ej dölja. - O, att ännu jag vore så ung, och krafterna raska, - Som då vid Troia en trupp på försåt vi ordnande ställde; - Den anförde Odysseus, och Atreus' son, Menelaos, 470 - Jag som den tredje förde befäl; ty de äskade sjelfve. - Men då vi der framkommit till staden och resliga muren, - Uti de tätaste snår kring borgen hukande neder, - Under vapnens beskydd, emellan rören i kärret, - Lågo vi; hiskelig natt kom på oss, med störtade nordan, 475 - Kylig, men ofvanifrån föll snö ned, likasom rimfrost, - Iskall, piggar derjemte sig ock vid sköldarna fäste. - Hade så alle de andre uppå sig mantel och lifrock, - Och de sofvo i ro, med skuldror af skölden betäckta; - Men vid gåendet jag åt kamraterna lemnat min mantel 480 - Obetänkt; ty jag mente ej alls, att frysa jag skulle, - Utan med skölden blott och den prunkande gördeln jag följde. - När nu en trepart var af natten, och stjernorne sjönko, - Då till Odysseus jag talte, som låg helt nära intill mig, - Knuffande honom med armen; -- och han mig hörde påstunden: -- 485 - - O zeusborne Laertiades, mångsluge Odysseus, - Icke bland lefvandes tal jag längre skall vara, men kölden - Dräper mig; ty jag mantel ej har; mig dårat en gudom, - I lifrocken allena att gå; mer finnes ej räddning. - - Så jag sade: han tog strax detta beslut i sitt sinne, -- 490 - Sådan var den mannen såväl att råda, som strida -- - Ordande med en hviskande röst han talte och sade: - - Nu var tyst, att icke en ann bland Achaierna hör dig! - Sade, och stödde sitt hufvud mot armen, och talade ordet: - - Hören mig, vänner, gudomlig en dröm i sömnen mig påkom: 495 - Alltför långt vi från skeppen ha gått; thy gånge nu någon, - För att åt Atreus' son, Agamemnon, männernas herde, - Säga, om flera han vill uppmana att komma från skeppen. - - Sade, och Thoas, son till Andraimon, reste sig derpå - Skyndesamligt, och kastade af sin purpurne mantel, 500 - Och till galejorna ilade stad; jag, svept i dess klädnad, - Låg förnöjligt; då visade sig gullthronande Eos. - O, att ännu jag vore så ung, och krafterna raska! - Säkert bland herdarna någon i hybblen mig gåfve en mantel, - Ur två skäl, af vänskap och vördnad för modige mannen; 505 - Nu missakta de mig, med usliga klädren på kroppen. - - Svarande, honom talte du till, svinherde Eumaios: - Vankfri sannerlig händelsen är, som du, gamle, berättat, - Och ej ett endaste ord olempligt du sagt oss, och gagnlöst; - Derföre skall du också ej kläder sakna, ej annat, 510 - Sådant, som höfs att han får, den mångbepröfvade fremling, - Nu; men imorgon du måste i egna trasor dig svepa; - Ty ej ombytsrockar, ej mantlar många här finnas, - Att sig kläda uti; hvar man här eger en enda. - Men såsnart som han kommer, den älskade son af Odysseus, 515 - Sjelf han dig säkert kläder skall ge, båd mantel och lifrock, - Och affärda dig dit, hvart hjertat befaller och sinnet. - - Sade; och reste sig upp, och åt gästen nära vid elden - Ställde en bädd, och af getter och får påkastade hudar. - Der sig Odysseus lade, och ofvan han kastade manteln, 520 - Väldig och tät, som låg för herden städse till ombyts, - Att sig kläda dermed, när det blef forskräckeligt väder. - Så nu Odysseus lade sig der, och derjemte vid honom - Lade de yngre männerne sig; men icke Eumaios - Bädden behagade der, att lägga sig fjerran från svinen, 525 - Utan han väpnade sig för att gå; och det gladde Odysseus, - Att den ifjerran varandes gods han vårdade varligt. - Först han sitt eggiga svärd kring kraftiga skuldrorna hängde, - Klädde sig sedan uppå stormskyddande manteteln, den täta, - Lade derofvan en pels af en frodig och ståtelig gets skinn, 530 - Tog sitt eggiga spjut, skyddsvärn mot hundar och männer. - Gick så åstad, för att lägga sig, der hvittandige svinen - Sofvo inunder den hålkade häll, i beskärmning mot nordan. - - - - -Femtonde Sången. - - - Till vidrymliga stan Lakedaimon Pallas Athene - For, att den lysande sonen utaf storsinnte Odysseus - Om hemfärd erinra, och mana att resa tillbaka. - Och hon Telemachos fann och den herrlige sonen af Nestor, - Sofvande i förstugan hos ärebekrönt Menelaos. 5 - Visserlig Nestorides var kufvad af roliga sömnen, - Men Telemachos fick ej ljufvelig sömn, ty i sinnet, - Under gudomliga natten, om fadren han gjorde sig sorger. - Trädande nära intill, klarögda Athene då talte: - - Längre, Telemachos, icke dig höfs, från hemmet att irra. 10 - Lemnande godsen i sticket, och männer tillika derhemma, - Trotsige så; se till, att de ej alltsamman förtära, - Delande godsen, och du förgäfves gjorde din resa. - Utan mana påstund Menelaos, väldig i härskri, - Dig affärda, att än din frejdade moder du träffar 15 - Hemma; ty fadren redan och bröderne henne befalla, - Att Eurymachos äkta, ty han besegrar de andra - Friarna alla i skänker, och bjuder mera och mera. - Akta, att mot din vilja ej godset föres ur huset! - Ty du vet ju, hvad hugsan, som bor i qvinnornas hjerta: 20 - Den mans hus förkofra hon vill, som med henne sig gifter, - Fordna barnen hon ej, ej heller den äkta gemålen - Minnes, enär han är död en gång, och frågar ej efter. - Utan resande hem, åt den bland tärnorna allting, - Som den trognaste vara dig syns, antvarda du måste, 25 - Tills en ståtlig gemål åt dig ock gudarne skaffa. - Men jag säger dig annan en sak; gif akt i ditt sinne: - Dig anstifta försåt de bäste bland friarne mangrannt, - Mellan Ithakas ö och det klippiga Samos, i sundet, - Önskande döda dig, förrn till fädernejorden du hinner. 30 - Dock jag ej tror att det sker; dessinnan skall jorden bevara - Mången af giljande männernes hop, som äta ditt förråd. - Fjerran från öarna håll din välbeställda galeja, - Men om natten segla likväl; nog sänder dig medvind - Bland odödliga någon, som dig omvårdar och skyddar. 35 - Sedan såsnart du har ländt till första kusten af hemön, - Färda då af galejan till stan och kamraterna alla, - Och förfoga dig sjelf med aldraförsta till herden, - Som dig svinens väktare är, och menar dig ärligt. - Sof der natten, och mana att denne beger sig till staden, 40 - Förande tidender med till förståndiga Penelopeia, - Att du åt henne är räddad och återkommen från Pylos. - - Sedan detta hon talt, bortgick hon till höga Olympen, - Men han väckte Nestorides upp ur ljufliga sömnen, - Rörande honom med häln, samt talade ordet, och sade: 45 - Vakna, o Nestorides Peisistratos, hämta och ispänn - Strax enhofvade hästar för vagn, att vi lykte vår resa. - - Honom Nestorides Peisistratos svarte tillbaka: - O Telemachos, icke dig höfs, hur än du må brådska, - Resa i mörkaste natt; förty ock morgonen kommer. 50 - Utan vänta tilldess att skänker bringar i vagnen - Hjelten Atreides åt oss, lansherrlige kong Menelaos, - Samt med vänliga ord tilltalande sänder oss hädan. - Honom ju plägar en gäst erinra sig, dagarna alla, - Den gästvänlige mannen, som har välvilja bevisat. 55 - - Så han sade; och strax gullthronande Eos sig viste. - Då framträdde till dem Menelaos, väldig i härskri, - Stigande upp från Helenas bädd, skönlockiga makans. - Och då nu varsnade honom Odysseus' älskade ättling, - Skyndesamligen han på sin kropp sin prydliga lifrock 60 - Klädde, och kastade mantelen stor på väldiga skuldror, - Hjelten, och vandrade ut, och trädde till honom, och talte - Telemachos, den älskade, son af ädle Odysseus: - - Atreides; zeusfostrade drott, du männernas förste; - Ren affärda mig nu till älskade fädernejorden; 65 - Redan längtar mitt hjerta, att återvända till hemmet. - - Honom svarte derpå Menelaos, väldig i härskri: - O Telemachos, länge ej jag qvarhåller dig härstäds, - Efter du längtar att fara; jag ledes sjelf vid en annan - Gästmottagande man; som särdeles visar sig vänkär, 70 - Särdeles omak gör; af allt det bästa är lagom. - Likdant ondt är en man, som gäst, då sjelf han ej önskar, - Nödgar att resa, och den, som qvar den hastande håller. - Gästen hos dig välpläga, men önskar han resa, så tillåt. - Vänta likväl, tilldess jag i vagnen bringar dig skänker, 75 - Sköna, dem sjelf du med ögonen ser; jag qvinnorna bjuder, - Måltid rikligt, som huset förmår, i salarna reda. - Beggedera det är, båd ära med gamman, och båtnad, - Att, på frukosten, man omätliga jorden bereser. - Men om du önskar att färdas båd Hellas igenom och Argos, 80 - Och att jag följer dig sjelf, jag skall dig hästarna spänna, - Samt ledsaga till menskornas städer; ej heller oss någon - Släpper med händren toma, men _ett_ han åtminstone gifver, - Antingen en välkopparne trefot, eller en kittel, - Eller mulorna två, eller ock ett gyllene dryckskärl. 85 - - Honom Telemachos nu, den förståndige, svarte, och sade: - Atreides, zeusfostrade drott, du männernes förste, - Redan jag vill hemvända till vårt; ty jag lemnade icke - Någon väktare qvar, då jag reste, vid skatterna mina; - Att gudmaken, min far, uppsökande, sjelf jag ej måtte 90 - Dö, eller ock en kostelig skatt mig ur salarna röfvas. - - Men när detta förnam Menelaos, väldig i härskri, - Strax påstunden han bjöd sin gemål och tärnorna sina, - Att tillreda i huset ett mål af de rika förråder. - Honom nalkades sen Boethos' son, Eteoneus, 95 - Stigen ur bädden nyss, ty ej långt från kongen han bodde. - Eld att tända nu bjöd Menelaos, väldig i härskri, - Honom, och köttet steka; och han, det hörande, lydde. - Sjelf i gemaket också nedsteg han, det doftiga, sedan, - Ensam ej; Megapenthes med honom, och Helena följde. 100 - Men då de dit ankommo, der alla klenoderna lågo, - Atreides i sin hand strax fattade dubbelpokalen, - Och befallte sin son Megapenthes den silfverne skålen - Med sig föra, men Helena stod vid kistorna sina, - Der allskiftande mantlarne funnos, dem sjelf hon arbetat. 105 - En af dessa nu Helena tog, den ädla bland qvinnor, - Hvilken uti broderier den grannaste var, och den största, - Och som en stjerna han lyste, och låg bland samtliga underst. - Huset igenom de sen framgingo, tilldess att de funno - Telemachos, tilltalad utaf blondlock Menelaos: 110 - - Såsom i sinnet du ärnar, Telemachos, måtte dig hemfärd - Ock förunnas af Zeus, högtdundrande maken åt Here! - Men af de skänker, som ligga, klenodier, uti min boning, - Den dyrbaraste vill jag dig ge och skönsta bland alla; - Dig vill jag gifva en blandningspokal, och silfverne är han 115 - Hel och hållen, dess bräddar af gull fullbordade äro, - Verk af Hephaistos: den skänkte mig Phaidimos, hjelten, - De Sidoniers konung, enär hans hus mig emottog, - Återvändande hem. Dig vill jag nu denna förära. - - Ordade så; och lade i händerna dubbelpokalen 120 - Hjelten Atreides; derhos den blänkande silfskåln - Hämtande, lade för honom den väldiga drott Megapenthes - Äfven, och Helena sig, den fagerkindade, infann, - Med sin mantel i händren, och talade ordet, och sade: - - Älskade son, jag äfven åt dig vill gifva en gåfva, 125 - Minne af Helenas hand, för att vid mångljufveligt bröllop - Bäras af makan din; mellertid hos älskade modren - Ligge i salen hon gömmd; du komme mig gladelig åter - Till välbyggda palatset, och hem till fädernejorden! - - Ordande så i händren hon gaf; han gladlig emottog. 130 - Och det lade uti vagnskorgen Peisistratos, hjelten, - Tagande mot, och dervid beundrade allt i sitt sinne. - Dessa förde nu båda i saln blondlock Menelaos, - Och de satte sig sedan uppå båd bänkar och stolar. - Men tvättvatten i skåln ihällde en tärna, och frambar 135 - I den sköna och gyllne, uppå tvättfatet af silfver, - Vattnet, och dukade där bredevid det fejade bordet; - Ärbara skafferskan hämtade bröd, och satte för dessa, - Samt mång rätter dertill, af allt hvad huset förmådde. - Köttet Boethos' son skar sönder, och delte i bitar, 140 - Vin kredensade sonen af ärebekrönt Menelaos. - Och till de färdiga rätter, som vankades, händren de räckte. - Men lystmätet af mat och af dryck enär de nu undfått, - Strax Telemachos då och den lysande sonen af Nestor - Spännde hästarna för, och stego i pyntade vagnen, 145 - Körde så porten igenom och dånande pelaregången. - Med dem följde Atreides också, blondlock Menelaos, - Och i högra handen han bar hjertfägnande vinet, - Uti gyllne pokal, att de offergjutande fore. - Ställde sig framför hästarna sen, drack till dem, och sade: 150 - - Faren, J ynglingar, väl, och till Nestor, männernes herde, - Helsningar bringen; mot mig som en far han städse var huldsinnt, - Då vid Troia i fejd vi lågo, Achaiernes söner. - - Honom Telemachos nu, den förståndige, svarte, och sade: - Ja, zeusfostrade drott, för honom allt, som du säger, 155 - Skole vi omförmäla derhemma; o måtte jag äfven - Åter till Ithaka länd, för Odysseus få i vår boning - Säga, hur jag från dig, delaktig af yppersta vänskap, - Kommer, och med mig bringar klenodier, många och dyra! - - Medan han ordade detta, der flög en fågel åt höger, 160 - Örn han var, med en hvit, ofantelig gås i klorna, - Tam från gården, och der högt skriande jagade honom - Männer och qvinnor, men han, först nalkades dessa helt nära - Och flög sedan åt höger om hästarna; när de det sågo, - Vordo de glade, och hjertat för hvar uppvärmdes i bröstet. 165 - Men Peisistratos då, Nestorides, började orda: - - Säg, zeusfostrade drott, Menelaos, männernes förste, - Om jertecknet åt oss eller dig nu vistes af guden. - - Sade; och öfverlade nu oreskär Menelaos, - Hur han begrundande, skulle ett svar sakenligen gifva, 170 - Men långslöjade Helena strax tog ordet och sade; - - Hören mig; jag för eder vill spå, som i sinnet mig lägga - De odödlige gudar, och sjelf jag tror, att det lyktas. - Lika om örnen der borttog gödgåsen från gården, - Kommande dän från berget, der ätt och yngel han eger; 175 - Så Odysseus, mång qval uthärdande, irrande mångstäds, - Hem skall lända, och hämnas; kanske är han äfven nuredan - Hemma, och ondt helt visst anstämplar han friarna alla. - - Henne Telemachos nu, den förståndige, svarte, och sade: - Så nu gifve det Zeus, högtdundrande maken åt Here! 180 - Då som en gudom skulle jag ock åkalla dig hemma. - - Sade; och slog med pisken på hästarna; desse i fyrsprång, - Rusade utåt fältet, och hastade staden igenom. - De heldaglige skakte sitt ok, det bärande tvesids. - Ned gick solen, och vägarne ren omdunklades alla. 185 - Men till Pherai lände de an; der bodde Diokles, - Son till Orsilochos, hvilken var sjelf en son till Alpheios. - Natten sofvo de der; gästskänker för både han ställde. - Och då sig viste den tidiga, rosenfingrade Eos, - Spännde de hästarna för, och stego i pyntade vagnen; 190 - Körde så porten igenom och dånande pelaregången. - Han på hästarna slog, och de ej ovillige flögo. - Och snart hunno de fram till Pylos' resliga fäste, - Och Telemachos talade då till sonen af Nestor: - - Nestorides, säg, ville du väl mig lofva att göra 195 - Hvad jag begär? gästvänner ändock vi ju rose oss vara - Allt från fädernes vänskap; och vi jemnårige äre; - Ock skall denna resa än mer oss förena i samdrägt. - För mig ej bortom skeppet, o drott, men lemna mig derstäds, - Att ej den gamle uti sitt palats, mot min vilja, mig håller, 200 - Önskande välundfägna; jag måst skyndsamligen hemåt. - - Sade; och Nestorides nu öfverlade i sinnet, - Huru han rättligen sig påtagande saken bedrefve. - Honom begrundande så mer gagneligt syntes det vara: - Hästarna vände han rakt mot snabba galejan och hafvet, 205 - Samt afpackade i bakstäfven de dyrbara skänker, - Både kläder och gull, som honom gett Menelaos, - Och uppmanande sen han talte de vingade orden: - - Stig nu hastigt ombord, och befall kamraterna alla, - Förrn jag hem anländt, och berättat saken för gubben. 210 - Ty jag vet det förväl uti mitt sinne, och hjerta, - Huru hans lynne är stolt; ej skall han låta dig fara; - Men hit kommer han sjelf, och bjuder dig; icke jag menar, - Att han vänder allena igen; ond blir han isanning. - - Ordande så, han derhos skönhåriga hästarna pådref, 215 - Åter till Pyliers stad, och snart till hemmet han lände. - Men Telemachos mante kamraterna nu, och befallte: - - Bringen, kamrater, redskapen in på den svarta galejan, - Stigom sjelfve ombord, att vi må fullborda vår resa! - - Sade; och honom strax hörsammade desse, och lydde; 220 - Stego så alle ombord, och sig satte på tofterna genast. - Detta bestyrde han nu, och offrande bad till Athene, - Vid bakstammen af skeppet; då nalkades honom en fremling - Nära intill, som från Argos var rymd, sen han dräpit en annan. - Siare mannen var, och ledde sin ätt från Melampus, 225 - Som tillförne i Pylos had' bott, småboskapens moder, - Rik bland Pyliers folk, beboende kostliga ståtrum. - Sen han gick till ett annat folk, och flydde sitt hemland, - Samt stormodige Neleus med, bland lefvande bålast, - Som för ett rundeligt år tillräckliga, skatterna många 230 - Höll med våld; mellertid Melampus i Phylakos' salar, - Bunden med tryckande band, uthärdade gräsliga plågor, - Allt för Neleus' dotter, och för den tunga förblindning, - Hvilken honom i själn laggt skräcklig gudinna Erinnys. - Döden han undgick dock, samt dref högtråmande oxar 235 - Från Phylaké till Pylos, och näpste den väldiga Neleus - För dess skändliga verk, och bragte åt brödren en maka - Till hans gårdar, men sjelf bortdrog han till fremmande folkslag, - Till hästnärande Argos; ty der var honom af ödet - Ordnadt, att bygga och bo, och många Argeier beherrska. 240 - Der han tog sig gemål, högtakigt palats åt sig gjorde, - Blef Antipbates' fader och Mantios', väldige söners. - Vidare föddes af Antiphates storsinnte Oïkles, - Men af Oïkleies stridsmanande Amphiaraos, - Hvilken af Aigisbäraren Zeus och Apollon var älskad 245 - Särdeles med all kärlek, och hann ej till trösklen af åldern, - Utan för qvinnoskänkernas skull vid Thebe han omkom. - Voro så söner hans Alkmaion, och Amphilochos ock. - Mantios fader blef åt Kleitos och åt Polypheides. - Men gullthronande Eos försann bortröfvade Kleitos 250 - Blott för hans skönhets skull, att han måtte bland gudarna vistas. - Men storsinnt Polypheides Apollon gjorde till spåman, - Bäst bland dödliga, när nu var död kong Amphiaraos. - Till Hyperesia flyttade han, uppbragt på sin fader, - Och der boende spådde han sen åt dödliga alla. 255 - - Hans son var det som kom, och han sjelf Theoklymenos hette; - Strax till Telemachos trädde han fram, och träffade honom, - Offergjutande, bedjande än vid snabba galejan, - Och tilltalande honom, han sade bevingade orden: - - Käre, emedan jag just anträffar dig offrande härstäds, 260 - Jag vid offret ropar dig an, vid guden, och sedan - Vid ditt hufvud och vid kamraternes, hvilka dig följa, - Mig, som frågar dig, sanningen säg, och henne fördölj ej: - Ho? hvarifrån är du? hvar är dig stad och föräldrar? - - Honom Telemachos nu, den förståndige svarte, och sade: 265 - Sannerlig vill jag, o fremling, åt dig tillpricka berätta: - Jag från Ithaka är till min börd, min fader Odysseus, - Om han det var; nu har han förgåtts i jemmerlig ofärd. - Derföre nu jag kamraterna tog och den svarta galejan, - Och kom hit för att spörja om fadren, som länge är borta. 270 - - Honom återigen gudlik Theoklymenos svarte: - Så är från hemmet också jag skild, emedan jag dräpte - Der en förvandt; men bröder och vänner, månge befinnas - I hästnärande Argos, som vidt de Achaier beherrska. - Nu undslippande döden af dem och det svarta förderfvet, 275 - Flyr jag, förty det blifvit min lott att hos menniskor irra. - Låt nu mig stiga ombord, emedan jag, flyende, beder, - Att de ej måtte mig dräpa; jag tror de mig följa i spåren. - - Honom Telemachos nu, den förståndige svarte, och sade: - Dig, som önskar mitt skydd, jag ej stöter från jemna galejan; 280 - Följ mig, derhemma du skall undfägnas med sådant, vi hafve. - - Så han sade, och tog af fremlingen kopparne spjutet, - Och det lade på däcket utaf tverodda galejan; - Sjelf ock steg han ombord uppå hafseglande skeppet, - Satte sig ned derefter uti bakstammen och vid sig 285 - Bjöd Theoklymenos sitta; de akterlinorna löste. - Telemachos följsmännerna sen anmante, att hurtigt - Fatta i redskapen tag; skyndsamligen lydde de honom. - Furune masten uti urhålkade mellanplankan - Reste de upp att stå, samt bundo med linorna honom, 290 - Spännde så hvita seglen med välhopflätade remmar. - Åt dem sände en gynnande vind klarögda Athene, - Blåsande friskt i rymderna fram, att fortast galejan - Hafvets saltiga våg skull' löpande lägga tillrygga. - Ned gick solen, och vägarne ren omdunklades alla. 295 - Skeppet åt Pherai for, framjagadt af vind från Kronion, - For det herrliga Elis förbi, der Epeierne herrskap - Dädan emot Spetsöarne fram Telemachos styrde, - Grubblande, om han skull' död undslippa, om tagas tillfånga. - - Begge i kojan nu, Odyseus och den redlige herden, 300 - Åto, och bredvid dem ock åto de öfrige männer. - Men lystmätet af dryck och af mat enär de nu undfått, - Talte bland dem Odyseus, och frestade svinaherden, - Om han vänligt ännu välfägna skulle, och bedja - Dröja qvar i sitt tjell, eller, ock affärda till staden: 305 - - Hör mig nu, Eumaios, och öfrige andre kamrater! - Jag härifrån till stan mig önskar begifva imorgon, - Tiggande, att jag ej dig omakar och dina kamrater. - Gif du mig gagneligt råd, och en god vägvisare medsänd, - Som ledsagar mig dit; sjelf skall jag i staden, af nödtvång, 310 - Irra, om någon åt mig en bägare räcker och kaka. - Och när jag sedan kommer till ädle Odysseus' boning, - Tidender säga jag vill åt förståndiga Penelopeia, - Samt inmänga mig ock i de trottsige friarnes sällskap, - Om de mig gåfve ett mål, som ha otaliga rätter. 315 - Genast gjorde jag äfven åt dem, hvad nånsin de ville; - Ty jag säger dig rent, gif akt du, och hör hvad jag talar: - Af Hermeias' gunst, budbärarens, hvilken åt alla - Menniskors handlingar ger behaget och äran allena, - I tjenstfärdighet skulle med mig ej täfla en dödlig, 320 - Väl att tända en eld, eller ock att spjelka sig torr ved, - Eller att föreskära, och steka, och bägarn kredensa; - Sådant allt som de ringare plä åt de mäktiga göra. - - Honom talte du till uppbragt, svinherde Eumaios: - Ve, du fremmande man, hvad har dig för tanke i sinnet 325 - Kommit? Isanning du önskar väl derstäds bringas om lifvet, - Om du besluter att mänga dig in bland friarnes skara, - Hvilkas bevåg samt trots till jerniga himmelen stiger. - Visst ej sådane äro, som du, alls deras betjenter, - Men ungherrar, och väl insvepte i kappa och lifrock, 330 - Blankade städs till hufvut också, samt dejliga kinder, - Alle som dem uppassa; och städs välbonade borden - Ock betungade äro af vin, af bröd och af stekar. - Men blif qvar, ty ej någon af din härvaro besväras, - Hvarken jag eller någon ibland de kamrater jag eger. 335 - Men när Odysseus' älskade son anländer till hemmet, - Han dig kläder kläder uppå, båd kappa och lifrock, - Samt affärdar dig hän, dit hjertat manar och sinnet. - - Honom svarte derpå mångpröfvade, ädle Odysseus: - Ack, att du vor', Eumaios, så kär för fader Kronion. 340 - Såsom för mig, då du gjort mig slut på irring och jemmer! - Sämre än kringstrykeri ej annat för dödliga finnes; - Men för den slema magens behof ha leda bekymmer - Dödlige män, dem irring och qval påkommer och ofärd. - Nu då du håller mig qvar, och bjuder att honom förbida, 345 - Mig dock något förtälj om den ädle Odysseus' moder, - Äfvensom far, som han lemnade här på sin ålderdoms tröskel, - Om de lefva ännu inunder den strålande solen, - Eller om redan de dött, och i Aïs' boningar äro. - - Honom talte nu till svinherden, männernes förste; 350 - Sannerlig vill jag dig, fremmande man, allt noga berätta. - Ännu lefver Laertes, och beder städs till Kronion, - Att i egna rum ur hans lemmar lifvet må flykta, - Ty förskräckligt han sörjer den bortavarande sonen, - Samt sin hulda gemål, den förståndiga, som med sin bortgång 355 - Mest dock sårade honom, och gjorde till gubbe förtidigt. - Sörjande öfver sin son, den ärebekrönte, hon bortdog - Jemmerfullt; o, måtte ej så aflida en annan, - Som, här boende, blifvit mig kär, och kärlek bevisar? - Medan alltså hon lefde, änskönt ock mycket bekymrad, 360 - Var det mig kärt mellertid, att efterspörja och fråga; - Med långslöjade Ktimena hon uppfostrade sjelf mig, - Med sin hurtiga dotter, som yngst bland barnen hon framfödt; - Jemte denna jag fostrades; knappt hon mig älskade mindre. - Men då vi båda ren mångljufliga ungdomen hunnit, 365 - Henne till Same gifte de bort, och fingo millioner. - Mig deremot liftröja och mantel, särdeles granna - Kläder, sjelf hon klädde uppå, och sandaler på föttren, - Och bortsände till landet, och dock mer hjertligt mig afhöll. - Nu allt detta jag måst umbära förvisso; likväl mig 370 - Salige gudar förkofra det värf, vid hvllket jag äflas; - Sjelf jag äter och dricker deraf, och ger åt de arma. - Ty af min egen fru jag ej mer får höra ett vänligt - Hvarken råd eller dåd; ofärd instörtat i huset, - Öfvermodige män; dock tjenarne önska så gerna, 375 - Att få tala med frun, samt spörja om ett och om annat, - Äfven att äta och dricka, och sen medföra till landet - Något sådant, som städs en tjenares sinne förnöjer. - - Svarande honom talade till mångråde Odysseus: - Ack, hur du ren som liten en pilt, svinherde Eumaios, 380 - Irrat vida omkring från fosterland och föräldrar! - Men nu välan mig detta förtälj, och noga berätta, - Monne de dödlige mäns bredgatiga fäste förstördes, - Som din fader bebodde, och vördnadsvärdige moder; - Monne dig, ensamlemnad vid fåren eller vid korna, 385 - Ha fiendtlige män medtagit på skeppen, och bortsålt - Hit till kongens palats, och han gett anständig betalning? - - Honom talte nu till svinherden, männernas förste: - Fremling, emedan om detta du mig tillspörjer och frågar - Hör då med tystnad på, förpläga dig, sitt der, och bägarn 390 - Omsköt; nätterne ju oändliga äro; att sofva - Gifva de tid, och att höra på gladeligt prat; och ej bör du - Gå förtidigt i säng; ty mycken hvila är olust. - Bland de andra enhvar, som hjertat bjuder och sinnet, - Gånge att sofva; men strax när morgonrodnaden randas, 395 - Äte han frukost först, och derpå gårdssvinena följe. - Vi två här mellertid i kojan, vid bägarn och fatet, - Oss med hvarandras bittra bekymmer måga förlusta, - Minnandes dem; ty mannen jemväl af qvalen förlustas, - Om han särdeles lidit, och särdeles vida har kringrest. 400 - Och nu säga jag vill hvad du mig tillspörjer och frågar. - - Syria heter en ö, om någonsin namnet du hörde, - Ofvan Ortygia, just der solens vändningar äro, - Icke så alldeles menniskorik, men eljes förträfflig, - Betesgod, lammgod, och hvetesymnig och vinrik; 405 - Hunger kommer ej nånsin i landet, ej heller en annan - Skräckelig sjukdom der de eländiga menniskor nalkas. - Men när gamla de bli, de dödliges släkten i staden, - Silfverbågig Apollon då, af Artemis åtföljd, - Nalkas med ljufliga pilar, och dem, anfallande, dödar. 410 - Städer tvenne der äro, och tvefaldt deladt är allting, - Öfver dem båda min far tillförne regerte som konung, - Ktesios Ormenides, odödliga gudarnas like. - Skeppsnamnkunnige män, Phoiniker, lände dit engång, - Skälmar, förande med småsaker på svarta galejan. 415 - Hyste nu fadren min i sitt hus en qvinna från Sidon, - Vacker och stor derjemte, och kunnig i herrliga slöjder; - Henne förförde de nu, de mångförslagne Phaieker. - Medan hon bykte en gång, vid hålkade skeppet, sig mängde - Någon med henne i älskog och bädd. Slikt sinnet förförer 420 - Hos de afliga qvinnor, änskönt anständiga eljes. - Sedan sporde han, hvilken hon var, och hvadan hon komme; - Hon anviste påstund min fars högtakiga boning: - - Från mångkopparne Sidon jag mig berömmer att vara; - Och jag en dotter till Arybas är, den högligen rike; 425 - Men de Taphier röfvade mig, rofgirige männer, - När från fältet jag kom, samt förde mig hit, och försålde - Till den mannens palats, och han gaf tillräcklig betalning. - - Henne svarte derpå den mannen, som nemligen älskat: - Sannerlig önskar du nu, att med oss få fara till hemmet, 430 - Att du må skåda din fars och din mors högtakiga boning, - Samt dem sjelfva? -- De lefva ännu, och rika de kallas. - - Qvinnan honom igen tilltalte, och svarte, med orden: - Äfven så må det vara, allenast J viljen, J sjömän, - Mig bekräfta med ed, att bringa till hemmet mig oskadd. 435 - - Så hon sade; och de aflade den ed, som hon äskat. - Men såsnart som de svurit, och eden samtlige gifvit, - Talade qvinnan återigen, och svarte med orden: - - Tyst, tyst! icke må mig bland edra kamrater en ende - Nu tilltala med ord, om han möter mig anten på vägen, 440 - Eller vid källan också, att man ej går hem, och för gamla - Kongen berättar derom, och han mig, misstänkande fjettrar - I förskräckliga bojor, och er anstemplar en ofärd. - Minnens väl hvad jag sagt, och skynden att köpa er vägkost. - Men då galejan redan är full af mat och af dricka, 445 - Må till palatset snart ankomma derefter ett budskap; - Ty ock gull vill jag bringa, som råkar mig komma i händren; - Gerna dessutom åt eder också erlägger jag afgift; - Ty jag fostrar en son till den väldige herren i huset, - Just en förståndig pilt, som med mig utspringer på gården. 450 - Honom jag bringar till skeppet, och er osägelig lösen - Skaffar, hvarhelst ni också må sälja till fremmande honom. - - Sedan detta hon talt, bortgick hon till granna palatset. - Året igenom hos oss qvarstannande, hade de redan - Sig lifsmedel i mängd upphandlat på svarta galejan. 455 - Men då det hålkade skepp med dessa var lastadt till hemfärd, - Då afsände de bud, som skulle för qvinnan det båda. - Strax då en mångklok man till min faders boningar lände, - Med en gyllene ked i sin hand, uppträdd på elektron. - Denna i saln båd tärnorna nu och min vördnade moder 460 - Gåfvo från hand till hand, och med ögonen skådade noga, - Lofvande gifva betalning; han vinken gaf nu i tysthet. - Sedan han vinkat, tillbaka han gick till hålkade skeppet. - Men hon tog mig vid handen, och förde mig bort ur palatset, - Och derunder hon fann båd bord och pokaler i försaln, 465 - Ställda åt gästande män, som städs omgåfvo min fader. - Desse till råds sig begifvit, och folkförsamlingens röstplats. - Strax tre bägrar hon tog, och, gömmande dessa i barmen, - Bortbar; men jag följde, af oförståndighet, efter. - Ned gick solen, och vägarne ren omdunklades alla. 470 - Vi med skyndande steg upphunno den brusande hamnen, - Der sig befann de Phaiekiske mäns sjösnabba galeja. - Stigne derefter ombord, de foro på flytande vägar, - Sen vi stigit också; Zeus sände en gynnande kultje. - Sex dar seglade vi alltjemt båd nätter och dagar; 475 - Men när den sjunde dagen oss Zeus tillsände, Kronion, - Pilglad Artemis då ihjelsköt qvinnan med bågen, - Och hon i svinköln tumlade ned, som årtan i hafvet; - Nu, åt hvalar och fiskar att varda ett byte, de henne - Kastade ut; jag lenmades qvar, bedröfvad i hjertat. 480 - Bragte så dessa till Ithakas ö båd vinden och vattnet, - Och der handlade mig Laertes med skatterna sina. - Sålunda kom jag att se med ögonen Ithakas kuster. - - Honom svarte derpå zeusfostrade drotten Odysseus: - O Eumaios, mig hjertat i bröstet du högligen rörde, 485 - Täljande alla de qval, som du utstått har i ditt sinne, - Men dock lade åt dig bredevid det onda det goda - Zeus, ty sen mycket du lidit, du kom till en mildelig herres - Boningar, hvilken isanning båd mat dig gifver och dricka - Kärvänskapligt; du lefver ett fröjdsamt lif; hvaremot 490 - Ja irrande kring till många de dödliges städer, är hitländ. - - Så nu ordade de med hvaran om detta och dylikt, - Och sen sofvo de båda, ej lång stund, utan en liten; - Ty skönthronande Eos påstund framträdde, och seglen - Refvade då Telemachos' män vid stranden, och skyndsamt 495 - Masten fällde, och rodde i hamn med åror galejan, - Kastade ankaren ut, samt akterlinorna bundo. - Och vid hafvets bränning jemväl utstego de sjelfve, - Redde sin måltid till, och mängde det glödande vinet. - Men lystmätet af mat och af dryck enär de nu undfått, 500 - Telemachos, den förståndige, så begynte att orda: - - Bringen J öfrige hädan till stan den svarta galejan, - Men till herdarna jag vill begifva mig nu och till landet, - Och i afton jag kommer till stan, sen godsen jag skådat, - Och i morgon åt er välplägning för resan jag gifver, 505 - Kosteligt mål af kött, och af dryckesljufliga vinet. - - Honom återigen gudlik Theoklymenos svarte: - Älskade son, hvart skall jag då gå? hvars boningar nalkas, - Bland de samtliga män, som på klippiga Ithaka herrska? - Skall jag väl gå till din moder gerad och till boningar dina? 510 - - Honom Telemachos då, den förståndige, svarte, och sade: - Eljes skulle isanning jag ock, att gå till vår boning - Mana dig; der undfägnad ej tryter; det vore likväl dig - Sämre, emedan jag sjelf är borta, ej heller dig modren - Skulle se, ty ej ofta bland friarne plär hon i huset 515 - Visa sig, utan från dem aflägsnad i loftet hon väfver. - Men jag en annan man vill nämna dig; honom du måste, - Vise Polybos' lysande son, Eurymachos, söka, - Hvilken likt med en gud nu vördas af Ithakas männer. - Ty han är aldraförnämst bland alla, och ifrigast önskar 520 - Att få äkta min mor, och Odysseus' rike besitta. - Men den olympiske Zeus bäst vet, han som thronar i ethern, - Om, förrn bröllopet sker, han olycksdan åt dem lyktar. - - Medan han talade så, till höger en fågel der framflög, - Höken, Apollons ilande bud, och en dufva i klorna 525 - Hållande, sönder han slet, och strödde dess fjedrar på marken, - Just emellan Telemachos sjelf och den snabba galejan. - Och Theoklymenos nu från kamraterna kallande afskiljs, - Hängde sig fast vid hans hand, samt talade ordet, och sade: - - Älskade, utan en gud ej flög den fågeln åt höger. 530 - Som jertecken påstund, anskådande, honom jag kännde. - Mera mäktig än er, ej finnes på Ithaka någon - Annan stämma; men J städs skolen som konungar herrska. - - Honom Telemachos då, den förståndige, svarte, och sade: - Måtte, o fremmande man, fullbordas detta orakel! 535 - Då skall af mig du förnimma båd vänskap och rikliga skänker - Strax, så att hvar, som möter, dig visst lycksalig beprisar. - - Sade; och talade till Peiraios, redlige vännen: - Klytios' son, Peiraios, i annat har du mig åtlydt - Mer än de andre kamrater, som med mig följde till Pylos; 540 - Nu må du föra också gästvännen hem till din boning, - Samt vänskapligen hylla och ära, tilldess att jag kommer! - - Honom Peiraios, lanspriselig, svarade sedan: - Skulle, Telemachos, der du dröja, fast aldrig så länge, - Honom vårda jag vill, och han ej gästskänker skall sakna. 545 - - Sade; och steg så ombord, och kamraterna äfven befallte - Samtliga stiga ombord, samt akterlinorna lösa. - De uppstego då strax, och sig satte på tofterna neder. - Men Telemachos bandt vid föttren de ståtliga skorna, - Tog sitt väldiga spjut, med hvassa kopparn beslaget, 550 - Från skeppsdäcket; och de strax akterlinorna löste. - Sedan lade de ut, och foro till staden, som bjudit - Hade Telemachos, älskelig son, af ädle Odysseus. - Honom, i väldiga steg, snart fötterna förde till gården, - Der otaliga hjordar af svin han hade, bland hvilka 555 - Sof svinherden, den trogne, emot husbönderna välsinnt. - - - - -Sextonde Sången - - - Begge i kojan nu, svinherden och drotten Odysseus, - Tände sig eld, och redde, i morgongryningen, frukost, - Och affärdade herdarna sen med samlade svinen. - - Men kring Telemachos svängde de glafsande hundarne svansen, - Utan att skälla; då varsnade ock den ädle Odysseus 5 - Veftande hundarna strax, och omkring var dånet af föttren - Och till Eumaios påstund han talade vingade orden: - - O, Eumaios, minsann en kamrat helt säkert dig kommer, - Eller en annan bekant, emedan ej hundarne skälla, - Utan vefta med svansen omkring, fotdånet jag hörer. 10 - - Ordet ej än var sagdt, när honom den älskade sonen - Stod der i farstun, förskräckt svinherden spratt från sitt säte, - Och ur händerna föllo de kärl, som han plägade nyttja. - Blandande glödande vinet, han gick sin herre tillmötes; - Kysste hans hufvud, och kysste hans båda tjusande ögon, 15 - Händren begge jemväl, och ymnigt tårarne runno. - Liksom en far sin son välmenande hjertligt emottar, - Kommen hem på det tionde år från fjermare länder. - Den högtälskade, ende, för den mång sorger han utstått. - Så svinherden också gudsköna Telemachos genast 20 - Kysste, och famnade om, som hade ur döden han räddats. - Och veklagande talade han bevingade orden: - - Telemachos, du är här, kärälsklige fröjd! Jag ej mera - Trodde mig få dig se, då du for på galejan till Pylos. - Men nu, välan, träd in, gullbarn, att jag måtte i själen 25 - Fröjdas, skådande dig, som nyss är hemma från fjerran! - Ty ej ofta hitut du till landet och herdarna kommer, - Utan du dväljes i stan; ty så det lyster ditt sinne, - Att anskåda de giljande mäns förderfliga skara. - - Honom Telemachos då, den förståndige, svarte och sade: 30 - Vare det så, min far; men för din skull hit jag har kommit. - Att jag med ögonen måtte dig se, och höra din stämma, - Om min moder ännu bor qvar i palatset, om redan - Henne en ann bland männerna fört, och kläder förutan - Ligger Odysseus' bädd, af spindelväfvar besmutsad. 35 - - Honom svarte igen svinherden; männernes förste: - Visserligen ännu med tåligt sinne hon dröjer - Qvar i salarna dina, och jemmerfulla beständigt - För den gråtande flykta sin kos båd nätter och dagar. - - Så han sade; och tog af Telemachos kopparne lansen, 40 - Men stentröskeln öfver han steg, och trädde i rummet, - Och för honom vek från sin plats hans fader Odysseus, - Och Telemachos hindrade det, å sin sida, och sade: - - Sitt, o fremling, vi skola väl ock här hitta en annan - Plats i vårt tjell; här finnes den man, som skaffar en sådan. 45 - - Sade; och han gick åter, och satte sig; herden åt denne - Bredde inunder grönskande ris, och derofvan ett fårskinn. - Och der satte sig sen den älskade son af Odysseus. - Lade så fram svinherden för dem ock faten med stekta - Köttet, som dagen förut de ätande lemnade öfrigt. 50 - Rågade upp skyndsamligen bröd i korgarna äfven, - Och utmängde i stånkan det håningljufliga vinet. - Satte sig sedan sjelf midtemot den ädle Odysseus. - Desse händerna räckte till redda och färdiga rätter; - Men lystmätet af mat och af dryck enär de nu undfått, 55 - Då Telemachos strax tilltalte den redliga herden: - - Far, hvarifrån är fremlingen länd? och huru ha sjömän - Honom till Ithaka bragt? hvad tro de sig vara för karlar? - Ty jag förmodar väl ej att han hit, fotgångare, kommit. - - Svarande honom talte du till svinherde Eumaios: 60 - Visserlig dig, min son, jag allt sannfärdigt vill säga. - Från det rymliga Kreta han säger sig vara till härkomst, - Och han berättar sig hafva besökt mång dödligas städer, - Irrande kring; ty en gud åt honom detta beslutit. - Men bortlupen ifrån Thesprotiske männers galeja, 65 - Till min koja han kom; åt dig antvardar jag honom. - Gör nu såsom du vill, skyddsökande månde han vara. - - Honom Telemachos då, den förståndige, svarte och sade: - Detta allt du har sagt hjertfrätande visst, o Eumaios; - Ty hur skall i vårt hus gästvännen jag kunna emotta? 70 - Sjelf är jag ung ännu, med händerna icke jag vågar - Från mig värja en man, enär först vredgad han blifver, - För min moder i själn tvefaldigt tanken begrundar, - Anten hon qvar må blifva hos mig och bestyra om huset, - Aktande så sin gemåls sofbädd, och pratet i landet; 75 - Eller hon följer den bland Achaierna, hvilken, den bäste, - Friar till henne derhemma, och ger de rikaste skänker. - Men på den fremmande mannen, emedan till dig han är kommen - Vackra kläder jag sjelf vill kläda, båd mantel och lifrock; - Jag vill ett tvebetts svärd ock gifva, och skor på hans fötter, 80 - Samt affärda ehvart hans hjerta och sinne må lysta. - Men om du vill, så hehåll och förpläga honom vid stallen - Och jag vill kläder hit afsända och mat till att äta. - Allslags, att han ej dig omakar och dina kamrater. - Dit tillåter jag alldeles ej bland friarne honom 85 - Komma, emedan de ha ett ytterst skändeligt högmod. - Att de ej honom begabba, som mig stor smärta ju vore. - Svårt är, något förmå, då man är omgifven af flera. - Ock för en tapper man, ty de långt starkare äro. - - Honom talade till mångpröfvade, ädle Odysseus: 90 - Älskade, om för mig tillbörligt är äfven att svara, - Sannerlig sönderslites mig hjertat, då detta jag hörer, - Hvilka skändliga dåd anstemplas af friareskaran - Hemma i salarna, dig till trots, som likväl är en sådan. - Säg mig, kufvas du nu frivillig, eller monn folken 95 - Hata i landet dig så, hörsammande gudens orakel. - Säg, eller skyller du brödren derför, på hvilka i striden - Litar en man, fast vore också stor träta å färde. - Ty om jag vore så ung som du, med detta mitt sinne, - Eller jag vore en son af Odysseus, eller han komme 100 - Sjelf kringirrande hit, -- ty ännu är skäl till förhoppning --: - Då afhugge en fremmande man mig hufvudet genast, - Om för hvarenda af dem jag ej skull' blifva en ofärd. - Gången i salarna in hos Laertiaden Odysseus. - Men om jag ensam der blef öfvermannad af mängden, 105 - Ville jag hellre likväl, nedsablad i salarna mina, - Stupa, än dag från dag åskåda de skändliga dater, - Fremlingar, som missfirmade bli, och de tjenande tärnor - Släpade skräckligt omkring uti de prunkande rummen, - Och vinfaten, som tömmas till dräggen, och maten, som ätes 110 - Utan mått och besked, gränslöst, för sak som ej lyktas. - - Honom Telemachos då, den förståndige, svarte, och sade: - Detta, du fremmande man, vill jag dig noga berätta. - Hvarken på mig allt folket är uppbragt, eller mig hatar, - Icke jag bröderne skyllar derför, på hvilka i striden 115 - Litar en man, fast vore också stor träta å färde. - Ty med en enda son fortplantat vårt slägte Kronion; - Så Arkeisios födde den enda sonen Laertes, - Som ock födde en enda, Odysseus; samme Odysseus - Ensam i salarna lemnade mig, och hade ej glädje. 120 - Nu i hans hus fiendtlige män, otålige äro. - Ty de ädlingar alla, som ega på öarna välde, - Uppå Dulichion, Sama, och skogbevexta Zakynthos, - Äfven samtlige de, som på klippiga Ithaka herrska, - Desse för mor min fjesa, och svårt ansätta de huset. 125 - Hon afsäger sig ej det skändliga giftet, och gitter - Slut ej göra härpå; mellertid de, frossande, slösa - Gods mitt; snarligen äfven mig sjelf de skola föröda. - Sannerlig detta likväl står allt i gudarnes händer. - Fader, gå du påstund, och förståndiga Penelopeia 130 - Säg, att jag är helbregda, och kommit från Pylos tillbaka. - Men jag vill här qvarstanna, och du vänd åter, såsnart du - Detta åt henne allena har sagt; af de andra Achaier - Ingen höre derom; ty månge stämpla mig ofärd. - - Svarande honom talte du till, svinherde Eumaios: 135 - Jag begriper och vet, och en välförståndig du bjuder. - Men nu, välan, ock detta mig säg, och noga förkunna, - Om jag på samma väg skall gå till den arma Laertes - Äfven med bud, som, tillförne bekymrad högt för Odysseus, - Plägade se, hur arbetet gick, och med folket i huset 140 - Spiste och drack, när hjertat uti hans bröst så befallte. - Men nu sedan den dan då du for på galejan till Pylos, - Säga de, att han ej mera som förr plär äta och dricka. - Eller se hur arbetet går; men med suckan och ängslan, - Sitter han jemrande sig, och huden förtvinar kring benen. 145 - - Honom Telemachos då, den förståndige, svarte och sade: - Hårdt! men honom likväl, skönt ängslad, måste vi lemna, - Ty isanning om allt sjelfönskligt för menskorna vore, - Skulle vi önska tillförst en hemkomstdag åt min fader. - Derför, såsnart du saken förmält, vänd åter och vanka 150 - Ej kring fältet, att söka Laertes; men säg åt min moder. - Att med det snaraste hon en hushållsqvinna må sända - Hemligen dit; hon sedan berätte för gubben min hemkomst. - - Sade; och mante på herden, som tog i händerna skorna, - Bandt dem vid föttren, och gick till staden; ej heller Athene, 155 - Vandrande från sitt tjell, undföll svinherden Eumaios; - Utan hon nalkades nära och tog gestalt af en qvinna, - Vacker och stor, erfaren uti förträffliga slöjder, - Och hon stod der vid dörrn till kojan, sedd af Odysseus; - Hvarken Telemachos såg, ej heller varsnade henne. 160 - Ty sig gudarne ej synbarligen visa för alla. - Men dock Odysseus såg, och hundarne, hvilka ej skällde. - Utan qvinkande skrämdes åt andra sidan af gården. - Hon med ögonen vinkade nu; det märkte Odysseus, - Och ur rummet han trädde bakom gårdsmuren, den höga. 165 - Stannande framför gudinnan; då talte till honom Athene: - - O zeusborne Laertiades, mångsluge Odysseus, - Säg nu saken för sonen din redan, och dölj ej för honom, - Att, anstemplande död och förderf åt friareskaran, - Ni må vandra till ryktbara staden, och sjelf jag ej heller 170 - Länge från er skall dröja; ty så att strida jag äflas. - - Sade; och honom med gyllene staf vidrörde Athene. - Först hon drotten derpå rentvättad mantel och lifrock - Lade kring bröstet, och ökade sen hans gestalt och hans ungdom. - Åter han blef mörkhyad, och kinderna rundades åter. 175 - Dunkelt hakan omkring sig också ombildade skägget. - Sedan detta var gjordt, hon vandrade dän; men Odysseus - Trädde i kojan; hans älskade son vardt häpen för honom, - Vände så ögonen bort, befarande att det en gud var, - Samt tilltalade honom, och sade de vingade orden: 180 - - Annorlunda mig nu, än nyligen syns du, o fremling. - Andra kläder du har, och din hy ej mera är likdan. - Sannerlig är du en gud, som bo i den rymliga himlen; - Var oss nådig, att vi tacknemliga offer må bringa, - Äfvensom skänker af gull, konstgjorda; och skona oss alla! 185 - - Honom svarte derpå mångpröfvade, ädle Odysseus: - Gud jag ej är; hvi skattar du mig odödliga jemlik? - Utan jag är din far, för hvars skull du suckande länge - Lidit sorgerna mång, uthärdande männernas kränkning. - - Ordande så, han kysste sin son, och utföre kinden 190 - Fällde han neder en tår; men förut han höll den beständigt. - Och Telemachos -- ty han ej trodde det vara sin fader, -- - Svarande återigen tilltalade honom med orden: - Sannerlig icke Odysseus du är, min far; men en gudom - Dårar mig blott, att jemrande jag än mera må sucka. 195 - Ty ej nånsin en dödelig man uträttade sådant, - Efter eget behag, om en gud ej kommer emellan, - Som helt lätt, då han vill, förvandlar till ung eller gammal. - Ty helt nyligen var du en gubbe, i usliga kläder, - Nu är du gudarna lik, som bebo den rymliga himlen. 200 - - Honom svarande talade till mångråde Odysseus: - O Telemachos, icke dig höfs, din fader som hemländt, - Hvarken att öfvermåttan beundra, ej heller beprisa. - Ty hit skall dig ej mer anlända en annan Odysseus, - Utan sådan jag är, sen qval jag lidit och sorger. 205 - Lände jag hem på det tjugunde året till fädernejorden. - Men dethär är ett verk af ströfvarinnan Athene, - Hvilken sådan mig gör, som henne behagar, -- hon kan det, -- - Stundom en tiggare alldeles lik, och stundom en yngling - Återigen, som bär på sin kropp de grannaste kläder. 210 - Lätt ju för gudarna är, som bo i himmelen vida. - Att en dödelig man upphöja, eller förringa. - - Så han talte, och satte sig ned; men Telemachos genast, - Famnande herrliga fadren, beklagade honom, och storgret. - Och för dem båda två uppvaknade lusten till klagan. 215 - Och de sig jemrade högt, mer oaflåtligt än fåglen, - Den krumkloade örn eller gam, för hvilken dess yngel - Plundras utaf landtfolket, förrän det lärt sig att flyga. - På så ömkeligt sätt ur ögonen gjöto de tårar. - Skulle också för de jämrande ljuset af solen ha nedgått, 220 - Om Telemachos ej tilltalt sin fader påstunden: - - Säg, på hvad skepp dig, älskade far, sjömännerne hafva - Bragt till Ithakas strand? hvad karlar sig trodde de vara? - Ty jag förmodar det ej, att du hit, fotgångare, kommit. - - Honom svarte igen mångpröfvade, ädle Odysseus: 225 - Sanningen vill jag, min son, dig visserligen berätta. - Skeppsnamnkunnige män, Phaieker, mig bragte, som andra - Menniskor ock ledsaga, ehvem till Scheria komme. - Sofvande mig de förde på hafvet i snabba galejan, - Lade på Ithaka ned, och gåfvo herrliga skänker, 230 - Koppar och gull fulltopp, skönväfda kläder derjemte. - Och det ligger, på gudarnes råd, förvaradt i grottan. - Men på Athenes befallningar nu jag hit mig begifvit, - Att samråda vi må om död åt fiender våra. - Derför, välan, mig räkna nu friarne alla, och uppnämn, 235 - Att jag må veta, hur många de män, och hvilka de äro. - Öfverläggande sedan uti otadliga sinnet, - Tänka jag vill, om vi två dem vuxne väl äro att möta - Ensame, andra förutan, om andra söka vi skole. - - Honom Telemachos då, den förståndige, svarte och sade: 240 - Fader, isanning städse jag hört ditt herrliga rykte, - Att du en kämpe i striderna är och i rådet förståndig. - Dock förmycket du sade; mig häpnad betager; ej hände, - Att med många och modiga män två ensame hampa! - Friarne äro ej tio precis, och tjugu ej heller, 245 - Utan flere en hop; antalet strax skall du veta. - Från Dulichions ö här två och femtio valde - Ynglingar äro, och sex hejduker följa med dessa; - Fyra och tjugu ynglingar ock hitkommit från Same, - Och från Zakynthos tjugu Achaiiske männer ha kommit, 250 - Och från sjelfva Ithaka tolf, de aldraförnämste. - Och med dem herolden Medón, och gudomlige sångarn, - Samt två tjenare följa, förfarne att stekarna skära. - Skulle vi nu dem alla, derinne församlade, möta, - Räds jag, att du mångbittert och svårt skall våldet bestraffa. 255 - Men om du kan uttänka åt oss till hjelpare någon, - Detta besinna, som oss bistode med villigt sinne. - - Honom svarte igen mångpröfvade, ädle Odysseus: - Saken säga jag vill, gif akt du, och hör hvad jag talar! - Menar du väl, att för oss Athene med fadre Kronion 260 - Nog är, eller jag skall på en annan hjelpare tänka? - - Honom Telemachos då, den förståndige, svarte och sade: - Väldige hjelpare äro försann de två, som du nämner, - Skönt de deruppe bland skyarna sitta; de båda beherrska - Såväl menskors släkte, som ock odödlige gudars. 265 - - Honom svarte igen mångpröfvade, ädle Odysseus: - Lång tid skola isanning ej de afsides förbida - Från den väldiga striden, då oss och friarne mellan - Ares' kraft afgöres en dag i salarna mina. - Men du begif dig nu, när morgonrodnaden synes, 270 - Hem, och i trotsige friarnes hop inblanda dig åter; - Mig skall sednare ock svinherden föra till staden. - Under en gammal mans, en jemmerlig tiggares skepnad. - Skulle de mig misshandla i salarna, dock må ditt hjerta - Lida i bröstet det, änskönt ock illa jag medfars. 275 - Om de mig huset igenom vid föttren släpa på gården, - Eller mig kasta med spjut, påskådande må du fördraga. - Men befall dem likväl att ifrån dårskaperna afstå. - Med kärvänliga ord tilltalande; dock de dig icke - Lyda, ty dödsens dag är dem hårdt nära för handen. 280 - Men jag vill säga dig annat, och gömm det du i ditt sinne: - När mångråde Athene i sinnet sådant mig lägger, - Skall jag dig vinka med hufvut, och sedan när du det varsnat. - Samtliga krigarevapnen, som ligga i salarna gömde, - Bör du lyfta och lägga i vrån af höga gemaket, 285 - Alla; och friarne sedan med följande ljufliga ordlag - Öfvertala, enär de, saknande vapnen, dig fråga; - Jag ur röken dem ställt, ty de dem ej liknade mera. - Som, då till Troia han for, qvarlemnade fordom Odysseus; - Men bortskämda de äro, såvidt eldsångan har framträngt. 290 - Mig dessutom än mer i sinnet lade Kronion, - Att ni ej druckne kanske, bland er tillställande träta. - Måtte såra hvaran, och göra skam åt gelaget, - Samt frieriet, ty mannen till sig sjelft jernet ju drager. - Men allena åt oss två svärd qvarlemna, och tvenne 295 - Lanser, och tvenne sköldar också, att fattas med händren. - Så att vi dem, anrusande, fatte; och friarne sedan. - Sjelf allrådige Zeus skall gäcka och Pallas Athene. - Men jag vill säga dig annat, och gömm det du i ditt sinne: - Om du nu verkligen är min son, och stammar från vår blod, 300 - Då må ingen förspörja, att hemma är redan Odysseus. - Icke Laertes engång, svinherden ej heller det vete, - Icke af tjenarne någon, och ej sjelf Penelopeia, - Men du ensam och jag, att vi qvinnornas tankar må känna, - Samt utforska derhos bland tjenande männerna mången, 305 - Både eho oss ärar ännu, och fruktar i sinnet. - Ho ej vårdar sig om, men föraktar dig, som är sådan. - - Honom svarte, och talade till den lysande sonen: - Sannerlig skall du, o far, ock framdeles lära mitt tanksätt - Känna, förty ej alls mig barnsligheter bedåra. 310 - Men mellertid jag ej tror, att detta skall lända oss begge - Alls till gagn, och jag beder dig ock väl saken besinna. - Länge och fruktlöst skulle du gå, utforskande hvarje, - Vandrande hagarna kring, mellertid i salarna makligt - Friarne fräckt uppsluka vårt gods; ej finnes förskoning. 315 - Men om qvinnorna visst dig utransaka jag beder, - Hvilka som dig vanära, och som obrottslige äro. - Dock bland männerna ville jag ej, att från hybble till hybble - Pröfva vi måtte, men framdeles om den saken bestyra, - Om du från aigisbäraren Zeus vet tecken isanning. 320 - - Så nu sådana ord der vexlede de med hvarandra. - Och mellertid till Ithaka kom välgjorda galejan, - Hvilken Telemachos fört från Pylos och alla hans följsmän; - Men då de anländt redan inom hamnplatsen, den djupa, - Svarta galejan derefter uppå fastlandet de drogo, 325 - Och stormodige tjenarne sen bort redskapen buro, - Och till Klytios' hus strax förde de präktiga skänker. - Men till Odysseus' boning också de sände en herold, - För att budskap ge åt förståndiga Penelopeia, - Huru Telemachos sjelf var på landet, och skeppet befallt att 330 - Segla till staden gerad, att fruktande uti sitt sinne - Drottningen båld en brännande tår utgjuta ej måtte. - Och nu mötte hvaran, herolden och redlige herden, - Begge med samma besked, som de borde åt drottningen gifva. - Men när komne de voro till herrliga konungens boning. 335 - Ordade så herolden i midten af tärnornas skara: - Redan, o drottning, är dig hemland den älskade sonen. - - Herden trädde helt nära till Penelopeia, och sade - Allt hvad dess älskade son antvardat åt honom att säga. - Men såsnart som han der uträttat hela sitt uppdrag. 340 - Åter till svinen han gick, samt lemnade gården och salen. - - Friarne harmades nu, och blefvo bestörta i sinnet, - Och ur rummet de trädde bakom gårdsmuren, den höga. - Utanför portarna sen derstädes de satte sig neder, - Och Eurymachos, Polybos' son så började orda: 345 - - Vänner, stort är isanning det värf, som blifvit i verket - Satt af Telemachos, resan; vi mente det blefve ej verkställdt. - Låtom oss hala i sjön den svarta galeja, som bäst är, - Samt hopsamla derpå skeppsroddare, hvilka åt dessa - Strax förkunna, att de skyndsamligt må vända tillbaka. 350 - - Än var ej allt uttaldt, då Amphinomos varsnade skeppet. - Vänd åt sidan, nuredan inom hamnplatsen, den djupa; - Såg hur de refvade seglen, och årorna höllo i händren. - Gladt han skrattade då, och talte bland vännerna sina: - - Mera ej må vi skicka ett bud; ty hemma de äro, 355 - Anten en gud dem sagt, eller ock om sjelfve de sågo - Skeppet fara förbi, men kunde likväl det ej hinna. - - Sagdt; och de stego då upp, och gingo till stranden af hafvet; - Och strax svarta galejan uppå fastlandet de drogo, - Och stormodige tjenarne sen bort redskapen buro. 360 - Mangrannt sjelfve de gingo till torget, och läto ej någon - Annan sitta med sig af unga, ej heller af gamla. - Sedan Eupeithes' son, Antinoos, talte och sade: - - Ve, hur gudarne nu den mannen räddat från ofärd! - Sutto om dagarna spejare dock på de vindiga höjder, 365 - Ständigt man aflösande man, och då soln gick neder, - Sofvo vi aldrig i land om natten, utan på hafvet - Kryssande med vår galeja, och bidande morgongudinnan. - Lurade vi på Telemachos jemt, att fånga och dräpa - Sinnade; honom en gud mellertid dock bragte till hemmet. 370 - Låtom oss derför åt Telemachos uttänka en ömklig - Död; ej heller han bör undslippa; ty icke jag menar, - Medan han lefver, att vi vår gerning bringe i verket. - Ty sjelf är han förståndig i rådslag, liksom i tanksätt, - Och mot oss är folket ej mer just särdeles välsinnt. 375 - Gripen er derföre an, förrn denne Achaierna samlar - Alla på torget; ty icke jag tror att han sådant försummar, - Utan i vredesmod uppstigen bland alla han säger, - Huru vi stemplat åt honom en skräckelig död, men förgäfves. - Hörande skola de ej så slema gerningar gilla, 380 - Utan fastmer ondt göra åt oss, och oss samtliga jaga - Bort ur vårt fosterland, och vi vandra till fremmande folkslag. - Dräpom honom förut på fältet fjerran från staden, - Eller på vägen, och tagom hans gods och besittningar sjelfve, - Delande mellan oss lott för lott alltsamman, men huset 385 - Måge vi gifva hans mor att bebo, och den henne sig vinner. - Men om er dock slikt tal misshagar, och hellre J viljen, - Att han lefver, och sjelf allt fädernegodset besitter, - Då må vi längre ej drygt hjertfröjdande skatterna öda, - Här församlade, utan från egen boning en hvar må 390 - Fria med skänker, sågodt han förmår, och hon må sig gifta - Sedan med den, som är henne beskärd, och som gifver de flesta. - - Så han talte; och samtlige de förstummade tego. - Men Amphinomos började då sig yttra, och orda, - Nisos' lysande son, den Aretiadiske kongens, 395 - Som från Dulichion var, det hvetesrika, och gröna; - Friarna förde han an, han äfven Penelopeia - Genom sitt tal behagade mest, ty han var så förståndig; - Han välmenande började nu sig yttra, och orda: - - Vänner, åtminstone jag allsicke Telemachos ville 400 - Döda, ty hiskeligt är att någon af konungastämman - Döda; men låtom oss först omspörja gudarnes rådslag. - Om nu den väldige Zeus' orakel skulle det gilla, - Honom jag sjelf vill döda, och mana alla de andra. - Men om gudarne det ogilla, så hejden er, ber jag. 405 - - Så Amphinomos sade, och dem behagade talet. - Och till Odysseus' hus uppstigande genast de gingo. - Och dit komne de satte sig ned på de slipade säten. - - Annat besinnade då den förståndiga Penelopeia, - Att sig för friarne visa, de männer med trottsande fräckhet; 410 - Ty hon i salarna hade försport om Telemachos' ofärd, - Medon, herolden, som hört anslagen, för henne berättat; - Och så gick hon i saln, åtföljd af de tjenande tärnor. - Men då till friarne hon inkommit, den ädla bland qvinnor, - Stod hon invid dörrposten uti välbyggda palatset, 415 - Sänkande för sitt anlete ned den glänsande slöjan; - Och på Antinoos trätte, och talade ordet, och sade: - - O Antinoos, du arglistige, fräcke, man säger - Att du i Ithakas land är bland jemnåriga ypperst - Både i råd och i dåd, men du var icke en sådan. 420 - Galning, säg mig, hvarför åt Telemachos död du och ofärd - Stemplar, och vårdar ej om nödställda, åt hvilka dock Zeus är - Hämnare? Det är ej rätt, att stempla ondt mot hvarandra. - Eller känner du ej hur din far hit flyktande lände, - Fruktande folket? förty uppbragta de högligen voro, 425 - Derför att, sällande sig till de Taphiers röfvareskara, - Han Thesproterna kränkte, som voro våra förbundsmän. - Honom ville de dräpa, och strax utslita hans hjerta, - Samt derefter förtära hans myckna och rikliga lifskost. - Men dem Odysseus höll och hejdade, hur de än fikte. 430 - Nu som en niding du öder hans hus, och vill äkta hans maka, - Och vill mörda hans son, och mig förskräckligt du kränker. - Men jag dig råder att sansa dig sjelf, och bjuda de andra. - - Henne Polybos' son Eurymachos, svarte, och sade: - O du Ikarios' dotter, förståndiga Penelopeia, 435 - Trösta dig, icke må detta bekymra dig alls i ditt sinne, - Ej är den mannen född, ej blir han, ej heller han varit, - Hvilken uppå din son, Telemachos händer skall lägga, - Medan jag lefver ännu, och ser guds dager på jorden. - Ty jag säger dig så, och det fullbordas i sanning: 440 - Strax skall den svarta blod utrinna för honom kring lansen - Vår; förty mig äfven har stadsförstörarn Odysseus - Mången gång upplyftat i knäet, och kokade köttet - Mig i händerna laggt, och rödt vin gifvit att dricka. - Derför Telemachos är mig aldrakärast bland alla 445 - Menskor, och derför jag manar, att döden han ej må befara - Alls från friarne; den från gudarna kan man ej undgå. - - Så han tröstande talte; och sjelf dock redde hans ofärd. - Penelopeia, som uppgick nu i det prunkande löftet, - Gret derefter Odysseus, den älskade maken, tills ljuflig 450 - Sömn på dess ögonlock klarögda Athene försände. - - Men om qvälln till Odysseus och sonen den redlige herden - Kom; och de öfrige stodo omkring, och redde sig qvällsvard - Af årsgammalt svin, som de slagtade; medan Athene - Trädde nära intill Laertiaden Odysseus, 455 - Och med sin trollstaf rörde, och åter förbytte till gubbe. - Klädande ömkliga kläder uppå, att honom ej herden - Skulle känna igen, och förståndiga Penelopeia - Underrätta derom, och icke bevara i sinnet. - - Honom förut Telemachos ock tilltalte, och sade: 460 - Ädle Eumaios, du kom; hvad går för sägen i staden? - Monn väl friarne redan, de trotsige, äro derhemma - Från sitt försåt, eller monne de mig, hemländande, bida? - - Svarande honom talte du till, svinherde Eumaios: - Ej jag brydde mig om, att slikt utforska och spörja, 465 - Vandrande genom sta'n; skyndsamligen mante mig sinnet, - Att mitt ärende säga, och hit strax vända tillbaka. - Men mig träffade från kamraterna snabbe gesandten. - Samme herold, som först åt din mor berättat om saken. - Annat äfven jag vet, som jag såg med ögonen egna. 470 - Der, ofvanom vår stad, Hermeiska kulla är belägen, - Redan jag gick, då jag såg inlöpa med hast en galeja - Uti vår hamn, och kämpar ombord rättmånge der voro, - Ock hon betyngdes af sköldar och tvesidsbettiga kastspjut; - Väl jag förmodar, att desse de voro, men känner ej säkert. 475 - - Sade; och dervid log Telemachos' heliga hjeltkraft, - Skådande fadren med ögonen an, men herden han undvek. - Och då de hade sitt värf fulländat, och redt sig en måltid, - Åto de; intet man saknade alls vid det rikliga målet. - Men lystmätet af dryck och af mat när samtlige undfått, 480 - Gingo de alle tillsängs, och sömnens gåfva sig togo. - - - - -Sjuttonde Sången. - - - När sig nu viste den tidiga, rosenfingrade Eos, - Under fötterna sina då knöt de vackra sandaler - Strax Telemachos, älskelig son af ädle Odysseus; - Tog så den väldiga lans, som passade väl för hans händer, - Skyndande sedan till staden; och så tilltalte sin herde: 5 - - Fader, isanning till staden jag går, på det att mig modren - Skåda måtte, förty jag ej tror, att förr hon skall afstå - Från sin skräckliga gråt och ifrån den tåriga sorgen, - Förrn hon skådar mig hemma; men dig uppdrager jag detta: - Vår olyckliga gäst till staden bringa, att derstäds 10 - Tigga sig mat; och åt honom skall ge, eho som det lyster, - Kaka och bägare med; mig icke är möjligt, att alla - Menskor förpläga; jag har nog sorger ändå i mitt sinne. - Skulle vår gäst högt vredgas deråt, för honom det blifver - Värre; ty mig är kärt, att idelig sanning säga. 15 - - - Honom svarande talade till mångråde Odysseus: - Älskade, sjelf ej engång att här qvarhållas jag önskar; - Tiggarn bättre det är, att i sta'n, än ute på fältet - Tigga ett mål; och åt honom skall ge, eho som det lyster. - Ty jag ej är vid de år, att jag skulle vid stallena härstäds 20 - Stanna qvar, och i allt hörsamma en bjudande herre. - Utan gå du, och mig ledsagar den mannen, du omber, - Strax sen jag värmt mig vid elden, och solen börjat att badda. - Ty högst dåliga kläder jag har, och räds att mig skadar - Morgonkylan; J sägen ju ock, att staden är fjerran. 25 - - Ordade så; och Telemachos gick då hägnaden genom, - Och tog ilande steg, anstemplande friarna ofärd. - Men när kommen han var i boningsbeqväma palatset, - Förde han lansen, och ställde den upp mot höga kolonnen, - Sjelf sen trädde han in, stentröskeln stigande öfver, 30 - Honom varsnade först hans fostrerska Eurykleia, - Hvilken de prydliga stolar sombäst med skinnen beklädde. - Gråtande gick hon mot honom gerad; talsinnte Odysseus' - öfrige tärnor jemväl kring honom församlades alla, - Och välkomnande kysste hans hufvud, och kysste hans skuldror. 35 - Trädde så ur sitt gemak förståndiga Penelopeia, - Liknande Artemis sjelf och den gyllene Aphrodite, - Och sin älskade son hon armarna gråtande kringslöt, - Kysste hans hufvud, och två förtjusande ögon derjemte, - Och veklagande talade så de bevingade orden: 40 - - Du är då här, gullöga, Telemachos! aldrig jag trodde - Nånsin dig mer få se, sen du reste på skeppet till Pylos - Hemligt, min vilja emot, att höra om älskade fadren. - Men du välan, berätta mig hvad derborta du skådat. - - Henne Telemachos nu, den förståndige, svarte, och sade: 45 - Käre min moder, väck mig ej sorg, ej heller mig hjertat - Uti mitt bröst upprör, som knapt svår fara har undgått; - Utan begif dig i bad, tag rena kläder på kroppen, - Stig så i loftet upp, åtföljd af de tjenande tärnor, - Lofvande gudarna alla de valdaste festhekatomber 50 - Offra, om nånsin Zeus umgällningen bringar i verket. - Men jag till torget vill gå, för att der inbjuda en fremling, - Hvilken följde mig åt, då jag hemåt reste från Pylos. - Honom jag sände förut med de gudalika kamrater; - Och Peiraios jag bad, att, förande hem till sin boning, 55 - Kärvänskapligen hylla och ära, tilldess att jag komme. - - Så han ordade nu; ovingadt var talet för henne. - Och hon begaf sig i bad, tog rena kläder på kroppen, - Lofvande gudarna alla de valdaste festhekatomber - Offra, om nånsin Zeus umgällningen bringar i verket. 60 - Men Telemachos gick derefter ur salen, och hade - Spjutet i handen, och med snabbfotade hundarne följde. - Och ett gudomligt behag utgöt krig honom Athene. - Och då han vandrade fram, allt folket beundrade honom; - Trotsige friarne rundtderomkring församlades sedan, 65 - Talande granna ord, men hysande ondska i sinnet. - Stora hopen af dessa emellertid nu han undvek, - Och der Mentor satt, och Antiphos med Halitherses, - Hvilka sen fordomtid trovänner voro åt fadren, - Derstäds satte han sig, och desse besporde om allting. 70 - Kom så jemväl Peiraios till dem, lansprislige mannen, - Förande gästen till torget i sta'n; och länge ej mera - Vände Telemachos sig från gästen, utan emottog. - Honom tillförst då talade till Peiraios, och sade; - - Bjud, o Telemachos, tärnorna strax gå hem till min boning, 75 - Att jag må sända de skänker, som dig Menelaos förärte. - - Honom Telemachos nu, den förståndige, svarte, och sade: - O Peiraios, vi vete ju ej, hur sakerna blifva: - Skulle i salarna mig de trotsige friarne lönligt - Mördande, allt mitt fädernegods sig dela emellan, 80 - Vill jag att, heldre än någon af dem, du desamma besitter. - Men om åt friarne jag kan död anstifta och ofärd, - Gladelig gif dem åt mig, som gladelig för dem till hemmet. - - Sade; och följde nu bort med den mångbepröfvade fremling. - Men när komne de voro till boningsbeqväma palatset, 85 - Klädde de mantlarna af, samt lade på säten och stolar; - Stego så in, att bada, uti välglattade karen. - När dem tärnorna badat, och smort med doftande oljan, - Klädde de på dem igen lifrockar och yllene mantlar; - Men de stego ur karet, och ned sig på bänkarna satte. 90 - Nu tvättvatten i skåln ihällde en tärna, och frambar - I den granna och gyllne, uppå tvättfatet af silfver, - Vattnet, och dukade upp bredevid det fejade bordet. - Ärbara skafferskan hämtade bröd, och satte för dessa, - Samt mång rätter dertill; hon gaf hvad huset förmådde. 95 - Modren bredvid dörrposten i saln midtöfver sig satte, - Lutande sig mot stolen, och spann fint garn på sin slända. - Desse händerna räckte till redda och färdiga rätter. - Men till dryck och till mat när de samtlige mättat sin lystnad, - Började orda bland dem förståndiga Penelopeia: 100 - - O Telemachos, bäst ju det är, att jag stiger i loftet, - Samt mig lägger i bädden, som är mig vorden så suckig, - Fuktad af tårar städs, alltsen den stund då Odysseus - Drog till Ilios hän med Atreiderna; ej du mig gitter, - Innan friarne komma, de trotsige, hit till vår boning, 105 - Riktigt berätta din fars hemresa, om något du hörde. - - Henne Telemachos nu, den förståndige, svarte, och sade: - Gerna, o moder, åt dig jag sanningen visst vill berätta: - Först, vi till Pylos kommo och Nestor, herde för folken, - Hvilken i höga salarna mig, mottagande hjertligt, 110 - Väl undfägnade så, som sin son undfägnar en fader, - Då när han nyss hemkommit ifrån lång resa: så denne - Hjerteligt mottog mig, och så gjorde hans ståtlige söner. - Men om Odysseus ej, tålmodige drotten, han sade, - Anten han dött eller lefver, sig hört af någon bland menskor. 115 - Utan till Atreus' son, lanspriselig drott Menelaos, - Han affärdade mig med hästar och limmade vagnen. - Der jag Helena såg, Argeiskan, för hvilken så mycket, - Enligt gudars behag, Argeier lidit och Troer. - Strax tillsporde mig då Menelaos, väldig i härskri, 120 - I hvad ärende kommen jag var till hans stad, Lakedaimon. - Men jag för honom berättade der allt idelig sanning, - Och han med orden mig svarade sedan, och talte, och sade: - - Gudar, isanning desse uti stormodige mannens - Sofbädd önskade ligga, ehur feghjertade sjelfve. 125 - Liksom då hinden uti det väldige lejonets skogslund, - Sedan hon insöft der nyfödda och diende valpar, - Letar sig, dungarna genom och gräsiga klyftorna alla, - Bete, men lejonet sjelft mellertid inkommit i kulan, - Och påsänder, båd unge och mor en snöpelig ände: 130 - Så skall Odysseus dem påsända en snöpelig ände. - Måtte, vid fadren Zeus, och Athenaie, och Apollon, - Sådan ännu, som fordom uppå vältrefliga Lesbos, - Der han i täfling sig reste att brottas med Philomeleides, - Honom i backen slog, och alle Achaier sig gladde: 135 - Måtte nu sådan träda bland friareskaran Odysseus, - Alle då visst snardöde och olycksfriare vore. - Det som du mig omspörjer och ber, visst icke jag ärnar - Säga med arga funder och list, ej heller bedraga; - Men hvad mig sjelf förtäljt sannfärdige gubben i hafvet, 140 - Ej dig deraf ett endaste ord jag gömmer och döljer. - Drotten han sade sig sett på en ö, af smärtor betungad - Svårt, hos nymfen Kalypso, som honom med våld i gemaken - Håller; men han ej kan hemkomma till fädernejorden; - Ty ej har han beårade skepp, ej heller kamrater, 145 - Som ledsagade honom på hafvets ryggar, de breda. - - Så sad' Atreus' son, lanspriselig drott Menelaos. - När jag saken bestyrt, bortfor jag, och gudarne gåfvo - Gynnande vind, som bragte mig snart till älskade hemmet. - - Detta ordade han, och rörde nu hjertat hos henne. 150 - Sedan talte bland dem gudskön Theoklymenos äfven: - - O du, Laertes' sons, Odysseus', vördade maka, - Rätt han saken ej vet; men lyssna på mig hvad jag säger; - Ty noggrannligen vill jag dig spå, och intet fördölja. - Vete nu först bland gudarna Zeus, och det gästliga bordet, 155 - Jemte Odysseus' härd, den frejdades, hvilken jag nalkats, - Att här sannerlig redan i fädernelandet Odysseus - Antingen smyger omkring, eller sitter, och forskar om dessa - Brott; mellertid åt friarnes hop ofärd han bereder. - Slikt järtecken jag såg, uppå vältoftade skeppet, 160 - När jag der satt; jemväl åt Telemachos sade jag saken. - - Honom talte då till förståndiga Penelopeia: - Ack, att detta ditt tal fullbordadt blefve, o fremling; - Vänskap skulle du strax erfara, och rikliga skänker, - Gifna af mig, så att hvar som mötte, dig prisade lycklig! 165 - - Desse på sådant sätt nu vexlade ord med hvarandra. - Friarne mellertid framför Odysseus' palatset, - Med kastskifvor förnötte sin tid och med slungade jagtspjut, - Uppå den fejade gård, der de förr bedrefvo sitt sjelfsvåld. - Men då det mattid var, och ren småboskapen allstäds 170 - Lände från markerna hem, och de bragte dem nu, som tillförne, - Talte till dessa Medon; ty denne af alla herolder - Dem behagade mest, och sig infann äfven till måltid: - - Svenner, emedan J alle förnöjt ert sinne med kämpspel, - Kommen i salarna nu, att vi må anrätta en måltid; 175 - Ty det ej lappri är, att i tid intaga sin måltid! - - Sade; men de uppstigande gingo och lydde hans maning. - Men när komne de voro i boningsbeqväma palatset, - Lade de mantlarna af sig uppå länstolar och bänkar; - Slagtade fåren, de stora, och frodiga getterna äfven, 180 - Slagtade svinen, de gödda, också, och dessutom en vallko, - Redande till måltiden; men de från fältet till staden - Skyndade sig, Odyseus och derhos svinherden, den ädle. - Tog så till ordet, och sad' svinherden, männernes förste: - - Fremmande man, emedan alltså du ärnar till staden 185 - Gå idag, som min herre dig bjöd: -- jag isanning för min del - Ville att du härstäds en stallenas väktare blefve; - Men jag fruktar för honom och räds, att icke han framdels - Måtte träta på mig; ty herrarnes bannor är' svåra: -- - Dock nu låtom oss gå; det mesta har redan af dagen 190 - Skridit sin kos, men mot aftonen visst skall kallare blifva. - - Honom svarande talade till mångråde Odysseus: - Jag begriper och vet; den kunnige bjuder du detta; - Derföre låtom oss gå; mellertid mig vise du vägen. - Gif mig, ifall du eger en käpp, som sjelf du dig skurit, 195 - Att mig stödja, emedan J sägen att marken är slipprig. - - Sade; och kastade axlarna kring en ömkelig våtsäck, - Slarvig båd' här och der, och dervid fanns tvinnad en bärremm. - Men Eumaios nu gaf den hjertförnöjande käppen. - Begge gingo; och stallet af hundar och vallande männer 200 - Vaktades, stannande qvar; han förde till staden sin herre, - Under en gammal mans, en jemmerlig tiggares skepnad. - Lutad mot käppen, och ömkliga voro dess kläder på kroppen. - Men då de, vandrande fram uppå bergstalpiga vägen, - Voro nära till staden, och ren ankommit till källan, 205 - Den skönrinnande, byggda, hvarfrån stadsboerne vatten - Buro, som Ithakos redt och Neritos jemte Polyktor; - Der bredevid var en lund af vattenalstrade popplar - Rundtomkring öfverallt, och det kyliga vattnet sig störte - Högt från klippan, och ofvanuppå var nymphernas altar 210 - Byggdt, der samtlige vandringsman städs plägade offra: - Der anträffade dem just Dolios' son nu, Melantheus, - Drifvande getter, som voro i samtliga hjorden de bästa, - Allt för friarnes bord; två vallare följde tillika. - Skådande dessa, han trätte, och talade ordet, och sade 215 - Skymfligt och fruktansvärdt, att Odysseus' hjerta det rörde: - - Nu, om nånsin, minsann en usling leder en usling; - Så beständigt en gud anbringar lika till lika. - Hvart, olycklige, bringar du hän den skojaren med dig, - Den besvärliga tiggaren, hvart nu? och målrostörarn? 220 - Mot dörrposterna stödd skall han mångstäds axlarna skubba, - Tiggande smulor åt sig, men ej sablar, ej heller kastruller. - Gåfve du mig den karlen, att stallens väktare blifva, - Eller en dyngdräng vara, och löf frambära åt kiden: - Drickande idelig vassla, likväl han gjorde sig lårvext. 225 - Dock emedan han slemm' ting lärt, så skall han ej vilja - Gripa sig an med ett värf, men betlande vill han i landet - Gå och begära, att fylla för sig omättliga buken. - Men jag vill säga dig ut, hvad ock fullbordadt skall varda: - Kommer den karlen en gång till Odysseus' boning, den ädles, 230 - Skola ur männernes hand mång pallar drabba hans sidor, - Slungade genom saln, att de surra kring hufvut på honom. - - Sade; och trädde intill, och med häln mot höften, i dårskap, - Sprang, men kunde ändock ej honom stöta ur vägen, - Utan han stod der fast; och då betänkte Odysseus, 235 - Anten han, rusande på med sin käpp, skull' lifvet ifrånta, - Eller lyfta från mark, och krossa mot jorden hans hufvud. - Men han sig sansande höll; hvaremot svinherden på denne - Bannades, blickande an, bad högt sen, och lyftade händren: - - O Källnympher, J döttrar af Zeus, om nånsin Odysseus 240 - Brännde åt er, sen han höljde dem först med fetaste istret, - Låren af lamm och af kid, villfaren denna min önskan: - Måtte han komma den mannen, och honom före en gudom! - Då han skulle minsann dig all den ståtlighet kufva, - Hvilken du nu bär med dig så bål, kringirrande städse 245 - Staden igenom; men boskapen öds af vallarne slemma. - - Honom talade till Melanthios, getternas herde: - Ack, hvad den hunden nu sad', erfaren i listiga funder! - Honom en gång jag uppå vältoftade, svarta galejan - Fjerran från Ithaka förer, att mig stor skatt ha församlar. 250 - Måtte Telemachos skjutas af silfverbågig Apollon, - Eller af friarne kufvas, idag ännu i palatset, - Likasom hemkomstdagen ifjerran svann för Odysseus! - - Sade; och dem han lemnade der, som vandrade sakta, - Men sjelf gick han, och snart anlände till konungens salar. 255 - Strax han trädde derin, och sig satte, i friarehopen, - Mot Eurymachos neder; ty mest han älskade honom. - Honom af köttet sin del framburo nu de som bestyrde; - Ärbara skafferskan hämtade bröd och satte för honom. - Men Odysseus bredevid, och derhos svinherden, den ädle, 260 - Kommo och ställde sig; dessa omkring nu spridde sig ljudet - Af den bukiga cittran; ty ren uppstämde, att sjunga, - Phemios. Sjelf han tog svinherden vid handen, och sade: - - O Eumaios, isanning det herrliga huset Odysseus' - Är, och lätt det kännes igen, bland många beskådadt. 265 - Ett på det andra följer i rad, och gården är konstbyggd - Både med murar och skjul; tättslutande portar der finnas, - Dubbla, och ingen dödelig dem väl hoppade öfver. - Nog, jag märker också, att der tillreda sig måltid - Månge, förty stekångan sig höjer, och cittran derjemte 270 - Ljuder, som gudarne sjelfve ha gjort till kamrat åt gelaget. - - Svarande honom talte du till, svinherde Eumaios: - Lätt du kände; ty eljes du är alldeles ej oklok. - Men nu tänkom derpå, hur dessa saker må vara, - Anten du först går in i det boningsbeqväma palatset, 275 - Och dig med friarna mänger, och jag qvarstannar här ute; - Eller, om så dig lyster, förbida, och jag vill förutgå. - Icke du dröje ändock, att ej någon, som varsnar dig ute, - Slår eller slungar på dig; jag ber dig detta besinna. - - Honom svarte derpå mångpröfvade, ädle Odysseus: 280 - Jag förstår och begriper; härom en kunnig du manar. - Men gå in du förut, och jag qvarstannar här ute. - Ty ovan vid hugg eller skott det är jag nu icke; - Mig tålmodig är själn, ty mång olyckor jag utstått - Både i böljor och krig; påköpet detta må hända. 285 - Ej sin snåla, förderfliga buk nedtysta ju någon - Gitter, hvilken åt menskorna gör mångfaldiga skador, - För hvars skull vältoftade skepp utrusta sig äfven - På fruktödsliga sjön, åt fienden bärande ofärd. - - Så nu desse med sådana ord tilltalte hvarandra; 290 - Då en hund som der låg upplyftade hufvud och öron, - Argos, Odysseus' hund, tålsinnige drottens, som fordom - Sjelf han fostrat, och glädje ej haft, ty till heliga Troia - For han förut; men hans hund tillförne de ynglingar förde - Mot vildgetter på jagt, och emot hjortkalfvar och harar. 295 - Nu föraktad han låg, då hans husbonde var borta, - Der på den myckna spillning utaf mulåsnor och oxar, - Hvilken i mängd för portarna fanns, tilldess att Odysseus' - Tjenare förde den dän, för att göda den rymliga åkren. - Hunden Argos der låg, förskräckligt bekajad med loppor. 300 - Då nu, såsnart han såg Odysseus vara helt nära, - Viftade han med sin svans, och slokte med öronen båda; - Dock han orkade icke numera, att närmre sin herre - Komma, men denne, blickande bort, aftorkade tåren, - Döljande lätt för Eumaios, och strax han frågte och sade: 305 - - O Eumaios, ett under! en hund der ligger i smutsen, - Vacker han är till sin kropp, men det jag ej känner förvisso, - Om med sådan gestalt han ock, var snabb till att löpa, - Eller helt lumpet, liksom bordshundar gemenligen äro, - Hvilka, för ideligt prål påkostade blifva af herrar. 310 - - Svarande honom talte du till, svinherde Eumaios; - Ja, visst är den hunden en mans, som dödde ifjerran. - Om han vore sådan ännu till kropp och till bragder, - Som, då till Troia han for, qvarlemnade honom Odysseus, - Strax du skulle beundra hans kraft, om du såg den, och snabbhet; 315 - Ty ej i skogens djupaste snar för honom ett vildbråd - Undanslapp, som han sett; han i spårjagt hade ej make. - Nu han täres af svält, och hans herre i fremmande länder - Funnit sin död; vårdslöse, ej qvinnorne bry sig om honom. - Tjenare, när de ej mer af sina herrar befallas, 320 - Vilja för ingen del tillbörligt pligterna sköta; - Förty hälften af id från en karl vidtdundraren Zeus då - Hädantager, då trälige da'n sig honom bemästrar. - - Sade; och trädde derin i det boningsbeqväma palatset, - Genom salen gerad till den trotsige friareskaran. 325 - Argos bort deremot tog ödet af döden, den svarta, - Strax sen han sett Odyseus, sin herre, på tjugonde året. - Men svinherden tillförst gudsköne Telemachos varse - Blef, der i salen han kom, och genast derefter han honom - Ropande vinkade fram; kringskådande tog äran en ledig 330 - Stol, hvaruppå förskäraren satt, då han delade rikligt - Kött bland friarne ut, som bespisade sig i palatset. - Denna bredvid Telemachos' bord gentöfver han ställde, - Bärande, och der satte sig sjelf; åt honom herolden - Tagande lade en bit, och bröd han bragte ur korgen. 335 - - Efter honom påstund inträdde i rummen Odysseus, - Under en gammal mans, en jemmerlig tiggares skepnad, - Lutad mot käppen, och ömkliga voro dess kläder på kroppen. - Innanför dörrarna der han uppå asktrösklen sig satte, - Stödd mot en post af cypress, som fordom mästaren hade 340 - Högst noggrannligen slätat, och bilat efter ett snöre. - Men Telemachos ropte till sig svinherden, och sade, - Tagande en hel kaka utur sin prydliga brödkorg, - Och så mycket af stek, som händerne gittade rymma: - - Bärande detta åt fremlingen gif, och bed att till alla 345 - Friarne sjelf han går, och utaf hvarenda begärer; - För nödlidande mannen ej väl vill passa försynthet. - - Sagdt; svinherden han gick, såsnart han orden förnummit, - Och sig ställande nära, han talade vingade orden: - - Detta Telemachos ger dig, o fremling, och ber dig till alla 350 - Friarne sjelf att gå, och utaf hvarenda begära; - Ej försyntheten -- menar han, är för tiggaren nyttig. - - Honom svarande talade till mångråde Odysseus: - Gör mig, o konung Zeus, bland männer Telemachos lycklig, - Och låt allting varda som han i sitt sinne begrundar! 355 - - Sade; och tog så emot med händerna båda, och lade - Der vid fötterna neder, uppå sin ömkliga våtsäck, - Spisade sedan, sålänge i salarna sångaren qvädde; - Men då han spisat, slutade ock gudomlige sångarn. - Friarne stojade än i salarna, men nu Athene, 360 - Trädande nära intill Laertiaden Odysseus, - Manade honom att kakor åt sig bland friarne betla, - Hvilken som vrångsinnt är eller from, för att forska sålunda. - Dock ej skulle hon så ens någon rädda från ofärd. - Och till hvarendaste man han tiggande högeråt trädde, 365 - Räckande fram sin hand öfverallt, som han tiggare varit. - Men medömkande gåfvo de nu, och begapade honom, - Och tillsporde hvaran, ho han var, och hvadan han kommit? - Äfven talte bland dem Melanthios, getternas herde: - - Hören mig, friare J till den öfverbeprisliga drottning, 370 - Om den fremlingen här; jag visst sett mannen tillförne. - Och svinherden isanning ju hit ledsagade honom; - Väl jag ej vet, hvarifrån han till ätt berömmer sig vara. - - Så han sade; med följande ord Antinoos trätte: - O svinherde, hvarför, vanryktade, honom till staden 375 - Förde du? Finnas ej eljes hos oss gatstrykare äfven, - Finnas ej vidrige tiggare nog, som störa oss målron? - Syns dig ej nog, att desse din herres goda förtära, - Hit församlade? Har du dender ock kallat måhända? - - Svarande honom talte du till, svinherde Eumaios: 380 - O Antinoos, väl, fast ståtelig man, du ej ordar; - Ty hvem går väl åstad, och sjelf inbjuder en fremling - Eljes, om icke af dem, som folksakförare äro, - Siaren, eller läkaren ock, eller mästarn i slöjder, - Eller gudomlige sångarn jemväl, som sjungande tjusar? 385 - Ty sjelfbjudne de äro uppå omätliga jorden; - Men en tiggare bjuder man ej, sig sjelf till en plåga. - Dock du är vrångsinnt mera än samtlige friarne alle - Mot Odysseus' tjenare städs, mest mig; men jag icke - Vårdar derom, så länge förståndiga Penelopeia, 390 - Och gudskön Telemachos än i salarna lefver. - - Honom Telemachos nu, den förståndige, svarte, och sade: - Tig du, och genmäl icke med ord än vidare honom! - Sig Antinoos vant, att snöpligen tvista beständigt - Med de vrångaste ord, och han manar dessutom de andra. 395 - - Sade; och talade sen till Antinoos vingade orden: - Väl, som fader om son, om mig, du, Antinoos, vårdar, - Som den fremmande mannen befaller ur salarna jaga - Nu med ett maktspråk hän; men gud fullborde ej sådant! - Tag, gif honom! jag ej missunnar dig, utan befaller. 400 - Bry dig ej heller alls om min mor, ej heller om någon - Ibland tjenarne här i Odysseus' salar, den ädles. - Dock ej har du minsann en sådan tanke i sinnet; - Ty långt hellre du vill sjelf äta, än ge åt en annan. - - Honom Antinoos återigen tilltalte, och svarte: 405 - Hvad har du sagt, högpratig Telemachos, dristig i stormod? - Gåfve åt honom så mycket som jag de friare alle, - Blefve i trenne månaders tid han säkert derhemma. - - Sade; och tog så, och lyftade palln, som låg der inunder - Bordet, på hvilken han, spisande, höll de fylliga föttren. 410 - Alle de öfrige gåfvo sin part, och fyllde hans våtsäck - Både med bröd och med kött, och Odysseus ärnade redan - Återvända till trösklen, och smaka Achaiernas gåfva, - Stannade dock vid Antinoos än, och talte, och sade: - - Gif mig, käre! du synes mig ej bland Achaier den sämste 415 - Vara, utan den bäste, emedan en konung du liknar. - Derför bör du också en läckrare bit, än de andre, - Ge mig, och jag skall prisa dig kring omätliga jorden. - Ty ock jag tillförne ett hus bland menskor bebodde, - Lycklig ett rikt, och jag gaf almosa åt tiggaren ofta, 420 - Vare sig hvem som helst, och ehvad han kom och behöfde. - Tjenare hade jag ock otaliga, äfvensom annat, - Hvarmed man lefver väl, och en rik mans namn sig förvärfvar. - Men Zeus bragte förderf, Kronion, emedan han ville, - Hvilken mig dref, att i lag med mångkringirrande röfrar 425 - Hän till Aigyptos fara, en lång väg, in i förderfvet. - Jag i Aigyptos' flod tverodda galejorna stanna - Lät, och der gaf jag befallning åt mig tillgifna kamrater, - Att vid galejorna qvar förbli, och galejorna vakta; - Spejare endast sände jag ut, att på höjderna vandra. 430 - Vikande dock för sitt kynne, och följande endast sitt hufvud, - Strax påstunden Aigyptiske mäns storståtliga gården - Ödde de, röfvade bort omyndiga barn och makar, - Och nedgjorde dem sjelfva, och snart kom skriet till staden. - Desse, då ropet de hörde, när morgonrodnaden syntes, 435 - Kommo, och sig all slätten med hästar fyllde och fotfolk, - Samt med kopparens glans; blixtglade Kronion då sände - Ömkeligt nederlag på kamraterna mina; och ingen - Vågade hålla der stånd; öfverallt olyckorna trängde. - Då nedgjorde de många af oss med kopparen hvassa, 440 - Somliga förde de lefvande hem, att arbeta af nödtvång. - Men mig sjelf de till Kypros förärte en mötande gästvän, - Dmetor Iasides, som på Kypros regerade väldigt. - Derifrån nu just kommer jag hit, sen ondt jag har utstått. - - Men Antinoos då genmälte, och svarade honom: 445 - Hvilken gud hitbragte den styggen, att störa vår målro? - Rättså i midten der, och från mitt bord stanna på afstånd, - Att du ett slemt Aigyptos ej snart må skåda och Kypros; - Hvad för en tiggare är du ej dock, påflugen och skamlös! - Du hos alla i rad infinner dig, hvilka dig gifva 450 - Obetänkt; ty ej hejd eller skoning det minsta behöfves, - Att bortslösa af andras, enär man mycket har för sig. - - Vikande undan svarte derpå mångråde Odysseus: - Ve, ej finnes hos dig ock vett, motsvarande skenet, - Ej åt tiggaren skulle du ge ens salt af ditt eget, 455 - Du som vid fremmande gods här sittande icke en matbit - Ville taga och gifva åt mig; dock finnes så mycket. - - Sade; Antinoos vardt än mer förgrymmad i hjertat, - Och med en bister blick han talte de vingade orden: - - Nu jag förmodar väl ej, att du vackert mera ur salen 460 - Hän skall komma, emedan du ock utbrister i skymford. - - Sagdt; och i pallen han grep, och mot högra skuldran den slängde - öfverst i ryggen; men han blef stående, liksom en klippa - Fast på sin plats, och Antinoos' kast ej rubbade honom, - Utan han skakte sitt hufvud, och teg, anstämplande ofärd. 465 - Åter till trösklen han gick, sig satte, och lade sin våtsäck - Neder, den öfverfulla, och sen bland friarne talte: - - Hören mig, friare J till den öfverbeprisliga drottning, - Att jag må säga det sinnet uti mitt hjerta mig bjuder. - Sannerlig finnes ej harm, ej heller smärta i själen, 470 - Då när en man, som kämpar för egna godsens besittning, - Såras, eller för korna också, eller fåren, de hvita; - Men Antinoos kastat på mig, för den nesliga, slemma - Magens skull, som åt menskorna gör mångfaldiga skador. - Dock, om för tiggare äfven Erinnyer finnas och gudar, 475 - Före sitt bröllop må Antinoos hinnas af döden! - - Honom Eupeithes' son, Antinoos, svarade sedan: - Sitt du, o fremling, stilla och ät, eller skaffa dig hädan, - Att dig ej gossarne släpa i huset, för slikt som du ordar, - Anten vid fot, eller hand, och dig afskala alldeles. 480 - - Så han sade; och alle förskräckeligt illa det togo, - Och så yttrade mången ibland högmodiga svenner: - - O Antinoos, väl du ej kastade pallen på tiggarn, - Olycksalige; tänk, om en gud från himlen det vore! - Äfven gudarne sjelfve, liksom vildfremmande gäster, 485 - Tagande allslags skepnader an, plä städren besöka, - Menniskors öfvermod för att skåda och tuktiga vandel. - - Friarne talade så; men han brydde sig icke om orden. - För den kastades skull stor smärta Telemachos närde - I sitt hjerta; men icke en tår ur ögat han fällde, 490 - Utan han skakte sitt hufvud och teg, anstämplande ofärd. - När nu om honom förnamm förståndiga Penelopeia, - Att han i salen var kastad med palln, hon bland tärnorna talte: - - Måtte dig sjelf ock skjuta likså bågkunnig Apollon! - Henne Eurynome, hushållerskan, svarade sedan: 495 - - Måtte nu våra böner såvisst uppfyllelse finna, - Skulle då ingen af dem skönthronade morgonen hinna! - - Henne svarte igen förståndiga Penelopeia: - Mor, väl fiender äro de alle, ty ondt de oss stämpla, - Men Antinoos mest dock liknar ju döden, den svarta. 500 - En olyckelig fremling sombäst kringvankar i huset, - Tiggande af enhvar; ty fattigdomen befaller; - Hå väl alle de andre hans våtsäck fyllde, och gåfvo; - Sjelf han i högra skuldran med palln dock kastade honom. - - Bland de tjenande tärnorna nu hon ordade detta, 505 - Sittande i sitt gemak; mellertid åt ädle Odysseus. - Men påkallande talte hon till svinherden, den ädla: - - Gack, du ädle Eumaios, och bjud den fremmande mannen - Komma hitin, att honom jag må välkomna och spörja, - Anten han något har hört om vår tålsinnte Odysseus, 510 - Eller med ögonen sett; ty han mångkringvandrare liknar. - - Svarande henne talte du till, svinherde Eumaios: - Måtte, o drottning, likväl Achaierne hålla sig tyste, - Vid hans tal, och han skulle helt visst ditt hjerta förtjusa. - Ty tre nätter jag hade, och dagarna trenne jag hyste 515 - Honom i kojan; ty först till mig från galejan han undslapp; - Dock han ej än olyckan till slut har hunnit berätta. - Likasom då när en man anblickar den sångarn som sjunger, - Utaf gudarna lärd, för de dödliga älskliga qväden, - Och omättligt de längta att höra, sålänge han sjunger: 520 - Så ock denne förtjusade mig, der han satt i min boning. - Han till Odysseus säger sig vara en fäderne gästvän, - Boende på ön Kreta, der Minos eger sin stämma. - Dädanifrån nu kommer han hit, sen skador han lidit, - Irrande vida omkring, och han skryter sig hört om Odysseus, 525 - Att i Thesprotiske männernas land, det feta, han lefver - Nära, och hämtar med sig mång sparade skatter till hemmet. - - Honom svarte igen förståndiga Penelopeia: - Gå du, och honom bed hitkomma, att sjelf han berätte, - Desse nu anten sig må, vid dörrarna sittande, roa, 530 - Eller i salarna här, förty dem sinnet är gladligt, - Deras besittningar stå oplundrade alle derhemma, - Mat och det ljufliga vin; somt tjenarne endast förtära; - Sjelfve i vårt hus städs qvardröjande, dagar på dagar, - Slaktande åt sig oxar och får, och getterna feta, 535 - Hålla de friska kalas, och dricka det glödande vinet - Skamlöst; mycket föröds mellertid; ty ej finnes en sådan - Man, som Odysseus var, ofärden att värja från huset. - Om Odyseus blott komme, och lände till fäderne jorden, - Skulle med sonen strax han männernas kränkningar hämnas. 540 - - Sade; Telemachos nös hel högt, så att hela palatset - Dönade skräckligt dervid; då skrattade Penelopeia, - Och till Eumaios strax hon talade vingade orden: - - Gack mig, och kalla du hit den fremmande mannen påstunden! - Märker du ej, att sonen min nös till allt hvad jag sade? 545 - Derför skall döden ej bli olyktad för friarne alla - Heller; icke en ende skall undgå döden och ödet. - Annat jag säger dig nu; men gömm du det i ditt sinne: - Om jag förnimmer att han allt talar med sanningen enligt, - Granna kläder åt honom jag ger, båd mantel och lifrock. 550 - - Sade; då gick svinherden, såsnart han orden förnummit, - Trädde nära intill, och talade vingade orden: - - Fremmande gubbe, dig kallar förståndiga Penelopeia, - Sjelfve Telemachos' mor, ty henne dess sinne nu manar, - Att om gemåln utforska, ehur ock sorger hon utstått. 555 - Om hon förmärker att allt du sanningen enligt berättar, - Skall hon dig lifrock kläda uppå och mantel, som mest du - Tarfvar, ty nog kan du, tiggande mat här äfven i landet, - Mätta din mage; och visst skall dig gifva enhvar som det lyster. - - Honom svarade då mångpröfvade, ädle Odysseus: 560 - O Eumaios, strax vill jag allt sannfärdigt berätta - För Ikarios' dotter, förståndiga Penelopeia; - Väl om honom jag vet; ty gemensam ledo vi jemren. - Men jag rädes likväl hårdsinnade friarnes skara, - Hvilkas stolthet och våld uppstiger till jerniga himlen. 565 - Ty ock nu, då i salen jag gick, och ej gjorde åt någon - Menska förnär, med sin pall den mannen sårade smärtligt, - Utan att Telemachos afvärjde det, eller en annan. - Bed nu Penelopeia derför i egna gemaket - Dröja, änskönt nyfiken, intill nedgående solen. 570 - Då må hon mig utforska om hemkomstdagen och maken, - Sättande närmre vid elden, förty jag trasiga kläder - Bär, som du nogsamt vet; och af dig jag först ju begärte. - - Sade; nu gick svinherden, såsnart han orden förnummit. - Öfver trösklen han steg; och då talade Penelopeia: 575 - - Icke du honom har med, Eumaios? hvad tänkte väl tiggarn? - Fruktar måhända han någons förtryck, eller månne han eljes - Blyges för sig i mitt hus? slem är den blygsame tiggarn. - - Svarande henne talte du till, svinherde Eumaios: - Han sig besinnar med skäl, hvad äfven en annan förmode; 580 - Öfvermodige männernes trots undvika han söker. - Men han bad dig vänta intill nedgående solen. - Och då blir det för dig långt vackrare äfven, o drottning, - Att med fremlingen tala ett ord allena, och höra. - - Honom svarte igen förståndiga Penelopeia: 585 - Ej oklok mig den fremmande syns, eho han må vara; - Ty ej finnas ibland de dödliga menniskor några, - Hvilka, af öfvermod, anstämpla så skändliga saker. - - Så hon ordade detta; då gick svinherden, den ädle, - Åter i friarnes krets, när han alltsamman berättat. 590 - Och till Telemachos strax han talade vingade orden, - Hållande hufvudet nära, att ej de andre det hörde: - - Käre, nu går jag min väg, att vakta på svinen och annat, - Din besittning och min; här må alltsamman du vårda. - Först dock rädda dig sjelf, och noga betänk i ditt sinne, 595 - Att dig ej något sker; ondt stämpla dig månge Achaier, - Hvilka Zeus må föröda, förrän olycka oss händer! - - Honom Telemachos nu, den förståndige, svarte, och sade: - Så det vare, min far; men gå först hän, när det qvällas, - Och kom åter imorgon, och för med dig kostliga offer! 600 - Men allt detta af mig och utaf odödliga vårdas. - - Sagdt; och han satte sig åter uppå välglattade stolen. - Mättande sig, alltefter behag, med mat och med dricka, - Gick han till svinen sin väg, och lemnade gården och salen, - Full af gästande; friarne sig med dans och med sånger 605 - Roade; ty ren stundade in ock aftonens tider. - - - - -Adertonde Sången. - - - Lände nu dit en offentelig tiggare, hvilken i staden - Bettlade kring öfverallt, och var känd för sin glupande mage, - Att omättligen äta och dricka; men icke han egde - Kraft eller nerf; till gestalt dock var han väldig att påse. - Arnaios var hans namn; det gifvit den aktade modren 5 - Strax vid födslen, men Iros af friarne alla han nämndes, - Derför att han städs ärende gick, när någon befallte. - Kommen, Odysseus körde han bort ur egna palatset, - Och oqvädande drotten, han talade vingade orden: - - Gubbe, ur farstun vik, att icke vid foten du släpas! 10 - Märker du ej, hur alla åt mig med ögonen blinka, - Manande att dig släpa? men jag dock blyges för sådant. - Bort härifrån, att icke påstund oss vankas en näfkamp! - - Honom svarte, med hotande blick, mångråde Odysseus: - Tvärvigg, hvarken jag ondt tillfogar dig, eller dig säger; 15 - Ej missunnar jag någon, om aldrig så mycket han gåfve. - Trösklen också inrymmer oss två, och icke du alls bör - Annans gods missunna; du syns mig en tiggare vara, - Likasom jag; af gudar beror, att rikdomen gifva. - Mana mig ej så häftigt till strid, och reta mig icke, 20 - Att, så gubbe jag är, dig ej bröst och läppar jag kanske - Sölar med blod; visst hade jag då långt mera imorgon - Lugn; ty alldeles icke jag tror att du mera skall komma - Åter en annan gång till Odysseus' boningar sedan. - - Honom förgrymmad talade till strax tiggaren Iros: 25 - Gudar, huru, med tungan på skaft, den skojaren pratar, - Liksom gumman vid ugn; ondt kunde jag honom bereda, - Huggande på med de båda, och alla hans tänder på marken - Kunde ur käften jag slå, som för sädförtärande suggan, - Rusta dig nu, att alle dehär ock måtte förnimma; 30 - Huru vi kämpa; men monn du likväl vill slåss med en yngre? - - Så nu de två mellertid framför salsdörrarna, höga, - På den fejade trösklen, med hån ansatte hvarandra. - Men allt detta förnam Antinoos' heliga hjeltkraft, - Och med ett muntert löje han så bland friarne talte: 35 - - Älsklige, aldrig förut inträffade någonsin sådant; - Hvilken förlustelse bragte en gud i detta palatset! - Fremmande mannen och Iros de hota att nu mot hvarandra - Kämpa med händren; låtom oss snart dem reta tillhopa! - - Så han sade; och skrattande upp de rusade alla, 40 - Och de trasiga tiggrarna kring de trängde sig samman; - Och Antinoos talte, som var en son till Eupeithes: - - Hören mig, modige friare J, att jag något må säga: - Här getmagarne ligga i eld, dem vi oss till qvällsvard - Lagade, först uppfyllande väl med blod och med ister. 45 - Hvilkendera nu vinner, och går med seger ur striden, - Han framträde, och tage bland alla den honom behagar! - Städs må han äfven gästa med oss; men icke en annan - Tiggare låte vi träda härin, för att bettla sen mera. - - Så Antinoos sade; men dessa behagade talet. 50 - Och anstämplande svek, utbrast mångråde Odysseus: - - Älsklige, icke det sker, att mot yngre mannen en gammal - Gubbe, af nöd hemsökt, framträder i strid; men den slema - Magen mig manar åstad, att jag för huggen må digna. - Men nu, välan, med en dyr ed bören J svärja mig alle, 55 - Att mot Iros bevågen, med väldiga handen, ej någon - Slår mig, på öfverdåd, och lägger för honom mig neder. - - Sade; och alle sin ed aflade, som denne begärde. - Men då talte igen Telemachos' heliga hjeltkraft: - - Fremling, ifall dig manar ditt hjerta och modiga sinne, 60 - Att dig värja mot denne, så räds bland de andra Achaier - Ingen, ty den med flere skall slåss, som vågar dig hugga. - Gästmottagarn är jag, och kongarne lemna sitt bifall, - Antinoos och Eurymachos med, förståndige båda. - - Sade; och alle dertill biföllo; men redan Odysseus 65 - Höljde med trasorna midjan, och blottade dervid de sköna, - Väldiga låren; då röjde sig ock de vidgade skuldror, - Bröstet, och seniga armarna med; vid honom Athene - Stående, ökade lemmarnas kraft för männernas herde. - Friarne alle deråt nu öfvermåttan förvåntes, 70 - Och man talade så, anblickande närmaste grannen: - - Sannerlig Iros, påstund MissIros, samkar sig ofärd; - Ty så väldiga lår ur trasorna röjer den gamle! - - Så de sade; och Iros nu blef rätt illa till sinnes. - Dock han af tjenarne fördes, som gördlade honom med handkraft, 75 - Rädd som han var, och omkring hans lemmar darrade köttet. - Och Antinoos trätte, och talade ordet och sade: - - Vore du nu ej till, storskrytare, alls, eller ofödd, - Om för honom förskräckeligt så du darrar och bäfvar, - För den åldrige mannen, af nöd hemsökt, som han lider! 80 - Men jag vill säga dig det, som ock fullbordadt skall varda: - Såframt denne dig vinner, och går med seger ur striden, - Kastad på svarta galejan, dig hän till Epeiros försänder - Till kong Echetos jag; han är alle menniskors bödel, - Han afskär dig båd näsa och öron med bitande kopparn, 85 - Och frånsliter din blygd, att rå af hundarna ätas. - - Sade; för Iros än mer af darrning betogos dess lemmar, - Hvilken de förde till strids; upp hvardera lyftade händren. - Då besinnade sig mångpröfvade, ädle Odysseus, - Anten han gåfve ett slag, att han fölle, och mistade lifvet, 90 - Eller ett lindrigt slag, som sträckte den andra till marken. - Honom, begrundande så, mellertid mer gagneligt syntes, - Lindrigt att slå, att honom Achaierne icke skull' känna. - Lyftande händerna upp, mot högra skuldran ett näfhugg - Iros gaf; men denne i nacken vid örat, och benen 95 - Krossade; svart framträngde då blodet ur munnen påstunden; - Vrålande damp han i backen, och tändren han stötte tillsamman, - Sparkande jorden med föttren; och då de friare, stolte, - Lyftande händerna, dogo af skratt; men tiggarn Odysseus, - Fattad vid foten, släpade farstun igenom, på gården, 100 - Ut till portikens port, och honom der mot ett stängsel - Lutande ställde, och sedan en käpp han lade i handen, - Samt tilltalade honom, och sade de vingade orden: - - Derstäds nu sitt still, bortskrämmande suggor och hundar, - Och var ej fremlingars herre och tiggares någonsin mera, 105 - Usle, att dig ej må drabba ett ondt, än större måhända. - - Sade; och kastade axlarna kring sin ömkliga våtsäck, - Slarfvig båd här och der, hvarvid var tvinnad en bärremm. - Sjelf han sig satte på trösklen igen; in gingo de andre, - Skrattande hjertligt, och så välkomnade honom med orden: 110 - - Zeus dig skänke, o fremling, och öfrige gudarne alle - Det som du gernast vill, och som önskeligt är för ditt hjerta, - Du som gjorde ett slut på hans omättliga bettling - Här i landet; ty snart till Epeiros sände honom, - Till kong Echetos hän, som är alle menniskors bödel. 115 - - Sade; men åt jertecknet sig gladde den ädle Odysseus. - Och Antinoos lade den väldiga magen för honom, - Uppfylld både med ister och blod, och Amphinomos lyfte - Kakor ett par ur korgen, och lade för honom derjemte, - Drack så ur gyllne pokalen hans skål, och talte och sade: 120 - - Hell dig, du fremmande fader, må för framtiden dig unnas - Sällhet, men nu du betryckes utaf olyckorna många! - - Honom svarande talade till mångråde Odysseus: - O Amphinomos, särdeles syns du mig vara förståndig; - Ty du är son till en likadan far; godt rykte jag hörde 125 - Om Dulichiern Nisos, att ädel han är och förmögen. - Hans son säges du vara, och sjelf välmenande synes. - Derföre säger jag dig; gif akt du, och hör hvad jag talar: - Intet svagare finns, som näres af jorden, än menskan, - Bland de varelser alla, som andas på jorden och kräla. 130 - Ty ej nånsin hon tror, att hon ondt skall framdeles lida, - Medan kraft af gudarna ges, och hon knäna kan röra; - Men när qvalen också af saliga gudarna sändas, - Äfven dem ovillig hon bär med modiga sinnet. - Förty sådan är själn hos de jordbeboende menskor, 135 - Sådan dagen dem gifves af gudars fader och menskors. - Ty tillförne jag ock bland dödliga tyckte mig lycklig, - Och mång brott, för min kraft och mitt mod jag vikande, gjorde; - Ty jag förlitade mig på min fader och bröderna mina. - Orättrådig derför ej vare en dödelig nånsin, 140 - Utan njute i ro af de skänker, som gudarne gifva. - Så jag friarne ser mellertid anstämplande nidverk, - Ödande egendomen, och skymfligt bemötande makan - För en man, som jag tror från vänner och fädernejorden - Länge ej dröjer; ty nära han är; dig måtte en gudom 145 - Föra till hemmet hän, att ej den mannen du möter, - Då han kommer igen till älskade fädernejorden! - Ty jag menar minsann, att han ej blodflöde förutan - Uppgör saken med friarne, här till sin boning han kommer. - - Sade; och offergjutande drack af det ljufliga vinet, 150 - Och i händerna lade pokaln på männernas höfding. - Men han i salen gick, bedröfvad i innersta hjerta, - Skakande hufvut; förty ren ofärd anade sinnet. - Dock han ej så slapp dö; ock honom snärjde Athene, - Af Telemachos' händer och lans att kraftigt besegras. 155 - Och han satte sig åter på stoln, från hvilken han uppstått. - - Men nu lade i själn klarögda gudinnan Athene - På Ikarios' dotter, förståndiga Penelopeia, - Att för friarne synas, på det hon måtte förtjusa - Friarnes hjerta som mest, och bli värderad derjemte 160 - Mera af make och son, än hon tillförne blifvit. - Under ett tillgjordt skratt, hon talade ordet, och sade: - - Eurynome, mig lyster nu själn, fast icke tillförne, - Att för friarne synas, ehur likväl jag dem hatar. - Åt min son jag då sade ett ord, som gagneligt vore, 165 - Att han ej må umgås med de öfvermodiga männer, - Som väl tala så grannt, men tänka dock illa på baken. - - Men hushållerskan Eurynome genmälte, och sade: - Visst har detta du allt, min dotter, behörigen ordat. - Derföre gå du, och tala ett ord med din son, och förtig ej, 170 - Sedan du först dock badat din kropp, och kinderna sminkat. - Men ej må du såder, med anlete fuktadt af tårar, - Gå, ty ej slemare finns, än att oupphörligen sörja. - Ty ren är vid de åren din son, för hvilken du träget - Till odödliga bad, att se hans haka beskäggad. 175 - - Henne svarte derpå förståndiga Penelopeia: - Eurynome, ej råd mig dertill, skönt mon om mitt bästa, - Att jag skall bada min kropp, och kinderna sminka med olja; - Ty mig fägringen gudarne sjelfve, som bo i Olympen, - Ödde, ifrån den stund, då han for på de hålkade skeppen. 180 - Men mig Autonoe nu befall och Hippodameia - Komma hitin, att de må mig stanna vid sidan i salen; - Ensam jag icke till männerna går; ty jag derföre blyges. - - Så hon sade; den gamla dervid utgick ur gemaket, - Lemnande tärnorna bud, och manande dem till att komma. 185 - - Annat begrundade då klarögda gudinnan Athene: - Öfver Ikarios' dotter hon kringgjöt ljufliga sömnen. - Och baklutad hon sof, och lemmarne löste sig alla - Der i dess bädd; och då mellertid gudinnors gudinna - Gaf odödliga skänker, att friarne skulle beundra. 190 - Sköna anletet först med samma gudomliga fägring - Sirade hon, hvarmed sig skönomgördlade Kypris - Pryder, enär hon går i Chariternas tjusande chordans; - Henne större att skåda hon gjorde, och stoltare äfven, - Mjellare gjorde hon ock, än det konstarbetade elfen. 195 - Sedan så hon bestyrt, bortgick nu gudinnors gudinna. - - Kommo dervid mjellarmiga tärnorna äfven ur salen - Stojande; vek så från henne också den ljufliga sömnen; - Och hon strök sig om kindren med händerna, talte och sade: - - Högst olyckliga mig omhöljde en ljufvelig kraftsömn. 200 - Måtte mig ock så ljufvelig död kysk Artemis gifva - Genast påstunden nu, att ej längre med smärtor i själen - Jag må öda mitt lif, och saknande älskade makens - All utmärkelse; ty bland Achaierne var han den bäste. - - Så hon sade; och ned sig begaf från prunkande loftet, 205 - Icke allena; tillika också två tärnor nu följde. - När hon till friarne sen nedstigit, den ädle bland qvinnor, - Stod hon invid dörrposten utaf välbyggda palatset, - Sänkande för sitt anlete ned den glänsande slöjan; - Men vid hvardera sidan der stod en beskedelig tärna. 210 - Knäna för dessa då löstes, och själn hänfördes af kärlek, - Och sig önskade alla, att ligga hos henne i bädden. - Men hon Telemachos talade till, den älskade sonen: - - O Telemachos, mer du ej har fast mod, eller tanke; - När du ännu var ett barn, mer välfde i sinnet du anslag; 215 - Nu då du redan är stor, och hunnit till ynglinga-åldren, - Nu då en fremmande man, som såge din vext och din fägring, - Sade dig säkert vara en son till väldig en fader, - Finnes alldeles icke hos dig godt mod eller tanke. - Sådan gerning i salarna ju är vorden föröfvad, 220 - Då sålunda du lät misshandla den fremmande mannen. - Säg, eller hur, om en fremmande man, i salarna våra - Sittande, så fått lida utaf ovärdig behandling, - Monn' dig ej skymf och nesa deraf bland menniskor blifver? - - Henne Telemachos nu, den förståndige, svarte, och sade: 225 - O min moder, att vredgad du är, misstycker jag icke; - Dock jag uti min själ förstår alltsamman och inser, - Både hvad godt och hvad ondt; tillförne ännu jag var barnslig; - Men jag ej gitter likväl förståndigt tänka i allting; - Ty mig desse förvilla, beträngande härfrån och derfrån, 230 - Stemplande ondt mot mig, och hjelpare eger jag inga. - Visst enviget ej gick emellan vår fremling och Iros, - Efter friarnes önskan, men han var bättre i styrka. - Måtte, o fader Zeus, och Athenaie, och Apollon, - Friarne nu desslikes också i salarna våra 235 - Kufvade nicka med hufvut enhvar, dels ute på gården, - Dels härinne i huset, och lemmarne lösas för alla: - Likasom Iros, den stackarn, invid gårdsportarna sitter - Nu, och med hufvudet nickar, och alldeles liknar en drucken, - Gitter ej stå på fötterna rak, eller vända tillbaka 240 - Hem på den väg, dit leder; förty hans lemmar sig upplöst! - - Så nu desse med sådana ord tilltalte hvarandra; - Men Eurymachos vände sig sen till Penelopeia: - - Dotter af Ikarios, förståndiga Penelopeia, - Såge nu alle Achaierne dig på Iasiske Argos, 245 - Friare flere till tal visst skulle i salarna edra - Gästa från morgondag; ty de öfriga qvinnor du vinner - Både i fägring och vext, och äfven i sansade vettet. - - Honom svarte derpå förståndiga Penelopeia: - O Eurymachos, både mitt namn, min vext och min fägring 250 - De odödlige ödde, enär till Ilios foro - Hän Argeierne bort, och med dem min make, Odysseus. - Om han toge mitt lif i beskydd, hemländande åter, - Skulle min ära påstund båd' större och skönare vara. - Nu jag ängslas; ty mig mång qval påsände en gudom. 255 - Visst, då han for härifrån, och lemnade fädernejorden, - Mig vid högra handen han tog, och talte, och sade: - - Ack, du min maka! förty fotbrynjte Achaierne, tror jag, - Skola ej samtlige vända igen oskadde från Troia; - Förty krigiske män de Troer säger man vara, 260 - Ej lanskastare blott, men ock bågskyttar tillika, - Samt snabbfotade hästars bestigare, hvilka väl snarligt - Bringa den stora tvisten till slut i gemensama kriget. - Thy jag ej vet, om mig räddar en gud, eller om jag blir slagen - Borta vid Troia; men här alltsamman måste du vårda. 265 - Tänk på min fader och mor i salarna, likasom hittills, - Ja, än mera ännu, då jag; från eder är fjerran. - Men när redan du skådar vår son med skägg på sin haka, - Äkta du då eho som du vill, och lemna din boning. - Så han ordade detta, och allt fullbordas nu äfven. 270 - Natt skall varda en gång, då det skräckliga bröllopet drabbar - Mig olyckliga, mig, som Zeus all glädje beröfvat. - Dock påkommer en bittrare sorg mitt hjerta och sinne: - Friares sed tillförene var ej sådan, som denna; - När till en vankfri qvinna och rik mans dotter de vilja 275 - Fria, och täfla om henne i tukt med hvarandra och ära, - Sjelfve de bringa med sig båd' oxar och fåren, de feta, - Flickans vänner till kost, och lysande skänker de gifva, - Men ostraffadt de ej förtära en annans besittning. - - Sagdt; och sig gladde, dervid mångpröfvade, ädle Odysseus, 280 - Derför att friarne hon aflockade skänker, och smekte - Sinnet med ljufliga ord, skönt annat inom sig hon välfde. - - Men nu talte till henne Antinoos, son af Eupeithes: - Dotter af Ikarios, förståndiga Penelopeia, - Skänker du må af enhvar bland Achaierna taga, som sjelfmant 285 - Bringar; ty ej tillbörligt det är, att förkasta en gåfva. - Dock vi till eget hem eller annorstädes ej bortgå, - Förrn du äktar ibland Achaierna den som är ypperst. - - Så Antinoos sade; och dessa behagade talet, - Och för att skänker bringa enhvar afsände sin herold. 290 - Åt Antinoos bar han en stor, mångskiftande, konstskön - Mantel, med spännen uppå, som voro ett dussin till antal, - Alle af gull, och passade hop med smidiga häktor. - Åt Eurymachos bar han påstunden en skimrande halsked, - Gyllene, blank som solen, och välinfattad i bärnsten. 295 - Ock örhängen åt Eurydamas två tjenare buro, - Trenne juveler i hvart, och behaget spridde sig vida. - Och från Polyktors son, Peisandros, drotten, ett halsband - Tjenarn hämtade nu, ett särdeles kosteligt smycke, - Så grann gåfva på gåfva en hvar af Achaierns frambar. 300 - Men derefter på löftet hon gick, den ädla bland qvinnor, - Och tillika åt henne af tärnorna skänkerne buros. - Friarne, vändande åter till dansen och tjusande sången, - Roade sig dermed, och bidade aftonens ankomst. - Medan de roade sig, ock mörka aftonen påkom. 305 - Strax eldställningar trenne i salen de ordnade sedan, - Att dem lysa; derpå ock lade de torrkade vedträn, - Torra ren längesedan, och nyss med kopparen klufna, - Blandande stickor ibland, och i vexlande ordning dem tände - Drotten Odysseus' tärnor i brand; men sjelf till dessa 310 - Ordade så, zeusborne och tålige hjelten Odysseus: - - Tärnor i kongens palats, den länge fördröjde Odysseus', - Gån på det rum, der vistas er vördnadsvärdig drottning, - Tvinnen hos henne er tråd, och hennes sinne förnöjen, - Sittande i loftssal, eller kammen med händerna ullen: 315 - Jag deremot vill bestyra om ljus åt friarne alla. - Ty om de önskade ock skönthronande Eos förbida, - Mig ej skola de trötta; jag är mångtalig just mycket. - - Så han sade; de logo dervid, med blick på hvarannan. - Honom snöpligen snäste då fagerkindig Melantho, 320 - Hvilken, af Dolios född, uppfostrats af Penelopeia. - Henne som eget barn hon matat, och fägnat med skänker. - Men hon delte ej smärtan ändock i drottningens sinne, - Utan hon delte med Eurymachos sin bädd och sin kärlek. - Hon på Odysseus bannades nu med skymfliga orden: 325 - - Olycksalige fremling, du är till sinnet förruckad, - Efter du ej vill sofva, och hän bortvandra till smedjan, - Eller till krogen också; men här vidlyftigt du ordar - Oförskräckt bland männerna mång, och icke i själen - Rädes; anten du kufvas af vin, eller också du alltid 330 - Eger ett likdant mod, och du derföre pratar i vädret. - Säg, eller är du väl bål, att du tuktade tiggaren Iros? - Måtte ej snarlig mot dig en tapprare träda, än Iros, - Hvilken dängande dig med kraftiga näfvar i hufvut, - Jagar ur huset hän, nedsölad med rinnande bloden! 335 - - Henne svarte, med hotande blick, mångråde Odysseus: - Sannerlig går jag påstunden, din hund, och Telemachos säger - Allt hvad du pratar, att bit för bit han dig hugger i stycken. - - Detta yttrade han, och med orden qvinnorna skrämde; - Men de i salarna lupo, och lemmarne löste, för alla. 340 - Af räddhåga, förty de trodde att sanning han talat. - Lysande sjelf bredevid fyrkärlen, hvilka de påtändt, - Stod han, och såg på enhvar, men dock helt annat hans sinne - Välfde uti hans bröst, som ofullbordadt ej blef se'n. - - Trotsiga friarne lät mellertid allsicke Athene 345 - Afstå från hjertfrätande skymfning, att mera och mera - Qval inträngde i själn hos Laertiaden Odysseus. - Strax Eurymachos, Polybos' son, begynte att orda, - Skymfande så Odyseus, och väckte kamraternes löje: - - Hören mig, friare J till vår öfverståtliga drottning, 350 - Att jag må säga hvad själen uti mitt hjerta befaller: - Utan en gud den mannen Odysseus' boning ej nalkats; - Liksom ett fackelsken mig synes isanning från honom - Gå, och hans hufvud; förty der finns ej ett endaste hårstrå. - - Sade; och ordade så till stadsförstörarn Odysseus: 355 - Fremling, vill du väl tjena för lön, ifall jag dig toge, - Längst vid gärdet, -- betalningen skall tillräckelig blifva, -- - Att törnruskor mig samla, och resliga träden plantera: - Mat jag skulle bestå dig der, som räckte för året, - Kläda dig kläder på, och sandaler gifva på föttren. 360 - Men emedan du nu slemm' funder har lärt dig, du icke - Vill till arbete gå, men tigga du hellre i landet - Vill, för att skaffa dig fylle uti omättliga buken. - - Honom svarande talade till mångråde Odysseus: - O Eurymachos, skull' med hvaran vi i arbete täfla, 365 - Sommartiden, enär ock dagarna äro så långa, - På höängen, och jag en välkrökt lie i handen, - Och du en likdan hade, att arbetet pröfva vi finge, - Fastande ändatill mörkret, och gräs tillräckligen funnes: - Eller om ock två oxar vi körde, som vore de bästa, 370 - Eldige begge, och store, och mättade begge med gräset, - Lika i ålder, och lika att draga, med kraft som ej sviker; - Funnes ett åkerfält, och sviktade kokan för plogen, - Mig då skulle du se, om rak min fåra jag skure; - Eller om ock kanhända ett krig uppväckte Kronion, 375 - Ännu idag, och jag hade min sköld, och lansarna båda, - Samt allkopparne hjelmen, som tätt till hufvudet sitter; - Mig då skulle du se, bland främsta kämparn inmängd: - Skymfande skulle du sannerlig ej om min mage förmäla. - Men du är stolt öfverhöfvan, och har ett trotsande sinne, 380 - Och du tycker dig vara en skräckelig bjesse och handfast, - Efter du vistas i lag med få, ej modiga männer. - Om Odyseus dock komme, och lände till fädernejorden, - Snarligen dörrarne skulle, änskont nog breda de äro, - Blifva dig trånga, enär du ur farstun sprunge på gården. 385 - - Sagdt; och Eurymachos vardt än mer förgrymmad i sinnet. - Och med hotande blick han talade vingade orden: - - Usling, snarliga får du ditt slut, emedan du sladdrar - Djerft bland männer så många, och ej detminsta i själen - Räds; ty anten du kufvas af vin, eller också du alltid 390 - Eger ett likdant mod, och derföre pratar i vädret. - Säg, eller är du väl bål, att du tuktade tiggaren Iros? - - Ordande så, han fattade palln; men genast Odysseus - Mot Amphinomos' knän, Dulichierns, böjde sig neder, - För Eurymachos rädd; mundskänken han slängde i högra 395 - Handen, och klingande damp nu derur vinkannan på golfvet, - Men högt jemrande sjelf baklänges han störte i backen. - Friarne stojade allt i de dunklande salarna hurtigt, - Och man talade så, anblickande närmaste grannen: - - Måtte dock annorstädes förgåtts den irrande fremling, 400 - Förrn han kom; ett sådant allarm då ej hade han uppväckt. - Nu vi tviste för tiggarens skull, och den kostliga måltids - Glädje ej blifver utaf, emedan det slemmare segrar. - - Bland dem talte också Telemachos' heliga hjeltkraft: - J olycklige rasen, och döljen ej mera i sinnet 405 - Hvarken mat eller dryck; er någon af gudarna retar. - Men undfägnade väl, begifven er hem för att sofva, - Då när sinnet er manar; för min del nödgar jag ingen. - - Så han sade; och de sig beto i läpparna alla, - Undrande öfver Telemachos, som ordat så vågsamt. 410 - Och bland dessa derpå Amphinomos talte och sade, - Nisos' lysande son, den Aretiadiske kongens: - - Vänner, ej någon nu måtte för det, som ordats med rätta, - Trätande med fiendtliga ord utbrista i vrede! - Ej misshandlen den fremmande här, ej heller en enda 415 - Alls bland tjenarnes tal i Odysseus' salar, den ädles! - Men nu, välan, mundskänken med bägrarna bjude åt alla, - Att vi må, offergjutande, gå hvar hem till att sofva; - Låtom fremlingen ock i Odysseus' salar förblifva, - Vårdad af Telemachos; ty till hans hus äfven han kommit. 420 - - Ordade så; och hans tal vardt gilladt af männerna alla. - Strax pokalen åt dem utblandade Mulios, hjelten, - Den Dulichiske mannen, som var Amphinomos' tjenstsvenn. - Han utdelte åt alla tillmans, och åt saliga gudar - Offergjutande, drucko de nu sötljufliga vinet. 425 - Men då de gjutit och druckit deraf hvad sinnet dem lyste, - Alle begåfvo sig hem till eget hus, för att sofva. - - - - -Nittonde Sången. - - - Blef nu alltså i salarna qvar den ädle Odysseus, - Stemplande död åt friarnes flock, med hjelp af Athene; - Och till Telemachos strax han talade vingade orden; - - Telemachos, man måste nu krigare vapnen derinne - Samtliga gömma; men friarne du med ljuflige orden 5 - Öfvertala, enär de, saknande vapnen, dig fråga: - Jag ur röken dem ställt, ty de dem ej liknade mera, - Som, då till Troia han for, qvarlemnade fordom Odysseus; - Men medfarna de äro, såvidt eldslågan har framträngt, - Mig dessutom en sak i sinnet lade en gudom, 10 - Att ni ej druckne kanhända, bland er tillställande träta, - Måtte såra hvaran, och göra en skam åt gelaget, - Samt frieriet; ty mannen till sig sjelft jernet ju drager. - - Sagdt; och Telemachos hörsammade ilskade fadren. - Och utkallande talte till fostrerskan Eurykleia: 15 - - Moder, välan, qvarhåll mig nu tärnorna inne i rummen, - Medan i annat gemak jag min faders prydliga vapen - Ställer, hvilka der nu ovårdade svärtas af röken, - Då sjelf borta han är; jag ett barn in hittills har varit; - Nu jag vill ställa dem bort, dit ej eldslågan skall tränga. 20 - - Honom svarte igen hans fostrerska Eurykleia: - Måtte du dock, min son, urskillning redan besitta, - Att omvårda ditt hus, och skatterna alla förvara! - Dock ho skall väl följa dig nu, och bära din fackla, - Då du ej låter tärnorna gå framför dig och lysa? 25 - - Henne Telemachos nu, den förståndiga, svarte, och sade: - Fremlingen der; ty jag tål ej, att någon skall lättjas, som öser - Ur min gryta, änskönt han också är kommen från fjerran. - - Så han ordade nu; ovingadt var talet för henne, - Och hon dörrarna stängde i boningsbeqväma palatset. 30 - Och uppstigande sen, Odyseus och den lysande sonen, - Buro gemensamt hjelmarna in och de bucklige sköldar, - Och skarpspetsade lansar; framför dem Pallas Athene, - Med en gyllene lampa i hand, spred herrlig belysning. - Och Telemachos talade då till sin fader påstunden: 35 - - Fader, isanning med ögonen nu stort under jag skådar! - Salarnas väggar förvisso och mellanrummen, de sköna, - Samt takbjelkarne äfven af gran, och kolonnerna höga, - Gifva för ögonen sken, som vore det brinnande eldens. - Visst är här någon af gudar, som bo i rymliga himlen. 40 - - Honom svarande talade till mångråde Odysseus: - Var du tyst, och hejda din tanke, och spörj ej om sådant! - Ty just sådan är gudarnes sed, som bo i Olympen. - Utan gå du till sängs; mellertid qvarstannar jag härstäds, - Att jag tärnorna lockar ännu och din moder till spörsmål. 45 - Klagande skall hon fråga mig visst om ett och om annat. - - Så han sade; och Telemachos ur salen begaf sig - I sitt gemak till sängs, vid skenet af brinnande facklor, - Der tillförne han sof, när sömnen ljufvelig påkom; - Der han lade sig då, och bidde gudomliga Eos. 50 - Men i salen stannade qvar den ädle Odysseus, - Stemplande död åt friarnes flock, med hjelp af Athene. - - Trädde så ur sitt gemak förståndiga Penelopeia, - Liknande Artemis sjelf och den gyllene Aphrodite. - Henne vid elden de ställde en stol, på hvilken hon nedsatt, 55 - Svarfvad af elfenben och af silfver, som konstigt tillförne - Mästarn Ikmalion gjort, med en pall för föttren inunder, - Fästad vid stolen; ett stort fårskinn deröfver var kastadt. - Nu sig satte derpå förståndiga Penelopeia, - Trädde så ock hvitarmiga tärnorna ut ur gemaket; 60 - Desse skaffade bort den rikliga maten och borden, - Samt de bägrare, ur hvilka de våldsame männerne druckit. - Glöden ifrån fyrställningen hällde de, rågande derpå - Annan rikelig ved, att ljus skull' blifva och värme. - Och Melantho återigen for ut mot Odysseus: 65 - - Fremling, vill du om natten ännu ock plåga oss härstäds, - Smygande huset omkring, eller vill du på flickorna lura? - Men gäck ut härifrån, osälle, och tacka för maten! - Eller, träffad af branden, påstund du lunkar på dörren! - - Henne svarte med hotande blick mångråde Odysseus; 70 - Stygga, hvarför mig plägar du så med ständiga grollet? - Derför att jag ej är fet, och har slarfviga kläder på kroppen, - Och går tiggande kring? Som nöd mig tvingar att göra. - Sådane just som jag de vankande bettlare äro. - Ty ock jag tillförne ett hus bland menskor lik bodde, 75 - Lycklig, ett rikt, och jag gaf almosa åt tiggaren ofta, - Vare sig hvem som helst, och ehvad han kom och behöfde. - Tjenare hade jag ock otaliga, äfvensom annat, - Hvarmed man lefver väl, och en rik mans namn sig förvärfvar. - Men Zeus ödde det allt, Kronion, emedan han ville. 80 - Akta dig derför, o qvinna, jemväl, att icke du mister - Skönheten all, med hvilken du nu bland tärnorna ståtar; - Eller din drottning vredgas kanske, och hårdt dig behandlar, - Eller Odysseus kommer; förty än hoppet är öfrigt. - Men om han äfven är död, och ej någonsin vänder tillbaka, 85 - Genom Apollons nåd en fullvext son han ju eger, - Telemachos, som ingen af tärnorna här i palatset - Undgår, om hon är fräck; ty han trampar numera ej barnskor. - - Sade; men honom hörde förståndiga Penelopeia, - Bannade tärnan dervid, samt talade ordet, och sade: 90 - - Mig du alldeles ej, skamlösa och fräcka, kan undgå, - Öfvande nidingsverk, som med eget hufvud du gäldar. - Ty allt visste du väl, emedan af mig du det hörde, - Att jag ärnar den fremmande mannen i salarna mina - Om min make bespörja, förty jag är högligen ängslad. 95 - - Sade; till Eurynome, hushållerskan, vände hon talet: - Eurynome, bär hit du en stol, och deröfver ett fårskinn, - Att der sittande säge ett ord, och äfven förnimme - Fremlingen strax af mig; jag önskar att honom bespörja. - - Sa hon sade; men tärnan påstund framsatte beställsamt 100 - Den välbonade stoln, och derpå utbredde ett fårskinn. - Och der satte sig sen mångpröfvade, ädle Odysseus; - Tog så till ordet bland dem förståndiga Penelopeia: - - Fremmande man, dig detta jag sjelf till en början må fråga: - Hvem är du, och från hvem? hvar har du stad, och föräldrar? 105 - - Henne svarande talade till mångråde Odysseus; - Qvinna, dig skulle ej någon uppå omätliga jorden - Klandra; isanning går till himmelen vida din ära, - Liksom en vankfri drotts till och med, som, mot gudarna hörsam, - Öfver modiga männer och många regerande, öfvar 110 - Lag, och billighet ut; och svarta jorden åt honom - Alstrar hvete och korn; och träden tyngas af frukter; - Tackorna lamma beständigt, och hafvet vimlar af fiskar, - - Under ett godt regemente, och folken i landet förkofras. - Derföre må du mig nu om annat spörja i huset, 115 - Men mitt fäderneland och min börd utforska du icke, - Att du ej fyller min själ med bekymmer än mer, då jag detta - Minnes; ty högst olycklig jag är; ej heller mig höfves, - Att i fremmande hus veklagande, gråtande sitta; - Ty ej slemare finns, än att oupphörligen sörja; 120 - Att ej någon vid mig af tärnorna leds, eller sjelf du, - Sägande, att jag, af vinet betyngd bortsmälter i tårar. - - Honom svarte derpå förståndiga Penelopeia: - Fremling, isanning för mig allt värde, och skepnad och fägring - De odödlige ödde, enär till Ilios reste 125 - Hän Argeiernes folk, och med dem min make Odysseus. - Om han, kommande hem, mitt lif än skulle beskydda, - Större min ära vore påstund och skönare äfven; - Nu jag ängslas; så mång olyckor mig sände en gudom. - Ty de ädlingar alle, som ega på öarna välde, 130 - Uppå Dulichion, Sama, och skogbevexta Zakynthos, - Äfven samtlige de, som på klippiga Ithaka herrska, - Desse fria till mig, ovilliga, plågande huset. - Derföre vårdar jag ej om fremlingar, eller om tiggrar, - Eller herolder detminsta, som folksakförare äro; 135 - Utan jag saknar Odysseus, och tärer mitt hjerta med längtan. - Desse skynda på bröllop, och jag blott tänker på finter. - Först intalte i sinnet mig då en gud att en mantel, - Sättande upp stor väf, i salen begynna att väfva, - Fin, oändeligt lång; och till dem jag talade genast: 140 - Svenner, som frien till mig, då den ädle Odysseus nu hängått, - Biden på bröllopet än, och brådsken ej, tills jag en likskrud - Färdig arbetat, att icke mitt garn må ödas förgäfves, -- - Åt friborne Laertes, tilldess att honom omsider - Tager den långutsträckande döda förderfliga öde; 145 - Att ej i landet på mig Achaiinnorna måga förargas, - Om han förutan täckelse låge, som egde så mycket. - Så jag talte; hos dem manhaftiga hjertat bevektes. - Vlsserlig väfde jag nu om dagen på väfven, den stora, - Men om nättren den rispade opp, då jag facklorna framsatt. 150 - Så jag i tre år snärjde med list, och bedrog de Achaier; - Men då det fjerde året nu kom, och tiderna kommo, - Under de slocknande månar, och dagarne långa sig lyktat, - Genom de skändliga tärnorna då och försumliga, desse - Öfverraskande kommo på mig, och trätte med orden. 155 - Så jag lyktade väfven, fast allsej villig, af nödtvång. - Nu ej gitter jag bröllopet fly, ej heller en annan - Utväg finner jag på; mig föräldrarne mana att giftas - Träget, och sonen leda vid dessa, som godsen föröda; - Ty han det inser; ren är han karl, så god som en annan, 160 - Att omvårda ett hus, som Zeus med ära bekröner. - Hen mig säg nu din slägt mellertid, och af hvem du är boren? - Du härstammar ju ej från sagornas ek, eller fjellen. - - Henne svarande talade till mångråde Odysseus: - O du vördade maka till Laertiaden Odysseus, 165 - Vill du då ej afstå, att mig om min stämma bespörja? - Men jag vill säga dig den, änskönt du mig lemnar åt smärtor, - Flera än dem, af hvilka jag qväljs; det ödet är hvarje - Mans, som dröjer ifrån sitt hem sålänge som jag nu, - Irrande kring till städerna mång, ett mål för bekymren. 170 - Men likväl vill jag säga dig det som du spörjer och frågar. - - Kreta heter ett land, i midten af hafvet, det dunkla, - Kringomflutet och fruktbart och skönt; der menniskor finnas - Månge, ja, utan tal till och med, samt nittio städer. - Annat är andras blandade språk; der träffas Achaier, 175 - Der Urkreter också, stor modige, jemte Kydoner, - Der Dorienser jemväl, hjelmprydde, och ädle Pelasger. - Der är Knossos en ståtelig stad, och Minos i denna - Herrskare nio år, stallbroder åt store Kronion, - Fader åt fader min, storsinnade Deukalion sjelf. 180 - Men mig aflade Deukalion och Idomeneus ock. - Men på de kruma galejorna hän till Ilios denne - Med Atreiderna drog; mitt frejdade namn det är Aithon; - Yngre till födsel är jag; men äldre och tapprare denne. - Der jag Odysseus såg, och gaf gästskänker åt drotten. 185 - Ty ock honom till Kreta fördref den häftige vinden, - Kastande bort från Maleia, enär till Troia han fikte, - Och i Amnisos höll, der Eileithyia en grotta - Eger, i ogen hamn; och med nöd han stormarna undslapp. - Strax om Idomeneus han frågade, kommen till Staden; 190 - Ty han var -- som han sade -- en vördad ock älskelig gästvän. - Tionde dagen för honom det var ren, eller den elfte, - Sen på de kruma galejor han for till Ilios' fäste. - Honom jag förde hem till mitt hus, undfägnande derstäds - Kärvänskapligt utaf de rika förråder, som funnos; 195 - Och åt honom jag gaf, och hans folk, som följde med honom, - Kornbröd, jemte det glödande vin, hopsamladt i landet, - Oxar derjemte till slagt, ätt dermed mätta sin lystnad; - Dagarna tolf qyarstannade der de ädle Achaier; - Ty nordvinden så stark, att knapt man kunde på landet 200 - Stå, förhindrade dem, uppväckt af en vredgande gudom. - Vinden föll på den trettonde da'n, och de lyftade ankar. - - Mång osanningar så han diktade, liknande sanning; - Kinden förblektes och tårarna runno för lyssnande makan. - Likasom snön försmälter på högsta toppen af berget, 205 - - Hvilken af Satan smältes, enär han har fallit för vestan, - Och af dess vatten ihast sig fylla de rinnande floder: - Så nu de fagra kinderne ock för den gråtande smälte, - Medan hon gret sin gemål, närvarande. Drotten Odysseus - Visserligen i själn beklagade sörjande makan, 210 - Men som horn likväl eller jern dock stodo hans ögon - Uti hufvudet stille; med list han tårarna dolde. - Och då hon fått lystmätet utaf mångtåriga sorgen, - Honom återigen med orden hon svarte, och sade: - - Nu dig, fremmande man, jag ämnar isanning försöka, 215 - Om du verklig derborta med gudalika kamrater - Gästat min hulda gemål i salarna, såsom du säger. - Säg mig, hurdana kläder han bar, och hade på kroppen, - Hurudan sjelf han var, och de män, som följde med honom? - - Henne svarande talade till mångråde Odysseus: 220 - Svårt, o qvinna, det blir, då så länge från honom jag varit, - Att det säga, förty ren går nu, det tjugonde året, - Sedan ifrån mitt fäderneland han reste och bortfor, - Men ändock vill jag säga på sätt mig likar i sinnet. - Ylle purpurmantel han bar, den ädle Odysseus, 225 - Dubbel; också var fästad dervid en gyllene häkta - Jämte öglor ett par; framför fanns äfven ett smycke. - I framfötterne höll der en hund en sprattlande hjortkalf, - Slickande en den brokiga; det förvånade alla, - Att, skönt begge af gull, han strypande glodde på kalfven, 230 - Hvaremot denne med fötterna spratt, försökande undfly. - Vidare märkte jag ock på hans kropp en glänsande lifrock, - Likasom skalet sitter omkring den torrkade löken; - Ty så fin var den rocken, och blank sen, likasom selen. - Sannerlig qvinnor många med undren betraktade honom. 235 - Annat säger jag nu, och gömm det du 1 ditt sinne: - Icke jag vet, om hemifrån kom i de kläder Odysseus, - Eller om någon af vännerna gaf, då han for på galejan, - Eller måhända en värd också, emedan Odysseus - Tar till många en vän; bland Achaier knapt hade han like. 240 - Äfven jag ett kopparne svärd förärade honom, - Jemte en lifrock, purpurne, skön och dubbel och fotsid, - Och affärdade vördesamt dän på toftade skeppet. - Honom en herold också, men litet äldre till åren, - Följde, och mannen, sådan han var, jag äfven beskrifver, 245 - Puckelryggig han var, svartmuskig och krusig i hufvut; - Eurybates var hans namn, af Odysseus mer än de andre - Hedrad, emedan han visste att skicka sig honom till nöjes. - - Sade; och väckte hos henne än mer begäret till saknad, - Alltsom hon tecknen kände, dem noga förtäljde Odysseus, 250 - Men då hon fått lystmätet utaf sorgen, - Då hon honom också genmälte med orden, och sade: - Fremling, du som var mig förut medlidande värdig, - Blir mig i salarna nu, båd vörnadsvärdig och älsklig. - Ty jag hämtade kläderna sjelf, om hvilka du ordar, 255 - Sammanvikna ur rummet, och fäste en glimmande häkta, - Honom till smycke; och honom ej mer jag nånsin emottar, - Återvändande hem till älskade fädernejorden. - Derför i olycksstund på hålkade skeppet Odysseus - Far, för att Olycksilios se, hvars namn är min afsky. 260 - - Henne svarande talade till mångråde Odysseus: - O du vördade maka till Laertiaden Odysseus, - Skada ej mer din dejliga hy, och plåga ej heller, - Gråtande maken, din själ, änskönt jag det icke förtycker! - Mistar eho som helst sin lagliga make, åt hvilken 265 - Hon, i kärlek bemängd, födt barn, visst gråter hon honom, - Men dessmera Odysseus, som var med gudarna jemlik. - Dock, hör upp med din gråt, och lyssna till orden, jag talar: - Ty sannfärdigt säga jag vill, och intet fördölja; - Ja, om Odysseus redan jag hört, att han kommer till hemmet, 270 - Lefvande nära uti Thesprotiske männernes rika - Bygder; och skatter bringar han med, utvalda och många, - Dem han begärde ihop; men sig tillgifna kamrater - Mistade han, och sitt hålkade skepp, på dunkliga hafvet, - När han for från Thrinakia ön; ty på honom förgrymmats 275 - Zeus och Eelios, hvars oxar kamraterne slagtat. - Desse förgingos alle uti mångsqvalpiga hafvet; - Honom uppå skeppskölen likväl uppkastade vågen - Till Phaiekernes land, som gudabefryndade äro. - Honom, liksom gud, der ärade desse, af hjertat, 280 - Mycket gåfvo åt honom, och ärnade sjelfve till hemmet - Okränkt skicka; och visst ren långt fördetta Odysseus - Hemma varit; men det mer gagneligt syntes hans sinne, - Att all verlden vandra omkring, och skatter sig samla. - Så mång finter, och flera än öfrige dödlige menskor 285 - Vet Odyseus; och med honom ej må alls täfla en ende. - Så mig Thesproternes kong, Pheidon, berättade saken, - Samt svor sjelf deruppå; i sitt hus utgjutande vigvin, - Att uthalad galejan, och redo kamraterne vore, - Att ledsaga Odysseus till älskade fädernejorden. 290 - Men mig han sände förut; de Thesprotiske männers galeja - Dän till det hvetesrika Dulichion ärnade resa. - Och han viste de skatter åt mig, som samlat Odysseus; - Skulle med dem till tionde led väl han föda en annan, - Med de skatter minsann, som lågo i konungens salar. 295 - Denne till Dodone då sade han rett, för att höra - Från den högbelöfvade ek Zeus' vilja, Kronions, - Huru han hem skull' lända till älskade fädernejorden, - Ren frånvarande länge, om uppenbart eller hemligt. - Så han är räddad alltså, och skall nog komma tillbaka 300 - Snart, och ej fjerran numera från vänner och fädernebygden - Länge derborta han blir. Med min ed jag vill det bedyra. - Höre då först mig Zeus, den högste bland gudar, och bäste; - Jemte Odysseus' härd, den frejdades, hvilken jag nalkas: - Sannerlig detta dig allt fullbordas så, som jag säger. 305 - Under det året som går skall hit anlända Odysseus, - Medan månaden släcks, och medan han tändes ånyo. - - Honom svarte derpå förståndiga Penelopeia: - Måtte detta ditt tal fullbordadt varda, o fremling! - Snart du skulle af mig erfara båd' vänskap och många 310 - Skänker, att hvar som komme emot, dig prisade lycklig. - Men mig så det likar i själn, som äfven skall hända; - Hvarken Odysseus mer hemländer, ej heller du reshjelp - Finner; förty ej herrar numera finnas i huset, - Sådan Odysseus var bland männer, -- om nånsin han var det, 315 - Att de vördade fremlingar hän affärda, och motta. - Tvätten honom, J tärnor, och bädden reden i ordning, - Sängen med mantlar uti, och prydliga fällar tillika, - Att han må, väluppvärmd, gullthronande morgonen skåda. - ganska bittida baden igen imorgon, och smörjen, 320 - Att derinne med Telemachos han tage sin frukost, - Sittande i vår sal; olycklig enhvar, som bland dessa, - Honom kränkande, kommer förnär; sin sak han ej nånsin - Mer uträttar hos oss, fast aldrig så mycket förtretad! - Ty hur skall du väl veta, om jag, o fremling, de andra 325 - Qvinnorna öfverträffar i vett och förståndiga rådslag, - Om du, smutsig och illa beklädd, i salarna skulle - Spisa? Förty korflifvade äro de menniskor alla. - Ho som nu sjelf är grym, och idelig grymheter tänker, - Honom dödlige alle, sålänge han lefver, ej annat 330 - Önska, än qval; men när han är död, bespotta de honom. - Ho som är sjelf vankfri, och tänker allenast hvad vankfritt - Är, hans frejdade namn kringföres af fremlingar vida - Kring all verldens folk; han god af många benämnes. - - Henne svarande talade till mångråde Odysseus: 335 - O du vördade maka till Laertiaden Odysseus, - Mantlarne äro för mig och de prydlige fällar isanning - Vidriga, från den stund, då jag Kretas snöiga fjellar - Lemnade, farande dädan uppå långårade skeppet; - Låt mig ligga, som förr sömnlösa jag nätterna tillbragt! 340 - Många nätter jag redan uppå det uslaste läger - Låg, och bidade af gullthronande morgongudinnan. - Och fottvagningen heller ej alla för mitt sinne behaglig - Är, och min fet vidröra ej af någon qvinna bland dessa, - Hvilka hos dig här äro i detta palats tjenarinnor, 345 - Om ej en gammal gumma du har, försiktig och aktsam, - Som utsått i sin själ så många bekymmer, som jag har: - Henne förtryter jag ej, att hon mig föttren må röra. - - Honom svarte derpå förståndiga Penelopeia: - Älskade gäst, ej någonsin än ankommit så vis man, 350 - Bland vildfremlingar kärare hit till detta palatset: - Så du särdeles väl om allting ordar och visligt. - Ock en gumma jag har med klyftiga tankar i sinnet, - Som den olycksaliga ömt uppfostrat och ammat, - Tagande mot i sin famn, då han föddes till verlden af modren; 355 - Hon dig föttren skall tvätta, ehur ock alldeles skröplig. - Men nu, välan, statt upp, förståndiga Eurykleia - Och två sedan din drotts jemnåriga like; Odysseus' - Redan en sådan till fötterna är, och en sådan till händren: - I olyckorna pläga ju snart de dödlige åldras. 360 - Sade; och gumman därvid sitt anlete täckte med händren. - Fällde en brännhet tår, och talade jemrande orden: - - Ve mig, arma, för dig, min son! Visst mera än andra - Menskor dig hatade Zeus, skönt gudeligt sinne du eger. - Åt blixtglade Kronion ej någon brännde åt många 365 - Väldiga lår ännu, eller korade festhekatomber, - Som åt honom du gaf, anropande guden, att uppnå - Sjelf behagelig ålder, och fostra den lysande sonen. - Nu han hemkomstdagen likväl så har dig beröfvat - Sammaledes väl honom också ha qvinnorna gäckat 370 - Bland vildfremmande män, då till någons boning han lände, - Liksom dehär otäckorna dig begabbade alla. - Nu för att undgå skymfer af dem och kränkningar många, - Icke du låter dig två; men mig, välvilliga, bjuder - Dottren af Ikarios, förståndiga Penelopeia. 375 - Thy jag dig föttren vill två; för sjelfvaste Penelopeias - Skull, och din egen jemväl, ty min själ uppröres inom mig - Af bekymmer; men hör nu mitt tal, ehvad jag må säga: - Mångbepröfvade fremlingar hit rent flere ha kommit, - Men ej någon så lika jag sett -- det sägen jag -- hittills, 380 - Som du till vext, och till fötter och röst är lik med Odysseus. - - Henne svarande talade till mångråde Odysseus: - Gumma, så säga de alle, som oss med ögonen begge - Skådat en gång, att vi två med hvarannan särdeles lika - Äre; likasom sjelf du jemväl nu betänkande ordar. 385 - - Så han sade; och gumman då tog klarblänkande kitteln, - För att fötterna två; och hon rikligen hällde af kalla - Vattnet, och sen hon spädde det ut med varmt, men Odysseus - Satt på spiseln, och strax mot mörkret han vände sig undan; - Ty han genast i själn misstänkte, att, fattande honom, 390 - Ärret hon kunde känna igen, och saken förmäla. - Trädande nära, hon tvådde sin herre, och kände påstunden - Ärret, som fordom gjort vildgalten med tanden, den hvita, - När till Parnesos han var, till Autolykos rest och dess söner, - Bort till sin moders mäktige far, bland menniskor utmärkt 395 - Både i list och i ed; en gud sjelf detta förlänat, - Hermeias, åt hvilken de täckliga låren han brännde - Utaf lamm och af kid; och guden var honom bevågen. - Autolykos då han kom till Ithakas bördiga bygder, - Träffade dottersonen sin der, nyss boren till verlden, 400 - Honom på morfars knän antvardade Eurykleia, - När han slutat sitt mål, samt talade ordet, och sade: - - O Autolykos, sjelf uttänk nu ett namn, som du gifva - Må åt din dotters son; mångönskelig är han dig säkert. - - Henne återigen Autolykos svarte, och sade: 405 - Måg min, och dotter, gifven det namn, som nu jag er säger. - Ty för många förhatelig hit till eder jag kommit, - Både för männer och qvinnor uppå mångnärande jorden; - Derföre vare hans namn Odyseus, den förhatlige. Kommer - Han som yngling en dag till stora moderspalatset, 410 - Till Parnesos, minsann, der mina besittningar äro, - Skänker jag honom af dem, och gladelig sänder tillbaka. - Derföre kom Odyseus, att han gåfve de lysande skänker. - Honom Autolykos då och Autolykos' älskade söner, - Halsade med handslag och med håningljufliga orden. 415 - Nu mormodren Amphithea i famnen Odysseus - Tog, och kysste hans hufvud och två de vackraste ögon. - Och Autolykos bjöd de äreberömliga söner, - Att anrätta ett mål; uppmaningen aktade desse, - Och till stället påstund en femårsoxe de bragte, 420 - Flådde den, äflades kring, och sönderdelade slagten, - Skuro i bitar ock med besked, och fäste på spetten, - Stekte jemväl omvårdsamt, och delte åt alla portioner. - Så de nu dagen igenom, intill nedgående solen - Spisade, utan att något dem brast i gemensamma målet. 425 - Men när solen sänkte sig ned, och mörkret dem påkom, - Då de gingo tillsängs, och sömnens lisa sig togo. - Men då sig viste den tidiga, rosenfingrade Eos, - Ut sig begåfvo med hundarna sina Autolykos' söner - Alla på jagt; och i sällskap med dem, den ädle Odysseus 430 - Gick; och Parnesos' berg, det skogbeklädda och höga - De annalkades, hinnande snart dess vindiga skrefvor. - Solen återigen anstrålade fälten ånyo, - Stigen utur tystrinnande, djupa Okeanos' flöden, - Jägarne hunno då upp en dunge, och hundarne lupo, 435 - Sökande spår framför dem; men efter Autolykos' söner - Samtlige följde; i sällskap med dem den ädle Odysseus - Nära till hundarna gick; långskaftiga spjutet han svängde. - Der i tätaste snår sig hvilte ett särdeles stort svin, - Genom snåret ej nånsin de fuktige vindarne blåste, 440 - Icke den brännande soln med strålarna träffade nånsin, - Ock ej trängde dit regnet sig fram; så tätt var det snåret. - Men af blad anträffades der ett rikeligt fälle. - Svinet omkring gick dånet af hundars fötter och männers, - Som påträngande kommo, men det ur snåret tillmötes, 445 - Resande högt sin borst, och med eld 1 de gnistrande ögon, - Stod helt nära till dessa; och aldraförst nu Odysseus - Framsprang, höjande upp sin lans med kraftiga handen, - Ifrig att såra det; svinet ändock förr träffade honom - Öfver knät, och en stor bit kött lösryckte med tanden, 450 - Sidleds rusande på, och likväl ej trängde till benet. - Men i dess högra bog Odysseus sårade svinet, - Så att igenom for strax spetsen af blänkande spjutet. - Vrålande damp det i backen, och lifvet flyktade dädan. - Honom Autolykos' söner påstund omvårdade alla, 455 - Varligt förbindande såret för vankfri, ädel Odysseus, - Sedan de svarta bloden förut väl dämmt med en trollsång - Hade; till fadrens boningar strax de vandrade sedan. - Men då Autolykos sjelf och Autolykos' söner med omsorg - Honom läkt, och derhos med kostliga skänker begåfvat, 460 - Gladlige sände de strax den gladlige hem till det kära - Ithaka; far sig fägnade nu och den vördade modren - Vid den kommandes möte, och allt utfrågade noga - Om det såret, han fått: och han grannt berättade saken, - Huru på jagten han höggs med hvita tanden af svinet, 465 - När till Parnesos' berget han gick med Autolykos' söner. - - Knapt med händerna nu vidrördes det ärret af gumman, - Förrn hon, fingrande, kände det, strax lössläppande foten, - Hvilken i kitteln föll, så att kopparn dånade dervid; - Kitteln böjdes åt sida, och vattnet spilldes på marken. 470 - Henne tillika betog båd' glädje och sorg, och dess ögon - Fylldes med tårar då, och sig stockade klingande stämman. - Fattande tag i hakan hon så tilltalte Odysseus: - - O, helt säkert Odysseus du är, kärälsklige! dig ej - Förr jag kände igen, förrn egen min herre jag rörde. 475 - - Så hon sad', och med ögonen såg på Penelopeia, - Viljande gifva tillkänna, att älskade maken var hemma. - Men hon kunde ej se framför sig, ej heller bemärka, - Ty Athenaie dess håg bortvände, och redan Odysseus, - Gripande till, tog tag med sin hand i den åldrigas strupe, 480 - Och med den andra närmre till sig drog gumman, och sade: - - Hvarföre vill du, min mor, nu dräpa mig? du som mig ammat - Sjelf vid ditt bröst; men nyss, uthärdande många bekymmer, - Uppå tjugunde året jag kom till fädernejorden. - Men emedan du kännt mig, och gud dig gifvit i sinnet, 485 - Tig då, att icke en annan i salarna måtte det höra. - Ty jag vill säga dig det, som ock fullbordadt skall blifva: - Kufvar en gud för mig de trotsige friarnes skara, - Skonar jag dig ej ens, min fostrerska, då när de andra - Tjenande tärnorna jag nedhugger i salarna mina. 490 - - Honom svarte derpå förståndiga Eurykleia: - Hvad för ett ord, min son, utflög dig ur tändernas stängsel! - Väl du ju vet, hur mitt sinne är fast, orubbeligt alltid; - Tiga jag skall, som hårdaste sten, ja, äfven som jernet, - Annat säger jag dock, men gömm det du i ditt sinne; 495 - Enfvar en gud för dig de trotsige friarnes skara, - Då vill jag ock uppräkna för dig de qvinnor i rummen, - Hvilka som dig vanära, och som obrottslige äro. - - Henne svarande talade till mångråde Odysseus: - Moder, hvarför uppräknar dem du? dig höfves det icke. 500 - Väl skall äfven jag sjelf utgrunda och känna hvarenda, - Utan var tyst med vår sak, och lemna åt gudarna resten. - - Så han sade; och gumman ur saln gick ut, för att hämta - Nytt fotvatten, förty alltsamman det gamla var utspilldt. - Men då hon tvättat honom, och smort frikostigt med olja, 505 - Återigen sin stol drog närmare elden Odysseus, - Att sig värma dervid, och täckte med trasorna ärret. - Tog så till orda bland dem förståndiga Penelopeia: - - Fremling, ännu om liten en sak sjelf vill jag dig spörja, - Ty snart kommer ju stunden också för ljufliga hvilan; 510 - Den som bara, fast aldrig så ängslad, af sömnen betoges. - Men åt mig omätelig sorg har gifvit en gudom; - Ty om dagarna, gråtande, sörjande, dock jag mig gläder - Vid anblicken af tärnornas värf och af egna i huset, - Men när natt är kommen, och sömn betager de andra, 515 - Vaken jag ligger i säng, och smärtor mitt pressade hjerta, - Häftiga, utan tal, uppväcka till gråt och till jemmer. - Likasom näktergalen, den grå, Pandareos' dotter, - Stämmer så grannt sin sång, när vår inträffar ånyo, - Der hon valt sig en plats bland lummiga löfven i trädet, 520 - Och hon vexlande tätt mångljudiga rösten försprider, - Sörjande Itylos, son af henne och konungen Zethos, - Hvilken, uti vansinne, hon drap med kopparn tillförne: - Så ock sinnet hoa mig sig välfver båd' hitåt och ditåt; - Anten jag dröjer hos sonen, och allt orubbadt bevarar, 525 - Tärnor och gods, och derhos högtakiga, stora palatset, - Vördande makens bädd, och skyende pratet i landet; - Eller jag följer med den af Achaierna, hvilken, den bäste, - Friar till mig 1 palatset, och ger omätelig brudskänk. - Sonen min, sålänge ännu han var barnslig och korttänkt, 530 - Ej tillät mig att giftas, och öfvergifva palatset; - Nu då han redan är stor, och ynglingaåldren har hunnit, - Önskar han sjelf tillochmed, att jag hän ur salarna vandrar, - Missbelåten dermed, att Achaierne öda hans goda. - Men du, välan, uttyd nu min dröm, och hör hvad jag säger! 535 - Tjugu gäss jag har i mitt hus, som äta ur vattnet - Hvete; och jag mig roar der med att dessa beskåda; - Kom så från berget en örn, som var kroknäbbig och väldig, - Knäckte nacken för hvar, och dräpte dem; samtligen desse - Vräktes i salarna kring, men mot ethern höjde sig örnen. 540 - Men jag gret och mig jemrade högt, fast det skedde i drömmen, - Och Achaiinnorne nu, skönflätige, samlades kring mig, - Som beklagade ömkligt, att örn gjort ände på gässen. - Kommande åter, han satte sig på framskjutande åsen, - Och; med menniskoröst mig höll tillbaka och sade; 545 - - Var nu vid mod, du fjerranberömde Ikairios dotter! - Detta är icke en dröm, men en syn, som bringas i verket, - Gässen friarne äro, och jag, tillförene örnen, - Nu deremot, din gemål, är återkommen till hemmet, - Som skall sända en ömkelig död på friarne alla. 550 - - Så han sade; nu lemnade mig välljuflige sömnen, - Och kringskådande, gässen ännu jag såg i palatset, - Plockande hvete ur boen, liksom tillförene äfven. - - Henne svarande talade till mångråde Odysseus: - Qvinna, det går ej an att drömmens mening förklara, 555 - Annsids vändande den, emedan sjelfve Odysseus - Sagt, hur göra han skall; för friarne stundar förderfvet, - Ja, för dem alla, och död undgår ej en enda och ofärd. - - Honom svarte derpå förståndiga Penelopeia: - Fremling, isanning ju omöjlige drömmar dunkle 560 - Gifvas, och visserlig ej fullbordas för menskorna alle. - Tvenne till antal äro de vansklige drömmarnes portar: - Ena af horn är byggd, och af elfenben är den andra. - De nu, som vandra igenom det konstarbetade elfen, - Fulle äro af svek, nedbringande ord, som ej gälla. 565 - De som igenom det glattade horn utvandra i verlden, - De ock ställas i verket, enär dem skådar en dödlig. - Dock jag ej menar, att derifrån den skräcklige drömmen - Kommit; isanning det vore för mig högönskligt, och sonen. - Men jag vill säga dig annat, och gömm det du i ditt sinne! 570 - Ren svårnämnelig går den morgonstunden, som jagar - Mig ur Odysseus' hus; nu ställer jag upp, till en täflan, - Bilorna, hvilka han sjelf i salarna sina så ofta, - Likasom vränger, efter hvaran uppställde, ett dussin, - Och, fast ganska fjerran han stod, sköt genom dem pilen. 575 - Äfven för friarne nu uppställer jag dem, till en täflan: - Ho då lättast bland dem med händerna spänner hans båge, - Och sen genom de samtliga tolf med pilen kan skjuta, - Honom följer jag hän, och lemnar min brudliga boning, - Denna så skön som hon är, och så öfverfull af besittning; 580 - Hvilken jag framdeles minns, som jag tror, ja, äfven i drömmen. - - Henne svarande talade till mångråde Odysseus; - O du vördade maka till Laertiaden Odysseus, - Skjut nu ej längre i salarna upp den täflan, du omnämnt! - Ty förr länder, minsann, mångråde Odysseus till hemmet, 585 - Förrän dehär, handterande hans välglattade båge, - Spännt dess sena, och skjutit med piln jernbilorna genom. - - Honom svarte derpå förståndiga Penelopeia; - Om du, fremmande man, mig, i salarna sittande, ville - Roa, på ögonlocken mig ej utgjöte sig sömnen. 590 - Likväl går det ej an, att städs sömnlöse vi menskor - Äre; ty för hvar sak åt dödliga satte sin andel - De odödlige gudar uppå fruktgifvande jorden. - Derföre stiger åtminstone jag i loftet, och lägger - Mig på bädden, som, suckig, åt mig derstädes bereddes, 595 - Fuktad af tårar städs, alltsen den stund då Odysseus - For, för att Olycksilios se, hvars namn är min afsky. - Dit jag går och mig lägger; men lägg dig du i palatset, - Anten på golfvet sträckt, eller må de hämta dig dynor! - - Så hon talte; och sen gick upp i det prunkande loftet, 600 - Icke allena, ty två tjenarinnor gingo med henne. - Men då i loftet hon hade med tjenande tärnorna stigit, - Gret hon Odysseus, sin hulde gemål, tilldess att en ljuflig - Sömn på dess ögonlock sjelf gjöt klarögda Athene. - - - - -Tjugonde Sången. - - - Ute i försaln lägrade sig den ädle Odysseus; - Under sig hade han bredt ogarfvad en hud, men på denna - Skinn rätt många också af de får, som Achaierne slagtat; - Eurynome en fäll påkastade, sedan han laggt sig, - Der Odyseus, i sin själ anstemplande friarne ofärd, 5 - Låg och vakade än, men qvinnorna alla ur salen - Ren aftroppat, som kärliga värf med friarne skötte, - Väckande skratt inbördes och munterheten hos den andra. - Men nu hjertat i konungens bröst upprördes af detta, - Och han träget betänkte inom sin själ och sitt sinne, 10 - Anten han borde dem, gripande an, nedgöra hvarenda, - Eller låta dem än med trotsiga friarne mängas - Ytterst och sist en gång; men hans hjerta skällde i bröstet. - Liksom en hynda omkring små valparna hoppar och skäller - Uppå en okänd man, samt äflas att strida med honom: 15 - Så ock skällde hans hjerta af harm åt de slema bedrifter. - Men han slog på sitt bröst, och bannade hjertat med orden: - - Tål, mitt hjerta! du tålte en gång mer skändligt, än detta, - På den dagen, enär, obändig i sinne, Kyklopen - Tappra kamraterna åt; men du tålte, tilldess att ett påhitt 20 - Förde ur hålan dig, som ej anade annat än döden. - - Så nu ordade han, och smekte sitt hjerta i bröstet. - Och hans hjerta dervid fortfor i sin lydnad, det städse - Tåliga; sjelf han sig vältrade dock båd' hitåt och ditåt. - Liksom våmben en man, när eld uppflammar i spiseln, 25 - Proppad med ister full och med blod, båd' hitåt och ditåt - Svänger, och högligen önskar att snart anrättningen stekes: - Så han vältrade sig båd' hitåt och dit, och betänkte - Huru han händer skulle på skändliga friarne lägga, - Ensam han, på så många; då nalkades honom Athene, 30 - Stigen från himmelen, lik till gestalt en dödelig qvinna; - Ställde sig ofvan hans hufvud, och talade ordet, och sade: - - Hvarföre vakar du nu, olyckelig mera än andra? - Är ju palatset ditt, och din är frun i palatset, - Din är sonen, och sådan är han som man nånsin kund' önska. 35 - - Henne svarande talade till mångråde Odysseus: - Sannerlig allt, o gudinna, med sanningen enligt du ordat; - Men min själ i mitt bröst mellertid den saken begrundar, - Huru jag händer nu månde på skändliga friarne lägga, - Ensam jag, på så många; de städs talrika här äro. - Dessutom detta i själn, långt svårare, ock jag begrundar: - Om jag dräpte dem äfven med ditt bistånd och Kronions, - Säg, hvart skulle jag fly? den saken jag ber dig betänka. - - Honom svarte derpå blåögda gudinnan Athene: - Du feghjertade, sig man förtror ju är ringare stallbror, 45 - Som blott dödelig är, och ej kännes sådana anslag. - Dock en gudinna är jag, som oaflåtligt dig skyddar - Uti mödorna alla, och nu högtidligt förkunnar: - Om ock femtio rotar af språkbegåfvade menskor - Skulle oss två omringa, med äflan att döda i örlig, 50 - Skulle du oxarna jaga från dem och frodiga fåren. - Men dock njute du sömn; det är svårt, att natten igenom - Hålla sig vaken; utur olyckorna ren du skall räddas. - - Så hon sade; och sömn utgjöt på dess ögon derjemte; - Sjelf till Olympen igen bortgick ock ädla gudinnan, 55 - När han af sömnen betogs, som löser hvart hjertats bekymmer, - Sorgförjagarn; hans ädla gemål uppvaknade äfven, - Och gret högt, der hon satt på den mjukaste bädden i sängen. - Men då hon hade sitt sinne med gråt dock ändtligen mättat, - Först till Artemis höjde hon bön, den ädla bland qvinnor: 60 - - Artemis, dotter af Zeus, du vördnadsvärda gudinna, - Måtte du skjuta en pil i mitt bröst, och beröfva mig lifvet - Genast nu, eller framdeles må bortryckande stormen - Taga och föra mig hän på de dimmiga vägarne fjerran, - Och mig i mynningen kasta af strida Okeanosfloden, 65 - Liksom Pandareos' döttrar utaf stormvindarna togos, - Hvilkas föräldrar af gudarna öddes; i salarna sedan, - Lemnade utan båd' fader och mor, Aphrodite dem närde - Med välsmakelig håning och ost, och med ljufliga vinet - Here förlänade dem utöfver de samtliga qvinnor 70 - Fägring och vett, stolt Artemis gaf dem höga gestalten, - Och förträfflige värf Athenaie lärde dem öfva. - Men Aphrodite begaf sig en gång till höga Olympen, - Att utbedja åt dem det blomstrande bröllopets andel - Hos blixtglade Kronion, -- ty allt tillpricka han känner, 75 - Både hvad väl och hvad ve för dödliga menskorna utgör - Och Harpyierne då mellertid bortroffade dessa, - Och i gryma Erinnyers tjenst de flickorna gäfvo. - Måtte mig så häntaga också de som bo i Olympen, - Eller mig skjuta med piln skönflätiga Artemis äfven, 80 - Att jag må se Odysseus, och inunder den skräckliga jorden - Sjunka, ock icke förnöja en ringare älskares tankar! - Är ju likväl uthärdligt det onda, enär man om dagen - Gråter, med hjertat fullt till råga af sorg och bekymmer, - Men om nättren har sömn; ty han oss kommer att glömma 85 - Både hvad ondt är och godt, då han ögonlocken betäcker, - Men mig elaka drömmar jemväl påsänder en gudom. - Ty i natt hos mig en man sof, lik med Odysseus, - Sådan just som han var, då med hären han for; och mitt hjerta - Gladdes; ty ej jag det trodde en dröm, men idelig sanning. 90 - - Så hon sade; och strax gullthronande Eos sig infann. - Men den gråtandes stämma förnam nu ädle Odysseus, - Och han grubblade sedan derpå, och tyckte i sinnet, - Att hon, kännande honom igen, ren stod vid hans hufvud. - Kappan han rafsade hop, samt skinnen, på hvilka han sofvit, 95 - Och dem lade i saln på en stol, oxhuden ur dörren - Kastande; sedan bad han till Zeus, upplyftande händren: - - Fader Zeus, om J mig båd' öfver det torra och våta - Mågnande fört till mitt fädernedand, sen J svåra mig hemsökt, - Säge mig då jertecken af vaknande menskorne någon 100 - Inne, och utanifrån ett annat från Zeus må sig visa! - Bedjande talte han så; altrådige Zeus det ej afslog; - Utan dundrade genast ifrån ljusklara Olympen, - Högt ur skyarna ned; sig gladde den ädle Odysseus. - Äfven i huset gaf mjölnarinnan det äskade tecknet, 105 - Nära, der qvarnarne stodo, som egdes af männernas herde. - Qvinnor, till antal tolf, sig städs ansträngde med dessa, - Redande mjöl af hvete och korn, som männernas merg är. - Alla de öfriga sofvo, enär sitt hvete de malit; - En blott hvilte ej än, som var aldrasvagast i hopen. 110 - Hon lät stanna sin qvarn, och talte, ett tecken åt drotten: - - Fader Zeus, du som gudar beherrskar och menniskors slägten, - Högt du isanning dundrade ned från stjerniga himlen; - Dock ej finnes ett moln; järtecken åt någon du sänder: - Nu fullborda åt mig, olyckliga, ock hvad jag säger: 115 - Friarne låt nu idag för yttersta gången och sluta - Uti Odysseus' palats intaga sin ljufliga måltid, - Hvilka med modförödande arbete knäna mig upplöst, - Medan jag redde dem mjöl; nu sista gången de gäste! - - Sade; men åt järtecknet sig gladde den ädle Odysseus, 120 - Och Zeus' dunder; förty han trodde sig hämnas de slema, - Nu, i Odysseus' granna palats de öfrige tärnor - Samlade, tände på härden en outsläckelig låga. - Men Telemachos steg ur sin bädd, gudliknande mannen, - Klädde sig kläderna på, tog eggige svärdet på axeln, 125 - Och knöt prydliga sulor inunder de fylliga föttren, - Tog sin väldiga lans, med vättjade kopparn beslagen, - Steg på trösklen, och så till Eurykleia begynte: - - Älskade mor, J hafven vår gäst undfägnat i huset - Med nattläger och spis? eller ligger han kanske försummad? 130 - Ty en sådan moder jag har, skönt eljes förståndig, - Att hon utan besked, bland de språkbegåfvade menskor - Ärar den sämre, och dock oärad släpper den bättre. - - Honom svarte derpå den förståndiga Eurykleia: - Ej må henne, min son, oskyldigtvis du beskylla! 135 - Ty via satt hon och drack, sålänge han någonsin ville; - Och han sade sig mer ej hungra; -- hon frågade honom. - Men såsnart som han tänkte uppå nattläger och hvila, - Tärnorna sina en säng uppbädda hon genast befallte. - Men han, liksom han varit en alldeles usel och ömklig, 140 - Ville för ingen del sig lägga i säng och med täcke, - Utan uppå ogarfvad en hud, påradad med fårskinn, - Sof han uti försaln; med en fäll påtäckte vi honom. - - Ordade så; och Telemachos dän ur salen begaf sig, - Spjutet i handen, och två snabbfotade stäfvare följde. 145 - Nu till torget han gick, förbrynjta Achaier att råka. - Men på tärnorna manade sen den ädla bland qvinnor, - Eurykleia, en dotter af Ops, sjelf son af Peisenor: - - Opp nu, och skynden, en del att salarna sopa och stänka, - Äfvensom purpur tapeter uppå välformade stolar 150 - Lägga; och andre med svampar därhos aftorrken nu alla - Borden, och blandnlngsskålarna sen renskjöljen, och granna - Dubbelpokalerna med; ock andre, att vatten ur källan - Bringa oss, gån, och fortare nu än någonsin hämten! - Ty ej länge ur saln de friare komma att dröja; 155 - Utan vi ha dem bittida bär; ty för alla är festdag. - - Sagdt; och de henne påstund hörsammade äfven, och lydde, - Tjugu begåfvo sig bort till den dunkelvattniga källan, - Men de öfriga stökade qvar omvårdsamt i huset. - Kommo så in också de hurtige hejdaker; desse 160 - Skickligt och väl sen spjelkade ved, och qvinnorna kommo - Hem från källan; och efter dem kom svinherden, som med sig - Hämtade tre gödsvin, som voro de bäste af alla. - Och han dem tillät böka omkring på prydliga gården, - Hen till Odysseus talte han sjelf med ljufliga orden: 165 - - Fremling, säg, om Achaierne ren högakta dig mera, - Eller de dig missfirma ännu i rummen, som fordom? - - Honom svarande talade till mångråde Odysseus: - Måtte gudarne dock, Eumaios, hämnas den nesa, - Som de, af öfvermod, anstempla, de fräcke, så skamlöst, 170 - Uti en ann mans hus, och ha ej den minsta försynthet! - - Så de nu båda två der vexlade ord med hvarandra. - Dem sig närmade ock Melanthios, getternas herde, - Drifvande getter framför sig, som voro i hjordarna ypperst, - Valda för friarnes bord; två vallare följde tillika. 175 - Gettren bundo de fast i dem dånande pelaregången, - Men till Odysseus talte han sjelf med skymfande orden: - - Fremling, är du ännu till besvär allt qvar i palatset, - Bettlande här af enhvar, och lagar du ej dig på dörren, - Alldeles icke jag tror att vår sak afgöres nu mera, 180 - Förrn vi på näfvarna smakat; förty tillbörligt du icke - Bettlar; andra gelag hos Achaierna vankas ju äfven. - - Sade; men honom svarade ej mångråde Odysseus, - Utan välfvande ondt, han teg, och skakte på hufvut. - Kom så till dessa som tredje Philoitios, männernes höfding; 185 - Frodiga getter för friarnes kök han bragt och en gallko; - Färjekarlarne ock dem forslat, hvilka de andra - Menniskor framledsaga, eho till Ithaka kommer. - Getterna bandt han nu väl i den dånande pelaregången, - Samt svinherden befrågade så, framträdande nära: 190 - - Ho är fremlingen der, svinherde, som nyligen kommit - Hit till vårt hos! Från hvilka berömmer han vara sin härkomst - I all verlden? Och hvar ä hans ätt, och fädernebygder? - Stackars man! till gestalt han isanning liknar en konung. - Gudarne störta i nöd de mångkringirrande menskor, 195 - När de åt kongarna sjelfve jemväl tilldela bekymmer. - - Sade; ock trädde intill välkommande drotten med handslag. - Och tilltalande honom, han yttrade vingade orden: - - Hell dig, fader! må framdeles dig åtminstone unnas - Lycka! men nu medtagen du är af många bekymmer. 200 - Fader Zeus, förderflig, som du, bland gudar är ingen! - Menskorna ömkar du icke, änskönt dem sjelf du har aflat, - Att de med ofärd mängas ock vidtutseende sorger. - Kallsvett rann, då jag såg dig, och ögonen fylldes med tårar, - När jag Odysseus mindes; förty och han, som jag menar, 205 - Irrar hos menskorna kring, och likdana trasor på kroppen, - Om han lefver ännu, och himmelens dager beskådar. - Men ifall han är död, och i Aïs boningar redan, - Ve mig för vankfri drott, som mig för boskapen satte, - I Kephallenernas land, då jag än var liten en gosse! 210 - Hjordarne nu otalige bli, och icke för någon - Dödlig förkofrades så bredpannade oxarnes slägte. - Och dem fremmande man mig bjuda, att drifva, sig sjelfve - Till förtäring, ooh vårda sig ej om konungasonen, - Frukta ej heller för gudarnes hämd, ty de önska allenast 215 - Bortavarande konungens gods sig emellan att dela. - Väl har själen uti mitt bröst rätt ofta på detta - Grubblat; likväl rätt illa det vore, då han är i lifvet, - Att med hjordarna vandra sin kos till fremmande länder, - Och vildfremmande män, men svårare än, att hos andras 220 - Boskapshjordar stanna här qvar, ooh sorger fördraga. - Längesedan också till en ann bland väldiga drottar - Hade jag flyktat min kos, ty dethär är längre ej drägligt; - Men jag väntar ännu olycklige mannen, om hemländ, - Han bland friarnes flock anställer i huset förskingring. 225 - - Honom svarande talade till mångråde Odysseus: - Herde, emedan du icke är lik med en elak och oklok, -- - Och jag det inser sjelf, att du har vett i ditt hufvud, - Derföre säga jag vill, och med stor ed saken bekräfta: - Vete nu först bland gudarna Zeus, och det gästliga bordet, 230 - Samt vankfrie Odysseus' härd, till hvilken jag nalkas; - Sannerlig, medan ännu du är här, hemkommer Odysseus, - Och du med egna ögon skall se, ifall så dig lyster, - Samtliga friarne dräpna, som nu hussera i huset. - - Honom svarte igen koherdarnes herde, och sade: 235 - Måtte, o fremmande man, ditt ord fullborda Kronion! - Hvad min kraft och händer förmå visst skulle du finna. - - Höjde så ock Eumaios sin bön till gudarna alla, - Att mångvis Odyseus skull' lända tillbaka till hemmet. - Desse på sådant sätt samtalade då med hvarandra. 240 - - Friarne nu mellertid åt Telemachos döden och banen - Stemplade; men dem syntes en hotande fågel åt venster, - En högflygande örn, med bäfvande dufva i klorna. - Och Amphinomos ordade då bland dessa, och sade: - Vänner, icke skall lyckas för oss det tagna beslutet, 245 - Att Telemachos döda; men låtom oss tänka på måltid! - Så Amphinomos sade; och dessa behagade talet. - Men när komne de voro i ädle Odysseus' salar, - Lade de mantlarna af sig uppå länstolar och bänkar; - Slagtade fåren, de stora, och frodiga getterna äfven, 250 - Slagtade svinen, de gödda, också, och dessutom en vallko. - Stekande sen inkråmet, de delte åt alla, och vinet - Mängde i bålarna ut; svinherden pokalerna kringbar. - Bröd fördelte åt dem Philoitios, männernes förste, - I välprydliga korgar, och vin ihällde Melantheus. 255 - Desse nu händerna räckte till redda och färdiga rätter. - Välfvande finter, Telemachos då bad sitta Odysseus, - Just stentrösklen invid, uti starkgrundade salen, - Oansenlig en stol framsättande, jemte ett skräpbord. - Af inkråmet han gaf anparten, och hällde si vinet 260 - I den gyllne pokaln, samt talade ordet, och sade: - - Sitt bland männerna nu härstädes, och drick du af vinet! - Men af samtlige friarne sjelf våldsgerning och skymford - Jag skall värja från dig; ty, ej är offenteligt detta - Hus, men det är Odyseus'; och åt mig han har det förvärfvat. 265 - Ock J friare, nu afhållen ert sinne från ofog, - Äfvensom händer, att ej tvedrägt uppkommer och träta. - - Så han sade; och de sig beto i läpparna alla - Undrande öfver Telemachos, att han talat så vågsamt. - Ordade sedan igen Antinoos, son af Eupeithes: 270 - - Fastän bittert väl är Telemachos' tal, O Achaier, - Hållom tillgodo; han, oss förskräckligen hotande, ordar. - Ty Zeus unnte det ej Kronion; ja, redan vi eljes - Honom i salarna qväst, så mycket han äfven är skrikhals. - - Så Antinoos sade; men han ej aktade orden. 275 - Genom staden derpå af herolderna festhekatomben - Fördes; sig samlade nu hårfagre Achaierne äfven - I långskjutande guden Apollons skuggiga dunge. - Sedan de stekt det fetaste kött, och dragit från spetten, - Skuro de hvar sig stycken, och höllo en kostelig måltid. 280 - Ock for Odysseus lade en bit, de som detta bestyrde, - Likdan som sig sjelfve de fått; ty så dem befallte - Telemachos, kärälskelig son till ädle Odysseus. - Trotsiga friarna alldeles ej tillstadde Athene, - Att sig hejda ifrån hjertfrätande skymfen, att mera 285 - Qval skull' tränga i själn hos Laertiaden Odysseus. - Var nu af friarne en, i laglösheter bevandrad, - Och Ktesippos hans namn, och han husen bebodde i Same. - Denne, förlitande sig på de skatter, som egde hans fader, - Nu Odyseus', den än frånvarandes, maka begärde; 290 - Och han ordade då bland de öfvermodiga männer: - - Hören mig, väldige friare, J, att jag något må säga: - Fremlingen ren längese'n, som det höfves, bekommit sin andel, - Jemlik; icke är bra eller rätt, att Telemachos' gäster - Preja, eho han än är, som kommit till detta palatset. 295 - Dock gästgåfva jag äfven må ge, att äfven han gifve - Åt badsvennen en skänk, eller också åt någon bland andra - Tjenare, hvilka i ädle Odysseus' boningar finnas. - - Sagdt; och ur korgen han tog, och slängde med väldiga handen - En oxlägg, som der låg; undvek dock kastet Odysseus, 300 - Böjande hufvut en smula åt sidan, och log i sitt sinne - Med ett särdeles hån; väl fejade väggen han råkte. - På Ktesippos dervid Telemachos trätte med orden: - O Ktesippos, minnsann, var detta dig bäst som det aflopp: - Fremlingen råkte du ej, ty han sjelf vek undan för kastet. 305 - Ty jag dig eljes stungit ihjel med eggiga lansen, - Och, för bröllop, din far visst hade bestyrt om begrafning - Härstäds; derför man må missgerningar ej i palatset - Öfva, förty jag redan förstår alltsamman och hugsar, - Både hvad godt och hvad ondt; tillförne ännu jag var barnslig. 310 - Men vi fördrogo isanning likväl åskådande detta, - Att småboskapen gjordes till slagt, att vinet förtärdes, - Äfvensom maten; ty svårt är för en att hejda så många. - Men ej framdeles ondt, fiendtlige, mera mig gören! - Och om J äflena jemväl att sjelf mig dräpa med kopparn, 315 - Hellre jag önskade det, och mig långt bättre väl vore; - Dö, än städs åskåda såhär ovärdige dater, - Fremlingar, som missfirmade bli, och tjenande tärnor - Släpade skändeligt kring hit och dit i granna gemaken. - - Så han talte; och samtligen de förstummade tego. 320 - Ändtelig ordade dock Damastor's son, Agelaos: - - Vänner, icke må någon för det som är yttradt medrätta, - Gripande an med hånande ord, utbrista i vrede; - Och missfirmen den fremmande ej, ej heller en enda - Ibland tjenarne alls i den ädle Odysseus' salar! 325 - Åt Telemachos vill jag ett godt ord nu, och hans moder - Säga, ifall slikt kunde dem båda i hjertat behaga. - Medan i bröstet ännu ert hjerta det kunde förmoda, - Att mångvis Odyseus hemkomme till egna palatset, - Icke var tadelvärdt det minsta, att bida, och hålla 330 - Friarna qvar i ert hus; för ty långt bättre det varit, - Om Odyseus hemkommit, och återvändt till sin boning; - Nu det redan är klart, att han hemkommer ej nånsin. - Men nu välan, träd du för din mor, och henne förkunna, - Att hon må äkta den man, som är yppast, och gifter det mesta, 335 - Att du gladelig sjelf allt, fädernegodset besitte, - Äte och dricke; men hon till en annans boningar vandre. - - Honom Telemachos då, den förståndige, svarte, och sade: - Nej, vid Zeus, Agelaos, alla min faders bekymmer, - Hvilken ifjerran från Ithaka dött, eller vankar kanhända, 340 - Icke skjuter jag upp min moders bröllop, men bjuder - Äkta eho som ho vill, som ger osägliga skänker. - Men jag blyges, att henne ur saln ovillig förjaga - Med ett nödgande ord; gud slikt fullborde ej nånsin! - - Ordade Telemachos; bland friarne Pallas Athene 345 - Väckte ett outsläckeligt skratt, och förbryllade sinnet. - Samtlige flinade redan med helt vildfremmande käftar, - Köttet de åto, det var blodsöladt, och ögonen deras - Fylldes med tårar, och jemmerlåt ren anade sinnet. - Och bland dessa, dervid gudskön Theoklymenos talte: 350 - - Uslingar, hvad är åfärde? o ve! Med natt ju för eder - Svepes hufvuden in, kindbenen, och fötterna nedtill, - Qvidan hörs öfverallt, och af tårar kinderna flöda, - Väggarne sölats med blod, och prydliga nischerna äfven; - Af skuggbilder är full förstugan, och gården är uppfylld, 355 - Hvilka till Erebos hasta enhvar till dunklet; och solen - Blifvit på himmelen släckt, och ett olycksmörker har anryckt. - - Så han sade; och samtlige gladt utskrattade honom, - Dock Eurymachos, Polybos' son, begynte att tala: - - Tokig är gästen, som nyss hitkomnit från fremmande länder. 360 - Derför, J ynglingar, strax utkasten du honom ur dörren, - Att han gånge till torgs; ty natt här tycker han vara. - - Honom återigen gudskön Theoklymenos svarte: - Dig, Eurymachos, beder jag ej, att gifva mig följsmän; - Ögon ju eger jag sjelf, derhos par fötter, och öron, 365 - Äfven i bröstet behjelpeligt vett, som icke är ofatt, - Dermed går jag min kos, ty jag märker att eder en ofärd - nalkas, den ej undslippa och ej undgå må en ende - Bland er, friare, som i Odysseus' boning, den ädles, - Kränkande männers rätt, anstemplen så skändliga saker. 370 - - Så han sade; och gick ur boningsbeqväma palatset; - Kom så till Peiraios, som ock välvillig emottog. - Friarnes hop mellertid, anblickande ene den andra, - Retade Telemachos, och begabbade gästerna begge. - Så bland de öfvermodiga män sig yttrade mången: 375 - - O Telemachos, värre än du ej finnes en gästvän; - Så utbördingen hyser du här, den äreförgätna, - Som nog snålas på mat och på vin, men icke om sysslor - Vårdar sig alls, eller id, en börda för jorden, han trampar. - Nu en annan igen uppsteg, för att tala orakel. 380 - Men om du ville mig lyda; -- och det långt bättre dig vore, - Vräkom de fremlingar båda uppå mångtoftade skeppet, - Och till de Sikeler sändom, ty der fås pengar för slikt kram. - - Friarne talade så; och han aktade icke på orden, - Utan han såg helt stum på sin far, afbidande städse, 385 - Att han händerna skulle på skändliga friarne lägga. - Sjelf framställande der midtemot storståtlig en karmstol, - Dottren af Ikarios, förståndiga Penelopeia, - Samtlige männernas tal hon satt nu i salen, och hörde. - Flinande nemligen desse åt sig anrättade frukost, 390 - Vältillräcklig och god, ty särdeles mycket de slagtat. - Men ej torde väl redas i verlden en slemare qvällsvard, - Än som ärnade snart gudinnan och väldige mannen - Reda; ty friarne hade förut nidgerningar stemplat - - - - -Tjugondeförsta Sången. - - - Lade i sinnet också klarögda gudinnan Athene - På Ikarios' dotter, förståndiga Penelopeia, - Bågen att friarne ge, och derhos ock jernet, det isgrå, - Uti Odysseus' sal, till täflingsstrid och förödning. - Höga stegen derpå i sitt hus hon vandrade uppför; 5 - Välkrökt nyckel jemväl hon tog i den kraftiga handen, - Gyllene, grann, och af elfenben handtaget var fogadt. - Sedan hastade hon, af tjenande tärnorna afföljd, - Till det yttersta rummet, der konungens skatter förvartes, - Kopparn, och gullet med, samt mångarbetade jernet. 10 - Låg nu också derstäds spännfoglige bågen, och kogret, - Skottförvararn, hvar i mång suckige pilar befunnos, - Skänker, dem gett gästvännen uti Lakedaimon åt honom, - Iphitos, Eurytos' son, odödlige gudarnes like. - Desse i Messene tillsammanråkt med hvarandra, 15 - I Orsilochos' hus, storkrigarens; dit var Odysseus - Kommen, att fordra en skuld, åsamkad af allmoge samfält. - Ty småboskap Messeniske män från Ithaka bortfört - På mångtoftade skepp trehundra, och herdarna äfven, - Lång väg hade derför, som sändbud, kommit Odysseus, 20 - Gosse ännu, af sin far utskickad och öfrige åltmän. - Iphitos återigen, för att söka de ston, som han mistat, - Jemt ett dussin till tal, och derhos ihärdiga mulor, - Hvilka framdeles blefvo också hans bane och ofärd, - Då när han, kom på besök till Zeus' stormodiga ättling, 25 - Båtde Herakles en gång, väldiga bragder bevandrad, - Som, änskönt han var gäst, dock Iphitos drap i sin boning. - Grym, han ej hade försyn för gudarnas hämd, eller bordet, - Som för honom han ställt, men drap ock honom derefter, - Och starkhofvade hästarna sjelf qvarhöll! i palatset. 30 - Sökande dem, Odyseus han råkte, och bågen förärte, - Som stor Eurytos bar tillförne, men hvilken åt sonen - Döende han qvarlemnat uti de boningar höga. - Honom gaf Odyseus eggsvärdet och väldige lansen, - Början till gästvänskap och förtroende, aldrig bekräftadt 35 - Vid matbordet ändock, ty förut ren sonen af Zeus drap - Iphitos, Eurytos' son, odödlige gudarnes like, - Som gett bågen åt honom; men aldrig ädle Odysseus, - När han begaf sig åstad på de svarta galejor till härnad, - Tog den; utan, ett minne utaf hans älskade gästvän 40 - Låg den 1 salarna qvar, och han bar den hemma allenast. - - Men då hon kommen var till gemaket den ädla bland qvinnor, - Och uppstigit uppå ektrösklen, som mästaren fordom - Konstförfaret polerat, och gjort allt efter ett vattpass, - In dörrposterna fogat, och blänkande dörrarna insatt: - Se, då löste hon ock skyndsamligen remmen från ringen, - Stack sen nyckeln deri, och sköt dörreglarna undan, - Tittande för sig gerad; och de dönade, likasom tjuren, - Betande på grästalln; så dönade dörrarna granna, - Låsta af nyckeln, och strax vidöppnades äfven för henne 50 - Nu uppsteg hon uppå hög stötta, der kistorna voro - Ställde, och inne 1 dessa de doftiga kläderna låge. - Dän hon sträckte sig upp, nedtagande bågen från spiken, - Med foderalet sitt, som blankt omhöljde densamma. - Sittande ned sig der, och ställande bågen på knäna, 55 - Ur foderalet hon tog den, och gret, och snyftade högljuddt; - Och då hon fått lystmätet utaf mångtåriga sorgen, - Hon sig i salen begaf till trotsige friarnes skara, - Bärande sjelf i sin hand spännfogliga bågen, och kogret, - Skottförvararn, hvari mång suckige pilar befunnos. 60 - Jemte henne en korg ock tärnorna buro, i hvilken - Mycket koppar och jern förvarades, konungens kamppris. - När hon till friarne sen ankommit, den ädla bland qvinnor, - Stod hon invid dörrposten uti välbyggda palatset, - Sänkande för sitt anlete ned den glänsande slöjan. 65 - Men vid hvardera sidan der stod en beskedelig tärna. - Strax bland friarne hon begynte att tala, och sade: - - Hören mig, trotsige friare J, som detta palatset - Oaflåteligt städs hemsökande, äten och dricken, - Medan min make är borta så lång tid; J, som en annan 70 - Förevändning för slikt ej finna förmått, men allenast, - Att er lyster mig äkta, och göra åt eder till maka; -- - Derfor, J friare, nu en täflingsstrid jag förordnar; - Ty jag vill lemna åt er min Odysseus' väldiga båge. - Ho med händerna lättast förmår uppspänna hans armbost, 75 - - Samt yxögonen tolf igenomskjuta med pilen, - Honom följer jag hän, och lemnar min brudliga boning, - Denna så skön som hon är, och öfverfull af besittning, - Hvilken jag framdeles minns, som jag tror, ja, äfven i drömmen. - - Så hon sade; och bjöd svinherden, den ädle Eumaios 80 - Att armbostet åt friarne ge, och jernet, det isgrå. - Gråtande tog Eumaios det mot, och åt männerna räckte, - Gret så jemväl koherden, enär han varsnade bågen. - Men Antinoos trätte, och talade ordet, och sade: - - Fjolige karlar ifrån bondlandet, som lefven för dagen, 85 - Uslingar, ack, hvarför utgjuten J tåren, och väcken - Sinnet i drottningens barm, för hvilken ju sådant förutan - Hjertat af qvalen förtärs, emedan hon mistat sin make? - Utan förplägen er J, tyst sittande, eller ur salen - Gån för att gråta, likväl qvarlemnande bågen härinne, 90 - Friarne vidtutseende kamp; ty ej jag förmodar, - Att välglattade bågen af dem uppspännes med lätthet. - Ty bland samtliga dessa en sådan kämpe befinnes, - Som vår Odysseus var; sjelf har jag honom ju skådat, - Och jag minnes det väl; omyndigt barn jag var ännu. 95 - - Så han sade; men dock i hans barm visst hoppades sinnet - Bågen spänna, och skjuta med piln yxögonen genom, - Han var bestämd mellertid, att först få smaka den pilen - Sjelf ur händren utaf vankfri Odyseus, som han skymfat, - Då han i salen satt, och mante kamraterna alla. 100 - Ordade ock bland dem Telemachos' heliga mankraft: - - Ack, visat gjorde mig Zeus högst oförståndig, Kronion! - Säger ju hulda min moder, som är omhugsam i allo, - Att hon vill äkta en annan, och denna vår boning förlåta; - Men jag skrattar deråt, och i dårliga sinnet mig gläder. 105 - Derfor, J friare, upp, emedan er sattes ett kamppris, - Sådan qvinna, som nu ej finns i Achaiiska landet, - Hvarken i heliga Pylos, och Argos, ej heller Mykene, - Icke på Ithaka ens, ej heller det dunklare fastland! - Sjelfve J veten det ju; hvi skulle jag roa min moder? 110 - Derföre ej undskyllen er mer, uppskjuten ej heller - Längre att bågen spänna, på det vi alle må skåda. - Ja, jag ville väl sjelf anställa med bågen försöket; - Kan jag den spänna, och skjuta med piln yxögonen genom, - Mig då till grämelse, skall ej vördade modren palatset 115 - Lemna, och äkta en annan, och jag qvarstannar här ensam, - Jag, som är karl alltren, att min fars pris vinna med äran. - - Sade; och kastade af från skuldrorna purpurne manteln, - Springande upp, samt lade från axeln det eggiga svärdet. - Yxarna ställde han först, en skåra för alla gemensam 120 - Ristande der, tillräckeligt lång, rak efter ett snöre, - Trampande marken omkring, och de hånade alla, som sågo, - Huru dem skickligt han ställde; ty förr ej sådant han skådat. - Sen mot tröskeln han stödde sin fot, och på bågen försökte. - Nu tre gånger han drog, ilfänande honom att spänna, 125 - Men tre gånger i styrka han brast, fast han hoppades kunna - Spänna dess strängt och skjuta med piln yxögonen genom; - Och nu hade han spännt den, med kraft än dragande fjerde - Gången, men då gaf vink Odyseus, och hejdade honom. - Talte så åter bland dem Telemachos' helige mankraft: 130 - - Ack, jag framdeles ock skall svag förblifva och kraftlös, - Eller är jag för ung ännu, och med händren ej gitter - Vedergälla den man, som först tillfogat mig orätt. - Derför välan nu, J andre, som mig i styrka besegren, - Gören med bågen och låtom oss striden besluta! 135 - - Ordande så, han lade ifrån sig bågen på marken, - Lutande mot välbonade, limmade flyglarna honom; - Snabba pilen också han lade vid kostliga ringen, - Och sjelf satte sig åter i stoln, dän äfven han stigit. - Bland dem ordade nu Antinoos, son af Eupeithes: 140 - - Upp, hvarendaste man i sin ordning från venster åt höger, - Börjande från den plats, dän ock mundskänken begynner! - - Så Antinoos nu, och dem alla behagade talet. - Men först reste sig upp Leiodes, en ättling af Oinops, - Som dem en offersiare var, och vid prydliga bålen 145 - Städs satt längst i en vrå; nidbragderne honom allena - Voro förhatlige, han mot friarne alla var uppbragt. - Han då fattade först i bågen och pilen, den snabba, - Sen mot trösklen han stödde sin fot, och på bågen försökte; - Dock den spännde han ej; ty förut snart tröttnade händren, 150 - De obrukade, fina; och han bland friarne talte: - - Nej, J vänner, jag spänner den ej! Nu tage en annan; - Ty den bågen, minsann skall ädlingar många beröfva - Moder och lifvet jemväl; långt bättre är äfven dessutom - Dö, än lefvande gäckas i det, för hvars skull vi städse 155 - Uppehålla oss här, afbidande dagarna alla. - Nu ock hoppas väl mången uti sitt sinne, och äflas, - Att få Penelopeia, Odysseus' älskade maka. - Men då han bågen försökt, då han sett hur sakerna äro, - Någon annan ibland skönslöjade qvinnorna sedan 160 - Söke han med brudskänker att få; och Penelopeia äkte - Sedan den, som är henne bestämd, samt gifver det mesta. - Ordade så Leiodes; och bågen han lade ifrån sig, - Lutande mot välbonade, limmade flyglarna honom; - Snabba pilen också han lade vid kostliga ringen, 165 - Och sjelf satte sig åter i stoln, dän äfven han stigit. - Men Antinoos trätte, och talade ordet, och sade; - - O Leiodes, hvad ord utflög dig ur tändernas stängsel, - Vedervärdigt och hårdt? Jag harmas, att sådant förnimma, - Att den bågen der står skall ädlingar många beröfva 170 - Modet och lifvet jemväl, emedan ej du kan den spänna, - Ty dig födde ju alldeles ej din vördade moder, - Hvarken att pilskytt bli, ej heller att spänna en bågsträng. - Men de öfrige friarne dock snart skola den spänna. - - Så han talte; och bjöd Melenthios, getternas herde: 175 - Eld påstunden, välan, gör upp i salen, Melantheus, - Ställ stor stol bredevld, och på stolen kasta ett fårskinn, - Och bär bit stor skifva af talg, som finnes derinne! - Att vi unge må värma, och sen påsmörja med fettet, - Frestande hvad vi med bågen förmå, samt täflingen lykta. 180 - - Sagd; osläckelig eld upptände Melanthios genast, - Och framställde en stol bredevid, och på honom ett fårskinn, - Bärande ock stor skifva af talg, som förvartes derinne. - Svennerne värmde, och gjorde försök, men gittade icke - Spinna, ty underlägsne i kraft rätt mycket de voro. 185 - Antinoos dock tvekade än, och Eurymachos, gudskön, - Bäste i friarnes hop, och i kraft de aldraförnämste. - - Men nu vandrade ut två männer ur huset tillika; - Svinens och oxarnas herde det var hos ädle Odysseus; -- - Efter dessa ur huset också gick ädle Odysseus. 190 - Men då nu utom dörrn alltredan de voro, och gården, - Så han talte dem till med håningljufliga orden: - - Svinaherde, och du, oxherde, ett ord må jag säga, - Eller dölja också? Men sinnet mig tala befaller: - Hurdane voren J väl Odysseus till hjelp, om han komme 195 - Hit helt plötsligen nu, och en gud sjelf bringade honom? - Skulle J friarne då bistå, eller också Odysseus? - Sägen, såsom er nu ert hjerta befaller, och sinne! - - Honom återigen oxväktaren svarte, ock sade: - Fader Zeus, o måtte du dock fullborda min önskan, 200 - Måtte en gud ledsaga, och hem må komma den mannen! - Då, hvad händer jag har, och hvad kraft, du skulle förnimma. - - Så desslikes Eumaios också bad gudarna alla, - Att mångvis Odyseus hemkomme till fädernehuset. - Men såsnart han hos dessa förnamm ett redeligt sinne, 205 - Återigen han talte dem till med orden, och sade: - - Här bland eder jag står, som mång olyckor bekämpat, - Länd på tjugonde året hit hem till fädernelandet, - Och jag det vet, att jag kom tacknemmelig endast för eder - Bland de tjenares tal, men eljes ej hörde jag någon 210 - Önska, att åter en gång hemlända jag skulle tillbaka. - Som inträffa det skall, jag åt er vill sanningen säga: - Om mig unnar en gud, att trotsiga friarne tukta, - Hustru jag skaffar er båda, och rika besittningar skänker, - Jemte ett välbyggdt hus bredevid mitt eget, och framdels 215 - Skolen J vara åt mig Telemachos' vänner ock bröder. - Men jag vill visa er ock dessutom ett tydeligt tecken, - Att ni må känna mig väl, och öfvertygas i själen, - Ärr af det sår tillförne mig gaf vildsvinet med tanden, - När till Parnesos jag gick, åtföljd af Autolykos' söner, 220 - - Ordande så, strök slarfvan han bort från väldiga såret. - När de nu skådat derpå, och väl alltsamman igenkännt, - Greto de, kastande händren omkring den vise Odysseus, - Och välkomnande kysste dervid hans hufvud och skuldror. - Sammaleds Odyseus och kysste båd' hufvud och händer. 225 - Och för de qvidande hade väl ned gått ljuset af solen, - Om ej Odysseus sjelf dem hållit tillbaka, och ordat: - - Hören då upp med jemmer och gråt, att ej någon det skådar, - Kommen ur salen, och sedan derinne berättar det äfven. - Utan efter hvaran inträden, ej alle tillika; 230 - Först går jag; J följen dernäst; ock vare vårt aftal: - Ty så många de äro, de trotsige friarne, ingen - Skall tillstädja, att bågen åt mig eller kogret man gifver; - Men du, ädle Eumaios, likväl tag bågen, ock för den - Genom gemaket, och lägg i min hand, och qvinnorna tillsäg, 235 - Ätt de låsa i saln tättfogade dörrarna alla. - Men om någon derinnne ett sorl eller suckan förnimmer - Af de männer som fallit i snarorna våra, hon gånge - Ej ur rummet, men tyst qvarstanne hon der vid sitt arbet'. - Dig, min ädle Philoitios, jag gårdsportarna lemnar, 240 - Att tillsluta med riglen, och snart med remmen igensno. - - Ordande så, ingick han i boningsbeqväma palatset, - Och sig satte derefter i stoln, dän äfven han stigit. - Kommo så in jemväl Odyseus' två tjenare sedan. - Och Eurymachos vände som bäst i händerna bågen, 245 - Värmande här och der framför eldslågan; ej så ens - Kunde han spänna den dock; högt suckade ädlinga hjertat: - Och ovillig han yttrade sen, och talte, och sade: - - Ack, hvad bekymmer jag har för min egen skull och för allas! - Icke för bröllopet dock, skönt ledsen, så mycket jag sörjer; 250 - Finnas ju nog Achaiinor ändå på sjelfvaste kringhafs - Ithaka än, och i öfriga städerna andra dessutom; - - Men om underlägsne i kraft så mycket vi äro - Gudalik Odyseus, så att ej uppspänna vi gitte - Bågen, hos efterkommande ock det är nesa att höra. 255 - - Honom talade till Antinoos, son af Eupeithes: - O Eurymachos, så det ej sker; sjelf saken du känner. - - Gudens heliga fest idag här firas i hela - Landet; och ho vill då väl spänna en båge? men läggen - Stilla den bort; dock kunne vi yxarna samtliga låta 260 - Stå som de stå; ty, jag tror, till Laertiaden Odysseus' - Salar, att dem borttaga, ej någon menniska kommer. - Men nu, välan, mundskänken med bägrarna bjude åt alla, - Att vi må, offrande, lägga den krokiga bågen ifrån oss! - Och getherden Melanthios, bjuden att sedan imorgon 265 - Getter oss bringa, som äro i samtliga hjordarna ypperst, - Att vi må lårena ta bågkunnig Apollo till offer, - Och sen bågen försöka, och täflingsstriden besluta. - - Så Antinoos sade; och dem var talet behagligt. - Och herolderna sen tvättvatten dem hällde på händren, 270 - Gossar derjemte också vinbålarna rikligen fyllde, - Delte åt alla, och gingo till hvar med bägrar behörigt. - När de nu offergjutit, och druckit så mycket dem lyste, - Strax, anstemplande svek, mångråde Odysseus begynte: - - Hören mig, friare alle till vår storståtliga drottning, 275 - Att jag må säga er det, som hjertat i bröstet befaller. - Men Eurymachos mest jag bland er, och Antinoos, gudskön, - Beder, emedan jemväl tillbörligen detta han talte: - Nu att lemna bågen derhän, och åt gudar förtro sig. - Guden imorgon skall ge framgång åt den han behagar. 280 - Lemnen nu derför åt mig välglattade bågen, att äfven - Jag må händer och kraft bland er försöka, om samma - Styrka är qvar, som fanns i de smidiga lemmarna fordom, - Eller om henne för mig kringvankandet ödde och vårdbrist. - - Så han sade; och desse förskräckligen harmades alle, 285 - Fruktande, att han skull' spänna kanske välglattade bågen. - Men Antinoos trätte, och talade ordet, och sade: - - Usle bland fremlingar du, ej ringaste vett i dig finnes! - Är du ej nöjd dermed, att med oss, storståtliga, ostörd - Gästa? Och tar du ej del i vårt mål, och hör du ej äfven 290 - Våra ord och vårt prat, som dock ej nånsin en annan - Fremmande man eller tiggare alls tillstädjes att höra? - Men det håningljufliga vin dig dårar, som andra - Skadar, eho omåttligt det tar, och ej dricker ordentligt. - Vinet också Kentauren, den bålde Eurytios, fordom 295 - Dårade i Peirithoos' sal, stormodige drottens, - Hos de Lapither; enär han med vin sitt sinne bedårat, - I Peirithoos' hus ursinnig han öfvade nidverk. - Hjeltarne grepos af harm, och rusande släpte de honom - Genom farstun, och skuro med obarmhertige kopparn 300 - Näsan och öronen af; men han i sitt sinne bedårad, - Vandrade, släpande kring i vanskliga hjertat sin ofärd; - Dän utvecklades sen Kentaurers strid och Lapithers, - Men först drabbade dock vinrusige mannen hans ofärd. - Så stor skada åt dig bebådar jag ock, om du bågen 305 - Spänna försöker; ty ej välfägnad du sedan skall finna - Uti hela vårt land; och dig strax på svarta galejan - Till kong Echetos hän, som är alla menniskors bödel, - Skole vi sända, och dädan ej kommer du; derför beskedligt - Drick du, och ej inlåt dig | strid med männerne, unga! 310 - - Honom talte då till förståndiga Penelopeia: - O Antinoos, icke är bra, eller rätt, att du kränker - Så Telemachos' gäst, som kommit till detta palatset. - Räds du, om fremlingen gitter Odysseus' väldiga båge - Spinna, förlitande sig på händren och krafterna sina, 315 - Att han bringar mig hem, och mig utkorar till maka? - Nej, slik önskan ej sjelf engång han hyste i hjertat; - Och ej någon af er må derföre ängslad i själen, - Härstäds gästa; förty omöjligen skickar sig sådant. - - Henne Eurymachos, Polybos' son, genmälte, och sade: 320 - Dotter af Ikarios, förståndiga Penelopeia, - Ej vi befare, att denne dig äktar, och ej det sig skickar, - Utan vi blygas för männernas prat och för qvinnornas äfven, - Att ej en skalk bland Achaierna så må framdeles säga: - Visst långt ringare män till den väldige konungens maka 325 - Fria, då alldeles ej välglattade bågen de spännde, - Utan en annan man, kringstrykande tiggare, anländ, - Bågen spände helt lätt, och sköt yxögonen genom. - Så skall han säga; och det oss samtliga lände till smälek. - - Honom svarte igen förståndiga Penelopeia: 330 - O Eurymachos, ej godryktige pläga i landet - Vara de män, som på skändeligt sätt uppfräta den ädles - Hus; hvi samken J eder uppå så nesliga bragder? - Fremlingen här mellertid är nog välfyllig och högvext, - Ock till ståtelig man han berömmer sig vara en ättling. 335 - Thy välglattade bågen nu gen, att vi alle må skåda! - Så förkunnar jag eder, och det fullbordas isanning: - Spänner han bågen, och ger utmärkelsen honom Apollon, - Granna kläder på honom jag klär, båd' mantel och lifrock; - Ger så ett eggigt spjut, skyddsvärn mot hundar och männer, 340 - Jemte ett tvebetts svärd; ger skor också på hans fötter, - Samt affärdar, ehvart hans hjerta och sinne må lysta. - - Henne Telemachos den förståndige, svarte, och sade: - Moder, ej någon finns bland Achaierna mera befogad, - Än jag, bågen att ge eller vägra åt den, mig behagar, 345 - Icke bland dem, som uppå det klippiga Ithaka herrska, - Icke på öarna heller invid hästnärande Elis. - Ingen dessa mig kan ovillig tvinga, om äfven - För everdelig tid åt fremlingen bågen jag skänker. - Utan gå på ditt rum, och bestyr om ärender dina, 350 - Väfstoln äfvensom sländan, och tjenarinnorna mana, - Att till arbete gå; om bågen må männerne vårda - Samtlige; mest dock jag. Ty min är makten i huset. - - Hon, förvånad dervid, på sin kammare åter begaf sig, - Ty sin sons förståndiga tal hon lade på hjertat 355 - Men då i högan loft hon hade med tärnorna uppgått, - Gret hon der Odyseus, sin älskade make, tills sömnen - Ljuf på dess ögonlock nedskickade Pallas Athene. - - Nu tog krokiga bågen i hand svinherden, den ädle; - Friarne alle dervid då bannade honom i salen. 360 - Och så talte ibland högmodiga svännerna mången: - - Hvart, olycklige våp, svinherde, nu bringar du kruma - Bågen? De snabbe hundarne snart dig fräta hos svinen, - Hvilka du fostrat, från menskorna skild, om eljes Apollon - Oss miskundelig är, samt öfrige gudarne alle. 365 - - Så de talte; men han nedlade då bågen på stället, - Rädd, emedan så månge i saln påbannades honom. - Telemachos deremot ock hotande höjde sin stämma: - - Far, bär bågen du fram! Ej väl hörsammar du alla. - Akta, att ej, skönt yngre jag är, jag åt fältet dig jagar, 370 - Kastande med slungstenar; i kraft dock yppare är jag. - - Ack, att så mycket, än alla de friare, hvilka i huset - Finnes, i händer jämväl och i kraft jag yppare vore! - Då jag skulle minsann förskräckligen en och en annan - Jaga utur vårt hus; förty nidbragder de stempla. 375 - - Så han sade; åt honom dervid gladt logo nu alle - Friarne, som afstodo ifrån sin häftiga vrede - Mot Telemachos; ock svinherden bärande bågen, - Lade densamma i händren utaf mångvise Odysseus. - Kallande ut, tilltalte han fosterskan Eurykleia: 380 - - Telemachos dig befaller, förståndiga Eurykleia, - Att tillåsa i saln tättfogade dörrarna alla. - Men om någon därinne ett sorl eller suckan förnimmer - Af de männer, som fallit i snarorna våra, hon gånge - Ej ur rummet, men tyst qvarstanne hon der vid sitt arbet'. 385 - - Så han ordade nu; ovingadt var talet för henne. - Och hon dörrarna stängde till boningsbeqväma palatset. - Tyst ur huset Philoitios ock sprang ut med detsamma, - Riglade dörren derhos till välkringgärdade gården. - Låg så, inunder portiken, ifrån trerodda galejan 390 - Hyblinga tåget, hvarmed han dörrarna fäste, och in gick. - Ock sig satte derefter i stoln, dän äfven han stigit, - Blickande an Odyseus, som ren handterade bågen, - Vändande rundtomkring, och försökande hitåt och ditåt, - Om ock maskarne hornet förtärt, då herren var borta. 395 - Och han talade så, anblickande närmaste grannen: - - Han som bekikar så noga, minsann förstår sig på armbost, - Anten ett sådant han har der liggande hemma i huset, - Eller han ärnar sig göra ett slikt; se, hur han med händren - Vänder det hitåt och dit, den i ondt konstkunnige betlarn! - - Sade en annan ibland högmodiga svännerna åter: - Måtte han jemt så stor lycksalighet få på sin andel, - Som han är nånsin i verlden i stånd, den bågen att spänna! - - Friarne ordade så; men strax mångråde Odysseus, - Sen på den väldiga bågen han lyft, och den noga betraktat, -- 405 - Likasom då när en man, välkunnig i sång och i strängspel, - Lättligen spänner en sträng vid nygjord hals på sin cittra, - Fattande tag tvesides uti välvirade tarmen: -- - Så förutan besvär ock spännde sin båge Odysseus; - Grep med högra handen uti, och pröfvade senan, 410 - Men hon klingade grannt, i sitt ljud en svala ej olik. - Här bland friarna vardt stor ängslan, och färgen hos alla - Byttes, och Zeus thordönade högt, meddelande tecken. - Gladde sig sedan dervid mångpröfvade, ädle Odysseus, - Derför, att nu klokråde Kronos' son gifvit ett tecken. 415 - Tog så den ilande pil, som der låg framtagen på bordet - Ensam; de öfriga än uti det hålkade kogret - Lågo, dem innan kort Achaierne skulle bepröfva. - Fattande bågen vid grepet, han drog på pilen och senan, - Sittande qvar på sin stol der han satt, och skickade pilen, 420 - Siktande rakt framåt, samt träffade yxorna alla, - Från den första till sista, och ut framträngde alldeles - Kopparvigtige piln; Telemachos talte han sen till: - - O Telemachos, skam ej har du af gästen som sitter - Här i din sal; ej skjöt jag ju bom, ej spännde jag bågen 425 - Länge och drygt; ännu jag krafterna raska besitter, - Än ej sådan jag är som belackande friarne skända. - Nu är det tid, att också åt Achaierna reda en qvällsvard, - Innan det mörknar, och sen vi skole oss eljes förlusta - Med strängspel och med sång, som äro kalasernas smycken. 430 - - Sade; ock gaf en vink, påhängde så eggige svärdet - Telemachos, kärälskelig son af ädle Odysseus; - Fattade sedan spjutet i hand, ock ställde sig nära - Honom vid stoln, der han satt, med glänsande kopparn beväpnad. - - - - -Tjugondeandra Sången. - - - Trasorna kastade från sig nu mångråde Odysseus, - Och på den höga tröskelen sprang, med bågen och kogret, - Fullt af pilar, och der han ilande pilarna hällde - Framför fötterna ut, och talte bland friarne sedan: - - Här nu den vidtutseende kamp fullbordad är vorden; 5 - Nu jag ett annat mål, dit aldrig en dödelig måttat, - Vet, om jag träffar det, och mig ger äran Apollon. - - Sade; och mot Antinoos sköt hvassuddiga pilen. - Denne var just i beråd att lyfta den granna pokalen, - Den tveörade, gyllne, och höll den i händerna redan, 10 - För att dricka af vinet; på död han ej i sitt sinne - Tänkte; och ho bland gästande män ock skulle förmodat, - Att en ende bland många, änskönt hur modig han vore, - Skulle en skändelig död anstempla och svarta förderfvet? - Siktande nu, med piln Odyseus sköt honom i halsen; 15 - Udden trängda sig fram tversgenom den fylliga nacken. - Åt en sida han böjdes, och bägaren stjelptes ur handen - På den sårade; högt stor ström framträngde ur näsan - Strax af menniskoblod, och påstunden bordet ifrån sig - Sparkade han med sin fot, samt rätterna spillde på golfvet. 20 - Bröd och stek om hvaran här mängdes, och nu i palatset - Friarne stojade högt, då de sågo den stupade mannen. - Upp de från stolarna foro; och väsnades kring i palatset, - Och välfejade väggarna grannt med ögonen mätte. - Dock ej fanns der en sköld, ej väldigt spjut till att taga. 25 - Derför med vredgade ord, Odyseus de skymfade genast: - - Fremling, du skjuter på män förderfligt! ej mera i andra - Kämpalekar du går; nu är dig säker din ofärd. - Ock har du dräpit den man, som bland samtlige kämpar den bäste - Är på Ithakas ö; dig gamarne skola förtära. 30 - - Yttrade så enhvar, emedan de trodde, han dödat - Antinoos ovillig, och det ej dårarne visste, - Att olyckornas mål ren sväfvade öfver dem alla. - Bistert blickande talte dem till mångråde Odysseus: - - Nidingar, mer ni ej trodde, att återvända jag skulle 35 - Hem från Troernas land, emedan mitt hus J förödden; - Och våldsamligen liggen i bädd hos de tjenande tärnor, - Och till min maka friat, ehur sjelf ännu jag lefver, - Utan, att rädas för gudar, som bo i rymliga himlen, - Eller för menniskors hämd, som skall er nå i en framtid. 40 - Nu olyckornas mål ren öfver er alla är fästadt. - - Så han sade; och genast betog blek rädsla dem alla. - Och hvar blickade kring, hur han sluppe det svåra förderfvet. - Blott Eurymachos ordade då till honom, och svarte: - - Om du nu är Odyseus, Ithakesiern, kommen tillbaka, 45 - Detta medrätta du sade, ty slikt de Achaier föröfvat, - Skändliga saker många i salarna, många på landet. - Men der ligger han ren, som till alltsamman var skulden, - Antinoos; förty det var han, som stemplade detta, - Ej så mycket, af lust eller brist, på bröllop begifven, 50 - Utan i annat beråd, som ej verkställde Kronion, - Att han måtte som kong vältrefliga Ithaka styra - Sjelf, och läggande sig i försåt nedgöra din ättling. - Och nu ligger han der i sin blod; förskona du folken - Dina; men vi umgällande framdeles alle i landet, 55 - Hvad som i salarna här uppdrucket har blifvlt och ätet, - Bringande samman, enhvar af ett tjog oxar i värde, - Skole betala dig koppar och gull, tilldess att ditt hjerta - Blidkas; och ej mellertid förtryteligt är, att du vredgats. - - Bistert blickande svarte derpå mångråde Odysseus: 60 - Nej, Eurymachos, skönt allt fädernegods J mig gåfven, - Allt hvad nu J besitten, och skönt än andras J bragten, - Så ej skulle jag ens mer hejda från dräpandet händren, - Förrän friarne här umgällt tillfullo förfånget. - Nu är valet er fritt, att antingen strida i öppen 65 - Fejd, eller flykta, eho sin död och bane må undgå; - Men jag ej menar, att någon det svåra förderfvet kan slippa. - - Så han sade, för dem der löste sig knäna och hjertat. - Och Eurymachos återigen tilltalte dem sedan: - - Vänner, ej hejda han skall de ovidrörliga händren; 70 - Utan emedan han tog välglattade bågen och kogret, - Frän den fejade trösklen han skjuter tilldess han oss alla - Nedergjort; thy varom alltså betänkte på striden. - Dragen svärdena ut, och hållen er borden till skyddsvärn - Mot snardödande skotten: och låtom oss ruse på honom 75 - Alle, ifall om vi honom från trösklen och dörren fördrifve. - Vandrom i staden också; och hjelp må snarligast sändas; - Då han skulle kanhända nu sist afskjuta en båge. - - Så han sade; och drog det hvassa svärdet ur skidan, - Kopparne, tvesids eggigt, och sprang dermed på Odysseus, 80 - Skriande hiskeligt till; i detsamma den ädle Odysseus, - Sändande af sin pil, sköt honom i bröstet vid vårtan, - Och i hans lefver fäste den ilande piln; och ut handen - Svärdet på golfvet han slängde; och sjelf kullstörtad med bordet - Damp han i svängande fart; men rätterna spilldes på marken, 85 - Jemte en dubbelpokal; och mot jorden med pannan han stötte, - Kränkt i sin själ, och med fötterna två han stolen tillika - Sparkade långt derifrån; kring ögonen höljde sig mörker. - Amphinomos sprang upp mot ärebekrönte Odysseus, - Rusande fram, samt drog ur skidan det eggiga svärdet, 90 - Om han veke från dörrn; men honom stack dessförinnan - Telemachos baktill med den kopparspetsade lansen - Mellan skuldrorna då, att den gick rakt bröstet igenom. - Slamrande föll han omkull, och stötte med pannan mot jorden. - Telemachos sprang dädan, och lät långskaftiga spjutet 95 - Bli i Amphinomos qvar; ty han räddes, att någon Achaier, - Bäst långskaftiga spjutet han drog, pårusande skulle - Antingen båra igenom med svärd, eller hugga från sidan. - Sprang så fördenskull dän, och kom helt snart till sin fader, - Stannade nära bredvid, och talade vingade orden: 100 - - Fader, en sköld vill jag bringa dig strax och lansarna tvenne, - Samt välkopparne hjelm, som tätt till hufvudet sluter; - Ock vill jag sjelf mig väpna, och ge svinherden en rustning, - Samt koherden också; ty bäst är, vara beväpnad. - - Honom svarande talade till mångråde Odysseus: 105 - Spring du och tag, sålänge jag pilar har att mig värja, - Att de ej mig, som är ensam, må kunna fördrifva från dörren. - - Sade; och Telemachos hörsammade älskade fadren, - Och till gemaket begaf sig, der herrlige vapnen förvartes. - Sköldarna fyra der valde han ut, och lansarna åtta, 110 - Hjelmarna fyra derhos, tättaglige, kopparbesmidde. - Dessa tog han, och snart anlände till älskade fadren. - Sjelf kring kroppen tillförst derefter han klädde sig kopparn; - Så hans tjenare ock påklädde sig prunkiga vapnen, - Och sig ställde omkring krokrådige, vise Odysseus. 115 - Denne, sålänge, att värja sig med, än pilar han hade, - Städs bland friarna en nedgjorde i egna palatset, - Utan att fela sitt mål, och de stupade tätt på hvarandra. - Men när pilar ej mer bågskjutande konungen egde, - Bågen invid dörrposten uti storkgrundade salen 120 - Drotten mot insidsväggen, den strålande, ställde att hvila. - Sjelf han på axlarna tog den fyrhvarfsfogade skölden, - Satte på väldiga hufvut också vällagade hjelmen, - Tagelgjord, och ofvanifrån rikt vajade plymen, - Tog ock väldiga lansarna två, med koppar beslagna. 125 - - Lönndörr fanns der nu en, välfejade väggen igenom, - Och vid kanten af trösklen uti starkgrundade salen - Gick åt gränden en väg; väl passade gaflarne voro. - Dörren bjöd Odyseus svinherden, den ädle bevaka, - Stående nära intill; der var blott plats för en enda, 130 - Ställande ordet till samtliga, då Agelaos begynte: - - Vänner, ville ej nu lönndörren igenom bland eder - Utgå någon, och tala, och snart här höja ett nödskri? - Då för sista gången minsann bågskjutit vår bjesse. - - Honom talade till Melanthios, getternas herde: 135 - Detta ej alls kan ske, Agelaos; ty portarne granna - Äro oss fasligen nära, och trång är munnen af gränden; - Der oss stängde en endaste man, om modig han vore. - Alltså välan, jag vill hämta gevär, att eder beväpna, - Ur loftsrummet, ty dit, och ej annorstädes, jag menar, 140 - Vapnen fördes utaf Odyseus och hans lysande ättling. - - Sade; och, vandrade dän Melanthios, getternas herde, - Till Odyseus' loftsrum, uppför salstrapparna sedan, - Tog derifrån tolf sköldar, och spjut tolf äfven till antal, - Hjelmar ett dussin också, tättaglige, kopparbesmidde, 145 - Gick och förde dem med sig, och gaf åt friarne genast. - Och för Odysseus påstund sig löste då knäna och hjertat, - När han dem vapnen såg mottaga och lansarna långa - Slänga i hand; stor sak det likade honom att vara. - Till Telemachos strax han talade vingade orden; 150 - - O Telemachos, visst bland qvinnorna någon i salen - Väcker mot oss en vådelig fejd, eller också Melantheus. - - Honom Telemachos, den förståndige, svarte, och sade: - Ack fader, jag sjelf här felat och icke är skulden - Annans; ty loftets dörr, den tätt inpassade, lät jag 155 - Stanna på glänt; hos dessa en spejare fanns, som är bättre. - Gå nu, ädle Eumaios, och dörrn till loftet igen slut, - Och gif akt, om någon af tärnorna detta föröfvar, - Eller om Dolios' son, Melantheus, såsom jag menar. - - Så nu desse med sådana ord tilltalte hvarandra. 160 - Gick så till loftet igen Melanthios, getternas herde, - Prydliga vapen att bringa; det såg svinherden, den ädle, - Samt tilltalade strax Odyseus, den nära befunne: - - O zeusborne Laertiades, mångsluge Odysseus, - Der förderflige karlen nu åter; som sjelfve vi misstänkt 165 - Vandrar åt loftet; derför säg du mig renaste sanning, - Anten jag honom må döda, ifall jag segrare blifver, - Eller bringa till dig, att han nidgerningar gälde - Många, hvilka just han anstemplade här i palatset. - - Honom svarande talade till mångråde Odysseus: 170 - Jag och Telemachos de trotsige friarne skole - Hejda i salarna här, skönt aldrig så mycket de braska. - Men J binden för honom båd' föttren, och händren derofvan, - Ooh inkasten i loftet, och flyglarna riglen bakefter; - Och fastsurrande sedan en välsnodd lina om honom, 175 - Hissen uppför en reslig kolonn, och till sparrarna närmen, - Att han, länge vid lif, uthärde de svåraste plågor. - - Så han sade; och de hörsammade gerna, och lydde, - Och uppgingo i loftet, der han dock ej dem bemärkte. - Ty nu i loftets innersta vrå han letade vapen, 180 - Men de stannade båda invid dörrposterna hvarsids. - När då på tröskeln steg Melanthios, getternas herde, - Uti sin ena hand medbringande prydliga hjelmen, - Och i den andra en sköld, bred, gammal, med mögel befläckad, - Hjelten Laertes', den han tillförne i ungdomen burit, 185 - Men nu låg den som vrak, och sömmen i remmarna brustit: - Se, då störte de fram, och fattade herden, och drogo - In från luggen, och slogo till golfvet, beängslad i hjertat. - Föttren de sedan bundo och händren med smärtliga bojan, - Särdeles väl hopsnoende ock, som detta förordnat 190 - Sjelfve Laertes' son, mångpröfvade, ädle Odysseus. - Och fastsurrande äfven en välsnodd lina om honom, - Hissade uppför en reslig kolonn, och till sparrarne drogo. - Honom begabbande talade du, svinherde Eumaios: - - Nu tillbringar du särdeles bra, o Melanthios, natten, 195 - Liggande sträckt på mjukaste bädd, som äfven dig anstår; - Ej gullthronande Eos, den tidiga, heller dig undgår, - Kommande opp ur Okeanos' flod, då du äflas att drifva - Getter åt friareskaran, att reda sig mål i palatset. - - Så han lemnades der, utsträckt i förderfliga bojan. 200 - De sig klädde i vapen, och, stängande lysande dörren, - Gingo de till Odyseus, kokrådige, fyndige drotten. - Nu der stodo de, flåsande mod, på trösklen allenast - Fyra, men inne i saln rätt månge och modige männer. - Och helt nära de fyra nu kom Zeus' dotter, Athene, 205 - Mentor lik till gestalten såväl, som äfven till rösten. - Henne Odysseus skådade glad, och talade ordet: - - Mentor, o afvärj nu ofärden, och tänk på din stridsbror, - Som dig tjänster har gjort; jemnårig ju är du mig äfven! - - Sade; och anade dock, att det var stridslystna Athene. 210 - Friarne annorstädes i salarna skriade alla, - Och först bannade henne Damastors son, Agelaos: - - Mentor, måtte dig ej med orden dåra Odysseus, - Att med friarne kämpa, och lemna åt honom ditt bistånd! - Ty jag menar att så fullbordadt varder vårt anslag; 215 - Sedan vi desse begge ha dräpt, båd' fadren och sonen, - Du skall dödas tillika med dem, om sådant du ärnar - Företaga dig här, och med hufvudet skall du det gälda. - Men då omsider från eder med svärd vi krafterna tagit - Alla de skatter du har, så inom palatset som utom 220 - Vi med Odysseus' mänge, och icke vi sönerna dina - Låte i salarna lefva, och döttrarna dina ej heller, - Icke din firade maka i Ithakas stad sig befinna. - - Sade; Athenaie förgrymmades mera i sinnet, - Och hon bannade så Odyseus med vredgade orden: 225 - - Icke hos dig, Odyseus, finns mod orubbligt, och stridslust, - Som då för Helenas skull, den sköna, och faderberömdas, - Nio år obidande städs du med Troerna stridde, - Och mång kämpe uti det vilda tumultet förödde; - Togs ock genom ditt råd bredgatiga Priamos' fäste. 230 - Hur, då ditt eget palats och besittningar dina du hunnit, - Jemrar du dig för friarne nu, att tapper du vore? - Derföre stå, hjertbroder hos mig, och saken beskåda, - Att du må veta hurudan är, i fienders skara, - Mentor, Alkimos' son, till att hvar välgerning betala. 235 - - Sade; men skänkte likväl afgörande seger ej genast, - Utan hon pröfvade länge ännu stridslusten och modet - Både hos drotten Odysseus sjelf och den herrliga sonen. - Men strax farande upp, hon i taket af rökiga salen - Satta sig neder, och var en svala lik till att påse. 240 - Friarna manade an Damastors son, Agelaos, - Eurynomos samt Amphimedon, Demoptolemos ock - Jemte Polyktors son, Peisandros, och Polybos; kämpen; - Ty bland friarne desse i mod de ypperste voro, - Alla som lefde ännu, och stridde for älskliga lifvet; 245 - Bågen kufvat de öfriga redan, och hopade pilar. - Ordade nu Agelaos, och vände till alla sin talan: - - Vänner, han hejdar väl snart de ovidrörliga händren; - Strök ju Mentor sin kos, sen han pratat oss idliga skrytord, - Och de lemnades der vid dörrarna åter allena. 250 - Derföre nu på engång ej kasten med lanserna långa, - Utan välan, blott sex till en början må skjuta, om oss Zeus - Unnar Odysseus träffa, och så oss ära förvärfva. - Ty om de öfrige bry vi oss ej, sen denne har stupat. - - Sade; och alle nu kastade lans, som han hade förordnat, 255 - Fikne; hvartendaste kast fruktlöst dock gjorde Athene. - Mot dörrposten uti starkgrundade salen den ene - Sköt, och en annan emot den tätt anfogade dörren; - Åter en annans kopparne lans inträngde i väggen. - Men då de friarnes spjut nu samtlige undgått hade, 260 - Började orda påstund mångpröfvade, ädle Odysseus: - - Vänner, nuredan till eder också visst måste jag tala, - Bjudande skjuta på friarnes flock, som äflas att mörda - Oss, till råga ännu på de nid, de redan bedrifvit. - - Sade; och samtlige de strax sköto med lansarna hvassa, 265 - Siktande rakt framåt; Demoptolemos af Odysseus, - Euryades af Telemachos, Elatos af Eumaios, - Äfven Peisandros utaf oxherden sin bane emottog; - Alle de genast beto uti omätliga marken. - Friarne veko då undan till innersta hörnet af salen; 270 - Desse rusade fram, och lansarna ryckte ur liken. - - Sköto nu friarne återigen med lansarna hvassa, - Fikne; men månget kast fruktlöst dock gjorde Athene. - Mot dörrposten uti starkgrundade salen den ene - Sköt, och en annan emot den tätt anfogade dörren; 275 - Åter en annans kopparne lans inträngde i väggen. - Men dock Amphimedon Telemachos rispade litet - 1 handlofven, och kopparn förödde det yttre af skinnet. - Skråmades ock Eumaios i axeln ofvanom skölden - Af Ktesippos med lansen, som flög bortöfver och nedföll. 280 - Åter Odysseus' män, brokrådige, fyndige drottens, - Sköto på friarnes skara igen med lansarna hvassa. - Då dräps Eurymedon af stadsförstörarn Odysseus, - Amphimedon af Telemachos, Polybos af Eumaios, - Och Ktesippos derefter uttaf oxhjordarnes herde, 285 - Hvilken skrytande talte dervid, vardt sårad i bröstet: - - O Polytherses' son, storskymfare, aldrig du före - Bud i ditt vanvett mera, men städs åt gudarna ordet - Måtte du anförtro, ty de långt yppare äro. - Detta som gästskänk tag för den lägg, du förärade nyligt 290 - Gudalik Odyseus, när han vandrade kring i palatset! - - Ordade så krokhornade oxarnes herde; men närhålls - Sårade ock Odyseus Damastors son med sitt långspjut; - Nu Telemachos stack Leiokritos, son af Euenor, - Midt i ljumsken med lansen, och trängde med kopparn igenom. 295 - Der framstupa han damp med hela sin panna mot marken. - Se, då lyfte Athenaie mansbanen, Egiden - Från takåsen deruppe, och friarnes sinnen förskräcktes. - Undan de lupo i saln, liksom vallboskapen plägar, - Då när en pilsnabb bröms ansurrande honom förföljer, 300 - Sjelfvaste sommartid, när dagarne äro så långa. - Men likasom krumkloade, krokbenäbbade gamar, - Komne ifrån bergspetsarna ned, småfåglarna - Som störtskyarna nu undkrypande, löpa på fältet; - Dock de göra dem ned, anstormande, utan att motstånd 305 - Mera finns, eller flygt, men männerne glädas åt rofvet: -- - Så nu friarna desse också, framstörtande, höggo - Ned öfverallt i palatset, och ömkelig suckan förspordes, - Från förkrossade skallar, och blod kringflödade golfvet. - Grep så Leiodes, framstörtad, om knäna Odysseus, 310 - Och bönfallande nu uttalade vingade orden: - - O Odyseus, jag dig fattar om knäna; förbarma dig, skona! - Ty jag menar att jag mot ingen af qvinnorna något - Nedrigt sagt eller gjort i palatset, men äfven de andra - Friarna hejdade jag, eho som föröfvade sådant. 315 - Men de lydde mig ej, och höllo ej händren från brotten, - Derför också för nidingsverk slem ända de funnit. - Utan en offersiare jag, som intet föröfvat, - Falla skall; välgerningars tack då ej funnes i verlden? - - Bistert blickande svarte igen mångråde Odysseus: 320 - Om du en offersiare var, som du skryter, bland dessa, - Sannerlig mången gång du måste i salarna bedit, - Att långt borta blefve för mig en ljufvelig hemkomst, - Att min kära gemål dig följde, och arfvingar födde: - Derföre må du ej undgå nu hårdbäddande döden. 325 - - Ordande så, han grep med den väldiga handen i svärdet, - Som på golfvet der låg; Agelaos det, döende kastat - Från sig; sedan dermed han högg Leiodes i nacken, - Och den talandes hufvud påstund sig mängde med stoftet. - Sångaren, Terpsios' son, undgick dock döden, den svarta, 330 - Phemios, han som hade hos friarne sjungit af nödtvång. - Nu der stod han också med ljudiga cittran i händren, - - Nära invid lönndörrn, och i sinnet betänkte sig tvesids, - Anten han skulle sig smyga ur saln, och vid Zeus', gårdsgudens, - Fejade altare taga sig plats, der fordom så många 335 - Oxars lår Laertes förbrännt, samt äfven Odysseus; - Eller heldre med bön framstörta Odysseus till knäna. - Honom, begrundande så, mellertid mer gagneligt syntes, - Att nu Odysseus' knän, Laertes' sonens, beröra. - Derför den hålkade cittran han först nedlade på golfvet, 340 - Mellan blandningspokaln och den silfvernaglade stolen. - Sjelf framstörtande sedan han tog om knäna Odysseus; - Och bönfallande så uttalade vingade orden: - - O Odyseus, jag dig fattar om knäna; förbarma dig, skona! - Framdeles varder dig sjelf hjertqval, om du sångaren skulle 345 - Döda, som här min röst för gudar och menniskor höjer, - Och sjelf konsten mig lärt; mig har ingifvit i sinnet - Allt slags qväden en gud; och jag tycker mig sjunga inför dig, - Som för en gud; thy ärna då ej mig hugga i nacken. - Ock din älskade son, Telemachos, kunde det säga, 350 - Att jag ej alls frivillig till detta palatset, ej nödställd, - Nånsin ställde min gång, för att sjunga vid friarnes gästbud, - Men långt flere och starkare de hitförde mig våldsamt. - - Sade; då hörde hans ord Telemachos' heliga hjeltkraft, - Och tilltalade genast sin far, som var dem helt nära: 355 - Hejda dig! honom som är oskyldig, ej såra med kopparn! - Ock herolden Medon oss egnar att rädda, som - Mig i detta palats omvårdade, då jag var liten, - Om ej Philoitios drap, eller ock svinvallaren honom, - Eller han råkat för dig, som väckte tumult i palatset. 360 - - Sade; och detta nu hörde Medon, förståndige mannen; - Ty han inunder stoln nedhukad sig gömde, och nyflådd - Oxhud svept sig omkring, för att undgå döden, den svarta. - Strax han reste sig upp, afklädande huden påstunden; - Till Telemachos sen han trädde, ock fattade knäna, 365 - Och bönfallande så uttalade vingade orden - - Älskade, här är jag! Sjelf håll dig, och mana din fader, - Att mig, i öfvermakt, han ej dödar med eggiga kopparn, - Vredgad för trotsiga friarnes skull, som ödde för honom - Godset i salen, och dig, i sin dårskap, ej skydde det minsta. 370 - - Honom leende talte nu till mångråde Odysseus: - Fatta du mod; ty min son har dig bisprungit och räddat. - Att du må veta det sjelf, samt säga derjemte åt andra, - Hur långt bättre likväl godgerningen är än en nidbragd. - Men utgångne ur saln, en plats er tagen derute, 375 - Båd' mångljudige sångarn och du, långt borta från bloden, - Att jag emellertid i mitt hus må bestyra, som jag bör. - - Sade; de vandrade båda, och gingo ur salen tillsamman, - Och sig satte vid Zeus', den väldiges, altare sedan, - Blickande kring öfverallt, än fruktande döden beständigt. 380 - Ock Odyseus sig blickade kring i palatset, om någon - Lefvande gömde sig än, undgående döden, den svarta. - Men ren alla de många han såg i bloden och stoftet - Stupade ligga, som fiskar, dem fiskargubbarne dragit - Upp på hålkade stranden utaf grågrumliga hafvet 385 - Med mångmaskiga nätet; och desse nu samtlige ligga, - Saknande hafvets våg, kringspridda på sandiga stranden. - Och den strålande solen jemväl dem beröfvade lifvet. - Så nu friarne der på hvaran ock lågo förspridde. - Till Telemachos ordade då mångråde Odysseus: 390 - - O Telemachos, kalla mig strax hit Eurykleia, - Att jag må säga ett ord, som just mig ligger i sinnet. - - Sade; och Telemachos hörsammade älskade fadren, - Och slog sedan på dörrn, tilltalande Eurykleia: - - Kom ut, gamla min gumma, som är de tjenande tärnors 395 - Öfverbefälhafvarinna i salarna våra medrätta; - Kom! dig kallar min far, att något han finge dig säga. - - Så han ordade nu; ovingadt var talet för henne, - Och hon öppnade dörrn i boningsbeqväma palatset, - Samt begaf sig åstad; Telemachos visade vägen. 400 - Sedan fann hon Odysseus, i midten af dödade männer, - Sölad med blod och med smuts, just alldeles liksom ett lejon, - Hvilket, enär det förtärt af landtliga oxarna, framgår. - Hela dess bringa och käftarne med på hvardera sidan - Blodige äro, och hiskeligt sjelft i synen att påse: 405 - Så Odyseus var sölad till föttren, och händerna ofvan. - När nu liken hon såg och den outsägliga bloden, - Ville hon strax jubilera, ty stor var den saken att påse; - Men Odyseus mellertid höll henne, den lystna, tillbaka, - Och upphöjde sin röst, samt talade vingade orden: 410 - - Gumma, var glad i din själ, men håll dig, och jubla nu icke. - Syndigt vore af dig, att skryta vid dödades anblick. - Dessa gudarnes öde betvang och de skändlige nidverk; - Icke de aktade någon af jordbeboende menskor, - Vare sig slem eller god, enär han kom dem i sällskap. 415 - Thy i sitt öfverdåd ock funno de skändelig ände. - Men du, välan, mig förmäl om tärnorna här i palatset, - Hvilka som mig vanära, och som obrottslige äro. - - Honom svarte igen vårdarinnan Eurykleia: - Gerna, min son, åt dig jag sanningen ärnar förmäla. 420 - Femtio äro i salarna här de tjenande tärnor - Samtliga, hvilka vi lärt, att sig med slöjder befatta, - Att ullkardningar göra, och ej pigtjensten förakta. - Tolf bland dessa likväl på skamlöshet ha sig kastat, - Utan att bry sig om mig, eller sjelfva Penelopeia. 425 - Men karlvulen nu nyss Telemachos blef, och ej modren - Öfver de tjenande tärnor befäl tillstadde åt honom. - Dock jag vill stiga ditopp i det prunkande loftet, och säga - Allt åt din maka, till hvilken en gud påskickade sömnen. - - Svarte nu henne, och talade till mångråde Odysseus: 430 - Henne då ej uppväcke, men såg åt tärnorna härstäds, - Att de komma, som skändliga värf anstemplade fordom. - - Så han sade; och genast ur saln utvandrade gumman, - Bringande tärnorna bud, och manande dem till att komma. - Men Telemachos sjelf, svinherden och oxarnes herde 455 - Kallade han till sig, och talade vingade orden: - - Börjen nu bära de döda, och tärnorna äfven befallen; - Men konstherrliga stolarna sen derefter och borden, - Med mångpipiga svampar J ock rentvagen och vatten. - Men då ni ändtligen så uppstädat hela palatset, 460 - Bringen de tärnor tolf utur starkgrundade salen, - Och uthuset emellan och oförvitliga gårdsmurn - Med långspetsiga svärd nedgören dem, tills ni af alla - Lifvet tagit, och alla jemväl glömmt bort Aphrodite, - Som de med friarne gåfvo sin gärd, och mängdes i löndom. 465 - - Ordade så; påengång invandrade tärnorna alla, - Skräckligt jemrande sig, utgjutande ymniga tårar. - Först utburo de likena nu af dödade männer, - Och i portiken dem lade af välkringgärdade gården, - Stödjande sig mot hvaran; befallningar gaf dem Odysseus, 450 - Sjelf påskyndande; de utburo de döda af nödtvång. - Men konstherrliga stolarna sen derefter och borden - Med mångpipiga svampar de ock rentvagde och vatten. - Men Telemachos sjelf, svinherden och oxarnes herde - Med sopskoflarna golfvet uti välredda palatset 455 - Putsade; tärnorna allt utburo och lade på gården. - Men då nu ändtligen saln fullkomligen städat de hade, - Bragte de tärnorna tolf utur starkgrundade salen, - Och uthuset emellan och oförvitliga gårdsmurn - Stängde dem i trångmål, dän icke var möjligt att slippa. 460 - Telemachos, den förståndige, då tog ordet, och sade: - - Icke med ärlig död må vi dock borttaga från dessa - Lifvet, hvilka i mängd utkastat skymf på mitt hufvud, - Samt på min moders med, och med friarne sofvit tillhopa. - - Sade; och genast ett tåg ifrån svartstäfvig galeja 465 - Knöt vid väldiga pelarn, och kring utbyggnaden snodde, - Spännande högt, så att ingen med fötterna räckte till marken. - Liksom då dufvors flock, eller ock bredvingade trastars - Störtar sig in i ett nät, som står utställdt i en småskog, - Längtande hinna sitt bo; men skräckeligt läger dem mottar: 470 - Så ock desse i rad med hufvuna hängde, och allas - Halsar i snarorna sutto, att ömkeligt döden de funne. - Än de med föttren sprattlade smått, men ej räckte det länge. - Sen de Melanthios förde igenom farstun och gården, - Och med det obarmhertiga svärd hans näsa och öron 475 - Skuro, och blygden sleto, att rå af hundarna ätas; - Händren och fötterna höggo de af med förgrymmade sinnen. - Sen nu, uppå allt detta, de tvått båd' händer och fötter, - Till Odyseus de gingo i saln; fullbordadt var verket. - Men han talade då till sin vårderska Eurykleia: 480 - - Bringa mig svafvel, du gamla, en bot för det onda, och eld med, - Att jag må röka i saln, och sedan Penelopeia - Bed hitkomma också med samtliga tjenande tärnor; - Mana slafvinnorna alla, som finnas i huset, att komma! - - Honom svarte igen vårdarinnan Eurykleia: 485 - Detta, min älskade son, alltsamman medrätta du sade, - Men se, kläder jag bringar åt dig, en kappa ock lifrock, - Att kring de breda skuldror du ej med trasor belastad, - Måtte i salen stå; förtryteligt äfven det vore. - - Henne svarande talade till mångråde Odysseus: 490 - Eld till en början dock mig måste i salarna göras. - - Sade; då lydde också hans fostrerska Eurykleia, - Och anskaffade svafvel och eld; med sedan Odysseus - Skickeligt genomrökte palatset, och salen, och gården. - Steg så den gamla ditupp i Odysseus' prydliga kamrer, 495 - Att åt tärnorna säga, och dem uppmana att komma; - Desse gingo ur saln, och höllo en fackla i händren. - Desse famnade om, och helsade hjertligt Odysseus, - Smekande kysste derjemte de ock hans hufvud och axlar, - Slutande händren i sina; han greps af ljufvelig längtan 500 - Nu till suckan och gråt; samt kände i sinnet dem alla. - - - - -Tjugondetredje Sången. - - - Gumman i högan loft mellertid jubilerande uppsteg, - Viljande säga sin fru, att hennes gemål var derinne; - Knäna nu rörde sig raskt, och fötterna trampade hurtigt, - Tills vid dess hufvud hon stod, samt talade ordet, och sade: - Vakna, o Penelopeia, min älskade dotter, att skåda 5 - An med ögonen två hvad dagarna alla du önskat. - Vår Odyseus är här, är hemma, har ändtligen kommit; - Trotsiga friarne drap han också, som för honom palatset - Städse betryckte, förtärde hans gods, och kränkte hans ättling. - - Henne svarte igen förståndiga Penelopeia: 10 - Kära min mor, till en fjolla dig gudarne gjorde, som kunna - Skapa enhvar vettlös, skönt vore han aldrig så vettig, - Och som den svagförståndiga ock tilldela förståndet: - Desse i villa dig fört; förr var du till sinnet behållen. - Hvarföre gäckar du mig, som har mångsmärtiga tankar, 15 - Ordande detta påtok? hvi väcker du mig ur den söta - Sömnen, som ögonlocken för mig kringsväfvande tillslöt? - Ty ej nånsin jag sof sålunda, alltsedan Odysseus - For, för att Olycksilios se, hvars namn är min afsky. - Dock stig åter ditned, och hasta tillbaka i salen, 20 - Ty om hvilken som helst af tärnorna, hvilka jag eger, - Kommit att detta berätta för mig, och ur sömnen mig uppväckt, - Sannerlig henne förskräckligt jag sändt att vandra tillbaka - Hän till eget gemak; din ålderdom är din räddning. - - Henne svarte igen vårdarinnan Eurykleia: 25 - Icke jag gäckar dig, min dotter, men redan isanning - Kom Odyseus hit hem, och finnes hos oss, som jag säger, - Just den fremlingen, hvilken i saln vardt skymfad af alla. - Ock Telemachos visste det länge, att fadren var hemma, - Men med beräkning likväl han Odysseus' planer fördolde, 30 - Tills de öfvermodiges våld han hunne att hämnas. - - Talade så; hon gladdes dervid, och sprang ur sin sofbädd, - Och omfamnade gumman, och sände en tår ur sitt öga; - Höjande sedan sin röst, hon talade vingade orden: - - Hör du mig, älskade mor, och idelig sanning förkunna, 35 - Om till eget palats han verkligen kom, som du säger, - Huru på skändlige friarne dock han händerna lade, - Helt allena, då städs manstarke i rummen de bidde. - - Henne svarte igen vårdarinnan Eurykleia: - Icke jag sett eller hört; men suckan förnam jag allenast 40 - Af dödslagna; vi qvinnor uti starkfogade rummen - Sutto förskrämde, bakom välpassade flyglarna stängda, - Ändatilldess omsider din son ur salen mig ropte, - Telemachos, som hans far affärdat hade att ropa. - Nu jag fann Odyseus i midten af skördade männer 45 - Stående; honom omkring uppå starkgrundade golfvet - Öfver hvaran de lågo; och glad i själen du skådat - Honom af blod nedsölad och smuts, just liksom ett lejon. - Nu de samtlige ligga invid gårdsportarna redan, - Hopade; sjelf deremot han genomröker palatset, 50 - Tändande en stor eld; dig har han mig skickat att kalla. - Men följ med, att ni nu må öfverlåta åt glädjen - Begge ert hjerta; minsann mång smärtor ju äfven J utstått. - Ren omsider ändock fullbordats vår långliga önskan: - Kom han ju lefvande hem till sin härd, ock träffade dig der, 55 - Samt i salen sin son; men dessa, som öfvade nidverk, - Friarne samtliga, tuktade han i egna palatset. - - Henne svarte igen förståndiga Penelopeia: - Kära min moder, ej må du så högt än jubla och skryta! - Ty nog vet du, att han kärälsklig oss syntes i salen 60 - Alla, och mest dock mig, och sonen, hvilken vi födde. - Men det talet är ej sannfärdigt, såsom du säger; - Men bland gudarna en de trotsiga friarne dräpte, - Hämnande så hjertfrätande skymfen och bragderna slema. - Ty de ej aktade någon af jordbeboende menskor, 65 - Vare sig slem eller god, enär han kom dem i sällskap; - Thy i sitt ofverdåd ock ledo de straff; men Odysseus - Långt från Achaiis stupade sjelf, och miste sin hemkomst, - - Henne svarte igen vårdarinnan Eurykleia: - Dotter, hvad var det för ord, som dig flög nr tändernas stängsel! 70 - Monne din make, som är derinne vid härden, du påstår - Nånsin ej mer hemkomma? din själ misstänksam är alltid. - Men jag vill säga dig än ett annat och tydeligt tecken, - Ärret, som fordom högg vildsvinet med tanden, den hvita, - Hvilket i badet jag kände igen, och ville dig äfven 75 - Säga, men han mig tog med händerna genast på munnen, - Och mig ej tillät säga, utaf mångkunnig besinning. - Utan följ du, men jag på ett vad uppsätter mig sjelfmant, - Om jag dig gäckar, så öd mig då ut med uslaste ofärd. - - Henne svarte igen förståndiga Penelopeia: 80 - Kära min mor, dig är svårt, att städsevarande gudars - Råd utforska, änskönt du minsann är särdeles mångvis, - Låtom oss gå mellertid till min son, att skåda jag finge - Friarne, hvilka föröddes, och honom, som dessa förödde. - - Sade; och ned från loftet hon steg, och mycket i hjertat 85 - Välfde, om fjerranifrån utforska hon borde sin make, - Eller närmare träda, och kyssa hans hufvud och händer. - När inkommit hon hade, och gått stentröskelen öfver, - Satte hon sig midtemot Odyseus, i skedet af brasan, - Invid den andra väggen; men han vid resliga pelarn 90 - Satt, och blickade ned, afbidande, om hon ej skulle - Säga ett ord, den bålda, enär hon varsnade honom. - Hon satt länge der stum, och förvåning trängde i hjertat; - Nu mellertid hon dock anblickade honom med kända - Ögon, och nu ej kände igen, i de dåliga kläder. 95 - Men Telemachos trätte, och talade ordet, och sade: - - Moder min, olycksmoder, som har stenhårdaste sinne, - Hvi aflägsnas du så från fadren, och icke vid honom - Sittande utransakar med ord, ej heller bespörjer? - Icke en annan qvinna med så uthärdande sinne 100 - Hölle sig från sin man, som, sen olyckor han lidit, - Komme på tjugonde året tillbaka till fädernejorden; - Men mer hårdt än en sten har alltid varit ditt hjerta. - - Honom talte nu till förståndiga Penelopeia: - Son min, hjertat är mig af häpnad i bröstet betaget; 105 - Icke jag kan uttala ett ord, och icke bespörja, - Ej anblicka i anletet ens; dock om det isanning - Är Odyseus, och han hunnit sitt hem, så skole vi säkert - Känna hvaran fast bättre igen; ty vi ege ju vissa - Tecken, af oss förstådda, och hemligheter för andra. 110 - - Sade; och smålog då mångpröfvade, ädle Odysseus, - Och Telemachos strax tilltalte med vingade orden: - - O Telemachos, låt din moder i salarna bara - Pröfva mig; snart dess bättre också hon känner igen mig. - Nu då smutsig jag sitter, med trasiga kläder på kroppen, 115 - Nu föraktar hon mig, och ej säger mig vara den rätte. - Vi mellertid må besinna, hur allt bör visligen ställas. - Ty om någon har dräpt en endaste man i sitt hemland, - Som beskyddare många till tal ej efter sig eger, - Flyr han, och öfvergifver båd' fränder och fädernejorden; 120 - Vi ha dräpit stadens beskärm, de aldraförnämsta - Kämpar på Ithakas ö; thy ber jag dig saken besinna. - - Honom Telemachos, den förståndige, svarade sedan: - Hulde min far, må du sjelf allt detta betrakta; ty yppast - Säga de vara ditt råd hos menskorna; ej med dig någon 125 - Annan någonsin alls må täfla bland dödliga menskor. - Vi enträgne dig följe, och ej jag förmodar, att något - Oss skall tryta i mod, så mycket som finnes förmåga. - - Honom svarande talade till mångråde Odysseus: - Thy vill jag saga dig nu, som mig syns vara det bästa: 130 - Tvätten er först till en början, och kläden er äfven i lifrock; - Tärnorna äfven befallen i saln, att taga sig skrudar; - Men den gudomlige sångarn med ljudelig cittra i händren, - Till skämtvänliga dansen också anföre oss sedan, - Så att enhvar, som utifrån hör, tror vara ett bröllop, 135 - Eller som vandrar sin väg, eller de som i nejden omkringbo; - Att ej ryktet förut utsprider sig vida i staden - Kring om friarnes död, förrn vi oss hädan begifvit - Till trädymniga parken, och der nog skole vi sedan - öfverlägga, åt oss hvad fromma Olympiern skänker. 140 - - Så han sade; och de hörsammade gerna och lydde, - Tvättade sig till en början, och klädde sig öfven i lifrock. - Qvinnorna styrde sig ut; ock tog den gudomlige sångarn - Hålkade cittran i händren, och väckte hos dessa begäret - Till den ljufliga sång och den oförvitliga festdans. 145 - Hela det stora palats kringdånade vida inunder - Föttren af dansande män, och af skönomgördlade qvinnor. - Och så yttrade mången, som utifrån hörde på detta: - - Visserlig någon nu har mångfriade drottningen äktat: - Den otäckan, som ej höll ut, att laga gemålens 150 - Stora palats omvårda, tilldess omsider han kommit! - - Så nu yttrade mången; de visste ej hur det förhöll sig. - Men Odyseus, stormodige drotten, i egna palatset - Tvådde hans skafferska Eurynome, och smorde med olja, - Klädde så äfven på honom en prydelig mantel ock lifrock; 155 - Men hans hufvud begjöt med rikelig skönhet Athene, - Större till anblick gjorde och stoltare; äfven från hjessan - Knorliga lockar hon spred, hyacinthen lika i svarthet. - Likasom då konstskickelig man kringgjuter om silfret - Gull, som sjelf Hephaistos har lärt och Pallas Athene 160 - All upptänkelig konst, och han gör förtjusande saker: - Så omgjöt hon honom behag på hufvud och skuldror. - Ur badkaret han gick, till gestalt odödliga jemlik. - Åter han satte sig ned på den stol, hvarifrån han var stigen, - Gentmot Penelopeia, och talade ordet, och sade: 165 - - Underbara, åt dig långt mer än åt öfriga qvinnor - Ett oböjeligt hjerta ha gett de som bo på Olympos; - Ej ju en annan maka såder med kallaste sinne - Hölle sig fjerran från mannen, som, efter strapaserna många, - Kommit på tjugonde året till fädernejorden tillbaka. 170 - Gumma, välan, uppbädda min säng, att jag måtte allena - Ligga åtminstone, hon jernhjerta i barmen besitter. - - Honom svarte derpå förståndiga Penelopeia: - Älsklige, hvarken förstor jag håller mig, eller förringa, - Eller förmycket jag skattar; jag vet nog, hurdan Odysseus 175 - Reste från Ithaka hädan uppå långårade skeppet. - Dock uppbädda hans prydliga säng nu, o Eurykleia, - Utanför starkgrundadt gemak, som sjelf han har uppbyggt - Dit utbären hans prydliga säng, medbringande bädden, - Fårskinn, mantlar också, samt sköninvirkade ryor. 180 - - Ordade så, för att pröfva gemåln; och derefter Odysseus, - Illtyckt, talade till sin maka, den vårdsama qvinnan: - - Ack, hjertfrätande ord du nu har yttrat isanning! - Ho vill flytta min säng? Rätt svårt visst skulle det vara - För den högt förståndige ock, om ej någon af gudar 185 - Komme, och lätt, om han ville, till annat ställe den bure. - Lefver dock ingen bland dödligpmän, som, aldrig så armstark, - Lyfte den utan besvär; ty stort järtecken har timat - Med konstbildade sängen, jag gjort, och icke nå'n annan. - Inom planket en stam af oliv, bredlöfvad, här vexte, 190 - Blommigt i fullaste kraft; som pelaren var den i tjocklek. - Rundtkring denna åt mig sofkammarn jag byggde och gjorde - Af tätfogade stenar, och tak väl ordnade ofvan; - Limmade dörrar satte jag in; tätt passade samman. - Kronan derefter högg jag utaf bredlöfvadt olivträd, 195 - Utskar sedan från roten ett block, som med kopparn jag släthögg - Högst konstmessigt och väl, samt bilade efter ett snöre, - Formande till sängfoten, och borrade äfven med nafvern. - Börjande så, jag på sängen arbetade tills hon var färdig; - Smyckande henne med elfenben, och med gull, och med silfver; 200 - Sedan en oxhudsrem utspännde jag, skimrig af purpur. - Detta tecken alltså antyder jag; dock jag ej känner, - Om mig sängen ännu står qvar, eller någon nuredan - Annorstädes den bragt, rothuggande sjelfva oliven, - - Ordade så; och för henne båd' knäna sig löste och hjertat, 205 - Medan hon kände det tecken, som klart omtalat Odysseus. - Gråtande fram meddetsamma hon sprang, och kastade händren - Kringom Odysseus' hals, och kysste hans hufvud, och sade: - - Var ej ond, Odyseus, ty du jemväl ock i annat - Mest bland menskor har vett; men gudarne jemren beredde, 210 - Som afundades oss, att, dröjande qvar hos hvarandra, - Njuta af ungdomens fröjd, och ålderdoms trösklen beträda. - Men mig ej vredgad far derföre, ej heller det misstyck, - Att jag lika som nu dig ej helsade strax vid din anblick; - Ty mitt hjerta har städse uti mitt bröst med en rysning 215 - Fruktat, att någon dödlige man mig skulle bedraga - Med sitt tal; arglistiga svek anstempla de fleste. - Visst ej dottren af Zeus, den Argeiska Helena heller - Med vildfremmande man förmängt sig i älskog och läger, - Om hon vetat, att henne Achaiernes modige söner 220 - Skulle bringa tillbaka igen till fädernejorden. - Henne att öfva sitt nedriga verk visst väckte en gudom. - Och hon iförhand alls ej lade i sinnet det leda - Brottet, hvadan på oss ursprungligen välfde sig qvalen. - Nu emedan du dock har känningstecknet mig framställt 225 - Klart på vår säng, som ej någon af dödliga nånsin beskådat, - Utan vi ensame blott, du och jag, och en endaste tärna. - Aktoris, som min fader mig gaf, då jag vandrade hitåt, - Och som åt oss sängkammarens dörr, den låstas, bevakte --: - Nu mitt sinne du böjer, så omildt eljes det vore. 230 - - Så hon sade; och väckte dessmer begäret till ängslan. - Gret han ju nu, hjertkära och vårdsama makan i famnen. - Liksom då land framstår tacknemligt för simmande männer, - Hvilkas skönarbetade skepp Poseidaon på hafvet - Krossade, svårt anfäktadt af stormen och svällande vågen; 235 - Men få lyckades flykta utur grå hafvet på landet, - Simmande; äfja jemväl sig rikligen fästat vid kroppen; - Glade bestiga de land mellertid, undsluppne förderfvet. - Så tacknemlig också var för hennes ögon Odysseus, - Och de mjella armar ej alls hon släppte från halsen. 240 - Nu för de ängslade tändts ock rosenfingrade Eos; - Men helt annat beslöt klarögda gudinnan Athene: - Långa natten hon hejdade just vid målet, och qvarhöli - Hos Okeanos än gullthronande Eos, och lät ej - Spinna det ilande spann, som ljus till menskorna bringar, 245 - Lampos bredvid Phaethon, de hästar som föra gudinnan. - Och då talade till sin gemål mångråde Odysseus: - - Qvinna, vi icke minsann till slutet af pröfningar alla - Kommit, men oss står åter ännu omäteligt arbet', - Mycket och svårt, om hvilket jag bör alltsamman bestyra. 250 - Ty så saken åt mig Teiresias' vålnad förtäljde - På den dagen, då jag till Aïdes' boningar nedsteg, - Spörjande om hemkomst för mig sjelf, och kamraterna mina. - Kom dock, låtom oss vandra i säng, min maka, att ändtlig - Vi med ljufvelig sömn må vederqvicka oss båda. 255 - - Honom svarade åter förståndiga Penelopeia: - Bädd skall visst dig vara beredd, enär du i själen - önskar, emedan gudar dig unnt, att komma tillbaka - Till välbyggda palatset, och hem till fädernejorden. - Men då du nämnde derom, och en gud ingaf dig i sinnet, 260 - Säg mig ditt värf mellertid; ty framdeles dock, som jag menar, - Skall jag det höra; men strax få veta, är icke det sämsta. - - Henne svarande talade till mångråde Odysseus: - Kära min vän, hvarför mig manande ber du så ifrigt - Säga? likgodt, jag vill tala derom, och intet fördölja. 265 - Dock skall deråt sig ej fägna din sjal, och sjelf jag ej heller - Gläds; ty han mig pålade besöka de dödliges många - Städer, och hålla dervid en prydelig åra i händren, - Tills jag komme till sådana män, som icke af hafvet - Veta, och icke förtära sin mat, med saltet beblandad; 270 - Icke de heller veta utaf rödkindta galejor, - Icke af prydliga åror, som äro galejornas vingar. - Tydeligt tecken han sade också, som för dig jag ej döljer: - Då när med mig hopträffad en ann vägfarande månde - Säga, att en kastskåfvel jag bar på min väldiga axel, 275 - Då han befallte mig ock nedsticka min åra i jorden, - Offrande herrliga offer derhos åt kong Poseidaon, - Vädur jemte en tjur, och tillika beskällare fargalt, - Dän begifva mig hem, och heliga festhekatomber - Åt odödliga gudar, som bo i den rymliga himmeln, 280 - Samtliga, offra iordnirg, då skulle ur hafven stilla - Död mig nalkas, en sådan, som lyktar mig lifvet omsider, - Mättad af gladelig ålder; och folken skulle i bygden - Lycklige vara: det allt fullbordadt sade han blifva. - - Honom svarade åter förståndiga Penelopeia: 285 - Om dig en lyckelig ålderdom af gudarna skänkes, - Visserlig eger du då förhoppning om räddning nr ofärd. - - Så nu desse med sådana ord tilltalte hvarandra. - Och mellertid dem Eurynome och fostrerskan redde - Bädden af mjukaste kläder, vid skenet af brinnande facklor. 290 - Men då en svällande bädd skyndsamligen ordat de hade, - Gumman återigen på sin kammare gick, för att sofva; - Euronyme, husqvinnan, åt dem dock visade vägen, - Medan de gingo till säng; hon hade i händren en fackla. - Bringande i sofrummet dem in, bortgick hon, och sedan 295 - Gingo de gladlige båda till åldrige bäddens författning. - Men Telemachos sen, Eumaios och oxarnes herde - Hejdade föttren från dans, och hejdade qvinnorna äfven, - Samt sig lade, att hvila i dunklande salarna sjelfve. - - När de nu begge alltså sig förlustat med ljufvelig älskog, 300 - De sig förnöjde med ord, tilltalande ene den andra: - Hon, hvad i salarna hon uthärdat, den ädla bland qvinnor, - Skådande an de giljande mäns förödande skara, - Hvilka, för hennes skull, hornboskap och lammena feta - Slaktat; hade också vinankare många man uttömmt. 305 - Men zeusfödd Odyseus? hur många bekymmer han tillsändt - Menskorna? talte, och hvad han jemväl sjelf jemmerligt lidit, - Talte han allt; hon hörde derpå rätt gerna, och sömnen - Henne på ögonlocken ej föll, förrn allt han berättat. - - Började, huru han först Kikonerna slog; hur han äfven 310 - Lotophagernes bördiga jord derefter besökte; - Allt hvad Kyklopen gjorde; hor han umgällde med ögat - Modige kämparna, hvilka han åt, och icke förskonte; - Hur han till Aiolos kom, som honom bevågen emottog, - Samt lät fara; ännu var hans lott ej, att fädernejorden 315 - Hinna; utan igen bortröfvade stormen, och förde - Ut på fiskiga sjön högt suckande mannen tillbaka; - Hur till Telepylos, Laistrygonernes fäste, han lände, - Hvilka förödde hans skepp och skönfotpansrade kämpar - Alla; Odysseus slapp på sin svarta galeja helt ensam; 320 - Äfven om Kirkes ränker han talte och tusende anslag; - Och hur äfven han kom till Aïdes' ruskiga boning, - Att rådföra sig der med Thebanske Teiresias' vålnad, - På mångtoftade skeppet, och såg kamraterna alla, - Såg sin moder, som födt till verlden och fostret den lilla; 325 - Och hur han hörde jemväl gällljudde Seirenernas stämma; - Hur han till irrande klipporna kom, och den grymma Charybdis, - Samt Skylla, som de dödlige ej oskadade undgå; - För solguden jemväl hur kamraterne slaktade hjorden; - Samt hur snabba galejan då slog med flammiga blixten 330 - Den högdundrande Zeus, och de käcke kamrater föröddes - Samtligen alle; han sjelf undgick olycklige ödet; - Huru han kom till Ogygias ö, och till nymfen Kalypso, - Hvilken honom behöll, åstundande ega till make, - I sin hålkade grotta, och vårdade honom, och lofte, 335 - Att odödelig göra och oföråldrad för evigt, - Men för honom likväl ej hjertat i bröstet bevekte; - Och hur han, efter strapaserna mång, till Phaiekerna ankom, - Hvilka, af hjertans grund, som en gud, högt ärade honom, - Och med ett skepp afsände till älskade fädernejorden, 340 - Gifvande honom rikligen gull, samt koppar och kläder, - Detta var sista ordet han sade, då ljufliga sömnen, - Sorgförjagaren, kom, upplösande hjertats bekymmer. - - Annat begrundade då klarögda gudinnan Athene; - När i sitt sinne hon tyckte, att redan hade Odysseus 345 - Njutit af makans bädd, samt vederqvickt sig af sömnen, - Strax från Okeanos hon gullthronande morgongudinnan - Väckte, att bringa till menskorna ljus; opp steg nu Odysseus - Ock från svällande bädden, och så tilltalte sin maka: - - Qvinna, vi redan nog oss mättat af lidanden många 350 - Begge; du sjelf i palatset min mångbedröfliga hemkomst - Gret; men Zeus, med qvalen, och öfrige gudarne stängde - Mig, enträgne, ifjerran likväl från fädernejorden. - Dock, då vi båda nu kommit till mångbehagliga bädden, - Godsens, dem jag besitter, må du omvårda i salen 355 - Och småboskapen sedan, som trotsige friarne frätit, - Tar jag de flesta mig sjelf som byte, men andra mig skola - Ock Achaierne ge, tills fållorna alla de fylla. - Till trädymniga parken jag nu mig strax vill förfoga, - Att påhelsa min far, den gode, som högligen ängslas. 360 - Dig, min maka, så vis du än är, uppdrager jag detta: - Med uppgående solen påstund utsprider sig ryktet - Om de giljande männer, dem jag i salarna dräpte; - Thy stig upp i ditt loft, af tjenande tärnorna åtföljd, - Sätt dig der, och ingen bespörj, anblicka ej någon. 365 - - Sade; och vapnen, de granna, på axlarna klädde han sedan, - Kallade Telemachos, svinherden, och oxarnes herde, - Och bjöd samtliga dem stridsredskap i händerna taga. - Desse ej ohörsammade nu, och sig klädde i koppar, - Öppnade dörren, och gingo, och först utträdde Odysseus; 370 - Redan på jorden var dagen, men dem insvepte Athene - Alla i nattens mörker, och snart utförde ur staden. - - - - -Tjugondefjerde Sången. - - - Hermes ropade nu, Kylleniern, friarnes skuggor - Alla samtliga fram, samt hade i händren den sköna, - Gyllene staf, med hvilken han söfver de dödliges ögon, - Hvilkas han vill, och återigen de sofvande väcker; - Rörande dem dermed, framdref han; de, hväsande, följde. 5 - Likasom då nattlappar i skrymslet af ruskiga grottan - Hväsande flyga omkring, när någon ur klasen har fallit - Ned från klippan, i hvarest de hålla sig fast vid hvarandra. - Så de nu hväsande gingo, och dem anförde Hermeias, - Den beskedlige gud, på de dunklande vägarna, alla, 10 - Nu till Okeanos' flod, och Leukadiska klippan de kommo, - Till Eelios' portar jemväl, och Drömmarnes stater - Kommo de; strax anlände de ock till Asphodelos-ängen, - Der de vålnader bo, skuggbilder af menskor, som skördats. - Vålnaden funno, de der af Peleus' ättling, Achilleus, 15 - Samt af Patroklos, och tadelfri Antilochoe äfven, - Och af Aias, som var den bäste till skick ock till skönhet - Uti de Danaers här, näst tadelfrie Peleion. - Så de honom omkring sig sammanträngde, men nära - Nalkades vålnaden ock af Atreus' son, Agamemnon, 20 - Ängslad; och alle de andre församlades, hvilka med honom - I Aigisthos' palats nedgjordes och funno sin bane. - Först Peleions vålnad härvid tilltalade honom: - - O Agamemnon, vi trodde att hos blixtglade Kronion, - Dagarna alla, du var mer älskad än öfrige hjeltar, 25 - Derför att då anförde så många och modiga männer - Uti de Troers land, der vi ledo bekymmer, Achaier. - Dessförinnan ändock tillförst nu skulle dig drabba - Skräckliga ödet, som ej undslipper en ende, som funnits. - Måtte du, njutande frukt af äran, med hvilken du styrde, 30 - Uti de Troers land din död erhållit och bane! - Alle Achaierne hade dig då anrättat ett kummel, - Äfven åt sonen din stor ära du fått för en framtid. - Men nu var dig beskärdt, att härjas af ömkelig niddöd. - - Honom återigen Atreidens' vålnad nu svarte: 35 - Lycklige Peleus' son, du gudarnes like, Achilleus, - Du som i Troia dog, långt borta från Argos; omkring dig - Tappraste söner föllo af Troers män och Achaiers, - Kämpande dig till beskärm; och uti stofthvirfvelen ståtlig - Du storståtelig låg, förgäten af riddaredater. 40 - Hela den dagen vi stridde ännu, och vi skulle allsicke - Oss från härnaden skiljt, om ej Zeus oss skiljt med en stormvind. - Men då vi hade utur stridstumlet dig burit till skeppen, - Lade vi dig på en säng, ock tvagde din sköne lekamen - Med ljumt vatten och olja; men ymniga tårar och heta 45 - Gjöto Achaierne ut deromkring, afskärande håret. - Steg så din moder ur sjön med de hafsgudinnor i följe, - Sen budskapet hon hört, och på böljorna väcktes ett rysligt - Skri, och skrämsel påstunden betog Achaierna alla. - Nu upprusande desse de hålkade skeppen bestigit, 50 - Om dem ej hejdat en man, som visste båd' mycket och gammalt, - Nestor, densamme, hvars råd tillförene syntes det bästa, - Som välvillig och klok begynte att orda, och sade: - - Hejden er, ö Argeier, och flyn ej, Achaiernes söner! - Mor hans är det, ur sjön med de hafsgudinnor följe 55 - Kommen, att här mottaga sin son, den stupade drotten. - - Sade; och från sin flykt storsinnte Achaierne höllos. - Döttrarne stodo dig kring utaf den åldrige hafsgud, - Höjande jemmerrop; de klädt sig i grannaste kläder. - Vexlande med sin tjusande röst ock Muserna nio 60 - Greto; och ingen der otårad hade du varsnat - Bland Argeierna; så upprörde oss ljudliga sångmön. - Nätter med dagar tio och sju sålunda vi alle - Greto, såväl ödödlige gudar, som dödlige menskor; - Men på den adertonde åt elden dig gåfvo, och många 65 - Feta får vi dig slaktade äfven, och hornade oxar. - Så du brändes i gudars skrud, och i rikelig olja, - Och söt håning; omkring det bål mellertid, der du brändes, - Månge Achaiske kämpar beväpnade tumlade hurtigt - Både till häst och till fot; en stort var tumultet som uppkom. 70 - När dig hade förbrännt Hephaistos' låga omsider, - Hvita benen ihop vi plockade alla, Achilleus, - Både i salva och omängdt vin; din moder en gyllne - Handtagskruka oss gaf, och sade, den var Dionysos' - Gåfva åt henne, ett verk af vidabeprisad Hephaistos. 75 - Hvita benen deri dig ligga, du bålde Achilleus, - Samt bland dessa Patroklos' också, Menoitios' ättlings; - Särskildt Antilochos' ben, som du ärade mer än de andra - Alla kamrater, enär Patroklos funnit sin bane. - Rundtkring dessa vi sedan ett stort, otadeligt kummel 80 - Bäddade, vi utkorade här af Argeiska kämpar, - På framskjutande strand, vid rymliga Hellespontos; - Att fjerrskådeligt vara det må från hafvet för alla - Män, som lefva idag, och för dem som framdeles varda. - Mor din, höjande bön till gudarna, lade på platsen 85 - Ståtliga segerpris åt Achaiernes yppersta kämpar. - Ren tillstädes jag varit vid kumlet åt många heroer, - Modiga män, då en kong sin bane har funnit i striden, - Och sig väpna de unge, och segerprisen förordnas; - Men anblickande dessa, jag mest i mitt sinne förvåntes, 90 - Hvilka så kostliga pris, för din skull, satte din moder, - Silfverfotad Thetis; ty du var gudarnes älskling. - Så du ej ens förlorat, som död, ditt namn, men evärdligt - Blir hos samtliga menniskor stor din ära, Achilleus. - Dock hvad hade väl jag för glädje, sen kriget jag lyktat? 95 - Ty vid min återkomst Zeus sände bedröfvelig ofärd, - Genom Aigisthos' hand och igenom förderfliga makans. - - Så nu desse med sådana ord tilltalte hvarandra. - Och helt nära dem steg budbäraren Argosdräparn, - Bringande friarnes vålnader ned, som dräpts af Odysseus. 100 - Begge förvånade gingo de fram, när dessa dem sågo; - Kände så äfven igen Agamemnons vålnad, Atreidens, - Strax storståtlige Amphimedon, en son af Iantheus, - Ty han en gästvän var, som bebodde på Ithaka husen. - Honom talade till Agamemnons vålnad, och sporde: 105 - - Amphimedon, hvad har fört er inunder jorden, den svarta, - Så jemnåriga alla och valda? Ej skulle en annan - Viljande samla i staden tillhopa så modiga männer. - Monne Poseidaon på galejorna kufvade eder, - Jagande upp förskräckliga stormar och väldiga vågor? 110 - Eller monne fiendtlige män nedgjort er på landet, - Snappande oxar bort, eller fårenas hjordar, de täcka? - Eller medan kanske för stad och för qvinnor de stridde? - Säg mig, spörjande, det! gästvän jag dig rosar mig vara. - Eller minnes du ej, då jag dit anlände till ert hus, 115 - Att förmå Odyseus, ledsagad af kong Menelaos, - Oss till Ilios följa uppå vältoftade skeppen? - En hel månad vi reste på hela det rymliga hafvet, - Sedan med njuggan nöd vi bevekt stadsödarn Odysseus, - - Honom af Amphimedon tilltalade vålnaden sedan: 120 - Ärofulle Atreides, o härarnes kong, Agamemnon, - Väl allt detta jag minns; ock noga jag vill dig berätta - Vår döds ömkliga slut, hursom detsamma sig tilldrog. - Vi till Odysseus' gemål, den länge dröjande, friat; - Men hon gaf ej sitt ja eller nej för det hiskliga bröllop, 125 - Endast stemplande döden åt oss och svarta förderfvet, - Utan ett svek bland andra såhär hon i sinnet beredde. - Sättande upp stor väf, hon i kammaren började väfva, - Fin, oändeligt lång, och till oss hon talade genast: - Svenner, som frien till mig, då nu hängått ädle Odysseus, 130 - Biden på bröllopet än, och brådsken ej, tills jag en likskrud - Färdig arbetat, -- att icke mitt garn må ödas förgäfves, -- - Åt friborne Laertes, tilldess att honom omsider - Tager den långutsträckande döds förderfliga öde, - Att ej i landet på mig Achaiinorna måga förargas, 135 - Om han förutan täckelse låge, som egde så mycket. - Ordade så; men hos oss manhaftige hjertat bevektes. - Visserlig väfde om dagen hon nu på väfven, den stora, - Men om nättren den rispade opp, då hon facklorna framsatt. - Så hon i årena trenne oss svek, och bedrog de Achaier; 140 - Men då det fjerde var inne, och stunderna kommo derjemte, - Under de slocknande månar, och dagarna många sig ändat, - Sade oss detta bland qvinnorna en, som grannliga visste, - Och vi kommo på henne, som rispade herrliga väfven. - Så hon slutade den, ehuru ej villig, af nödtvång. 145 - När likskruden hon viste, då väfven hon väfvit, den stora, - Och upptvättat, i glans jemförlig med sol eller måne, - Se, då bragte en skadelig gud från fjerran Odysseus - Till utjorden, der ock svinherden sin koja bebodde. - Der inträffade sonen också af ädle Odysseus, 150 - Länd från sandiga Pylos tillbaka med svarta galejan. - Desse åt friarne skändelig död anstemplande, begge - Kommo till högberömliga staden, men likväl Odysseus - Sednare; Telemachos ren hade förut sig begifvit. - Men Eumaios förde sin drott, med trasor på kroppen, 155 - Under en gammal mans, en jemmerlig tiggares skepnad, - Lutad emot sin käpp, och med ömkliga kläder på kroppen. - Sådan han var, ej någon af oss alls gittade känna - Honom, plötsligen sedd, ja, icke de gamlare heller, - Utan med kast och skymfliga ord ansatte vi honom. 160 - Men han en stund uthärdade der i salarna egna, - Både af kast anfäktad och ord, med tålsama sinnet; - Men då när honom bjöd Zeus', aigisbärarens, vilja, - Med Telemachos tog han, och bortbar prunkiga vapnen - Till sofkammaren, lade dem der, och riglarna låste. 165 - Af illparighet, sedan han gaf sin maka befallning, - Att åt friarne lemna sin båge och jernet, det gråa. - Olycksaliga oss till ett pris, och en början af blodbad. - Dock ej någon af oss förmådde den väldige bågens - Sträng uppspänna; ty mycket dertill för klena vi voro. 170 - Men då den store bågen nu kom Odysseus i händren, - Då med hotande ord vi samtlige genast förbjödo, - Att ej bågen gifva, än skönt hur mycket han talte; - Ensam Telemachos uppmanande bjöd att den gifva. - Nu den i handen han tog, mångpröfvade, ädle Odysseus, 175 - Spände sin båge så lätt, samt skjöt jernyxarna genom; - Trädde på trösklen sedan och ilande pilarna utgjöt, - Blickande bistert omkring, och Antinoos, drotten, han råkte. - Sen på de andra också afskjöt han de suckiga pilar, - Siktande rakt framåt; och de stupade tätt på hvarandra. 180 - Märktes nog, att dem var af gudarna någon behjelplig. - Ty strax, följande blott sitt eget bevåg i palatset, - Höggo de kring öfverallt; och ett ömkeligt qvidande väcktes, - Medan skallar försprängdes, och blod kringströmmade golfvet. - O Agamemnon, så vi dräptes; och kropparne ännu 185 - Obegrafvade ligga i salarna qvar hos Odysseus. - Ty om saken ej vännerne hört detminsta i hemmet, - Hvilka från såren den stelnade blod aftvättat, och sedan - Sörjande oss bisatt; slik ära man egnar de döda. - - Honom talade till Agamemnons vålnad, och sade: 190 - Sälle Laertes' ättling, o du mångsluge Odysseus, - I högst lyckelig stund du isanning valde dig maka! - Så rent hjerta befanns hos vankfri Penelopeia, - Dottren af Ikarios, att väl hon mindes Odysseus, - Sin laggifta gemål; thy skall ej nånsin dess kyskhets 195 - Rykte förgås; men en tjusande sång åt de dödliga skola - De odödlige göra, till pris för Penelopeia. - Likt Tyndareos' dotter ej hon anstemplade nidverk, - Dräpande laggift make; derför en hiskelig visa - Hon hos menniskor blir; ty hon samkade tryckande tadel 200 - På qvinfolket iallo, ja, äfven på den som är ärbar. - - Så nu desse med sådana ord tilltalte hvarandra, - Stående der i Aïdes' palats, och i jordenes skrymslor. - - Desse, enär ur staden de gått, snart hunno Laertes' - Vackra och konstförskönade gods, som sig hade tillförne 205 - Sjelf inrättat Laertes, enär rätt mycket han äflats. - Der han egde ett slott, och en uthusbyggnad omkringlopp; - Men i denna båd' åto och rastade vanligt, och sofvo - De nödtvungne betjenter, som alla hans ärender skötte. - Der sig äfven befann en Sikeler gumma, som gubben 210 - Kärvänskapligen skötte, på landet, fjerran från staden. - Nu Odyseus till sin son och tjenarne talte, och sade: - - Till välbyggda palatset påstund förfogen er alla, - Och oss till måltid slakten af galtarna den som är fetast; - Jag deremot vill ge mig åstad, för att pröfva min fader. 215 - Om han mig känner igen, och med ögonen sina förnimmer, - Eller ej känner mig mer, som dröjde så länge ifjerran. - - Ordade så; och åt tjenarne gaf sin krigarerustning, - Desse gingo derhos till palatset strax; men Odysseus - Till mångfruktiga gärdet, att pröfva sin fader, begaf sig. 220 - Dock han ej Dolios fann, då han trädde i rymliga parken. - Icke af tjenarne en, ej heller hans söner, men desse, - Att törnruskor sig samla, som blefve ett stängsel åt gärdet, - Bortgått hade; den gamle för dem sjelf visade vägen. - Fadren allena han råkte uti skönordnade gärdet, 225 - Skottande kring ett träd; lifrocken, han hade, var smutsig, - Flickad, och otillständig; omkring smalbenet han bundit - Flickade oxhudssockor också, att ej samka sig rispor, - För törnbuskarnas skull, ock handskar på händren; men öfverst - Getskinnshjelmen på hufvut han bar, som ökade jemmern. 230 - När nu din fader han såg, mångpröfvade, ädle Odysseus - Härjad af ålderdom, och med mycken jemmer i sinnet, - Under ett päronträd han stannade, gjutande tårar. - Och han begrundade sedan uti sin själ, och sitt sinne, - Anten att kyssa sin far, samt sluta i famnen, och allting 235 - Säga, huru han kommit och ländt till fädernejorden; - Eller att först utfråga, och om alltsamman bespörja. - För den begrundande så mer gagneligt syntes det vara, - Att till en början söka likväl utforska med stickord. - Tänkande så, mot honom gerad gick ädle Odysseus. 240 - Hållande hufvudet böjdt nedåt, han gräfde kring trädet, - Men framträdande ordade nu den lysande sonen: - - Gamle, hos dig okunnighet ej sig röjer, att vårda - Parken, men väl sin skötsel han får; och icke det minsta, - Icke en blomma, en ranka, ett fikonatäd, ell' olivträd, 245 - Icke ett päronträd, eller bänk är utan sin skötsel. - Dock jag vill säga en sak; men vredgas ej derför i sinnet! - Sjelf god vård du ej eger; och ålderdomen, den bistra, - Trycker dig, smutsig du är, och otillständigt dig kläder. - Icke för lättjans skull om dig ej vårdar din herre; 250 - Tjenaremessigt hos dig dessutom ej röjes att skåda, - Hvarken till vext eller skick; fastmera du liknar en konung. - Sådan liknar du just, som, sedan han badat, och ätit, - Sofve i mjukaste bädd; ty sådan är gubbarnes vana. - Men du, välan, mig detta förtälj, och noga berätta: 255 - Hvilkens tjenare är du? åt hvem omvårdar du parken? - Ock mig detta förtälj sannfärdigt, att väl jag må veta, - Om vi till Ithaka verkligen ländt, som för mig berättar - Denne man, hopträffad med mig, kringvandrande härstäds, - Ej just särdeles klyftig; ty ej han gittade allting 260 - Säga, ej heller mitt tal åhöra, då honom jag sporde - Om gästvännen, ifall ännu han lefver och finnes, - Eller är redan död, och uti osynliges gårdar. - Ty jag säger dig rent; gif akt du, och hör hvad jag talar: - Fordom en man mottog jag som gäst i fädernelandet, 265 - Som var kommen till oss; och aldrig en dödelig fremling - Till mitt hus mer älskad ännu tillförene lände. - Han från Ithaka skröt sin ätt härstamma, och sade, - Att Laertes, Arkeisios' son, månd' vara hans fader. - Honom hem till mitt hus jag förde, och gästade kostligt 270 - Kärvänskapligen skänkande mångt, som fanns i palatset; - Ock gästskänker åt honom jag gaf, allt såsom det höfdes; - Sju talenter utaf det välarbetade gullet, - Gaf en blandningspokal, helsilfverne, blomstergraverad, - Enkelkappor ett dussin, och likaså många tapeter, 275 - Kostliga mantlar likså, lifrockar derjemte ett dussin; - Dessutom qvinnor jemväl vankfria och slöjdeförfarna, - Dejliga, fyra till tal, dem helst utvälja han ville. - - Honom härpå gaf fadren till svar, utgjutande tårar: - Fremling, du kommer minsann till det land, om hvilken du spörjer, 280 - Nu dock våldsame män och trotsige hafva det inne, - Och du förgäfves deder otaliga skänkerna gifvit. - Ty om du honom lefvande råkt i Ithakas bygder, - Rikt umgällande dig med skänker, han visserlig afsändt, - Och gnd plägning; ty detta är rätt åt den som begynte. 285 - Men du, välan, mig saken förtälj, och noga berätta, - Hvilket är året som går, sen du undfägnade honom, - Din olycklige gäst, min son, om nånsin han var det, - Den osälle? som, långt från fädernejord och från vänner, - Antingen fiskarne åto i sjön, eller också på landet 290 - Vardt han för hundar och fåglar ett rof; men icke hans moder - Honom vårdande gret, eller far, vi som voro föräldrar; - Makan, den utstyrsrika, förståndiga Penelopeia, - Icke på bädden begret sin gemål, som henne det anstått, - Tryckande ögonen till, slik ära de döda ju tillhör. 295 - Äfven detta mig säg sannfärdigt, att väl jag må veta: - Ho är du? hvarifrån? hvar har du din stad och föräldrar? - Hvar står snabba galejan i hamn, som hit dig har bringat, - Samt gudlika kamraterna med? eller kom du, en färdsman, - Hit på fremmandes skepp, som dig landsatte, och reste? 300 - - Honom svarande talade till mångråde Odysseus: - Detta till punkt och till pricka åt dig jag ärnar berätta. - Jag från Alybas är, der ståtelig borg jag besitter, - Till Apheidas en son, Polypemonidiska drotten; - Men jag heter Eperitos sjelf; mig åter en gudom 305 - Från Sikanien jagade vill, oärnad, till eder, - Och galejan min ligger vid land aflägset från staden. - Men för Odysseus detta är re'n bland åren det femte, - Sedan ifrån mitt fäderneland han reste, och bortfor, - Den osälle; likväl med lycksama fåglar han skildes. 310 - Högerifrån, åt hvilka jag glad affärdade honom; - Gladlig reste han sjelf, och ännu vi hoppades hjertligt - Mängas i gästvänskap, samt herrliga skänker förära. - - Sade; och smärtans moln, det svarta, behöljde Laertes, - Hvilken i händerna två upptog utkolnade askan, 315 - På sitt grånade hufvud den gjöt, och suckade högljuddt. - Och Odyseus vardt rörd, och näsan igenom för honom - Trängde en våldsam suck, då han såg sin älskade fader; - Strax nu han rusade fram, omfamnande kysste, och sade: - - Just densamme, min fader, är jag, om hvilken du spörjer, 320 - Och på det tjugonde året jag kom till fädernejorden. - Men upphör med din gråt, och lemna den tåriga sorgen. - Ty dig säga jag vill, och särdeles måste vi skynda? - Samtlige friarne jag i salarna våra har nedgjort. - Samt hjertfrätande skymfen och skändliga bragderna hämnats. 325 - - Honom Laertes genmälte derefter, och sade: - Om då nu är Odyseus, min son, som ändtligen hitländt, - Nämn mig ett tydeligt tecken påstund, att jag tror hvad du säger. - - Honom svarte, och talade till mångråde Odysseus: - Skåda med ögonen först det ärr, som mig gaf på Parnesos, 330 - När jag var faren dit, vildsvinet med tanden, den hvita, - Fordom; ty då affärdade mig och vårdade modren - - Till morfar Autolykos då, att jag skulle de skänker - Taga, dem han hitrest, mig lofvat hade, och tillsagt. - Dock, jag vill träden jemväl i den välplanterade parken 335 - Tälja, dem du tillförne mig gaf, och jag allt begärte, - Då jag dig barnslig följde, och vi framgingo emellan - Träna, och du uppnämnde för mig och täljde dem alla. - Tretton päronträd du mig gaf, och aplarna tio, - Fyrtio fikonträd, och lofte mig äfven förära 340 - Vinberg femtio stycken; till bergning dugligt hvartenda - Var; och allt slags drufvor på dem derjemte befinnas, - Då när ofvanifrån Zeus' stunder med mognaden komma. - - Sade; och fadrens knän sig löste och hjertat, enär han - Tecknen kände igen, som grannt uppräknat Odysseus, 345 - Nu kring sonen han armarna lade; och gubben intill sig, - Den afsvimmande, drog mångpröfvade; ädle Odysseus. - Men då han sansade sig, och besinningen väcktes i hjertat, - Återigen med följande ord tilltalte han sonen: - - Zeus, visst ären J, gudar, ännu i höga Olympen, 350 - Om nu sitt öfverdåd de skändlige friarne umgällt. - Dock jag högligen räds i min själ, att snarligen komma - Hit Ithakesier alle, och bud affärda derjemte - Till Kephallenernes städer enhvar, med maning till härnad. - - Honom svarte, och talade mångråde Odysseus: 355 - Trösta dig, må ej detta du alls dip lägga på sinnet, - Utan låtom oss gå till huset, som ligger vid parken, - Dit Telemachos jag, svinherden och oxarnes herde - Sände förut, att de skulle ihast anrätta en måltid. - - När sålunda de talt, de gingo till granna gemaken 360 - Och när de kommit hade i boningsbeqvämliga rummen, - Funno de Telemachos, svinherden och oxarnes herde, - Skärande köttet före, och mängande glödande vinet. - Men storsinnt Laertes emellertid i dess boning - Tvagde en Sikeler tärna, och smorde med doftande oljan; 365 - Svepte en prydlig mantel omkring; och Athene, som nära - Stod, förökade lemmarnas kraft för männernas herde, - Gjorde större att skåda, än förr, och stoltare äfven. - Ur badkaret han steg, och honom beundrade sonen, - När odödliga gudarna lik han skådade klarligt; 370 - Höjde så äfven sin röst, samt talade vingade orden: - - Fader, isanning har någon ibland städsvarande gudar - Både till vett och gestalt dig yppare gjort till att påse. - - Honom Laertes, den förståndige, svarade sedan: - Hade jag, fader Zeus, och Athenaie och Apollon, 375 - Som då jag Nerikos tog, den boningsbeqvämliga staden, - Uppå Epeiros' kost, Kephalleniske kämparnes höfding, - Hade jag sådan igår hos dig, i salarna våra, - Bärande vapen på axlarna stått, och mot friarnes skara - Kämpat, skulle minsann jag knäna för mången af dessa 380 - Uti salarna knäckt, och du dig fägnat i hjertat. - - Så nu de båda med sådana ord tilltalte hvarandra. - Men då de andre sitt värf fulländat, och rätterna tillredt, - Satte sig samtlige ned i en rad på bankar och stolar, - Frestande sedan uppå anrättningen. Trädde så nära 385 - Gubben Dolios fram, derhos ock Dolios' söner, - Af sitt arbete trötte; ty dem uppsökte, och inbjöd - Modren, Sikeliska gumman, som dem uppfostrat, och gubben - Kärvänskapligen skötte, då ålderdomen betryckte. - När Odyseus de sågo alltså, och märkte i sinnet, 390 - Stodo de alla förbluffade der, men genast Odysseus, - Smekande dem med vänliga ord tilltalte, och sade: - - Gubbe, sätt dig tillbords, och läggen åsido er häpnad! - Ty ren önskande länge, att med måltiden begynna, - Dröje vi dock i salarna än, städs bidande eder. 395 - - Sade; och Dolios steg rakt fram, utsträckande händren - Båda; och fattade då Odyseus vid händren och kysste, - Höjde derjemte sin röst, samt talade vingade orden: - - Älskade, då du hithem högönskelig ländt för oss alla, - Hvilka ej trodde det mer, och gudarne sjelfve dig bringat, 400 - Hell dig, och trefaldt hell, och gudarne gifve dig lycka! - Ock mig detta förmäl sannfärdigt, att väl jag må veta, - Om hon säkert nuredan, förståndiga Penelopeia, - Vet, att du återvändt, eller skole vi skicka ett sändbud? - - Honom svarande talade till mångråde Odysseus: 405 - Gamle, hon känner det re'n; hvi skulle du derom bestyra? - - Sade; men han sig satte uppå välbonade stolen. - Dolios' söner också välkomnade bolde Odysseus - Sammalunda med orden, och kramade hjertligt hans händer, - Och sig satte i rad vid Dolios sedan, sin fader. 410 - Så de i salen samtligen vid bordet bestyrde. - - Ryktet gick, mellertid, som ett sändbud, staden igenom, - Bådande friarnes hiskliga död och bane för alla. - De som hörde derom spatserade hädan och dädan, - Framför Odysseus' hus, med jemmer och suckan och olåt. 415 - Liken ur huset buro de ut, och alla begrofvo; - Dem från fremmande städar enhvar de åt skeppare gåfvo, - Att till sitt hem afföras, och buro på snabba galejor. - Sjelfve de gingo tilltorgs, mangrannt, med beängslade hjertan. - Men då de hade sig samlat, och alle församlade voro, 420 - Reste sig upp Eupeithes i hopen, och började orda: - Ty ohejdelig sorg låg honom i sinnet, för sonen, - Antinoos, som först nedgjordes af ädle Odysseus. - Gjutande tårar för denne, han höjde sin stamma, och sade; - - Vänner, Odysseus minsann stort dåd med Achiverna stemplat; 425 - Många och modiga män på galejorna med sig han förde, - Ödde de hålkade skeppen, och folken försatte i ofärd; - Och vid sin åferkomst Kephallenernas förstar han dräpte. - Därför välan, förrn han till Pylos snarligen flyktar, - Eller till herrliga Elis också, der Epeierne herrska, 430 - Ryckom åstad; ty eljes vi städs vanbördinga äre. - Visst en nesa är slikt för kommande menskor att höra, - Ja, om på söners dråpare vi och på bröders ej vilje - Hämnas, åtminstone mig i sinnet ej ljufligt att lefva - Vore, men heldre, Ja förr, jag önskade bo hos de döda. 435 - Ryckom åstad, att ej desse förut ditöfver må hinna! - - Gråtande talte han så; medlidande grep då Achaier. - Trädde då nära intill dem Medon och gudomlige sångarn - Ut ur Odysseus' rum, när sömnen hade dem lämnat. - Midt i hopen de stodo; enhvar vardt slagen af häpnad. 440 - Och då talte bland alla Medon, den vise herolden: - - Lyssnen till mig, Ithakesier, nu; ty icke Odysseus, - Mot odödlige gudars beslut uträttade detta; - Sjelf jag skådade en af de himmelska, som vid Odysseus - Stod helt nära, i allt fullkomligen liknande Mentor. 445 - En odödelig gud nu viste sig framför Odysseus, - Skänkande honom mod, nu, skrämmande friareskaran, - Genom salarna dref; de stupade öfver hvarandra. - - Så han talte; och samtliga dem blek fruktan beträngde, - Och bland dessa begynte den åldrige drott Halitherses, 450 - Mastors son, som skådade allt båd' framåt och bakåt. - Han välmenande ordade då bland dessa, och sade: - - Hören mig nu, Ithakesier alla, ehvad jag må säga! - Egen er vrångsinthet allt detta, J vänner, förskyllat; - Ty J lydden ej mig, eller Mentor, männernes herde, 455 - För att sönerna edra från vanvett hålla tillbaka, - Hvilka af ofverdåd föröfvade hiskeligt nidverk, - Ödande godset ut, och derhos vanärande makan - Till den ypperste man, som de mer hemkomma ej trodde. - Så nu måtte det ske; hörsammen J mig, som jag säger. 460 - Rycken icke åstad, att ej sjelfve vi samka oss ofärd. - - Sade; men desse nu rusade upp med ljudeligt härskri, - Flere än hälften till tal; hopträngde de öfrige bidde. - Ty hans ord dem behagade ej, men heldre de lydde - Eupeithes, och till vapen påstund sig skyndade sedan. 465 - Men då de påklädt hade kring kroppen den blänkande kopparn, - Samlades de mangrannt framför vidrymliga staden, - Och Eupeithes tågade sjelf för de dårar i spetsen. - Trodde sig sonens död så hämnas, och icke han skulle - Vända tillbaka, men sjelf derstädes finna sin hane. 470 - Zeus Kronion dervid tilltaltes utaf Athenaie: - - Ack, vår far Kronides, du högste af konungar alla, - Mig, åtspörjande, säg, hvad tanken inom dig fördöljer. - Ärnar du väl olyckeligt krig och hiskelig härnad - Stempla ännu, eller ställer du till bland hvardera vänskap! 475 - - Men molnskockaren Zeus genmälte då henne, och sade: - O min dotter, hvarför omspörjer du detta och frågar? - Säg mig, har du ej sjelf mellertid uttänkt, och beslutit, - Att Odyseus dem skulle, när hem han kommit, bestraffa? - Gör dock du, som du vill; sjelf säger jag det som sig skickar. 480 - Efter på friarne nu sig hämnat den ädle Odysseus, - Stiftande troget förbund, han städs härstädes regere; - Vi deremot må sönernas död och brödrens glömska - Bringa; och desse må framdeles än inbördes förlikas - Liksom förut; och skatter och fred må rikligen vara. 485 - - Ordande så, han väckte den förr enträgna Athene, - Som från Olympens toppar ihast steg neder till jorden. - När de nu alle förnöjt sig utaf hjertfägnande målet, - Började orda bland dem mångpröfvade, ädle Odysseus: - - Gånge nu någon, att skåda, om re'n oss nära de anryckt! 490 - Sade; ock Dolios' son utträdde, som denne befallte, - Dock han på trösklen blef, och såg dem samtliga nära, - Och till Odysseus strax så talade vingade orden: - - Re'n helt nära de äro; derför oss snarligen väpnom. - Så han talte; de reste sig upp, och i vapen sig klädde, 495 - Kring Odyseus sjelf fyra, och sex af Dolios' söner, - Ock Laertes med dessa, och Dolios trädde i vapen, - Skönt grålockige redan, likväl nödtvungne att kämpa. - Men då de påklädt hade kring kroppen den blänkande kopparn, - Läto de dörrarna opp, och gingo, i spetsen Odysseus. 500 - Nära intill dem nalkades nu Zeus' dotter, Athene, - Mentor lik till kroppen såväl som äfven till rösten. - Glad vid dess anblick vardt mångpröfvade, ädle Odysseus, - Och tilltalte påstund Telemachos, älskade sonen: - O Telemachos, redan du sjelf, anryckande, inser. 505 - Att du i männernas strid, der tappraste bussarne pröfvas, - Ej gör skam åt fädernas ätt, vi som alltid tillförne - Voro i mod och i kraft utmärkte på jorden, den vida. - - Honom Telemachos, den förståndige, svarte, och sade: - Du skall skåda, min far, om du vill, att med hjerta, som mitt är, - Aldrig jag skam på din ätt anbringar, just som du säger. 511 - - Ordade så; Laertes förtjustes, och talte, och sade: - Finns väl en dag, som denne, J gudar? Jag högligen glädes: - Son min och sonson min om tapperheten nu tvista. - - Trädande nära intill klarögda Athene begynte: 515 - O Arkeisiades, bland alla kamrater mig kärast, - Sen klarögda gudinnan du bedt, och dess fader Kronion, - Sväng du påstunden, och slunga åstad långskaftiga spjutet. - - Sade; och mycket mod påfläktade Pallas Athene. - Och när sedan han bedt Zeus' dotter, den väldige gudens, 520 - Svängde han genast, och slungade han långskaftiga spjutet, - Träffande Eupeithes, i den kopparbekindade hjelmen, - Hvilken mot spjutet ej höll, men spetsen sig trängde igenom; - Stupad dunkade han, och hans vapen de klungo på honom. - På förkämparna sprang Odysseus och den lysande sonen, 525 - Huggande kring sig med svärd och med tvesidsbettiga kastspjut. - Och nu skulle de alla förödt, och berövat dem hemkomst, - Om ej Athenaie, Zeus', aigisbärarens, dotter, - Hade ljudligen ropt, och samtliga männerna hejdat: - - O Ithakesier, hejden er nu från förderfliga kriget, 530 - Att blodflöde förutan ni må skyndsamligen skiljas. - - Så Athenaie, och strax blek rädsla betog då dem alla, - Och ur de fruktandes händer sin kos bortflögo gevären, - När gudinnan höjde sin röst, samt föllo på jorden; - Men de sjelfve till stan hänilade, önskande räddning. 535 - Hiskligt skriade till mångpröfvade, ädle Odysseus, - Och framrusade krum, liksom högflygande örnen. - Då affärdade ock Kronides sin flammiga ljungeld, - Hvilken störtade ned framför klarögda gudinnan. - Då till Odysseus talte också klarögda Athene: 540 - - O zeusborne Laertiades, mångsluge Odysseus, - Hejda dig, sluta nu striden utaf samlottiga kriget, - Att ej må bli Kronides, viddundraren Zeus på dig vredgad. - - Så Athenaie; och han strax lydde, och gladdes i sinnet. - Men förbund deruppå dem båda emellan bestyrde 545 - Pallas Athenaie, Zeus', aigisbärarens, dotter, - Mentor lik till kroppen såväl som äfven till rösten. - - Slut. - - - - - - - - -End of the Project Gutenberg EBook of Odysseia, by Homer - -*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK ODYSSEIA *** - -***** This file should be named 54200-8.txt or 54200-8.zip ***** -This and all associated files of various formats will be found in: - http://www.gutenberg.org/5/4/2/0/54200/ - -Produced by Jari Koivisto and Tapio Riikonen - -Updated editions will replace the previous one--the old editions -will be renamed. - -Creating the works from public domain print editions means that no -one owns a United States copyright in these works, so the Foundation -(and you!) can copy and distribute it in the United States without -permission and without paying copyright royalties. Special rules, -set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to -copying and distributing Project Gutenberg-tm electronic works to -protect the PROJECT GUTENBERG-tm concept and trademark. Project -Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you -charge for the eBooks, unless you receive specific permission. If you -do not charge anything for copies of this eBook, complying with the -rules is very easy. You may use this eBook for nearly any purpose -such as creation of derivative works, reports, performances and -research. They may be modified and printed and given away--you may do -practically ANYTHING with public domain eBooks. Redistribution is -subject to the trademark license, especially commercial -redistribution. - - - -*** START: FULL LICENSE *** - -THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE -PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK - -To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free -distribution of electronic works, by using or distributing this work -(or any other work associated in any way with the phrase "Project -Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full Project -Gutenberg-tm License (available with this file or online at -http://gutenberg.org/license). - - -Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg-tm -electronic works - -1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm -electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to -and accept all the terms of this license and intellectual property -(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all -the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy -all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your possession. -If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project -Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound by the -terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or -entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8. - -1.B. "Project Gutenberg" is a registered trademark. It may only be -used on or associated in any way with an electronic work by people who -agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few -things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works -even without complying with the full terms of this agreement. See -paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project -Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this agreement -and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm electronic -works. See paragraph 1.E below. - -1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the Foundation" -or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project -Gutenberg-tm electronic works. Nearly all the individual works in the -collection are in the public domain in the United States. If an -individual work is in the public domain in the United States and you are -located in the United States, we do not claim a right to prevent you from -copying, distributing, performing, displaying or creating derivative -works based on the work as long as all references to Project Gutenberg -are removed. Of course, we hope that you will support the Project -Gutenberg-tm mission of promoting free access to electronic works by -freely sharing Project Gutenberg-tm works in compliance with the terms of -this agreement for keeping the Project Gutenberg-tm name associated with -the work. You can easily comply with the terms of this agreement by -keeping this work in the same format with its attached full Project -Gutenberg-tm License when you share it without charge with others. - -1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern -what you can do with this work. Copyright laws in most countries are in -a constant state of change. If you are outside the United States, check -the laws of your country in addition to the terms of this agreement -before downloading, copying, displaying, performing, distributing or -creating derivative works based on this work or any other Project -Gutenberg-tm work. The Foundation makes no representations concerning -the copyright status of any work in any country outside the United -States. - -1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg: - -1.E.1. The following sentence, with active links to, or other immediate -access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear prominently -whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work on which the -phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the phrase "Project -Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, performed, viewed, -copied or distributed: - -This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with -almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or -re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included -with this eBook or online at www.gutenberg.org/license - -1.E.2. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is derived -from the public domain (does not contain a notice indicating that it is -posted with permission of the copyright holder), the work can be copied -and distributed to anyone in the United States without paying any fees -or charges. If you are redistributing or providing access to a work -with the phrase "Project Gutenberg" associated with or appearing on the -work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1 -through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the -Project Gutenberg-tm trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or -1.E.9. - -1.E.3. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted -with the permission of the copyright holder, your use and distribution -must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional -terms imposed by the copyright holder. Additional terms will be linked -to the Project Gutenberg-tm License for all works posted with the -permission of the copyright holder found at the beginning of this work. - -1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm -License terms from this work, or any files containing a part of this -work or any other work associated with Project Gutenberg-tm. - -1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this -electronic work, or any part of this electronic work, without -prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with -active links or immediate access to the full terms of the Project -Gutenberg-tm License. - -1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary, -compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any -word processing or hypertext form. However, if you provide access to or -distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format other than -"Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official version -posted on the official Project Gutenberg-tm web site (www.gutenberg.org), -you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a -copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon -request, of the work in its original "Plain Vanilla ASCII" or other -form. Any alternate format must include the full Project Gutenberg-tm -License as specified in paragraph 1.E.1. - -1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying, -performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works -unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9. - -1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing -access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works provided -that - -- You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from - the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method - you already use to calculate your applicable taxes. The fee is - owed to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he - has agreed to donate royalties under this paragraph to the - Project Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments - must be paid within 60 days following each date on which you - prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax - returns. Royalty payments should be clearly marked as such and - sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the - address specified in Section 4, "Information about donations to - the Project Gutenberg Literary Archive Foundation." - -- You provide a full refund of any money paid by a user who notifies - you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he - does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm - License. You must require such a user to return or - destroy all copies of the works possessed in a physical medium - and discontinue all use of and all access to other copies of - Project Gutenberg-tm works. - -- You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any - money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the - electronic work is discovered and reported to you within 90 days - of receipt of the work. - -- You comply with all other terms of this agreement for free - distribution of Project Gutenberg-tm works. - -1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg-tm -electronic work or group of works on different terms than are set -forth in this agreement, you must obtain permission in writing from -both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and Michael -Hart, the owner of the Project Gutenberg-tm trademark. Contact the -Foundation as set forth in Section 3 below. - -1.F. - -1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable -effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread -public domain works in creating the Project Gutenberg-tm -collection. Despite these efforts, Project Gutenberg-tm electronic -works, and the medium on which they may be stored, may contain -"Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or -corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual -property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a -computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by -your equipment. - -1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right -of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project -Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project -Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project -Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all -liability to you for damages, costs and expenses, including legal -fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT -LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE -PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE -TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE -LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR -INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH -DAMAGE. - -1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a -defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can -receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a -written explanation to the person you received the work from. If you -received the work on a physical medium, you must return the medium with -your written explanation. The person or entity that provided you with -the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a -refund. If you received the work electronically, the person or entity -providing it to you may choose to give you a second opportunity to -receive the work electronically in lieu of a refund. If the second copy -is also defective, you may demand a refund in writing without further -opportunities to fix the problem. - -1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth -in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS' WITH NO OTHER -WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO -WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE. - -1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied -warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages. -If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the -law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be -interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by -the applicable state law. The invalidity or unenforceability of any -provision of this agreement shall not void the remaining provisions. - -1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the -trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone -providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in accordance -with this agreement, and any volunteers associated with the production, -promotion and distribution of Project Gutenberg-tm electronic works, -harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees, -that arise directly or indirectly from any of the following which you do -or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg-tm -work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any -Project Gutenberg-tm work, and (c) any Defect you cause. - - -Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg-tm - -Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of -electronic works in formats readable by the widest variety of computers -including obsolete, old, middle-aged and new computers. It exists -because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from -people in all walks of life. - -Volunteers and financial support to provide volunteers with the -assistance they need, are critical to reaching Project Gutenberg-tm's -goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will -remain freely available for generations to come. In 2001, the Project -Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure -and permanent future for Project Gutenberg-tm and future generations. -To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation -and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4 -and the Foundation web page at http://www.pglaf.org. - - -Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary Archive -Foundation - -The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit -501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the -state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal -Revenue Service. The Foundation's EIN or federal tax identification -number is 64-6221541. Its 501(c)(3) letter is posted at -http://pglaf.org/fundraising. Contributions to the Project Gutenberg -Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent -permitted by U.S. federal laws and your state's laws. - -The Foundation's principal office is located at 4557 Melan Dr. S. -Fairbanks, AK, 99712., but its volunteers and employees are scattered -throughout numerous locations. Its business office is located at -809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887, email -business@pglaf.org. Email contact links and up to date contact -information can be found at the Foundation's web site and official -page at http://pglaf.org - -For additional contact information: - Dr. Gregory B. Newby - Chief Executive and Director - gbnewby@pglaf.org - - -Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg -Literary Archive Foundation - -Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide -spread public support and donations to carry out its mission of -increasing the number of public domain and licensed works that can be -freely distributed in machine readable form accessible by the widest -array of equipment including outdated equipment. Many small donations -($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt -status with the IRS. - -The Foundation is committed to complying with the laws regulating -charities and charitable donations in all 50 states of the United -States. Compliance requirements are not uniform and it takes a -considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up -with these requirements. We do not solicit donations in locations -where we have not received written confirmation of compliance. To -SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any -particular state visit http://pglaf.org - -While we cannot and do not solicit contributions from states where we -have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition -against accepting unsolicited donations from donors in such states who -approach us with offers to donate. - -International donations are gratefully accepted, but we cannot make -any statements concerning tax treatment of donations received from -outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff. - -Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation -methods and addresses. Donations are accepted in a number of other -ways including checks, online payments and credit card donations. -To donate, please visit: http://pglaf.org/donate - - -Section 5. General Information About Project Gutenberg-tm electronic -works. - -Professor Michael S. Hart is the originator of the Project Gutenberg-tm -concept of a library of electronic works that could be freely shared -with anyone. For thirty years, he produced and distributed Project -Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of volunteer support. - - -Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed -editions, all of which are confirmed as Public Domain in the U.S. -unless a copyright notice is included. Thus, we do not necessarily -keep eBooks in compliance with any particular paper edition. - - -Most people start at our Web site which has the main PG search facility: - - http://www.gutenberg.org - -This Web site includes information about Project Gutenberg-tm, -including how to make donations to the Project Gutenberg Literary -Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to -subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks. diff --git a/old/54200-8.zip b/old/54200-8.zip Binary files differdeleted file mode 100644 index 15163bc..0000000 --- a/old/54200-8.zip +++ /dev/null |